RIKSDAGENS PROTOKOLL
1929. Första kammaren. Nr 19.
Onsdagen den 10 april f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 4 innevarande månad.
Föredrogos, men bordlädes anyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 9—13, statsutskottets utlåtanden nr 8 ävensom sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande nr 1.
Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 4. angående regleringen
för budgetåret 1929/1930 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
Punkten 91.
I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte, i likhet med vad som för
innevarande budgetår ägt rum, för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 9,198,000 kronor.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vid denna punkt hade utskottets
socialdemokratiska ledamöter för avsikt att anmäla en blank reservation.
Emellertid har denna reservation av någon anledning inte kommit.
med, varåt ingenting är att göra. Vi ha därför tänkt att endast tillkännagiva
vår förut intagna ståndpunkt i detta ärende, vilken innebar, att vi önskade
ett betydligt lägre belopp än det här föreslagna. Jag vill endast ha erinrat
härom och i övrigt ej göra något yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.
Punkten 92.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att upptaga ordinarie reservationsanslaget
till befästningar, kustartilleriets kaserner m. m. med oförändrat belopp,
350,000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat:
»Under erinran om att förevarande anslag i kostnadsberäkningarna för den
nya marinorganisationen upptagits med ett belopp av 302,000 kronor, får
utskottet, som ansett medelsbehovet för budgetåret 1929/1930 icke behöva beräknas
högre än till 320,000 kronor, hemställa, att riksdagen må minska ordinarie
reservationsanslaget till befästningar, kustartilleriets kaserner m. m. nu
350,000 kronor, med 30,000 kronor till 320,000 kronor.»
Första kammarens protokoll 1929. Nr 19. 1
Anslag till
flottans ersättningsbyggnad.
Anslag till
befästningar,
kustartilleriets
kaserner m. m.
Kr 19.
2
Onsdagen den 10 april f. m.
Anslag liU
befästningar,
kustartilleriets
kaserner rrv. in.
(Forte.)
Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Widell, Bergqvist,
Hammarskjöld, Andersson i Eliantorp, Thelin, Nilsson i Bonarp, Olsson i Kullenbergstorp,
Olsson i Blädinge, Holmgren och Anderson i Storegården ansett,
att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet, att riksdagen
må upptaga ordinarie reservationsanslaget till befästningar, kustartilleriets
kaserner m. m. med oförändrat belopp, 350,000 kronor.»
Herr Widell: Herr talman! Det visade sig omedelbart vid tillämpningen
av 1925 års försvarsorganisation, att anslagen till kustartilleriet voro alldeles
för knappt beräknade. 1927 års riksdag begärde därför en omräkning
av anslagen, som alltså kom till stånd, och på förslag av Kungl. Maj:t
beslöt förra årets riksdag, att det nu ifrågavarande anslaget skulle bestämmas
till 350,000 kronor. Kungl. Maj:t har nu upptagit detsamma med oförändrat
belopp, men statsutskottets majoritet har föreslagit, att summan skulle
sänkas till 320,000 kronor, detta utan annan motivering än att beloppet i kostnadsberäkningarna
för den nya marinorganisationen upptagits med 302,000
kronor. Föregående riksdag prövade emellertid på Kungl. Maj:ts förslag
denna sak och fann då, att 350,000 kronor erfordrades. Det har nu icke
anförts något som helst skäl för att ett lägre belopp skulle vara tillräckligt,
och under sådana omständigheter anhåller jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som av mig m. fl. anförts och som innebär bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det belopp, som statsutskottet
har upptagit, synes mer än väl räcka för det uppgivna ändamålet. Såsom
kammarens ledamöter se, är en tablå upprättad på sid. 64 i utlåtandet.
Där står, att marinförvaltningen har beräknat medelsbehovet för budgetåret
1929/1930 på följande sätt:
»Vaxholms fästning..................kronor 165,000: —
Karlskrona » » 120,000: —*
Älvsborgs » , utöver inflytande hyres- och arrendemedel
.............. » 28,000: —
Hemsö > »_2,000: —
tillhopa kronor 315,000: —»
Därutöver begär emellertid marinförvaltningen för oförutsedda utgifter icke
mindre än 95,000 kronor. Jag får säga, att man är inte vidare blygsam i
sina anspråk, då man på ett anslag om 315,000 kronor kan begära 95,000 kronor
för oförutsedda utgifter.
Vi ha upptagit anslaget med-ett belopp, som vi anse mycket väl räcka,
nämligen 320,000 kronor. Därtill får marinförvaltningen en hyresinkomst
på 4,000 kronor — det blir alltså för oförutsedda utgifter 9,000—10,000 kronor.
Det bör räcka.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Widell: Jag ber endast med anledning av herr Johan Nilssons yttrande
att få erinra om att Kungl. Maj:t icke föreslagit, att 95,000 kronor
skulle stå till marinförvaltningens disposition, utan endast 39,000 kronor, och
det beloppet torde icke vara för högt.
Jag vidhåller mitt nyss framställda yrkande.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag angav denna siffra på
95,000 kronor endast som ett bevis på hur mycket man begär. Departements -
Onsdagen den 10 april f. in.
3 Nr 19.
chefen har redan försökt att värja sig mot så orimliga anspråk — han sätter
ned beloppet till 35,000 + 4,000 kronor, det sista beloppet utgörande inflytande
hyresmedel. Jag anför bara detta såsom bevis på huru mycket man
kan begära och att man därför från riksdagens sida bör iakttaga stor försiktighet,
när det gäller att anslå medel.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Widell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
92, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.
Punkten 93.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att öka ordinarie reservationsanslaget
till kustartilleriets materiel m. in., nu 580,000 kronor, med 50,000 kronor
till 630,000 kronor.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte upptaga ordinarie reservationsanslaget till kustartilleriets
materiel m. m., med oförändrat belopp, 580,000 kronor.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Widell, Bergqvist, Hammarskjöld, Andersson i Eliantorp,
Thelin, Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge, Holmgren och Anderson i Storegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag hort hava följande
lydelse:
»Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet, att riksdagen
må öka ordinarie reservationsanslaget till kustartilleriets materiel m. in.,
nu 580,000 kronor, med 50,000 kronor till 630,000 kronor.»
2) av herrar Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Rydén, Walles, Paidi, Anderson
i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Wi g forss, Ward och Högström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte minska ordinarie reservationsanslaget
till kustartilleriets materiel m. m., nu 580,000 kronor, med 170,000
kronor till 410,000 kronor.
Anslag till
befästningar;
kustartilleriets
kaserner m. in.
(Fort*.)
Anslag till
kustartilleriet*
materiel m. m.
Nr 19. 4
Onsdagen den 10 april f. m.
Anslag till
kustartilleriets
materiel m. m.
(Forts.)
Anslag till
ersättningsbyggnad
av
kustfästningarnas
båtmateriel.
Herr Widell: Herr talman! I den nu föredragna punkten har utskottet
hemställt, att anslaget skulle upptagas med oförändrat belopp. Kungl. Maj:t
har föreslagit en höjning med 50,000 kronor. Detta förslag är avstyrkt av
utskottets majoritet. Häremot har en del ledamöter, bland dem jag, reserverat
sig och hemställt om bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Emellertid ha
de socialdemokratiska ledamöterna ävenledes reserverat sig och yrkat sänkning
av det nuvarande beloppet med icke mindre än 170,000 kronor till 410.000
kronor.
Med hänsyn till utgången av kammarens behandling av föregående punkt
skall jag nu inte framställa något annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Riksdagen har tidigare anslagit
ett högre belopp än det, som vi ha upptagit. Vi anse emellertid, såsom
jag förut har påpekat, att övergången har varit något mera kostsam
och att man nu bör vara angelägen att söka komma ned något så när i överensstämmelse
med 1925 års siffror. Av den anledningen ha vi gjort ett yrkande,
där beloppet upptages till 410,000 kronor. Jag ber att få yrka bifall till den
vid punkten av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservationen.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Olof Olsson in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Punkten 94.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 95.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att för ersättningsbjrggnad av kustfästningamas
båtmateriel för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag
av 275,000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angiven orsak hemställt,
ätt riksdagen måtte för ersättningsbyggnad av kustfästningarnas båtmateriel
för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.
Reservation hade anmälts av herrar Widell, Bergqvist, Hammarskjöld, Andersson
i Eliantorp, Thelin, Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge, Holmgren
och Anderson i Storegården, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte för ersättningsbyggnad av kustfästningamas båtmateriel för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 275,000 kronor.
Herr Widell: Herr talman! Det föreligger ett synnerligen stort behov
av medel för anskaffande av båtmateriel för kustfästningarna. En sådan
båtmateriel behöves ju i stor utsträckning, på grund av kustfästningarnas
beskaffenhet, för att uppehålla förbindelserna mellan de olika platserna inom
fästningarna. Kungl. Maj:t har emellertid icke ansett sig kunna föreslå mer
än 275,000 kronor härför för nästa budgetår. Statsutskottets majoritet har
icke velat bevilja ens så mycket, utan strukit det begärda anslaget till två
motorslupar och därmed kommit ned till 200.000 kronor. Då dessa motor
-
Onsdagen den 10 april f. in.
5
J(r 18.
slupar enligt mitt förmenande äro i hög grad behövliga och det är angeläget,
att de snarast möjligt bli anskaffade, har jag jämte ett antal meningsfränder
i utskottet avgivit reservation emot utskottets hemställan och yrkat bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vi ha på denna punkt av
mycket starka skäl ansett oss icke böra gå med på hela det belopp, som
Kungl. Maj :t föreslagit. Man har begärt att få utföra en mycket stor plan
för tillverkning av olika slags båttyper. Inte ens försvarsministern anser
sig kunna mera definitivt taga ståndpunkt till denna plan. För att ge något
har han dock föreslagit ett belopp på 275,000 kronor. Vi ha emellertid ansett
oss för budgetåret 1929/1930 böra stanna vid nybyggnad av två vaktbåtar.
Därtill åtgå precis 200,000 kronor. Vi anse, att det övriga bör anstå till ett
kommande år.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.
Punkten 96.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 97.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att för uppförande av en torpedinskjutningsstation
i Stockholms skärgård för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra reservationsanslag av 105,000 kronor.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:
»Utskottet har icke funnit tillräckliga skäl vara anförda för uppförande för
närvarande av ifrågavarande torpedinskjutningsstation.
Utskottet hemställer alltså, att Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke må
av riksdagen bifallas.»
Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Widell, Bergqvist,
Hammarskjöld, Andersson i Eliantorp, Thelin, Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge,
Holmgren och Anderson i Storegården ansett, att utskottets yttrande
och förslag bort hava följande lydelse:
»Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet, att riksdagen
må för uppförande av en torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård
för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 105,000
kronor.»
Herr Widell: Herr talman! Marinförvaltningen hade gjort framställning
om anslag för inrättande av en torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård.
Kungl. Maj:t har upptagit detta anslagsäskande men ansett, att beloppet
kan fördelas på två år. Det skulle då för nästa budgetår komma ett belopp
av 105,000 kronor. Detta förslag är avstyrkt av statsutskottets majoritet,
men jag jämte ett antal andra ledamöter av statsutskottet har avgivit reservation
emot detta avstyrkande.
Anslag till
ersättningsbyggnad
av
kv st fästningarnas
båtmaterid.
(Torts.)
Anslag till
torpedinskjut
ningsstation
i Stockholms
skärgård.
Nr 19.
6
Onsdagen den 10 april f. m.
Anslag till Anledningen till att statsutskottet motsatt sig detta anslagskrav torde nog
nmgsstatunl mindre ha varit den åsikten, att icke en torpedinskjutningsstation i Stockholms
i Stockholm.s skärgård skulle vara behövlig, men man har trott, att man under nästkomskärgård.
mande budgetår icke skulle ha ett så stort antal 53-cm. torpeder vid stationen
(Forts.) i Stockholm, att det var behövligt att redan nu inrätta en sådan inskjutningsstation.
Detta antagande är emellertid felaktirrt. Man kommer redan
under nästa budgetår att ha ett stort antal 53-cm. torpeder här, och för övrigt
erfordras en inskjutningsstation även för 45-orna. Som det nu är, nödgas
man forsla alla torpedbåtar till Karlskrona för inskjutning, vilket ju medför
betydande transportkostnader och dessutom svårigheter för j usteringen.
I händelse av mobilisering skulle en sådan transport ju bli nästan
omöjlig. En torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård måste betraktas
som synnerligen önskvärd.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Yi ha ju tidigare konstaterat,
att försvarsbudgeten i år är mycket ansträngd och att man såvitt möjligt
bör undanskjuta utgifter, som kunna anstå. Här är en utgift, om vilken vi
anse, att den mycket väl kan anstå. 53-cm.-torpeden är en ny torped, och den
har inte använts så länge. Förråden äro inte heller så synnerligen stora, att
man inte skulle kunna provskjuta dem nere i Karlskrona. Om man nödvändigtvis
behöver provskjuta dem häruppe, så vill jag erinra om, att man hittills
provskjutit 45-cm.-torpederna med användande av provisoriska anläggningar
på den utrangerade pansarbåten Gerda. Jag skulle förmoda, att man mycket
väl kan göra det ännu en tid, i fall det verkligen skulle behövas. Hittills har
det nog inte varit något behov på detta område, eftersom torpeden såsom bekant
är ganska ny.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Widell m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Widell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
97, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Widell m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.
Onsdagen den 10 april f. m.
7 Nr 19.
Punkten 98.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 99. Anslag
Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts därom framställda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt att riksdagen måtte för anskaffning av för
luftvärnsmateriel m. m. för flottans fartyg för budgetåret 1929/1930 anvisa flottans fartyg.
ett extra reservationsanslag av 475,000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Rydén,
Wcilles, Pauli, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Wigforss, Mord
och Högström, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte ^för
anskaffning av luftvärnsmateriel m. m. för flottans fartyg för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 230,000 kronor.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! I denna punkt skilja vi socialdemokrater
oss från majoriteten i ingen annan mån än att vi lia 5-rkat, att
det anslag, som här har äskats, skall fördelas på fyra år i stället för på två.
Jag ber att få yrka bifall till den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservationen.
Herr Widell: Herr talman! Därest, såsom reservanterna yrka, anslaget
skulle fördelas på fyra år i stället för på två, så blir det omöjligt att på ett
planmässigt och ekonomiskt riktigt sätt sköta om dessa arbeten. Jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna 100—107.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 108.
I denna punkt hade utskottet i enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag hemställt, att riksdagen måtte, i likhet med vad som för innevarande
budgetår ägt rum, till åtgärder för industriens krigsorganisation för budget- organisation.
året 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 25,000 kronor.
Reservation hade anförts av herrar Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Rydén,
Walles, Pauli, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Ward, Norsell och
Högström, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte
till åtgärder för industriens krigsorganisation för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra reservationsanslag av 10,000 kronor.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! På denna punkt ha vi socialdemokrater
i en reservation föreslagit samma belopp, som anslogs för åren
1926/27 och 1927/28, nämligen 10,000 kronor. Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.
Anslag till
åtgärder för
industriens
krigs
-
Nr 19. 8
Onsdagen den 10 april f. m.
Anslag till
åtgärder för
industriens
krigsorganisation.
(Forts.''
Anslag
till engångskostnader
för
anskaffning
av flygmateriel
m. m.
Herr Widell: Herr talman! Då det visade sig, att 10,000 kronor var ett
otillräckligt belopp, höjdes anslaget vid föregående års riksdag till 25,000
kronor. Statsutskottet har nu tillstyrkt detta belopp, och då samma behov
alltjämt föreligger som förra året, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
, Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.
Punkterna 109—111.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 112—116.
Lades till handlingarna.
Punkterna 117—126.
Vad utskottet hemställt bifölls
Punkten
127.
Lades till handlingarna.
Punkterna 128—136.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 137.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av flygmateriel m. m. för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra reservationsanslag av 2,955,000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen matte till bestridande av engångskostnader för anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag
av 2,225,000 kronor.
Enligt en vid förevarande punkt avgiven reservation hade herrar Widell,
Bergqvist, Hammarskjöld, Thelin, Olsson i Blädinge. Holmgren, Anderson i
Storegården och Sandwall ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava
följande lydelse:
»Den framlagda anslagsberäkningen har icke givit utskottet anledning till
erinran.
Utskottet hemställer alltsa, att riksdagen må till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av flygmateriel m. m. för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra reservationsanslag av 2,955,000 kronor.
Herr Widell: Herr talman! På grund av vissa omständigheter, som voro
obekanta för statsutskottet vid behandlingen av den nu föredragna punkten,
får jag efter överenskommelse med statsutskottsledamöter av olika partier
yrka, att punkten måtte visas åter till utskottet.
Onsdagen den 10 april f. m.
9 Nr 19.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i fråga om den under behandling varande punkten endast yrkats, att densamma
skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på återremiss; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.
Anslag
till engångskostnader
för
anskaffning
av flygmateriel
m. m.
(Forts.)
Punlden 138.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 139 och HO.
Lades till handlingarna.
Punkterna lil och H2.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 143.
Lades till handlingarna.
Punkterna 144—146.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 33, i anledning av väckt motion Om svensk
om omedelbar och fullständig svensk avrustning. avrustning.
Uti en inom första kammaren av herr C. A. Lindhagen väckt motion, nr
195, hade hemställts, att riksdagen i anledning av försvarsbudgeten ville hos
Kungl. Maj :t begära förslag om en omedelbar och fullständig svensk avrustning
i anslutning till en avrustning, som enligt fredsslutet i världskriget redan
genomförts i Tyskland, Österrike, Ungern och Bulgarien.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att herr Lindhagens förevarande motion I: 195 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Lindhagen: Herr talman, mina herrar! Vi äro inne på den s. k. principiella
frågan. Den är ju i själva verket den viktigaste, och det är bra, att
man vid denna riksdag till skillnad från föregående riksdagar blivit satt i tillfälle
att något mera grundligt diskutera densamma. Vad gäller det egentligen
i principiellt avseende? Jo, det gäller att med hänsyn till ideella och praktiska
synpunkter i förening bedöma, huruvida Sverige för närvarande behöver ett
starkt försvar, om det för sin del bör kunna gå in för ytterligare en minskning
av rustningarna, eller om tiden är inne för Sverige att tänka på en omedelbar
och fullständig avrustning med bibehållande allenast av en ordningsmakt.
Därom kunna olika meningar göra sig gällande, men jag vill också betona, att
varje mening bör lojalt beredas tillfälle att under författningens hägn förfäktas
på de rätta ställena och i den rätta ordningen.
Jag tillhör sedan gammalt den grupp svenskar som anser, att skandinaverna
äro av tidsförhållandena kallade att omedelbart och fullständigt avrusta, till
ovanskligt gagn både för sig själva och mänskligheten. Men fortfarande står
jag nu inför ett enhälligt utskott, som är emot den uppfattningen. Jag bär
förut erinrat, och kan det ännu mera vid detta tillfälle, att motionären dock
Nr 19. 10
Onsdagen den 10 april f. m.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
ej är ensam i landet. En stor del av det socialdemokratiska partiet, antagligen
dess majoritet, måhända dess överväldigande majoritet, står bakom detta av
ett enhälligt utskott förkastade åskådningssätt.
Detsamma gäller även stora grupper av det frisinnade partiet, särskilt godtemplarungdomen,
och överhuvud taget står den ideella nykterhetsrörelsen i
stor utsträckning på den linjen och skulle rycka fram med mycket mer frejdigt
mod, om den bara fick sina ledare. Vi komma ihåg, att herr Ekman, då han
satt i den bekanta försvarsberedningen, gick mycket långt i rustningsvänlighet,
och det skilde mellan de olika partierna bara på en eller annan armékår. Men
så sände en frisinnad opinionsrörelse eu protestvåg in i frisinnets landsförsamling
mot Ekman, och därför måste han gå med på den frisinnade-socialdemokratiska
kompromissen. Nu försöker han begripligt nog slå kvar där så länge
som möjligt, men det blåser kanske upp till ny storm mot honom inom de djupa
leden, och då får han fortsätta den reträtt, som han fick påbörja vid ett tidigare
tillfälle.
Den största anslutningen till kravet på den omedelbara svenska avrustningen
föreligger emellertid bland socialisterna. Jag vill erinra om vad herr Wigforss
yttrade i denna kammare år 1924. »Det är en känd sak», sade han, »att
inom det socialdemokratiska partiet finnas representerade ganska skilda uppfattningar
i fråga om försvaret. Det finns sålunda en grupp — om vilken
ingen vet, om den är i majoritet eller i minoritet — vars medlemmar äro bestämda
anhängare av en omedelbar avrustning. Dessa hava endast ställt sig
på linjen av minskade rustningar av den anledningen, att man i en given politisk
situation tar det bästa, som man kan nå fram till. Det finns också en
annan grupp, som är mera positivt försvarsvänlig, och jag kan inte undgå att
konstatera, att det är denna grupp, som mer eller mindre — jag skulle helst
kunna säga mer — satt sin prägel på det socialdemokratiska partiets militära
program.»
Detta var 1924. Snöbollen rullar allt mer och blir till slut ett snöskred, och
vi äro nästan mitt uppe i det just för närvarande. Detta är vad som timar ute
ibland folket. I frågor som denna gäller det nog särdeles mycket — vilket
det visserligen inte alltid gör -—- att folkets röst är och förblir att vara Guds
röst. Intuivt förstå människorna i gemen av självbevarelsedrift, vad som
verkligen mest gagnar dem själva.
Jag förstår dock icke, varför utskottet brutit ut min motion om övervägande
av det verkliga avrustningsproblemet ifrån dess sammanhang med den officiella
socialdemokratiska motionen. Och ännu mindre varför den skilts ifrån
gemenskapen med de två västerbottningarnas motion, som till ordalydelse och
motivering går längre än den socialdemokratiska motionen. Dessa två motionärer
ha också sagt mig, att de ansågo deras motion syfta längre och att i dess
utredningskrav i varje fall inbegripes jämväl en omedelbar avrustning. Man
måste som sagt fråga sig, varför utskottet skilt ut min motion från de två
andra. Om man icke gjort det, hade jag ej här behövt taga upp en kamp mot
ett enhälligt utskott, utan jag hade då fått följa med lydigt och snällt som
en god gosse i ett krav på en allmän diskussion om det svenska militärväsendets
befogenhet.
Men nu är det verkliga avrustningsfolket utmanat, och även majoriteten av
mina valmän är utmanad av det enhälliga utskottet och således också av dess
socialdemokratiska medlemmar. Då måste jag ju försvara vår uppfattning, och
jag finner ingen anledning att därvid minska min försvarsvilja.
Det visade sig ock vid behandlingen av denna fråga i andra kammaren, att
även krav på verklig avrustning ansågs falla inom de två andra motionernas
ram. Ingen propositionsvägran på något av de framställda yrkandena ägde
rum. Socialdemokraterna delade sig på tre linjer: Engberg gick för denna
Onsdagen den 10 april f. in.
1 j Hr 19.
gång med på en tämligen fullständig avrustning efter det danska förslaget:
Wigforss synes hava intagit en mellanställning; och Albin Hansson hävdade
sin gamla ståndpunkt. Samtidigt yrkade kommunisterna totalt slopande av
försvaret inom loppet av tre år, och även på detta förslag framställdes proposition.
Då borde självfallet också min motion ha inbegripits under denna omfattande
välvilja beträffande yrkandena.
Nu inser jag emellertid mycket val att från »ledande» håll — naturligtvis
av övertygelse, som jag respekterar, fastän den ej är min — vill man indirekt
betona, att det ej får vara fråga om annat än en »minskning av rustningarna»
just nu. Motionens utbrytning ur sitt sammanhang med de båda andra motionerna
och utskottets enhällighet är ett ovedersägligt vittnesbörd. Det framgår
ock så tydligt som möjligt av den tur i vilken frågorna uppförts på andra
kammarens dagordning.
Här stå de i den ordning, i vilken de fått nummer, och talmanskapet i denna
kammare har varit lojalt mot den enskildes rätt, dock hade jag mycket väl funnit
mig i, att man satt avrustningsmotionen i andra rummet, ty en enskild medlem
i kammaren är ju en quantité négligeable till skillnad från ett »officiellt»
partiframträdande alldeles oavsett dess beskaffenhet. Men i andra kammaren
ville man särskilt kraftigt betona, att här gällde det en minskning i rustningarna
och icke den fullständiga avrustningen. Därför sattes på dagordningen
utskottets utlåtande om de båda andra motionerna först. Därefter föredrogs
utlåtandet om fjärde huvudtiteln. Först därefter förekom utlåtande över avrustningsmotionen.
Den skulle brännmärkas såsom en obetydlighet, som man
ej behövde fästa sig vid, fastän bakom dess åskådningssätt står större delen av
det socialdemokratiska partiet, en stor del av det frisinnade partiet och för
övrigt till och med konservativa, enligt vad jag erfarit ur min bekantskapskrets.
Det finnes nämligen affärsmän, som också se praktiskt på dessa saker.
Hur kunde det gå till? Jo, Albin Hansson och statsminister Lindman -— jag
har förfrågat mig hos den senare, varför min motion så misshandlades i andra
kammaren -— de begärde på Hanssons förslag hos talmannen Bernhard Eriksson,
att utskottets utlåtande om förberörda två utredningsmotioner skulle komma
före huvudtiteln, och det var ju ingenting att anmärka på. Då erinrade
statsminister Lindman, trots att han förmodligen hatar min motion mer än
något annat: »Ja, men då skall väl även utlåtandet över Lindhagens motion
sättas i sammanhang med detta?»
Men partivännerna ansågo annorlunda, ty de kastade ut avrustningsmotionen
på angivet sätt ur sitt sammanhang. Alltså står det socialdemokratiska avrustningsfolket
här i full kamp mot den socialdemokratiska ledningen, som
vill uttryckligt på alla sätt markera, att vad de gå in för är ej någon omedelbar
svensk avrustning. Den står utanför deras avrustningskrav. De vilja
ej ens tillåta, att den ingår i den stora revisionen, utan den skall på förhand
utsöndras såsom något, som ej kommer det hela vid.
I det sammanhanget må ock erinras om något annat såsom ett bevis på.
hur avrustningssaken ligger i tiden. Från socialdemokratiska organisationer,
i hela. Europa för resten och i Sverige ej minst och även från en hel del pacifistiska
organisationer och därmed jämställda ideella föreningar, har till folkförbundets
förberedande avrustningskommission avlåtits adresser, som innehålla,
att »detta möte väntar, att Nationernas förbunds förberedande avrustningskommission
snarast möjligt skall fullborda sitt arbete genom en allmän
avrustningsöverenskommelse, så att de åt alla jordens folk högtidligt givna löftena
om avrustning bli uppfyllda.» Det är klart, att denna resolution gripits
med entusiasm särskilt därför, att de menige i ordet »avrustning» inlägga vad
de föreställa sig, att det betyder, nämligen den omedelbara och fullständiga avrustningen.
Det är mycket bra, att resolutionen är avfattad på det sättet, ty
Om svensk
airvstning.
(Fort*.
>’r 19.
12
Onsdagen den 10 april f. in.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
då river den upp en opinion för den riktiga avrustningen. När samhällets
överbyggnader räcka en hand åt en sådan opinion, bli de själva till sist övermannade
av densamma, och jag föreställer mig, att statsutskottets socialdemokratiska
och möjligen jämväl dess frisinnade ledamöter kanske redan nästa
gång av denna anledning komma att intaga en avvikande ställning mot den, som
de nu intagit. Emellertid, även bakom denna hänvändelse till Nationernas förbund
ligger i själva verket ingenting annat än en begäran tills vidare om en
»minskning i rustningarna». Ty när det gäller Nationernas förbund och dess
kommissioner, står det ju i förbundets akt, att det arbetar blott för minskning
i _ rustningarna. Det är det, som sysselsatt förbundet hela tiden och alltid
visat sig vara en ogörlig uppgift. När man vänder sig till denna institution
och inte tydligt säger ifrån, att man vill gå utöver deras konstitution, så menar
man också här i själva verket blott en minskning i rustningarna.
En anledning att tro det är ju också, att mångfaldiga gånger har i riksdagen
av mig hemställts, att den svenska utrikespolitiken skulle intressera sig
för, att Nationernas förbunds akt bleve ändrad bland annat i det avseende,
att den måtte upptaga den fullständiga avrustningen på sitt program. Men
detta har enhälligt blivit avstyrkt i alla utskott och avslagits av kamrarna.
Även herr Engberg, som nu i andra kammaren var med om någonting, som
påminner om den omedelbara avrustningen, har alltid sagt ifrån i konstitutionsutskottet
och i sin kammare, att det ej kan komma i fråga att understödja en
begäran om en slik ändring i Nationernas förbunds akt. Vi måste väl dock
vara någorlunda konsekventa, för att det hela skall hänga ihop och ej råka ut
på hal is. Vad som skall sägas på det ena stället skall också sägas på
det andra.
Ganska belysande är att jämväl bakom förenämnda hänvändelse till folkförbundet
_ nu var den europeiska begränsningen. Vid det möte i London, som
beslöt igångsätta berörda fredsorganisation, beslöts en tilläggsresolution, som
dock ej är underställd de svenska organisationerna, nämligen till förmån för de
nationella minoriteternas självbestämningsrätt. Det är ju en ren och klar och
visserligen även viktig europeisk inre fråga. Men en vida större fråga är de
undertryckta utomeuropeiska majoriteternas självbestämningsrätt. För denna
mänsklighetens livsfråga är det särdeles svårt att uppbringa intresse på något
europeiskt håll.
Då dessa spörsmål i hög grad också beröra militärfrågan, må det ånyo erinras,
att efter många avslag har det vid interparlamentariska unionens kongress
i Berlin sommaren 1928 slutligen lyckats mig att få majoritet i kongressen
för ett uttalande av sympati för de utomeuropeiska folkens självbestämningsrätt,
för rasernas likställighet och för deras lika rättighet att få tillgodogöra
sig jordens befolkningsmöjligheter. Dessa angelägenheter betecknades
vid kongressen märkligt nog såsom »nya saker». Det är intressant, att
äntligen även i en parlamentarisk församling och det en, som omfattar alla
parlament, kunnat ernås majoritet för dessa realpolitiska ämnen. Om detta
sedan leder till någonting är en annan fråga. Det må för övrigt vara förlåtligt
att utnyttja de små framgångar saken haft, då man står så här isolerad till och
med i denna punkt inför ett enhälligt statsutskott.
Nu har i utskottets betänkande över de två andra motionerna reservationsvis
ifrågasatts en ny »utredning» om vårt militärväsen. Man märker att i motiveringen,
i riktig konsekvens till hela utskottets ställning till min motion, frågan
om omedelbar avrustning kringgås. Men på ett ställe betonas att utredningen
dock bör vara »grundlig», vilket är tacknämligt, och i västerbottningarnas motion
står. att den bör vara förutsättningslös. Men vad vill då detta säga?
Jo, det betyder,att man ej skall uttala sig för något visst. Ur utredningsretorten
kommer fram sanningens pärla till en okunnig mänsklighet — dock
Onsdagen den 10 april f. m.
13 Jir 19.
som sagt den omedelbara avrustningen är på förhand avförd från samtidens
dagordning.
Högern är klar och vet vad den vill. Den anser utan någon som helst utredning,
att situationen i världen är sådan, att vi måste ha ett starkt försvar.
Jag menar, att vänstern måste också någon gång både veta vad den vill och
tillika uttala det oförtydbart. Den bör göra klart för sig och i stort sett proklamera,
att våra erfarenheter om världssituationen och upplevelserna från
kriget påkalla och medgiva antingen en mycket effektiv minskning i de svenska
rustningarna eller ock, såsom en mängd svenskar anse, den fullständiga avrustningen.
Skall nu åter överlämnas åt en ny kommission att söka »utreda» vilken
av de tre aspekterna är den riktiga, starkt försvar, minskning i rustningarna
eller avrustning, så blir det bara ett nytt spektakel, ett förhalande av tiden
under många år. Nu ha vi haft så mycket upplevelser och kommittéer att vi
verkligen kunna bilda oss en egen mening och hava en egen vilja och därefter
handla var och en i sin stad. För övrigt, tror någon, att om det tillsättes igen
en militärkommission, i denna någonsin skulle insättas någon representant för
den omedelbara och fullständiga svenska avrustningen? Naturligtvis ej alls.
Det bleve en tendens nu som förut att sätta in så mycket konservativt betonat
folk som möjligt, och därmed är den s. k. förutsättningslösa utredningen alldeles
ur världen. Jag tror, att det kan vara en lycka, att detta »utredningskrav»
faller för denna gång, till dess vi få se vad folkopinionen kan åstadkomma till
nästa år, utan mångårig hopplös kommittéutredning.
Det har sagts, och det säges ofta, och det uttalandet fälldes också i andra
kammaren av Albin Hansson, att bland socialdemokraterna är man enig om målet,
men det är endast sätten, som skilja oss åt. Jag vill gentemot detta påstående
säga, att alla partier väl äro eniga om, att världen bör sträva efter den
eviga freden. Vad de äro oeniga om, det är takten i framryekandet. Frågan
gäller vad som bör ske nu och ingenting annat. Det är det partiskiljande.
Skillnaden i åsikter därom, efter vilkendera av de tre linjerna man skall rycka
fram, är en återspegling av vad vi upplevde, då vi ratificerade Kelloggpakten.
Vad föreslogo vi där? Jo, då beslöts på förslag av ett enhälligt konstitutionsutskott,
att vi skulle göra tre krigsreservationer. Vi skulle reservera oss för
försvarskrig, för folkförbundssanktionskrig och för Ålandskrig. Således, stormakterna
göra sina reservationer till förmån för sina krigsanledningar, och därför
skulle även lillebror göra det! Duktig gosse, herr talman, det är vad vi voro.
Men däremot att draga ut konsekvenserna av pakten, att påpeka, att konsekvensen
är den allmänna, omedelbara och fullständiga avrustningen, och att pakten
i varje fall uppfordrade Sverige till en uppslutning till den fullständiga avrustningen,
vartill även fredsslutet redan givit ett uppslag i hjärtat av Europa och
att pakten påkallade världspolitikens inriktning att från grunden komma tillrätta
även med krigens och rustningarnas orsaker — det ville ett enhälligt konstitutionsutskott
ej veta av och svenska statsmakten slog vakt således endast om
högerns älsklingstema — några små krig! Sålunda ej om framtidens stora pacifistiska
landvinningar.
Vilka realiteter ligga under den nu behandlade motionen? Utskottet redogör
för saken på följande eufemistiska sätt: »Utskottet vill erinra om, att de av motionären
berörda spörsmålen rörande svensk avrustning ävensom andra likartade
frågor varit föremål för prövning vid 1925, 1926, 1927 och 1928 års riksdagar,
men att någon åtgärd från riksdagens sida icke ansetts böra vidtagas i anledning
av motionärens då gjorda framställningar. Då några nya omständigheter, ledande
till att riksdagen nu skulle intaga en annan ståndpunkt i dessa frågor,
icke föreligga, får utskottet hemställa, att herr Lindhagens förevarande motion
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»
Tänk ett så älskvärt och billigt resonemang för att avfärda en fråga, som
Om sveiusic
avrustning.
(Forts.
Jfr 19. 14
Onsdagen den 10 april f. in.
Om svensk
utrustning.
(Forts.)
reser sig som ett Himalaya över världspolitiken, och som omfattas av ofantliga
delar av vart folk! »1925, 1926, 1927 och 1928» — jo, det låter mycket.
År 1925 begärdes av mig »eu skyndsam plan för krigsväsendets avrustning
med bibehållande av allenast en folkligt organiserad, oundgänglig ordningsmakt»,
iivensom »ett aktivt framträdande i de internationella förhandlingarna för ett
folkprogram till en verklig världsorganisation tiv freden». Det tar utskottet
alltså enhälligt avstånd från.
År 1926 påyrkade jag dels en skyndsam plan för det svenska krigsväsendets
avrustning med bibehållande allenast av en folkligt organiserad, oundgänglig
ordningsmakt, dels ett aktivt framträdande i de internationella förhandlingarna
till en världsorganisation av freden och dels en hänvändelse till Danmark och
Norge om en samtidig skandinavisk avrustning och ett samlat skandinaviskt
framträdande till förmån för en världsorganisation, som vill gå till grunden med
avrustningen och fredsfrågorna. Även härifrån tar utskottet enhälligt avstånd.
År 1927 yrkades »initiativ till förhandlingar om en skandinavisk nedrustning
i anslutning till det avrustade Tyskland för att därigenom med så mycket
större kraft kunna i folkförbundet och annorstädes påkalla den efterföljd i den
övriga världen till Tysklands avrustning, som eu gång ställts i utsikt». Detta
bär utskottet nu enhälligt tagit avstånd från.
År 1928 påyrkades »övervägande och förslag om genomförandet, i samråd med
övriga skandinaviska länder, av en fullständig avrustning av dessa länder eller
ock om sådan avrustning av Sverige ensamt i anslutning till de redan avrustade
länderna, särskilt Tyskland». Det har utskottet nu enhälligt tagit avstånd
från.
Men varför har utskottet ej åberopat 1924 års händelser i riksdagen, då jag
för min del också väckte en avrustningsmotion, en hel avhandling och dessutom
två lika omfattande framställningar om folkförbundets fulländning och om förhållandet
mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter. I min
avrustningsmotion yrkades: »att riksdagen måtte avslå propositionerna om försvarsväsendets
ordnande samt i stället anhålla om skyndsam plan för en avrustning
av den allmänna värnplikten och det övriga krigsväsendet — eventuellt
en nordisk avrustning efter avtal med Norge och Danmark, allt med bibehållande
allenast av en folkligt organiserad, oundgänglig ordningsmakt». Och så
yrkades vidare, att det med anledning av propositionerna måtte anhållas hos
Kungl. Maj:t om »ett aktivt framträdande i Nationernas förbund och de internationella
förhandlingarna i övrigt för ett folkprogram till en verklig världsorganisation
av freden». Dessa yrkanden samlade dock i första kammaren 45
röster, och i andra kammaren samlade snarlik motion av herr Lindberg 76 röster.
Bland nämnda 45 röster befann sig herr Nilsson i Malmö, måhända dock
endast av taktiska skäl.
Detta nu bara exempel ur mina bemödanden för tiden efter 1923. Riksdagsmotioner
om verklig avrustning har även framförts från andra håll såsom
av Lindberg i Umeå, Vennerström och Molander.
Den nu behandlade framställningen är, liksom dess föregångare, icke någon
förflugen tanke, någon opraktisk idealogi, en fågel, som flyger uppe i luften,
utan förslaget går helt och hållet på marken.
För det första ha vi ju världskrigets erfarenheter, och de måste kunna göra
intryck. De fjorton miljoner oskyldigt mördade soldaternas blod måtte väl vara
en tillräcklig uppfordran till att avskaffa sådant gränslöst elände. Det är en
ganska stor fara att dessa intryck nu från flera håll börja utsuddas genom framhållandet
att det är det framtida gaskrigets äventyrligheter, som ensamma betvinga
avrustningen. Till denna psykos ha skattat pacifister och även den sista
socialdemokratiska partikongressen. Detta är farligt ur två synpunkter. Däri
-
Onsdagen den 10 april f. in.
15
Nr 19.
genom förklarar man i själva verket, att hade icke gaskriget uppfunnits, hade
tiden ej varit inne för den omedelbara och fullständiga svenska avrustningen.
Fullkomligt lika tillräckliga faktorer därtill förefinnas i alla fall. VidaTe uppjagar
denna propaganda en så stor förskräckelse, att följden lätt blir endast den
att alla möjliga anslag till flygväsendet uppmuntras. Det uppbringas en opinion
i landet, som kanske till sist går ut på att vad vi närmast behöva är ett
kolossalt flygväsen, som förmörkar himlen och hindrar alla grannar att någonsin
nalkas våra trakter.
Nu säges — och det hör man överallt och läser man överallt — att icke kan
det komma i fråga en »isolerad» avrustning från Sveriges sida. Det är icke fråga
om någon isolerad avrustning, utan om anslutning till de strävanden för avrustning,
som redan genomförts genom Tysklands, Österrikes, Ungerns och Bulgariens
avrustning. Detta hindrar ej att Sverige på detta sätt utträder ur krigets
system efter sitt program. Därmed faller ock den ofta hörda invändningen att
särskilt Tyskland rustar hemligt i alla fall. De nämnda staterna äro officiellt
avrustade, och det skall man taga fasta på. De tyska representanterna i Geneve
ha ock protesterat mot talet, att Tyskland icke skulle vara avrustat. Det är väl
i avrustningslrågan, Europas stora centrala fråga, att dessa fyra stater, särskilt
Tyskland, icke skola genom att isoleras i sin avrustning allt mer fullfölja
redan framställda krav att få återgå till militärsystemet och därigenom vinna
likställighet med övriga medlemmar i folkförbundet. Vid ett föredrag nyligen i
frisinnade klubben uttalade den till fäderneslandet återbördade folkförbundsexperten
Per Jakobsson enahanda mening. Riksdagsman Vougt, redaktör för
tidningen Arbetet i Malmö, har även gått in för detta, ställningstagande. Vi äro
således i Sverige åtminstone tre personer som intressera oss för denna solklara
angelägenhet.
De danska socialdemokraterna och den danska radikala vänstern gå även i
bräschen för något som kan kallas fullständig dansk avrustning, men med bibehållande
dock av en ganska respektabel ordningsmakt. Vid sista valen hade
de vind i seglen dessa partier och nu tänka de genomföra sitt militärprogram.
I Norge äro socialisterna på det klara med att detta land bör gå den separata
skandinaviska avrustningsvägen. Där möta vi således två brödraskap, som vi
icke böra underlåta att binda samman med vår framryckning.
Dessutom föreligger — varför inte åberopa det — exemplet från de två stora
världsmakterna bland dem. som bäst behöva vapen för närvarande. England
och Nordamerika ha ju båda avskaffat den allmänna värnplikten genast efter
krigets avslutande. Varför skola vi då, som leva i fred sedan 1815, fjärran från
de internationella intressekonflikterna, förslösa arbetskraft och penningar på
allmän värnplikt, betala under värnpliktstjänstgöringen ådragna skador, bereda
oss svårigheter med de samvetsömmas själar och vålla värnpliktige förlust av
sina civila befattningar? Allt detta omak kunde lösas i ett slag, om vi åtminstone
förstodo att följa Englands och Nordamerikas föredömen.
Hur förhåller det sig slutligen med Sovjet, som representerar arvfienden i lister
och numera även den sociala revolutionen. Sovjet har ju i Geneve föreslagit
den allmänna, omedelbara och fullständiga avrustningen. Den föreslog, att
denna skulle äga rum på fyra år, och nu har ett år gått, och därför kanske ha
kommunisterna i andra kammaren yrkat på blott tre års övergång. Detta är
väl en världshistorisk tilldragelse. Man säger, att de mena ingenting med det.
Inte kommer man dock upprepade gånger med dylika förslag utan att mena
något därmed. För det första vinner Sovjet, förmodar jag, därigenom
prestige hos de ryska bönderna, som utgöra nittio procent av befolkningen och
alltid hatat kriget, fastän de jämt förts i krig. Vidare måste avrustningen medföra
ep lättnad i landets ofantliga ekonomiska svårigheter. Naturligtvis har
Sovjet icke heller något emot, att på det sättet särskilt England skulle sättas
Om svensk
avrustning.
(Förtå.)
Nr 10. 16
Onsdagen den 10 april f. m.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
i ett nödläge. Då skulle de av England behärskade folken i Asien obehindrat
kunna höja den nationella fanan. Det är det som de europeiska västmakterna
genomskada, och gör det sa svårt att få till stånd till och med folkförbundets
»minskning i rustningarna». Varför vilja vi icke förstå, att däri ligger en huvudsaklig
grund till avrustningens svårigheter? Måhända har Sovjet även funnit,
att den sociala revolutionen ej går att genomföra med de europeiska härarnas
makt liksom det ej heller lyckas genom byråkrati. Då är det kanske lättare
att åstadkomma en social revolution utan arméer. Arbetarklassen har starkare
muskler än överklassen. Den kan gå fram vid behov med gärdsgårdsstörar, högafflar
och annat tillhygge såsom i de gamla tiderna. Detta säges bara, för att
alla möjligheter skola vara uttömda, och jag icke kunna beskyllas för ensidighet
i min framställning.
Vidare må ej förglömmas fredsgarantien, som vunnits genom att nationernas
självbestämningsrätt blivit genomförd i grova drag i Europa. Det är minoriteternas
skyddande, som återstår, och det är en viktig och ingalunda ofarlig
fråga.
Vad inträffade exempelvis, fastän Tyskland var avrustat? Voro icke alla
makter, som hade sina härar kvar, så oerhört angelägna, att Tyskland skulle inträda
i folkförbundet, att man stod med hatten i hand och tiggde och bad, att
det avrustade Tyskland skulle inträda? Vad betydde det? Jo, att Tysklands
betydelse ligger i dess arbete, dess ideella kraft och organisationsförmåga, det
är det som gör Tysklands anseende, men icke dess vapen.
o Så förhåller det sig med alla andra nationer, och även med vår nation också.
Det skulle inträffa något alldeles enastående, något förlösande, att äntligen
en nation, som icke av sina intressen vore bunden vid militära maktmedel, tog
ett initiativ, som betydde ett praktiskt utträde ur krigets system. Vår långvariga
fred trots alla krig belyser denna stolta kallelse.
Det är klart, och det förstår jag, att för närvarande kan man icke tänka sig
en allmän, omedelbar och fullständig avrustning. Då säger man. att naturligtvis
måste alla avrusta på en gång. Men då blir det ju ingenting av. Nej,
detta framsteg måste gå småningom från föreliggande möjligheter till nya utsikter.
Nu ha Tyskland, Österrike, Ungern och Bulgarien fått börja, och västmakterna
ha lovat att följa efter. Om vi också begynna, bli tillika de senare ännu
mer bundna''av sina löften. Däremot är det, som sagt, givet, att de europeiska
länder, som sedan gammalt ha stora besittningar utom Europa, ej skola vara
färdiga för avrustning. Vidare kan man ej begära, att de nya randstaterna i Europa
skola just nu avrusta, ty de känna sig ännu osäkra i sadeln mellan oblida
grannar. Hatet mellan Balka.nfolken är sannerligen ej heller någon fredspredikan.
Men det är fara, att de utomeuropeiska folken, om icke Europa visar någon
tendens att gå fram på avrustningens väg, skola, i den mån de tillkämpa
sig frihet och få egna resurser, också rusta sig militärt mot Europa, till det
stora världskriget mellan två världsdelar och två raser. Och då kommer väl
Ragnarök över Europa.
Vid interparlamentariska unionens konferens i Berlin sommaren 1928 kallades,
som sagt, en dylik utrikespolitisk vidblick för »nya frågor» och för första
gången, såvitt jag vet, uttalade man sin sympati därför. Nya frågor — som ligga
solklara för vår blick och ständigt göra sig påminda!
Jag har yttrat allt detta till försvar för mitt i riksdagen bojkottade förslag,
bakom vilket dock står sakens natur och stora delar av svenska folket. Vi kunna,
vara övertygade — vi må här uppe på höjderna streta mot hur mycket som
helst — att befrielsens dag kommer i alla fall. Under sådana förhållanden,
herr talman, tillåter jag mig med så mycket större övertygelse yrka bifall till
min motion såsom en opinionsyttring.
Onsdagen den 10 april f. in.
17
Nr 19.
Om svenskairugtning.
(Förta.)
Herr Möller: Jag har begärt ordet bara för att påpeka en sak beträffande
denna av herr Lindhagen väckta motion. Det är faktiskt icke möjligt för en
vanlig människa att veta av hans yrkande, vart han syftar. Han säger, att
han vill begära förslag om omedelbar och fullständig svensk avrustning. Det
tyckes vara fullkomligt klart. Men sedan skall det ske »i anslutning till den
avrustning, som enligt fredsslutet i världskriget redan genomförts i Tyskland.
Österrike, Ungern och Bulgarien». Vad betyder en sådan svans? Har den i
herr Lindhagens yrkande endast ett slags agitatorisk betydelse, eller saknar
den faktisk betydelse? Jag vill då bara erinra om att Tyskland har en armé
på, om jag minnes rätt, 100,000 man, där ingen kan få gå in, med mindre han
förbinder sig till tjänstgöring i tolv år. Det vill med andra ord säga, att i
Tyskland håller man på att utbilda en armé, där praktiskt taget varenda man
från manskapsgraden uppåt blir säkerligen ur ren krigssynpunkt officersfärdig.
Man skapar av sin avrustning en jättelik befälsarmé, där man jämförelsevis
enkelt, om man skulle komma i en sådan situation, kan mobilisera även
förut oövade människor och jämförelsevis snabbt kan ha en stor befälskader
till sitt förfogande. Herr Lindhagen vill icke det. Det vet jag mycket väl.
och om det stode i motiveringen, att denna Tysklands tvångsavrustning kan
vara motiv för en fortsatt avrustning, då skulle jag icke säga något om det.
Men att det hänger på yrkandet, gör det hela så besynnerligt. Och det får
verkligen herr Lindhagen ursäkta oss i det socialdemokratiska partiet, om vi
tycka, att herr Lindhagen kan kosta på sig litet mera omsorg även i utformandet
av sina klämmar, därför att det är ej angenämt att rösta för motioner,
vars innebörd han själv avsiktligt eller oavsiktligt gör så pass oklar som i den
det här är fråga om.
Medan jag har ordet, vill jag säga, att herr Lindhagens anförande var som
alltid mycket sympatiskt. Det vimlade av erkännanden åt socialdemokraterna,
samtidigt som det innehöll klander, och det är mycket svårt att säga, vilket
herr Lindhagen själv lade största vikten vid. Men att t. ex. kunna på grund
av ett yttrande — herr Hansson är icke här i kammaren och jag kan därför få
taga upp det — på grund av ett yttrande av herr Hansson säga, att vi äro
eniga om målet men icke om taktiken, och brodera ut det på det viset, att i
själva verket ju alla människor, även högern, de konservativa vilja ha en världsfred
någon gång i framtiden och antagligen då också någon allmän avrustning
— det tycker jag icke är riktigt honnett, ty nog vet väl herr Lindhagen,
som han själv underströk, att det finns en fullkomlig avgrundsklyfta mellan
den uppfattning, som präglar det socialdemokratiska partiet i alla dessa frå
F''örsta
kammarens protokoll 1029- Nr 19.
Herr Widell: Den föregående ärade talaren frågade, varför statsutskottet
hade behandlat hans motion skild från de två avrustningsmotionema. Svaret
är mycket enkelt. Det beror på att klämmarna i motionerna gå ut på olika
ting. Herr Lindhagen motionerar om positivt beslut om avrustning utan vidare.
Hans motion går ut på att riksdagen skall av Kungl. Maj:t begära förslag
om avrustning. Däremot i de två andra begäres utredning om våra försvarsanstalter,
visserligen även med beaktande av frågan om avrustning, men
utan att ett beslut härom nu skulle fattas. Under sådana omständigheter har
statsutskottet funnit det helt naturligt att behandla dessa frågor var för sig.
Vad nu beträffar den föreliggande motionen, har herr Lindhagen i sin motion
i motiveringen förklarat, att fara för krigsutbrott fortfarande föreligger. Freden
är icke betryggad. Hur man under sådana omständigheter kan komma
till ett förslag om ett direkt beslut om en isolerad svensk avrustning, förefaller
tämligen obegripligt. Statsutskottet har också enhälligt avstyrkt motionen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
o
Nr 19. 18
Onsdagen den 10 april f. in.
Om svensk
avrustning.
(1''orts.)
gor, och den, för vilken högern är den egenlliga målsmannen. Jag vill bara
påpeka, att herr Hammarskjöld för ett par dagar sedan ju praktiskt taget betecknade
dem som genomfört 1925 års härordning som landsförrädare. Namnet
föll ju icke så, men att tanken var Sveaborg, därom kunde icke finnas det
ringaste tvivel. Jag skall icke kvalificera denna karakteristik av det svenska
folkets faktiska majoritet, men jag vill bara påpeka, att det ej är riktigt juste,
att liksom låta framskymta, att intresset för avrustningen är ungefär detsamma
bland socialdemokraterna som inom denna höger, från vilken sådana omdömen
icke bara om det socialdemokratiska partiet, utan i detta sammanhang
även om de folkfrisinnade kunna uttalas.
Jag skall tillåta mig att även fälla ett enda ord om det ryska avrustningsförslaget.
Herr Lindhagen har talat om det många gånger, och jag har för
min del ej ansett anledning föreligga att upptaga polemik om den saken, men
jag tror ej, att jag bedrar mig, om jag påstår, att Ryssland har två arméer, en
s. k. militärarmé och en annan armé, en faktisk armé med soldater och befäl
på vanligt sätt. Het finns, såvitt jag har mig bekant, ingen motsvarighet i
något land till denna unika organisation. Om nu de makter, som Ryssland
kommer och inbjuder till fullständig avrustning under loppet av fyra år, säga:
ja, men mina herrar, det måste ju vara humbug, ty ni tänka ju icke alls avrusta
er G. P. O.-armé, som är en mycket stor armé, utan bara den armé, som
ni själva jämföra med de andras arméer. Ni kalla ju den förra armén för
polismakt, denna G. P. O.-armé, som icke skall avrusta. Om nu det övriga
Europa svarar att dessa grunder äro humbug, så är det ett berättigat svar.
Däremot menar jag, att det senaste ryska förslaget om successiv nedskrivning
av rustningarna kan på ett helt annat sätt bli föremål för allvarliga överläggningar
än den första ytterligt generösa gesten med »fullständig avrustning».
Det är verkligen min mening, att om icke den förberedande avrustningskommissionen
i Geneve åstadkommer ett bättre förslag än det ryssarna framlagt.
om en successiv internationell avrustning, bör det bli föremål för behandling
med helt annat allvar än deras första avrustningsförslag.
Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan i denna
punkt. Det blir ju en debatt, förmodar jag, mera utförlig vid utlåtandet nr
34 om alla dessa frågor.
Herr Winberg: Herr talman! Om man skulle uppehålla sig vid detaljerna
i herr Lindhagens motion, får också .jag erkänna, att det var ett misstag att
formulera den som han gjort det och jämföra oss med Tyskland, Österrike
Ungern och Bulgarien, ty strängt taget skulle det medföra, att man fick värvade
arméer i stället för värnplikten, och det kan mycket starkt ifrågasättas,
om det skulle vara någon fördel. Men givetvis är det icke det, herr Lindhagen
avsett, utan han har avsett, att dessa stater i alla fall officiellt avrustal
det förutvarande militärväsendet.
Beträffande själva saken måste jag säga mig, att det är ett synnerligen
dyrbart aktstycke, som föreligger i statsutskottets utlåtande nr 33, därför
att utskottet är enhälligt om den förklaring, som herr Möller här sökte ge,
att orsakerna till att man ställt sig till en sådan motion, så som man gjort,
just är, att herr Lindhagen anfört dessa exempel Tyskland, Österrike, Ungern
och Bulgarien. Den förklaringen är väl ändå icke tillfyllest, t,y det hade
varit en mycket lätt sak för socialdemokraterna i utskottet att formulera
en reservation, där de utelämnade denna svaga punkt i herr Lindhagens formulering
— om det hade varit något intresse för själva saken, men det är
det icke. Här förekommer ett förslag om avrustning från Sveriges sida,
och då kommer ett enigt statsutskott och avslår detsamma. D. v. s. socialdemokraterna
ha icke något intresse att gå på den frågan. Man motiverar
Onsdagen den 10 april f. m.
19 Nr 19.
det med att vi kunna icke avrusta nationellt; det måste vara internationellt.
När det sedan kommer ett förslag om europeisk avrustning i Geneve, är
det, såvitt jag kunnat fatta, så att på socialdemokratiskt håll skrattar man
ut detta förslag. Och nu förklarade herr Möller i dag, att, varför man icke
kunde taga det på allvar var att ryssarna icke tänkte avskaffa sin polismakt.
Jag vill då för det första säga, att när herr Möller påstår, att någon
liknande polismakt ej existerar i något annat land än Ryssland, är han illa
underrättad. Han kan bara gå till ett grannland, Finland, för att se, att
det där förhåller sig på liknande sätt och kanske i än högre grad. Det är
en sak för sig, men det skall man icke anföra såsom skäl för att icke överhuvud
upptaga det ryska förslaget till behandling. När man nu välvilligt
lovar, att förslaget om successiv avrustning skall eventuellt behandlas på
ett tillmötesgående sätt, beror det kanske på att man funnit, att detta uppträdande
mot ryssarnas första förslag förstår folket sig icke på, och man
är därför mera aktsam nästa gång man får att behandla krav från det hållet.
Herr Widell framhöll, att han ej kunde förstå, hur man, samtidigt som man
i herr Lindhagens motion erkänner, att krigsfaran ingalunda är skaffad ur
världen, kan komma och begära avrustning av Sverige. Ja, det är det, man
har så svårt att förstå på det hållet. Man har invaggat sig i den föreställningen,
att vårt militärväsen verkligen är en garanti att hålla oss utanför
krigets förvecklingar, vilket är den största galenskap någon människa överhuvud
kan hänge sig åt. Yi fingo visserligen ett särtryck oss tillställt från
herr Ljunglunds ärade tidning Nya Dagligt Allehanda häromdagen, där man
som vanligt, såsom jag upprepade gånger framhållit, med kraft gör gällande,
att den omständigheten, att vi kunde befrias från att bli inblandade i världskriget,
berodde på att vi hade ett så pass kraftigt militär försvar, som vi
hade. Men nu är det emellertid faktiskt, att detta militärförsvar, som vi
hade då, var ju fullständigt utdömt av högern och våra militarister 1914.
Ty det är att märka, mina herrar, att 1914 års härordning hade icke hunnit
träda i kraft! Det var dock i början av kriget som den värsta påfrestningen
var, och det som då räddade oss och höll oss utanför kriget skulle då vara
det militärväsen, som herrarna fullständigt utdömde 1914. Om detta överhuvud
taget betyder något, skulle man kunna dra ut den konsekvensen, att
den omständigheten, att vi lyckades hålla oss utanför världskriget, berodde
på att vi icke fått igång det starkare militärväsen, som man sedan fick till stånd
här i landek Det är ungefär den rätta synpunkten på saken, och herr Widell
inå draga på munnen så mycket han vill i det avseendet. Emellertid är det
ej min mening att upptaga någon längre debatt i denna sak. Vi få i nästa
ärende tillfälle att komma in på den saken och se hur pass allvarlig och
uppriktig man är på vissa håll, när man åtminstone i valrörelsen talar om
att de och de personerna och de och de partierna träda in för militarismens
bekämpande.
Jag skall därför med den reservation, jag uttalat mot den formulering
och exemplifiering, som herr Lindhagen använt beträffande Tyskland och de
andra staterna, som jag ingalunda kan gilla, meddela att jag kommer att
rösta för herr Lindhagens reservation, trots det att jag antager, att herr Lindhagen
och jag bli ganska ensamma på den sidan i denna votering.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag hade icke tänkt yttra mig i debatten
om denna fråga, då ungefär samma frågor komma före vid behandlingen av
det följande ärendet, men då det från herr Lindhagens sida uttalats ett klander
emot utskottet och dess formella behandling av saken, skall jag be att få
säga några ord.
Om svensk
avrustning.
(Fort*.)
Nr 19. 20
Onsdagen den 10 april f. in.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
Jag kan mycket väl ge herr Lindhagen rätt i att yrkandet från utskottets
sida kunde ha haft en annan formulering, men jag tror det är med utskottet
som det är med herr Lindhagen själv: herr Lindhagen vrider kuttingen om
och kommer år efter år fram med ungefär samma sak och det är icke uteslutet,
att utskottet kanske begått samma fel som han själv i fråga om att
ge svar.
När jag ser på slutklämmen i utskottets utlåtande, tycker jag, att man
skulle ha kunnat säga något annat. Jag hade själv tänkt, då jag satt i utskottet,
föreslå, att man skulle ha sammanslagit denna fråga med den efterföljande,
men när jag läste herr Lindhagens yrkande, såg jag, att det av
formella skäl var omöjligt, varför jag avstod därifrån. Herr Lindhagen har
sagt, att om vi åtminstone hade behandlat honom så som vi behandlat västerbottningarna,
skulle han icke haft någon anmärkning att göra. De sistnämnda
herrarnas motion slutar med bland annat: »Det kan möjligtvis råda
tvekan om rätta tidpunkten ännu är inne att ånyo sätta i gång den stora försvarsutredningen,
men därom borde icke tvekan råda, att. o m den skall
igångsättas, så bör den göras allsidig och grundlig och alltså innefatta även
problemet avrustnin g.»
Herr Lindhagen däremot säger i sin motion kort och gott att på grund av
vad jag sålunda anfört »hemställes, att riksdagen i anledning av försvarsbudgeten
ville hos Kungl. Maj:t begära förslag om en omedelbar och fullständig
svensk avrustning», o. s. v. Det är det som gör skillnaden, och
det är det, som har gjort, att man icke kunnat sammanslå dessa saker, även
om det är mycket riktigt, såsom herr Lindhagen själv anmärkt, att de kunna
höra samman. För att försäkra mig om vilken ståndpunkt kammarens ärade
talman intager till en sådan sammanslagning, tillät jag mig verkligen för
en stund sedan fråga honom därom, men det har, som sagt, icke varit möjligt
att sammanslå dem. Även om herr Lindhagen är så anspråkslös, att
han vill nöja sig med en sammanslagning, skulle den sålunda icke av formella
skäl ha varit möjlig och det är detta, som gör, att utlåtandet kommit att få
det här utseendet.
Jag har endast nu velat göra denna förklaring, då saken kommer före
igen i en kommande debatt. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Den formella sidan av saken bör egentligen icke upptaga
kammarens tid, men det måste i alla fall sägas, att det är märkvärdigt vad
civila personer eller lekmän i allmänhet ha lätt att fastna i former, där icke ens
vi jurister, trots vår formella läggning, någonsin stanna.
Herr Widell ansåg det vara omöjligt att sammanslå dessa ärenden. Jag
åter har blivit nästan översvämmad av uttalanden från ledamöter av såväl
andra som första kammaren, att det var underligt, att utskottet kunnat föreslå
något så underligt som att skilja min motion från de båda andra. Så olika
kunna meningarna vara. I sådana fall brukar åtminstone ofta få gälla den
romerska juristregeln in dubio mitius, d. v. s. i tveksamma fall bör den mildare
uppfattningen tillämpas. Det sker om man i tveksamma fall ur saklig synpunkt
för ihop det, som hör ihop.
Vad är det då för skyhöga hinder, som resa sig i vägen för ett sådant
sammanförande? En motionär vet vad han vill och begär därför förslag om
en omedelbar och fullständig svensk avrustning. Den saken måste dock också
på visst sätt utredas, ty man kan icke omedelbart genomföra en svensk avrustning
utan att uppgöra en plan för densamma. En annan motion begär utredning
om försvarsväsendets ändamålsenlighet och påstår att den bör vara
grundlig. En tredje motion äskar att denna utredning skall bli allsidig samt
Onsdagen den 1U april f. in.
21
Nr l''d.
även omfatta »avrustningen». Då kan man väl låta det ena utredningskravet
få följa med likaväl som det andra. Utskottet sjmes nu tro, att genom en ny
konservativt instruerad och konservativt sammansatt försvarskommission skall
man få sanningens pärla, utkristalliserad och fin, lagd mitt på talmansbordet,
vilket, om man skall tala om omöjligheter, herr talman, enligt erfarenheten
och sakens natur är en omöjlighet.
Herr Möller har kommit med ett slags förklaring till — jag tror icke att
Möller menade så, situationen är ju något invecklad — att man icke kunnat
i någon mån bifalla denna motion. Man vet nämligen icke, säger han, vad motionären
menar med sin anslutning till Tysklands, Österrikes, Ungerns och
Bulgariens avrustning. Därför uppmanar herr Möller mig att lägga mig mera
vinn om att mina motioners klämmar bli utformade så, att man begriper dem.
Då ber jag herr Möller å sin sida vara god och betrakta motiveringen till hans
i nästa utlåtande behandlade motion. Det hade varit önskligt, att den avfattats
så, att man begripit den, ty nu är den ju ett fram och tillbaka, varken hackat
eller malet, så att man icke förstår, vart motionären vill hän. Det är en av de
mest otillfredsställande motiveringar jag överhuvud taget läst.
I motiveringen till min motion belyses saken; var och en som har god vilja
och förstår vilken viktig sak det för den europeiska politiken är, att tillvarataga
den avrustning, som begynt genom bestämmelserna i Versaillesfreden
och löftena i följd därav, den begriper också, att det är en ur praktisk politisk
synpunkt synnerligen gripbar och oumbärlig anknytning för den svenska avrustningen.
Denna blir på detta sätt icke isolerad, utan kommer att fullfölja
en världshistorisk tilldragelse, vars försummande äventyrar, att världskriget
i viktiga punkter blivit gjort förgäves.
Herr Möller har skildrat, hur man i Tyskland organiserat den vid fredsslutet
medgivna ordningsmakten. Jag känner icke till det, och har allra minst angivit
det såsom ett föredöme för svensk avrustning, vilken bör gå sina egna
vägar i utförandet. Motionären har framhållit fredsslutets sakförhållande och
vad det betyder. Möller har medgivit, att jag icke menat något annat. Alltså
återigen blott en formell förevändning på vilken de reella sakerna skola falla.
Man har redan varskott mig, att vederbörande funnit förenämnda »betänklighet»
för att rädda utskottet.
Men utskottet slår själv totalt ihjäl detta räddningsförsök. Det har, vidsynt
nog, icke framställt denna konstruerade invändning mot motionen. Det har
tvärtom med belysande klarhet enhälligt sagt ifrån, att det just är kraven
nu och vid tidigare tillfällen på en omedelbar och fullständig svensk avrustning,
som måste för närvarande avvisas. Dylika krav få icke ens bli föremål för
den av vissa ledamöter i utskottet förordade allmänna revisionen av vårt militärväsende.
De senare ha därför varit med om att inleda sin aktion med en
summarisk separat avrättning av slika förslag.
Saken är den, att vi ha olika meningar om tidpunkten för en verklig svensk
avrustning och dessa meningar bör man respektera å ömse sidor. Jag förstår,
att det kan anföras viktiga skäl från båda sidorna. Jag har nu anfört mina
skäl från bland annat denna talarestol. Herr Möller får möjlighet att under
den kommande debatten i nästa utlåtande göra skälen i hans motion begripliga.
Sedan kanske vi kunna börja att förstå också honom.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
Herr Vennerström: Herr talman! Jag har anhållit om ordet för att till
kammarens protokoll få giva en motivering till att jag icke voterar på samma
sätt som herrar Winberg och Lindhagen förklarat sig komma att göra. Det
är inte på grund av någon saklig motsättning till innehållet och tankegången
i herr Lindhagens yrkande, utan det är enbart, höll jag på att säga, av rent
formella skäl. Herr Lindhagen har satt upp sitt eget yrkande och sill egen
Nr 19. 22
Onsdagen den 10 april f. in.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
motion i klar och bestämd motsättning till den socialdemokratiska partimotionen
och dess yrkande. Jag kan i det fallet icke följa med. Då jag för min del
är beredd att i enlighet med partimotionen yrka bifall till denna förutsättningslösa
allmänna utredning om försvarsfrågan i vårt land, däri den totala avrustningen
självfallet ingår, anser jag mig icke kunna biträda herr Lindhagens
yrkande. Jag är för övrigt i sak ense med herr Lindhagen och ställer mig
på den totala avrustningens ståndpunkt, inte bara då det gäller en internationell
sådan, utan även då det gäller en nationell och isolerad avrustning. I detta
fall äro herr Lindhagen och undertecknad fullkomligt ense. Jag är vidare
ense med herr Lindhagen därom, att jag tror att inom den svenska arbetarrörelsens
djupa leder och inom det socialdemokratiska partiet finnes en stark och
samlad mening av samma tankegång som herr JJndhagen framhöll. Jag har
till och med den bestämda förhoppningen — man skall ju inte profetera, men
jag har den i alla fall — att även inom djupa svenska folklager utanför den
socialdemokratiska arbetarrörelsen går stämningen starkt och klart och medvetet
i den av herr Lindhagen uttalade riktningen. Man bör icke bagatellisera
det förhållandet, att Sveriges frikyrkor ändå ha klart och bestämt sagt ifrån
sin mening, vilken överensstämmer med herr Lindhagens tankegång, och man bör
inte bagatellisera — ehuru förmodligen herr C. G. Ekman och måhända herr
Rosén gör det — att dessa herrars eget huvudorgan. Svenska morgonbladet,
intager en ställning enligt samma riktlinje, klart och tydligt.
Jag är därjämte ense med herr Winberg i sak om att Sveriges socialdemokrati
och jag hoppas i fortsättningen Sveriges folk — jag drömmer till och med
om Sveriges riksdag — skall gå in för samma linje i samverkan med den danska
socialdemokratien och den danska radikalismen, som redan framlagt förslag
om den bestämda och klara avrustningen, d. v. s. militärorganisationens reducerande
ned till en gräns av neutralitetsvaktens storlek med en kostnad understigande
20 miljoner kronor om året. Jag vill uttala den varma förhoppningen,
att i fortsättningen Sveriges socialdemokrati mera än tillförne vill slå
följe med och samverka med den danska socialdemokratien, med de danska radikalerna
och även med de norska socialdemokraterna, så att ett Skandinavien i
demokratiens tecken och, jag vill hoppas, i socialdemokratiens tecken, kan gå
in på samma linje. Jag tror att ett samfällt initiativ ifrån dessa stater kan
vara av stor betydelse inför världen för avrustningsfrågans fortsatta läggning.
Varför jag emellertid icke biträder herr Lindhagens yrkande är det, att det
inte gäller bara att ropa på avväpning, utan att man skall själv vara skyldig
att prestera några hållbara praktiska förslag, då det gäller att realisera herr
Lindhagens vackra tankar. Jag må i det fallet erkänna min tveksamhet att
överlämna den av herr Lindhagen begärda utredningen till den Lindmanska,
av excellensen Trygger i denna kammare representerade regeringen. Jag är
för min del tämligen tveksam om huruvida icke den regeringen, om den finge
ett beslut till och med i denna första kammare om att ögonblickligen iägga
fram ett förslag till avrustning, eller den gamle skeptikern, som sitter på statsrådsbänken
nu, skulle komma fram med sitt skeptiska leende, rycka en liten
smula på axlarna och säga: »Jag tror, att herrarna själva få klara ut den
saken!»
Jag hyser i stället den uppfattningen i motsats till herr Lindhagen — när
vi begära en allsidig utredning och i fall vi skulle få ett beslut därom och
det sedan blev en kommitté tillsatt för denna utredning — att alldeles självklart,
enligt de direktiv som finnas, denna kommittés arbete även skall omfatta den
totala avrustningen och att det då måste ingå i denna kommitté någon ledamot,
som just har den uppfattning, till vilken herr Lindhagen i detta fall bekänner
sig. Finnes den ledamoten med, och det är självklart att den måste finnas
med, finns ifrån den kommitténs sida möjligheter att med tillgång till all den
Onsdagen den 10 april f. in.
23
?ir 19.
militära expertisen utarbeta det rent praktiska förslaget till en avrustning, där
man kommer fram till en viss ståndpunkt om att så och så mycket pengar, den (Forta)''''
och den organisationen måste vi bibehålla i form av en neutralitetsvakt eller
till äventyrs i form av en s. k. ordningsmakt.
Jag är dessutom av den uppfattningen, att vi därigenom gagna den rent
praktiska utvecklingen fram till ett godkännande i fortsättningen av de Lindhagenska
tankegångarna. Det är på grund av vad jag nu anfört jag finner mig
föranlåten att nu icke yrka bifall till herr Lindhagens hemställan. Sedermera
kommer jag att i den kommande frågan ansluta mig till den reservation, genom
vilken jag tror, att man gagnar den av herr Lindhagen förfäktade synpunkten
bättre, än man skulle göra genom att nu rösta för herr Lindhagens yrkande.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.
Herr Ljunglund: I anledning av herr Winbergs yttrande skulle jag önska
säga några ord. Jag vill inte påstå, att jag finner hans uttalande så betydelsefullt,
att man egentligen skulle behöva gripa till svärdet och försvara sig av
denna grund. Jag är ju en krigisk man ur herr Winbergs synpunkt, och han
själv är en mycket fridfull man, men jag misstänker, att någon sorts begreppsförvirring
fått makt med honom, och eftersom jag är mycket human på samma
gång som jag är litet stridbar, vill jag göra ett försök att ställa till rätta
en del saker för honom.
Nu vill jag först och främst upplysa att det s. k. cirkulär, som omnämnts
här, var visserligen med mitt tillstånd utskickat, men det var utskickat av
en frivillig försvarsförening i Stockholm, så att jag har icke med det cirkuläret
att göra. Det räcker till för mig att ge ut en tidning — jag hoppas,^ att
herr Winberg tager del av den, och jag antager, att man i allmänhet gör så —
så att jag hade icke något skäl att skicka ut någon särskild understrykande
artikel, byggd på icke dementerade uttalanden av ryske utrikesministern och
av kända ryska tidningar. Det framgick emellertid av dessa uttalanden, att
man mycket ogärna ville, att Sverige skulle komma med i kriget i. synnerhet
på den mot Ryssland vända sidan, och nu får jag höra av herr Winberg, att
man var benägen för att avråda Sverige just ifrån det, därför att Sverige var
så relativt avrustat, dess försvar dugde ingenting till! Därför var man i
Petrograd ytterst bekymrad över att vi skulle komma med i kriget och taga
någon skada. Det är ju en mening, som herr Winberg och hans vänner förfäkta,
att man vill oss så förskräckligt väl ifrån ryskt håll, i all synnerhet nu
sedan Ryssland blivit bolsjevikiskt, att man är rädd för att vi skola råka i
ledsamheter, om vi ha någon armé.
Besynnerligt nog har denna iver ifrån bolsjevikernas sida icke alls föregåtts
av några åtgärder för att betrygga oss för den händelse vi kasta bort vår
armé. Däremot äro de ytterst intresserade av att veta. hur långt Sverige
verkligen är beväpnat. Därutinnan likna de det föregående enväldet. Den nuvarande
diktaturen är mycket nyfiken på vilket försvar Sverige har, men man
sitter verkligen icke såsom herr Winberg påstår och säger lugnt och stillsamt,
att detta land har icke något försvar, det är mest synd om det,° så att
därför skola vi icke tala något om det. Vederbörande äro tvärtom så fruktansvärt
intresserade fortfarande, att de utsätta sina emissarier eller^ tjänare
för rätt stora obehag för att få reda på vilket försvar vi ha. Det sågo vi i
fjol vid ett par tillfällen. Nu har jag i min hand ett cirkulär, som är utsänt
till de s. k. militärcellerna ifrån den kommunistiska internationalens militärkommitté
i Moskva i september 1928.
Jag vet, att herr Winberg kommer att uppstå och le, liksom han nu sitter
Nr 1!).
24
Onsdagen den 10 april f. in.
Om svensk
avrustning.
(Forte.)
och ler, och säga att det icke betyder ett dyft, det är naturligtvis bara ett
sådant där sinovjeffbrev, som fabriceras nere i Tyskland till andra stater, men
det är särdeles bra fabricerat i så fall! Det står i detta cirkulär bland annat:
»Detta cirkulär skall av dig så förvaras att det ej kommer i andra händer.
Du är skyldig att förneka all kännedom om detta cirkulär även inför dina
kamrater.»
Den kommunistiske innehavaren av detta cirkulär var alltså skyldig att
tiga, men därtill hade han en del andra skyldigheter. Han var skyldig att
övervaka, att ingen förrädare fanns i den cell han tillhörde och att ingen tvekan
skulle förefinnas hos cellmedlemmarna, då det var fråga om att med vapen
i hand nedslå proletariatets fiender var helst de än påträffades. Det började
storpolitiskt så här:
»Imperialister och kapitalister arbeta med feberaktig brådska på att fullborda
inringningen av världens enda arbetarestat». Sedan fortsätter det med
att man skall slå ned bourgeoisien i allmänhet, även om det icke skulle bli
något så stort krig, och den uppgift medlemmarna i de kommunistiska cellerna,
som detta cirkulär riktar sig till, ha att följa anges så här: »De cellmedlemmar,
som äro i militärtjänst, skall du ålägga, att införskaffa alla de
uppgifter om styrkeförhållanden, vapen och ammunitionsdepåer, fästnings- och
iartygsbestyclming, beklädnads- och förplägnadsförhållanden, flygvapnet och
gaskrigsmaterial som de kunna inhämta. Av största vikt är att du muntligt
och utan vittne ger kamraterna deras uppdrag och i varje särskilt fall till Mgruppledaren
inrapporterar, vad du sedan inhämtat.» — »De kamrater, som
redan eller ännu ej fullgjort sin militärtjänstgöring, skola åläggas att genom
medlemskap i landstorms- och skytteföreningar öva sig i vapenbruk. Ammunition,
som genom dessa kamrater eventuellt kan anskaffas, skall placeras enligt
bestämmelser, som^ delgivas dig av M-gruppledaren. I händelse av mobilisering
eller krigstillstånd, skall varje kommunist, som inkallats till militärtjänst,
underkasta sig alla militära förordningar och får under inga förhållanden
uppträda så, att militärbefälets vaksamhet skarpes.»
Nu vill jag säga att jvare sig herr Winberg vill dementera detta cirkulär,
som jag har mottagit från en s. k. kommunist, vilken förut givit mig flera cirkulär,
vilka icke dementerats, vare sig, säger jag, han vill dementera det eller
icke, fruktar jag för att han kommer att bevisa för mycket. Jag vill varna
honom för det, om han vill bevisa, att man i det officiella Ryssland icke har
något ^som helst intresse för Sveriges försvar, eller att man i komintern icke
har något som helst intresse för Sveriges försvar — man har nämligen det
intresset där borta! Jag vet icke precis om det gäller att erövra Sverige, ty
det är ju meningen, efter vad vi veta om den kommunistiska taktiken, att varje
land skall själv genom revolutionen föras över i ett nytt status, utan att direkt
införskrivna ryska trupper behöva hjälpa till. På sin höjd är det väl
några XO eller andra besynnerliga kurrar, som skola komma och hjälpa till
vid sadana tillfällen. Men vi veta på samma gång, att de faktiskt förklarat
i de officiella handlingar, som de lägga fram inför hela Europa, att hjulet
skall gå över den borgerliga staten, och att de icke äro oberedda att taga till
våld för att det skall ske. Jag lämnar fullkomligt fritt och öppet om den
ryslra, staten vill angripa Sverige! Det har jag icke någon mening om, men
att icke de ryssar, de hemmaryssar, som man kan få till stånd hos oss, skola
ulbildas så långt möjligt för att göra den svenska borgerliga staten så stor
skada som, möjligt, lärer herr Winberg aldrig kunna bevisa icke vara sant
och riktigt.
Nu förhåller det sig så, och det förvånar mig verkligen, att socialdemokraterna,
som dock sa bestämt tagit avstånd ifrån dessa kommunistiska planer,
då de själva härom dagen skickade ut ett cirkulär, började detta ungefär på
Onsdagen den 10 april i. in.
25
Sr 19.
samma sätt som det här cellmanifestet eller vad jag skall kalla detta
cellcirkulär. De började nämligen med att säga, att ett nytt 1914
förestår, och socialdemokraterna, som säkerligen icke vilja, att Sverige
skall komma i samma lyckliga ställning som det nuvarande Sovjetryssland
är statt i, mena att inför denna risk av ett nytt 1914 borde vi avväpna
oss. Om vi avväpna oss, antager jag, blir herr Winberg icke ledsen,
men det skulle kunna hända, att socialdemokraterna i landet komma att bli
ledsna, ty det har visat sig i Ryssland, att socialdemokraterna och winbergarna
icke äro så goda vänner där borta. Jag förstår därför egentligen icke, bur
socialdemokraterna kunna vilja begagna samma utgångspunkt, då deras intressen
äro rakt motsatta kommunisternas. Jag tror, att det hos socialdemokraterna
dock finns på botten en verklig vilja att försvara sitt land emot sådana
eventualiteter som dem herr Winberg önskar lyckliggöra oss med.
Här talade emellertid en socialdemokrat nyss, det var min förträfflige vän
herr Yennerström, om de danska socialdemokraterna såsom lysande ideal för
oss att efterfölja. Jag tror, att de danska socialisterna i grund och botten äro
hederliga spetsborgare, och jag tror icke heller, att de vilja unna Danmark
det tillstånd, som herr Winberg unnar Sverige. Min övertygelse är emellertid,
att det är ett ganska korttänkt folk. Om danskarna sågo sig omkring i
Europa, skulle de finna att i själva staden Geneve, som är det nya Sion, varifrån
fridens budskap går ut och återvänder, oeh i hela Schweiz överhuvud
taget man icke ett ögonblick tänker på att avrusta. Tvärtom, jag har alldeles
nyss fått mig tillsänd en av myndigheter, tror jag det var, militära eller
andra försvarskretsar, prisbelönad broschyr, i vilken det talas om nödvändigheten
av att Schweiz verkligen har ett försvar och försvarar sig. Det får icke
uppstå ett tomrum, säges det, mitt i Europa, där stormakter stöta samman,
ty det skulle alltför lätt leda till att hela landet utplånades med ett slag, men
så länge vi visa, säges det, stormakterna att vi ha viljan att leva och icke uppgiva
denna vilja att leva, så länge måste de komma att respektera oss. Min
övertygelse är, att det är likadant ställt med såväl den danska som den svenska
socialdemokratien och med oss borgerliga också, att så länge vi visa — låt
vara att vi icke kunna få till stånd några stormaktsarméer — att vi ha viljan
att leva och icke vilja tillåta, att det uppstår något tomrum, där allsköns ofog
och rackartyg bedrives, på den plats, där fordom den gamla ärorika staten
Sverige låg, så länge vi ha en sådan vilja, bli vi respekterade i Europa! Men,
mina herrar, vi bli icke respekterade ett ögonblick längre, när denna vilja gått
under eller när det manifesterats av Sveriges riksdag och folk en motsatt vilja.
Ja, mina herrar, jag vill icke nu upptaga kammarens uppmärksamhet längre.
Det är väl antagligt, att det kommer upp nya diskussionsämnen i det ärende,
som jag nyss omnämnde, men som jag misstänker, att kanske den diskussion,
som nu följer, blir något entonig, har jag icke utan inre tillfredsställelse begagnat
detta tillfälle att i förväg få säga dessa ord, som jag tror förtjäna någon
uppmärksamhet.
Herr Winberg: Jag vill redan från början lugna herr Ljunglund med, att
jag inte skall ingå på något bestridande av vad han sagt. Jag har ingen anledning
att upptaga till närmare behandling de cirkulär från »kommandot i
Moskva», som han talade om att han fått. Det visar bara, att herr Ljunglund
är lika intresserad av att stå i förbindelse med den kommunistiska världen,
som han beskyller ryssarna för att vara av våra militära förhållanden här i
landet. Det gläder mig, att han har litet intresse för dessa saker. Jag känner
emellertid så väl till de där cellbreven och instruktionerna, som förekomma
i den borgerliga pressen, att de intressera mig inte det allra ringaste.
Vad däremot beträffar själva sakfrågan, när herr Ljunglund här lägger
Om svensk
avrustning.
(Fort*.)
Nr 19. 26
Onsdagen den 10 april i. m.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
upp, liur vi kommunister se läget och hur vi bekämpa det borgerliga samhället,
måste jag säga: Ja, men, Herre Gud, det är väl ingen nyhet! Det skulle väl
inte ett ögonblick falla mig in att bestrida, att vi bekämpa det borgerliga
samhället, som ställt till det läge, som för närvarande råder i världen, och det
äro vi stolta över att vi göra. Det fanns verkligen också en tid, då även socialdemokraterna
gjorde det på skarpen, fastän de på senare tid utvecklat sig i annan
riktning.
Jag får emellertid säga, att herr Ljunglunds utgångspunkt för vad han sade
var ganska långsökt, ty vad jag tillät mig säga i mitt förra anförande var
bara det, att den militärmakt, som man nu alltid pekar på och som även i det
här ifrågavarande särtrycket åberopas såsom den, vilken räddat oss från att
bli indragna i världskriget, det var den militärorganisation vi hade 1914 och
inte den, som skapades genom 1914 års härordning. Det var kontentan av vad
jag ville säga. Sedan kan man lägga ut detta i olika riktningar, men då blir
det mer eller mindre långsökt.
Det var åtskilliga andra saker, som det naturligtvis skulle kunna vara något
att säga om, men det kan som sagt inte falla mig in att gå in på dem, ty det
skulle vara sorgligt den dag, då herr Ljunglunds och mina uppfattningar sammanfölle
med varandra. Yi böra inte, herr Ljunglund och jag, förvåna oss
över, att vi bekämpa varandra, d. v. s. de riktningar vi tillhöra, att vi öppet
rleklarera, att vi bekämpa varandra med alla till buds stående medel. Det
kunna vi väl vara överens om. Det är ingenting att förvåna världen med att
komma och tala om detta, som varenda människa med något så när sunt förnuft
ändå på förhand vet.
Men jag skulle verkligen också vilja säga ett par ord med anledning av herr
Vennerströms uttalande — han hade ju för övrigt den äran att bli titulerad
såsom »min gode vän» eller »min präktige vän, herr Vennerström» eller något
sådant. Hela herr Vennerströms anförande var ett försök att förklara, varför
man i den föreliggande situationen ingenting ville eller ingenting vågade. Det
är ju egentligen inte ägnat att något vidare upplyfta själen att höra den gamle
antimilitaristen Vennerström förklara, att nu har han blivit så disciplinerad,
att han inte kan gå med på herr Lindhagens! motion, men för allt i Världen,
detta är visst inte beroende på någon skillnad i själva sakuppfattningen utan
på formella skäl. och så kommer han till det slutet, att han vid nästa (punkt
på dagordningen får tillfälle att yrka bifall till en reservation för en utredning,
i vilken även herr Lindhagens synpunkter komma att bli föremål för
prövning. Nej, min bäste herr Vennerström, det är vad de inte komma att bli,
ty i den reservationen och i den till grund för densamma liggande motionen
finnes ingenting om denna sak. Såsom herr Lindhagen sade, vet man inte, vad
den egentligen syftar till, men att den inte klart och bestämt syftar till avväpning,
det kunna vi vara överens om, om vi kunna läsa innantill. Men jag skall
inte nu ingå på denna fråga.
Som sagt ville jag bara lugna herr Ljunglund med att jag inte alls tänker
taga upp tiden med att ingå på något bemötande av hans uppgifter om cellcirkulär.
Jag tillönskar honom att kunna fortfarande utvidga förbindelserna
åt det kommunistiska hållet. Visserligen tror jag inte, att det kommer att leda
till att vi en dag vare sig få eller vilja inrangera honom såsom medlem i någon
cellorganisation, men det kan vara av intresse för honom och hans tidning att
lära känna dessa saker.
Herr Möller: Jag begärde ordet bara för att konstatera ett par saker, som
inte så klart framgingo av herr Ljunglunds anförande.
Det manifest, som inledes med orden »Ett nytt 1914 står för dörren», har
mycket litet att göra med den situation vi nu här diskutera, ty detta manifest
Onsdagen den 10 april f. in.
27
Nr 19.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
Herr Vennerström: Herr talman! Het vore ju ett högmålsbrott och en
oartighet gentemot det ryska partiet och dess röde fältmarskalk att inte här
ingå på en liten replik. Herr Winberg ville göra gällande, att jag för min del
inte vore anhängare av den rena avrustningslinjen och att den icke ingår i det
utredningss^rkande, som föreligger från det socialdemokratiska partiet. Jag
ber att bestämt få dementera båda dessa av herr Winberg här förebragta uppfattningar.
Jag står för min del klart och bestämt på herr Lindhagens linje
om den totala isolerade nationella avrustningen, liksom exempelvis Danmarks
socialdemokrater, och jag vill i fråga om utredningsyrkandet från den socialdemokratiska
gruppen säga, att här står i varje fall i reservationen: »De nya
och fruktansvärda perspektiv, som härigenom öppnas, synas motivera en snar
förnyad omprövning av hela vårt militärväsendes ändamålsenlighet». Däri
ligger ett yrkande om att hela denna fråga, för eller emot rustningar överhuvud
taget, bör läggas under utredning, och herr Winberg får begagna vilka kommunistiska
trollkonster som helst, så lär det inte vara möjligt ens för honom
och det ryska partiet att komma ifrån klara och bestämda verba.
Men jag skall, herr Winberg. gå från försvar till anfall. Jag tillåter mig
att något fråga herr Winberg själv om hans egen avrustningslinje. Är den
tilläventyrs densamma som den hans ärade partivän i andra kammaren, herr
Edoff Andersson, härom dagen förcbragte. nämligen ett yrkande, att den Lindman-Tryggerska
regeringen skulle vara vänlig att framlägga ett avrustningsförslag
att realiseras i olika etapper inom en tidrymd av tre år? Kommer det
yrkandet tilläventyrs sedermera från herr Winberg, ber jag att få konstatera,
att i det kommunistiska partiets samtliga manifest, även i det som är utfärdat
gentemot den pacifistiska fredsrörelsen, står klart och bestämt, att militarismens
avskaffande är fullständigt omöjligt inom ett kapitalistiskt samhälle. Då
herr Winberg förmodligen kommer att framföra detta yrkande om en begäran,
att den Lindman-Tryggerska regeringen skall inom tre år verkställa avrustning,
vill jag ställa den frågan till herr Winberg: Är inte Sverige ett kapitalistiskt
land? Ifall ni erkänner, att det är det, måste ni på samma gång erkänna,
att hela detta avrustningsyrkande är den rena, klara bluffen utan det
ringaste reala innehåll. Jag går vidare till det av Sovjetunionen i Geneve förebragta
avrustningsförslaget. Det förefaller mig, som om världen för närva
-
säger just ingenting annat, än att om kapprustningarna skola fortgå, leder
detta till ett nytt 1914, fastän med mycket värre, mycket fruktansvärdare perspektiv
än den gången. Och jag förmodar, att herr Ljunglund inte vill bestrida,
att om världen skall fortsätta på det sätt, som den åtminstone delvis redan
gör, när nationerna skola försöka trumfa över varandra i anskaffandet av militära
maktmedel, kommer detta oundvikligt att leda till en ny sammanstötning
mellan folken och allt vad därmed följer. Att då vi, som med förskräckelse
se en utveckling i sådan riktning, förklara, att den internationella avrustningen
är en bjudande nödvändighet, ty den är det enda, som kan hejda kapprustningen,
det tycker jag inte, att man bör förvåna sig över. Det var ju ett
upprop från den socialistiska arbetarinternationalen. och det tog helt och hållet
sikte på frågan om den internationella avrustningen.
Beträffande Schweiz skall jag endast be att få säga, att även om där finnes
den meningen, att Schweiz klarar sig tack vare sitt militärförsvar, så går i
varje fall det socialdemokratiska partiet i Schweiz liksom de socialdemokratiska
partierna i Danmark och i Holland in för även den isolerade nationella
avrustningen av skäl, som jag ju inte här har någon anledning att komma in
på. Men jag vill bara konstatera, att det inte är ett så enigt Schweiz, som
det tycktes framgå av herr Ljunglunds anförande, bakom den ståndpunkt han
där refererade.
Sr 19. 28
Onsdagen den 10 april f. in.
Om svensk
avrustninq.
(Forts.)
rande är en ganska kapitalistisk värld. Nu förebringar i varje fall Sovjetunionen
ett internationellt avrustningsförslag inom denna kapitalistiska värld,
och då skulle jag ännu en gång vilja fråga herr Winberg, om ni verkligen tror.
att någon människa tar er fullkomligt på allvar, när ni framlägger detta förslag
inom denna kapitalistiska värld.
Härefter ett ord till min, icke »gode» utan, såsom herr Ljunglund uttryckte
sig, min »förträfflige» vän herr Ljunglund. Han yttrade någonting om, att
om Sverige skulle avrusta och vi finge det där tomrummet, om vilket man jämt
och ständigt talar, då skulle vi sannerligen inte alls bli respekterade inom den
övriga världen. Ja, det är en genklang av samma ord, som under lördagens
försvarsdebatt kommo från Uppsalabänken med den bistra och buttra ironi,
som alltid präglar, jag höll på att säga, den svenska politikens Schopenliauer,
vilken vi ha det stora nöjet att rymma inom denna första kammare. Det är
samma tankegång, som genomströmmar även den ganska bekanta ledare, som
för inte så länge sedan skrevs i Göteborgs handels- och sjöfartstidning av den
store skeptikern Segerstedt, när denne talade, om, att vi multna inifrån, ifall
vi slå in på nedrustningslinjen. Jag ber för min del att få säga, att jag inte
kan följa med på de där noterna, att Sverige i nedrustningens tidevarv är ett
av världen föraktat land. Jag har här i min hand en bok, som är skriven av
en av Sveriges förnämsta moderna industrimän, Gerard De Geer. Den boken
heter »Sveriges andra storhetstid». Den titeln är motiverad, ty Sverige har
överallt ute i världen det bästa möjliga anseende för sin finansiella duglighet
och redbarhet; detta kan sannerligen inte rubbas ens av den inträffade sparbankskraschen.
Sverige har det största möjliga anseende på grund av ingenjörernas
och arbetarnas duglighet, på grund av våra uppfinnares förmåga, och
Sverige har på samma gång ett stort anseende även i andra avseenden genom
sina höga kultur, ej minst markerad genom de arkitektoniska mästerverk, av
vilka den svenska huvudstaden Gud ske lov i närvarande stund är ägare. När
man med fullt fog kan säga. att Sverige i denna stund står inför sin andra
storhetstid, sin ekonomiska och kulturella storhetstid, skulle jag verkligen vilja
fråga den högt ärade men något bistre ironikern på Uppsalabänken, om han inte
själv ville konstatera, att detta internationella omdöme kommer samtidigt med
att vi genomleva den svenska nedrustningsperioden. Och det är sannerligen
inte den Hammarskjöldska härordningen av år 1914. som har gett impulsen
till, att världen överallt där ute i denna stund ger detta allmänna erkännande
åt den svenska nationaliteten. Därför, herr talman, vill jag för min del icke
på något sätt underskriva vare sig de ironiska uttalanden, som under lördagen
kommo från herr Hammarskjöld eller det omdöme om och den farhåga för vårt
internationella anseende, som kom från min alltjämt förträfflige och värderade
vän herr Ljunglunds sida.
Herr Lindhagen: Jag måste tyvärr begära ordet med anledning av herr
Vennerströms anförande. Han understryker även nu, att han är »totalt» enig
med herr Lindhagen och hans linje. Då flammade mitt förstånd upp i glad
förväntan, men så sade talaren, att av formella skäl kan han inte vara med på
vad han älskar. Går världen framåt på det sättet, herr talman? Aldrig!
Aldrig, herr talman!
Jag undrar, vilka de formella skälen voro. Herr Vennerström började
med en erinran, att herr Lindhagen hade satt upp ett särskilt yrkande emot den
socialdemokratiska motionen. Jag misstänker, att där ligger mycket av de formella
hindren. Saken är helt enkelt den, att vi väckte motionerna samtidigt på
samma dag. Jag visste inte alls vad den andra motionen skulle innehålla —
jag visste bara, att den skulle innehålla åtskilligt mindre än min motion, och
redan därför måste jag väcka min motion. Denna var också en nödvändig länk
Onsdagen den 10 april f. in.
29
>''r 19.
i kedjan av andra fredsmotioner, som väckts av mig vid denna riksdag, men enhälligt
blivit förkastade av partierna nu liksom föregående riksdagar, ehuru de
delvis vunno understöd vid interparlamentariska unionens kongress i Berlin förra
sommaren. Jag vet inte, om jag begått något crimen laesse majestatis. Jag
har emellertid velat gagna saken, och jag har talat för mina socialdemokratiska
valmän, som vilja ha det just på detta sätt, herr Vennerström, och det är också
en stormakt.
Såsom ett andra formellt skäl nämnde nu herr Vennerström, att man inte kan
hänvända sig med en sådan avrustningsmotion till den nuvarande ministären. Jag
tycker, att den nuvarande statsministern är ganska hygglig, ty han förordade
ju, att i andra kammaren min motion uppfördes på dagordningen i sammanhang
med partiets och västerbottningarnas motioner, och jag är honom tacksam för detta
lojala bemötande mot en motion, som han förmodligen mer än något annat
tar avstånd ifrån. Vad själva saken angår kan jag aldrig tillägna mig den
uppfattningen, att parlamentet eller folkets representation skall välja sina uttalanden
alltefter de regeringar som sitta. Då få vi ett förfärligt sjå med att kompromissa
och kliva ned oss i det politiska träsket ännu mera än som redan sker.
Det må sitta vilken regering som helst, så talar folket sitt språk och representationen
sitt språk, och det är endast på det sättet, som de politiska realiteterna
kunna föras fram.
Emellertid slog herr Vennerström ett tag om. Får vi blott en utredningsskrivelse,
sade han, kommer naturligtvis regeringen också se till, att de av herr
Lindhagen framförda kraven bli beaktade i utredningen och att någon, som har
lika mening med herr Lindhagen, kommer att utses till representant. Där väntar
man således av den nuvarande regeringen just vad nyss sades, att man icke
kan vänta av densamma.
Nu har emellertid saken kört fast. Man befinner sig icke i det angenäma
läget, att utskottet yttrat: »Med anledning av den socialdemokratiska, den
västerbottniska och Lindhagens motion begära vi en förutsättningslös utredning.
» Om det varit så, hade jag fallit till föga såsom smält smör i solsken.
Men nu har utskottet markerat: motionen innefattar ett verkligt avrustningskrav
— det måste avvisas; det är inte vårt, vi ha i föregående tider varit eniga med
högern om, att detta inte skall fram nu, även om det möjligen kan bli en framtidsfråga.
Då måste jag slåss för kravet, hägna mina valmäns ståndpunkt, lägga
mig i selen för det, som jag efter mitt förstånd anser nödvändigt för Sverige.
Europa och mänskligheten. Nämligen att man börjar någon gång ordna upp denna
härva och inte stannar i stöpet jämt och ständigt. Därför nödgas jag också,
jag ber kammaren om ursäkt för det, begärn votering med uppresning, även
om det är mycket möjligt, att motionären då kommer att stiga upp ensam. I alla
fält, en mängd människor äro »totalt» med på motionens krav, som ingalunda
kunna förringas av formella förhinder.
Nu må ock erinras, att då vi ännu hade kvar den gamla hederliga — jag kom
nu att använda ett reaktionärt uttryck och skall upprepa det — då vi hade den
gamla hederliga slutna omröstningen, brukade vi alltid i denna kammare för
sådana här förslag få minst nio till och med 28 röster — sällan över 28 — men
sedan det blivit öppen omröstning, kan motionären få stå ensam i frågor, där
han med den slunta omröstningen givet fått de 28 rösterna.
Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman! Då jag trots vissa företeel
ser
antar, att kammaren är angelägen att snart komma över till nästa punkt
på föredragningslistan och önskar undvika att två gånger diskutera samma sak.
skall jag för närvarande inskränka mig till att säga, att jag under diskussionen
om denna nästa punkt torde få tillfälle att beriktiga- den uppfattning, som
Om svensk
airustning.
(Forts.)
Nr 19. 30
Onsdagen den 10 april f. m.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
herr Möller uttalade om vad jag j-ttrat i lördags, och även säga, vad som kan
behövas i anledning av herr Vennerströms anförande.
Herr Winberg: Med anledning av herr Vennerströms senaste uttalande,
vari han gjorde gällande, att det är omöjligt att göra den eller den hemställan
till den nuvarande regeringen, skulle jag vilja fråga, huruvida han, då vi komma
till nästa punkt, kan vara med om att hos den nuvarande regeringen Lindman-Trygger
begära en utredning om militärväsendet, varom han bestämt säger,
att däri skall ingå och beaktas jämväl de synpunkter, som herr Lindhagen
framfört. Hur i alla världen kan han ha en sådan tilltro till den regeringen i detta
avseende, under det han, när det är fråga om herr Lindhagens yrkande, säger,
att det är fullkomligt vansinnigt. Jag tror, att litet mera logik i herr Vennerströms
uppträdande både nu och i allmänhet ingalunda skulle skada.
Jag vill tillägga, att man, som herr Vennerström vet, ibland framhäver vissa
synpunkter även i de fall, då man icke kan tro, att ens yrkande för ögonblicket
har någon möjlighet att gå igenom. Det borde väl icke vara alldeles obekant
ens för en socialdemokrat, ty socialdemokraterna bruka ju också framföra krav
ibland, fast de äro alldeles säkra på, att de för ögonblicket icke ha någon möjlighet
att få dem igenom.
Det var ett alldeles nytt argument, som herr Vennerström kom med till sist
och som skulle utgöra ett ytterligare skäl för avväpning. Han framhöll bland
annat, att »våra arkitektoniska mästerverk» skulle inge den respekt, att även de
kunde bidraga till att vi borde avrusta. Ja, jag har hört många skäl för avrustning,
men huruvida detta är det starkaste, lämnar jag därhän.
Herr von Geijer: Med anledning av ett par anföranden, som herr Winberg
haft, ber jag att få säga några ord. Han yttrade, såvitt jag fattade honom
rätt, att 1914 års härordning alls icke var genomförd, när kriget bröt ut, men att
vi trots detta kunde hävda vår neutralitet, och detta skulle enligt hans mening
bevisa, att den jämförelsevis dåliga organisation, som vi hade 1914, skulle
ha varit tillräcklig. Jag vill då erinra om vad den dåvarande amerikanske ministern
i Sverige Ira Morris i sina memoarer berättar om, hur de allierade
ställde sig till vår neutralitet. I september 1917 — sålunda icke vid krigets
utbrott, utan sedan det fortgått rätt länge och Sveriges armé till väsentlig del
organiserats i överensstämmelse med 1914 års beslut — hade det från visst håll
bland de allierade framställts yrkande om, att man skulle lägga beslag på
svenska fartyg. Härom skriver Morris: »Då jag uppträdde mot att utsätta
Sverige för otillbörlig påtryckning, stärktes jag i hög grad i min hållning genom
den amerikanske militärattachéns, överste William Colvins syn på saken. Överste
Colvin motsatte sig energiskt alla planer på att skärpa beslagtagandet av svenska
fartyg. Tanken på att detta skulle tvinga Sverige till underkastelse var.
framhöll han, en fullkomlig villfarelse. Såsom erfaren militär insåg han, vad
Sveriges anslutning till våra fiender skulle betyda. Dess geografiska läge skulle
hava satt det i stånd att effektivt blockera alla transporter av materiel eller
trupper till Ryssland eller åtminstone göra dem mycket svåra och farliga. Och
ännu sämre skulle det måhända ha varit, om fiendens styrka ökats med Sveriges
tappra och väl övade armé, omkring 600,000 man, utbildade efter tyska
metoder.»
Detta var icke, när kriget bröt ut, utan det var, sedan kriget fortgått en tid,
och det är väl i det stadiet, som faran i allmänhet kommer för de neutrala, eller
då de tävlandes sak står och väger, att en jämförelsevis liten makts inflytande
kan bliva avgörande. Så var det i september 1917, herr Winberg, icke i augusti
1914.
Onsdagen den 10 april f. in.
31
Nr 19.
Herr Vennerström: Herr talman! Det finns en mycket stor skillnad mellan
herr Winberg och undertecknad. Herr Winberg anhåller nämligen liksom
sina partivänner i andra kammaren hos regeringen, att regeringen inom
tre år skall verkställa en fullständig avrustning. Jag ber att få konstatera,
att den kommunistiska läran säger, att militarismen icke kan avskaffas
inom ett kapitalistiskt samhälle och att ett kapitalistiskt samhälle icke kan
avskaffas annat än genom en revolutionär kamp. Alltså menar herr Winberg,
att Sveriges kapitalistiska samhälle av den Lindman-Tryggerska regeringen
skall avskaffas inom tre år. Menar verkligen herr Winberg, att en
vänlig hemställan till denna regering att godhetsfullt avveckla ej mindre det
militaristiska systemet än även hela det kapitalistiska systemet, är en verkligt
revolutionär kamp i rysk och kommunistisk mening? Jag trodde verkligen,
att herr Winberg var något starkare i logiken än han under denna
debatt lagt i dagen.
Och nu, herr Lindhagen, vill jag ännu en gång inskärpa, att vi rent sakligt
fullständigt stå på samma linje utan någon som helst meningsskiljaktighet.
Men jag förstår icke, varför herr Lindhagen i dag skall rikta hela sin
slagstyrka gentemot socialdemokratiska partiet, när vi ha hela den Lindmanska
högern, den Hammarskjöldska högern och den Ljunglundska högern.
Varför i all rimlighets namn skall man då vid detta tillfälle rikta sin slagkraft
mot det socialdemokratiska partiet, när detta uttryckligen har begärt en
utredning, i vilken den totala, nationella och isolerade avrustningen även ingår.
Jag går in för den utredningen, därför att den omfattar herr Lindhagens
och mina yrkanden och dessa därigenom skulle underkastas en klar.
bestämd och noggrann undersökning. Därför, herr Lindhagen, anser jag, att
varje debatt oss emellan är fullständigt omotiverad, ty vi stå sakligt sett på
samma linje, och ha fullständigt samma mål.
Herr Lindhagen: Jag har ej riktat någon slagkraft mot det socialdemokratiska
partiet. Jag har tvärtom sagt, att jag i denna fråga står i realiteten
som representant för det socialdemokratiska partiets majoritet. Herr Vennerström
menar troligen några av ledarna, som ha en särmening, men det är
inte partiet, herr Vennerström, utan1 det är någonting helt annat, liksom i alla
partier för resten. När jag således nu talar för partiet och i varje fall för
mina valmän, vilkas majoritet jag vet mig företräda, och för en mening, som
också Vennerström instämt i, så har jag ej kunnat undgå att försvara oss
emot de socialdemokratiska ledamöterna av utskottet och andra, som dela
deras särmening. De andra partierna sköta ju herrarna själva. Man får inskränka
sig till det minsta möjliga, men vad av motionären sagts om själva
saken, drabbar ju i själva verket alla partier.
Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 33, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.
Om svensk
avrustning.
(Forts.)
Nr 19.
32
Onsdagen den 10 april f. in.
Om svensk
avrustning.
(Forte.)
Om förnyad
utredning
rörande försvarsväsendel.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 34, i anledning av vissa motioner
om förnyad utredning rörande försvarsväsendet m. m.
I två likalydande, till statsutskottets förberedande behandling överlämnade
motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 60) av herr G. Möller
och den andra inom andra kammaren (II: 139) av herr P. A. Hansson i Stockholm,
hade föreslagits, att riksdagen måtte, med avslag på det i punkt 23 i
fjärde huvudtiteln äskade anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande,
hos Kungl. Maj:t hemställa om en snar förnyad omprövning om hela
vårt militärväsendes ändamålsenlighet.
Vidare hade uti en av herrar O. E. Sandberg och A. Wikström inom andra
kammaren väckt, likaledes till statsutskottet remitterad motion (nr 225) hemställts,
att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj:ts anslagsäskanden för
militära ändamål, måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om ny försvarsutredning,
varvid frågan om vårt lands avrustning jämväl borde förutsättningslöst
prövas.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet yttrat:
»Vad först beträffar den i herrar Möllers och Hanssons motion berörda
frågan om anslaget till det frivilliga skytteväsendet, behandlas denna av utskottet
under punkt 17 av dess denna dag avgivna utlåtande nr 4.
Vidkommande härefter yrkandet om en ny försvarsutredning får utskottet,
som icke delar den uppfattning, åt vilken i förevarande motioner givits uttryck,
hemställa, att herrar Möllers och Hanssons förevarande motioner (1: 60 och
II: 139), i vad de avse frågan om ny försvarsutredning, ävensom herrar Sandbergs
och Wikströms motion (II: 225) icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»
Reservationer hade anförts
1) av herrar Nilsson i Malmö, Rydén, Walles, Bergström, Pauli, Anderson
i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Wigforss, Ward och Högström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av herrar Möllers och
P. A. Hanssons förevarande motioner (1:60 och 11:139), i vad de avsåge
frågan om ny försvarsutredning, ävensom herrar Sandbergs och Wikströms
motion (II: 225) måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att spörsmålet om
ändamålsenligheten av vårt lands försvarsväsende måtte upptagas till förnyad
prövning;
2) av herrar Carlsson i Gävle, Hansén, Danielsson och Jönsson i Revinge,
vilka ansett, att utskottets motivering bort hava följande lydelse:
»Den försvarsordning Sverige för närvarande äger och som, antagen år
1925, först innevarande år mera fullständigt trätt i tillämpning, innebar en-,
ligt riksdagens mening en av det militärpolitiska läget möjliggjord och till de
finansiella förhållandena anknuten modernisering och begränsning av landets
försvarskrafter. I dessa utgångspunkter har enligt utskottets mening sedan
dess icke någon sådan förskjutning skett, som motiverar en allsidig utredning
Onsdagen den 10 april f. m.
33 Nr 19.
rörande en förnyad omläggning av försvarsväsendet. Däremot synes ögonblicket
just nu vara inne att med all kraft söka internationellt främja en allmän
rustningsminskning.
Till förmån för utredningskravet har anförts, att flygvapnets utveckling
och gaskrigets verkningar samt behovet av försvars- och skyddsmedel på dessa
områden böra föranleda en nyprövning av hela försvarsfrågan.
. Utskottet, som icke kan finna denna mening äga tillräckligt bärande skäl,
vill erinra om att en luftförsvarsutredning pågår och förutsätter, att de behov,
som därav kunna förväntas framga, bliva tillgodosedda inom den kostnadsram,
som följer av 1925 års försvarsbeslut.»;
3) av herrar Nilsson i Gränebo och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett,
att utskottets motivering bort hava följande lydelse:
__ »Enär 1925 års försvarsordning först med innevarande år trätt i full tilllämpning
och följaktligen ej ännu kan sägas hava visat vad den duger till
samt ingenting i stort sett förändrat sig i försvarshänseende sedan år 1925,
anse vi ej bärande skäl vara för handen att igångsätta en ny utredning av
hela vår försvarsfråga.»
Herr Möller: Herr talman! Då det socialdemokratiska partiet har begärt,
att man skall verkställa en utredning rörande militärväsendets ändamålsenlighet,
kan det ju vara rimligt, att vi något uppehålla oss vid de skäl,
som enligt vår mening tala för, att man redan fyra år efter beslutet om 1925
års härordning åter upptager frågan om hela vårt militärväsende till omprövning.
Jag vill då först påpeka, att 1925 års försvarsbeslut fullföljde ett bestämt
syfte. Detta syfte var att söka nedbringa både de personliga och de
ekonomiska bördorna för militärväsendet. Detta var det tillkännagivna huvudsyftet
med hela försvarsbeslutet, och sedan man hade kommit något så när
överens om vilka bördor, som kunde anses vara rimliga, skulle militärväsendet
organiseras ungefär inom den kostnadsramen. Detta hade till följd, att det
skedde en stor nedskrivning av armén och en mindre nedskrivning av flottan,
vilket med andra ord vill säga, att det inom militärväsendet skedde en viss
förskjutning, i proportionerna till flottans förmån. Dessutom ägnades flygvapnet
en viss uppmuntran i 1925 års beslut. Det sammanhängde med den
föreställningen, att det rent militärpolitiska läget för Sveriges del var förändrat,
så att armén icke längre skulle komma att fylla samma uppgift som
tidigare, utan att tyngdpunkten i stället i viss mån skulle komma att läggas
på flotta och flyg. Men även om man redan den gången mycket väl kände
till de nya vapnen, flygvapnet och gasvapnet samt kanske även bakterievapnet,
, tror jag dock icke, att den dåvarande riksdagsmajoriteten riktigt satt
sig in i, vilken omvälvning i krigföringen som tillkomsten av dessa nya vapen
nied all sannolikhet skulle komina att medföra. Man hade ju sett vapnen
i verksamhet under världskriget, men man hade i alla fall icke riktigt klargjort
för sig, att den tekniska utveckling pa detta område, som då pågick
och väl i forcerad takt har pågått efteråt, kunde komma att innebära, att
hela den gamla uppfattningen om, hur ett militärväsende, avsett till försvar,
skall vara beskaffat, skulle komma att visa sig vara fullständigt ohållbar.
Under årens lopp har 1925 års försvarsordning ställts under debatt, dels
från det. håll — högern — som alltid har ogillat detta beslut och som _
jag vet inte precis, hur det är i dag, men jag skulle tro ännu för någon
manad sedan — i allt väsentligt ansett, att man borde bygga upp vårt försvarsväsen
efter den gamla modellen, fast man borde offra ofantligt mycket
mer på det, än man gör enligt 1925 års försvarsordning, och dels av dem.
som bestrida, att överhuvud taget den gamla modellen för ett försvarsväsen
Forsta kammarens protokoll 1929. Nr 19. 3
Om förnyad
''utredning
rörande försvar
sväsendet
(Forts.)
Nr 19. 34
Onsdagen den 10 april f. in.
Om jömyad
‘utredning
rörande försvarsväsendet.
(Forts.)
är brukbar, cl. v. s. av dem, som anse, att den verkliga tyngdpunkten i ett
kommande krig kommer att ligga i luften och att kriget icke längre kommer
att stå mellan fientliga arméer, utan att det i stället kommer att inrikta
sig emot civilbefolkningen och emot de industriella kraftkällor, vilka så att
säga förse kriget med material. Det är dessa senare med stor skärpa framförda
synpunkter, som ha utgjort ett huvudmotiv, i varje fall för mig, då
jag anser, att det är vår skyldighet mot Sveriges folk att göra en ny ingående
undersökning om, huruvida dessa påståenden rörande krigets förändrade
natur äro riktiga och vilka slutsatser man för vårt lands del skall draga
ur dessa påståenden, därest utredningen visar, att de ha fog för sig. Den
utredning vi begära skall vara förutsättningslös, och när vi säga förutsättningslös,
mena vi också, att den skall vara förutsättningslös. Men det är
klart, att frågan om hela försvarsväsendets vara eller icke vara därvid av sig
själv kommer upp. Om de värsta farhågorna beträffande den militära utvecklingen
på detta område skulle bliva bekräftade under en utredning, så
måste det självklart leda till att många människor säga sig, att man icke
kan vara med om den utveckling, som under sådana förhållanden skulle vara
nödvändig, därest man ville bibehålla ett försvar. Det är alldeles självfallet,
att vilken försvarsvänlig ståndpunkt man än intager, finns det dock ett visst
mått för vad man på detta område vill vara med om, och skulle det visa sig, att
ett försvar på grundvalen av dessa nya krigsmedel endast kan vinnas till
priser, som äro fullkomligt orimliga, komma naturligtvis många att draga
den slutsatsen, att man under sådana omständigheter överhuvud taget icke bör
vara med.
Nu skall jag tillåta mig att ur den redan mycket omtalade major Bratts bok
»Kampen om folken» föredraga några stycken, icke därför att jag i och för
sig har anledning att svära på, att vad major Bratt säger är riktigt, men därför
att hans motståndare inom militärväsendet aldrig kunna undgå att svara
på de frågor han ställer. Ni skola inte inbilla er, att ni kunna rycka på
axlarna åt honom, skaka honom av er som den ende officeren på tusental, som
herr Hammarskjöld talade om, eller som en obetydlig figur, som man icke behöver
taga någon hänsyn till, för att icke tala om andra ting. Ni komma att
bli tvungna, mina herrar militärer, att svara ända till det yttersta på de
påståenden, som major Bratt gör redan i denna bok och som väl i en mera
ingående diskussion skulle komma att åtskilligt kompletteras.
Jag skall som sagt tillåta mig att anföra åtskilligt av detta. Författaren
påpekar på sid. 64, att redan under världskriget började en ny »krigföring»,
som han kallar det, nämligen »striden på de inre fronterna». Vad han på
denna punkt säger är fullkomligt obestridligt: »Fn våldsam och systematisk
propaganda, avspärrnings- och utsvältningsförsök, tyskt u-båtskrig och engelsk
blockad, svält och hunger. Och för att nå ett avgörande, som dröjde alltför
länge trots dessa metoder, beslöt sig ententen för att under det kommande
krigsåret 1919 — som aldrig kom, därför att frukten var mogen -— genom
luftanfall mot Tysklands oförsvarade städer och industriorter få ett slut till
stånd. Detta — krigföringens riktande mot folket — är världskrigets viktigaste
erfarenhet. Det överskyggar allt annat.---Redan då skymtade en
strategi, som över huvudet på härar och flottor, över hundramilafronterna,
över minbälten och spärrar direkt riktade sig mot folkets och landets hjärta.»
Major Bratt säger vidare, att sedan det militära tänkandet förr eller senare
dragit de logiska slutsatserna ur denna den viktigaste erfarenheten, måste
man vänta sig, att i ett tämligen nära liggande skede få räkna med siffror
på luftflottor, som omfatta tusentals maskiner i stället för nu hundratals, och
detta trots de växande kostnaderna för de enskilda moderna stridsmaskinerna.
Han går med andra ord ut ifrån, att det nya kriget kommer att i väsentlig grad
Onsdagen den 10 april f. in.
35 Nr 19.
utkämpas i luften, och han fortsätter på sid. 66: »Vad är det vi då närmast
påstå? Jo, att herraväldet i luften skall bliva avgörande för ett krigs utgång
och att ernåendet av detta herravälde sålunda är liktydigt med militärt herravälde
överhuvud taget.» Han gör den reservationen, att detta icke fullt gäller
i närvarande stund och att det för vissa länder även framdeles kommer att
gälla endast i modifierad form. Jag vill påpeka, att boken icke handlar om
Sverige i och för sig. Författaren tror, att kriget överhuvud kommer att utvecklas
till ett krig i luften. Han fortsätter att trycka på dessa punkter, i
det han säger, att »den makt, som förlorar herraväldet i luften, samtidigt förlorar
sin förmåga att utföra framgångsrika operationer gent emot en motståndare,
som innehar detta herravälde. Det är på rent språk: en armé, som
är fullkomligt underlägsen i luften, är oduglig som krigsinstrument, och den
strategi, som bygger på en dylik, är förfelad och undgår icke nederlaget.»
Jag tager icke ståndpunkt till dessa ting för närvarande, och det må vara hur
som helst med dessa påståenden, men i varje fall kommer man icke förbi diskussionen
om dem.
Major Bratt framhåller i fortsättningen, att sedan ett slag stått i luften, är
det sannolikt, att det för flygvapnets del är definitivt avgörande för vem som
skall få herraväldet i luften. Det kunde vara mycket intressant att peka på
även andra ting, som förekomma här, men jag är rädd, att citaten bli för långa,
och jag skall inskränka mig till vissa av hans huvudslutsatser. Han säger på
sid. 91: »Kampen om luftfästningarna och de därpå följande anfallen mot storcentra
utgör det avgörande momentet i kommande krig. Herraväldet i luften,
som helt eller delvis förlamar lant- och sjökrigföringen, skall kulminera i
denna kamp. Den anfallandes förmåga att samla överlägsenhet — i förening
med möjligheten till omfattning i vertikalled — talar för att anfallet därvid''
skall äga sådan överlägsenhet över försvaret, att vägen öppnas till de objekt,1
som skola förstöras.»
Vad är det nu, som jag för min del först och främst anser vara viktigt-,
därest en utredning skulle visa, att dessa uppgifter hava verklig bärkraft?
Jo, det är för det första, att om vi skola försvara oss, måste vi inrikta os''s.
på ett försvar i främsta rummet av civilbefolkningen och av de industriella
kraftkällorna. Man föreställer sig, att flygvapnet verkar på det sättet, att
man av många skäl riktar sig mot de stora städernas centra för att bryta det
fientliga folkets vilja till fortsatt strid. Det blir det väsentliga målet för
krigföringen. Vad betyder det då, om man på detta sätt skall rikta krigföringen
mot de stora centra? Det betyder uppenbarligen, att i stället för atf
ha arméer få människorna ha gasmasker och gasskyddskläder, om det nu finns
tillförlitliga sådana medel. Det behövs naturligtvis också luftvämsartilleri
och flygförsvar, men den civila befolkningen skall ju i allt fall skyddas, om
kriget riktar sig mot den.
Vad finns det då för utvägar? Det är klart, att man kan säga, att man kan
evakuera en sta,d, som blir anfallen. Det är väl sannolikt, att man i så fall får
flytta, ut människorna i skogarna, där de inte äro så lätt åtkomliga för flygmaskiner
och gasbomber. Det får man göra omedelbart samtidigt med krigsförklaringen
eller kanske tidigare, så att icke några flygmaskiner hinna fram
innan evakueringen är genomförd. För min del skulle jag dock tro, att en
evakuering av en stor stad, t. ex. av Stockholm, är praktiskt taget outförbar,
om det gäller att bortforsla och på ett annat ställe bosätta praktiskt taget
hela. stadens befolkning. Då har man andra medel. Man kan bygga en underjordisk
stad, ty jag är inte riktigt säker på att de källare, som nu finnas under
de stockholmska husen, skulle visa sig vara tillräckliga för ändamålet. Man
har den vanliga staden under fredstid, och så får man bygga en underjordisk
stad, dit man tar sin tillflykt under krigstid.
Om förnyad
viredning
rörande försvarsväsendei.
(Forts.)
Nr 19. 36
Onsdagen den 10 april f. in.
Om förnyad
utredning
rörande försvarsväsendet.
(Forts.)
Sedan är den andra frågan, hur man skall göra med gasmasker och, gasskyddskläder.
Såvitt jag förstår, måste varje medborgare, som bor i ett sådant
centrum, som man kan frukta skall bli utsatt för ett fientligt flyg- eller gasanfall,
vara försedd med skyddskläder. om det nu finns sådana. Detta bestrides
nämligen även av folk, som anses såsom sakkunniga på detta område. Men
låtom oss utgå ifrån, att det verkligen finnes sådana skyddskläder.
Jag frågar er nu: Är denna skildring rent fantastisk? Är det, någonting,
som bara är ett hjärnspöke, som ingenting betyder med avseende å förutsättningarna
i ett kommande krig? Det finns i alla fall åtskilliga militärer inte
bara i Sverige utan även i utlandet, som anse, att detta är den fullkomligt
naturliga utvecklingen på detta område. Men, mina herrar, då skola vi val,
om vi skola försvara oss, lägga ned pengar på detta i stället för på en armé.
Ty det är väl inte högerns mening, att vi både skola upprätthålla 1914 års*
härordning beträffande armén, dessutom bygga en kolossal flotta och sedan
yttermera åtaga oss alla de kostnader, som nödvändigt skulle krävas för att
få till stånd ett ordentligt flygförsvar och ett försvar mot flyg-^och gasanfall,
utan det får väl finnas någon reson i alla fall även i de anspråk, som skulle
ställas i detta avseende från militärt håll.
Nu vilja herrarna inte, åtminstone inte för närvarande, ej ens de folkfrisinnade,
vara med om en utredning i dessa ting. Jag frågar mig verkligen: Varför
finns det inte redan nu tillräcklig anledning att ge svenska folket all den
objektiva upplysning på detta område, som överhuvud kan ges? Finns det
inte anledning att beräkna, vilka kostnader ett verkligt försvar i detta avseende
skulle komma att medföra i stället för det, om uppgifterna äro riktiga, tämligen
värdelösa skenförsvar, som vi för närvarande ha.. Finns det inte anledning
till en utredning på grund av dessa nya ting? Finns det inte anledning
att ge svenska folket besked om vad det är som väntar dem, om de nu skola
ikläda sig en verkligt modern militär utrustning, framför allt i fråga om ekonomiska
bördor? Det är visserligen sant. att man tillsvidare kan sticka huvudet
i busken och låtsas, som om dessa problem inte existerade. Men hur många
är det som tro, att det går länge att låtsa, som om dessa problem inte existerade
på blekaste allvaret?
Jag säger mig nu, att om dessa skildringar äro riktiga, gäller det väsentligen
tekniska frågor. Vid ett par tillfällen, då jag talat om dessa saker på
andra håll än i riksdagen, har jag tillåtit mig att peka på den kapplöpning,
som på sin tid förekom mellan pansaret och kanonen, där uppfinnarna tävlade
om att konstruera bättre och starkare kanoner och där man följaktligen ständigt
måste göra starkare pansarskydd för krigsfartygen. Det vill med andra
ord säga, att där hade man ett slags verklig kapplöpning mellan anfallsmedlet
och försvarsmedlet till sjöss. Eftersom det här rörlig om sådana ting, med
vilka ingenjörer och kemister väsentligen syssla, frågar jag mig, om vi inte
redan nu stå inför den eventualiteten, att det blir kemisterna, som'' anstränga
sin uppfinningsförmåga för att göra farligare gaser — gaser mot vilka de nuvarande
gasmaskerna t. ex. inte utgöra ett tillräckligt skydd — och ingenjörerna,
som anstränga sig för att bygga flygmaskiner med större hastighet
och med större bärkraft än de nuvarande. Om dessa nu hålla på att arbeta
på sitt sätt, måste alla de, som verkligen inrikta sig på skyddsmedlen, naturligtvis
också ständigt vara på sin vakt för att skyddsmedlen skola vara pa
höjd med anfallsmedlen. Mina herrar! Om människorna skola fortsätta på
denna stråt, kan det, såvitt jag förstår, inte leda till något annat än en liknande
kapplöpning som den, som en gång förekom mellan pansaret och kanonerna,
en liknande kapplöpning mellan dem. som skola anstränga sig för att ge.oss
de bästa skyddsmedlen av teknisk art, och dem, som skola anstränga sig för
att ge oss de mest fruktansvärda förstörelsemedlen.
Onsdagen den 10 april f. in.
Jir 19.
Det är allt detta, som jag för min del naturligtvis anser vara det nya loeli
det starkaste motivet för en internationell avrustning, men därjämte ett verkligt
motiv för att man i Sverige försöker gå till grunden med dessa ting. Jag
måste säga, att egentligen är det rätt överraskande, att man från samtliga borgerliga
partiers sida vänder sig mot en utredning om dessa ting, en fullständig
n5rprövning av vårt försvarsväsende. Det är överraskande, därför att högern
ju i varje fall under valrörelsen lika bestämt som socialdemokraterna, fastän
från andra utgångspunkter, yrkade, att en sådan fullständig utredning rörande
vårt försvarsväsen skulle komma till stånd. Ni få ursäkta mig, om jag
frågar, huruvida det helt enkelt är på det sättet, att man är rädd för en objektiv
utredning, att man tror, att en objektiv utredning kanske skall bekräfta
de allra allvarligaste farhågorna och att man därför fruktar, att de, som äro
avväpningsvänner, faktiskt skola av en utredning få argument i sina händer?
Det måste ju nämligen förutses, att om utredningen är verkligt allsidig, förutsättningslös
och objektiv, kunna avväpningsvännerna kanske komma att få de
starkaste argumenten i sina händer, och utredningen följaktligen inte komma
att gynna den åskådning, som fasthåller vid ett militärt försvar. Jag tar för
min del icke ståndpunkt till frågan, huruvida Sverige bör gå in för en isolerad
nationell avrustning, därför att jag menar, att utredningen skall klargöra, på
vilken sida de bästa skälen i detta avseende ligga. Nu tror jag ju, att motståndet
mot utredningen i och för sig kommer att ge avväpningsvännerna vatten
på deras kvarn, därför att dessa föreställningar om medlens fruktansvärdhet
komma att spridas över hela vårt land och kanske ibland spridas på ett ej alltför
vederhäftigt sätt, och det finns knappast något tvivel om att reaktionen
gent emot dessa föreställningar kommer att bli antimilitär och inte i militärernas
intresse. Men frågan är, huruvida nu dessa föreställningar äro riktiga
eller ej. Det är som sagt det som skulle underkastas en verkligt objektiv omprövning.
Jag skall i detta sammanhang icke komma in på frågan om den internationella
avrustningen, därför att den ju icke har sammanhang med en utredningsmotion
här i landet, men jag kan icke neka till, att jag har ansett, att denna
avrustningsaktion, som ju uteslutande avser en internationell överenskommelse
om avrustning, i den borgerliga pressen icke mötts på ett så särdeles sympatiskt
sätt. Alldeles oavsett hur man ser på vårt lands försvårsproblem, torde
jag väl i varje fall hava rätt däri, att den kapprustning, som faktiskt pågår,
kommer att leda världen till en katastrof precis på det sättet, som det internationella
socialistiska manifestet utpekade. Då är det väl ändå självklart, att
alla. på vilken sida de än stå i de inre försvarspolitiska striderna, borde kunna
samla sig till en sådan påtryckning på regeringarnas representanter i Geneve,
att den verkligen bleve oemotståndlig. Det är ingen som bestrider, att det
finnes stora tekniska svårigheter att övervinna, då det skall göras en sådan
överenskommelse, fastän den allmänna uppfattningen är, att saken tekniskt redan
kan anses klar och att det egentligen är politiska skäl, som hindra en sådan
avrustningsöverenskommelse där nere.
Om det kunde göras verkligt allvarliga ansträngningar, där även ett starkt
militärt intresse i varje fall borde vara med, för att få till stånd denna överenskommelse,
kan jag icke förstå annat, än att en sådan överenskommelse med
nödvändighet skulle leda till en avspänning beträffande den inre försvarspolitiska
situationen i vårt land. Ty då bleve ju hela läget så förändrat, att även
de, som nu tro, att rustningar äro vårt enda värn, skulle kunna finna sig tillfreds
— i varje fall med ett mindre mått av rustningar, än de för närvarande
anse vara nödvändigt.
Häri instämde herrar Sanden, Wahlmark, Schlyter, Björck, Olof Olsson,
Östergren, Åström, Carl Eriksson, Björnsson och Granath.
Om förnyad
utredning
rörande för
smrsväséndel.
(Forts.)
Nr 19. 38
Onsdagen den 10 april f. m.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
Herr Carlsson, Carl: Herr talman! Då jag vid dessa motioners behandling
i statsutskottet icke kunnat ansluta mig till den uppfattningen, i vilken yrkas
bifall till motionernas syfte, d. v. s. en allmän utredning av försvarsväsendet,
ber jag att i korthet få ange de synpunkter, som i detta fall varit för
mig bestämmande.
Jag gjorde mig då den frågan: hava sådana omständigheter inträffat, som
för närvarande kunna påkalla en allsidig utredning av vår försvarsorganisation?
Jag försökte också därvidlag jämföra tidsläget vid den försvarsutredning,
som senast kom till stånd, med det nuvarande tidsläget, och då måste jag
säga, att jag kom till det resultatet, att läget uti ifrågavarande hänseende då var
helt annorlunda än vad det är för närvarande. Världskriget hade medfört olika
erfarenheter på en hel del områden. Det militärpolitiska läget hade — säga
vad man vill från högerhåll —• undergått en oerhörd förändring till det bättre
för oss här i vårt land. På en hel del andra områden hade också förändrade
förhållanden inträtt. Allt detta gjorde, att man utan tvekan kunde säga, att
en fullständig och allsidig utredning av vårt lands försvarsproblem då var
nödvändig.
Om jag ser på förhållandena i dag, har jag rätt att fråga mig: föreligga nu
liknande motiv? Jag måste då svara nej. Den föregående talaren har ju försökt
skildra luft- och gaskrigets fasor, och jag måste ge honom rätt i, att det
säkerligen är något oerhört fruktansvärt, som ligger just i dessa tekniska uppfinningar.
Men jag vill på samma gång för herr Möller betona, att den förutvarande
regeringen icke har stått främmande för detta problem. Genom den
luftvämskommitté, som tillsattes förra året, få vi hoppas, att frågan snart nog
må komma fram i det skick, att det skall bli möjligt, att vi åtminstone skola
få viss klarhet om de uppfinningar, som under de sista åren gjorts på hithörande
områden.
Vad skulle man nu vinna med en förnyad försvarsutredning? Jag tror, att
de herrar, som hade tillfälle att åhöra debatten i andra kammaren sistlidna
lördag, fingo en liten inblick i vad en utredning skulle resultera uti, ty om
man någonsin kan tala om en förvirrad stämning, var det enligt mitt förmenande
just under den då förda debatten. Jag anser icke, att det är värdigt
den svenska riksdagen att just nu kasta ut försvarsfrågan till förnyad omprövning.
Vi böra dock i detta fall erinra oss, att den försvarsordning, som vi
för närvarande hava, har börjat komma i full tillämpning först med innevarande
års ingång. Nog skulle det vara egendomligt att, genast som en ny
härordning har trätt i full kraft, omedelbart därefter gå in för en förnyad utredning
av hela försvarsproblemet. Det förefaller mig åtminstone icke riktigt
och ingalunda önskvärt ur någon synpunkt.
Herr Möller undrade i sitt anförande, om vi frisinnade voro rädda för, att
utredningen skulle lämna ett sådant resultat, att vi skulle känna fruktan för
detsamma. För min del är jag ingalunda rädd för den saken. Jag står icke
främmande för utan är fullt på det klara med, att den utredningen givetvis om
någon tid kommer, men innan man har prövat den nuvarande härordningen,
tror jag icke, att man gör klokt i att på nytt kasta sig in i en ny utredning, som
endast skulle komma att verka irriterande på olika områden. När vi frisinnade
i statsutskottet gått in för avslagslinjen, hava vi gjort det med en egen
motivering, och i denna framhålla vi en synpunkt, som jag tror, att en avsevärd
del av svenska folket omfattar. Här har ju under den pågående riksdagen
vid många tillfällen från olika håll framhållits, att det svenska folket är ett
fredsälskande folk, och jag anser, att detta påstående är riktigt. Vi skulle
enligt mitt förmenande göra landet och försvaret den allra största tjänsten, om
vi för närvarande kunde i enig sammanslutning försöka hålla oss till det nuvarande
härordningsförslaget. Men vi hava också andra möjligheter. En av
Onsdagen den 10 april f. m.
39 Nr 19.
dessa har framhållits i vår motivering, och det är den. att det genom internationellt
samarbete skulle bli större resonans för Sveriges strävanden, än vad
som hittills kunnat åstadkommas. Även i det fallet intager vårt land en hedrande
ställning, och vi få hoppas och tro, att tidsutvecklingen kommer att medföra
andra förhållanden även ute i de stora länderna. Vi få hoppas, att den
dagen i en icke alltför avlägsen framtid skall komma, då samförståndstanken
får bättre anseende, än vad den hittills haft, och då den dagen kommer, tror
jag, att vi i vårt land kunna börja tänka på en allsidig utredning av hela vårt
försvarsväsende.
Såsom frågan nu ligger, herr talman, skall jag i korthet be att få yrka bifall
till utskottets avslagsyrkande, men med den motivering, som är föreslagen
av mig jämte tre medreservanter.
Herr Sandler: Herr talman! Jag har begärt ordet för att lämna svar på
frågan, varför det kan vara lämpligt att nu — fyra år efter 1925 — begära
en ny allmän försvarsutredning. Jag skulle själv år 1925 icke hava
trott, att jag fyra år senare skulle stå här och biträda ett yrkande om en
sådan allmän utredning. Detta må ju vara ett tillräckligt personligt skäl för
att vilja ge ett svar på frågan.
Jag understryker först, att ingen ändring synes mig böra ske i den principiella
inställningen. Sådana grundläggande uppfattningar anser jag vara
oförändrade, som att nationens frihet är av den valör, att den bör vid behov
hävdas även med militära maktmedel, att demokratiens ansvar för nationens
säkerhet kvarstår, att det demokratiska samhället vid bedömandet av denna
fråga bör utgå ifrån den historiska erfarenheten om vad den manifesterade
frihets- och självständighetsviljan betyder, men också från det medvetandet,
att man i en samtid, som står fullrustad, kan med de militära maktmedlen
aldrig vinna annat än en relativ och oviss trygghet.
Jag hörde under debatten i andra kammaren ledaren för det parti, med
vilket vi samverkade vid genomförandet av 1925 års försvarsordning, antyda,
att syftet med denna socialdemokratiska motion vore, att man ville frigöra
sig från meddelaktighet i 1925 års beslut. För min del vill jag säga, att
jag icke har något behov eller någon lust att avveckla detta engagemang.
1925 års försvarsorganisation bör enligt min mening vidmakthållas, till dess
den kan ersättas med en för tidsförhållandena mera rationell eller till dess
läget i världen medger en ytterligare avlastning av militärbördan.
Det underkännande av denna försvarsordning, som nu från motsatta utgångspunkter
kommer till uttryck, anser jag vara i hög grad uppskruvat.
Men naturligtvis har denna försvarsordning liksom andra endast en tidsbegränsad
betydelse. Det kan icke vara att vänta, att denna försvarsordning skulle
bliva mera permanent än åtskilliga andra. Jag erinrar såsom ett tillräckligt
vittnesbörd om årtalen 1890, 1901, 1914 och 1925. Det är ungefär en
tioårig livstid, som är de svenska försvarsordningarna tillmätt efter de erfarenheter
vi hava. Ja, 1914 års härordning fick ju ett mycket kortare livslopp.
Den föddes ur världskriget och förgicks med detsamma. Dess genomförande
stoppades ju redan efter 1917 års val och vapenstilleståndet följande
år. Det är riktigt, att en organisation icke kan må väl av alltför täta rubbningar,
men jag tror, att man måste förutse även beträffande 1925 års försvarsorganisation
såsom beträffande de föregående, att den en tämligen kort
tid efter det den hunnit bliva till fullo genomförd, kan få lov att avlösas
av en annan. Med kännedom om utredningsmaskineriets och det politiska
kompromissandets tempo tror jag, att man redan nu kan säga, att 1925 års
försvarsordning kommer att bestå ungefär lika lång tid som sina föregångare.
Faran synes mig ligga ej så mycket i, att den alltför hastigt över
-
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
19.
40
Onsdagen den 10 april f. m.
rednmq ges> u*an den kan komma att kvarstå, till dess den blivit alltför
inde för- gammalmodig.
sväsendet. Vad jag har i tankarna och som för mig är det avgörande skälet för att
Forts.) finna en ny försvarsutredning lämplig och påkallad, är den tekniska utveckling,
som har försiggått. 1925 års försvarsordning borde egentligen hava
kommit till stånd, låt mig säga, fem år tidigare än som skedde. Då det
beslutet genomfördes, var marken faktiskt stadd i viss glidning och denna
har sedan försiggått — såsom alla känna, som sökt följa utvecklingen —
mycket raskt. Vad som förändrats så pass mycket, att en nyprövning är
påkallad, är ju den krigstekniska utvecklingen, framför allt inom luft- och
gaskrigets område. Den har skett med ett sådant tempo, att jag tror man
vågar säga, att en sådan prövning är i år lämplig, om ett eller annat år nödvändig
och om några år kanske för sent påtänkt.
Kan då den skedda utvecklingen föranleda, att man skulle önska, att 1925
års beslut vore ogjort? Enligt min mening tvärtom! Den tekniska utvecklingen
har bekräftat, att det var ett riktigt grepp och det enda som var möjligt
att i första rummet skära ned lanthären, och det är mot en fortsatt utveckling
i samma riktning, som den tekniska utvecklingen nu pekar. Jag menar,
att det från försvarsvänligt håll i det svenska samhället vore en förstockelse
att av rädsla för att förlora åtskilliga regementen av landets armé
motsätta sig den utredning, som är betingad av tidsutvecklingen. Vår försvarsordning
kan icke på något annat sätt få en rationell omgestaltning inom
en rimlig kostnadsram. Jag tror, att detta behåller sin giltighet, även om
kostnadsramen icke blir ett kritstreck och riksdagen en orörlig höna.
Om jag nu i utskottets utlåtande ser efter, vilken ståndpunkt de olika
partierna intaga till utredningskravet, finner jag, att bondeförbundet önskar,
att 1925 års försvarsordning först skall visa vad den duger till. Är det
månne kriget, som bondeförbundet vill avvakta för att taga ställning till utredningsfrågan?
Högern, som dikterat utskottsutlåtandet, vad säger den?
Den säger jämt ingenting. Det enda man får veta är, att den icke delar motionärernas
uppfattning. Punkt och slut. Det hade i detta sammanhang ändå
varit ganska intressant att få erfara, om t. ex. högern ställer sig bakom den
form av militärutredning, som den sittande regeringen har igångsatt. Därom
finnes icke ett ord, och jag tillåter mig att spörja dem, som här tala
på högerns vägnar: uppbäres den av regeringen igångsatta försvarsutredningen
av högerns förtroende? Veterligen uppbäres den icke av förtroende
på andra håll. Det förefaller mig av vad som står i detta utskottsutlåtande,
att högern står såsom Lots hustru, stelnad och stum och vänd emot det förgångna
utan att vilja ge något besked om hur det skall bliva i fortsättningen.
På frisinnat håll säger man: Ingenting har inträffat. Vi hava ju en fri
sinnad
försvarsordning! Enligt gängse historieskrivning gick det nämligen till
på det sättet — jag endast refererar — att den socialdemokratiska regeringen
år 1925 genomförde det frisinnade försvarsprogrammet, alltså: vi hava ju en
frisinnad försvarsordning, och vi hava därtill en frisinnad luftförsvarsutredning.
Vad skulle inträffa, som skulle kunna rubba denna självtillräcklighet?
Jag tror nu, att det kommer att erfordras något helt annat än en specialutredning
om lokala luftförsvarsanordningar. I den frisinnade reservationen dristar
man sig att säga, att man skall vidtaga dessa anordningar inom den nuvarande
kostnadsramen. Hur kan man våga göra ett sådant påstående, utan att de övriga
vapenslagen äro indragna i granskningen. Jag menar, att om det skall vara
något allvar med detta, måste man sätta in luftförsvarets anordningar i en
totalbild av hela den nya krigföringen och fråga sig: Vilken roll komma lanthären,
flottan, flyget och krigsindustrien samt hela den civila befolkningen
Onsdagen den 10 april f. m.
41
Xr 19.
därvid att spela? Nej, det är ingenting som inträffat! Har man då ingen
föreställning om den febrila utveckling, som försiggår i andra länder om luftmanövrerna
över storstäderna, om de gasetablissemang man bygger, eller om
alla diskussioner om, hur man skall göra med befolkningen i ett kommande
krig, om man skall bygga upp kulisstäder utanför de nuvarande eller gräva
ned den i de moderna katakomberna. För egen del har jag inte alls den kännedom
om den nya krigstekniken, som kunde vara önskvärd för att hava en
bestämd uppfattning i dessa ting. Jag tror, att det finnes många ovissa moment
i densamma, och jag är för egen del ingalunda färdig att draga den slutsatsen,
att med vad man nu känner är allt försvarsväsende utan mening. Men
däremot tror jag, att det finns en stark sannolikhet för att försvarets karaktär
håller på att undergå en radikal omgestaltning. Kanske förhåller det sig på det
sättet, att en försvarare måste nyttja den tekniska luftoffensivens ovissa
chanser, om det skall vara någon mening med försvaret. Vad man glimtvis
erfarit är tillräckligt för att säga, att det nya kriget synes komma att skilja
sig mera från 1914—1918 års än detta från 1870—1871 års krig — för att
nu inte tala om de krigsföretag, i vilka en svensk armé senast deltog. De
verka ju såsom medeltida hantverk, jämförda med modern storindustri. Då man
hör, att det franska artilleriet år 1917 slukade 9 miljoner ton stål, då förstår
man, att en svensk krigsledning skulle få annat att bekymra sig över än att
sakna Smålands ryttare.
Jag biträder icke detta utredningsförslag i några ljusblå förhoppningar,
att militärbördan skulle kunna avlyftas eller i det nuvarande läget ytterligare
väsentligt reduceras. Det är icke därför, att krigsriskerna försvinna utan därför
att de finnas kvar i vissa fall ökade genom de nya krigsmedlen, som
denna utredning är så starkt påkallad. Det är ingen klok och framsynt politik
att förhindra denna utredning, därför att den rena avrustningslinjen därvid
även bör komma under prövning. Det är, menar jag, endast nyttigt att se även
det alternativet ordentligt i vitögat. Jag för min del är övertygad om, att det
icke bör och icke kommer att accepteras av det svenska folket, förrän världen
ser annorlunda ut än i dag.
Den ekonomiska krigströttheten ger oss ännu åtskillig respit. Men krigsvidundret
från 1914 lades icke i graven tillsammans med miljonerna av dess
offer. Det lever och samlar krafter, det lär sig varje år nya förstörelsekonster,
utfodrat som det blir av all mänsklig vetenskaps sinnrika påfund. Det
lär sig figurligt talat att andas med gälar på stora havsdjup och att röra sig
i syrefattiga rymder. Det rullar fram i terrängen i stridstankens och gasmolnets
gestalt. Det gamla hederliga geväret, symbolen för det kanske nu förgångna
värnpliktens och masshärens tidevarv, börjar rent av att se romantiskt
ut, liksom värjan har varit det länge.
Nej, så länge detta krigsvidunder icke slagits i bojor, som äro tillräckligt
starka, finns krigsfaran. Jag talar icke om någon speciell svensk krigsfara.
Jag tror i det stycket, att förutsättningarna äro desamma som 1925, då
den nya härordningen genomfördes. De uppställde neutralitetens skyddande
såsom den centrala uppgiften för den svenska försvarsordningen, efter min mening
en ujjpgift, som aldrig kan rationellt skiljas ut från ett självständighetsförsvar.
Men det är ett observandum, som jag tror att man bör göra i
ljuset av den nya tekniken, nämligen: får neutralitetsförsvaret med den nya
tekniken samma innebörd som förr? Om det är sant, att ett blivande krig
framför allt blir en kamp om herraväldet i luften, då kan ju neutralitetsförsvaret
få annat att tänka på än vakthållning vid gränserna och efter kusterna.
Det nya kriget föres i tre dimensioner. Det är den radikala omvälvningen,
och detta påkallar uppmärksamhet vid en förnyad omprövning av vårt neutralitetsskydd.
Om förnyad
läredning
rörande för
svarsvåsendei.
(Forts.
Nr 10.
42
Onsdagen den 10 april f. m.
Om förnyad
utredning
rörande för
svarsväsendet,
(Fortä.)
Det är självfallet den allmänna krigsfaran, som jag har i tankarna. Att
det finns symtom på den, lär väl icke bestridas. Mussolini frågar sitt fascistiska
folk, om det är berett att ånyo träda in i krig. såsom det gjorde under
världskriget, och får ett entusiastiskt ja-svar. Le maréchal do la gloire, som
nyss dött i Frankrike, säger öppet, att han räknar med en 10 ä 15 år, innan
kriget återkommer. Jag fäster mig mindre vid dessa uttalanden än vid ett sådant
förhållande, som att en nykter, vederhäftig ekonomisk tidskrift som den
engelska Economist för icke så länge sedan lugnt diskuterade eventualiteten
av ett krig mellan England och Förenta staterna. Det står i Economist för
den 1 december 1928: »Det är i själva verket en farlig värld vi alla leva i nu.
Hur farlig, det kan man förstå på vad som skall hända, om vi helt enkelt ingenting
göra utan låta händelserna ha sin gång, som de gått efter Wasuington
konferensen.
--Om saken går sin traditionella gång, skola de makter, som
förenade segrade i kriget 1914—1918, ställa upp sig i två läger för att utkämpa
det krig som kommer 1945 eller 1950. På ena sidan den starkaste av
dem —■ U. S. A. — på andra sidan den näst starkaste — Storkombinationen.»
Sedan utvecklas vilka allianser, som sannolikt komma till stånd, huru stor
sannolikhet det finns för att det brittiska världsväldet vid en sådan eventualitet
spränges sönder. Som den djupare grunden till den spänning, som består, sätter
Economist »herraväldet till sjöss», som Storbritannien ej vill släppa och som
U. S. A. ej kan tolerera i annans hand. Economist drar denna konklusion:
»Ur detta läge finnes blott två möjliga vägar — antingen ett nytt världskrig
eller förstörandet av detta sjömaktsbegrepp i dess traditionella mening genom
fri och vänskaplig överenskommelse mellan oss, de senaste besittarna och amerikanarna,
de närmaste aspiranterna.»
Jag kan självfallet inte djärvas säga något sådant, som att ett krig är oundvikligt,
om utvecklingen går sin nuvarande gång. Vad som är historiskt
oundvikligt kan man knappast säga ens efteråt. Men jag tror, att man kan
säga detsamma, som man kunde säga om situationen före 1914, att rustningssystemet
skapar ett sådant läge, att det i en ogynnsam situation blott behöves
en viss grad av oskicklighet hos statsmannaledningen eller ett visst mått av
ansvarslöshet eller lättsinne hos densamma för att kriget än en gång skall
kunna släppas loss. Erfarenhetens hämmande makt är redan starkt förminskad.
Den franske författaren Duhamel har skrivit en bok, »Legenden», där
han skildrar hur legendomspunna världskrigets erfarenheter redan ha hunnit
bli i Frankrike. Det är i anslutning därtill inte så underligt, att man kan
finna en svensk iakttagare berätta, att tre fjärdedelar av den franska akademiska
ungdomen står beredd att. sjungande bestiga luftfarkosterna i ett framtida
krig.
Det finns särskilt en omständighet, som man bör räkna med och som gör
situationen farligare än förut. Man vet, att krigsfruktan spelade en stor roll
tidigare och att denna maktfaktor under de sista ödesdigra dagarna 1914 växte
allt mer och mer. Skola de andra komma före oss, eller skall vårt maskineri
gå ordentligt i lås? Om detta spelar en roll, när det gäller mobilisering av en
masshär, där man i alla fall får räkna med åtskilliga dagar, så är det uppenbart,
att det spelar en helt annan och ödesdiger roll, när det gäller ett luftkrig,
där det inte är fråga om dagars utan om timmars försprång. Då hela befolkningen
är ställd i tjänst hos krigsapparaten och hela befolkningen blir krigets
föremål, kan man befara, att krigsfruktan skall spela en ödesdigrare roll för
krigets lössläppande än någonsin.
Inför denna situation draga ju åtskilliga den slutsatsen, att man måste träda
ut ur krigets system. Jag tror att detta är att även träda ut ur folkens solidariska
skyddsanordningar mot kriget. Jag kommer därvid in på frågan om en
svensk avrustnings betydelse. Vad har nedrustningen 1925 betytt som motor
Onsdagen den 10 april f. m.
43 Nr 19.
i det allmänna nedrustningsarbetet? Jag har inte märkt, att någon annan stat
i anledning därav har minskat sina rustningar. Jag har inte heller märkt, att
Sveriges prestige har lidit på denna nedrustning, helt naturligt beroende på
den omständigheten, att man har bedömt 1925 års försvarsordning både mera
realistiskt och mera rättvisande än man gör här hemma i den politiska diskussionen.
Det har inte fallit någon i främmande länder in att uppfatta detta
1925 års beslut som ett utslag av svensk självuppgivelse, och jag tror, att det
är ett mycket starkt överord, om man menar, att de 130 miljoner, som kammaren
nyss har voterat under fjärde huvudtiteln, innebära en alldeles värdelös
gest. För övrigt må här inskjutas, att syftet med beslutet 1925 var ju inte
alls att så att säga diskontera verkningarna i nedrustningsriktning av. ett
svenskt beslut att nedskriva militärbördorna och genomföra en ny organisation.
Det är, menar jag, en helt annan sak med det intryck, som en svensk
totalavrustning skulle komma att göra. Man menar ju — somliga mena det
i varje fall — att det skulle vara ett sådant exempel, som skulle locka till efterföljd.
Det intryck en svensk avrustning gör på Mussolinis Italien eller Stalins
Ryssland tror jag vi ha en ganska enig uppfattning om. Det skulle väl
vara i demokratiens värld, som man skulle vänta gensvar, men om så skedde,
vad skulle det betyda? Det skulle betyda, att demokratien i Europa stode avrustad
och att alla Europas militära maktmedel hopades i diktaturernas händer.
Någon kan ju säga, att detta skulle i alla fall kunna betecknas som ett
fredstillstånd. Det må så vara — krig förutsätter ju alltid, att två parter slåss
— men vad skulle den europeiska frihetens öde bliva under en sådan pax romana?
Då
kan man fråga sig, om en utredning rörande vår försvarsordnings ändamålsenlighet
överhuvud taget har någonting att göra med frågan om avrustning.
Ja, förvisso har den det. Det finns ett klart logiskt sammanhang mellan
avrustningen och att utan förbehåll avslöja krigsvidundrets nya natur. Men
icke det sammanhanget, att ett enskilt folk i maktlöshet kastar sina vapen,
utan det, att man i hela demokratiens värld förenar sina vapen i växande och
stålsatt vilja att besegra den moderna sfinxen. Sanningen måste även därför
fram, här liksom i andra länder. Det provisoriska resultatet därav må då bli
den omgestaltning av försvarsordningen, som kräves av dagens nödvändighet.
— Men det slutliga, definitiva resultatet blir den skärpta och avgörande kampen
mot hela krigssystemet.
Det har redan citerats åtskilligt ur major Bratts senaste bok. Där finns på
ett ställe ett referat från en schweizisk professor om, hur man i det neutrala
Schweiz nu uppmärksammar frågan om, hur befolkningen skall skyddas genom
att gräva ner den i nedsänkta skyddsrum etc. Bland annat experimenterar
man med en ny sorts gardiner, som skulle kunna vara i stånd att utestänga
de nya giftgaserna. Det är en makaber vision, tillägger major Bratt, av framtidens
samhälle man får, om de nygiftas första omsorg, då de ta bostaden i besittning,
skulle vara att välja ut gardiner, som kunna skydda dem mot gasdöden.
Det är ju i själva verket en avskyvärd framtidsbild, som avtecknar sig
för oss. Denna planet förvandlas till ett mänsklighetens dödshus i två våningar.
Den undre, i vilken man skall genomlida det kommande kriget. Den
övre, där man skall förbereda det, andas ut och alstra ny kanonmat, om inte
den glosan håller på att bli föråldrad. Den tyske militären Sachsenberg utvecklar
den tankegången, att dessa nya krigsmedel komma att omöjliggöra
krig inom Europa — längre vågar han inte gå i sina konklusioner — på samma
sätt som kanonerna gjorde slut på krigen mellan de närbelägna städerna.
Då Nurnberg och Fiirth kunde skjuta sönder varandra med kanonerna, utan
att det blev något annat resultat, än att bägge städerna demolerades, då blev
det också slut med krigandet mellan dem. Frågan är, om detta nu måste ske
Om förnyad
utredning
rörande försvarsvä&endei.
(Forts, i
Nr 19. 44
Onsdagen den 10 april f. m.
Om förnyad
viredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
genom erfarenhetens hårda läxa. Om den skall undgås, är ju i varje fall den
plikten klar, att man låter sanningens strålkastare verkligt hänsynslöst belysa
vad det kommande innebär. Om folken i dag skola kunna lägga en ordentlig
nosgrimma på krigsbesten, så måste de skaffa sig kraft att kunna beröva
de fredsstörande faktorerna makten till skadegörelse.
Saken är inte löst genom formeln nedrustning eller avrustning, ty själva
avrustningsfrågan håller på att komma i ett nytt läge i den nya teknikens tidevarv.
Jag ställer den konkreta frågan: Hur kan det vara möjligt att det välrustade
Frankrike hyser en fruktan för det nedrustade Tyskland? Skälen äro
bl. a. två: att den tyska kaderarmén, som herr Möller tidigare belyst beskaffenheten
av, på relativt kort tid kan förvandlas till ett mäktigt krigsinstrument,
samt möjligheten med de nya krigsmedlen att på en relativt kort tid
omställa ett industrisamhällets fredsindustri till en krigsindustri med mycket
stor ödeläggande verkningskraft. Det är den omständigheten, att de nya krigsmedlen
i förhållande till sina ödeläggande verkningar äro så mycket lättare
att ställa i ordning än den stora väldiga, gamla krigsapparaten, som man måste
räkna med, då det gäller att bedöma avrustningsfrågans nuvarande läge. Därav
följer nämligen, att även med nedskrivna fredsrustningar och en konvention om
en viss rustningsmarginal kan det komma att finnas en farlig otrygghetskänsla
kvar. Jag drar därav den slutsatsen att det är inte nog med, att man får avrustningsarbetet
i gång på konventionslinjen. Man måste kunna mobilisera
makt för att hålla kriget bundet även i en värld, som tar ett och annat, kanske
avsevärt, steg på nedrustningens väg. Makt inom folken och mellan folken, i
värsta fall över folken.
Därmed börjar det gamla neutralitetsbegreppet att åtskilligt vittra sönder.
Det måste bereda utrymme åt den nya solidariteten mellan alla folk, som vilja
fred. Vad som behövs är en organiserad makt emot krigssamhällets vidare utveckling,
en organiserad makt, som förhindrar ett fredssamhälle sådant som
det moderna industrisamhället att ett tu tre avkasta masken och förbytas i ett
krigssamhälle.
Vi ha nyss här behandlat Kelloggpakten. Den skrives ju nu under världen
runt av vilken regering som helst. Det kan komma en dag, då det papperet
kommer att betyda något. I den är det utskrivet, att kriget inte längre är
ett legitimt politiskt maktmedel. Regeringarnas samfällda underskrift på
det papperet löser i själva verket folken från deras förpliktelser mot en brottsligt
ansvarslös regering och kan en dag komma att ge ett starkare underlag
för folkens revolt emot en politik, som släpper kriget lös.
En maktkoncentration bakom fredstillståndets upprätthållande sker säkerligen
inte utan svårigheter och säkerligen inte i en etapp. Först måste demokratiens
länder finna väg till samförstånd sinsemellan om sin ömsesidiga solidaritet.
Men slå de resolut in på att avlägsna krigsfarerisker sinsemellan, så
kunna de också medverka i nedrustningsaktionen. Även om dess frukt i första
etappen inte i och för sig blir så betydande, så kommer den dock att betyda
mycket som en vändpunkt och därigenom, att det hopp, som den tänder, blir
en ytterligare sporre till samling av alla krafter, som vilja freden. Vad jag
alltså räknar med är, att demokratiens ledande länder skola kunna finna väg
till samförstånd beträffande sina inbördes mellanhavanden och att de därigenom
positivt kunna ådagalägga sitt nedrustningsintresse. Det böra de kunna
göra utan att ställa sig värnlösa emot diktaturer, som ha våldet till sitt fundament
och som till äventyrs skulle kunna uppträda som fredsstörare i världen.
I den mån en sådan utveckling kommer till stånd, då böra efter min mening
de små länderna också medverka i densamma. De böra inte stå vid sidan och
bara tänka på att hålla sig själva utanför alla risker, om så kan ske. De böra
hära sin skäliga andel av ansträngningarna för att säkerställa fredstillståndet,
Onsdagen den 10 april f. m.
45
>r 19.
de böra vara beredda att själva satsa något för egen frihet och för god mellanfolklig
ordning. De böra själva vara beredda att gå med ut till krig emot
kriget med krigarens frejdiga mod. Det är i den riktningen, som jag hoppas,
att det svenska folket skall reagera inför folkens samfällda ödesfråga, och
det är i den andan, inte i den nationella självuppgivelsens och inte heller i den
bristande internationella solidaritetens, som jag för min del hälsar en ny
svensk försvarsutredning välkommen.
I detta anförande instämde herrar Örne, Strömberg, Norman, Lindley, Teodor
Julin och Asplund.
Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman, mina herrar!
Jag har nu åhört och lyssnat till de anföranden, som hållits av dels herr Möller
och dels herr Sandler, dels även av den representant, som talade för det frisinnade
partiet, och jag må beträffande det sist hållna anförandet, herr Sandlers,
säga, att om det vore typiskt för det socialdemokratiska partiet, så
skulle man ju känna en viss glädje och tillfredsställelse. Men i det anförande,
som hölls av herr Möller, jämfört med det, som hölls av herr Sandler, märker
man nog åtskilliga differenser och olikheter. Även om slutsatsen, klämmen,
blev densamma, så var motiveringen olika.
Jag fäste mig vid vad herr Sandler sade att han inte trott, att han så snart
skulle komma till en ändrad uppfattning beträffande behovet av en revision
av 1925 års härordning. För min del är jag glad, att jag inte kan säga detsamma
om mig själv, ty jag ansåg redan 1925 och har allt sedan dess tillhört
dem, som anse, att vi måste få en bättre utredning än den, som låg till
grund för 1925 års försvarsbeslut. Allt vad herr Sandler sagt om att nationernas
frihet bör hävdas, om demokratiens ansvar, om nationaliteternas skyldighet
att hävda sin frihetskänsla, allt detta är ju saker, som vem som helst
kan vilja vara med om. Men när man kommer till slutsatserna, vad man
avser med den utredning, som från socialdemokratiskt håll påyrkas, så finner
man, att dessa icke efter hela linjen gå ut på detsamma. Herr Sandler sade,
att 1925 års försvarsordning bör bibehållas tillsvidare, och jag skall strax
komma till, varför den efter min uppfattning bör bibehållas under det den utredning
pågår, som från regeringens sida igångsatts.
Både herr Möller och herr Sandler ha här rullat upp för oss de faror, som
följa med det nya kriget, om vi nu med ett gemensamt namn skola kalla det
så — gaskrig och luftkrig och allt vad därmed sammanhänger. Herr Möller
har läst för oss ur major Bratts bok en del satser, och herrarna har uppenbarligen,
tror jag man nästan kan säga, känt sig som delvis sakkunniga på området,
båda två, när ni talat om detta. Ni ha målat i mycket drastiska färger,
och ingen vill väl förneka, att det i våra dagar kan ligga mycket sanning
i vad major Bratt talar om och vad herrarna tala om. Men, mina herrar,
det är just därför, som vi i regeringen ansett, att man skulle göra en utredning;
om utredningens behövlighet äro vi överens med det socialdemokratiska
partiet, men det är i fråga om de vägar, man bör gå för att åstadkomma den
bästa formen och det bästa resultatet av denna utredning, som vi skilja oss
åt. I det fallet skilja vi oss båda från det frisinnade partiet. Herr Carlsson
på gävlebänken talade om, att den frisinnade regeringen ju hade tillsatt en
utredning om skydd mot luftkrig. Det är fullkomligt riktigt, och att denna
utredning kommer att i viss mån fylla ett ändamål i samma syfte, som herrar
Sandler och Möller talade om, därpå tvivlar jag ingalunda. Men vad jag inte
riktigt kan förstå är, att herrarna ha så mycket att invända mot den utredning,
som den nuvarande regeringen igångsatt och som har ett mycket viktigare
syfte än det begränsade, som är föremål för den frisinnade regeringens
Om förnyad
utredning
rörande för
svar
sväsendet.
(Forts.)
Nr 19. 46
Onsdagen den 10 april f. in.
Om förnyad
utredning
rörande försvarsväsendet
(Forts.)
utredning. Jag .skall därmed komma in på den fråga, som jag utvecklade
för ett par dagar sedan i andra kammaren, nämligen hur regeringen har sett
på utredningsspörsmålet, jag menar den utredning, som nu är igångsatt. Jag
anser mig ha skyldig hänsyn mot första kammaren att här i kammaren göra
ett uttalande i samma riktning, på det att det måtte komma att inflyta i första
kammarens protokoll.
Då vill jag börja med att förutskicka, att, som kammarens ledamöter väl
veta, det på högerns program stått inskrivet krav på en ny utredning av vårt
försvarsproblem, men att vi i avvaktan på denna utredning velat ha den största
möjliga effektivitet på varje punkt av försvarsorganisationen. Vi ha inte
vikit från detta krav. Det är felaktigt, om man påstår, att vi gjort det. Vi
ha tvärtom ganska systematiskt fullföljt det, fastän vi av vissa anledningar
— regeringens tillkomst så sent som i början av oktober och riksdagens sammanträde
tre månader därefter — sågo oss nödsakade att först ägna oss åt
den mycket betydelsefulla och viktiga uppgiften att utreda vad som på olika
punkter kunde göras för höjande av effektiviteten inom ramen av 1925 års
försvarsorganisation. Detta har skett i fjärde huvudtiteln med resultat, som
herrarna känna nu efter två dagars arbete i denna kammare och i andra kammaren.
Detta resultat har inte i våra ögon varit lysande. Jag skall emellertid
inte tala om det nu, det ligger bakom, i den föregående debatten. Men
därjämte var det ett annat stort spörsmål, som måste upptagas till prövning
och sysselsätta våra tankar, nämligen frågan om den stora omorganisationen
av försvarets högsta ledning och förvaltning. Jag behöver ju inte påminna
kammaren om, att samma dag, som den kungl. propositionen avlämnades på
kammarens bord, gavs utvidgade direktiv åt de nya sakkunniga, som av regeringen
fått i uppdrag utreda försvarsfrågan. Den utredningen var, som alla
känna till, förebådad redan i remissdebatten, liksom vad den i huvudsak skulle
omfatta. Nu upprepar jag, att planen är fullföljd, och detta med den skyndsamhet,
som det överhuvud taget varit möjligt att åstadkomma. I den kommuniké,
som utfärdades någon dag i mars månad, säges det, att man skall
undersöka, huruvida några mera betydelsefulla förändringar under de senaste
åren ägt rum i de förutsättningar, varpå vår nuvarande försvarsordning är
byggd. Alldeles på samma sätt uttalades det i remissdebatten. Jag uttalade
mig om det ändrade politiska läget kring Östersjön efter kriget, och jag förklarade,
att man nu säkrare skulle kunna överskåda detta, än man kunde vid
förarbetena till 1925 års försvarsordning. Vad är sålunda meningen? Meningen
är att man skall undersöka det försvarspolitiska läget, att man skall
undersöka detta ur folkrättslig, internationell och allmän utrikespolitisk synpunkt.
Man skall undersöka det med hänsyn till de möjligheter till självförsörjning
som finnas. Om det i dag mycket omtalade luftkriget och gaskriget
uttalades i remissdebatten, att dessas utveckling betingar ändringar i
tidigare planer. Hur kan man då som herr Möller stiga upp och säga, att
regeringen — som jag tror hans yttrande lydde — till för en månad sedan
ansett den gamla modellen vara den riktiga? Det var tre månader, sedan jag
i remissdebatten gjorde nyss nämnda uttalande, och även så långt tillbaka som
1925 uttalade vi oss för en förnyad utredning. För att återgå till frågan
om luft- och gaskriget riktade man i kommunikén särskilt uppmärksamheten
på detta. Det är en central punkt i hela denna utredning, och vi ha förklarat,
att den skall verkställas i samband med de utredningar, som företagas
av den kommitté, som tillsattes av den frisinnade regeringen, liksom även av
den militära utredning, som tillsatts för ett speciellt fall. Man vill sålunda
verkställa en undersökning, huruvida de nutida luft- och gaskrigsmedlen och
därigenom skapade krigföringsmetoderna medfört förändringar i grunderna
för vårt försvar. I.iknande undersökning kan man ju för övrigt göra även på
Onsdagen den 10 april f. m.
47
>''r 19.
andra områden. Med ledning av detta kan man sedan bedöma och undersöka
vårt försvarsväsendes uppgifter i stort och de krav, som vid olika lägen kunna
ställas på detsamma. Det är samma uppfattning, som jag i ungefär samma
ordalag uttalat vid remissdebatten i andra kammaren. Med ledning av dessa
undersökningar prövas därefter, huruvida och i vad mån mera betydande förändringar
ägt rum i de förutsättningar, varpå den nuvarande försvarsordningen
är byggd, och så slutligen kommer man till spörsmålet att angiva riktlinjerna
för de förändringar, som med hänsyn därtill eventuellt böra komma att företagas.
Där inträder sålunda den nya formen av utredningen.
Nu har man visserligen här i dag sagt, att denna utredning är starkt militärt
betonad. Det har man i allmänhet sagt, men jag tror för min del, att man inte
skall kunna bestrida de sakkunnigas kompetens, deras ärliga vilja att giva en
sakkunnig prövning och undersökning av det föreliggande spörsmålet. Herr
Möller har här läst upp för oss en del ur major Bratts bok, en bok, som jag för
övrigt själv har läst, dock utan att våga draga de slutsatser, som herr Möller
gör av vad som där förekommer. Jag tror, att man kan säga, herr talman:
Låt dessa sakkunniga visa, vad de kunna åstadkomma. Man åberopar nu hälen
sakkunnig, major Bratt. Vi ha tillsatt vissa sakkunniga, och jag vill säga
herr Möller, att det är alldeles uppenbart, att det, som från major Bratts sida
framställts, kommer ingalunda att gå obeaktat förbi de sakkunniga. Major
Bratt kommer nog att få tillfälle att utveckla sina synpunkter, så att de tagas
i beaktande. Nu synes mig tidpunkten vara synnerligen lämplig för att göra
en sådan utredning.
Herr Sandler yttrade, att han trodde, att 1925 års härordning nog kommer
att rätt länge bestå. Den kanske kommer att bestå, sade han, lika länge som
sina företrädare och då skulle den vara tillmätt en livslängd av ytterligare sex
år. Herr Carlsson i Gävle, som angav den frisinnade ståndpunkten, anser, att
man inte nu behöver tillgripa någon åtgärd med utredning. Följaktligen vill
det förefalla, som om man från det håll, som företrädes av dessa båda talare,
gärna kunde låta den utredning, som är igångsatt, få gå sin gilla gång. Det
parti, som jag representerar, nämligen högern, är ju i minoritet i denna kammare
och i andra kammaren — i riksdagen överhuvud taget. Vi kunna inte
tvinga vår vilja på riksdagen. Det är vänsterpartierna, som sitta med majoriteten.
Vi kunna icke göra annat än att gå på övertygelsens väg, d. v. s. få fram
den bästa möjliga utredning och på grundval av den måhända framlägga för
riksdagen något förslag, som sedermera eventuellt kan komma att leda till något
resultat. Man har ju gått sådana vägar förut. Försvarsberedningarna,
som tillsattes av Staaff, voro föregångna av mycket vidlyftiga militära utredningar.
Cheferna för generalstaben och marinstaben hade yttrat sig. Det var
en kommitté med mycket starkt militärt inslag, som hade avgivit yttranden.
Vid de ännu tidigare försvarsorganisationernas genomförande hade man gjort
den ena militära utredningen efter den andra. Så var emellertid icke förhållandet
vid den försvarsrevision, som tillsattes av den sammansatta frisinnade
och socialdemokratiska regeringen. Men, med vilket resultat, herr talman? Jo,
med det resultatet, att i denna försvarsrevision blev det politik och sakkunskapen
fick stå tillbaka. Revisionen blev ju därigenom ganska olycklig i sina
verkningar.
Då icke en utredning av denna beskaffenhet kan öka eller minska försvarsorganisationen,
icke kan lägga någonting till eller taga någonting ifrån, icke
kan öka något i materiell eller organisation, ty därför kräves riksdagens medverkan,
frågar jag: Kan emellertid icke en sådan utredning vara av värde?
Ingen behöver vara rädd för, att icke riksdagen kommer att få sitt ord med;,
när den utredning, som nu är igångsatt, har blivit fullbordad. Då kommer en
mer eller mindre parlamentarisk beredning att försiggå beträffande de för
-
Om förnyad
utredning
rörande, för
svarsväsendet.
(Forts.)
Nr 19. 48
Onsdagen den 10 april f. in.
Om förnyad slag, som eventuellt skola läggas fram för riksdagen. Herr Sandler sade, att
rörandelör- hela.fraSan icke kan få någon lösning i annat fall, än att den håller sig inom
svarsväeendet. en. rimlig kostnadsram. Det är uppenbart, att vi äro hänvisade till de ekono(Forts.
) miska möjligheterna i vårt land och om vi också ha olika syn på tingen i detta
fall, har högern i alla fall ett sådant realitetsbetonat sinne, att den måste finna
att man är bunden eller nödgad att taga hänsyn till kostnadsfrågan.
Herr Möller talade om den utredning, som han vill ha och som jag förmodar
skulle vara en parlamentariskt betonad utredning. Så frågade han: Äro ni
rädda för den? Det är ganska lustigt, ty jag hade just tänkt göra herr Möller
den frågan: År herr Möller rädd för den utredning, som vi ha igångsatt? Jag
är rädd_ för herr Möllers utredning i det hänseendet, att den skulle sluta däruti,
att högern, frisinnade, socialdemokrater av det ena slaget och av det andra
slaget, ty det finns ju två slags socialdemokrater i försvarsfrågan, och kommunister
skulle komma att intaga sina ståndpunkter, sina linjer, och slutet av utredningen
skulle bli en hel mängd reservationer eller alternativ. Den utredning
däremot, som vi igångsatt, hoppas och tro vi, skall kunna leda till något
nyttigt och gott även för en blivande parlamentarisk utredning. Jag frågar:
Är herr Möller rädd för, att denna utredning skall komma att visa fram något,
som herr Möller eller andra inom det socialdemokratiska partiet icke vilja se?
Låt mig emellertid, herr talman, lämna detta ämne om den av regeringen
igångsatta utredningen för att tala något om vad som förekommer i statsutskottets
betänkande och i de reservationer, som äro fogade till detsamma. Här
påkallar nu den socialdemokratiska motionen, den socialdemokratiska reservationen
liksom herr Möller i sitt anförande en prövning; och man vill, att man
skall gå ned till en rimlig kostnadsram för försvarsväsendet. Man talar om ett
förändrat läge för hela försvarsfrågan på grund av krigsteknikens snabbt fortgående
utveckling och herr Möller menar eller tror, att riksdagen 1925 icke
riktigt satt sig in i vad den kommande utvecklingen skulle komma att medföra
med anledning av det fortgående och förändrade lägot. Ser man nu först på
den socialdemokratiska reservationen och därefter på den socialdemokratiska
motionen och sedan går, som jag tillät mig göra, när jag hade mitt yttrande i
andra kammaren, tillbaka till den svenska socialdemokratins verkliga ståndpunkt,
dess meningar och uppfattningar, som avspegla sig ofantligt mycket
bättre vid partikongressen i somras än vad de göra i herrar Möllers och Hanssons
här föreliggande motion, finner man, att vid den partikongressen voro
ståndpunkterna ganska, skiljaktiga. Man gjorde, såsom man ofta gör nu för
tiden — kanske inte minst inom det socialdemokratiska partiet — att man slätade
över det hela. Man liksom bredde ett täcke över divergenserna, så att de
icke skulle framträda så starkt i ögonen. Divergenserna funnos emellertid i
alla fall, och de voro uppenbara för var och en, som förstår sig på att läsa något
mellan raderna. De voro uppenbara, därför att det fanns en stark fraktion
inom det socialdemokratiska partiet, som krävde en starkare inriktning från
partiet fram emot en avrustning. Detta tog sig visserligen icke så starkt uttryck
i den resolution, som fattades, men det kom dock klart till synes, när redaktionskommitténs
ordförande, herr Engberg, tog till orda på partikongressen
och förklarade, att »redaktionskommittén är enig om att uti den resolution, som
vi här föreslagit, ligger en enhällig mening ifrån redaktionsutskottet, att omprövningen
skulle omfatta även, huruvida det tjänar någonting till att överhuvud
taget ha ett militärt försvar». Det är på den viktiga punkten, som den socialdemokratiska
ståndpunkten skiljer sig ifrån högerns ståndpunkt. Vi anse icke
en utredning om, huruvida vi skola ha ett militärt försvar, vara behövlig. Vi
vilja överhuvud taget icke vara med om en utredning, som bland annat inriktar
sig på något sådant.
Nu vet jag mycket väl, att vid denna kongress talades i motsatt riktning,
Onsdagen den 10 april f. m.
49 Xr 19.
bland annat av herr Sandler, som nyss har talat här. Han kämpade tappert
och uppriktigt för den uppfattning, som han tidigare har uttalat, men det
hjälpte ju icke. De, som stodo på samma sida som han, opponerade sig i varje
fall icke mot det uttalande, som gjordes av herr Engberg, och man tycker, att
detta är nog så egendomligt, när man besinnar de uttalanden, som blivit gjorda
från herrarnas sida vid olika tillfällen. Jag erinrar mig t. ex. ett uttalande av
herr Sandler, i vilket han säger — det var uti andra kammaren 1925 —: »Då
försvarsväsendet ordnas in i det demokratiska samhället till att bli i anda och
sanning dess tjänare, vinner samtidigt också försvarstanken ett allt större rum
i demokratiens hjärta. Den känner sig på helt annat sätt än förr bära ansvaret
för hela nationens öde och trygghet, och den blir mera vaksam och varsam
bade i fråga om bevarandet av reella maktmedel och bevarande av trygghetskänslan
inom nationen.» Det uttalandet står säkerligen herr Sandler för än
i denna dag. Men var står det socialdemokratiska partiet? Står det socialdemokratiska
partiet bakom herr Sandler i det uttalandet? Var stå herrar
Möller och Sandler, när ni konfronteras med varandra i denna punkt? Herr
Möller uttalade nyss, om_ jag icke missuppfattade honom, att »den utredning,
som vi socialdemokrater i enlighet med vår reservation till statsutskottets betänkande
vilja sätta i gång, kommer ovillkorligen av sig själv att leda till, att
man kommer att utreda, om ett försvar överhuvud taget behövs». Den frågan
kommer av sig själv, sade herr Möller.
Herr Sandler frågade nu här och vände frågan till mig: Är högern enig? Behöver
jag svara på den frågan, sedan jag nu talat om för herr Sandler eller rättare
sagt påvisat för honom, att socialdemokratien i vissa fall är mycket mera
oenig än högern. Att det finns olika meningar om metoderna för igångsättande
av en utredning, det är alldeles klart. Det ha vi ju sett papper på, och det har talats
om, att det finns meningar inom högern, som anse, att högern skulle ha gått
en annan väg och börjat med det ena i stället för det andra. Men den utredning,
som vi avsett att göra, har ju i alla fall kommit till.
Jag skall, herr talman, försöka att begränsa mig något, men detta spörsmål
är av stor betydelse. Jag har icke varit i tillfälle att i denna kammare uttala
min mening annat än i ett par specialfrågor i den föregående försvarsdebatten,
då jag var starkt bunden _i andra kammaren av just den nu förevarande frågan.
Därför skulle jag något vilja gå in på en annan fråga, om vilken visserligen herr
Möller sade, att den egentligen icke hör hit, men där jag dock anser, att det
finns ganska starka motiv för att här upptaga densamma. Herr Möller yttrade,
att om människorna skola fortsätta på denna stråt — d. v. s. rustningsstråten
— är detta det starkasta motivet för internationell avrustning. Denna fråga
faller, sade han, visserligen icke inom den föreliggande motionen, men jag undrar,
om den icke ligger ganska starkt innesluten i det spörsmål, som vi här debatterat.
Socialdemokratien har ju själv nyss gått in för en stor internationell
aktion för att driva på den internationella nedrustningen, och man menar, att
på den vägen skall man kunna åstadkomma en påverkan på dem, som beträffande
^den internationella avrustningsfrågan ha makten. För min del har jag
vid många tillfällen uttalat, att jag anser, att den svenska högern kan icke och
vill icke vara med på en isolerad svensk nedrustning. Vi finna det naturligt,
att en nedrustning för ett land, litet eller stort, måste följas av något annat än
bara det ensamma landets avskrivande eller minskande i större eller mindre
grad av sitt försvar. Med andra ord: Fram på vägen till den internationella avrustningen
äro.vi beredda att vandra. Vi äro fullkomligt på det klara med
vad som står i pakten till Nationernas förbund, såsom den blivit beslutad.
Den internationella avrustningen är någonting, som högern icke motsätter sig,
men vad högern motsätter sig och varuti den skiljer sig ifrån socialdemokratien
i detta land, är den isolerade nedrustningen. Vi skilja oss i detta avseende
Första kammarens protokoll 1929■ Nr 19. 4
Om förnyad
utredning
rörande försvarsväsendet.
(Forts.)
Nr 19. 50
Onsdagen den 10 april f. m.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
ifrån socialdemokratien i detta land, men socialdemokratien här ^skiljer sig ifrån
socialdemokratien i många andra länder. Det kan anföras en mångfald exempel
på, hurusom i sådana länder såsom Frankrike, England coh Tyskland m. fl. socialdemokratien
intager en annan ståndpunkt än här. Ni socialdemokrater ha
gjort den stora nedrustningen med hjälp av de frisinnade 1925. Nu äro ni beredda
och i färd med att nedskriva det då begränsade försvaret än ytterligare och
detta utan den allmänna nedrustningen.
Nu må det villigt erkännas, att den internationella avrustningen av icke någonting,
som man skakar fram ur armen. Det problemet har visat sig vara till
ytterlighet svårt att kunna genomtränga eller bearbeta. Man började, som
vi alla veta, med ett försök att skära ned varje lands rustningar, men det misslyckades
totalt. Man försökte på det ena sättet efter det andra. Jag skall icke
upprepa alla dessa olika förslag, men man misslyckades. Det gick icke helt
enkelt. Nationerna ville icke vara med om någonting sådant. Vad gjorde man
då? Jo, då sökte man sig in på en annan väg, nämligen att skapa ökade garantier
för att vinna en internationellt ökad säkerhet, som skulle kunna ersätta faran
av att avrustning icke kom till stånd. Man diskuterade förslag angående
traktat om ömsesidigt bistånd 1923 och sedan gick, som vi alla veta, vägen fram
över Genéveprotokollet 1924 till Locarno 1925, då man visserligen kom till ett
resultat — det första man hade uppnått. Nedrustningsfrågan var emellertid
ingalunda löst med detta, ty frågan stod kvar på programmet och måste ju på
grund av bestämmelserna i Nationernas förbunds pakt åter igen upptagas till
behandling. Den kunde icke få vila. Man tillsatte kommittén för förberedande
av nedrustningskonferensen och denna tillsatte ett militärt underutskott. Man
ville försöka gå fram på den vägen att icke säga, hur mycket vi skola begränsa,
utan i stället säga: Hur skall det gå till överhuvud taget att kunna göra en begränsning,
på vad sätt skall det ske? Med andra ord: En teknisk utredning om
möjligheterna att kunna göra eu begränsning för att sedermera låta själva nedrustningskonferensen
säga: Här ha vi det tekniska problemet löst och de vägarna
skola vi gå. Men hur långt skola vi gå? Det skulle nedrustningskonferensen
själv ge förslag om. Ja, så arbetade man och så arbetade nedrustningskommittén.
Man utredde metoder, man skulle skapa en ram, men, herr talman, när
man skulle utreda metoderna, visade det sig, att man icke alls var överens om
dem. Det fanns en mängd olika meningar. Det blev politik i frågan redan
på detta stadium, på den tekniska utredningens stadium, och när kommittén
framlade det preliminära resultatet av sitt arbete, visade det sig, att på punkt
efter punkt var det, vad vi kalla här i svenska riksdagen alternativ. Det var
olika meningar om de väsentliga frågorna. Det fanns endast en eller annan
punkt, där man hade kommit överens, punkter av mera oväsentligt innehåll.
Nu, herr talman, skall denna kommitté sammanträda om några få dagar återigen
i’ Geneve. Den skall då återupptaga detta spörsmål om de olika alternativen.
Jag förmodar, att det kommer att betraktas som så, att man gör en andra
läsning. Man gör alltså en ny läsning, och man kommer kanske till något resultat
på vissa punkter. Det är att starkt hoppas, att så skall kunna ske, men
man kan också befara, att en sådan överenskommelse icke kommer till stånd. Det
är att befara, säger jag, därför att det är i nationernas önskemål starkt ingripande
förhållanden, som här skola regleras, och där nationer eller grupper av nationer
stå starkt mot varandra och starkt omfatta var och en sina önskemål eller
sina meningar. Som ett exempel härpå vill jag blott omnämna två olika frågor.
Vi ha frågan om de utbildade reserverna. Skola dessa utbildade reserver vara
föremål för en begränsning? Skola de utbildade värnpliktiga vara föremål för
en sådan begränsning, som önskas t. ex. av England och andra länder eller skola
de icke räknas och således icke vara utsatta för begränsning, som man önskar i
Frankrike. Det är ju två direkt motsatta meningar. Beträffande flottorna.
Onsdagen den 10 april f. in.
5 1 >T 19.
ha vi det stora problemet, om begränsningen skall ske efter kategorimetoden,
d. v. s. att varje fartygsklass skall begränsas till sitt tonnage, eller om man
endast skall fastslå en helt allmän stor total begränsning av tonnaget. Där stå
likaledes grupper av makter emot varandra — England, Eörenta staterna och
Japan, å ena sidan, och Frankrike och en stor del mindre stater, på den andra.
Sedan ha vi vid sidan av detta det ryska önskemålet, som skall dryftas då
denna kommitté nu närmast sammanträder. Jag menar icke det ryska förslaget
nr 1, som gick ut på att göra en allmän begränsning, utan det förslag, som
de ryska ombuden hade i bakfickan för att ögonblickligen taga fram, när det
första var avslaget, nämligen det, som går ut på att helt enkelt begränsa de
stora makternas försvarsstyrkor exempelvis till hälften och de därnäst följande
till en fjärdedel, medan man skulle låta de små makterna vara i fred, då de ju
i alla fall icke kunna åstadkomma något nämnvärt. Denna fråga kommer nu
upp till behandling.
Sedan ha vi ju också den tyska ståndpunkten. Man får icke förundra sig
över, att tyskarna se på denna fråga på ett annat sätt än vad de andra makterna
göra. Jag delar icke den uppfattning, som herr Sandler uttalade om den
tyska^ arméns möjlighet till utsvällning, och den fruktan, som deras tidigare
motståndare härutinnan anse sig kunna hysa. Men detta hör icke hit, och jag
skall icke vidare. tala om den saken nu. Det är i alla fall en ganske förklarlig
känsla, att man i Tyskland önskar få ett resultat av vad som bestämdes i den
av alla nationer underskrivna Nationernas förbunds pakt, och däri det utlovades
till Tyskland, att även de andra staterna skulle nedrusta.
Herr talman! Där se vi i några korta drag denna frågas läge. Vi se svårigheterna,
och vi se, att det nog är önskvärt, att man söker göra allt vad man
kan för att påverka dem, som i detta fall makten hava. Ty här är det verkligen
rätt att säga,. att om de mäktiga, nämligen de stora nationerna, icke gå
i spetsen, kan det icke heller bli något resultat. Rustningarna stiga, det är
alldeles sant, och de ha stigit betydligt. Kostnaderna ha blivit tyngre oeh
tyngre, icke minst för de stora länderna. De ökningar, som man ser i siffrorna
från tiden före kriget och nu, äro högst betydande, när man börjar summera
ihop dem. Men det vill jag säga, herr talman, till kammarens ärade ledamöter,
att ifrån svensk sida har icke gjorts något motstånd eller lagts några
stenar i vägen för att komma fram på den internationella avrustningens
väg. Svårigheten att komma fram på denna väg bottnar i något helt annat.
Den bottnar i denna inrotade misstro, fruktan och farhåga, som den ena nationen
hyser mot den andra, och som väl kanske är än starkare framträdande, när
den gör sig gällande strax efter ett stort världskrig.
Detta är eu ovisshet och tvekan, som naturligen icke bådar gott. Den tyder
icke på, att man skall komma till något gott resultat. Men man får ju
i alla fall våga uttala en förhoppning om, att det med tålamod och arbete skall
lyckas nationerna att komma till en begränsning av rustningarna. I det fallet
skall den nuvarande regeringen icke lägga några hinder i vägen.
Den utredning, som pågått om skiljedom —- säkerhet — nedrustning, har
icke heller kommit till några resultat.
Vad som är uppenbart är, att det för frågans lösning är önskvärt, att folken
verkligen besjälas av fredsvilja. Men icke en sådan, som drives fram på
sådana agitatoriska vägar, som man understundom ser, utan en fredsvilja, som
skapas av ett ärligt bemödande att se, hurudant läget är även för ett litet land.
Den tanken kan icke få bli avgörande, som allenast säger, att det icke finns
någon möjlighet för oss att skapa ett försvar, som kan skydda oss. och sålunda
reser kravet, att vi icke skola försvara oss, därför att vi icke kunna försvara
oss under alla förhållanden. Vi måste i första hand hava ett försvar,
som ger oss möjlighet att skydda vår neutralitet, men vi måste vara på det kla
-
Om förnyad
utredning
rörande försvarsväsendet.
(Förta.)
Nr 19. 52
Onsdagen den 10 april f. m.
Om"förnyad
utredning
rörande försvarsväsendet,
(Forts.)
ra med att försvaret av denna kan övergå i försvarandet av vår självständighet.
Och vidare vilja vi ha ett försvar, som kan möjliggöra för oss att i internationella
förvecklingar med krigisk innebörd icke bli indragna, utan att vi verkligen
ha en möjlighet att genom befintligheten av våra försvarskrafter skydda
oss gent emot oss påtvingat deltagande på den ena eller andra nationens sida.
Det är detta, som från högerns ståndpunkt framstår så tydligt och så klart,
att jag menar, att vem som helst borde kunna vara med därom. Men medan
vi med den tanken för ögonen gå fram för en utredning om, huru vi skola ordna
vårt försvar, låt oss göra det på det sätt, som här av regeringen blivit föreslaget!
Herr
Fehr: Herr talman! På sista tiden har på olika samhällsområden
behovet av ett samförstånd mellan de olika medborgargruppema alltmera framträtt
såsom ett vitalt behov, icke bara för samhället utan också för samtliga
medborgargrupper. Det är då lika omöjligt att förbise som det är beklämmande
att nödgas konstatera, att alla vackra ansträngningar till trots råder i
fråga om formerna för och ändamålet med vårt nationella försvar en, man
kunde nästan säga, på alla håll lika stor olust. Från vissa håll hävdas, att
de, som bära ansvaret för 1925 års härordning, rätteligen böra betecknas såsom
härförstörare. Jag skulle inte vara uppriktig, om jag icke nämnde, att
detta ord bl. a. ger ett ganska exakt uttryck för min ringa mening. Från
andra håll hävdas, att de utgifter, som nedläggas på vårt nuvarande försvar,
äro illa använda pengar. Bland våra värnpliktiga hör det alltjämt till god ton
att betrakta den tid, de använda till utbildning för fosterlandets försvar, såsom
en strafftid eller åtminstone som ett onödigt ont. Även om jag känner
mig ganska säker på, att den alldeles övervägande delen av dem i sitt innersta
tvärtom hyser en känsla både av ansvar och av stolthet inför denna sin
uppgift, så kan det icke hjälpas, att attityden försämrar resultatet, och därför
skulle, för det fruktansvärda fall, att vårt land bleve tvingat att försvara
sitt liv, ytterligare och i onödan öka de outsägliga lidanden, som ett sådant
elände skulle draga med sig.
Om alltså på något område behovet av samförstånd alltjämt är starkt, så är
det sannerligen på försvarsfrågans område. Det tysta motståndet är för den
enskildes trevnad och för samhällets säkerhet lika farligt, kanske farligare,
än det öppna trotset. Känslan av olust sprider sig som en förlamning i hela
organismen.
Från dessa utgångspunkter står försvarsfrågans återupptagande i den medborgerliga
diskussionen och i den på överläggning mellan olika medborgargrupper
grundade utredningen såsom ett krav, som icke kan avvisas. Det är
icke först och främst av en militär expertis, som det göres behov, utan en
medborgerlig utredning, sedan ankommer det på denna att i erforderlig utsträckning
tillgodogöra sig den militära sakkunskapen. Endast socialdemokraterna
synas inom utskottet ha behjärtat detta utredningsbehov. Att de därvid
velat låta utredningen och diskussionen omfatta även frågan om försvarsväsendets
ändamålsenlighet överhuvud taget, kan ju icke anses innebära, att
utredningen skulle vara begränsad till eller ens huvudsakligen inriktad på
frågan om försvarsväsendets vara eller icke vara. Men att utredningen även
får ha ögonen öppna för denna sida av problemet skrämmer mig icke —
tvärtom.
Våra socialdemokrater äro på den inre politikens område icke några världsfrämmande
människor. De sakna icke förståelse för betydelsen av att det finnes
makt bakom ordet. De ha tvärtom, skulle jag föreställa mig, i hög grad
sinne för livets realiteter och öppen blick för världens ondska.
Det är därför, föreställer jag mig, orimligt, att de vid en grundlig och un -
Onsdagen den 10 april f. m.
53
>''r 1?.
der ansvar gjord utredning på den yttre politikens område skulle kunna undgå
att se konsekvenserna av de realiteter, på vilka vi under senare år haft ett
fruktansvärt åskådningsmaterial. Om den avrustningsåskådning, som nu
vårt största partis största pressorgan gjort sig till målsman för, pekats bryta
igenom före världskriget, så hade måhända vi ingen av oss i denna stund varit
svenskar. I varje fall hade vi med all sannolikhet icke haft möjlighet att
fritt överlägga och besluta om våra egna angelägenheter vare sig i denna kammare
eller i någon annan.
Och är läget i världen bättre nu än före världskriget? På denna allmänna
och vidsträckta fråga skall jag icke inlåta mig. Jag bara ställer frågan. Fast
nog vill det förefalla den oinvigde, som det nu snarare funnes flera oroshärdar
nu än före världskriget. Och vad mera är, den samverkan mellan nationerna,
som tagit sig uttryck i Nationernas förbund, vilar på den grundsatsen, att
den, som icke vill hjälpa sig själv, kan icke begära hjälp av någon annan. Jag
har intet anspråk på att någon socialdemokrat skall fästa det minsta avseende
vid vad jag säger, men vad jag nämnde är i själva verket endast ett citat av
en man, som kanske kan göra anspråk på ett visst förtroende, nämligen Vandervelde,
som för icke länge sedan uttalade, att ingen stat har vare sig juridisk
skyldighet eller materiell möjlighet att bispringa ett angripet land, om
icke detta självt vill göra offer för sitt oberoende.
Kravet på ett effektivt försvar har ingenting att göra med större eller mindre
fredsvilja. Alla hoppas vi på avrustning över hela världen. Men vi må
ej inbilla oss, att ett folk med vår folkmängd skulle kunna i minsta mån bidraga
till den allmänna utvecklingen på detta område. Det är, och jag tror
herr Sandler, gav uttryck åt samma tanke, en blåögd naivitet att tro, att vi
genom att gå i spetsen för avrustningen skulle kunna öva det minsta inflytande
på rustningarna i Amerika, England eller Kyssland, för att nu nämna
några av de stater, som f. n. äro starkast väpnade.
Det har sagts, att rustningarna utgöra orsaken till kriget. Det kan nog
ligga en viss sanning i den satsen, när man talar om stormakterna, som ha
utrikespolitiska mål att fullfölja. Men när man säger, att en svensk organisation
för vår freds bevarande lätt skulle kunna bli orsak till ett krig, då kan
jag icke hjälpa, att jag kommer att tänka på den där personen, som svårt insjuknade
i lunginflammation en torsdagskväll efter att ha ätit ärter och fläsk
till middagen. Han kryade på sig, men han vågade aldrig mer äta ärter och
fläsk.
_ Det är för övrigt egendomligt, vad försvarsfrågan har för en förmåga att
villa bort de eljest mest beundransvärt klara hjärnor. Sade icke min ärade vän
herr Vennerström nyss, att efter avrustningen 1925 är Sverige så mycket mer
respekterat i utlandet än förut, emedan våra finansmän, ingenjörer och vetenskapsmän
stå så högt i kurs utomlands? Därmed är att sammanställa vad herr
Sandler yttrade: man har i utlandet icke alls förlorat någon respekt för Sverige
efter 1925 års försvarsbeslut, därför att man där sett mycket mer realistiskt
på saken än vad högern i Sverige gjort. Man har icke alls tolkat denna,
lösning av försvarsfrågan som någon nedrustning.
Kravet på en utredning står naturligtvis långt ifrån i strid mot vad vår
ekonomi kräver. Utredningen avser tvärtom att bl. a. undersöka, huru mycket
vi ha, råd att bära eller, för att använda en liknelse, som verkligen
icke är så alldeles haltande, huru stor brandförsäkringspremie vi böra kosta
på oss.
Det säges, att militären icke vill vara med om några förändringar, och liäri
ligger, nog en viss sanning, så till vida som utredningen säkerligen har att
vara lika hänsynslös mot militära fördomar som mot civila. Men trodde man
inte, att det just skulle vara demokratiens stora vinning att kunna giva det
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forte.)
Nr 19. 54
Onsdagen den 10 april f. m.
Om förnyad
utredning
rörande för
evarsväsendet.
(Forts.)
avgörande ordet åt det allmänt medborgerliga bedömandet, sådant detta framträder
hos folket genom alla dess lager?
Vid den nyss avslutade behandlingen av fjärde huvudtiteln har jag med
tanke på småstaternas skyldighet att vänta och se, och till de orosfyllda förhållanden,
som nu kanske mera än före världskriget råda icke långt från våra
knutar, konsekvent understött de yrkanden, som i avvaktan på den nya och
fullständiga försvarsutredningen synas giva största möjliga trygghet och bästa
valuta för pengarna.
I det föreliggande ärendet måste jag ansluta mig till utredningskravet, och
skulle jag endast gå efter de uttalanden, som äro gjorda här i dag — jag tänker
då särskilt på herr Sandlers anförande — skulle jag kunna få den stora
tillfredsställelsen att rösta med den socialdemokratiska reservationen. Men det
är nu en gång så, att ett uttalandes innebörd är beroende av, hur det tolkas.
Och här finns det dess värre flera uttolkare; det finns socialdemokrater av två
slag. Jag tror därför, att jag är tvungen att dröja med min anslutning till
socialdemokraternas försvarsståndpunkt till dess att hela den socialdemokratiska
kören lystrar till herr Sandlers taktpinne. Den disharmoni, som nu råder,
kan för hans musikaliska öra inte vara så särdeles tilltalande. Jag kommer
därför, herr talman, att framlägga ett förslag till särskilt yrkande, som skulle
ställa utom tvivel att en allsidig och förutsättningslös utredning skall verkställas,
som skall sikta på att skapa ett efter vår ekonomiska bärkraft anpassat
och för sin kostnad så effektivt försvar som möjligt.
Det synes mig vara av särskild betydelse, att socialdemokraterna bereda
sig att taga konsekvenserna av det resultat, vartill en förutsättningslös och allsidig
utredning kan leda. Ty förr än de gå att inlösa de förbindelser, som de
avgåvo 1925, att försvaret nu skulle bli en hela folkets gemensamma angelägenhet,
ett föremål för alla medborgares starka intresse, förr kommer icke försvarsfrågan
på rätt bog och förr är icke heller vårt lands frihet och framtid
betryggad.
Med den motiveringen ber jag, herr talman, att få hemställa
1 :o) att då — utom det att svårigheter uppenbarligen möta att vinna överensstämmelse
mellan den år 1925 antagna planen för försvaret och de därför
beräknade kostnaderna -— utvecklingen på det försvarstekniska området i allt
fall synes böra föranleda till revision av de grunder, som gälla för 1925 års
plan, riksdagen må besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om
lämpligaste ordning för vårt lands försvarsväsen måtte upptagas till förnyad
och allsidig utredning och prövning;
2:o) samt att herrar Möllers och P. A. Hanssons motioner, i vad de avse
frågan om ny försvarsutredning, ävensom herrar Sandbergs och Wikströms
motion, må anses besvarade genom vad ovan under 1 :o) hemställts.
I herr Fehrs yttrande instämde herrar Cederborg, Kobb, Alkman och Pålsson.
Herr Pauli: Herr talman! Hans excellens herr statsministern framhöll
nyss, att en utredning i denna fråga påyrkas inte bara från socialdemokratiskt
håll, utan att även hans eget parti gått in för en sådan. När vi hörde
den siste ärade talaren, förnummo vi, att även hans parti -— något som också
underströks genom instämmande — stode så nära det socialdemokratiska utredningskravet,
att han rent av ställde i utsikt ett fullständigt instämmande i
detta, dock under förutsättning av ett mera harmoniskt samspel mellan de
olika socialdemokratiska talarna än det han ansåg föreligga. Ser man vidare
på vad som yttrats i det frisinnade huvudorganet, och betraktar man den motion
från frisinnat håll. som ingår i den fråga, vi för närvarande behandla,
finner man, att även inom det frisinnade partiet finnes en stark opinion för
Onsdagen den 10 april f. in.
55 Nr 19.
detta utredningskrav. Det har emellertid visat sig, att de frisinnade inom utskottet
nu icke velat vara med om saken. Det har kommit order från högre
ort, och vi ha hört herr Carlsson i Gävle utveckla de skäl, som skulle göra, att
de frisinnade nu icke kunna gå med på en utredning.
Målet för den utredning, som sålunda påyrkas både från högerhåll, från
liberalerna, från socialdemokraterna och från vissa frisinnade, är givetvis
mycket olika. Den tanke, som ligger bakom, är från högerns och liberalernas
håll uppenbart möjligheten att få en ökning av rustningsbördorna till stånd,
medan på det motsatta hållet framträder en tydlig önskan att åstadkomma en
rustningsminskning. En av de synpunkter, med vilka man främst motiverat utredningskravet,
är emellertid gemensam i de olika lägren: det är hänvisningen
till den nya krigstekniken. Även de frisinnade ha ju medgivit, att en sådan
hänsyn bör tagas, men de anse, att herr Ekmans regering uppfyllt allan rättfärdighet
genom att anordna den luftvärnsutredning, som herr Carlsson hänvisade
till.
Det heter i den frisinnade reservationen, att »de behov, som därav kunna
förväntas framgå, böra bliva tillgodosedda inom den kostnadsram, som följer
av 1925 års försvarsbeslut». Det har redan av någon talare påpekats, att skulle
man draga ut konsekvensen av en sådan ståndpunkt, måste man bli anhängare
av utredningsyrkandet. Ty hur skall det vara möjligt att här tillgodose de nya
krav, som luftvärnsutredningen kan medföra, om man icke samtidigt tager
hänsyn till de nuvarande försvarsanstalterna? Man kan väl inte endast på.en
slump plocka bort vissa delar ur den förutvarande organisationen för att giva
plats åt det nya?
I själva verket är det heller icke de i den frisinnade reservationen anförda
skälen, som äro de verkliga skälen. Svenska Morgonbladet har varit nog uppriktigt
att tala om, vad det är man egentligen har tänkt på. Man vill inte
lägga denna utredning i den nuvarande regeringens händer. Man är rädd, att
den skulle få en alltför ensidig inriktning. Men när man säger detta, tycks
man inte observera, att det, som man fruktar, ju redan har skett och håller på
att ske. Högern har redan satt i gång en utredning efter sitt recept •— ett recept,
som statsministern nyss på det livligaste rekommenderade. Det utgöres
av en rad specialkommittéer av huvudsakligen militär läggning.. Genom att
nu avslå utredningskravet ge de frisinnade faktiskt sin sanktion åt detta
arrangemang. Saken är redan praktiskt avgjord genom omröstningen i andra
kammaren, men jag vill i alla fall här konstatera, att de frisinnade genom sitt
uppträdande spela frågan i händerna på just den utredningstyp, som de så
många gånger själva varit med om att fördöma.
Nu frågar herr statsministern: vad ha herrarna egentligen att invända mot
vår försvarsutredning? Är inte denna utredning modern och tidsenlig i allra
högsta grad? Ha vi inte tagit upp just frågan om luftkriget och gaskriget,
och gjort denna till det centrala? Ha vi inte sagt, att man skall taga hänsyn
till dessa nya faktorers inverkan på förutsättningarna för försvaret, och
ha vi inte utlovat, att man sedermera skall utarbeta nya riktlinjer? Varför
kan man då inte låta dessa utredningar få gå sin gilla gång?.
Herr statsministern får ursäkta, att vi på vänstersidan, åtminstone från socialdemokratiskt
håll, icke kunna nöja oss med dessa förklaringar. Vi kunna
inte hjälpa, att vi — med allt erkännande åt den kompetens och ärliga vilja
hos de sakkunniga, som han åberopade -— hysa en inrotad och icke obefogad
misstro mot detta slag av utredningar. Vi veta av gammal erfarenhet vad som
brukar bli resultatet. Vi kunna med bestämdhet motse, att man kommer att
föreslå en betydande förstärkning av de försvarsanstalter, som ha med det nya
kriget att skaffa, med luftkriget och gaskriget. Vi kunna motse vittgående
förslag om ordnande av gasskydd för civilbefolkningen. Man får en viss före
-
Om förnyad
idredning
rörande först
ar sväsendet.
(Forts.)
Kr 19. 56
Onsdagen den 10 april f. m.
Om förnyad ställning om detta redan av den broschyr, som nyligen utgivits av Svenska
römndeJL r?da korset> vari dock de militära synpunkterna på ett mycket tydligt sätt göra
smrsväsendet. gällande på bekostnad av de civila. Och vi ha förut hört nämnas i debat(Forts.
) ten, att alla dessa anstalter av allt att döma komma att bli ytterligt kostsamma.
Men jag ber att få fråga, om det finns någon här i kammaren som
tror, att man i dessa utredningar kommer att föreslå motsvarande beskärningar
på andra håll inom försvarsorganisationen, så att det frisinnade kravet på
jämvikt inom 1925 års ram blir uppfyllt.
Visserligen är man nog på militärt håll ense om, att — som major Bratt
säger i sin här under debatten citerade bok — luftkriget kommer att bli den
dominerande faktorn i det kommande kriget, och att luftvapnet kommer att
sia sina avgörande slag. långt innan armén och flottan hunnit komma till
någon mera betydelsefull aktion; med andra ord, att luftvapnet kommer att
intaga en oerhört mycket viktigare ställning än förut, och att i motsvarande
mån de gamla vapnen komma att sjunka i betydelse. Men trots att man
mycket väl vet detta, kan man vara övertygad om, att vad vi kalla tänkesättet
»Smålands ryttare» lika fullt kommer att hålla sig kvar. Det skall
h ex. bli mycket intressant att få erfara, om inte kavalleriet, som väl ändå
får anses som ett verkligt föråldrat vapen, likväl kommer att spela en rätt
framträdande roll även i de nya förslagen.
\idare
— att hans utredning icke ett ögonblick kommer att tangera den viktiga sida
av problemet, som uttryckes i frågan: Kan ett effektivt försvar och ett effektivt-
skydd. för. befolkningen verkligen existera i den nya krigsteknikens
värld?. »Vi vilja inte veta av den synpunkten», sade statsministern nyss. Det
är åtminstone tydligt, besked. Man får ju i varje fall vara hans excellens tacksam.
för,^ att han nöjde sig med att lugnt konstatera detta och inte kostade
sig^några moraliska uppsträckningar av den art, som vi annars från högerhåll
så ofta få vara med om, så snart denna fråga beröres. Jag kan för
min del mycket väl respektera den moraliska ståndpunkt, som förklarar, att
även om det skulle visa sig, att vi inte ha några möjligheter att försvara
oss, så skola vi göra det ändå. Det är en ståndpunkt quand méme, som vi
fredsvänner ha goda förutsättningar att begripa, eftersom vi många gånger
tvingas att resonera på liknande sätt, när det ser mörkt ut beträffande möjligheterna
att realisera världsfredsprogrammet, men vi föresätta oss att göra
vad vi. kunna ändå. Jag tror emellertid, att den känsla, som tager sig uttryck
i båda dessa synpunkter, måste kompletteras genom en nykter insikt
om verkligheten.. Det är sanningen, vi fordra att få veta genom den nya försvarsutredning
vi begära -— den förbehållslösa sanningen om det nya kriget
och dess innebörd.
Men vi fråga: Komma vi verkligen att få veta sanningen genom dessa
nu igångsatta utredningar? Det är inte någon förolämpning mot de aktningsvärda
herrar,__ som sitta i kommittéerna, om man uttalar ett visst tvivel om
den saken. Även på detta område finns det nämligen en viss strategi och
taktik.. Jag erinrar mig. en episod, som Studienrat Nestler för någon vecka
sedan i ett föredrag här i Stockholm berättade, och vilken han upplevat, när
han tjänstgjorde som officer vid västfronten. Han hade jämte sina kolleger
i gastjänsten kallats till ett sammanträde med professor Haber, den berömde
giftgase.xperten, som blivit kallad »gaskrigets fader». Professor Haber
lämnade vissa meddelanden och råd angående det gastekniska inslaget i
en förestående drabbning. Det var då någon, som frågade, om man inte kunde
befara, att numera även. ententetrupperna skaffat sig kännedom om senapsgasen,
så att^tyskarna själva kunde riskera att bli beskjutna med denna farliga
gas. På detta svarade professor Haber, att det var absolut uteslutet,
Onsdagen den 10 april f. m.
57
>''r 19.
ty den tyska senapsgasen hade en sammansättning, som innehöll hemlighetsfulla,
först nyligen utexperimenterade ingredienser, vilka fienden omöjligt
kunde ha hunnit taga reda på. Han lugnade dem absolut i detta avseende.
Löjtnant Nestler vägrade emellertid att lugna sitt folk och uppmanade dem att
företaga alla förut anbefallda försiktighetsmått, och det visade sig några
veckor efteråt, att detta var i hög grad befogat. Ty en vacker dag låg det
massor av tyska soldater på lasarettet med dessa fruktansvärda brännskador,
som förorsakas av den frätande senapsgasen. Då hade man på ententesidan
listat ut hemligheten. Visserligen hade den gas ententegrupperna använde
inte precis samma sammansättning som den tyska »Gelbkreuz»; det visade
sig nämligen, att den engelska senapsgasen till skillnad från denna hade en svag
lukt av lök, som verkade nästan lugnande på de tyska soldaterna. De sade
till varandra: »Känner ni, att det luktar lök!» och skrattade. Men skrattet
blev inte långvarigt! Effekten av gasbeskjutningen blev i detta fall så
mycket mera fruktansvärd, just därför att man tagit professor Habers lugnande
ord på allvar och icke vidtagit tillräckliga försiktighetsmått. Föredragshållaren
frågade sig, vad anledningen var till att professorn givit dessa
lugnande försäkringar, och han menade att det berodde på, att Haber och
den tyska arméledningen icke ville väcka någon som helst panik. Det var
alltså, kan man säga, en rent taktisk åtgärd, ty man vill knappast tilltro
en man som professor Haber den vetenskapliga kortsyntheten att vilja förneka
möjligheten av att sådana uppfinningar kunde göras även på motståndaresidan.
Jag kan i detta sammanhang inte heller låta bli att erinra om en upplysning,
som jag nyligen fann i en svensk tidning, om införande av ett alldeles
nytt vapenslag i det svenska försvarsväsendet. Man har, uppgavs det där,
inköpt ett torpedplan, och det är avsikten att låta detta torpedplan följas av
flera. Detta är någonting ganska överraskande för den, som varit med om
att behandla fjärde huvudtiteln på första avdelningen och inom statsutskottet
in pleno, som hört hemliga handlingar uppläsas och hört experter uttala sig
inom utskottet, utan att man fått den minsta aning om, att detta nya vapen
numera ingår i den svenska flottans utrustning. Detta är dock något som,
kan man tycka, borde ha på något sätt antytts. Ett dylikt hemlighetsmakeri,
som dock ej är större än att ett stort högerorgan får meddelande
om saken, men som iakttages, när det gäller riksdagen och dess utskott, är
icke ägnat att ingiva förtroende till uppriktigheten på det militära hållet.
Vidare vill jag erinra om alla dessa uttalanden, som vi nyligen fått läsa
i samma stora högertidning med anledning av den i pressen förda diskussionen
om gaskriget. Man får se den ena officeren efter den andra, den ena
vetenskapsmannen efter den andra uppträda och uttala sig mer eller mindre
lugnande: »Det finnes ingen anledning till överdriven fruktan, det hela är
icke så farligt, som man påstår — ja, man kan rentav säga, att gaskriget
är den allra humanaste formen för modern krigföring.» Det är häpnadsväckande
att få läsa någonting sådant. Det är dock allmänt bekant, att den
humanitet, man här talar om, bara består däri, att man vid en viss tidpunkt
lyckats uppnå en viss jämvikt mellan anfallsvapnets effektivitet och skyddsmedlens
verkningar. Så länge man icke i den ständiga kapplöpning, om
vilken herr Möller talade, lyckats med nya gaser genombryta det gamla försvaret,
så länge kan man kanske våga tala om »humanitet», men den dag, då
detta lyckas, då gör man klokast i att tiga med den saken. Den dag, då soldaterna,
som löjtnant Nestler berättade om, lågo förbrända av senapsgas på
lasarettet på grund av att de hade låtit narra sig till oförsiktighet, den dagen
talades det nog ganska litet om humanitet.
Vidare förtiger man, att det är en ren abstraktion att tala om gaskriget
Om förnyad
utredning
rörande försmr&väsendei.
(Forts.)
19.
58
Onsdagen den 10 april f. m.
förnyad som en isolerad krigsfaktor. Det förekommer givetvis icke på detta sått renuidejör-
odlat. Visserligen förekommo under världskriget till en början isolerade gassväsendet.
anfall, men man upptäckte mycket snart fördelen av att i granaterna komforts.
) binera gasen med sprängämnen, och i Röda korsets broschyr säges det alldeles
tydligt ifrån, att man måste bereda sig på, att luftanfall komma att
företagas samtidigt med giftgas, sprängbomber och brandbomber. Utan att
man behöver närmare utveckla den saken, är det klart, att man här icke kan
tala om någon humanitet.
Nu invänder man kanske från andra hållet, att den propaganda och upplysningsverksamhet,
som bedrives från fredsvännemas sida, begagnar sig av
ovederhäftig skrämseltaktik. Jag kan icke bedöma allt som förekommit. Det
har också visat sig, att i vissa fall överdrivna framställningar serverats i högerpressen.
Men jag har gjort den erfarenheten, att, även om man omsorgsfullt
håller sig till vad som sagts av erkända militärer och vetenskapliga
auktoriteter, blir man ändå beskylld för »skrämseltaktik». Om någon människa
några år före världskrigets utbrott med tillhjälp av någon sorts profetisk
förmåga hade tagit sig för att skildra, vad som kort tid därefter skulle
komma att bli verklighet, så är jag övertygad om, att man med stor indignation
skulle ha beskyllt den personen för skrämseltaktik. Det är ingen skrämseltaktik,
när man upplyser den civila befolkningen om vad alla initierade
numera veta, att huvudmålet för ett kommande krig blir att krossa den civila
befolkningens moraliska motståndskraft och att förstöra industricentras produktionsförmåga.
Jag frågar: Är det för mycket begärt, att den utredning,
som skall taga ställning till dessa problem, som skall behandla denna
för den civila befolkningen så viktiga fråga, även inrymmer representanter
för civilbefolkningen själv? Det finnes visserligen ett civilt element i den
senaste Lindmanska utredningen, en diplomat och en industrimän, men de
äro bara inströdda där som »Rosiner i Pölsen», som dansken säger, och de
förtaga icke intrycket av kompakt militärkommitté.
När man talar om det nya krigets karaktär, bör man icke glömma en sak
av djup betydelse, icke blott i militärpolitiskt utan även i moraliskt avseende.
Det fastslås, även av en så rättrogen anhängare av de nya krigsmetoderna som
den tyske doktorn Hanslian, att försvaret mot luftanfall kommer att visa sig
otillräckligt, och att man i regel skall nödgas övergå till att möta en luftoffensiv
med motangrepp. Det blir med andra ord ett repressaliekrig mot respektive
stridande länders civila befolkning, det blir kappmördandet satt i system.
Må det då tillåtas mig att göra den reflexionen: vårt svenska försvarssystem
har sedan urminnes tider, kan man väl säga, varit inställt på att rusta oss
till krigsåtgärder mot ett annat folks likaledes krigsrustade manliga befolkning
— nu däremot måste vi taga med i räkningen något nytt, vi måste taga
med i räkningen, att vi i anfallssyfte utrusta en flygflotta och kommendera
våra värnpliktiga att från sina flygmaskiner nedkasta dödsbringande verktyg
av olika slag över främmande städers fredliga befolkning. Detta är dock
något upprörande, och det synes mig att man måste noga överväga vad denna
art av krigföring betyder, innan man går in för densamma.
Det är visserligen sant, att man i det nya kriget icke längre kan skilja så
noga mellan militärer och civila. Det är, som även major Bratt framhållit i
sin mycket omtalade bok, så, att vi hålla på att växa in i ett krigssamhälle, där
denna skillnad är fullständigt upphävd. Början gjordes redan, när den allmänna
värnplikten på 1800-talet slog igenom i de europeiska länderna, när
varje man fick gevär i hand och blev soldat. Fortsättningen följde under världskriget,
när krigsmaskineriet bakom fronten hölls i gång med tillhjälp av kvinnor
och minderåriga; och när den nya franska militärlagen inlemmar alla åldrar
och kön i den nya försvarsorganisationen, är detta icke annat än en inregist
-
Onsdagen den 10 april f. m.
59 Nr 19.
rering av den faktiska utvecklingen. Men även om den faktiska utvecklingen
är sådan, hindrar det icke, att vi ha alla skäl att tänka oss för, innan vi för
vår del taga det avgörande steget in i detta nya krigssamhälle.
Det har under denna debatt talats mycket om, vilka konsekvenser som skulle
kunna följa av en sådan allsidig utredning, som vi föreslå. Det har sagts av
statsministern, att den svenska socialdemokratien skulle, till skillnad från
hans eget parti och från socialdemokraterna i några större främmande länder,
gå in för en isolerad svensk avrustning. Jag tror, att det är felaktigt att
ställa frågan på det sättet. Det är säkerligen intet tvivel om, att alla vi, som
av djup övertygelse försöka motverka den pågående utvecklingen mot en ny
krigskatastrof, i främsta rummet önska samverkan i riktning mot internationell
avrustning, och det är också säkert, att, som herr Sandler framhöll, vi ingalunda
anse frågan om världsfreden löst med avrustning. Det är, som han
underströk och som även major Bratt framhållit, så, att tack vare den lätthet,
med vilken man numera kan improvisera en förödande luftstyrka, kan man
icke tala om trygghet även i ett Europa, bestående av avrustade stater. Det
måste något mera till, nämligen en fast internationell rättsorganisation,^ kanske
också en internationell ordningsmakt, men framför allt, ett arbete på försonlighet
och solidaritet mellan länderna.
Men om vi icke lyckas att få andra stater, framför allt stormakterna, med i
arbetet för en internationell avrustning, hur skola vi då ställa oss? Högern
svarar: »Vi skola låta hjulet rulla vidare mot upprustning», och de frisinnade
säga: »Vi skola tills vidare hålla oss inom 1925 års kostnadsram.» Det är ju
även vår mening, att utöver denna få vi icke gå. Men det är många inom den
svenska socialdemokratien som också mena, att vi böra handla i enlighet med
Lloyd Georges ord, då han för icke länge sedan sade, att när länderna taga. så
många risker för krigets skull, så borde de även kunna taga någon risk för
fredens skull. En risk, som skulle bestå i ett ytterligare steg i riktning mot
den avrustning, vilken alltid varit målet för socialdemokraternas politik i denna
fråga.
Det har talats om — jag tror det var herr Carlsson, som sade det — att det
icke skulle vara Sverige värdigt att redan nu företaga en ny försvarsutredning.
Jag vill fråga, om det är Sverige värdigt att utåt uppträda som förkämpe för
fred och avrustning och samtidigt företaga åtgärder för sitt inträde i det nya
krigssystemet med allt vad det innebär. _ Det är detta nya krigssamhälle, som
vi se skymta i bakgrunden av det utredningsarbete, som den Lindmanska regeringen
satt i gång, men vi vägra att låta oss i blindo ledas in i detta system
och den katastrof, det förr eller senare måste åstadkomma. Vi fordra, att denna
utredning företages i full belysning och under medverkan och kontroll av
den svenska demokratien och av den civila befolkning, för vilken frågan om
krig och fred nu mer än någonsin är en livsfråga.
På dessa grunder ber jag, herr talman, att få ansluta mig till den av herr
Nilsson i Malmö m. fl. avgivna och vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Winberg: Herr talman! Jag har ju haft tillfälle att redan förut i
dag uttala mig i den fråga, som vi här nu behandla, och därför skall jag^ fatta
mig ganska kort, detta så mycket mera, som vi nu i två dagar hållit på med
att diskutera försvarsväsendet, och det nästan börjar bli för mycket att stå ut
med.
Jag tillät mig, då jag hade ordet förra gången, att såsom min mening uttala,
att man har svårt att få riktigt klart för sig, vad som avses med ifrågavarande
motion. Å ena sidan trycker man här på uttrycket, att man skall pröva vårt
militärväsens »ändamålsenlighet», och i det uttrycket innefattas även frågan
om, huruvida det överhuvud taget är någon mening med vårt militära försvar
Om förnyad
ni redning
rörande förevarsvåsendet.
(Forts.)
» l». 60
Onsdagen den 10 april {. m.
Om förnyad
utredning
rörande föreva
rsvåsendet
(Forts.)
eller ej,, men medgiver, att man kan lägga in den meningen i uttrycket »ändamålsenlighet»,
att man menar effektiviteten av vårt försvar, och erfarenheten
. har visat, att nästan alla utredningar om det militära försvaret och vad därmed
sammanhänger givit ett helt annat resultat än vad man vid deras påbörjande
sökt inbilla folket. Jag behöver bara erinra om den Staaffska regeringens förordnande
1911^ om utredning av vårt militära försvar, vilken utredning resulterade
uti 1914 års betydligt utökade försvarsorganisation. Jag vill även erinra
om förarbetena till 1925 års försvarsorganisation, den så kallade »vänsterlösningen»,
då man for omkring i landet och sökte inbilla arbetarklassen, att om
den kom till stånd, skulle man inbespara minst 40 miljoner om året för svenska
folket mot vad utgifterna skulle, gå till, om den icke kom till stånd. Om vi
titta på, vad som meddelas i motionen, finna vi, att nedskrivningen av militärbudgeten
efter 1925 varit synnerlig blygsam i förhållande till förut, och nu
erkänner man väl litet överallt, att talet om att 1925 års försvarsorganisation
skulle vara ett verkligt steg mot avrustning nog bara var ett talesätt. Nu
tyckes man bland dem, som stått faddrar till detta förslag, vara överens om,
att det även i åtskilliga andra avseenden är synnerligen ofullständigt, och
därför kräver man nu en ny utredning. Då man av erfarenheten att döma icke
kan komma ifrån, att de militära synpunkterna i stor utsträckning göra sig
gällande, och då problemet icke är upplagt mera klart och koncist än vad det är
i .denna formulering, skulle utredningen, enligt min mening, leda till en ytterligare
utökning av militärutgifterna, och jag kan icke förstå, att den svenska
arbetarklassen åtminstone har anledning att vara med, där man riskerar något
sådant.
Man talar om en förutsättningslös utredning, och det är självklart, att, om
man går in på en utredning utan några egentliga direktiv i riktning mot nedrustning
eller avrustning, måste man även finna sig i konsekvenserna av en
sådan utredning, även om den kommer att visa på behövligheten av en bety''
dande utbyggnad av den nuvarande försvarsorganisationen.
Jag finner sålunda härav, att socialdemokraterna haft att taga ställning
till följande spörsmål.
Bland partiets djupa leder finnes det tydligen många, som icke kunna förstå
detta anammande av den borgerliga militarismen, som man givit sig in på nu.
Man finner sig i viss mån vara lurad av förespeglingar beträffande det steg
mot nedrustning, som 1925 års härorganisation skulle innebära, och man kräver
därför, att det på ett annat och mera tydligt sätt skulle markeras, vad
som egentligen är huvudsaken. Det har man å ena sidan haft att räkna med,
och å den andra sidan har man haft att räkna med att icke för mycket stöta
sig med de borgerliga partierna och betraktas som egentliga avrustningsvänner,
och då har man funnit på den formuleringen, att man talar om »militärväsendets
ändamålsenlighet», som kan tolkas i olika riktningar. Jag vill säga, att det
ingalunda klarnar beträffande vad som avses med motionen, om man avlyssnar
debatten. Jag har varit i tillfälle att delvis avlyssna debatten i andra kammaren,
där det socialdemokratiska partiets ordförande sade, att socialdemokraterna
voro lika goda försvarsvänner som någonsin de borgerliga. Herr Sandler
har i dag i denna kammare deklarerat samma ståndpunkt. Han väntade egentligen
icke av utredningen någon väsentlig nedskärning av försvarsutgifterna,
utan vad han ville ha klarhet om var, vilka åtgärder, som borde vidtagas med
anledning av de ändrade förhållandena, rent militärpolitiskt, men även i andra
avseenden. Vid sådant förhållande måste jag säga, att ingen anledning förefinnes
att gå in för. en dylik förutsättningslös utredning angående militärväsendets
ändamålsenlighet. Allt vad som sagts från herrar Sandlers, Möllers
och Paulis sida i dag beträffande de ohyggligheter man har att vänta i ett
eventuellt uppflammande nytt krig borde, enligt min mening, utgöra tillräck
-
Onsdagen, den 10 april f. m.
Öl Nr 19.
liga skäl för att man numera från den sidan intoge en mera bestämd och positiv
ståndpunkt rörande sin ställning till militärväsendet, och då borde den
enda naturliga slutledningen vara, att eftersom vi ha att räkna med sådana
saker och eftersom det är skäligen meningslöst för vårt lands vidkommande att
söka konkurrera och vara med om de kapprustningar stormakterna hålla på
med, och då vi äro så lyckliga att ha ett rätt avskilt geografiskt läge, och då
vi icke ha anledning tro, att våra vänner i Nationernas förbund skola vara sådana
tyranner, att de anfalla oss, därest vi gå in för en avskrivning av militärväsendet,
skulle man konsekvent komma fram till att begära utredning om
militärväsendets avveckling. Då hade man förstått det, och det hade då varit
ett reellt innehåll i yrkandet. Nu har man ofantligt svårt att balansera. Å
ena sidan framhåller man, att det finnes starka krafter inom det socialdemokratiska
partiet, som ha denna uppfattning, men det är å andra sidan icke huvudskälet,
varför man gått in för att begära en förnyad utredning om militärväsendet
utan det är andra orsaker.
Nu vill jag för min del säga, att om det överhuvud taget är någon mening
med, att ett militärväsen i vårt land skall upprätthållas, så är det icke,
det vill jag tydligen framhålla, ur synpunkten av försvaret utåt, utan
det är ur synpunkten av det s. k. inre försvaret, det vill säga, att man skall
ha något att tillgripa mot grupper av medborgare, som kanske på allvar skulle
kräva ändring i samhällsförhållandena. Då så är fallet, är det ytterligare ett
skäl att icke som hittills tillsammans med de borgerliga gå in för ett legaliserande
av militärväsendets upprätthållande i dess nuvarande form.
Herr Vennerström funderade i dag på, om det skulle vara möjligt för mig
att framlägga ett yrkande, som skulle gå ut på, att regeringen skulle komma
in med förslag om avveckling av militärväsendet, och därpå svarar jag, att det
är lika lätt för mig som det skulle vara för herr Vennerström att yrka, att
den utredning, som den socialdemokratiska motionen innebär, skulle anförtros
åt den nuvarande regeringen. Men om jag gör ett sådant yrkande, skall ingen
människa inbilla sig, att jag tror, att herrar Lindman och Trygger skulle
framlägga förslag om militärväsendets avskrivning, lika litet som jag tror, att.
om socialdemokraterna i dag få majoritet för sin motion, den nuvarande regeringen
kommer att anordna en utredning, som skulle beakta även de krav, som
herr Lindhagen framfört.
Det är sålunda icke, vad man tror och hoppas som är det avgörande, utan
det avgörande är, att de enda reella synpunkter, som arbetarklassen kan lägga
på det nuvarande militärväsendet, speciellt vad vårt land vidkommer, äro, att
militärväsendet är så långt ifrån något värn för upprätthållande av vår så
kallade självständighet eller en garanti att vi få leva i fred, att det i stället
innebär den allra största risk för att vi genom detsamma kunna komma att
indragas i krigiska förvecklingar. Såsom skäl för denna mening kan jag anföra
t. ex. det fall, då England i början av förra århundradet ansåg sig nödsakat
att lägga beslag på hela danska flottan, därför att denna var så kraftig,
att engelsmännen voro rädda för, att den skulle komma att användas i det pågående
kriget mellan Frankrike och England.
Nu är det emellertid rätt intressant, att man, enligt vad vi fått höra i dag,
efter alla dessa deklarationer inom Nationernas förbund och efter den amerikanska
Kelloggpakten, som utdömt anfallskriget och tagit avstånd från kriget
såsom sådant, nödgas erkänna, att krigsfaran är så långt ifrån avvärjd, att
den i stället är allvarlig. Det är intressant att få detta fastslaget. Jag har
hela tiden sagt, att alltsammans endast är en gest för att söka lugna den stora
massan av folket. Det ligger ingen mening bakom. Men det utgör intet skäl
för oss att i fortsättningen upprätthålla ett skenförsvar, som icke kan ha annan
betydelse än att användas mot den så kallade inre fienden.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsende
(Forts.
Nr 19. 62
Onsdagen den 10 april f. in.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
Åtskilligt skulle ännu vara att säga, men jag tror icke, att det är skäl att
förlänga debatten, ty denna fråga såväl som en hel del andra löses först, när
mänskligheten kommit på det klara med vad som behöves för att genomdriva
reformer i samhället. Nu går det enligt gammal slentrian, man vill icke göra
någon ändring. Därför att det varit så tidigare, skall det fortfarande vara
så. Men för min del anser jag, som sagt, att den enda riktiga stårndpunkten
på arbetarhåll är att påyrka en fullständig avveckling av det nuvarande militärväsendet.
Jag hemställer därför, herr talman, att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställer att den låter verkställa utredning och för nästa års riksdag framlägger
förslag om motsvarande militärväsendets fullständiga avveckling under
loppet av 3 år räknat fr. o. m. 1930.
Herr Widell: Herr talman! Efter hans excellens herr statsministerns
anförande kan jag inskränka mig till att endast besvara en fråga, som herr
Sandler framställde till högerns ledamöter i statsutskottet. Herr Sandler frågade:
hur ställer sig högern till den av regeringen anordnade militära utredningen?
Ehuru jag saknar formell befogenhet att tala å den samlade högerns
vägnar, kan jag likväl utan tvekan förklara, att, såvitt jag har mig bekant,
omfattas denna utredning med största förtroende inom högerpartiet och bland
dess representanter i riksdagen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Testrup: Herr talman! Att civilbefolkningen i krigstid blir mer
eller mindre lidande, är ingenting nytt. Så har varit fallet, så länge krig ha
funnits. Jag behöver endast beträffande världskriget hänvisa till de stora lidanden,
som den tyska nationen blev utsatt för på grund av blockaden till lands
och vatten. Emellertid är det påtagligt, att frågan om civilbefolkningens lidanden
under krig och de risker, som civilbefolkningen utsättes för, har kommit
i ett väsentligen annat läge, sedan flygvapnet tillkommit. Flygarna ha
ju förmåga, som en ärad talare, herr Möller, nyss framhöll, att ta sig fram över
fronter och minspärrar, och de kunna med sina bomber vända sig mot den civila
befolkningen, teoretiskt taget, var som helst. Och de kunna icke endast vända
sig emot den civila befolkningen, utan flygarna kunna också med sina bomber
åstadkomma en svår materiell förstörelse. Jag tror också, liksom den
nyssnämnde ärade talaren, att detta är en av världskrigets allra främsta erfarenheter,
ja, kanske den viktigaste. Det är också givet, att denna erfareiphet
uppställer till lösning mycket allvarliga problem, och ställning till dessa problem
har icke endast krigsväsendet att taga, utan också det svenska folket och
dess representanter.
Vid lösningen av dessa problem bör ett ledande rättesnöre vara att utan någon
som helst hänsyn söka få fram sanningen. Man måste därvid ha kännedom
om bland annat två faktorer, nämligen dels flygvapnets verkningsförmåga
och dels de motmedel, som finnas mot flygvapnet. Jag skall tillåta mig
framlägga några orienterande sjmpunkter rörande dessa båda förhållanden, sådana
de för mig framträda, och jag skall sträva efter att inte bli för lång.
Vad då först flygarnas verkningsförmåga beträffar, så äro flygarna beväpnade
med kulsprutor, med vilka, då flygarna uppträda på lägre höjd, befolkningen
och trupperna kunna beskjutas. I dessa kulsprutor ligger, med hänsyn
till civilbefolkningen, i allmänhet icke någon större fara. Vidare ha flygarna
möjlighet att fälla bomber. Dessa bomber äro, som vi veta, av två slag:
sprängbomber och gasbomber. Den last, som en flygare kan ta med sig, kan
vara ganska betydande. Den röner inflytande av flyglängden, d. v. s. avståndet
från utgångspunkten till det område, som skall bombbeläggas. I samma
Onsdagen den 10 april f. m.
63 Nr 19.
mån detta avstånd är stort, i samma mån minskas möjligheten att medföra
bomblast. Vidare är det en viktig faktor, som man bör ha reda på. då man
bedömer flygarnas verkningsmöjlighet, och det är flyghöjden. Ett flygplan,
som är tungt lastat med bomber, kan icke nå mer än en viss böjd, och efter vad
teoretici på flygteknikens område meddelat mig, har man ingen anledning tro.
att den framtida utvecklingen inom flygvapnet blir sådan, att man kan övervinna
de lagar, till vilka vi nu därutinnan ha att hålla oss. Man finner således,
att de praktiska flyghöjderna för flygplan, som äro lastade med bomber,
icke äro särdeles höga. Ett flygplan med ett tons bombvikt kan nå en praktisk
höjd av maximum 5,000 meter. Är bomblasten 2 ton, sjunker den praktiska
flyghöjden till 3,500 ä 4,000 meter o. s. v. Detta är siffror, som man
med all sannolikhet måste räkna med även i den framtida utvecklingen. De
ba sin speciella betydelse, ty på grund av desamma förstå vi, att det blir omöjligt
för med bomber tungt lastade flygplan att uppnå sådana höjder, att de
icke kunna åtkommas av luftvärnsartilleri.
Beträffande verkningsförmågan är vidare att observera, som jag nyss framhöll,
att flyglängden minskar bomblasten och således även verkningsförmågan,
samt dessutom att flygarna — särskilt om det gäller flygare, som tillsammans
i formation färdas långa sträckor — äro beroende av dimma, disig väderlek,
molnighet m. m., som kan väsentligt inverka på deras möjligheter.
Efter denna korta orientering angående verkningsmöjligheten vill jag nämna
några ord angående motmedlen. Motmedlen äro till att börja med egna
flygplan, jagare, vilka gå upp, då fiendens flygplan nalkas. Man blir varskodd
därom genom den bevakning, som är anordnad på marken.. De gå upp
i syfte att med sina kulsprutor attackera bombplanen för att skjuta ned dem
eller tvinga dem att vända. Det är emellertid icke säkert, att dessa jagare
hinna upp i tid. Det kan hända, att de komma för sent till ort och ställe.
Man kan alltså icke räkna med, att med dessa egna flygplan under alla omständigheter
komma åt de fientliga bombplanen.
Det finnes vidare anordningar på marken, och dessa anordningar äro, kan
man säga, av två slag: dels kulsprutor och dels artilleri. Luftvärnskulsprutorna
ha till uppgift att beskjuta flygplanen, om de skulle våga sig ned på
lägre höjd. De tvinga dem att gå upp på de större höjderna, där deras utsikt
att med precision fälla sina bomber minskas, och där de i sin ordning kunna
utsättas för luftvärnsartilleriets eld. Luftvärnsartilleriet har vunnit en hög
grad av fullkomning. Det moderna batteriet består av fyra pjäser. Skjutelementen
intagas automatiskt. Batteriet skjuter salvor om 12 skott; varje
salva avlossas på några sekunder. Tre sådana salvor kunna avlossas per
minut. Man räknar med, att för varje salva skall åtminstone en brisad befinna
sig i så farlig närhet av målet, att flygplanet antingen blir träffat och
nedskjutet eller också att det är så hett omkring detsamma, att flygaren vänder
eller gör en större kursändring. Den effektiva skjuthöjden är 6 å 7 kilometer,
maximihöjden går med de moderna pjäserna upp till över 10 kilometer,
och de höjder, dit bombplanen förmå lyfta sig, när de äro något så när lastade
med bomber, äro ej större, än att planen kunna kraftigt åtkommas av luftvärnsartilleri.
Genom de moderna anordningarna — lyssnarapparater, strålkastare
m. m. — kan stor effekt av luftvärnsbatterierna nås även under mörker,
disig väderlek o. d.
Dessutom finnes det en del rent passiva åtgärder. Sådana åtgärder ba till
huvudsakligt syfte att varna civilbefolkningen, när bombplanen äro i annalkande,
så att denna befolkning i god tid kan söka skydd i de skyddsrum o. d.,
som kunna finnas. Vidare bestå de i att civilbefolkningen förses med vissa
skyddsmedel o. d.
Det är givet — och det ba flera talare här i dag framhållit — att skyddan -
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forte.)
Nr 19. 64
Onsdagen den 10 april f. m.
°utredni/ad aV civilbefolkningen på detta sätt är en stor och omfattande apparat. Det
rörande Jör- är också sannolikt, att ordnandet av denna fråga kommer att bli förenat med
svarsvåsendet. rätt avsevärda kostnader. Det pågår för närvarande en utredning om frågan,
(Forts.) och utredningsresultatet kommer väl snart att föreligga. Det är således kanske
icke lämpligt att nu yttra sig om hur saken skall ordnas. För min del
tror jag emellertid, att vad som i fredstid först och främst behövs, det är
planläggning och organisation, vidare upplysning och vissa övningar. Det
förefaller sannolikt, att man under normala förhållanden icke behöver gå till
större och mera kostsamma materielanskaffningar, utan torde man sannolikt
kunna i väsentlig mån uppskjuta anskaffandet av dessa medel för civilbefolkningens
skydd, till dess fara för krig uppstår.
I samband med detta vill jag besvara några framställda frågor. Det har
frågats, om man icke har att räkna med att nya gaser komma att framställas
och om de gasskydd, som vi ha nu, skola räcka till för dessa gaser. Frågornas
besvarande kräver särskild sakkunskap. Jag har sökt skaffa mig en
uppfattning genom att vända mig till gasexperter, och jag har fått det beskedet,
att resurserna beträffande upptäckandet av nya gaser — olika gasnyanser
kan man ju alltid finna — verkligt nya gaser med nya farliga egenskaper,
äro praktiskt taget uttömda. Likaledes har det sagts mig, att de
moderna gasmasker, som nu finnas, skydda mot alla kända gaser och med
all sannolikhet även mot ev. nyupptäckta sådana.
Nu uppställer sig emellertid den stora och betydelsefulla frågan: vilken
grad av skydd kunna dessa olika skyddsmedel lämna? Då förhåller det sig
till en början så, att man av ekonomiska, och organisatoriska skäl omöjligt kan
uppställa luftvärnsartilleri, lika litet som luftvärnskulsprutor, var som helst
i landet — det skulle leda till orimliga konsekvenser — utan man får nöja sig
med att uppställa dessa skyddsmedel på vissa särskilt viktiga orter. Därvidlag
äro ju landets huvudstad, vissa andra större städer, vissa industrianläggningar,
flygbaser m. m. sådana platser, som i första hand böra komma
i fråga. Luftvärnskulsprutor, som äro billigare och lättare att sköta, kan
man förmodligen dessutom sätta upp på en hel del andra platser.
Om luftvärnsanordningarna på marken blivit vederbörligen tillgodosedda
och om detta försvar kan i luften kompletteras med egna luftstridskrafter, så
bör man enligt min mening icke räkna med några katastrofer för resp. områden.
Man kan dock även under nämnda förutsättningar icke garantera, att ej
fientliga flygare under vissa förhållanden kunna tränga igenom försvaret
och uppträda ovanför det område, som skall skyddas. Men beträffande sådana
mera enstaka flygare, som kunna slå sig igenom, har man icke anledning att
räkna med någon systematisk förstörelse, utan torde det bliva mera lokala
skador, som visserligen var och en för sig kunna vara allvarliga nog men
dock icke kunna vara ägnade att framkalla katastrofer av den art, med vilken
man på sina håll har räknat.
Som jag nämnde, var det emellertid endast vissa områden, som kunna förses
med luftvärnsartilleri. Den stora ytan av vårt land måste bli i saknad
av sådana försvarsmedel, och där har man således endast att lita till luftvärnskulsprutor,
om sådana finnas, till de lokala skyddsanordningarna för
civilbefolkningen samt till de egna flygarna. Dessa flygare kunna, om turen
är god, möta de fientliga bombplanen på utflygningen, men de möta kanske
dem först på hemvägen och det kan slutligen hända, att de icke möta dem alls.
Det är således icke ett skydd, som man under alla omständigheter kan räkna
med. Det är givet, att här är en ofrånkomlig risk. Denna risk måste tagas,
och den kan också med säkerhet tagas. Jag tror icke man kan räkna med,
att ett förhärjande av något större område av landet genom fientliga flygare
på det hela taget är tänkbart, ty det erfordras för ett sådant systematiskt
Onsdagen den 10 april f. m.
65 >''r 11*.
förhärjande av landet så oerhörda tillgångar på flygare, att man kommer till
rent fantastiska siffror.
I det föregående har jag icke framhållit de hos oss rådande speciella förhållandena.
Sverige har i jämförelse med de europeiska kulturländerna ett mycket
gynnsamt luftvärnsläge. Befolkningen i vårt land är ganska fåtalig.
Huvuddelen • av densamma bor på landet, jämförelsevis glest. De större städerna
äro varken många eller särskilt folkrika. Industricentra äro relativt
glest fördelade. Man kan ha olika meningar om den risk, som föreligger, men
man måste erkänna, att vårt lands beskaffenhet gör risken för oss vida mindre
än vad den är t. ex. i sådana länder som Frankrike, Belgien, Tyskland och
England.
Vårt land har vidare ett avskilt läge. ÅT kunna näppeligen räkna med att
våra närmaste grannar skulle vara på krigsfot mot oss, utan det är andra
krigsfall, som vi ha att tänka på. Flygvägen för fientliga flygare blir därför
lång, om det icke under krigets gång har skapats närmare Sverige belägna
baser. För närvarande torde exempelvis Ryssland icke ha ett enda flygplan,
som kan flyga från Petersburg, kasta bomber över Stockholm och sedan återvända,
och det är ganska sannolikt, att det kommer att taga en lång tid, innan
det blir någon vänsentlig förändring i detta avseende. Genom den långa fljrgvägen
ökas för fientliga flygare i hög grad risker och svårigheter.
Flygarnas verkningsmöjlighet har ofta måttlöst överdrivits. Alen det bör
likväl, och detta med all skärpa, framhållas, att en synnerligen svår fara kan
uppstå för ett land, soin försummar sitt eget flygvapen och sina luftvärnsanordningar.
Om dessa delar av försvaret försummas, så blir följden, att fientliga
bombflygare kunna fälla sina bomber efter behag, varhelst de önska. Det
behövs icke mycket eftertanke för att fatta, vad detta kan innebära.
Det har framhållits vid åtskilliga tillfällen och bland annat också i dag här
i kammaren, att tillkomsten av flygvapnet skulle ha medfört, att de andra
försvarsgrenarna, armén och flottan, i all synnerhet armén, skulle förlorat sin
betydelse och att de närmast vore att betrakta såsom rudiment, som man saklöst
kunde bortoperera. Detta är för övrigt synpunkter, som man ibland sett
framläggas i den utländska militärlitteraturen, ehuru ingalunda i så kategorisk
form som ovan gjorts. Man torde därvid emellertid, vad arméerna beträffar,
närmast hava tänkt på de kontinentala masshärarna och icke på de
små förhållanden, som vi ha att röra oss med.
Det är ju alltid svårt att döma om framtiden, i våra dagar med deras rastlösa
tekniska utveckling kanske svårare än någonsin. Det är måhända möjligt,
att flygvapnet en gång kan få en så stor betydelse, att arméer och flottor komma
att sjunka tillbaka i tredje eller fjärde planet. För min del håller jag emellertid
före, att så länge ett krigsväsende på det hela taget kommer att finnas,
så kommer det alltid att bestå av tre huvuddelar, hänförande sig till de tre
»element», där människorna ha att uppträda: marken, vattnet, luften. Jag är
vidare beträffande våra egna förhållanden övertygad om, att de landstridskrafter,
som vi fått genom vår nuvarande härordning, för många år framåt
väsentligt understiga vad vi behöva, därest olyckan skulle komma över oss.
Jag är således av den uppfattningen, att för den tid som nu kan överskådas
kan det, om man ser förhållandena sakligt, icke vara tal om att göra någon
minskning av våra landstridskrafter och icke heller av vår flotta.
Jag skall slutligen tillåta mig framhålla ytterligare några synpunkter. Det
har gjorts gällande i dag av flera ärade talare, att den s. k. kapplöpningen i
rustningshänseende med nödvändighet kommer att leda till en explosion, till
krig. Det är ju möjligt, att rustningar under vissa omständigheter kunna medföra
sådan spänning, att en urladdning mer eller mindre direkt därav kan
framkallas, men jag vill framhålla den synpunkten, att å andra sidan väl just
Första kammarens protokoll 1929. Nr 19. 5
Om förnyad
utredning
rörande försvarsväsendet.
(Forts.)
Nr 19. 66
Onsdagen den 10 april f. m.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
svcUendet.
(Forts.)
förefintligheten av en viss försvarskraft kan verka till fredens upprätthållande.
Det har talats om våra förhållanden under världskriget. Ja, om man ser
på hur vår neutralitetsvakt kunde utföras, om man begrundar vad som skrivits
om dessa saker av utländska författare och man för övrigt använder sitt sunda
förstånd, så kommer åtminstone jag till den uppfattningen, att hade Sverige
varit militärt svagt under världskriget, så hade vi med stor sannolikhet icke
kunnat hålla oss utanför. Lika sannolikt är, att ifall England, då världskriget
utbröt, hade haft den armé, som sedermera under krigets lopp skapades,
så hade icke världskriget utbrutit.
På tal om avrustning bör man icke helt förbise den synpunkten, att en avrustning,
vilket stort steg framåt för freden den än betyder, dock icke utgör
någon säker garanti — även om avrustningen blir allmän — för att icke krig
kan utbryta, ty det kan uppstå sådana konflikter, att en avrustad makt skaffar
sig vapen och tillgriper dem.
Det är givet, för att återgå till flygvapnet och därmed sammanhängande
förhållanden, att det kräves en ingående, ärlig utredning, en utredning, till
vilken man skrider utan några som helst förutfattade meningar och som verkställes
sakligt och objektivt, utan några som helst politiska bihänsyn. Så vitt
jag kan förstå, bör det ligga i riksdagens eget intresse att få en sådan utredning
sig förelagd, så att riksdagen sedermera på basis av densamma kan fatta
sin ståndpunkt. Jag är övertygad om, att en sådan utredning kommer att presteras
genom de utredningsanordningar, som regeringen nu har satt i gång.
Herr talman! Jag ber att få instämma i statsutskottets yrkande.
Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, hemställde
herr talmannen, att den fortsatta överläggningen angående förevarande
utlåtande måtte få uppskjutas till aftonsammanträdet.
Denna hemställan bifölls.
Herr Almkvist avlämnade en av honom och herr Granström undertecknad
motion, nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
hospitalsbyggnader.
Motionen hänvisades till statsutskottet.
Herr Larson, Edward, avlämnade en av honom och herr Fehr undertecknad
motion, nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, m. m.
Denna motion hänvisades till bankoutskottet.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 90, rörande väckta förslag om anslag för kapitalökning å statens under
kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder; och
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till en automobillinje
mellan övertorneå och Pajala.
Onsdagen den 10 april e. m.
67
Jir 19.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Västerås stad;
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Karlskrona stad;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och staden Halmstad;
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräknandet av
tjänstetid i lönehänseende för ryttmästaren O. Ribbing och kaptenen N. E.
Jönnick;
nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för stärbhusdelägarna
efter kaptenen J. A. Ryding från viss ersättningsskyldighet;
och
_ nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga ;
samt
_ andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskild bestämmelse angående rätt att erhålla
laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs län.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.57 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 10 april e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.
Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av vissa motioner om förnyad utredning rörande försvarsväsendet m. m.
Herr Hellberg: Efter den långa debatt, som redan har hållits i denna fråga,
och särskilt efter herr Sandlers förträffliga, tankerika och logiska anförande,
som jag skulle varit benägen att instämma i, om jag suttit på min rätta plats,
och som jag hört även från högermän framkallat uttryck av erkännande, skulle
det egentligen vara alldeles överflödigt, att jag här tar till orda. Jag gör det
emellertid därför, att jag känt ett rent personligt behov att i denna fråga tala
fritt ur hjärtat.
Under hela behandlingen av fjärde huvudtiteln har jag haft en rätt oangenäm
förnimmelse av ovisshet, huruvida jag genom att rösta på det ena eller
andra sättet verkligen i någon nämnvärd grad bidroge till att trygga försvaret
— detta därför att vår nuvarande försvarsorganisation så väsentligt står
kvar på en ståndpunkt, som tillhör tiden före kriget. Denna ståndpunkt karak
-
Om förnyad
viredning
rörande försvarsväsendel.
(Forts.)
Nr 19. 68
Onsdagen den 10 april e. in.
Om förnyad
utredning
rörande försvarsvåsendet.
(Forts.)
teriseras därav, att alla operationer måste företagas till lands eller till sjöss.
Nu är ett nytt operationsfält tillkommet, luften, och för mitt lekmannaförstånd
är det uppenbart att efter lagen för det minsta motståndet, som gäller för alla
mänskliga företag, hädanefter ett anfall — förutsatt att de krigförande staternas
läge till varandra inte omöjliggör det — måste komma på denna övre
väg, som erbjuder så ojämförbara fördelar i snabbhet, i rörelsefrihet och verkan,
då den möjliggör att på några timmar föra kriget mitt in i hjärtat av landet,
över den civila befolkningen, försätta denna i panik och bryta dess motståndskraft.
Vi kunna inte göra oss någon verklig föreställning om denna
nya krigföring. Under världskriget skymtades nämligen blott början av den,
och först efteråt har dess organisation på allvar vidtagit. Den går nu framåt
oavbrutet och med stora steg, trots den militära ortodoxiens motstånd, och vid
ett krigsutbrott skulle den komma att tränga sig fram med oemotståndlig makt.
Detta är som sagt min lekmannamening. Jag kan naturligtvis inte begära,
att någon skall böja sig för den, men jag anser mig med full rätt kunna begära,
att den nya krigföringen upptages till grundlig och opartisk utredning,
så att vi så långt som möjligt kunna vinna klarhet över vad vi ha att räkna
med. Detta krav avhånades här i kammaren sistlidne lördag. Jag förstår
inte de försvarsvänner, som inta en sådan ställning. De anse sig kunna avfärda
framställningarna om luftvapnets verkningar som tomma fantasier och
spökmålningar. Hur kunna de då veta, att det förhåller sig så? Jag misstänker
ovederhäftighet bakom tvärsäkerheten. Men ingenting är mera ödesdigert
än att överskatta sina möjligheter och underskatta farorna. Det är lättsinnigt,
och det straffar sig vanligen på ett förfärligt sätt.
I lördags jämfördes den påyrkade utredningen av vår försvarsfråga med en
utredning, om vi böra begå självmord. Jag tycker, att det vore mycket mer
befogat att jämföra den med en utredning om, hur vi skola kunna bevara livet.
Att blint lita på den gamla organisationsformen förefaller mig vara en övertro,
som rent ut kan bli vådlig för försvaret.
Lika litet förstår jag dem, som försvurit sig åt 1925 års härordning. Denna
var ju i huvudsak en nedskärning av den förut bestående, men den var alls
ingen lösning av försvarsfrågan efter den nya krigföringens krav. Denna nya
krigföring framhölls visserligen redan 1924 och 1925 av de mera klarsynta såsom
framför allt annat avgörande, men detta krav har sedan framträtt med
allt större skärpa och tydlighet. Att alltjämt mot detta krav sätta ett försvar,
inte blott väsentligt av den gamla förkrigstypen, utan ett sådant, sammanträngt
och fastställt inom en viss kostnadsram, det är en ståndpunkt, som jag
inte begriper.
Ja, så ha vi en tredje ståndpunkt, den som representeras av avrustarna, Det
är ett ganska blandat sällskap. Jag tror, att där först och främst finnas sådana,
som äro ganska liknöjda för försvaret, som anse, att detta kostar stora
pengar, och tycka, att de pengarna bättre kunna användas för något ändamål,
som mera tilltalar dem. Så ha vi här dem, som vilja anmäla sitt »utträde ur
de krigförandes krets» och tro, att därmed är saken klar. Vidare ha vi dem,
som av kristna hänsyn vilja avsäga sig allt våldsväsen, och slutligen dem,
som anse, att försvar med militära medel är hopplöst och att man måste trygga
sig till rätten o. s. v. Men jag undrar, om alla dessa, som så av skilda motiv
ändå alltid komma till avrustning, betänka, att världskriget trots allt kan
komma igen, eftersom det en gång så nyss har kommit, ty lidelsernas förmåga
att döda det mänskliga förnuftet är ju obegränsad. Det är ju bara för denna
förfärliga möjlighets skull, som vi överhuvud taget tala om en försvarsfråga.
Men om kriget kommer, så blir vårt land säkerligen, med det närmare sammanhang,
som nu råder mellan alla stater, indraget däri. Att vi än en gång skulle
få stå utanför och se på, har man ingen rätt att hoppas. Och då frågar jag:
Onsdagen den 10 april e. m.
69
Nr 19.
Hur skulle dessa avrustare då inför en brutal inbrytande våldförare stå sig?
Mena de, att han skulle vika för deras argument?
Men det är en annan fråga, som jag vill ställa och som för mig synes mycket
mera avgörande: Tro dessa avrustare, att vårt folk i den situationen skulle
vidhålla avrustningsståndpunkten och ta alla dess konsekvenser? Tro de, att
vårt folk är en nation av kväkare? Det vore sublimt, om så kunde vara, men
så är det inte. Det är en gammal krigarnation, och jag tror, att i ett sådant
läge som det angivna skulle den söka efter den sista möjligheten att värja sin
nationella självständighet.
Men just därför kräves all den klarhet, som står att vinna, över den nya
situationen. Det blir med var dag som går alltmera ett folkkrav. Vi fordra
först och sist att få veta sanningen, så långt den är vetbar, vad den än så må
innebära. Därför betecknar enligt min mening en ärlig, förutsättningslös, allsidig
utredning nu den enda riktiga och försvarliga ståndpunkten. Om denna
utredning skulle visa oss omöjligheten att med framgång militärt försvara oss,
så är det val, att också det blir klart; ty det skulle driva oss att söka andra
möjligheter till räddning, att sätta in alla våra krafter för dem, ty livet är
gudskelov så gott som outtömligt på resurser.
Mitt _ verkliga hopp sätter jag emellertid till folkens, vårt folks och andra
folks självbevarelsedrift, som inför ett nytt krigs allförgörande förstörelsemakt
måste resa sig till samfällt skydd mot samfälld undergång, och därför hälsar
jag med glädje den opinionsstorm, som socialdemokraterna nu söka uppdriva
till förmån för den internationella avrustningen, ehuru jag, i likhet med herr
Sandler, har mina starka tvivel, om den kan utföras. Men en sådan folkopinion
skulle i varje fall väcka intresse för vad folkens frid tillhörer, så att man,
om inte en väg är framkomlig, söker en annan. Men också därför fordras först
och sist klarhet och sanning om det förfärliga som hotar.
Nu menar regeringen, att dess utredning fyller alla anspråk. Statsministern
yttrade i förmiddags, att en utredning efter herr Möllers linjer endast
skulle resultera i en rad av reservationer, en mångfald av olika meningar, medan
den han igångsatt skulle leda till ett enhetligt resultat — ja, så uttryckte
sig inte statsministern, han sade »ett lyckligt resultat», men jag antar, att meningen
var densamma. Frågan, huruvida vi böra ha ett försvar, d. v. s. frågan
om avrustningen, ville han däremot inte ha med i sin utredning. Jag ser, att
herr statsministern inte är närvarande, annars skulle jag fråga honom: Behövs
inte just för de många, som nu ha ställt sig under avrustningens fana. en utredning,
som även tar upp den frågan, och skulle det inte vara regeringens
verkliga och sanna intresse att få ä,ven den sidan av saken utredd, för att det
må bli klarhet om, vilka verkliga försvarsmöjligheter vi ha eller inte ha, så
att det inte utlämnas åt en ovederhäftig utredning att framställa dessa möjligheter.
Det är alldeles uppenbart att den utredning, som regeringen har
igångsatt och som sålunda utesluter frågan om avrustningen, den kan aldrig
komma att tillvinna sig förtroende ute bland folket just därför, att man känner-—
och det är förresten också utsagt — att den skulle bli mer eller mindre
ensidig och inte allsidig. Vad som begäres är, att alla sakkunniga meningar
skola få komma fram, de kätterska, som regeringen uteslutit ur sin utredning,
likaväl som de ortodoxa, och att dessa meningar må få anföra alla skäl de ha
att komma med.
Så anmarkes det att den nu påyrkade utredningen i själva verket inte är en
förutsättningslös och allsidig utredning, utan en utredning, som syftar just till
avrustning. Detta påstående förefaller mig vara alldeles osant. Det är visserligen
sant, att bakom detta utredningskrav står en hel mängd, såsom jag
förut har sagt, sinsemellan rätt olika grupper av avrustare, men de ha inte i
sitt yrkande framfört krav på en utredning med avrustning som mål, utan de
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forte.)
Nr 19. 70
Onsdagen den 10 april e. m.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
ivä-sendet.
(Forts.)
ha begränsat sig till att yrka på en förutsättningslös och allsidig utredning.
Jag för min del är färdig att rösta på varje yrkande, som svarar emot min
övertygelse, vem det än är, som framställer det. Jag är så god lutheran, att
jag ger den rätt, som säger att två gånger två är fyra, om det också vore själve
herr Winberg.
Nu föreligga emellertid två yrkanden, som båda gå ut på en sådan utredning
som jag sagt. Det ena föreligger i reservationen, och det andra är under
förmiddagens plenum framfört av herr Fehr. Jag får bekänna för min del,
att jag har ingen egentlig invändning mot reservationen. För den första punkten
i dess motivering, som talar om svårigheterna att få ner kostnadsramen till
visst önskat belopp, känner jag mig rätt främmande, ty i en sådan fråga som
denna är ingen bestämd kostnadsram för mig på något sätt avgörande. För
övrigt har jag emellertid ingenting att invända mot reservationens motivering,
och jag skulle även kunna till nöds rösta för dess kläm. Men jag får bekänna,
att jag tycker att denna kläm är något egendomligt avfattad. Jag förstår inte,
att när man vill, såsom har utsagts i motiveringen, ha en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan, man då inte kan säga ut detta också i klämmen
— ty det äro väl alla, som överhuvud taget önska en sådan utredning,
ense om. Därför förefaller det mig litet svårt att till sist framställa något
yrkande. Jag får bekänna, att varken det ena eller det andra av de båda
nämnda förslagen riktigt tillfredsställer mig, och jag måste därför på detta
stadium förbehålla mig frihet att senare bestämma, till vilket yrkande jag till
sist skall ansluta mig.
Häri instämde herr Österström.
Herr Rosén: Åtskilliga av de motiv, som ha anförts i den socialdemokra
tiska
motionen för en snar och förnyad omprövning av hela vårt nuvarande
militärväsendes ändamålsenlighet, ha ju genom kamrarnas, såvitt jag vet, samstämmiga
beslut rörande fjärde huvudtiteln blivit undanröjda. Jag syftar på
den av regeringen begärda ökningen av handräckningsmanskapet och en rad
höjda anslag, som åberopats i motionen som motiv för denna omfattande utredning.
„
Ett annat av de anförda skälen är emellertid alltjämt kvarstående, eller kanske
man bör säga kvarsittande. Det är den av motionärerna gjorda erinran att
den sittande regeringen är fiende till 1925 års försvarsordning. Jag har emellertid
svårt att inse, varför man på socialdemokratiskt håll vill ha en snar
omprövning av militärväsendets ändamålsenlighet, därför att högerregeringen
inte tycker om organisationen. Om det är så, att regeringen vill företa några
utsvävningar på detta område, så har det ju visat sig, att det finns möjligheter
att förhindra det.
Motionärerna peka också på beräkningarna från 1925 och säga, att de inte
hållit streck. På högerhåll brukar man ju med förkärlek påminna om detta,''
kanske därför att dessa felräkningar grundlädes av 1924 års högerregering.
Även herr Winberg var i dag inne på dessa felräkningar. Vi ha inte sparat
in något avsevärt, förklarade han. Jo, det ha vi nog gjort. Om provisoriet nu
hade varit gällande, så hade det, enligt en i fjol verkställd sakkunnig beräkning,
nu kostat 156.5 miljoner. I år lära vi väl komma ned till 133 miljoner,
om vi räkna ifrån sjökarteverkets kostnader, alltså en besparing på 23.5 miljoner,
och det är ju inte någon så oväsentlig summa. Emellertid är det ju att märka,
att den kostnadsberäkning, som gjordes 1925, inte avsåg förhållandena 1929
utan förhållandena efter övergångens genomförande, vilket ju tar en hel del år.
En ärad talare på upplandsbänken, herr Hammarskjöld, höll i lördags ett
tal, som in extenso återgivits i ett par stockholmstidningar och som väl kom
-
Onsdagen den 10 april e. m.
71 Kr 19.
mer att återges i flera, ty det hade en mycket prydlig rubrik i den ena av tidningarna;
det hette »Försvarsfienderna vid skampålen». En fortsatt spridning
främjas väl också av vissa oriktigheter, som förekommo i de fall där den
ärade talaren uppehöll sig vid sakliga punkter, oriktigheter, som på vissa håll
visat sig mycket begärliga. Det må kanske tillåtas mig att något beröra de
uppgifter, som lämnades.
Herr Hammarskjöld sade, att det verkligen nu tycks erkännas, att en del
felräkningar förelågo, men långt ifrån att dessa felräkningar rättas, blir det
de, som skola vara normgivande. Man får rätta sig efter det slutresultat, till
vilket man efter dessa felräkningar kommit. Det ligger inte mycket sanning
i detta. Jag har undersökt, hur det förhåller sig därmed, och skall nu lämna
några kortfattade uppgifter om resultatet. Jag har då jämfört 1925 års beräkningar
och den nyss avgjorda huvudtitelns anslagssummor, men har därvid
inte medtagit vissa avlöningsanslag, enär det dröjer en tid, innan dessa bli
jämförbara. Det har framgått, att de i utskottsförslaget i år upptagna anslagen
fullt överensstämma med beräkningarna 1925 i 15 fall — då inräknar jag
även anslaget till departementschefens avlöning. Anslagen ha kunnat sättas
lägre än 1925 års beräkningar i likaledes 15 fall, men alla dessa sänkningar
ha skett efter förslag av Kungl. Maj:t. Det är alltså inte vänsterlösningens
män, som ha pressat ned dem under 1925 års beräkningar. I vissa fall beror
detta på tillgång till reservationer. Minskningen på dessa 15 anslag uppgår
till i runt tal 1,250,000 kronor. Anslagen i årets fjärde huvudtitel överskrida
1925 års beräkningar i 42 fall med en sammanlagd summa av — överskridandena
nämligen — i runt tal 6,300,000 kronor. Jag upprepar, att jag inte medräknat
avlöningsanslagen, ty då blir summan betydligt större. Vidare upptagas
i fjärde huvudtiteln i år vissa anslag, som inte alls förekommo i 1925 års
beräkningar. Antalet sådana anslag uppgår till inte mindre än 60, och det är
inte obetydliga belopp, som det där gäller. Då det så ofta påstås, att riksdagen
inte beviljar några medel för nyanskaffning av materiel, kan det ju vara
av intresse att veta, huru därmed i verkligheten förhåller sig. För nyanskaffningar
av olika slag, utom anslagen till vapen och ammunition, som jag lämnar
åsido, beräknades 1925 i runt tal 7,300,000 kronor. I den nyss antagna huvudtiteln
uppgå sådana anslag till 16,500,000 kronor, en ökning alltså av 9,200,000
kronor. Och så säger man, att det inte beviljas några medel till nyanskaffningar!
Jag
anförde för ett par dagar sedan ett exempel på den för försvarsväsendet
skadliga spridning av osanna uppgifter, som bedrives i eu viss del av pressen.
Herr Hammarskjöld ansåg, att detta mitt yttrande inte rimligen kunde
betyda annat, än att till följd av att sådana osanningar om mig personligen
spridas, så skulle vårt försvar vara svagare, än det eljest borde vara. Jag ber
att få säga herr Hammarskjöld, att den som i nära två och ett halvt år sysslat
med genomförandet av nedrustningen och under denna tid varit ett ständigt
föremål för angrepp i pressen, den är ganska härdad, så för honom personligen
betyda dessa uttalanden ingenting. Min mening var bara att säga, att det skadar
försvaret, om man fortsätter med denna trafik, som så länge bedrivits, att
lämna osanna uppgifter i försvarsfrågor. Jag skall inte närmare förklara, vad
jag därmed åsyftar. Jag nöjer mig med att säga, att pacifisterna i sin agitation
inte hava någon bättre banbrytare för sina meningar än den press, jag
åsyftar. Och ett sådant tal som herr Hammarskjölds kommer också att göra
god effekt.
Huvudskälet för den av socialdemokraterna begärda omprövningen av försvarsväsendets
ändamålsenlighet torde vara följande uttalande i den av herr
Möller väckta motionen: »Enligt en utbredd mening påkallas en sådan undersökning
också av den utveckling av krigstekniken, som särskilt under de senaste
Om förnyad
utredning
rörande försvarsvåsendet.
(Forts.1
Nr 19. 72
Onsdagen den 10 april e. m.
Om förnyad
utredning
rörande försvarsväsendet,
(Forts.)
åren tilldragit sig stor uppmärksamhet även här hemma. Fjolårets socialdemokratiska
partikongress uttalade sålunda, att denna utveckling i luft- och gaskrigets
tecken skapar nya problem, om vilkas fruktansvärda perspektiv hela
världen måste göras medveten och som böra föranleda en snar förnyad omprövning
av hela vårt militärväsendes ändamålsenlighet. Denna uppfattning är
icke specifikt socialdemokratisk. Den delas av stora grupper medborgare även
inom andra läger.»
De frisinnade ha inte velat ställa sig på den ståndpunkten och detta av skäl,
som jag strax skall komma till. Herr Sandler undrade, hur de frisinnade kunde
tänka sig att inom den nuvarande kostnadsramen inordna det luftförsvar,
som kan anses erforderligt. Det går naturligtvis inte om man bibehåller hela
den nuvarande organisationen. Men det finns delar av denna organisation, som
lätt kunna skäras bort. Jag tänker mig exempelvis östra brigaden, som ju
alltifrån dess tillkomst varit till förargelse för hela högern.
Herr Pauli efterlyste innebörden i de frisinnades reservation. Jag kan då
säga, att de frisinnade dela i allt väsentligt den uppfattning, som uttalades
av herr Sandler, då han var statsminister. I inledningen till 1925 års försvarsproposition
yttrade han bland annat följande, som jag förmodar var mycket
noga övervägt: »Prövningen av de risker, som kunna föreligga för vårt land
att indragas i krig, kan helt visst ej utföras enligt några fullt objektiva grunder.
Uppgiften att avväga å ena sidan den krigsrisk, som föreligger, å andra
sidan den försvarsberedskap, som kräves, är till sin natur ingalunda något matematiskt
problem. Med någon större grad av exakthet kan det ej avgöras
vilket mått av försvarsberedskap, som svarar mot ett visst utrikespolitiskt
läge. Vid det allmänna lägets bedömande gäller det ej blott att konstatera tillvaron
av vissa i allmänhet lätt skönjbara friktionsanledningar mellan staterna.
Utan det gäller också att uppskatta styrkan av de fredsfrämjande faktorer
av olika slag, som kunna hindra en urladdning av det explosionsstoff, varmed
världen alltjämt är bemängd. — En dylik prövning komme emellertid
att väsentligen förlora sin praktiskt vägledande betydelse för det svenska försvarsproblemets
lösande, därest den svävar ut till en överblick av det allmänna
världsläget, även i en längre bort liggande framtid, och icke söker bestämt
hålla sig till vårt lands läge i vår tid. Måttet av våra försvarsanstalter bör
bestämmas med ledning av det yttre läget, bedömt sådant det är nu och för
så lång tidsperiod framåt, som med någon större grad av sannolikhet kan överskådas
och erfarenhetsmässigt kan vara en militärorganisations livslängd tillmätt.
»
Jag delar för min del denna herr Sandlers mening helt och fullt. Efter vad
vi hört i dag, brukar en försvarsorganisation aldrig få kortare livslängd än 11
år och aldrig längre än 14. Tiden skulle alltså enligt herr Sandler — och jag
instämmer med honom — inte vara inne ännu att börja med någon utredning.
Till och med de båda frisinnade västerbottensmotionärerna, som blivit omtalade
i. denna debatt liksom i andrakammardebatten, ifrågasätta i sin motion, om
tidpunkten är lämplig för en utrednings igångsättande. Jag tror, att de hava
alldeles rätt, då de säga, att detta kan verkligen ifrågasättas.
Men, säga nu socialdemokraterna, det har kommit till något alldeles nytt,
nämligen gas- och luftkriget. Jag vill då erinra om, att dessa arter av krigföring
inte tillkommit efter tidpunkten för 1925 års förvarsbeslut. Det är
möjligt, att någon vill bestrida denna min uppgift, men jag skall styrka påståendet
med ett uttalande av herr Engberg. vilket icke saknar sitt intresse. Han
höll ett anförande i andra kammaren vid behandlingen av 1925 års försvarsutskotts
utlåtande, och i detta anförande, som sålunda föregick antagandet av
1925 års försvarsorganisation, yttrade han bland annat: »Där finnes», sade
han — det gällde Nationernas förbunds berättelse för år 1924 — »en rapport,
Onsdagen den 10 april e. m.
73 Nr 19.
som jag förmodar har föranlett mången mer än mig att stanna i begrundan.
Den handlar om användning i krig av kemiska ämnen och bakterier och är avgiven
av några av Europas namnkunnigaste kemister till den blandade s. k.
tillfälliga kommissionen. I denna rapport ställes man inför saker, så fruktansvärda,
att man verkligen frågar sig, om kulturen kan överleva ett kommande
världskrig. Vi få där veta, att därest dessa nya numera till tusentalen uppgående
gaser, som man har upptäckt under den sista tiden, sättas in, så betyder
det en förödelse så fruktansvärd för allt levande, att därom kunna vi icke göra
oss en föreställning.---Alltså även med hänsyn till detta har jag för
min del förlorat tron på möjligheten att värna oss på de vägar, som företrädas
av dem, vilka alltjämt vilja, att armén skall stå där obeskuren, och resa motstånd
mot en orientering av försvaret på dessa andra och nya linjer, där det
kan finnas en bättre möjlighet att för en rimlig kostnad nå samma försvarseffektivitet.
» Så yttrade sig då herr Engberg. Gaskriget är alltså ingen
nyhet.
Det har i dag talats rätt mjmket om, vad socialdemokraterna egentligen i det
här avseendet vilja för något, och jag kan få lämna ett eller kanske till och
med två små bidrag till belysande av socialdemokraternas växlande och ganska
olika ståndpunkter. 1925 yttrade en av partiets främsta män, herr Engberg,
i andra kammaren en hel del saker i den delen. Jag skall inte trötta kammaren
med att läsa upp allt, utan jag skall citera blott några ord. Han sade
bl. a.: »Vi diskutera icke längre inom det socialdemokratiska partiet, som vi
gjorde förr i världen, försvar eller icke försvar. Den ståndpunkten är icke aktuell.
» Så avgjort försvarsvänlig var då han och hela det socialdemokratiska
partiet.
Ett annat litet bidrag, som är alldeles färskt, kan jag lämna från Kalix.
Där hölls den 23 mars i år ett ganska ovanligt möte, som refererats i Norrländska
Social-Demokraten. Jag fann där, att nationella ungdomsförbundet
och socialdemokratiska partiet utlyst ett diskussionsmöte i försvars- eller rättare
fredsfrågan. Som inledare fungerade det socialdemokratiska partiets ombudsman
i länet, och som representant för nationella ungdomsförbundet uppträdde
en major från Boden. Mötet var talrikt besökt. Det står i tidningen,
att det räknade 400 deltagare. Mötet slutade med antagande av en adress
till folkförbundets förberedande avrustningskommission, så lydande: »Detta
möte besökt av cirka 400 personer och hållet i Kalix’ föreningslius den 23 mars
1929 väntar, att Nationernas förbunds förberedande avrustningskommission
snarast möjligt skall fullborda sitt arbete genom en allmän avrustningsövcrenskommelse,
så att de åt alla jordens folk högtidligen givna löftena om avrustning
bliva uppfyllda. Mötet förklarade, att folkens fredsvilja måste bringas
till uttryck av regeringarnas representanter i Geneve i syfte att skapa en verklig
organisation av freden.» Det säges i tidningen, att denna adress antogs
enhälligt av mötet med undantag av några kommunistiska nejröster. Således,
nationella ungdomsförbundet och socialdemokraterna voro därvid fullt
överens, och tidningen tillägger inte utan förtjusning: »Som slutomdöme kan
anföras, att socialdemokraterna helt behärskade mötet och debatten i sin helhet.
Mötet var ur agitatorisk synpunkt vällyckat för socialdemokratien och dess
idéer.» Innan herr Pauli börjar alltför ingående tentera de frisinnade om deras
ståndpunkt i dessa frågor, tror jag därför, att man bör ägna sig litet mera
åt sina egna.
Statsministern använde nästan för många ord och utvecklade alldeles för
stor iver för att övertyga kammaren om, att den av regeringen igångsatta utredningen
är alldeles ofarlig. Jag fick det intrycket, att excellensen Lindman
nästan ville anse den som ganska betydelselös. Själv har jag också den
uppfattningen. Det är nog med denna utredning så, att den bara är en gest
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet,
(Forts.)
Nr 19. 74
Onsdagen den 10 april e. m.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
från regeringens sida för att i någon mån försvara den punkt, som finnes i fjolårets
valprogram. Men inte tror jag, att det kommer att bli mycken nytta
med det utredningsarbetet. Den enda nyttan kan möjligen vara att skaffa regeringen
ett kanske välbehövligt andrum gentemot dess egna trupper, som ju äro
litet påträngande i vissa fall.
Herr Fehr fann uttrycket »1925 års härfördärvare» vara en ganska riktig
beteckning på dem, vilka genomfört 1925 års beslut. Ja, det är ju tur för
herrar liberaler, att de vid det tillfället höllo sig på så pass stort avstånd från
vänsterlösningens män, att de inte själva blevo inbegripna under den benämningen.
Men avståndet var inte allt för betydande, herr Fehr! Det var ju så,
att i det slutliga budet, som gjordes i denna kammare, och kanske även i andra
kammaren, skilde det mellan de båda sidorna inte på mer än ett infanteriregemente
-—- det var det Sneidernska i Vänersborg — och en undervattensbåt, och
så tror jag, att det gällde några av herr Jönssons i Revinge hästar. Det var
alltihop. Men inte kan väl den lilla skillnaden utgöra något som helst skäl
för herr Fehr att, som jag förmodar, inte blott på egna utan även på sitt
partis vägnar stämpla oss som inte ville vara med om detta regemente, denna
u-båt och dessa hästar som härfördärvare. Vi äro förresten i ganska gott sällskap.
I Svenska Dagbladet för den 6 april lästes följande uttalande av överste
af Wetterstedt, som ända till regementets sista dagar fungerade som chef
för kungl. positionsartilleriregementet. Han skriver i denna tidning: »Man har
klandrat 1925 års försvarsordning förnämligast för den kvantitativa bortskärning
av fördelningar och regementen, som då skedde. Man har låtit känslorna
tala och klagat över de gamla ärevördiga regementenas försvinnande. Detta var
dock en operation, som förr eller senare måste ske» — kursiveringen är hans
■—- »och i den punkten är alltså kritiken mot 1925 års härordning fullständigt
missriktad.»
Herr Fehr önskar en utredning. Herr Hellberg visste inte riktigt vad den
skulle gå ut på, och han hade inte fullt klart för sig, hur han skulle rösta.
Av herr Fehr fingo vi inte alls veta, vad han ville. Skall det bli en ökning av
organisationen eller skall det bli en minskning? Det skulle inte sakna sitt intresse
att få höra något därom.
För min del, herr talman, ansluter jag mig till den motivering, som är anförd
i en reservation vid betänkandet av herr Carlsson i Gävle med flera. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan med den nämnda motiveringen.
Herr andre vice talmannen: Herr talman! Söker man bedöma det före
liggande
problemet, så kan ej sägas, att sådana förhållanden inträtt sedan 1925,
då det senaste beslutet på grund av den då verkställda försvarsutredningen förelåg,
att de böra påkalla sådana ändringar, som i motionen föreslås. Såväl vårt
försvarspolitiska läge som krigets strids- och försvarsmedel äro nu ungefär desamma
som de då voro. De förväntningar, som man då ställde på en mera
allmän avrustning eller nedrustning, ha icke förverkligats. Stormakterna ha
sedan dess varken avrustat eller minskat sina härar eller flottor, och det kan ej
sägas, att i samband härmed rådande förhållanden i stort sett förändrats sedan
dess. I den inledande översikten till såväl den Tryggerska regeringens försvarsproposition
av år 1924 som till den Sandlerska regeringens ett år senare
finna vi belysande uttalanden rörande vårt försvarspolitiska läge som i stort sett
ännu i dag äga sin tillämpning. Några betydande förändringar i det utrikespolitiska
läget kunna ej åberopas för att påkalla en sådan utredning com den
nu begärda. Återstår alltså det andra skälet: det moderna krigets stridsoch
försvarsmedel. Visserligen hava dessa undergått en rätt avsevärd förändring
under ifrågavarande tidrymd, men dock icke en förändring av den beskaf
-
Onsdagen den 10 april e. m.
75 Sr 19.
fenhet och omfattning, att ens detta bör påkalla den nu förordade omprövningen
av ändamålsenligheten av hela vårt försvarsväsende.
Förutsätta vi alltså på grund av det utrikespolitiska läget, att förhållandena
inte äro sådana, att vi nu kunna avrusta, är det givet, att vi böra se till, att
vi hava en lämplig försvarsorganisation. Den, som vi nu hava, har ju inte ens
till fullo ännu trätt i tillämpning. Skulle det då vara anledning att på dessa
skäl nu gå till en så omfattande revision, som den man här ställer i utsikt? Men
bakom utredningskravet ligger hoppet på att utredningen skall leda till avrustning.
Kan det bevisas, menar man, att ett litet land som vårt mot de nutida
tekniska stridsmedlen, som en eventuell fiende kan förfoga över, inte kan försvara
sig, så är det givet, att denna omständighet kommer att göra många människor
pessimistiska, och det kan då frågas: vartill skall hela vårt. försvarsväsende
tjäna? Men har det inte alltid varit så, att då man uppfinner nya
stridsmedel, nya förstörelseredskap, så finner man också nya medel att försvara
sig med. Världskriget visade tydligare än något, att då man använde något
nytt stridsmedel på den ena sidan, som motståndaren inte omedelbart hade
kännedom om, hade man i början, då detta stridsmedel kom till användning,
svårt att försvara sig mot detsamma. Men inom kort fann man upp försvarsmedel
även mot sådana stridsredskap. När under kriget de giftiga gaserna
först kommo till användning, voro de nästan nedgörande på motståndarna. Men
inom kort hade man uppfunnit försvarsmedel även härför. Så var det även, då
flygmaskinerna i större utsträckning togos i användning i krigets tjänst. De
voro då för motståndarna ett fruktansvärt vapen. Men även mot dem fann
man snart försvarsmedel i luftvärnskanoner och åtskilligt annat. De angrepp,
som med detta vapen planerades och även ägde rum mot såväl Paris som London
visade sig icke vara av den verkan, som man förväntade. Därför är det
säkerligen så, att även nu skulle man nog finna försvarsmedel mot de till
äventyrs nya stridsmedel, som kunna komma till användning. Från den synpunkten
vågar jag därför ej hoppas, att man lyckas minska eller avskaffa krigen,
utan framsteg i den riktningen får nog härledas ur andra orsaker och motiv.
Kunde nu en minskning av vårt försvarsväsen åstadkomma, att stormakterna
minskade eller avskaffade sina arméer och stridsmedel, så borde vi naturligtvis
bringa detta offer. Men jag tror, att det är så som någon yttrade här
i dag — jag vill minnas, det var hans excellens statsministern — att även om
vi avrusta, kommer detta säkerligen inte att inverka det minsta på stormakternas
hållning i detta avseende. De hava nämligen helt andra intressen och utrikespolitiska
angelägenheter att bevaka och försvara. Därför torde inte en
avrustning från vår sida inverka något på dessa förhållanden.
Om alltså inte omgestaltningen i de utrikespolitiska förhållandena eller förändringarna
i krigets strids- och försvarsmedel påkalla en omprövning av anordningarna
för vårt försvarsväsen, så kan frågas: finnes det då ingen annan
anledning som kan anföras för att företaga en sådan. Och härtill skulle kunna
svaras att man bör se till, att försvarsväsendet får förtroende hos. folket och
inom riksdagen. Tidigare försvarsutredningar hava visat, att man inom läger,
där man varit motståndare till försvaret, genom att deltaga i utredningen fått en
ändrad uppfattning om vårt försvarsväsen och dess ändamålsenlighet. Sådant
förtroende skapas ej om utredningen företages enbart av militär personal. Eljest
borde den förändring och den utveckling, som vårt försvarsväsen naturligtvis
år från år måste underkastas med hänsyn till de tekniska framsteg och
uppfinningar, som alltfort göras, kunna ske inom departementet och genom facksakkunniga.
Men, som jag nämnde, ett skäl, varför man bör söka förankra denna
utredning även inom parlamentet, kunde ju vara önskvärdheten, att försvaret
erhåller större förtroende och bli konfronterat med synpunkter utanför militärernas
krets. Jag vill minnas, att 1911 — då ännu det socialdemokratiska
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
19. 76
Onsdagen den 10 april e. in.
förnyad
redning
inde försväsendet.
Forts.)
partiet ansågs försvarsfientligt, om jag vågar använda ett så starkt ord — var
det dock ledamöter från detta parti, som efter att ha deltagit i den utredning,
vilken föranstaltades av den dåvarande Staaffska ministären, funno, både att
vi skulle kunna skaffa oss ett försvarsväsen, varmed vi under förevarande förhållanden
kunde försvara oss, och även att vi borde skaffa oss ett sådant. Och
den utredning och revision, som efter världskriget företogs, visar ju, att samtliga
socialdemokrater, som deltogo i densamma, ansågo, att vi borde ha ett försvar.
Skulle den nu igångsatta militära utredningen få den omfattningen,
att den komme att avse en väsentlig förändring av vårt försvarsväsen, kan det
starkt ifrågasättas, huruvida inte regeringen genom att endast anlita fackmän
för utredningen ryckt undan en del av de stöttor, som behövas för att åt denna
utredning skall skänkas det förtroende, den bör ha. Detta vore ju ett skäl, varför
man möjligen borde se till, att vederbörande under utredningens fortgång
icke underlåta att skaffa denna det underlag, den behöver, för att utredningen
skall erhålla tillräckligt förtroende inom vårt folk. Men då så kort tid förflutit,
sedan det senaste beslutet fattades i försvarsfrågan, har jag inte velat
vara med om den omprövning av vårt försvarsväsen, man nu begärt. Med hänsyn
emellertid därtill, att allting är underkastat förändringar, inte minst de
tekniska hjälpmedel, varmed vårt försvarsväsen alltid bör vara utrustat, bör man
emellertid också se till, att det moderniseras undan för undan i enlighet med utvecklingens
krav.
På dessa skäl, herr talman, skall jag nu be att få yrka bifall till utskottets
hemställan i klämmen, men beträffande motiveringen till den av herr Olsson
i Kullenbergstorp och mig avgivna reservationen.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Innan denna debatt avslutas,
skall jag be att få yttra några ord om den bär föreliggande socialdemokratiska
reservationen. Jag skall inte ingå på spörsmålet om det nya problem, som
har tillkommit efter 1925 års beslut. Herr Rosén var inne på detta spörsmål
och tilläde, att det fanns egentligen inga nya problem efter 1925, ty de förelågo
redan då. Detta kan ju visserligen vara en sanning med modifikation.
Otvivelaktigt fanns även då både flygvapnet och gaskriget. Dithörande spörsmål
blevo också behandlade i samband med 1925 års beslut. Men man kan
dock säga — och det kunna vi väl vara överens om allesammans — att båda
dessa saker ingalunda fingo det utrymme, som de eventuellt redan då kunnat
förtjäna. Och det är en avvägning i sådan riktning, som försvarsvännerna för
försvarets egen skull borde vara angelägna om att nu göra. Då är jag övertygad
om, att uppmärksamheten å kraven i dessa hänseenden skulle bli större,
samtidigt som man därvid kunde göra vissa reduceringar på en del andra områden.
Jag har emellertid fäst mig vid ett ord under debatterna om detta ärende,
ett ord, som de frisinnade ha använt. Man vill ha ro kring försvarsfrågan under
nagra år, säga de frisinnade. Av det skälet vilja de ej ha någon utredning
nu, så nära efter 1925 års beslut.
Då måste jag genast ställa frågan: vad är den förnämsta orsaken till, att högern
har gjort den helomvändning i fråga om kravet på en dylik utredning, som
faktiskt är gjord på det hållet. Både åren 1920 och 1927 framlade ju högern
en motion, däri man yrkade på en allsidig utredning av försvarsproblemet, och
1928 kom man på nytt fram med utredningsproblemet, fastän då i mera begränsad
form. Vad är orsaken till, att högern nu utan vidare har kastat över
bord detta utredningskrav?
Ja, när högerpartiet kom med dessa krav så nära efter 1925, kunde de utan
tvivel icke vara resta av annan orsak, än att man ville återfå den gamla organisationen
och därmed väsentligt ökade utgifter. Under de debatter, som vi
Onsdagen den 10 april e. m.
77 » li*.
fört här i riksdagen, har högerpartiet emellertid tvivelsutan kommit underfund
med, att det inte gick att få försvarsbördorna ökade genom en utredning. Snarare
tvärtom — det fanns goda utsikter att få ytterligare en nedskrivning. Det
är alldeles uppenbart, att högern inte gärna vill fortsätta på denna väg, sedan
den kommit underfund med svårigheten att därmed öka försvarsutgifterna.
Då har högerpartiet valt en annan taktik för att i alla fall nå ungefär samma
mål. Det har försökt att inom 1925 års försvarsorganisation på olika detaljer
inpassa alla möjliga krav och anspråk. Det är klart, såsom också sagts under
debatten om huvudtiteln, att på den linjen kan högern motivera mycket långt
gående krav. Man kan mycket väl på olika detaljer i denna organisation inpassa
de 28 miljoner, som myndigheterna begärt, men som försvarsministern
tillbakavisat; man kan göra det fullt ut lika bra, som man har passat in de
4 miljoner, som regeringen har begärt utöver vad fjolårets försvarsminister
krävde.
Härpå kan det frisinnade partiet visserligen säga: låt bara högern komma
fram med sådana anspråk; vi veta nog vad vi skola göra! Vi komma att lämna
precis samma svar, som vi ha lämnat i fråga om behandlingen av budgeten i
år: vi avslå dem helt enkelt! Jag medger, att det för framtiden kan sparas på
detta sätt. Men om de frisinnade därvid få den ro kring försvarsfrågan, som
de nu så innerligt önska, det tillåter jag mig i högsta grad betvivla. Jag tror,
att försvarsfrågan alltjämt blir ett tvistefrö. Att det ligger någonting i luften,
som kräver en utredning av hela problemet, torde vara uppenbart för alla. Och
förrän denna utredning är gjord, blir det ingen ro kring försvarsfrågan.
Det förefaller mig därför, som om de frisinnade nu och medansvariga för
1925 borde ha tagit ansvaret för en ny utredning, där man fick alla problem
avvägda och där man icke gick till utredningsbordet med en absolut och bestämd
förutfattad mening. Då kunde kanske någonting växa fram, med vilket
nationen kunde vara belåten och enig. Såsom man nu försöker lägga försvarsfrågan,
blir det inte annat än oro — alltså motsatsen till vad de frisinnade
tro sig vinna genom att sälla sig till motståndarna av en utredning.
Det har tidigare sagts här, att ingen försvarsorganisation räckt över tiotalet
år. Det vore ju besynnerligt, om den försvarsorganisation, som kom till 1925,
skulle kunna ha ens tillnärmelsevis en så lång livstid. Det har tillkommit en
hel del nya problem, som måste prövas och vägas och som måste stötas och blötas,
innan det kan bli någon enighet i denna sak. Utredningsarbetet kan ta
något år och riksdagsbehandlingen något. Den nya försvarsorganisationen
från 1925 skulle i alla fall få en livslängd av en G ä 7 år.
Så förklarade herr Hellberg, att om vi hade haft uttrycket »förutsättningslös»
med i den föreliggande av mig och en hel del andra avgivna reservationen,
skulle han — han svarade väl knappast för hela den liberala gruppen, ty herr
Fehr har ju en annan uppfattning — kunnat gå med på att rösta för denna
reservation. Ja, är det ingenting annat, som fattas i slutklämmen, har jag
kännedom om, att en ärad talare efter mig kommer att lägga fram ett förslag
i den riktningen, och då föreställer jag mig, att vi skola vara överens på den
punkten.
Vidare har herr Winberg uttryckt sitt missnöje med att besparingarna icke
ha blivit så omfattande, som löftena gåvo vid handen 1925. Det är delvis riktigt,
men det sades aldrig den gången, herr Winberg, att besparingarna skulle
bli 40 miljoner, utan 30 miljoner. Denna summa är nu överskriden med 13 miljoner.
Med den motion, som det socialdemokratiska partiet avlämnade 1924,
skulle man ha vunnit omkring 50 miljoner i besparingar. Den godkändes som
bekant inte, lika litet som högerns då framlagda förslag, utan det hela slutade,
som alla veta, med kompromissen 1925, vilken, som sagt, skulle ge en besparing
av 30 miljoner kronor — inte de 40, som herr Winberg talade om.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
Jir 19. 78
Onsdagen den 10 april e. m.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Forts.)
Herr talman! Jag vill till sist tillägga, att om de frisinnade och de liberala
skulle vilja gå med på ett beslut om bifall till vårt yrkande med ett sådant tilllägg,
som användandet av orden »allsidig» och »förutsättningslös» innebär,
ha vi givetvis ingenting däremot att invända. Även om det inte i klämmen varit
utskrivet, har det i alla fall varit vår avsikt. Vi kunna sålunda utan vidare
också gå med därpå.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av undertecknad m. fl. avgivna
reservationen.
Herr Möller: Herr talman! Jag ser mig nödsakad att replikera några talare
i denna debatt.
Jag kanske till en början får lyckönska det folkfrisinnade partiet till herr
Rosén. Det är onekligen en akt av ofantlig självtillit, då man nu förklarar,
att luft- och gaskriget — jag skall inte ingå på de andra sakerna, som uppriktigt
sagt äro mig ganska likgiltiga ■— var man ju fullt på det klara med,
när 1925 års försvarsbeslut fattades. Mina herrar, det är ju möjligt, att vi
1925 i vederbörande försvarsutskott, eller på andra håll inom riksdagen, hade
ledamöter, som fullständigt hade klarlagt för sig den utvecklingen av luftoch
gaskriget, som man numera tycks anse som ganska självklar, och vilket
inflytande denna utveckling skulle komma att få. Men det må ursäktas mig,
om jag vågar det bestämda påståendet, att med undantag av kanske två eller
tre av riksdagens allra visaste och allra klarsyntaste ledamöter fanns det
praktiskt taget ingen, som verkligen försökte tänka sig in i, vilket inflytande
dessa nya försvars- eller rättare sagt krigsmedel kunde ha på en svensk
försvarsorganisation. När nu de frisinnadei trösta sig, och då även söka tröst
i ett yttrande av herr Engberg, unnar jag dem detta förfärligt gärna. Men
jag tror inte jag gör mig skyldig till någon överdrift, om jag påstår, att
de frisinnade icke länge kunna hålla fast vid sin ståndpunkt, att ingenting
har inträffat efter 1925, som påkallar en ny undersökning och ett försök
att genomskåda, vad särskilt gas- och luftkriget bör rimligen betyda inom vår
försvarsorganisation.
Om jag nu övergår till herr Testrups anförande, höll han på ett för övrigt
mycket förtroendeväckande sätt en liten lugnande predikan ur militär synpunkt
beträffande dessa nya slag av krigföring. Men i alla fall -—- om man
noga följde med, vad herr Testrup sade, erfor man, att det var ganska många
ting, som alltjämt befunno sig i dunkel även efter hans anförande. Om man
från herr Testrups utgångspunkter förklarat, att vi måste ha en armé och att vi
måste ha en flotta, måste man ju nämligen fråga sig, huruvida icke proportionerna
mellan flygvapnet, flottan och armén någon gång i framtiden måste
komma att förskjutas. Därom vill han icke nu yttra sig. Det är möjligt, att
utvecklingen kommer att föranleda någonting sådant, men den frågan är i
grund och botten inte aktuell enligt herr Testrup. Samtidigt som herr Testrup
säger detta, meddelar han emellertid kammaren, att ett luftvärnsförsvar av tillräcklig
effektivitet — jag förmodar, att han egentligen inte avsåg någonting
annat än de jämförelsevis stora städerna och kanske några större industriplatser
— kunna vi inte skaffa oss. På den punkten måste vi resignera, och vi få
taga risken av att utan ett tillfredsställande luftvärnsförsvar eventuellt få de
fientliga flygarna in i landet.
Ja, men varför? Då frågar jag — om det något patetiska uttrycket må tilllåtas
— på svenska folkets vägnar: Är detta verkligen säkert? Kan man betrakta
det som fastslaget, att vi inte ha råd därtill? Ty det måste ju egentligen
vara en penningfråga; det kan inte vara fråga om, att man inte kan tillverka
tillräckligt mycket luftvärnskanoner eller tillräckligt mycket luftvärnskulsprutor,
utan det hela måste ju vara en ekonomisk fråga. Är det så säkert, att
Onsdagen den 10 april e. m.
79 Nr 19.
om vi våga taga ytterligare ett radikalt steg i fråga om armén, vi då inte kunna
få penningar till ett bättre luftvärnsartilleri eller i varje fall till ett jämförelsevis
tillfredsställande luftvärnsartilleri? Jag bara ställer den frågan för
att för kammaren få påpekat, att av herr Testrups eget anförande torde ändå
framgå, att denna sak behöver underkastas .en objektiv utredning. Det räcker
inte, att en militär ledamot av denna kammare stiger upp och förklarar sin
mening. Den må vara hur uppriktig och hur ärlig som helst, så torde svenska
folket icke under någon längre tid komma att nöja sig med en sådan förklaring,
utan det vill nog ha ett besked, där man på ett annat sätt lägger fram
grunderna för vad man säger.
Jag kan ju inte ingå på någon diskussion om betydelen av luftvärnskanoner,
som skjuta 6,000 meter, under det att bombplanen bara kunna ga 5,000
meter högt, men för en lekman förefaller det i varje fall rätt sannolikt, att
de där flygmaskinerna, som gå på 5,000 meters höjd, bli ganska svåra att se,
och i varje fall torde det vad siktandet mot dem beträffar visa sig bli ganska
svårt att få något korn på dem. Förstår jag herr Testrups förklaring rätt, var
detta kanske inte så viktigt, utan man sköte på en gång med så många kanoner,
att man räknade med att i varje fall något skott skulle komma att träffa.
Ja, allt detta är möjligt, jag vill som sagt inte diskutera riktigheten därav,
men bara det förhållandet, att frågor omedelbart inställa sig, som sålunda ha
en viss militärteknisk karaktär, är, tycker jag, tillräckligt vittnesbörd om, att
en mera djupgående undersökning av alla dessa ting nu är påkallad.
Det fanns åtskilligt annat, som kunde ge anledning till frågor av denna art,
men det viktigaste, det efter min uppfattning avgörande, det som är den verkliga
huvudfrågan härvidlag är: vad kostar ett luftförsvar, om vilket förnuftiga
människor kunna något så när bli ense, att det åtminstone tillfredsställer rimliga
anspråk? Vad kommer det att kosta? Vad kommer det att kosta, om vi
skola utrusta en stor del av Sveriges folk med speciella skyddskläder gentemot
giftgaser och gentemot bränngaser? Vad kommer det att kosta, om vi skola
försöka anordna underjordiska skyddsrum, som skola tagas i anspråk vid ett
krig?
Mina herrar! Av gammalt har i detta land diskussionen varit särdeles livlig,
då det har gällt frågan om de värnpliktigas övningstid. Man har förebrått
vänstern för att den inte velat vara med om en lång övningstid, i det man sagt,
att den därmed i själva verket gjorde de värnpliktiga till kanonföda, så att
de blevo räddningslöst och hopplöst förlorade i kampen mot de bättre utbildade
arméerna från en eventuell fiende, där de värnpliktiga kanske genomgått
utbildning i åratal. Men om man visat en så stark ansvarskänsla, och det gör
man väl alltjämt, i fråga om de värnpliktigas utbildning för kriget, skall man
väl inte visa mindre ansvarskänsla, då det gäller civilbefolkningens möjligheter
till skydd och försvar gentemot dessa nya krigsmedel? Det kan inte anses
oviktigare att se till, att Stockholms civilbefolkning har en sådan utrustning,
att den vid ett tänkt krigsfall åtminstone är försedd med de bästa skyddsmedel,
som de nuvarande tekniska resurserna medge. Det kan inte anses oviktigare,
än att värnpliktiga skola ha en utbildning, som gör dem till skickliga
soldater. Det finns en hel rad frågor av denna beskaffenhet.
Jag skall emellertid återkomma till herr Rosén ett ögonblick. Trots de
mycket tvärsäkra förklaringarna om, hur klart man åtminstone på frisinnat
håll redan 1925 såg in i framtiden beträffande denna krigstekniska utveckling,
så vill jag fråga honom: har herr Rosén den uppfattningen, att de svenska
försvarskrafternas sammansättning i fråga om skyddsmedel, i fråga om avvägningen
mellan armé, flotta och flygvapen, gjordes så väl i 1925 års försvarsbeslut,
att det icke finns någon verklig anledning att undersöka, huruvida
på den punkten eventuellt justeringar behöva ske?
Om förnyad
utredning
rbrand*, försvar
sväsendet.
(Forts.)
Nr 19. 80
Onsdagen den 10 april e. m.
0m f^nVad Jag kommer här in på ett yttrande av hans excellens herr statsministern,
rörande Jör- som f?rklarade, att det inte är riktigt, då jag sade, att för högern gällde det
svarsväsendet. egentligen, om det skulle ske några förändringar, bara förändringar ef(Forta.
) ter gammal modell. Hans excellens hade redan i remissdebatten förklarat,
att de nya krigsmedlen kunde komma att förändra planerna. Ja, för
afl del, det iir möjligt, att jag misstog mig på den punkten. Men är
inte den gamla modellen i alla fall såtillvida fortfarande gällande, att
det för högern aldrig kan bli fråga om att göra en inskränkning t. ex.
på armén eller flottan för att på det sättet vinna en möjlighet till utvidgning
av de skyddsmedel, som kunna behövas gentemot gas- och luftkriget eller
för att t. ex. ge flyget en helt ny ställning i förhållande till de gamla krigsmedlen?
För högern gäller den gamla modellen åtminstone så långt, att man
behåller obeskuren och kanske helst — det borde ju vara rätt naturligt, åtminstone
med hänsyn till högerns gamla utgångspunkter — ökar armén och
flottan. Till detta skulle man vidare lägga hela den nya försvarsapparat, som
luft- och gaskrigets utveckling kan anses påkalla. Såtillvida misstog jag mig
väl ändå inte om, att högern håller på sin gamla modell, men med hänsyn till
de nya krigsmedlen vill den gärna vara med om att möta de nya farorna genom
att öka på och lägga till utan att tänka sig någon beskärning av det andra.
Jag tror inte, att jag alltför mycket misstar mig, om jag föreställer mig, att
detta ungefärligen är högerns ståndpunkt.
Jag skall nu tillata mig att säga ett par ord särskilt med, anledning av ett
par yttranden av hans excellens herr statsministern på förmiddagen. Jag vill
uppriktigt spörja kammaren, huruvida kammaren verkligen tjecker, att det förhållandet,
att det inom det socialdemokratiska partiet finnes två riktningar beträffande
den aktuella försvarspolitiken i vårt land, en som i likhet med herrar
Vennerström och Lindhagen anser, att man utan vidare kan skrida till en omedelbar
avrustning, och en annan, som icke accepterar denna ståndpunkt utan
på den punkten tills vidare åtminstone betraktar sig såsom fullständigt förutsättningslös
— jag vill fråga, säger jag, om kammaren verkligen tycker, att
detta kan vara tillräcklig anledning att avböja en utredning, en allsidig utredning
om dessa spörsmål ? Jag kan inte inse, att det är ett argument, som i
detta fall har något som helst berättigande. Jag är en gammal ledamot av
det socialdemokratiska partiet, jag har tillhört detta parti sedan min tidigaste
ungdom, och jag kan icke påminna mig något tillfälle under hela denna tid,
då det inte inom detta parti funnits två riktningar. Den ena är, om man så
vilj försvarsnihilistisk — dock inte principiellt, ty den utgår ifrån samma
utgångspunkter som de danska meningsfränderna, nämligen att det inte tjänar
någonting till med ett försvar, ty man kan ändå inte ha ett tillräckligt starkt
försvar. Den riktningen har alltid funnits inom partiet. Den andra riktningen
har sagt, att detta är ett för enkelt sätt att resonera. Det är mycket möjligt,
att man bör hålla sig med en viss försvarsstyrka, visserligen anpassad
efter vad man anser vara den ekonomiska bärkraften, men man har i alla fall
inte velat skrida till en isolerad svensk avväpning. Dessa riktningar ha som
sagt inte dykt upp på 1928 års partikongress och då för första gången i det
socialdemokratiska partiets liv pressats ihop i en kompromissresolution. Det
socialdemokratiska partiets gamle hövding Hjalmar Branting har säkert gjort
en sådan kompromiss på varenda partikongress, som han överhuvud taget bevistat,
därtill nödd och tvungen av de faktiska förhållandena inom detta parti.
Men jag menar som sagt, att det finnes ingen anledning att spela ut detta
faktiska förhållande, att det existerar en sådan differentiering i åskådningssättet
inom det socialdemokratiska partiet, mot vårt krav på en utredning.
. Men då kommer jag till detta: även den del av det socialdemokratiska partiet,
som inte själv, i varje fall inte före en utredning, vill säga, att vårt land
Onsdagen den 10 april e. in.
81 Nr 19.
skall skrida till en isolerad avväpning, även den delen av partiet, säger jag,
anser, att en utredning nu bör försöka att besvara också den frågan, huruvida
vi i vårt land skola ha ett försvarsväsende eller ej. Det förhållandet är
för hans excellens herr statsministern en tillräcklig anledning att avböja att
vara med om detta utredningskrav. Det är detta ifrågasättande, som han vänder
sig emot. Jag kan utan vidare säga, att jag förstår den ståndpunkten, där
man hävdar, att frågan om, huruvida vi skola ha ett försvarsväsen eller ej.
vill man inte diskutera. Jag fattade för övrigt herr Fehrs förslag om utredning
så, att det rör sig inte om någonting annat, än hur man lämpligen skall
ordna saken, och det gör, att jag inte kan acceptera det förslaget till utredningsyrkande.
Men då säga vi ifrån det socialdemokratiska partiet: ja, men de nya krigsmedlen
ha den karaktären, att de på ett helt annat sätt än tidigare motivera,
att utredningen får taga upp även detta spörsmål. Det förhållandet, att man
begär, att en sådan fråga skall ingå i utredningen, betyder inte i och för sig
någon eftergift åt självuppgivelsens tankar. Man har här många gånger hänvisat
till världskriget och till uttalanden, som äro gjorda av den amerikanske
ministern Morris och som äro gjorda i ryska tidningar etc. Jag känner även
till, att Lord Grey i sina minnen från världskriget också förklarar, att ryssarna
voro rädd* för Sverige och att detta hade ett visst inflytande på ententens
hållning. Men man får i varje fall icke överdriva detta. Det fanns två länder,
vilkas försvarsväsen väl åtminstone ur den svenska högerns synpunkt befann
sig i sorgligt lägervall. Jag tänker på Danmark och Norge. Jag förmodar,
att en svensk militär och en svensk högerman säga. att det struntaktiga försvaret,
som man där har, verkligen inte är värt någonting. Vad speciellt norrmännen
beträffar, ha de åtminstone inte gjort några vidare militära utsvävningar,
utan de ha hållit sig på en ytterligt låg nivå. Men, mina herrar, ingendera
av dessa stater blev angripen. Beträffande Norge kan man kanske finna
det förklarligt med hänsyn till dess läge, ty ett försök att komma åt Norge
skulle kanske inte ha någon militär betydelse. Men Danmark! Det hade säkert
under vissa perioder av kriget ur många synpunkter kunnat vara precis
lika lockande att taga Danmark till operationsbas, som någonsin ett anfall
mot Sverige kunde vara, och jag tror inte, att vare sig Tyskland eller ententen
kände sig särskilt förskräckt av det danska försvarets styrka, så att de därigenom
avstodo från ett eventuellt angrepp mot det landet. Detta gör, att om
man nu ^tycker, att det av mig refererade argumentet är så förträffligt, så vill
jag ändå varna för att överdriva dess betydelse, ty det finnes som sagt åtskilliga
exempel på sådana länder, där säkerligen inte det inhemska militärväsendet
utgjort något avskräckningsmedel för en makt, som kunde ha frestelser av
den ena eller andra anledningen att sätta sig i besittning av landet.
Jag återkommer till spörsmålet, om man i ett sådant utredningskrav även
bör taga med frågan om nyttan och gagnet av ett militärväsende överhuvud
taget, och jag vill då säga, att den frågan måste hållas öppen, om — det är
alltjämt den förutsättning, under vilken jag talar — de uppfattningar äro riktiga,
som på många håll i hela världen hysas även av officerare om det nya
krigets utseende och om svårigheterna att skydda sig under detta nya krig. Om
nämligen de svårigheterna visa sig vara så stora, att ett land som Sverige inte
kan stå ut med att bära de bördor, som det skulle behöva pålägga sig, då måste
den frågan hållas öppen. Det är just med hänsyn till den synpunkten, som
efter min uppfattning även den frågan bör och måste komma med i utredningen.
. För att man emellertid inte skall draga alltför vittgående slutsatser av
vad jag här säger, vill jag för min del mycket bestämt poängtera, att jag i
fråga om behovet av en internationell ordningsmalct som exekutivmakt till förfogande
vid skiljedomsutslag och sådant står på precis samma ståndpunkt som
Första kammarens protokoll 1929. Nr 19. C,
Om förnyad
utredning
rörande försvarsväsendei.
(Forts.)
Kr li). 82
Onsdagen den 10 april e. m.
Om förnyael
utredning
rörande försvar
sväsendet,
(Forts.)
herr Sandler. Herr Sandler talade om att vi inte kunna bortse från, att demokratierna
inte skola lämnas skyddslösa, under det att diktaturerna kanske ensamma
ha den militära makten i sin hand, och då det gäller den europeiska solidariteten,
så menar jag, som det för övrigt står i det socialdemokratiska partiets
år 1920 antagna program, att även om man går till vad man kan kalla för en
nationell och isolerad avväpning av vårt land, så skall Sverige känna sig förpliktat
att deltaga i utrustandet av en internationell ordningsmakt, som är avsedd
att skaffa respekt för skiljedomsutslag och för eventuella beslut i fredens
intresse av Nationernas förbund. Det är också en mycket gammal ståndpunkt,
som är den enda rimliga och naturliga för en socialdemokrat, som strävar efter
större solidaritet nationerna emellan. Hur sedan den internationella ordningsmakten
skall organiseras är ett problem, som jag inte vågar ge mig in på. Om
den skall bestå av internationella eller nationella styrkor är något, som jag
som sagt inte törs yttra mig om. Jag vet inte, hur de socialdemokrater, som
här så starkt ha understrukit sin avrustningsvilja, ställa sig till det spörsmålet.
För min del betraktar jag det som alldeles självfallet, att skall man upprätta
ett solidariskt europeiskt system, så skola de små nationerna på den punkten
medverka till, att det finnes ett organ, som kan skapa respekt åt den stora
f redsorganisationen.
Jag tror inte, att jag har anledning att sysselsätta mig med vad som i övrigt
förekommit här i dag. Jag vill dock till herr Nilsson i Gränebo säga, att han
är en av de mest lättröstadc människor, som jag har träffat på, då det gäller
diskussioner i dessa ting. Han har funnit, att om man gör en värre gas, så
gör man en bättre gasmask, och därmed är han till freds. Jag ber om förlåtelse,
om min framställning kanske är litet karikerad, men det var i alla fall
hans tankegång, att det spelar inte så stor roll, om man upptäcker värre förstörelsemedel,
ty alltid är det någon kvick hjärna, som hittar på ett bättre
skyddsmedel, och det kommer strax efter — det kommer inte ögonblickligen,
det har världskriget visat oss, men det kommer strax efter. Jag får säga, att
för mig är det klart — nu ser jag problemet inte bara ur svensk synpunkt
utan ur allmän synpunkt — att vad som gör det så ytterligt tröstlöst för de
europeiska nationerna i den värld vi leva i är just detta, att vi skola hålla på
med denna kapplöpning emellan förintelsemedel och skyddsmedel. När hans
excellens herr statsministern nämnde, att Sverige icke lägger några stenar i
vägen för den internationella avrustningen och då närmast tänkte på den förberedande
avrustningskommissionen i Geneve och kanske också på andra Nationernas
förbunds kommissioner i detta avseende -— så säger jag: det fattas
bara! Det är varje svensk regerings enkla skyldighet, efter mitt sätt att se,
att inte bara passivt avstå från att lägga stenar i vägen för en internationell
avrustning, utan det är dess plikt att positivt på alla de sätt, den överhuvud
taget kan, medverka till att en avrustningsöverenskommelse kommer till stånd,
så att man på det sättet verkligen skrider framåt på den internationella avrustningens
väg. Ty, mina herrar, jag tror inte, att det finnes något tvivel om.
att om mänskligheten, om den nuvarande civilisationen skall ha något hopp om
sin egen framtid, så ligger det uteslutande däri, att man kan åstadkomma en
avspänning nationerna emellan och ersättande av kriget med fredliga medel
för uppgörelse av tvister. Det är det absolut nödvändiga, att den internationella
avrustningen kommer såsom en av faktorerna i denna avspänningsprocess.
l''y vi ha en gång sett följderna av kapprustningen, och följderna nästa gång
bli, såsom det flera gånger har sagts här i dag, mycket, mycket värre än de blevo
1914.
Herr Lindhagen: I förmiddags hade jag tillfälle att närmare utveckla min
s. k. avrustningsståndpunkt i det förevarande ämnet. Kammaren beslöt ju då
Onsdagen den 10 april e. m.
83 Nr 1!*.
med alla sig uppresandes röster mot två, min och Vinbergs, att godkänna utskottets
förslag, enligt vilket frågan om den verkliga avrustningen för närvarande
vore en angelägenhet, som inte kunde komma under närmare övervägande
i kammaren.
Nu har jag följt denna fråga med ganska stort, jag vill inte säga bekymmer,
ty i denna punkt har man i alla fall ett stöd i de djupa ledens sunda instinkt,
som förr eller senare kommer att taga överhand över den krigiska eller räddhågade
stämningen här i kammaren lika väl som i andra kammaren. Här hör
man ju inte talas om någonting annat, än ett överhängande krigstillstånd. Här
stiga militärerna upp och säga: när de och de krigsuppfinningarna komma,
skola vi anskaffa de och de försvarsmedlen och företaga den och den organisationen.
Och kammaren hör uppmärksamt på för att på detta sätt få sanningen
fram, såsom herr Hellberg sade, om hur vi skola utrusta oss för — kriget.
Vi befinna oss med andra ord helt enkelt i den europeiska barnkammaren.
Om, i trots av statsutskottets enhälliga avrådande, någon i nåder medgiver —
vilket sker mycket slappt — att även i den s. k. förutsättningslösa utredningen
de åsikter, vi företräda, få bli representerade, blir det inte bättre för det. Jag
tror, att den förutsättningslösa utredningen är en humbug. Jag måste använda
detta oparlamentariska uttryck. Vill man göra troligt, att nämnda åsikter
också skulle bli representerade och att man alltså skulle få gehör för
något slags avrustningstanke vid en sådan utredning, så vill jag säga,
att det kan aldrig kommo i fråga. Varje regering är i alla fall så
beskaffad, att den om möjligt vill ha dessa tankar borta från all utredning.
Om det då tack vare en folkstämning blir nödvändigt att ha den representerad,
så utser man alltid någon person, som man kan inringa och neutralisera
eller överhuvud taget ej har något att frukta ifrån. Så har det alltid gått
till i sådana kommittéer, och så kommer det fortfarande att gå till.
Herr Moller medgav under förmiddagen utan entusiasm, att tilläventyrs
borde också plats beredas för den riktningen, som anser, att »vi inte kunna
försvara oss». Herr Möller, jag ber herr Möller höra på detta, ty det är mycket
allvarsamt. . Det är inte alls ifrån avrustningsvännernas sida uppställt
såsom kardinaltes för avrustningen, att vi inte skulle kunna försvara oss.
Det ha vi aldrig gjort, åtminstone inte jag. Fyrahundratusen svenskar, beväpnade
med de modernaste redskap, äro inte någon föraktlig makt, och nog
kan man streta mot ganska länge med den härstyrkan. Svenskarna, som äro
ett folk kolossalt begivet på slagsmål, när de bli arga. komma nog att göra sitt
bästa och utmärka sig även i den kommande världshistorien, bara de få slåss.
_ Men det är inte det, som idet är fråga om, utan vad frågan gäller är, om
vi hotas av någon fara och än mer om vi ha en mission att fylla. I diskussionerna
nu i andra kammaren och i första kammaren ha vi ännu icke — vilket
merendels varit fallet förut — hört någon ens nämna, att vi dock haft fred
sedan 1815 och att alla krig, som gått över världen sedan dess. lämnat oss''
militärt oberörda. Det är väl också någonting att utgå från. Och världskriget
har dessutom skapat vinningar, som gör tryggheten ännu större. Vi skola väl
summera ihop det levande livets erfarenheter och framsteg och tänka på vårt
speciella läge samt säga: behöva vi halla dessa 400,000 man under vapen och
pålägga oss de därmed förenade utgifterna samt därigenom också bidraga till
att upprätthålla krigstillståndet i världen? Är det inte tvärtom vår plikt. vi.
som haft en så lång fred, vilket i realiteten betyder, att vårt läge är sådant,
att vi inte äro hotade, är det inte vår plikt, säger jag, att använda denna vår
fördel för att göra en insats i mänsklighetens verkliga befrielse och inte bara
tala om alla gasmasker, som vi skola skaffa oss i morgon och övermorgon, och
att vi skola bygga om vara städer. Det är ju en fullkomlig barnkammare. Det
kommer aldrig i fråga, att jag i stadsfullmäktige röstar för en enda åtgärd,
Om'' jömyud
■''utredning
rörande försvargväsendet.
(Forts.)
Nr 19.
8-t
Onsdagen den 10 april e. m.
utredning 80111 V1 8kola 8''Viva ned °ss i kosomalier under lmsen med mera dylikt. Det
rörande för- ar löjligt. När den berömda stadsplanen för en del av Ladugårdsgärde, som
smrsväsendet. vederbörande ville påtvinga staden, framlades, så stod det i beskrivningen till
(Forts.) denna stadsplan med dess skyhöga hus, att den jämväl var inrättad på det sättet,
att vid fientligt luftanfall komme stadsdelen att vara förskonad ifrån
lunga gaser. Kan man tänka sig eu sådan smörja! Och så försöker man inbilla
oss detta! Jag frågade då en underkunnig: vart taga de tunga gaserna
vägen? Jo, sade han, de flyta ned över de andra stadsdelarna. På det sättet
humbugar man sig fram med denna sak. Inte en enda stadsdel här i staden
blir byggd efter herrarnas recept, ni må vara hur långa i den militära växten
som helst. Inte en enda stadsdel!
Läget hos statsmakten .synes således vara fullkomligt hopplöst. När även
socialdemokratiens toppar tro, att avrustningens tillblivelse beror på, om vi
kunna försvara oss eller icke, så är det en så svag ståndpunkt, att den kan slås
ned genast av vem som helst. Avrustningen motiveras tvärtom med, att vi inte
behöva gå med i krigen mer, utan att vi med våra historiska traditioner, vårt
läge och alla våra förutsättningar äro kallade till att gå i spetsen för en nyorientering
i mänsklighetens historia. Vi äro med andra ord kallade till att inleda
ett utträde ur krigets system. Och det är det, som också skulle »utredas». Men
det behöver inte utredas, var och en människa vet var hon står i den här punkten.
Det har världskriget lärt oss, det ha vi inhämtat av tusende erfarenheter,
och våra läxor i historia under skoltiden och allting har gjort, att var och en
lått sin uppfattning framskapad. Den har vuxit fram ur den miljö, han har
växt upp i, och ur de lärdomar, som hans föräldrar bibragt honom från barndomen,
den har framsprungit ur den intressegemenskap, han har med olika
samhällsklasser. Här är det i alla fall på det sättet, att det är överklassens
stora patos, att vi framför allt skola ha ett militärväsen. Det måste väl i alla
fall ligga en hund begraven under ett sådant enformigt åskådningssätt.
Så talas om behovet av en ordningsmakt. Även vi från vårt håll ha formulerat
problemet på det sättet, att det skall vara en avrustning med bibehållande av en
oundgänglig, folkligt organiserad ordningsmakt. Vi ha ju inte tänkt den annat
än som polisvakt, som man också kan låna till angränsande länder, om det behövs.
Herr Möller framhöll med styrka, att vad man här framför allt skall bygga
på är, att vi skola rusta oss att med vapen i hand upprätthålla den internationella
rättsordningen. Många, och till dem hör jag, tro, att det där också är en felsyn,
ett självbedrägeri. Vi ha ju Nationernas förbunds sanktioner, de ekonomiska
och de militära, men de flesta av oss pacifister tro, att det vore lyckligt för
Nationernas förbund,_ om de kunde avskaffas från programmet och att förbundet
endast verkar med etiska medel och med sanningens makt. Ty kommer det därhän,
att verkligen en medlem efter all den preparering, som nu ägt rum genom
förbundet och på annat sätt, anser sig böra bryta sig ut ur förbundet och bruka
vapenmakt, ja, då har han nog så pass randiga skäl därtill, att man helt enkelt
kan befara, att hela förbundet ramlar i en sådan situation. Kring den makten
komma då lätt andra makter att sluta upp, och vi ha den stora intressegemenskapen
sammangaddad i olika militära allianser, som vi hade i de gamla tiderna
och som framfödde kriget. När man betonar att vi även skola slåss för rättstillståndet
med vapen, brukar man ett tveeggat svärd, som man enligt min uppfattning
bör akta sig för.
Vi ha förresten som sagt icke, vare sig i andra kammaren eller här i första
kammaren, på något sätt hört framhållas den grundval för det nuvarande svenska
militärpolitiska läget, som är skapad genom den långvariga, mer än hundraåriga
freden. När ha vi för övrigt någonsin hotats av utländska anfall? Nej, vi ha
hotats mycket mera av vår egen benägenhet att gå till anfallskrig, vilket ligger
för svenskarnas kynne, så snart vi ha ett militärväsen. Jag upprepar min gamla
Onsdagen den 10 april e. in.
Nr 19.
85
erinran om, att svenskarna i vida. kretsar grepos av en hetsig önskan att få gå till
anfallskrig 1855 mot Ryssland, 1864 mot Preussen och Österrike, 1905 mot
Norge samt 1915 och 1916 mot ententemakterna. Där ha vi den stora faran av
vårt eget militärväsen, och så komma andra också att locka oss: Ni ha ju militär;
kom och hjälp oss på den och den sidan! Och så lovas oss guld och gröna skogar.
Vi ska nu ha ett utpräglat militärväsende för neutralitetsvakt, förkunnas
från många Jiåll. Jag frågar herr Hammarskjöld, som skall tala efter mig:
hur var det i världskriget? Blev icke Sveriges neutralitet till sjöss på det allra
högsta kränkt av tyskarna, som torpederade våra fartyg, och av engelsmännen,
som förde in våra fartyg i sina hamnar under långliga tider i strid mot all internationell
rätt, såsom herr Hammarskjöld upprepade gånger, enligt min mening
både manligt och riktigt, erinrade om. Nå, men vår flotta låg ju beväpnad.
Varför försvarade vi icke neutraliteten på de stora haven? Varför löpte icke vår
flotta ut och upptog kampen emot neutralitetskränkarna, tyskarna och engelsmännen?
Det gjorde vi icke, ty vi hade en för liten flotta. Därav so herrarna,
hur lyckligt det är för ett land som vårt att ha en för liten flotta. Hade den
varit än mindre hade också frestelsen inifrån och utifrån att indraga oss i kriget
varit än mindre.
Ännu spökar emellertid den där välsignade hamnen på Gotland, som man skall
hålla ett stor härväsen för, »ty tänk», säger man fortfarande, »de komma kanske
in i Östersjön och sätta sig i besittning av en hamn på Gotland för att ha
en replipunkt mot en annan krigförande makt». Det har inte lyckats oss att
förmå dem ännu att taga den där hamnen. Det har önskats av militärerna:
»Herre Gud, komma de inte» — ja, jag kan inte uppfatta det på annat sätt —
men de kommo aldrig. Under Krimkriget läto de Gotland vara i fred, under
världskriget likaså, men nu hoppas man: »Nästa krig skola de väl ändå äntligen
taga den där hamnen, så att vi kunna få behålla vårt härväsen.» Det låta de
nog också bli. Och skulle de taga den, få vi väl göra alldeles som herr Hammarskjöld
gjorde, då vår neutralitet blev kränkt på de stora haven. Herr Hammarskjöld
protesterade, och när kriget var över, var också rättskränkningen över.
Taga de den gotländska hamnen, få vi protestera, och när kriget är över, få vi
igen den. Men inte skola vi för den sakens skull sätta hela vår nation på spel.
offra hela vår armé och vår egendom och utsätta oss för ovissa öden. Det anser
,jag vara ett brott mot, nationen.
Jag hör, att herr Enhörning säger, att man skall fråga gotlänningarna, vad
de säga om saken. Ja, vi kunna ju erinra dem om de fallna gotlänningar, som
man funnit vid utgrävningarna utanför Visby, och på hur illa de blevo tilltygade,
när de skulle slåss.
Man sysselsätter sig under allt detta dividerande inte alls med krigens och
militärväsendets reella orsaker. Jag har försökt traggla med dem som en käpphäst,
men det har alltid varit för döva öron utom i Berlin i somras, där det verkligen
gick att få gehör för det. Somliga peka här på »den eviga misstron grannar
emellan». Men varför vilja ni inte göra något för att åtminstone i tidernas
längd övervinna en sådan misstro genom att skapa t. ex. ett världsspråk, ty det
är väl en av de mest fredsstiftande institutioner och en av de mest effektiva,
när det gäller att borttaga misstron mellan folken? Och varför vilja ni icke
hjälpa till med att tillförsäkra de undertryckta folken i andra världsdelar sin
självbestämningsrätt lika väl som folken i Europa? Det fråga ni inte efter. Yi
äro européer. Vi förbereda oss helt enkelt på det stora kriget mellan två världsdelar
och två raser. Därför sade också herr Wohlin för två eller tre år sedan
från denna kammares talarstol i ett entusiastiskt och temperamentsfullt tal: Vi
se, vad som försiggår i Kina: skola icke vi öka vårt försvar för att kunna skydda
den europeiska civilisationen? Emot de stackars kineserna, som kämpa för sin
frihet gent emot européerna. Sådana stämningar behärska även detta lilla land.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
svåaénAet„
(Forts.)
Nr 19. 86
Onsdagen den 10 april e. in.
Om förnyad
utredning
rörande föravar&våsendet.
(Forts.)
som vill troget efterhärma stormakternas svårigheter i fråga om deras intressekonflikter.
Man kan ha medkänsla med dessa makter i deras bekymmer, som ha
rötter genom århundradena, och man förstår, att do icke kunna komma tillrätta
med allt på en gång.
Under överläggningen i förmiddags blev det förklarat, liksom riksdagen förklarat
många föregående år, att det icke får komma i fråga, att den verkliga
omedelbara avrustningen är en aktuell fråga för Sverige. Det är jnte värt, att
vi försöka krångla oss ifrån den saken, ty det finns tydligt skrivet på papper i
statsutskottets utlåtanden och dess utlåtande även i år.
Nu är frågan vad jag i denna debatt skall yrka. Här föreligga två andra motionsknippen,
nämligen dels av socialdemokrater och dels av de s. k. västerbottningarna,
d. v. s. de där två kättarna ifrån det folkfrisinnade partiet, som ha
väckt en särskild motion. Reservationen är avfattad såsom ett instämmande i den
socialdemokratiska motionens yrkande. Men på grund av bland annat det bestämda
avståndstagandet från utskottets sida från att den omedelbara svenska
uvrustningen med anslutning till andra företeelser i världen för närvarande skall
få äga rum, framgår, att denna vaga kläm i den socialdemokratiska motionen icke
med bestämdhet innefattar ett yrkande i det avseendet. Men däremot anhålla
herrar Sandberg och Wikström om ny försvarsutredning, varvid frågan om vårt
lands avrustning jämväl bör förutsättningslöst prövas. Förutsättningslöst. Sådana
saker kunna icke bedömas förutsättningslöst. Det är en chimär. Alla som
komma in i en militär kommitté ha numera sina meningar förutfattade i stort
på grund av sina intressen eller livets erfarenheter.
Jag yrkar därför, herr talman, att kammaren bifaller en sammanställning av
socialdemokraternas och västerbottningarnas yrkanden, och hemställer således,
att kammaren måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa om en snar förnyad
omprövning om hela vårt militärväsendes ändamålsenlighet, varvid frågan om
vårt lands avrustning jämväl bör förutsättningslöst prövas.
Få se nu, om ni avslå det också !
Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman, mina herrar! Jag hoppas
innerligt, att jag icke må alltför mycket kompromettera herr Sandler, då jag
förklarar att i hans anförande fanns åtskilligt som i hög grad tilltalade mig.
Jag vill stryka under några punkter.
Herr Sandler framhöll att just den omständigheten att framtida krig kunna
antagas komma att drabba den civila befolkningen mer än förut, just den omständigheten
kan komma att öka nervositeten eller paniken vid en konflikt, öka
ivern hos befolkningen att komma först, särskilt då det gäller att börja med
något sådant som luftkrig. Detta är en riktig sats, som jag knappast erinrar
mig ha sett med sådan skärpa uttalad som av herr Sandler.
För det andra framhöll herr Sandler faran i denna snöda värld därav att just
de mest fredsälskande och lojala nationerna ställa sig vapenlösa och värnlösa.
För det tredje betonade herr Sandler, att det inte går, som han uttryckte sig,
tror jag, att skilja ut neutralitetsförsvaret ur självständighetsförsvaret. Detta
är så fullständigt riktigt som något kan vara. Det är nämligen så, mina herrar,
att neutralitet är icke blott en rättighet, utan också en skyldighet. Den,
som brister i sin neutralitetsplikt gentemot den ena parten genom att gynna
honom, ger den andra parten en krigsorsak.
Jag beklagar endast, att jag icke är i stånd att finna någon full motsvarighet
mellan dessa uttalanden och vissa andra uttalanden av herr Sandler i övriga
delar av hans anförande och ännu mindre någon överensstämmelse med den
motion, som utskottet åberopar och där det i stället bl. a. heter: »Det tillkommer
alltså den riksdagsmajoritet, som närmast bär ansvaret för beslutet 1925, att sörja
för ett fullföljande av detta beslut i dess anda, vilken är nedrustningens.»
Onsdagen den 10 april e. in.
Nr It».
•''7
Herr Vennerströms anförande är redan berört i vad det angick neutralitetsförsvaret.
Herr Yennerström framhöll även att det icke måtte vara så farligt
med vårt nuvarande försvar, eftersom vi på åtskilliga områden dock åtnjuta
stort anseende. Ja, nog är världen mycket vrång, men så vrång är den väl
inte, att våra vetenskapsmän, såsom Ärrhenius eller Montelius, få mindre erkännande
därför att vårt försvar är klent, eller att en konstnär som Zorn eller
stadshuset här i Stockholm eller andra praktbyggnader väcka mindre intresse
därför att försvaret är klent — så vrång är dock inte världen! Det enda skulle
vara att det möjligtvis hos den utländska allmänheten kan väckas en stilla
undran, hur den nation, som är så rik på dylika skatter i vetenskapliga, konstnärliga
och andra avseenden, kan ha så föga vilja att offra någonting för att
bevara dem oförkränkta. För övrigt är ju 1925 års härordning knappast genomförd
och ännu mindre känd bland den utländska allmänheten — om det
nu kommer an på sådant, då det är fråga om landets anseende — och dessutom
finnas ännu kvar åtskilligt av 1914 års surdeg, nämligen stora tillgångar i
befäl och stora, tillgångar i väl utbildat manskap.
Jag skall tillåta mig att infoga några ord gentemot herr Roséns snarast personliga
anmärkningar emot mig. Herr Rosén, som är gammal tidningsman,
om jag inte misstager mig, kan väl föreställa sig, att den påtalade rubriken
icke förskriver sig från mig, men till yttermera visso skall jag säga kammaren,
att med den tidning, vari denna rubrik förekom, har jag i detta icke haft
vare sig medelbar eller omedelbar beröring.
Vad angår det vitsord, som synes mig av vänstern tillerkännas kostnadsberäkningen
från 1925, torde det vara tillräckligt att erinra, kammaren därom,
huru ofta vi från majoritetens sida fått höra såsom motivering, och tillräcklig
motivering, att det och det beloppet överstiger vad som år 1925 beräknades^,
men att det och det beloppet, som förordas, däremot överensstämmer med 1925
års beräkning.
Vad slutligen angår herr Roséns sista mot mig riktade anmärkning är jag
fortfarande ur stånd att inse, huru osanningar, som kunna uttalas om den ena
eller andra personen, vare sig om herr Rosén eller om mig eller någon annan,
rimligen kunna ha någon som helst betydelse för måttet av Sveriges behövliga
och tillbörliga försvar. Finns det såsom herr Rosén tycks mena, en
tendens hos pacifister att draga dylika slutsatser, visar det en mentalitet
hos pacifisterna, som jag för min del icke skulle varit nog elak att tilltro
dem.
Herr Pauli avböjde med iver anklagelsen för skrämselpolitik från hans
partivänners sida. Det påminner osökt om att förr i världen, då man talade
om försvarsfrågan, var det försvarsvännerna och högern, som brukade beskyllas
för att driva skrämselpolitik. Emellertid är detta omvända förhållande
rätt förklarligt, ty i själva verket är det nog så, att de högst betydligt ökade
fasor som ett nutida krig medför, fasor, som sannerligen voro tillräckligt stora
förut, de leda icke till det resultat, som herr Möller i sitt anförande angav.
Om det gällde att besvara den frågan huruvida krig är önskvärt, skulle det ju inte
finnas någon möjlighet att vara oviss om svaret, men det är inte den frågan
vi ha att avgöra. Om första kammaren skulle, vare sig med uppresning, rösträkning
eller anteckning kunna dekretera att det icke skall bliva några krig
mera, kan jag försäkra kammaren, att jag skulle vara den förste att sälla mig
till majoriteten. Därför är jag också hädanefter, såsom jag hittills varit under
långa och betydelsefulla skeden av mitt liv, synnerligen benägen att eftersträva
ett så betryggande rättstillstånd, som enligt mitt förmenande ensamt utgör en
garanti emot krig, ett rättstillstånd på det internationella området. Jag skall
tillåta mig anföra ett exempel.
Det har här sagts redan i dag, och det torde således icke vara någon ny in -
Om förnyad
utredning
rörande försvarstdeendei.
(Forts.''
» li). 88
Onsdagen den 10 april e. in.
°*J«[mnd diskretion ifrått 111 in sida, alt det anses vara ett myckel spänt och kanske till
rörandejör- ordi med krigshotande förhållande mellan England å ena sidan och Förenta
svarsväsendet. staterna a andra sidan.
(Forts.) Jag skulle kunna, enligt meddelanden ifrån mycket auktoritativt amerikanskt
håll, bekräfta detta, om det vore nödvändigt. Yälan, denna konflikt,
detta krigshot anse åtskilliga i Amerika och åtskilliga också på andra håll
bäst kunna avvärjas genom att stadga en rättsordning, eller genom att återställa
en rättsordning, för samfärdseln på haven, och jag kan icke neka mig
det nöjet att konstatera, att den rättsordning, som på detta sätt skulle återställas.
just är samma rättsordning, för vilken jag under världskriget arbetade
så mycket jag förmådde med mina personliga krafter och med hänsyn till landets
ställning. Men under någon annan förutsättning än ett tryggat internationellt
rättstillstånd kan jag icke acceptera frågeställningen om försvarsväsendets
vara eller icke vara.
Vore nu för övrigt denna frågeställning riktig, vore det verkligen så, att det
åberopade förhållandet skulle leda till att avstå ifrån att försvara sig på
grund av omöjligheten, då skulle denna omöjlighet föreligga icke bara för
Sverige, utan för en stor mängd andra stater — noga räknat för alla stater
utom den allra starkaste, den, som förmår hålla de flesta flygmaskinerna och
den mesta giftgasen. Men vi få här i landet icke tro oss vara så mycket klokare
än alla andra, att vi kunna alldeles lämna utan avseende, att det just
icke finns många, som synas vilja draga den slutsatsen, utan de andra nationerna
draga i stället den slutsatsen, att ju större faran är för ohyggliga faror,
desto mera bör man göra för att förebygga dessa genom försvar.
I sitt första anförande citerade herr Möller med gillande en författares uttryck,
att »herraväldet i luften är avgörande». Om det så är, så frågar jag:
skall man då utan varje försök till motstånd eller bestridande acceptera eu
annans övervälde i luften? Det var just detta, som jag antydde häromdagen,
då jag talade om att en makt, som disponerade flygmaskiner och gas, skulle,
om vi saknade försvarsmedel, kunna påtvinga oss sin vilja utan att ens behöva
använda dessa flygmaskiner och denna gas; bara genom hotet således.
Herr Möller talade, som det tycks, ur egen fatabur, om att dessa krigsmedel
bryta folkets vilja att försvara sig. Är detta en sak, som vi utan vidare
skola finna oss i? Är detta en sak, som vi icke skulle försöka avvärja?
Det har till min förvåning icke kommit fram något — eller åtminstone mycket
litet, såvitt jag kunna höra — om en sak som dock är mycket viktig vid
betraktandet av detta spörsmål, nämligen den att farorna för ett anfall genom
luften eller med gas ökas högst betydligt, om fienden förfogar över en
närbelägen bas. Den mest närbelägna bas, som är tänkbar, utgöres naturligtvis
av vårt eget område, och redan av denna anledning — jag säger uttryckligen
redan — kan ett flygförsvar eller flygväsende givetvis icke ensamt vara
tillräckligt, utan det kommer alltid att erfordras armé och flotta, som utanför
åtskilligt annat, behövs för att hindra fienden att skaffa sig en flygbas på
vårt eget område. Om fienden får göra detta, kan onekligen förödelsen bli hur
stor som helst.
_ På tal om. att man skall förebygga dessa faror genom internationell avrustning
skulle jag vilja framhålla, — vilket jag tror herr Sandler redan gjort —-att en internationell avrustningsöverenskommelse svårligen kan bliva effektiv,
då det är så lätt att förvandla fredliga redskap och fredliga föremål till krigsredskap;
dessutom är en sådan överenskommelse icke så synnerligen hållbar,
ty ännu så länge gäller nog tyvärr i stor utsträckning, att i framtiden internationella
överenskommelser uteslutande eller åtminstone övervägande äro bindande
för den lojale.
Nu vill man kanske hoppas, att kriget för framtiden skall omöjliggöras just
Onsdagen den 10 april e. in.
SO Nr It».
genom de tekniska framstegen, just genom ökningen av krigsredskapens fasaväckande
verkan. Jag hade en vän, avliden sedan flera år tillbaka, vilken torde
vara känd såsom både pacifist och interparlamentariker i hög grad. nämligen
d’Estournelles de Constant. Han hyste eu sådan mening, och just emedan
lian var pacifist, ivrade han därför av hela sin själ för utvecklingen av flygväsendet.
Han utgav hela böcker om flygväsendet, allt i hopp att genom flygväsendet
skulle kriget bliva omöjligt. Jag skall bekänna att även jag hade
verkligen några tankar åt det hållet, men jag fann under världskriget, att jag
hade underskattat människornas motståndskraft. Jag hade haft svårt att tro.
att icke arméerna skulle helt enkelt gå hem, när de började beskjutas icke blott
framifrån, från sidorna och t. o. in. bakifrån, utan även uppifrån, men denna
tämligen obestämda föreställning hos mig var i alla händelser oriktig, och det
visade sig, att den mänskliga motståndskraften var större. Man får erinra sig.
att man på många stadier av människosläktets utveckling har kunnat säga, att
nu har det blivit så fulländade krigsredskap, att nu lönar det sig inte längre
att försöka försvara sig. När den första vilda, stammen uppträdde med pilbågar
emot andra stammar, som icke hade sådana, kunde visserligen dessa
stammar anse, att nu var det hopplöst. På samma sätt var det, när geväret,
kanonerna, spränggranaterna, U-båtarna o. s. v. uppfunnos. För närvarande ser
det verkligen ut som om man kommit till en sådan stegring att det borde kunna
gå att anse krig omöjligt, men detta är dock ovisst, och det är i alla händelser
icke lättare eller riktigare för oss i vårt land än för vem som helst att draga
denna slutsats.
Här talas det om en förutsättningslös utredning. Jag har redan sagt, att
jag icke kan vara med om en förutsättningslös utredning i den meningen, att
det icke skulle förutsättas, att man skulle göra ett försök, vore det också ett
förtvivlat försök, att bevara sin självständighet genom försvar, och jag hörde
av herr Hellberg till min tillfredsställelse, att han tycktes vara av den meningen
-— en mening, som han icke uttryckte så, men som skulle kunna uttryckas
så — att gäller det självständigheten och man icke bar annat att slåss med. så
slåss man med nävar och vedträn och vad man kan hitta på! >
För övrigt vill jag, likaså efter förebild av herr Hellberg, fråga, om det med
talet om förutsättningslös utredning menas, att denna utredning skall vara förutsättningslös
också med avseende på kostnader och med avseende på personliga
bördor. År den icke det. så är den ensidigt förutsättningslös.
Då herr Möller talar om tillvaron av en klyfta gentemot högern, vilket
skulle ha framgått av mitt anförande, kan det icke vara fråga om någon klyfta
emot högern såsom parti, eftersom jag icke kan tala annat än å egna vägnar,
men mellan mig och herr Möller finns det verkligen i denna fråga eu klyfta.
Jag utgår ifrån behovet och vill tillfredsställa behovet så långt möjligt och
rimligt är. Å den andra sidan vill man utgå ifrån en mer eller mindre godtyckligt
fixerad summa, oberoende av, åtminstone relativt oberoende av, bur
det sedan går. Men klyftan är icke så »avgrundsdjup», som lierr Möller sade.
Den tolkning, som han lade in i mina slutord i lördags, var nämligen fullständigt
felaktig. Varken i orden eller i min tanke förekom något om förrädiskt
sinnelag. I slutorden talades det om en framtidsutsikt, en framtidsutsikt, som
jag förklarade, att jag hoppades och trodde icke skulle förverkligas, och jag
kunde således redan därför icke tala om det närvarande. Jag syftade i dessa
ord på många tillfällen i Sveriges historia både under det sista finska kriget
och under tidigare krig, då räddhåga och dylikt gjort sig allt för mycket gällande.
De ordalag, som användes, häntyda icke i någon mån på förrädiskt sinnelag
eller att man skulle ha sålt sig, utan utgjorde endast en omskrivning,
låt vara i tillspetsad form, av populära föreställningar, önskningar och yrkanden,
som otvivelaktigt framställas i god avsikt och i god tro. Sveaborg, som
Om förnyad
utredning
rörande förmirsväsendet.
; Forts, i
Nr 1!».
90
Onsdagen den 10 april e. m.
Om förnyad
utredning
rörande försvar
mäsendet.
(Fort*.)
herr Möller nämnde, kunde och borde jag icke anföra, av den anledningen, att
när man talar om Sveaborg, leder dess namn tanken på förrädiska stämplingar,
ehuru förrädiska stämplingar väl icke bevisligen kunna läggas den beslutande
kommendanten till last, utan andra, vilka i sin tur ledde honom och begagnade
sig av hans svaghet och räddhåga.
Jag kan anföra några ord om kommendanten av en hans samtida, den gamle
Klercker, vilka ord tillika rätt val uttrycka åtminstone något av vad jag hoppas
aldrig mera skall inträffa i Sveriges historia. Klercker säger om kommendanten:
»Hade även många utlåtelser såväl nu som förut angående Sveaborgs
och Finlands försvar, näml. Sverige kunde aldrig behålla Sveaborg och
Finland, om Ryssland förstod betjäna sig av sin överlägsna makt. Yad skall
man tänka om sådant tankesätt? jo, man slutar, att motståndet blir ganska
svagt, där man själv misströstar.» —
Herr talman! I frågans nuvarande läge, och då jag icke kan vara med om
att ge på hand något uppgivande av vårt försvar och vår självständighet, yrkar
jag bifall till utskottets betänkande.
Herr Sandler: I anledning av det sista anförandet, av herr Hammarskjöld,
skall jag bo att få säga, att för min del uppfattade jag icke anförandet i lördags
såsom avseende att rikta någon beskyllning för landsförräderi gentemot dem.
som medverkat till 1925 års riksdagsbeslut, och efter den förklaring, som herr
Hammarskjöld nu avgivit, behöver det väl kanske icke talas mera om den saken.
För övrigt skulle jag gärna önska, för att icke något missförstånd skall
kvarstå angående innebörden av mitt yttrande på en punkt, med anledning av
det referat, som herr Hammarskjöld nyss givit av detsamma, få understryka,
att vad jag sade beträffande en nedrustningskonventions effektivitet var icke,
att en sådan nedrustningskonvention icke kunde bli effektiv, utan jag sade i
stället, att förutsättningen för dess effektivitet är den, att det finns en tillräckligt
stark organiserad makt inom folken och mellan folken för att säkerställa
tillämpningen.
Herr Rosén anförde såsom det egentliga argumentet mot utredning, att år
1925 kände man redan, hur det var med luft- och gaskriget. Han anförde som
bevis därför utdrag ur ett yttrande av herr Arthur Engberg i debatten då. Att
herr Rosén själv ej har känt marken vara allt för säker under sina fötter i det
hänseendet, bevisas ju av att på hans initiativ igångsattes en särskild luftförsvarsutredning.
Nu hänvisas det till denna luftförsvarsutredning från frisinnat
håll, och man menar, att eftersom vi ha den, behöver icke något annat ske. Jag
har tidigare framställt eu undran, hur man egentligen tänker sig att kunna
lösa detta problemet att skaffa luftförsvarsanordningar. Herr Rosén säger, att
det är så enkelt; vi kunna ju ta östra brigaden. Ja, min undran gällde: hur
kan man vänta en rationell lösning på detta, om man ej samtidigt ägnar en
granskning åt både armén och de andra vapenslagen tillsammans med luftförsvaret,
och denna min undran kvarstår allt fortfarande.
Jag tillät mig framställa en fråga till högerns representanter här i kammaren,
därför att i utskottets utlåtande man måste observera som något uppseendeväckande,
att man ej med ett ord velat beröra den av regeringen föranstaltade
utredningen i denna fråga. Jag frågade därför: hur är det? Uppbäras dessa
utredningar av högerns förtroende? Herr Widell gav mig det beskedet, att så
långt lians kännedom sträckte sig, skulle ett sådant förtroende föreligga för
regeringens utredningspolitik. Olyckligtvis hade emellertid dessförinnan hans
excellens statsministern själv på grund av något slags missförstånd i denna punkt
av mitt yttrande givit vad jag skulle vilja kalla ett slags förhandsdementi beträffande
räckvidden av denna allmänna solidaritetsförklaring från högerns sida.
Jag hade, herr statsminister, icke sagt ett enda ord om att det rådde oenighet
Onsdagen den 10 april e. m.
91 Nr 19.
inom högern i denna fråga. Jag hade helt enkelt framställt ett spörsmål till
besvarande. Hans excellens statsministern sade i sitt försvar, att beträffande
denna oenighet inom högern, som var påtalad från min sida, ville hans excellens
visst medge, att det fanns delade meningar inom högern. Ja, det var ju ett
något överraskande resultat av min lilla framstöt, att få denna upplysning
från statsministern om befintligheten av delade meningar beträffande, om jag
förstår det rätt, den nu aktuella frågan om utredningspolitiken. Om det icke
avsåg detta, förstår jag ej riktigt vad överhuvud talet om oenigheten inom
högern hade i denna diskussion att göra.
Hans excellens statsministern tyckte, att vi borde väl, då vi nu hade regeringens
utredningar, låta oss nöja med det. Med det få vi ju reda på en del faktiska
förhållanden. Varför då icke åtnöja oss därmed? Jo, för att tala rakt på
sak och uppriktigt, så undrar jag, om icke statsministern och jag äro rätt överens
därom att man icke har att vänta av en infanteriofficer, att han kommer med
förslag till reduktion av lantarmén, och att vi icke ha att vänta av en kavalleriofficer,
att han kommer med förslag till reduktion av kavalleriet för att skapa
resurser att stärka t. ex. luftförsvaret eller något annat. Det sannolika är väl,
att om man sätter militärer inom olika vapenslag att göra en sådan utredning,
var och en vill ha förbättringar inom sin bransch, och den avvägning, som måste
göras och de reduktioner, som kanske ganska hänsynslöst på vissa punkter måste
göras för att tillgodose andra behov, kunna icke komma till stånd genom att man
sätter fackmilitärer att göra utredningar. Jag är fullt övertygad, att detta
även är statsministerns uppfattning. Det tycker jag framgår av ett par omständigheter.
Jag har haft tillfälle att höra statsministerns anförande även i andra kammaren.
Det har skett en förskjutning i ståndpunkten beträffande denna utredningspolitik,
som jag vill fästa uppmärksamheten på. Kanske kunna vi få någon
ytterligare förklaring till denna förskjutning. Uti det första stadiet meddelade
statsministern i andra kammaren, att utredningens resultat ju skall komma
att föreläggas riksdagen, så att vi icke behöva vara så ängsliga. Där fick
man alltså den föreställningen, att sedan denna fackmässiga utredning gjorts
färdig, skola vi få ett resultat, som skall föreläggas riksdagen. Uti det senare
anförandet hörde jag, att det talades om att sedan materialinsamlingen var gjord,
kunde det bli fråga om att utarbeta vissa riktlinjer, och det var ju icke sagt, att
detta behövde ske genom samma sakkunniga som nu arbeta. I dag i första
kammaren har jag hört statsministern tala om att efter det att dessa utredningar
skett, skall det komma en mer eller mindre parlamentarisk beredning av ärendet.
Då äro vi alltså framme vid en utredningsform, som först och ensamt kan
ge oss någon säkerhet för att det blir en verklig avvägning mellan de olika vapenslagens
krav och önskemål. Och jag frågar: skulle man icke ha vunnit åtskilligt,
om man hade satt i gång hela detta utredningsmaskineri från denna utgångspunkt
från begynnelsen? Kommer det något värdefullt utav denna fackmässiga
utredning, är det i och för sig bra, men herr statsministern torde ganska
väl förstå, varför man ej betraktar denna utredningsmetod med något särskilt
förtroende.
Jag kan i detta sammanhang få yttra mig om eu reflexion, som herr Hammarskjöld
gjorde, då det gällde utnyttjandet av den militära sakkunskapen. Hur
kan det komma sig, frågade herr Hammarskjöld — icke i dag, men i lördags —
att det civila lekmannaförståndet icke bryr sig om de 999 officerarna, men väl
om den tusende, som har en annan mening? Hans stämma blir hörd på ett helt
annat sätt. Hur kommer det sig? — Jo, det kommer sig av den erfarenhet, man
har gjort, att inom detta område — liksom på andra för all del — spelar slentrianen,
eller låt oss kalla det ortodoxin, för att använda ett mindre fult ord. eu
mycket stor roll. Vill man ha belägg för det, skall jag giva bara två. Det ena
Om förnyad
utredning
rörande försi^trei-öse
ndei.
(Forts.
>''r 19.
02
Onsdagen den 10 april e. in.
0m ffayad är ett hemmasvenskt. Det fanns en tid, mina herrar, då lekmannen Fabian
rörande*/ör- Månsson — trots överdrifter — såg klarare än hela raden sjöofficerare angående
svar sväsendet, u-båtsvapnets framtida betydelse. Jag minnes från den försvarsdiskussionen.
{Fort*.) att det berättades från en debatt mellan Fabian Månsson och en sjöofficer, att vid
debattens slut sade sjöofficeren med grämelse i rösten: ja, tänk, att man av sin
tjänst skall vara förhindrad att sätta sig in i denna sak, såsom herr Fabian
Månsson kan göra! Det var eu sjöofficer, som av sin tjänst hade blivit hindrad
att sätta sig in i framtidsperspektiven inom sitt eget vapen.
Jag skall taga ett annat exempel, som hänför sig till världskriget och den italienske
flygchefen, general Douhet, som skapat flygvapnet i Italien. Han berättar,
att när han skulle skriva instruktionen för det italienska flygväsendet,
fick han ej lov att begagna ordet luftwape», därför att de andra vapenslagen
ville ej vara med om att flyget skulle få betraktas såsom ett verkligt vapen vid
sidan av de andra! — Jag tror, att det kan räcka med vara två sådana konkreta
exempel för att förklara, hur det kommer sig, att man gärna, då det gäller
diskussionen i sådana ting, lyssnar till de ganska få kätterska röster, som göra
sig hörda inom fackmannakretsar. För min del tror jag, att utredningsarbetet
på detta som på andra områden mår bäst av en lämplig blandning av fackkunskap
och sunt förnuft.
Hans excellens herr statsministern Lindman: Med anledning av herr Sandlers
nyss hållna anförande vill jag upplysa honom om att det yttrande, som
fälldes beträffande olika meningar inom högern säkerligen — jag är åtminstone
alldeles övertygad om att jag yttrade mig så — hänförde sig till det
tillvägagångssätt och den ordning, i vilken denna utredning tillsatts, liksom
även de av tidningarna gjorda anmärkningarna, att man icke genast i höstas
tillsatte en utredning, såsom denna nu i mars blivt lagd, utan att man först
började med en utredning för att se till vad som kunde åstadkommas inom närmaste
tiden för att föreläggas riksdagen. Åtminstone känner jag icke till någon
annan meningsskiljaktighet i detta fall.
Sedan menade herr Sandler, att det skett en förskjutning i ståndpunkten från
mitt yttrande i andra kammaren till mitt yttrande i första kammaren. På
denna punkt hade jag visserligen icke något manuskript i min hand utan endast
antecknade punkter, därför att det är ganska viktigt, när man yttrar sig
i samma sak i båda kamrarna, att det skall bli lika. Och jag är ganska övertygad
om att anförandena äro mycket lika, därför att jag hade samma anteckningar
till båda. Jag yttrade nämligen i andra kammaren och även här i första
kammaren, att riksdagen ej behövde vara orolig för att icke detta ärende
skall komma till riksdagen. Det. måste ju komma till riksdagen förr eller
senare, om det skall bli något av det. Därför måste eu parlamentarisk utredning
förr eller senare komma till stånd. Om den blir mer eller mindre parlamentarisk,
kan jag ej yttra mig om i detta ögonblick. Det ur icke sagt, att
jag kommer att ha något att göra med den, när den tillsättes, men att en parlamentarisk
beredning i någon form måste åstadkommas, är ganska givet. För
resten är det ju bra, säger herr Sandler, om det blir något av den militära
utredningen. Jag menar, att det väl icke är något ont i att göra en militär utredning
sadan som den nu anbefallda. Varför skall man överhuvud alltid,
säga, att på det militära området duger sakkunskapen ingenting till, men på
andra områden — jag vänder mig nu icke till herr Sandler, utan yttrar mig
helt i allmänhet — när man åstadkommer utredningar, försöker man leta fram
det allra mest sakkunniga och kompetenta folk, man överhuvud kan få fram?
Men om det är fråga om att göra en utredning på det militära området, då duger
icke sakkunskapen till något. Här är det ändå ej fråga om att göra annat
än en utredning, som sedermera, om den skall leda till något, kommer att re
-
Onsdagen den 10 april e. in.
93 Nr 19.
sultera i alt riksdagen får avgöra sakens vidare öde. Men om det är fråga
om uttalanden av en sjöofficer, en inconnu, om vilken man inte ens vet vad han
sagt vid det enstaka tillfället, då kan man taga upp och fästa ganska stort
avseende därvid. Eller om en enskild italiensk officer sagt, att där fick man
icke kalla luftvapnet så eller så •— ja, vad har allt sådant med detta att göra?
Jag har ingen aning om det fanns motiv för en dylik sak eller icke. Sådant
kan man stå och åberopa, men om en regering tillsätter en av verkligt dugliga
ocl} framstående män sammansatt beredning för att utreda försvarsfrågan, ja,
då duger det icke!
Herr Möller: Jag har icke begärt ordet för att fortsätta debatten, utan
endast för att förändra det yrkande, jag på förmiddagen gjorde om bifall till
herr Nilssons i Malmö reservation. Jag skall tillåta mig hemställa, att yrkandet
får den lydelsen, att i klämmen av reservationen före ordet »prövning» insättas
orden »allsidig och förutsättningslös», så att slutraderna komma att bli:
»må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att spörsmålet om ändamålsenligheten
av vårt lands försvarsväsende upptages till förnyad, allsidig och förutsättningslös
prövning».
Jag gör detta, därför att denna karakteristik av utredningen har spelat eu
ganska stor roll i debatten, och jag tycker därför, att det vore nyttigt, om dessa
bägge adjektiv kom me in även i klämmen.
Herr Pauli: Jag har begärt ordet för att ändra mitt förut framställda yrkande
i enlighet med det nu senast av herr Möller gjorda yrkandet.
Medan jag har ordet, vill jag dock i all korthet säga ett par ord beträffande
de upplysningar, som hem Testrup nyss gav oss. Det var, som redan sagts,
ett mycket sympatiskt och sakkunnigt anförande, sympatiskt framför allt därigenom,
att det ej lade an på någon sorts tendentiöst lugnande av de hos allmänheten
väckta farhågorna. Man får ju tvärtom säga, att vad herr Testmp
upplyste om, icke i allo var ägnat att åstadkomma känslor av lugn och tillförsikt.
Han upplyste t. ex., att resurserna icke gärna kunna räcka till för effektivt
luftförsvar annat än på de allra viktigaste orterna, och att man på övriga
platser får reda sig, så gott man kan, med det lokala flyget.
Men han sade dessutom, att de moderna gasmaskerna skydda mot alla kända
gaser, och det menade han var ett lugnande moment. Jag kan då icke underlåta
att framhålla, att, såvitt jag förstår, har man ännu icke i något land gått
in för att sådana verkligt moderna och effektiva gasmasker, som innehålla alla
de filter, som behövas mot alla kända giftgaser, skola tillverkas och levereras
med hänsyn till hela den i fara ställda befolkningen. Det visar t. ex. -Tillverkningen
i Amerika, där man bara gör sådana gasmasker för krigsbruk.
Och vilja vi ha belägg för den saken i Sverige, kunna vi vända oss till den
nyligen publicerade broschyr, som styrelsen för Röda korset låtit utarbeta genom
en kommission, där flera framstående militärer sitta. Det står där: »Då
det icke torde bliva möjligt att anskaffa gasmasker till hela befolkningen inom
särskilt hotade områden, måste man för den stora massan nöja sig med andningsskydd,
vilka (med bruksanvisning) för ett billigt pris skola kunna inköpas
på apoteken och i sjukvårdsaffärerna.» Redan detta låter föga förtroendeingivande.
. Men därtill är fogad en not, sa lydande: »En lämplig konstruktion
av andningsskydd är ännu icke utarbetad, men då så har skett, kommer
meddelande härom att lämnas, ävensom om den anstalt eller fabrik, varifrån
de kunna rekvireras.»
Man maste säga, att skola riktlinjerna för den civila befolkningens förseende
med gasskydd läggas på detta ganska lättvindiga sätt, så finns det ännu
Om förnyad
utredning
rörande försvar
sväsendet.
(Fort».''
Nr 19.
94
Onsdagen den 10 april e. in.
Om förnyad
utredning
rörande förevar
sväsendet.
(Ports.)
större skäl för den oro, som nu ger sig tillkänna på många håll i vår land, än
man förut har tänkt sig.
Herr Rosén: Herr Möller ställde en direkt fråga till mig, huruvida jag
ansåg, att allt var så väl avvägt, att ingen justering inom försvarsorganisationen
behövdes. På sätt och vis har herr Sandler svarat på frågan. Jag kan
därför nöja mig med att hänvisa herr Möller till sista stycket av herr Carlssons
i Gävle reservation.
Till herr Sandler vill jag säga, att frågan om gas- och luftkriget diskuterades
mycket ingående i försvarsutskottet både 1924 och 1925, och att den
socialdemokratiska regeringen icke var alldeles obekant med faran från luften,
framgår av att det var på dess förslag som dels flygvapnet, dels luftvärnsartilleriregementet
uppsattes, varförutom vi fingo åtskilliga andra försvarsanordningar
både vid flottan och på andra håll för samma ändamål.
Jag begärde egentligen ordet med anledning av herr Hammarskjölds uttalande.
Herr Hammarskjöld kunde icke förstå, hur det kunde vara möjligt att
skada försvaret genom spridandet av sådana upplysningar, varom jag talat,
som pressen ofta kommer med och som ibland förekomma också i kamrarna.
Jo, människorna resonera på ungefär följande sätt: Vår försvarsorganisation
har beslutats av representanterna för folkets flertal. Denna kostar 133 miljoner
för närvarande och dessutom har folket en hel del personliga bördor att
bära. Då det alltjämt talas om, att denna organisation är värdelös, kan det
väl inte vara någon mening i att behålla denna värdelösa organisation, som kostar
så mycket. Så resonerar man, och jag vågar försäkra, att ju längre man
på den sidan håller på med sin agitation mot den »värdelösa» eller mindre värdefulla
försvarsorganisationen, dess flera bli de, som omfatta den mening jag
nyss talade om.
Beträffande statsministerns yttrande i utredningsfrågan vill jag nämna, att
det var nog en annan ordning för utredningen i denna fråga, som förutsattes
några dagar innan excellensen Lindman bildade regering.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag anhåller att få taga tillbaka det yr
kande,
jag tidigare framlagt i debatten, och instämma med det som gjorts av
herr Möller.
Herr talmannen, som nu infunnit sig och övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade: Under överläggningen har herr Winberg framställt
följande yrkande, nämligen att riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer
om utredning och framläggande för nästa års riksdag av en plan för det nuvarande
militärväsendets fullständiga avveckling inom loppet av högst tre
år, räknat från den 1 januari 1930, ävensom förslag till stärkandet av fredsgarantierna
genom avslutande av bindande fredskonventioner.
Då yrkandet går utanför ramen av de föreliggande motionerna, finner jag
mig förhindrad att framställa proposition på detta yrkande.
Sedan överläggningen härefter förklarats slutad, yttrade herr talmannen,
att av de därunder gjorda yrkandena kvarstode följande:
1) att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2) , av herr Möller, att den av herr Nilsson i Malmö in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen skulle godkännas med den ändring i klämmen, att näst före
ordet »prövning» tillädes orden »allsidig och förutsättningslös»;
3) , av herr Fehr, l:o) att då — utom det att svårigheter uppenbarligen mötte
att vinna överensstämmelse mellan den år 1925 antagna planen för försvaret
och de därför beräknade kostnaderna — utvecklingen å det försvarstekniska
Onsdagen den 10 april e. m.
Sr 19.
95
området i allt fall syntes böra föranleda till revision av de grunder, som gällde
för 1925 års plan, riksdagen skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om lämpligaste ordning för vårt lands försvarsväsen måtte
upptagas till förnyad och allsidig utredning och prövning, 2:o) samt att herrar
Möllers och P. A. Hanssons motioner, i vad de avsåge frågan om ny försvarsutredning,
ävensom herrar Sandbergs och Wikströms motion skulle anses besvarade
genom vad förut under 1 :o) hemställts; samt
4), av herr Lindhagen, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om
en snar förnyad omprövning om hela vårt militärväsendes ändamålsenlighet,
varvid frågan om vårt lands avrustning jämväl borde förutsättningslöst prövas.
Därjämte hade beträffande utskottets motivering framställts olika yrkanden,
till vilka herr talmannen ville återkomma efteråt, om anledning därtill gåves.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt de under 1)—4) här
ovan upptagna yrkandena och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Herr Möller begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det. av honom framställda yrkandet uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, godkännes den av herr Nilsson i Malmö in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen med det av herr Möller under överläggningen föreslagna
tillägget.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Möller begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 75;
Nej — 50.
Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets motivering skulle godkännas, dels att den motivering skulle godkännas,
som förordats i herr Carlssons i Gävle m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation,
dels ock att kammaren skulle godkänna den motivering, som påyrkats
i den av herr Nilsson i Gränebo och herr Olsson i Kullenbergstorp vid utlåtandet
anförda reservationen.
Därefter gjordes propositioner i enlighet med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets motivering vara med övervägande
ja besvarad.
Om förnyad
utredning
rarande försvarsväsendet.
(Forts.)
Nr 1!».
9(3
Onsdagen den 10 april e. in.
Om förbättrade
levnadsförhållanden
för butiksbiträden
ro. fl.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden; samt
nr 23, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden.
Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
i anledning av väckt motion, I: 205, om butiksbiträdenas, kontorsfolkets, den
extra personalens i verken samt rikstelefonisternas levnadsförhållanden.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 205, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen — till mildrande
av livets hänsynslösheter även mot nedannämnda yrkesgrupper —- ville
begära, att Kungl. Maj:t måtte:
1) vidtaga åtgärder, såvitt möjligt, för förbättrande av butiksbiträdens levnadsförhållanden
;
2) vidtaga åtgärder, såvitt möjligt, för förbättrande av kontorsfolkets levnadsförhållanden
;
3) förskona ämbetsverkens extra personal från brutal framfärd av Geddesy
van;
4) tillse, att allmänhetens betungande med gratisinställning av sina telefonsamtal
enligt det i och för sig omtvistliga automatsystemet måtte varda inställt
åtminstone till dess de telefonister, som därigenom bleve brödlösa, först
tillförsäkrats tillräcklig utkomst på annat sätt, ävensom i övrigt överväga förbättringar
i telefonisternas levnadsförhållanden.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen nr 205 icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.
Herr Lindhagen: Efter den tröttande debatt, som kammaren nu haft, måste
man ju säga, att de här ifrågavarande medborgargruppernas levnadsförhållanden
komma upp till behandling vid en mycket ogynnsam tidpunkt. Saken
är ju i alla fall avgjord på förhand, så att det lönar sig inte så mycket att säga
någonting om själva saken. Emellertid har den sin stora betydelse, och jag
måste därför yttra några ord.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att motionen inte har valt den tidsenliga
klämmen att fråga, huruvida, på vad sätt och i vilken omfattning de här ifrågavarande
yrkesgrupperna hava rätt att leva, utan motionen har valt det uttrycket,
att man begär, att åtgärder vidtagas för att förskona dem; för någonting
och att det skall tillses någonting för dem. I motiveringen har slutligen vördsamt
undanbetts, att frågorna utredas genom statistiska bearbetningar under
en generation.
Emellertid är det ju, och det medges villigt, i vår tid mycket svårt att vidtaga
några åtgärder. Men det är — och det är en huvudsak i motionen — inte svårt
att inse, att det nuvarande systemet inte duger. Det är den saken, som motionären
har velat betona. Det är nämligen tre huvudpunkter i motionen, som
utskottet har förbigått med tystnad, men som äro motionens kärnpunkt.
Den ena huvudpunkten är, att någon rättvisa finnes ännu icke, trots många
Onsdagen den 10 april e. in.
97
Nr 19.
bemödanden. Individen får reda sig så gott han kan. Håller han sig uppe, Om förbättrade
är det bra; sjunker han, frågar ingen efter det. Uvmds
Den
andra huvudpunkten betonar, att det är verkligen behövligt begynna
med påminnelsen därom, att alla »platser» på olika arbetsområden icke äro till bäräden ''m. it.
för sig själva allenast. De äro också till för individernas försörjning. Man (Forts.)
måste till och med säga, att platserna mera äro till för individerna än tvärt om.
Rätten till arbete och försörjningsmöjligheter är uppenbarligen ett fundamentalt
krav för en samhällsordning, som ej vill vara byggd på oordning.
Den tredje huvudpunkten utmynnar i en erinran därom att man förr trodde,
att de tekniska uppfinningarna skulle öka arbetstillfällena. Det gjorde de
också till en början, men nu komma de så störtsjövis, att de minska utkomstmöjligheterna
mångenstädes. Detta är i vår tid mera än i äldre tider ägnat att
väcka verkliga bekymmer.
Jag går nu till de olika yrkesgrupper, som det här gäller. Det är då först
butiksbiträdena. Om dem har utskottet gjort en samvetsgrann, koncentrerad
sammanfattning rörande vad som kan sägas hava gjorts för dem. Utskottet
fäster sig då särskilt vid tidsbestämmelser för handelsbods öppethållande och
stängning. Vidare har utskottet haft tillfälle att åberopa en statistik, som pågått
under åren 1920 till 1925. Ur denna statisik har utskottet anfört uppgifter
rörande tiden för arbetets början i genomsnitt, rasternas hängd i genomsnitt,
nettoarbetstid per vecka i genomsnitt och semester i genomsnitt ävensom
i fråga om löneförhållandenas genomsnittliga beräkningar i tre särskilda punkter.
Resultatet sammanfattar utskottet i sitt utlåtande sålunda: »Av den nu
lämnade redogörelsen framgår, att en omfattande undersökning verkställts
rörande butiksbiträdenas arbets- och löneförhållanden och att denna undersöknings
resultat icke lämna stöd åt den generaliserade framställning av sagda
förhållanden, som givits i motionen.» Jag vill fästa uppmärksamheten på att
motionen icke lämnar någon »generaliserande framställning». Den talar tvärtom
om de dåliga löneförhållandena »mångenstädes», det betonas, att förhållandena
givetvis äro olika och att man även är offer för konjunkturerna. Det är
således icke någon generaliserande framställning i motionen. Man kan ju inte
heller fordra, att de, som leva under utskottets genomsnitt, skola leva på detta
genomsnitt. Här är fråga om dem, som ha det dåligt, och icke om dem, som
ha det bra eller skapligt. Det förhåller sig således här på samma sätt som
när vi. behandlade den sociala jordfrågan. Då erinrades också, att åtskilligt
var gjort och åtskilliga hade fått någonting. Men motionerna voro inte
väckta för dem, som fått någonting, utan för dem, som inte fått någonting och
som inte hade det bra; på samma sätt är det också här.
Utskottet fortsätter så på följande sätt: »Redogörelsen visar också, att staten
icke ställt butiksbiträdena utanför sin sociala omvårdnad och att en viss
arbetstidslag finnes jämväl för butikspersonalen i och genom butiksstängniugslagen.
Då med hänsyn till nu nämnda förhållanden det icke torde vara möjligt
att vidtaga omedelbart statliga åtgärder för förbättringar av butiksbiträdenas
levnadsförhållanden, även om dessa i vissa fall kunde vara i behov av att
förbättras, finner sig utskottet böra avstyrka motionens hemställan i denna
del.»
Ungefär samma tankegång genomgår utskottets yttrande angående de andra
grupperna, till vilka jag senare skall återkomma. I fråga om denna allmänna
anmärkning vill jag framhålla, att utskottet i förevarande fall inte funnit
någon annan utväg än att gå i konkurs. Här har en räkning på ouppfyllda förpliktelser
presenterats samhället, och utskottet svarar: »Det finns inga till
gångar
att betala med. Omöjligheter, som ej kunna övervinnas, ligga i vägen,
och statsekonomiska skäl resa sig emot varje förverkligande.» Så är det utan
tvivel, men det är ett oriktigt system, och det är systemet man skall börja
Första kammarens protokoll 1929. Nr 19. 7
Nr 19. 98
Onsdagen den 10 april e. in.
Om förbättrade ställa på de anklagades bänk genom att åtminstone betona denna sak och inte
sJg, sig till ro med saken. Det är detta, som är motionens uppgift.
för butiks- Så ha vi kontorsfolkets levnadsförhållanden. Beträffande detta säger utbiträden
m. fl. skottet, att utredning har gjorts om problemet, och vad som har kunnat göras
(Forts.) har gjorts, varefter utskottet slutar med det uttalandet, att i frågans nuvarande
läge finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärens hemställan om vidtagande
av åtgärder för förbättrande av kontorsfolkets levnadsförhållanden.
Ja, det är samma konkurs och kapitulation som i det föregående fallet. Men
motionen talar icke, herr Boos, om »frågans nuvarande läge» utan om »folkets
nuvarande läge», och det är en helt annan sak. Det är kanske riktigt, att man
säger, att ingenting kan göras »i systemets nuvarande läge», men folkets nuvarande
läge är lika förtvivlat för det.
Härefter ha vi Geddesyxan i ämbetsverken. Jag har ju tillhört åtskilliga
ämbetsverk. I denna del har motionären yrkat, att ämbetsverkens
extra personal måtte förskonas från brutal framfärd av Geddesyxan. Här
säger nu utskottet, att »några exempel på sådan brutal framfärd, som skulle
kunna motivera en riksdagens hemställan till Kungl. Maj:t, hava emellertid
icke i motionen angivits». All framfart av Geddesyxan är dock brutal med få
undantag, och det vet hela världen. Jag har förresten i stadsfullmäktige motionerat
ett par tre gånger för att få rättelse för tre individer, som Geddesyxan
avskaffade efter mångårig tjänstgöring därför, att man plötsligt ansåg, att de
inte behövdes vidare, och så är det över allt. Jag har fått besök från departementen
och andra verk, därvid bekymmer framförts om Geddesyxans brutala
framfart. Geddesyxan är till för att vara brutal — alltså är det ingenting
att anmärka mot att den fullgör sina instruktioner. Detta är också, menar
jag, ett bevis på, hur »platserna» anses icke vara till för individerna. Staten
har vissa platser, och de enskilda ha vissa platser till förfogande, och de besätta
dem med den ene eller den andre eller avskeda den ene eller den andre,
hur det faller dem in. Men platserna äro till för att försörja folket, och när
det inte finnes tilräckligt med platser, skall det anskaffas platser, och där de
äro besatta, skall folket bibehållas vid platserna. Någon annan rimlig ordning
kan man inte tänka sig, och den bör således också eftersträvas.
Utskottet talar även om »de från statsekonomisk synpunkt nödiga indragningarna».
Ja, där ha vi det. Staten är precis i samma olyckliga predikament
som den enskilde arbetsgivaren. Den får se på den statsekonomiska synpunkten,
och individerna offras. Sådant är systemet. Nu medger emellertid utskottet,
att man måste uttala farhågor för att den tid en del statstjänstemän
få stanna i extraställning tenderar till att ökas på grund av Geddesyxan. ^ Jo,
det skall Gud veta! Systemet är nu inställt på att i möjligaste mån bibehålla,
att man skall vara extra i stället för ordinarie. På sin tid var det ett demokratiskt
krav, att tjänstemännen gjordes till ordinarie. En domare ansågs överhuvud
taget inte böra få sitta på sin plats, utan att vara ordinarie. Men det nyaste
processreformförslaget är lagt på att domare skola i stor utsträckning vara
extra ordinarie och dessutom militariseras. så att de kunna flyttas från den
ena garnisonsorten till den andra utan varaktig stad för sig och sin familj.
Så säger utskottet om detta medgivna missförhållande: »Utskottet är emel
lertid
förvissat om att, därest missförhållanden på detta område föreligga, dessa
icke komma att undandragas Kungl. Maj ds prövning.» Jo, det är just vad
de göra, och komma de till Kungl. Maj ds prövning, kan Kungl. Maj d inte
göra något åt det, utan svarar precis som utskottet. Detta är alltså, att ge
stenar i stället för bröd. Men vad skall det stackars utskottet göra i denna
snöda värld?
Sedan ha vi telefonisternas utmönstring genom den nya automattelefonen.
Det är verkligen en högst intressant samhällsföreteelse. Sedan denna motion
Onsdagen den 10 april e. in.
99 Nr 19.
blivit väckt, har jag sett, att frågan även gjorts till föremål för en interpellation
i andra kammaren, och det var då för väl det. Ty så länge vi inte enligt
herr Roos’ önskan fått de tillfälliga utskotten avskaffade — ett gammalt elände,
som står kvar från äldre tider — beror det på en slump, om en mängd
stora och grundläggande frågor komma under bägge kamrarnas prövning. Det
nu föreliggande ärendet kommer naturligtvis inte längre än till denna kammare,
och då är det väl, att åtminstone en av dessa frågor också kommit under
andra kammarens prövning, låt vara genom en interpellation, vilket kanske för
övrigt är ännu mera effektivt, ty då får man genast höra vad vederbörande
statsråd har för åsikt om saken.
I detta avseende ha vi nu två frågor. Den ena är frågan om automattelefonens
förträfflighet. Jag får verkligen säga, att det är en ganska snöd spekulation
av statsverket att låta oss allesammans sitta och peta och komma ihåg
i huvudet alla möjliga siffror och gratis ställa in våra samtal för att staten
skall slippa betala den personliga arbetskraft, som förut ställde in våra samtal
åt oss. Om man skulle lägga tillsammans all den tid, vi få använda med allt
det där petet, och räkna ut, hur många förlorade arbetstimmar och ökad hjärnansträngning
det där betyder för svenska folket, undrar jag, om inte vårt befriande
från detta petande skulle fullt uppväga vad staten får utgiva för telefonisterna.
Men sådana uträkningar ingå icke i den utredningen.
Man har heller icke undersökt automattelefonens inverkan på våra hörselorgan.
^ Det är ett välsignat pipande och tjutande hela tiden, i stället för att man
nu far höra en vänlig kvinnoröst svara »hallå». Jag har fått någon värk i mitt
vänstra öra, sedan vi fått den nya apparaten i rådhuset, och det skulle man
egentligen skriva räkning på till telegrafstyrelsen.
En mekanisk apparat blir alltid en mekanisk apparat, och den levande arbetskraften
är dock i alla fall den bästa arbetskraften. Det är förresten ganska
svårt för de menige att hålla reda på alla dessa siffror. För de olika
stadsdelarna skall man ock lägga till olika nummer, och det kan mången vanlig
människa åtminstone icke i förstone lära sig, utan man får använda biträden.
Här skall nu utmönstras 700 telefonister. Tänk, så synd om de där människorna!
De få vara där i tio år, och i vår tid kunna de sedan icke skaffa sig
något annat arbete annat än händelsevis här och där. Man ger dem en hacka.
Några få till och med 1,500 kronor; det är det allra högsta, och därför ståtar
man med det här i utlåtandet, men man kan lika gärna tala om minimum, så
att man får se det också. Detta är ju inte någon ersättning för ett förlorat
livsuppehälle. Man säger: de ha vetat detta förut och ha kunnat inrätta sig
därefter. Men människorna ha så svårt att försörja sig, och det är så ont om
platser, att man tar på Guds försyn, vad man kan få, och när en sådan arbetsslav,
såsom det säges, tjänat ut sig i telefon verket under en fem eller tio
år och dessutom förklaras sedan i regel böra vara obrukbar vidare på grund
av det slitande arbetet, säger vederbörande: »var så god och sök er en annan
plats». En annan plats, herr talman, var finns den? Ingenstädes. Härom dagen
kom en gråtande moder upp till mig i rådhuset och sade: »Jag har en
trettioårig dotter, som blivit avskedad efter att ha tjänstgjort i tio år. Hon
har alltid varit frisk och har de bästa betyg, men i alla fall är hon nu avskedad.
» Hon har försökt på alla sätt att skaffa plats. Men intet finnes och i
varje fall svaras: jaså, ni är trettio år; då duger ni inte längre. »Och vet
borgmästaren», sade modern, »flickan sade mig i går: nu, mor, tror jag, att
jag måste göra någonting orätt.»
.. -&r det staten värdigt att behandla den levande arbetskraften på det sättet?
År det någon rim och reson att göra så? Det är ju klart, att man inte får begära
för mycket av telegrafstyrelsen och att den inte är allsmäktig här i landet.
Den far rätta sig efter riksdagens och statsekonomiens förhållanden, men
Om förbättrade
levnadsförhållanden
för butiksbiträden
m. fl.
(Forts.)
Nr 19. 100
Onsdagen den 10 april e. in.
Om förbättrade statsmakterna skulle väl ge ämbetsverket stöd för den uppfattningen, att det
,lV%adsj inte får gå till på detta sätt. Om det nu finns ett ämbetsverk med så utslit%r''butiks*
k111^ tjänstgöring, att de anställda i varje händelse efter tio år bli odugliga
biträden m. fl. och därefter avskedas, skall ett sådant ämbetsverk pensionera individerna och
(Forts.) bära omkostnaderna för en dylik slitande tjänstgöring. Om man låter en person
slita ut sig under tio års tjänstgöring, skall han sedan ha pension under sin
återstående livstid. Det är det enda riktiga, det må kosta vad som helst.
Utskottet vet inte, vad det skall göra, men det säger så här: »Gratifikationerna
kunde i vissa fall uppgå till 1,500 kronor. Planen för avvecklingen har
varit personalen delgiven i två år, under vilken tid den kunnat söka sig annan
anställning. Utskottet kan icke finna annat än att avvecklingen planlagts under
så mjuka och humana former, som med hänsyn till effektiviteten i reformen
och statligt ekonomiska skäl varit möjligt.» Där se ni hänsynslösheten,
brutaliteten, mekanismen, våldet, föraktet för människan. Utskottet uttrycker
sig rätt förstås, ty det är på det sättet, och man har gjort vad man kan. Utskottet
vet inte, vad det skall göra, och därför skriver det snällt och beskedligt
på detta sätt. Men därför att systemet är så alldeles på tok, måste utskottet
avstyrka bifall till motionen. Vi leva ännu under ett system, där individen
får reda sig så gott han kan. Håller han sig uppe, är det bra; sjunker han,
frågar ingen efter det. Vi kunna förstå, hur långt vi ha kvar till en verklig
civilisation och att vi ännu befinna oss på samma ståndpunkt som vilddjuret
i djungeln.
När man nu består sig med partier och allt det krångel, utgifter och bråk
för övrigt, som det för med sig, tycker man, att partierna kunde åtminstone
komma med några olika sätt att uttrycka sig i denna stora fråga. Men de
äro eniga, alltid eniga över motiven; det hör också till den parlamentariska
krisen.
Jag tycker, att högern i utskottet skulle säga: »Förslaget är naturligtvis
ulldeles oriktigt. Det) går till så här, men sådant är livet, och det kan aldrig
bli annorlunda. Det kan inte hjälpas. Livet kommer alltid att vara en kamp
för tillvaron, och då måste individen ofta gå under. Alltså avstyrkes motionen.
» Bondeförbundet borde uttala sig ungefär så här: »Vi ha ett specialprogram
för att tillgodose våra försummade intressen. Vi kunna inte befatta
oss med denna fråga, som faller utanför vårt program, och därför avstyrka
vi motionen.» — Liberalerna skulle säga: »Full frihet i handel och vandel är
*tt gammalt liberalt krav om de olika intressena skola harmoniera. Om de
inte göra det ibland, kan det inte hjälpas. Det finns ingen annan regel, och
därför avstyrka vi motionen.» -— De frisinnade — det vete fåglarna, vad de
skulle säga! Men de borde väl säga: »På de av högern och de liberala anförda
skälen anse vi oss tyvärr böra . . .» Sedan komma socialdemokraterna.
Det är just de som opponera mot det nuvarande systemet. De vilja ha en
ii5r produktionsordning. De ha liksom kommunisterna kommit underfund med
att det icke går att sköta statsmakten med bara byråkrati utan människornas
sinnesförändring, ty på det sättet går det också i stöpet, utan det måste bli
något annat. Men då borde socialdemokraterna i utskottet åtminstone riva
sina hår och skriva till Kungl. Maj:t: »Ve oss! Var god och hjälp dessa
olyckliga människor!» Detta endast som en opinionsyttring. Jag menar nu
inte, att man skulle begagna de barnsliga uttryck jag här använder, men i sak
skulle jag yttrat mig på det sättet.
På dylikt sätt finge man en kör av röster, som kunde bidraga till att skapa
en opinion, om frågan komme igen, och man kunde diskutera, hur vi skola
få ett riktigt samhälle. —- Tänk, om vi skulle införa kristendomen! Det har
Ju högern bundit sig för och gått ut att strida för i valrörelsen, och det borde
;allesammans kunna vara med om. Socialdemokratien är bara ett försök att
Onsdagen den 10 april e. in.
101 »i- 19.
förverkliga kristendomen. Om vi skulle taga upp detta i programmet? Då
kunna vi kanske lättare, åstadkomma någonting. förhållanden
I en sådan här fråga, då utskottet självt säger, att tillståndet är dåligt, för butikssom
det är, men att man av statsekonomiska skäl o. s. v. inte kan göra något biträden m. fl.
åt saken, tycker jag däremot, att riksdagen skulle kunna bestå sig med att (forts.)
bifalla motionen, som hemställer, »att riksdagen — till mildrande av livets
hänsynslösheter även mot nedannämnda yrkesgrupper — ville begära, att
Kungl. Maj :t måtte» — och därefter följa så de olika punkterna. Genom en
sådan opinionsyttring föras i alla fall frågorna ett tuppfjät framåt i stället
för att begravas i den samhälleliga ökensanden genom den hjälplöshet, som utskottet
begripligtvis har nödgats ålägga sig.
Jag yrkar således, herr talman, såsom en opinionsyttring, det enda, som i
denna stund kan göras för det stackars folket här, att kammaren ville bifalla
motionen.
Herr Koos: Herr talman! Jag skall tillåta mig att börja med den sista
punkten, som handlar om telefonisterna.
Utskottet har anfört några utdrag av skrivelser, som telegrafstyrelsen avlåtit.
Sedan utskottet haft frågan under behandling, har ytterligare en skrivelse
i ämnet från telegrafstyrelsen kommit mig tillhanda. Jag hade tänkt
läsa upp några stycken därur, men då tiden är långt framskriden och åhörarna
äro få samt då jag förmodar, att vad telegrafstyrelsen där anfört möjligen kommer
fram i andra kammaren, då, som den ärade motionären nyss upplyste, en
interpellation där blivit framställd i denna sak, skall jag inskränka mig till
att endast citera de allra sista orden i telegrafstyrelsens skrivelse. Den säger:
»Styrelsen vågar tryggt påstå, att från telegrafverkets sida ingen möjlighet
lämnats oförsökt, då det gällt att bereda den här omhandlade avgångspliktiga
personalen annan anställning inom eller utom verket. Styrelsen kommer alltjämt
att noggrant undersöka och tillvarataga varje möjlighet i sådant avseende
som yppar sig.»
Jag vill tillägga, att jag hört muntligen från telegrafhåll uppgivas, att då
en avskedad telefonist icke kunnat erhålla anställning annorstädes, ha de sagt
åt henne: »Ni kan komma tillbaka om en månad, så skola vi göra förnyade
försök.»
Från dessa telefonister skall jag övergå till de affärsanställda, butiksbiträden
och kontorspersonal. Utskottet har talat om butikstängningslagen och
om den av socialstyrelsen verkställda undersökningen rörande arbetstids- och
löneförhållanden m. m. för dessa. Det framgår ju av socialstyrelsens undersökning,
att arbetstiden har varit i genomsnitt per dag för manlig butikspersonal
närmare 9 timmar, för kvinnlig butikspersonal 8 timmar 34 minuter, för
manlig kontorspersonal 7 timmar 10 minuter och för kvinnlig kontorspersonal
6 timmar 53 minuter. Nu får man måhända icke döma efter dessa siffror, ty
som motionären nyss riktigt anmärkte, är det många, som ha längre eller kortare
arbetstid än medeltalet. Men om man finge döma efter dessa medeltal,
skulle förhållandena beträffande de affärsanställdas arbetstid icke vara alltför
ogynnsamma. Det finnes givetvis undantag, särskilt i mindre affärer,
men som motionären säger: »Bakom de dåliga villkoren står ofta den lilla
butiksägarens kamp emot de stora varuhusen och andra tidsförhållanden.»
Detta utesluter ju icke, att åtgärder i den av motionären antydda riktningen
kunna vidtagas, men då, frågan om de affärsanställdas arbetstid skall behandlas
vid den internationella arbetskonferensens stundande sammanträde i nästkommande
maj månad, synes det icke finnas någon anledning att nu begära någon
ny utredning eller att hemställa om åtgärder för förbättrande av förhållandena
i detta hänseende.
Nr 19.
102
Onsdagen den 10 april e. m.
°"1lemM5T**6 Vad beträffar hjälp till arbete åt arbetslös personal samt dylik personals
förhållanden pensionering och semester, har ju icke motionären just nu yttrat sig därom,
för butilce- och jag inskränker mig därför till att åberopa, vad utskottet i sitt betänkande
biträden ra. fl. anför.
(Forts.) Jag till slut, då jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess olika
punkter, på samma gång säga, att utskottet uppskattar motionärens varma nitälskan
och intresse för de mindre lyckligt lottade, som tagit sig uttryck nu
liksom vid föregående tillfällen, men vi ha dock icke med den utredning, som
nu föreligger, kunnat komma till annat resultat än att vi måste yrka avslag
på motionen.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.
Ang. Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, i anledning av
anslutning till Kungl. Maj :ts proposition angående anslutning till en av Nationernas förbunds
rörande^int^ församling under dess nionde ordinarie möte i Geneve i september 1928 till anr°radkmeUa
tagande förordad generalakt med bestämmelser om förlikning, skiljedom och
tvisters rättsligt avgörande av internationella tvister.
Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna hänvisat en
av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 108, däri Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
den 15 februari 1929 samt med överlämnande av texten till en av
Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie möte i Geneve i
september 1928 till antagande förordad generalakt med bestämmelser om förlikning,
skiljedom och rättsligt avgörande av internationella tvister, äskat
riksdagens samtycke till Sveriges anslutning till de i generalakten ingående bestämmelserna
angående förlikning och rättsligt avgörande (aktens kap. I och
II) samt de i aktens kap. IV upptagna allmänna bestämmelserna rörande dessa
förfaranden.
Utskottet, som vid granskning av förevarande generalakt ej funnit anledning
till erinran mot Sveriges anslutning till densamma i den omfattning, Kungl.
Onsdagen den 10 april e. in.
103
>''r 19.
Maj:t föreslagit, hade i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att ifrågavarande
kungl. proposition måtte av riksdagen bifallas.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger: Herr talman,
mina herrar! Kammarens ledamöter ha av Kungl. Maj:ts proposition erfarit,
att den allmänna förliknings- och skiljedomskonvention, L’acte général, som
av Nationernas förbunds församling den 26 september 1928 förordats till antagande,
består av fyra särskilda avdelningar. Kap. I innehåller bestämmelser
om förlikning i mellanfolkliga tvister, kap. II bestämmelser om rättsligt
avgörande av rättstvister, i första hand genom den fasta mellanfolkliga domstolen,
kap. III bestämmer om skiljedom i andra tvister, s. k. intressetvister,
och kap. IV allmänna stadganden. Vid anslutning till denna konvention få
förbehåll göras i fråga om rättstvister, vilkas ursprung hänför sig till tiden
före anslutningen; tvister rörande s. k. inre frågor och slutligen tvister angående
bestämt angivna ämnen, såsom territoriella tvister.
I propositionen har nu Kungl. Maj:t äskat riksdagens samtycke till ett förbehållslöst
biträdande av de i ifrågavarande generalakt ingående bestämmelserna
angående förlikning, rättsligt avgörande av rättstvister samt de i aktens fjärde
kapitel upptagna bestämmelserna rörande dessa förfaranden. Däremot har
Kungl. Maj:t icke ansett, att Sverige för närvarande borde biträda generalakten
i vad den avser avgörande genom skiljedom i intressetvister. I fråga om
dylika tvister borde man däremot fortgå på den gamla vägen genom specialavtal
med sådana makter, som därtill vore villiga och i fråga om vilka vi efter
prövning i varje särskilt fall kunde finna ett dylikt avtal erforderligt och betryggande.
Sålunda hava vi slutit dylika specialavtal, som äro förbehållslösa,
med bl. a. våra grannar Danmark, Norge och Finland.
Den ståndpunkt i fråga om generalakten, som den kungl. propositionen intagit,
har nu av konstitutionsutskottet enhälligt godkänts, och jag ber att få
uttala min tillfredsställelse härmed och min tacksamhet för att utskottet sålunda
fasthållit vid den mening, som olika svenska regeringar bemyndigat sina
representanter i Geneve att söka genomföra.
Inför denna utskottets enhälliga anslutning till den kungl. propositionen skulle
jag kunnat avstå från att för kammaren närmare utveckla de skäl, som för
mig varit bestämmande vid avfattandet av ifrågavarande proposition, därest
icke, såvitt man redan nu känner till, inom vissa andra stater en anslutning
till generalakten i hela dess omfattning av vederbörande regeringar förordats.
Sålunda har, i enlighet med den ståndpunkt Norge städse intagit i denna fråga,
norska regeringen i en den 10 januari 1929 dagtecknad proposition förordat
en förbehållslös anslutning till generalakten i dess helhet. Efter vad jag
försport lär danska regeringen vara av samma mening som den norska. Frankrikes
regering har ock den 28 februari detta år till deputeradekammaren överlämnat
ett motiverat förslag, så lydande: »Regeringen bemyndigas att ansluta
sig till generalakten för fredligt avgörande av internationella tvister, antagen
av Nationernas förbunds församling den 26 september 1928. Denna anslutning
skall lämnas med förbehåll för de konventioner med bestämmelser om förlikning,
skiljedom eller rättsligt avgörande av internationella tvister, som redan
avslutats eller komma att avslutas av republikens regering. I kraft av
ifrågavarande generalakts art. 39 förutsattes därjämte, att sådana tvister, som
avse anspråk, vilka beröra redan bestående överenskommelser, statens politiska
eller ekonomiska status eller organisationen av dess nationella försvar, icke skola
underkastas de i generalakten föreskrivna förfaranden, med mindre parterna
eller någondera av dem icke underställa tvisten Nationernas förbunds råd i
enlighet med förbundsaktens art. 12 för tillämpning av det i förbundsaktens
art. 15 föreskrivna förfarande.»
Ang.
anslutning till
en generalakt
rörande internationella
tvisters
avgörande.
(Forts.)
Nr 19.
104
Onsdagen don 10 april e. m.
Ang.
anslutning till
en generälalct
rörande internationella
tvisters
avgörande.
(Forts.)
I motiveringen till förslaget göros med avseende på de med stöd av art. 39
i generalakten gjorda förbehåll följande uttalande — och för vad jag har att
säga i det följande är det av vikt att anföra detta uttalande ordagrant —: »Republikens
regering avser att endast i mycket begränsade fall begagna den i
generalaktens art. 39 medgivna rätten att avvika från i akten föreskrivna förfarandesätt,
nämligen i avseende å trenne noga specificerade slag av tvister,
vars politiska betydelse eventuellt kan vara sådan, att ett hänskjutande till förbundsrådet
må befinnas oundgängligt, och endast i fall då regeringen anser
lämpligt att begagna sig av rätten enligt förbundsakten att hänskjuta tvisten
till förbundsrådet. Tre undantag äro sålunda förutsedda.
1) Tvister rörande anspråk, vilka beröra redan bestående överenskommelser.
Det rör sig här om revision av fördrag under förutsättningar, som angivas i
art. 19 i förbundsakten. Det har förefallit oss vara olämpligt att medgiva, att,
en skiljedomstol skall kunna påtvinga franska regeringen en revision av något
som helst fördrag.
2) Tvister angående anspråk, vilka beröra statens politiska och ekonomiska
status.
Under de debatter, som ledde till antagandet av generalakten, erkändes, att
reservationen ''rörande konstitutionen’, vanligen förekommande i de amerikanska
skiljedomsavtalen, vore fullkomligt förenlig med ordalydelsen i art. 39.
Men uttrycket ''konstitution’ har icke förefallit oss motsvara varken de speciella
behoven hos vår organiska lagstiftning, som långt ifrån helt inrymmes i
våra konstitutionella lagar, eller i synnerhet det moderna ekonomiska livets
oundgängliga krav: det kan nämligen icke betvivlas att, även om det icke finnes
någon ekonomisk ''konstitution’, de grundläggande principerna för deras
tull-, skatte-, bank- och trafikförhållanden etc. med ett ord, deras ekonomiska
status kan för moderna stater antaga en minst lika väsentlig karaktär, som deras
politiska status.
3) I avsaknad av fördragsenliga bestämmelser i bestående överenskommelser
eller i sådana, som komma att avslutas under medverkan av Nationernas förbund
beträffande begränsning av rustningarna ''sådana tvister, som avse anspråk,
berörande ändring av den nationella försvarsorganisationen’.»
Att lägga märke till är, att de sålunda gjorda förbehållen avse icke blott intressetvister
utan även rättstvister, ehuru de visserligen företrädesvis gälla beträffande
de förra. Förbehållen i fråga om intressetvister, sådana de närmare
utvecklas i motiven, synas mig ägnade att ge en blixtbelysning av vad man
från fransk sida anser en förbehållslös anslutning beträffande intressetvister
verkligen skola innebära. För såvitt jag icke alltför mycket misstager mig,
bleve det knappast någon yttring på viktigare områden av en stats samhällsliv,
som icke av en annan stat, vilken jämväl förbehållslöst biträtt generalakten
i sin helhet, kunde med visst fog underkastas avgörande genom skiljedom.
Detta avgörande skulle, i brist på överenskomna eller i art. 38 av stadgan för
den fasta mellanfolkliga domstolen uppräknade rättsgrundsatser, ske ex aequo
et bono, som det heter i generalakten, d. v. s. efter skälighet och billighet.
Man torde vid dylikt förhållande lätt inse, att en anslutning till generalakten
i fråga om intressetvister i regel måste förenas med vissa förbehåll. Men
därvid möter man, såsom tydligen torde framgå av det franska regeringsförslaget,
en synnerligen betydande vansklighet, nämligen svårigheten att formulera
de gjorda förbehållen på ett sådant sätt, att vad man vill utesluta från
domstols eller skiljemäns avgörande verkligen blir uteslutet, så att den fasta
mellanfolkliga domstolen, som i dylika kompetenstvister har att besluta, kan
bifalla ett yrkande om det avsedda förbehållets giltighet. Brister något i klarhet
beträffande vad som verkligen förbehållits, blir följden alltså den, att man
icke med säkerhet kan veta i vad mån man är eller icke är bunden i förhållan
-
Onsdagen den 10 april e. in.
105 Sr 19.
de till andra stater, som icke gjort samma förbehåll vid sill anslutning till
generalakten i sin helhet.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att det är mycket som talar för att den
anslutning, man gör till generalakten, icke blir vidsträcktare än att den kan
ske förbehållslöst. En dylik förbehållslös anslutning synes mig beträffande
stater i allmänhet kunna göras med avseende på förlikning och rättsligt avgörande
av rättstvister, ty, där särskild överenskommelse ej göres, kommer detta
avgörande att ligga hos den fasta mellanfolkliga domstolen, vars allmänt erkända
auktoritet är en full garanti för att rätten och endast rätten blir realiserad
genom dess domslut i en förekommande tvist.
Härmed har jag angivit de enligt min mening bärande skälen för den ståndpunkt
i fråga om generalakten, som intagits av Kungl. Maj:t samt godkänts
av riksdagens konstitutionsutskott.
Men frågar man kanske: skola intressetvister således i regel lämnas utanför
varje möjlighet att bringas till en bindande lösning? Svaret härpå är, att när
en dylik tvist uppstår, kunna parterna genom en särskild överenskommelse hänskjuta
den antingen till den fasta mellanfolkliga domstolen eller till skiljedomstol,
såvida samförstånd icke kunnat uppnås efter det man försökt det förlikningsförfarande,
varom stadgas i generalakten. Skulle emellertid en dylik
överenskommelse ej kunna komma till stånd, gäller för medlem av Nationernas
förbund, således jämväl för svenska staten, att tvisten, därest den synes kunna
leda till brytning mellan parterna, skall dragas under Nationernas förbunds
råd, eventuellt förbundsförsamlingen. Kan rådet åstadkomma förlikning mellan
parterna, är allt väl. I annat fall ligger vikten uppå, huruvida rådet vid
sin prövning av saken kommit till ett enhälligt uttalande, resp. församlingen
kommit till beslut med en viss majoritet. Har detta skett, äger den part. som
har rådets utlåtande på sin, sida, i själva verket samma skydd, som om den
mellanfolkliga domstolen eller skiljedomstolen bifallit hans talan. Därest åter
rådets, resp. församlingens rapport icke lyckats samla den stadgade enhälligheten,
resp. kvalificerade majoriteten, kvarstår tvisten såsom oavgjord. Enligt
art. 15 i förbundsakten äger i detta fall var och en handla så, som han anser
nödvändigt för rättens och rättvisans hävdande. Därmed hade man sålunda
kommit därhän, att det fredliga biläggandet av tvisten strandat och parterna
återvunnit sin handlingsfrihet. Porten vore sålunda öppnad för krigiska förvecklingar,
och hela fredsapparaten hade visat sig maktlös. För de tvistande
återstode således endast möjligheten att taga saken i sin egen hand och överväga,
huruvida det intresse, som föranlett tvisten, vore eller icke vore värt de
risker och offer, som ett anlitande av maktmedel skulle innebära. För de stater,
som antagit Kelloggpakten, är emellertid möjligheten att i nu nämnd situation
anlita krigiska hjälpmedel moraliskt och formellt juridiskt spärrad. I den mån
folken genomträngas av den stora tanke, som ligger i krigets förklarande i
akt, borde den stat, som anlitar kriget i nu nämnda fall, framstå som en brottsling
inför världsopinionen och av övriga stater behandlas såsom en sådan. Denna
risk är dock för den mäktige väsentligt mindre än för den, som har svagare
maktmedel till sitt förfogande.
Man kan till sist framställa den frågan: huru långt kommer man i fredsgaranterande
syfte med generalakten, även under antagande, att den en dag blivit
i sin helhet biträdd av alla stater och detta förbehållslöst? Härpå vill jag
svara, att man kommer till ett auktoritativt avgörande av alla mellanfolkliga
tvister, man får en dom, som ger den ena parten rätt och den andra orätt, helt
eller partiellt. Från privaträtten veta vi, att det är mycket värt att få sin rätt
eller sin frihet från förpliktelse fastslagen, att få ett domstolens åläggande för
den till en prestation förpliktade att fullgöra densamma, eller att själv frikännas
från ett dylikt anspråk. Har man emellertid därmed erhållit allt vad rätts
-
Ång.
a 7i slut ning till
en generalakt
rörande internationella
tvisters
argörande.
(Forts.)
Nr 19.
106
Onsdagen den 10 april e. m.
Ang.
anslutning till
en generalakt
rörande internationella
tvisters
avgörande.
(Forts.)
samhället är skyldigt skänka? Ja, om den faktiska ordningen överensstämmer
med vad sålunda av domstolen förklarats rättsligt. Huru är det emellertid, om
så icke är förhållandet? Min granne är i besittning av min egendom, men vill
ej i enlighet med domen utlämna den. Min gäldenär gör icke min av att betala
vad domstolen ålagt honom att erlägga o. s. v. Hans beteende ogillas av
den allmänna meningen. Det är ju alltid en tröst för den, som vunnit processen,
men har rätten eller orätten segrat, om man icke kan komma längre? Enligt
min mening måste i ett dylikt fall orätten anses ha hemburit segern. Det
fordras garanti för verkställighet av domstolens beslut, så långt detta faktiskt
låter sig göra, för att icke rättsordningen skall vackla i sina grundvalar. Finnas
ej de maktmedel bakom rätten, som kunna åvägabringa en verkställighet,
utan består motsatsen alltjämt mellan det faktiska och det rätta, kommer samhällsordningen
en dag att brytas sönder genom spänningen mellan det rätta
och det orätta.
Vad som sålunda gäller beträffande förhållandet mellan enskilda gäller även
förhållandet mellan stater. Det är visserligen ett stort steg som tages. då man
alltmera underkastar mellanfolkliga tvister ett bindande opartiskt avgörande,
men så länge även i uppenbara rättstvister möjligheterna för tvångsvis verkställighet
av dessa avgöranden äro så begränsade som för närvarande, lider
det mellanfolkliga rättstillståndet av en väsentlig inre svaghet. Det är en
ädel tanke, som fått ett uttryck i krigets fördömande, men man får ej glömma,
att kriget i allt sitt elände dock icke alltid varit blott ett brutalt våld
utan stöd av rätt, utan understundom ett medel för rättens realiserande i folkens
inbördes förhållanden. Genom den fredliga rättsregleringen har man fått
en värderik möjlighet att frigöra sig från kriget i dess förra funktion. Genom
att överhuvud taget förklara kriget i akt utan att samtidigt sörja för den fredliga
rättsregleringens verkställighet mot de tredskande, har man åter lämnat
kvar en spänning mellan rätt och orätt, som lätt kan göra krigets aktförklaring
till en tom deklaration.
Vi se således, att den föreliggande generalakten, även om den av alla dem.
som biträda densamma i sin helhet, lojalt fullgöres, något som man utan tvivel
ej kan vara fullt viss om, är ett ingalunda fullkomligt medel till bevarande av
fredstillståndet mellan folken, dessa må ha än så högtidligt förklarat sig fördöma
kriget. Denna förklaring kan nämligen ej hålla stånd i en situation, där
i en stor fråga rätten tillerkänts en mäktig stat, men dess motpart kanske med
ett hånleende vägrar att underkasta sig dess verkställande. Kunna vi emellertid
skapa någon exekutiv myndighet, tillräckligt stark att genomdriva de
mellanfolkliga avgörandena? För min del tror jag, att detta icke är möjligt
inom överskådlig tid. Fara för att den mäktige tager sig rätt och därmed
kastar krigets brandfackla ut i världen, kvarstår alltså fortfarande, låt vara i
förminskad omfattning.
Det finnes emellertid vissa omständigheter, som kunna bidraga till minskning
av en dylik krigsfara. Vid detta tillfälle vill jag begränsa mig till att
nämna blott några. Av stor betydelse är, att inom varje land känslan och
aktningen för vad som är rätt stegras. Ett folk av medborgare med en dylik
mentalitet är icke gärna benäget att kränka ett annat folks klara lätt. En
avsevärd verkan ha även bildningen och välmågan hos ett folk, liksom samfärdseln
folken emellan. I sista hand avgörande, när det gäller fredens bevarande,
blir alltså, att allt flera folk rycka upp i kretsen av verkligt civiliserade
och ansvarskännande nationer.
Herr Yennerström: Herr talman! Då jag har anslutit mig till utskottets
uttalande, däri det tillstyrker bifall utan någon erinran till Kungl. Majrts för
-
Onsdagen den 10 april e. in.
107 >> 19.
slag i fråga om den omfattning, i vilken anslutning till generalakten sker, är -4’1#-,iag alltså för min del även inbegripen i den tacksamhet, som hans excellens “^Mneralakt
hyste gent emot utskottet. Men jag vill i varje fall göra en erinran, och del är rörande interden,
att hans excellens herr utrikesministern och regeringen icke velat gå ännu nationella
längre och framlägga förslag om bifall även till tredje kapitlet i generalakten. tvisters
Tredje kapitlet gäller, att även intressefrågorna skola hänvisas till skiljedom, al’9°randeoch
jag vill för min del säga, att det förefaller mig, som om det skulle ligga Torts.;
rent av i Sveriges eget intresse, att vi få inte bara rättstvisterna utan även
samtliga intressetvister hänskjutna till skiljedomstol. Vi äro ju, som det talats
om förut här i dag, ett sedan gammalt fredsälskande folk med hundraårig
fredspolitik, och jag tror, att i de tvister med den ena eller andra grannen eller
staten, som kunna uppkomma, ha vi säkerligen klara papper och kunna lägga
dem på bordet. Jag tror, att vi kunna utan tvekan hänskjnta dessa Saker
till skiljedom, så mycket mer som Sverige med sina militära resurser säkerligen
icke kunde tänka sig den utvägen, som en eller annan stormakt kan tillgripa,
att eventuellt med krig hävda sin mening för lösande av en tvist.
Sedan talade hans excellens herr utrikesministern i sitt anförande om all vi
redan förut ha femtonde artikeln i förbundsakten, och enligt denna kunna vi
i vissa fall vara tvungna att låta våra frågor bedömas av skiljedomstol. Ja,
tyvärr, höll jag på att säga, vi ha den femtonde artikeln, det vill säga, att de
stora herrarna inom Nationernas förbunds rådslag, förbundsrådet och eventuellt
förbundsförsamlingen, skulle vara realiter avgörande skiljedomare i
fråga om Sveriges viktiga intressetvister med den ena eller andra nationen.
När vi haft en för Sverige så ofantligt viktig och brännande fråga som Ålandsfrågan
hänskjuten till denna form av skiljedomstol, vill jag för min del säga,
att ha vi gått så långt i att hänskjuta intressefrågorna till skiljedomstol av
sådan natur, då skulle det enligt min tanke vara till fördel för svenska staten,
om vi erhölle en skiljedomstol för intressefrågornas lösande av den form, som
föreligger i generalakten kap. III.
Vidare har här av hans excellens herr utrikesministern talats om de traktater,
som Sverige förut och tämligen nyligen — jag vill minnas 1926 — slutit
med våra närmaste grannar, nämligen Norge, Danmark och Finland. Enligt
de traktaterna, där ju samtliga tvistefrågor gå till skiljedomstol, kan exempelvis
en sådan för Sverige ofantligt viktig och brännande fråga som den om
den finska nationaliteten i Tornedalen hänskjutas till skiljedomstol. Ja, när
vi gått så långt, går jag ännu längre och uppställer den frågan: när dessa
frågor enligt med Sveriges grannar gällande traktater kunna och böra hänskjutas
till skiljedom, varför då icke gå vidare på den ur Sveriges intressesynpunkt
enligt min tanke riktiga linje, som Sverige i detta fall fullföljt och som
jag tror, om vi skola tala om exempel, kunde vara ett ganska värdefullt exempel
för andra folk i det fallet.
Jag vill yttermera med anknytning till dessa skiljedomstraktater med våra
närmaste grannar säga, att det bör i riksdagens första kammare lämnas en
varm honnör till de män av svensk och norsk börd. som tagit detta initiativ,
nämligen till vår förutvarande utrikesminister Undén och även till andra
män, som varit ledande i detta arbete. Jag tror att vi kunna från Skandinaviens
sida vara stolta över den utformning, skiljedomsidén här erhållit, då det
är ett samfällt skandinaviskt initiativ, och vi därjämte tillförne ha traktater
om skiljedom i samtliga intressefrågor med våra närmaste skandinaviska grannar,
nämligen Norge, Danmark och Finland. Därjämte har hans excellens
herr utrikesministern upplyst, att Norge och Danmark äro villiga att gå in
för en förbehållslös anslutning till hela generalakten. Då skall jag för min
del endast uttala den meningen, att Sverige borde ha gjort på samma sätt som
dessa grannar i det fallet. Vi hade då befunnit oss på samma linje som det
>''r 19.
108
Onsdagen den 10 april e. m.
Ang.
anslutning till
en generalalct
rörande internationella
tvisters
avgörande.
(Forts.)
föregående skandinaviska initiativet, om vi utan förbehåll gått in för generalakten,
även för kap. III.
Emellertid, herr talman, har jag icke velat inom utskottet reservera mig
och gå på en annan linje, av den anledningen, att jag anser, att i dylika ömtåliga
och intima frågor bör man icke utan starkt vägande skäl från riksdagens
sida propsa igenom en mening gentemot den sittande regeringen. De*, är
av hänsyn till att regeringen valt denna ställning, som jag anser, att vi böra
låta vid saken bero, men jag vill å andra sidan uttala den varma förhoppningen,
att hans excellens herr utrikesministern själv inom den närmaste tiden går
vidare och framlägger förslag om anslutning även till kap. III. Detta kan
man, som bekant, göra även senare. Jag tror, att hans execellens i så fall
skulle vara i ganska intim samklang med stora och djupa och breda lager av
Sveriges folk och med svenska riksdagen.
I detta anförande instämde herr Pauli.
Herr Lindhagen: Jag hade begärt ordet för att göra samma erinran som
herr Vennerström eller, rättare sagt, för att göra en fråga, varför tredje kapitlet
om skiljedom i intressetvister blivit uteslutet vid Sveriges antagande av
generalakten. Sverige har ju inte så blodiga intressetvister med andra länder,
att vi böra undantaga intressefrågorna, och vi ha alltid föreställt oss, att om
något land skulle vara moget att underställa alla tvister skiljedom, vore det
just ett sådant land som Sverige.
Jag har också tänkt på att vi ha ju redan genom ett särskilt skiljedomsavtal,
såvitt jag förstår, hundit oss vid att alla tvister skola underställas skiljedom,
då det gäller Finland, och det är ju egentligen med Finland, som vi överhuvud
taget skulle anses kunna komma i någon mera svårartad intressekonflikt.
Man tänker sig exempelvis det fallet — jag tror inte det är så stor fara
för det —, att en del element i Finland vilja uppvigla folket i vissa trakter av
Norrbotten, för att de skulle förena sig med det finska fäderneslandet. Skulle
detta någon gång lyckas och sålunda en intressetvist skulle uppkomma, då
skulle enligt vårt skiljedomsavtal denna inre angelägenhet för Sverige avgöras
av andra makter. Men är detta redan klart, då kunna vi verkligen bestå oss
med att låta också intressetvister med andra länder, som icke kunna bli av så
allvarlig beskaffenhet, komma med, så att vi stå vid ett fulländat skiljedomsförfarande.
Skulle ett sådant finskt krav komma upp, finge vi naturligtvis
som vederlag fordra, att Åland och det finska kustlandet lades till Sverige,
ifall befolkningen där önskade det. Jag tror nu inte, att någon sådan fara föreligger,
men man kan ju aldrig veta hur det går, när de nationella lidelserna
komma i gång på allvar.
Jag har förbisett denna proposition. Om jag icke gjort det, skulle jag ha
väckt en motion om att godkännandet utsträcktes också till tredje kapitlet.
Då det gällde försvarsfrågan, ansåg min vän herr Vennerström, att vi inte
borde underställa den nuvarande regeringen saken, därför att det just var den
nuvarande regeringen, men här är han så lojal, att han anser, att man aldrig
skall låta någon annan än den sittande regeringen bestämma. Detta är en
gammal ärftlig belastning i utrikespolitiken, och vi se ju, hur utskottsutlåtandena,
då det gäller utrikespolitiska frågor, företrädesvis innehålla, att »det
här sköter regeringen». Men en dag kommer väl, då folken skola sköta det,
och här tycker jag är ett fall, då det skulle ligga mycket nära till hands, att
riksdagen borde bilda sig en egen mening och icke gå i regeringens ledband.
Men, som sagt, jag har icke väckt någon motion, och konstitutionsutskottet har
icke begagnat sig av sin rätt att utvidga propositionen, och därför måste jag
nöja mig med en erinran.
Onsdagen den 10 april e. in.
109 Nr 19.
Jag skall emellertid be att få tillägga några ord om hela aktens betydelse.
Det finns, som vi se, en § 39, som bestämmer rättigheten till förbehåll. I den
kungl. propositionens motivering anföres följande: »Särskild uppmärksamhet
har ägnats frågan om de förbehåll, under vilka en stat skulle kunna ansluta
sig till generalakten. Man har velat å ena sidan undvika alltför vittgående
och obestämda förbehåll, som skulle kunna förtaga generalakten dess värde,
men å andra sidan underlätta anslutning till densamma genom att taga hänsyn
till vissa staters särskilda förhållanden eller önskemål. I generalaktens art. 39
fastställas såsom tillåtliga tre olika kategorier förbehåll avseende» — och nu
kommer något, som är oerhört viktigt, ty det är de verkliga tvistekällorna som
undantagas: — »1) tvister, vilkas ursprung hänför sig till tiden före anslutningen;
2) tvister rörande s. k. inre frågor; 3) tvister rörande bestämt angivna
ämnen, såsom territoriella tvister.»
Man har ju alltid praktiserat, att då skiljedomsavtal träffats mellan olika
länder, har man, så snart en stormakt stått mot en stormakt, skrivit, att man
undantar s. k. vitala frågor, och här har fortfarande detta system vidhållits.
Den betydelse, detta avtal har, är således, så vitt jag förstår, den, att det nu
vill skapa ett generellt avtal mellan alla stater men på samma rudimentära
villkor som förut ägt rum och kanske också måst äga rum. Således, alltid är
det ett framsteg, och man får nöja sig med de små fjäten, men så stor betydelse
kan icke denna akt få för krigets avskaffande, när de verkligaste och
farligaste krigsanledningarna äro förbehållna att undantagas enligt § 39. Det
blir mest lagtext och formulär, men det viktigaste är fortfarande undantaget.
Jag vill fråga t. ex. hur detta skall avgöras: under § 39 faller kinesiska
folkets frihetskamp, Indiens, Persiens och Mesopotamiens frigörelse, som de
sträva efter, Egyptens och de arabiska folkens frihet, Sydafrikas och Nordafrikas
frihetssträvanden, negrernas frigörelseförsök, Indonesiens och Indokinas
frihetsrörelse, det koreanska folkets frihetskamp och flera sådana saker.
Där ha vi de stora krigsanledningarna men de äro undantagna från skiljedom.
Det är alltså icke någon stor sak, som här har skett, men man har i alla fall
tagit ett litet steg, och man får vara tacksam i vår tid, för att man får taga
även de små stegen.
Med denna inre reservation yrkar jag bifall till propositionen men med beklagande
av att, utan tillräckliga skäl, såvitt jag förstår, för Sveriges del
tredje kapitlet blivit undantaget.
Herr von Geijer: Herr talman! Herr Yennerström började sitt anförande
med att meddela,_ att han inom utskottet framhållit den mening, som han här
utvegklade, nämligen att önskvärt hade varit, att Sveriges anslutning gällt
jämväl kapitel III. För min del hade jag en annan åsikt. Jag gick snarare
åt motsatt håll och önskade, att vi särskilt bort göra sådant förbehåll, som
angives i artikel 39: 2 b). Samma skäl som herr Yennerström angav, som
föranledde honom att frånträda sin ståndpunkt och förena sig med majoriteten,
föranledde mig att göra pa enahanda sätt. Då emellertid nu herr Yennerström
utvecklat sin hållning till tredje kapitlet och uttalat en önskan, om jag fattade
honom rätt, att utnkesledningen måtte, kanske tämligen snart, vidtaga åtgärder
för en anslutning jämväl till detta kapitel, så vill jag här säga, att regeringen
enligt min mening förfarit på ett synnerligen lämpligt sätt. då den
icke genast begärt anslutning jämväl till tredje kapitlet. Yi skola ändå komma
ihag, att denna traktat är ju av sådan typ, som kallas multilateral. Vi
veta icke med vilka vi här träffa avtal, och det förefaller mig som om
vanlig försiktighet bjuder, att vi därvidlag äro litet försiktiga. Yi veta icke
vilken regim i de olika länderna vi där kunna möta.
Det är sagt här. att vi ha olika förbehållslösa avtal med våra grannländer.
Ang.
anslutning till
en generalakt
rörande internationella
tvisters
avgörande.
(Forts.)
Nr 19. no
Onsdagen den 10 april e. m.
Ang.
anslutning till
en generalakt
rörande internationella
tvisters
avgörande.
(Forts.)
Ja, men det är just detta, att vi i dessa fall haft tillfälle att genom tvåsidigt
avtal träffa uppgörelser om intressetvisters avgörande genom skiljedom, att
man haft tillfälle att in casu, så att säga, pröva med vilka man träder i förbindelse,
som jag tycker är mycket viktigt, och jag tror det vore lämpligt, att
vi tillsvidare åtminstone fasthölle vid detta.
Hans excellens herr utrikesministern framhöll, att därest det skulle varit
en tanke på en anslutning jämväl till tredje kapitlet, hade detta sannolikt varit
alldeles uteslutet, såvida man därvidlag icke tillfogat de villkor, som finnas
angivna i § 39, och hans excellens framvisade vidare de svårigheter, som föreligga,
att kunna formulera dessa undantag på ett uttömmande sätt, vid en enumeration
kan man lätt glömma något och därigenom lätt komma i prekärt läge.
Alla dessa omständigheter göra, att jag för min del vill här understryka, att
enligt min mening gjorde regeringen synnerligen klokt i att icke taga även
tredje kapitlet. Herr Vennerström erinrade visst själv om att därest utvecklingen
skulle visa, att det behöves, är det en mycket enkel sak att ge sin anslutning
även till kapitlet III, och jag vill understryka detta. Däremot är det
mycket svårare att gå andra vägen och begära att få göra en inskränkning, ty
detta betyder egentligen, att man skall säga upp hela traktaten.
Jag för min del har i dessa punkter sålunda icke haft någonting att erinra
mot Kungl. Maj :ts förslag. Det är lämpligt, att vi pröva oss fram något på
detta nya område och nöja oss med vad Kungl. Majd föreslagit.
Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman, mina herrar! Inför utskot
tets
enhällighet och i betraktande av ett dylikt ärendes särskilda beskaffenhet
var det icke min mening att yttra mig, och jag kommer icke heller att göra
något yrkande i detta mitt anförande. Men då från olika håll framställts åsikter,
som jag icke tror delas eller åtminstone icke böra delas av alla, skall jag
tillåta mig att meddela kammaren några reflexioner, som jag nedskrev omedelbart
efter propositionens avlämnande.
Kungl. Maj d har äskat riksdagens samtycke till Sveriges anslutning till de
i generalakten ingående bestämmelserna angående förlikning och rättsligt avgörande
(aktens kap. I och II) samt de i aktens kap. IV upptagna allmänna
bestämmelserna rörande dessa förfaranden.
Att aktens kap. III sålunda uteslutits, måste anses i och för sig tillfredsställande.
Det är en god regel, att ingen bör ikläda sig förpliktelser, som han ej
är beredd att fullständigt hålla. Med speciell tillämpning på skiljedomsavtal
betyder detta, att ett skiljedomsavtal icke bör slutas om frågor, beträffande
vilka kontrahenterna skulle finna det orimligt att underkasta sig ett skiljedomsförfarande
och att ställa sig en ogynnsam skiljedom till efterrättelse.
Den mera eller mindre grundade förhoppningen, att i avseende å vissa tvister,
som falla under skiljedomsavtalet, en tillämpning av skiljedomsavtalet icke skall
komma att ifrågasättas, utgör ett svagt motiv för motsatt förfarande, och
detta redan av den grund, att man härvid förutsätter skiljedomsavtalet i den
ifrågavarande delen vara blott ord utan motsvarighet i verkligheten.
Betänkligheterna mot alltför långt gående skiljedomsavtal stegras uppenbarligen,
när fråga är om ett stort eller till och med obestämt antal medkontrahenter.
Man har svårt att bedöma, vilket bruk av skiljedomstraktaten kan komma
att, eventuellt efter en mera eller mindre sannolik regimförändring, göras
av någon bland dessa medkontrahenter. För övrigt är det lättare och angenämare
att åberopa betänkligheterna, när dessa ej måste riktas mot en viss medkontrahent,
som till äventyrs kunde känna sig misstrodd och bliva stucken.
Generalakten har också tagit hänsyn till dessa och liknande förhållanden.
Efter att i art. 38 hava lämna valet öppet mellan anslutning till kap. I—III,
Onsdagen den 10 april e. m.
111 Kr 19.
till kap. I och II samt endast till kap. I, i varje fall inklusive motsvarande delar
av kap. IV, heter det i följande artikel, att oberoende av nämnda valfrihet
part må vid sin anslutning göra vissa förbehåll.
Av denna möjlighet skulle enligt propositionen Sverige icke begagna sig.
Bland de medgivna förbehållen finnes det emellertid två, som framför andra
kunna ifrågakomma och som även särskilt diskuteras i departementschefens anförande.
Det första av dessa förbehåll avser »tvister berörande frågor, vilkas avgörande
enligt internationell rätt tillhör staternas uteslutande behörighet». Om
detta förbehåll ej särskilt omnämnts i generalakten, skulle det väl icke i vårt
land funnits många, som tänkt sig möjligheten, att även den mest omfattande
och obestämt formulerade skiljedomstraktat skulle avse även »frågor, vilkas
avgörande enligt internationell rätt tillhöra staternas uteslutande behörighet».
Men när möjligheten av detta förbehåll uttryckligen stadgats, måste därom följa
sådan tolkning av generalakten, att förbehållet äger någon betydelse och att
alltså om det underlåtits, även sådana frågor falla under generalaktens bestämmelser.
Detta förhållande ändras icke, även om departementschefen skulle
hava rätt i sin förmodan, att förbehållet upptagits med hänsyn till de stater,
som kunde komma att ansluta sig till också kap. III i generalakten. Att,
såsom departementschefen vidare anför »den fasta mellanfolkliga domstolen
utan vidare kommer att taga vederbörlig hänsyn till en invändning om att en
anhängiggjord rättstvist är en fråga, vars avgörande enligt internationell rätt
tillhör staternas uteslutande behörighet», kan icke antagas, då parterna genom
förbehållslös anslutning till generalakten i förväg frånsagt sig rätten att göra
sådan invändning.
Det synes alltså vara allt skäl, att Sverige gör sådant förbehåll, som nämnes
i art. 39, 2 b) av generalakten.
Vad därefter angår förbehåll om territoriella tvister, behöver det icke framhållas,
huru motbjudande det skulle vara att underkasta skiljedom en fråga
om ideellt och materiellt värdefulla områden med även därå bosatta medborgare;
det må erinras, att, när tvisten om viss del av gränsen mot Norge i början
av detta århundrade underställdes skiljedom, man uttryckligen uteslöt sådant
uppdragande av den nya gränslinjen, som skulle medföra överflyttandet av bebodda
områden, och ändock kunde det enligt sakens natur ej då hava blivit fråga
om annat än någon ö eller holme med mycket fåtalig befolkning.
Departementschefen, som icke synes vara blind för det betänkliga i att underkasta
sig skiljedom i avseende på territoriella tvister, anför till stöd för
förslaget att nu icke undantaga sådana tvister huvudsakligen endast, att de ej
äro undantagna i gällande skiljedomstraktater med de tre länder, med vilka Sverige
har gemensam gränslinje. Det åberopade förhållandet är emellertid icke
i detta sammanhang beviskraftigt. Först och främst är det icke uteslutet, att
territoriella anspråk kunna komma att framställas av andra makter än nämnda
tre. Vidare kan det inträffa, att enligt generalakten bundenheten kommer
att fortfara, även sedan den ena eller andra av de särskilda skiljedomstraktaterna
upphört att gälla. Från sistnämnda eventualitet, som ju är förutsatt i
själva traktaterna, kan man så mycket mindre bortse, som de nuvarande förhållandena
kunna komma att väsentligen ändras, bland annat genom regimskifte
i det ena eller andra landet. Även om territoriella tvister bör alltså förbehåll
göras vid Sveriges anslutning till ifrågavarande generalakt.
Då av departementschefen mot uppställande av varje förbehåll åberopas, att
Sveriges anslutning till den så kallade fakultativa klausulen i stadgan för den
fasta mellanfolkliga domstolen icke förenats med något förbehåll, är detta närmast
ägnat att väcka överraskning. Enligt nämnda klausul äro ej andra förbehåll
möjliga än om reciprocitet och om tidsbegränsning. För övrigt avser
Ang.
anslutning till
en generalakt
rörande internationella
tvisters
avgörande.
(Forts.)
Nr 1!».
112
Onsdagen den 10 april e. in.
Ang.
anslutning till
en generalakt
rörande internationella
tvisters
avgörande.
(Forts.)
domstolens enligt klausulen obligatoriska kompetens näppeligen sådana tvister,
beträffande vilka här ifrågasatts förbehåll.
För dem, som till äventyrs icke känna sig fullt övertygade om nödvändigheten
att göra ovan förordade förbehåll men dock finna saken tveksam, må framhållas,
att ett eventuellt önskvärt frånfallande av förbehållen kan ske när som
helst genom en förklaring, som genast har verkan, medan däremot ett införande
av nytt förbehåll betraktas såsom uppsägning och alltså träder i kraft först
vid det näst efter sex månader inträffande slutet på en femårsperiod; tilläggas
kan, att en uppsägning givetvis kan jämförelsevis lätt giva anledning till undran,
misstydningar och misstämning.
Jag har, som sagt, ansett detta böra inforas i protokollet lika väl som de
anföranden, som kommit från annat håll och som gått i annan riktning, en
riktning, som enligt mitt förmenande icke kan godkännas.
Herr Vennerström: Herr von Gei jer yttrade att, innan vi gå in för ett
sådant här allmänt avtal, skola vi taga litet närmare reda på vad för folk vi
sluta avtalet med. Han vill alltså, att vi skola skilja fåren från getterna. För
min del är jag icke benägen och icke i stånd till att göra någon skillnad mellan
fåren och getterna på detta område. Då det gäller våra närmaste grannar, är
ju saken i det fallet redan avgjord. Vi hava skiljedomstolsavtal med dem
även för intressetvister. Men gå vi sedan litet längre ut i världen, finna vi av
Kungl. Maj :ts proposition, att till anslutning äro ju inbjudna samtliga stater,
som tillhöra Nationernas förbund. Ja, såsom jag och även hans excellens herr
utrikesministern redan förut utvecklade, så ha vi i fråga om dessa stater redan
enligt artikel 15 i förbundsakten, som gäller när Ålandsfrågan avgjordes skyldighet
att låta tvistefrågor avgöras genom skiljedom. Sedan står det vidare,
att till anslutning äro inbjudna en rad andra stater. Jag vill icke räkna upp.
vilka de äro, men jag tror icke, att exempelvis den stora staten Afganistan.
samt Costa Rica, Equador o. s. v. tillhöra de stater, som vi böra vara särskilt
ängsliga att ingå ett sådant där avtal med. Jag tror. att vi kunna med fullt
förtroende lägga papperen på bordet och att vi icke alls behöva vara ängsliga
för ett avgörande, som även skulle gälla i händelse av intressekonflikter. Men
jag förstår, att herr von Geijer har något annat i tankarna, och låtom oss tala
rent språk. Man syftar förmodligen på tillvaron av Sovjetryssland och på
att även — såsom det står i Kungl. Maj ds proposition -—■_ »De socialistiska
rådsrepublikernas union» är inbjuden att ansluta sig till akten. Jag ställer
då frågan på sin spets. Antag, att Sovjetryssland antager generalakten och
att vi också göra det. Bör verkligen Sverige vara så ängsligt för denna utgång,
även om det gäller en intressekonflikt, när till ledamöter i skiljedomstolen
utses en från varje av konflikten berört land och tre andra länder? När
det finns ett enda kommunistiskt land i världen, nämligen Sovjetryssland, och
de andra länderna äro vad herr Winberg kallar rent kapitalistiska länder, då
tror jag verkligen, att Sverige kan, som världen ligger till. även om det gäller
att avgöra en tvist med Sovjetryssland, med fullt förtroende lämna avgörandet
till en sådan skiljedomstol, där efter allt att döma Sovjetryssland aldrig kan
få in mer än en enda man.
Med dessa synpunkter vill jag alltjämt till den förvisso ringa verkan det hava
kan vädja till den nuvarande eller till en kommande regering att taga upp
spörsmålet om en anslutning även till kap. III.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger: Herr talman!
Innan vi votera, vill jag endast säga, att orsaken, varför jag icke ingår i något
närmare bemötande av vad min ärade vän på upplandsbänken sade, är att
det är så sent på natten, att det kanske vore rätt ansträngande för oss att de
-
Onsdagen den 10 april e. m.
113 » 11).
baltera sadana frågor och kanske också ganska svårt för herrarna att kunna
följa med en sådan diskussion. Detta är, som sagt, orsaken till att jag icke anelutniW tiU
ingår på frågan, ehuru jag för min del icke kan erkänna riktigheten av den
framställning, som gjorts från herr Hammarskjölds sida. nationellt
Med den saken ma det för övrigt vara huru som helst. Praktiskt sett an- tvisters
ser jag för min del, att den föreslagna lösningen är lämplig. Intressetvisterna av9°ra”
äro borta, där har man således icke något att göra med förbehåll och dylikt;
man har samtidigt gått med på avgörande av rättstvister utan förbehåll. Man
slipper allt besvär med att diskutera, vad förbehållen innebära eller icke, genom
att man utesluter dem i sådana fall, då det är ofarligt att gå fram utan
förbehåll. Herr Hammarskjöld har visserligen teoretiskt gjort gällande, att
det borde vara förbehåll även med avseende å rättstvister, men han har icke
visat, att detta har någon egentlig praktisk betydelse. Yi få väl taga upp den
bär saken nästa gång, när vi komma tillbaka till intressetvisterna. Jag kan
icke hjälpa, att jag anser, att åtskilligt av vad herr Hammarskjöld sagt hade
en viss styrka, när det gäller intressetvisterna, men att det var bra betydelselöst
med avseende på rättstvisterna. Jag skall emellertid som sagt icke gå
närmare in på saken utan hemställer, herr talman, om bifall till utskottets
förslag.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.
Vid föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 12, i anledning av
k.unrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild skatt å bensin
och motorsprit m. m. ävensom i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckta Om
motioner om utredning angående revision av den s. k. preventivlagen. revision av den
g Jc Jlff 116 Til jV
Första
lagutskottet hade till behandling förehaft motionerna nr 103 i första lagen.
kammaren av fröken Hesselgren samt nr 203 i andra kammaren av fru Nordgren
och fru Ostlund.
I motionerna hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj."t anhålla, att Kungl. Maj:t ville i folkhälsans intresse föranstalta eu förutsättningslös
och allsidig utredning i vad mån en revision av 18 kap. 13 § samt
kaP- 26 och 27 §§ strafflagen kunde anses vara av behovet oåkallad och
till riksdagen inkomma med de förslag, som härav kunde föranledas.
Utskottet, som i sitt utlåtande nr 17 behandlat ifrågavarande motioner till
den del de avsågo revision av 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen, innehållande
straff för fosterfördrivning, hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade
giunder hemställt, att förevarande motioner, såvitt nu vore i fråga, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herr Åkerman, som, med instämmande av herrar
Norling, Teodor Julin, Lindqvist i Halmstad och Lindley samt fru Östlund,
anfört:
»Under åberopande av de skäl, som anförts i min vid utskottets utlåtande
nr 26 år 1927 fogade reservation, vilken återgivits här ovan s. 14, har jag in
Första
kammarens protokoll 1929. Nr 19. 8
Nr 19. 114
Onsdagen den 10 april e. m.
Om om utskottet yrkat, att utskottet i anledning av förevarande motioner skulle förevisionavden
reg^ riksdagen att för sin del antaga det vid 1927 års riksdag motionsvis framlagda,
inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget i ämnet, så lydande:
till
Lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen, sadant detta lagrum lyder
enligt lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 4), skall i nedan angivna del erhålla
följande ändrade lydelse:
Sprider-----kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för
otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, eller i skrift, som
han utsprider, eller eljest genom tillkänagivande för allmänheten till salu utbjuder
eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremal,
varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där
Då emellertid detta mitt yrkande icke vunnit utskottets bifall och således ej
lärer kunna bliva föremål för omröstning i kamrarna, föranlåtes jag hemställa
allenast, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville till nästa års riksdag framlägga proposition om den ändring i 18
kap. 13 § strafflagen, som innehålles i här ovan intagna lagförslag.»
Fröken Hesselgren: Den motion, om vilken här är fråga, har rönt det
olyckliga ödet att bliva behandlad av tre utskott och uppdelad i fyra utskottsutlåtanden.
Det är naturligtvis motionärernas fel, som icke förstått sig på
att bygga upp motionen på ett sådant sätt, att man kunnat undvika ett sådant
öde, men å andra sidan är det klart, att avsikten med motionen ^därigenom blivit
i viss mån förryckt och att det givit anledning till att den på sina håll missförståtts.
Då jag är en av motionärerna, anser jag därför, herr talman, att
jag, trots det är så långt lidet på natten, dock bör försöka klargöra, huru motionärerna
sett denna sak.
Att vi alls vågat komma fram till kammaren med en fråga, som är sa pass
ömtålig och svårbehandlad, beror naturligtvis på det förhållandet, att vi ansett
saken vara så allvarlig och situationen så bekymmersam, att vi icke funnit oss
kunna stå till svars med att stillatigande låta saken sköta sig själv. De av
herrarna, som möjligen läst igenom detta synnerligen väl utarbetade utskottsutlåtande,
tror jag måste erkänna, att det icke är någon överdrift att säga, att
situationen är i hög grad oroväckande. I lagutskottets utlåtande nr 17 citeras
ett föredrag av professor Hjalmar Forssner, där han med bekymmer framhåller,
hurusom fosterfördrivningarnas antal ökas och huru sjukdom och död
följa sådana åtgärder i spåren. Jag skall icke trötta kammaren med att här
citera några siffror. Jag vill endast säga, att sadana finnas i utskottets utlåtande,
så att vem som vill kan se dem. Siffrorna äro hemska, och ändå tror
jag, att man måste säga, att de utgöra en brakdel av vad som verkligen förekommer.
I andra länder, där man har fullständigare uppgifter, kommer man
också till ännu förfärligare siffror. Doktor Lippman från Tyskland anger t. ex.
att 37 % av alla havandeskap avbrytas genom fosterfördrivning. Jag har sett
andra uppgifter på 40, ja, ända upp till 60 %>. Hos oss är det naturligtvis icke
fullt så illa ställt men alldeles tillräckligt illa, för att vi skola känna, att här är
en verklig fara för folkhälsan, jag menar da bade fysisk och psykisk hälsa.
Så hava vi de smittosamma sjukdomarna, De hava betydligt gått ned, sedan
den nya lagen kom till, som kräver läkarundersökning och medger fri läkar
-
Onsdagen den 10 april e. in. 11 5
vård. Men om herrarna vilja se efter i detta utlåtande visar det sig, att under
de sista åren hava siffrorna återigen börjat stiga. Nu kan man ju säga, att
några års stegring betyder ingenting. Antalet sjukdomsfall kan sjunka igen,
och det är möjligt, att det icke är någon bestående ökning. Men det allvarliga
i saken är, att denna ökning företrädesvis avser åldrarna 15 till 20 år. Det
har sagts mig, att en femtedel av alla fall av smittosam könssjukdom här i
Stockholm förekommer i åldern 15—20 år, och jag har av skolläkare från landsorten
hört sägas, att det icke är sällsynt, att självförvållade smittosamma
sjukdomar förekomma bland skolungdomen till och med i 13 och 14 års åldern.
Det klagas ju också överallt och ständigt på ungdomens förvildning, och även
om det ligger någon överdrift i detta tal, tror jag i alla fall, att vi måste erkänna,
att °denna tidens ungdom mycket tidigare möter livets svårigheter och
i en ofta råare form än den föregående generationens, för att icke tala om den
skyddade generation, som jag själv tillhör. Den nutida ungdomen kan icke
undgå^att se och höra talas om och komma i beröring med könslivets problem
och svårigheter och detta ofta på ett sådant sätt, som ger den förvända begrepp
och undergräver dess motståndskraft. Vi motionärer hava menat, att det är
gentemot allt detta förfärliga, som samhället måste vidtaga åtgärder och söka
firma någon hot. Man har helt enkelt inte rätt att undandraga sig att göra
någonting på detta område, därför att man anser, att det är en obehaglig och
otrevlig sak att ha att göra med. Vi motionärer hava icke trott oss komma
med några ofelbara botemedel, men vi hava velat peka på tre åtgärder, som vi
anse vara viktiga led i försöken att komma till rätta med dessa svårigheter
och vi anse, att dessa åtgärder hava ett inre sammanhang, som gör, att de böra
tagas under omprövning samtidigt.
Det första av de förslag, vi framställt, gäller den sexuella undervisningen.
Jag kan nu icke närmare gå in på den frågan, därför att den till följd av sönderbrytningen
av motionen har behandlats av annat utskott och jämväl kommer
att behandlas i ett annat sammanhang. Men jag vill säga, att den sexuella
undervisning, som vi föreslå, i våra ögon är den viktigaste åtgärden. Det är
den nödvändiga grundvalen för att man överhuvud taget skall våga räkna med
nagra förbättrade förhallanden. Ungdomen behöver hjälp att övervinna de
svårigheter, som möta, och den behöver fostras till ansvarskänsla och aktning
för livet och samhället och sitt eget jag. Det är detta, som denna undervisning
hör avse.
Men det räcker icke med detta. De lagar, som samhället stiftat för att skydda
könslivet, få icke vara sådana, att de stjälpa i stället för att hjälpa. De få
icke vara så avfattade, att samhället negligerar dem, att ungdomen får den uppfattningen,
att man icke behöver fästa avseende vid dem. Förakt för lagar äro
farliga stötestenar för ungdomen, och de två lagar, som vi motionärer begärt
att få reviderade, äro just av den kategorien. De göra i sin nuvarande form
icke bara ingen nytta, de bidraga även till att försvåra det nuvarande läget.
Vi hava icke därmed velat säga, att dessa lagar skola utan vidare upphävas,
och vi hava icke ens vågat oss på att ange i vad mån lagarna skola ändras, därför
att det är en fråga, som borde föregås av en verkligt allsidig och förutsättningslös
utredning, där hänsyn tages till deras inre sammanhang och till
deras direkta eller indirekta möjligheter att påverka folkhälsan. Vi hava
menat, att en sådan utredning icke skulle göras enbart ur juridisk synpunkt
och av jurister utan även av läkare och kvinnor. En så sammansatt kommitté
skulle naturligtvis hava större möjligheter att forma ut dessa lagbestämmelser
så, att de bättre överensstämde med nutidens krav och syn på dessa frågor.
Ett sådant kommittéarbete skulle helt visst också finna andra vägar och uppslag
till åtgärder i den riktning, som utskottets utlåtande delvis antyder. Man
har klandrat oss för att vi begärt denna utredning i folkhälsans intresse, och
Nr 19.
Om
revision a v den
s. /.*. preventivlagen*
(Forts.)
Ni- 15».
Om
revision av den
s. k. preveniivlagen.
(Forts.)
H0 Onsdagen den 10 april e. m.
jag tror, att det snarast har uppfattats såsom några mer eller mindre dimmiga
floskler. Men det ligger en bestämd uppfattning bakom, som jag sedermera
skall komma tillbaka till.
Nu har emellertid utskottet avstyrkt både den ena och den andra lagrevisionen,
och jag måste säga, att jag tycker, att utskottet avstyrkt på ganska
klena skäl. Vad det nu närmast gäller är det första utlåtandet, nr 16, som
avser preventivlagen. Den har sa ofta diskuterats här, att jag tror, att det
mesta som kan sägas om skälen för och emot redan har sagts. Jag tror, att
alla, som äro här närvarande, äro ganska på det klara med vad det äu^för skilda
meningar i denna sak. Jag vill endast i korthet papeka, att ända från preventivlagens
tillkomst har man haft stridiga meningar om, huruvida denna lag
lade hinder i vägen eller ej för en vederhäftig och^allvarlig upplysning, då det
gäller de smittosamma könssjukdomarna. Men från första början har auktoritet
stått mot auktoritet. Professor Thyrén, som väl är lagens fader, har förklarat,
att den icke lägger några hinder i vägen. Professor Stjernberg, som
också är en auktoritet, har däremot förklarat, att lagen gör detta. Under de
allra sista åren — 1926 tror jag — har lagrådet förklarat, att den icke lägger
hinder i vägen för en allvarlig och ansvarsfylld undervisning. Men då är det
väl ganska egendomligt, att så sent som i år en professor i straffrätt i Lund
i en lärobok i straffrätt för landsfiskaler direkt säger: »Sålunda omfatta be
stämmelserna
icke en läkares eller annan vetenskapsmans uttalanden i fackpressen
eller en universitetslärares medicinska undervisning. Däremot väl yttranden
i populära föreläsningar för ungdom i allmänhet eller i en broschyr,
som allmänt utsprides (även särtryck av vetenskapliga arbeten). Ej heller
i denna del fordras något uttalande i tal eller skrift, som är till formen anstötligt
eller till syftet förgripligt.» När på det viset auktoriteter stå emot auktoriteter,
hur skall då allmänheten tänka om den här saken.'''' Läkarna ha ju också
ganska allmänt fordrat, att det skulle göras någon ändring. De veta nämligen
icke, hur de skola tyda lagen. Jag kan ge ett alldeles färskt exempel,
folkbildningsförbundet ringde för någon tid sedan på till en läkare, som skulle
hålla föredrag om hygieniska frågor på släktlivets område, för att fråga, »hur
långt» denna läkare tänkte gå. De voro nämligen rädda för att detta föredrag
av en läkare skulle komma i kollision med preventivlagen. Det är ju ett fullkomligt
ohållbart förhållande, att man pa det viset skall stå hjälplös inför en
lag och icke veta i vilken riktning man skall tyda den. Jag tycker därför,
att det är alldeles nödvändigt, att den underkastas revision.
Nu har det framhållits såsom ett fel från motionärernas sida och sasom
olämpligt, att vi icke i vår motion hänvisat till den utredning, som redan är
gjord på detta område, och att vi ej yrkat på det förslag till revision av preventivlagen,
som redan en gång har framlagts. Att vi icke ha gjort detta,
har naturligtvis icke berott på något slags missaktning eller misstro mot vare
sig utredning eller förslag, utan vi ha icke gjort det därför, att vi ha ansett,
att det bör göras en utredning i ett vidare sammanhang än vad som blott direkt
rör de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande. Vi ha därför velat lämna
den frågan öppen, huruvida det Nothinska förslaget skulle motsvara vart kra\
på detta område. . . „
Jag vill emellertid framhålla, att den undervisning, som behövs pa detta
område, ej endast bör gälla att skydda män för faran av smittosamma könssjukdomar.
Det kan vara fullt lika berättigat och för samhället nödvändigt
att under vissa förhållanden skydda kvinnor för havandeskap. T den mån som
denna lag lägger hinder i vägen för en ansvarsfylld och vederhäftig upplysning
på detta område, anser jag, att den bör ändras. I sitt nuvarande, skick
lägger den icke något som helst hinder i vägen för en icke vederhäftig och
skadlig upplysning, »lag är fullt pa det klara med att jag här kommer att
Onsdagen den 10 april e. in. 117
röra vid den ömtåligaste delen av denna fråga. En av orsakerna till att man
ända sedan lagen kom till har varit rädd för att ändra den på något sätt, re>
trots att man har insett, att den lagt hinder i vägen för en vederhäftig upplys- *•1
ning angående de smittosamma. könssjukdomarnas bekämpande, har just varit
rädslan för att dessa preventivmedel också skulle användas till förebyggande
av havandeskap. Men tiden har icke stått stilla. Det ligger olika till nu mot
vad det gjorde vid den panikartade stämning, som rådde 1910, då lagen kom
till. Vi måste komma ihåg, att förhållandena äro förändrade. Människorna
se nu på dessa ting på ett helt annat sätt. Under de senaste tiderna har ju ett
njdt uttryck, ett nytt ord, »födelsekontroll», allt mer och mer låtit tala om sig.
Det är ett begrepp, som tränger sig fram och en fråga, som fordrar sin lösning.
I andra länder har man kanske under en längre tid och mera ingående diskuterat
dessa frågor. Det är icke osedliga människor, som ha diskuterat denna
fråga. Ser man efter vilka det är, som i England t. ex. för närvarande driva
fram denna sak, skall man finna, att det är etiskt betonade människor, som på
grund av sin allvarliga uppfattning av livet anse det nödvändigt att på denna
punkt försöka finna en lösning. Här har jag t. ex. ett yttrande av biskopen
av Birmingham i The Times 1919. Han säger där: »Att människorna under
vissa förhållanden använda ofarliga medel i syfte att inskränka nativiteten är
moraliskt och rashygieniskt berättigat. Det är omoraliskt att av själviska
bevekelsegrunder undandraga sig föräldraskapet, men det är säkerligen också
omoraliskt att sätta det ena barnet efter det andra i världen, när de yttre förhållandena
mänskligt taget omöjliggöra deras uppfödande och fostran.» Det
finns i England en förening, som har tagit till sin uppgift släktets moraliska
och fysiska pånyttfödelse och som i stor utsträckning har präster och läkare
bland sina medlemmar. Denna förening har nyligen gjort en undersökning
över det etiskt berättigade i födelsekontrollen. Englands konservativa överhus
har till och med 1927 med ganska stor röstövervikt beslutat att föreslå, att alla
bestämmelser i lagen, som hindrade de av staten anordnade barnavårdscentralerna
att meddela undervisning på detta område, skulle tagas bort. Underhuset
har varit mera konservativt. Det har ännu icke kunnat besluta sig för
saken, men det händer ju också i detta land, att första kammaren är mindre
konservativ än andra kammaren. Det är kanske därför icke så märkvärdigt,
att jag hoppas, att första kammaren i dag bevisar sanningen av den satsen.
En av Tysklands främste gynekologer höll 1927 ett föredrag för stadsfullmäktige^
i Leipzig, där han på det varmaste förordade, att stadsfullmäktige
skulle låta upprätta, vad han kallar, »rådfrågningsbyråer för gifta», och han
sade, att dessa byråer behövas för att kunna ge en sådan undervisning, att man
därmed skall kunna minska de fruktansvärt ökade fosterfördrivningarna.
Detta är sålunda en fråga, som nu är aktuell på många håll, och vi kunna
naturligtvis icke heller undgå att taga någon sorts ståndpunkt till densamma.
Nu har emellertid ofta sagts, och det har också anförts i detta utlåtande, att
ett erkännande av rätten att under vissa förhållanden använda antikonceptionella
medel skulle leda till ungdomens sexuella förvildning. Det är just för
att förebygga en sådan fara, som vi ha varit angelägna om att en lagreform
pa detta område skall föregås och atföljas av en allmänt genomförd vederhäftig
och etiskt betonad sexualundervisning, som avser att hos ungdomen skapa ansvarskänsla
och förståelse för abstinensens under ungdomen stora betydelse för
hälsan. Skrämsel är som sedlighetens fostrare undermåligt och ganska tvivelaktigt,
och preventivlagens hot har icke kunnat hindra preventivmedlens
användning. Det har blott skjutit dem in i skumrasket och givit dem en stämpel
av osedlighet, som varit till moralisk skada för många människor. Om hos
oss funnos sadana rådfrågningsbyråer, som den tyska professorn bär föreslagit
och som nu förekomma i Amerika, i England och på kontinenten, skulle genom
Nr 1H.
Om
is lön av den
preventivlagen.
(Fort*..
Nr 19.
Om
revision av den
s. k. preventivlagen.
(Forts.)
118 Onsdagen den 10 april e. m.
dem kunna givas allvarlig och vederhäftig upplysning till människor, som behöva
sådan och vilka annars tillgripa fosterfördrivning. Jag hänvisar ännu
en gång till det yttrande, som professor Sellheim hade, när han ställer denna
fråga i samband med kampen mot fosterfördrivning. Så som preventivlagen för
närvarande är avfattad, är det mycket ovisst, huruvida man är berättigad att
ha sådana rådfrågningsbyråer —■ ja, fråga är, om de icke kunna anses straffbara.
Att läkare under sin privata mottagning kunna ge råd och anvisningar,
är alldeles klart, men det kostar pengar, och det är en sak, som icke alltid
fattiga arbetarhustrur, vilka kanske mer än andra mången gång kunna behöva
råd och hjälp, ha råd till. Det blir, såvitt jag förstår, en sorts klasslag, som
icke är riktig.
Nu är det givet, att man här kan säga, att det vore väl bäst att helt och hållet
avskriva preventivlagen. Det är möjligt, att det vore bäst, men jag förstår
också lagrådets synpunkter här, att det är en vansklig sak, när en lag kommit
till, att utan vidare avskriva den. Det kan missuppfattas på ett sätt, som är
farligt, och därför ha vi icke begärt denna lags avskrivning. Vi ha begärt en
förutsättningslös utredning, i vad män den behöver ändras för att icke lägga
sådana hinder i vägen, som jag här påpekat.
När jag sålunda här önskar en förutsättningslös utredning, betyder det, att
jag kommer att rösta på motionen. Jag skulle också ha kunnat rösta på reservationen,
då den i alla fall ger det väsentligaste, men då jag har hört sägas,
att herr talmannen anser sig icke kunna framställa proposition på reservationen,
är det klart, att jag i stället yrkar bifall till min egen motion, d. v. s. att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t ville i
folkhälsans intresse föranstalta en förutsättningslös och allsidig utredning i
vad mån en revision av strafflagen på denna punkt bör göras.
Jag hoppas, att kammaren måtte gå till beslut i denna fråga med öppen
blick för det allvarliga i denna sak. Dessa frågor ha gång på gång trängt
sig fram, och man kan icke längre skjuta undan dem. Något måste göras för
att råda bot på det elände, som hotar att skada själva livsnerven hos vårt folk.
Straffhot har ej hjälpt. Det fordras en annan syn på dessa saker, och det är detta,
som vi motionärer vilja bereda väg för genom de olika åtgärder, som vi föreslå,
och det är med sikte på den första milstolpen på denna väg, som jag, herr
talman, yrkar bifall till motionen.
Greve Spens: Herr talman! Den ärade motionären har slutat sitt anfö
rande
med att j^rka bifall till sin motion om revision av preventivlagen. Hon
har emellertid under sitt anförande även talat en hel del om revision av fosterfördrivningslagen,
som skall behandlas här i nästa ärende, och även om sin
motion angående undervisnings- och upplysningsverksamhet i sexuella frågor,
vilken är föremål för behandling av ett av kammarens tillfälliga utskott. En
med sistnämnda motion lika lydande motion i andra kammaren har behandlats
av ett tillfälligt utskott i andra kammaren och skall i dag bliva föremål
för andra kammarens prövning. Det torde sålunda icke vara lämpligt
att i dag ingå på något närmare bedömande av sistnämnda motioner.
Jag skall för min del huvudsakligen hålla mig till den nu föreliggande
preventivlagen, och med herr talmannens medgivande kanske jag också kan
få säga ett par ord om fosterfördrivningslagen, då motionären i sitt anförande
gått in så mycket även på den frågan. Beträffande preventivlagen skall jag
nu först be att få erinra om att även om många hade betänkligheter av principiell
art för att medverka till lagens tillkomst, är det därför icke sagt.
att man nu, när lagen kommit i verksamhet, bör söka upphäva eller väsentligen
förändra dess bestämmelser. Det är givet, att ett växlande av ståndpunkter
under loppet av en kortare tid i en lagstiftning, särskilt på straff
-
Onsdagen den 10 april e. m.
119 Sr 19*
lagens område, är ganska farligt och ogynnsamt måste påverka den allmänna . P™
rättsuppfattningen. Jag är för min del liksom lagrådet av den övertygelsen, Tge^ J
att om preventivlagen nu skulle komma att upphävas eller väsentligen ändras, ’ ''lagen.
skulle detta säkerligen leda till ett förnyande i ohöljda former av den pro- (Forts.!
paganda för användning av preventivmedel, vilken under senare år synes hava
varit i viss mån stävjad. Jag befarar också, att en revision av lagen i det
syfte, som motionen avser, kan få eu synnerligen sorglig påföljd för vårt folks
moraliska liv. Särskilt för ungdomen skulle det nog vara farligt och föranleda
ökad osedlighet, då hos ungdomen en föreställning om det ofarliga och
betydelselösa i fria och tillfälliga könsförbindelser därigenom lätt kunde komma
att vinna större insteg. En sådan påföljd synes det vara samhällets plikt
att motverka.
Med avseende på de preventiva medlens, jämväl de mekaniskt verkandes, betydelse
för förebyggande av spridandet av könssjukdomar, har lagrådet anfört,
att en upplysningsverksamhet därutinnan, som i allvarlig och värdig form
från auktoritativt håll kommer till stånd, icke kan anses medföra någon allmän
fara för andras förförelse och således icke heller kommer att stå i strid
med preventivlagen. Lagrådet har visserligen framhållit, att upplysningsarbetet
borde taga största hänsyn till lokala förhållanden och att således, behovet
av ingående kunskap om skyddsmedel mot smitta av könssjukdomar icke
tillnärmelsevis vore detsamma för den rena landsbygden som för städer och
andra orter med talrik och i bostadshänseende sammanträngd befolkning, där
förekomsten av könssjukdomar vore ojämförligt mycket större.
Utskottets majoritet har ansett, att efter detta lagrådets uttalande tvekan
icke längre bör råda därom, att utan hinder av preventivlagen en vidsträckt
upplysningsverksamhet kan anordnas jämväl rörande de mekaniskt verkande
preventivmedlens betydelse i kampen mot könssjukdomarna. Jag tror för min
del, att även den professor i Lund, som fröken Hesselgren talade om och som
givit ut en lärobok för landsfiskaler, numera efter lagrådets uttalande skall
komma att ändra åsikt. Enligt utskottets mening bör åstadkommandet av en
sådan upplysningsverksamhet, varom lagrådet talat, icke behöva medföra ändring
av preventivlagen.
Jag skall även be att få säga ett par ord om den reservation, som här avgivits.
I denna reservation har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära framläggandet för nästa riksdag av ett förslag, som
för några år sedan utarbetades inom justitiedepartementet och innebär en väsentlig
omarbetning av andra stycket i 13 § 18 kap. strafflagen, den s. k.
preventivlagen. Detta förslag har avstyrkts av lagrådet och avslogs av första
kammaren 1927, och det synes vara rätt mycket begärt, att riksdagen nu skulle
hos Kungl. Maj:t anhålla, att detta förslag skulle framläggas för nästa
riksdag. Jag anser även för min del, att detta reservanternas yrkande, går
utöver motionens ram och att det sålunda knappast kan framställas proposition
på detsamma.
Med herr talmannens tillstånd kan jag, för att icke förlänga diskussionen
i nästa ärende, kanske få säga ett par ord även om fosterfördrivningen, som
skall handläggas i nästa ärende. Där har jag ställt mig på den ståndpunkten,
att det är stridande mot den allmänna rättsuppfattningen i landet att utsträcka
straffriheten för fosterfördrivning längre än som nu är tillåtet enligt
allmänna rättsprinciper, nämligen då åtgärden är nödvändig för att rädda kvinnans
liv eller undanröja en allvarligt hotande fara för hennes hälsa. En
ytterligare utsträckning av straffriheten skulle också leda till ett betänkligt
utsuddande av gränsen mellan det på detta område tillåtna och icke tilllåtna.
Jag har velat säga detta, då jag nu har ordet, och på grund av vad jag
Nr 19.
Om
revision av den
s. k. preventivlagen.
(Forts.)
120 Onsdagen den 10 april e. m.
anfört, herr talman, ber jag att med avseende på det föreliggande ärendet om
preventivlagen få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Åkerman: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att i allra
största korthet få tillkännagiva, att då jag av herr talmannen har inhämtat,
att proposition icke kan framställas på det yrkande, som jag har gjort i min
reservation, kommer jag att vid omröstningen ansluta mig till fröken Hesselgiens
yrkande.
Jag skall icke till de skäl, som hon har anfört, lägga några andra, särskilt
som tiden är så långt framskriden. Jag har emellertid velat göra detta meddelande,
då kanske icke var och en annars riktigt har reda på hur saken ligger
till. Då mitt yrkande, som sagt, har ansetts gå något utöver motionens ram,
och då det nu icke blir proposition på detsamma, kommer jag att stödja fröken
Hesselgrens yrkande.
Herr Holmgren: Herr talman! Det är pinsamt att behöva hindra kam
marens
ledamöter att gå hem och lägga sig, men jag anser mig vara pliktig att
säga min mening i denna sak.
Oppositionen mot preventivlagen har ju framför allt framkommit ur den synpunkten,
att deit skulle hindra en vederhäftig och till formen värdig upplysningsverksamhet.
När man läser utskottets utlåtande, som efter min mening
är alldeles ovanligt väl gjort, finner man där till en början, att utskottet liksom
också en del av de juridiska auktoriteter, som yttrat sig, t. ex. lagrådet, är av
den meningen, att preventivlagen icke skulle utgöra något hinder för upplysningsverksamhet
annat än beträffande vad som här kallas för mekaniskt verkande
preventivmedel — alltså icke för kemiskt verkande preventivmedel. Den
uppfattningen grundar sig tydligen på att det i lagen står talat om »föremål»,
avsedda att förebygga följder av könsumgänge. Sålunda menar man då, att
de kemiskt verksamma preventivmedlen icke skulle vara några »föremål».
Jag förmodar, att man då utgår ifrån, att det skulle vara aggregationstillståndet,
som är avgörande för om man kan kalla någonting för ett föremål eller
icke, och att sålunda en lösning, d. v. s. en vätska innehållande lösta ämnen,
icke skulle vara ett föremål. Havet är alltså icke något föremål, medan kusten
är ett föremål.
Det är, såvitt jag förstår, en mycket godtycklig skillnad, som man där gör.
liksom en mycket godtycklig definition på begreppet föremål.
Men låt oss säga, att vi acceptera denna definition. Det är då i alla fall
icke riktigt att som lagrådet utgå ifrån att upplysning om kemiskt verksamma
preventivmedel icke faller under lagens straffbestämmelser. Ty det
finns kemiskt verksamma preventivmedel, som också kunna kallas för föremål,
exempelvis vaginalsuppositorier, d. v. s. sådana föremål, som äro i fast form i
rumstemperatur, men som smälta vid kroppstemperatur och utöva sin desinfekterande
verkan.
När man nu ser efter, vad de olika juridiska auktoriteterna ha för uppfattning
angående i vilken grad och under vilka förhållanden, som preventivlagen
hindrar eller belägger med straff utövandet av upplysningsverksamhet, skall
man, som redan fröken Hesselgren för en stund sedan nämnde, finna, att det
råder högst betydligt olika uppfattningar om denna sak.
Så säger t. ex. professor Thyrén, då han talar om en läkarbok, som är utgiven
av två läkare här i Stockbolm och som är en populär upplysningsbok, att
om man klipper ur de sidor, som handla om preventiva medel, och säljer dem
särskilt, föreligger det allmän fara för andras förförelse till otukt, och detta
är sålunda straffbart enligt preventivlagen. Ger man däremot ut boken som
Onsdagen den 10 april e. m. 121
helhet, är det ett fullkomligt missförstånd att tro, att den skulle innebära en
allmän fara för andras förförelse till otukt, säger professor Thyrén.
Professor Stjernberg förklarar, att det föreligger en allmän fara för andras
förförelse, därest anvisning om sättet för preventiva föremåls användning meddelas
i en för spridning bland allmänheten avsedd populär vetenskaplig skrift,
även om syftet därmed egentligen är att främja den sexuella hygienen, sålunda
en helt annan uppfattning.
Vidare har lagrådet, och det är lagrådets mening som utskottet åberopar sig
på, uttalat en helt annan åsikt. Lagrådet ansluter sig till den uppfattning,
som medicinalstyrelsens juridiska expert hovrättsrådet Renström uttalat, och
omtalar under vilka förhållanden en upplysningsverksamhet om preventiva medel
enligt lagen kan vara tillåtlig. Det skulle enligt lagrådet vara under förutsättning
av att upplysningen sker i allvarlig och värdig from, att den kommer
från auktoritativt håll, att den sker uteslutande i syfte att förebygga utbredande
av könssjukdomar o. s. v. Sålunda ännu en tredje uppfattning om vad
som är tillåtet och vad som icke är tillåtet enligt lagen.
På denna lagrådets uppfattning baserade sig också lagutskottet i sitt utlåtande
1927, och lagutskottets nuvarande mening är ju också grundad på lagrådets
mening om hur lagen skall tolkas. Det råder således tydligen en ganska
anmärkningsvärd förbistring i fråga om uppfattningarna hos de olika juridiska
auktoriteterna. Såvitt jag förstår sammanhänger den förbistringen med bestämmelsen
om att det skall vara fråga om »allmän fara för andras förförelse»,
och på vad de olika juristerna lägga för innebörd i ordet »förförelse». Ser man
på professor Thyréns utlåtande, som jag nyss omnämnde, menar han med förförelse
»förförelse till otukt». Nu vet jag inte vad juristerna mena med otukt.
men jag förmodar, att därmed avses utomäktenskapligt könsumgänge.
Ser man på professor Stjernbergs mening angående vad »förförelse» skulle
betyda i lagen, tycks han, såvitt jag kan begripa saken, med förförelse mena
propaganda för ett mera allmänt nyttjande av preventiva medel, således en helt
annan sak.
Ser man på vad lagrådet tycks mena med förförelse, är det tydligt, att det
anser att eu upplysningsverksamhet, som sker uteslutande i syfte att förebygga
utbredande av könssjukdomar, icke under de förutsättningar, som jag
nämnde nyss, medför någon fara för allmän förförelse av andra, men tydligen
i stället att en upplysningsverksamhet, som behandlar preventivmedlen som
antikonceptionella medel, är någonting som innebär allmän fara för andras
förförelse. Förförelse är alltså förledande till förhindrande av konception, enligt
lagrådets mening.
Utskottet kommer till det resultatet på grundval av lagrådets utlåtande, att
nu icke längre någon tvekan torde råda därom, att utan hinder av preventivlagen
en vidsträckt upplysningsverksamhet kan anordnas jämväl rörande de
mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i kampen mot könssjukdomarna.
Sålunda behövs det, enligt utskottet, inte någon ändring av preventivlagen för
att åstadkomma en sådan upplysningsverksamhet. Vidare anser utskottet det
vara alldeles onödigt med någon förändring av preventivlagen för att möjliggöra
den upplysningsverksamhet om preventiva medels bruk i antikonceptionellt
syfte, som lagrådet förklarar vara lagstridigt.
Nu är ju uttrycket »en vidsträckt upplysningsverksamhet» ett subjektivt begrepp,
och jag skall be att något litet få gå in på, huru pass utsträckt denna
upplysningsverksamhet kan anordnas enligt den tolkning, som lagutskottet här
har meddelat.
Då är det ju till en början tydligt, att upplysningsverksamhet genom skrift,
om jag särskilt tänker på detta, skall bedrivas från ett auktoritativt håll för
att icke vara straffbar. Man frågar sig då vad »auktoritativt håll» betyder i
Nr 19.
Om
revision av den
s. k. preventii''-lagen.
(Forts.}
Nr IS). 122
Onsdagen den 10 april e. in.
Om detta fall, ty det får man alls icke reda på i lagrådets yttrande. Man undrar,
nmsumavåzn om förutsättningen är att författaren skall vara läkare — det är ju möjligt,
lagen. att det förutsättes. Men skola alla läkare betraktas som auktoritativa, då det
''Torts.) gäller en dylik upplysningsverksamhet? Troligen icke enligt lagrådets uppfattning,
ty då borde väl satsen ha formulerats på ett annat sätt. Sålunda ha vi
där en begränsning i upplysningsverksamheten enligt lagrådets tolkning, som
man icke skall glömma bort.
Vidare framgår också, att enligt lagrådets mening en för allmänheten avsedd
skrift icke får innehålla upplysningar och råd om preventivmedels bruk
som antikonceptionella medel, även om skriften är författad av den mest framstående
auktoritet, t. ex. av en professor i gynekologi, och hållen i den värdigaste
form. Det framgår tydligt av lagrådets uttalande, att den ändock är
straffbar. Detta finner jag för min del vara ett oerhört ingrepp i tryckfriheten
och yttrandefriheten. Man undantar sålunda ett visst ämne, som är av det största
allmänna intresse, från saklig behandling i tal och skrift. Tankegången är,
förefaller det mig, i hög grad oklar och inkonsekvent. Först lagstiftar man för
att förhindra offentlig behandling i tal och skrift av vissa medel att förebygga
följderna av könsumgänge, d. v. s. havandeskap och smittosamma sjukdomar.
När denna lag i ett antal år har hindrat behövlig folkupplysning i dessa frågor,
bemödar man sig att visa upp, att lagen icke hindrar en vederhäftig upplysningsverksamhet
för att förebygga följderna av könsumgänge. Men, nota
bene, endast beträffande vissa följder, nämligen beträffande de smittosamma
könssjukdomarna. I fråga om den andra följden, nämligen havandeskapet,
hindrar lagen tydligen fortfarande all upplysningsverksamhet.
Att lösa utomäktenskapliga förbindelser skola förekomma i så stor utsträckning
är ett sorgligt kapitel i många avseenden, som jag nu inte kan gå närmare
in på. Då statsmakterna stadgade förbud mot upplysning om medel att
förebygga följderna av könsumgänge var motivet, att man genom upplysning
om sättet att förhindra icke önskvärda följder skulle föranleda till sådana lösa
förbindelser, genom att skräcken för följderna bortföll. När man nu släpper
detta avskräckningsmotiv i fråga om de smittosamma sjukdomarna, borde konsekvensen
fordra, att man släpper det också i fråga om risken för havandeskap.
Det är icke önskligt att lösa förbindelser medföra grossess. Det är ofta en
stor olycka för kvinnan, och mycket litet önskligt för samhället, att det föds
barn, som ingen kan ta hand om på ett tillfredsställande sätt. Det är inte heller
ett samhällsintresse, att det inom ett äktenskap födas fler barn än föräMrarna
orka med eller önska. Vad är det, som är orsaken till fosterfördrivningarna,
till vilket ämne vi komma i nästa ärende på föredragningslistan? Jo, det är
just, att icke medel brukats för att förhindra havandeskap. Det finns endast
ett medel att förhindra fosterfördrivning. Det är att hindra befruktning, så
att det icke blir något foster i sådana fall, där kvinnan inte vill ha barn. Därför
är upplysning om preventiva medels bruk för att hindra befruktning också
en viktig upplysningsverksamhet, som icke borde beläggas med straff.
Det är inte nog med, att preventivlagen enligt lagrådets tolkning bestraffar
för allmänheten avsedd upplysning om preventiva medels bruk till förebyggande
av havandeskap, den hindrar också i stor utsträckning upplysningen till
förebyggande av könssjukdomar. Det är icke tillräckligt, nämligen enligt
lagrådets tolkning, att exempelvis en populär skrift om förebyggande av könssjukdomar
är författad av en auktoritet på området, t. ex. av en professor i
syfilidologi, och att ämnet avhandlas på ett vederhäftigt sätt och i en värdig
form. Även under alla dessa omständigheter kan skriften ändå vara straffbar
enligt lagrådets tolkning. Ty innehållet i skriften måste också censureras,
även om skriften har kommit till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande
av könssjukdomar. Sålunda måste författaren, som greve Spens nyss
Onsdagen den 10 april e. m.
123 Nr 19.
omnämnde, enligt lagrådet taga den största hänsyn till de särskilda lokala för- reviJ£^avden
hållandena på olika orter, så att upplysningens art och kvantitet lämpar sig rs_ k. preventivefter
vad invånarna på varje ort kunna vara i behov av. Hur skall man kunna lagen.
göra det? Vem är det, som skall bestämma detta? Är det måhända medicinal- (Forts.)
styrelsen, som skall avgöra, vad som är behövligt, lämpligt och lagom för invånarna
på varje ort? Och hur skall detta vara möjligt, då det gäller en skrift,
som skall säljas i bokhandeln, och som vem som helst kan köpa? Hur skall
den till sitt innehåll kunna rätta sig efter, vad som behövs på varje särskild ort?
Vidare skall distributionen av skrifterna vara ordnad så, att de icke kunna
komma i händerna på okritisk, omogen publik. Hur skall detta vara möjligt,
om det gäller en populär upplysningsskrift, som säljes i bokhandeln? Jag kan
åtminstone icke förstå, därest denna regel skall iakttagas, hur någon upplysningsverksamhet
egentligen blir möjlig att utföra, i varje fall icke i skrift.
Jag finner härav framgå, att det efter lagrådets tolkning av lagen, vilken
åberopats av utskottet, är straffbart att i tal och skrift offentligen behandla
frågor om preventiva medels bruk till förhindrande av befruktning, samt att
friheten att i tal och skrift offentligt behandla preventivmedels bruk till förhindrande
av könssjukdomar är begränsad på ett sådant sätt, att därest lagen
verkligen tillämpas i den anda, som lagrådet här har angivit, all upplysningsverksamhet
praktiskt taget är omöjlig.
Man må för övrigt ha vilken uppfattning man vill om nyttan av upplysning
för att förhindra följderna av könsumgänge. Man kan anse det vara omoraliskt
att hindra dessa följder. Men man bör icke hindra hederliga medborgare,
som ha en annan mening, att diskutera dessa frågor fritt i tal och skrift.
Varje sådant ingrepp i yttrande- och tryckfriheten visar sig till sist vara av
ondo. Undertryckandet av den fria diskussionen i ämnen, .som röra sexuella
frågor, verkar särskilt ogynnsamt genom det osunda hemlighetsmakeri, som
det uppammar och som särskilt för ungdomens fantasiliv är ödesdigert.
Jag hade tänkt, herr talman, att yrka bifall till den reservation, som är anförd
av lagutskottets ordförande. Då jag emellertid nu hör, att. herr talmannen
icke anser sig kunna framställa proposition på denna, ber jag att få instämma
i det yrkande, som motionären här har gjort om bifall till den föreliggande
motionen.
I herr Holmgrens yttrande instämde herrar Sandler, Pauli, Oscar Olsson,
Björck och Enhörning.
Greve Spens: Herr talman! Jag skall be att i denna sena timma få säga
endast ett par ord i anledning av herr Holmgrens anförande.
Herr Holmgren frågade, hur det skulle vara möjligt att taga hänsyn.till lokala
förhållanden vid upplysningsverksamhet till förekommande av spridandet
av smittosamma könssjukdomar. Meningen är naturligtvis, vilket torde framgå
ganska tydligt av utskottets utlåtande, att muntlig undervisning genom föreläsningar
och dylikt skall hållas företrädesvis i städer och tätt bebyggda orter,
och icke på iandsbygden, samt att man icke skall sprida skrifter i detta
ämne på den rena landsbygden utan i städer och andra tätt bebyggda samhällen.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till förevarande
motioner, såvitt nu vore i fråga; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.
Nr 19.
124
Onsdagen den 10 april e. m.
revisionavden Herr Åkerman och fröken Hesselgren begärde votering, i anledning varav
k. preventiv- uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande om
lagen.
(Forts.)
röstningsproposition:
Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar
Den, det ej vill, röstar
Ju;
Nej;
Vinner Nej, bifallas förevarande motioner, såvitt nu är i fråga.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
etter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.
jör foster- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckta
fördrivning, motioner om utredning angående revision av bestämmelserna rörande straff för
fosterfördrivning.
På sätt under föregående ärende angivits hade första lagutskottet till behandling
förehaft motionerna nr 103 i första kammaren av fröken Hesselgren
samt nr 203 i andra kammaren av fru Nordgren och fru Östlund, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville i folkhälsans intresse föranstalta en förutsättningslös och
allsidig utredning i vad mån en revision av 18 kap. 13 § samt 14 kap. 26 och
27 §§ strafflagen kunde anses vara av behovet påkallad och till riksdagen inkomma
med de förslag, som härav kunde föranledas.
Utskottet, som i sitt utlåtande nr 16 behandlat nämnda motioner, till den
delade avsågo revision av 18 kap. 13 § strafflagen, hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att förevarande motioner, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits av, utom annan,
1) herr Åkerman, som på åberopade grunder hemställt, att riksdagen, i anledning
av förevarande motioner i den del varom nu vore fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning,
huruvida och under vilka förutsättningar avbrytande av havandeskap
borde lämnas straffritt, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;
2) av herrar Norling, Teodor Julin, Lindqvist i Halmstad och Olsson i
Mellerud, vilka yrkat, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner i den
del varom nu vore fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
de åtgärder, som från samhällets sida kunde vidtagas för att förhindra de talrikt
förekommande kriminella aborterna, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Fröken Hesselgren: Herr talman! Den fråga, som här föreligger, är ju i
viss mån redan diskuterad under behandlingen av det föregående ärendet på
föredragningslistan, men jag anser mig dock böra säga ytterligare ett par ord
om den fråga det nu gäller.
Onsdagen den 10 april e. in.
125 Nr 19.
Jag vill börja med att förklara, att jag ger utskottet fullständigt rätt i dess
förmodan, att motionärerna icke åsyfta att införa straffrihet för fosterfördrivning.
Jag delar i det fallet fullkomligt utskottets åsikt, att fullständig strafffrihet
skulle vara en risk för kvinnorna själva. De skulle kunna utsättas för
påfrestningar, som skulle kunna föra dem i mycket stora svårigheter. Jag vill
också säga, att vi motionärer äro absolut emot fosterfördrivning såsom ett normalt
tillåtet medel för nativitetens inskränkning. Det är ett ingrepp, som.
även om det skötes aldrig så sakkunnigt av läkare, i alla fall medför så stora
risker för kvinnorna, att det icke kan bli annat än svårigheter för dem. Det
medför fysisk och psykisk ohälsa, och det är en sak, som är emot naturen.
Det är ganska egendomligt att höra — eller kanske ganska naturligt, fastän
man icke väntat sig det — att i det enda land, där man så att säga fullt ut
sanktionerat fosterfördrivning, nämligen Ryssland, har man efter endast sex
års erfarenheter kommit fram till nog så allvarliga resultat. Enligt de ryska
bestämmelserna är det straffritt att företaga fosterfördrivningar, därest det
sker på en av statens kliniker. De utföras sålunda under bästa möjliga förhållanden
av läkare, och trots detta börjar det visa sig, att det har allvarliga
och hemska följder. Det uppstår ej sällan svåra följdsjukdomar, sterilitet och
ofta nog psykisk depression hos kvinnorna, vilket ju visar, att denna form av
ingrepp är i högsta grad olämplig och skadlig för kvinnorna.
Det ligger sålunda absolut i samhällets intresse att försöka bekämpa fosterfördrivningen.
Men det går icke enbart med straffhot, det har tyvärr erfarenheten
visat. Det är sorgligt att se, hur liten respekt man har för denna lag.
Jag hörde ett typiskt exempel häromdagen från en läkare, vilken blev kallad
till en ung flicka, som var sjuk. Det visade sig, att hon var sjuk på grund av
fosterfördrivning. Hon var förlovad och skulle just gifta sig. Läkaren frågade,
varför i hela världen hon gjort detta. Hennes fästman hade icke på något
sätt påverkat henne, tvärtom skulle han ha hälsat barnet med glädje. Varför
hade hon då gjort det? Jo, endast därför, att hennes svägerska sagt åt
henne, att hon en gång hade gjort det, och att hon tyckte, att det vore väl
mycket klokare, när det var så lätt gjort.
När man kan se på denna sak på detta sätt, vad har då lagen med sitt straffhot
verkat? Det måste komma något annat i stället. Och vad n5-tta har preventivlagen
gjort? Preventivlagen förbjuder utställande och försäljning av preventivvaror,
men gör alls ingenting emot, vad som i mina ögon är mycket värre,
nämligen de förfärliga sonderna, som äro verkliga mordvapen; de får man
annonsera om i tidningarna och ställa ut i fönstren hur mycket som helst. Det
har sagts mig, att hundratusen sådana sönder importerats till vårt land på ett
år. Förstå ni vad detta betyder? Det är någonting så förfärligt, att man måste
få klart för sig, att någonting ovillkorligen bör göras.
Nu ha motionärerna begärt, att denna lag skall revideras — jag upprepar,
att vi icke vilja ha straffrihet. Vi ha gjort det därför, att det är givet, att
om man icke medger undantag i påtagliga behjärtansvärda fall, så återstår för
dessa fall, som alltid komma att finnas, endast det kriminella förfarandet.
Och under sådana förhållanden blir följden, att de kvacksalvare, som driva
detta som näringsfång, få ett sken av berättigande, samtidigt som de få en
mycket oberättigad ekonomisk vinst. Lagen blir om någon en klasslag, ty den
ställer dem. fullständigt värnlösa i kvacksalvarnas händer, som icke ha råd att
kosta på sig en utländsk resa och betala en stor summa pengar för att bli
hjälpta. Genom att medge straffrihet, där det sunda förnuftet och rättsmedvetandet
klart säger, att det är berättigat, skall aktningen för lagen återväckas.
Man skall förstå, att det då verkligen ligger ett berättigat krav i samhällets
intresse att icke bryta denna lag.
Nu har emellertid utskottet inte ansett, att någonting bör göras. Men ut -
Om straffet
för fosterfördrivning.
(Forts.)
Sr 19. 126
Onsdagen den 10 april e. m.
Om straffet
för fosterfördrivning.
(Forts.)
skottet har ändock i sitt betänkande uppvisat, att en revision av dessa lagar
icke är någonting, som enbart kräves i detta land. I det ena landet efter det
andra har man, inför de fruktansvärda förhållanden som råda, tvingats att taga
upp dylika lagar till förnyad utredning och revision. Här förklarar utskottet,
att detta icke hjälper. Man skall icke gå den vägen, utan man skall
gå på upplysningens väg. Det har sagts mig, att andra kammaren har avslagit
vår begäran om sexuell upplysning. Jag har redan talat så mycket om,
hur nödvändig jag anser den uppfostran vara, som en sexuell undervisning måste
ge, att jag icke nu behöver gå in på den frågan. Jag kommer tillbaka
till den i ett annat sammanhang. Men det är alldeles klart, att detta är ett
medel, men det är icke det enda medlet att här åstadkomma en bättring.
Vidare säger utskottet, att man skall förbättra levnadsvillkoren för mödrar
och barn. Det är en förklaring, beträffande vilken jag hoppas att en gång
kunna få taga denna kammare på orden. Jag hoppas jag skall bli i tillfälle
att en gång här få tala för sådana förbättrade förhållanden för mödrar och
barn, och att kammaren då skall hjälpa mig att få igenom ett förslag i den
riktningen, på det att även denna väg måtte prövas.
När det, herr talman, faktiskt är så, att utskottet oupphörligt i sin historik
upprepat, att det sagts av den ene och av den andre, att en revision till grunden
av denna lag är nödvändig, att det är behjärtansvärt, att någonting göres
på detta område, och när man ser, att utskottet återger hela professor Forssners
föreläsning med alla dess fruktansvärda siffror, men ändå kommer fram
till ett rent avslagsyrkande, måste jag bekänna, att jag har svårt att förstå
utskottets ståndpunkt. När jag läste utskottets betänkande, kände jag mig
ännu mer styrkt i min uppfattning, att den enda möjliga vägen är att gå fram
till en förutsättningslös och allsidig utredning angående denna lag.
Jag skall nu, herr talman, eftersom timmen är så sen, nöja mig med att yrka
bifall till den del av motionen, som berör denna lag.
Herr Holmgren: Herr talman! Jag är för min del benägen att gå långt
i fråga om straffrihet för framkallande av abort, under förutsättning nämligen
att det gäller att avlägsna foster på ett helt tidigt stadium. Jag har inga
sympatier för lättfärdighet i könsförbindelserna. Tvärtom anser jag de moderna
uppfattningarna därom som ett dekadensfenomen. Det är däri ingen
utveckling till något högre. Den innerliga och varaktiga kärleken, som icke
byter föremål titt och tätt, är det högre stadiet och representerar den ädlare
och förnämare känslan.
Men detta ogillande av tillfälliga könsförbindelser och sexuellt lättsinne i
det hela har ingenting att göra med- frågan, om avlägsnandet av ett foster bör
vara straffbart eller icke. Om jag försöker att alldeles frigöra mig från invanda
föreställningar och tänker riktigt objektivt på saken, kommer jag till
det resultatet, att jag icke kan finna något straffbart i att avlägsna ett foster,
t. ex. under de första månaderna av havandeskapet. Om en ung kvinna, soni
för ett lättsinnigt liv, blir i grossess och låter framkalla abort, menar jag.
att det omoraliska ligger mindre i att avlägsna fostret än i det lättsinniga liv.
som medfört, att hon kommit i grossess. Detta är den uppfattning, som jag bär
bildat mig om saken, och jag tror för min del. att lagstiftningen så småningom
kommer fram till den ståndnunkten, att ett avbrytande av havandeskapet i dess
allra tidigaste början icke bör vara belagt med straff utan anses vara en personlig
angelägenhet, som icke angår någon annan.
Men det är ju något, som framtiden får utvisa — nu är ju alls icke fråga
om någonting sådant. Den nu gällande lagstiftningen förbjuder ju fosterfördrivning,
när det sker i andra fall än av läkare på s. k. medicinska indikationer.
alltså när det är viktigt för kvinnans liv eller hälsa, att fostret avlägsnas.
Onsdagen den 10 april e. in.
127
Nr 19.
Det är nog en mycket allmän uppfattning, att denna lagens bestämmelse är
alldeles för snävt begränsad, och att det bör finnas ett område utanför detta,
som också borde vara fritt från straff. Det är nämligen vad som kallas för
de sociala indikationerna för avlägsnande av fostret. Jag anser, liksom fröken
Hesselgren nyss framhöll, att när man läser det föredrag, som professor
Forssner hållit i saken och som här finnes återgivet in extenso, är det mycket
svårt att förstå, hur man kan komma till något annat resultat än att det är i
hög grad önskligt, att lagen förändras på det sätt, att också sociala indikationer
för avbrytande av havandeskapet skola kunna begagnas, och att ett avbrott
under sådana förhållanden skall vara straffritt.
Vi se t. ex. i utskottets utlåtande på sidan 24, huru professor Forssner talar
om, att han sett många fall, där hustrur med många barn, utsläpade och arbetsamma
hustrur, ha kommit och bett honom att bli befriade från sitt foster.
»Det har varit sådana fall, där hennes bön varit förestavad icke av lättja eller
lättsinne, utan av höga etiska motiv och av önskan att få fortsätta att släpa
för andra, och där hans rättskänsla skulle ha besvarat hennes bön med ja. Men
samhället besvarar den med nej. I detta fall skulle vår nuvarande lag helt
visst förklara handlingen brottslig, därför att den icke erkänner sociala indikationer
för avbrytande av graviditeten.»
Vi se på sidan 26, hur han talar om en konsultation med en kollega, där
båda två varit fullt överens om, att de gärna skulle önskat kunna avbryta en
kvinnas havandeskap, men enligt den nuvarande lagen icke haft rätt att göra
det.
Den uppfattning, som professor Forssner sålunda gör sig till tolk för, tror
jag numera är tämligen allmänt delad av hela läkarkåren. Jag kan därför icke
förstå, hur man kan ställa sig på en sådan ståndpunkt, som utskottet har gjort,
och alldeles avvisa tanken på en utredning, om hur man skall formulera lagen
på ett lämpligare sätt än den f. n. är formulerad. Utskottet talar endast om
ökad upplysning. Som jag framhöll för en stund sedan, är den upplysning,
som skulle behövas för att förhindra kriminella aborter, just upplysningen om
preventiva medel för att förhindra befruktning. Vari något annat slags upplysning
för att hindra de kriminella aborterna skulle bestå, kan jag icke begripa.
Men den vill ju kammaren icke vara med om!
Det är ett bra magert resultat, som utskottet kommit till. Jag måste därför
ansluta mig till den mening, som uttalats i reservationerna i ärendet. Emellertid
anser jag beträffande den reservation, som är avgiven av herr Norling
m. fl., att det icke är mycket Amrde med en sådan utredning, som där önskas,
nämligen en utredning om vilka åtgärder, som må kunna vidtagas för att förhindra
de kriminella aborterna. Jag kan icke förstå, att det finns någon annan
åtgärd än att begagna preventiva medel. Däremot anser jag, att den reservation,
som lagutskottets_ ordförande avgivit, är sunt förnuft, och till den
ber jag därför att få yrka bifall.
Herr Julin, Teodor: Det är lätt att vara klok efteråt, herr talman, men nog
se vi av den behandling, som denna fråga nu fått i riksdagen, att det varit
lämpligare, om de olika motioner, som kvinnliga ledamöter av riksdagen i denna
fråga väckt, kommit till ett och samma utskott. Den stora frågan, nämligen
den om utförande i det praktiska livet av den upplysningsverksamhet, som lex
veneris föreskriver, vilken nu gått till tillfälligt utskott, borde givetvis lagutskottet
ha ryckt till sig och sedan gjort till själva huvudfrågan, som den var
avsedd att vara. De två här föreliggande frågorna äro endast bisaker. Vad
man vill är att få upplysningsverksamhet på detta område ordnad, och därför
måste man rucka något på preventivlagen, och även, om det möjligen blir nöd
-
Om straffet
för fosterfördrivning.
(Forts.)
Nr 9. 128
Onsdagen den 10 april e. ni.
Om straffet
för fosterfördrivning.
(Forts.)
vändigt, något rucka på de delar av strafflagen, som handla om fosterfördrivning
— det senare är kanske icke så alldeles säkert.
Eftersom emellertid frågan i dess helhet blivit styckad på detta sätt, ha vi
i detta läge nu att tala om fosterfördrivningen, sådan den är behandlad i
strafflagen. Det är högst märkligt för övrigt, att denna verkliga folkfara icke
av samhället mötts med något annat än någon eller några paragrafer i strafflagen
— i övrigt gör samhället ingenting för att hindra detta samhällsonda.
Jag ber kammarens ledamöter betrakta siffrorna på sidan 31 i första lagutskottets
utlåtande nr 17. Vi kunna taga några siffror i högen. Låt oss se
på den första tabellen, som handlar om på Allmänna barnbördshuset i Stockholm
förlösta kvinnor — det gäller alltså endast ett enda sjukhus. Av dessa
kvinnor utgjorde de aborterandes antal år 1913 247, för att 1919 springa upp
till den hemska siffran 630. År 1924 gick den ned till 382 för att år 1927
åter stiga till 441.
Det är hemska siffror i och för sig, men frågar man, om siffrorna verkligen
äro stora eller små i förhållande till hela det antal kvinnor, som blivit förlösta,
framgår det av den tredje tabellen, att de siffror, som jag nyss uppläste,
i själva verket gälla en hög:st betydande procent av samtliga de kvinnor, som
blivit behandlade på detta sjukhus. Före kriget uppgick de aborterandes antal
till den relativt blygsamma siffran av 9 procent. Omedelbart efter världskriget
svängde den upp till 25 procent, därefter gick den för en tid tillbaka för
att nu på nytt vara uppe i 20 procent.
När man nu har detta för ögonen och vet, att, för att råda bot därför, har
samhället inskrivit vissa bestämmelser i strafflagen, och då man vill ha klart
för sig vad strafflagen på denna punkt uträttar, svarar omedelbart den fjä.rde
och sista tabellen på denna fråga. Vi se av denna, att det i själva verket är
ett så obetydligt antal brott mot denna paragraf i strafflagen, som bli sakförda,
att man kan påstå, att strafflagen gör precis ingenting för att korrigera
dessa missförhållanden. Den verkar endast i den riktningen, som här redan
åtskilligt är berört, att dessa sorgliga fall icke komma under lämplig behandling.
Jag skall icke trötta med några ytterligare utläggningar, ty jag tror, att
allesammans känna till, hur stor samhällsfara detta är. Jag vill bara tilllägga,
att på samtliga sjukhus här i Stockholm dogo under tioårsperioden 1916
—1925 i genomsnitt 16 kvinnor pr år, under det att 73 kvinnor pr år ådrogo
sig svåra sjukdomar på grund av fosterfördrivning.
När man alltså kommer till det resultatet, att här föreligger ett samhällsont
av den mest allvarliga beskaffenhet, är det ju beklämmande, att utskottet
icke skall komma till något annat resultat än till en hemställan om att riksdagen
matte avslå motionen. Hela lagutskottets enligt många vitsord ypperliga
utredning i denna fråga visar ju upp det förskräckliga i läget sådant <mtta
nu är. Hela utlåtandet ända in i det sista talar faktiskt för att någonting bör
göras. Men utskottet anser sig ingenting kunna göra, utan talar endast några
ord om behovet av ökad upplysning. Vi äro några stycken reservanter i utskottet,
som ha tagit fasta på detta faktum, och vi ha godtagit hela utskottets
utlåtande men med en annan kläm. Vi ha kunnat häkta denna direkt på utskottets
motivering, och hemställa på sidan 34 om en »allsidig och förutsättningslös
utredning» angående vad som i detta avseende skall kunna göras.
Tyvärr ligger saken så till, att vi icke kunna få proposition på denna vår
reservation, men jag har med detta velat tillkännagiva hur vi ha sett på saken.
Herr öhman: Herr talman! Med anledning av den sena timmen skall
jag fatta mig kort och endast säga några ord till försvar för lagutskottets
ståndpunkt i denna fråga.
Onsdagen den 10 april e. m.
129 Nr 19.
Av utskottets utredning framgår, att det förhåller sig så, som flera talare
påpekat, eller att i vårt land fosterfördrivning tyvärr förekommer i stor omfattning,
och det framgår vidare, att denna sorgliga hantering endast i mycket
ringa antal fall medför åtal vid domstol. I utskottets utlåtande omnämnes
en hel del belysande siffror härvidlag, men jag måste avstå från att ingå på
dem. Att fosterfördrivningsbrotten således i så ringa omfattning föranleda
inskridande från åklagarnas sida, beror tydligen därpå, att åklagarna ytterligt
sällan få reda på att sådana brott begåtts. Då nu, oaktat straffbestämmelserna,
fosterfördrivning förekommer i så stor skala, skulle det möjligen
kunna ifrågasättas, att man borde införa skärpta straff. För min del skulle
jag emellertid ingalunda vilja tillråda en sådan utväg. Med hänsyn till det
här ifrågavarande brottets särskilda karaktär skulle det helt säkert erfordras
en betydande straffskärpning för att någon nämnvärd effektivitet skulle kunna
påräknas, och detta skulle otvivelaktigt ofta i de särskilda fallen medföra
alltför hårda och för rättskänslan stötande domar. Utskottet har antagit, att
motionärerna icke åsyftat någon straffskärpning utan att de i stället önska en
lindring i straffen, eventuellt straffrihet i vissa fall. fastän det må sägas, att
motionärerna i detta stycke varit synnerligen förbehållsamma. Det har varit
mycket svårt att av deras motion skaffa sig en uppfattning om vad de i själva
verket menat med sitt yrkande om en revision av strafflagens förevarande paragrafer,
och för min del har jag icke blivit klokare på den saken av det anförande,
som fröken Hesselgren nyss höll.
Beträffande nu frågan om straffmildring och straffrihet, vill jag erinra, att
1921 vidtogs en ändring av ifrågavarande paragrafer, vilken ändring införde
nya straffsatser, innebärande en högst betydande strafflindring. Förut var
straffet för en kvinna, som använde fosterfördrivande medel, vid fullbordat
brott straffarbete från ett år till sex år. Nu är genom lagändringen av 1921
straffet fängelse, d. v. s. fängelse från en månad till två år. Vid försök var
straffet förut straffarbete eller fängelse i högst sex månader, medan straffet
nu vid försök är fängelse i högst sex månader eller böter.
I utskottsutlåtandet förekomma några intressanta uppgifter om straffsatser
i Danmark och Tyskland. Jag måste emellertid avstå från att redogöra för
dem. Kontentan är i alla fall, att de straff, som förekomma i de i utlåtandet
omnämnda lagarna eller lagförslagen i stort sett näppeligen äro mildare än de
straff, som vi redan ha i vår strafflag. I ett danskt lagförslag av förra året
förekommer dock den nyheten, att straffrihet kan inträda i särskilt ömmande
fall. Man måste ^medgiva, tycker jag, att straffen i vår strafflag genom den
lagändringen av år 1921 blevo så pass milda, att någon ytterligare sänkning
icke gärna kan anses påkallad.
Fröken Hesselgren har emellertid ifrågasatt införande av straffrihet, visserligen
icke straffrihet i allmänhet utan i vissa särskilda fall, och detsamma
har gjorts av utskottets ordförande i hans reservation. Jag vill då fråga: kan
nu en lagändring i den riktningen verkligen anses behövlig, när vi med vår nuvarande
lag kunna gå ned så långt som till en månads fängelse och vid försök
till fosterfördrivning till endast böter och vi dessutom ha att tillgå villkorlig
dom och benådning?
Om det nu således rent humanitärt sett knappast kan anses behövligt att införa
straffrihet för fosterfördrivning i vissa fall, skulle å andra sidan en sådan
nyhet i vår strafflag möjligen kunna leda till ganska betänkliga konsekvenser.
Visserligen är trots straffbestämmelserna fosterfördrivningen ganska
allmän i vårt land, soni^jag nämnde, men straffhotet verkar väl iindå något och
kanske icke så litet i återhållande riktning. Det får man väl antaga. Jag
tror, att om man nu jskulle införa straffrihet, låt vara endast för verkligt behjärtansvärda
fall, får man också räkna med. att detta kan få till följd, att
Första kammarens protokoll 1929■ Nr 19. y
Om siraffef
för fosterfördrivning.
(Forts.)
Nr 19. 130
Onsdagen den 10 april e. m.
Om straffet
för fosterfördrivning.
(Forts.)
uppfattningen om det brottsliga i fosterfördrivning överhuvud taget blir förslöad
och att detta rentav kan medföra en ökning av denna brottslighet. Härtill
kommer nu, att en sådan lagändring endast skulle få en ytterst ringa räckvidd.
Redan med nu gällande lag lär det fallet icke anses straffbart, då en
läkare avbryter ett havandeskap i syfte att rädda kvinnans liv eller hälsa. Även
om nu en lagändring i förevarande riktning skulle föra med sig, att också vissa
socialt betonade fall, sådana som professor Holmgren talade om, komma med
under lagen, är det helt visst, såsom också utskottet framhåller, endast ett försvinnande
fåtal kvinnor, som komma att omfattas av lagändringen. I de mycket
sällan förekommande fall, som således skulle beröras av lagändringen, kan
man dock med gällande lag få till stånd en så mild dom, att den icke kan anses
obillig mot den dömda eller stötande för rättskänslan.
Herr Holmgren framdrog det klassiska exemplet med den utsläpade husmodern
med de många barnen. Jag tror för min del, att denna typ, hustrun med
de många barnen, blir mer och mer sällsynt med åren. Födelsefrekvensen i
vårt land är ju den lägsta i Europa, och för övrigt tror jag icke heller, att denna
kategori av duktiga och modiga kvinnor höra till dem, som pocka på att
bli förlösta i förtid, utan de äro i allmänhet sådana kvinnor, som bära sitt
kors med tålamod. I det stora flertalet fall emellertid, då fosterfördrivning
sker, äro förhållandena enligt min uppfattning sådana. — det har också utskottet
ansett — att det icke kan bli tal om någon straffrihet. Jag vill fråga:
vad vill herr Holmgren, att man skall göra med alla dessa unga kvinnor, som
vilja bli befriade från följderna av sina förbindelser, med alla dessa hustrur
som vilja bryta av sitt havandeskap av bekvämlighetsskäl? Dessa utgöra den
stora majoriteten, och därför har också utskottet med all rätt uttalat, att lagändringen
endast skulle få en mycket obetydlig räckvidd. Utskottet har således
kommit till den uppfattningen, att en revision av bestämmelserna i förevarande
paragrafer i strafflagen icke är ägnad att råda bot på de existerande
missförhållandena. Utskottet har påpekat, att man i stället bör söka hjälpen
på annat håll, nämligen i ökad upplysning — det bör fröken Hesselgren vara
glad över — och vidgad ansvarskänsla samt i förbättrade levnadsvillkor för nödställda
mödrar och deras barn.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Holmgren: Herr öhman frågade, vad jag ville göra. Det talade jag
om i mitt första anförande. Jag ansåg, att en revision av strafflagen bör
företagas, som skulle gå ut på en avgränsning av de socialt indicerade fall, där
abort straffritt skulle få utföras av läkare. Nu säger herr Öhman, att det ur
humanitär synpunkt finns intet behov av en sådan lagändring, ty de få icke
mer än en månads fängelse i bästa fall eller villkorlig dom och benådning. En
månads fängelse! Jag undrar, om man kan tycka, att det är tillfredsställande
förhållanden, då det är fråga om en kvinna, där man anser, att de sociala indikationerna
äro sådana, att det bör företagas abort på henne. Skall det då
kosta henne en månads fängelse? Kan det anses vara humanitärt? Jag tjecker
tvärtom, att om man anser, att de sociala indikationerna i vissa fall äro
sådana, att de berättiga till avbrytande av havandeskap, så bör detta avbrytande
vara straffritt. Det är självklart, ty annars kan abort icke utföras av
läkare.
Nu säger herr öhman, att en sådan förändring i lagen har så förfärligt liten
betydelse, därför att det är ett så försvinnande fåtal kvinnor, som skulle bli
hjälpta därigenom. Ja, därom kan man vara av olika meningar. Om herr
Öhman läser, vad professor Forssner har skrivit, framgår därav, att det visst
icke är ett så litet antal kvinnor. Jag kan också som sjukhusläkare vitsorda,
att det ofta förekommer fall, när man skulle önska, att lagen tilläte, ntt man
Onsdagen den 10 april e. ra.
131 Nr 19.
gjorde en sådan operation på kvinnan. Det kan nu icke komma ifråga, därför
att lagen förbjuder det. För övrigt, även om antalet kvinnor icke är så
stort, är detta intet skäl att icke göra en sådan lagändring.
När man hör herr öhman tala, förstår man vilken ofantlig skillnad som
råder mellan juristernas uppfattning i denna sak och läkarnas. Denna skillnad
beror på att juristerna inte ha att göra med dessa saker. De känna icke
till dem, de ha icke arbetat i den miljön och icke upplevt de situationer, som
läkarna få vara med om. Då först får man klart för sig, att det behövs en
lagändring.
Om straffet
för fosterfördrivning.
(Forts.)
Herr Sandler: Jag vill giva några upplysningar till dem av kammarens
ledamöter, som ännu vid denna sena tidpunkt orka uppfatta någonting.
Det torde för det första kunna sägas, att vår officiella dödsorsaksstatistik
numera icke är pålitlig i det avseende, som här är fråga om, och för det andra,
att antalet aborter i vårt land är statistiskt fullständigt okänt. De siffror,
som äro publicerade i utskottets utlåtande på sidan 31, äro endast en vägledning.
Jag har i dagarna erhållit en statistik från Tyskland, närmare bestämt
från Berlin, som kan ge oss en föreställning om den räckvidd, som denna företeelse
kan ha på annat håll. Jag vågar icke yttra mig om, hur pass mycket
mindre förhållandevis siffrorna äro i Stockholm eller i det svenska samhället
överhuvud taget, ty något material finns icke. Men enligt denna statistik från
sjukkassorna i Berlin är förhållandet det. att, om jag tar den största här redovisade
sjukkassan, på 7,844 levande födda barn kommer ett antal avsiktligt
framkallade fosterfördrivningar på 5,550. Det tillägges i den av statistiska
centralbyrån utgivna statistiken, att om man tager hänsyn till antalet aborter,
som icke ha blivit bekanta, torde antalet avbrutna havandeskap vara åtminstone
lika stort som antalet av de levande födda barnen.
Herr talman! Vår svenska statistik, som finns här på sid. 31 i utskottets
utlåtande, talar åtminstone om för oss, hur det förhåller sig med lagens tilllämpning
på detta område. De som mena, att det skall göras allvar av lagstiftningen
på detta område, torde böra hemställa till justitieministern att till
nästa riksdag komma med ett förslag om inrättandet av ett tiotal speciella
kvinnofängelser, avsedda att mottaga dem, som skola behandlas efter lagens
bestämmelser.
Fröken Hesselgren: Jag vill bara säga några ord.
När jag hörde, vad den ärade ledamoten av utskottet här anförde, fick jag
en ganska stark bekräftelse på den känsla, som vi motionärer ha haft, nämligen
att om man skulle göra en utredning här, skulle den icke göras ur juridisk
synpunkt enbart och av jurister, därför att juristerna tyckas icke kunna förstå,
vad det är fråga om. Man beklagar sig över att så få ha blivit straffade då
det är så många som bryta mot lagen. Man säger också, att straffet är så
lindrigt att det kan uppgå till blott en månads fängelse. Om vi nu taga ett
sådant fall med s. k. social indikation, t. ex. en hustru, som har flera barn, som
gör en fosterfördrivning, tro ni inte, att det betyder någonting för denna
människa, som har begått detta brott, därför att hon icke orkar med flera
barn, icke orkar mera arbete än hon har, att sitta i fängelse under en månad?
Hur tro ni, att det skall kännas för en sådan människa, då hon skall lämna sin
familj för att komma in på en månads fängelse? Hur skall det väl kännas
för henne och för familjen? Inte kan väl det kallas för ett lindrigt straff. Vi
skola också tänka på läkarnas ställning i den situation, som professor Holmgren
påpekade. Det blir en ofantlig skillnad för dem, om det fastställes i lag.
att det under vissa förhållanden icke är straffbart att göra detta. I stället
för att dessa människor nu skola tvingas att gå till kvacksalvare och riskera
Nr 19.
132
Onsdagen den 10 april e. m.
Om straffet
för fosterfördrivning.
(Forts.)
att bliva sjuka och fara illa, skulle de kunna få hjälp av läkare. Jag tror, att
det är en riktig syn på saken, att om denna lag blir, så att säga, mer överensstämmande
med rättsmedvetandet, skulle man också få mera känsla av att
det är berättigat att straffbelägga de fall av fosterfördrivning, som icke komma
in under en sådan särställning och sålunda icke kunna räknas till behjärtade
fall.
Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande om bifall till motionen. Jag
vill säga, att det är precis samma yrkande som i den av fru Östlund avgivna
reservationen.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt, vidare på bifall till förevarande
motioner, såvitt nu vore i fråga, samt slutligen på bifall till den av herr
Åkerman vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Hesselgren begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Åkermans reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den av herr Åkerman vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.
Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tulltaxa
;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Tyska riket slutet tilläggsavtal till handels- och sjöfartstraktaten
den 14 maj 1926; samt
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i den vid
förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade
tulltaxa, i vad angår vissa kemiska preparat.
Fredagen den 12 april.
133 Nr 19.
Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.37 på natten.
In fidem
G. H. Berggren.
Fredagen den 12 april.
Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.
Justerades protokollen för den 6 och den 9 innevarande månad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
10 A, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929—1930
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 385, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion angående den efter krisåren
tillämpade allmänna lönepolitikens inverkan på jordbrukets ekonomi m. m.,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.
Eöredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 35—40, bevillningsutskottets betänkanden nr 13—15 .samt andra
lagutskottets utlåtande nr 31.
Herr Schlyter väckte en motion, nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående medel för uppförande av en nybyggnad för mynt- och justeringsverkets
behov m. m.
Motionen hänvisades till statsutskottet.
Herr Möller väckte en motion, nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
m. m.
Denna motion hänvisades till bankoutskottet.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial nr 41, i anledning av remiss från första kammaren
av en av herr C. G. Hammarskjöld väckt motion;
Nr 19. 134
Fredagen den 12 april.
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
den internationella konventionen den 8 november 1927 om upphävade av förbud
och inskränkningar i avseende å införsel och utförsel m. m.;
nr 17, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare
kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter in. m.; och
nr 18, i anledning av väckta motioner om ändringar i och upphävande av
förordningen angående nöjesskatt;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckt motion om revision av gällande vattenlag till
skydd för jordbruket, den stora allmänheten och kommande släkten;
nr 28, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
expropriation i skäliga fall av vattenkraft i enskild ägo;
nr 29, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
lagstiftning om koncession för förvärv av större mossar; och
nr 30, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckt motion angående fördelning enligt nya grunder
av väghållningsskyldigheten inom städerna;
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överflyttande från
domänstyrelsens till lantförsvarets förvaltning av visst markområde tillhörande
kronoparken Åsen invid Uppsala;
nr 26, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av ett
område, tillhörande Rosenholms övningsfält invid Karlskrona;
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
kronan tillhörig fastighet vid Arlöv i Malmöhus län;
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av kronan
tillhörande jordägarandelar i gruvor;
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa delar av övningsplatsen Kronobergshed;
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för K. H.
Larsson från erläggande av visst räntebelopp;
nr 31. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande till
Sorsele kommun av visst område av den vid avvittring inom Sorsele socken
till kyrkstad avsatta mark;
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av
återstående ogulden köpeskilling för ett virkesparti;
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Falu stad;
nr 34, i anledning av väckt motion om finansierandet av bulvanhemmanens
expropriation; och
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring av
bestämmelserna rörande fonden för fiskerinäringens befrämjande jämte en i
samma ämne väckt motion.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.40 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
291301