1929. Första kammaren. Nr 20 (Riksdagens protokoll 1929:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Första kammaren. Nr 20.

Lördagen den 13 april f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 41, i anledning av remiss från första Ang.

kammaren av en av herr C. G. Hammarskjöld väckt motion. återlämnande

i viss del

Till statsutskottet hade från första kammaren remitterats en av herr C. G. av en till
Hammarskjöld väckt motion, nr 269, däri hemställts, att riksdagen vid behand- staisut/>l:oUei
ling av Kungl. Maj :ts proposition nr 175 måtte besluta, utom annat, att
den i vämpliktslagen § 24:1 c angivna årskontingenten vid hären från och med
inskrivningsförrättningarna 1930 skulle ökas med 200 man.

Utskottet hade i det nu föredragna memorialet yttrat:

»Då förevarande motion i den del, densamma avser ändring i värnplikt slagen,
icke är av beskaffenhet att böra behandlas av statsutskottet, får utskottet, med
stöd av § 7 av de för riksdagen gällande reglementariska föreskrifterna, hemställa,
att herr C. G. Hammarskjölds motion I: 269, i den del densamma avser
ändring i värnpliktslagen, må till första kammaren återlämnas.»

Herr Åkerman: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan samt hänvisa ifrågavarande motion i förevarande
del till behandling av lagutskott.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren, i enlighet med vad herr
Åkerman hemställt, att bifalla utskottets i föreliggande memorial gjorda hemställan
samt att hänvisa motionen i nu ifrågavarande del till behandling av
lagutskott.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 16—18, andra lagutskottets utlåtanden nr 27—30
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 24—35.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagändring för möjliggörande
av till tvångsarbete dömd psykiskt abnorm persons intagande å förvaringsanstalt.

Ang.

internering av
vissa psykiskt
abnorma
personer.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 157,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Petrén hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville beakta
vissa i motionen angivna synpunkter vid framläggandet av lagförslag rörande
behandlingen av arbetsovilliga och samhällsvådliga personer.

Första kammarens protokoll 1929. Nr SO.

Nr 20. 2

Lördagen den 13 april f. m.

Ang. Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hem*nternering
av gnällt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd för OTms

psykiskt ,
abnorma ailleda.
personer.

(Forts.) Reservation hade avgivits av herr Norling, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen.

Herr Norling: Herr talman! Som kammaren finner, har jag inte kunnat ansluta
mig till utskottets i övrigt enhälliga yrkande. Jag har i stället kommit
till den uppfattningen, att utskottet bort tillstyrka bifall till den föreliggande
motionen. Syftet med den av herr Petrén föreslagna reformen är ju att åstadkomma
en lagändring, varigenom det skulle möjliggöras, att psykiskt abnorma
personer, som efter avtjänat straff föra en asocial levnad, kunde bli intagna på
förvaringsanstalt i stället för att bortdömas till tvångsarbete. Det gäller således
en klart avgränsad kategori av lösdrivare, men det gäller också en mycket
samhällsfarlig kategori, och jag har för min del inte kunnat finna annat
än att samhället bör kunna känna sig oförhindrat att gentemot dessa individer
förfara med all den stränghet, som betingas av hänsynen till samhällets och
dess oförvitliga medborgares intressen.

Motionären framhåller själv, att de behöriga indikationerna för ett sådant
omhändertagande, som han har tänkt sig, böra anses föreligga, särskilt när det
är fråga om perverst sexuella personer, som föra en asocial levnad. Det är
intet tvivel om, säger motionären, att dylika personer under sitt vagabonderande
liv ofta begå sedlighetsförbrytelser men dock lyckas undgå myndigheterna
ganska länge. Och när de så sent omsider bli häktade för otukt mot pojkar,
kunna de ha ett flertal dylika brott på sitt samvete. Motionären säger sig
känna flera sådana fall.

Nu medger utskottet, dels att den nuvarande lagstiftningen inte bereder^ tillräckligt
skydd mot psykiskt abnorma, samhällsfarliga individer, dels också att
det verkligen kan vara önskvärt, att man kan omhändertaga dylika individer
genom att på obestämd tid underkasta dem förvaring i stället för att låta dem
undergå en kortare tids tvångsarbete. Man kan således säga, att utskottet
självt utan tvekan medger, att rimliga skäl för en lagändring verkligen måste
anses föreligga.

Det enda skäl av någon betydenhet, som har befunnits tala emot motionärens
förslag, är, att man i rättssäkerhetens intresse måste uppställa mycket stränga
förutsättningar för ett så vittgående ingrepp i en persons frihet, som ett förordnande
om förvaring skulle innebära. Även jag medger mycket gärna, att
det kan vara angeläget att skapa garantier emot ett missbruk på denna punkt,
men däremot kan jag inte följa utskottet i dess uppfattning, att man på grund
härav rentav måste avstå från att genomföra den erkänt önskvärda reformen.
Jag skulle snarare hålla för troligt, att det inte bör vara någon oöverkomlig
svårighet att skapa dessa garantier och ändock vinna vad man syftar till med
den här ifrågasatta lagändringen.

Jag ber att ännu en gång få erinra om, att det här gäller en kategori av
asociala element, som med största lätthet kan avgränsas. Man behöver praktiskt
taget aldrig befara, att man skall träffa på några svåra eller tveksamma
^ränsfäll

Yad så beträffar de båda förvaringsformerna i jämförelse med varandra, kan
man väl näppeligen våga påstå, att den av motionären föreslagna förvaringen
i särskild anstalt i och för sig är ett svårare ingrepp i den personliga friheten
än det vanliga tvångsarbetet. Det gäller ju endast möjlighet att i vissa fall
utbyta det senare mot det förra. Nu kan man ju säga, att förvaring under
obestämd tid verkligen är ett svårare ingrepp än tvångsarbete under på för -

Lördagen den 13 april f. m. 3

hand begränsad tid, men då vill jag erinra om, att den nya lösdrivarlag, som
förberedes, med all sannolikhet kommer att möjliggöra även tvångsarbete på
obestämd tid. All sannolikhet talar för, att just sådana asociala element, som
avses i herr Petréns motion, komma i åtanke främst, när det gäller att utnyttja
denna nya möjlighet.

Under sådana förhållanden kan man mycket väl ifrågasätta, huruvida inte
förvaringen blir ett för vederbörande behagligare ingrepp i den personliga friheten,
än vad tvångsarbetet skulle vara. I alla händelser torde man väl våga
påstå, att förvaringen blir ett ur samhällets synpunkt mera ändamålsenligt
sätt att komma till rätta med dessa element, än vad tvångsarbetet är — en
synpunkt, som ju också har påpekats av motionären.

Jag har alltså, herr talman, funnit ganska starka skäl tala för ett bifall
till motionärens framställning, som ju endast avser en skrivelse till Kungl.
Maj :t i ämnet. Vid det förhållandet, att jag står såsom ensam reservant och
således knappast kan tänka mig, att kammaren skulle komma att bifalla ett
eventuellt yrkande emot det i övrigt enhälliga utskottet, skall jag emellertid
avstå från att här göra något yrkande.

Herr Petrén: Herr talman, mina herrar! Efter det anförande, som nu hållits,
kan jag fatta mig kort. Jag anser mig dock böra med några ord ytterligare
belysa innebörden av den här föredragna motionen.

Som bekant kunna förbrytare, som förklarats vara förminskat tillräkneliga,
intagas i en särskild, för dylika individer avsedd förvaringsanstalt i stället
för att undergå det ådömda straffet. Motionen ifrågasätter nu, att förvaring
skulle i vissa fall kunna träda i stället även för tvångsarbete. Som den föregående
talaren redan har erinrat om, utgör ju det egentliga skälet till utskottets
avstyrkande, att utskottet anser, att det i rättssäkerhetens intresse bör
uppställas stränga fordringar för ett så vittgående ingrepp i en persons frihet,
som ett förordnande om förvaring utgör. Men som den föregående talaren
också har framhållit, har jag i motionen ingalunda förbisett denna synpunkt.
Motionen innehåller ju så snäva förutsättningar, för att förvaring skulle kunna
träda i stället för tvångsarbete, att det härför skulle fordras, att personen i fråga
förut begått något brott, att han därvid vid en rättspsykiatrisk undersökning
skulle ha befunnits vara behäftad med en psykisk abnormitet av konstitutionell
art och att han även efter straffets avtjänande fört ett asocialt och samhällsfarligt
liv. I dylika fall anser jag, att i samhällsskyddets intresse förvaringsinstitutet
borde kunna komma i tillämpning, även om något nytt brott
inte har blivit bevisat, utan endast ådömande av tvångsarbete kan ifrågakomma,
detta med hänsyn därtill, att samhällsskyddet blir bättre tillgodosett genom
en förvaring, då denna kan vara på alldeles obestämd tid, under det att
man har att räkna med att även i en ny lag rörande ådömande av tvångsarbete
tiden för sådant i alla fall blir bestämd till ett visst maximum.

Därtill kommer också den synpunkten, att det givetvis är lämpligare att
intaga dessa psykiskt abnorma på en för dem särskilt inrättad anstalt, som
har för sådanas omhändertagande avpassade anordningar, än på en tvångsanstalt,
där dessa personer medföra mycket stora olägenheter för anstalten.

Jag har tänkt mig att förvaring skulle träda i stället för tvångsarbete särskilt
i fråga om de perversa sedlighetsförbrytare, vilka göra våra parker, torg
och gator osäkra för barn. Det är ju ganska ofta, som man i tidningarna får
se notiser om, att en dylik samhällsfarlig individ har lockat med sig en pojke
eller minderårig flicka till en undangömd plats. I sådana fall är det ofta synnerligen
svårt att få bevis på, att ett brott verkligen har blivit begånget. Av
den pressdiskussion, som för någon tid sedan fördes i denna fråga, fick jag det

Nr 20.

Ang.

internering av
vissa psykiskt
abnorma
personer.
(Forta.)

Nr 20. 4

Lördagen den 13 april f. m.

Ang. bestämda intrycket, att tiden verkligen vore mogen för den reform, som jag
internering av hä,r [ min motion har förordat.

^abmnma Emellertid medger jag, att utskottet har rätt däruti, att bestämmelser om,
•personer, att förvaring må träda i stället för tvångsarbete, icke ha sin plats i en lag,
(Foru.) som reglerar ådömandet av tvångsarbete, utan att dylika bestämmelser måste
inflyta i själva förvaringslagen. Då det alltså icke är nödvändigt, att den
önskvärda utvidgningen av förvaringsinstitutet sker samtidigt med utfärdandet
av en ny lag om behandlingen av arbetsovilliga och samhällsfarliga personer,
och då vidare lagutskottet icke i princip tagit avstånd från den tankegång, som
ligger till grund för min motion, utan tvärtom medger, att det är önskvärt, att
förminskat tillräkneliga, som på grund av asocialt levnadssätt ådömas tvångsarbete,
kunde omhändertagas på obestämd tid genom förvaring, skall jag, herr
talman, vid dessa förhållanden icke göra något yrkande utan sluta med att uttala
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t under alla förhållanden tager denna
fråga under övervägande.

Herr Åkerman: Herr talman! Då ingen av de föregående talarna gjort

något yrkande och då det är en mängd ärenden på listan, skulle jag nu egentligen
ha kunnat avstå från att säga något, men det är kanske på sin plats, att
det också yttras ett par ord från utskottets sida.

Jag vill då säga, att vi ha mycket beaktat de intressanta synpunkter, som
motionären har framfört. Ämnet är ju av den största betydelse. Utskottet
har varit övertygat om, att de synpunkter, som motionären har framfört, helt
visst komma att beaktas vid den pågående utredningen. Då nu därtill kommer,
att lagen i fråga är nyss antagen, ha vi tyckt det vara försiktigare att
avfatta vårt utlåtande så, som skett.

Herr Petrén: I anledning av den ärade utskottsordförandens anförande

kan jag dock icke underlåta att göra den reflexionen, att när utskottet synes i
princip ansluta sig till de synpunkter, som äro anförda i motionen, hade väl
ändå det mest logiska varit att sluta med att tillstyrka en skrivelse, vari Kungl.
Maj :t anmodas att taga denna fråga under övervägande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Lagförslag om Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av dels
Msyn Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om tillsyn över stiftelser, dels
över stiftelser. QcjJ. • ämnet väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat sin hemställan i två med A och B
betecknade punkter, av vilka den förra innehöll ett lagförslag.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerman: Herr talman! I avseende å föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr 19 får jag hemställa, att detsamma må företagas till
avgörande på det sätt,

att till en början föredrages det av utskottet tillstyrkta lagförslaget, där så
erfordras paragrafvis, med promulgationsstadgande, ingress och rubrik, sist;

att, sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställanden i punkterna
A och B föredragas i ett sammanhang;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

Lördagen den 13 april f. m.

Sr 20.

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Utskottets lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställanden.

Biföllos, i vad de ej besvarats genom kammarens beslut rörande lagförslaget.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets memorial nr 20, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj :ts förslag till lag om trafikförsäkring
å motorfordon m. m. dels ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckt
motion om utredning och förslag angående ändrade bestämmelser rörande val
till riksdagens kamrar m. m.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 5, hade herr Hellberg hemställt,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära en allsidig och förutsättningslös
utredning samt därpå grundat förslag om nytt valsätt såväl till andra kammaren
som även till landstingen och första kammaren i syfte att tillgodose de
berättigade kraven på enkelhet i valförrättningen, rättvis mandatfördelning
och personval.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Hellberg, Sandegård, ''Åkerberg, Engberg
och Olsson i Mora, som på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös och allsidig utredning
och därpå grundat förslag rörande valsättet till riksdag och landsting.

Herr Hellberg: Herr talman! Den reservation, som är fogad till det föreliggande
utlåtandet, är rätt allmänt avfattad. Detta beror därpå, att bakom
densamma stå olika meningar, som endast ha blivit eniga i en sak, nämligen
i otillfredsställelse med det nuvarande valsättet. Därför kan jag inte heller
tala å reservanternas vägnar, utan måste inskränka mig till att — helt kort
— tala å mina egna.

Det är ur två synpunkter jag föranletts att framställa yrkande om revision
av valsättet. För det första är enligt min uppfattning det nuvarande
valsättet behäftat med ett grundfel, som består däri, att det sätter partiet före
personen. Valet av folkets förtroendemän bör väl ändock först och sist vara
ett förtroendevotum för en viss person, oavsett parti, och icke, såsom nu, för
ett visst parti oavsett person. Det förra är den naturliga ordningen. Flertalet
valmän äro som bekant icke partiorganiserade i egentlig mening, och om också
då flesta av dem alltid äro bestämda att rösta för ett visst parti, är det dock
orimligt, att de alla för att bruka sina röster först måste bekänna sig till ett
visst parti.

Lagförslag om
tillsyn

över stiftelser.
(Forts.)

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval 771.

771.

Nr 20. 6

Lördagen den 13 april f. m.

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval

m. m.

(Forts.)

Genom partiets företrädesställning utjagas nästan fullständigt personligheterna
ur våra valstrider. De komma fram endast då, när inom ett visst parti
s. k. särlistor uppställas. Annars drunkna de i partiernas kraftmätningar. Enstaka
undantag, som förekomma, endast bekriifta regeln. Detta synes mig
vara en förvanskning av valets rätta karaktär. Partierna äro nog förhärskande
ändå, de böra icke genom lagstiftning berättigas att utplåna personerna.

Om jag sålunda är övertygad om, att det nuvarande valsättet bör ändras,
så är jag -—- och det är mitt andra motiv ■— inte lika övertygad om, att en
återgång till majoritetsvalen bör komma i stället. Jag vet, att anhängarna av
dessa val förmena, att genom dem, fullkomnade genom omval, dels skall så till
vida sörjas för en rättvis representation, att icke en minoritet inom valmanskåren
kan bli majoritet inom representationen, dels skall genom förhandlingar
mellan partierna under tiden mellan de bägge valen, d. v. s. det första
valet och omvalet, kunna grundläggas ett parlamentariskt regeringsunderlag.

Jag kan icke känna någon rätt tilltro till dessa försäkringar vare sig i det
ena eller det andra fallet. Det vore mycket angenämt, om jag misstoge mig,
men jag anser, att omvalens utfall är mycket svårberäkneligt av flera skäl,
som jag inte bär skall ingå på. Det kan bli lika befängt som vid de enkla
valen. Och för det andra är det svårt att förstå, varför en tillfällig valsamverkan
mot ett visst parti under ett omval måste skapa bättre grundval för
regeringsbildning än vad som skedde exempelvis vid fjolårets val med dess
borgerliga samling.

Detta allt behöver emellertid utredas, men vid en eventuell utredning har
jag menat, att även en tredje möjlighet, nämligen proportionella personval,
fria från de båda andra valsättens svagheter, borde komma till prövning. Jag
har hänvisat till det irländska valsättet utan att på något sätt binda mig
vid det, och det har från andra håll hänvisats till det förslag om proportionella
personval i förbindelse med subsidiär partiröstning, som angavs av 1921
års sakkunniga.

Nu har en stark majoritet i utskottet avvisat kravet på utredning, och jag
förmodar, att en motsvarande majoritet i kammaren kommer att följa utskottets
anvisning.

Jag har hört i utskottet och utom utskottet, att vårt nuvarande valsätt skulle
vara, om inte det bästa, så åtminstone ett av de allra bästa i hela världen. Det
är ju mycket naturligt, att personer, som hysa en sådan uppfattning, förmena,
att det missnöje, som yppat sig, så småningom måste do bort. Men de borde
val ändå erkänna, att inte visar det sig några lovande tecken till en sådan
avtyning. Tvärtom förefaller det mig, att missbelåtenheten med detta förträffliga
valsätt tager sig allt starkare och starkare uttryck. Man har i utskottet
fått höra fullkomliga bragelöften avgivas, att vi skola komma igen
nästa gång med utförligt motiverade motioner. Det är en fråga, huruvida det
under sådana förhållanden är någon god och klok politik att spjärna emot
och vägra en utredning.

Emellertid är jag nu, som sagt, övertygad om, att mitt yrkande inte har
några utsikter. Jag skall dock be att få framställa detsamma och hemställer
alltså, herr talman, om bifall till reservationen.

Herr von Geijer: Herr talman! Med en regelbundenhet, som påminner om
ett precisionsurverk, återkommer år efter år på vårsidan i den svenska riksdagen
förslag om förändringar i vårt valsätt. Jag vill förutskicka som en allmän
sats, att intet valsystem, som tänkas kan, vare sig nu uppfunnet eller i framtiden
kommande, kan tillfredsställa alla. Missnöje kommer att finnas i alla
tider.

Herr Hellberg yttrade nyss, att detta missnöje särskilt på sista tiden tagit

Lördagen den 13 april f. m.

Nr 20.

ett så starkt uttryck, att det var omöjligt att längre hålla det tillbaka. Inom 9™^^^
riksdagen och inom utskottet skulle t, o. m. starka bragelöften ha gjorts att ej röranderiks.
ge vika, förrän man slopat allting, som har samband med proportionalismen, dagsmannaval
därest icke förändringar snart vidtagas. Nåja. Jerikos murar föllo väl icke m.m.

bara för trumpetstötar. Det är kanske inte så rasande farligt. Jag kan inte (Forts.)

neka, herr Hellberg, att den tanken föll mig i sinnet, ty det finns även vittnesbörd
i annan riktning, som visa, att missbelåtenheten måhända inte är så stor.

Och det är nu en gång så, att en som skriker hörs mer än femhundra som tiga.

Under fjolåret var själva grundvalen för önskemålet om en förändring av
valsättet delvis en annan än i år. Då var det fråga om möjligheten att skapa,
ett underlag för demokratiens regeringsbildning. I år har man mera betonat
den s. k. personlighetsprincipen. Det är nämligen personligheterna, som med
det nuvarande valsättet .skulle trängas undan. Det finns endast och allenast
partier, personerna finnas icke mer — man röstar på ett parti, ej på personer.

Det är givet, att det till synes kan ligga någon sanning i detta. Men detta är
lika mycket utvecklingens skuld som det är systemets. Jag kan nämligen
inte neka till, att det förefaller mig, som om i detta stycke ett missförstånd
gjort sig gällande, vilket till följd av ordets makt över tanken fått ett större
rum än vad som är lämpligt.

Man säger, att det uteslutande är en partimetod, som nu tillämpas, ty partiet
går före allt annat. Men hos oss är det ju så, vilket är bekant, att en väljare
kan ge sin röst endast åt ett håll. På valsedeln måste då finnas ett märke,
som ger besked i denna sak. Detta märke utgöres hos oss av partibeteckningen.
Med ledning av denna sammanläggas röstsedlarna i grupper, vilkas styrka
genom röstsedlarnas sammanräknande bestämmer valets utgång. Metodologiskt
är sålunda bibehållandet av just partibeteckningen icke nödvändigt. Man
ka,n lika gärna sätta ett nummer på valsedlarna — kanske rent av med större
fog, ty det vilseleder icke begreppen, som partibeteckningsordet måhända gör.

Man kan säga, att vår metod är en förbundsmetod. Det är sammanslutningar,
som möjliggöras på detta sätt, och det måste man väl, trots allt, betrakta
som en fördel. Ty vikten, betydelsen och värdet av alla val beror ju av sammanhållningen.
Påståendet att man på detta sätt underhåller och skapar fram
ett partiväsende, förefaller mig innebära tämligen mycket av överdrift.

Jag nekar visst icke till, att jag anser, att partibeteckningen, firmanamnet
så att säga, i vissa sammanhang kan äga ett stort moraliskt värde — det
kan ligga ett program däri. Men den behövs icke metodologiskt. A ill man behålla
partibeteckningarna som ett ornat på byggnaden, så gärna det — det
betyder ingenting. Vårt nuvarande system har i alla fall prägeln av ett förbundssystem.

Jag vill även i detta sammanhang i någon man gå in på frågan om per- ,
sonval. Herr Hellbergs hela anförande var ju inriktat på detta spörsmål. Det
var en idealistisk synpunkt, som han anlade, ty personen är ju huvudsaken.

Men är nu utvecklingen sådan, att den ger vid handen, att man obegränsat kan
tillerkänna denna princip det enda berättigandet? Jag vill som min mening
framhålla, att valet ju inte är en demonstration, och inte heller får vara det.

Det är en akt, som avser att frambringa ett resultat i en representation. Ett
planlöst röstande efter privata önskningar — nycker kan man kanske säga
—- utan varje hänsyn till den nödiga samverkan mellan valmännen — är det
egentligen någonting, som i och för sig är något så mycket att omhulda? Där
låter man, menar jag, de ideella synpunkterna gälla framför de praktiska
Om man »röstar på ett parti», som det heter, gör man väl det ändå i viss mån
därför, att man känner sin politiska uppfattning vara närmast befryndad med
detta partis allmänna ståndpunkt och därför hyser en önskan om en så representativ
anslutning till detta parti som möjligt.

Är 20. g

Lördagen den 13 april {. m.

bustämmdser förefalJer mi»> att om verkligen personlighetsidén skulle vara det be röranderilcs-

stämmande, så sätta vi måhända, om vi se saken från praktiska synpunkter,
dagsmannaval alltför starka krav pa våra väljares självständighet och omsikt till politisk
m. m. självtukt, som skulle förmå honom att i viss mån underordna sig den allmänna
(lorts.) synpunkten. Så har det varit i alla tider och så måste det alltid bli. Jag
vill bara hänvisa till detta: vore det lämpligt, om riksdagen bestode endast av
vildar? Och hur skulle vi under sådana förhållanden ens kunna ägna en tanke
åt parlamentarism och sadant? Utvecklingen är, enligt mm mening, sådan,
att man icke får låta personlighetsprincipen enbart vara förhärskande.

. Därtill kommer, att det också mycket väl kan diskuteras, huruvida icke i
själva verket det system, som vi ha infört, i högst väsentlig mån tillgodoser
just personlighetskravet. Vi ha ju som bekant möjlighet att sätta tre beteckningår
på vara valsedlar. Därigenom tillerkännes personlighetsprincipen ett
ganska betydande utrymme. De små grupper, som vilja ena sig om ett eller
flera namn, beredas ju tillfälle att utan risk för den allmänna politiska läggningen
rösta just på dessa kandidater.

.Den väsentliga skillnaden mellan den förbundsmetod, som vi nu ha, och den
fria metod, personvalsmetoden, som herr Hellberg förordar, ligger i sammanslutningen.
Men det böra vi ju kunna komma överens om, att sammanslutningen
kunna vi icke komma ifrån. Den sker enligt förbundsmetoden med det
märke, jag nyss antydde, d. v. s. vad vi kalla för partibeteckningen. Inom
denna ha valmännen fullständig frihet. Går man in för personvalssystemet
sker sammanslutningen på namnen. Tror verkligen någon, om det nu överhuvud
taget kan bli någon effekt med en sammanslutning på namnen, att icke
därvidlag^ eftergifter få göras, eller att man icke även då får lov att i viss
mån avstå från sina egna personliga önskningar? Jo, förvisso!

Jag kan sålunda, herr talman, inte inse, att personlighetsmetoden ej skulle
vara tillgodosedd i vårt valsystem. Att gå för långt i denna riktning skulle
bara vålla splittring utan att leda till några praktiska resultat. Jag vill erinra
om det faktum, som icke heller är herr Hellberg obekant, att den valmetod,
som han talar om, och som är tillämpad i den irländska fristaten, single
transferable vote, också har haft korn på den omständighet, som jag nu talat
om, att splittring är av ondo och måste förekommas. Det är i den stadgat, att
för den, som ställer upp sig som kandidat, skall deponeras ett belopp av 100
pund, alltsa 1,800 kronor, vilket belopp är förverkat, därest personen icke blir
våld. Det är samma tanke bakom detta, som jag här givit uttryck åt.

Till sist kommer det skäl, som utskottet här har framhållit och som jag
för min del tycker är synnerligen bärande, nämligen att man icke i onödan
skall ändra ett system, som vi efter mer än tjuguårigt arbete ha kommit fram
till Herr Hellberg var en smula inne på den saken och sade, att anhängarna
av det nuvarande systemet vågat det kanske något djärva påståendet, att detta
var ett av^de bästa, som finnas. Jag kan emellertid säga, att ingenting är
idealiskt på det området. Det kommer aldrig att finnas någonting fullkomligt
därvidlag, men det nuvarande systemet har vuxit upp på svensk grund. Vi
ha arbetat på det i lång tid, vi ha så småningom förbättrat det steg efter steg.
Doy att vi nu plötsligt skulle övergiva det, fordras -— det får man väl säga -—
ändå. starkare skäl än dem, som här ha framkommit. Det är väl då bättre,
att vi verkligen söka att fullkomna detta system. Där är nämligen ännu ett
steg möjligt, det kommer fram om en stund här i kammaren vid behandlingen
av ett annat utlåtande från konstitutionsutskottet.

Herr Hellberg var mycket litet inne på frågan om fördelen av de proportionella
valen framför enmansvalen, majoritetsvalen. Jag vill då, innan jag överser
till någonting annat, säga några ord därom. Man bör komma ihåg, att
fastän herr Hellberg i sin motion, som herrarna finna, har, som jag tycker,

Lördagen den 13 april f. m.

9 Nr 20.

med mycket bindande logisk styrka bevisat fördelen av den proportionella valmetoden
framför majoritetsvalen, så har han emellertid förenat sig i ett yrkande
om en utredning, i vilket kravet just på en omläggning ifrån proportionellt
val till majoritetsval med skärpa hävdas. Det är just de mest utpräglade anhängarna
av majoritetsvalen, som jämte herr Hellberg stå som reservanter.
Han yttrade visserligen, att han inte kunde tala mer än för sig själv, men det
kan inte hjälpas, att han i någon mån blir solidarisk med dem, som stå där
gemensamt med honom såsom reservanter.

Vidare vill jag erinra om, att vi kanske glömma en sak. Det är de proportionella
valens betydelse inom det kommunala livet. Det är en omvälvning,
som ägt rum i vårt land under det sista kvartsseklet, och den innebar så stora
förändringar, att man tjugufem år tidigare icke kunnat drömma därom. Man
får väl säga, att det kommunala livet utvecklat sig på ett mjukare sätt än man
vågade hoppas. Det fanns ju anledning antaga, att motsatserna därvidlag skulle
kunna bli så starka, att slitningar kunde uppstå, men jag vågar påstå, att
utvecklingen därvidlag gått synnerligen lyckligt. Jag vill säga, att detta till
en väsentlig del är proportionalismens förtjänst, därför att den innebär, att
man mötes på det förberedande stadiet. Man mötes i drätselkammaren, man
mötes vid de förberedande behandlingarna, och där göras meningarna upp.
Vad som är det stora felet för oss människor är givetvis okunnigheten. Man
känner inte varandra. Där lär man känna varandra och varandras synpunkter.
När man sålunda nu tänker sig möjligheten — ty även det ligger i reservationen
— av att man skall undersöka, huruvida majoritetsval skola återinföras,
då bör man. också ha klart för sig, att sådana komma att införas jämväl i kommunerna,
vilket jag för min del anser skulle vara en olycka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Åkerberg: Herr talman! Även med risk att av den siste ärade ta laren

räknas till dem, som skrika värst, måste jag säga ett par ord i denna
fråga, som enligt min uppfattning har större betydelse för hela vårt demokratiska
livs gestaltning, än vad utskottets ärade ordförande ville göra gällande.
Man kan ju tycka, att frågan om valsättet har varit före här så många gånger
med negativt resultat, att det kan synas fruktlöst att ännu en gång tala för
döva öron.

Proportionalismen har starka försänkningar inom alla de större partierna:
den är ett bekvämt hyende, den har skapat ett moclus vivendi, som givit sin
prägel åt våra parlamentariska förhållanden. Ett nytt valsätt kan lätt bli
revolutionerande, och rädslan för förändringar är ju någonting konstitutivt
för det parlamentariska kynnet, vare sig det uppträder i vänster- eller högerdräkt.
Detta torde vara förklaringen till, att det är så lätt att skrapa samman
en majoritet mot alla försök att ens undersöka möjligheten av ett bättre
valsätt. När proportionalismen en gång genomfördes här i landet, betraktades
de vänstermän, som då medverkade till att genomföra beslutet, nära på som
förrädare -— nu förefaller det nästan, som om de vänstermän, som våga vara
majoritetsvalmän, betraktades som mindre solidariska.

Emellertid är det nu så, att droppen urholkar stenen; trogna motionärer
ha hållit lågan brinnande under åren. Visserligen har det inte skett någon
massvärvning av proselyter, men man har dock kunnat göra den iakttagelsen,
att varje år uppenbarat sig ett nytt ansikte i skaran av dem, som önska
en förändring. Man har den känslan, att just nu missnöjet med det bestående
är större än det någonsin har varit. Det finnes en viss olust i sinnena, som
kanske i främsta rummet har politisk innebörd, men som dock bottnar i
känslan av, att de politiska svårigheterna ha sin rot i själva valsättet. Vakt -

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaml

m. m.

(Forts.)

Nr 20. 10

Lördagen den 13 april f. m.

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval

m. m.

(Forts.)

hållningen kring proportionalismen bottnar alltså enligt min uppfattning inte
i tron på valsättets förträfflighet utan i ovisshet inför det 115m, som man skulle
sätta i dess ställe.

Det har ju här upplysts om, att det finns delade meningar bland dem,
som önska en förändring. Herr Hellberg har i sin motion och även i sitt
anförande polemiserat mot majoritetsvalanhängarna. I motionen uppträder
han emot fjolårets motionärer, som underströko sammanhanget mellan valhandlingen
och regeringskursen. Herr Hellberg framhåller i sin motion, att
vad man kan begära av ett valsätt är, att det ger en god avspegling av åsiktsbildningen
bland valmännen. Detta är enligt min uppfattning en förträngning
av perspektivet. Om man har den uppfattningen, finns det inte stor
anledning att yrka på något frångående av det nu gällande systemet. Det
är för övrigt svårt att förena detta krav med ett annat, som herr Hellberg
också gör sig till tolk för, ehuru i annat sammanhang, då han talar om, att
det är nödvändigt, att man får ett valsätt, som gör det möjligt för den från
partisynpunkter frigjorde valmannen att »gå direkt på sin kandidat», som
det heter i motionen. Om det förutsattes, att dessa opolitiska valmän äro
så många, att valsättet bör utformas med hänsyn till deras förhållanden och
deras krav, så är det ganska orimligt och inkonsekvent att begära, att partiernas
storleksförhållanden skola avspegla sig i valresultatet.

Jag har i alla fall ingen anledning att ingå på någon närmare polemik mot
herr Hellberg. Han må ju ha sin motivering för det utredningskrav, som
han har anslutit sig till. För mig ligger saken så till, att jag betraktar det
som en huvudförtjänst hos ett valsystem, att det bidrar till att hålla det politiska
livet spänstigt och livaktigt, att det skapar möjligheter till snabba
politiska reaktioner och momentant avläsande av förändringarna i det politiska
livet och att det alltså kan läggas till grund för en stark och livskraftig regim.
Majoritetsvalen fylla enligt min uppfattning, om också inte enligt andras,
bättre dessa förutsättningar än något annat system. Vilket naturligtvis inte
innebär, att ett land med majoritetsval alltid har sunda politiska förhållanden
eller att ett land utan majoritetsval saknar sådan sundhet. Man bör
naturligtvis inte hemfalla åt någon rövarromantisk generalisering. Man kan
inte komma ifrån det ansvar, som människorna, partierna, partiledarna, politikerna
ha för det politiska livets rykt och ans. Där de mentala förutsättningarna
saknas, kan inte ett sunt och starkt politiskt system uppbyggas,
som ju Frankrikes exempel har visat. Det är människorna, som skapa politiken.
Av valsättet har man rätt att begära, inte i främsta rummet att det
skall skapa en matematisk avspegling av åsiktsskiftningarna — det är någonting
yttre — utan att det skall skapa bästa möjliga miljö för utvecklandet
av de dygder och den medborgaranda, som böra vara till finnandes. Dar dessa
dygder saknas, har kejsaren förlorat sin rätt.

Vad single transferable vote beträffar är det i stort sett ett partiproportionalistiskt
system. Partierna komma även enligt detta system att vara
de dominerande. Den enskilde valmannens möjlighet att »gå direkt på sin
kandidat» kommer att vara tämligen begränsad. Det kommer inte att bli
så stora förändringar, om man går på den linje, herr Hellberg i sin motion
givit anvisning på. Men å andra sidan måste man erkänna, att denna linje
innebär ett steg i rätt riktning. Denna tanke kan godtagas som en lämplig
utgångspunkt för en utredning om förutsättningarna för skapande av en ny
och bättre basis för hela vårt parlamentariska system. Att detta problem
existerar och inte i längden kan undanskjutas, ha de senaste årens händelser,
inte minst på regeringsbildningens område, med full tydlighet visat.

Detta, herr talman, är anledningen till, att jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Lördagen den 13 april £. m.

11 Nr 20.

Herr Hansson, Gustav: Herr talman, mina herrar! Som förut nämnts, har
frågan om ändring av vårt nuvarande valsätt vid flera tillfällen varit föremål
för kammarens prövning, och kammaren har varje gång med mycket stor majoritet
avvisat dessa krav. Det kunde måhända vara bäst att icke nu föra någon
längre debatt i denna fråga, då den, som sagt, förut är rätt grundligt debatterad.

Men jag kan icke underlåta att säga, att de som önska ändring i valsättet,
icke gå fram på gemensam linje: en del önskar majoritetsvalens återinförande,
en del andra, såsom nu herr Hellberg, önskar förändringar i det nuvarande proportionella
valsystemet.

Herr Åkerberg är anhängare av majoritetsvalen och talade för dem. För min
del tror jag, att en återgång till ett sådant valsätt inte är önskvärd. Herr Hellberg
har i sin motion polemiserat mot majoritetsvalen, och han har även i sitt
anförande här i dag gjort detsamma. Vi ha förut här i kammaren mer än eu
gång framfört argumenten för och emot dessa, så att jag tror inte, att ett upprepande
därav är nödvändigt.

Det enda man kan säga därvid, som är nytt, talar emot majoritetsvalen, nämligen
erfarenheterna från valen till franska deputeradekammaren föregående år.
Vid dessa val tror jag, att man gjorde sådana erfarenheter, att man bör betacka
sig för att få det systemet infört i vårt land. För övrigt: är det verkligen
någonting önskvärt att komma tillbaka till majoritetsvalens dagar? Vi, som
voro med då, minnas, att stridens vågor på den tiden gingo ganska höga och
hurusom man då så att säga försökte att hudflänga varandra både på det ena
och det andra sättet i de politiska striderna. Med det nuvarande valsystemet
råda, det vågar jag säga, litet mera hyggliga förhållanden, än det gjorde förut.
Jag tror således inte, att vi ha någon anledning att önska oss tillbaka till de
gamla förhållandena.

Herr Hellberg nämnde, att någon i utskottet hade sagt, att det nuvarande proportionella
valsystemet var ett av världens bästa— det var visst så han uttryckte
sig. Ja, det var visst jag, som fällde det yttrandet, och jag vidhåller, att
vårt system nog inte är det sämsta, om man studerar de olika valsystem, som
finnas i andra länder. Kanhända att det inte är fullkomligt, ty det finns ju
ingenting, som är fullkomligt i denna ofullkomliga värld, men jag vågar dock
ännu en gång säga, att det är ett ibland de bästa valsystemen som finnas. Om
vi nu skulle taga herr Hellbergs råd ad notam och försöka få fram ett annat
system, så blir det, som herr ordföranden i utskottet förut påpekat, så, att vi
komma att ställa vårt folk inför något nytt igen, som för de flesta är svårförståeligt,
något som de ha svårt att begripa och sätta sig in i. Det nuvarande
valsystemet har folket dock lärt att förstå, och jag tror även, att det är omtyckt
ute i Sveriges land.

De röster, som det talats om i dag, och som skulle bli allt fler och fler gent
emot det nuvarande systemet, äro nog mest till finnandes i en del tidningsspalter.
Men ute bland den stora valmanskåren tror jag icke, att man finner så
ofantligt många som önska förändring.

Jag läste med mycket stort intresse herr Hellbergs motion, vilken är så välskriven,
som den ju bör vara av denne man, och den ger ju många goda råd,
men jag sökte efter något där, nämligen efter några riktlinjer för en blivande
utredning för en omändring av det proportionella valsättet. Jag fann emellertid
endast en anvisning på det irländska systemet. Det var detta, som herr Hellberg
rekommenderade. Jag har verkligen inte kunnat sätta mig fullkomligt in
i detta valsystem, men jag har dock vid studiet av detsamma funnit, att det i
vissa fall är krångligare än det system, som vi för närvarande ha. Det enda
man skulle vinna genom att införa detta system vore, att man skulle få bort
partibeteckningarna, och det är ju dessa, som en del här i riksdagen äro så

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsman
na val
m. m.

(Forts.)

Nr 20. 12

Lördagen den 13 april f. ra.

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval

m. m.
(forts.)

rädda för. Tror verkligen någon, att om vi få bort partibeteckningen, partierna
därmed försvinna? Visst icke! De ha funnits i alla tider och komma fortfarande
att finnas, och sammanhållningen inom desamma kommer att bli ungefär
densamma som hittills. Tror någon, att kandidatnomineringen i så fall komme
att försiggå på något annat sätt än hittills? Nej, det blir nog så, att partierna
komma att under precis samma former som nu nominera sina kandidater
och de komma — vågar jag säga — att även i fortsättningen söka få fram
de bästa namnen på kandidatlistorna. Det är nog inte så, som en del personer
säga, att vi rösta på partibeteckningen utan hänsyn till, vilka namn som stå
där inunder. Det kan hända att så sker på något enstaka håll, men min erfarenhet
är annars den, att partierna söka att efter bästa förmåga skaffa fram de
bästa namnen å de platser å listan, som kunna tänkas komma i fråga vid röstsammanräkningen,
och partiledningen, som man ofta anser ha så stort välde,
blir ofta satt åt sidan just därför, att folk vill ha fram de kandidater, som anses
vara bäst skickade.

Om vi skulle göra en jämförelse mellan den nuvarande andra kammaren och
den andra kammare, som fanns förr, när vi hade majoritetsval, för att nu återgå
till detta, frågar jag: är det någon, som verkligen vågar påstå, att den nuvarande
andra kammaren, vald enligt proportionellt valsätt, är sämre kvalificerad
än den kammare, som fanns under majoritetsvalens dagar? För min del
vågar jag säga, att det nog är ganska svårt att kunna göra ett sådant påstående.

Man talar om, att personligheterna inte få göra sig gällande under nuvarande
valsystem. Ja, det är ett tal, som åtminstone delvis saknar grund. Jag tror,
att personligheterna ha möjlighet att göra sig gällande lika väl nu, som om vi
hade ett annat valsätt. Jag tror inte, att de nu skjutas undan eller att de bli
borta och icke få komma med i vårt politiska liv. Men det är ett slagord detta,
som man använt under många år och kommer att använda i många år i fortsättningen
från deras sida, som önska få till stånd någon förändring i den ena eller
andra riktningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsén: Herr talman, mina herrar! Åhör man reservanternas yttranden
med uppmärksamhet — och det bör man göra — finner man, att reservanterna
utgöra en ganska heterogen samling, och man skulle nästan på dem
kunna tillämpa samma uttryck, som en av reservanterna tillät sig gentemot
utskottsmajoriteten, nämligen att de utgöra en »hopskrapad1» minoritet.

Så länge det politiska livet är partibetonat, måste också valen bli partibetonade,
och då det i stort sett endast är de politiska partierna, som bedriva
ordnad valrörelse, måste givetvis valen bli partival, oavsett vilket valsätt man
vill använda. Detta bär också motionären medgivit i motsats till många andr:v
motionärer i samma riktning. Ser man bort från motionärens ideella betraktelser
i frågan, som väl måste hänföras till de fromma önskningarnas område, så
finns det i framställningen en enda fast punkt, nämligen motionärens krav på frihet,
frihet för den enskilde valmannen att rösta på den, som han anser lämplig,
frihet att rösta utan att vara partiansluten och frihet att kunna stödja en partikandidat
utan att på samma gång stödja partiet som sådant eller andra av
partiets kandidater. Allt detta är, enligt min mening, fullt berättigade önskemål.
Motionären tror, att de kunna förverkligas därigenom, att det nuvarande
partivalsystemet utbytes mot ett personproportionalistiskt valsystem. Detta
är emellertid omöjligt enligt min uppfattning.

Vid varje politiskt val komma alltid två intressen att göra sig gällande, och
båda äro berättigade, nämligen partiintresset att erhålla så pass många platser
som röstetalet berättigar till och den enskilde valmannens intresse att rösta

Lördagen den 13 april f. m.

1 3 > r 20.

fritt och obundet. Om dessa intressen korsa varandra, kommer alltid partiintresset
såsom det mäktigaste att dominera, och personintresset kommer att i
mer eller mindre grad undanskjutas. Det finns icke något annat sätt att erhålla
trygghet för valmännen än det att göra platstillsättningen oberoende av
platstilldelningen, och detta kan inte ske annorlunda än genom partibeteckning;
således ungefär i samma stil som vårt nuvarande valsystem, vilket för
övrigt i många avseenden är ganska underhaltigt men i detta avseende är gott.
Erfarenheten visar också, att partierna nu i allmänhet mycket litet lägga sig i
den enskilde valmannnens röstning i avseende på kandidater inom partiet. Vid
varje val förekommer strykning på listorna, särlistor och motkandidater, och allt
detta tillåtes. Nog ha valmännen ganska stor frihet! Frågan är då: skulle samma
frihet kunna tillåtas vid personproportionalistiskt system? Nej, det är praktiskt
sett omöjligt, ty det enda sammanhållande inom personvalsystemet är
kandidatnamnen. Vid strykning på ett partis lista sönderfaller därför partiets
röstmassa i flera grupper, som vid den fortsatta sammanräkningen och platstilldelningen
bli i mer eller mindre hög grad betydelselösa. Därför måste alltid
partierna vid personvalsystem med alla till buds stående medel tvinga sina
valmän att rösta på partiets lista oförändrad. Men då uppstår just det förhållande,
som motionären klandrar, nämligen att man röstar med ett parti alldeles
oavsett kandidatnamnen. Ett personvalsystem innebär sålunda ingalunda
någon fri personröstning, utan praktiskt sett medför det ett förtryckande av
friheten, just därför att vi i varje fall ha partier som äro verksamma vid valet
och som ha dominerande inflytande.

Motionären önskar vidare, att en valman skall kunna rösta utan att försvärja
sig till något parti. Det kan ju ske redan nu, ty en valmansgrupp — den enskilde
valmannen förmår ingenting —- kan utan vidare gå fram med egen kandidat
utan att ansluta sig till något politiskt parti genom att endast använda
en sådan neutral beteckning som t. ex. »Riksdagsmannavalet 1928». Man skall
vara ganska känslig för att kunna anse, att det är något försvärjande åt någon
partianda att så göra!

Vidare har man ifrån motionärens håll ofta yrkat, att valsättet borde vara
på det sättet ordnat, att en valmansgrupp skulle kunna stödja en partikandidat
utan att stödja partiet som sådant. Detta är icke möjligt under vårt nuvarande
valsätt men icke heller möjligt vid personvalsystem av den art, som motionären
förordar, ty om därvid en fri grupp stödjer en kandidat på ett partis lista, följer
självklart, att partiet sparar lika många röster, som gruppen tillför den
valda kandidaten, och med dessa sparade röster kan partiet månhända vinna en
ny kandidat enär de sparade rösterna överföras på nästa namn på valsedeln.
Alltså stödjer man även i detta fall partiet såväl som en kandidat, som man
icke vill stödja.

Jag tror nog, att de fördelar, som motionären åstundar genom en ny valreform,
äro möjliga att vinna. Ty antag, att man införde det personproportionalistiska
system, han förordat, men ändå försåge valsedlarna med partibeteckning:
då skulle platsindelningen ske efter partibeteckning, men vid den
efterföljande besättningen av platserna kunde man helt och hållet frånse partibeteckningen
och endast följa den personproportionalistiska metoden, blott man
tillsåge, att icke något parti finge besätta flera platser än som blivit detsamma
tilldelat. Detta är möjligt, om man har officiella valförberedelser. Då
vore det också möjligt för en enskild grupp att stödja den ena eller den andra
partikandidaten utan att tillföra partiet som, sådant några stödjande röster,
ty platserna vore ju redan i förväg uppdelade. En lösning i denna anda torde
emellertid icke motionären och hans medreservanter vilja vara med om, ty det
är partibeteckningen, som är för dem det avskräckande.

Det är därför förklarligt, att utskottet, som håller på partibeteckningen och

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsman
na val
m. m.

(Forts.)

Kr 20. 14

Lördagen den 13 april f. m.

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval

m. rn.
(Forts.)

dess fördelar, icke velat gå in för vare sig motionärens förslag eller reservanternas,
som äro i hög grad oklara såväl med hänsyn till sina verkningar som
med hänsyn till sitt syftemål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Ja, herr talman, jag har icke begärt ordet för att ingå i någon
debatt utan endast för att tillkännagiva, att jag kommer att rösta för reservationen,
fastän -—• måste jag säga — jag egentligen icke riktigt vet, vad det
är jag röstar för, då jag röstar för denna reservation, ty denna reservation är
skriven i vatten. Men då jag icke gärna vill underlåta att begagna det tillfälle,
som bjuds, att ånyo avge en opinionsyttring gentemot det proportionella
valsättet, kommer jag i alla fall att rösta för reservationen.

Herr Alkman: Jag kan i denna debatt inskränka mig till endast några få
ord, då jag i fjol tämligen utförligt deklarerat min ställning till problemet.
Jag skulle kanske icke ens ha sagt något alls i dag, om jag inte kände ett visst
behov av att uttrycka min uppfattning rörande den i viss mån nya ställning,
vari frågan kommit sedan i fjol. Den har kommit i en ny ställning genom
herr Hellbergs motion. Motionären är, som jag fattar det, visserligen i det
stora hela motståndare till den nuvarande ordningen. Detta framgår ju därav,
att han motionerat om en förändring och deltagit i den reservation, som är
avgiven till förmån för en utredning av valsättet i syfte att om möjligt få
något bättre än det nuvarande. Men hans motion, vilken ju är utgångspunkten
för det betänkande, vi nu debattera, innehåller samtidigt en kritik av majoritetsvalen,
som här ifrån proportionalistiskt håll har vunnit mjmket erkännande,
men som jag för min del omöjligen kan godkänna.

Nu har herr Hellberg här i debatten varit mycket moderat i denna sin kritik,
medan han i sin motion yttrat sig synnerligen aggressivt. Han instämde
nämligen där i den huvudpunkt av kritiken mot majoritetsvalen, som i fjol så
starkt framfördes, nämligen att majoritetsvalen hade den svagheten, att de kunna,
såsom man av det mycket åberopade sista engelska exemplet har sett, medföra
det resultatet, att en minoritet inom valmanskåren kan få majoritet i representationen.
Ja, det är riktigt, att majoritetsval i den råa forrn. som de
tidigare ha haft, kunna ge ett sådant resultat, men det förvånar mig något, att
kritiken ännu i år kommer fram med det motivet gentemot den ståndpunkt, som
i fjol förfäktades ifrån den sida jag tillhör. Vi togo ju på det allra bestämdaste
avstånd ifrån majoritetsvalen i denna råa form, fordrande_ sådan omvalsordning,
varigenom om möjligt och så fullständigt som möjligt denna svaghet
skulle kunna undvikas.

Jag skall förresten tillåta mig att i detta sammanhang erinra om att våra
nuvarande proportionella val i själva verket ha samma svaghet, om än kanske
icke i så utpräglad form, som de råa majoritetsvalen. Jag tillåter, mig att för
dem, som kanske bli litet förvånade över detta mitt påstående, erinra om vad
fjolårets andrakammarval i detta land i själva verket gällde. Det gällde helt
enkelt ingenting annat, än att de borgerliga partierna inför utsikten till. att en
minoritet inom valmanskåren skulle kunna tillkämpa sig en majoritet i andra
kammaren, trots det proportionella valsättet, ansågo sig skyldiga att sammansluta
sig till en enig kartell. Det var väl ingen människa, som i höstas tänkte
sig, att de socialdemokratiska valmännen helt plötsligt skulle ifrån sin rätt
utpräglade minoritetsställning i landet kunna få den majoritet redan inom valmanskåren,
vilken skulle kunna berättiga dem till ett erhalla majoritet
i andra kammaren. Nej, man var fullkomligt på det klara med, att även det
proportionella valsystemet är sådant, att det medger möjlighet för en minoritet
inom valmanskåren att vinna majoritet inom representationen. När ställ -

Lördagen den 13 april f. m.

15 Nr -20.

ningen är sådan, tycker jag, att man icke liar anledning att föra ett så högt
och hårt tal, som här förts, i alla händelser icke gentemot majoritetsval med
omval genom vilka man söker befria dessa val från den påtalade svagheten.
Det system, som man kämpar med händer och fotter för att behålla, har ju i
själva verket samma svaghet och har denna svaghet i så hög grad, att man i
höstas var tvungen att på grund därav samla sig till en så starkt accentuerad
koalition mot ett visst parti, ehuru detta var i minoritet.

Nu sade herr Hellberg i sitt yttrande för en stund sedan, att han icke var
fullt säker på huruvida man kan med de begärda omvalen åstadkomma en
fullkomligt betryggande ordning gentemot den olägenhet, som det här talats
om. Jag vill därom icke yttra något annat, än att jag för min del tror att det går.
Jag tycker, att det ligger i sakens natur, att det skall gå och att det skall bli
möjligt att på det sättet få fram ur valmanskåren den majoritet, på vilken
sedan en regeringsbildning med tillräckligt stöd för att ha auktoritet skall
kunna företagas. Herr Hellberg tror emellertid, att det kan vara klokt att gå
en annan väg, som för honom är den rätta — det förefaller åtminstone som
om han skulle tro det, fastän han icke är säker på det heller — nämligen att
slå in på det icke alldeles obekanta irländska systemet med single transferable
vote.

Jag erkänner att jag icke genomträngt detta system. Jag försökte nog, när
denna motion kom, att skaffa mig den litteratur i ämnet, som fanns. Den är
icke stor, men den är verkligen av sådan beskaffenhet, att den skulle kräva
mera tid och måhända mera tankeansträngning, än jag kunnat på kort tid
ägna åt den, för att genomtränga den. Så mycket är emellertid säkert, att
den sammanräkningsmetod, som detta valsätt kräver, är så krånglig med sin
räkning både framifrån och bakifrån, att man nog får lov att säga, att det
systemet —- om man såsom herr Hellberg ställer upp lättfattligheten hos valsystemet
såsom en av grundfordringarna på detsamma — icke kommer att vid
närmare bekantskap riktigt fylla herr Hellbergs anspråk på idealet. Lättfattlighet
måste ju nämligen betyda icke bara att valmannen är i stånd att
mekaniskt utföra de prestanda, som valsystemet ålägger honom, utan även att
han vet, vad han gör, då han uppfyller dessa prestanda och att han vet, vart det
leder och vilket resultat det blir, om han röstar på det eller det sättet. Det
vet. han, som bekant, icke med de proportionella val, som vi nu hava, detta därför
att han aldrig kan för sin egen del åstadkomma de hypotetiska sammanräkningar,
som behöva göras, för att man skall kunna något så när överskådä
vad man i själva verket gör, då man röstar på det eller det sättet. Jag har
icke — jag bekänner det ännu en gång — lyckats genomtränga detta irländska
system, men det kan ju gärna få gå med i en utredning. Ty det skadar icke,
att i utredningen alla tänkbara alternativ tagas med, när man söker efter det
bästa möjliga. Därför har jag icke något emot, att även detta får vara med i
den utredning, som reservanterna här begära.

I fjol hade vi i debatten tyngdpunkten förlagd till valsystemet och den inverkan
det kan ha på representationens sammansättning med hänsyn till regeringsbildandet.
Detta var då min ståndpunkt, och jag har icke av vad som
sedan dess framkommit kunnat frånträda den. Denna min uppfattning härleder
sig därav, att jag, liksom förmodligen var och en, inser, att ett parlamentariskt,
representativt system innebär, att representanterna äro ett slags elektorer
i förhållande till regeringen, och det gäller då, att systemet skall kunna
verka så, att det åtminstone icke förhindrar åstadkommandet av sådan politisk
samverkan inom representationen, som kan medföra ett verkligt underlag för
en regering.

Min uppfattning av det proportionella systemet är nu i år liksom i fjol oförändrat
den, att det system vi ha därvid försvårar i stället för att underlätta.

Om ändrade
bestämmelser
rörande ribsdagsmannaval

m. m.

(Forts.;

Nr 20. 16

Lördagen den 13 april f. m.

Om ändrade,
bestämmelser
rörande, rilcsdagsmannaval

m. m.

(Forts.)

Det är ett system, som söndrar i stället för att förena opinionen. Det är ett
system, som spränger sönder valmanskåren i stället för att ena tillräckligt
stor del av den kring gemensamma mål, så allmänna och så pass klart fattade,
att de kunna bilda underlag till riktlinjerna för landets styrelse. Detta är
min huvudsakligaste invändning emot det proportionella systemet.

I år är man inne på en ny diskussionslinje. Ja, den är ju icke alldeles ny,
ty den har förekommit förut, och man kan rätteligen säga, att man i år återkommit
till den diskussionslinje, som kallas personval i stället för partival.
Som herrarna hörde för en stund sedan har konstitutionsutskottets ärade ordförande,
nu såsom alltid, — det är ju hans skyldighet att söka göra det bästa
möjliga av det resultat, vartill utskottsmajoriteten, som han tillhör, kommit —
försökt försköna de nuvarande proportionella valen även i det avseendet, att de
enligt hans mening i själva verket skulle lämna ett mycket stort utrymme åt
personintresset vid valen. För det första har han blivit litet känslig, tycker
jag, för orden parti och partival, och så förefaller det, som om han skulle anse,
att dessa ord nu efter dessa 20 års proportionalism icke skulle ha en så fin
klang hos opinionen, som vore önskligt. Därför har han nu funnit ett nytt
ord för partiproportionalismen och kallar den för förbundsval, vilket onekligen
låter högtidligt, vackert och angenämt. Särskilt låter det vackert i fråga
om ett valsystem, där man i stället för att förbinda valmännen i största möjliga
grupper spränger dem i så många grupper som möjligt. Men så säger
han, ätt vi ju i Herrans namn ha möjlighet till personval så mycket vi_ vilja.
Jag förmodar, att han därmed syftade att peka på den företeelse, som vi sågo
vid fjolårets valrörelse och som då var jämförelsevis ny, nämligen den nya tekniska
insatsen med alla dessa, vem vet hur många, sockenkandidater, som inom
alla partier förekommo i nästan varje valkrets. Partierna voro kandidatmässigt
icke bara dubblerade och tripplerade utan även kvadrupplerade, och därmed
menar väl den ärade utskottsordföranden, att personintresset kommit så
till sin rätt, att ingen människa har skäl att klaga. Man kan ju säga så, men
jag vill dock påpeka, att personval och personkandidaturer i den meningen bli
ju den rena karikatyren. Dessa många personkandidater, som ingen människa
egentligen framför på något allvar, ha icke annan betydelse än såsom
beten i partifisket, och det avser väl herr Hellberg icke, när han nu för sin
kampanj för personval.

Jag skall icke yttra mig längre. Vad jag haft att säga^ har varit några
strödda erinringar till vad som sagts nu och i fjol. Min ståndpunkt är densamma
nu som då. Jag är icke på något sätt generad av att, när jag nu kommer
att yrka bifall till reservanternas utredningsyrkande, ha sällskap av personer,
som se rätt så olika på detta problem emot vad jag gör. För mig är
huvudsaken den, att det nuvarande systemet kommer under allsidig utredning,
och jag tror, att en sådan utredning, ifall herrarna våga släppa fram den,
kommer att leda till, att den allmänna synen på proportionsvalen blir annorlunda,
än den är hos majoriteten av denna kammare, åtminstone i denna stund.

Jag yrkar således bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Vilket valsystem vi än ha, torde
det var förenat med svagheter och brister. Icke är det proportionella valsättet
fullt idealiskt, och icke komma majoritetsvalen att bli till allmän belåtenhet.
Det proportionella valsättet har ju särskilt de svagheter, som här
påpekats, att den enskilde valmannen icke kan direkt göra sin mening gällande
rörande valet av den person, som han vill ha vald, och dessutom att
partiledningarna ha väl stor makt.

Ja, det måste medgivas, men mot detta står dock det förhållandet, att med
det proportionella valsättet kunna även minoriteterna bliva representerade i

Lördagen den 13 april f. m.

17 5r 20.

den lagstiftande församlingen, men det torde vara svårt att kunna utforma
ett sådant valsätt med majoritetsval, att minoritetspartiema kunna bliva representerade
i riksdagen, åtminstone icke med full rättvisa. Man skulle då få
att lösa många invecklade svårigheter, innan man från denna synpunkt kunde
få någon rättvis representation. Dessutom kunde ju majoritetsvalen tänkas
komma att medföra, att en minoritet inom valmanskåren komme att bilda majoritet
inom riksförsamlingen. Detta är ett ytterligare skäl, varför man. åtminstone
på grundval av de uppslag, som nu utformats, icke funnit sig böra
frångå det nu beprövade valsättet och nu vidtaga förändringar i detsamma.

Utskottet har för övrigt förra året, såväl som i år, då det citerat föregående
års uttalande, sagt, att man icke alltför ofta bör vidtaga förändringar
på detta område. Man skall nämligen taga hänsyn även till valmanskåren.
Jag tror icke, att den är belåten med, att man alltför ofta förändrar valsättet.

Jag har, herr talman, endast med dessa ord velat tillkännagiva min mening
rörande föreliggande fråga, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! En föregående ärad talare
har uttalat sig på det sätt, att han ville demonstrera mot de proportionella
valen och därför komme att rösta för reservationen, fastän den var skriven
i vatten eller med vatten. Jag skall för min del tillkännagiva, att jag kommer
att rösta för utskottets förslag, icke därför att jag vill demonstrera för
de proportionella valen, utan därför att jag tror, att en annan ärad talare här
i dag hade alldeles rätt, då han, efter en erinran därom, att under majoritetsvalen
andra kammaren hade en viss sammansättning och nu en annan, i sitt
temperamentsfulla anförande frågade, om någon ville påstå, att den nuvarande
andra kammaren vore sämre än den äldre: jag skulle vilja komplettera frågan
och ställa till talaren spörsmålet, om den är bättre. Jag tror för min del,
att det blir ungefär samma resultat, i stort sett, vilket valsätt man än har,
och därför synes det mig vara riktigt och rimligt att icke vidtaga ändringar
i det valsätt, som man har, även om man i likhet med mig tycker, att detta
.system utgör en omväg till det mål, man till sist skall komma till. När
vi nu en gång slagit in på denna väg, d. v. s. proportionalismens väg. 1907
och 1909, är det väl bättre att fortsätta på den, tills utvecklingen klart ger
vid handen, att något annat verkligen är bättre. Nu leda de proportionella
valen efter min bestämda övertygelse alldeles klart under tidens lopp till
det system, som jag kallar gruppval, och detta gruppvalsystem komma vi också
till, om vi skulle gå tillbaka till majoritetsval, men det bleve en ytterligare
omväg. Jag tror, att vi komma till det rätta resultatet, när en gång
tiden är mogen. Men då tiden ännu ej är mogen, böra vi bibehålla det valsätt,
vi nu ha och som med all sin ofullkomlighet genom sin egen utveckling
från »matematisk rättvisa» betecknar ett steg till ett bättre i högre
grad, än vad fallet skulle vara, om vi kastade oss in på denna vattenhaltiga
reservation.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Jag vill säga herrar Möller och Reuterskiöld, att det inte
är så gott att skriva en temperamentsfull motivering, när det gäller att få
en avfattning, som passar för tre eller fyra olika meningar, och jag skulle
vilja se, om dessa herrar, så goda stilister de än äro, skulle kunna åstadkomma
något väsentligt annat än jag. Hur vattenhaltig denna motivering
än är, vittnar den dock om, att det finnes på olika håll missbelåtenhet med det
nuvarande valsättet, och det är det, som är huvudsaken.

Första hammarens protoholl 1929. Nr 20. 2

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannavai

m. m.

(ForU.

Sr 20. 18

Lördagen den lo april f. in.

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval

in. m.
(Fort«.)

Utskottets ärade ordförande talade om, att den som skriker gör mera väsen
än många som tiga. Han torde dock ha funnit här av debatten, att det är
fler än en som i detta fall skriker, det är åtskilliga, som fritt ur hjärtat
tillkännagivit sin missbelåtenhet med det nuvarande valsättet, däribland två
representanter från riksdagens största parti. Och om den ärade ordföranden
har tillfälle att gå in och höra debatten i andra kammaren, så torde han få
höra en tredje av det partiets ledande män ganska kraftigt taga till orda för
denna vattenhaltiga reservation och emot proportionalismen.

Jag kände mig närmast manad att säga några ord med anledning av min
partivän herr Alkmans anförande — i denna fråga som i alla frågor är
naturligtvis det liberala partiet delat. Han förebrådde mig, att jag i viss
mån hade skrivit aggressivt i min motion, men uttryckt mig mera moderat
här i kammaren. Det skulle inte min ärade vän förebrå mig, t,y det visar,
att jag bemödar mig att taga, så mycket hänsyn till person som möjligt. Men
när jag skrev min motion, hade jag inget annat än fjolårets motion att hålla
mig till, och den var så skriven, att den kanske kom mitt uttryckssätt att bli
litet spetsigt, vilket jag inte heller anser vara så underligt.

Sedermera ha vi bär fått höra vad det egentligen skulle menas med det
mystiska talet om, att dessa majoritetsval med omval skulle •— jag vill minnas
uttrycket löd så — kunna hopsnickra ett underlag för en stark regering.
Det skulle gå till, fick jag veta, på det sätt, att mellan de bägge valen,
det första och omvalet, skulle partierna komma till underhandlingar, och dessa
underhandlingar antogos komma att resultera i ett sådant fast parlamentariskt
regeringsunderlag. •— Jag vill ju inte på något sätt brista i respekt mot
denna utläggning, men jag får uppriktigt bekänna, att inte blev jag mycket
klok på den. Partisamverkan ha vi haft förut. Det hade vi som bekant vid
de senaste valen utan att den åstadkom något sådant där regeringsunderlag,
och jag vet inte, om man har anledning att påstå, åtminstone med någon bestämdhet,
att en överenskommelse mellan partierna före ett omval skulle bli
mera ägnad att tjäna till regeringsunderlag.

Sedan var det fråga om denna svaghet hos majoritetsvalen, som jag anmärkte
på, att de inte garantera, att representationen blir något så när rättvis. Då
svarade min ärade vän mig med att tala om, att inte heller det nuvarande proportionella
valsättet garanterar, att inte en minoritet bland valmännen skulle
kunna få majoritet i representationen. Ja, det är alldeles sant, men jag
tycker, att man skall ha något litet sinne för nyanser. Om det skulle bära
till så, att en mycket stark minoritet bland valmännen skulle få en mycket
knapp majoritet i kammaren — vilket möjligen skulle kunna ske under nuvarande
valsätt — så är det dock en sak, som är ofantligt skild från exempelvis
en sådan företeelse som det nuvarande engelska underhusets sammansättning,
som jag påmint om i min motion, där 46 procent av valmännen inte bara
fått majoritet utan en majoritet, som är mer än dubbelt så stor som alla
de andra partiernas representation tillsammans. Det är dock ett svalg befäst
mellan två sådana fall. och det är självfallet så, att om en mycket stor minoritet
lyckas komma till en knapp majoritet i representation under det proportionella
valsättet, kommer denna mycket knappa majoritet alltid att utgöra
en varning för det parti, som har den, att inte missbruka sin ställning,
vilket inte i samma grad blir fallet, om ett parti får en kolossalt stark majoritet
i representationen.

Emellertid gäller det, om det vid majoritetsvalen kommer att finnas en
möjlighet att vid omvalen garantera, att inte representationen blir orättvis,
och där försäkrar visserligen herr Alkman, att han för sin del tror, att det
skall finnas möjlighet att undvika detta. Han är dock inte så säker på
det. »Om möjligt» eller »såvitt möjligt undvika» — så föllo hans ord. Jag

Lördagen den 13 april f. in.

19 Xr ÄJ.

väntade verkligen, att den ärade talaren skulle litet ha utvecklat sina motiv,
varför han trodde detta. För mig ter sig saken ytterligt oviss. Jag tycker,
att det förefaller vanskligt, att kunna beräkna, hur omvalen skola utfalla, då
vi tänka oss, att åtminstone hälften av valkretsarna skulle få välja om, och
att kunna förutse vad resultatet kan bli av dessa omval, som kunna vara
underkastade olika inflytanden.

Så utvecklade min ärade partivän vidare, att detta irländska valsätt, som
jag - jag ber än en gang att få understryka det •—• inte alls försvurit mig
åt, utan endast anfört såsom en tredje möjlighet, vilken borde undersökas vid
en eventuell utredning, och han sökte visa, att det i fråga om lättfattlighet
brister i alldeles oerhörd grad. Ja, man kan naturligtvis utlägga det så där
tendentiöst, om^ man är avogt stämd mot det; man kan då måla ut det som
synnerligen krångligt. Jag är för min del inte specialist på detta valsätt.
Jag känner inte ^ detaljerna av det, men grundsatsen i detsamma är, att eu
person är vald, sa fort han! kommit upp till valkvoten, och om inte kretsen får
fulla antalet representanter på det sättet, går man den andra vägen och ser
efter, vilka som komma närmast i röstetal, genom att utesluta de svagaste
kandidaterna och överföra deras röster till andra. Inte tycker jag, att det
är så förfärligt svårfattligt, att inte valmännen mycket lätt skulle kunna tillägna
sig nödig insikt i den saken.

Sedan ber jag att få erinra om, att proportionsvalssakkunniga av 1921 —
jag tror de kallas sa •— dock i sitt utlåtande förordade proportionella personval,
och de stannade inte bara vid singlc transferable vote, utan framhöllo
även, som jag antydde i mitt första anförande, ett annat alternativ, som de
ansago skulle vara synnerligen värt att taga under omprövning. Uppenbart
är alltså, att de principiellt sätta detta valsystem framför det nuvarande, och
i denna kommitté sutto dock åtskilliga proportionalister. Jag menar då, att
som frågan ligger, torde — jag upprepar vad jag sade i mitt första anförande
— utvecklingen komma att gå därhän, att vi få regelbundet, såsom utskottets
ordförande klagade, att det redan hänt, varje riksdag framställningar i valsättsfrågan.
Det kan ju hända, att herrarna orka hålla emot kravet på en
utredning^ ännu en tid framåt, men jag tvivlar, att det går i längden. Och
att det sa oupphörligen kommer motioner och att det inom partierna uppstår
fler och^fler, som röja missbelåtenhet med detta valsätt, kommer nog
till sist att fa sin verkan, även om hos vår beskedliga valmanskår •— herr
Hansson erinrade om det — inte denna missbelåtenhet gjort sig gällande ännu.
Den är i allmänhet så foglig, denna valmanskår, att den sällan ger uttryck
åt missbelåtenhet, även om större anledningar kunna finnas. Men jag tror.
att denna otillfredsställelse småningom kommer att sprida sig, och då bli
herrarna till sist ända tvungna att ga med pa denna allmänna och obundna utredning,
^ som vi nu önska, att man vidtager snarast möjligt. Jag tror inte
det är någon vinst att bara hålla emot och säga nej till detta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Möller: Herr talman! Jag uppkallades av herr Hellberg, då han

nämnde några ord om den metod, som skulle tillämpas vid omval. Det må
kanske tillåtas mig, då jag är deciderad anhängare av majoritetsvalen, men
deciderad i alla fall väsentligen för ett visst bestämt system, att få säga några
ord om detta system, som, såvitt jag vet, aldrig blivit ordentligt ventilerat i
sammanhang med oppositionen mot det proportionella valsättet.

I min föreställning om, hur ett majoritetssystem skall vara beskaffat, ingår
icke någon möjlighet till förhandlingar mellan de olika partierna efter första
valet. Skall det komma till stånd förhandlingar, måste de iiga rum före det

Om ändrade
bestämmelset
röraiide riksdaysmannaval

wi. m.

(Forts.)

Nr 20. 20

Lördagen den 13 april f. m.

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval

m. m.
(Korts.)

första valet, därför att jag anser, att det majoritetsvalsystem, som befanns i
det gamla Tyskland, är det bästa av de alternativ, man åtminstone hittills
överhuvud diskuterat och reflekterat på. Det innebär, att om det t. ex. finnes
tre partier, som i en valkrets tävla i första valet, få vid omvalet endast förekomma
de två kandidater, som erhållit högst röstetal, d. v. s. den som fått
ett lägre röstetal är vid omvalet automatiskt utesluten. Om det är tio kandidater,
blir förhållandet precis detsamma, så att vid omvalet kvarstå endast
det två kandidater, som erhållit högsta röstetal. Det är uppenbart, att i vissa
fall kan detta komma att föranleda förhandlingar mellan partierna, men dessa
förhandlingar måste ske före första valet, ty de stora partierna intressera sig
tydligen ej för ett avtal med något annat parti, med mindre än att de själva
riskera att i slutvalet komma i minoritet. Då kan det hända, att de vända
sig till -—- låt mig säga — de frisinnade, det liberala partiet eller bondeförbundet
för att från början få en kandidat, som de hoppas skall kunna komma
med i tävlingen vid omvalet, därest icke denna kandidat får absolut majoritet
från första stund.

Det är så jag tänker mig, att ett system med majoritetsval skulle lämpligen
kunna anordnas, och då tror jag, det är befogat att säga. att det med större
sannolikhet än för närvarande kan sägas, att valen komma att bilda grundvalen
för en parlamentarisk regering. Jag föreställer mig det fallet, att det
tävlar tre eller fyra kandidater — låt oss taga de partier som finnas, bondeförbundet,
högern, liberalerna och socialdemokraterna — i samma valkrets.
Högern och socialdemokraterna få var och en kandidater, som komma i toppen.
Då måste de andra partiernas valmanskårer vid omvalen antingen lägga
ned sina röster eller också stödja högern eller socialdemokraterna, allt efter
den riktning, i vilken deras sympatier gå. Detta betyder icke. att mellanpartierna
komma att så att säga strykas ut, men detta valsätt kommer efter
min uppfattning att medföra alla de fördelar, som bestå däri, att valstriden
får en mera person- än partikaraktär.

Jag skall inte för övrigt gå in på de synpunkter, ur vilken .jag tycker, att
majoritetsvalen äro förmånligare än proportionella val, men jag vill understryka,
att när man polemiserar mot t. ex. den ståndpunkt, jag intager, med
erfarenheter från de engelska eller de franska valen, så är ingendera av dessa
erfarenheter tillämplig på det system, jag för min del skulle komma att föredraga.

Herr von Geijer: Endast några ord i anledning av vad herr Hellberg yttrade,
då han berörde en sida av problemet, nämligen frågan om de s. k. personvalen
med subsidiär liströstning, och antydde, att proportionsvalssakkunniga
i viss mån hade gått in för denna metod. Jag skall icke alls i detta sammanhang
ingå på de olika systemen. Det är varken tid eller plats för detta nu,
ty kammaren kan omöjligen penetrera de olika ss^stemen såsom sådana. Jag
vill bara erinra om det faktum, att när det förslaget framlades, var situationen
en annan än den nuvarande, ty vi ha, efter det proportionsvalssakkunniga lagt
fram sitt förslag, vidtagit vissa förändringar, som gå just i den riktningen att
skydda personintresset.

Herr Hellberg bemötte herr Alkman, då herr Alkman framhöll, att det nuvarande
systemet hade samma fel, som herr Hellberg hade påtalat i det engelska
systemet, vilket hade mynnat ut i så underliga förhållanden som det här
berörda angående majoriteten inom representationen i det landet. Jag skall
icke tillägga något tiU vad herr Hellberg därutinnan sade. Jag vill endast
framhålla den omständigheten, att det nuvarande systemet hos oss doek visat
sig mäktigt att hindra en dylik situation, vilket är ett ganska gott faktum att
räkna med.

Lördagen den 13 april f. in.

Nr 20.

Vad herr Möller beträffar, vill jag framhålla, att det system, som han förordar,
är både känt och behandlat förut. Detta framgår av de sakkunnigas
utlåtande och doktrinen.

Herr Åkerberg: Herr Hellberg talade om de engelska valen och påpekade
de fruktansvärda resultat, som i England uppnåtts vid de senaste valen, då
högern med 46 procent av valmännen bakom sig erhöll dubbel majoritet i underhuset.
Ja, det kan synas underligt, men jag vill fråga herr Hellberg, om
det varit bättre, ifall de olika partierna i underhuset hade avspeglat sig i
samma förhållande, som de voro företrädda inom valmanskåren. Då hade
högern fått 46 procent av underhusets medlemsantal och liberalerna hade kanske
fått 15 procent o. s. v. Liberalerna hade alltså blivit tungan på vågen;
det hade, för att använda en svensk term, blivit ett vågmästarsystem, där liksom
här; hela systemet hade blivit blockerat. Nu har högern i England fått
solid majoritet, ehuru den icke hade majoritet bland valmännen. Högern har
fått sin chans att göra en insats för att lösa de svåra problem, som anfäkta
icke bara England utan hela Europa. Om högern i England hade haft vilja
och förmåga att lösa uppgifterna efter sitt sätt att se saken, hade de andra
partierna icke kunnat hindra detta. Om dess politik hade lett till ett lyckligt
resultat för landet och hela Europa, finns det knappast något tvivel om,
att de val, som komma att förrättas i sommar, skulle giva högern förnyat
förtroende. Nu har den Baldwinska regeringen icke lyckats med sin uppgift
att avskaffa arbetslösheten; den har icke lyckats genomföra avrustningen
eller lösa något av dessa stora problem, som den stått och stampat på,
med den påföljd utan tvivel, att den kommer att störta med dunder och brak
i sommar. Det är möjligt, att arbetarpartiet kommer att erhålla majoritet i
underhuset, även om det icke får majoritet bland valmännen. Då får Labour
party sin chans att göra en insats att lösa de stora betydelsefulla problemen.

Det är klart, att om man ser saken på det sättet, att alla skiftningar alltid
skola avspeglas i representationen med samma styrka, som de finnas representerade
hos valmännen, är denna engelska företeelse en styggelse, men om man
ser på arbetsresultatet, ter sig saken på helt annat sätt. Man kanske säger,
att det är odemokratiskt, att ett parti, som icke har majoritet i landet, skall
ha det i underhuset. Det vill jag för min del bestrida. Demokratien innebär
ju icke, att valmännen i varje detalj skola vara med om att bestämma, och
att varje skiftning bland dem skall avspeglas i parlamentet. Den innebär
ingenting annat, än att valmännen skola ha möjlighet att inskrida och rätta
till, när ett system bär på sned. För demokratien är det nog i första hand nödvändigt
att skapa ett system, som ger ett effektivt arbetsresultat.

Jag vill för min del bestämt, trots allt vad som sagts, hålla på, att majoritetsvalen
ensamt ge en sådan garanti, tack vare det att den huvudriktning,
som uppträder vid valen, får starkare understrykning och accentuering än i
allmänhet vid andra val.

Herr Reuterskiöld: När jag hörde den förste ärade representanten på

samma länsbänk som jag, kom jag att mycket livligt erinra mig ett anförande
för några år sedan i konstitutionsutskottet av en bland den ärade talarens partivänner,
som då var vice ordförande i konstitutionsutskottet. Det var i samma
fråga som denna. Jag skulle önska, att det hade blivit fixerat stenografiskt,
men det är ju ej brukligt i utskotten. Tankegången i detta anförande var den,
att om man skall ställa sig på det sätt, som den ärade talaren framhöll, kan
det visserligen bli så, att valmännen äro uppdelade i två stora partier, och då får
man till sist välja mellan de två, som uppställas av vartdera av dessa två par -

Om ändrade
bestämmelser
rörande rikeda
ge mannaval
m. m.

(Fort*.)

Nr SO. 22

Lördagen den 13 april f. m.

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval

m. m.
(Korts.)

tier, men det kan hända alt det går så blott i de stora städerna, och att i det
stora flertalet fall valmännen icke äro uppdelade i partier, utan det blir den
partilösa massan, som går åt ena eller andra hållet, och då är det litet tveksamt,
hur det kommer att ställa sig i sådana enmansvalkretsar. Blir det förhandlingar
före valen, blir resultatet av sådana förhandlingar efter all erfarenhet
det, att i regel en person kommer att uppställas, som för att använda
den av mig citerade talarens uttryck, varken är politisk fågel eller fisk, d. v. s.
en liberal, och under sådana förhållanden anser jag det icke vara någon äcklig
valmetod.

Herr Alkman: Herr talman! Herr Hellberg förebrådde mig två saker.

Den ena var, att jag skulle ha behandlat det irländska valsystemet något tendentiöst.
Det tror jag inte. Åtminstone så långt jag känner detta valsystem,
tror jag, att jag behandlade det så objektivt, som överhuvud taget är möjligt.
Ifall det finns någon fördold lättfattlighet i det, som jag inte lyckats finna,
får väl herr Hellberg ge mig litet närmare instruktion om denna fördolda lättfattlighet.
Vidare förebrådde han mig, att jag inte gick något närmare in på,
hur jag tänkte mig, att den av mig antydda proceduren i syfte att åstadkomma
en regeringsduglig majoritet i riksdagen skulle anordnas. Jag gick med flit
inte in på denna sida av saken, därför att den frågan hör till dem, som böra utredas.

Eftersom herr Möller avgivit en deklaration, rörande sitt sätt att se på omvalen,
kan jag emellertid avge åtminstone en hypotetisk deklaration i annan
riktning. Såvitt jag kan se nu, tror jag inte det vore lyckligt, om man accepterade
det gamla tyska systemet för omval. Jag tror tvärtom, att det är ytterst angeläget,
att det ordnas så, att en verkligt politisk förhandling kan äga rum mellan
de i valen uppträdande partierna eller grupperna med hänsyn till riktlinjerna
för rikets styrelse under den kommande perioden för att på den vägen, innan
man fixerar sig för hårt, kunna tillskapa en regeringsduglig majoritet. Om
jag inte minns alldeles oriktigt, har också Karl Staaff vid olika tillfällen varit
inne på den tankegången. Herr Hellberg viskar till mig, att detta var med i
rösträttspropositionen 1906; det är något, som för tillfället fallit mig ur minnet.

Nu har en viss indignation kommit till uttryck på ett par håll, därför att
jag tillät mig peka på det faktiska förhållande, som ingen människa kan bestrida,
att det nuvarande proportionella valsystemet medför möjlighet till
majoritet i riksdagen på grundval av en minoritet inom valmanskåren. Jag
påstod detta, och jag står för det. Förresten var jag inte så kitslig gent emot
systemet, som herr Hellberg ville ange. Jag sade, att den svagheten finnes där,
ehuru ej så utpräglat hos detta system som hos det råa majoritetsvalsystemet.
Anledningen till att jag tog upp denna sak var, att man i diskussionen gentemot
oss, som icke vilja ha det råa majoritetsvalsystemet såsom det tidigare
har tillämpats, utan önska något annat, pekar på en svaghet, som i själva verket
även finnes i det proportionella valsystemet. Nu säger den ärade ordföranden
i konstitutionsutskottet, att det där inte tycks vara så farligt, eftersom
systemet vid senaste val visat, att en sådan situation kan undvikas. Det var
väl ändå i all rimlighets namn valmännens förtjänst och inte systemets, att
det kunnat gå. Inte berodde det på valsystemets beskaffenhet, att man inte
fick en socialdemokratisk andrakammarmajoritet på grundval av minoriteten
bland valmanskåren i höstas. Förtjänsten låg på helt annat håll, och valsystemet
gjorde varken till eller från i den saken.

Därmed tror jag mig ha sagt, vad jag ville säga. Det viktigaste var, att
jag beträffande omvalssättet icke är ense med herr Möller. Den saken anser
jag böra vara en fullkomligt öppen fråga och läggas under den utredning jag

Lördagen den 13 april f. in.

23 Jfr SO.

önskar, för att man måtte komma till den ordning, som visar sig vara såväl tekniskt
som framför allt politiskt värdefullast.

Herr Hellberg: När jag talat med herr Alkman om majoritetsvalen, liar

han lagt mycken vikt på att det genom omvalsystemet skulle bli möjligt att
förhindra, att en minoritet bland valmännen finge majoritet i representationen.
Det är hans uppfattning om majoritetsvalen. Nu hör jag — jag måste väl
säga inte utan en viss överraskning — från herr Åkerberg, att han tycker, att
ett sådant resultat, att en minoritet inom valmanskåren får majoritet inom
representationen, i själva verket är rätt tillfredsställande. I varje fall finner
han det mer tillfredsställande än att varje parti representeras efter sin proportionella
styrka. Han säger också, att detta inte är odemokratiskt, ty vad
menas med demokrati i detta fall? Jo, svarar han, det mtenas, att allmänheten
skall kunna »inskrida och rätta till, när det bär på sned». Det är folkviljans
blygsamma uppgift.

Jag får verkligen säga, att denna uppfattning av demokratien är för mig
ganska ny och förvånande. Man har väl alltid tänkt sig — så har jag åtminstone
helt naivt uppfattat det — att ett val skulle ge uttryck för folkviljan,
så att i förhållande till den styrka en riktning har inom folket skulle den
också göra sig gällande inom representationen. Nej, säger herr Åkerberg.
Det är inte hans uppfattning av demokratien, utan det kan mycket väl få
hända, att ett parti, som utgör majoritet av folket, får minoritet inom representationen,
och går det sedan alldeles för galet, får folkviljan gripa in och rätta
till. Ja, men att bygga ett valsätt på dessa principer, mina herrar, det tycker
jag ändå barkar något på sned. Nog strävar man efter att ett valsätt skall
ge ett något så när rättvist och rimligt resultat. Men jag märker, att den
saken är rätt likgiltig för flera.

Jag hörde nu herr Möllers utläggning om hur han uppfattat omvalen. Det
kunde jag förstå, och där begriper jag schäsen utmärkt bra. Det skulle förlöpa
så, att i första omgången vid enmansval skulle de stora partierna säkerligen
få en alldeles förkrossande majoritet, ty då är det rena undantaget, om
något av de små partierna inom en valkrets skulle vara starkare än de andra.
Redan i första taget få sålunda dessa stora partier en avgjord övervikt, odh
när det sedan kommer till omval, mönstra de ut småpartierna och slåss sinsemellan.
På det sättet vore i realiteten det gamla tvåpartisystemet återställt
som låg till grund för den engelska parlamentarismen. Jag medger naturligtvis,
att man därigenom kan få fram ett bärigt regeringsunderlag, men det blir
eu förskräcklig orättvisa mot de små partierna.

Nu kan man som herr Reuterskiöld säga, att det gör ingenting, ty det går ut
över liberalerna, och de äro varken fågel eller fisk. Det är mycket sant:
de äro varken fågel eller fisk, utan de äro människor, men jag hoppas, att de
andra, fåglarna och fiskarna, småningom skola bli människor de också!

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Hellberg in. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen: och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hellberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksdagsmannaval

m. m.

(Fora.)

Nr 20. K 24

Lördagen den 13 april £. m.

Om ändrade
bestämmelser
rörande riksåagsmannaval

m. m.
(Forts.)

Om rättvisare
mandatfördelning
vid
andrakammarval.

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja y

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Hellberg in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta motioner om grundlagsändring,
avseende att åstadkomma en mera rättvis mandatfördelning vid val till andra
kammaren.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels de
likalydande motionerna nr 227 i första kammaren av herr David Bergström
m. fl. och nr 348 i andra kammaren av herr Ekman in. fl., dels ock motionen
nr 343 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl.

I motionerna 1:227 och 11:348 hade hemställts, att riksdagen ville besluta
att som vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga i motionerna infört
förslag till ändrad lydelse av §§ 11, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 22 och 25 riksdagsordningen.

I motionen II: 343 hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen
hemställa, att regeringen skyndsamt måtte låta verkställa utredning i syfte att
vid val till riksdagens andra kammare tillförsäkra de olika partierna mandat
i förhållande till deras sammanlagda rösttal samt för riksdagen framlägga förslag
till grundlagsändring i enlighet härmed.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionerna I: 227 och II: 348 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda,

2) att motionen II: 343 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar David Bergström och Olsson i Mora, vilka yrkat, att utskottet
skulle hemställa om bifall till motionerna I: 227 och II: 348;

2) av herrar Engberg och Åkerberg, som ansett, att utskottets avslagsmotivering
bort ha den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att motionerna I: 227 och II: 348 samt II: 343 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Punkten 1.

Utskottets^ hemställan bifölls.

Punkten 2.

Herr Bergström, David: Herr talman! Genom ett förbiseende av mig vid
föredragningen av detta ärende torde jag ha kommit i den ledsamma positionen

Lördagen den 13 april {. m.

25 >’r 30.

att jag icke kunnat yrka bifall till den motion, som är av mig framburen. Jag
hade föreställt mig, att detta ärende skulle föredragas i ett sammanhang och fördelning''vid
att diskussionen skulle ha fått gälla båda de föreliggande motionerna. Jag andra
vet icke, om herr talmannen, då jag nu yttrar mig om motionen nummer två, Inmmanai.
som ju rör sig om hela komplexet, kommer att förvägra mig rätten att fram- (Forts.)
ställa ett yrkande även med avseende på motionen nummer ett, som innehåller
en utformning av paragrafer, avseende ändring inom det område, som omfattas
av yrkandet i motionen nummer två. Det är för mig mycket vanskligt att
avgöra, huruvida jag är i tillfälle att framställa ett sådant yrkande, och därför
skulle jag vara tacksam att få ett besked i detta avseende, innan jag fortsätter
mitt yttrande.

Jag ber att i detta sammanhang få erinra om att visserligen herr talmannens
klubba redan har fallit men att det vid flera tillfällen förekommit, att talare,
som kanske ha försummat sig lika mycket som jag, ha fått ordet, när man har
funnit, att ett förbiseende av dem kan ha ägt rum.

Herr Wiliberg: Utan att alls ingå i någon längre debatt om den förelig gande

punkten skall jag i alla fall tillåta mig att göra ett yrkande.

För alla dem, som icke i likhet med herr Åkerberg anse, att det är skäligen
likgiltigt, hur ett folks politiska uppfattning avspeglar sig i valresultatet,
torde det väl stå tämligen klart, att den givna konsekvensen av det proportionella
valsystemet är, att det i högsta möjliga grad just bör återspegla de politiska
meningsriktningarna inom nationen, då den går till val. Jag har ju haft
tillfälle att vid den tidigare behandlingen av denna fråga erinra om, att ehuru
man annars talar så mycket om demokratien och dess uttrj’ck i folkviljan,
brister det i alla fall mycket, när det gäller att fullfölja denna tankegång vid
valsystemets tillämpning.

Jag har, som sagt, ingen anledning att upptaga någon längre debatt i denna
fråga. Jag hemställer endast, herr talman, att i denna punkt få yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till den av herr Spångberg m. fl. avgivna
motionen.

Herr Bergström, David: Herr talman! I det läge, vari behandlingen av

denna fråga nu — genom omständigheternas makt, kan jag ju säga för att uttrycka
mig milt gentemot mig själv och kanhända också gentemot kammaren
— har kommit, skall jag begagna detta tillfälle till att rikta kammarens uppmärksamhet
på den behandling, som har kommit den nu föreliggande frågan
till del från konstitutionsutskottets sida innevarande år.

Förhållandet är ju, att det i år har förelegat ett helt komplex av frågor,
som i viss mån haft ett sammanhang sinsemellan och som även i viss mån sammanhänga
med det av herr Hellberg framställda yrkandet om en skrivelse, som
skulle avse en förutsättningslös utredning utöver hela detta fält. Möjligen
hade, därest detta yrkande vunnit majoritet i utskottet och eventuellt sedan
i riksdagen, de skilda meningarna kumiat samlas under denna hatt, som även
kommit att omfatta den, enligt vad många utöver landet mena, ganska viktiga
fråga, som här föreligger, nämligen — jag skall i det läge, vari vi numera
befinna oss, begagna det uttryck, som förekommer i den nu föredragna motionen
av herr Spångberg m. fl. — om en »utredning i syfte att vid val till riksdagens
andra kammare tillförsäkra de olika partierna mandat i förhållande
till cjeras sammanlagda rösttal». Även denna fråga skulle då ha kommit med
i en dylik omfattande utredning, och det tror jag, att vi andra motionärer å
vår sida också skulle ha kunnat finna oss uti. Ty när man icke kan gå raka
vägen till ett mål, får man ju i vissa fall gå en omväg.

Emellertid — och nu med herr talmannens begivande — vill jag säga. att

Nr 20. 26

Lördagen den 13 april f. m.

Om rättvisare
mandatfördelning
vid
andrahammarval.

(Forts.)

vare sig herr ordföranden i konstitutionsutskottet konnner att svara mig eller
icke, kan jag, särskilt med hänsyn till att den motion, som vi nu behandla,
ju ligger inom samma sfär som den nyss avfärdade, icke underlåta att uttrycka
min förvåning över att konstitutionsutskottet, när. det i år haft framför sig till
behandling ett utarbetat förslag, som i vissa avseenden skiljer sig från fjolårets,
dock bär så snävt, som görligt varit, behandlat detta förslag. Konstitutionsutskottet
har avtryckt förslaget till ändringar i grundlagen och tillika
avtryckt en del av vad som blivit sagt vid frågans behandling år 1928, och
sedan yttrar utskottet — det är det hela, herr talman, som är sagt här i utlåtandet,
och det säges med avseende på både den motion, som jag har varit
med om att frambära, och den motion, som vi nu hålla på att behandla ■— att
utskottet ej heller i år funnit anledning frångå sin tidigare hysta uppfattning
i denna fråga och alltså hemställer om avslag. Så ser det utlåtande som utskottet
avgivit ut, oaktat i de motioner, som här förelegat, väckta likalydande i
båda kamrarna, väsentliga ändringar förekommit gent emot det förslag, som
framställdes föregående år.

Det är att märka — och det veta ju kamrarnas ledamöter ■— att då denna
fråga om en tillrättaläggning av det nuvarande valsättet föregående år förelåg,
gjordes en del erinringar och anmärkningar mot det då föreliggande förslaget.
Det yttrades bland annat, att därest i en eller flera valkretsar efter
klagan ett upphävande av det först förrättade valet skedde, vilken procedur
till och med kunde tänkas bliva upprepad en eller flera gånger, skulle en fördelning
av utjämningsmandaten icke kunna ske, till dess den nya riksdagen
sammanträdde. I detta avseende innehåller det förslag, som förelegat vid årets
riksdag, åtskilliga beaktansvärda ändringar. Däri fanns nämligen ett omarbetat
förslag till följdändringar i vallagen, varigenom den nyss nämnda invändningen
av i fjol fullständigt förebyggdes. Så förekom i fjol en annan erinran,
som kraftigt underströks i kamrarna, nämligen att denna metod med
utjämningsmandat, såsom den hade blivit upplagd, skulle kunna leda till uppkomsten
av en hel del nya partier, och detta betraktade man ju, kanske icke
alldeles utan skäl, som ett oting. Men även i det avseendet hade man i det i
år förebragta förslaget vidtagit nödiga ändringar.

På allt detta svarar konstitutionsutskottet i år med en enda rad. Den är ju
i och för sig mycket talande och lyder: »Utskottet har ej heller i år funnit

anledning frångå sin tidigare hysta uppfattning i frågan.» Punkt och slut.
Det är allt som säges, när det dock gäller en så pass betydelsefull fråga som
denna.

Jag vill i detta sammanhang erinra kammarens ledamöter om att vi för eu
stund sedan ■— och vi ha ägnat en ganska lång stund åt det arbetet ■— ju ha
beslutat, att herr Hellbergs motion respektive den reservation, som är avgiven
i den frågan, icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda. Men innan
vi gjorde det, hade vi haft tillfälle att genomläsa en längre motivering från
konstitutionsutskottet, och i denna motivering förekom bland annat följande
uttalande: »De anmärkningar, vilka riktats mot det nuvarande valsättet, an ser

utskottet kunna avhjälpas utan uppgivande av detsammas huvudprinciper.»
Ja, det är just på den linjen vi ha gått, som ha utarbetat förslagen i det ämne
jag här berört, nämligen att utan uppgivande av den proportionella valmetodens
huvudprinciper söka åvägabringa nödiga rättelser i densamma. Men våra förslag
till rättelser har utskottet för sin del icke ansett sig böra fästa något avseende
vid.

Nu föreligger i denna stund, herr talman, endast det yrkande om en skrivelse,
som innefattas i punkt 2), men det torde icke vara alldeles ur vägen, ifall
man från konstitutionsutskottets sida kunde få höra åtminstone något med avseende
på den sida av saken, som jag här har berört.

Lördagen den 13 april f. in.

Nr -20.

Herr von Gei jer: Herr talman! I det läge, vari ärendet nu har kommit,
anser jag mig absolut förhindrad att överhuvud yttra mig angående den i första
punkten av utskottets utlåtande omförmälda frågan. Den är avgjord och
det kan enligt mitt förmenande icke tänkas, att denna ånyo upptages till diskussion.

Endast en sak vill jag med herr talmannens tillstånd här beröra. Det gäller
herr Bergströms klander av det sätt, varpå det komplex av frågor, som
nu i dag ligger1 på kammarens bord, har behandlats i utskottet. Herr Bergström
förmenar, att det varit bättre och att utgången kanske blivit en annan,
därest de -—• om jag icke missförstod hans bild — bragts under en hatt. Det är
ju alldeles uppenbart, att ett så invecklat spörsmål som proportionsordningen
angående detta ganska ingående undersöktes och diskuterades i utskottet, och
man enades då om att den form vore den bästa att framlägga särskilt utlåtande
i varje fråga. De olika yrkandena — jag kan säga, att de voro fyra —
voro så heterogena, att det nästan varit omöjligt att få fram meningen hos en
majoritet inom utskottet, med mindre man delade upp frågorna. Om jag betecknar
dessa med ett, två, tre och fyra, var det personer, som ville rösta på
förslagen ett och två men icke på tre och fyra. Somliga ville rösta på ett,
två och tre men icke på fyra, och det fanns andra, som ville vara med om alla
förslagen. Det var alldeles omöjligt att taga dem i ett sammanhang. Man
ansåg i stället, och det gör jag fortfarande, att den form, som här använts,
var den, som billigast och rättvisast tillgodosåg alla intressen. Därest det
här i riksdagen kunnat bliva majoritet för t. o. in. alla fyra förslagen och
skrivelser beslutats, hade det ju varit möjligt att efteråt sätta den omtalade
hatten på dem alla. Varje förslag hade väl icke då kunnat behandlas av regeringen
för sig, utan de hade måst slås ihop vid utredningen. Jag kan därför
icke se, att något berättigat klander kan riktas mot utskottet.

Beträffande själva saken har jag redan yttrat mig. Nu återstår endast yrkandet
under punkt 2), och jag vill då, herr talman, under hänvisande till
vad utskottet i denna del anfört, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandler: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att yttra mig
i sakfrågan utan endast i anledning av det utfrågande av talmannen, som herr
David Bergström nyss har gjort. Jag vet mig aldrig ha varit med om något
så besynnerligt i kammarens förhandlingar som att en talare ställer en direkt
förfrågan till talmannen om hur denne tänker förfara med ett visst yrkande
och i avvaktan på att talmannen så att säga skall rycka in i debatten,
avbryter sitt anförande för att sedan återupptaga detsamma. Jag antar, att
herr talmannen är beredd att i detta som i andra fall vid debattens slut taga
ställning till de yrkanden, som äro framställda, och, om det är erforderligt,
tillkännagiva sin uppfattning, huruvida dessa yrkanden kunna ställas under
proposition eller icke. Men att det skulle finnas någon anledning för herr talmannen
att avvika från sedvanlig praxis, därför att en talare, som icke har
begärt ordet vid rätt tidpunkt, nu har råkat i bryderi, kan jag rakt inte
förstå.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att yttra

mig rörande den formella sidan av saken utan endast för att avge en deklaration.
När denna fråga var före förlidet år, var jag med bland dem, som i utskottet
reserverade sig till förmån för tilläggsmandat. Jag har i år inte gjort
detta utan anslutit mig till avslagsyrkande! endast med en något annan motivering
än den utskottet har förebragt för detta yrkande. Jag ville nu endast
meddela, att anledningen till att jag i fjol var med om att tillstyrka ett system
med tilläggsmandat var, att jag ansåg detta vara ett sätt att åstadkomma

Om rättvisare
mandatförtklninq
vid
andrakammarva!.

(Förta.

N''r 2a

Lördagen den 13 april f. m.

Om rättvisare
mandatfördelning
vid
andrakammarval.

(Forts.)

skydd för partibeteckningar. Nu har frågan om dylikt skydd i år förts fram
i riksdagen i ett annat sammanhang, och utskottet har ju också gått in för
en utredning på denna punkt. Jag har därför ingen anledning att längre vidhålla
mitt tillstyrkande av sj^stemet med tilläggsmandat, då jag, såsom framgått
av mina inlägg i den här förut behandlade frågan, icke alls har något så
synnerligen stort intresse för att valresultatet åstadkommer en matematiskt
korrekt avspegling av åsiktsskiftningarna inom valsmanskåren. Det enda, som
jag skulle kunna ha att anmärka på, är att utskottet inte tagit med denna
fråga, i den utredning, som utskottet föreslår i syfte att åstadkomma ett sådant
skydd för partibeteckning, men till denna sak torde jag få tillfälle att
återkomma under debatten om nästa ärende.

Herr Bergström, David: Herr talman! Med anledning av herr Sandlers

yttrande ber jag att få framhålla, att jag icke av herr talmannen begärt något
mera än vad som tillkommer en riksdagsman att begära, nämligen att vid behandlingen
av en fråga få beröra en viss sak, och det torde ofta förekomma,
att man riktar sig till herr talmannen och säger, att man hoppas, att man med
herr talmannens begivande kan få göra detta. Jag har hela tiden, och icke
minst sedan jag varit uppkallad till herr talmannen, varit fullt på det klara
med att jag icke utan talmannens medgivande kunde här ställa något yrkande
med avseende å den första punkten. Men å andra sidan rymmer, såsom
jag också har framhållit, den andra punkten även hela det spörsmål, som ligger
inom den första- punkten. Skillnaden är allenast den, att saken i den nu
föredragna motionen ställes på framtiden och att man sålunda inte längre har
tillfälle att framställa yrkande om något beslut här i dag om en grundlagsändring.

Herr Sandler: Det är ju ingenting ovanligt eller märkvärdigt, att en talare
under hand förvissar sig om herr talmannens ställning i ett eller annat avseende.
Men vad jag funnit vara besynnerligt är det förhållandet, att en talare
i själva debatten ställer en direkt förfrågan till talmannen och sedan sätter
sig, uttryckligen angivande, att han tänker fortsätta, sedan herr talmannen
givit honom svar. Det är att söka draga in talmannen i kammarens debatt,
och det är för att poängtera, att jag inte skulle finna en sådan utveckling av
våra parlamentariska vanor önskvärd, som jag har tagit till orda.

Herr Yennerström: Jag ber att få fullständigt instämma i vad herr Sandler
yttrade om herr David Bergströms formellt något underliga förfarande,
men å andra sidan vill jag i humanitetens intresse säga, att jag tror, att herr
David Bergström befann sig i ett något konfunderat läge, så att det är mycket
förklarligt, om han förfor formellt sett något underligt. Därför må vi se
mänskligt på saken.

Herr Bergström, David: Jag är mycket tacksam för den humana synpunkt
på frågan, som här har framhållits av herr Vennerström, men jag vill försäkra,
att jag är fullt på det klara med att jag kan ställa en vädjan till herr
talmannen från denna plats; jag kan avbryta mitt yttrande, och jag kan sedermera
begära ordet, qm jag finner det lämpligt, eller låta bli att begära
ordet, om jag icke vidare finner det lämpligt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Lördagen den 13 april {. m.

> r 20.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt
motion angående förhindrande av illojalt användande av väljarbeteckningar vid
val till riksdagens andra kammare.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 116, hade herr Möller hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning och därpå grundat förslag till sådana
ändringar i föreskrifterna om val till riksdagens andra kammare, att därigenom
illojalt användande av partibeteckningar kunde förekommas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
och därpå grundat förslag om sådana bestämmelser vid val till andra kammaren,
att därigenom illojalt användande av ett partis beteckning å valsedlar
kunde förekommas, samt i samband därmed om officiella valförberedelser.

Reservationer hade anförts

1) av herrar David Bergström1 Alexander Nilsson, Olsson i Mora och Pettersson
i Broaryd, vilka likväl ej antytt sin åsikt;

2) av herr Åkerberg, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och
därpå grundat förslag om sådana bestämmelser vid val till andra kammaren, att
därigenom illojalt användande av ett partis beteckning å valsedlar kunde förekommas,
samt att vid denna utredning måtte övervägas, huruvida detta syfte
kunde förverkligas genom en anordning med officiella valförberedelser eller på
annat sätt.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har antecknat en reservation till detta
betänkande. Anledningen härtill är icke, att jag icke delar de allmänna förutsättningarna
för utskottets tillstyrkande av en utredning i denna fråga. Jag
önskar i likhet med motionären och utskottsmajoriteten en skyndsam utredning
och en snabb lösning av detta problem, men det är just därför, att jag önskar eu
sådan snabb lösning av frågan, som jag har ansett, att jag bör reservera mig
mot den form, som utskottet har valt för sitt tillstyrkande. Jag befarar, att den
sammankoppling med frågan om de officiella valförberedelserna, som utskottet
företagit, kan bli ödesdiger och vålla tidsutdräkt.

Vad som menas med officiella valförberedelser är kanske oklart för en och annan.
Frågan har ju visserligen varit före i riksdagen förut. Jag tror, att det
var år 1920, som herr Stendabl väckte en motion i sådant syfte. Men riksdagen
har ju inte sedan dess sysslat med saken, och för gemene man är det nog ett
mysterium. I korthet innebär väl systemet med officiella valförberedelser, att
både partibeteckningar och kandidatlistor skola inregistreras hos myndigheterna.
Det kan ju ske på olika sätt. Det kan vara partiledningen, som får monopol
på detta. Det kan också vara enskilda grupper av valmän, som göra det.
Det kan vara förenat med möjlighet för olika partier att sluta allianser med varandra;
det kan också vara förbud mot sådana allianser. I somliga fall kan det
tänkas, att partiledningen bestämmer det hela; i andra fall åter kan det finnas
frihet för särriktningar inom ett parti att gå fram med egna listor under partiets
beteckning. Utskottet synes för sin del luta åt det sista alternativet, d. v. s.
att det skall ges möjlighet för särriktningar att gå fram med listor av annat
utseende än de listor, som partiet officiellt har fört fram. Utskottet säger ju i
sin motivering: »Det eftersträvade målet torde kunna nås utan att tillerkänna
partiorganisationerna så stor makt vid valförberedelserna, som i motionen antydes.
» Det kan inte vara någon annan mening med detta än att olika riktningar

Om skydd för
parti beteckninga

r
vid andra -kamma rval.

Nr 20. 30

Lördagen den 13 april f. in.

Om slcydd för
partibeteckningar

vid arulrakammarval.

(Forts.)

av valmän inom eit parti skola få föra fram sina särskilda kandidater under partiets
officiella beteckning. I så fall bär jag svårt att inse, hur det skall vara
möjligt att med detta system hindra ett parti att annektera ett annat partis beteckning,
så som t. ex. skedde från kommunisternas sida vid de senaste andrakammarvalen.
Visserligen framfördes i utskottet, att man skulle kunna skapa
det korrektivet gentemot detta, att en riktning eller ett parti, som mot ett annat
partis vilja annekterade detta senare partis beteckning, väl skulle få lämna sitt
eget röstöverskott till detta parti men inte för egen del skulle få åtnjuta samma
fördel. Det är ju ändå något, men det utesluter i alla fall inte, att ett parti kan
bli i tillfälle att kompromettera ett annat genom att mot dess vilja skänka detsamma
sitt röstöverskott. Det problem, som motionen avser att få fram till lösning,
blir alltså med ett sådant system inte löst.

Hur man nu än anordnar detta, blir det ju under alla förhållanden ett mycket
vittutseende perspektiv. Man måste förutsätta, att mycket starka betänkligheter
komma att resa sig mot att gå den väg, som utskottet anser vara den
enda möjliga. Proportionalismen själv lägger ju ett betydande tvång på valmännens
rörelsefrihet. De officiella valförberedelsema skulle ytterligare stegra
detta tvång. Det skulle alltså, bli en utveckling i alldeles motsatt riktning mot
de önskemål, som framfördes i den föregående debatten om den Hellbergska.
motionen. Att på detta sätt frågan om skydd för partibeteckning sammankopplades
med de officiella valförberedelserna, skulle endast vara ägnat att fördröja
och försvåra och förhindra utredningen. Såsom jag ser saken, kan jag inte
finna annat än att det mörknar över vägen för detta problem, genom att utskottet
på detta sätt oupplösligt sammankopplat det med ett annat, som är mera
svårlöst.

Utskottet säger ju för sin del, att det icke finnes någon möjlighet att åstadkomma
ett skydd för en partibeteckning annat än genom sådana officiella valförberedelser.
Jag tror inte, att saken är tillräckligt utredd, under alla förhållanden
inte så mycket utredd, att man redan nu kan på förhand slå fast ett sådant
sakförhållande. Jag vill erinra om den motion, som herr Hellberg här har
fört fram, och det system han där förordar i fråga om själva valsättet, den s. k.
»single transferable vote». Det är ju alldeles klart, att om man väljer en sådan
anordning, kommer frågan om partibeteckningen och skyddet för densamma
att lösas av sig själv, d. v. s. det kommer inte att finnas några partibeteckningar
och alltså inte heller någon möjlighet till annektering. Jag vill också erinra
om herr Bergströms förolyckade fråga alldeles nyss, frågan om tilläggsmandaten.
Om man väljer ett proportionellt system med tilläggsmandat, kommer
man också ifrån detta problem om skydd för partibeteckningar, ty då kommer
det nämligen inte längre att föreligga någon frestelse att annektera ett annat
partis beteckning. Nu är det ju känt, att tilläggsmandaten icke äro populära
här i riksdagen: det är egentligen bara de frisinnade och kommunisterna,
som hålla frågan vid liv. Men jag är inte säker på att om nationen och riksdagen
verkligen vilja åstadkomma ett skydd för partibeteckning och ställas i
valet mellan å ena sidan ett system med tilläggsmandat och å andra sidan ett
system med officiella valförberedelser — jag är inte säker på, säger jag, att
riksdagen inte ändå i så fall komme att välja tilläggsmandaten.

Det hade därför varit lyckligast, om utredningen fått läggas mera förutsättningslöst.
Man säger visserligen, att det måste vara direktiv, om en sak skall
kunna lösas inom rimlig tid. Men så tvivelaktiga direktiv, som givits i detta
sammanhang, torde snarare vara ägnade att fördröja utredningen än att påskynda
densamma. Man säger, att utredningen i alla fall kan bli förutsättningslös.
Det är enligt min mening ganska tvivelaktigt. När utskottet här säger, att
ett skydd för partibeteckning inte kan åstadkommas annat än i förening med
officiella valförberedelser, är det väl högst antagligt, att regeringen, om den

Lördagen den 13 april f. m.

31 >r 21).

igångsätter denna utredning, kommer att i kommittén insätta personer, som också
ha samma förutfattade mening.

Jag har därför i min reservation, herr talman, dels mönstrat ut de stycken i
utskottets betänkande, som slå fast, att officiella valförberedelser äro den enda
förutsättningen för en lösning av den fråga, som i motionen har aktualiserats,
dels även skrivit om klämmen i överensstämmelse härmed. Jag ber fördenskull,
herr talman, att få yrka bifall till min reservation.

Häri instämde herr Vennerström.

Herr Nilsson, Alexander: Herr talman! Då jag är en av de reservanter, som
avgivit en blank reservation, fordrar kanske detta eu förklaring. Ty meningen
med reservationen är naturligtvis inte, att jag skulle vilja gå på ett avslag å
förslaget om förbud mot att taga andras partibeteckningar eller mot illojalt användnade
av partibeteckningar. Tvärtom skulle jag önska, att ett dylikt förbud
kunde komnm till stånd. Men jag har inte kunnat bli ense med majoriteten
i utskottet just på grund av de skäl herr Åkerberg nu anfört och därför, att
utskottsmajoriteten_ begär ytterligare utredningar. Jag tycker inte om att vi
skola ha så vidlyftiga utredningar, och jag anser, att det illojala användandet
av partibeteckningar bör kunna förekommas, utan att vi skola begära en utredning,
i vilken frågan om officiella valförberedelser skall ingå.

Då det, herr talman, här redan förut i samband med andra ärenden har yttrats
så mycket om valsättet, skall jag inte taga upp dessa frågor till något
längre anförande utan helt enkelt inskränka mig till att yrka på en ändrad lydelse
av klämmen. Jag vill yrka, att klämmen bibehålies så, som den här lyder,
med undantag av de sista orden, d. v. s. att orden »samt i samband därmed
om officiella valförberedelser» måtte utgå. Härtill kommer ett yrkande, att
näst sista meningen i motiveringen måtte utgå. Det heter nämligen där: »Däremot
torde, såsom motionären i överensstämmelse med de proportionsvalsakkunniga.
pavisat, skydd för partiernas beteckningar svårligen tänkas genomfört utan
officiella valförberedelser.» Även denna punkt borde utgå. Visserligen jTtrades
i utskottet, att denna dock kunde kvarstå med hänsyn till ordet »svårligen».
Det heter visserligen, att detta skydd »svårligen» kan tänkas genomfört utan
officiella valförberedelser, och meningen skulle därför möjligen kunna stå kvar.
Men jag tycker också, att den kan uteslutas, om man medgiver, att de sista orden
i klämmen utgå.

Herr talman! Jag ber alltsa att få yrka, att de sista orden i klämmen, »samt
i samband därmed om officiella valförberedelser», ävensom den av mig angivna
meningen i motiveringen måtte utgå.

Herr Möller: Herr talman! Jag har dristat mig att begära ordet, fastän
jag ju inte har någon invändning att göra mot utskottets utlåtande, som ju
praktiskt taget tillstyrker motionen. Men jag har ansett tillfället vara lämpligt
att avge vissa förklaringar till att denna motion bär väckts.

När det socialdemokratiska arbetarpartiet gick till 1928 års val. gick det
som bekant fram på vanligt sätt under beteckningen »Arbetarpartiet». Det
är självklart, att denna partibeteckning, så länge det inte finns något Jagliiit
skydd för den, gav öppet rum å kommunisterna att välja samma partibeteckning.
Under valrörelsen begagnades det faktum, att kommunisterna använde
samma partibeteckning, såsom ett bevis för att mellan det socialdemokratiska
partiet och det kommunistiska partiet existerade en valallians. När detta bestreds
från socialdemokratiskt håll, förklarades alla sådana bestridanden såsom
värdelösa, därför att man gjorde gällande, att om vi inte önskat en allians,
kunde partiet ha förändrat sin partibeteckning och, kallat sig t. ex. för det

Om skydd för
parti beteckningar

vid andrakammarval.

(Forts, i

Nr 20. 32

Lördagen den 13 april f. m.

Om skydd för
•partibeteckningar

vid andra -kammarval.
(Forts.)

socialdemokratiska arbetarpartiet eller något sådant. Ja, mina herrar, goda
råd har det nog inte saknats i detta avseende. Men nu är det tyvärr på det
sättet med den svenska socialdemokratien, att denna, i olikhet med de andra,
de borgerliga partierna, inte vid varje val har ändrat sin partibeteckning, utan
ända från år 1911 — första gången som det proportionella valsättet tillämpades
i vårt land — ständigt har haft samma partibeteckning, åtminstone i det
alldeles övervägande antalet valkretsar. Vi skulle ju möjligen ha kunnat förändra
partibeteckningen ändå, trots att vi ansågo oss ha traditionens rätt, trots
att vi ansågo oss ha rätt till denna partibeteckning på grund av sammansättningen
av vårt parti, vilket åtminstone till 999/1000 består av arbetare, trots
att vi ansågo oss över huvud ha all den rätt till denna partibeteckning, som
kan följa av hävd, av innehållet i partiets program och av sammansättningen
av dess väljarkår.

Men vad hade hänt, om vi hade övergivit denna partibeteckning? Jo, det
hade inte hänt något annat än att ett litet parti på 18,000 människor — kanske
inte ens så många den gången — hade övertagit denna partibeteckning som
en god pris. Nu vill jag spörja riksdagens partier, huruvida ni tycka, att det
är en rimlig begäran, att bara därför, att det fanns en laglig möjlighet för ett
annat parti att upptaga samma partibeteckning, ett gammalt parti som det socialdemokratiska
partiet skulle övergiva sin gamla partibeteckning och med
varm hand överlämna den till förfogande åt ett annat parti. Ty det hade ju
blivit den enda följden. Det tror jag mig lugnt kunna säga, att oavsett hur
denna motion blivit behandlad, även om den blivit avvisad av riksdagen, hade
det socialdemokratiska partiet icke kommit att övergiva sin gamla partibeteckning
utan tagit de risker, som kunde uppstå därigenom, att t. ex. det kommunistiska
partiet alltjämt i fortsättningen komme att begagna sig av den — så
pass bestämd och avgjord rätt anser det socialdemokratiska partiet sig ha till
denna partibeteckning.

Det finns vissa medlemmar, som ha yrkat på att vi skulle ga en annan väg.
men jag tror icke. att de hade kommit att ernå majoritet för sin ståndpunkt
inom det socialdemokratiska partiet. Den enda utväg, som under sådana omständigheter
fanns för att få rent spel i detta fall, var att begära en lagstiftning
om lagligt skydd för partibeteckningar. Om. sedan ett sådant lagligt
skydd kommit till stånd, två partier segla under samma partibeteckning, måste
det föreligga en överenskommelse dem emellan. Det kan aldrig vara någon
oklarhet eller något slags luffens med den ståndpunkten. Det blir rent spel i
alla avseenden, och det är därför, som vi ha ansett det vara av vikt att gå denna
väg.

När jag lyssnade till det anförande, som hölls av herr Åkerberg, vilken förklarade
sig vara anhängare av denna tanke och på sätt och vis också yrkade
bifall till motionen, blev jag verkligen riitt överraskad. Jag skall uppriktigt
säga, att jag har en smula reflekterat på att yrka bifall till hans reservation
eller till någon annan modifikation i detta utskottsutlåtande, men då jag hörde
hans anförande, blev jag förskräckt, ty vad var det han hade tänkt sig med
sin lilla fras: »genom en anordning med officiella valförberedelser eller på anvat
sätt?» Jo, han hade tänkt sig att under denna fras skulle döljas bägge
de förslag, som första kammaren nyss avfärdat, nämligen att utredningen skulle
omfatta såväl frågan om single transferable vote som frågan om tilläggsmandat
i stället för ett lagligt skydd för partibeteckningen. Så rädd för officiella
valförberedelser är i varje fall inte jag. att jag skulle vilja skicka_ denna
sak till en utredningssump, ur vilken den med all säkerhet icke skulle komma
tillbaka under de närmaste fem åren. För det första vill ju inte riksdagen
hava någon ändring i det proportionella valsystemet i och för sig, och för det
andra finns det ingen utsikt att man skall kunna komma fram till tilläggsman -

Lördagen den 13 april f. m.

33 >''r 20.

dat. När detta är de enda alternativen till de officiella valförberedelserna,
herr Åkerberg, tror jag att det nästan är nödvändigt att stå kvar vid den ståndpunkt,
som utskottet förordat. Jag kunde i varje fall — hur uppmärksamt
jag än lyssnade på talaren — icke höra något annat, från hans sida föreslaget
alternativ. Detta gör, att jag icke heller anser mig kunna biträda det av herr
Alexander Nilsson gjorda yrkandet, att man skulle fullständigt stryka dessa
ord, ehuru detta yrkande helt sammanfaller med motionen. Jag har ju, såsom
rimligt är, i egenskap av sekreterare i det socialdemokratiska partiet ägnat åtminstone
någon tankeverksamhet åt dessa ting, och jag har själv kommit till
samma resultat som den, som skrivit motionen — det är nämligen inte jag som
skrivit den, fastän jag undertecknat densamma. Vi hava alldeles oberoende
av varandra kommit till den uppfattningen, att man icke kan lösa detta problem
utan officiella valförberedelser. Men jag kan utan vidare säga, att jag
har hoppats, att de skola kunna inskränkas i mycket hög grad, och att man icke
skall gå ett steg längre i fråga om dessa officiella valförberedelser än som klart
betingas därav, att man vill hava denna motions princip genomförd i lagstiftningen.

Det är med denna motivering, herr talman, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Winberg: Herr talman! Till en början fann jag det verkligen något
förundransvärt, att en motion med ifrågavarande innehåll kunnat komma just
från det håll den gjort och vid den nuvarande tidpunkten, men genom herr
Möllers anförande fick jag en liten förklaring därpå. Såsom herrarna hörde, lämnade
han en förklaring på »skillnaden mellan det socialdemokratiska partiet
och de andra borgerliga partierna». Märk väl, att det icke är mitt uttalande
utan herr Möllers, och det säger ju någonting, som möjligen kan klara upp begreppen
litet bättre. Annars får jag verkligen säga, att den verkar rörande,
denna historia om det betryckta socialdemokratiska partiet, som vill vidtaga
alla åtgärder för att vara obefläckat av allt ont och fult, som kan förekomma
i världen, och som vänder sig till riksdagen och Kungl. Maj:t med en begäran,
att man skall komma detta betryckta parti till hjälp, för att det skall
kunna bevara sin obefläckade ställning i framtiden. Nu måste jag för min
del säga, att det förefaller ännu mera märkvärdigt, att ett sådant krav kommit
nu just från det hållet. Ty vad inträffade förra året? Jo, för första
gången gick hela det borgerliga Sverige då fram under gemensam partibeteckning
— det var alldeles riktigt från borgerlig synpunkt sett — för att
kunna utnyttja alla föreliggande möjligheter till att skapa sig en så stark politisk
ställning som möjligt inom Sveriges parlamentariska liv. Samtidigt —
märk väl — komma socialdemokraterna och göra med all kraft gällande, att
vi måste komma bort ifrån, att man på arbetarsidan går under gemensam
partibeteckning för att även där kunna tekniskt utnyttja de möjligheterna att
under nuvarande förhållanden få bästa möjliga representation i parlamentet. Ja.
detta är ju ett steg från socialdemokratiskt håll, som man har anledning att förundra
sig över. Det tyder på något slags självmordsprincip för arbetarklassens
vidkommande. Det är en av de saker, som man förundrar sig över. Det hela är
rent partipolitiskt upplagt med fullkomligt bortseende från arbetarklassens intressen.
Och det förvånar mig särskilt, att socialdemokraterna äro så förargade
på detta samgående vid valen. Ty, märk väl! Det är ingalunda kommunisterna,
som under den gångna tiden vunnit på detta samgående, utan det är socialdemokraterna.
Nu synes det, som om socialdemokraterna anse, att den
minskning deras parlamentsrepresentation vid senaste valet undergick,
icke var tillräcklig, utan att den borde hava varit ändå större. Socialdemokraterna
anse, att det icke borde hava varit något samarbete vid valet

Första kammarens protokoll 1929. Nr 20. 3

Om skydd för
parti -

beteckningar
vid andra -kammarval.
(Forts.

Nr 20. 34

Lördagen den 13 april f. m.

Om skydd för
partibeteckningar

vid andrakammarval.

(Fort#.)

mellan de olika riktningarna inom arbetarklassen. Men om det inte hade varit
samarbete, skulle socialdemokraterna ha kommit med åtminstone fem mandat
mindre till riksdagen. Huruvida detta kan vara en riktig väg att tillgodose
arbetarklassens verkliga intressen i dessa tider, överlämnar jag åt herr Möller
och övriga socialdemokrater att klargöra.

Jag vill i detta sammanhang säga, att rent partipolitiskt betyder detta samarbete
för kommunisterna ingenting, ty de hava ingenting vunnit därpå och
komma icke att vinna någonting. Det har nämligen alltid visat sig, att de
mindre partierna i detta avseende hava mindre utsikt att vinna något än de
större. Men herr Möller skall icke inbilla sig, att vi finna det så ärorikt
att gå under samma partibeteckning som socialdemokraterna. Långt därifrån!
Jag har haft tillfälle att en föregående gång gentemot herr Vennerström, som
förklarade, att samarbetet med kommunisterna var så otrevligt, deklarera, afl
otrevnaden är lika stor på vår sida, men vi hava bortsett därifrån och ansett
det vara vår skyldighet att se till, vad som för klassens vidkommande kan
vara nyttigast och i någon mån bortse från de individuella olustkänslorna.
Jag menar således, att för vårt vidkommande skulle saken i det fallet inte alls
hava något intresse, och jag anser, att det är litet märkvärdigt, när man säger,
att det icke finnes någon annan möjlighet att komma till en lösning av
detta spörsmål, än att riksdagen så fort som möjligt ingriper och åstadkommer
ett slags lagstiftning. Om det socialdemokratiska partiet hade tillräckligt
klart och tydligt tidigare sagt ifrån, att det påtog sig ansvaret för att icke
de olika grupperna inom arbetarrörelsen längre gå under gemensam partibeteckning
— det är detta, som man från vårt håll velat få fram, fastän vi
icke ha velat taga ansvaret för en sådan brytning —• är jag fullt övertygad
om att den saken redan varit ordnad. Det är min bestämda uppfattning, så
att det är icke så märkvärdigt och omöjligt, som herr Möller här ville göra
gällande.

Nu är det också ett faktum, att allt detta egentligen är en följd av den
hets, som man från vissa borgerliga tidningars sida bedrivit mot socialdemokraterna,
och av den omständigheten, att socialdemokraterna beträffande den
saken liksom vid många andra tillfällen icke haft tillräckligt stark ryggrad
att svara de borgerliga tidningarna, att det är fullkomligt naturligt, att arbetarklassens
olika grupper gå under en gemensam partibeteckning för att på det
sättet tekniskt utnyttja alla medel för arbetarklassen att få så stor representation
som möjligt, alldeles som de borgerliga partierna göra. Socialdemokraterna
hava som sagt icke haft tillräckligt stark ryggrad att säga detta, utan
man har bara svängt sig och sagt: »Vi kunde icke göra någonting däråt; det
är de förskräckliga kommunisterna, som annekterat vår partibeteckning.»

Jag skall icke heller närmare ingå på frågan om det socialdemokratiska partiets
ensamrätt till en sådan partibeteckning som »arbetarpartiet», även därom
kan man tvista, ty märk väl, att det icke är någon utpräglad politisk partibeteckning.
Hade socialdemokraterna däremot från början valt en beteckning
sådan som »det socialdemokratiska partiet», skulle det icke hava blivit något
tal om, att någon annan skulle hava gått under samma beteckning. Men vad innebär
en sådan beteckning som »arbetarpartiet»? Jo, den innebär, att en grupp
eller ett parti, som huvudsakligast består av arbetare, går under denna partibeteckning.
Jag skall icke uppdraga någon parallell och undersöka vilketdera
partiet, socialdemokraterna eller kommunisterna, har mest rätt att kalla
sig arbetarparti. Naturligtvis är det socialdemokratiska partiet också i så måtto
ett arbetarparti, att det innefattar en massa arbetare, men man kan verkligen
fundera även på den saken. Det finns ju numera generaldirektörer, överdirektörer
och miljonärer i detta parti, så att det är ju inte precis sagt, att »arbetarparti»
är det riktiga uttrycket. I detta avseende skulle kommunisterna säkert

Lördagen den 13 april {. m.

Nr 20.

kunna tävla. Därtill kommer, att både jag och många andra varit med om att
arbeta under denna partibeteckning, kanske innan herr Möller var med och
gjorde någonting i detta avseende. Även ur den synpunkten torde det vara
lika berättigat, att vi gå under den partibeteckningen som någonsin socialdemokraterna.

Men det är en annan sak, som jag i detta sammanhang icke kan underlåta
att något påpeka. Herr Möller gjorde gällande, att socialdemokraterna önskade
ingenting hellre än att få hava denna partibeteckning i fred, och att det är
kommunisternas förakt för all anständighet och politisk ans, som gör, att de
så där utan vidare kunna lägga sig till med den. Ja, men är det så alldeles
riktigt? Har man från socialdemokraternas sida i detta avseende verkligen
gjort vad som göras kan för att klargöra linjerna, och är man på den sidan så
ren och fläckfri, som man vill göra gällande? Jag tillåter mig endast påpeka
en omständighet. Det finns en landsända, som heter Norrbotten, där socialdemokraterna
icke gått under partibeteckningen »arbetarpartiet». Från vänstergrupperna
där lanserades för åtskilliga år sedan partibeteckningen »det arbetande
folket». Under denna partibeteckning har man gått däruppe hela
tiden. Vad i all världens namn skulle hava hindrat, att socialdemokraterna
där tagit den partibeteckning som de anse vara den riktiga för dem? Jo,
de ansågo naturligtvis, att de skulle hava förlorat därpå. Det är alltså inte så
mycket bevänt med detta renhetskrav, och det är inte det, som har varit utslagsgivande,
mina herrar, utan man har sett på, vad som kunnat vara en till
nytta, och det anser jag vara riktigt. Men nu har man vänt på saken.

Ett annat exempel. Det försiggick för åtskilliga år sedan val till första
kammaren i Gävleborgs län. Jag tror, att det var under den första tiden, då
den proportionella valmetoden tillämpades. Den socialdemokratiska landstingsmannafraktionen
räknade ut, att högern skulle komma att få åtskilliga
överloppsröster, men att det skulle ställa sig så, att den socialdemokratiska
fraktionen icke skulle kunna helt utnyttja sitt röstetal, med mindre än man kunde
åstadkomma någon kombination. Detta resulterade i, att man med överloppsröster,
som socialdemokraterna förfogade över, gick in under högerns
partibeteckning i förstakammarvalet och på det sättet lade beslag på ett mandat
i första kammaren, som man annars icke hade erhållit. För all del, jag har
ingen anledning att reagera mot detta, men herr Möller, är det rätt att när
man går till väga på det sättet, framhålla sig som så rena oskulder som överhuvud
taget finnas?

Jag skall taga ett annat exempel, som ligger litet längre tillbaka i tiden.
För en 25 ä 30 år sedan var det liberalerna, som dirigerade hela valmaskineriet
i Stockholm, och för att socialdemokraterna skulle kunna få fram några kandidater,
måste dessa föras fram på ett valmöte, som liberalerna anordnade, och
sedan vid provvalet få så stort röstetal, att de möjligen skulle kunna slinka in.
Vid dessa provval förklarades, att det endast var tillåtet för medlemmar av liberala
valmansföreningen här i Stockholm att deltaga i valet och endast för
sådana här i Stockholm boende personer, som avlämnade en skriftlig förbindelse,
att de icke tillhörde en annan politisk valorganisation. Jag skall tala
om för herr Möller, att både jag och tusentals andra socialdemokrater avgåvo
en sådan förbindelse och röstade där. Då var det icke så noga i fråga om
oskulden, utan då använde man de medel, som funnos, för att arbetarklassen
överhuvud taget skulle få någon representation. Men med ett sådant exempel
för ögonen få herrarna ursäkta, att jag anser det vara litet överdrivet att
beklaga sig över, att man är i så beträngd ställning, att man icke kan klara
sig, med mindre riksdagen och Kungl. Maj:t komma till undsättning. Det är
ett frappant bevis på, att man icke har klassens intresse för ögonen. Här gäller
det naturligtvis vad man varit inne på mångfaldiga gånger: det är regerings -

Om skydd för
partibeteckningar

vid andrakammarrxd.

(Forts.)

Nr 20.

Lördagen den 13 april f. in.

Om skydd för
partibeteckningar

md andra -kammarval.
(Forts.)

bildningsproblemet, som egentligen överskyggar alltsammans. Nu är det på
det sättet, att för att de borgerliga överhuvud taget skola kunna vara med om
en samverkan, som lämnar socialdemokraterna möjlighet att inom den närmaste
tiden återigen taga plats på taburetterna, kräva de att socialdemokraterna
skola så eftertryckligt och grundligt som möjligt taga avstånd från allt
som nu står på vänsterkanten inom arbetarrörelsen. Då man anser, att man
måste acceptera beställningen från borgerligt håll, har man kommit fram
med denna motion. Huruvida den kan vara ägnad att skapa något regeringsunderlag,
vill jag icke yttra mig om, men jag är däremot ganska klart övertygad
om, att den inte kommer att skapa några starkare grundvalar inom
svenska arbetarklassen för det parti, som går till väga på det sättet, och med
bortseende från arbetarklassens klara intressen endast går fram med de avgränsade
partipolitiska synpunkter, som det här är fråga om. Uent partipolitiskt
har jag, som sagt, ingenting som helst emot detta, och jag skulle ha varit
glad om det socialdemokratiska partiet tillräckligt tydligt sagt ifrån, ty då hade
hela saken varit ordnad för länge sedan. Varken jag eller övriga kommunister
äro tilltalade av att längre gå under denna partibeteckning, men vi hava
ansett, att den, som skall bryta samarbetet, skulle göra det så pass tydligt,
att ansvaret kom att falla på den part, där det egentligen bör falla. Det är
bara den saken, som jag velat hava utklarerad.

Men så är det ännu en sak, som gör, att frågan blir ännu mera vansklig, och
det är den omfattande bas, på vilken man vill lägga denna utredning, där man
ämnar komma in på frågan om officiella val förberedelser med vad därtill hör.
Vi hava från en del andra länder exempel på, hur ingripande det blir i de
olika gruppernas och partiernas valarbete och möjlighet att överhuvud taget
kunna uppträda i ett val och icke på grund av formaliteter kanske i sista ögonblicket
kunna avstängas. På grund av de vanskligheter och faror, som förefinnas
och som sannerligen icke kunna stå i överensstämmelse med ett demokratiskt
parti och vad man i detta avseende kan kräva i fråga om enkla och koncisa
linjer vid medborgarnas deltagande i valen, blir saken ännu mera vansklig.

Ur dessa synpunkter, herr talman, har jag kommit till den uppfattningen,
att om socialdemokraterna vilja ett upphörande av detta samgående, finns det
ingenting enklare än att säga detta till kommunisterna och även påtaga sig
ansvaret därför. Alltså behöva icke riksdagen och Kungl. Maj :t ingripa för
att åstadkomma detta resultat. Framför allt vill jag avvisa talet om, att
socialdemokraterna skulle vara så rena, att de aldrig i något avseende vidtagit
sådana åtgärder, för vilka de nu beskylla kommunisterna. Vidare vill jag
säga, att anledningen till att kommunisterna använt socialdemokraternas partibeteckning
ingalunda varit den, att vi kände oss så förfärligt trakterade av
att gå under denna partibeteckning, utan det berodde på, att vi ansågo oss böra
sätta klassens intresse i första hand och de olika partipolitiska synpunkterna i
den andra. Till sist vill jag såsom ytterligare skäl för min ståndpunkt påpeka
de vanskligheter, som kunna uppkomma, om man ger sig ut på så vida områden,
som utskottet nu ifrågasatt, och börjar laborera med officiella valförberedelser.
Det är sannerligen inte nödvändigt att vid frågans behandling ge sig in på
dylika vidlyftigheter.

Av dessa skäl hemställer jag, herr talman, om avslag på såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Herr Rcuterskiöld: Herr talman! Jag skall icke gå in på den uppgörelse
mellan kommunister och socialdemokrater, som pågår i kammaren, men jag kan
icke lämna alldeles oanmärkta ett par yttranden av den siste talaren.

Den ena anmärkningen jag ville göra är, att det förefaller, som om han menade,
att den samling under en borgerlig partibeteckning, som ägde rum vid sena -

Lördagen den 13 april f. m.

37 >''r 20.

ste valet, i stor utsträckning skulle hava berott på, att de borgerliga velat samla
sig mot arbetarklassen. Detta är så långt ifrån förhållandet, att jag är alldeles
övertygad om, att den borgerliga samling, som vid valet faktiskt ägde rum, ej
alls var riktad mot arbetarklassen utan mot kommunisterna. Kartellen berodde
sålunda icke därpå, att man ansåg det vara nödvändigt, att de borgerliga, till
vilka vi efter min mening ha all anledning att i ganska stor utsträckning räkna
även socialdemokraterna, skulle gå emot arbetarna, utan det var tvärtom så, att
de kommunistiska elementen som kommo med och som man visste, att de skulle
komma med socialdemokraterna, voro av den art, att man ansåg det vara nödvändigt
att söka säkerställa hela folket.

Den andra omständigheten, jag ville beröra, är, att när man sagt, att socialdemokraterna
och kommunisterna måste hålla ihop, därför att de borgerliga gått
under gemensam partibeteckning, är detta att ställa saken på huvudet. Det är
tvärtom så, att den borgerliga samlingen säkerligen aldrig i samma utsträckning
kommit till stånd, om man icke vetat, att kommunisterna gingo med socialdemokraterna
och därigenom gav detta senare i sig självt nationella parti en betänklig
internationell anstrykning med ganska stark österfärg, vilket naturligtvis
icke ansågs vara lyckligt.

Om jag emellertid lämnar dessa frågor och går in på det här föreliggande
spörsmålet, kan jag icke neka till att det förvånar mig mycket, att den ärade
motionär, som haft ordet, blev så förfärad över den ena reservantens motivering
för sin reservation att han platt föll ifrån sin egen motion. Ty det
förslag, sam framställts av herr Alexander Nilsson, sammanfaller, såsom
han själv framhöll, ytterst med hans egen motion, såsom herrarna kunna
läsa i ingressen till utskottsutlåtandet. I sak är det precis detsamma.
Den omständigheten, att den förre reservanten motiverat sin reservation,
till vilken den senare nu icke yrkat bifall, på ett sådant sätt, att man såsom
den ärade motionären icke kunde vara med därom, den omständigheten borde
ingalunda kunna medföra, att man nu skulle bifalla utskottets förslag utan herr
Alexander Nilssons ändring: en sådan logik har jag litet svårt för att fatta. När
jag vänder mig mot utskottsutlåtandets sista punkt, »samt i samband därmed
om officiella valförberedelser», och för min del, herr talman, förordar bifall till
det yrkande, som framställts av herr Alexander Nilsson, sker detta av det skälet,
att jag tror, att om man här sätter in »samt i samband därmed om officiella valförberedelser»
kommer huvudvikten att läggas just vid dessa ord, under det
att motionen går ut på någonting annat och mindre, nämligen skydd för partibeteckning.
_ Om man läser utskottets utlåtande å sid. 14, finner man en redogörelse
— liksom också motionären lämnat — för hurusom man hittills ställt
samman kravet på ett sådant skydd med officiella valförberedelser. Men utskottet
går ett steg längre, då det på sid. 15 i näst sista punkten säger: »Däremot
torde, såsom motionären i överensstämmelse med de proportionsvalsakkunniga
påvisat, skydd för partiernas beteckningar svårligen tänkas genomfört utan
officiella valförberedelser.» Denna lilla punkt kan ju i sig själv tyckas ganska
oskyldig, men när man sedan i slutklämmen finner orden »samt i samband därmed
om officiella valförberedelser» måste man efter min mening och i synnerhet
om man har reda på, huru arbetet under åratal bedrivits inom konstitutionsutskottet,
stanna vid den uppfattningen, att detta är huvudsaken. År riksdagen,
mina herrar, verkligen beredd på att nu begära officiella valförberedelser?
Det kan ju icke tänkas, att dessa officiella valförberedelser endast skola göras
för detta partiskydd, utan begär riksdagen i likhet med utskottet officiella valförberedelser,
blir det sådana i och för sig och då frågar jag, huruvida herrarna
i första och andra kammaren äro alldeles på det klara med vad som ligger
i uttrycket »officiella valförberedelser». Det är ett uttryck, som kan betyda
både det ena och det andra; det kan betyda mycket, och det kan betyda litet.

Om skydd för
partibeteckningar vid

andrakammarval.

{Forts.)

Nr 20. 38

Lördagen den 13 april f. in.

Om skydd för
partibeteckningar

vid andra -kammarval.

(Fort*.)

men jag tror, att man får lov att göra klart för sig, att vad utskottet här synes
syfta till är det mera och icke det mindre. En officiell valförberedelse kan och
kommer till sist att utmynna i att inga andra valsedlar få användas än vissa officiellt
inregistrerade, och den kan också utmynna däri, att valsedlarna sammanföras
i stora plakat, kanske så stora som en tidningssida, och på denna valsedel
skall man sedan förpricka det partinamn eller den grupp eller lista, med vilken
man vill rösta. Jag tror icke, att en sådan utveckling vore önskvärd, och om
ett sådant förslag komme, skulle jag hoppas, att det fölle, men då fölle också
med all sannolikhet skyddet för partibeteckning. Vill man sålunda hava skydd
för partibeteckning, förefaller det mig riktigare och lämpligare, att man begränsar
sig till att begära detta. Därmed har man inte begärt någonting sådant,
som den ärade motionären fruktade skulle komma att läggas in i saken,
men om vilket icke ett ord finns i betänkandet och varom man kan säga, att
den reservant, till vars yrkande jag hemställt om bifall, heller icke uttalat
något som helst gillande.

Härtill kommer ännu en sak, nämligen att de officiella valförberedelserna förutsätta,
såvitt jag kan se, ganska konsekvent en omläggning av beredningen av
våra val. Denna förberedelse ligger nu närmast hos Konungens befallningshavande
och valnämnderna, men skall man hava officiella valförberedelser efter utländskt
mönster, måste vi förmodligen allt mer och mer lägga det på nya självstyrelseorgan
oberoende av Konungens befallningshavande. Eller vill man verkligen
i Konungens befallningshavandes hand lägga hela den makt och myndighet,
som följer med ett fullständigt genomförande av officiella valföiberedelser?
Jag tillåter mig tvivla på detta. Under sådana förhållanden leder denna begäran
om officiella valförberedelser direkt ut i en stor utredning om en total omläggning
av vad som nu går före valet. Jag tror icke, att motionären är betjänt
med det, och jag tror icke heller, att svenska folket är betjänt med detta, ja, jag
är viss, att riksdagen i så fall gör eu framställning, som blir över hövan bönhörd,
vilket enligt min mening icke heller kommer att väcka någon större tillfredsställelse.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till det yrkande, som förut
under diskussionen gjorts av herr Alexander Nilsson såväl beträffande klämmen
som motiveringen. Jag vill gärna erkänna, att i motiveringen kunde orden
stå — där gjorde de icke stor skada. Men jag tror, att efter den här förda debatten
är det riktigare, att man tar bort dem ur motiveringen också, och jag kan
icke tänka mig, att motionären icke skulle kunna vara med om ett sådant förslag,
då det så totalt överensstämmer med hans eget. Jag vet inte, varför han
skall vara så rädd för synpunkter, framhållna av en reservant, vars förslag icke
bifalles, att han avvisar motiveringen till det förslag, som här är framställt och
som är hans eget.

Herr Stendahl: Herr talman, mina herrar! När den stora kommitté, som
kallades proportionsvalssakkunniga, på sin tid avlämnade sitt betänkande, innehöll
detta betänkande trenne stora huvudmoment. Det första var införandet
av större valkretsar, det andra förslag om en bättre sammanräkning, varigenom
i första hand den s. k. dekapiteringen skulle omöjliggöras, och som ett
tredje moment innehöll betänkandet införandet av officiella valförberedelser.
Det första momentet togs självständigt och mötte intet hinder. När det andra
kom under behandling, tilläto sig åtskilliga medlemmar av konstitutionsutskottet
att fråga en av de sakkunniga i kommittén, som var tillkallad för att
lämna upplysningar i konstitutionsutskottet, huruvida han verkligen ville taga
på sitt ansvar att tillstyrka genomförandet av den nya sammanräkningsmetoden,
utan att denna sammankopplades med officiella valförberedelser. Frågan
ställdes därför, att de frågande hade den uppfattningen, att den föreslagna sam -

Lördagen den 13 april {. in.

39 Nr 20.

manräkningsmetoden möjliggjorde valtrick eller, låt mig säga rent ut, valskoj,
åstadkomna lättast genom att man tillägnade sig ett annat partis eller en annan
grupps partibeteckning och därigenom eventuellt tillgodogjorde sig detta
partis eller denna grupps eventuella röstöverskott, d. v. s. gjorde sig skyldig
till röststöld. Vi hade ju den uppfattningen, att röststöld i och för sig är en
handling, som inte är ett dugg bättre än vilken annan stöld som helst, vilken,
som herrarna allesammans veta, anses vara kriminell och straffas med Långholmen,
åtminstone i den här staden.

Den ärade tillfrågade sakkunnige, en professor i Lund, svarade, att han
helt och hållet delade de frågandes tvekan, och han sade, att det är intet tvivel
om att efter ett eller ett par val har valmanskåren och valledningarna lärt sig,
huru de skola kunna valtekniskt utnyttja de möjligheter till fördelar för sig
och samtidigt till nackdelar för andra grupper, som ligga i den föreslagna
sammanräkningsmetoden, om man icke inför officiella valförberedelser. Men
han sade vidare, att han hade den uppfattningen, att med undantag av några
få, som kunde systemet, så riskerade man under de första valen åtminstone
icke, att dessa valtrick eller att detta valskoj skulle tillämpas i någon större
omfattning, därför att det behövdes i varje fall en viss period år, ett visst antal
val för att ett tillräckligt stort antal av de personer, som hade hand om
valmaskineriet, skulle lära sig, hur de skulle bära sig åt för att komma till detta
resultat. Han menade således, att det var mindre risk vid de första tillfällena,
för att dessa politiska olägenheter skulle uppstå, och man fann det därför icke
så betänkligt att genomföra sammanräkningsbestämmelserna, ty man ansåg,
att om man tog dem, skulle de efter ett par val alldeles automatiskt föra fram
till officiella valförberedelser, och man skulle därigenom få lagd den sista
stenen i ett visserligen icke fulländat men i alla fall fullbyggt valmaskineri,
en valmetod, som faktiskt vore bland de bästa, som finnas och kunna åstadkommas,
och som verkligen vore användbar. Detta var orsakerna till att åtminstone
jag för min del vid det tillfället röstade för den kungliga propositionen och
gick in för den sammanräkningsmetod, som vi nu ha, ehuru jag var fullt på det
klara med att den skulle mynna ut i den situation, där vi nu stå. Jag gick in
för metoden därför att jag menade, att ju förr jag ginge in för den, desto förr
komme jag dit, där vi nu äro: till en fullständig utbyggnad av systemet, som

är nödvändig för att systemet skall fungera på sätt som är avsett, nämligen så
att det återspeglar i största möjliga grad meningarna hos de väljande eller, för
att använda ett ord, som här flera gånger i dag har använts, folkviljan. Ty
det är ju meningen med valen, att de skola avspegla folkviljan i görligaste
mån.

Nu har man ju sedan den tiden haft åtskilliga val, och vi ha litet var i rätt
stor omfattning lärt oss, hur man kan till egen fördel i största möjliga mån
använda den nu lagfästade metoden. För att komma in på litet mera realiteter,
även om de beröra ett eller annat parti, som jag inte tillhör, skall jag ta några
exempel, och för att inte anses orättvis skall jag sedan eu liten smula beröra,
hur samma sak verkar på det parti, jag tillhör.

Jag lyssnade med mycket stort nöje till ledarens för det socialdemokratiska
partiet anförande, i vilket jag till allra största delen kan instämma. Det är
enligt min mening alldeles för mycket begärt av ett parti, om man begär, att
det för att göra ett annat parti ett nöje eller av någon som helst annan anledning
skall släppa en partibeteckning, som det under långa, långa år arbetat upp
och lagt ned ett kolossalt arbete på att få fram. Det är icke resonligt enligt min
mening att begära, att det skall avstå från den, därför att det kan vara behagligt
för den ena eller andra. Det är således inte med den utgångspunkten, som
jag har och har haft den uppfattningen, att man i stora delar av det socialdemokratiska
partiet, vid det sista valet till andra kammaren, gärna såg att kom -

Om skydd jör
''partibeteckningar

vid andrakammarval.

(Forts.)

Nr 20. 40

Lördagen den 13 april f. m.

Om skydd för
partibeteckningar

vid andrakammarval.

(Forte.)

munisterna gingo under beteckningen »arbetarepartiet», d. v. s. under det socialdemokratiska
partiets partibeteckning, utan min uppfattning, att detta gärna
sågs, är beroende på det allmänt bekanla yttrande, som en av de ledande inom
det socialdemokratiska partiet fällde före valet: »Hellre en kommunist än en

högerman på bänkarna i andra kammaren.» Hur detta sedan skulle gå till,
utan att dessa två partier, kommunisterna och socialdemokraterna, gingo under
gemensam partibeteckning, övergår mitt förstånd. Jag skall å andra sidan
gärna medge — skall inte alls spela skenhelig — att det är mig inte alls obekant,
att det inom det socialdemokratiska partiet fanns mycket stora divergenser
om denna sak. Det är riktigt, att partiet stod delat i olika grupper. Jag
känner inte till huru stora procentsatserna voro, och det angår mig inte. Meningarna
voro delade, men att man inom vissa ledande grupper inom det socialdemokratiska
partiet faktiskt drev den satsen: »hellre en kommunist än eu

högerman», torde vara ostridigt, och då får man ju, såvitt jag förstår, inom
det socialdemokratiska partiet finna sig i, om man på högerhåll inte tror, att
majoriteten inom det socialdemokratiska partiet före valet hade något egentligt
emot, låt mig uttrycka mig rakt på sak, att kommunisterna tillägnade sig socialdemokraternas
partibeteckning. Resultatet av detta tillägnande blev, att det
socialdemokratiska partiet fick i andra kammaren, såvitt jag räknat rätt, sex
platser mera än det skulle ha fått, om icke kommunisterna gått under den gemensamma
arbetarepartibeteckningen.

Jag har på grund av den räkningen varit mycket tveksam och inte riktigt förstått,
varför man var så missbelåten på socialdemokratiskt håll för vad som
hänt, ty faktum är, att ingen kommunist sitter på socialdemokratiska röster
utan tvärtom sex socialdemokrater på kommunistiska. Jag menade således,
att kommunisterna på sitt samgående icke vunnit någonting utan att hela vinsten
var skördad av socialdemokraterna, och därför frågade jag mina socialdemokratiska
kolleger inom konstitutionsutskottet: »Vad är det ni äro så ledsna
över? Är det de sex plusmandaten? Jag får säga, att jag förstår inte anledningen.
» Därpå fick jag följande svar: »Vi skola be att få upplysa herr
Stendahl om att ni som gammal valmakare borde kunna förstå, att ett mindre
parti, en mindre grupp, har större chans att samla röster på sina särlistor, om
den inte går under särpartibeteckning utan under en stor, allmänt känd partibeteckning»)
Och jag vill ju villigt medge, att fastän jag inte exakt kan bedöma
förhållandet mellan socialdemokraterna och kommunisterna vid det föregående
valet till andra kammaren, förefaller det mig, om jag skall utgå ifrån
vad jag känner till från mitt eget parti, att resonemanget måste vara riktigt,
och ur den synpunkten kan jag också förstå den föreliggande motionen. Det
är ingen tvekan om, att ifall en grupp inom högerpartiet vore i konflikt med
ledningen, hade en annan uppfattning än ledningen, och ville gå fram med en
särlista, hade den högst väsentligt mycket större chans att få sin kandidat
vald, om den ginge under högerns partibeteckning än om den skulle gå under
sin egen flagg med en särbeteckning. T det fallet såväl som i fallet soeialdemokrater-kommunister,
blir ju alldeles givet konsekvensen den, att den mindre
gruppen har rätt stora chanser att ifrån den större gruppen få över, dels av
tillfälligheter, dels av okunnighet och dels av andra orsaker, personer, som
annars alldeles säkert inte skulle gått med den mindre gruppen, om den inte
gått under den större gruppens beteckning. Det är klart, att mot den synpunkten
kan jag också förstå, om socialdemokraterna resonera på det sättet, och
det kan ju vara orsaken till denna motion, att hade det varit omöjligt för kommunisterna
att utan socialdemokraternas medgivande tillägna sig det socialdemokratiska
partiets partibeteckning, hade kommunisterna vid det senaste valet
icke haft möjlighet att tillnärmelsevis komma upp i det röstetal, de nu kommit
upp till. Sålunda, fastän det statistiskt kan visas, att det är socialdemo -

Lördagen den 13 april f. in.

4 i Nr 20.

kraterna som haft fördel av valet, är det inte så säkert, att denna statistik
svarar mot det verkliga förhållandet, utan, så konstigt det låter, är det möjligt
— jag säger inte, att det är säkert, men det är möjligt — att denna statistik
de facto är grundligt missvisande och att socialdemokraterna, om samgåendet
icke hade varit, kanske hade lagt sig till med alla, kanske med flertalet
av de platser, som de nu fingo på grund av kommunistiska överskottsröster.

Jag har den uppfattningen, att ett parti eller en grupp skall ha absolut rätt att
rösta på vem de vilja, utan att fråga vare sig den ena eller den andra, men
däremot skola de icke ha rätt till att mot andra röstandes önskan stjäla eller
tillgodoräkna sig på vare sig det ena eller andra sättet andra röstandes röster.
Det är denna renlighetsprincip, om jag så får uttrycka mig, som gjort, att jag
alltid ansett, att ett införande av officiella valförberedelser i en viss grad är
önskvärt — jag vill nämligen inte alls som den siste ärade talaren driva denna
sak in absurdum på något sätt, utan jag vill icke ha ett dugg mera av officiella
valförberedelser än som är nödvändigt för den politiska renligheten.

Nu har den motion, som här behandlas, gått så hårt fram, att de, som sköta
valmaskineriet, skulle få eu enligt min uppfattning oskälig makt, något som
jag för min del icke vill vara med om. Men jag skall villigt medge, att det
är oerhört svårt att skriva en motion av det slag, som det här är fråga om.
utan att man stöter på den ena eller andra svårigheten. Motionären och jag
ha delvis olika utgångspunkter, men i huvudsak syfta vi till samma mål, och
jag har sagt den ärade motionären under hand, att det här är en sådan fråga,
som jag icke tror kan lösas genom att en framlagd motion ögonblickligen blir
bifallen. Däremot har jag den alldeles bestämda uppfattningen, att frågan är
dock icke svårare än att kunniga personer ifrån skilda läger, d. v. s. personer,
som kunna dessa saker, vid förhandlingsbordet utan några alltför stora svårigheter
skola kunna nå ett positivt resultat, som kan accepteras av alla dem, som
verkligen hålla på den proportionella valmetoden. De andra herrarna, som
icke vilja den proportionella valmetoden, skola vi överhuvud taget inte tala om,
ty de äro utan vidare emot allting, och de driva ju, som vissa av mina ärade
vänner här och ännu mera i andra kammaren göra. den principen: ju värre, ju
bättre. Men de, som verkligen önska ett gott maskineri för att få fram folkviljans
utslag vid val, de borde, förefaller det mig, alla utan större svårigheter
kunna komma fram till ett för alla partier, alla grupper, alla parter acceptabelt
förslag, under förutsättning självfallet, att man får litet tid på sig och
får byta meningar vid förhandlingsbordet.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som jag alltid hävdat under det arbete,
vilket under de tio år, jag varit i riksdagen, från första året till nu pågått
för att få ett gott valinstrument till stånd, och det är de skälen, herr talman,
som göra, att jag här, även om jag i en eller annan detalj har en annan
uppfattning än vissa av mina ärade kolleger i utskottet, likväl har biträtt utskottets
hemställan, till vilken jag tillåter mig yrka bifall.

Herr Åkerberg: Ja, det är kanske inte nödvändigt att tala så mycket

om vad som förekommit tidigare. Jag vill icke lägga mig i tvisten mellan
herr Winberg och herr Reuterskiöld, huruvida den s. k. borgerliga samlingen
vid valet i fjol var riktad mot arbetarklassen eller huruvida den var riktad emot
kommunisterna enbart, men i det avseendet har naturligtvis herr Reuterskiöld
rätt, att denna borgerliga samling kanske aldrig kommit till stånd, om icke
kommunisterna förekommit under den socialdemokratiska partibeteckningen.

Herr Winberg säger, att det var icke kommunisterna, som hade fördel av
det hela, utan socialdemokraterna, och att för kommunisterna var det likgiltigt.
Man måste då fråga herr Winberg: varför ha kommunisterna då alltid
varit så angelägna om att fasthålla vid denna omaka allians? Herr Win -

Om skydd för
parti beteckningar

vid andra•
kammarval.
Forts

Nr 20. 42

Lördagen den 13 april f. m.

Omskyddför berg säger, att om socialdemokraterna sagt tydligt ifrån, då skulle kommubeteckningar
nisterna låtit bli. Det har emellertid säkerligen sagts ifrån tillräckligt tydvid
andra- ligt ifrån ledande håll inom det socialdemokratiska partiet, att man icke önskat
Iximmarval. detta kommunistunderstöd, men önskningarna ifrån det hållet ha icke beaktats.

(Forts.) Herr Winberg säger vidare, att kommunisterna ansett det nödvändigt i den
gemensamma klassens intresse att fasthålla vid denna allians. Ja, det där
gemensamma, det kommer då mycket litet fram i andra sammanhang. På
alla andra områden, när kommunisterna föra agitation, rikta de den huvudsakligast
emot det socialdemokratiska partiet, och det har officiellt proklamerats,
att den viktigaste uppgiften för kommunistpartiet är just att slå ned
socialdemokratien, som är det förnämsta hindret för den s. k. världsrevolutionen.
När brödraskapet i vardagslag är beskaffat på det sättet, när vänskapen
är så liten och dålig eljest, då tycker jag det är rent hyckleri att
tala om att man vid valen i det gemensamma intressets namn måste gå tillsammans.
För övrigt är det här inte alls fråga om, huruvida socialdemokrater
och kommunister böra gå tillsammans utan huruvida det ena partiet
skall ha rätt att mot det andra partiets bestridande annektera dess partibeteckning.

Herr Möller sade, att han reflekterat på att rösta för min reservation, men
när han hörde mitt anförande, fann han, att han inte kunde göra detta. Det
var tråkigt, om jag uttryckt mig på ett sådant sätt, att vi förlorat en röst
i den kommande voteringen, men jag tror, att herr Möller i det fallet missförstod
mig. Jag förordade varken tilläggsmandat eller single transferable
vote i detta fall, men jag nämnde dessa båda saker för att belysa, att utskottet
icke talade sanning, då det sade, att skydd för partibeteckning icke
kunde åstadkommas på annat sätt än genom officiella valförberedelser. Jag
nämnde, att det kan ske genom tilläggsmandat och att det kan ske genom
annat valsätt o. s. v., men i detta sammanhang har jag ingen anledning att
förorda dessa anordningar, ty för min del har jag den uppfattningen, att
skyddet kunde realiseras även på annat sätt. Jag vill icke ha några tilläggsmandat,
och i fall jag är tvungen att acceptera officiella valförberedelser, vill
jag i likhet med vad herr Stendahl sade nu — vilket han däremot icke framförde
inom utskottet —• ha så litet som möjligt av dem. Det är möjligt,
att vi måste hålla på herr Stendahls häst i slutspurten för att få fram något
resultat, men jag kan icke anse det nödvändigt att vi redan från början placera
oss i sadeln.

Vad det av herr Alexander Nilsson nu framförda yrkandet beträffar, framgår
det ju, att det sammanfaller i det stora hela med mitt yrkande. Det talas
visserligen i min reservation något om officiella valförberedelser, men jag
måste villigt erkänna, att jag gjort det för att göra reservationen litet smakligare
för dem, som till varje pris vilja ha officiella valförberedelser. Men
mitt hjärta är kanske mera hos herr Alexander Nilsson. Om min reservation
avslås, kommer jag alltså att med glatt hjärta rösta för hans.

Herr Möller: Ja, herr talman, jag skall endast be att få säga några ord

till svar på vad som här förekommit.

I anledning av herr Winbergs exempel vill jag först och främst betona, att
jag verkligen inte gör anspråk på att det socialdemokratiska partiet skall betraktas
som något slags högre moralisk enhet än andra partier. Det förhåller
sig inte på det sättet. Det är en synpunkt, som jag överhuvud taget inte
förstår. Jag har alltid betraktat både partier och klasser som speciellt ur
moralisk och ofta nog även ur intellektuell synpunkt tämligen likvärdiga. Jag
har aldrig tillhört dem, som bruka förebrå överklassen för sämre moral än
arbetarklassen, men jag tycker å andra sidan icke, som man från andra hållet

Lördagen den 13 april f. m.

43 >''r 20.

vill göra gällande, att arbetarklassen har sämre moral än överklassen. Det kan
vara hugget som stucket i sådant avseende.

Men det är inte den saken det gäller. Om herr Winberg åberopar något sådant
som gävleborgsvalet, så får jag säga, att det är ju många år_ sedan det
inträffade, men jag tar för givet, att åtminstone den socialdemokratiska partiledningen
alldeles bestämt ogillade ett sådant tillvägagångssätt, som den socialdemokratiska
landstingsgruppen i Gävleborgs län tillät sig. Och om herr
Winberg ljugit sig in på liberala möten för att deltaga i voteringar, förstår
jag inte på vad sätt detta kan diskreditera den föreliggande motionen. Vi
ha väl intet ansvar för vad herr Winberg eventuellt gjorde för tjugufem år
sedan.

Vad Norrbotten beträffar, förhåller det sig val på det viset, att partibeteckningen
»Det arbetande folket» är äldre än det kommunistiska partiet och
t. o. m. äldre än det vänstersocialistiska — herr Winberg bär ju gått igenom
alla graderna. Den är väl, förmodar jag, ungefär lika gammal som det proportionella
valsättet. Vid dess införande fanns det ett socialdemokratiskt
parti med litet olika schatteringar, och det var detta som i Norrbotten bestämde
den partibeteckningen. Jag förstår överhuvud taget inte, att allt det
där egentligen hör hit.

Men det finns en annan punkt, som jag skulle vilja yttra mig om. Herr Winberg
står här i första kammaren och förklarar med en styrka och en kraft,
som om han hade fått en extra fullmakt utfärdad att avgiva denna förklaring
här i dag, att om socialdemokraterna bara sade klart och tydligt ifrån
till kommunisterna, skulle dessa aldrig vidare gå under partibeteckningen »arbetarepartiet»,
och att om vi hade gjoit detta före 1928 års val, skulle kommunisterna
utan tvivel övergivit den partibeteckningen för någon annan. Ja,
herr Winberg, jag har verkligen räknat herr Winberg till de kommunister,
som icke fullkomligt avsiktligt talade mot bättre vetande, men jag är absolut
övertygad om att vilken åtgärd — utom ett fullständigt utbyte av partibeteckning
— som det socialdemokratiska partiet vid förra valen än företagit
sig, så hade kommunisterna icke kommit att fästa något avseende vid den
utan i varje fall gått fram under partibeteckningen »arbetarepartiet». Med
den tilltagsenhet, som brukar finnas på den sidan, hade det antagligen kommit
att gå till så, att man bestritt, att det socialdemokratiska partiet överhuvud
hade någon rättighet att ha en så fin partibeteckning som »arbetarepartiet»,
och förklarat, att eftersom kommunisterna äro de enda, som företräda
arbetarklassens intressen, var denna partibeteckning deras egendom, och det
var egentligen vi som stulit arbetarpartiets beteckning från kommunisterna.
Jag är nästan blankt övertygad om att detta blivit det kommunistiska svaret
på en socialdemokratisk hemställan om att kommunisterna icke skulle begagna
sig av den partibeteckningen, och det är ju så, att bakom vår passivitet och
bakom det, att vi icke brytt oss om allt skallet kring saken, ligger ju många
års erfarenhet om hur pass ogenerade kommunisterna äro. Jag tror icke, att
herr Winberg med sin förklaring här i dag kan förändra något i vad jag här
sagt. Jag är fullkomligt övertygad om att hans yttrande är en förklaring,
tillkommen snarast som en liten ursäkt här inför första kammaren i dag men
på intet sätt allvarligt menad.

En sak kanske jag kan få lov att slå fast i detta sammanhang. Herr Winberg
meddelade jämväl, att på kommunisthåll satte man arbetarklassens intressen
före de partipolitiska intressena, och därför ansåg man, att man icke
ville så att säga bryta arbetarklassens enhetliga front, utan man ansåg, att
man borde stödja socialdemokraterna i valrörelsen 1928. Ja, hur skall man
då kunna uppfatta det, eftersom det var ju uttryckligen i arbetarklassens
intressen, som kommunisterna gingo in under den partibeteckningen. Det var

Om skydd för
''partibeteckningar

vid andrakammarvai.

(Forts.)

Nr 20. 44

Lördagen den 13 april f. m.

Om skydd för
parti beteckningar

vid andrakammarval.

(Forts.)

ju deras motivering, som herr Winberg sade: klassens intressen kommo i första
hand och icke de partipolitiska intressena. För mig är ju denna deklaration
en fullkomlig överraskning. Jag förstår överhuvud taget inte sammanhanget,
ty om^ jag icke missuppfattat kommunisterna, så är det socialdemokratiska partiet
så långt ifrån en representant för arbetarklassens intressen, att det både
da.g och natt, vaket och i sovande tillstånd ingenting annat gör än förråder
arbetarklassens intressen. Denna predikan har jag åtminstone hört de senaste
fem åren. Hur kan det då vara möjligt, att vi ett tu tre förvandlas till representanter
för arbetarklassens intressen och därför böra åtnjuta förmånen av att
hava gemensam partibeteckning med kommunisterna vid ett val?

Ja, det förhåller sig väl med denna fras som med andra fraser, att man
griper nagot som passar för tillfället, men att man i själva verket inte menar
mycket med vad man säger. För min del får jag uppriktigt säga, att när jaginom
det socialdemokratiska^ partiet har tillstyrkt, att denna motion skulle väckas,
så har det inte varit på grund av den borgerliga pressens skall i och för
sig under valrörelsen, ty jag kan mycket väl tänka mig, att det socialdemokratiska
partiet framdeles kan komma i sådana situationer, att det kanske till
och med kan bli fråga om att gå under gemensam partibeteckning med kommunistpartiet.
Det är en sak, som inte avgöres i dag, huruvida det kan bli
valallians mellan olika partier eller ej. Det, som avgöres i dag, är ingenting
annat, än huruvida stöld skall få stölds beteckning eller om man skall låtsas,
som om denna art av stöld står i annan klass än vanlig stöld. Det är bara
denna sak, som skall slås fast. Skall det bli allians så skall det ske med öppet
visir, och det får inte bli något slags smygallians, som det nuvarande tillståndet
möjliggör och medger.

Om jag för ett ögonblick skall uppehålla mig vid valen 1928. så är jag ju
personligen beskylld att ha förordat allians med kommunisterna vid .senaste partikongress.
Jag kan gott säga, att jag inom den socialdemokratiska partistyrelsen
har stött ett förslag om att man skulle vända sig till samtliga partier
med en framställning om att alla partier skulle gå fram under egna partibeteckningar,
utan allians, men det förslaget föll på grund av omständigheter,
som jag inte här kan gå närmare in på. Det var helt enkelt därför, att majoriteten
inom den socialdemokratiska partistyrelsen var fast övertygad om, att
den borgerliga samlingen ingalunda motiverades av vår s. k. valallians, utan
att den var ett faktum, som var orubbligt, långt innan vi på kongressen ens
hade bestämt, huruvida vi skulle ha partibeteckningen »arbetarepartiet» eller
ej. Denna övertygelse kan ha varit oriktig, men den övertygelsen fanns inom
det socialdemokratiska partiet, att ingenting i världen skulle kunnat till 1928
års val hindra de borgerliga från den fullständiga borgerliga samlingen. Vi
betraktade alltså — liksom rd nu betrakta, vad vi ha sagt — såsom bluff, hela
det där försöket att skylla på kommunistalliansen, bara som en förevändning
att slå blå dunster i ögonen på väljarna. Om det nu, som sagt, var befogat eller
ej, kan jag inte yttra mig om, men det var vår mening om historien.

Låt mig säga. att det kommunistiska partiet i Sverige till 1928 års val
hade vänt sig till det socialdemokratiska partiet, antingen till huvudledningen
eller till distriktsledningarna. Det har i regel varit överlåtet till distriktsledningarna,
.vilka handlägga sådana saker, sedan partibeteckningen en gång blivit
bestämd. Låt mig säga, att det kommunistiska partiet i de olika distrikten
hade vänt sig till de socialdemokratiska distriktsledningarna och föreslagit eu
valallians på vanligt, honnett sätt. Jag tror inte, att jag överdriver, om jag
säger,^ att i åtminstone 23 av landets 28 valkretsar skulle ett sådant förslag
ha blivit tillbakavisat fullkomligt. Utan vidare hade åtminstone 23 av de
ansvariga socialdemokratiska distriktsledningarna bara sagt: »Nej, vi vilja
inte veta av det.» Men däremot är jag också tämligen säker på, att i ett di -

Lördagen den 13 april f. m.

45 Sr äO.

strikt man bestämt skulle svarat ja på grund av speciella skäl, och möjligen
hade man gjort det i ett par distrikt till. Det törs jag nu inte gå i god för,
men jag är fullkomligt säker på, att det under sådana omständigheter på sin
allra högsta höjd blivit något slags valallians i 5 valkretsar. Jag skildrar
nu läget, som jag bestämt tror, att det var, fullkomligt uppriktigt och utan
vidare. Men det kom aldrig någon sådan hemställan. Det protesterades därför
endast i pressen.

Nu säger herr Stendahl, att partiordförandens ord »hellre en kommunist
än en högerman» egentligen utgjorde beviset. Ja, jag undrar, om man kan
betrakta det som bevis för att man önskar valallians, om man säger en sådan
sak, ty ur riksdagssynpunkt är det ju fullkomligt obestridligt, att en kommunist
visserligen skäller ut oss i ur och skur, ständigt och jämt, men i 90 % av
alla fall är han på grund av omständigheternas makt tvungen att rösta för
våra förslag, under det att högermannen egentligen skäller mycket mindre
på oss, men han röstar praktiskt taget varenda gång emot oss. Det där gör
ju en politisk skillnad i kamrarna, men inte behöver man därför draga den
slutsatsenatt Per Albin Hansson skulle velat säga: »Vi skola stödja kommunisterna
vid valen.» Jag tror, att detta är en alldeles för långt gående slutsats,
och jag tror icke den är befogad. Det ena är en politisk reflexion, det
andra en fråga om konsekvenserna vid ett valläge, som jag misstänker, att
Per Albin Hansson inte skulle medge, att man droge ur hans yttrande. Att
det sedan blivit tolkat på det sättet, är en annan sak.

Ja, som sagt, vad detta kan komma att betyda för framtiden vill jag inte
yttra mig om. Det rör sig alltså helt enkelt om, som herr Stendahl och även
jag tillåtit oss framhålla — jag kanske får upprepa det — huruvida stöld
skall betraktas som stöld i detta fall likaväl som i alla andra fall.

Vad frågan om officiella valförberedelser beträffar, har jag inte blivit lugnad
av den diskussion, som har förts, så att jag kan icke ansluta mig till herr
Alexander Nilssons förslag, trots överensstämmelsen med motionen. Jag vill
påpeka, att överensstämmelsen inte är absolut, ty i den socialdemokratiska
motionens motivering står uttryckligen, att man inte tror på möjligheten att
åstadkomma ett resultat, med mindre det blir officiella valförberedelser, och
för min del måste jag rekommendera mina partivänner att följaktligen rösta
för utskottets förslag oförändrat.

Vad den »oskäliga makten åt partiledningen» beträffar, är det självklart,
eftersom jag sitter som sekreterare i det socialdemokratiska partiet, att vad
jag än säger, så tror man, att jag är anhängare av en starkt centraliserad partimakt,
en speciellt stark makt åt ledningen. Det är jag verkligen inte. Jag
medger, att ledningen på vissa punkter naturligtvis skall ha vissa rättigheter,
men just när det gäller frågan om kandidatval och rörelsefrihet inom demokratien,
så tror jag mig kunna våga försäkra, att jag går så långt som överhuvud
det sunda förnuftet kan vara med. Jag betraktar det som ett fel,
om demokratierna praktiskt taget i själva verket bara bli uttryck för partiledningsdiktaturer.
Man skapar partiledningsdiktaturer i stället, diktaturer,
som sedan gå under demokratisk skylt. Men det är ju en sak för sig. Val
sättet medför ju vissa konsekvenser, och det är klart, att rent formellt innebär
motiveringen i motionen åtminstone delvis en stark makt åt ledningen, men
i praktiken kommer det inte att bli så. En socialdemokratisk partiledning, som
med stöd av detta skulle begagna sin makt, så att den t. ex. strök kandidatlistor,
bakom vilka det stod, inte en eller två personer — det är en sak för sig —
men eu verklig grupp, en sådan socialdemokratisk partidistriktsledning skulle
inte bli gammal. Det kan jag försäkra. Den skulle snart avskaffas, ty medlemmarna
komma inte att finna sig däri.

Vad man än må säga om det socialdemokratiska partiet, finnes det en

Om skydd ''för
partibeteckningar

vid a ndrakammarvai.

(Forts.)

Nr 20. 46

Lördagen den 13 april f. m.

Om skydd för
partibeteckningar

vid andrakammarval.

(Forts.)

ganska utpräglad demokratisk anda i det. Jag menar därför, att detta liar
mera formell än reell betydelse. Man måste ha tekniska anordningar, som ge
åt partiledningen stor makt, men i praktiken kan det som sagt inte betyda så
mycket. Huruvida man inom andra partier är mera rädd för att ledningen
skulle missbruka den makt, som lägges i dess hand, kan jag inte veta något
om, men jag tror, att jag i det fallet lugnt kan svara för det socialdemokratiska
partiets del.

Till slut kanske jag får lov att rätta den eventuella missägning, som jagpåstås
ha gjort mig skyldig till, när jag talade om de s. k. borgerliga partierna.
Jag ville nämligen säga, att eftersom det rörde sig om en jämförelse
mellan partierna, ha de andra, de borgerliga, partierna skiftat partibeteckningar,
under det att det socialdemokratiska partiet har vidhållit sin partibeteckning,
sådan den från början var.

Jag ber för min del att få vidhålla yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson, Gustav: Herr talman, mina herrar! Efter herr Möllers

anförande har jag ju inte anledning att ingå så mycket på denna fråga. Jag
hade tänkt att svara herr Winberg några ord, men herr Möller har ju gjort
detta, och delvis även herr Åkerberg. Jag vill dock säga, att jag under föregående
års valrörelse vid mer än ett tillfälle åhörde kommunistiska valföredrag.
Dessa föredrag riktade sig till nio tiondelar mot det socialdemokratiska
arbetarpartiet och till en tiondel mot de övriga partierna. Det var någon, som
jämte mig åhörde ett sådant föredrag, och han sporde mig: »varför gå ni tillsammans
under gemensam partibeteckning, da kommunisterna lägga in hela
sin kraft på att motarbeta er och era strävanden?» — Jag kunde verkligen
inte ge något svar därpå. Men då herr Winberg här i° dag säger, att de gingo
under vår partibeteckning i arbetarklassens intresse, så tillåter jag mig tvivla
på att detta var bevekelsegrunden med hänsyn till den oerhörda agitation, som
kommunisterna då såväl som vid andra tillfällen förde mot oss, da man använde
till och med mindre rena vapen i kampen. Jag tror i stället, att deras
åstundan var att under vår partibeteckning kunna locka till sig en del röster,
som de annars inte kunde ha fått, såsom herr Stendahl redan framhållit. Jag
tror, att detta och ingenting annat var anledningen.

Det är helt naturligt, att man i denna fråga, som nu föreligger till behandling,
kan ha delade meningar, och jag för min del är inte fullt ense med utskottet
i allt vad det säger såväl i sin motivering som i klämmen. Men saken
är den, att detta utskottsbetänkande är resultatet av en kompromiss, och jag
har för min del gått med på densamma. Jag skulle vilja ha det dithän, att i
vallagen förbjödes varje samverkan partierna emellan, att varje parti vid valtillfällen
skulle gå fram under egen partibeteckning och under densamma söka
att få så många anhängare som möjligt.

Jag har alltid varit moståndare till samarbete partierna emellan vid valen
och är det fortfarande. Men det är ju helt naturligt, att jag inte har kunnat
fått — och jag vet mycket väl, att jag inte heller nu kan få — något medhåll
från majoritetens sida i denna min uppfattning. Det har talats om, att de
officiella valförberedelserna äro någonting, som man inte vill ha, och för mm
del ville jag i utskottet inte ha det så bestämt utsagt i klämmen, att sådana
skola införas, fast jag väl inser, att det inte går att införa skydd för partibeteckning,
om man inte i en eller annan form inför officiella valförberedelser.
Ett verkligt skydd för partibeteckningarna går såVdes nog inte att genomföra
utan att man får de officiella valförberedelserna med.

Herr Winberg nämnde något om att kommunisterna ha hjälpt oss till sex
mandat, och det. är sant, om man ser på valstatistiken. Men jag vågar säga,

Lördagen den 13 april f. m.

47 Nr *20.

Om skydd för
partibeteckningar

vid andrakammarval.

(Forts.)

I detta anförande instämde herr Hansson, Sigfrid.

Herr von Geijer: Herr talman! Enär tiden är långt framskriden, skall

jag inte bli lång i mitt anförande.

Som jag har fattat diskussionen här, är det endast ett yrkande, som är framställt,
nämligen om avslag i sak. Jag får då utgå ifrån, vad själva huvudtanken
i utskottsutlåtandet angår, att det vunnit kammarens sympati, men jag
vill emellertid framhålla, att det är sista punkten i utskottsutlåtandet. som diskussionen
rört sig om. Det har framställts ett bestämt yrkande, att den skulle
utgå, och att jämväl den motivering i utskottsutlåtandet, som så att säga pekar
på denna sista punkt, också skulle strykas. Det är olika skäl, som ha framförts
för dessa yrkanden. Herr Åkerberg sade, att han ansåg, att saken inte
var tillräckligt utredd, nämligen att ett dylikt förslag, som det här gäller —
att förekomma ett oberättigat begagnande av annat partis partibeteckning ■—
icke kan förverkligas utan att i någon form officiella valförberedelser föregå.
Herr Åkerberg sade, att enligt hans mening var denna sak icke tillräckligt utredd.
Ja, det tror jag man verkligen med fullt fog kan säga, att varje försök
man gör i den vägen är lönlöst — om man icke helt enkelt vill likställa partibeteckning
med firma eller dylikt, som man skulle ha laglig rätt att påtala,
om den användes av obehöriga. Men gör man icke detta, vill jag påstå, att den
utredning, som de proportionsvalssakkunniga på den punkten ha gjort, visar, att
det icke är möjligt utan att använda officiella valförberedelser i någon form.

Herr Reuterskiöld hade en annan uppfattning i den delen, och det kan jag
närmare förstå. Han trodde, att därest denna punkt bibehölles i utskottsutlåtandet
och bleve riksdagens beslut, så komme huvudvikten att läggas på denna
punkt -—■ de officiella valförberedelserna — och själva huvudsyftet, förekommande
av illojalt användande av partibeteckning, skjutas åt sidan. Jag förstår
mycket väl, att det skall bära emot, när man först hör talas om officiella
valförberedelser. Jag skall, herr talman, icke i detta sammanhang ingå på
pro et contra beträffande det förslaget. Det finnes givetvis bådadera, fast jag
för min del, efter de studier jag av omständigheterna föranletts att göra, kommit
till det resultatet, att det förr eller senare blir en nödvändighet, enär så
många fördelar äro förenade med detsamma, men jag förstår, att man därvidlag
hyser betänkligheter. Jag skulle dock förstått dessa betänkligheter bättre,
därest utskottet här verkligen hade givit ett bestämt direktiv, t, ex. »det och det
skola vi göra, den formen skola vi ha» etc. Så har icke skett. Men när majoriteten
i utskottet är fullständigt övertygad om att det icke går för sig att göra det,
utan att officiella valförberedelser i en eller annan form måste gå före själva
valet och att de officiella myndigheterna på förhand måste vara med på ett
hörn, vilket är en viss form av officiella val förberedelser, då fanns intet skäl
att icke säga ut detta. Om vi säga, att vi i detta sammanhang icke begära att
få gå längre^än att det syfte, som motionen avser och utskottet gått in för,
tillgodoses, så gör det val ingenting, om dessa punkter stå kvar. Så mycket
mer som samma synpunkt, som herr Reuterskiöld lade på frågan, att, därest
satsen finge stå kvar, huvudvikten skulle falla just på de officiella valför -

att hellre vill jag, att vårt parti i andra kammaren skulle ha gått miste om
dessa sex mandat, än att vi skola ha kommunisterna att tacka för att vi fått
dem, med hänsyn till den uppfattning jag förut uttalade, att jag anser, att
varje parti bör gå fram under egen partibeteckning, efter egna rena linjer och
få sin representation efter desamma.

Ja, det har talats så mycket här i denna fråga, så jag skall, herr talman,
inte vidare upptaga tiden. Jag ber att få sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 20. 48

Lördagen den 13 april f. ni.

Om skydd för
''partibeteckningar

vid andrakammarval.

(Forts.)

beredelserna, skulle, därest satsen strökes detta, omvänt, verka att frågan
om officiella valförberedelser i sin ordning undertrycktes och att den kommitté,
som får saken om hand, kanske skulle anse sig förhindrad att behandla
denna sida av problemet. Därest orden strökes, sedan de en gång kommit
dit, får det hela en helt annan karaktär. Det skulle förefalla, som om riksdagen
i den punkten toge position på förhand, och det kan jag icke finna någon
direkt anledning till.

Därför, herr talman, anser jag, så mycket mer som man uttryckligen sagt
det —• också herr Stendahl sade det, enligt vad jag tyckte mig uppfatta •— att,
då vi icke begära mer än vad som är tillfyllest för att nå det åsyftade målet, det
icke innebär någon som helst risk, att punkten står kvar. Jag vill erinra om,
att när det gäller frågor av enahanda art, har riksdagen icke varit buskablyg
att avslå förslag från Kungl. Maj:t, byggda på skrivelser från riksdagen. För
min del är även jag synnerligen försiktig när det gäller skrivelser. Men härvidlag
har jag inga betänkligheter; ett biträdande av skrivelseförslaget innebär
ej alls en förpliktelse.

Herr Winberg: Herr talman! Bara ett par små repliker. Herr Möller

ansåg, att mitt uttalande här mera finge betraktas som en ursäkt. Häremot ber
jag att få säga, att jag icke har behov av att be om ursäkt, i varje fall icke
varken för vad jag sagt här i dag eller för, att jag och andra kommunister
röstat under partibeteckningen arbetarpartiet.

Vidare vill jag säga, att herr Möllers påstående, att partibeteckningen i Norrbottens
län skulle vara så gammal, att den icke kunde vara kommunistisk, i
viss mån äger sin riktighet. Jag uttryckte mig så, att den var framförd av
vänsterflygeln inom arbetarpartiet i Norrbotten, och det är riktigt. Men år
1921 kom det från socialdemokraterna ett yrkande, att man skulle taga en annan
partibeteckning, därför att den dåvarande vore för mycket kommunistiskt
betonad. Det föranledde intet resultat, och följden har blivit, att man där
fortsätter med den partibeteckningen.

Vidare sade herr Möller, att, om det vore riktigt, som jag sagt, att det vore
anledning för oss att gå under den partibeteckningen ur synpunkten av, att
arbetarklassen såsom sådan och som en helhet skulle kunna i högsta möjliga
grad tekniskt utnyttja sina röstresurser vid valtillfället och på den grund få
större inflytande i det parlamentariska livet, han fann det märkvärdigt, att vi
jämt och ständigt motarbetade och voro oartiga mot socialdemokraterna. Ja,
men är det alldeles omöjligt att få socialdemokraterna att frångå den gamla
vanan att draga ett likhetstecken emellan sig själva och arbetarklassen. När
jag talade om arbetarklassen, tog jag den i dess helhet och icke bara socialdemokraterna.
Man bör lägga märke till, att denna distinktion är ganska viktig.

Slutligen sade herr Hansson, att kommunisterna varit elaka mot socialdemokraterna
vid valet i höstas. Ja, herr Hansson, jag tror icke, att det är skäl att
taga upp den saken från någondera sidan. Jag skulle kunna säga åtskilligt
såsom till exempel, att man inom Stockholms län mobiliserade ett stort antal
bilar och skickade ut en massa ungdom, som följde de kommunistiska talarna
från möte till möte och iakttogo ett ganska odisciplinerat uppträdande på mötena,
men jag skall icke fördjupa mig i dessa saker, jag lämnar dem därhän.

Jag har sålunda, herr talman, all anledning att vidhålla mitt yrkande.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag ber att blott få göra ett par tilllägg
till vad jag förut yttrat.

Först ville jag, med anledning av, vad den ärade ledaren för det socialdemokratiska
partiet sade, få erinra därom, att hans uppfattning, att den borgerliga

Lördagen den 13 april f. in.

49 Xr 30.

samlingen i höstas hade varit bestämd långt i förväg oberoende av allt då ännu
ovisst samgående mellan socialdemokrater och kommunister, så till vida torde
vara riktig som de borgerliga hade ganska lång erfarenhet att bygga på och
därför dömde efter gärningarna, som varit till vad som skulle komma. Om socialdemokraterna
hade gått den linje, som den ärade talaren rekommenderade,
hade därför ingen ändring skett i den borgerliga samlingen, i det att då måste om
dem sägas detsamma, som man ofta sagt om högern, att den varit »för sent» ute.

Beträffande frågan, huruvida slutorden i utskottets kläm angående officiella
valförberedelser skola strykas eller icke, tillåter jag mig påpeka, att den ärade
huvudtalaren för utskottets hemställan i sitt anförande egentligen icke heller
vände sig mot herr Alexander Nilssons yrkande, i vilket jag instämt, om strykande
av denna punkt utan tvärtom strök under, att han ville ha så litet officiella
valförberedelser som möjligt. I allt övrigt, som han sade, kan jag helt
och fullt instämma, men det gällde icke de officiella valförberedelserna, om vilka
han var mycket kortfattad.

När man talar om officiella valförberedelser, är det, såsom jag förut framhållit,
mycket oklart, vad man därmed menar. Räknar man till officiella valförberedelser,
vad motionären begär på sidan 3 i motionen, nämligen ett registrerande
av ansökningar och meddelande om registrering, så kan åtminstone
jag icke kalla detta för officiella valförberedelser. Det är någonting helt annat.
Det är yrkanden från de enskilda partiorganisationerna, som skola registreras,
myndigheterna äro här blott mottagande men icke handlande. I de
officiella valförberedelserna ligger däremot ett aktivt moment från myndigheternas
sida. Registrering är för partibeteckningsskydd alltid oundviklig men
den är icke en officiell valförberedelse, även om det blir en obligatorisk åtgärd.
Det är en väsentlig skillnad. Här föreligger en skyldighet, såsom det
föreligger redan nu många sådana, men det är icke detsamma som en officiell
valförberedelse, vilken innebär ett aktivt handlande från myndigheternas sida.
Om man begär officiella valförberedelser, så begär man ett starkare aktivt
handlande från myndigheternas sida än nu; detta anser jag vara felaktigt.
Det är i själva verket icke heller så, att man genom ett bifall till herr Nilssons
yrkande skulle, såsom utskottets ärade ordförande trodde, avvisa möjligheten
att i en utredning taga upp frågan även om officiella valförberedelser, ty
sista punkten i utskottets yttrande står kvar. Utskottet vill ju, enligt denna
punkt, icke närmare inlåta sig på frågan, huru sådant skydd skall åstadkommas,
utan anser det böra överlämnas åt den förordade utredningen att söka
lösa densamma och vid denna allsidiga utredning, som begäres, måste redan
enligt motionärens framställning frågan om officiella valförberedelser tagas
upp till prövning och betraktande.

Jag kan icke finna något som helst skäl vara under diskussionen anfört för
avvisande av det förslag, som framställts av herr Alexander Nilsson, och med
åberopande av den motivering, som givits av den ärade huvudtalaren för utskottets
hemställan, ber jag därför att få instämma i det yrkande, som gjorts
av herr Alexander Nilsson.

Herr Österström: Herr talman. Jag har begärt ordet med anledning av

en företeelse, som allt oftare kommer till uttryck även i denna kammare. Jag
syftar på det häftiga partigrälet och privata grälet mellan socialdemokrater
och kommunister. När man sitter och hör det grälet, när man hör klappträna
dåna taktfast och monotont i stortvätten och den smutsiga byken, kan det icke
hjälpas, att det är omöjligt att tillbakahålla den reflexionen, herr talman, att
det ändå måste finnas ett oändligt grobart sanningskorn i det gamla ordspråket,
att släkten är värst.

Första hammarens protokoll 1929- Nr 20.

Om skydd för
-partibeteckningar

vid andrahammarval.

Fon*.

Nr 20.

Lördagen den 1:’. april f. in.

Om skydd för
‘partibeteckningar

vid andraIcammarval.

! Korts.)

Herr Asplund: Herr talman. Då lierr Winberg flera gånger indragit

Norrbotten i denna diskussion och den partibeteckning »Det arbetande folket»,
som socialdemokraterna där använda, så vill jag, eftersom jag är fader till det
barnet, som tillkom redan år 1911, nämna, att det är kommunisterna, som några
år senare uppträtt såsom barnarövare i detta fall. Men glädjande nog har den
stora massan av Norrbottens arbetare allt mer och mer återkommit till det rätta
fadershuset, och jag tror, att de snart skola vara där allihop.

Herr Stendahl: Herr talman. Med anledning av den näst siste talarens
anförande tillåter jag mig med den erfarenhet jag har om val understryka, att
de här frågorna icke kunna lösas utan i samband med officiella valförberedelser
i en eller annan form. Jag har ansett, att man icke bort sticka under stol
med detta vare sig i utskottsbetänkandets motivering eller kläm, utan att det
på bägge ställena bort sägas tydligt ifrån, åtminstone så tydligt, att det icke
kunnat missförstås, att detta är utskottsmajoritetens mening. Då detta, herr
talman, icke tyckes vara fullt klart för den ärade talaren, har jag tillåtit mig
att understryka det.

Herr Bergström, David: Herr talman! Ja, det må vara att herr Stendahl
är av den uppfattningen, åt vilken han här givit ett så starkt uttryck i dag.
men man får icke fördölja för sig, när man behandlar dessa frågor, att det
runt utöver Sveriges land finnes en annan uppfattning. Det finnes säkerligen
inom alla partier — utom möjligen det parti herr Stendahl tillhör — i ganska
stor utsträckning en uppfattning, som stegrar sig mot officiella valförbedelser.

Jag tror icke, att den väg, som nu föreslås, är rätta vägen att arbeta fram
eu rättelse i avseende å de beklagliga förhållanden, som skulle utgöra grunden
till denna framställning. Jag tror icke, att det är genom officiella valförberedelser
som hjälpen skall vinnas. Om man vill gå in för en s. k. förutsättningslös
utredning, bör man icke gå tillväga så, att man samtidigt skarpt
stryker under att detta är det enda botemedlet. För min del vill jag därför,
herr talman, bestämt tillstyrka och tillråda, att man med avseende å
uttryckssättet går på den linjen, som motionären själv ursprungligen har gått
på, nämligen att man icke i utskottets kläm stryker under, att det icke finnes
någon annan väg än genom officiella valförberedelser att vinna det åsyftade
målet.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till det av herr Alexander
Nilsson under överläggningen framställda yrkandet.

Herr Sanclegård: Herr talman! Om en lag om effektivt skydd för partibeteckningar
icke är möjlig utan officiella valförberedelser, vilket jag skulle
tro, synes det mig, att man får betala ett allt för högt pris för vad man vill
vinna. Jag är nämligen för min del tämligen övertygad om att dessa officiella
valförberedelser endast kunna vara ägnade att ytterligare mekanisera valhandlingen
och ytterligare avlägsna den enskilda valmannen från behörigt inflytande
på utseende av kandidater och i stället öka partiledningarnas och valbossarnas
makt.

För min del kommer jag därför, herr talman, att rösta i överensstämmelse
med det yrkande, som framställts av herr Alexander Nilsson.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet yttrat och hemställt skulle godkännas; 2:o), av
herr Nilsson, Alexander, att utskottets yttrande och hemställan skulle godkännas
med uteslutande av dels den mening i sista stycket av motiveringen, som bör -

Lördagen den 13 april f. in.

» 20.

jade med orden »Däremot torde» och slutade med »officiella valförberedelser»,
dels ock de i slutet av klämmen förekommande orden »samt i samband därmed
om officiella valförberedelser»; 3:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Åkerberg vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 4:o)
att utskottets hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av vad utskottet yttrat och
hemställt vara med övervägande ja b.esvarad.

Herr Nilssm, Alexander, begärde votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

o Den, som godkänner vad konstitutionsutskottet yttrat och hemställt i sitt utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Alexander Nilssons under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rörsta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 12. i anledning av väckt
motion om utrikesnämndens omvandling till ett utrikesutskott eller fredsutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väck!
motion om utredning och förslag om en utvidgning av gällande bestämmelser
om kommunala nybildningar m. m.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 118, hade herr Thulin hemställ1,,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan
om och pa vad sätt genom lagstiftning förhållandet mellan kommuner, som gränsade
intill varandra och i ett eller flera avseenden hade intressen av beskaffenhet
att böra samfällt regleras, kunde praktiskt ordnas, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar von Geijer, David Bergström, Thulin, G.
W. Hansson, Hellberg, Larsén, Laurén, Andersson i Igelboda och Karlsson i
Vadstena, vilka yrkat, att utskottet måtte hemställa, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av frågan om och på vad sätt förhållandet
mellan stadssamhällen och till desamma angränsande kommuner kunde
i avseende å trafik- och kommunikationsfrågor genom lagstiftning samfällt ord -

Om skydd för
jxirti beteckningar

vid andrakammarval.

(Forts.)

Ang.

utvidgning av
bestämmelserna
om
kommunala
nybildningar.

Nr 30.

Lördagen den 13 april f. in.

Ang.

utvidgning av
bestämmelserna
om
kommunala
nybildningar.
(Forts.)

nas efter praktiska linjer samt framläggande för riksdagen av de förslag, som
av utredningen kunde föranledas.

Herr Thulin: Herr talman! Såsom herrarna behagade finna av det föreliggande
utskottsutlåtande!, är till detta utlåtande fogad eu reservation av nio
ledamöter av konstitutionsutskottet. Däri hemställes om en utredning av frågan
om och på vad sätt förhållandet mellan stadssamhällen och till desamma angränsande
kommuner må i avseende å trafik- och kommunikationsfrågor kunna genom
lagstiftning samfällt ordnas efter praktiska linjer samt framläggande för riksdagen
av de förslag, som av utredningen kunna föranledas.

Jag skall, herr talman, be att till stöd för den i denna reservation gjorda hemställan
få anföra följande.

Den moderna utvecklingen har framtvingat uppkomsten av det spörsmål, som
beröres i den motion och det utskottsutlåtande, som nu äro föremål för behandling.
Det är en allmän erfarenhet och företeelse, att befolkningen i städerna som
icke rymmes inom det ursprungliga stadsområdet, flyttar ut till angränsande
kommuner. En vad jag skulle vilja kalla urbanisering av landskommuner har
ägt rum, och dessa landskommuner ha småningom kommit att bli bebodda av eu
befolkning, som utövar sin verksamhet inom stadens hank och stör. De nya
samhällen, som på detta sätt uppkommit, ha mycket litet av det som karakteriserar
landskommunerna, och dessa samhällen kunna med rätt betraktas som förorter
till städerna. Invånarnas i dessa samhällen intressen äro knutna till en
fri och obehindrad förbindelse med staden och de olika samhällsanstalterna i
staden. Denna utveckling har ägt rum på många håll i utlandet och den kan
under det senaste kvartsseklet också sägas blivit satt i gång här i Sverige. I de
större städernas omgivningar hava uppkommit åtskilliga samhällsproblem, som
i en eller annan riktning måste vinna sin lösning. Det föreligger sålunda, som
jag nyss påpekat, en intressegemenskap mellan staden och den kringliggande
landsbygden, som förut icke fanns. På åtskilliga håll har man sökt finna lösningen
till det samhällsproblem, som sålunda uppkommit, genom att kringliggande
landsbygdskommuner inkorporeras med staden, men i längden torde det icke
gå att inkorporera kringliggande landsbygdskommuner i vilken utsträckning
som helst. En primärkommun av en allt för stor omfattning får nämligen en så
tungrodd och vidlyftig förvaltningsapparat, att möjligheten för enskilda intresserade
medborgare att överblicka den kommunala förvaltningen omintetgöres. Den
kommunala organisationen, som åsyftar att självständigt utföras av medborgarna
själva, blir i det fall, att kommunerna få en sådan utsträckning och omfattning,
i själva verket illusorisk. Den kommunala förvaltningen blir i en sådan
kommun i realiteten ett tjänstemannastyre. Genom en alltför stor ansvällning av
primärkommunernas områden komma sådana kommuner att omfatta ganska
heterogena element. En alltför långt driven inkorporering kan leda till att en
stadskommun kommer att bestå av dels en typisk stadsbefolkning, dels en på
gränsen mellan stad och landsbygd stående befolkning, bosatt i s. k. villastäder,
och dels av en ren landsbygdsbefolkning i ytterkanterna. Dylika förhållanden
föranleda icke sällan intressekonflikter, som vanligen bli till men för den svagare
parten. Det kan nämligen icke undgås, att sådana parter inom självstyrda större
kommuner komma att få sina intressen med avseende å kommunala frågor åsidosatta.
Det är för mycket begärt, att den egentliga stadsbefolkningen skall i lika
hög grad taga hänsyn till önskemålen från den i ytterkanterna av stadens område
boende befolkningen som till sina egna intressen. Insikten om de vanskligheter,
som sålunda äro förbundna med en alltför långt driven inkorporation, ha på åtskilliga
ställen i utlandet föranlett bildandet av kommuner ovanpå primärkommunerna,
överkommuner, som i åtskilliga fall blivit av ganska fast natur, något
liknande våra landsting, men som på andra håll fått mera begränsad eller provi -

Lördagen den 13 april f. m.

Nr i!0.

sorisk natur och närmast kunna jämföras med de kommunalförbund, som finnas
enligt svensk lag. Det är särskilt i ett avseende, som nödvändigheten av en reglering
av mellanhavandena mellan en stad och kringliggande urbaniserade kommuner
framstår. Jag syftar därvid på nödvändigheten av en gemensam reglering
av trafik- och kommunikationsfrågor. Utflyttningar från en stad till landsbygden
äro nämligen ett väsentligt led i stadsbefolkningens strävan att få billigare
bostäder. Det är en gammal erfarenhet och en ända till leda upprepad sats, att
goda kommunikationer och goda trafikförhållanden av olika slag äro ägnade att
medföra en sänkning av hyresnivån. Betydelsen av denna sats torde emellertid
icke vara så insedd här i Sverige som den i själva verket förtjänar. Hyresprisen
utöva nämligen i eu icke oväsentlig omfattning en inverkan på prisnivån. Med
ganska stor säkerhet har det kunnat konstateras, att hyresprisen i de större städerna
utöva ett inflytande på prisnivån i ett helt land, ett inflytande som icke
torde böra underskattas.

Till belysande av denna mycket viktiga fråga skall jag be att få citera ett
uttalande av en person, som mycket sysslat med dessa frågor. Uttalandet i
fråga förekommer i Byggnadsvärlden för år 1928 under titel »Storstadens diktatur»
— kontra landsbygden. Han visar här upp, att det i Stockholm ägt rum
en hyresstegring långt utöver vad som är skäligt och att denna stegring bär
medfört, att fastigheter i Stockholm äro, om jag får använda det uttrycket, graverade
av ett luftvärde, som hyresgästerna i Stockholm få bidraga till att förränta.
Han säger därefter:

»Närmast är det städernas hyresbetalare, som drabbas av uppgiften att verkställa
de enorma ''luftvärdenas’ förräntning. De högt uppdrivna hyrorna gå ut
över dessa hyresbetalares förmåga att hålla en god levnadsstandard uppe. Hyresbetalarna
tvingas till inskränkningar i rumsantal samt kläder och föda m. m.
Men verkningarna sträcka sig vida längre.

Städernas egna invånare ha nämligen i ganska stor utsträckning visat sig äga
möjlighet att efter hand uppställa och även genomdriva fordringar på löneförbättringar
för såväl tjänstemän som arbetare, varigenom inträdande fördyringar
av olika slag bli kompenserade. I den mån dylika fordringar bli genomdrivna,
måste emellertid följderna därav bli allt mera kännbara även för landsbygden.

Landsbygdens invånare få kontribuera till de inom städerna boende stadstjänstemännens
höjda löner. Likaså måste de betala allt högre inköpspris för
sina med större omkostnader belagda förnödenheter från städerna, vilket i sill
ordning verkar fördyrande på landsbygdens arbetsprodukter. I städerna boende
''mellanhänder'' och övriga köpmän tvingas att söka på landsbygdens bekostnad
skaffa sig än mera ökade inkomster, såsom genom att till yttermera visso pressa
ned sitt inköpspris på landsbygdens egna alster, i mån som dessa från landsbygden
avyttras till städerna. Härvid uppstår även ökad motsättning och växelverkan
mellan å ena sidan landsbygdens inträdande behov av höjda livsmedelstullar
och å andra sidan städernas samt industriens önskan att få spannmåls- och
andra livsmedelstullar avskaffade. Det ökade ekonomiska trycket på landsbygden
från städerna kommer uppenbarligen att försvåra för landsbygdens arbetare
och självägande bönder att åstadkomma tillfredsställande löneuppgörelser sig
emellan. Självägande bönder torde efter hand komma att duka under och försvinna.
Deras hemman falla till billigt pris i händerna på de stora kreditgi\arna,

eller låta den igenväxa till skog — vilket förvisso är en följd av den våldsamma
hyresstegringen i städerna, som på det noggrannaste torde böra uppmärksammas
inom olika samhällslager och politiska grupperingar.»

Utan att vilja i allt instämma i och ansluta mig till vad den citerade författaren
i det av mig upplästa brottstycket i denna artikel ur Byggnadsvärlden för
år 1928 uttalat torde det i alla fall utgöra en obestridlig behållning av vad han

-ing.

utvidgning a>''-bestämmelserna
om
kommunala
nybildningar.
(Forts.)

Nr 20.

Lördagen den 13 april f. in.

Ang.
utvidgning av
bestämmelserna
om
kommunala
nybildningar.
(Forts.)

där anför, att frågan om förhållandena mellan storstäderna och deras omgivningar
är en fråga, som i sina konsekvenser har en räckvidd av betydelse för hela
landet. Härav måste nämligen enligt min mening dragas den slutsatsen, att vad
som kan göras för att bringa ned hyresprisnivån är av en verkligt allmän betydelse.
Detta torde, enligt mitt sätt att se, i främsta rummet främjas av att
man får goda kommunikationer och goda trafikförhållanden mellan staden och
den kringliggande urbaniserade landsbygdens olika delar. Betydelsen av goda
kommunikationer för förorternas tillväxt och därmed för hyresnivåns reglerande
kan enligt min mening knappast överskattas. .Tåg skall tillåta mig att såsom
stöd härför anföra ett citat av en tjänsteman i Stockholms stad, cn tjänsteman
som på grund av sin ställning torde ha en alldeles särskild insikt på detta område.
1 en intervju i en kvällstidning för ett par dagar sedan går han in på
denna sak. Det var i fråga om den nyss utbrutna sparbankskraschens inverkan
på Stockholms stads villstäder. Intervjuaren gör där en fråga, i vilken mån
kraschen skulle inverka på Stockholms stads villastäder. Tjänstemannen svarar,
att den i detta avseende icke kommer att ha någon inverkan alls. Därefter kommer
intervjuaren in på frågan om Mälarhöjdens bebyggande och frågar om icke
möjligen villor i Mälarhöjden skulle kunna skapa konkurrens med Stockholms
stads villastadsexploatering. Tjänstemannen, som tyckes vara chef för den del
av stadens verksamhet, som håller på med villastadsexploatering, genmäler, att
Mälarhöjden icke kan konkurrera med Stockholms stad. »Kommunikationerna
dit åro icke idealiska och det är till stor del på välordnade kommunikationer och
möjlighet att komma in till central punkt i Stockholm, som detta problem hänger.
Det har också visat sig, att exploaterandet av stadens Enskedeområden praktiskt
taget helt och hållet stannat av; orsaken är ingen annan än att trafikanterna
icke komma längre än till Slussen.»

Det citerade uttalandet gäller Stockholms stad och förhållandena inom denna
stads område. Men detta uttalande kan med lika eller måhända ännu större foggöras
gällande beträffande förortsområden till Stockholms stad och förortsområden
till varje större stad, som saknar goda kommunikationer med den egentliga
centrala staden. Vad särskilt Stockholm beträffar har enligt mångas mening
den höga hyresnivån kunnat bibehållas endast därigenom, att utflyttningen
till ytterområdena på grund av mindre goda kommunikationer icke skett i erforderlig
omfattning.

Behovet av goda kommunikationer mellan huvudstaden och dess förorter är
något, som man sedan länge haft uppmärksamheten fästad på från det allmännas
sida. Det är ju bekant, att utredningar i fråga om kommunikationsspörsmålet
ha verkställts i stor massa, även på statens initiativ, men utan
nämnvärt resultat. Orsaken till detta beklagliga förhållande är, enligt min
mening, djupast sett att det saknats en gemensam organisation av kommunal
natur för lösandet av dessa spörsmål. Om vi nu hålla oss till Stockholm som
ett exempel för att undersöka, hur förhållandena gestaltat sig, finns det för
närvarande praktiskt taget ingen förutsättning för åstadkommande av en reglering
av berörda spörsmål. Stockholms stad sorterar ju närmast under överståthållarämbetet,
förorterna sortera under Stockholms länsstyrelse. Det är
sålunda en helt och hållet olika ledning beträffande dessa förhållanden i Stockholms
stad och dess förorter. Stockholms länsstyrelse har nu visserligen tagit
några initiativ i avseende på kommunikations- och trafikfrågorna, men dessa
initiativ ha hittills icke lett till några resultat av praktisk natur. Det var sålunda
Stockholms länsstyrelse, som år 1918 log initiativet till den förortsbaneutredning,
som avslutades 1921 eller 1922, och vilken såvitt jag vet ännu
ligger på Stockholms stadsfullmäktiges bord för dess yttrande. Det är också
Stockholms länsstyrelse, som tagit initiativet till regionplanens utarbetande —•
jag skall återkomma till den frågan litet längre fram.

Lördagen den 13 april f. m.

55 >''r 2a

Stockholms läns landsting har däremot inte gjort något för kommunikations- An9-frågornas lösning för den del av länet, som ligger inom förortsområdet. Det är
också mycket naturligt, om knappast något skulle komma att göras från lands- ..frno (ftn
tingets sida, med hänsyn bland annat därtill, att dessa frågor kunna sägas kommunala
falla utanför landstingets intresseområde. Ehuru 64 procent av den skatte- nybildningar.
pliktiga inkomsten inom Stockholms län faller på förortsområdet, hyser detta (1’orts.)
förortsområde endast 45 procent av befolkningen, och förortsområdet kan således
inom länet icke göra sig gällande. Landstinget är ju också med hänsyn
till sina uppgifter och sin inriktning mindre lämpat att upptaga och behandla
spörsmål av så speciell natur som frågan om trafik- och kommunikationsförhållandena
mellan Stockholms stad och dess förorter.

Reservanterna ha nu trott, att det lämpligaste sättet att lösa problemet om
en samfälld reglering av trafik- och kommunikationsspörsmålen mellan Stockholm
och dess förorter, vore att det åvägabragtes en lagstiftning, varvid de
kommunala organ, som skulle tillskapas, närmast skulle bildas efter den redan
på några håll praktiserande kommunalförbundstypen. Jag vill tillägga att
det i det avseendet icke saknas förebilder i utlandet. Detta förslag har emellertid
av utskottet avvisats, eller kanske rättare, utskottet har velat skjuta denna
sak på framtiden. För min del kan jag icke förstå, varför man skall uppskjuta
till morgondagen, vad man kan göra i dag, och som man med ett visst
fog bör göra redan i dag.

Utskottet har till stöd för sin ståndpunkt anfört väsentligen två skäl. Det ena
skälet är frågan om regionplan. Med denna regionplan, varom nu föreligger
förslag och som väl kommer till stånd, är det avsett att uppgöra en grundritning,
beträffande de större kommunikations- och trafikledernas sträckninginom
Stockholm och dess förorter. Utarbetandet av denna regionplan har kommit
till stånd, som jag nyss erinrade, på initiativ av Stockholms länsstyrelse,
men till densamma har anslag lämnats av Stockholms stad, av landstinget och
nu senast för några dagar sedan av riksdagen. Det torde redan vara tämligen
klart, hur utarbetandet av denna regionplan skall ske. Men vad som ännu är
fullkomligt oklart är, hur denna regionplan skall komma att genomföras. Det
är gott och väl att en sådan regionplan uppritas, men det är klart, att man skall
ha föga praktisk hjälp av denna regionplan för den händelse det inte finns
något gemensamt organ för Stockholm och förorterna, som kan pröva och godkänna
denna regionplan och bestämma om dess genomförande och efterlevnad.

Nu säger utskottet, att därest det skulle visa sig, att »en lagstiftning bohöves
för åstadkommande av en organisation, som kunde genomföra den utarbetade
regionplanen, kan det förväntas, att Kungl. Maj :t kommer att förelägga
riksdagen förslag därom».

Ja, det är gott och väl! Men efter mitt sätt att se är det fara i dröjsmål. Det
är nämligen så, att denna regionplan väntas föreligga färdig efter vad det uppgivits
1931 eller 1932, och redan då bör det, om det överhuvud taget skall vara
någon mening med att denna regionplan kommer till stånd, också finnas ett organ,
som kan taga emot denna regionplan för genomförande.

Från utskottets sida har vidare anförts, att »vad vidkommer andra angelägenheter
än kommunikationsfrågor, som kunna vara gemensamma för Stockholm
och dess förorter, torde behovet av lagstiftning för åstadkommande av
samverkan på dessa områden icke vara så överhängande, att man icke för positiva
åtgärders vidtagande bör avvakta en klarare åsiktsbildning i frågan än
vad för närvarande finnes». — Det synes framgå av detta uttalande, som om
utskottet skulle anse, att kommunikationsfrågorna äro lösta i den mån, som
en regionplan är uppritad. Detta är naturligtvis ett fullkomligt misstag. Frågan
om regionplan är en sak, frågan om åstadkommande av goda kommunikationer
är en annan sak. Det gäller ju inte bara att vara överens om sträcknin -

PSr 20. 56

Lördagen den 13 april f. in.

Ang.

utvidgning av
bestämmelserna
om
kommunala
n »/bildningar.
(Forts.)

garna för de nya kommunikationsledema, utan det gäller också att få ett organ.
som skall bestämma vilka slag av kommunikationer, som skola komma
i fråga, och bestämma, huru dessa kommunikationer skola åvägabringas.

Enligt min mening äro sålunda de skäl, som utskottet anfört för sitt avslagsyrkande,
icke bäriga. Däremot talar efter min mening starka skäl för att
man handlar i enlighet med reservanternas mening.

Jag skall innan jag slutar be att på given anledning få påpeka, att den fråga,
som i det föreliggande utskottsbetänkandet behandlats, icke har något direkt
sammanhang med frågan om Stockholms läns delning. Det förslag, som
innefattas i den föreliggande motionen, är ett mycket mera begränsat sätt att
lösa frågan om förhållandet mellan Stockholm och dess förorter, än vad som
innefattas i förslaget om Stockholms läns delning.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag, herr talman, yrka bifall till
den reservation, som är fogad till konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, och
som är avgiven av herr von Gei jer m. fl.

Herr Stendahl: Herr talman! Den nu föreliggande motionen är i huvudsak
ett upprepande av en liknande motion i detta ärende, som även förra året
väcktes av den siste ärade talaren-motionären, och vilken med stora majoriteter
avslogs av bägge kamrarna. För att ingå på åtminstone ett par punkter i
den siste ärade talarens anförande skall jag till att börja med utan tvekan vitsorda,
att hyrorna i Stockholm äro mycket högt uppdrivna, och att det självfallet
vore ett önskemål, att denna hyresnivå kunde sänkas inom vad jag skulle
vilja kalla skäliga gränser. Men för att åstadkomma det resultatet tror jag
inte alls, att man behöver bifalla den föreliggande motionen. Det finns nämligen
ett mycket enkelt sätt att reglera hyresprisnivån i Stockholm, och den
vägen är det vi böra vandra. Det är att låta efterfrågan och tillgång reglera
denna sak. och i och med att byggnadsverksamheten inom Stockholms stads
område blir tillräckligt stor för att täcka behovet och därutöver en viss marginal,
ha vi också alldeles automatiskt eu reglering av hyrespriserna nedåt genomförd.
Och såvitt jag kan bedöma, äro vi på marsch med rätt så goda steg
mot det målet. Vi behöva således icke alls vidtaga några extra ordinära åtgärder
för att evakuera vissa delar av Stockholm och befolka vissa utanför
Stockholm belägna platser, och inrätta särskilda kommunikationer för att
åstadkomma en dylik åtgärd.

Jag skulle vidare vilja säga den siste ärade talaren, att om han tror, att utvecklingen
inom vissa på Stockholms mark liggande förortsområden, exempelvis
Enskede, har varit i stagnation de senaste åren. är detta säkerligen en fullkomlig
missuppfattning. Jag tror, att utvecklingen speciellt i denna trakt har
varit rätt så stark.

Detta en passant — huvudsaken är att man här vill föreslå, att riksdagen
genom lagstiftning skall reglera förhållanden, i vad de avse kommunikationsoch
trafikspörsmål mellan städer och omkring städerna liggande landsbygd. Då
utvecklingen har visat, att dessa spörsmål med stormsteg hålla på att regleras
utan all statlig inblandning, och då jag i motsats, tycks det, till den ärade talaren
icke lider av vad jag skulle vilja kalla lagstiftningsraseri, d. v. s. lagstiftning
för lagstiftningens egen skull, så tillåter jag mig, herr talman, att yrka
avslag på reservationen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet emedan

jag tillhör en av de kommuner som skulle beröras av den lagstiftning, som här
är föreslagen — jag är nämligen bosatt i Stocksund. Den ärade motionären
tillhör ju också samma samhälle. Jag har icke kunnat förmärka, att det finns
några allmännare sympatier för herr Thulins förslag i förorterna omkring

Lördagen den 13 april f. 711.

Nr SO.

Stockholm. Att man vill ha trafikförhållandena tillfredsställande ordnade är
ju alldeles klart; men att tvingas in i en gemenskap med Stockholm på det sätt.
som motionären föreslår, tror jag att vi vilja betacka oss för.

Jag ber att få påpeka, att yrkandet i reservationen innebär en väsentlig inskränkning
i vad som yrkats i motionen, i det hänseendet nämligen, att i motionen
yrkats att kommuner, som ha i ett eller flera avseenden intressen av beskaffenhet
att böra samfällt regleras, skulle tvingas ihop. medan det i reservationen
endast är fråga om trafik- och kommunikationsfrågor. Jag vill då
erinra därom, att dessa frågor just äro typiska för de frågor, som falla under
den för icke så många år sedan antagna lagen om kommunalförbund. Man har
ju från statsmakternas sida gått in för att genom lagen om kommunalförbund
anvisa en väg till reglering av frågor just av denna beskaffenhet. Det är visserligen
sant, att lagen om kommunalförbund ställer sig på frivillighetens
grund, men jag vågar påstå, att här icke alls finnes något behov av en tvångsreglering.
Den ärade motionären har nyss omtalat, och utskottet betygar det
även i sitt utlåtande, att frågan om en gemensam plan för kommunikationerna
in till Stockholm från förorterna är föremål för överläggningar. Frågan om
en regionplan för Storstockholm synes vara på väg att lösas genom frivillig
samverkan mellan Stockholms stad och förorterna. Länsstyrelsen har tagit
initiativet, delegerade äro utsedda och synas komma till ett resultat, och riksdagen
har för ändamålet på Kungl. Maj:ts förslag beviljat anslag av statsmedel
för åstadkommande av en utredning. Det är väl alldeles givet, att om man
kommer till ett resultat vid dessa underhandlingar, så kommer det att bildas
ett kommunalförbund för sakens genomförande. Därmed får man just det av
motionären efterlysta organet för denna verksamhets bedrivande. Det är det
naturliga organet; och det medför den fördelen, att förorterna då icke bli på
nåd och onåd utlämnade till Stockholm, ty var och en, som går in i förbundet,
har ju frihet alt uppställa sina villkor, då de bidrag skola fixeras, som från
varje ort skola lämnas till de gemensamma utgifterna. Att här ingripa med
tvång tror jag icke är lämpligt, åtminstone icke i frågans nuvarande läge.

Jag vet för övrigt icke vilket gemensamt organ man eljest skulle kunna hitta
på för att sköta dessa angelägenheter. Den frågan har den ärade motionären
icke kunnat klara ut, och jag tror icke heller att någon annan kan det.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thulin: Herr talman! I anledning av vad herr Ekman nyss anförde
vill jag till en början upplysa herr Ekman om att den tanke, som jag framställt,
fått en mycket stor anslutning från förortskommunernas sida. Herr Ekman
var icke med Ad behandlingen av denna motion förra året, men för var
och en, som har studerat handlingarna, ocli det tycks herr Ekman icke ha gjort,
framgår det, att det övervägande flertalet av förortskommunerna i det inre förortsområdet
ansluter sig till tanken på en utredning. Således har herr Ekman
alldeles fel på den punkten, att det icke skulle finnas något intresse för saken.

Den ärade representanten för Stockholms stad, herr Stendahl, gjorde gällande,
att denna motion skulle vara densamma som förra årets. Att den i huvudsak
skulle vara densamma som förra årets är helt och hållet ett misstag,
ty det förslag, som jag framlade förra året, är av betydligt mycket vidare
omfattning än det nu föreliggande. Förslaget i år är anpassaat med hänyn till
vad som kan vara möjligt att i närvarande stund få igenom i riksdagen. Att
göra gällande emot min motion förra året, att det då skulle ha förefunnits
starka majoriteter gentemot densamma, torde vara alldeles felaktigt därför att
majoritetens storlek aldrig utröntes genom någon omröstning.

Herr Stendahl har nu gjort gällande, att den höga hyresnivån i Stockholm
skulle kunna botas på ett mycket enkelt sätt, nämligen genom att låta eftcr -

Ång.

utvidgning av
bestäm ruelser
na om
kommunala
nybildrt ingår.
Forts.)

Jir 20.

Lördagen den lo april f. in.

Aitg. frågan och tillgången reglera den saken. Jag är av precis samma uppfattning
utvidgning av som herr Stendahl, men jag anser, att man kan påskynda denna utveckling
bestämmel- genom att förbättra kommunikationerna. Det är otvivelaktigt så, att förbättkwnmumla
va^e kommunikationer komma att möjliggöra, att man kan reglera hyresprisen.
nybildningar. Jag är övertygad om, att om man1 i Stockholm icke var så motvillig gentemot
(Forts.) goda kommunikationer till förorterna, skulle mycket snart efterfrågan och
tillgången på ett mycket naturligt sätt reglera den här saken. Men skall man
fortsätta med sådana konstlade medel, som för närvarande praktiseras, och
varigenom just denna mycket sunda och nyttiga nationelekonomiska lag väsentligen
förhindras i sin verkan, ja, då vill jag påstå, att man genom sitt ställningstagande
indirekt bidrager till de höga hyrorna här i Stockholm.

Herr Stendahl gjorde vidare gällande gentemot vad jag anförde, att det icke
alls skulle vara någon stagnation i avseende på byggnadsverksamheten i Enskede.
Jag vill nu säga, att jag icke har annat att gå efter än uppgifter från
en tjänsteman i Stockholms stad, nämligen chefen för exploateringen av Stockholms
villastäder, som i Nya Dagligt Allehanda för den 11 april har sagt, att
exploaterandet av stadens Enskedeområden har praktiskt taget alldeles stannat
av. Han får helt och hållet stå för den uppgiften, och jag har bara åberopat
detta som ett bevis just på hur nödvändigt det är med goda kommunikationer,
eftersom han gör gällande liksom jag, att goda kommunikationer äro eu förutsättning
för exploaterandet av förortsområdena.

Vad beträffar den ärade representanten för Jönköpings län, som är bosatt i
Stocksund, får jag säga, att jag blev mycket överraskad av att han här i kammaren
framförde samma uppfattningar, som han tidigare gjort gällande i konstitutionsutskottet.
Han framhöll, att det icke skulle finnas något allmänt
intresse för den här saken i Stocksund. Jag tror, att herr Ekman, som större
delen av året icke vistats i Stocksund, har mycket liten vetskap om den här
saken. Stocksunds kommunalfullmäktige ha enhälligt uttalat sin anslutning
till den föreliggande utrcdningsmotionen, och såsom medlem av Stocksunds
kommunalfullmäktige, vilket herr Ekman icke är, torde jag ha vitsord med
avseende på uppfattningarna inom Stocksund i det avseendet. Jag kan icke komma
ifrån det intrycket, att herr Ekman, då han talar om dessa frågor, talar på
ungefär samma sätt som den blinde om färgen.

Herr Ekman gjorde vidare gällande, att den här saken ordnas alldeles utmärkt
enkelt och lätt därigenom, att när frågan om regionplanens genomförande
blir klar, man helt enkelt bildar ett kommunalförbund. Den saken, herr Ekman,
är icke alldeles klar! Om herr Ekman läst exempelvis stadsbyggnadslagsakkunnigas
betänkande, skulle lian finna, att ifrån det hållet görcs gällande, att
det är långt ifrån sannolikt, att något kommunalförbund kommer att bildas för
genomförandet av en eventuell regionplan. Ja, de! sades vid ett föredrag, som
hölls i den föreliggande frågan förra året av en medlem av stadsbyggnadslagsakkunniga,
att enligt hans åsikt man icke med nuvarande lagbestämmelser
skulle kunna komma fram till något kommunalförbund för stockholmstraktens
del.

Det är klart, att jag under sådana omständigheter måste med hänsyn till de
intressen, som jag företräder, och med den uppfattning, som jag hyser i denna
sak, begära, att det från det allmännas sida tages under övervägande, hur denna
regionplan, vars utarbetande, såvitt jag vet, kommer att gå på ett par hundratusen
kronor, skall kunna bli genomförd. Det är ju alldeles uppenbart, att
om vi ha en regionplan, men icke ha denna regionplan genomförd, följaktligen
varken herr Ekman eller jag kan åka på de vackra kommunikationsleder, som
enligt denna regionplan föra in till Stockholm.

Jag har all anledning, herr talman, att fortfarande yrka, bifall till den föreliggande
reservationen.

Lördagen den 13 april f. in.

59 Nr 20.

Herr Magiiuson: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i den

bär frågan.

Jag- vill från början erkänna den ärade motionärens goda tanke, då lian utgår
ifrån att få till stånd ett bättre samarbete mellan Stockholm och dess förorter
beträffande särskilt de stora och omfattande kommunikationsspörsmålen.
Jag är fullt överens med honom därom att denna fråga bör och skall lösas på ett
sätt, som blir till fördel för bägge dessa parter.

Varför den ärade motionären återkommer i år med huvudsakligen samma
spörsmål, är kanske i någon män beroende på konstitutionsutskottet självt, då
det föregående år säger, att det föreligger i denna fråga ett visst behov av att
man bör söka lösa densamma. Det är ju klart, att en motionär måste taga
detta uttalande som en intäkt till att återkomma med spörsmålet, och det har
han också gjort. Men det har inträffat någonting sedan dess. Det har inträffat,
att man redan nu på frivillighetens väg har fått till stånd ett försök till samverkan
mellan Stockholms stad och dess förorter för att behandla hela denna
regionplan och därmed förenade viktiga spörsmål. När detta också på visst
sätt rönt riksdagens bifall i den formen, att riksdagen nu har anslagit icke
mindre än, jag tror, 57,000 kronor för detta ändamål, har man väl all anledning
att vänta och se i vad mån som denna samverkan på frivillighetens väg
kan lösa dessa viktiga spörsmål. Jag har sålunda anledning att i fullt samförstånd
med utskottet gå på dess linje och invänta detta resultat.

Beträffande sedan det spörsmål, som kommit upp i detta sammanhang och
som man givetvis har anledning att beröra, nämligen de höga hyrorna i Stockholm
och i vad mån som en lösning av detta stora spörsmål, som motionären
framfört, kan inverka på dessa hyror, vill jag för min del säga, att det är naturligtvis
riktigt att ju bättre kommunikationer man kan få med förorterna och
ytterorterna till Stockholm, ju livligare utflyttningsverksamhet blir det. Därigenom
lättas naturligtvis hyresbeståndet i Stockholm, och möjlighet förefinnes
då till hyressänkning.

När herr Thulin emellertid säger, att Stockholm på visst sätt missvårdar
kommunikationerna, gör han nog staden någon orätt, ty naturligtvis har Stockholms
stad fullt öppen blick för betydelsen av goda kommunikationer. Så är
åtminstone fallet, vad beträffar de områden, som Stockholms stad själv äger
och som lämnas ut med tomträtt. I förväg iordningställas goda kommunikationer,
spårvägsförbindelser, och på det sättet tillrättalägger man bebyggelse
på önskvärda områden för att såmedelst lätta, på bostadsbeståndet. Den ärade
motionären refererade i sitt anförande till ett uttalande, som en tjänsteman i
Stockholms stad lär ha gjort, då han yttrat, att med anledning av att vi
ha så dåliga kommunikationer, exempelvis till Enskede, skulle det ha blivit
eu stagnation i bebyggelsen där. Det kan man icke säga, ty det har varit en
ofantligt stor bebyggelse på detta ytterområde. För närvarande har man knappast
avslutat bebyggandet av det stora Skarpnäcksområdet, emedan man överflyttat
verksamheten till andra av Stockholms stads områden. Men detta är
icke beroende på dåliga kommunikationer. Man kan möjligen säga, och det ha
också enskedeboma sagt, att det är något för dyra kommunikationer, d. v. s. för
höga spårvägsavgifter. I övrigt må man dock säga, att Stockholms stad ovillkorligen
låter kommunikationerna gå i första hand för att få en bebyggelse
och för att få i gång en utflyttning från staden.

Jag har ingen anledning att i dag gå in på detaljerna i det stora spörsmålet,
utan jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu

■ing.

uhidgning av
stämmd->6
nia om
kommu nalo
nybildningar.
(Forts.)

Hr 20. 60

Lördagen den 13 april f. m

Ang.

utvidgning av
bestämmelserna
om
kommunala
nybildningar.
(Forts.)

föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr von Geijer m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Thulin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr von Geijer in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
staten tillhöriga markområden;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal av vissa ordinarie befattningar vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk in. in.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående biträdande av ackord
med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av Sala—•
Gysinge—Gävle nya järnvägsaktiebolags skuld till staten;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av viss
del av statslån till Klintehamn—Roma järnvägsaktiebolag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalande av
viss del av deposition till säkerhet för fullgörande av stadgade villkor för koncession
å järnvägsanläggning från Älmeboda till Ingelstad;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal
angående rätt till dämning vid Älvkarleby kraftstation m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av
återbetalningsskyldigheten beträffande till ledamöter av vattenfallsstyrelsen
oriktigt utbetalda dyrtidstillägg; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
lantbrukaren Oscar Carlssons i Lillgården, Östra Tollstad, hustru Helga Carlsson
för genom brottsligt förfarande i tjänsten av lantbrevbärare orsakad förlust; -

Lördagen den 13 april e. in.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av lägenheten
Spångkrogen nr 1 samt den s. k. Spångmaden vid Ljungbyhed; och
nr 38, i anledning av Kungl Maj :ts proposition angående visst markbyte mellan
kronan och en enskild person i Östersund; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion om undervisnings- och upplysningsverksamhet
i sexuella frågor; och

nr 9, i anledning av väckt motion om utredning rörande anordnande av längre
utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsförmän och svinskötare.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 13 april e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. in.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna under
riksstadens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
I. Österström m. fl. (I: 77) samt den andra inom andra kammaren av herr H.
Molander m. fl. (II: 112), hade hemställts, att riksdagen måtte till uppförande
i Härnösand av en byggnad för landsarkiv i huvudsaklig överensstämmelse
med av bygnadsstyrelsen uppgjorda ritningar bevilja ett anslag av 330,000
kronor och därav för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag
av 200,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
herrar Österströms m. fl. och Molanders in. fl. berörda motioner (I: 77 och II:
112) icke måtte vinna riksdagens bifall.

Nr 20.

uppförandi
Hämösana
av en byggnad
för landsarkiv.

Herr Österström: Herr talman! Visserligen har statsutskottet enhälligt

avstyrkt motionerna om, att riksdagen skulle taga konsekvensen av förra årets

.Nr 20.

Lördagen den 13 april e. in.

uppförande
i Härnösand
av en byggnad
för landsarkiv.
(Forts.)

beslut rörande definitivt ordnande av den norrländska arkivfrågan. Men då
utvecklingen av detta ärende företer vissa inte bara intressanta utan tämligen
uppseendeväckande drag skall jag i alla händelser be. att innan beslut i ärendet
nu fattas, få med anledning av utskottets yttrande göra några reflexioner.

Såsom kammaren behagade erinra sig, tog regeringen vid förra årets riksdag
ett verkligt initiativ till definitiv lösning av denna gamla segslitna fråga. Jag
skall nu inte gå in på den striden, som alldeles givet i sig bar vissa tämligen
hetsande moment. Men utan att träda någons rätt för nära och utan att jag nu
vill riva upp en ny diskussion på den punkten, torde man kunna säga, att denna
kamp om den norrländska arkivfrågan aldrig gällt själva saken. Det har aldrig
varit någon tvist om, huruvida det förelåg eller icke förelåg något behov att
skrida till ordnandet av denna angelägenhet, utan striden har hela tiden gällt,
var man skulle förlägga detta arkiv eller dessa arkiv, om man så vill uttrycka
det.

Nu knäcktes av förra årets riksdag emellertid, som man trodde, även denna
förläggningsfråga. Behandlingen av den kungl. propositionen både i statsutskottet
och sedermera i kamrarna, då utskottets utlåtande där förelåg till avgörande,
ger alldeles klart och bestämt vid handen, att alla, som då hade med
frågan att göra och kunde öva inflytande på dess avgörande, ville ha den ur
världen, önskade verkligen få den löst. Jag behöver blott erinra därom, att i
andra kammaren fattades positivt beslut utan någon som helst egentlig debatt,
och även i första kammaren var meningen för statsutskottets tillstyrkande förslag
synnerligen deciderad. Pengar beviljades till ritningar och uppgörande av
kostnadsförslag, och jag föreställer mig, att då klubban föll, fanns det ingen
människa, som drömde om, att inte frågan skulle vara definitivt i hamn, att saken
var klar och löst de facto.

Men jag måste säga, att tyvärr räknade man miste. Byggnadsstyrelsens papper
lågo visserligen redan i höstas på bordet, men regeringen fullföljde inte
ärendets behandling. Arets statsverksproposition innehåller inte ett ord i frågan,
och det är ju inte möjligt att av handlingarna få klart för sig vad regeringen
eller närmast chefen för ecklesiastikdepartementet menar med denna frågas
framtid. Det var under sådana förhållanden, som mina medmotionärer och
jag vågade besvära riksdagen med en motion, innehållande en framställning i
detta ärende.

Nu har statsutskottet, som jag tidigare antydde, enhälligt gått emot motionen
och den däri gjorda framställningen. Någon liar sagt mig, att den motivering,
som är knuten till statsutskottets avstyrkande utlåtande, är en s. k. välvillig dito.
.lag hoppas det. Jag är inte otacksam och jag skall kvittera denna utskottets
älskvärdhet på det mest generösa sätt jag kan, nämligen genom att underlåta
att analysera innehållet i statsutskottets avstyrkande utlåtande. Detta torde
utskottet kunna medge vara att ganska flott behandla dess uttalande.

Däremot skall jag följa statsutskottets anvisning och vända mig direkt till
ecklesiastikministern med en fråga. Det förefaller mig nämligen, som om det
i detta sammanhang alldeles givet är en sak, som borde klaras ut och helst klaras
ut vid detta tillfälle. Jag skulle vilja fråga, huruvida bakom regeringens underlåtenhet
att inkomma med framställning i frågan till årets riksdag, finnes ett
skäl, som vi skulle kunna karakterisera såsom varande av mera tillfällig natur,
eller om där är att söka en saklig meningsmotsättning från statsrådets sida till
den hållning, riksdagen har intagit i frågan genom sitt fjolårsbeslut. Jag skall
inte trötta kammaren med att bevisa hur tvingande nödvändigt det är att snara
åtgärder verkligen bli vidtagna. Det är ju så, att ecklesiastikministern har alla
akterna i detta mål, och han vet alltså mycket väl, att denna fråga inte är en i
trängre mening lokal fråga, utan att den är en riksangelägenhet av ganska stora
för att icke säga mycket stora mått. All sakkunnskap på det bär området, lik -

Lördagen den 13 april e. in.

Nr 20.

som alla de, som nödgas forska i arkiv, alla de som göra detta och känna till
dessa förhållanden, ha ju under många år strukit under så kraftigt, som det varit
dem möjligt, att här gå oersättliga värden förlorade, därför att våra arkivskatter
inte bliva bevarade på det enda sätt, som man numera anser vara nödvändigt
för sådana skatters bevarande. Oersättliga skatter gå förlorade, och jag betonar,
att detta inte är någon lokal byggnadsfråga utan en mycket stor kulturfråga.
Då herr statsrådet nu varit vänlig att komma hit från debatten i andra
kammaren, vill jag fråga, huruvida bakom regeringens underlåtenhet att göra
framställning i ärendet vid denna riksdag stå skäl av mera tillfällig natur eller
om det möjligen hos herr statsrådet finnes en saklig meningsmotsättning mot
den ståndpunkt riksdagen i fjol intog i frågan. Jag hoppas, att det är de förra
skälen, som varit bestämmande för regeringen, då någon framställning i år icke
kommit. Skulle det vara så, att en saklig meningsmotsättning föreligger, är
ju ställningen vida mera allvarlig och kräver från riksdagens sida helt andra
åtgärder.

Jag skall, herr talman, i förlitande på att herr statsrådet går mig till mötes
på denna punkt genom att lämna mig ett svar på denna fråga tills vidare nöja
mig med detta uttalande.

Herr statsrådet Lindskog: Herr talman, mina herrar! Det är alldeles

riktigt, som den siste ärade talaren nämnde, att jag av debatten i andra kamma ■
ren, där man ännu håller på med åttonde huvudtiteln, hindrats att komma hit.

Jag hörde icke början av den ärade talarens anförande, men jag förstår ju
vad det är fråga om, och jag vill säga, att någon som helst saklig meningsskiljaktighet
i denna punkt föreligger icke. Det är ju så. att jag på flera andra
punkter, som rörde norrlandsfrågor, varit i medkammaren nödsakad att säga.
att det sker och måste ju alltid ske en viss utjämning av begärda anslag, och
ecklesiastikministern kan inte få allt vad han vill. Därför måste man i viss mån
ransonera. Men jag ber den ärade talaren vara övertygad om, att jag, i vad på
mig ankommer, skall låta mig angeläget vara att försöka få fram denna fråga
snarast möjligt. Jag kan naturligtvis inte göra någon utfästelse. Men jag ber
att få nämna, att denna fråga ligger mig varmt om hjärtat.

Herr Osterströin: Med anledning av herr statsrådets svar skall jag med

tillfredsställelse be att få konstatera, att den farhåga, jag visserligen icke hyste,
men som i alla fall låg nära till hands att hysa, att det kunde finnas någon
saklig obenägenhet på herr statsrådets sida att föra denna fråga i hamn på
det sätt riksdagen tidigare gått in för, inte har något som helst berättigande.
Jag förstår också, att då en departementschef inte är diktator i en regering,
han kan vara förhindrad att uttala sig mera positivt än som skedde.

Men då jag har ordet, vill jag desslikes, herr talman, understryka, att, som
herr statsrådet väl observerat, denna fråga kommit i ett ganska märkligt läge
och blivit inte sa litet snedvriden. Genom att den jämtländska arkivfrågan
sammankopplats med därvarande lantmäterikontors nybyggnadsfråga inträffar
det, att, vad som gäller den mindre väsentliga delen av arkivskattema, om
man tar hänsyn till omfång och betydelse, alltså den mindre delen av denna
fråga, den lokala jämtlandsfrågan. om jag så får uttrycka mig. erhållit sin
lösning, medan den större detaljen i detta sammanhang alltjämt kvarstår olöst.
Jag är verkligen tacksam på alla deras vägnar, vilka syssla med dessa angelägenheter,
för herr statsrådets löfte att gå in för denna sak med ett intresse
av den betydelse, som herr statsrådet har möjlighet att visa.

I förlitande på, att frågan vid nästa års riksdag skall komma upp på det
sätt och i den form, som statsutskottet uppenbarligen, om jag får döma efter
vad utskottet skrivit, och naturligtvis också riksdagen innerst inne önskar, näm -

uppförande
i Härnösand
av eu byggnad
för landsarkiv.
(Forts.)

Nr 2().

Lördagen den 13 april e. m.

uppförande
t Härnösand
av en byggnad
för landsarkiv.
(Forts.)

Anslag till
pedagogiska
biblioteket.

(3 i

ligen i form av ett kungl. förslag, skall jag, herr talman, inte framställa något
yrkande om bifall till motionen.

Herr Vennerström: Jag vill i egenskap av norrlänning ock även såsom

herr Österströms medmotionär framföra mitt tack till herr statsrådet för hans
uttalande, att inte någon saklig meningsskiljaktighet föreligger mellan honom
och oss rörande det beslut riksdagen fattade år 1928. Men jag ber samtidigt
att ia uttala den varma förhoppningen, som även herr Österström uttryckte,
att herr statsrådets ord om »snarast möjligt» måtte betyda detsamma som »till
nästkommande års riksdag». Jag vill även hoppas, att herr statsrådet med
sitt intresse för saken i fråga måtte använda hela sin kraft för att besegra det
ekonomiska motstånd hans myndiga ekonomiska diktator, finansminister Wohlin,
säkerligen i detta fall utövar. Jag vill uttala den förhoppningen, att det
skall bli herr statsrådet möjligt att bryta den ekonomiska diktaturen till förmån
för de intressen, som särskilt här böra tillvaratagas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna 7—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1A.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att såsom bidrag till uppehållande
av pedagogiska bibliotekets verksamhet för budgetåret 1929/1930 anvisa ett
extra anslag av 6,500 kronor att utgå under de villkor, Kungl. Maj:t kunde
finna gott föreskriva.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herrar I. Pauli och Oscar Olsson väckt motion (I: 80), däri hemställts,
att riksdagen måtte såsom bidrag till uppehållande av pedagogiska bibliotekets
verksamhet för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag av 7,400
kronor att utgå under villkor, som Kungl. Maj:t kunde finna gott föreskriva.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å herrar Paulis och Oscar Olssons berörda motion (I: 80) i vad densamma
skilde sig från Kungl. Maj ds förslag, såsom bidrag till uppehållande av
pedagogiska bibliotekets verksamhet för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra
anslag av 6,500 kronor att utgå under de villkor, Kungl. Majd kunde finna
gott föreskriva.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Olof Olsson, Oscar Olsson, Pauli, Hansén, Björck, Anderson i
Råstock, Carlsson-Frosterud, Wigforss och Jonsson i Eskilstuna, vilka ansett,
att utskottets yttrande och förslag bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till herrar Paulis och Oscar Olssons berörda
motion (I: 80), såsom bidrag till uppehållande av pedagogiska bibliotekets
verksamhet för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag av 7,400
kronor att utgå under de villkor, Kungl. Maj d kunde finna gott föreskriva;

2) av herr Bydén, som dock ej antytt sin mening.

Herr Pauli: Herr talman, mina herrar! Det anslag, som det nu är fråga
om, är ganska obetydligt. Kungl. Majd har i årets liksom i föregående års

Lördagen den 13 april e.

Nr --''O.

statsverksproposition föreslagit 6,500 kronor, men skolöverstyrelsen liar liksom
föregående år begärt 7,400 kronor. Jag bär tagit mig friheten att tillsammans
med annan motionär i år på nytt framföra detta skolöverstyrelsens
krav, då det synts oss synnerligen väl motiverat. Jag kan inte annat än uttala
ett beklagande av, att ecklesiastikministern inte har sett sig i stånd att
föreslå denna lilla höjning på 900 kronor, så mycket mer som den departementschef,
vilken förra året framlade åttonde huvudtiteln, fann en sådan höjning
önskvärd och även statsutskottet vid förra årets riksdag trots sitt avstyrkande
uttalade sig i samma riktning.

Jag har undrat, vad det kan bero på, att man inom statsutskottet så envetet
går emot denna obetydliga höjning, och jag har inte kunnat komma till annat
resultat, än att här måtte föreligga ett rent psykologiskt skäl. Detta anslag
kommer så tidigt i huvudtiteln, att herrar statsutskottsledamöter vid behandlingen
därav ännu haft sparsamhetsinstinkten fullt vaken och parat. Därför
reagerade de. När det sedan gällt frågor, som komma längre fram i huvudtiteln,
tycks denna instinkt ha trubbats av en smula, och det har då gått lättare
att vinna gehör för diverse önskemål.

Skämt åsido vill jag emellertid framhålla, att även om detta anslag är obetydligt,
så gäller det dock en viktig sak. Vi leva mitt i en tid, då vårt skolväsen
håller på att förnyas på olika punkter, då den pedagogiska diskussionen
föres under stor iver i pressen och på annat håll, och då följaktligen efterfrågan
_ på pedagogisk litteratur måste vara större än eljest. Det pedagogiska
biblioteket är icke bara ett stockholmsbibliotek. Det är också ett centralbibliotek
för hela landet, och det har en ganska betydande utlåning. Den pedagogiska
litteraturen växer för närvarande högst betydligt, tidskrifternas antal
ökas, och även ur den synpunkten är behovet av medel till nyförvärv i tilltagande.
Emellertid har biblioteket på grund av den reducering i det tidigare
statsbidraget, som sedan några år ägt rum, varit nödsakat att göra inskränkningar
i sitt så välbehövliga förvärv av pedagogisk litteratur ävensom i den
lika välbehövliga inbindningen av förvärvad litteratur. Jag skall icke här
ytterligare motivera detta krav, vars befogenhet jag tycker borde framgå utan
alltför vidlyftig belysning.

Om utskottet denna gång har visat sig ännu mera ovilligt än vid föregående
tillfällen att höja detta anslag, så kan man å andra sidan med tillfredsställelse
konstatera, att det funnits en ganska manstark grupp av reservanter, som velat
framföra förslag härom.

Det är emellertid en punkt i både utskottets utlåtande och i reservationen,
som jag för min del har ganska svårt att förlika mig med. ehuru den visserligen
framträder i mycket mera modifierad form hos reservanterna än hos utskottet.
Man har på båda hållen tyckt sig finna, att bibliotekets administrationskostnader
blivit för höga, och man har därför framkastat tanken på, att
man kanske skulle kunna åstadkomma en besparing i dessa kostnader, om man
kunde sammanslå detta bibliotek med något större bibliotek inom Stockholm.
Jag. tager för givet, att man därvid tänkt på kungl. biblioteket, eftersom det
bibliotek, som det i denna punkt gäller, i huvudsak kan betraktas som en statsinstitution.
Jag tror inte, att denna tanke skulle visa sig lycklig i sina resultat,
. vare sig med hänsyn till bibliotekets egna uppgifter eller med hänsyn till
möjliga besparingar. Om man vill, att biblioteket såsom hittills skall skötas
av en fullt kvalificerad person, som har specialkunskaper inom detta område
och. som kan se till, att nyförvärv och andra angelägenheter skötas så bra som
möjligt, då finge man val, även om biblioteket skulle inlemmas i ett annat,
större sammanhang, se till, att man för detsammas skötsel bekostade en särskilt^
kunnig tjänsteman. Någon vidare besparing skulle det under sådana
förhållanden knappast bli, och för bibliotekets egen skull tror jag det vore
Första kammarens protokoll 19S9- Nr SO. 5

Anslag till
pedagogiska
biblioteket.

1 Korts.,;

Nr 20. 06

Lördagen den 13 april e. in.

Anslag till
pedagogiska
biblioteket.
(Forts.)

ganska olyckligt, om det stoppades in i något hörn av kungl. biblioteket, som
för övrigt väl har kanska ont om plats, trots den nyligen skedda ombyggnaden.
Jag vill därför säga, att om mitt namn också återfinnes bland de reservanter,
som framfört denna tanke i sin motivering, är jag för min del mest benägen
för, att denna tanke inte blir förverkligad.

Jag vill slutligen säga, att utskottets huvudsakliga skäl för avslag tycks
vara, att man anser, att Stockholms stad här lämnar för litet bidrag. Jag skulle
naturligtvis ytterst gärna se, att Stockholms stad ville bidraga med en större
summa än den för närvarande gör. Men detta bibliotek, som ursprungligen
av en enskild person med stora uppoffringar sammanbragtes och ställdes till
skolöverstyrelsens förfogande, har ända sedan sin tillkomst varit knutet vid
skolöverstyrelsen och därigenom närmast kommit att få karaktär av statsinstitution.
Det förefaller därför också riktigt, att statsmakterna i främsta rummet
även i framtiden åtaga sig bekostandet av detta lilla, synnerligen välbehövliga
bibliotek.

Eftersom jag ser herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet här
närvarande, vill jag tillägga, att jag hoppas, att, om reservanterna nu inte lyckas
vinna gehör för sina önskemål och frågan alltså faller även i år, man må kunna
förvänta, att det i nästa års huvudtitel skall kunna beredas rum för denna
lilla anslagsökning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Olof Olsson med
flera vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Bergkvist: Herr talman! Det förhåller sig så, som den ärade före gående

talaren sade, att det belopp, varom här tvistas, är ganska obetydligt.
Det är inte heller hänsyn till beloppets storlek, som varit bestämmande för utskottets
ståndpunkt i denna sak. Inte heller är det någon psykologisk orsak,
som här spelat in, utan det har snarare varit statsutskottets traditioner, som
varit vägledande för utskottsmajoritetens ståndpunktstagande i frågan. I regeln
visar utskottet mycken varsamhet, då det gäller att på framställning i enskild
motion höja anslag i sådana fall. där de varit föremål för Kungl. Maj ds
prövning, utan att Kungl. Majd funnit skäl för riksdagen framlägga anslagskraven.
I det här fallet är det så. att kravet på höjning framställts i de petita,
som lågo till grund inte bara för årets utan även för fjolårets statsverksproposition
i ämnet, och Kungl. Majd har båda gångerna vägrat framlägga proposition
om höjning av anslaget.

Härtill har i år kommit en omständighet, som förut icke varit under omprövning
i samband med denna frågas behandling. Det är nämligen så, att
man uppmärksammat, att administrationskostnaderna för detta bibliotek äro
oproportionerligt höga i jämförelse med själva bibliotekets omfattning. Därför
framkom från socialdemokratiskt håll inom utskottet tanken, att man borde
undersöka, huruvida inte detta bibliotek skulle kunna sammanslås med något
annat bibliotek i staden, t. ex. riksbiblioteket, för att administrationskostnaderna
därigenom skulle kunna nedbringas. Det är att märka, att både utskottsmajoriteten
och reservanterna fullt enigt anslutit sig till denna tanke
och herr Pauli har själv underskrivit reservationen. Däri heter det bland annat:
»Ifrågasättas kan. om ej genom en ändrad organisationsform, t. ex. genom
bibliotekets uppgående i annat inom huvudstaden beläget större bibliotek,
förvaltningskostnaderna kunde nedbringas till förmån för bibliotekets övriga
utgiftsbehov.» Nu hörde jag visserligen, att herr Pauli var litet ångerköpt
över att han satt sitt namn under detta uttalande, men faktum kvarstår.
Reservanterna ha som sagt samma uppfattning som utskottsmajoriteten på
denna punkt. Det förefaller mig då, som om det, när en sådan utredning enhälligt
begäres, vore mindre lämpligt att nu höja anslaget. Frågan om an -

Lördagen den 13 april e. m.

Nr 20.

slagshöjning synes mig kunna anstå, tills den andra frågan utretts. Befinns
det då, att detta bibliotek bör sammanslås med ett annat bibliotek, får frågan
om anslag ånyo tagas upp. Skulle det åter befinnas lämpligt att bibehålla
biblioteket i dess nuvarande form, får anslagsfrågan också på nytt upptagas.
Jag tror inte, att den frist, som genom ett sådant ståndpunktstagande
kan uppkomma, skulle lända biblioteket till någon särskild skada.

Jag ber därför, herr talman, att på dessa skäl få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson, Olof: Det förefaller mig nästan, herr talman, som om bakom
detta utskottsutlåtande låge ett stycke av en princip. Det är ju alldeles riktigt,
som utskottsavdelningens ordförande nu sade, att vad som mängt sig in
här på ett riskabelt sätt, det är frågan om, huruvida inte administrationskostnaderna
för detta bibliotek skulle kunna nedbringas. Han sade därjämte, att
detta uppslag dök upp från socialdemokratiskt håll, och det är riktigt. Men
det ser ut, som om man med mycket större iver än man annars brukar, då det
gäller socialdemokratiska synpunkter, lagt sig ombord med just detta uppslag,
ty utskottet är på den punkten, huruvida någonting skall göras, mycket bestämt,
da däremot de socialdemokratiska reservanterna visa sig mera reserverade.

Den princip jag ser skymta här är den, att man vill använda vägran av anslag
som ett slags påtryckningsmedel, för att dessa administrationskostnader
skola bringas ned. Om ni inte gör det, tycks man vilja säga, så får ni inga
pengar. Jag måste då säga, att vi reservanter tycka, att detta är en rätt
brutal princip, därför att vem gar det egentligen ut över? Det pedagogiska
biblioteket är inte någon personlighet, det är inte någon som man kan straffa,
utan straffet går ut över lärarna, och det förefaller mig, som om man valt
en synnerligen olämplig tid att effektuera detta straff. Det är nämligen alldeles
som herr Pauli har sagt, att just nu sjuder det på det pedagogiska området.
Just nu behöva lärarna böcker. De ha verkligen ingen vidare glädje
av den gamla makulaturen och de gamla luntorna, utan vad de behöva, det är
den nya litteratur, som kan hjälpa dem i det arbete, som man begär att de skola
utföra.

Herr Pauli framkastade den tanken, att det möjligen berodde på några psykologiska
faktorer, att man är sa njugg pa denna punkt, och herr Bergqvist
förklarade, att det var det visst inte. Men jag kan inte neka till, att jag ändå
misstänker, att litet psykologi är det väl med i det här spelet, även om den
kanske mte ligger så, som herr Pauli tänkte sig. Månne det kan bero på, att
biblioteket heter det pedagogiska biblioteket? Det är inte utan, att människor
se litet sa där ovanifrån, då det gäller pedagogik — jag vill inte frånskriva
mig sjarv en viss tendens åt det hållet —— och det skulle ju kunna hända, att det
skulle lyckas bättre för detta pedagogiska bibliotek, om det toge sig ett något
annorlunda namn. Man kan kanske alltid ge dem den vinken, men medan vi
vanta pa detta — skulle vi inte kunna ge detta lilla anslag på 900 kronor?
Man iar inte sa mycket böcker, vare sig i pedagogik eller i annat, för den summan
sa jag tror inte man behöver riskera, att magistrarna skulle bli förvillade
av den myckna litteraturen.

Om kammaren nu i början av debatten, när den ännu är litet livaktigare,
s ulle ga denna framställning till mötes, gjorde den säkerligen herr Pauli glad
Detta ar alltid en god gärning, och personligen skulle jag deltaga i glädjen.

Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till reservationen.

Herr Bergman: Herr talman! Jag skall icke ge mig in på några psvkologiska
funderingar i avseende å vad utskottets majoritet här haft för respekt

Anslag till
[tedagogiska
biblioteket.
(Forts.)

Nr 20. 68

Lördagen, den 13 april e. m.

Anslag till
•pedagogiska
biblioteket.
(Forts.)

för termen pedagogik och ej heller på frågan, i vad mån det kan anses för ett
statsintresse att taga hänsyn till herr Paulis glädje eller motsatsen. Jag vill
bara be att få upptaga till bemötande den anvisning, statsutskottets talesman
gav för denna frågas lösning. Han sade, att det vore önskvärt, att detta bibliotek
kunde sammanslås med något större för att underlätta förvaltningen och
förminska kostnaderna, och han nämnde förslagsvis riksbiblioteket. Men då
måste jag säga, att det torde väl var och en, som känner till förhållandena i
riksbiblioteket, vara på det klara med, att detta bibliotek, som under långa tider
och sannolikt alltjämt, hur mycket det än utvidgas och utbygges, laborerar
med stor trängsel och stora svårigheter för de massor av litteratur, som
där skola förvaras, väl är det mest olämpliga man kan tänka sig i detta avseende.
Denna utväg är därför troligen stängd redan av utrymmesskäl. Men
för övrigt vill jag framhålla en annan synpunkt. Det pedagogiska biblioteket
är ju för närvarande inrymt vid Hantverkaregatan 19, alltså i samma hus, där
skolöverstyrelsen har sina lokaler. Skolöverstyrelsen är ju landets pedagogiska
central, och det är obestridligen ganska praktiskt, att detta specialbibliotek
finns just där, varest hundratals pedagoger dagligen gå ut och in. Om det
skulle flyttas så långt därifrån som till riksbiblioteket, skulle det bli ganska
obekvämt för den pedagogiska världen, och pedagogiska biblioteket skulle göra
mindre nytta än önskvärt vore.

Emellertid behöver man ju inte ha någonting emot, att en utredning företages
angående frågan, om det är tänkbart att sammanslå pedagogiska biblioteket
med något annat bibliotek, som ligger lämpligt till och har möjligheter i
övrigt. Jag tror emellertid ganska litet på den möjligheten.

Jag yrkar bifall till herr Olof Olssons m. fl. :s reservation.

Häri instämde herr Sandegård.

Herr Bergqvist: Herrar Pauli och Olof Olsson ha båda velat konstatera,
att det var ett psykologiskt moment, som spelat in i statsutskottets beslut, men
de ha tolkat detta moment högst olika. Herr Pauli har jag redan svarat. Herr
Olsson kan jag svara med att uttala, att den diagnos, som herr Olsson ställde,
inte var riktig. Jag kan försäkra, att utskottet inte hyser någon ringaktning
för pedagogiken. För min del har jag åtminstone den största respekt för denna
vetenskap, ju mindre införsatt jag är däruti. Vi veta ju, att det en gång fälldes
ett yttrande här i riksdagen: e longinquo major reverentia. Detta må tillämpas
för mig i detta fall. Ju längre jag står från insikten i denna ädla vetenskap,
dess större respekt har jag för densamma, och därför måste jag säga, att den
diagnosen var fullständigt felaktig.

Vad herr Bergman beträffar, har han kommit att polemisera både mot utskottet
och mot reservationen. Då skulle man tycka, att det skulle vara nästan
omöjligt för honom att yrka bifall till någondera ståndpunkten. Emellertid har
heTr Bergman yrkat bifall till reservationen. Samtidigt har han sagt, att jag
pekat på riksbiblioteket såsom lämpligt att upptaga detta pedagogiska bibliotek.
Nej, det har jag visst inte gjort. Jag har bara framhållit, att i utskottets
andra avdelning riksbiblioteket nämndes såsom en möjlighet i detta fall, men
det kommer naturligtvis att bero på utredningen, huruvida överhuvud taget detta
pedagogiska bibliotek bör sammanslås med något annat bibliotek och om det
i så fall bör bliva med riksbiblioteket eller något annat.

Herr Rydén: Jag har vid denna punkt antecknat en blank reservation,

beroende därpå, att jag icke är belåten med vare sig utskottets eller reservanternas
motivering. Även i de försiktiga ordalag, som reservationen upptar, ligger
det efter min mening en anvisning, som jag icke är beredd att skriva under, näm -

Lördagen den 13 april e. in.

Nr 20.

ligen den anvisningen, att man skulle sammanslå detta bibliotek med något centralt
bibliotek. Efter min uppfattning är detta en felaktig linje, ty tiden och
utvecklingen går i den riktningen, att specialbiblioteken kräva sitt särskilda utrymme,
och om det pedagogiska, biblioteket skulle sammanslås med ett större
bibliotek, kunde det. väl inte bli tal om något annat än riksbiblioteket. Men
det är min uppfattning, att då kommer den för allt vad lärare i Sverige heter
viktiga institution, som pedagogiska biblioteket i själva verket är, att sättas
tillbaka och att icke kunna fylla de stora och viktiga uppgifter, som den har.

Nu är det. ju så, att i detta ögonblick kan man säga, att på skolans område är
det en brytnings- och nydaningstid, som är fullt jämförlig med vad som är fallet
på åtskilliga av de tekniska områdena. Vi stå mitt uppe i en tid, som kommer
att rasera åtskilligt av de gamla system- och lärosatserna och som kommer att ge
åt framtidens skolor mycket nytt, och detta gör, att den pedagogiska litteraturen
är mer omfattande i detta ögonblick, än den varit någon gång tidigaTe under
de 30 år, som jag följt utvecklingen på detta område. Under sådana förhållanden
behöver detta bibliotek ett ökat anslag.

Jag vill, herr talman, ha sagt detta för att ange, vad min blanka reservation
innebär. Eftersom jag inte anser mig kunna biträda utskottets hemställan på
grund av dess både motivering och kläm och eftersom jag icke vill biträda oreserverat
reservationens motivering, har jag ansett, att man kanske gjorde rättast
i att yrka bifall till motionen. Éå har man siffran angiven utan någon motivering.

Jag tillåter mig, herr talman, att göra det yrkandet.

Herr Olsson, Olof: Ja, herr talman, man kan naturligtvis ha olika me ningar

om reservanternas motivering, men man kommer i alla fall — hur man
än vill se den — inte ifrån, att administrationskostnaderna vid pedagogiska biblioteket
äro ofantligt höga. Herr Rydén säger, att utvecklingen går i den riktningen,
att den lockar fram specialbibliotek. Må vara, men den går också i den
riktningen, att den söker rationalisera. Ju mindre administrationskostnader man
har vid ett anslag som detta, desto flera böcker kan man få, och böckerna äro
dock det väsentliga. Jag tror därför ändå, att det ligger något av verkligt sunt
och gott förnuft även i den motivering, som är reservanternas.

Vad herr Bergqvist beträffar, får jag ju säga, att så rent grymt allvarligt,
tog jag verkligen inte det där talet om det psykologiska. När därför herr Bergqvist
säger, att han inte alls hyser någon ringaktning för pedagogiken utan tvärtom
den allra största respekt, så tycker jag, att han använder mycket mera våld
un nöden kräver.

Herr Pauli: Jag medger, att motiveringen till denna reservation är syn nerligen

välvillig, och att det sätt, på vilket den ifrågasatta utredningen där
beröres, är betydligt mindre kategoriskt än utskottets. Men då de synpunkter,
herr Rydén här anfört, alldeles sammanfalla med mina egna, ber jag att få
ändra mitt förut framställda yrkande och förena mig i herr Rydéns yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med därunder förekomna yrkanden propositioner, dels på
bifall till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt,
dels på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Olof Olsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen, dels ock på bifall till den i ämnet
.väckta motionen; och förklarade herr förste vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen pa bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till
!>( dagogiska
biblioteket.
x Forts.)

Nr 20. 70

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag till
pedagogiska
biblioteket.
(Forts.)

Anslag
till nationalmuseets

depositionsavdelnings

konstbildande
verksamhet.

Herr Pauli och herr Olsson, Olof, begärde votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Olof Olssons m. fl. reservation, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Olof Olsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 15—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till täckande av utgifter för
nationalmuseets depositionsavdelnings konstbildande verksamhet för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 7,000 kronor att utgå
enligt de närmare grunder, Kungl. Maj :t kunde finna skäl föreskriva.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första kammaren
av herr V. Rydén väckt motion (I: 131), vari hemställts, att riksdagen
måtte för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag
av 10,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
herr Rydéns berörda motion (1:131), till täckande av utgifter för nationalmuseets
depositionsavdelnings konstbildande verksamhet för budgetåret 1929/1930
anvisa ett extra reservationsanslag av 10,000 kronor att utgå enligt de närmare
grunder, Kungl. Maj :t kunde finna skäl föreskriva.

Reservation hade anförts av herrar Widell, Nilsson i Gränebo, Svensson i
Kompersmåla, Pålsson, Nilsson i Bonarp, Bengtsson i Norup, Olsson i Blädinge,
Holmgren, Wigforss, Olofsson i Digernäs, Sandivall och Andersson i Ovanmyra,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å herr Rydéns berörda motion
(I: 131), i vad densamma skilde sig från Kungl. Majrts förslag, till täckande
av utgifter för nationalmuseets depositionsavdelnings konstbildande verksamhet
för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 7,000 kronor
att utgå enligt de närmare grunder, Kungl. Maj:t kunde finna skäl föreskriva.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Under förevarande punkt har

utskottets majoritet föreslagit ett anslag av 10,000 kronor till nationalmuseets

Lördagen den 13 april e. m.

71 Nr 20.

depositionsavdelnings konstbildande verksamhet. Anslaget skulle i huvudsak
användas till vandringsutställningar, föreläsningar och konstpropaganda. Kungl.
Maj:t har i årets statsverksproposition föreslagit ett anslag av 7,000 kronor till
nämnda ändamål, men majoriteten har föreslagit en höjning med 3,000 kronor i
anledning av en motion av herr Rydén. En del av utskottets ledamöter bland
vilka jag befinner mig ha likväl ansett, att man borde stanna vid vad Kungl.
Maj it föreslagit, nämligen 7,000 kronor, och i reservation till utskottsutlåtandet
hemställt om bifall härtill. Reservanterna vilja därför icke underskatta värdet
utav denna verksamhet utan giva sitt erkännande åt att man genom anordnande
av vandringsutställningar söker göra museets konstskatter tillgängliga för en
större allmänhet. Men även om man ger sitt erkännande åt denna strävan, så
är det ju en annan sak, huru stort belopp man anser sig för närvarande böra
anslå för detta ändamål. Det är icke mer än fyra år sedan detta anslag utgick
med 3,000 kronor. Efter två år höjdes det sedan till 5,000 kronor, och nu har
Kungl. Maj :t föreslagit ett belopp av 7,000 kronor, vilket utgör en höjning, sedan
det först beviljades, med 4,000 kronor eller mera än eu fördubbling.

Nu bär visserligen nationalmuseichefen begärt ett något större belopp till den
konstbildande verksamheten än Kungl. Maj:t föreslagit, men därmed skulle tillgodoses
ändamål, som, även om de höra samman med den konstbildande verksamheten,
likväl borde kunna anstå något. Jag tillåter mig därför att ur den tablå
över anslagets användning, som finnes intagen i statsverkspropositionen, anföra
några siffror. Enligt denna skulle till vandringsutställningar användas 4,000
kronor, till framställande av ljusbilder 500 kronor, visningar för skolbarn av
museet och Gripsholm 3,350 kronor, publikationer i serien »Nationalmusei småskrifter»
1,000 kronor, en bok om museets skulpturer med illustrationer i koppardjuptryck
1,500 kronor, reproduktion av en dekorativ teckning i rokotryck
600 kronor, inköp av färgreproduktioner efter klassiska konstverk jämte inramning
och emballage 2,000 kronor samt extra arbetshjälp under året 2,500 kronor.
Härav framgår ju, som kammarens ledamöter torde finna, att större delen av
vad som från nationalmuseum begärts kan ej sägas höra samman med vandringsutställningarna,
vilka såväl utskottets majoritet som reservanterna i första
hand velat befrämja.

Med anledning härav ansågo reservanterna, att man i år kunde nöja sig med
det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit, nämligen 7,000 kronor, och likväl kunna
tillgodose det krav, som framställts i fråga om anordnande av vandringsutställningar,
då för detta ändamål icke skulle direkt behövas mera än 4,000 kronor.
Därtill kommer kanske sedan en del kostnader, som stå i samband med utställningen,
men hela anslaget är ju likväl 7,000 kronor. Vi ha därför för vår
del ansett, att man i år kunde nöja sig härmed. Sedan är det ju en annan sak,
om man för att visa intresse för saken vill anslå några tusen kronor mer eller
mindre. Visst kan den ena anse, att även om man behjärtar ändamålet, kunna
dessa 7,000 kronor vara tillräckliga, medan däremot en annan anser, att 10,000
kronor är det minsta, som bör beviljas. Om en sådan sak kunna ju råda olika meningar,
men lägger man stränga sparsamhetssynpunkter på frågan, synes man
ej gå utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit. I reservationen ha vi yrkat bifall
härtill, under uttalande att beloppet främst borde användas för anordnande och
bestridande av kostnader för vandringsutställningar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr Widell
in. fl. vid denna punkt i utskottets utlåtande avgivna reservationen.

Herr Bergqvist: Såväl utskottet som reservanterna äro fullständigt ense

om, att denna upplysningsverksamhet från nationalmuseum har en stor och
fostrande uppgift för vårt folk att fylla. Regeringen har ju också tydligen
behjärtat detta genom att föreslå höjda anslag för detta ändamål. Sålunda

Anslag
till nationalmuseets

de positionsa
vdelnings
konstbildand c
verksamhet.
(Forts.)

Nr 20.

Lördagen den 13 april e. in.

Anslag
till nationalmuseets

depositionsavdelnings

konstbildande
verksamhet.
(Forts.)

föreslår regeringen i år 2,000 kronor mer än i fjol, och naturligtvis måste man
vara tacksam för detta. Men uti den tablå, som herr Nilsson i Gränebo föredrog,
finner man, att om verksamheten skall kunna på ett tillfredsställande
sätt motsvara sin uppgift, skulle det behövas 15,450 kronor, och då skulle man
ändå inte få mer än 4,000 kronor till vandringsutställningarna.

Nu ha vi varit ense om i statsutskottet, att vandringsutställningarna böra
vara det huvudsakliga och primära i denna upplysningsverksamhet. I utskottet
betonades, att för detta ändamål måste användas ett belopp, ej understigande
4,000 kronor, och reservanterna säga, att man i första hand bör tänka
på vandringsutställningarna. De städer, som haft förmånen att ha sådana
vandringsutställningar, ha känt detta såsom en stor förmån. I Luleå ha vandringsutställningar
anordnats två gånger och vunnit stor tillslutning. Jag förmodar,
att på andra orter, där vandringsutställningar anordnats, man också har
känt detta såsom ett betydande moment i fostrandet av allmänhetens estetiska
uppfattning.

Nu är det fara värt, att, om man icke höjer anslaget något utöver vad Kungl.
Maj:t begärt, man icke kan anordna vandringsutställningar i den omfattning
som önskvärt vore. Därför har en motionär, herr Rydén, väckt fråga om, att
anslaget skulle höjas åtminstone till 10,000 kronor. Jag har för min del icke
ansett mig kunna motsätta mig detta krav, alldenstund jag anser, att dessa
penningar skulle bli mycket väl använda. Utom vandringsutställningarna ha
också dessa skrifter, som här är fråga om, publikationer för spridande av upplysning
om vår konst, stor betydelse, och vad jag särskilt vid den senaste utställningen
i Luleå observerade var, att det fanns en hel del vackra reproduktioner
av konstverk, som såldes till ett ganska billigt pris. Jag förmodar, att
detta har kunnat möjliggöras genom att man använt någon del av anslaget till
inköp av sådana färgreproduktioner efter klassiska konstverk, som här stå omtalade.
Jag undrar, om inte detta är en synnerligen behjärtansvärd gärning,
att man söker i hemmen ute i bygderna sprida verkligt konstnärliga saker i
stället för alla dessa gottköpstavlor och gipsfigurer, som man där förut har
nöjt sig med. Att höja smaken ibland allmänheten är utan tvivel ett mycket
behjärtansvärt ändamål.

Nu har ju nationalmuseum sökt göra vad det kunnat för denna sak, men de
medel som av riksdagen anslagits ha ej varit tillräckliga, utan man har måst
anlita den enskilda välgörenheten för detta ändamål. Man har måst tigga ihop
pengar, för att man skulle kunna finansiera denna verksamhet. Detta kan naturligtvis
icke fortgå i längden, utan det är önskvärt, att staten här träder
emellan för ett ändamål, som utan tvivel måste av var och en erkännas vara
synnerligen behjärtansvärt.

Det är på dessa skäl, som1 jag anser mig böra ansluta mig till den i ärendet
väckta motionen och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Yi hade för någon tid sedan en debatt i riks dagen

rörande ett enda av våra konstföremål. Det var då fråga om, huruvida
detta skulle utsättas för risken av en förflyttning till främmande land eller
inte, och det hölls då här ett anförande av herr Westman, vilket efter min uppfattning
var synnerligen tungt vägande. Han framhöll därvid, att ett nationalmuseum
eller ett museum överhuvud taget har inte bara den uppgiften att
samla och förvara, utan det har också den stora uppgiften att utgöra en bildningsinstitution,
som kommer så många som möjligt till godo.

Nu är det ju så beträffande vårt nationalmuseum, att det inrymmer för våra,
förhållanden stora och värdefulla konstskatter. Men nationalmuseum ligger i
Stockholm, och det blir till viisentlig del en kulturinstitution för stockholmarna
och för dem, som äro i tillfälle att besöka Stockholm. Den del av vår

Lördagen den 13 april e. m.

Nr 20.

stora befolkning, som inte blir i tillfälle att besöka nationalmuseum, skulle ställas
alldeles utanför kännedom om och beröring med våra konstskatter, om inte
nationalmuseum hade brutit den gamla isoleringen och försökt träda i kontakt
med den stora svenska landsorten. Därvidlag har museet valt flera olika medel.

Att riksdagen har behjärtat denna sak framgår ju därav, att riksdagen inom
nationalmuseum har upprättat en särskild avdelning med egen intendent: depositionsavdelningen.
Den söker nu att göra nationalmusei skatter tillgängliga
på många olika sätt.

Den mest omfattande och viktigaste metoden i detta fall är kanske den, som
ligger i anordnande av vandringsutställningar, vilka flyttas från den ena av
våra städer till den andra. Erfarenheten lär oss, att dessa ha vunnit en mycket
stor uppskattning, och att det har visats dem ett betydande intresse från allmänhetens
sida.

Men museet har också andra vägar att gå. Man försöker skaffa goda reproduktioner
och göra dem tillgängliga. Nationalmuseum har trätt i förbindelse
med våra läroanstalter av olika slag. Intendenten för den av mig nyss nämnda
avdelningen var närvarande vid det sista mycket uppmärksammade mötet för
landets folkhögskollärare i Axvall. Han hade där en lång rådplägning med
våra folkhögskollärare, som voro synnerligen intresserade för ett samarbete
och som också gjorde ett uttalande i syfte att underlätta och stödja denna verksamhet.

Nationalmuseum har på ett sätt, som jag, som har mina huvudintressen i
folkskolan, måste beteckna som synnerligen tacknämligt, gått in för att sprida
konstens skatter till så många som möjligt. Jag syftar på den avgiftsfria visning
för våra hundrade och åter hundrade resande skolbarn, som komma till
nationalmuseum och till vilkas hjälp man har arbetat ut en särskild, utmärkt
liten handledning, som är lärare och barn till hjälp. För övrigt röner man allt
tillmötesgående från vederbörandes sida, när det gäller för dem att visa samlingarna
och ge det största utbyte av dem.

Det är också en annan sak, som jag i detta sammanhang skulle vilja draga
fram, ehuru kanske det anslag, som i min motion begärts, icke räcker till för
att utöka denna verksamhet. Tänk bara på dessa många besök av barn och
unga människor, för resten också av äldre, på Gripsholm med dess märkliga
samlingar! Där har nationalmuseum ställt sig till förfogande med det största
tillmötesgående för att lämna vägledning, vägvisning o. s. v.

Jag vill alltså säga, att det arbete, som nationalmusei depositionsavdelning
utför för att göra den stora del av den svenska allmänheten och ungdomen, som
inte blir i tillfälle att resa till Stockholm och besöka nationalmuseum, bekant
med våra konstskatter, är synnerligen betydelsefullt och värdefullt.

Men man vet ju alltid, att en regering måste pruta och snåla på anslagen.
Jag vill säga, att när jag försökte bilda mig en uppfattning om denna sak, som
personligen ligger mig varmt om hjärtat, så samrådde jag med vederbörande
för att få reda på, vilken summa som var den minsta man skulle kunna behöva
för att något utvidga verksamheten. Då kommo vi till det resultatet, att man
skulle kunna stanna vid 10,000 kronor. Det blir då en inskränkning på viktiga
punkter av vad som nämnes på sid. 47 i statsverkspropositionen, men det
blir dock en väsentligt ökad hjälp. Här sitta många i denna kammare, som
säkerligen varit i tillfälle att personligen komma i kontakt med denna verksamhet,
som åsyftar att popularisera våra konstsamlingar. Jag skulle vilja
vädja till dem, om de icke tycka, att denna sak är i hög grad behjärtansvärd.
Jag kan inte tro, att första kammaren, då tiderna dock icke äro så pressande,
att man behöver till det yttersta nedpruta budgeten i varenda liten punkt, här
skall ställa sig avvisande mot den lilla höjning, som det i detta fall gäller. Jag
tror, att man knappast kan finna en mera förädlande form för en bredare folk -

Anslag
till nationalmuseets

depositionsa
Msln i ngs
hmstbildande
verksamhet.

Forts.)

Nr 20. 74

Lördagen den 13 april e. in.

Anslag
till nationalmuseets

depositicmsavdelnings

konstbildande
verksamhet.
(Forts.)

uppfostran av ungdom och för övrigt av allmänheten överhuvud taget än den,
som ligger i att göra dem bekanta med konsten och de skönhetsvärden, som
äro representerade i vårt nationalmuseum.

Det är detta, herr talman, som gör, att jag har vågat väcka min motion, och
jag vågar också hos kammaren hemställa, att den måtte bifalla utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr von Geijer.

Herr Widell: Herr talman! Av den föregående talarens anförande framgår,
att den viktigaste sidan av denna konstbildningsverksamhet är utan fråga
anordnandet av vandringsutställningarna. Men som redan den förste talaren
påpekade, komma vid ett bifall till utskottets förslag vandringsutställningarna
med säkerhet att få samma belopp till förfogande som enligt reservationen.
Därutöver finns det ju visserligen vissa andra behov, som också kunna vara
mycket behjärtansvärda, men det gäller bär som eljest, att man måste väga
behoven emot varandra. Med hänsyn till den starka ansvällning, som den åttonde
huvudtiteln varje år visar, finner jag, att man här bör gå fram med en
viss försiktighet.

Jag vill ytterligare erinra om vad som redan är påpekat, att även om man
inskränker sig till vad reservanterna i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag
hemställt om, så kommer detta anslag att på fyra år ha ökats från 3,000 till
7,000 kronor. Det är ju en ganska kraftig ökning. Andra kammaren har
också redan bifallit reservationen, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den.

Herr Olsson, Oscar: Ja, man kan naturligtvis resonera som den siste ärade
talaren, att man skall marschera på ett så långsamt sätt som möjligt, när det
gäller utvecklingen av en verksamhet. Jag skulle dock, även när det gäller
den siste ärade talaren, vilja råda till, att man ser en smula efter, vad det är
för saker, man har för sig, så att man inte rekommenderar den utvägen under
alla förhållanden. Det kan ju hitta på att hända, att riksdagen har börjat
giva understöd åt en verksamhet, som riksdagen har hoppats skola marschera
raskt fram, och under sådana förhållanden är det ovedersägligen för den, som
har reda därpå, litet lustigt, om en talare sedan säger ifrån, att det går för
fort, särskilt när det inte gäller större summor, än det i detta fall är tal om.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på det program som Richard
Bergh en gång i tiden uppställde just för populariseringen av konsten och konstskatterna
här i landet. Jag erinrar om det intresse, med vilket det programmet
mottogs här i riksdagen och med vilket beklagande man inte bara i riksdagen
utan runt om i landet mottog budskapet om Richard Berghs död, innan
detta stora program börjat förverkligas.

Jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet på, att riksdagen visst menade,
att denna utveckling, som herr Widell här påpekade, var önskvärd. Riksdagen
liksom så många andra trodde, att det var nödvändigt, att den utvecklingen
skulle komma att avbrytas, då den geniale man, som uppställt programmet,
rycktes bort från verksamheten. Jag tycker, att riksdagen skulle vara glad
över, att den del av hans program, som det här är fråga om, verkligen har gått
så bra i lås i alla fall, som den har gjort, och att den delen av hans program
har nått en så stor popularitet runt om i landets olika delar, som den har gjort
under den ledning, som nu finnes för nationalmuseum.

Det är inte alltid överensstämmande med sund sparsamhet att pruta på små
anslag. Jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet på, att när det gäller folklig
konstuppfostran här i landet, så kan inte ens hela denna summa av 10,000

Lördagen den 13 april e. in.

75 » 20.

kronor, som här begäres, oavkortat räknas som bidrag till detta fria folkbild- Anst?Q
ningsarbete för populariserandet av konstskatterna i landet. Det finnes verk- h
ligen inte någon anledning att ropa i gevär emot slöseri på detta område, då ett depositionsså
pass blygsamt anslag som dessa 10,000 kronor begäres. avdelnings

Det var en sak, som herr andre vice talmannen glömde att riktigt stryka un- konstbildande
cler, då han räknade upp de summor, som inte skulle gå till vandringsutställ- ver^a •
ningen, och det var slutsumman. När herr andre vice talmannen sade, att det ^ orts''''
bar begärts så och så stora summor till andra ändamål än direkt till vandringsutställningarna,
så är det kanske skäl att peka på, att de kraven gå in i museets
15,000-kronorskrav. De kunna således inte alls komma i betraktande, när
det gäller utskottets förevarande förslag om ett anslag å 10,000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den obetydliga höjning till 10,000
kronor, som föreslås i motionen, i stället för av Kungl. Maj:t begärda 7,000
kronor.

Herr Widell: Herr talman! Då jag har hört, att mitt förra anförande

möjligen kunde ge anledning till missuppfattning, vill jag betona, att jag med
mitt yttrande avsåg, att vid bifall till reservationen, som överensstämmer med
Kungl. Maj:ts förslag, kommer för vandringsutställningarna att stå till förfogande
ungefär samma belopp som vid bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Olof: Herr Widell sade, lierr talman, att andra kammaren

redan fattat ett visst beslut, och det är klart, att det är riktigt; det är ingenting
att anmärka mot den upplysningen. Men när en kammare fattar ett beslut,
så är det ju vanligtvis på det sättet, att somliga ledamöter av kammaren
ha en mening, och andra ha en annan. Och vidare förhåller det sig så, att
man — för den händelse man anser, att ett kammarbeslut inte är så alldeles
bra -— kan rätta till det genom att i medkammaren fatta ett annat beslut och
på så sätt förskjuta det siffertal, som det är fråga om.

När nu herr Widell anför som sitt starkaste skäl, att även om vi skulle fatta
ett beslut i överensstämmelse med utskottets förslag, så kommer inte mera att
gå till vandringsutställningarna än vad som går dit, om vi biträda det beslut,
som man redan bar fattat i andra kammaren, så kan detta förefalla att. varariktigt,
och det kan också hända, att det blir riktigt, men det behöver inte bli
på det sättet. Ordalagen i utskottets utlåtande äro nämligen följande: »Ut skottet

förutsätter härvid, att för vandringsutställningar användes ett belopp,
ej understigande 4,000 kronor.» Detta betyder, att om viljan är god och pengarna
räcka, så kan man överskrida de 4,000 kronorna, och man kan lägga
rätt mycket till det beloppet, om man så vill.

Nu tycker jag för min del, att vi skola utvidga dessa vandringsutställningar,
och jag menar, att skälen härför ligga märkeligt nära till hands. Ty nog
var väl det, som herr Rydén nyss anförde, fullkomligt riktigt. Inte kan man
egentligen på den punkten ha någonting att invända. Vi ha ett nationalmuseum.

Till detta nationalmuseum söka vi att draga vad vårt folk producerar bäst och
vackrast, och detta nationalmuseum är allas vår egendom. Men många av dess
ägare få aldrig någonsin se detta nationalmuseum. ÅT kunna säga, att proportionellt
är det rent orimligt få, som få se och glädja sig åt denna sin. egendom.
När det nu är på det viset, att människorna inte kunna komma till nationalmuseum,
då får väl nationalmuseum försöka att komma till människorna.

Då får nationalmuseum vandra och vandra så flitigt och så långt, som det är
möjligt. För dessa vandringar behöves det för nationalmuseum som för oss
alla pengar, men det är så med dessa pengar, att de aldrig någonsin kunna bli
bortslösade. Ty i det långa loppet finns det väl inte mycket, som fostrar oss

>''r 20. 76

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag människor så bra som just konsten. Och det är inte bara så, att denna konst
imslZ gör llvet för oss rikare. utan den gör också livet gladare.
depositions- Jag skulle därför vilja, att denna första kammare rättade till det missgrepp,
avdelnings som jag tycker här har blivit begånget av den andra kammaren.

verksamhet. I herr Olof Olssons yttrande instämde herrar Magnuson, Ilansén, Sandegård,
(Forte.) Johan Peter Johansson, Norling, Sandler och Östergren samt fröken IIessel-<
gren.

Herr Alkman: Herr talman! Det är ytterst glädjande att höra, hurusom
man i denna debatt från alla håll, även från det håll, där man motsatt sig det
högre anslaget, visar en stark och livlig uppskattning av den verksamhet, som
det här är fråga om._ Men icke dess mindre har jag nog en smula fått det intrycket
- särskilt fick jag den uppfattningen av herr Widelis anförande —
att man^ändå inte har riktigt klart för sig, hur pass fattiga vi i själva verket
äro i fråga om tillgodoseendet av detta bildningselement, av denna bildningsJaktor
i var folkbildning, som har haft en sa löftesrik och vacker begynnelse
ifrån nationalmusei sida.

Medan man i fråga om vad jag skulle vilja kalla örats konst under den sista
tiden genom radion fått en verkligt betydande bildningsfaktor, som sprides ut
till de tusen hemmen i vårt land och bringar glädje, förfining, bildning och
kultur, sa är det i fråga om ögats konst, i fråga om åskådningen, i fråga om
konsten att se och utbildningen pa detta område, pa det viset, att vi verkligen
alltjämt äro mycket fattiga trots det anslag, som här utgått under en följd av
ar, och trots det initiativ, som har tagits från nationalmuseum och vars värde
alla vitsorda.

Efter vad jag har kunnat finna, har denna verksamhet i pressen landet runt
mottagits med stor tillfredsställelse. Den har hälsats med odelad och livlig
glädje, den har mottagits med stor popularitet, och jag har hört personer, som
ha varit med om denna verksamhet, säga, att de kunna konstatera, att densamma
tycks tillfredsställa en verklig hunger landet runt.

Vad det här djupast gäller, och det är det, jag skulle vilja säga utöver vad
som sagts här i dag, är att lära människorna se. Det är inte bara en rent
estetisk verksamhet, som det är fråga om, utan här gäller det en åskådningsundervisning
av den beskaffenhet, att den lär människor att se via konsten, att
se naturen, att se^verkligheten via konsten på ett helt annat sätt, än man utan
densamma är i stånd till. Det är i själva verket otroligt, vilka upptäckter den
gör, som har en smula med sadana saker att skaffa, om hur litet människor se
av det, som avspeglar sig på deras näthinna, och om den uppfostran, som behöves
för att lär;i människorna att medvetet uppfatta näthinnans spegelbild.
Man finner, hur viktig denna uppfostran är, hur svår den är och hur lång tid
den kan ta.

Jag skall berätta en liten anekdot ur min personliga erfarenhet, som belyser
vad jag här velat säga. I min ungdom, för bortåt 40 år sedan, hände det sig,
att jag tämligen ensam^bevistade en konstutställning här i Stockholm. På den
utställningen funnos några tavlor av Zorn i en genre, som då var ny. Han
hade slagit sig på att studera vattringsproblemet, det vill säga de rörelser, som
förekomma i vattnet, och hur de taga sig ut, när solen lyser på en lätt skvalpande
vattenyta. Man fann detta vara ganska främmande, och folk stod i
början rätt så tveksamma om, huruvida inte detta var ett tokigt och dumt experiment
och tillika onaturligt _—- sådant säges ju så ofta om nya företeelser på
konstens område. När jag gick där på utställningen, så kom det in en gammal
herre, av typen att döma en gammal sjöofficer, som också tittade på Zoms
tavlor och som därvid blev ytterst betänksam, närapå ond, tycktes det. Till
slut kunde han ej hålla sig, och eftersom jag var den ende besökaren jämte ho -

Lördagen den 13 april e. in.

77 >r 2(1.

nom, så vände han sig till mig och sade: »Jag ser, att herrn tittar på det där
eländet och tydligen tycker, att det är lika drulligt som jag tjecker.» »Nej»,
sade jag, »det tycker jag inte.» »Ja men skall det vara vatten? Jag har varit
ute och seglat på sjön i 40 år. Nog vet jag, hur vatten ser ut. Så här ser min
själ inte vatten ut.» Nu var det en vacker septemberdag på eftermiddagen.
Jag tänkte mig för. Så sade jag stilla och beskedligt: »Ja, om min herre vill
följa mig ut så tror jag, att jag skall kunna visa er vatten, som ser ut just på
det sättet.» Han bjöd mig ett vad, att jag inte skulle kunna det, och så vandrade
vi i väg ned till strömmen vid Grand Hotel, och där fick den gamle sjöbussen
utan vidare se Zorns tavla ute i naturen. Han såg mycket länge på
''den och använde alla metoder för att konstatera, huruvida det var riktigt eller
inte. Men när han tittat mycket noga så fällde han ett mycket fult och starkt
ord, som jag ej skall upprepa, men som åtföljdes av den verkligt förtrytsamma
reflexionen: »Och sådant skall artistpojkar verkligen lära en gammal sjöbuss.
Det är ohyggligt!» Ja, så där är det! Jag kan än i dag se den gamle
sjöbussen. _ Han hade hela sitt liv seglat på vatten och åter på vatten, men det
hindrade ej, att när han kom till ett naturfenomen återgivet av konsten, av en
konstnär med vaket och förfinat öga, så blev han tillintetgjord i sin uppfattning
av naturen.

Jag har berättat denna anekdot därför, att den så starkt belyser min sats,
att konstens uppgift — alldeles oavsett konstens eget ändamål — även är att
lära oss att se, att känna någonting inför det vi se. Jag behöver ej gå längre.
Jag är övertygad om, att tillämpningen av min anekdot för varje kammarledamot
är fullkomligt klar. Vad dessa vandringsutställningar skola göra, det
är att skapa livaktighet, skapa vitalitet, observationsförmåga, vakenhet hos
dem, som se dem, och det kunna de göra, ifall undervisningen, seendets undervisning,
sker på ett effektivt sätt.

Nu har jag tagit mycket noga reda på organisationen av denna verksamhet,
som från nationalmuseets sida bedrives för att lära människorna överallt runt
vårt land att se, att se genom konstens ögon, att se friskt, att se personligt,
att inte bara se det hävdvunna och konventionella så, som man slött går och
ser utan att se det, som man ser. Den verksamheten förefaller mig, efter allt
vad jag kunnat noggrant inhämta, att vara utomordentligt klok, mångsidig,
skicklig, belysande. Jag tror, att om man också nu skulle gå därhän, att man
offrar ytterligare de 3,000 kronor, som herr Rydén föreslagit utöver regeringens
förslag, så är^det ändå en mycket, mycket ringa penning i förhållande
till den vinst för vårt folks uppfostran till vakenhet i åskådning, som därav
kan vinnas, och därutöver är det naturligtvis också någonting annat, som vinnes,
nämligen det rent konstnärliga innehållet i de verk som visas.

Jag har alltså velat ställa denna fråga på en bas, bredare än endast den rena
konstutbildningens, bara för att visa, att här är någonting pedagogiskt mycket
mera vittomfattande, mera allmänt, mera generellt än det, som anslaget ser ut
att gälla. Herr Rydén gick på ett mycket förträffligt, lättfattligt, kortfattat
och klart sätt igenom det program, efter vilket denna verksamhet bedrives.
Jag tror, att var och en, som hörde hans redogörelse, bör kunna vara på det
klara med. att det är ett förträffligt program, och jag skall för min del be att på
det allra livligaste få tillstyrka kammaren att i valet mellan dessa båda anslag
stanna vid det, som är den lilla summan 3,000 kronor högre. Jag anser alla
skäl tala härför.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen: Jag begärde ordet, när herr Olof Olsson under
sitt i övrigt mycket sympatiska anförande yttrade, att ett bifall till utskottets
hemställan ej nödvändigtvis behöver medföra, att anslaget till vandringsutställ -

.4 nslag
till nationalm
useets
de position-?-avdelning*
konstbildande
verksamhet.
(Kort».

Nr 20.

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag
till nationalmuseets

depositionsavdelnings

konstbildande
verksamhet.
(Forts.)

ningar begränsades till 4,000 kronor, utan att det skulle kunna bli mera. Det är
ju så, att nationalmusei ledning ej begärt mera än 4,000 kronor till vandringsutställningar,
och givet är ju, att man måste ha en plan för dessa utställningar.
Man kan kanske ej under en sommar anordna mer än en eller två dylika utställningar,
och till dessa är det sannolikt, att de 4,000 kronor, som av museet begärts,
skulle räcka, ty för att utställningar skola kunna hållas fordras ju, att på
den plats, där de skola hållas, av kommunen respektive landstinget vidtagas anordningar
för dessa utställningars hållande, och i regel brukar väl nationalmuseum
ställa såsom villkor, att vederbörande stad, annan kommun eller landsting
bidrager med ett visst belopp för dessa utställningars anordnande. Därför
torde nu även med ett bifall till reservationen lika många utställningar kunna
hållas, som om man bifaller utskottets hemställan. Herr Rydén har icke begärt,
att anslaget för det ändamålet skulle höjas, utan herr Rydén har begärt, att anslaget
för samtliga utgifter för denna verksamhet skulle höjas från 7,000 till
10,000 kronor. Men i herr Rydéns yrkande i detta avseende ingår ju anslag
till de ändamål, som jag tidigare uppläste ur den kungl. propositionen. Alltså,
om man bifaller utskottets hemställan torde nog inte de så förordade vandringsutställningarna,
som här i kväll erhållit så många lovord, kunna anordnas i
vidare omfattning än om reservationen bifalles, och för övrigt kan man nog inte
forcera dessa utställningar i ett slag, utan härför fordras naturligtvis en plan.
och befinnes det genom vunnen erfarenhet, att man så småningom kan utvidga
planen så torde nog kunna påräknas större bidrag av statsmedel och andra allmänna
medel, än vad hittills varit fallet.

Jag finner alltså, herr talman, ingen anledning att frångå det yrkande, som
jag tidigare har framställt.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Ja, herr talman, det torde väl dock
vara ofrånkomligt, att ifall första kammaren bifaller utskottets hemställan, så
blir det tillfälle att i större utsträckning anordna de iirågasatta utställningarna
utanför Stockholm, än om man bifaller reservanternas förslag. Det förefaller
mig i alla fall, att det är en blygsam begäran, som här framställes, att landet i
sin helhet skall få den nytta av nationalmuseum, som landet bör och skall ha.
Det offras ju från statsmakternas sida över en kvarts miljon kronor om året på
nationalmuseum, och det torde ej kunna bestridas, att största nyttan därav tillkommer
landets centrum, där det är beläget, nämligen Stockholm, och den del
av svenska folket och även utlandet, som är i tillfälle att besöka Stockholm. Men
det är dock en mycket stor procent och kanske den övervägande delen, som ej
har tillfälle härtill, och om man nu med denna lilla begäran kan bereda tillfälle
till, att övriga delar av svenska folket kunna få någon liten del av denna undervisning
och denna njutning, så tycker jag, att det är en gärd av rättvisa. Det
säges ju visserligen ifrån, att det belopp, som tidigare utbetalats för detta ändamål,
för så kort tid tillbaka som 1926 endast var 3,000 kronor och att man nu
vill öka det till 10,000 kronor. Procentuellt sett kan det synas vara en avsevärd
ökning, men om man ser på realsumman, som förordas, så har jag fortfarande
den uppfattningen, att summan är blygsam. Jag brukar ju hålla på sparsamheten
i regel, och det tycker jag, att man kan sägas göra, även om man går
med på detta. Jag tror, att Kungl. Maj:t tar med jämnmod, om vi våga oss
på att göra denna lilla avvikelse från vad som föreslagits från Kungl. Maj:ts
sida. Och jag tror, att man i detta fall kan våga följa statsutskottets majoritet
utan att på något sätt anses överträda sparsamhetens befogenhet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Lördagen den 13 april e. m.

Nr 20.

Herr Pålsson: Det tyckes mig, att herrar konstpedagoger äro ett rätt så

konstigt släkte. De tyckas aldrig bli nöjda. Det är nu visat, att anslaget till
dessa vandringsutställningar sedan 1926 stigit från 3,000 kronor via 5,000 till
7,000, som det skulle bli i år enligt Kungl. Maj:ts förslag. Är ej detta rätt så
bra marscherat, att under dessa tre år anslaget höjts på detta sätt? Det är
vidare visat, att anslaget 4,000 kronor till dessa vandringsutställningar blir detsamma,
om man följer utskottet eller om man följer reservanterna.

Detta anslag skulle ju vara till landsortens nytta, och därför borde ju jag
rösta för det. Från Stockholms horisont kallas ju allt, som ligger utom Stockholms
tullar, landsort, men landsorten i och för sig själv uppdelas väl på ett annat
sätt: i landsbygd och städer, och det är tydligen för städerna och deras närmaste
omgivningar, som hela detta anslag kommer till sin stora nytta. Vad
beträffar landsbygden i och för sig, är det ju alldeles tydligt, att där får man ej
på det viset nytta av detta anslag, som man får i de städer, där vandringsutställningarna
nu anordnas. På landsbygden kan man ej anordna vandringsutställningar.
Men man skulle kunna nå landsbygden på ett annat sätt, ifall man
i folkhög-, lantmanna- och kommunala mellanskolor från nationalmuseum deponerade
konstverk att hängas upp, exempelvis ett helt år. Nationalmusei vindar
och källare äro fyllda av konstverk, som ej få plats. Det skulle visserligen kosta
rätt mycket detta, men då skulle man också kunna nå landsbygden och förädla
dess ungdom. Om man tänker sig alla de läroverk, som ha elever över 18 år,
så skulle det tvivelsutan vara till den största nyttan, om en sådan deposition i
en framtid kunde ske överallt. Dessa konstverk skulle kunna ombytas årligen,
så att ungdomen under årens lopp bleve bekant med både gammal och modern
konst.

Det synes mig sålunda, som om vad Kungl. Maj :t kommit med — en ökning
från 5,000 till 7,000 kronor — skulle kunna räcka för detta tillfälle. Sedan
skulle man kunna främja genom ytterligare anslag konstdepositioner, varigenom
man ännu bättre skulle kunna nå landsbygden än vad som nu sker under denna
form.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Widell m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmanen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Widell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Widell m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamö -

Anslag
till nationalmuseets

deposiiionsa
vdelnings
konst bildande
verksamhet.
(Forts.)

Nr 20. 80

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag
till nationalmuseets

depositionsavdelnings

konstbildande
verksamhet.
(Forts.)

Anslag
till inköp av
fastighet för
svenska sjömanskyrkan

i London.

ter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Oscar, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—49;

Nej—53.

Punkterna 19—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkten 54.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 55.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte åt svenska kyrkans missionsstyrelse
såsom bidrag till kostnaderna för inköp av en fastighet för svenska
sjömanskyrkan i London anvisa för budgetåret 1929/1930 ett extra anslag
av 30,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Olof Olsson, Rydén,
Oscar Olsson, Pauli, Björck, Carlsson-Frosterud, Törnkvist, Wigforss, Olofsson
i Digernäs och Jonsson i Eskilstuna ansett, att utskottet bort hemställa
om avslag å Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Thelin: Herr talman! I utländska hamnstäder pågår en verksamhet,
som här hemma är ganska litet känd, nämligen det religiösa, sociala och kulturella
arbete, som utföres av de svenska sjömanskyrkorna.

Främst i sjömanskyrkornas arbete står givetvis den religiösa uppgiften. Därför
samlar sjömanskyrkan sjöfolket till gudstjänster och andaktsstunder och
söker vårda det religiösa livet.

. Sjöfolkets säregna levnadsvillkor och isolering från hemlandet har emellertid
givit sjömanskyrkorna en mångfald andra uppgifter. Detta enligt principen,

Lördagen den 13 april e. m.

81 Nr 30.

att om man vill hindra det som är ont, så måste man fylla människornas sinnen
med det som är gott.

Vid varje sjömanskyrka finnes ett läsrum med böcker, tidningar, tidskrifter
och skrivmateriel. Detta rum är öppet varje dag. Varje vecka anordnas
samkväm med omväxlande program. Härvid förekomma bl. a. föredrag och
föreläsningar över allmänbildande ämnen. Då sjömännen under sina resor äro
avskurna från det frivilliga bildningsarbetet i hemlandet, har sjömanskyrkan
här en betydelsefull uppgift.

Genom att anordna besök på museer, konserter och dylikt samt utflykter till
sevärda platser, till och med genom idrottsövningar och fotbollsmatcher, försöka
sjömanspräster bereda landsmännen en oskyldig och hälsosam förströelse
i. deras hårda liv och hålla dem borta från de faror, som eljest hota i världshamnarna.

Om behovet av det arbete, som sjömanskyrkan utför, kan endast råda en mening.

Efter dessa allmänna synpunkter vill jag övergå till att yttra något om sjömanskyrkan
i London. Uppgifterna äro lämnade av pastor Torsten Cederlund
i Svenska kyrkans missionsstyrelse, vilken själv tjänstgjort som sjömanspastor
i London.

Sjömanskyrkan i London besöktes förra året av c:a 18,000 personer. Gudstjänster
och andra andliga sammankomster besöktes av 3,400 personer, samkväm
och fester samlade över 7,000. Under de åtta verkliga seglationsmånaderna
besöktes kyrkan av omkring 2,000 personer i månaden. Detta betyder,
att lokalerna ständigt voro tagna i bruk och vid större sammankomster visade
sig vara allt för små.

Läsrummet vid sjömanskyrkan är öppet dagligen från kl. 2 till kl. 10. men
sjömansprästen, som bor i huset, blir anlitad vilken tid som helst på dygnet,
då någon behöver hans bistånd.

I läsrummet funnos förra året 45 tidningar, varav omkring 20 dagliga svenska
tidningar. Bland dessa äro Nya Dagligt Allehanda, Stockholms-Tidningen
och Socialdemokraten, Göteborgs Handelstidning, Ny tid, Hälsingborgs
Dagblad, Arbetarbladet m. fl. Det enda ställe i London, där en svensk sjöman
kan få läsa Socialdemokraten eller Ny tid, är i svenska sjömanskyrkan.

Kaffe och andra lättare förfriskningar serveras dagligen på läsrummet till
ett pris, som endast är avsett att täcka materialkostnaderna.

Vid en Röda-Korskonferens i Norge 1926 uttalade man bl. a. det önskemålet,
att en upplysningsbyrå borde upprättas i varje hamnplats så nära hamnen som
möjligt,^till vilken sjuka sjömän kunde vända sig för att få anvisning angående
läkarevård. Även denna uppgift fyller sjömanskyrkan och har alltid så gjort.
Någon statistik föreligger dock icke härvidlag. I samband härmed må nämnas
sjukbesöken. Förra året besökte pastorn i London 42 sjuka landsmän sammanlagt
133 gånger.

Från sjömanskyrkan anordnas utflykter till stadens sevärdheter: zoologiska
trädgården, parlamentshuset, museer av skilda slag, till stadens parker o. s v
i rätt stor utsträckning.

1 rLS''i“okyrkanS skrivrum skrevos 4,843 brev och dit ankommo omkrinoLoOO
från Sverige. Genom pastorns förmedling hemsändes 9,500 kronor av
sjöman. Aven i en hel del andra angelägenheter får sjömanskyrkan stå till
tjänst allt etter behov och möjligheter.

Sjömanskyrkan är alltså i första rummet en gudstjänstlokal. Men den är de«s
utom sjömannens klubb, hans postkontor och hans bank och överhuvud taget
den enda plats i hamnkvarteren där han har rätt och möjlighet att känna sig
hemma. Tristessen i Londons East End är ju väl känd och betygad. Utanför

Första kammarens protokoll 1929. Nr 20

Anslag
till inköp av
fastighet för
svenska sjömanskyrkan

i London.

(Forts.)

Nr 20. g2

Lördagen den 13 april e. in.

Anslag
till inköp av
fastighet för
svenska sjömanskyrkan

i London.

(Forts.)

sjömanskyrkan finns det frånsett krogarna och några mycket sekunda biografer
ingen annan plats, som överhuvud taget är tillgänglig för honom.

Så ett par ord om bildningsarbetet. Vid de förut nämnda samkvämen höllos
ett sextiotal föredrag och föreläsningar över skilda ämnen. Kvaliteten av
detta arbete kan kanske belysas med ett utdrag ur ett upprop »Till lärare och
lärarinnor i Sverige», utsänt i okt. 1927 och undertecknat av ärkebiskopen. I
detta upprop heter det: »En välkänd lärare och folkbildningsman från västra
Sverige, som i somras besökte London för att där studera skolväsen och folkbildningsarbete,
deltog i ett par dylika samkväm vid svenska sjömanskyrkan
och yttrade därefter: ''Detta var något av det bästa under hela mitt Englandsbesök,
ty jag fick här göra bekantskap med ett svenskt kulturarbete, om vars
tillvaro jag förut icke haft aning.’»

Vad så lokalfrågan beträffar förhåller det sig så. att missionsstyrelsen 1905
förhyrde de nuvarande lokalerna på en tid av 28 år. Hyreskontraktet utgår
alltså år 1933. Då det alltid är osäkert med förhyrda lokaler, speciellt i denna
trakt, där det är så ont om dem, och då kyrkan är skröplig och behöver en
grundlig reparation — eventuellt ombyggnad från grunden — vilket man ju
icke kan kosta på en hyrd lokal så har man länge eftersträvat att få köpa såväl
tomt som byggnad. Detta är som bekant inte så lätt i England, särskilt
icke med något, som kommit i myndigheternas händer. Huset tillhör The Bermondsey
Borough Council. Emellertid har bland svenskarna i London gjorts
en insamling för detta ändamål på omkring 30,000 kronor. Vid denna gåva
har det villkoret fästs, att den endast får användas för kyrkans ombyggnad.
Pengar till inköpet måste alltså skaffas på annat sätt.

En auktoriserad värderingsman intygar, att fastighetens handelsvärde måste
anses uppgå till -1,500 pund. Ägaren, The Borough Council, erbjöd missionsstyrelsen
att få byggnaden med friköpt tomt för 3,000 pund. Detta betyder
alltså, att kommunen skänker sjömanskyrkan 1,500 pund, ett vackert erkännande
åt dennas verksamhet från den socialistiska majoriteten i kommunstyrelsen.

Då emellertid missionsstyrelsen icke hade dessa 3,000 pund, vände den sig*
till den svenska regeringen med anhållan om, att denna måtte föreslå riksdagen
att bevilja anslag till inköp av fastigheten. Denna anhållan tillstyrktes
mycket starkt av svenske ministern friherre Palmstierna och stöddes av en petition
från 950 sjömän. Regeringen föreslog också riksdagen att bevilja 30,000
kronor. Det övriga, cirka 25,000 kronor, har man tänkt kunna täcka med ett
inteckningslån i fastigheten.

Kyrkans läge är det bästa tänkbara, strax utanför huvudingången till Surrey
Commercial Docks, dit alla trälastade fartyg, alltså flertalet svenskar går.
I närheten ha också norrmännen förlagt sin nya kyrka.

London besöktes enligt svenska generalkonsulatets rapport förra året av 600
svenska fartyg med omkring 11,500 mans besättning. London är den av svenska
fartyg mest besökta hamnen i England. Till jämförelse må nämnas, att
Antwerpen besöktes av 155 och Rotterdam av 865 svenska fartyg. Näst Rotterdam
är London vår förnämsta Nordsjöhamn. Men i London är fartygens
liggetid längre, alldenstund det lär taga mer tid att lossa trä än malm. Numera
äro så gott som alla större sjöstäder i Europa försedda med svenska eller
andra nordiska sjömanskyrkor eller läsrum. Dessutom ha Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och Svenska missionsförbundet sina kyrkor, och med dessa står
svenska kyrkans sjömansvård i nära samarbete. I Europa ha dessutom norrmän
och danskar kyrkor eller enbart läsrum på ett flertal platser. Till dessa
kyrkor och läsrum inbjudas de svenska sjömän, som komma dit, och de behandlas
överhuvud taget på samma sätt som egna landsmän. Givetvis söka våra
sjömanskyrkor göra samma tjänst igen på de platser, där vi ha den enda skan -

Lördagen den 13 april e. m.

33 5r 20.

dinaviska kyrkan. Detta skandinaviska samarbete är bär hemma relativt okänt
men i verkligheten ganska betydelsefullt. Sammanlagt, stå nu 60 svenska och
andra nordiska kyrkor och läsrum till vårt folks förfogande ute i världen, och
i stort sett äro dessa belägna på platser, där den svenska resp. skandinaviska
sjötrafiken är mest omfattande.

Detta är emellertid icke allt. Pa en hel del platser, särskilt i främmande
världsdelar men även pa en del ställen i Europa, som sakna nordiska sjömanskyrkor,
brukar vårt folk uppsöka engelska läsrum och bli ofta inbjudna till
dessa. Till sådana engelska läsrum sändas regelbundet svenska tidningar genom
»sjömansvårdens» försorg.

Det sagda torde vara nog för att klargöra, att det här gäller eu väl genomtänkt
organisation, som söker göra bästa möjliga bruk av de medel, som stå
till dess förfogande. Av alla våra utlandskyrkor hade sjömanskyrkan i London
förra året det största antalet besökande sjömän. Den torde för närvarande
kunna betcknas såsom vår viktigaste sjömanskyrka. Att sjömännen sätta värde
pa den, framgar av det stora antalet besök liksom också av petitionen. De
950 namnen på denna insamlades på knappa tre veckor.

30,000 kronor, som regeringen begärt och som statsutskottet tillstyrkt, är
lagen överväldigande summa i jämförelse med vad andra nationer gjort för sitt
sjöfolk. Ett par minuters väg från var kyrka ligger den nya norska sjömanskyrkan
i London. Vid dess uppförande skänkte norska stortinget 500,000
kronor. För några veckor sedan fingo vi höra vilka, summor de oordentliga
sjömännen kosta den svenska staten. Här gäller det den större och ordentliga
delen av sjöfolket. Skulle icke även de förtjäna, att man offrar något för deras
välfärd och trevnad? Manga av dessa fa icke på åratal se hemlandet eller
små anhöriga. De gå t. ex. sommaren och hösten mellan Vita havet och London
och på vintern mellan Västafrika och Bristolkanalen. Genom svenska sjö•11p.
ns,^kyrkan 1 London och norska sjömanskyrkan i Cardiff stå de i någon mån
i förbindelse med det svenska kulturlivet.

Ett bifall til] Kungl. Maj :ts förslag kan icke få några konsekvenser för andra,
liknande fall, d c t! a sa mycket mindre som utskottet uttryckligen betonat,
att denna utskottets standpunkt i nu förevarande fall icke får tagas till intäkt
lör ytterligare krav på staten om anslag för detta eller liknande ändamål

Med stöd av det anförda ber jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Rydén: Andra kammaren har i förmiddags återremitterat detta

åiende till, statsutskottet på grund av flere under debatten framförda motiv,
i samtörstand med åtskilliga av utskottets ledamöter tillåter jag mig hemställa,
att även första kammaren matte återremittera ärendet till utskottet.

Herr Bergqvist: Ja., för min del instämmer jag naturligtvis i vad herr
Ihelin bär yttrat och i hans yrkande, men under den situation, som nu uppkommit,
och med de tomma bänkarna, som vi ha framför oss, undrar jag ändå
om det vore klokt att dnva yrkandet om bifall till utskottets hemställan, utan
jag maste av varsamhetsskäl böja mig för återremissyrkandet, under förhoppning
att det skall bil möjligt att underhandla med kamraterna i statsutskottet,
sa att vi kunna komma tillbaka med frågan i ett lyckligare läge.

Herr Thelin: Herr talman! Då anhåller jag att få taga tillbaka mitt

yttrande och instämma i återremissyrkandet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen
att i avseende pa den under behandling varande punkten endast yrkats att densamma
skulle visas ater till utskottet.

Anslag
till inköp av
faslighet för
svenska sjömanskyrkan

i London.

(Forts.)

Nr 20. 84

Lördagen den 13 april e. in.

Anslag
till inköp av
fastighet för
svenska sjömanskyrkan

i London.
(Kort*.)

Anslag till
underhåll av
Mittag Lefflerska biblioteket.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på återremiss; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 56.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 57.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att såsom bidrag till underhåll
av det vetenskapsakademien tillhöriga, i dess fastighet i Djursholm förvarade
och av styrelsen för makarna Mittag-Lefflers matematiska stiftelse förvaltade
matematiska biblioteket för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag
av 7,500 kronor att utgå enligt de grunder, som Kungl. Maj:t bestämde.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att Kungl. Maj :ts berörda förslag ej måtte vinna riksdagen bifall.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bergqvist, Sandwall, Nilsson i Bonarp och Holmgren, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte såsom bidrag till underhåll
av det vetenskapsakademien tillhöriga, i dess fastighet i Djursholm förvarade
och av styrelsen för makarna Mittag-Lefflers matematiska stiftelse förvaltade
matematiska biblioteket för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag av

5,000 kronor att utgå enligt de grunder, som Kungl. Maj:t bestämde;

2) av herr Widell, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Bergqvist: I fråga om anslaget till underhåll av det till vetenskapsakademien
av makarna Mittag-Leffler donerade matematiska biblioteket har
Kungl. Maj:t hemställt, att riksdagen ville bevilja ett belopp av 7,500 kronor.
Det förhöll sig ju så med denna sak, att makarna Mittag-Leffler donerade det
matematiska biblioteket med den byggnad, vari detta var inrymt, och därjämte
1 miljon kronor för underhåll av institutionen. Emellertid kom kriget, och det
rubbade Mittag-Lefflers ekonomi, så att han icke kunde infria den revers, han
hade utfärdat å det kontanta beloppet, varför riksdagen 1924 fick inträda med
ett anslag av 15,000 kronor per år för att kunna hålla denna institution vid
makt. Emellertid kom det att gå lyckligare med avvecklingen, än man hade
väntat, och nu när makarna Mittag-Leffler äro döda och utredningen skett, har
det visat sig, att 500,000 kronor ha kunnat levereras till vetenskapsakademien
för institutionens underhåll.

I framställningen här uppges det, att inkomsterna av detta belopp skulle
göra 33,000 kronor. Det är ju ett rätt stort belopp i förhållande till kapitalet.
Man får väl hoppas i alla fall, att det är säkert placerat. Men dessa 33,000
kronor räcka ej för de närmaste åren framåt, därför att byggnaden ej har blivit
underhållen under senare tid. Det beräknas, att ett belopp för underhållet
av något över 15,000 kronor med nödvändighet måste gå ut under vart och ett
av de närmaste fem åren, och då stiga utgifterna för institutionen till ett
högre belopp, till över 40,000 kronor, varför det blir en brist. Det belopp, som
tidigare utgick, 15,000 kronor, har emellertid sänkts, och Kungl. Maj:t äskar
nu 7,500 kronor. Utskottet har ej velat tillstyrka detta belopp, men reservanterna
ha ansett, att åtminstone något borde anvisas än så länge, och ha föreslagit
5,000 kronor. Detta har jag för min del ansett vara en gärd av pietet
och tacksamhet till de avlidna makarna Mittag-Leffler för den storartade gåva,
dessa skänkt till den svenska vetenskapsakademien, ett bibliotek, som är ena -

Lördagen den 13 april e. in.

85 Nr ‘2a

stående i hela världen. Helst skulle ju reservanterna ha tillstyrkt 7,500 kronor,
men det har ansetts, att någon liten nedprutning kunde ske på vissa poster,
t. ex. föreståndarens avlöning, som är 8,000 kronor. Det är ju givet, att han
kan behöva en rätt rundlig avlöning med hänsyn till den representationsskyldighet,
han har mot främmande vetenskapsmän, som komma från olika världsdelar
för att studera i biblioteket, men kanhända någon inskränkning kan göras,
och därför ha vi reservanter tänkt oss, att det skulle kunna gå med ettstatsbidrag
av 5,000 kronor. Vad mig personligen beträffar, är det huvudsakligen
som sagt den känsla av pietet, som man bör hysa för donatorerna och för
professor Mittag-Lefflers önskan, att detta bibliotek måtte bevaras i den byggnad,
där det är inrymt, som gjort, att jag velat tillstyrka statsbidrag tills vidare.
Det är emellertid ett statsbidrag, som är statt på avveckling och som ju
inom kort helt och hållet faller bort ur budgeten.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag ser litet annorlunda på denna sak.
Och majoriteten inom utskottet har inte heller kunnat se frågan alldeles som
herr Bergqvist gör. Att det över huvud kom att gå statsmedel till detta matematiska
bibliotek, berodde på förhållanden, som numera inte alls existera. Det
är som det säges att det här biblioteket är en donation till vetenskapsakademien,
och donator tänkte sig nog också, att han skulle kunna säkerställa biblioteket,
så att staten aldrig någonsin skulle behöva gripa in med ett enda öre. Men
förhållandena ändrade sig. Hans ekonomi blev en dag bekymmersam, och då
måste han vädja till staten. Vad han då tänkte sig och begärde var 25,000
kronor. Och jag ber att få stryka under detta, att under den mest brydsamma
situationen ansåg Mittag-Leffler själv, att 25,000 kronor var det som kunde
behövas som hjälp.

När dåvarande departementschefen Clason den gången — det var år 1924 —
lade fram frågan för riksdagen, hade han inte ansett sig kunna gå med på de

25,000 kronorna, utan han hemställde endast om ett anslag på 15,000 kronor.
Detta anslag beviljades och gick ut under ett par år. Men år 1927 dog MittagLeffler,
och så kom ärendet i ett nytt läge. Stiftelsens styrelse gick in till
Konungen med en begäran att detta anslag på 15,000 kronor allt fortfarande
måtte ställas till förfogande. Man sade, att boutredningen påginge. AMd som
kunde komma ut ur den, visste man inte. Mycket låge i det ovissa ännu, men
så mycket kunde man överblicka, att ungefär en 25,000 kronor komme att stå
till förfogande.

När så förra vårens departementschef lade fram ärendet inför riksdagen,
menade han, att man kunde sätta i fråga, huruvida ytterligare anslag till detta
bibliotek borde utgå av statsmedel, och han ställde sig i hög grad tveksam. Men
då saken befann sig i det läge, att man inte riktigt visste vad som en gång
kunde årligen komma att gå till biblioteket, så vore det kanske riktigast, att
inte bryta av tvärt. Han gick därför in till riksdagen med en hemställan —
inte om de 15,000 kronorna utan om 7.500, och han tilläde för säkerhets skull,
att det självfallet bara var för ett år. I utskottet gillade vi den synpunkten -den nuvarande ecklesiastikministern, skulle jag tro, var också med — och riksdagen
biföll.

Nu begäres det ytterligare 7,500 kronor, och i det sammanhanget upplyses
det, att biblioteket nu har att säkert räkna med 33,000 kronor om året. D. v. s.
i år har man till sitt förfogande en summa, som överstiger vad man i fjol hade
— trots statsbidraget då. Ad ha inom utskottet inte ansett det vara riktigt att
gå med på dessa 7,500 kronor. Ad ha visserligen delat oss på olika linjer. En
del anse den linjen för den riktiga, som herr Bergqvist står som representant
för, nämligen att det fortfarande bör utgå 5.000 kronor om året. Det finns

Anslag till
underhall av
Mittag -Lefjlerska
biblioteket.
(Forts.)

Nr 20. 86

Lördagen den 13 april e. in.

Anslag till
underhåll av
MittagLefflerska

biblioteket.
(Forts.)

en. annan ledamot, som jag nyss hörde begära ordet, som inte delar den uppfattningen
utan vill att 5,000 kronor visserligen skola givas i år men därefter
ingenting vidare — sedan får det vara slut. Vi övriga ha inte kunnat finna,
att ens detta är riktigt, ty när vi ha gått till det statförslag, som gjorts upp för
detta bibliotek, ha vi där funnit en del arvoden och annat, om vilkas nödvändighet
man kan hysa sina tvivel. Vi se en lön till föreståndaren på 8,000 kronor;
det går till sekreteraren 1,800 kronor, bibliotekarien 2,000 och vaktmästaren
1,800. Det är arvodet på 8,000 kronor, som vi ha särskilt fäst oss vid.
Föreståndaren är professor vid Stockholms högskola. Vi ha litet svårt
att förstå — vi andra — att staten skall satsa 5,000 kronor om året en
tid framåt, för att en professor vid Stockholms högskola skall kunna som föreståndare
uppbära 8,000 kronor. Vi ha den bestämda uppfattningen, att vad
som behöver göras, det skall göras inom bibliotekets administration; det skall
inte göras här i riksdagen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Widell: Herr talman! Jag har vid denna punkt antecknat blank

reservation, därför att jag icke kunnat till fullo ansluta mig vare sig till utskottet
eller reservanterna. I stort sett delar jag utskottsmajoritetens uppfattning,
att statsbidrag bör för framtiden icke utgå. Jag har därför ej kunnat ansluta
mig till reservanterna, ty reservanterna ge faktiskt på hand, att statsbidrag
kommer att utgå ännu under en följd av år, medan reparationsarbetet
pågår, och det har beräknats vara ungefär fem år. Emellertid har jag ansett
det vara en väl brysk åtgärd att nu omedelbart fullständigt indraga statsanslaget.
Jag har därför i statsutskottet föreslagit, att 5,000 kronor skulle utgå
för nästa budgetår, men sedan skulle det vara slut med statsbidraget.

Det vann icke framgång i utskottet, men jag skall nu i alla fall i kammaren
framställa yrkande på detta i den form, att jag yrkar bifall till reservationen
men med uteslutande av motiveringen, och för min del avser jag därmed, att
anslaget utgår endast för nästa år.

Sedan överläggningen • ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu föredragna punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i den av
herr Bergqvist m. fl. vid punkten avgivna reservationen; samt 3:o), av herr
Widell, att sistnämnda förslag skulle godkännas med uteslutande av motiveringen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Widell begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet uppsattes
samt] efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Widells under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att

Lördagen den 13 april e. m.

87 Nr 2a

efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Punkterna 58—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Lades till handlingarna.

Punkten 75.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att för budgetåret 1929/1930 anvisa dels

till komplettering av monterutrustningen för den ostasiatiska arkeologiska
samlingen ett extra reservationsanslag av 17,000 kronor.

dels ock till lokalhyra för denna samling ävensom för samlingens bearbetning,
vård och underhåll samt för expenser ett extra anslag av 40,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte för budgetåret 1929/1930 anvisa

a) till komplettering av monterutrustningen för den ostasiatiska arkeologiska
samlingen ett extra reservationsanslag av 17,000 kronor;

b) till lokalhyra för denna samling ävensom för samlingens bearbetning,
vård och underhåll samt för expenser ett extra anslag av 36,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Bergqvist, Rydén och Pauli, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, »att riksdagen måtte för budgetåret 1929/1930
anvisa

b) till lokalhyra för denna samling ävensom för samlingens bearbetning,
vård, och underhåll samt för expenser ett extra anslag av 38.000 kronor.

Herr Bergqvist: Herr talman! Tvisten mellan utskottet och reservan terna

rör frågan om anslaget till driften vid det museum, som består av de ostasiatiska
samlingarna. Anslaget till driften av detta museum har under de
senare åren utgått med 18,000 kronor. Emellertid har det befunnits vara alltför
knappt tillmätt, och professor Andersson har begärt, att det skulle ökas
till 25,080 kronor. Departementschefen har ej ansett sig kunna vara med på
en så stor ökning utan föreslagit en höjning till 22,000 kronor. Reservanterna
ha ytterligare prutat 2,000 kronor och föreslagit, att anslaget till museets drift
skulle ökas till 20,000 kronor, varigenom sammanlagda beloppet för hyran och
driften skulle bli 38,000 kronor i stället för av utskottet förslagna 36,000
kronor.

Från början var det meningen, att dessa samlingar skulle vara en intern
institution för forskning, men sedermera har man funnit, att allmänheten har
så stort intresse av att se dessa kulturföremål från Kina från gamla tider, att
man har beslutat sig för att förevisa dem, alltså att ordna tillträde för allmänheten
under vissa dagar och timmar. Detta har medfört för det första nödvändigheten
av att ha bevakning, och denna kostar 1,500 kronor. Vidare går det
åt medel till belysning och till renhållning, så att det skulle nog säkerligen
behövas mer än en ökning av 2,000 kronor, vilket ju också professor Andersson

Anslag till
underhåll av
MittagLefflerska

bibliotekel.
(Forts.^

A nslag till den
östasiatiska
arkeologiska
samlingen.

Nr 20. 88

Lördagen den lo april e. m.

arkeologiska

samlingen.

(Forts.)

Anslag'' till den angivit i sin hemställan, men man kan ju ändå hoppas, att genom nödiga inostamatiska
skränkningar man skulle kunna reda sig med det belopp, som av reservanterna
är föreslaget.

Hittills har professor Andersson nödgats insamla medel på enskild väg för
att kunna anordna dessa förevisningar, men folk. som han vänt sig till, säger
nu att när det gäller att utställa dessa föremål och bestrida vakthållning, belysning
och renhållning, man anser detta vara ett statsändamål, som man icke
vill offra något på.

Det är med hänsyn till detta förhållande och med hänsyn till det verkligt
hängivna intresse och den för kulturhistorien betydelsefulla gärning, som professor
Andersson utfört och utför, som jag för min del anhåller att få yrka
bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Riksdagen beviljar under olika
punkter på åttonde huvudtiteln årligen stora belopp för museiändamål. För
den s. k. ostasiatiska samlingen, som det här är fråga om, har också lämnats
stora statsbidrag under de senare åren dels för samlingarnas iordningsställande
och dels för museets öppethållande, alltså för lokalhyra och driftkostnader.
Härför har tidigare utgått ett anslag av 33,000 kronor, men detta höjdes förra
året, såsom biskop Bergqvist nämnde, till 36,000 kronor, varav 18,000 kronor
till hyror och 18,000 kronor till driftkostnader. Nu äskas visserligen av
Kungl. Maj :t att statsbidraget till driftkostnader skulle ökas till 22,000 kronor,
medan utskottsreservanterna begränsat denna summa till 20,000 kronor,
alltså prutat ned 2,000 kronor på vad Kungl. Maj :t begärt. Utskottsmajoriteten
däremot har ansett att samma belopp som det, som för närvarande utgår,
borde vara tillräckligt för detta ändamål, och dessa 36,000 kronor innebära ju
inte något så blygsamt belopp för denna jämförelsevis nya samling. Och för
min del anser jag att det beloppet bör vara tillräckligt.

Till montrer för samlingarnas ytterligare iordningsställande har utskottet
förordat bifall till Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag av 17,000 kronor.
Det blir således avsevärt mer än dessa 36,000 kronor, om man räknar samman
allt vad som nu av utskottet föreslås för detta museum. Med hänsyn även
därtill anser jag för min del, att riksdagen bör begränsa summan för driftkostnader
till vad den för närvarande är, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan under denna punkt.

Herr Rydén: Jag har biträtt den reservation, som herr Bergqvist i denna

punkt avgivit, och huvudskälet för mig att göra det är, att ostasiatiska samlingarna
ha så väsentligt utökats genom vad som kommit till, dels genom den
stora deposition av samlingar, som hopbragtes i samband med kronprinsens
ostasiatiska resa och dessutom på grund av förvärv av en del av de Sirénska
samlingarna och även genom Sven Hedins deposition av samlingar här. Om
på det sättet samlingarna i ett museum växa på grund av gåvor av stor omfattning,
förefaller det mig vara alldeles oundgängligt, att den, som skall förestå
dessa samlingar, får något ytterligare understöd för att kunna hålla verksamheten
i gång på det sätt som han önskar. Jag menar sålunda att det väl
icke är oriktigt att öka anslaget på grund härav.

Jag kan ej heller, herr talman, stå riktigt okänslig inför det förhållandet att,
när man har med extra ordinära personligheter att göra, så får ett land. som
icke är större än vårt, litet grand taga hänsyn till det förhållandet. Nu är
det faktiskt så, att professor Johan Gunnar Andersson är en man, som man
kan ställa mycket långt fram, vilket världen också gör, och en sådan människa
som gör stora och märkliga insatser behöver litet mer för att kunna fylla
denna sin uppgift än genomsnittsmänniskan eller kanske den, som icke gör mer

Lördagen den lo april o. in.

89 Nr ‘20.

än håller ett arbete i gång. Det tycker jag, att man kan taga hänsyn till Anslag till den
också, och det är det andra skälet, som gör, att jag anser man bör i någon östasiatiska,
man tillmötesgå den framställning, som gjorts här ifrån föreståndarens sida. a^o^mg^n.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till och rösta för den reser- (j,''orts.)
vation, som avgivits av biskop Bergqvist.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag vill till att börja med rätta till en
uppgift, som oriktigt har kommit in i propositionen. Det står nämligen där,
att år 1926 »beräknades totalkostnaden för inredningsarbeten och för anskaffande
av ett studiebibliotek till 77,858 kronor 10 öre». Det var inte så. Totalkostnaden
beräknades till 70,000 kronor, och det är en skillnad, som inte
är oviktig. I övrigt anser jag mig böra ge en något mera utförlig uppläggning
av detta ärende för att inte utskottets majoritet skall komma att framstå såsom
mer eller mindre kulturbarbarisk.

När Kinakommittén på sin tid gick in till Kungl. Maj:t och begärde anslagför
den ostasiatiska arkeologiska samlingen, var det för att dels skaffa den
tak över huvudet och dels för att skapa möjlighet till bearbetning av materialet.
Vad man då behövde var lokaler, ett handbibliotek, ett årligt anslag till
driftkostnadeP och en ledare. Riksdagen beslöt år 1926 att ge 15,000 kronor
årligen till hyra, 50,000 kronor till inredningsarbeten — fördelade på tre år —

20,000 kronor till handbibliotek — fördelade på två år — 18,000 kronor i
driftkostnader jämte en personlig professur för Johan Gunnar Andersson. Detta
skedde för tre år sedan, och man ansåg sig då ha säkerställt två saker, nämligen
dels att samlingarna hade någonstans att vara och dels att de kunde
bearbetas. För säkerhets skull poängterade man, att de museala synpunkterna
finge föras åt sidan så länge, eftersom det var önskvärt att bringa ned
rumsbehovet. Att man inte sänkte anslaget till driftkostnader under de 18,000
kronorna, berodde därpå, att arbetena under den första tiden behövde bedrivas i
forcerat tempo — detta i sin tur beroende på att man hade förpliktelser gentemot
den kinesiska regeringen; man hade nämligen lovat att så fort som möjligt
skicka dubbletter. Departementschefen yttrade i detta sammanhang, att i
den mån dessa arbeten fullföljdes, minskades anslagsbehovet för nu ifrågavarande
ändamål, och departementschefen kunde göra detta därför att professor
Andersson själv hade påpekat att under den första tiden, då det gällde att uppställa
samlingarna och i övrigt organisera institutionen, måste driftkostnaderna
beräknas väsentligen högre än vad som sedermera komme att hliva fallet.

År 1927 hemställde föreståndaren, att man skulle öka driftkostnaderna; det
gällde särskilt amanuensen, som han ansåg borde ha högre lön. Vitterhetsakademien
ansåg sig däremot inte kunna gå fram med detta krav.

År 1928 framlade föreståndaren nya önskemål. Samlingarna hade ökats ut;
man behövde följaktligen större utrymme och man behövde också ytterligare
anslag till inredningen där. Dessutom kom han igen med sina krav på ökade
driftkostnader. Det var återigen amanuensen som det bl. a. gällde.

Riksdagen gav nu — således i fjol — nya 3,000 kronor till hyresersättning
och nya 7,860 kronor till inredningsarbeten, men Kungl. Maj:t hade inte ansett
sig kunna lägga fram frågan om driftkostnadernas ökande, och denna kom
således inte under riksdagens prövning.

Nu i ar begär departementschefen dels dessa 17.000 kronor till montrer, som
herr andre vice talmannen omnämnde, och dels 22,000 kronor till driftkostnader.

Utskottet i sin helhet går utan vidare med på de 17,000 kronorna, men då
vi komma till driftkostnaderna, anser utskottsmajoriteten, att någon utökning
av dessa inte rimligen kan beviljas. Och denna ståndpunkt har inte majoriteten
kommit till så där på en höft. Amanuensens lön. som man vill ha

Nr 20.

Lördagen den 13 april c. in.

Anslag till den höjd med 1,200 kronor, såväl som vaktmästarens avlöning, har redan depararkeokaiska
tementschefen pekat på. Det finns en bibliotekarie där, om vars berättigande
samlingen! man kan ställa sig tveksam, och det finns andra poster, som det kan tummas
(Forts.) Pa- Men det finns en annan sak också. År 1926 ansåg man, att till skrivoch
ritbiträden behövdes det 6,000 kronor. Numera behöves till skrivbiträde
inte mer än 3.000 kronor. Man har följaktligen lösgjort hela 3,000 kronor,
som väl kunna användas till någonting annat.

Hur ligger således saken? Jo, den ligger på det sättet, att riksdagen i
nya anslag beviljat dels 3,000 kronor till hyra, dels 7.860 kronor till inredningsarbeten
och nu håller på att bevilja 17,000 kronor till nya montrer. Det
gör inalles 27,860 kronor, och detta betyder, att tre år efter det att man först
beslöt i detta ärende, ha utgifterna ökats med ung. 27 procent. Man kan således
inte säga, att riksdagen inte har behjärtat de framställningar, som kommit.

Jag vill emellertid ytterligare säga, att man utan vidare och med fördel kan
föra ur diskussionen en synpunkt, nämligen den om hänsynen till professor
Johan Gunnar Andersson som den duktige och intresserade mannen. Ty det
måste jag säga —■ och jag tror att jag skulle kunna göra det å riksdagens vägnar
—• att riksdagen inte har visat sig okänslig för den synpunkten. Riksdagen
har givit professor Andersson en personlig professur, som sätter honom
i stånd att ägna sig åt precis vad han anser vara det, som han bör ägna sig
åt; och riksdagen har dessutom upprättat åt honom eu inslitution. Någonting
sådant gör inte riksdagen åt första bästa karl. Men vad vi i detta ögonblick
böra komma ihåg, det är, att år 1926 förklarade man, att driftkostnaderna
uppenbarligen i fortsättningen, sedan man hunnit förbi det värsta, skulle kunna
minskas. Departementschefen för sin del underströk detta, och departementschefen
var den gången jag. Jag har uppriktigt sagt ingen lust att ge
riksdagen den föreställningen att vad som då yttrades var ren bluff — någonting,
som sades, för att man skulle få saken igenom. Jag tycker det är rimligt,
att man håller igen på en punkt, där man rimligen kan hålla igen.

Det är på grund härav, herr talman, jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr Pauli: Herr talman, jag befinner mig bland de reservanter, som anse,
att man skall kunna höja anslaget med 2,000 kronor. Det är ju en betydande
nedprutning, som skett under departementschefens behandling av ärendet.
Han har nämligen sänkt det begärda anslaget med 3,000 kronor. Statsutskottet
har sedan ytterligare prutat 4,000 kronor, och vad reservanterna nu
hemställa om, är endast, att man vid denna sista nedprutning skall stanna
vid 2,000 kronor.

Jag tycker icke, att man kan, såsom den föregående ärade talaren gjorde,
beteckna ett sådant krav såsom orimligt. Jag förstår mycket väl, att den.
som för tre år sedan satt såsom departementschef och var med om att föreslå
medel till denna personliga professur och denna institution, och som då med
styrka betonade, att driftkostnaderna icke finge stegras, utan tvärtom borde
sjunka, när det värsta föret i portgången var över, att han i denna situation
skall hålla särskilt hårt på att de synpunkterna bli beaktade i fortsättningen.
Men jag ber kammaren påminna sig, vad herr Rydén nyss framhöll,
nämligen att det ju faktiskt är så, att denna institution, till vilken riksdagen
på förslag av departementschefen Olof Olsson år 1926 beviljade medel, icke
är samma institution som den, vi ha framför oss i dag. Det var en institution
med betydligt mindre omfattande samlingar. När man ser på de siffror, som
finnas i propositionen och som visa hur samlingarna numera utökats, förstår
man, att denna utökning icke bara betingar större lokaler, till vilket ändamål

Lördagen den 13 april e. m.

Öl

>''r 20.

riksdagen i fjol beviljade 3,000 kronor för ökade hyreskostnader samt ny inredning,
t. ex. dessa montrer, vilka vi nu, såvitt jag förstår, äro beredda att arkeologiska
bekosta utan en institution med detta större omfång måste även kräva något samlingen.
större driftkostnader. (Forts.)

Jag skall icke ge mig in på någon debatt rörande detaljerna i den uppgjorda
staten. Jag får dock säga, att om riksdagen beviljat medel till ett litet
fackbibliotek i samband med denna institution och man vet, att den besökes
av ett stort antal forskningsintresserade, icke bara från vårt land utan även
från utlandet, vilka givetvis ha intresse av att begagna fackbiblioteket, så är
det väl icke orimligt, att det engageras en person, som är i stånd att sköta detta
bibliotek. Det har ju icke någon uppgift att fylla, om det icke på lämpligt
sätt göres tillgängligt för dem, som önska använda det. Jag kan alltså icke
förstå, att dessa kostnader äro omotiverade. Huruvida summan är den riktiga,
är jag icke i stånd att bedöma. Utan att således ingå på några detaljer
vill jag dock hemställa till kammaren, huruvida det icke kan anses rimligt,
att, när riksdagen redan genom att öka på hyresanslaget och anslaget för inredning
och därmed överskridit den ram, som angavs av 1926 års riksdag,
riksdagen tager ännu ett litet steg i fråga om de av utvidgningen betingade
driftkostnaderna.

Jag tycker visserligen liksom min ärade vän herr Olof Olsson, att det var
en stor ära, som de svenska statsmakterna bevisade denne förtjänte vetenskapsman
för tre år sedan, då de gåvo honom en personlig professur och en institution.
Men jag tycker därför också att de svenska statsmakterna icke böra
låta en, jag vågar säga det, omotiverad njugghet i viss mån förtaga intrycket
av vad som den gången gjordes. Jag anser, att vi ha alla skäl att gå med på
reservationen, som ju faktiskt innebär en mycket anspråkslös anslagshöjning.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Bergqvist in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergqvist begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
75, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bergqvist m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 76—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 20.

Lördagen den 13 april e. m.

Ang. skeppsbyggeriundervisningen
vid
tekniska
högskolan.

Punkten lOti.

Lades till handlingarna.

Punkterna 107—127.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 128.

Under punkten 127 av åttonde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att

1. besluta, att vid tekniska högskolan skulle — med indragning från och
med den 1 juli 1929 av den därstädes inrättade professuren i skeppsbyggnadslära
-— från samma tidpunkt inrättas dels en professur i skeppsteori, dels ock
en professur i skeppsbyggnad med enahanda avlönings- och pensionsförmåner,
som vore förenade med övriga professorsbefattningar vid högskolan, och med
skyldighet för befattningarnas innehavare att vara underkastade de för dessa
förmåners åtnjutande fastställda villkoren och bestämmelserna;

2. dels öka det i den nuvarande ordinarie staten för tekniska högskolan upptagna
förslagsanslaget till avlöningar till professorer, nu 409,000 kronor, med
11,500 kronor till 420,500 kronor,

dels ock vidtaga de ändringar i den i staten för tekniska högskolan under
rubrik Befattningshavare å ordinarie stat upptagna anmärkningen, att professorsbefattningarna
vid högskolan angåves till 37, att den under 20) uppförda
professuren i skeppsbyggnadslära uteslötes samt att i stället infördes dels en
professur med ämnesområde: skeppsteori, dels ock en professur med ämnesområde:
skeppsbyggnad;

3. minska det i den nuvarande ordinarie staten för tekniska högskolan upptagna
anslaget till arvoden till speciallärare, nu 104,500 kronor, med 9,000 kronor
till 95,500 kronor; samt

4. öka det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid tekniska högskolan
med 2,500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en av herr Julius
Hedvall in. fl. inom andra kammaren väckt motion (II: 31), däri hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå vad Kungl. Maj:t under ovannämnda punkt
hemställt rörande inrättandet av ny professur vid tekniska högskolan.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till herr Hedvalls m. fl. berörda motion (II: 31),
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr statsrådet Lindskog: Herr talman, mina herrar! Det är icke alls

min avsikt att på något sätt försöka få kammaren att ändra mening i denna
punkt, men jag har ett behov att i denna kammare liksom i andra kammaren
deklarera min ståndpunkt i vissa hänseenden. Man har nämligen i viss mån
missförstått denna min ståndpunkt, och jag vill därför säga, att jag för min
del anser, att det för visso finns många starkt vägande skäl för de önskningar,
som på vissa håll existera för en utbyggnad av Chalmerska institutet till en
högskola, men jag anser, å andra sidan, att en dylik utveckling kommer att i
sin förberedelse taga så pass lång tid i anspråk, att jag har ansett det vara beklagligt
att under dessa väntans år det otillfredsställande tillståndet skulle fortfara,
som nu äger rum med undervisning i skeppsteori och skeppsbyggnad vid
tekniska högskolan.

Det är därför jag tillåtit mig föreslå för kammaren en professur i skepps -

Lördagen den 13 april e. m.

93 » 20.

Ang. skeppsbyggeriundervisningen
vid
tekniska
högskolan.
(Forts.)

Herr Bergqvist: Herr talman! Utskottets ståndpunkt i denna fråga innebär
icke något som helst bestridande av att en professur i skeppsbyggnadsteori
i landet kan vara av behovet påkallad, men när frågan om Chalmerska institutets
förändring till teknisk högskola har uppkommit och denna fråga tarvar
en utredning, innan riksdagen kan gå att besluta i densamma, har utskottet ansett,
att frågan om inrättandet av sådan professur bör anstå. Om det blir två
tekniska högskolor, blir det nödvändigt att göra en utredning om fördelningen
av olika fack mellan dessa båda.

Det är visserligen riktigt, som herr statsrådet säger, att det kominer att bli
vissa olägenheter under den tid utredningen pågår och att här ifrågavarande
gren av teknisk undervisning vid tekniska högskolan kommer att något lida.
men jag vill för min del uttala den förhoppningen, att den utredning, som utskottet
har ifrågasatt, måtte komima att verkställas så fort ske kan.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 129—136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

teori och en i skeppsbyggnad. Samtliga hörda myndigheter ha nämligen bestämt
uttalat sig för att det nuvarande tillståndet vid tekniska högskolan icke
är tillfredsställande, och för den mycket billiga summan av 2,500 kronor skulle
man kunna få en anordning, som av samtliga myndigheter har ansetts vara tillfredsställande.
Jag har blott velat säga detta.

En undersökning av Chalmerska institutets utveckling till högskola kräver
ju för det första, en mycket omsorgsfull kostnadsberäkning och, för det andra,
mycket noggranna undersökningar på vad sätt man skulle fördela undervisningen
vid tekniska högskolan och vid Chalmerska institutet. Det skulle, som sagt.
säkerligen draga ut på tiden en hel del år, innan riksdagen kunde vara färdig
med att fatta position till allt detta, och under denna tid måste således tyvärr
undervisningen vid tekniska högskolan i skeppsteori och skeppsbyggnad vara
otillfredsställande, rätt mycket baserad på extra ordinarie lärarkrafter. Detta
har för mig varit anledningen, varför jag framlagt det förslag, som här föreligger,
och det har således icke på något sätt varit att föregripa, uppfattningen
om huruvida Chalmerska institutet bör eller icke bör ombildas till högskola.

Punkten 137.

Lades till handlingarna.

Punkterna 138—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj ds i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till arvode åt ett
byggnadssakkunnigt biträde hos skolöverstyrelsen anvisa för budgetåret 1929/
1930 ett extra anslag av 6,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Olof Olsson, Nilsson
i Gränebo, Wigforss och Andersson i Ovanmyra ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa.

Anslag
till byggnadssakkunnigt

biträde hos
skolöverstyrelsen.

Nr 20. 94

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag
till byggnadssakkunnigt

biträde hos
skolöverstyrelsen.

(Forts.)

att riksdagen måtte till arvode åt ett byggnadssakkunnigt biträde hos skolöverstyrelsen
anvisa för budgetåret 1929/1930 ett extra anslag av 4,800 kronor.

Herr Olsson, Olof: Jag förekommer, herr talman, vid en reservation här,

och det är anledningen till att jag ännu en gång har begärt ordet. I denna
reservation ligger på intet sätt någon ofördelaktig värdesättning av det byggnadstekniska
biträde, som här är i fråga. Det uttalades i andra kammaren,
när ärendet behandlades där, att det vore ledsamt, om riksdagen skulle följa
reservationen, därför att det av den man, som det här gäller, kunde kanhända
komma att betraktas som ett misstroendevotum. Personligen vill jag inte deltaga
i något sådant mistroendevotum. Tvärtom hyser jag en verkligt hög
uppskattning av den man, som denna fråga rör. Och om nu någon skulle säga,
att det förefaller vara rätt likgiltigt, när det inte i kväll kommer att resultera
i en hemställan om pengar, så vill jag säga, att det gör jag ändå.

Emellertid har detta ärende tvingat oss att göra vissa jämförelser, och jag har
då funnit, att en hel del människor inom skolvärlden göra ett inte bara gott
utan i hög grad kvalificerat årsarbete för en lön, som inte mycket överstiger
den summa, som här är i fråga. Strängt taget är väl detta en syssla vid sidan
om mycket annat — inte på det sättet, att detta arbete skötes på lediga stunder,
utan så, att det liksom är adjungerat någonting annat, som väl ger lejonparten
av den årsinkomst, som vederbörande kan räkna med. Det är detta som gjort,
att jag för min del måst anse, att det inte är nödvändigt att höja här. Men
jag vill gärna tillägga, att det kommer inte att hos mig väcka någon som helst
sinnesrörelse, därest kammaren på denna punkt skulle ha en annan uppfattning
än jag.

Jag ber i alla fall, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bergkvist: Herr talman! Det förslag om höjt arvode åt skolöver styrelsens

byggnadssakkunnige biträde, som av Kungl. Maj:t framställts, har
av utskottets majoritet ansetts befogat och skäligt. Sedan denne byggmästare
antogs såsom biträde i överstyrelsen, har nämligen hans arbete betydligt utökats.
Riksdagen har sedan dess beslutat om bidrag till skolhusbyggnader i
rikets nordligaste gränstrakter. Riksdagen har beslutat om bidrag till skolhem
i de tre nordligaste länen. Riksdagen har beslutat om anslag till skolhusbyggnader
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län etc. Därigenom
har han fått en massa ansökningar från de olika skoldistrikten att granska,
varigenom hans tid har blivit upptagen långt utöver vad som beräknades från
början. Det är klart, att denna arkitekt icke kan leva på de 4,800 kronor, som
han har från skolöverstyrelsen, utan han måste även driva privat arkitektsverksamhet.
Men i samma mån som han blir upptagen av sitt arbete som byggnadstekniskt
biträde i skolöverstyrelsen, måste han avstå från privat arbete.
Därför är det billigt och skäligt, att han får en förhöjning av sitt arvode,
och det förslag, som här föreligger om en höjning med 1,200 kronor, är enligt
min uppfattning mycket blygsamt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck: Till vad den ärade talesmannen för utskottet anfört är icke
mycket att tillägga. Men då jag rätt väl känner den verksamhet det här är
fråga om, skall jag i alla fall be att få lämna ett par sakliga upplysningar, som
kunna vara ägnade att belysa den föreliggande frågan.

Detta byggnadssakkunniga biträde ställdes till skolöverstyrelsens förfogande

Lördagen den 13 april e. in. 1(5

för något mer än tio år sedan. Arvodet fastställdes då till 3,500 kronor. Sedermera
ökades det i samband med den allmänna löneregleringen till 4,800
kronor, men denna ökning var mera skenbar än verklig, därför att dyrtidstillägget
samtidigt reducerades. Under de år som gått har emellertid, som
herr Bergqvist nyss anförde, arbetsbördan högst väsentligt ökats. Den har
vuxit därigenom, att staten utsträckt sin understödsverksamhet till skolbyggnaderna
i Norrland, men den har också i mycket hög grad ökats därigenom, att
kommunerna för den allt livligare skolbyggnadsverksamheten ha varit hänvisade
till att i vidgad utsträckning upptaga lån för bs^ggnadsarbetenas fullföljande
och verkställande, i vilket sammanhang ritningar måste uppgöras och underställas
Kungl. Maj ds prövning. Dessa ritningar nagelfaras av skolöverstyrelsen,
innan slutlig prövning av låneansökningarna sker. Härvid är just ifrågavarande
byggnadssakkunniga biträdes bistånd ovärderligt. Han får nedlägga
en högst betydande möda på att granska ritningarna, och därvidlag visar
det sig mycket ofta, att arbetena kunna utföras väsentligt billigare, enklare
och bättre än skoldistrikten själva tänkt sig. Han gör då upp nya skisser,
som ställas till kommunernas förfogande utan någon som helst ersättning.
Kommunerna ha sålunda en synnerligen stor fördel, därigenom att de beredas
tillgång till den sakkunskap, som detta byggnadssakkunniga biträde representerar,
och till följd därav i ett betydande antal fall, vågar jag säga, kunna
byggnadskostnaderna icke oväsentligt nedbringas. Vidare är det en annan
grupp av ärenden, nämligen sådana där det gäller dispens från boställsordningen,
vid vilka också det byggnadssakkunniga biträdets erfarenhet tages i anspråk.
Aven i detta avseende har jag många gånger med egna ögon iakttagit,
hur en praktisk lösning alldeles utan ersättning har ställts till kommunens förfogande,
i det att en omarbetning av ritningarna verkställts inom skolöverstyrelsen
av dess arkitekt.

När reservanterna ställa sig skeptiska och betvivla, att »den inträdda ökningen
av biträdets arbetsbörda är så stark, att den föreslagna arvodeshöjningen
kan anses befogad, eller att berörda ökning av arbetsuppgifterna kommer att
bliva konstant eller eventuellt ytterligare tillväxa», vågar jag på grundvalen av
min ganska omfattande personliga erfarenhet på området bestrida, att detta uttalande
äger fog, och jag vill påstå, att reservanterna ha varit mer skeptiska
än som är av förhållandena motiverat. Det är också anmärkningsvärt, att statskontoret
uttryckligen har erkänt, att arbetsbördan genom statens medverkan
avsevärt ökats, och byggnadsstyrelsen, som bör alldeles särskilt väl känna till
hithörande förhållanden och kunna värdesätta arbetsprestationer på detta område,
uttalar, att styrelsen varit i tillfälle att närmare taga del av arbetet
och omfattningen av arbetsuppgifterna samt finner den ifrågasatta ökningen
av arvodet väl grundad. Med all respekt för opponenternas sakkunskap och
omdöme vågar jag med hänsyn härtill framföra en stilla undran, om icke den
empirism, som kommer till uttryck i reservationen, är väl dogmatisk.

Jag skall icke närmare utveckla de fördelar jag redan berört av att skolmyndigheterna
ha till sitt förfogande en kunnig och intresserad sakkunnig å byggnadsområdet,
utan jag skall till slut endast be att få understryka, att kommunerna
ha en avsevärd fördel av att ifrågavarande granskningsarbete blir fullgjort
med den sakkunskap och det intresse, som verkligen lagts i dagen, samt
att staten också har ett stort och beståndande gagn av den verksamhet, varom
här är fråga. Det utgör sannerligen icke någon överbetalning, om man höjer
ersättningen, såsom här av Kungl. Maj:t föreslagits. När dessutom reservanternas
ärade talesman själv antydde, att han skulle med jämnmod bära, om
denna kammare biträdde utskottets hemställan, ber jag att få vädja till kammaren
att i detta fall skänka Kungl. Maj ds av utskottet tillstyrkta förslag
sitt bifall.

Nr 20.

Anslag
till byggnadssakkunnigt

biträde hos
skol överstyrelsen.

f För ta.)

Nr 20.

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag
till byggnadssaklcunnigt

biträde hos
skolöverstyrelsen.

(Forts.)

Anslag till
språkundervisning

genom infödda
lärare.

Herr statsrådet Lindskog: Herr talman! Jag ber för min del att få på
det livligaste instämma i de enligt min mening mycket starka argument, som
herrar Bergqvist och Björck här anfört. Jag har icke för min del kunnat
komma till annat resultat än att när man så betydligt ökat arbetsbördan för
denne person, fordrar också konsekvensen, att man åtminstone i någon mån ökar
hans ersättning för arbetet. Det har redan anförts, hur skolhusbyggnaderna
i Norrland svälla ut och bereda ökad arbetsbörda. Jag skall påpeka en annan
sak, nämligen skolreformens verkningar. Det blir nödvändigt att företaga en
hel del om- och tillbyggnader exempelvis blott och bart därigenom, att samrealskolor
införas i så stor mängd. När man så betydligt ökar arbetsbördan,
menar jag verkligen, att man också i någon mån måste öka ersättningen. Särskilt
vill jag betona, att ifrågavarande persons arbete i mycket betydande utsträckning
medfört besparingar för våra kommuner. Det har förekommit, att
kostnaderna för skolhusbyggnader sänkts med till och med ett par hundratusen
kronor, tack vare det arbete, som detta byggnadstekniska biträde har nedlagt.
Det synes mig verkligen, att det är väl använda pengar att ordentligt ersätta
honom för hans arbete.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad*gjorde herr talmannen i enlighet
med föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Olof, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad
143, röstar

statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8
Ja;

punkten

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 1AA—161.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 162.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att för anordnande genom infödda
lärare av undervisning i tyska och engelska vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter anvisa för budgetåret 1929/1930 ett extra anslag av 7.000 kronor.

Lördagen den 13 april e. m. 97

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft eu inom första
kammaren av herr I. Pauli väckt motion (I: 79), vari hemställts, att riksdagen
måtte för anordnande genom infödd lärare av undervisning i franska
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra anslag av 3,500 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, för anordnande genom infödda
lärare av undervisning i tyska och engelska vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter anvisa för budgetåret 1929/1930 ett extra anslag av 7,000 kronor;

b) avslå herr I. Paulis berörda motion (I: 79).

Reservation hade avgivits av herr Pauli, vilken ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) --— — — — ------------------—

b) med bifall till herr Paulis motion (I: 79) för anordnande genom infödd
lärare av undervisning i franska vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag av 3,500 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall be att få upptaga kammarens tid

några korta minuter för att påpeka vikten av det förevarande ärendet. Annars
skulle kammaren kanske lätt kunna få den föreställningen, att när här
blott finnes antecknad en enda isolerad reservant, det måste vara fråga om en
ganska obefoga,d motion. En sådan uppfattning är det emellertid för var och en,
som tänkt sig in i saken, omöjligt att dela, och det gläder mig att se, att herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet också förklarat sig anse, att
»vissa skäl» tala för anställandet av en assistent i franska vid de allmänna läroverken,
även om han tills vidare icke velat begära några medel till detta
ändamål.

Vi bevilja år efter år medel till infödda biträdande lärare i engelska och i
tyska, vilka fara omkring och tillbringa några dagar i sträck vid de olika
läroverken, hålla uppläsningar och samtala med pojkarna, och det är en allmän
uppfattning, skulle jag tro, att dessa övningar äro till mycket stor nytta.
Jag har nu.i min motion velat framhålla, att sedan franskan har fått en mer
och mer utvidgad ställning på skolschemat, är det, som överstyrelsen säger, icke
bara önskvärt utan rent av nödvändigt, att även franskan får en sådan infödd
assistent. Jag skulle till och med vilja säga, att det är mera nödvändigt än att
ha den nuvarande assistenten i tyska, ty även om denne gör stora tjänster, är
dock, som kammarens ledamöter mycket väl veta, franskan ett betydligt svårare
språk än tyskan, både att uttala och att begripa. Därför är naturligtvis
en infödd lärare i detta fallet av ännu större vikt.

Jag vill också påpeka en liten sak, som har symtomatisk betydelse. I de
experiment med skolradio, som under innevarande vårtermin bedrivas i vårt
land, har man. även infogat uppläsningar på franska, liksom på engelska och
tyska. Jag vill inte säga något ont om dessa radioföreläsningar i allmänhet,
men jag får erkänna, att jag är mycket skeptisk beträffande deras nytta, när
det gäller främmande levande språk. En infödd lärare, som sitter framför
klassen och som direkt kan meddela sig med eleverna, kan säkerligen vara till
ofantligt mycket större gagn.

Om vi nu äro överens angående den principiella nyttan av en befattning av
detta slag — och det hoppas jag vi äro — så återstår frågan, huruvida man
bör omedelbart i år inrätta en sådan. Herr statsrådet anser icke, att det är
behövligt; men jag ber att få fråga statsrådet, huruvida han har tagit med i

Första hammarens protokoll 1929. Nr SO. 7

Tir 1».

Anslag till
språkundervisning

genom infödda
lärare.
(Forts.)

Nr 20. gg

Lördagen den 13 april e. m.

lärare.

(Forte.)

Anslagtill räkningen, att man redan i år har börjat med franska i första ringen, medan
undervisning man förut gjorde det först i andra ringen, och att de nya undervisningsplagenom
infödda nerna i franska samt därmed hela den utvidgade kursen komma att tillämpas
i-— från och med nästa hösttermin. Skall man alltså redan under detta första år
kunna ha någon nytta av en sådan assistent, böra ju medel beviljas redan nu.
För övrigt har det ena läroverket efter det andra gått in till Kungl. Maj:t och
begärt anslag till tillfälliga kurser. Om man beviljar flera sådana tillfälliga
kurser, dröjer det icke länge, innan kostnaderna för dem uppgå till mer än väl
så mycket som en fast assistent kostar.

Nu inbillar jag mig naturligtvis icke, att jag skall lyckas omvända kammaren
till min åsikt, och jag tänker icke heller begära någon votering, men jag har
tillåtit mig framhålla detta, därför att jag hoppas, att den här närvarande
ecklesiastikministern skall göra vad på honom ankommer, för att föra detta av
honom själv understrukna önskemål i hamn till nästa år.

Häri instämde herrar Holmgren och Petrén.

Herr Bergftvist: Herr talman! Utan att underkänna det beaktansvärda i
motionärens framställning anser jag mig dock, med hänsyn till att intet förslag
i ärendet i år framställts från Kungl. Maj:t, böra yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr örne: Herr talman! Som chef för ett svenskt ämbetsverk som har
franska till officiellt språk i sina internationella förbindelser och av alla de
inträdessökande i postexpeditörs- och postassistentgraderna måste fordra franska
som obligatoriskt ämne och av dem kräver mycket goda kunskaper däri,
skall jag be att på det livligaste få ansluta mig till de synpunkter, som herr
Pauli här har framhållit.

Herr Bergman: Herr talman! Jag skulle kanske kunna inskränka mig

till att instämma med herr Pauli. Emellertid skulle jag vilja särskilt påpeka
en sak, nämligen att erfarenheterna från vissa trakter, där svenska män under
sista tiden haft utsikter till arbete, äro förtjänta att i detta sammanhang
omnämnas. Det gäller vissa delar av främre Asien, där bl. a. åtskilliga stora
järnvägsbyggnader äro under arbete. Under vistelse i dessa trakter för ett
par år sedan erfor jag av svenska män i ansvarig ställning, att det hade varit
mycket lätt att få anställning för flera svenskar där, särskilt svenska ingenjörer,
med hänsyn till dessas förstklassiga utbildning, men att det huvudsakliga
hinder, som gjorde, att man icke kunde anställa dem, var, att kunskapen
i franska hos de personer, som kunde komma i fråga, var obefintlig eller ringa.
Franska språket är därute det västerländska språk, som mest användes. Det
var större utsikter för personer från Danmark och andra länder att få en sådan
anställning, som annars en del arbetslösa svenska ingenjörer kunnat erhålla.
Jag vill nämna detta, därför att det ytterligare stryker under behovet
av att främja undervisningen i franska.

Jag instämmer alltså i det väsentliga i vad herr Pauli sagt och i den av honom
uttalade önskan, att någonting måtte göras till nästa år. Men jag kan
inte fullt instämma med honom, då han i förbigående talade med en viss ringaktning
om radioföredragen på franska. Dessa ha också sin icke ringa betydelse.
Det ena bör man göra och det andra icke låta.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 163—179.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 13 april e. m.

Nr 30L

Punkten 180.

Lades till handlingarna.

Punkterna 181—185.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 186,

Lades till handlingarna.

Punkten 187.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 188.

Lades till handlingarna.

Punkterna 189—191.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 192.

_I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts under punkten 191 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen
framlagda förslag, samt med avslag å herrar E. Svensons m. fl. och
Anderssons i Ovanmyra m. fl. motioner I: 138 och II: 227 ävensom herr
Magnussons i Kalmar motion (II: 233),

a) besluta, utom annat,

att till en var av sju gymnastikkonsulenter skulle från och med den 1 juli
1929 utgå avlöning med 5,300 kronor, därav 3,500 kronor lön och 1,800 kronor
tjänstgöringspenningar, vartill skulle komma två ålderstillägg till lönen, vartdera
å 500 kronor, dock att för konsulent, som av Kungl. Maj :t tillsatts genom
förordnande på viss tid, lönen skulle minskas med 200 kronor; samt

att ortstillägg därjämte skulle utgå enligt de grunder, som vore föreskrivna
i fråga om folkskolinspektör;

b) föreskriva att för åtnjutande av de förslagna avlöningsförmånerna skulle
i tillämpliga delar gälla enahanda villkor och bestämmelser, som i sådant
hänseende vore stadgade angående avlöningsförmåner åt folkskolinspektörer
m. m.;

c) i riksstaten uppföra

1) till avlöning m. m. åt gymnastikkonsulenter ett ordinarie förslagsanslag
av 42,000 kronor;

2) till resekostnadsersättning åt gymnastikkonsulenter ett ordinarie förslagsanslag
av 40,000 kronor.

I de likalydande motionerna nr 138 i första kammaren av herr E. Svenson
m. fl. och nr 227 i andra kammaren av herr J. E. Andersson i Ovanmyra m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag angående
anslag till avlöning åt gymnastikkonsulenter med 42,000 kronor ävensom resekostnadsersättning
åt samma konsulenter med 40,000 kronor.

I motionen nr 233 i andra kammaren av herr K. Magnusson i Kalmar hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå det av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen,
åttonde huvudtiteln, sid. 478—493, framförda förslaget om anställande

Anslag till
gymnastikkonsuknler.

Nr 20. 100

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

av gymnastikkonsulenter samt minska budgetens summa med det belopp, som
ett bifall till detta motionsyrkande kunde föranleda.

Vid förevarande punkt hade reservationer anmälts av, utom annan,

1) herrar Pauli, Hansén, T helin, Olsson i Blädinge, Wig forss, Persson i
Falla och Sandwall, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) med bifall till herrar E. Svensons m. fl. och Anderssons i Ovanmyra

m. fl. berörda motioner (I: 138 och II: 227) ävensom herr Magnussons i Kalmar
ifrågavarande motion (II: 233) avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag,
samt ( n

b) till gratifikationer åt de för gymnastikundervisningen vid folk- och småskolor,
fortsättningsskolor, högre folkskolor samt läroanstalter för dövstumma
och blinda anställda inspektörerna för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra
anslag av 20,000 kronor, att utgå enligt de grunder, som av Kungl. Maj :t bestämdes; 2)

av herr Olof Olsson och herr Nilsson i Gränebo, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr Pauli: Herr talman! Jag befinner mig vid denna punkt tillsam mans

med ett par andra av kammarens ledamöter som reservant mot utskottets
hemställan. Såsom torde vara bekant för herrarna, har denna fråga redan förevarit
i andra kammaren, och där har reservationen segrat med stor majoritet.
Jag tror inte, att man får tolka denna andra kammarens ståndpunkt, lika litet
som den ståndpunkt, som i utskottet intagits av reservanterna, såsom något
uttryck för ett bristande intresse för vår folkskolungdoms fysiska fostran. Jag
är övertygad om, att vi alla äro överens om att denna fostran är synnerligen
viktig, och den enda skillnad, som föreligger, gäller de rätta vägarna för främjande
av denna fostran.

När man ser på det här föreliggande ärendets historia, finner man att den
är ganska egendomlig. Man kan på sätt och vis datera början av ärendets
riksdagshistoria tillbaka till 1923, då några motioner hade väckts angående
gymnastikinspektionen och då tillfälliga utskott i båda kamrarna framlade förslag
om en skrivelse till Kungl. Maj :t om att kostnaderna för gymnastikinspektionen
på lämpligt sätt måtte nedbringas. Jag skall icke trötta kammaren med
att genomgå de många data, som angivas i den kungl. propositionen, men
vi veta alla, att detta ärende har varit föremål för en synnerligen flitig och
mångsidig behandling av olika kommittéer och olika myndigheter. Att Kungl.
Maj:t nu har framlagt proposition om dessa sju gymnastikkonsulenter, beror,
som vi veta, närmast på att riksdagen i fjol skrev och begärde, att till följande
år ett förslag skulle framläggas efter de linjer som då hade föreslagits
av enskilda motionärer. Innehållet i deras yrkanden var i allt väsentligt detsamma,
som man nu återfinner i den kungl. propositionen. Man skulle alltså
med en viss rätt kunna säga, att konsekvensen fordrar, att riksdagen går in
för detsamma som i fjol begärdes, och i varje fall finnes ingen anledning att
ställa Kungl. Maj :t mot väggen för att man på det hållet velat lojalt effektuera
riksdagens önskan.

Men det visade sig både i utskottet och i andra kammaren, att man, när det
nu i år gällde det definitiva avgörandet, kände sig ganska tveksam, huruvida
man på den här föreslagna vägen verkligen vinner det som man vill vinna.
Vad man vill vinna, är ju att å ena sidan så praktiskt som möjligt ordna övervakandet
av den fysiska fostran i folkskolorna och å andra sidan finna en

Lördagen den 13 april e. m.

101 Nr 20.

ekonomisk ram för denna verksamhet, som är för staten så fördelaktig som
möjligt. Reservanterna ha icke blivit övertygade vare sig att den föreslagna
åtgärden praktiskt sett är den bästa möjliga eller att den ur ekonomisk synpunkt
är särskilt fördelaktig. Vi behöva ju bara se på de kostnader, som redan
dessa sju konsulenter skulle föranleda, och vi böra då från början hålla i
minnet, att det icke är meningen, att organisationen skall begränsas till dessa
sju, utan att den skall utvidgas till ett betydligt större antal. 1924 års gymnastiksakkunniga
hade för sin del föreslagit tio ä elva konsulenter. När gymnastikinspektörerna
yttrade sig över deras förslag, ansågo de, att det var för
få och att konsulentområdena blevo för stora. De föreslogo därför en ökning
till tretton ä fjorton. Vi finna också, att den senaste kommittén, 1927 års gymnastiksakkunniga,
menat, att man borde tänka sig en ökning av antalet, så fort
en sådan visade sig av behovet påkallad. Såvitt jag förstår, kommer en sådan
att visa sig påkallad mycket snart, för såvitt dessa konsulenter verkligen skola
räcka till för de uppgifter man har tänkt sig att de skola fylla.

Det besvärliga är emellertid, att just beträffande dessa deras uppgifter känner
man sig sväva i ganska stor okunnighet. Det heter, att de skola ha en konsulterande,
rådgivande och instruerande uppgift, och jag förstår ju också,
att den förebild, som har föresvävat de herrar, vilka ha drivit
fram denna reform, är den verksamhet, som en över hela riket välbekant
gymnastikinspektör nere i Skåne, kapten Berg von Linde, sedan
åratal där har utövat. Kapten Berg von Lindes verksamhet står helt
säkert över allt beröm. Han har kanske gjort mera för höjandet av intresset
för gymnastik och sund idrott bland vår skolungdom än någon annan i
den nuvarande svenska generationen -— jag tror knappt, det är någon överdrift
att säga detta. Och när vi här tveka att gå med på regeringspropositionen, så
innebär detta inte alls något misstroendevotum mot kapten Berg von Linde.
Hade man kunnat garantera, att vi verkligen skulle haft tillgång till en rad
personer med samma eller tillnärmelsevis samma kvalifikationer som denne
man, så tror jag verkligen, att man skulle ha ställt sig betydligt mera tveklös
till detta förslag. Men jag tror inte, att man kan ställa upp en sådan rad av
Berg von Lindar, om jag så får uttrycka mig. Jag tror, att han i detta avseende
är ett unicum. Man skulle ju kunnat tänka sig, att man tills vidare hade
nöjt sig med att försöka få till stånd en rikskonsulent och att till denna befattning
utse herr Berg von Linde. Jag är säker på att han i en dylik befattning
skulle kunna uträtta mycket gott, även om han då naturligtvis finge taga uppryckningen
av gymnastikundervisningen mera successivt, det ena länet efter
det andra. Ett sådant förslag skulle åtminstone jag för min del inte ha satt
mig emot. Men här går man nu med detsamma in för att inrätta en alldeles
ny tjänstemannakår, ganska högt avlönad, med uppgifter, som ännu inte äro
fast bestämda; och samtidigt heter det hos någon av de hörda myndigheterna,
att man här bör gå fram på experimentets väg och lära av erfarenheten för
att sedan kunna ge en mera bestämd form åt det hela. Jag får ju säga, att det
är en form för experiment, som förefaller något våghalsig från de svenska
statsmakternas sida —, att experimentera genom att med ett enda slag upprätta
eu helt ny, fast avlönad tjänstemannakår! Det finns nog anledning till att här
taga sig en funderare, och det är detta reservanterna ha tillåtit sig rekommendera
riksdagen att göra.

Nu finns det vissa motionärer, som på ett helt annat sätt än den reservantgrupp,
till vilken jag räknar mig, ställa sig avvisande och vilja ha bort även
det nuvarande övervakandet av vår gymnastikundervisning. Herr Andersson
i Ovanmyra m. fl. ha motionerat om att man inte bara skall avslå förslaget om
inrättande av konsulenter, utan att man också skall plocka bort hela den nuvarande
formen för gymnastikinspektion och lägga allt detta på folkskolinspek -

A nslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

Kr 20.

102

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag till
gymnastikhmsulenter.

(Vorts.)

törerna. Detta är i själva verket samma yrkande, som framställdes år 1923,
också från lantmannahåll, och som då föranledde den riksdagsskrivelse jag nyss
talade om. Vi ha för vår del inte kunnat vara med om något sådant. Vi ha
tillåtit oss att i reservationen påpeka, att de nuvarande inspektörerna jämte sin
rent inspekterande uppgift också i stor utsträckning fullgöra just dessa konsulterande,
rådgivande och instruerande uppgifter, som Kungl. Maj :t tänkt pålägga
konsulenterna, och vi tro, att dessa gymnastikinspektörer i det stora
hela utföra ett gagneligt arbete, även om de som sagt inte alla kunna jämföras
med denne man nere i Skåne, som synes ha bragt även de lugnaste skåningar i
vild entusiasm för sig och sin verksamhet. Vi vilja därför inte gå med på att
man för närvarande tager ett sådant steg som att helt enkelt avskaffa gymnastikinspektörerna,
utan att sätta något annat i stället. Vi ha endast velat uppmana
riksdagen att vila på hanen och låta undersökningen gå vidare. Och vi
hoppas, att man skall kunna komma fram till en form för vården om folkskolebamens
fysiska fostran, som på ett bättre sätt än det nu föreliggande
förslaget tillgodoser både den praktiska och den ekonomiska sidan av saken.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag tillåter mig yrka bifall till den
av mig själv samt, inom denna kammare, herrar Hansén och Thelin avgivna
reservationen.

Herr Bcrggvist: Herr talman! Jag ämnar inte ingå i någon sakdebatt

om de här ifrågasatta gymnastikkonsulenterna. Jag vill inskränka mig till
att erinra kammaren om att riksdagen själv har begärt, att Kungl. Maj:t skulle
framlägga förslag om dessa befattningars inrättande. Det förelåg vid 1928
års riksdag två motioner, däri hemställdes, att riksdagen ville bestämma vissa
avlöningsbelopp från och med den 1 juli 1928 till en var av sju konsulenter för
undervisningen i gymnastik med lek och idrott. När statsutskottet behandlade
ärendet, kunde utskottet visserligen inte då tillstyrka motionerna, men utskottet
gjorde ett bestämt uttalande av innebörd, att utskottet önskade, att förslag
skulle framläggas i ärendet, och riksdagen skrev på följande sätt: »I betraktande
alltså av den stora betydelse, som enligt riksdagens mening bör tillmätas
nu ifrågavarande angelägenhet, anser riksdagen, att åtgärder snarast böra vidtagas
för realiserande av de synpunkter och förslag, som innefattas i ovanberörda
motioner. Det synes emellertid riksdagen icke tillrådligt att nu bifalla
förslaget, men anser sig riksdagen böra hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t må till 1929 års riksdag framlägga förslag i ämnet.» Det är ju klart,
att när ett sådant uttalande utgått från det utskott, man själv tillhör, och man
varit med om uttalandet, man icke kan annat än taga konsekvenserna även
om man skulle blivit tveksam i saken. För mig åtminstone har det synts absolut
omöjligt att frångå detta uttalande, och jag anser, att Kungl. Maj:t har
varit i sin fulla rätt, och inte bara det, Kungl. Maj:t har varit skyldig att
framlägga detta förslag.

Jag ber med hänvisning till detta förhållande att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet Lindskog: Herr talman, mina herrar! När jag hörde herr
Paulis anförande, fick jag nästan det intrycket ■— jag blev något störd på annat
håll — som om han menade, att det enda skälet till att jag lagt fram detta
förslag var, att riksdagens direktiv liksom band mig. Och då jag nyss hörde
biskop Bergqvists anförande, var det inte utan, att jag fick det intrycket, att
när han nu höll på förslaget, var det därför, att han kände sig bunden av fjolårets
beslut. Jag vill nu emellertid säga, att vad mig angår är det ingalunda
så — jag betonar det uttryckligen — att det enda skälet till att jag lagt fram
förslaget är, att jag skulle känt mig bunden av fjolårets direktiv, utan det är

Lördagen den 13 april e. m.

1 03 Nr 20.

verkligen dessutom min personliga övertygelse, att den föreslagna organisationen
avskaffar vissa otillfredsställande anordningar och inför helt andra och
bättre förhållanden.

För mig står jämförelsen så, att det gäller, om vi skola bibehålla de nuvarande
gymnastikinspektörsbefattningarna, vilka kosta 70,000 kronor om året
och som verkligen på grund av hela organisationen innebära en ytterst otillfredsställande
anordning — inspektörerna ha detta bara som en bisyssla, och
deras arvoden utgå egentligen i form av reseersättningar och traktamenten
samt vissa gratifikationer —- eller om vi skola skapa ett färre antal befattningar,
som visserligen kosta något litet mera — inte 70,000 kronor utan 82,000
kronor plus dyrtidstillägg -— men som medföra verklig nytta för det ändamål,
för vilket de äro avsedda. Så har problemet stått för mig, och därvid har jag
inte tvekat att anse, att det i verkligheten är en besparing att ha personer, som,
låt vara att det kostar något mera, dock göra oerhört mycket mera nytta.

Reservanterna hava nu uttalat, att de finna, »att i förslaget saknas klara
och bestämda riktlinjer för de tilltänkta konsulenternas uppgifter». Jag kan
inte finna annat än att om reservanterna äro så vänliga och fortsätta att läsa
litet längre i sin egen reservation, skola de se, att där finns egentligen rätt
mycket av dessa riktlinjer för de tilltänkta konsulenternas uppgifter. Det står
nämligen där, att gymnastikinspektörerna »torde, utom sin rent inspekterande
verksamhet, hava i stor utsträckning fullgjort just de konsulterande, rådgivande
och instruerande uppgifter, som enligt Kungl. Maj:ts förslag avsetts
skola påläggas gymnastikkonsulenterna». Det är just dessa rådgivande uppgifter,
som äro avsedda att påläggas gymnastikkonsulenterna. Och man kan
inte säga, att det är någon överdrivet stor summa, som här begäres, då man
tänker på att det dock rör hela vårt folkskoleväsen. Att med denna jämförelsevis
ringa kostnadsökning få en organisation, som på ett helt annat sätt tillgodoser
det behov, som här föreligger, har för mig verkligen synts vara så
pass maktpåliggande, att jag inte har ansett, att jag, även från mina egna utgångspunkter
sett, kunnat underlåta att framlägga förslaget.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

Herr Granström: Herr talman! Då jag har begärt ordet i denna fråga, är
det egentligen för att få tillfälle att motivera min anslutning till herr Paulis
reservation, men det må ju också förlåtas mig, att jag ser denna fråga till det
mesta från de erfarenheter och intryck, som jag har fått under en mångårig
lärargärning.

Det synes mig, som om sakens egentliga kärnpunkt, den springande punkten,
inte är så mycket kostnadsfrågan, ty därvidlag är det ju en jämförelsevis
liten ökning, åtminstone för tillfället, utan fastmera den omständigheten, att
dessa instruktörer, som hittills haft en tämligen löslig anställning med gymnastikinspektörs
namn och i viss mån också med inspektionsbefogenhet, nu skulle
erhålla en fastare anställning. Såväl den kungl. propositionen som också
utskottet förutsätter ju nu, att man därigenom skulle tillförsäkras en bättre
anordning av gymnastikundervisningen och därmed också större säkerhet för
att folkets fysiska hälsa skulle på bästa sätt tillvaratagas. För min ringa del
ber jag att få säga, att jag inte kan dela denna uppfattning. Utan att på ringaste
sätt underkänna gymnastikens stora betydelse, vill jag hävda den meningen,
att en sådan anordning, som här föreslås, enligt min mening icke är
nödvändig och sannolikt också kommer att undan för undan bli iinnu mindre
nödvändig för den kommande tiden. Det erkännes gärna, att gymnastiken
länge var ett förbisett övningsämne och att lärarnas egen utbildning också
lämnade åtskilligt övrigt att önska. Men med 1918 års undervisningsplan fick
gymnastiken en helt annan ställning. Den tillerkändes då ett betydligt större
rum på skolans schema, till och med ett så pass utsträckt utrymme, att mer än

Nr 20. iQ4

Lördagen den 13 april e. m.

A nslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

en tycker, att andra ämnen, som äro minst lika betydelsefulla, nog i betänklig
grad ha fått maka åt sig för gymnastiken. Vid samma eller ungefär samma
tid — jag kommer inte ihåg året — tillkommo även dessa gymnastikinspektörer,
vilka — det erkännes också gärna ■—- nog ha haft en mycket betydande
uppgift att fylla, när det gällt att särskilt hos äldre lärare skapa intresse för
ämnet och även giva vägledning i fråga om just det rätta utövandet av gymnastikens
ingalunda lätta konst och beträffande det rätta sättet att undervisa
i detta synnerligen viktiga ämne. Man må inte heller underkänna den betydelse
dessa gymnastikinspektörer haft, när det gällt att påverka skolmyndigheterna
till anskaffandet av lokaler, gymnastikattiralj och på flera liknande
sätt, då det rört sig om att bereda möjlighet för en god undervisning i gymnastik.

Jag vågar nu säga, att andra förhållanden börja inträda, som enligt min
ringa mening mer och mer onödiggöra dessa konsulenters anställande eller i
alla händelser deras anställande såsom ordinarie. De äldre lärarna, som ju
hade mindre kunskap i ämnet, ha dock genom deltagande i kurser eller på
annat sätt — man får verkligen inte underkänna den vilja till självuppfostran
och till större möjlighet att bedriva undervisningen, som kännetecknar många
av dessa äldre lärares strävan — skaffat sig en ganska god insikt i ämnet.
För övrigt avgå ju dessa äldre lärare undan för undan, och i deras ställe komma
yngre årsklasser, vilka måste förutsättas ha vid seminarierna fått så pass
god utbildning i detta ämne liksom också i andra ämnen, att de böra anses vara
kompetenta att giva en tillfredsställande undervisning. Att sedan intresse finnes
hos dessa yngre lärare, tror jag mig också kunna konstatera, och där möjligen
på ett eller annat håll detta intresse skulle vara något litet svagare, finnes
ett moment, som tillkommer. På skolschemat står gymnastiken med så och
så många timmar i veckan, och jag vill vitsorda, att barnen själva i regel äro
mycket intresserade av gymnastiken. Skulle läraren möjligen visa anlag att
glömma bort en eller annan timme av gymnastikundervisningen, glömma inte
eleverna den, utan fråga: »Skola vi inte få gymnastik i dag?» Man kan således
säga, att lärjungarnas intresse är här i många fall en vakt på lärarens sätt
att utöva undervisningen i ämnet.

Jag vill också säga, att det inte får förbises, att under de sista åren vuxit
fram en alldeles utmärkt instruktionslitteratur på detta område, en instruktionslitteratur,
vilken jag vet, att lärarna på allt sätt söka förskaffa sig, och i
vilken det inte heller erbjuder några alltför stora svårigheter att tränga in.
Tack vare denna instruktionslitteratur kunna också lärarna, även om de inte
förut ha det, förvärva sig en icke ringa insikt i ämnet och hur det skall behandlas.

Jag tror mig också våga säga, att en lärare i våra dagar inte gärna försöker
sig på att undervisa i ett ämne, vars innehåll han inte behärskar och där
han inte heller besitter möjligheter att behärska den form, varunder ämnet
skall meddelas. Sådant straffar sig snart självt, och det är som sagt ett experiment,
som man inte gärna inlåter sig på. Det finns också hos lärarna
en så pass stark ansvarskänsla, att där man nu känner sig sakna denna insikt,
söker man nog med de medel, som stå till buds, förskaffa sig sådan insikt.

Många av de yngre lärarna och lärarinnorna hava fått en utbildning och
besitta ett intresse för saken, som göra, att de äro ypperliga instruktörer för
sina äldre och kanske mindre insiktsfulla kamrater, och på det sättet göras,
menar jag, särskilda instruktörer i detta ämne mer och mer onödiga. De nuvarande
instruktörernas uppgift skulle då i huvudsak bliva att vara särskilda
specialinstruktörer eller specialinspektörer på detta område. Jag vill inte
säga, att jag har fullmakt att tala å någons vägnar, men jag vågar säga, att
uppfattningarna om betydelsen av dessa särskilda specialinspektörer äro minst

Lördagen den 13 april e. m.

105

Jfr 20.

sagt delade inom skolans lärarkår. Här föreligga uppenbart vissa svårigheter,
som inte få förbises. Om man inrättade specialinspektörer i större utsträckning,
skulle säkerligen ganska lätt uppstå samma förhållande, som någon
gång kan inträffa i en undervisningsanstalt, där det finnes flera mycket
intresserade ämneslärare, som var och en driver sitt ämne och som pressar lärjungarna
på ett för hårt sätt och kanske därigenom även bereda svårigheter för
medlärarna. Det finns nu en statlig inspektion, som har till uppgift, inte bara
att inspektera undervisningen i de flesta andra av skolans ämnen, utan också
att övervaka, hur undervisningen i detta ämne utövas. Jag tror mig också
våga förutsätta, att våra folkskoleinspektörer nog ha den kompetens, som behövs
för att i stort sett kunna på ett tillfredsställande sätt utöva denna inspektion.

Jag talade nyss om särskilda specialinspektörer. Sådana kunna under vissa
förhållanden vara nödvändiga. De ha funnits t. ex. på slöjdundervisningens
område. Men om jag inte tar alltför mycket miste, hava dessa specialinspektörer
undan för undan försvunnit och nu kanske till och med helt och hållet
upphört. Och varför? Jo, just därför, att de inte längre befunnits behövliga.
Andra ämnen finnas också, där man kanske kunde med lika rätt begära särskilda
specialinspektörer och instruktörer. Jag tänker på t. ex. teckning eller,
varför inte, välskrivningsundervisningen, på vars resultat man i dessa dagar
så mycket klagar. Men jag tror som sagt inte, att det är lärarkårens mening,
att det är till nytta, att det finnes så mycket sådan specialinspektion, och att
det är lärarkårens uppfattning, att där det möjligen för tillfället finnes behov
av dylik inspektion, det eftersträvansvärda i alla händelser är, att man så fort
som möjligt måtte skapa en annan tingens ordning och att således också dessa
särskilda specialinstruktörer undan för undan måtte sättas på avskrivning.

En annan sak. Det betonas här med mycken styrka, att dessa konsulenter
skulle ha^endast en rådgivande uppgift. Men jag förutsätter, att deras verksamhet
på^det hela taget skulle vara en fortsättning av gymnastikinspektörernas,
och då må jag säga, att exemplen från dessas verksamhet vittna om att de
visst inte vilja bara vara rådgivande, utan att de också rätt snart äro färdiga
att göra direkta framställningar till skolråden, framställningar, som nog kanske
i mångt och mycket kunna synas dem befogade men som, om de skulle vinna
gehör, nog skulle lägga inte så små bördor just på kommunerna. De nuvarande
tämligen lösligt anställda gymnastikinspektörerna utöva redan nu en
ganska långt gående inspektion både med avseende å lokal, attiraljer, klädedräkt
under gymnastiken m. m. sådant. Det går ju i regel till så, att när inspektörerna
komma på besök, dekretera de helt enkelt, att de och de skolorna
skola samlas en viss dag och vid detta tillfälle skola de och de lärarna hålla en
lektion. Sedan får då också skolrådet lyssna till de framställningar, som göras
av inspektören. Inom parentes vill jag hava sagt, att det för mer än en
lärare eller lärarinna visst inte är något behagligt uppdrag att på detta sätt
så att säga avlägga ny examen i ämnet, men det får man ju alltid underkasta
sig, om därav kunna uppstå några goda följder för sakens skull. Jag förutsätter,
att denna önskan att direkt inverka på skolråden och kommunerna inte skall
bliva mindre, sedan vederbörande har erhållit den fastare anställningen. Såsom
jag redan har meddelat, vill jag sålunda för närvarande rösta för herr
Paulis reservation, men jag har också redan antytt, att man i en snar framtid
borde skrida till en fullständig avskrivning av dessa särskilda inspektörer,
i den mån de anses bliva mer eller mindre obehövliga. Jag erkänner så gärna,
att en särskild uppmärksamhet kunde på vissa håll vara fullt befogad, t. ex. i
städer och industrisamhällen, där man fortfarande bör ägna ungdomen en speciell
uppsikt och fostran, då det gäller dess fysiska utveckling, för att förekomma
betänkliga skador, som möjligen kunna uppstå av mindre gynnsamma

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

Nr 20.

106

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

levnadsomständigheter. Men jag vågar också säga, att det för landsbygdens
del snart är rätt så bra tillgodosett med den undervisning, som kan meddelas
av folkskollärarkåren utan någon uppsikt eller någon särskild instruktion.

Till slut skulle jag vilja säga, att om man ville använda dessa 80,000 kronor
till att tillgodose folkets fysiska fostran, så tror jag för min del, att man vinner
detta resultat på ett mycket lyckligare och verksammare sätt genom att
använda pengarna t. ex. till att på en del håll bereda bättre skollokaler och
bättre undervisningsmateriel i vissa avseenden samt tillgång till skolbad och
— varför icke också på ett och annat ställe, där fattiga ekonomiska omständigheter
äro rådande — även till barnbespisning. Om man gör detta, tror jag, att
man verkligen vinner målet —• folkets tillväxt i fysisk styrka -—- på ett minst
lika lyckligt sätt.

Jag ansluter mig, herr talman, till herr Paulis reservation.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr talman! Jag anhåller att i största
korthet få framhålla några synpunkter i tvenne avseenden, som beröra denna
fråga. Den ena avser personvalet, då det gäller att tillsätta de föreslagna gymnastikkonsulenterna,
den andra gäller den för gymnastikkonsulenterna utfärdade
instruktionen.

De officerare, vilka hittills hava tjänstgjort såsom gymnastikinspektörer,
hava -— det tror jag alla erkänna — nedlagt ett förtjänstfullt och högt uppskattat
arbete. Nu förekomma emellertid uti 1924 års sakkunnigas betänkande
yttranden, vilka möjligen skulle kunna tolkas såsom en strävan att i
framtiden undanskjuta det militära elementet. Jag hoppas, att detta icke varit
de sakkunnigas mening eller i alla händelser att denna strävan icke kommer
att förverkligas. Departementschefen framhöll nyss, att gymnastikinspektörernas
uppgift hittills har varit en bisyssla. Det har naturligtvis måst
vara detta, så länge man till gymnastikinspektörer huvudsakligen hade att
välja officerare, vilka stå på aktiv stat. Men jag vill påpeka, att härutinnan
redan inträtt och än mera med den nya försvarsordningen kommer att inträda
förändrade förhållanden. I försvarsordningen ingår nämligen en reservstat
med avsevärd styrka. De officerare, som stå på reservstat, hava fått fullständig
militär utbildning, och ett avsevärt antal av dem har genomgått gymnasti -ska centralinstitutet. Den militära tjänstgöring, de hava att fullgöra sedan
de övergått till reservstat, är inskränkt till några få dagar om året. Det kommer
således icke att finnas någon svårighet att förena befattningarna såsom
officer på reservstat och såsom gymnastikkonsulent, och jag tror, att en dylik
förening skulle vara till nytta både för gymnastikundervisningen i folkskolorna
och för rekryteringen av reservstaten, på samma gång det skulle komma
att medföra besparingar för statsverket.

Yad instruktionen beträffar, framhålla reservanterna med ganska stor rätt,
att förslaget saknar klara och bestämda riktlinjer beträffande konsulenternas
uppgifter. Jag uttalar därför förhoppningen, att gymnastikkonsulenternas
instruktion avfattas på ett sådant sätt, att den ovisshet, som i detta avseende
synes råda, blir hävd och att gymnastikkonsulenternas ställning i sammanhang
därmed åminstone tills vidare kommer att stärkas, emedan man i närvarande
stund knappast kan begära, att alla våra folkskoleinspektörer, hur förtjänstfull
deras verksamhet i övrigt än är, besitta full kompetens i detta avseende.

Herr Björck: Herr talman! Herr Pauli, som rider för rustliållet, anbe fallde

nyss kammaren att taga sig en funderare i denna fråga. Det förvånar
mig något, att herr Pauli i dag uppträder och ger ett sådant råd, då
han år 1927 satt i statsutskottets andra avdelning och, såvitt jag vet, icke anmälde
någon skiljaktig mening, när riksdagen första gången skrev i denna

Lördagen den 13 april e. m.

107 » 20.

sak. Detta kan jag visserligen icke styrka med tryckta urkunder. Däremot
finnes det klara belägg på, att herr Pauli utan något som helst behov av ytterligare
övervägande biträtt den bindande skrivelse, som 1928 års riksdag på
statsutskottets tillstyrkan avlät till Kungl. Maj:t i föreliggande fråga. Under
sådana omständigheter förefaller det mig, som om åtminstone den ärade
talaren för egen del skulle hava haft tillräcklig tid för funderingar utan att i
dag nödgas överge den ståndpunkt, som han åtminstone vid ett och sannolikt
vid två tillfällen tidigare intagit och därvidlag uttryckligen hävdat, att det
förslag, som från Kungl. Maj:ts sida skulle föreläggas riksdagen, borde avvägas
i anslutning till de motioner, som då förelågo.

En annan ärad talare har här gjort sig till tolk för en läraruppfattning,
som man för några år sedan ibland mötte, men som jag är ganska övertygad om
i denna stund har rätt så allmänt fått vika för en annan. Jag kan emellertid
inte finna, att han bevisade vad han ville bevisa. Han erkände, att det
förelegat en ganska betydande uppgift för de nuvarande gymnastikinspektörerna,
men att andra förhållanden hade börjat inträda. Ja, det har verkligen börjat
inträda andra förhållanden. Men att vår fysiska fostran befinner sig i en
glädjande utveckling betyder icke, att den kan undvara detta fortsatta stöd.
Jag tror mig känna förhållandena på området ganska val, då jag har berest
större delen av landet och följt det stora flertalet av de nuvarande gymnastikinspektörerna
i deras verksamhet. Min bestämda erfarenhet är den, att de
numera äro välkomna gäster i de olika skolorna och att man med stor tillfredsställelse
visar upp de resultat som nåtts. Vad jag särskilt kan vitsorda är, att
gymnastikinspektörema hava betytt oerhört mycket för att skapa intresse för
den fysiska fostran i hela sin bygd. Vi skola komma ihåg, att här gäller det
ej blott ett arbete på uppfostringssidan, som skall taga sikte på folkskolans
barn, utan det skall sedermera fullföljas. Det skall knyta samman arbetet i
skolan med ungdomsårens frivilliga gymnastikarbete. Här öppnar sig ett
vidsträckt arbetsfält för de föreslagna konsulenternas verksamhet. Det gäller
att få lärarna intresserade och det gäller att uppnå föräldrarnas förståelse
för uppgiften att skaffa nödiga materiella resurser. Därvidlag vill jag särskilt
understryka, att landsbygdens kommuner ha den allra största vinsten
att skörda. Jag har själv upprepade gånger haft tillfälle att i sällskap med
olika gymnastikinspektörer gå igenom skolhusen och kunnat konstatera, att
man ofta nog för en ringa kostnad, t. ex. på vindar, kunnat inreda mycket
användbara gymnastikutrymmen. Det har visat sig, att man på andra håll
utan svårighet kunnat få redskapen placerade i missionshus eller folkets hus
eller dylikt. Genom samarbete med frivilliga organisationer i orten har man
anskaffat de första redskapen och på så sätt brutit bygd för ett intresse för
gymnastiken och den fysiska fostran, som sedermera spritt sig i trakten. Vår
sydligaste landsända har i detta avseende alldeles särskilt gått i spetsen, i det
att där hela bygdens intresse kunnat knytas till den fysiska fostran i vidsträcktaste
mening. Man kan där knappast komma till en skola, utan att skolråd
och ortsbefolkning med stolthet peka på sin gymnastiksal. På senaste tid
har man också, tack vare ett starkt stöd från länets hövding, gått in för att i
källarvåningarna i skolhusen anordna folkbad, kombinerade med skolbad. På
det sättet har under loppet av något tiotal år med stöd av en erfaren och handlingskraftig
man läget helt ändrat karaktär. Jag vill betona, vad det betyder
för hela hälsotillståndet i denna bygd, att man har tillgång till ett sådant
stöd, som anvisar vägarna och hjälper myndigheterna, då det gäller att bereda
tillgång till billig och ändamålsenlig materiel. Jag vill säga till de representanter
från landsbygden, som särskilt hava knotat gentemot dessa nya befattningshavare,
att det är väl dock icke alldeles en slumpens nyck, att våra
större städer, samt och synnerligen, gått i författning om att anställa just den

Anslag till
gym nastikkonsulenter.

(Forts.)

Nr 20. 108

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

sortens människor, som det liär är fråga om. Städerna hava varit angelägna
att på egen bekostnad anställa sådana —- naturligtvis icke för att de ingenting
skola ha att göra, utan därför att de haft och hava en stor uppgift att fylla.
Stockholm har två, Göteborg en, Malmö två och Hälsingborg en. Jag skulle
kunna räkna upp ännu flera städer, som känt detta behov och också tillgodosett
detsamma.

Vad som från herr Granströms sida anfördes om lärarnas utbildning, måste
givetvis gälla även storstädernas lärare, ty hur det än är, dra väl städerna
på grund av högre löneförmåner icke till sig de sämsta krafterna. Jag tror
därför, att herr Granström bevisade för mycket, då han ville göra troligt, att
den fysiska fostran i vårt land befinner sig i ett så lyckligt läge, att ytterligare
stöd icke är av nöden. Efter mitt sätt att se representerar herr Granström
i det omdöme, som han fällde om denna verksamhet, rätt mycket en
gången tid, och jag stöder detta därpå, att jag väl vet, att ifrån lärarkårens
sida under vissa perioder rått en viss misstämning gentemot denna inspektionsverksamhet.
Men jag ber särskilt att få understryka, att det föreliggande förslaget
är utan meningsskiljaktighet tillstyrkt av såväl Sveriges allmänna folkskollärarförening
som Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund.
Här stå sålunda tre olika läraresammanslutningar sida vid
sida, då det gäller att inför statsmakterna förorda den organisationsplan, som
av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.

När det talas om att ytterligare överväganden krävas, hör man också slå
fast, att den föregående regeringen med hänsyn till 1927 års riksdagsskrivelse
också hade att pröva denna fråga, och i 1928 års statsverksproposition finner
man regeringens ståndpunkt angiven på följande sätt: »I och för sig skulle
jag gärna hava önskat», sade departementschefen, »att förslag till en omläggning
av gymnastikinspektionen efter de riktlinjer, som de sakkunniga angivit
och för vilken goda skäl synas mig hava anförts, kunnat föreläggas 1928 års
riksdag.» Här har alltså riksdag efter riksdag och regering efter regering
prövat detta omorganisationsförslag och funnit det hållbart. Så kommer herr
Pauli år 1929 och säger, att det förslag, som han år 1928 var med att kräva,
påkallar ytterligare övervägande, ty det har så många brister och man vet icke
vad dessa människor skola göra!

Jag skall icke trötta kammaren med någon historik eller någon ytterligare
argumentering, utan endast tillägga, att den, som är tveksam om vad gymnastikkonsulenterna
skola göra, bör företaga en resa till Skåne och besöka folkskolorna
där med statens gymnastikinspektör såsom ciceron. I varje skola han där
kommer till skall han finna glad ungdom, som med nöje gymnastisera med
sina lärare, och att dessa med lika stor tillfredsställelse visa upp sina elevers
prestationer. Det har hänt mig, att lärarinnor hava gråtit, icke därför att gymnastikinspektören
visat sig, utan därför att han icke hade tillfälle att se på
ungdomens gymnastik, och jag har flera gånger nödgats omlägga mina resplaner,
därför att det har varit nödvändigt att trösta en sådan lärarinna genom
att låta henne visa hur duktiga hennes skolbarn voro. Det är en annan bild
än den som framträdde i herr Granströms skildring av denna verksamhet!
När man så träffat skolrådsledamöter, som varit tillstädes, så ha mannarna
där icke haft ord starka nog för all sin glädje över att man ställt det bra för
barnen och för ungdomen. Jag är viss, att herr Nilsson i Kristianstad, som
känner denna verksamhet lika bra som jag, och som bättre än jag känner förhållandena
i den landsändan, skall kunna vitsorda, att det är allmän sed i denna
landsända, att ej blott lärare, barn och skolråd, utan hela befolkningen stämma
möte med gymnastikinspektören, då denne kommer på dessa s. k. instruktionsmöten
för att visa, huru gymnastiken skall bedrivas och vad den fysiska fostran
betyder för barnen och för folket. Det har icke varit några kortvariga mö -

Lördagen den 13 april e. m.

109 Nr 20.

ten. De ha börjat tidigt på morgonen, och då jag för några månader sedan
hade äran och glädjen att tillsammans med Kristianstads läns hövding befinna
mig på en sådan expedition, tror jag, att det blev midnatt, innan vi hunnit
med det program, som skulle genomgås. Herrarna kanske tro, att jag överdriver;
men om herrarna resa ned till Skåne och se, så tror jag, att herrarna skola
ge mig rätt i, att det är en ganska sanningsenlig bild som jag uppdragit.

Jag var för några månader sedan i tillfälla att resa i denna trakt med danska
statens gymnastikinspektör — i Danmark är gymnastikinspektionen en mycket
gammal institution — och han var ytterst intresserad av vad han fick se,
och så var det en norsk skolman, som i sitt land intog en ledande ställning.
Dessa mina färdkamrater kunde icke nog starkt uttrycka sin beundran inför
vad de fått skåda i Skåne. Det är sålunda icke fråga om ett subjektivt och
nationellt färgat omdöme. Människor från andra håll hava samma uppfattning
om vad som kan åstadkommas av det intresse, som dock slumrar i folksjälen,
när befolkningen fått sin uppmärksamhet riktad på vad det betyder att
låta den fysiska fostran få tillbörligt utrymme.

Ingen kan bestrida, att vad som här byggts upp på en femtonårsperiod icke
skulle hava kunnat komma till stånd utan en inspektör, som förstått att fylla
sin uppgift. Men såsom representant för staten måste man naturligtvis utöver
denna beundran känna sig generad över att han nödgats arbeta oavlönad av
ren hänförelse för sin uppgift. Det blandar sig härmed också en god portion
bitterhet över att han kanske röner en oförstående uppskattning från statsmakternas
sida, varigenom gymnastiken i vårt land måhända berövas en av sina
främsta krafter. Detta är emellertid icke ett enastående fall. Det är säkerligen
icke omöjligt att här i kammaren uppleta personer, som var och en från
sin ort känna, att ett arbete av ungefärligen samma läggning bedrives av gymnastikinspektören.
Jag vill också lugna herr Hammarskjöld med att jag är
övertygad om att bland de 16 personer, som nu äro verksamma såsom gyunnastikinspektörer,
skola, därest riksdagen bifaller Kungl. Maj :ts förslag, kunna
utväljas sju duktiga karlar, som skola efter de nu antydda linjerna mäkta full■
följa arbetet.

Det är som synes en mycket ringa merkostnad som Kungl. Maj:ts förslag
medför, 10,000 eller kanske 20,000 kronor. Nu vill man skrämma oss med, att
det behövs mycket mera: av reservanterna säges det »sannolikt», och hos herr
Pauli har det vuxit till visshet. Han är fullt säker om, att man måste gå vidare
på denna väg. Jag har en annan uppfattning, nämligen att man med sju
gymnastikkonsulenter kan reda sig under en ganska lång framtid. Det kan
naturligtvis ej helt uteslutas, att intresset för fysisk fostran i de olika landsdelarna
kommer att växa så oerhört hastigt, att kraven på hjälp från konsulenternas
sida för inredning av lokaler o. s. v. bliva större än nu kan förutses.
Men med kännedom om, hur det är ställt i stora delar av landet, måste jag säga,
att farhågorna för att utvecklingen skall gå alltför hastigt äro skäligen överdrivna.

över hela världen, herr talman, möta vi för närvarande ett mycket starkt
intresse för kroppskultur och för fysisk fostran. En svensk konstaterar med
tillfredsställelse, att det är en landsman, som härutinnan gått i spetsen, när det
gällt en förbättrad kroppskultur. Det är under dessa omständigheter beklagligt
att i vårt land, Lings eget land, möta så ringa förståelse, som här från flera
håll kommit till synes. Den åtgärd, som Kungl. Maj :t har föreslagit, är välbetänkt,
och jag är övertygad om, att det föreliggande förslaget i detaljerna
liksom i kostnadsberäkningarna kommer att hålla. Det lämnar icke rum för
några berättigade anmärkningar. Genom att bifalla detsamma skapar riksdagen
en möjlighet att uppnå ett resultat, som blir av betydelse för rasen
och folket under lång tid. För min del kan frågan icke bliva, om vi ur stats -

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

Nr 20. no

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

finansiell synpunkt hava råd att underkasta oss dessa uppoffringar, utan i
stället blir frågan den: hava vi råd att lämna våra barn och vår ungdom utan
det stöd och bistånd, som konsulenterna faktiskt skulle komma att utgöra?
Alldeles särskilt gäller detta om landsbygden. Städerna ordna här, som på så
många andra områden, själva saken, men landsbygdens ungdom måste ges detta
bistånd i strävandet för en förbättrad kroppskultur, som den är väl förtjänt av
och som skulle bli till båtnad för hela vårt folk.

Det är i den övertygelsen att detta förslags genomförande väl kommer att
tillgodose det föreliggande behovet, som jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Almkvist: Herr talman, mina herrar! Det kan icke falla mig in

att i denna tid på dygnet gå närmare in på föreliggande fråga, utan jag begärde
ordet endast för att tillkännagiva, att jag kommer att rösta för bifall
till utskottets förslag och för att i korthet motivera denna min ståndpunkt.

Här har redan och särskilt av den föregående talaren betonats, att om man
jämför förhållandena i Sverige med motsvarande inom vissa andra kultumationer,
har här ganska litet uträttats för folkets fysiska fostran. Jag går så
långt, att jag vill påstå, att intresset för fysisk fostran i vidsträckt bemärkelse
i vårt land nätt och jämnt vaknat till liv, och därför bör intresset understödjas.
Vad speciellt den föreliggande framställningen beträffar, får man icke bortse
ifrån, att den icke gäller enbart gymnastikundervisningen vid våra folkundervisningsanstalter,
utan den syftar betydligt längre. De föreslagna konsulenterna
skulle nämligen utöva en rådgivande verksamhet även i fråga om den
frivilliga idrottsrörelsen. Den egentliga inspekterande verksamheten över gymnastikundervisningen
i folkskolorna skulle, enligt Kungl. Maj:ts förslag, tillkomma
folkskoleinspektörerna. Det kan visserligen sägas, att, såsom herr
Granström uttryckte det, specialinspektion är överflödig. Jag vill icke bestrida
detta påstående; men när man ser nu föreliggande fråga i vidsträcktare
sammanhang, måste man erinra sig, att folkskoleinspektörernas första och
främsta åligganden är att se till, att den teoretiska undervisningen står på
högsta möjliga ståndpunkt. Skola de kunna väl fylla denna viktiga sida av
sin uppgift, torde tiden icke räcka till för anordnandet och ledandet av instruktionskurser
i specialämnen.

Då frågan om särskilda gymnastikkonsulenter varit föremål för behandling
under så lång tid, och då riksdagen vid de två senaste tillfällena så kraftigt
som skett förklarat, att den önskat få förslaget framlagt, bör riksdagen också
taga konsekvenserna och nu bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill i det
sammanhanget erinra därom, att riksdagen i fjol skrev med full vetskap om
förslagets omfattning och syfte, ty i den motion, som föranledde skrivelsen,
var det förslag, som nu av regeringen framlagts, utförligt refererat.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag har vid denna punkt antecknat en

blank reservation. Alldeles nyss sade en av kammarens ledamöter till mig, att
detta gav intryck av att vara en mycket mystisk reservation, och det är väl
därför nödvändigt, att jag avslöjar mystiken. Jag står egentligen på Kungl.
Maj:ts sida •—• dock inte helt. Jag anser, att den omläggning av gymnastikinspektionen,
som gjorts, är en verklig vinst. Genom denna omläggning få vi
i stället för de 16 gymnastikinspektörer, som vi ha för närvarande, inte mindre
än 52, och jag menar, att dessa 52, d. v. s. folkskoleinspektörerna, böra äga en
mera ingående kännedom om sina distrikt än andra kunna ha eller någonsin få.
De böra därför också, om de ha viljan och förmågan, kunna personligen leda
gymnastiken och idrotten och det hela i en god riktning.

Lördagen den 13 april e. m.

111 Nr 20.

Nu förstår jag mycket väl, att alla dessa inte nu i dag kunna vara skickad"
att övertaga det arbete som väntar, men jag föreställer mig ju, att detta arbete
inte är någon trollkonst, som det övergår normala människors förmåga att bemästra.
På den punkten är jag sålunda med på Kungl. Maj:ts sida.

Däremot ställer jag mig rätt skeptisk gentemot antalet sju. Jag tycker, att
opponenterna ha rätt, när de säga, att man har mycket svårt att få något riktigt
grepp på konsulenternas funktioner. Det förefaller mig, som om man kan
vänta en utveckling åt ena eller andra hållet, utan att i närvarande stund veta
någonting bestämt i saken. De skola ju inte ha den fortlöpande inspektionen
om hand; de skola i stället visserligen besöka de olika skolorna då och då och
samla erfarenheter och delge erfarenheter från dessa besök, men deras egentliga
roll skall ju ligga i att ge råd och anvisningar och leda det hela över huvud.

Nu kan jag inte neka till, att jag tog rätt starkt intryck av den framtidsmålning,
som herr Björck gav oss här i kväll, men det var en punkt även där.
som jag stannade tveksam inför. När han bad oss resa ned till Skåne för att
se framtidsbilden avspeglas där nere, så var detta naturligtvis mycket bra,
men vi kunna ju inte gärna göra det i kväll. Och min fantasi räcker verkligen
inte till -— i varje fall inte så här dags på dygnet — att fixera konsulenternas
funktioner och på grund därav heller inte att fixera antalet. Jag menar därför,
att man skall på den punkten gå fram med en viss försiktighet.

Därför att jag anser att folkskoleinspektörernas roll i denna fråga är stor
och inger förhoppningar, har jag verkligen varit inne på den tankegång, som
framfördes nyss av herr Pauli — jag förmodar t. o. m. att han syftade på mig
— d. v. s. den tankegången, att vi skulle skapa eu rikskonsulent. Emellertid
förstår jag, att människor, som bitit sig fast vid talet sju, inte gärna skulle
finna sig i att detta sjutal krympte samman till en etta. Däremot tror jag
nästan, att de inför omständigheternas tvång skulle kunna vara med om att
förvandla sjuan till eu trea, och därför har jag inom avdelningen såväl som i
utskottet förfäktat detta tretal. Jag vill sålunda ha tre konsulenter, och jag
menar, att man skulle befinna sig på en fastare mark, om man bestämde sig
för dessa tre. Visar utvecklingen, att den rätta vägen leder mot en rikskonsulent,
då ha vi i så fall jämförelsevis lätt att komma dithän. Skulle det däremot
visa sig, att den rätta vägen leder mot en förstärkning av konsulenternas
antal, ja, då är det bara att taga ut stegen.

Om man nu driver en sådan ståndpunkt, som den jag har drivit, då bör naturligtvis
detta mynna ut i ett förslag. Men såsom saken nu faktiskt ligger
här i riksdagen, skulle ett sådant förslag ingenting leda till. Jag har därför
bara velat omnämna det för att man, när man ännu en gång hörjar söka sig
fram i denna fråga, också skall ha denna väg att ta i betraktande samt värdera
den efter den förtjänst, som den eventuellt kan ha.

Herr Rydén: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Hammarskjöld

hade sitt korta anförande, däri han direkt apostroferade mig, som hade deltagit
i arbetet inom 1924 års gymnastiksakkunniga. Han sade, att man inom officerskretsar
utläst de sakkunnigas förslag på det sättet, att dessa skulle ha
någon medveten avsikt att tränga ut officerarna ifrån gymnastiklärarbefattningarna;
Jag vill i anledning av detta säga, och jag tror generalstabschefen
själv givit uttryck åt den uppfattningen tidigare, att en sådan avsikt varit de
sakkunniga främmande. Vi som arbetade i den kommittén, i vilken gymnastiska
centralinstitutets dåvarande chef, överstelöjtnant Drakenberg, var ledamot,
hade den uppfattningen, att det var gymnastikmänniskor, skickliga gymnastiklärare,
vare sig de kommo från det civila eller det militära ståndet, som
skulle utrustas med dessa uppdrag, och den uppfattningen är naturligtvis den
enda hållbara. Nu är det ju så, att i verkligheten har det under långa tider

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

Nr 20.

112

Lördagen den 13 april e. in.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(1’orts.)

knappast utbildats några civila män till gymnastikdirektörer eller -lärare, utan
det har varit officerare, och detta gör, att det tänkbara material, som står till
förfogande, ifall gymnastikkonsulenter skulle inrättas, kommer att i varje fall
i övervägande grad bestå av officerare.

Jag känner till denna sak i någon mån, på grund av det arbete jag haft, och
jag får säga, att det har ju varit en utomordentligt duktig verksamhet, som utövats
av många gymnastiklärare, i främsta rummet kanske vid våra högre
läroanstalter. Jag förstår mycket väl nu, att denna proposition mötts, såvitt
jag kan se, av alla läroverkslärare i riksdagen med motstånd — det är därifrån
motståndet egentligen härleder sig — ty läroverken ha det ställt på annat
sätt än folkskolorna. Lektorer och adjunkter ha icke gymnastik, utan läroverken
ha specialutbildade, i regel mycket skickliga lärare i detta ämne. Därför
se de icke på samma sätt på behovet av att få gymnastikundervisningen
stärkt, som de måste göra, som arbeta inom folkskolan. De skola själva vara
gymnastiklärare, men det slippa lektorer och adjunkter att vara. Det är naturligtvis
på grand därav, som bland folkskollärarna den känslan uppstått, att
om de skola kunna fylla sin uppgift som gymnastiklärare på det rätta sättet,
behöva de hjälp, de äldre därför att gymnastikundervisningen under deras utbildningstid
icke stod på den punkt, där den nu står, och de behöva hjälp också
därför, herr Granström, att gymnastiken utvecklas. Den är icke någonting
på en gång avslutat, utan det sker ju en utveckling. Nya rörelsetyper komma
in, och nya rön göras, och kunskaperna hos den unge läraren, som i dag kommit
ut och är uppfylld av det nya, som undervisningen givit honom, bli på grand
av utvecklingen föråldrade på femton—tjugu år. Därför anser jag, att så
länge vi icke kunna införa facklärare i gymnastik vid folkskolorna, föreligger
ett viktigt och för framtiden förblivande behov av att folkskolorna få den hjälp,
som gymnastikkonsulenterna kunna ge.

I sammanhang härmed skulle jag vilja säga till herr Hammarskjöld, som
uttryckte som en andra anmärkning, att den instruktion, som skulle utfärdas
för gymnastikkonsulenterna, icke var tillräckligt klar. att jag vet att det finns
er. opinion inom vissa officerskretsar, att dessa konsulenter skulle ha en slags
inspektörsställning, sådan som folkskoleinspektörernas, men på den punkten
voro 1924 års sakkunniga enhälliga, att det skulle man avskaffa, därför att
det kunde föranleda en dubbelinspektion. Det är denna typ av gymnastikinspektörer,
som herr Granström gjort bekantskap med och som blivit impopulär
inom vida kretsar av folkskolans lärare. Men det är inte den typen, som vill
inspektera, som vi behöva, utan den som vill instruera.

Jag har under de år, då jag varit ordförande i folkskolestyrelsen i den stad,
där jag under längsta delen av mitt liv bott, sett hur vi haft till vårt förfogande
en manlig och en kvinnlig instruktör, och jag har där sett, hur vecka
efter vecka lärarna och lärarinnorna samlades och hade en klass av barn med.
och instruktörerna visade rörelsevarven och påpekade de vanliga felen i kroppsställningarna.
På det sättet kommo alla lärare med och blevo på ett helt annat
sätt kompetenta att se till att gymnastiken icke bedrevs på det sättet, att den
ledde till ren skada, ty så kan den bedrivas ibland. Det är denna rena instruktionsverksamhet
för att hjälpa lärarna till rätta med att få dagövningar och
en gymnastikundervisningsplan rätt bedrivna, som dessa konsulenter skulle
få på sin lott. Den andra huvuddelen av deras verksamhet är att de skulle
råda skoldistrikten. De skulle icke ha några befogenheter gent emot skolråden
eller skoldistrikten, det har aldrig varit meningen.

Jag har varit och sett Berg von Lindes verksamhet, och när man ser, hur
skolråden kappas om att få honom till sig för att samråda om hur de skola
kunna med små medel göra någonting, och när man ser de formliga folkfester,
som äro knutna till hans verksamhet, då ser man att det kan uträttas storverk

Lördagen den 13 april e. m.

113 Nr 30.

på frivilliglietens väg och utan alla tvångsföreskrifter, när man har människor,
som äro något av apostlar — ty det skulle jag vilja kalla honom — att tillgå
som rådgivare. Jag är säker på att vi kunna fråga hela Kristianstads läns
riksdagsmannabesättning av alla partier, och de skola vitsorda, att han kommer
som en kär och efterlängtad gäst, och ingen människa klagar över att han utövar
något fogdevälde.

Då säger man, att detta är bara en enda. Ja, jag vet verkligen inte någon
som skulle kunna ställas vid hans sida. Det är liksom i Danmark, där de ha
sin Niels Bukh som omskapat hela Fyens bondebefolkning till gymnaster. Det
är en enkel man, som kommit fram till denna ställning och blivit en gymnastikens
apostel. Sådana män växa naturligtvis inte på träd, men jag vågar säga,
och jag tror jag vågar stå för det också, att bland alla de lärare, som finnas
att tillgå här i Sverige vid våra läroverk och seminarier, och bland dem som
nu äro gymnastikinspektörer och som fått gymnastikdirektörs utbildning och
finnas vid våra regementen, bland alla dessa 300—400 personer, som kunna
vara ämnessvenner här, så kanske man icke kan söka upp mer än en Berg von
Linde eller någon som kan ställas vid sidan av honom, men man kan finna
många, som följa i hans fotspår.

Jag ser på denna sak med en viss hänförelse, herr talman, men det beror
på att jag sett den verksamhet som bedrives, och jag kan icke tillägna mig
den uppfattningen, herr Granström, att gymnastiken icke är behövlig för annat
än städernas och industrisamhällenas barn. Vi äro snart på grund av den
hygien, som genomförts i städerna, framme vid den punkten, att städernas
befolkning är lika sund och frisk som landsbygdens. Jag tror statistiken visar,
att det skett en stor förändring i fråga om folkmaterialets beskaffenhet i förhållandet
mellan land och stad. När jag exercerade beväring en gång i tiden,
minns jag, att mina beväringskamrater, som ej gymnastiserat, visserligen ofta
voro stora och starka karlar, men de hade ofta en viss otymplighet i rörelserna
o. s. v., och det är visst inte oviktigt, att även de som bo på landsbygden och
ha tillgång till frisk luft och kroppsarbete få den motvikt mot ensidigt kroppsarbete,
som ligger i att lemmarna övas.

Jag har alltid varit motståndare till den ensidigt drivna idrotten, därför att
den har en felaktig utgångspunkt. Den säger till smeden, som står och övar
upp sina armmuskler ensidigt, att den ensidigheten skall han uppöva ytterligare
genom att kasta slägga eller något sådant. Gymnastiken däremot säger:
du övar inte dina övriga lemmar tillräckligt; du skall motarbeta denna
ensidighet genom en allsidig gymnastik. — På det sättet menar jag, att gymnastiken
har sin stora uppgift för en harmonisk kroppsutveckling, vilket ett
ensidigt arbete i regel inte har.

Jag har velat säga detta, herr talman. Jag antar visserligen, att frågan fallit
för i år genom andra kammarens beslut, men jag kan icke underlåta att
uttrycka min förvåning över att riksdagen i så fall tagit den ställningen, då
man väl ganska allmänt är ense om att de nuvarande gymnastikinspektörerna
äro en institution, som är ur alla synpunkter otillfredsställande.

När man nu vill gå emot gymnastikkonsulenterna, skulle jag ändock förstått,
om ma.n gått på herr Jonas Anderssons linje och sagt, att vi skola avskaffa
alltsammans, men att man, som herr Granström, går emot det kungliga förslaget,
som vill avskaffa det nuvarande systemet och förbättra det, för att få
behålla det system som man är missnöjd med, det förstår jag icke logiken i.

Herr talman, jag kommer för min del att rösta för bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Rydén har givit uttryck åt sin hänfö relse

för en god gymnastikundervisning och ett härdande idrottsliv, och jag

Värsta kammarens protokoll 19S9. Nr SO. 8

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

Nr 20. 114

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

har redan sagt, att enligt min övertygelse förekomma här icke några skilda
meningar i den frågan. Vi äro endast oeniga om, huruvida det enda rätta
sättet att befordra dessa berömvärda strävanden är att tillsätta dessa sju konsulenter,
som begärts av Kungl. Maj:t.

Herr Björck har gjort ett stort nummer av att mitt namn återfinnes under
det utskottsutlåtande, i vilket i fjol hemställdes, att Kungl. Maj:t skulle framlägga
ett förslag om gymnastikkonsulenter. Jag vill i förbigående anmärka,
att i detta förslags kläm ingår icke någon som helst siffra. Jag skall senare
återkomma till denna sifferfråga. Men, frånsett den saken, tillåter jag mig
verkligen ifrågasätta, huruvida man kan komma och fordra, att varenda människa
som står antecknad under ett utskottsutlåtande skall vara på det klara
med vartenda ord i detta utlåtande, även i sådana frågor som kommit från en
annan avdelning än den man själv tillhör och där det icke anmälts något alternativ
och som därför icke varit underkastade något som helst meningsutbyte
i utskottet. Det är den ena sidan. Den andra är, att man kan rikta
precis samma formalistiska förebråelse mot hela riksdagen. Riksdagen har
ju varit med om att skriva om detta, och riksdagen hade lika mycket tid på
sig som de utskottsledamöter, som icke deltagit i avdelningens arbete, hade
haft att sätta sig in i frågan. Jag ber därför att få påpeka för herr Björck,
att om han nu skall rannsaka det förflutna och anser sig vinna något på att
anklaga folk för åsiktsändringar, så bör han utvidga den förebråelsen till
att gälla en betydligt vidare cirkel och inte stanna blott vid min ringa person.

För övrigt vill jag tillägga, att jag även har undertecknat ett annat utskottsutlåtande.
Det var det, som satte i gång hela detta riksdagsärende, som avgavs
av det tillfälliga utskottet 1923 och i vars kläm man anhöll, att Kungl.
Maj :t täcktes låta utreda, »huruvida och på vad sätt kostnaderna för gymnastikinspektionen
vid de till folkundervisningen hörande läroanstalterna lämpligen
kunde nedbringas, utan att vården om lärjungarnas fysiska fostran därigenom
försämrades».

En av anledningarna till att jag och många med mig icke kunnat låta bli
att ställa oss betänksamma i förevarande fråga, är att vi här icke stå inför
ett nedbringande av kostnaderna, utan inför en kostnadsökning. Herr Björck
påpekar, att det endast är 12,000 kronor som nu skilja, men han kunde inte
förneka vad som för övrigt är alldeles öppendagligt, att en ökning av befattningarna
förutsättes skola ske. Han sade visserligen, att det inte kommer
att ske »i alltför hastig takt», men taktens hastighet tror jag att varken
han eller jag kan profetera om. Vad som är tämligen säkert är, att förr eller
senare kommer att uppstå ett behov av en ökning, kanske en fördubbling, av
befattningshavarnas antal och därmed också av det utgående anslaget.

För övrigt har jag aldrig ställt mig avvisande mot själva principen. Vi
höra, hur herr Björck och herr Rydén, när de skola förklara, hur behövlig
denna konsulentverksamhet är, säga till kammaren: Se på Berg von Linde!
Res ner till Skåne och so hur där ser ut! Ja, jag skulle gärna efterkomma
uppmaningen, ty jag trivs mycket bra i Skåne, men — som en talare redan
anmärkt — det går ju inte att resa dit nu i en handvändning. Och denna
entusiasm för Berg von Lindes insats, vilken praktisk slutsats bör den leda
till? Såvitt jag kan se, bör den leda till att man gör honom till rikskonsulent.
Det är en tanke, som jag framkastat och för vilken jag tycker att det finns
goda skäl. Herr Rydén har sagt, att Berg von Linde verkar som en apostel
för gymnastiken och att sådana män äro unika exemplar. Låt oss då tillgodogöra
oss hans förtjänstfulla insatser för den svenska gymnastiken och sätta
honom på en plats, där han får ett större verksamhetsområde och där han
slipper arbeta utan lön, som herr Björck beklagade att han nu får göra. Men

Lördagen den 13 april e. m.

1 15

Nr 20.

jag kan icke se någon garanti för att man skall kunna finna sex medapostlar
till honom, som skulle göra skäl för den betydande stegring av statsutgifterna,
man här begär.

Herr Olof Olsson tillät sig skämta litet om »mystik». Om jag oekså får
spinna litet på samma tråd, så skulle jag vilja säga, att här hålla vi visst
på att falla tillbaka till den gamla medeltida talmystiken, där sju och tre
voro heliga tal. Herr Lindskog och utskottet hålla på det heliga sjutalet, medan
herr Olsson är anhängare av det heliga tretalet, även om han kanske inte
går så långt som den gamle skalden Dante, som var en sådan beundrare av
tretalet, att han inte kunde hitta på någon finare komplimang åt sin käresta
än att kalla henne för en »nia», d. v. s. tre gånger tre.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid frågan om sju eler tre konsulenter.
Jag tror uppriktigt sagt inte, att vi äro mogna för ett beslut i någondera
riktningen. Den linje, som här av läget och diskussionen tydligast utpekas,
är att vi på lämpligaste sätt tillgodogöra oss den kraft, som är verksam nere
i Skåne, och att vi för övrigt tänka oss för beträffande den framtida organisationen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Granström: Jag skall inte uppehålla kammaren länge, men jag

nödgas göra några korta repliker. Först och främst vill jag säga, att det
synes mig, som om just de, som talat för utskottets förslag, skulle gå ut
ifrån den utgångspunkten, att lärarna och lärarinnorna i folkskolorna icke
skulle hava möjlighet att för närvarande meddela undervisning i gymnastik,
åtminstone på lika tillfredsställande sätt som i andra ämnen, eller att de icke
kunna i en snar framtid komma fram till detta stadium. Jag vet inte hur
Sveriges lärare i allmänhet uppfatta den sålunda framställda åsikten, men för
min del ber jag att få bestrida den.

Det har också sagts, att man har kommit till så utmärkta resultat med det
system, som nu användes. Det har jag heller aldrig bestritt, och jag bär
också tacksamt erkänt, vad som vunnits med detta system. Men vad jag bestämt
vänder mig mot, det är att göra detta system till något för framtiden
beståndande och skapa något nytt slags folkskoleinspektörer, likvärdiga med
de föregående, med samma befogenhet och naturligtvis dragande samma kostnader,
betydligt större än de som förut utgått till gymnastikinspektörerna.
Om man nu med dessa inspektörer vunnit så lysande resultat i Skåne, som
här omvittnats — det vill jag inte heller bestrida ■— varför då inte fortsätta
en tid med detta system? Få se om vi inte då kunna komma fram till den
tanke, jag tillät mig framkasta, d. v. s. om det inte blir onödigt med denna
form av inspektorat eller låt oss säga konsulterande institution.

Gentemot herr Björck vill jag säga, att jag tror visst, att det finns en
sådan lärarinna, som han här berättade om. Det är inte alls omöjligt, och
jag skall inte alls tillåta mig säga, att sådana lärarinnor finnas inte. Men
jag skulle inte tro, att herr Björck vågar bestrida, att det finns minst lika
många, som gråtit för att de ålagts att hålla en uppvisning inför gjunnastikinspektören.

Slutligen vill jag påpeka, att jag i mitt förra anförande mycket noga poängterade,
att det är endast å egna vägnar jag talar och på grund av det intryck,
jag fått personligen. Jag vill dock säga, att jag talar inte bara som före
detta lärare utan också som representant för valmän, som i viss mån hylla
andra åsikter än dem som här förts fram, och om man vill säga. att jag tillhör
en förgången tid, ber jag att få svara, att i så fall är jag i mycket gott
sällskap.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

Nr 20.

Lördagen den 13 april e. m.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

116

Herr amlre vice talmannen: Herr talman! Då jag liksom herr Olof Olsson
vid detta betänkande fogat en blank reservation, anser jag det nödvändigt att
med några ord lämna meddelande, vad jag avsett med denna. Jag deltog ju förra
året i statsutskottets beslut och stod sålunda antecknad såsom meddelaktig i vad
i detta ärende då utav utskottet skrivits. När riksdagen år 1923 hos Kungl. Maj :t
begärde utredning för nedbringande av kostnaderna för gymnastikinspektionen
i folkskolorna utan att vården om lärjungarnas fysiska fostran försämrades,
så kunde man ej giva någon anvisning huru därmed borde ordnas. Utredningen
har sedan haft till resultat, att den borde handhas av ett antal gymnastikkonsulenter
som skulle ha överinseendet över gymnastiken och därmed över
skolungdomens fysiska fostran. Riksdagen har sedan om än i vaga och obestämda
ordalag begärt förslag i enlighet med den verkställda utredningen. Det
kan därför icke riktas någon förebråelse mot Kungl. Maj:t för att Kungl.
Maj:t framlagt detta förslag, ej heller kan jag förstå, att Kungl. Maj:t behöver
ta det så hårt, om denna fråga nu skulle falla. Riksdagen vet för ögonblicket
icke riktigt vad den vill i denna sak, och när den skrev förra året och
begärde förslag visste den icke heller riktigt vad den ville. Den ansåg den
nuvarande organisationen för inspektionen vara otillfredsställande och den önskade
någonting annat i stället men icke eu stor organisation, som komme alt
bli dyrbar och omfattande. Då kan man fråga: har man, i det föreliggande
förslaget, fått vad man önskar och får man en organisation, som icke blir för
omfattande eller för dyr? Bifalles utskottets förslag, är det sannolikt., att vi
om några år skola ha icke bara dessa sju gymnastikkonsulenter, utan kanske
ett lika stort antal som gymnastikinspektörerna för närvarande utgöra. För alt
deras verksamhet skall få avsedd betydelse borde de ju därför besöka varje skoldistrikt
och helst varje skola på landsbygden för att gå lärarekåren tillhanda
med råd och upplysningar rörande gymnastik, lokaler och vad därtill hör. Men
härtill torde det föreslagna antalet konsulenter ej räcka. En del av verksamheten
får nog läggas i folkskoleinspektörernas händer. Och från denna synpunkt
liksom från andra torde det bli nödvändigt, att gymnastikkonsulenten
står i intim kontakt med folkskoleinspektörerna, och då kan frågas: behövas
så många konsulenter, som utskottet föreslagit, och skulle icke även denna gren
av folkskolans fostraregärning kunna i huvudsak övervakas av folkskoleinspektörerna?
Om det skulle anses nödvändigt att inrätta denna nya institution,
kan man ju inskränka antalet tjänster. Man kunde försöksvis börja med eu
sådan tjänst eller, om detta icke låter sig göra, med tre, såsom herr Olof Olsson
nämnde. De skulle då bliva rådgivande, konsulterande befattningshavare, som
skulle gå såväl folkskoleinspektörerna som lärarna inom skoldistrikten tillhanda
i råd och dåd. Jag tror, att man kan gå fram på den vägen, och då jag
icke kunnat biträda utskottets hemställan i denna punkt och i övrigt icke står
antecknad såsom reservant i den reservation, som avgivits av herrar Pauli
m. fl., vill jag tillkännagiva, att jag kommer att rösta för avslag å utskottets
hemställan.

Herr Björck: Herr talman! Bara ett par ord. Jag kan inte hjälpa, att
jag under herr Paulis anförande kom att tänka på det för den ärade talaren
välbekanta uttrycket »qui s’excuse, s’accuse». Det föreföll, som om det låg
åtskilligt av ursakan i det försvar, som presterades. Att jag tog mig friheten
att fästa uppmärksamheten på den åsiktsförändring, som herr Pauli undergått
under det senaste året, föranleddes av den vädjan, som ställdes till kammaren
att ännu en tid fundera över saken. Nu hör jag av herr Pauli, att han själv
funderat ända sedan 1923, och då tycker jag, att han åtminstone 1928 bort
kunna vara fullt säker på sin ståndpunkt och inte nu kräva ytterligare betänketid.
Han borde kunna fasthålla vid den klart utformade linje, som vann

Lördagen den 13 april e. m.

117 Nr 20.

lians anslutning för ett år sedan. Då, 1923, säger herr Pauli, var det fråga
om att utreda, huruvida och på vad sätt man kunde nedbringa kostnaderna. Ja,
detta har skett. När herr Pauli tillstyrkte denna skrivelse till Kungl. Maj:t,
tror jag, att resekostnaderna uppgingo till ungefär 100,000 kronor eller något
i den stilen. Nu kostar hela organisationen inte så mycket pengar, som enbart
reseersättningarna gjorde då. Alltså har man vunnit en väsentligt effektivare
organisation och tillika nedbringat omkostnaderna, vilket herr Pauli och riksdagen
krävde 1923.

Sedan vill jag gentemot herr Granström säga, att det förefaller mig, som
om herr Granström inte har gjort den distinktion, som man kan kräva här, när
herr Granström talar om att göra systemet beståndande. Det är ju fråga om
att införa ett helt nytt system. Herr Olof Olsson och flera andra ha sökt klargöra,
att det är fråga om att bryta med det nuvarande systemet och skapa ett
nytt, som nära anknyter till vad som i vissa landsdelar med stor framgång har
praktiserats redan under nuvarande förhållanden.

Beträffande slutligen vad som yttrades av herr andre vice talmannen, min
högt värderade vän, vill jag framhålla, att jag skulle mycket väl kunna reflektera
på det förslag om de tre konsulenterna, vilket framkommit från herrar
Olof Olsson och Nilsson i Gränebo, men — där är ett bestämt men — jag är
övertygad om, att det förslaget skulle bli mycket dyrare eller åtminstone lika
dyrt som Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag. Ty det förstår ju varje människa,
att skola vi ha en konsulent för Götaland, en för Svealand och en för
Norrland, så komma resekostnaderna att draga så stora belopp, att dessa mer
än väl komma att uppväga vad två eller tre konsulenter skulle kosta. Under
sådana förhållanden uppnår man ingen besparing för statsverket men åstadkommer
en bestämd effektivitetsminskning.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Pauli m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Björck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det förslag, som innefattas i den av herr Pauli m. fl.
vid statsutskottets utlåtande nr 8 punkten 192 avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Anslag till
gymnastikkonsulenter.

(Forts.)

Då tiden nu var långt framskriden, hemställde herr talmannen, att den vidare
handläggningen av förevarande utlåtande ävensom behandlingen av åter -

Nr 20 118

Tisdagen den 26 april.

stående ärenden på föredragningslistan måtte få anstå till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 1.11 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 16 april.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. in.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet Vidt von Steyern avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr
229, angående beredande av stöd åt insättare i vissa sparbanker m. m.

Justerades protokollen för den 10 och den 12 innevarande månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 42—50, jordbruksutskottets utlåtanden nr 36—38 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 8 och 9.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition nr
229 hänvisades densamma, i vad den avsåg ytterligare anslag till kapitalökning
för fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år
1922, till statsutskottet och i övrigt till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande nr 19, i anledning
av väckt motion om lindring i skatten för arv eller gåva, som tillfaller sammanslutning
för religiöst-sedligt ändamål.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 8.06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

291310