1929. Andra kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1929:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Andra kammaren. Nr 30.

Tisdagen den 23 april.

Kl. 3.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16 och den 17 innevarande april.

§ 2.

Herr Paulsens på kammarens bord vilande motion, nr 446, som nu föredrogs
hänvisades till bankoutskottet.

§ 3.

Vidare föredrogs herr Sävströma vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet fa framställa spörsmål i anledning av gjorda eller
förväntade framställningar om återinförande av katekesutanläsningen inom
folkskolan; och blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 61—
qo ^^ntskottets betänkande nr 20, jordbruksutskottets utlåtanden nr
dy—42 och andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

§ 5.

Vid härpå, skedd föredragning av andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
memona1, nr 8, angående ifrågasatt remiss till annat utskott av motionen
11: dd4 angaende beredande av förmånligare ersättning åt vissa arbetare, som
KNVndftS 6 6r k°mma att avskedas av aktiebolaget svenska tobaksmonopolet
bifoU kammaren utskottets hemställan samt beslöt överlämna ifrågavarande
motion till bevillningsutskottet.

§ 6.

Ordet lamnades härpa till herr förste vice talmaniieu, som yttrade: Herr
Wnan''.jJ"g kemstaller att kammaren måtte besluta att bland två gånger
ärenden matte pa morgondagens föredragningslista främst uppföras
bevillningsutskottets.betänkande, nr 20, i anledning av Kungl. Mai:ts nronosition
med förslag till tulltaxeförordning ävensom i ämnet väckta motioner.

Denna hemställan bifölls.

Andra hammarens protokoll 1929. Nr SO.

Hr 30. 2

Tisdagen en 23 april.

§ 7.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 229,
angående beredande av stöd åt insättare i vissa sparbanker, m. m., nämligen;
nr 447 av herr Olsson i Mora;
nr 448 av herr Wigforss m. fl.; samt

nr 449 av herrar Höglund i Göteborg och Andersson i Katrineholm.
Nämnda motioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 422,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion, I: 204, om undersökning
för avhjälpande av de olägenheter, som föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket;
och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt femte tillfälliga
utskott.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets

utlåtande, nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner; och

memorial, nr 72, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslag under riksstatens för budgetåret 1929/1930 åttonde huvudtitel; första

lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen om kyrkofond den
9 december 1910 (nr 141 s. 37); samt

jordbruksutskottets memorial:

nr 43, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslaget till assistenter
hos lantbruksingenjörer jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 44, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för försök
med elektrisk belysning av trädgårdsväxter.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Olson i Göteborg under 3 dagar fr. o. m. den 24 april,

» Wiklund i Brattfors » 5 » » » 25 > och

» Persson i Grytterud » 5 » » » 29 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.43 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 24 april f. in.

3 Sr 3»>.

Onsdagen den 24 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen meddelade, att plena komme att hållas, bordläggningsplenum
tisdagen den 30 innevarande april och arbetsplenum torsdagen den 2 nästkommande
maj med början kl. 2 e. m. samt att något sammanträde ej skulle
äga rum onsdagen den 1 maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman Anders Henriksson på grund av nerv- och kärlsjukdom är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet de närmaste 8 dagarna, varder härmed
på heder och samvete intygat.

Saltsjöbaden den 23 april 1929.

C. G. von der Burg,

leg. läkare.

§ 3.

Föredrogos var för sig och remitterades till bankoutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna, nämligen:

nr 447 av herr Olsson i Mora;
nr 448 av herr Wigforss m. fl.; samt

nr 449 av herrar Höglund i Göteborg och Andersson i Katrineholm.

§ 4.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtande nr 71 bordlädes åter.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 72. i anledning
av kamrarnas .skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens
för budgetaret 1929/1930 åttonde huvudtitel godkändes de i detta memorial
toresiagna votenngspropositionerna.

§ 6.

nr^7reftCr foreclrogs men ^ev ?dny° bordlagt första lagutskottets utlåtande

§ 7.

Vidare föredrogos vart för sig jordbruksutskottets memorial sisWe3;

Ät kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslaget till assistenter
hos lantbruksmgenjorer jamte en i ämnet väckt motion; och

Nr 30.

Onsdagen den 24 april f. in.

nr 44, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för försök
med elektrisk belysning av trädgårdsväxter.

Kammaren godkände de i nämnda memorial föreslagna voteringspropositionerna.

§ 8.

Ang. tulltaxe- Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 20, i anledning
förordning. av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till tulltaxeförordning ävensom i ämnet
väckta motioner.

I en den 8 februari 1929 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 65, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga propositionen bilagt förslag till tulltaxeförordning
jämte därvid fogade tulltaxa och taratariff.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 230 av herr Boman,

nr 231 av herr Sundberg,

nr 235 av herr Dahl,

nr 236 av herr Österström m. fl. och

nr 237 av herr Kropp; samt

inom andra kammaren:
nr 351 av herr Lithander,
nr 357 av herr Mogård m. fl.,
nr 358 av herr Nyländer,
nr 359—361 av herr Weibull; och
nr 363 av herr Holmström m. fl.;

dels ock en före den ordinarie motionstidens utgång inom andra kammaren
av herr Nyländer väckt motion, nr 26, rörande vilken motion utskottet redan
tidigare i sitt betänkande, nr 13, i anledning av åtskilliga motioner, avseende
ändringar i gällande tulltaxa, avgivit visst yttrande.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Björklund, som yttrade: Herr talman! I fråga om föredragningen

av bevillningsutskottets betänkande nr 20 hemställer jag,
att betänkandet måtte föredragas punktvis,

att vid behandlingen av punkten 1) överläggningen må omfatta betänkandet
i dess helhet, samt

att, därest en eller annan del av i betänkandet behandlade förslag återremitteras
till bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att även föreslå
de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna äga sammanhang med eller
anses vara en följd av återremissen.

Denna hemställan bifölls.

Härefter anförde herr talmannen: Jag fäster uppmärksamheten vid att

utskottets hemställan är avfattad så, att den som vill framställa yrkande rörande
ändring i något tulltaxenummer, som utskottet icke särskilt upptagit i
någon punkt av sin hemställan, har att göra sådant yrkande vid punkten 17.

Onsdagen den 24 april f. in.

>r .''JO.

Punkten 1.

I denna punkt hemställde utskottet, att Kungl Maj ds med förevarande proposition
framlagda förslag till tulltaxeförordning måtte av riksdagen antagas.

Ang. tulltax<■
förordning.
(Forts.)

Uti en vid betänkandet fogad reservation hade herrar Bergman, K. Oscar
Ericson, Leander, Hamrin, Nilsson i Hörby och Heiding förklarat sig anse
att utskottet bort hemställa, att förevarande proposition icke måtte av riksdagen
bifallas.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wohlin: Herr talman, mina
herrar! Den utförliga motivering för detta tulltaxeförslag, som är förebragt
i propositionen, och bevillningsutskottets ingående redogörelse för sina skäl
att tillstyrka propositionen gör att jag vid detta tillfälle icke behöver taga
kammarens tid i anspråk så länge, som eljest möjligen hade blivit nödvändigt.
Då emellertid representanterna för två inflytelserika partier inom riksdagen
i avgiven reservation hemställt om avslag å propositionen, föranledes jag till
några anmärkningar redan i debattens början.

Jag behöver icke erinra kammarens ledamöter om att den nuvarande tulltaxeförordningen
är av ganska gammalt datum och att den nuvarande tulltaxan
är nära 20 år gammal. Det säger sig självt, att med den raska utveckling
på näringslivets område, som sedan dess ägt rum, denna tulltaxa i åtskilliga
hänseenden måste framstå såsom föråldrad och att det är ett önskemål
ur såväl tullverkets som den trafikerande allmänhetens synpunkt att få
denna taxa i åtskilliga hänseenden omarbetad efter nutidens krav. Vad angår
tulltaxeförordningen, innebär det nuvarande förslaget en väsentligen formell
överarbetning av gällande bestämmelser, utan att några reella ändringar av
betydelse gjorts i de gällande föreskrifterna. Man har för vinnande av överskådlighet
sammanfört likartade bestämmelser, och den gamla ofta antikverade,
formuleringen har blivit moderniserad. De bestämmelser, som finnas i
tulltaxeunderrättelserna, har man sammanfört med bestämmelser i tulltaxeförordningen,
och man har undanskjutit vissa speciella detaljföreskrifter från
författningen för att intaga dem i en särskild tillämpningsförfattning, utfärdad
— som man tänkt sig — i administrativ ordning. Jag tror, att om man
genomläser det förslag till tulltaxeförordning, som nu ligger på kammarens
bord, och jämför det med den gällande tulltaxeförordningen och de gällande
tulltaxeunderrättelserna, så skall man finna, att i formellt hänseende en avsevärd
förbättring skett till nytta för tulltjänstemannen och till nytta för den
trafikerande allmänheten.

Vad angår tulltaxans allmänna uppställning, har i den föreliggande propositionen
en förändrad gruppindelning genomförts. Med avseende å antalet
övergrupper och även i fråga om undergrupper har man till grund för uppställningen
lagt ett av Nationernas förbunds ekonomiska kommitté utarbetat
förslag till internationell tulltaxeuppställning, vilket förslag sedermera godkänts
av Nationernas förbunds råd och efter omprövning i finansdepartementet
befunnits vara i olika hänseenden rationellt och ändamålsenligt. Såsom
exempel på skillnaden mellan den nu gällande uppdelningen och den i propositionen
föreslagna skall jag be att få nämna oljor, som för närvarande upptagas
under överrubriken XIV men i förslaget komma i sitt mera naturliga
sammanhang efter vegetabiliska och animaliska produkter under överrubriken
III; vidare hudar, som i den nuvarande tulltaxan stå närmast efter trävaror
som nummer V, men nu komma som nummer VII i ett mera naturligt sam -

Nr :>0. C

Onsdagen den 2J april t'', in.

Ang. tulltaxe.-förordning.

(Forts.)

manhang; slutligen att åtskilliga uppdelningar ha gjorts, som äro ägnade att
för den stora allmänheten underlätta överskådligheten av tulltaxan samt att
göra det lättare att finna de olika artiklar man söker. Härtill kommer naturligtvis
den stora fördelen, att tulltaxan genom den nya omgrupperingen blir
bättre jämförbar med flertalet andra länders tulltaxor, sådana de komma alt
omarbetas efter Nationernas förbunds anvisningar.

Med avseende å positionernas antal är vår nuvarande tulltaxa som bekant
ytterligt specialiserad. Vid dess utarbetande tog man såsom mönster den
dåtida tyska tulltaxan, som på den tiden var bland de mest specialiserade i
världen. Denna starka specialisering av tulltaxan medför olägenheter i skilda
avseenden och kan icke i allo anses såsom uttryck för en sund protektionism.
Strävandena ha nu gått ut på att utan rubbning av tullskyddets art och omfattning
sammanföra tulltaxepositionerna till ett mindre antal, och arbetet
har resulterat i att de nuvarande 1,387 tulltaxepositionerna reducerats till
1,157, d. v. s. med 230 rubriker. Denna koncentration av tulltaxepositionerna
har haft till syfte att utöver den åtrådda enkelheten vinna fördelar vid
tullbehandlingen, i det att åtskilliga svårigheter visat sig råda vid tillämpningen
av den nu gällande tulltaxan. För att nämna ett exempel på sådana
svårigheter kan jag anföra, att maskindelar nu skola tullbehandlas såsom
arbeten av det ämne. varav de bestå, vilket medför att maskindelar av järn
måste uppdelas i viktklasser, varigenom vid tullbehandlingcn tidsutdräkt
uppstår. Nu har i det föreliggande förslaget införts en generell tullsats av
10 procent av värdet för alla icke särskilt nämnda maskindelar, vilket för
tullbehandlingen måste innebära en avsevärd fördel. Såsom ett ytterligare
exempel — liksom det föregående plockat ur högen — kan jag nämna, att
hattflätor, som i den nuvarande tulltaxan äro fördelade på en mångfald olika
rubriker, allt efter materialets beskaffenhet, i förslaget upptagas under allenast
två rubriker, med därav följande betydande förenkling vid tull behandlingen.
Genom en sådan koncentration av tulltaxepositionernas antal, som
jag här angivit, vinner man alltså betydande fördelar, utan att därmed några
som helst nackdelar äro förknippade. Man har vidare vid den tekniska reduktion,
om vilken jag nu talar, sökt att i viss utsträckning övergå från bruttoförtullning
till nettoförtullning. Det bär sedan gammalt klagats över, att
den nuvarande svenska tulltaxan i alltför stor utsträckning stadgar bruttoförtullning
med därav följande olägenheter. Såsom exempel härpå må anföras
dyrbara vävnader, som måste rullas upp på vickelbräder eller papprullar.
Nu har man i viss omfattning föreslagit övergång till nettoförtullning, men
— tillfogar jag — i försiktig omfattning, så att övergången till nettoförtullning
icke skall komma att medföra någon avsevärd rubbning av bestående
tullskydd. På de punkter, där de sakkunniga, som utarbetat det första förslaget
till revision av tulltaxan, föreslagit övergång till nettoförtullning, som
komme att medföra någon sådan mera avsevärd ändring i tullskyddet, har
.lag efter kommerskollegii anvisningar och i övrigt efter överarbetning i departementet
bibehållit den gamla bruttoförtullningen. Emellertid har man
bär ett led i revisionsarbetet, som enligt min uppfattning gått i rätt riktning.
Ytterligare må framhållas, att uppställningen av rubrikerna i den nuvarande
tulltaxan i en mängd fall innebär en tyngande exemplifiering, som egentligen
borde ha blivit avlägsnad, när 1912 års varuförteckning infördes. Denna
exemplifiering är alldeles onödig, när man har tillgång till varuförteckningen,
och den föreslås nu väsentligt inskränkt. Och det förutsättes, såsom
man finner av bevillningsutskottets betänkande, att den nya tulltaxan, skall
åtföljas av en ny varuförteckning, moderniserad efter tidens krav. Den nuvarande
varuförteckningen av år 1912 är ett kvalificerat arbete, men den
fyller självfallet icke nutidens fordringar; och det är icke minst önskligt, att

Onsdagen den 24 april I. in.

Nr .30.

de många prejudikat, som under årens lopp tillkommit genom generaltullsty- Anu.tuUtaxtrelsens
beslut, komma till uttryck i en reviderad varuförteekning. Menin- °r(?o™n3''
gen är att, om riksdagen godkänner denna tulltaxa, arbetet med den nya °''u''
varuförteckningen omedelbart skall begynna, så att en sadan varuförteekning
föreligger färdig vid nästa års ingång samtidigt med att den nya tulltaxan
träder i kraft. För att lugna den som eventuellt tror, att denna varuförteekning
skall komma att draga avskräckande stora kostnader, får jag nämna, att
kostnaderna för den nya varuförteckningen komma att hållas inom skäliga
gränser. Emballagebestämmelserna slutligen äro för närvarande knutna till
hela varugrupper i form av en anmärkning, gällande för hela gruppen, och
det är understundom svårt för den trafikerande allmänheten att finna den anmärkning.
som hänför sig till en viss artikel. Nu föreslås i stället en förenklad
och mera översiktlig anordning, varigenom man i fråga om emballagebestämmelserna
för varje särskild position genom en bokstav anger, huruvida
bruttoförtullning skall äga rum, huruvida legal tara skall tillämpas eller huruvida
visst emballage skall inräknas, och denna bokstavsbeteckning är ägnad
att väsentligt underlätta översiktligheten av de i fråga om emballage gällande
bestämmelserna.

Nu har från åtskilliga reservanters sida gjorts gällande.^ att den revision
av tulltaxan, vars huvudgrunder jag här angivit, skulle »gå^långt utöver gränserna
för en rent teknisk revision» och sålunda omfatta, såsom reservanterna
tyckas föreställa sig, även tullpolitiska omstridda spörsmål av större eller
mindre betydelse. Jag vill om detta uttalande säga, att det omöjligen kan
anses vara riktigt. Det är visserligen icke möjligt att göra någon ens approximativ
uppskattning av den ökning, respektive minskning i tullinkomsterna,
som genom den nya tulltaxans antagande skulle komma att inträda, jämfört
med tullinkomsterna vid nu gällande taxa. Men man kan utan minsta tvekan
uttala, att det här rör sig om en mycket ringa bråkdel av den sammanlagda
tullinkomsten, en mycket ringa bråkdel av de 160 miljoner kronor, vartill tullinkomsten,
under förutsättning av oförändrade tullsatser, uppskattats för nästkommande
budgetår. Det är också alldeles uppenbart, att en teknisk revision,
som icke i allra ringaste mån icke ens i den mest obetydliga utsträckning, föranledde
jämkningar i en del tullsatser, helt enkelt vore omöjlig att genomföra.
En teknisk revision, som innebär en sammanslagning av flera hundra
tulltaxepositioner och som i övrigt innefattar de förändringar, jag här påpekat,
måste naturligtvis medföra små jämkningar i en del tullsatser, ibland
något litet uppåt, ibland något litet nedåt, men det rör sig här i övervägande
grad om sådana bagateller, att man alldeles icke kan göra gällande, att det
är fråga om tullpolitiska spörsmål och om tullpolitiska meningsskiljaktigheter
i vanlig mening. Det är det faktiskt icke. Och ett yttre tecken på att
så icke är fallet är väl den omständigheten, att det svenska näringslivet
både industri och lantbruk — ställt sig i hög grad passivt inför denna tekniska
revision, i vad gäller tullsatsernas höjd. Några klagomål av större tyngd
ha icke framkommit utöver dem, som kommerskollegium fick mottaga och
vilka i stor utsträckning blivit beaktade i den kungl. propositionen. Någon oro
i landet med anledning av denna tulltaxeproposition har överhuvud ingalunda
försports. Så lyhört som det svenska näringslivet är för förändringar i tullsatserna,
så ytterligt känsligt det är för en liten förskjutning nedåt i en för
näringslivet gällande tullsats, skulle man självfallet -— om denna proposition,
som reservanterna göra gällande, gått vida över gränserna för en teknisk revision
— fått mottaga en störtflod av anmärkningar och protester mot förslaget.
De ha, frånsett en och annan enstaka punkt, så gott som helt uteblivit.
Motionernas antal med anledning av propositionen reducerar sig till sill
eller åtta stycken och gälla några detaljpunkter, av vilka visserligen någon

Nr :t<).

Onsdagen den 24 april f. m.

förordning. ^ps^^a kan lia eu viss betydelse, men varibland de flesta ha eu ringa vikt.

(Forts.) Iletta är väl om något ett tecken pa att det här är fråga om en teknisk revision
i ordets egentliga bemärkelse. Den omständigheten slutligen, att kring
detta förslag anslutit sig två stora partier inom riksdagen, som i tullpolitiska
spörsmål under de gångna åren företrätt mycket avvikande uppfattningar, är
val också ett bevis för att jag lyckats ganska väl i avsikten att förelägga
riksdagen förslag till en övervägande teknisk revision och icke till en tullpoli1
i sk revision.

Till sist skall jag be att få påpeka, hurusom reservanterna ytterligare
gjort gällande ett andra huvudmotiv för sin avslagsståndpunkt: 1928 års tullkommittés
arbete. Denna kommitté är tillkommen på framställning av riksdagen
närmast för att undersöka, huruvida en riktig jämvikt består mellan
jordbrukets och industriens tullskydd och överhuvud taget för att genomföra
en revision av var tulltaxa ur saklig synpunkt. Nu ha reservanterna trott,
att 1928 ars tullkommittés arbete på något sätt skulle föregripas genom den
tekniska revision, som är föreslagen i den föreliggande propositionen. De uttrycka
i sin reservation en påtaglig oro för att ett sådant föregripande skall
medföra, att den nu föreslagna tulltaxan blir allenast ett kortvarigt provisorium,
och att den skall störa lugnet för näringslivet. Jag har självfallet vid
övervägande i höstas av denna, fråga ansett den vara, så betydelsefull, att jag
velat underställa densamma 1928 ars tullkommitté själv. Som herrarna finna
i propositionen . och även i bevillningsutskottets betänkande, har kommittén
också efter remiss av fragan yttrat sig härom och förklarat följande: »Därest
det befinnes, att nu gällande tulltaxas brister i tekniskt hänseende äro av
den art, att den revision av taxan, som är ägnad att undanröja dessa brister,
icke lämpligen böra uppskjutas, får kommittén för sin del förklara, att en
sådan revision torde kunna företagas, utan att kommitténs arbete därigenom
förryckes.» Kommittén, som inrymmer de mest skilda tullpolitiska åskådningar,
har varit enhällig i detta uttalande. Jag tycker verkligen, att detta
uttalande av kommittén själv väger mer än vad reservanterna anföra. Det
förhaller sig uppenbarligen sa, att oavsett vid vilken tidpunkt ifrågavarande
kommitté kan bli färdig med sitt arbete och oavsett den tidpunkt, då kommitténs
resultat efter vederbörliga remisser en gång kan bli framlagt på riksdagens
bord för avgörande, så är den tekniska revision, som här är föreslagen,
ett ön skir ärt och välbehövligt led i reformarbetet. Det är, som kommerskollegium
i sitt yttrande anför, ofta sa, att de partiella reformernas väg är att
föredraga, liksom det också ofta är så, att de partiella reformernas väg är
den enda, som. leder till målet. Därtill kommer ytterligare, att den i sin
yttre uppställning och i tekniskt avseende omarbetade tulltaxa, som här föreligger,
mycket väl, ja, med fördel torde kunna läggas till grund för 1928
ars tullkommittés arbete. Här föreslås inga ändringar av nämndvärd betydelse
i gällande tullsatser. Den pa basis av det nu slutförda arbetet byggda
tulltaxan kan utgöra en förbättrad grund för den sittande tullkommittén att
bygga små utredningar och sitt slutliga ståndpunktstagande på. Jag finner
sålunda för min del, att ej heller denna andra invändning har någon bärkraft.

Med hänsyn till. vad jag nu anfört får jag uttala den förhoppningen, att
kammaren måtte finna övervägande skäl tala för att bifalla den kung], propositionen.

. Herr Heidi lig: Herr talman! Eftersom jag står antecknad som reservant
till föreliggande utskottsbetänkande, skall jag be att få redogöra för den ställning
därtill, som jag intagit.

Det föreliggande förslaget till revision av tulltaxan går betydligt längre, än
vad från början varit avsett. Genomgripande förändringar ha vidtagits i ett

Onsdagen den 24 april f. in.

9 \r 30.

flertal fall, såsom genom övergång från brutto- till nettoförtullning och genom
övergång från vikt- till värdetull. De sakkunnigas uppdrag begränsades visserligen
icke till en teknisk revision, ehuruväl den tekniska revisionen skulle
vara huvudsaken, utan skulle även omfatta en överarbetning till förekommande
av vissa oformligheter i tullbeskattningen, som icke varit förutsedda.

De sakkunniga ha å sidan 158 i sitt betänkande anfört: »De sakkunniga

skulle sålunda bland annat hava att undersöka, huruvida och i vad mån tulltaxans
varuspecifikation och tullsatser på grund av inträffade förändringar inom
vissa näringslivets områden kunde vara i behov av komplettering och ändring.
Emellertid har, enligt de närmare anvisningar departementschefen meddelat,
avsikten därvid icke varit att pröva, i vad mån frågan om behovet av tullskydd
för den inhemska industrien till följd av ändrade produktionsförhållanden
kommit i nytt läge, utan fastmer att undersöka, vilka jämkningar i tulltaxan
härav kunna anses påkallade med hänsyn till tulltekniska och andra allmänna
intressen. Huruvida sådana jämkningar skulle genomföras utan hinder
därav, att de i viss mån återverkade på det nuvarande tullskyddet, borde prövas
i varje särskilt fall.»

I stort sett hava tullförhöjningar och tullsänkningar föreslagits i cirka 150
fall, men man kan icke utan en ingående granskning av de berörda tarifferna
och importsiffrorna för dessa förutsäga den statsfinansiella betydelsen härav.
Jag anser det vara en stor brist i detta förslag, att här saknas en ekonomisk beräkning
efter de senaste årens importsiffror. Vill riksdagen gå med på ett
förslag, som vilar på så lösa grunder? För min del har jag ansett det vara
omöjligt att, så göra.

För närvarande pågår emellertid en utredning i syfte att närmare undersöka
tullsatsernas avvägning. Den verkställes av 1928 års tullkommitté, vilken tillkom
vid den tidpunkt, då 1925 års tulltaxerevision i det närmaste var färdig
med sitt förslag. Man har alltså att inom en ej alltför avlägsen framtid återigen
emotse ett förslag till tulltaxa. Det nu föreliggande förslaget skulle alltså
komma att få en ganska kort livslängd. Man måste då fråga, om icke det
nu framlagda förslaget, som otvivelaktigt har ett visst värde för den pågående
utredningen, i viss mån skulle få karaktären av ett provisorium, för att begagna
kommerskollegii egna ord, och i praktiken komma att medföra olägenheter,
som näppeligen uppvägas av de åtrådda fördelarna. Ty en övergång till en ny
tulltaxa är förenad med besvärligheter av skilda slag. Dessutom uppstå därvid
betydande utgifter för statsverket för tryckning av den nya taxan och statistiska
varuförteckningen, utarbetande och utgivning av nya varuhandböeker
o. d.

Då jag nu övergår till att beröra några av de tulltaxerubriker. där förändring
i tullsatsen blivit vidtagen, så skall jag icke, utom i ett par fall. ingå på sådana,
där motionärer haft en annan åsikt. Jag antager, att motionärerna skola,
där deras önskemål gått i motsatt riktning, bevaka sina intressen.

Jag skall då först be att få nämna något om den stora tullnedsättning, som
här enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle tillkomma, jag menar då tullen å kryssfaner
eller plywood. Enligt Kungl. Maj:ts förslag, som av utskottet tillstyrkts,
skulle tullen på kryssfaner eller plywood av furu nedsättas från 10 till 5 öre
för kilogram. Jag kan inte förstå annat, än att denna tullnedsättning har tillkommit
i anledning av en skrivelse till chefen för finansdepartementet från styrelsen
för Sveriges snickeri-exportförening, vari hemställts om denna nedsättning.
Man har ansett, att detta skulle ha stor betydelse, ty man skulle då få
denna vara betydligt billigare. En tull på plywood av 10 öre för kilogram betydde,
om den helt utnyttjades, en extra kostnad av 30 öre till omkring en krona
för varje dörr, som skulle tillverkas i snickerifabrikerna. I första kammaren
har avgivts en motion av herr Österström m. fl. och i denna kammare av

A7ig. tidUaxeförordning.

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tulUaxeförordning.

(Forts.)

herr Holmström m. fl., vari hemställes, att den nu gällande tullsatsen 10 öre
skulle fortfarande få iiga bestånd. Motionärerna hava framhållit, att det tillkommit
en hel del större plywoodfabriker under de senare åren, och dessa hava
tillkommit med stöd av det gällande skyddet, som man trott skulle få gälla i
fortsättningen. Man har sålunda byggt upp denna stora industri på detta tullskydd.
Att då vidtaga eu så stor förändring som att sänka tullen från 10 till
5 öre, det kan jag inte förstå, hur man kan beteckna som en teknisk tullrevision.
Det har visat sig, att införseln hit till landet av denna vara i alla fall
har stigit från 160 ton år 1925 till 548 lon år 1928. Utförseln har stigit avsevärt,
från 653 ton år 1925 till 2,166 ton år 1928. Vid dessa fabriker sysselsättas
för närvarande omkring 800 arbetare. Vilken stor fråga ville man inte
göra det till, när det var fråga om motorspriten, och det gällde 200 arbetare,
som hade sysselsättning i den industrien. Nu gäller det 800 arbetare, som ha
sysselsättning i dessa fabriker, vilka skulle kunna bli tvungna att nedläggas.
Skulle inte ett sådant nedläggande komma, att öka arbetslösheten? Jag tror
icke, att det kan vara skäl i att vidtaga denna sänkning, i all synnerhet som
det här gäller blott: en teknisk revision.

Jag antager, som jag sade i början av mitt anförande, att motionärerna komma
senare att framföra vissa synpunkter i denna fråga, och jag skall därför
icke uppehålla mig mer vid densamma, utan jag ber att få övergå till en annan
fråga, som dock har mindre betydelse, nämligen frågan om den tullsänkning
som föreslagits för hundbröd.

1 nu gällande taxa finnes under rubrik 149 hundbröd upptaget med en tullsats
av 25 öre för kilogram. Kungl. Maj:t har föreslagit, att denna rubrik
skulle utgå. På grund av motion av herr Mogård m. fl. har emellertid utskottet
ansett densamma böra bibehållas. Tullen enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle ha utgått med 6.5 öre eller såsom för vanliga grövre brödsorter.

Vid utskottsbetänkande! är fogad en reservation från socialdemokratiskt håll
för bifall till Kungl. Maj ds förslag. Den ärade motionären kan således se, att
ledamöter från hans eget parti yrka avslag på motionen oeh att regeringspartiets
representanter i bevillningsutskottet gått emot Kungl. Maj:t i denna fråga.
Det har ju ingen stor betydelse detta, men i alla fall kan man se, att meningarna
äro delade.

Herr finansministern berörde icke i sitt anförande en fråga, som jag anser
ha mycket stor betydelse i det förslag till ändringar, som här föreligger. Det
gäller strumpstolsarbeten med instickade ränder av silke. Där har en tullsänkning
föreslagits från 20 kronor till 1 kr. 90 öre ä 2 kronor pr kg. Det har gjorts
eu anmärkning till rubriken 555, där det står: »Vid tulltaxeringen av strumpstolsarbeten
fästes icke avseende vid enstaka ränder, smärre figurer o. dyl. av
silke.» De sakkunniga ha anfört: »Med tulltaxans nuvarande lydelse måste

strumpstolsarbeten. bestående av annat ämne än silke men försedda med en eller
annan, i samband med tillverkningen anbragt rand, figur e. dyl. av silke, tullbehandlas
såsom silkesstrumpstolsarbeten, med tull av 20 kr. för kg. På detta
sätt tullbehandlas exempelvis bomullsstrumpor med instickade silkesränder. Å
andra sidan inverkar ej bland annat broderi på tullbehandlingen av ifrågavarande
artiklar, varför exempelvis bomullsstrumpor med efter tillverkningen påstickade
ränder av silke draga tull av endast 1 kr. 90 öre för kg. Det har också
ofta mött svårigheter att vid tullbehandlingen avgöra, huruvida silket ingår
i varan som en beståndsdel eller endast utgör ett broderi.

I syfte alt dels åstadkomma en rättvisare tullbeskattning av ifrågavarande
artiklar, dels ock förenkla tullbehandlingen av desamma har nu föreslagits en
bestämmelse i form av en anmärkning under rubrikgruppen för strumpstolsarbeten,
enligt vilken vid tullbehandlingen av dylika arbeten avseende icke skall
fästas vid enstaka ränder, figurer o. dyk av silke.»

Onsdagen den 24 april f. in.

11 \r åt.

Angående ändringen av principen för tullbehandling av strumpstolsgods av
ylle eller bomull med instickade silkesränder (vilka varor hittills kostat 20
kronor pr kg. i tull och som nu av billighetsskäl föreslås böra draga en tull av
1 kr. 90 öre ä 2 kr. pr kg.) kan med skäl ifrågasättas, om herr finansministern
gjort klart för sig, vad det innebär i minskade statsinkomster. Har hittills
gällande tullbeskattning från 1911 (då nuvarande taxa trädde i kraft) i
18 år kunnat tillämpas utan anmärkning, vare sig från handelns eller tullverkets
målsmän, bör denna tullbeskattning kunna gälla, tills 1928 års tullkommitté
fått taga ställning till denna fråga.

Då i nu gällande taxa för kläder och sömnadsarbeten finnas fasta tullsatser
efter persedlarnas vikt. men man i propositionen övergått till att beräkna tullen
å sömnadsarbeten efter tull å spånadsvaror med vissa procents tillägg, kommer
därigenom en ny princip att tillämpas, vars verkningar synas svåra att
överblicka, varför en dylik omläggning lämpligen för vidare utredning även
borde hänskjutas till 1928 års tullkommitté.

Anmärkning 4 till avd. XI, senare delen, upptar bestämmelsen, att till fälb-.
plysch- och sammetsvävnader samt fälb-, plysch- och sammetsband och därmed
likställda vävnader och band hänföras endast sådana, i vilka floret (luggen)
täcker hela ytan. Enligt nu gällande praxis tullbehandlas dylika varor, där
floret endast delvis täcker ytan, såsom plyschvävnader, resp. band. Enligt
propositionsförslaget skulle en ändring inträda. Sålunda skulle exempelvis
en dylik silkessammetsvävnad med botten av bomull draga en tull av 10 kr.
pr kg. såsom halvsidenvävnad mot nuvarande tull av 20 kr. pr. kg. Ifrågasättas
kan, om en sådan avsevärd tullsänkning varit avsedd eller önskvärd ur
stats finansiell sjmpunkt.

En annan stor artikel, där det vidtagits en avsevärd nedsättning, är shantung
eller råsiden, där tullen blivit sänkt från 20 till 6 kronor. Där ha de sakkunniga
anfört på sidan 301 i betänkandet: »i en till oss ingiven skrivelse har
gjorts framställning om sänkning av tullen å ofärgad eller naturfärgad s. k.
shantung. Såsom skäl därför har anförts, att shantung vore ett tungt och
billigt sidentyg, som i fråga om värdet kunde jäfnställas med fina kvaliteter
av bomullsvävnad. Shantung kunde icke anses utgöra en lyxvara utan vore eu
slitstark, av billigt silke framställd produkt, sorn uteslutande köptes av praktiska,
skäl.» Här ha alltså de sakkunniga, på grund av att till dem inkommit
eu skrivelse med begäran av tullsänkning, föreslagit så stor sänkning som
från 20 till 6 kronor pr kg. Kan en sådan sänkning verkligen vara befogad?

En annan tullsats, som blivit sänkt avsevärt, är fullsatsen å käppar, där
sänkning föreslås från 10 kronor till 2 kr. 70 öre. Där ha de sakkunniga anfört
som motivering: »Med den moderiktning, som för närvarande gör sig gällande
i fråga om damparaplyer och som karakteriseras av tunga, fint arbetade
och jämförelsevis dyrbara skaft av ädla träslag, har till de inhemska paraplyfabrikanternas
nackdel en avsevärd förskjutning inträtt i förhållandet mellan
tullarna å halvfabrikaten och de färdiga artiklarna. Det synes därför vara
skäligt, att paraplyfabrikanterna bereddes någon lättnad med avseende å tullen
å ifrågavarande halvfabrikat. Desamma tillverkas enligt uppgift endast vid
en fabrik inom landet, vilken emellertid knappast torde kunna bliva konkurrenskraftig
med de utländska specialfabrikerna på detta område.»

Där har man, som sagt, gått ner från 10 kronor till 2 kronor 70 öre endast
för att hjälpa en fabrik i landet. Detta är en finanstull, och då finnes intet
skäl, som talar för att vidtaga så stor nedsättning, som här är fallet.

Och vad kan anledningen ha varit till att man tagit bort tullen på flöjter och
saxofoner? De sakkunniga ha anfört: »Biåsinstrument av trä och delar därtill
åtnjuta för närvarande tullfrihet. Någon inhemsk tillverkning av sådana
instrument förekommer nämligen icke. Från sakkunnigt håll har framhållits

Ang. tulltax?.-förordning.
Fort*.)

Nr 30.

Onsdagpn den 24 april f. m.

Ang. lullluxeförordning.

(Forts.)

önskvärdheten av att tullfriheten utsträcktes till andra biåsinstrument, vilka
icke äro föremål för tillverkning inom landet. Detta önskemål avser närmast
flöjter och saxofoner. De förstnämnda äro vanligen av trä och sålunda redan
nu tullfria. Emellertid förekomma även flöjter av metall, vilka, i likhet med
saxofonerna, som alltid lära bestå av metall, tullbehandlas enligt rubrik 1276,
med tull av 20 procent av värdet.» Dessa varor ha tullbehandlats med en tull
av 20 % av värdet, men nu äro de fria. Är det en teknisk reglering, när man
går in på dylika nedsättningar?

Herr finansministern yttrade, att någon nämnvärd rubbning icke uppkommit
genom övergång från bruttoförtullning till nettoförtullning. Man skulle
kunna anföra flera rubriker, där verkligen en rätt stor rubbning förekommit.
Jag skall endast be att få beröra en enda, nämligen där det gäller gåsleverpastej.
Där har man övergått från bruttoförtullning till nettoförtullning, och
det gör, att nedsättningen är rätt avsevärd. Denna vara införes dels i bakverk
och dels i terriner. De sakkunniga ha sagt, att enligt verkställda beräkningar
utgör vikten av bakverket omkring 50 % och vikten av terrinerna omkrin
75 % av bruttovikten. Då förstår man ju, att det blir en stor nedsättning
i tullavgiften, när man nu får tillämpa nettoförtullning gentemot vad som
varit fallet förut.

Vid en debatt i denna kammare den 23 februari talade herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet om en rågångsreglering emellan staten och
kommunerna, vilket yttrande jag hört en gång förut från samma håll.

Här har finansministern föreslagit eu rågångsreglering emellan industri,
handel och jordbruk, men mig synes denna rågångsreglering vara mindre lyckad.
De fördelar jordbruket skulle få genom denna tullrevision äro lätt räknade,
och det är ju vanligt, att jordbrukets önskemål skola sättas i sista hand.

Från industriens sida ha dess representanter endast haft att vända sig till
de sakkunniga, och dessa hava utan vidare föreslagit större eller mindre förändringar
av nu gällande tullsatser. Då jordbrukets representanter önska
någon förändring, går det icke så lätt, vilket vi hade ett tydligt bevis på i början
av riksdagen.

I andra länder vidtager man åtgärder för att hjälpa det betryckta jordbruket,
så att dess utövare och arbetare kunna få bättre betalt för sitt arbete, men
här försöker man genom förslag som detta skära ännu bredare remmar och
flytta rågångarna till jordbrukets nackdel.

Här finnes ingenting, som talar för införande av detta provisorium, när
inom de närmaste åren en nj^ utredning måste föreläggas riksdagen. Då 1928
års tullkommitté har en sammansättning av personer, representerande olika
näringsgrenar och skilda uppfattningar i tullfrågor, borgar detta för, att
hela tullspörsmålet får en saklig och grundlig behandling.

B.iksdagen har icke begärt den utredning, som nu föreligger, och därför finnes
ingen anledning att föregripa 1928 års utredning genom att antaga detta
förslag.

Herr talman! Jag skall ej uppehålla debatten längre utan ber att få yrka bifall
till den av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nyländer: Herr talman! När man erinrar sig, att den nuvarande

tulltaxan tillkom under åren 1906—1911 — den trädde i kraft den 1 december
sistnämnda år — och samtidigt reflekterar en smula över den tekniska och
ekonomiska utvecklingen både ute i världen och hos oss sedan den tiden, förstår
man, att tulltaxan blivit föråldrad, att den måste brista i överskådlighet
och bli rätt så tung i användningen. Det har länge från näringslivets sida
varit ett önskemål att få den reviderad i tekniskt hänseende, och därför hälsades
tillsättandet av 1925 års sakkunniga med tillfredsställelse. Det av dem

Onsdagen den 24 april f. in.

13 Nr 30.

utarbetade förslaget har, som av den kungl. propositionen framgår, varit före- A,
mål för remisser till näringslivets olika organisationer, och då reservanterna f
påstå, att detta provisorium — som de nämna det här föreliggande förslaget
— ej kan gagna näringslivet, ber jag att gent emot detta reservanternas yttrande
få hänvisa till vad som i Kungl. Maj:ts proposition finnes återgivet,
exempelvis å sid. 157, där industriförbundet säger, »att det syntes förbundet,
att detta förslag vore till gagn för industrien och att förbundet därför hoppades,
att den mindre omarbetning, som kunde påkallas av de utav förbundet
och andra näringsorganisationer framställda ändringsyrkandena, bleve verkställd
i så god tid, att definitiva förslag kunde föreläggas 1929 års riksdag».

På sidan 159 yttrar kommerskollegium, som grundligt och ingående behandlat
frågan, »att det vore beklagligt, om förslaget icke kunde leda till ett snari
genomförande av eu från statsverkets såväl som från näringslivets synpunkt
angelägen reform av tulltaxeförordning och tulltaxa».

Vad jordbruket beträffar, är väl lantbruksstyrelsens utsaga en motivering
för herrar jordbrukare att gå med på detta förslag. Lantbruksstyrelsen säger,
att den »med tillfredsställelse funnit, att en omläggning av tulltaxans uppställning
skett i syfte att på ett bättre sätt än hittills sammanföra däri upptagna
varor efter deras större eller mindre inbördes samband».

Vi inom utskottsmajoriteten ha efter ingående granskning kommit till det
resultatet, att det här föreliggande förslaget är till fördel för näringslivet,
oavsett i vilken gren detta utövas, och att det därför bör av riksdagen antagas.

So vi på huvudskälen för reservanternas motförslag, finna vi, att det är särskilt
1928 års tullkommitté, vars arbete på något sätt skulle komma att förryckas,
om det här föreliggande förslaget antoges. Man vill, att vi skola vänta,
till dess detta förslag från 1928 års tullkommitté föreligger. Är det någon i
denna kammare, som vill tala om för mig när det förslaget kan ligga på kamrarnas
bord? Man kallar det nu föreliggande förslaget, om det antas, för
endast ett provisorium. Jag vill erinra om det gamla franska ordspråket, att
det endast är provisorierna, som vara. Jag är övertygad om att vi komma
att länge få vänta, innan det stora problem, som 1928 års tullkommitté har sig
förelagt, kommer att lösas, och att därför det verkligen vore att försitta tiden,
om vi ej nu ginge in på den föreliggande tulltekniska revisionen.

Nu framhölls av föregående talare, att det ej blott är fråga om en tullteknisk
revision, utan att man givit sig in på viktiga justeringar och ändringar i
själva tullskyddet. Jag vill mot detta anföra, att det ursprungliga förslaget
från de sakkunnigas sida sedermera under den vidare behandlingen undergått
avsevärda justeringar till status quo, både från kommerskollegium och även
i den föreliggande proposiionen, och att jämväl utskottet i vissa fall gjort
justeringar.

Herr Heiding åberopade som en särskilt ömtålig punkt tullbestämmelsema
enligt propositionen för plywood. Jag vill vid den punkten säga, att jag gått
med på den anordning, som föreslagits, bl. a. av den anledningen, att när man
studerar Sveriges exportsiffror, visar det sig. att exporten av plywood år 1927
hade ett värde av 1,0-18,000 kronor, men att den industri, som representeras av
våra snickerifabriker och vilken ju använder plywood mer och mer såsom halvfabrikat
för framställande av dörrar m. m., hade en exportsiffra på bxl2 miljoner
kronor av enbart dörrar. När jag jämförde dessa siffror, ansåg jag, att snickeriindustriens
intresse borde gå före plywoodindustriens, framför allt som plywoodindustrien
numera nått en sådan framskjutande ställning i tekniskt hänseende,
att dess produktion näppeligen borde jämföras med eller gå före det rena
snickerihantverkets. Vill nu emelleTtid kammaren göra en justering vid den
punkten, skall jag taga detta med fullt jämnmod.

Herr Heiding anförde även andra saker, där justering skett, alla enligt min

7. tuli&TX*-

''ordLnin:.

Fortå.

Nr SO. 14

Onsdagen den 24 april f. in.

Ant/, tulliaxe- mening utan större betydelse. Det viktigaste han omnämnde, nämligen ändförordning.
ringen beträffande kläder och skor, har justerats tillbaka i den kungl. propo(Forts.
) sitionen, så att där har ingen förändring skett.

Den fråga, som särskilt herr Heiding berörde, nämligen behandlingen av
bomullsstrumpor med silke, tror jag ur statsfinansiell synpunkt icke har så
stor betydelse, som herr Heiding ville göra gällande. Ty det är något abnormt,
att vanliga bomullsstrumpor med silkeinslag, som ofta äro av konstsilke, skola
behandlas som rena silkesstrumpor. Jag tror. att den affärsman, som försökt
sig på denna import och därvid råkat ut för tullbestämmelsema, han aktar sig
visligen för att göra om den affären. Jag vet också, att i många fall har varan
returnerats.

Vad gåslevern beträffar, vill jag säga, att förslaget till förändring är motiverat
av tulltekniska orsaker. Det är oformligt, att konserverad gåslever, som
är lika bra som den färska, skall behandlas som pastej med tull av 50 öre mot
5 kr. för den färska. Jag är övertygad om att kammaren kan med lugn svälja
gåslevern, även om det inte sker med bourgogne utan med kritikens kryddor
från bondeförbundets och de frisinnades sida.

Man har i reservationen framhållit, att det nu föreliggande förslaget skulle
medföra många svårigheter, och det har inom utskottet framhållits, att det särskilt
för tjänstemännen skulle bereda många besvärligheter att få taga itu med
den här föreslagna tulltaxan, och så snart ånyo eu till, när 1928 års tullkommittés
förslag kommer att föreligga färdigt. De klagomålen kunde möjligen vara
berättigade 1911, då man övergick från bokstavsordning till gruppindelning,
men nu bör tvärtom föreliggande förslag bli till avsevärd lättnad för tjänstemännen
genom den betydliga förenkling, som över hela linjen genomförts och
genom att många prejudikat bortfalla och överskådligheten blir större. Men
även om det vore så stort arbete för tjänstemännen att sätta sig in i frågan, får
icke det vara av avgörande betydelse för riksdagen,- då den har att taga ställning
till saken, ty då skulle riksdagen icke kunna stifta några nya lagar, av fruktan
för att tjänstemännen skulle få besvär med att sätta sig in i dem. Nu är det
för övrigt som sagt så, att införandet av den nya tulltaxan blir till lättnad för
tjänstemännen.

Jag ber att få övergå till ett annat skäl från reservanternas sida mot propositionen,
nämligen kostnaderna för en ny, som de säga, provisorisk varuförteckning.
Om jag icke är fel underrättad, kostade den, som blev färdig 1912, cirka
10,000 kronor. Och jag har anledning att antaga, att den, som, enligt vad herr
statsrådet meddelade, skulle bliva färdig till nästa år, icke kommer att gå till
mera och knappt detta belopp. Av den siffran kan icke Sveriges riksdag låta
sig skrämmas till att avslå den proposition, som från näringslivets sida betraktas
såsom tillfredsställande.

Jag kan för övrigt icke förstå vad jordbrukets representanter ha emot förslaget.
Herr Heiding sade, att det innebär ett flyttande av rågångarna mellan
industrien och jordbruket till jordbrukets förfång, om jag icke fattade honom
fel. Men hur har den förskjutningen skett? Jag är den förste att erkänna,
att det icke är några större direkta fördelar, som beretts jordbruket genom de
nya bestämmelserna. Men om man tittar på förslaget, skall man dock finna, att
i ett par fall ha vissa nedsättningar skett, som jag tycker jordbrukarna borde
vara tacksamma för, t. ex. tullnedsättning för dinatriumfosfat, tullfrihet för
rhenaniafosfat och andra oorganiska fosforsyregödselmedel, icke särskilt nämnda,
för vilka det nu är 15 procents värdetull. Jag erkänner, att fördelarna icke
äro stora. Men tittar man på förslaget i övrigt och undersöker, om det är några
nackdelar, som beretts jordbruket genom förslaget, finner man, att så ingalunda
är förhållandet. Ty även i de punkter, där man teoretiskt — jag säger teoTetiskt
— skulle kunna tänka sig, att förslaget skulle kunna medföra nackdelar

Ousilagen den 24 april f. m.

1Nr 30.

för jordbruket, har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet efter
påpekande av lantbruksstyrelsen justerat om förhållandena. Jag erinrar t. ex.
om att beträffande vältar och sladdar och tyngre jordbruksredskap ändring var
föreslagen, men att denna av finansministern togs bort, oaktat importen till
Sverige av dessa maskiner varit så gott som ingen. Liknande skäl gälla beträffande
förslag om förändrad tullbehandling av motorer, vilket ej heller upptogs
i propositionen, enär lantbruksstyrelsen antog, att jordbruket möjligen kunde
bli lidande. Alltså har på allt sätt hänsyn tagits till jordbrukets intressen, och
då föreliggande proposition alltså blir, utan att kosta jordbruket något, till fördel
för landets övriga näringar, borde jordbrukets representanter icke ha något
emot det.

Vad de frisinnade beträffar, tycker jag även, att de borde tagit någon hänsyn
till de skäl, som anförts av herr finansministern, nämligen att detta är ett
led i det internationella samarbete på det ekonomiska området, som förefinnes
inom Nationernas förbund. De frisinnade äro alltid ivriga, icke minst när det
gäller avrustning och fredsarbetet för ett internationellt samarbete, och de borde
då taga konsekvenserna och göra det även på detta område. Ty här kommer
Sverige att, i anslutning till vad som beslutats i Geneve, få en ram för en tulltaxa,
som kommer att motsvara främmande länders tullförfattningar. Att det
enbart är till fördel att få den förenkling vi hoppas på på detta område, det vet
var och en, som haft litet att syssla med ett studium av olika tulltaxor och handelsstatistik.

Jag tror, att det för riksdagen, såsom den kommer att te sig, då 1928 års tullkommitté
blir färdig, är till fördel, om denna tulltekniska revision är undangjord,
så att man då kan koncentrera sig på den då viktigaste uppgiften, nämligen
en avvägning av de olika tullsatserna.

Jag ber, herr talman, att på här anförda skäl få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Bengtsson i Kullen.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag finner det ganska naturligt, att herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet är mycket tillfredsställd med den
behandling, som utskottet låtit detta ärende undergå. Herr statsrådet har haft
glädjen finna, att samtliga representanter för de två stora partierna enhälligt
slutit upp kring Kungl. Maj ds proposition, och därmed är utgången given.
Jag finner det vidare naturligt, att då herr statsrådet vid sin inventering i departementet
förra året fann denna utredning, som var ett arv från den föregående
regeringen och inom den föregående regeringen varit föremål för behandling,
han utarbetat propositionen på grundval av denna utredning och framlagt
den för riksdagen. Det var i alla fall så, att den nuvarande regeringen
hade särskilt i uppdrag av valmännen, såsom regeringen fattat det, att tillgodose
näringslivets krav och intressen, och det är känt för oss alla, att man i valstriuen
gick fram såsom näringslivets speciella målsmän och representanter. Då
man sedan fann, att man icke kunde göra något för förverkligandet av det
stora program man framlagt, var det ganska naturligt, att man tog fasta på
den utredning, som i detta fall förelåg och i viss mån berörde näringslivet, även
om frågan icke är av så stor betydelse, som man på vissa håll gör gällande.

Med hänsyn till läget i utskottet och på grund av att man därav kan bedöma
läget även i riksdagen har jag icke för avsikt att taga upp någon stor detaljdebatt
rörande det förslag, som föreligger. Jag tror icke, jag begår någon undervärdering
av vare sig riksdagen i dess helhet eller någon riksdagens ledamots
förmåga att bedöma en invecklad fråga, om jag säger, att detta ärende är

Ang. tulllaTf/''jr
ordning.
(Forts.)

Nr .‘{0. 1 (i

Onsdagen deu 24 april £. m.

Ang. tulltaxe
jörordning.
(Forts.)

av det omfång ocli den natur, att det självfallet är högst få av riksdagens ledamöter,
som haft tid och tillfälle att närmare och grundligt studera detsamma.
Men jag vill, herr talman, då jag, som jag redan antytt, tidigare haft tillfälle
och speciell anledning att syssla med frågan och intagit ståndpunkt i densamma
inom förra regeringen, angiva min ställning. Då icke några särskilda omständigheter
kommit emellan, som föranleda mig att ändra ståndpunkt, har jag bibehållit
densamma.

De föregående talarna ha, i likhet med vad herr finansministern gjorde i sitt
anförande, utgått från den nuvarande tulltaxan vid bedömandet av det nu föreliggande
förslaget. Jag tillåter mig då till eu början erinra om att 1911 års
tulltaxa grundade sig på en utredning, som avlämnats av en stor tullkommitté,
jag vill minnas i slutet av år 1909. Denna tullkommitté bestod av sju personer
och var sammansatt av representanter för olika delar av näringslivet och
statsförvaltningen. Den hade till uppgift dels att tekniskt omformulera den
gamla tulltaxan och dels att vidtaga sådana förändringar, som utvecklingen på
näringslivets område gjorde nödvändiga. 1 direktiven hänvisades till utvecklingen
på kommunikationsväsendets område och mångahanda olika förhållanden,
men samtidigt skulle man gå in för eu revidering i sakligt hänseende av den
gamla tulltaxan. Det talades redan då om den spänning, som rådde bland olika
grupper inom näringslivet, framfor allt mellan industrien och jordbruket. Så
kom då den tulltaxerevision till stånd, som — jag betonar det ännu en gång —
tog sikte på dels en teknisk revision och dels sakliga ändringar. Vi fingo sedermera
denna tulltaxa, som antogs av 1911 års riksdag och som sedan undergått
ändringar i vissa punkter. På sin tid tillsattes så den stora tull- och traktatkommittén,
som fick ett vittomfattande uppdrag. När denna kommitté avlämnade
sitt betänkande, föranledde detsamma icke någon framställning till riksdagen.
Den då sittande regeringen ansåg emellertid, och framför allt dess
finansminister, att, oavsett att denna utredning icke; föranledde någon framställning
om ändring i tulltaxan, borde man sätta i gång en utredning, i syfte all
omforma och förenkla tulltaxan till slörre överskådlighet och klarhet och undersöka,
om och i vad mån korrigeringar i vissa fall kunde vidtagas. Jag understryker,
att den utredningen hade till syfte en teknisk, formell omarbetning
med bibehållande i huvudsak av i den nuvarande tulltaxan gällande tullsatser.
År 1927 kom riksdagens beslut om ny utredning, och i de direktiv, som riksdagen
då ganska utförligt angav, ingick dels en teknisk revision och dels en
revision i sakligt hänseende.

Jag gör gällande, att när man jämför direktiven för de olika utredningarna,
finner man, att den av riksdagen 1927 begärda utredningen tar direkt sikte på
två saker, dels en teknisk revision och dels ett sakligt övervägande om tullskyddet
är rätt avvägt mellan näringslivets olika grenar och mellan olika industrier
inbördes.

Den av riksdagen nyssnämnda år begärda utredningen skulle också taga
sikte på och undersöka nettotullskyddet. Jag torde i annat sammanhang återkomma
till den saken, men jag vill redan nu erinra därom, att i och med det att
man sänker tullsatsen på en industrivara, är det icke sagt, att det innebär mindre
skydd för ifrågavarande industri, utan det är många gånger tvärtom. Det är
så, att en stor del av våra industrier behöva importera vissa halvfabrikat och
vissa förnödenheter, som äro nödvändiga för industrien och tillhöra dess behov.
I den mån man sänker tullsatsen å sådana varor, är det klart, att industrien får
en bättre ställning, och då är man inne på det förhållandet, som riksdagen särskilt
tog sikte på, då den begärde en ny utredning 1927.

Då jag av Kungl. Maj:t erhöll i uppdrag att tillsätta utredningsmännen, använde
jag mig i stort sett av samma uttryckssätt, som riksdagen använde när
den skrev till Kungl. Maj:t. Jag tilläde blott, att man behövde undersöka,

Onsdagen den 24 april f. in.

Nr 3U

om och i vad man det nuvarande tullskyddet utnyttjades. Det är denna kommitté,
som nu håller på med sin utredning.

Jag har inom utskottet gjort gällande, att det föreliggande förslaget ingriper
i många avseenden just på det arbete, som tullkommittén är sysselsatt med.
Det måste komma att bli så, om propositionen bifalles, att i vissa fall kommer
Kungl. Maj:t och riksdagen att ändra sakligt sett en hel del tullsatser. T
andra fall resonerar herr statsrådet och chefen för finansdepartementet på det
sättet, att här råder det tvekan om, huruvida utredningen är tillfredsställande,
och därför hänskjuter han frågan till tullkommittén. Det är detta övervägande
mellan den ena och den andra utvägen: att antingen föreslå ändring eller låta
fragan vidare behandlas av tullkommittén, som jag finner alltför schematiskt
och innebära ett alltför hastigt ståndpunktstagande.

Herr finansministern. gör den invändningen med detsamma mot reservanterna,
att här föreligga icke några sakändringar, och man har icke här — det
tryckte herr statsrådet gång på gång på — tagit hänsyn till tullpolitiska synpunkter.
Jag tillåter mig, herr statsråd, påpeka, hurusom utredningsmännen
de sakkunniga bestodo ju av herr Röing, som tidigare varit ledamot av kammaren
och byråchefen Alsén — motivera sitt förslag punkt för punkt med tullpohtiska
skäl. Det heter t. ex.: »den nuvarande tullen måste anses vara vida
högre än som erfordras för den inhemska tillverkningen», eller »den stadgade
tullsatsen är orimligt hög», eller »orimliga konsekvenser i beskattningshänseende»,
i andra punkter »anses tullen för hög» eller »en förändring skälig». På
det sättet kommer man till en annan tullsats, som man tycker vara bättre avpassad
för den vara det talas om. Jag frågar, herr talman, om man med sådana.
motiv för ögonen kan påstå, att det här icke gäller sakändringar, icke tu!lpolitiska
frågor, utan endast en formell prövning och såsom följd därav eu
formell ändrmg.

Visserligen är det alldeles riktigt, att herr finansministern vidtagit en del
andringar i de sakkunnigas förslag, som påkallats av myndigheterna. Men
det är en hel del andra ändringar vidtagna av de sakkunniga, som stå kvar.
fastän de patalats, och det är dessa, som herr statsrådet hänskjutit till tullkommittén
att närmare utreda och bedöma.

Jag har sålunda kommit till den bestämda uppfattningen, att bär sker eu
ändring av vissa industriers, tullskydd, och det medgives också av de sakkunniga.
. k öredraganden i bevillningsutskottet, som jämväl underskrivit de sakkunnigas.
betänkande, har också medgivit det, då han sagt: »Vissa förskjut ningar

finnas» och han anför som exempel att på maskinområdet ä^er en
höjning otvivelaktigt rum.

i cn*1 föregående talare, herr Heiding, har kommit till den uppfattningen, att
150 rubriker blivit.ändrade i sakligt hänseende. Vid det noggranna studium av
denna fråga som jag tror mig kunna säga, att jag ägnat den, har jag stannat
vid ett nagot lägre antal rubriker, men i varje fall överstiger antalet sakändringar
åtskilligt hundratal. För vissa varuslag innebär detta försämringar,
varom motionerna vittna, men för andra betydliga förbättringar.

• iTU föres emot detta påstående, att det är ju ändå så, att industrien själv
i uvudsak icke har anfört några klagomål utan är synnerligen belåten med
va som har föreslås. Ja, mina herrar, skulle det vara något egendomligt?
Skulle man verkligen kunna förvänta, att de industrier, som få ett bättre tullskydd,
skulle komma och säga till riksdagen, att vi vilja icke ha dessa förbättringar
utan anhalla,^att allt får bil vid det gamla? Man får ändå icke begära
det rent orimliga från industriens sida. Däremot är det ju så, att t. o. m or KisgåS

SaXsentem i"l''“‘ricn’ha ****in t5r "*• * *•

Andra hammarens protoholl 1929. Nr SO. o

Ang. tidltaxcförordning.

(Fort*.

Jfr 30. 18

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tulltaxe- Det har i detta sammanhang anförts ett mycket belysande exempel. .Tåg
förordning. skall också tillåta mig att påpeka det. Det blir ju föremål för diskussion
(Forts.) längre fram, ehuru jag för min del icke har för avsikt att deltaga i diskussionen
under detaljbehandlingen. Det har emellertid pekats på plywood och påvisats,
hurusom på denna punkt en väsentlig sakändring har ägt rum. Det
har också påpekats av kommerskollegium, ehuru herr statsrådet har lämnat
erinringarna utan avseende. Samma anmärkning har från industrihåll framförts
inom bevillningsutskottet, men utskottet har icke heller tagit nå,gon hänsyn
härtill. Jag är för min del övertygad om, att det kommer att bli åtskilliga
industrier, som komma att få känning av vad som här nu föreslås, och att
vi följaktligen under de närmaste åren komma att få framställningar om ändringar,
även i det förslag, som man nu går att genomföra.

När man härutinnan åberopar myndigheternas i främsta rummet kommerskollegii
yttrande, synes det mig i sanningens intresse böra påpekas, att kollegium
visserligen tillstyrker förslaget och framhåller dess betydelse i tekniskt,
formellt avseende, men ämbetsverket gör också samtidigt en hel mängd erinringar,
och kommerskollegium slutar med att säga, att, under förutsättning
att Kungl. Maj:t beaktar dessa erinringar, kan kommerskollegium tillstyrka,
att en proposition avlämnas. Herr finansministern har i vissa fall visserligen
beaktat kommerskollegii framställning, men i vissa fall icke gjort så utan anslutit
sig till de sakkunnigas förslag. Slutligen ber jag i detta sammanhang
att få särskilt understryka, att det förslag, som här föreligger, har aldrig blivit
föremål för någon slutgiltig granskning av kommerskollegium. Ämbetsverket
framhåller också, att man beträffande sakändringarna måste gå fram
med en långt gående försiktighet.

Icke heller med avseende å generaltullstyrelsens yttrande kan jag finna några
starka argument till förmån för förslaget. Det synes mig vara alldeles
självfallet, att generaltullstyrelsen i detta fall skulle tillstyrka propositionens
framlämnande. Det torde dock icke vara så alldeles helt med anslutningen till
den kungl. propositionen från tulltjänstemännens egen sida, alltså från dem,
som närmast ha att tillämpa tulltaxan i enlighet med vad som här föreslås. Jag
skall visserligen icke tillmäta yttranden från det hållet någon avgörande betydelse,
men då det göres gällande, att från tullverkets sida finnes enhällig anslutning
till den föreliggande propositionen, skall jag be att få citera bara
några ord ur tulltjänstemännens tidskrift, som synas mig vara värda att citeras:
»Att en av riksdagen eventuellt stadfäst ny tulltaxa endast komme att få en
relativt kort livslängd och att en dylik i praktiken komme att medföra olägenheter,
som näppeligen uppvägdes av de åtrådda fördelarna, torde vara höjt
över varje tvivel.»

Vidare ber jag få påpeka som stöd för påståendet, att det här rör sig. om
en hel mängd sakändringar, ett uttalande, som generaltullstyrelsen har gjort.
Herr finansministern sade, att den minskning eller utökning i tullinkomsterna,
som det föreliggande förslaget skulle medföra, uppginge blott till en ringa
bråkdel av de många miljoner, som statsverket får in i form av tullinkomster.
Ja, jag höll på att säga, det skulle väl vara märkvärdigt annars. Vore det
verkligen så, att man kunde tala om något mera avsevärt belopp i förhållande
till de många miljonerna, så kan jag icke tänka mig, att herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, som i första hand har att vaka över statens inkomster
och utgifter, på något sätt eller någon gång skulle ha reflekterat på
att lägga fram propositionen. Nu säger emellertid generaltullstyrelsen, att
det icke varit möjligt att göra några tillförlitliga beräkningar i detta avseende,
men styrelsen ger uttryck åt den meningen, att några avsevärda minskningar
i tullinkomsterna icke skulle kunna komma i fråga. Kan man nu tolka detta
uttalande på annat sätt, än att förslaget innebär så många ändringar, att det

Onsdagen den 24 april f. in.

19 Nr 3W.

praktiskt taget varit omöjligt att göra några tillförlitliga beräkningar över-^«9- iulltanhur
de i statsfinansiellt avseende skulle komma att verka. Hade det nämligen l^^ning.
varit så, att den föreslagna förändringen av tulltaxan endast hade berört ett
ringa antal eller ett fåtal rubriker, hade det ju varit eu ganska enkel sak att
göra en undersökning i vad mån dessa skulle inverka på statens inkomster,
och inverka på de olika industriernas tullskydd. Förändringarna äro emellertid
så många och så invecklade, att det är omöjligt att utföra några sådana beräkningar.

Jag skall taga ett enda exempel ur högen, som faller mig i minnet. Det
gäller ett fall, där man sammanslagit fyra rubriker till en ny. Den första
hade förut en tullsats av 5 kronor per kilogram, den andra en tullsats av 3
kronor per kilogram, den tredje av 80 öre per kilogram och den fjärde av 25
öre per kilogram, och nu föreslås för samtliga en tullsats av kronor 2: 50 per
kilogram. När man har att göra med en mängd sådana fall, är det naturligtvis
svårt att kalkylera vad som i själva verket vinnes eller förloras i statsfinansiellt
avseende.

Jag övergår sedan, herr talman, till att yttra några ord om lantbruksstyrelsens
utlåtande. Lantbruksstyrelsen framhåller med rätta, att den med sitt
yttrande endast ansett sig böra uttala sig om de delar av förslaget, som avse
produkter av lantbruk och fiske, samt för dessa näringar erforderliga artiklar.
Lantbruksstyrelsen har alltsa icke alls ingått i provning av frågan, hur förslaget
ställer sig med avseende å tullbelastningen mellan industri och jordbruk
inbördes och ännu mindre naturligtvis av den verkan, förslaget kan ha
för industrien.

I fråga om yttrandena har herr statsrådet här erinrat om att också 1928 års
tullkommitté avgivit ett yttrande i ärendet, där tullkommittén sagt sig ingenting
ha att invända emot den ifragasatta revisionen, om den visar sig kunna genomföras
under bibehållande i huvudsak av status quo i avseende på tullskyddets
höjd och fördelning på skilda varuslag. Jag undrar emellertid, om
kommittén verkligen på den korta tid, som den haft till sitt förfogande för
att yttra sig över detta invecklade förslag och utan att få den ingående informering
i ärendet, som är en ofrånkomlig förutsättning för att kunna bedöma
detsamma, hade kunnat avgiva annat än ett sådant synnerligen försiktigt
uttalande. När jag därtill erinrar om att den utredningsman, som säkerligen,
när det gällt dessa ändringar, haft det största inflytandet över revisionens
utredningsresultat, satt som ledamot i kommittén, är det ju ganska
naturligt, att ett avstyrkande från det hållet icke kunde förväntas. Vill man
emellertid läsa mellan raderna i tullkommitténs yttrande, finner man nog.
att där fanns i varje fall icke nagon entusiasm för förslagets framläggande
nu.

Så till sist, herr talman, nagra ord om ett annat skäl för framläggande av
förslaget i år. Jag syftar härmed på hänvisningen till den på initiativ av
Nationernas förbund utarbetade tullnomenklaturen. Därmed förhåller sig ju
så, att nagon sadan finns icke stadfäst. Ett förslag har uppgjorts till en sådan
internationell nomenklatur, som för närvarande är föremål för granskning
i de olika länderna. Om man tror, att det förslag, som nu här i dag antages
i riksdagen, skulle vara sådant, att några förändringar sedermera icke skulle
visa sig nödvändiga eller behövliga _ med hänsyn till denna internationella
lagstiftning, så begår man ett stort misstag. Det har här påpekats att vår
tulltaxa, sådan den skulle bli, upptager omkring 1,100 ä 1,200 rubriker. Jag
vill då erinra om att den franska tulltaxan för närvarande innehåller omkring
4,400 rubriker, den engelska något över 3,000 och den italienska omkring
3,600. Ingen må tro, att vår lilla tulltaxa med dess 1,100 å 1,200 rubriker
skulle vara sa väl avvägd och avpassad, att vi skulle vara färdiga att träda

Nt 30. 20 Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tuUtaxe-nt i det stora internationella samarbetet och kunna erhålla tillförlitliga och
förordning, jämförbara uppgifter från de olika länderna.

(Forts.) jag v''n beträffande denna sak också inom parentes säga, att när man här
söker framställa förslaget såsom synnerligen förtjänstfullt, därför att det upptager
ett mindre antal rubriker än den nuvarande tulltaxan, så är detta från
min synpunkt sett ganska egendomligt. Det var nämligen så, att den kommitté
som på sin tid fick i uppdrag att utarbeta vår nuvarande tulltaxa, hade
till särskild uppgift att specialisera den svenska tulltaxan för att man därigenom
skulle vinna större överskådlighet. Nu skulle man däremot erhålla en
större överskådlighet genom att minska antalet rubriker med ett par hundra.
För övrigt förhåller det sig så, att antalet rubriker minskas icke i sådan grad,
som man har velat göra gällande. Jag behöver bara peka på den avdelning,
som återfinnes i den kungl. propositionen på sid. 58 »Sömnads- och andra arbeten».
Där upptagas visserligen under en rubrik en hel del varor, men det
finns samtidigt anteckning om att man till de tullsatser, som där finnas angivna,
skall i vissa fall lägga 50, 70, 125, 145 och ända upp till 235 procent.
Detta är ju praktiskt sett detsamma, som om man hade infört särskilda rubriker
för varje varuslag, för vilket ett sådant procentuellt tillägg skall göras.
Jag menar alltså, att denna argumentering har icke heller det värde, som man
har velat göra gällande.

Jag vill, herr talman, till sist säga, att jag ingalunda skulle ha motsatt mig
en teknisk revision av vår nuvarande tulltaxa, men det förslag, som här föreligger,
går långt därutöver. Arbetet finner jag vara synnerligen förtjänstfullt,
och det borde vara av stort värde för tullkommittén. Nu komma stora
delar av vad som här beslutas att få göras om, då tullkommitténs arbete blir
färdigt, och under tiden få vi hålla på med att lappa på vår tulltaxa liksom
hitintills. Skulle det slutligen inverka därhän, att denna tullutredning skulle
komma att fördröjas, såsom herr Nyländer syntes antyda, vore det från min
synpunkt sett mycket olyckligt. Jag har nämligen mer och mer kommit till
den bestämda uppfattningen, att en verklig revision av vår tulltaxa är nödvändig.
Jag skall icke nu närmare utveckla skälen härför, men det är ofrånkomligt.
Därför bör allt arbete och alla ansträngningar inriktas på att tullkommittén
så fort som möjligt blir färdig med sin utredning, så att riksdagen
får pröva densamma.

Det är från dessa utgångspunkter, herr talman, som jag ber att få instämma
i det yrkande, som här tidigare har framställts av herr Heiding.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Schött: Herr talman! Som jag nog är den här i kammaren, som

mest haft att syssla med tulltaxan, anser jag det vara min skyldighet att deklarera
min uppfattning i den föreliggande frågan. Man tror, att det är lika
lätt att handskas med tulltaxan som med exempelvis posttaxan eller trafiktaxan
vid järnvägarna, men så är ingalunda förhållandet. Det kräves en
grundlig varukännedom för att komma till rätta med tulltaxans många rubriker.
Det torde också knappast förflyta en dag, åtminstone i ett större packhus,
då icke en tulltjänsteman står ganska tveksam, hur han skall rubricera en
inkommande vara. Givet är, att i tvivelaktiga fall önskar varuägaren eller,
som han enligt den nya terminologien i tullstadgan heter, varuhavaren, få
varan rubricerad efter den billigaste rubriken. År det nu så, att varuhavaren
och tulltjänstemannen kunna komma överens, då är saken klar, och ett eventuellt
begånget fel kan endast undantagsvis, ja, jag kan säga mycket, mycket
sällan upptäckas och rättas. Svårigheterna att reda sig med tulltaxan ha all -

Onsdagen den 24 april f. in.

21 Nr 30.

tid varit betydande. Det har ingalunda varit så lätt, som en högre ämbetsman Anf- tulUaxtför
en del år sedan lär yttrat, att det är väl ingen konst att skriva upp vad forordmr^-

som finns i en låda. Jo, herr talman, det är en stor och mycket svår konst, (Forts'';

nota bene om det skall skrivas upp rätt. Häremot har det syndats och syndas
alltjämt dagligen och på mångahanda sätt.

Om svårigheterna voro stora redan förut, så ökades de i oroväckande grad,
då den nu gällande tulltaxan kom till stånd år 1911. Jag vill endast påpeka
en sak, som kom att medföra synnerligen stora svårigheter, nämligen de ändrade
reglerna för maskinförtullning. Förut hade denna förtullning varit en
synnerligen lätt sak, då man nämligen förtullade efter värde, men enligt den

nya tulltaxan skulle förtullningen ske efter vikt. Fn förtullning, som förut

kunnat äga rum kanske på en timme, kan nu mången gång draga en hel dag
eller mera, och vad värre är, man är föga säker på att likformighet äger rum
vid tullbehandlingen, beroende på svårigheten att tillämpa bestämmelserna.

Risken att maskingods skulle kunna komma att förtullas olika på olika platser,
stod också ganska klar för 1906 års tulltaxekommitté. Den hade sin uppmärksamhet
särskilt riktad på den saken, ja till och med så starkt, att det var
allvarligt ifrågasatt, att maskingods endast skulle få importeras till vissa
större platser, fyra eller fem platser i riket, varvid man utgick ifrån, att det
där skulle finnas skickliga experter, som skulle kunna med mera säkerhet
handha detta tullbehandlingsarbete. Till sist måste man dock frångå detta
förslag, därför att det skulle komma att medföra stora praktiska och ekonomiska
svårigheter. Omlastningen av så tungt gods komme ju att draga ni5rcket
stora kostnader.

Vad var då orsaken till att 1906 års tullkommitté gick in för viktförtullningen
och slopade värdeförtullningen? Jo, enligt vad som uppgivits var det
fruktan för falska fakturor. För ett 30-tal år sedan voro åtskilliga sådana i
svang, särskilt här i Stockholm. Den, som vill göra sig besvär att läsa pressen
från den tiden, skall säkerligen finna en hel del skriverier just om sådana
falsarier.

Nu är emellertid det egendomliga, att fastän man således av fruktan för sådana
falska fakturor frångick värdeförtullningen för att i stället ha vikttull,
så kunna de ärade kammarledamöter, som vilja slå upp i taxan, finna, att det
på flera ställen står anmärkt, att vikttullen icke får understiga en viss procent
av värdet. Man ser således, att det, som icke duger att lägga till grund
för själva tullbehandlingen, har man dock accepterat, när det gäller att kontrollera
själva vikttullen. Ett enligt mitt förmenande ganska inkonsekvent
förfarande.

För att visa, att jag icke är ensam om den uppfattning, som jag här sökt
göra gällande, ber jag, herr talman, att få uppläsa ett yttrande i denna fråga
från en större tullbehandlingsinspektion i vårt land. Det avgavs år 1925 så
som ett officiellt yttrande och innehåller bland annat: »Vikttullar äro i allmänhet
vida att föredraga framför värdetullar, då det gäller till kvantiteten
jämförbara varor. Till sådana kunna dock icke maskiner och delar därav hänföras.
De variera så avsevärt till storlek och kvalitet, att vikttullar för dem
aldrig kunna bliva ens tillnärmelsevis rättmätigt avvägda. Med hänsyn härtill
ha i många fall tullavgifter för vissa maskiner måst sättas synnerligen
lågt, ty i annat fall skulle de för grövre föremål hava verkat allt för betungande.
För att mera finarbetade och komplicerade maskiner av samma slag
icke därigenom skulle bliva allt för lågt tullbeskattade, har som villkor satts,
att vikttullen icke får understiga en tull efter viss procent på varans värde.

Det har i praktiken befunnits, att varans värde vid maskiner vanligen och vid
maskindelar oftast blivit grundläggande för tulldebiteringen. Då vikttullarna
å dessa varor förmodligen tillkommit för att värdetullar skulle frånkommas,

Nr 30. 22

Onsdagen den 24 april f. in.

Ang. tulltaxefgr
ordning.
(Forts.)

synes syftet med vikttullarna icke på långt när hava nåtts. Svårigheterna
att avgöra, om en maskin skall hänföras till ena eller andra rubriken äro ofta
ganska stora, och utredningen därav förorsakar alltid försening vid tullbehandlingen.
Detta är i synnerhet fallet, då kombinerade maskiner inkomma, som
utgöra ett icke isärtagbart komplex utan en enda maskin med flera arbetsuppgifter.
Icke minst besvärliga bliva maskinförtullningarna därigenom, att maskiner
och hela maskinkomplex inkomma i delar — större eller mindre. Dessa
delar kunna understundom uppgå till tusental stycken förpackade i träspån
eller halm och hö i trälådor, varigenom kontroll från tullverkets sida är så
gott som utesluten.» — Ja. så låter det därifrån, och jag är fullt övertygad om
att de flesta tullmän dela denna uppfattning.

Här ligger nu på bordet förslag till förordning angående tullrestitution.
Det visar sig att här har man lagt förtroendet till grund för många av dessa
bestämmelser. Men då det gäller tulltaxan och värdetullar, är det missförtroendet,
som varit den bärande tanken. Jag har särskilt velat framhålla dessa
maskinförtullningar med tanke på att möjligtvis 1928 års tullkommitté skulle
fästa något avseende härvid på grund av den erfarenhet, som jag hunnit förvärva
under en 45-årig tjänstgöring inom tullverket.

Vad nu det föreliggande förslaget till ny tulltaxa beträffar, så erkänner
jag villigt de stora tekniska förbättringar, som här vidtagits. Men jag kan
icke underlåta att påpeka något, som förefaller mig egendomligt, och jag tror
också, herr talman, att några av kammarens ledamöter givit akt därpå. Det
gäller viktenheten av 100 kilogram, varigenom man kommer upp till så höga
tullsatser som 9,000 kronor, 6,000 kronor in. fl. höga belopp. Så t. ex. rubriken:
»Prydnadsfjädrar (plymer) arbetade, konstgjort pälsverk härunder inbegripet»,
som upptager en tullsats på 9,000 kronor. Antag att, såsom ofta sker,
någon trafikant ringer upp till tullpackhuset och frågar efter tullen på nämnda
vara. Svaret 9,000 kronor per 100 kilogram måste väcka lindrigast sag*t
förvåning, då importkvantiteten vanligen ej överstiger ett par hundra gram.
På mig verkar detta litet verklighetsfrämmande, men är dock en sak av underordnad
betydelse.

Såsom jag nämnde, erkänner jag det förtjänstfulla i det föreliggande förslaget,
och värdefulla förbättringar kunna där konstateras; men jag kan dock
icke nu förorda dess antagande, då vi ha en arbetande tullkommitté, som väl om
ett par år bör kunna hinna lägga fram en icke blott tekniskt utan även sakligt
reviderad tulltaxa. Det heter ju annars alltid här i riksdagen — och det har
blivit så gott som en fastslagen princip — att man icke skall föregripa en pågående
utredning. Och ingen kan väl förneka, att ett antagande av den föreliggande
tulltaxan bleve ett föregripande av den utredning, som nu pågår.

För att visa huru man i tjänstemannakretsar ser på denna sak, skall jag be,
herr talman, få läsa upp blott en liten hit ur deras facktidning, som lyder:
»Bör 1925 års tulltaxerevisions förslag till ny taxa antagas?» och i svaret heter
det en bit nedåt: »För vår egen del äro vi ej så alldeles övertygade om
lämpligheten av ett dylikt forcerande av frågan i dess nuvarande läge. Visserligen
har för ej så länge sedan i dessa spalter framhållits önskvärdheten av en
ny tulltaxa inom eu snar framtid •— ett önskemål, som likvisst alltjämt gör sig
gällande. Utan att göra något som helst avseende vid detta uttalande måste
vi dock ställa oss ganska betänksamma inför utsikten av en ny tulltaxa, som
— för att begagna kommerskollegii egna ord — »i viss mån skulle få karaktären
av ett provisorium». Att en av nästa års riksdag eventuellt stadfäst ny
tulltaxa endast komme att få en relativt kort livslängd, och att ett dylikt stadfästande
i praktiken komme att medföra olägenheter, som näppeligen uppvägdes
av de åtrådda fördelarna, torde nämligen vara höjt över varje tvivel. För
närvarande pågår ju en utredning i syfte att närmare undersöka tullsatsernas

Onsdagen den 24 april f. m.

Nr SO.

avvägning. Riksdagsbeslutet om denna utredning tillkom som bekant vid en
tidpunkt, då de tekniskt sakkunniga voro i det närmaste färdiga med sitt förslag.
Man har således att inom en ej alltför avlägsen framtid återigen motse
ett förslag till ny tulltaxa. Vid sådant förhållande kan det vara skäl i att något
skärskåda de praktiska konsekvenserna av ett utan hänsyn till den pågående
utredningen eventuellt fattat beslut om accepterande av det nu föreliggande
förslaget. Det torde för en var initierad stå fullt klart, att varje övergång till
en ny tulltaxa är förenad med en mångfald besvärligheter av olika slag. Den
gamla taxan har så att säga gått tjänstemännen i blodet, de äro invanda vid
dess uppställning, vid rubrikernas formulering och numrering etc. och ha därför
helt naturligt svårt att åtminstone till en början finna sig till rätta med
den nya taxan. Vidare äro prov- och prejudikatsamlingar, varuhandböcker.
varuregister o. d. anordnade i överensstämmelse med den gamla taxan. Detta
material måste vid övergången till en ny taxa omarbetas och omstuvas, i den
mån så överhuvud taget låter sig göra. Lägges härtill, att en ny taxa alltid

— särskilt i början — medför nya tolkningssvårigheter och därigenom ökad
risk för olikformig tulltaxering, inses utan ytterligare argumentering, att för
all med taxerings- och debiteringsarbete sysselsatt personal övergången måste
bliva förenad med omfattande svårigheter. Självfallet medför en övergång
dessutom betydande utgifter för statsverket. Bl. a. har man ju att räkna med
kostnaderna för tryckning av den nya taxan och statistiska varuförteckningen
samt för utarbetande och utgivning av nya varuhandböcker m. m. Importörerna
bli ej heller alldeles oberörda av reformen. De nödgas omlägga sina varukalkyler
i anslutning till eventuellt ändrade tullsatser ooh äro vad svårigheterna
vid den nya taxans tillämpning beträffar givetvis ännu sämre ställda än
tulltjänstemännen.

De anförda svårigheterna, vilka i fråga om antal och art skulle kunna kompletteras
med ytterligare exempel, utgöra likväl något som helt enkelt ej kan
undvikas, då en ny tulltaxa skådat dagens ljus. Förr eller senare måste ju
också alla parterna bita i äpplet, som till en början smakar beskt men med tiden

— får man hoppas — blir allt mer välsmakande. Dock synes det orimligt och
onödigt att låta vederbörande genomgå den besvärliga proceduren två skilda
gånger under en relativt kort tidsföljd.» -— Ja, så resonerar man på tullmannahåll,
och jag får för min del säga, att jag i huvudsak instämmer i vad som där
uttalats.

Nu kanske man lätt tror, herr talman, att vad jag här andragit är ett uttryck
för egoistiska strävanden inom kåren, men så är ingalunda förhållandet.
Ty tulltjänstemannen har alltid fattat sin uppgift såsom allmänhetens tjänare.
Bästa beviset därpå äro de strävanden, som ifrån tullmannahåll utförts för att
åstadkomma likformighet i tullbehandlingen, som är av oerhört stor betydelse
för trafiken och handeln. Så har bl. a. inom tullstyrelsen inrättats en tullbehandlingsbyrå,
som har till uppgift att se till att tullbehandlingen sker lika
på de olika tullplatserna, vilket sker genom kringresande byråinspektörer. Motion
om inrättande av denna byrå väcktes på sin tid av herr Röing, men initiativet
hade kommit ifrån tullmannahåll. Vidare hava inrättats kurser för yngre
tullmän, som få genomgå en ganska grundlig prövning i varukännedom. Det
finns även kurser för äldre tullmän, som längre tid tjänstgjort i tullpackhus.
Även till dessa kurser är det tulltjänstemännen, som tagit initiativet, liksom
ock till att rundskrivelser utsändas från tullstyrelsen, vari meddelas utslag i
tvistiga tullbehandlingsmål. Allt detta visar att tulltjänstemännen ständigt
varit besjälade av ett varmt intresse att gagna trafiken och allmänheten. Men
jag vill nu säga, att trots allt som gjorts för att åstadkomma likformighet i
tullbehandlingen, har en dylik med de nuvarande bestämmelserna icke kunnat
åstadkommas, åtminstone ej i fråga om maskinförtullningarna.

Ang. tulltaxeför
ordning.
(Forts.)

Nr SO.

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tulltaxeförordning.

(Korts.)

• Man har ifrån åtskilliga håll tänkt sig 1928 års tullkommitté såsom någon
slags evighetskommitté. Ja, går kammaren med på det förslag till tulltaxa,
som nu föreligger, ligger det mycket nära till hands, att 1928 års tullkommitté
kan få ett mycket långt liv. Detta vore mycket beklagligt. I detta sammanhang
vill jag påminna om 1919 års tullkommitté, sorglig i åminnelse. Den höll
på i 5 år och kostade bortåt 2,000,000 kronor, och dess resultat från praktisk
synpunkt var, det tror jag ingen kan jäva, lika med noll. Och jag misstänker,
att denna tullkommitté hade blivit ännu äldre och kostat staten kanske ännu
någon miljon kronor, om icke Thorssons Geddesyxa avklippt dess livstråd. Jag
vill nu i korthet säga, att om kammaren går med på detta förslag, händer det
på samma sätt, som det hände en man, som tänkte att bygga om sitt hus från
grunden och därför gjorde upp med en byggmästare om att framlägga ritningar
och förslag, men som, medan han väntade härpå, lät en annan byggmästare
göra en ganska grundlig reparation, som nätt och jämnt hunnit bli slutförd, då
huset skulle rivas, för att den stora ombyggnaden skulle ske.

_Då jag således anser, herr talman, att det vore både opraktiskt och oekonomiskt
att nu antaga en ny tulltaxa, då en ny sådan är under utarbetande, ber
jag att fa yrka avslag pa utskottsbetänkande! och bifall till den av herr Bergman
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Björklund: Herr förste vice talman! Tveksamheten angående för slaget

till ny tulltaxa sammanhänger med det uppdrag, som lämnats 1928 års
tullkommitté och av vars arbete man väntar sig ett förslag till lämplig avvägning
av industri- och jordbrukskullar. Det är väl på den grund att en utredning
satts i gång genom 1928 års tullkommitté, som det egentliga motståndet
här i da.g° uppkommit. Man vill avvakta denna utredning för att se, om
den lämnar något besked i vad mån de nuvarande industri- och jordbrukstullarna
äro avvägda på lämpligaste och bästa sättet gentemot varandra. 1925
års tulltaxerevision var ju avsedd att i första hand medföra revision av tulltaxan
i mera tekniskt avseende, men arbetet skulle även inriktas på att förekomma
vissa oformligheter i tullbeskattningen, som uppenbarligen icke varit
förutsedda eller påkallade av vare sig tullverkets eller näringslivets intressen.
Ävenledes skulle tulltaxans varuspecifikationer av tullsatser kompletteras och
ändras med hänsyn till de förändringar av mera betydande art, som ägt rum
inom vissa av näringslivets områden.

I stort sett kunna till stöd för de förslag till ändringar, som efter de av
Kungl. Maj:t och utskottet vidtagna justeringarna återstå, och vilka icke direkt
kunna hänföras till en teknisk revidering av taxan åberopas något av följande
motiv:

1) Handelsomsättningen av vissa varor, upptagna under särskild tulltaxerubrik,
har understundom varit så obetydlig, att det ej ansetts nödvändigt belasta
tulltaxan med särskild rubrik för desamma. Man har därför här sammanslagit
vissa, tulltaxerubriker för att så långt som möjligt göra tulltaxan
mera överskådlig.

2) Det har vidare förekommit, att grunden för fastställandet av det nuvarande
tullskyddet bortfallit. Detta gäller exempelvis vissa artiklar — kollodium,
nr 216, och etyleter, nr 214, — för vilkas framställning förr användes
skattebelagd men numera skattefri sprit. Det är att märka, att den nuvarande
tullen för dessa artiklar i vissa fall ligger högre än varans värde och att
man i förslaget till reducering gått fram med stor försiktighet.

3) Vidare har man föreslagit borttagande av åtskilliga oegentligheter, som
uppstått därigenom, att vid avslutandet av vissa handelstraktater tullen nedsatts
för vissa varuslag (kolonialvaror eller kryddor) men lämnats oberörd
för närbesläktade artiklar. Så nedsattes t. ex. i traktaten med Spanien tullen

Onsdagen den 24 april f. in.

•25 >r 30.

å mandel från 45 till 35 öre för kilogram, under det däremot tullen för mandelsurrogat
lämnades oberörd. Det är sådana här saker som det nu föreliggande
förslaget vill söka rätta till.

4) Slutligen har vid granskningen framgått, att i vissa fall evalveringen av
en förutvarande värdetull till vikttull visat sig leda till rena orimligheter.
Samma vikttull har för vissa artiklar medfört så gott som importförbud men
motsvarar för andra icke ens 1 % av varans värde. Man kan ju visserligen förstå,
att den industri, som har haft ett tullskydd för någon del av sin tillverkning
av sådan höjd, att det inneburit så gott som importförbud, icke gärna ser,
att ett sådant förhållande rubbas. Men då uppmärksamheten fästs på sådana
oformligheter, är det väl lämpligt, att riksdagen av hänsyn till de industrier,
som ha behov av artiklarna ifråga, och till det allmänna konsumtionsintresset,
rättar till dylika missförhållanden. Däremot är det svårt att finna, på
vad sätt en sådan justering — den är redan för länge uppskjuten och den
skulle varit gjord långt förut — skulle kunna föregripa 1928 års tullutredning.

Det har här talats om — jag tror att det var av herr Heiding — att en ny
rågång uppdrogs mellan industrien och jordbruket genom det förslag, som här
föreligger i dag. Jag måste för min del säga, att jag kan icke begripa vari
en sådan rågång består. Det är väl på det sättet, att varken herr Heiding eller
någon annan av kammarens ledamöter vill göra gällande, att det förslag,
som nu föreligger, syftar till att ytterligare försämra jordbrukets synnerligen
svåra ekonomiska ställning och ytterligare förbiittra industriens ställning. Om
man går igenom och läser först de sakkunnigas betänkande och därefter det
resonemang, som här förts av Kungl. Maj:t med hänsyn till yttrandet från
lantbruksstyrelsen, skall man finna, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
beflitat sig om att punkt för punkt följa lantbruks styrelsens
intentioner och önskningar i dessa saker. Jag förstår, att det är hans gamla
klockarkärlek till jordbruksnäringen, som har tagit sig uttryck härvidlag, då
han visat sig så synnerligen lyhörd för lantbruksstyrelsens önskemål. Icke
kan man säga, att det förslag, som nu här föreligger, på något sätt är avsett
att klå jordbruksnäringen till industriens fromma. Det är tvärtom. I
viss mån vill jag också erkänna att de förbättringar, som härvidlag är fråga
om, visserligen icke äro så stora, men jag skall dock peka på ett par exempel,
där man kommit fram med ändringsförslag, som kunna vara till förmån för
framställandet av lantmannaprodukter. Så t. ex. tullnedsättningen å dinatriumfosfat,
avsett för framställning av kreatursfoder (rubrik 182) samt tullfrihet
för rhenåniafosfat och andra oorganiska fosforsyregödselmedel, ej särskilt
nämnda (rubrik 292). För närvarande är det 15 % värdetull.

Hur behövlig en revision av tulltaxan än må vara, kunde man ju ställa sig
tveksam till lämpligheten att nu antaga ny tulltaxa, om man kunde ha förhoppning
att tämligen snart komma till ett resultat, grundat på 1928 års tullkommittés
utredning. Så omfattande som kommitténs program är och med
den mångfald olika företag, som beröras av dess arbete, kan det säkerligen
icke undvikas, att man får vänta på kommitténs förslag ännu åtskilliga år.
Sedermera kommer granskningen av förslaget inom näringslivets sammanslutningar
samt hos Kungl. Maj:t och riksdagen, vilket måste taga avsevärd tid i
anspråk. Man kan då ej vara oberörd av det så gott som enstämmigt framförda
kravet på en teknisk revision av tulltaxan. Denna revision bör — även
inom den begränsade ram, där revisionen med bibehållande i stort sett av gällande
tullskydd kan genomföras — vara till lättnad såväl för tullkommittén
vid dess arbeten som för riksdagen vid prövningen av kommitténs förslag, då
åtskilliga undanröjda tekniska brister ej behöva påkalla uppmärksamhet.

Man har här i dag givit uttryck åt den uppfattningen, att det varit bättre

Avg. tulUaxeiörordning.

(Forts.)

Jfr 30.

Onsdagen den 24 april f. in.

Ang. tulltaxe- att vänta med varje revision, till dess man fått hela problemet liggande på
förordning, bordet, d. v. s. tills 1928 års tullkommitté fullgjort sitt uppdrag samt olika
(Forts.) näringssammanslutningar haft tillfälle yttra sig över förslaget och Kungl.

Maj:t tagit ståndpunkt till saken. Skulle man göra på det sättet, så händer
det nog, att både bevillningsutskottet och var och en av riksdagens ledamöter
komme i knipa, när det gällde att väcka förslag, som icke bara voro tekniskt
riktiga utan även tullpolitiskt riktiga. Då finge man väl hålla en särskild
riksdag för att antaga en sådan tulltaxa. Om man punkt för punkt skulle gå
igenom ett sakkunnigbetänkande, Kungl. Maj :ts proposition och utskottets betänkande,
tror jag vi skulle behöva stanna här mycket längre tid än till pingst,
som vissa tidningar tyckas ha spått att riksdagen i år skulle sluta. Jag tror
att midsommaren försvunne, och det är fråga om, om vi icke närmade oss julen
också, åtminstone att döma av den långa tid och det myckna arbete, som måst
nedläggas på det nu föreliggande förslaget, vilket dock endast går ut på detaljer,
på en teknisk revision.

När nu från Kungl. Maj:ts sida på riksdagens bord lagts ett förslag, som
avser åtskilliga värdefulla förbättringar i rent tekniskt avseende, anser jag
det kunde vara lämpligt att man toge dessa tekniska förbättringar och att man
också toge de eventuella små rent tullpolitiska förändringar, som det härvidlag
kan vara fråga om. Om jag genom vad som förekommit i utskottet eller
på annat sätt skulle blivit övertygad om att man genom att skjuta på det ärende,
som nu här föreligger, skulle göra det svenska näringslivet — jordbruket
såväl som industrien — en tjänst, skulle jag för min del inte med min röst
velat bidraga till genomförandet av detta förslag. Jag har emellertid en helt
annan uppfattning. Jag tror, att man gagnar näringslivet genom att bifalla
förslaget. Jag har all anledning tro detta på grund av de yttranden, som avgivits
av såväl kommerskollegium som lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen.

Till herr Schött vill jag säga, att det är ju alldeles tydligt, att vi varken i
bevillningsutskottet eller riksdagen äro okänsliga för, hur tulltjänstemännen
se på detta ärende, och jag vill gärna giva Sveriges tulltjänstemän det bästa
betyg, som överhuvud taget kan utfärdas för statstjänstemän. Herr Schött
bör dock förstå, att, när generaltullstyrelsen yttrat sig på det sätt, styrelsen
gjort, så måste det såväl i bevillningsutskottet som i riksdagen verka minst
lika kraftigt som ett sådant anförande, som det, vilket herr Schött höll här för
en stund sedan. Yi äro ju ändå rätt vana vid att här i riksdagen i första hand
taga hänsyn till, i vilken riktning respektive ämbetsverk yttrat sig. Det är
visserligen mycket bra, att tjänstemännens enskilda personalorganisationer
giva tillkänna sin uppfattning, och man har enbart att vara dem tacksam därför,
men först och främst fäster man naturligtvis avseende vid vad ämbetsverkets
styrelse på hithörande punkt yttrat.

Herr talman! Icke är det många närvarande i kammaren nu, och jag begriper,
varför så är fallet. Jag skall inte bry mig om att försöka förlänga
debatten utan jag vill nöja mig med vad jag sagt, dock naturligtvis med den
lilla reservationen, att det är möjligt, att jag anser mig böra återkomma, när
de enskilda punkterna föredragas. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Det har alltid stått strid i

riksdagen om tullfrågorna. Dock borde det åtminstone på en punkt kunna
råda enighet, nämligen då det gäller att genomföra de mycket välbehövliga
tekniska förbättringar uti våra tullförfattningar, som sedan länge varit på -

Onsdagen den 24 april f. m.

07 Nr 30.

kallade. Emellertid har i dag uppstått en strid även på den punkten, och man
har därvid mot en revision nu i huvudsak anfört, att vi skulle få göra om revisionen
efter ett eller annat år, när den nya tullkommittén bleve färdig med sitt
betänkande. Jag förstår den uppfattning, som från tulltjänstemannens sida
kommit till uttryck i det uttalande i deras tidskrift, vilket citerats mera utförligt
av herr Schött och litet mera knapphändigt av herr Hamrin. Jag förstår,
att tulltjänstemännen tro, att det omedelbart efter det tullkommittén
framlag sitt förslag skulle komma att genomföras en revision av vår tulltaxa,
men vi, som under några år deltagit i de debatter, som förts i kammaren i tullfrågorna,
äro nog icke så optimistiska, när det gäller den saken. Först och
främst måste tullkommittén bli färdig med sitt förslag. För det andra förutsattes
det, att kommittén kommer med ett någorlunda enhälligt förslag för att
detsamma överhuvud taget skall ha någon utsikt att gå igenom i riksdagen.
Man har ju från åtskilliga håll här i kammaren erkänt, att kommittén är sammansatt
av personer, företrädande vitt skilda åskådningar beträffande tullspörsmålen.
Man bör nog därför inte hysa alltför stora förhoppningar på enighet
i ställningstagande till tullproblemet i dess helhet. Man har med allra
största sannolikhet att förvänta ett icke enhälligt utlåtande från tullkommittén.
Sedan utlåtandet avgivits, skall det passera ämbetsverken, vilka skola
yttra sig över förslaget. Och sedan skall en regering ställa sig som förslagsställare
och lägga fram förslaget för riksdagen. Vi ha sett, hurusom den ena
tullutredningen avlöst den andra, men så gott som intet av de förslag, som
därunder utarbetats, har blivit framlagt för riksdagen. Jag erinrar exempelvis
om den sista järntullskommittén. Den var enig, trots att den var sammansatt
av personer, representerande olika partiåskådningar, men icke ens den
kommitténs förslag blev framlagt för riksdagen. Man har alltså intet bärande
skäl att förebringa, som ger vid handen, att vi snart skulle få upp ett förslag
till en omändring av vår tulltaxa som resultat av 1928 års tullkommittés arbete.
Men då synes mig synnerligen starka skäl tala för att man redan nu genomför
de förbättringar, som den tekniska revisionen innebär.

Emot denna tekniska revision har ytterligare anförts, att den skulle innebära
vissa reella förändringar i tullförhållandena. Jag skall ifrån början medgiva,
att taxerevisionskommitténs förslag innebär såväl höjningar, som sänkningar,
vilka icke äro påkallade med hänsyn till den tekniska tulltaxerevisionen.
Jag skall också medgiva, att jämväl den kungl. propositionen i viss mån
innebär ändringar beträffande tullarnas storlek. Dock har man, i synnerhet i
den kungl. propositionen, försökt att hålla sig så långt som möjligt till en teknisk
revision och icke förgripit sig på tullarnas höjd och tullsatsernas förhållande
till varandra. Detta gör, att jag icke riktigt kan förstå den vikt, som
man dels ifrån herr Heidings och dels från herr Hamrins sida lagt vid detta
spörsmål. Herr Heiding uttalade, som den siste ärade talaren nämnde, att
denna tulltaxerevision drager en ny rågång och rubbar jämvikten här i landet
beträffande tullförhållandena. Jag har försökt studera denna fråga tämligen
noggrant, men jag kan inte förstå, vari den jämviktsrubbningen skulle bestå.
Såvitt jag begriper, innebär denna tulltaxerevision, sedan i stort sett alla de
ändringar, som av lantbruksstyrelsen föreslagits, följts av statsrådet vid propositionens
utarbetande, ingalunda någonting, som skulle lända det svenska
jordbruket till nackdel. Jag kan inte med bästa vilja i världen utfinna några
detaljer i detta förslag, som gå i sådan riktning, att det skulle försämra jordbrukets
läge i förhållande till industrien, men jag tror också, att det är ett
oriktigt sätt att här i riksdagen behandla tullspörsmål detta att jämnt tala om
denna skillnad i tullhänseende mellan jordbruk och industri och att fästa ett
så stort avseende vid skillnaden mellan industriens tullskydd och jordbrukets
tullskydd. Antag att man här i riksdagen skulle framkomma med ett förslag,

Ang. tuUtaxeför
ordning.

(Forts.)

Nr SO. 28

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. lulltaxejör
ordning.

(Forts.)

byggt på en utredning, vilken uppvisat att jordbrukets tullskydd ligger väsentligt
lägre än industriens (vilket också otvivelaktigt är fallet)! Antag att
man i riksdagen skulle komma att framlägga ett förslag, som skulle innebära
väsentlig nedskärning av industriens tullskydd i syfte att uppnå den så mycket
omordade och eftersträvade jämvikten! Vilka sakliga anmärkningar med
hänsyn till arbetslösheten m. m. skulle icke kunna anföras emot en sådan tullsänkning?
Jag kan i det sammanhanget erinra om den lilla obetydliga sänkning
i tullen på kryssfanér, plywood, som detta förslag innebär. Denna sänkning
bär många skäl för sig och många skäl emot sig. Möbelfabrikanter m. fl.
ha gjort gällande, att det relativt höga tullskyddet inverkar fördyrande på
deras produktion av möbler, dörrar o. s. v. De anse därför att en tullnedsättning
skulle vara skälig. Å andra sidan kan man, som herr Heiding framhöll,
för industriens vidkommande göra gällande, att en sänkning skulle medföra
ökad konkurrens från utlandet, en konkurrens, som skulle bliva den nystartade
svenska företagarverksamheten på området övermäktig. Jag tror, att, när
det gäller att taga ställning till detta spörsmål, komma nog de synpunktek,
som gå ut på ett uppehållande av en näringsgren, som är under vardande
och stadd i tillväxt här i landet, att ligga över. För min del skall jag
be att redan nu få förklara, att jag på den punkten kommer att följa den av
herr Olsson i Gävle avgivna reservationen. Men just detta visar, att hur ringa
och obetydliga än de nu föreslagna tullförändringarna äro, så inverka de i
viss mån på näringslivets ställning och på möjligheterna för vissa näringsgrenar
att existera här i landet. En tulltaxerevision, som skulle innebära en vittgående
sänkning av tullsatserna, låt vara endast för industrien, skulle te sig
alltför skrämmande för att man över huvud skulle våga sig på en sådan sak.
Detta gör, att vi nog, då vi diskutera dessa saker, få försöka att se litet mera
på det stora hela än på detaljerna. Jag tror för min del icke, att mellan jordbruket
och industrien finnes en så stor intressemotsats. Jag tror, att det varit
till fördel för det svenska jordbruket, att det här i landet kunnat växa upp en
industri, som försörjer en mycket stor del av det svenska folket och som skapat
köpkraftiga konsumenter av jordbrukets alster. Jag tror också det är
till fördel för den svenska industrien, att det här i landet finns en lantbruksnäring,
vars idkare utgöra industriens bästa kunder. Man bör enligt min uppfattning
se tullfrågorna på det sättet och sålunda försöka främja en utveckling
av de olika näringsgrenarna sida vid sida, därvid givetvis jordbrukets intressen
icke i någon mån få åsidosättas. Då det nu föreliggande förslaget icke
innebär några avsevärda ändringar i tullsatserna utan i huvudsak endast innebär
en teknisk revision, som utav alla erkännes vara av behovet påkallad, anser
jag det icke vara riktigt att motsätta sig denna revisions genomförande redan
nu, även om man möjligen kan ha att förvänta ändringsförslag, då tullkommitténs
betänkande kommer fram.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! När jag hörde herr Anderson i Storegården
i slutet av sitt anförande komma in på det resonemanget, huruvida
det skulle bli något verkligt resultat av 1928 års tullkommittés utredningar,
fäste jag mig särskilt vid hans yttrande, att, för den händelse dessa skulle
peka på nödvändigheten av åtgärder till förmån för jordbruket, man skulle
taga jordbrukets intresse i beaktande, men om detta skulle ske på industrins
bekostnad fick man betänka sig, och han räknade då upp en hel mängd saker.
Men allt detta byggde han endast på sin tro: Jag tror det är så och så, yttrade
han.

Nu är det emellertid faktiskt på det sättet enligt vad tull- och traktatkommittén
konstaterat — något skäl för antagandet, att tull- och traktatkommit -

Onsdagen den 24 april f. m.

29 » 30.

tén i stort sett har orätt, tror jag icke kan påvisas — att det svenska jordbruket
är skattelagt till förmån för den svenska industrien med c:a 36 miljoner
kronor om året. Då man gör jämförelse mellan det svenska och danska
jordbruket och säger, att de svenska jordbrukarna kunna göra som de danska,
vill jag endast hänvisa till att en dylik skattläggning äro Danmarks jordbrukare
icke utsatta för.

När jag hörde herr Schött på Kalmarbänken, som ju är tulltjänsteman,
kunde jag inte underlåta att tillmäta hans yttrande stor betydelse. Jag kan
inte i likhet med min ärade vän herr Björklund säga, att, när man fått generaltullstyrelsens
utlåtande, skall man i första hand taga hänsyn till det, och
om jag förstod honom riktigt rätt skulle man egentligen endast bygga på
detta utlåtande. Jag vill inte underkänna generaltullstyrelsens utlåtande
varken i detta eller andra fall, men det kan hända, att männen i ledet, tjänstemännen
i de olika tullkamrarna, kunna ha mera ingående kännedom om de
besvärligheter, som kunna inträffa både med nu gällande tulltaxa och efter
en eventuell omläggning med en ny. Enligt min mening är det mycket vägande
argument, som anförts just från tulltjänstemännens sida. När man så
allmänt gått in för detta förslag kan man med skäl undra, vad det egentligen
är, som bragt detta spörsmål på tal just i år. Vad är det som gör, att deit
gamla tulltaxan, som gällt i aderton år, inte kan räcka i 5''tterligare två eller
tre år? Yad är det för stort och viktigt intresse, som gör, att just nu skall
frågan lösas? Herr Hamrin antydde, och till detta kan jag ansluta mig, att
man från visst håll under sommarens valrörelse lovat att på ett särskilt sätt
taga det svenska näringslivet under vingarna, och så har man, när man vänder
ansiktet mot riksdagen, funnit, att man inte kan göra några större förändringar
i sådant hänseende än som redan gjorts tidigare, och då skall detta
förslag bli ungefär vad det svenska folket skall få som resultat av vad som
ställdes i utsikt i somras, då man enligt min uppfattning sade litet för mycket.

Man kan utgå från finansministerns yttrande på sidan 161 i Kungl. Maj:ts
proposition, där han bland annat säger:

Under det tjugutal år, som förflutit sedan nu gällande tulltaxa utarbetades,
har densamma, såsom framgår av förut lämnade historik, icke undergått
några nämnvärda ändringar i tekniskt avseende. Under sådana förhållanden
och med hänsyn till de betydande förändringar, som under sagda tidsperiod
inträffat på näringslivets olika områden, är det förklarligt, att tulltaxan i
fråga om den tekniska gestaltningen icke längre motsvarar tidens krav. I
själva verket äro de tekniska bristerna i vår nuvarande tulltaxa, enligt vad
från olika håll bekräftats, av sådan art och omfattning, att en revision av
taxan för avhjälpande av dessa brister måste framstå såsom en angelägenhet
av stor vikt.

Jag vill inte bestrida departementschefens yttrande på denna punkt. Jag
vill endast först göra den anmärkningen, att departementschefen säger: »Enligt
vad från olika håll bekräftats.» Således har departementschefen byggt
på uppgifter, som han fått från andra håll, från organisationer och ämbetsverk,
utan att tillräckligt tillkännagiva, huruvida han själv kommit till en
inre övertygelse om att just nu är tidpunkten inne för att företaga denna revision.
Men jag vill göra ännu en anmärkning och fråga: Är inte den revision,
som vi förutsätta, att 1928 års tullkommitté skall göra, av minst lika
trängande natur som den nuvarande revisionen? För min del skulle jag vilja
säga, att jag håller före, att de uppgifter, som 1928 års tullkommitté fått sig
förelagda, äro mera brådskande än denna tekniska revision. Naturligtvis
har jag ingenting emot en teknisk revision, om den ur allmänna synpunkter,
ur näringslivets och tulltjänstemännens synpunkter, endast förbättrar ställ -

Ang. tuUtaxeförordning.

(Forts.)

Sr 30. 30

Onsdagen den 24 april f. in.

Ang. twUtaxe- ningen för samtliga parter, men däremot är jag rädd för att, om man tar
förordning. ^enna revision redan nu, intresset för ett resultat så snart som möjligt av 1928
'' orto‘^ års tullkommitté på vissa håll kan komma att minskas. Jag blir nämligen
litet misstänksam på den punkten när jag erinrar mig, hurusom i en tulldebatt
i andra kammaren förra året en framstående högerman yttrade, att 1928 års
tullkommitté är den papperskorg, där alla tullförslag skola begravas.

Jag vet inte, vilka motiv, som voro bestämmande för den svenska högern,
när den gick in för denna tullutredning, men nog förvånar det mig, att en
ledamot av detta parti endast omkring två eller tre månader efter det denna
kommitté tillsatts redan är färdig att säga, att den är den papperskorg, där
alla förnuftiga förslag skola begravas. Om jag minns rätt, stod igår i Svenska
Dagbladet att läsa ungefär detsamma, och om jag uppfattat en ledamot
av kommittén, herr Anderson i Storegården, rätt, trodde han också, att kommitténs
arbete skulle taga en ofantlig tid i anspråk. Överhuvud taget tycks
detta vara den genomgående tron, åtminstone från det hållet. Är nu verkligen
avsikten den, att det skall taga en oerhörd tid innan kommittén blir
färdig med sitt arbete, har jag från mina utgångspunkter all anledning att
söka få det föreliggande förslaget avslaget, med hänsyn till, att ur jordbrukets
synpunkt måste resultatet av 19''28 års tullkommittés arbete fram så fort
som möjligt. Kan man på grundval av detta komma ifrån jordbrukets skattskyldighet
till industrien, bringar man det svenska jordbruket effektiv hjälp
utan så mycket resonemang.

Jag citerade nyss departementschefens motiv för framläggande av detta
förslag och jag skall nu citera vidare och läsa upp vad ämbetsverken säga.
Kommerskollegium t. ex. talar om en ur näringslivets synpunkt nyttig reform.
Jag vill inte bestrida detta, om man med näringslivet i detta sammanhang
endast avser det industriella näringslivet. Om man däremot räknar
med hela det stora näringslivet, som man kallar för det svenska jordbruket,
blir förhållandet ett annat. Jag vet inte, hur herr Nyländer kommer att taga
upp det, om jag påstår, att hälften av de produktiva krafterna här i landet
äro sysselsatta i jordbruket. Jag tillåter mig dock göra det påståendet och
framhålla att jordbruket är en så stor näring, att man har alla skäl i världen
att driva fram en revision med de syftemål, för vilkas förverkligande 1928
års tullkommitté är tillsatt. Ämbetsverken säga också på denna punkt —
och giva mig således alldeles rätt — att föreliggande tulltaxa är en justering
åt industrin, men, märk väl, när ämbetsverken tala om justering i detta
sammanhang, är det inte en justering i tulltekniskt avseende utan en justering
i verkligt tullskyddsavseende. Hur man än resonerar, är det här, förutom
de tekniska justeringarna, även fråga om verkliga justeringar.

Medan jag är inne på denna punkt, skall jag rikta en fråga till finansministern
— om nu herr finansminister svarar på den — och det är, huruvida
1928 års tullkommitté skall taga ställning även till de nu justerade tullsatserna,
eller om dessa tullsatser skola bli något, som 1928 års tullkommitté
icke får röra vid.

I anledning av resonemanget om, att 1928 års tullkommitté, som haft att avgiva
yttrande över det föreliggande förslaget, också tillstyrkt detsamma, skall
jag citera, vad den sagt, nämligen: »Därest det befinnes, att nu gällande

tulltaxas brister i tekniskt hänseende äro av den art, att en revision av taxan,
som är ägnad att undanröja dessa brister, icke lämpligen bör uppskjutas»
etc. Jag skall inte citera mera. Man torde märka de första orden »Därest
det befinnes». Således, frågan, huruvida läget är sådant, att en revision bör
företagas, har icke besvarats. Den har man gått runt, den har man inte ansett
sig böra taga ställning till utan överlämnat åt andra att avgöra. Man
kan således inte åberopa 1928 års tullkommitté som grund, såsom den där har

Onsdagen den 24 april f. m.

Nr 30.

endoserat detta, då den endast sagt: »Därest det befinnes». Alltså ha andra,

finansministern, myndigheterna och de sakkunniga, avgjort frågan, om det
var nödvändigt. Kommittén har icke besvarat denna fråga.

Beträffande lantbruksstyrelsen, så har den yttrat sig, men inte i det sammanhang,
som jag här anfört. Lantbruksstyrelsen har inte gått in på spörsmålet,
huruvida denna tullrevision skulle fördröja genomförandet av den andra
tullrevisionen, nämligen 1928 års tullkommittés revision. Jag anser denna
sistnämnda revision vara så viktig, att man bör so dessa frågor i ett sammanhang.
Om man beträffande tulltaxan nu antager en viss rubricering, kan det
inträffa, att 1928 års tullkommittés utredning medför ett helt annat resultat.
När nu lantbruksstyrelsen sagt, att den inte hade något emot förevarande s. k.
tekniska revision, så kan jag inte förstå, att lantbruksstyrelsen kunnat svara
på annat sätt, när den, som jag nyss nämnde, gått förbi en av huvudfrågorna,
och fått sina erinringar tillgodosedda.

Jag skall inte uppehålla mig längre vid detta, men jag har antecknat från
herr Nyländers anförande, att han ansåg, att det skulle bli ett mycket långvarigt
provisorium. Nu överensstämmer detta icke med min uppfattning, men
det kan ju hända, att det blir så. Herr finansministern sade, att det anmärkningsvärda
var, att bakom utskottets förslag stodo riksdagens båda största
partier, således de båda flygelpartierna, och mitt emellan dessa naturligtvis
bondeförbundet och de frisinnade. Jag anser, att detta inte är så märkvärdigt
och att detta kanske kommer att bli framtidens musik, när det gäller t. ex. frågor
rörande jordbruket. Då kan det så att säga bli liksom en bro ovanför oss,
och det är jag inte så främmande för. Däremot vill jag emellertid erinra om.
att det enligt min uppfattning inte stämmer riktigt överens med, vad man från
högerhåll sade i den valrörelse, som drevs 1928. Jag skulle också vilja säga
till herr Nyländer, att övermakten kunna vi ha emot oss, men det kan hända,
att vi bondeförbundare och de frisinnade kasta litet kryddor in i den gåslever,
som herr Nyländer resonerade om. Det kan råka ligga till på det sättet.

Jag skulle med hänsyn till det verkliga nödläge, vari det svenska jordbruket
befinner sig, och med hänsyn till det resonemang, som varje människa för här
i riksdagen och jag tror även i hela landet om jordbrukets betänkligt tryckta
läge, vilja säga, att om man vill hjälpa det svenska jordbruket, är detta ett
område, där man verkligen kan bringa en effektiv hjälp genom att bortskaffa
den beskattning till den industri, som vårt jordbruk faktiskt betalar. Jag vill
inte, att vi på något sätt skola gent emot den svenska industrien sättas i en särställning,
utan fordrar obetingat, att vi skola stå i samma ställning.

Dessutom skulle jag gent emot herr Anderson i Storegården, då han kom
in på, vad möjligen 1928 års tullkommitté skall komma till för resultat, säga.
att jag har under den tid, jag tillhört bevillningsutskottet, ofta hört föras det
resonemanget, att en näring, som driver export, inte skall för sina halvfabrikat
och råvaror belastas av skyddstullar här hemma, som öka omkostnaderna för
den och försvårar dess läge med hänsyn till konkurrensen på världsmarknaden.
Nu ligger det nämligen så till med det svenska jordbruket vad den animala
produktionen beträffar, att den till stor del måste arbeta på export. Jag kan
inte säga, vilken som är störst, den animala eller den vegetabiliska produktionen,
men jag tror, att den animala är större och att detta är den väg, som vi
ha att gå och att den animala produktionen av många skäl kommer att ökas.
Då är det svenska jordbruket en exportnäring, och det är ju också någonting,
som man måste taga hänsyn till.

Jag vill lägga herrarna allvarligt på hjärtat, särskilt dem som verkligen
vilja, att likställighet skall råda mellan jordbruket och industrien, och som
verkligen vilja, att man skall lätta på jordbrukets bekymmer, att taga sig
en funderare, om inte det är klokt att vänta med detta förslag tills vi få fram

Ang. tulltaxeför
ordning.

(Forts.;

Xr 30. 32

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tulltaxe,
förordning.
(Forts.)

■ ett förslag även från 1928 års tullkommitté. Att denna kommitté skall kunna
bli enig har jag inte någon större förhoppning om, men den skall väl ändå
komma till något resultat och majoritet skall det väl bli för någon ståndpunkt
och för övrigt reservationer. Sedan blir det riksdagens sak att en gång taga
ställning till de olika förslagen.

Jag skall, herr talman, med vad jag nu anfört bo att få yrka bifall till den
av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det förefaller mig, som om de båda

sista ärade talarnas inlägg i större grad hänföra sig till en eventuell debatt, när
vi skola behandla resultatet av 1928 års tullutredning, än till det i dag föreliggande
ärendet. Jag tror således, att vi till en mycket stor del kunna lämna
åsido såväl de avvägningssynpunkter, som herr Anderson i Storegården så
vältaligt utvecklade, som också den polemik, som herr Nilsson i Hörby tog
upp gent emot honom.

När det gäller det här föreliggande ärendet vill jag gärna erkänna, att den
första känsla, som jag hade, när jag tog del av den kungliga propositionen och
de sakkunnigas utredning, var tveksamhet. Jag fick liksom herr Björklund,
enligt vad han nämnde, den känslan, att ett bifall till en teknisk revision, som
ju på vissa punkter även var en saklig revision, skulle kunna utöva ett avsevärt
inflytande på.1928 års tullutredning i det avseendet, att det skulle dröja
så mycket längre, innan denna skulle kunna avslutas, eller, även om detta inte
bleve fallet, det likväl skulle draga lång tid om innan den kanske skulle komma
på riksdagens bord, framförd av Kungl. Maj:t. Men å andra sidan, herr
talman, har jag att taga hänsyn till den erfarenhet, som de år, jag suttit i bevillningsutskottet,
ha givit mig, då man år efter år vid behandlingen av dessa
tullfrågor har stött på den ena oformligheten efter den andra. Under de år,
som gått, sedan 1925 års tulltaxerevision tillsattes, har det vid debatterna i tullärenden
i bevillningsutskottet varit en ständigt återkommande önskan, att
denna utredning skulle kunna slutföras så snart som möjligt, så att man skulle
kunna gå till den tekniska omformningen av tulltaxan, vilket alla under årens
lopp fått en känsla av att det skulle vara nödvändigt. När jag vägt dessa synpunkter
mot varandra, å ena sidan att så långt som det är möjligt få avlägsnade
dessa oformligheter, å andra sidan den eventualiteten att få fördröjd
1928 års tullutredning, har jag ansett, att den första synpunkten varit den
mest värdefulla. Jag har nämligen svårt att tänka mig — jag vill säga detta
särskilt till herr Nilsson i Hörby, då han talade om att det sagts från högerhåll,
att 1928 års tullkommitté skulle bli en papperskorg — att så skulle bli
fallet, då den enighet, som låg bakom 1927 års riksdag på denna punkt, borde
borga för att något sabotage från någon Kungl. Maj:t, vilken det än må vara,
inte bör kunna ifrågakomma. Riksdagen var fullkomligt enhällig om de synpunkter,
som uttalades, och då ilr det väl att förvänta, att, när en utredning
är slutförd, Kungl. Maj:t då icke skall resa några hinder mot densamma utan
respektera riksdagens år 1927 uttalade önskan, att detta ärende, när utredningen
blir slutförd, omedelbart skall läggas på riksdagens bord.

Jag skall inte föregripa det svar, som herr finansministern eventuellt kan
komma att ge herr Nilsson i Hörby. Men jag vill som min personliga uppfattning
förklara, och jag tror, att jag i detta fall uttalar åtminstone mina partikamraters
i bevillningsutskottet uppfattning, att, då herr Nilsson i Hörby
. spörjer, om de tullsatser, som nu skola komma att rubbas vid denna
revision, skola vara undantagna från en prövning av 1928 års tullkommitté,
givetvis 1928 års tullkommitté skall pröva dessa saker utan hänsyn till de justeringar,
som i detta fall göras här i dag. 1928 års tullkommitté har säkerligen
till sitt förfogande större möjligheter att ingående pröva dessa saker än

Onsdagen den 24 april f. m.

33 >r 30.

vad .den sakkunnigkommitté, som förut har suttit, och bevillningsutskottet Ang. luiltaxehaft
i detta avseende. jörordning.

När jag sålunda tillstyrkt Kungl. Maj:ts och bevillningsutskottets förslag fForts-)
på denna punkt — till den reservation, som jag låtit anteckna, skall jag
återkomma när punkt 8 föredrages —• så är det därför att jag haft den känslan,
att vi sa fort det vore möjligt borde avlägsna de oformligheter som vi
haft att dragas med under de gångna åren och som berett både bevillningsutskottet
och riksdagen många svårigheter. Jag har också gjort det för att
denna revision, efter vad det framgår av handlingarna, har tillstyrkts av
näringslivets organisationer och av de olika ämbetsverken, lantbruksstyrelsen,
generaltullstyrelsen och. kommerskollegium. Jag hänvisar till att kommerskollegium
på sid. 36 i sitt uttalande slår fast att enligt dess mening fördelarna
av denna tekniska revision ligga i öppen dag. Jag kan å andra sidan icke
förneka att man vid denna revision kanske på en och annan punkt har gått
till justeringar, som man kan göra invändningar emot. — Jag har visserligen
på en punkt antecknat en reservation, men jag förstår å andra sidan att, när
man slagit tillsammans olika tullrubriker, en som varit låg och en som varit
hög och en mitt emellan och man sökt en medeltullsats, måste det visa sig,
att dessa tullsatser komma att undergå, den ena en höjning och den andra
en sänkning. Jag fruktar att det kommer att dröja en fem ä sex år, innan
den utredning, som herr Hamrin vill avvakta och vänta på, skall komma att
läggas på riksdagens bord. Är det då klokt vid ett övervägande av denna
tekniska revision att låta det hela vila, att säga: vi behålla de oformligheter,
som vi för närvarande hava, bara för att vi icke på något sätt eller på någon
punkt skola föregripa vad som eventuellt kan komma att göras. Jag anser,
herr talman, det vara klokt att vidtaga denna revision, även om risken skulle
vara stor, att herr Schött och övriga tulltjänstemän skola behöva läsa dessa
tullrevisioner två gånger för att sätta sig in i saken. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Jag nödgades begära ordet
med anledning av herr Nilssons i Hörby uttalande. Han talar fortfarande
om vad.som skall gagna och icke gagna jordbruket. Jag har i detta sammanhang
gjort gällande att denna fråga gäller icke ställningstagande till jordbrukets
eller industriens fordringar, utan detta är en teknisk revision, som
jag tror dessa båda näringsgrenar hava en viss fördel av. Herr Heiding
nämnde, beträffande denna revision, att den kan komma att ställa sig ofördelaktig
för jordbruket; men i det sammanhanget framdrages sänkningen av
tullen pa plywood, om vilken det sades att 800 arbetare därigenom skulle
bliva arbetslösa; och man borde därför taga hänsyn till sådana omständigheter
även om de ligga utanför jordbruksområdet, när det gällde dessa
spörsmål.

Jag vill försäkra herr Nilsson i Hörby, att jag efter mitt förstånd skall
försöka gynna lantbruket lika bra som han gör, men jag tror, att det är
säkrast, när man tar ställning till dessa spörsmål, att man först undersöker
vad som är till lantbrukets nytta och gagn och försöker handla därefter. Herr
Nilsson i Hörby nämnde något om att jag i fjol sagt, att man ville göra den
nya tullutredningen till en papperskorg. Ja, jag sade detta i en debatt, och
det var. därför att det. då liksom nu från herr Nilssons i Hörby och hans
partis sida sades, att riksdagen ingenting skall göra förrän denna kommitté
blir färdig, och dess förslag kommit på riksdagens bord; då först skola vi
handla. Den gången gällde det en höjning av köttullen. Nu gäller det en
annan. sak. Jag har den uppfattningen att man icke får fästa för stora förhoppningar
på utredningar och deras resultat, därför att vi hava haft en

Andra hammarens protokoll 1929. Nr SO. 3

Nr 30. 34

Onsdagen den 24 april f. in.

Ang. tulltaxe- mångfald olika utredningar på tullområdet, och dessa utredningar hava dock
förordning. ic]je lett till något positivt resultat. Alltså, när eu näringsgren här i landet
(Forts.) av ,jell ena eller andra omständigheten befinner sig i trångmål och man be höver

vidtaga en positiv åtgärd, innebärande en tullförhöjning eller en teknisk
revision av vår tulltaxa, skola vi göra detta, om vi äro övertygade om
att en sådan ändring är behövlig, oavsett om eu kommitté sitter. Detta tror
jag också står i god överensstämmelse med en god och riktig näringspolitik,
och det skulle vara att hänge sig åt allt för felaktiga uppfattningar, om man
säger: låt oss ingenting göra, hända vad som hända vill; under den tid som
tullkommittén sitter skall ingenting göras, ingenting ändras i tulltaxan. Omständigheter
kunna dock föranleda att detta blir nödvändigt även under den
tiden.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av ytt randen

från herr Hamrin och herr Nilsson i Hörby. I en passus i sitt anförande
använde herr Hamrin uttrycket, att enligt hans åsikt en del hastiga
beslut i den föreliggande revisionen hade förekommit, och att man med hänsyn
härtill hade anledning att frukta att en massa klagomål, sedan den nya tulltaxan
trätt i kraft, skulle inkomma från olika företag. Jag vill gent emot
detta säga, att enligt min åsikt hava de undersökningar, som föregått det föreliggande
förslaget, skett med all omsorg, icke blott bland näringslivets organisationer
utan hos olika enskilda företag. Självklart är att det alltid är
omöjligt, när man har att göra med ett större tullförfattningskomplex, att
vänta att alla skola bliva tillfredsställda. Anmärkningar på en eller annan
punkt får man i dylika ärenden alltid vara beredd på, men jag måste förklara,
att jag är förvånad över att klagomålen varit så pass få. De hava
tagit sig uttryck i föreliggande motioner, och som jag redan i mitt första
anförande framhöll, har riksdagen i anledning av dessa tillfälle att göra omjustering,
i fall riksdagen finner en sådan vara av behovet påkallad.

Herr Nilsson i Hörby lät tull- och traktatkommitténs mångomtalade 36
miljoner kronor spöka här i kammaren, d. v. s. det belopp varmed svenskt
jordbruk skulle vara skattelagt under svensk industri, som hans ord föllo.
Jag vill här meddela att jag i anslutning härtill med spänning satt ocli åhörde
herr Nilssons anförande, ty jag var övertygad om att han här inför kammaren
skulle lämna en redogörelse för, på vilket sätt enligt hans åsikt jordbruket
skulle ytterligare skatteläggas genom denna nu på riksdagens bord
vilande proposition. Men förgäves, icke ett ord i den punkten från hans sida,
en sak, som jag förstår, därför att det för honom är omöjligt att bevisa, att
jordbruket genom ett antagande av propositionen på något sätt skulle bliva
lidande och att industrien skulle till förfång för jordbruket bliva den vinnande
parten. Han sköt hela tiden på 1928 års tullkommitté och fruktade att.
om det nu föreliggande förslaget antages. kommer det mycket troligt att
gå så, att 1928 års kommittés arbete fördröjes. Varför? Det är för mig
omöjligt att fatta det. Den ena saken föregriper icke på något sätt den andra.
Men jag vill till herr Nilsson rikta en fråga. Han yttrade, att inom två ä
tre år kunde vi hava 1928 års tullkommittés förslag till behandling. Vill
herr Nilsson i Hörby här inför kammaren garantera detta? En annan talare,
herr Olsson i Gävle, nämnde siffran fem ä sex år. När kommer kommittéförslaget
på kammarens bord? Det skulle vara ytterst intressant att av herr
Nilsson erfara, om han står för att det kommer inom två ä tre år. Jag är av
helt annan åsikt. För var och en som tagit del av det väldiga komplex, som
nyssnämnda kommitté har sig förelagt, tror jag icke det är möjligt att på
rak arm kunna säga något sådant.

För övrigt måste jag vända mig mot eu punkt i herr Nilssons i Hörby an -

Onsdagen den 24 april f. m.

35 Nr SO.

förande, då lian gav sig ut på de politiska farvattnen och insinuerade mot det Ang. tulUaxeparti,
som jag tillhör, att propositionen är en slags återverkan av fjolårets förordning.
valrörelse. Det är, med förlov sagt, bara nonsens, ty kommittén, vilkens (rorK!
arbete här nu föreligger i propositionen, tillsattes av en annan regering redan
år 1925. Sedermera har denna regering låtit förslaget gå till remiss, ämbetsverken
hava haft det under behandling, allt är färdigt och klart. Är
det då något så märkvärdigt att Kungl. Maj:ts regering iar upp denna fråga
till avgörande av riksdagen. Den har icke ett dyft med fjolårets valrörelse att
göra, herr Nilsson i Hörby!

Om jag således icke är tacksam mot honom i den punkten, så är jag honom
däremot tacksam i en annan, med hänsyn till att jag har så många vänner
bland tjänstemännen, och detta därför att herr Nilsson i Hörby fäste så stort avseende
vid vad tulltjänstemännen haft att anföra i denna fråga. Jag är mycket
tacksam för detta, och hoppas att vi i framtiden kunna påräkna herr Nilssons i
Hörby förståelse sedermera, när det gäller andra önskemål från deras sida.

I själva sakfrågan vill jag, även om herrar Nilsson i Hörby och Schött
påstå, att bland tjänstemännen den uppfattningen är rätt så allmän, att det
föreliggande förslaget icke nu bör antagas, utan uppskjutas tills 1928 års
kommitté, blivit färdig, framhålla, att jag vet, att på andra håll bland tjänstemännen
finnes en vitt utbredd uppfattning om att lättnader och fördelar skola
vinnas, om detta förslag snarast möjligt träder i kraft.

Jag ber, herr talman, med dessa invändningar mot de av mig citerade talarna,
att fortfarande få vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Det starkaste skälet
för avslag på utskottets förslag ligger naturligtvis i att det är olämpligt att
vidtaga någon förändring i vårt tullväsen, då en kommitté arbetar, och man
väl har anledning att tro, att inom en icke allt för långt avlägsen framtid kommer
att från regeringen framläggas förslag, grundat på dess arbete. Det torde
väl icke heller vara precis lämpligt att innan detta förslag, eller innan en allmän
utredning kommit till stånd, vidtaga ändring i våra nuvarande tullsatser.
Jag tänker närmast på tullen på plywood. Jag vet. att skogsägarna i
allmänhet hysa stora förväntningar om, att denna industri, om den kommer
att utvecklas, skall medföra större avsättning av skogsprodukter än som nu
sker. Jag tror icke det då är lämpligt att nedsätta tullen för en industri, när
sådana förhoppningar förefinnas bland skogsägarna. Och att likaledes nedsätta
tullen pa t. ex., strumpor med silke och på gåsleverpastej, är ju barnsligheter.

En tullnedsättning på lyxvaror synes mig vara synnerligen olämpligt.

Jag kan också förstå den misstämning, som gör sig gällande hos jordbrukets
målsmän med anledning av det föreliggande förslaget. Alldeles givet är.
att vårt tullsystem lämnar vida större fördelar åt vår industri än åt vårt jordbruk.
Detta framgår bäst av att industrien kan betala små arbetare någorlunda
drägliga löner, men det kunna icke jordbrukarna, de hava icke den ställningen.
När det då gäller att göra en förändring, synes mig att jordbruket
i främsta rummet borde ihågkommas framför industrien såsom förhållandena.
äro i närvarande stund. Om jordbruket skulle arta sig till att bliva exportindustri,
vore vida fördelaktigare för jordbruket att få tullnedsättningar
över hela. linjen. Ty att över hövan skydda industrien men icke göra någonting
för jordbruket, det är tydligtvis en orättvis behandling av vår modernäring
Jag har den synpunkten på tingen, att när tullskydd likväl skall finnas,
bör det avvägas så, att det jämnt fördelas till lika skydd för alla näringar.
och att det icke blir blott en näring eller industrinäringen framför allt som
blir skyddad.

På grund av vad jag nu anfört, ansluter jag mig till reservationen.

Nr 30. 36

Onsdagen den 24 april f. in.

Ang. tulUaxeförordning.

(Korts.)

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Mitt anförande skall icke

bliva långt. Ehuru åtskilliga här yttrat under debatten saker, som jag knappt
kan undgå att något vidröra, vill jag dock, innan jag gör det, förutskicka
en anmärkning. Jag tycker det är egendomligt att man siiger, att de, som
icke vilja i allo antaga den kungl. propositionen, vilja icke gå med på en teknisk
revision av tulltaxan. Hade det blott gällt den saken, tror jag icke att
denna debatt blivit lång här. Men varför icke låta varje sak avgöras för sig,
utan taga denna tekniska revision till förevändning för en hel del tulländringar,
som iiro av rätt stor betydelse? Framför allt är det ju icke så många år
sedan vi här med stor styrka gingo in på den linjen, att lyx- och överflödsvaror
skulle beläggas med tullar rätt avsevärt. Nu är man ju hela linjen igenom
i färd med, när det gäller någon dylik tull, att skära ned den. Det där
tycker jag också är något egendomligt. Man kan väl icke säga, att det är så
förskräckligt pressande att det behövs ändringar i det avseendet, innan 1928
års tullkommitté fullgjort sitt värv. Jag har heller icke hört, att någon av
de nu föreslagna tullförändringarna skulle vara av så pressande natur, att
man för den skull behövde vidtaga förändringar, innan kommittén blivit färdig.

Det yttrades av herr Anderson i Storegården, att när man behöver göra en
tullförändring skall man givetvis icke stå stilla tills kommittén blivit färdig
med sitt arbete, och han åberopade som exempel köttullen. Jag trodde knappast
att han skulle komma med den saken; ty huru pressande det än var, så
var det väl ändå, herr Anderson i Storegården, bäst med hänsyn till den
pressen som sedan kom från annat håll, att den icke genomfördes vid det tillfället.
Jag skall icke mera inlåta mig på det spörsmålet, men jag trodde icke
att man skulle taga detta som något exempel och stöta så hårt i basun därmed.

Vidare avgav herr Olsson i Gävle det bragelöftet, att vad som nu eventuellt
beslutas i fråga om verkliga tullförändringar, det betyder ingenting för tulltaxekommittén,
det kan man ändra. Ja, det är väl att herr Olsson i Gävle har
givit det löftet, men det kan väl icke vara mer än för sin egen del och möjligtvis
för sina partivänner. Längre räcker det väl icke, förmodar jag. Men det
får väl dock eu helt annan betydelse, om vi under den tid kommittén arbetar
vidtaga dessa förändringar. Då tror jag vi med säkerhet kunna antaga, att
denna tulltaxekommitté skall gå förbi dem orörda. Det har heller icke synts
mig vara så märkvärdigt att man här gör verkliga förändringar på detta
område under den tid en kommitté arbetar, då herrar statsråd göra ju detsamma
även på andra områden. Jag tycker den metoden icke tilltalar mig synnerligen,
såvida det icke föreligger alldeles övermåttan tvingande omständigheter.
Ty om sa icke är fallet, blir det egentligen ingen mening med att man
försöker genomarbeta en sak och åstadkomma något bättre. Herr Olsson i
Gävle talade också om den stora enighet som fanns då 1927 års riksdag beslutade
om denna tullrevision med hänsyn till de olika näringarnas intressen
beträffande en rätt avvägning av tullarna dem emellan. Ja, om klämmen
var man mycket enig, det märktes nog, men hur var det egentligen med motiveringen?
Om den tyckte jag man slogs alldeles förtvivlat, och det är väl
dock själva motiveringen som man kommer att åberopa i fortsättningen. Och
vad var det som föranledde den motion, som var anledningen till detta beslut
av riksdagen 1927? Jo, det var just de upprepade, ehuru mången gång
tämligen snabbt fortskridande förändringarna i fråga om industritullarna, i
motsats till den absoluta omöjligheten att inför vilka fakta som helst kunna
rubba ett jota i fråga om jordbrukets tullar och på det område där jordbrukets
intressen röra sig. Det var själva anledningen till att denna motion
framkom. Taga vi nu enligt herr Andersons i Storegården och herr Olssons

Onsdagen den 24 april f. m.

37 Nr 30.

recept och jämka något i fråga om industritullarna, undrar jag, om icke intresset
för den stora utjämningen kommer att skäras bort så småningom. Det
pressar då icke på någonstans, och då kanske man helt enkelt saboterar själva
grunden och själva idén i det förslag som framkom 1927. Det är nog den
innersta anledningen som ligger under detta motstånd. Så säga herrarna: det
rör icke, jordbruket. Ja, men i stort sett, när man ändrar skyddstullar på
ett område så rubbar man indirekt avvägningen med hänsyn till ett annat,
det kunna herrarna icke komma ifrån. Jag står fullt och fast på samma
linje som när vi genomförde beslutet och jag har vissa skäl att tro, att herr
Olsson också gör det. Däremot tror jag knappast man kan påräkna herr
Anderson i Storegården för detsamma. Jag tror därför verkligen att det
skulle kunna finnas resonans för den uppfattningen att, om det icke är absolut
nödvändigt med denna ändring i tullväsendet, så låta vi den vara tills tullkommitténs
förslag har framkommit.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag yrkar avslag på utskottets hemställan
och bifall till den reservation som avgivits av herrar Bergman in. fl.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wohlin: Herr talman!

Jag konstaterar med tillfredsställelse den lugna saklighet, som genomgående
behärskat denna dags tulldiskussion och det allvar, som präglat alla talares inlägg,
vare sig de talat pro eller kontra det föreliggande förslaget. Vad herr
Schötts anförande beträffar, är det, som jag antar, ett uttryck mera för hans
personliga mening i denna fråga. Han erkände det framlagda förslagets förtjänster,
men jag tyckte mig ändå finna, att han sökte något väl mycket för att
finna, en eller annan efter hans mening förefintlig brist i propositionen. Då
jag lika väl som han läser varje nummer av »Notiser från tullverket», tror jag
mig dessutom hava konstaterat, att oron hos vissa grupper inom tulltjänstemannavärlden
för den framlagda propositionen egentligen bottnat i en missuppfattning,
nämligen att man trott att den nya tulltaxan icke skulle komma
att åtföljas av en ny varuförteckning. Nu är det ju klarlagt, att en sådan varuförteckning
skall komma, och jag tror att denna oro därigenom i väsentlig grad
måste anses undanröjd.

Mot vad såväl den förutvarande handelsministern som flera andra talare här
anfört om vad som skall menas med teknisk revision måste jag alltjämt inlägga
min gensaga. Om man med en teknisk revision menar eu sådan ändring av tulltaxan,
som icke i allra minsta mån inverkar på gällande tullsatser, då är det
självfallet, att det föreliggande revisionsförslaget skjuter utöver gränsen för
en så bestämd och definierad teknisk revision. Men jag tror nog, att den förutvarande
handelsministern liksom övriga talare själva skola erkänna, att då
man onmrbetar en tulltaxa i syfte att åstadkomma större koncentration av tulltaxerubrikerna,
övergång till nettoförtullning, mera enhetliga emballagebestämmelser
m. m., så kan det naturligtvis icke undkommas, att man därigenom på
en del punkter åstadkommer smärre rubbningar i själva tullsatserna, rubbningar,
som likväl äro av en helt annan storleksordning än de ändringar, som komma
att göras vid en saklig och på tullpolitiska grunder genomförd kommande
revision av tulltaxan. Jag kan som ett exempel på huru man är benägen att
blåsa upp de små jämkningar, som här vidtagits, taga upp en passus i en ärad
talares — herr Heidings — anförande, vid vars inlägg i lantbruksfrågor jag
fäster det största avseende, men vars omdöme om industrins ställning jag dock
icke kan tillmäta samma värde som det jag måste tillerkänna den uppfattning,
som representeras av verkställande direktören i Sveriges industriförbund och
verkställande direktören i Svenska exportföreningen. Herr Heiding sökte skrämma
kammaren med bl. a. en sådan omständighet som den, att vissa plyschvävnader
respektive -band skulle få tullsatsen nedsatt från 20 till 10 kronor; men

Ang. tnUtaxeförordning.

(Förta.;

Sr 30.

Onsdagen den ''24 april f. m.

Ang. tulltaxeförordning.

(Korts.)

det förhåller sig i själva verket så, att det här endast gäller ett fastslående av
gällande tullpraxis. Herr Heiding rörde vidare vid kryckor till paraplyer, men
kryckorna tullbehandlas ju som silverarbeten, om det är silver i dem, och tullsatsen
för paraplyer lämnas orubbad. Herr Heiding sökte ytterligare efter
anmärkningar och gick till strumpor samt gjorde gällande, att tullsatsen för
vissa strumpor nedsatts från 20 kronor till 1:50. Och naturligtvis måste en
person, som hör sådana siffror, gripas av verklig tullpolitisk panik för ett förslag
av denna natur. Vad gäller det då, mina herrar? Jo, en ren oformlighet,
nämligen att bomullsstrumpor, som ha en liten rand av silke invävd i sig,
skulle anses som silkesstrumpor. Det har aldrig varit avsikten, att en sådan
bomullsstrmnpa skulle behandlas som silkesarbete med en tull av 20 kronor,
och det har redan varit tullpraxis, att en sådan rand av silke icke förändrar
strumpans karaktär av bomullsstrmnpa. När herr Heiding fortsatte att söka
efter reella ändringar i tulltaxan fick han slutligen gå till flöjter och saxofoner,
där han till sin stora förskräckelse fann, att tullen var borttagen. Ja, flöjter
och saxofoner äro vissa biåsinstrument, som icke tillverkas inom Sverige och
som sammanslagits med andra biåsinstrument i en grupp, utan att den ringaste
olägenhet för svenskt näringsliv självfallet uppstår genom en sådan sammanslagning.
Jag menar med andra ord, att om man skulle upptaga tiden med en
detaljgranskning — vilket jag icke vill göra — av de ärade talarnas skäl emot
denna tulltaxerevision, så skulle man nog finna, att revisionen är så tekniskt
betonad, som det överhuvud är möjligt med hänsyn till en teknisk revisions uppgift.
Och jag understryker ännu en gång, att när stora organisationer här i
landet på industrins område förklarat, icke endast att de tåla denna tulltaxerevision
utan även att de betrakta den som en fördel för Sveriges näringsliv,
då kan man väl rimligen icke ställa sig avvisande emot förslaget på sådana
skäl, som här blivit anförda.

Jag skall tillägga, att jag förstår den oro, som vissa representanter för jordbrukets
intressen givit uttryck åt. när de vid detta tillfälle yrkat avslag på den
föreliggande propositionen. Jag förstår det naturligtvis så mycket mera, som
jag var en av de båda reservanterna i bevillningsutskottet, vilkas reservations
både kläm och motivering 1927 antogs av riksdagen, och vilkas motivering ligger
till grund för den riksdagsskrivelse, som givit anledning till 1928 års tullkommitté.
Mina herrar, vore det så, att denna tekniska revision, som jag här
i näringslivets intresse har föreslagit riksdagen att godkänna, skulle lägga hinder
i vägen för de strävanden att uppnå en bättre jämvikt mellan industrins
och jordbrukets tullskydd eller, rättare sagt, de starka önskemålen att få denna
fråga om de olika näringarnas tullskydd ingående, allsidigt och utan hinder
från statsmakternas sida prövad, då skulle självfallet ett starkt skäl till motstånd
vara givet genom ett sådant förhållande. Nu förhåller det sig ingalunda
på det sättet. 1928 års tullkommitté är tillsatt av den föregående regeringen.
Ingen regering i detta land kommer säkerligen att få någon lust att — som det
här sagts under debatten — vilja på något sätt sabotera eller försvåra denna
tullkommittés arbete. Tvärtom, vilken regering som än sitter skall göra sitt
bästa för att se till att denna tullkommitté får arbeta i lugn, att den får alla de
krafter till sitt förfogande, varav den har behov, och att den får framlägga det
förslag till en reviderad svensk tullagstiftning, som kommittén en gång kommer
till. Och det är så mycket mindre anledning för mig att förutsätta något
motstånd mot denna kommittés arbete, som jag för min del anser, att frågan
om förhållandet mellan tullskyddet för olika näringar faktiskt är förtjänt av
allvarligt och ingående övervägande. Det är väl då uppenbart, att jag med
denna proposition icke på något sätt avsett att försvåra eller fördröja den stora
tullpolitiska utredning, varom här är tal, utan allenast haft till syfte att nu,
när detta första utredningsarbete föreligger avslutat, till riksdagens godkän -

Onsdagen den 24 april f. m.

39 >r 30.

nande hänskjuta ett förslag till teknisk revision av tulltaxan, avsett att undan- Ar$- tulltaxeröja
de många tekniska brister och rena oformligheter, som vidlåda denna når- ’or°* nt”g''
mare tjugo år gamla tulltaxa. Och det är så mycket mindre anledning till oro 1 orts''
för att denna tekniska revision skall föregripa eller lägga stenar i vägen för en
kommande tullpolitisk revision av vår tulltaxa, som dessa tekniska förändringar,
som nu föreslås, äro till positiv nytta för den sittande tullkommittén, vilken
kan tillgodogöra sig dessa tekniska förbättringar och använda sig av denna
tekniskt förbättrade tulltaxa under sitt fortsatta arbete. Jag kan alltså icke
finna, att den oro, som här kommit till uttryck, har någon som helst grund.

Och för att undanröja varje ovisshet i detta hänseende skall jag be att öppet
få svara herr Nilsson i Hörby på frågan, huruvida de tullsatser, som med detta
förslag undergå några mindre jämkningar, skola vara undantagna från den
stora tullkommitténs arbete. Det behövs väl knappast något svar på den frågan,
ty det är väl alldeles självfallet, att det icke kan bli tal om en sådan sak.
utan att den stora tullkommittén, när den^går in på våra tullars reella höjd, rör
sig obehindrat över hela fältet lika väl efter denna tullrevisions eventuella antagande
i dag som före densamma.

Till sist kan jag icke underlåta att framhålla, att jag har hänskjutit detta
ärende till lantbruksstyrelsen, som under den tidigare remissen icke hade blivit
hörd. Och jag gav lantbruksstyrelsen en rundligt tillmätt tid för förslagets
granskning. Lantbruksstyrelsen, som ju företräder det svenska jordbrukets intressen,
gjorde emot förslaget allenast några få specialanmärkningar, i några
fall månhända av något tveksam beskaffenhet. Likväl ansåg jag angeläget
vara, trots att tvekan på en eller annan punkt kunde råda om det riktiga i lantbruksstyrelsens
farhågor, att på varje punkt tillmötesgå lantbruksstyrelsens
önskemål utom vad rör artikeln kanariefrö, där lantbruksstyrelsen även gjort
ett påpekande, och där jag verkligen tog mig friheten borttaga tullsatsen för
denna artikel liksom på andra fågelfrön i den tron, att jag därmed likväl gjort
allan rättfärdighet för att se till att icke lantbrukets intressen bleve lädera de
på något sätt. Kan någon emellertid göra gällande, att denna tullsatsändring
på kanariefrö är till olägenhet för det svenska jordbruket, så skall jag, när den
positionen föredrages, med nöje ansluta mig till ett eventuellt yrkande om tullsatsens
återställande på den artikeln.

Slutligen har jag ju för att ytterligare säkra mig för att denna proposition
icke skulle lägga hinder i vägen för det revisionsarbete, som herr Hamrin berörde,
hänskjutit denna fråga till tullkommittén själv. Och kommittén, som
inrymmer de mest skilda tullpolitiska åskådningar, har sagt, att därest det av
andra skäl befinnes önskvärt, att denna tekniska revision genomföres, så har
kommittén icke någonting från sina synpunkter att däremot erinra. Det är
självfallet, att dessa andra synpunkter — nämligen huruvida och i vad mån tulltaxan
bör tekniskt omarbetas i näringslivets intresse — äro av den art att det
ankommit på Kungl. Maj:t och nu ankommer på riksdagen att bedöma desamma.
Huru jag än vrider och vänder på frågan, kan jag icke komma till annat
resultat, än att det motstånd, som här reses, icke bör avhålla riksdagen från att
nu godkänna denna sedan många år tillbaka såsom önskvärd ansedda tekniska
revision av vår tulltaxa, vilken icke minst bevillningsutskottets ledamöter under
de gångna åren vid flerfaldiga tillfällen haft anledning att eftertrakta.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Det är

icke någon, som vill bestrida, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
åsyftar att gagna industrin och näringslivet genom framläggandet av
denna proposition. Det är alldeles klart, att en person i herr finansministerns
ställning måste ha sådana motiv för framläggandet av varje proposition, som
berör näringslivet och dess intressen. Men jag skulle för min del varit mera

Nr 30. 40

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tuUtaxeförordning.

(Forts.)

tacksam, om herr statsrådet hade upptagit till provning de anmärkningar och
invändningar, som här gjorts från herr Schötts sida, än utbrutit vissa delar
av herr Heidings anförande och belyst dessa isolerade var för sig. Ty det är
klart, att om man bryter ut vissa sakändringar, kan man naturligtvis komma
till sådana resultat, som herr statsrådet här gjorde.

Jag vågar fastslå, att tulltekniskt föranleder förslagets genomförande svårigheter
med hänsyn till en ny tulltaxas genomförande under den närmaste
tiden. Och tullpolitiskt föregriper denna tulltaxas genomförande tullkommitténs
arbete. Herr finansministern har icke kunnat vederlägga våra påståenden,
att tulltaxan medför sakliga ändringar på en hel del punkter, även om han velat
göra gällande, att dessa äro av mindre betydelse. Om det nu är så, att genomförandet
av.denna tulltaxa icke medför någon ändring för jordbruket, så är det
dock sannolikt, att dess genomförande kommer att bidraga till att tullkommitténs
arbete blir fördröjt, i varje fall den slutliga behandlingen av denna fråga i
riksdagen. Ty det är ju givet, att om industrin får vissa reformer genomförda,
som från dess sida äro önskvärda, så har man anledning befara, att man från
det hållet,, såsom här förut blivit påpekat, icke får se yttringar av några kraftansträngningar
för att få tullkommitténs arbete slutfört och få en på denna
utredning byggd ny tulltaxa prövad av riksdagen.

Slutligen vill jag beträffande denna sak till herr Olsson i Gävle säga. att när
han tror, att genomförandet av detta förslag skulle lätta bevillningsutskottets
arbete, så är det möjligt, att så kommer att ske på vissa punkter. Men, som jag
förut fastslagit, står det alltjämt kvar en del saker, som industrin kräver, men
som både sakkunniga och herr finansministern avvisa. Och därför, menar jag.
är det uppenbart, att bevillningsutskottet i alla fall kan komma att få syssla
med dessa frågor.

Här har nu debatten också i kanske icke önskad omfattning kommit att röra
sig kring lantbrukets ställning och behov kontra industrins. Jag skall beträffande
den saken icke närmare ge mig in på ett meningsutbyte. Men jag måste
dock säga mig att, då man tar del av tillgängliga siffror på detta område och
jämför vårt lands ställning med t. ex. Danmarks, vad beträffar jordbruket kontra
industrin och det behov, som lantbruket har av industrins produkter, så framgår
det med all önskvärd tydlighet, att vårt lantbruk är skattskyldigt till industrin
i större utsträckning än yrkeskamraternas på andra sidan sundet. Jag kan
icke underlåta anföra ett par, tre siffror. Jag har här framför mig en utredning,
som föreligger endast i korrektur. Den är utarbetad av en österrikisk
nationalkommitté av internationella handelskammaren. Man har där gjort undersökningar
beträffande en hel del olika länder, omfattande icke mindre än
omkring. 400 varuslag. Om jag tar en sådan grupp industrivaror som textilvaror,
så har Danmark ett tullskydd på något över 14 % av varans värde, beräknad
efter guldvärdet, Sverige 18—19. Om jag tar läder och lädervaror, har
Danmark ett tullskydd på 10.6 procent men Sverige ett på 18.9 procent. För
järn .och järnvaror äro motsvarande siffror 8.8 och 22.8 procent. Beträffande
slutligen maskiner är tullskyddet i Danmark 7.1 procent men i Sverige 15.5
procent. Belyser icke detta hur det förhåller sig med vårt lantbruks ställning
till tullarna i jämförelse med det danska lantbrukets? Jag vågar i anslutning
till detta säga, att de reformer, som här hålla på att genomföras, vidga denna
klyfta ytterligare mot vad nu är fallet.

Slutligen.en kort replik till herr finansministern. Han tog upp en liten artikel,
kanariefrö, och kammaren skrattade hjärtligt åt detta exempel. Jag vill
säga, att det finnes en hel del sådana saker, som jag tycker skulle vara lämpliga
att.närmare belysa från rent finansiell synpunkt. Man har nämligen givit sig
in jämväl på finanstullar. Jag skulle kunna anföra exempel på fall, där man
utan den ringaste sakliga motivering har gått in på att sänka en finanstull med

Onsdagen den 24 april f. m.

41 Jir 30.

50 procent, något, som i vissa fall innebär några tusen kronor här och några
tusen där och i andra fall ända upp till 30,000 kronor på en liten inkomstpost.
Jag spörjer: är -detta en teknisk revision? Därutinnan kan blott råda en mening,
att det icke har med en teknisk revision att göra, huruvida man på en vara har
en tull av 10 eller 50 öre. Det är någonting, som inverkar i statsfinansiellt
hänseende. För övrigt är det ingen utredning på denna punkt.

Jag har, herr talman, ingen anledning att frånträda mitt förra yrkande.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag ser mig före kommen

av den föregående ärade talaren. Men jag vill ändå fråga herr finansministern:
är det blott en teknisk ändring, när man till hälften nedsätter tullen
på en industriprodukt, på vilken skogsägarna i landet — som äro rätt många —
sätta stora förhoppningar? Är det lämpligt att göra en dylik partiell ändring
inom en industri, som står skogsbruket så nära, då man i övrigt i stort sett icke
vidtager några förändringar?

Jag tror icke, att någon oro behärskar lantmännen. Men en misstämning
måste uppstå, när regeringen visar mindre intresse för denna näring, som i fråga
om tullskyddet dock är mest misshandlad, än när industrien kommer med begäran
om förbättringar. Ty då är regeringen fullt färdig att tillmötesgå sådana
krav. Och den tillhör ändå det parti, som kallar sig lantmanna- och borgarpartiet.

Herr Heiding: Herr talman! Herr finansministern ville göra gällande,

att jag framkommit med en del oriktiga uppgifter. Men de uppgifter, som
jag kommit med, hava stått i det avlämnade betänkandet och i den kungl. propositionen.
De siffrorna tänkte jag, att man skulle lita på. Annars är det
icke mycket värde i dem.

Herr finansministern sade även, att han icke varit i tillfälle att i detalj granska
varje enskild sak i tulltaxan. Men när nu fråga var om strumpstolsarbeten,
ha de sakkunniga tydligt och klart sagt, att om det fanns instickade ränder,
hava dessa varor varit tullbelagda med 20 kronor. Men nu skall icke
fästas något avseende vid detta. Det står t. ex. här i den kungl. propositionen
en »Anm.» under tulltaxerubrik nr 555, där det heter: »Vid tulltaxeringen
av strumpstolsarbeten fästes icke avseende vid enstaka ränder, smärre figurer
och dylikt av silke.» Tullen skulle således komma att utgå med 1.90 k 2 kronor
pr kg. enligt Kungl. Maj:ts förslag. Jag har icke sagt 1.50 i mitt förra anförande
utan 1.90 ä 2 kronor.

I fråga om käpparna hava de sakkunniga talat om den moderiktning, som
för närvarande gör sig gällande. Jag undrar, vilken betydelse man bör tillmäta
modet och i vilken riktning det går, när det gäller frågan, om käppar
och käppkryckor skola bliva billigare. Man yrkar nu en nedsättning från 10
kronor till 2 kronor 70 öre. Den nedsättningen anser jag icke befogad i detta
fall.

Sedan var det fråga om flöjter och saxofoner. Ja, för all del, till ett dåligt
förslag får det vara billig musik, kan jag förstå, och därför har det framkommit
förslag om borttagande av tullsatsen.

Det är icke endast en tullteknisk revision, när det gäller att nedsätta tullen
med så mycket som t. ex. halva beloppet, vilket är fallet i fråga om plywood.
När herr finansministern oupphörligt framhåller det stora intresse, som förefinnes
hos honom för näringslivet, är det märkvärdigt, att man icke skall kunna
vänta med denna sak och verkligen se till, att det göres något, så att näringslivet
i sin helhet kan få del av detta och vi kunna få fram det förslag, som
vi önska få fram med det snaraste. Jag tror, att om finansministern gör vad
han kan för att 1928 års tullkommitté icke skall ligga på sitt arbete utan kom -

Ang. tulltaxeförordning.

(Forte.)

Nr SO. 42

Onsdagen den 24 april f. in.

Ang. tulUaxe- ma fram fortast möjligt med sitt förslag, så har man förhoppning att få nåifyrordning.
g0nting gjort. Då behöver man icke taga ett förslag, som vilar på så lösa
(Forts.) grunder som detta, såsom jag nämnde vid föregående tillfälle.

Till herr Nyländer, som talade om gåslevern och att den finge ätas utan
kryddor från bondeförbundet och de frisinnade, vill jag säga: Jo för all del,

herr Nyländer, det tror jag visst. Men när herr Nyländer visar sig äga sådan
»sakkunskap» i detta fall, tror jag, att hans sakkunskap i vissa övriga stycken
icke heller är så mycket att tala om.

Det var även strumpstolsgodset, som herr Nyländer var inne på och där han
ville bemöta mig. Men jag har redan så tydligt framhållit, vad tullnedsättningen
gör, att jag icke behöver vidare ingå på det.

Herr Björklund framhöll mot mig, att denna revision skulle hava företagits
för länge sedan, och att de rågångar, som jag talade om och som funnes i fråga
om jordbruk, handel och industri, vore ingenting att göra jämförelser med
i detta fall. Jordbrukarna hade ingenting att klaga på, utan de hade verkligen
fått lättnader. Herr Björklund framhöll ett par små detaljer i detta tulltaxeförslag,
som skulle kunna bliva till nytta för jordbruket. Men jag får säga, att
det skulle vara intressant att få höra, om herr Björklund kan påvisa, att jordbrukarna
fått något, som kunde giva dem större lättnader i detta fall. Det
skulle vara verkligt intressant att få veta.

Även herr Anderson i Storegården var inne på den saken. Det skulle även
från det hållet vara intressant att få veta, vad vi skulle få för lättnader och
fördelar genom att man nu ginge med på den tekniska revision, som här föreligger.
Herr Anderson i Storegården framhöll, att det är alltid strid i tullfrågor.
Han ansåg, att den lilla obetydliga sänkning, som föreslagits i fråga
om plywood, var ingenting att räkna med. Men sänkningen är icke så obetydlig
utan tvärtom avsevärd. Jag tror, att var och en, som verkligen sätter sig
in i denna fråga och ser, vad följderna kunna bliva av att man går med på det
föreliggande förslaget, måste betänka sig.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Björklund: Herr talman! Jag skall upptaga tiden bara ett ögon blick,

men jag måste till herr Heiding säga, att när han här söker pådyvla mig
något, som jag icke har sagt, måste jag i kammarens protokoll få fastslaget,
vad. jag rätteligen sagt. Jag har aldrig påstått, herr Heiding, att det skulle
vara några större lättnader för jordbruket, som nu skulle beredas, utan jag har
tvärtom sagt, att det fanns ett par lättnader, visserligen synnerligen små.
Därför förstår jag icke, hur herr Heiding kunnat missuppfatta mitt yttrande
så, som han gjort. De där rågångarna, som herr Heiding talade om i sitt första
anförande och som han återigen var inne på nu, om dem tillät jag mig säga,
att jag tror icke, att de rågångarna genom föreliggande förslag i någon mån
flyttas med hänsyn till industriens och jordbrukets tullskydd. Det torde bliva
status quo i fortsättningen, till dess vi få den nya tulltaxan. Jag har också
sagt, att jag är synnerligen mån om att få fram denna tulltaxa fortast möjligt,
så att den kan antagas. Vi måste ordentligt avväga tullsatserna och verkligen
giva jordbrukarna kompensation för vad de nu orättmätigt få betala till industrien.
Men det kunna vi icke avgöra i dag. När den dagen kommer, lovar
jag, att, om jag finnes kvar här i kammaren, skall jag söka medverka till att
rätta till det så gott som möjligt. Men halva dagen har man här diskuterat
en sak, som icke hör hit.

Med dessa ord vill jag, herr talman, endast yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock

Onsdagen den 24 april f. m.

43 Sr 30.

på bifall till den av herr Bergman m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade re- tulUaxeservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med '' m"?''

övervägande ja för den förra propositionen. Herr Heiding begärde emellertid 1 orti''i
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) av utskottets förevarande betänkande nr 20, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Bergman m. fl. avgivna, vid
betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

I Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa hade numren 112 och 252 följande lydelse
:

Tnll

för 100 kg
kronor.

Vegetabiliska, feta oljor samt växtfett och andra vegetabiliska
fettämnen, ej hänförliga till annat nummer:

112 linolja, rå, samt rov- och rapsolja, även blåsta, samt
andra liknande blåsta oljor; lin-, rov- och rapsolje syror

........................................ T 7: —

252 Linolja, blekt eller kokt, även oxiderad till fast form,
samt andra oljefernissor, utan tillsats av andra ämnen
än mineraliska torkmedel . . T; ävensom sickativ, bestående
av olja eller harts i förening med metalloxider eller
metallsalter .. N .............................. 10: -—

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 351, hade herr Lithander yrkat,
att riksdagen måtte besluta, att nämnda nummer måtte erhålla denna avfattning
:

Tull

för 100 kg
kronor.

112 Linolja, rå, samt rov- och rapsolja; lin-, rov- och rapsolje syror

.............................................. 7

252 Linolja, blekt eller kokt, även oxiderad till fast form, samt
andra oljefernissor, utan tillsats av andra ämnen än mineraliska
torkmedel, härunder inbegripet standolja; blåst lin-,
rov- och rapsolja samt andra liknande blåsta oljor T; ävensom
sickativ, bestående av olja eller harts i förening med
metalloxider eller metallsalter N ........................ 10.

Nr 30. 44

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tulltaxe
förordning.
(Forts.)

I förevarande punkt hemställde utskottet, att riksdagen måtte med avslag
å motionen 11:351 godkänna Kungl. Maj:ts förslag.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lithander: Herr talman! I den föreliggande punkten har jag en

motion, i vilken det i enlighet med krav från vederbörande industri har yrkats,
att i denna rubrik skulle innefattas några ord, som lyda »Härunder inbegripet
standolja; blåst lin-, rov- och rapsolja samt andra liknande blåsta oljor». Det
är så, att för närvarande tillämpas den praxis vid tullbehandlingen av dessa
något förädlade oljor, att man förtullar dem som råoljor. Det har emellertid
intet stöd i något beslut från riksdagen, och ej heller har det varit föremål för
någon prövning av regeringsrätten. Ett bifall till utskottets betänkande skulle
innebära, att man fastlåste i taxan något, som man visserligen i praxis har
tillämpat, men som, om man granskar, vad det i verkligheten är, dock måste
medgivas vara sådant, att man icke kan sätta likhetstecken mellan de oljor,
som det här gäller, och råoljan. Ty den olja, som det gäller, har varit föremål
för behandling genom blåsning och uppvärmning. Även i tulltekniskt avseende
är det mycket, som talar för ett bifall till motionen. Jag vill också
erinra om den framställning i motionens syfte, som är gjord av Sveriges tekniska
industrikontor. Vad man därvid särskilt har att fästa sig vid, är, att
kommerskollegium har tillstyrkt denna anordning. Jag skall icke nu med denna
långa föredragningslista, som vi hava, trötta kammaren med någon ytterligare
argumentering, utan jag ber att med hänvisning särskilt till att kommerskollegium
gillat motionen, få yrka bifall till densamma.

Herr Björklund: Herr talman! Ett bifall till det yrkande, som herr

Lithander ställde, betyder, att linoljan fördyras med 3 öre per kilo genom att
man blåser in luft i den. Man frågar sig, om det kan hava någon betydelse,
att en viss luftmängd blåses in i ett parti olja. I utskottet förklarades det av
sakkunniga, att detta sammanhänger med materiens oförstörbarhet. När vi i
vanliga fall slippa att betala för luften, tror jag, att kammaren handlar klokt,
om den bifaller utskottets hemställan, till vilken jag alltså yrkar bifall.

Herr Lithander: Herr talman! I dessa dagar är det visserligen fråga om
att det skall betalas för »luft». Men skillnaden är den, att där har den intet
värde. Här är det luft, som medfört en förbättring. Det är faktiskt en förädling,
som ägt rum. Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 5—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Nummer 340 i Kungl. Maj:ts förslag lydde sålunda:

340 Fanerskivor av 7 mm tjocklek eller därunder samt hoppressade
faner- eller träskivor (s. k. kryssfaner o. dyl.)
av annat träslag än furu eller gran ................ N

Tnll

för 100 kg
kronor.

10: —

Onsdagen den 24 april f. in.

45 Nr 30.

I de lika lydande motionerna nr 236 i första kammaren av herr Österström ring. tulliaxem.
fl. samt nr 363 i andra kammaren av herr Holmström m. fl. hade föreslå- /öroriini7!?-gits, att riksdagen vid ett bifall i huvudsak till Kungl. Maj:ts proposition nr (Forts'')

65 måtte däri vidtaga sådan ändring, att någon sänkning av den gällande tullen
för plywood av gran och furu (kryssfaner) icke för närvarande komme
till genomförande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:236
och 11:363 godkänna nummer 340 enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Olsson i Gävle.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har i den föredragna punkten

antecknat en reservation, om vilken jag skall be att få säga några ord. Jag
vill då först säga, att det är närmast en slump, som gör, att jag på denna
punkt är ensam reservant. Hade principbeslutet, varom vi nyss voterade, varit
klart vid det tillfälle, när denna reservation skulle avgivas, så vågar jag
tro, att bakom denna reservation skulle ha stått i det närmaste halva bevillningsutskottet.

Jag skall be att med några korta ord få angiva de skäl, som förmått mig
att yrka ändring i den kungl. propositionen, eller rättare sagt de skäl, som
tala för att det nu icke vidtages en ändring i den gällande tullsatsen. Det är
icke min avsikt att här gå in i en omprövning av frågan, huruvida ifrågavarande
tullskydd är riktigt avvägt o. s. v. Men jag bestrider bestämt, att den
utredning, som ligger till grund för den kungl. propositionen och vari yrkas,
att tullen skall nedsättas från nuvarande 10 öre till 5 öre per kilogram, har
skett med den omsorg, att riksdagen skulle kunna biträda förslaget. Finansministern
anför i den kungl. propositionen, att ämbetsverken vid sina yttranden
över de sakkunnigas förslag icke ha upptagit detta ärende till någon
prövning, och statsrådet anser sig därför icke heller behöva ifrågasätta någon
ändring. Jag frågar då: Vad förebringa de sakkunniga för skäl? De sakkunniga
ha om hela denna sak yttrat ungefär 7—8 rader i sitt betänkande,
varav framgår, att de anse, att denna tullsats icke bör utgå med högre belopp
än 5 öre, då det kryssfaner, som nu förekommer i marknaden, är föremål för
massproduktion. Punkt och slut — inget vidare —■ icke en verklig ingående
prövning om denna industris möjligheter, och om vad denna tullsats har gjort
för industrien eller om industrien kan avvara densamma utan att några konsekvenser
därav följa. Det må förlåtas mig, om jag anser, att ett sådant sätt
att argumentera är tämligen enkelt.

Jag vill i detta sammanhang också påpeka, att man skulle ha kunnat förvänta,
att när ett förslag sådant som detta framlägges, man också skulle ha
tagit under omprövning de andra rubriker i tulltaxan, som kunde kollidera
med den här avhandlade, nr 340. Men man har i det förslag, som här föreligger,
icke tagit någon som helst hänsyn till att plywoodindustrien för sin verksamhet
är hänvisad till import av en artikel, artikeln kaseinlim, som denna industri
använder, och som här har en tullsats av 20 öre pr kg.

Detta är icke omnämnt, man har icke prövat det. När detta ärende kom upp
till behandling i bevillningsutskottet, då ansågo t. o. in. de, vilka yrkade bifall
till den kungl. propositionen, att denna sak dock var av den betydelse, att
utskottet borde företaga en undersökning, om det icke förelåge en möjlighet
att sänka tullsatsen på kaseinlimmet och därigenom kompensera plywoodindustrien
för den tullsänkning, som föreslås i den kungl. propositionen. Det
visade sig emellertid, att svårigheterna voro oöverkomliga, och utskottet vå -

Nr 30. 46

Onsdagen den 24 april f. m.

Anq. tulltaxe- gade sig icke på att knäcka dessa saker, utan stannade för ett bifall även på
förordning, denna punkt i Kungl. Maj :ts proposition.

(Forts.) Men det förefaller mig just därför — då denna sak, tullen på kaseinlim, så
nära hänger samman med tullen på plywood — som om dessa saker självfallet
vore sådana, att de tillhörde den grupp av spörsmål, som borde hänvisas
till 1928 års tullrevision. Därigenom skulle en verklig allsidig prövning komma
till stånd, där de olika synpunkterna vägdes mot varandra, där industrien
finge sitt och där konsumenterna finge sitt. Jag vågar nästan också tro, att
utskottet skulle ha kommit till denna ståndpunkt, om det här hade gällt en
enskild motionär, ja, jag skulle nästan våga förutsätta, att utskottet skulle
kommit till ungefär samma ställningstagande, vad gäller den kungl. propositionen,
om det icke kommit en sak emellan, som icke föreligger i de sakkunnigas
undersökning, som icke föreligger i ämbetsverkens yttrande, som icke
föreligger i den kungl. propositionen. Det var en skrivelse från exportsnickerierna,
däri man hemställde — skrivelsen var ställd dels till finansministern,
dels till bevillningsutskottet — att tullen på plywood av såväl björk som furu
skulle avskaffas. Dessa snickerifabriker nöja sig icke med den kungl. propositionens
nedsättning av tullen på plywood av furu, utan kräva även nedsättning
av tullen på annan plywood än furuplywood.

I denna skrivelse uppgives — och det är det stora argumentet, som utan
tvivel varit avgörande för utskottets ställningstagande — att utländska snickerier
köpa svensk plywood väsentligt billigare än vad de svenska snickerierna
kunna köpa den. Det föreligger sålunda i denna skrivelse en uppenbar anklagelse
mot den svenska plywoodindustrien för dumping ute på världsmarknaden,
och för att kostnaderna för denna dumping få betalas av de svenska
konsumenterna. Denna anklagelse förefaller mig vara rätt allvarlig, men den
bestrides bestämt av representanter från plywoodindustrien. De påstå i sin
ordning, att detta påstående från exportsnickeriernas sida är antingen »en medveten
osanning ifrån en konkurrerande industri eller också beroende på okunnighet
om marknadsläget».

Jag är, herr talman, icke kapabel att avgöra, vilka som ha rätt. Jag har
icke någon möjlighet att säga om exportindustriens påstående är felaktigt, eller
om plywoodindustriens är riktigt. Men det förefaller mig, som om, då eu
anklagelse av denna karaktär riktas mot en industri, det här skulle gälla ett
av de typiska avvägningsproblem, som ju särskilt skulle bliva föremål för uppmärksamhet
av 1928 års tullutredning. Det förefaller mig, som om det vore
orimligt att endast på ett påstående i en skrivelse från exportsnickeriernas
sida säga, att så är det faktiska förhållandet, och att man därför utan vidare
kan gå in för en nedsättning av tullsatsen, såsom Kungl. Maj:t liar föreslagit.
Jag har kommit till den uppfattningen, att man bör, när man går att rubba en
tullsats, som berör en så pass ny industri, som den det här är fråga om, och som
kan komma att få konsekvenser, som icke i detta ögonblick kunna överblickas,
taga hänsyn till och pröva alla inverkande omständigheter. Och det är därför,
jag har kommit till det resultatet, att den utredning, som hittills har förelegat,
icke är till fyllest, att den icke har gått in i en verklig prövning av alla på
saken inverkande faktorer. Och därför, förmenar jag, att tullsatsen icke bör
ändras, förrän 1928 års tullkommitté har utfört den undersökning och den
utredning, som bör förekomma i det här föreliggande ärendet.

Med hänsyn till den långt framskridna tiden skall jag icke i detta anförande
gå in i ytterligare detaljer. Den reservation, som jag antecknat vid utskottets
betänkande, den innebär ett bibehållande av det nuvarande tullskyddet, och jag
ber därför, herr talman, att få ställa det yrkandet, att utskottets hemställan i
punkt 8 här, avseende rubriken nr 340 i förslaget till tulltaxa, bifalles med
den ändring, att. orden »av annat träslag än furu eller gran» strykas.

Onsdagen den 24 april f. in.

47 » 30.

Med strykningen av dessa ord återför man denna tullsats till vad den för Ang. tulUaxenärvarande
är, och då får 1928 års tullutredning tillfälle att pröva alla de på förordning.
saken inverkande omständigheterna. (Forts.)

Jag vill samtidigt förklara, att om det vid en dylik omprövning visar sig,
att tullen på plywood kränker andra berättigade intressen, skall jag vara den
förste att medverka till en sänkning. Men intill dess att denna allvarliga och
allsidiga omprövning har skett, anser jag, att de sakliga skälen tala för att
den nuvarande tullsatsen bibehålies.

I detta anförande instämde herrar Olofsson i
i Kullen och Laurcn.

Digernäs, Norling, Bengtsson

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wohlin: Det är icke på

många punkter, som utskottet föreslagit ändringar i den kungl. propositionen,
eller där reservationer framkommit. Föreliggande punkt är emellertid en av
dessa, varför jag med några ord vill angiva, huru jag för min del har sett
denna fråga.

De sakkunnigas uppdrag innebar även att tillse, att sådana oformligheter
i den nuvarande tulltaxan, som icke varit förutsedda vid dess antagande, skulle
om möjligt avlägsnas. Den tullsats, som det nu är fråga om. har sedan gammalt
utgjort tio öre. På den tid, då man införde detta skydd fanns icke plywood
i modern mening, utan då var det limbräder av mera hantverksmässig
tillverkning m. fl. enklare snickeriarbeten, som man avsåg att skydda med
denna tull. Sedan emellertid plywoodindustrien uppstått som en modern storindustri
hava de sakkunniga förmodligen resonerat som så, att tullsatsen har
varit avpassad för äldre tiders förhållanden, och icke för det numera inträdda
läget. I enlighet härmed hava de föreslagit en nedsättning av tullsatsen till
hälften, och mot denna nedsättning har kommerskollegium vid sin granskning
av förslaget icke gjort någon erinran. Emellertid har, efter det att kommerskollegii
utlåtande avgivits, en framställning inkommit från en av plywoodfabrikerna
med vissa påpekanden, och detta aktstycke är också återgivet i
propositionen. Slutligen har jag uppvaktats av representanter för snickeriindustrien,
för vilken plywooden såsom halvfabrikat spelar en avsevärd roll.

Plywoodindustrien är en övervägande exportindustri. Dess högvärdiga kvaliteter
exporteras till den vida övervägande delen, och det är på dessa högvärdiga
kvaliteter, som industriens räntabilitet väsentligen beror. Ytterligare tillkommer,
att importen till riket av plywood företrädesvis, för att icke säga uteslutande,
gäller plywood, tillverkad av lövträd eller av vissa andra träslag, men
icke sådan av furu tillverkad plywood, varom nu är tal. Vid sådant förhållande
har jag funnit starka skäl tala för att snickeriindustrien, för vilken plywooden
i våra dagar fått en alltmera ökad betj^delse, icke borde tyngas av hög
tull på detta halvfabrikat, synnerligast som snickeriindustrien, som alla veta,
arbetar under tryckta förhållanden och representerar flera arbetare samt större
tillverkningsvärde än plywoodindustrien. Ja, detta är förklaringen till min
ståndpunkt och, såsom kammarens ledamöter finna, har ju utskottet allenast
med en reservation anslutit sig till densamma.

Emellertid vill jag å andra sidan säga, att självfallet kan det icke för mig
vara någon stor fråga, huruvida riksdagen i en eller annan enstaka punkt i
den nu diskuterade nya tulltaxan intager en mera avvaktande hållning. Efter
det att propositionen utskottsbehandlats, har det från håll, som jag tillmäter
vederhäftighet och sakkunskap, framlagts en del uppgifter, som hänföra sig
från vissa andra plywoodfabriker än från det bolag, som framträtt under ärendets
förberedande behandling. Med hänsyn till dessa sistnämnda uppgifter
och då det tyckes vara ett intresse inom de delar av landet, där dessa pljwood -

Nr 30. 48

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tulltaxeförordning.

(Forts.)

■ fabriker äro belägna, att få frågan vidare utredd, — synnerligast som olika
meningar äro rådande rörande plywoodfabrikernas försäljningspolitik i in- och
utlandet — får jag förklara, att jag icke har någonting att erinra mot den
lösning av frågan, som den näst föregående talaren angav, och som innebär, att
status quo behålles i denna tulltaxerevision, och att frågan i hela sitt sammanhang
hänskjutes till den sittande 1928 års tullkommitté.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall icke kommentera herr finansministerns
sista yttrande. Jag gör bara samma reflexion, som jag förmodar de
flesta av kammarens ledamöter gjorde, att detta resonemang i varje fall icke
det ringaste kan anknyta sig till den tekniska revisionen, utan det är ren tullpolitik.
Och precis samma reflexion gör jag med avseende på herr Olssons i
Gävle resonemang, då han sade att ingen ingående prövning rörande denna sak
ägt rum. Det är fullkomligt riktigt, och jag kommer för min del naturligtvis
att rösta för det yrkande, som framställts av herr Olsson i Gävle. Det är på
det sättet, att sedan denna tullsats av 10 öre bestämts, har det här i landet
uppstått en industri på grund av denna tullsats, och den lever i viss mån just
på detta riksdagens beslut om tullen. Att då utan vidare sänka denna tullsats
till 5 öre, utan ingående prövning, det är en ren sakändring, som icke har
någonting med den tekniska revisionen att göra.

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att instämma
i herr Olssons i Gävle yrkande.

Herr Werner: Efter den förklaring finansministern lämnat, skulle jag

kanske icke ha anledning säga något, då frågan måhända därigenom får anses
avgjord. Jag vill dock något belysa utskottets skäl i denna fråga.

Jag tror emellertid, att om man går till de direktiv, som gåvos vid tillsättningen
av kommittén — som tidigare citerats här i samma fråga — och anser,
att där verkliga oformligheter hade förelegat, skulle även dessa tillrättaläggas.
Om man tager dessa direktiv och ställer dem vid sidan av den skrivelse, som
Sveriges snickeriexportförening har inlämnat, kan man få en intressant jämförelse.
I denna skrivelse säges exempelvis, att det visat sig, att konkurrerande
utländska fabriker kunna köpa svensk furuplywood väsentligt billigare än
våra svenska snickerifabriker, och att en tull på plywood av 10 öre per kg.
skulle öka kostnaden för deras tillverkning med 30 öre till omkring 1 krona
för varje dörr. Detta är väl om något en sådan oformlighet som direktiven
talar om.

Man måste taga hänsyn till den inverkan på Sveriges exportstatistik, som
dessa två industrier ha, för vilka plywood i detta fall är ett halvfabrikat i betydligt
större utsträckning än den vara, som herr Olsson nämnde, då han talade
om kaseinlimmet såsom halvfabrikat för tillverkning av plywood. Beträffande
denna artikel rör det sig ju om en försvinnande bråkdel. När man vet, att dessa
snickerifabriker sysselsätta omkring 14,000 arbetare och plywoodindustrien
endast 800, när man vet, att de för närvarande ligga i ett svårt ekonomiskt läge,
kan man väl icke undgå att taga hänsyn till detta. Och jag skall ge en replik
till herr Hamrin i detta ögonblick, då han säger, att plywoodindustrien fått
sitt uppsving på grund av det tullskydd vi ha. Då skall jag bara konstatera
det faktum, att i båda våra närmaste grannländer har en liknande industri uppvuxit
under betydligt lägre tullskydd — i visst fall t. o. m. under saknad av
tullskydd — och man har ändå kommit till samma resultat och fått en konkurrenskraftig
organisation.

När tullsatsen på plywood först beslutades, fanns det, såsom av herr- finansministerns
redogörelse framgår, icke furuplywood. Detta har tillkommit senare.

Onsdagen den 24 april f. m.

49 Sr 80.

De sakkunniga ha nu anfört ett skäl, som herr Olsson samvetsgrant underlät Ang. tulUaxeatt
citera. De ha nämligen framhållit, att furuplywood bör jämställas med Inordning.
snickerier av samma träslag, för vilka tullsatsen är 5 öre pr kilogram. Detta är (Joru.)
en saklig ståndpunkt och en ståndpunkt, som jag tror håller sig. Ifrågavarande
snickerier äro naturligtvis i behov av minst samma tullskydd som plywoodindustrien,
och denna senare befinner sig för närvarande i det läge, att jag är
övertygad om att ett bifall till Kungl. Maj :ts och utskottets förslag i detta fall
skulle verka bättre och ha för industrien större betydelse än att stå fast vid
status quo.

Jag skall försöka visa detta genom att hänvisa till de siffror, som finnas i
propositionen angående införsel av kryssfaner. Det framgår, att vi haft en
tämligen konstant införsel av kryssfaner, en införsel som endast varierat mellan
103,000 och 129,000 kronors värde under de tre åren 1925, 1926 och 1927. Men
år 1928 ökades värdet till 332,000 kronor, alltså med betydligt mera än 100 procent.
Anledningen härtill kan icke vara någon annan — och detta är bestyrkt
— än att tullsatsen är så orimlig, att det under år 1928 har i två fall förekommit,
att utländsk plywood införts till Sverige och att det beviljats restitution
på den tull, varmed plywood belagts vid införseln till landet, då den utförts på
nytt i dörrar. Jag frågar: är detta också ett bevis för att, såsom herr Olsson
ville göra gällande, tullskyddet icke utnyttjats och att dumping skulle vara
utesluten? Det är tvärtom ett bevis pa motsatsen, ty för världsmarknadens
priser spelar icke den inhemska tullsatsen någon roll. När det föregående år
förekommit en sådan export och reexport inom ifrågavarande förädlingsindustri,
visar detta enligt mitt förmenande på en stor fara, nämligen att en industri, som
förbrukar kanske lika mycket som vad man exporterar, kan genom restitution^-förfarandet få varan praktiskt taget tullfri. Skulle det ur någon synpunkt vara
förmånligt om en sådan utveckling i framtiden skulle få göra sig gällande?

Jag tror, att den risken är större än att nedsätta tullen till 5 öre pr kg. Det
skulle kunna tänkas, att ett dylikt import- och reexportförfarande skulle kunna
förekomma även beträffande en svensk vara. Detta vore rent av någonting
paradoxalt, i varje fall icke eftersträvansvärt. Vår plywoodindustri är centraliserad.
Det har visat sig, att den har utkomstmöjligheter. Den har ökat
sm export från 483,000 kronors värde år 1927 till 1.048,000 kronors värde åt
1928. Det är dock endast ungefär 20 procent av tillverkningen, som direkt exporteras.
Jag tror, att ett bifall till reservantens förslag skulle för plywoodindustrien
kunna innebära en betydlig fara genom att den avsättning, som sker
på den inhemska marknaden, skulle upphöra och genom att man med införsel och
restitution skulle kunna tillföra sig halvfabrikatet från annat håll. Jag anser
att här föreligga orimligheter, som de sakkunniga bort uppmärksamma och som
utskottet har tagit hänsyn till. Det är därför jag tror, att det ur alla. synpunkter,
trots deklarationen från regeringsbänken, vore lyckligt, om riksdagen biträdde
utskottets förslag. Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Det är väl mycket

begärt från utskottets sida, att kammaren och riksdagen här skulle fatta beslut
i en fråga, som är så litet utredd som den föreliggande. Förslaget innebär ju,
att en industri skall gynnas på en annans bekostnad. Och vad veta vi om hur
det ställer sig i detta fall? Det kan icke vara lämpligt att utan omprövning
vidtaga partiella förändringar i tullsatserna. Såvitt jag kan förstå, har icke
någon prövning skett i denna fråga vare sig av regeringen eller senare — det
är mera. förlåtligt — av utskottet. Det synes mig därför, att man bör hålla herr
finansministern räkning för att han nu frångått sin första framställning. Han
måste visserligen erkänna, att det kungl. förslaget innebär en ändring icke blott

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 30. 4

Nr 30. 50

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang. tulltaxeförordning.

(Fort».)

i tekniskt avseende utan även i tullpolitiskt, d. v. s. att det verkligen gäller
tullsatserna. Jag ber att få ansluta mig till det yrkande, som framställts av
lierr Olsson i Gävle.

Herr Sandström: Herr talman! Ehuru jag är motionär i denna fråga

hade jag icke tänkt yttra mig efter herr finansministerns uttalande. Men det
var några uppgifter i den näst föregående ärade talarens anförande, som uppkallade
mig. Jag skall endast säga några få ord, så att herrarna behöva icke
bli ängsliga för att jag kommer att hålla ett långt anförande.

Det var först tal om tullen i främmande länder på plywoo.d. Jag fick^den
uppfattningen, att den föregående talaren menade, att det icke fanns några
sådana tullar. Norge är emellertid mycket starkt garderat genom
tullar, och dessa äro riktade mot Sverige. I Tyskland förhåller det sig
på samma sätt. I själva verket äro båda dessa länder fullständigt stängda för
svensk plywoodindustri; den saken har man ordnat om.

I fråga om det lim, som man här talat om och som spelar så stor roll, förhåller
det sig så, att limmet i huvudsak har betydelse endast beträffande furuplywood,
och det är denna vara, som i dag är föremål för debatt. Men där spelar
limmet verkligen en så betydande roll, att det är ända upp till 20 ä 30 procent
av tillverkningskostnaden, som betalas för det importerade limmet. Detta lim
kan icke köpas i Sverige; det är en särskild sort, s. k. kaseinlim. Därför förefaller
det mig svårbegripligt, att det fortfarande skall vara belagt med en så hög
tull som 20 öre per kilogram. I det hänseendet tycker jag, att våra frihandlare
skulle slå ett slag för att få tullen nedsatt. Jag finner det t. o. m. sannolikt,
att hela frågan om furuplywoodindustriens existens skulle kunna ordnas endast
genom att tullen på kaseinlimmet nedsattes.

Vad den påstådda dumpingen i utlandet beträffar har jag här i° min hand
några kontrakt angående försäljning av furuplywood till utlandet från svenska
fabriker. I alla dessa fall har man i utlandet betalat betydligt högre pris än
man gjort i Sverige. Det måste alltså ha förelegat ett missförstånd i det hänseendet.

Saken är så allvarlig för vissa fabriker och särskilt för Västernorrlands län,
som jag representerar, att jag vill på det bestämdaste varna^ för att här bifalla
utskottets hemställan. Jag skall inskränka mig till att på det varmaste förorda,
att herr Olssons förslag vinner beaktande och att frågan hänskjutes till
1928 års tullsakkunniga för vidare utredning. >

Herr Johansson i Edsbyn: Herr talman! Jag kan inskränka mig till att
instämma i reservantens yrkande. Jag ber dock att kammaren fäster avseende
vid vad som förut framhållits, nämligen att en tullsänkning på detta område
bör ske i samband med minskningen eller borttagandet av tullen på den viktiga
råvara, som användes vid ifrågavarande fabriker, nämligen kaseinlim.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmanen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till det av herr Olsson i Gävle under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad. ^Votering begärdes likväl av herr Werner, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs
:

Den, som vill, att kammaren bifaller det förslag, som under överläggningen
angående punkten 8) i bevillningsutskottets förevarande betänkande nr 20
framställts av herr Olsson i Gävle, röstar

Ja;

Onsdagen den 24 april f. m.

51 Nr BO.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan

i berörda punkt.

Ang. tuOtaxeförordning.

(Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit det av herr Olsson i Gävle under överläggningen
gjorda yrkandet.

Punkterna 9—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 18—20.

Lades till handlingarna.

Punkten 21.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts propoistion med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning
inom vissa län;

nr 22, i anledning av väckta motioner om inmutningsrättens till mineralfyndigheter
ersättande med ett koncessionssystem;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 13 § i lagen den 27 juni 1924 angående införande av lagen om
förmynderskap; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 § i förordningen den 16 maj 1884 angående patent och
lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

''Å föredragningslistan var härefter upptaget första lagutskottets utlåtande, Ang.
nr 26, i anledning av återremiss av utskottets utlåtande nr 13 i anledning av
väckt motion angående stadgande av förbud i visst fall mot värnpliktigas skil- från

jande från vid inkallelse till tjänstgöring innehaft arbete eller tjänst m. m. 1 arbete

.Uti en inom andra kammaren av herr Öhman m. fl. väckt motion, nr 325, e^*r
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
yrkats, att riksdagen måtte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall mot
värnpliktigas skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande till
värnpliktstjänstgöring innehade och att fullgod gottgörelse genom statens försorg
lämnades i de fall värnpliktig vållades förluster genom mistad eller försämrad
arbetsanställning på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

Vid föredragning av utskottets häröver avgivna utlåtande, nr 13, hade båda
kamrarna återförvisat ärendet till utskottet för ny behandling.

Nr SO.
Ang.

förbud, mot
värnpliktigs
skiljande frät
arbete
eller tjänst.
(Forte.)

Onsdagen den 24 april f. in.

Uti nu föreliggande utlåtande hemställde utskottet, att ifrågavarande motion
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herr Lindqvist i Halmstad, som med
instämmande av herrar Klefbeck och Sjögren förklarat sig anse, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
att för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av lagen den 16 oktober
1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete,
att den i lagen nu stadgade begränsningen till övning om högst sextio dagar
borttoges.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Vid 1914 års riksdag tillkom
på förslag av den då sittande högerregeringen eu lag, som avsåg att ge visst
skydd åt värnpliktiga, så att de icke skulle mista sin arbetsanställning efter det
de fullgjort sin värnpliktstjänstgöring. Denna lag, som fortfarande gäller, ger
dock icke tillräckligt skydd åt de värnpliktiga, ty om värnpliktstjänstgöringen
sträcker sig över sextio dagar så lämnar lagen intet skydd alls. Man kan därför
säga att för de värnpliktiga, som ha att fullgöra sin första tjänstgöring, don
s. k. rekrytskolan, är den nuvarande lagen utan någon betydelse. Det är endast
efter fullgörandet av vissa repetitionsövningar som de värnpliktiga ha någon
nytta av lagen sådan som den nu gäller.

Utskottet har nu haft att behandla en motion, som är väckt av herr Öhman
m. fl. I denna motion har man yrkat, »att riksdagen måtte besluta att i lag
fastställa förbud i visst fall mot värnpliktigas skiljande från det arbete eller
den tjänst de vid inkallande till värnpliktstjänstgöring inneha och att fullgod
gottgörelse genom statens försorg lämnas i de fall värnpliktig vållas förluster
genom mistad eller försämrad arbetsanställning på grund av fullgörande av
värnpliktstjänstgöring».

För min del har jag ansett, att syftet med det yrkande, som här i motionen
är framställt, är gott, och att något borde göras för att åtminstone vinna en del
av det, som motionärerna önska. Jag har därför, när första lagutskottets majoritet
gått på avslag av motionen, jämte två av utskottets övriga ledamöter i en
reservation hemställt om en skrivelse, syftande till att den i 1914 års lag stadgade
tidsbegränsningen av 60 dagar borde borttagas. För eu sådan lagändring,
som vi i vår reservation framställt yrkande om, har riksdagen tidigare uttalat
sig. Ett dylikt uttalande gjordes såväl vid 1916 som 1925 års riksdagar.
Något förslag från Kungl. Maj:t har dock icke riksdagen fått mottaga; och
efter det socialstyrelsen, som haft att yttra sig över riksdagens skrivelse, inkommit
med utlåtande, har Kungl. Maj:t 1925 beslutat att avskriva hela ärendet.

Utskottet, som ju yrkat avslag på motionen, säger, att det givetvis är önskvärt,
att, i den mån så lämpligen kan ske, åtgärder vidtagas för att minska de
olägenheter, som värnpliktstjänstgöringen för de enskilda kan medföra. Men
trots detta utskottets uttalande, ställer det sig bestämt avvisande mot att något
göres för att gå motionärernas yrkande till mötes. Ja, även vi reservanter tro
icke, att det är möjligt att lösa frågan såsom motionärerna tänkt sig. Vi ha
därför i vår reservation tagit upp endast en del av det yrkande, som motionärerna
gjort; men trots att vi sålunda begränsat vårt yrkande har det icke lyckats att
få utskottsmajoriteten med om detsamma, ty majoriteten säger, att det är starka
skäl, som tala däremot.

Utskottet anför sedan i sin motivering vissa skäl, som tala mot en lagändring
sådan som vi här ifrågasatt. Det första skälet, som utskottet anför för avslag å

Onsdagen den 24 april f. in.

53 >’r 3a

motionen, är att åt en lagstiftning sådan som den föreslagna skulle icke vara
möjligt att ernå full effektivitet. För min del tror jag också, att utskottet har
fullkomligt rätt däruti, att en lagstiftning, sådan som vi reservanter föreslagit,
ej är möjligt att få fullt effektiv. Men jag vill säga, att skulle vi vänta med
att stifta lagar tills vi kunde vara säkra om att lagarna bleve fullt effektiva,
komme det sannerligen icke många lagar till stånd, ty det torde knappast finnas
någon lag, som är fullt effektiv. Men trots detta stiftas för varje riksdag den
ena lagen efter den andra.

Men jag hyser den uppfattningen, att även om en lagstiftning, sådan som den
vi här föreslå eller en utvidgning av den lag, som nu gäller, icke blir fullt
effektiv, så är den därför icke betydelselös; utan det är av stort värde att få
en utsträckning av lagen såsom vi föreslagit. Men det är icke endast svårigheten
att få lagen fullt effektiv, som utskottet anför såsom skäl för avslag å motionen.
Redan nu, säger utskottet, söka arbetsgivarna att vid val mellan flera
platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring;
och en utsträckning av 1914 års lag kan befaras försämra arbetsmöjligheterna
för dem, som skola fullgöra sin värnplikt. Här tror jag, att utskottet tagit
fullkomligt fel. Det torde icke vara så som utskottet här säger. När en arbetsgivare
söker att få en arbetare, av vilken han är i behov, så annonserar
han efter en sådan; och om han söker att få en, som icke har att fullgöra sin
värnplikt, så är det naturligtvis icke så, att han iir rädd för att han skall behöva
taga denne arbetare tillbaka efter fullgjord militärtjänst, utan orsaken
till att arbetsgivarna i många fall söka få en sådan, som icke har sin militärtjänstgöring
snart förestående, är, att arbetsgivaren behöver arbetaren och att
han vill ha en sådan, som han kan få behålla längre tid. Det är detta som är
orsaken till att det visat sig bl. a. i annonser och dylikt, att arbetsgivaren gör
ett sådant uttalande som sagts, att han helst ger företräde åt en, som icke har
militärtjänstgöringen kvar.

Jag kan icke tänka mig, att en förändrad lagstiftning skulle verka på det
sätt, som utskottsma.joriteten trott skulle ske. Utskottsmajoriteten säger ju.
att en förändring av lagstiftningen skulle kunna verka raka motsatsen till vad
motionärerna därmed avsett; den skulle enligt utskottets uppfattning komma
att verka till de värnpliktigas nackdel i stället för till deras fördel. Nu är det
ju icke, så vitt jag förstår, så mycket utskottets egna tankar eller egna uppfattningar,
som här uttalas, utan utskottet stöder sitt yrkande ganska mycket
på det utlåtande, som socialstyrelsen avgav 1922 beträffande 1916 års riksdagsskrivelse.
Men när nu socialstyrelsen hyser den uppfattningen, att en
förändrad lagstiftning möjligen skulle bli till nackdel för de värnpliktiga, så.
har socialstyrelsen icke på något sätt sökt styrka, att så skulle bli förhållandet.
För min del måste jag också säga, att när jag läst socialstyrelsens utlåtande
i detta fall, finner jag, att det andas ett förfärligt starkt misstroende mot
arbetsgivarna; och det ter sig på flera ställen i detta socialstyrelsens utlåtande
såsom att styrelsen trodde, att flertalet av de svenska arbetsgivarna skulle
vilja göra helt annat än att leva efter gällande lagar. För min del tror jag
bättre om våra. arbetsgivare än vad socialstyrelsen synes göra; och jag anser
icke, därest en utsträckt rätt för de värnpliktiga att återgå till arbetet skulle
komma till stånd, att arbetsgivarna skulle i så hög grad, som socialstyrelsen
synes tro, komma att trotsa lagens bestämmelser eller söka kringgå desamma.

Ja, beträffande socialstyrelsens uttalande här, vilket så inverkat på utskottsmajoriteten
i vissa stycken, tror jag, att kammarens ärade ledamöter skola ge
mig rätt uti, att om man något närmare studerar detta uttalande, måste man
säga sig, att det är mycket verklighetsfrämmande.

Så säger socialstyrelsen, när den vänder sig emot en förändrad lagstiftning
här, att de bestämmelser, som här kunna behövas för att skydda de värnplik -

Ång.

förbud, mot
värnpliktige
skiljande frän
arbete
eller tjänst.
(Forts.)

Nr 30. 54

Onsdagen den 24 april f. m.

Ång.

jörbud mot
värnpliktigs
skiljande fråi
arbete
eller tjänst.
i''Forts.)

tiga, de kunna givas i kollektivavtalen, de behöva icke givas i lagen. Ja, jag
bär svårt att förstå, att det för arbetsgivarna skulle vara så mycket lättare att
efterleva bestämmelser, som inskrivits i kollektivavtalen, än vad det skulle vara,
om dessa bestämmelser äro inskrivna i lagen. Ett sådant uttalande som
det av socialstyrelsen, att får man in sådana bestämmelser i kollektivavtalen,
kan det vara bättre än att skriva in dem i lagen, anser jag vara oriktigt, och
jag tror icke, att det kan tillmätas stort värde. Vi reservanter äro i detta fall
av den uppfattningen, att en bestämmelse i kollektivavtalen om rätt för arbetare
att återfå sin anställning efter fullgjord militärtjänstgöring är av ett visst
värde, men av än mera värde är det för alla våra värnpliktiga, om den bestämmelsen
skrives in i vår lagbok.

Det är också att lägga märke till, när man ser på utskottets utlåtande denna
gång, vilken ofantligt stor skillnad i uppfattning, som finnes i detta utlåtande
mot den, som finnes i det utskottsutlåtande, som behandlade en liknande
framställning vid tidigare tillfälle, när riksdagen beslutade sin skrivelse. Och
när den av oss alla kände och högt skattade justitieministern och förre justitieombudsmannen
Hasselrot vid 1914 års riksdag lade fram förslag till den lag,
som nu gäller, är detta någonting helt annat än vad utskottet nu presterar.
Justitieminister Hasselrot säger, med hänvisning till de bestämmelser, som
funnos i den gamla legostadgan, att rent principiellt sett måste man ju säga, att
den värnpliktige, som tvingas ut att fullgöra sin militärtjänst, också har rätt
att fordra från samhällets sida, att det väl sörjer för att han, efter fullgörandet
av sin värnplikt, får rätt att återgå till förut innehavd anställning.

Vi reservanter ha även vi i vår reservation givit uttryck åt den uppfattning,
att en förändrad lagstiftning här kan överträdas och att den icke blir fullt
effektiv; men trots detta ha vi velat vara med om att något åtgöra. Ty om
lagen kommer till stånd, så blir den liksom den nuvarande lagen, vilken naturligtvis
icke den heller överallt efterleves, dock ett rättesnöre för arbetsgivarna
att handla efter, och det är icke utan sitt värde att ha en sådan lag.

Jag tror, att det är många av kammarens ledamöter, vilka liksom jag fält
göra bekantskap med värnpliktiga, som, efter det de fullgjort sin värnpliktstjänstgöring,
fått sälla sig till de arbetslösas skara. När jag träffat dessa
unga män, har jag alltid tänkt, att det varit oriktigt från samhällets sida att
icke sörja bättre för dem. Hur stora svårigheterna än äro, så ilro de doek
icke större, än att de kunna hjälpligt övervinnas.

En förändring av lagen på så sätt, som vi föreslagit, skulle för många av
våra värnpliktiga vara till stor nytta; och det är därför, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till den reservation, som är fogad vid utskottets utlåtande.

I detta yttrande instämde herrar Sjöfjren, Törnkvist i Karlskrona och Persson
i Tidaholm, fru Östlund samt herr Hac/e.

Herr öhman: Herr talman! Man tycker, att det borde ligga utom gränsen
för varje diskussion att, när den manliga ungdomen på samhällets befallning
ryckes bort från sin anställning för att fullgöra en av samhället påbjuden
vapenövning, det borde stå såsom alldeles självklart, att samhället under
sådana förhållanden skulle ha skyldighet att ansvara för att dessa ungdomar,
efter fullgörandet av sin militärtjänstgöring, garanteras återanställning
i de platser, som de hade vid inkallandet till militärövningarna; och i
de fall detta icke låter sig göras, staten träder emellan för att hålla dem ekonomiskt
skadeslösa.

Så tidigt som 1833. när den gamla legostadgan antogs, fann man den grundsatsen
vara riktig. Där stadgas bl. a., att en person anställd i annans tjänst
och som, på grund av påbjuden vapenövning, nödgas lämna sitt arbete, icke

Onsdagen den 24 april f. m.

55 Nr 30.

av den anledningen finge skiljas från sin anställning. Men år 1929 kominer _ Ang.
man från andra lagutskottets sida och avstyrker en framställning i linje med
detta, som man redan 1833 ansåg riktigt. Det gör man alltså efter allt tal g/dijande från
om demokrati och allt tal om ökade medborgarrättigheter för de stora breda arbete
folklagren i samhället. Detta förhållande avslöjar ännu en gång den borger- eller tjänst.
liga demokratins verkliga karaktär och innebörd. (Forts.)

Emellertid är kravet på ett ingripande från samhällets sida i detta fall så
starkt motiverat av omständigheterna själv, att det icke kan bortförklaras.

Det måste vara samhällets skyldighet att förhindra, att de värnpliktiga till
följd av fullgörandet av sin militärtjänst kastas ut från de arbetsplatser, som
de kanske under åratal innehaft och skött på ett oklanderligt sätt. Detta
krav kan uppfyllas även under nuvarande samhällssystem. I första hand
bör det uppfyllas genom en lag, som förpliktar arbetsköpama att i sin tjänst
återtaga de arbetare, som måste avbryta sin anställning på grund av fullgörandet
av värnplikten. Men vi äro ingalunda blinda för att det kan uppstå
sådana fall, där en arbetsköpare kan undkomma att ge den värnpliktige
full gottgörelse. Vi anse då, att ett sådant förhållande bör regleras med bestämmelse,
varigenom staten i sista hand förpliktas att hålla de värnpliktiga
skadeslösa. Det är dock på statens befallning, som de värnpliktiga ryckas
bort från sitt arbete, och det är då också riktigt, att staten som sådan bär
ansvaret.

Denna tankegång har icke heller förut varit främmande för riksdagen.

Därom vittnar bland annat ett beslut, som fattades vid 1916 års riksdag,
varigenom man gick in för en skrivelse till regeringen med krav på att man
skulle undersöka, efter vilka grunder man kunde utsträcka lagen av oktober
1914 till att omfatta värnpliktiga, som måste fullgöra värnplikt under längre
tid än 60 dagar. Denna skrivelse blev emellertid av den Sandlerska regeringen
år 1925 behandlad på det sätt att man förklarade, att framställningen
från riksdagens sida icke kunde föranleda någon regeringens vidare åtgärd.

Jag vill i detta sammanhang slå fast att den då sittande socialdemokratiska
regeringen vid behandling av hela frågan om militärorganisationen uppenbart
underlät att taga någon som helst hänsyn till den ungdoms intresse,
som inkallas till militärtjänstgöring.

Jag skall också med några ord beröra den motivering, som utskottet bär
har förebragt för sitt avslagsyrkande och där man pekar på att »arbetsgivarna»
understundom visa benägenhet att i sin tjänst antaga sådana arbetare,
som ha fullgjort sin militärtjänst eller äro frikallade från sådan tjänsteplikt.

Om den omständigheten, som av utskottet här berörts, nämligen att arbetsköparna
visa benägenhet att icke vilja anställa arbetare i värnpliktsåldern.
verkligen föreligger, så är detta föga smickrande för de arbetsköpare, som
träffas av ett sådant omdöme. Man brukar annars alltid från det hållet tala
om nödvändigheten att sörja för »fosterlandets försvar», om det intresse man
hyser för »försvaret» o. s. v., men när det är fråga om att i någon mån bidraga
till att skydda dem, som dock få bära huvudbördorna av detta s. k.
fosterlandsförsvar, då är man redo att själv draga sig undan och skjuta över
bördorna på andra grupper i samhället. Det visar än en gång att arbetsköparnas
och kapitalisternas profitintresse alltid står i första rummet.

Det är också förvånande, att när utskottet efter att ha konstaterat denna
ovilja hos en del arbetsköpare, med utgångspunkt just från den omständigheten,
kommer fram till den slutsatsen att eftersom arbetsköpama säkerligen
skola kunna kringgå en sådan lagstiftning, så bör man icke heller vara med
om att stifta denna lag. Jag skulle i det sammanhanget vilja fråga, vart
hela detta tal om »samhällets överhöghet» tagit vägen, som man annars vid
olika tillfällen brukar föra fram.

Nr 30. 56

Onsdagen den 24 april f. m.

Ang.

förbud mot
värnpliktigs
skiljande frn
arbete
eller tjänst.
(Forts.)

Jas tror icke heller, att man, när det varit fråga om att stifta lagar, som
huvudsakligen varit riktade mot arbetarklassen, tagit sådana hänsyn. Då
i har man verkligen icke tagit hänsyn till att arbetarklassen såsom sådan
opinerat mot en sådan lagstiftning. Jag erinrar i detta sammanhang om förhållandena
vid införandet av tvångslagstiftningen mot fackföreningsfolket.

Det finnes emellertid en hel del andra omständigheter, som tala för nödvändigheten
av en lagstiftning på detta område. Jag erinrar om. att det finnes
en hel del arbetsköpare, framför allt inom den »lättare» industrien, där
man i sin tjänst antager ungdomar i åldern 15—17 år och sedan har dem kvar
i tjänst fram emot värnpliktsåldern. Men om dessa då, när de alltså uppnått
den ålder, då de skulle komma upp i högre lönetariff, kallas ut till militärtjänstgöring,
då tager man denna inkallelse till förevändning för att avskeda
dem och tager in på arbetsplatsen nya yngre arbetare, som bättre passa arbetsköparens
profitintressen. I en del fall, där det lyckas för arbetarna att
efter fullgjord värnplikt återfå sina anställningar, praktiserar man den metoden,
att de värnpliktiga betraktas såsom nyanställda, varigenom de givetvis
förlora en hel del av de förmåner, som de avtalsenligt och på grund av sin
långa, tjänstetid skulle varit berättigade till. såsom semesterersättning, anställningstidens
längd in. in.

Härtill kommer det upprörande i, att staten för sin del utan vidare skall
anse sig ha rätt att expropriera de värnpliktigas arbetsplatser utan att å
andra sidan anse sig ha någon som helst skyldighet att hålla dem skadeslösa.

Jag tror, att hur man än ser på denna fråga, så måste man, om man överhuvud
vill visa något intresse för den värnpliktiga ungdomen, komma till det
resultatet, att det härvidlag är samhällets skyldighet att ingripa och skydda
de värnpliktiga. Detta bör, som jag förut framhållit, ske genom en utvidgning
av lagen av oktober 1914, men denna lag bör därjämte kompletteras med
en bestämmelse, enligt vilken staten i sista hand får bära ansvaret för att de
värnpliktiga, då de kallas ut till militärtjänst, hållas ekonomiskt skadeslösa,
i händelse de förlora sin arbetsanställning.

Slutligen vill jag beträffande den av herr Lindqvist i Halmstad m. fl. avgivna
och till utskottets utlåtande fogade reservationen säga, att den inte
täcker hela problemet. Det yrkande, man där gjort, är icke tillräckligt långt
gående.för att skapa den garanti, som vi motionärer anse nödvändig och som
det enligt vårt förmenande är statens skyldighet att ikläda sig gentemot de
värnpliktiga.

Jag ber därför, herr talman, att få föreslå, att riksdagen i enlighet med
yrkandet i var motion ville hos Kungl. Maj:t begära framläggande av förslag
till lag, varigenom fastställes förbud i visst fall mot värnpliktigas skiljande
från det arbete eller den tjänst de vid inkallandet till värnpliktstjänstgöring
inneha, och att,° fullgod gottgörelse genom statens försorg lämnas i de fall
värnpliktiga vållas förluster genom mistad eller försämrad arbetsanställning
på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

Herr Björkman: Herr talman! I avseende på det föredragna utskottsut låtandet

ha säkerligen kammarens ledamöter redan lagt märke till, att det här
icke varit någon slags partihänsyn, som gjort sig gällande, utan att utskottet
fjärran från sådan hänsyn tagit ställning till de omständigheter, som här föreligga.
Därom äro nämligen alla i utskottet ense, att det icke kan bli fråga om
annat än att den största hänsyn skall göra sig gällande gentemot de värnpliktiga
i vad avser att gjva dem rätt och möjlighet att kunna återfå en anställning,
som avbrutits på grund av att de inkallats till övning för fosterlandets
försvar, en tjänstgöring, som de själva böra ha mycket gagn av, men som kanske
också kan tillskynda dem någon ekonomisk risk.

Onsdagen den 24 april f. m.

>''r 30.

Såsom varande jurist blir jag val beskylld för att komma med en något byråkratisk
synpunkt, da jag först påpekar, att hela denna fråga nyligen varit uppe
dels för sig och dels i annat sammanhang samt att, sedan riksdagen hade skrivit
till Kungl. Maj :t med begäran om utredning i avseende å en vidgad omfattning
av den nu gällande bestämmelsen i 1914 års lag, Kungl. Maj:t år 1925 avskrivit
detta ärende. Under sådana förhållanden frågar man sig naturligtvis genast
om något särskilt tillkommit efter 1925, som i någon mån kan visa på, att
de missförhållanden, som man under riksdagens förhandlingar i detta ämne påpekat,
blivit större eller om utvecklingen tilläventyrs gått i den riktningen, att
det nu skulle råda en förändrad uppfattning i det ena eller andra hänseendet.
Jag får da säga, att det icke förefaller mig, som om förhållandena nu skulle
vara annorlunda än de varit under det skede, som slutade år 1925. Saken torde
bäst kunna karakteriseras av herr Uindhagens — motionär förut i ärendet —
omdöme, då han sade, att de missförhållanden, som i detta hänseende kunna
föreligga för de värnpliktigas del, äro oövervinneligt svåra att råda bot på.
När man får höra sadana ord från honom, då kan man förstå, hur invecklat
detta problem i själva verket är.

^Det är icke så, som den siste ärade talaren sade, att utskottet skulle funnit
något avskräckande i tanken att en värnpliktig skulle få den där utsträckta
rätten, som lagen i den nya ordalydelsen skulle giva honom, utan det är tvärtom
sa, att de, som stå bakom utskottet, ha en livlig önskan att en värnpliktig på
grund av sin tjänstgöring icke må i sin civila tjänst lida något men. som vi
överhuvud taget kunna skydda honom för. Och med hänvisning till det primära
av de skäl, som utskottet framför i sitt betänkande, vill jag säga ifrån, att om
vi skulle inskriva i lagen en utvidgning med avseende på den tid, som lagen för
närvarande upptager, sa skulle detta kunna medföra, att den värnpliktige komme
att löpa den stora risken, att man toge hänsyn till hans ställning såsom blivande
värnpliktig, då han sökte anställning. Detta är icke något, som utan
vidare skall läggas arbetsgivaren till last, utan vi få tänka på vad socialstyrelsen
yttrat i detta hänseende, och komma ihåg, att synpunkterna och förhållandena
äro olika inom de olika näringsgrenarna.

Vi kunna med glädje konstatera, att de stora industrierna, icke blott de. som
i sina avtal med personalen ha inbegripit rättigheten för de värnpliktiga att
återfå sin anställning efter värnpliktstidens slut, utan även andra söka på bästa
sätt, när de ha möjlighet därtill, att skydda sina unga arbetare i förevarande
hänseende. Jag talade för icke så länge sedan med en stor industriidkare, som
sade, att ungdomar, som skulle ut i värnpliktstjänst, återtagas i den mån detta
läte sig göra, och detta gick i allmänhet också väl för sig i den industri, där
han var sysselsatt, ty där var arbetareomsättningen i och för sig stark. När
det gällde de kontorsanställda, meddelade han vidare, bibehöllos de vid någon
del av sin lön, då de voro ute i militärtjänst. På många håll är det ordnat på
liknande^ sätt; jag har själv visshet om att på det sättet behandlas de värnpliktiga
i många bärkraftiga industrigrenar.

Vi ha emellertid andra grupper av yrkesutövare, exempelvis mindre handlande
och hantverkare, och för dessa ofta ekonomiskt svagt ställda arbetsgivare
år det icke alltid så lätt, särskilt i fråga om kontorsanställda, som skola fullgöra
sin värnplikt, att utan vidare kunna binda sig för en arbetskraft, som
arbetsgivaren vet att han, med entledigande av efterträdaren, måste återtaga,
därest den utvidgade lagstiftningen skulle gå igenom. Däremot kunna vi vara
vissa om att vad som är bestämmande för allmänna uppfattningen i denna fråga,
som vi nu diskutera, det är, att vi år 1914 fingo inskrivet i lagen, att det
skulle vara en levande princip, att vederbörande måste taga all möjlig hänsyn
till den arbetsanstållde, som ryckte ut för att fullgöra sin värnplikt. Detta
sades ifrån icke bara av dåvarande justitieministern utan också i det allmänna

Ang.

förbud mot
värnpliktigs
skiljande från
arbete
eller tjänst.
(Forts.)

Nr 80. 58

Onsdagen den 24 april f. in.

Ang.

förbud, mot
värnpliktigs
skiljarule från
arbete
eller tjänst.
(Forts.)

rättsmedvetandets språkrör, tidningarna, och även från annat håll påpekades,
att detta var något, som måste betraktas såsom en given sak.

Nu har utskottet emellertid strukit under, att vi äro rädda för, att om man
ginge till den mera vidgade lagstiftningen, då skulle vi med detta långt ifrån
att hjälpa de värnpliktiga tvärtom stjälpa deras sak. Då är det fara värt, att
det blir den omständigheten, huruvida vederbörande platssökande fullgjort sin
värnplikt eller ej, som man i första rummet tager hänsyn till, och då komma
vi att i än högre grad än nu få se dessa annonser om »exercisfri yngling söker
anställning», »exercisfri yngling får plats» o. s. v.

Det är nog icke heller så, att vederbörande arbetsgivare, när tiden är inne
för en hos honom anställd person att fullgöra sin värnplikt, utan vidare försöker
att bli av med denna person. Jag har tvärtom den erfarenheten från den
stad, där jag bor, att man i stället söker bereda möjlighet för en hel del av de
unga männen i denna kategori att när de eljest skulle entledigas förut få stanna
kvar i arbetet tills värnplikten börjar. Jag vill nämna ett exempel. I textilindustrin
har man ett slags unga arbetare, de s. k. lapparpojkarna. De sluta
i vanliga fall vid 17, 18 års ålder, men på många håll söker man i deras eget
intresse hålla dem kvar, tills värnpliktsåldern inträder, och därpå få de, sedan
värnplikten fullgjorts, konkurrera med de äldre kamraterna om spinnareplatser
och andra befattningar. Här ha alltså dessa arbetare genom att de skola
ut och fullgöra sin värnplikt fått den förmånen, att de beredas tillfälle stanna
kvar litet längre i sitt arbete, men skulle lagen nu säga att arbetsgivaren skulle
vara bunden att återtaga denna skara unga, som nu får vara kvar något längre,
intill gränsen för värnpliktsåldern, just för att de skulle fullgöra denna tjänsteplikt,
då kan man vara lugn för, att detta humanare tillvägagångssätt icke
längre skulle tillämpas, och då skulle alltså dessa ynglingar några år, innan
värnpliktstjänstgöringen tager sin början, gå miste om sin anställning.

Jag har i likhet med utskottet den uppfattningen, att huvudsaken är, att
man har kvar i lagen av år 1914 det kraftiga understrykandet av att vederbörande
i vårt land måste tänka på, att här är det fråga om en ungdomsskara, som,
såvitt det finnes någon möjlighet, icke får åsamkas någon olägenhet av sin värnpliktstjänstgöring.
Men då få vi också akta oss för att de ej heller åsamkas
någon olägenhet genom att man, i tro att man därigenom gör dem något gagn,
åstadkommer en lagstiftning, som skulle bliva dem till skada och för övrigt,
som utskottet framhåller, aldrig skulle kunna bliva effektiv.

Det är just därför att jag, herr talman, är fullt förvissad om, att den väg utskottet
anvisar är den, som för denna ungdom är den lämpligaste och att en
annan utväg, nämligen att ändra 1914 års lag, skulle vara skadlig, det är därför,
som jag nu ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Wellin instämde häruti.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag inser till fullo, att det kan möta

vissa svårigheter med en lagstiftning på detta område av den art, som bär
ifrågasattes, men jag anser dock, att denna fråga är av ganska stor betydelse
för en hel del av de unga värnpliktiga här i landet och särskilt för dem, som
ha sin sysselsättning inom industriföretag och även inom vissa andra näringsgrenar.

Enligt nu gällande bestämmelser har som bekant arbetsgivare icke rätt att
avskeda arbetare, som på grund av värnplikt varit inkallad till tjänstgöring,
om tjänstgöringstiden icke sträcker sig över längre tid än 60 dagar. Härigenom
skyddas alltså alla de, som äro ute för att fullgöra sina repetitionsövningar,
medan däremot de värnpliktiga, som skola fullgöra den första tjänstgöringen,
rekrytmötet, icke falla under denna lagstiftning. Dessa arbetare har allt -

Onsdagen den 24 april f. in.

59 Sr 30.

så arbetsgivare!! rätt att avskeda. Man kan därför säga, att lagen, sådan den
nu är formulerad, skyddar en del av de värnpliktiga från att gå miste om sin
anställning, men den övriga delen skyddas icke på något sätt av den nuvarande
lagstiftningen. Här förefinnes alltså en brist, som på ett eller annat
sätt bör avhjälpas.

Herr Lindqvist i Halmstad har ju berört denna fråga så pass ingående, att
jag icke skall ingå vidare på densamma, men jag kan icke underlåta att yttra
några ord, icke så mycket i anledning av utskottets egen motivering utan mera
på grund av vissa punkter i den utredning, varpå utskottsmajoriteten stöder
sitt avslagsyrkande, nämligen den utredning, som förebragts av socialstyrelsen
i detta ärende.

Socialstyrelsen uttalar vissa betänkligheter mot en utsträckt lagstiftning på
detta område, och jag kan gärna erkänna, att i vissa fall kunna dessa uttalade
farhågor för ett missbruk från arbetgivarnas sida mot en utsträckning av denna
lagstiftning vara berättigad. Men å andra sidan får det väl ändå förutsättas,
att om en förbättrad lagstiftning kommer till stånd på detta område,
så få naturligtvis myndigheterna se till, att lagen så noggrant som möjligt
efterföljes av de olika parter, som beröras av densamma, så att missbruken bli
undantag och icke regel.

Socialstyrelsen yttrar emellertid vidare i sitt utlåtande följande: »Om så lunda

betänkligheter av olika slag kunna resas mot en lagstiftning i ämnet,
vill det synas styrelsen, som om det ifrågavarande syftet i avsevärd mån
skulle kunna tillgodoses genom åtgärder från de anställdas egen sida. Vid
uppgörandet av kollektivavtal torde nämligen deras organisationer i många
fall ha tillfälle att få till stånd bestämmelser, som i skälig mån tillförsäkra
de anställda att efter värnpliktsövningen återfå deras anställningar.»

Här har enligt mitt förmenande socialstyrelsen och, jag förmodar även utskottsmajoriteten,
förbisett en sak, som i detta fall är av stor betydelse, nämligen
den s. k. § 23, som finnes intagen i de flesta kollektivavtalen. Genom
denna paragraf tillförsäkras arbetsgivarna rätten att leda och fördela arbetet
samt att fritt antaga och avskeda arbetare m. m. Jag vågar försäkra dem av
utskottets ärade ledamöter, som stå för utskottets utlåtande, att det är just
på grund av denna paragraf, som det saknas bestämmelser i kollektivavtalen
i så stor utsträckning, som för närvarande är fallet, när det gäller de värnpliktigas
rätt att återtagas i arbetet.

Det är icke heller troligt, att organisationerna skola lyckas åstadkomma någon
ändring av dessa faktiska missförhållanden, så länge som § 23 kommer
att ingå såsom en del av avtalen mellan arbetare och arbetsgivare. Jag bär
själv varit med vid olika tillfällen och förhandlat med arbetsgivare för att få
dessa att återtaga arbetare, som varit ute och fullgjort sin värnplikt, men resultatet
har i regel blivit negativt. Arbetsgivarna hänvisa helt enkelt till
avtalets bestämmelser och förklara, att de icke ha någon skyldighet att återanställa
arbetare, som på grund av värnpliktstjänstgöring varit borta från sitt
arbete under en längre tid. Att vädja till arbetsgivarnas rättskänsla i detta
hänseende tjänar inte mycket till och är i regel förspilld möda. Det kan alltså
utan vidare konstateras, att det förefinnes ett missförhållande på detta område,
ett missförhållande, som på något sätt bör undanröjas. Herrarna kunna
ju själva tänka sig sådana fall, där arbetare ha vunnit anställning vid vissa
företag, när de ha varit i 14-årsåldern. De ha haft förhoppning om att för
all framtid få vara kvar vid företaget. Men så har den tid kommit, då de
måste ut för att fullgöra sin värnplikt, alltså plikten mot fosterlandet, och när
denna plikt varit uppfylld har någon annan intagit deras plats på det civila
verksamhetsfältet. Det händer ganska ofta att arbetsgivare av rena sparsamhetsskäl,
t. o. m. i sådana fall, där sådan sparsamhet icke har varit av nöden för

Ang.

förbud mot
värnpliktigs
skiljande från
arbete
eller tjänst.
(Forts.

Nr BO. 60

Onsdagen den 24 april f. in.

Ang.

förbud mot
värnpliktigs
skiljande frän
arbete
eller tjänst.
(Forts.)

företaget, ersatt dessa 20-åringar, som skola ut och fullgöra sill värnpliktstjänstgöring.
med 14- och 15-åringar. Jag vill också ha sagt, att detta icke är
något uppkonstruerat fall, som jag har velat belysa, utan sådana fall ha förekommit
och förekomma alltjämt inom vissa företag här i landet.

Tro icke herrarna att dessa unga män, som råkat ut för dylikt, få ganska
underliga tankar om samhällets rätt och skyldighet? Socialstyrelsen framhåller
vidare i sin utredning, som utskottet återgiver, bl. a.: »Jämväl må erinras
att värnpliktens fullgörande ofta betecknar ett naturligt avsnitt i en ung
mans levnadsbana, som i vissa fall utan olägenhet kan, ja, till och med bör
förenas med ombyte av anställning.» Ja, visst utgöra dessa fall. som här påpekats,
ett visst avsnitt i de unga männens levnadsbana, men detta avsnitt är
sannerligen icke tillfredsställande för dem som råka ut för detsamma och den
nya anställning, som socialstyrelsen här talar om, blir i stor utsträckning i
bästa fall ett statligt nödhjälpsarbete.

Nu har herr Björkman i Norrköping gjort gällande att samtliga utskottsledamöter
äro ense i den punkten att de värnpliktiga i så stor utsträckning som
möjligt böra återanställas efter värnpliktens fullgörande. Ja, men jag undrar
verkligen om utskottets ärade ledamöter, om de varit besjälade av denna
uppfattning, då handlat i enlighet härmed, när de gått in för ett rent avstyrkande
av den föreliggande motionen. Skulle man icke kunna tänka sig att
om riksdagen går in för att helt avstyrka denna fråga, som har varit under
utredning alltsedan år 1916, arbetsgivarna då komme att tolka detta som ett
moraliskt erkännande från riksdagsmajoritetens sida i fråga om avskedandet
av de unga män, som ha varit ute och fullgjort sin värnplikt? För min personliga
del är jag övertygad om att, om utskottet verkligen hyser en önskan
om att alla dessa unga män. som äro ute och fullgöra sin värnplikt, böra återtagas
i arbetet efter värnpliktens fullgörande, utskottet då hade gått in, icke
för ett bifall till motionen, men för eu skrivelse till Kungl. Maj:t så
att det givits tillfälle att taga denna fråga under förnyat noggrant övervägande.

Jag är, som jag redan framhållit, herr talman, övertygad om att det kommer
att möta ganska stora svårigheter, när det gäller att åstadkomma en verklig
lösning av denna fråga, men jag anser dock att den är av så stor betydelse för
många unga män här i landet, att den är värd en utredning och en grundlig
undersökning från Kungl. Maj:ts sida. Med denna syn på frågan ber jag att
få yrka avslag å utskottets utlåtande och bifall till den av herr Lindqvist i
Halmstad avgivna reservationen.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det var på min föredragning

som Kungl. Maj :t 1925 beslöt att avskriva den skrivelse från riksdagen, som
berör den angelägenhet, vi här behandlat. Det är med anledning därav, som
jag har begärt ordet, och jag vill understryka några av de synpunkter, som
tala emot reservationen och motionen samt för utskottets hemställan.

Jag behöver väl knappast försäkra att när jag i denna sak 1925 intog den
ståndpunkten, att man ingenting kunde göra, det icke berodde på bristande intresse
för de värnpliktiga och deras förhållanden utan helt enkelt därpå, att
jag kommit till den övertygelsen att fortsatta åtgärder i detta stycke kunde
bli till nackdel för de värnpliktiga. När man 1914 gick att i lag inskriva
de nuvarande bestämmelserna, så skedde detta i samband med en väsentlig utsträckning
av de värnpliktigas övningstid, icke bara därigenom att man förlängde
hela tjänstgöringen utan även så, att man förläde en del av de värnpliktigas
tjänstgöring till mycket senare år genom införandet av landstormsoch
reservtruppsövningar. Jag tror, att det är riktigt att säga. att den gällande
lagstiftningen infördes väsentligen för att åvägabringa ett skydd för dessa

Onsdagen den 34 april I. in.

6i »3a

äldre värnpliktiga, som sedan de hade gift sig och nått en relativt hög ålder Ang.
kunde kallas ut till reservtruppsövning eller landstormsövning. Det var för
att förhindra att personer i den ställningen på grund av en ganska kortvarig ^r''ån

värnpliktstjänstgöring skulle kunna försättas i arbetslöshetens olycka, sopi arbete
man införde denna lag. Den begränsning man gav lagen i fråga om dagantalet eller tjänst.
giver ju också alldeles tydligt vid handen, att man redan 1914 hade kommit (Forts.)
till den uppfattningen att det icke var möjligt att låta en dylik lagstiftning
ä.ven vara tillämplig i fall avseende en väsentligt utsträckt tid. Min övertygelse
är också att ett försök i den riktningen antingen skulle bli utan verkan eller
komma att verka till de värnpliktigas nackdel.

Jag utgår ifrån att en arbetsgivare, som anställt en person, som han finner
vara en god arbetare, i allmänhet är angelägen om att återfå denna person i
sitt arbete. Har han däremot en misshaglig person i sin tjänst kommer han
förr eller senare att finna ett tillfälle att oavsett värnpliktstjänstgöringen
skilja vederbörande från arbetet. Jag tror icke, att man genom lagstiftning
kan ålägga en arbetsgivare att behålla en viss arbetare, men vi kunna däremot,
om vi stifta en lag, som ålägger arbetsgivaren skyldighet att återtaga en värnpliktig
efter hans tjänstgöring, föranleda därtill att en arbetsgivare passar
på att avskeda den unge arbetaren så pass långt före värnpliktsskyldighetens
inträde att avskedet icke kan få någon som helst karaktär av att stå i samband
med värnpliktstjänstgöringen. Resultatet blir då icke att vi garantera den
värnpliktige en arbetsanställning efter fullgjord värnpliktstjänstgöring, utan
att vi göra honom arbetslös kanske redan något år, innan han skall in i värnpliktstjänstgöringen.
Jag måste säga att ett sådant sätt att »hjälpa» en värnpliktig
förefaller mig ganska underbart.

Men jag kan heller icke underlåta att här beröra själva rättvisesynpunkten.

Jag förstår mycket väl det militära intresse, som på detta område vill främja
en mycket sträng lagstiftning. För militärerna måste det alltid vara ett mycket
stort intresse att undanröja varje anledning till missnöje med försvarsväsendet.
Men jag kan icke riktigt gå med på den absoluta rättvisesynpunkt,
som säger, att den som varit inne och fullgjort sin värnplikt skall under alla
förhållanden ha företrädesrätt till anställning. Jag kan nämligen mycket väl
tänka mig ett sådant fall, då en värnpliktsskyldig arbetare lämnat sin anställning
och i hans ställe inträtt en man, som kanske gått arbetslös en längre tid.
och som kanske har större försörjningsplikter än den värnpliktige. Jag har
svårt att fatta den upphöjda rättvisan i att när den värnpliktige återkommer
denne andre, som kanske bättre behöver anställningen, plötsligt skall skiljas
från sin anställning och kastas tillbaka i den arbetslöshet, som han tidigare
kanske under ganska lång tid fått pröva. Men även om jag alltså gör denna
reservation i fråga om själva rättvisesynpunkten har jag dock ingenting i och
för sig att invända mot den synpunkten, att när staten kräver av sina unge
män, att de skola under en viss tid övas för landets försvar, staten också påtager
sig vissa skyldigheter mot dem. Frågan är endast i vilken grad staten
kan fullgöra dessa skyldigheter. Staten kan icke fullgöra någon av dessa
skyldigheter genom en lagstiftning, sådan som den av reservanterna förordade.

Jag vill påpeka att praktiskt taget var och en, som här uppträtt till förmån
för reservationen, måst förklara sig ur stånd att visa, hur man skall kunna göra
en sådan lagstiftning effektiv. Redan den omständigheten att arbetsgivaren
kan långt i förväg göra sig fri från en värnpliktsskyldig arbetare säger
oss ju, att vi praktiskt taget sakna möjlighet att göra en sådan här lag gällande
och att sörja för att den blir tillämpad. Staten har ingen möjlighet att
i ett fall som detta komma åt eu arbetsgivare, som icke själv vill taga det
besvär och den kostnad, som det skulle medföra för honom att i sin tjänst
återtaga en arbetare, som har fullgjort sin värnplikt. Eftersom jag har den

Nr 30. 62

Onsdagen den 24 april f. m.

uppfattningen att en lag, som icke kan tillämpas, är en skadlig lag, kan jag
värnpliktigs icke vara me(i 0111 att föror<ia en sådan.
skiljande från Jag känner icke till något fall, då den nuvarande lagen har varit bragt i
arbete tillämpning. Jag känner emellertid till ett fall, då en värnpliktig påkallat

eller tjänst, lagens tillämpning. Härom året blev i Hallsberg en extra arbetare, som var
(Forts.) i vämpliktsåldern och anställd vid statens järnvägar, avskedad ur järnvägens
tjänst någon månad, innan han skulle resa för att fullgöra sin värnplikt. Han
gjorde hos Kungl. Maj:t framställning om tillämpning av den gällande lagen
och hemställde att järnvägsstyrelsen skulle åläggas skyldighet att återanställa
honom efter fullgjord repetitionsövning. Det gällde nämligen i detta fall eu
Hd inom ramen, för den i lagen angivna. Järnvägsstyrelsen svarade helt enkelt
Kungl. Maj :t att denne arbetare skulle under alla omständigheter ha kommit
att avskedas. Hans värnpliktstjänstgöring hade icke på något sätt inverkat
på den åtgärd, som hade vidtagits mot honom. Kungl. Maj:t hade
ingenting annat att göra, än att låta vid saken bero. Det kunde ej förebringas
någon bevisning om att han avskedades på grund av sin värnpliktstjänstgöring.

Detta lilla exempel visar icke att en arbetsgivare kringgått lagen — jag
vill ej uttala mig om huruvida i detta fall järnvägsstyrelsen hade rätt eller
ej -—, men det visar hur omöjligt det är att bringa en dylik lag till effektivitet
och genom lagstiftning på detta område skydda de värnpliktiga. Man
bär därför i den kommunistiska motionen ansett sig böra gå ett steg längre
och föreslå att riksdagen också skulle träda in för den principen, att om en
värnpliktig icke kan vinna återanställning, staten skulle påtaga sig underhållsskyldighet
för dessa sina medborgare till dess de åter kunna vinna anställning.
Ingen inom utskottet har kunnat gå in för denna linje, och jag förmodar
att vem som helst utom kommunisterna, för vilka detta förslag är ett
agitationsnummer, måste säga sig, att det är en orimlighet, att staten skulle
ikläda sig en sådan försörjningsskyldighet, vars konsekvenser vi icke kunna
göra oss ett begrepp om.

Då jag alltså tror att ett försök att utsträcka den nuvarande lagen icke
leder till ökat skydd för de värnpliktiga, men väl kan bli till nackdel för dem,
tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag skall icke taga kammarens
Hd i anspråk någon lång Hd, men jag nödgas, trots att tiden för middagsrast
är inne, dock säga ett par ord.

Herr Hansson i Stockholm har här anfört en motivering för de skäl, som
talade för att han såsom föredragande departementschef föreslog att riksdagens
skrivelse icke skulle föranleda till någon åtgärd. Såvitt jag kan förstå,
voro de skål, som han här anförde i huvudsak samma skäl, som socialstyrelsen
anfört. Herr Hansson ser svårigheterna större, än vad jag ser dem. Jag vill
visst icke pa nagot sätt göra gällande, att det har varit något bristande intresse
från herr Hanssons sida, som föranlett honom att intaga den ståndpunkt,
han bär har gjort, men jag vågar fortfarande hysa den uppfattningen,
att han här icke bedömer denna sak fullkomligt riktigt, utan att han, som sagt,
ser svårigheterna större än vad de äro. Nog kan man väl säga att en lag,
som icke kan tillämpas, icke heller bör stiftas, men herr Hansson har icke
sökt göra gällande att 1914 års lag icke kan tillämpas och att en eventuell utsträckning
av denna lag icke heller skulle kunna tillämpas. Det är tydligt,
att den kan tillämpas, men att en sådan lag, liksom det stora flertalet andra
lagar om också icke alla. kan överträdas på ett eller annat sätt.

Vidare sade herr Hansson att 1914 års lagstiftning var motiverad särskilt
med hänsyn till de äldre personer, som då hade att fullgöra viss militär tjänst -

Onsdagen den 24 april {. in.

63 » 30.

göringsskyldighet. Jag tror att herr Hansson här har fel, och att han, om
han än en gång genomläser dåvarande justitieministerns anförande till statsrådsprotokoll,
skall finna, att lagstiftningen i fråga, såsom av uttalandet
framgår, tvärtom måste anses ha varit motiverad med hänsyn till samtliga
värnpliktiga, och vidare, att även justitieministern fann det oriktigt, att staten
skall tvinga unga män ut i värnpliktstjänstgöring, men sedan icke sörja
för dem på bättre sätt än man hittills gjort.

Jag begärde ordet, innan herr Hansson yttrade sig och då i anledning av
vad första lagutskottets ärade vice ordförande hade att säga. Härom skulle
jag vilja säga ett par ord. Herr Björkman meddelade, att han hade talat vid
en stor industriidkare och att denne industriidkare hade sagt, att det, som
det nu är, gick bra att taga de värnpliktsskyldiga arbetarna tillbaka efter
slutad värnpliktstjänstgöring. Vidare meddelade herr Björkman, att det, när
det gäller dem, som varit anställda på de större kontoren, icke heller förefunnes
några svårigheter att bemästra, utan att dessa ha det så fördelaktigt,
att de icke bara efter slutad värnpliktstjänstgöring få komma tillbaka till
förut innehavd arbetsanställning utan även i många fall under den tid de
äro ute och tjänstgöra få behålla en del av sin avlöning. Jag kan emellertid
icke förstå hur herr Björkman efter dessa uttalanden kan finna, att det skulle
vara så svårt att här göra en utsträckning av lagen.

Sedan anförde herr Björkman — det skall bli mycket intressant att höra,
om han kommer att göra samma påstående vid ett annat tillfälle, när det
gäller att befrämja den ståndpunkt, som herr Lindhagen har — att herr Lindhagen
hade sagt att här möta stora svårigheter och att, som herr Björkman
uttryckte det, när herr Lindhagen sagt, att det möter stora svårigheter, då
kunna väl herrarna förstå, att det också föreligger stora svårigheter. Ja.
alla erkänna vi ju, att det beträffande denna fråga föreligga stora svårigheter,
men därför att herr Lindhagen sagt att svårigheterna äro så stora, att
det icke går att lösa dem, skall man väl icke underlåta att bruka sitt eget
sunda förnuft och icke låta herr Lindhagen tänka för sig, i detta fall lika
litet, som man brukar låta honom tänka för sig i andra fall.

Herr Björkmans uttalande härvidlag ger mera stöd för den uppfattning, som
herr Björkman var med om att giva uttryck åt i det första lagutskottets utlåtande,
som vi hade här på kammarens bord tidigare och som sedermera blev
återremitterat till utskottet. Här hade herr Björkman och de som stå på samma
linje som han sagt, att det icke förelåg något behov av en sådan lagstiftning.
Och detta står i god överensstämmelse med det uttalande herr Björkman
gjorde, när det gällde storindustriernas anställda och de som äro anställda
på de stora kontoren. Men sedan blevo väl herr Björkman och flera med
honom övertygade om — efter vad de hört inom utskottet och kanske även av
kammarkamrater — att det visat sig föreligga ett verkligt behov. Då kunde
icke herrarna längre stå kvar vid den ståndpunkt de förut intagit utan måste
gå ifrån densamma.

Jag kan sålunda icke finna, herr talman, att även om en regering på herr
Per Albin Hanssons föredragning ansett, att inga åtgärder borde vidtagas med
anledning av riksdagens skrivelse i det fallet, det därför skulle vara givet,
att detta vore fullkomligt rätt. Det kan vara ännu rättare att hysa den uppfattning,
som riksdagen vid tidigare tillfällen uttalat, att här kan det göras
någonting och här måste göras någonting. Jag nödgas därför vidhålla mitt
yrkande om bifall till reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handlägg -

Ang.

förbud, mot
värnpliktigs
skiljande från
arbete
eller tjänst.
(Forts.)

Nr 30. 64

Onsdagen den 24 april f. m.

ningen av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsätta.

§ 11.

Interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till herr Spångberg, som anförde: Herr
talman! Arrendatorer och småbrukare tillhöra de grupper inom arbetarklassen
som, dåligt organiserade som de ofta varit, stått rättslösa inför ett hänsynslöst
bolagsvälde. Allt sedan 1600-talet har det pågått en med olika metoder
omväxlande förföljelse mot dessa grupper. Först börjades en utrotning av
åboarna och den gamla självägande bondeklassen. Det låg då i bolagens intresse
att komma över såväl naturrikedomarna som arbetskraften. I stor utsträckning
utrotades självägarna, som förvandlades till ett egendomslöst arrendators-
och arbetarproletariat.

Då denna utrotning i stor utsträckning fullbordats, har sedan några år en
ny metod tillämpats, i det bolagen påbörjat en omfattande försäljning av arrendegårdar.

Den närmaste anledningen till försäljningen ligger däri, att bolagen med bibehållande
av naturrikedomarna, vattenfallen, skogarna etc., icke längre ha
samma behov av arrendegårdarna som förr och att i den mån de vid något tillfälle
skulle behöva arbetskraft, denna lika lätt skulle kunna erhållas hos den
av skulder nedtryckta s. k. egendomsägaren som hos arrendatorerna.

Under innevarande år ha på vissa håll bolagen kraftigt forcerat sina försäljningar
av arrendegårdar. Därvid liar en stor del arrendatorer, som ej kunnat
köpa på grund av ekonomiska förhållanden eller i vetskap om det förtvivlade
läge de, berövade arbetstillfällen och med ofullständigt jordbruk såsom skuldsatta
egendomsägare, skulle komma uti, drivits bort från den torva de i många
fall under generationer från far till son med svett och möda odlat upp och brukat.
Samtidigt med försäljningarna har såväl å de till försäljning utbjudna
som övriga arrendegårdar arrendeavgiften höjts samtidigt som arrendatorn
ålagts att utan någon som helst ersättning utföra vissa arbeten såsom kördagsverken,
reparationer, underhåll av bolagets enskilda vägar etc. Genom hot om
försäljning ha bolagen, även då det gällt kontrakt för längre tid, genomdrivit
försämringar för arrendatorerna.

På de arrendegårdar, som bolaget inom närmaste tiden planerat försäljning
av, sitter nu arrendatorerna antingen utan kontrakt eller med 1-åriga sådana.
Meningen är att dessa arrendatorer skola tvingas antingen att köpa
och därmed försättas i det ekonomiskt ohållbara läge, som ovan framhållits,
eller också vräkas, då bolaget eventuellt fått annan köpare. Denna ovisshet
har framskapat att förtvivlat läge hos dessa jordbrukare, som när som helst se
sig berövade sina tillgångar, hem och arbetsmöjligheter, för att med sina ibland
rätt så barnrika familjer bli vräkta ut på vägen eller hamna på kommunens
fattighus. På de flesta av de till försäljning utbjudna arrendeställena äro bostads-
och uthusbyggnader så förfallna, att de antingen måste helt ombyggas
eller grundligt repareras. Till belysning av bolagens tillvägagångssätt anföras
här några exempel.

Under Billerudsbolaget hade en nu 80-årig arrendator, som på sin tid övertagit
arendegården efter sina föräldrar, vilken arrendegård under senare åren
huvudsakligen brukades av hans son, erhållit erbjudande om köp. Då han infann
sig på kontoret överenskoms, att han först skulle få tillfälla att rådfråga
sin son innan köpet avgjordes. Då han följande dag återkom för att verkställa
köpet meddelades han att gården redan sålts.

Under Uddeholmsbolaget hade en över 60-årig änka, vars son brukade arrendegården,
fått ultimatum att antingen köpa eller flytta. Då hon besökte

Onsdagen den 24 april f. m.

65 Nr 30.

bolagets jägmästare för att, då de ej kunde köpa, försöka få möjlighet till förnyat
arrende, blev hon, då hon framhöll den förtvivlade ställningen hon skulle
komma i, hånfullt hänvisad till fattigvården. Denna präktiga jordbrukarfamilj
såg då ingen annan utväg än att utlysa auktion, på vilken de för ett belopp
av sammanlagt c:a 900 kronor sag sina tillgångar och arbetsmöjligheter
sasom 1 häst, 3 präktiga kor, redskap etc. gå under klubban. Detta ställe hade
brukats av samma släkt i flera generationer.

I Prästbol ^ utbjuder Uddeholmsbolaget samtliga arrendegårdar till salu.
Prisen i förhållande till utkomstmöjligheter, byggnadernas beskaffenhet etc.

,°antagbara. Samtliga arrendatorer sitta här med 1-åriga kontrakt och
sta inför hotet att, då de icke kunna köpa, när som helst bli utkastade på vägen.

Då undertecknad föregående år genom en interpellation riktade Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på Uddeholmsbolagets jordförsäljningspolitik uttalade
davarande statsministern i interpellationssvaret »att regeringen kommer även
i fortsättningen att ägna frågan uppmärksamhet samt är besjälad av en önskan,
att frilösningen av arrendegårdar kommer att fortgå på så sätt, att ett för
båda parter och därmed för det hela gagnande resultat må erhållas». Förutom
detta uttalande kan erinras om, att i den interpellationsdebatt som följde framhöll
talare^ från skilda partier nödvändigheten av att försäljningarna ej finge
bedrivas pa sadant sätt, som da skedde från bolagens sida, emedan man härigenom
framskapade fullständigt ohållbara jordbruksförhållanden.

Trots de löften som givits arrendatorerna om förbättring har läget för. dessa
förvärrats. Då det fortfarande måste ligga ett stort intresse uti att söka förhindra
att idoga jordbrukare, på sätt som här anförts, fullständigt rättslöst
trampas ner och berövas sina hem och arbetsmöjligheter, har jag velat begagna
möjligheten att framföra arrendatorernas bekymmersamma läge och deras berättigade
krav pa att ej drivas bort från de torvor, på vilka de med strävsamt
arbete dock funnit en utväg för att skaffa sig ett nödtorftigt livsuppehälle.

Med anledning av vad här anförts anhåller jag att till statsministern få
framställa följande interpellation:

Anser regeringen att försäljningspolitiken av arrendegårdar bör bedrivas så,
att de gamla brukarna drivas bort och därvid ställas utan hem och utkomstmöjligheter? Om

så icke är fallet önskar eller ämnar regeringen vidtaga några åtgärder
till förhindrande av att arrendatorer mot sin vilja tvingas bort från de gårdar
de bruka, och vilka åtgärder ämnar regeringen i så fall vidtaga?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 12.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
229, angaende beredande av stöd åt msättare i vissa sparbanker m. m. nämligen
:

nr 450 av herr Bengtsson i Kullen;
nr 451 av herr Johansson i Edsbyn;
nr 452 av herr Nilsson i Hörby m. fl.;
nr 453 av herr Lundquist i Rotebro; och
nr 454 av herr Anderson i Linköping m. fl.

Nämnda motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.9 e. m.

In fidem

_ Per Cronvall.

Interpellation.

(Forts.)

Andra hammarens protokoll 1929. Nr 30.

Hr 30. 66

Onsdagen den 24 april e. in.

Onsdagen den 24 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

Ang.

förbud mot
värnpliktigs
skiljande från
arbete
eller tjänst.

Till fortsatt handläggning anmäldes första lagutskottets utlåtande, nr 26,
i anledning av återremiss av utskottets utlåtande nr 13 i anledning av väckt
motion angående stadgande av förbud i visst fall mot värnpliktigas skiljande
från vid inkallelse till tjänstgöring innehaft arbete eller tjänst m. m.; och lämnades
därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Andersson i Stockholm, som anförde: Herr förste vice talman! Jag
begärde ordet i denna debatt närmast med anledning av några uttalanden, som
gjordes av herr Björkman, och så ett par uttalanden, som gjordes av herr Hansson
i Stockholm.

Det har då, vill jag säga, innan jag går in på dessa saker, yttrats, att man
skulle i de kollektiva avtalen införa bestämmelser, som skulle reglera de förhållanden,
varom här är fråga, vilka alltså skulle garantera den man, som varit ute
i värnpliktstjänstgöring, återinträde i den ställning han hade före inryckningen.
Om det skulle låta sig göra att på det ena eller andra området i de kollektiva
avtalen införa en sådan bestämmelse, så må det ända vara klart, att dessa bestämmelser
i de kollektiva avtalen skulle möjligtvis reglera förhållandet på de
områden, där sådana bestämmelser infördes, men det blir ej några bestämmelser,
som komma att skapa ordning och rättvisa för de värnpliktiga i allmänhet.
Om man sålunda skulle inom den mekaniska industrien i kollektivavtalet åstadkomma
en bestämmelse genom fackorganisationens medverkan, som reglerade
förhållandet, men t. ex. icke sådan bestämmelse inom skoindustrien eller livsmedelsindustrien,
är det givet, att man åstadkommer, att de värnpliktiga, som
vore sysselsatta inom de senare industrierna, icke skulle bli behandlade på samma
sätt som de värnpliktiga, vilka vore sysselsatta inom förstnämnda industri.
Att man från statens sida skulle bygga på en sådan ordning och med hänvisning
till, att det är möjligt, avböja införandet i lag av föreskrifter av detta
slag, förefaller mig ohållbart och onaturligt. Därtill kommer, att införandet
i de kollektiva avtalen av sådana bestämmelser blir beroende av den makt, som
vederbörande fackorganisation kan utveckla, då avtalen skola göras upp. De
värnpliktigas möjlighet att återvinna sin anställning skulle alltså bli beroende
av den makt, som fackorganisationen kunde utveckla vid avtalets uppgörande.
Det förefaller att vara en anordning, som staten knappast, med den utgångspunkt
utskottet har för sitt resonemang, borde bygga på. Det skapas sålunda,
om man skulle reglera förhållandet på det sättet, icke likhet i förhållandena
för de värnpliktiga.

Herr Björkman sade, att man med införandet av nu gällande bestämmelser
och genom de artiklar, som i tidningspressen ibland förekomma, genomfört ett

Onsdagen den 24 april e. m.

>''r 8a

6 7

rättsbegrepp, som skulle medföra, att man i mycket större utsträckning än förr
återtoge de värnpliktiga i tjänst. Jag är ej i tillfälle att bestrida eller bestyrka
det påståendet, att vad därvid förekommit medfört sådana verkningar, men jag
har sådana exempel, att staten, t. o. m. på det militära området, avskedat arbetare,
sedan de fullgjort sin värnpliktstjänstgöring. De ha varit anställda
inom ett speciellt arbete och ha vägrats återanställning. Jag kan ge ett exempel
på ett sådant fall från de militära förvaltningarna i Boden för ett par år
sedan. En man, som var sysselsatt i ett speciellt arbete och kom ut för att fullgöra
sin värnplikt, fick ej anställningen åter. Med den brist på arbete, som
råder i Norrbotten, fanns för honom ej möjlighet att få anställningen tillbaka
eller överhuvud någon anställning, utan när han gatt däruppe några månader
utan sysselsättning, lyckades han av sin gamla far få låna några hundra kronor
och for till Amerika. Det var den verkan, som detta medförde för honom,
och det var så mycket mera upprörande, som det var från en militär institution,
som sådant handlingssätt skedde. På det hållet borde man verkligen ha mer
omtanke, när det gäller den fråga, som nu är under behandling. Jag tror
alltså ej, att man har anledning åtminstone att överskatta den rättskänsla
och det allmänna medvetande, som skulle finnas för återtagande av värnpliktiga
i tjänst.

Herr Hansson tillkännagav i sitt anförande här, att på hans föredragning
avskrivits det riksdagsbeslut, som år 1916 fattats om utredning i frågan.
Jag är ej i tillfälle att bedöma alla de skäl, som kunnat föreligga för dåvarande
försvarsministern för det beslut han då fattade i frågan år 1925, varigenom
1916 års riksdagsbeslut avskrevs. Men var det ej andra skäl än de,
som anförts i dag i debatten från herr Hanssons sida, förefaller det en smula
egendomligt, att man haft anledning att avskriva denna önskan, som uttryckts
från riksdagens sida, om en tryggare ställning för de värnpliktiga arbetarna
än enligt förut gällande föreskrifter.

Herr Hansson framhöll, att bestämmelsen enligt hans mening vore tillkommen
för att skydda de äldre, som då inkallades till värnpliktstjänstgöring,
vilka man kunde antaga vara familjeförsörjare. Jag känner ej. om
detta varit avsikten med de föreskrifter, som då infördes och som gälla även
med nuvarande försvarsorganisation. Men jag håller före, att nog har det
funnits en del av dem, som deltogo i riksdagens beslut 1916, vilka menade,
att dessa bestämmelser skulle medföra tiggande av de värnpliktigas anställning
även i övrigt.

Herr Hansson framhöll, att om en arbetsgivare har en misshaglig arbetare,
så avskedar han denne från anställningen, oavsett några lagföreskrifter.
Ja, det är möjligt och troligt, att så sker. Men det lär vara en fråga,
som ej har med detta problem att göra, ty här är fråga om, att de värnpliktiga,
som ha anställning, när de börja sin värnpliktstjänstgöring, få återinträda,
när värnplikten upphör. Är det så, att en arbetsköpare har en misshaglig
arbetare, lär han göra sig av med denne av det skälet, att han är
misshaglig, men ej bör värnpliktstjänstgöringen vara orsak till avskedandet.

I fråga om rättsbegreppet i detta sammanhang framhöll herr Hansson, att
man kunde t. o. m. ha den uppfattningen, att det ej skulle vara orätt, att en
arbetslös familjeförsörjare finge rycka in i den anställning en arbetare lämnar,
när han skall fullgöra sin värnplikt. För det första har jag det bestämda
intrycket, att det i allmänhet ej är så, att det är arbetslösa familjeförsörjare,
soin få fylla de platser, som bli lediga under fullgörandet av värnpliktstjänstgöring.
Det förhåller sig i stället så, att man kallar in ynglingar i
femton eller sextonårsåldern mest därför, att man kan bjuda dem lägre avlöning
än dem, som nått värnpliktsåldern och lämna sin anställning för att
fullgöra värnpliktstjänstgöring. Men om man skall antaga, att man hyser

Ang.

förbud mot
värnpliktigs
skiljande från
arbete
eller tjänst.
(Forts.)

Nr 30. 68

Onsdagen den 24 april e. m.

Ang. den uppfattningen, att de arbetslösa familjeförsörjarna skola rycka in på
förbud mot deras platser, som befinna sig i värnpliktstjänstgöring, och anser, att en såKl^ndeW''
dan cirkulation skall förekomma, vet jag ej, om det skall ske i detta samS
1 ^arbete ° manhang, och om man, från herr Hanssons utgångspunkt, skall utlämna åt
eller tjänst, arbetsköparna att reglera det förhållandet. Det förefaller, att man, om det
(Forts.) begreppet vore förhärskande inom fackorganisationerna, att arbetslösa familjeförsörjare
finge företräde till dessa lediga platser, skulle ordna den
saken på annat sätt och ej bara ordna den så, att man säger, att när en arbetare
rycker in till värnpliktstjänstgöring, skall han ersättas med en arbetslös
familjeförsörjare.

Och ej kan det vara så, att man från riksdagens sida skulle uraktlåta att
skapa trygghet för de värnpliktiga, därför att man anser, att en sådan cirkulation
skulle kunna förekomma. Enligt min mening kan man ej på dessa
skäl vägra att vara med om att införa bestämmelser till tryggande av de
värnpliktigas ställning.

Beträffande den andra delen av det yrkande, som framställts av herr
öhman å den kommunistiska gruppens vägnar, d. v. s. yrkandet, att staten
skall träda hjälpande emellan och garantera de värnpliktiga ett visst stöd,
om de ej kunna återtagas, framhöll herr Hansson, att det vore orimligt att
tänka sig, att staten skulle träda in för en sådan garanti för de värnpliktiga.
Det förhåller sig så med nuvarande värnpliktslag, att man är beredd att garantera
de värnpliktiga, som äro familjeförsörjare, understöd till deras familjer
under det de fullgöra sin värnplikt. Om man är beredd att lämna
denna garanti till de värnpliktigas familjer under den tid deras försörjare
fullgöra sin värnplikt, så är det ett stöd från statens sida, som lämnas därför,
att dessa människor skola få någon försörjning under den tid familjeförsörjaren
är urståndsatt att genom eget arbete skaffa inkomster till familjens
uppehälle. Jag skulle tro, att det är den utgångspunkt man haft, när
man bestämt detta familjebidrag.

Men då den värnpliktige på grund av värnpliktstjänstgöringen förlorar
sin anställning och därmed saknar uppehälle, är det icke då lika naturligt,
att samhället, som krävt denna tjänstgöring, som gjort, att han förlorat anställningen,
skall bereda honom en viss garanterad inkomst, till dess han kan
få en anställning, på vilken han kan försörja sig? Det . är. ej något annat,
som från vår sida krävts i detta sammanhang. Det är rimligt, om. man ser
det från den utgångspunkt, varifrån man sett frågan om detta familjeunderstöd
överhuvud taget. Då herr Hansson säger, att det är orimligt, att staten
skulle träda in med en sådan garanti, förefaller det mig svårbegripligt,
om herr Hansson gör det gällande att han företräder arbetarna. Herr Hansson
sade i slutet av sitt anförande, att för kommunisterna är detta icke annat
än ett agitationsnummer. Ett bestridande av herr Hanssons påstående
har ju givetvis icke så särdeles stor betydelse. Han har sin uppfattning klar,
och de, som dela hans åskådning, lära icke taga någon notis om ett^ bestridande
heller, men jag tillåter mig i alla fall påstå, att det icke är fråga om
något agitationsnummer, utan det är endast fråga om att samhället skall
taga ansvaret för dem, som samhället kräver värnpliktstjänstgöring av och
som i anledning därav förlora sin anställning. Det är endast det, som. ligger
bakom det yrkande, som från vår sida framställts. När herr Hansson i detta
sammanhang kommer och talar om agitation, skulle det givetvis från vår
sida kunna sägas, att herr Hanssons uttalande, för den händelse det icke är
agitation, skulle förestavas av omtanke om arbetsköparen, som herr Hansson
säger icke skulle ha möjlighet att fullgöra de föreskrifter, som i lagen stadgas.
Om det icke är omtanke om arbetsköparna, vad är det då, som ligger
bakom herr Hanssons utläggning i denna fråga.

Onsdagen de.n 24 april e. m.

69 Nr 30.

Från vår sida har man föreslagit riksdagen, att man skulle säga ifrån, att
de värnpliktiga skulle beredas rätt att återfå sina anställningar, då de rycka
ut från värnpliktstjänstgöringen och att de skulle, om de icke återfå sina anställningar,
beredas sådana garantier från statens sida, att de icke lämnas
utan möjlighet till att bidraga till sin och i flera fall sina familjers försörjning.
Om man gör gällande, att genomförandet av sådana föreskrifter skulle
komma att medföra icke fördelar för de värnpliktiga utan motsatsen, så är
det, såsom det förut påpekats, ett antagande, att man på arbetsköparnas sida
icke skulle vara beredd att följa gällande lag utan vara beredd att sabotera
de föreskrifter, riksdagen fastställt. Jag skall icke uttala mig i frågan om
sådana tendenser yppat sig från arbetsköparelägret i landet. Det är så bekant,
om det förekommer eller icke, att jag icke behöver uppehålla mig vid
den saken, men när herr Björkman säger, att om icke sådana bestämmelser
finnas, så har man att räkna med — och det gavs exempel på det av herr
Björkman — att den omtanke om de unga arbetarna som nu finnes leder till
att de få behålla sina anställningar till värnpliktstjänstgöringens början.
Man räknar således med att de icke skola ställas utan möjlighet att försörja
sig. Men om en arbetsgivare hyser en sådan omtanke om sina arbetare och
på grund av denna omtanke vidtager sådana åtgärder, finnes det någon anledning
antaga, att den omtanken skulle försvinna om riksdagen skulle säga
sin mening till sådana arbetsgivare, som icke fullgöra sina förpliktelser på
det sättet? Jag skulle tro, att om man har en sådan omtanke, skulle den taga
sig ett egendomligt uttryck, om lagen skulle få de av herr Björkman befarade
verkningarna. Jag tror, att det slaget av argument kommer att medföra
skada för de värnpliktiga och att det är att konstruera upp verkningar
av en sådan lag, som i själva verket icke komma att vara till finnandes.
Samhället fordrar av varje arbetare, varje samhällsmedlem överhuvud taget,
att han skall vara laglydig och framför allt icke göra sig skyldig till lagbrott.
Den omständigheten, att det finnes en lag här i landet, som föreskriver,
att den ena människan icke får tillägna sig den andras ägodelar, den
medför väl icke sådana verkningar, att några samhällsmedlemmar endast på
grund av att den lagen finnes skulle betrakta det såsom förenligt med sina
intressen och sina rättigheter att vidtaga åtgärder, som innebära ett brytande
mot den. Jag skulle tro, att det anses vara varje samhällsmedborgares
plikt att följa de lagar, som utfärdats i denna liksom i varje annan fråga.
Uttrycker riksdagen såsom sin åsikt, att en arbetsgivare, som har en värnpliktig
i sin tjänst, skall efter värnpliktsstjänstgöringens fullgörande återtaga
denne arbetare i tjänsten, så vill jag säga, att man har icke anledning antaga,
att man för att denna lag tillkommit har att räkna med att de värnpliktiga
skulle bli sämre behandlade än hittills. Om lagen icke skulle följas av de
privata arbetsköparna, har man dock anledning antaga, att de statsmyndigheter,
som här representera staten, såsom arbetsgivare skulle följa en av
riksdagen fastställd lag. Om den kommer till stånd och med enbart den
verkan hade vi kommit ett steg framåt. Och det är anledning antaga, att
utom statens egna organ det skulle finnas åtminstone några andra laglydiga
arbetsgivare i landet.

Med dessa utgångspunkter ber jag, herr förste vice talman, att få yrka
bifall till det av herr Öhman under överläggningen framställda yrkandet.

Vidare yttrade

Herr Björkman: Den debatt, som i lugnets tecken förts i kammaren, har

icke kunnat annat än gagna det för oss alla gemensamma syftet att söka bereda
de värnpliktiga så litet olägenheter som möjligt därav, att de under viss tid rye -

Ang.

förbud mot
värnpliktigs
skiljande från
arbete
eller tjänst
(Forts.)

Nr 30. 70

Onsdagen de,n 24 april e. m.

kas från sitt arbete. Jag har nu begärt ordet i anledning därav, att från ett par
värnpliktigs ta^are konklusioner dragits av vad jag sagt, som icke äro riktiga. Jag försökte
iciljande från i mitt första anförande påpeka, att det fanns olika grupper av arbetsgivare, som
arbete ha olika möjlighet att giva de värnpliktiga anställning efter sedan värnpliktseller
tjänst, tiden gått till ända. Och då talade jag om, herr Lindqvist, att det kunde vara
(Forts.) en stor industriidkare, som kunde taga emot dem, som varit ute och fullgjort
sin värnpliktstjänstgöring, därför att han haft möjlighet att hålla uppe platserna.
Men jag påpekade också, att det finnes andra grupper, jag nämnde exempelvis
hantverkare och handelsmän och jag kan tillägga jordbrukare, som ha svårighet
därtill, och därför att dessa ha svårighet är det, som det kan finnas ekonomisk
frestelse att icke göra vad de helst skulle vilja, nämligen fortfarande
bereda dem tjänsteanställning. Det är där, som det kan vara en stor skillnad,
och det är där, som svårigheter kunna uppkomma för den unge mannen, då
han icke kan visa, att han fullgjort sin värnplikt. Och det är där, som de arbetsgivare,
som ha det ekonomiskt kärvt, skulle kunna lockas att utfärda annonser
efter exercisfri yngling o. dyl.

Jag vill också säga den siste talaren, att när jag nämnde här att i och med
1914 års lag ha vi fått in en stor princip, att var och en skall göra sitt bästa
för de värnpliktiga, så har jag icke därmed sagt, att icke på grund av ekonomiska
förhållanden ett eller annat fall kan framdragas, då det visar sig svårigheter
att hjälpa den värnpliktige till rätta. Nu kom den ärade talaren med ett exempel.
Jag å min sida kan visa på ett annat exempel. En man kom till mig och talade
om en sin angelägenhet och nämnde därvid om de svårigheter, som uppstått för
hans son att efter exercisen få igen sin tjänst men att genom arbetsgivarens tillmötesgående
han genom att fadern under sonens värnplikt kunde gå in i hans
ställe fick ha den kvar. Men det är ej alltid saken kan ordnas, och vi måste
även härvidlag böja oss under de ekonomiska lagarna. Det stora vi vilja, det
är emellertid att få den principen fastslagen, att vi icke skola försvåra möjligheterna
för de värnpliktiga. Utskottet har velat hjälpa dem, men de kunna
stjälpas, om lagändringen tages. Jag ber att fortfarande få yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen samt 3:o) bifall till det av herr öhman under
överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr förste vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Lindqvist i Halmstad begärde emellertid votering, varför
herr förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under 2 :o) angivna
nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter
given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 2G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Onsdagvn den 24 april e. m.

71 Nr 30.

§ 2.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, med ersä^''för
anledning av väckt motion angående ersättning för skadegörelse genom älg; slcadeg^tlat
och yttrade därvid genom ty.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Vid 1925 års riksdag väckte

herrar Olsson i Ramsta och Andersson i Grimbo m. fl. motioner, vari föreslogs
utredning om åtgärder mot älgarnas skadegörelse å ungskog samt om ersättning
för älgarnas skadegörelse å växande gröda. Med anledning av dessa motioner
beslöt riksdagen på jordbruksutskottets hemställan, att till Konungen avlåta en
skrivelse, vari anhölls, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning rörande
skadegörelse av älg samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva
anledning. _ o

Det är nu fem år sedan denna skrivelse avläts, men något resultat av skrivelsen
eller några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida i motionernas syfte har icke avhörts.
Då förhållandena beträffande älgarnas skadegörelse under tiden sedan
1925 icke blivit bättre utan snarare värre på grund av älgstammens till synes
kraftiga ökning, ansåg jag, att det ej var ur vägen att i en motion vid denna
riksdag åter föra frågan på tal. .

Jag har i den motionen bland annat lämnat en redogörelse för en värdering
av de skador, som älgarna bara under ett enda år åstadkommit på växande gröda
inom ett visst begränsat område i en socken i Sörmland. Av denna redogörelse
framgår det, att för 35 stycken arrendatorer och torpare under ett större gods
hade älgarna under 1928 åstadkommit skador å grödan värderade till 5,536 kronor,
varierande med belopp mellan 7 och 1,314 kronor för de olika brukarna.

Det torde bara genom dessa siffror vara klart, att det är betydande värden,
som årligen gå till spillo i hela landet genom älgarnas skadegörelse. Dessa skador
bli för många jordbrukare mycket kännbara, helst som de flesta icke ha
möjlighet att genom jakt få ersättning för skadan.

Motionen i år blev hänvisad till tredje tillfälliga utskottet, som inhämtat yttranden
från domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och vissa hushållningssällskap.
Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen synas ställa sig i huvudsak välvilliga
till tanken på beredande av ersättning i en eller annan form. Och Södermanlands
läns hushållningssällskap förklarar, att det synes rimligt och rättvist,
att ersättning för dylik skadegörelse utgår. Jag kan dessutom meddela, att
Södermanlands småbrukarförening i en skrivelse till hushållningssällskapet enträget
vädjat till hushållningssällskapet att medverka till att åtgärder i bär avsedd
riktning med det snaraste komma till stånd.

I sitt utlåtande över motionen säger utskottet bland annat, att det hyser den
uppfattningen, att statsmedel icke böra användas för ersättning av skadegörelse
genom älg. Jag skall icke ge mig in på att söka gendriva denna utskottets uppfattning,
men jag vill säga som min mening, att då staten genom lagar och förordningar
förhindrar älgjakten, torde staten knappast helt kunna undandraga
sig att deltaga i gottgörelse för de skador, som älgarna åstadkomma.

Till sist säger utskottet, sedan en redogörelse lämnats för frågans behandling
1925: »Därefter har frågan varit föremål för utredning inom jordbruksdepartementet
och är ännu icke av Kungl. Maj:t avgjord. Under sådana förhållanden,
då utredning pågår om det i motionen framförda yrkandet, synes det utskottet,
som om någon ny skrivelse i ärendet ej vore påkallad.»

Jag skall, herr talman, inte nu framställa något annat yrkande, men jag har
med detta velat fästa herr statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet
uppmärksamhet på saken, och då enligt utskottet fragan varit föremal för utredning,
synes det endast vara på Kungl. Maj:ts avgörande, som saken nu är
beroende. Jag vill därför till sist uttala den förhoppningen och förväntan, att

Nr 80. 72

Onsdagen den 24 april e. m.

ersättninq för Kunf1- MaJ:t till nästa riksdag framlägger det förslag, vartill utredningen i
skadegörelse ärendet kunnat föranleda.

."Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen, som under herr Anderssons”i
Dunker anförande inträtt och övertagit ledningen av förhandlingarna, framställt
proposition pa bifall till utskottets hemställan, fattade kammaren beslut
i enlighet härmed.

§ 3.

Härefter föredrogos vart efter annat:

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckt motion angående skärpning av kompetensvillkoren i avseende å vissa
befattningar i riksräkenskapsverket; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Umeå stad; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga fastigheter i Göteborg m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 4.

Till behandling upptogs nu statsutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av
° rättsliga™ -^-unS.T :^s. Proposition angående åtgärder för beredande av en tryggare
ställning, rättslig ställning åt biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre
folkskolor jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 25 januari 1929 dagtecknad proposition, nr
30, vilken _ hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden samma dag, föreslagit riksdagen, att riksdagen måtte förklara
sig intet hava att erinra mot att till beredande av en tryggare rättslig
ställning åt biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre folkskolor
föreskrifter av Kungl. Maj :t utfärdades i huvudsaklig enlighet med vad departementschefen
enligt samma statsrådsprotokoll förordat.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Rydén m. fl. väckt motion, nr 218, däruti föreslagits, att
riksdagen i sitt svar å Kungl. Maj :ts förevarande proposition måtte, samtidigt
som den i övrigt skänkte sitt gillande åt Kungl. Maj:ts förslag, förklara, att
den ansåge de ifrågasatta ändrade föreskrifterna böra innehålla bestämmelse
därom, att, då genom en ifrågasatt omorganisation av skolväsendet biträdande
lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola, som i sammanlagt minst
två år inom skoldistriktet tjänstgjort såsom lärare vid småskola, biträdande
lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola och därunder tjänstgjort
med nit och skicklighet samt fört en hedrande vandel, skulle behöva entledigas
utan möjlighet att, på sätt i propositionen föreslagits, erhålla annan
anställning inom distriktet, frågan om omorganisationens genomförande skulle
hänskjutas till skolöverstyrelsen, vilken, efter vederbörande domkapitels hörande,
hade att avgöra, huruvida omorganisation kunde genomföras eller icke.

genom älg.
(Forts.)

Ang. vissa

Onsdagen den 24 april e. m.

>''r 30.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Haj ds förslag
och ovanberörda motion, förklara sig intet hava att erinra mot att till beredande
av en tryggare rättslig ställning åt biträdande lärare vid folkskolor
och lärare vid mindre folkskolor föreskrifter av Kungl. Maj:t utfärdades i huvudsaklig
enlighet med vad departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 25 januari 1929 förordat, dock med iakttagande
av de jämkningar och tillägg, som av utskottet angivits.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr Dahl, vilken ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å ovanberörda motion,
förklara sig intet hava att erinra mot att till beredande av en tryggare rättslig
ställning åt biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre folkskolor
föreskrifter av Kungl. Maj:t utfärdas i huvudsaklig enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 25 januari
1929 förordat; och

av herr Strindlund.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Strindlund: Herr talman! Jag bär vid detta utlåtande fogat en reservation,
och jag anser mig därför böra ange och motivera, varför jag icke
kunnat biträda utskottets förslag i den föreliggande frågan. Frågan gäller
ett förslag från Kungl. Maj:t att bereda en tryggare ställning åt biträdande
lärare. Kungl. Maj:t har i detta fall föreslagit, att dessa lärare skulle ha
viss förmånsrätt till erhållande av en del befattningar inom skoldistriktet.

Jag bör kanske först och främst erinra om att dessa lärare, som vi nu
resonera om, äro sådana, som ha anställning tills vidare och då i regel med
fyra månaders uppsägningstid.

Den ledande principen för Kungl. Maj:ts förslag är, att skolväsendets bästa
måste gå i främsta rummet och att därför de åtgärder, som vidtagas för att
giva omförmälda lärare en säkrare ställning, icke få inverka hämmande på
önskvärda förbättringar i skolväsendets organisation. Jag anser, att detta
är ett principiellt uttalande, som är fullt riktigt. Denna princip har emellertid
utskottet i anledning av motion av herr Rydén i viss mån uppmjukat, vilken
uppmjukning faktiskt hl. a. innebär, att skoldistriktet icke alltid skulle
ha rätt att besluta om övergång från en sämre till en bättre skolform. Därest
nämligen icke plats inom distriktet kan anvisas åt den biträdande läraren,
som förut haft anställning, skall frågan om omorganisationen hänskjutas till
prövning av någon myndighet, enligt vad utskottet i detta fall föreslår, av
domkapitlet.

Jag anser för min del, att det icke går att tumma på det av Kungl. Maj:t
gjorda principiella uttalandet. Icke heller tror jag, att det är nödvändigt. Om
vi skola se litet praktiskt på denna fråga, kan man ju knappast föreställa
sig, att ett skoldistrikt, som har en dugande lärare, skulle gå bröstgänges tillväga
mot denne, om det får vara i fred, då det gäller att ordna skolväsendet.
Jag har för övrigt den uppfattningen, att en dugande lärare kanske mera än
själva skolformen är det avgörande för det resultat, som erhålles av undervisningen.
Det är sålunda kanske icke så mycket av sakliga skäl, som motionärerna
ha dragit fram denna sak, utan det är mera för att de ha velati
tumma på den av Kungl. Maj:t angivna principen och i vissa fall låta lärarens
intresse gå framför skolväsendets. Jag har för min del den uppfattningen,
att då det är behövligt att omorganisera ett distrikts skolväsen, få
icke dessa biträdande lärare stå hindrande i vägen.

Ang. vissa
folkskollärares
rättsliga
ställning.
(Forts.)

Nr 30. 74

Onsdagen den 24 april e. m.

Ang. vissa
folkskollärares
rättsliga
ställning.
(Forts.)

Ang.

anordnande av
kurser
i esperanto.

Jag har också den uppfattningen, att man bör icke för en sådan saks skull
återigen komma och rucka på kommunernas självbestämmanderätt. Jag tror,
att i detta fall bör man slå vakt omkring denna lika väl som om det nyssnämnda
principuttalandet.

Jag har dessutom ett skäl till, varför jag icke har velat vara med om denna
uppmjukning i Kungl. Maj:ts förslag, nämligen att då de lärare, varom här
är fråga, icke äro ordinarie, kan det tänkas och är icke alls uteslutet, att
utskottets förslag kommer att medföra åtskilliga konsekvenser, exempelvis att
extra personal skall stå hindrande i vägen, då det gäller omorganisation av
något verk eller dylikt. Jag vill sålunda peka på att det icke alls är uteslutet,
att, därest detta utskottsbetänkande bifalles, det kan komma att medföra
icke önskvärda konsekvenser.

Jag skall icke upptaga tiden längre, men jag har velat motivera, varför
jag icke kunnat vara med om utskottets förslag. Jag ber därför, herr talman,
att i all korthet få yrka bifall till den av herr Dahl avgivna reservationen,
som innebär detsamma som bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Med hänvisning till utskottets

motivering ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av herr
Dahl avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 65, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till Härnösands stad
av äganderätten till därvarande högre allmänna läroverks byggnader, blev utskottets
i detta utlåtande gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Å föredragningslistan var vidare uppfört statsutskottets utlåtande, nr 66, i
anledning av väckta motioner angående anslag till anordnande av kurser i esperanto.

I de lika lydande motionerna nr 82 inom första kammaren av herr Wagnsson
m. fl. och nr 134 inom andra kammaren av herr Eriksson i Stockholm m. fl.,
vilka motioner hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade
föreslagits, att riksdagen för anordnande av kurser i esperanto i huvudsaklig
överensstämmelse med en i motionerna skisserad plan måtte för budgetåret 1929/
1930 anvisa ett anslag av 4,600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av ovanberörda motioner,
för anordnande av kurser i esperanto för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra anslag av 2,900 kronor att utgå enligt bestämmelser, som Kungl.
Maj :t kunde finna gott meddela.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Lindblad, Widell, Bergqvist,
Dahl, Lundell, Karl E. Andersson, Wiklund, Olsson i Blädinge, Strindlund
och Jönsson i Revinge, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att ovanberörda
motioner icke måtte av riksdagen bifallas.

Onsdagen de.n 24 april e. m.

75 >r 30''

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Vid de föregående tillfällen, då

esperantoanhängarna sökt engagera riksdagen för åtgärder till fromma för det
så kallade hjälpspråket esperanto, har andra kammaren ställt sig kallt avvisande.
Denna gång kunna de emellertid anteckna en ganska betydande framgång,
i det att statsutskottets majoritet förordat ett direkt anslag för anordnandet
av kurser i esperanto. Majoriteten har visserligen icke velat gå med
på allt vad motionärerna begärde eller 4,600 kronor, men man har i alla fall
förordat ett anslag på 2,900 kronor, vilket anslag skulle utgå ur statskassan
för bestridande av vissa kostnader för kurser i esperanto.

Jag tycker för min del, att även med denna prutning är detta mycket dåligt
använda pengar, ty i utskottet medgåvo även de, som ville vara med om
att bevilja anslaget, att det i alla fall icke fanns några större utsikter för
att esperanto någonsin skulle kunna bli ett världsspråk, som alla folk på jorden
skulle lära sig, som de skulle konversera på, när de träffades, och som
skulle användas på internationella kongresser o. s. v. Jag tror icke, att man
rimligtvis kan utgå ifrån, att tyskar, fransmän, engelsmän eller de andra
stora kulturfolken i någon större utsträckning skola lära sig esperanto. Under
sådana förhållanden skulle det icke vara till något större gagn, även om vi
här i Sverige ganska allmänt lärde oss esperanto, ty vi skulle ju uteslutande
ha nytta av det endast när vi komma till utlandet. Även om dialekterna
äro något olika i de olika landskapen här hemma, reda vi oss ju i alla fall
ganska bra sinsemellan, så att vi icke fördenskull behöva något hjälpspråk.
Det sades visserligen i statsutskottet av en talare, att om en skåning kom
upp till Kalix, skulle han icke kunna reda sig, såvida han icke behärskade
hjälpspråket, men jag tror verkligen icke, att han skulle reda sig med esperanto
heller. Även det skälet tror jag alltså fullständigt förfaller.

Nu har det sagtsi att esperantisterna ha en förening, som omfattar nära nog
hela jordklotet. Esperantomänniskoma äro idealister, så att om någon svensk
esperantist vill göra ett besök i utlandet, så skriver han till en esperantist
därstädes, och så tjänstgör denne som ciceron för honom vid hans besök.

Jag är för min del övertygad om att därest man gjorde en undersökning
om till exempel hur många engelsktalande i världen, som behärska esperanto,
skulle man komma till en alldeles utomordentligt låg siffra. Om mänskligheten
någonsin skall kunna enas om ett hjälpspråk, som alla lära sig och
som kan användas vid internationella sammankomster och i det internationella
umgänget, så icke blir det esperanto, utan det blir naturligtvis något av de
stora kulturspråken, på vilka det finns en alldeles utomordentligt omfattande
litteratur. Det är alltid en stor vinst för den, som lär sig ett av de stora
språken, att för honom öppna sig fullkomligt nya kulturvidder. Han vinner
därmed en fördel utöver vad han erhåller genom att lära sig esperanto. Man
har här anfört, att esperanto skulle vara så lätt att lära, att det fördenskull
borde föredragas framför exempelvis engelska. Jag är emellertid övertygad
om att den, som underkastar sig det större besväret att lära sig engelska,
vinner en så betydande fördel, att den större mödan mer än väl uppväges
därav.

Under dessa förhållanden tycker jag icke, att ett litet folk som vårt, som
redan har skolschemat så belastat med så mycken språkundervisning, skall
ytterligare öka på med ett konstspråk. Det är ju alldeles tillräckligt, om
vi kunna följa med och lära oss de verkliga språken, så att vi icke skola
kasta ut pengar på att lära oss ett hjälpspråk. Jag har ingenting emot att
esperantovännerna lära sig esperanto — det må de ju hålla på med —- men
jag kan icke finna, att det är något statsintresse, att man understödjer kurser
i esperanto.

Ang.

anordnande av
kurser
i esperanto.
(Forts.'')

Nr 30. 76

Onsdagen den 24 april e. m.

Ang.

anordnande av
kurser
i esperanto.
(Forts.)

På grund härav skall jag, herr talman, be att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av Lindblad m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! När jag hörde herr Jönsson i

Hevinge, erinrade jag mig en liten historia, som berättades mig av en av mina
vänner. Det var för några år sedan en nordisk interparlamentarisk kongress
i Köpenhamn. I densamma deltog även en dam från mellersta Sverige. Vid
en bankett, som anordnades av de danska värdarna, blev denna dam placerad
mellan två för henne dittills obekanta herrar. Den ene var en dansk, och hon
hade all möjlig möda'' att förstå vad denne samtalade med henne om. På
hennes andra sida satt en herre, som talade ett språk, som hon först trodde var
danska, men hon fann snart, att så ej var fallet, och hon trodde då, att det var
någon annan utlänning, som försökte tala svenska för att göra samtalet med
henne så lätt som möjligt. Det var herr Jönsson i Revinge.

Kammarens ledamöter torde då förstå, att när herr Jönsson i Revinge är
född i vårt land och där tillbringat hela sitt liv, en stor del av livet för övrigt
i offentlig verksamhet, men ännu icke lärt sig så mycket av vårt språk, att
en mellansvensk medborgare utan möda kan förstå honom, så kan han icke ha
något som helst intresse för världsspTåksfrågan. Jag vill emellertid med
glädje konstatera, att herr Jönsson i Revinge har lärt något, sedan vi behandlade
frågan i statsutskottet, nämligen att det problem, som kammaren nu behandlar,
är en högst allvarlig och viktig fråga.

Jag har åtskilligt att framhålla i den föreliggande frågan, men jag föreställer
mig, att kammarens ledamöter icke betrakta mig såsom någon särdeles
stor auktoritet på detta område. Kammarens ledamöter veta ju, att jag är en
ivrig anhängare av esperanto och icke endast en ivrig anhängare utan också
en av dem, som vid livets olika skiften har behov utav att såväl i fråga om
skriftlig som muntlig kommunikation använda mig av esperanto. Jag måste
göra det närmast av den anledningen, att jag icke i min barndom levat på livets
solsida och för den skull icke haft möjlighet att lära mig något annat utländskt
språk. Jag har allenast haft mitt eget modersmål att komma fram med, och
vi veta ju, att det icke räcker så långt, när man kommer ut i världen. Jag har
emellertid funnit, att man med hjälp av esperanto kan reda sig och att man
även kan göra studier, vilket annars skulle vara fullkomligt omöjligt.

Jag vill i detta sammanhang redan nu sticka in att jag använde hela årets
påskferier för att studera fackliga och lönespörsmål på den europeiska kontinenten
såväl i Tyskland som i den fransktalande zonen i Schweiz. I båda
dessa länder lyckades jag med hjälp av esperanto få reda på vad jag önskade.
Jag har sålunda praktiska och de mest påvisbara exempel på hur nyttigt och
hur lämpligt esperanto i verkligheten är.

Jag sade nyss, att jag förutsätter, att kammaren icke vill lita till mig såsom
en auktoritet i denna fråga, och jag skall för den skull åberopa en större auktoritet.
Jag finner då icke någon bättre än Nationernas förbunds generalsekretariat,
som har verkställt en utredning av frågan, antagen av församlingen
år 1922. Denna utredning föreligger på svenska såväl som på en hel
del andra språk. Där borta i min bänk har jag denna utredning på tyska,
engelska och franska. Om herr Jönsson i Revinge önskar få någon av dessa,
skall jag givetvis stå honom till tjänst därmed. Av den svenska upplagan har
jag emellertid bara ett enda exemplar, och det behöver jag nu här själv.

Jag skall taga mig friheten läsa upp några brottstycken ur denna Nationernas
förbunds generalsekretariats rapport. Det sägs där till en början:

»Följande anmärkningar torde intressera delegeradeförsamlingen. Det är
tydligt att problemet om ett internationellt språk har en praktisk och en

Onsdagen den 24 april e. in.

77 Nr 30.

språklig sida. Det räcker icke att bestämma vilket som är det bästa möjliga
språket, såvida man nu kan finna ett allmängiltigt kriterium; man måste icke kurser
blott finna ett språk, som allmänt anses fylla vissa fordringar, man måste i esperanto.
också få detta officiellt antaget och undervisat i skolorna. Här böra erfaren- (Forts.)
heten, det redan vunna anseendet, litteraturförrådet och lärarkrafterna tagas
i betraktande. Man kan icke begära att regeringarna skola inlåta sig på ett
rent teoretiskt äventyr.

Ur denna synpunkt är det tydligt, att vissa föreslagna språk, såsom engelskan
och latinet, erbjuda stora fördelar, men olägenheterna vid desamma
springa genast i ögonen. Franska språket, som är ett beundransvärt litterärt
språk och som spelar en förstarangsroll vid de diplomatiska förbindelserna i
Europa, kan också göra anspråk på allmänt erkännande. Dessa två diplomatspråk,
franskan och engelskan, skola helt visst fortfarande spela en viktig
roll vid förbindelserna mellan intellektuella kretsar. A andra sidan ser spanskan,
som är det officiella språket i sjutton stater i Europa och Amerika, sitt
anseende växa för varje dag. Att vilja upprätta ett nationalspråks överhöghet
över alla de andra vore att vidröra en alltför ömtålig fråga.

Latinet har åtminstone den fördelen, att det är ett neutralt språk ur politisk
synpunkt, om än icke ur religiös, men detta språk är svårt att tillägna sig,
varför det är föga tillgängligt för folkmassorna, och dess ordförråd har sedan
länge upphört att motsvara det moderna livets krav. För att återge latinet
dess forna ställning som praktiskt dugligt internationellt språk måste man
godtyckligt utöka dess ordförråd och förenkla dess grammatik.»

Kammarens ledamöter torde observera att vad jag bär läst upp är framhållet
av en verkligt neutral institution, neutral i den meningen, att Nationernas
förbunds generalsekretariat i denna fråga ju skall anses representera samtliga
sina medlemmar, och Nationernas förbund räknar ju medlemmar ur praktiskt
taget alla språkgrupper. Man slår alltså här fast, att man icke kan använda
något av de nationella språken, engelska, franska eller spanska •— tyskan var
ju vid det tillfälle, då denna rapport avgavs, icke aktuellt, ehuru det är det
i dag på grund av Tysklands anslutning till Nationernas förbund. Man förklarar
sedermera också, att icke heller latinet kan tjäna till bas i förevarande
avseende.

Generalsekretariatet fortsätter sedan längre fram med ett brottstycke, som
jag också skall taga mig friheten anföra:

»Generalsekretariatet har fått i uppdrag att studera frågan i synnerhet ur
praktisk synpunkt på grundvalen av fakta och särskilt undervisningen i
esperanto i skolorna. Det förefaller sekretariatet, som om fördelen vore på det
språks sida, som redan har ett stort antal anhängare och som bestått det prov,
som ligger i användningen. Esperanto är helt säkert det konstgjorda språk,
som i allra rikligaste mått talats på universella kongresser, under sammankomster
av alla slag, på resor, i internationella byråer och t. o. m. på teatern.

Detta ger åt detsamma en karaktär av levande språk, som saknas hos system,
vilka blott och bart äro skriftspråk. Det har blivit möjligt att på detsamma
ge uttryck åt känsla. Efter trettiofem år har språket börjat få en viss
stil. Det finnes några författare och talare, som använda det med kraft och
t. o. m. med elegans. Dess klangfullhet erinrar dessutom en smula om de sydländska
språken, tack vare betoningen på näst sista stavelsen och vokaländelserna.

Ur litteraturmaterialets synpunkt äger esperanto ett bibliotek på omkring
4,000 tryckta verk, översättningar eller original, tidskrifter och publikationer
av alla slag, läroböcker och lexikon på nästan alla språk och en stab av kompetenta
lärare i ett ganska stort antal länder.»

Detta är sålunda omdömet av en institution, som väl får betraktas såsom icke

Nr 30. 73

Onsdagen den 24 april e. m.

kurser
i esperanto.
(Forts.)

Än9- partisk på detta område, och det kan väl förtjäna anföras i en debatt sådan
anordnande av som (Jenna.

Härefter ger generalsekretariatet en redogörelse för undervisningen i offentliga
skolor i ett flertal länder. I den förteckning över länder, som därvid
förekommer, saknas emellertid bland annat Sverige. Jag vill säga, att jag
icke riktigt förstår, varför vårt land saknas, därför att det är ju klart, att
generalsekretariatet tillskrivit vårt lands regering likaväl som andra länders
regeringar i detta syfte. Jag minns nu icke vilken svensk regering som vid det
tillfället fungerade, men antingen har den icke haft några uppgifter att lämna
eller också har den uraktlåtit att svara. För egen del måste jag emellertid
säga, att det är nästan att utesluta sig själv ur den kulturella världen att icke
återfinnas i den förteckning, som generalsekretariatet sålunda har uppgjort.

Generalsckretariatet slutar emellertid denna avdelning av sin berättelse med
följande ord:

»Det kan emellertid fastslås som en absolut sanning, att esperanto är 8 eller
10 gånger lättare än varje annat främmande språk och att det är möjligt att
lära sig tala detsamma utan att lämna sitt eget land. Detta är i och för sig
ett mycket beaktansvärt faktum.»

Slutorden i generalsekretariatets rapport äro av följande lydelse:

»Språket är en stormakt, och Nationernas förbund har allt skäl i världen
att med särskilt intresse följa utvecklingen av esperantorörelsen, vilken, om
den skulle vinna större spridning, en dag kan leda till betydande resultat för
världen i moraliskt avseende.»

Man finner sålunda, att denna fråga har av Nationernas förbunds generalsekretariat
behandlats med all möjlig omsorg och behandlats också såsom en
högst allvarlig och viktig fråga. Jag säger detta därför, att vid något tillfälle,
när vi diskuterat denna fråga här i kammaren, har man funnit det vara
lämpligt att diskutera den huvudsakligen under löjets synvinkel. Man finner
här, hurusom på detta område betydligt mera upplysta män än vad åtskilliga
av oss här kunna vara sett på denna fråga ur helt andra synpunkter.

Nu vill man emellertid framhålla, och det gjorde ju närmast reservanternas
talesman här, att vi ha mycket liten glädje av att vi lära oss esperanto, om icke
do stora nationernas representanter också göra det, därför att när vi tala med
oss själva, så behöva vi icke hjälp av något hjälpspråk. Ja, herr Jönsson i
Revinge hörde ju av den lilla historia, som jag började med, att det kan vara
behövligt kanske även för vissa medborgare i detta land att ha ett hjälpspråk
till sitt förfogande. Han åberopade för övrigt själv, att någon i statsutskottet
hade sagt, att när man kom upp till kalixdalen, kunde man också behöva ett
hjälpspråk, därför att det idiom, som befolkningen där talar, är så pass olika,
att han skulle ha svårt att förstå det. Sålunda är herr Jönssons i Revinge uppgift
om att vi inom vårt eget land icke behöva ett hjälpspråk en sanning med
mycket stor modifikation.

Emellertid förhåller det sig faktiskt på det sättet, att man ute i världen numera
har mycket stort intresse för esperanto. Det är sant, att man icke kan
räkna dess anhängare i miljontal, men överallt finns det dock praktiskt taget
esperantister, och det är ju tillräckligt för att visa, att det är ett språk, som
har anhängare överallt i världen. Det är också detta, som gör, att esperantisterna
kunna draga den nytta av språket, som de åberopa, därför att man
genom de befintliga organisationerna kan söka förbindelse nästan var som helst
ute i världen.

Vi skola emellertid i detta sammanhang komma ihåg, att esperantorörelsen
existerar ju på grund av enskilda krafter och enskildas intresse allenast. Det
är uteslutande enskilda medel, som ha framskapat denna rörelse. Man har sålunda
icke rätt att jämställa spridningen av esperanto såsom språk med något

Onsdagen den 24 april e. m.

79 Nr 30.

annat språks. Låt oss bara tänka efter ett ögonblick. Skulle man i detta land
under några tiotal år för esperantos spridning ha lagt ned så mycket pengar,
som man har lagt ut på undervisning i tyska, engelska och franska, skulle nog
resultatet ha blivit annorlunda. Det begär man emellertid ej. Vad som begäres
i den här föreliggande motionen är ju endast, att man skall ge ett litet
anslag för att på det sättet bidraga till att utbilda lärare i esperanto. Det är
sålunda denna stora frågas verkligt ringa innebörd, att man begär av statsmakterna
ett litet anslag för att anordna sommarkurser för lärare, som sedan skulle
stå till tjänst för att undervisa i språket.

Jag kommer här till Jen anledning, som har gjort, att jag har motionerat i
denna fråga i år. Jag nämnde redan i den principdebatt rörande esperanto,
som vi hade för någon månad sedan, att inom Arbetarnas bildningsförbund har
intresset för esperanto under de senare åren vuxit sig allt starkare. Jag har
nu fått exakta siffror över detta och jag skall taga mig friheten att åberopa
desamma. Det har gjorts en sammanställning av antalet studiecirklar inom
Arbetarnas bildningsförbund, som studera främmande språk, sålunda alla språk
utom modersmålet. Uppgifterna avse sex verksamhetsår.

Under året 1923/24 var det 104 cirklar, som studerade engelska, 22 esperanto,
22 tyska och 1 franska. Året 1924/25 var det 119 engelska, 34 esperanto,
29 tyska, 3 franska, 3 ryska, 1 ido. Året 1925/26 var det 137 engelska,
37 esperanto, 38 tyska, 5 franska, 4 ryska, 2 ido. Årot 1926/27 var det 128
engelska, 65 esperanto, 38 tyska, 4 franska, 1 ryska och 1 ido. Året 1927/28
var det 155 engelska, 149 esperanto, 42 tyska, 2 franska, 2 ryska och 2 ido.
För innevarande arbetsår, för vilket siffrorna givetvis ännu äro fullständigt
preliminära, voro siffrorna 148 engelska, 235 esperanto, 36 tyska, 4 franska,
ingen ryska och 2 ido.

Motsvarande siffror för de sista åren äro ungefär desamma inom Goodtemplarorden.
Jag har av den rapport, som studieledaren avgivit till storlogemötet
förlidet år, funnit, att man studerade esperanto i 34 cirklar, engelska i 21,
tyska i 3 och ido i 2.

Man finner av de nu anförda siffrorna, hur pass stor del av den bildningssökande
delen av vårt folk, som verkligen studerar esperanto. Jag tycker för
min del, att det icke kan vara orimligt att då begära det relativt lilla belopp,
som efter den av statsutskottet gjorda minskningen endast belöper sig till
2,900 kronor, för att skaffa litet hjälp till utbildningen av lärare i detta språk.
Det är ju endast om den saken, som det här rör sig.

Nu säga emellertid reservanterna, att de för sin del icke äro övertygade
om att dessa kurser kunna medföra någon praktisk nytta. Jag var litet tveksam
om vad reservanterna menade med detta, men sedan jag hört huvudtalaren
för reservationen i dag i första kammaren utveckla, att han icke trodde det
vara möjligt att på dessa tio dagar med fyra dubbeltimmar skaffa fram kompetenta
lärare, förstår jag, att det är detta man närmast avser med talet om
den praktiska nyttan. Nu har jag emellertid en helt annan erfarenhet i det
avseendet, visserligen icke personligen, men som dock torde kunna tjäna som
bevis för att det verkligen går för sig att på dessa korta kurser utbilda lärare i
detta språk. Det hänger samman med det faktum, som Nationernas förbunds
generalsekretariat också pekar på, nämligen att esperanto är så lätt att lära.
Enligt dess uppgift var det ju 8 å 10 gånger lättare att lära än något annat
språk. Jag sade, att jag hade bevis för att man på denna korta tid i alla fall
kan utbilda lärare i detta språk, och detta bevis ges av en jugoslavisk järnvägsman,
som förlidet år besökte Stockholm och därvid också gjorde en resa
upp till Dalarna. Innan han därvid reste från Falun, nämnde en av de vänner,
som han gjort sig under sin korta vistelse där, att i Borlänge fanns det en
lärarinna, som hade deltagit i den tiodagarskurs, som herr Cseh hade haft för -

Ang.

anordnande av
kurser
i esperanto.
(Forts.)

Nr 80. 80

Onsdagen den 24 april e. m.

Ang. liden sommar. Man skulle telefonera till henne, att hon mötte vid stationen
(mwdmimUfiv fgr sällskapa med min jugoslaviske vän under de två timmar, som han
i esperanto. m^ste vänta där på sitt tåg. Denne jugoslav är en gammal esperantist, som
(Forts.) ta^ar esperanto som sitt modersmål, och han förklarade sedan för mig, att allt
vad han sade, förstod hon. Själv talade hon en fullständigt korrekt och oklanderlig
esperanto, fastän hon talade långsamt. Detta är för mig det mest avgörande
beviset på att dessa kurser verkligen kunna fylla sitt ändamål. Det
beror också på att den klientel, som man har att göra med vid dessa kurser, är
sådan, att den verkligen kan tillgodogöra sig en undervisning av den korthet,
varom här är fråga.

Jag har sålunda den uppfattningen, herr talman, att denna fråga är av mycket
stor vikt och betydelse och dessutom att den är värd, att statsmakterna ge den
en sådan uppmuntran och det stöd, som ligger i ett beviljande av det anslag,
varom här är fråga. Jag ber därför att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! De levande naturliga språken äro ju, som
vi alla veta, synnerligen svårinlärda på grund av att deras grammatik är mycket
invecklad. Det tarvas i regel år av träget arbete, innan man kan komma
så långt, att man kan träda i förbindelse vare sig i tal eller skrift med andra
världsmedborgare, som behärska samma språk. Esperanto däremot har en
mycket enkel grammatik och efter vad man har meddelat mig, kan man efter
en kortare tids arbete under god handledning komma så långt, att man åtminstone
per korrespondens kan träda i förbindelse med personer snart sagt överallt
ute i världen. Man kan ju förstå, hur fascinerande detta skall verka på
ungdomen att veta, att en kortare tids energiskt arbete skall kunna föra dem
fram till att kunna träda i förbindelse med spanjorer, greker, japaner, kineser
och hinduer, ja, personer snart sagt var som helst, ty det finns esperantoföreningar
överallt i den civiliserade världen. Nu måste jag säga mig, att det
är av en icke ringa betydelse för en ung person att kunna träda i förbindelse
med andra människor. Det finns ingenting, som så utvecklar som förbindelse
med andra, i all synnerhet om vederbörande kommer i kontakt med personer i
så vitt skilda förhållanden, som vad jag nyss nämnde. Man har alltid något
att lära, och det måste bli utvecklande. Då menar jag, att ett så måttligt anslag
som detta kan man icke gärna säga nej till, när det i alla fall kan bli
till nytta för oss själva här i landet.

När jag alltså icke har velat motsätta mig detta anslag, så har jag likvisst
varit fullt medveten om att jag icke tror, att esperanto någonsin skall kunna
bli ett världsspråk, som uttränger de andra. Det är alltför konstgjort för att
man skall kunna tänka sig, att det kan utvecklas dithän. Det kommer emellertid
alltid att bli ett gott hjälpspråk, framför allt för de många obemedlade
i vårt land, som icke ha råd att lägga ned pengar på att få en ordentlig utbildning
i något levande språk.

Jag ber därför, herr talman, att för min del få biträda utskottets hemställan
i denna fråga.

Med herr Holmgren förenade sig herrar andre vice talmannen Nilsson och
Bengtsson i Norup.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Ja, det var ju en rätt så rolig

interiör den där från interparlamentariska mötet i Köpenhamn, med den mellansvenska
damen som skulle haft så ytterligt svårt att förstå mig under bordssamtalet.
Jag märkte icke alls, att det mötte några svårigheter, utan tyckte,
att konversationen gick ganska lätt och ledigt. Men eftersom nu herr Eriks -

Onsdagen den 2d april e. m.

81 >''r 30.

sou säger, att hon trodde mig vara utlänning, varmed lian väl vill underförstå
att hon skulle ha begripit mig bättre, om jag talat esperanto, så får jag naturligtvis
tro honom.

Nu tog emellertid herr Eriksson till med en verkligt förnämlig auktoritet
till förmån för sitt esperanto, nämligen Nationernas förbunds generalsekretariat.
Detta har skrivit ett utlåtande om språket och i detsamma gjort gällande,
att bland alla konstspråk är esperanto det bästa. Ja, det är kanske
sannolikt, att skall man välja mellan alla konstspråk — det finns ju flera sådana
än esperanto — är esperanto det mest användbara, men företrädet därutinnan
torde knappast innebära, att det därför har framtiden för sig.

Så sade herr Eriksson, att det skulle finnas en så rik litteratur på esperanto.
Det fanns 4,000 olika böcker, dels översättningar och dels original. Jag undrar
verkligen hur många av dessa som äro original. Jag känner icke till någon
författare eller vetenskapsman, som verkligen skriver på esperanto, utan
litteraturens stormän använda i regel antingen sitt eget modersmål eller något
av de stora kulturspråken. Något större arbete har icke, så vitt jag vet,
skrivits på esperanto men har givetvis kunnat översättas till detta konstspråk.
Man riktar emellertid icke ett språk eller bs^gger upp ett språk bara därmed att
man översätter från ett annat. Det är den egna litteraturen, som i alla tider
bär riktat språken och gjort dem så omfångsrika, som de numera äro.

Herr Eriksson sade vidare, att detta esperanto var så utomordentligt lätt
att lära, att man på 8 å 10 dagar kunde utbilda en lärare i esperanto. Ja. det
var en verkligt häpnadsväckande kort tid för att utbilda en lärare. Den kortaste
lärotid, som man annars hört talas om, var ju professor Thyréns. då han
på 14 dagar utbildade sig till musiklärare. Nu är det emellertid att märka,
att professor Thyrén icke kan jämföras med någon vilken som helst, och jag
betvivlar storligen, att någon av oss, som genomgått en 10 dagars esperantokurs,
skulle kunna bli något vidare framstående lärare åtminstone. Om det
nu emellertid är så utomordentligt lätt, tycker jag, herr Eriksson själv, som
är så utomordentligt intresserad av detta språk och som väl har studerat detsamma
i betydligt mera än 10 dagar och sålunda borde duga till lärare, kunde
ge oss en kurs däri, så att vi kunde få bättre möjlighet att bedöma, huruvida
det nya språket verkligen är något, som förtjänar statens understöd.

Visserligen är det bara fråga om 2,900 kronor, sade herr Holmgren som
motiv för att han icke motsatte sig detta anslag, ehuru han icke trodde på
esperantospråkets framtida möjligheter. Men tror man icke på dess möjligheter
som världsspråk, vet jag icke, varför man från statens sida skall understödja
kurser däri. Jag tycker verkligen, att esperantoföreningarna böra i det
fallet, åtminstone tills vidare, med egna insatser befordra utvecklingen av och
undervisningen i språket. När det sedan kommit så långt, att detta omfattas
av ett större antal intresserade i landet, få vi taga undervisningsfrågan i övervägande
samt undersöka frågan, huruvida icke staten bör befrämja även denna
undervisning. Men jag tycker verkligen, att tills vidare finns det tillräckligt
med undervisningskrav, som böra tillgodoses från statens sida. Vi
veta, att på huvudtiteln strykas åtskilliga av departementschefen, och sedan
förekommer det i alla fall att statsutskottet ytterligare prutar. Jag tycker
verkligen, att, då detta är förhållandet, har man icke anledning — åtminstone
i detta nu — att lägga sig till med nya utgifter för att befordra undervisningen
i esperanto.

Jag har resonerat med åtskilliga språklärare om esperanto, men jag tror
icke, att herr Eriksson får tag i någon sådan, som går med på, att på tio dagar
kan man utbilda språklärare. Ja jag dristar mig göra gällande att på tio
dagar kan icke ens den styvaste undervisare i esperanto göra dem så kunniga,

Andra kampiarens protokoll 1929. Nr SO. 6

Ang.

anordnande av
kurser
i esperanto.
(Forts.)

Hr 30. 82

Onsdagen den 24 april e. m.

Ang.

anordnande av
kurser
i esperanto.
(Fort».)

att de kunna ens meddela sig med varandra på språket i fråga. De lära sig
vad ett bord, vad en stol m. m. sådant heter, men någon konversation blir det
därför icke.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Mosesson: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter erinra sig,
har första tillfälliga utskottet redan för några veckor sedan haft herr Hages motion
under behandling och avstyrkt densamma. Den gick ut på, att genom statsmakternas
åtgöranden skulle man göra något för att befordra esperanto till
världsspråk. I motiveringen till detta utlåtande antyder utskottet, att rätta
vägen borde vara att hjälpa till att esperanto först finge större spridning, så
att det följaktligen i högre grad än hittills bleve ett meddelelsemedel mellan
människorna i olika länder.

Nu är det väl ostridigt, att om denna nu föreliggande motion, som statsutskottet
tillstyrkt, vinner riksdagens bifall, är ett steg taget i det ovan angivna syftet.
Jag kan icke förstå annat än att vad det här gäller är endast att hjälpa dem,
som äro intresserade för saken och redan hava offrat mycket för densamma. Ty
herr Jönsson i Revinge är nog icke okunnig om, att det är ett stort antal personer,
som verkligen lagt i dagen ett berömvärt intresse i syfte att främja kunskapen
om esperanto. Då hemställer jag också, huruvida det icke är rätt och
billigt att tillmötesgå ett sådant intresse genom att bifalla vad utskottet hemställt
om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad, yotering begärdes likväl av
herr Persson i Fritorp, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

[Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående medgivande att använda viss del av överskottet å olika
till säkerhetsanstalter för sjöfarten anvisade anslagsposter till anskaffande av
en motorjakt till Erholmens gasstation inom västra lotsdistriktet; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Onsdagen den 24 april e. m.

83 Sr 30.

§ 8.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 68, i anledning av väckt motion
om befrielse för Överlulea kommun från återbetalning av vissa för kronan
tillhöriga fastigheter erlagda skattebelopp. Därvid yttrade:

Herr Selberg: Herr talman! Jag skall icke tillåta mig, vad som säker ligen

skulle anses förmätet, att söka åstadkomma någon ändring i vad statsutskottet
bär enhälligt föreslagit, men jag kan ändå icke underlåta att säga några
ord i frågan. Saken ligger sa till, att vid 1928 års riksdag väcktes en motion i
vardera kammaren, vari påyrkades befrielse för Bodens stad från återbetalningsskyldighet
av vissa för kronans fastigheter i Boden erlagda kommunala utskylder.
Ärendet hänsköts då till statsutskottet för beredning. Statsutskottet, som fann
vissa billighetsskäl tala för att Bodens stad befriades från den i motionerna
avsedda återbetalningsskyldigheten, hemställde sålunda, »att riksdagen måtte, i
anledning av herrar Asplunds m. fl. och Hages m. fl. ovanberörda motioner
(1:104 och 11:168) bemyndiga Kungl. Maj:t att, därest Kungl. Maj:t efter
lörutgången prövning skulle finna skäl föreligga för befrielse för Bodens stad
från återbetalning till kronan av de för statens vissa fastigheter i Boden erlagda,
genom Kungl. Maj:ts utslag till återbetalning förfallna skatter för åren
1922 och 1923, utgörande tillsammans 19,147 kronor 42 öre jämte ränta, medgiva
sådan befrielse.»

^Det förslag, som statsutskottet sålunda kom med, blev utan debatt bifallet i
båda kamrarna, varjämte kamrarna sedermera godkände en skrivelse, nr 371 till
Kungl. Maj :t.

I det nu föreliggande utskottsutlåtandet säges bland annat, att yrkandena i
nyssnämnda motioner av 1928 och i nu föreliggande motion äro analoga. Man
har, synes det, icke funnit något, som talar mot, att vissa billighetsskäl förefinnas
även för denna motion. Men man har ändå kommit till ett annat resultat.
Det var väl icke heller möjligt att finna billighetsskälen mindre i år, när
det gäller en kommun med ett skattetryck av cirka 18 kronor per bevillningskrona,
än vad fallet var i fjol, då man fann billighetsskäl föreligga för befrielse
från återbetalningsskyldighet för en kommun med cirka 14 kronors skattetryck
per bevillningskrona. När statsutskottet kommit till en annan hemställan än
1928 i ett analogt fall, får man väl, förmodar jag, icke fatta detta så, att man
inom statsutskottet icke skulle hava lika stort förtroende för vår nuvarande regering
som fjolårets statsutskott hade för den dåvarande regeringen. Det är nog
i stället så, att statsutskottet funnit frågan något mera vittgående än vad utskottet
förut trodde. Jag hoppas emellertid, att detta icke skall behöva innebära,
att de billighetsskäl, som utskottet ansåg föreligga 1928, icke längre skola
beaktas, när ärendet en gang kommer att behandlas i mera utrett skick än nu
är fallet.

Utskottets förslag torde kunna tagas mera som så att säga en bordläggning
ell^ett uppskjutande av frågans slutliga behandling. Det är dock ett särskilt
förhållande, som gör, att man måste ställa sig en smula betänksam mot ett uppskov
nu. Vederbörande kassaförvaltning vid vederbörande regemente kan när
som helst låta driva in de enligt de laga kraftvunna utslagen felaktigt utbetalda
skattebeloppen, och^de kommuner, som drabbas därav, komma givetvis i ett visst
ekonomiskt trångmål. I en landskommun, som redan har ett sammanlagt skattetryck
av 18 kronor per bevillningskrona, inverkar det givetvis icke så litet, om
det ytterligare skall läggas på 50 öre för återbetalning av dessa felaktigt influtna
skattebelopp. Därest detta skali ske under ett år, när icke heller i staten
är upptagen någon utdebitering till denna utbetalning, är det givetvis så mycket
sämre och svårare för den kommun, som råkar ut för detta.

Jag skulle emellertid vilja hemställa om ett uttalande från vederbörande inom

Om befrielse
för Överlukä
kommun jrån
återbetalning
av vissa
skattebelopp.

Onsdagen den 24 april e. m.

Nr 30.

Om befrielse
för Överlul-eå
kommun från
återbetalning
av vissa
skattebelopp.

(Förta.)

Ang. skadeersättningar
åt
vissa fiskexportfirmor.

statsutskottet, huruvida man eventuellt tänker sig möjligheten av, att kommunerna
kunna få ett uppskov med återbetalningen av dessa skattebelopp, till dess
att frågan hinner fullständigt utredas och komma fram inför riksdagens prövning.

Jag har, herr talman, intet yrkande. Jag har bara velat göra detta uttalande.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag vill i anledning av vad den

siste ärade talaren yttrade säga, att när vi inom utskottet icke ansågo oss kunna
föreslå samma slutkläm i år som i fjol, berodde det på, som talaren också antydde,
att frågan visat sig hava en större räckvidd än man från början trodde, att den
skulle få. Härför hava vi ansett det lämpligt, att saken i sin helhet får föreläggas
riksdagen och att riksdagen i ett sammanhang får pröva föreliggande
spörsmål.

Vad sedan angår frågan om indrivning av vad kommunerna känts skyldiga
att återbetala, hava vi trott, att om kommunerna göra framställning till Kungl.
Maj :t, har Kungl. Maj :t möjlighet att besluta, att ingen indrivning skall ske, så
länge utredningen pågår, och intill dess slutligt beslut blir fattat i frågan. Jag
är övertygad, att Kungl. Maj :t kommer att bifalla en dylik framställning från
respektive orter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§9.

Statsutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för räntefria studielån
föredrogs nu; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 10.

Vidare förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 70, i anledning
av väckt motion om anslag till skadeersättningar åt vissa fiskexportfirmor på
grund av inträffat dröjsmål vid transport å statens järnvägar.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 144, vilken hänvisats till statsutskottets
förberedande behandling, hade herr Lilhander föreslagit, att riksdagen
måtte bevilja ett anslag av sammanlagt 96,583 kronor 53 öre, att såsom
ersättning för de skador och förluster, som under angivna förhållanden
åsamkats de i en motionen bifogad tablå upptagna fiskexportfirmor, utbetalas
till samma fiskexportfirmor med det belopp till envar firma, som funnes angivet
i tablåns sista kolumn.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Utskottet har här med en synnerligen

kortfattad motivering avvisat en hemställan om tillgodoseende av ett, för så
vitt jag kan förstå, rättvist krav på gottgörelse åt människor, som i vissa
fall kommit på obestånd och under alla förhållanden åsamkats avsevärda förluster
genom något, som kan betecknas som uraktlåtenhet från statens järnvägars
sida. Utskottet säger, att det av utredningen framgår, att såväl de
båda underrätterna som högsta domstolen ogillat kravet på ersättning. Ja,
det är just därför, att domstolarna icke godkänt det och icke sett den rent
formella vägen att göra det, som man nödgas gå till riksdagen, vilken man
förutsätter se på denna sak mera ur reell synpunkt, se mera på vad det verk -

Onsdagen den 24 april e. m.

85 » SO.

ligen gäller än vad en domstol kan göra, vilken har att pröva det precis exakt
enligt lagens bokstav. Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten på,
att det finnes ett kapitel, nr 21, i rättegångsbalken, där det heter, att den
tappande parten skall gälda den vinnandes rättegångskostnader och att kvittning
mellan parterna av rättegångskostnaderna må endast ske, därest saken
varit så mörk och tvivelaktig, att man till rättegång skälig orsak haft. Då
torde man ju av det kunna utläsa, att högsta domstolen funnit saken vara
mörk och tvivelaktig, d. v. s. det har icke varit så klart här, att dessa, som
hava sökt att få ersättning, icke varit berättigade därtill.

Vid sådant förhållande är som sagt den enda väg, som står öppen, att
gå till riksdagen. Det är i motionen angivet, hur sakförhållandet här varit.
Efter brydsamma tider med exportförbud och sjunkande utländsk valuta vid
de tillfällen, då de kunde göra försäljningar, kom det till, att det blev fångster,
som svenska firmor avtalat om försäljningar av till Tyskland. När dessa
fångster skulle utsändas, vände sig vederbörande till statens järnvägars tjänstemän
i Göteborg med förfrågan, om det kunde tagas som ilgods till Tyskland.
De få då den uppgiften, att härför möta inga hinder. De lasta så
in vagn efter vagn. När det sedan kommer till Trälleborg, uppstår ishinder,
vilket ju icke är så ovanligt. Men i stället för att då dirigera dessa vagnar
över Danmark, som erbjuder sig att transportera dem vidare, låter statens järnvägar
denna transport vara kvar, fastän det gäller en lättfördärvlig vara, som
på bara några dagar försämras, så att den blir värdelös. Statens järnvägar
uraktlåta att begagna de tillfällen, som finnas, att befordra varan till den
plats, dit de åtagit sig att skicka den. De underrätta ej heller avsändaren
förrän efter förloppet av en tid, som får anses rätt lång i betraktande av att
det är en lättfördärvlig vara. I alla händelser dröjde det till in i mars, innan
de skickade i väg det. Först den 3 mars underrättade järnvägsstyrelsen om
det inträffade ishindret. Det var den 25 februari, som statens järnvägar efter
upprepade förfrågningar åtagit sig att distribuera det.

Nu åberopar järnvägsstyrelsen en paragraf i ett fördrag rörande transporter
till utlandet, nämligen den. som medgiver en leveransfrist av 16 dygn. Då
räknar den in i detta den tid av 10 dygn, som den tyska järnvägen eventuellt
behöver att dra på. Det är icke rimligt, att när uraktlåtenheten ligger på
vår sida, begagna sig av cn kristidsklausul, uppkommen efter revolutionen
där ute, för att därmed motivera en rättighet att själv bliva fri från denna
ersättningsskyldighet. Jag vill verkligen göra gällande, att jag i varje fall
icke har i mitt minne något liknande fall, där man på sådant vis velat pressa
fram en tolkning med användande av någonting dylikt. Det är i alla händelser
icke något, som man inom vanlig affärsverksamhet begagnar sig av, försåvitt
man vill hava några kunder i framtiden.

Bland de personer, som här hava blivit lidande, är en, som fått gå i konkurs.
Hans skulder voro 10,000 kronor, d. v. s. precis den förlust, som han
gjorde på att statens järnvägar icke befordrade hans vara, icke begagnade
den möjlighet, som fanns att få den fram, och icke ens underrättade honom.

Jag frågar verkligen, om icke rättvisan här bjuder, att staten, när den står
såsom förmedlare ut men icke fullgör det, som är ett tydligt och klart åtagande,
bör lämna ersättning till dem, som blivit förfördelade och förlorat på
denna anordning.

Jag vill ju säga, att jag förstår, när statens järnvägar av omtanke och omvårdnad
om både sin och statens prestige, icke gärna vill gå med på att
begagna en trafikled, som eljest konkurrerar med dem. Men om detta avböjande
sker därför, att de vilja hålla på sitt, böra i varje fall icke de köpmän,
som vänt sig till statens järnvägar, bliva lidande på det. I så fall
bör det bliva statsverket, som får vidkännas kostnaderna.

Ang. skadeersättningar
åt
vissa fiskexport
firmor.
(Forts.)

Nr 30. 86

Onsdagen den 24 april e. m -

Ang. skadeersättningar
Öl
vissa fiskexport
firmor.
(Forts.!

Jag är ledsen, herr talman, att behöva taga upp tiden vid denna sena timme.
Men jag har icke kunnat uraktlåta att föra fram de synpunkter, som jag
i detta fall haft. Jag anser, att rättskänslan bjuder att här gå det kravet
till mötes. Det står i utskottets betänkande, att det är av principiella skäl,
som man haft betänkligheter mot att gå motionen till mötes. Men de bästa
principerna äro i alla fall att göra varje människa rätt. Av den anledningen
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen. Ty i och med det gör
staten rätt åt dessa personer, som hava förlorat avsevärda belopp. Understundom
har det varit ödeläggande för deras ekonomi, att de icke redan tidigare
fått ersättning.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall be att gentemot herr
Lithander få påpeka ett par saker, nämligen för det första beträffande den
person, som måst gå i konkurs, att herr Lithander alldeles uraktlåtit att bevisa,
att det var på grund av denna silltransport, som konkursen ägt rum —
det nämnde han inte ett ord om. För det andra skall jag be att få slå fast,
att såväl underrätterna som högsta domstolen ansett, att kravet icke kunde
bifallas, och för att klargöra den saken är det nog för kammarens ledamöter
att läsa vad som står i utskottsutlåtandet nederst på sidan 3, tryckt med
petitstil, och överst på sidan 4. Jag skall endast be att få citera ett litet
brottstycke av vad högsta domstolen säger: »Då bolaget ej heller eljest ådagalagt
någon omständighet, på grund varav järnvägsstyrelsen skulle kunna åläggas
ersättningsskyldighet i omstämda hänseendet, prövar Kungl. Maj :t vidkommande
huvudsaken lagligt fastställa hovrättens domslut.»

Jag undrar, om det kan anses vara så mörkt och tvivelaktigt, när bägge
underrätterna och högsta domstolen kommit till samma slut i huvudsaken.
Dessutom skulle jag vilja säga, att det är en för dagen högst ovanlig ömsinthet,
som herr Lithander visat. Jag vill endast erinra om det inlägg han
gjorde härom dagen vid remissen av en annan fråga. Jag tror, herr talman,
att med vad utskottet anfört och med vad jag nu erinrat om, det är alldeles
tillräckliga skäl anförda för ett bifall till utskottets förslag.

Herr Lithander: Herr talman! Den siste ärade talaren gjorde en jämfö relse

med mitt yttrande härom dagen i en fråga, där jag ansåg, att staten inte
hade någon skyldighet att träda in, och jag vidhåller fortfarande, att där har
inte staten gått i god eller iklätt sig någon som helst ansvarighet eller borgensförbindelse.
I detta nu föreliggande fall ha statens tjänstemän tydligt och
klart uppmanat dem att komma med sina sändningar och förklarat, att inga
hinder mötte, men uraktlåtit, att, när issvårigheterna uppstodo, begagna de utvägar,
som funnos. Här har staten, för såvitt man överhuvud taget kan räkna
med de svar, som vederbörande avsändare fått från statens representanter,
åtagit sig en sak, som den icke fullföljt och som innebär en förlust för ifrågavarande
köpmän på inemot 100,000 kronor. Statens järnvägar har själv gjort
upp en beräkning, som är bifogad motionen, där man, som det står, kommer
till en återstod, som av styrelsen under given förutsättning godkännes, på
96,583 kronor.

Jag förmodar, att den förutsättningen är för det fall, att kravet var tydligt
och klart. Vad den siste ärade talaren nämnde om, att kravet inte kan anses
mörkt och tvivelaktigt, så vill jag ännu en gång erinra om, att det är endast
under den förutsättningen, nämligen att saken betecknas såsom mörk och tvivelaktig,
som Högsta domstolen kvittar rättegångskostnaderna. Följaktligen
har i högsta domstolen tvivel rått, huruvida dessa personer hade rätt eller inte,
och efter vanligt köpmannabegrepp och vanlig rättsuppfattning kan jag inte se
annat än att deras fordran var fullt klar och tydlig, och därför borde såväl

Onsdagen den 24 april e. m.

87 Hr 30.

andra kammaren som riksdagen skilja sig från denna affär genom att detta belopp
utbetalades.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på, att herr Lithander begär övermänsklig förmåga hos järnvägsstyrelsen.
Det är i detta fall fråga om naturhinder, och högsta domstolen har i
likhet med underrätterna inte ansett, att järnvägsstyrelsen kunde bemästra
sådana saker.

Vad beträffar min jämförelse med herr Lithanders yttrande vid remissen av
ett annat ärende, kan jag nöja mig med att endast framhålla, att flere av allmänna
ombuden förklarat, att allt var all right.

Ang. skadeersättningar
åt
vissa fisk''
exportfirmor.
(Fort*.)

Herr Lithander: Herr talman! Jag ifrågasätter inte, att järnvägsstyrelsen
skall bemästra olika naturhinder, ty den är ju inte övernaturlig, men vad
man begär är, att om naturhinder uppstå, vilket naturligtvis kan inträffa, skall
man begagna de möjligheter, som finnas och som erbjuda sig. Man hade från
Danmark erbjudit, första dagen tror jag det var 40 vagnar och sedan 15 vagnar
per dag. Det är detta erbjudande, som järnvägsstyrelsen uraktlåtit att begagna
sig av, och den har uraktlåtit att ens omnämna detta. Det har skett på
ett sätt, som jag inte kan förstå, såsom jag förut sade, att någon enskild järnväg
skulle kunna göra utan att bli av med sina kunder, såvitt det funnes andra
transportmedel.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill bara, med anledning av
''den föregående ärade talarens sista anförande, upplysa om, att vi ha verkligen
en representant för en enskild järnväg i fjärde avdelningen av statsutskottet.
Han förklarade, att herr Lithanders motion var en av de mest omöjliga,
som överhuvud taget gärna kan ifrågakomma, Men när jag nu på det
här sättet blir pressad, måste jag läsa upp litet till av vad högsta domstolen
säger i sin dom, och den säger, som herrarna behagade finna, nederst på sid.
3 i utlåtandet, på följande sätt: »Med hänsyn till förhållandena, sådana de gestaltat
sig under dagarna före den 2 mars, få emellertid j äm vägsmy ndighe terna
anses dittills icke hava saknat fog för sitt antagande, att avbrottet icke
skulle bliva av varaktigare beskaffenhet, utan att färjförbindelsen skulle kunna
i erforderlig utsträckning upptagas inom sådan tid, att fara för godsets
försämring icke behövde föreligga.»

Vad säger herr Lithander om detta uttalande?

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lithander: Herr talman! Jag säger endast, att om järnvägsstyrelsen
funnit, att man icke kunde komma fram på den vanliga vägen, men det funnits
en annan väg öppen, skulle man ha begagnat denna väg.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ IL

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckt motion angående statsanslag för premiering av
välskötta mindre skogsbruk; och

Nr SO.

Onsdagen den 24 april e. m.

Ang. vissa
åtgärder för
bekämpande
av

polatishräjta.

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 11 § i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets utlåtande,
nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
för bekämpande av potatiskräfta.

I en till riksdagen den 15 mars 1929 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 224, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att Kungl. Maj :t finge, i huvudsaklig överensstämmelse med de i bilagatill
nämnda statsrådsprotokoll intagna bestämmelser, utfärda kungörelse med
vissa bestämmelser angående bekämpande av potatiskräfta.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Johansson i Uppmälby och
Svensson i Grönvik förklarat sig anse, att utskottets hemställan, vilken de biträdde,
bort grundas på annan i reservationen angiven motivering.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag har beträffande utskottets
hemställan inget annat yrkande än om bifall till densamma, men jag har
icke kunnat förena mig med utskottet, då det gäller motiveringen, och jag har
därför tillsammans med herr Svensson i Grönvik avgivit en reservation.

Utskottet påpekar, vad Kungl. Maj:t i propositionen omtalar, nämligen att
från centralanstalten inkommit en skrivelse, som är daterad den 11 januari
1923, där man föreslår inrättandet av en särskild institution för växtskydd vid
centralanstalten. Denna fråga har ännu icke kunnat upptagas till Kungl.
Maj :ts prövning, naturligtvis på den grund, att den bör tagas i samband med
huvudtiteln och med anslagen till centralanstalten. Jag har därför ansett, att
det inte är lämpligt, att man nu i detta sammanhang behandlar frågan och
gör några uttalanden utan låter Kungl. Maj:t pröva ärendet, som ju sedan i
sinom tid kommer att föreläggas riksdagen. Här har man velat få in detta
därför, att man en gång, då frågan kommer upp, vill ha riksdagen bunden för
inrättandet av detta institut. Riksdagen brukar ju i allmänhet vara försiktig,
och jag tycker, att försiktigheten bjuder, att man nu inte gör något uttalande
utan överlämnar åt Kungl. Maj:t att pröva frågan. Det kanske blir nödvändigt
att vidtaga en del åtgärder, som lantbruksstyrelsen och centralanstaltens styrelse
föreslagit, men det är en sak, som åtminstone först bör prövas av Kungl.
Maj:t, innan riksdagen gör något uttalande.

Jag skall vid denna sena timme inte uppehålla tiden utan endast be att få
yrka bifall till utskottets hemställan med den motivering, som finnes angiven
i den av mig och herr Svensson i Grönvik avgivna reservationen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag har också tillåtit mig att

begära ordet i denna fråga för att här uttala en maning till försiktighet. Jag
tror man har rätt att säga, att vetenskapen inte hunnit så långt, att den kan
fordra allt för restriktiva författningar, ty då löper man faran, att man försöker
att bota ett ont med något ännu värre. Jag är inte hågad att på något

Onsdagen den 24 april e. m.

89 >r 30.

vis underskatta den fara för vår potatisodling, som ligger i potatiskräftans
förekomst, men jag har rätt att uttala, att den upptäckta allmänna förekomsten
i vårt land av potatiskräfta förra året nog i sin mån vittnar om våra växtpatologers
oförmåga att behärska sitt område och att bemästra sjukdomen. Man
har på dessa håll nöjt sig med en papperskarantän av innebörd, att så snart
man importerar växter från utlandet, skulle dessa vara försedda med på visst
sätt formulerade intyg från någon växtpatolog i respektive länder, att det i
orten inte funnes vissa sjukdomar, exempelvis potatiskräfta, och kom intyget
samtidigt med varan och i övrigt uppställt enligt formulären var det inget som
helst hinder att få införa denna, men intyget var ovillkorligt även om det
gällde sådan vara, som rimligen ej kan tänkas föra smitta av potatiskräfta med
sig. Men något sådant, som att exempelvis gå ut i Stockholms koloniträdgårdar
och på många andra håll, där man i många fall köpt estländsk och
annan importerad potatis och använt till sättning, och titta efter, om där finns
potatiskräfta, torde alls inte eller åtminstone i mycket ringa utsträckning fallit
vederbörande in. Sen visade sig dock att denna sjukdom förekom i mycket
stor utsträckning på sådana platser, under det att växtpatologerna nöjt sig
att hemma på sitt kontor titta på intygen. Fanns endast detta intyg fick
varan komma in, men fanns däremot icke något eller ett ofullständigt sådant
intyg, fick varan ligga i flera veckor eller mera i tullen och kanske bli förstörd.

Under sådana förhållanden tror jag det är av vikt att inte gå fram med så
restriktiva åtgärder, att man, som jag nyss nämnde, botar ett ont med ett ännu
värre. Jag vill dessutom påpeka, att redan den författning, som nu föreligger
till godkännande, och vilken jag ej skall yrka på, att den skall avslås,
innebär åtgärder så pass skarpa, att det torde nog vara fråga om, huruvida
de verkligen betingas av växtpatologiens nuvarande ståndpunkt. Jag säger
inte detta såsom ett uttalande mot personer utan såsom ett konstaterande av,
huru föga långt vetenskapen på hithörande områden hunnit. Finns det
tillräckliga vetenskapliga resultat för att handhava en författning sådan
som den, vilken nu lägges i vederbörandes händer? Jag är tveksam och har härmed
velat uttala., att om man ytterligare skall gå fram på denna väg, är det
av vikt, att man går fram med nödig försiktighet. Det torde väl i varje fall
varit riktigare — om det berott på otillräckliga anslag eller icke. att så icke
skett, vill jag ej avgöra — att man gått fram med undersökningar och efterforskningar
på ort och ställe i stället för att sitta mera bekvämt på sin byrå
och granska intyg. Jag ber emellertid att med det sagda få understryka, vad
herr Johansson i Uppmälby sade, nämligen att det torde vara klokt, att inte
riksdagen binder sig allt för mycket. Jag gör inte detta på den grund att jag
anser, att de allt mer uppträdande växtsjukdomarna inte förtjäna att studeras
och så långt möjligt bekämpas, utan jag gör det därför, att jag tror, att vi
på den vägen ännu inte kommit så långt, att vi på grundval av vetenskapens
nuvarande ståndpunkt böra vidtaga allt för restriktiva åtgärder. Yi ha ännu
åtskillig väg att gå fram ifråga om studier på detta område innan vi komma
därhän, att vi kunna vidtaga allt för starka lagstiftningsåtgärder.

Herr talman! Jag ber att få biträda yrkandet om bifall till reservationen.

Herr Sköld: Herr talman! Jag skall inte ingå på något bemötande av

den kritik, som herr Magnusson i Skövde riktade mot det hittillsvarande växtskyddet.
Jag skulle endast vilja säga, att det givetvis inte gärna kan vara
någon kritik mot de myndigheter, som haft denna sak om hand. Kritiken borde
i så fall närmast riktas mot statsmakterna, som inte vidtagit åtgärder av annat
slag än som hittills skett. Dessutom skulle jag vilja påpeka, att det är väl
knappast sannolikt, att man tänker tillgripa restriktivare författningar än

Ang. vissa
åtgärder för
bekämpande
av

potatiskräfta.

(Forts.)

Nr 30. 90

Onsdagen den 24 april e. m.

Ang. vissa den, soni här är föreslagen. De ytterligare åtgärder, som äro satta ifråga,
bekåm^nde aro -i11 av författnings natur utan av organisatorisk art.

av Vad sedan herr Johanssons i Uppmälby anförande beträffar, skulle jag vilja

potatiskräfta. påpeka, att den omständigheten, att utskottet har tillåtit sig ett visst positivt
(Fort».) uttalande här, hänger samman med det förhållandet, att man i utskottet nog
hade den meningen, att det föreliggande kungliga förslaget är behäftat med
vissa brister. Bristerna ligga egentligen däri, att centralanstalten får sig med
detta förslag förelagda vissa administrativa befogenheter, som anstaltens organisation
för närvarande inte är lämpad att taga hand om. Därför måste vi
inom utskottet betrakta det föreliggande förslaget såsom ett provisorium.
Man kan icke uppskjuta det ; man får taga det som bjudes. Men samtidigt vill
man understryka, att detta icke är det slutgiltiga. Utskottet har alltså velat
säga, att organisationen för växtskyddet i landet bör ske på ett annat sätt,
än som föreslagits i den kungliga propositionen och som nu förelägges riksdagen.
Om herr Johansson i Uppmälby skulle vilja inlägga i utskottets utlåtande
den meningen, att detta utlåtande utgör ett klart förord för det förslag,
som för närvarande är underställt Kungl. Maj :ts prövning, så torde detta vara
ett misstag. Det har nog inom utskottet funnits delade meningar på den
punkten, och för egen del har jag tillåtit mig hysa den uppfattningen, att det
icke kan vara lämpligt att vid organiseringen av växtskyddet tillägga centralanstalten
några långt gående administrativa befogenheter. Utan jag håller
för troligt, att organiserandet av växtskyddet bör ske genom en viss arbetsfördelning
mellan hushållningssällskapen, länsstyrelserna och centralanstalten,
där centralanstaltens uppgift blir av närmast vetenskaplig natur. Det är
på grund av denna min mening och på grund av andra skiftande meningar
inom utskottet, som utskottets utlåtande skrivits på det sättet, att det icke ger
förord för någon bestämd riktning, utan att det enda positiva uttalandet är,
att vad som här beslutas bör vara provisoriskt och bör ersättas med något
annat och mera effektivt efter den utredning, som bör komma till stånd.

Jag tillåter mig, herr talman, med dessa ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav p’ropositioner dels
på bifall till utskottets hemställan med godkännande av dess motivering, dels
ock på bifall till berörda hemställan med godkännande av den motivering, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Johansson i Uppmälby begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs
:

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets hemställan och
motivering i utskottets förevarande utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Minner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med godkännande
av den motivering, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Onsdagen den 24 april e. m.

91 Nr 30.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 92 ja och
73 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan med godkännande av dess
motivering. , ^

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition nr 94 angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar, punkten 17.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion, II: 331, angående åstadkommande
av en bättre samverkan i fråga om bortflyttning av fornminnesmärken mellan
riksantikvarien och resp. lokala fornminnes- m. fl. föreningar.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för förberedande
handläggning hänvisad motion, nr 331, hade herr Svedman m. fl. föreslagit,
att andra kammaren för sin del ville besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, syftande till en bättre samverkan mellan riksantikvarien
och de lokala fornminnes-, hembygds- och museiföreningarna i fråga
om bortflyttning av fornminnesmärken från respektive föreningars verksamhetsområden,
samt därefter i instruktionen för vederbörande införa bestämmelser,
som garanterade en sådan samverkan.

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning, syftande till en sådan modernisering
av stadgarna för fornminnesvården, att en efter en senare tids förhållanden
betingad bättre samverkan mellan riksantikvarien och de lokala fornminnes-,
hembygds- och museiföreningarna ifråga om bortflyttning av fornminnesmärken
från respektive föreningars verksamhetsområden garanterades, samt därefter
vidtaga de åtgärder, som i anslutning till sagda utredning kunde visa sig vara
av behovet påkallade.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Mosesson, Ljung, Weijne och
Persson i Tidaholm, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Vid behandlingen av herr Svedmans m. fl.
motion inom första tillfälliga utskottet tror jag mig våga säga, att utskottet
verkligen arbetade. Men vid omröstningen var det lotten, som bestämde vad
som skulle bli utskottets utlåtande, och det är fyra av utskottets medlemmar,
som hava antecknat sig som reservanter. Jag ber att med några ord få belysa,
vad som är gemensamt för reservanterna och utskottet och vad som skiljer
dem åt.

Ang. vissa
åtgärder för
bekämpande
av

'' potatiskräfta.
(Forts.)

I fråga om
bortflyttning
av fomminnesmärken.

Nr 30. 92

Onsdagen den 24 april e. m.

1 fråga om
boirtflyttning
av fornminnesmärken.

(Fort*.)

Då vill jag föist säga, att enighet råder mellan de två grupperna inom utskottet
därom, att våra fornminnen skola vårdas, och att vi skola göra vad
som är möjligt för att den gamla tiden, då så mycket av våra fornminnen förstördes,
skall vara en gången tid, och att vi skola se till att rätta vad som
fordom brast. Vidare äro vi eniga därom, att som regel böra våra fornminnen
bevaras i sin ursprungliga historiska miljö. Och i detta sammanhang må vi
gärna erkänna, att den omtanke om hembygden, som förvisso ligger till grund
för vad motionärerna här hemställt om, har vår uppskattning. Vidare äro vi
eniga därom, att den nuvarande innehavaren av riksantikvarieämbetet på ett
förtjänstfullt sätt har handhaft det grannlaga och svåra värv, som blivit honom
anförtrott, och att han väl har befrämjat de lokala och provinsiella intressen,
som han är satt att jämväl tillgodose.

Men, heTr talman, när jag bär sagt detta, har jag också kommit till ett

vägskäl, där vi hava nödgats skilja oss från våra kamrater. Och det är vid

bedömandet av ett visst konkret fall, som nu närmast har föranlett denna motions!
frambärande, nämligen det fall, som förliden höst lät så mycket tala
om sig, affären med den s. k. Viklaumadonnan. Detta fall är icke av den
beskaffenhet, att det bör föranleda, jag använder uttrycket en reprimand, ifrån
riksdagens sida, även om vi i detta speciella fall skulle vara överens därom
att ett annat förfaringssätt hade varit bättre, varom jag, herr talman, icke
vill fälla någon dom. Ty även om så hade varit fallet att man önskat ett
annat handläggande, så anse vi reservanter icke, att någon, om jag får använda
uttrycket, lex in casu här är påkallad. Fallet Viklau är i intet fall

symptomatiskt, såsom jag förmodar, att motionärerna vilja göra gällande, att
det kan sägas vara. Ty huru jag eljest skulle tolka de ord, som finnas i motionen,
då det bl. a. heter — jag bryter ut ett uttryck ur sitt sammanhang —:
»Enligt vår uppfattning brister det nu i dessa stycken», d. v. s. i fråga om
samverkan mellan riksantikvarien och de lokala intressena. Motionärerna
vilja väl icke göra gällande, att denna bristande samverkan är att söka hos
de provinsiella och lokala museistyrelserna eller hembygdsföreningarna utan
hos de organ, som nu hava riksdagen och Kungl. Maj :t såsom sina principaler.

Nu säger utskottsmajoriteten, sedan den gett sitt erkännande åt att den nuvarande
innehavaren av riksantikvarieämbetet i det hela skött sitt ämbete på
ett gott sätt, att det kan ändå vara påkallat med en skrivelse med hänsyn
till framtiden. Vi hava den meningen, att när det är fråga om att skriva
till Kungl. Maj:t på det sätt, som motionärerna här hemställt om, så bör
ett sådant beslut grunda sig därpå, att man kan lägga handen på ett verkligt
signifikativt exempel eller också, och hellre, på flera sådana. Då så icke är
fallet, bör man vänta med att skriva, till dess skäl verkligen föreligga för en
framställning.

Sedan jag sagt detta, vill jag, om jag så får uttrycka det, gå utanför motionärernas
ram. Det var någon, som i sin ungdoms dagar blev ålagd att,
när han skulle lära sig homiletik, skulle han studera en vis.s bok. I den läroboken
stod det: »Ämnet för predikan tar man antingen ur texten eller också
annorstädes ifrån.» När han kommit så långt, var han så klok, att han slängde
boken i väggen, ty han menade, att ämnet för betraktelsen skulle tagas ur
texten. Om det nu är så, att utskottet varit pliktigt se på detta spörsmål
med hänsyn till den föreliggande motionen, hade resultatet för reservanternas
vidkommande blivit, att vi icke velat göra motionen till text för någon betraktelse
om något annat närliggande. Men det kan ju ändå vara anledning fästa
uppmärksamheten på att det spörsmål, som här beröres i motionen, har ett
vida större och viktigare sammanhang, än som har föranletts av en tillfällig
stämning. Och om det varit så, att motionärerna hade rört vid detta större sam -

Onsdagen den 24 april e. m.

93 Sr 3a

manhang, nämligen hela frågan om vår fornminnesvård, så är det säkert, att
mer än en, som nn har varit betänksam att skänka sitt bifall till den föreliggande
motionen, skulle hava givit sin anslutning till en sådan motion. Vi
ha ju för närvarande en, jag kan säga renässans i vårt land med hänsyn till
hembygdsvården. För varje år som går bildas ju en hel del hembygdsföreningar
och sockenmuseer, och antalet hembygds- och sockenmuseer är visst
för närvarande uppe i omkring 250. Detta är ju något, som i och för sig
är mycket glädjande. Men klart är, att denna omständighet borde föranleda
statsmakterna till uppmärksamhet på det spörsmål, som det här gäller; ty
här är det givet, att många friktionsanledningar uppstå. Icke friktionsanledningar,
såsom motionärerna påpekat, mellan å ena sidan riksantikvarien och,
om jag får använda uttrycket, sockenintressena, utan lika mycket och kanske
ännu mer mellan dessa lokala föreningar och provinsföreningarna. Och detta
stora område är icke på något sätt reglerat. Jag förstår icke heller, huru
genom ett bifall till motionen detta område skulle bliva så att säga kartlagt
och lagstadgat.

Om herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet hade varit här,
skulle jag velat rikta en vördsam hemställan till honom, som ju har ett stort
betänkande liggande i departementet, fornminnesvårdssakkunnigas förslag, att
han ville ägna uppmärksamhet åt denna fråga. Vad dessa sakkunniga av
1921 föreslagit lär väl blott till en del vara godtagbart, och, såvitt jag blivit
riktigt underrättad, har detta betänkande icke heller blivit utsänt på remiss.
För den skull borde Kungl. Maj:t verkligen kunna taga upp denna större fråga
och ägna den uppmärksamhet.

Herr talman! Såsom denna motion är skriven liksom det utlåtande, som
med anledning av motionen har avgivits av utskottet, och med den snäva ram,
som motionen har, då den ju endast avser en samverkan mellan riksantikvarien
och de lokala föreningarna, vilken samverkan i det hela varit mycket god.
nödgas jag för min del hemställa om avslag på den förevarande motionen och
bifall till reservationen.

Herr Svedman: Herr talman! Jag behöver icke inför denna församling

framhålla vilken utveckling fornminnesvården och den arkeologiska forskningen
här i landet undergått under senaste mansålder. Genom frejdade män,
vilkas vetenskapliga rykte nått långt över vårt lands gränser — jag nämner
sådana namn som Hans Hildebrand, Oscar Montelius och Sigurd Curman -—
har intresset för fornminnesvården i och genom att vetenskapens ljus kastats
över de gamla stenarnas inskrifter och gravarnas innehåll vuxit sig starkt och
blir för varje dag allt mera stegrat överallt i bygderna, givetvis mest i de bs''gder,
där man har mest att hämta för den arkeologiska forskningen och för våra
fornminnens belysning och vård. Detta ändrade förhållande, detta nyskapade
intresse har återigen haft till följd att föreningar och sammanslutningar
bildats, vilka vårda hembygdens kultur och fornminnen samt till dem och deras
vård uppfört byggnader och inrättat museer, vilka numera stå under en
vederhäftig och kunnig ledning. Den centralisation, som tillförene gjort sig
så starkt gällande, då man sammanförde till ett par, tre större museer i landet
de gamla fornminnesmärkena, varvid statens historiska museum intog
främsta rummet, har numera icke samma befogenhet som förr. Man kan givetvis
mot denna centralisering anmärka, att fara är å färde om man hopar
allt för mycket värdefulla föremål inom en och samma byggnad. Man kan
tänka på och tala om eldfara, och det har icke saknats varningar i det fallet.
Jag vill erinra om, att under en av Galärvarvets eldsvådor för en del år sedan
brann Hemse gamla stavkyrka upp. Man kan tala om den fara från
luften, som hotar mer än tillförene, även om de flesta måhända rycka på axeln

I fråga om
bortflyttning
av f omminnesmärken.

(Forts.)

Nr 30. 94

Onsdagen den 24 april e. m.

I fråga om
bortflyttning
av jomminnesmärken.

(Forts.)

mot en dylik fara, men för min del anser jag den vara möjlig och kunna bli
verklighet.

Men det är icke alls dessa synpunkter som ligga till grund för de ganska
stillsamma önskemål, som i föreliggande motion av några motionärer i kammaren
framförts. Dessa önskemål hava behjärtats av andra kammarens första
tillfälliga utskott, och utskottet har gått motionärernas framställning till
mötes. Vid utlåtandet är emellertid fogad en reservation, som yrkar avslag
på framställningen, och utskottets ärade ordförande bär nyss kommenterat reservationen.
Reservanterna bygga i huvudsaklig del på ett utlåtande, som införskaffats
från Svenska museimannaföreningen, och dela efter vad jag kan
förstå i det väsentliga dess uppfattning. Svenska museimannaföreningen tillsatte,
sedan dess utlåtande i ärendet infordrats, en kommitté bestående av tre
personer för att avfatta och till utskottet inkomma med yttrande över motionen.
Denna kommitté bestod av två professorer vid nordiska museet och föreståndaren
för Göteborgs museum. Således fanns icke utrymme inom denna
kommitté för just det speciella bygdeintresse, som motionärerna vilja peka på
och ge luft åt. Reservanterna instämma med svenska museimannaföreningen
och anse att »blott den goda viljan och vidsyntheten här kunde åstadkomma det
samförstånd, som inom ett intresseområde sådant som det här ifrågavarande
vore den enda förutsättningen för att skapa en fullt framkomlig väg. Då
dessa egenskaper i hög grad äro tillfinnandes hos historiska museets nuvarande
ledning, finner utskottet ingen anledning föreligga att nu vidtaga några åtgärder,
varigenom den hittills i det stora hela gynnsamma utvecklingen kunde
äventyras.»

Men, herr talman, man får väl icke döma och bedöma en lag och en författning
efter det sätt, varpå den för tillfället tillämpas, utan efter det sätt, på
vilket den kan tillämpas. I reservationens försvar för den nuvarande ordningen
ligger enligt min tanke ett tungt vägande skäl för skapandet av en annan
ordning än den nuvarande, ty reservationens argumentering visar, att det för
närvarande helt och hållet beror på riksantikvariens personliga läggning, huru
landsortens fornminnesintressen behandlas. Jag är den förste att erkänna,
att den nuvarande riksantikvarien visat stor förståelse och starka sympatier
i sin ämbetsgäming för dessa landsortsintressen, men det finnes i motionen ett
namngivet fall, som dock faller under hans egid och på hans ansvar, och även
om detta fall icke är ett tillräckligt och fullgiltigt skäl för motionens tillkomst,
har det varit det närmast pådrivande för att denna framställning blivit
gjord. Jag avser fallet med den s. k. Viklaumadonnan, och nu, herr talman,
skall jag be att i sammandrag få ge dess aktuella historia i den mån den
sammanhänger med motionen.

Den 5 september i fjol meddelades i en tidningsartikel, att Viklaumadonnan,
som bekant en gammal enastående träskulptur, blivit för 5,000 kr. försåld av
Viklau församling till vitterhetsakademien. Denna upplysning slog ned som
en bomb på Gotland, ty man visste ingenting om att madonnans vistelse där
varit på allvar hotad. Konstverkets värde upptäcktes för c:a 8—9 år sedan
av professor Roosval, som fastslog att skulpturen härrörde från en fransk
mästare från 1100-talet och var ungefär i sitt slag enastående i världen. Det var
alltså ett 800 år gammalt konstverk, som. så länge traditionen går tillbaka och
någon vet, varit placerad i den lilla landskyrkan på Gotland. Då underrättelsen
om madonnans försäljning nådde allmänheten var landstinget samlat, och en
för fornminnesvården intresserad ledamot av detsamma väckte förslag om att
landstinget skulle göra en vädjan till ordföranden i den gotländska fornminnesföreningen,
föreningen Gotlands fornvänner, att han, som icke är någon
annan än länets hövding, måtte genom hänvändelse till riksantikvarien begära,
att köpet skulle gå tillbaka och madonnan återföras till Gotland. Landshöv -

Onsdagen den 24 april e. m.

Sr 30.

dingen fullgjorde detta uppdrag och fick i sinom tid svar från riksantikvarien,
som han emellertid ansåg hava framlagt sådana skäl för köpet —- som
för övrigt var oangripligt ur juridisk synpunkt — att han lät därvid bero.
Riksantikvariens skäl var huvudsakligen, att han befarade, att madonnan
skulle komma att i längden taga skada i kyrkan, och att den ur förvaringssynpunkt
hade ett bättre förvaringsrum i historiska museet, förutom givetvis
det att den där var bättre tillgänglig för intresserade åskådare och forskare,
vetenskapsmän och andra.

Man lät sig därmed nöja, men givetvis hade detta köp en stark psykologisk
verkan på befolkningen på Gotland. Man hade tagit ifrån den dess stolta
klenod!

Några år tidigare, 1925, var i Gotlands fornsal, det är det gotländska provinsmuseet,
i samband med Visby domkyrkas 700-årsjubileum och fornsalens
50-åriga tillvaro anordnad en kyrklig utställning, och då var detta konstverk
deponerat under utställningen där. I samband därmed hade riksantikvarien
medgivit, att madonnan'' väl kunde förvaras i Gotlands fornsal ur de synpunkter,
som han ansåg borde läggas på en säker plats som förvaringsställe för
konstverk av denna beskaffenhet. Efter utställningen framställde dåvarande
ordföranden i föreningen Gotlands fornvänner ett förslag till kyrkoherden i
Viklau, att madonnan måtte få stå kvar och tills vidare deponeras i fornsalen
— mot vars lämplighet som förvaringslokal som sagt intet fanns att
invända ur riksantikvariens synpunkt — mot att församlingen fick ett tusen
kronor och att nödig renovering av madonnan skulle ske på föreningens bekostnad.
Eörsamlingen gick emellertid icke in på detta förslag, utan madonnan
återfördes till sin plats i kyrkan.

Nu är att märka, att detta förslag från ordföranden icke var något officiellt
förslag från föreningen. Föreningens styrelse har aldrig beslutat ingå
i förhandlingar om köp av madonnan, och det finns — därom har jag övertygat
mig — icke en rad i föreningens protokoll om att dylika förhandlingar
skulle ha förts. När meddelande kom om försäljningen, visste man väl. att
madonnan förts till Stockholm för renovering på hösten 1927 — det är klart,
att en gammal dam, som är åttahundra år, behöver litet upputsning och tillsyn.
Men när man frågade sig hur detta köp gått till, meddelades det, att
på extra kyrkostämma med Viklau församling den 31 maj 1928 hade ett av
riksantikvariens ombud avgivet anbud å femtusen kronor blivit antaget och
godkänt efter votering med tio röster mot fyra. Alltså deltogo i denna omröstning
endast fjorton röstberättigade medlemmar! Visserligen är församlingen
liten, men dessa fjorton utgjorde dock icke mer än tolv procent av de
på kyrkostämma röstberättigade församlingsborna. Av dessa fjorton personer
hade som sagt tio röstat för försäljning — man var angelägen om att
få femtusen kronor till en värmeledning i kyrkan -— och fyra hade
motsatt sig köpet. Nu kanske någon tycker det vara underligt, att en församling
kan avhända sig ett inventarium av detta slag, men gällande författning
är av det innehåll, att strängt taget vitterhetsakademien kan på detta
sätt av en församling köpa rubb och stubb i församlingens kyrka utan något
Ivungl. Maj:ts medgivande.

Det inträffade var givetvis ägnat att nedslå och nedstämma de för fornminnesvården
intresserade på Gotland — och det är snart sagt hela befolkningen,
som hyser sådant intresse. Man hade naturligtvis tänkt sig, att om det på allvar
var fråga om att föra konstverket från Gotland, man blivit ställd inför
den möjligheten att kunna reflektera på att själv inköpa detsamma. Men som
jag förut påpekat hade det aldrig meddelats, att meningen var att för alltid
bortföra detta konstverk, och när det nu icke kunde — av skäl som jag här
anfört — lämpligen stå kvar i kyrkan, borde givetvis fornsalen varit

1 fråga om
bortflytt n i ng
av fornmintiesmärUer.

(Forts.)

Jfr 30. 96

Onsdagen den 24 april e. m.

I fråga om
bort flyttning
av fornminnesmärken.

(Korts.)

lämplig förvaringsplats. Gotlands fornsal är ju ett ganska förnämligt provinsmuseum.
Den har en samling kyrkliga träskulpturer från medeltiden, som
torde vara enastående i norra Europa, och man tycker, att bland dem den rätta
miljön varit för detta konstverk. Dessutom vill jag säga, att Gotlands fornsal
inte precis är ett museum, som ligger i någon avkrok. Numera besökes Gotland
av över tjugu tusen turister av olika nationaliteter varje år, och jag skulle
tro, att de flesta av dessa göra kortare eller längre besök i fornsalen, så att
hade madonnan placerats där, hade den stått tillgänglig även för internationella
forskare.

Nu säga reservanterna, att de icke kunna finna »att några särskilda åtgärder
böra vidtagas med anledning av det i motionen berörda, till synes enstaka
fallet». Ack ja, hade detta varit ett enstaka fall, hade motionen aldrig
kommit till. Jag skall bara nämna ett par fall från Gotland, som belysa, bur
man kan tillämpa gällande förordning. Bägge dessa fall ha dock inträffat
före den nuvarande riksantikvariens ämbetstid, han står alltså helt utanför
dem.

I slutet av 1800-talet restaurerades Valls kyrka. Därvid fann man en gravsten
av den siste gotländske bondehövdingen, Petter Harding. Han förekommer
i historien vid den fred mellan landsbygdens gutar och Visby köpmän,
som Magnus Ladulås åstadkom år 1288, och han är som sagt den siste kände
bondehövdingen från gotländsk medeltid. Sedan omkring 1300-talet hade det
funnits en sten på hans krav i kyrkan. Då kyrkan restaurerades i slutet av
1800-talet, bortflyttades denna gravsten. Enligt ett inventarium skall stenen
i sex olika bitar ha blivit deponerad i statens historiska museum, och förmodligen
ligga nu bitarna där i någon källare. — Några år senare påträffades en
utomordentligt vacker bildsten vid Hammars gård i Lärbro. Stenen emballerades
för att flyttas över till statens historiska museum, men den låg fem veckor
på lastkajen i Slite utan att komma längre, därför att befolkningen och
intresserade började gny mot bortförandet av denna bildsten. I Bunge socken
fanns nämligen ett friluftsmuseum, Bunge museum, som herrarna förmodligen
hört talas om och som många kanske ha besökt, och där ansåg man att stenen
borde ha sin givna plats. Till följd av den folkopinion, som uppstod gentemot
bortförandet av denna sten, medgav dåvarande riksantikvarien, att stenen fick
placeras i Bunge museum. ■— Inom parentes vill jag nämna, att detta Bunge
museum är skapat av en enda man, som av brinnande intresse och hänförelse
utan ett enda öres anslag från stat eller landsting åstadkommit detta. Museet
är det tredje i ordningen i Sverige. Skansen är nummer 1 och Jamtli vid
Östersund lär vara nummer 2. Bunge museum är ett vältaligt uttryck för det
fornminnesintresse, som finns på Gotland och hos dess folk.

I Svenska museimannaföreningens utlåtande finns en erinran om, att fornminnessakkunniga
av 1921 föreslagit, att riksantikvarieämbetet borde skiljas
från chefskapet för statens historiska museum. Detta erinrar jämväl utskottet
om, och jag får säga, att litet mera beslutsamhet från utskottets sida genom
att kraftigare trycka på den punkten hade varit önskvärd. Bara den erinran
museimannaföreningen gör om önskvärdheten av att skilja riksantikvarieämbetet
från chefsskapet för statens historiska museum är ett medgivande, även
om det icke är avsiktligt, till det syfte, som i motionen framförts, ty det är
dock oegentligt, att samme man skall vara chef för det hela och på samma gång
för en av delarna, även om denna del är den väsentligaste.

Herr talman! Jag vill innan jag slutar, göra en erinran, som för mig har
betytt ganska mycket. Utskottets majoritet består av fem personer, och dessa
representera lika många svenska landskap. Reservationen är undertecknad
av fyra, av vilka tre bo i städer och en, skulle jag tro, i ett stadsliknande samhälle.
Det är icke i städerna man finner forngravarna och fornminnesmär -

Onsdagen don 24 april e. m.

97 >''r 30.

kena — ja, det finns ju förstås ett och annat verkligt lysande undantag —
utan i regel på landsbygden, och det är klart, att landsbygdens befolkning och
dess representanter stå närmare den önskan, som motionärerna ha givit uttryck
åt; de så att säga känna hembygdskulturens och bygdetraditionens pulsslag
kraftigare än städernas invånare. Den omständigheten kan ju för mången
förmenas vara betydelselös, men för mig betydde den. att jag förstod, att motionärerna
hade den samklang i utskottet, som motionärerna hade väntat att få
just ifrån den svenska landsbygdens befolkning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Svedman förenade sig herr Leffler.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! Jag skall icke uppehålla mig

vid mellanhavandet mellan statens historiska museum och de olika lokala
fornminnesföreningarna eller provinsmuseerna. Jag skall i stället tillåta
mig att något peka på riksantikvariens och historiska museets ställning till
våra församlingskyrkor och de olika värdefulla antikvitets föremål, som därinom
finnas eller funnits. Enligt vad jag har kunnat utläsa av de handlingar,
som utskottet har lagt på kammarens bord, synes alla vara fullständigt
ense därom, såväl herrar motionärer som utskottets samtliga ledamöter och
olika föreningar och hörda myndigheter att även om, och icke minst då det
gäller föremål på det kyrkliga området, dessa böra helst bibehållas i sin
gamla miljö. Jag delar fullständigt denna uppfattning och vill endast uttala
ett beklagande av att tidigare en helt annan uppfattning gjort sig gällande
icke bara inom den centrala ledningen här i Stockholm utan också ute i landet.
En ur alla synpunkter glädjande omsvängning i den allmänna meningen
ute j landet har uppenbarligen ägt rum under senare år, och vitterhetsakademien
lämnar ju även i sitt utlåtande till utskottet ett påtagligt bevis härpå
i de uppgifter, som återfinnas i yttrandet, över nyförvärv och gåvor till statens
historiska museum under olika tidsperioder. Av dessa uppgifter framgår,
att under den senaste femårsperioden nyförvärven icke varit utav allt
för stor omfattning, men att däremot tidigare förhållandet varit helt annorlunda.

Jag skall icke här ingå på någon närmare undersökning av, var orsakerna
kunna ligga,^ och vem som kan bära skulden till, att i slutet av 1800-talet så
många av våra landskyrkors dyrbara föremål vandrade vägen från landskyrkan
och in till statens historiska museum. Jag är för min del tämligen
övertygad om, att åtminstone till mycket stor del församlingarna själva bära
skulden till detta förhållande, därför att intresset på den tiden för dessa antikviteter
säkerligen var ganska minimalt. Nu åter är ju detta intresse desto
mer livligt och allmänt, och jag skulle för min del tro. att icke bara eu utan
åtskilliga församlingar nu åter gärna skulle se i sin landskyrka ett eller annat
av de föremål, som tidigare där varit en prydnad, och som nu i stället
ligger lagrat inom historiska museets murar.

Det förefaller mig under sådana förhållanden, och då nu ifrån alla håll
uttalas anslutning till den uppfattningen, att dessa gamla föremål helst böra
bevaras i sin gamla miljö, som om historiska museet skulle kunna gå så pass
långt „i tillmötesgående gentemot församlingarna, att, när en församling önskar
återfå något utav de föremål, som tidigare har hört hemma i dess
kyrka, men jsom nu tillhör historiska museet —- ifrån den tid, då historiska
museet också hade till sin uppgift att fungera som upptagningsanstalt för
de många, kyrkliga föremål, för vilka på den tiden icke fanns något lokalt
intresse sasom vitterhetsakademien ju själv framhållit — det förefaller mig.

Andra kammarens protokoll 1929. Nr SO. 7

I fråga <jm
bortflyttniTU]
av fomminnt
smärken.

, Forts.

Nr 30. 98

Onsdagen den 24 april e. m.

1 fråga om
borljhjtlning
av jornminnesmärken.

(Forte.)

säger jag, att historiska museet numera skulle kunna låta något av dessa föremål
gå tillbaka eller åtminstone deponeras i den gamla landskyrkan; allt givetvis
under förutsättning, att det finns tillräcklig garanti, för att vederbörlig
tillsyn och vård där ägnas detta föremål, och givetvis också under förutsättning,
att den representativa bild av vår kyrkliga konst under seklerna,
som historiska museet ju bör lämna, icke därigenom skulle komma att bli allt
för ofullständig.

Nu skall jag som ett exempel be att få nämna, att Sollentuna församling,
som ju inte ligger så långt borta som Gotland, och där jag hör hemma, år
1868 beslöt på eu kyrkostämma, antagligen lika »talrikt» besökt som den
stämma, som den ärade gotlandsrepresentanten talade om, att helt enkelt
överlämna sin gamla altartavla till — som det i protokollet heter — »antikvitetssamlingarna»
i Stockholm. Detta värdefulla medeltida altarskåp finnes
alltså för närvarande i historiska museets källare, svåråtkomligt för alla
och praktiskt taget försvinnande bland mängden av dylika inventarier.
Inom församlingen har emellertid under de senaste åren framträtt en mycket
livlig önskan att återförvärva detta skåp, och det har till och med anslagits
särskilda medel för konservering och renovering, i den mån så skulle behövas,
om vi blott kunde få det tillbaka. Församlingen gjorde också 1922 hänvändelse
i detta syfte till vitterhetsakademien men erhöll 1923 till svar det
beskedet, att akademien saknade befogenhet att tillmötesgå denna församlingens
önskan. Akademien skyndade sig emellertid även att tillägga, att
därest församlingen skulle finna anledning att göra någon underdånig framställning
till konungen, och denna framställning skulle remitteras till akademien
för yttrande, akademien skulle på det bestämdaste yrka avslag på
denna framställning. Det förefaller mig, som om detta ställningstagande —
det är visserligen sex år sedan — från akademiens sida bra litet stämmer
(iverens med de allmänna uttalanden, som nu ha gjorts i akademiens yttrande
till första tillfälliga utskottet.

Jag tror emellertid, att det vore synnerligen lyckligt ur många synpunkter,
i fall det vore möjligt, att åtminstone i någon mån tillmötesgå församlingarnas
önskemål i det avseende, som jag här tillåtit mig beröra, och liksom den
förste ärade talaren gärna skulle till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
vilja rikta en vädjan, skulle jag för min del också i
detta sammanhang vilja göra det, nämligen att — vare sig det nu blir utskottets
majoritet eller minoritet, som segrar i denna fråga här i kammaren
och i riksdagen — herr statsrådet i varje fall ville ägna en välvillig uppmärksamhet
åt detta spörsmål, och att givetvis, därest den av utskottet förordade
utredningen kommer till stånd, densamma då också måtte få omfatta
det spörsmål, som jag här berört.

Detta av mig anförda exempel kan ju åtminstone i någon mån visa, att det
här icke gäller ett enstaka fall. såsom den förste ärade talaren ville göra
gällande, och det visar kanske också, att det icke är ett enbart gotlandsintresse,
som det här rör sig om, utan att det nog förekommer fall litet varstans i
vårt land av liknande art. Då emellertid, så vitt jag kan finna, en utredning
utav samtliga dessa spörsmål icke kan vara till någon som helst skada
utan enbart till fördel, vill det synas mig, som om utskottets förslag borde
av kammaren godtagas, och jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Pehrsson i Göteborg instämde häruti.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Jag vill icke ingå på något närmare
bedömande av de skäl, som ligga till grund för motionen och för utskottets

Onsdagen de.n 24 april p. m.

99 Nr 30.

utlåtande. Jag vill endast som representant för ett område, där fornminnesvården
är särskilt livlig och där befolkningen har det allra största intresse
för densamma, uttala ett oförbehållsamt erkännande åt det målmedvetna
och energiska arbete, som kännetecknar den nuvarande riksantikvariens
verksamhet framför allt för de lokala landsortsmuseerna. Vi ha uppe i
Jämtlands län erhållit ett ovärderligt stöd av riksantikvarien och vi stå
i den största tacksamhetsskuld till honom härför. Jag har endast velat erinra
om detta och uttala vårt varma erkännande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

T detta yttrande instämde herrar Hedlund i Östersund och Olofsson i Digernäs.

Herr Weijne: Herr talman! Herr Svedman och utskottet ha otvivelaktigt
eu mycket stor trumf på sin sida. De ha känslorna, som tala för bifall till
motionen. Herr Svedman framhöll ju mycket skickligt, att utskottets majoritet
representerar landsbygden och olika landskap, under det att vi stackars
reservanter äro stadsbor, som icke ha samma sinne för det förflutna. Nu är
jag emellertid ganska rädd fiir att t. ex. herr Ljung anmäler, att han, som brukar
vara kyrkomötesombud, också har fullständigt lika stort intresse för de
kyrkliga minnesmärkena som t. ex. någon medlem av utskottets majoritet.

Herr Svedman har vidare madonnan på sin sida, och litet var tyckte vi nog,
att det var litet orätt mot Gotland, att ön skulle berövas madonnan. Jag kan
ju avslöja, att jag exercerat beväring på Gotland. Om mina känslor för Gotlands
infanteriregemente inte precis äro så hjärtliga, så lärde jag i alla fall
uppskatta gotlänningarna, och gällde det bara madonnan, skulle jag inte tveka
att uppträda på herr Svedmans sida. Men enligt min uppfattning är det icke
lämpligt se på frågan med känslobetoning utan låt oss koppla av känslorna
och bedöma saken bara med det rena förståndet. Vad är det herr Svedman
begär? Han säger, att det bör vara samverkan, när det gäller bortflyttande
av minnesmärken. Jag fäster kammarens uppmärksamhet på vad styrelsen
för samfundet för hembygdsvård yttrat: »Då styrelsen hade sig väl bekant
attingen myndighet med intimare förståelse av hembygdsvårdens krav funnes
i vårt land än just riksantikvarien och då sts^relsen med bestämdhet ansåge sig
känna, att den nuvarande innehavaren av detta maktpåliggande ämbete med
utmärkt omsikt och varmt intresse sökt värna om hembygdsrörelsens utveckling
på dess olika områden, funne sig styrelsen» etc. Om jag går till utskottsmajoriteten,
så har utskottsmajoriteten också erkänt, att det råder en viss
samverkan. Det heter »att historiska museets nuvarande ledning visat sig väl
beakta detta behov av samverkan» o. s. v. Herr Svedman tillhör ett parti, vars
ledare ofta bruka använda det bekanta ordet: det skall vara få lagar men’goda
lagar. Jag instämmer i det. Det är ett förståndigt ord. Man skall icke ha
mer pappersväsen än vad som är nödvändigt. Här har det från alla håll vittnats,
att det förekommer samverkan. Det finns inget behov av att åstadkomma
någon skriftlig förbindelse i det avseendet. Men jag vill fästa uppmärksamheten
vid att den samverkan, som här förekommer, kan ske under friare
och enligt mitt förmenande bättre former, om man inte meddelar särskilda
föreskrifter. Införandet av pappersbestämmelser angående eu sådan samverkan
skulle ovillkorligen leda till att den bleve av mera byråkratisk natur.

Då herr Svedman försökte anföra exempel på att det icke funnes tillräcklig
samverkan, ^ så tog han först ett fall från slutet av 1800-talet, alltså
ungefär 30 år^ tillbaka i tiden och sedan ett fall som han själv sade hade inträffat
några år senare; jag vågar alltså antaga, att det var för ungefär 25 år
sedan. Da man från alla hall vitsordat, att det för närvarande äger rum en
god samverkan, och att det hos den nuvarande riksantikvarien finns intresse för

I fråga om
Iforl flyttning
av fornminnesmärken.

(Fcrt*.

Nr SO.

100

Onsdagen den 24 april e. m

1 fråga om
bortflyttning
av fornminnzamärken.

(Forts.)

Herr Mogård: Herr talman! Då diskussionen räckt så länge, kanske det
kan tillåtas en medlem av utskottsmajoriteten att säga några ord till försvar
för utskottets utlåtande.

Jag vill då mot den siste talaren hävda, att utskottsmajoriteten ingalunda
anser sig bygga sin motivering på känsloskäl. Jag skall giva även några förståndsskäl
som grund för utskottets ståndpunktstagande.

Utskottet har ingalunda sväljt motionen helt, utan motionen har blivit noga
sållad. Bland annat bär utskottet icke tagit ställning till Viklaufallet eller
fällt någon dom, huruvida riksledningen för fornminnesvården förfarit riktigt
eller oriktigt. Det anser utskottet icke egentligen höra under utskottets domvärjo.
Vidare har utskottet titt och tätt uttalat, att utskottet hyser den allra
största respekt, för den nuvarande riksledningen av vår fornminnesvård. Jag
skulle tro att de flesta medlemmar av utskottets majoritet hysa den allra största
beundran för riksledningens ledande man och hans verk. Det kan man mycket
val karakterisera som en verklig kulturbragd. Men en människa är ju icke
odödlig. En riksantikvarie kan do eller taga tjänstledighet. Det kan mycket
snart komma någon annan i stället, och den nykomne är kanske inte så aktsam
och förträfflig som den andre var. Det kan inträffa saker och ting, som göra,
att de lokala opinionerna känna sig verkligt sårade, och det är just inför en
sådan möjlighet, som utskottet funnit, att den nu gällande instruktionen för
riksorganen för vår fornminnesvård behöver en modernisering. Vi böra komma
ihåg, att detta reglemente är från 1890.

Sedan dess har det växt upp en rad av bygde- och länsmuseer. Det har uppstått
en ny generation ute i bygderna, som är djupt och livligt intresserad av
att verkligen tillvarataga våra gamla vackra och dyrbara fornminnen. Då är
det ju uppenbart, att det inte längre föreligger samma fog, som förut förefunnits,
för att anhopa alla dessa lokala fornföremål av stort värde till Stockholm.
Man har numera att räkna med en viss trygghet, när det giiller den lokala vården.
Utskottets majoritet har därför funnit, att det är skäl att taga hänsyn
till detta, även när det gäller stadgar, instruktioner och reglementen för fomminnesvården.
Det behöver bara tillfogas ett par små ord därom, som göra
att riksledningen verkligen bör känna sig förpliktad att träda i nära samarbete
med de provinsiella och övriga lokala organen ocli opinionerna. Den. som läser
exempelvis instruktionen för vården av de under vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens
inseende ställda samlingarna, finner, hurusom chefen för dessa
är skyldig att höra sina amanuenser, innan han företar ett inköp. Bör han icke
då också ha skyldighet att höra dem, som sköta om fomvården ute i bygderna?
Det finner utskottet alldeles självklart.

hembygdsvården, och då det vidare icke finns anledning antaga, att det i framtiden
skulle uppstå en förändring — hembygdsrörelsen är ju en rörelse, som
vinner allt starkare omfattning -—• då finns det inte skäl att bifalla denna motion.
Och om man vill göra någonting, så innebär ett bifall till motionen alltför
litet, ty vad vinner man väl med en samverkan, om riksantikvarien i alla
fall håller på sin mening? Då måste man ha någon myndighet, som står över.
och som kan skipa rättvisa mellan lokalföreningarna och riksantikvarien. Ifall
man inrättade en sådan myndighet, kunde det vara någon mening med att vidtaga
åtgärder på området, om det nu överhuvud taget funnes behov därav. Jag
ber kammaren att försöka se detta icke bara som en känslosak utan även från
förståndets synpunkt. Jag tror att, om så sker, skola åtskilliga av kammarens
ledamöter icke taga så stor hänsyn till att vi reservanter äro stadsrepresentanter
under det att de medlemmar av utskottet, som bilda dess majoritet, representera
landsbygden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 24 april e. in.

101 Nr 30.

Herr Mosesson, som är en av reservanterna, uttalade såsom ett önskemål, att
det skulle företagas eu utredning i fråga om hela kulturminnesvården. Denna,
utredning skulle alltså sträcka sig över ett mycket vidsträckt område. Så förståndig
eller så realistisk är utskottets majoritet, att den tycker det räcker med
att man uppdrager åt de redan existerande organen att överväga, huruvida det
icke skulle vara lämpligt att sticka in några ord i det reglemente, som finnes,
och därmed förbinda riksledningen för vårt fomminnesväsende att träda i samarbete
med de lokala myndigheterna på denna punkt.

Dessa anmärkningar har utskottet velat komma med och ingenting annat —-inga känsloskäl eller dylikt. ■— Jag vet ju mycket val, att det drivits en ganska
kraftig personlig agitation här, men jag tror. att kammaren också mycket väl
förstår, att vad utskottsmajoriteten vill, innebär en mycket enkel och beskedlig
fordran på modernisering i stadgan för fornminnesvården, som ju snart är 40
år gammal och alltså torde tarva att en smula renoveras.

Jag ber, herr talman, att få 37rka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Mogård förenade sig herr Hansson i Trollhättan.

Herr Mosesson: Herr talman! Mina ord skola icke bliva många, ehuru jag
eljest givetvis skulle kunna ha åtskilligt att säga. Herr Svedman talade om
ett par gravstenar, som förts ifrån Gotland och hit. Herr Svedman! En gånginträffade
det, att, sedan man lastat en hel järnvägsvagn full med gamla
fornminnen från gotländska kyrkor för att föra ut dem från Gotland, den
dåvarande riksantikvarien telegrafiskt meddelade utförselförbud! Jag tror att
gotlänningarna i själva verket ha större anledning att vara tacksamma mot
riksantikvarien, än att beklaga sig. Vill herr Svedman och de övriga, som
äro intresserade för dessa saker, höra. vad de, som närmast syssla med dem
och väl böra vara sakkunniga ha att säga, då må de ock beakta, att det inte
förhöll sig såsom han ville göra gällande, att det var tre herrar som totat
ihop det betänkande, som Sveriges museimannaförening avgivit. Vid sammanträde
i Stockholm den 18 februari voro omkring 60 museimän samlade. Det
blev en lång debatt, som slutade med att de tre av herr Svedman åsyftade
herrarna fingo i uppdrag att sammanfatta vad som yttrats under debatten.
Sveriges museimän kunna således icke anses stå på utskottets sida utan de stå
på reservanternas sida.

Man har här klandrat, att fornsakerna föras till Stockholm och där förvaras
i källare. Med anledning härav skall jag be att få framhålla, att riksantikvarien
år efter år fåfängt gjort framställning om beviljande av medel
för åstadkommande av bättre utrymmen för tillvaratagna fornsaker. Man kan
sålunda inte klandra riksantikvarien, ty han har icke fått de lokaler, som han
behövt för att uppsätta, vårda och visa de föremål, som han har tagit under
sin omvårdnad. Det har sagts mig, att riksantikvarien, om han blott får
nödiga lokaler, skulle vara beredd att vid en inventering låta mycket av vad
som köpts eller skänkts till historiska museet, och som icke är omistligt för
museet, återbördas till den historiska miljö, där sakerna en gång funnits.

Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre. Jag ber fortfarande att
få hemställa om bifall till reservationen. Till herr Svedman vill jag säga,
att när den där bomben slog ned på Gotland och åstadkom så mycken förödelse
där, så var det väl lyckligt, att madonnan icke fanns där!

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Reservanterna anföra
som skäl för bifall till reservationen, att en god samverkan råder mellan riksantikvarien
och landsorts- och hembygdsföreningar. Men oaktat denna samverkan
finns det likväl konstverk från Gotland på nationalmuseum i Stockholm,

I fråga om
bortfJyttning
av fomminiifsmårhen.

(Forts.)

Sr 30. 102

Onsdagen den 24 april e. m.

I fråga om
bortlh/ttning
av fornminnesmärlcen.

(Förta.)

och Sollentuna altarskåp, som församlingen redan för ett par år sedan önskade
få tillbaka, ligger enligt förefintliga upplysningar på en vind i nationalmuseum.
Finns en samverkan, så är det, såvitt jag kan förstå, icke en god
samverkan. Enligt min uppfattning har landsbygden rättighet att få behålla
sina konstverk. När turister resa till Gotland, är det väl på Gotland de vilja
se Gotlands fornminnen! De resa inte till nationalmuseum för att se dem där.
De böra finnas i sin rätta miljö, på Gotland. Det är på museum i Visby, som
Gotlands konstverk ha hemortsrätt, och Sollentuna kyrka har rätt att få behålla
sitt altarskåp. Man går icke upp på vindarna till museet för att beskåda
altarskåpet där, utan, när man kommer till Sollentuna, vill man se de
fomminnesföremål, som höra dit. Det förefaller, som om den lilla påtryckning,
som utskottet nu vill utöva på vederbörande för att konstverk skola få
bli kvar där de ha hemortsrätt och bland de fornminnen där de böra finnas,
vore berättigad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Weijne, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 i riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 15.

Avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 229, angående
beredande av stöd åt insättare i vissa sparbanker, m. m., nämligen:
nr 455 av herrar Olsson i Mellerud och Olovson i Västerås; samt
nr 456 av herr Andersson i Igelboda och fru Nordgren.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
staten tillhöriga markområden; och

Onsdagen den 24 april e. m.

103 >r 30.

nr 104 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal av vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk in. in.:

från bevillningsutskottet: . „ .........

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om särskild skatt å bensin och motorsprit in. in.; .

nr 115, i anledning av väckt motion om tullfrihet i vissa fall för torkade blomdelar,
kvistar och blad; . . „ .... .

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende godkännande av
ett mellan Sverige och Tyska riket slutet tilläggsavtal till handels- och sjöfarts traktaten

den 14 maj 1926; . „ ... .,

nr 117 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende andnng i den vid
förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade
tulltaxa, i vad angår vissa kemiska preparat; „

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende godkännande av
den internationella konventionen den 8 november 1927 om upphävande av förhud
och inskränkningar i avseende å införsel och utförsel in. ni.; och

nr 119, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare kontroll
över skattskyldigas inkomstuppgifter in. m.;

från statsutskottet: . .

nr 108, i anledning av väckta motioner om viss jämkning i bestämmelserna
rörande övergång från sjuåiig folkskola till realskola m. in.:

nr 109, i anledning av väckt motion angående avlyftande från Norrbottens lans
landsting av kostnaderna för undervisningen vid Tornedalens folkhögskola i

Övertorneå; _ ...

nr 110, i anledning av väckt motion om anslag till restaurering av Ure församlings
kyrka; . . 0 . ..... ,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angaende anslag till inredning
och utrustning av de för den fysiska institutionen avsedda lokalerna i tekniska,
högskolans byggnad vid Valhallavägen in. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till grunder tor
dyrtidstiilägg under ecklesiastikåret 1929/1930 åt dels kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie
präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner; och

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 52, gjorda framställning angående dyrtidstiilägg åt de för
religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder anställda
präster; samt

från riksdagens kansli, nr 92, angående viss ändring i förordningen angående
explosiva varor.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
angående vissa anslag till folkskoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner, dels ock vissa utav Kungl. Majd i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande, nr 21. i anledning av Kungl. Majds proposition
med förslag till förordning angående tullrestitution;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna;

Nr 30.

104

Onsdagen den 24 april e. m.

nr 25, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd,
att utgå av affärsdrivande verks medel;

i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensioner från allmänna
indragningsstaten åt vissa tjänstemän vid kontrollen över sockerbeskattmngen
m. m., i vad avser pensioner från allmänna indragningsstaten;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i den
vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk fogade åldersförteckning;

. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisoriska pen sionenngsbestämmelser

i avseende å vissa beställningshavare vid marinen;

nr 30, i anledning av väckt motion om utredning angående ersättning i anledning
av olycksfall länder flygtjänstgöring;

nr 31, i anledning av väckt motion i fråga om åstadkommande av pensionsbestämmelser
för banarbetare och omlastare vid statens järnvägar m. fl.;

nr 32 i anledning av väckt motion om ersättning åt Knut Sigurd Bexelius
för olycksfall under arbete vid ett av arbetslöshetskommissionen anordnat arbetstöretag; nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angaende Svenska skeppshypotekskassan m. m., jämte i ämnet väckta motioner; “l-

1 anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda fram ställningar

om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna; och
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt pensionsberättigade änkor och barn
etter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

andra lagutskottets

. memorial, nr 33, angående arvode åt revisionssekreteraren S. Ekberg, vilken
inom ^andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och

utlåtande, nr 34, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning
och förslag angaende vissa ändringar i vattenlagen; samt

andra kammarens^ fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
väckt motion angående förbättring av skogsarbetarnas provianterings- och
matlagningsförhallanden.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

19.

Ledighet från riksdagsgöromålen	beviljades:
herr Carlsson i Solberga	under	4 dagar fr. o. m
» Eriksson i Toftered		5
» Olsson i Kamsta	2>	5	2> »
» Johansson i Brånalt	2>	8	3> »
» Björklund	»	o ö	» >
» Olsson i Torsbv	*>	3	V T>
» Magnusson i Kalmar	>	3	» 5»
» Pehrsson i Göteborg	V	5	» »

den 25 april
» 28 »

» 25 »

* 25 »

25 »

> 25 »

» 25 »

29 »

Fredagen den 26 april.

10,

Sr 30.

herr Höglund i Göteborg	under	4 dagar fr. o. m.	den	29 april
» Hällgren	2>	7	» >	3>	25	>
> Vahlstedt	3>		''Sr >	3>	27
» TörnJcvist i Karlskrona	2>	o	> 1		29	S>
» Sköld	S>	4	3> 3>	>	28	z>
5 Norling	7>	6	''Sr v		25
Andersson i Dunker	»	o 6	y> 2>		29	>
» Andersson i Löbbo		5	* y		27	2>
» Lilliecreutz	2>	5	7r *	>	27	»
» Osberg		4	» >		25
» Grapenson	>	8	2 i	>	2G	2>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.55 e. m.

In fidem
Per C rom''all.

Fredagen den 26 april.

Kl. 3.30 e. m.

§ 1.

.Justerades protokollen för den 19 och den 20 innevarande april.

§ 2-

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman K. Kilbom på grund av lungsjukdom är oförmögen deltaga
i riksdagens arbete under återstående delen av innevarande riksdagsperiod, intygar.

Stockholm den 24 april 1929.

Alf Gullbring,

överläkare.

Föredrogs herr Spångbergs vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till hans excellens herr statsministern
få framställa spörsmål angående försäljningspolitiken vid bolags avyttring av
arrendegårdar; och blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogos var för sig och remitterades till bankoutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna, nämligen:
nr 450 av herr Bengtsson i Kullen;
nr 451 av herr .Johansson i Edsbyn;

Nr 30. 106

Fredagen den 26 april.

Interpellation.

nr	452	av
nr	453	av
nr	454	av
nr	455	av
nr	456	av

herr Nilsson i Hörby m. fl.;

herr Lundquist i Rotebro;

herr Anderson i Linköping m. fl.;

herrar Olsson i Mellerud och Olovson i Västerås; samt
herr Andersson i Igelboda och fru Nordgren.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 73, bevillningsutskottets
betänkande nr 21 och bankoutskottets utlåtanden nr 24—35.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets memorial, ur 33, angående
arvode åt revisionssekreteraren S. Ekberg, vilken inom andra lagutskottet
biträtt vid behandlingen av vissa frågor, biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 7.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda andra lagutskottets utlåtande nr 34
och andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

§ 8.

Ordet lämnades härpå till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr

talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att främst bland två
gånger bordlagda ärenden vid morgondagens plenum skola uppföras bankoutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. in., jämte i
ämnet väckta motioner, därefter bankoutskottets utlåtande nr 24, angående
vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstatema, därefter bankoutskottets utlåtanden n:ris 25—
32. därefter bankoutskottets utlåtanden n:ris 34 och 35 samt slutligen övriga
ärenden i den ordning de nu äro upptagna på föredragningslistan.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

HeTr Mogård avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj: :ts proposition,
nr 229, angående beredande av understöd åt insättare i vissa sparbanker, m. m.
Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 457, bordlädes.

§ 10.

Herr talmannen gav härefter på begäran ordet till herr Flyg, som anförde:
Natten mellan lördagen den 13 och söndagen den 14 april inträffade i Degerfors
en händelse, som blivit föremål för stark uppmärksamhet över hela lan -

Fredagen den 20 april.

107 >> 30»

det. På platsen pågår lantarbetarstrejk och bruksledningen bär engagerat en
samling yrkesstrejkbrytare. På lördagskvällen hade dessa anordnat en festlighet,
vid vilken bl. a. förekom föredrag av ombudsmannen i Nationella ungdomsförbundet,
löjtnant C. E. Wilcke, vilken organisation de asociala strejkbrytarelementen
tillhöra. Medan festen pågick skulle, enligt anmälan som gjorts i
saken, en bomb ha utifrån kastats in i ett till lokalen hörande serveringsrum. 1
en av Tidningarnas telegrambyrå utsänd redogörelse om sprängämnesinspektörens
undersökning säges:

»Bomben utgöres av ett l1/-’ tums järnrör om 23 cm. längd. Röret var laddat
med sammanlagt 100 gr. sprängämnen, därav 00 gr. nitrolit och 40 gr.
extra dynamit. Som förladdning var röret i ena ändan igenpluggat med en
därför väl avpassad björkkvist. Pjäsen var då den kastades armerad med tändhatt
och 10 cm. lång stubintråd, beräknad för en bränntid av 12 sek. Röret
fick dock felaktig riktning och hamnade mot en bänk i samlingssalens förrum,
varvid stubintråden med tändhatt genom stöten gled ur sitt läge. Tändhatten
exploderade och ett plagg som låg på bänken genomsållades av skärvorna från
tändhatten.

På tisdagen hade tre sprängningsförsök utförts med identiskt lika laddade
rör. Det visade sig därvid att ett dylikt rör splittrats i ett hundratal större
och mindre skärvor med stor genomslagningsförmåga. Sprängningsförsöken
utfördes i en särskilt uppbyggd kur av l1/-’ tums bräder. Skärvorna slog igenom
dessa bräder och åstadkom fördjupningar i en betongvägg. Kastvidden
var 25 m.

Om bomben exploderat bland folket i samlingssalen hade, säger sprängämnesinspektören,
resultatet blivit fruktansvärt. Ett stort antal människor hade
säkerligen blivit dödade eller skadade. Bomben hade nämligen verkat mycket
kraftigare än en handgranat.

Röret var laddat fullständigt fackmässigt, varför laddningen måste ha utförts
av någon, som varit van att handskas med sprängämnen. Herr von Feilitzen
har icke haft anledning att företaga närmare forskningar varifrån gärningsmannen
fått sprängämnena. Den saken håller polisen på att söka få klarhet
i.»

Händelsen väckte som sagt stor uppmärksamhet. I de borgerliga tidningarna
utnyttjades densamma till ett anfall mot arbetarklassen — särskilt mot
de strejkande lantarbetarna samt mot Sveriges kommunistiska parti. Denna
press, som alltid omhuldar det professionella strejkbryterislöddret och alltid
slätar över de våldshandlingar detta begår — våldshandlingar vilka i minst
tvenne fall kostat arbetare livet — den skränar nu om »ett Amaltheadåd av
allra värsta beskaffenhet», om »vissa arbetarkretsars benägenhet för våldsamma
övergrepp», om »den bolsjevikanstuckna pöbelhopens ruskiga förbrytelse».
Polisen uppmanas att ingripa mot de kämpande arbetarna och särskilt mot
platsens kommunister.

Polisens »undersökning» följer också naturligtvis dessa anvisningar. Dags
dato ha väl närmare 100-talet arbetare varit under förhör. Först under de
senaste dagarna ha de i festen deltagande strejkbrytarna samt andra deltagare
tagits under förhör. Liksom i det för några månader sedan under varvsarbetarkonflikten
i Karlskrona inträffade »attentatet» har polisen i detta fall
arbetat fullständigt ensidigt och gått ut ifrån en klart partisk uppfattning att
bombmannen måste vara att söka bland platsens arbetare.

För varje människa, som sökt att objektivt bilda sig en uppfattning, har
emellertid historien haft karaktär av klar provokation. Följande fakta, vilka
sammanställts av Folkets Dagblads till platsen utsände medarbetare, talar tydligt
för att polisen omedelbart bort inrikta sitt arbete på helt annat håll än
där den förlagt detsamma.

IvfrrpellGiioy.

(Förta.;

Nr 30.

108

Fredagen den 20 april.

Interpellation.
i Forte. I

Jag återger härmed det väsentliga ur Folkets Dagblads framställning:

För det första: går man ut ifrån att någon arbetare skulle haft för avsikt att
föröva ett attentat mot strejkbrytarna genom att kasta en bomb, måste man
också förutsätta att denne gått till väga med försiktighet och beräkning att
lyckas i sitt uppsåt. Ty enligt av rapportens uppgift om »bombens» kvalitet
att döma, lär en mycket erfaren person ha gjort detsamma, medveten om dess
verkan. Nu uppstår frågan: varför valdes just denna lördagskväll, när en
mängd människor voro samlade utanför den lokal där festen hölls och risken
att bli upptäckt var synnerligen stor? Varför hade denne »attentator» icke
valt att söka genomföra sina planer på ett annat sätt exempelvis där strejkbrytarna
bor?

För det andra: varför slungades »bomben» in genom ett fönster som hör till
ett serveringsrum. där inga människor befinner sig, eller där man inte har
någon garanti för att träffa dem som »attentatet» skulle avse? Vistades inga
personer i angränsande rum vars fönster vetter åt husets baksida?

För det tredje: enligt meddelande i pressen skulle bomben först ha träffat
fönsterspröjsen, och hamnade — i stället för mitt i samlingssalen — på en bänk
i förrummet, varvid stubintråden med tändhatten gled ur sitt läge. Tändhatten
exploderade, och ett plagg, som låg på bänken, genomsållades av skärvor
från tändhatten.

Folkets Dagblads medarbetare, som besökte platsen för »attentatet» hade
därtill tillfälle att få del av upplysningar som gör »bombens inkastande» minst
sagt egendomligt. Fönsterspröjsen var bruten, en lång spjälka hade uppstått
i dess längdriktning. Tvenne fönsterrutor på ytterfönstret voro utslagna. Då
fönsterspröjsen ej var så söndersplittrad att bomben kunnat passera igenom den
och in i rummet har den sålunda gått in genom en av de söndersplittrade fönsterrutorna,
vilka f. ö. voro mycket små rutor — hela fönstret, som ju är av vanlig
storlek, har inte mindre än 16 rutor — och hamnat inne i rummet. Nu är
det det märkliga att på fönsterspröjsen, som är sönderspjälkad, finnes ej det
minsta spår som tyder på att en »bomb» (ett 23 cm. långt 1 J/2 tums järnrör)
träffat denna. Ett med kraft slungat järnrör borde väl ha efterlämnat synliga
märken på fönsterspröjsen. Flera personer som vid samma tillfälle »undersökte»
detta fönster uttalade sin förvåning över att inga märken stod att
upptäcka.

Vidare. Efter sedan denna fönsterspröjs spjälkats sönder, röret ändrat riktning
och passerat fönsterrutan samt innanfönstret har den också haft att passera
gardiner som hängt för fönstren. Denna upplysning gavs Folkets Dagblads
meddelare, men vid besöket voro gardinerna nedtagna. På gardinerna fanns
inga märken, enligt vår sagesman. Det borde ju eljest ha kunnat tänkas att när
»bomben» passerade genom fönstret och kommit i beröring med gardinen, stubintråd
och tändhatt kunnat fastna där och explodera under det röret fortsatt
sin färd i rummet. En annan fråga är den: var rullgardinen nedrullad eller
inte? Förmodligen upprullad, ty eljest borde den ju ha hindrat »bomben».
Varför var då just rullgardinen till serveringsrummet upprullad då övriga gardiner
till »festvåningen» voro neddragna enligt vad de personer meddela, som
tillhörde åskådarna utanför lokalen. Och vidare vid fönstret på en hylla som
sträcker sig från ena långväggen till den andra, stod framför fönstret en mängd
större krukväxter. Om också inte blomkrukorna skulle ha hindrat »bombens»
genomfart, så dock blommorna. Avon dessa företer inga som helst skador eller
märken. Inte heller dessa stoppade den »ur silt läge» bragta stubintråden med
tändhatt. Alltså en rad av synnerligen lyckliga omständigheter möjliggjorde
för »bombkastaren» att få »bomben» genom den svåra passagen.

När den slutligen hamnat inne i serveringsrummet, som väl är 8—10 meter
långt och 3—4 meter i bredd inträffade den lyckliga omständigheten återigen

Fredagen den 26 april.

109 \r 30.

att »bomben» hamnade på golvet och stubintråd med tändhatt — i ett väggfast
skåp. Detta skåp befinner sig cirka 4 meter från fönstret. Det är byggt
med ett över- och ett underskåp med dörrar samt en öppen mittdel — ungefär
som de vanliga köksskåpen av buffétyp. I denna skåpets öppna del längts in
i bortre hörnet har tändhatten exploderat, vilket också märken utvisade. »Bombröret»
med den farliga laddningen hade däremot till all lycka hamnat på golvet!
Allt detta måste naturligtvis betraktas som möjligt men ändå som en
sällsynt möjlighet.

Vi har alltså i korthet relaterat »bombens» väg in i serveringsrummet. Nu
uppstår frågan: hur reagerade festdeltagarna inför denna obehagliga över raskning,

som ett bombattentat väl ändå var? Sprungo de ut? Slog de alarm?
Sökte de att få fast bombkastaren? På festen befann sig ju brukets grädda,
tjänstemännen och tre, fyra av strejkbrytarna samt löjtnant Wilcke. De borde
ju ha kallat in poliserna som posterade, dessa borde val om ingen annan förstått
den saken — låtit bomben förbli liggande där den låg. Polisen borde ju
genast ha börjat sina spaningar efter bombkastaren, i rädslan efter attentatet
synes det naturligt att man utrymt lokalen -—- ty det kunde ju tänkas att fler
»bomber» skulle kastas in samma väg. Detta skedde inte. I stället för att
låta bomben ligga tills polisens undersökning — fingeravtryck lär ju vara viktiga
indicier och värdefullt bevismaterial — tog man lugnt upp den från golvet
och tittade på den. Man har ingen vidare stor rädsla för »bomber» tycks det.
Wilcke gick ut till den »demonstrerande folkmassan» och talade med en del personer
och efter honom kom en annan utbärande bomben till allmänhetens beskådande.
Ingen av dem var det minsta upprörd av det passerade, enligt vad
personer som var närvarande påstår. Efter »bombattentatet» fortsatte dansen
ytterligare en tid.

Detta är i korta drag de fakta i samband med »bombattentatet» som med
stora skäl talar för att hela »bombattentatet» iscensatts och är en tydlig provokation.
Ännu några detaljer i samband med »attentatet» bestyrker denna
uppfattning.

I samband med sprängämnesinspektörens rapport om »bombens» laddning
meddelas att stubintrådens bränntid var endast 12 sekunder. Vi har inte så
stor kännedom om vare sig sprängämnen eller stubintråd, men personer som
syssla med sprängningsarbeten påstå, att man alltid vid sprängningar måste
räkna med att krutet i stubintråden inte fyller riktigt utan tändningen kan
göra hopp som avsevärt förkorta en beräknad bränntid. En erfaren person, och
det lär ju »bombkonstruktören» vara, borde ju ha tänkt på risken att förse sin
bomb med så kort stubintråd.

Denna framställning som jag härmed återgivit talar tydligt för att vi här
ha att göra med en provokation mot arbetarklassen av grövsta slag. Jag har
förut erinrat om »attentatet» i Karlskrona under varvsarbetarekonflikten. Även
denna historia, kring vilken det blev alldeles tyst i pressen sedan polisen arbetat
en tid, hade obestridligt karaktär av provokation. Och det dokument,
som för några dagar sedan föredrogs i första kammaren av herr Ljunglund
och om vars äkthet denne troligen är övertygad, är ytterligare ett bevis bland
många andra att här i landet f. n. äro verksamma krafter, vilka syfta till att
åstadkomma polisingripande mot vårt parti och därmed mot arbetarklassen i
dess helhet. Senast i går kväll finner jag i N. D. Ä. en insändare signerad
»Svensk», vari författaren utgående från Degerforsbomben kommer till följande
slutsatser:

Ansvaret för dylika dåd ligger dels hos den ryssbesoldade press, som bedriver
systematisk bets mot samhällsordningen och som ibland kommer unga
hjärtan att bli överhettade, och dels hos statsmakter och myndigheter, vilka
icke med vederbörlig kraft reagera emot och anordna räfst med vårt lands

Interpellat
; Forts. ‘

Nr 30. 110

Fredagen den 26 april.

Interpellation, inre fiender, vilka öppet och ohöljt förklarat det nuvaraade samhällsskicket
(Fort*.) krig. Det är helt enkelt oförklarligt, vilken flathet de ansvariga myndigheterna
lägga i dagen mot dessa upprorsmakare. Och icke minst i riksdagen är det
i sanning förvånansvärt hur lamt och beskedligt kommunisterna behandlas,
oaktat de gång efter gång ha den oförsyntheten att uttala öppet hot mot det
borgerliga samhället. Man frågar sig ovillkorligen, om det skall behövas flera
dylika dåd från kommunisthåll. innan de som makten hava och även ansvaret,
på allvar taga itu med en grundlig upprensning inom det klart samhällsfarliga
lägret.»

Med erinran om den ställning som N. D. A. redaktionellt intagit i denna
affär så har man verkligen anledning att ställa frågan huruvida ej denna nya
»attentathistoria» tillkommit för att uppnå ett visst resultat, d. v. s. det resultat
ovan citerade »insändare» gör sig till talesman för.

Jag vill till sist erinra om att en i Stockholm utkommande veckotidning i
sitt senaste nummer mycket bestämt uttalat sig för att vi här ha att göra med
en provokation.

Jag är fullt medveten om att den borgerliga klassen vid klassmotsatsernas
skärpande, ej drager sig för att till tjänst för sina intressen tillgripa, vilka
kampmetoder som helst. Vår rörelse har under senare år varit föremål för
en råd provokationer av olika art. Beträffande bombattentat eller andra former
för individuell terror, vet var ock en, som känner vår rörelses program,
att vi bestämt avvisa dessa kampformer, såsom icke gagneliga för arbetarklassens
intressen. Då vårt parti nu genom Degerforsbomben återigen har
skjutits i förgrunden, och då avsikten med hela denna historia tyckes vara att
få till stånd polisingripande mot vårt parti samt mot Degerfors arbetare, vilka
bestämt manifesterat sin ovilja mot strejkbrytarslöddret, synes det mig vara
anledning att på detta sätt få frågan behandlad inför riksdagen. Vad här
måste ske, det är en djupgående undersökning, vilken inriktas på det håll varest
de skyldiga är att söka, utan hänsyn till person eller de intressen som stå bakom.
Detta har hittills icke skett.

Jag hemställer därför att till Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Har från Statsrådets sida några särskilda åtgärder vidtagits för att få
bombattentatet i Degerfors klarlagt? Och om så icke är fallet,

2. avser Statsrådet att vidtaga sådana åtgärder, att den hittillsvarande
parodien av polisundersökning ersättes av en undersökning, vilken utan hänsyn
tränger till bottnen av denna affär och ställer den eller de skyldiga samt
deras eventuella uppdragsgivare, inför offentlig rättegång.

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ Il Anmäldes

och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

nr 1, angående regleringen för budgetåret 1029/1930 av utgifterna under riksstatens
första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och slottssta terna;

och . .

nr 8 A, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock åtskilliga beträffande
samma huvudtitel väckta motioner.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Fredagen den 26 april.

111 Nr 30.

13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Ljung
» Waldem

» Johansson i Krogstorp
» Heiding
> Olsson i Blädinge

under 3 dagar fr. o. m.

» 6 > >

» 6 » »

» 6 » 1

» 5 * *

den 27 april,

> 27 >

> 28 »

» 29 >

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.55 e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.