1929. Första kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1929:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Första kammaren. Nr 16.

Lördagen den 16 mars f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning av Kungl. Ang. Sverigev*
Majrts proposition angående anslutning till ett i Paris den 27 augusti 1928 artslutning Ull
avslutat internationellt fördrag rörande fördömande av krig. Kellogg Till

konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna hänvisat en fördraget.
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 82, däri Kungl. Maj:t
med överlämnande av texten till ett den 27 augusti 1928 i Paris avslutat internationellt
fördrag rörande fördömande av krig, äskat riksdagens samtycke till
Sveriges anslutning till detta fördrag.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två i anledning
av propositionen inom första kammaren väckta och till utskottet hänvisade
motioner, nämligen nr 229 av herr Reuterskiöld och nr 240 av herr Lindhagen.

I motionen I: 229 hade hemställts, att riksdagen måtte, med bifall till vad
Kungl. Maj :t i propositionen nr 82 äskat, hos Kungl. Maj :t tillika anhålla, att
Kungl. Maj:t, på sätt som kunde finnas lämpligt, ville före accessionen till
det s. k. Kelloggfördraget delgiva vederbörande främmande makter Sveriges
uppfattning av de Sverige officiellt meddelade förbehållen och förklaringarna
i enlighet med de av föredraganden vid propositionens beslutande framlagda
synpunkterna.

I motionen 1:240 hade hemställts, att riksdagen, vid godtagande av propositionen
om Sveriges anslutning till Kelloggpakten, ville tillika förorda att till
denna anslutning anknötes följande uttalanden:

att paktens konsekvens vore den allmänna, omedelbara och fullständiga avrustningen,

att den i varje fall uppfordrade till omedelbar uppslutning från därtill beredda
stater kring den avrustning av Tyskland, Österrike, Ungern och Bulgarien,
vilken redan skett genom fredsslutet i världskriget; samt

att den påkallade världspolitikens inriktning att från grunden komma till
rätta även med krigens och rustningarnas orsaker.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att förevarande kungl. proposition måtte av riksdagen bifallas;

2) att motionen I: 229, i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet under 1) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

3) att motionen 1:240, i den mån den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Första kammarens protokoll 1929. Nr 16.

N r 16. 2

Lördagen den 16 mars f. in.

Ang. Sveriges Herr Reuterskiölil: Herr talman, mina herrar! I den motion, som jag väckt
anSldttTb til1* anledning av detta fördrags framläggande, har jag dels hemställt om bifall
Kellogg- till Kungl. Maj:ts proposition, i likhet med vad utskottet här tillstyrker, och
fördraget, dels uttalat en önskan, att Sverige skulle före accessionen delgiva vederbö;Forts.
) rande främmande makter sin uppfattning rörande de officiellt till Sverige meddelade
förbehållen och förklaringarna i enlighet med vad föredragande departementschefen
i det hänseendet har uttalat. Denna senare del av motionen har
föranlett utskottet att endast hemställa, att motionens yrkande icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jag kan ju väl förstå, att utskottet stannat vid denna ståndpunkt, och jag
är för min del egentligen principiellt av samma mening som utskottet, nämligen
att riksdagen icke bär taga initiativ i utrikespolitiska frågor i allmänhet.
Men när jag ser vad utskottet här hemställt, måste jag ju också göra en jämförelse
med vad utskottet skrivit i sin motivering, och då torde av denna motivering
framgå, att utskottet ingalunda ställt sig avvisande i sak till den framställning,
som jag motionsvis gjort, utan endast med avseende på formen. Utskottet
säger, att vad beträffar de väckta motionerna finner utskottet, att »från
riksdagens sida icke lämpligen någon hemställan till Kungl. Maj:t bör göras»
i den av mig föreslagna riktningen. Det vill säga utskottet förklarar, att riksdagen
icke bör göra någon dylik framställning till Kungl. Maj :t, men utskottet
uttalar sig icke alls därom, huruvida Kungl. Maj:t av sig självt bör eller
icke bör göra ett sådant meddelande. I själva sakfrågan har utskottet ingenting
sagt, utan lämnar frågan öppen.

Då jag måste läsa utskottsbetänkande! på detta vis, kan jag naturligtvis icke
heller göra något yrkande i annan riktning än vad utskottet föreslår. Men
jag måste uttala den önskan och förhoppningen, att Kungl. Maj:t på sätt riksdagen
nu i överensstämmelse med utskottet förutsätter såsom möjligt, tager under
övervägande, om icke ett sådant meddelande till främmande makter bör
göras innan accessionen. Att det skall vara innan accessionen är ju uppenbart,
ty om det vore i samband med accessionen, innebure det ett förbehåll eller
ett villkor, som övriga makter icke ha gjort, och Sverige saknar anledning
göra. Utskottet har måhända varit en smula tveksamt om innebörden av de
diplomatiska former, som härvid böra användas, och det kan jag ju val förstå.
Men Kungl. Maj :t behöver i varje fall icke vara i någon tvekan om de metoder,
som böra användas, och Kungl. Maj:t borde kunna finna en lämplig form att
göra ett sådant meddelande.

Vad jag sålunda endast velat konstatera och här har konstaterat, då riksdagen
nu bifaller vad utskottet hemställt, det är, att avgörandet av frågan,
huruvida Sverige skall göra ett sådant meddelande eller icke, har Kungl. Maj :t
att på egen hand träffa under vanligt konstitutionellt ansvar inför nästa riksdag.
Och riksdagen är härvid alldeles obunden; den har icke uttalat sig vare
sig för eller emot ett sådant meddelande.

Under dessa förutsättningar, herr talman, har jag intet yrkande att göra.

Herr Lindhagen: Kelloggpakten är ju ej någon ny företeelse. Den är ett
uttryck i vår tid för de gamla försöken att förklara sig vilja avskaffa kriget
på samma gång soin man bibehåller krigets orsaker. Jag har i min motion
redogjort för, huru i eu del skeden i den föregående historien sådana förklaringar
blivit avgivna. Emellertid är det givet, att varje sådan förklaring, i all
synnerhet i vår tid efter världskriget, såsom utskottet och Kungl. Maj :t också
erkänt, har en viss moralisk och psykologisk betydelse. Därför är det ju också
givet, att även jag gärna vill vara med om att med min röst bidra till, att
denna traktat blir ratificerad. Men just den svaga sidan i denna traktat, som
jag nyss tillåtit mig beröra, påkallar ett bjudande att förbinda ratificeringen

Lördagen den 10 mars f. in.

>r It;.

med uttalanden om konsekvenserna. Detta är så mycket nödvändigare som vissa
av de stora makterna tillåtit sig att avgiva reservationer i starkt inskränkande
riktning, och det är ju ganska naturligt, då dessa makter lia intressen
att bevaka, som tills vidare måste av dem upprätthållas med vapenmakt. Då
kan man inte begära, att de blankt skola gä med på t raki alen, utan de. anse
sig nödsakade att förbehålla sig vissa bryggor till ett försvar för sina besittningar.
A andra sidan ligger det emellertid nära till hands att göra gällande
den meningen, att då man nu förklarar sig avstå från bruk av vapen, följer
därav som en konsekvens, att man samtidigt bör nedlägga dem. Jag förstår
ej, varför motionen i det avseendet ej kunnat vinna något beaktande från något
håll. ^Utskottet presenterar ingen motivering i den punkten, men däremot
något i fråga om herr Reuterskiölds motion.

Utskottet har ansett, att också från Sveriges sida bör som en slags reservation
göras vissa uttalanden, däri man förbehåller sig att få falla tillbaka på
en militär ordning i större eller mindre grad. Försvarskrig anser man sig sålunda
särskilt böra uttala sig för att få bibehålla. Man pekar vidare på Sveriges
anslutning till och medlemskap i Nationernas förbund, och förmodligen
menar man da, att dess skyldighet att tillhandahålla en kontingent krigsberedskap
i händelse av sanktionskrig inte heller på något sätt bör åsidosättas genom
den ifragavarande anslutningen. Slutligen betonas Sveriges rättigheter
och förpliktelser enligt traktaten om Alands neutralisering vara en angelägenhet,
som ej får äventyras.

•Öå måste jag verkligen fråga: Varför skall man inte med största styrka
förklara i all synnerhet från vårt land, som är kallat därtill genom sitt läge
och franvaron av intressen, som böi’a upprätthållas med vapenmakt — att ej

ir-1)ielV.fre<f 1’ga konsekvenser böra förglömmas. Detta är ett naturligt
tillfälle därtill, som enligt min uppfattning icke bör försittas. Jag läste i
gar en artikel i Svenska Morgonbladet, där tidningen säger, att motionen är
avstyrkt, och att riksdagen kommer att avslå demsamma. Men, tillägger bladet,
»det betyder i detta fall icke, att den ensamme motionären ej. principiellt
sett, har alldeles rätt. Men de! blir framtidens sak att dra konsekvenserna av
antikngspakten. Nuets sak är att antaga den i det skick den föreligger.»

Detta uttalande är verkligen ganska egendomligt. Varför då belasta pakten
“Vast milltara reservationer. Nuets sak är väl att begagna alla
i-ur» i1 s • -, för framtlden. Här föreligger ett markant tillfälle att säru
* från de mindre staternas sida göra ett uttalande i den av mig ifrågasatta
riktningen. I sadant. syfte har i motionen yrkats, att riksdagen ville, vid godtagandet
av propositionen om Sveriges anslutning till Kelloggpakten, tillika
lororda, att till denna anslutning anknytas tre uttalanden.

Det första innebär »att paktens konsekvens är den allmänna, omedelbara och
fullständiga avrustningen». Denna principiella konsekvens ligger solklar i
sjalva paktens terminologi, så att detta borde man väl våga uttala.

Vidare, och det gäller just nuet i högsta grad, bör uttalas, »att pakten i varje
iall uppfordrar till omedelbar uppslutning från därtill beredda stater kring
den avrustning av Tyskland, Österrike, Ungern och Bulgarien, vilken redan
skett genom fredsslutet i världskriget». Jag läste häromdagen en artikel i
tidningen Ametet.av dess redaktör Vougt, som förklarade, att detta måste anses
vara kärnpunkten i den europeiska politiken för närvarande, och det tycker
också jag. Det är osökt anledning och ett livsintresse för freden att anknyta
till pakten ett uttalande också i denna sak.

Vidare och för det tredje har jag hemställt om ett uttalande, att Kelloggpakten
»pakallar världspolitikens inriktning att från grunden komma till rät1a
aven med krigens och rustningarnas orsaker». Det iir en ganska ofruktbar
ståndpunkt, som återkommer i propositionen och i viss mån i utskottets betän -

Ang. Sveriges
:■mslutning till
(let s. t.
Kelloggfördraget.

(Forts.)

Nr 16. 4

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang. Sveriges kande och för övrigt allmänt i diskussionerna, att huvudfrågan är att åstadamhunmg
till komma ett säkerhetstillstånd, vilket skulle ske genom skiljedom och överensKellogg-
kommelse om minskning i rustningarna. Med skiljedom kan ju inte vinnas
fördraget, någonting väsentligt, ifall man bibehåller rustningarnas orsaker. Inte kan
(Forts.) man utan en lag därom eller internationell praxis, med skiljedom åstadkomma,
att exempelvis undertryckta folk i andra länder bli frigjorda. Detta lär man
nog vilja undantaga från skiljedom, men däri ligger en av de största krigsfarorna.

Jag ber till sist, just på grundvalen av detta sista resonemang, att få vända
mig mot den punkt i utskottets motivering, där det står, att »traktatens huvudsakliga
betydelse, såsom också utrikesministern uttalat, får anses vara
mindre av juridisk art än ligga på det moraliska och psykologiska området».
Betydelsen av pakten ligger också enligt min tankegång just inom detta sistnämnda
område. Men motsatsen till moraliska och psykologiska synpunkter
— är det bara juridiska synpunkter? Där är man återigen fast i den där skiljedomslagstiftningen
med bibehållande av krigsorsakerna. Detta är att förringa
problemet i högsta grad. Jag ber att denna passus i stället uttryckes på följande
sätt: »---såsom också utrikesministern antytt, får anses vara

mindre av realpolitisk och juridisk art än ligga på det moraliska och psykologiska
området.»

Juridiken har inte någon annan betydelse än att, sedan vid de realpolitiska
frågornas lösning, ge formler för denna lösnings utförande i världen.

Jag ber alltså att beträffande motiveringen få föreslå förenämnda ändrade
lydelse. I sakformuleringen yrkar jag bifall till min motions hemställan.

Herr Winberg: Herr talman! Om den här föreliggande frågan och det

här framförda uppslaget hade varit av den betydelse, som man från många
håll velat göra gällande, borde den väl vara en av de största frågor, som
förekommit i det svenska parlamentet. Man hade då kunnat vänta sig, att
den skulle ha mottagits med betydligt större intresse, för att inte säga rent
av entusiasm, än vad som för närvarande är fallet. Att så inte blivit händelsen
bevisar väl endast, att saken inte har någon reell innebörd. Det är en av
dessa gester, som man på senare tiden alltför ofta fått bevittna från olika
håll. Man försöker inbilla mänskligheten, att genom allmänna uttalanden,
som inte till någonting förplikta, skall man lösa det stora problem, som man
i själva verket inte vill gå till botten med eller överhuvud taget uppta till
allvarlig behandling.

Det här föreliggande uppslaget går ju parallellt med folkförbundets uttalande,
i vilket man också fördömt anfallskriget. Här har ett amerikanskt uppslag
kommit till. Man vill givetvis inte vara sämre i Amerika än någon annan
stans, och så har man utskickat detta förslag till högtidlig underskrift av samtliga
nationer.

_ Egentligen borde det ju, om vi överhuvud taget hade att räkna med full uppriktighet
i politiken, vara så, att om vi allihop komma överens om att utdöma
anfallskriget, skulle allt vad krig och militarism heter vara ur världen, ty
utan att det igångsättes ett anfallskrig, kan det väl näppeligen bli något försvarskrig.
Emellertid har det märkliga förhållandet inträffat, att inte någon,
jag trotsar vem det vara vill, kunnat bland de krig, som förekommit åtminstone
under senaste hundra åren, uppvisa något fall, där vederbörande nation
erkänt, att den fört ett anfallskrig, och jag tror ingen kommer att göra det
i framtiden heller. Alla krig ha varit försvarskrig, och det senaste stora världskriget
är därifrån intet undantag. Tyskland har visserligen tvingats att underskriva,
att det närmast var orsaken till kriget, men det förklarar högtidligt
än i dag, att därtill har det blivit tvingat, och det erkänner det i verkligheten

Lördagen den IG mars f. in.

inte. Det går alltså överhuvud taget inte att göra distinktionen mellan anfallskrig
och försvarskrig, ty erfarenheten visar, att när det kommer till kritan
förklarar varje folk och varje nation, som blir indragen i ett krig, att den för
ett försvarskrig.

Men det är inte nog med detta, utan i det uppslag, som här föreligger, visar
det sig, att en del stater, bl. a. England, gjort mycket markanta undantag
undantag av sådan beskaffenhet, att de skulle berättiga nära nog till vad som
helst. Det visar än ytterligare, att man här inte vill ge avkall en tum på den
rätt, man anser sig ha att förfoga över sina militära krafter hur man helst
behagar.

För övrigt är det väl egentligen endast ett hån att just i dessa dagar officiellt
och högtidligt underteckna en förpliktelse av den art, som denna pakt
egentligen innehåller, samtidigt som man ingår den ena militära alliansen efter
den andra. Det hjälper inte, att man förnekar, att sådant förekommer, ty det
är ett faktum, att det förekommer. Men samtidigt vill man högtidligt underskriva
en sådan där traktat, och varför? Jo, därför att man är övertygad om, att
densamma till ingenting förpliktar. Det är så, som redan förut framhållits
både av herr Lindhagen och av utrikesministern i hans proposition, att den
inte är juridiskt förpliktande till något; den är sålunda icke i sak bindande,
utan den är en sådan där vacker gest, som man gör.

Nu kan man invända, att om det inte har någon nytta med sig, gör det
i alla fall inte någon skada, och följaktligen kunna vi lika gärna vara med
på en anslutning. Ja, men frågan är, om det inte i själva verket kan göra någon
skada. I den mån man inbillar den stora massan av mänskligheten, att
man genom ett dylikt dokument har avvärjt den egentliga faran för resultatet
av våra militära anordningar, är det ju självklart, att traktaten innebär en
fara, för så vitt den icke vederbörande maktägare till någonting förpliktar.
Det är ju för övrigt rena galenskaperna att inbilla sig, att man skall kunna
få bukt på det här förevarande problemet, utan att man vill upptaga själva
militärväsendet och militärrustningarna till en verkligt ingående och avgörande
behandling. Det skall aldrig lyckas att inbilla mänskligheten, att saken
ligger på detta sätt och att den är så enkelt löst.

Nu väntar jag mig den invändningen, att det ju är märkvärdigt, att jag
gör dylika uttalanden, ty förhållandet är ju dock, att den ryska regeringen
har undertecknat ifrågavarande pakt. Ja, det är alldeles riktigt. Men för det
första skall jag be att få upplysa herrarna om, att den ryska regeringens åtgöranden
för mig icke äro bindande, trots allt tal om, att vi taga order från
Moskva. Det hindrar inte mig att ha min fullständigt självständiga ståndpunkt
i detta avseende för framtiden, så nu vet ni det, och var god och kom
ihåg den saken! Vidare och för det andra skall jag be att få säga, att detta
givetvis var ett politiskt drag från den ryska regeringens sida. Från början
var hela denna pakt avsedd att riktas mot Ryssland, men när ryska regeringen
frågade, varför inte den också kunde få vara med och underteckna, kunde
man rimligtvis icke vägra. För det tredje skall jag be att få erinra om, och
det är i detta avseende det mest avgörande, att genom att den ryska regeringen
kom i tillfälle att underteckna denna pakt, blev den samtidigt i tillfälle
att avge en deklaration av sådan innebörd, att därest konstitutionsutskottet
här i dag hade förelagt ett dylikt förslag till uttalande från svensk sida, skulle
jag utan vidare ha kunnat ansluta mig till detsamma. Ryska regeringen påvisar
i denna principförklaring, hur omöjligt det är att lösa de frågor, man här
sysslar med, på sätt som här är föreslaget, utan att man går med på att taga
upp frågan om en avväpning eller en avveckling av de militära stridskrafterna.
Sovjetregeringen påvisar i övrigt, hurusom den själv framlagt förslag i detta
avseende, men fick detsamma utan vidare avvisat, och den framhåller med

Nr Hi.

A n(i. Sveriges
avslutning lill
det .<?. k.
Kelloggfördraget.

(Fort*.)

Nr 16. G

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang. Sveriges skärpa, att detta är den enda verkliga vägen för lösandet av de problem som
det sl man här sysslar med.

Kellogg- I det avseendet tror jag, att det funnits starka skäl för svenska riksdagen
fördraget, att för en gångs skull gå ungefärligen i samma riktning. Här kommer nu
(Ports.) utskottet och förklarar för sin del i mycket kortfattade ordalag, att det kan

ansluta sig till pakten, men så räknas upp en hel del fall, där det givetvis
inte anser, att denna pakt binder Sverige i något avseende. Det föreligger alltså
faktiskt ett par tre reservationer även från svensk sida. Och vidare erkänner
man, som här förut påpekats, att egentligen förbinder pakten strängt taget
till ingenting, utan har sin verkan »på det moraliska och psykologiska området».

Vid sådant förhållande, och då jag anser att vi i den internationella politiken
under den senaste tiden alltför mycket lia rört oss endast med dimbildningar
för att undanhålla mänskligheten, hur verkligheten för närvarande egentligen
ter sig, finner jag för min del inte någon anledning, att vi längre fortsätta att
vara med om uttalanden, varom vi själva äro övertygade, att de egentligen
ingenting betyda, utan endast äro avsedda att slå blå dunster i den stora massans
ögon. Däremot skulle jag som sagt ha varit oförhindrad att vara med
om en anslutning, om från svenska riksdagens sida eller svenska regeringens
sida avgivits en principförklaring, däri man påpekat, vad som i detta avseende
är det väsentliga. Och det är, att man på allvar någon gång tar upp problemet
om de militära rustningarna och om de alliansbildningar, som i sinom tid
kunna ställa oss inför ett verkligt krigsutbrott, om man, med andra ord, dragit
fram det verkliga realitetsspörsmålet i samband med denna pakts undertecknande.

Då så inte är fallet, herr talman, anser jag mig för min del böra yrka avslag
på utskottets förslag i föreliggande fråga.

Herr von Geijer: Herr talman! Den siste ärade talaren var den ende av

de tre, som. hittills yttrat sig, vilken yrkade direkt avslag på utskottets förslag.
I övrigt föreföll det mig, som om de skäl, som han åberopade för denna
sin hållning, rätt nära överensstämde med vad herr Lindhagen i dag anfört,
eller att då avrustningsproblemet icke i detta sammanhang tagits upp, traktaten
såsom sådan saknade varje värde.

Ja, det beror ju på, hur man vill taga det. I detta sammanhang ingingo
båda talarna i en ganska sträng kritik av traktatens innehåll. Jag finner för
min del, att det inte så mycket tillkommer svenska riksdagen att gå in i kritik
beträffande den saken, beträffande själva traktaten som sådan. Här är det
bara fråga om, huruvida vi skola ansluta oss till den eller inte. Utskottet medgiver
ju, att den inte löser de problem, som herrar Lindhagen och Winberg
voro inne på, och det torde väl icke heller någonsin traktatens förslagsställare
ha tänkt sig. Det är väl meningen att söka taga ett litet steg framåt på denna
långa väg, ty förvisso är det en lång väg, som vi ha att gå för att nå det uppsatta
målet. Då är frågan: skola vi det oaktat ställa oss avvisande härvidlag?

Herr Winberg fällde emellertid ett yttrande, som föreföll mig vara ganska
riktigt. Han sade nämligen, att traktaten såsom sådan skulle kunna ha den
effekten, att folk fäste för stort avseende vid den, så att man skulle kunna
tänka sig, att det sades: nu är det bra, vi ha kommit överens om att fördöma
kriget; därigenom är ju säkerhetsproblemet löst. Den av herr Winberg anlagda
synpunkten är nog på sätt och vis riktig, men det är just en sådan missuppfattning
som den han befarade, som utskottet sökt undvika. Det är icke förhållandet,
att man genom denna traktat blir kvitt allt vad krig heter, men det
hindrar ej, att vi nu inte skola göra någonting. Det kan väl vara tämligen farligt
att hjdla den satsen: om jag inte får allt, vill jag inte ha något. Det är

Lttrdiigcn (lön l(i mur.-, f. in.

Sr 10.

för visso människornas lott att nödgas gå långsamt fram på den besvärliga va- A"jh''
gen, när det gäller att nå ett gott förhållande på det ifrågavarande området. an*(/V*.™f.

Herr Lindhagen klandrade utskottet, för att det inte angivit någon motive- Kelloggring,
för sitt avstyrkande av hans motion. Jag kan inte finna, att motionären fördraget.
i den delen har rätt, ty utskottet har givit en ganska bestämd motivering för (Korta.)
denna sin avvisande hållning. Herr Lindhagen klandrade, att utskottet upprepat,
utrikesministerns uttryck, att tyngdpunkten i denna traktat låg på det
moraliska området och inte på det juridiska. Det kunna vi väl inte hjälpa; detta
är ju en följd av traktatens innehåll. Vi kunna väl inte rå därför och vi konstatera
blott ett faktum. Ty det är ett faktum, det är ett verkligt förhållande.

Men just därför att traktatens värde inte ligger på det juridiska området utan
endast på det moraliska och psykologiska, sä finner utskottet för sin del, att
det icke är möjligt att på denna punkt knyta an vad herr Lindhagen önskat,
nämligen avrustningen. Traktaten innehåller inte i och för sig någon folkrättslig
lösning av de mellanfolkliga säkerhetsproblemen och det därmed sammanhängande
avrustningsproblemet. Det är här fråga om vilken väg man här skall
gå. Ingen vill väl påstå, att Sverige någonsin ställt sig avvisande till tanken
på avrustning, om den blir allmän. Men att anknyta den frågan till detta svaga
försök för vinnande av freden anse vi vara synnerligen olämpligt, och det vidhåller
jag, herr talman. Sedan får kammaren avgöra, om herr Lindhagens eller
utskottets uppfattning skall ligga till grund för kammarens beslut.

Beträffande herr Reuterskiölds anförande ber jag att få säga, att då han
tolkade vad utskottet här skrivit så, att utskottet ansåge, att det vore lämpligast
att lämna frågan om meddelandet angående accessionen till de andra makterna,
till signatärmakterna, helt och hållet i Kungl. Maj ds hand, så är detta
alldeles riktigt. Vi ansågo, att vi helt enkelt inte kunde ge något direktiv och
detta i anledning av tvekan inför de diplomatiska former, under vilka ett dylikt
meddelande lämpligen bör ske. Avgörandet härvidlag är, såsom han
nämnde, helt och hållet lämnat i Kungl. Maj ds hand.

Herr talman! På grund av vad jag nu anfört her jag för min del att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Den artikel i Svenska Morgonbladet, av vilken jag tillät
mig att göra ett utdrag i mitt senaste anförande, hade till rubrik ordet »Enighet».
Denna enighet förtydligades av den siste talaren på det sättet, att det
vore klart, att eftersom vi skola gå så långt, så måste vi gå mycket långsamt.

Det är den konservativa politikens lösen och det är givet, att herr von Geijer
ansluter sig till den. Erfarenheten visar ju också rätt att kulturen går mycket
långsamt framåt. Jag vill dock säga, att det går ganska fort bakåt ibland, såsom
till exempel under nuvarande förhållanden är händelsen icke minst på
detta område. Men man kan ju påskynda utvecklingen genom att utså tankar
för densamma. På det sättet blir den allmänna uppmärksamheten mera riktad
på dessa problem.

Härvid göra stormakterna reservationer och säga: vi förbehålla oss rätt till
försvarskrig, och vi förbehålla oss även åtskilliga andra komplikationer, som
vi inte vilja närmare angiva. Och alla makter säga: inte kan det komma i
fråga, att vi skola avrusta i och med att vi förklara, att vi icke vidare skola
begagna våra vapen! Detta säges också uttryckligen både i propositionen, i
utskottets betänkande och i den siste talarens anförande. Detta går således an
att säga, men då är det väl på sin plats, att det lägges någon motvikt mot ett
sådant slags reservation, nämligen att man också försöker genomföra vad som
är nödvändigt för att traktaten skall få någon praktisk betydelse. Dess syfte
måste även bli utfört i verkligheternas värld.

Men varför gör man nu inte detta! Ja, jag förstår numera inte vänsterpar -

Sr 16. 8

Lördagen den IG mars f. in.

t^lutninglaitierna 1 riksdagen. Ni skola nu alltid i .sådana här frågor sluta eder till liödet
s. k. och clen far vara vägledande. Man .skall alltid ha »enighet» gudbevars.

Kellogg- Högern är målmedveten och går inte ur fläcken. Den vet vad den vill och
fördraget, godtager gärna, att vänsterpartierna uppge sitt framtidsarbete, sitt såningsCForts.
) arbete, vilket de aldrig uppgåvo förr, endast för att få denna välsignade enig het

med högern i alla möjliga frågor såsom nu för tiden är fallet.

Herr talman! Jag har gjort ett yrkande i överensstämmelse med den gamla
vänsterns uppfattning, och det är från den tiden, jag har mina traditioner. Det
är dem, jag vill söka upprätthålla.

Herr Åkerberg: Det var intressant att höra herr Winberg förklara, att vad
den ryska regeringen tar sig för och vilka direktiv den ger inte spelar någon
som helst roll för herr W inberg. Man kan ju ha sina meningar för sig själv
om värdet av denna förklaring för den svenska rikspolitiken och för den internationella
politiken, men jag har en liten känsla av, att den egentligen är ett
led i det dubbelspel, som inte bara det svenska kommunistiska partiet bedriver
utan även dess ^moderparti på andra sidan om Östersjön gör sig skyldigt till.
Redan Lenin på sin tid förklarade, att pacifismen egentligen var ett skoj. som
skulle bekämpas med all kraft av kommunisterna över hela världen, och det
förefaller, spm om detta skulle vara den hemliga instruktion, vilken herr Winberg
nu följer, när han yrkar avslag på Sveriges anslutning till Kelloggpakten
och denna förklaring ifrån den svenska riksdagens sida under förebärande av.
att den inte ur hans synpunkt skulle gå tillräckligt långt.

Jag tror dock, att herr Winberg gav en historiskt felaktig bild av den ifrågavarande
traktatens tillkomst. Han sade, att den ifrån början var avsedd som ett
schackdrag mot Ryssland. Om sa vore fallet, skulle det väl vara märkvärdigt,
att man inbjudit Ryssland att självt ansluta sig till pakten. I själva verket
finns det naturligtvis icke alls någon grund för ett sådant påstående. Herr
Winberg har där tydligen gjort sig skyldig till en förväxling med Loearno- och
Genéveprotokollet, som kanske i viss man hade en liten udd emot Ryssland.
Kelloggpakten däremot uppkom historiskt — som de flesta torde känna till —
ur förhandlingar, som fördes emellan Frankrike och Förenta staterna. Briand,
den franske utrikesministern, framkom med ett förslag, att Frankrike och Ameriska
skulle underteckna en krigsförklaring emot kriget. Hans baksluga beräkning
var att på detta^sätt binda Förenta staterna vid Frankrike i någon sorts
intressegemenskap utåt, riktad inte mot Ryssland utan snarare mot England.
Men Förenta staternas utrikesminister korsade planen genom att föreslå, att man
samtidigt som man g''jorde en sadan förklaring skulle inbjuda även övriga länder,
bland annat Ryssland. Så skedde, och det har alltså aldrig i detta fall förelegat
någon som helst avsikt att vara stygg emot herr Winbergs andliga fädernesland,
som han nu med munnens bekännelser tar avstånd ifrån.
o Jag tror, att om man kan säga, att Kelloggpakten har någon nytta med sig,
så är det bland annat därför, att inte bara Förenta staterna utan även Ryssland
genom densamma bindes vid det^ internationella fredsarbetet, som dessa båda
stater hittills hållit sig fjärran från. Ingendera av dem har som bekant ansett
sig kunna inträda i Nationernas förbund, och det är ju så, att Nationernas förbunds
akt innehåller på. ett mycket mer bindande sätt bestämmelser motsvarande
dem, som finnas i Kelloggpakten, och den innehåller också någonting
annat, nämligen sanktioner till skydd för de krigsförklaringar emot kriget, som
där förekomma. Kelloggpakten har inte rum för några sanktioner, och därför
kan den ju synas som ett slag i luften. Det är naturligtvis riktigt, som herr
Lindhagen vill göra gällande, att konsekvensen av pakten borde vara den allmänna
avrustningen, om man nämligen menar allvar med förklaringarna i densamma.
Men å andra sidan finns det ingen anledning att samtidigt som man gör

Lördagen don 10 mars f. in.

0 Nr 10.

en sådan allmän förklaring säga, alt den har ingen betydelse, om den inte åt- Amjl''ut^Rrige-il
följes av avrustning. Därigenom avtrubbas det lilla värde som kan finnas i ''

förklaringen. Jag tror däremot, att när en gång avrustningsfrågan inom Na- kdlnggtionernas
förbund skall tagas upp på allvar -— och den dagen torde inte vara fördraget.
så långt avlägsen — då kan Kelloggpakten åberopas som stöd för de krav på (Korts.)
en verklig avrustning, som, efter vad jag förmodar, komma att resas med stor
kraft, inte minst från Sveriges sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Winberg: Ja, jag vill genast upplysa herr Åkerberg om, att jag har
inte alls någonting emot, att han »har sin mening för sig», som han uttryckte sig.

För övrigt tycker jag inte, att herr Åkerberg skall tala så högt om dubbelspel,
ty därvidlag äro vi väl minst sagt lika goda smålänningar inför vår Herre, både
herr Åkerberg och jag. För övrigt vill jag säga, att herr Åkerberg tycks ha
en liten egen uppfattning om saker och ting. Han syntes fatta mitt uttalande
så, att jag inte alls skulle fästa något avseende vid vad den internationella organisation,
som jag tillhör, uttalat sig för. Men jag talar om den ryska regeringen.
I den internationella organisation, som jag tillhör, är det verkligen litet
disciplin, och tack vare det behöver man antagligen inte bevittna samma galenskaper
och dubbelheter där, som man bevittnar i den andra internationalen, vilken
på många kongresser uttalat sig för, att här inte skall bli mera krig, utan arbetarklassen
skall veta att förhindra det — och så kom kriget, och alltsammans ramlade,
ty det fanns ingen som helst disciplin eller något allvar bakom besluten.

För övrigt vill jag säga, att när herr Åkerberg tycks identifiera detta förslag
med pacifism, såvet jag inte, om det överhuvud taget är möjligt att längre diskutera
med herr Åkerberg. Ett förslag som detta, som återigen avser att möjliggöra
fortsatta rustningar och militärfördrag och alltsammans djdikt, under det
att man inbillar människorna, att nu har man löst frågan, detta är inte pacifism,
herr Åkerberg.

För övrigt tror jag, att min uppfattning om vad som egentligen var avsikten
med denna pakt visavi Ryssland har lika stark grund, om vi gå litet djupare i
handlingarna, som herr Åkerbergs uppfattning härvidlag.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lindhagen: Herr Åkerberg förklarade, att en konsekvens av paktens
antagande är avrustning. Men det behöver man inte tala om nu, ty den saken,
menade han, blir upptagen av folkförbundet, och man kan där åberopa pakten
just till stöd därför. Jag vill nu erinra om, att folkförbundets akt innehåller
bara uttalanden om minskning av rustningarna, och det blir nog en lång lidandets
väg, innan man där kommer fram till den fullständiga avrustningen. Förbundet
har hittills också endast sysslat med minskning av rustningarna och gjort
det totalt förgäves. Den konsekvens av pakten, som Åkerberg förordar är således
i själva verket allenast minskning i rustningarna med icke osannolikt ringa
eller inga resultat.

Vid det förväntade övervägandet vore det därför väl gagneligt att kunna åberopa
hurusom redan vid paktens ratificering från åtskilliga stater uttalats förväntningar
om de logiska och nödvändiga konsekvenserna. Detta stärker väl
ändå den aktion, som Åkerberg talade om, såvitt jag kan förstå. Emellertid är
det inga stater, som dragit ut ens konsekvensen om verklig avrustning. Detta
tyder på, att de nog inte äro så synnerligen intresserade av densamma. Det är
just det, som jag tror, att de för närvarande inte äro, och det är därför, som denna
välsignade enhet -—• vilken jag tycker är ganska farlig —• nu återigen kommit
till stånd.

Emellertid måste jag upprepa, att det finns även en annan konsekvens, som jag

Kr 16.

Lördagen den 16 mars f. m.

analutning^ill ^ar an8ivit i den tredje punkten av min motion. Den är inte någon uppfinning
det s. k. av mig! utan det är tidsförhållandena, som tala till oss från alla håll, bara vi

Kellogg- vilja höra på. Denna punkt innehåller, att riksdagen ville förorda, att till an fördragct.

slutningen till pakten anknytes det uttalandet, »att den påkallar världspolitikens
(Forts.) inriktning att från grunden komma till rätta även med krigens och rustningarnas
orsaker». Jag föreställer mig, att även detta är synnerligen viktigt.

Nu är det uppenbart, att här ej kan emotses något bifall till motionen, och vid
sådant förhållande borde man kanske låta den falla utan vidare. Jag menar
emellertid, att när, såsom nu är fallet, göras andra tillägg vid antagandet av
pakten i motsatt riktning mot de av mig föreslagna, blir det så mycket nödvändigare,
att göra påminnelser om de stora och enda riktiga konsekvenserna.
Jag nödgas till följd därav, herr talman, för sakens skull och med bekymmer
begära votering med enkel uppresning för att vi skola få se en bild av tidsläget,
uttryckt i reella faktorer.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Lindhagen,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till den av honom i ämnet väckta motionen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets motivering skulle godkännas, dels ock att densamma skulle godkännas
med den ändring, att å sid. 8 rad 6 nedifrån i det tryckta utlåtandet
ordet »uttalat» utbyttes mot »antytt» och orden »mindre av juridisk art» utbyttes
mot »mindre av realpolitisk och juridisk art».

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets motivering oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Lördagen den 10 mars f. in.

Nr IG.

Herr statsrådet Borell avlämnade Kungl. Maj:ls proposition nr 183, angående
anslag för uppförande för telegrafverkets räkning av en stationsbyggnad
i Malmö m. in.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna för kapitalökning
i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och statens
vattenfallsverk.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte för inköp för postverkets
räkning av fastigheten nr 1 i kvarteret Brunkhuvudet i Stockholm för
budgetåret 1929/1930 anvisa ett reservationsanslag av 2,050,000 kronor.

Herr Rosén: Herr talman! Jag har inte något yrkande att framställa på
denna punkt, men då jag funnit, att den redogörelse, som förekommer i handlingarna
beträffande den här föreliggande affären eller rättare vad som föregått
den, inte är så fullständig, som önskligt hade varit, så måste jag anhålla
att få säga några ord.

Det gäller här att anslå 2,050,000 kronor för inköp av en fastighet för beredande
av lokaler åt postkontoret Stockholm 16. Det anföres nu i statsutskottets
utlåtande, att riksdagens 1925 församlade revisorer hade uttalat, att
de lokaler, varöver postkontoret i fråga för närvarande förfogar, äro otillräckliga
och i övrigt för sitt ändamål mindre lämpliga. Detta är alldeles riktigt,
men det uttalandet gjordes redan 1924 eller några få månader efter det postkontoret
hade flyttat in i dessa nya lokaler, vilket kan ha sin betydelse för
bedömandet av frågan, i vad mån postverket här handlat affärsmässigt. Över
det uttalande, som statsrevisorerna gjorde om de nya lokalernas olämplighet,
anförde poststyrelsen, att genom den sammanslagning av två postkontor, som
ägt rum, hyreskostnaden hade ökat med endast 6,050 kronor om året, men att
densamma åstadkommit en så stor personalbesparing, att lönekontot minskats
med 23,000 kronor om året. Beträffande lokalerna anförde poststyrelsen, att
ändringen var till verklig fördel för allmänheten. Det kunde visserligen icke
nekas till, att utrymmet en trappa upp var trångt, men då utrymmet i bottenvåningens
hall är fullt tillräckligt, förefinnes möjlighet att, då så skulle befinnas
erforderligt, överflytta åtminstone en del av expeditionen till denna
hall. Poststyrelsen fann alltså, att allt var ganska gott, och naturligtvis hade
statsrevisorerna som vanligt varit ute i ogjort väder. Det hörde vi ju härom
dagen. Jag förmodar, att vi väl inte borde ha en poststyrelse, som anskaffar
nya lokaler för tio år framåt utan att taga åtminstone någon trafikökning
med i beräkningen.

Nu framställer man saken så, att trafikökningen just vid detta postkontor
har varit särskilt stark. Men är den det? Ja, det anföres i propositionen en
mängd mycket vackra siffror, men om man ser närmare efter, hur det förhåller
sig, så är det inte så farligt. De båda förutvarande postkontoren 15 och 16,
som nu äro sammanslagna till postkontoret 16 vid Gustav Adolfs torg, hade
1923, innan inflyttningen vid Gustav Adolfs torg ägde rum, i runt tal
10,000,000 avgående försändelser — man brukar ju oftast mäta trafiken i så -

An<j. inköp
jör postverket
av en fastighet
i Stockholm.

Nr 1C.

Lördagen den (6 mars f. m.

iö^vostverket (lana'' 1927 113(10 antalet vuxit till omkring 13,000,000. Ökningen var alltså
av en faslighet clrl£a 32 procent. Denna ökning är dock inte så stor, om man jämför den med
i Stockholm, vad som. varit fallet för vissa andra postkontor exempelvis i Stockholm. Man
Forts.) behöver inte söka länge för att finna sådana, vars trafik under samma tid har
ökats upp till 150 procent. Nej, det är inte trafikökningen, som nödvändiggjort,
att dessa nya lokaler nu anses böra anskaffas. Det hade varit riktigare,
om man hade sagt, att de lokaler vid Gustav Adolfs torg, som hyrdes 1923 för
10 år framåt, aldrig borde ha förhyrts, ty de voro olämpliga, redan när de
togos i anspråk. Den affären var en mycket dålig affär. Man gav en årshyra
på 35,000 kronor, men man fördöljer i handlingarna, vad det kostade att verkställa
nödiga omändringar. Den kostnaden uppgick till 38,500 kronor. Detta
gör, om beloppet slås ut enbart på den gångna tiden, en ökning i hyran på
ungefär 6,500 kronor om året.

Men, säger man, man sparar ju in så mycket personal! Ja, enligt poststyrelsens
förklaring över statsrevisorernas anmärkning skulle man ha sparat
in personal för ett belopp av inte mindre än 23,000 kronor om året. Men studerar
man handlingarna litet närmare, kommer man till det egendomliga resultatet,
att det inte har blivit någon personalbesparing. Man finner av poststyrelsens
egen berättelse, som val lär vara riktig, att 1923 hade de båda kontoren
15 och 16 tillsamman 40 tjänstemän, och man finner vidare, att året
därpå hade det genom sammanslagning uppkomna postkontoret 40 tjänstemän,
alltså lika många som de båda kontoren förut hade tillsammans, och slutligen
finner man, att detta antal 1927 hade vuxit till 48. Jag undrar, vart den besparingen
tog vägen någonstans.

Det hade i detta såväl som i andra fall varit önskvärt, att en fullständig
redogörelse hade lämnats, och det hade också varit önskvärt, att statsutskottet
sagt ifrån, att sådana affärer bör ett affärsdrivande verk inte inlåta sig på.

Herr Örne: Herr talman! Jag kan knappast känna mig ansvarig för vad
som. skedde 1924, och därför skulle jag väl näppeligen ha någon förpliktelse
att ingå på någon diskussion med herr Rosén rörande vad han nu har anfört.
Jag vill emellertid fästa herr Roséns uppmärksamhet på, att det kanske inte
stod några andra lokaler till buds, när det ifrågavarande kontoret 1923 förhyrdes.
Det fanns kanske inga lokaler, som verkligen passade. Det är en av
de synpunkter, som man måste lägga på saken.

Vidare torde väl herr Rosén inte kunna neka till, att rörelsen har ökats vid
detta kontor. Herr Rosén anförde antalet avgående försändelser, men det
finns åtskilliga andra ting, som man vid ett sådant bedömande också bör taga
hänsyn till. Om herr Rosén läser redogörelsen i propositionen fullständigt,
skall han komma underfund med, att rörelsen har ökat högst betydligt på
vissa punkter. Och det är klart, att om man hade haft två postkontor, så
hade man inte fördenskull kunnat bibehålla den gamla personalen utan utökning,
då rörelsen steg högst betydligt. Jag kan inte förstå, att herr Rosén
kan räkna, på det sätt han gjorde, då han uppträder här i kammaren.

Det är ju klart, att om den gemensamma lokalen inte hade förhyrts, hade
personalens antal kommit att stiga högst väsentligt mycket mer än den nu
gjort, ty man kan inte ens i posten i vilken utsträckning som helst behärska en
stigande omsättning med oförändrad personalstyrka. På detta enkla sätt förhåller
det sig, och jag tycker, att herr Rosén knappast hade behövt framhäva
detta vad han hade att säga just nu, såvida det inte för honom gällt att bemöta
vad jag häromdagen rent principiellt yttrade angående statsrevisionen.
Det framgick av herr Roséns yttrande, att detta var den egentliga avsikten
med hans anförande här i dag. Jag anser för min de!, att jag inte kan inlåta
mig i någon ytterligare diskussion på den punkten. Statsrevisionen hade otvi -

Lördagen den 10 mars f. in.

13 Nr 10.

velaktigt mycket rätt, då den anmärkte på, att ifrågavarande lokaler voro då- Ang. inköp
liga. Detta har också statsutskottet nu konstaterat vid personligt besök, och för pottverket
generalpoststyrelsen har under mitt chefskap konstaterat detsamma. Säl^•^stocklio^in.
dess råder det ju en rörande enighet om den saken. (Forts.)

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rosén: Såsom svar på vad herr Örne i sitt anförande nämnde vill jag
bara säga, att jag tycker, att just den debatt, som han häromdagen drog upp
eller kanske, rättare sagt, ville draga upp, passade bättre i sammanhang med
sådana frågor som den nu förevarande än i samband med en ifrågasatt revision
av monopolbolagen, vilken fråga, såvitt jag vet, statsrevisorerna aldrig haft
något med att göra.

Beträffande vad herr Örne i övrigt framhållit vill jag fästa uppmärksamheten
på, att det vid vissa andra postkontor varit mycket starkare trafikökning
utan att personalen ökats i större omfattning än vid det nu ifrågavarande
kontoret.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 3—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12. Anslag till

I enlighet med Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet Menstelefoni
den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen måtte för fortsatt ochtelegrafutveckling
av statens telefon- och telegrafväsende för budgetåret 1929/1930 an- väsende.
visa ett reservationsanslag av 6,500,000 kronor.

Herr Roos: Telegrafstyrelsen har gjort en framställning om erhållande under
budgetåret 1929—1930 av 7 miljoner kronor för fortsatt utveckling av
statens telefon- och telegrafväsen. Kungl. Maj:t har emellertid för ändamålet
begärt endast 6.5 miljoner kronor. Det har sedermera blivit sagt, att om
telegrafstyrelsen på grund av denna minskning i det begärda anslagets belopp
skulle nödgas göra inskränkning i de arbeten, som äro planerade att äga rum
under budgetåret, denna inskränkning skulle gå ut över den projekterade nya
telefonkabeln till Gotland, vilken nödvändiggjorts av överbelastningen å den
äldre kabeln.

Med anslutning till vad statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i denna fråga anfört till statsrådsprotokollet vill jag uttala den förvissningen,
att det befarade uppskovet med åstadkommandet av den ifrågavarande
högst nödiga förbindelsen icke kommer att äga rum.

Med detta uttalande tillåter jag mig yrka bifall till statsutskottets förslag
i den föredragna punkten.

Häri instämde herr Bodin.

Nr 10.

Lördagen den 16 mars f. m.

utveckling av Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
statens telefon- hemställt.
och telegraf•

väsende. Punkterna 13—23.

(Forts.)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

anordnande av

automnhilhnje Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att för anordnande av automobil Vepajalu.

lirVe lnR^arl Övertorneå och Pajala för budgetåret 1929/1930 anvisa ett reser*
vationsanslag av 300,000 kronor.

I anledning av Kungl. Maj :ts förevarande framställning hade

dels i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr
07, av herr O. Bergqvist m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 109,
av herr E. Hage m. fl., hemställts, att riksdagen ville med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av en statens automobillinje Övertorneå—Pajala
besluta, att järnväg skulle å nämnda sträcka anläggas samt för påbörjande
av arbetet därmed för budgetåret 1929/1930 bevilja ett anslag av 300,000
kronor;

dels ock i en inom första kammaren av herr C. I. Asplund väckt motion, nr
128, hemställts, att riksdagen ville, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag under
»Utgifter för kapitalökning» om anläggning av en automobillinje mellan Övertorneå
och Pajala i samtrafik med statens järnvägar och enligt deras personpch
godstariffer, besluta anordnande på försök av liknande trafik även mellan
Övertorneå—Korpilombolo—Tärendö—Anttis—Vittangi och Kiruna, så vitt
sig göra läte genom utvidgning av den redan pågående postdiligenstrafiken å
dessa sträckor, eventuellt med anlitande delvis av redan befintlig enskild automobiltrafik,
ävensom för ändamålet bevilja ett med 100,000 kronor till 400,000
kronor förhöjt anslag.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och med
avslag å de av herr Bergqvist in. fl. och herr Hage m. fl. i ämnet väckta motionerna
(1:67 och 11:109) måtte för anordnande av automobillinje mellan
Övertorneå och Pajala för budgetåret 1929/1930 anvisa ett reservationsanslag
av 300,000 kronor; samt

b) att herr Asplunds berörda motion (I: 128) ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herrar Bergqvist och Hansén, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till de
av herrar Bergqvist m. fl. och Hage m. fl. i ämnet väckta motionerna (1:67
och 11:109) besluta, att järnväg skulle anläggas mellan Övertorneå och Pajala,
samt för påbörjande av arbetet härmed för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett reservationsanslag av 300,000 kronor;

2) herr Asplund, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och i
anledning av den av herr Asplund väckta motionen (I: 128) måtte för anordnande
av automobillinje mellan Övertorneå och Pajala m. in. för budgetåret
1929/1930 anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor; samt

b) att herr Asplunds förberörda motion ävensom de av herr Bergqvist m. fl.

Lördagen den 10 mars f. in.

Sr l(i.

och herr Hage in. fl. väckta motionerna (1:07 och IT: 109), i den man de ej
blivit besvarade genom vad utskottet förut anfört, ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

3) av herrar Svensson i Kompersmåla, Ernfors, Anderson i 1 löslock, Curlsson-Frostcrud,
Olsson i Blädinge och Törnkvist i Karlskrona, vilka ansett, att
utskottets motivering bort hava- den ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits.

Herr Uergqvist: Herr talman! Då jag dels är motionär i fråga om kommunikationernas
ordnande i Tornedalen dels också har anfört reservation mot
utskottets utlåtande i denna punkt, anhåller jag att få yttra några ord.

Det är ju givet, att det för den ifrågavarande gränsorten är av största vikt,
att den får så goda kommunikationer som möjligt och att dessa kommunikationer
inrättas så, att de komma att på allra bästa sätt motsvara ortens och befolkningens
behov. Frågan härom har vid flera föregående riksdagar dryftats
och nu i år har Kungl. Maj:t framlagt en proposition till frågans lösning.
Jag vill begagna tillfället att uttala min glädje över, att frågan bär
behjärtats hos regeringen, ty vilken uppfattning man än må ha om sättet för
problemets lösande, så kan det icke förnekas, att det är ett väsentligt framsteg,
om man får en .statens autoinobillinje ifrån Övertorneå till Pajala. en
linje som sedan eventuellt må kunna fortsättas ända upp till Kiruna. Jag
har emellertid alltid haft den uppfattningen, att denna gränstrakt är i behov
av en järnväg, och det är på grund av denna min uppfattning, som jag
dristat mig att jämte andra riksdagsmän i båda kamrarna väcka en motion
om avslag å Kungl. Maj:ts förslag och i stället föreslagit, att riksdagen måtte
besluta att bygga en järnväg på den nämnda sträckan.

Orsakerna till, att jag kämpar för en järnväg, äro ju mångskiftande. Det
finns, rättare sagt, många orsaker till denna ståndpunkt. Först och främst
måste det ju medgivas, att en järnväg har en helt annan förmåga att bryta
bygd i en ödemark än vad en automobillinje har. Alla de anläggningar, som
måste ske i samband med en järnväg, bli allesammans lika många faktorer till
materiell kultur, till upptagande och utvidgande av jordbruk och till traktens
bebyggelse. Vi veta ju också, att det just här i Tornedalen finns vidsträckta
och goda odlingsmarker och att man kan förvänta, att ett mångdubbelt större
antal människor skulle kunna få sitt levebröd av denna trakt än de, som nu
bo där. Så är det också oförnekligt, att en bana tillgodoser trafikbehovet på
ett helt annat sätt än en automobillinje. Jag medger, att själva persontrafiken
tämligen tillfredsställande kan tillgodoses med automobiler och även den
lättare godstrafiken, åtminstone under större delen av året. Men det finns
dock vissa tider, när det blir ganska krångligt att komma fram med stora och
tunga automobiler. Dels blir detta fallet under vintrar med starka snöfall,
dels också i det s. k. menföret, som inträder varje vår. Då komma naturligtvis
rubbningar i trafiken att ske.

Om det vore så, att det endast vore fråga om persontrafiken och transporten
av lättare gods, kunde man ju i alla fall åtnöja sig med automobiler, men det
finns ju andra ting än passagerare och lättare gods, som skola föras fram på
denna sträcka. Jag tänker t. ex. på trävaror. Det blir säkert ganska svårt
att kunna transportera dessa varor med automobiler, och om sedan i framtiden
brytningen i malmberget Kaunisvaara kommer till stånd, så är det klart,
att en automobillinje gärna icke längre kan vara tillfyllest.

Jag menar således, att järnvägen har mycket större möjligheter att i alla
avseenden tillgodose trafikbehovet än automobillinjen, och dessutom skall man
komma ihåg, att när nu denna automobillinje skall sättas i förbindelse med
järnvägen, allt gods måste omlastas vid Övertorneå station, vilket dels med -

■ \,KJ.

anordnande av
automobillinje
Överlorneä—
Pajala.
(Korts.)

Nr K>.

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang.

anordnande av
automobillinje
Övertorned—
Pajala.
(Forts.)

för förseningar av frakten och dels naturligtvis även ett fördyrande av densamma.

Det är vidare en synpunkt, som för mig ter sig såsom synnerligen viktig,
nämligen den, att en järnväg är den viktigaste faktorn att förhjälpa den finsktalande
befolkningen där uppe till svenskkunnighet. Det är ett behov för
denna bygds befolkning att kunna behärska det svenska språket. Den kan ju
icke tillgodogöra sig de medborgerliga rättigheterna och förmånerna, om den
icke kan riksspråket. Därför har det också sedan många årtionden tillbaka
varit en allvarlig önskan hos föräldrarna, att den där uppväxande ungdomen
må bli förtrogen med svenska språket. För detta ändamål arbeta skolorna och
fortsättningskurserna, men det har visat sig, att en järnväg i det fallet är den
bästa läromästaren. Vi ha erfarenhet därav ifrån Gällivare—riksgränsbanan,
som delvis löper genom finsktalande trakter, men där befolkningen ganska
fort på det sättet gjordes förtrogen med det svenska språket. En automobillinje
kan icke göra det på samma sätt. Det blir icke där samma möjligheter
att öva språket som vid en järnväg.

Vidare får man komma ihåg, att järnvägen är ett starkt medel att kunna
bevara trafiken på den svenska sidan så att den icke går över till den finska.

I Finland har man på senare tiden drivit en ganska stark gränspolitik, och
snabba förbättringar i alla avseenden ha införts, detta icke minst i kommunikationshänseende.
En järnväg har byggts parallellt med den svenska järnvägen
ifrån Torneå upp till en plats som heter Kauliranta, ungefär sex kilometer norr
om den svenska Torneåbanans norra ändpunkt. Denna sträcka är endast en
del av en officiell sträcka, som i finska riksdagshandlingar kallas för Torneå—
Pellobanan. Kauliranta är således endast en etapp och det är väl att förmoda,
att det icke dröjer länge, innan järnvägen fortsättes norrut. I finska riksdagen
föreligger förresten i år en motion, väckt av åtskilliga riksdagsmän i norra
Finland, framburen av en riksdagsman ifrån finska Nedertorneå socken, om
den frågavarande banans fortsättning upp till Kolari, som ligger ungefär ett
par mil norr om Pajala. Denna motion är motiverad med, att det uppe i Kolari
finns järnmalmsfyndigheter, som skulle kunna exploateras. Dessutom
är den också nationellt motiverad. Det framhålles i motionerna, hurusom genom
byggandet av denna bana man skulle skänka ett kraftigt stöd åt fmskhetens
bevarande och visa stamförvanterna på andra sidan, att man äger både
förmåga och vilja att tillvarataga, som det heter, de kulturella förhållandena.

I fall det skulle gå så illa, att vi finge en automobillinje på den svenska
sidan med en järnväg på den finska sidan, fruktar jag, att trafiken från övre
Tornedalen komme att gå över till den finska sidan och detta så mycket mer,
som de där hålla särdeles billiga priser både för persontrafik och för godstrafik.
Skulle det däremot finnas en järnväg även på den svenska sidan till
Pajala, skulle säkerligen icke någon gränsbo komma att gå över till det finska
trafiknätet.

Det^är vidare en annan sak, som icke heller bör förgätas i detta sammanhang.
Det råder, som vi veta, i Norrbotten en ganska stor arbetslöshet, och vi ha
redan förut under denna riksdag haft anledning att kämpa med arbetslöshetsproblemet
däruppe. Skulle ett järnvägsbygge komma till stånd, så skulle arbetslösheten
därigenom väsentligen lindras. Då skulle det bli tillfälle till arbete
för många armar, och man skulle därigenom kunna bespara inte så litet
av arbetslöshetsanslaget, som man eljest måste offra.

När man tager i beräkning kostnaderna för en järnvägs anläggande borde
denna besparing på arbetslöshetsmedel även räknas med såsom ett plus till
förmån för järnvägsbygget. Nu är det sant, att anläggningskostnaden för en
järnväg blir väsentligt dyrare än för en automobillinje. Anläggningskostnaderna
äro beräknade till 11,400,000 kronor, men man kan ha skäl att förmoda,

,(-''11 <1111 l(i 111.(1.-

17 Nr 16.

att dennn anläggningskostnad skulle kunna nedbringas åtskilligt. .lag bär hört

ligheten ingalunda är utesluten, att ganska avsevärda besparingar skulle kun^
na göras i den beräknade kostnaden.

anordnande av
automobillinje
Ovtrlomea—
Pajala.

Ang.

anordnande av

Det är vidare så. att driften blir dyrare med järnväg än med automobi 1 linje. (forts.)

Det har beräknats i propositionen, att vid en viss trafik förlusten, den årliga
driftförlusten för en järnväg, skulle bli 380,000 kronor och för en automobillinje
183,000 kronor. Detta under förutsättning, att det stannar vid den beräknade
trafiken. I motionen har det emellertid uppvisats, att om trafiken skulle ökas
med 50 procent, detta skulle innebära en inte så ringa förskjutning i denna
skillnad. För järnvägen skulle denna trafikökning icke medföra någon väsentligt
högre kostnad, den skulle kunna bära denna 50-procentiga ökning av
trafiken, utan att man behövde vare sig mer materiel eller större personal.

Men med en automobillinje skulle en sådan trafikökning medföra väsentligt
högre kostnader. Enligt den beräkning, som gjorts av landshövdingen i Norrbottens
län, vilken själv är väg- och vattenbyggare, skulle vid en ökning med
50 procent av driften driftförlusten för en järnväg bliva 220,500 kronor och
för en automobillinje 275.000 kronor årligen. Alltså skulle driftförlusten
under denna förutsättning bli större för automobillinjen än för järnvägen.

Däri är naturligtvis icke inräknad räntan på det nedlagda kapitalet och själva
anläggningen utan endast de rena driftkostnaderna. Om man beslöte sig för
att anlägga en järnväg omedelbart, skulle man därigenom först och främst inbespara
kostnaden för automobillinjens anläggning, som beräknas uppgå till
000,000 kronor, och så skulle vidare under ett väsentligt antal år inbesparas
den driftförlust, som beräknats å automobillinjen. Det synes, som om detta
skulk vara ett resonemang, som man borde taga hänsyn till, så mycket mer
som såväl regeringen som anhängarna till regeringens förslag ändå utgå ifrån
den förutsättningen, att det är mycket möjligt, att i framtiden en järnväg
kommer att byggas. Man räknar till och med med att det skall komma att
ske inom en icke så avlägsen framtid. Då förefaller det vara rimligt, att man
borde bespara sig dessa extra kostnader. Man kanske emellertid säger som
så: Ja, det är nog teoretiskt sett riktigt resonerat, men då blir också orten
länge utan någon förbättring i sina kommunikationer! Javäl, men befolkningen
själv önskar, att saken uppskjutes något, hellre än att den skall få en
automobillinje, som framskjuter järnvägsfrågan i det ovissa.

Till riksdagsmännen har utdelats en skrivelse från Pajala järnvägskommitté,
som representerar ortsbefolkningen och dess önskningar, och i denna skrivelse
säger järnvägskommittén, att den hellre vill taga ett uppskov med hela frågan,
än att riksdagen nu skulle besluta om inrättandet av en statlig automobillinje.
Om sålunda riksdagen inte vill gå in på förslaget om byggandet av en
järnväg omedelbart, nöjer sig befolkningen med att det är som det är tills,
vidare, tills saken får grundligare och allsidigare undersökas. Det skulle
kunna finnas anledning till ett.sådant uppskov även ur den synpunkten, att
frågan om hamnanläggningen utanför Haparanda icke heller är klar, och det
kanske vore skäl i att i ett sammanhang lösa dessa frågor. Befolkningen däruppe
önskar, som sagt, icke någon automobillinje, det är känt både för regering
och riksdag, men däremot är den mycket ivrig att få en järnväg, och den
har så att säga levt sig in i förhoppningen om, att det skall kunna bli en
järnväg..

Om vi t. ex. se på den proposition angående kommunikationer, som framlades
vid 1928 års riksdag, finna vi att dåvarande kommunikationsministern
Meurling till statsrådsprotokollet yttrade bland annat följande: »Beträffande
frågan om beviljande av anslag för statens järnvägsbyggnader i Norrland,
synes det önskvärt, att ett anslagsbelopp i huvudsak motsvarande vad som

Första hammarens protokoll 1929. Nr 10. o

Nr 16.

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang.

anordnande av
automobillinje
Övertorneå—
Pajala.
(Forts.)

under de senaste åren i genomsnitt plägat anvisas för ändamålet jämväl under
de närmaste åren framåt kan beviljas. Härigenom skulle möjlighet vinnas
att med bibehållande i lämplig utsträckning av den erfarna arbetspersonalen
och i en för ekonomiskt järnvägsbyggande lämpad takt fortsätta redan beslutade
banbyggnader ävensom att i den mån dessa avslutas kunna, där så
befinnes lämpligt, påbörja byggandet av någon enstaka ny statsbana, exempelvis
den bana i Tomedalen, som livligt förordats av länsstyrelsen i Norrbottens
län och vars anläggande synes kunna leda till gagn för denna utvecklingskraftiga
gränsbygd.»

Detta är ju ett mycket vävilligt uttalande till förmån för banan, och vad
järnvägsstyrelsen beträffar, ställde den sig visserligen i sitt yttrande till 1928
års riksdag så, att den förordade i första hand en automobillinje men fann
med hänsyn till av Kungl. Maj:t och riksdag gjorda uttalanden. icke osannolikt,
att järnvägen kunde komma att beslutas, och framhöll därvid, att byggandet
av järnvägen till Pajala samtidigt eller till och med i viss män före
byggandet av återstående del av inlandsbanan kunde synas såväl ur samhällelig
som ekonomisk synpunkt berättigat.

Det har alltså varit synnerligen välvilliga uttalanden, som gjorts ifrån vederbörligt
håll, och därför har befolkningen fått den uppfattningen, att järnvägen
skall komma i sinom tid. Blir nu detta icke fallet, utan det blir eu
automobillinje i stället, så kommer befolkningen att känna sig besviken, och
jag är alldeles övertygad om, att det skulle smärta befolkningen mycket
mindre, om man vid den här riksdagen avsloge det hela. än om man beslutar
inrättandet av en statens automobillinje.

.Tåg skall emellertid nu icke längre upptaga kammarens tid, utan jag ber att
i anslutning till det sagda få yrka bifall till den av mig och herr Hansén
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Dahl: Den föregående ärade talaren har naturligtvis rätt uti åtskilliga
av de sjmpunkter, som han här framhållit. Det kanske icke får förnekas,
att en järnväg såsom kulturspridare, såsom brytare utav byg;d och såsom
språkförmedlare har en annan betydelse än en automobillinje, men jag kan heller
icke för min del inse behövligheten av att taga upp en diskussion om eventuella
motsatta meningar på dessa punkter, ty de falla egentligen, såvitt jag förstår,
vid sidan av saken.

Herr Bergqvist talade om, att befolkningen däruppe är bunden av den uppfattningen
— jag ville nästan säga vanföreställningen -— att det här gäller ett
antingen -— eller. Såvitt jag förstår gäller det kanske ett både •— och. Jag
tvekar icke att genast från början säga, vilket betonats i detta ärende såväl av
departementschefen som av utskottet, att frågan med ett beslut i dag, innefattande
bifall till Kungl. Maj:ts proposition, icke är avgjord, såvitt angår tillkomsten
av en järnväg, men man anser, att frågan om byggandet av järnvägen
icke på det sätt som herr Bergqvist, hans medmotionärer och ortsbefolkningen
vill göra gällande, kan frigöras ifrån de ekonomiska synpunkterna. Man måste
göra klart för sig först, i vilken omfattning de ekonomiska förutsättningarna
äro för handen, innan man beslutar sig för denna betydande utgift, som en
järnvägsanläggning här betingar.

Herr Bergqvist har framhållit, att tillgodogörandet av naturtillgångarna på
den sträcka, som nu är i fråga, icke kan påräknas i full utsträckning annorledes
än med en järnväg. Han har åberopat ett yttrande av järnvägsstyrelsen
till stöd i viss mån för sin mening. Jag skall be att få hänvisa till vad järnvägsstyrelsen
i ett annat utlåtande angående denna järnväg säger i fråga om
de ekonomiska synpunkterna. Järnvägsstyrelsen säger nämligen, att verkställda
utredningar gåve emellertid vid handen, att järnvägen icke kunde väntas

Liii iIuk<‘1i (len 1 (> mms f. in.

Ill Nr l(i.

inedföra nagra större fördelar vare sig för skogstillgångarnas utnyttjande, upp- Ang.
komsten av gruvbrytning eller utbyggnad av vattenfallen. Däremot medgiver »nordnan^av
järnvägsstyrelsen, att för utvecklingen av jordbruket kommer naturligtvis
järnvägen att medföra gagn. Om man således är överens om, att skogstillgån- Pajala.
garnas utnyttjande icke kan befrämjas och att vidare de malmförekomster, som (Forts.)
herr Bergqvist och hans medmotionärer peka på, äro såväl till sitt värde som
till sina brytningsmöjligheter icke alls att räkna med — vilket jag strax skall
komma till — ha vi de ekonomiska förutsättningarna för järnvägen reducerade
till ett mycket ringa värde.

Vad särskilt jordbrukets befrämjande beträffar, kan det väl ej förnekas, att
på den punkten en automobillinje kan göra lika stor nytta som en järnväg. När
herr Bergqvist ställer mot varandra kostnaderna för järnvägen å ena sidan och
automobillinjen å den andra sidan, räknar han med elva miljoner kronor för
järnvägen, vilket belopp tros kunna nedbringas. Jag ber då att få anmärka,
att skall järnvägen bli till nytta för den malmbrytning, som här satts i fråga,
så får man ej räkna med 112 kilometer, utan man måste lägga till 25 kilometer,
ty Kaunisvaara ligger 25 kilometer bortom Pajala, och man får då lägga
kostnaden härför till den summa, som herr Bergqvist räknar med. Men, mina
herrar, såsom det påpekats i eu motion, som vi senare under riksdagen få tillfälle
att behandla, är denna malmfyndighet i Kaunisvaara belagd med död
hand för närvarande. Enligt avtal mellan Grängesbergsbolaget och staten kan
denna malm icke börja brytas förrän 1917. vill jag minnas. Det är således
svårt att räkna med denna brytning, förrän man för det första gjort klart för
sig, huruvida man kan komma ifrån detta avtal, och för det andra klarlagt,
huruvida malmfyndigheten över huvud är ekonomiskt brytvärd. Det finnes
således ovissa faktorer, som helt och hållet äro avgörande för järnvägens ekonomiska
bärighet.

Herr Bergqvist har med synnerligt eftertryck framhållit, att befolkningen
skulle känna sig mycket besviken, om den i stället för ett fullgörande av detta
halva löfte, som den förmenar sig ha fått om järnvägen, skulle få en automobillinje.
Motionärerna skriva i sin motion: »Det synes icke heller vara psykologiskt
klokt att sätta denna anda» — gränsbefolkningens anda av samhörighet
med sitt land — »på ett irriterande prov genom att tvinga på befolkningen ett
kommunikationsmedel, som den ej vill ha.» Jag kan ej neka till, att när jag
läste denna fras, gjorde den på mig ett underligt intryck. Här se vi. att hela
Sveriges land genomkorsas av järnvägar, men överallt vill befolkningen jämte
järnvägarna ha automobillinjer, och ofta nog då det finns järnväg, sannerligen
väljer man icke^ bussar ändå.^ Men här i denna besynnerliga bygd betackar man
sig och siar från sig med bada händerna och säger: Vi vilja visst icke ha
automobillinje; hellre äro vi i tio år i avsaknad av varje kommunikationsmedel
ån vi ta. emot automobillinje — ty det dröjer tio år, såsom herr Bergqvist framhållit,
innan man kan få järnvägen i full utsträckning trafikabel. Herr
Bergqvist begär 300,000 kronor för närmaste år i sitt förslag och en miljon
kronor om året sedan, och det kommer således, som sagt, att dröja i tio år, innan
järnvägen blir färdig. Att denna befolkning då skulle avsäga sig en
automobillinje och med glädje^ vänta på järnvägen i tio år — nej det må herr
Bergqvist. förlåta mig, men så funtad tror jag icke, att denna befolkning är.

Jag'' tror i själva verket, att denna befolkning såsom i det Övriga Sverige är
glad. och tacksam att fa bade järnväg och busslinje, och vi fingo sanningen helt
ohöljd uppenbarad under utskottets behandling genom en upplysning av en
herr Bergqvists medmotionär, nämligen att befolkningen skulle resonera som
så: Ha vi fått automobillinje, anser sig nog riksdagen ha fått anledning att
skjuta undan frågan om järnvägen. Det är hela saken. Det gäller här ett rent
taktiskt spörsmål. Men nu säger i stället utskottet: här behövas kommun!-

Nr IG.

Lördagen den 16 mars f. in.

An9- kationsmedel, det skola ni få i den form, som nuvarande förhållanden betinga,
""Ä^men därmed ha vi ingalunda sagt, att ni, när en undersökning angående förut övertorneå

sattnmgarna för en järnväg ar klar, icke också kunna ia järnväg, »a ligger

Pajala. saken. Utskottet tager således mycket mer praktiskt och resonligt på denna

(Forts.) fråga än herr Bergqvist med sitt — det förstår jag mycket väl —- översvallande
hjärta för denna bygd. Jag tycker verkligen, att herr Bergqvist är mycket
opraktisk i sin strävan för denna befolkning.

Jag skall icke gå in i detaljerna av denna fråga i vidare mån än beträffande
vad som i ekonomiskt hänseende vidrörts av herr Bergqvist. Det är naturligtvis
uppenbart, att den årliga kostnaden för en järnväg är ofantligt mycket mer
betydande än för en automobillinje. Herr Bergqvist gick alldeles förbi vad
räntan på anläggningskostnaden i ena fallet betyder i jämförelse med det andra.
Det blir, om man räknar med driftförlusten, för järnvägen över 900,000 kronor
och för busslinjen omkring 200,000 kronor. Nu säger herr Bergqvist liksom
vissa reservanter i sin reservation, att i den män busstrafiken ökas, ökas
också driftförlusten. Jag har mycket svårt att förstå detta resonemang, och
motionärerna och reservanterna ha ej kunnat övertyga mig om riktigheten av
sin sats, ty det är väl i alla fall så, att om en omnibus går fylld med tjugu
passagerare, skall det bli mindre driftförlust, än om den går med tio passagerare.
Men man vill stöda sitt resonemang på det, att man, i den mån godstrafiken
ökas, får sätta in flera lastbilar, och eftersom godstrafiken alltid ger
underskott, skulle man få ökad driftförlust på det sättet. Jag ber då att få
hänvisa till, hurudant utfallet blivit vid statsbanornas omnibustrafik i Bohuslän.
Jag har fått i min hand en sammanställning, som visar för 1927 summa
inkomster 157,000 kronor och utgifter 141,000 kronor, således ett överskott av

16.000 kronor. För 1928 voro inkomsterna inemot 171,000 kronor och utgifterna

133.000 kronor, således överskottet cirka 37,000 kronor. Utvecklingskurvan
synes i varje fall ej bekräfta motionärernas mening angående automobiltrafikens
bärighet och angående förhållandet mellan förlusten och trafikens omfattning.

Herr Bergqvist har vidare framhållit det förmenta sammanhanget mellan
denna fråga och uthamnen utanför Haparanda. Jag kan för min del omöjligt
fatta, att ett beslut om inrättande av automobillinje skulle på något sätt kunna
föregripa avgörandet av hamnfrågan. Dessa två frågor ha ju icke något samband
med varandra.

Ja, mina herrar, jag kan, som jag sett denna fråga, icke finna annat, än att
vad man här bjuder denna gränsbefolkning är avhjälpandet av deras kommunikationsbrist
en tid framåt så länge som förhållandena ej äro annorledes beskaffade
än de nu äro, utan att man därmed på något sätt har avklippt möjligheten
för befolkningen att få denna så efterlängtade järnvägsförbindelse,
när förhållandena befinnas sådana, att verkligen dess tillkomst är ur ekonomiska
synpunkter möjliggjord. De kulturella skälen för denna järnväg finnas
redan, det medger jag, och jag vill icke underskatta dem, men jag anser, att
de icke äro så trängande, att man icke bör kunna ge sig tid att närmare undersöka
de ekonomiska förutsättningarna. Jag lägger alltså här minst lika mycken
tyngd på de ekonomiska synpunkterna som på de kulturella, och jag anser,
att riksdagen ingenting har eftersatt av sin plikt gentemot de kulturella
synpunkterna, om vi närmare överväga frågans ekonomiska innebörd.

Med denna ståndpunkt ber jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Walles.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. in.

I.önlii^vh civil Ut ma t>; I''. in.

Jfr Hi.

Herr Rydén: Jag hade icke tillfälle att deltaga i statsulskoUels behandling
av detta ärende, och jag vill därför, eftersom jag av gammalt varit intresserad
för. det problem, som bär är före, säga några ord om den uppfattning, jag
kunnat bilda mig i denna sak.

Det förefaller mig, som om det vore tämligen obestridligt, att om man ser
denna fråga ur enbart ekonomisk synpunkt, så kan det väl knappast vara någon
annan väg att välja än den, som bar valts av Kungl. Maj:t och som utskottet
tillstyrkt. Jag tror nog, att man aldrig kan komma med ekonomiska kalkyler,
som komma att tala till förmån för järnvägsbyggande där uppe, men
jag bär aldrig kunnat tillägna mig det betraktelsesättet, att den svenska staten
får lägga endast ekonomiska synpunkter på ett problem, som gäller vår
ömtåligaste landsända. Jag förstår mycket väl, att herr Dahl, som lever i en
del av Sverige, där dessa problem ej existera, ej har så stark känsla för denna
sak, men vi skola komma ihåg, att där uppe i Tornedalen bedrives sedan rätt
lång tid tillbaka ett arbete för att tränga tillbaka Sverige. Jag hade anledning
redan för över ett årtionde sedan att själv tränga in i dessa problem på
grund av den ställning, jag då intog såsom medlem av en regering, och jag
har sedermera haft tillfälle att genom andra förbindelser tämligen nära få kännedom
om, hur det uppe. i Tornedalen står till beträffande ett och annat, och
.jag tror därför, att Sverige måste, när det gäller att bedöma problemen uppe
vid sin nordostligaste gräns, tänka icke bara ekonomiskt utan även nationellt
på dessa ting. Jag kan ju få nämna, att första gången jag var uppe i dessa
bygder — det är mer än halvtannat årtionde sedan dess, och då var den järnväg,
som nu går fram där uppe, färdig i det närmaste — gick språkgränsen
vid vattendelaren mellan Torne- och Kalix älvar, och öster därom träffade man
mycket få svensktalande människor. Jag talade en gång med en förutvarande
ledamot av denna kammare, som gjort en stor insats en gång i tiden, när riksgränsbanan
byggdes. Han talade om, att när han första gången var uppe i
Gällivare, var Gällivare finsktalande. Språkgränsen gick så långt in i Sverige.
Så byggdes järnvägen, och femton år efteråt talades det svenska inom
hela den. delen av landet, där järnvägen gick fram. Jag nämnde nyss, att för
femton år sedan gick språkgränsen där uppe vid vattendelaren, och ungefär
vid Mo.rjärvs. station mötte man det finska språket. I detta ögonblick säger
man mig — jag har icke varit där uppe under senaste åren — att hela södra
delen av Tornedalen, genom vilken järnvägen löper, är en i stort sett svensktalande.
bygd, där finskan lever för den äldre generationen, men där den yngre
generationen, förstår och talar svenska språket. Jag gör mig ej skyldig, förmodar
jag, till någon oegentlighet, då jag erinrar om vad som stått i alla svenska
tidningar, hur det uppstått en systematisk rörelse, t. ex. av studenterna vid
Helsingfors universitet, för att här uppe i denna ömtåliga landsända söka tränga
Sverige och svenskheten tillbaka. Min uppfattning är den, att den bästa
banbrytaren. i en sadan landsända för Sverige och den svenska kulturen har
man i en järnväg. Liksom beträffande riksgränsbanan, där Sverige vunnit
terräng genom att med järnvägen följde svenskt språk och kultur, post och
tidningar, bär. det visat sig i södra delen av Tornedalen, där järnvägen löper
till Overtorneå, att den redan efter relativt kort tid utfört en mission, som
knappast nagon annan kulturfaktor kunnat utföra för att där vinna terräng
för svenskheten. När man i likhet med mig ser ett av de största värden, som
vart land har, sedan det förlorat sina landsändar utanför sina nuvarande gränser,
just däri, att det har fasta gränser och en svensktalande och svensksinnad
befolkning och icke har några undertryckta och upproriska folkelement inom
sina gränser, då jag i detta ser eu stor styrka för Sverige såsom en nationell
stat, kan jag omöjligt, herr talman, när ,jag betraktar denna fråga om byggandet
av en järnväg uppe i Tornedalen, i mitt medvetande utmönstra de na -

-t ny.

anordnande a
a ntomobillinj''
() rertornedPajala.

(Forts.)

Nr 10.

Lördagen den 16 mars f. in.

Alu).

anordnande av
automobillinje
Övertorneå—
Pajala.
(Forte.)

tionella synpunkterna. Det förefaller mig- riktigare, att Sverige tager en ekonomisk
förlust genom att bygga och driva en järnväg, än att det underlåter
att befästa svensk kultur, svenskt språk och tänkesätt uppe i dessa bygder.
Den svenska kulturen kommer icke med bilar eller bussar, utan den följer med
järnvägarna.

Jag tycker icke — vare sig för egen del eller för någon annans del — att
man i dag bör taga ståndpunkt till denna järnvägsfråga, utan jag finner, att
det vore klokt, om riksdagen nu icke beslutade sig för vare sig det ena eller
andra. Det har sagts av biskop Bergqvist, och jag har i min hand en skrivelse,
undertecknad av Pajala järnvägskommitté, av en hel råd män där uppe, som
ha kommunala och andra förtroendeposter, där de också uttala sig för den mening,
som biskop Bergqvist framförde i sitt anförande, nämligen att de skulle
hellre se ett uppskov med frågans avgörande än ett sådant provisorium som
det, som nu skulle komma till stånd i enlighet med Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag.

Herr talman! Det har i dessa dagar tillkommit ett skäl, som gör, att jag
tycker, att riksdagen skulle ha stor anledning att icke i dag vare sig besluta
järnvägen eller skjuta undan densamma genom att besluta en busslinje, och
det är det förhållandet, att till sommaren skall en stor mängd av riksdagens
ledamöter personligen komma upp dit och se och tala med människorna och
studera naturen och förhållandena där uppe. Jag har själv tyvärr ej tillfälle
att vara med på den resan, vilket jag beklagar, men jag har under min offentliga
verksamhet varit med om många sådana studiefärder. De ha en förmåga
dessa färder att kunna på, helt annat sätt levandegöra de frågor, som möta
riksdagens ledamöter, levandegöra dem genom personliga iakttagelser, genom
samtal med befolkningen och på mångahanda andra sätt. Vore det då, herr
talman, när man här faktiskt vill handla i överensstämmelse med befolkningens
innersta önskan, orimligt att välja den vägen att ej i år avgöra frågan,
några månader innan halva riksdagen blir i tillfälle att på ort och ställe göra
studier och iakttagelser, som kunna bliva av värde för frågans bedömande?
Vore det icke skäl att avstå från att fatta positivt beslut nu?

Jag framställer därför ett avslagsyrkande. Och jag tillåter mig yrka avslag
såväl på utskottets hemställan som Kungl. Maj ds förslag och de i ämnet
väckta motionerna. Häri ligger, såsom torde framgå av mitt anförande, icke
något av negativism utan ett mycket starkt positivt intresse, att denna fråga
löses så riktigt, som det finns möjligheter till. Och nog skulle väl befolkningen
där uppe tycka, att det vore underligt, om riksdagen samma år, som en
stor del av dess ledamöter skall komma upp för att se förhållandena där uppe,
skulle fatta definitivt beslut i denna fråga genom att bifalla det föreliggande
förslaget.

Herr talman! Jag tillåter mig på grund av dessa förhållanden yrka avslag
såväl på utskottets hemställan och Kungl. Maj ds förslag som de föreliggande
motionerna, alltså rent avslag på alltsammans.

I herr Rydéns yttrande instämde herr ''Åkerberg.

Herr Lcander: Det torde tillåtas mig att, ehuru jag icke tillhör statsut skottet

och är bosatt i södra Sverige, dock i en fråga, som rör den nordligaste
delen av vårt land, få yttra några ord. Jag har icke kunnat underlåta att
meddela det intryck jag erhållit ett par gånger, senast förliden sommar, då
jag rest genom Tornedalen. Man behöver icke länge vistas där och samtala
med inbyggarna, förrän man blir övertygad, att Pajalabanan utgör deras diktan
och traktan, deras a och o. Låt vara att de ha en alltför optimistisk tro
på banans betydelse för ortens utveckling och även om de, ifall de verkligen

Ii.ln^cn d(‘ti l(i mai.-, f. in.

2 ii

Nr IG.

få banan en gång, komma att delvis bli besvikna, i sina förhoppningar, så bar Ang.
dock svenska staten byggt järnväg genom trakter, där förutsättningarna för anordnande, av
ett ekonomiskt utbyte icke varit så stora som just här i Tornedalen. Jag örerf«™eå—-skall nu icke heller förneka, att banan nog skulle komma att gå med eu viss Pajala.
förlust, men jag tror ej, att förlusten skulle bli så stor, som de uppgjorda kal- (Forts.)

kylerna utvisa. När man ej vill en sak, håller man sig alltid i överkant i sina
beräkningar. Dock, såsom herr Rydén vältaligt framhöll förut, får man ej
bara räkna med de ekonomiska värdena, utan staten har även andra intressen
att bevaka och vårda sig om. Den fosterländskt sinnade och strävsamma befolkning,
som kämpar sin kamp där uppe i dessa trakter, är verkligen värd den
uppmuntran, som en järnväg skulle skänka dem. När den ser, att järnvägen
på andra sidan — d. v. s. finska sidan — skjutes allt längre mot norr, kan man
ej förtänka dessa inbyggare, att de finna det svårbegripligt, varför ej Sverige
skulle ha lika god råd att anlägga järnväg på sin sida, som den finska staten
har på sitt område. Om något kan kallas kulturbana, måste det nödvändigt
vara denna Pajalabana.

Nu lovar visserligen herr Dahl, att de kunna få både billinje och järnväg.

Ja, att lova är gott, men hålla är bättre. Naturligtvis känner folket helt instinktivt.
att kommer nu en automobillinje till stånd, få de sedan mycket,
mycket länge vänta på en järnväg, och därför är det ej underligt, att de intagit
denna ståndpunkt att hellre taga uppskov med alltsammans, än att riksdagen
skulle besluta den automobillinje, som det nu är fråga om.

Då jag är livligt övertygad om, att med hänsyn till befolkningens inställning
till järnvägen det icke lär finnas någonting, som i samma grad som just en
järnväg skulle kunna bevara och fördjupa svenskheten där uppe, ber jag att av
fullaste hjärta få instämma i herr Bergqvists yrkande, åtminstone tills vidare,
och jag vill också tillkännagiva, att kommer icke detta yrkande att vinna bifall,
kommer även jag att gå på rent avslag.

Herr Rosén: En föregående ärad talare berörde något de ekonomiska för utsättningarna

för denna järnväg, förutsättningar som han ansåg knappast förefinnas.
Det finnes ju några uppgifter i propositionen, som lämnats av järnvägsstyrelsen
och som herr Dahl också mycket riktigt åberopade, men man får
nog kanske ej någon fullt klart uppfattning om vad dessa i själva verket betyda.

Jag skall be att något få beröra ett par av dessa uppgifter.

Det nämndes exempelvis, att det i Tornedalen finnes — det gäller den del,
som beröres av en eventuell järnväg — produktiv skogsmark till en sammanlagd
areal av 211,000 hektar, därav 151,000 hektar befinna sig i enskild ägo
och 60,000 hektar i kronans ägo. Vad betyder då denna areal på 211,000 hektar
produktiv skogsmark? För att herrarna skola få någon närmare föreställning
om saken, skall jag nämna, att denna areal motsvarar all den skogsmark,
som kronan äger i Värmlands, Örebro, Västmanlands, Uppsala, Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings. Kronobergs och Kalmar län samt

5.000 hektar däröver. Så oerhört stor är den produktiva skogsmark, som finnes
i Tornedalen. Det är väl högst egendomligt, att järnvägsstyrelsen kan
yttra, att järnvägen icke kommer att få någon fördel av skogen. Går man tillbaka
några år och studerar domänstyrelsens berättelser, finner man, att inom
övre Norrbottens distrikt statens skogar under vissa år ha inbringat så litet
pengar för virket, att kostnaderna för förvaltning, stämpling, avverkning,
framforsling o. s. v. icke ha blivit täckta utan kronan har gjort ren förlust
på att avverka och sälja virke. Förbättrade kommunikationer skulle naturligtvis
åstadkomma förbättringar i detta avseende, om inte för staten så åtminstone
för de enskilda, som där äga mycket mer än dubbelt mot vad staten
äger. Så har blivit fallet på andra håll, där järnväg byggts i Norrland. Järn -

>r 16.

Lördagen den 16 mars f. in.

aw<ii»Tii,gs!tyrelsen kan 1 det fallet inhämta goda lärdomar från exempelvis Skelautomobillinje
lefteå hamn. Där en järnväg dragits fram, har det inom kort uppstått mindre
Övertameii— sågar bär och var i bygderna, genom vilka ortsbefolkningen kan bedriva förPajala.
ädling av virke, som sedan transporteras på järnvägen ned till hamn.

(Forte.) Järnvägsstyrelsen anför vidare, att det i orten finnes 30,000 hektar välbelägna
vidsträckta odlingsmarker, och det tillägges, att det nu finnes 1,420 hektar
åker. Vad betyder det? Jo, att åkerarealen kan mer än tjugodubblas inom
Tornedalen och det utan att man behöver tillgripa annan jord än den välbelägna.
Det finnes brytningsvärda malmtillgångar, men dessa lära vi icke få röra
tills vidare. Det finnes outnyttjad vattenkraft till 250,000 hkr. turbineffekt.
Det lär vara åtskilligt mer än hela Göta älv har, och det skulle man inte kunna
få någon nytta av för järnvägen. Järnvägsstyrelsen räknar endast med jordbruket!
Men en mångdubbling av jordbruksbefolkningen iir ingen obetydlighet.
. ij,

Järnvägsstyrelsen säger, att det finnes ingen industri där uppe. Nej, tacka
för det! Hur skulle någon klok människa kunna anlägga industri, när det
icke finnes möjligheter att komma ned till hamn och då hamn icke finnes! Det
finns oerhörda tillgångar där uppe, men vi äro så räddhågade och så kraftlösa,
att vi inte orka röra dem. Hellre vill man, att vi skola betala arbetslöshetsunderstöd.

Jag har en ganska rik erfarenhet av, att våra myndigheter räkna på två
"lika sätt. Vilja de ha en anläggning till stånd, räkna de kostnaderna mycket
lågt, och sedan komma de med efterräkningar, som man är tvungen att betala.
Vi ha två sådana i dag i detta betänkande. Jag räknar därvid icke den av
mig förut berörda frågan. Men är det så, att man inte vill en sak, räknar man
mycket högt för att skrämma, och det är just vad järnvägsstyrelsen gjort i
detta fall. De 11,400,000 kronorna, i runt tal 100,000 kronor kilometern,
skrämma naturligtvis ofantligt. Även jag tycker, att det är en hög kostnad.
Emellertid har jag skaffat mig tillfälle att punkt för punkt gå igenom den
detaljerade kostnadsberäkning, som järnvägsstyrelsen uppgjort. Jag har skaffat
mig uppgifter på vad som betalas för andra arbeten i Tornedalen, som utföras
med statsbidrag eller på statens bekostnad och där beräkningarna ha
gjorts av statens egna tjänstemän, samt jämfört dessa verkliga kostnader med
de av järnvägsstyrelsen beräknade kostnaderna. Jag har därvid funnit, att
järnvägsstyrelsens beräkningar i många fall ligga betydligt över de i orten
tillämpade priserna.

Eör att kammarens ledamöter skola få någon liten föreställning om hur man
räknar, skall jag taga ett kanske mycket obetydligt men i alla fall i hög grad
belysande exempel. Enligt förslaget skall man vid varje anhaltstation — och
det ä,r rätt många, jag tror åtta stycken — uppföra ett sådant där litet hus,
på vilket det brukar stå anslag »För män» och »För kvinnor». Dessa små
byggnader beräknas kosta 3,000 kronor, inte för alla åtta utan stycket! Vid
ungefär samma tidpunkt som jag fann, att dessa små hus skulle kosta så mycket,
såg jag en kungörelse i en tidning, vari tillkännagavs, att för en myndlings
räkning ett jordbruk skulle säljas. Det meddelades, att domhavanden fastställt
ett minimipris, som angavs till 2,300 kronor. Under detta belopp skulle
jordbruket icke^ få säljas. Det stod i kungörelsen, att jordbruket, som visserligen
icke var sa stort men dock födde fyra kor, hade goda åbyggnader, sålunda
även det där lilla huset. Detta jordbruk fick säljas för 2,300 kronor, men
järnvägsstyrelsen skall ha 3,000 för att bygga bara ett sådant där litet hus!
Så räknar man, mina herrar, när man skall bygga en järnväg i Tornedalen,
och det skall klokt folk tro på! Jag kan inte göra det.

För några år sedan var det en kyrkoherde nere i Skåne, som skrev till mig
och bad, att statsrevisorerna, om de finge sin väg förbi hgns trakter, skulle

Liirdugen den l(i mars f. in.

Nr l(i.

titta pa csn byggnad, sam järnvägsstyrelsen boll pa att upptora. Han skrev.

att man dar iade en grund, som om den vore avsedd ior en domkyrka, men det automobillinje

var meningen, att det därpå skulle uppföras en banvaktstuga. Och så är det: Övertorneå—

man har, såsom någon gång skett, kunnat lägga ner 25 ä 30 tusen kronor pa Pajala.

en banvaktstuga, men vilka andra människor kunna bygga på det sättet? Om (Forts.)

man skulle bryta med det gamla systemet och slå in på den ordningen, atl

man läte Tornedalens befolkning under ledning av en av statens järnvägars bästa

och klokaste järnvägsbyggare själv bygga denna bana, exempelvis en eller eu

och en halv mil om året, är jag tämligen säker på, att den inte skulle komma

att kosta mycket över 8 miljoner kronor. Det finns de som påstå, att den inte

skulle gå till det.

För min del måste jag beteckna det som i hög grad beklagligt, att man synes
inrikta sig på att åtminstone tills vidare nedlägga allt järnvägsbyggande.

Det kommer att hämma all utveckling i Ncrrland. Man skall inte inbilla sig,
att man främjar utvecklingen genom busstrafik. Busstrafiken är bra för att
tillgodose persontrafik, posttrafik och lättare godstrafik, men det går absolut
inte att därigenom exempelvis få till stånd en träkolstillverkning, varför förutsättningarna
äro mycket goda där uppe. Man kan inte gärna köra träkol
elva mil på bil för att sedan forsla den med järnväg ned till hamn. Det är
omöjligt. Man kan väl inte gärna tänka sig, att det skulle kunna uppstå
sågverk, när den enda befordringsmöjligheten är en busslinje. Man har ju i
Norrland försökt att driva en sådan elär masstrafik, fast inte i någon stor
omfattning, med lastbilar, nämligen från Boliden, där man, om jag inte är
fel underrättad, har sålt åtminstone vissa partier malm, som inbringat 25 öre
per kg., men det har visat sig omöjligt att fortsätta med detta transportsätt
för den dyrbara malmen, utan bolaget måste självt med någon statshjälp föranstalta
om byggandet av en järnväg.

Det är en annan sak, som kanske icke har tillräckligt beaktats, vilken jaganser
mig böra yttra några ord om. Det gäller själva vägfrågan. Jag har
rest den där vägen några gånger, och jag har haft anledning att en gång tillsammans
med mina kamrater i statsrevisionen skriva ganska ampert om den,
därför att man hade lagt ned så mycket pengar på den, om inte precis i onödan
så dock mer än som var motiverat. Arbetslöshetskommissionen hade för
några år sedan tagit upp en mängd sörlänningar dit för att bereda dem nödhjälpsarbete,
och då utfördes vägförbättringar på omkring sju mil av sträckan
mellan övertorneå och Pajala. Man hade lagt ned 1,100,000 kronor på
att förbättra den förutvarande vägen. Den hade icke på något ställe omlagts,
utan man hade bara höjt den, lagt om broar och trummor här och där och på
ett och annat ställe breddat den. Varför skulle man höja den? Jo, därför att
Torne älvs vatten tidvis gått över vägen på långa sträckor och stängt trafiken.

Vem som helst kan räkna ut, att en väg, som går fram på en plats, där marken
och en god del av vägkroppen under vissa tider av året står under vatten.
icke tål tung busstrafik. Vägen var vid vår resa där så usel, att man knappast
kunde komma fram, och det behövdes sedan ytterligare omkring 300,000
kronor för att sätta den i farbart skick. Man har i runt tal lagt ned 1,400,000
kronor utan att vägen är så förbättrad, att den kan bära tunga lastbilar under
hela året. Arbetslöshetskommissionen skrev om denna väg, att flerstädes bestå
de lösa jordlagren av uppslammad jord utan någon nämnvärd bärighetsförmåga.
Vid starka vattenflöden »flyter» den, och särskilt var vägen på
grund härav tidigare på många ställen så gott som ofarbar. Förekomsten av
prima väggrus och pinnmo är rätt begränsad utefter vägen, vilket nödvändiggjort
långa och dyrbara transporter. Påfyllning av långa bankar, som tidigare
legat under Torneälvens högvattenyta. har krävt stora kostnader. — Den
som har sett den vägen några gånger förstår, att om man skall inrätta en tung

Nr 1C.

2 6

Lördagen den 16 mars i. in.

busstrafik där, måste det nedläggas väldiga summor för att få den använd“mtmruMUnl,
,lar’ och det är inte säkert, att den ändå blir användbar året runt.
övertornm— Enligt min mening är Kungl. Maj:ts förslag till ordnande av kommunikaPajala.
tionerna i Tornedalen mycket olämpligt ock ekonomiskt oklokt. Herr Dahl

(Forts.) sade, att utskottet tar mera praktiskt och resonligt på denna fråga än vad herr

Bergqvist gör. Ja, saliga äro ju de som icke se men dock tro, heter det. Jag
kan icke se denna fråga såsom herr Dahl. Busstrafiken kommer att kräva
oerhörda kostnader för vägförbättring, om den skall kunna bedrivas tillfredsställande.
Åtminstone för den som känner förhållandena kan ingen tvekan
råda därom, att busstrafiken kommer att ersättas av järnvägstrafik, men då
järnvägen om några år visar sig ofrånkomlig, har man en för dyra pengar
skapad väg, som kanske kan användas året runt. Där har man då uppammat
en livlig biltrafik, och med den får måhända järnvägen sedan, när den har
kommit till, upptaga konkurrens.

För min del skulle jag givetvis helst se, att kammaren i dag hade gått på
bifall till den Bergqvistska reservationen, men jag måste medgiva, att de synpunkter,
som herr Rydén nyss uttalat, ha goda skäl för sig, och jag skall därför
be att få instämma i det av honom gjorda yrkandet, att för denna gång
intet avgörande sker utan att samtliga framställda förslag måtte avslås.

Herr Svensson, Martin: Då jag låtit anteckna mitt namn under den reservation,
som avgivits av bland andra statsutskottets vice ordförande, herr Anderson
i Råstock, skall jag be att få med några ord motivera, varför jag anslutit
mig till denna reservation.

Det föreligger ju icke någon skillnad mellan utskottsmajoritetens förslag
och denna reservation beträffande det anslag, som påyrkas och som grundar
sig på Kungl. Maj ds proposition, men det föreligger en skillnad i fråga om
motiveringen mellan utskottsmajoriteten och reservanterna. Jag skulle kunna
angiva denna skillnad så, att utskottsmajoriteten tyckes alldeles stänga vägen
för järnvägsplanerna där uppe i Tornedalen för åtminstone en mycket lång
framtid, under det att reservanterna vilja hålla frågan öppen och låta hoppet
leva om, att det skall lyckas att få fram dessa planer på en järnväg ifrån
Övertorneå till Pajala. Vi ha under föregående riksdagar ofta debatterat de
norrländska järnvägsfrågorna, och riksdagen har därvid säkerligen med klart
medvetande om de ekonomiska konsekvenserna gått in för att bygga Inlandsbanan
och vissa tvärbanor i Norrland. Nu kommer man till de sista av dessa
ifrågasatta företag. Skulle man då säga: »Här skola vi stoppa. Nu skola
vi gå över till ett annat system, nämligen till automobiltrafik i stället för järnvägstrafik.
» Jag tror, att det hade gått för sig att stanna, när det gällde
vissa tvärbanor uppe i Norrland, och nöja sig med automobiltrafik. Men hur
kommer det att uppfattas av befolkningen där uppe, om vi göra det i detta
fall? Vi ha att göra med en svensksinnad men finsktalande befolkning. Om
vi behandla den så, afl de där uppe få anledning att tänka, att de icke äro lika
ställda som det övriga Sveriges medborgare, tror jag, att vi handla ganska
oklokt. De motiv, som tala för ett tillmötesgående av deras önskemål, ha av
föregående talare kraftigt framhållits. Det är kulturella och nationella synpunkter,
som här också få beaktas vid sidan av de ekonomiska. Hade vi att
räkna med rent ekonomiska synpunkter, skulle för mig avgörandet icke vara
svårt. Då skulle jag ställa mig på utskottsmajoritetens sida. Men då vi icke
ha det, utan vi här ha att räkna med andra värden, värden som vi icke kunna
mäta i siffror, utan där det beror så mycket på hur vi bedöma allt detta, har
jag för min del icke velat säga. att det nu är slut med hoppet för dem där
uppe att få den järnväg, som de så livligt åstunda.

Under debatten om denna frågas ordnande har det visat sig, att linjerna ännu

Lördagen drn 1 (i mai''8 t'', in.

*27 Nr 1<».

icke klarnat. Men då Kungl. Maj:! nu liar föreslagit en väsentlig I orbåttring av

i trafiken genom den föreslagna automobillinjen, tycker jag ändå, att befolk- a^aJMUllinje

ningen borde vara tacksam härför. Jag vill för min del ha överseende ^med övertorwä
att de uttryck för befolkningens tänkesätt, som framkommit, icke^visat någon Pajal a.

sådan tacksamhet. Jag tror, att vi handla riktigast, om vi ändå visa över- (Forts.)
seende med dem där uppe för (fet sätt, varpå de framfört sina synpunkter i
det uttalande, som har kommit oss tillhanda från en kommitté i Tornedalen.

Jag har den uppfattningen, att vid avgörandet här olika förslag böra komma
under omprövning och då jag låtit anteckna mig lör en av reservationerna,
ber jag, herr talman, att även denna måtte få komma fram till kammarens

bedömande vid beslutets fattande, och yrkar bifall till den motivering, som
jag och mina medreservanter ha anfört och till vårt yrkande i övrigt. Emellertid
har talmannen fäst min uppmärksamhet på att det förekommer ett redaktionellt
fel i reservationen på, den näst sista raden, där det hänvisas till
utskottsmajoritetens yttrande. Där börja reservanterna med orden »I den av»
och sluta med ordet »tillstyrka». Emellertid finnes icke ordet »tillstyrka» i
utskottsmajoritetens yttrande, utan ifrågavarande stycke börjar med: »I den
av» och slutar med: »motionens syfte».

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig in. fl. framburna
reservationen med den ändring jag här nu har omnämnt.

Herr statsrådet Borell: Herr talman, mina herrar! Frågan om förbätt rade

kommunikationer i Tornedalen har sedan åtskilliga ar varit föremal föi
överväganden och utredningar. Jag erinrar till en början med några^ få ord om
vad härom förekommit i riksdagen under de senaste aren. Vid 1927 års riksdag
hade motionsvis framförts frågan om byggande av järnväg mellan Övertornea
och Pajala, Riksdagen förklarade, att riksdagen visserligen behjärtade de synpunkter,
som talade för en sådan järnväg, men fann med hänsyn till de ekonomiska
vanskligheterna, att man för det dåvarande borde inrikta sig på att
anordna en automobillinje längs den nyanlagda ^landsvägen i samtrafik med
statens järnväg mellan Haparanda och Övertornea. Fragan kom åter upp vid
1928 års riksdag, då även genom motioner med samma yrkande. Riksdagen intog
då en mindre bestämd ställning gent emot de båda alternativen och beslöt
skriva till Kungl. Maj.''t med anhållan om skyndsamt övervägande och förslag
till ordnande av denna kommunikationsfråga. _ .

Efter sådant övervägande föreligger nu Kungl. Maj :ts förslag. Kungl. Maj:t
tillstyrker anordnandet av en automobillinje såsom den i nuvarande läge bästa
och klokaste lösningen av denna fråga. Därvidlag hysa ju många, som vi hört
av denna debatt, en avvikande mening. En del anse, att man för närvarande icke
bör fatta något beslut alls utan låta hela frågan stå öppen. Andra åter anse, att
man bör som ett provisorium inrätta en automobillinje av något mindre omfattning
än den Kungl. Maj :t har föreslagit. Efter herr Rydéns yttrande hade jagtänkt
mig, att jag icke i detalj skulle behöva gå in på de sakliga skäl, som enligt
min mening tala för regeringsförslaget. Han fastslog nämligen för sin del,
att om man ser denna fråga enbart ur ekonomiska och sakliga synpunkter, man
icke kan komma till något annat resultat än att en automobillinje för närvarande
är att föredraga framför en järnvägslinje. Men efter herr Roséns yttrande nödgas
jag gå något närmare in även på de sakliga och ekonomiska skälen för att sedermera
komma, över till de skäl, som jag kanske får beteckna såsom mer ideella.

I den motion, som väckts av herr Bergqvist m. fl. i denna kammare, förklara
motionärerna, att för den, som varit i tillfälle att studera förhållandena där uppe
på något närmare håll, står det klart, att orten med en automobillinje icke får,
vad den behöver. Både motionärerna och herr Bergqvist i sitt nyss hållna anförande
resonera, såvitt jag förstår, som om förslaget skulle avse att inrätta

Nr 16.

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang något slags diligenslinje för persontrafik och lättare godstrafik och att den anZ<t''>,
SuinZ ordning man sökei; åstadkomma således skulle vara sådan, att den icke kan uppÖvertomeå—
taga och ombesörja den tyngre trafiken. Så är emellertid ingalunda avsikten
PajaUi. med det föreliggande förslaget. Avsikten är att åstadkomma en förbindelse
(Forts.) genom motorfordon, som kan bära icke blott persontrafiken och den lättare godstrafiken
utan också den tyngre trafik, som överhuvud taget är påräknelig för
närvarande och under åtminstone en del år framåt. Då är frågan: kan verkligen
en automobillinje ombesörja en sådan trafik? Det har bestritts från åtskilliga
hall. Jag tror, att detta bestridande icke grundar sig på verkligt sakliga
skäl. Antingen har man för liten kännedom om eller också underskattar
man den utveckling, som^ motorfordonen ha nått i nuvarande tid. Erfarenheten
Iran åtskilliga delar av vårt land visar hurusom motorfordonen, lastbilarna, verkligen
äro i stånd att upptaga och ombesörja tunga transporter, och det är avsikten,
att de lastbilar, som skola sättas in här uppe på denna linje, skola vara
sådana, att de kunna ombesörja även den relativt tunga trafik, som kan tänkas
förekomma på linjen under nuvarande förhållanden. Det är i själva verket endast
den allra tyngsta trafiken, tunga maskiner och liknande föremål, malmtransporter
och dylikt, som icke kan ombesörjas av lastautomobilerna. Vad
man än tror om Tornedalens rika utvecklingsmöjligheter, får man väl ändå antaga,
att den ekonomiska utvecklingen i denna dal icke kommer att gå fram med
några jättesprång. Den kommer även under gynnsammaste förhållanden, vare
sig man får järnväg eller icke, att gå relativt långsamt. Erfarenheten från andra
liknande banor visar detta. Om man t. ex. ser på stambanan öster om Boden,
i inner man, att den icke skapat någon större industriell utveckling.

Något behov av transportmedel för verkligt tung trafik torde således ej vara
att räkna med, och den övriga trafiken kan upptagas av lastautomobiler av avsett
slag. Det måste väl vara likgiltigt, huru trafikmedlet är tekniskt anordnat,
blott trafiken med detsamma kan ombesörjas och kan ombesörjas på billigast
möjliga sätt, möjligen med undantag dock för persontrafiken, ty jag vill visst
icke bestrida, att det givetvis är bekvämare att åka i en järnvägsvagn än i en
buss, men detta måste ju i varje fall vara en sak av underordnad betydelse.

Man fäster särskild uppmärksamhet vid trätransporten och transporten av
malm. Herr Rosén har särskilt varit inne på frågan om transporten av virke
från de vidsträckta skogarna där uppe. Men herr Rosén förbisåg väl ändå, att
ci6n ifragasatta banan icke skulle kunna föra produkterna inifrån skogarna ut
till älven, utan banan skulle komma att ga längs efter flottleden, som under alla
förhållanden blir den naturliga och billigaste transportvägen för timret. Erfarenheten
från^andra håll visar, att en järnväg, som bygges längs eu flottled, icke kan
paräkna några nämnvärda virkest-ransporter.

X)et påpekades vidare av herr Rosén, att uppkomsten av mindre sågverk
skulle hindras. Det tror jag för min del icke, ty för desamma erforderliga
transporter kunna, mycket väl upptagas av lastautomobilerna.

Jag kommer så till frågan om malmfrakterna. Egentligen kunde man väl
uppskjuta diskussionen om malmens transportvägar, till dess den frågan en
gång blir aktuell. Vi ha nyss hört, att det dröjer rätt länge, innan den kan
bil aktue11: oc]l det kanske dröjer ännu längre, innan den blir aktuell. Och det
år för övrigt min bestämda övertygelse, att när ifrågavarande fyndigheter en
komma att bearbetas, kommer den brutna malmen icke att transporteras
denna väg, utan då kommer man att söka anknytning till den redan
befintliga stora malmbanan och till hamnen vid Atlanten med de där befinthga
moderna lastningsanordningarna. Därför talar naturligtvis också det förhållandet,
att en anknytning till denna hamn möjliggör vida bekvämare, snabbare
och billigare sjötransporter, än de. som skulle erhållas vid en anknytning
till en eventuell uthamn till Haparanda,

Lördagen den l(i mars i. in.

‘JO

Nr lf>.

Jag skali så såga några ord om vågarna. Herrarna veta, att vågea till Ang.
Pajala är ganska ny. Den är utbyggd för ett högsta hjultryck av 1,800 kilo- anordnande<w
gram och bör således tåla eu relativt tung trafik. Farhågorna med avseende
å vägens hållbarhet äro nog i hög grad överdrivna, och det är ju uppenbart, Pajala.
att de lastbilar, som anskaffas, måste i fråga om tyngden anpassas efter va- (Forts.)
gens beskaffenhet. Herr Rosén sade, att man får lägga ned stora kostnader
på förbättring av denna väg. Jag vill naturligtvis inte bestrida, att vägen
kommer att slitas av en ökad trafik och att åtskilliga kostnader därmed bli
förenade. Det torde väl emellertid vara otvivelaktigt, att även om man skulle;
få en järnväg längs med landsvägen, kommer allmänheten ändock att fordra
att vägen hålles i sådant stånd, att den kan bära automobiltrafik. Jag tror att
bilarna inom kort skulle komma att anmäla sig här uppe liksom det skett på
inånga andra ställen såsom en mycket allvarlig konkurrent till järnvägen.

Järnvägen torde av ekonomiska skäl alltid komma att ha eu rätt dålig tidtabell.
För närvarande räknar man ju bara med en tur om dagen, och det
torde väl dröja länge, innan man kan komma längre. Det blir alltså rätt så
dåliga förbindelser, och det är väl troligt, att det snart kommer fram krav
på snabbare förbindelser genom en med järnvägen konkurrerande automobiltrafik
samt att dessa krav inte kunna hållas tillbaka. Jag tror således, att
det blir nödvändigt att hålla en stark och förstklassig väg i denna trakt, vare
sig man får en järnväg eller icke.

Vad nu angår jämförelsen mellan de båda alternativen — järnvägsalternativet
och bussalternativet — i fråga om deras samhällsekonomiska betydelse,
tror jag, att man också därvidlag i hög grad underskattar automobilernas betydelse.
Det har särskilt talats om jordbruket i denna trakt, och det är ju
skäl att kanske ett ögonblick uppehålla sig just vid jordbruket, då detta torde
vara den av ortens näringsgrenar, som åtminstone omedelbart står inför de
största utvecklingsmöjligheterna. Man har sagt, att automobillinjen icke skulle
kunna tillfredsställa jordbrukets behov. Mig förefaller detta tal vara rätt
egendomligt, då man ser, hurusom överallt på andra håll i vårt land automobilerna
hava tagit och dag för dag tagas i en allt vidsträcktare användning just
för jordbrukets behov. Det förefaller mig egendomligt, då man ser, hurusom
automobilerna på den ena platsen efter den andra hota järnvägarnas existens,
att man kan påstå, att i denna dock relativt glest befolkade trakt automobilerna
icke skulle kunna sörja ej blott för det nuvarande jordbrukets behov
utan också för en utveckling av detsamma. I detta hänseende har en talare -—
jag tror, att det var biskop Bergqvist — fäst uppmärksamheten vid den tunga
för trafiken, som skulle ligga i omlastningarna, och den ökade kostnad, som
därav skulle uppkomma. Jag vill i anledning därav fästa uppmärksamheten
på, att billinjen skulle stå i samtrafik med statens järnvägar och att omlastningarna
skulle ske utan någon ökad avgift för trafikanterna samt att man
ej heller vid järnvägslinjerna undgår en omlastning, ehuru denna då ofta förlägges
till avsändarens egen station. Härtill kan jag anknyta den erinringen,
att automobillinjema just i sin större anpassningsförmåga i detta hänseende ha
ett stort övertag över järnvägslinjerna. Automobilerna kunna ju på ett helt
annat sätt än en järnväg föra produkter till och hämta produkter från själva tillverkningsställena
och således på ett mycket smidigare sätt stå till tjänst för
de erforderliga transporterna. Man har också sagt — det säges, vill jag minnas,
i biskop Bergqvists motion — att en automobillinje icke har några förutsättningar
för att åstadkomma uppkomsten av en småindustri, som enligt hans
mening i mycket stark omfattning skulle vara att förvänta genom en järnvägslinje.
Jag tror för min del, att detta påstående icke är sakligt grundat. Jag
tror tvärtom, att just på grund av den smidighet, som jag nyss omnämnt, automobiltrafiken
har de allra största förutsättningar för att väcka till liv och

Nr 1C.

Lördagen den 16 mars £. in.

anordnande av u^vec^la e11 småindustri och detta i vida högre grad än en järnväg. En annan
''automobillinje synpunkt, som gjort sig gällande till förmån: för järnvägarna, är, att en järnövertorneå—
väg genom en ödebygd skulle ha en alldeles särskild förmåga att skapa ny
Pajala. bygd. Ja, det är ju givetvis så, att en järnväg inom en ödebygd har en viss

(Forts.) möjlighet att ändra bebyggelsen, att koncentrera densamma omkring järnvägs stationerna.

Men det är väl knappast rätt att tala om, att en järnväg i denna
trakt skulle gå genom en ödebygd. Den kommer väl att mera direkt ansluta
sig till de redan nu befintliga byarna längs älven.

Jag skall också säga några ord gentemot den kritik, som har riktats mot de
av järnvägsstyrelsen gjorda ekonomiska beräkningarna. Motionärerna säga i
detta avseende, att när man gör en jämförelse mellan järnvägens och automobilernas
möjlighet att befrämja den ekonomiska utvecklingen, så framstår det såsom
egendomligt, att man, oaktat man vill göra gällande: att automobilerna
skola kunna betjäna utvecklingen lika bra som järnvägen, dock räknar med
en större transportmängd för järnvägen än för automobilerna, och man har.
synes det mig, i denna högre beräkning för järnvägen än för automobilerna
velat se ett bevis på att järnvägen överhuvud taget skulle ha en större effekt,
en större transportmöjlighet än automobilerna. Detta är emellertid ingalunda
anledningen till den gjorda jämförelsen. Man har visserligen räknat med en
större transportmängd för järnvägen än för automobilerna, men saken ligger
helt enkelt så, att man vid beräkningen av transportmängden för automobilerna
utgått ifrån den transportkvantitet, som kan vara att påräkna just nu. Automobillinjen
skulle ju omedelbart kunna anordnas och trafiken öppnas. För järnvägen
däremot har man räknat med den transportmängd, som är påräknelig
med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då en järnväg skulle kunna
bli färdig, d. v. s. om 10—12 år, då man väntar sig att trafiken ökat något.
Emellertid kan, det medger jag, denna jämförelse i viss mån vara missvisande,
och man kan ju mycket lätt räkna med transportkvantiteten för både järnvägen
och automobilerna vid nuvarande tidpunkt. I så fall får man givetvis eu
viss mindre transportkvantitet för järnvägen än den man räknat med och följaktligen
en mindre inkomst. Jag tror, att man kan räkna inkomstminskningen
till ungefär 25,000 kronor. Om man gör jämförelsen med utgångspunkt från
den transportkvantitet som omedelbart skulle vara att påräkna för såväl järnvägen
som ant om obillin jen, kommer man till det resultatet, att järnvägen står
ännu ogynnsammare i förhållande till automobillinjen än enligt den uträkning,
som järnvägsstyrelsen har åberopat. Om transportkvantiteten minskas så, att
fraktinkomsterna nedgå med 25,000 kronor, ökas ju järnvägens förlust med
samma belopp eller således från beräknade 270,000 kronor till 295,000 kronor.
Den av järnvägsstyrelsen gjorda och i propositionen åberopade beräkningen
visar således ett något för gynnsamt resultat för järnvägen.

Det har vidare sagts, att man nog kan göra åtskilliga besparingar i anläggningskostnaderna.
Det är möjligt. Den siffra, som man räknat med. är ju
approximativ. Men jag är övertygad om att man inte kan komma till en så
betydande nedsättning, att de ekonomiska jämförelsetalen mellan järnvägen
och automobillinjen i någon avsevärd mån förryckas. Ej heller kunna de besparingar,
som möjligen kunna göras genom anlitande av motorvagnar å järnvägen,
bliva så avsevärda, att de för jämförelsen kunna spela någon nämnvärd
roll.

Det har anmärkts, att man icke har räknat in kostnaderna för snöskärmar,
när man har räknat med kostnaderna för anordnande av automobillinjen. Nu
är det emellertid så, att på vissa delar av denna väg snöskärmar redan finnas
uppsatta- för postdiligensernas skull och säkerligen under alla förhållanden
skulle erfordras, även om man anlägger en järnväg, för att skydda såväl järnvägen
som den naturligtvis även då betydelsefulla landsvägstrafiken.

Lördagen don 10 mars f. in.

31 Nr KL

Man liar även sagt. alt man borde taga hänsyn till arbetslösheten. Ja, givetvis
är det ett stort och viktigt önskemål, att man bereder arbetstillfällen,
men man kan vill ändå inte göra gällande, att denna synpunkt får vara av avgörande
betydelse. Man kan väl inte gå in för anläggandet av en jilrnväg, som
i och för sig icke anses motiverad, endast för att bereda arbetstillfällen för eu
relativt kort tid.

Jag tror, att jag härmed har bemött de väsentliga av de sakliga skäl, som
hava anförts emot anordnande av en automobillinjo, och jag skall övergå till
att säga några ord om de skäl, som jag förut har betecknat såsom varande av
mera ideell art. Det är ju givetvis svårare att föra en diskussion, när man kommer
in på detta område, där skälen äro i hög grad känslobetonade. Men även
under dessa skäl ligger ju dock i vissa avseenden en viss saklig grund.

En av utgångspunkterna för dessa skäl är, att man anställer en jämförelse
mellan trafikförhållandena på den svenska, och den finska sidan och då kommer
till det resultatet, att vi här i landet äro eller löpa fara att bli efterblivna
på transportväsendets område. Jag tror emellertid, att om man bedömer denna
sak objektivt, skall man finna, att det i själva verket icke är så. Järnvägen
på svenska si.dan kom till åtskilliga år, innan järnvägen på finska sidan fullbordades.
Nu ligger visserligen slutpunkten för den finska järnvägen vid
Kaulinranta, sex kilometer — inte sex mil, som biskop Bergqvist av misstag
sade — norr om ändpunkten för den svenska järnvägen, men denna mycket obetydliga
sträcka spelar naturligtvis icke alls någon roll i denna de stora avståndens
landsända. Skillnaden uppväges för övrigt till fullo av de bättre kommunikationer,
som finnas på den svenska järnvägen. På den finska sidan tager
morgontåget från Kaulinranta till Tomeå, om jag minns rätt, 4 timmar 5 minuter.
Tåget på den svenska sidan går från övertomeå till Haparanda på 2
timmar 20 minuter eller 2 timmar 24 minuter. Tågtiderna äro lika. Det säges
i den av biskop Bergqvist m. fl. väckta motionen, att transportavgifterna
äro högre på den svenska sidan än på den finska, men så är icke numera förhållandet.
I början av detta år nedsattes nämligen efter framställning av järnvägsstyrelsen
avgifterna på den svenska järnvägen såväl för person- som för
godstrafik till ungefärlig paritet med avgifterna på den finska sidan.

Den stora överlägsenheten i trafikhänseende för den svenska sidans del föreligger
emellertid på landsvägskommunikationernas område. Först och främst
äro landsvägarna på den svenska sidan mycket bättre byggda än landsvägarna
på den finska sidan. På den svenska sidan går året om postdiligens, som
befordrar post, personer och lättare gods — paket och dylikt. På den finska
sidan finnes något motsvarande endast på sommaren. Någon vinterväghållning
finnes överhuvud taget icke på den finska sidan. I vinter har det varit
så, att biltrafiken under lång tid varit alldeles inställd på den finska sidan,
därför att man där icke har någon vinterväghållning. På den svenska- sidan
däremot har biltrafiken gått tillfredsställande och regelbundet. Någon godsbefordran
bedrives på den finska sidan icke av staten, liksom icke heller för
närvarande på den svenska sidan utöver vad postdiligenserna kunna medföra,
men det är just detta man skulle vinna genom automobillinjens inrättande.
Man skulle således däri få ett ytterligare försteg.

Jag vill nu härmed visst icke hava förnekat att från finsk sida under de
senaste åren gjorts åtskilligt för förbättring av kommunikationerna, och jag
vet väl, att i den finska riksdagen för närvarande ligger en motion om fortsättning
av den finska banan från Kaulinranta till Pello. Vilket beslut som
kommer att fattas i denna fråga vet jag naturligtvis icke. Frågan lär icke
komma att bli avgjord förrän i september. Men jag har av vad jag tidigare
inhämtat fått den uppfattningen, att de finska myndigheterna åtminstone tidigare
icke haft för avsikt att sätta i gång något järnvägsbygge under inne -

Ang.

a intränande av
uttfomobillinje
Övertorneå—
Pajala.
(Förta.)

Nr Ki.

Lördagen den 16 mars f. in.

Ang varande byggnadsperiod, som omfattar tiden till och med år 1930, och knap''mUomobUliniepast
}lcller under nästa period. Härom veta_ vi naturligtvis ännu icke något
övertomeä- me(ä bestämdhet. Men även om ett fortsatt järnvägsbygge skulle komma till
Pajala. stånd på den finska sidan, tror jag, att vi ändå ligga över i fråga om kom (Korti.

) munikationer, därest vi ha en automobillinje på den svenska sidan, ty det kom mer

dock under alla förhållanden att för en mycket lång tid framåt bliva så,
att automobillinjen kommer att kunna hålla flera turer om dagen och således
hava ett visst företräde framför järnvägen. Men även om så icke skulle bli
fallet — om vårt lands prestige och de nationella förhållandena så skulle
påfordra — står det ju oss öppet att, därest verkligen finnarna skulle fatta beslut
om att bygga en fortsättning av sin järnväg, också vi gå in för ett fortsatt
järnvägsbygge. Vi ha naturligtvis möjligheter att bedriva detta järnvägsbygge
i lika snabb takt som järnvägsbygget på den finska sidan.

I detta sammanhang vill jag beträffande de klimatiska förhållandenas inverkan
på möjligheten att driva en reguljär automobiltrafik säga, att detta
hittills visat sig gå förvånansvärt bra i Norrland. Jag läste i dag i en tidning
jag tror, att det var i Svenska Dagbladet —- en artikel, där man
spådde, att man ^kanske på grund av snöhinder finge ha trafikinställelser under
åtskilliga månader. Detta gav mig anledning att höra efter i postverket
■vad man där har för erfarenheter i detta hänseende. I det svar, som jag har
fått, säges, att om snöskärmar, som nu finnas på de värsta ställena, anordnas
på ytterligare erforderliga ställen, finns det knappast någon risk för snöhinder.
Postdiligenserna hava ju mycket kraftiga snöplogar och hava visat
sig kunna taga sig fram på ett oväntat gott sätt. Resultatet har blivit tillfredsställande.
Mellan Korpilombolo och Tärendö hava postautomobilerna
kört under tva svara vintrar, och det har gått bra. En eller annan gång, säges
det, kan det bli försening, men någon driftsinställelse behöver man knappast
räkna med. Det värsta man hittills varit ute för har varit, att det en
gång behövdes två dagar för att få vägen plogad. Men detta kan ju också
hända med en järnväg. Det kan ju, såsom framgår av vad som nyligen inträffat,
hända till och med i Skåne.

Nu vet jag ju mycket väl, och det har betygats från åtskilliga håll här i
(lag, att befolkningen i denna trakt är alldeles enig i sin opinion, och jag förstår
också sa väl dessa känslor. Jag är visst inte blind för de nationella
synpunkter, som måste knytas till denna fråga. Men jag har svårt att förstå,
att en järnväg under alla förhallanden skall vara det allena saliggörande framför
varje annat transportmedel, även om ett annat transportmedel är lika lämpligt
i rent sakligt hänseende och i vissa delar överlägset. Jag kan icke undertrycka
den reflexionen, att detta i viss mån måste bero på att man har bitit
sig fast vid den tanken, att det är en järnväg man skall ha, och att man inte
tar så mycket fasta på att vad som verkligen är det avgörande för att bryta
isoleringen i denna bygd är att skaffa bättre kommunikationer. Den tekniska
anordningen är, menar jag således, jämförelsevis likgiltig. Det avgörande
är, att man skaffar förbättrade kommunikationer, att man bryter isoleringen,
att man skaffar bättre tillfälle till utveckling för jordbruk och industri.
Detta kan enligt min mening ske även med en automobilled, och jag har för
min del den uppfattningen, att om en automobillinje kommer till stånd, väl
anordnad, i samtrafik med statens järnvägar och med de synnerligen låga
avgifter, som därigenom skulle kunna hållas, skall befolkningen snart nog
lära sig att inse, att detta har varit välsignelsebringande för bygden. Och jag
vågar kanske säga, att jag tror, att det skulle vara ett medel sä gott som
många andra för vad man kallar svenskhetens bevarande, om man litet var
bidroge att ge denna enligt min tanke riktiga uppfattning insteg i folkets
f.nnen däruppe. Det har ju dock gjorts mycket för denna bygd, och det är

Lörclngcu den 1(> mars f. in.

Nr l(i.

iule så, att riksdagen ställer sig avvisande mot att göra ännu mera. Menin- Allllgen
med detta förslag från Kungl. Maj:ts sida är att ge ett verkligt stöd! “a^mobillini
såväl ekonomiskt som kulturellt åt denna bygd, och jag vågar fästa uppmärk- Overtorneä—
samheten vid vad som i övriga delar av övre Norrland uträttats genom den Pajala.
privata automobiltrafiken och postverkets automobiltrafik för att bryta isole- (1''orts. i
lingen och i kulturfrämjande syfte. Man får icke i dessa tider låsa sig fast
vid att järnvägarna äro det allena saliggörande medlet. Vi stå dock nu, mina
herrar, inför en brytningspunkt inom hela vårt transportväsende. Det har
tillkommit ett nytt transportmedel, som redan nu har stora möjligheter och
som i framtiden får ännu större möjligheter och som är mycket billigare. Man
måste, vid bedömande av varje fråga om ett nytt järnvägsbygge taga dessa
synpunkter i beaktande. Man får se på rikssynpunkterna. Man får dock
tänka sig, att de lokala intressenas företrädare — detta sagt utan något klander,
ty jag förstår dem så väl ■— i viss mån överdriva, i viss mån se dylika
frågor mera ensidigt än man ur rikssynpunkt nödgas se dem. Jag har således
den bestämda uppfattningen, att en automobiltrafik, på det sätt anordnad, som
anvisas i Kungl. Maj :ts förslag, kommer att medföra synnerligen stora fördelar.
Jag kan i detta avseende åberopa en av motionärerna, herr Asplund,
som har talat för automobiltrafik ifrån Pajala västerut mot de stora gruvsamhällena
där och påpekat, hurusom en sådan trafik skulle verka livande på
företagsamheten och industrien. Varför skulle då inte förhållandet vara detsamma
även söder om Pajala? Det förefaller mig. som om herr Asplunds
tankar härutinnan äro alldeles riktiga även i ett annat hänseende. En anknytning
just åt detta håll, åt de stora gruvsamhällena, där Tornedalens ungdom
kan få arbetstillfällen och kommer i beröring med svenskt folk och svenskt
språk och där det finns ganska goda avsättningsmöjligheter för Tornedalens
produkter, skulle vara synnerligen välsignelsebringande för svenskhetens bevarande
i gränstrakten.

Innan jag slutar, måste jag säga ett par ord med anledning av de uttalanden.
^ som gjorts såväl i utskottsmajoritetens motivering som från motionärerna
angående förfarandet vid anordnandet av automobillinjen. Det är ju uppenbart,
att man, om nu denna automobillinje skall tillskapas, vid anskaffandet av den
rullande materielen kommer att framgå med all försiktighet. Man kommer
icke att lägga ned större kostnader eller anskaffa mera materiel än som är
nödvändigt för den trafik, som anordnas. Men å andra sidan, om denna
automobillinje skall bli till verklig nytta, verkligen bli en faktor, som verkar
livgivande för företagsamheten i denna trakt, får man inte avstänga möjligheterna
att avpassa trafiken efter behovet, ty begränsar man möjligheterna
att utvidga den efter trafikbehovet, blir naturligtvis hela saken förfelad. Har
man inte vagnar, som kunna ombesörja trafiken i erforderlig omfattning, blir
det knappast möjligt att hålla de billiga taxor, som äro förutsatta, utan då
måste man ju åstadkomma någon sorts ransonering, vilket knappast går för
sig utan att höja prisen.

Jag tror sålunda, om jag nu får sammanfatta vad jag sagt, att det skulle
vara synnerligen välbetänkt, om kammaren ville bifalla majoritetens förslag.

Jag vill emellertid betona, att jag icke därmed vill påstå, att frågan om järnvägen
måste vara för alltid skrinlagd. Mig synes det, att de personer, som tro på
traktens möjligheter av stark utveckling och önska en järnväg, skulle vara
särskilt intresserade av att till en början få automobiltrafiken till stånd. Ty
denna kommer naturligtvis dock att bli en ganska stark sporre för utvecklingen,
det förnekar ingen, det förnekade ej heller biskop Bergqvist. Automobillinjen
bör således kunna bliva ett av de medel, som åstadkommer en sådan
utveckling i trakten att en järnvägsanläggning kan komma till stånd. De

Första hammarens protokoll 1929. Nr 10.

Nr 16.

Ang.

anordnande, av
automobillinje
Övertomeå—
Pajala.
(forts.)

34 Lördagen den 16 mars f. m.

penningar, man lägger ned på anordnandet av en automobillinje, äro ju relativt
obetydliga och den rullande materielen har ju alltid sitt värde och kan användas
på annat håll, om den inte skulle få användning i denna del av riket.

Jag uttrycker således den förhoppningen, att riksdagen måtte bifalla majoritetens
förslag.

Herr Nilsson, Jolian, i Malmö: Herr talman! Jag hade inte tänkt att upprepa
något av vad jag sade i detta ärende i utskottet, om jag inte fått anledning
därtill av herr Rydéns och herr Roséns yttranden. Jag anser det vara
synnerligen beklagligt, om den svenska riksdagen avgjorde denna fråga under
den känslostämning, som herr Bergqvist försökt ge uttryck åt och som nu
främjats av herr Rydén.

Avslagsyrkandet från herr Rydén anser jag vara mycket obefogat. Och
jag undrar, om de, som komma att rösta för avslag, ha klart för sig huruvida
de inte därmed skada folkets intressen uppe i de bygder, som det nu är
tal om. Jag tror, att det skulle vara mycket synd om befolkningen där uppe,
om man nu ytterligare skrinläde detta ärende. Som herr statsrådet redan yttrat,
har det behandlats här under flera år. Meningarna ha i det stora hela
ständigt gått in för en busslinje, även om man naturligtvis icke velat motsätta
sig alla möjliga undersökningar för att kunna pröva järnvägsförslaget
också.

Herr Rydén säger, att vi få icke tänka ekonomiskt utan nationellt. Men
är det verkligen behövligt att dra in nationella stämningar i detta ärende, som
ju endast är av ekonomisk natur? Vi kunna gärna se på dessa frågor kallt
och nyktert. Då ha vi en mycket stor erfarenhet att grunda vår uppfattning
på. överallt i landet gå busslinjerna framåt. Automobiltrafiken, busstrafiken,
ökar ständigt. Järnvägslinjerna bära sig inte alltid och vissa av dem
hålla på att duka under. Ser man efter i riksgäldskontorets bokföring, får
man ett mycket klart besked om att järnvägarna icke kunna betala sina räntor
på erhållna lån, därför att driften icke bär sig. Överallt jämrar man sig
från järnvägarnas sida över busstrafiken. Jag tror, att vi icke kunna ha någon
anledning att upptaga någon kamp mot busstrafiken. Den går sin väg
fram och tillfredsställer på ett särskilt sätt befolkningens önskningar och behov
bättre än järnvägstågen i vissa avseenden. Antag, mina herrar, att det
finns järnvägsstationer med en mils mellanrum på en viss sträcka! Tro inte
herrarna, att en stor del av den befolkning, som bor emellan dessa järnvägsstationer,
hellre använder en busslinje, vars transportmedel gå hem till deras
dörr och hämta dem, än de gå till den en halv mil avlägset liggande stationen?
Jo, utan tvivel. Och herr Rosén kunde inte bestrida, att ifall det bleve en
busslinje där uppe, så komrne den att bli omtyckt av befolkningen till den
grad, att när järnvägslinjen en gång kommer, får busslinjen övertaget i konkurrensen.
Det av honom gjorda uttalandet om busslinjen är tillräckligt för
att man skall kunna påstå, att även om han anser järnvägslinjen såsom dét
mest önskliga, är likväl också han i själ och hjärta för en busslinje.

Sedan är det en annan sak, om vi i dag godkänna detta förslag om en busslinje.
Skulle detta, som jag hoppas, ske, behöver ju inte det beslutet bil gällande
för evigt. Om man i framtiden skulle anse, att en järnvägslinje behöves,
är riksdagen oförhindrad att besluta därom. De utgifter, som läggas
ned i materiel för en busslinje, äro inte gjorda förgäves, ty bussarna kunna
användas på en hel del andra ställen i landet. Jag vill blott göra herrarna
uppmärksamma på att, som jag framhållit tidigare, när frågan varit före,
detta icke är ett experiment, som befolkningen där uppe sagt i sin petition.
Ty det är redan en verklighet borta i Bohuslän. Där har det visat sig, att
det t. o. m. blir överskott, ren vinst på driften. Det förefaller mig, att när vi

Lördagen den 10 mars f. in. 35 Nr 10.

ha erfarenhet av automobil- och busstrafiken, skulle det vara ekonomiskt oklokt av

att nu gå in för en järnväg där uppe, som man på förhand vet kommer att gå aut0mobillinjt
med en oerhörd förlust. Behöver man nödvändigt göra, som man varit tvungen övertorneå—
att göra i södra Sverige: först taga järnvägen och sedan busslinjen? Det har Pajah.
varit nödvändigt där, därför att man inte hade andra möjligheter, men med (Forts.)
den erfarenhet, vi ha nu om svårigheten för järnvägarna att kunna bära sig,
är det ekonomiskt klokt att övergå direkt till busslinjen.

Sedan söker man här driva fram en känslostämning, som aldrig är trevlig
att ha med i debatter, när det gäller ekonomiska ting. Det är beklagligt om
man på konstlad väg skulle driva fram ett oklokt beslut. Herr Bergqvist har
under många år brukat uttala den uppfattningen, att svenska språket skulle
vinna säkrare terräng där uppe ibland den finsktalande befolkningen, om förslag
om järnväg genomfördes. Men jag undrar med starkt fog om inte skillnaden
är påtaglig, om man nu, som herr statsrådet sade, kunde få ett tåg i
vardera riktningen varje dag eller om man kan få ett par tre bussturer i vardera
riktningen. Främjas inte kommunikationen mellan befolkningen bäst genom
busslinjerna? Kan verkligen en järnväg med endast ett tåg om dagen
betyda någonting jämfört med bussarna, som komma hem och hämta befolkningen
vid deras stugor och föra dem hastigt till närmaste centrum? Det
är en stor överdrift i hela detta ial, att det .svenska språket skulle befrämjas
bättre där uppe genom en järnvägsanläggning. Det är väl ändå skolorna, som
skola befrämja svenska språket där, och dess bättre göra de det också. Jag
kan åberopa ett tillfälle, då herr Rosén själv var med. Jag har nämligen
varit där uppe några gånger och en gång farit den vägen i sällskap med herr
Rosén. Det visade sig då, att vissa av människorna där inte förstodo svenska,
men de, som kunde uppträda som tolkar mellan föräldrarna och oss, det var
skolbarnen. Det är väl den generationen, som skall komma, som skall utbreda
svenskan där uppe och göra det möjligt för befolkningen där att förstå den,
såsom vi alla givetvis önska.

Herr Rosén gjorde en svartmålning av vägarnas tillstånd där uppe, vilken
något förvånade mig, ty antingen måste herr Rosén ha glömt bort, hur vägen
såg ut, när vi foro den, och vad man tänkte göra vid den, eller också har han
avsiktligt målat ut förhållandena i mörka färger för att på det sättet främja
tillkomsten av en järnvägslinje. Nu tror jag inte på det senare, utan det
måste bero på glömska. Då anser jag mig ha rätt att påminna om att vi
körde sju mil inne bland upphuggna sträckor och sågo efter, hur arbetet på*
gick. Vi fingo den uppfattningen, att man verkligen lade en djup, säker och
stark grund för att få vägen kraftig. Att den flyter som slam och är ofarbar,
som herr Rosén yttrade, kan inte vara möjligt efter det stora arbete, som
lades ned på grunden. Jag kan till sist tillägga, att det är en av landets dyraste
vägar, räknat per sträckmeter. Och man meddelade just, att detta berodde
på att grunden förut var så dålig. Det fanns ingen botten i vägen,
sade man. Det är detta, som man måst avhjälpa och avhjälpte för att få vägen
förstklassig.

Herr talman! Jag vill för min del bestämt varna för att avgöra denna
fråga under en känslostämning. Frågan är av ekonomisk natur, och se vi
kallt på den, kan det inte bli tal om annat än att den erfarenhet, vi ha om motordrift,
busslinjer och dylikt, pekar bestämt ut den riktning, som vi här i
dag ha att följa. Och det skulle vara olyckligt, om man nu sköte denna fråga
ut till något slags bollkastning mellan olika riktningar i den svenska riksdagen.
Låt oss i stället ena oss om att lösa frågan i dag. Jag är övertygad
om att befolkningen skall tacka den svenska riksdagen. Jag tror nämligen
inte, att befolkningen är så ensidig, som man vill måla ut den här nere. Jag
tror, att talesmännen här nere däremot äro något för ensidiga i sina uppfatt -

Nr 10. 36

Lördagen den 16 mars f. in.

Ang. ningar. Detta har gjort, att man har fått en uppfattning om att hela befolkanXicmu>b''traV
n^ngRn däruppe skulle vara ensidigt betonad i frågan. Jag har även talat
''bvertorneä-- n}ed andra i orterna boende personer, som ha en annan uppfattning, och om
Pajala. riksdagen beslutar denna busslinje, är jag övertygad om att den kommer att
(Forts.) bli till gagn för befolkningen i trakten och att denna också skall visa sin
tacksamhet därför.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Asplund: Herr talman! Då jag icke kunnat ansluta mig till den av
övriga norrbottensrepresentanter väckta motionen i den mån den innefattar
avslag på Kungl. Maj:ts förslag om en automobillinje i Tornedalen, anser jag
mig, ehuru den särskilda motion, jag väckt om linjens utsträckning till Kiruna,
har mött tillmötesgående ifrån statsutskottets majoritet, ändå böra säga några
ord.

Jag vill då först påpeka en omständighet. När det talas om att »inom Sveriges
gräns erövra Finland åter», bör man icke stirra sig blind på sträckan mellan
Övertorneå och Pajala och tro, att denna representerar hela svenska finnbygden.
Den svenska finnbygden omfattar i själva verket inte bara det begränsade
trafikområde, som Pajalabanan skulle få, utan den omsluter en mycket
avsevärd del av Norrbottens län med ungefär 80 % av Sveriges jämmalmstillgångar
jämte betydande vattenkrafts- och skogstillgångar. Språkgränsen
går nämligen från kusten räknat först norrut ungefär efter vattendelaren mellan
Kalix och Torne älvar. Strax ovanför överkalix viker den rätt åt väster
till ungefär Nattavaara järnvägsstation vid Riksgränsbanan, och sedan går
språkgränsen ett stycke väster om banan upp emot de delar av fjällen, där inga
andra än lappar finnas. Det gäller ju således inte bara området utefter Tomeälvens
strand upp till Pajala, utan det gäller också att tränga igenom hela
detta väldiga område väster därom och försöka att inom detta bereda befolkningen
bättre utkomstmöjligheter. Jag vill för min del göra gällande, att det
är icke på språket, det i sista hand beror, — det är en mycket naturlig sak att
en gränsbygd är tvåspråkig —- utan det är på den gamla satsen: »Ubi bene, ibi
patria!» Det är den principen, som befolkningen följer och kommer att följa
även här uppe. Visar det sig, att levnadsförhållandena bli bättre på andra
sidan gränsen, då ligger däri en lockelse för befolkningen på svenska sidan, en
anledning att tänka, att våra grannar sköta bättre om sitt land än vi göra. När
man därför här, då man icke nu kan få ett beslut om en järnvägslinje, vill motsätta
sig anordnandet av en busslinje, då kan jag icke vara med längre.

Jag vill till en början påpeka, att det första, som måste göras, om man vill
hålla den svenska industrien kvar på västra sidan om Torneälven och förkovra
den, det är att skaffa möjligheter att på svenska sidan komma fram till en lika
god hamn, som den, som redan finnes på den finska sidan. Det är hamnfrågan,
som i första hand skall lösas, jämte frågan om en svensk sågverksindustris bibehållande
vid Seskarö, som vi behandlade för några dagar sedan. Om icke den
frågan omedelbart löses, så kan man befara, att den jordägande befolkningen
efter Tornedalen kommer att få en bättre avsättning på sina skogsprodukter
till de finska sågverken, som ligga vid Kemiälvens mynning ett par mil öster om
Haparanda än till svenska sågverk på längre håll. Det blir finska arbetsgivare,
som då komma att tillföra de svenska jordbrukarna i Tornedalen deras
huvudsakliga kontanta inkomster och arbetsförtjänster i skogarna, och detta
är en omständighet, som är långt betänkligare, än om det möjligen skulle inträffa,
att finnarna bygga något år hastigare ut sin järnväg upp efter Tomeälven
och att den del av de svenska jordbrukarna uppåt Pajalatrakten någon
tid skulle resa på finska sidan nedåt Tornedalen för att komma till Haparanda
för den händelse de nu ej skulle vilja använda statens billinje till Övertorneå.

Lördagen den IG mars f. in.

37 Nr 16.

Nu är ju hamnfrågan under utredning, sedan riksdagen beviljat anslag därför.
Det torde dröja åtskilliga år, innan den saken blir klar, och när det nu
kunnat inträffa, att sågverk, som anlagts vid en järnvägsstation på svenska
sidan, flyttat över på finska stranden, därför att man därifrån får ut sitt virke
till en god hamn, vilket är omöjligt på den svenska sidan, då kan man förstå,
att denna hamnfråga måste lösas omedelbart och före förlängningen av järnvägen
från övertorneå till Pajala. Frånvaron av hamn gör, att man riskerar,
att man, oaktat övertomeåbanan, icke kan bevara industrien och trafiken ens i
den nedersta delen av Tornedalen åt Sverige.

Om man nu skulle tänka sig, att motionärerna finge sin positiva önskan igenom
och i år finge några hundratusen kronor anslagna till påbörjande av järnväg
ifrån övertorneå norrut och sedan ungefär en miljon kronor årligen i anslag,
skulle det i alla fall efter hamnens färdigställande dröja 11—12 år innan järnvägen
blev färdig; inalles tror jag man kan räkna med i bästa fall 15 år. Skulle
det då vara rimligt att, när man nu icke får beslut om järnvägen i år, helt
enkelt avvisa det gjorda erbjudandet om en statlig buss- och automobiltrafik
med järnvägstaxor? Det kan icke falla mig in att gå på en sådan harakirilinje,
i synnerhet icke, när man å andra sidan är villig utsträcka denna biltrafik
ända till Kiruna med dess utomordentligt goda avsättningsmöjligheter.

Det har ju talats om anordnandet av en automobillinje såsom någonting förskräckligt
vidlyftigt. De enda fasta byggnader, som äro omnämnda i propositionen,
äro emellertid, såvitt jag kan påminna mig, ett garage i Övertorneå
och ett i Pajala. Skulle då möjligen dessa bli onödiga, för den händelse man
sedermera bygger en järnväg? Nej, långt ifrån! Från Övertorneå utgå vägar
åt överkalix och vidare till Gällivare genom finsktalande bygd. Det är en
väg, som behöver sådan biltrafik. Vidare går det, också från Övertorneå, en
väg förbi Korpilombolo över Tärendö till Anttis på vägen mellan Pajala och
Kiruna. Det är alldeles givet, att om man skall fortsätta försvenskningsarbetet
västeröver, behöver man två ordentliga busslinjer på dessa vägar och sålunda,
även efter Pajalajärnvägens tillkomst, mera än den garagebyggnad som
nu ifrågasättes i Övertorneå. I Pajala är förhållandet enahanda. Därifrån utgår
åt väster en mycket trafikerad väg genom själva övre To-rnedalsbygden
fram till Kiruna, en 17—18 mil lång väg. Där behövs även efter järnvägens
tillkomst fortfarande en garagebyggnad, och jag vill säga, att det skulle vara
mycket tråkigt för den blivande järnvägens ekonomi, om man skulle underlåta
att försöka genom busslinjer tillföra den såväl person- som godstrafik i ökad
utsträckning.

För utvecklingen av jordbruket finns här vid Masugnsbyn emellan Pajala
och Kiruna Norrlands förnämsta kalkstensförekomst. Det är givet, att de
myrodlingar, som skulle kunna i mycket stor utsträckning företagas i dessa
vida bygder, äro helt och hållet beroende av tillgången till billig kalk, och
kalken kan icke bli billig med de långa järnvägstransporter, som nu förekomma
för kalk söderifrån, och de långa hästtransporter, som därutöver skulle behövas
fram till de olika byarna. Jordbrukarna där uppe, så långt ovanför polcirkeln,
kunna absolut icke leva enbart på jordbruket, och de ha därför fått sig rätt
stora skogsområden anvisade. Det är meningen, att de skola från dessa skogar
hämta de kontanta inkomster, som de behöva för sitt livsuppehälle utöver
jordbruket. De vägar, jag här talat om, gå icke längs efter flottlederna utan
till stor del över vattendelarna. De beröra de trakter, där flottningskostnaderna
bli allra dyrast och där i många fall flottningstiden är tvåårig. Jag kan
nämna, att det har redan uppstått en ganska livlig produktion av plank och
bräder efter den utmärkta landsväg, som finnes från Vittangi över Svappaveara
till Kiruna. Där användas i stor utsträckning flyttbara motorsågar, som
sättas upp på de olika skiftena undan för undan vid landsvägskanten. Där

Ang.

anordnande av
automobillinje
övertorneå—
Pajala.
(Förta.)

Nr 16. 33

Lördagen den 16 mars 1. m.

An0- sågar man virket i stället för att driva ut det till flottlederna, där man ofta
a<mtiynu>bttr ^ar betalt ens fullt ut för den arbetskostnad, som man måste lägga ned på

övertomm— själva utdrivningen, långt mindre för något rotvärde.

Pajala. Det blir naturligtvis inte något förstklassigt utbyte av virke, när man sågar

(Forts.) med en sådan där liten såg, och därför får man ju en hel del avfall, som utan
särskilda kostnader kan kolas invid sågplatsen. Efter ett, man kan säga, 20-årigt arbete på att få fullgoda motorer, som drivas med träkol, har man nu
kommit så långt, att frågan kan anses helt och hållet löst. Det tror jag de
ledamöter av första kammaren kunna vitsorda, som hade tillfälle att vara närvarande
vid den uppvisning av träkolsdrivna lastbilar, som för ett par dagar
sedan försiggick på Ladugårdsgärde, att man kan säga, att den frågan nu är
löst. Detta betyder i nu föreliggande fall, att vid den mest betydande transport,
som kan förekomma här, har man ett hemmagjort utmärkt motorbränsle
vid sidan av plankhögen, som skall transporteras. Vederbörande skogsägare
kan driva sågmotom med träkol, som han själv tillverkat, och han kan, om han
så vill, leverera ett par tre påsar med träkol till den chaufför, som kommer och
hämtar hans virke. På så sätt finns det efter min mening möjlighet att automobildriften
kan bliva bärig även med tillämpning av järnvägstariffer. Man
förstår vad det innebär, icke blott för de övre delarna av Norrland utan för
nästan hela vårt land — om man bortser från Skåne och några mindre omfattande,
tätt befolkade bygder, som sakna skog — att man kan få en sådan ordnad
automobiltrafik i gång, byggd på användning av ett billigt inhemskt bränsle,
producerat intill trafiklederna med lämpligt mellanrum. Med ett träkolspris
av 1 krona 50 öre per hektoliter har det beräknats, att besparingen i jämförelse
med bensin skulle bliva 58 %, men detta träkolspris är ungefär dubbelt så
högt som de nuvarande träkolspriserna vid järnverken. Skulle man räkna med
träkolsvärdena borta i skogarna ute vid landsvägskanten, kan man gott våga
räkna med 30 ä 40 öre per hektoliter, och då blir det över 70 % besparing på
kostnaderna för motorbränsle.

Jag skulle icke hava något annat yrkande att göra än om bifall till utskottets
förslag, men jag anser ju, att det skulle vara klokt, att man sade ett vänligt
ord i motiveringen beträffande de förutsättningar, som böra finnas för att
en järnväg skall kunna komma till stånd. När statsutskottet med 12 röster
mot 10 icke fann lämpligt att återremittera detta ärende till fjärde avdelningen,
för att den skulle skriva ett sådant utlåtande, har jag tagit mig friheten att reservationsvis
framlägga ett tillägg till utskottets förslag, som finnes under mom.
2) vid reservationerna under punkt 24. Jag vill då först säga. att jag avstår från
att yrka någon ändring i klämmen, och vill sålunda inskränka mig till det tilllägg
i motiveringen, som där förekommer. Jag har där ifrågasatt, att i utskottets
utlåtande skulle det andra stycket, i vilket utskottet motiverar, att
man skulle vidtaga en minskning i de planerade inköpen av lastautomobiler,
utgå, då utskottet varit nog vänligt att så till vida tillmötesgå min motion, att
biltrafiken skulle utsträckas från Pajala till Kiruna, vilket mycket väl kan taga
upp den del av bilparken, som möjligen skulle kunna hava blivit onödig från
början, om man helt inskränkte sig till den av regeringen föreslagna bilrouten.

Det tillägg, som jag då har yrkat skola införas, skall jag be att få läsa upp:
»Ehuru utskottet sålunda ej funnit sig kunna tillstyrka de yrkanden, som motionsvis
framställts om att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts förslag måtte
anvisa medel för en järnvägs påbörjande mellan Övertorneå och Pajala, vill dock
utskottet här uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till en sådan järnvägsanläggning, så snart
det visat sig, att den nu tillstyrkta automobillinjen icke längre kan nöjaktigt
tillgodose det ökade trafikbehovet. Skulle det förslag till anordnande av gruvdrift
vid det 25 kilometer nordväst om Pa jala belägna, staten tillhöriga Kaunis -

Lördagen den lö mars f. in.

39 Nr 1<>.

vaara järnmalmsfält, som framställts i (len av herr Enhörning väckta motionen, (inor^ndtiin
varöver utskottet framdeles kommer att avgiva yttrande, visa sig vara genomförbart
och ekonomiskt fördelaktigt, synes en järnväg från Overtorneå till Overtorneå
Pajala och nämnda malmfält vara ofrånkomlig.» Så kommer ett stycke an- Pajala.

gående hamnfrågan: »Utskottet vill slutligen erinra, att frågan om lämplig ut- (Forts.)

hamn för Haparanda och därmed för hela Tornedalen, till vars utredning 1928
års riksdag beviljat medel, är av synnerligen stor betydelse för ordnandet av
kommunikationerna inom denna gränsbygd och borde med det snaraste finna
sin lösning alldeles oberoende av den tidpunkt, vid vilken järnvägens fortsättande
från Overtorneå norrut kan komma att påbörjas.»

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, för vilken jag här redogjort.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Efter den långa diskussion, som

förts, skall jag yttra mig kort.

Anledningen till att jag begärt ordet är den, att jag förliden höst va,r i tillfälle
att resa igenom Tornedalen och därvid bilda mig ett omdöme i denna
fråga. Jag måste då från början säga, att min uppfattning är, att denna fråga
blivit en känslosak. Man överskattar alldeles vad en järnväg kommer att innebära.
Ett sådant tal som här förts i denna fråga skulle kunna hava varit på
sin plats för några år sedan, men såsom tiderna nu hava ändrats och med de
nya trafikmedel, som tillkommit, ställer sig frågan helt annorlunda. Såsom
förut sagts, är det ju faktiskt så, att bussarna hålla på att i^ ganska stor utsträckning
taga död på en del kortare järnvägar. Om man gått något försiktigare
fram med järnvägsbyggandet i Norrland och sett sig för litet mera än
man gjort, innan man fattat sina beslut, så tror jag, att en del järnvägar där
skulle hava varit obyggda ännu. De komma nog aldrig att betala eller förränta
sig.

Jag har någon liten erfarenhet från min egen bygd, där vi^haft en järnväg,
för vilken jag på sin tid mycket kämpade. Jag trodde också, att den skulle
bliva till ofantligt gagn, och den var det också, till dess bussarna och motortrafiken
togo överhand. Nu har det gått därhän, att järnvägsbolaget gärna
skulle överlåta denna järnväg för en spottstyver av vad den kostade att bygga,
om man blott kunde bli av med den, ty bussarna ha tagit och ta allt mer och
mer trafiken från densamma. Det finns flera järnvägar, som övertagit busslinjer
eller själva startat sådana linjer för att kunna behålla trafiken och driva
samtrafik. Detta tyder ju på att automobilismen undergått en utveckling, som
man för några år sedan knappast drömde om. I Amerika lär det hava gått sa
långt, att man lagt ned över 3000 mil järnvägar, som busstrafiken gjort oräntabla.
Men här tycks man i alla fall fortfarande vilja bygga nya järnvägar,
ehuru de icke hava den ringaste utsikt att förränta sig. Statens järnvägar
gingo förlidet år med en förlust av 14 miljoner kronor, som måste tagas ur
skattedragarnas fickor. Visserligen lägges skulden härför till stor del på
strejken i Kiruna, men även om denna strejk icke ägt rum, är min övertygelse
den, att man måst satsa avsevärt av skattemedel. Ändå leva vi nu under högkonjunkturer.
Hur tro herrarna, att det skulle bli, om det skulle bliva lågkonjunkturer?
Då lär det nog bli Irra mycket större belopp, som få tillsättas av
skattemedel.

Vi hava en naturlig gräns däruppe, och jag för min del kan icke sätta någon
tilltro till talet, att det skulle vara någon risk för att denna gräns skulle förflyttas.
Ty kunna vi icke behålla den gränsen, lär det bil synnerligen svårt
att behålla någon gräns på något annat ställe. Jag tror icke på att ett^mer
eller mindre tomt järnvägståg, som går fram och tillbaka utefter älven någon
gång om dagen, för sin del utövar något som helst inflytande ur nationell syn -

» 1 i.

Lördagen den 16 mars f. m.

anordnande av PUI1^^'' ^ör tillgodose dessa måste nog andra vägar beträdas. Under mitt
"automobillinje däruppe var jag även över på den finska sidan, och jag får säga, att för Övertorneå—

hållandena där icke voro sådana, att man borde behöva frukta för att svenskarPajala.
na i någon större utsträckning skola dragas dit över. Nog föreföll det mig
Forts.) vara mycket bättre på den svenska sidan än på den finska, och detta gäller
icke minst landsvägarna. Man kan verkligen säga, att de finska vägarna voro
under all kritik, under det att den väg, som herr Rosén nu klandrat, enligt min
mening var i mycket förstklassigt skick, d. v. s. vägen mellan övertorneå och
Pajala. Jag tror, att man betydligt överdriver, när man ovillkorligen vill göra
gällande, att en järnväg här är nödvändig. Vi måste nämligen tänka på den
ekonomiska sidan av saken också.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dahl: Herr talman! Endast några få repliker till vissa föregående
talare.

Herr Rydén sade, att den svenska kulturen icke förmedlas med automobiler
och bussar utan med järnvägar. Som här redan sagts av flera talare, tror jag
för min del, att icke någotdera av dessa kommunikationsmedel äro så särdeles
ändamålsenliga som kulturspridare. Det kan nog såväl emot det ena som mot
det andra anföras berättigade tvivelsmål angående effektiviteten härutinnan.
Man kan nog ifrågasätta, om icke den svenska kulturen och det svenska språket
i dessa bygder på ett verkningsfullare sätt tillgodoses genom ett effektivt
utnyttjande av radio. Jag vill särskilt rekommendera för kulturhövdingen i
dessa bygder, herr Bergqvist, att inrikta sin energi och omvårdnad på denna
synpunkt.

Herr Rydén ifrågasatte lämpligheten av att ett uppskov i frågan bleve beslutat,
. på det att riksdagens ledamöter bland annat vid en sommarresa skulle
bliva i tillfälle att på orten förskaffa sig erfarenhet. Jag vill till en början
bekänna, att jag ställer mig mycket skeptisk emot dessa riksdagsresor i flock.
Jag har överhuvud taget icke den uppfattningen, att de giva det utbyte, som
avses^i fråga om ekonomisk erfarenhetskunskap. I vissa andra avseenden, har
jag fått mig berättat, torde de lämnat ganska rika utbyten. Jag tror, att det
icke skulle visa sig riktigt ändamålsenligt, om riksdagen på en sådan motivering,
som herr Rydén anförde, skulle skjuta på frågan. Jag tror, att det skulle
bliva svårare för de tveksamma att under trycket av opinionen på platsen icke
tillmötesgå ortsbefolkningens önskningar i detta avseende.

Herr Rosén inordnade mig bland fraktionen »icke seende» i denna fråga, men
när jag hörde hans vittnesmål, blev jag fundersam, huru det ställer sig med hans
egna ögon. Herr Rosén förmenade, att motorlastvagnar icke skulle kunna bliva
till avsevärt gagn för skogsbruket. Den, som i likhet med mig har sysslat med
järnvägsförvaltning, har fått en helt annan erfarenhet. Under den hälft av året,
då jag bor på landet,, i min hembygd, går det icke en dag, utan att jag ser tjogtals
med lastautomobiler, lastade med ved, plank och bräder. Den järnväg, som
jag syftar på, har tidigare haft mycket betydande frakter av skogsprodukter, men
de hava numera gått ned till ett minimum, och det är icke att undra på. Såsom
herr Asplund erinrade om, gå ju lastbilarna direkt till sågen, där de få varan
direkt inlastad, men skall varan fraktas på järnväg, få i alla fall skogsprodukterna
fraktas fram till järnvägsstationen. Skogsägarna eller andra få sålunda i
allt. fall tillhandahålla automobiler för transporten mellan sågen och järnvägsstationen.
Det förhåller sig i själva verket rakt motsatt mot vad herr Rosén
antog. I fråga om jordbruket är — åtminstone i de bygder, där automobilismen
fått framfart såsom i »Skåne — det praktiskt taget på det sättet, att jordbrukarna
icke längre använda järnvägarna för sina transporter. Man forslar in spannmålen
till kvarnarna i städerna och forslar sedan tillbaka alla sina förnöden -

Lördagou den IG mars f. in.

41 Nr K).

heter. Det skulle vara underbart, om förhållandena i Norrland skulle vara så
annorlunda, att den erfarenhet, som man har vunnit i det övriga Sverige, helt och
hållet skulle kunna underkännas. ’

Herr Rosén ville underkänna den här ifrågavarande vägens duglighet för den- Pajaln.
na trafik. Jag får då gentemot hans utsaga ställa järnvägsstyrelsens vittnesbörd. (l on,.)
Jag kan icke underkänna detta, då den ju måst hava undersökt förhållandena.
Järnvägsstyrelsen vitsordar i sin under ämbetsansvar avlåtna skrivelse, att denna
väg numera är av den beskaffenhet, att den kan medgiva trafik av fordon
med 1,800 kilograms hjultryck.

I fråga om motiveringen vid reservationerna skall jag be att få göra ett pal
erinringar. Herr Svensson i Kompersmåla ville karakterisera skiljaktigheten
mellan utskottets motivering och den reservation, vartill han anslutit sig, sålunda,
att utskottet alldeles stängt vägen för en järnväg, åtminstone för lång
framtid, under det att reservanterna höllo frågan öppen och ville låta hoppet
leva. Jag kan icke godkänna en sådan tolkning av utskottets förslag. Utskottet
citerar först statsrådet, som säger: »Skulle erfarenheten giva vid handen, att
kommunikationsbehovet i övre Tornedalen icke kan nöjaktigt tillgodoses genom
automobillinjen, torde frågan om anläggande av järnväg få tagas under förnyat
övervägande». I omedelbar anslutning till detta citat säger utskottet: »Ifrågavarande
automobillinje, anordnad, på sätt järnvägsstyrelsen tänkt sig, i samtrafik
med statens järnvägar och med tillämpning av dess taxor, torde, såsom departementschefen
framhållit, under nuvarande förhållanden kunna sägas motsvara skäliga
anspråk på förbättrade kommunikationer i dessa trakter.» »Under nuvarande
förhållanden», säger utskottet, i omedelbar anslutning till vad herr statsrådet
sagt. Såsom jag tidigare i dag påpekat, håller sålunda utskottet i fullt lika
hög grad som reservanterna dörren öppen för en fortsatt prövning, då förhållandena
så påkalla. Jag tror således, att det även ur den synpunkten är alldeles
överflödigt att gå med på reservanternas motivering.

Härtill kommer, att denna reservation är även ur andra synpunkter så avfattad,
att jag måste på det allra bestämdaste avråda från att följa reservanterna.
På sid. 39 göres följande uttalande: »Driftsförlusterna å en på detta
sätt anordnad billinje beräknas uppgå till icke mindre än 150,000—200,000 kronor
för år,^ vilka förluster ytterligare stegras i mån av trafikens utveckling.»

Detta påstående är av den innebörd, att jag anser, att kammaren borde tveka
att göra sig medansvarig för detsamma. På sid. 40 säges det vidare: »Den
tvekan mot ett bifall till Kungl. Maj ds förslag, som utskottet sålunda anser sig
kunna hysa, förstärkes ytterligare av den alltjämt rådande oklarheten om möjligheterna
att för en skälig kostnad åstadkomma en lämplig uthamn å den svenska
sidan av Tornedalen.» Dessa frågor hava ju icke alls något samband med varandra.
Jag anser sålunda, att denna reservation är till hela sin skrivart av den
beskaffenhet, att man icke bör biträda den.

Vad beträffar herr Asplunds förslag till ändring i motiveringen, ber jag att få
erinra, att det upptar först en negativ del, där han yrkar uteslutande av mellersta
stycket,_ som finnes upptaget på sid. 28, i vilket man ifrågasätter en inskränkning
i inköpet av automobiler. Jag anser, att det tillrådande av sparsamhet,
som där förekommer, är ganska befogat och val försvarar sin plats. Därefter
kommer herr Asplund med två positiva förslag. Han vill först giva ett
förord för järnvägen med hänvisning till en blivande utredning om gruvdrift vid
Kaunisvaara. Jag ber att få erinra kammaren därom, att frågan om gruvdrift
vid Kaunisvaara järnmalmsfält kommer fram i ett senare sammanhang. Det
föreligger en motion av herr Enhörning, och då den motionen kommer före i utskottet,
kommer utskottet givetvis, att ägna sin uppmärksamhet åt denna fråga,
så att man nu icke behöver röra vid densamma.

Vad slutligen beträffar tillägget angående uthamnen för Haparanda, har

Nr l(i. 42

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang. utskottet så sent som i fjol skrivit till Konungen och anvisat medel för denna
anordnande av utredning. Varför skall det då behövas att i detta sammanhang taga upp denna
"öi-ertorneå— fråga,? Dessa två positiva tillägg äro sålunda av den beskaffenhet, att det ena
Pajala. avser något, som kommer, och det andra något, som har förevarit så sent som i

(Korts.) fjol. Båda dessa tillägg äro därför enligt min mening opåkallade.

Jag tror sålunda, att kammaren har allt skäl att godkänna icke endast utskottets
kläm utan även dess motivering, vartill jag ber att få yrka bifall.

Herr Rydén: Herr talman! Jag begärde ordet, då man från statsrådsbän ken

försökte förringa betydelsen av de synpunkter jag anförde, nämligen om

en järnvägs kulturuppgifter i Tornedalen och i gränsbygderna. Det har
sagts — särskilt av herr Dahl — att det icke är någon skillnad på det ena
eller det andra kommunikationsmedlet, när det gäller att så att säga bryta
bygd för svenskheten. Jo, det är det säkert, herr Dahl. Jag skall bara taga
följande enkla exempel. När en järnväg bygges, anläggas stationer, där det
blir några svenska familjer, järnvägstjänstemän till en början, svensktalande
och svensksinnade, många gånger också med en känsla av en särskild uppgift
inom den rayon, där de äro satta att verka. Efter järnvägsstationens
byggande blir det litet rörelse, hantverk och handel bedriven av svensktalande
personer, som bli bofasta, och utmed järnvägslinjen blir det på samma sätt.
Vad är det som i detta avseende är jämförligt, då det gäller bussar? Då blir
det inga stationssamhällen med en bofast befolkning. Härtill kommer, att språket
på stationen och i stationssamhällena blir det svenska. Under loppet av något
årtionde arbetar skolan, som undervisar i svenska språket, och de institutioner,
som äro knutna till järnvägen, med det resultat, att svenska språket och svenska
kulturen alltmer vinner terräng. Det har sagts mig från det mest sakkunniga
håll, att den agitation, som bedrives från vissa finska kretsar, icke
vinner någon mark söder om Övertorneå, medan norr därom jordmån här och
var lär finnas för denna agitation. Jag ber kammaren att i detta fall icke
underskatta betydelsen av vad som håller på att ske och som sker i det tysta.
Den chauvinistiska finska agitationen mot Sverige uppe i Tornedalen är i
detta ögonblick mångdubbelt starkare än för tio år sedan, och vissa grupper av
den akademiska ungdomen i Finland har, som vi erfarit av pressen, tagit
hand om detta, drivna av den chauvinism, som i allmänhet utmärker unga
och nya nationer. Jag tror, att herr Bergqvist skulle kunna bekräfta, att det
för närvarande sprides däruppe i obygden en mängd mot Sverige riktad litteratur,
som kommer någonstädes ifrån. Det ena hemmet efter det andra får
mottaga sådana skrifter utan att ha rekvirerat dem. De komma gratis och
franko.

Detta är ju ömtåliga saker att tala om, och jag skall ej göra det i vidare
mån, än som skett. Men jag har velat påvisa, att det bedrives i Tornedalen
en mot Sverige och samhörigheten med Sverige riktad verksamhet, som är
skäl att uppmärksamma. Vi skola icke bagatellisera dessa saker. Det är nu
icke min mening att medverka till att skapa någon misstämning mot ett annat
folk, men jag anser, att det är rätt av oss svenskar, att vi använda humana
och kulturella medel för att till landet knyta dessa våra gränstrakter så
fast som möjligt. Jag ser för min del i ett tillmötesgående av befolkningens
önskemål om att få en järnväg ett mycket viktigt led i denna verksamhet att
fastare knyta dessa landsdelar till Sverige, och det är detta som gör, att jag
i så hög grad intresserar mig för saken. Vi ha ju här i Sverige gjort många
fel, när det gäller vår utrikespolitik. Svenskarna ha i allmänhet varit godtrogna
på detta område. Men till dem, som så många gånger klandrat osd,
därför att det icke beviljas anslag nog till försvaret, skulle jag ändå vilja säga,
att humanare och riktigare kan man icke förfara i detta avseende mot de utsatta

Lördagen den 10 mars f. in.

Nr 10.

bygderna än att skapa on institution, som med kärlek knyter befolkningen till anor^ndt,ar
landet. Vad jag emellertid velat tala för är, att riksdagen i (lag icke fattar automobUUnje
definitivt beslut. Ty visserligen kan man säga som herr statsrådet och chefen övertomeä —
för kommunikationsdepartementet, att om man nu anordnar busstrafik, så är Pajala.
det ingenting, som hindrar, att det sedan anlägges en järnväg. Men med tanke (Forts.)
på, hur livet i allmänhet ställer sig, kan man nog säga, att har man en gång
slagit in på den vägen att ordna trafikförhållandena där uppe med busslinjer,
blir det med störst sannolikhet så, att den fortsatta utvecklingen går i den
riktningen att man kommer att försöka ytterligare utvidga denna busstrafik,
och det blir inte av att bygga en järnväg.

Jag har för min del velat, att man i dag icke skulle fatta definitivt beslut,
utan lämna frågan, huruvida man skall välja det ena eller det andra trafikmedlet,
öppen till dess man varit i tillfälle att skaffa sig de erfarenheter, som
kunna vinnas genom riksdagsresan. Visserligen säger herr Dahl, att dessa
riksdagsresor i grund och botten ingenting ge. Ja, det är många, som anse, att
det t. ex. inte heller är av något värde om ett riksdagsutskott eller en avdelning
av statsutskottet reser ut för att på ort och ställe bese en institution eller
en byggnad eller något annat, som föreligger till deras bedömande. Men jag
tror, att alla, som varit med om sådana resor, vare sig det skett i större eller
mindre kontingenter, nog ha en känsla av, att man efter en sådan resa har
mycket större förutsättningar att bilda sig ett omdöme i en fråga, där det är
svårt att taga bestämd ståndpunkt, än då man inte sett någonting alls.

Här är riksdagen dömd att handla efter rena pappersuppgifter. Gör man
däremot i dag rent bord och lämnar frågan öppen, blir det ändå en hel del av
riksdagens ledamöter, som komma att vinna en åtminstone i någon mån ökad
möjlighet att på grund av de faktiskt föreliggande förhållandena kunna bilda
sig ett omdöme. Även om detta icke gäller de ekonomiska skälen — det erkänner
jag och vill alls inte bestrida — så gäller det i varje fall de andra skälen,
som jag skulle vilja kalla för de gränsnationella skälen. Och därvidlag tror
jag, att åtskilliga av riksdagsmännen skola bli i tillfälle, när de träffa samman
med befolkningen där uppe, att erfara, att jag här inte lämnat några överdrivna
uppgifter beträffande den där pågående agitationen.

Här råder, herr talman, ett sannskyldigt virrvarr beträffande de anvisade
linjerna. Här föreligger utskottets förslag, som ju i allt väsentligt sammanfaller
med Kungl. Maj ds, vidare har herr Svensson i Kompersmåla avgivit en reservation,
som han mycket verkningsfullt och varmt talat för här i kammaren,
herr Asplund har sin linje, herr Bergqvist har sin, och den blanka reservation,
som herr Danielsson i andra kammaren avlämnat, representerar sannolikt också
en linje. Är det inte i denna situation, då meningarna äro så litet samlade,
ändå riktigare att icke handla positivt, utan lämna frågan öppen genom att i
dag göra rent bord?

Jag tillåter mig, herr talman, att vidhålla mitt yrkande.

Herr Rosén: Herr talman! Jag skall försöka fatta mig ganska kort.

Jag vill till en början säga herr Nilsson i Malmö, att han måtte ha missuppfattat
mig, då jag talade om vägens beskaffenhet i Tornedalen. Jag citerade
nämligen ett yttrande av arbetslöshetskommissionen rörande vägens beskaffenhet,
och vad jag uttalade var alltså mera arbetslöshetskommissionens
än mitt eget omdöme. Herr Nilsson förklarade, att det framkommit otaliga
klagomål över att järnvägarna inte bära sig, och detta är en följd av busstrafiken.
Ja, det fanns för 40 år sedan en annan tidningsman och stor skämtare
nere i södra Sverige, som resonerade på samma sätt: järnvägarna bära
sig inte! Det var särskilt en bibana, som han pekade på. Han föreslog vederbörande
förvaltning att riva upp skenorna och sätta potatis i stället för att

Xr 16. 44

Lördagen den 16 mars f. m.

■ing. låta tågen gå fram där, ty det skulle vara mera fördelaktigt ur ekonomisk
»toS™ synpunkt. Emellertid upprätthållas trafiken på den banan än i dag, och ba"övertorneå—
nan ^ar sig. mycket bra. Men det fanns ju inga bussar på den tiden!

Pajaln. Det är visserligen sant, att vi under våra resor i Tornedalen, i vilka herr
(Forts.) Nilsson även deltog, måste tala med äldre personer med anlitande av deras

barn som tolkar, men det var icke utan svårighet, emedan barnen helt enkelt
inte ville tala svenska. De använda inte svenska i hemmen.

Herr statsrådet nämnde, att den trafik, som här skulle igångsättas, är avsedd
även för tunga transporter, såsom virke och annat. Det hade då varit
högst nödvändigt att man även fått veta kostnaderna för att sätta vägen i sådant
stånd, att den kan bära en dylik trafik. Jag förutsätter nämligen, att
järnvägsstyrelsen knappast kan ha räknat med dem, ty då järnvägsstyrelsen
säger, att en eventuell järnväg icke kan påräkna transport av skogsprodukter,
föreställer jag mig att järnvägsstyrelsen ännu mindre räknat med, att
skogsprodukterna skulle framföras per bil.

Herr statsrådets jämförelse med stambanan öster om Boden, vilken han ansåg
skulle vara ett bevis för att en järnväg inte skapar någon nämnvärd utveckling
av de trakter, som järnvägen genomlöper, är inte särdeles lyckad.
Herr statsrådet vet, att denna bana är en ren militärbana, som sannerligen icke
lagts i överensstämmelse med befolkningens önskningar. När man lägger en
bana flera mil från bebyggda orter, så skall man icke inbilla sig, att man
kan driva utvecklingen därhän, att man flyttar dessa orter vid kusten långt
inåt landet. På vissa håll har utveckling dock skapats.

Naturligtvis har jag reda på, att en tornedalsbana skulle gå parallellt med
flottleden. Jag har inte föreställt mig något annat. Har herr statsrådet fått
en annan uppfattning av mitt uttalande, måtte jag ha uttryckt mig ovanligt
illa. Men jag framhöll, ,att när en järnväg kommer till stånd i Norrland, brukar
det ofta gå så, att det växer upp mindre sågverk i trakten; de skogsägande
bönderna förädla själva sitt virke, som sedan transporteras per järnväg till närmaste
hamn. De göra det gärna, därför att de då icke bli så beroende av de
stora uppköparna, när det gäller priserna, och dessutom skaffa de sig själva
åtskilliga inte föraktliga arbetsförtjänster.

Herr Dahl upplyste mig om, att i Skåne transporteras virke mycket ofta
per bil. Ja, det gör man i Norrland också! Men inte elva mil! Och det föreställer
jag mig, att man inte gör i Skåne heller — en halv mil, en mil och till
och med två, det förekommer, men här är det fråga om ända till elva mil. Herr
Dahl skall inte tro att det gärna kan växa upp några sågverk uppåt Pajala,
varifrån man skulle forsla virket på bil till Övertorne och där lasta det på
järnväg för att föras ned till en blivande hamn!

Herr statsrådet yttrade, att det förefaller, som om befolkningen i Tornedalen
bitit sig fast vid tanken, att »en järnväg skola vi ha». Det förefaller
mig å andra sidan, som om järnvägsstyrelsen och även herr statsrådet hade så
bitit sig fast vid tanken, att »en busslinje skola vi ha», att det inte är möjligt
att rubba deras ståndpunkt i detta avseende. Men herr statsrådet ställer
nästan för stora anspråk på representanterna för övre Norrland, när han hemställer
till dem att främja svenskheten genom att övertyga befolkningen om,
att en busslinje är det enda, kanske tillåtes det mig använda herr statsrådets
eget ord, »saliggörande». Jag tror att det är för mycket begärt, att dessa
representanter skulle fara ut till folket och inbilla dem detta mot bättre vetande.
Sådant gör man inte.

Herr statsrådet har icke heller riktigt klart för sig vissa förhållanden i de
här ifrågavarande bygderna. Herr statsrådet nämnde, att Tornedalens produkter
böra avsättas på malmfälten. Det är dit man behöver förbindelsen,
och då skulle också den arbetslösa ungdomen från Tornedalen lättare kunna

I.ihdageu deu 1(J mara f. in.

Nr Ki.

fara upp till Kiruna för afl få anställning där. -— Det liar här i kammaren anor^''UJmh, lt
på sista tiden så ofta talats om, att de arbetslösa i övre Norrland borde resa aut<imobilL»i
till andra orter, att det för några dagar sedan rent av framställdes en förf rå- övcrtomeå
gan, var dessa orter, där arbete finnes att erhålla, egentligen ligga. Denna Pajaln.

fråga har emellertid lämnats obesvarad. Nu förstår jag, att Kiruna är en (Korta.!

av dessa »andra» orter, där folket skulle kunna få sysselsättning. Förhållandet
är emellertid icke riktigt sådant. Det största bekymmer, som man f. n.
och sedan rätt lång tid tillbaka har i Kiruna, det är just vad man skall ge
den uppväxande ungdomen att göra. Det är inte mer än ett par tre månader
sedan det hölls ett stort och för övrigt icke alltför fridfullt möte i Kiruna,
som pågick en halv natt, där flera hundra människor överläde om vad man
skulle sätta ungdomen att göra. Malmbolaget har försökt göra en början
genom att hjälpa dem tillrätta på det viset, att bolaget inrättat en lantbruksskola
i Vittjärv i Överluleå socken, där man avser att årligen taga in 20 elever
från Kiruna. Skolan är treårig och varje år skulle därifrån utgå 20 ynglingar,
som skulle bli jordbrukare. Malmbolaget har ingen jord att upplåta
åt dem, och vart skola de taga vågen? Kanske vore det bra, om de kunde
få disponera något av dessa 30.000 hektar odlingsbar välbelägen jord, som finns
i Tornedalen? Men det är väl ingen nu för tiden, som slår sig ned och bryter
bygd i en ort, som saknar utvecklingsmöjligheter, därför att där icke finns
tillfredsställande kommunikationer. Enligt min erfarenhet brukar det vara
så, att de huvudsakligaste produkterna ifrån en bygd gå nedåt landet och mot
havet; de gå i vanliga fall icke inåt landet, i varje fall gäller detta virket.

Jag har, herr talman, ingen anledning att frånfalla mitt första yrkande, vilket
jag vidhåller.

Herr Kristensson: Herr talman! Då man som jag suttit ett flertal år i

statsutskottets fjärde avdelning, där men nästan varje år haft denna fråga i
en eller annan form uppe till ingående behandling, kan jag, herr talman, då
här så starka röster gjorts gällande för ytterligare uppskov, icke underlåta
att säga ett par ord. Man har enligt mitt förmenande inom vederbörande utskott
knappast stött och blött någon fråga grundligare än den här föreliggande.
Man enades slutligen i fjol om att tillmötesgå de mycket starka krav, som
restes ifrån såväl järnvägsstyrelsens som vederbörande länsstyrelses och andra
myndigheters sida, att man äntligen måtte få ett avgörande till stånd, och till
den ändan begärdes då av riksdagen den slutliga utredning i ärendet, som erfordrades.
Denna har nu kommit, och vad den visar har ju blivit upplyst i
denna debatt. Den visar först och främst, att om vi gå att fatta beslut om byggande
av en järnväg nu omedelbart, medför detta betydande kostnader för staten.
Jag ber att få erinra om, att det gäller att med skattemedel förränta över
11 miljoner kronor. Med den räntefot, som nu gäller, kan var och en räkna ut
till vilket belopp detta kommer att stiga. Dessutom tillkomma årliga driftsutgifter
för att kunna framföra högst ett järnvägståg i vardera riktningen om
dagen, en anordning, som befolkningen icke borde vara fullt så tillfredsställd
med, som om man med bussar kan upprätthålla ett flertal turer om dagen i
vardera riktningen.

Det förefaller mig som om man icke borde fästa alltför stort avseende vid de
känsloskäl, som även i dag äro framlagda, och som gå ut på, att om det icke
blir en stationsinspektor och några andra järnvägstjänstemän utplacerade på
varannan mil utmed denna bana, kommer förfinskningen av denna bygd att
fortgå i ohejdad omfattning. Jag skulle verkligen vilja hemställa till denna
kammare, om vi icke, därest vi i dag besluta oss för automobillinjen och dymedelst
inbespara en massa pengar, med ett anslag på låt oss säga en halv miljon
kronor om året, ställda till en duktig ämbetsmans förfogande och med full fri -

>''r 16. 46

Lördagen den 16 mars t. m.

Ang.

anordnande, av
antomobillinje
Overtorneå—
Pajala.
(Forts.)

het för honom att med dessa pengar verka för befolkningens höjande och utvecklande
i ekonomiskt och kulturellt hänseende, kunna i detta syfte uträtta
vida mer. Det finns mycket att göra däruppe ännu: det kan upprättas sjukstugor
och skolor, anläggas vägar och mycket annat. Tro inte herrarna, att
man med dessa pengar, använda på detta sätt, vinner betydligt mycket mer än
om vi i dag gå in för att fatta beslut om byggande av en järnväg, om vilken vi
på förhand ingenting annat veta än att den absolut icke kommer att bära sig?

Jag vill slutligen säga, att jag icke fattar statsutskottets förslag i
år, lika litet som statsutskottets skrivelseförslag i fjol, på samma sätt
som min ärade vän och kollega på malmöhusbänken tydligen gjort, nämligen
att man därigenom skulle ha träffat ett definitivt avgörande. Det
avgörande, som träffas i dag, innebär endast att staten går in för att
nu omedelbart hjälpa befolkningen med en förstklassig automobillinje.
Sedan överlämna vi åt kommande riksdagar att besluta, huruvida man därjämte
också vill bygga en järnväg. Ty det är den ekonomiska utvecklingen,
som skall ha det slutliga avgörandet beträffande den tidpunkt, då riksdagen
bör gå in för ett järnvägsbygge på denna linje.

Det har framhållits, att det är många olika meningar angående frågans lösning,
som i dag föreligga. Men om vi nu taga avslagslinjen, undrar jag, om
vi, när vi nästa gång få frågan upp till behandling, komma att stå mer eniga
än i dag. Det är lika delade meningar i dag, som det varit tidigare, men det
har dock inträffat två ting. Det ena är, att frågan är slutgiltigt utredd, och
det andra är, att vi ha sett regeringen visa modet att taga position. Jag hoppas,
att riksdagen skall göra detsamma, och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Asplund: Herr talman! Jag måste säga ännu några ord, då herr

Rosén vände sig emot vad herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
hade yttrat om att ungdomen ifrån Tornedalen skulle få sysselsättning
i Kiruna. Då detta yttrande angåves härleda sig från min motion, skall jag
be att få citera, vad jag där säger: »Slutligen skulle en billigare och bekvämare
trafikförbindelse mellan Kiruna, där en avsevärd del av dessa finsktalande
bygders manliga ungdom finnes sysselsatt med gruvarbete, och deras
hembygd hava ett avgörande inflytande på dennas försvenskning och ändå
fastare knytande till Sverige.» Såvitt jag kan finna, var det inte herr statsrådets
mening, att några nu arbetslösa ungdomar i stor utsträckning skulle
få arbete i Kiruna, utan han syftade just på vad jag nu här anfört.

Jag vill vidare nämna, att såvitt jag förstår, ha herr Roséns uppgifter angående
beskaffenheten av landsvägen efter Torneälven mellan Overtorneå och
Pajala grundat sig på något dokument, som är några år gammalt åtminstone.
Jag kan inte säga, hur många år gammalt det är, men jag var på inbjudan av
Norrbottens vägförening med på en långresa, som gjordes i augusti månad
förra året, och jag kan därför intyga, att vägen numera är utmärkt. Jag vill
belysa detta med några ord. Yi togo landsvägen från Luleå över Töre, Överkalix
till Gellivare och vidare över Svappavaara till Kiruna samt därifrån över
Vittangi till Karesuando. Påföljande morgon kl. 8 startade vi en hastighetsfärd
från Karesuando och vid samma tid på kvällen, alltså efter 12 timmars
färd, hade vi hunnit — 40 mil — ned till Haparanda. Det måtte väl vara ett
bevis på att vägen är bra. Det var inalles 20 bilar i sällskap på en vägsträcka
av ungefär 120 mil. Det hände verkligen en olycka på vägen, i det att en kalv
fick ett ben knäckt i Tornedalen, men eljest var resan prickfri. I denna sträcka
ingick just den väg, som det här varit tal om, jämte flera andra, som jag ville
utsträcka busslinjetrafiken till. Utan att på något sätt vilja göra gällande, att
inte Norrbotten behöver mera vägförbättringsanslag än andra län, då vi ha

Lördagen den 10 mars f. in.

Nr Hi.

andra vägar, som äro dåliga, vill jag doek säga, att de vägar, som det nu är nnorlf”fnd(, ao
fråga om, sta sig gott. . . automobillinje

Beträffande Kirunaungdomens sysselsättning kan jag ju påpeka, att den överiorneå—
förste ägaren av aktiemajoriteten i L. K. A. B., konsul Broms, lade ned en be- PajaJa.
tydande del av sina medel till inköp av egendomar i nedre Tornedalen, som voro (Kort».)
avsedda att styckas för att kunna bereda återgång till jordbruket för därtill
hugade K i runaarbetare, och jag vill nu bo, att herr Rosén undersöker i vilken
utsträckning en sådan återgång har blivit möjliggjord i norra Västerbotten.

.Tåg vet, att redan på ett tidigt stadium for en hel mängd torparsömer och
bondsöner därifrån upp till Kiruna och när de arbetat där några år och sparat
ihop några tusen kronor var, kommo de tillbaka och friköpte sina fäders torp
och fortsatte sedan jordbruket med gott resultat. Så för den saken är det nog
sörjt. För övrigt har det ända ner ifrån Västerbotten under långa tider transporterats
upp mjölk till Kiruna. Transporten av lantmannaprodukter i Norrbotten
och i de nordligaste delarna av Västerbotten går i mycket stor utsträckning
inåt landet och norrut. Man får nämligen bättre priser där än om man för
mjölken nedåt kusten.

Herr Bergkvist: Jag kan icke underlåta att uttala att det bestämda in trycket

av den diskussion, som jag hört här är, att de ekonomiska synpunkterna
utav motståndarna till järnvägen givits ett alltför framträdande rum. Jag
medger, att om vi icke hade andra synpunkter att hålla oss till än de ekonomiska,
så skulle de som framfört dessa ha de överlägsna skälen, men för
min del nödgas jag sätta den ekonomiska sidan av saken i andra planet, ty
det finns här andra synpunkter, som ha en vida större och för vårt hela folk
mer ingripande betydelse. Man har inte tillräckligt beaktat de säregna förhållanden,
som äro rådande i denna gränsbygd. Här har en talare på skaraborgsbänken
uppträtt och åberopat erfarenheter från sin egen bygd. Ja, det
är betecknande för det sätt, varpå man ser detta problem, att man likställer
denna gränsbygd med varje annan svensk bygd, och de erfarenheter, man har
från sin hembygd, tillämpar man utan vidare på den fråga, som här föreligger.

Men det är icke rätt. Samme talare sade, att om det hade varit för några
år tillbaka, hade det varit på sin plats att arbeta för en järnväg. Jag vill
säga alldeles motsatsen: hade det varit för några år tillbaka, då hade vi kanske
icke haft anledning att så varmt gå in för det här förslaget om en järnväg,
som jag och flera med mig nu sökt göra. Det har emellertid inträffat
åtskilligt under de senare åren, som gör, att man nu har större anledning än
förr att arbeta för en järnväg. Järnvägen är liksom en kulturfästning, den
är stålbandet, som löper mellan orterna vid gränsen och den är, så att säga,
en fast avslutning av vårt välde, och vi kunna med denna skarpare än med
någonting annat betona, att här inom dessa gränser är det vi, som äro herrar.

Dessa bussar, som fara fram och tillbaka som löshästar på vägen, ha just icke
någon vidare stor betydelse i detta hänseende.

Jag vill framhålla, att de synpunkter, som äro de viktigaste här, äro:

1) den psykologiska synpunkten, 2) den kulturella synpunkten, 3) den nationella
synpunkten. Vi veta allesammans, att befolkningen där uppe icke önskar
att få någon automobillinje. Ja, den anser till och med, att det vore en
olycka, om man finge en sådan linje, därför att den sannolikt skulle komma
att förhindra utvecklingen efter befolkningens önskningar under många år
framåt. Då vill jag fråga, huruvida det vore klokt att fatta ett beslut, som
ginge fullständigt emot befolkningens önskningar. Är det inte en stor förmån
för ett land att ha en befolking vid sina gränser, som känner både tacksamhet
och förtroende för statsmakterna? Vi ha haft den lyckan hittills att
i gränstrakterna mot Finland äga en befolkning, som har varit fullt ut lika

Nr 1C. 48

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang. svensksinnad som befolkningen i någon annan del av vårt land, och jag vill
^åtomnbillinje h?PPas> att vi också skola få det hädanefter. Jag skulle vilja säga, att om
övertomeå— vi för att befästa denna anda ville kosta på oss en och annan miljon kronor, är
Pajala. det val använda pengar.

(Forts.) Den andra synpunkten är den kulturella. Det kan icke hjälpas, att en landsända,
som under århundraden varit isolerad från det övriga Sverige och så
att säga varit hänvisad till sig själv, har blivit efterbliven i många avseenden,
och det tager lång tid och behövs ingripande åtgärder för att den skall kunna
rycka upp i jämnhöjd med de andra. Järnvägen är i det fallet utan tvivel
— man må säga, vad man vill —• en hävstång av utomordentlig betydelse och
för att kunna befrämja den kulturella utvecklingen där uppe i dessa avlägsna
bygder, tror jag knappast, att man kan säga, att man har gjort för stora offer,
om man bygger en järnväg.

Sedan är det, som sagt, den nationella synpunkten. På andra sidan gränsen,
den finska sidan, har man ansett det vara viktigt att tillgodose befolkningen
med goda kommunikationsmedel. Därför har man också raskt fört
fram järnvägsbygget på den finska sidan, och man kommer säkerligen att
fortsätta det vidare norrut. Vi böra ju se på denna sak ur synpunkten: bevara
Sverige åt svenskarna. Det var en skald, som en gång manade oss att
inom Sveriges gräns erövra Finland åter, Jag vill säga, att de orden ännu
i någon liten mån ha sin tillämpning och detta särskilt på denna fråga.

Här säger man nu, att det finns andra medel, som kunna verkningsfullare
befrämja det önskemål, som här uttalats. Ja, vilka äro dessa medel? Herr
Kristensson har hänvisat till skolan och undervisningsarbetet. Det är mycket
bra medel, och de ha använts mycket energiskt i över 30 år där uppe, men när
man ser, hur svårarbetad marken är, fastän man arbetar med folkets egen
medverkan och vilja, förstår man, att det behövs någonting mer. Det behövs
andra hjälpmedel, som kunna driva fram det arbetet. Den som kommer ihåg
vad bankdirektör Knut Wallenberg yttrade en gång i denna kammare, när det
var fråga om. att bygga järnväg till Haparanda, kan åtminstone vitsorda, att
från hans sida gavs ett mycket kraftigt uttryck för att järnvägen i det fallet
måste få anses såsom ett av de allra främsta medlen.

Jag står här villrådig om vad jag skall sluta med för ett yrkande. Jag
har förut yrkat bifall till min och herr Hanséns reservation. Jag fruktar
dock,, att den har ringa utsikter, och jag känner mig därför ganska böjd för
att biträda det yrkande, som herr Rydén har framställt. Emellertid vill jag
ännu icke frånfalla det yrkande, jag gjort, men jag säger, att i samma stund,
som mitt yrkande utslås, går jag över till det yrkande, som herr Rydén gjort,
därför att det ger andrum till ytterligare övervägande. Det säges här, att
man under åratal stött och blött denna fråga. Ja, det har man gjort. Men
har man kommit till någon klarhet? Herr Rydén har med full rätt påpekat,
att det råder ett virrvarr i uppfattningen om vad som härvidlag är det rätta.
Därför tycker jag, att det skulle vara synnerligen önskvärt, ifall järnvägsfrågan
nu inte kan lösas, att man får betänketid att överväga problemet.

Herr Lindhagen: Det förefaller mig som om denna fråga antagit en ganska
svarartad karaktär, då det framhålles, att här gäller det, som herr Bergqvist
yttrade, ^byggandet av en stålfästning mot vårt östra grannland och att vi
genom några motioner i finska riksdagen om att anlägga en bana utmed vår
nordöstra gräns skulle så bringas ur jämvikten, att vi för att hävda vår landsträckas
oberoende skulle från vår sida börja med att riva upp en farlig nationell
tvist.

. För min del känner jag mig bekymrad inför detta alternativ. Må vi med
tiden få både en busslinje och en järnväg, men jag vill inte, att vi skola göra

Lördagen den 16 mars f. in. 4!)

fragan beroende av, hur ett par motioner i finska riksdagen komma att avgöras.

Om regeringen framställt den propositionen, att vi först skola bevilja anslag
till en busslinje för att sedan få tid att tänka på en järnväg också, det
hade, tycker jag, varit en rimlig uppläggning. Nu ser det dock ut som om
regeringens proposition är lagd så att beviljandet av detta anslag till en busslinje
utesluter tanken på en järnväg. Vid sådant förhållande nödgas jag falla
tillbaka på yrkande om anstånd för att få tänka på saken. I varje fall böra
vi överlämna åt finnarna att taga initiativ till att göra denna fråga till
en nationalistisk angelägenhet. Komma finnarna att bifalla motionerna om att
bygga en järnväg för att öka det finska inflytandet i vårt land, ja, då blir
frågan om en svensk järnväg såsom en motvikt kanske aktuell i Sverige. Det
farliga steget ma tagas ifrån den andra sidan med dess otvivelaktiga upprivande
även av den svenska nationalitetens ställning i Finland. Vi skola
enligt min uppfattning inte börja.

I brist på en närmare överblick på detta ärende nödgas jag, herr talman,
ehuru jag. tänkt rösta för regeringens proposition, nu yrka bifall till förslaget
om att frågan bordlägges i hela dess vidd till ett kommande år.

Herr statsrådet Borell: Herr talman, mina herrar! Biskop Bergqvist inledde
sitt första anförande i dag med den förklaringen, att tillskapandet av en
automobillinje i denna trakt otvivelaktigt skulle bli en ganska värdefull tillgång
för trakten, saväl i kommunikationshänseende som i andra avseenden.
Han har emellertid nu slutat med att förklara, att i orten vill man på inga
villkor ha en busslinje. Dock är den meningen i orten, såvitt jag vet, inte
alldeles, enstämmig. I juni 1928 — tror jag det var — uttalade landshövdingen
i Norrbottens län i pressen, att problemet var icke järnväg eller busslinje,
utan problemet var järnväg och busslinje, och han tilläde, att de farhågor,
som i orten yppats mot tillkomsten av en autmobillinje, inte voro befogade.
och åberopade, att hans erfarenheter från andra håll bekräftade detta.
För min del har jag tidigare i dag uttryckt den meningen, och jag vidhåller
den fortfarande, att för närvarande är en busslinje det trafikmedel, som ur de
synpunkter, vilka jag också förut har betonat, bör komma till stånd under nuvarande
situation.

Nu har det emellertid väckts fråga om att man skulle låta hela saken vila,
och detta har av herr Rydén motiverats därmed, att i sommar blir det en riksdagsresa
till dessa, trakter, och då få de riksdagsmän, som deltaga däri, tille
att 1 bygdens förhallo.nclen och i de tankar och känslor, som

där råda. Jag tror för min del, att inte så mycket skulle vara vunnet därmed.
De rent sakliga och faktiska förhallandena är man i stånd att bedöma utan
att resa till orten. Vad man däremot får veta, om man kommer dit upp, är
ingenting annat än vad man vet förut, nämligen att det råder en enstämmig
mening om att man vill ha en järnväg och icke en busslinje. Riksdagen mÄ
ste nog. fatta sin ståndpunkt på sakliga skäl, sakliga såväl i materiellt och
ekonomiskt som kulturellt hänseende.

. Det synes mig, att denna fråga är så utredd, att man kan fatta ståndpunkt
i dag, och jag tror inte, att det vore lyckligt att skjuta upp den än vidare.
Det vore säkerligen icke lyckligt för bygden, och jag är övertygad om, som
jag sagt förut i .dag, att vägen till en järnväg, om vi skola komma dit fram
en gång, vilket jag naturligtvis icke vågar uttala någon bestämd mening om,
går över en busslinje. Busslinjen är och förblir första steget. Därom är jag
övertygad. Även efter en riksdagsresa i sommar betvivlar jag, att Sveriges
riksdag är beredd på att under nuvarande förhållanden binda sig för en järn Första

hammarens protokoll 1929. Nr 16 4

Nr Mi.

Ang.

anordnande, av
automobillinje
Övertorned—
Pajala.
(Forts.)

Nr 16.
Ang.

anordnande av
aulomobillinje
Övertomed—
Pajala.
(Forts.)

50 Lördagen den 16 mars f. m.

väg i dessa trakter. Jag anser det således fortfarande ur alla synpunkter
vara önskvärt, om den mening, som uttalats av utskottets majoritet, i dag vinner
bifall.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att,
utom i fråga om motiveringen, till vilken han ville aterkomma efteråt, om
anledning därtill förefunnes, hade i avseende på den under behandling varande
punkten förekommit följande yrkanden:

1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas;

2:o) av herr Bergqvist,

a) att riksdagen skulle med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall

till de av herrar Bergqvist m. fl. och Hage m. fl. i ämnet väckta motionerna
(I: 67 och II: 109) besluta, att järnväg skulle anläggas mellan övertorneå och
Pajala, samt för påbörjande av arbetet härmed för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett reservationsanslag av 300,000 kronor; .

b) att herr Asplunds berörda motion (1:128) ej matte till nagon riksdagens
åtgärd föranleda; samt

3:o) att kammaren skulle avslå såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts förevarande förslag och samtliga i ämnet väckta motioner.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ilansén begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Bergqvists yrkande.

Herr Rosén äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehall, i
anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 9 punkten 24 antager bifall till herr Bergqvists under överläggningen
gjorda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag å
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj :ts förevarande förslag och samtliga
i ämnet väckta motioner.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen pa det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Lördagen den 16 mars I. in.

61 Nr 16.

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten Ang.

24, röstar anordnande av

t . aytornobillinje

" “ ’ Övertorneå—

Den, det ej vill, röstar Pajala.

Nej; {VorU)

Vinner Nej, avslås så,väl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förevarande
förslag och samtliga i ämnet väckta motioner.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från
sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Rosén begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 70;

Nej — 47.

Angående motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
uttalanden skulle godkännas; 2:o), av herr Svensson, Martin, att kammaren
skulle godkänna den av honom m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
dock med den rättelse, att ordet »tillstyrka» å sid. 40 rad 18 i det tryckta
utlåtandet utbyttes mot »syfte»; samt 3ro), av herr Asplund, att den motivering
skulle godkännas, som förordats i den av honom vid punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Martin, och herr Asplund begärde votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition därvid antagits bifall till det av den förre
framställda^yrkandet, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en sa lydande omröstningsproposition:

Den som i avseende å motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 9 punkten
24 godkänner utskottets uttalanden, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Martin Svenssons under överläggningen därom
framställda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
etter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta, för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
tor nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Nr 16,

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang.

anordnande av
ayiomobillinje
Övertorneå—
Pajala.
(Forts.)

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 47.

Punkterna 25—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri införsel av
vissa astronomiska instrument.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets memorial nr 23, angående anordnande
av telefonväxel i riksdagshuset, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av 7 kap. 1 §, 8 kap. 1 § och 20 kap. 6 § i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 10. i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige och
Kina undertecknad tulltraktat.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt bifölls.

Ang. Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt

jordfrågans motion

om skrivelse till Kungl. Maj:t angående jordfrågans lösning i hela
dess vidd på grundvalen av en effektiv rättsordning.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 177,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen — med behjärtande av den gamla lagkommitténs testamente och tidsläget
-— ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte omsider lägga en ledande tanke
och en ordnande hand på jordfrågan i hela dess vidd samt för ändamålet överväga
skapandet av en effektiv rättsordning, tryggad av lag, ledd av samhället
samt byggd på rätt till omtanke för alla behövande, i stället för de nuvarande
lösliga ordningarna, grundade på välgörenhet med slumpen och mäktiges
nåd som vägledare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Lördagen den lö mars f. in.

Nr 1«.

Reservationer hade anförts

1) av herr Linder, som ansett motionen lämna väl ringa vägledning för praktiska
åtgärders vidtagande men tillika, med hänsyn till önskvärdheten av en
revision av jordlagstiftningen, ansett motionen förtjänt av bifall;

2) av herrar Thorberg, Magnusson i Kalmar och Hedvall, vilka likväl ej antytt
sin åsikt;

3) av herr Lindhagen, vilken hemställt om bifall till motionens yrkande.

Herr Linder: Herr talman! När man läser den motion, som ligger till

grund för detta utskottsutlåtande, finner man, att motionären gör följande
hemställan:

att Kungl. Maj :t måtte omsider lägga en ledande tanke och en ordnande
hand på jordfrågan i hela dess vidd,

samt för ändamalet överväga skapandet av en effektiv rättsordning, tryggad
av lag, ledd av samhället samt byggd på rätt till omtanke för alla behövande, i
stället för de nuvarande lösliga ordningarna, grundade på välgörenhet med slumpen
och mäktiges nåd som vägledare.

Jag antager, att de flesta, när de läsa denna hemställan, känna sig fundersamma,
vad därmed kan förstås. Det är ingen av de vanliga klämmarna, som
bruka gå över riksdagens bord. Läser man emellertid igenom själva motionen,
så fattar jag för min del dess innehåll på det sättet, att motionen utgör ett
starkt koncentrat av de senaste 10 årens jordpolitik i vårt land. På motionens
fyra sidor vidröres en sådan mängd av jordpolitiska spörsmål, att jag
får säga, att när man kommer mot slutet och försöker sammanfatta det hela,
måste man fråga sig, huru skall allt detta kunna ske. Motionären giver ej
heller några praktiska anvisningar om, huru han tänkt sig det närmare utförandet
av de önskemål, som uttalas i motionen. Så vitt jag kan förstå, menar
han i alla fall kort och gott, att han vill ha ordning och reda i jordfrågan.
Jag tror för min del, att, såsom han lagt sina ord, vilken Kungl. Maj:t
som än suttit skulle känt sig brydd inför den uppgift, som motionären vill,
att Kungl. Maj:t skall påtaga sig, och på det hela taget ganska handfallen.
Det är nämligen motionärens mycket vittomfattande hemställan, som gör, att
utsikterna för ett bifall till motionen äro minst sagt mycket små. Man ryggar
tillbaka, när man läser denna motion, inför de uppgifter, som det här kan
bliva fråga om. Utskottets motivering är också, kan man säga, en viss förebråelse
mot motionären, därför att utskottet tycker, att det gjorts så ofantligt
mycket i jordfrågan under den senare tiden, att man borde vara nöjd.

Nu vill jag icke förneka, att jordfrågan under den senaste tiden intagit en
mycket betydelsefull plats i riksdagsarbetet. Det kan icke förnekas, att man
varit inne på en hel massa jordpolitiska spörsmål och att man också, det måste
erkännas, i mångt och mycket ernått viktiga lagstiftningsresultat. Men ändock
önskar motionären, icke annat jag kan se, en allmän revision av jordfrågan.

När jag för min del övervägt, om motionären verkligen kan anses ha fog fölen
sådan framställning, så måste jag säga mig, att jag alldeles icke kan godkänna
en sadan uppfattning som den. att med den lagstiftning, som skett under
de senare åren, allting skulle vara väl beställt på det område, där vi nu
röra oss. _ Tvärtom måste jag säga mig, att, även om man på många områden
nått viktiga resultat, så finnes det dock många punkter, där en lösning, kan
man säga, misslyckats, och det finnes också punkter på jordfrågans område
kvar, där behov föreligger av en vidare reglering av förhållandena.

Jag^ tror verkligen, att man på många håll kommit till insikt om. att man
icke fått så mycket, som man väntat, av den lagstiftning, som blivit antagen.

Ang.

jord frågans
lösning,
(Fort*.)

Nr 10. 54

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang.

jordjrågans

lösning.

(Forts.)

När jag frågar mig, vad det är för områden, som jag fäst mig vid, måste jag
nämna, att vi här i landet ännu icke ha någon enhetlig organisation för den
sociala jordfrågan. Den frågan föll vid 1924 års riksdag. Den fick visserligen
en påbyggnad förra året, då vi fingo en egnahemsstyrelse, men i alla fall
är det så, att det icke finnes någon myndighet, som på ett mera enhetligt sätt,
om jag så får säga, leder jordfrågan fram på den lämpligaste vägen. Det
finnes ingen myndighet, som följer med och vakar över, huru jordlagarna tilllämpas,
det finnes ingen myndighet, som enhetligt kan lämna råd och anvisningar
till den allmänhet, som här i landet vill förskaffa sig jord. Det finnes
åtskilliga kommittéer, men det råder en betydande splittring.

År 1927 framställdes, för att sedermera återupprepas vid förra årets riksdag,
i sammanhang med den sociala arrendelagen en begäran om, att det skulle
anordnas kontroll för att tillse, att den sociala arrendelagen verkligen också
bleve tillämpad, men denna begäran blev avslagen. Vad man befarat, tyckes
hava inträffat, att det klickar med tillämpningen av den sociala arrendelagen.
Det förspörjes från flera håll, att denna lag i betydlig utsträckning
saboteras av jordägarna. Beträffande arrendetiden, som enligt den sociala arrendelagen,
när det gäller bolagsarrenden, utgör minst 15 år, får man veta,
att denna bestämmelse av de mäktiga bolagen på sina håll i stor utsträckning
tillämpats på det sättet, att det icke blir mer än 1, 2, 3 och någon gång 5 år.
En sådan tid kan icke medgivas annat än genom dispens, men dispensansökningar
ha ingivits till Konungens befallningshavande i så stor utsträckning, att
man kan frukta, att det är en planmässig aktion för att i viss mån sätta den
sociala arrendelagstiftningen ur kraft. Bestämmelserna om markområdenas
storlek kringgås också på det sättet, att, då den sociala arrendelagen för närvarande
kräver viss minimiareal för att dessa arrenden skola kunna falla under
lagen, man i stället tager områden, som falla under denna minimiareal, och
sedan har man så att säga ett tyst medgivande, att vad i övrigt kan räknas
till egendomen får man bruka vid sidan. Den delen blir icke inbegripen i
arrendeavtalet, och följden blir. att den sociala arrendelagen icke blir tillämpad.
Sedan kan man lägga till, att den sociala arrendelagen ännu saknar
exempelvis bestämmelser om optionsrätt. Det är en sak, som vi stritt åtskilligt
om. På sin tid. när frågan kom fram, ansågs det dock icke orimligt att
en optionsrätt fastades vid sociala arrenden.

För några år sedan antogs ock en s. k. hulvanlag. Den grundar sig på det
förhållandet, att de mäktiga bolagen icke drogo sig för att trots förbudet köpa
jord. Man kringgick bestämmelserna och genom sina bulvaner inköpte bolagen
hemman. I mellan 500 och 600 fall har det bevisligen konstaterats, att
bulvanköp förelegat, och i verkligheten är det nog vida flera. Man har försökt
att sätta en damm för detta, men bulvanlagen har i verkligheten runnit
ut i sanden, den har icke lett till något resultat. Bolagen ha försökt flerfaldiga
utvägar för att komma undan lagen. Man har gjort ansökning hos
Kungl. Maj:t att få arrendera sina områden genom att lägga till jord från
bulvanhemmanen. När detta icke lyckats, har det befunnits, att vid exekutiva
auktioner inga andra köpare kunnat uppbringas än enskilda skogsspekulanter,
som sedermera kalhuggit markerna, och slutligen har man kommit in
på den vägen, att man delar upp skogen på dessa hemman, så att man skulle
nöja sig endast med stödskog, medan bolagen skulle få köpa den övriga skogen.
Lagen har sålunda icke lett till något resultat.

Nu kan man också erinra om det förhållandet, att det enligt bulvanlagen kan
utfärdas förbud för bolagen att avverka skog på bulvanhemmanen, men det
förspörjes att sådan avverkning dock skett i betydande utsträckning. På detta
sätt bli hemmanen till slut värdelösa, de bliva på sitt sätt improduktiva.

Det är icke längre än sedan förra året, som vi i riksdagen förehade en ny lag -

Lördagen den 16 inars f. in.

Nr 10.

stiftning angående egnahemsrörelsen. Vid antagande av den lagen framställdes
från min sida icke något yrkande. Jag ansåg att, på grund av den situation, som
förelåg i riksdagen, man icke hade några lörhoppningar att vinna gehör
för ett yrkande om avslag på lagen. Jag har emellertid dels vid utskottets
utlåtande fogat en bestämd reservation, och dels till kammarens protokoll
låtit anteckna de skäl, varför jag ansett, att den lagstiftning, som
vi fingo förra året, sannolikt skulle komma att medföra mycket ringa effektivitet.
Det har icke dröjt längre än till detta års riksdag, förrän man ser motioner
inne med yrkande om ändring i egnahemsnämndernas sammansättning. Det
var ändå så, att dessa egnahemsnämnder skulle vara den viktigaste faktorn, när
det gällde att skapa effektivitet för den nya egnahemsrörelsens framkomst. Effektiviteten
skulle ligga på den punkten, att det skulle sättas in ett par representanter
för staten i egnahemsnämnderna, och man trodde att man på det sättet
skulle få fram de sociala synpunkter, som vore särskilt av nöden att här beakta.
Men det har icke blivit så. Man yrkar i år att få ändring på det sättet, att dessa
styrelseledamöter icke skola utses av Kungl. Maj :t, och anledningen därtill kan
man väl förstå. Nere i det län, där jag har glädjen att^bo, representeras nu,
sedan den nya egnahemslagstiftningen kommit till, den jord- och lånesökande allmänheten
av ett par ämbetsmän, som ha oändligt litet att göra med den allmänhet,
som söker sig fram för att få egnahemslån och som är i behov av jord. I
stället har en småbrukare, som är en duktig man och den största kapacitet vi ha
på egnahemsområdet, fått nöja sig med en suppleantplats, efter manga strider.

Ett annat område kunna vi också erinra om, nämligen den norrländska kolonisations
frågan. Det var en fråga, som drevs fram med kraft på sin tid, men
huru har det gått med den. Det är nog ett allbekant faktum, att det blivit ett
stort fiasko av den, beroende endast och allenast därpå, att det varit en dålig planläggning.
Hade man haft bättre förutseende, så hade man undsluppit många
tråkigheter och att lägga ut flera miljoner.

För några dagar sedan kom jag att läsa ett par besiktningsinstrument rörande
kolonat, som övertagits av kolonisationsnämnderna i ett par län, och jag får säga,
att det var bland det ruskigaste jag läst. I nästan varje besiktningsinstrument
talas det om fuskverk, och då vi veta, att det finnes folk, som äro ansvariga, förvånar
det mig att sådant kunnat äga rum här i landet och att de försummelser,
som ägt rum, icke blivit påtalade.

När man på det sättet ser tillbaka på ett och annat — det är klart att deHcke
lönar sig att gå in i några detaljer — annars kunde man ju nämna t. ex. frågan
om ofullständiga jordbruk och deras komplettering, när man ser huru det på en
hel del ställen misslyckats på ett ganska uppseendeväckande sätt, får man icke
förtänka, att det finnes människor som, när en motion som denna föreligger,
ställa sig bakom den, även om motionärens yrkande har en något ovanlig avfattning
och kan te sig på sitt sätt såsom litet verklighetsfrämmande. Bakom den
avfattning, som motionären givit åt sin slutkläm, ligger i alla fall ett uttryck för
vissa bekymmer, som man kan dela med motionären, och jag för min del tycker,
att han funnit ett ganska lämpligt uttryck, då han talar om, att här behöves en
ledande tanke, en ordnande hand och en effektiv rättsordning på jordfrågans
område.

Det finnes, det förstå vi alla, mycket ringa utsikt att vinna bifall till motionen.
Det är mestadels gamla frågor, som det rör sig om i denna motion, som
efterföljes av en hel rad andra motioner, som vi i dag ha på kammarens bord.
De ha blivit avslagna av riksdagen år efter år, men icke desto mindre kommer
motionären igen med samma frågor. Ja, det är ju tydligt, att man behåller den
ståndpunkt, som man en gång intagit, då ingenting nytt inträffat. När i stället
fel och brister påvisas, bibehåller man den position, man intagit. Visserligen
arbetas det varje år i betydande utsträckning med att ventilera dessa saker.

Ang.

■juTd/rågan*

lösning.

(Kort*.)

Nr 16. 56

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang.

jordfrågans

lösning.

(Forts.)

Men något nytt har icke kommit fram, ställningen är densamma som förut. De
motioner, som nu ligga på kammarens bord, ha oavlåtligt tagit andra lagutskottets
tid i anspråk under tre veckor. Resultatet har nu som förut blivit, att
majoriteten yrkat avslag och att några socialdemokrater yrkat, att det borde
bli en revision och ändring. I detta parternas ställningskrig går det tydligen
icke att vinna någon ändring, såvitt jag förstår, men det hindrar icke, åtminstone
ser jag saken så, att man kan ha förståelse för de bekymmer, som motionären
låtit framskymta och ideligen pekat på, att de äro tillfinnandes, och som, enligt
min mening, äro ofrånkomliga. Det är från den synpunkten som jag ansett, att
motionen kan vara förtjänt av bifall.

När jag tolkar motionärens begäran om en allmän revision, kan jag icke finna
annat än att han har full rätt. Det är riktigt att söka få till stånd en bättring
och att bota de brister, som föreligga i den stora lagstiftning, som vi nyligen
fått. Jag har icke sagt, att jag yrkar bifall till denna motion, men jag
har i min lilla reservation sagt, att jag, med hänsyn till motionens syfte att få
till stånd en allmän revision i jordfrågan, anser, att motionen är förtjänt av
bifall.

Herr Lindhagen: Herr talman! Den nu föredragna motionen verificeras av
de efterföljande. Det är fanan, som går i spetsen, och säger vad det i det stora
hela gäller: att söka belysa avslutningen på en epok i jordfrågans historia och
angiva någon upptakt för en ny. Nu börjar en ny epok, där striden tages upp
som förut. En sådan betyder, att man icke anser den lösning som gjorts annat
än vad den tid, som gjorde lösningen, rådde med på grund av de partipolitiska
förhållandenas utveckling. Den ledande tanken och den ordnande handen på
jordfrågan saknas fortfarande fullständigt. Detta är intet nytt uttryck, som
jag valt för tillfället. Jag har förut väckt motioner, åren 1912, 1914 och 1915
tror jag, om denna sak, och en gång tillstyrkte utskottet den där ledande tanken
och den ordnande handen, men frågan kunde icke samla majoritet i andra
kammaren. En avsevärd minoritet tyckte dock även på den tiden, att det skulle
kunna behövas.

Jag har varit med i den föregående epokens bemödanden i jordfrågan, och
jag vet, vilket kolossalt arbete på olika håll och kanter, som ligger bakom.
Ett ständigt vilande på hanen, aldrig rast eller ro för att kunna hålla saken
över isen. Än den ena frågan och än den andra har ventilerats, andra ha skjutits
upp i myckenheter, och så efter stora vedermödor kommo år 1928 de sista
sociala jordfrågorna, såvitt rörde jordbruk, skog och boställen, till behandling.
Nu få vi börja om från början. Man kan icke utfinna nya frågor, ingenting
nytt under solen. Det är den gamla jordfrågan, som har funnits under årtusenden,
som fortfarande ligger här och klappar på vår dörr.

Den föregående ärade talaren sade, att det bleve svårt att veta, vad Kungl.
Maj :t skulle taga sig till med denna motion. Men jag säger, att den är verificerad
och specificerad av de efterföljande motionerna, dock är det ingen fullständig
uppräkning utan endast några huvuddrag. Vore jag Kungl. Maj:t.
skulle jag ögonblickligen veta, vad jag skulle göra, så mycken träning får man
i alla fall efter årtiondens erfarenheter.

Den lösning, som skedde i fjol, kan icke betecknas såsom stödd på någon
rättsordning. Vi skola förstå, att det här icke är fråga om den tekniska jordbruksfrågan,
huru ett jordbruk skall skötas och administreras för att avkasta
någonting, utan här är det den så kallade sociala jordfrågan, som det rör sig
om. Det är denna fråga, som vi i strid med de nuvarande faktorerna på marknaden
vilja länka in på sådana banor, att det blir folket i sin helhet, som får
gagn av jorden och beredes möjligheter, som icke nu stå menige man till buds.

Lördagen den lö mura f. in.

f> 7 Nr 1«.

Först sedan dessa frammarscher och dessa underlag blivit tillrättalagda, kommer
individens tid att av egen kraft utbygga sitt hem och fullända verket.

Den sociala jordfrågan skall således ta hand om den svage gentemot den starkare.
I förevarande sammanhang gäller det närmast jordbruk och bosättning,
men det gäller även de stora naturrikedomarna. Det var inte ett lagstiftningsverk,
den lösning, som åstadkoms förra året. Den byggde på »frivillighet», som
det kallats och som blivit ett heligt begrepp, vilket icke får vidröras. Och ändå
har den ordning, som vi alltid kämpat för förut, i norrlandskommittén, i värmlandsundersökningen,
i jordkommissionen, i folkets strävan i allmänhet, varit
uppbyggd på en rättsordning. Kampen står här alltså mellan rättsordning
och frivillighet, statens omtanke och — såsom lagutskottet upprepade gånger
benämner det — »jordägarnas benägenhet». Vad är det för en social ordning,
som i främsta rummet hänvisar till de stora »jordägarnas benägenhet»? Det
folk, som är nödlidande, fodrar — själv har jag inte någon fordran, för jag har
det bra — att möjligheten till en rimlig existens med stöd av jorden och dess
skatter skall tillgodoses för alla genom en rättsordning, tryggad av lag, ledd av
samhället och stödd av en expropriationsrätt.

Om vi då först hålla oss till jordbruk och bosättningar, så sönderfaller den
frågan i sina huvudsakliga olösta delar fortfarande i: bildandet av nya jordbruk,
avlösning av arrendejordbruk, fullkomnande av ofullständiga jordbruk
samt anskaffande av tomtmark till bostäder. Således menige mans allra nödvändigaste
behov, som de i regel icke av egen kraft kunna tillgodose utan tillkomsten
av en effektiv omtanke även från samhällets sida.

Beträffande alla dessa frågor säger nu andra lagutskottets majoritet, omfattande
även de två vänsterpartierna efter sammanslagningen med högern på
grund av utvecklingens lag: grundvalen för lösningen får inte vara annat än
jordägarnas benägenhet, frivillighet från jordägarnas sida. Detta är ju ingen
social lagstiftning, utan bygger på motsatsen eller administrativt godtycke
och privat egenvillighet. Man kan säga, att lika eniga majoriteterna förr voro
för jordfrågans lösning, lika eniga börja de alltmer bli emot den. Det förundrar
mig, att den allmänna rösträtten, till vilken vi ställde så stora förhoppningar,
nästan som om den varit en befriare, som skulle komma med det
stora undret, i stället skapat reaktion i så oerhörd grad på många områden.
Men vi kunna i alla fall icke undvara den. Utvecklingen går bara långsammare
än man trodde. Det blir till och med återfall, och så kommer det en
frammarsch igen, men det blir, som sagt, inte alls vad vi väntade.

Ur motionen må citeras hur det ställer sig för menige man, som inte har
någon annan möjlighet än slumpen och sin goda vilja, ingenting annat än sina
tomma händer att komma med. Jag har i motionen skrivit:

»Vilka berg av svårigheter resa sig icke fortfarande i vägen exempelvis
för de jordlösa vid sökandet efter en flik av ett fädernesland! Över den
ringe mannen med de två tomma händerna och en medellös familj sväva hotande
och kärlekslöst äganderättens helgd, fastighetskreditens spöke, juridikens
bekymmer för sina formler och vakthållning om det bestående, skogsväsendets
företrädesrätt framför människorna, jordägarens ovilja, övriga besittandes
avoghet, partiernas rivalitet och fiskafängen, budgetens protester,
hela härskaran av förhinder uti denna hindrarnas värld.»

Jag återgår till den s. k. »frivilligheten» och »jordägarnas benägenhet», som
är det stora patos, vilket präglar alla majoritetens yttranden i de följande betänkandena.
Ingenting är så bra som »frivillighet» och »jordägarnas benägenhet».
Herr Tamm kommer väl att närmare utveckla detta för oss, då jag ser,
att han gör anteckningar, och även utskottsordföranden, förstås.

»Hur skall», och man måste upprepa det i oändlighet, »detta kunna uträttas
av en maktlös jordsökare och en maktlös stat genom att avvakta eller utbedja

Ang.

jord fråga it
lösning.
(Forts.)

Nr 16.

Lördagen den 16 mars f. m.

Ang.

jordfrågans

lösning.

(Forts.)

sig den stoia jordägarens gunst och nåd? Hur skall man inför en sådan maktutövning
kunna i alla erforderliga fall komma över den nödiga jorden och den
tillbörliga skogstilldelningen? Hur skall det kunna ske på den behövliga tidpunkten,
i den vederbörliga trakten, till den erforderliga beskaffenheten, i den
behövliga omfattningen och för det skäliga priset, allt genom bönhörelse från
maktutövare, som ha motstridiga intressen och icke kunna vara mera än människor?» »Ett

grundligare åsidosättande av rättsordningen kan knappast upplinjeras.
En rättsordning skänker exempelvis alla arrendatorer av permanenta sociala
arrenden en rättighet att få sitt hem och sin enda utkomst tryggad efter samhällets
oväldiga prövning. Ingen av dem får lämnas ohulpen, när han önskar
bli hulpen, och ingen får utelämnas att i ovissa framtider komma till korta
inför intressenas brutala spel.»

Motionären begär ingenting av den stora jordägarens »frivillighet» och »benägenhet»,
ty det är mänskligt, att var och en vill behålla vad han har. Mot
honom är ingenting att anmärka, utan anmärkningen riktar sig mot en stat,
som är så tafatt, att den inte förhjälper menige man få just det han behöver.
Ytterligare ett exempel: »Hur skall man värna arrendatorerna från äventyret
att behöva utbetala ersättning även för egna och förfäders odlingar, vilket icke
kan vara rättvist?» Att undgå detta är ett gammalt arrendatorskrav, som är
totalt åsidosatt av »frivilligheten» och »jordägarnas benägenhet» och som endast
kan tillgodoses av en rättsordning. »Hur skall överhuvud taget en frihetsälskande
arrendator kunna hjälpas, om blott slumpen, utskiftad efter gottfinnande
av makten, skänker allenast några av arrendatorerna vissa möjligheter
och därvid ofta, kanske oftast blott ett minimum av möjligheter. En
rättsordning vill giva rättvisa åt var man och på den vägen gagna även det
allmänna och i detta fall icke minst jordbruket såsom sådant.»

Utskottet förkastar rättsordningen och kastar sig själv helt enkelt i armarna
på klasskampen. Ty det är inte så, som den föregående talaren tycktes tro,
att det här blott gäller olika meningar om »det rätta sättet» att ordna saken,
utan här är det intressemotsättningar som driva sitt spel och ingenting annat.
Saken avgöres genom majoritetsbeslut, och när den allmänna rösträtten inte
gav majoritet åt de svagare, som jag trodde den skulle göra, så är det begripligt,
att de starkare då begagna sig av sin majoritet. »Utskottet förkastar som
sagt rättsordningen och kastar sig i armarna på klasskampen, mildrad, om
slumpen så vill, i några godtyckliga fall genom välgörenhetens ordnande under
ledning av de konservativa hushållningssällskapens statsunderstödda egnahemsrörelse.
»

Detta var nu några ord i korthet om jordbruket och hembildningen. En
annan social jordfråga gäller de speciella naturrikedomarna, nämligen skogen,
malmerna, avsevärda vattenfall och större torvmossar. Detta är ju också stora
skatter, som böra bevaras från rovbrytning och monopolbildning. Det är ock
till gagn för industrien i tidernas längd, att så sker, kanske inte för en viss
majoritet av aktieägare, som för tillfället behöver taga ut en stor summa, men
det är till gagn för folket, till gagn för industrien såsom sådan, till gagn för
staten och för vår handelsbalans. Jag glömmer aldrig, när dåvarande finansministern
för två år sedan yttrade härn De där malmerna uppe i Norrbotten,
de räcka ju dock hela 175 år. Vilket kort ögonblick i en nations liv! Och
vad kommer då efter oss? Efter oss kommer syndafloden. Och om man vill
förhindra en sådan åderlåtning genom en kapitalisering av exportvinsten för
varaktig produktiv användning i framtiden, svaras ett bleklagt nej på varje
sådant krav. Alltså: efter oss syndafloden!

En annan jordfråga av särdeles stor vikt är den s. k. oförtjänta jordvärdestegringen.
Denna senare äger egentligen rum mest i städerna och deras om -

Lörilagon don 10 mar» f. in.

51) Nr 10

givning, framför allt i de stora städerna. Här liar det under årtionden vädjats
och motionerats och utretts, hur man skall kunna få någon fason på jordvärdestegringen,
så att den fördelas på ett skäligt sätt i de rätta fickorna. Men
det problemet tycks vara omöjligt att lösa. Det ligger nu dött på regeringens
bord, men detta är inte den nuvarande regeringens fel, för all del, utan det är
alla regeringars fel, därför att de förmodligen inte ratt med saken. De veta
heller inte, var de ha riksdagen, och ingen regering vill riskera, att riksdagen
säger nej i alltför stora frågor, ty då få vi, menar man kanske, ingen »regeringsmakt»
utan ambulerande besök på taburetterna. Men ur denna jordvärdestegring
i städerna, som uteslutande kommer enskilda till godo, härflyta en
mängd missförhållanden. Dessa breda sedan ut sig över hela landet på grund
av de dryga utgifter, som därigenom läggas på stadsbefolkningen i form av
hyror och andra levnadskostnader och som sedan måste ge upphov till höga
löner i hela landet för ämbetsmannakåren och dryga utgifter på mångahanda
andra sätt.

Det gäller sålunda att för bemästrande av den sociala jordfrågan få till stånd
en rättsordning, som är tryggad av lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt,
men det går inte att genomföra den på utskottets grunder, som
jag nyss har angivit. Sedan man emellertid uppbyggt en grundval för en sådan
rättsordning, kommer individen i tillfälle att själv kunna bestämma över
sitt öde, tryggad av egen kunskap, ledd av egen omtanke och stödd av det
egna arbetet.

Med dessa i förhållande till ämnets vikt korta ord ber jag, innan vi övergå
till den exemplifiering, som kommer i de följande motionerna, att få yrka bifall
till den nu föreliggande motionens yrkande såsom en fana för den sociala jordfrågans
lösning på grundval av en rättsordning, som jag tillåtit mig att historiskt
och aktuellt upplinjera i motionen.

Herr Westman: Herr talman! Av den föregående ärade talarens ord drar
jag den slutsatsen, att vi få tillfälle att vid behandlingen av de efterföljande
motionerna diskutera åtskilliga av de konkreta frågor, som ha berörts i de båda
föregående talarnas anföranden. Under sådana förhållanden skall jag inte
nu uppta tiden med att framlägga material, som enligt min tanke på åtskilliga
punkter vederlägger den framställning i dessa konkreta frågor, som lämnats
av de båda föregående talarna. Jag skall nöja mig med att helt kort antyda,
hur utskottet har uppfattat läget i jordfrågan ur allmänt principiell synpunkt.

Den förste ärade talaren yttrade, att när utskottet avstyrkt motionen, har
utskottet anfört en motivering, vilken framstår som en förebråelse mot motionären,
då den innebär att det gjorts så mycket i jordfrågan under de föregående
åren, att man nu borde vara nöjd. Men läser man utskottets motivering,, så
finner man, att det på intet vis är nödvändigt att lägga in en sådan tolkning
däri. Utskottet har visst inte sagt, att utskottet anser, att allting är väl beställt
i jordfrågan. Utskottet har endast sagt, att utskottet med hänsyn till
de redan vidtagna reformåtgärder, som utskottet uppräknat, inte kan dela motionärens
uppfattning, att en allmän revision av hela jordlagstiftningen nu
bör igångsättas. Det förhåller sig så, som den ärade motionären betonade i
sitt anförande och som hon också framhållit i sin motion, att ett arbetsamt och
stridsfyllt skede av jordfrågan är avslutat och att man nu har att räkna med,
att ett nytt kapitel börjar i dess historia. Utskottet har även erinrat om att
under de sista åren en hel rad av betydelsefulla lagar blivit antagna. Man kan
säga, att lagstiftaren fogat sten till sten och uppfört en byggnad, som är en
högst betydelsefull och omfattande konstruktion inom vårt rättsliv. Nu gäller
det att låta dessa lagar verka i praktiken. Det är helt naturligt, att jordproblemet
— liksom alla andra problem, som ha en stor räckvidd •— rör sig fram

Ang.

jordfrdgans

lösning.

(Korta.)

Nr 16. 60

Lördagen den 16 mars f. in.

Ang.

jordfrågans

lösning.

(Forts.)

i en viss rytmik. Först kommer ett skede, då lagstiftaren är verksam och utformar
ett legalt system. Sedan han det gjort, måste lagstiftaren träda tillbaka
och låta lagarna verka i det praktiska livet. Han måste ställa sig avvaktande
för att se, hur hans lagar kunna tjäna till att förverkliga de syften han
haft vid deras utformande.

Det sist angivna är nu läget i jordfrågan. Under sådana omständigheter har
utskottet ansett, att det inte är lämpligt, att man nu omedelbart tar itu med
en stor allmän revision. Man skall val inte, innan det stora system, som
blivit uppbyggt, hunnit visa små resultat i praktiken, genast ta i övervägande
dess upprivande.

Det är sant, att ett drag i det system, som uppbyggts under de senaste åren.
har vant, att man såvitt möjligt velat undvika tvång. Man har i stället velat
ordna det så, att den ene samhällsmedlemmen skall kunna få sina önskemål
förverkligade genom statens medverkan, utan att onödigt tvång lägges på en
annan medborgare. Man har för att ta det exempel, som herr Lindhagen nyss
använde, undvikit att tillgripa expropriation och i stället försökt på en mjukare
väg komma fram till det resultat, som man vill uppnå. Häri ligger naturligtvis
inte ett underkännande av principen, att en rättsordning skall upprätthållas.
. Det ligger naturligtvis inte heller däri någon förklaring, att en
social lagstiftning är olämplig och icke bör tillgripas. Vi ha ju genomfört social.
lagstiftning i mycket stor utsträckning under den föregående tiden. Vi
ha. i utskottet helt enkelt ställt oss på den ståndpunkten, att man skall tillgripa
tvång, exempelvis, i form av expropriation, endast i sådana fall, då ett
mycket starkt samhällsintresse gör detta nödvändigt. Nu ha vi vid prövningen
av de frågor, som herr Lindhagen väckt, icke funnit något behov styrkt
av ett sadant valdsamt ingripande. Da ha vi i likhet med föregående års
lagutskott mte heller ansett oss böra förorda detsamma.

Men när vi^ nu ställt oss på den ståndpunkten, ligger däri intet som helst
uttryck för någon likgiltighet för jordfrågan. För min del inser jag mycket
väl, att jordfrågan är en^ fråga, som alltid kommer att göra sig påmint och
som alltid kommer att påkalla statsmakternas uppmärksamhet, så visst som
det alltid kommer att vara ett. mycket stort intresse för det allmänna, att de
äga.nderättshga förhallandena i fråga om den svenska jorden äro sådana, att
därigenom skapas förutsättningar för en självständig jordbrukarbefolkning,
som lever under goda och trygga sociala förhållanden. För ett sådant mål
sträva vi helt säkert alla. Det är endast i fråga om medlen, som våra åsikter
skilja sig åt. För min del vill jag med anledning av yrkandet i den nu föreliggande
motionen framhålla, att jag inte tror. att det vore lämpligt, om man
nu tillgrepe medlet att sätta igång en stor, allmän jordrevision.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Den siste talaren upprepade ju vad som sades i utskottet,
nämligen att det mte är lämpligt att nu gå vidare, utan att man skall avvakta
erfarenheterna, som han sade, av det inslagna stora systemet. Jag får verkligen
lov att ta på.mig glasögon för att se. om det är något system alls. Något
stort kan jag inte upptäcka i denna »frivillighet» och detta skattande åt
de mäktigas nåd, som allt väsentligen är uppbyggt på.

De verkliga sociala lagarna antogos vid sekelskiftet. Sedan har det tillkommit
ett. och ^annat. Men den sista lösningen var ingen lagstiftning, utan
administrativa åtgärder, huvudsakligen låneunderstöd. Den där stackaren,
som famlar efter en varaktig stad, får reda sig bäst han kan och gå omkring
och se, var han kan fa tag på nagot för att sedan kasta sig i armarna på låneformulärens
möjligheter och omöjligheter. Detta är den »rättsordning», som
består.

Lördagen den 16 mars f. in.

61 Nr 10.

Det kan inte sägas annat än att allt detta måste omvandlas till en ordning,
som från början tar hand om den jordsökande och hans fattiga familj. Det
var den uppfattningen, varpå det tidigare arbetet i den sociala jordfrågan inriktades.
Nu är lösningen, som jag säger, överlämnad till »frivillig» kamp
mellan olika intressen. Den som nu representerar den stora jordegendomen och
vill behålla dess övermakt, tycker som den siste talaren. Men om det t. ex.
ifrågasattes en beskärning av militärväsendet, så äro ni på den sidan inte beredda
att »avvakta verkningarna» av den sista beskärningen, utan ni komma
redan året därpå med motioner om ytterligare ökade anslag till militärväsendet.
Det är på samma sätt vi förfarit här. Vi äro överröstade vid en föregående
riksdag, och vi veta, att det resultat, som då vanns, blir mycket dåligt.
Då är det ju klart, att vi ta upp saken igen, år ut och år in i evighet, den ene
först och, när han gått bort, den andre sedan, ty de här frågorna komma tillbaka
varenda riksdag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-,
propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr talmannen yttrade: Jag anhåller att få lämna kammarens ledamöter
ett meddelande angående arbetet under kommande vecka.

Måndagen den 18 äger bordläggningsplenum rum klockan halv fyra. Diskussionsplena
anordnas tisdagen den 19 klockan halv tre, med fortsättning klockan
åtta, samt onsdagen den 20 klockan elva.

Ang.

jord frågan»
lösning.
(Forts.)

Nr 16. 62

Lördagen den 16 mars f. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
proposition nr 183.

Herr Nilsson, Nils August, väckte en motion, nr 263, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1929—1930 till kommerskollegium
samt de under kollegium lydande myndigheter och kårer m. m.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Med hänsyn
till den instundande påskhelgen ber jag få hemställa, att kammaren behagade
besluta att utsträcka motionstiden för såväl den i dag som de under gårdagen
avlämnade kungl. propositionerna till det plenum, som infaller näst efter
tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet;
samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande medelst
automobilskattemedel av kostnader för vissa säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
jämte en i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkande nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskild skatt å bensin och motorsprit
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud i visst
fall mot värnpliktigas skiljande från vid inkallelse till tjänstgöring innehaft
arbete eller tjänst m. m.;

nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj :ts förslag till lag om trafikförsäkring
å motorfordon m. m. dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon dels ock
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inlösen av enskilda tillhöriga laxfisken i Mörrumsån jämte en
i ämnet väckt motion; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion om ändrade bestämmelser rörande lärares vid folk- och småskolor
tjänstebostäder.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.OS e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Jjördagen den 16 mars e. m.

63 Nr 16.

Lördagen den 1(> mars e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Bissmark avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 189, med förslag till bokföringslag; och

nr 191, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni
1919 (nr 367) om fri rättegång.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående en ny egnahemsorganisation.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 178,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen, beträffande egnahemsrörelsens organisation, ville hos Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till en ny organisation, tryggad av lag och ledd av samhället
utan sammanblandning med den tekniska jordbruksvärden samt byggd på
rätt till effektivare individuell hjälp åt alla behövande.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Linder, Thorberg, Lindhagen, Magnusson i Kalmar och Hedvall,
vilka hemställt om bifall till motionens yrkande;

2) av herr Olovson i Västerås, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen avgivits, slutande med en hemställan, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till ny, från hushållningssällskapen
frigjord lokal organisation för egnahemsverksamheten.

Herr Lindhagen: Denna motion avser att realisera en gammal strävan från
den forna liberalismen, vilken strävan jag nu upptagit, sedan liberalismen gått
ifrån sina gamla grundsatser också på denna punkt. Den ståndpunkt jag intager
var även socialdemokraternas ståndpunkt år 1924 och även vid förra riksdagen.
I år har det lika litet varit möjligt att få gehör hos någon majoritet för
en effektiv organisation. Men motionen kommer igen varje år, herr talman.
För formens skull vill jag emellertid även vid detta tillfälle frambära några
motiv och synpunkter.

Det enligt min uppfattning oerhörda sammanstörtandet av försöken att någorlunda
effektivt lösa den sociala jordfrågan, som beseglades vid 1928 års
riksdag, berodde därpå, att efter riksdagen 1924 tillsattes av regeringen en
kommitté, som på grund av sina instruktioner och sin sammansättning tog avstånd
från de gamla liberala och socialdemokratiska linjerna och de tidigare
jordkommissionernas uppfattning, att den sociala jordfrågans framfärd borde
byggas på en rättsordning. Allt, som vi hade arbetat för, gick då omkull, och
sedan hade man från regeringshåll ingenting annat att bygga på än denna nya

Ang. en ny
egnahemsorganisation.

Nr 16. 64

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang. en ny
eqnahemsorganisation.

(Forts.)

kommitté, som var sammansatt för att kunna åt högern överlämna att i dessa
frågor bestämma, vad högern ville vara med om. Därefter skulle sedan vänstern
rätta sig.

Då man nu emellertid till skenet gick att upptaga arbetet för en reform av
egnahemsrörelsen, kunde man inte undgå att i någon mån utvidga det gamla
programmet, och därigenom ledde årtiondens bemödanden till att man äntligen
vidgade egnahemsrörelsens ändamål att omfatta även bildande av nya jordbruk,
frilösning av arrendejordbruk och förbättring av ofullständiga jordbruk. Däremot
lämnade man fortfarande utan gehör frågan om anskaffande av mark till
bostäder, där detta dittills inte kunnat äga rum. Vidare fick också egnahemsstyrelsen
en mera fristående ställning och bröts ut ur sitt sammanhang med
jordbruksdepartementet. Därjämte tillädes staten äran att tillsätta två ledamöter
i, som de kallades, »hushållningssällskapens egnahemsnämnder». För
att kunna möta de ofantligt stora nya uppgifterna ökades anslaget till egnahemsrörelsen
med icke mindre än 2 miljoner kronor. En spottstyver naturligtvis,
som inte betydde någonting väsentligt men som döljer bakom sig den ringa
hänförelsen för den nydaning, det var fråga om att genomföra, och som man
blott för formens och anständighetens skuU lät upptaga på programmet. Slutligen
uttalades den uppfattningen — och detta är kanske det viktigaste — att
varje jordbruk borde tilltagas så stort, att en jordbrukarfamilj kunde livnära
sig på detsamma.

Det fanns ej uppgifter, hur den gamla statsunderstödda egnahemsrörelsen
utfallit. Ingen generell undersökning hade skett. Därför lät jordkommissionen
anställa en omfattande enquéte med svar från orterna, avgivna av kommunalnämnder
etc. Det vidlyftiga material, som därvid erhölls, bearbetades på
kommissionens uppdrag av herr F. Sandberg, en skicklig fackman på det statistiska
området. Det totala omdömet från orterna sammanfattades av honom
i uttalandet, »att den av staten understödda småbruksrörelsen i det stora hela
är misslyckad». Då skulle man kunnat tro, att vederbörande sedan tog kännedom
om resultatet av denna enquéte för att härpå söka bygga upp något bättre.
Men genom förenämnda omkastning i ledningen av jordfrågan, varigenom denna
utlämnades åt de konservativa partierna och all verklig och effektiv representation
från vänsterpartierna uteslöts för att man på denna nya, som man trodde,
neutrala plattform kunna få ett bytesmedel med högern — förmodar jag —
skötos de naturliga riktlinjerna och allt det gamla arbetet åt sidan. Därför
brydde heller ingen vederbörande sig om jordundersökningens enquéte, utan
man utgick som ett axiom och i strid mot utredningen ifrån att egnahemsrörelsen
var i det väsentligaste lyckad. På den grundvalen framlades också det
sista förslaget med de vanmäktiga utbyggnader, som nyss nämnts. Hela denna
sociala jordfråga vilar fortfarande på frivillighet. på jordägarens benägenhet.
Det är dessa faktorer jämte de av staten tiPhandahållna pengarna, som utlämnas
i form av lån, vilka den nya egnahemsstyrelsen har att bygga på i sitt stora
n spaningsarbete.

Om detta gäller som sagt att även den enskilde jordsökaren får under nuvarande
förhållanden i högsta grad överlämna sig även åt sin egen frivillighet.
Enligt det gamla förslaget, även jordbruksministern Peterssons i Påboda program.
måste det allmänna förr eller senare taga hand om folket och hjälpa
jordsökarna till rätta från första början. Numera få de hjälp företrädesvis
för lån, och de få genomgå förberedelsernas skärseld utan hjälp, tills de slutligen
få lånet och därefter äro åter lämnade åt sitt öde.

Om denna lånerörelse gäller fortfarande, att den sker på hushållningssällskapens
risk. Det gör, att nu som förut hushållningssällskapen anse sig böra
vara mycket försiktiga vid utlämnande av lånen och detta kan man egentligen
inte göra någon erinran mot. Denna grundsats medför, att sällskapen inte

Lördagen <lrn 10 mars <\ in.

Nr l<i.

(in

gärna kunna lämna ut lån åt andra än sådana, som kunna bidraga med egna
tillgångar. Förr — och det var den gamla liberalismens program också. —
ville man komma därhän, att hela lånerörelsen skulle läggas på statens risk.
Risken av att på detta sätt tillmötesgå småfolkets strävanden att skaffa sig
egnahem har enligt många länders erfarenhet visat sig vara ringa, ty egnahemsbyggarna
lägga manken till allt vad de kunna under förutsättning, att
företaget är någorlunda rimligt grundat från början. Staten har ock starkare
ryggrad än var.je enskilt hushållningssällskap. Men detta gamla krav lämnades
också av den sista »reformen» utan avseende.

Däremot betonades att den enskilde för nytt jordbruk eller frigörelse av arrendejordbruk
måste bidraga med inemot 5,000 kronor utöver lånet. Det varmed
andra ord fortfarande de mera bemedlade, inte de minst bemedlade, som
kunde få någon hjälp av reformen.

Nu skämdes vi litet var vid förra riksdagen över att de duktiga jordbrukarkrafterna
med två tomma händer aldrig skulle bestås några utsikter, och därför
skrevs det till regeringen. Två motioner förelågo. Den ena betonade, att
man borde hjälpa dessa människor med att söka åt dem bereda arrenden. Alltså
en upplåtelseform, som förkastats särskilt av de konservativa partierna. Statens
jord har man visserligen alltid ansett böra upplåtas med äganderätt. Men
så snart det gäller bildande av egna hem med tillskott från de stora enskilda
egendomarna, duger alltid och helst arrendeformen.

För min del föreslog jag, att hjälpen på 5,000 kronor skulle beredas. i form
av subvention. En början till sådan finns redan nu i de så kallade premielånen,
ehuru icke i större omfattning. Och jag anförde som exempel att för nybyggnadsanslaget
till flottan, 106 miljoner kronor, skulle man kunna i stället få
presenter på vardera 5,000 kronor till 21,200 nya jordbruk, således produktiva
anläggningar för framtiden. Hade man råd att lägga ned 106 miljoner för
ovannämnda kortlivade ändamål, så hade staten också råd att ge 106 miljoner
till det ifrågavarande inre försvarsarbetet. Men det hade man inte utan man
gav — 2 miljoner.

Riksdagen skrev då till regeringen — det blev majoritet i utskottet genast
och framhöll, enligt utskottets förslag, att man skulle kanske genom något slags
trolleri med att använda arrendeformen kunna åstadkomma någonting, och det
medlet borde tillgripas först, men även andra utvägar finge undersökas. Resultatet
blev naturligtvis, att ingenting annat undersöktes än det nämnda palliativet.
Från egnahemsstyrelsen framkom förslag om denna upplåtelseform,
men förslaget blev särdeles starkt kritiserat av svenska lantarbetarförbundets
styrelse, och enligt vad jag förnummit, har jordbruksministern efter studium
av handlingarna i ärendet funnit, att det är omöjligt att framlägga detta förslag
för riksdagen. Trontalets löften kunna alltså på denna punkt inte gå i
uppfyllelse vid denna riksdag.

Den nya egnahemsstyrelsen har också försökt att komma till rätta med bulvan
förhållandena och föreslår en tumning genom lagförklaring eller ändring
av lagen om förbud för bolag att köpa fast egendom, så att det skulle bli rikare
tillfällen för bolagen att i fortsättningen köpa sådan. Men det lär icke heller
leda till någon regeringsproposition. Det säger sig självt,^att den nya egnahemsstyrelsen
bygger på frivilligheten förstås. Det framhålles särskilt i förslaget
om arrendejordbruk åt lantarbetarna. Men hur det är, den där frivilligheten
blir motsatsen till vad den skall vara, nämligen en social ansats, och
därför komma den nya egnahemsstyrelsens båda förslag inte till någon verklighet.
Frivillighet är dess grundsyn, och sedan får det förmodligen .gå hur som
helst. Att ifrågasätta expropriationsrätt, som möjliggör en rimlig överenskommelse,
blev ju med den nya omkastningen i jordfrågan förbjudet. Den
socialdemokratiska regeringen förbjöd sin konservativt sammansatta kommitté

Första kammarens protokoll 1929■ Nr 10. 5

Ant], eu iu/
egnahem#-organisation.
(Fortg.)

Nr 16. 66

liördagen (lön 16 mars o. m.

Ang. en ny
e g natte m#-organisation.

(Forts.)

att syssla med expropriationsrätt. Ifrån den tiden härleder sig all ofärd i den
här frågan.

Nu är som sagt egnahemsrörelsen fortfarande förankrad hos hushållningssällskapen.
De ha alltid varit frivillighetens förespråkare och motståndare
till en rättsordning. Hushållningssällskapen äro framstående representanter
för den tekniska jordbruksvärden, men de styras och ledas fortfarande väsentligen
av större jordägare och högre ämbetsmän, åtminstone på de flesta ställen.
Då är det inte alls att förvåna sig över att de hysa en särdeles konservativ uppfattning
i den sociala jordfrågan. Det oundgängliga organisatoriska särskiljandet
mellan den sociala jordfrågan och den tekniska jordbruksfrågan är fortfarande
ställt på framtiden.

Nu yttrar utskottet helt kort och gott — och utskottet kan ej säga någonting
annat — att »utskottet icke har sig bekant några skäl, som böra föranleda riksdagen
att i år frångå sin vid ärendets behandling under fjolåret intagna ståndpunkt».
Med de ovannämnda skälen och flera till har utskottet dock även i år
fått rikligen göra bekantskap. Det korta skälet för avslag betyder således,
att de ovannämnda synpunkterna ej förtjäna något avseende och icke ens behöva
diskuteras. Detta ådagalägger återigen med en frigörande klarhet att
här gälla icke några skäl. Besittningen av jorden med dess makt över människor
och naturens rikedomar är det ömtåligaste ämnet av alla. Yi stå helt enkelt
inför ett ganska ohöljt utslag av intressenas kamp om jorden.

Här ha nu som nämnt fem reservanter, nämligen herrar Linder, Thorberg,
Lindhagen, Magnusson i Kalmar och Hedvall, yrkat bifall till motionärens hemställan.
Den sjätte reservanten, Olovson, har framställt sitt yrkande formellt
på ett annat sätt. I sak innebär emellertid hans reservation förmodligen detsamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionärens hemställan.

Herr Westman: Herr talman! Det förefaller mig, som om den föregående
talaren hade en alltför pessimistisk och ringaktande uppfattning om vad som
uträttats här i landet av de myndigheter, som haft hand om egnahemsrörelsen.
Det är dock ett faktum, att redan före 1928 års reform utlämnades det
allt ifrån år 1905 sammanlagt 5,000 egnahemslån, och lånesumman uppgick
till 200 miljoner kronor. Efter 1928 kan man hoppas på ytterligare utveckling
av rörelsen. Denna utveckling främjas först och främst därigenom, att
riksdagen då höjde det årliga anslaget till egnahemslån från 18 till 20 miljoner
kronor. Vidare kan man hoppas, att effekt också skall förmärkas av
att organisationen omordnades. Vi fingo därvid för det första en central myndighet.
egnahemsstyrelsen, och vi erhöllo därjämte en omorganisation av de lokala
myndigheterna, varigenom dessa skulle bliva mera effektiva. Den centra-la
myndigheten började sin verksamhet den 1 juli i fjol, och de lokala organen
ha begynt sin verksamhet den 1 januari i år. Det är således alldeles för
tidigt att nu uttala något omdöme om hur den nya organisationen verkat. Ett
faktum är dock, att de nya organen fått både sina skyldigheter och sina befogenheter
i hög grad vidgade. Vilka åsikter man än framför om att egnahemsrörelsen
skall vara byggd på en »rättsordning», måste man väl i alla fall
utgå från, att det för den skall finnas ett centralt organ och lokala organ,
med vilka den hjälpsökande allmänheten kan träda i beröring. Man kan val
alltså inte underkänna den organisation, som nyss införts, endast därför att den
finnes till. utan man måste bedöma den efter dess verksamhet.

Jag förstår för övrigt inte den motsättning, som herr Lindhagen vill uppdraga
mellan det nuvarande systemet på detta område å ena och en rättsordning
å andra sidan. Herr Lindhagen yttrade, att det nuvarande systemet är
grundat på frivillighet, och ställer det därför i motsats till en rättsordning.

I,önlnj4(*M dun 10 maiH <•. in.

07 Nr Hi.

Denna herr Lindhagens logiska motsättning förutsätter, att i eu rättsordning
all frivillighet skall vara utesluten, och att rättsordning skall vara detsamma
som despotism. Men jag undrar, om inte detta är att underkänna värdet
av all frihetsrörelse, bland annat av den, som varit ett kännemärke för det
liberala partiet. Det förefaller, att herr Lindhagen, som påstår, att det liberala
partiet gått ifrän sina gamla ideal, på denna punkt har gått ifrån det liberala,
programmet, som just utmärktes av starka krav på individens frihet. Vi
alla, som syssla med social lagstiftning, ilro viil för (ivrigt ense om, att man inte
kan stå kvar på den gamla liberala ståndpunkten i hela dess omfattning. Det
finns väl ingen här i riksdagen, som numera är anhängare av den gamla
manchesterliberalismen. Vi äro väl alla ense om, att man bör försöka sig på
en social lagstiftning och göra det även i den här frågan. Så renodlat som
herr Lindhagen ser problemet, när herr Lindhagen uppställer denna motsättning
mellan frivillighet och rättsordning, ser väl heller ingen annan det i
denna kammare. Jag tror. att man inte med någon effektivitet kan angripa
den organisation, som finns på egnahemsrörelsens område, genom att ställa
den i motsats till en rättsordning. Och jag tror, att då herr Lindhagen kritiserade
det inflytande, som hushållningssällskapen äga, ur den synpunkten,
att hushållningssällskapen äro, som herr Lindhagen uttryckte sig, förespråkare
för frivillighet och motståndare till en rättsordning, så träffar herr Lindhagen
därvid inte någon punkt, som kan anses vara särskilt sårbar hos hushållningssällskapen.

Det kan nog vara riktigt, att hushållningssällskapen vid sin förmedling
hava iakttagit en viss försiktighet, men det har varit mycket lämpligt, att
de gjort det, därför att det gäller dock här människors väl och ve. Det vore
förfärligt, om de myndigheter, som hava egnahemsrörelsen om hand, skulle
narra ut fattiga människor att förstöra sina bästa år, ja kanske hela sin framlid
genom hopplösa företag. Den försiktighet, hushållningssällskapen visat,
har därför i många fall varit försvarlig. Jag vill visst inte förneka, att de
begått misstag, ty det har varit oundvikligt, då de haft att syssla med en sådan
massa fall, som det här varit fråga om. Men jag vågar säga, att den erfarenhet,
som finnes hos hushållningssällskapen, har varit till mycket stort
gagn inom organisationen av egnahemsrörelsen. Jag tror, att den grund, vi
hittills byggt på och som senast påbyggdes 1928. är så hållfast, att man bör
bevara den för att bygga vidare på den. Man bör inte kasta bort den för att
gå fram efter helt nya linjer.

Härtill kommer, såsom utskottet också erinrat, att riksdagen så sent som år
1928 beslöt den nuvarande organisationen. Under sådana förhållanden vågar
jag ifrågasätta, huruvida det kan vara klokt att nu riva upp densamma.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Linders: Herr talman! Utan att vilja ge mig in på de teorier, som

utskottets ärade ordförande här diskuterat med motionären, ber jag att i varje
fall få anmäla min anslutning till den tanke, motionären väckt i fråga om en
självständig lokal organisation av egnahemsrörelsen. Givet är, att vi, som
vid fjolårets riksdag anslöto oss till denna tanke, både i utskottet och inom
riksdagen, icke komma att uppge den därför att vi blevo överröstade vid fjolårets
riksdag. Inte tror jag heller, att det föreligger någon anledning att över
huvud skrinlägga den på grund av den erfarenhet vi redan haft av verksamheten
under det gångna året eller, såsom utskottets ärade ordförande formulerade
det, den brist på erfarenhet, vi hava av den nya organisationen.

T den debatt, som fördes här i kammaren strax före middagen i fråga om
en annan av herr Lindhagens motioner i jordfrågan, framförde herr Linder
en kritik mot det sätt, varpå man hade åtminstone i vissa delar åstadkommit

Ang. eu ny
egnahf.mnorgan
{nation.

(Fort*.)

Nr 16. 68

Lördagen den 16 mars e. in.

Ang. en ny
egnahemsorganisation.

(Forts.;

den personliga sammansättningen och även den sakliga sammansättningen av
egnahemsnämnderna efter den nya organisationen. Yad han därvidlag framförallt
klandrade — och det hör just samman med den fråga, vi nu behandla
— var, att den lånesökande allmänheten, egnahemssökandena, inte voro tillräckligt
kraftigt företrädda i egnahemsnämnderna. Jag tror i likhet med honom,
att så inte alltid varit fallet. Men det kardinala felet är dock, att man
vid omorganisationen inte gjorde institutionen fullt fristående och fullt självständig
vid utförandet av sitt värv, vilket kunnat ske, om man lyckats frigöra
den från det starka, beroende av hushållningssällskapen, i vilket den nu står.
Rörelsen kan som det nu är inte undgå att få en prägel av hushållningssällskapens
egna intressen, hur mycket man än vänder på saken. Nu vittna också
de invändningar, som utskottets ärade ordförande kom med, att det inte är tillräckligt
bra som det är. Han sade nämligen, att den nya organisationen skulle
göra verksamheten mera effektiv, och att egnahemsnämnderna därigenom
skulle få vidgad befogenhet. Men dessa önskemål tror jag inte ha realiserats
i tillräckligt hög grad, för att man skulle kunna anse rörelsen säkrad för
framtiden. Lika litet tror jag, att siffran, som åberopades av utskottets ordförande,
då han påpekade, att anslaget i fjol ökats med 2 miljoner kronor, kan
anses vittna om att ens den majoritet, som då avgjorde frågan om den nya
organisationen, själv trodde på någon större utvidgning av verksamheten
genom den nyordning, man samtidigt beslöt. Jag tror — och det var detta
jag särskilt ville framhålla vid detta tillfälle — att den friska fläkten över
egnahemsrörelsen och lusten att verksamt bidraga till lösningen av egnahemsfrågan
i vårt land säkert aldrig komma, såvida man inte skapar fristående
länsorganisationer för egnahemsrörelsen och utrustar dessa med tillräcklig
makt och tillräckliga medel att utföra sitt värv.

Vad nu beträffar de yrkanden, som här framställts, skulle jag för min del
hellre vilja ansluta mig till den formulering, som gjorts av herr Olovson i hans
reservation. Det betyder ju för närvarande så litet, om man ansluter sig till
den ena formuleringen eller till den andra, men jag tror, att nämnda formulering
hade ur praktisk synpunkt varit att föredraga.

Huru som helst så vill jag emellertid bestämt tillkännage min anslutning
till herr Lindhagens yrkande på en fristående organisation av egnahemsrörelsen.

Herr Lindhagen: Det är onödigt eller snarare ogörligt, att utskottets ordförande
och jag längre diskutera den här saken, ty vi förstå varandra ej ett
spår. Det finns icke någon kontakt mellan våra åskådningssätt. Men då utskottets
ordförande talade om frihet och sade. att man inte fick förvandla den
till despoti, vilket man skulle göra, om man biföll mitt förslag, så är det ju ett
faktum här. att friheten endast ligger hos den stora jordägaren, och jag kan
därför inte inse, att det skulle bli någon despoti, om man lät den svagare, som
skulle stödjas, få frihet att komma fram till besittning av jorden. Jag föTstår
verkligen icke alls, vad ordföranden menar med sitt yttrande.

Vad nu angår formuleringen, så kan jag gärna gå med på Olovsons i Västerås
förslag. Därigenom förenklas saken, men det är precis samma yrkande, som
jag framställt. Jag kan läsa upp båda så kunna vi höra, hur det låter. Det
hemställes i motionen och i den av mig och nämnda fyra ledamöter avgivna reservationen,
»att riksdagen, beträffande egnahemsrörelsens organisation, ville
hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till en ny organisation, tryggad av lag och
ledd av samhället utan sammanblandning med den tekniska jordbruksvärden
samt byggd på rätt till effektivare individuell hjälp åt alla behövande». Det
är ju precis det som vi måste ha och som även herr Linders talade för. Men
vi ha en så utpräglad fruktan för att få in några grundsatser i ett yrkande! De

Lördagen den 10 mars e. in.

60 Nr 1«.

måste stå i motiven, menar man, och därför måste vi också lia denna renodlade
hemställan, som gjorts av herr Olovson, eller »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till ny, från hushållningssällskapen fri- (Ports)
gjord lokal organisation för egnahemsverksamheten». Det kan också synas
tillräckligt, och det är som sagt samma yrkande som i motionen, men det står
inte i denna kläm, varför man vill ha detta. Det är det lyckligaste även efter
herr Linders åsikt att inte ange skälen i själva klämmen. Men att den nya ordningen
skall vara »tryggad av lag», tala vi båda om. Det måste vara så. Och
att den skall vara »ledd av samhället», är ju vad herr Linders talade om hela
tiden. Att den skall anordnas »utan sammanblandning med den tekniska jordbruksvärden»,
var ju också vad Linders högeligen förordade. Att den slutligen
skall vara »byggd på rätt till individuell hjälp åt alla behövande», var vad jag
talade om, men den saken är ju ingen av de andra reservanterna emot heller.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes* samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud i vissa fall för enskild
person att med äganderätt'' besitta fast egendom.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 179,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville hos'' Kungl. Maj :t begära övervägande och förslag till lagstiftning
om förbud i vissa fall för så kallade enskilda spekulanter att utan särskilt
tillstånd (koncession) med äganderätt besitta fast egendom.

Ang. förbud
för enskilda
spekulanter att
besitta

fast egendom.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Lindhagen, Norman, Magnusson
i Kalmar och Hansson i Trollhättan, vilka instämt i motionens yrkande.

Nr 10.

Lördagen den 16 mars o. in.

Ang. förbud
för enskilda
spekulanter att
besitta

fast egendom.
(Forts.)

Herr Lindhagen: Den fråga, som är upptagen i denna motion, är mycket

gammal. Att den i år blivit väckt beror på att vi ånyo ha krångel med de så
kallade bulvanhemmanen och bulvanköpen till följd av att förbudslagstiftningen
inte utsträckts också till de enskilda spekulanterna.

När norrlandslagstiftningen kom till, så omfattade arrendelagen och vanhävdslagen
inte blott bolagen utan även enskilda spekulanter, enär man ansåg
sig formellt kunna åstadkomma detta. Men när det däremot gällde förbud att
köpa fastighet, så sträckte man sig av vissa tekniska skäl inte längre än till
bolagen. Man kunde ju redan i en köpehandling se, när det gällde ett bolag,
och då kunde man förbjuda köpet, då det kom till domstol för att lagfaras,
men däremot kunde man inte av namnet, på en person på köpehandlingen se,
om det var en spekulant eller ej. Detta var skälet till att man inte i första
loppet ville krångla till det hela genom mera invecklade bestämmelser utan
lät saken falla tillsvidare.

Det bär emellertid hela tiden föranlett olägenheter, att denna stora lucka
kvarstår i lagstiftningen, och vi ha som sagt fått bulvanförvärven såsom ett
uttryck för följderna. Slutligen fick jordkommissionen en generell fullmakt
att fullkomna systemet. Den tog då naturligtvis upp denna sak och gjorde ett
förslag, som jag tror är bra och inte alls skulle föranleda några avsevärda
svårigheter i praktiken. Det var också enhälligt tillstyrkt av jordkommissionens
alla åtta ledamöter utan avseende på partiställning. Förslagets byggnad
återfinnes på sidan 21 i betänkandet nr 12. så jag bryr mig inte om att uppläsa
det. En liknande lag har man i Norge, och där har de! gått bra för sig.
vilket det säkerligen skulle göra bär också.

Men när sedan denna ofta begärda lagstiftning kom fram, höjdes det en stor
opinion mot densamma, särskilt från städerna och från de tongivande i städerna,
som ju alltid betraktat landsbygden som sitt lystmäte. »Skulle inte
vi få fara ut på landet och köpa egendomar fritt här och där utan att begära
koncession?» — det tyckte man var alldeles orimligt. Men alla förvärv av
verkliga jordbrukare, som bosatte sig inom en viss tid på fastigheten, voro
fria från koncessionsplikt och likaså varje förvärv från vissa släktingar. Det,
som återstod, var nog just spekulantköpen, och när det anfördes behjärtansvärda
skäl av någon, som exempelvis ville lägga sig till med en större egendom
och ha den för sitt nöje och sköta den val, fanns inte den ringaste anledning
att frukta, att han inte skulle få koncession på köpet.

Men det hela gick i alla fall omkull, och vi stå nu med vår frihet och med
våra bulvanhemman. Det har lett till att hemman fortfarande lära köpas genom
bulvaner, trots allt vad som förekommit, och statsmakterna ha inte något
medel i sin hand att göra allvar av bulvanlagens tillämpning på grund av att
de högre myndigheterna mångenstädes i orterna underlåta sin plikt och inte
visa något intresse för saken.

Det är en stor olägenhet, att förbudslagstiftningen har en så oerhörd blotta.
På regeringens bord ligger sedan många år tillbaka ett utarbetat förslag med
verifikationer genom enquéter i orterna, motivering och utformade lagparagrafer.
_ Ingen regering har ännu upptagit det till prövning. Men bättre sent
än aldrig, och det kan ske när som helst, ty saken ligger klappad och klar.

Jag yrkar således bifall till motionen.

Herr Westman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan under
åberopande av de skäl, som utskottet anfört i sin motivering. Av den framgår,
att åtskilliga av de olägenheter, som jordkommissionens förslag avsåg
att avhjälpa, blivit beaktade vid senare tillkommen lagstiftning. Huruvida
denna lagstiftning sedermera i alla avseenden tillämpats så energiskt, som
önshligt varit, är en fråga, som jag inte vill inlåta mig på. Det är en sak.

Ijördii^oii <li*!i 1 (i inans <». in

71 Nr 1«.

.som det bör 1 de administrativa myndigheterna om hjärtat att uppmärksamma.

Såvitt jag kunnat finna, har det inte anförts några skäl. som visa, att man
har anledning att företa nya ändringar i lagstiftningen av det innehåll, som
motionären påyrkat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. förbud.
för enskilda
spekulanter all
besitta

fast egendom.

(Forts.)

Herr Lindhagen: Såvitt jag kunnat finna, har herr Westman inte anfört

några skäl. varför man inte skulle göra det, och därför har jag yrkat bifall. De
där olägenheterna äro icke alls avhjälpta genom någon nyare lagstiftning, inte
ett spår. Egnahemsstyrelsen klagar ju just över att bondebefolkningen inte
kan köpa utan blir offer för de enskilda spekulanterna. Men lagutskottet dekreterar:
»Det är ingen fara alls.» Hur veta herrarna det? Det ligger i sakens
natur, att det alltid varit en fara. och det är det fortfarande.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det kan ju förefalla onödigt att begära

ordet nu i den föreliggande frågan, men jag har gjort det för att få uttala min
uppfattning i det spörsmål, som herr Lindhagen bragt på tal. Enligt min mening
vore det nog ur många synpunkter önskvärt, om man kunde få en lagstiftning,
som skulle på något sätt kunna förhindra spekulationen i jordbruksfastigheter.
Min erfarenhet inom den verksamhet, jag har i jordbrukskommissionen i mitt
hemlän, har också givit vid handen, att just de fastigheter, som ägas av sådana
här jordbruksspekulanter. skötas, såväl när det gäller jorden som skogen och
åbyggnaderna, på ett mycket sämre sätt än de egentliga bolagsfastigheterna.
Det förefaller alltså besynnerligt, att under det bolagen som bekant äro förhindrade
att förvärva fast egendom, står det fortfarande fritt för dessa s. k. skogsspekulanter
eller jobbare, vad man nu vill kalla dem, att göra det, ehuru som jag
nyss sade, de sköta sina fastigheter mycket sämre än vad bolagen göra.

Nu vet jag mycket väl, att den invändningen göres, att det är mycket svårt
att få till stånd en lagstiftning, som å ena sidan kan fylla sitt ändamål, men
som å andra sidan inte blir till förfång för den, om jag så får uttrycka mig, legitima
handeln med jordbruksfastigheter. Men jag tror i alla fall, att hade man
bara den goda viljan, nog skulle man kunna finna medlet.

Jag vill erinra om att en av den nuvarande regeringens ledamöter också en gång
under sitt deltagande i den s. k. jordkommissionens arbete anvisade en utväg,
som finns återgiven på sidan 10 i det föreliggande utskottsutlåtande!. Jag skall
inte trötta kammaren med att citera detta förslag utan hänvisar endast till att
det finns i utlåtandet.

Ja, jag skall inte uppta tiden länge, men jag vill i alla fall säga några ord om
herr Lindhagens insats för den norrländska jordfrågans lösning. Herr Lindhagen
har ju som bekant väckt en hel rad motioner på jordlagstiftningens område, och
det är ju alldeles givet, att den föreliggande motionen kommer att röna samma
öde som herr Lindhagens motioner så ofta göra, det vill säga den kommer att
avslås. Jag har, som saken nu ligger, intet yrkande att göra, men jag har i alla
fall velat ta till orda och säga min mening i den föreliggande frågan. Och jag
vill därtill lägga, att jag vågar påstå, att trots allt det motstånd, som herr Lindhagen
rönt här i riksdagen vid behandlingen av sina motioner, så har herr Lindhagen
dock gjort en god insats på jordlagstiftningens område, såvitt nämligen
den rör norrlandsförhållandena. Jag undrar, hur det skulle sett ut i de norrländska
länen, om vi inte haft en del lagar, som kanske inte hade kommit till.
om inte herr Lindhagen så kraftigt ingripit för deras genomförande, som han
faktiskt gjort. Jag vill därvid bara erinra om den s. k. förbudslagen av 1906,
clet vill säga lagen om förbud i vissa fall för bolag och föreningar att förvärva
fast egendom, och om lagen om uppsikt över vissa jordbruk i Norrland och

>''r 16. 72

Lördagen den lö mars e. m.

Ant;, förbud Dalarna. Ja, som sagt, jag skulle bara vilja fråga herrarna: hur tro herrarna
spei-Xnterrit att dct skulle Jia sett ut i Norrland, om \d inte hade haft dessa och flera andra
besitta ^Sar? Jag vågar, trots allt, göra det påståendet, att i de avseenden, som jag nu
fast egendom, tillåtit mig vidröra, har herr Lindhagen dock gjort en i ordets allra bästa mening
(Forts.) fosterländsk gärning.

Herr Gabrielsson: Första delen av herr Tjällgrens anförande skall jag

också be att få understryka, då det är en av de mera förnuftiga av de motioner,
som herr Lindhagen kommit med, som nu är fråga om. Dessa s. k. skogsspekulanter
äro ju de värsta vi ha att dragas med i våra norrländska skogsbygder. De
göra inte som bolagen, spara sina skogar och sköta om dem, utan de försöka att få
ut så mycket som möjligt och så stor vinst som möjligt av desamma, och detta gör
dem till den största kräftskada på trävaruindustrien och trävarurörelsen, som
vi ha. I detta avseende skall jag alltså särskilt be att få understryka vad herr
Tjällgren sade.

Beträffande Jmlvanhemmanen skall jag, då vi komma till den frågan, be att
få yttra mig något, då jag torde vara ganska väl insatt i förhållandena, och jag
skall inte ge mig in därpå i detta sammanhang utan endast tillåta mig att säga,
att spekulationen även här är den största faran, ty om vi skola tvångs försälja
dessa hemman, så ha vi just dessa hajar framme för att söka förvärva dem. Men
då herr Tjällgren ville likna herr Lindhagen vid en s. k. apostel, som gjort jordbruket
i Norrland alldeles ofantligt stora välgärningar, är jag inte benägen att
ge_ samma fina betyg. Herr Lindhagen är synnerligen intresserad av jordbruket
och känner väl till jordbruksförhållandena i Norrland, kanske bättre än någon
annan — åtminstone vill han själv göra gällande det — men jag vill i alla fall
säga, att om herr Lindhagen, med den förmåga och entusiasm han har för jordbruket,
mera ville lägga sin politik så, att han såg till att de, som äga jordbruk
däruppe, kunde existera på dem och inte behöva lämna sina jordbruk, så skulle
han kanske göraren större välgärning än genom att komma med alla möjliga mer
och mindre onödiga lagstiftningsmotioner.

Hur det skulle^lia sett ut, om vi inte haft förbudslagen? Ja, det veta vi inte.
Men jag vill också ställa den frågan: hur skulle det sett ut, om vi inte haft bolagen,
dessa kapitalstarka bolag, som ordnat flottlederna? Jag är ju inte gammal
själv, bara några och femtio år, men nog minns jag mycket väl, hur befolkningen
_i Norrland hade ofantligt svårt att klara sig innan dessa kommo till. Skogen
var inte värd något, ingen ville köpa den, utan man fick försöka leva på de små
jordbitar man hade. Men sedan fick skogen sitt värde, och det var väl ändå
beroende på dem, som kunde satsa pengar och bygga flottleder och sågverk och
exploatera skogen. Jag vill därför inte ha sagt att bolagen skola förvärva all
skog, långt därifrån, men jag kan inte se saken på det sättet, att ingen annan
än jordbrukarna skola få ha skog. Vi ha ju en mängd skogar, ägda av bolag,
som äro så välskötta, att knappast staten kan visa något liknande, tack vare
en sund politik, som bolagen bedrivit, genom att de också sett på framtiden och
lagt ner stora summor pa att dika ut sanka skogsmarker och gjort mycket annat
i skogsvardsavseende. Pa sa sätt ha vi också fatt en synnerligen god arbetarstam,
som har sin arbetsförtjänst vid de norrländska sågverken, där vi sedan få
avsättning för våra jordbruksprodukter. Jag vill alltså understryka, att bolagen^
inte bara varit av ondo och inte bara medfört nackdelar, utan att de också
varit synnerligen välgörande och nyttiga för jordbruket i Norrland. Jag kan
inte underlåta att ge detta uttryck åt min uppfattning, ty jag vill inte. att herr
Tjällgrens yttrande, att vad bolagen gjort i Norrland varit av ondo, skall stå
oemotsagt i protokollet.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag anade, ja, jag var förvissad om, att då
jag yttrade mig i denna fråga, skulle herr Gabrielsson genast begära ordet.

Lördagen den 1(5 mars o. in.

73 Nr l<>.

Det är så vanligt, att jag, som sagt, var förvissad därom. Men nu tyckte jag
i alla fall, att herr Gabrielsson replikerade mot vad jag inte sagt. Herr Gabrielsson
ställde en motfråga och sade: bur skulle det ha sett ut i Norrland,
om inte bolagen funnits? Hur skulle vi då fått avsättning för våra produkter?
Men jag bestrider, att jag yttrat mig i den riktning, som herr Gabrielsson antydde,
det skall det stenografiska protokollet komma att visa. Jag bar den
uppfattningen, att jordbruket och industrien, framför allt i Norrland, måste
gå hand i hand och stödja varandra, och vad jag yttrade mig om, var de enskilda
spekulanterna. Jag sade, att det vore en orättvisa mot bolagen att
medan de skulle vara förhindrade att köpa fastigheter, fastän de faktiskt sköta
dem bättre, så skulle de enskilda spekulanterna få härja fritt. Jag tycker,
att om herr Gabrielsson skall gå upp och replikera mig, så skall han replikera
mig för vad jag sagt och inte för vad jag inte har sagt.

Sedan vill jag också livligt erkänna, att visst har herr Lindhagen kommit
med en del motioner och reformförslag, som jag inte kunnat vara med om,
men detta utgör enligt min mening inte något hinder att rikta ett erkännsamt
ord till herr Lindhagen för vad han faktiskt uträttat för att bevara den självägande
jordbrukarebefolkningen i Norrland. Herr Gabrielsson må säga vad
han vill, men hade vi inte haft dessa lagar, som herr Lindhagen faktiskt varit
drivfjädern till, så hade det inte varit många självägande bönder kvar i norrlandslänen
för närvarande.

Herr Gabrielsson: Herr Tjällgren må avguda herr Lindhagen så mycket
han vill, det är dock inte bevisat, att inte bolagen gjort mycken nytta. Herr
Tjällgren sade: hur skulle det sett ut, om vi inte haft förbudslagen? Och då
ställde jag motfrågan: hur skulle det ha sett ut, om vi inte haft de kapitalstarka
bolagen? Det var inte någon replik utan endast en motfråga i samma
stil som herr Tjällgrens fråga, då han sade: hur skulle det ha sett ut. om vi
inte haft förbudslagen?

Herr Lindhagen: Nu ha både herr Tjällgren och herr Gabrielsson talat om,
vilket fördärv spekulanterna fortfarande äro. Utskottet har med sin ordförande
fromt sagt: »De äro alldeles ofarliga; vi ha gjort så mycket lagar,
att de inte komma ur fläcken.» Men nu hör ju herr Westman vad dessa herrar
från orterna säga om denna sak. Det är raka motsatsen till vad utskottet
hoppas. Men jag är övertygad om att kammarledamöterna med uppräckta
händer ta detta oriktiga utlåtande i alla fall. Om Gabrielsson åtminstone
yrkat bifall till utskottets hemställan med ogillande av motiveringen, hade det
varit något förnuft i hans anförande, men det gjorde han inte, utan kammaren
får nu acceptera detta oriktiga utlåtande. Att votera kontroll på dessa förvärv
kommer naturligtvis inte i fråga år 1929, det kunde man göra förr men
inte nu. Men att godtaga en sådan oriktig framställning av dessa förvärv,
som utskottet tillåtit sig att göra, det går gladeligt för sig, och jag skall med
intresse åse, hur tiden är ur led, när sådant kan få passera i riksdagen.

Vad angår herr Gabrielsson, så är han ju bland de mest betrodda av senaste
tidens jordpolitiker. Han är den, som haft regeringsuppdrag att grusa alla
effektiva förslag, han bär på grund av sin ställning längst till höger, märkligt
nog, haft regeringarnas speciella förtroende, och det är klart, att han då har
rätt att uppträda med en viss pondus. Av Gabrielssons anförande nyss framgår
i själva verket, att han gärna sett, att varenda bondgård i Norrland Köpts
av bolag — ty annars skulle han inte svarat på det sätt han gjorde — och det
är det, som så många vilja. Herr Gabrielsson är en av de mest intensiva försvararna
av bolagsväldet, som finnas i riksdagen för närvarande, det har han
visat på många sätt. Men frågan gäller väl, som herr Tjällgren också .^ade:

Ang. förbud
för enskilda
spekulanter att
besitta

fast egendom.

(Korts.)

Nr 1<>.

Lördagen den lö mars e. in.

Ang. förbud
för enskilda
spekulanter att
besitta

fast egendom.
(Forts.)

hur skulle det ha sett ut i Norrland om ej någon gräns satts för bolagsförvärven?
Det är förresten ej min eller någon annan enskilds förtjänst, utan det
är förhållandena, som verkat vad som skett. Hur skulle det ha sett ut, om
varje jordbrukare, som odlat sin säd och sin potatis, blivit en bolagsslav? Det
var innebörden i den fråga, som herr Tjällgren ställde till herr Gabrielsson,
och då svarade denne hur skulle det sett ut, om inte bolagen funnits, vilket
ej är svar på frågan.

Herr Gabrielsson sade, att någon gång kunde det ju hända, att förslag, som
jag varit med om att framställa, varit förnuftiga, men i regel ha de varit
oförnuftiga. Jag tycker, att Gabrielssons resonemang är lika oförnuftigt,
minst sagt, och då begriper jag inte, vad han förhäver sig över.

Herr Westman: Herr Lindhagen yttrade, att utskottets framställning är

oriktig. Jag kan inte inse, att det finns något stöd för detta påstående. Utskottet
har till att börja med erinrat om de vådor, som enligt jordkommissionens
och andras mening kunna följa av jordspekulanternas innehav av hemman,
och sedermera har utskottet påpekat, att dessa vådor har man sökt avhjälpa,
vad beträffar skogsskövlingen genom en skogslagstiftning och i fråga
om jordstyckningen genom den nya jorddelningslagen. Detta är ju faktiska
uppgifter, vilkas riktighet ingen kan bestrida.

Vidare vill jag erinra om att jag yttrade i mitt anförande, att jag visst inte
ville bestrida, att det fanns faktiska olägenheter, som framträdde på grund av
av att skogsspekulanter innehade hemman, men jag ifrågasatte, huruvida inte
dessa olägenheter, i den mån de nyligen uppkommit, berodde på en bristfällig
tillämpning av lagarna. Herr Tjällgrens anförande gav inte klart vid handen,
huruvida han tillskrev de olägenheter, som han angav finnas däruppe i hans
trakter, brist i lagstiftningen eller brist i lagtillämpningen. Herr Tjällgren
uttalade, att han inte på något sätt ville biträda herr Lindhagens förslag. Han
trodde likväl, att man kanhända borde taga någon ny lagstiftning i frågan
under övervägande. Med anledning härav vill jag säga, att jag vore ytterst
tacksam om herr Tjällgren vid en kommande riksdag ville väcka en motion
och däri föreslå den ändring i lagstiftningen, som han betecknade såson. möjlig.
Det skulle också vara synnerligen intressant, om herr Tjällgren angav
problemets läge, så att vi finge veta, vilka olägenheter som kunna anses följa
av någon brist i lagstiftningen och vilka olägenheter som eventuellt kunna
anses följa av någon brist i lagtillämpningen.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lindhagen: Utskottet säger ju i sin motivering, att »fastigheterna,

då de från spekulanterna återgå till bondebefolkningen, befinna sig i ett mer
eller mindre vanhävdat skick såväl vad angår .skogen som beträffande jordbruket.
---Vid de senare årens lagstiftning har emellertid denna fara bli vit

beaktad». Det är således inte så farligt längre, menar utskottet, men här
vittna ju två ledamöter, som känna till dessa förhållanden, att det alltjämt är
lika farligt som förut. För resten återgå fastigheterna inte alltid till bondebefolkningen.
Egnahemsstyrelsen säger, att det finnes ingen möjlighet för
bondebefolkningen att kunna köpa bulvanhemman. Då återgå fastigheterna
således inte till bondebefolkningen. Det är oriktigt att påstå detta; uHtintj
är oriktigt, som utskottet påstår i sin motivering.

Och när Westman uppmanar Tjällgren att väcka en motion, så att man
skulle kunna få se. hur nya bestämmelser på detta område skulle formuleras,
vill jag säga, att det behöver inte alls Tjällgren göra. ty Westman kan gå

Lör du jjr<‘!i don 1(> iiihih o. in.

Nr l<i.

7 :>

till jordkommissionens enhälliga förslag delarna I III. Där lar lian se, hur
ett sådant förslag skall formuleras, och bättre formulering kan man knappast
åstadkomma.

Herr Westman: Det tyckes inte vara vidare rådligt att åberopa jordkom missionen.

Det är nämligen just det, som vi ha gjort. Herr Lindhagen säger,
att utskottet lämnat en oriktig uppgift, när utskottet i sin motivering yttrar:
»Tidigare har framhållits, att vådan vid de enskilda spekulanternas jordförvärv
huvudsakligen ligger däri, att fastigheterna, då de från spekulanterna
återgå till bondebefolkningen, befinna sig i ett mer eller mindre vanhävdat
skick.» Herr Lindhagen menar, att det oriktiga ligger däri, att fastigheterna
inte återgå till bondebefolkningen. Men detta uttryck, som vi här haft, är ett
citat ur jordkommissionens betänkande. Citatet återfinnes på sid. 15 i utskottets
betänkande. Ur jordkommissionens betänkande står där avtryckt: »Vid
de enskilda spekulanternas förvärv låge sålunda den största faran däri. att fastigheterna,
då de från spekulanterna återginge till bönderna, så gott som undantagslöst
befunne sig i ett mer eller mindre vanhävdat skick.» Vad vi ha
gjort är således, att vi ha sagt, att tidigare har det påståtts, som jag läste upp
ur utskottets motivering, och att vårt citat är riktigt framgår av vad jag nu
läst upp ur jordkommissionens förslag.

A>aj. förbud
för en» kil do
sjw.hulanter all
besitta

fast egend-om.

(Korts.)

Herr Lindhagen: Det är riktigt, att det har påståtts, att när fastigheterna
återgå till bondebefolkningen, befinna de sig i ett vanvårdat skick, men detsamma
är fallet också när de icke återgå till bondebefolkningen. Somliga
egendomar ha återgått dit. Särskilt var detta fallet förr i världen. Men nu
ha bönderna inte råd att köpa några, ty de kunna inte betala så mycket för
skogen. Jag har emellertid försökt göra klart för herr Westman, att det är
en hel del egendomar, utgörande spekulationsobjekt, som inte säljas till bondebefolkningen
utan överlåtas till spekulanter, och när det gäller bulvanhemman,
kommer det icke i fråga, att de skola återgå till bondebefolkningen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad. I

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckt Om
motion om lagändring i syfte att bolags bulvanhemman skola tillfalla sta- expropriation
ten m. m. av bulvan hemman.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 180.
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville överväga närmare riktlinjer för bulvanhemmans expropriation
enligt 1925 års bulvanlag samt i sådant avseende exempelvis för sin del besluta
den ändring i nämnda lag, att fastighet, som efter avtal eller vederbörligt beslut
förklarats vara bulvanhemman, skulle tillfalla staten mot ersättning enligt
grunder, som fastställdes i lagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Lindhagen, Norman, Magnusson
i Kalmar och Hansson i Trollhättan, vilka hemställt om bifall till motionens
yrkande.

Nr 16. 76

Lördagen den 16 mars e. m.

0m . Herr Lindhagen: Riksdagen ansåg 1927, att här borde göras någonting

för fa fason P^1 realisationen av bulvanhemman och överhuvud taget reda
hemman. ut denna invecklade fråga. Sedan hördes domänstyrelsen och egnahemsstyrel(Forts.
) sen. Av deras utlåtanden, vilka finnas bifogade motionen och för övrigt också
åberopas i utskottets betänkande, finner man, att båda två ha blivit bet på
denna sak — domänstyrelsen därför att den inte intresserar sig så mycket för
statsinköp och egnahemsstyrelsen av andra anledningar.

Nu har i anledning härav ärendet i januari av regeringen remitterats för
erhållande av nytt utlåtande av länsstyrelser och andra myndigheter, just sådana,
som i regel varit principiella motståndare till bulvanlagen. Och om de
två föregående myndigheterna ha blivit bet på att finna någon framkomlig
väg, så lärer man kunna motse, att dessa andra myndigheter inte heller komma
med någon som helst utredning eller bringa någon som helst klarhet i
frågan.

Därför har jag ansett, att det finns ingen annan vån, när det gäller den
här saken, än att riksdagen tar den definitivt om hand i sista stadiet och beslutar,
att bulvanhemmanen skola tillfalla staten emot ersättning och att staten
sedan fritt får förfoga över dem och kan ordna förhållandena på det ena
eller det andra sättet. Detta är för resten en tanke, som även förut diskuterats
såsom en eventuell utsikt, så. att den är inte bara mitt påfund. Problemet
lär nog inte kunna lösas på något annat sätt, och därför har jag måst göra
den hemställan jag gjort. Men nu är min motion så formulerad, att yrkandet
innebär, att riksdagen genast — ty saken brådskar i högsta grad — skulle antaga
en ändring i 1925 års bulvanlag i angivet syfte.

Då man nu inte har kunnat få utskottet att gå med på något sådant, så är
det ju egentligen omöjligt och i varje händelse lönlöst att framlägga en formulering,
vilken borde ha åstadkommits genom samarbete mellan utskottet och
justitiedepartementets lagbyrå på sätt, som ibland skedde i de gamla goda tiderna.
Därför får jag nu, herr talman, inskränka mig till att i stället föreslå
en skrivelse. Jag hemställer, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära
förslag till lagändring i det i motionens yrkande angivna syftet.

Herr Westman: Det förhåller sig så, att riksdagen år 1927 har skrivit i
detta ärende, och sedan ha i detsamma yttrat sig domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen.
På domänstyrelsens förslag har Kungl. Maj:t utfärdat en
förordning, som innebär, att domänstyrelsen och statens egnahemsnämnd skola
underrättas i händelse av försäljning av bulvanhemman. I ett avseende är
således en positiv åtgärd redan vidtagen.

Yad beträffar ärendets vidare handläggning är att märka, att yttrandet från
egnahemsstyrelsen sedan, så sent som den 14 januari i år, remitterats till länsstyrelserna
i norra Sverige, vilka ha ålagts att höra hushållningssällskapens
egnahemsnämnder och jordbrukskommissionerna samt därefter inkomma med
yttrande i saken. Under sådana omständigheter vore det väl olämpligt, om
riksdagen nu föregrepe ärendets vidare handläggning.

I reservationen står det visserligen, att Kungl. Maj:t har remitterat ärendet
till myndigheter, som enligt hittills vunnen erfarenhet väsentligen kunna antagas
vara bulvanlagens vederdelomän, men jag vågar påstå, att detta yttrande
inte kan vara tillämpligt varken i fråga om jordbrukskommissionerna eller
i fråga om hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

Jag tror, att det är av mycket stort värde, om riksdagen får kännedom om
vad dessa myndigheter ha att säga, innan riksdagen fattar något beslut av det
innehål], som herr Lindhagen har föreslagit. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 10 mars <*. in.

Nr 10.

Herr Lindhagen: Del, är ,ju ett formellt och bra säl! att komma ifrån saken, <)m
att man säger, att frågan är under utredning — en evig utredning! Denna
sak brådskar i högsta grad, och regeringen trodde ju först, att det var nog att hemman''
höra egnahemsstyrelsen och domänstyrelsen. Men sedan har man remitterat ,yortsi
ärendet till länsstyrelserna. De ha emellertid i regel varit motståndare —- det
finns likväl ingen regel utan undantag — mot all social jordlagstiftning. Ända
sedan 1901 har det bara varit en evig kamp mot landshövdingarna, när det
gällt att få igenom önskemål på detta område. Emellertid har riksdagen förut
inte brytt sig ett enda dugg om länsstyrelsernas motstånd, men nu spelar det en
förskräcklig roll, vilket det inte gjorde förut. Och tack vare allt detta krångel
blir lösningen uppskjuten, tills det kanske blir för sent. Här har justitieombudsmannen
också fått ingripa mot länsstyrelserna och de högre ämbetsmännen i orterna,
emedan de inte göra någonting avsevärt i och för tillämpning av bulvanlagen,
och jag har även hört riksdagsmän från orterna säga, att det är ett stort
spektakel, det är ren obstruktion helt enkelt. Och när det är de, som göra
obstruktion, som skola höras, då förstår man hur det skall bli.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag ville inte vid förra ärendet besvära
med att begära ordet och svara, då herr Lindhagen sade, att jag var den, som
helst av alla såg, att alla hemman skulle ägas av bolagen, ty då skulle det bli
bra. Jag vill bara hänvisa till att under min verksamhet i Västerbottens läns
egnahemsnämnd, som jag tillhört sedan dess tillkomst, där hava vi lyckats
tillskapa mellan 3,000 och 4,000 egna hem, och därav utgöres åtminstone ett
halvt tusental av s. k. friköpta bolagshemman.

Nu kan det hända, att herr Lindhagen säger, att dessa friköpta bolagshemman
bara ha inägojord och att det därför är ingen glädje med dem. Jag kan
emellertid bevisa, och det är ett faktum, att relativt största skogsarealen bland
de egna hem, som bildas, förefinnes just hos sådana, vilka avsöndrats och avstyckats
från bolagshemman.

Jag vill också meddela — jag har sagt det tidigare för flera år sedan — att
Mo—Domsjö aktiebolag under årens lopp har sålt inte mindre än 115 hemman
tillbaka till bönderna, och för åbyggnader å dessa hemman — åbyggnader som
bolaget delvis blivit ålagt att uppföra genom jordkommissionerna men som
det till större delen uppfört på eget initiativ — har bolaget kostat på 535,000
kronor, under det att köpeskillingen för samtliga hemman uppgår till 470,000
kronor. Som bevis för att det inte bara är av ondo vad bolagen göra, har jag
velat nämna denna sak.

Jag vill också uttala min tillfredsställelse med att herr Tjällgren erkände,
att bolagen numera sköta sig bra och att det inte alls är av ondo, att de ha
skogen. Jag var på sin tid i tillfälle att höra herr Tjällgren, då han, särskilt
då det vara fråga om lagstiftning i detta avseende, ville, att man skulle
göra allt — även om han inte ville gå så långt som herr Lindhagen, som önskade,
att man skulle expropriera — för att försöka få bolagen att avstå sina
skogsfastigheter till enskilda.

För att nu återgå till vad frågan gäller vill jag säga, att i det fallet kan
jag instämma med herr Lindhagen, att denna fråga är brådskande, och jag
hade hoppats, att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet redan vid
innevarande års riksdag kunnat komma fram med en proposition rörande denna
sak, ty jag skall också understryka, vad herr Lindhagen sagt, att denna
bulvanlag är ett spektakel, och det är just därför, att vi hade en förbudslag
från 1906, men det var ingen påföljd, om bolagen använde ombud, vilka nu ha
fått namnet bulvaner. Det blev ingen påföljd, om bolagen använde dessa s. k.
bulvaner för att köpa jord. Sedan fingo vi bulvanlagen, som fick retroaktiv
verkan ända tillbaka till 1906. Då man lagstiftar på det sättet, måste man

Sr 1*5.

Lördagen den 16 mars e. in.

expropriation
av bulvanhemman.

(Forts.)

ställa till en hel del villervalla. Emellertid ha nu dessa bulvanhemman dess
bättre i stor utsträckning sålts till enskilda. Inägojorden har avsöndrats eller
avstyckats, och lämplig areal skogsmark har lagts till denna, och sedan
har Kungl. Maj:t givit bolaget tillstånd att förvärva den övriga skogsmarken.
På grund av lagens stränga bestämmelse är det emellertid svårt för Kungl.
Maj:t att lämna dylika tillstånd.

Jag har ett särskilt talande exempel i det fallet. 1 vårt län ha vi ett enda
bolag, som har bulvanhemman, nämligen Holmsunds aktiebolag, vilket har 16
hemman, som förvärvades under den tid, grosshandlare Braathen ägde bolärget.
Dessa hemman köptes sedan av hans son, när förbudslagen kom till. Nu
har Holmsunds bolag både till den ena och till andra regeringen inlämnat anhållan
att få förvärva dessa s. k. bulvanhemman, men det har fått avslag. Bolaget
har nu låtit göra en undersökning om förhållandena där uppe. och den
har gjorts genom en av våra jordbrukskonsulenter. Det visar sig enligt denna,
att på samtliga dessa hemman fanns inte mer än sammanlagt 7 hektar
inägojord. Det har också framgått av undersökningen, att det inte finns något
hemman, som det kan bildas egna hem på. Inom egnahemsnämnden, som
jag''då tillhörde, tills jag kom med i egnahemsstyrelsen, voro vi i tillfälle att
yttra oss över bolagets anhållan till Kungl. Maj:t, och vi tillstyrkte densamma.
Men ärendet är fortfarande oavgjort, och det har begärts exekutiv försäljning
av en del av dessa hemman. Det är sannolikt, att de komma att försäljas,
och det har också kommit in ansökningar till egnahemsnämnden, där
man anhåller att få låna pengar för att kunna köpa dessa skogsfastigheter.
Men det är just spekulanter, sådana som åsyftades i herr Lindhagens nyss behandlade
motion, det är just dessa s. k. enskilda skogsspekulanter, som vilja
komma åt dessa skogshemman för att exploatera dem och tillgodogöra sig skogens
avkastning.

Som det nu är med dessa bulvanhemman, tror jag för min del, att om Kungl.
Maj:t följer det förslag, som egnahemsstyrelsen här givit, nämligen att man
från inägojorden avstyckade tillräckligt med husbehovsskog och sålde egendomarna
för en billig penning till egnahem slåntagare, till eventuella mindre
bemedlade köpare, som vilie skaffa sig jord, och att bolagen sedan finge förvärva
den övriga skogsmarken, så vore detta den lyckligaste lösningen på hela
frågan, och jag hoppas också, att det kommer att gå därhän.

Herr Lindhagen: Den siste talaren klagade över att den ursprungliga förbudslagen
hade ingen påföljd beträffande de överträdelser, som företogos genom
bulvanköpen, och. han menade, att detta var så ytterst beklagligt. Det är just
detta missförhållande, som min föregående motion riktade sig emot. Lagen har
ingen påföljd, därför att man inte samtidigt, lika väl som beträffande arrendeoch
vanhävdslagarna, lät förbudslagen gälla även de enskilda spekulanterna.
Denna lucka i lagstiftningen har jag liksom tidigare bl. a. jordkommissionen
velat få fylld, men den siste talaren var absolut däremot, ty han ville, att det
fortfarande inte skulle vara någon påföljd, om bolagen kringgingo lagen. Det
lära de göra fortfarande, enligt vad jag hört. Det vore intressant, om någon
annan ville intyga, hur det förhåller sig. så att man kunde få se förhållandena
med andra ögon än herr Gabrielssons, vilket kan vara nyttigt ibland.

Nu är det ganska egendomligt i alla fall: staten stiftar en lag, som förbjuder
bolag att utan särskilt tillstånd förvärva fast egendom på landet, men detta
förbud gäller inte enskilda spekulanter. Så kringgingo bolagen bestämmelserna
genom att sätta en bulvan i stället. Detta var inte otillåtet kan man säga.
men det innebar ett kringgående av lagens anda och mening. Emellertid bekymra
vi oss ju föga om lagens anda och mening i vår tid; när tillfälle att kringgå
dem yppas och detta är i vårt intresse, göra vi det ganska allmänt, från den

Lördntftin den 1(> inurs in.

7‘> Nr Ui.

högste till den lägste, så att jag vill inte precis klaga över (len saken. Men så
stiftades en bulvanlag, som åsyftade att förhindra detta och avskaffa de bulvanhemman,
som finnas. När man väl fått en sådan lag, säger man, att nu
skola bolagen direkt få köpa det, som de enligt äldre lag inte kunde få köpa
annat än på omvägar. De få på detta sätt rent av ett premium, därför att de
kringgått lagen. Staten vet inte vad den gör, den ger med den ena handen utan
att veta vad den tar med den andra.

Herr Frändén: Herr Lindhagen önskade, att någon annan, som kom från
dessa trakter och kände till förhållandena, än herr Gabrielsson, skulle yttra
sig om desamma. Jag finner mig därför föranlåten att säga, att jag känner
till förhållandena och alt jag till fullo instämmer i vad herr Gabrielsson här
haft att anföra. Denna bulvanlag har verkligen genom att den fick retroaktiv
verkan åstadkommit mycket trassel och trakasserier där uppe, men inte i ett
enda fall en förnuftig åtgärd.

Jag tror visst, att herr Lindhagen vill hjälpa jordbrukarna och småbrukarna
däruppe, men då skulle väl herr Lindhagen vilja vara med om en förnuftig
lösning av frågan, och den enda förnuftiga lösning, som jag hittills åtminstone
vet, är just vad egnahemsstyrelsen har föreslagit. Man borde ju kunna vänta,
att den, som gör anspråk på att vara den förnämste att hjälpa det s. k. småfolket
och det jordlösa folket där uppe, även så småningom skulle komma till den
uppfattningen, att här måste man väl ändå begagna någon smula förstånd.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det är ju riktigt, som herr Gabrielsson

säger, att en del bolag styckat sina fastigheter och försålt inägojorden, som nu
innehas och äges av vad man brukar kalla »verkliga jordbrukare». Nu vill
herr Gabrielsson ha det på det sättet, att man skulle få en lagändring till stånd
här i enlighet med egnahemsstyrelsens förslag, som just i dagarna skickats ut
på remiss till jordbrukskommissionerna. Jag har äran ha det där hemma på
mitt bord, och jag hoppas få yttra mig över det på det sätt, som jag anser
bör ske.

Vad skulle nu bli följden, om man genom en lagändring skulle åstadkomma,
att det bleve möjligt att företaga sådana styckningar? Jo, resultatet bleve, att
vi skulle få bönder utan skog. Nu äro vi ju här sedan långa tider tillbaka ense
om, att det ej lönar sig med jordbruk i Norrland — åtminstone är det ganska
svårt — utan s. k. stödskog. Skulle man nu gå in för det förslag, som herr
Gabrielsson här rekommenderar, skulle det bli en hel massa jordbrukare, som
komrne att äga inägojord men sakna denna stödskog.

Jag vill naturligtvis icke gå händelserna i förväg och säga vad det yttrande,
som jag kommer att medverka till, kommer att innehålla. Men eftersom frågan
bragts på tal och herr Gabrielsson vädjade till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, om jag hörde rätt, att han måtte se till att lagförslaget
så vitt möjligt måtte komma fram vid årets riksdag, så vill jag bara säga
min tanke om detta, så att ej herr Gabrielssons yttrande här skall förbli oemotsagt.
Herr Lindhagen å ena sidan och herr Gabrielsson å andra sidan nämnde
ordet spektakel i fråga om bulvanlagen. Jag tror, att de härvidlag ej inlade
samma mening i ordet »spektakel». Herr Lindhagen menade nog, att det voro
spektakel med bulvanlagen så tillvida, som den ej tillämpades, och herr Gabrielsson
å sin sida menade, om jag fattade honom rätt, att det var ett spektakel,
att bulvanlagen kommit till. Herr Frändén tycktes också vara av samma mening.
Jag tror i alla fall, att det var nödvändigt, att denna bulvanlag kom till,
men det vore ju naturligtvis önskligt, att den bleve tillämpad på det sätt, som
i lagen är föreskrivet.

Om,

expropriation
un bulvanhemman.

(l-orts.)

Nr 1«. SO

Lördagen den 16 mars e. m.

expropriation
av bulvanhemman.

(Forts.)

Herr Westman: Jag ber att få hemställa till kammaren, huruvida ej kammaren
av den diskussion, som förts, fått det intrycket, att det problem, som här
föreligger, är synnerligen svårt och invecklat. Här ha förordats olika lösningar
av herr Gabrielsson och av herr Lindhagen. Och herr Tjällgren har ställt i
utsikt, att även han för sin del, när han skall avgiva yttrande, skall komma
med ett förslag. Jag undrar, om ej kammaren under sådana omständigheter
bör finna det vara betänkligt att hugga av den gordiska knuten på det sätt,
som herr Lindhagen nu föreslår i sitt yrkande. Han föreslår, att man skall
skriva till Kungl. Maj:t och begära den ändring i lagen, att hemman, som kan
förklaras vara bulvanhemman, skall tillfalla staten mot ersättning enligt grunder,
som fastställas i lagen. Det kan mycket starkt ifrågasättas, om det kan
vara lämpligt för riksdagen att nu gå in för den linjen, vilken innebure, att staten
skulle förvärva hemman, som ligga spridda här och var, och som det kanske
skulle vara förenat med mycket stora svårigheter för staten att sköta. Jagtror,
att det är det klokaste, att riksdagen ställer sig avvaktande i förhoppning,
att Kungl. Maj:t underkastar detta invecklade problem en så snabb behandling
som möjligt, så att vi kunna förvänta att få ett förslag från Kungl. Maj :ts sida
till nästa års riksdag.

Herr Lindhagen: Herr Frändén sade, att det enda förståndiga vore, att

bolagen finge behålla huvudsakligen skogsmarken, som de ha förvärvat genom
kringgående av lagen, och det andra, några fattiga torp med något litet husbehovsskog,
skulle tillfalla den där spillran av en självständig bondebefolkning.
till vilken skogen skänktes, för att den skulle bli pampig, vilket den ej
blivit på grund av kända förhållanden. Mitt förslag är minst lika förnuftigt
som herr Frändéns. Det går ut på, att det finns ingen annan råd än att avhugga
den gordiska knuten och säga: hela hemmanet, både skogen och jordbruket,
tillfaller kronan, och sedan har kronan i sin hand att efter allmänna
grunder och med iakttagande av förbudslagens anda och mening förfoga, över
jorden på sätt, som finnes skäligt och lämpligt. Då kan det ju också befinnas
lämpligast, fastän domänstyrelsen tycker, att det är obekvämt, att kronan tills
vidare behåller skogen såsom kärna till ny kronopark eller till en kommunalskog
i stället för att ytterligare öka bolagens skogsinnehav. Som ju andra kammaren
flera gånger sagt ifrån, är detta senare nu fullt tillräckligt, och den
återstående skogen bör tillkomma det allmänna och befolkningen.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag besvärar
ännu en gång, men jag måste säga några ord med anledning av att herr Tjällgren
uppfattat min och herr Frändéns ståndpunkt på det sättet, att vi skulle
anse det vara ett spektakel, att bulvanlagen kom till. Jag sade, att det.var ett
spektakel, att man stiftade en lag, som fick retroaktiv verkan 20 år tillbaka,
när man förut haft ett förbud för bolagen att förvärva fast egendom och bolagen
ha kunnat använda ombud, vilket ansetts vara fullt lojalt, och egendomen har
formellt ägts av dessa ombud. De ha varit mantalsskrivna. på densamma
o. s. v. Därefter stiftar man en lag, som skall verka retroaktivt 20 år. Det
val- detta jag ansåg vara ett spektakel.

Sedan sade herr Tjällgren, att han hade egnahemsstyrelsens utlåtande på sitt
skrivbord. Det betvivlar jag inte, men jag misstänker, att han ej hunnit läsa
det. ty om han gjort det, så hade han ej yttrat sig så, som han gjorde. Här
står nämligen: »Ur sakliga synpunkter», säger egnahemsstyrelsen, »förefaller
det. som om en lösning av frågan beträffande avveckling av före den 1 januari
1926» — märk väl, före bulvanlagens tillkomst — »ingångna bidvanförhållanden
vore den, att det bolag, som nu genom bulvan innehar hemmanet, kunde —
om skäl i övrigt härför föreligga — erhålla tillstånd att lagligt förvärva den

Lördagen den 10 mars e. in.

81 Nr H».

dol av hemmanets skogsmark, som icke erfordras såsom husbehovsskog åt inägojorden.
Till gengäld för att bolaget finge sagda tillstånd, borde bolaget
(genom bulvanen) kunna ställa inägojorden jämte husbehovsskog till förfogande
för försäljning till vederbörande arrendator eller annan verklig jordbrukare
på för köparen synnerligen skäliga villkor. I dylikt fall torde köparen i regel
kunna ehålla egnahemslån för företagets ändamålsenliga genomförande. Vid
tillmätandet av husbehovsskog till dessa lägenheter bör givetvis iakttagas, att
skogsmarksarealen bliver av den omfattning, att den nya jorddelningslagens
krav i detta hänseende bliver tillgodosett.»

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj :t begära förslag till lagändring i det i motionens yrkande angivna
syfte.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande vissa ändringar i lagen den 18
juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 182,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t avgiva påminnelser om de av riksdagen år
1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv, nämligen dels
beträffande reglering av stödskogsbegreppet inom Värmlands och Kopparbergs
län och dels beträffande skyldighet för bolag att till staten och vederbörande
kommun hembjuda köp av överloppsmark utöver föreskriven stödskog.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Linder, Thorberg, Lindhagen, Magnusson
i Kalmar, Hage och Johansson i Sollefteå, vilka hemställt,

1) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t avlåta påminnelse om de
av riksdagen år 1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv
beträffande reglering av stödskogsbegreppet inom Värmlands och Kopparbergs
län;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t avlåta påminnelse oni
de av riksdagen år 1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv
beträffande skyldighet för bolag att till staten och vederbörande kommun
hembjuda köp av överloppsmark utöver föreskriven stödskog.

Herr Lindhagen: Här får jag, herr talman, anhålla, att då motionen rör

två alldeles olika saker och reservationen ock blivit avfattad i anslutning till
denna olikhet — motionen rör sig med orden »dels — dels», under det att reservanterna
ha använt beteckningarna 1) och 2) — herr talmannen benäget
ville framställa proposition på vardera saken för sig. Det omröstades också inom
utskottet precis efter de två linjerna. Det var två olika omröstningar inom utskottet
om de två yrkandena, som återfinnas på sid. 21 i utskottets utlåtande.

Första kammarens protokoll 1929. Nr 16. 6

expropriation
av bulvanhemman.

(JKorta.)

Om ändring
i bestämmelserna
ang.
bolags jordförvärv
m. m

.\r 10.

Lördagen den 16 mars e. m.

Om ändring
i bestämmelserna
ang.
bolags jordförvärv
m. m.
(Forts.)

Den första punkten rör bestämmandet av stödskogsbegreppet inom Värmlands
och Kopparbergs län. Därom skrev riksdagen 1925 och begärde en sådan reglering,
och det avsågs alldeles särskilt att kunna förekomma för stora bolagsförvärv
på vissa orter, så att det skulle kunna bli kvar en del skog åt befolkningen.
Detta är således en brådskande fråga. Nu har utskottet lyckats få på hand den
trumfen, att saken fortfarande ligger under utredning. Men detta är ju en så
brådskande fråga, att det ej går an, att regeringen får ligga på den längre. Man
har nu låtit 4 år förgå i förhalande utredning av något, som borde beslutits
genast. Och nu är man så innerligt glad över att man ej alls behöver befatta sig
med detta, ty »saken ligger under utredning»! Det är klart, att här saknas det
vederbörliga intresset hos vederbörande befattningshavare. Statsråden kunna
ej rå med allt, utan det är den rotel, på vilken frågan ligger, föreställer jag mig,
som ej har tillräckligt intresse eller som är så överhopad med göromål, att den
ej har kunnat sköta ärendet. Eller ock ha myndigheterna i orterna tagit på sig
alldeles för lång tid att utreda saken.

Emellertid ha nu, till skillnad från utskottsmajoriteten, sex reservanter hemställt,
att »riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t avlåta. påminnelse om
de av riksdagen år 1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv
beträffande reglering av stödskogsbegreppet inom Värmlands och Kopparbergs
län.» De tycka nämligen, att det är ett spektakel att förhala frågan på
detta sätt, och då bör riksdagen göra en påminnelse.

Vad nu den andra frågan beträffar, så är det en gammal andrakammarståndpunkt,
som redan 1906 gjorde sig gällande, nämligen att bolagen hade förvärvat
tillräckligt av den donationsskog, som kronan skänkt till jordbruket, så att resten
borde få behållas av befolkningen och det allmänna, och därför vilja reservanterna
ej medgiva -— såsom första kammaren önskat — att bolagen fortfarande
få förvärva all den skog till ett hemman, vilken ej ingick i s. k. stödskog. Men
så blev det kompromiss mellan kamrarna, och då fingo bolagen den förvärvsmöjligheten.
Men sedan har andra kammaren slagit in på den ståndpunkten, att
detta extra förvärv borde bolaget hembjuda till staten och kommunen ■— i första
hand kommunen — så snart ett bolag köpt en sådan skogsmark. Det gäller
ju skogsmark, som en gång skänkts till jordbruket, och då borde jordbruket få
behålla den åtminstone i form av sockenallmänningar. Skogen skulle alltså hembjudas
till socknen eller också till staten, för att det därav skulle bli en sockenallmänning
eller kronopark eller bidrag till en sådan domän. Det kan givetvis
möta svårigheter att disponera skogen på grund av dess läge för dylikt ändamål.
Men då denna skog kan ägas av en enskild person så kan den väl ägas också av
staten eller kommunen. Jag vet ej, vilka oövervinneliga hinder det egentligen
skulle möta att inrätta sig på det sättet. Det gäller väl här som i så många
andra stycken, att där det finnes en vilja finnes det också en väg, men där det
såsom i detta fall ej finnes någon vilja finnes det ej heller någon väg.

År 1925 anslöt sig äntligen även första kammaren till den där ståndpunkten, och
riksdagen skrev sålunda nämnda år om saken. Nu har emellertid den nuvarande
regeringen förklarat sig ej kunna bifalla riksdagens hemställan utan har
■— i januari i år tror jag det var — beslutit att avskriva ärendet från vidare
behandling. Det tycker utskottet är en tillräcklig anledning för riksdagen att
avstå från sin ståndpunkt av år 1925 och för andra kammaren att avstå från
sina många gånger upprepade ståndpunkter i den här saken.

Visserligen gör sig gällande numera ett oavlåtligt bemödande att i allt, som
ej direkt berör den rena kampen mellan arbetsgivare och arbetstagare, åstadkomma
enighet, trots det att man uppträder i valrörelsen såsom olika partier —
enighet i fredsfrågan med anslutning till högerns riktlinjer, enighet i jord frågan
med anslutning till högerns riktlinjer o. s. v. Dock må i alla fall anmärkas, att
den nuvarande regeringen i sådana här frågor representerar det konservativa

Lördagen den 10 mars e. in.

8.! Nr KS.

åskådningssättet och de storindustriella åsikterna — jag menar ej precis de enskilda
statsråden, ty de ha kommit in i regeringen på olika vägar -— men
regeringschefen skall ju angiva tonen, och han var den gamle motståndaren inom
norrlandskommittén mot bland annat ett mera effektivt tillämpande av förbudslagen,
och då är det helt naturligt, att när den regeringen sitter vid makten och
får tillämpa sina grundsatser så avskriver den denna fråga. Men skall då riksdagen,
därför att regeringen i sin nuvarande skepnad avskriver en sådan fråga,
genast falla till föga, även alla vänsterpartier inom riksdagen eller före
detta vänsterpartier? Skola de kapitulera för ett sådant maktspråk? Det
har utskottet gladeligen föreslagit, men en del socialdemokrater inom utskottet
ha dock ej kunnat förlika sig med en sådan statskonst utan yrkat, att riksdagen
»måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t avlåta påminnelse om de av riksdagen ur
1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv beträffande
skyldighet för bolag att till staten och vederbörande kommun hembjuda köp av
överloppsmark utöver föreskriven stödskog.»

Jag ber att få yrka bifall även till detta reservanternas yrkande.

Herr Westman: Endast några ord! Beträffande den forsta frågan, som

den föregående ärade talaren berörde, vill jag endast säga, att där ligger saken
på det viset, att det finnes en riksdagsskrivelse, vari begärts en utredning
om ändring av begreppet stödskog i ett par av de nordligare provinserna. Ärendet
har blivit utremitterat till vederbörande myndigheter. De vitsorda att saken
är invecklad. Det råder olika förhållanden i de berörda landsändarna,
Värmland och Dalarna. I Dalarna äro förhållandena synnerligen egendomliga,
och i de olika värmländska landsändarna möter man också säregna förhållanden.
Frågan är alltså mycket svårlöst. Med hänsyn härtill har utskottet
ej ansett, att det finnes fog för riksdagen att anse, att Kungl. Maj :t oskäligt
länge legat på den här saken.

Beträffande den andra punkten yttrade herr Lindhagen, att det här gällde
en fråga, vari vänsterpartierna, särskilt inom andra kammaren, hade tagit en
bestämd ståndpunkt, som de nu skulle frångå, ifall de bifölle utskottets hemställan.
Jag ber att få erinra, att i den skrivelse, som avläts 1925, anhöll riksdagen,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, »huruvida och på vad
sätt skyldighet må kunna stadgas för bolag och förening, som erhåller tillstånd
till förvärv av fastighet jämlikt andra punkten av första stycket i 4 §
av den riksdagen förelagda lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom, att till inlösen av staten och vederbörande kommun
hembjuda det sålunda skedda förvärvet---». Det är således en s. k. förut sättningslös

utredning, som begärts av riksdagen. Nu ha myndigheterna, då de
yttrat sig i den här saken, erinrat därom, att om ett bolag enligt gällande rätt
vill förvärva en fastighet av det slag varom här är fråga, så skall bolaget begära
tillstånd av Kungl. Maj:t. Då skall bolaget skicka in fångeshandlingarna
till Kungl. Maj :t, som därefter prövar ärendet, sedan Kungl. Maj :t hört ej blott
länsstyrelsen utan också den kommun, som kan vara intresserad, samt egnahemsnämnd
eller annan organisation, som kan ha sakkunskap i frågan. När
ärendet kommit in till Kungl. Maj:t till avgörande, föreligger således en utredning,
som ger Kungl. Maj:t säker ledning för att kunna bedöma, huruvida
det är ett önskemål för staten eller kommunen att förvärva den ifrågavarande
fastigheten, eller om bolaget skall få köpa den. Under sådana omständigheter
har man ansett, att det ej tjänar någonting till att man vidtar en reform, som
leder till att man får tvenne procedurer, först en, genom vilken frågan prövas
av Kungl. Maj:t på det sätt, som lagen anger i sin nuvarande lydelse, och
sedan en ny procedur, då bolaget skulle lämna in handlingarna igen och fråga
Kungl. Maj:t, om staten eller kommunen hade något intresse av att förvärva

Om ändring
i bestämmelserna
ang.
bolags jordförvärv
m. m
(Forts.)

Nr 10. 84

Lördagen den 16 mars e. in.

Om ändring
i bestämmelserna
ang.
bolags jordförvärv
m. m.
(Forts.)

fastigheterna. Myndigheterna ha sagt, att det räcker med den första proceduren
och att man icke behöver ytterligare stadgande om hembudsskyldighet
för bolagen. Detta har Kungl. Maj:t funnit riktigt. Kungl. Maj:t har funnit,
att Kungl. Maj:t får kännedom om de fakta, som intressera Kungl. Maj:t, enligt
nu gällande lagstiftning, och Kungl. Maj :t har därför sagt, att utredningen
föranlett det beslut, att någon hembudsskyldighet ej behöver införas.

Herr talman! Jag tillåter mig att med stöd av vad jag anfört yrka bifall
till utskottets avstyrkande hemställan.

Herr Lindhagen: Beträffande stödskogsbegreppet i Värmland och Dalarna
har lagutskottets ordförande nu sagt, att det visat sig vara förskräckligt invecklat
— jag tror, att han använde ordet »förskräckligt». Ja, om det vore
så, lär frågan ej alls kunna lösas, men saken är ej så tilltrasslad. (Jag
skall be att få fästa hans uppmärksamhet på vad som står i andra lagutskottets
utlåtande om vad kommunalnämnder inom Kopparbergs län sagt. De ha
givit en anvisning på hur hela förskräckligheten kunde utbytas mot en den
allra enklaste lösning. Ett flertal kommunalnämnder hava förfäktat den uppfattningen,
att all skog, såväl hemskog och fäbodskog som utskog bör hänföras
till stödskog och sålunda vara undantagen från försäljning till bolagen. Det
är mycket enkelt, den rationellaste lösningen, överensstämmande med kronans
stora donation till jordbruket, så att där det finnes en vilja, herr Westman,
där finnes det också en väg. Utskottet, säger nu herr Westman, har funnit,
att det är mycket rimligt att man legat fyra år på den här saken. När det
gällde att hindra den ordningen, att utskogen skulle få köpas, under det att
fäbodskogen och hemskogen icke skulle få köpas utan betraktas som stödskog,
då visade det sig i vissa socknar, att där är hemskogen och fäbodskogen högst
obetydlig, och det mesta ligger på utskogen. Då borde det ha varit bråttom
att hindra, att denna stora utskog fick köpas ograverat, och så ligger man i
fyra år och ytterligare på en utredning, som inte drives med intresse för själva
saken.

Vad så angår den andra frågan, så förstår jag ej, vad ordföranden menade.
Man kan ju ej få till stånd en hembudsskyldighet till stat och kommun annat
än med en ändring i själva lagen. Ehuru nu ett bolag i alla fall formellt skall
ha koncession på detta —• fastän det hör till sådana koncessionsvillkor, där ansökningen
i regel skall bifallas — kunna vederbörande myndigheter, när de
avgiva yttrande, ej föreskriva, att bolagen skola avstå skogen till staten eller
kommunen. Det finnes ju ingen möjlighet därtill, utan det måste stå i själva
lagen. Eljest blir det ingenting av.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder förekommit propositioner komme att framställas
särskilt beträffande utskottets hemställan, i vad den avsåge förra delen
av den i ämnet väckta motionen, och särskilt angående utskottets hemställan,
såvitt anginge senare delen av samma motion.

Angående utskottets hemställan, i vad den avsåge motionens förra del, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att nämnda hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle bifalla motionen i berörda del.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan i nu ifrågavarande del.

I avseende å utskottets hemställan, såvitt anginge senare delen av motionen,
yttrade nu vidare herr talmannen, hade yrkats dels bifall till berörda hemställan,
dels ock bifall till motionen i angivna del.

Lördagen den It} mars e. m.

85 Nr It!.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 14,
såvitt angår senare delen av den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen i nämnda del.

Om ändr ing
i bestämmelserna
ang.
bolags jordförvärv
m. m.
(Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning av väckta Ang.
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående dels en effektiv rättsordning bildande av
för bildande av nya jordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd nya iorMrulcav
expropriationsrätt, dels ock lagstiftning om expropriation av jord för bildande
av nya jordbruk.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 183 i första kammaren av herr Lindhagen samt
motionerna nr 198 och 199 i andra kammaren av herr Herou m. fl.

I motionen I: 183 hade hemställts, att riksdagen beträffande bildande av
nya jordbruk (rikets kolonisation) ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till
ändamålets vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd
av samhället och stödd av expropriationsrätt.

I motionen II: 198 hade yrkats, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,
att det av Norrlandskommittén framlagda kravet på en expropriationslagstiftning
såsom stöd för angelägenheten att i Norrland och Dalarne på bolags och
enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk måtte snarast upptagas till behandling
och föranleda en proposition till riksdagen.

I motionen II: 199 hade hemställts, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,
att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar om en
expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket, såsom stöd för
strävandet att därstädes å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda
jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till behandling och föranleda
en proposition till riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nr 183 i första kammaren samt nr 198 och 199
i andra kammaren, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Thorberg, Lindhagen, Norman, Magnusson
i Kalmar, Hage och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till
yrkandet i motionen I: 183.

Nr 16. 86

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang.

bildande av
nya jordbruk.
(Forts.)

Herr Lindhagen: Här är fråga om bildandet av nya jordbruk och den rättsordning,
som måste komma till stånd för detta ändamål. Det är en vidlyftig
historia, och mycket finnes att säga om den saken, både om dess svårigheter
och möjligheterna att övervinna svårigheterna. Men jag kan i denna sena
timme ej inlåta mig så vidlyftigt därpå, som jag borde, utan jag får inskränka
mig till några korta erinringar.

Jordkommissionen har på grund av uppdrag av regeringen framlagt ett
fullständigt lagförslag om denna sak. Det innehåller en mängd bestämmelser
om rätten att erhålla handräckning för att bilda nya jordbruk, om prövning
av vederbörandes befogenhet, om medlen att få hjälp, eventuellt genom
expropriation, om finansieringen av det hela o. s. v. Lagutskottet har uppfattat
saken så, att här gäller det bara jordanskaffning. Således har utskottet
ej prövat motionen i hela dess vidd, vilket såvitt jag förstår, innebär en underlåtenhet.
För övrigt har utskottet i fråga om jordanskaffningen fallit tillbaka
på sin gamla grundsats om frivillighet och jordägarens benägenhet, denna
historia, som vi redan talat om alldeles tillräckligt, varför jag således ej vidare
behöver fördjupa mig däri.

Den jord, som finnes till salu, är stora jordegendomar, som styckats till
småbruk, och så finnes det ju också mindre färdiga gårdar, som säljas. Men
detta är ju inte någon nybyggesverksamhet, någon »rikets kolonisation», som
avser att skaffa ny jord under odling med erforderlig skog — sådan jord
står sällan eller aldrig till buds någonstädes såsom ett fristående utbud. Det
kan naturligtvis följa med någon skog, när man säljer en stor egendom, men
när det gäller att lägga ny jord under plogen med tillräcklig skog och därav
göra nya hem, finnas inga utbud inom landet, inga att tala om åtminstone.
Och i alla händelser gäller det om dem, att de ej finnas till hands, där de
behövas, vilket också ligger i sakens natur. Kolonister behöva först och
främst jorden på den ort, där de ha sina rötter, där de äro bosatta, och där
det oftast säges absolut nej till deras jordhunger. En rättsordning vill trygga
en rätt för alla kompetenta personer, en rätt för alla att, trots sådana motigheter,
få komma fram till en utkomst.

Jag yrkar således bifall till reservationen. Dock vill jag göra en ändring i
formuleringen. Det är nämligen väckt dels en motion i första kammaren av
mig med ett yrkande om en rättsordning i det här avseendet, men vidare är
det väckt en motion av herr Herou m. fl. i andra kammaren, vilken motion avser
en expropriationsrätt för ändamålet. Den ingår således som en del i den
större och mera omfattande motionen, och då nu reservationen har formulerats
så. att den avser bifall endast till motionen i första kammaren, så blir ju detta
yrkande för trångt. Jag ber därför att få hemställa om riksdagens bifall till
de i motionerna framställda yrkandena.

Herr Tamm: Herr Lindhagen har nyss framhållit, liksom i sin reservation,
att någon jord för odling icke lär finnas till salu, och då herr Lindhagen även
har åberopat ett uttalande av mig vid frågans behandling i utskottet såsom
belägg för detta påstående, tager jag mig friheten att med några ord btmöta
detta påstående.

Jag ber då att få hänvisa till ett betänkande, som utarbetats av 1925 års
undersökningskommission för upplåtelse av jord. Detta betänkande är av
någon oförklarlig anledning icke å statens bekostnad tryckt, men detta har
skett på föranstaltande av Sveriges skogsägareförbund. I detta betänkande
säga emellertid de sakkunniga i sin sammanfattning: »Såsom framgår av vad

här ovan andragits hava bolagen för bildandet av nya bondejordbruk samt
för utvidgning av förut befintliga jordbruk ställt till disposition en areal av
202,270 hektar.» Sedan visas fördelningen av denna jord, och man kommer så in

Lördagen den IG mars e. in.

87 Nr l(i.

på frågan om odlingsmark erbjuden för nybildning av jordbruk, alltså för de än- -ing.
damål, som motionären här åsyftar. Därav framgår, att 14,809 hektar od- blldllnd^v.
lingsbar torrmark, 4,990 hekar odlingsbar fastmark samt därtill 21,585 hektarnya ''

skogsmark och övrig mark eller sammanlagt 41,384 hektar ställts av bolagen °r ''
till disposition för försäljning. De sakkunniga anmärka ju, att denna areal icke
är så särskilt stor, men de ha fått den uppfattningen att, om något behov skulle
komma att föreligga utöver detta, det skulle kunna finnas betydligt större arealer
att upplåta. Det är därför tydligt, att förhållandet icke är sådant, som herr
Lindhagen här framhållit, att någon jord icke finnes att tillgå för detta ändamål,
även om det kanske icke alltid skall visa sig möjligt att i detta fall uppfylla
de väl stora pretentioner, vilka av herr Lindhagen här framställts nämligen
att var och en i sin by eller socken skall kunna få just sådan jord upplåten.
Jag ger emellertid herr Lindhagen rätt, då han säger, att det huvudsakligen
är de större jordbruken och även de mindre arrendegårdarn-a som
äro salubjudna. Så är förhållandet, men varför är det så? Jo, det är icke
därför, att odlingsjord icke står att få, utan därför, att det helt enkelt icke
finns några spekulanter på denna odlingsjord. I denna min uppfattning har
jag styrkts genom de förfrågningar, som jag gjort under sista tiden här. Det
är också så, att det nu för tiden torde vara ganska svårt att kunna finna personer,
som verkligen äro sådana ekonomiska optimister i jordbrukshänseende.
att de vilja ge sig in på ett så vanskligt företag som att köpa, odla och bebygga
jord, när samtidigt, i så stor utsträckning som nu är fallet, redan bebyggd
jord kan köpas till priser, som säkerligen icke uppgå till hälften av
odlings- och nybyggnadskostnader. Så är åtminstone med full säkerhet fallet
i södra och mellersta delarna av Sverige, och jag tror att, efter den ledsamma
erfarenhet man under senaste år haft i Norrland, det gäller också där. Jag
tror till och med, att det kommer att gälla däruppe i Tornedalen, sedan man
fått en ny järnväg där. Yi hörde det också under debatten i järnvägsfrågan
framhållas, att ett fullgott bebyggt jordbruk däruppe, med husbehovsskog
och med jord, som föder ett par kor, var utbjudet för 2,300 kronor, alltså säkerligen
för mindre än halva den kostnad, som bara bebyggandet av en dylik
fastighet skulle kräva.

Det synes mig därför, som om de synpunkter, som motionären här vill göra
gällande, måste betraktas såsom i visst avseende redan föråldrade och knappast
kunna anses aktuella. Enligt mitt förmenande svävar hela denna motion
så att säga i luften, och jag anser, att den åtminstone för närvarande
saknar varje praktisk betydelse.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Nu fingo vi höra, hur det förhåller sig, hur det är ställt
och hur man vill ha det i synnerhet! Det är i alla fall så, att riksdagen skrivit i
denna fråga till Kungl. Maj:t år 1925 och begärt särskilda åtgärder för rikets
kolonisation, icke uppe vid snögränsen i lappmarken, utan framför allt på de
bättre, välbelägna enskilda markerna i södra, mellersta och norra Sverige, i
floddalarna, vid sjöarna o. s. v., där det med större framgång kan drivas jordbruk.

Den siste ärade talaren säger, att denna riksdagsskrivelse är gammalmodig.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att i fjol egnahemsstyrelsen fick i uppdrag
att verka för just detta. Det är således icke gammalmodigare än i fjol,
då den fick detta uppdrag. Kanhända menade talaren, att riksdagen både
1925 och 1928 gav ett omöjligt uppdrag, och det är således då på tiden att vi
slå vantarna i bordet, som man säger, och upphöra med denna improduktiva
verksamhet.

Vidare menade talaren, att man redan kunde få köpa bebyggd jord för yt -

Nr 16. 88

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang.

bildande av
nya jordbruk.

(Forte.)

terst billiga priser. I förbigående sagt kommer man från »frivillighetens»
målsmän alltid med de lägsta siffror man kan hitta, om man behöver dem för
att tillgodose sitt intresse. Om jag hade haft någon statistik tillgänglig, skulle
jag antagligen ha åberopat de högsta siffrorna, men jag har tyvärr icke någon
sådan att tillgå.

Men i sak, icke är detta något, som skapar de nya arbetstillfällen och utkomstmöjligheter,
som behövas på grund av den stoppade emigrationen och arbetslösheten
i landet. Ty om det är någon, som lämnar en gård till en annan,
som köper den, blir det bara så, att den, som lämnar gården, i stället blir utan
gård. Det resulterar blott i ett ombyte av ägare. Här gäller det att genom
ny kolonisation skaffa jordbruk för dem, som icke ha något. Vi ha förut talat
om, att det är en svår sak — det medger jag visserligen — men gammalmodigt
kan det väl icke anses vara att försöka odla den svenska jorden, i den mån den
är odlingsbar! Det är i alla fall den yttersta resurs som folket har eller, som
det heter i en gammal avhandling från 1700-talet om uppodlingsmöjligheterna
i lappmarkerna: »evad okunnigheten och villfarelsen må hava att förebära, så
måste jordbruket såväl i lappmarken som annorstädes anses för basis till all
hushållning, som man vill skall äga bestånd och varaktighet». Så kommer
det nog att förbli även under närmast följande tusen åren. Vi behöva icke
tvivla på den saken. Gammalmodigt blir det nog aldrig att odla jorden.

Nu medgav i själva verket den siste ärade talaren också, att de utbud, som
funnos, gällde större egendomar, som styckades upp till småbruk och således
icke innebure någon kolonisation, samt mindre arrendegårdar, som nu såldes
i växande omfattning. Men på vad sätt de senare säljas i brist på en rättsordning,
vete allenast gudarna och möjligtvis herr Tamm. Han har nog rätt
uti i alla fall, att det sker. Däremot framgick det av vad han sade, att det var
en obetydlighet jord, som erbjöds bara för bildande av nya jordbruk, och han
tilläde, såvitt jag fattade honom rätt, att det var 20,000 hektar mossar och
någon del fastmark samt 21,000 hektar skog, eller med andra ord ungefär en
hektar skog på varje hektar odlingsmark. Det skulle vara den berömda s. k.
husbehovsskogen. Den statistiken visar, att det icke går att »frivilligt» få tillräckligt
med odlingsbar jord på de lämpliga och erforderliga ställena. Detsamma
gäller om husbehovsskog till nya jordbruk, ty man kan icke i vårt kalla
klimat, vilket medför, att jordbruket också måste ha tillgång till skog, bilda
jordbruk med så litet husbehovsskog.

Jag har icke i min reservation åberopat herr Tamms namn, men jag erkänner,
att jag menade honom — han har rätt i det — då jag försiktigtvis talar
om en representant för storindustrien. Herr Tamm sade ifrån här. att storindustrien
icke vill avstå husbehovsskog i den föreslagna formen utan helst i
form av servitut eller sådant. Jag förstår, att det ligger i industriens intresse
att få det ordnat på det sättet. Det andra sättet är gammalmodigt, därför att
''det icke finns spekulanter på jorden nu, sade han. Det är klart, att det icke
finns några spekulanter, ty man kan icke be en person med två tomma händer
komma och titta på herrarnas utbud och säga: nej, så utmärkt det är, det tager
jag genast! Det behövs nämligen en av staten ledd organisation, som tager
spekulanten under armarna och gör undan allt det första bråtet för honom både
i jorden, i dess första uppodling och i jordbrukets ekonomiska planläggning.
Sedan må han taga itu med sin egen arbetskraft. Dessutom tager jag som sagt
för givet, att det i vår tid måste givas ett tillskott i form av subvention, ifall
man vill låta mindre bemedlade få del av detta och icke blott sådana, som själva
medföra kontanter.

Denna motion innebär således en mycket allvarlig sak. Det sätt, varpå den
siste ärade talaren ville, att den borde behandlas nämligen med hänvisning till
att spekulanten utan inblandning från statens sida skulle få gå och titta på

Lördagen den 10 mars e. in.

89 Nr Kl.

och fröjdas över dessa otillräckliga och vanmäktiga utbud, det synes mig verk- y4»»-ligen vara något gammalmodigt. Jag får verkligen säga, att riksdagen bör gå *
in för ett bifall till denna motion. Jag förstår emellertid, att riksdagen icke gör (Forb.)
det i år, men det kommer en tid, då den kommer att göra det.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till de yrkanden, som framställts i de i ämnet väckta motionerna; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller rmd andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de yrkanden, som framställts i de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 13.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckta .
motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t angående en effektiv rättsordning
för frilösning av sociala arrendejordbruk, tryggad genom lag, ledd av sam- dejordbmk.
hället och stödd av expropriationsrätt.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 184 i första kammaren av herr Lindhagen,
och nr 315 i andra kammaren av herr Wiklund i Byske m. fl.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen beträffande frilösning av sociala
arrendejordbruk; ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändamålets vinnande
genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och
stödd av expropriationsrätt.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Thorberg, Lindhagen, Norman, Magnusson
i Kalmar, Hage och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall
till motionernas yrkande.

Nr 16. 90

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang.

frilösning av
sociala arrendejordbruk.

(Forts.)

Herr Lindhagen: Det här är också en gammal och stor fråga, nämligen

frågan om frilösning av arrendejordbruk, och med den uppfattning, som de
tidigare kommissionerna, som behandlat denna fråga, haft och som enligt min
mening sakens natur kräver, kan den icke lösas annat än genom en rättsordning.
Jag åberopar de skäl, som jag i tillämpliga delar anfört i denna punkt
under de föregående debatterna.

I det föreliggande betänkandet har lagutskottet särdeles åskådligt utvecklat
samma ståndpunkt, som legat bakom dess avstyrkande av de övriga motionerna.
Det är fortfarande frivilligheten och jordägarens benägenhet, som spöka, och
detta är således definitionen på den rätta grundvalen för en social omtanke. Nu
vet man icke, hur det här går till i verkligheten med de åberopade »frivilliga»
försäljningarna av arrendejordbruk, men man måste befara det värsta. Utskottet
hoppas emellertid på, att allt mera och mera skola sociala arrendejordbruk
få köpas på frivillighetens väg utan någon kontroll över hur det sker och
utan någon rätt för den, som vill men icke kan, att få lösa desamma. Då man
vet, att bolagen ogärna avyttra skog, är det givet, att man även därutinnan kan
befara stora missförhållanden.

Jag yrkar, herr talman, för att icke nu bli för vidlyftig i mitt anförande,
endast med dessa ord bifall till min motion.

Herr Westman: Det framgår av utskottsutlåtandet, att utskottet mycket
behjärtar det önskvärda i, att sådan arrendejord, varom här är fråga, skall
komma att frilösas. Under denna frågas tidigare behandling har man observerat,
att det funnits en hel del hinder för en sådan frilösning. Nu har utskottet
pekat på, att genom den senare lagstiftningen har det ena hindret efter
det andra avskaffats och undanröjts. Utskottet har därför ansett, att man nu
skulle ställa sig avvaktande och se, om icke en gynnsam verkan av den senare
tidens lagstiftning skulle komma att visa sig.

Utskottet har ur denna synpunkt kommit till den uppfattningen, att det
inte finns anledning att nu anse, att det allmännas väl fordrar, att expropriationsrätt
i detta fall införes, och har därför avstyrkt motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Utskottet har ju inte kunnat säga något annat, än att

där det finns benägenhet hos jordägaren eller uppriktig önskan hos denne att
avyttra arrendejordbruk det på senare tid också beretts honom sådana större
möjligheter särskilt med hänsyn till inteckningarna. Men utskottet har icke
alls kunnat garantera, att man kan få övertaga ett arrendejordbruk med äganderätt,
då jordägaren säger nej och icke heller att den frivilliga utbrytningen
sker på ett tillfredsställande och skäligt sätt.

Här gäller det patriarkalisk omtanke om individen och icke bara ett gynnande
slumpvis av vissa individer, därför att de händelsevis ha att göra med
en filantropisk jordägare eller med en jordägare, som finner det vara med sitt
intresse förenligt att avyttra jord på godtyckliga och snäva villkor.

Det finns ingen kontroll. Jordägaren rår icke om egendomen för att idka
välgörenhet, utan han vill ha vinst på den och behålla av den för egen del så
mycket, som han finner intresse av att behålla. Det är icke något att klandra
hos jordägaren, men man kan klandra samhället, för att det tillåter, att ett
sådant tillstånd kallas för social jordlagstiftning. Det är, såvitt jag förstår,
att ställa allting på huvudet.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet väckta motionerna:
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Lördagen den 16 mars e. m.

•)1 Nr 1(5.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i de sociala arrendelagsbestämmelserna.

Ang.

ändringar i de
sociala

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta a^läw^j.
motioner, nr 185 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 275 i andra serna.
kammaren av herr Pettersson i Hällbacken m. fl.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen ville besluta sådana ändringar
och tillägg till gällande sociala arrendebestämmelser att:

1) minimiarealen för arrenden, som skulle falla under lagen, sänktes effektivt; 2)

arrendetiden för arrenden under fideikommiss och för arrenden under sådana
gods, för vilka tidsbestämmelse saknades, bestämdes till 15 år;

3) rätt till förnyelse av arrende (optionsrätt) medgåves arrendator vid utgången
av den stadgade minimitiden;

4) kontroll vunnes på lagens tillämpning.

Eventuellt hade yrkats framställning till Kungl. Maj :t i ett eller flera av
ovannämnda syften.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt:

1) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
åtgärder från det allmännas sida för att åt sådana arrendatorer under bolag
och med dem likställda, för vilka särskilda sociala lagbestämmelser gällde, bereda
möjlighet att kostnadsfritt erhålla rättshjälp med avseende å frågor rörande
arrendeförhållanden;

2) att yrkandet under punkt 1) i motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

3) att yrkandet under punkt 2) i motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

4) att yrkandet under punkt 3) i motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; samt

5) att yrkandet under punkt 4) i motionerna, i den mån det icke blivit
besvarat genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Lindhagen, Berglund, Norman, Magnusson i Kalmar, Johansson
i Sollefteå och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till motionernas
yrkanden;

2) av herrar Magnusson i Skövde och Sandström i fråga om utskottets hemställan
under 1).

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande på det sätt, att först föredroges punkten 1 av utskottets hemställan
samt därefter i ett sammanhang punkterna 2—5 av samma hemställan.

Punkten 1.

Herr Sanden: Herr talman! Då riksdagen år 1927 beslutade, att den norrländska
arrendelagen skulle utsträckas att gälla även för Värmlands län och
för vissa delar av Bergslagen, så hälsades detta beslut med tillfredsställelse
framför allt av bolagsarrendatorema, som äro bosatta i dessa bygder. Det visade
sig emellertid inom kort, att de antaganden, som dessa bolagsarrendatorer

Nr 16. 92

Lördagen den 16 mars e. in.

Ang. ffjort bland annat med stöd av utskottets uttalande till 1927 års riksdag —
ändringar i de saknade fast underlag. Bolagen vidtogo en rad dispositioner, som, även om de
arrendelags- * någonniån varit väntade av arrendatorerna, ändock överraskade dem och förbestämrml-
sa*tte många av dem i en prekär ställning.
serna. Redan under riksdagen i fjol — lagen trädde i kraft den 1 augusti 1927 —
(Ports.) hade jag och mina kamrater bland socialdemokraterna på värmlandsbänken anledning
att uppvakta dåvarande statsministern, excellensen Ekman, med en
begäran om hjälp från regeringens sida i syfte att hejda den brådstörtade försäljning
av arrendegårdar, som åtminstone ett av de stora värmlandsbolagen
igångsatt, och vilken försäljning medförde, att åtskilliga arrendatorer ställdes
inför en hotande katastrof. Jag ber få säga, att jag mycket väl kan förstå
bolagens önskan att få sälja för att därigenom undkomma de bördor, som
lagen onekligen pålägger dem, och jag vill tillägga, för att icke något missförstånd
skall råda på denna punkt, att de priser, som bolagen satt på sina till
försäljning utbjudna arrendegårdar, knappast kunna betecknas såsom orimliga
eller ohumana. _ Arrendatorerna kommo emellertid genom bolagens åtgärder
i en svår ställning. Flertalet av dem saknade resurser för att avsluta köp,
och, vad värre var, de, som eventuellt kunde köpa, sågo sig ingen möjlighet
att uppehålla eller livnära sig själva och sina familjer på gårdens avkastning.
En hel del arrendatorer ställdes inför utsikten av en snar avflyttning ifrån
ett hem, som kanske tidigare varit i slaktens ägo och som de själva såsom arrendatorer
bebott och brukat under årtionden. I en av de värmländska församlingarna,
nämligen Ekshärad, inträffade, att arrendatorer inför bolagens åtgärder
nödgades vända sig till fattigvårdsstyrelsen i kommunen och meddela,
att de^i händelse vederbörande bolag vidhöll sin kontraktsuppsägning, icke såge
sig någon utväg och att fattigvårdsstyrelsen efter uppsägningens ikraftträdande
finge taga hand om deras familjer.

Genom ett raskt ingripande från regeringschefens sida hejdades emellertid
den forcerade försäljning, som var påbörjad, och arrendatorerna fingo en smula
andrum. Därmed var dock icke sagt, att bolagens försök att undslippa de
femtonåriga kontraktens nackdelar eller de besvärligheter, som den norrländska
arrendelagen medförde, upphörde. Det är ju så, att dispens från lagens
tvingande bestämmelser kan medgivas av länsstyrelse, och det är denna hake,
som bolagen skickligt och flitigt, åtminstone i mina bygder, utnyttja, då de
vilja uppmjuka lagens bestämmelser.

Utskottet polemiserar i sitt utlåtande mot herr Lindhagens påstående, all
lagen kringgås eller att lagen försatts ur funktion på. olika sätt. Jag vet
icke, hur allvarligt menad denna polemik är; jag vet icke, varför denna lagskulle
behöva bilda något undantag ifrån den regel, som säger, att lagen är
till för att överträdas. Utskottet säger emellertid, att utskottet »varken i motionen
eller vid de undersökningar,^ som utskottet varit i tillfälle att verkställa,
funnit styrkt, att dylika missförhållanden», d. v. s. sådana som herr Lindhagen
påstår existera, »förefinnas i den omfattning, att utskottet äger anledning
att förorda den i motionerna ifrågasatta kontrollen». Jag vet icke. hur omfattande
undersökningar utskottet verkställt, och jag vet ej heller, hur stora
missförhållandena skola vara, för att utskottet skall finna dem värda beaktande.
Men vad jag med säkerhet vet är, att dispensförfarandet, som sätter
lagen ur funktion, har, åtminstone i det län, där jag hör hemma, ganska flitigt
tillämpats. Enligt de upplysningar, som jag under förra månaden inhämtat
från länsstyrelsen i Karlstad, biföll länsstyrelsen under 1928 tolv ansökningar
från Katrinefors bolag om ettåriga arrendekontrakt, vidare eu ansökning
från aktiebolaget Edsvalla bruk, enligt vilken arrendetiden nedsatts
till fem år. samt fem ansökningar från Uddeholms aktiebolag om arrendetidens
nedsättande till fem år. Under 1928 inkommo dessutom till länsstyrel -

Lördagen (lön 10 mars e. in.

Nr 10.

sen från sistnämnda bolag'', Uddeholms aktiebolag, sju ansökningar om ärren~ ändringar *''k
detidens nedsättande till fem år, och t. o. in. den 18 februari i år har bolaget sociala
begärt femåriga arrendekontrakt för ytterligare tolv gårdar samt fem-, fyra-, nmrndelagittre-,
två- och ettåriga kontrakt för nio andra arrendegårdar. Jag har mig he«iämmelbekant,
att inalles 4G dispensansökningar inkommit, och vid tiden för mina
förfrågningar, eller den 18 februari i år, voro 28 av dessa utsända till landsfiskalerna
för yttrande. De övriga ansökningarna ha enligt de uppgifter, som
lämnats mig från länsstyrelsen, bifallits; ingen enda har avslagits.

Nu är jag ej blind för, att länsstyrelserna befinna sig i en svår ställning,
dä de skola avgöra dessa dispensansökningar. Det är ju nämligen så, att ansökningarna
äro undertecknade av båda parterna, och det förefaller, som om
länsstyrelsen ej gärna kunde göra annat än bifalla en ansökning, vilken, såsom
sagt, föreligger från båda kontraktsundertecknarna. Jag antager emellertid.
afl riksdagen, då den beslöt lagen, menade, att vissa ansökningar böra
avslås, även om de äro undertecknade av båda parterna. Många av de arrendatorer,
som underteckna kontrakt med begäran om dispens — dessa äro långt
flera, än vad nu tillgängliga siffror ge vid handen — ha icke haft annat val
än att godtaga bolagens föreläggande. Genom sina organisationer ha arrendalorerna
i Bergslagen och Värmland begärt kollektiva underhandlingar rörande
de nya arrendekontrakten med bolagen. Bolagen ha givit, ett bleklagt nej till
svar och vägrat ingå ens i någon som helst diskussion om kontrakten. Arrendatorerna
ha endast förelagts de nya kontrakten, i vilka jämväl hemställan
om dispens finnes inryckt, i och för undertecknande till en viss dag. Jag kan
i förbigående beträffande dessa kontrakt meddela, att arrendeavgifterna äro
väsentligt höjda, och att samtliga bestämmelser äro skärpta. De arrendatorer,
som mottaga ett sådant, arrendekontrakt i och för undertecknande, erbjudas
emellertid i många fall också samtidigt eller omedelbart efteråt att få köpa
gården. Kan arrendatorn ej köpa och saknar han lust att skriva på ett kontrakt
med dispensansökning, riskerar han att bli uppsagd till avflyttning. Har
han möjlighet att genom upplåning anskaffa penningar till köpet, kan det ändå
hända att, som jag nyss sade, han avskräckes från att göra ett sådant, beroende
därpå att gården icke skänker honom hans huvudsakliga bärgning, och därför
att den möjlighet till arbetsförtjänst, som han i sin egenskap av arrendator
kan anses äga, berövas honom i samma stund som han blir självägare. Hur
han vänder sig, befinner han sig i en svår ställning och är beroende av bolaget.
Till slut återstår honom ingenting annat än att underteckna det förelagda
kontraktet. Att han på grund av fattigdom tvingas att underteckna ett
kontrakt, vilket spolierar de förhoppningar på säkrare existensvillkor, som han
tidigare såg skymta som en följd av riksdagens beslut, undergräver emellertid
den tillit till lagen, som jag tänker, att åtminstone ledamöterna av denna kammare
önska, att medborgarna här i landet skola känna.

Nu kan det ju hända, att någon av herrarna betvivlar, att mina uppgifter
rörande de arrendatorer, som ej vilja underteckna köpekontrakt med dispensansökan.
äro riktiga. Jag kan emellertid styrka dessa med flera exempel,
om det skulle vara av behovet påkallat. Jag skall nöja mig med ett par. Det
kan vara onödigt att i det läge, saken nu befinner sig, föredraga flera. Bland
de papper, jag har till förfogande, finnes en del uppsägningsbrev. Jag har
ett. ställt till en bolagsarrendator, i vilket bolaget meddelar, att »på grund av
den ändrade lagstiftning, som på senare tid ägt rum, har för oss värdet av
att behålla egendomen betydligt minskats. Vi planera därför att sälja eu del
av de egendomar, vilkas arrendekontrakt nu utgå». Vederbörande bolag skrev
vidare till denna arrendator, att bolaget fått den uppfattningen, att arrendatorn
icke vore ovillig att teckna kolningskontrakt, och fortsatte: »Om ni är

villig att teckna kolningskontrakt på exempelvis fyra år och underteckna den

Xr 1*5. 94

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang.

ändringar i de
sociala
arrendelagsbestämmelserna.

(Forts.)

dispensansökan till länsstyrelsen, som i sådant fall erfordras, så kommer försäljningen
av egendomen icke att ifrågasättas. — Edert svar motses före den
1 november, och har till dess kolningskontrakt icke tecknats eller överenskommelse
träffats, måste vi taga frågan om försäljning under övervägande.»
Den arrendator, som det här gällde och som jag personligen känner, har varit
mycket livligt intresserad av den femtonåriga arrendetidens genomförande.
Han liksom många av hans kolleger hoppades nämligen, att ett beslut av
riksdagen i denna riktning skulle skänka honom större trygghet och existensmöjlighet,
bättre lön för mödan. Nu har han genom bolagets ingripande fått
veta, att vill han bli kvar på den gård, som han själv och hans förfäder ägnat
möda och omsorg, går det för sig endast under villkor, att han underkänner
den lagstiftning, som han eftersträvat och vilken avsett att gagna honom själv
och hans kamrater!

Den andra skrivelsen gäller också den en bolagsarrendator. Den är resultatet
av en fortgående underhandling, och är egentligen endast en order från
jägmästarn. Den lyder i all sin knapphet: »N. N. är avstängd från timmerkörning
så länge han vägrar att skriva under nytt arrendekontrakt.» Det är
kort och klart. Skrivelsen är dagtecknad den 6 februari i år. Arrendatcrn i
fråga föll undan och undertecknade ett femårigt kontrakt med dispensansokan.
Jag antager, att länsstyrelsen ej har något annat att göra än bifalla ansökan,
ty länsstyrelsen är ej skyldig att veta, att den ena parten mot sin övertygelse
av nöd tvingats att lämna sin underskrift. Det kanske för övrigt kan vara
av intresse, att såväl utskottets ledamöter som framför allt utskottets ärade
ordförande och kammarens ledamöter få veta, att åtminstone ett av bolagen,
ett bolag i bergslagen, funnit skäligt förklara, att »ställe icke upplåtcs på
femtonårigt arrende åt brukare, som vid denna arrendetids utgång skulle bli
mer än 65 år gamla. Den brukare, som nu vore mer än 50 år, kunde således
icke förvänta långtids arrende, med mindre än att han i samband med arrendeavtalets
undertecknande medverkade till ansökning till vederbörande länsstyrelse
om dispens för arrendetidens förkortning». Det meddelandet vill i realiteten
säga, att en person, som nedlagt kanske flera års arbete på en arrendegård,
genom lagens tillkomst försättes i rakt motsatt ställning till vad riksdagen
med lagen avsåg. Riksdagen menade ju med sitt beslut att utöka området
för lagen om femtonåriga arrendekontrakt att skapa större trygghet åt
arrendatorerna. Resultatet synes tyvärr bli det motsatta. Bolagets meddelande,
som förelädes arrendatorerna vid en underhandlingskonferens, måste
betecknas som upprörande, därför att det drabbar människor, som befinna sig
i den ålder, då de ha större behov av att känna trygghet än vad man behöver
i yngre dagar.

Innan jag slutar, skall jag tillägga, att man inom Värmland och Bergslagen
igångsatt en ganska omfattande undersökning rörande arrendatorsförhållandena.
De hittills lämnade uppgifterna innehålla åtskilligt av intresse. Det
har emellertid varit omöjligt att göra någon bearbetning av detta stora material
tills i dag, men så mycket kan jag bestämt säga, att bolagens strävan att
undgå de femtonåriga avtalen framgår klart av undersökningen i fråga. Det
synes, att dessa av mig här framdragna omständigheter borde föranleda en
komplettering av tidigare fattade beslut i sådan riktning, att den svagart parten
känner sig äga lagens stöd, då han gent emot den starkare hävdar ett intresse,
som staten faktiskt ansett vara betydelsefullt.

I anslutning till vad jag sålunda anfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den föredragna punkten 1 i utskottets hemställan.

Herr von Sydow: Herr talman, mina herrar! Jag har ej deltagit i detta
ärendes behandling i utskottet, men då jag senare tagit del av utskottsutlå -

Lördagen den 16 mars e. m.

Nr It;

tandet, har det synts mig så anmärkningsvärt, att jag ej kan underlåta att
yttra några ord om detsamma och framställa ett yrkande.

Utskottet har kommit till det resultat beträffande punkten 1, som den
siste ärade talaren yttrade sig om, att det hemställer, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till åtgärder från det allmännas
sida för att åt sådana arrendatorer under bolag och med dem likställda, för
vilka särskilda sociala lagbestämmelser gälla, bereda möjlighet att kostnadsfritt
erhålla rättshjälp med avseende å frågor rörande arrendeförhållanden.

Nu innefattas detta icke i motionen. Det är ett fristående yrkande, som
framställts av utskottet. Jag vill ej alls ifrågasätta grundlagsenligheten
härav ■—- utskottet har rätt att göra så — men det är tämligen ovanligt att ett
utskott i anledning av en motion föreslår något som icke alls innefattas i motionen
utan är nytt.

Ser man nu efter, varför utskottet gjort detta förslag, så må jag säga, att
motiveringen är ytterligt knapphändig. Det säges, att det är »önskvärt, att
ifrågavarande arrendatorer i viss utsträckning beredas kostnadsfri rättshjälp
i frågor rörande arrendeförhållanden. Arrendatorerna tillhöra ofta de mindre
bemedlade samhällsklasserna. De äro därför säkerligen ofta i behov att kostnadsfritt
erhålla råd och upplysningar eller annat biträde i ärenden angående
arrendeavtalet och därmed sammanhängande frågor. Genom en sådan anordning
skulle även kunna vinnas en viss garanti för att den sociala arrendelagstiftningens
bestämmelser komma att noga följas.»

Man torde här stöda sig på ett utlåtande av 1921 års sakkunniga, vari det
upplyses, att det i många fall befunnits, att bolagen sökt kringgå lagens bestämmelser,
t. ex. genom att träffa arrendeavtal, som gälla för kortare tid än lagen
medger. Nu kan ju däremot erinras för det första, att det icke är så underligt,
ifall bolagen, när de få en sådan lagstiftning, som den ifrågavarande, vilken
de anse uppenbart orättfärdig, till en början söka någon utväg att kringgå
lagen. Detta ogillar jag visserligen, men man kan förstå det. Emellertid var
det för åtta år sedan utlåtandet kom till och förhållandena lära nu vara vida
bättre i förevarande avseende. För det andra torde böra erinras, att det icke
tjänar något till, att bolagen göra sådana bestämmelser, som de nämnda, ty de
äro enligt lagen ogiltiga. Jag kan således icke finna, att det blivit fastslagna
några faktiska skäl till grund för utskottets förslag.

Sedan kommer man till det remedium, den hjälp, mot de uppgivna missförhållandena,
som föreslås, nämligen att dessa arrendatorer skola erhålla fri rättshjälp.
Detta yrkande kan tolkas olika. Många anse, att det gäller endast arrendatorer,
som äro medellösa och som även annars skulle ha fri rättegång.
Men om man läser betänkandet, kan detta icke menas, ty där står det, att
dessa arrendatorer ofta äro mindre bemedlade, det skall alltså gälla även de
som icke äro det. Vare sig arrendatorn är förmögen eller icke, skall han
ha fri rättshjälp. Sedan är det fråga om vad som menas med fri rättshjälp.
Ja, nu veta vi ju, att man i vissa kommuner, t. ex. Stockholm, anordnat fri
rättshjälp för mindre bemedlade. Det betyder, att de få råd och upplysningar,
och att de i rättegång få biträden, som hjälpa dem. Jag kan ej tolka förslaget
på annat sätt, än att meningen är, att dessa arrendatorer skola få hjälp, ifall
de vilja processa med jordägarna, d. v. s. att de skola få personer, som bjälpa
dem att utföra processen, vare sig de ha tillgångar eller icke. Detta är dock,
det får jag för min del säga, att gå rätt långt. Jag vill säga, att den fria
rättshjälp, som finns t. ex. i Stockholm, visat sig fördelaktig, den har hjälpt
många fattiga människor, men den är endast till för fattiga människor och för
dem gäller den vilka slags rättskrav som helst och vilka kategorier av medellösa
som helst, t. ex. arrendatorer, hyresgäster, tjänstefolk o. s. v. Men här
plockar man ut vissa och säger, att just dessa skola få hjälp, men icke de

Ang.

ändringar i de
.sociala
arrenxlehujsbestämmelserna.

(Forts.)

Nr 16.

<16

Lördagen den. 16 mars e. m.

*4nS- andra, och dessa, som få hjälp, få det vare sig de äro medellösa eller icke. De

a Sociala ‘ *kola hjälp, ifall motparten är ett bolag. Det har sagts här, att det ur det

arrendelags- allmännas synpunkt är mycket värre, om skog går över till en skogsspekulant.
bestämmel- än om den köpes av ett bolag, och då måste jag säga, att det förefaller mig vara

serna. ett minc[re genomtänkt förslag att arrendatorn skall genom statens försorg hava

Oorts.) fj^ rättshjälp, om han vill processa mot ett bolag, men icke om motparten är en
skogsspekulant. Detta synes mig strida mot grundsatsen att i rättegångsmål
staten bör ställa sig opartisk. År det fråga om medellösa, bör det vara fri
rättegång, men staten skall ej taga parti för en part, därför att hans motpart
tillhör en viss kategori av rättsägare.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på punkten 1 i utskottets utlåtande.

Greve Lagerbjelke: Herr talman! Då jag med uppmärksamhet hörde på
den förste talaren i denna fråga, fann jag, att han till grund för utskottets hemställan
i punkten 1 anförde, att lagens bestämmelser, såvitt jag kunde fatta, enligt
hans uppfattning i och för sig vore otillfredsställande. Men går man till utskottets
motivering, finner man, vilket också är alldeles naturligt, att det icke
är lagens otillfredsställande bestämmelser, som föranlett utskottets hemställan,
utan den oriktiga och bristande tillämpningen av lagens bestämmelser, vilket är
något helt annat. Jag vill för min de! icke förneka, att det nog i vissa fall har
förekommit, att lagens bestämmelser icke ha tillämpats såsom varit avsett, men
jag har åtminstone för min del den uppfattningen, att även om sådana fall förekommit,
så äro de dock icke synnerligen talrika. Och går man till utskottets
motivering, så säges där också, att missförhållandena i detta avseende icke äro
av den omfattning, att den i motionerna önskade kontrollbestämmelsen behöver
komma i fråga. Jag kan sålunda icke finna, även om missförhållanden förekommit,
att de kunna generaliseras och föranleda bifall till utskottets hemställan.

Går man till grunden för detta uttalande från utskottets sida, får man nog
gå tillbaka till det i utskottets motivering åberopade sakkunnigbetänkandet av
1921. där mot varandra ställas arrendatorerna och jordägarna och där mot de
senare göres den beskyllningen, att det icke varit någon svårighet för dem att
få i arrendekontrakten inryckta mot arrendelagen stridande bestämmelser, vilkas
innebörd och räckvidd arrendatorerna ej haft förmåga att överblicka. Jag
vill bestämt påstå, att denna mot jordägarna i allmänhet riktade beskyllningsaknar
fog. Jag är personligen styrelseordförande i ett av de största jordägarebolagen
i hela landet, och jag vill säga, att det är utom min erfaranhet, att detta
. bolag på något sätt i något enda fall har sökt kringgå lagens bestämmelser eller
upprätta arrendekontrakt, som icke varit i strikt överensstämmelse med gällande
arrendelag. Jag har haft tillfälle att före plenum i dag i detta avseende utfråga
detta bolags verkställande direktör; och han förklarade då, att i bolaget något sådant
icke förekommit, och det var honom personligen också obekant, att i andra
större bolag, vilkas förhållanden han väl kände, några dylika försök skulle ha
ägt rum. Jag anser mig sålunda kunna tillbakavisa denna beskyllning, då icke
ens några konkreta fall här kunnat åberopas. Det har sagts, att missbruk förekommit,
men detta synes dock icke vara något skäl för. att vi skola besluta eu
skrivelse med begäran om utredning. Det är också synnerligen anmärkningsvärt.
att i utskottets hemställan det i vanliga fall förekommande »huruvida» saknas.
Det begäres bestämda förslag.

Jag vill sluta med att nämna, att jag, då det onekligen är rätt märkligt, att
det icke finnes en enda reservant från denna kammare beträffande denna både
principiellt och praktiskt ganska viktiga fråga, tillsport en av de utskottsledamöter,
som deltagit i frågans behandling och sålunda i utskottets beslut angående
denna hemställan, hur han kunnat vara med om detta. Han gav mig

Lördagen den lö mars e. in.

07 Nr IG.

det ganska karakteristiska svaret, att lian ansett sig kunna vara med på ut- Ang.
skottets hemställan av den anledningen, att han antog, att icke i ett enda fall ändr^-^J 11e
sådan rättshjälp skulle komma att hegäras. Men att anföra detta motiv för att armiiLlagsbegära
en skrivelse synes väl dock vara mer än egendomligt. bestämmel Jag

får, herr talman, yrka avslag på utskottets hemställan i punkt 1). serna.

(1''orts.)

Herr Linder: Herr talman! Jag har icke deltagit i behandlingen av denna
fråga inom utskottet, men jag kan icke underlåta att i alla fall taga till orda,
när jag hör greve Lagerbjelke uppträda i denna sak. Jag får verkligen säga, att
den motargumentering, som här presterats av greve Lagerbjelke, enligt min mening
icke kan anses verka övertygande. Jag tycker för min del, att den verkar
ganska ansträngd. En man av den kvaliteten borde verkligen efter att ha hört,
vad som här dock anförts av en talare från de trakter, där dessa företeelser äga
rum, vara mån om att försöka få en rättelse till stånd. Jag måste säga, att de
klagomål, som man här hört och som kommit icke blott ifrån Värmland utan
jämväl ifrån andra trakter, synas mig vara av den beskaffenhet, att lagstiftaren
bör se till, att vad som lagstadgats också efterleves. På den ena sidan stå
de mäktiga bolagen och deras intressen, och på den andra sidan stå i regel fattiga
stackare. Det är dock en skyldighet att hjälpa i sådana fall, så att de få
den rätt, som lagen har tillerkänt dem. Var och en, som känner till den sociala
arrendelagens bestämmelser, var och en, som erinrar sig vilka strider det var år
1927 om den lagen, måste säga sig, att lagen är fylld av bestämmelser, som det
icke ligger nära till hands för menige man att behärska. Man kan ju tänka sig,
att de ofta bliva kuggade i avseende å de invecklade bestämmelser, som där
föreligga. När vi nu i dag ha haft att behandla en hel massa jordmotioner och
avslagen på dessa motioner formligen hagla, det ena efter det andra, med överväldigande
majoriteter, befinnes det, att det händelsevis ibland hela denna skara
finnes ett yrkande, som har kunnat gillas av majoriteten inom utskottet. Det
finnes icke inom första kammaren någon enda reservant antecknad på den punkten,
såvitt jag kan se. Alla ha funnit det vara skäligt, att det åt arrendatorerna
skulle kunna beredas tillfälle till en kostnadsfri rättshjälp. Vad som har
sagts på den punkten inom utskottet har tydligen på alla, åtminstone från denna
kammare, verkat övertygande. År det verkligen då skäl att även i detta fall
visa samma oförståelse, kan jag ju gärna säga, som på övriga punkter? Herrarna
må för övrigt gärna ha rätt att avslå det hela, men varför kan man icke
hjälpa åtminstone på den punkten, där det dock har lyckats att samla en majoritet
inom utskottet?

Herr von Sydow har här talat om, att det skulle vara fråga om, att arrendatorerna
skulle få fritt processa. Varför skall det vara nödvändigt att draga ut
konsekvenserna så långt? Det är väl huvudsaken, att de få hjälp med sina
kontrakt och med andra angelägenheter, när det gäller att ordna mellan å ena
sidan dessa i allmänhet mindre bemedlade och fattiga människor och på den
andra sidan dessa mäktiga bolag, som för övrigt i regel ha biträde av sina jurister.
Jag_ skulle ändå vilja vädja till kammaren, om det icke skulle vara möjligt
att åtminstone på denna punkt kunna medge en rätt i enlighet med vad utskottet
här har föreslagit.

Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Herr Westman: Herr talman! Den första fråga, som här har berörts, har
varit, huruvida den sociala arrendelagen verkligen kommer till den tillämpning,
som var avsedd vid dess antagande. En ärad talare från Värmland har
gjort gällande, att lagen icke får den effektivitet, som var avsedd, därigenom
att dispenser meddelas. Att dispens meddelas är inte detsamma som att lagen
kringgås, ty i lagen står det ju, att dispenser kunna givas från vissa av dess

Första kammarens protokoll 1929■ Nr 16. 7

Nr 16. 98

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang.

ändringar i de
sociala
arrendelagsbestämmelserna.

(Forts.)

bestämmelser. Dessa dispenser sökas hos Konungens befallningshavande. Den
ärade talaren yttrade sig på sådant sätt, att därav framgick, att han antog,
att Konungens befallningshavande brukade meddela dispens, för så vitt arrendatorn
och jordägaren voro ense om att söka sådan, utan att Konungens befallningshavande
gick in på frågan, huruvida det fanns något sakligt skäl för
dispens. Jag vågar tro, att detta är ett misstag. Yi ha förhört oss hos ett
antal länsstyrelser. De ha sagt, att de fordra särskilda skäl för beviljande av
dispens. Några av dem ha varit mycket stränga. De ha endast meddelat
dispens i de fall, som uttryckligen finnas angivna i lagen som särskilda omständigheter,
vilka kunna föranleda dispens, men ha avslagit dispens exempelvis
i sådana fall, då en arrendator sagt, att han var så gammal, att han icke
ville ha kontrakt på 15 år. Det skälet har icke ansetts gälla.

Vad beträffar antalet dispenser, vill jag meddela, att vi ha hört oss för rörande
antalet av de dispenser, som beviljats hos vissa länsstyrelser från den
tid, då den sociala arrendelagen trädde i kraft, d. v. s. efter den 1 augusti 1927.
Vi ha då funnit, att i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands
och Gävleborgs län har icke beviljats någon dispens. Det beror antagligen
därpå, att i dessa län den gamla norrlandslagen gäller. Där äro förhållandena
stadgade, och man har inrättat sig efter lagen. Där ha inga dispenser förekommit.
I Kopparbergs län ha meddelats fem dispenser. Från Värmlands
län ha vi fått den uppgiften, att där meddelats åtta dispenser; den ärade talaren
sade, att antalet var tolv — det spelar ju inte någon större roll, vilken
siffra, som är den riktiga. I Uppsala län ha meddelats 0 dispenser och i
Stockholms län 13 dispenser. Men så kommo några län, där flera dispenser
meddelats, nämligen i Västmanlands län 51 och i Örebro län 52 dispenser.
Ur.der inga omständigheter kan man säga, att dessa siffror giva anledning till
det påståendet, att lagen blivit ineffektiv genom att dispenser beviljas i alltför
stor omfattning. Vi böra för övrigt komma ihåg, att lagstiftaren gått ut
från, att det skulle finnas möjlighet till dispens.

Sedermera har den frågan uppkommit, huruvida icke lagen verkligen kringgås.
När den frågan togs upp i utskottet, väckte den livligt intresse från allas
sida. Min ställning till saken var den, att jag erbjöd mig att försöka bringa
klarhet i alla de fall, som kunde uppgivas såsom värda att göras till föremål
för en utredning. Det talades då om olika fall, i vilka man kringgått lagen.
En del av dessa fall äro berörda i herr Lindhagens reservation, och de ha också
varit föremål för omnämnande under debatten i dag, t. ex. under den överläggning,
som ägde rum rörande den första av herr Lindhagens i dag behandlade
motioner.

Ett av de sätt att kringgå lagen, som omtalats, har varit, att ett bolag skriver
arrendekontraktet på en areal, som är så liten, att den faller under minimibestämmelsen,
och sedan säger till arrendatorn, att han äger utan kontrakt och
utan ersättning bruka även ett område utanför det i kontraktet angivna. Det
är riktigt, som det säges i herr Lindhagens reservation, att vid den sociala arrendelagens
behandling år 1927 av det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
en bolagsdisponent nämnde, att hans bolag hade slagit in på den
nyss angivna vägen, låt vara i ringa omfattning. Emellertid säger herr Lindhagen
i sin reservation till förevarande utlåtande, att denne bolagsrepresentant
sedan uppgivit, att bolaget efter den nya sociala arrendelagens tillkomst slutat
upp med detta tillvägagångssätt och att utskottet av denna anledning upphört
att intressera sig för saken. Detta herr Lindhagens yttrande, i vad det
avser skälet till, att utskottet icke fäst sig alltför mycket vid denna sak, är
icke riktigt, utan vad som varit avgörande för utskottet har varih att i den
kommentar till den sociala arrendelagen, som utgivits av justitierådet Skarstedt
och revisionssekreteraren Ekberg, förklara dessa herrar, som äro i emi -

Lördagen den 10 mars e. in.

''•)!) Nr 16.

nent grad sakkunniga, alt en sådan manöver som den jag nu redogjorde för Ang.
icke har någon verkan. Man bedömer frågan, huruvida ur arealens synpunkt ändringar t de
ett arrende faller under den sociala arrendelagen eller utanför densamma, med arr^ieian»-hänsyn till det faktiskt upplåtna området och icke efter det område, som an- beMämmelgives
i kontraktet. Således kan en sådan åtgärd, som denne disponent hade serna.
vidtagit, endast betraktas som ett försök att kringgå lagen, men ett försök, som (Forts.)
icke lyckats.

Man har så mycket större anledning att tro, att högsta domstolen skall inlåta
sig på en sådan reell prövning, som det finnes prejudikat på från högsta domstolen
från i fjol, vid vilket domstolen såg på ett annat försök att kringgå lagen på
ett mycket realistiskt sätt. Det var då fråga om ett bolag, som skrev ett arrendekontrakt
på 15 år, men av det innehållet, att arrendatorn för de fem första
åren skulle betala 100 kronor i arrende och för de tio senare åren 1,000
kronor. Emellertid förklarade domstolen, att arrendatorns uraktlåtenhet att
för det sjätte året betala de 1,000 kronorna icke kunde föranleda, att han vräktes.
Det sättet gick alltså icke.

Vidare har det förekommit försök att kringgå lagen därigenom, att ett bolag
skriver kontrakt på kortare tid än 15 år. Det har styrkts, att ett bolag, som
har tryckta kontrakt med sina arrendatorer, på vilka det står, att kontraktet
gäller för 15 år, överkorsat orden »15 år» och i stället skrivit »3 år». Då bolagets
disponent samtidigt uppgivit, att bolaget icke har sökt dispenser, får man
väl utgå från att det här föreligger ett försök att kringgå lagen. Emellertid
kan jag icke definitivt yttra mig i saken, eftersom jag icke haft tillåtelse av de
herrar, som ställde detta kontraktsmaterial till mitt förfogande, att höra efter,
om disponenten har någon förklaring att giva. Jag fick icke tillstånd att
framställa en sådan fråga, emedan man var rädd, att det skulle medföra obehagliga
följder för arrendatorerna. Saken är icke alldeles slutgiltigt utredd,
men så,vitt jag kan döma av det föreliggande materialet, har från bolagets sida
vidtagits en åtgärd, som icke hade bort förekomma. Emellertid kan man
knappast kalla detta för ett kringgående av lagen. Det iir ett försök att kringgå
lagen. I lagen står det nämligen, att om man sätter kortare tid än 15 år
vid sådana arrenden, där lagen föreskriver 15 år. skall kontraktet likväl anses
vara slutet på 15 år. Bolaget kan ej heller gå till väga på det sättet, att bolaget
i förtid tager ifrån arrendatorn de arbetsmöjligheter, som stå angivna i
kontraktet som hans skyldighet att fullgöra, ty det förbjuder arrendelagen.

En arrendator, som får ett sådant kontrakt på 3 år i stället för på 15 år, har
således helt enkelt att sitta kvar och betrakta hela kontraktet såsom gällande
i 15 år.

_ Emellertid är det givet, att en hel del arrendatorer utgå från den föreställningen,
att vad som är skrivet skall gälla, och de betrakta alltså rättsförhållandet
på det sättet, som om de endast hade treårskontrakt. Man kan icke begära,
att dessa enkla människor skola ha kännedom om vad som menas med
tvingande rättsregler o. s. v.

Även i övrigt kan det möta stora svårigheter för arrendatorerna att veta,
hur de skola tillvarataga sina intressen gent emot bolagen och vilka rättigheter,
som arrendelagen verkligen ger dem. Utskottet har därför kommit till
den uppfattningen, att man borde vidtaga några åtgärder för att hjälpa arrendatorerna
i förhållande till bolagen, i vad det gäller tolkningen av arrendekontrakten.
Motionärerna ha föreslagit, att man skulle inrätta en kontrollorganisation,
som skulle ha till uppgift att i olika delar av landet genom stickprov
utröna, huru arrendelagen verkligen tillämpats i praktiken. Utskottet
har liksom de sammansatta andra lag- och jordbruksutskott 1927 och 1928,
vilka prövade denna fråga, ansett, att det möter betänkligheter att inrätta en
kontrollorganisation med så vidsträckta uppgifter, som motionärerna ha avsett.

Nr 16. 100

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang. Vi ha tänkt oss, att man i stället skulle skapa ett kontrollorgan på det sättet,
andnngar t de att man finge personer förordnade i de olika länen, till vilka dessa arrendaamndelags-
torer kunde vända sig, när de ansågo, att från bolagens sida några avvikelser
bestämmel- från det riktiga ägde rum vid utformandet eller tillämpningen av arrendesema.
kontrakten. En sådan organisation finnes ju i fråga om ensittarna. Vi veta,

(Forts.) att det hos länsstyrelsen förordnats en man, som står till deras förfogande. Genom
att en sådan person utses för att bistå bolagsarrendatorerna, kunde myndigheterna
få ett organ, till vilket de kunde vända sig, när det gäller att få
klarhet om hur den sociala arrendelagen verkligen fungerar i det praktiska
livet. Utskottet har således i anledning av den föreliggande motionen framställt
det förslag, som innehålles i den första punkten.

Utskottets ärade vice ordförande, som icke deltagit i detta ärendes behandling,
skildrade vådorna av de förslag, som utskottet här framställt, i mycket
livliga färger. Men för min del har jag icke alls avsett, att förslaget skulle
ha den innebörd, som den ärade talaren antydde. För mig har mönstret, såsom
jag redan antytt, varit den organisation, som stadgas i den lag, som utfärdades
med anledning av ensittarlagen. Där förekommer ju en hjälp från det allmännas
sida i mycket inskränkt omfattning. Vidare ber jag att få framhålla,
att det här är fråga endast om en skrivelse. Man kan således icke hårdraga
uttrycken i utskottets förslag på det sätt, som den ärade talaren gjorde. Det
är självklart, att i fall bestämmelser skulle komma att utformas med anledning
av utskottets förslag, skulle man i de bestämmelserna taga hänsyn till huruvida
den hjälpsökande vore ekonomiskt välbärgad eller om han vore i behov av
den kostnadsfria rättshjälpen. Man får naturligtvis icke läsa förslaget på det
sättet, att här den principen skulle uttalas, att var och en, oavsett sina ekonomiska
förhållanden, skulle få rättshjälp kostnadsfritt. Ej heller får man häri
inlägga ett uttalande, att vederbörande skulle få rättshjälp i den utsträckning,
att han skulle ha rätt till fri rättegång. Modifikationerna få insättas vid utformandet
av de förslag, som skulle utarbetas. Sedan de blivit framlagda, får
riksdagen tillfälle att taga ståndpunkt till de synpunkter, som den ärade talaren
framhöll.

Den ärade talaren ifrågasatte, huruvida det vore konstitutionellt riktigt, att
utskottet gjorde det yrkande, som innehålles i den första punkten. (Herr von
Sydow: Nej.) Ehuru jag finner, att jag missuppfattat den ärade talaren, vill
jag emellertid, eftersom jag kommit att nämna saken, fästa uppmärksamheten
vid att utskottet har rättighet att framställa förslag i anledning av de ärenden,
som remitteras till utskott. Vi ha förut i andra lagutskottet i likartade fall
använt oss av den rätt, som grundlagen i detta avseende ger dessa riksdagens
utskott. Det gläder mig att nu höra, att den ärade talaren är av samma mening
som jag och således anser, att utskottet icke överskridit sin befogenhet.

Med stöd av vad jag har anfört ber jag nu att under framhållande därav, att
vi inom utskottet allesammans varit principiellt angelägna om att lagen skall
tillämpas och icke kringgås, yrka bifall till den åtgärd i kontrollsyfte och i
hjälpande syfte, som utskottet har föreslagit genom sitt yrkande under den
första punkten.

Herr Lindhagen: Här ifrågavarande motion avser fyra yrkanden, såsom

synes på första sidan i utlåtandet, nämligen att 1) minimiarealen för arrenden,
som skola falla under lagen, sänkes effektivt; 2) arrendetiden för arrenden under
fideikommiss och för arrenden under sådana gods, för vilka tidsbestämmelse
saknas, bstämmes till 15 år; 3) rätt till förnyelse av arrende (optionsrätt) medgives
arrendator vid utgången av den stadgade minimitiden; 4) kontroll vinnes på
lagens tillämpning.

Lördagen den 10 mars e. in.

101 Nr JO.

Nu har på ett yrkande, som gjordes inom lagutskottet av en frisinnad repre- .. A"»- .

sentant, som det officiella protokollet utvisar, gjorts den hemställan, som inne- a 7oSa* ’’
fattas i utskottets första punkt. Det var hans och hans meningsfränders i ut- arrendelagsskottct
mening, att detta skulle innebära en begränsning i det yrkande, som i bestämmelmotionen
fått den generella formuleringen: »Kontroll på lagens tillämpning.» *>ema.
Den senare formuleringen är ju så omfattande som möjligt, och då kan man, så- IForts.)
vitt jag förstår, däri inbegripa både en liten kontroll, en medelstor kontroll och
en effektiv kontroll.

I min reservation har anmärkts, att lagutskottets uppdelning av punkterna
icke är den lyckligaste. Den första punkten avser att vara ett uttryck för ett
slags kontroll, ehuru icke så omfattande, som avses i motionen. Utlåtandet
hade bort utmynna i fyra yrkanden, varav de tre första innefattat avstyrkande
av motsvarande punkter i motionen, varefter slutligen i den fjärde punkten om
kontrollen sagts, att beträffande yrkandet om kontroll finner utskottet detta
icke kunna i vidare mån tillstyrkas än att utskottet gör den hemställan, som nu
finnes i första punkten. Så skulle åtminstone jag skrivit det. Nu står det emellertid
skrivet på detta sätt, och det må då gärna vara hänt. Annars hade emellertid,
efter det motionens yrkande blivit utslaget i voteringen om kontraproposition,
de som äro för motionens yrkande kunnat rösta för den här lilla glimten
i det stora mörkret i utskottets framträdande i den sociala jordfrågan. Nu
finner man, att greve Lagerbjelke och herr von Sydow tycka, att också det är
alldeles för mycket, och talmansskapet befarar konstitutionella revolutioner genom
att man på detta mikroskopiska sätt skulle rent av gå utöver den vidlyftigare
motionens ram. Nå, stryk då gärna den där strunten också, så blir det
rent bord, ty det är mycket rejälare. För min del yrkar jag i alla fall bifall till
den lilla småsaken, eftersom den nu står där. Den kan nämligen tjäna som ett
uträckt finger till en verklig kontroll. Man kommer, och säger: här har man
redan räckt ett finger, det har självfallet visat sig vara alldeles otillräckligt,
var snälla och ge oss mer! Då är man på glid. Det ha också i utskottet två
uppmärksamma iakttagare, herrar Magnusson i Skövde och Sandström, befarat,
och de vilja för all del inte, att den där möjligheten skulle få stå kvar heller,
utan de vilja bara rent reaktionärt ha avslag på allting.

_ Den här lilla rättshjälpen har ej någon betydelse annat än den parlamentariska,
som jag nyss nämnde. Men i praktiken för arrendatorerna får den, tror
jag, sällan eller aldrig någon betydelse för den kontroll på den sociala arrendelagen,
som de behöva. Den arrendator, som reser sig på detta sätt mot ett bolags
maktutövning, äventyrar, såsom de själva pläga berätta, nödig arbetsförtjänst,
förlust av arrende vid kontraktstidens utgång med flera nackdelar. Det
är en oförlåtlig motsägelse mot lagens sociala karaktär att fortfarande även på
detta sätt vältra även kontrollen över lagens tillämpning huvudsakligen just på
de svaga, som skulle skyddas genom densamma.

Här hör man nu också talas om att det i en lagkommentar förmenas, att eu
lagstridig bestämmelse i arrendekontraktet icke blir gällande. Man hänvisar
med andra ord arrendatorn till att stämma till domstol. Det är precis att bjuda
stenar i stället för bröd. Samhället måste utöva kontrollen, utan att arrendatorn
på något sätt blir misstänkt för att ha med saken att göra. Samhället skall
kontrollera, att dess egen lagstiftning blir upprätthållen, och icke säga till arrendatorn:
Var så god och stäm till domstol. Det är nästan fräckt.

(Herr Westman: Han behöver inte stämma. Han sitter bara kvar.) Sitter
kvar! Det får man väl se. Arrendatorn vågar förresten inte sitta kvar och bli
berövad sin arbetsförtjänst med flera straffpåföljder. Hur skall han kunna sitta
kvar och inte få något att äta? Nej, herr utskottsordförande, det där är alltför
mycket vetenskap. Det är en sådan oerhörd strunt den där första punkten, och
jag förvånar mig över att vissa ledamöter i riksdagen icke representera mera

Nr 16. 102

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang.

ändringar i de
sociala
arrendelagsbestämmelserna.

(Forts.)

mandom, mod och morske män, än att de darra av skräck bara för den där betydelselösheten.

Vi ha av herr Sandens föredrag hört ytterligare exempel på, hur det förhåller
sig. När man reser i arrendebygder får man höra sådana historier, hur
många som helst. Det är kanske mången gång överdrifter i talet, ty de
flesta människor överdriva lätt, då det gäller deras egna lidanden. Men av
dessa upprepade berättelser vart man kommer om sådana saker, förstår man,
att det måste ligga något bakom. Det ligger också i sakens natur, att det
måste förhålla sig på det sättet. Här är det med andra ord inte fråga om att
man skall vänta på att få bevisat med två vittnen, som i rättegångsbalken säges,
eller genom annan juridisk upplysning, att det behövs kontroll, utan det ligger
i sakens natur, att man, när en lag stiftas, skall se till, att lagen också förekommer
ett kringgående, som annars lätt äger rum. Så är det med de flesta lagar.
Det föreligger således en brist vid lagens stiftande från början och icke
någonting som behöver bevisas först efteråt.

Vad de andra punkterna angår, har i motionen och i reservationen samt nu i
herr Sandens anförande sagts vad vi önska, och det är icke värt att upprepa
det här i kväll.

Jag yrkar således bifall till utskottets första punkt, då den nu är utbruten
som en kontrollåtgärd på detta område. Så hemställer jag för övrigt, att
riksdagen beträffande utskottets hemställan under punkterna 2—5 ville hos
Kungl. Maj :t begära förslag till lagändringar i det i motionernas yrkanden angivna
syftet. I motionerna har nämligen yrkats antingen omedelbar lagändring
eller också skrivelse. Den omedelbara lagändringen har nu icke kunnat komma
till stånd, då utskottet icke velat vara med därom. Det behövdes därför ett närmare
arbete och samverkan med justitiedepartementets lagbyrå, vilket är uteslutet.
Därför får man nu falla tillbaka på en bedrövlig riksdagsskrivelse, som
sedan ligger länge i departementet så som vi känna till. Under tiden går livet
sin gång och gör sina ogärningar, sådana som just skulle förekommas genom
det där skrivelseförslaget. Här är nu ytterligare ett bidrag till detta slags
tågordning.

Herr Tamm: Herr talman! Det var ju mycket intressant att få höra herr
Sandéns anförande här. Det tycks ju vara så, att först stiftar man lagar,
där bolagens äganderätt i mycket hög grad kringskäres och dessa bolag påläggas
ett mycket starkt ekonomiskt tryck. När sedan bolagen under detta
ekonomiska tryck vilja sälja sina egendomar, kallas det för illojalt och betecknas
som ett försök att undgå lagens påföljder. Det var verkligen högst intressant
att här få höra, att arrendatorerna däruppe i Värmland lyckades förmå
en av den förra regeringens medlemmar att ingripa för att hindra bolagen
i deras ännu åtminstone ofrånkomliga rätt att avyttra sina egendomar. Det
är också egendomligt, att just det förhållandet, att de nya lagarna ha framkallat
eu försäljning av egendomar, nu skall omnämnas med klander, när man
minns, att vid lagens tillkomst flera av dess tillskyndare framhöllo, att ett av
de förnämsta syftena med denna lag var att framtvinga en försäljning av
arrendegårdarna. Herr Sandén har även framhållit en hel del missförhållanden.
men det mest anmärkningsvärda är, att det »missförhållande», som han
ansåg vara ett av de förnämsta, och som även herr Linder till min stora förvåning
framhöll i dag på förmiddagen, nämligen att bolagen begära dispens
från lagen i vissa fall, skulle vara något slags illojal handling. Det står dock
i lagen, att bolagen ha full rätt därtill. Det står också i lagen, under vilka
förhållanden dispens bör beviljas, nämligen bland annat om bolaget under
arrendetiden vill avyttra sina fastigheter eller om arrendegårdarna äro av den
ringa omfattning, att innehavaren icke därav kan ha sin huvudsakliga bärg -

Lördagen den lö mars e. in.

103 Nr 10.

ning, vilket, är fallet, då lägenheterna äro så små att de, såsom förhållandet
särskilt ofta är i Bergslagen, mera äro att anse såsom arbetare- och kolare- “ ™£ciala e
boställen. Jag måste därför inlägga en alldeles bestämd gensaga mot den arrendelageuppfattningen,
att just bolagens hemställan om dispens skall få betraktas så- bestämmelsom
någon illojalitet mot lagen. Dessutom ber jag att få meddela, något som serna.

kanske herr Sanden icke hade kännedom om, nämligen att då dispens bevil- Jorts.)

jas av länsstyrelserna, är det visst icke alla gånger detta sker från lagen i dess
helhet. T. ex. länsstyrelsen i Västmanlands län går så till väga, att dispens
i regel endast meddelas från tillämpningen av den långa arrendetiden men
icke från sådana bestämmelser i övrigt, som äro av den största vikt för arrendatorerna,
nämligen att jordägare få åtaga sig underhållsskyldighet, nybyggnadsskyldighet
o. s. v.

Det måste även anses vara ganska anmärkningsvärt, att herr Sandén framhåller,
att höjda arrendeavgifter också skulle utgöra försök att komma från
följderna av lagen. Den nuvarande lagens bestämmelser innehålla ju bl. a.,
att på jordägaren skall läggas nybyggnadsskyldighet och underhållsskyldighet
samt i stor utsträckning även skatter, vilka förut betalats av arrendatorn.

Att man då verkligen höjer arrendebeloppet och på det sättet evalverar skatter
och andra avgälder, som förut burits av arrendatorerna, anser man vara upprörande.
Så tyckes emellertid verkligen vara fallet, och så har saken även
framställts i en motion i andra kammaren, visserligen väckt av några kommunister.
Där kallar man, just med hänvisning till dessa höjningar och till
de skärpningar, som herr Sandén talade om, dessa kontrakt för slavkontrakt.

Nu har herr Sandén vidare framhållit ett par konkreta fall, som skulle i
någon mån bestyrka, att bolagen i vissa avseenden hade gått litet för långt.

Därvid nämndes särskilt ett fall, då vederbörande arrendator tillfrågats: »vill
ni köpa egendomen, eller vill ni sitta kvar och åtaga er kolning?» Jag hör nu,
att herr Sandén säger, att arrendatorn icke tillfrågades, om han ville köpa
egendomen. Om han ville stanna kvar, skulle han emellertid kola, men eljest
skulle egendomen säljas. Det är samma innebörd. Men då vill jag säga herr
Sandén, att det inte var så märkvärdigt, om bolaget ansåg, att det behövde
denna gård till kolarboställe. I våra skogar däruppe är nämligen ^det viktigaste
att få någon som kolar. Kan bolaget icke få disponera en sådan gård
som kolarboställe, finns det ingen anledning för bolaget att nedlägga kostnader
på nybyggnad och underhåll, som krävas för bostället, utan då är det
naturligtvis en ekonomiskt naturlig sak för bolaget att avyttra fastigheten.

Det kan väl icke vara något oriktigt. Vi komma här in på en helt annajn
princip, nämligen den, som herr Lindhagen i flera fall förut berört, att man
skulle vara skyldig att låta sina arrendatorer köpa fastigheten. Men i så fall
får man naturligtvis försöka komma så långt, som herr Lindhagen önskar,
d. v. s. låta staten ingripa och betala skillnaden mellan den köpeskilling, som
en kanske utfattig arrendator med små resurser kan vara villig att betala och
den som en annan person är villig att betala till bolaget. Men då äro vi inne
på ett helt annat område.

Jag tror, att jag härmed i stort sett har bemött de påståenden, som framkommit
angående en illojal tillämpning av lagen. Under den tid vi behandlat
detta ärende i lagutskottet, har det mig veterligen icke framkommit ett enda
verkligt bevis på att lagen överträtts. Det framhölls av herr ordföranden och
har även framhållits av herr Lindhagen i hans reservation, att ett av de värmländska
bolagen hade tillämpat det system, som ordföranden nämnde, att man
för att undgå norrlandslagen utarrenderat en areal på t. ex. bara 4 hektar,
medan egendomen i själva verket var större. Det gällde ett av våra större
bolag för några år sedan, och förhållandet sammanhömgde med att detta bolag
hade inköpt några fastigheter just i de norra delarna av landskapet, som

Nr 16. 104

Lördagen den 16 mars e. m.

ändrir^ar i d händelsevis kommit att höra under den dåvarande norrlandslagen. Förfaa
6 randet tillämpades enligt överenskommelse, icke med de enskilda arrendato arrendelags-

rerna utan med en mycket livskraftig arrendatorsförening, alltså en fackförbestämmel-
ening, om att det fåtal arrendatorer, som funnos på detta område, skulle taga
serna. samma arrendekontrakt, som gällde på de övriga stora bolagsskogarna. Det

(Forts.) var autså en överenskommelse mellan dem, som skedde fullt öppet, varför

alltså icke något sken av illojalitet kan komma att vila över saken.

Sedan ha vi det andra fall, som det talats om och som motionären egentligen
stöder sig på. Han säger ju i sitt särskilda yttrande: »Vid justeringen dokumenterades
emellertid ofrånkomligt betänkliga överträdelser i ett annat avseende.
» Herr ordföranden framhöll just det avsedda exemplet. Det skulle
vara det fall, som en ärad ledamot av lagutskottet drog fram. Han omgav det
med stor hemlighetsfullhet, därför att han förmenade, att om det komme till
offentligheten, skulle arrendatorerna därigenom bliva lidande, en givetvis fullt
ogrundad betänklighet. Detta gällde ju det förhållandet, att bolaget i fråga
offentligen uppvisat, att det använt tryckta kontraktsformulär, på vilka arrendetiden
angivits till 15 år, men att i vissa fall endast treårig arrendetid hade tilllämpats.
Jag har under de gångna veckorna både själv direkt och även genom
Svenska skogsägareförbundet försökt komma i förbindelse med ett mycket
stort antal av våra bolag, och jag har sökt få reda på hur dessa lagar numera
tillämpas. Jag får verkligen säga, att jag har kommit till den bestämda
slutsatsen, att även om möjligen något sådant tillfälligtvis förekommit, har
det i intet enda fall inträffat, att man avsiktligt saboterat dessa lagar. Vid
mina undersökningar kom jag även att få reda på det här omnämnda fallet, men
bolagets namn vill jag icke vara indiskret nog att omtala. Det visade sig
emellertid vid samtal med vederbörande disponent, att han hade utarrenderat de
allra flesta egendomarna just på 15 år, men det var ett litet antal gårdar,
där arrendatorerna hade setat i 15 år, och lagen säger, att man i sådana fall
icke behöver förnya arrendet annat än på obestämd tid eller på ett visst antal
år åtminstone, men icke på 15 år. Nu kan jag inte säga, om lagen kan tydas
på det sättet, ty förhållandet är, att just denna fråga har varit underställd
till och med ett par justitieråds bedömande, och de ha stannat vid olika meningar
samt faktiskt till sist kommit till det resultatet, att endast ett prejudikat
kan lämna ett bestämt avgörande i denna fråga. Men ifrågavarande
disponent svarade i alla fall, då jag frågade honom: »jag har enligt min mening
handlat i fullkomlig överensstämmelse med lagen, och jag anser mig hava
fullkomligt rätt». Detta är det enda konkreta bevis, som har framdragits,
men det kan dock icke påvisas, att det inneburit någon illojalitet gentemot
lagen, fast jag icke vågar påstå, att handlingssättet varit överensstämmande
med lagens andemening. Men vad man här skulle komma fram med, är icke,
att lagen misstytts och på grund därav icke följts, utan man skulle påvisa,
att den i illojalt syfte saboterats.

Till sist skulle jag endast vilja angiva min ståndpunkt till den fråga, som
här är berörd just i punkt 1), och den formulering, som den har fått. Greve
Lagerbjelke har ju till dem bland högermännen i denna kammare, som deltagit
i utskottets beslut, riktat en viss förebråelse för att de icke på det hållet
ha reserverat sig. Jag har ju setat vid bordet i detta fall, och jag får säga,
att jag visserligen röstade mot förslaget, men vid samtal med utskottets ordförande
framgick det, att det icke var meningen, såsom för övrigt har framhållits
här, att få fram en lagstiftning, som skulle bereda, vad man kunde
kalla verklig rättshjälp åt arrendatorerna, och som skulle lämna arrendatorerna
fri processhjälp. Skulle frågan ha legat på det sättet, hade jag på det
bestämdaste motsatt mig ett sådant förslag, ty det skulle givetvis ha kunnat
leda till vittomfattande och betänkliga konsekvenser. Men det gällde ju här

Lördagen den 10 mara e. m.

105 Nr 10.

ondast att åstadkomma en institution eller att förordna eu person, till vilken
arrendatorerna skulle kunna få vända sig för att få råd och upplysningar
beträffande tolkningen av kontrakten. Nu är detta givetvis — och det är en
av de få punkter, där jag helt kan instämma mer herr Lindhagen — en »struntsak»,
ty det torde väl knappast finnas någon arrendator nu för tiden, som/
inte kan, åtminstone utan några större svårigheter och utan större omkostnader,
få just de upplysningar, som denna institution skulle kunna giva. Men
jag ansåg också att eu dylik officiell personlighet eller institution även skulle
kunna tjäna som en slags buffert mot de många gånger oberättigade beskyllningar,
som riktas gentemot jordägarna, och så förty med denna dubbla uppgift
få anses försvarbar. Det var på grund av denna uppfattning om den
personen eller institutionen, som jag för min del icke har reserverat mig.

Herr Mellén: Herr talman! Jag deltog icke i den slutliga behandlingen

av denna motion. Eljest hade jag givetvis reserverat mig mot utskottsutlåtandets
första punkt. Åtminstone hade jag sökt förebygga den vittomfattande
ordalydelse, den har fått. Jag vet emellertid, eftersom jag var närvarande vid
utskottets första sammanträden, att den egentliga anledningen till denna punkt
var, att det framhölls av någon ledamot, att vissa bolag i Norrland skulle hava
gjort försök att kringgå lagens bestämmelser. Det var en lös uppgift, fast
den visst styrktes bättre sedan, men bolagen fingo aldrig tillfälle att yttra sig.
Det har också i dag framlagts bevis för att ett och annat bolag gjort försök
att kringgå lagen. Men låt dem, som man tillvitar dessa förseelser, förklara
sig, så kanske de riva sönder bevisen, så att de bliva av noll och intet värde.
Man skall icke döma bolagen alldeles ohörda.

Herr Linder talade med patos om de mäktiga bolagen, mot vilka de fattiga
stackars arrendatorerna böra skyddas. Men är verkligen förhållandet så i våra
dagar? Behöva arrendatorerna skyddas genom särskilda lagar mot bolagen? Min
erfarenhet — och jag bor i en skogsbygd med många bolag — är helt annorlunda.
Jag har aldrig hört talas om, att bolagen trakassera sina arrendatorer
utan tvärtom, på bästa vis söka ordna för dem. Det finnes många självägande
bönder i trakten, som icke ha det så bra som bolagens arrendatorer. De bo i
välbyggda och av bolagen väl underhållna hus och ha inga skatter numera för
fastigheten. Arrendegårdarna ha blivit eftersökta platser. Skall man då kalla
arrendatorerna för fattiga stackare och särskilt påkalla statens skydd för dem?
Vad gör man för att skydda bonden, som mången gång icke på långt när har
lika goda levnadsvillkor? Intet!

Jag kan icke finna annat än att- utskottet hemställt, att dessa arrendatorer
skola få ej blott hjälp på statens bekostnad vid arrendekontraktets upprättande
utan även fri rättegång i fråga om kontraktets tolkning m. in. Bifalles denna
hemställan kan en arrendator som kommit på kant med sitt bolag trakassera
detta med ideliga processer, som han har rätt att föra gratis.

Herr Lindhagen säger, att skriver man en lag, skall man söka förekomma,
att den kringgås. Det är alldeles riktigt, men det var ett nytt sätt att försöka
förekomma kringgående av lag, att bevilja den, som blir utsatt för kringgåendet,
förmånen av fri rättegång. Drag ut konsekvensen därav, herr Lindhagen!
Varför skola icke med lika rätt alla människor, mot vilka rättsvidriga
åtgärder företagas, ha fri rättegång likaväl som dessa arrendatorer?
Det är en mycket farlig princip.

Jag instämmer i greve Lagerbjelkes och herr von Sydows yrkande om avslag.

Herr Lindhagen: Jag får säga den siste talaren, att jag inte alls har författat
det där tillägget. Det har kommit från helt annat håll, och jag tycker

Äng.

ändringar i da
sociala
arrcndelagsbestämmel8cma.

(Forts.)

Nr 16. 100

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang.

ändringar i d
sociala
arrendelagsbestämmelserna.

(Forts.)

inte, att det är något värde med det, så han behöver inte se så skarpt förebrående
på mig, då han talar om dess olämplighet.

Här har riktats åtskilliga anmärkningar mot herr Sandéns framställning,
och det kommer han säkerligen att bemöta själv på ett effektivt sätt. Jag begärde
ordet med anledning av herr Tamms yttrande. Herr Tamm satte nämligen
på ett frigörande sätt saken på sin spets. Han sade: »Vad vill det här
säga? Skall man inte ha rätt att sälja sin egendom? Förresten var det ju lagens
mening att framtvinga en försäljning -— försäljning till vem man vill.»

Därmed äro vi just framme vid pudelns kärna. Om lagen vill vara social,
skall den skydda jordbrukaren och det verkliga jordbruket. Skogsägaren har
sin skog, men lagen bör skydda den verklige jordbrukaren och hans hem. Har
jordbrukarhemmet gått i arv genom generationer, är det så mycket klarare,
att den där rätten att sälja sin egendom, som det heter, är just vad som bör
underkastas en viss modifikation genom en social lag. Ty att sälja sin egendom
betyder här också att sälja arrendatorn och hans arbete och hans familjs utkomst.
Får man sälja människor? Det är något som åtminstone principiellt
är avskaffat i den europeiska civilisationen, fast vi som bekant göra det i alla
fall på omvägar. Här se vi således, huruledes det saknas en rättsordning i det
nuvarande samhällstillståndet. Herr Tamms inpass är ett flagrant bevis på
frånvaron av en rättsordning.

I sammanhang med detta, att man säljer sin egendom, kan man fråga sig,
om arrendatorns och hans förfäders odlingar på en gård äro jordägarens egendom
eller arrendatorns egendom. Enligt gudomliga lagar är det arrendatorns
egendom, och om jordägaren kan sälja den, är det ju en tillämpning av det berömda
ordet, att »egendom är stöld». Det har man i högsta grad anledning
att säga. Detta är ett gammalt arrendatorskrav, som är totalt tillspillogivet
genom den nuvarande ordningen, som beslutats av riksdagen, och i brist på en
rättsordning, som förekommer sådant.

Nu säger man, att här behövs ingen kontroll, som herr Tamms anförande
utmynnade i. Han hade ringt till en del bekanta, så långt han kunnat nå, och
de säga: »vi känna inte till någon olaglighet». Alltså är det ända från Ystad
dill Haparanda det utmärktaste rättstillstånd vid denna lags tillämpning.
Men om det är på det sättet, behöver man inte vara rädd för en kontrollåtgärd.
Den skulle då bara visa, hur onödig den är. Men det är väl just kontroll, som
herrarna äro rädda för. Det är mänskligt, och så är det med oss alla, herr
talman. Ja, det gick till och med så långt, att herr Tamm sade att om det
skulle bli en lag om kontroll och man till och med skulle lämna rättshjälp åt
arrendatorer, måste det leda till betänkliga konsekvenser. Således, om arrendatorerna
finge verklig rättshjälp för att kunna få sina rättigheter gällande
utan äventyr för dem, skulle det leda till de betänkligaste konsekvenser! Där
ser man i alla fall, var haren har sin gång.

Den siste talaren sade, att de självägande inte på långa vägar ha det så bra
som arrendatorerna. Då får jag säga, att den norrländska förbudslagstiftningen,
som vi genomfört för att bevara den självägande befolkningen, varit ett
stort misstag. En hel befolkning och en nästan enhällig riksdag tyckte, att
man borde bevara den självägande befolkningen, men om vi vetat, som den siste
talaren upplyste oss om, att bönderna nästan komma till paradiset, när de bliva
arrendatorer under bolagen och inte äro självägande längre, skulle vi naturligtvis
inte ha inlåtit oss på en sådan villfarelse som hela den norrländska lagstiftningen.
Förresten är det ganska märkvärdigt, att när det gäller stals jord,
säga herrarna, att det aldrig skall vara arrende, utan bara full äganderätt.
Det verkar ju bäst på det här folket vid valtillfällena, att man vill ge dem
full äganderätt. Men när det gäller edra egna possessioner, är det ingenting
annat än den gamla arrenderätten, som passar, och ju uslare den är för erren -

Lördagen den 16 mars e. in.

107 Nr 10.

datorerna, dess bättre tycka ni, att den är. Men dä ii ro vi pa den andra kan- nmhtn ^ar i de
ton framme, naturligtvis också i valsyfte, men även i rättvisans syfte, ochan
upplysa allmänheten om, hur det rätteligen förhåller sig. . arrendday

Ordföranden uttryckte sig något ofullständigt, då lian menade, att herr bestämmrtLindhagen
har velat upprätta en kontrollorganisation. Det vet ordföranden, sernaatt
det inte alls är fråga om, utan det starka i motionärernas och reservanter- (1''orts.)
nas ställning är tvärtom, att man slipper upprätta en kontrollorganisation.

Finnarna, som måste göra de här sakerna grundligt, ha inrättat en särskild
nämnd, som skulle granska vartenda arrendekontrakt och se till, att det ^var
riktigt, och att det efterlevdes. Där kommer det således inte i fråga något
smussel. Så viktigt ansåg man det vara där. Men vi för vår del ha bara föreslagit,
att jordkommissionerna, som i alla fall äro upprättade i alla län och
skola resa omkring och se på vanhävdade egendomar, enligt lagen kunna få i
uppdrag att under resorna också taga stickprov på arrendekontrakt och se
efter, om de överensstämma med lagen och om de efterlevas. Detta jordägarna
till varning och andra jordägare till varnagel. Vi ha inte föreslagit någon
genomförd kontroll på varje kontrakt.

Det har ändå alltid sagts från det andra hållet, att man inte kan göra sådant
utan att det blir mycket dyrt, och när vi nu kommit fram med detta förslag,
har man inte fäst något avseende vid det utan betraktat det som luft. Utskottet
fortsätter att säga, att det är dyrt, och tillåter med andra ord inte, att det
får bliva billigt.

Herr Sandén har i alla fall blottat åtskilligt på den bleka verkligheten på
många håll. Vi kunna ju förstå, hur det förhåller sig med friheten och självständigheten
hos arrendatorerna. Den existerar på många håll icke, därför att
den icke kan existera.

Herr Sandén: Herr talman! Jag skall bara taga några få minuter i an språk.

Vad jag fäste mig vid i herr Westmans replik till mig var att han yttrade,
att länsstyrelserna hade möjlighet att pröva dispensansökningar, som inlämnades.
Jag förstår inte, hur denna prövning skall gå till. Länsstyrelsen kan
ju inte gärna rannsaka hjärtan och njurar med stöd av de handlingar, länsstyrelsen
har på bordet, och det är föga troligt, att en arrendator, som befinner
sig i sådant nödläge som åtminstone den ena av dem som jag omnämnde, i
händelse länsstyrelsen verkligen skulle vända sig till honom med direkt förfrågan,
skulle inför länsstyrelsen kunna säga, att han var påtvingad uppgörelsen.
Det kan han däremot säga till mig och till andra personer, som stå utanför
bolagets intressesfär, och om vilka han tror, att de hysa intresse för hans
förhållanden.

Jag nämnde ju också, hur ett av bolagen förfarit, då det på förhand meddelat,
att bolaget icke träffade uppgörelse om femtonåriga kontrakt med arrendatorer,
som voro fyllda 50 år. Även i det fallet få arrendatorerna ett föreläggande,
innan kontraktet uppgöres. De meddelas: ni är fyllda 50 år, och bolaget
kan inte sluta ett 15-årigt arrendeavtal med er. Ni får skriva på ett
kortvarigt kontrakt och underteckna en dispensansökan för insändande till
länsstyrelsen. De arrendatorer, som fått detta föreläggande, ha svalt det beska
pillret och godkänt bolagets ultimatum. Herr Westman hade intet att säga
härom.

Gent emot herr Tamm, som tyvärr icke är inne nu, skall jag be att få säga,
att jag kanske känner till dessa saker litet bättre än herr Tamm tror. Jag
råkar nämligen under tio års tid ha stått i kontakt med de värmländska bolagsarrendatorerna
och uppehålier fortfarande nära förbindelse med dem. Jag
har hunnit studera förhållandena i så gott som hela Värmland, och jag tror

Xr IG. 108

Lördagen den 16 mars e. in.

:ing- _ inte alls att jag brister så förfärligt i sakkunskap, som herr Tamm synes in IZZla*

de billa Sig arrendelags-

Herr Mellén frågade litet patetiskt, om det verkligen var av behovet påkalbestämmel-
lat, att arrendatorerna skyddades mot nutidens bolag. Ja, herr Mellén, det är
serna. just vad det är, det är mycket starkt av behovet påkallat till och med!

(Forts.) Sedan herr Tamm nu åter infunnit sig i kammaren, ber jag få tillägga, att
jag med intresse tog del av herr Tamms polemiska metoder. Det är en mycket
bekväm metod, herr Tamm, att konstruera en ståndpunkt och säga: detta
är den och den talarens påstående, och så bemöta den ståndpunkten. Men jag
är alltför gammal för att falla offer för sådan polemik. Jag har ingen gång
sagt, att det är illojalt av bolagen att försöka sälja arrendegårdarna. Tvärtom
betonade jag uttryckligen —- stenogrammet kommer att utvisa detta —, att
jag i det stycket förstod bolagen. Jag betonade också till yttermera visso,
att inga klagomål kunde göras gent emot bolagens prissättning på de arrendegårdar,
som de tillhandahålla. Jag sade alltså raka motsatsen mot vad
herr Tamm påstod att jag sagt.

Herr Tamm fann det synnerligen anmärkningsvärt, att jag och mina kamrater
på värmlandsbänken här i riksdagen i fjol vände oss till regeringen,
och han anmärkte mot att en regeringsledamot ingripit för att hejda den försäljning
av arrendegårdar, som pågick i Värmland. Jag sade emellertid inte,
att han ingripit för att hejda försäljningen, utan jag sade att han ingripit för
att hejda den forcerade försäljning, som Uddeholmsbolaget åstadkom, och det
är en annan sak. Jag belyste hur behövligt detta var med hänvisning till Ekshärad,
där arrendatorerna ställts i ett sådant nödläge, att de tvingats att vända
sig till fattigvårdsstyrelsen och begära att fattigvården skulle taga hand om
dem, om bolaget vidhöll sin strama försäljningspolitik. Jag bevistade i fjol
ett arrendatorsmöte i Ekshärad, där 200—300 av Uddeholmsbolagets arrendatorer
voro närvarande och även en del av bolagets tjänstemän med skogschelen
i spetsen. De klagomål som då framburos, voro så starka, att vi efteråt,
när påskhelgen var över, utan tvekan hänvände oss till regeringen.

Jag har inte alls påstått, att höjningen av arrendena var en illojal åtgärd.

. -^-ven i det fallet konstruerade herr Tamm en ståndpunkt, som jag icke omfattade.
Jag har vid intet tillfälle sagt detta. Vad kommunisterna påstå i sin
motion om att arrendekontrakten äro slavkontrakt etc. kommer mte mig vid.
Den affären får herr Tamm göra upp med vederbörande motionärer.

Herr Tamm uppehöll sig vid en av de skrivelser, jag åberopade här, och
upplyste om att det där var ett typiskt fall. Bolaget behövde ett kolärboställe,
. alltså tillskrev bolaget arrendatorn, och föreslog nytt arrendeavtal, enligt
vilket han skulle åtaga sig kolning. Det nya kontraktet var betingat av
ekonomiska skäl, sade herr Tamm, det var med hänsyn till nybyggnader och
underhåll för bolaget bäst med en ny uppgörelse. Jag förstår inte, herr
lamm. . Skulle det inte varit bättre att träffa ett långvarigt arrendeavtal, om
det varit betingat av ekonomiska synpunkter? Om det var det skälet, som
till grund för bolagets påtryckning, att bolaget på grund av ekonomiska
skäl önskade träffa avtal med arrendatorn, hade det då inte varit bättre att
avtalet sattes till femton år i stället för fem? Jag förutsätter, att bolaget
hade större utsikter att vinna tillbörlig avans på sitt i gården nedlagda kapital,
^ om det hade möjlighet att utnyttja arrendatorns arbetskraft under femton
år i stället för fem.

För övrigt skulle det vara intressant att få svar på frågan varför bolagen
vägra att diskutera dessa frågor kollektivt. Det har gjorts framställning både
Iran arrendatorsorganisationen, Värmlands arrendatorsförbund och svenska
sagverksindustriarbetareförbundet, som arrendatorerna tillhöra, om en diskussion,
märk väl: ingen kollektiv avtalsuppgörelse, men en diskussion, som skulle

Lördagen den 16 mars e. in.

109 Nr IG.

röra arrendekontrakten. Varför vägra bolagen detta? Jag antar det beror ändrh”ar i de
på, att det är lättare att taga en arrendator i taget än att ta en hel orgnisation 0 r^iaia 6
på en gång. arrendelags Herr

talman! Jag har ingen anledning att frånträda det yrkande, jag förut bcstämmelgjort.
Jag är, som jag förut sagt, i motsats till herr Mellén fullkomligt över- sernatygad
om att arrendatorerna behöva det skydd och den hjälp, de kunna få. (Ports.)

Greve Spens: Herr talman! Jag har under föregående år såsom ledamot
av andra lagutskottet sysslat med dessa frågor, och jag skall be att få säga endast
ett par ord.

Jag tror att man väsentligt överdriver behovet av den rättshjälp, som utskottet
här ifrågasatt. Det har ju också herr Lindhagen medgivit och sagt, att han
tror att det sällan eller till och med aldrig kommer att uppstå något behov
av en sådan här rättshjälp. Här har sagts av flera talare, att dessa arrendatorer
hos bolagen äro så hjälplösa gent emot de mäktiga bolagen, men jag skall
be att få framhålla, att enligt vad som upplystes 1927, när frågan om arrendelagen
då var före, ha arrendatorerna både i Värmland och i de övriga delar av
landet, där bolagsarrendatorer i större mängd förekomma och där det uppgivits,
att det finns missförhållanden, slutit sig tillsammans i föreningar, och dessa
föreningar kunna mycket väl lämna den hjälp, som arrendatorerna behöva,
åtminstone i de allra flesta fall. Man skall därför inte såsom herr Linder m. fl.
säga, att de äro så hjälplösa.

Nu har ju herr Westman sagt, att åtminstone han icke hade för avsikt, att
förslaget i den föreliggande första punkten av utskottets hemställan skulle tolkas
så vidsträckt, som herr von Sydow framhöll, men förslaget är ju stiliserat
så, att därunder kan inbegripas både att det skall lämnas fri rättegång och att
det skall givas upplysningar och råd angående arrendeförhållandena, allt detta
på statens bekostnad. Jag tror, att det är ganska onödigt att åsamka staten
en sådan kostnad. Det finns nog inte heller så mycket missförhållanden, som
många talare framhållit här. Nu för tiden är nog förhållandet mellan arrendatorn
och jordägaren ett helt annat än det var förr i världen. Herr Lindhagen
tänker ju alltjämt på den tid, då norrlandslagen tillkom, och då fanns det nog,
särskilt i Norrland, en hel del missförhållanden. Men tiderna ha ändrat sig
mycket sedan dess. Jag skall i denna sena timma endast med dessa ord, herr
talman, be att få yrka avslag på första punkten i utskottets hemställan.

Herr Linder: Jag vill endast ge en liten replik till herr Tamm. Jag ser
intet fel i att bolagen begära dispens, men det är då dispenserna bli så pass talrika,
som de ha varit, som man börjar misstänka, att inte allting står rätt till;
och då man fått sådana belägg, som man fått genom herr Sandens anförande
och de skrivelser han anfört, då är det på tiden att man också säger ifrån.

Vad sedan beträffar frågan om arrendatorernas behov av skydd, tror jag inte
det är lämpligt eller lönar sig att på den punkten försöka låtsas, som om det
regnade. Jag vill gent emot herr Mellén och även herr Spens säga, att denna
lag, som tillförsäkrar arrendatorerna det skydd, som de enligt lagen skola ha,
kallas för den sociala aTrendelagen. Den går ut ifrån, att arrendetorerna äro
den svagare parten vid dessa avtal. Därpå är hela lagen byggd.

För övrigt skall jag särskilt be att få hänvisa häradshövdingen i Tössbo- och
Vedbo härads domsaga till vad landshövdingen i Älvsborgs län en gång yttrade
angående bolagens framfart i Dalsland. Det står intaget i 1920 eller 1921 års
protokoll för denna kammare vid ett tillfälle, då det var fråga om en utsträckning
av norrlandslagen. Han uttryckte sig då på ett sätt, som var nog så illustrativt
för förhållandena i den trakten.

Nr 10. no

Lördagen den 16 mars e. m.

Arg.

ändringar i d
sociala
arrendelagsbeslåmmdserna.

(Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr von Sydow begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

hemställt i sitt utlåtande nr 17

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 2—5.

Herr Lindhagen: Jag her att i fråga om de nu föredragna punkterna få
framställa de yrkanden, som jag gjorde under den föregående debatten.

Herr Westman: Jag her att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på de nu ifrågavarande punkterna yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t begära förslag till lagändringar i de uti motionernas yrkanden
angivna syften.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sandén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 17
punkterna 2—5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina plafser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Lördagen den lö mars e. in.

111 Nr 10.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner angående lagstiftning rörande expropriation av mark för förbättring ^^äitring av
av ofullständiga jordbruk m. m. ofullständiga

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lag- iordbrulcm-mutskott
hänvisade motionen nr 18G i första kammaren av herr Lindhagen samt
motionerna i andra kammaren nr 276 av herrar Andersson i Tungelsta och
Johansson i Uppmälby och nr 316 av herr WiJclund i Byske m. fl.

I motionerna I: 186 och II: 316 hade yrkats, att riksdagen beträffande förbättring
av ofullständiga jordbruk samt förekommande av sådana jordbruk
ville hos Kungl. Maj:t begära

1) förslag till ändamålets vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad
genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt;

2) låta verkställa en, såvitt möjligt, oväldig undersökning, i vad mån nya
ofullständiga eller alldeles missbildade jordbruk utstyckades under sken av
laga förrättning.

I motionen II: 276 hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning och förslag till lag, som möjliggjorde att från
större egendomar expropriera odlingsbar mark för utökning av ofullständiga
jordbruk.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att yrkandet under punkt 1) i motionerna I: 186 och II: 316 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2) att yrkandet under punkt 2) i motionerna I: 186 och II: 316 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

3) att motionen II: 276 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Lindhagen, Berglund, Norman,
Johansson i Sollefteå och Pettersson i Hällbacken, vilka tillstyrkt bifall
till motionernas olika yrkanden.

Herr Lindhagen: Vad först angår frågan om förbättring av ofullständiga
jordbruk, har jag gjort det yrkandet, att man skulle söka skapa en effektiv
rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av en expropriationsrätt.
Här är det så uppenbart, att man inte ens kan åstadkomma något
nämnvärt på frivillighetens grund, att till och med anhängarna av den så kallade
frivilligheten fått giva med sig och ställa sig absolut pessimistiska mot att
någonting avsevärt kan vinnas med den metoden. Den är även här icke alls
någonting att bygga på.

Vad angår andra punkten, att verkställa en, såvitt möjligt, oväldig undersökning,
i vad mån nya ofullständiga eller alldeles missbildade jordbruk utstyckas
under sken av laga förrättning, så åberopar jag i detta avseende motionens
framställning och vad som står i reservationen. Det förefaller mig särskilt anmärkningsvärt,
att utskottet alldeles hoppat över det påpekade förhållandet, att
man på vissa orter lägger husbehovsskogen ända till 3—4 mil från jordbruket,
då den enligt sakens natur och befolkningens uppfattning blir fullkomligt värdelös.
I de särskilda fall, som äro framlagda för mig — de voro från Lillhärdal
och Sveg i Härjedalen — vet jag inte vad detta berodde på. Det kan möjligtvis
ha berott på att det inte fanns någon skog på närmare håll, men det är väl inte
fallet, allting är ju skog däruppe. Det kan därför också bero på att den skog,
som låg närmast, var så bra, att jordägaren ville behålla den, och lämnade nå -

Nr 16. 112

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang. ex- g0n sämre utskog i stället på det mera avlägsna området. I varje fall är det
T\örbmr^w av ett spektakel, att till ett litet småbruk lagts skog.på så långt avstånd. Varför
oiulUtändiga ^ar. utskottet förtegat detta? Redan detta är ju skäl nog för en riksdagsjordbrulcm.
m. skrivelse.

(.Forts.) Vad den tredje motionen, nr 276, angår, sammanfaller den väsentligen med de
föregående motionerna.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Vad först beträffar det under punkt 1) berörda
yrkandet avser detsamma, att riksdagen skulle begära ett förslag till
en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av
expropriationsrätt i syfte att förbättra och förekomma ofullständiga jordbruk.
Den fråga, som beröres i detta yrkande, är synnerligen stor. Detta framgår
av den utredning, som är lämnad av 1925 års kolonisationssakkunniga.
De hava också framlagt vissa riktlinjer, efter vilka man skulle försöka att åtminstone
i någon mån komma till rätta med frågan, och dessa riktlinjer hava
legat till grund för den proposition, som förelädes förra årets riksdag och då
godkändes. Utskottet har icke ansett möjligt att för närvarande taga upp
denna stora fråga till ny prövning.

Vad vidare beträffar det under punkt 2) berörda problemet, innebär detta,
att det har gjorts gällande, att en mängd ofullständiga jordbruk kunna komma
till stånd på grund av bristande kontroll över de lantmäteriförrättningar, som
äga. rum med tillämpning- av den nya jorddelningslagen. Dessutom har i
motionerna påståtts, att vid avstyckningar enligt den nya lagen husbehovsskog
i vissa fall utlägges alltför långt ifrån inägoma. Båda dessa påståenden
äro refererade i utskottets utlåtande, och utskottet har icke förbisett något
av dem. Men utskottet har sagt, att utskottet inhämtat upplysningar rörande
den nya jorddelningslagens tillämpning av rikets lantmätare. Dessa
upplysningar hava icke bekräftat de farhågor, som uttryckts i motionen. Det
förhåller sig så, att generaldirektör Nothin uppmärksammade de påståenden,
som herr Lindhagen framställt i sin motion nr 186 i båda dessa avseenden,
och eftersom herr Lindhagen i motionen åberopat förhållanden, om vilka han
fått kännedom under en resa i Jämtland, skrev generaldirektören till överlantmätaren
i Jämtlands län och bad honom om upplysning, huruvida det fanns
någon grund för de uppgifter, som ortsbefolkningen lämnat till herr Lindhagen.
överlantmätaren har underkastat de lantmäteriförrättningar, varom
nu är fråga, en ingående prövning och säger därom: »Det har visserligen
stundom icke kunnat undgås, att avstånden till skogsskiftena hava blivit ganska
stora, men detta endast då stamfastigheterna icke ägt skogsmark på närmare
håll. Av den verkställda utredningen framgår med all önskvärd tydlighet,
att vid avstyckningar enligt jorddelningslagen s. k. ofullständiga jordbruk
icke blivit utlagda.» överlantmätaren slutar med att säga: »På grund
av det anförda anser jag för min del, att den hittills vunna erfarenheten av
den nya jorddelningslagens tillämpning givit vid handen, att densamma i långt
högre grad än äldre lagstiftning främjar en sund jorddelning och så gott som
fullständigt förhindrar att s. k. ofullständiga eller annars olämpliga jordbruk
bildas.»

Kronojordstyckningssakkunniga hava också kommit till den uppfattningen,
att lantmätarna beträffande kronojorden sorgfälligt undvika att stycka densamma
på ett sådant sätt, att det tilldelas alltför litet skog till de olika fastigheterna.
I stället ha de kommit till den uppfattningen, att det finns en
tendens hos lantmätarna att tilldela fastigheterna alltför mycket skog.

Med hänvisning till vad jag sålunda anfört tillåter jag mig, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen ilen 10 mara e. m.

113 Nr 1«.

Herr Lindhagen: De där handlingarna hevisa icke alls någonting. Det Ang.''«*-

skulle vara intressant att få en verklig undersökning om dessa förhållanden ^^bäuring av
i landet i dess helhet. Det strider mot människans natur, allt vad hittills ofullständiga
ägt rum och vad man hör ute i orterna, då man reser där. Enighet har hit- jordbrukm. m.
tills rått om, att husbehovsskog är man i varje fall ytterst obenägen att (Lorts.)
lämna. Den sista handlingen, beträffande förhållandena i Jämtlands län, har
jag icke hört talas om i utskottet, och den tycks ha kommit till efteråt. Landshövding
Widén fick ju föra en häftig strid mot lantmätarna i Jämtland för
att få en något så när rimlig tilldelning av skog. Nu är det också så ordnat,
att vid avstyckningsförrättningar äro lantmätaren och jordägaren herrar på
täppan, och icke ens gode män behöva närvara. Här kan vad som helst inträffa.
Upplysningen om att det tages till för mycket skog, gällde ju för
övrigt utbrytning av kronomark. Det veta vi ju, att man då alltid är flott.

Då det gäller att exploatera kronans mark, har svenska folket, både jordägare
och tjänstemän, haft rundliga händer. Men vi skulle vilja veta, hur
det förhåller sig beträffande enskild mark — det är en annan historia.

Herr talman, jag yrkar bifall till motionerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de yrkanden,
som framställts i de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av väckt Ang.
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en effektiv rättsordning för
anskaffande av tomtmark till bostäder och andra skäliga behov, tryggad ge- till bostäder
nom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt. m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 187,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen beträffande anskaffande av tomtmark för nya bostäder och andra
skäliga behov ville hos Kungl. Maj :t begära förslag till ändamålets vinnande
genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och
stödd av expropriationsrätt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Thorberg, Lindhagen, Norman, Magnusson
i Kalmar, Johansson i Sollefteå och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt
om bifall till motionens yrkande.

Herr Lindhagen: I det föregående ärendet har kammaren —■ om man nu

kan tala om en kammare, då det endast är några spillror av en kammare
närvarande — ansett, att det icke behöver göras någonting för att komplettera
de ofullständiga jordbruk som finnas. Ingenting skall göras, utan det
får vara som det är! Det blir en kommande generation, som får syssla med
den saken.

Nu ha vi att behandla frågan om anskaffande av tomtmark. Det är också
för menige man en viktig sak att kunna få en hembildning, och därför behövas
byggnadstomter. Svårigheten på en hel mängd orter att på enskild
mark erhålla tomter belyses bäst genom de myckna egna hus, som måste
byggas på annans mark, därför att man icke själv disponerade en tomt eller

Första kammarens protokoll 1929■ Nr 16. 8

Nr 16. H4

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang.

anskaffande
av tomtmark
till bostäder
m. m.
(Forts.)

Om retroaktiv
tillämpning av
gällande
arrendelagar.

kunde få köpa en tomt med äganderätt. Detta förhållande föranledde tillkomsten
av den så kallade ensittarlagen, vilken stöddes av en expropriationseller
lösningsrätt till tomten. Med stöd av denna lag har man kunnat åstadkomma
någonting effektivt. Den nya frivillighetsprincipen hade då ännu icke
hunnit tränga igenom. Om ensittarlagen framlagts först nu, hade »frivilligheten»
nog slagit ihjäl förslaget.

Nu föreligger den alltjämt aktuella frågan om att skaffa tomtmark. I den
män ensittarlagen gjort klart för jordägarna att, om de upplåta en tomt med
besittningsrätt, med rätt för innehavaren att bygga eget hus, får husägaren
nog förr eller senare lösa tomten, så har detta säkerligen i någon mån ökat
svårigheterna att från större egendomar kunna få tomtmark upplåten i
skäliga fall. Då är det så mycket större anledning, att lagstiftningen ingriper.
Jordkommissionens utredning ådagalägger behovet, stött av dess enquéter,
men som sagt den har icke tagits någon hänsyn till. Det nedlagda
arbetet har man ansett vara inopportunt att syssla med, därför att jordägarnas
intressen ha majoritet inom statsmakterna. Då kan heller icke någonting uträttas
i fråga om social jordlagstiftning.

Jag ber emellertid att få yrka bifall till reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Sedan jordkommissionens tid har genomförts
en lagstiftning, som har varit ägnad att underlätta avsöndrandet av tomter
för^ det ändamål, varom här är fråga. Utskottet har erinrat därom och
även påmint om, att inför årets riksdag föreligger en proposition, som innehåller
förslag innebärande ett ytterligare steg i den riktningen. Under sådana
förhållanden har utskottet icke varit övertygat om att det är nödvändigt att
nu gå till expropriation i detta fall, utan avstyrkt förslaget härom.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Det är nästan ett erkännande av motionens riktighet att
vilja säga, att de jordägare, som äro benägna att upplåta tomtmark, kunna
göra det samt att besväret och omkostnaderna lättats. Jag känner icke till
förslaget, att inteckningar skulle kunna relaxeras lättare än förut. Jag känner
icke till vad det innehåller, men det är väl något palliativ som vanligt. Det är
emellertid till för att underlätta utbrytning, när det finns benägna jordägare.

Men här är fråga om de icke benägna jordägarna, vare sig det finnes några
underlättande åtgärder eller inte. Vad säger herr Westman om detta? Hur
skall man komma till rätta med dem?

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning av väckt
motion om retroaktiv tillämpning av gällande arrendelagar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 200,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr llerou in. fl. hemställt, att
riksdagen ville besluta, att nu gällande arrendelagar måtte tillämpas retroaktivt
för arrendeavtal, ingångna före och gällande den 1 januari 1928.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Lördagen den lti mars c. in.

115 Nr 1«.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herr Lindhagen, vilken yrkat, att
riksdagen med anledning av motionen ville hos Kungl. Maj:t begära övervägan- 1 <w

de av bestämmelser om retroaktiv verkan av de sociala, år 1927 antagna arren- arrendelagar.
delagsbestämmelserna samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill över- (Forts.)
vägandet föranledde.

Herr Lindhagen: Då den norrländska arrendelagen kom till stånd, visade

det sig att bolagen skyndade sig att på många håll låta upprätta nya kontrakt
enligt den gamla lagen, strax innan den nya trädde i kraft. Därigenom undgick
man den nya lagen. Där förekom i de nya kontrakten till och med en. avsevärd
arrendetid, som förut icke fanns, för att de gamla bestämmelserna i övrigt skulle
få gälla en längre tid. Det har erfarenhen såsom ock sakens natur gjort att både
norrlandskommittén och jordkommissionen föreslogo, att lagen skulle gälla för
kontrakt, ingångna från någon tidigare tidpunkt än då lagen trädde i kraft, då
man kunde antaga, att de kontrakt, som då upprättades, i alla fall skett under
vetskap om att den nya lagen varit i annalkande. Även lagrådet har märkvärdigt
nog varit med om en sådan bestämmelse. Riksdagen själv har i högsta
grad varit engagerad att göra en arrendelag retroaktivt gällande, då den 4 ä 5
gånger diskuterat dels regeringsproposition och dels motioner, framkomna ur
jordkommissionens förslag eller fristående, att alla sociala arrendekontrakt skulle
i avvaktan på blivande social arrendelagstiftning och lagstiftning om frilösning
av arrendejordbruk förlängas på vissa år. Det gick till och med igenom i andra
kammaren ett par gånger, och i den första hängde frågan en gång^på ett hår.

Den saken är sålunda inte alls främmande för statsmakterna, och då nu en motion
framkommit att utvidga effekten av den senast antagna sociala arrendelagstiftningen
även beträffande de kontrakt, som äro upprättade strax före lagens
tillkomst, har jag funnit, att en sådan motion bör tillstyrkas och ber att
få yrka bifall till reservationens yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i fråga om det nu föredragna utlåtandet annat yrkande ej förekommit, än att
kammaren skulle bifalla den av herr Lindhagen vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt .vidare på bifall till herr Lindhagens reservation; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning av väckt Ang.
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande en effektiv rättsordning för lap- lapparnas
parnas jordbruks- och bostadsfråga m. in., tryggad genom lag, ledd av samhället
och stödd av expropriationsrätt. °

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 188,
vilken hänvisats till andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen beträffande lapparnas jordbruks- och bostadsfråga ville hos Kungl.

Maj:t begära förslag till lapparnas värnande och vinnande av likställighet i
möjligaste mån med den övriga befolkningen genom en effektiv rättsordning,
tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herr Lindhagen, som hemställt om
bifall till motionens yrkande.

Nr 16. H6

Lördagen den 16 mars e. m.

Ang. Herr Lindhagen: Denna fråga är i själva verket diskuterad en föregående
jordbruks^och ^å jordbruksutskottsutlåtande förelåg, som även berörde densamma.
bostadsfråga Huvudfrågan här är för lapparnas bosättning och jordbruk densamma som för
m. m. den svenska befolkningen, när en lapp icke kan ägna sig åt renskötsel och där (Forts.

) för måste försörja sig som andra svenska medborgare. Ingriper man här till

förmån för den svenska befolkningen, måste man i lika mån göra det även för
lapparna. Det är kanske ännu nödvändigare för lapparna i vissa fall, då man
fått för sig, att de böra ha det sämre än den svenska befolkningen.

Därför föreslog lappkommittén, att de lappar, som måste tilldelas jordbruk,
skulle få tillräckligt med jord, så att familjerna kunde försörja sig på den, vilket
ju ansågs vara skäligt beträffande den svenska befolkningen. Enligt 1928
års förslag framlades för riksdagen, när det gällde lappar, dock endast den
bestämmelsen, att de skulle få jord efter omständigheterna. Man ville med
andra ord taga avstånd från nödvändigheten att såsom regel tilldela dem tillräckligt
med jord. Detta är en olikställighet mellan de två raserna, som strider
emot internationell rättsordning och billighet i övrigt. Därför anser jag, att man
behöver en rättsordning för lapparna för att skydda dem mot den svenska uppfattningen,
att de skola hållas nere på en lägre levnadsnivå än svenskarna.

Ett annat belysande exempel är det, att då lapparna skulle avträda den jord.
som av dem uppodlats och bebyggts^ och som de icke fått med äganderätt utan
med besittningsrätt samt de skulle få ersättning, skulle detta bero på om vederbörande
myndighet fann det skäligt — men ingen princip för att de skulle hava
ersättning. Detta visar också, att en rättsordning i detta fall är av behovet påkallad.
Jag har i reservationen polemiserat mot de skäl, som anförts mot en
sådan orättvisa mot lapparna. Men det tjänar ingenting till att vid denna sena
timma upprepa den utläggning, som där förekommer.

Det är ganska nedslående att icke få resonans — numera — i riksdagen för
en likställighet i detta avseende mellan lapparna och den svenska befolkningen,
men jag yrkar i alla fall, herr talman, bifall till motionen.

Herr Westman: Under hänvisning till det beslut, som riksdagen i år på

jordbruksutskottets föredragning fattat rörande herr Lindhagens motion nr 200.
ber jag att få hemställa om avslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor; och

nr 24, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändring.
i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Med hänsyn
till den instundande påskhelgen ber jag få föreslå, att kammaren behagade
besluta att utsträcka motionstiden även för de i afton avlämnade kungl. propo -

Måndagen den 18 mar».

1 17

Nr 16.

sitionerna, nr 189 och 191, till det plenum, som infaller näst efter tjugu dagar
från propositionernas avlämnande.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott de under aftonsammanträdet
avlämnade kungl. propositionerna nr 189 och 191.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.48 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

“Måndagen den 18 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. in.

Herr statsrådet Lundvik avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 186, angående godkännande av ett mellan Sverige och Tyska riket slutet
tilläggsavtal till handels- och sjöfartstraktaten den 14 maj 1926;

nr 187, angående försäljning av lägenheten Spångkrogen nr 1 samt den s. k.
Spångmaden vid Ljungbyhed;

nr 188, angående visst markbyte mellan kronan och en enskild person i
Östersund;

nr 190, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Landskrona stad;

nr 193, angående förstärkning av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 194, angående medgivande att använda viss del av överskottet å olika till
säkerhetsanstalter för sjöfarten anvisade anslagsposter till anskaffande av en
motorjakt till Erholmens gasstation inom västra lotsdistriktet; samt

nr 195, angående medgivande, att viss livränta må utgå till änkan Emma
Adolfsson.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Landshövding S. H. Kvarnzelius är på grund av tic convulsiv förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet, tills vidare, varder härmed intygat.

Stockholm den 16 mars 1929.

•/. Tillgren,

leg. läkare.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 61, angående verkställd omröstning över högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter;

Nr 16. H8

Måndagen den 18 mars.

nr 62, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre suppleanter
för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk;

nr 66, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och av två suppleanter
för fullmäktige i nämnda verk; samt

nr 69, angående val av riksdagens två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket
jämte två suppleanter för dem;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 63, för två fullmäktige i riksbanken;

nr 64, för bankdirektören Ivar Rooth att vara fullmäktig i riksbanken;
nr 65, för tre suppleanter för riksdagens fullmäktige i riksbanken;
nr 67, för två fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 68, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 70, för två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket; samt
nr 171, för två suppleanter för de av riksdagen utsedda ledamöterna i riksdagsbibliotekets
styrelse.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri införsel av
vissa astronomiska instrument; samt

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Kina undertecknad tulltraktat.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 6 och 31, bevillningsutskottets betänkande nr 11, första lagutskottets
utlåtanden nr 13—15, jordbruksutskottets utlåtande nr 21 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber
att få hemställa, att kammaren ville besluta, att främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista måtte uppföras första lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag om trafikförsäkring
å motorfordon m. m., därefter samma utskotts utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring
i förordningen om motorfordon, därefter bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om
särskild skatt å bensin och motorsprit in. m., därefter statsutskottets utlåtande
nr 6, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna under riksstadens
sjätte huvudtitel, samt att de övriga ärendena måtte uppföras i den
ordning de förekomma på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 264, av herrar Åkerberg och Thorberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statistiska centralbyrån för budgetåret 1929/1930
m. m.;

Måndagen den 18 mars.

119 Nr IB.

nr 265, av herr Julin, ''Teodor, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till statistiska centralbyrån för budgetåret 1929/1930 m. m.; samt
nr 266, av herr Asplund, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1929/1930 till kommerskollegium samt de under kollegium
lydande myndigheter och kårer m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr llcuterskiöld, som anförde: Herr talman!
Järnvägsstyrelsen beslöt den 14 mars innevarande år, i anledning av då
framlagd utredning rörande kostnaderna för elektrifiering av linjen Stockholm
—Uppsala, vilken ansågs komma att medföra förlust för statens järnvägar, att
denna utredning ej skulle föranleda någon järnvägsstyrelsens vidare åtgärd.

Det är också naturligt, att järnvägsstyrelsen, om den finner ett ifrågasatt
företag vara av denna art, icke fullföljer utredningen, när initiativet beror av
samma styrelse själv. Men annorlunda ställer sig saken, om initiativ tages
från regeringen, som bör kunna se en dylik fråga från även andra synpunkter
än järnvägsstyrelsen, vilken i första hand betraktar den ur affärssynpunkt.

Granskar man nu den utredning, som legat till grund för beslutet av 14 mars,
faller genast i ögonen, att denna uteslutande tagit sikte på kostnaderna, men
icke på de möjligen ökade trafikinkomsterna, som givetvis allenast kunna
approximativt beräknas, men som, efter vad erfarenheterna från den elektrifierade
göteborgslinjen anses giva vid handen, borde, vad dagtrafiken angår, vilken
på uppsala.linjen är den enda av betydelse, väsentligt ökas genom elektrifieringen.

Därnäst visar den förebragta kostnadsutredningen. att icke ens merkostnaden
vid elektrifiering behöver verka avskräckande, då dess storlek säkerligen
icke blir sådan, att den ej mer än väl borde uppvägas av den ökade trafiken.
Utredningen rör sig med tre alternativ, av vilka emellertid endast det andra
skäligen torde komma i fråga, nämligen det, att all trafik å uppsalalinjen
elektrifieras med undantag för de n. v. tågen nr 23—24 samt fjärrgodstågen
4201 och 4202; de båda övriga alternativen avse det tredje all trafiks elektrifiering
utan sagda begränsning, och det första blott lokaltrafikens elektrifiering.

Utredningen visar i fråga om angivna andra alternativ, att anläggningskostnaden
skulle bli 6,965,000 kronor eller i runt tal 7 milj. kronor, vari emellertid
ingår ett belopp av 1,020,000 kronor för ändring av telegrafverkets svagströmsledningar.
vilka, efter allmän uppfattning, torde böra omändras alldeles oberoende
av järnvägens elektrifiering och förty icke borde belasta denna utan
helt bekostas av telegrafverket. De årliga kostnaderna beräknas vid ångdrift
till 870,040 kronor men vid elektrisk drift till 943,660 kronor, varvid alltså
merkostnaden blir 73,620 kronor. I denna merkostnad ingår emellertid ett
belopp av 47,430 kronor för nyss sagda telegrafverkets ledningar, d. v. s. ränta
å ett anläggningskapital, som icke bör belasta järnvägen; frånräknas därför
detta, sjunker merkostnaden till 26,190 kronor, en summa, som knappast skulle
kunna befaras icke bli täckt genom den ökade trafiken, varjämte i någon mån
även bör beaktas att denna summa stannar i landet, under det att kolkostnaden
betalas till utlandet.

För Uppsalaorten och särskilt staden Uppsala, vilken behöver hava täta och
goda och lätta förbindelser med huvudstaden, skulle en elektrifiering vara av
största betydelse. Härtill kommer, att, om en elektrifiering skedde, denna synes
även för statens järnvägar bliva av betydelse, då dels anläggningen i Uppsala
kunde bliva eu, ur full säkerhetssynpunkt, om ej nödig så dock mycket
nyttig reserv till den i Södertälje, dels åtskilliga av de anläggningar, som nu
gjorts och framdeles torde behöva utvidgas vid Tomteboda och andra nordliga
områden i Stockholms närhet, där markvärdet är synnerligen högt och lärer

Interpellation
ang. elektrifiering
av
järnvägslinjen
Stockholm—•
Uppsala m.m.

Ifr 16. 120

Måndagen den 18 mars.

Interpellation med tiden bliva än högre, skulle kunna med fördel efter vad som uppgivits,
ang. elektn- förläggas till Uppsala, varigenom ett förbilligande kunde ske, som gjorde utjälnvägstinjen
vidgningar i allmänhet möjliga utan onödigt stora kostnader. Icke heller torde
Stockholm— böra förbises, att norrlandstrafiken skäligen har minst lika stora anspråk på
Uppsala m.m. tillgodoseende genom järnvägens elektrifiering som trafiken söderut, och att
(Forts.) påbörjandet av elektrifieringen norrut till Uppsala därför ganska snart borde
föranleda dess fortsättande än längre norrut, särskilt om det anses, att bärigheten
ökas ju längre väg den elektriska anläggningen omfattar. Även om
järnvägsstyrelsen närmast skulle önska en elektrifiering av malmölinjen, torde
böra tagas under omprövning genom regeringen, om ej en elektrifiering norrut
borde ske åtminstone samtidigt.

Jag anhåller därför om kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framställa följande spörsmål:

1. Anser herr statsrådet, att frågan om elektrifiering av linjen Stockholm
-—Uppsala bör vara avgjord genom järnvägsstyrelsens beslut av 14 mars, eller
är herr statsrådet betänkt på att genom regeringsinitiativ återupptaga densamma
omedelbart?

2. Anser herr statsrådet, att en elektrifiering norrut är av mindre vikt än
en elektrifiering söderut, eller vill herr statsrådet gå in för elektrifiering av
statens järnvägar samtidigt i båda riktningarna och därför nu närmast för
elektrifiering av linjen Stockholm—Uppsala?

3. Anser herr statsrådet det vara riktigt och billigt, att elektrifieringen belastas
med kostnader för omläggning av telegrafverkets svagströmsledningar
på sådana sträckor, där det är ett allmänt intresse att få denna omläggning
till stånd oberoende av all järnvägselektrifiering?

4. Anser herr statsrådet det möjligt och lämpligt att, därest elektrifieringen
skulle underlättas genom lägre taxor för vattenfallsstyrelsens leverans av
elektrisk kraft, en sådan anordning av regeringen föranstaltas?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner hänvisades
av dessa nr 186 till bevillningsutskottet, nr 187 och 188 till jordbruksutskottet,
nr 193 och 194 till statsutskottet samt nr 195 till bankoutskottet,
varemot propositionen nr 190 nu på begäran bordlädes.

Herr förste vice talmannen erhöll ordet och yttrade: Med hänsyn till den
instundande påskhelgen ber jag få föreslå, att kammaren behagade besluta att
utsträcka motionstiden för de i dag avlämnade propositionerna till det plenum,
som infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.49 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

291145