1929. Andra kammaren. Nr23 (Riksdagens protokoll 1929:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Andra kammaren. Nr23.

Torsdagen den 4 april.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Herr talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: Mina damer och
herrar! Då vi i dag samlas för att återupptaga arbetet efter påskferierna,
sakna vi bland oss en av ledamöterna på Örebro länsbänk, Petrus Ödström.
Han var vid sin bortgång ännu i sin fulla arbetskraft, och dödsbudet kom hastigt
och oväntat. Ödström hade under fjorton riksdagar deltagit i riksdagsarbetet.
Han var en trygg och säker lantmannarepresentant, som även hade
blick för andra samhällsgruppers intressen och behov. Han var en arbetsam,
intresserad och plikttrogen folkrepresentant, som icke ofta yttrade sig i kammarens
debatter men som träget och samvetsgrant sökte arbeta sig in i de frågor,
som förelädes riksdagen. Ödström var personligen en angenäm och av
oss alla varmt avhållen och högaktad riksdagskamrat. Jag är förvissad om
att budskapet om hans oväntade bortgång mottagits med beklagande av kammarens
ledamöter.

Frid över hans minne!

Detta yttrande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 18, den 19, den 20, den 22 och den 25 nästlidna
mars.

§ 3.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att ledamoten av Riksdagens andra kammare, rådmannen Birger Christenson,
som den 16 sistlidne mars undergått operation för gallsten och som nu sedan
några dagar av mig vårdas för blodpropp i den ena lungan, på grund härav kommer
att under avsevärd tid, antagligen minst fyra veckor, vara oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet; intygas på heder och samvete.

Södertälje den 3 april 1929.

Erik Normann,
t. f. lasarettsläkare.

§ 4.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti statsutskottets memorial
nr 21, 22, 30 och 32 föreslagna voteringspropositioner rörande frågor, i
vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt blivit, att vederbörliga omröstningar
över de olika besluten skulle denna dag äga rum, så anställdes nu
omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning, nämligen
:

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 23. i

Sr 23. 2

Torsdagen den 4 april.

Första omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 21).

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen, i anledning av de
av herr Mellén m. fl. och herr Gustafson i Kasenberg in. fl. i ämnet väckta motionerna
(I: 127 och II: 216), må hps Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning
rörande trafikering av Åmål—Årjängs järnväg genom Bergslagernas järnvägsaktiebolags
försorg, varvid dock, för fall att ett i detta avseende tillfredsställande
avtal ej kan åstadkommas, därjämte bör övervägas frågan om ytterligare
statslån till Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag för inköp av rullande materiel,
röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, i anledning av herrar
Melléns m. fl. och Gustafsons i Kasenberg m. fl. ovanberörda motioner (I: 127
och II: 216)

a) såsom avsättning till fonden för att underlätta åstadkommandet av bibanor
i vissa delar av riket för budgetåret 1929/1930 anvisat ett reservationsanslag
av 175,000 kronor;

b) bemyndigat Kungl. Maj:t att bevilja Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag
ett ytterligare låneunderstöd från bibanelånefonden till belopp av 175,000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 89 Ja och 131 Nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med ........................................i 70 Ja och 71 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .... 89 Ja och 131 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 159 Ja och 202 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 22).

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

dels avslå statsutskottets i dess utlåtande nr 3, punkt 15 :o) gjorda hemställan
om beviljande för budgetåret 1929/1930 av ett anslag å 25,000 kronor för
bedrivande av upplysningsarbete för freden;

dels i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å herr Lindhagens
motion I: 197, i vad densamma avser Svenska föreningen för Nationernas
förbund, till nämnda förening för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag
av 1,500 kronor;

dels avslå herrar Anderssons i Falkenberg och Hages motion II: 137 samt
herr Lindhagens motion I: 197, i vad densamma avser anslag till Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen;

Torsdagen den 4 april.

Jir 23.

dels ock avslå fröken Hesselgrens samt fru Östlunds och fru Nordgrens motioner
(I: 121 och II: 235), herr Olof Olssons motion (I: 76) ävensom herr
Lindhagens motion (I: 197), i vad den avser beviljande av anslag till svenska
sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat

dels att i anledning av herr J. Nilssons i Malmö motion (I: 120) för bedrivande
av upplysningsarbete för freden för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra
anslag av 25,000 kronor att fördelas av Kungl. Maj :t bland sådana inom fredsrörelsen
verksamma sammanslutningar, som prövas vara förtjänta av understöd
av statsmedel;

dels att Kungl. Maj :ts förslag om anslag till Svenska föreningen för Nationernas
förbund ävensom herr Lindhagens motion I: 197, i vad den avser anslag
för samma ändamål, må anses besvarade genom beslutet angående herr
Nilssons i Malmö motion I: 120;

dels att herrar Anderssons i Falkenberg och Hages motion II: 137 samt herr
Lindhagens motion I: 197, i vad densamma avser anslag till Svenska freds- och
skiljedomsföreningen, må anses besvarade genom beslutet angående herr Nilssons
i Malmö motion I: 120;

dels att fröken Hesselgrens samt fru Östlunds och fru Nordgrens motioner
(I: 121 och II: 235), herr Olof Olssons motion (I: 76) ävensom herr Lindhagens
motion (1:197), i vad den avser anslag till svenska sektionen av Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet, må anses besvarade genom beslutet
angående herr Nilssons i Malmö motion I: 120.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 109 Ja och 111 Nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med .............. 69 Ja och 74 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .... 109 Ja och 111 Nej,

sammanräkningen visade ............................178 Ja och 185 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tredj e omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 30).

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen såsom bidrag
till uppehållande av den industriella standardiseringsverksamheten för budgetåret
1929/1930 anvisar ett extra anslag av 40,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å herrar Nyländers och Prytz’ mo -

Mr 23. 4

Torsdagen den 4 april.

tion (II: 68), i vad densamma skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag, såsom bidrag
till uppehållande av den industriella standardiseringsverksamheten för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra anslag av 35,000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringsprooositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 70 Ja och 153 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med.............................. 81 Ja och 63 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 70 Ja och 153 Nej,

sammanräkningen visade.................... 151 Ja och 216 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Fjärde omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 32).

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må dels, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och med avslag å de av herr Bergqvist
m. fl. och herr Hage in. fl. i ämnet väckta motionerna (I: 67 och II: 109),
för anordnande av autoniobillinje mellan Övertorneå och Pajala för budgetåret
1929/1930 anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor; dels ock besluta att
herr Asplunds förberörda motion (I: 128) ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat avslå såväl
Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning som de i ämnet väckta motionerna.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 108 Ja och 109 Nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med...................................... 82 Ja och 57 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 108 Ja och 109 Neji

sammanräkningen visade.......................... 190 Ja och 166 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande Kungl. Maj:ts
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen nr 216, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 91 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar och

Torsdagen den 4 april.

Nr 23.

lag om ändrad lydelse av 55 § i lagen den 13 maj 1921 om aekordsförhandling
utan konkurs;

till statsutskottet propositionerna:

nr 217, angående lån till främjande av bostadsproduktionen;

nr 218, angående anslag till statens byggnadsbyrå; och

nr 220, angående anslag till hospitalsbyggnader;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 224, angående vissa åtgärder för bekämpande av potatiskräfta; och

nr 225, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;

till bankoutskottet propositionen, nr 228, angående beredande av pension från
allmänna indragningsstaten åt f. d. amanuensen i lantmäteristyrelsen, f. d. majoren
E. L. Löwenberg;

till statsutskottet propositionerna:

nr 221, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Jönköpings stad; och

nr 222, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Göteborg
m. m.; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 214, med förslag till förordning om Svenska
bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, in. m.

§ c.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att främst bland två
gånger bordlagda ärenden må på föredragningslistan för nästinstundande lördags
plenum uppföras statsutskottets utlåtanden nr 34, 4 och 33 i nu nämnd
ordning samt därefter övriga ärenden i den ordning, som de äro upptagna på
dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Lindberg m. fl., nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 210,
angående anslag till bekämpande av arbetslösheten;

herr Järte m. fl., nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 175,
angående omorganisation av försvarets centrala ledning och förvaltning m. m.;
herr Holmgren, nr 411, i anledning av sistnämnda proposition:
herr Lithander, nr 412 och 413, i anledning av samma proposition;
herr Lindgren m. fl., nr 414, i anledning av samma proposition;
herr Svedman m. fl., nr 415, om ändrad organisation av Gotlands infanterikår
m. in.; och

herr Nygren, nr 416, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 189, med förslag
till bokföringslag.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 8.

»Justerades protokollsutdrag.

Ifr 83. 6

Lördagen den 6 april f. m.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Magnusson i Tumhult under
6 dagar från och med denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.15 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den (i april.

Kl. 11 f. in.

§ 1.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 215, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) m. in.;

till statsutskottet propositionen, nr 223, angående medel för uppförande av
en nybyggnad för mynt- och justeringsverkets behov m. in.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 226, med förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 §
utsökningslagen; och

nr 227, med förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

§2.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden nr 1,
22 och 23 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet följande på
kammarens bord liggande motioner, nämligen:
nr 409 av herr Lindberg m. fl.;
nr 410 av herr Järte m. fl.;
nr 411 av herr Holmgren;
nr 412 och 413 av herr Lithander; samt
nr 414 av herr Lindgren m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av motionen nr 415 av herr Svedman m. fl.
om ändrad organisation av Gotlands infanterikår m. m„ begärdes ordet av

Herr Svedman, som yttrade: Herr talman! Då jag blivit uppmärksam gjord

därpå, att det yrkande, som framställts i den motion, som jag hade äran
avlämna i torsdags, är av beskaffenhet att böra behandlas av olika utskott,

Lördagen den 6 april f. m.

>r 23.

ber jag härmed som motionär få avlämna en ny motion, som omfattar den del
av framställningen, som bör behandlas av lagutskott.

Denna anhållan bifölls.

I enlighet härmed blev ifrågavarande motion uppdelad i två särskilda motioner,
en med bibehållen beteckning av nummer 415 och med den ändring
i rubriken att »m. m.» uteslöts samt en med ordningsnumret 417 och med
överskrift: Om viss ändring av värnpliktslagen.

Härefter remitterades motionen nr 415 till statsutskottet och motionen nr
417 till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott motionen
nr 416 av herr Nygren.

§ 4.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av vissa
motioner om förnyad utredning rörande försvarsväsendet m. m.

Till statsutskottets förberedande behandling hade överlämnats tre inom riksdagen
väckta motioner, nämligen:

de likalydande motionerna nr 60 inom första kammaren av herr Möller och
nr 139 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm, vari föreslagits,
att riksdagen måtte, med avslag på det i punkt 23 i fjärde huvudtiteln äskade
anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande, hos Kungl. Maj :t
hemställa om en snar förnyad omprövning om hela vårt militärväsendes ändamålsenlighet;
samt

motionen nr 225 inom andra kammaren av herrar Sandberg och Wikström,
vari föreslagits, att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj:ts anslagsäskanden
för militära ändamål, måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om ny försyarsutredning,
varvid frågan om vårt lands avrustning jämväl borde förutsättningslöst
prövas.

Med förmälan att utskottet under punkten 17 av sitt utlåtande nr 4 behandlat
den i motionerna I: 60 och II: 139 berörda frågan om anslaget till
det frivilliga skytteväsendet, hemställde utskottet i förevarande utlåtande, att
nämnda motioner i vad de avsåge frågan om ny försvarsutredning, ävensom motionen
II: 225 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Johan Nilsson i Malmö, Rydén, Wallcs, Bergström, Pauli, Anderson
i Råstock, Tömkvist i Karlskrona, W ig forss. Ward och Högström, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av motionerna
I: 60 och II: 139, i vad de avsåge frågan om ny försvarsutredning, ävensom
motionen II: 225 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att spörsmålet
om ändamålsenligheten av vårt lands försvarsväsende upptoges till förnyad
prövning;

av herrar Carl A. Carlsson, Ilansén, Danielsson och Jönsson i Revinge;
samt

av herrar andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson och Olsson i K ullenbergstorp.

Uti de två sistnämnda reservationerna hade reservanterna förklarat sig anse.
att utskottets motivering bort hava annan i respektive reservationer angiven
lydelse.

Ang.
i fråga-satt
förnyad utredning
rörande
försvarsvåsende

in. fn.

Nr 23. 8

Lördagen don (i april f. m.

4«4’- Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

ifrågasatt

\l2nitg

rande för- ^ ^ orda i detta ärende, sa har jag anledning både till tacksamhet och klander
varsväsendet mot statsutskottet. Förhållandet är nämligen det, att statsutskottet har, när
m- m■ gäller minskningar på fjärde huvudtiteln, i stor utsträckning följt de anvis '':Fort’-)

ningar för sådana minskningar, som gjorts i motionens motivering, men utskottet
har, när det gällt motionens kläm, kommit till ett avstyrkande. Genom
den uppdelning av fragorna, som har skett, eu uppdelning som jag uppriktigt
sagt icke riktigt förstår, skulle jag här kunna uppehålla mig väsentligen vid
klandret mot utskottet för avstyrkandet av min motion. Ä andra sidan sammanhör
frågan om minskningar på försvarshuvudtiteln så nära med frågan om
en ny försvarsutredning, att jag ser ingen möjlighet att man under denna debatt
om utredningen skall kunna undgå att komma in även på frågan om fjärds
huvudtiteln. Jag förmodar att det arrangemang som gjorts, varigenom utlåtandet
rörande försvarsutredningen har ställts före utlåtandet om fjärde huvudtiteln,
också avser att man skall redan under detta första utlåtande kunna
göra undan den principdiskussion, som under alla förhållanden annars skulle
hava kommit vid behandlingen av fjärde huvudtiteln, för att man sålunda skall
kunna undvika att få två diskussioner om samma sak i dag.

Om jag ser på utskottets yttrande beträffande försvarsutredningen, så kan
jag konstatera, att den majoritet som står bakom avstyrkandet är inbördes mycket
splittrad. Bakom utskottsutlåtandets motivering stå endast högerledamöterna
i statsutskottet, d. v. s. cn minoritet. Denna minoritet har velat blankt
avvisa motionen, den vill icke upptaga en diskussion, den säger bara, att den
delar icke motionärens uppfattning och kan därför icke tillstyrka motionärens
yrkande. De frisinnade ledamöterna, till vilka i detta fall hör herr Jönsson
i Reyinge, hava motiverat sitt avstyrkande på ett annat sätt, nämligen med det
påståendet, att, sedan 1925 års försvarsordning beslöts, det icke har ägt rum
någon sådan förskjutning, som motiverar en allmän utredning rörande en förnyad
omläggning av försvarsväsendet. En liknande motivering har avgivits
av bondeförbundarna, som alldeles särskilt framhålla den synpunkten, att ännu
har icke 1925 års försvarsordning hunnit bliva prövad i sådan utsträckning,
att man har ett klart omdöme om densamma, och under sådana omständigheter
bör en ny utredning icke igångsättas.

Det förefaller mig som om i samtliga fall avstyrkarna av utredningsförslaget
saknat vilja att se vad som faktiskt skett. Mest förvånansvärt är naturligtvis
att ett avstyrkande kommer från högerrepresentanterna i utskottet.
Ett av de stora numren under fjolårets valrörelse från högerns sida var just
kravet på en ny utredning av försvarsfrågan, och man hade därför kunnat
vänta sig att, när från annat hall ett yrkande om en sådan allsidig utredning
framkommit, det skulle vunnit gensvar från högern, och man här kunnat tämligen
allmänt enas om en sådan utredning, som naturligtvis icke finge tjäna
något visst ensidigt syfte, utan verkligen skulle fylla anspråken på att vara
både förutsättningslös och allsidig. När man från frisinnat och bondeförbundshåll
gör gällande, att ingenting sedan 1925 inträffat, som kan motivera
en ny utredning, så är det ju cn blindhet, som knappast kan vara omedveten.
Det är alldeles uppenbart, att någonting skett sedan 1925. Det är också uppenbart.
att alltjämt om beslutet av 1925 står eu sådan strid, som enbart den
val motiverar, att man ånyo sätter sig vid utredningsbordet.

Som skäl för en utredning har i den av mig väckta motionen för det första
anförts just denna strid om 1925 års försvarsordning, som har alldeles speciellt
tillspetsats därigenom att regeringen genom sitt förslag till fjärde huvudtiteln
vid årets riksdag har försökt avbryta den utveckling, som under de

Lördagen den (5 april f. in.

9 Sr 23.

tio senaste åren har pågått och som inneburit eu fortgående minskning av försvarsbudgeten.
Man märker i detta förslag till fjärde huvudtiteln, som ju
ändock formellt håller sig inom 1925 års ram, en bestämd vilja att ånyo driva
försvarsutgifterna i höjden, att pressa oss fram till en försvarsordning kostsammare
än den, som avsågs genom 1925 års beslut. Det har vidare i motionen
framhållits, att den under de senaste åren, jag vill icke säga starkare pågående
men mera uppmärksammade krigstekniska utvecklingen också föranlett
betydande lager inom vårt folk att ställa frågan, huruvida den försvarsordning,
som vi erhöllo 19''25 och som ju icke var en försvarsordning efter nya
grunder utan endast en sammanpressning av den förut existerande försvarsordningen,
är ändamålsenlig. Många anse att denna krigstekniska utveckling
kan motivera ett avskaffande av det militära försvaret, dess reducerande till
en liten neutralitetsvakt. Andra anse, att den kan motivera en ganska grundlig
omläggning av försvarsväsendet, med förläggning av tyngdpunkten till
andra försvarsgrenar än där den nu ligger.

Jag hyste verkligen vid tiden för 1925 års beslut den förhoppningen, att
man skulle kunna komma till ett stillestånd i försvarsfrågan. Jag hade uppriktigt
den meningen, att det icke kunde vara ur någon synpunkt önskvärt
att försvarsfrågan alltjämt skulle vara en av de största politiska tvistefrågorna.
Och jag trodde, att den moderation, som man från vänstern ålade sig.
när det gällde att skrida till en reducering av försvarsorganisationen, skulle
kunna så mycket uppskattas inom andra partiläger, att man där kunde vara
med om att åtminstone lämna andrum för ett genomförande av den beslutade
1925 års försvarsordning. Från högerhåll har man emellertid allt sedan detta
beslut fattades icke försummat något tillfälle att hålla striden i gång. Högern
har varit mycket angelägen att alltjämt få behålla försvarsfrågan som en
politisk stridsfråga. Detta har lett till att det önskade stilleståndet icke har
kunnat komma till stånd, men det har också lett till — det är min bestämda
övertygelse — att man icke har gjort de nödiga allvarliga försöken att genomföra
1925 års försvarsordning på ett ekonomiskt gott sätt. Högerns ständiga
attacker ha kommit dem, som hava att praktiskt genomföra denna försvarsordning,
att betrakta beslutet endast som ett provisorium. När högern
gång efter annan ställer i utsikt att 1925 års försvarsordning mycket snart
skall komma att göras om, så kan man icke räkna med att inom de militära
kretsarna, som hava det praktiska utförandet om hand, man skall handla under
den känslan, att här hava vi att göra med en definitiv ordning och alltså
hava vi att av denna definitiva ordning göra det ur militär synpunkt bästa.

Om på det sättet 1925 års försvarsordning i sitt utförande visserligen icke
medvetet saboteras, men saboteras genom högerns hållning, då är det alldeles
uppenbart, att grunderna för ett vidhållande från vår sida av 1925 års beslut
bliva i hög grad rubbade. När därtill kommer att, sedan högern kommit
till regeringen, man försöker under sken av att hålla sig strikt inom 1925 års
försvarsordning ytterligare pressa upp kostnaderna, så är detta för oss socialdemokater
ett ytterligare mycket starkt skäl för att begära, att en utredning i
frågan åter sättes i gång. Jag vill härvid inskjuta den anmärkningen, att
högern, som själv satt som1 en av sina förnämsta uppgifter att omintetgöru
1925 års beslut, egentligen varken har anledning eller rätt att komma till oss
med några anvisningar om vår skyldighet att vidhålla och försvara detta
beslut. Men jag vill därtill understryka vad som framhållits redan i den av
mig väckta motionen, nämligen att 1925 års försvarsordning icke bara innebar
för oss så och så många regementen och så och så många fartyg, utan
1925 års beslut representerade också för oss något betydelsefullt i kostnadsavseende.
Det var icke på det sättet, att 1925 kostnadsfrågan var en underordnad
fråga. Kostnadsfrågan var en av de centrala frågorna, och när de

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försmrsväsendet

m. m.

(Forts.)

Nr 23. ,0

Lördagen den 6 april f. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

socialdemokratiska ledamöterna i riksdagen kunde gå med på eu så pass omfattande
försvarsorganisation, som 1925 beslöts, så var det under den förutsättningen,
att denna försvarsorganisation skulle kunna upprätthållas inom
den ekonomiska ram som då angavs. Om detta visar sig av olika anledningar
icke kunna ske, så är det fullkomligt berättigat att från socialdemokratiskt
håll, under hänvisning till den betydelse, som vi tillmätt de ekonomiska synpunkterna,
nu se till att man vidtager åtgärder i första hand som möjliggöra,
att man håller sig inom 1925 års ekonomiska ram. Jag vill nämligen påpeka
gentemot de anmärkare, som naturligtvis genast här uppträda, att 1925 års
försvarsorganisation aldrig från socialdemokraternas sida betraktades såsom,
om jag får använda uttrycket, en militär nödvändighet. Vår mening var ;i
stället den, som framfördes 1924, att man kunde i avseende på minskningen
av försvarsorganisationen gå vida längre än vad man gick 1925. Den ståndpunkten
hava vi alltjämt kvar, och det är från den ståndpunkten som vi också
kunna med all kraft göra gällande, att man måste vidtaga särskilda åtgärder
för att so till att 1925 års kostnadsram icke överskrides. Om man nu svarar
mig, att den kostnadsramen måste överskridas redan på grund av beräkningarnas
art 1925, så svarar jag, att jag i det avseendet icke ämnar taga upp eu
tvist, när det gäller beräknandet av de s. k. öresanslagen, portionspris och ralionspris;
de mindre jämkningar i den ekonomiska ramen, som på grund därav
kunna bli motiverade, äro icke av den art, att de kunna föranleda någon
strid. Men om man kommer och hänvisar till alt materialanskaffningen har
blivit under de år som gått betydligt dyrare än som beräknades 19''25, så svarar
jag utan vidare, att då har det skett en viktig förändring i själva förutsättningen
för 1925 års beslut, som bör föranleda en ny prövning. Om t. ex.
man 1925 kunde för flygvapnets vidkommande räkna med enmotoriga plan,
men nu i regel räknar med tremotoriga och till följd därav kostnaderna stiga
till det tre- eller fyrdubbla, så är det alldeles uppenbart, att vi befinna oss i
ett läge, där vi måste påkalla nyprövning. Vi kunna säga, att om man 1925
varit tvungen att räkna med dyrare materiel för flygvapnet, så hade detta
redan då kommit att föranleda från vår sida justeringar på andra områden
inom försvarsorganisationen, varigenom man skulle kunna hålla nere den sammanlagda
kostnaden.

Alltså har på vissa punkter sådana förändringar skett i fråga om kostnaderna
att redan detta motiverar en ny undersökning. Men det har också skett
något annat. Den senaste krigstekniska utvecklingen har gjort sig starkare
uppmärksammad. Själv tillhör jag icke dem som tillmäta denna utveckling
en allt för stor betydelse, när det gäller att bedöma frågan om vår försvarsorganisation.
Jag står nämligen kvar på den uppfattningen, som gjordes gällande
i 1925 års proposition, att Sveriges läge är sådant, att vi egentligen icke
hava att räkna med ett direkt anfall mot oss. Under sådana omständigheter
kan det icke för mig spela någon större roll, om utvecklingen av kriget i luften
har tagit sådana former, att anfallen bliva svårare att avvärja. Står jag
på den ståndpunkten, att risk för anfall näppeligen finns, utan att uppgiften
för våra militära maktmedel närmast blir att vakta vår neutralitet, då är det
oc.kså uppenbart, att tyngdpunkten från min sida, när det gäller ordnandet
av försvarsväsendet, kommer att läggas på ett helt annat håll än luftvapnet.
Hos dem, som verkligen räkna med krigiska anfall mot oss, måste denna krigstekniska
utveckling på ett helt annat sätt väcka^frågan, huruvida den nuvarande
försvarsorganisationen är ändamålsenlig. År det på det sättet, att denna
krigstekniska utveckling kommer att lägga framtidens krig väsentligen i
luften, är det på det sättet, att anfallen ske i övervägande grad genom luftflottorna,
som komma till fiendeländerna och sprida död och förödelse bland
civilbefolkningen, är det på det sättet att man icke efter denna utveckling av

Lördagen den 6 april f. in.

11 » Ä

krigstekniken i luften kan sammandraga och framföra stora arméer, da är det
självklart mycket meningslöst att hava en försvarsorganisation, vars kostnader
till mer än hälften lägges ned på en armé utan egentliga uppgifter. Jag
förstår alltså mycket väl, att även de ivrigaste motståndarna till avrustningen
måste uppställa frågan om ändamålsenligheten i den nuvarande försvarsorganisationen.

Jag menar alltså, att ur åtskilliga synpunkter en ny utredning är väl motiverad,
och då är det fråga om huru denna utredning skulle göras, och under
vilka former den skall äga rum. Jag har för egen del såsom anspråk på
denna utredning uppställt, att den skall vara förutsättningslös och allsidig,
och när jag uppställer dessa krav, gör jag det därför, att jag verkligen menar
det. Jag menar, att vi icke ha någon nytta av att till förhandlings- och utredningsbordet
skicka folk, som icke tänker taga skäl, som icke tänker bry sig
om fakta utan endast ämnar sitta där och samla de argument, som kunna
användas till stöd för en förutfattad ståndpunkt. Jag ogillar detta antingen
det är en högerman, som går till försvårsutredningen för att skaffa material
för yrkanden om utökningar av försvarsorganisationen, eller opi det är en avrustningsvän,
som går dit för att skaffa sig argument för eu total avrustning.
De män, som skola deltaga i en sådan utredning, böra göra det under villighet
att verkligen pröva de fakta, som där kunna framläggas, och taga hänsyn
till de synpunkter, som kunna anföras. Detta att man väljer personer,
som verkligen mena allvar med en utredning, innebär naturligtvis icke, att
man kan hysa förhoppningar om att vederbörande skola komma till ett gemensamt
resultat. Fakta komma att för den ene ha en annan betydelse än för den
andre, och den enes hela syn på vårt läge och på vårt försvarsbehov är så olika
den andres, att meningar alltid komma att stå mot meningar. Jag tror icke.
att någon utredning kan ofrånkomligt bevisa vare sig att vi ha behov av exakt
så eller så stora försvarsanstalter eller att vi icke ha behov av några alls.
Utredningen kan giva oss vissa faktiska upplysningar om läget i världen och om
den krigstekniska utvecklingen o. s. v. Men till sist kommer det alltid an på vårt
eget omdöme om läge och förhållanden, när det gäller att avgöra, vilken betydelse
vi skola tillmäta det ena eller andra argumentet, den ena eller andra
faktorn, som kommit fram under utredningen.

Vad kan man då hoppas av en sådan utredning? Det ser ut, som. om högern
icke vågar gå med på den allsidiga utredningen, därför att den icke kan
hoppas av densamma vinna något stöd för sin ståndpunkt i försvarsfrågan.
Det finns en annan grupp, som mycket livligt hoppas, att utredningen skall
ge till resultat, att kravet på en allmän avrustning skall vinna så kraftigt
stöd, att frågan härom kan bli aktuell politik. Det finns egentligen för mig
ingen anledning att uttala mig på denna punkt, Jag vill emellertid varna för
den sangvinism, som tror, att en sådan utredning skulle ett tu tre kunna leda
oss fram till den isolerade svenska avrustningen. Även om otvivelaktigt vårt
folk är starkt antimilitaristiskt och fredsvänligt sinnat, även om vårt folks
mening är, att en kraftig reduktion av våra rustningar kan äga rum och att
det är riktigt, att ett land som Sverige söker att ge goda exempel när det
gäller nedrustningssträvandena, tror jag dock icke, att läget inom vårt folk
är sådant, att därest folket finge direkt självt besluta, det skulle votera er.
omedelbar avrustning för vårt land. I sådana saker verka åtskilliga faktorer,
som göra att man inför avgörandet ställer sig ytterst betänksam. Man .kan i
detta fall hänvisa till det lilla Danmark, där man mycket tidigare än i vårt
land ställde frågan, om de militära försvarsanstalterna kunna tjäna någonting
till, men där man i alla fall ännu har en majoritet för de synpunkter, som leda
till upprätthållandet av ett relativt starkt militärt försvar. Man skall icke
heller underskatta en sådan omständighet som att det svenska väljarfolket dock

Ane.
ifrngaaatt
förnyad utredning
lurande.
förs
inre väsende:
in. in.

'' Fort''.

Nr 23.

Lördagen den 6 april f. in.

^Ang. under den senaste valrörelsen gav den största framgången åt det parti, som
Uyrmad^ut- ^es^mt utdömde icke bara avrustnings- utan också nedrustningssträvanrcdniwg
ro- rena ?c“ som sick in för en ökning av våra försvarsanstalter. Man kommer
rande för- icke till avrustningen bara genom utredning. Vi komma till en avrustning i
smrsväsendet det ögonblick, då vi verkligen lyckats övertyga vårt folk om att vårt läge är
”*• m- sådant, att en avrustning kan ske. Den övertygelsen kan helt säkert komma
lorts.) endast såsom ett resultat av att folket känner, att icke blott i vårt land avrustnings
viljan är årlig och växande utan att det också händer någonting i
andra länder. Det kommer enligt mitt förmenande alltid att finnas ett visst
bestämt sammanhang mellan vad som händer ute i världen och vad som kan
hända här hemma.

Om jag alltså icke tror, att en ny försvå ^utredning kommer att föra oss
fram till en total avrustning, vilken kanske i och för sig, med hänsyn till hela
vårt läge, skulle kunna vidtagas utan några risker för vårt land, menar jag
ändå, att en försvarsutredning är av betydelse. Den kan åtminstone leda till
att man far en rationellare användning av de medel, som man ännu så länge
anser sig böra lägga ned pa militära anstalter. Men om en försvarsutredning
skall ge ett sadant resultat, kan den icke få pågå i sådana former, som regeringen
valt för densamma.

Vi sakna ju lör tillfället icke försvarsutredningar. Det pågår åtminstone
försvarsutredningar. Vi ha till en början den utredning, som
gäller frågan om luftvärnet — en utredning som a.nförtrotts åt en kommitté,
aär även representanter för de politiska partierna ha säte. Vi ha vidare den
utredning rörande risken för gas- och bombanfall, som anförtrotts åt våra militära
myndigheter. Och vi ha slutligen den senast igångsatta utredningen, som
skall avse att utröna, om det sedan år 1925 inträtt ändrade förutsättningar för
organiserandet av försvaret.

Det är nagot fel med dessa utredningar redan därför, att de måste ingripa i
varandra, trots att de uro förlagda på olika händer. Jag förstår icke, att
den kommitté, som har hand om luftvärnets utredning, kan arbeta oberoende
av den utredning, som utföres av de militära myndigheterna rörande försvaret
mot gas- och bombanfall. Såvitt jag kan se, äro uppgifterna ganska likartade.
Och jag har icke riktigt kunnat begripa, att man, sedan man igångsatt luftvärnsutredningen,
ansett sig kunna bifalla framställningen från myndigheterna
om att få göra eu utredning av liknande art. Utredningen om förutsättningarna
för 1925 års försvarsorganisation berör också i mycket hög grad den
nya krigstekniska utvecklingen. Det förefaller mig därför, som om såväl
utredningen om gift-, gas- och bombkriget som utredningarna om luftvärnet
och om förutsättningarna för försvarsorganisationen borde ske på ett
och samma ställe. Men regeringen har splittrat utredningsarbetet på
tre olika ställen^ — visserligen under framhållande av att en kontakt
bör upprätthållas mellan utredningarna. Jag kan icke underlåta uttala
min förvåning över ett sådant sätt att ordna utredningarna, ett sätt som
maste bil ganska kostbart och som, i stället för att leda till ett samlat resultat,
kommer att förete i sin slutbild en ganska stor splittring. Enligt min
mening är det nödvändigt att få eu enhetlig försvarsutredning till stånd —
en försvarsutredning, i vilken alla olika synpunkter, som äro av någon större
betydenhet, få möjlighet att göra sig gällande. Från utredningen om förutsättningarna
för 1925 ars organisation har man noggrant utestängt alla dem,
som varit särskilt intresserade av denna organisation. Man har tillsatt en
militär på, reservstat, två aktiva militärer, en man från utrikesdepartementet
och ytterligare eu civil, men man har icke tagit någon hänsyn till de partier,
som_ ändå representerade på ett alldeles särskilt sätt de drivande krafterna i
1925 års beslut. Om man nu skall gå till att utreda frågan om ändringar i

Lördagen den 6 april f. m.

Nr 23.

förutsättningarna för nämnda lorsvarsordning, hade det val ändå varit ganska
rimligt, att de som voro med och så att säga gjorde upp dessa förutsättningar,
också fått deltaga i diskussionen om huruvida några förändringar inträtt
i desamma.

Den allvarligaste anmärkningen mot regeringens utredningar är emellertid
den, att de äro ordnade på ett sådant sätt, som kommer att från början undanrycka
förtroendet till utredningarnas resultat. Det kan icke hjälpas, men det
är på det sättet här i landet, att enbart militära utredningar icke ha lätt att
vinna förtroende vare sig i riksdagen eller ute bland folket. Därtill kommer,
att man måste säga sig, att dessa utredningsmän, som av regeringen tillsatts,
representera icke den allsidighet, som maste vara en förutsättning för att man
skall ha förtroende till resultatet av deras arbete. Här kommer alltså genom
dessa utredningar att ske ett mycket stort arbete, insamlas ett omfattande
material, antagligen också göras ganska omfattande kommentarer till sammamaterial.
Men det blir ingenting annat än ett material — ett material som
delvis icke kommer att i fortsättningen användas. Det blir ingen anvisning
om hur vår försvarspolitik skall kunna läggas i framtiden. För att en sådan
anvisning skall kunna ges måste utredningen arrangeras på ett annat sätt och
framförallt måste kravet på allsidighet i utredningen beaktas. Jag menar icke.
att denna allsidighet åstadkommes därigenom, att det socialdemokratiska partiet,
det frisinnade partiet, det liberala partiet, högerpartiet och bondeförbundet
få vara med genom sina representanter i viss proportion. Jag tror uppriktigt
sagt icke, att en ny försvarsutredning, arrangerad efter samma linjer som
dem som tillämpades när 1919 års kommitté tillsattes, skulle ge oss det bästa
och mest allsidiga resultatet. Jag har också en gång i min tidning propagerat
för att man skulle vid denna utredning mindre tänka på_att få så och så många
representanter för varje parti och så och så många militärer, som försökte inympa
sina tänkesätt på dessa partirepresentanter, än på att verkligen sammansätta
kommittén med folk, som visste någonting och ville någonting i dessa
frågor. Jag har därvid alldeles särskilt pekat på att man numera i vårt land
äger vissa militärer, som våga tänka, låt mig säga litet grand, utanför de
linjaler, som tillhandahållas av generalstaben. Det förefaller mig, som om det
skulle vara mycket lämpligt, att sådana män under utredningen få göra små
åsikter gällande och få tillsammans med representanter för andra militära
uppfattningar diskutera läget i närvaro av representanter för de politiska partierna.
Därigenom skulle man kunna- inom en sådan utredning samla icke
blott ett gott material utan också en rikedom av synpunkter. Man skulle sedan
kunna framlägga ett material för riksdagen och folket, som på grund av sin
allsidighet icke skulle kunna undga att utöva ett bestämt inflytande på opinionen
och erhålla mycket stor betydelse vid det slutliga^ avgörandet, som ju
måste träffas i riksdagen och vid vilket de politiska partierna ha tillfälle att
slutligen göra sina meningar gällande och genomföra sina kompromisser.

Jag vill, herr talman, här mycket starkt understryka, att de försvarsutredningar,
som av regeringen ingångsatts, äro i det närmaste värdelösa såsom
förberedelse till den behandling av förevarande fråga, som måste komma i den
allmänna opinionen och i riksdagen. När jag betraktar saken på detta sätt,
kan jag icke göra något annat än att uppmana regeringen att snarast möjligt
sluta upp med sina försök att undkomma de krav, som växa sig allt starkare
— kraven på en verkligt förutsättningslös och allsidig utredning rörande
vårt försvarsväsendes ändamålsenlighet. Jag är fullt medveten om att
det är regeringen, som har att bestämma i denna sak, och det är icke min önskan,
att riksdagen skall göra intrång på regeringens maktområde. A andra
sidan är det så viktigt för ett gott samarbete mellan riksdagen och regeringen,
att riksdagens synpunkter uppmärksammas, att man måste utgå ifrån att dä -

.. -5''1?-

i frågasal''
förnyad «!-redning rörande
försrarsväsende

m. m.
(Förta.

Sr 23. 14

Lördagen den 6 april f. in.

ifrågasatt reS^ ^ksdagen Senom ett bifall till reservationen ger sin mening tillkänna reiomyad
ut- Serint?en också skall vara angelägen om att sörja för det goda samarbetet melrednrng
ro- . n statsmakterna pa denna punkt. Jag ber att fa yrka bifall till herr Nilssons
rande för- i Malmö m. fl. reservation.

tmr sväsendet

.Herr Danielsson: Herr talman! Jag tillhör en av de fyra utskott,sleda möter,

som visserligen gått in för utskottets avslagsyrkande, men som i en
särskild reservation tillkännagivit motiven till att man för närvarande icke
anser behov av eu ny och allsidig försvarsutredning vara för handen. Inledningsvis
säges i denna reservation, att 1925 års försvarsbeslut var betingat av
det dåvarande militärpolitiska läget och av vår ekonomiska ställning, och man
framhåller sedan, att någon förskjutning i dessa faktorer icke inträffat, som
kan motivera upptagandet av en undersökning av hela vårt försvarsproblem.
Denna sats^torde ingen försöka sig på att jäva. Vårt försvarspolitiska läge
nu och 1925 borde väl vara ungefär detsamma, och våra ekonomiska möjligheter
likaså. Däremot — framhåller man i den av herr Carlsson i Gävle m. fl.
avgivna reservationen -— anser man ögonblicket inne för att internationellt
främja en allmän rustningsminskning. Denna stora tanke — kanhända tidens
största, en tanke som ligger vida utöver, delvis utom alla försvarsutredningar
— ha reservanterna härmed velat giva sin anslutning till. Man säger sedan
vidare i reservationen: »Till förmån för utredningskravet har anförts, att

flygvapnets utveckling och gaskrigets verkningar samt behovet av försvarsoch
skyddsmedel på dessa områden böra föranleda en nyprövning av hela försvarsfrågan».
Men man fortsätter: »Utskottet, som icke kan finna denna meåga
tillräckligt bärande skäl, vill erinra om att en luftförsvarsutredning
pågår och förutsätter, att de behov, som därav kunna förväntas framgå, bliva
tillgodosedda inom den kostnadsram, som följer av 1925 års försvarsbeslut.»
Den föregående ärade talaren påstod, att vi reservanter skulle ha sagt, att ingenting
inträffat sedan 1925, som skulle motivera eu utredning rörande en omläggning
av försvarsväsendet. Detta framgår icke av de av mig citerade raderna.
Man säger icke, att ingenting inträffat, men man anser, att den utveckling
på det vapentekniska området, som ägt rum sedan 1925, icke med
tillräckligt bärande skäl motiverar, att man nu företager en stor och genomgripande
utredning. Jag tror verkligen, att man kan stå för denna sats, även
om den^föregående^ talaren sade, att vår syn på saken beror på att vi icke vilja
se förhållandena sådana de äro.

Ett av de motiv för utredningskravet, som den föregående ärade talaren framhöll,
var, att det ständigt står strid om 1925 års härordning. Ja, det är fullkomligt
sant och riktigt, att det står strid om denna härordning. Men det
kommer väl alltid att stå strid om varje härordning och varje härordningsförslag
som framlägges. Detta 1925 års härordningsförslag utgjorde ju —
liksom alla dylika — givetvis ett slags kompromiss inom den segrande majoriteten;
somliga ansågo, att man gick icke tillräckligt långt ned, andra återigen
menade, att man reducerade alldeles för mycket. Man har under ett halvt
års tid — eller kanske nästan under ett år — med synnerlig styrka från olika
håll och från olika utgångspunkter framfört kravet på eu ny förutsättningslös
och allsidig utredning av hela vårt försvarsproblem. Men bakom detta utredningskrav
med dess diametralt motsatta utgångspunkter har nog icke legat
tanken på en förutsättningslös utredning, även om man sagt så. Jag anser
att den föregående talaren har rätt, då han säger, att denna utredning borde
företagas av människor, som icke äro bundna av förutfattade meningar, utan
som kunna, objektivt se och bedöma frågan. Tror någon verkligen, att å de
motsatta sidor, varifrån kravet på en ny försvarsutredning framförts, man i
själva verket ser saken så? På det håll, där man anser sig säker om på för -

Lördagen den G april f. m. In

hand, att en ny utredning måste komma att visa, att ett militärt försvar för
våra förhållanden är lönlöst och omöjligt, lär man icke ändra sin uppfattning,
vilket resultat en utredning än kan komma fram till. Och på det håll, där man
på förhand utgår ifrån, att våra nuvarande försvarsanstalter äro bara odugligt
skrot och att de måste ökas på väsentligt, om de skola vara effektiva, lär •
man heller icke anse sig bunden av det resultat, vartill en utredning kan komma.
Man har sin förutfattade mening: man vill ha ökade försvarsanstalter eller
man vill ha bort dem. Under sådana förhållanden -— och det är just från dessa
båda ytterligheter som de starkaste kraven på utredning komma — måste
man fråga sig, om en utredning under nuvarande situation, med den upphetsning
som råder i diskussionen om de militära anstalterna, skulle få ett verkligt
effektivt värde för vårt försvar. Man har sagt, att utvecklingen gått så fort
under de senaste åren, att bara detta förhållande skulle betinga en ny försvå rsutredning,
en helt ny omläggning av våra militära försvarsanstalter. Jag kan
dock icke underlåta att påpeka, att när man på en hel del håll talar om den
snabba utvecklingen, man gör sig skyldig till våldsamma överdrifter. Vårt
militärpolitiska läge torde icke vara, så mycket ogynnsammare nu än det var
år 1925. Man kan ju resonera och diskutera om denna sak — vilket man också
ideligen gör i pressen — men faktum torde vara, att en stor del av agitationen
i våra dagar rör sig med siffror och faktorer, som icke existera i verklighetens
värld, som kanhända en gång i en framtid skola existera, men som i varje fall
icke finnas i det närvarande ögonblicket. Jag tror, att var och en som något
bemödar sig att se objektivt på denna fråga maste komma till samma slutsats
i stort sett som jag. Det gäller härvidlag icke att tro fullkomligt och blint
på vare sig den ena eller andra militära auktoriteten utan att pröva olika
uttalanden, väga dem mot varandra, söka använda sitt sunda förnuft och därigenom
bilda sig eu självständig mening. Och den föregående ärade^ talaren
antydde ju också, att det icke inträffat så mycket i detta fall sedan år 1925:
det är bara vissa saker som blivit särskilt uppmärksammade under den senaste
tiden. Och häri har han otvivelaktigt fullkomligt rätt. Under sådana
förhållanden ha vi ansett — utskottsmajoriteten och de fyra reservanter, som
här sökt att något motivera sin ståndpunkt —- att tiden för närvarande icke
är inne för ett företagande av en ny omprövning av hela vårt militärsystem,
och vi tro, att de korta meningar, som vi formulerat i slutet av föreliggande
betänkande, skola sakligt stå sig vid en närmare prövning. Jag för 111111 del
måste säga, att jag tycker, att det är i viss mån beklagligt, att politiska motiv
så starkt spela in i denna fråga, och att det skall vara så svårt för motsatta
meningar härvidlag att komma till tals med varandra. Uuru skulle det \ara
—- jag kan icke underlåta att göra den reflexionen -— om vi alla kunde se litet
mera objektivt på saken, om å ena sidan de som ^icke tro på de militära försvarsmedlens
effektivitet ville första, att de som halla pa det militära försi aret
icke göra det därför att de äro militaristiska galningar utan därför att de tro,
att de därigenom gagna land och folk, och om å andra sidan de som hålla pa
militärförsvaret ville försöka förstå dem, som äro övertygade om att de gagna
sitt land och folk bäst genom att nu gå in för en hastigare avskrivning av de
militära maktmedlen. Jag tror, att mycket skulle se annorlunda ut, om vi kunde
få litet större förståelse för varandras synpunkter — de äro kanhända icke så
vitt skilda, som de kunna se ut vid första ögonkastet. Under sådana lörhållanden
kunde man lugnt se fram mot en kommande utredning. Jag tror
nämligen, att en sådan kommer fortare än man tänkte sig 1925, ehuru vi anse,
att tiden ännu icke är inne för att igångsätta den. Det ar ju också nyligen
— egentligen först nu — som 1925 ars härordning trätt i kralt. Denna försvarsordning
var ju i viss mån en modernisering, en omläggning av vårt försvarsväsende
i mer eller mindre grad. Meningarna därom kunna vara delade,

Nr i3.

Ang.
i fråga-satt
förnyad utredning
rörande
jörsvarsväsendet

in. m.

; For tv.;

Nr 23.

Lördagen den 0 ajtril f. in.

Ang. men den tog dock hänsyn till den riktning utvecklingen fått, och den innebar
ett större beaktande av det nya flygvapnet, en inskränkning av de mera för
ledning ro- åldrade stridsmedlen etc. Jag tror, att man för vårt lands vidkommande
rande för- icke behöver handla i panikens tecken vare sig å det ena eller det andra hållet,
svarsväsendet och jag är övertygad om, att skräckmålningarna i ofantlig grad äro överdrivna.

(F t") Jag^skall icke upptaga kammarens tid med att närmare motivera detta mitt
påstående, men jag vågar ändå framställa det. Jag anser alltså, att man lugnt
kan ännu en tid framat avvakta utvecklingens gang. Mycket av den moderna
krigstekniken befinner sig för närvarande på experimentstadiet: man experimenterar
undan för undan i gasfabrikema, man experimenterar i flygmaskinsverkstäderna,
man försöker komma fram till nya metoder. Och
det har visat sig, att anfalls- och försvarsmedlen i allmänhet följas
åt. Sedan världskrigets dagar har flyget utvecklats i ganska hög grad, men
på samma gång ha försvarsmedlen genomgått en ännu snabbare utveckling.
Emellertid tror jag att man kan slå fast, att försvarsmedlen inom flyget utvecklats
ungefär i samma tempo som flyget självt. Man får icke alltför
mycket låta imponera sig av vad som sägs i den ena eller den andra tidningen,
uttalanden som ofta äro ryckta ur sitt sammanhang och skrivna och sagda för
en viss agitation eller för visst ändamål. Det har ju även -— såsom den föregående
talaren anmärkte — igångsatts en del utredningar. Vi ha i den motivering,
som vi gå in för, omnämnt den luftförsvarsutredning, som arbetat sedan
ett år tillbaka och som har att taga hänsyn till de faktorer, som nu äro
sa omdebatterade i pressen och bland allmänheten, och vi antaga och tro,
att man ännu så länge kan försöka att inom den försvarsordning, som gavs
1925, anpassa utvecklingen efter en nyare tids krav. Framtiden kommer kanske
såsom jag nyss nämnde, att korrigera de motiv, som vi bygga på för närvarande.
Men om framtiden vet man ingenting. Man kan icke uttala sig bestämt om
huru nästa krig skall gestalta sig. Detta beror på en massa olika faktorer, olika
för olika länder med olika lägen, olika utgångspunkter o. s. v., och endast dilettanten
kan här uttala sig med absolut tvärsäkerhet.

Under sådana förhållanden — då utvecklingen i detta hänseende befinner sig
på experimentstadiet och man icke har tillräckligt fasta hållpunkter beträffande
den nya krigstekniken —- ha vi reservanter, som nu motiverat vår mening
här, ansett, att tiden ännu icke är inne för vidtagande av en ny och allsidig
försvarsutredning utan att man lugnt och kallblodigt kan vänta någon tid och
se, varthän utvecklingen pekar. Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan med den motivering, som finnes angiven i föreliggande
reservation av herr Carlsson i Gävle in. fl.

Hans excellens herr statsminister Lindman: Herr talman! När man tager
i betraktande den fråga, som behandlas i föreliggande motioner, kan man ju —■
i likhet med den förste ärade talaren och även andra — icke underlåta att komma
in på försvarsfrågan i dess helhet och alltså även på vad som sammanhänger
med statsutskottets behandling av fjärde huvudtiteln. Och när man ser på
hela denna försvarsfråga kan man — åtminstone gäller detta mig — icke underlåta
att bli något förvånad över att finna, huru litet de uttalanden i själva
verket gälla, vilka man från vänsterpartiernas sida fällde för endast några år
sedan, då man gick att antaga 1925 års försvarsordning. Ifrågavarande försvarsorganisation
har ju, såsom här redan framhållits, knappast trätt i kraft,
och den är icke fullständigt genomförd. Den är sålunda ingalunda ännu något
avslutat helt. När den år 1925 antogs, voro, så vitt jag kan förstå, de frisinnade
och socialdemokraterna överens om, att denna försvarsordning och den
värnpliktslag, som då genomfördes, också skulle tillämpas. Nu säger man visserligen,
att det hela var en kompromiss, och att man på socialdemokratiskt håll

Lördagen den (i april f. in.

Nr 23.

ingalunda dolt, alt man liade velat ha en större beskärning än den man då var
med om. Herr Hansson på stockholmsbänken har nyss framhållit, att försvarsoraningen
av år 1925 icke var någon ny försvarsordning i egentlig mening utan
endast en sammanpressning av vad som hade funnits förut. Men det var ju den
proposition herr Hansson framlade såsom försvarsminister, som då förelåg till
behandling, och den organisation, som däri föreslogs, blev ju också i stort sett
av de samverkande partierna antagen. Och nu klandras den. för att den icke
var något nytt utan endast en sammanpressning av vad som tidigare förefunnits!

För socialdemokraterna står i dag — liksom år 1925 —, säger herr Hansson,
kostnadsfrågan alltjämt såsom en huvudfråga. Låt oss draga oss till minnes,
herr talman, huru det förhöll sig vid behandlingen av frågan år 1925.
Om man studerar det betänkande, som då avgavs av särskilda utskottet, skall
man finna, att den socialdemokratiska regeringens proposition icke blev oförändrat
antagen. Det blev, såsom nyss framhållits, en kompromiss, vilken i
kostnadshänseende innebar en höjning av ungefär 2 miljoner kronor i förhållande
till det förslag, som blivit framlagt av den socialdemokratiska regeringen.
Det kan vara av ett visst intresse för kammarens ledamöter att hålla i
minnet just dessa 2 miljoner kronor. Nu vill man emellertid från socialdemokratiskt
håll riva upp 1925 års beslut. Och ifrån det frisinnade partiets sida
framhåller man, att försvarsordningen har man visserligen varit med om att
genomföra, men detta endast med tanke på den ekonomiska ramen; det var ingalunda
försvarsordningen och värnpliktslagen i och för sig utan blott den kostnadsram,
som då lacles till grund härför, som man gav sitt bifall till. Vad
skulle med andra ord detta betyda? Jo, om man t. ex. funne — såsom fallet
är vid denna riksdag — att ett av de s. k. öresanslagen, exempelvis portionspriset,
som år 1925 beräknades till 80 öre men som nu i själva verket utgår
med 92 öre, medförande en kostnadsskillnad av sammanlagt 800,000 kronor,
uppginge till större belopp än det beräknade — och så är otvivelaktigt fallet,
statsutskottet har varit med om detta, — så skulle man från frisinnat håll —
förmodar jag — kunna göra gällande, att en indragning borde ske på något
annat håll, exempelvis eu indragning av ett infanteriregemente. Det förefaller
mig, som om detta skulle vara den ståndpunkt, som det frisinnade partiet nu
intager, under det att socialdemokraterna vilja en ytterligare reducering.. Herr
Hansson talade nyss i sitt anförande om, att man önskade en ny utredning —
ett önskemål som ju även framställes i de föreliggande motionerna —. och han
klandrade regeringens, åsikt om att åtminstone något andrum borde lämnas för
att den nya ordningen av år 1925 skall hinna fullständigt genomföras. Han
sade vidare, att högern alltid fattat försvarsfrågan såsom en politisk fråga, och
att den använt den såsom ett agitationsmedel för att skapa en politisk atmosfär
och velat vidmakthålla en sådan atmosfär omkring denna fråga. Jag bestrider
riktigheten av detta hans uttalande. Huru kan herr Hansson själv då
för resten tillåta, att det parti, för vilket han står såsom ordförande, väl främst
av alla partier håller frågan såsom en politisk fråga? Ingen kan väl misstaga
sig om att man ifrån socialdemokratiskt håll i allra största utsträckning behandlar
försvarsfrågan ur rent politisk synpunkt. Därom vittnar väl den
partikongress, som hölls sistlidna sommar — jag skall be att få återkomma
därtill något längre fram. Men, säger herr Hansson, därför att högern behandlar
saken som en politisk fråga, ha socialdemokraternas hållning ändrats och
deras tillit och tilltro rubbats; därför, menar han, kunna även de ha rättighet
att fatta den såsom en politisk fråga. Jag ber de ärade ledamöterna av denna
kammare svara mig, huruvida detta herr Hanssons uttalande är betingat. av
sakliga eller av politiska hänsyn. Det torde vara otvivelaktigt att han själv
därmed erkänt, att han behandlar försvarsfrågan såsom en politisk fråga.

Vad högerpartiet beträffar, ha vi ju aldrig dolt vår mening om att 1925 års

Andra hammarens protoholl 1929. Nr 23. 2

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvars
väsende
in. fn.
(Forts.

?ir 23.

Lördagen den (i april f. in.

Ang.
ifragaaatt
förnyad utredning
rörande
jörevarsvänendel

m. m.
(Forts.)

härordning icke var grundad på en verkligt saklig, genomtänkt utredning, och
vi ha aldrig sagt, att vi godkänt densamma såsom för vårt land i försvarshänseende
tillfyllestgörande. Vi ha därför i det program, som var högerns vid
det sista valet, upptagen den punkten, alt vi önskade en ny utredning av
vårt försvarsproblem och att vi i avvaktan därpå ville ha största möjliga effektivitet
på varje punkt av 1925 års försvarsordning. Och i detta sistnämnda
hänseende trodde vi, att vi hade gott följe av åtminstone det frisinnade partiet,
från vars ledande håll man vid olika tillfällen hört uttalanden om att nämnda
försvarsordning skulle göras effektiv. Vi ha i den regering, som nu sitter, icke
avvikit från detta program. Vi ha, såvitt jag förstår, fullföljt det ganska
konsekvent. Vi ha att börja med sökt att vinna en bättre effektivitet därigenom,
att vi i fjärde huvudtiteln gjort framställning till riksdagen om ökningar
av efter vår mening oeftergivligen nödvändiga anslag. Jag kan ju anföra såsom
exempel på några av de viktigaste: ett bättre utnyttjande av de till linjetjänst
uttagnas vapenövningar, ett krav, som var ett i eminent grad både socialdemokratiskt
och frisinnat krav 1925. Vi ha framlagt förslag om starkare och
bättre material åt flygvapnet, ett förslag, som vi få tillfälle att behandla, när
vi komma in på fjärde huvudtiteln. Vi ha slutligen, för att nämna ännu eif
exempel, begärt anslag för en undersökning, huruvida det kan låta sig göra alt
rekonstruera vårt föråldrade fältartillerimaterial, så att vi slippa ifrån den
mycket större utgiften att ersätta den med ny material. Nu kallar herr Hansson
detta för att vi ha avbrutit reduceringen. Han har märkt en vilja att öka!
Viljan att öka, herr talman, har i detta hänseende endast bestått i att man
velat få bättre effektivitet på dessa och en del andra punkter. Det kan väl
inte vara någon mening uti att man inte skall fullfölja vad man sade, då 1925
års härordning antogs, och söka göra denna härordning effektiv. Så har regeringen
resonerat, men det var för oss nödvändigt, som jag nämnde redan i remissdebatten,
att först av allt taga upp denna fråga om effektiviteten inom den
s. k. 1925 års ramen, därför att tiden hastade och riksdagen skulle sammanträda
inom tre månader. Man måste därför påskynda detta. Därtill kom, att man
ville utreda frågan om den högsta ledningen och förvaltningen för försvaret.
Samma dag som propositionen i den sistnämnda frågan avlämnades till riksdagen
utfärdades en kommuniké, i vilken regeringen meddelade vad regeringen
syftat på med den utredning, som igångsatts. Vad den utredningen skulle
omfatta, det hade jag ju redan tidigare bebådat i remissdebatten. Frågan om
utredningen har väckt ett ganska, betydligt uppseende. Den har väckt uppseende
på visst håll inom högern själv. Det finns ju alltid s. k. die-hards, som icke
äro nöjda med vad regeringen åtgör. Gör man på ett sätt, så tycka de. att det
varit bättre, om man gjort på ett annat sätt. Vidare kommo ju anmärkningar,
sarkastiska anmärkningar, framför allt från det håll, där man vill gå fram
på avrustningens väg och därför icke tycker om denna utredning.

Jag vill säga, herr talman, att ingen av dessa synpunkter i ringaste mån
inverkat på regeringens ståndpunktstagande. Vi ha alltifrån regeringens tillkomst
följt en plan för hur vi skulle förfara i detta fall, och den planen ha
vi, såvitt jag begriper fullföljt och genomfört. Anmärkningar kunna naturligtvis
drabba regeringen, för att den gått tillväga på detta sätt, men de
anmärkningarna bära vi med fullkomligt jämnmod.

Nu säger herr Hansson: Hur skall utredningen göras? Den skall vara allsidig
och förutsättningslös, och han avser — och det gläder mig att höra
från honom — att, även om man sätter politiska personer att göra den allsidiga
utredning, som är åsyftad, så skall man kunna räkna med, att de
skola gå dit med ärlig och god vilja att göra det allra bästa. Nå, men vad
är det nu regeringen gör? Regeringen vill skaffa fakta, som sedermera skola
prövas av riksdagen. Vad kan då herr Hansson egentligen ha emot den ut -

Lördagen den 6 april f. in.

Nr -2:1.

redning, som här göres och som ju sedermera kommer att bliva föremål för
en prövning, som herr Hansson säkerligen själv kommer att få vara med om?
Han säger, att han vill, att utredningen skall ge vid handen, hurudant läget
i världen är och hurudan den tekniska utvecklingen har varit. Det är just
det, som är avsikten att utreda sakligt genom den utredning, som är igångsatt.
Men sedan, säger han, beror ju vars och ens omdöme på vad man vill
ha. Ja, det är den synpunkt, som riksdagen eu gång kommer att få taga
ställning till, när ett resultat av den nu tillsatta utredningen kommer fram
i form av ett förslag till riksdagen.

Herr Danielsson förklarade, att man skulle bilda sig eu mening, sedan
man gjort klart för sig vad som inträffat. Ja, det tycker jag är alldeles
riktigt.

I den kommuniké, som utfärdades den 13 mars i år, sades det, att ma''n skulle
undersöka, huruvida några mera betydelsefulla förändringar under de senare
åren ägt rum i de förutsättningar, varpå vår nuvarande försvarsordning är
byggd, och i remissdebatten uttryckte jag mig så, att ändringarna i det politiska
läget kring Östersjön efter kriget säkrare kunde överskådas nu än
vid tiden för förarbetena till 1925 års försvarsordning. Med andra ord:
man skall undersöka det försvarspolitiska läget, och man skall göra det dels
ur folkrättsliga och utrikespolitiska synpunkter och dels med hänsyn till våra
möjligheter till självförsörjning.

Uti remissdebatten uttalade jag mig också om flygvapnet och den utveckling,
som det har undergått och vilka ändringar, som däratav kunde betingas
i tidigare planer. Herr Danielsson har nyss betecknat såsom överdrifter vad
män påstår ifrån många håll, och däruti vill jag säkerligen ge honom rätt.
men jag menar, att man bör ju undersöka, huru därmed förhåller sig. Man
har därför också i kommunikén påkallat särskild uppmärksamhet åt det nutida
luft- och gaskriget, och man har sagt, att detta skall ske i samband med
förut pågående utredningar. Herr Hansson klandrade, att man satt igång
en tredje utredning, fast man hade två förut. Jag vill då framhålla, att
den utredning om luftkriget, som tillsatts av den frisinnade regeringen, den
s. k. luftförsvarsutredningen, ju framför allt avser ortsförsvaret och skydd
för civilbefolkningen mot gasanfall, under det att den andra utredningen, som
skall utföras av militära sakkunniga, avser att inom krigsmakten framskapa
ett gasskydd och att ordna de industriella frågor, som sammanhänga därmed.
Luftförsvarsutredningen är ingalunda av så omfattande beskaffenhet,
som den regeringen nu har igåiigsatt.

Man skall sålunda enligt vår uppfattning verkställa undersökning, huruvida
de nutida luft- och gaskrigsmedlen och därigenom skapade krigföringsmetoder
medfört förändring i grunderna för vårt försvar, och en liknande
undersökning kan ju även göras på andra områden. Med ledning av detta
kan man sedermera undersöka och bedöma vårt försvars uppgifter i stort
och de krav, som i olika lägen kunna ställas på detsamma i överensstämmelse
med vad i remissdebatten uttalades. Därigenom får man ju en ledning
för att undersöka och pröva, huruvida och i vad män mera betydande förändringar
ägt rum i de förutsättningar, varpå den nuvarande försvarsordningen
är byggd, och, herr talman, när man har kommit så långt med denna
utredning, så gäller det ju att slutligen angiva riktlinjerna för de förändringar,
som med hänsyn härtill böra vidtagas, vilket icke behöver ske genom
de nu tillkallade sakkunniga.

Nu säger herr Hansson, att regeringens parti, högerpartiet, har ju varit
med om en begäran om utredning. Men det är ju just den utredning, som av
regeringen igångsatts. Man har sagt, att den är starkt militärt betonad, och
för den militära sakkunskapen har ju herr Hansson eller kanske rättare sagt

Ang.
ijrågasait
iömyad utredning
rörande
förwar&cäsendei

in. m.
(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den C april f. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsendet
m. m.
(Forts.)

lians meningsfränder föga förtroende. Om uran ser på sammansättningen av
denna sakkunnigutredning, så tror jag emellertid, att man måste medgiva, att
den visserligen är militärt betonad, men att den bör ba alla förutsättningar
att gå i land med den uppgift, som bär blivit den förelagd, och man bär
ingen anledning att tvivla på varken de civila eller de militära sakkunnigas
kompetens.

Herr Danielsson sade, att man icke skall handla i panikens tecken. Därmed
syftade han väl på den utredning, som av motionärerna herrar Möller
och Hansson begärts. Jag menar i överensstämmelse med detta just, att det
skall man inte göra, utan man skall begagna det tillfälle, som gives, innan
den nya försvarsordning, som börjat att träda i kraft, har bragts i full tilllämpning,
att i lugn undersöka, hur den kan komma att gestalta sig, vilka
förutsättningar den bygger på, för att kunna låta just själva sakkunskapen
yttra sig om hur, efter dess förmenande, denna anordning bör göras. Det
förefaller mig, som om förhållandena egentligen äro ganska lika på detta
område som på andra områden, ehuru man på många håll förmenar, att så
icke skulle vara fallet. Det förhåller sig ju så, som alla denna kammares
ledamöter veta: högerpartiet är i minoritet i denna kammare och i riksdagen.
Vi kunna ju aldrig tvinga vår vilja på de andra partierna. Varför skulle
det vara obekvämt för någon att få taga del av en saklig utredning? Hur
var det, när den staaffska regeringen tillsatte försvarsberedningarna? Föregingos
icke de av sakkunnigeutredningar? Där voro stora förslag av cheferna
för generalstaben och marinstaben, där var en kommitté med mycket starkt
militärt inslag i. Den edénska försvarsrevisionen återigen grep verket an omedelbart,
vilket gjorde, att det blev en politisk utredning allt ifrån första
stunden. För övrigt, då man talar om sådana utredningar, varför kan man
icke på det militära området anordna en sådan utredning lika väl, som man
gjort det på andra områden? Jag vill bara erinra om när den första brantingska
regeringen tillsatte socialiseringsnämnden. Var det icke för att få
en sakkunnigeutredning av det bästa folket, han efter sin mening kunde få
tag på? Det gällde att få en utredning i en fråga, som låg honom om hjärtat,
för att därmed kunna övertj^ga andra om att de sakkunniga, som han tillsatt,
kommit fram med ett förnuftigt förslag.

De sakkunniga, som tillsatts av den nuvarande regeringen, kunna icke ändra,
minska eller öka något i försvarsorganisationen av år 1925. Den utredning,
som är igångsatt, kan icke leda till någon ökning av materielen eller till
något som helst anslag, utan att det kommer att gå genom riksdagen, och
ingen behöver därför oroa sig för att icke riksdagen kommer att få sitt ord
med uti laget. Men man kan, som herr Hansson sade, lägga en utredning
på mångahanda sätt. Däri vill jag giva honom rätt, men att, som han till -lät sig göra, på förhand beteckna den utredning, som nu blivit igångsatt,
som något värdelöst, det är väl i alla fall att ganska starkt markera, att
frågan är politisk, oaktat han tidigare framhöll, att det icke skulle så vara.

Nej, herr talman, en mer eller mindre parlamentarisk beredning kommer naturligtvis
att förr eller senare följa på denna utredning, och då undrar jag ju
mycket, varför man är så rädd för denna kommitté — om man är rädd för att
se sakförhållanden i ögonen, sådana som de här komma fram, eller om det är
för att man icke vill ha någon utredning alls.

Innan jag slutar, så skall jag, herr talman, bedja att något få skärskåda den
socialdemokratiska reservation, som är fogad vid utskottets betänkande. Man
påkallar uti denna reservation en prövning för att nå fram till eu rimlig kostnadsram
för försvarsväsendet, och man nämner, att hela försvarsfrågan kommit
i ett förändrat läge på grund av krigsteknikens snabbt fortgående utveckling.
Jag ber kammarens ärade ledamöter att observera, att, när man läser

Lördagen den 0 april f. in.

21 Kr 23.

donna socialdemokratiska reservation, så skall man gå tillbaka till den socialdemokratiska
motionen, för att sedermera därifrån gå tillbaka till ännu något
annat, som ligger längre tillbaka i tiden. När man läser herrar Möllers och
Hanssons motion, så finner man att talet om en rimlig kostnadsram egentligen
bottnar i att man vill frångå 1925 års beslut. Det heter, som jag tidigare
nämnde, att för socialdemokraterna är kostnadsfrågan det viktigaste, oaktat
majoriteten i 1925 års särskilda utskott var enig — med undantag av en enda
socialdemokratisk ledamot, som vid utskottets betänkande fogat en reservation.
Nej, man vill gå ifrån vad man då på kompromissvägen kom överens om. Beräkningarna
hålla icke streck, och nu vill man ha ned kostnaden. Det betyder
sålunda, att man vill ha en minskning av försvarskraften, vilken enligt
min uppfattning blev mycket starkt beskuren redan 1925. Men, herr talman,
för att få fram vad man i dessa motioner avser med en bmprövning av hela
vårt försvarsväsendes ändamålsenlighet, måste man gå tillbaka till den socialdemokratiska
partikongress, som avhölls i början av förra sommaren.
Man bör studera de förhandlingar i försvarsfrågan, som där pågingo, den debatt,
i vilken herr Hansson var eu av huvudpersonerna, de förslag, som framlades
av partistyrelsen, med honom som ordförande, den resolution, som blev
antagen, och vad som förklarades i samband med denna resolutions antagande.
Det låter sig inte förneka, att det var en mycket stark fraktion inom partiet,
som vid det tillfället ville gå vida längre, än vad jag hoppas och på grund avgjorda
uttalanden har anledning tro, att herr Hansson ville göra. Slutmålet
för denna fraktion var avrustning. Under tiden ville man ha ett ytterligare
väsentligt nedbringande av de militära bördorna. Ja, så hette det i somras i
motsats mot vad det hette 1925, ty då var riktlinjen, sådan den angavs i det
särskilda utskottets betänkande, att man ville ge ett uttryck åt nationens föresats
att allsidigt hävda sin rätt till fred, frihet och oberoende. Då menade, såvitt
jag kan finna, herr Hansson något annat än nu. Vid det tillfället uttryckte
herr Hansson bland annat sin förvåning över att ett par partivänner talat
om högermännen som speciella försvarsvänner. Det var icke tal om försvarsvänner
eller icke försvarsvänner utan om försvarsvilja eller icke försvarsvilja.
Det var icke riktigt att tala om att socialdemokraternas försvarsvilja sjunkit
från 1914. Det riktiga var, att försvarsviljan hos detta parti till följd av
författningsrevisionen och arbetarklassens ökade inflytande blivit mera medveten.
Men försvarsviljan hade alltid funnits där.

Tre år senare vid nyssnämnda partikongress blev som nämnt det förslag,
som framlades av partistyrelsen, inbegripet dess ordföra’nde. herr Hansson,
godkänt ehuru visserligen icke i oförändrad form. Det försvarades energiskt
av herr Hansson, som då icke ville vara med om annat än att, för den händelse
någon situation uppkomme, som påkallade en ny omprövning av vår försvarsfråga,
man icke skulle vara på det sätt bunden av 1925 års försvarsbeslut,
att man vore förhindrad att medverka till en sådan omprövning. Men
västerbottenskrafterna blevo vid partikongressen övermäktiga. Herr Lindberg
— den ensamme reservanten i försvarsutskottet år 1925 — hade fått åtskilliga
med sig. Planen om militär avrustning hade vunnit synbar terräng
inom partiet. Jag skall villigt erkänna, att det kämpades rätt hårt mot rent
försvarsnihilistiska synpunkter av bland andra herr Sandler, men som sagt:
Yästerbottenssynpunkterna hade övervikt och understöddes av mäktiga krafter
på kongressen. Ändringarna i resolutionen, sådan denna avfattades och godkändes,
voro visserligen icke så stora. De kläddes för övrigt i ord, som icke
så starkt framhävde skiljaktigheterna. Men bakom uttrycket: »Snar och förnyad
omprövning av hela vårt militärväsendes ändamålsenlighet» — samma
ord för resten, som man nu titerfinner i den socialdemokratiska reservationen
— låg det som herr Engberg vid kongressen uttalade såsom redaktionsutskot -

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsende
m. m.
(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den 0 april f. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendej

m. ni.
(Forts.)

tets enhälliga mening, nämligen att denna omprövning skulle omfatta även
frågan, huruvida det tjänade någonting till att överhuvud taget ha ett militärt
försvar. Den ensamme reservanten från år 1925 hade haft en obestridlig
framgång.

Nu säger herr Hansson i debatten, att man får naturligen ha ögonen på vad
som händer även i. andra länder, och han tror icke, att det någonsin skall gå
därhän, att det socialdemokratiska partiet ansluter sig till den ståndpunkt, jag
nyss nämnde. Jag tror, att han är fullt uppriktig, när han uttalar sig på
detta sätt. Jag har alltid trott, att herr Hansson verkligen tillhör dem som
vilja att man i försvarsfrågan skall göra något mera — och väsentligt mera —
än vad en stor del av avrustningsfanatikerna inom hans parti synas önska och
sträva efter. Jag vill till den ärade ledamoten på stockholmsbänken säga, att
det gläder mig, att''det på detta håll finns återhållande krafter. Men låt oss
vaka över, att icke dessa andra krafter bli övermäktiga inom det socialdemokratiska
partiet! De hade en uppenbar framgång vid partikongressen, och det
lider icke något tvivel om att den utredning, som socialdemokraterna i sina
bär framlagda motioner önska få igångsatt, skulle taga sikte på en avrustning
eller åtminstone på en betydande ytterligare nedrustning.

Socialdemokraterna i vårt land skilja sig i detta fall i en ganska betydlig
grad från socialdemokraterna i flera andra länder. Jag skall icke trötta kammaren
härmed, men jag skulle dock vilja påpeka vad som här om dagen uttalades
i en engelsk tidning av den socialdemokratiske krigsministern i Mac
Donalds regering. Det var ett tjrpiskt och tydligt uttryck för nationens försvarsvilja
och dess önskan att ha ett försvar. Det skulle kunna anföras uttalanden
från den stora republiken Frankrike: från Paul Boncour och andra.
Man skulle också kunna anföra uttalanden av socialdemokrater i Tyskland
och flera andra länder.

dag har mångfaldiga gånger uttalat, att högern för sin del icke kan vara
med om en isolerad svensk nedrustning. Jag har ansett, att en nedrustning
för Sveriges del kan ske endast i samband med den internationella nedrustningsplan,
som visserligen är föremål för ett mycket besvärligt utarbetande —
ett arbete fullt av vånda och vedermödor — men som man dock får hoppas så
småningom skall kunna växa fram. Då är tiden inne för Sverige att i samband
med andra länders nedrustningar också tänka på nedrustning. Jag skall
emellertid icke gå in på alla de stora svårigheter, som föreligga beträffande de
internationella nedrustningssträvandena. Jag skall icke närmare visa, hur
utomordentligt besvärligt nedrustningskommittén har det med sina alternativa
synpunkter. Det är väl knappast någon av oss som tror, att nilr denna
nedrustningskommitté sammanträder den 15 april i år i Geneve, det skall
lyckas den att samman jämka meningar, som äro minst lika skiljaktiga som
de, vilka föreligga på statsutskottets första avdelning i det alternativa förslag,
som framlades beträffande försvarsfrågan i år. Kanske jag dock för
att visa, hur svårt man har att komma fram med nedrustningssträvandena i
andra länder, kan ange några siffror från de utslagsgivande, stora och betydelsefulla
länderna — siffror som visa, hur stora ökningarna varit av ifrågavarande
kostnader under de senare åren. Jag har tagit några siffror, som
röra fyra stormakter i Europa, nämligen Storbritannien, Frankrike, Italien
och. Ryssland. Tyskland har jag av naturliga skäl uteslutit. Jag har vidare
tagit siffror från Amerikas förenta stater och Japan. Och vad blir resultatet
härav? Ja, herr talman, jag finner, att år 1909 utbetalade de sex stormakterna
för sitt försvar 8 miljarder guldfrancs. År 1913 — strax före kriget —
hade beloppet stigit till 11 miljarder, och för år 1928—1929 beräknas detsamma
uppgå till 13 miljarder. För min del drager jag härav den slutsatsen, att
misstro härskar mellan de stora länderna. Man vågar icke lita på varandra.

Lördagen den 6 april f. in.

>r Ä

Man är ömsesidigt misstänksam, och det är detta som. skapar svårigheten att
komma fram till ett avrustningsresultat. Det hjälper icke därvid, att tyskarna
komma och säga: kasta allting i stöpsleven och stryk ett streck över vad
som varit — börja på nytt eller, såsom ryssarna säga, reducera helt enkelt
försvarsutgifterna för de stora länderna till hälften, för de mindre länderna
till en fjärdedel och för de minsta till ingenting, ty dessa länder betyda icke
något. Det hjälper icke, att man uttalar sig på detta sätt; faktum står kvar.
att misstron existerar och att svårigheterna att komma fram till en avrustning
äro hart när oöverkomliga för närvarande. Intet resultat har framkommit
hittills av strävandena till skiljedom, säkerhet och nedrustning — med
undantag av vad som förekom i Locarno år 19’26, det enda synliga resultatet
hittills. _ . .

Skillnaden mellan högern och den socialdemokratiska uppfattningen i denna
fråga är den, att högern vill vara med om nedrustning under förutsättning
att det blir en nedrustning, som går över hela världen, under förutsättning
alltså, att en internationell överenskommelse efter vissa bestämda regler kommer
till stånd, under det att socialdemokraterna vilja vara med om eu separat
nedrustning för att vi, såsom det heter, skola vara ett exempel för andra
eller därför att man icke tror att det föreligger någon fara. -Högern betraktar
denna isolerade nedrustning som ett riskfyllt äventyr,, under det att socialdemokraterna
agitera för densamma och i denna agitation icke ens sky att
begagna sig av skrämsel.

Under remissdebatten talade man om fredsvilja, och att man ej tvivlade på
regeringens fredsvilja även om jag samtidigt fick höra ett ord om att den nuvarande
regeringen t. o. m. var genom sin blotta tillvaro uttryck för en tendens
rakt motsatt den, som det internationella fredsarbetet syftar till. Jag vågar
emellertid tro, herr talman, att det var kanske ett uttryck av en viss misslynthet
för tillfället. Jag tror nämligen, att man kan och måste fastslå, att
ingen av oss, som äro närvarande i denna kammare, behöver ett ögonblick tveka
om eller dra i tvivelsmål den andres fredsvilja. Den har ju för övrigt kommit
till uttryck från olika håll, och även högern har fått erkännande från andra
politiska åskådningar för sin fredsvilja. Jag menar därför, att på frågan,
om större eller mindre fredsvilja är för handen, inverkar icke den omständigheten,
att det ena eller andra partiet begärt något mer eller mindre^ till
en viss materiel för försvaret. Att sålunda, fredsviljan skulle vara något
mindre hos högerpartiet, därför att man begär ökningar på vissa anslag under
fjärde huvudtiteln, är orimligt att påstå. Ty om sa vore fallet skulle med
lika rätt kunna sägas, att det frisinnade partiets fredsvilja är tvivelaktig, därför
att man där nu vill ha något mer än en miljon mer än socialdemokraterna,
och det skulle också kunna sägas, att socialdemokraternas fredsvilja är.tvivelaktig,
därför att man där uppenbarligen vill ha mer än kommunisterna vilja ha.
Men dess bättre är det icke på det sättet. Jag tror vi kunna lita på vår ömsesidiga
fredsvilja och att vi därför borde kunna slippa i denna agitation ute i
våra bygder de överord, till vilka man i det hänseendet gör sig skyldig. Att
vilja, freden, att arbeta för den och befästa den skulle kunna vara målet ior
oss alla; och att regeringen går ut från den synpunkten har regeringen visat
icke minst vid denna riksdag genom framläggande av den. av riksdagen antagna
Kelloggpakten eller genom den anslutning till Nationernas förbunds
generalakt beträffande förlikning och skiljedom, om vilken jag i dag pa morgonen
läste, att konstitutionsutskottet tillstyrkt bifall.

Vad högerpartiet beträffar, herr talman, stå vi där på samma ståndpunkt
som alla andra här i kammaren. Vi ha icke för avsikt och hysa icke någon
önskan eller vilja att göra anfall mot någon, det vet var och en i denna kammare.
Vi vilja bevara och försvara vår neutralitet, om den skulle bli angripen,

Alu7.
ifrågasatt
förni/ad utredning
rörande
försvå
rsvästndel
in. in.
(Forto.)

Sr 23. 24

Lördagen den 6 april f. in.

J rågagn it ?c^ v* v^''a försvara oss mot möjligheten att i händelse av förvecklingar bli
iurnyad ut- indragna i krigshändelser, som beröra andra länder. Vi vilja icke tvingas in
redning ro- i något krig mellan andra länder. Detta är i korta och få ord den ståndpunkt,
rande för- som den svenska högern intager, och det är med det målet för ögonen, som vi
svar™“*^det inom regeringen skridit till igångsättande av den utredning genom sakkunniga.
(Forte ) 0m v^^ten v* dag har talat, och vilket regeringen anser vara den metod, som

'' ° är bäst ägnad att för närvarande föra fram undersökningar, huruvida något

behöver göras eller vad som behöver göras i försvarshänseende.

Herr Holmgren: Herr talman! Då jag är närmaste talare efter hans excellens
herr statsministern, kan jag naturligtvis icke påräkna kammarens uppmärksamhet
i nämnvärt hög grad. Jag vill emellertid för kammarens ledamöter
nämna, att jag icke skall taga er uppmärksamhet mer än några få minuter
i anspråk.

År 1925 genomdrevo de förenade vänsterpartierna en försvarsorganisation,
som enligt en fullkomligt enhällig sakkunniguppfattning var oantaglig. Den
var för övrigt högst dyrbar i förhållande till den militära valuta, som den gav.
Från högerhåll motsatte vi oss också, såsom herrarna minnas, på det allra bestämdaste
denna försvarsorganisation. Det vill nu förefalla, som om man
också från socialdemokratiskt håll kommit till insikt om att nämnda försvarsordning
icke var den yppersta man kunde tänka sig, eftersom man nu redan
fyra år efter dess antagande är beredd att kassera den för att yrka på en ny.

Herr Per Albin Hansson uttryckte som sin personliga önskan, att man borde
ha ett stillestånd i försvarsfrågan, och han framhöll, att man borde ha berättigade
krav på att ett sådant stillestånd skulle inträda på grund av den moderation,
som vänsterpartierna visat i försvarsfrågan år 1925. Jag vill då
fråga? Varför motionerar han i så fall om en förtiyad utredning? Ty den utredning,
som regeringen igångsatt, kan väl icke betraktas som aggressiv, då
den i främsta rummet tagit sikte på att rätta till de grövsta misstag, som begingos
år 1925.

Varför blev då denna 1925 års organisation ett sådant militärt missfoster?
Jo helt enkelt och simpelt därför, att organisationen utformades av amatörer
och icke av sakkunskapen. Herrarna borde väl salunda tagit lärdom av dessa
stora missgrepp. Och när herr Hansson förvånar sig över, att vi högermän i
statsutskottet avstyrkt motionen, ehuru vi själva önska en utredning, vill jag
svara,, att det är just därför att vi insett det missgrepp, som begicks år 1925,
som vi icke kunna vara med om en utredning av sådan typ, som herr Per Albin
Hansson i sin motion föreslagit. Vi önska nämligen en utredning av sakkunskapen,
som säger oss, hur vart lands försvar rätteligen bör vara ordnat. När
vi få svar på den frågan, är det enligt min personliga mening tid att låta
politiken komma med i utredningsarbetet. Då skola vi, Sveriges valda ombud,
i samarbete med sakkunskapen eventuellt beskära den föreslagna organisationen,
så att den kan inrymmas inom den kostnadsram, som majoriteten kan
finna lämpligt uppställa.

Ett försvar — även av begränsad omfattning — som kommer till stånd
genom en åtgärd sådan jag här skisserat, kan påräkna den tilltro från de stridandes
sida, som är en absolut nödvändig förutsättning för att organisationen
skall kunna räkna på någon framgång. En sådan tilltro får nämligen fackmannen
aldrig till 1925 års försvarsorganisation. Det är väl ändå, herr talman,
viktigare, att de som skola leda de militära operationerna och de som
skola riskera liv och lem för försvaret tro på organisationen än att de som
sitta hemma tro på den. Herrarna kunna naturligtvis allesamman vara synnerligen
skickliga och kunniga män — var och en inom sitt område — men
vi tro icke på er auktoritet på det militära eller militärpolitiska området. Jag

Lördagen den 6 april f. m. 25

vill erinra om de ord, som å 1925 — den 25 maj — yttrades i första kammaren
av herr Sandler. Han sade: »Då försvarsväsendet inordnas i det demokra tiska

samhället till att bli i anda och sanning folkets tjänare, så medför detta,
att samtidigt i demokratiens hjärta försvarstanken vinner större rum än tidigare.
» Kan man egentligen mera kapital! ha misstagit sig? Ja. möjligen
den ansvarige statsman, som på våren 1914 förklarade, att en så molnfri horisont
hade man icke sett i politiken på länge. Han hade med andra ord ingeii
som helst tanke på det världskrig, som några månader senare utbröt.

Nu vilja herrarna undersöka vårt försvarsväsendes existensberättigade. Herr
Hansson nämnde därvidlag, att han för sin del icke ville skicka till förhandlingsbordet
folk, som hade en förutfattad mening — folk som icke vill taga
skäl utan sätter sig till förhandlingsbordet för att där samla argument, användbara
som motivering för deras förut intagna ståndpunkt. Jag vill tacka
honom för detta uttalande. Jag hade nämligen trott, att herrarnas mening
nu stadgat sig så, att ni visste precis vad ni ville i försvarsfrågan och att ni
önskade en utredning för att kunna samla argument för denna ståndpunkt.
Denna misstanke är jag sålunda glad över att få skingrad. Innan emellertid
herrarna sätta sig till förhandlingsbordet, skulle jag vilja erinra er om ett
annat ord, som fälldes av eder auktoritet herr Sandler år 1925. Han yttrade
då i samma anförande, som jag nyss vidrörde, följande: »Det är viktigt, att

demokratien sätter sin prägel både på vår utrikespolitik och på vårt försvarsväsendes
ordnande. Men den ikläder sig samtidigt förpliktelsen att alltid komma
ihåg, att fäderneslandet är gemensamt och att dess öde icke kan vara ett
partis och icke heller en majoritets ensak.» Mina herrar! Det var ett löfte,
som herr Sandler avgav å edra vägnar, utan att, såvitt jag kan erinra mig,
någon protest då avhördes. Och ett löfte förpliktar.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det har blivit märkbart stilla
på regeringsbänken efter statsministerns anförande. Jag vill icke taga detta
till intäkt för att intresset för att åhöra statsutskottsrepresentanternas motiv
för behandlingen av fjärde huvudtiteln har försvunnit; men med hänsyn dels
till att debatten hittills förnämligast, i varje fall på vissa avgörande punkter,
har rört sig om sättet för statsutskottets behandling av fjärde huvudtiteln,
och dels efter vad som förekommit både här i kammaren och ute i pressen, så
borde det varit av ett visst intresse för regeringen att höra från olika håll,
hur vi sett på denna sak.

Av det föreliggande utskottsutlåtandet framgår egentligen, att det är fyra
olika synpunkter i fråga om utredningen av vår försvarsfråga, vilka framträda
i statsutskottets utlåtande; ja, men strängt taget kan man dock säga.
att det är en huvudsynpunkt, som genomgår det hela, den som gäller utredning.
Beträffande utredningsformen gå högerns och socialdemokraternas åsikter
isär så till vida, att visserligen anse båda, att utredning är behövlig, men
socialdemokraterna anse, att man skall ha en enhetlig utredning, under det
högern vill ha en detaljvis upplagd utredning. De frisinnade och bondeförbundarna
gå emot utredning. Jag antar, att principiellt stå de väl ungefär
på samma linje som \iögern. I varje fall ha de frisinnade igångsatt eu utredning
i fjol på en viss viktig punkt av försvaret. Högern har avvisat det
socialdemokratiska yrkandet på utredning, helt kort och gott med hänvisning
till att man »icke delar den uppfattning, åt vilken i förevarande motioner givits
uttryck». Det har icke varit någon diskussion härom, men det är i själva
verket detta, som uttryckes i nämnda korta uttalande från den formella majo -

Nr 23.
Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
fursvarsväsendft

in. in.
(Forts.j

Lördagen den 6 april f. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
förmarsväsendet

m. m.
(Forts.)

riteten inom utskottet. De frisinnade förklara., att »den försvarsordning Sverige
för närvarande äger och som, antagen år 1925, först innevarande år mera
fullständigt trätt i tillämpning, innebar enligt riksdagens mening en av det
militärpolitiska läget möjliggjord och till de finansiella förhållandena anknuten
modernisering och begränsning av landets försvarskrafter. I dessa utgångspunkter
har enligt utskottets mening sedan dess icke någon sådan förskjutning
skett, som motiverar en allsidig utredning rörande eu förnyad omläggning
av försvarsväsendet». Och så heter det slutligen: »Utskottet, som
icke kan finna denna mening — förut i motiveringen refererad — äga tillräckligt
bärande skäl, vill erinra om att en luftförsvarsutredning pågår och
förutsätter, att de behov, som därav kunna förväntas framgå, bliva tillgodosedda
inom den kostnadsram, som följer av 1925 års försvarsbeslut.» Där
lämnas ju en mycket intressant upplysning. De frisinnade anse, att kostnadsramen
av 1925 skall upprätthållas och den skall t. o. in. upprätthållas, när de
olika utredningarna om våra luftförsvarsanordningar kommit fram till ett resultat.
Jag vill för min del hälsa den uppfattningen med tillfredsställelse.
Men jag kan ju icke underlåta att uttala den misstanken, att denna ståndpunkt
kommer nog att föranleda betydande meningsbrytningar på olika håll.
när man skall göra ett sådant försök. Bondeförbundarnas ärade representanter
säga helt enkelt, att »enär 1925 års försvarsordning först med innevarande
år trätt i full tillämpning och följaktligen ej ännu kan sägas hava
visat vad den duger till samt ingenting i stort sett förändrat sig i försvarsiiäuseende
sedan år 1925, anse vi ej bärande skäl vara för handen att igångsätta
en ny utredning av hela vår försvarsfråga.» Ja, så ligga de olika synpunkterna.
Bondeförbundarnas representanter stryka under, att det militärpolitiska
läget måste anses vara ganska oförändrat sedan 1925, och följaktligen
anse de icke heller nödvändigt att nu gå in för eu förnyad allsidig utredning
av försvarsanstalterna.

Nu kan man ju, såsom socialdemokraterna i sin reservation säga, med mycket
starkt fog begära en utredning. Redan den omständigheten, att man i
fjol igångsatte en utredning rörande behovet av luftförsvarsanstalter, och
detta icke mer än tre år efter'' 1925 års beslut, uppenbarade, att vi hade ett
område, där undersökningar måste verkställas. Huruvida det nuvarande läget
vore hållbart eller icke måste man 1aga ny ställning till. Den frisinnade
regeringen hade — jag kan icke förstå annat — den uppfattningen, att vi
bordo undersöka frågan om vårt lands försvar ifrån luften. Självfallet leder
en sådan undersökning till att det blir vissa ökade kostnader, hur stora är
svårt att säga, men vissa kostnader kommer det att gå till. Skall man då infoga
dessa i 1925 års kostnadsram, så följer därav logiskt, att något annat
måste utmönstras. Jag kan icke se det spörsmålet på annat sätt, än att något
måste utmönstras av det vi redan ha. Var skall då utmönstringen ske? Omfattningen
av densamma lärer väl nästan framkomma av själva den ställning,
man kan komma att intaga till behovet av speciella luftvärnsanslalter. Det
är delvis ifrån denna synpunkt, herr förste vice talman, som jag biträtt förslaget
om en allsidig utredning av våra försvarsanstalter. Med öppen blick
för att kräver vårt lands försvar vissa moderna åtgärder, så är det vår skyldighet
från allmänt ekonomisk och praktisk synpunkt att också se på det
gamla som vi ha och utmönstra det som därvid är överflödigt, onyttigt eller
icke ändamålsenligt. Det är naturligtvis fullständigt oriktigt och omöjligt att
förena, enligt min mening, dessa båda synpunkter: d. v. s. å ena sidan hålla
kostnadsramen men å andra sidan inom densamma vilja inrymma nytt, utan
att man tillika öppnar rum för detta nya genom att omplantera eller utmönstra
gammalt. I det avseendet håller jag bestämt före, att 1925 års försvarsbeslut
var ett provisorium och att den vandring mot en tidsenligare an -

Lördagen den C april f. in.

Nr SS.

ordning av våra försvarsanstalter, som du skedde, gjordes något väl kort. något
väl blygsamt. Ty det är ju. mina ärade åhörare, dock viktigt, att man
icke allenast mäter till på det eller det sättet, mäter den eller den detaljen,
utan vikten ligger på att mäta det liela och få det hela ordnat i sin sammanfattning.

Att de utredningar, som nu igångsatts, komma att skära varandra, är högst
både sannolikt och nödvändigt. Den luftvärnsutredning, som i fjol igångsattes,
fick ju sitt uppdrag både begränsat och icke begränsat, kan man säga. Uppgifterna
därom ha ju offentliggjorts i pressen. Jag skall bara uppliva minnet genom
att andraga de huvuduppgifter, som denna, luftvärnsutredning fick. Jag
anser, säger statsrådet vid beslutets fattande, det vara av synnerlig vikt, att
undersökning rörande åtgärder för landets försvar mot luftanfall verkställes.
Särskilt torde frågan om skyldighet för kommunerna att medverka till försvar
mot luftanfall böra bli föremål för närmare utredning, och i samband härmed
torde böra upptagas till behandling jämväl frågan om enahanda skyldighet föi
civila myndigheter, vissa industriella företag in. m. Emellertid sammanhänga
dessa spörsmål så intimt med landets försvarsberedskap i övrigt gentemot anfall
från luften, att det synes nödvändigt, att detta problem i si''n helhet blir föremål
för utredning. Luftvärnsutredningen fick sålunda om hand hela spörsmålet
om landets försvar från luften. Att nu sönderdela spörsmålet på det sätt,
som hans excellens statsministern gjorde: att låta luftvärnsutredningen endast
ha med civilbefolkningen att göra, under det att den andra utredningen, som
igångsatts, närmast har att syssla med frågan om skyddet för de militära anstalterna
och för personalen, undrar jag, om det kan vara riktigt. Den argumenteringen,
som visserligen icke är dåligt gjord, bär dock intryck av att vara
gjord för ögonblicket.

Sålunda, herr talman, i fråga om eu allmän utredning eller en detaljerad utredning
föreligga, redan av de skäl jag bär framhållit, de starkaste motiven
inlagda uti den socialdemokratiska reservationen. Därtill kan ju fogas ett annat.
Det lärer viil icke vara möjligt att in varken förändringar i försvarsorganisationen
eller nya beslut i ena eller andra avseendet rörande utökning eller
minskning av försvarsanstalterna utan riksdagens medverkan och hörande. Jag
minnes mycket väl ifrån tidigare skeden, ehuru jag icke personligen var med
på den tiden här i kammaren, då uteslutande de militära experterna sysslade
med utredningen av försvarsfrågorna. Utvecklingen kom ju att leda dithän,
att de parlamentariska insikterna, det parlamentariska ansvaret koinmo att knytas
vid dessa utredningar redan på ett tidigt stadium, och man fann detta lyckligt
icke minst ur arbetssynpunkt, ty eu s. k. sakkunnigutredning, d. v. s. en
expertutredning'', måste ju i ett visst skede råka in i en parlamentarisk behandling.
Då undrar jag, om det icke med fog nu kan göras gällande, att snabbheten
i ärendenas behandling befordrades därigenom att man fogar in parterna
under samma utredningsprocedur i stället för att uppdela dem i två hälfter,
i två grupper. Det är också ett skäl, som herrarna kunna tänka på och som icke
heller är utan sitt värde. Jag är fullständigt övertygad därom att svenska högerns
representanter, som nu gå emot denna allsidiga gemensamma utredning
och som synas hysa en viss förhoppning om att detaljutredningar skola ge högerns
synpunkter litet mer. komma för visso så småningom att själva säga sig.
att den beräkningen icke kommer att hålla streck. Litar man på att under
tiden kunna skapa eu majoritetsställning i riksdagen, om genom upprepade val
på normala tider eller för tillfället grundlagsenligt åstadkomma val, så må
det vara en sak för sig. Det skulle dock vara ganska egendomligt att ungefär
tio år efter världskrigets häxdans, Sveriges folk, som visserligen självt slapp
deltaga i eländet, likväl fick skåda en massa rester på synnerligen nära håll inom
sitt eget land genom sjuktransporter och även genom råd man i övrigt försporde

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvå
rsväsend-e t
in. m.
(Fort?, i

Nr 2:1.

Lördagen den 0 niuil f. m.

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

om det helvetiska i vad som skedde, skulle svänga om på ett sätt, som skulle
göra deras uppfattning från då oigenkännlig i dag. Detta har, mina herrar,
icke något att göra med frågan om viljan att försvara vårt land. Jag vågar
uttala, att den viljan finnes i den ringaste koja, i riket. Detta folk är ett fritt
folk som nation, och det kommer förvisso överallt att anstränga sig för att
också i fortsättningen bli det. Det är endast fråga om afl man icke överskattar
varken det ena eller det andra, att man icke överskattar faran och icke underskattar
risken. Här är ju vår möjlighet till ett sunt bedömande av läget den
säkraste vägledaren och ger den säkraste hållpunkten. Men om vi bedöma
oriktigt, få vi stå vårt kast och stå vårt ansvar, men ingen av herrarna inom
högerpartiet kan stiga upp och säga: det är vi, som bedöma saken riktigt.

I fråga om behandlingen av fjärde huvudtiteln har jag verkligen undrat, sedan
nu beslutet i statsutskottet för någon vecka sedan fattades, huruvida alla,
som gett sig till att behandla i pressen och i tal statsutskottets beslut, verkligen
i grund och botten vetat vad de talat om. En granskning av statsutskottets beslut
på fjärde huvudtiteln lärer ej med fog kunna leda till de uttalanden, som
på vissa håll gjorts härom. Det aktstycke, som vi senare under detta plenum
komma in på, det aktstycket rör sig om ungefär 80 miljoner kronor i runt tal
av hela huvudtitelns 138 miljoner. Det gäller förnämligast materialanslagen.
Där har gjorts en nedprutning, som inte bör vara över hövan avskräckande ens
för ett militärt sinne.

Om man skulle granska fjärde huvudtiteln och ge sig till att tala om det
intryck, som denna huvudtitel gör på en, som vore tvungen att granska den
och so igenom den, så måste jag säga mig, att den som gjort upp den kungl.
propositionen har heller icke varit så rysligt konsekvent. Det har tydligen
varit en inre kamp mellan lusten att icke avträda alltför mycket ifrån 1925
års linje — jag högaktar regeringen, som haft denna respekt för 1925 års
beslut — och lusten att bygga ut på vissa punkter för att få en summa, som
vore större för att därmed markera, att kritiken mot 1925 års beslut verkligen
skulle få ett uttryck i ökade siffror sedan högern kommit i regeringsställning.
Herr statsministern ruskar litet på huvudet, men jag undrar dock,
om man inte, när man tittar på de olika ökningarna, kan säga sig, att det
verkligen har en likhet med detta. Det är dock icke inplacerat på ett sådant
sätt, att det kan innebära någon omedelbar ökning av vårt försvars effektivitet.

Jag vill bara nämna en sak, nämligen flyget. Riksdagsmajoritetcn år 1925
och statsutskottets majoritet i år ha anklagats för att de icke skulle ha sinne
för flygets behov. Enligt 1925 års beslut i försvarsfrågan beräknades för
flyget under nästkommande budgetår, d. v. s. det fjärde organisationsåret,
i organisations- och engångskostnader 6,G00,000 kronor, men i år föreslår
statsutskottets majoritet i runt tal 9,000,000 kronor till flyget. Vi gå alltså
på eu ökning av ungefär 2,100,000 kronor utöver de 6,600,000 kronor, som beräknades
år 1925. Det framgick nämligen av beräkningen, att det var inte
gärna möjligt att orubbligt hålla fast vid den ursprungliga siffran 6,600,000
kronor för budgetåret 1929/1930. Nåväl. ers excellens, vad visar då detta?
Vad visar detta annat än att vi voro beredda att på de punkter, där man kunde
visa, att siffrorna faktiskt inte höllo, gå längre, till och med så långt som
vi gjort i detta fall? Jag hoppas, att detta kan vara ägnat att inrymma eu
smula förståelse för våra synpunkter.

Departementschefen har, sjmes det mig, haft litet svårt att klara upp beräkningarna
i fråga om flygets behov. Vi ha två perioder om vardera fem
år, och av den första femårsperioden återstodo ytterligare två budgetår. För
den första perioden är det beräknat ett visst, successivt utgående årligt anslag,
och för den senare femårsperioden ett visst mindre årligt anslag. Nu

Lördagen (lön G april f. in. 20

kommer flygstyrelsen in med sina petita. och så tar försvarsministern och
slår ihop båda perioderna utan vidare och får av den sista femårsperiodens
fem år plus den nuvarande femårsperiodens återstående två år tillsammans
sju år. Sedan delar han upp den siffra, som motsvarar anslagsbehovet för
dessa sju år med sju, gör vidare vissa avdrag'' med detaljsummor, som lämnas från
olika anslag på ändra punkter, och kommer på det sättet fram till en viss årssumma.
— Det är självfallet, att när statsutskottet skall taga itu med detta,
så måste utskottet för att få ordning och reda i uppställningen, gå tillbaka
till den ordning, som i det avseendet mycket klart fixerats av 1925 års riksdag
för att sedan, utöver vad som då bestämdes, föreslå de ökningar, för
vilka övertygande motiv kunna hava anförts. Der är så vi gjort här, och
det är anledningen till att vi, som jag nämnde, kunnat föreslå ett anslag, som
med ungefär 2,400,000 kronor överstiger vad som beräknades 1925.

I fråga om övriga nedskärningar, som gjorts på fjärde huvudtiteln, kommer
jag i fortsättningen, under debatten om huvudtiteln, helt visst att få anledning
att mera detaljerat syssla med dem, och jag skall därför icke i detta
sammanhang taga upp de spörsmålen. Jag har endast med min exemplifiering
velat visa upp för kammaren, att talet om att statsutskottet oreflekterat
och i hejdlöst avrustningsnit bara gått fram som en stor klumpeduns i Kungl.
Maj:ts fjärde huvudtitel, det talet är oriktigt. Det finnes t. o. m. en punkt,
som uppmärksammats i pressen, där man funnit det graverande för statsutskottet,
att dess samtliga ledamöter, således även högerrepresentantema, kunnat
enas om en nedskärning med tre fjärdedelar av ett begärt anslag. Detta
visar ju förvisso, att de som utgöra statsutskottets majoritet, d. v. s. vänstern,
alltså socialdemokraterna och de frisinnade, icke ensamma ha plöjt granskande
fram bland de anslag, som burits fram till årets riksdag.

Hans excellens statsministern hade ett uttalande om huru litet värde 1925
års beslut egentligen hade för exempelvis socialdemokraterna. Jag hemställer,
huruvida ett sådant talesätt kan vara befogat, då vi ju kunna konstatera,
att vi ha följt 1925 års försvarsbeslut på varje punkt, ja.
t. o. in. ökat ut det på en del punkter. Jag har här redan pekat på
en punkt, där en sådan utökning har förekommit, men i övrigt ha vi som
sagt följt 1925 års beslut på varje punkt och tagit hänsyn till alla de uppräkningar
av öresanslag som framkommit. Sådana uppräkningar ha förresten
icke skett bara i år utan också under tidigare år. Är det då befogat,
jag frågar det, att söka få den allmänna opinionen att tro, att vi reflexionslöst
och med en ensidig inriktning underlåtit att sakligt behandla detta stora
och betydande problem? Det kan icke vara riktigt. Jag gör också herrarna
uppmärksamma på, att den siffra, som fixerats såsom slutsiffra genom 1925
års försvarsbeslut, den siffran återfinnes icke i statsutskottets av socialdemokraterna
biträdda förslag, utan där återfinnes en väsentligt liögre siffra.

Det föres i det avseendet inför dem, som borde ha rätt att få lyssna till
vederhäftiga utläggningar, ett ovederhäftigt och falskt tal, och det är just
detta, mina herrar, som ger oss fog att säga, att det spekuleras politiskt i
detta spörsmål på ett sätt, som icke kan vara till fördel för försvarsfrågans
egen behandling.

Hans excellens statsministern åberopade gentemot oss svenska socialdemokrater
utlandets socialdemokrater. Han åberopade krigsministern i Mac Donalds
regering och han åberopade andra auktoriteter. Man skulle måhända såsom
en replik kunna ställa den motfrågan, huruvida icke dessa länders rustningsvänner
— förlåt uttrycket — på sin tid tilläventyrs åberopade den svenska
socialdemokratiska statsministern Sandler och hans uttalanden 1925, som lians
excellens nu själv framdrog i början av sitt anförande. Det. ena kan ju
gälla såsom motvikt mot det andra, och det är bara frågan om huru vi själva

Nr 23.

Ang.
i fråga-S''it''
förnyad vt
redning tö
rande för8varsväsend

in. m.
Forts.

Nr 23.

Lördagen den 6 april f. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsemtet

m. m.
(Forts.)

bedöma uttalandena och huruvida handlingarna stå i överensstämmelse med
uttalandena.

Jag vill till slut säga några ord till min ärade vän på blekingebänken, lierr
Holmgren. Han talade om »det militära missfostret från 1925». Jag har
ju inte hört den där termen förut här i kammaren, men, låt gå, vi taga upp
den. Förs vars ordningen av 1925 skulle således vara ett militärt missfoster.
Men hur skall man då förklara, att högern arbetar så energiskt mot att komma
ifrån detta missfoster? Högern vill ju icke ha en allsidig utredning av försvarsfrågan
för att se, huruvida det kan åstadkommas något bättre och ändamålsenligare
än detta missfoster, utan den vill bygga på detta missfoster
i hopp om att kroppen likväl skall ha litet livskraft i sig, få stadiga ben
och starka armar med mera, som kan komma i fråga. Är denna försvarsordning
ett militärt missfoster, då är det naturligtvis självfallet och logiskt
riktigt att gå på en allmän utredning av hela försvarsfrågan, men om den
icke är något missfoster, då förstår man ju strävandena att hålla fast vid
beslutet av 1925, att försöka utbygga denna försvarsordning och giva den de
yttre attributer, som man anser att den bör ha. Jag drar den slutsatsen
av högerns inställning till kravet på allmän utredning, att denna inställning
icke är förenlig med den uppfattningen, att beslutet av 1925 gav oss ett militärt
missfoster.

Ja, herr talman, med dessa ord har jag dels velat i någon mån besvara
hans excellens statsministerns anförande rörande statsutskottets behandling av
fjärde huvudtiteln och dels velat från de socialdemokratiska reservanternas i
statsutskottet synpunkt motivera, varför vi ha gått in för att kräva en allmän
utredning av våra nuvarande försvarsanstalters ändamålsenlighet.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation vid betänkandet, som undertecknats
av herrar Nilsson i Malmö m. fl.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hamrin: Herr talman! Den diskussion, som nu redan pågått i över
två timmar, har ju artat sig att bli vad jag skulle vilja kalla en generaldebatt
rörande vår försvarsfråga i hela dess vidd. Jag tror för min del, att det är
både lämpligt och behövligt, att en sådan allmän försvarsdiskussion emellanåt
kommer till stånd. Vi ha ju visserligen vid varje riksdags början under de
senare åren, ja, sedan många år tillbaka, berört försvarsfrågan i remissdebatten,
och man har också haft anledning diskutera densamma vid behandlingen
av fjärde huvudtiteln år efter år. Men en mera allmän försvarsdiskussion eller
debatt i försvarsfrågan har ju icke ägt rum i riksdagen sedan 1925.

I år synes det mig finnas alldeles särskilda anledningar till att upptaga till
granskning hela försvarsfrågans läge i vårt land och åtskilligt av vad som
därmed sammanhänger. Ty de anordningar, som den nuvarande regeringen vidtagit,
ha ju blivit bedömda på synnerligen olika sätt. Detta har även varit
fallet nu i dag, men det har även och i ännu högre grad skett i pressen
under loppet av de månader, som förflutit sedan den nuvarande regeringen tillträdde.
Det synes mig, som om man från den‘na debatt möjligen borde kunna
hämta erforderlig upplysning, så att man finge full klarhet om, huru den nuvarande
regeringen ser försvarsfrågan och innebörden av de anordningar, som
redan blivit vidtagna och de ytterligare anordningar, som här i dag av hans
excellens statsministern blivit antydda eller som eljest kunna komma att vidtagas.
Jag tror nämligen inte, att jag gör mig skyldig till någon överdrift,
om jag säger, att vad som hitintills har åtgjorts, det har skett i skydd av något,
som jag skulle vilja kalla dimbildning, och det har därför också blivit bedömt
synnerligen olika, även av olika personer från samma håll.

Lördagen den C april f. m.

Nr K.

Dagen efter det regeringsbeslutet rörande utredningen på försvarsområdet
hade offentliggjorts, läste jag i en av Stockholms högertidningar bl. a. följande
ord: »Direktiven röja en formuleringsskicklighet, som förvirrar.» Men när
jag sedan några dagar därefter fick i min hand en militär tidskrift, som i eu
ledande artikel behandlade försvarsfrågan och regeringens utredningar, sä
fann jag där ett uttryck, som gav vid handen, att man från det hållet bedömt
läget så, att nu måste äntligen den under valstriden av herr Lindman omnämnda
och i Allmänna Valmansförbundets program upptagna stora utredningen
komma till stånd. Man förklarade sin tillfredsställelse därmed samtidigt
som man betonade, att vårt lands försvarsvänner aldrig komme att giva
efter på sina krav eller godkänna något vare sig förtäckt eller öppet anammande
av 1925 års organisation. Så olika, menar jag, har man bedömt de åtgärder,
som regeringen hitintills vidtagit, och jag vädjar till de närvarande kammarledamöterna,
huruvida vi nu, sedan vi lyssnat till hans excellens statsministerns
anförande, fått någon större klarhet beträffande regeringens syn på
läget med avseende på försvarsfrågan än vi hade förut. Jag torde längre fram
i mitt anförande i någon mån få återkomma till den saken, men jag måste redan
nu säga, att för mig äro regeringens planer och tankar alltjämt höljda i eu
dimma, som synes vara ogenomtränglig, men jag förmodar också, att de följande
talarna här komma att mera direkt vända sig till herr statsministern och
begära upplysningar och besked på vissa punkter.

Nu kan man säga: Varför skall just denna fråga behandlas så ingående för
att icke säga närgånget? Kan man icke låta regeringen få vidtaga sina dispositioner
och anordna sina utredningar och överhuvud behandla denna fråga som
alla andra frågor? Jag vill härtill endast svara det — jag skall strax söka
bevisa riktigheten av mitt påstående — att det finnes ju ingen fråga i vårt
land, som faktiskt är av samma ömtåliga beskaffenhet som försvarsfrågan,
och det finnes ingen fråga, som i högre grad än just denna borde lösas i överensstämmelse
med vad en stor folkmajoritet anser. Det är väl ändå så, att vi
alla, vi som känna och tänka svenskt, borde kunna enas om, att så länge som det
är nödvändigt att uppehålla ett militärt försvar för vårt land till skydd för
dess frihet och självständighet, så länge borde alla ansträngningar inriktas
på att på den punkten framför andra söka komma till ett samförstånd.

Men, mina herrar, låt mig kasta en blick tillbaka och se till, hur man tidigare
har behandlat denna fråga! Låt mig påminna om 1914, då man från vänsterhåll
gjorde ett allvarligt försök att samla nationen i en lösning av denna fråga.
Man gick då så långt på ledande vänsterhåll, att man möttes — jag döljer icke
den saken — av protester från de egna leden. Men det visade sig, att det var
icke nog, ty hur mötte man väl på högersidan det allvarliga försök, som då
gjordes av Karl Staaff? Jo, man rev sönder hans plan, man vann en seger, men
(ni seger, som i detta ords verkliga mening kan kallas en Pyrrhusseger. Och så
skapades en organisation, som till sist resulterade i det kaos, som vi kalla för
provisoriet, och som ju hotade att upplösa hela organisationen och göra den
fullständigt värdelös, något som måhända också hade hänt, om provisoriet fått
fortsätta.

Jag sade, att försvarsfrågan mer än någon annan fråga borde vara ägnad att
samla nationen, och jag tillägger, att det är nödvändigt att så sker, därest
överhuvud taget en försvarsorganisation skall ha något värde, när den skall
träda i funktion för att försvara landet och friheten. När jag talar härom, så
komma i mitt minne några ord, som Wilhelm II yttrade några år före det stora
världskriget. Orden föllo ungefär så: »Den tyska armén skall värna freden,

men om denna fred brytes, så skall armén veta att med ära tillkämpa sig freden.
» Samme man skrev några år efteråt ifrån sin nuvarande vistelseort, att
det var icke fieiidens arméer, som krossade Tysklands armé, utan det var den

.ing.

Ifrågasatt
för nyad \utredning
rörande
försoirsvåsetidei

m. m.
Forts.)

Nr ii.

Lördagen den G april f. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. ro.
(Forts.)

bristande tilliten till de egna ledarna och upplösningen inom den egna armén,
som tillfogade Tyskland nederlaget. Tror ni icke, mina herrar, att det ligger
åtskilligt i denna sammanställning av dessa båda satser från samma håll?
Ligger det icke däri detta, att kan man icke i största möjliga utsträckning ena
folket om en försvarsorganisation, så hjälper det sannerligen icke att söka
kommendera fram en sådan organisation, det må vara på det ena eller andra
sättet.

Jag nämnde, att försök gjorts 1914 att samla nationen till en lösning av försvarsfrågan.
Men ett annat dylikt försök ligger oss mycket närmare i tiden.
Ett sådant försök gjordes ett år, som här har blivit omnämnt flera gånger under
debatten i dag, nämligen 1925. Hur var läget då? Ja, vi komma ihåg,
att den stora försvarsutredning, som tillkom på initiativ av den liberal-socialistiska
regeringen utmynnade i flera olika förslag. Socialdemokraterna krävde
en nedskärning av organisationsplanen från sex till tre arméfördelningar.
De frisinnade stannade för fyra arméfördelningar. Herr Trygger öppnade
såsom statsminister 1924 famnen åt alla partier och sade: »Nu skola vi samla
oss kring ett högerförslag, som upptager sex arméfördelningar som förut.» Jag
vet ju, att man kommer att göra den invändningen, att även det förslaget innebar
vissa reduceringar av 1914 års försvarsorganisations ram. Jag skall icke
närmare gå in på den saken, men jag vill återkomma till 1925 och det förslag,
som då framlades av den socialdemokratiska regeringen. Jag lämnar beredvilligt
det erkännandet åt den regeringen och dess dåvarande försvarsminister,
Per Albin Hansson, att man tog en mycket stor hänsyn till läget i riksdagen
och ute i landet. Herr Per Albin Hansson lade fram en organisationsplan,
som upptog fyra arméfördelningar och åtskilligt utöver vad hans egna politiska
meningsfränder förordat i den stora försvarsutredningen. När vi, som
sedan hade att i första hand behandla denna proposition i det stora försvarsutskottet,
gingo till ett slutligt avgörande, så var man ytterligare tillmötesgående
från socialdemokratiskt håll, och vi byggde ut propositionen på olika
sätt, bland annat genom tillkoppling av ett par extra regementen. Men när
detta förslag sedan kom under prövning i riksdagen, möttes det av fullkomligt
oförstående från högerhåll, och man betecknade då förslaget såsom omöjligt,
även om man icke använde så starkt uttryck, som herr Holmgren i dag använde
om 1925 års organisation, nämligen att den var ett missfoster. När beslutet
var fattat här i kammaren, anmälde dåvarande högerledaren, amiral Lindman,
sin reservation med instämmande av, såvitt jag vet, varje man, som tillhörde
högerpartiet. Man vägrade absolut att böja sig för detta beslut, och man
har sedan också konsekvent vänt sig mot detsamma. Jag skall strax återkomma
till den saken.

Det har nu emellertid gått femton år sedan vi fattade beslutet 1914, men
förra året, alltså fjorton, femton år därefter, läste jag i eti tidning ett uttalande
av en högre officer, som skrev bland annat, att hade vi följt Karl Staaff
1914, så hade försvarsfrågan i vårt land befunnit sig i ett bättre läge än den
för närvarande gör. Tro mig, mina herrar, det skall icke dröja länge, förrän
man från det hållet skall få höra det omdömet, att hade vi följt 1925 års beslut
eller, om man så vill, Per Albin Hansson, hade försvarsfrågan befunnit sig
i ett bättre läge än för närvarande. Men alltjämt reses motstånd mot det beslutet.
Högerns ledning har gjort allt för att misstänkliggöra beslutets innebörd,
samtidigt som man har talat om, icke minst från den nuvarande regeringens
sida, att man önskar samförstånd. Jag tillåter mig säga några ord
om den saken i detta sammanhang.

Jag upprepar vad jag sade nyss, att finnes det någon fråga, där man borde
''öka uppnå samförstånd i största möjliga utsträckning, skulle det väl vara i
denna fråga. Men hur är det möjligt att tänka sig att kunna uppnå ett sådant

Lördagen den C april f. m.

Sr ‘23.

samförstånd på de vägar och med de medel och de uttryckssätt, som man alltjämnt
använder i hela den stora högerpressen i vårt land, där man skriver smädeartiklar
dag ut och dag in, och där man misstänkliggör det frisinnade partiet
framför allt, och där man menar att vi hart när äro fosterlandsförrädare,
som icke ha någon känsla för landets försvar eller något ansvar för detsamma.
Tror^man verkligen, att man på det sättet kan åstadkomma samling och samförstånd,
ja, då förstår jag icke hur vederbörandes hjärnor äro konstruerade.
Men vad. har nu dessa ständiga attacker gent emot 1925 års försvarsorganisation
i själva verket åstadkommit i försvarsfrågan? Jo, mina herrar, jag
vågar påstå, att det dag för dag blir allt flera i vårt land, som ställa den frågan
till sig: är det sant, vad herr Lindman sade under valstriden 1928. och
som även förkunnats tidigare, att vårt försvar som kostar 130 miljoner kronor
är värdelöst, så låt oss då slopa alltsammans. Detta blir naturligtvis för
många, som icke närmare sysslat med detaljerna i denna fråga, den enkla
konklusionen. När man, som jag antydde, från de mest framskjutna håll i
landet hör sådana omdömen om vårt militära försvarsväsende, sådant vi nu
ha det, att det skulle vara bättre att lägga ned hela försvarsväsendet — uttrycket
är hämtat från den nuvarande statsministerns yttranden under valstriden
— kan det, det vill jag säga ännu en gång, icke verka på annat sätt än
rent upplösande på vårt folks försvarsvilja.

Detta ständiga tal om en pågående nedskrotning har ju under sista tiden
förts fram med en energi, som ifrån vissa synpunkter sett kan vara beundransvärd,
men å andra sidan verkligen kunde användas på annat sätt. Man borde
verkligen använda andra medel för att söka uppehålla försvarsviljan och försvarsintresset
än de nyss antydda. Jag skall taga ett lösryckt exempel
på . dessa agitationsmetoder. Det var icke länge sedan jag övervar en
diskussion i Stockholms studentförening. Vederbörande hade dit inbjudit
en officer att tala om det moderna gaskriget. Sedan den inbjudne
gästen hade hållit sitt anförande —■ jag skall icke avgiva något omdöme om
vederhäftigheten av detta anförande — bemöttes han med ironi för att inte
säga med rena skällsord och en av hans kamrater i aktiv tjänst ironiserade
över att staten avlönar officerare, som begagna sin fritid till att resa omkring
och driva agitation och propaganda på sätt föredragshållaren gjorde. Vederbörande
. tilläde dessutom, att de ynglingar, som kommo i värnpliktsåldern,
skola tvingas att fullgöra sin värnplikt eller också exporteras, alltså en tydlig
protest mot den bestående ordningen och lagen i vårt land. Jag menar, att
när man nu så starkt påtalar det förhållandet, att vissa, låt mig säga, välvilliga
idealister resa omkring och tala för en omedelbar och snar avrustning och
man. gör ett stort rabalder av illa valda uttryck, och, låt mig tillägga, ovederhäftiga
påståenden från det hållet, borde man ändå ha något till övers att säga
dessa ungdomar från motsatta lägret, som resa omkring och riva ner den försvarsvilja,
som ännu kan finnas kvar hos vårt folk.

Men., herr talman, jag lämnar detta och skall tillåta mig säga några ord i
anledning av ett uttryck, som fälldes under remissdebatten av, jag tror, hans
excellens herr utrikesministern. När han talade i försvarsfrågan i första kammaren,
sade han, att man skall följa exemplen från andra länder, och hans excellens
herr statsministern har varit inne på samma tema i dag. Den sistnämnde
drog^ fram några^ siffror rörande stormakternas militära budgeter. Tillåt mig
också att göra några jämförelser. Försvarsfrågan är ju aktuell icke minst i
våra grannländer söderut och västerut, och i Danmark har det nu börjat en
valstrid just med anledning av denna frågas läge. Vad strider man om där?
Jo, som bekant var det ju så, att den nuvarande regeringen föreslog ett anslagsbelopp
till försvaret på omkring 42—43 miljoner, vilket innebar en höjning från
en siffra på omkring 38 miljoner kronor, alltså en höjning på omkring 4 å 5 milAndra
kammarens protokoll 1929. Nr 2,1.

Ang.
i frågaéatt
förnyad utredning
rörande
försvarsvåsendet

m. vi.
(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den 6 april f. ni.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. in.
(Forts.)

joner kronor. Högern svarade med ett krav på 45 ä 46 miljoner kronor. Samarbetet
brast och folketinget blev upplöst, och man gick till nya val på försvarsfrågan.
Jag hade tillfälle att i slutet av november eller i början av december
förra året lyssna till den första behandlingen av försvarsfrågan i danska
folketinget, och jag måste säga, att när man lyssnade till de anföranden, som
där höllos från olika håll, blev man vittne till att man bollade precis med samma
uttryck, som man gör här. Vad som egentligen är det intressanta är emellertid
att göra en jämförelse mellan våra anslagsbelopp till försvaret oeh den danska
högerns minimikrav på samma område. 1 Danmark förelåg ett förslag utarbetat
av generaler, alltså av den högsta militära sakkunskapen, ett förslag, som stannade
på 55 ä 58 miljoner kronor. Högerpartiet upptog ett krav på omkring 50
miljoner kronor, som man sedan prutade ner till, som jag nyss nämnde, 45 ä 46
miljoner kronor. Alla i Danmark och i vårt land torde vara ense om att Danmarks
militärpolitiska läge är mera utsatt än vårt. Åtminstone avgavs det omdömet
av en framstående folketingsman i Köpenhamn, som jag talade med.
Skulle vi följa den danska högern eller de danska försvarsvännernas exempel
med avseende å anslag till försvaret, skulle vi med avseende fäst å det olika befolkningsantalet
i Danmark och Sverige komma fram till ett anslagsbelopp av
85 ä 90 miljoner kronor i stället för 190 miljoner kronor. 1 Norge diskuterar
man också försvarsfrågan och där har ju satts i fråga att igångsätta en ny utredning,
som skulle komma att röra sig omkring ett anslag på 30 miljoner.
Skulle vi följa ett sådant exempel, skulle vi komma ner till ungefär hälften
av vad vi nu anslå för detta ändamål. Nu bar ju ingen här i vårt land bland
ansvariga politici krävt sådana beskärningar, som skulle kunna föranledas genom
jämförelser med motsvarande anslag i våra grannländer. Men man bör inte
bara göra jämförelser med stormakternas anslag till försvaret, vilka anslagsbelopp
statsministern för en stund sedan åberopade. Vi ha krävt att vi, ehuTu i
saktare tempo än man 1925 beräknade, skulle närma oss en siffra, som då fastställdes,
och det har gått åt det hållet. Vi hade i budgeten 1926—1927 — jag
tar siffran från den socialdemokratiska motionen — ett anslag på 140 miljoner
kronor. I budgeten 1928—1929 var anslagsbeloppet 138 miljoner kronor.
Men vad är det regeringen nu kräver? Jo, nu skall man vända och gå uppåt
igen. Det är detta, som vi ifrån vår sida bestämt reagera emot och komma att
reagera emot. Nu ligger det naturligtvis nära till hands att säga: Vill ni icke
vara med om att vidtaga sådana ändringar och omorganisationer, som kräva?
med hänsyn till utvecklingen och de gångna årens erfarenheter? Jag vill för min
del gentemot ett sådant påstående endast svara att visst vilja vi vara med om
sådana ändringar, men när utvecklingen har uppvisat, att man måste tillgripa
nya metoder både för anfall och försvar, så ligger redan däri att åtskilligt
måste vara förbrukat och gammalt och otidsenligt och därför också bör kunna
bortskäras. Jag skulle här kunna tillåta mig att peka på olika möjligheter i
detta avseende, men det blir kanske sedermera tillfälle att göra detta vid behandlingen
av de olika punkterna i fjärde huvudtiteln. Men för att vidtaga
sådana ändringar, så behöver man enligt min mening icke gå in för de stora utredningskrav
och utredningskommittéer, vare sig av parlamentarisk eller militärtekniskt
sakkunnig karaktär, som här av regeringen ifrågasättas. Det bör i
första hand tillkomma de organ, som närmast äro ansvariga för den militära
orgänisationen, att framkomma med förslag om sådana beskärningar, som göra
det möjligt att offra mera på andra ändamål. Det skulle vara nog så frestande
att även beträffande utredningarna på försvarsområdet hänvisa till vad som bär
ägt rum under de gångna tiderna, och vad som bar blivit en följd av dessa utredningar,
t. ex. de rent politiska partiutredningarna. En sådan utredning i vår
tid skulle naturligtvis utmynna i minst lika många förslag som de partier, vilka
vore representerade i utredningskommittén. Beträffande den av hans excellens

Lördagen den 6 april f. in.

Nr 23.

herr statsministern förordade tekniskt-sakkunniga militära utredningen instämmer
jag fullkomligt i det omdöme, som därom fällts av en talare från socialdemokratiskt
håll. Det går icke i vårt land att lösa försvarsfrågan enligt sådana
linjer. Det måste misslyckas, och det är enligt min mening en björntjänst regeringen
gör försvaret, om den slår in på denna väg.

Jag skall, herr talman, sluta med att i denna fråga använda ett uttryck med
en viss omskrivning, som här en gång fälldes av en framstående talare i en helt
annan fråga och i ett helt annat sammanhang. Jag vill säga, att »jag vet icke,
om det är möjligt» att i längden uppehålla ett militärt försvar i vårt land, »men
jag tror, att det är nödvändigt». Vidhålla vi emellertid den uppfattningen, att
det är nödvändigt, måste vi också inrikta vårt arbete på att i större utsträckning
ån som skett söka vinna enighet i detta spörsmål, att söka samla så. många som
möjligt inom ramen av en gemensam uppfattning för att komma fram till ett
gemensamt ^resultat. Och jag måste sluta med att siiga, att i detta avseende har
högern i vårt land stora synder på sitt samvete. Högerpartiet står ensamt i
stark opposition mot 1925 års beslut, under det att de andra partierna — på den
borgerliga sidan i varje fall — mer eller mindre lojalt böjt sig för detsamma, även
om var och en förbehållit sig frihet och rätt att kräva ändringar i det beslut,
som då fattades. Men när man här fastslår den dag som är inne, att det är ett
missfoster, som fortast möjligt måste bort, och att det är bättre att lägga ned
hela försvarsväsendet än att bibehålla en sådan organisation, då, menar jag, gör
man försvaret i vårt land en verklig björntjänst.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan med den
motivering, som är avgiven av herr Carlsson i Gävle m. fl.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! I den debatt, som nu förts och
som fortfarande pågår angående en utredning om landets militärväsende, har
man huvudsakligen uppehållit sig vid ett enda skäl för denna utredning, ett
skäl som också motionärerna Möller och Hansson i Stockholm hänvisat till såsom
det huvudsakliga skälet, nämligen kostnadsfrågan. Motionärerna ha i
sin motion tillkännagivit, att syftet med utredningen skulle vara att undersöka
»vårt militärväsendes» ändamålsenlighet. Man skulle alltså utreda, huruvida
det svenska militärväsendet kan fylla det ändamål det är avsett att
tjäna. Vad skall då det kapitalistiska samhällets militärväsende fylla för
uppgift? Ja, det har tidigare hävdats från socialistiskt håll, att det kapitalistiska
samhällets militärväsende är till för att försvara utsugarna i detta
samhälle mot arbetarklassen och att försvara det kapitalistiska samhällssystemet
även vid konflikter mellan olika länder i världen. Vi hävda, att orsaken
till krigen mellan de kapitalistiska länderna ligger i själva det kapitalistiska
samhällssystemet,_ att det ligger i en produktionsordning, som icke tager hänsyn
till eller är inriktad på ett tillgodoseende av samhällets behov utan är
byggd på framskapandet av största möjliga profit. Det har alltid tidigare
från arbetarhåll påvisats, att denna produktionsordning medför konkurrens
bolagen emellan inom det egna landet, konkurrens trusterna emellan i de olika
länderna och konkurrens de olika länderna emellan om avsättningsområden.
Denna konkurrens utlöser sig då och då i tvister, vilka skola slitas med tillhjälp
av de militära maktmedlen, och man har alltså att räkna med, att det
kapitalistiska samhällets militärväsende är till bl. a. för att tjäna detta speciella
syfte. Detta har fastslagits vid flera tillfällen, t. ex. på de socialistiska
kongresser, som i början av 1900-talet höllos i åtskilliga länder i världen. Jag
skall icke upptaga kammarens tid med att citera de resolutioner, som antogos
på några av dessa kongresser, men tillåter mig erinra om ett uttalande som
gjordes på en kongress i Stuttgart 1907, där det bl. a. hette: »Kongressen

ansluter sig till de föregående internationella kongressernas resolutioner rörande

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

in. in.
(Forts.)

Sr 23.

3 G

Lördagen den 0 april f. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsevdet

m. m.
(Forts.)

aktionen mot militarismen och imperialismen och erinrar om, att aktionen mot
militarismen ej kan skiljas från hela don övriga aktionen mot kapitalismen.»
Man ville alltså slå fast, att det kapitalistiska samhällets militärväsende hänger
så intimt samman med den kapitalistiska samhällsordningen överhuvud taget
att aktionen mot militarismen med nödvändighet måste förenas med aktionen
mot kapitalismen. Man sade vidare: »Krigen mellan kapitalistiska stater

äro vanligen följden av deras konkurrens på världsmarknaden, ty varje stat
lägger ej blott an på att befästa sina marknader utan också att förvärva nya.
huvudsakligen genom att underkuva främmande folk och indraga deras jordbesittningar.
» Ja, det var ett tillkännagivande i eu resolution av den ståndpunkt,
som var förhärskande inom den socialistiska arbetarrörelsen i början
av 1900-talet liksom även tidigare, ett besked om huru man inom arbetarkretsar
vid denna tidpunkt såg på frågan. Nu säger man, att militärväsendets ändamålsenlighet
skall undersökas. Herr statsministern framhöll visserligen bär
nyss, att upprustningarna äro förorsakade av att det existerar misstro staterna
emellan. Jag tillåter mig gentemot detta säga, att jag har den uppfattningen,
att man rustar i de kapitalistiska länderna för vissa bestämda syften.
om vilka syften jag nu tillåtit mig göra en antydan. Upprustningarna grunda
sig icke på misstro utan på försök att tillgodose de särskilda ändamål, som
äro förenliga med det kapitalistiska samhällets produktionsordning.

De konflikter, vilka man avser att slita genom att använda militärväsendet
såsom en avgörande part, förekomma också i betydande utsträckning inom
det egna landet. De grunda sig på den utsugning, som ifrån den härskande
borgarklassens sida sker av arbetarklassen. I dessa tvister har militärväsendet
under gångna tider alltid spelat en stor roll. När utsugarklassen sett sina
positioner allvarligt hotade, har man använt dessa det kapitalistiska samhällets
maktmedel mot den s. k. inre fienden, den arbetarklass, som man använt såsom
utsugningsobjekt. Detta är ett faktum, på vilket uppmärksamheten har riktats
och alltjämt riktas. Jag skall icke upptaga kammarens tid med att räkna
upp fall, där man använt det svenska militärväsendet gent emot den svenska
arbetarklassen. Men jag skall tillåta mig erinra om vad som sades i en av
Hjalmar Branting vid 1912 års riksdag väckt motion, där man just sysslade
med denna speciella fråga. Det heter där bl. a. följande: »Militarismen tjänar
alltså en dubbel uppgift. Den vidgar de härskande klassernas vinstmöjligheter
och stärker deras position utåt, och därtill tjänar den som stöd och hjälp i
kampen mot vad de stundom öppenhjärtigt kalla ’den inre fienden’, d. v. s.
sitt eget lands arbetande folk.» Sådana voro de synpunkter, som det socialdemokratiska
partiets ledande man vid denna tidpunkt lade på frågan. Och
dessa synpunkter på det kapitalistiska samhällets militärväsende äro fullt tilllämpliga
den dag som är.

Det ändamål, som militärväsendet skall tjäna, är alltså vad jag nu i korthet
givit en antydan om: försvaret för det kapitalistiska samhället och. dess intressen
mot de s. k. yttre och inre fienderna. Det lär väl vara ostridigt, att
vad som sades i Hjalmar Brantings motion år 1912 äger sin tillämplighet^på
militärväsendet i det kapitalistiska Sverige även i dag. Här är alltså fråga
om att utreda, huruvida det svenska militärväsendet kan anses ändamålsenligt,
när det gäller att fylla de uppgifter, som sålunda åligger detsamma. De socialdemokratiska
motionärerna ha framhållit, att, när det var fråga om 1925 ars
härordning och det beslut, som riksdagen därvid fattade, kostnadsfrågan var
den för det socialdemokratiska partiet viktigaste frågan, och det har ju med
synnerlig skärpa i debatten i dag från socialdemokratiskt håll understrukits,
att vad man fortfarande betraktar som det mest betydelsefulla i detta sammanhang
är just frågan om kostnaderna. Jag tillåter mig emellertid göra gällande,
att för arbetarklassen kan kostnadsfrågan aldrig bliva den viktigaste

Lördagen den G april f. in.

>T 38.

frågan, när det gäller militärväsendet. Frågan om militärväsendet i det kapitalistiska
samhället — med de uppgifter detta militärväsende har — kan
icke ses enbart ur kostnadssynpunkt, den är en fråga om avskaffande av ett
vapen, som borgarklassen använder för tillgodoseende av sina intressen i kampen
mot arbetarklassen. Kostnadsfrågan kan icke vara den avgörande eller
mest betydande i detta sammanhang, och jag tillåter mig påstå, att såväl principiellt
som praktiskt skiljer sig den ståndpunkt, som måste vara arbetarklassens,
från den deklaration, som härvidlag från socialdemokratiskt håll avgivits.
Jag håller sålunda före, att för arbetarklassens vidkommande är ståndpunkten
till militärväsendet icke till väsentlig del en kostnadsfråga; det är en fråga om
man skall stödja det kapitalistiska samhällets militärväsende, en fråga huruvida
man skall stödja den institution, som i borgarklassens hand utgör ett
viktigt vapen för dess intressen gcnt emot arbetarklassen.

Beträffande 1925 års härordning och vad som vid genomförandet av densamma
förekom, har det ju både då och senare ifrån högerhåll deklarerats, att
vad som därvid skedde var ett nedbrytande av det svenska militärväsendet och
det svenska försvaret. Detta påstående bestreds ju av vänsterpartierna i debatten
år 1925, och det har också bestritts senare. Man gjorde gällande,
att det icke var fråga om något annat än ett nedbringande av kostnaderna, en
reformering av militärväsendet, såsom det uttrycktes av åtskilliga talare i den
debatt, som vid den riksdagen fördes. Vad som skedde år 1925 var, så vitt
jag kan finna, icke något annat än en rationalisering av det svenska militärväsendet,
varvid man mönstrade ut vissa med hänsyn till den tekniska utvecklingen
på detta område omoderna militära anordningar och införde nya och
moderna sådana i stället. Och därvid höll man sig ungefär åtminstone tills
vidare inom den gamla kostnadsramen.

Här har det talats om en ny utredning, och herr Holmgren yttrade, att
man skulle igångsätta en sådan, som skulle verkställas av sakkunniga på området;
när dessa sakkunniga fullbordat utredningen, skulle politikerna komma
till och träffa avgörande. Detta uttalande skulle väl sålunda vara ett
belägg för, kan jag förstå, att det icke politiseras från de militära myndigheternas
sida vid deras behandling av försvarsfrågan. I praktiskt taget varje
åtgärd, som kan ha något med inskränkning eller utvidgning av de militära
anstalterna att göra, förmärkes det — jag tillåter mig påstå detta ■—
en bestämd politisk tendens från de militära myndigheternas sida — och detta
är för övrigt icke onaturligt. Jag vill erinra om en sak, som möjligen icke
så många av kammarens ledamöter observerat: varje år, när man kommit fram
mot den tidpunkt, då riksdagen skulle behandla anslagen för flottans underhåll,
har man från de marina myndigheternas sida gått till väga på det sättet,
att man bestämt sig för att företaga en inskränkning i arbetstiden vid
flottans varv vissa dagar, och man har gjort gällande, att detta berott på
att det lämnade anslaget icke räckt till. Så har skett ända tills man slutligen
kommit underfund med de manipulationer, som sammanhängde med
dessa åtgärder, och det uppdrogs åt marinförvaltningen att så planlägga arbetet,
att man kunde ha sysselsättning året om åt de vid varvet anställda
arbetarna. På detta sätt satte man alltså stopp för manipulationerna, och
det har visat sig, att utan att dessa militära anslag ökats har man haft
arbete för de arbetare, som äro sysselsatta på arbetsplatsen; och deras antal
är ingalunda mindre nu än det var förut. Detta är ett exempel på att
t. o. m. i så pass enkla detaljer som denna kan man spåra tydlig politisk
tendens från de militära myndigheternas sida. Genom att göra gällande att
anslagen icke räckte till för att giva arbetarna sysselsättning året om hoppades
man, att från arbetarnas sida skulle kunna utövas politisk påtryckning
på dem som ville ha anslaget minskat eller önskade att det hölls lågt.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörands
försvar
sväsendv.
m. m.
(Forts.)

Nr 23. 38

Lördagen den 6 april f. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

Jag nämner detta endast såsom ett exempel på att man ingalunda från de
militära myndigheternas sida, alltså från sakkunskapens sida, är fri från
politiska synpunkter, när det gäller ett ställningstagande till militärt rågan.

I uttalanden om 1925 års försvarsorganisation i den debatt, som fördes
vid 1925 års riksdag, förklarades det från den socialdemokratiska regeringens
sida, när det gällde kostnaderna, att den ökning av 2 miljoner kronor
på de av regeringen föreslagna kostnaderna, som utskottet föreslagit,
icke var större än att den kunde av regeringen godkännas. Och den dåvarande
statsministern vittnade i sitt anförande om att man från regeringens sida
icke hade några särskilda invändningar att göra på de viktigaste punkterna
av det förslag utskottet framkommit med. Man godkände föreskrifterna i
värnpliktslagen, man hade icke några bestämda erinringar att göra mot de
beräknade kostnaderna, och på en del andra viktiga punkter var man, såsom
framgår av statsministerns anförande till protokollet, tillfredsställd med
det resultat, som utskottet kommit till. Herr Törnkvist erinrade också i sitt
anförande i fråga om kostnaderna för 1925 års försvarsorganisation om, att
man i statsutskottets förslag i år angående fjärde huvudtiteln ingalunda kommit
ned till de beräknade kostnaderna enligt denna organisation utan att man
på väsentliga punkter gått över dem. Enligt utskottets förslag håller sig
kostnaden uppe i 134 miljoner kronor; regeringsförslaget slutade ju på 138
miljoner. Av de besparingar — om man nu skall tala om kostnaderna —
som man sålunda talar om att 1925 års försvarsorganisation skulle medföra,
nämligen 31 miljoner kronor, ha vi icke sett så förfärligt mycket. Såvitt
man kan döma av den försvarsorganisation, som här håller på att genomföras
med det tillvägagångssätt, som de militära myndigheterna därvid tillämpa,
så lära även med denna försvarsorganisation kostnaderna icke komma att bli
mindre än vad de för närvarande äro. Jag tillåter mig nu göra detta antagande,
och jag gör det på rätt goda grunder, då jag varit i tillfälle att
titta på vad som förekommer på detta område.

Herr Törnkvist förklarade, att det i varje koja här i landet finns en bestämd
vilja att försvara vårt land. Om jag jämför detta uttalande med den
uppfattning, som kommit till uttryck bl. a. i de resolutioner, som antagits
på socialistiska kongresser och som jag tillåtit mig bär erinra om, så
får man ju ett besked så gott som något, att det skett en omvälvning i uppfattningen.
Det är en väsentlig skillnad mellan den uppfattning som då
anfördes och den som nu framföres från det socialdemokratiska partiets sida;
man har i denna fråga icke någon möjlighet att märka någon likhet. Å ena
sidan de uttalanden som gjordes och vad som slogs fast i resolutioner på
socialistiska kongresser, att det skulle åligga varje riksdagsman i de olika länderna
att vägra anslag till det kapitalistiska samhällets militarism, å andra
sidan den ståndpunkt, som framgår av uttalanden sådana som här fällts, t. ex.
att man i varje koja är besjälad av vilja att försvara vårt land. Jag förmodar,
att herr Törnkvist med detta uttalande åsyftade det kapitalistiska
Sverige. Mellan dessa uppfattningar ligger en betydande och en vid klyfta.

Man talade, och herr Hansson gjorde det alldeles särskilt, om att den utredning.
som nu skulle komma till stånd, skulle vara fullkomligt förutsättningslös.
Man skulle inte gå till utredningsbordet med några förutfattade meningar. Om
man inte skall gå dit med någon förutfattad mening, då skall man alltså lämna
den ståndpunkt, som tidigare har varit och väl allt fortfarande är den verkliga
socialistiska arbetarrörelsens ståndpunkt, att arbetarklassen icke kan skänka
sin medverkan till uppehållande av ett militärväsen i det kapitalistiska samhället.
Den ståndpunkten skall man alltså som representant för arbetarklassen
lämna hemma, och man skall sätta sig ned att utreda ändamålsenligheten
i den militärorganisation, som för närvarande finns i landet. En sådan utred -

Lördagen den C april f. in

Nr 23.

ning kan icke enligt min mening överensstämma med de intressen, som måste
sägas vara arbetarklassens i detta sammanhang. Den utredningen kommer förvisso
att ge samma resultat som 1925 års försvarsorganisation har givit. Den
kommer att medföra en omdaning av det kapitalistiska samhällets militärväsen
i överensstämmelse med den utveckling, som i övrigt har skett på detta område,
alltså skapandet av ett effektivare militärväsen än det, som för närvarande
är till finnandes. Det ar — jag understryker det — vad som skedde
vid genomförandet av 1925 års försvarsorganisation. Jag behöver bara erinra
om vad flygvapnet betyder, jämfört med de gamla kavalleriregementena. Jag
behöver bara erinra om vad ett tankkompani betyder, jämfört med några indragna
kompanier infanteri. Om man vidare räknar med de nya vapen, som
i övrigt äro införda i militärväsendet efter genomförandet av 1925 års härordning,
så skall det vara ganska klart för alla, att det icke förekommit något
försvagande av det svenska militärväsendet utan att vad som förekommit
innebär ett stärkande av detsamma, en betydande förstärkning till och med.
De som något orienterat sig i vad industriens krigsberedskap betyder, skola
också vara på det klara med. att genomförandet av denna ingalunda är ett steg
till någon slags avrustning eller ett steg till nedskrivande av de militära krafterna;
det är ett klart steg i motsatt riktning och ett steg som innebär, att
krafter, produktionsföretag i samhället, vilka tidigare icke varit engagerade för
detta ändamål, nu så förberedas, att de vilken dag, vilken timme som helst äro
färdiga att gripa sig an med den rent militära verksamheten. Sådana åtgärder
kunna icke betecknas som nedrustning. Det är bara fråga om, huruvida man
skall fortsätta även bland dem, som säga sig företräda arbetarklassens intressen.
på en utveckling i denna riktning, eller om man skall gå fram för det krav, som
tidigare varit arbetarklassens.

De, som ur rent pacifistisk synpunkt talat för ett avskaffande av militärväsendet
och givit sitt stöd åt genomförandet av 1925 års försvarsorganisation, ha
givit sitt stöd åt ett stärkande av det svenska militärväsendet men sannerligen
icke givit sitt stöd åt en anordning, som skulle överensstämma med de intressen,
som ändå ligga bakom de resonemang, som de föra i denna fråga.

Man har här under senare tid också börjat diskutera och arbeta för en annan
detalj i militärväsendet. Man har börjat arbeta med någonting som den nuvarande
socialministern kallar för försvarsväsendets sociala sida och som han säger
vara icke mindre viktig än den militära. Det fanns i landstormsvännernas
tidskrift för en tid sedan en artikel av den nuvarande socialministern om försvarsväsendets
sociala sida, där man fick se, att detta nu påbörjade och, som
det uttryckts i någon reservation till något utskotts utlåtande här i riksdagen
för en tid sedan, lovande samarbete, som förekommer parterna emellan på arbetsmarknaden,
av socialministern betecknas såsom försvarets sociala sida och
skall vara ägnat att stärka samhörigheten klasserna emellan, öka förutsättningarna
för »vårt lands försvar». I detta arbete för försvarets sociala sida har
man ju från högern till socialdemokraterna enat sig i sin verksamhet, och det
förefaller alltså, som om den sociala sidan av försvarsväsendet skulle ha alla
förutsättningar att bli ganska väl tillgodosedd.

Man talade i debatten vid genomförandet av 1925 års beslut i militärfrågan
om militärväsendets demokratisering. Herr Holmgren citerade något av vad
den dåvarande statsministern uttalade på den punkten. Finns det då någon i
denna kammare eller någon eljest här i landet som i detta avseende har förmärkt
någon skillnad mellan före och efter 1925? Är icke det svenska militärväsendet
till sin anda i dag precis detsamma som det tidigare varit? ^ Kan det förmärkas
någon slags demokratisering i detta avseende, däruti alltså att det svenska
militärväsendet skulle ha någon annan anda i dag än vad set tidigare bär
haft? Förvisso kan ingen ge några exempel på en utveckling i denna riktning.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

in. in.
(Forte.)

Nr 23.

Ang.
ifrågasatt,
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

in. m.
(Korta.)

40 Lördagen den G april f. m.

Jag tillåter mig påstå, att talet om militärväsendets demokratisering är ingenting
annat än eu fras, som icke ens de tro på, som gjort dessa påståenden.

Kravet på militärväsendets avskaffande är ett krav, som den organiserade
arbetarklassen har framfört under gångna tider. Det är ett krav, som man
framfört, det tillåter jag mig påstå, icke huvudsakligen av kostnadsskäl utan
av de skäl, som bl. a. framgå av Brantings motion vid 1912 års riksdag. Man
hade erfarenhet därav och betecknade detta från säkra utgångspunkter såsom
ett det kapitalistiska samhällets maktmedel gentemot arbetarklassen. På grund
därav kräver man och på grund därav kämpar man på arbetarklassens sida för
avskaffande av det kapitalistiska samhällets militärväsen. Vi äro väl medvetna
om att militärväsendet och den kapitalistiska samhällsordningen hänger
så intimt samman att militärväsendet icke avskaffas så länge denna samhällsordning
består. De som säga sig kämpa för avrustning utan att rikta sin kamp
mot den kapitalistiska samhällsordningen skola erfara att deras strävan, där
någon sådan förefinnes, icke medför några resultat i den riktningen de med sina
pacifistiska tankar föreställt sig. De omdaningar av militärväsendet, som man
har talat om, till genomförande av ett militärväsen, icke bestående av värnpliktsarméer
utan av lejda knektar, är icke en utveckling, som tillgodoser eller
överensstämmer med arbetarklassens intressen. Vi äro övertygade, att borgarklassen
icke kommer att överge användandet av militära maktmedel i kampen
för sina intressen gentemot arbetarklassen. Med utgångspunkt därifrån framhålla
vi också nödvändigheten av att arbetarklassen förbereder sig på ett försvar
för sig själv och ett försvar för sina intressen gent emot den klass, som
har ett av samhället ordnat och understött viktigt vapen i kampen mot arbetarna.
Vi hålla sålunda före, att den gamla ståndpunkt, som också tidigare hav
slagits fast inom den socialistiska arbetarrörelsen i världen, angående nödvändigheten
av att arbetarklassen bereder sig på försvar mot våldsåtgärder från
borgarklassens sida i de avgörande sociala striderna, är allt fortfarande aktuell,
är allt fortfarande riktig för arbetarklassens vidkommande. Arbetarklassen
måste förstå nödvändigheten av att vara väpnad i kampen där den har att
räkna med anfall från väpnade motståndare.

Då vi kräva avskaffande av kapitalismen, militarismen och militärväsendet i
det kapitalistiska samhället, så är det icke huvudsakligen av kostnadsskäl, såsom
det har sagts i den socialdemokratiska motionen och i uttalanden i debatten här
i dag.

I anslutning till de synpunkter, som jag sålunda här tillåtit mig anföra i denna
fråga, ber jag, herr talman, att få yrka, att kammaren måtte besluta att lios
regeringen hemställa om utredning och framläggande för nästa års riksdag av
förslag om det nuvarande militärväsendets avveckling inom loppet av de tre
närmaste därpå följande åren.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Jag bevistade i går afton ett
s. k. opinionsmöte i Musikaliska akademien, anordnat av diverse högersammanslutningar,
såväl maskulina som feminina. En rad talare uppträdde, bland
dem en militär, som var den i sitt framträdande mest sympatiske av dem allesamman.
På slutet uppträdde också den av Allmänna valmansförbundet numera
lyckligen förvärvade herr Ossian-Nilsson med ett anförande, som skulle
vara aftonens clou och väl också var det och som kort och gott innebar en anklagelse
mot var och en, som icke behagade hysa samma mening som han, för
att vara feg, omoralisk och värd att, praktiskt taget, förgöras. Jag lade märke
till, att det var icke samma stämning den här gången som det var vid försvarsmötena
år 1914. Då var det mera geist, då hade man en känsla av en pingstens
andeutgjutelse på högerns möten. Den här gången var det både luckor på bänkarna
och luckor i entusiasmen. Det var nästan som om flottans musikkår hade

Lördagen den 6 april f. in.

41 Nr 23.

måst fylla det vanskliga värvet att sätta en smula piff på känslorna. Jag
gjorde den reflexionen, när jag gick därifrån, just som man sjöng kungssången,
att det ändå i själva verket tycks vara svårt att år 1929 få till stånd en upprepning
av vad som passade år 1914. Det är icke sant, som herr Olsson i Kullenbergstorp
skrivit i sin reservation till statsutskottets utlåtande, att ingenting
har inträffat. Det är åskilligt, mina herrar, som inträffat. Det ackompanjemang
utifrån, som beledsagade gårdagens möte, består i cn opinionsstorm.
som går fram över olika länder och som kastat sitt böljesvall även in över de
svenska kusterna. Vi se hur i land efter land i dessa dagar på initiativ av
den socialdemokratiska internationella exekutiven det hålles möten, det fattas
resolutioner, det avlåtes skrivelser till avrustningskommissionen i Geneve med
en anhållan att något äntligen måtte ske. Denna opinionsrörelse är sannerligen
icke utan grund. Den är sannerligen icke något, åt vilket man har rätt att
le, eller något, över vilket man gör sig lustig som herr Ossian-Nilsson vid gårdagens
opinionsmöte. Den framspringer, såvitt jag förstår, ur en känsla av
ångest, jag höll på att säga en känsla av förtvivlan, som gripit den civiliserade
mänskligheten i dessa dagar inför det katastrofala misslyckandet för avrustningssträvandena
som den nödgats bevittna. Det har kommit ut en bok för några
veckor sedan, e''n bok, som jag inom parentes önskar, att kammarens ledamöter
samt och synnerligen måtte läsa, skriven av den svenske officer, som till
sin egen heder har trätt fram i detta land och sagt sanningar, oförgripliga meningar,
som tvingat landet att lyssna, ja, lyssna så som det aldrig förut lyssnat
till en generalstabsofficer. Jag menar major Bratts bok, »Kampen om folken».
Den boken må vara till sina slutsatser om den isolerade avrustningens vansklighet
sådan, att man kan ha delade meningar därom, men problemets uppläggning,
dess djupplöjning och insikten om vad det i själva verket gäller äro sådana,
att den boken borde bli en tankeställare för var och en, som borde leda
till, att man måste säga sig att det går ej längre med den gamla slentrianen.
Vi ha kommit i det läge, att något måste ske. Jag vill erinra om Versaillestraktatens
5 :e kapitel. I ingressen därtill förbinda sig de traktatsslutande makterna
att betrakta Tysklands nedrustning såsom inledningen till sin egen nedrustning.
Var stå vi, mina herrar, den dag i dag är? Vad har blivit av det
högtidliga löftet i Versaillestraktaten? Har Tysklands faktiska nedrustning
blivit inledningen till segermakternas nedrustning? Vi måste konstatera, att
det är så långt ifrån, att så blivit fallet, att Lloyd George hade rätt, när han
på ett möte i England sade, att det ser ut, som om man glömt världskriget, och
sem om militarismen växt sig starkare än tillförne. Där ligger Tyskland i
Europas mitt. En stigande orolig opinion i detta land säger varje dag så här:
Skola vi ligga här mitt i kontinenten fullständigt avrustade, medan de andra
omkring oss rusta och icke taga ett enda steg mot nedrustning? Det är tydligt,
att de militaristiska krafterna begagna sig av detta läge. Problemet ställer
sig då för tyskarna så, att det ej är ett problem om avrustning utan ett problem
om upprustning. Och så se vi, hur agitationen griper omkring sig i det landet
och kanske en vacker dag stiger militarismen fram på arenan. Hur Europa
då skall se ut, överlämnar jag åt var och en att tänka sig. Jag tror för min del.
att kravet på uppfyllandet av det löfte, som gavs i Versaillestraktaten, angår
icke blott de makter, som voro engagerade i denna uppgörelse, utan hela den
civiliserade mänskligheten. Kravet måste ställas med all skärpa överallt, och
det måste klargöras för medborgarna i olika länder, att så länge det kravet
förblir ouppfyllt, så länge alla vänta på alla, som det heter, sker intet. Herr
talman, när jag lyssnade till hans excellens statsministern, slog det mig, hur
han än en gång upprepade detta resonemang: Vi måste göra som de andra, vi
måste vänta på de andra, med andra ord, alla skola vänta på alla. Vad kommer
under sådana förhållanden att ske? Platt intet. Med all skärpa har man

Ang.
ijrågasatf
förnyad vt
redning ro
rande försmrsväsavf

in. in.

'' Forts.''

Nr 23. 42

Lördagen den 6 april f. m.

Ang.
i f rågasa tt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Korts.)

därför från det avrustade Tysklands delegerades sida i Geneve pekat på, att
denna allas väntan på alla leder ej till något positivt resultat. Problemet måste
angripas på två vägar. Visserligen framhålla dessa delegerade måste vi, å
ena sidan, utveckla skiljedomsförfarandet men å andra sidan komma ihåg, att
vi få taga ett kraftigt tag på nedrustningens väg för att ge åt det rättsliga
förfarandet överhuvud taget någon mening. Jag bestrider på det bestämdaste,
ers excellens, riktigheten i den logik, som ni fört till torgs. Vad betyder skiljedom
s väsen det, vad betyder rättsordningen i världen, om det finnes upprustade
stater, som vilket ögonblick som helst kunna totalt trampa den rättsliga proceduren
under fotterna? Så länge man ej kan lägga rättsordningen på statligt underlag
med oerhört nedbringade rustningar, så länge riskerar man att spelet
skall slås i stycken och att det i själva verket är en illusion att Iro sig komma
fram på den vägen. Det är ej någon logik, som ligger däri, att man säger:
Först skiljedom och sedan avrustning och som resultat därav säkerhet. Nej,
man får gå vägen: först avrustning eller nedrustning för att ge ett rimligt
underlag åt skiljedomsidén och rättsordningen. Det hela vilar då på ett underlag,
som ej är vulkaniskt och varje ögonblick hotar med eruptioner, som
spränga hela rättssystemet i luften. Min tro är, att den logik, som hans excellens
statsministern i sitt anförande begagnade sig av, är falsk, är en logik, som
appliceras på en falsk verklighet. Den leder in i en återvändsgränd. Papperskvarnarna
mala och luntorna ökas där nere i Geneve. I olika kommissioner
sitta där nutidens mest skarpsinniga jurister och anstränga sina hjärnor
för att hitta den riktiga formuleringen och den riktiga tågordningen, och under
tiden skarpes misstron mellan staterna, under tiden vidmakthålles militarismen
alltjämt, och ett steg att nedbringa den tas ej. Är det då underligt,
att en dylik tingens ordning skapat — om uttrycket tillåfes mig — en kris i det
allmänna tänkesättet i Europa. Är det då underligt, om hos de stora massorna
och folken mer eller mindre stadgat sig den föreställningen, att om vi här blott
vänta och vänta, så glida vi ännu en gång, som den andra internationella exekutiven
framhållit i sitt manifest, fram till ett nytt 1914, till eu ny katastrof.
Och det är ur denna känsla, att avrustningsfrågan råkat i en återvändsgränd,
att stormakterna sakna den goda viljan till avrustning, som en opinionsstorm
stiger fram och brusar över landen i dessa dagar. Den är värd något annat
än en axelryckning, något annat än hån. Jag är ingalunda, herr talman, blind
för, att inom den pacifistiska förkunnelsen kan finnas åtskilligt, som är naivt,
åtskilligt, som är av beskaffenhet att ibland framkalla ett litet leende, det är
naturligt i en stor rörelse, att så skall vara. Så är det med alla idealistiska
rörelser i grund och botten. Men jag måste å andra sidan säga, att här gäller
det Runebergska ordet om Lotta Svärd: »Något talte hon skrattas åt, men mera
hedras ändå.» Ty i själva verket är det ändå på denna idealistiska rörelse, på
denna idealistiska opinion i olika länder, som man får bygga. Jag förstår mycket
väl, att hans excellens statsministern från sina utgångspunkter fann sig
böra uttala betänkligheter beträffande denna propaganda, som han betraktade
som en skrämselpropaganda. Men jag hänvisar honom till en man, som på
fredssakens område väl ändå framstår som en banbrytare, Robert Cecil. Hur
ofta har han ej i sina uttalanden sagt ifrån: »Ni måste hålla opinionsrörelsen
igång i länderna; ni måste, medan släktet minnes världskrigets oerhörda elände
och fasa, bearbeta samvetena, bearbeta hjärnorna och bearbeta viljorna dag
för dag, så att de äntligen kunna utlösa en handling.» Ty regeringar — det vet
hans excellens statsministern själv — äro icke okänsliga för en folkopinion, icke
alls okänsliga för vad det går för strömningar ute bland folket. Jag är övertygad
om, att lians excellens statsministern är ganska känslig för de strömningar,
som gå igenom den svenska nationen. Det har den nuvarande regeringens
koncilianta framträdande och anpassningsförmåga till fullo bevisat. Men

Lördagen den 6 april f. m.

43 Sr 23.

just därför få vi vara överens om att tillerkänna denna idealistiska pacifistiska
rörelse den förtjänsten, att den verkligen har ruskat upp samvetena, att den
klargör för denna generation som minnes världskriget att till handling måste
det komma, så att det förfärliga ej kan upprepas. Jag vill säga rent ut, att
jag ej vill fördöma någons synpunkt i denna fråga. Jag är övertygad om, att
hans excellens statsministern av fullaste hjärta är orolig för gamla Sverige, och
jag är även övertygad om, att de militära sakkunniga, som uppträda på möten,
känna det beklämmande, som om en tyngd lades på deras bröst 1925, då ''nedrustningsbeslutet
genomfördes. Jag är övertygad om, att för människor, som
äro uppvuxna i dylika åskådningar och klamra sig fast vid de gamla idealen,
måste det verka katastrofalt att åtgärder vidtagas, som innebära ett raserande
av det, till vilket de satt sitt hopp. Och dock, det är tidens öde, tidens gång.
Vi komma icke förbi det. över dylik konservatism, förståelig i och för sig
och respektabel i och för sig som en ideell åskådning, går dock med obönhörlig
nödvändighet hänsynen till, att det skett någonting, att det tränger fram någol
nytt. Den teknikens värld, som finnes år 1929, är ej den samma, som den
teknikens värld, vi hade bara för några få år sedan. Jag skulle tro, att om man
vädjar till den industriella högern så medgives det nog att det ändå är så. att man
inom den industriella produktionen erkänner och arbetar för rationaliseringsprincipen.
Man vill, innan man på det hållet lägger ut ett visst kapital, ha
reda på, om det lönar sig att lägga ned detta kapital. Man vill rationalisera
sin kapitalplacering, vill ha garantier för, att kapitalet ej kastas bort på saker,
som vid närmare undersökning befinnas oändamålsenliga. Är det då så omöjligt
för männen från högerhåll att fatta det resonemanget, som säger, att lika
väl, som en del av vår gamla järnindustri måste läggas under undersökning,
borde också beträffande militärväsendet undersökas: Fyller det sitt väsentliga
iindamål, är det av beskaffenhet att giva den garanti, som man inom olika läger
sökt finna i detsamma, nämligen trygghet för landets frihet och självständighet?
Om jag tar 1925 års försvarsorganisation och frågar hans excellens
och hans parti, om de anse, att denna innebär någon garanti och trygghet för
landet, svara de enstämmigt nej. De ha i tal och skrift dag för dag förkunnat
för nationen, att det, som skedde år 1925, ställde oss i praktiken försvarslösa.
Högern underkänner således värdet därav, och jag undrar om bondeförbundet
sätter någon större tilltro till 1925 års försvarsorganisation. Det knöt visserligen
en blygsam förhoppning till egnahemslinjen, som herr ReuterskiöM framförde
i en motion, men sedan egnahemslinjen och jordbruksromantiken borteliminerats
ur vårt försvarsväsen, har jag en känsla av, att man på det hållet
ej har stor beundran kvar för den nuvarande försvarsorganisationen. Och är
det överhuvud taget något parti i denna kammare, som anser, att denna 1925
års försvarsordning är ett tillräckligt värn för Sveriges frihet och självständighet?
Jag skulle vilja se den resa sig och tillkännage det. som hyser en sådan
uppfattning. Men, herr talman, vilka stodo bakom 1925 års försvarsordning
i den mening, att det skulle finnas några som tro, att den kan bära upp
ett svenskt självförsvar i farans stund? Jag är övertygad om, att när vi undersöka
det närmare, så skall man upptäcka att i själva verket finnas de icke.
Jag vågar då, herr talman, det påståendet, att när en nation kommit dithän, att
intet parti kan hysa den uppfattningen, att dess försvar är något att komma
med i farans stund, ligger däri en mycket stor anledning att låta det gå ned i
stöpsleven för en granskning som tar sikte ej blott på den militära ändamålsenligheten
utan även på spörsmålet — och det var det som hans excellens kände
sig mest upprörd över — om vi överhuvud taget äro betjänta av ett militärt
försvar. När jag rör vid den sidan av saken, vet jag, att jag rör vid ömtåliga
dallrande strängar i mångas hjärtan; ty det är helt naturligt att det springer
fram nr våra djupaste och fördoldaste känslor det där behovet, att man ändå

Ang.
ifrågasatt
förnyad viredning
rörande
försvar
sväsende i
m. m.
(Forts.)

Nr 23. 44

Lördagen den 6 april f. in.

Ang.
ifrågasatt
för ny ad utredning
rörande
försinrsväsendet

m. rn.
(Forts.)

skall värja sig mot överfall. Den stämningen är icke bara naturlig, den är
lielt enkelt sund och mänsklig. Men då kommer just den frågan, när det gäller
anordnandet av ett lands försvar: År den teknikens värld, i vilken de små nationerna
ha att leva liksom de stora, är den sådan, att det för de små nationerna
överhuvud taget lönar sig att fortsätta på den inslagna vägen? När man t. ex.
i Danmark från det socialdemokratiska och det radikala partiets sida sedan
flera år tillbaka intagit den resoluta ståndpunkten, att man skall reducera försvarsorganisationen
till en liten neutralitetsvakt, icke har det det bittersta att
göra med bristande vilja till liv och självhävdelse hos den danska nationen. Vi
känna våra danska grannar, vi veta, att det är ett av Europas intelligentaste
folk, en nation, som i ekonomiskt avseende tillhör dem, som äro mest om sig
och kring sig, som det heter, och som både på det kulturella och materiella området
gör stora framsteg och sannerligen ej behöver blygas eller stå tillbaka
för andra. Låt oss därför, mina herrar, avkoppla hela den synpunkten från
debatten. Vad är det, som gör, att de danska radikalerna med sin principen!
borgerliga åskådning gått hand i hand med de danska socialdemokraterna fram
mot avrustningen? Jo, helt enkelt att de rationaliserat sin synpunkt på försvar
sproblemet. De ha avkopplat den gamla traditionalismen och romantiken
och sett verkligheten i vitögat och ha sagt sig, att ur ändamålsenlighetens synpunkt
finnes ingen annan väg att gå än att nedbringa försvaret till en liten
neutralitetsvakt. Det betyder ej självuppgivelse utan att man inrättar sig
efter förnuftiga synpunkter med hänsyn till sina möjligheter. För ungefär
en vecka sedan hade jag en längre diskussion med en god vän tillhörande hans
excellens statsministerns eget parti. Han medgav: »Vi kunna naturligtvis icke
räkna med ett militärt självförsvar med någon utsikt till framgång.» På min
fråga: »Vad skola vi då ha det till?» svarade han: »Jo, som en prestigepremie.
Lägga vi ned ett visst antal miljoner för försvaret, så markera vi därmed för
yttervärlden en vilja att hävda oss och låt vara att den utrustning vi kunna
skaffa oss icke är militärt något värd, men den stryker dock under vår livsvilja
och ger oss ett moraliskt kapital, en moralisk kredit bland andra folk.»
På den vägen, menade han, kunde man Säga, att anskaffandet av ett starkt försvar
vore väl använda pengar. Det är icke någon riskpremie, den synpunkten
ville han ej vidhålla, men vi skaffa oss den moraliska krediten. Jag säger
rent ut, att ett sådant resonemang kan man allvarligt taga upp. Det förtjänar
mest beaktande av de resonemang, som föras i fält. Jag vill säga, att jag
upphört att imponeras av alla de resonemang, som föra fram en synpunkt, att
vi med vårt svenska lilleputförsvar kunna reda oss i teknikens värld. Jagtror
i likhet med denne högerman, att skall man bedöma försvarsfrågan och
möjligheten att få nytta av vårt försvar, få vi lägga upp det problemet till
undersökning på den linjen: Är det en prestigepremie, ökas vår prestige bland
folken till den grad att de miljoner vi lägga ned på våra försvarsanstalter
skaffa oss motsvarande fördelar i olika avseenden? Jag måste för min del
säga, att hur bestickande en dylik argumentering än kan synas vara, är den
dock tämligen värdelös. Det har sagts av mr Ira Morris i boken om hans
minnen från den tid han var amerikansk minister här i Stockholm, att det var
de 600.000 gevären, som voro Sveriges trygghet under krigsåren. För det
första fanns det icke några 600,000 gevär, som hans excellens herr statsministern
mycket väl vet, och det kan tilläggas, när en ärad talare på gårdagens
opinion smöte talade om 1914 års försvarsorganisation såsom den, som hjälpte
oss igenom världsbranden, att det är eu överdriven optimism, eftersom den då
ännu icke fanns. Den beslöts visserligen i september 1914, men den var icke
genomförd på det sätt under världskriget, att vi kunna säga, att den spelade
någon roll till eller ifrån. I själva verket var det på 1901 års härorganisation,
som Sverige red igenom världsbranden. I ett kommande krig, där man har

Lördagen den 6 april f. in.

45 Sr *23.

att räkna med luftkrig och gasanfall, är det min övertygelse, att hela det betraktelsesätt,
som svärmar om Ira Morris’ 600,000 gevär, är otillämpligare än
någonsin.

Så är det en annan ståndpunkt. Man säger: om vårt försvar duger eller ej,
det är platt likgiltigt, men låt oss gör det så billigt som möjligt, låt oss söka
taga en bit då och då och låt oss hålla oss inom en viss hygglig begränsad ram.
Jag tyckte herr Hamrins anförande gick på den linjen. Jag för min de]
ställer mig frågande, varför man skall hålla sig med ett försvar bara för att
det ser lagom ut utan alla undersökningar, om det duger eller ej. Det förefaller
mig, som om det vore en bra dyr kapris. Frågan är: duger det? Låt
oss undersöka den frågan. Men den frågan vill herr Hamrin icke undersöka.
Han vill, att det skall fortgå utan öppna och klara besked, om det försvaret
duger någonting till eller ej. Jag måste säga, att jag icke fattar det folkfrisinnade
partiets ståndpunkt i utredningsfrågan. Vore det någon ståndpunkt,
som borde vara naturlig för det parti, som är den rätta och riktiga gyllene
mittens parti, så vore det väl den att sörja för att, när det uppstått diskussion
i saken, komma med det förlösande ordet och säga: Låt oss ej längre
diskutera om påvens skägg, utan låt oss skicka hela saken till utredning och
få utredningsbesked. Men herr Hamrin vill inte vara med om det, och det
folkfrisinnade partiet tycks icke heller vilja vara med därom.

Herr talman! Med dessa principiella synpunkter på vårt försvarsproblem,
med denna uppfattning om läget och i den övertygelsen, att även Sverige måste
göra sina insatser liksom andra nationer, när det gäller nedrustning, och inte
bara vänta på andra och ingenting uträtta, har jag den meningen, att det blir
ytterst svårt för att inte säga ohållbart, att Sverige i sin militärpolitik skiljer
sig ut från Norge och Danmark. Jag har allvarligt tänkt på problemet Sverige,
Danmark, Norge och deras militärpolitiska läge, men hur jag än tänkt
och resonerat, har jag icke kunnat annat än komma tillbaka till frågan: finnes
det någon saklig anledning att skilja ut oss från sammanhanget och säga, att
vi ha en speciell roll att fylla, som de andra icke ha? En ärad talare på gårdagens
opinionsmöte, för resten herr Ossian-Nilsson, sade, att vi hade en särskild
mission, att vi vore en gammal krigarenation, och han anklagade Fryxell
för att han i sin historia för litet förhärligat våra stora konungar och våra
stora krigare, och han beklagade, att Karl XII stupade, ty han var övertygad
om att han annars skulle ha upprättat vårt stormaktsvälde för tredje gången.
När man hör sådana sjmpunkter framföras och icke får höra andra av saklig
natur såsom motiv för att vi skola ställa oss på en särskild linje i förhållande
till Danmark och Norge, och då man vill omspinna vår historia och tradition
med en speciell romantik, innebärande i de praktiska konsekvenserna en annan
försvarspolitik, då måste jag draga den slutsatsen, att det icke förebragts några
sakliga skäl. Och därför har jag för min del kommit till den meningen, att
den försvarspolitik, som vi i Sverige böra föra, står starkast och står bäst i överensstämmelse
med verklig rationalisering, om den är sådan som den försvarspolitik
som våra danska partivänner och de danska radikala föra. Jag är övertygad
om, herr talman, att den vägen måste även vi fram, och det har jag för
min del velat säga ut i dagens debatt. Jag ber att få yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen.

Med herr Engberg förenade sig herrar Höglund i Stockholm, Johansson i
Sollefteå, Västherg, Pettersson i Hällbacken, Eriksson i Sörsjön, Molander,
Wiklund i Byske, Hage, Lindberg, Olsson i Rödningsberg, Bäcklund, Ström,
Höglund i Göteborg, Persson i Tidaholm, Lovén, Borggren, Werner, Andersson
i Igelboda, Källman och Andersson i Tungelsta.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendct

7w. m.
(Forts.)

Nr 28. 46

Lördagen den 6 april f. ni.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

Herr Carleson: Herr talman! Den näst föregående ärade talaren har sä kert

medhåll från alla kammarens ledamöter däri, att en aktion av den beskaffenhet,
som man igångsatt för värnande av fred genom hänvändelse till
Nationernas förbund, har anslutning från de allra flesta eller rättare sagl
alla håll. Men han gick längre. För sin personliga del tycktes han mena.
att Sverige, eventuellt i förening med Danmark och Norge, borde gå i spetsen
för avrustning. Han angav, att från försvarsvänligt håll anförts, att vi
visserligen icke med försvaret kunna hävda vår självständighet, men att försvaret
ur° prestigesynpukt hade sin fördel för landet. Utan att gå in på debatt
i frågan, vad vårt försvar skall kunna uträtta, vill jag framhålla, att
icke blott personer emellan utan även i samvaron och samarbetet mellan nationerna
gäller den satsen, att vill man icke hjälpa sig själv, så har man icke
att räkna med att andra vilja hjälpa. Så länge vi ha att räkna med krig.
ha vi anledning vidtaga sådana åtgärder, som hilvda vår prestige, och som göra.
att vi i farans stund kunna lita till att få hjälp av andra.

Men den ärade talaren slutade icke med att föreslå omedelbar avrustning,
utan han hemställde om utredning, den utredning, som anföres i klämmen
av den från socialdemokratiskt håll avgivna reservationen. Den klämmen
syftar, såsom min för övrigt lokalt, om också icke politiskt närmaste bänkkamrat,
herr Andersson, framhöll, till frågan, om det överhuvud taget finnes.
någon ändamålsenlighet med ett försvar. Men med hänsyn till motiveringen
i motionen och den motivering, som framlagts av herr Hansson i
Stockholm på förmiddagen, får man antaga, alt reservationen går ut på även
cn undersökning, av vidare beskaffenhet, nämligen att, om den nuvarande försvarsordningen
icke är lämplig, undersöka, vilken grund man då lämpligen
skall välja.

Herr talman! För min personliga del anser jag, att situationen är sådan,
att cn utredning bör verkställas. Jag är alldeles klar på att, när riksdagens
största parti sätter i fråga ändamålsenligheten av eif försvar överhuvud taget,
sa skall man icke gå förbi detta yrkande, utan den frågan skall upptagas
till granskning i sammanhang med revision av försvarsplanen. För min personliga
del är jag övertygad om att en sådan utredning skall visa, att Sverige
kan och bör försvara sig och att det alltså behöves ett försvarsväsende.

När jag nu påyrkar ny utredning, sker det av den anledningen, att den
nuvarande organisationen, som för närvarande kostar över 130,000,000 kro
nor och slutligen beräknas ^ kosta c:a 110,000,000 kronor, icke synes effektiv,
åtminstone icke i förhallande till kostnaclerna. Därvid bör icke förbises,
att den försvarsolust, som man talar om finnes i landet, kanske i myckel
är beroende på, att man har en känsla av att pengar, som utgivas för försvaret,
icke fylla det ändamål, som man kan begära, att de skola fylla. Ävenledes.
kunde det vara skäl betänka, att det ur effektivitetssynpunkt spelar
en viss roll, att de personer, som äro anställda i försvarets tjänst, äro besjälade
av känslan av att de arbeta för något, som är ändamålsenligt. Jag
vill med stöd av min erfarenhet säga, att om e''n arbetare, del må vara chefen
eller den lägst ställde, känner med sig, att det arbete han utför icke är
ändamålsenligt, så slappnar både lusten och villigheten att arbeta. Min uppfattning,
att försvaret icke är effektivt, åtminstone icke i förhållande till utgifterna,
har stärkts av den diskussion, som förts sedan 1925, och icke minst,
utan ännu mera, efter studium av såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets
utlåtande rörande fjärde huvudtiteln i dessa dagar. Jag tycker, att
man får ett beklämmande intryck av att man ger ut pengar till väldiga belopp
utan att man verkligen har den valuta, som man skäligen kan begära.

Av utvecklingen på det försvarstekniska området synes framgå, att anskaffandet
av ny rörlig materiel blir av allt större betydelse i en krigföring

Lördagen den 6 april f. m.

47 Nr 23.

och alltså för vårt försvar, men samtidigt är det uppenbart, att kraven på
denna materiel från riksdagens sida blivit högst väsentligt tillbakasatta. Därvidlag
har jag fått ytterligare belägg för min uppfattning i motiven eller
rättare sagt på bristen på motiv för statsutskottets ställning till vissa anslagsfrågor
i nämnda hänseende.

Men jag skulle oavsett dessa förhållanden vilja säga, att tiden är inne för
en ny försvarsutredning, och det beror därpå, att, efter vad jag kan läsa
ut ur utskottets utlåtande, de två stora partier, som voro föräldrar till 1925
års organisation, lämnat barnet i sticket. Det åberopas av dessa partier, att
1925 års beslut i försvarsfrågan närmast skall bedömas ur kostnadssynpunkt.
Kostnadsramen blir det primära. En försvarsorganisation, liksom varje organisation
av ekonomisk betydelse, avgöres i riksdagen efter dels sakliga, här
militära, och dels och icke minst ekonomiska och politiska grunder. Har
man antagit en sådan organisation, borde man val näppeligen underlåta att
fylla ut densamma med avsedd eller eljest erforderlig såväl levande som maskinell
kraft, om man icke kan påvisa, antingen att tillfälliga statsfinansiella
hinder möta eller att mera stadigvarande stora förändringar ägt rum
beträffande teknik eller kostnader, vilka förändringar i så fall torde påkalla
en ny organisation.

Kostnaderna för nu föreslagna nödiga och nyttiga åtgärder äro påtagligen
icke så stora, att vår budget icke skulle tåla vid dem. Vår budget är av
den beskaffenhet, att den kan giva utsikt till skattesänkningar även med
de utgifter, som nu äro ifrågasatta. Så mycket märkligare är det då, att
utskottsmajoriteten i vissa fall stöder sin avslagsställning på felräkningar.
Åtminstone synes detta vara förhållande beträffande anslaget till de värnpliktigas
avlöning m. m. Så beräknades 1925 visst antal handräckningsdagar,
som skulle fullgöras av ersättningsreserven, och dessutom 175,000 dagsverken
från personer, som vore inkallade i linjetjänst, men befunnes mindre
lämpade för denna tjänst. Skulle dessa beräkningar vara riktiga, borde man
väl — med beaktande av nuvarande förhållanden, då för handräckning även
tages i anspråk manskap, som är lämpat för linjetjänst — läsa ut av handlingarna,
att man från militärt håll använder för många handräckningsdagar
och onödigtvis alltså drager folk från linjetjänst till handräckning. Detta
borde i sin tur föranleda till, att militärerna förbjödes att av linjemanskapet
använda mera folk än som beräknats i 1925 års organisation. Då hade man
skyddat sig för att det linjemanskap, som skall tagas ut enligt 1925 års organisation,
toges i anspråk för icke direkt militärt ändamål. Men ett sådant
förbud har utskottet uppenbarligen icke vågat sig på. Man kan måhända
här utläsa en bekräftelse på att här förelegat en felräkning 1925.

Ett annat exempel. När man kommer fram till anslaget för beredande av
möjlighet att bl. a. göra en modernisering av artilleriet, så begäres för ändamålet
några hundratusen kronor. Det är klart för var och en — om man
är aldrig så civil — att artilleri, som anskaffats under år, som falla långt
tillbaka i tiden, före världskrigets början, måste på ett eller annat sätt moderniseras
för att göras effektivt. Men det säges nej härtill, fastän det gäller
ett relativt ringa belopp och saken otvetydigt sammanhänger med frågan om
en förnuftig användning av fältartilleriet överhuvud taget.

Dessa med flera exempel från förevarande utskottsutlåtande visa. att varken
socialdemokraterna eller de frisinnade längre med allvar söka att inom
försvarsorganisationens ram göra försvaret effektivt och att i varje fall man
icke erhåller försvarsvaluta i förhållande till utniftema. Det ena av
nämnda partier, det socialdemokratiska, har tagit konsekvenserna av denna sin
ställning och begärt en ny försvarsutredning.

Herr talman! För min personliga del kommer jag, såsom redan

-•Li?.
i frågasaU
för nyad utredning
rörande
försmrsväsendet m.

777.

(Forts.)

Nr 23. 48

Lördagen den 6 april f. m.

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

ra. ra.
(Forts.)

nämnts, att rösta för en utredning av frågan i hela dess vidd, således
även för en utredning av frågan, om överhuvud taget vi skola
försvara oss eller ej. Jag skulle i det avseendet gärna velat gå med på det
utredningsyrkande, som framlagts i den socialdemokratiska reservationen, men
jag kan icke neka till att den reservationens kläm är av den beskaffenhet,
att den icke blott är otydlig utan dessutom stöder mera tanken på avrustning
än på en sådan vidare, omfattande och allsidig utredning, varpå jag
tänker. Därför, herr talman, tillåter jag mig framställa ett särskilt yrkande,
och jag gör det också så mycket hellre, som jag icke kan vara med
på något av de övriga yrkanden, som framställts, vare sig från kommunistiskt
håll eller från utskottets sida. Då jag förmodar, att det yrkande,
som göres från min sida, icke föranleder något positivt beslut av kammaren,
har jag redan nu velat säga ifrån, att jag under sådana omständigheter,
sedan mitt yrkande blivit utslaget, kommer att avstå från att rösta,
dag slutar alltså med att hemställa, l:o) att då — utom det att svårigheter
uppenbarligen möta att vinna överensstämmelse mellan den år 1925 antagne,
planen för försvaret och de därför beräknade kostnaderna •— utvecklingen
å det försvarstekniska området i allt fall synes böra föranleda till revision
av de grunder, som gälla för 1925 års plan, riksdagen må besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om landets försvarsväsen måtte
upptagas till förnyad förutsättningslös och allsidig utredning och prövning,
samt 2:o) att herrar Möllers och P. A. Hanssons motioner, i vad de avse frågan
om ny försvarsutredning, ävensom herrar Sandbergs och Wikströms motion
må anses besvarade genom vad ovan under l:o) hemställts.

Herr Prytz instämde häruti.

Herr Wigforss: Om jag inte fruktade för talmannens klubba, skulle jag börja

med att säga, att jag egentligen inte hade tänkt tala om den här diskuterade
utredningen. Vi kunna ju allesammans vara ense om att den föreslagna
utredningen skulle inte på det sättet sätta känslorna i rörelse, om vi inte visste,
att bakom kravet på utredningen står i stor utsträckning en uppfattning om
hela försvarsväsendets betydelse, som ganska radikalt skiljer sig från den uppfattning,
som man brukar kalla för den försvarsvänliga. Herr Engbcrg har
redan på åtskilliga punkter närmare utlagt de synpunkter, som jag här hade
tänkt föra fram, och jag skall därför inskränka mig till att stryka under vissa
huvudpunkter, som jag tror det kan vara nyttigt, att vi, trots i övrigt delade
meningar, kunna enas om.

Vi kunna nog inte komma mycket längre än att vi förstå varandras synpunkter.
Jag skulle bara önska, att man från den sida, som representeras
av den nuvarande regeringen, och från den majoritet, som har avstyrkt utredningen,
finge klart för sig vad man på socialdemokratiskt håll egcnl ligen menar,
då man går in för vad vi kalla för nedrustning. Det är i grund och botten
två olika ting, som ingå däri, och de tingen äro så pass olika, att de ibland
verka lite förvirrande, när de föras fram i ett enda sammanhang. Det socialdemokratiska
partiet hade gått in för den så kallade nedrustningen år 1925 av
två olika motiv. Det ena är det, som herr Per Albin Hansson mycket tydligt
underströk, då han sade, att vi äro övertygade om att det nuvarande läget för
vårt land i utrikespolitiskt hänseende är icke förbundet med sådana risker, att
vi anse, att ett mycket starkt militärt försvar behöver upprätthållas. Jag tror
emellertid, att det vore oriktigt, om man trodde, att detta är hela förklaringen
till det socialdemokratiska partiets ställning. Det skulle nämligen innebära,
att om läget förändrades, skulle vi anse oss skyldiga att öka ut det militära
försvaret. Det skulle innebära, att vi skulle gilla den rustningsiver, som
kommer till synes i en hel rad europeiska länder, som ligga i ett mera utsatt

Lördagen den 6 april f. m.

49 Sr 23.

läge än Sverige, och att vi skulle säga, att vi finna det alldeles riktigt, att de
rusta i mycket högre grad än vi upp till gränsen av sin ekonomiska förmåga.

Nu är det ett faktum, att vi icke resonera på det sättet. Vi hävda tvärtom,
att de grupper, som i dessa olika länder anse rustningar vara ett medel att
skydda landets frihet, missförstå situationen. Vi tro icke, att de så kallade
försvarsvänliga partierna i de olika europeiska länderna verkligen se sanningen
sådan den är och gagna sitt eget land. Jag tror, att jag talar för den
allra största delen av det socialdemokratiska partiet liksom även för mycket
stora grupper utanför detta, då jag säger, att det visserligen kan finnas delade
meningar om hur mycket man i ett visst givet ögonblick kan våga slopa av
de rena våldsmedlen för att icke utsätta landet för låt mig säga annars undkomliga
risker. Men det som förenar alla så kallade försvarsovilliga och alla,
som man med ett nedsättande namn brukar kalla för enfaldiga pacifister, är i
grund och botten, att de icke tro, att rustningar verkligen skola kunna skydda
freden. Det är på den punkten, som man kan säga, att det finns eu växande
europeisk för att icke säga världsopinion, som säger, att frågan gäller icke,
om vi skola skydda vårt land genom rustningar, utan frågan gäller, om det
överhuvud taget finns något sätt att skydda landet genom rustningar.

Jag skall be att härvidlag ett litet ögonblick få erinra om vad herr Edoff
Andersson från den kommunistiska sidan nyss yttrade. Han menade att
krigen bero på det kapitalistiska systemet. De bero på kapitalisternas profitbegär,
och rustningarna äro beroende därav o. s. v. Det är en sak, som socialdemokraterna
alltid talat om men som de talat om med ett visst förstånd. Vi
ha nämligen sagt, att detta är de drivande krafter, som ligga bakom rustningarna
och som leda till krig, men om icke dessa drivande krafter kunde vädja
till starka och djupa känslor hos den stora massan av ländernas befolkning,
skulle icke dessa profithungriga herrar kunna utöva något inflytande på ländernas
rustningspolitik. De kunna emellertid vädja till den djupa känslan
hos människorna, att man skall försvara sig, när man blir anfallen. De kunna
vädja till den fullständigt internationella rädslan för vad andra länder vilja
och tänka göra emot dem. Det är detta, som är hela paradoxen i det nuvarande
rustningssystemet, att det icke finns ett land, där icke den stora massan av de
människor, som gå på rustningslinjen, fullt uppriktigt förklarar att vi rusta
icke för att skada någon annan, utan vi rusta helt enkelt, därför att andra äro
bovar som vi måste skydda oss emot.

Det är detta läge — lägg märke till detta, och det är själva kärnpunkten i
vad jag här ville säga — där det finns en ren tvångsföreställning hos stora
och betydelsefulla grupper i världen, som tro på rustningar, därför att de äro
rädda för andra, det är detta läge, som gör, att rustningarna såsom krigsrisk
komma att få sin stora betydelse och som ger den verkliga belysningen åt hela
frågan om nedrustningen, vare sig den är internationell eller nationell. I
detta läge är allt tal om fred och om överenskommelser hopplöst, såvida icke
de olika länderna visa sitt allvar genom att säga, att de äro villiga att taga de
risker, som följa med en sådan nedrustning.

Nu sade hans excellens herr statsministern, och det var, såvitt jag kunde
förstå, ett stort framsteg gentemot den uppfattning, som tidigare hävdats från
den svenska högerns sida., öppet och klart ut, att om det blir internationell
nedrustning, äro vi högermän villiga att vara med. Jag har det allra livligaste
minne av de resonemang, som fördes, när vi trädde in i Nationernas
förbund, och vad som då sades från högersidan, nämligen att värdet av alla
internationella överenskommelser hänger på i vilken utsträckning de överenskommande
staterna hålla sitt ord. Om vi svenskar ingå en sådan överenskommelse,
hålla vi vårt ord, men andra stater, ja, det är misstänkta stater, det är
bovaktiga stater, som vi icke kunna lita på. Följden blir alltså den, såvitt jag

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 23. 4

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

in. in.
(Forts.

Nr 23. 50

Lördagen den 6 april f. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. ra.
(Forts.)

kan förstå, att håller man på att man skall ha trygghet, innan man vågar nedrusta,
kommer någon nedrustning överhuvud taget icke till stånd. Striden
står mellan dem, som äro villiga att taga vissa risker för att främja fredsstämningen
i världen, och dem, som icke vilja taga sådana risker.

Nu säger man, att detta resonemang må gälla för de stora staterna. De
kunna våga sig på det, men vad har det att betyda för vårt lilla land och för
den isolerade nedrustning, som ni här tala om. Ja, jag skall be att få citera
en författare, som jag tror i detta fall ger uttryck åt en mycket allmän uppfattning
på vad vi bruka kalla för borgerligt håll, nämligen redaktören för
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han skriver: »Problemställningen

är renodlad i den mest osannolika riktning» — nämligen när man talar om att
vi icke kunna försvara oss mot en stormakt under de nya tekniska förutsättningar,
om vilka herr Engberg talade — »men den alldeles övervägande sannolikheten
talar för att om och när ett nytt oväder bryter löst över norra Europa,
skola vi tvingas ingå som led i ett stort sammanhang.» Jag tror, att varenda
försvarsvän, som har resonerat om Sveriges försvar under de gångna 20, 30
eller 40 åren, har ständigt och jämt haft precis samma idé. De ha sagt, att
blir det krig, skola vi icke resonera om Sverige såsom ensamt kämpande mot
en stormakt, utan Sverige kommer in som ett led i det stora kriget.

Om det emellertid är sant, om det är riktigt, att om vi komma med, komma
vi med såsom en bundsförvant till den ena eller andra stormakten, då frågar
jag: Vad ligger det då för mening i det ständigt förda talet om att våra rustningar
ingenting ha att betyda för ställningen i världen? Vi rusta ju endast
för att skydda oss. Ingen kan tro, att vi göra det av någon annan anledning.
Vi veta, att år 1914 betraktades vi som farliga av en viss av våra grannar, icke
på grund av vår egen styrka, isolerad, men därför att man var rädd för att vi
skulle gå in i ett större sammanhang. Jag behöver icke i denna församling
tala om det stora sammanhang, i vilket man tänker sig, att Sverige i ett nytt
världskrig skulle ingå. Det känna vi allesammans mycket väl. Är det emellertid
så, då kunna vi icke förneka, att även våra Tustningar ha betydelse för
oron i världen. Vi kunna icke heller förneka, att om vi visa det modet att
själva minska på rustningarna — jag säger icke hur långt, ty jag vill icke
taga upp hela frågan om en isolerad avrustning — trots det att vi veta, att
det hotar risker för en avrustad eller mindre rustad stat, då tror jag för min
del, att vi lägga vår tyngd i vågskålen på den rätta sidan, när det gäller att
främja freden i världen.

I detta yttrande instämde herrar Månsson i Furuvik, Thomson, Vougt, Rosander,
Björklund, Björk i Tryde, Andersscm i Höör, Hällgren, Hedvall, Brännberg,
Larsson i Göteborg, Karlsson i Munkedal och Hansson i Trollhättan.

Herr Anderson i Linköping: Herr talman! Jag tror, att många av åhörarna
lade märke till att det rådde en ganska bestämd skillnad mellan de anföranden,
som höllos å ena sidan av herrar Hansson i Stockholm och Hamrin
och å andra sidan av herr Engberg. Herrar Hanssons och Hamrins anföranden
voro präglade huvudsakligen av inrepolitiska synpunkter. De voro inlägg
i den sedan åratal, ja årtionden pågående partipolitiska processen mot högern
om försvarsfrågan. Herr Engberg frigjorde sig för ovanlighetens skull
i dag från dessa synpunkter — åtminstone gjorde han ett försök — och höjde
sig till högre rymder. Han antydde själv, att han i sitt anförande, gled fram
på den mäktiga opinionsvåg, som nu går över världen, och vars böljeslag även
nått våra kuster.

Jag vill med detta icke ha sagt, att herr Engbergs anförande var mindre
politiskt än de båda nyss nämnda talarnas. Herr Engberg anteciperade i

Lördagen den 6 april f. m. Öl

sitt anförande en ny partipolitisk uppställning. Med den behändighet att
snabbt byta åsikter och ståndpunkter, som alltid varit utmärkande för herr
Engberg både som politiker och som journalist, föll det sig helt naturligt, att
han med ett enkelt handgrepp frigjorde sig från försvarsfrågans inrepolitiska
sammanhang och kastade sig över på den nya agitationslinje, som han hoppas
i framtiden kunna draga så mycket nytta utav.

När han, som man kunde förutse, åberopade major Bratt, begick herr Engberg
en oförsiktighet. Jag har också läst den bok, som han talade om. och
jag har liksom lierr Engberg fått ett intryck av att i den boken är samlat ett
material om kriget och krigsfaran, som starkt griper läsaren, och att framställningen
är buren av en idealitet, som man icke ett ögonblick betvivlar.
Denna bok är skriven av en man, som sett djupare och tänkt mera över kriget
än de flesta. De slutsatser, som han kommer till, och det intryck, som
läsaren far av denna bok, äro emellertid icke de som herr Engberg antydde.
Läsaren av major Bratts bok får ett starkt intryck av krigsfarans verklighet.
Denna bok är icke någon fredspropaganda. Dess verkan är icke sådan. Författaren
opponerar sig alldeles bestämt mot isolerad avrustning. Men vad är
det herr Engberg vill ha om icke en isolerad avrustning?

Det är ganska märkligt, att herr Engberg i sitt anförande undvek att säga
rent ut vad han ville och icke ville. Han slutade med att förklara, att den
mest rationella ståndpunkten i försvarsfrågan numera var den, som hans danska
partivänner ha intagit. Bland de danska socialdemokraterna äro nog meningarna,
liksom bland hans svenska partivänner, en smula delade, men vi veta jrn att
avrustningstanken gått längre, trängt djupare inom den danska socialdemokratien
än inom den svenska. Herr Engberg gör sig nu solidarisk med de avrustningssträvanden,
som kommit till uttryck i det danska socialdemokratiska
partiets politik, men han undviker att nämna ordet »isolerad avväpning». Hans
partivän herr Wigforss var mera ärlig. Han angav sig utan försök till omskrivning
sasom anhängare av tanken på, en isolerad nedrustning. Huru långt
vi nu skulle kunna gå, ville han emellertid icke säga.

_ Herr Engberg begär nu, när han med dessa premisser för sin del yrkar
bifall till den socialdemokratiska reservationen, att utredningen skall ge ett
klart och öppet besked från en opartisk institution, huruvida det är möjligt
för oss att försvara oss. Jag har suttit och funderat på huru denna opartiska
institution skall se ut, och om det överhuvud taget finnes möjlighet att få
fram något, som allmänt skulle kunna betecknas såsom ett objektivt resultat
av denna utredning. Här äro ju alla på förhand bundna av förutfattade meningar
uti riksdagen, och eftersom frågan i sista hand skall avgöras här, är
det nästan hopplöst att tänka sig, att man genom en sådan utredning — den
må nu vara anordnad på det ena eller andra viset — skall komma fram till
något, som kan likna enighet.

Jag har mycket svårt att förstå, att den formulering av utredningskravet,
som herr Carleson rekommenderar, skall kunna leda till en fördjupad belysning
av frågan och därigenom även bidraga att skapa den enighet, som han
även tycks anse önskvärd.

Det kunde vara mycket att säga om herrar Hanssons och Hamrins partipolitiska
inlägg i denna fråga och deras fortsatta processer mot högern och
deras upprepande av inläggen i tidigare debatter i försvarsfrågan, men vad
tjänar allt detta till? Vi ha nött och stött och blött alla argument, beskyllningar
och påståenden så länge, att det vore på tiden att avskriva det hela.
Låt oss nu, utan omsvep och utan försök att komma ifrån det ansvar, som
vi inom alla partier ha för försvarsfrågans nuvarande försumpning, erkänna,
att vi gjort uttalanden och intagit ståndpunkter, som icke varit ägnade att
befrämja det samförstånd i försvarsfrågan, som herr Hamrin nu efterlyser.

Jir 23.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvaraväsende

m. in.
i Forts.''

Nr 23. 52

Lördagen den G april f. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Korts.)

Men om herr Hamrin menar allvar med talet om samförstånd, huru kan han
då lägga upp frågan så, som han gjort? Det samförstånd, som han åsyftar,
skall ju komma till på så vis, att alla andra skola avstå från sin uppfattning
och sin övertygelse och acceptera det, som herr Hamrin och den tillfälliga
majoritet, som han representerar, finna vara riktigt och rätt. Ett sådant
tvångsvis vunnet samförstånd är för det första icke hållbart och lör
det andra icke mycket av värde. Om herr Hamrin vill vara ärlig, måste
han erkänna, att det största steget till samförstånd i försvarsfrågan dock
tagits från högerhåll. Herr Hamrin vet mycket väl, huru detta steg i fortsättningen
utnyttjats, och vad som kommit ut av detta.

För att kunna komma till enighet i försvarsfrågan är den första förutsättningen,
att vi äro eniga på den punkten, huruvida vi överhuvud taget vilja
ha ett försvar. Nu framgår av den debatt, som här förts, att någon enighet
därom ingalunda är för handen. Vi visste det förut, men det är kanske
för många en överraskning och en anledning till bitter besvikelse, att den debatt,
som i dag här föres, ger vid handen, att motsatserna äro nu så mycket
större än tidigare. De, som gräva i partipolitikens förgångna, hava icke gjort
några försök att lyfta upp frågan på ett högre plan och att undersöka, på
vilka vägar man skulle komma fram till en sakligt tillfredsställande lösning
av frågan. De andra, de som herr Engberg representerar, äro i sin egen tanke
befriade från varje ansvar i den riktningen.

Herr Hansson, som i sitt anförande dock ganska tydligt sade ifrån, att
han icke hörde till dem, som tro på en isolerad avrustning, gav dock i hela
sin kritik av regeringens utredningsinitiativ endast ett nytt bidrag till en
negativ syn på försvarsfrågan, och när allt kommer omkring blir väl resultatet
av denna debatt huvudsakligen det, att de negativa intressena tjäna
därpå. Det lider intet tvivel om att hela försvarsfrågan kommit i ett skevt
läge, och orsaken härtill kan icke vara någon annan än den, att försvarsfrågan
förlorat sin realitet för vårt folk. Herr Engbergs tal om den mäktiga
avrustningsopinion. som nu går ut över världen, och som även nått
våra kuster, är visserligen en konstruktion. Svenska folket har dock i grund
och botten ett behov av realitet. Det vill, innan det accepterar en linje, en
lösning eller ett förslag, ha klart för sig, att det finns någon verklighet bakom.
Det har man icke. när det gäller det tal, som herr Engberg förde till
torgs. Men att folket å andra sidan har så svårt att få ett praktiskt, grepp
på försvarsfrågan, beror därpå, att vi förlorat oss i politiska diskussioner
och allt mer och mer släppt realiteterna. Det är denna partipolitikens förgiftning.
som jag nyss talade om. och som jag anser, att vi alla måste erkänna
oss vara delaktiga i. Först när vi komma därhän, att vi angripa
försvarsfrågan så, som vi här i riksdagen och i offentliga diskussioner försöka
taga på en del andra frågor, som även ha en ganska stor politisk innebörd,
först då kunna vi hoppas att kunna komma fram till en saklig utgångspunkt.
Därmed är givetvis icke sagt, att möjlighet till samförstånd är för
handen. Men lika visst som jag tror, att hos ett mycket stort antal medlemmar
i denna kammare från alla partier finnes ett starkt inre behov —
jag anser mig kunna utläsa detta ur herr Hanssons anförande liksom ur
herr Hamrins anförande — att i försvarsfrågan komma fram till en mera
saklig behandling än som hittills ägnats denna fråga, lika visst är jag övertygad
om att ute bland folket finns en liknande önskan.

Den undersökning av försvarsfrågan, som nu enligt regeringens beslut skall
komma till stånd, måste främst taga sikte på det sakliga materialet för
frågans bedömande. Vi ha allt sedan den Staaffska försvarsberedningens
tid icke gjort något försök att undersöka de strategiska förutsättningarna för
försvarsfrågans behandling. Det är detta, som först måste ske. Att i detta

Lördagen den 6 april f. m.

53 Sr ÄJ.

sammanhang komma och tala om behovet av en partipolitisk belysning av
frågan vittnar om en oförmåga att kunna frigöra sig ifrån gamla partipolitiska
fördomar, en oförmåga, som jag tycker vara lika överraskande som beklämmande,
när det kommer ifrån partiledarens sida. Nog kommer det att
bli tillfälle för herr Hansson att i fortsättningen låta det parti som var med
om beslutet av år 1925, även i fortsättningen säga sitt ord om huru vår
försvarsorganisation skall gestaltas. Men är tidpunkten nu inne att låta
partiet med alla sina förutfattade meningar rycka in och angripa försvarsfrågan?
Jag tycker icke, att det finns mer än ett svar på den frågan.

Det är givetvis efter denna debatt svårt att vara optimist. Men i denna
fråga liksom i så många, andra bar man att gå till historien, och där finner
man alltid en viss tröst. Det har varit situationer sådana som denna förut,
och de komma att upprepas även i fortsättningen. Jag hör icke till dem,
som hoppas och önska, att vi skola piskas samman med gisselslag. Jag hoppas
fortfarande, att det svenska folket skall kunna nå ett samförstånd i denna
fråga utan tvånget av yttre våldsmedel. Jag är övertygad om att händelserna
ute i världen komma att under de närmaste åren öppna ögonen på många,
som nu medvetet eller omedvetet blunda för verkligheten. Jag befarar dock,
att under den närmaste tiden det kommer att gå utför med försvarsfrågan,
men icke av den orsaken som herr Hamrin antydde, att det är högern, som
nu handlägger den. Jag tror, att det inom den svenska nationen icke finns
någon resonans för den uppfattningen att, därför att högern ej vill ge avkall
på sin sakliga kritik av 1925 års försvarsorganisation, försvaret såsom
sådant därför skulle straffas. Det är en synpunkt, som jag vägrar tro, att det
svenska folket skall acceptera.

Den utredning, som nu satts i gång, skall vara förutsättningslös. Den
får dock icke vara det i den meningen, att den skall ställa den frågan öppen
om vi överhuvud taget skola ha något försvar. På den punkten får det icke
finnas någon förutsättningslöshet. Utredningen måste utgå från att vårt land
skall försvaras, och att det kan försvara sig, samt att ett militärt försvar
är nödvändigt i Sverige, så länge icke de övriga länderna gjort allvar av
avrustningsprogrammet. Herr Engherg har vid detta tillfälle med önskvärd
tydlighet pekat på de mäktiga krafter, som stå hindrande i vägen för avrustningen.
Nej, denna utredning skall vara förutsättningslös i det avseendet,
att den skall väga de olika försvarsmedlen mot varandra utan förutfattade
meningar. Jag har redan förut för något år sedan i en liknande debatt
haft tillfälle att såsom min personliga mening uttala, att vi få vara beredda
litet var på att jämka på den ståndpunkt, som vi vant oss vid. Yi få, när
det gäller försvarets framtida ordnande, vara beredda på att finna att en
hel massa saker, som vi trott vara omistliga, komma att visa sig icke vara
det utan måste ersättas. I den meningen skall utredningen vara förutsättningslös.

Herr talman, till sist blott ett ord om »kostnadsramen». Den kostnadsram,
som fixerades år 1925, byggde icke den på den ekonomiska situation, som då var
aktuell — ja kanske icke precis vid den tidpunkten utan två eller tre år tidigare
— och som fick sin avspegling i 1924 års sparsamhetsbudget? Låt
oss tänka oss, att den nuvarande ekonomiska situationen i Sverige skulle troget
avspeglas i budgetförslaget även när det gäller anslagen till försvaret! AU
hava under dessa fem år upplevat en oerhörd ekonomisk utveckling i detta
land och ett stärkande av våra ekonomiska maktmedel, som ingen trodde vara
möjlig för ett 20-tal år sedan. Sverige har vunnit rikedomar, som våra
förfäder och föräldrar icke ett ögonblick kunnat drömma om. Nu menar man,
att till försvar för dessa ökade rikedomar räcka de militära maktmedel, som
1925 års riksdag anslog, och att den kostnadsram, som då uppdrogs med

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsräsendei

in. fn.
(Forts.

Nr 23. 54

Lördagen den 6 april f. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

hänsyn till ett par tidigare års statsfinansiella svårigheter, måste nu vara
orubbad. Man skulle således icke få taga hänsyn till att våra resurser ökats,
att våra rikedomar ökats, och därmed också behovet ökats av ett bättre försvar
av dessa våra nationella rikedomar!

Herr talman! Det har förut icke här framställts något yrkande om bifall
till utskottets förslag i denna fråga, och jag ber därför, herr talman, att få
framställa ett sådant yrkande.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för
yttrandes avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen
att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hansson i Stockholm:

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 184, med förslag till
lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar; och

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 210, angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten;

herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.:

nr 420, om avslag å Kungl. Maj :ts proposition, nr 180, angående provisorisk
avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor samt vid högre folkskolor;
och

nr 421, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 181, angående provisorisk
löneförbättring för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.;

herr Larsson i Västerås, nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts ovanberörda
proposition nr 180; samt

herr Pehrsson i Göteborg, nr 423, likaledes i anledning av propositionen
nr 180.

Nämnda motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.5 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 23.

Lördagen den (> april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande,
nr 34, i anledning av vissa motioner om förnyad utredning rörande försvarsväsendet
m. m.; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet
till

Herr Hallén, som anförde: Herr talman! Trots att jag under de år, jag

haft äran tillhöra denna församling, alltid har i praktiskt taget alla frågor
stått på vänsterns sida, kan jag icke neka till, att det sätt att argumentera i
vårt lands försvarsfråga, som hittills utmärkt vänstern i denna riksdag, det
må gälla de frisinnade eller socialdemokraterna, har enligt min uppfattning
lidit av synnerligen allvarliga och betänkliga brister.

1925, när vi i maj månad hade den stora tredagarsdebatten angående det
s. k. nedrustningsförslag, som då förelåg, tillät jag mig att i ett anförande
framhålla, att den motivering, som då i vänstersamverkans tecken framfördes
för rustningsminskning, var ur principiell synpunkt synnerligen oklar. Som
vi erinra oss, argumenterade man nämligen dels med, att det militärpolitiska
läget hade vid den tiden undergått en så gynnsam förändring, att vi kunde med
bibehållen ansvarskänsla skrida till denna betydliga minskning av våra militära
föranstaltningar, och dels med det andra skälet, som framfördes, nämligen
att man hade i varjehanda kommissioner och utredningar ansett sig hava funnit
den rätta proportionalen mellan utgifterna till de militära ändamålen, å
ena sidan, och till de sociala och kulturella ändamålen, å andra sidan. Man ansåg
nämligen, att man kunnat fixera det, som skulle motsvara landets ekonomiska
bärkraft i fråga om militärutgifterna, och att man hade kommit fram
till något, som man kallade den kostnadsram, inom vilken man skulle röra
sig. Jag skulle nästan vilja förse ordet »kostnadsram» med stort K för att
antyda, att man då stannade inför ett begrepp, som jag anser, att man sedan på
ett otillbörligt sätt skattat åt och ställt som ett allför sterilt ideal i frågan.

Detta sätt att argumentera för rustningsminskning är enligt min uppfattning
ett sätt att argumentera med opportunitetsskäl. Ty man kan icke bestrida,
att, om det militärpolitiska läget skulle vara avgörande, i det att uppkomsten
av den s. k. randstatsbarriären minskat våra risker, så måste också
konsekvensen bliva, att, för den händelse i framtiden denna randstatsbarriär
skulle falla sönder, skulle det militärpolitiska läget avsevärt försämras. Därigenom
skulle också den vänster, som medverkat till rustningsmiuskningen,
logiskt se sig tvungen att den dagen eventuellt taga en ny ställning till försvarsfrågan.
Jag vill också erinra, att den dåvarande statsministern Sandler
i ett av sina anföranden tydligt lät påskina, att lika väl som man då gick med
på reducering eller jämkning nedåt så finge man i framtiden räkna med eventuell
jämkning uppåt. Han sade visserligen icke detta direkt, men han ytt -

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
för
svarsväsendet
m. m.
(Förtal

Nr 23. 56

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

rade något, som dock hade samma andemening, nämligen alt det kan tänkas
ett läge, då en omvandling av våra försvarsmedel i annan riktning kan påkallas.
Detta, menar jag, är ett fullständigt opportunistiskt tänkesätt. Högern
eller de rustningsvänliga elementen kunna naturligtvis med fullt fog i
framtiden trycka på ett sådant sätt att argumentera. Jag kan förstå, att när
det gällde att komma till ett positivt resultat i vänstersamverkans tecken, de,
som samverkade med de frisinnade, också fingo svälja en del argumenteringar
och motiveringar, som man kanske i verkligheten icke från socialdemokraternas
sida skulle velat skriva under.

Det andra skälet, som i dag återkommer gång efter annan, nämligen att
man funnit liksom en ekonomisk proportional att gå efter, en kostnadsram,
inom vilken man skulle tillgodose våra försvarsbehov, det skälet har egentligen
aldrig på mig kunnat verka så värst imponerande. Ty det tror jag man
kan uttala, även om man står på rent pacifistisk och avrustningsvänlig ståndpunkt,
att är man övertygad, att rikets frihet kan hotas militärt men att den
också kan garanteras med ett militärförsvar, är det enligt min egen mening
ovärdigt att schackra med frågan om kostnaderna. Det fanns en lantmannarepresentant
här i kammaren på västgötabänken, herr Larsson i Kroken, som
på sin tid i annat sammanhang fällde uttrycket: Ska’ det va’, så ska’ det va’.
Den lantmannens enkla resonemang gäller säkerligen i många stycken. Är
det nämligen så, att man är övertygad om eller anser sannolika skäl föreligga,
att vi en dag bliva föremål för en militärinvasion, och att man tror, att man
äger tekniska och militära möjligheter att avvärja något sådant, då anser jag
det otillbörligt och ovärdigt en folkrepresentant att liksom schackra på detla
och inbjuda till köpslagan om den militära apparatens omfattning och styrka.
Men jag menar, att vänstern har onekligen kommit in på ett sätt att argumentera,
som gör, att man från konservativt håll, särskilt från våra militärers sida,
kan hava anledning att mången gång ifrågasätta sakligheten i resonemangerna.
Ty att å ena sidan gå in för ett militärt försvar, som visserligen närmast skall
avse att vara ett värn av vår neutralitet men som, om och när vår ödestimma
slår, också skall taga ut landets värnkraft till sista blodsdroppen, men samtidigt
göra en viss kostnadsram, hart när helig och oantastbar, måste enligt
min uppfattning skapa en olidlig situation på längden. Då tycker jag verkligen,
att det ligger något mera av konsekvens och logisk följdriktighet över
högerns politik, ehuru även den lider av sina brister, icke minst den. att högern
ur politisk synpunkt gång efter annan ryggar tillbaka för vad den militära
sakkunskapen kräver. Vi erinra oss var och en från 1914, att högern icke ens
då försvarsivern nått sin kulmen vågade reflektera på att i riksdagen framföra
t. ex. generalstabens krav i fråga om värnpliktstiden. Men i alla fall kan
man icke neka till att högern kommer närmast saklighetens krav i de yrkanden,
som den ändå ställer. Jag menar, att de, som ställa sig på den ståndpunkten,
att vårt land både kan och bör försvaras med militära maktmedel, de
komma naturligtvis fram till osakliga situationer, när de skola låta en koslnadsram
av årgång 1925 vara det i allo avgörande. Denna dyrkan av den
s. k. kostnadsramen måste leda till orimliga konsekvenser. Jag skall taga ett
exempel. Antag, att man 1925 beräknade, att vårt flygvapen skulle hava så
och så många eskadrar och att aeroplanen skulle kosta i medeltal så och så
mycket, men att tekniken gått fram med sådan feberartad hastighet, att det
inom fem—sex år, kanske ännu tidigare visade sig, att för den beräknade
summan får man bara en bråkdel av det flygvapen, som behöves, då går det
icke an att svara som en del av vänstern gör: »så mycket sämre för flygvapnet,
ty då får det så mycket mindre». Om man tänker sig det groteska
exemplet, att det gällde att förse landet med tungt artilleri, och det så visade
sig, att ett batteri av starka kanoner kostar så och så mycket det ena året men

Lördagen den 6 april e. m.

Nr il.

fyra år efteråt 200—300 procent mera, skulle vänstern svara så här: »Så och
så mycket ha vi beräknat, och vi måste hålla oss inom den kostnadsram, som är
given. Här har Ni en kanon, sköt den så gott Ni kan.» Jag menar, att ett
sådant exempel, även om det för ögonblicket icke motsvaras av verkligheten,
är i alla fall en linje, som man kan komma fram till, om den s. k. kostnadsramen
i och för sig skall vara ett slags idol, något tabu, ett absolut ideal, som
man skall, gruppera sig omkring. Jag tänkte annars, att den s. k. kostnadsramen
och ett visst mått av effektivitet måste hänga absolut och oupplösligt
tillsammans för att man skall kunna bibehålla en fullt saklig ståndpunkt.

Denna, jag höll på att säga, groteska dyrkan av den s. k. kostnadsramen sätter
enligt min uppfattning sin bästa praktblomma i den folkfrisinnade reservationen
till det föreliggande utskottsbetänkandet. Där säga de, om jag så får
uttrycka mig, tillfälligt opererande frisinnade suppleanterna, som stå för rusthållet,
bl. a., att det pågår en luftförsvarsutredning, om vilken de förutsätta,
att det behov, som därav kan väntas framgå, också skall bliva tillgodosett
inom den kostnadsram, som följer av 1925 års beslut. Det är förunderligt,
vad denna säck måtte kunna rymma mycket. Jag vet icke, vad denna kommunala
luftvärnskommitté kommer till för slags förslag. Men jag föreställer
mig, att den måste en vacker dag föreslå, att alla våra viktiga orter, våra större
städer, våra industriorter och andra måste förses med bombfria valv för att
skydda civilbefolkningen i händelse av luftanfall. Jag föreställer mig. att
man måste skaffa stora förråd av gasmasker och annat. Det har redan glunkats
om, att en stor del av landets kyrktorn skulle behöva förses med både lyssnarposter
och kanske också med luftvärnsartilleri, i den mån det kan placeras
däruppe. Det är givet, att överhuvud civilbefolkningens skyddande mot anfall
från luften måste komma att draga oerhörda kostnader, som väl det aldrig är
meningen, att man på kommunalstämmor eller kommunalfullmäktigesammanträden
skall behöva votera om. Det måste tydligen bliva statsmakterna, som
gå in för dessa stora, svindlande kostnader. Skola även dessa stoppas in under
ramen av 1925 års ekonomiska beräkningar? Det är verkligen, om man
avser detta, att hava en kolartro på kostnadsramen, en kolartro, som jag anser
börja taga formligen gigantiska proportioner. Jag menar nämligen med denna
kritik av vad jag vill kalla en vänsterståndpunkt i militärfrågan, som jag anser
fullständigt osaklig och ohållbar, att det är alldeles nödvändigt att komma ut
ur dessa ohållbara situationer. Varför jag här, herr talman, vill biträda det
yrkande, som ligger i den socialdemokratiska reservationen, det är. att jag anser,
att det är mera logik och reda i den linje, som kräver en fullständigt radikal
omprövning av hela vårt militära problem. Då jag yrkar bifall till denna
socialdemokratiska reservation, så gör jag det därför, att jag anser, att den
linje, som man där eftersträvar — det behöver jag icke sticka under stol med
— åsyftar en omprövning, om icke vårt lands nuvarande militära beredskap
kan reduceras och nedskrivas till helt andra uppgifter än den nu har sig tillmätta.
Jag menar, att ett medverkande till en sådan utveckling är åtminstone
för mig helt enkelt en politisk renlighets- och anständighetsåtgärd, för att vi
äntligen skola komma ur denna hopplösa labyrint av å ena sidan ideliga inknappningar
och å andra sidan utfästelsen, att detta på det sättet ransonerade
försvar skall något så när vara effektivt till att både upprätthålla vår neutralitet
och t. o. m. bevara vår självständighet.

Jag vill också till slut säga, att när vi yrka på denna utredning, så förkroppsligar
sig i detta krav en för var dag starkare folkmening, som önskar
militärförsvarets utbytande mot en beredskap för uteslutande fullgörande av
den vakt- och ordningstjänst vid rikets gräns, som internationella förpliktelser
ålägga oss. Jag förstår, att en officer eller överhuvud taget en konservativ
och rustningsivrig människa kan protestera mot sådana önskemål och synpunk -

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsi''åsendei

m. in.
Forts.

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 23.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar8väsendet

m. m.
(Forts.)

ter. Men det måste åtminstone givas oss den passiva neutralitetsvaktens försvarare
det erkännandet, att vi ändå stå på en konsekvent och logisk ståndpunkt.
Vi simulera icke. Vi vilja icke rösta för att genomdriva ett slags
leksaksförsvar eller halvfärdiga försvarsåtgärder, som icke i verkligheten äro
till någon nytta. Vi mena, att vad vänstern saknat, har varit en klar princip
i dess nedrustningspolitik. Att stå och ena ögonblicket säga, att vi kunna
minska och minska, men ändå söka inbilla sig och världen, att effektiviteten
icke lider av detta, är, menar jag, rena rama vidskepelsen. Det är ungefär
detsamma som att säga, att ju billigare försvaret blir, desto effektivare blir
det. Menar man, att hela den militära beredskapen är otillräcklig, är det
mera logiskt att säga: låt oss icke bevara annat försvar än sådant, som fyller
gränsvaktens uppgifter. Det är ungefär det, som den danska socialdemokratien
och den borgerliga vänstern tycks gå in för där nere. Då har man en klar
princip. Då kan man ur principiell synpunkt mönstra ut ur hela vårt militära
försvarsväsen allt detta, som icke ur den principens synpunkt fyller något
ändamål. Då blir det åtminstone en följdriktig, en logisk konsekvens i den
ståndpunkt, som man intar. Jag menar, att i vårt land den starka pacifistiska
stämning, som går igenom våra bygder, syftar faktiskt på en sådan lösning
av vår svenska militärfråga.

Jag vill icke sluta detta anförande, herr talman, utan att också något antyda
de motiv, som uppbära denna växande folkrörelse i vårt land. Det är, som
en talare här förut, jag tror herr Engberg, påpekade, faktiskt så, att för stora
lager av vår befolkning har så att säga något av lekmannaförnuftet satt sig i
rörelse i denna fråga, och man har under intrycket av teknikens för var dag
skeende revolutionerande omvälvning kommit till den starka känslan av. att
varje försök att med militära maktmedel hävda vår självständighet är utsiktslöst.
Det är en ståndpunkt, som jag är övertygad om finnes inom alla folklager.
Hade vi kunnat hava ett referendum, en folkomröstning på den punkten,
skulle det säkerligen visat sig, att det kommit fram en folkmening, som
kanske icke på något Rätt motsvarades av de olika partigrupperingarna bär i
riksdagen. De motiv, som driva den nuvarande .svenska pacifistiska rörelsen,
måste av ansvarskännande människor tillerkännas nog så stor respekt. Ingen
har heller velat lasta de moraliska och rent religiösa krafter, som äro huvudfaktorerna
i denna rörelse. Jag har framför mig den resolution, som det svenska
frikyrkomötet för några veckor sedan avfattade i fredsfrågan. Jag skall
tillåta mig att endast i två smärre punkter återgiva några uttryck. Där heter
det i tredje punkten på följande vis:

»Den, som, övertygad om oförenligheten mellan krigsmoralen och Jesu etiska
och religiösa förkunnelse, vägrar att taga befattning med krig och krigsrustningar
och som av sitt samvete tvingas att taga avstånd från vad därmed
sammanhänger, men i stället vill göra eu insats i det fredliga samhällslivet,
har rätt att bli betraktad som lika god fosterlandsvän som de, vilka försvara
krigets, våldets, berättigande vid avgörandet av internationella tvister.» Vidare
uttalas i denna resolution följande: »Även från rent mänskliga och hu manitära

synpunkter ter sig numera kriget och det väpnade försvaret absolut
vanmäktigt som ett medel att hävda rätten mellan folken och skydda dem,
som främst böra skyddas. Vi anse därför, att det folk, som med hävdande av
rättens suveränitet, beträder avrustningens väg, åtnjuter en högre grad av
trygghet än den, som de militära rustningarna skänka. Ett sådant folks nationella
frihet vilar på säkrare grund än den, som består i det starkaste militära
försvar.»

Jag är visserligen beredd, herr talman, på att någon invänder mot detta, att
det är en trossats, och mot denna kan man ställa en alldeles diametralt motsatt
uppfattning, att det är att i stället äventyra vårt lands nationella frihet och

Lördagen den 6 april e. m.

59 N r

självständighet. Men det är i alla fall, mina herrar, en åskådning, som håller
på att i dessa dagar rota sig i vida lager av Sveriges befolkning, och man
får inte förtänka de av våra landsmän, män och kvinnor, som under trycket
av den evangeliska och religiösa livssyn, som dagligen och stundligen förkunnas,
för sitt vidkommande draga ut dessa konsekvenser i en av landets
stora frågor. Jag vill inte därmed ha givit mig in i någon religiös eller teologisk
dispyt med dem, exempelvis kyrkoherde Pehrsson, och andra, som söka
bevisa, att ett militärt försvar även i det moderna krigets sataniska gestalt
låter väl förena sig med en kristlig åskådning — vi må gärna avhålla oss från
sådana meningsbyten här i denna kammare — men man kan åtminstone fordra
respekt för denna på djupaste övertygelse grundade uppfattning, som är ett
bärande motiv i den pacifistiska rörelse, som håller på att omspänna hela vårt
rike, och jag tillåter mig också i all anspråkslöshet till de många av frikyrkorörelsens
representanter, som finnas i denna kammare, inte minst inom det folkfrisinnade
partiet, där iejonparten av dess medlemmar säkerligen äro rekryterade
inom åtminstone de tre stora frikyrkorörelserna i vårt land, ställa denna
vädjan: är det inte på tiden att frikyrkorörelsens förnämsta organ här i vårt
land och den förkunnelse, den uppfattning, som den hävdar i denna fråga, börjar
vinna någon resonans hos de representanter för frikyrkorörelsen, som finnas
här i riksdagen? Är det inte på tiden att man börjar bygga över den
klyfta, som finnes mellan å ena sidan den svenska frikyrkorörelsens uppfattning
i militärfrågan och de representanter, som föra frikyrkorörelsens talan
här i denna kammare å andra sidan? Det vore av den allra största betydelse,
om de, som moraliskt ställa sig solidariska med denna resolution, här också ville
i gärning visa, att de äro beredda att gå till denna omprövning av ändamålsenligheten
överhuvud taget av vår militära beredskap.

Det har också erinrats om av en talare, att gentemot talet om, att intet land
vågar bryta sig ut ur det stora internationella sammanhanget och beträda avrustningens
väg, så måste man väl ändå säga, att vårt danska frändefolk, om
det också inte formellt gått in för den linjen, så har det dock i realiteten gjort
det. Ty om danskarna anslå i sitt lilla land 48 miljoner kronor eller 50 miljoner
eller, som jag tror det socialdemokratiskt-radikala förslaget är avsett att
gå ned till, 18 miljoner kronor, veta vi allesammans, att det är inte på den ena
eller andra summans storlek, som det danska rikets självständighet beror.
Herr Engberg anförde några ord om den högerman, med vilken han resonerat,
och som till slut förklarade, att om också militäranslaget inte svarar emot
någon praktiskt effektiv nytta, så är det i alla fall ett prestigeanslag. Jag
undrar, om det inte i Danmark förhåller sig på samma sätt. Frågan är: skall
man för den nationella ambitionen offra den ena eller andra summan. Det
gamla Danmarks självständighet såsom ett fritt rike i Norden lär näppeligen
bero på den ena eller andra summan.

Frågar man sig, varför under världskriget Danmark icke fick dela exempelvis
Belgiens öde, veta vi allesammans, att vad det än var som avhöll stormakterna
från att besätta det lilla riket, inte var det val det leksaksförsvar,
som danskarna ägde. Jag var under 1916 på en resa till västfronten. Vi
hade en tysk officer i sällskap, vilken vid något tillfälle meddelade, att man
hade ju möjlighet att, om man så ville, inom 24 eller åtminstone 48 timmar besätta
Jylland, och jag undrar, om inte t. ex. när svälten i det tyska hemlandet
var som värst, frestelsen att lägga beslag på de danska kornbodarna varit nog
så stor. Men det lilla Danmark fick leva i fred, och varken England eller
Tyskland förgrep sig på dess territorium eller någon annan form av dess integritet.
Inte har det varit någon rädsla från vare sig Tysklands eller Englands
sida för detta diminutiva lilla försvar, som det danska riket hade. utan det
var någonting annat, mina herrar, som i de avgörande dagarna försvarade vårt

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsvå&endet

m. m.

(Forts.)

Nr 28. 60

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försmrsväsendet

ra. ra.
(Forts.)

danska frändefolk. Jag tillät mig 1925 att trycka på samma synpunkter, nämligen
att det är ingen himmelsblå utopism, om man räknar med att mot ett
kulturfolk, som gentemot yttervärlden uppehåller en fläckfri vapensköld, mot
det vågar ej vem som helst förgripa sig. Då reagerar det världssamvete, som
vi inte skola grina åt och tro att det inte existerar. Hur måna äro i vara
dagar inte folk om att söka få sina gärningar formellt åtminstone att stå i
överensstämmelse med denna världsopinion eller detta världssamvete! Jag menar
alltså, att i realiteten ligger Danmark i denna häxkittel av rustande makter
praktiskt taget redan nu värnlöst, och det är inte på dess militära apparat, den
må kosta 18, 40 eller 50 miljoner kronor, som rikets frihet i sista hand är
beroende.

Vad är det då, som är naturligare, än att de nordiska frändefolken, som ha,
kan man säga, av naturen sina många gemensamma uppgifter sig förelagda,
som ha ett likartat geografiskt läge, som äro så likartade i sin kultur och sina
övriga materiella och andliga förutsättningar, att de bilda en gemensam enhet
i arbetet för krigets avskaffande och rustningarnas fullständiga nedläggande.
Det är kanske att föregripa vad som väl kommer att ske i detta land, om den
pacifistiska rörelsen får kulminera och i form av folkriksdag eller på annat
sätt frambära till statsmakterna önskemålen och syftemålen med den nuvarande
pacifistiska rörelsen. Men det är min övertygelse och min förhoppning, att
man då skall få bevittna ett förtroligt samarbete, ett samgående mellan dessa
de skandinaviska folken, åtminstone emellan alla dem, som i dessa respektive
trenne länder stå på den ståndpunkt, som jag här försökt att skissera.

Jag slutar, herr talman, med att säga, att om den folkvalda kammaren är
en verklig avspegling av vad vårt lands stora flertal i dessa tider och dagar
känner inför militärfrågan, så är det också uppenbart, att andra kammaren i
dag genom att biträda den reservation, som det här är fråga om, inaugurerar
en ny epok både i Sveriges och, som jag hoppas, i framtiden i de nordiska folkens
historia, nämligen ett skandinaviskt samgående i avrustningens tecken.
Ett sådant samgående innebär icke ett offer på självuppgivelsens altare. Det
är, mina herrar, en senkommen gärd åt förnuftets och rättskänslans oemotståndliga
krav.

Vidare yttrade:

Herr Ekman: Herr talman! Vilka förutsättningar pläga föreligga, när

allmänna militära utredningskrav resas?

Det är en fråga, som jag vill försöka med några ord besvara, för att därpå
undersöka huruvida de förutsättningar, som jag menar i allmänhet bruka i
dylika fall existera, förefunnos 1925, och huruvida de förefinnas nu.

När jag här talar om utredningskrav, så tänker jag givetvis icke på deras
önskemål, som under alla förhållanden äro beredda att lägga ned det militära
försvaret, d. v. s. de som av religiösa eller andra ideella motiv anse, att allt
vad krigsväsen heter är förkastligt, och att man därför bör fullständigt
och under alla förhållanden avstå från ett sådant. Det är inte deras utredningskrav
jag talar om, utan jag tänker på dem, som hålla före, att så länge
militära angreppsmedel existera i länderna runt omkring oss, måste i större
eller mindre omfattning försvarsmedel finnas även hos vårt folk.

Från den sistnämnda ståndpunkten bruka utredningskrav förekomma, såvitt
jag fattat rätt, antingen då de militärpolitiska förhållandena omkring landet
ifråga ha förändrats, eller då statens finansiella omständigheter göra en förändring
— och då i regel nedåt •— nödvändig, eller då den tekniska utvecklingen
hos de militära försvarsmedlen gjort en omdaning och en modernisering
oundgänglig, eller, för det fjärde, när någon internationell företeelse träder

Lördagen den (J april e. in.

Nr 23.

fram av den art och beskaffenhet, att den måste påverka de olika staternas
militära politik.

År 1925 hade Europa nyss förut genomlevat ett stort krig. Den stat österut,
med vilken vi faktiskt tidigare brukat räkna, när det gällde att ordna Sveriges
militära förhållanden, hade blivit i väsentlig grad genom avsöndringar förminskad.
I stället för att vara granne till oss lag dåmera emellan oss och
denna stat ett nytt självständigt folk, och runt hela Östersjöns kust hade det
bildats självständiga stater, som med oss ägde i förvars- och andra avseenden
sammanfallande intressen. I söder hade Tykland genom Versaillesfreden blivit
avrustat, och i stället för att vi vid Östersjön nyss utgjorde en av de svagare
makterna, kunde det sättas i fråga — jag återkommer möjligen till detta
i ett annat sammanhang — huruvida inte vi med våra resurser till sjöss finge
anses likvärdiga i styrka med de övriga starkare Östersjömaktema. Sålunda,
en bestämd och klar militärpolitisk förskjutning i läget hade skett.

I fråga om de statsfinansiella omtändigheterna förelåg det faktum, att vi
sedan tiden före världskrigets början hade ökat vår statsskuld med ungefär
1 miljard kronor nämligen från 6 å 700 miljoner kronor till 1 miljard (100 å
700 miljoner kronor. Den har sedan stigit till ett ännu högre belopp. Vi hade.
som sagt, under senaste tiden ökat denna vår statsskuld med över 1 miljard
kronor och vår kommunala skuldbörda med ungefär samma belopp. Därtill
kom, att de produktiva ändamål, vartill en del av vår statsskuld blivit använd,
visade tecken till en allt lägre förräntning.

Beträffande den tekniska utvecklingen ansågs en helt ny militär utrustning
böra ske av nästan alla vapenslag. Och mellan de olika vapenslagen hade
även en bestämd omvärdering skett. Jag erinrar om, hurusom vi för infanteriet
började få räkna med kulsprutor, handgranater och gasskydd, nyss förut
okända hjälpmedel. Jag erinrar vidare hurusom kavalleriets betydelse börjat
diskuteras jämväl i de mest försvarsvänliga kretsar. Jag påminner vidare
om, hurusom på sjön torpeden i stor omfattning börjat sidoordnas med kanonen,
och hurusom minan och undervattensbåten blivit allt mera betydelsefulla
hjälpmedel på detta område.

Det var i denna situtation, som man då på svenskt vänsterhåll ansåg, att en
försvarsutredning borde komma till stånd. Och de, som hade band om utredningen,
kommo också till den slutsatsen, att en försvarsrevision borde vidtagas,
som med hänsyn till alla de av mig anförda omständigheterna kunde, beträffande
omfattningen, gå i rustningsminskande riktning. Jag tror inte, att någon
kan bestrida, att det var detta förändrade militärpolitiska läge m. m., som
då för den, vilken uteslutande tog hänsyn till rent sakliga omständigheter i ett
dylikt fall, motiverade en minskning i vår militära rustningsbörda. Den riktningen
var som jag nyss antydde av olika omständigheter påkallad. Därtill
kom ytterligare, att jämväl en fjärde förutsättning för en försvarsrevision förelåg
i den internationella företeelse, som, säga vad man vill, dock Nationernas
förbund utgör. Man må diskutera huruvida detta förbund äger betydelse eller
icke, men en sak är uppenbar, nämligen att dess fredssyfte är påtagligt och
klart, att det i detta avseende spelar en internationell roll, som ingen tidigare
liknande företeelse åstadkommit.

Det var, som sagt, under dessa förhållanden, som den försvarsrevision verkställdes,
som år 1925 kom till stånd. Det var också med hänsyn till vår delaktighet
i denna internationella institution, som Sverige, när det faktiskt befann
sig i ett militärt, ekonomiskt och tekniskt läge, som möjliggjorde detta ville genom
sitt exempel för världen i övrigt i handling ådagalägga att utvecklingen
borde gå i den riktning, att rustningarna minskades. Således, det som herr
Wigforss betecknade såsom en önskvärd handling av ett fritt folk, skedde i
detta sammanhang, och detta i all den omfattning, som man vid prövningen

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försmr
sväsendet

in. 77?.

i Forts.''

Nr 2& 62

Lördagen den 6 april e. in.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsende t
m. m.
(Forts.)

trodde vara möjlig, utan att vår värnkraft på det sättet reducerades, att den
skulle upphöra att äga betydelse för vår frihet och självständighet.

Redan i början av denna försvarsrevision befanns det, att man också på högerhåll
var med om att en sådan rustningsminskning skulle komma till stånd.
Jag minns än i dag, när vi i försvarsrevisionen reste till Malmö och besågo det
där liggande skrovet till ett av våra under byggnad stående pansarfartyg, hurusom
hela revisionen, jämväl dess högermedlemmar, vid detta tillfälle inte egentligen
visste, huruvida det var lämpligt att fullfölja detta fartygsbygge, utan
undrade, vad man skulle använda fartygsskrovet till. Man stöd då inför det
kort förut avslutade krigets erfarenheter och särskilt med hänsyn till den roll,
som slagskeppen spelat, voro samtliga inne på den tankegången, att det bär
måste till en revision, som, vad sjöförsvaret beträffar, inte i fortsättningen räknar
på samma sätt som tidigare med slagskeppets och kanonens betydelse.

Emellertid började efter hand, och ju mera man avlägsnade sig från de färskaste
krigsminnena, alltså i den man man antog, att världen nog skulle i stort
sett återvända till de tidigare ståndpunkterna i vad det gällde dess militära inställning,
sympatierna alldeles särskilt på högerhåll svalna för åtgärder, som
skulle väsentligen nedbringa våra försvarskostnader. Jag skall i detta sammanhang
för att belysa detta återgiva några ord, varmed högerpartiets ledare
i första kammaren, vår nuvarande utrikesminister, för sin del bedömde den
försvarsrevision, som mot högerns önskningar kom till stånd 1925.

Han yttrade vid det tillfället bl. a. följande: »Huru skola Europas övriga
stater och dess ledande statsmän uppfatta ett svenska riksdagens beslut om
vårt försvars nedbrytande i den omfattning, som utskottet föreslår? De komma
att fråga sig själva, vilken förändring det gamla ärorika svenska folket
undergått i sitt sinnelag, sin tro på framtiden, sin manlighet och sin fosterlandskärlek.
» — »Man vill», fortsatte han, »ute i världen säkerligen ej tro
budskapet om, att vårt folk skulle så förnekat sitt förflutna och så tillspillogivit
sin framtid. Men när man en dag måste tro det, hur går det då med
svenska män och kvinnor, när de möta främmande folk? Vad skola vi svara
på dessa frågor om orsakerna till vårt handlingssätt? — Tystnaden blir det
enda svar, vi kunna giva, ty blygseln kommer att förlama vår tunga och våra
kinders rodnad skall samtidigt tolka djupet av vår sorg.»

Jag skall icke till detta uttalande göra annan reflexion än den, att den ärade
talaren dock, samma år som denna försvarsrevision trädde i full tillämpning,
åtog sig det tunga värvet att med ansvar för vår utrikespolitik träffa de främmande
ländernas ledare. Jag hoppas han icke gjorde det som han säger här,
med blygselns rodnad på sina kinder och med förlamad tunga, utan att han
tvärtom skickade sig som en ganska kavat och stolt representant för Sverige,
även med de försvarsmedel varöver det för närvarande förfogar.

Det kan emellertid ha sitt intresse att som en motvikt till detta hans omdöme
läsa några rader, som i dag stå i högerns främsta tidning, skrivna av en militär,
överste G. af Wetterstedt, om vad som skedde 1925 och särskilt om vad
som skedde i fråga om den beskärning av lantarmén, som då kom till stånd.
Herr af Wetterstedt skriver bl. a. följande: »Man har klandrat 1925 års försvarsordning
förnämligast för den kvantitativa bortskärning av fördelningar
och regementen, som då skedde», — det som nu herr Tryggers omdöme gällde.
— »Man har låtit känslorna tala och klagat över de gamla ärevördiga regementenas
försvinnande. Detta var dock en operation, som förr eller senare
måste ske, och i den punkten är alltså kritiken mot 1925 års härordning fullständigt
missriktad.» — Men när herr Trygger beskrev hur man år 1925 förlamade
vårt försvar, och att man då beskar det på sådant sätt att det i fortsättningen
komme att sakna verkligt försvarsvärde, så måste detta hänföra
sig till den beskärning i fråga om lantarmén, om vilken det i dag vittnats, att

Lördagen den 6 april e. m.

63 Nr 23.

det var något, som kunde och borde ske, och som enligt militär synpunkt var
icke blott försvarbart, utan önskvärt och nödvändigt.

Jag skall nu icke orda mera om vad som skedde 1925. Innan jag talar om,
huru vi nu känna det på den sidan, som gemensamt gjorde revisionen — till
vilket jag senare vill återkomma — skall jag be att få säga några ord om herr
statsministerns omdöme om vår ställning för dagen till denna 1925 års försvarsrevision.
Han började sitt anförande med att förvåna sig över, hur litet
det gäller, som man uttalade sig för, när den nuvarande härordningen genomfördes.
Det frapperade honom, huru litet det gäller, som då blev utlovat. —
Jag förmodar att en ärad ledamot på östgötabänken, som manade till samgående,
vill inrangera det uttalandet som en invit till förståelse, till samverkan
och till ömsesidigt förtroende.

Vad var det då, herr Lindman syftade på? Jo, det var det som man i tidningarna
gång på gång återkommit till, och som man menar ligger däri. att vi
som medverkade till 1925 års beslut, nu icke på de olika punkterna i huvudtiteln
biträda ökade krav på förstärkningar, ehuru vi tidigare förklarat, att
inom 1925 års ekonomiska *ch organisatoriska ram skulle största möjliga effektivitet
eftersträvas. När vi icke gå med på, menar man, de yrkanden, som
nu göras till förstärkande av olika vapenslag inom den organisatoriska ramen,
så hava vi därmed uppgivit, vi hava icke stått vid, vi hava icke upprätthållit
våra förklaringar, att vi ville göra 1925 års försvarsordning så effektiv som
möjligt. Angreppen mot oss skulle sålunda föranletts av, att vi icke på de
olika punkterna acceptera de högre belopp, som i olika fall från högerns och
från regeringens sida nu ifrågasatts.

Jag vill då först säga, att jag har förstått det resonemanget, när det förts
i föredrag och tidningar. Men nog måste jag säga, att jag blev något förvånad,
när jag hörde det resonemanget föras också från regeringsbänken. Ty huru
förhåller det sig, herr Lindman, i fråga om den huvudtitel, som här föreligger,
fjärde huvudtiteln för år 1929? Jo, jag har gått igenom de olika punkterna.
I fråga om, jag tror det är 42 fall, hava arméförvaltningen, marinförvaltningen
eller flygstyrelsen framställt högre krav än denna huvudtitel
upptagit, krav, som man organisatoriskt mycket väl kan förbinda med 1925
års försvarsrevision; men vad hava herrarna i regeringen sagt på dessa punkter?
Jo, av ekonomiska skäl, på grund av kostnadernas storlek, på grund av
det ena eller det andra skälet kunna vi icke vara med om de framställda anspråken.
Sålunda, högern och regeringen ha på punkt efter punkt förklarat,
att, fastän militärmyndigheternas yrkanden givetvis kunna anses sammanhänga
med och svara mot vad man kan lägga in i 1925 års förslag, så har
man likväl av ekonomiska skäl förklarat sig hindrad att vara med om dessa
förslag. Varför skola vi icke hava samma möjlighet att pröva, huruvida det
som föreslås i framlagda förslag från regeringen — liksom denna för sin del
gjort mot de militära myndigheternas äskanden — pröva, huruvida det som
föreslås i ekonomiskt avseende sammanfaller med vad vi tro vara möjligt att
inrymma i 1925 års härordning? Det är ju klart, att inom en organisatorisk
ram kan man plocka in tillägg på varje försvarsdel, vartenda vapenslag, varenda
utrustningsdetalj, man kan i större eller mindre omfattning förorda mera
dyrbara hjälpmedel, därvid man icke kan bestrida, att dessa hjälpmedel i och
för sig göra försvaret starkare. Men icke är det rimligt — och herrarna hava
själva genom sitt förfaringssätt konstaterat det — att acceptera på olika punkter
framkommande militära krav ensamt därför att de kunna organisatoriskt
anpassas inom härordningens ram. De måste också prövas i belysning av de
ekonomiska möjligheter, som enligt de beslutandes mening i varje särskilt fall
föreligger. Och det är vad som från vår sida skett. När så är fallet ber jag,
mina herrar, att få säga, att jag trodde att man från regeringsbänken icke

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsendet
in. in.
(Forts.)

Nr 23. 64

Lördagen den 6 april e. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsende t
m. m.
(Forts.)

skulle möta med en så billig replikföring, en så mot det egna uppträdandet
stridande argumentation, som ligger i påståendet att vi skulle vara bundna
till att på varje punkt bevilja de högsta tänkbara beloppen, även om dessa
belopp stå i klar strid mot de beräkningar, som i ekonomiskt avseende av oss
knötos till 1925 års försvarsanslag.

Herr Lindman tillät sig också den kvickheten att säga. att om det gällde
ett öresanslag, som krävdes höjt, skulle vi med det resonemang vi förde väl
få taga bort ett regemente för att tillgodose höjningen på öresanslaget. Finns
det något skäl att mot oss föra ett sådant talesätt? Har icke under den förra
legeringens tid den regeringen på de olika områden där den funnit, att de tidigare
beräkningarna varit för låga, på punkt efter punkt höjt beräkningarna,
så att dessa skulle komma att motsvara de faktiska förhållandena? Jag vill
tillägga — vad jag anmärkte under remissdebatten — att man dock börjar
undra, när man på det sättet på punkt efter punkt ökat anslagen, men det
oaktat ett överskridande sker i ungefär samma omfattning som under de tidigare
beräkningarna, huruvida i varje särskilt fall anslagna medel användas,
dels tillräckligt sparsamt och dels uteslutande till de med anslagen avsedda
ändamålen. 1 varje fall är det uppenbart, att på de beräkningar, som ifrån
vår sida gjorts tidigare, icke kan tillämpas ett sådant resonemang som det, att
för ett öresanslags höjning kan det ifrågasättas att taga bort exempelvis ett
regemente.

När herr Lindman vidare ironiserade över, att vi på vänstersidan hölle före,
att kostnadsfrågan vore en så ytterst viktig fråga, att den måste tillerkännas
avgörande betydelse, så vill jag spörja: Hava icke herrarna — fastän herrarna
ligga några streck över oss — vid tillämpningen av 1925 års beslut, måst föra
precis samma resonemang som vi? Vad var det som begränsade 1924 års högerregerings
förslag till de dimensioner som det erhöll, om icke på punkt efter
punkt förklaringen att de ekonomiska förhållandena icke tilläto, att man ginge
högre än så och så och så? Sålunda, man har i högerns eget praktiska framträdande
-— icke i oppositionsställning och icke i valstriden, men — när
man trätt in under ansvar — måst tillmäta de ekonomiska utgifter, som äro
förbundna med frågan om såväl försvarets sammansättning som dess beskaffenhet
och dess omfattning, avgörande betydelse. När så är fallet, förefaller
det mig, som om den siste ärade talaren skulle kunnat bespara sig sin något
överlägsna reflexion över att det finns folk i riksdagen som alldeles särskilt
tar hänsyn till och fäster avseende vid, vilka ekonomiska uppoffringar som
vore förbundna med ett godkännande av den ena eller andra lösningen. I det
avseendet äro vi samtliga tvingade att till syvende och sidst låta ekonomiska
hänsyn vara avgörande.

För att återkomma till några allmänna reflexioner, framkallade med anledning
av bl. a. herr Carlesons förslag, vill jag övergå till spörsmålet: huru
ter sig nu läget för anhängarna av den försvarsreform, som genomfördes 1925?
Hur sammanhänger den ståndpunkt, vi i dag intaga, med den ståndpunkt, som
vi intogo då? Varenda en av oss som har sysslat med den saken måste vill
ändock vara fullt förtrogen därmed, att icke kan man med fördel för det hela
skapa en ny försvarsordning 1925 och ånyo en 1929. Vi veta själva, att de
beslut, särskilt på sjöförsvarets område, som fattades 1925, bli fullt genomförda
först efter en tidrymd av över 10 år. Det förhåller sig väl ändå på det sättet,
att man icke kan byta om försvarsordning på samma sätt som man byter om
skjorta, eller som man stiftar lag i annat avseende. Ty det är en hela krigsorganisationen
fullständigt omgripande nyordning, som det gäller att få införd,
när man går in för en försvarsrevision. I det avseendet vill jag endast
erinra om. hurusom från högerns sida man ju gång på gång alldeles särskilt
angripit, att övergången till 1925 års ordning skedde så hastigt, som fallet

Lördagen den 6 april e. m.

>r £5.

blev. Det var, förklarade man, eu mycket riskfylld tid: man frågade varför
denna övergångstid skulle forceras.''? Ledningen hann icke med mobilisenngsplaner
och övriga förslag som voro nödvändiga att lägga till grund för de militära
planernas utnyttjande. Och man betecknade som en alldeles särskilt farlig
riskperiod tiden mellan 1925 och 1929. Jag anför det endast som en erinran om.
huru det förhåller sig och måste förhålla sig och te sig för alla dem. som i detta
fallet verkligen vilja även på det militära området icke blott giva ut pengar
utan också betrygga en sadan användning av dessa, att dänned vmnes det för
beloppet ernåeliga högsta måttet av värnkraft.

Jag vill så erinra om ett par yttranden som fälldes i sammanhang med
antagandet här i riksdagen av 1925 års förslag. Jag skall icke referera —
lastan jag kunde göra det — herr Hansson, vilken ju är angripen från många
håll såsom särskilt på detta område för starkt intresserad, utan jag skall
referera ett par uttalanden, som fälldes i det nyss antydda sammanhanget av
herrar Sandler och Engberg.

Herr Sandler yttrade vid genomförandet av 1925 års försvarsordning — jag
skall icke referera allt som han sade utan endast ett par punkter — bl. a.: »jag
inskränker mig till att här framhålla, att de vidtagna ändringarna» — de som
hade gjorts genom samverkan mellan socialdemokrater och frisinnade — »intet
förändra i förslagets allmänna byggnad, att ökningen håller sig inom en
acceptabel kostnadsram, och att ändringsförslagen, som för övrigt i allt väsentligt
hava tillkommit under regeringens direkta medverkan, sålunda kunna för
regeringens vidkommande godkännas. Detta sker så mycket hellre», sade han.
»som utskottets allmänna syn på försvarsfrågan, sådan den framträder i dess
kortfattade principmotivering, fullständigt sammanfaller med regeringsförslagets.
»

Detta var en deklaration gjord av ett politiskt partis främste man som statsminister
på regeringens och partiets vägnar. Han talade sedermera, men det
skall jag icke återupprepa, om huru den demokratiska förändring, som här i
landet skett, oundgängligen efter hans förmenande måste vara ägnad att öka
försvarsviljan och öka föresatsen hos alla partier inom ett folk att värna det
folkets självständighet, frihet och neutralitet.

Men jag skall även be att fa återge vad herr Engberg vid samma tillfälle
yttrade, särskilt då detta med hänsyn till hans anförande här i dag. I fråga
om partiets och hans egen allmänna ståndpunkt avgav han en klar deklaration.
Den lydde på följande sätt:

»Det är ingen bristande vilja att leva, som präglar den åskådning, som uppbäres
av de vänsterpartier, som samverka i denna lösning. Viljan hos oss
att leva som en fri och självständig nation är, enligt min tro, nu djupare och
fastare grundad, än vad den kanske under långliga tider varit. Det har skett
någonting här i landet, som betecknar den stora milstolpen. Det var när vi
revo ner muren mellan folkets flertal och staten och genom demokratiseringen
skapade den svenska folkstat, i vilken de förut poliliskt utestängda klasserna
fingo sin behöriga del av inflytandet, men därmed också helt naturligt en motsvarande
del av ansvaret för det hela. Därmed har också problemet om nationens
försvar trätt fram i en ny dager. \7i diskutera icke längre inom det
socialdemokratiska partiet, som vi gjorde förr i världen, försvar eller icke försvar,
den ståndpunkten är icke aktuell.»

Ja, mina herrar, när jag försöker att förena denna »partiets» allmänna principdeklaration
med det anförande, som herr Engberg höll här i dag, och som
representerade kravet på att man nu skulle lämna 1925 års försvarsståndpunkt
i det stora hela, så måste jag fråga mig: är det möjligt för ett politiskt parti,
är det möjligt för politiska ledare att med bibehållen auktoritet i försvarsfrågan
på det sättet skifta mening, som här obestridligen skett? Och vad har

Andra hammarens protokoll 1929. Nr 23. 5

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsend( t

771. 771.

(Förta.)

Nr 23.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

gg Lördagen den 6 april e. m.

då inträffat under denna tid, som kan motivera förändringen? Man liar nämligen
antytt att vissa ändringar hava inträffat. Och särskilt herr Lindman
ville göra gällande, att en militärpolitisk förskjutning föreligger, som skulle
motivera att man nu igångsatte en utredning, som väl efter herr Lindmans mening
skulle syfta till en förstärkning, en utvidgning, av försvaret. Vilken militärpolitisk
förskjutning har skett sedan 1925? Vilken ekonomisk förskjutning
har skett? Ja, den ärade talaren på östgötabänken ville göra gällande,
att här har skett en så väsentlig ekonomisk förbättring i vårt allmänna läge,
att nu kunde man ur ekonomisk synpunkt utan fruktan gå vida utöver beslutet
av år 1925. Jag undrar, om så är fallet. Det är sant, att vi börjat driva en
annan gäldpolitik än den som drevs före 1924 bär i landet. Vi hava sökt begränsa
våra skuldbelopp, vi ha försökt sänka inkomst- och förmögenhetsskatten
och i viss mån övriga skatter. Men det är lika uppenbart, att om vi skulle
från 1924 tills nu haft antingen provisoriet gällande eller om det förslag till ny
försvarsordning, som framlades vid 1924 års riksdag, antagits, så skulle de
ekonomiska utgifter, som därmed varit förbundna, hindrat såväl de minskningar
som ifrågakommit beträffande den direkta beskattningen som de lättnader
som åstadkommits på den indirekta beskattningens område.

Det har ju tidigare varit så, att när man talat om ovillighet mot ^försvaret,
har man i regel från högersidan i det sammanhanget brukat peka på de stora
automatiskt ökade kostnaderna — jag påminde därom vid remissdebatten
på femte och åttonde huvudtitlarna. Jag ber att få fråga, huruvida resultatet
av årets riksdag, därest man följer de förslag som den nuvarande regeringen
framlagt, skall visa sig i minskande eller ökande av utgifterna på dessa båda
huvudtitlar? Och för övrigt, om man tar de lagförslag, som framlagts från
regeringens sida, ökar eller minskar man därmed de krav, som ställas exempelvis
på näringslivet i olika riktningar?

Så vitt jag förstår, kommer resultatet av årets behandling av femte och
åttonde huvudtitlarna att bli ökade slutsummor, ökade skattekrav, ökade automatiska
utgifter nu och i fortsättningen. — Och även i vad som följer av
vissa av de framlagda lagförslagen torde nya utgifter bli ofrånkomliga. Varmed
vill man då motivera påståendet, att vi nu kommit i ett ekonomiskt läge,
där vi skulle utan vidare kunna bryta utvecklingen från 1925 års försvarsbeslut
och ikläda oss en annan och tyngre rustning? Så vitt jag kan se,
föreligga inga skäl härför. Och detta så mycket mindre, som vår försvarsordning
enligt 1925 års beslut enligt mitt förmenande ingalunda är av den
mindervärdiga beskaffenhet, som man på vissa håll velat göra gällande. Jag
blev litet nyfiken, när jag hörde, att min ärade granne på stockholmsbänken
ville frånkänna denna försvarsordning verklig betydelse och att han önskade,
att man med alldeles särskild uppmärksamhet fäst härpå borde åstadkomma
en ny och bättre organisation. Jag var intresserad att höra, om han kunde
på någon punkt och beträffande något särskilt område såsom motiv för utredningen
angiva, vilka förändringar, som borde vidtagas. Tror herr Curleson,
att han kan driva upp någon opinion bland infanteriofficerarna för minskning
av infanteriet eller någon motsvarande opinion hos kavalleriet, artilleriet
o. s. v.? Kan han ens på någon punkt uppdriva bland de militärt sakkunniga
en opinion för att man skall gå med på en indragning beträffande, just
det vapen, till vilket vederbörande höra och där de äro engagerade, i utbyte
mot förstärkning på andra håll? Nej, om sådana utbyten skola ske, måste
de säkerligen göras av s. 1c. icke sakkunniga, d. v. s. av dem, som ha att
taga hänsyn till den politiska nödvändigheten. Och om herr statsministern
vill göra gällande, att de beredningar, som nu pågå i departementen, skulle
skaffa oss ett material, som kunde vara ägnat att ge oss ökad möjlighet att
ur politiska synpunkter bedöma vad som främst behöver företagas, kan jag

Lördagen den 0 april e. ni.

Xr 23.

icke följa honom. Ett sådant material är nämligen oundgängligen — det
ligger icke något klander häri; det är ett konstaterande av ett ofrånkomligt
faktum — uttryck för en övertygelse hos var och en av de i de olika vapenslagen
engagerade om nödvändigheten av att deras vapen på punkt efter punkt
erhåller förbättringar och förstärkningar. Men huruvida man genom att dylika
partiellt engagerade intressenter betona betydelsen var och en av sitt
område underlättar lösningen för de politiskt ansvariga, när det gäller för
dem att intaga sin ställning, är något som jag tror att man ur sakliga synpunkter
kan sätta ett bestämt frågetecken för.

Emellertid trodde jag å andra sidan, att, när socialdemokraterna i år visade
sig gå.in för en ny »allsidig» utredning — en utredning som (det behövde
man icke vara alltför lyhörd för att höra) hade till främsta uppgift
att lösgöra de för 1925 års försvarsbeslut delaktiga från deras då intagna
ståndpunkter — så skulle det hela resultera i ett beslut om en dsdik utredning.
Och detta fastän de allmänna förutsättningar, som jag inledningsvis
angav för.en försvarsutredning, nu fattas, fastän parterna lägga in i sitt krav
på utredning totalt motsatta önskemål, fastän man alltså av denna utredning
väntar sig totalt motsatta resultat och fastän man icke på något håll är i
stånd att på en enda punkt ge en anvisning om vad man väntar av en sådan utredning.
Ty även högern har ju den allsidiga utredningen på sitt program.
Men högern synes vända i slutloppet.

Herr Hansson var övertygad om att utredningen visst icke komme, huru
det än bleve, att resultera i en allmän avrustning. Herr Engberg utgick däremot
ifrån att avrustning måste bli det enda förnuftiga resultatet av utredningen.
Han frågade nämligen: finns det någon människa, som anser att 1925
års försvarsordning utgör ett värn för vårt folks frihet? Han svarade
nej; den vore enligt hans mening värdelös ur denna synpunkt. Och han var
därför övertygad om att det enda förnuftiga — en fullständig avskrivning av
försvaret — skulle bli vad man kunde vänta av utredningen. Jag hörde för
övrigt med förvåning av en ärad talare på värmlandsbänken, att det fanns
någonting som han kallade »passiv neutralitetsvakt» och att detta enligt hans
funderingar borde bli resultatet av utredningen. Kunna herrarna förstå vad
en »passiv vakt» i militärt avseende skulle ha för uppgift?

Jag undrar emellertid, om man kan taga herr Engberg på allvar, när han
säger, att 1925 års försvarsordning förefaller honom värdelös. Jag har alltid
betonat, att när man från högersidan förklarar, att man begär »ett betryggande
försvar», så kräver man någonting, som är i och för sig orimligt, därför
att det icke kan uppnås. Det är omöjligt för någon stat — även världens mäktigaste
— att åstadkomma en försvarsordning, som är ett uttryck för att landet
under alla förhållanden har ett betryggande försvar. Vi kunna naturligtvis
ännu mindre skaffa oss ett sådant försvar. Men detta uttryck — »ett betryggande
försvar» — använder man ofta för att liksom hypnotisera den allmänna
uppfattningen med. Man säger, att vad de frisinnade och socialdemokraterna
föreslå icke innebär något betryggande försvar, under det att vad
högern förordar utgör ett sådant. Vilken lek med ord är detta icke! Ingen
härordning, som vi kunna åstadkomma här i landet, kan innebära ett för olika
situationer betryggande försvar. Vår militärmakt får vara ett uttryck för en
försvarsvilja, som säger varje angripare, att om han går emot oss i syfte att
plundra oss eller beröva oss vår frihet och självständighet, skall angreppet
tack vare vårt försvar framtvinga från angriparen så stora offer, så betydande
förluster, att han — även om det gäller ett mot oss direkt riktat angrepp och
vi sålunda ensamma äro part på försvarssidan — torde draga sig för att gå
till ett dylikt anfall. Det är den rollen, som ett försvar, även om det icke
kan gå under beteckningen »betryggande», under alla förhållanden får spela;

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

in. in.

(Forts.)

Nr 38. 08

Lördagen den C april e. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväseiidcl

ra.. ra.

(Forts.)

längre kan man ieke komma. En sådan uppgift menar jag, att den försvarsordning,
som åstadkoms 1925, uppfyller. Om jag icke trodde detta, skulle jag
då verkligen vara så oförnuftig — som herr Engberg förklarar sig ha varit
under åtskilliga år — att votera en årlig försvarsutgift på 130 miljoner kronor,
medan jag samtidigt menade att den icke har det ringaste värde för
den uppgift, för vilken den tillkommit? En sådan hållning vore mig fullkomligt
omöjlig. Det är endast därför att jag tror, att försvarsordningen fyller
en sådan uppgift, som jag anser, att vi böra göra därmed förbundna offer
för att ernå den styrka, som ligger i ådagalagd föresats att värna vår frihet
och självständighet.

Men samtidigt ha vi också begärt något annat, nämligen att Sverige skall
visa sig berett att gå i spetsen för de folk, som vilja en samfälld rustningsminskning,
som vilja att rättsavgörelser skola ersätta våldsmedel i tvister de
olika nationerna emellan. Det var även i det syftet, som vi voro med om
1925 års förslag. Sverige har därmed ute i världen givit ett exempel, som är
ett naturligt uttryck för vår uppfattning och som sedermera kan på olika vägar
fullföljas. Vi ha i handling ådagalagl vår villighet genom det beslut, som
fattades år 1925 och som innebar en större beskärning av försvaret än som
någon annan europeisk stat, så vitt jag vet, under motsvarande tid av fri
vilja genomfört i fråga om sina försvarsanordningar. Ja, herr Kilbom ser
litet undrande ut, men det går icke för honom att säga, att sovjet härutinnan
givit ett bättre föredöme; där har man tvärtom gått den motsatta vägen.

Man har nu också gjort gällande, att den tekniska utvecklingen i alldeles
särskild grad, speciellt i vad det gäller gaskriget och flygvapnet, sedan år
1925 undergått sådana förändringar, att däri skulle ligga en anledning för
oss att nu taga upp hela försvarsfrågan till ny utredning. Jag har icke kunnat
se saken så. Jag har visserligen kunnat finna, att det föreligger tillräcklig
anledning för oss att följa dessa kampmedels utveckling och se vad som i
detta avseende bör göras. Till den ändan tillsattes också redan under den
regering, som jag tillhörde, en kommitté, som skulle få den begränsade uppgiften
att dels följa dessa vapens fortgående utveckling och dels undersöka,
vilka hjälpmedel, som på detta område borde utnyttjas. Men detta innefattar
icke tillräckliga skäl för oss att, när förutsättningar i övrigt saknas för en
allmän utredning, taga upp frågan i hela dess omfattning på det sätt som här
föreslagits. Det skulle uppenbarligen, när det gäller försvarets ställning i
allmänhet, bli de subjektiva omdömena hos de i utredningen deltagande, som
komme att beträffande en dylik utrednings resultat fälla utslaget. Tidigare
utredningar ha från början erhållit en viss bestämd uppgift; de ha anvisats
att gå fram i en viss riktning. Antingen skulle de åstadkomma en minskning
av försvaret; så var fallet med den senaste revisionen. 1914 års beredningar
avsågo åter att gå den motsatta vägen. 1 vilket fall som helst ha samtliga tilldelats
en direkt syftning; på väg till ett angivet mål skulle de pröva, på
vilket sätt man lättast och billigast kunde realisera de därtill knutna önskemålen.
Men liknande förutsättningar föreligga enligt min mening icke nu,
utan utredningen bleve endast en konturlös diskussion, där varje deltagare
slutligen stannar för den ståndpunkt, som hans subjektiva inställning till allt
vad militär och militärförsvar heter, komme att diktera ståndpunkterna. Kan
det vara rimligt och lämpligt att på detta sätt liksom leka blindbock och försöka
bibringa folk den uppfattningen, att man har tillsatt en utredning, som
kunde ge ett definitivt och auktoritativt svar? Min ärade granne, herr Carleson,
tycktes tro, att utredningen skulle kunna lösa en dylik uppgift. Jag anser
åter, att detta under nuvarande förhållanden icke är möjligt, därför att
de allmänna förutsättningarna för en sådan prestation saknas, och jag finner
därför icke anledning föreligga att etablera den begärda utredningen.

Lördagen den 0 april c. in.

69 Nr 23.

Jag och mina meningsfränder anse alltså, att i detta läge vad vi tro blir
en skenutredning icke bör komma till stånd. Men jag vill på samma gång
uttryckligen uttala, att det sätt, varpå regeringen nu söker lösa och behandla
denna fråga, ingalunda motsvarar våra önskemål. Regeringens utredningar
ha uppenbarligen till syfte att söka åstadkomma en militär ordning, vilken
icke ■—■ den tanken måste man ju inom regeringen vara förtrogen med — motsvarar
det svenska folkflertalets gång efter annan ådagalagda mening på försvarsväsendets
område. Och på vad sätt man gagnar försvarssaken genom att
anordna kommittéarbeten med dylikt, från början förfelat syfte kan jag icke
se. Då jag vidare heller icke kan finna, att utredningen innebär något löfte
ur fredssynpunkt — någon vilja att hos andra framkalla förminskade utgifter
på detta område eller att söka åstadkomma ökad tilltro till fredstanken som en
alltmer den allmänna utvecklingen behärskande tanke — kan jag således icke
ge min anslutning till de utredningar, som nu blivit igångsatta av Kungl.
Maj :t.

Det förefaller mig, att, om man vill behandla detta ämne ur sakliga från
politiska spekulationer frigjorda synpunkter, den ståndpunkt, som återfinnes
i den av de frisinnade ledamöterna i statsutskottet avgivna reservationen, skulle
ha de starkaste skälen för sig, och därför tillåter jag mig hemställa om bifall
till denna reservation.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Bengtsson i Norup.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Hade icke herr Ekman yttrat

de sista satserna, skulle jag ha gjort den anmärkningen, att han uppenbarligen
icke observerat, att den utredning, mot vilken han så starkt polemiserade,
redan genom regeringens åtgärder pågår. I själva verket ligger icke frågan
här i (lag på det sättet, att det gäller, om vi skola ha en utredning eller icke.
utan frågan är den, om vi skola ha en utredning av den art, som regeringen
igångsatt, eller om vi skola ha en allsidig och förutsättningslös utredning.

Herr Ekmans argument mot utredningen ha icke kunnat på något sätt övertyga
mig, och jag finner, att de förutsättningar, som han anger såsom nödvändiga
för utredningens igångsättande, äro fullkomligt orimliga. Han framhöll,
att för att en sådan utredning skall komma till stånd, bör en förändring
i det''militärpolitiska läget ha skett, de statsfinansiella förhållandena vara sådana,
att de tvinga till en minskning av rustningarna, den tekniska utvecklingen
ha gjort en omväpning nödvändig eller en internationell företeelse kunna
påvisas, som nödvändiggör en ny omprövning av vårt försvar. Herr Ekman
förklarade, att när man år 1919 gick till en utredning i försvarsfrågan, förelågo
alla dessa omständigheter, under det att de ju icke föreligga i dag.

Jag har den uppfattningen, att även om år 1919 icke någon av dessa omständigheter
förelegat, hade det ändå blivit en försvarsutredning. Även om
icke världskriget kommit, hade ändå en försvarsutredning måst företagas, ja
den hade framtvingats tidigare, än nu skedde. Ty vad som ytterst låg bakom
1919 års beslut om igångsättande av en utredning var ingalunda erfarenheterna
från världskriget, utan det var det allmänna missnöjet med 1914 års försvarsbeslut.
Redan när detta beslut fattades, tillkännagavs missnöje från vänsterns
sida, och jag är alldeles övertygad därom, att hade icke världskriget
kommit emellan och för en tid räddat 1914 års organisation, hade vänstern
mycket tidigare, än nu kunde ske, framtvingat revisionen.

Det visar sig alltså, att det icke nödvändigtvis behöver föreligga de förutsättningar,
varom herr Ekman talade. Det kan också helt enkelt vara så, att
en del av svenska folket har den uppfattningen, att den försvarsorganisation

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
förs
rars väsende t
m. m.
(Forts.)

Jir 23.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

70 Lördagen den G april e. m.

vi ha i och för sig iir orimligt stor, och att man därför bör skrida till en omprövning,
hur den på lämpligt sätt kan begränsas.

Naturligtvis kan herr Ekman på detta svara, att icke heller en sådan förutsättning
föreligger. 1925 års organisation har ju icke eu sådan omfattning,
att detta i och för sig måste driva fram en omprövning av frågan om dess
lämplighet. Men det finnes många, som ha den uppfattningen, att 1925 års
organisation är onödigt stor för de uppgifter, som behöva uppställas för de
svenska militäranstalterna. Det finns andra, som ha den uppfattningen, att
1925 års organisation kan göras ändamålsenligare. Det finns slutligen också
en stor del, som har den uppfattningen, att 1925 års organisation icke är tillräcklig.
Det står alltså om denna organisation, fast den ännu icke hunnit genomföras,
en strid av den art, som i och för sig kan motivera, att vi från vår
sida säga: ä la bonne heure, när vi icke kunna komma överens om att genomföra
denna organisation i frid och ro, låt oss då sätta oss vid utredningsbordet
igen och se, om vi kunna göra något bättre.

Det har av herr Ekman liksom av statsministern gjorts gällande, att det krav
på utredning, som nu kommit fram från socialdemokratiskt håll, är ett försök
att ge oss möjlighet, som herr Ekman uttryckte det, att lösgöra oss från tidigare
intagna ståndpunkter. Statsministern yttrade, att vi nu vilja löpa ifrån
den ståndpunkt, vi intogo 1925, och komma fram till en minskning av försvarskraften.
De anklagelserna kunna icke bita på oss. Jag har redan här i dag
betonat, att 1925 års beslut icke för oss representerar ett genomförande av vår
uppfattning av hur långt man kan gå i fråga om minskning av de militära anstalterna.
1925 års beslut var en av oss accepterad kompromiss, och i det ögonblick,
som denna kompromiss från andra håll hotas, så säga vi bara, att då taga
vi upp frågan till ny prövning utifrån vår gamla ståndpunkt, som framlades
i försvarsrevisionen och i 1924 års motion, och som gick ut på en större
minskning i våra försvarsanstalter än den, som vidtogs 1925. Herr Lindman!
Det är naturligtvis precis lika rimligt — att vi, inför en ny utredning angående
försvarsordningen, taga upp vårt gamla krav på minskning, som att högern
tager upp sitt gamla krav på ökning. Den omständigheten, att högern
icke var med på kompromissen, gör ingen skillnad, ty därav att man vid ett
tillfälle accepterat en kompromiss, följer icke att man är bunden av den i all
sin tid. Jag är övertygad om att herr Lindman i andra fall skulle absolut
vägra acceptera uppfattningen om eu sådan bundenhet.

Det har här också talats en hel del om den socialdemokratiska partikongressens
ståndpunkt. Jag skall högtidligen till hans excellens herr statsministern
framföra mitt tack därför, att han genom läggningen av sitt tal har givit mig
anledning ytterligare orda om den saken. Den socialdemokratiska partikongressen
1928 ställde sig på den ståndpunkten, att uppgiften för partiet i riksdagen
i första hand skulle vara att förhindra ökning utöver 1925 års försvarsorganisation.
Därjämte tilläde kongressen: »Utan meningsskiljaktighet kan

det socialdemokratiska partiet under de närmaste åren inrikta sina ansträngningar
på att vinna en övervägande folkmajoritet för sin uppfattning, att de
militära bördorna kunna ytterligare och väsentligt nedbringas. I fråga om tidpunkten
för ett sådant nytt steg och om formen för detsamma anser sig kongressen
icke böra lämna närmare direktiv. Kongressen finner emellertid, att
den moderna militärtekniska utvecklingen i luft- och gaskrigets tecken skapat
nya problem, om vilkas fruktansvärda perspektiv hela världen måste göras
medveten och som böra föranleda en snar förnyad omprövning av hela vårt militärväsendes
ändamålsenlighet.»

Alltså: den socialdemokratiska kongressen ställde sig på den ståndpunkten,
att den i första hand tillrådde partiets riksdagsgrupp att inrikta sin strävan
på att förhindra det försök, som från högerns sida göres att på nytt pressa upp

Lördagen den G april e. in. VI

kostnaderna, ett försök beträffande vilket man icke kunde vara alldeles säker
på att det icke skulle vinna ett visst understöd även från frisinnat håll, därest
den frisinnade regeringen fortfarande suttit vid makten. Vidare har den socialdemokratiska
kongressen sagt, att den anser sig böra under de närmaste
åren försöka övertyga valmännen om att man kan ytterligare minska på de militära
anstalterna, d. v. s. övertyga valmännen om riktigheten av den uppfattning,
som det socialdemokratiska partiet hade och hävdade 1924 och ingalunda
uppgav med 1925 års beslut. Den socialdemokratiska kongressen har i avseende
på de framställningar om ytterligare begränsning av det militära försvaret,
som den anser böra komma fram, icke anvisat någon tidpunkt^ utan överlämnat
åt sina representanter i riksdagen att vid lägligt tillfälle på nytt taga
upp vår gamla linje om ytterligare minskning i militärbördorna. Vad som
gjort, att denna linje upptagits redan i år, har icke varit någon som helst lust
att bereda oss ett tillfälle att lämna gamla ståndpunkter, utan det har varit den
i motionen angivna omständigheten, att regeringen i sitt förslag till fjärde huvudtiteln
har sökt avbryta den nedgång i kostnaderna, som hittills under tio
år har ägt rum, och försökt ånyo pressa upp bördorna. Vårt krav på en utredning
är ett direkt svar på försöket att så att säga vända om på nedrustningsvägen.
Kongressen har icke tagit annan ståndpunkt till den isolerade avväpningen
än att den ansett att utredningen bör omfatta även denna fråga.

När herr Lindman här roar sig med att försöka framställa saken så, som om
det inom vårt parti råder stor oenighet om hur man skall handla i försvarsfrågan,
och som om den riktning, som jag företräder, allt mera pressas undan av
en annan riktning, vill jag endast framhålla, att det inom det socialdemokratiska
partiet under alla tider funnits och finnes än i dag —- liksom inom nästan
alla andra partier — olika meningar i försvarsfrågan, olika meningar om hur
långt man vid varje tidpunkt skall kunna gå i fråga om nedrustningsåtgärder.
Däremot misstager sig herr Lindman fullkomligt, när han utlägger^det på det
sättet, som om de s. k. västerbottningarna skulle företräda kravet på den absoluta
avrustningen, under det den andra riktningen, som jag då skulle tillhöra,
avvisar denna allmänna avrustning. Jag är angelägen att fösta uppmärksamheten
på, att jag på den punkten är fullständigt ense med västerbottningarna.
liksom jag här är ense med hela den internationella socialdemokratien. Ty i
alla tider har socialdemokratien som målet för sin strävan satt den allmänna
avrustningen. Det har icke på den punkten rått några delade meningar mellan
den ena eller andra riktningen inom det svenska socialdemokratiska partiet
eller inom den socialistiska internationalen. Däremot har det funnits taktiska
skiljaktigheter, och sådana taktiska skiljaktigheter bestå än i dag och komma
antagligen länge att bestå. Detta är ganska naturligt inom ett stort parti, där
man icke alls eftersträvar att uniformera meningarna i de stora frågorna.

Det har här talats ganska mycket om försvarsvilja och icke försvarsvilja, och
man har från statsministerns sida och även från Carl Gustaf Ekmans sida erinrat
om vissa yttranden, som fälldes under försvarsdebatten år 1925 från socialdemokratiskt
håll. Utav någon speciell vänlighet ville inte herr Ekman citera
något, som jag hade anfört vid det tillfället. Jag skulle tro, att snarare berodde
val detta på att herr Ekman icke kunde finna något lämpligt citat. Det var
nämligen så 1925, att jag lika litet då som vid andra tillfällen brydde mig om
att försöka göra den sak, som förelåg, till mer än den i själva verket var._ För
mig innebar 1925 års beslut en nedpressning av kostnaderna för våra militäranstalter,
en minskning i försvarsorganisationen. För mig representerade verkligen
icke 1925 års beslut någonting så där alldeles nytt med avseende på förhållandet
mellan demokratien och försvaret. Men jag tillät mig 1925 att påpeka
— vilket också är alldeles riktigt — att i och med den allmänna rösträttens införande,
i och med det att även arbetarna fingo delaktighet i statens styrelse,

Ang.
ifrågasatt
förnyad vi
redning ro
rande försvarsväscnd

m. m.
(Forts.''

>''r 23.

Lördagen den (> april e. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

in. m.
(Forts.)

växte naturligtvis också hos dessa människor känslan för det allmänna ansvaret
lör staten, och jag framhöll, att den försvarsvilja, som alltid Funnits hos dessa
massor, kanske blivit mera medveten från det ögonblick, de kände sig delaktiga
i ansvaret för staten.

Nåväl, hur är det? Jo, herr Lindmans förebråelser kunna göras, därför att
han med försvarsvilja menar vilja att bevilja så höga militära anslag som möjligt.
För herr Lindman och många andra existerar ingen annan form av försvarsvilja
än den, som tar sig uttryck i militära anslag. Jag gör däremot gällande, att även
en anhängare av isolerad svensk avrustning kan ha försvarsvilja. Försvarsviljan
beror nämligen icke på i vilken grad man vill bevilja anslag till det militära
försvaret. Försvarsviljan är känsla för nationens rätt och villighet att skydda
denna rätt. Men därest en människa kommer till den uppfattningen, att nationens
självständighet och rätt icke är hotad eller kan bättre försvaras med andra
åtgärder än de militära, sa innebär detta väl icke, att han därmed uppgivit den
försvarsvilja, som yttrar sig i omtanke om landets frihet och självständighet.
Det är här blott en tvist om medlen och icke om principerna. Herr Ekman har
en försvarsvilja, som ligger inom 1925 års kostnadsram. Herr Lindman har en
försvarsvilja, som, beroende på konjunkturerna, stannar inom olika »ramar», eu
försvarsvilja, som icke tillräckligt tillgodosågs av det tryggerska förslaget 1924,
men som då kunde känna sig rätt tillfreds, om det blev ett kavalleriregemente
till eller något mera infanteriregemente. Men — jag upprepar detta — försvarsviljan
kan taga sig andra uttryck än de, som den får genom medverkan till militära
anslag. \ i socialdemokrater ha ju i många år hävdat den uppfattningen,
att rustningar äro en fara för freden. Den uppfattningen har numera vunnit
ett officiellt erkännande i Nationernas förbunds pakt, där man uttryckligen
säger, att för fredens bevarande kräves de militära rustningarnas minskning.
Vi anse, att vårt lands trygghet bäst vinnes genom freden. Vi anse, att vad
som kunde starkast hota vår frihet och vår självständighet, det vore, om vi nu
under en eller annan form bleve indragna i krig. Hela vårt intresse måste alltså
inrikta sig på att skydda nationen just genom åtgärder, som förhindra dess indragande
i krig. Om vi nu tro. att detta förhindrande kan ske genom utveckling
av den internationella rättsordningen, genom att över allt ersätta rustningarna
med fredliga garantier för folkens självständighet, så vidhåller jag för min del,
att våra strävanden representera ett lika prima försvarsarbete som det, vilket
den svenska högern nedlägger på att försöka övertyga vårt folk om att det behövs
större militära rustningar. Jag tror mig också kunna säga, att inom det socialdemokratiska
partiet existerar det inga försvarsnihilister i den mening, att de
förklara, att vart lands frihet och självständighet är en sak, som icke angår dem.
Jag är övertygad om att, om det anställdes en votering om principen att landets
självständighet och frihet skall upprätthållas, skulle det visa sig råda en fullkomlig
enighet inom vårt parti om principens riktighet.

Diskussion blir ganska ändamålslös och meningslös, om motsidan icke vill göra
ett försök att sätta sig in i vår tankegång. När man kastar emot oss slagordet
försvarsnihilister och talar om vår bristande försvarsvilja, träffar det icke alls,
därför att, som jag redan har påpekat, vi med försvarsvilja mena olika ting.
Vår uppfattning om hur försvarsviljan bör taga sig uttryck, är helt enkelt en
annan än högerns.

När här har anförts av statsministern, att den förre krigsministern i
MacDonalds regering, vilken, om jag inte minns fel, dog för ett par dagar sedan,
och en representant för den franska socialdemokratien — jag antar han syftar
på Paul Boncour — samt medlemmar av den tyska socialdemokratien ådagalagt
en helt annan försvarsvilja än de svenska socialdemokraterna, måste jag ytterligare
påpeka, att herr Lindman åter gör sig skyldig till misstaget att med försvarsvilja
endast mena villighet att upprätthålla ett militärt försvar. Mellan

Lördagen den 6 april e. in.

Nr 23.

t. ex. de franska socialisterna och de svenska socialisterna råder ingen meningsskiljaktighet
principiellt. Men de franska socialisterna äro övertygade om att
Frankrikes frihet och självständighet hänger på att man i Frankrike upprätthåller
ett starkt militärt försvar, under det att de svenska socialdemokraterna hysa
den uppfattningen, att vår frihet och självständighet icke är hotad, och att de uppgifter,
som kunna ställas på våra militära anstalter, äro av mycket ringare omfattning
än de uppgifter, som de franska socialisterna se för det franska militära
försvaret. Detta är icke en fråga om någon större försvarsvilja hos de
franska, socialisterna, jämförda med de svenska socialisterna. Ståndpunkterna
äro motiverade av olika lägen och olika uppfattning om vad dessa lägen kunna
kräva.

Till detta endast ett par ord med anledning av vad herr Lindman yttrade om
den igångsatta utredningen. Han använde bland annat den formuleringen, att
varför skulle en saklig utredning vara obekväm för någon att taga del av? Jag
vill säga, att det har aldrig från vår sida gjorts någon anmärkning mot att regeringen
försöker att så sammansätta sina utredningsdelegationer, att därigenom
erhålles tillräcklig garanti för sakligheten i utredningen. Vad jag har gjort anmärkning
emot, det är att man tillsätter ensidiga utredningsdelegationer, att man
icke sörjer för att i en fråga som försvarsfrågan, där sannerligen även andra synpunkter
än de militära spela en stor roll, alla de olika synpunkterna, alla de olika
intressena, kunna bliva företrädda, utan nöjer sig med att strängt militärt begränsa
dessa utredningar. Jag har gjort anmärkning också ur den synpunkten,
att så verkställda utredningar på grund av sin ensidiga karaktär icke kunna vare
sig i riksdagen eller hos folkopinionen väcka det förtroende, som behöves, för att
resultatet skall motsvara det arbete och de kostnader, som nedläggas på desamma.

I. själva verket gäller tvisten mellan flertalet i riksdagen — jag upprepar det
— icke, huruvida man skall göra utredningar eller ej, utan hur dessa utredningar
skola vara organiserade, och vi uppställa därvid kravet på allsidighet och
förutsättningslöshet. Herr Ekman förklarade, att han vill också, att en utredning^
skall se ut på det sättet, och att han ogillar de utredningar, som regeringen
bedriver. Men resultatet av den upphöjda ståndpunkt, herr Ekman i dag intar
till vår utredningsmotion, blir icke, att han förhindrar utredning, utan att han
förhindrar, att denna blir allsidig och förutsättningslös. D. v. s., den frisinnade
ståndpunkten blir en garanti för att högern skall kunna fortsätta utredningen
efter sitt sinne. Så kan man också råka fast, när man nödvändigt skall ha sin
egen, över alla andras upphöjda ståndpunkt.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
för<
ca rsväsende t
w. m.

! lorts.)

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Det är ju

klart, att vad denna utredning beträffar, som herr Hansson sist talade om, anser
han, att den kommer att bliva en ensidig utredning, men om man skulle
göra en utredning i detta ögonblick, sådan som herr Hansson menade, eller som
från andra håll föreslagits, en rent politisk utredning utan något förberedande
arbete, så skulle det ju endast resultera i en hel mängd olika linjer. Det skulle
bliva endast ett konstaterande av de olika meningar, som i denna debatt gjort
sig gällande och som redan en lång tid gjort sig gällande hos de olika partierna
i försvarsfrågan. Jag skall därför icke gå vidare in på detta.

Jag har endast begärt ordet för att framföra några repliker. Jag skall icke
besvära kammaren länge. Det är dock några saker, som jag anser mig vara
tvungen att tala om. Den ärade representanten för socialdemokraterna i första
avdelningen i statsutskottet, herr Törnkvist, nämnde, att den utredning,
som regeringen tillsatt, kommer att skära sig emot andra tidigare igångsatta
kommittéutredningar, och han hänvisade särskilt till utredningen om luftför -

Nr 23. 74

Lördagen den d april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

svaret. I regeringens plan ingår ju och är uttryckligen uttalat, att den utredning,
som nu är tillsatt, skall samarbeta med luftförsvarsutredningen, i den
mån det erfordras för denna speciella del av dess arbete. Luftförsvarsutreclningen
har nu särskilt att tillse frågan om skyldighet för kommuner och civila
myndigheter m. fl. att medverka till ett luftförsvar. Dess irppgift är icke så
allomfattande, som herr Törnkvist ville göra gällande.

Så var det ett yttrande av den ärade representanten i statsutskottets första
avdelning, som jag endast ber att få så där i förbigående protestera emot, då
han säger, att regeringen har velat genom sina anslagsäskanden under fjärde
huvudtiteln markera, att det skulle vara något mera, än 1925 års försvarsbeslut
angav. Ja, han är väl tämligen ensam om den uppfattningen, så jag tror, att
jag icke behöver framlägga för kammarens övriga ledamöter, att det icke är på
det sättet, utan det är av rent sakliga motiv, som vi ha kommit med detta förslag.

Men så ber jag, med anledning av herr Hamrins yttrande på förmiddagen,
att få säga något. Han hade en lång utläggning om dimbildning. Man är
mycket inne på gaser och dimbildningar på försvarsväsendets område nu för
tiden. Men jag tycker, att herr Hamrin försökte göra litet dimbildning själv
omkring regeringens motiv i detta fall, och icke så litet ändå. Ty i det anförande,
jag hade på förmiddagen, har jag dock alldeles tydligt och klart blåst
bort all dimbildning, om någon sådan i herr Hamrins ögon förut förekommit.
Och den förklaring, jag där hade, jämte den förklaring, jag hade under remissdebatten,
torde ge klart och tydligt besked om vart regeringen syftar i detta
fall.

Sedan talade herr Hamrin — mycket vackert och lockande, för allt i världen
— om något, som vi alla skulle önska, att han finge rätt uti, nämligen att
denna viktiga fråga borde lösas i enighet. Alla borde samverka, menade han,
och visst vore det bra, om det vore möjligt att göra detta. Men han tilläde
likväl, att om man nu — det var när han skulle försvara den frisinnade ståndpunkten
till utskottsbetänkande! — ställer till med en stor utredning, skall det
bara bliva flera partilinjer. Detta står i tydligt motsatsförhållande till talet
om samförstånd. Naturligtvis skulle man önska, att det bleve ett samförstånd,
men sannerligen jag kan se, att det skulle vara möjligt att förena så diametralt
motsatta ståndpunkter, som sträcka sig från kommunisterna över herrar Hansson,
Ekman och Hamrin fram till högern. Att få allt detta hopslaget och enat
i en gemensam överenskommelse torde väl för ögonblicket vara omöjligt. Att
man under ett sådant läge anordnar en sakkunnigberedning, sådan som regeringen
igångsatt, kan väl icke komma något ont åstad. Jag förstår icke, vad
herr Hansson menar, när han talar om, att den skulle vara till skada. Det blir
ju en utredning av vederhäftiga och sakkunniga personer, som lägga fram sin
uppfattning om dessa spörsmål, vilken uppfattning sedermera kommer att
framläggas till allmänt begrundande för alla politiska partier och kanske i
sinom tid för riksdagen.

Herr Hamrin förklarar, att om vi hade följt herr Per Albin Hansson 1925,
hade försvarsfrågan befunnit sig i ett bättre läge. Skulle detta vara en anmärkning
mot högern eller mot de frisinnade? De frisinnade följde icke herr
Hansson, utan tvingade honom till en kompromiss 1925, varigenom han fick
höja sitt förslag ekonomiskt med 2 milj. Skulle det vara en anmärkning mot
högern eller regeringen eller mot vem? Jag vet icke. 1925 års beslut är ju det
vi för närvarande följa; och jag förstår icke vad detta beröm, särskilt till herr
Hansson, syftade till. Herr Hansson kan väl vara värd beröm, därför att han
icke står precis på samma ståndpunkt som herr Engberg, men att han^ skulle
ha något särskilt beröm i detta fall, anser jag icke, åtminstone icke från min
sida.

Lördagen den 6 april e. in.

Vad herr Ekmans anförande beträffar, skall jag fatta mig ganska kort. Han
påstår, att jag sagt, att när de frisinnade icke gå med på förstärkning beträffande
försvaret, skulle det bero därpå, att de frisinnade icke vilja vara med
om någon effektivitet inom 1925 års ram. Och han menar, att jag gjorde mig
löjlig över talet om en ekonomisk ram från de frisinnades sida då jag beträffande
ett av öresanslagen — det var öresanslaget för portionspriset — omnämnde,
att det var beräknat till 80 öre 1925, men nu stigit till 92 öre, medförande
alltså en skillnad på 12 öre per portion och för alla utspisade portioner
en merkostnad på 800,000 kronor, samt att jag då tänkte, att de frisinnade
kanske i utbyte mot denna ökning skulle vilja draga in på något annat, kanske
t. ex. draga in ett infanteriregemente. Det gläder mig verkligen ofantligt, att
jag hade orätt i detta avseende. Jag tackar för upplysningen. Jag hade tydligen
i fåvitsko läst de frisinnades reservation till statsutskottets betänkande
och svävade i den tydliga villfarelsen, att det frisinnade partiet hade den uppfattningen,
att den ekonomiska ramen var begränsad genom vad som skedde
1925, och att — såsom det heter i reservationen till utskottsbetänkande! —
vi, om vi vilja bestämma en förstärkning exempelvis av luftförsvaret genom
anskaffning av flygmateriel, skulle hålla oss inom den ekonomiska ramen. Jag
trodde, att det gällde även för andra förstärkningar, men eftersom det exemplet
icke lämpar sig, skulle jag kunna göra den frågan — herr Ekman har ju begärt
ordet en gång till, så att han kanske kan ge mig svar — vad det betyder,
när det frisinnade partiet och det socialdemokratiska partiet 1925 fastslogo en
organisation, enligt vilken det skall vara ett visst antal artilleriregementen,
ett visst antal fältartilleriregementen o. s. v., fältartilleriregementena med så
och så stor kader, indelad i divisioner, och divisionerna indelade i batterier och
utrustade med ett antal fältkanoner? Vad menar man då med detta, för den
händelse dessa fältkanoner skulle bliva obrukbara? Skall man ersätta dem
med nya och taga på sig de kostnader, det kommer att kräva utöver den ekonomiska
ram, man fastslog 1925? Efter min mening borde det höra till 1925
års härordning, att den organisation, man då fastslog, skall vara försedd med
vapen. Nu har det redan förra året och tidigare visat sig, att fältartilleriet
håller på att bliva förbrukat och behöver moderniseras. Men när regeringen
begär anslag för att undersöka möjligheterna för en modernisering av fältartilleriet
och i propositionen framhåller, att man torde kunna modernisera de
nuvarande fältkanonerna, så att man slipper anskaffa nya, och när regeringen
för detta ändamål begär ett anslag, som för fältkanonernas del, vill jag minnas,
går på 250,000 kronor, avvisar man detta. Då förstår jag icke riktigt
vad man egentligen menar, om det är den organisatoriska ramen eller om det
är den ekonomiska ramen, som blir utslagsgivande.

Och vem har någonsin, herr Ekman, sagt, att när man talar om ett betryggande
försvar, man då menar ett försvar, som är under alla förhållanden betryggande?
Det är väl uppenbart för vem som helst, att intet land i världen
kan ha ett försvar, som kan vara betryggande under alla förhållanden. Om
ett land får hela världen emot sig. lär det väl icke ha möjlighet att försvara
sig, utan vad man begär och kan begära är, att om någon vill anfalla oss. vi
skola vara rustade, så att vi kunna försvara oss, och att om vi vid ett krig
mellan andra makter bliva påverkade att deltaga vi kunna motsätta oss det.
Man bör ha tillräckliga maktmedel att avböja någonting sådant.

Förlåt mig, herr talman, men jag har gått förbi en sak, som egentligen
skulle ha kommit litet tidigare. Herr Hamiin yttrade i sitt anförande, att
jag skulle i valstriden ha sagt, att försvaret är värdelöst, sådant som det
nu är, och att det vore bättre att lägga ned alltsammans. Jag måste då förklara,
att något sådant har jag icke uttalat och icke kunnat uttala. Det strider
alldeles emot min uppfattning. Och jag har frågat herr Hamrin, när och

Nr it.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsendet
ra. in.
(Forts.

Nr 23. 76

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsendet
m. m.
(Forts.)

var jag sagt detta, men icke fått något svar. Han liar väl icke återfunnit de
tidningsurklipp, han talade om. Emellertid är jag i tillfälle att meddela
kammaren, vad i detta fall blivit sagt, och det visar, att yttrandet är missförstått,
d. v. s. taget alldeles tvärtom,''som det blivit yttrat. Jag hade i
Kalmar den 22 augusti i fjol talat om försvarsutredningen och omnämnt,
att man nu bland våra motståndare i denna fråga på många håll icke insåg
eller ville inse betydelsen av att i fråga om organisation, utrustning och beväpning
taga hänsyn till den tekniska utvecklingen på krigsväsendets område
under och efter världskriget. Och så fortsatte jag: »Men nu synes
man verkligen hava kommit till insikt om innebörden av denna utveckling,
men man vill icke draga de naturliga konsekvenserna av denna nyförvärvade
insikt. Nu anses utvecklingen vara så betänklig, att vi icke ens böra bjuda
till att försvara oss. Det skulle då vara bättre att lägga ned hela försvarsväsendet.
» Och så tilläde jag: »Man förutsätter sålunda, att vi i vårt gamla

frihetskära land skulle kunna gå till sådana åtgärder, som innebure att vi
icke ville försvara oss.» Detta uttalades i anledning av vad som sagts på den
socialdemokratiska partikongressen. Den tolkning, herr Hamrin givit detta
uttalande, beror sålunda på ett fullkomligt missförstånd från hans sida eller
ett felaktigt återgivande i en tidning av vad jag sagt. Något sådant kan jag
ju icke ha uttalat. Jag har dock svårt att tro, att Nya Dagligt Allehanda
kunnat sålunda återge mitt anförande. Men herr Hamrin bär kanske kvar
i sin ägo de tidningsklipp, han stöder sig på. Emellertid vill jag ha detta
rättat. Ett sådant uttalande har naturligtvis icke förekommit eller kunnat
förekomma från min sida.

Sedan vill jag återgå till vad herr Hansson nyss yttrade om mitt påstående,
att socialdemokraterna skulle vilja löpa ifrån 1925 års beslut. Det har jag
sagt, det står jag för, och det synes mig, att man är i färd med att springa
ifrån detta. Jag tager icke tillbaka den saken. Herr Hansson säger, att
man naturligtvis icke behöver vara bunden av eu kompromiss gjord 1925.
Nej, det är klart, ingen behöver vara bunden av vad man beslutat tidigare.
Förhållandena kunna ändra sig. Man kan ändra uppfattning o. s. v. Men
jag har uttalat, att det synes egendomligt, att man på detta sätt beslutar
eu så pass genomgripande sak som en försvarsorganisation 1925. och gör
det i överenskommelse med ett annat parti, med vilket man tillsammans utgör
majoritet i riksdagen, och sedan vill gå ifrån denna, innan den hunnil
bliva genomförd och träda i tillämpning. Det förvånar mig, att man kan
göra på det viset, och det förvånar mig så mycket mer. som man ju ifrån
herr Hanssons sida har gjort uttalanden, även efter 1925, om detta försvarsbeslut,
som uppenbarligen tyda på, att man så sent som för två år sedan ville
vara med om att organisationen skulle genomföras. Det var en skrift, som

kallades för »Fakta», som utkom 1927, i vilken herr Hansson på ett ställe säger

»Vi ha krävt och kräva, att den borgerliga vänstern skall med oss sörja för
att beslutet genomföres tveklöst i den anda, vari det fattades. Med samma
rätt kan man kräva av oss medverkan till uppehållande av den organisation,
som 1925 beslöts. Endast genom konsekvens och fasthet kan en politik vinna
förtroende.» Nu har jag menat, att det icke är konsekvens och fasthet att
komma och vilja gå ifrån det man var med om så nyligen.

Så kommer jag till frågan om partikongressen. Det gläder mig, att jag
kunde bereda herr Hansson ett nöje genom mitt tal om partikongressen. Han
fick nu tillfälle upprepa vad jag tydligen ganska riktigt återgivit av det som
där förekommit. Men det var en liten fortsättning, som jag hade, men som

herr Hansson nu, såvitt jag uppfattade honom rätt, icke tog med. Ja, herr

Hansson läste resolutionen ända till slut, som han säger, men jag talade om
någonting, som kom efter resolutionen i samband med den, men som torde få

Lördagen den 6 april e. in. 77

anses vara en integrerande del av densamma, nämligen den förklaring, som
gavs av herr Engberg vid partikongressen, å redaktionsutskottets vägnar —
i vilket jag vill minnas herr Engberg var ordförande — att redaktionsutskottets
enhälliga mening var, att denna prövning skulle omfatta, huruvida det
överhuvud taget tjänar någonting till att ha ett militärt försvar. Och nu
undrar jag, som icke haft tillfälle att komma med på denna kongress, dit jag
ej var inbjuden, om icke detta yttrande av herr Engberg vid det tillfället
om vad som var redaktionskommitténs enhälliga mening var just det. som
gjorde, att partikongressen enhälligt kunde taga den resolution, som var framlagd,
och om icke det var just detta, som gjorde, att herr Hansson och herr
Engberg kunde förena sig om samma resolution. Hade herr Engberg icke
fått göra denna lilla förklaring, hade säkerligen icke herr Engberg varit med
om partiresolutionen.

Och vad västerbottningarna beträffar, kan jag som sagt icke veta. hur noga
det var. Jag har läst ett anförande av herr Lindberg, som är ifrån Västerbotten,
men jag skall gärna ge herr Hansson rätt i, att det kanske icke bara
var västerbottningarna, man får nog sträcka ut Västerbotten litet över hela
Norrland, så långt som ner till det stackars Hälsingland åtminstone, varifrån
herr Engberg är. Han får nog räknas till västerbottningarna han också. Det
finns nämligen graderingar inom det socialdemokratiska partiet i försvarsfrågan.

Och slutligen, när jag kommit in på herr Engberg i detta sammanhang, ber
jag att få yttra några ord beträffande hans anförande på förmiddagen. Han
talade mycket vackert och till och med litet patetiskt emellanåt. Han förstod
mycket väl — sade han — vad som rörde sig inom bröstet på en, som
var försvarsvän med en annan syn på tingen än han. Det är roligt, att ett
sådant erkännande ges, om det nu också kunde betyda, att man börjar förstå,
att när högern för fram försvarssynpunkterna starkare än vad man gör
från herr Engbergs och herr Hanssons och andra socialdemokraters sida.
bottnar detta icke i militarism och önskan att pålägga tunga bördor, utan i
en inneboende stark vilja och önskan att få ett försvar, som kan skydda vårt
fosterland så gott som det är möjligt.

Herr Engberg säger, att det icke går att göra, som herr Lindman vill ha
det: att alla skola sitta och vänta på alla. Han syftar därvid på mitt yttrande
angående den internationella avrustningen och de svårigheter, som voro
förknippade med densamma. Man kan icke gå på den vägen, menade han.
inan måste gå till nedrustning först, och så får säkerheten komma sedan. Men
det är just det, som jag och de, som tänka lika med mig, frukta så mycket.
Det är det, som vi anse medföra den stora faran för det hela. Det är icke.
som herr Engberg säger, något ologiskt utan det är logik i detta, när man
säger, att man icke skall göra en avrustning isolerat. Och det ligger en motsägelse
i vad herr Engberg yttrade på förmiddagen, när han talade om att
han förstår Tyskland, som sitter nedrustat mitt i ett Europa, som är rustat.
Då han förstår vad man i detta land skall känna, kan han då icke också förstå
hur man skulle känna det i ett Sverige, som nedrustar utan att vara åtföljt av
nedrustningar i andra länder? Varför skall icke detsamma gälla för oss som
herr Engberg sade om Tyskland?

Herr Engberg slutade med att tala om Lotta Svärd. Ja, jag tror att den
gamla satsen om den som mera förtjänte hedras ändå kan tillämpas på dem
som ha den uppfattning, som jag har i försvarsfrågan.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! När jag i dag begärde ordet, var
det därför att en talare på stockholmsbänken gjorde på mig ett intryck, som
jag må säga var ohyggligt. Han talade om att vårt försvar var endast ett

Nr 23.

År,g.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande.
försvå
r sväsende t
in. in.
(Forts.)

>''r 23.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

78 Lördagen den 6 april e. m.

maktmedel, som »borgarklassen» använde mot »arbetarklassen», och han hade
t. o. m. det modet att helt frankt förklara, att avrustningen är ett led i arbetarklassens
beredelse för »de avgörande striderna». Man kunde, mina herrar, icke
undgå det faktum, att han ville ha bort det svenska försvaret för att, när de
avgörande strider, om vilka han siade, komma, man skulle kunna lättare genomföra
de tankar och idéer, för vilka han kämpar och beträffande vilka han
är ett språkrör för utländsk makt. Jag har icke kunnat underlåta att peka på
den saken. Jag kan icke gärna ha misstagit mig — jag har antecknat hans yttrande.
Detta hans yttrande synes mig kasta ett nog så märkligt ljus över våra
förhandlingar över Sveriges försvar i dag.

Det kan väl synas, som om icke jag skulle vara den som närmast hade rätt
att tala å deras vägnar, vilka herr Andersson förolämpade så grovt, som man
gärna kan göra. Ty jag anser det vara den grövsta förolämpning, som kan
göras mot Sveriges »arbetarklass», när herr Andersson förklarar sig i detta
hänseende vara deras talesman. Jag har i en mansålder haft beröring med
Sveriges arbetarklass, och jag vill, med hänvisning till vad herr Hansson i
Stockholm nyss sade om deras ställning i sådana frågor, bestämt förklara, att
min uppfattning är, att de äro redlige svenske män, som aldrig skulle godvilligt
böja sin nacke under främmande ok eller göra en judasgärning mot gamla
Sverige!

När jag nu i alla fall fått tillfälle att säga min mening, kan jag icke underlåta
att yttra några ord med anledning av herr Engbergs och herr Halléns anföranden.
Det var så mycket klokt i vad de båda yttrade. Jag kunde vara
med om mycket av vad de sade — icke minst i deras kritik över de egna meningsfränderna!
Jag tycker, att de skötte sig i det hänseendet mycket bra!
Nu är herr Engberg icke inne i kammaren, och jag kunde därför släppa honom,
men jag kan dock icke underlåta att säga, att det visserligen var så mycket
i hans anförande som var riktigt, men att jag, när det kom till själva slutsatsen,
icke kunde få något håll på vad han egentligen ville. Han talade om
att man måste »bearbeta samveten, hjärnor och viljor». Ja, det är alldeles såsom
vi tycka — jag sade det själv på denna plats, när vi talade om Kelloggpakten.
Han berörde den ångest, som behärskar folken inför hotet om en ny
katastrof. Jag är fullständigt övertygad med honom om den saken, och jag
kände också det beklämmande i att även han kommit till det resultatet, att
vårt försvar är alltför litet betryggande. Men när han sedan skulle draga slutsatser
av detta, fick jag icke full klarhet om, huruvida herr Engberg ändå till
sist är med på den fullständiga, isolerade avrustning av vårt land, vars förträfflighet
herr Hallén med sin ljusa livstro var så övertygad.

Herr Hallén ville icke ha någon teologisk diskussion med mig, sade han
ifrån. Ja, då skall man icke utmana! Jag kan icke underlåta att inför hans
anspråk på att hans ståndpunkt skulle vara den äkta kristliga och moraliska
säga, att vi ge honom icke vitsord att bestämma i fråga om vad som är äkta
kristligt och moraliskt. Och när han med ett visst välbehag talar om »krigsmoralen»,
om att vi försvara »våldets och krigets berättigande», o. s. v. menar
jag, att detta är slagord, som icke höra samman med svensk uppfattning i detta
hänseende. Vi stå fullständigt ense därutinnan, att vi vilja verksamt stödja
varje strävan att undanröja krigsorsakerna och för att en internationell rättsordning
må komma till stånd. Vi vilja så långt på oss beror här i landet icke
ha krig med någon, så att i detta fall är det ett alldeles oberättigat tal då han
beskyller oss för någon slags krigsmoral.

Det var en ljus och kanske jag skulle kunna säga — med herr Halléns egen
karakteristik av vad man anfört mot hans uttalanden — naiv optimism, som
gjorde sig gällande hos honom. Det är dock så, att till kristlig åskådning hör
också rättssamhällets upprätthållande. Rättssamhället måste upprätthållas

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 23.

många gånger med våldsmedel. Häri ligger icke någon brist på kärlek, utan
tvärtom. Det är att taga alltför lätt på saken, när man icke har sinne för att
tron på denna eviga fred, som herr Hallén redan ser stå inför våra dörrar, enligt
kristen åskådning står i ett oupplösligt samband med tron på släktets omskapelse
i anda och sanning. När folken blivit frälsta från lidelser, lögn, hat
och egoism, bli de också frälsta från kriget — men icke förr.

Jag skall icke närmare ingå på denna fråga. Jag vill erinra herr Hallén,
som ju är en god lutheran — det äro vi överens om eller hur? — om vad Luther
säger att »därest samvetet är frimodigt och glatt, är det den skönaste gudstjänst,
när drängen arbetar på åkern eller pigan sopar golvet eller krigaren
offrar sitt liv på slagfältet». Så ser Luther saken och så ha våra fäder sett
den, när de gått i pliktuppfyllelse till strids för sitt folk. Var hade vi nu stått,
om våra fäder i nödens stund handlat efter herr Halléns tankar! De sveko
icke oss! Ty ingen har dock, herr Hallén, större kärlek än att han ger sitt liv
för sina vänner. Det ordet är också ett ord att tänka på när våldet hotar det
dyraste vi äga.

Jag vill också i all korthet gentemot herr Hallén framhålla ett uttalande
av herr Engberg. Ja, herr Engberg sade verkligen ett klokt ord! »Instinkten
att värja sig är sund och mänsklig». Mina herrar! Instinkten att värja sig har
i hela vår historia tagit sig mycket märkliga uttryck.

Instinkten att värja sig är icke död. Jag har ett minne från denna sal, som
icke så många av oss som nu äro med här voro med om. Men herr talmannen
torde säkerligen erinra sig den stunden, liksom herr andre vice talmannen och
några andra av de gamla här? Det är ett minne från år 1908, när ett verkligt
hot riktades mot Sveriges liv. Det gällde då Ålandsfrågan, d. v. s. frågan om
Ålandsöarnas befästande. Inför detta hot mot Sveriges hjärta samlades vi
här, hela kammarens alla medlemmar, utan ett enda undantag i ett manligt
språk, som medförde ett starkt och väldigt intryck — även utåt. Det var ett
mäktigt ögonblick när utrikesministern svarade herr Staaff på hans interpellation
i ärendet och sedan herr Staaff bestämt givit besked om att Sverige icke
kunde finna sig i sådant hot, och vice talmannen Per Persson i Törneryd förklarat,
att »vi ingenting högre önska än att i gott samarbete med alla våra
grannar få ostörda av andra och utan att störa någon arbeta på utvecklingen
av vår odling och vårt välstånd men att det icke torde vara ett mindre känt
förhållande, att svenska folket vore synnerligen ömtåligt om sin självbestämmande
rätt och sin självständighet», som den icke ville se direkt eller indirekt
hotad från något håll. Jag försäkrar herrarna, att det var ett mäktigt intryck,
när hela kammaren reste sig och instämde i sina båda talesmäns ord. Vad säger
detta? Jo, det säger, att hotas vårt folk till livet, så kommer med några få
undantag •—- jag hoppas att också de undantagen då falla undan — denna vilja
till liv till uttryck.

Jag är övertygad om att i fall en sådan olycksstund komme för Sveriges
folk, skulle man icke fråga efter det ena eller andra av olika partisynpunkter,
utan denna »sunda instinkt att värja sig», denna vilja till liv komme att taga
sig ett bestämt och starkt uttryck i riksdag och folk. Jag vet icke, huru det
blir med herr Hallén — om hans optimism sitter så starkt befästad, att han
icke skulle vara med ens då! Men jag är övertygad om att herr Engbergs
hälsingeblod komme i svallning och att han icke komme att fattas då, trots vad
han sagt i dag. Jag tror, herr talman, att inför denna erfarenhet från vår
historia och inför denna min och allas vår kännedom om vårt svenska folk —
som »av forno varit ett kampens folk och vår börd vi ej kunna förneka», så
som skalden säger — jag har rätt, då jag säger, att denna pacifism med alla
dess småfunderingar komme att bli som cn spindelväv, som sopas bort med ett
tag av dammborsten! Ty Sverige vill leva!

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsvä-sendct

in. in.
(Forts.)

Nr 28.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

80 Lördagen den 6 april e. m.

Men då, mina herrar, gäller frågan, vad det släkte, över vilket till äventyrs
denna ödesstund kommer, skall tänka om det släkte, som nu är. Ha vi då icke
efter vår förmåga och våra krafter hjälpt dem till möjligheten att förverkliga
denna, såsom herr Engberg sade, »sunda och naturliga instinkt till att värja
sitt liv», blir domen över oss hård!

Det är med tanke härpå, herr talman, som jag för min del icke kunnat vara
med om en utredning, som skulle utgå ifrån en pacifistisk syn, vilken jag tror
att vårt folk — huru mycket man än i dag talar stora ord om den svenska avrustningsvänliga
folkopinionen — innerst är helt främmande för.

Häruti instämde herrar Petersson i Lerbäcksbyn och Magnusson i Skövde.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag tillät mig, då militärfrågan behandlades
år 1925 på grundval av den socialdemokratiska proposition, som då förelåg,
med anledning av de många olika bud, som givits ifrån det socialdemokratiska
partiet, då det gällde rena principfrågor, bl. a. säga, att det socialdemokratiska
partiet mera liknade en kramhandel, som bjuder ut sina varor, än
det kan anses vara ett politiskt parti. Jag har anledning att sä.ga detsamma i
dag. Inga principer, inga riktlinjer lägga hinder i vägen för den politik, som
det socialdemokratiska partiet för, att samtidigt intaga de mest skilda ståndpunkter
i samma fråga. Här föreliggande socialdemokratiska motioner äro
ett verkligt praktexempel på de olika principiella synpunkter, som man samtidigt
för fram och bjuder ut.

Beträffande herrar Möllers och Per Albin Hanssons motion går denna i själva
verket ut på en modernisering av militärorganisationen. Detta motivera
herrarna bl. a. med, att flyg- och gasvapnen nu nått en sådan utveckling, att
det bör prövas, om inte försvarsordningen enligt försvarsbeslutet från år 1925
redan är föråldrad. Herr Per Albin Hansson framhöll ju samma synpunkter
i sitt anförande, då han ansåg, att man i stort sett kunde säga, att så var förhållandet.
Jag skall icke ge mig in på någon debatt med herrarna, hur det
förhåller sig därmed; därom kunna ju de frisinnade och socialdemokraterna
tvista.

Det är en annan fråga, som emellertid är synnerligen viktig och som väl vid
militärfrågans behandling kan spela en viss roll och som något omnämnts under
dagens debatt, nämligen krigsfaran. Vi kommunister äro mycket väl medvetna
om att en krigsfara förefinnes och att krigsfaran är överhängande. Men
här ställer sig icke för arbetarklassen den omedelbara frågan, hur vi skola försvara
oss som det heter vid både anfalls- och s. k. försvarskrig, utan den första
frågan blir givetvis den: vad är det som skall försvaras, vad är krigens
syfte? I de krig, som nu hota att utbryta, märker man tre olika huvudtyper:
krig mellan imperialistiska stater, krig mellan imperialismen och kolonialfolken
samt det sammansvetsade blocket och dess krigsplaner mot Sovjetunionen. När
man undersöker dessa olika typer, så finner man mycket tydligt klassfrågan i
detta problem, och det är klart, att arbetarklassen och kapitalistklassen även i
detta fall ha fullständigt motsatta intressen. Militärfrågan är därför ingen
nationalfråga, som omfattar folket som sådant i det ena landet i förhållande
till ett annat lands befolkning, utan militärfrågan är eu ren och klar klassfråga.

Herr Pehrsson i Göteborg talade i sitt av krigsentusiasm uppfyllda anförande
om en gemensam försvarsvilja; och jag är mycket tacksam för den ställning
gentemot herr Pehrsson och de övriga partierna, som han ville ställa kommunisterna
i, då han i sitt anförande uttalade sig därom. Jag vill emellertid
till herr Pehrsson och till alla dem, som här 1m talat om fosterlandsföij|varet
såsom någonting gemensamt, erinra därom att borgarklassen i Sverige och and -

Lördagen den G april e. m.

81 Nr 23.

ra länder, borgarklassen i gemen, alltid förstått, att militärfrågan för dem
framstått såsom en klar och ren klassfråga. Jag kam erinra om militärens användande
mot arbetare i Sverige, och jag kan erinra om, då klasstrider ha utspelats
inom skilda stater under revolutioner, hurusom kapitalisterna i det ena
landet mycket val förstått att gå sina kamrater till mötes i det andra landet,
då det gällt att slå ned arbetarklassen.

Behöver jag erinra i det fallet om den ryska revolutionen, då den ryska överklassen
släppte in andra länders soldater för att krossa arbetarnas och böndernas
politiska frihetskamp! Behöver jag erinra om exemplet Finland och
clen finska arbetarklassens behandling därstädes! Delvis på grund av den majoritet
man hade i riksdagen, delvis givetvis på grund av den utomparlamentariska
kamp, som under alla förhållanden måste föras vid ett avgörande mellan
kapital och arbete, varken kunde eller ville de finska arbetarna undgå att
kasta sig in i den striden. Man såg då, hurusom Finlands borgare öppnade
gränserna och hurusom officerare och soldater från skilda länder strömmade
in för att tillsammans med finska borgare mörda finska arbetare. Jag erinrar
om, hur svenska borgarklassen uppträdde aktivt i denna kamp och hur det
från Sverige skickades cirka 500 vitgardister till Finland. Jag erinrar vidare
om hur den tyska borgarklassen förstod att till den finska borgarklassens understöd
skicka över 40,000 tyska soldater och hur det med dessa utländska soldaters
hjälp lyckades den finska bourgeoisien att för tillfället slå ned den
finska frihetsrörelsen!

När man nu här talar om »vårt lands försvar», och när man här kan se.
hurusom såväl kyrkoherde Pehrsson som Per Albin Hansson enas i detta sitt
tal, så är^ det nog riktigt, när herr Pehrsson framhåller, att de för sin del i
princip sta på samma ståndpunkt. Men om socialdemokraterna icke redan hade
lämnat alla socialistiska positioner, utan hade förmåga att se på denna fråga
sasom en klassfråga, sa borde det även för dem vara synnerligen klart, att
i denna fråga ges det intet undantag för svensk kapitalism och svensk militarism
i förhållande till kapitalism och militarism i allmänhet.

Vi ha här i riksdagen från kommunistiskt håll vid åtskilliga tillfällen haft
anledning framdraga exempel på hur den svenska militarismen använts mot
arbetarna; och jag förstår, att herrarna äro mycket generade att lyssna till
den saken, och man kan ju undvika att ingå i svaromål genom att avlägsna
sig från kammaren. Det är en av de klokaste åtgärder, som bourgeoisien kan
vidtaga i detta. fall, då herrarna icke våga ingå på någon saklig debatt i
frågan. Jag erinrar emellertid om hurusom militärens användande mot arbetarna
alltjämt är tillåtet enligt den försvarsordning, som på socialdemokratiskt
förslag genomfördes ar 1925 och som då godkändes med tacksamhet av representanterna
för den sittande regeringen. Statsminister Sandler uttalade som
bekant sin stora tillfredsställelse över att denna bestämmelse alltjämt skulle
lå finnas kvar i författningen.

Herr Törnkvist i Karlskrona försäkrade kammaren, att hela svenska folket
från palatsen till kojan, som orden föllo, stod enigt bakom, såsom han uttryckte^sig,
»vårt lands försvar». Han försäkrade vidare, att socialdemokraternas
ståndpunkt i militärfrågan ligger för större anslag nu, än som var fallet år
1925; och man behöver ju endast taga del av nästa ärende som förekommer,
statsutskottets utlåtande nr 4 beträffande fjärde huvudtiteln, för att ha belägg
på att så är förhållandet.

Då herr Törnkvist betonar sitt partis stegrade social-imperialistiska karaktär
bär han alldeles rätt. Då han däremot vill göra gällande, att kojornas folk också
skulle stå på samma ståndpunkt som kapitalisterna och att de skulle rusa
fram tilkförsvar för det kapitalistiska samhället i ett kommande krig. då be Andra

kammarens protokoll 1929. Nr 23. G

Ang.
i frågasaU
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsendet
m. in.
(Forts.

Nr 23. 82

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsvåsendet

m. m.
(Forts.)

visar herr Törnkvist därmed endast, att han förlorat kontakten med kojornas

folk.

Herr Törnkvists och hans partikamraters uttalanden visa emellertid, hur fjärran
det socialdemokratiska partiet står från all socialistisk teori. Det är så långt
ifrån att arbetarna kan stå principiellt eniga med kapitalisterna i denna fråga,
att arbetarklassens uppfattning måste stå i direkt motsättning till kapitalisternas.
Arbetarnas inställning i kriget måste vara den, att arbetarklassen går
in för imperialisternas nederlag, samtidigt som man går in för den. proletära
revolutionens seger och krigets förvandling till en strid för det kapitalistiska
samhällets störtande och införandet av socialismen. I det fallet skiljer sig icke
svenska arbetarnas ställning från arbetarnas i andra länder.

Jag skulle kunna ställa den frågan till socialdemokraterna, då de här tala
om gemensamma intressen med borgarna i militärfrågan: är det ändå icke så
även i Sverige, att motsättningarna ökas och att klassklyftan vidgas? Jag läste
i går en ledare i tidningen Socialdemokraten, där det mycket starkt poängterades,
att så var förhållandet, och där herr Engberg gjorde i denna artikel den
meningen gällande, att det var egentligen omöjligt att tänka sig någon framgång
för arbetarklassen utan strid. Men om så nu är fallet, betyder inte det,
att vi på samma sätt som tidigare här i landet stå klass mot klass i en ännu
skarpare motsättning än förr? Hur går det då med talet om de gemensamma
intressena och hur kan dagens tal om de gemensamma intressena förenas med
Socialdemokratens ledande artikel i gårdagens nummer av tidningen? ^ Jag ser
emellertid i socialdemokraternas uttalande om fosterlandsförsvaret såsom någonting
gemensamt endast bevis på ett för övrigt nu allmänt känt faktum, att
socialdemokraterna i Sverige liksom deras meningsfränder i andra länder i avgörande
kampsituationer stå på borgarsamhällets grundval emot arbetarklassen.
I de kapitalistiska staterna hjälpa socialdemokraterna alltid till att genomföra,
så starka militärorganisationer som möjligt. Så har det varit i Sverige,
och så har det varit i andra länder, allt under det man talat om gemensamma
intressen.

Socialdemokraterna ha också beväpnat sitt eget folk i särskilda organisationer
vid åtskilliga tillfällen, då de uppställt s. k. skyddskårer, men de ha aldrig
utnyttjat denna sin beväpning för att exempelvis hejda eu fascistkupp eller
slå ned en fascistisk regim. De ha aldrig använt denna sin beväpning, då det
gällt att skydda arbetarklassen, utan de ha tvärtom skickat ut dessa trupper
mot arbetarna. Socialdemokraternas väpnade garden ha alltid använts mot_ arbetarklassen
för revolutionernas krossande och för kapitalistklassens räddning.
Man har därvid visat, att man från det hållet icke skytt våldet, men man har
alltid använt våldet mot arbetarna i kampen för borgarnas intressen.^

Det har varit ganska intressant att höra på den här debatten och på nytt få
bevittna de många olika synpunkter, som här förts fram av de socialdemokratiska
talarna, ibland utav samma personer. Herr Engberg försökte emellertid
under debatten att spela huvudman, så vitt jag kunde förstå av den uppslutning,
som demonstrativt sedan skedde efter hans anförande, spela någon sorts
huvudman för någon riktning inom sitt parti mot Per Albin Hansson, i det han.
såvitt jag kunde fatta honom rätt, sökte ställa sig såsom någon speciell avväpningsvän.
Jag förstod den där taktiken. Det är en slags valtaktisk manöver,
som socialdemokraterna sedan gammalt använt sig utav i skilda länder. Det
är just där, som tanken på det politiska varuhuset stiger fram, där man bjuder
ut sina idéer, precis som en kramhandlare bjuder ut sina varor; passar icke det
ena så passar väl det andra, passar icke Per Albin Hanssons försvarstaktik och
försvarsvilja, kanske herr Engbergs halvpacifism i dagens tal passar eller åtminstone
herr Lindhagens avrustningsvilja. Alltid menar man, att det dock
kan finnas någon, som man kan locka med det ena eller med det andra. När

Lördagen den 6 april e. m.

83 Sr 23.

man sedan undersöker närmare vad som utbjudes, så finner man emellertid, att
socialdemokraternas verkliga hållning i exempelvis militärfrågan blir just den
linje, som sammanfaller med borgarklassens uppfattning i samma sak.

Talet om avrustning och talet om nedrustning äro tomma fraser, där man
omsorgsfullt söker dölja, att kriget i vår tid är en följd av de ekonomiska
motsättningarna, och där man lika omsorgsfullt undviker att ställa kampen
för fred och avrustning i samband med kampen mot krigsorsakerna i det kapitalistiska
samhällssystemet. Det är ganska betecknande, att de s. k. pacifisterna
på socialdemokratiskt håll, vilka år 1925 här i kammaren talade om
generalstrejk såsom kampmedel mot kriget, i dag ha förbigått detta med en
slående tystnad och begränsat hela sin kampanj till att erinra om den fullständigt
meningslösa adressinsamlingen till Nationernas förbund. Herr Engberg
ville i denna av honom åberopade adressinsamling göra gällande, att det
verkligen var något som skedde, något som varslade om fred. Ja, det sker
någonting i Sveriges bygder, det är sant, och vad som sker är, att man alltmer
börjar på . att komma till klarhet om dubbelspelet i den socialdemokratiska
politiken i militärfrågan. Det sker vidare en resning till revolutionär kamp
mot krigsfaran även i detta land, men vad som sker i denna adressinsamling
från socialdemokratiskt håll det är. att man möjligen kan åstadkomma litet
dimbildning och illusioner, att man kan hindra den klarningsprocess. som
äger rum ute bland folket i Sveriges bygder i dag. Bakom denna dimbildning.
som framskapats genom dessa förtroendeadresser till Nationernas förbund,
arbeta emellertid de imperialistiska grupperna allt vad tygen hålla för
nya krig.

För övrigt, vad värde ligger i denna resolution med ett tjugufemöres porto
påklistrat försändelsen till Nationernas förbund? Hur värderar man det ifrån
högerhåll, ifrån de största rustningsivrarna, fruktar man månne denna adressinsamling?
Innebär det någon fara för militarismen i vår tid, kommer det
på något sätt att ändra militärorganisationens karaktär i kampen exempelvis
mellan klasserna? Jag var under påskferierna på ett av nationella ungdomsföreningen
i Arvika anordnat diskussionsmöte, där en pacifistisk talare
— det var för övrigt herr Hallén — föreslog instämmande i den pågående
adress msamlingen till Nationernas förbund; och herr Hallén kan, om han
vill vara sanningsenlig, intyga, att farligare ansåg icke rustningsivrarna denna
adressinsamling vara — och där fanns personer från nationella ungdomsförbundets
ledning liksom även officerare närvarande på mötet — än att man
ansåg, att man mycket väl även från nationella ungdomsförbundets sida kunde
vara med på en dylik insamling av adresser till Nationernas förbund.

Jag skulle vilja fråga: om man på allvar vill se den överhängande krigsfara
som hotar, finnes det då något mera hjälplöst i kampen mot krigen och
mot krigsorsakerna än denna adressinsamling till Nationernas förbund, detta
förbund som alltid har visat, att det ingenting vare sig kan eller vill göra
för fredens sak, utan som alltid gått imperialisternas, storstaternas ärenden?
Finnes det något mera hjälplöst till och skulle ett större nederlag i kampen
mot kriget kunna nås. än om man skulle ge något allmänt förtroende till
denna institution och förlita sig på något resultat överhuvud taget av denna
adressinsamling? Det är ett jättebedrägeri, mina herrar, när man vill göra
gällande, att Nationernas förbund vare sig vill eller kan uträtta någonting
för freden. Nationernas förbund har självt genom sina gärningar fällt domen
över sig i den frågan. Jag behöver därv;d bara erinra om allt det tal om
avrustning, som Nationernas förbund har låtit föra fram. allt under det rustningarna
ha stegrats. Man behöver bara erinra om i detta sammanhang, hur
man inom Nationernas förbund mottager de verkliga avrustningsförslag. som
föreläggas. Jag vill i det fallet erinra om Sovjetunionens avrustningsförslag

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försmrsväsendet

m. rn.
(Torts.)

Ni 23.

Lördagen den C april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendel

m. m.
(Forts.)

och det mottagande, som detta fick hos Nationernas förbund, för att det skall
stå klart för envar, att tron på att Nationernas förbund skulle vilja göra någonting
för freden endast kan underlätta imperialisternas krigsplaner.

Om jag skulle återgå till herr Engbergs anförande och undersöka, om '' det
på något sätt skiljer sig från den internationella socialimperalistiska karaktär,
som herr Per Albin Hansson anslöt sig till, så skulle jag ju kunna ställa
den frågan: Vilken är då den socialdemokratiska ståndpunkten gentemot

detta problem? Jag behöver emellertid inte ställa den frågan, ty herr Engberg
har själv mycket tydligt svarat på den år 1925, då han rörande problemet
om nationsförsvaret, bland annat, meddelade —■ herr Ekman citerade
detta i sitt anförande — att man inom det socialdemokratiska partiet inte
längre diskuterade frågan om försvar eller icke försvar, enär den frågan icke
längre vore aktuell inom detta parti.

Jag vill säga, att om man mot detta herr Engbergs svar ställer det anförande,
som herr Engberg höll i dag, så äro i och med detsamma ihåligheterna
från socialdemokratiskt håll fullständigt avslöjade. Herr Pehrssons tro på
herr Engberg, en tro, som han i dag uttalade jag vet inte för vilken gång i
ordningen, ■— herr Pehrsson har alldeles säkert goda grunder för sina uttalanden
härvidlag — skall nog icke komma på skam den dag påfrestningen
kommer och striden skall stå mellan bourgeoisien och arbetarna på ett hårdare
sätt, än den nu gör här i riksdagen, där man ju ännu icke har kunnat
genomföra alla de olika förslag till kommunisternas bekämpande, som man
från borgerligt och socialdemokratiskt håll har d''skuterat under påskferien
i respektive tidningsorgan. Man har diskuterat frågan, hur man skall bära
sig åt för att kunna bringa kommunisterna till tystnad, men den tystnaden
skall ni, mina herrar, förgäves få vänta på. Men när den avgörande kampen
kommer att stå därute, då tror jag nog, att herr Pehrsson i Göteborg helt
och fullt kan lita på herr Engberg och vända sig till honom, ty då kommer
det att bli i Sverige som i så många andra länder på det sättet, att socialdemokraternas
ledare komma att sluta upp kring bourgeoisien och förena sig
med denna i den gemensamma kampen mot arbetarklassen.

Om jag kanske skulle taga någon hänsyn till tiden — situationen inbjuder
mig att inte göra det •— men om jag det oaktat skulle göra det och komma,
till en avslutning, så vill jag dessförinnan ha sagt, att socialdemokraternas
principer sådana de ha framförts av de s. k. oppositionsmännen, som ju dock i
dag ha betydligt stämt ned tonen, nog komma att ställas på prov, då nästa
utskottsutlåtande kommer upp till behandling. Vi komma då från kommunistiskt
håll att pröva allvaret i det tal, som de s. k. socialdemokratiska pacifisterna
i dag ha framfört, då de ha talat om sin vilja till avrustning. Då
skola vi helt visst på nytt finna socialdemokraterna och de borgerliga ledamöterna
av denna kammare i samma förtrolighet som tidigare, och som vi
i stort sett funnit dem under dagens debatt i den här frågan. Det skall också
bli intressant att se, hur de socialdemokratiska s. k. pacifisterna komma att
ställa sig vid voteringen om här föreliggande förslag, vid voteringen mellan
avrustningsförslaget och förslaget om militärorganisationens ytterligare modernisering,
sådant detta förslag föreligger i den reservation, som här avgivits
från socialdemokratiskt håll.

Eu anslutning till det krav. som vi kommunister ha ställt, får inte tolkas
så att vi skulle tro att kampen kan komma att upphöra innan det kapitalistiska
samhällssystemet störtats. Nej. det betyder fortsatt kamp, mina herrar,
det betyder fortsatt kamp mot den borgerliga militarismen, det betyder
kamp mot det imperialistiska kriget och ett säkerställande av freden genom
ett i revolutionär mening störtande av det kapitalistiska samhället och införandet
av socialismen.

Lördagen den 6 april c. m.

8.1

Herr talman, jag ansluter mig sålunda till det förslag, som framförts av
min partikamrat Andersson.

Herr Lövgren: ^ Herr talman! Den kommunistiska ståndpunkten i denna
fråga är ju inte så mycket att resonera om, ty den innebär endast, att om bara
samhället har det innehåll, som kommunisterna vilja att det skall ha, så äro
de villiga att försvara det. På samma sätt är det med socialdemokraterna: om
samhället har det innehall, som de vilja att det skall ha, så bör det ju vara
ganska rimligt, om de också äro villiga att försvara det till en viss gräns. Det
är överhuvud inte mycket lönt att resonera med folk, som inte fota sin åskådning
med hänsyn till de förhållanden, som råda i den omgivning, i vilken de
leva, utan med hänsyn till förhållandena på en helt annan mark och i en helt
annan jordman. Jag skall under sådana förhållanden icke inlåta mig i något
resonemang med kommunisterna.

När jag nu begärt ordet, så beror detta egentligen på, att jag i dagens debatt
har tyckt mig finna litet grand för mycket känslotänkande och litet grand
för litet, så att säga, materialistiskt resonemang. Själv är jag så materialistiskt
anstucken, att jag gärna vill få största möjliga valuta för de pengar jag ger
ut, och det är från den synpunkten, som jag vill argumentera här. Jag skall
då ställa den frågan: Om det svenska folket årligen skall offra ungefärligen
130 miljoner kronor för militära ändamål, är det icke då en ganska rimlig begäran
från det svenska folkets sida, att dessa 130 miljoner kronor skola användas
på förnuftigast möjliga sätt? Men om jag då ställer den nuvarande
militärorganisationen under kritik och framställer den frågan, huruvida denna
organisation verkligen är av den art, att den icke kräver någon revision, så
befarar jag, att svaret blir, att den icke håller inför en kritisk granskning och
att det är ganska befogat att underkasta densamma en dylik granskning och
revision.

Det är utifrån de utgångspunkterna, som jag skall be att få säga några ord
i den här dagens debatt, och jag har så mycket större skäl att göra det, som
det under den tidigare debatten egentligen varit ett slagsmål om vad man menar
eller inte menar med 1925 års riksdagsbeslut och vad som kan rymmas
eller icke rymmas inom ramen av 1925 års försvarsorganisation. Jag kan inte
ställa problemet på det sättet, utan jag ställer problemet så: Är det någon
nytta med denna organisation i den nuvarande situationen? Är inte situationen
redan nu sådan, att den kräver en verkligt förutsättningslös utredning i den
fråga det här gäller? Är det inte på det sättet, att stora delar av den svenska
försvarsorganisationen, om man tänker på de moderna stridsmedel, varöver
stormakterna förfoga, närmast är att likna vid en stenåldersman med sin klubba
gentemot en man, beväpnad med mausergevär? Är det någon som tror. att de
här skogsmatroserna eller den del av försvaret, som man kallar kustartilleriet
och som kostar många miljoner årligen, har något verkligt stridsvärde? Framstående
militärer ha ju förklarat, att de fasta befästningarna egentligen äro
råttfällor, som bli farligast för försvararna själva på grund av att fienden kan
gasbelägga området med tillhjälp av sina aeroplan.

När det alltså från auktoritativt militärt håll göres ett sådant påstående,
böra vi då ödsla pengar på en sådan fåfänglighet? Borde vi icke hellre försöka
att, om man nu överhuvud anser att en neutralitetsvakt, ett militärt försvar,
är behövligt, göra detta så effektivt som möjligt och så billigt som möjligt?
För min del kan jag icke ett ögonblick tveka härvidlag. Den nya tiden
har ju som en konsekvens medfört, att man i gamla städer, som ha trånga gator
och illa byggda hus, ur modern synpunkt sett, river ned de gamla husen och
breddar gatorna och gör dem skickade att mottaga den nya tiden med dess trafik
och dess krav på komfort och hygien. Gå vi till det industriella området.

Nr 28.

ing.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsendet
m. in.

; Forts.

Nr 23.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

86 Lördagen den 6 april c. m.

sä se vi ju, liur man skrotar ned den gamla produktionsapparaten, slopar de
gamla maskinerna och sätter nya i stället. Är det då icke rimligt, att man
också sorgfälligt följer varje utveckling på det militära området och utnyttjar
den tekniska utvecklingen till förmån för det nationella försvaret?

Ser man frågan om vårt försvar ur ilen synpunkten, kan jag icke ett ögonblick
förstå de nationella och de frisinnade, som i dagens debatt resa protester
mot en ny försvarsutredning. Ty, om man menar allvar med den saken och
verkligen vill ha ett effektivt försvar, då skall man icke ställa sig i knäböjande
ställning inför gamla regementen, även om de ha fyrahundraåriga anor, utan
då skall man fråga: Vad tjänar det till? Och om man finner, att cn befästning
eller ett militärt vapen av ena eller andra slaget icke fyller sitt ändamål, då
skall man också gå till en omorganisation. Framför allt skall man taga hänsyn
till hur mycket det kostar, därför att kostnaden står i ett bestämt förhållande
till det svenska folkets bärkraft och förmåga att sköta sitt försvar, och,
vad som kanske betyder mest av allt i det här fallet, kostnadsfrågan står i ett
bestämt förhållande till folkets sympatier för försvaret.

Jag sade, att jag tyckte, att det varit litet för mycket känslotänkande i dagens
debatt. Jag sade detta med tanke på åtskilliga yttranden, som jag hört,
visserligen för många år sedan, men som dock avgivits av folk, som representerade
samma parti som jag. Jag har t. ex. hört ett yttrande sådant som det,
att »om jag hade avväpningen i min knutna hand, så skulle jag icke öppna
den». Jag har också hört en annan framstående socialdemokrat säga, att även
om vi icke kunna försvara oss, så skola vi försvara oss. Det är mot bakgrunden
av dylikt tal, som jag tycker, att dagens debatt givit vid handen, att känslotänkandet
går litet grand för långt. Vi borde kanske resonera litet grand kallare
och tänka på hurudan situationen kan väntas bli, om det verkligen en gång
skulle gälla . . . Hur långt skola väl människorna då låta sig föras? Har det
militära försvaret i gångna tider gagnat eller har det skadat?

Det är sådana saker, menar jag, som en ny, objektiv försvarsutredning skall
giva svar på, och en sådan utredning tycker jag, att även de borgerliga borde
kunna vara med om. Jag tycker uppriktigt sagt, att när herr Pehrsson talar
här, så skulle man snarare kunna tro honom vara anförare för en fännika knektar
än representant för kyrkan, och jag känner mig därför icke på något sätt
solidarisk med den anda, som talar ur hans mun. Men, å andra sidan, när det
svenska folket dock har det ställt, så,som det nu har, då så många praktiska,
taktiska och politiska skäl tala för att man noggrant skall följa med denna
sak, varför skall man då icke kunna gå in för en förutsättningslös utredning,
som ju innebär, att alla partier skulle, såvitt jag förstår, ha sina främsta män
engagerade för en granskning av detta problem, så att de kunde göra jämförelser
mellan de olika synpunkterna på denna utomordentligt viktiga fråga?

Jag skall också, även om det kan gräma min gode vän Holmgren i Karlskrona,
be att få anföra en praktisk synpunkt, som i någon mån bidrager till
att jag begärt ordet i dag. Det är ju så. att man enligt flottkommitténs förslag
räknar med att under den senare femårsperioden bygga en F-båt, som
skall kosta ungefär 25 miljoner kronor. Jag träffade en militär för icke så
länge sedan och hade ett resonemang med honom. Hans uppfattning var den,
att 25 miljoner kronor, använda på att skaffa ett så dåligt lavettage för kanoner,
det var väldigt illa använda pengar. Han sade till mig: »Tänk, om man
i stället byggde järnvägar för en dylik summa och monterade artillerimaterielen
på järnvägsvagnarna och tog tillvara världskrigets erfarenheter från
Gallipoli, Flandern, Adriatiska havets kuster och andra ställen, där man då använde
ett rörligt artilleri, monterat på järnvägsvagnar!» Då tänkte jag, som
bor däruppe i en kommunikationsfattig trakt: Tänk om jag fick använda 10
av dessa 25 miljoner kronor, som en F-båt skulle kosta, till att bygga en järn -

Lördagen den 6 april e. m.

Nr 23.

väg Morjärv—Kalix—Haparanda! När jag tänkte på, att vi, förutom att det
kommunikationsbehov, som finnes där, härigenom bleve tillgodosett, skulle få
ett mycket bättre försvar för kusten däruppe än nu, så slog det mig, att här
var det bestämt någonting, som man skulle taga vara på. Skulle det inte vara
klokt att knyta ihop kommunikationssynpunkterna och de militära synpunkterna
här och radikalt gå in för att undersöka vårt försvarsväsende från objektiva
grunder och söka åstadkomma det för vårt lands vidkommande riktiga
i frågan om försvaret utan att visa någon överdriven veneration för gamla regementen,
om de så skulle härstamma från Erik den heliges tid?

Det lär väl ändå vara på det sättet, att det finnes eu hel del lärdomar att tillvarataga,
ty det har hänt åtskilligt både före och efter 1925, som vi måste taga
hänsyn till. 1925 års försvarsordning innebar ju egentligen inte någon rationalisering,
utan vad som skedde då bör nog rätteligen betecknas så, att man
skruvade ihop 1914 års härordning och gjorde den litet grand mindre, men
något egentligen nytt skapade man icke den gången,^ möjligen med undantag
för flyget och kanske också med avseende på artilleriet, men så värst mycket
var det ju inte. Låt oss vara överens om, att vårt land icke har råd att betrakta.
1925 års försvarsordning såsom något slutgiltigt eller ens gällande för tio år
framåt, såsom en del talare förfäkta, utan låt oss betrakta denna försvarsordning
som ett provisorium! Låt oss därför gå med på en förutsättningslös utredning,
där alla de synpunkter på denna fråga, som överhuvud äro värda att
beaktas, få komma till sin rätt!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Nilsson i Malmö avgivna
reservationen.

Efter det herr förste vice talmannen åter övertagit ledningen av förhandlingarna,
anförde

Herr Forssell: Herr talman! Då herr Arthur Engberg under förmiddagens
plenum yttrade, att, så vitt han kunnat märka fanns det över den debatt rörande
försvaret, som nu föres i vårt land, ingenting av den temperaturgrad,
som härskade för 15 år sedan, under våren 1914, vill jag givetvis ge honom
rätt. Jag vågar också uttala, att det är lyckligt, att så är förhållandet, och
jag vill tillägga den varma förhoppningen, att utvecklingen icke ännu en gång
skall driva det därhän, att omkring försvarsfrågan skola behöva stå strider av
den värmegraden. Men om herr Arthur Engberg med sitt yttrande vill göra
gällande, att omkring försvarsfrågan nu icke koncentrerar sig en tillräcklig
grad av allvar, övertygelse och intensitet, så misstager sig herr Engberg. Och
om i hans yttrande låg någonting därutav, att man med en viss indolens, indifferens
eller likgiltighet skulle betrakta dessa spörsmål, så misstager han
sig fullständigt. Det är möjligt, att man av åtskilliga inlägg, som förekommit
i denna kammare, kunnat få den uppfattningen, att det råder indifferens och
likgiltighet för landets stora försvarsfråga. Men ute i landet — det är ett
faktum — växer det dag för dag fram en ny opinion, som säkerligen omsider
skall få starka och tydliga uttryck — det är min varma förhoppning — även
i riksdagens förhandlingar. Herr Engberg försökte bagatellisera ett stort försvarsmöte,
som hölls här i huvudstaden i går kväll. Men det föreföll mig, som
om hans tonfall härvidlag icke voro så alldeles äkta. Ty om det förhöll^ sig
så, att detta möte ingenting var att fästa sig vid, må man ju ha skäl att fråga,
varför herr Engberg åter och åter i sitt anförande kom tillbaka till argument
och synpunkter, som framfördes vid detta möte. Så behandlar man ju i alla
fall icke en rörelse, som man i själ och hjärta ringaktar.

Ja, herr talman, jag tror, att det verkligen skett en förändring härvidlag,
och jag vill också säga, att denna förändring icke allenast går som en bölje -

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
CFortJi.

Sr 2!{. 88

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsendet
m. m.
(Forts.)

gång: utanför Helgeandsholmens murar och stränder, utan att man även under
denna debatt redan förmärkt något av förändringen. Jag ber att få anmoda
herrarna att i minnet göra en liten jämförelse mellan det sätt, på vilket
diskussionen om försvaret fördes vid 1924 och 1925 års riksdagar, å ena sidan,
och det sätt, på vilket diskussionen föres i dag, å den andra. Slå upp protokollen
från remissdebatten i februari 1924, då herr Tryggers försvarsförslag
remitterades till det särskilda utskottet! Slå upp protokollen från majdebatterna
samma år! Slå upp återigen protokollen från remissdebatterna på nyåret
1925 och majdebatterna 1925! Vad finner man där? Jo, från herr Engbergs
håll, från det frisinnade hållet och över huvud från alla dem, som slöto upp i
enig vänsterfront framfördes det en optimistisk förkunnelse, en demokratisk
Mitrakult, en solkult, en solsång: det ljusnar och det dagas; det är morgonrodnad;
överallt ser man den nya fredens morgonrodnad färga den politiska verklighetens
alla horisonter! Vänder man sig mot Nationernas förbund •— fredsgaranti!
Vänder man sig mot Balticum — fredsgaranti! Vänder man sig
t. o. in. mot Sovjetryssland — se där en fredsgaranti mycket större, än folk
vill erkänna! Ja, även den europeiska fattigdomen framställdes som en solbelyst
alptopp, som en fredsgaranti i världen. Det var en förfalskning av det
faktiska läget, som man då gjorde sig skyldig till, bara för att driva igenom
en förutfattad mening. Men i dag, mina herrar, säger man: det mörknar över
världen, upprustningen går fram över allt, faror hota, och själva »Socialdemokraten»
spekulerar i skräckstämningar, för att använda herr Engbergs terminologi.
Det var icke en vecka sedan jag läste i Socialdemokraten på tidningens
första sida en helsidesrubrik: »Inför ett nytt 1914.» Det tycks alltså, som
om man lärt sig något här även i denna kammare. Detta är ett resultat, en
effekt av den opinionsförändring, som håller på att äga rum ute bland folket.

Denna förändring och denna omläggning kan man också förspörja på ett annat
sätt. Jag ber att få konstatera, att icke någon enda talare i ansvarig ställning
försökt att fälla ett verkligt försvarande ord om den skrämselagitation,
som nu sedan ett halvt år tillbaka går ut över vårt land — för denna hets från
Blåkulla, som nu håller på att förgifta så gott den kan de åhörarskaror, som
den kan komma åt. Jag konstaterar, att här ha t. o. m. personer i herr Hamrins
och herr Engbergs ställning om denna agitation använt ordet ovederhäftighet.
Redan detta, herr talman, utgör ett bevis på att känslolivet håller på
att friskna till. Man tål icke alldeles vad som helst. Det finns sålunda ur min
synpunkt ljuspunkter. Och jag är övertygad om att om denna nationella opinion
får vakna ytterligare och arbeta litet till, så skall det icke bara bli så,
att man erkänner fakta, — det var ju den första vinsten vi fått, att man kommit
så långt att man icke förnekar utan erkänner fakta (det är icke ljust utan
det är mörkt!) — och att känslolivet håller på att friskna till (det var den
andra vinsten: man är generad för en viss sorts propaganda), utan man skall
komma fram till den sak som återstår: att börja draga riktiga slutsatser av
fakta. Jag hoppas, att vi även skola få se spår härav i kammarens protokoll.

Den debatt, som här har förts, skulle i alla fall icke vara en debatt år 1929
i andra kammaren, om det bara vore sådana drag och tendenser, som här gjorde
sig gällande. Alltfort står det kvar åtskilliga gamla relikter, åtskilliga tyvärr
alltför seglivade gamla tvångsföreställningar och vanföreställningar. De
ha kommit till ett rikligt och mångfaldigt uttryck. Även andra tonfall än dem
jag nyss berört ha här förekommit.

Herr Wigforss trädde fram och sade med sin sympatiska renhårighet ifrån,
att huvudmålet för strävandena på detta område bör vara den isolerade avrustningen
eller åtminstone en nedrustning, som förvillande liknar en utrustning.
Herr Engberg var icke fullt så frejdig. Han ställde upp den isolerade avrustningen
endast som ett alternativ — ett alternativ, som han visserligen helst

Lördagen den 6 april e. m.

8!) » -t.

ville ha, men som han likvisst kunda överge till förmån för ett annat alternativ
i sista hand — nedrustningen.

Låt oss då ett ögonblick dryfta vissa sidor av denna avrustningspropaganda!
Må det tillåtas mig att kasta fram vissa frågor, som trängt sig på mig, när
jag hört denna diskussion. Det skulle vara av intresse att få höra av herr Wigforss,
vad det kan finnas för skäl att tro, att en isolerad svensk avrustning —
eller, som sagt, en nedrustning så stark, att den svårligen kan skiljas från en
avrustning — skulle starkare påverka den europeiska opinionen i en liftande,
förädlande och pacifistisk riktning, än 1925 års nedrustningsbeslut gjort. Vi
ha ju redan gjort en ganska väsentlig insats i det goda exemplets tjänst, mina
herrar! När ni nu säga, att nedrustningen eller avrustningen från Sveriges
sida skulle ha en sådan förädlande inverkan, må man fråga sig, vad det blivit
av den inverkan, som skulle komma av 1925 års beslut. T själva verket förhåller
det sig så, att ledande svenska personligheter, så vitt man förstått, icke
velat för Europa ens vidgå, att 1925 års beslut innehar en avrustning. Jag
erinrar om -— jag har gjort det en gång förut — att den svenske ministern
Ehrensvärd i Paris inför den franska opinionen hösten 1927 upprepade gånger
förklarade, att 1925 års beslut innebar icke någon som helst nedsättning av
landets försvarskraft; det gällde endast vissa omgrupperingar inom det gamla
försvarets ram, som voro betingade av den nya teknikens krav. Och jag
hörde aldrig något om att den dåvarande regeringen på minsta sätt desavouerade
Ehrensvärd. Förty måste man draga den slutsatsen, att den då sittande
regeringen — herr Ekmans — ingalunda var angelägen om att det goda exempel,
som vi år 1925 gåvo, skulle bli bekant för världen.

Sedan är det en annan fråga, som man gärna vill göra i samband med
spörsmålet om nedrustningssträvandena. Det är ju annars så här i riksdagen,
att när t. ex. ett lagförslag lägges fram, man söker föreställa sig in concreto

— i fantasin få ett begrepp om — ett särskilt fall, på vilket det föreslagna
arrangemanget, den föreslagna principen skulle tillämpas. Låt oss då tänka
oss ett sådant fall även här! Frågeställningen är denna: huru kan man motivera
det påståendet, att den isolerade avrustningen skulle skydda vår befolkning
från det moderna krigets förödande verkningar? Låt oss då tä.nka oss in
i den situationen, att vi ha avrustat eller väsentligt skruvat ned våra försvarsresurser
— att vi ha genom en propaganda av den art, som jag här
talat om, satt i folket en riktig panik och skräck för det moderna krigets tekniska
hjälpmedel. Låt oss då tänka oss att det utbryter (jag talar alltjämt
om läget efter en isolerad svensk avrustning) ett stort krig i norra Europa.
Jag skall icke här nämna några särskilda makter vid deras historiska namn,
utan jag kan antaga att stormakten A. säger till svenska regeringen i Stockholm:
vi vilja ha Stockholms skärgård, inklusive Stockholm, såsom operationsbas
för att agera gentmot makten B. Och makten B. säger på samma sätt:
vi kunna icke alls tillåta, att makten A. gör intrång i Stockholms skärgård,
utan denna vilja vi själva ha. Då står svenska regeringen där, och makten
A. och makten B. — som icke alls äro avrustade utan rustade till tänderna

— skicka sina flygmaskiner och sina flottor och slåss om det distrikt, om
just det territorium, på vilket vi nu här stå. Om jag nu tänker mig, att i
den situationen herr Per Albin Hansson vore låt mig säga statsminister, hur
tänker han då bära sig åt? Jag tänker mig, att han står på Stockholms
centralstation och just är i färd med att stiga på tåget för att i enlighet
med vad som brukar vara förutsättningen i dylika fall — flytta regeringen
till annan ort, t. ex. till Örebro. Han är på väg från Stockholm med de sista
resterna av det gamla Sveriges neutralitetsförsvar, de bekanta neutralitetslådorna,
där rikets kanslis handlingar skola stoppas ned vid flykt från Stockholm
— herrarna kunna själva vid ett besök få se dem på riksarkivet. Herr

Ang.
i frågasatt
förnyad utredning
rörande
förvar
sväsendet
m. m.
(Forts.1

Nr 23. 90

Lördagen den 6 april e. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

in. m.
(Forts.)

Per Albin Hansson håller alltså på att resa och skall stiga på tåget. Han
säger då till borgmästaren eller någon annan representant för den civila förvaltningen,
att nu lägger jag ansvaret på er för ordningen i Stockholm under
den tid striden står om huvudstaden och territoriet däromkring. Så kommer
denna strid att gå ut över Stockholms befolkning och (iver skärgårdens befolkning,
och den kommer att sträcka sig vidare, ty rätt vad det är, är hela
landet indraget i denna oerhörda konkurrens om maktsfärerna i norra Europa.
Slutfacit av resonemanget är — jag kan icke se annat, än att det är ett konkret
och realistiskt exempel jag valt — att avrustningen skyddar icke den
civila befolkningen för de tekniska hjälpmedel, som det moderna kriget förfogar
över.

Nu hörde jag, att herr Engberg sade, att förefintligheten av svenska försvarsmedel
icke skyddar eller bevarar den svenska befolkningen. I detta sammanhang
yttrade han, för att stödja sina påståenden, att det är en legend, att 1914
års försvarsordning bidragit till att hålla oss utanför kriget, att den skulle ingivit
världsmakterna en sådan respekt. Han sade också, att innebörden av vad
den amerikanske ministern Morris skrivit i detta avseende överdrivits. Jag vill
gentemot herr Engbergs resonemang i denna del säga, att Hjalmar Branting
torde därvidlag ha haft en helt annan uppfattning. Ty, om så icke varit fallet,
har jag svårt att förklara, huru det kom sig, att Hjalmar Branting i början av
augusti 1914 hänvisade det liberala partiet till att göra upp med Hammarskjöld
om ett snabbt beslut i försvarsfrågan efter de Hammarskjöldska linjerna. Hjalmar
Branting måtte i alla fall i berörda punkt ha haft en helt annan uppfattning
om betydelsen av ett beslut av denna karaktär. Ty hade det icke varit
fråga om den militära prestationen utan bara om att överhuvud taget få till
stånd en uppgörelse, kunde Hjalmar Branting själv ha gjort upp med liberalerna.
Men detta gjorde han icke utan hänvisade liberalerna till att göra upp om
det starkaste av de föreliggande förslagen. Och vad sedan herr Engbergs yttranden
om minister Morris beträffar, så må herr Engberg förlåta mig, om jag
finner, att minister Morris måste anses såsom ett mera auktoritativt språkrör
för den stora nordamerikanska republikens opinion, huru jag väl vet, att det
finns vänstermän — eller rättare fanns vänstermän — som satte en ära i att
anse sig bättre underrättade om ententens intentioner och avsikter än ententens
ministrar själva.

Men till frågan om avrustning knyta sig också andra problem. Man har försökt
att förklara den rustningsrörelse, som går över världen, med en teori om
att alla äro rädda för alla, och man har hävdat, att i denna ställning uppkommer
den s. k. upprustningen. Jag tror dock, att när man 1alar om denna psykologiska
företeelse, håller man sig mer till ett symtom än till de verkliga,
djupt liggande realiteterna. Ty enligt mitt förmenande förhåller det sig så, att
här i vårt land, enkannerligen inom vänstern, har man en benägenhet, som är historiskt
oriktig, att tillskriva mänskligheten i allmänhet samma värdesättning,
som man själv har av människovärdet och av grundsatser och principer för
mänskligt handlande. Vi måste dock komma ihåg, att denna kulturkrets, vi
tillhöra, den kulturella uppfattning, som behärskar oss, är begränsad till en
ganska liten del av världen, och därutanför ha vi kulturkretsar med en helt
annan värdesättning av mäniskoliv och av motiv för politiskt och mänskligt
handlande överhuvud taget. Det är en djupgående skillnad mellan raskaraktärer,
folkkaraktärer och kulturkaraktärer, som gör sig gällande och som ligger
till grund för den starka ovisshet, som förefinnes om huru konkurrensen mellan
folkraserna, mellan de särskilda folken, skall utfalla. Det ena folket sätter sitt
nationella ideal så högt, att livet spelar ingen roll, och att de ögonblickliga ekonomiska
fördelarna och värdena ingen betydelse ha i jämförelse med det nationella
idealet. Ett sådant folk är för andra, som icke äro behärskade av samma

Lördagen den G april e. m.

91 Xr 23.

fantasiliv, samma känsloliv, en svår konkurrent på livets och världshistoriens
stora vädjobana. Efter mitt sätt att se bottnar den stora konkurrensen mellan
nationerna i sådana ofrånkomliga psykologiska och historiska realiteter. Det
är dessa olikheter, som giva åt historien dess rikedom och på samma gång utgöra
tillvarons drivkrafter och farofyllda risker.

I samband med spörsmålet om avrustningen, enkannerligen den isolerade avrustningen,
vill jag tillåta mig att framlägga några synpunkter på en diskussion,
som man så ofta ser och hör, diskussionen om den internationella rättsordningen.
Låt oss arbeta för denna rättsordnings förkovran. Den svenska högern
har ingenting att förebrå sig i fråga om nitälskan för den mellanfolkliga
rättens utveckling. Men låt oss samtidigt besinna oss på denna rättsordnings
villkor! Det förefaller mig, som om man inom den svenska vänstern många
gånger hade en mycket större förtröstan till den internationella rättsordningens
krav och regler än till de krav och regler, som uppställas på livet inom vår
egen nation. Det skulle vara intressant att veta, varför man hängiver sig åt
den förhoppningen, att en stat — t. ex. en stormakt — skall vara mera angelägen
om att icke göra sig skyldig till ett löftesbrott än exempelvis ett svenskt
vänsterparti är. När man ser ett svenskt vänsterparti, enkannerligen de förenade
svenska vänsterpartierna, hänsynslöst rygga gjorda utfästelser beträffande
det svenska försvårsväsendet, måste man fråga sig: varför i all rimlighets namn
skall man tänka sig, att en stor nation då skulle vara pålitligare? Tänk om
man i stället från de svenska vänsterpartiernas sida finge se ett exempel på
ordhållighet, fasthet och ståndaktighet vid en gång uttalade föresatser! Det
skulle måhända kunna bli ett föredöme för Europa och för världen i övrigt.

Man kan ju också fråga sig: huru långt räcker den yttre rättsordningen, och
huru långt räcker och huru långt bär den inre rättsordningen? Den inre rättsordningen
är ju icke svår att upprätthålla gentemot en enskild individ; det behövs
ingen särskilt stark kommunal eller statlig polismakt för att få bukt med
den enskilda individen. Men problemet blir genast trassligare och mera komplicerat,
då man finner stora sammanrotningar inom nationen. Då kan det allt
hända, att ordningsmakten och regeringsmakten få ganska stora bekymmer, då
kan det allt hända, att den s. k. rättsordningen ganska hastigt kommer i^gungning.
Den som från sina ungdomsår erinrar sig Hjalmar Brantings tal på Gärdet
i maj 1917 och vid andra tillfällen under de kritiska åren 1917 och 1918.
måste ju säga sig, att han redan tidigt fått ett starkt intryck av att respekten
för den s. k. rättsordningen i hög grad är betingad av de olika intressen, som
för ögonblicket ha makten i sin hand. När man nu sålunda ser, att den inre
rättsordningen icke håller, frågar man sig, på vilken grund den yttre rättsordningen
skulle vara så mycket mera stabil. Den internationella polismakt, som
där skall kunna fungera, måste självfallet vara starkare än den starkaste folkindividen
inom detta internationella rättssamhälle. Och så komma vi i själva
verket åter fram till den gamla maktbalansen mellan folken; för den internationella
fredens och rättens upprätthållande måste även vi bära vår andel av de gemensamma
bördorna.

Från dessa allmänna utgångspunkter kommer jag fram till ett ställningstagande
till den nu föreliggande aktuella frågan. Det är ju alldeles uppenbart,
att på alla håll är man på full flykt från 1925 års positioner rörande försvarsorganisationen.
Vänsterpartierna slå icke längre vakt om den av dem då genomförda
försvarsordningen, vare sig det gäller försvarsordningen i dess helhet
eller i åtskilliga detaljer. Vad är i en sådan situation att göra? Här ha
framställts yrkanden om utredning av en mycket vittgående beskaffenhet, yrkanden
som även i sig inkludera kravet på en utredning, huruvida vårt folk
över huvud taget har försvarsvilja, om det överhuvud taget skall försvara sig.
För min del kan jag omöjligen biträda, att man på detta sätt remitterar vårt

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsvåsendei

ra. ra.
(Forts.''

» -23. 92

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

folks sinnesbeskaffenhet till ett slags politiskt-psykiatrisk undersökning. Vi
måste absolut utgå ifrån såsom ett grundfaktum, att det svenska folket vill försvara
sig, och att det skall och måste försvara sig. Men vad som behövs är utan
tvivel den utredning, som icke föregick 1925 års beslut, en utredning av den
karaktär, som då borde ha skett, men som icke ägde rum. Huru denna utredning
i olika etapper bör arrangeras, därom kan man ju ha olika meningar. Det
är mycket möjligt, att omedelbart innan en utredning lägges fram för riksdagen,
den bör behandlas av en parlamentariskt sammansatt kommitté. Men dessförinnan
ha fackmännen, de militära, de ekonomiska, de tekniska, de utrikespolitiska
fackmännen sin roll att spela och sin uppgift att fylla. Det är sannerligen
ingenting lockande att tänka sig en ny upplaga av 1919—1923 års försvarsutredning
med dess ömkliga Borgholmspolitik, dess badortspolitik, där
ståndpunkterna växlade allt efter de mest olika impulser hos dessa herrar parlamentariker.
Nej, vad vi behöva är en utredning, som ger svenska folket den
militär-tekniska, ekonomiska och utrikespolitiska expertisens utlåtande i dessa
frågor. Sedan må parlamentarikerna taga på sitt ansvar att antaga eller förkasta
eller förändra eller vanställa detta.

Det föreliggande utskottsutlåtandet med dess avstyrkande av motionerna i,
fråga vill jag alltså biträda, därför, att den av herr Nilsson m. fl. avgivna reservationen
innehåller ett yrkande på cn undersökning, huruvida vi överhuvud
taget skola försvara oss. Men när jag biträder statsutskottets hemställan, så
innebär detta icke bara en negativ inställning till de avgivna motionerna och till
reservationen, utan det innebär också ett positivt yrkande i enlighet med den
argumentering jag tillåtit mig framlägga.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen, som nu återkom och ånyo övertog ledningen av förhandlingarna,
lämnade härefter ordet till

Herr Sandberg, som yttrade: Herr talman! I vår motion ha jag och min
medmotionär betonat, att om en ny försvarsutredning skall komma till stånd,
bör därvid också till en förutsättningslös prövning upptagas frågan om avrustning.
Därmed ha vi angivit, att vi anse, att denna sak bör påkalla särskild
uppmärksamhet vid en kommande undersökning, och att icke minst den tekniska
utvecklingen giver anledning till en prövning av ifrågavarande art. Kravet
på avrustning omfattas i våra dagar av allt vidare kretsar bland vårt folk.
Det är icke bara från Västerbotten, som detta krav framförts. Jag är annars
mycket glad över det betyg, som hans excellens herr statsministern nyss gav
Västerbotten, då han förklarade, att det var »Västerbottenskrafterna», som
starkt påverkat det socialdemokratiska partiets ståndpunktstagande i den nu
föreliggande frågan; visserligen gällde det då Västerbottensinflytandet speciellt
inom det socialdemokratiska partiet, men jag hoppas livligt., att den av honom
åsyftade och av mig omfattade meningen skall få vidsträcktast möjliga inflytande
även därutöver.

Jag ber emellertid att i största korthet få antyda några av skälen till att
jag hyser den uppfattning, som kommit till uttryck i vår motion. Mina skäl
äro då i första hand av religiös art. Jag framhåller detta även med risk att
bliva underkänd av kyrkoherde Pehrsson. För övrigt måste jag säga, att hans
anförande här för en stund sedan verkade mycket beklämmande på mig. Det
var som ett genljud från forna tider, och av uppfattningar, vilka man hoppades
icke skulle finnas i våra dagar — eller i varje fall icke framföras från det
hållet. För min del finner jag det vara alldeles oförenligt med eu sann kristendom
och med dess etiska grundsatser att sätta våldet i rättens ställe och låta
våldet vara det yttersta medlet vid avgörande av mellanfolkliga tvister. Kristi

Lördagen den 6 april c. in.

93 ^ 23.

ande och krigets våldsmoral kunna aldrig förlikas; kärlekens bud och våldets
bud kunna aldrig enas. Att förkunna och söka följa den höga läran om att
älska sin broder — ja t. o. m. sin fiende — samtidigt med att taga vapen i sin
hand för att mörda honom kan icke vara möjligt. Kristendomens hela inställning
mot våld och krig är tydlig och klar, och det är mer än beklagligt, att
icke detta insetts av de kristna kyrkorna och samfunden, och av dom som kalla
sig kristna. Vi leva nu i en kritisk tid, då fråga är om vilka krafter som skola
segra, krigets eller fredens, och ansvaret är därför stort för alla, som säga sig
vilja vara kristna och vara bärare av fridens evangelium. Detta ansvar drabbar
både den enskilda individen och kyrkosamfunden. Jag har velat i korthet
framhålla dessa för mig mycket viktiga synpunkter i denna debatt, och jag
måste bekänna, att jag har mycket svårt att förstå den sköna gudstjänsten i
att do på slagfältet, sedan man förut dödat några av sina medmänniskor — den
sköna gudstjänsten såsom kyrkoherde Pehrsson beskrev den, med stöd av citat
från Luther. Jag vill också inlägga min bestämda protest mot att de, som av
religiösa eller etiska skäl taga avstånd från krigsrustningarna, från visst håll
bli hånade och betraktade såsom mindervärdiga individer, vilka skulle sakna
den rätta fosterlandskärleken och ansvarskänslan. Jag tror, att i deras bröst
röra sig minst lika varma och ärliga känslor av kärlek till fosterlandet, och vad
ansvaret beträffar undrar jag, om icke detta förefinnes lika starkt hos dem.
som allvarligt vilja söka en väg att komma ut ur krigsmaran och som även därför
vilja bringa offer, som hos dem som — fastän de upplevt världskriget och
bevittnat vad som sedan skett och sker — endast vilja fortsätta på de gamla
vägarna.

Frånsett de religiösa skälen mot kriget och krigsrustningarna erbjuda sig
dessutom — som här också förut påpekats — ur vanliga mänskliga och förnuftiga
synpunkter en hel rad skäl för nedrustning. Rustningarna ha visat sig
leda till krig, de skapa misstro och otrygghet och därmed ökade rustningar i
ständig stegring ända till dess katastrofen kommer. Och är det icke just ur
detta förhållande, ur denna stegring i rustningarna som vi för närvarande förnimma
hotet mot freden i världen? Vidare är det ett faktum, att ett krig i
framtiden — om det kommer —■ blir ojämförligt mycket ohyggligare och till
sina verkningar mycket mera ödeläggande för liv och kultur än något föregående.
Jag skall icke vidare gå in på detta så omskrivna och omtalade ämne,
men jag måste säga, att intet öde kan väl vara värre än att komma in i ett sådant
krig, vilket synes rent av kunna innebära kulturens undergång. Och man
kan starkt betvivla, att det finns något effektivt försvar mot det moderna krigets
förödelse. De försvarsåtgärder man nu rekommenderar för att man skall
kunna möta farorna äro ju av den art och omfattning, att — om det skulle
vara någon mening därmed — de gjorde hela samhället till ett krigs samhälle,
som skulle bliva ekonomiskt sett olidligt, och medföra en återgång i flera avseenden
till gamla, barbariska förhållanden: bostäderna skulle t. ex. under sådana
förhållanden bs^ggas med tanke på kriget såsom under medeltiden, alla
människor skulle övas i gasskydd o. s. v., och människorna skulle leva i en
fruktan, som vore den bästa jordmån för krigspsykosen.

För övrigt, då det säges, att man endast rustar för att försvara sig och att
detta, att man försvarar sig, då man blir angripen, är den allra naturligaste
och mest berättigade åtgärd, om det finns någon vilja till liv, då måste det åter
erinras om, att varje part i ett krig anser sig föra ett försvarskrig; att man
angripit först ha bara berott på att man för att försvara sig ansett sig böra
förekomma i stället för att förekommas. Inför talet om det naturliga och djupt
berättigade i att försvara sig, då man angripes, må för övrigt tillåtas att ställa
frågan: finns det då inga andra försvarsmedel än våldets för det folk, som
verkligen vill freden, även nu, innan en allmän internationell rättsordning in -

Ång.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försmrsväsendtJ

m. vi.
(Forts.)

Nr 23. 94

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsvåsendet

m. m.
(Korts.)

trätt? Jag tror, att det finns sådana medel. Det är verkligen beklämmande,
att den mänsklighet, som bevittnat världskrigets obeskrivliga ohyggligheter
och som borde se de fruktansvärda perspektiv, som den snabbt skeende krigsteknikens
utveckling öppnar, ändå tycks vara på väg att glömma det rysliga
och se bort från det, som hotar. Skola ändå inte folken vakna, utan att den
namnlösa stora olyckan först måste komma? Det vore en heder för vårt folk
att här vara föregångare med radikala åtgärder mot den största fasa, som hotar
mänskligheten. Nog borde väl ändå tanken på en ny väg, en annan än
rustningarnas vara värd att på allvar tagas upp till prövning.

Man säger nu, att ingenting inträffat sedan 1925, som motiverar en undersökning
av försvarsväsendet och en prövning av huruvida detta s. k. försvar
överhuvud taget kan fylla någon fredsgagnelig uppgift. Jag vill då för min
del säga, att det redan 1925 hade av förhållandena varit befogat att vidtaga
helt andra anordningar än vad som då företogs, och vad som då var möjligt
med det dåvarande politiska läget att genomföra. Utvecklingen har sedan
dess icke stått stilla. Hos stora grupper av vårt folk ha tvivlen förstärkts på
att de nuvarande svenska försvarsmedlen icke tjäna något om helst förnuftigt
ändamål. Är det då feghet ocli självuppgivelse, om eti land avrustar utan att
andra länder göra det i samma grad samtidigt? Jag tror, att det fordras mod
även att beträda avrustningens väg och förlita sig på rätten i stället för på våldet.
Vad talet om självuppgivelse beträffar tror jag, att om ett folk för fredens
skull vägrar att följa med i den utveckling, som tydligen blir allt mer
omoralisk och diabolisk, så är detta inte ett uttryck för bristande livsvilja, snarare
då ett uttryck för verklig vilja till ett högre liv och till högre utveckling.
Jag vill understryka vad som här förut av herr Hallén anförts ur den vid frikyrkomötet
antagna resolutionen i fredsfrågan, att det folk, som med hävande
av rättens suveränitet beträder avrustningens väg, åtnjuter en högre grad av
frihet än den, som de militära rustningarna skänka. Det finns krafter, som äro
starkare än våldets, och ett försvar bättre än kanoner och gevär. Det folk,
som förstår att frigiva dessa krafter, står i längden starkast. En fredsvilja, som
icke väcker misstro genom rustningar utan genom allvarligen ådagalagd strävan
till överenskommelse och tillmötesgående, visar en sinnelagets inriktning
mot en fredlig politik, som avlägsnar vinst- och maktlystnadens farliga inflytande,
betyder helt säkert mycket.

Den rad av militärt betonade utredningar, som nu regeringen igångsatt och
varmed man tydligen avser att lägga en grund av militär sakkunskap för vad
som sedan komma skall, kan, tror jag, aldrig vinna vårt folks förtroende. Den
utredning, som skall verkligen klarlägga försvarsfrågan, måste vara helt annorlunda
och allsidigare sammansatt, och, såsom vi yrkat, även upptaga frågan
om avrustning.

Min medmotionär och jag hava emellertid kommit överens om att icke yrka
bifall till vår motion, emedan ett sådant yrkande sannolikt för partisolidaritetens
skull komme att samla ett mycket ringa antal röster och ge ett oriktigt
uttryck för det verkliga läget i denna fråga. Det är helt säkert många, som i
hjärtat bekänna en radikalare ståndpunkt än den, som kommer till uttryck vid
röstningen. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Nilsson i Malmö m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Vidare anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! När nu tolv timmar gått

sedan vi började denna diskussion, är jag naturligtvis tvungen att bli ytterligt
knapphändig. Åtskilligt har ju förekommit, som det skulle vara synnerligen
intressant att få ventilera litet närmare, men det får jag lämna åt sidan.

Lördagen den 6 april e. m.

95 » 23.

Jag avundas verkligen den siste ärade talaren. Kunde jag tillägna mig hans 4^^
tro, skulle jag bestämt vara mycket lyckligare. Då behövde jag ju icke tro på uj_

förefintligheten av någon fara för vare sig individen eller nationen, därest vi ''redning roavrustade.
Jag tycker dock, att när talaren i slutet av sitt anförande^ ställde rande förett
yrkande, detta yrkande icke riktigt stämde (iverens med vad han under hela svarsmeendet
tiden yttrat. Jag trodde verkligen att han fast och allvarligt skulle stå för det
han så starkt poängterat.

Herr Engberg uttalade, att det icke var sant, som står i den reservation jag
undertecknat, det nämligen, att ingenting hade hänt sedan 1925, som vore ägnat
att förändra åskådningen på försvarsfrågan. Så behagade herr Engberg tala
om 1914, den stämning, som då gjorde sig gällande, och stämningen å ett möte,
som hölls i går, varom han nämnde något. Där var ingen geist, sade han. Sannerligen
jag märkte någon geist år 1925 heller. I fråga om stämning tycks
sålunda under den tiden ingenting ha förändrat sig.

Det var ett anförande, som jag särskilt lade märke till, nämligen herr Wigforss’.
Han var ärlig nog att säga oss, att man vid en isolerad avväpning fick
taga risken därav. Det håller jag honom räkning för.. Men var det då underförstått,
att herr Wigforss garanterade oss för den risken, eller hur var det?

Skulle det efter en sådan avrustning gå galet, bleve det allt en bra svag garanti
för den som tog denna risk, vare sig herr Wigforss var ensam om garantien eller
det var åtskilliga, som delade den med honom. Det har ju hänt tråkigheter för
åtskilliga folk, som gått in på något dylikt och som känt sig lugna på grund av
en uppställd gara.nti. Det är ändå så allvarliga saker, att det verkligen kan vara
skäl i att tänka en liten smula på garantierna. Jag vill i herrarnas minne återkalla
det starka jubel, som följde efter det Genéveprotokollet hade antagits i
sitt första förslag; jag tror det var 1924. Då genljöd ju hela vårt land av jubel,
nu hade man funnit det, nu kunde man skrida till avrustning eller åtminstone
nedrustning. Såvitt man kunde läsa sig litet in i de mycket bombastiska uttrycken
i detta protokoll, fann man där ändå någonting, som talade om, att det
skulle givas en garanti för ett folks frihet och självbestämningsrätt. Det var ju
så lagt, att alla de nationer, som gingo in för detta protokoll, skulle hjälpas åt
att hålla den garantien uppe. På det sättet skulle det givetvis bli mindre militär
tyngd för dessa folk. Nå, hur gick det med detta protokoll? När det kom till kritan,
ville ingen av nationerna lämna garantien. Engelsmännen voro de första,
som gingo ifrån den garantien. Var får herr Wigforss träffa en annan nation,
som vill bära upp garantien? Det skulle vara intressant att få höra, vad^det är för
makt, som gör det. Det är icke ett lekverk för ett folk att helt och hållet kasta
omsorgen om sitt nationella oberoende och sin frihet på andra, som skola bära
upp ansvaret. Det fanns för något över 20 år sedan ett folk, som hade avväpnat
eller åtminstone i det närmaste avväpnat. Deras land blev krigsskådeplats, där
två stormakter kämpade med varandra. När freden slöts, tillädes detta land
den ena av dessa makter som intressesfär. Folket skickade deputationer till stormakterna
och framhöll, att de hade inte krig och väl borde få vara ett fritt folk
som förut, men ingen brydde sig om deras protester. Det ser verkligen en liten
smula besvärligt ut, när man går något tillbaka och undersöker hur det gått
folk, som självmant avväpnat och nästan lagt sig ned att do bort som fri nation.
Spörsmålet rör sig ytterst hos vårt folk om, huruvida vi verkligen vilja sätta in
någonting för vår frihet och för vårt oberoende. Sedan kunna vi givetvis tvista
om, hur mycket vi förmå och hur mycket vi böra sätta in på detta.

Jag var som bekant av den meningen 1925, att nedskärandet på vissa punkter
gick för långt och för djupt och framför allt att de organisatoriska enheter, som
vi då skapade, voro litet för svaga i själva bildningen. Jag har i den vägen icke
ändrat mening, men jag är också av den meningen, att när ett flertal medborgare
i folket samlat sig för och gått in för en försvarsordning, så vill jag som lojal

Nr 23. 96

Lördagen den G april c. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

in. m.
(ForL.)

medborgare respektera detta flertal så länge givetvis som de själva respektera
sitt verk och v;lja hålla uppe det beslut, de ha fattat. Det hav emellertid varit
mycket svårt att finna, att sa verkligen är meningen bland dem, som voro med
om 1925 års beslut. Jag finner det resonemanget synnerligen egendomligt,
som uttalades av herr Per Albin Hansson, att han, just för att högern ej godkände
1925 års beslut, anser, att de, som voro med om det beslutet, saklöst kunna
gå ifrån det. Det är ett mycket underligt resonemang; det måste vara någon cirkel
i bevisningen. Jag förstår helt enkelt inte ett sådant resonemang. Det jag är
med om att besluta och godkänna anser jag vara en hederssak att hålla. En
annan sak är, om man anser det vara eu hederssak att krypa ifrån vad man
beslutat, att söka så fort som möjligt komma ifrån detsamma. Jag trodde och
har trott det lång tid efter 1925 års beslut, att det verkligen var herrarnas mening,
att ni skulle stå för detsamma, åtminstone en tid framåt, då man fått
se vad den beslutade organisationen dugde till. Herr Hansson yttrade, att han
1925 hade hoppats på, att det skulle bli ett stillestånd i striden om försvaret.
Även detta är ju konstigt. Jag tycker verkligen, att det från hans partis sida
har förts strid varje år om detaljer i försvarsorganisationen. Jag vill blott
återkalla i minnet debatterna vid fjolårets riksdag vid behandlingen av fjärde
huvudtiteln. Debatterna voro då, tycker jag, ganska hårda. Det var dock då
en strid mellan dem inbördes, som varit med om att fatta 1925 års beslut. Åtminstone
tycker jag, att dessa skulle kunnat i god enighet och sämja klara upp
fjärde huvudtiteln. Jag vet icke, om det blir en skarpare strid i år — om det nu
blir i kväll eller en annan dag — då vi skola behandla denna huvudtitel, än det
blev i fjol. Detta tyder på, att det inte måtte förefinnas någon god vilja till
att upprätthålla det där beslutet. Jag förstår ju mycket väl, att även om eu
försvarsordning är sådan, att man inte i allo kan gilla densamma, så är det inte
en sak, som man kan byta om om några år, utan den ordningen får fungera en
längre tid, annars blir det kaos i det hela, annars brytes allt sönder. Det är inte
minst därför jag ansett mig böra lojalt bidraga till, så gott jag förstår, att detta
beslut upprätthålles. Jag får då också uttala, att jag anser att denna organisation
bör upprätthållas. Jag kan icke finna, liksom herr Hallén icke heller kunde finna
det, att det är riktigt rimligt, att man skulle uppehålla beslutet som ett slags
kostnadsram. Skulle man nämligen varje år eller med två års mellanrum hålla
kostnadsramen, men kostnaderna genom fördyring o. d. förändrades, då finge
man väl ändra organisationsramen oupphörligt. Det vore väl orimligt. Jag
vill därför uttala, att så länge jag finner en majoritet bära upp organisationsramen
från 1925 på ett sådant sätt, att man inte öppet saboterar sitt eget verk,
skall åtminstone inte jag gå emot densamma. Jag tror mig kunna uttala, att vi
från bondeförbundets sida också finna oss i densamma. Skall det sedan visas
misstroende mot allt och alla, så fort någonting rubbas eller ändras i en detalj,
som man räknade ut 1925, ja, då kan detta misstroende leda så långt, att man
förstör sitt eget verk. Jag tror, att man även på detta område får begagna vanlig
urskillning, en sådan som man använder när det gäller andra saker. För
att giva exempel på någonting dylikt skall jag då framhålla, att vi för några år
sedan beslutade en modernisering av Stockholms järnvägsstation och västra stambanans
ingång till Stockholm. Det skulle kosta, om jag minns rätt, något över
12 miljoner kronor. Nu få vi reda på, att det kostar ytterligare 3 miljoner.
Det skulle bli en ganska underlig företeelse, om vi sade, att vi hade beslutat en
viss kostnadsram och att vederbörande inte fick gå utanför densamma utan fick
klara sig inom den Tamen. Jag undrar vad det skulle svaras, om någon skulle
komma med ett dylikt resonemang. Som praktisk man kan jag icke se någon
större skillnad mellan det fallet, att herrarna år 1925 räknat fel på summorna,
och det, att Kungl. Järnvägsstyrelsen räknat fel. Det kan komma oförutsedda
saker på alla områden. Då tror jag, att här ej behövde vara denna oupphörliga

Lördagen den 6 april e. m.

97 Nr 23.

strid i försvarsfrågan, där var och en säger, att så och så skall det vara, en
strid, som synes fortsätta i det längsta.

Jag har därmed i huvudsak uttalat den mening, som är min i denna synnerligen
allvarliga fråga, och jag tror, att om var och en ginge närmare till sig
själv och tänkte på den där allvarliga risken, som kan inträffa, om vi skulle
råka till att taga fel i fråga om den där mellanfolkliga säkerheten, som skulle
hålla vårt land fritt och oberoende, då tror jag nästan, att herrarna skulle säga
detsamma, som en gammal slesvig-holsteinare som var jordbrukare i min
hemtrakt sade, när vi hade ett folkmöte en gång år 1892 och man diskuterade
försvarsfrågan före den urtima riksdagen. Även då bröto sig meningarna om
huru långt man skulle gå. Det var då de 90 dagarna det gällde. Den mannen
hörde på, och till sist begärde han ordet. Han behärskade dock vårt svenska
tungomål, vi kände honom och vi visste en sak, att han stått med vid Dybböl.
Han yttrade: »Ja, mina herrar, om en man mister sitt fädernesland, då är
det en klen tröst för honom, om han har ett par tior mer på banken.» Jag har
aldrig hört ett yttrande i en församling, som gjort så stark effekt, och för min
del glömmer jag aldrig de orden och det intryck de gjorde. Det talet tog mig
hårt. Och kanske jag är, som en ärad talare sade, känslotänkande, men på
detta område ber jag herrarna förlåta mig, om så är. Jag tror dock, att all
historia visar, att ett folk, som mist sin frihet, sin självständighet, sedermera icke
har kunnat göra nog stora offer i pengar och folk för att återvinna den. Det är
underligt, att ett folk, som åtnjutit frihet och fred sa länge, så litet värderar
detta, att det undervärderar riskerna för att förlora desamma. Jag kan ej
hjälpa, att det är min mening. Men även om organisationen är något mindre
omfattande, så tror jag, att om den uppbäres av god vilja, av känslan av att vi
verkligen skola göra något för att försvara landet, är den starkare än en anordning
så stor, att den icke kan ekonomiskt uppbäras. Det ger jag de talare rätt i,
som så yttrat sig. Men däremot tror jag ej, att man har rätt att säga, att man
skall skära ner organisationen till rakt ingenting. Här ha säkert från denna stol
i dag yttrats många ord, som äro_gjorda för att dölja tankarna. Jag tror, att det
varit bättre, om herrarna sagt er innersta mening rent ut än att singla med orden
så här. Jag har ej stuckit under stol med, att jag är försvarsvänlig, och att jag
tror, att det behöver vara en försvarsorganisation för att bära upp vårt nationella
oberoende och den känsla för landet, som vi som svenskar böra ha. Och på
grund av denna min ställning har jag yttrat mig, som jag gjort.

Nu är det tydligt, att man ej försvarar ett land med utredningar, och det tyckes
vara meningen, att man skall hålla på med utredningar i det oändliga. Sedan
vill jag också gå ut från, att 1925 års försvar bör prövas, så att man får se, vad
det duger till, och det har jag uttalat i reservationen.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan i klämmen
och. beträffande motiveringen bifall till den av herr Nilsson i Gränebo och
mig avgivna reservationen.

.Hbrr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Wigforss’ uttalande, när han gjorde gällande, att socialdemokraterna
alltid hävdat de principiella synpunkter, för vilka jag nu gjort mig till
tolk i debatten. . Men vi ha gjort det med förnuft, säger herr Wigforss, och
säger i fortsättningen, att man da tagit hänsyn till den folkopinion, som faktiskt
finnes. Den folkopinion, som man här antagit förefinnas, skall väl vara
en sadan, som ansluter sig till tanken pa nödvändigheten av militärväsendet eller
ett militärt försvar, om nu den folkopinionen verkligen finnes, om den meningen
är utbredd i stora lager av befolkningen i vårt land. Och’ varpå grundas
antagandet härom? När det gäller opinionsyttringar i det avseendet, ligger
det väl så till, att då de rustningsivrare, som här ha företrätts av bl. a.

Andra kammarens protokoll li)29. Nr %S. 7

Ang.
i frägasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

Nr !!8. 98

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

herr Forssell, d. v. s. de, som äga flertalet av tidningarna i landet, de utnyttjat
dessa för en bestämd och klar propaganda i den riktningen. Och radion, hur
användes icke denna för samma ändamål? Alltså, huvuddelen av den propaganda,
som förekommit i landets tidningar, har utnyttjats för ändamålet. _ Den
omständigheten, att denna propaganda har kunnat medföra vissa verkningar
i opinionsbildande riktning i det syfte den företräder, den omständigheten utgör
ingalunda bevis för, att flertalet eller en betydande del av landets befolkning
skulle vara på den linjen, som försvarsivrarna i denna debatt säga sig

vara. . „

Herr Hallén talade i debatten om, att vänsterns argumentering vant behäftad
med vissa brister. Jag åhörde med spänt intresse herr Halléns inlägg i debatten.
Det var för mig omöjligt att läsa ut vad slutsatsen skulle bli. I början
föreföll det mig, att han skulle hamna på samma ståndpunkt som herr
Holmgren eller herr Lindman. När vi kommit längre fram i hans anförande,
när han började tala om krigets gräsligheter, var jag på det klara med. att
han skulle hamna på den frisinnade ståndpunkten eller någon annan stans.
Slutligen blev förklaringen den, att herr Hallén ansåg, att militärväsendet
skall nedrustas till en »passiv neutralitetsvakt». Herr Ekman talade något
om denna herr Halléns passiva neutralitetsvakt och undrade, hur den skall ta
sig ut. En passiv neutralitetsvakt skall väl vara sådan, att en man går vid
gränsen och konstaterar, att neutralitetsbrott förekommit, och sedan går hem
och underrättar vederbörande om saken. Det är en handling av passiv art.
Vad det där skulle ha för betydelse är svårt att förstå. Herr Hallén säger
emellertid, i motsats till herr Wigforss, att om man skulle få ett referendum
i landet om nedrustande av det svenska militärväsendet, skulle detta referendum
enligt herr Halléns antagande ge stöd för den uppfattning, som herr Hallén
företräder. Herr Wigforss säger, att »vi» resonera i försvarsfrågan med
liknande utgångspunkter men med sunt förnuft. »Vi» vore på det klara med,
att här är en utbredd folkopinion, att militärväsendet skall finnas kvar. Såvitt
jag kunde fatta, var det så. Herr Hallén talade om, att han räknar^ med
stöd för sin uppfattning i militärfrågan, för den händelse den skulle gå, till
referendum. Och då jag hörde herr Forssell tala om den stämning, som håller
på att skapas, och som allt starkare framträder, blev jag ej på det klara med,
om han menade, att den håller på att skapas på grund av den agitation från
Blåkulla, som herr Forssell talade om, men det föreföll så. Men om „det ej
var meningen, utan han menade nagot annat med sin agitation från Blakulla,
förefaller det, som om det ligger en betydande klyfta mellan den uppfattning,
som herr Hallén tror finnas i landet, och den stämning, som herr Forssell å
andra sidan talar om. Båda göra anspråk på att företräda det svenska samhället
och dess intressen, och båda göra anspråk på att so på förhållandena från
sakliga utgångspunkter. Även om man ej blivit övertygad om, att herr Forssells
resonemang var grundat på sakliga utgångspunkter, gör han väl själv anspråk
därpå. Men vittna icke dessa uttalanden om å ena sidan en stämning
för utvidgning av det svenska militärväsendet och å andra sidan dess nedbringande
till en neutralitetsvakt, vittna de ej om, att i detta samhälle, visserligen
från olika utgångspunkter, kan konstateras, att man ser på förhållandena
en smula olika, även om man säger sig företräda detta samhälle? Vad
bottna dessa uttalanden i? Jo, såvitt jag kan so, icke i annat, från herr Forssells
sida, än ett krasst företrädande av just det samhällsintresse, som jag talade
om i förmiddags.

Herr Ekmans anförande åhörde jag med största intresse, och jag maste säga.
att det var intressant. Han talade om, att man här har tagit ett steg fram mot
avrustning, varigenom man gatt i spetsen pa ett sätt, som man icke gjort i
några andra länder. Detta i ett avsnitt i anförandet. I ett annat avsnitt där -

Lördagen den G april e. m.

Nr 23.

av gjorde han gällande, att här har icke företagits någon nedrustning för att
åstadkomma ett försvagande av militärväsendet utan för att utmönstra odugliga
detaljer, som inom den närmaste tiden måste utmönstras och att dessa ersatts
med andra. Det förefaller, som om t. o. m. i detta anförande låge en del
motsägelser. När herr Ekman höll på och argumenterade för den försvarsvilja,
som även de frisinnade företräda, föreföll det, som om herr Ekman skulle
konstatera, att de frisinnade, socialdemokraterna och högern i denna fråga befinna
sig i samma ställning, bara med den skillnaden, att högern befinner sig
något streck högre upp på kostnadsskalan, som herr Ekman uttryckte sig. Det
skulle således ligga till så — om man bortser från herr Halléns argumentering
i frågan — att man befinner sig på samma linje. Det vore bara fråga om
kostnadsramen, om man kan nedbringa kostnaderna eller bör hålla dem vid
nuvarande siffra eller om, som i regeringspropositionen ifrågasatts, ett uppräknande
av kostnaderna med omkring 4,000,000 kronor skall ske. Det är alltså
en gradskillnad, men någon principiell anslutning till kravet på avrustning,
några principiella grunder för avrustning ha icke tillkännagivits.

Herr Ekman citerade ett uttalande av herr Engberg från 1925 års försvårsdebatt.
Herr Engberg förklarade, att nu, sedan murarna rivits mellan staten
eller samhället, kanske det hette, och de därifrån utestängda, när man berett
dessa, d. v, s. de från inflytande utestängda, tillträde dit, då hade man också
från dessas sida fått ett ökat ansvar och hade också blivit mera försvarsvänlig,
än tidigare varit fallet. När jag hörde det citatet av herr Engbergs uppfattning
från år 1925, så kom jag att tänka på en artikel, som jag läste i
»Socialdemokraten», signerad av herr Engberg, någon gång under valrörelsen
1928. Den stod under rubriken: »Den stora besvikelsen.» Där förklarade herr
Engberg, att sedan rösträttsreformens genomförande, vilket skedde under vissa
förutsättningar, som han också redogjorde för, hade, enligt vad som upplystes
i artikeln, det icke förekommit lösandet av en enda politisk fråga i landet
i överensstämmelse med arbetarklassens intressen. Herr Engberg talade i slutet
av artikeln om den politiska demokratien i landet och sade bl. a., vill
jag minnas, ungefär följande: Skall det då vara denna nations öde att med
den allmänna och lika rösträttens vapen i hand sitta och se hur endast törnen
och tistlar frodas på den politiska demokratiens mark? Så ser enligt herr Engbergs
uppfattning det ökade inflytande ut, som arbetarna vunnit i landet,
och som skall grunda deras ökade försvarsvilja.

Herr Hansson talade om det socialdemokratiska partiets ståndpunkt i avrustningsfrågan
och förklarade, att det socialdemokratiska partiets mål är avrustning.
Det har tidigare i debatten citerats vad herr Engberg sade år 1925,
nämligen att inom det socialdemokratiska partiet diskuterade man icke längre
frågan om försvar eller icke försvar. Detta sades således i anslutning till genomförandet
av 1925 års försvarsorganisation. Om man sammanställer båda
dessa uttalanden, förefaller det, som herr Engberg år 1925, när han talade på
det sättet, icke hade klart för sig det socialdemokratiska mål, som herr Hansson
talade om i dag. Tidigare i dag har citerats ett uttalande av herr Sandler vid
genomförandet av 1925 års försvarsorganisation. Detta uttalande innehåller
bl. a., följande: »Då demokratien träder fram till att sätta sin prägel på försvarsorganisationen,
då förblir den själv icke därav oberörd. Då försvarsväsendet
ordnas in i det demokratiska samhället till att bli i anda och sanning
dess tjänare, vinner samtidigt också försvarstanken ett allt större rum i demokratiens
hjärta. Den känner sig på helt annat sätt än förr bära ansvaret för
hela nationens öde och trygghet, och den blir mera vaksam och varsam både i
fråga om bevarandet av reella maktmedel och bevarandet av trygghetskänslan
inom nationen.» Ja, detta tal om att, när demokratien träder fram till maktställning,
blir den också mera angelägen om att bevara de reella maktmedlen,

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörands.
försvar
sv äsendei
m. m.
(Forts -

Nr 28.

100

Lördagen den 6 april e. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

det lär då kunna tolkas så, att man blir angelägen om att bevara det samhälles
maktmedel, som man då härskar över, så som den socialdemokratiska
regeringen gjorde över det kapitalistiska samhället 1925, då »demokratien
.satte sin prägel på detta samhälle och på dess försvarsordningar».

Herr Lindman talade i sitt senaste anförande om bland annat neutralitetsvakt
och förklarade då, att om man blir påverkad av ett par krigförande makter
till att deltaga i ett krig, som pågår, skall man ha tillräckliga maktmedel
för att kunna avvärja sitt indragande i kriget. Ja. för mig förefaller det vara
en rätt egendomlig argumentering. Skall man få avvärja sitt indragande i
kriget av krigförande makter, så lär den första förutsättningen vara den, att
man har något att deltaga i kriget med. Om jag skall sätta mig in i militärivrarnas
tankegång, så måste jag säga, att har man icke dessa maktmedel, som
herr Lindman förutsatte för att avböja deltagande i kriget, så lär det icke finnas
något intresse från de krigförande makternas sida att påverka en till att
deltaga.

Herr Pehrsson i Göteborg, kyrkoherde Pehrsson alltså, förklarade, att han
skulle icke begärt ordet i denna debatt, om han icke hört mitt inlägg på förmiddagen.
Jag beklagar, om mitt inlägg i debatten medfört den verkan, att
herr Pehrsson känt sig nödsakad att begära ordet. Herr Pehrsson förklarade,
att han betraktade mitt uttalande såsom förolämpande för arbetarklassen, då
jag gjorde gällande, att jag talade å arbetarklassens vägnar. Herr Pehrsson
gjorde gällande, att han hade större fullmakt och större rättighet att tala å
arbetarklassens vägnar än jag skulle ha. Yad var det herr Pehrsson betraktade
såsom förolämpande och anmärkningsvärt? Jo, den omständigheten, att jag
tillkännagivit, att vi ansett, att militärväsendet i det kapitalistiska samhället
utgör ett maktmedel mot arbetarklassen. Och herr Pehrsson har av detta dragit
den slutsatsen, att vi ansett, att, om detta det kapitalistiska samhällets
maktmedel avskaffades, skulle det vara lättare för arbetarklassen att vinna sina
syften att taga makten i samhället. Ja, herr Pehrsson, det ligger till så,
att vi ha den uppfattningen, att det kapitalistiska samhället betraktar det som
en nödvändighet att ha militärväsendet för att försvara ett oriktigt och orättvist
samhällssystem, försvara en utsugning av arbetarklassen, och vi hålla före,
att det är lättare för arbetarklassen att avskaffa detta samhällssystem, om
utsugarna icke ha militära maktmedel till sitt förfogande. Det betrakta arbetarna
i allmänhet som riktigt. Och då herr Pehrsson säger, att den kontakt,
han haft med arbetarklassen, gjort honom övertygad om att arbetarna äro hederliga
människor, som icke skulle vilja låna sig till ett sådant genomförande
av sådana syften, som jag gjort mig till tolk för, som icke skulle låta lega sig
av främmande makter, såsom herr Pehrsson uttryckte sig, så vill jag •— jag
har icke klart för mig, om det är Gud eller Mammon, som dikterat herr Pehrssons
ståndpunkt i militärfrågan — åtminstone säga, att då arbetarklassen kämpar
för en annan samhällsordning, då arbetarklassen kämpar för en annan
produktionsordning och då arbetarklassen kämpar mot det samhällssystem, som
herr Pehrsson betraktar såsom sin speciella uppgift i riksdagen att försvara
— även om han vill, att andra skola göra det, då det gäller andra, allvarligare
nappatag —, när arbetarklassen gör det, så gör den det i avsikt att skapa
bättre förhållanden för människorna och detta på° grund av en allvarlig
övertygelse, som möjligen herr Pehrsson icke kan förstå. Men arbetarna i allmänhet,
som känna trycket under detta samhällssystem, veta vad saken gäller
och betraktar det icke som någon som helst skamfläck, att det här å deras
vägnar förklaras, att den kamp de föra mot militärväsendet, att den kampen
riktar sig mot den kapitalistiska samhällsordningen.

Herr Lövgren i Nyborg förklarade, att han diskuterade icke med kommunisterna
om deras ståndpunkt här, att det tjänade icke något till att diskutera

Lördagen den 6 april e. m.

101 Nr 25.

med personer, som icke —- jag vill minnas orden föllo så — taga någon hänsyn
till de förhållanden, som existera. Vidare ville han icke diskutera därför att
kommunisternas ståndpunkt innebär, att, om samhället hade det innehåll, som
kommunisterna anse det skall hava, så skulle de anse det vara berättigat att
försvara detsamma. Han säger, att vi skola icke förundra oss över, om socialdemokraterna
vilja försvara ett samhälle, som är sådant, som socialdemokraterna
anse, att det skall vara. Vi förvåna oss icke över, om socialdemokraterna
ha den uppfattningen, att de skola försvara det samhälle, som har det
innehåll, som de anse, att samhället skall ha. Men tillåt mig fråga herr Lövgren
: det samhälle vi leva i, det kapitalistiska Sverige, har det det innehåll, som
socialdemokraterna anse, att samhället skall ha, eftersom de äro beredda att
gå in för ett stödjande av det militärväsen, som skall försvara detta kapitalistiska
samhälle mot den yttre och den s. k. inre fienden, som uttrycket löd i
Brantings motion 1912. Icke sticka vi under stol med att vi äro heredda att
försvara, med ändamålsenliga medel försvara arbetarklassens intressen i det
kapitalistiska samhället, och icke sticka vi under stol med att, om samhället får
det innehåll, som samhället enligt vår mening skall ha, vi äro beredda att försvara
det samhället, men mellan den ståndpunkten och stödjandet av inilitarismen
i det kapitalistiska samhället är det en betydande skillnad.

I sin fortsatta argumentering förklarade herr Lövgren i Nyborg, att han
ville ha valuta för sina pengar. Herr Lövgren i Nyborg vill ha valuta för
sina pengar, och då det lägges 130 ä 140 miljoner kronor på den svenska militarismen,
skola dessa 130 ä 140 miljoner användas på ett ändamålsenligt sätt.
Jag måste säga, att om herr Lövgren, som jag kunde förstå av hans resonemang,
menar, att det samhälle, som skall försvaras med de medel, som man
framställer för dessa 130 ä 140 miljoner, är sådant, att socialdemokraterna
vilja försvara det, om det var herr Lövgrens mening, då är hans resonemang,
att man skall åstadkomma bästa vederlag för dessa pengar, fullkomligt riktigt.
Men om jag då jämför denna ståndpunkt och detta resonemang med det, som
herr Hallén eller herr Engberg fört i debatten, måste jag fråga mig: vad är
det, som är den socialdemokratiska ståndpunkten i denna fråga? Om man
försöker att så objektivt som det står i mänsklig förmåga bedöma de uttalanden,
som gjorts, så kommer man till det resultat, att här talar å ena sidan herr
Per Albin Hansson om en förutsättningslös utredning i försvarsfrågan, en utredning,
under vilken man sätter sig vid utredningsbordet och lämnar sina
principer och ståndpunkter hemma och icke går dit med förutfattade meningar.
Man skall gå dit för att undersöka, vad det svenska militärväsendet bör kosta,
och konstaterar man, att det behövs mera än clet för närvarande har, så skall
man vara med om det. Herr Lövgren i Nyborg och herr Törnkvist i Karlskrona
voro inne på samma linje och ville, att vi skulle undersöka, vad man
kan skaffa för utomordentliga verktyg för dessa 130 ä 140 miljoner, som riksdagen
anvisat, och att vi skola se till att vi få bästa möjliga valuta för pengarna.
Det är alltså ståndpunkter, som deklarerats från socialdemokratiskt
håll i denna fråga.

Så var herr Engberg inne på och talade om krigets gräsligheter, och herr
Sandström var inne på detsamma. När det gäller krigets ohyggligheter lär
det icke vara någon, som är okunnig i den saken. I den utsträckning det varit
möjligt att genom skrifter inhämta kännedom därom ha vi gjort det, ty det
är nog få av kammarens ledamöter, som på ort och ställe kunnat taga del av
förhållandena. Det är saker, som icke äro nya och som få betraktas, då de
anföras i denna debatt, såsom huvudsakligen ägnade att skapa fram känslostämningar,
men det är icke känslostämningar, som äro avgörande, då det gäller
ståndpunktstagande till denna fråga, ty jag är övertygad om, att, då herr
Hallén och herr Engberg tala om krigets ohyggligheter, påverka de icke herr

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
för8
var sväsendet
in. m.
Oorls.

Nr 23.

102

Lördagen den 6 april e. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad, utredning
rörande
föravarsvåsendet

m. m.
(Forts.)

Forssell och lians likatänkande. Deras ståndpunkt är klar. De gå icke ut
från bedömandet av frågan med hänsyn till om de nya medel, som skola användas
i kriget, komma att framskapa större ohyggligheter än de gjort, som
tidigare kommit till användning. Den ståndpunkten karakteriseras av en enda
utgångspunkt, nämligen om de gagna de intressen de i detta samhälle företräda.
Det tjänar icke något till att skapa fram några stämningar med tal
om hur ohyggligt kriget är. Vad som är det viktiga är att tillkännagiva,
vad det är för skäl, som stå bakom de olika ståndpunkterna.

Då man kommer med sådana skäl som det herr Hallén anförde, då herr
Hallén vädjade till de frisinnade och religiöst betonade bland andra, att de
skulle från sina utgångspunkter ansluta sig till herr Halléns beräkningar över
militärväsendets sammansättning och dess ändamålsenlighet, då man framställer
dessa vädjanden, måste jag säga, att jag tror icke, att någon det ringaste
påverkas därav. Om också herr Hallén möjligen menar, att dessa vädjanden
skulle medföra resultat, är det givet och sannolikt klart för alla, att hans vädjanden
förklingade fullkomligt ohörda. Jag tror, att pacifisterna och andra,
som deklarerat sin ståndpunkt, och att Per Albin Hansson, Lövgren i Nyborg
och Törnkvist i Karlskrona från socialdemokraterna ha icke avgivit dessa deklarationer
i annan avsikt än att inge arbetarklassen i landet och möjligen
några kretsar i medelklassen den föreställningen, att man från deras håll kan
räkna med verkliga avrustningsvänner. Den föreställningen blir man emellertid
tagen ur, om man får klart för sig, att de ledande männen i det socialdemokratiska
partiet givit den förklaring, som givits beträffande utredningens
ändamål, nämligen att den skall vara förutsättningslös och att man skall pröva
militärväsendets ändamålsenlighet. Därmed har fastslagits, att man skall
sätta sig vid utredningsbordet och undersöka, om det kan vara några skäl för
ytterligare moderniseringar av det svenska militärväsendet. Ty låt oss säga,
att sakkunskapen och de större partierna bliva representerade i utredningen.
Herr Holmgren talade om att sakkunskapen skall verkställa utredningen, och
sedan den lagt fram sina synpunkter, få partierna vara med och se till vad de
kunna komma med. Om herr Holmgren skulle sätta sig till detta utredningsbord,
måste man ställa sig den frågan: kommer herr Holmgren att sätta sig
att verkställa den utredningen utan tanke på att gagna det speciella intresse,
som herr Holmgren såsom partiman företräder? Därtill kommer den omständigheten,
att militärerna väl — åtminstone på några få undantag näy jag
säger, om några undantag skulle finnas — betrakta militärväsendet såsom
självändamål och att de betrakta det, såsom i debatten tidigare uttryckts, såsom
ett nedbrytande av militärväsendet, när nedbrytandet går ut över den del
av militärväsendet, som de själva representera. Var det icke så före 1925 års
försvarsorganisation, att sjömilitärerna betraktade det såsom en olycka, om
det ifrågasattes minskning av de sjömilitära stridskrafterna, och på samma
sätt betraktade man saken inom armén, om man avsåg att minska lantförsvaret
till sjöförsvarets förmån, och sakkunskapen var alltså grundad på de intressen,
som man såsom anställningshavare representerade. Jag representerar
i det dagliga livet eu grupp av arbetare, som ha sin utkomst i dessa militäranstalter.
Jag har emellertid betraktat det som en heder för dessa arbetare,
att de icke gjort de militära anstalterna till självändamål, som måste bevaras
därför att de ha sin utkomst där. Yi ha i stället från denna grupp av samhällsmedlemmar
hävdat den uppfattningen, att militärväsendet skall icke^ordnas
i den omfattningen, icke bestämmas med hänsyn till att så och så många
arbetare få sysselsättning. Vi ha hävdat endast, att det är samhällets ^skyldighet
att tillgodose de vid dessa företag anställda arbetarna i någon mån på
samma sätt, som man tillgodoser andra, som bli arbetslösa genom statens åtgöranden.
De ha icke anspråk på att samhället skall upprätthålla de mili -

Lördagen den 6 april e. m.

103 Nr 23.

tära institutionerna för att arbetarna skola få sin försörjning. De ha hävdat,
att det vore betydligt trevligare, om de finge sättas i tillfälle att fylla en mer
produktiv uppgift, än den de för närvarande ha att fullgöra. Då man talar
om att sakkunskapen i detta sammanhang skall ha ett avgörande inflytande
och att man skall gå till en förutsättningslös utredning, måste jag säga, att om
man sätter dit militära sakkunniga, så komma de att gå.till verket med sådana
utgångspunkter, som jag här talat om. Sätter man dit politiker, högermän,
socialdemokrater och frisinpade, så komma de att gå till verket med sådana
utgångspunkter, som kommit till uttryck här i debatten i dag. Herr Hallén
kommer alltså, om han kommer att få gå dit, att göra det med utgångspunkt
från de pacifistiska synpunkter, han deklarerat i debatten. Herr Lövgren i
Nyborg kommer, ifall han blir i tillfälle att vara med, att göra det mesta
möjliga av pengarna som han uttrj^ckte sig. De pacifister som här talat skulle
om det låg mening bakom deras uttalanden ha anslutit sig till yrkandet om
avskaffande av det svenska militärväsendet. Det skulle ju mera överensstämma
med deras ståndpunkt som säga, att det kan icke tjäna sitt ändamål, att
det icke kan tjäna de syften, det företräder.

Herr Lindman sade i ett av sina anföranden, att det låter sig väl icke göra
att skapa den enighet, som någon hade uttalat vore önskvärd, och detta därför
att mellan den ståndpunkt, som kommunisterna företräda i denna fråga, den som
socialdemokraterna företräda och den de frisinnade och högern företräda, föreligger
ju en sådan skillnad, att dessa ståndpunkter väl icke gå att förena.
Jag viil i anslutning till detta uttalande säga, att för vår. del hava vi icke
möjlighet att komma i denna fråga på vare sig samma linje som de som ha
företrätt olika socialdemokratiska uppfattningar eller på herr Ekmans eller
på herr Lindmans linje. Vår ståndpunkt är den, som vi tillåtit oss deklarera
här i debatten, nämligen att militärväsendet i det kapitalistiska samhället
är i olika avseenden ägnat att stödja och försvara detta samhälle och detta
samhällssystem emot arbetarklassen och dess intressen, och det är vår utgångspunkt
när vi kräva denna militarisms avskaffande.

I anslutning härtill ber jag, herr talman, att få vidhålla mitt tidigare gjorda
yrkande.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag blev uppkallad av herr Hal léns

omtanke om vissa av kammarens ledamöter, och denna kräver kanske ett
svar. Jag är naturligtvis tacksam mot kyrkoherde Hallén för hans omtanke
och omvårdnad om de frikyrkliga, men det vore säkerligen mera berättigat om
han i första hand vände sig till sitt eget läger. Han kan t. ex. börja med^ sina
egna ämbetsbröder på göteborgs- och bohusbänken. Kan han få dem på sin
sida och därefter börja med de 99 återstående procenten präster i landet så att
de i sin mån började hålla fredspredikningar för vårt folk, så kommer han säkerligen
att nå ganska långt. Vi frikyrkliga ha nog våra egna undervisare, men
hos oss gäller den friheten, att den ene kan stå litet längre till vänster än andra
och den andre litet längre till höger i försvarsfrågan, såsom vi hört av anförandena
här i dag, ja, kanske t. o. m. längre till vänster än herr Hallén.

Jag vill även taga upp en tanke, som herr Hallén hade i början av sitt anförande,
då han gav regeringspartiet ett så varmt erkännande för dess.konsekvens
och logik i försvarsfrågan, medan han däremot anklagade de frisinnade,
för att de icke voro lika konsekventa. Om herr Hallén efter samma måttstock
som han själv använde skulle jämföra sitt eget anförande och för övrigt socialdemokraterna
med kommunisterna herrar Anderssons i Stockholm eller Spångbergs,
skall det visa sig, att dessa äro mera konsekventa än herr Hallén, ty herr
Hallén vill vara med om att offra över 130 milj. kr. om året på försvaret, men
kommunisterna vilja avskriva det hela på tre år. I verkligheten finnes det

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Fort».)

Nr 23.

104

Lördagen den 6 april e. in.

Ang. blott två fullständigt konsekventa partier i försvarsfrågan, det är de båda ytftZdZ-
terP°lerna- Högern som aldrig får tillräckligt, och kommunisterna som vilja
redning ro- kort allt försvar, åtminstone för de borgerliga men själva anskaffa sin egen
rande för- lilla här.

svarsvmendet I själva sakfrågan har jag med mitt instämmande i herr Ekmans anförande
(Torts") v^sat> att jag kommer att följa hans yrkande vid voteringen.

Herr Ekman: Herr talman! Jag skall försöka bli så kort som möjligt i

mina repliker, men några erinringar måste jag i varje fall göra. Äras den, som
äras bör! Jag vill först be att få säga några ord till herr statsministern. ''Han
gjorde mot mig gällande vad som tidigare sagts i pressen, att det var oriktigt av
oss, som stodo för 1925 ars beslut, att vid det beslutet länka icke blott en organisatorisk
ram utan också en ekonomisk sadan. Jag framhöll gentemot honom,
att ett beslut av den arten givetvis måste äga både ekonomisk och organisatorisk
^begränsning. Emot hans kvickhet, att vi, som lade ekonomiska synpunkter
på denna härordnings tillämpning, måste, därest ett öresanslag överskredes,
ta »bort ett regemente», erinrade jag om, att den nuvarande regeringen
pa minst 42 punkter i huvudtiteln måst tillämpa »den ekonomiska ramen» jämväl
för sina beslut, i fall om vilka det icke kan sägas, vare sig att de föllo utanför
härordningens organisatoriska ram, eller att de saknade betydelse för försvaret,
men vilka regeringen likväl fann sig böra antingen i vissa fall reducera
eller i andra fall helt tillbakavisa och detta då av ekonomiska skäl. Och jag
frågade: Ha icke vi samma rätt att lägga dessa ekonomiska synpunkter på
tillämpningen av 1925 års beslut som regeringen? Vad svarade nu herr statsministern
på denna min erinran? Jo, han svarade: »Det gläder mig ofantligt
att jag tagit fel.» Ja, jag behöver icke säga mer om den argumentationen.

Herr statsministern hänförde sig till ett visst speciellt fall, nämligen frågan
om.fältartilleriets beskaffenhet, och sade: »Ja, nu är det så, att vårt fältartilleri
är obrukbart» — han använde uttryckligt det uttryckssättet — »och nu
föreligger här ett förslag, som bara avser ett belopp å ett par, tre hundratusen
kronor till förberedande åtgärder för att göra detta fältartilleri om möjligt
brukbart.» Jag vill med anledning därav med några ord förklara hur denna
fråga ligger till. ^ Detta fältartilleri är icke obrukbart och icke förslitet. Det
förhaller sig ju sa, att man pa sista tiden ifråga om eldledning funnit hjälpmedel,
varigenom man kan utnyttja en väsentligt större skottvidd, än man tidigare
kunnat med fördel använda. Nu har vårt fältartilleri en lägre skottvidd,
hänförande sig till tidigare förhållanden. Men i den omständigheten att man
nu genom att ha funnit, nya hjälpmedel för att utnyttja sikt på längre bort belägna
mål ligger givetvis icke att detta fältartilleri är obrukbart. Det har icke
samma värde, som mera långskjutande artilleri, men inom den räjo''ng, som det
bestryker, skjuter det rätt så gott, så vitt jag kan förstå. Jag behöver icke
hänvisa herrarna, en amiral och en överste, till att i det senaste kriget, vid varje
större siaktning, på västfronten exempelvis, insattes samtidigt artillerimateriel
av olika långtgående slag.

Emellertid iir det också frågan om huruvida denna materiel är så uthållig
som man kräver av ett modernt fältartilleri. I regel kan man skjuta, säger man.
10,000 eller 20,000 skott eller nagot sadant; olika i olika fall. Nu frågar man
sig :^>Vilken slitstyrka har vårt fältartilleri?» Ja, i detta fall förhåller det sig
ju så, att man utgår ifrån, att därmed f. n. skjutits ett par tre tusen skott eller
något dylikt — det torde vara olika i olika fall. Nu vill man ha anslag till
ammunition m. m. för att man skall kunna skjuta »ned en kanon», d. v. s. utröna
när den är utskjuten, alltså fullständigt utsliten. På det sättet vill man få
fram en siffra, som betecknar hur mycket en pjäs tål, alltså när vårt artilleri
kan beräknas bli förslitet. Därtill krävas nu dessa belopp. Undersökningen

Lördagen den 6 april e. m.

105 Sr 23.

gäller dock endast delvis. Den gäller fältkanonen mod. 1902 och fälthaubitsen
mod. 1910. I ena fallet önskar man en lavettförändring, i andra fallet gäller
det ett prov av den art, som här angivits.

Herr Carleson tycktes tro, att här bara var fråga om ett litet belopp, som
han tyckte, att man mycket väl kunde vara med om. Det är ju dock, såsom
herr Carleson borde veta, frågan om ett första steg till en utgift, som kan
komma att belöpa sig till 60 milj. kr. Detta angives vara den övre gränsen för
vad det kan komma att kosta, därest resultatet av undersökningen blir nybeväpning.
Man kan också stanna vid att tillämpa moderniseringsprincipen på materielen,
helt eller delvis, och alltså genom att gå en genväg komma till en lägre
siffra.

Nu har jag redan förut varit med om ett avvägande på den punkten, då man
nämligen inom försvarsrevisionen hade att taga ställning till denna fråga. När
man å ena sidan påkallade en 10-årig engångskostnad för tillgodoseende av ny
materiel för hären och flottan på en hel mängd olika områden och man å andra
sidan tog upp spörsmålet om vår artillerimateriel under samma period till behandling
och rådgjorde med militärerna i detta avseende, svarade de — jag
vill icke klandra dem för det — att de ville både det ena och det andra, de ville
ha alltihop. Då man sade till dem: »Om det inte går att få båda sakerna, utan
ni måste välja, vilket som skall sättas i första rummet; vad föredra ni, engångskostnader
för tillgodoseende av en viss mängd ny materiel eller anslag till ombeväpning
av fältartilleriet?» svarades det: »Fältartilleriet ha vi ju dock, och
det är, frånsett skottvidden, i stort sett gott, och då får frågan om fältartilleriet
anstå, tills tioårskostnaden för den nya materielen fått genomföras.» Detta principiella
avvägande skedde då och gäller för vår del fortfarande. Men nu förefaller
det som om man på andra håll stode fullständigt fjärran för denna prövning.
I tidningarna och ute i landet resonerar man på högersidan ungefär så:
»Här ha vi ett odugligt fältartilleri, som de, vilka stå för 1925 års beslut, inte
vilja vara med om att förbättra. Se vilken brist på ansvarskänsla.»

En sådan argumentation, ett sådant sätt att främja försvarets intressen här
i landet för enligt mitt sätt att se till raka motsatsen av vad herrarna föreställa
sig.

Jag skall nu inte gå så mycket mera in på vad herr statsministern sade. Som
litet lättare mellankost vill jag dock bekänna, att jag blev något häpen, när jag
hörde herr statsministern ropa till herr Per Albin Hansson: »Låt då oss vaka
över att de avrustningsvilliga inom det socialdemokratiska partiet icke bli oss
övermäktiga.» Det låter nämligen nästan som om herrarna skulle bildat bolag
om ledningen av det socialdemokratiska partiet.

Jag övergår nu till herr Hansson. Jag tänkte inte syssla vidare med honom
personligen, men när jag sade, att jag ville förbigå referat över yttranden år
1925 från hans sida för att i stället referera ett par andra medlemmar av det
socialdemokratiska partiet, så menade han, att det berodde naturligtvis på, att
»herr Ekman inte funnit» något uttalande, som skulle kunna kännetecknas såsom
en solidaritetsförklaring från hans sida med 1925 års beslut. Jag skall
tillhandagå honom med ett, när jag nu tvingas därtill. Herr Hansson yttrade
vid åsyftade tillfälle såsom regeringens främste representant under försvarsfrågans
behandling i första kammaren: »De ändringar i propositionen» — det
var då utskottet framlade sitt förslag — »som utskottet funnit sig böra föreslå,
kan regeringen» — den dåvarande socialdemokratiska regeringen — »så
mycket lättare acceptera, som de i allmänhet företagits efter överläggningar och
i fullt samförstånd med regeringen. Detta gäller särskilt tillkomsten av tvenne
infanteriregementen och stridsvagnsförbandet samt ökningen av övningstiden
för värnpliktigt underbefäl.» Och han fortsatte i ett senare skede av samma
tal: »beträffande flottan och ersättningsbyggnadema konstaterar jag med

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rorande
försvars
väsendet
in. in.
(Forts.)

Nr 23. 106

Lördagen den 6 april e. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsvåsendet

m. m.
(Forts.)

glädje, att utskottsmajoriteten accepterat regeringens förslag om nödvändigheten
av ett utvidgat anslag till ersättningsbyggnad. Jag kan t. o. m. konstatera
med glädje att utskottet i detta avseende gått ett steg längre än Kungl.
Maj:t föreslagit.» — »Det har icke», fortsätter han, »bakom detta förslaglegat
vare sig likgiltighet för vårt lands bestånd eller någon önskan att åstadkomma
en rasering av försvaret. Regerings förslaget liksom wtskottsf örslaget
avser helt enkelt en anpassning av försvarsanstalterna till vad vid anse vara
motiverat av det nuvarande läget.» »Motiverat av det nuvarande läget» kan,
såvitt jag förstår, icke innebära annat än att man sakligt helt och fullt godtagit
och glatt sig över det utskottsförslag, som förelåg, då 1925 års beslut
fattades. Jag frågar, om det är orimligt att det frisinnade partiet i sådant
fall anser, att det här hade att göra med en part, som vore villig att, så länge
de faktiska förhållandena från år 1925 bestå —■ och någon ändring i det avseendet
har man icke kunnat påvisa ■—- också vill taga ansvaret för fortsättningen
av vad som då gjordes och de beslut, som då fattades.

Herr Hansson sade vidare i sitt anförande, att om de allmänna förutsättningarna
icke hade förelegat — jag hade nämligen i mitt anförande talat om
vissa allmänna förutsättningar för en försvarsrevision år 1925, och jag angav
detta som anledning till att jag då ville gå till en djup och omfattande försvarsreform
— och även om världskriget icke hade förekommit, hade likväl en
revision år 1925 kommit till stånd, därför att man var missnöjd med 1914 års
härordning och ville gå till protest mot denna. Jag vill till detta i all stillhet
blott anmärka, att om världskriget icke hade varit, så hade — 1914 års härordning
heller aldrig kommit till. Den utav högern 1914 dikterade härordningen
kom till stånd, sedan världskrigets åskor börjat rulla runt omkring oss
och under den stämning och de känslor, detta medförde. Att då säga, att vi
skulle fått en revision 1925, även om världskriget icke hade inträffat, därför
att vi voro missnöjda med 1914 års härordning, är ett sätt att argumentera,
som, såvitt jag kan förstå, icke duger såsom invändning mot den av mig angivna
ståndpunkten.

Herr Hansson sade vidare, att genom de frisinnades ståndpunktstagande
hindras visserligen en allmän utredning men icke det nu pågående av regeringen
igångsatta utredningsarbetet. Det är riktigt. Ingen människa kan
hindra regeringen att så länge den kvarstår fortsätta sin egen utredning. Men
den utredningen kommer, såvitt jag kan se, icke att spela någon annan roll, än
att den sätter ett antal i militärväsendets utvidgning direkt intresserade personer
i tillfälle att i ett betänkande få utveckla detta sitt intresse och sin mening
om vad som därutinnan bör ske. Men dessa intressen utvecklas, såvitt
jag förstår, år för år allt starkare av de militära myndigheterna. Regeringens
utredning har icke vållat annat än att den medverkat till orosstämningen i
landet över att man står inför faran av en allmän försvarsutvidgning. Och
den oron tar sig uttryck i rakt motsatt riktning till vad regeringen önskar i
uttalanden, som icke äro av den art, att man ur försvarets synpunkt borde
vara angelägen om dem. Den rollen fyller f. ö. också dagens debatt med dess
deklarationer, där man går ifrån sina tidigare ståndpunkter. Det är ett resultat
av regeringens utredningsplaner. Den nu behandlade motionen är direkt
riktad mot den utredningen. Det är ett sådant resultat herrarna i regeringen
framkallat, och fortsättning följer.

Men det är en sak, en annan sak är att vi skulle engagera oss för ett utredningskrav,
där man icke kan ange mål och icke vägar och där varje part, som
begär utredning, från början har sin egen mening om vad utredningen skall
få till resultat. Det blir ett kaos, där subjektivt individuella uppfattningar
komma att återspeglas på varje rad av betänkandet, därför att utredningen
från början icke fått några för alla deltagare gemensamma direktiv och där -

Lördagen den 6 april e. m.

107 » 23.

för, att den icke har några klart angivna mål. Att engagera sig i en sådan utredning
i detta läge ha vi för vår del icke ansett oss kunna vara med om.

Herr Lövgren i Nyborg — jag skall strax sluta — som hade ett anförande,
vilket jag hade svårt att finna en genomgående tråd i, började med att säga,
att nu ha vi kommit i det läget, att vi uppställa frågan: »nytter det noget?»
Han tycktes ha en känsla av att i fråga om försvaret utgjorde detta en ny
fråga, något förut okänt, som man just i detta ögonblick kommit fram till.

Jag vill erinra om, att frågan i denna formulering en gång gavs av en radikal
dansk. Den har sedan dess hos olika folk återkommit oupphörligt, gång
på gång, och har alltid fått enahanda svar, nämligen att det beror på vad man
begär och lägger in i uttrycket: »Nytter det noget?» Vad begär man? Herr
Lövgren ville nu göra gällande, att man på den socialdemokratiska sidan nog
nu vore ense om att begära en utredning även om isolerad svensk avrustning.

För ett par, tre dagar sedan fick jag i min hand senaste numret av den socialdemokratiska
ungdomstidningen Frihet. Jag blev där frapperad av att på
den första ledarespalten, utan att från tidningens sida gjordes någon reservation
mot resonemanget, finna ett uttalande, som jag skall be att få citera. Artikelförfattaren
talade först om vad en engelsk journalist sagt i försvarsfrågan
och vad en fransk journalist kommenterat därtill. Den sistnämnde sade sig
icke tro mycket på fredstraktater och deklarationer. Härtill yttrade ungdomstidningen
Frihet för egen del följande: »Nu må man icke förgäta, att

det ligger en kärna- av trist sanning i dessa halvt föraktliga uttalanden om
traktaterna och fredsproklamationerna. Så länge Mussolinis anda lever, är
verkligen deras räckvidd och tillförlitlighet ganska problematiska ting. Det
behövs en garanti där bakom. Denna garanti kan, det visar erfarenheten, icke
vara något annat än den segrande demokratien. Tyvärr räcker det icke med
demokratiens seger på några enstaka håll. Om vålds- och diktaturstater här
och där föra sin egoistiska och cyniska politik, är fredsbyggnaden ständigt
hotad. Detta är ett av de främsta skälen till att en framgångsrik avrustningspolitik
nödvändigt måste gå efter de internationella linjerna.»

Detta är ju en deklaration av en helt annan art än herr Lövgrens. Det
är en deklaration, till vilken jag fullt och helt ansluter mig. I den mån det
är möjligt att få i gång en internationell strävan hän mot ett erkänt rättstillstånd
i stället för det våldstillstånd, som alltjämt råder, i den mån måste,
efter mitt sätt att se, var och en göra allt, som är möjligt för att skyndsamt
komma fram den vägen. Men den leder dock till en annan insats för vårt folk
än den, som exempelvis herr Engberg i dag deklarerat såsom uttryck för en
genomgående ståndpunkt inom det av våra partier, ungdomstidningen Frihet
tillhör.

För att återvända till herr Lövgren i Nyborg, kom han i slutet av sitt anförande
fram till den slutsatsen, att när man ger ut så mycket pengar, hör
man också ha valuta för dem. Om jag icke missförstod honom, ville han förorda,
att vi skulle bygga en järnvägslinje runt hela kusten och på den montera
ett tillräckligt antal artilleripjäser. Nu är det min tur att säga till herr
Lövgren: Kan det nytte? Jag tror icke, att en utredning, dikterad av önskvärdheten
att få ett dylikt projekt undersökt, på något sätt kan »nytte». Jag
tror icke ens, att det skulle nytta, om man därom ägde en »verklig kolartro»,
för att erinra om ett uttryck, som herr Hallén använde. Jag vet ju icke,
om det är en sådan tro, som kyrkoherde Hallén alldeles speciellt omfattar.
Men även om man skulle gå in för herr Lövgrens linje med »en verklig kolartro»,
tror jag icke det skulle vara tillräckligt motiv för en allsidig utredning
därom.

Herr Forssell talade om en »hets från Blåkulla, som går ut över landet».
Jag vill säga, att denna vackra påsktanke slog mig med häpnad. Jag undrade

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

fn. 7n.
(Forts.)

Nr 23. 108

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.

ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

emellertid, i mitt stilla sinne — herr Forssell är kanske sakkunnig — huruvida
man i Blåkulla, det ställe som här gåve ursprungsbeteckningen, verkligen
är så fridsam av sig, som herr Forssell förutsatte att man skulle vara, när hetsen,
d. v. s. pacifisternas agitation över landet, härledde sig från detta håll.

Herr Forssell frågade också, om det exempel, som Sverige gav år 1925, då
det slog in på nedrustningens väg, under förhoppning att andra skulle följa
efter, har betytt något. Och han ville en smula överlägset konstatera, att
så icke varit fallet. Jag vet nu icke vad han vill tillmäta för värde åt en
internationell opinion. Men jag har dock sett detta svenska exempel omnämnt
såsom alldeles särskilt efterföljansvärt i fem olika nationalförsamlingar, när
man där diskuterat frågan om man skulle skrida till — upprustning eller till
en nedrustning. Jag tror sålunda, att man kan säga, att det svenska exemplet
har haft sin betydelse. Det har i varje fall, såvitt jag förstår, icke försvagat
Sveriges internationella ställning vare sig i det ena eller andra avseendet. Jag
tror tvärtom, att det skaffat åt Sveriges ord en tyngd, som, i bredd med de
allvarliga fredssträvanden i övrigt, vilka man från svenskt håll sökt ådagalägga
i den internationella samlevnaden, icke haft någon som helst för oss
förklenande inverkan, utan tvärtom givit vår röst ökad styrka och betydelse
bl. a. i den internationella behandlingen av kravet på en utveckling av fredstanken.

Herr Olsson i Kullenbergstorp yttrade, att han för sin del kunde vara med
om 1925 års härordning. Han tyckte visserligen, att man då gick alldeles
för långt, men han kunde nu för sin del betrakta den såsom ett lämpligt instrument
för värnandet av vår frihet och vår stiillning. Han tyckte emellertid
icke riktigt om att skaparna av den härordningen ville försvara också de
punkter, där »de räknat fel». Detta är en s. k. kvickhet, som återkommer
ständigt och jämt i föredrag och i tidningsartiklar, att riksdagsmajoriteten räknade
fel år 1925. Vad är det, som man därmed syftar på? Jo, det är den
omständigheten, att den socialdemokratiska regeringen i sin proposition använde
såsom ä-siffror för kostnaderna på olika områden liknande ä-siffror, som
de, vilka den Tryggerska regeringen använde år 1924 i sitt förslag. Man resonerade
tydligen inom den socialdemokratiska regeringen så, att, då det ju
i stort sett gällde att gissa på framtiden, och då dess förslag helt naturligt
skulle komma i ett ogynnsamt läge, om den beträffande samma utgiftsposter
skulle räkna med högre ä-siffror än man gjort hos högerregeringen, när den
året förut sökte förmå riksdagen att antaga den då föreliggande regeringspropositionen,
man borde hålla likartade beräkningar. Dessa ä-siffror visade
sig sedermera i åtskilliga fall vara för låga. Såsom utskottsledamot var jag
emellertid med om att godkänna det använda förfaringssättet, då jag fann
det helt naturligt att förfara på detta sätt för att få full jämförbarhet mellan
de båda förslagens ekonomiska innehåll. Det var alltså ingen som helst »felräkning»,
som där förelåg. När det gällde beräkningsgrunder för framtiden,
tog man den senast givna uppgiften, som ju bakom sig hade högerns och militärens
auktoritet.

Jag vill slutligen säga ett par ord till herr Andersson, som mot mig riktade
den erinran, att jag i mitt förra anförande skulle ha gjort mig skyldig
till ett par motsägelser. Jag hade nämligen, förklarade han, först sagt, att
vi. nedrustade mycket starkt, men sedan, att syftet var ett bortskärande av de
minst värdefulla delarna av det tidigare försvaret. Men, herr Andersson, däri
låg ingen motsägelse, icke alls. Vi förforo ju förnuftigtvis på det sättet, att
när vi skulle nedrusta, skuro vi bort de mindre värdefulla eller värdelösa delarna.
Vi använde sålunda en förnuftig beskärningsmetod. Men icke låg det
någon motsägelse mellan detta och den omständigheten, att en faktisk rustningsminskning
av stor omfattning ägde rum.

Lördagen den 6 april e. m.

109 Nr 23.

Herr Andersson förklarade också, att han icke hade kunnat finna någon
klar principiell grund för de frisinnades avrustningssträvan. Jag har här försökt
ge skäl för att den väg, vi förorda, är den enda framkomliga, som kan
föra till förändrade förhållanden i fråga om de internationella tvisterna gentemot
dem, som nu råda. Det förefaller mig att vara en klart skönjbar, principiell
grund. Om jag skulle returnera en liten elakhet, skulle jag genmäla,
att den principiella grund, som består däri, att man säger, att militären är
våra politiska motståndares maktmedel och därför anse vi i vårt eget intresse,
att den bör undanröjas, den principiella grunden ger jag icke mycket för.
Den är uttryck för en skär och klar klassegoism, som dessutom utgår från
den oriktiga förutsättningen, att vi andra önska militären utnyttjad såsom ett
hjälpmedel i den politiska kampen. Det förefaller mig, som om man på kommunistiskt
håll resonerade som så, att då ha vi en motståndare att göra med,
som äger vissa maktmedel, fordra vi av honom att han skall lägga bort dessa
maktmedel samtidigt som man medgiver att »när vi komma till makten, skola
vi utnyttja samma maktmedel, ehuru naturligtvis i motsatt riktning». Någon
slags principiell grund kan väl icke denna argumentation sägas förete. Den
präglas av ett stycke naivitet och även av någon annan mindre tilltalande egenskap,
som jag måste finna inlagd i det resonemanget.

Jag har med det anförda sökt ge ytterligare skäl för att den ståndpunkt,
som jag tidigare framfört, har goda grunder för sig. Det är min uppfattning,
att den bland de föreliggande, olika ståndpunkterna, kan uppvisa de mest
hållbara motiven. Och i överensstämmelse med denna min uppfattning hemställer
jag om godkännande av såväl den motivering som det slut, vartill de
frisinnade reservanterna ha kommit.

Herr Holmström: Herr talman! Mitt anförande skall utmärka sig i ett
avseende. Det kommer att bli det kortaste, som hittills hållits i dag. Jag skall
be att få lämna ett bidrag till diskussionen om huruvida utskottet med sitt förslag
gått ifrån 1925 års beslut.

I den proposition, som låg till grund för 1925 års beslut, nämligen herr Per
Albin Hanssons, stod det i de »allmänna grunderna»: »De för linjetjänst avsedda
värnpliktigas tjänstgöringstid användes uteslutande för deras militära,
utbildning. Ersättningsreserven fullgör handräckningsarbetet.. .» Det anslag,
som propositionen räknade med för att ersättningsreserven skulle kunna inkallas
i härför erforderlig utsträckning, blev av riksdagen något nedprutat. Det
visade sig emellertid snart, att anslaget var för lågt, och det höjdes av följande
riksdagar. Trots denna höjning har man ju nu fått erfara, att linjetjänstarna
alltjämt ha måst anlitas för handräckningsarbete i avsevärd utsträckning. Vad
det betyder för utbildningen och för tjänsten i allmänhet skall jag vid detta tillfälle
icke ingå närmare på.

När nu utskottet vill sänka detta anslag, måste det givetvis ha till följd, att
linjetjänstarna i ännu större utsträckning måste användas för handräckningsarbete.
Har man då icke gått ifrån en av förutsättningarna för 1925 års beslut
rörande utbildningstiden, den nämligen, som jag nyss läst upp: »De för linjetjänst
avsedda värnpliktigas tjänstgöringstid användes uteslutande för deras militära
utbildning»? Enligt utskottets förslag komma ju linjetjänstarna att i
större utsträckning än vad hittills varit fallet användas för handräckningsarbete.
Har man då icke gått ifrån löftet om den renodlade utbildningen, som man
från nedrustarhåll så ofta talade om år 1925? Har man då icke gått ifrån 1925
års försvarsbeslut?

Herr Flyg: Herr talman! Det har under senare tid talats och skrivits

mycket här i landet om parlamentsleda. Jag skulle vilja säga, att den debatt,

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.^

Nr 23.

Lördagen den 6 april e. m.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

som har förts i dagens fråga, har sannerligen icke varit ett medel emot parlamentsledans
tillväxt — i varje fall såsom denna debatt har lagts upp från försvarsvännernas
sida. Om jag skulle våga göra det mycket demokratiska tankeexperimentet,
att man skulle välja en av våra i dag mycket intresserade åhörare
på läktaren, en icke alltför partibunden man eller kvinna, och be denne träda
fram och säga sitt omdöme om debatten, så tror jag, att vi skulle få höra ord,
som skulle vara synnerligen hälsosamma för åtskilliga av dem, som i dag ha deltagit
i debatten.

Herr Lindman har trätt fram och sagt: Visst äro vi på högerhåll vänner till
avrustning, visst äro vi vänner av freden, visst äro vi motståndare till kriget,
men man kan icke börja i Sverige. Alla måste avrusta på en gång.

Herr Per Albin Hansson, ledaren för det andra stora samhällsbevarande partiet
här i landet -— vad har han sagt? Jo, han har sagt: Visst äro vi motståndare
till kriget, visst äro vi anhängare av avrustning, men i dag gäller det att
taga ett första litet steg på nedrustningsvägen. Mer kan man icke göra.

Herr Engberg, huvudredaktören för samma partis ledande organ, dess främsta
tidning, har hållit ett i varm predikoton framfört anförande, vars innehåll
jag skulle vilja be den av kammarens ledamöter att förklara, som har förstått det
och som verkligen kunde fatta vad han ville säga. Det var för mig i varje fall
tämligen obegripligt.

Herr Wigforss, en annan framstående representant för det stora socialdemokratiska
partiet, för att nu nämna tre från detta håll, har framträtt och sagt,
att han för sitt vidkommande vore anhängare av isolerad avrustning för Sveriges
vidkommande. Jag hör, att han tar det tillbaka. Nå, då kan jag lämna honom
ur räkningen. Han är alltså icke anhängare av detta.

Vilken av dessa herrar, som ha framträtt, plus herr Lövgren, representerar nu
det socialdemokratiska partiet? Frågan förtjänar att ställas. Jag skulle tro,
att herrarna i dag icke kunna svara, att vi äro ett fritt demokratiskt parti, där
var och en har rätt att ha sin egen uppfattning. I denna fråga måste väl ändå
partiet ha en uppfattning. Det har också visat sig, att man har det. Man har
förenat sig, samtliga dessa olika, kring den reservation, som föreligger, och som,
vilket de av mina partikamrater, som förut varit uppe i debatten, ha uppvisat,
innehåller, att på grund av det förändrade läge, som vi nu ha kommit till,
måste man undersöka krigstekniken och man måste taga hänsyn till huruvida
vårt militärväsen är ändamålsenligt. Där ha samtliga linjer löpt samman, och
där kan man säga, att vi ha den förenande ståndpunkten för alla dessa olika
representanter.

Vad ha deras tal varit här i kammaren? En personlig uppfattning? Ingalunda,
utan tre olika roller. Herr Per Albin Hansson hade till syfte att tala
till de borgerliga element, som socialdemokratien vill vinna och erövra, från herr
Ekmans parti. Herr Engberg och herr Wigforss ville vinna de arbetare, som ha
radikaliserats och äro på väg över till oss just på grund av vår ståndpunkt i militärfrågan.
Det är uppläggningen. Så måste man förstå det hela, och det är
de roller, som vi skola se bakom dessa olika företrädare för socialdemokratien.
Ja, herrarna skratta, men jag vill fästa er uppmärksamhet vid att detta har skett
här i kammaren i en situation, som samtliga talare ha varit ense om är synnerligen
allvarlig. Det är endast ett par dagar sedan, som vi i Socialdemokraten
kunde läsa ett manifest på första sidan under rubriken: »Inför ett nytt 1914.»
Mina herrar! Talar man på detta sätt i denna fråga inför ett nytt 1914? Är
det ett riktigt sätt att behandla militärfrågan inför ett nytt 1914? Menar verkligen
herr Engberg, huvudredaktören för Socialdemokraten, allvar, då han slår
upp denna stora rubrik över det manifest, som proklamerades? Jag vill säga,
att om han menar allvar, är det i allra högsta grad glädjande, att en blind människa
plötsligt blivit seende. Ty det är endast några månader sedan, som herr

Lördagen den 6 april e. m.

111 Nr 28.

Engberg under valrörelsen mycket energiskt förfäktade mot oss kommunister
att »de där, de tala om att det existerar en krigsfara och att situationen är hotande
och varför? Jo, därför att de behöva ett krig för sin älskade revolution.
Annars kunna de icke få den till stånd.» Det var ståndpunkten då. Var herr
Engberg ensam? Nej, han representerade en mycket utsträckt uppfattning
bland socialdemokraterna.

När herr Eorssell står här i dag och talar om att socialdemokraterna sågo
situationen mycket ljust för fyra, fem år sedan, kan herr Forssell föra den jämförelsen
tillbaka till ett mycket senare stadium. Socialdemokraternas upptäckt
här i landet och internationellt av den allvarliga situationen har skett på allra
sista tiden av rent opportunistiska skäl för att komma i kontakt med de arbetarmassor,
som äro på väg bort från socialdemokratien.

Jag vill vidare ha sagt, att under den valrörelse, som vi hade för några månader
sedan i landet, framträdde i diskussioner på stora möten i Stockholms
län emot mig mycket framstående representanter för socialdemokratien och
förklarade: »Ni kommunister, ni tala om en krigsfara. Den existerar icke.

Finns den, ja, då består den i er och i Sovjetunionen.» I dag tyckas herrarna
hava upptäckt en förändrad situation. Det vore glädjande, om det vore allvarligt
menat. Men så är icke förhållandet. Det måste jag hava sagt i denna
stund.

Men om vi skulle taga herrarna på allvar, om vi nu skulle gå ut ifrån, att
ni mena situatio’nen vara hotande, om vi erinra oss, att ni säga eder vara
försvarsvänner, vad blir då den logiska konsekvensen för er herrar socialdemokratiska
försvarsvänner, som upptäckt den hotande situationen? Blir det
nedrustning? Blir det ens nedprutning? Ånej, jag tror, att den logiska konsekvensen
blir, att ni även på detta område gå till högerregeringen och sätta
er vid samarbetets bord, liksom ni gjort på det ekonomiska området. Även i
denna fråga är det den logiska konsekvensen av ert ståndpunktstagande.

Om vi vidare gå ut ifrån, att det hotande läget existerar, om vi tänka oss,
att inom ett halvt års tid hava vi en än mer hotande situation, att kriget står
för dörren eller att vi äro mitt uppe i det, så skall ni icke kunna säga till mig
här i kväll annat än att ni socialdemokrater komma att som en man vid sidan
av högern, de folkfrisinnade och liberalerna rösta för vilken som helst budget
för krigsändamål. Därmed hava vi er ståndpunkt klar. I denna kammare
finnes icke en socialdemokrat, som i den situationen har mod att axla Liebknechts
mantel från 1914, har mod att i det ögonblicket representera en ståndpunkt,
som svarar mot arbetarklassens intressen, en socialistisk ståndpunkt.
Jag tror, att icke ens herr Lindberg, som skall vara den mest utpräglade pacifisten
inom partiet men som i dag hållit sig märkligt tyst i debatten, skulle i
den situationen vilja upptaga Liebknechts roll. Det blir gemensam front mot
oss kommunister för krigsbudgeten, för kriget, och det är detsamma, vilken
regering än sitter.

Herr Lövgren tycktes vilja säga någonting. Men, herr Lövgren, vi få vänta
till ett diskussionsmöte på annan plats.

Så kommer jag till de två representanterna för kyrkan. Jag skulle vilja
fästa uppmärksamheten på dessa herrars uppträdande här i dag. De hava haft
en liten tvist, levererat en liten batalj om huruvida den socialdemokratiske
prästen eller högerprästen i denna debatt representerar den sant kristliga andan.
Jag vill säga herrarna —- fast det kanske låter brutalt — att jag kan
försäkra herrarna, att ingen av er gör det. Det ämbete, som herrarna hava, är
icke förenligt med en sann kristen anda.

Vad är herrarnas uppgift i nuvarande situation? Vad är er uppgift, statskyrkoprästens
uppgift i det moment, kriget kommer? Herr Engberg har i dag
rekommenderat en bok av major Bratt. Jag ber att få understryka rekom -

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvar
sväsendet
m. m.
(Forts.''

Jfr 23. 112

Lördagen den 6 april e. in.

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörande
försvarsväsendet

m. m.
(Forte.)

mendationen, fast kanske från andra utgångspunkter, och fästa uppmärksamheten
vid sidorna 172 och 173. Han citerar några prästmän, visserligen icke
svenska prästmän utan utländska men i alla fall prästmän, från krigsåren. En
engelsk biskop — en grad högre än både herr Pehrsson och herr Hallén —
säger: »Dygden växer vattnad av krigets blodiga regn. Eu kanonad är för

mig som ett oratorium, nästan en gudstjänst.» En tysk pastor säger: »Gud

vare tack att vi ännu icke hava fred. Såren skola snart läka sig, och folket
skall bliva än mer hotande än förut. Kriget är den stora operationskniven,
med vilken folkens store läkare skär upp de fruktansvärda, allt förgiftande
bölderna.» Och en tysk kyrkoherde — eu ämbetsbroder alltså till herr Hallén
— säger: »Hej, vad det tyska svärdet susar ur skidan. Hur det blixtrar
i morgonsolens sken. Det goda tyska svärdet. Segervant och segermäktigt.
Gud har satt det i din hand. Vi trycka det till bröstet som en brud. Det är
det slutliga lörnuftet, i Herrens namn skall du hugga.»

Jag ber kyrkoherdarna Pehrsson och Hallén ursäkta mig, att jag tror, att
de inte komma att spela en stort annorlunda roll i en liknande situation här i
Sverige än vad deras ämbetsbröder gjorde i Tyskland och England under det
senaste kriget. _ Jag tycker herrarna skola tala tyst om, vem som representerar
den sant kristliga andan, och även beträffande er vill jag påstå, att ni också
äro ute på samma fiskafänge som de övriga opportunister jag hittills behandlat.

Jag kommer sedan till den pacifistiska rörelse, för vilken man har gjort
denna stora uppvisning i dag, denna stora rörelse ute i landet, som vi inte
skola förneka existerar och faktiskt är, som det sagts, ett uttryck för folkets,
de breda^ massornas ovilja mot kriget och militarismen. Inom denna rörelse
finnas manga verkligt ärliga motståndare till kriget, många tappra unga män,
som komma att i den avgörande situationen, därför att de tagit er förkunnelse,
mina herrar, på allvar, verkligen fullgöra sin plikt och vägra ikläda sig vapenrocken
och kanske bli olyckliga offer för den propaganda, som ni samvetslöst
i dag bedriva utan att klargöra konsekvenserna av densamma. Jag skulle vilja
säga ^här ifrån denna plats till dessa ärliga pacifister, män och kvinnor, att
de måste inse, att vilja de verkligen denna målmedvetna kamp mot kriget, som
de i dag gå in för, och som är utgångspunkten för dem, då de äro med om
att skicka adresser ned till Nationernas förbund, vilja de en allvarlig kamp
mot kriget, nåväl, då måste de också snarast lära sig inse, var orsaken till
kriget finnes. De måste lära sig inse, att kampen mot en sådan företeelse som
kriget inte kan föras till ett positivt resultat, om den ej inriktas mot själva orsaken.
Vi kommunister — det ha vi sagt många gånger i denna kammare, och
jag skall slå fast det ännu en gång i kväll — anse i likhet med vad socialdemokraterna
tidigare också gjorde, att kriget är en ofrånkomlig beståndsdel av
den kapitalistiska samhällsutvecklingen. Om jag icke tar alltför mycket fel,
herr Engberg, så undrar jag, om det inte står i det manifest, som er International
publicerade för några veckor sedan: »Kriget är en ofrånkomlig beståndsdel av
den kapitalistiska samhällsutvecklingen.»

Nåväl, herrarna säga, att kriget är ett ont, ett gissel, en förfärlig sjukdom
över mänskligheten. Hur skall man kunna råda bot på en sjukdom? Göra
vi det, vi, som kalla oss intelligenta och bildade människor, genom att hänvända
oss till kvacksalvare, som använda våtvarma omslag? Göra vi det genom
pappersresolutioner? Nej, man går att undersöka, vad som är orsaken, roten
till sjukdomen, och där sätter den moderna kirurgen alltså in sitt arbete, där
vidtar han radikalt och utan tvekan de åtgärder, som äro nödvändiga för att
komma till ett resultat med sjukdomen i fråga. Pacifisterna måste förstå, att
vilja de kamp mot kriget, nåväl, då betyder det också en kamp mot den kapitalistiska
samhällsordningen i detta lanc\ liksom i andra länder. Då måste de
förstå, att deras intressen i dag, även om de ännu icke förstå vår ståndpunkt,

Lördagen den 6 april e. in

1 13 » 28.

representeras av oss, och att deras ställning i denna stund måste bli att gå in
för den linje, som vi i dag representera, och i förening med vårt parti landet
runt kämpa för kapitalismens krossande, arbetarklassens herraväldes upprättande
i detta som i alla andra länder och därmed ländernas förenande till delar
av en världsunion i stället för de mot varandra fientliga kapitalistiska länder,
som i dag bestå.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan med godkännande av dess motivering.
2:0) bifall till den av herr Johan Nilsson i Malmö in. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen, 3:o) bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den motivering, som föreslagits i den av herr Carl A. Carlsson
m. fl. avgivna reservationen, 4:o) bifall till berörda hemställan med godkännande
av den uti herrar andre vice talmannen C. Petrus V. Nilssons och
Olssons i Kullenbergstorp reservation föreslagna motiveringen, 5:o) bifall till
det av herr Andersson i Stockholm under överläggningen gjorda yrkandet samt
6:o) bifall till det yrkande, som framställts av herr Carleson; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förstnämnda propositionen. Herr Hansson i Stockholm begärde emellertid
votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den
under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Andersson i Stockholm votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
antagits den under 5 ro) angivna propositionen, efter given varsel
nu upplästes och godkändes samt anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 34 antager den av herr Johan Nilsson i Malmö in. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
det av herr Andersson i Stockholm under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given varsel nu
upplästes och godkändes samt anslogs, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 34 med godkännande av dess motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Nilsson i Malmö
in. fl. avgivna vid utlåtandet fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sin platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns flertalet därvid hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande
av dess motivering.

Andra hammarens protokoll 1929. Nr 23. 8

Ang.
ifrågasatt
förnyad utredning
rörands
försvarsväsendet

m. m.
(Forts.)

Nr 23. 114

Lördagen den 6 april e. m.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslutning till en av Nationernas förbunds församling under
dess nionde ordinarie möte i Genéve i september 1928 till antagande förordad
generalakt med bestämmelser om förlikning, skiljedom och rättsligt avgörande
av internationella tvister;

bevillningsutskottets memorial, nr 12, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskild skatt å bensin och motorsprit m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner; samt

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 16, i anledning av väckta motioner om utredning angående revision av
den s. k. preventivlagen;

nr 17, i anledning av väckta motioner om utredning angående revision av
bestämmelserna rörande straff för fosterfördrivning;

nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
lagändring för möjliggörande av till tvångsarbete dömd psykiskt abnorm persons
intagande å förvaringsanstalt;

nr 19, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
tillsyn över stiftelser, dels ock i ämnet väckt motion; och

nr 20, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 14 i anledning av dels Kungl. Maj:ts förslag till
lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

§ B Justerades

protokollsutdrag.

Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Heiding
> Thomson
» Olson i Göteborg
» förste vice talmannen Hamilton
» Lundkvist i Eskilstuna

§ 4-	■ v ''
beviljades:
under	2 dagar fr. o. m. den	7	april,
»	2 h » »	8	7>
»	3 » » »	10
»	den 8 april och
	4 dagar fr. o. m. den	8	april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.25 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

291255