1929. Andra kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1929:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Andra kammaren. Nr 27.

Tisdagen den 16 april.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och den 10 innevarande april.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 4''2—50, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 36—38 och andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6.

§ 3.

^ Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslutning till en av Nationernas förbunds
församling under dess nionde ordinarie möte i Geneve i september 1928 till
antagande förordad generalakt med bestämmelser om förlikning, skiljedom
och rättsligt avgörande av internationella tvister.

Därvid anförde:

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag har biträtt konstitutionsutskottets
enhälliga hemställan om antagande av den kungl. propositionen, och
jag skulle därför kunna inskränka mig till att yrka bifall till denna hemställan.
Men då jag icke gör detta utan ber att få begagna herr talmannens
benägna tillstånd att yttra några ord, är det därför att jag anser, att det
kan vara av gagn och värde, att vi i kammaren ägna någon uppmärksamhet
även åt de utrikespolitiska frågorna. De förekomma mycket sällan, och de
tillfällen de kunna giva till uttalanden i utrikespolitiska ämnen böra enligt
min mening användas.

Vi intaga icke längre i Sverige samma ställning som förr. Förhållandena
ha i grund förändrats efter vår anslutning till folkförbundet. Man kan kan
icke säga nu som Adolf Hedin sade på sin tid, att den bästa utrikespolitik
Sverige kan ha är att icke ha någon utrikespolitik alls. Ett sådant uttalande
har intet sammanhang med den nutida verkligheten.

Vi ha samarbetat med de andra nationerna i folkförbundet, vi ha avslutat
ett antal traktater med olika makter, och det kan inträffa sådant, som förekom
härom dagen, nämligen att vi få att behandla en fråga, som vi anse vara
av rent inrikespolitisk beskaffenhet och innebörd men som visar sig äga samband
och beröring med de utrikespolitiska spörsmålen. Detta exempel visar,
huru viktigt det är att vi göra klart för oss, att vi icke bara ha utan också
måste ha en utrikespolitik. Vi måste här i riksdagen och ute bland folket lära
oss att tillägna oss ett utrikespolitiskt tänkande. Ty detta kan också inverka
på bedömandet av våra inrikespolitiska frågor.

Andra hammarens protokoll 1929. Nr 27. 1

Ang.

en av Nationernas
förbund
förordad
generalatt
rörande
internationella
tvister.

Nr 27. 2

Tisdagen den 16 april.

Ang.

en av Nationernas
förbund
förordad
generalakt
rörande
internationella
tvister.

(Forts.)

Det är därför, som jag, herr talman, velat begära ordet, och jag skulle
närmast vilja sysselsätta mig med det sammanhang, ur vilket den föreliggande
generalakten framgått, och även med det samband, vari den kan stå till
åtskilliga andra viktiga och betydelsefulla frågor.

Såsom framgår av motiveringen till den kungl. propositionen, har denna
generalakt utarbetats inom folkförbundet och det är folkförbundet, som nu
överlämnat densamma till de olika ländernas nationalförsamlingar. Folkförbundet
är självt en fredsorganisation, och dess syfte är att förbereda och utarbeta
en mera betryggande fredsordning. Detta arbete upptogs ganska tidigt
inom folkförbundet, och det resulterade närmast i tillkomsten av Genéveprotokollet,
vilket byggde på tre huvudprinciper, nämligen principen om skiljedom,
principen om sanktioner — d. v. s. bestraffningar av de makter, som
icke ställa sig den nya rättsordningen till efterrättelse — och slutligen principen
om ömsesidigt stöd mot en angripande makt. Det förelåg i det hänseendet
ett mycket omsorgsfullt utarbetat förslag. Man kan säga. att det var
ett försök att skapa en ländernas och folkens gemensamma självförsäkring
gentemot återfall i krig. Detta förslag, som framkom år 1923, föll på Englands
motstånd. England sade nej; man kunde icke gå med på förslaget,
och det var de engelska dominions, som därvid utgjorde hindret.

Det väckte mycken förstämning och mycket missmod överallt i fredsvänliga
kretsar, då man fick underrättelse om att förslaget om Genevéprotokollet
fallit, och många trodde, att därigenom hade det fredsarbete, som genom
folkförbundet upptagits, fått en dödsknäck. Men redan vid folkförbundsförsamlingen
år 1924 utfärdade den radikale franske fredspresidenten Herriot
lösen för det fortsatta fredsarbetet. Han sammanfattade denna lösen i tre ord:
skiljedom, säkerhet och nedrustning. Och av allt som sagts om denna sak
har det tydligt framgått, att han mycket starkt höll på ordningsföljden, sålunda
först skiljedom, sedan säkerhet och därefter nedrustning. Då man inom
folkförbundet upptog det fortsatta arbetet för freden, följde man väsentligen
detta program. Men arbetet inriktades också på att söka så långt praktiskt
var möjligt rädda innehållet i Genéveprotokollet, och man kan säga, att detta
arbete icke varit förgäves, utan att det tvärtom avsatt synnerligen goda resultat.
Locarnoavtalet är ingenting annat än Genéveprotokollet tillämpat i begränsad
omfattning, och den generalakt, som nu ligger på bordet, är — kan
man också säga — en spillra av Genéveprotokollet, därför att däri ingår principen
om skiljedom. Vi ha nyligen behandlat ett annat internationellt aktstycke,
nämligen Kelloggpakten, genom vilken makterna förbundit sig att fördöma
kriget såsom medel för lösandet av internationella konflikter. Denna
generalakt är en naturlig komplettering av Kelloggpakten på det sättet, att
den vill anvisa fredliga vägar för att lösa de internationella konflikterna.

Ifrågavarande generalakt är utarbetad inom folkförbundet av en kommission,
som kallas kommissionen för skiljedom och säkerhet. Denna kommission
tillsattes av folkförbundet på direkt anhållan och framställning från den förberedande
nedrustningskommissionen, vilken i går sammanträdde i Geneve för
att återupptaga sitt arbete. Vi se sålunda här, huru det ständigt och jämt
förekommer ett visst samband mellan de tre huvudprinciper, som Herriot proklamerade
i Geneve år 1924, nämligen skiljedom, säkerhet och avrustning.
Och det kan då för oss här i Sverige, där vi ganska mycket diskutera vår
försvarsfråga, vara av intresse att se, huru den internationella nedrustningsfrågan
ligger till. Vi ha utan tvivel läst i tidningarna i dag, huruledes ordföranden
i denna kommission meddelat världen, att man får icke ställa några
stora förhoppningar på kommissionens arbete vid det sammanträde, som nu
börjar. Jag tror, att denna varning är mycket befogad. Nedrustningskommissionen
har arbetat i två år utan att komma till något positivt resultat.

Tisdagen den 16 april.

Den hade till uppgift allenast att utarbeta grunder, efter vilka man sedan
skulle fortsätta det egentliga nedrustningsarbetet. Men man har icke kommit
längre, än att man konstaterat de stora och betydande motsättningarna
makterna emellan. Man kan för närvarande icke se någon möjlighet att komma
fram till en utjämning av dessa motsättningar.

_ Det har överallt i världen mottagits med mycket bekymmer, att nedrustningsarbetet
går så sakta fram. Icke minst i Sverige har man sett många
uttryck för dessa bekymmer. Vad kan det då bero på, att det går så sakta
med nedrustningspolitiken? Den populära uppfattningen vill gärna göra gällande,
att det är regeringarna, som sakna vilja till fred. Jag tror icke, att
denna uppfattning är riktig. Jag tror, att om man studerar de motsättningar,
som framkommit i den förberedande nedrustningskommissionen, och därjämte
studerar de kommentarer, som förekommit i de olika ländernas tidningar och
tidskrifter, skall man snart komma till det resultatet, att orsaken till att det
internationella nedrustningsarbetet går sakta är den, att man icke fått
fram vad som är den nödvändiga förutsättningen för det internationella nedrustningsarbetet,
nämligen den moraliska avrustningen. Och vi ha ingen anledning
att förvåna oss över detta, när man vet, att stora politiska frågor
ännu icke blivit lösta, frågor, som världskriget lämnat efter sig. Jag behöver
endast erinra om Rhenockupationen och om skadeståndsfrågan, varom
man under åtskillig tid fört förhandlingar i Paris. Men jag tror, att vi som
bo i de förutvarande neutrala länderna icke skola allt för mycket beskärma.
oss över, att de folk, som voro invecklade i kriget, ännu icke äro mogna för
en nedrustning. Jag behöver här blott framkasta frågan, huru det skulle
ställa sig, om vi här hemma förordade en moralisk avrustning i partistriderna.
Jag tror, att många av dessa politiker, som forska i skrifterna sedan år 1914
för att skaffa näring åt sitt partihat, skulle ha svårt att gå med på en sådan
moralisk avrustning. Men om i detta fredliga land känslorna spela den rollen
_ i partistriderna, så bör det icke vara svårt att förstå, att de folk, som
varit invecklade i ett fyraårigt blodigt krig på liv och död, ej ha så lätt att
övervinna sina känslor av hat, misstro och fruktan. Och detta måste sägas,
att den partiella eller allmänna nedrustning, som kunde äga rum innan man
lyckas genomföra den moraliska avrustningen, skulle bli av ytterst tvivelaktigt
praktiskt värde.

Det ser onekligen mörkt ut med utsikterna för nedrustningen. Det är icke
endast i Sverige, som det konstateras, att förhoppningarna härom svikits.
Man kan finna pa manga håll, att man i stället för att nedrusta rustar upp;
man ökar rustningarna. Då kan ju den frågan framkastas: vad betyder detta?
Hurudant är läget i världen nu? Jag tror, att ingen har sannare och riktigare
karakteriserat det utrikespolitiska läget än den framstående franske fredsvännen
Henry de Jouvenel i ett tal, som hölls i franska senaten i höstas, när
man behandlade militärbudgeten. Han sade, att sällan bär i världshistorien
funnits en epok, som inrymmer på en gång så många möjligheter till krig
och så många möjligheter till fred som just nu. Det är en paradoxal förklaring,
men den säger ganska mycket, och den förklarar mycket. Den förklarar,
huru man i Sverige år 1925, när vi avgjorde försvarsfrågan, kunde anse. att
det utrikespolitiska läget var ljust och att inga som helst faror i krigshänseende
förelåge. _ Men samma män, som förfäktade denna mening år 1925,
reste sedan ut till de internationella socialistkongresserna och kommo hem
därifrån med manifest och resolutioner på fickan, vari det förklarades, att
läget var fruktansvärt mörkt. Och av den senaste tidens utläggningar har
man fått et/t intryck av att vi när som helst kunna vänta att ha fientliga
flyganfall över oss, vid vilka man skulle kasta ned stinkbomber och annat,
som hör till den moderna krigföringen.

Nr -27.

Ang.

en av Xationemas
förbund
förordad
gcneralakt
rörande,
internationella
frister.
(Forts.)

Nr 27. 4

Tisdagen den 16 april.

Ang.

en av Nationernas
förband
förordad
generalakt
rörande
internationella
tvister.

(Korts.)

Jag tror, att när man skall bilda sig en uppfattning i dessa frågor, man
bör taga hänsyn till båda möjligheterna, både dem, som peka i orosriktning,
och dem, som kunna sägas vara ljuspunkter. När det gäller att bedöma dessa
senare möjligheterna, kunna vi peka på en sådan åtgärd som den föreliggande
generalakten, vilken ju praktiskt och faktiskt taget är folkförbundets
första positiva insats för förverkligandet av en allmän fredsordning.

Ja, när vi komma till frågan om folkförbundet, är det ganska intressant
att se, huru omdömena om förbundet växlat. Vi veta ju, att då det gällde
att avgöra frågan om Sveriges anslutning till Nationernas förbund, stod högern
här i landet kritiskt och kallt avvisande. Nu se vi här, huru en högerregering
framlägger förslaget om anslutning till generalakten. Och jag kan
i allmänhet säga, att man på högersidan något övervunnit sin skepsis och
numera ser i folkförbundet åtminstone en förhoppning — och jag skulle för
min del vilja säga: en ljus förhoppning. På vänstersidan däremot var man
för några år sedan ytterst entusiastisk. Man kunde icke förstå högerns kritiska
uppfattning alls. Man klandrade skarpt de högermän, som av olika skäl
opponerade sig mot anslutning till Nationernas förbund. Man var som sagt
mycket entusiastisk på vänstersidan. Men för närvarande måste man konstatera,
att vänstern ställer sig ganska likgiltig i detta hänseende — åtminstone
stora delar av vänstern. Huru skall man kunna förklara dessa växlingar?
Ja, de ha förvisso sin förklaring. Högern hade i denna fråga en realistisk uppfattning,
under det man på vänstersidan hade en romantisk uppfattning. Man
trodde på vänstersidan icke, att folkförbundet skulle vara behäftat med de
fel och brister, som alltid vidlåda mänskliga institutioner. Man trodde, att
förbundet skulle vara ett trolldomsmedel, som med ens skulle förverkliga
fredsriket i världen. Men när det visade sig, att det icke blev så, när det
visade sig, att förbundet icke kunde i en hast genomföra detta storverk, förlorade
man intresset för detsamma. Jag tror. att här kunna och böra de olika
meningsriktningarna närma sig varandra. Det är av vikt, att vi alla tillägna
oss en realistisk uppfattning, även om den icke behöver vara fullt så
kritisk, som den var på högersidan, när det gällde anslutning till folkförbundet.

När vi lägga samman allt detta, måste vi konstatera, att om man vill åstadkomma
en fredsorganisation, får man icke gå för fort fram. Man får gå
fram sakta men säkert. Det är fråga om ett mänskligt arbete, och man måste
först lägga grunden väl för att sedan bygga vidare och lägga sten på sten.
Jag tror, att om man icke gör på det sättet utan går för fort fram, kan det
hända, att det resultat man vill vinna äventyras.

Jag skall nu be att få återge ett par uttalanden av ett par statsmän i
Frankrike, vilka äro — det tror jag hela världen kan vitsorda — verkliga
fredsvänner men fredsvänner, som enligt min mening ha en realistisk syn
på dessa frågor. Jag hämtar citaten eller rättare sagt sammandragen från
anföranden, som höllos i franska deputeradekammaren vid behandlingen av
Kelloggpakten. Jag skall hålla mig till två stora anföranden, som härrörde
från Paul Boncour och Briand —■ anföranden vilka liksom mitt yttrande här
spände över alla dessa frågor, som enligt min mening ha ett inbördes starkt
sammanhang. Paul Boncour, som är socialdemokrat, är ordförande i franska
deputeradekammarens utrikesutskott. Han har utfört ett mycket framstående
arbete i Geneve och är, kan man säga, det socialdemokratiska partiets i Frankrike
expert i de frågor, som beröra folkförbundet, liksom i försvars- och utrikespolitiska
frågor. I sitt yttrande i deputeradekammaren framhöll Paul
Boncour om Kelloggpakten först alldeles detsamma som den svenska regeringen
gjorde i den kungl. propositionen och som även konstitutionsutskottet
underströk i sitt uttalande, nämligen paktens begränsning. Paul Boncour be -

Tisdagen den 16 april.

5 Jir 27.

tonade vidare, att vi äro ännu icke vid den tidpunkt, då man betraktar flottorna
och arméerna som instrument för den internationella ordningen i stället
för att betrakta dem som instrument för den nationella suveräniteten. Kelloggpaktens
brister ligga enligt Boncour däri, att skiljedomen och sanktionerna
saknas, men han ansåg att pakten skulle föra till en allmän och
obligatorisk skiljedom. Det räcker icke — fortsatte han — att fördöma
kriget. Man måste göra det överflödigt. Det skulle vara barnsligt
att påstå, att man gör krig för sitt nöjes skull, och tala om yrkesarméer
i en tid, då nationerna kasta sig i striden med alla sina krafter, emedan
de icke ha andra medel att lösa de internationella konflikterna. Vill man
komma bort från kriget, måste man organisera en fredlig procedur; det behövs
en domare. Vi skola strax se, att det behövs också vid sidan om domaren
en exekutiv myndighet (des agents d’execution). I varje fall kräves
skiljedom. Paul Boncour erinrade i detta sammanhang om den här nu föreliggande,
av skiljedoms- och säkerhetskommissionen utarbetade generalakten
och beklagade, att man allt för mycket förbiser vad som göres i Geneve. Frankrike
borde — ansåg han -—- vara en av de första stater, som undertecknar
denna förliknings- och skiljedomsakt. Skiljedomen är nödvändig, fortsatte
Paul Boncour. Men den är icke tillräcklig: en skiljedom utan sanktioner (bestraffningar),
det är en domare utan exekutiv makt; det är en domstol utan
polis. Jag förstår dåligt dessa ofta freden hängivna själar, vilka med kunskap
om att förhållandena mellan de enskilda, ehuru behärskade av sekellång
individuell moral och samhällelig rättsordning, äro i behov av tvångsmakt,
kunna föreställa sig, att för folk, som sedan sekel endast känna kriget, ett
ord om fred, huru högsinnat det nu än må vara, skall räcka för att förhindra
kriget. Paul Boncour erinrade, att den engelske arbetarledaren Mc Donald
skämtat med dem som kräva en ordning med sanktioner vid sidan om
domaren. Jag kom till Paris utan revolver i min ficka, hade Mc Donald sagt.
Han glömde, tilläde Paul Boncour, att det finnes polis. (Inom parentes anmärkes
i referatet: skratt och livliga applåder.) Paul Boncour framhöll vidare,
att de lokala avrustningarna ha värde endast genom skapandet av en
allmän beväpning, som möjliggör upprätthållandet av allmän ordning. De
starkt befästa slotten revo icke sina skyddsanordningar förrän samhället visade
sig i stånd att hävda den inre ordningen. Nedrustningen skall bli verklighet,
då en internationell armé tryggar de nationella säkerheterna. Beträffande
nedrustningen framhöll Paul Boncour vidare, att man kan icke bortse
ifrån det faktum, att Förenta staterna bygga talrika och stora flottenheter
efter ratifikationen av Kelloggpakten. Han varnade för alltför stora illusioner
beträffande den nu sammanträdande förberedande nedrustningskommissionen.
Man borde icke vänta för mycket av den. Men Frankrike borde kräva
Genéveprotokollets principer: fullständig säkerhet för att trygga den fullständiga
avrustningen.

Alltså står denne franske socialdemokrat fortfarande fast vid Genéveprotokollets
principer.

Jag skall nu be att få läsa upp ett litet sammandrag av Briands tal. Jag
vill framhålla, att Briand utan tvivel är den enskilde man inom nutiden —
och jag tror nästan i alla tider — som gjort mest för freden. Han har talat
för fred och försonlighet i Frankrike, vilket icke är detsamma som att tala
för fred i Sverige. Han har försökt att åstadkomma en utjämning av motsättningarna
mellan de gamla fiendeländerna, och alla äro ense om att han därvid
uträttat en stor gärning. Briand är också den egentlige initiativtagaren
till Kelloggpakten. Han föreslog till en början en ömsesidig pakt mellan
Amerika och Frankrike, men denna blev vid de fortsatta förhandlingarna utvidgad
till att bli en pakt, till vilken alla länder kunna ansluta sig.

Ang.

en av Xattonernas
förbund
förordad
generalakt
rörande,
internationella
tvieter.
(Forts.)

Nr 27.

Tisdagen den 16 april.

Ang.

en av Nationernas
förbund
förordad
generalakt
rörande
internationella
tvister.

(Forts.)

Briand framhöll liksom Boncour Kelloggpaktens begränsning. Men. betonade
han, det räcker, att en ansträngning leder till ett framsteg, för att vi skola
ha anledning att lyckönska oss. Och då jag nu står på denna tribun, så är det
för att påkalla eder uppmärksamhet på detta obestridliga faktum, att Parispakten
(Kelloggpakten) är ett framsteg, genomfört på vägen till freden. Pakten
har sina brister, men om regeringarna i Paris ock Washington föresatt sig
att genomföra allt vad som begärts för att fredsverket skulle kunna betecknas
som fullständigt, så hade de ingenting kunnat uträtta. Han gav en antydan
om de många och invecklade svårigheter, som möta statsmännen, när de söka
lösa internationella problem. Han tilläde: det sämsta av allt skulle vara missmod
inför dessa svårigheter, inställandet av ansträngningarna vid den första
missräkningen. Briand gav därefter en översikt över folkförbundets arbete.
Han framhöll vikten av att folkförbundet framställdes inför folken sådant
det är och icke sådant som somliga önska att det skulle vara. Det faktum,
att folkförbundet kunnat bestå och alltjämt består, att det kunnat realisera
allt vad det realiserat, är något nästan otroligt. Folkförbundet har många
svårigheter att kämpa med. Men under den gamla ordningen skulle dessa
svårigheter var för sig ha betytt en krigsfara. Briand betonade, att det räcker
icke att hava skräck för kriget. Man måste förstå att organisera mot kriget
grundbetingelserna för det oumbärliga försvaret. Grundbetingelsen för det
starkaste försvaret är samförståndet och förtroendet mellan folken. Genom
Kelloggpakten har man velat taga kriget i kragen och presentera det för folken
som en brottsling. Det finnes, anser Briand, i denna pakt en moralisk
styrka, som skapar ett nytt hinder för kriget. Och han anser, att detta icke
är utan värde. Men, tillägger han, jag skulle vara mycket lättfärdig, jag
skulle föga vara värdig min uppgift, om jag gjorde mig illusionen att tro, att
det räcker att hålla sig till folkförbundspakten sådan den nu är utan protokollet
eller till Parispakten för att framdeles lägga armarna i kors. Man får
icke tro, att man alltid kan handla i enlighet med de ideella föreställningarna.
De regeringar, som icke vidtaga vissa försiktighetsåtgärder, vilka icke sörja
för att trygga sina länders säkerhet — långt ifrån att tjäna fredens sak göra
de ingenting annat än öppna portarna på vid gavel för krigsfarorna. Briand
fortsätter med en punkt, som sedan ofta citerats i diskussionerna i dessa ämnen.
Jag citerar på franska: »Il ne faut pas que les peuples généreux soient
victimes de leur générosité.» De ädelmodiga folken få icke bli offer för sitt
ädelmod. Han framhöll vidare, att det finnes icke blott viljor, som äro välvilligt
stämda gentemot freden. Det finnes även vissa förehavanden, som vi
icke ha rätt att betrakta med likgiltighet. Krafter framträda, på vissa platser
i Europa, vilka, om också icke orienterade mot kriget i den mening historien
lärt oss fatta det, likviil skulle kunna verka i den riktningen under förevändning
av agitation för nya idéer genom utövande av sin verksamhet på
områden, där de alls icke äro att hänföra till de välkomna. Det är nödvändigt
att förena uppmärksamheten på alla dessa förehavanden med viljan att fullgöra
det heliga löftet i artikel 8 i pakten. »Vi skola icke svika detta löfte.»

Artikel 8 i pakten är den som handlar om nedrustning.

Jag har citerat dessa uttalanden, herr talman, därför att jag tror att det
har sitt värde för andra kammaren att få kunskap om huru man ser på dessa
frågor i andra länder. Jag har också citerat dem därför att det framgår av
dem, att man mycket väl på en gång kan vara fredsvän och försvarsvän. Det
är icke riktigt, när man ständigt och jämt sätter dessa båda frågor i motsättning
till varandra. De böra icke stå i motsättning till varandra. De böra koordineras,
och man bör framför allt kunna göra detta i ett land som Sverige,
där försvaret icke har någon annan uppgift än att värna och skydda freden.

Denna generalakt är nu som sagt ett steg på fredens väg. Den är upp -

Tisdagen den 16 april.

Nr -7.

gjord delvis med stöd av svenska män, som ha all heder av sitt arbete, och
styrkan i densamma är, att den medger en mjuk anpassning. Länderna kunna
ansluta sig till den helt eller delvis. De kunna taga blott vissa delar av den.
men meningen är naturligtvis, att alla länder skola så småningom ansluta sig
till hela pakten, så att vi få ett allmänt skiljedomsförfarande till stånd. Man
kan sålunda säga, att meningen är att länderna och folken så småningom skola
växa sig in i denna fredsorganisation. Jag tror, att det endast är på den vägen,
som vi bli i stånd att förverkliga det stora fredsidealet. Vi stå då här
inför en stor uppgift, i vilken vi såsom medlemmar av folkförbundet skola
deltaga. Se vi på den allmänna kulturutvecklingen skola vi nog konstatera,
att inga framsteg gjorts utan att de behövt skyddas mot våldsmakter. När vi
se på de gamla medeltida kyrkorna, upptäcka vi ofta, att det där finnes kvar
anordningar för försvar från förgångna orostider. Det är icke uteslutet,
att detta försvar kan ha betytt, att vi ännu i världen ha så mycket humanitet,
att vi äro i stånd att utföra ett fredsverk. Det berättas om dem som byggde
dessa kyrkor, om dessa byggherrar, att de fingo i bokstavlig mening arbeta
med svärdet i ena handen och mursleven i den andra. Jag vill framkasta
den frågan: tror man, att man utan försvar kan utbygga det stora fredsverk,
som folken nu hoppas på, detta fredsverk, som skulle göra våldets makter kraftlösa
eller avskaffa dem? Tror man, att man kan göra detta utan risk för att
våldsmakterna anfalla dem, som utföra ett sådant arbete och förstöra deras
verk? Jag tror, att det kan vara alldeles tillräckligt att framkasta den frågan.
Såsom Paul Boncour också kraftigt framhöll i sitt tal, kan man behöva
försvaret även till stöd för det internationella fredsarbetet och för bevarandet
av den internationella ordningen.

Jag skall nu sluta, herr talman, men jag kan dock icke underlåta att, innan
jag gör detta, uttala min tillfredsställelse över att bakom detta utlåtande
står ett enigt konstitutionsutskott. Både vid behandlingen av Kelloggpakten
och denna generalakt var man inom konstitutionsutskottet ense om att man
skulle komma till enighet. Jag anser icke, att jag röjer någon opassande hemlighet,
om jag meddelar, att de, som i utskottet mest positivt framförde detta
krav, voro de socialdemokratiska ledamöterna. Detta hedrar dem; det vittnar
gott om deras politiska omdöme, ansvarskänsla och fosterlandssinne. Jag hoppas,
att denna enighet skall fortfara, när vi i framtiden behandla de utrikes
politiska frågorna. Men jag skulle till slut vilja betona och framhålla, att
våra försvars- och fredsfrågor äro oskiljaktiga delar av vår utrikespolitik
och att det är lika viktigt att vi vinna enighet om försvarsspörsmålen som
det är viktigt att vi vinna enighet om övriga delar av vår utrikespolitik. Jag
tror, att vi skola komma till enighet även om försvaret, fastän det ser mörkt
ut nu. Jag tror detta, därför att utvecklingen kommer själv att påvisa nödvändigheten
därav. Och jag anser, att om vi komma fram till denna enighet, skall
detta icke blott vara till nytta för hela vårt folk utan också till stort och o .Tärderligt
gagn för vår medverkan i det internationella fredsarbetet, av vilket vi
i denna generalakt se ett betydelsefullt resultat och vilket vi i fortsättningen
önska all möjlig framgång.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag delar den föregående
aktade talarens uppfattning om att arbetet inom Nationernas förbund
för allmän fred går synnerligen sakta framåt och att det mången gång ser
mörkt ut. Jag erinrar mig ett samtal för bortåt ett tiotal år tillbaka med generalsekreteraren
i Nationernas förbund, varvid han yttrade: det kommer icke att
gå fort utan det kommer att gå smått. Och det är alldeles givet, att något freds -

Ang.

en av Nationernas
förbund
förordad
generalakt
rörande
internationella
tvister.

(Forts.)

Nr 27. 8

Tisdagen den 16 april.

Ang.

en av Nationernas
förbund
förordad
generalakt
rörande
internationella
tvister.

(Forts.)

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

arbete icke kan äga rum med framgång, utan att folken själva känna, att freden
är en lycka för länderna och för folkens framtid. Det är den allmänna opinionen,
som härvidlag skall arbeta sig fram och utöva ett tryck på respektive regeringar.
Jag delar följaktligen i så måtto den aktade talarens åsikt.

Men då talaren yttrade, att fred och försvar böra gå hand i hand med varandra,
måste jag taga avstånd från honom. Jag ber att få fråga: har Europa någonsin
varit mera krigsrustat än fallet var år 1914? Ha försvarskrafterna någonsin
varit starkare än de voro 1914? Men utgjorde de allmänna rustningarna vid
denna tid någon garanti för Europas fred? Nej, tvärtom. Hade icke Europa
varit så rustat, hade man haft så mycket större utsikt att behålla freden. Jag
fruktar för att bakom den fredsanda, som den siste aktade talaren här gjorde sig
till målsman för, vilar i grund och botten den gamla krigarandan. Det är denna
krigaranda, som skall bekämpas, och det är den, som opinionen bland folkens
breda, lager måste söka döda. Förrän den andan är dödad ute bland folken, ha
vi icke någon utsikt till varaktig fred i Europa. Jag har som sagt velat taga
avstånd från den rörelse i vårt land, som menar, att fredssträvanden och krigsrustningar
böra gå hand i hand med varandra för fredens tryggande. Detta är
den svartaste lögn -— det ha rustningarna före världskriget 1914 visat.

Herr Sävström: Herr talman! Yi ha, såsom den förste ärade talaren meddelade,
inom utskottet varit fullt eniga om att tillstyrka generalakten. Jag
tycker då, att vi skulle kunna med hänsyn till att vi för en gångs skull nått
enighet och med hänsyn till de 46 ärenden, som stå på föredragningslistan, nu
fatta beslut utan att riva upp någon debatt om försvaret — en debatt, där det
säges t. ex., att högerpartiet förut sett mera realistiskt på dessa saker, under
det att vänsterpartierna varit mera romantiska! Vad tjänar det till att fortsätta
med sådana debatter?

Jag föreslår, herr talman, att vi tillstyrka utskottets hemställan utan vidare
debatt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Till avgörande företogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 3, i anledning av motion angående fortsatt eller annan lämplig anställning
för vissa telegrambärare vid telegrafverkets stationer i Stockholm,
Göteborg och Malmö.

I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 56, hade herr Ström m. fl. föreslagit, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att de telegrambärare vid telegrafverkets
stationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka vunnit anställning före den
13 november 1920, måtte beredas fortsatt anställning i verkets tjänst eller ock
genom verkets försorg beredas annan lämplig anställning.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herr Larsson i Göteborg, som ansett, att
utskottet bort hemställa om bifall till motionen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Larsson i Göteborg: Herr talman! Jag har, när detta ärende behandlades
i utskottet, icke kunnat förena mig med utskottsmajoriteten utan reserve -

Tisdagen den 16 april.

9 Nr 27.

rat mig för bifall till motionen. I anledning härav skall jag be att med några
ord motivera den ståndpunkt, som varit vägledande för mig.

Den förevarande motionen har väckts på grund av att telegrafstyrelsen i slutet
av år 1920 beslöt företaga en förändring av den anställningsform, som varit
gällande för telegrambärarna vid verket sedan år 1917. Före nämnda år antogos
såsom telegrambärare ynglingar i 14-årsåldern, vilka senast vid tiden för värnpliktstjänstgöringens
början skildes från sin anställning. Liksom telegrafverket
betraktade dessa telegrambärare sin anställning såsonr varande av tillfällig
art, och i de flesta fall slutade de densamma före den fastställda maximiåldern.
Detta förhållande bidrog givetvis till att det var ett ständigt utbyte av personal
i verket. Mot slutet av år 1917 beslöt emellertid telegrafstyrelsen att för Stockholms
vidkommande bereda telegrambärarna en mer fast anställning. Dessa
skulle kunna befordras till extra ordinarie stationsbiträden med bibehållande av
sitt förutvarande arbete, och senare utsträcktes detta beslut år 1918 i februari
till att omfatta även Göteborgs och Malmö stationer. Telegrafstyrelsen anför i
sin skrivelse till utskottet såsom skäl till denna åtgärd de rådande abnorma förhållandena
vid denna tid, men även andra skäl torde ha varit avgörande för den
företagna åtgärden. Sålunda anför telegraf direktör Johansson i Stockholm —
vilket också i motionen angives — att man borde söka »att för huvudstadens
vidkommande så småningom få en mera pålitlig och omdömesgill telegrambärarpersonal,
än nu är fallet, vilket är nödvändigt för en säker telegramutdelning i
en stor stad med dess mera komplicerade adressförhållanden m. in.». Och sedan
följer ett förslag från hans sida om det sätt, varpå detta lämpligen borde verkställas.
Måhända torde icke heller förhållandena på arbetsmarknaden vid denna
tidpunkt böra lämnas alldeles ur räkningen. Det var naturligtvis icke lätt att
under år 1917 kunna få ett tillräckligt antal telegrambärare anställda vid verket
på grund av de osäkra anställningsvillkor, som då gällde.

När telegrafstyrelsen sedermera år 1920 beslöt sig för att ånyo ändra telegrambärarnas
anställningsform, anför styrelsen som motivering därför, att den
förutvarande ordningen medfört konsekvenser, som varit ägnade att väcka missnöje
inom telegrambärarkåren. Det hade sålunda inträffat, att en till levnadsåren
äldre telegrambärare blivit antagen tidigare än en kamrat med lägre levnadsålder
till e. o. stationsbiträde, oaktat den senare haft längre anställning i
telegrafverkets tjänst än den förre. Telegrafstyrelsens åtgärd skulle alltså
vara grundad på den avsikten att söka upphäva nämnda missnöje. Det är då
egendomligt att konstatera, att telegrafstyrelsen vidtagit åtgärder, som varit
mera ägnade att åstadkomma missnöje än de anställningsförhållanden, som voro
rådande vid den angivna tidpunkten. Att så är fallet, framgår också av den
omständigheten, att upprepade framställningar från personalens sida gjorts till
telegrafstyrelsen om ändring utan att medföra något resultat.

För den personal, som anställdes under tiden 1917—1920, innebar givetvis
telegrafstyrelsens berörda beslut en synnerligen obehaglig överraskning. Det
är intet tvivel underkastat, att dessa telegrambärare sökt sig sin nuvarande
anställning på grund av att de därigenom kunde erhålla fast anställning i statens
tjänst. Vederbörande kunde givetvis icke vid den tidpunkten ana, att telegrafstyrelsen
ej skulle hålla givna utfästelser mot dem vid deras anställning.

Som jag nämnde ha upprepade förhandlingar pågått mellan telegrambärarna
och telegrafstyrelsen om ändrade förhållanden. Men det har icke varit möjligt
att åstadkomma någon överenskommelse i den riktningen. Telegrafstyrelsen
fasthåller nämligen allt fortfarande vid sin år 1920 intagna hållning och motiverar
i sin skrivelse till utskottet skälen härför. Det kunde vara av intresse
att närmare gå in på en granskning av dessa skäl, men som motionen icke sysselsätter
sig med frågan om telegrambärarnas anställningsförhållanden överhuvud,
skall jag icke göra det.

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.)

Nr 27.

Tisdagen den IG april.

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.;

Utom de förhandlingar, som förts mellan telegrafstyrelsen och personalen,
ha även förhandlingar förekommit mellan generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen,
dock utan annat resultat än att ett mindre antal telegrambärare överförts
till postverket. Generalpoststyrelsen har emellertid förklarat, att den
icke kan gå in för att taga emot samtliga telegrambärare, som äro anställda
eller komma att anställas vid telegrafverket. Under tiden dessa förhandlingar
pågått har ifrågavarande telegrambärares avgång uppskjutits undan för undan,
tills det genom telegrafstyrelsens beslut den 6 december 1928 fastställdes,
att vederbörande finge kvarstå i sina befattningar högst till utgången av april
månad 1929.

Antalet av de ifrågavarande telegrambärarna utgör 37, därav 2 äro placerade
i Stockholm, 5 i Malmö och 30 i Göteborg. Om dessa skulle antagas till
extra ordinarie stationsbiträden, skulle detta enligt uppgift från telegrafstyrelsen
förorsaka verket en årlig merkostnad av 42,500 kronor, vilket belopp
småningom skulle komma att ökas till 82,000 kronor. Jag har ingen anledning
betvivla, att icke dessa uppgifter skulle vara riktiga, men lag kan dock icke
tillmäta dem någon avgörande betydelse, då jag nämligen föreställer mig, att
telegrafstyrelsen år 1917 icke handlade i blindo, utan vid detta tillfälle hade
gjort klart för sig de ekonomiska konsekvenserna av den anordning, som då vidtogs.
De belopp, som redan inbesparats genom telegrafstyrelsens beslut att
ånyo ändra anställningsformen, kunna icke ha varit så alldeles obetydliga;
sammanlagda kostnaden måste ha varit betydligt högre än de siffror telegrafstyrelsen
här angivit. Anställningsförhållandena beröra nämligen samtliga telegrambärare
i Stockholm, Göteborg och Malmö, under det de angivna siffrorna
endast hänföra sig till de 37 överåriga, som nu äro kvar. I alla händelser
torde den omständigheten, att verket skulle få vidkännas en del ytterligare kostnader,
icke utgöra något skäl för telegrafstyrelsen att icke uppfylla redan
åtagna förpliktelser.

Nu är det emellertid så, alt i motionen icke ifrågasättes såsom något absolut
ofrånkomligt, att rättelse i detta fall skall åstadkommas därigenom, att telegrambärarna
befordras till extra ordinarie stationsbiträden. Motionen lämnar
telegrafstyrelsen i detta avseende fria händer att antingen befordra telegrambärarna
på det sätt jag nu nämnt eller också bibehålla dem i sina nuvarande
befattningar med där fastställda löner eller slutligen söka bereda dem annan
anställning i statens eller enskild tjänst. Huvudsaken är givetvis, att icke
dessa unge män kastas ut i arbetslöshet.

Telegrafstyrelsen anför vidare i sin skrivelse till utskottet, dels att styrelsen
inrättat en platsförmedling för att därigenom möjliggöra för telegrambärarna
att erhålla annan anställning och dels att därest vederbörande telegrambärare
skulle tillåtas att stå kvar i sina innehavande befattningar detta skulle årligen
kosta 25,500 kronor mera. än om man finge nyanställa folk. Styrelsen anför
därjämte, att det »synes icke vara fullt klarlagt, att dylika ansträngningar»

— d. v. s. ansträngningar från telegrambärarna för att skaffa sig annat arbete

— »verkligen gjorts med den intensitet det avsedda målet borde förtjäna».

Beträffande platsförmedlingen är det riktigt, att genom densamma kunnat

här i Stockholm placeras en hel del av de överåriga telegrambärarna, och detta
är väl också anledningen till att det i Stockholm endast återstår två telegrambärare,
som beröras av motionen. I Göteborg återigen har man icke kunnat
placera en enda man genom denna platsförmedling, trots att mycket stora ansträngningar
gjorts huvudsakligen av personalens ombud i förmedlingen. Sålunda
hava de flesta industriella och även de kommunala verkens arbetsledare
uppvaktats med förfrågan, huruvida det förefunnes någon möjlighet att erhålla
anställning för dessa telegrambärare, men allt detta arbete bär varit förgäves.
Alla dessa försök vittna dock om, att telegrafstyrelsens förmodan att

Tisdagen den 16 april.

\r 27.

vederbörande icke skulle ha ansträngt sig i tillbörlig grad för att skaffa sig
arbete icke är riktig.

Vad angår det belopp av 25,500 kronor, som enligt telegrafverkets uppgift
skulle inbesparas, så kan jag icke heller tillmäta detta skäl något avgörande
värde. Ty vart skulle det bära hän, om de statliga eller enskilda verken i besparingssyfte
avskedade sina äldre befattningshavare, vilka på grund av intjänta
ålderstillägg kommit något högre upp på löneskalan, för att anställa nya
personer, som kunde placeras efter grundlönen? Ett dylikt förfaringssätt
skulle säkert komma att möta häftiga protester från såväl högre som lägre befattningshavare,
men det är just ett sådant tillvägagångssätt, som telegrafstyrelsen
finner tillbörligt att praktisera gentemot telegrambärarna. Jag kan
icke beteckna detta såsom någon sund ekonomisk inriktning av verkets skötsel
utan snarare som brutalitet.

Telegrafstyrelsen anför vidare, att telegrambärama sedan 1920 ha varit medvetna
om att de måste lämna sina innehavande befattningar samt att. därest
telegrambärarna skulle tillåtas stå kvar i sin tjänst, detta skulle innebära ett
oskäligt gynnande av telegrambärarna gentemot de telefonister, som på grund
av automatiseringen bliva överflödiga. Utskottet har också i sitt utlåtande
varit inne på samma linje. Beträffande det första skälet har jag mycket svårt
att förstå, att medvetandet om förhållanden, som man icke kan ändra, ens i någon
mån kan vara ägnat att inverka mildrande på själva faktum, det förhåller
sig kanske snarare tvärtom. Vad åter angår påståendet, att telegrambärarna
skulle oskäligt gynnas i jämförelse med telefonisterna, så är icke heller detta
riktigt. Dessa bägge förhållanden äro nämligen icke samma sak och kunna
därför icke jämföras. Telefonisterna avskedas på grund av arbetsbrist, och så
har väl för övrigt förhållandet varit med flertalet av de avskedanden, som ägt
rum i statens tjänst. Det är alltså arbetsbristen, som därvidlag varit den direkta
anledningen till att vederbörande befattningshavare entledigats från sina
befattningar, men så är icke förhållandet med avseende på dessa telegrambärare.
I fråga om dessa befattningar råder nämligen ingen arbetsbrist, eftersom
befattningarna alltjämt skola vara kvar, fastän andra personer skola rycka
in och övertaga arbetet. Man kan därför icke. såsom telegrafstyrelsen och även
utskottet här göra, åberopa telefonisterna och göra en jämförelse mellan dem
och telegrambärarna, ty det råder en stor olikhet mellan dessa båda kategorier
av befattningshavare med hänsyn till själva grunden för derns avskedande.

Utskottet har i sitt utlåtande anfört, att det behjärtar den svåra ställning,
som vederbörande telegrambärare ha råkat i, och framhåller även, att sociala
billighetsskäl kunna tala för att något åtgöres för att hjälpa ifrågavarande
telegrambärare. Men utskottet drager icke ut konsekvenserna av denna sin uppfattning
utan framkonstruerar i stället en princip, enligt vilken det. såsom utskottet
förmenar, vore oriktigt, om riksdagen skulle ingripa i de affärsdrivande
verkens skötsel. Jag kan icke dela denna utskottets uppfattning. Snarare
anser jag det vara principiellt oriktigt, därest riksdagen själv skulle för sin
verksamhet fastslå principer, som i inskränkande riktning skulle verka på den
befogenhet att besluta, som riksdagen äger. Jag anser icke. att några andra
inskränkningar böra i det avseendet få förekomma, än de, som fastställas i rikets
grundlagar. Närhelst riksdagen prövar nödvändigt att ingripa, bör riksdagen
också, utan hinder av förut fastställda principer, kunna göra detta.

Såväl den motivering, som förebragts i motionen, som utskottets utlåtande i
övrigt, torde vara skäl nog för riksdagen att lämna silt bifall till motionen. Tv
i annat fall blir nog den fromma förhoppning, som utskottet uttalar i slutet av
sitt utlåtande, fullkomligt utan resultat. Telegrafstyrelsens skrivelse till utskottet,
och den kyliga och avvisande ton, som präglar denna skrivelse, torde
giva fullt belägg för den saken.

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.

Nr 27.

Tisdagen den 16 april.

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.)

_ Det gäller nu att undan arbetslöshetens förbannelse rädda 37 unge män, av
vilka en del äro familjeförsörjare och vilka samtliga ha bakom sig 10 å 12 års
oförvitligt arbete i statens tjänst. Samtliga de av telegrambärarna innehavda
befattningarna äro fortfarande behövliga för telegrafverket. Arbetsbrist är,
som jag förut anfört, icke anledningen till deras avskedande.

Detta förhållande jämte de övriga skäl jag nu anfört gör, att jag anser den
väckta motionen böra av riksdagen bifallas, varför jag, herr talman, ber att få
yrka bifall till densamma.

Herr Källman: Herr talman! Vad herr Larsson i Göteborg nu anfört har
utskottet varit i tillfälle att ganska noga pröva. Den förevarande motionen avser
ju, att riksdagen genom ett särskilt beslut skulle taga hand om dessa 37
telegrambärare. Detta är i någon mån ett göteborgsintresse — om än icke så
stort — emedan 30 av de 37 äro boende i Göteborg, medan 5 bo i Malmö och
endast 2 i Stockholm. Ur statsförvaltningssynpunkt torde saken kunna betraktas
såsom tämligen obetydlig, särskilt om man tar hänsyn därtill, att sedan
kristidens början, enligt uppgift, omkring 12,000 personer avskedats vid statens
järnvägar. Om detta skulle vara fallet, så kan man väl icke påstå, att
det är någon större fråga, om 37 man avskedas hos telegrafverket.

Nu ha emellertid dessa 37 man, då de före don 30 november 1920 erhöllo anställning
vid verket, förespeglats, att de skulle vara tillförsäkrade anställning
för framtiden, men denna förespegling har man icke kunnat stå fast vid på
grund av förhållanden sammanhängande med kristidens inbrott, den inträdande
arbetslösheten m. m. Det är av den anledning, som utskottet uttalat, att
dessa telegrambärares ställning är behjärtansvärd, och det är av den anledningen
utskottet uttalat en förhoppning, att, telegrafstyrelsen måtte finna möjligheter
att på något sätt bereda dessa 37 man anställning.

Utskottet anser emellertid icke, att riksdagen bör skriva till Kungl. Maj:t
i denna sak. Jag skulle tro, att det bleve något enastående i riksdagens historia,
_ om man toge sig för att på detta sätt lösrycka ett antal personer, anställda
i ett av statens verk, för att på ett särskilt sätt skydda dem. Riksdagen lär
väl knappast kunna så i detalj bestämma, huru statens verk skola sköta sin
förvaltning. Vi ha uttryckt detta så i utlåtandet, att utskottet ansett det vara
principiellt oriktigt, att ett ingripande från riksdagens sida sker i de affärsdrivande
verkens skötsel, och detta är en uppfattning, som riksdagen själv tidigare
många gånger givit uttryck åt.

Konsekvenserna härav kunna nog till en del överskådas, men till större delen
är det alldeles okänt, vartill ett beslut om bifall till den föreliggande motionen
skulle kunna leda. Vi veta emellertid, att det inom statens järnvälgar
finnes många flera avskedade personer, som med bättre rätt och säkrare framtidsutsikter
på sin tid fått anställning och vilka, i händelse riksdagen bifölle
denna motion, naturligtvis ögonblickligen skulle framträda med krav på återanställning
och som sagt kunna göra detta med minst lika god rätt, som dessa
37 telegrambärare kunna anföra för att få stå kvar.

Nu säger herr Larsson i Göteborg, att det här icke är fråga om någon arbetsbrist;
är det så, att dessa 37 telegrambärare avskedas, så komma andra att
antagas i stället. Ja, men härtill bör väl kunna invändas, att icke hur gamla
människor som helst lämpligen kunna vara telegrambärare. För dessa befattningar
måste man anställa ungdomar, och befattningen måste betraktas såsom
ett s. k. passerställe. Det kan väl knappast råda någon annan mening om den
saken.

Nu skulle det givetvis varit önskligt, om dessa telegrambärare, när de blivit
äldre,_ kunde fått anställning på linjeavdelningen. Det borde ju ha varit en
lämplig uppgift för de mera vuxna telegrambärarna, som icke längre kunde

Tisdagen den 16 april.

13 » 27.

få vara kvar i den tjänsten. Anledningen till att så icke kunnat ske, exempelvis
i Göteborg, framgår av en artikel i det sist utkomna numret av tidningen
»Telegrafen», organ för telegrafverkets trafikpersonalförbund. Jag skall tilllåta
mig att läsa några rader ur artikeln. Man sysselsätter sig där med frågan,
varför icke dessa telegrambärare i Göteborg, som ju utgöra flertalet av de här
ifrågavarande telegrambärarna, kunnat beredas plats på linjeavdelningen, och
härom yttrar förbundsstyrelsen följande: »Varför telegrambärarna i Göteborg
och Malmö — saken gäller således även 5 telegrambärare i Malmö — icke kunnat
beredas plats å linjeavdelningen -— beror därpå, att vid såväl Göteborgs som
Malmö linjedistrikt råder arbetslöshet bland linjearbetarna, i det ett 40-tal i vartdera
distriktet, vilka innehaft fast anställning såsom linjearbetare ända upp
till 8 år, för närvarande gå arbetslösa och vänta på återanställning.

I stockholmsdistriktet hava däremot på grund av automatiseringen nyanställts
linjearbetare, och hava vid Stockholms telegrafstation avgångspliktiga telegrambärare,
c:a 70 stycken, under åren 1922—1928 erhållit anställningar såsom
linjearbetare. År 1926 gjorde förbundet en framställning till telegrafstyrelsen,
att avgångspliktiga telegrambärare, som voro placerade å stationer inom linjedistrikt,
där arbete såsom linjearbetare icke kunde erhållas, skulle äga rätt till
linjearbetareanställning vid andra linjedistrikt. Denna begäran avslogs av telegrafstyrelsen,
då för linjearbetarna själva gäller, att de icke flyttas från det
ena distriktet till det andra vid inträdande arbetslöshet. Skulle så ha varit
fallet, hade givetvis de nu arbetslösa linjearbetarna vid övriga distrikt anställts
i stockholmsdistriktet, varigenom vid Stockholms station skulle finnas ett 70-tal avgångspliktiga telegrambärare av samma kategori som vid Göteborgs
telegrafstation.»

Av detta framgår således, att det funnits särskilda skäl, varför telegrambärarna
i Göteborg icke kunnat överflyttas till linjearbete.

Jag skulle dock vilja uppställa den frågan, varför icke en förflyttning kan
ske till Stockholm. Här har ju automatiseringen föranlett nyanställning i linjearbete,
och då borde väl telegrafstyrelsen kunnat vika från sin bär uttalade
princip och överflytta telegrambärarna från Göteborg till Stockholm. Det är
ju klart, att det finnes tillräckligt med folk i stockholmstrakten för att upptaga
detta arbete, och det skulle kanske icke ses med blida ögon här, om man
toge hit göteborgare, men det är dock fråga om personer, vilka, som jag anförde
i början av mitt anförande, antagits under vissa förespeglingar, och det är
en sak, som telegrafstyrelsen borde taga hänsyn till.

Jag skall inte säga mer i denna fråga. Jag tror, att utskottet tydligt givit
tillkänna, att det icke varit möjligt att tillstyrka den förevarande motionen, eftersom
det ju var klart och tydligt, vilka konsekvenser ett bifall till en motion
sådan som denna skulle föra med sig.

Jag anhåller därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Såsom motionär i denna fråga har jag tagit

mig friheten att begära ordet för att anföra några av de synpunkter, som varit
vägledande för oss motionärer, då vi framförde denna motion.

Jag befarar, att utskottsmajoriteten i någon mån har missuppfattat saken,
när den, såsom skett i motiveringen för avslaget, yrkat på att motionen till ingen
åtgärd skulle föranleda. Frågan är här, om vi skola anse det riktigt eller
ej, att telegrafstyrelsen infriar sina givna löften till den personal, som styrelsen
anställt. Här har ju anförts av herr Larsson i Göteborg, att det vid
den tidpunkt, då anställningarna ägde rum, torde ha varit mycket svårt att få
personal, och därför införde man bestämmelser, som skulle garantera vederbörande
en något fastare anställning. Dessutom förelåg här den omständigheten,
att man ansåg det nödvändigt i och för telegrammens ordentliga expedierande

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

{ Korts.)

Kr 27. 14

Tisdagen den 16 april.

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.)

i vissa städer att ha en mera fast anställd, äldre personal för att ombesörja
detta arbete. Detta framgår ju klart och tydligt av vad telegrafdirektör Johansson
anförde år 1917, då han påpekade behovet av en pålitlig och omdömesgill
personal för detta ändamål. På grundval av detta uttalande föreslogs därför,
. att telegrambärarna efter värnpliktsåldern skulle antagas till extra ordinarie
stationsbiträden med för denna tjänstegrad stadgad avlöning, och telegrafstyrelsen
har senare genom sina beslut fastslagit, att så skulle bli förhållandet.
När man emellertid fastställt denna ordning och praktiserat systemet
ett par år, beslöt telegrafstyrelsen utan vidare att upphöra med denna ordning.
Man förstår ju, att när dessa personer, som blivit anställda under det
löftet, att de skulle kunna beredas fortsatt anställning, ja, till och med hunna
vinna befordran, fingo det meddelandet, att de överhuvud icke kunde tänka på
någon fortsatt anställning, långt mindre vänta sig någon befordran, så måste
de känna meddelandet härom mycket svårt, och det är just med anledning härav,
som vi i.vår motion begärt, att telegrafstyrelsen måtte infria de löften, den
en gång givit dessa telegrambärare.

°Den motivering, utskottet här presterar för sitt avslagsyrkande, återfinnes
på sid.^1 i utskottets utlåtande, där utskottet visserligen förklarar sig behjärta
den svåra ställning, vari dessa telegrambärare befinna sig, men tillika säger,
att utskottet trots detta icke kan göra någonting för dem, därför att de ända
sedan slutet av år 1920 borde varit medvetna om att de förr eller senare skulle
nödgas lämna telegrafverkets tjänst.

Jag måste säga, att det är en synnerligen klen tröst för dessa telegrambärare,
som efter flera års anställning i ett av statens verk få detta meddelande,
och det kan sannerligen icke utgöra någon anledning för oss att icke nu behjärta
deras svåra ställning och försöka få åtgärder vidtagna för att hjälpa
dem ur detta läge.

Vidare anför man ett annat skäl, nämligen att det skulle vara oriktigt, att
riksdagen företoge ett ingripande i de affäisdrivande verkens skötsel. Jag
tycker det skälet verkar rätt så föråldrat numera. Det kan nog vara riktigt,
som herr Källman sade, att det kanske skulle vara första gången i riksdagens
historia, som man skulle avlåta en sådan skrivelse, men det finns väl många
flera saker, som ske för första gången, och någon gång skall ja alltid vara den
första. Por så vitt jag vet, var det i fjol första gången, som man anordnade
en arbetsfredskonferens för att diskutera på vad sätt man skulle taga hand
om rationaliseringens offer inom den privata industrien. Och när regeringen
kunde anordna en konferens för att dryfta den frågan, synes det väl icke vara
för mycket begärt, om riksdagen, åtminstone vagade sig på en skrivelse för
att ge till känna på vad sätt den anser, att rationaliseringens offer inom de
statliga verken böra behandlas. Det är mycket som är nytt, men därför är
det icke .sagt, att det också är av en sådan karaktär, att man icke bör inlåta
sig därpå.

. är rätt förvånansvärt, att man i dessa tider, när man diskuterar om rationaliseringen
och om möjligheterna att på något sätt hjälpa offren för densamma,
icke från utskottets sida vågar föreslå en skrivelse till ett av de verk.
som sortera under riksdagen, däri man skulle påpeka, att det bör hålla de
löften som en gång givits.

Har har av herr Källman framhållits, att skulle vi följa de anvisningar, som
ges i motionen, skulle också andra befattningshavare kunna komma och pocka

nnri ^a<^e ra,tt till fortsatt anställning. Han anförde som exempel att
12,000 personer sedan kristidens början avskedats vid statens järnvägar, och
papekade, att dessa med samma rätt skulle kunna fordra att få förnyad anställning.
Saken är ju emellertid den, att dessa 12,000 avskedats till följd av
arbetsbrist, holjakthgen kan den nu föreslagna skrivelsen icke tagas till in -

Tisdagen den 16 april.

15 Nr-27.

takt för påståendet, att dessa också skulle kunna fordra att erhålla fortsatt
anställning. Här är det icke fråga om arbetsbrist, utan här gäller det att ersätta
äldre arbetskraft med yngre arbetskraft, som utför arbetet billigare, varför
man anser, att man icke kan taga den äldre arbetskraften i fortsättningen.
Vad vi motionärer nu fordra är, att denna senare arbetskraft bibehålies för att
så småningom överföras till den övriga verksamhet, som telegrafstyrelsen bedriver.
Det är ju bekant, att undan för undan vissa av dessa telegrambärare
överföras till linjearbete o. s. v. och även till en del andra sysselsättningar inom
telegrafverket. Nu har det dock uppstått en sådan stockning, att man för
närvarande icke kan inom verket placera dessa 37 telegrambärare, och därför
anser man, att det är bättre att avskeda dem och sedermera efter hand anställa
ny arbetskraft. Vi finna detta oriktigt och förmena, att telegrafverket bär infria
det löfte, som en gång givits dessa personer vid deras anställning, och att
man bör behålla dem, ända till dess de kunna placeras på något av dessa andra
områden. Och det torde icke vara nödvändigt, att det dröjer så länge, innan
så kan ske.

Visserligen uttalar utskottet i slutet av sitt utlåtande den förvissningen, att
telegrafverket i görligaste mån kommer att behålla de ifrågavarande telegrambärarna
i sin tjänst eller att underlätta deras överförande till andra anställningar.
Men om man ser på den skrivelse, som telegrafverket avlåtit till utskottet,
finner man, att något sakligt underlag för dessa förhoppningar icke
finnes. Telegrafstyrelsen framställer bl. a. gentemot personalen en anmärkning,
som enligt mitt förmenande är av tämligen graverande karaktär. Styrelsen
skriver: »Det synes icke vara fullt klarlagt, att dylika ansträngningar»
(från denna personals sida att erhålla annan anställning) »verkligen
gjorts med den intensitet, det avsedda målet borde förtjäna. Däremot synes
det styrelsen kunna förutsättas, att vederbörande skulle, därest de ägde visshet
om kvarstannande vid verket såsom en utväg till försörjning under alla omständigheter,
slappas i sitt intresse att förskaffa sig annat arbete.» Sålunda
riktar man först och främst den anmärkningen mot telegrambärarna i fråga,
att de icke gjort vad de kunnat för att förskaffa sig annat arbete, och förmodar,
att om de finge kvarstå ännu en tid i verkets tjänst, de icke komme att
söka sig något annat arbete. Man måste säga, att en sådan anklagelse är rätt
omotiverad i dessa tider, då tusentals arbetare •—• både yrkesutbildade och
andra, som äro vana vid tungt kroppsarbete — gå utan arbete. Med sådana
arbetare ha de icke så synnerligen stora möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden.
En del av dem ha ju kommit upp i 25—30-årsåldern, de ha icke
kunnat lära sig något yrke och ha naturligtvis mycket svårt att taga anställning
såsom grovarbetare o. s. v.

Jag tror, att det med alla dessa skäl är tillräckligt ådagalagt, att det vore
önskvärt, om man kunde göra något för de ifrågavarande telegrambärarnas
fortsatta anställning, och jag tror icke, att man behöver hänga upp sig på der
princip, som utskottet anfört. Jag är tvärtom övertygad om att det vore till
stor skada, om man knäsatte den principen, att riksdagen icke skulle kunna
under några förhållanden — och icke ens i den lindriga formen av en skrivelse
;— påverka det ena eller andra av statens verk att visa litet mera hänsyn till
den personal det har anställd hos sig. Godkände man en sådan princip, innebure
detta, att man läte byråkratien inom verken sitta i orubbat bo. och att
man å riksdagens sida avsvure sig rätten att utöva något som helst inflytande
på deras verksamhet. Detta är under nuvarande tider enligt min mening icke
rätta sättet för folkrepresentanterna att hävda sin ställning mot den byråkrati,
som förefinnes i statens verk. Man bör i stället se till, att riksdagen behåller
rätten att göra de anmärkningar den finner önskvärt att framställa.

Med dessa ord skall jag, herr talman, be att få instämma i det av herr

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa teleg
ra m bärare.

(Forts.)

Nr 27. 16

Tisdagen den 10 april.

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.)

Larsson gjorda yrkandet om bifall till förslaget om en skrivelse till Kungl.
Majrt från riksdagens sida i detta ärende.

Med herr Ström förenade sig herr Höglund i Göteborg.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Herr Källman nämnde, att

det här skulle gälla en speciell göteborgsfråga och att den för den skull åtminstone
icke skulle vara av något större statstjänareintresse. Jag måste säga, att
även om detta är en sak, som särskilt berör Göteborg, det förefaller mig vara
en rätt viktig sak, ^och detta icke bara för statstjänarna utan även med hänsyn
till arbetslöshetsfrågan i allmänhet.

Det har ju vid olika tillfällen tillkännagivits, att ungdomsarbetslösheten är
ett av de besvärligaste arbetslöshetsproblem, som man har att göra med. Här
förhåller det sig så, att man i telegrafverkets tjänst — alltså i statens tjänst —
anställer unga män; de få inneha denna sin anställning under några år, till dess
de nått en viss angiven ålder, och när de kommit upp till denna ålder, måste de
automatiskt lämna anställningen. Yad ha de nu under den tid de varit anställda
i statens tjänst kunnat förskaffa sig för kunskaper, som ge dem möjlighet till
försörjning på annat håll? Genom att bära ut telegrafverkets telegram skaffar
sig en person icke några kunskaper, som gör honom kvalificerad till att sedan få
anställning på den enskilda arbetsmarknaden, att få en anställning varigenom
han kan försörja sig. Den omständigheten alltså, att man vid statens verk bär
en sådan ordning, gör,. att en mängd unga män, som icke kunna placeras på
annan plats i verkets tjänst, efter anställningens slut kastas ut på arbetsmarknaden
utan kvalifikationer, vilka kunna giva dom ökade möjligheter att taga upp
konkurrensen om arbetstillfällena. Jag känner personligen till fall, där unga
män varit anställda i telegrafverkets tjänst ett tiotal år varefter de fått sluta
sin anställning och måst gå arbetslösa samt bli försörjda av sina föräldrar i
både ett, två och tre år, därför att de icke kunnat konkurrera om arbetstillfällena
på arbetsmarknaden. De ha icke haft yrkeskunskap och därför icke möjlighet
att förskaffa sig anställning — i varje fall icke någon fastare sådan — på
den enskilda arbetsmarknaden. Att staten i sin verksamhet anställer personer
på sådana villkor och med en sådan utsikt för framtiden, betraktar jag såsom icke
rimligt. Beträffande åter t. ex. sådana män, som haft fast anställning på den
militära banan, betraktas det såsom statens plikt att i görligaste mån bereda
dem anställning inom olika statens verk, inom statens järnvägar, postverket
o. s. v., och det är t. o. m. tillkännagivet, att de skola ha vissa företräden. När
det är fråga om de unga män, som äro anställda såsom telegrambärare, må det
vara, såsom herr Källman påpekade, att deras anställning måste betraktas såsom
en passerställning, så att säga. Men det är en passerställning, som medför,
att man efter förrättat värv i statens tjänst passerar ut i arbetslösheten; detta
är ju i varje fall en passerställning, som icke är särdeles avundsvärd, och det
kan nog i själva verket icke sägas vara en passerställning utan en ytterst tillfällig
anställning, som icke skänker några kvalifikationer för fortsatt försörjning
genom eget arbete.

Den motion, som här väckts angående de ifrågavarande 37 telegrambärarna,
berör givetvis detta problem och gäller speciellt det antal, som det nu är fråga
om. Men för telegrambärarna i allmänhet står ju alltså ingen annan väg öppen
än den jag här tillåtit mig erinra om: de få inneha sin anställning under den tid
föreskrifterna så medgiva, och sedan vinkar för dem ingenting annat än arbetslösheten.
Under den tid de varit anställda i telegrafverkets tjänst ha de haft en
ytterst bristfällig försörjning, som endast kunnat utfyllas genom föräldrarnas
medverkan, och när de kommit så långt, att de skola börja försörja sig själva,
stå de där utan kunskaper och möjlighet att genom eget arbete förvärva sitt

Tisdagen den 16 april.

Nr -27.

uppehälle -— i varje fall på ett ordentligt sätt. Jag håller före, att statsverket
väl knappast bör handla på detta sätt, utan att man från statens sida bör se
till, att de unga män, som man använder till en sådan enklare befattning, som
telegrambärarsysslan utgör, när det icke längre ur statsnyttans synpunkt befinnes
lämpligt att ha dem kvar i tjänsten, beredas sysselsättning på andra områden
inom statsförvaltningen.

Det har talats om att man har avskedat många vid statens järnvägar, och jag
känner till, att så är förhållandet. Men jag måste säga, att om nu statsverket
icke fullgjort allt vad man rimligen borde kunna fordra, när det gäller statens
järnvägar, så är detta knappast något skäl till att man skulle handla precis på
samma sätt gentemot de män i telegrafverket, som det här är fråga om. Har
man alltså handlat så, att man helt enkelt avskedat och kastat ut i arbetslöshet
folk, som anställts vid statens järnvägar i unga år och sålunda icke haft möjlighet
att skaffa sig erforderliga yrkeskunskaper för att deltaga i konkurrensen
om arbetstillfällena på den öppna marknaden, kan den omständigheten —
åtminstone enligt mitt sätt att se — icke utgöra något skäl till att man går till
väga på samma sätt inom telegrafverket och handlar så i fortsättningen inom
statsförvaltningen i allmänhet.

Ett bifall till den i föreliggande fråga väckta motionen och ett bifall sålunda
till den reservation, som är fogad vid utskottsutlåtandet, skulle val kanske medföra
■—■ såsom också från utskottets sida framhållits — ett sådant ingripande
från riksdagens sida gentemot ett av statens affärsdrivande verk, som icke förekommit
tidigare. Men om ett dylikt ingripande förekommer i detta speciella fall.
må det väl kunna betraktas som ett tillkännagivande från riksdagens sida, att
man anser, att staten skall i fortsättningen se till att bereda dessa unga män,
som nu äro sysselsatta på telegrambärarposterna, anställning i fortsättningen,
så att de icke kastas ut för att öka de arbetslösas skara. Det vore ett tillkännagivande,
som i dessa tider sannerligen vore av behovet påkallat med hänsyn till
den ungdomsarbetslöshet, som råder här i landet i stor utsträckning och som
medför sådana verkningar som den gör.

Utskottet har ju uttalat den förvissningen, att telegrafverket i görligaste mån
kommer att behålla de i motionen avsedda telegrambärarna i sin tjänst eller ununderlätta
deras överförande till andra anställningar. Jag vet icke. varpå utskottet
grundar detta sitt uttalande. Jag har genom styrelsen för den personalorganisation,
som dessa befattningshavare tillhöra, fått det beskedet, att det
icke från telegrafverkets sida träffats några anstalter för beredande av fortsatt
anställning åt telegrambärarna. Utsikten för dem är alltså den, att de på bestämd
datum få lämna sin anställning i statens tjänst, och detta efter så pass
många års arbete.

Jag har här tillåtit mig erinra om att telegrambärartjänsten icke skapar kvalifikationer
för konkurrens om arbetstillfällena på arbetsmarknaden. Jag skulle
tro, att det är svårt att giva anvisning på vad för j^rke telegrambärartjänsten
gör en person kvalificerad att taga itu med, sedan han avskedats från sin tjänst.
Då det förhåller sig på det sättet, att staten sysselsätter personer i yrken eller
med befattningar, vilka icke giva möjlighet till utbildning, varigenom de kunna
erhålla anställning på annat håll, förefaller det mig naturligt, att staten också
tager konsekvensen härav och ser till, att man i första hand bereder dem ss^sselsättning
på andra områden. Ett bifall till motionen skulle givetvis innebära en
erinran från riksdagens sida, att man hyser en sådan uppfattning beträffande
behandlingen av telegrambärarna, när det gäller deras fortsatta anställning, och
ett sådant tillkännagivande kan knappast betraktas som oriktigt och som något,
som icke i detta sammanhang får förekomma.

Även om jag alltså anser, att det i motionen framställda yrkandet icke till
fullo täcker vad riksdagen borde säga ifrån i detta sammanhang, skall jag dock,

Andra hammarens protokoll 1929. Nr 27. 2

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.;

Nr 27.

Tisdagen den 16 april.

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.)

herr talman, såsom frågan ligger till, i anslutning till de synpunkter jag här
framhållit be att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Larsson
i Göteborg.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tänkte från början icke blanda
mig i denna debatt, men vad som förekommit har givit mig anledning att påpeka,
att det kanske icke är så alldeles lätt att handha ledningen för ett affärsdrivande
verk, när det gäller spörsmål sådana som detta. Jag är fullt överens
med motionärerna och den siste talaren om att det skulle vara önskvärt, om telegrafverket
kunde behålla dessa 37 unga män, som det är fråga om, i sin tjänst,
och jag är lika överens med dem om att det varit önskvärt, om man kunnat undvika
att avskeda 12,000 personer vid statens järnvägar. På denna punkt skola
alltså icke vi tvista. Men vad jag vill ha sagt är, att jag har mig bekant, att
det föreligger förslag angående indragningar även på andra håll, något som
jag misstänker blir ytterst svårt att komma ifrån.

Jag har ett papper i min hand, som utgör en avskrift av en skrivelse till
kungl. telegrafstyrelsen från en telegrafverkets verkstadsklubbs personal genom
dess kommitterade. där man talar om att det kan bli omkring 200 personer,
vars befattningar på grund av driftens rationalisering måste indragas. Om
jag därtill lägger, att jag här har ytterligare ett papper, som visar, att man vid
statens järnvägar har sett sig nödsakad att på grund av omläggning av driften
förflytta en stor del av personalen, för att inte säga alla, ganska långa vägar
från den plats, där de fått anställning, och från den ort. där, i det fall jag syftar
på, inte mindre än ett hundratal skaffat sig egna hem, så förstår man, att det
inte är så synnerligen lätt att här komma och säga från riksdagens sida: dessa
12,000 vid statens järnvägar, dessa 200 vid telegrafverkets verkstäder i Nynäshamn,
dessa mellan 200 och 300 vid en verkstad vid statens järnvägar —
jag skall inte här blanda in dem i vidare mån, än som är erforderligt ■— kunna
vi inte göra någonting åt, ty deras öde är en naturlig följd av den förbättrade,
rationaliserade driften; men de här 37 skall riksdagen skriva om alldeles särskilt.

Ja, mina herrar, även om man hyser den största medkänsla med dessa unga
män, lär det inte gå att på denna väg åstadkomma någon rättelse. Men i anslutning
till vad jag framhöll beträffande verkstäderna i Nynäshamn, vill jag
säga, att det förefaller, som om samarbetet mellan exempelvis förrådsavdelningen
vid telegrafverket och övriga avdelningar kunde vara något bättre, och
jag tror mig veta att förhållandet redan uppmärksammats av styrelsen, att
man kanske kunde åstadkomma en något jämnare arbetstillgång. Huruvida
detta kan tillämpas beträffande telegrafverkets telegrambärare, därom kan jag
inte yttra mig.

Som slutsumma av vad jag sagt vill jag endast framhålla, att det, enligt mitt
sätt att se, är omöjligt för riksdagen att skriva beträffande denna lilla grupp,
då man vet, att det är många hundra, som man i andra fall inte kan se sig någon
utväg, åtminstone för närvarande, att behålla. Jag vill inte och kan inte rikta
någon speciell anmärkning mot telegrafverket. Jag vill bara framhålla önskvärdheten
av ett bättre samarbete. Ty så mycket framgår av det papper jag
har här i min hand, att det fordom kanske varit så, att den ena avdelningen
inte precis så noga följt med vad den andra gjorde och behövde. Och det är
den uppmaningen jag från denna plats skulle vilja ställa till vederbörande att
i fortsättningen — jag vet att det är påbörjat — söka beakta vikten av samarbete
för att åstadkomma möjligast jämna arbetstillgång.

Med vad jag nu anfört anser jag mig, herr talman, ha motiverat ett bifall till
utskottets hemställan.

Tisdagen den 16 april.

Nr 27.

Herr Ström: Herr talman! De skäl, som herr Anderson i Råstock anförde
för att icke avlåta någon skrivelse, äro enligt mitt förmenande rätt märkvärdiga.
Han talade om att vid statens järnvägar hundratals personer voro överflödiga
och att man vid telegrafverkets verkstäder i Nynäshamn var beredd att
avskeda ett par hundra, därför att de äro överflödiga. Jag tycker icke detta
kan vara någon motivering för att också dessa telegrambärare, som inte alls
äro överflödiga, skola avskedas och ersättas med yngre arbetskrafter, som
skola övertaga deras arbete. Vore det så, att de voro överflödiga, så vore det
ju tämligen fruktlöst att avlåta någon skrivelse i ärendet. Ty man kan ju inte
gärna tvinga verket att behålla arbetskrafter, som inte behövas. Men här är
det icke på det sättet, utan här är det fråga om att avskeda personer, som varit
anställda i 10 å 12 år, för att ersätta dem med 57ngre arbetskrafter. Redan
vad som här anfördes av herr Anderson i Råstock borde visa nödvändigheten
av att man går försiktigt fram, där personalen icke är överflödig utan där man
behöver densamma.

Jag ber därför att få vidhålla mitt yrkande om bifall till den av herr Larsson
i Göteborg avgivna reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 4, med anledning av väckt motion angående vissa synpunkter
att övervägas vid fastställandet av ny taxa för transporter å statens järnvägar
anförde:

Herr Svedberg: Herr talman! Då jag är en av motionärerna i denna fråga,
bär jag begärt ordet särskilt för att understryka några uttalanden i de yttranden,
som inkommit till utskottet vid behandlingen av denna motion och vilka
äro bifogade utskottets betänkande.

Jag ser med tillfredsställelse, att kommerskollegium, efter att i sin ordning
hava inhämtat yttrande från Sveriges industriförbund, anser sig kunna instämma
i motionens syfte. Kollegium säger bl. a., att kollegium tidigare har »påvisat,
att starka skäl syntes tala för att för tariffreduktioner i största utsträckning
taga i anspråk det beräknade belopp (av omkring 10 miljoner kronor),
som kunde anses disponibla för sadant ändamål». Och kollegium säger vidare,
att »en sådan åtgärd torde nämligen kunna betecknas såsom en av de få praktiskt
genomförbara åtgärder, som stode till buds för att från statens sida effektivt
stödja näringslivet och särskilt vissa industrier, som vore i verkligt behov
av sådant stöd».

Vidare bär arbetslöshetskommissionen i sitt yttrande till utskottet anfört
följande: »Riktigheten av den i motionen uttalade uppfattningen, att beredandet
av lättnader för näringslivet och enkannerligen då för jordbruket utgör en
av betingelserna för näringslivets uppblomstrande och därmed även skapar möjlighet
till ett fortsatt nedbringande av arbetslöshetens omfattning, synes kommissionen
ligga i öppen dag. Att en sänkning av transportkostnaderna å statens
järnvägar skulle i sin mån bidraga till billigare produktionskostnader och
därmed till ökad efterfrågan på bl. a. lantbruksprodukter torde likaledes vara
obestridligt. Därest det fördenskull ur allmänt statsfinansiella synpunkter låter
sig göra att åvägabringa en sänkning av järnvägstaxorna för godstransport,
skulle en sådan åtgärd enligt kommissionens förmenande vara ägnad att även
påverka arbetsmarknaden i gynnsam riktning. Ehuru kommissionen hyser för -

Ang. fortsatt
eller annan
lämplig anställning
för
vissa telegrambärare.

(Forts.)

1 fråga om
ny taxa för
Irans por Ur
å statens
järnvägar.

Nr 27. 20

Tisdagen den 16 april.

I fråga om
ny taxa för
transporter
å statens
järnvägar.

(Forts.)

vissning om att de av motionärerna anförda allmänna synpunkterna på bär berörda
spörsmål under alla förhållanden skola bliva föremål för Kungl. Maj:ts
överväganden, synes det kommissionen likväl icke vara något att erinra mot ett
bifall till den väckta motionen.»

Utskottet däremot synes ha mycket svårt att sätta sig in i motionärernas
tankegång, att fraktlättnader i nämnda avseende för näringslivet kunde ha
någon synnerligen stor inverkan på arbetslösheten i landet. Men utskottet säger
ju slutligen, att »utskottet håller icke för otroligt, att en dylik sänkning
möjligen kan komma att bidraga till att minska arbetslösheten». Vi motionärer
ha varit övertygade om att en kraftig taxereduktion å de frakter, som beröra
näringar och industrier, skulle betydligt förbättra arbetsmarknaden. Att vi
skulle ansett arbetslöshetsproblemet fullständigt löst genom de åtgärder vi föreslagit
i motionen, framgår väl inte på något sätt av densamma.

Yttrandet från svenska järnvägsföreningen tycks ha imponerat mest på utskottet,
så att det alldeles lämnat å sido de sympatiska uttalandena från arbetslöshetskommissionen
till förmån för motionen. De som skrivit yttrandet
från svenska järnvägsföreningen ha tydligen icke kunnat frigöra sig från att
taga hänsyn till varifrån motionen kommit, vilket kan förklara deras misstänksamma
tolkning av densamma.

Emellertid framgår av utskottets betänkande jämte bilagor, att arbetet med
den nya frakttaxan har fortskridit så långt, att en skrivelse skulle komma för
sent. Jag nödgas därför inskränka mig till ett understrykande av de i detta
betänkande jämte bilagor uttryckta sympatierna för de synpunkter, som ha
framförts i motionen och som redan äro beaktade.

Jag har, herr talman, intet särskilt yrkande.

Herr Källman: Herr talman! Ehuru den föregående ärade talaren icke

gjorde något yrkande, kan jag icke underlåta att framhålla, att den nu förevarande
motionen borde ha varit obehövlig, ty jag förutsätter, att motionärerna
mycket väl borde känna till, att såväl den 1927 tillsatta arbetslöshetsutredningen
som de år 1928 tillkallade sakkunniga för utredning rörande jordbrukets
ekonomiska läge m. in. ha alla de spörsmål under övervägande, som motionärerna
framfört i motionen. Det hade därför icke funnits någon anledning
att, utan hänsyn till allt detta, föreslå en skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet.
Jag kan tillägga, att det är självklart, att ju mer produktionen underlättas genom
billiga fraktsatser och dylikt, desto lättare har man att konkurrera. Men
vi ha väl också en annan fråga att tänka på, och det är, att statens olika affärsdrivande
företag skola ha inkomster och icke bara utgifter. Därest man ginge
in för den princip, som motionärerna så starkt understrukit i sin motion, så
skulle naturligtvis resultatet bli en sådan ökning av den direkta inkomst- och
förmögenhetsskatten, att vi finge ännu mera klagomål på den punkten från
produktionens sida i allmänhet än dem motionärerna kommit med från sina
utgångspunkter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 12, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om särskild skatt å bensin och motorsprit
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll utskottets i detta memorial gjorda hemställan.

Tisdagen den 16 april.

21 Nr 27.

§ 7.

Å föredragningslistan var härefter uppfört första lagutskottets utlåtande,
nr 16, i anledning av väckta motioner om utredning angående revision av den
s. k. preventivlagen.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft motionerna nr 103 i första
kammaren av fröken Hesselgren samt nr 203 i andra kammaren av fru Nordgren
och fru Östlund.

I motionerna hade föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kung]. Maj:t ville i folkhälsans intresse föranstalta en förutsättningslös
och allsidig utredning, i vad mån en revision av 18 kap. 13 §
samt 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen kunde anses vara av behovet påkallad
och till riksdagen inkomma med de förslag, som härav kunde föranledas.

Med förmälan att utskottet avgåve särskilt utlåtande beträffande den del
av motionerna, som avsåge revision av 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen, innehållande
straff för fosterfördrivning, hemställde utskottet, att förevarande
motioner, såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herr ''Åkerman, med instämmande
av herrar Norling, J. H. Teodor Julin, Lindqdist i Halmstad och Lindley
samt fru Östlund, hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville till nästa års riksdag framlägga proposition om
den ändring i 18 kap. 13 § strafflagen, som innehölles i ett i reservationen intaget
lagförslag.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lindkvist i Halmstad: Herr talman! Jag står jämte några andra av
utskottets ledamöter antecknad som reservant mot det utskottsutlåtande, som
här föreligger, och har i anledning därav begärt ordet.

De motioner, som förelegat för utskottets behandling, ha avsett en skrivelse
om revision av två särskilda lagstadganden, dels den s. k. preventivlagen och
dels den i dagligt tal s. k. fosterfördrivningslagen. Utskottet har nu vid behandlingen
av dessa motioner med deras olika yrkanden delat upp motionerna
och avgivit två betänkanden. Och det, som vi nu först ha att behandla och
som nu föredragits, gäller den del av motionerna, som avser revision av preventi
vlagen.

Mellan oss reservanter och utskottsmajoriteten äro inte meningsskiljaktigheterna
så stora, som man kanske kunde tro, när man ser, att vi inte ha kunnat
enas om ett och samma slut. I huvudfrågan äro, såvitt jag kan läsa utskottets
utlåtande, utskottsmajoriteten och reservanterna fullkomligt överens. Vad vi
reservanter vilja, det är, att det skall vara möjligt att bedriva en allvarlig och
till formen oantastlig upplysningsverksamhet jämväl rörande de mekaniskt
verkande preventivmedlens betydelse i kampen mot könssjukdomarna. Att en
sådan upplysningsverksamhet som denna är önskvärd, synes hela utskottet
vara överens om. Jag förmodar, att kammarens ledamöter ha tagit del av utskottets
utlåtande. Om ni det gjort, så ha ni sett, vad utskottet säger på sidan
16. Och om ni inte förut tittat på det, så skulle jag be att få hänvisa till
vad utskottet där uttalar. Det heter: »Någon tvekan torde ej längre behöva

råda därom, att utan hinder av preventivlagen en vidsträckt» — märk väl, vad
utskottet här säger — »en vidsträckt upplysningsverksamhet kan anordnas
jämväl rörande de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i kampen

Ang. revision
av den
6. k. ''preventivlagen.

Nr 27. 22

Tisdagen den 16 april.

Ang. revision
av den
s. k. preventivlagen.

(Forts.)

mot könssjukdomarna». Såvitt jag kan läsa och förstå utskottets utlåtande, anser
alltså även utskottet en upplysningsverksamhet av denna art mycket önskvärd.
Åtminstone har utskottet inte försökt göra någon reservation mot en sådan,
och det har utskottet väl inte kunnat göra, då det säkerligen som sagt är
utskottsmajoritetens uppfattning lika väl som reservanternas, att en sådan upplysningsverksamhet
är av behovet påkallad. Men om nu utskottet hyser samma
uppfattning som reservanterna, så kan man fråga: varför ha vi då inte
kunnat komma till samma resultat, varför ha vi inte kunnat enas? Ja, orsaken
därtill är den, att vi reservanter anse, att en dylik upplysningsverksamhet
inte är möjlig att utföra, utan att den kommer i konflikt med gällande lag,
under det att däremot utskottsmajoriteten anser, att någon lagändring icke är
behövlig för denna upplysningsverksamhets fulla bedrivande.

Den av hela utskottet sålunda omfattade övertygelsen om önskvärdheten av
en sådan upplysningsverksamhet har ju också riksdagen 1923 givit sin anslutning.
Ty nämnda år avlät riksdagen en skrivelse, vari begärdes, att det skulle
tagas under omprövning eller göras till föremål för utredning, huruvida den
gällande lagen gav möjlighet till den upplysningsverksamhet, varom här är
fråga. Men på denna år 1923 avlåtna skrivelse bär riksdagen aldrig fått något
svar från Kungl. Maj:t. Det utarbetades ett förslag till lagändring, ett
förslag, som sedan har varit underställt riksdagens prövning. Men underställningen
har icke skett i form av en proposition, utan det förslag, som utarbetats,
underställdes riksdagens prövning i form av en motion. I år ha vi fått veta,
att denna riksdagsskrivelse av 1923 blivit avskriven. I december månad förra
året beslöt nämligen Kungl. Maj :t, att denna riksdagsskrivelse icke skulle till
någon vidare åtgärd föranleda. Det skulle vara mycket värdefullt att få veta,
vad orsaken var till att Kungl. Ma.j:t avskrev denna riksdagsskrivelse av 1923.

Jag hade hoppats, att det skulle varit möjligt att få till herr justitieministern
här i dag ställa en eller ett par direkta frågor om denna sak. Men han har
tydligen inte varit i tillfälle att stanna kvar, tills dessa motioner skulle behandlas.
Emellertid skall jag, ehuru han icke är här närvarande, taga mig friheten
att i alla fall framställa dessa frågor, för att han, om han eventuellt senare
skulle komma, skall kunna ge ett svar på dem. De frågor, som jag skulle vilja
ställa till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, skulle vara följande:
Anser herr statsrådet att 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, såsom detta
straff lagsstadgande nu är formulerat, är tillfredsställande? Det skulle vara
värdefullt att få ett svar på den frågan. Vidare skulle jag vilja ställa den
frågan: Anser herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet i likhet

med utskottsmajoriteten, att lagen, sådan som den nu är formulerad, icke lägger
hinder, i vägen för en vidsträckt upplysningsverksamhet jämväl rörande de
mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i kampen mot könssjukdomarna?
År det så, att utskottets uttalade uppfattning är riktig och att den uppfattningen
skulle stå sig inför åklagarmyndigheter och domstolar, då ha naturligtvis
vi reservanter mindre anledning att påyrka en lagändring för vinnande
av det syfte, som man avsåg att vinna med det lagförslag, som var underställt
riksdagen i form av den motion, om vilken jag förut har talat. Om
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet delar utskottets uppfattning,
då borde väl herr statsrådet taga under övervägande, huruvida det inte
vore lämpligt att lämna ett meddelande därom till medicinalstyrelsen, så att
medicinalstyrelsen finge veta, hur man nu från lagrådets sida anser att denna
lag skall tolkas och hur man även inom justitiedepartementet anser att lagen
rätteligen skall tolkas.

När jag säger, att det kunde vara behövligt, att det gjordes ett sådant meddelande
till medicinalstyrelsen, så gör jag detta inte minst därför, att medicinalstyrelsen
tidigare i ett fall bär varit ytterst tveksam, så tveksam, att styrelsen

Tisdagen den 16 april.

har vidtagit åtgärd för att förhindra en upplysningsverksamhet av den art, ^9a^fn
varom här är fråga. Jag ber att i detta avseende få erinra om ett uttalande s j. preventill
statsrådsprotokollet, som dåvarande justitieministern Nothin hade, när han tivlagen.
inför Kungl. Maj:t föredrog detta ärende efter den utredning, som då verk- (Forts.)
ställts. Justitieministern Nothin anförde vid detta tillfälle bl. a.: »Till be lysning

av uppfattningen angående det ifrågavarande lagrummets innebörd
må vidare framhållas följande. Dermatologiska sällskapet i Stockholm ingav
för några år sedan till medicinalstyrelsen för granskning ett förslag till flygblad
om de smittsamma könssjukdomarna, för vilket flygblad sällskapet hade
begärt bidrag av statsmedel. I det ingivna förslaget hette det bl. a.:

''Trohet i könsförbindelser är såväl för den enskilde som för samhället av
största betydelse i kampen mot de veneriska sjukdomarna. Var och en bör
behärska sin könsdrift så, att yttringar därav aldrig framträda tanklöst eller
ansvarslöst. En sådan självbehärskning understödes verksamt genom ett nyktert
levnadssätt. Otaliga äro de personer, som tillskriva sin olycka ett tillfälligt
alkoholbruk, vilket dövat deras eljest vaksamma självkontroll. ^ Rättast
och klokast är att ej utsätta sig för att bliva smittad! Utsätter sig någon likväl
genom könsumgänge för risken att bliva smittad, kan dock mycket göras
för att minska faran, även om intet fullt säkert medel därför gives. Användandet
av s. k. skyddsmedel (kondong) kan sålunda oftast skydda mot överförande
av smitta.’ .... .

Vid förslagets granskning i medicinalstyrelsen uteslöts emellertid den sista
punkten. Det ansågs uppenbarligen tveksamt, huruvida den vore förenlig med
preventivlagen.»

När så har varit förhållandet, måste man väl säga, att det rader alltjämt
en stor oklarhet på denna punkt, och jag vill ännu en gång säga, att det vore
ytterst önskvärt, att, om herr justitieministern delar utskottsmajoritetens uppfattning,
att lagen icke lägger hinder i vägen, denna hans uppfattning bringades
till medicinalstyrelsens kännedom.

Jag tillät mig säga att, om vi reservanter hade samma uppfattning^ som utskottsmajoriteten,
så hade vi ju icke samma anledning att här yrka på en lagändring
i det syfte, varom här är fråga, men då vi hitintills, herr talman, icke
ha kunnat bibringas en sådan uppfattning, ha vi nödgats alltjämt ställa oss
på den ståndpunkten, att vi anse en lagändring erforderlig.

Nu hava motionärerna hemställt om en utredning av denna. sak. Vi äro
några reservanter, däribland jag, som väl vilja tillmötesgå motionärernas önskan
om en skrivelse men dock icke om en skrivelse om förnyad utredning, då
det så nyss företagits en utredning. Vi hava därför i reservationen, som återfinnes
på sidan 17, hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Ma-j:t ville till nästa års riksdag framlägga proposition
om den ändring i 18 kap. 13 § strafflagen, som innehålles i här ovan intagna

lagförslag.

Nu har det blivit någon tvekan om, huruvida talmannen skall kunna ställa
ett yrkande som detta under proposition, då reservationen tager upp och begär
en bestämd lagändring. Om jag gör ett yrkancR om bifall till denna reservation,
blir det sålunda kanske inte möjligt att fa detsamma ställt under
proposition. Jag är sålunda förhindrad att framställa yrkande om bifall till
reservationen, vilket jag eljest helst skulle velat. göra.

Som saken nu ligger, herr talman, är det mig icke möjligt att göra något
annat yrkande, än att jag hemställer, att kammaren måtte bifalla motionerna i
den del, varom här är fråga.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde fru Östlund och fru Nordgren.

Nr 27. 24

Tisdagen den 16 april.

Ang. rei''ision
av den
s. k. preventivlagen.

(Forts.)

Herr Björkman: Herr talman! Hen föregående ärade talaren begränsade
diskussionen från början till att omfatta, huruvida en upplysningsverksamhet
av det slag han omnämnde kunde vara möjlig under bibehållande av den nuvarande
lydelsen av 18 kap. 13 § strafflagen. Om jag bara får rekapitulera något
av vad han sade och lägga till något, skall jag därefter icke gentemot honom
ingå i någon längre polemik och ej heller bil mera lång än som överensstämmer
med de principer, som herr Sävström i annat ärende i början av dagens
debatt proklamerade.

. ''Vi komma ihåg 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Där ha vi nu § 27, varest det säges. att Konungen äger att förordna
om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap
om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet samt om de medel, som stå till
buds mot smittas överförande. Man får väl antaga, att 1918 års lagstiftare
voro förvissade om, att en upplysningsverksamhet, lagd i Kungl. Maj:ts hand,
icke skulle strida mot 18 kap. 13 § strafflagen. Emellertid uppkommo tvivel
om möjligheten av upplysningsverksamheten, tvivel som kommo fram särskilt
vid de upprepade debatter, som förekommit i kammaren, och år 1923 gick riksdagen
in med en skrivelse till Kungl. Maj :t, däri riksdagen hemställde, att det
skulle bliva en utredning, huruvida och under vilka förutsättningar 18 kap.
13 § 2 mom. strafflagen kunde upphävas eller omarbetas. Man tog just sikte
på möjligheten till denna upplysningsverksamhet. Ärendet gick till Kungl.
Maj :t, och, som herr Lindqvist nyss nämnde, förberedde dåvarande justitieministern
Nothin ett förslag till riksdagen. Han sade också där ifrån, att den
springande punkten just var detta, att man måste ha fullt utrett, att en allvarlig
och även till formen oantastlig framställning i förevarande ämne icke skulle
drabbas av ansvar. Förslaget, som står upptaget som ett första önskemål från
reservanterna till lagutskottets utlåtande nu, gick till lagrådet för yttrande.
Dessförinnan hade emellertid en hel del myndigheter och vetenskapliga sammanslutningar
yttrat sig. Det fanns nog en viss tvekan på sina håll, men den
tvekan var icke större än att en hel del auktoritativa myndigheter sade ifrån,
att de ansågo, att en upplysningsverksamhet av nu ifrågavarande slag skulle
kunna äga ram, utan att den behövde drabbas av straffhotet i 18 kap. 13 §.
Lagrådet, som i sitt utlåtande 1926 refererade dessa yttranden, förklarade, att
den tvekan, man kunde spåra hä.r och var, tydligen hänförde sig till att man
ville ha klart uttalande, att det icke vore någon risk för att upplysningsverksamheten
kunde hotas med 18 kap. 13 §. Lagrådet förklarade självt, särskilt
under hänvisning till en ledamot i vetenskapliga rådet i medicinalstyrelsen, att
lagrådet ansåg, att en allvarlig och värdig, auktoritativ upplysningsverksamhet
i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar icke strede mot 18 kap.
13 §. För övrigt ansag lagrådet — vilket i detta sammanhang icke egentligen
behöver framhållas — att en ändring av lagen kunde befaras ha följder, som
lagrådet icke funne önskvärda. Sedan har riksdagens skrivelse av 1923 med
detta lagrådets uttalande föredragits inför Kungl. Maj :t, och hela ärendet har
i december 1928 avskrivits från handläggning. Betydelsen av detta lagrådets
utlåtande har naturligtvis ingående dryftats i lagutskottet, då denna fråga nu
åter varit under behandling. Därvid har lagutskottets majoritet funnit sig
övertygad om. att en allvarlig och auktoritativ, i formen värdig upplysningsverksamhet
icke borde kunna hindras av preventivlagen. Denna lagutskottets
mening har gillats i första kammaren. Nu är det min mening, att det skulle
vara lyckligast, om andra kammaren också gingc med på lagutskottets utlåtande.
Jag upprepar hur frågan nu ligger. Lagutskottet har att först stödja
sig på lagrådet. Man kan väl vidare antaga att, när Kungl. Maj :t har avskrivit
ärendet, det varit just på grund av den av lagrådet uttalade meningen. Nu
har som nämnt lagutskottets uttalande om möjligheten av denna undervisnings,

Tisdagen den 16 april.

>''r 27.

denna upplysnings meddelande blivit av första kammaren godkänd. Min åsikt Än9- re™-är då den, att det skulle kunna vara, ej minst fiir motionärerna, tacknämligt. a^rtve”.
om det nu visade sig, att hela riksdagen trädde bakom, att det bleve en samfälld '' tivlagen.
mening i denna sak, som skulle kunna utåt verka respektingivande och avspän- (Forts.)
nande i långvariga och pinsamma strider och som först och främst val alldeles
skulle taga bort den tvekan, som möjligen kunde finnas hos en eller annan
auktoritativ person, om han skulle våga gå fram med sin allvarliga och värdiga
upplysningsverksamhet. Att inte vederbörande ha varit alltför tveksamma
redan förut, därom vittna de av stark sanningskärlek präglade skrifter, som
i denna fråga från läkarehåll hava utgivits -—- jag har här en i min hand -—-och vilka skrifter icke ådragit vederbörande något åtal, således icke något domstolsuttalande.
Det är nog redan nu inte så, som den siste ärade talaren befarade,
nämligen att det skulle råda någon större oklarhet i fråga om upplysningsverksamhetens
möjlighet under betryggande former. Den medicinalstyrelsens
mening, som talaren framförde, var ju uttalad, innan lagrådet uttalade
sin mening, en mening som, jag upprepar det återigen, väl får anses vara bekräftad
genom Kungl. Maj:ts avskrivning av detta ärende.

Det är således min mening, att de, som verkligen vilja i lugn och ro utan
buller böja sig för vad som 1918 års lagstiftnings § 27 bestämde, skola kunna
ena sig om lagutskottets nu föreliggande utlåtande. Därest andra kammaren
går på en annan mening, då kan ju möjligen någon tvekan bliva rådande —- det
skulle kunna tänkas, att en och annan, som icke läst detta lagutskottets utlåtande
och som inte i övrigt finge meddelande om, vad som i ärendet förekommit,
kunde hysa tvekan om lagligheten av sina skriverier och åtgöranden i förevarande
ämnen. Men om vi nu här godkänna lagutskottets utlåtande, då ha vi
vunnit en enig riksdagsmening i denna fråga, och riksdagens mening bör det väl
icke vara svårt att i detta fall försvara, då vi ha att stödja oss på lagrådets utlåtande,
följt av Kungl. Maj:ts avskrivning av ärendet.

Det är huvudsakligen ur dessa synpunkter, herr talman, jag ber att få yrka
bifall till lagutskottets förslag.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag måste för min del ge den siste ärade
talaren rätt därutinnan, att man nog inte behöver hysa några större farhågor
för att bli straffad för anständig upplysningsverksamhet i detta ämne. Det
ligger nu så pass kraftiga aktstycken bakom en sådan ståndpunkt — dels lagrådets
utlåtande, dels lagutskottets utlåtande och dels dessa debatter, som
upprepade gånger förekommit i riksdagen — att man torde kunna känna sig
trygg. Sådana aktstycken äro naturligtvis ägnade att utgöra press på en
underdomare att här döma mera förnuftigt. Man kan vara tämligen övertygad
om att, för den händelse en underdomare här skulle döma efter lagens
bokstav —• vilken onekligen logiskt innebär, att straff skall följa jämväl på
nyttig och ideellt lagd upplysningsverksamhet -— så bleve alldeles säkert en
sådan dom upphävd av högre rätt.

Det är alltså inte egentligen denna sak, varom debatten hittills rört sig,
som enligt min mening har något intresse visavi preventivlagen. Det intressanta
rör frågan om hela preventivlagens lämplighet överhuvud. Denna fråga
kan möjligen förefalla invecklad, men jag tror, att den i själva verket är
ganska enkel. Saken är den, att denna fråga blivit förvirrad genom lagstiftningen
1910, då preventivlagen infördes. Jag måste säga, att preventivlagens
upphovsman torde ha haft ett föga utpräglat sinne för straffets sociala funktion.
Som stöd härför kan jag peka på lagrådets utlåtande 1926. Lagrådet
vill nämligen ingalunda bestrida, att mot hela preventivlagen kunna resas
allvarliga principiella betänkligheter. Man får det intrycket av lagrådets
utlåtande, att denna lag rent av tillkommit genom ett misstag. Men om en

Kr 27.

Ang. revision
av den
s. k. preventivlagen.

(Forta.)

26 Tisdagen den 16 april.

lag tillkommit genom misstag, borde konsekvensen vara given: misstaget korrigeras
och lagen upphäves.

Nu hävdar emellertid lagrådet en annan uppfattning. Lagrådet vill, trots
den ståndpunkt, som, såvitt jag förstår, lagrådet har ställt sig på, icke draga
den angivna konsekvensen. Lagrådet fruktar för, att ett upphävande av lagen
skulle kunna missförstås på ett ödesdigert sätt, missförstås av allmänheten,
som därmed skulle kunna förledas till propaganda, hänförlig till sedlighetssårande
handlingar. Mot sådana handlingar ha vi dock alltjämt straffbudet
i första delen av 13 § i 18 kapitlet. Alltså måste ju utan någon fara
i sådant avseende preventivlagen kunna upphävas. Jag återkommer till denna
sak.

Emellertid synes den allvarliga punkten för lagrådet framstå i »risken för
en ökad osedlighet, särskilt bland ungdomen, hos vilken en föreställning om
det ofarliga och betydelselösa i fria och tillfälliga könsförbindelser därigenom
lätt kunde vinna större insteg». Jag tror icke. att ett sådant betraktelsesätt
har mycken kontakt med verkligheten. Nog är lagstiftaren mäktig, och han
kan med sitt maktspråk åstadkomma ganska mycket, men fråga är i alla fall:
har han makt också över könsdriften? Lagstiftaren bör ej göra som strutsen,
d. v. s. köra huvudet i busken och underlåta att se förhållandena sådana som de
faktiskt äro. Det borde vara så, att lagstiftaren vore den högsta sociala auktoriteten.
Det är mycket farligt, när den, som här skall vara högsta auktoritet och
sitta inne med största kunskap om sambandet mellan de faktorer, som ha
social betydelse, låter sina ögon bländas av det konventionella hyckleriet. I
en sådan fråga som denna får lagstiftaren lov att räkna med såväl könsdriftens
existens som dess utomordentliga kraft, icke minst hos de unga. Det
går icke för lagstiftaren, åtminstone icke i längden, att förvanska den verklighet
för sig, angående vilken han vill lagstifta. Jag fäster uppmärksamheten
på att könsförbindelser t. o. m. i skolåldern ej torde vara så ovanliga,
som man på vissa håll tybks föreställa sig. Nu vill jag fråga, om icke ett
ofrivilligt faderskap eller moderskap, innan kontrahenterna hunnit trampa
ur barnskorna, eller i allt fall, innan de vminit någon erfarenhet av livet,
om icke sådana faderskap och, framför allt, moderskap, i allmänhet måste
hänföras till de sorgligaste öden, som kunna drabba människor. Dessa tragedier
skulle mindre ofta förekomma, om preventivmedlen vore lättare tillgängliga.
Preventivmedlen ha sålunda redan i förevarande avseende en stor och
nyttig betydelse.

Det har ofta påpekats, att barnalstring av kontrahenter, som av något skäl
icke vilja ha barn, ej kan ur det allmännas synpunkt vara eftersträvansvärd,
skälen må vara ekonomiska, medicinska, etiska eller sociala. Möjligheten för
personer, som av sådana grunder icke vilja alstra barn, att genom preventiva
medel hindra barnalstring utgör därför ett behov, som det ur allmän synpunkt
måste vara gagneligt. att tillgodose. Preventivmedlens lättare tillgänglighet
får därför jämväl i detta avseende social betydelse.

Lägger man nu härtill preventivmedlens värde ur profylaktisk synpunkt,
nödgas man säga sig, att i den mån den s. k. preventivlagen verkligen haft
någon effekt, har denna övervägande varit av skadlig natur.

Nu säger man såsom ett särskilt skäl mot preventivlagens upphävande, att
densamma i alla fall motverkar vissa handlingar, som äro sårande för tukt
och sedlighet. Men, såsom ofta påpekats, ha vi oberoende av preventivlagen
en straffbestämmelse mot sådana handlingar (i första stycket av 18: 13 S. L.).
Och att särskilt extra kriminalisera dylika handlingar, begångna i samband
med preventivmedel, är utan all konsekvens. Man måste dock kunna inse. att
snart sagt allting kan framställas i sådant sammanhang eller under sådana
omständigheter, att våra sedlighetskänslor därmed utmanas. Och skall man

Tisdagen den 16 april.

27 Sr 27.

för övrigt vara det ringaste konsekvent, måste man i samma ögonblick, som re,l''-man ur nu berörd synpunkt kriminaliserar propaganda för eller tillhandaliål- s k mevenlande
av preventivmedel, även särskilt kriminalisera motsvarande handlingar i tivlager..
avseende å t. ex. naken skulptur och annan konst ävensom en del av skönlittera- (Forts.)
turen.

Är nu det, som jag först anförde emot preventivlagens existensberättigande,
riktigt, då återstår till förmån för lagen blott den nu berörda synpunkten av
hämning mot handlingar, som såra tukt och sedlighet. Men emot det förut
sagda kan denna synpunkt så mycket mindre erhålla någon kraft, som den
strider mot all juridisk konsekvens och understödjer det rena godtycket inom
lagstiftningen. Hela preventivlagen är alldeles omöjlig att försvara annat än
med bigotta synpunkter, som ej ha någon kontakt med ett förnuftigt beaktande
av förhållandena, sådana de faktiskt gestalta sig i samhället.

Man synes mer och mer övergiva metoden att för preventivlagens bibehållande
argumentera med nativitetssynpunkten. Det må ju också sägas, att det
tillskott i nativiteten, som skulle vara en följd av preventivlagen, i allmänhet
icke kan vara något, som landet bör vara tacksamt för, utan som det har all
anledning att betacka sig för.

Jag vet nu ej riktigt, hur det är — jag har ej motionerna tillgängliga och
kan icke ordagrant erinra mig motionärernas yrkanden — om det är lämpligt
att instämma i dessa. Herr Lindqvists yttrande gjorde mig på denna
punkt något tveksam. Å andra sidan kan jag ej gå med på reservanternas
yrkande. Det är delvis mot deras ståndpunkt jag talat. Jag kan näppeligen
finna, att denna innebär något framsteg. I varje fall kvarstå de mest osympatiska
sidorna av lagen. När man mera ingående granskar detta missfoster
till strafflag, tror jag, att man måste finna det högst motbjudande att gå
in för någon blott partiell revision därav. Kravet på hela preventivlagens
upphävande gör sig alltför starkt gällande.

Jag tror, herr förste vice talman, att jag skall avstå från att göra något
yrkande.

Herr Björkman: Herr talman! Då den föregående ärade talaren avstod

från att göra något yrkande, borde det ej vara nödvändigt att säga något mer.

När den ärade talaren vände sig mot hela denna lag, så bör dock påpekas,
att den har varit föremål för prövning, då herr Nothin såsom justitieminister
år 1925 hade sitt förslag uppe. Och i en bilaga till 1927 års lagutskotts utlåtande
ha vi hela hans uttalande, där han anser, att det endast borde bliva
fråga om ändring av kap. 18 § 13 i det hänseende som nu debatteras.

Jag finner ej, att det är anledning att gå in på en diskussion om lagen i
dess helhet. Och när den siste talaren ej hade något yrkande, vore det väl lyckligt,
om diskussionen i frågan, som härom dagen var så lång, nu kunde vara
avslutad.

Jag yrkar fortfarande bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Trots den sista ärade talarens

avböjande av fortsatt debatt kan jag ej underlåta, även om jag icke inlåter mig
på ett vidlyftigare bemötande, att deklarera min fortfarande ställning i denna
fråga. Min deklaration må stå, till det värde den kan ha, gent emot den, som
gjordes av en talare på upplandsbänken. Han lade saken enligt min uppfattning
på rätt bog. Här är nämligen innerst ej fråga om, huruvida dessa medel.
om vilka debatten i dag står, skola ha till uppgift att motverka de smittosamma
sjukdomarna, utan dessa medels egentliga uppgift har blivit den, som denne
talare betonade, att hindra ovälkomna barns födelse. Han förklarade preventivmedlen
ha en stor och nyttig social betydelse och hade den uppfattningen,

Nr 27* 28

Tisdagen den 16 april.

Ang. revision
av den
s. k. preventivlagen.

(Forts.)

att det vore gagneligt, att de komma till allmän användning, ej minst bland de
unga, och menade, att vi genom den lagstiftning i detta ärende, som fortfarande
består, kommit ut på ett godtyckligt sluttande plan. Gentemot detta
vill jag endast säga — och det må väl, liksom hans yttrande, få formen av
en bekännelse: Jag har den bestämda motsatta meningen. En välkänd medicine
professor, d:r Santesson, har också uttalat, att »dessa medel kallas preventivmedel
eller antikonceptionella medel, och att lagen talar om föremål, som
är avsett till att förebygga följder av könsumgänge. Det får ej glömmas bort,
att detta också blir följden av preventivmedlens bruk, och att dessa medel — tyvärr
— användas jämväl i en mängd fall, då smittofara i regel icke föreligger
-— icke blott vid tillfälliga lösa förbindelser utan även i stor utsträckning inom
äktenskapen.» För mig är »risken av en ökad osedlighet särskilt bland ungdomen»,
som lagrådet påpekar, och den ödesdigra nationella följd, som dessa
medels användning medför för vårt folk av det yttersta allvar. Vi behöva endast
taga kännedom om den nativitetstabell, som ligger före i betänkandet, för
att se, varthän vi redan kommit. I Tyskland och annorstädes har man samma
erfarenhet och farhågor. Jag upprepar därför de ord, som jag förut yttrat från
denna plats, att för mig synes denna propaganda leda till nationellt självmord.
Och jag kan. ej vara med om att lära de unga, hur de skola ingå könsförbindelser
utan följder — vare sig före eller under äktenskapet. Jag fasthåller vid
den meningen, att just denna väg för in folket på ett sluttande plan. Jag såg
härom dagen i ett fönster i denna stad en reklamskylt för sådana medel, och
kanske åtskilliga av herrarna sett den där ljusreklamen, storken med de bundna
vingarna. Det är den verkliga innebörden av denna fråga. Därom är jag ense
med. den siste talaren och med de där affärsmännen. Jag anser, att denna
trafik är en olycka och en mycket stor olycka. Och jag kan ej annat än om
igen peka på, hurusom olika kulturers historia betygar, att dessa urartningsfenomen
visat sig vara början till slutet!

. Därför, herr talman, ehuru jag ej kan helt vara med om utskottets motivering,
men dock kommer till samma slut som utskottet, skall jag förena mig
med utskottet i dess yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Blott några få ord. Det är

egendomligt, att den förre ärade talaren, herr Pehrsson i Göteborg, som anses
vara en rätt så klok karl, saknar möjlighet att förstå vad det är fråga om, när
man behandlar sådana saker. Nu gör han frågan till något annat än vad den
Ör. Och jag förstår, att han varit mera tillfredsställd, om vi, som stå som reservanter,
sökt vidga frågan, som herr Lundstedt ansett bort ske. Men om
herr Pehrsson läser reservationen, skall herr Pehrsson finna, att där står, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
i folkhälsans intresse föranstalta om en förutsättningslös och allsidig utredning
om saken. Det gäller här att förebygga de smittosamma könssjukdomarna.
Det är frågan. Det är här ej fråga om preventivmedlens inverkan på nativiteten.
Vill herr Pehrsson diskutera den saken, kan det ske vid nästa punkt,
och då skall herr Pehrsson, om han vill fortsätta att studera utlandets förhållanden,
finna, att där preventivmedel användas för att förebygga havandeskap,
går det ej så, att folkökningen blir mindre, utan de, som födas, bli omhändertagna
av samhället på sådant sätt, att folkökningen stegras. Men det är ej
den saken det gäller, herr Pehrsson. Och det är glädjande att finna, att vi
kommit dit, att det synes, som om herr Pehrsson nu ensam står kvar och vill
hindra en upplysningsverksamhet rörande preventivmedlens användande för förebyggande
av smittosamma könssjukdomar.

Tisdagen den 16 april.

Jag vill säga även ett orrl till herr Lundstedt. Reservanterna ha här måst
vara försiktiga i sina yrkanden. Trots att det yrkande vi gjort håller sig, som
vi tyckte, inom motionens ram, har man i första kammaren ansett, att det gick
därutöver och ej kunde komma under proposition. Och även om herr Lundstedt
skulle vilja gå längre här, få herrarna medgiva, att mycket vore vunnet,
om det bleve fastslaget, att det är riktigt, som utskottet säger, att numera lägger
ej lagen hinder i vägen för spridande av den upplysningsverksamhet, som
här närmast är fråga om, när det gäller könssjukdomar. Man kan ej få allt
på en gång. Vi få vara nöjda med att taga detta steg, som ej är värdelöst.

Herr Engberg: Herr talman! Denna fråga har debatterats här i ganska

många år, och alltid är det två linjer, som gå parallellt med eller korsa varandra.
Jag har den uppfattningen, som herr Lundstedt uttalade, att vi ej skola
sticka huvudet i busken. Det är rätt, att den åsikt, som tar sikte på könssjukdomarna,
är den, som är mest aktuell, ty även om statistiken i utlåtandet visar,
att vi år 1919 voro uppe i en oerhörd toppsiffra, som sedan sjunkit, så är antalet
syfilisfall i landet så oroväckande stort, att redan det bör vara en allvarlig
varning att se saken ur den synpunkten.

Men, herr talman, det finnes en annan, och det måste sägas rent ut i kammaren.
Vi komma längre fram till ett annat utlåtande nämligen utlåtandet om
fosterfördrivningsproblemet. Hur många unga kvinnor i detta land ha icke
ställts i den situationen, att de måst göra sig skyldiga till fosterfördrivning,
därför att det ej använts preventivmedel i könsumgänget? Det är den enkla
och alldagliga sanningen, som vi möta i livet i dessa fall, och bakom ligger
det, att vederbörande icke voro upplj^sta om, hur de skulle skydda sig mot följderna
av könsumgänget. Jag vet mycket väl, att herr Pehrsson i Göteborg betraktar
vad jag säger nära nog som en hädelse. Men jag frågar honom: vill
han som prästman svara mig öppet och ärligt på den frågan, när han står inför
ett fall av fosterfördrivning, där vederbörande moder dör under de rysligaste
förhållanden, men där en upplysningsverksamhet om preventivmedlens
användande kunnat leda till, att denna situation ej uppstått, skulle han då
tycka att det vore orätt att sprida upplysning om de preventiva medlen? Jag
fattar icke den moral, som icke ser, att dessa frågor höra intimt samman. Den
stora svårighet, som vi alla känna från de debatter, som under årens lopp förts,
är just att genom några lagstiftningsåtgärder nedbringa antalet av fosterfördrivningar,
som i regel leda till stora tragedier. Men nu trampar man såsom
herr Pehrsson i Göteborg på den linje, som innebär, att antalet fosterfördrivningsfall
skall ökas. Ty det är riktigt, som herr Lundstedt formulerade satsen,
att vi kunna icke med lagstiftning få bukt med könsdriften. Den är en naturkraft,
som vi icke skola inbilla oss, att några lagparagrafer kunna hejda. Går
man den olyckliga vägen att söka förhindra upplysning åt allmänheten om
preventivmedlens användande, får man finna sig i den linjens konsekvenser,
d. v. s. att fosterfördrivningarna i riket komma att ökas.

Jag vill vidare säga en annan sak. Herr Pehrsson talade om att han sett skyltar
— som vi för övrigt sett litet till mans — föreställande en stork med sammanbundna
vingar. Han har sett den på en bakgata. Ja, det är just på bakgator,
i smutsiga gränder, som preventivmedlen med mystiska annonser salubjudas.
I vissa andra länder, som hyckla mindre på området än Sverige gör,
är det dock så, att apoteken äro ålagda att under alla omständigheter föra dylika
varor. Hos oss är det så, att folk, som behöver dylika varor, går efter tvetydiga
annonser, går till bakgator, till sådana som utbjuda sådana saker, kanske
högst tvivelaktiga varor. Det är säkert mången gång ett smutsigt geschäft.
Men det är konsekvensen av gällande lagstiftning.

Jag vill säga, att det vore oerhört mycket mera tilltalande att vara öppen

Jir 2 T.

Ang. revision
av den
s. k. prevent
i vlagen.
(Forts.1

Nr 27. 30

Tisdagen den 16 april.

Ang. revision
av den
s. k. preventivlagen.

(Forts.)

och renhårig mot allmänheten i dessa frågor, att söka få apoteken ålagda att
föra dylika varor, så att man kunde veta vart man skall vända sig. Det är det
ena, och det andra, som måste sägas i dagens debatt, herr Pehrsson, det är något.
som sagts förut många gånger, att förmögenheten och barnantalet i vårt
land stå i omvänt förhållande till varandra, och detsamma gäller inkomsten.
Tvåbarnssystemet är genomfört inom den burgna överklassen. I den mån det
icke är familjer, som av rent religiösa skäl avstå från användande av preventivmedel,
har den frivilliga barnbegränsningen trängt igenom inom den svenska
överklassen. Vi se, att mödrarna i det fallet skyddas ofantligt mycket mer
inom överklassen än inom de kretsar i samhället, där på grund av rena okunnigheten
kvinnorna nödgas gå igenom en mängd barnsängar och slitas ut. Jag
fattar icke, herr Pehrsson, hur ansvarskännande medborgare kunna blunda.
Det är så i vårt samhälle, och vi lära få taga konsekvenserna därav. Jag vill
således säga, att även ur barnbegränsningssynpunkt är det av vikt, att det här
skapas en annan upplysning än den vi hittills haft. Det tillhör den allmänna
moraliska och hygieniska fostran att lära människorna ansvarskänsla på området.
-

Herr Pehrsson kan vara förvissad om att, om vår befolkning genomgående
finge en vidsträckt upplysning på detta område, skulle vi icke blott slippa en
rad av tragedier, som man nu får se utspelas, utan vi skulle också på detta
område få mera av sund sedlighet och sund moral. Ty har det icke varit så,
att ju mera man dragit täckelset över dessa ting och ju mer man främjat den
smygkultur, som uppvuxit på grund av statens ställning till dessa förhållanden,
dess dubblare har moralen blivit? När vi nu stå i den situationen, att
tvåbarnssystemet eller i varje fall barnbegränsningen erkännes såsom något
nödvändigt, om man vill bära ansvar för de varelser, som sättas till världen,
varför då icke taga steget fullt ut i lagstiftningen och söka ge nödig upplysning? Båda

linjerna böra undersökas, både förebyggande av könssjukdomars spridande
och nativitetsbegränsning. De gå ömsom parallellt med varandra, och
ömsom korsa de varandra. Vi äro tvungna att beakta båda. Jag har den uppfattningen,
att allt skall göras, som kan och bör göras för att få frågan på
riktig bog. Eftersom det i motionen hemställes om en omfattande utredning
av hela problemet och då det väl torde vara riktigt, som det framhållits, att det
icke kan framställas proposition på ett yrkande om bifall till reservationen,
ber jag att få instämma i det yrkande, som framställts av herr Lindqvist i
Halmstad.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag ber få hänvisa herr Lindqvist i
Halmstad, som i sitt anförande så ivrigt sökte avskilja denna fråga till att gälla
endast vad utskottsreservantema tala om, skydd mot veneriska sjukdomar, till
vad herr Engberg nyss yttrat. Hans yttrande synes mig fullt klarlägga, vad
frågan i dag gäller. Jag har så många gånger i detta ärende i kammaren stått
i det motsatta lägret till herr Engberg, så vad tjänar det till att åter taga upp
hela debatten igen? Jag nöjer mig med att hänvisa herr Engberg, med den
historiska kunskap han besitter, att en smula forska efter, vari orsaken legat
till den ena eller den andra kulturens undergång. Jag vill då exempelvis hänvisa
honom till det gamla Babylon eller antikens Rom. Och jag upprepar: detta
är kulturskymning. Den väg, på vilken han vill leda vårt folk, leder till folkets
självmord.

Han talade nyss liksom jag om symboler. I en kollega till den tidning, för
vilken herr Engberg är huvudredaktör, står i dag en flagga eller ett märke
på första sidan. Den föreställer en dödskalle med korslagda benknotor därunder.
Då jag såg den, slog det mig, att just den symbolen är den fana, som herr Eng -

Tisdagen den 16 april.

31 Sr 27.

berg hissat på sin galeja i dag. Herr talman, jag skäms icke, om jag så skulle Ang. revistå
ensam därom i denna kammare att bekänna mig till den kristliga moral, ave^
som här har utdömts i dag, den som fått sitt uttryck i förklaringen till sjätte s''
budet av Luthers lilla katekes: »Vi skola frukta och älska Gud, så att vi föra (Forte)
ett kyskt och tuktigt leverne både med ord och gärningar.» Att föra ett kyskt
och tuktigt leverne, ger den moraliska kraft utan vilken vårt folk kommer att
gå under. Den åskådning herr Engberg företräder, är vägen, som leder till att
vårt folk kommer att inifrån ruttna ned!

Herr Andersson i Stockholm: Herr Pehrsson i Göteborg sade, att han

skäms icke, om han skulle stå som ensam representant för den uppfattningen i
kammaren, att det skall föras ett kyskt och tuktigt leverne. Herr Pehrsson
har sin speciella uppfattning om vad som är ett kyskt och tuktigt leverne, kan
jag förstå av det tal han i detta sammanhang förde. Frågan, så som den ligger
till, innebär, att med den lagstiftning, som finnes på området, upplysningsverksamheten
i fråga om preventivmedlens användande är ägnad att endast
finnas till för den s. k. överklassen i samhället. Herr Pehrsson i Göteborg
vill väl icke påstå, att den omständigheten, att barnantalet är större bland de
fattiga människorna i samhället, att den omständigheten skulle tyda på att
könsdriften hos dem vore starkare och att samlag mellan människor i de lägre
klasserna skulle förekomma oftare än i de klasser, där det är ytterst ringa
barnantal eller där — som herr Engberg uttryckte det — tvåbarnssystemet är
faktiskt genomfört. Jag har icke hört herr Pehrsson lämna det påståendet,
utan det måste ligga till så, att där tvåbarnssystemet är genomfört, drives det
en upplysningsverksamhet utanför lagen eller på ett sätt, som lagen icke når.

Det är en upplysningsverksamhet, som medför sådana verkningar, som herr
Pehrsson talade om, eller att vår nativitet minskas. Då måste man ställa frågan:
skall lagstiftningen vara till endast för en monopoliserad grupp, endast
och allenast för de högre klasserna, d. v. s. de mest ekonomiskt välsituerade och
lagstiftningen alltså förhindrad, att upplysningsverksamheten även bedrives
bland den fattiga befolkningen?

Herr Pehrsson talade om att det icke skall spridas upplysning, som medför,
att folket dör ut, kan jag förstå herr Pehrsson menade. Den Pehrssonska teorien
får väl anses vara typiskt talande för att födandet av barn från proletariatets
sida får betraktas såsom en aktad och helig företeelse i samhället, därför
att därmed do icke utsugningsobjekten ut utan komma att finnas och
förökas. Den omständigheten sålunda, att barnantalet skall regleras även inom
arbetarklassen, är en företeelse, som strider mot de samhällsintressen, som
herr Pehrsson företräder i detta samhälle, och jag tillåter mig säga, att jag
tvivlar på uppriktigheten i herr Pehrssons uttalande, när han gör gällande, att
hans ståndpunkt i kammaren i dag skulle vara förestavad av omtanke om ett
sedligt liv och sedligt liv människor emellan. Det är enligt Pehrssons mening
gott och väl, att fattiga arbetarkvinnor föda barn, men icke är herr Pehrsson
och den grupp han representerar beredda att giva dessa barn de garantier, som
fordras för deras uppehälle. Den omständigheten, att det födes barn, som icke
samhället lämnar garanti för att de skola få vare sig vad till livets nödtorft
hörer eller uppfostran, som gör dem till nyttiga medborgare i samhället, är
väl icke till någon fördel ur samhällets synpunkt, om jag söker att sätta mig
in i den tankegång, som borde vara naturlig från de utgångspunkter herr
Pehrsson talade.

Man har från läkarhåll tillkännagivit sin uppfattning om detta ämne. Jag
hänvisar herr Pehrsson och andra intresserade till artiklar och uttalanden av
professor Johan Almkvist i denna fråga. Det heter i ett tidningsreferat bland
annat: »Ömsesidig kärlek och daglig samvaro mellan två äkta makar gör

>r 27.

Tisdagen den 16 april.

Ang. revi- lockelsen till könsumgänge mycket stark. Kan man då begära, frågar prosion
av den fessor Almkvist, »att äkta makar skola leva återhållsamt? Samhället har en
tivlagen71'' sång genom äktenskapets fastställande mellan dem givit dem tillåtelse att föl(Forts.
)'' Ja s^n sexuella drift. Därfiir har samhället (enligt professorns mening) ingen
rättighet att av gifta makar fordra sexuell återhållsamhet.»

Jag har i min hand en skrift, skriven av en läkare i Zurich, som handlar
om detta problem. Och han förklarar, att trettio barn kunna födas genom samvaro
mellan två friska makar och att det icke är att fatta såsom något onaturligt.
Då vill jag fråga herr Pehrsson, om man skall säga, att det är äkta makars
skyldighet att iakttaga återhållsamhet i samvaron. Är det icke så, blir
följden osedlighet enligt herr Pehrssons teori, om icke herr Pehrsson vill göra
gällande, att trettio barn i en arbetarfamilj är en sak, som är mest eftersträvansvärd
och mest naturlig. Jag förstår, att det ur de samhällsgruppers intresse,
som herr Pehrsson företräder, givetvis är önskvärt och naturligt, att
arbetarnas antal ökas, ty därmed ökas utsugningsobjektens antal, men för dem,
som vilja se på frågan ur andra synpunkter, tror jag, att slutsatsen måste bliva
den, att man går in för ett avskaffande av lagstiftningen och alltså gör det
möjligt att bedriva en sund upplysningsverksamhet och bibringa ungdomen
kännedom om dessa problem. Därmed skulle man åstadkomma bättre förhållanden
i en hel del avseenden, som hänga samman med denna fråga.

Jag framställer icke något yrkande, men jag har velat tillkännagiva den
bestämda uppfattningen för vår del, att den lagstiftning, som monopoliserar
upplysningen till överklassen och avstänger arbetarklassen från den sunda och
naturliga kännedom i detta ämne, måste avskaffas och upplysning spridas på
samhällets bekostnad.

Fru östlund: Herr talman! Jag instämde i början av debatten med herr
Lindqvist i Halmstad, då jag ansåg, att han rätt tolkat de tankar, som föresvävat
reservanterna. Jag skulle därför egentligen icke behöva taga ordet,
men jag måste såsom motionär säga några ord. Jag vill först säga, att det är
väl ingen, som tror, att de kvinnliga motionärerna ansett sig ha anledning väcka
motion i denna fråga för att få större marknad för allehanda preventivmedel.
Som torde vara känt för de flesta människor i och utom riksdagen och
som herr Engberg nyss antydde, kan vilken medborgare som helst på vilken
bakgata som helst köpa hur mycket som helst av dessa varor utan hinder av
lagar och förordningar. Samma affärer slösa också med allehanda råd och
broschyrer ang. allt, vad de föra i i handel. Jag vet icke ens, om det skulle gå
att hindra ungdomen att få veta, läsa och begrunda all den kunskap, som sprides
och säljes i dessa frågor — ens om man vill vara så heroisk som den talare,
som häromdagen erbjöd sig att gå i fängelse för att hindra det.

Det är således icke den frågan det gäller. Men det är så, att den enda upplysning,
som den nuvarande lagstiftningen lyckats göra tvivelaktig, är läkarens,
och dock borde den vara den enda, som i främsta rummet vore önskvärd
och nyttig.

Jag åhörde häromdagen en diskussion, där ett flertal läkare yttrade sig i
frågan, och alla voro av den uppfattningen, att det var endast en slump, om
de bleve åtalade eller ej, om de befattade sig med upplysningsverksamhet.
Yår läkarkår är i alla fall sådan, att den icke gärna inlåter sig på handlingar,
som ha ens ett sken av att vara otillåtna, och min uppfattning är att, om riksdagen
uttalar sig i enlighet med utskottets uppfattning, kommer vår läkarkår
beträffande den eftersträvansvärda upplysningsverksamheten att befinna sig
i samma ställning som hittills. Vi ha föreslagit upplysningsverksamhet, revision
av lagstiftningen om preventivmedel samt i nästa punkt revision av
lagstiftningen rörande fosterfördrivning. Riksdagen har avslagit den första,

Tisdagen den 16 april.

>''r 27.

och kanske kommer så att ske även med de övriga frågorna. Men under tiden
komma de förhållanden, som påtalats särskilt av herr Pehrsson, att fortfara,
och dessa affärer släcka icke sina ljusskyltar. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till de ifrågavarande motionerna, i vad de avsåge 18
kap. 13 § strafflagen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lindqvist i
Halmstad, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de ifrågavarande motionerna, i vad de avse 18 kap. 13 § strafflagen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Vidare upptogs till behandling första lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning
av väckta motioner om utredning angående revision av bestämmelserna
rörande straff för fosterfördrivning.

På sätt i nästföregående paragraf omförmälts hade uti motionerna nr 103
i första kammaren av fröken Hesselgren samt nr 203 i andra kammaren av fru
Nordgren och fru Östlund föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville i folkhälsans intresse föranstalta
en förutsättningslös och allsidig utredning i vad mån en revision av 18 kap.
13 § samt 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen kunde anses vara av behovet påkallad
och till riksdagen inkomma med de förslag, som härav kunde föranledas.

Första lagutskottet, som till den del motionerna avsåge revision av 18 kap.
13 § strafflagen, den s. k. preventivlagen m. m., avgivit särskilt utlåtande, nr
16, hemställde, att förevarande motioner, såvitt nu vore i fråga, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid detta utlåtande voro emellertid fogade reservationer:

av herr Åkerman, som hemställt, att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner i den del varom nu vore fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning, huruvida och under vilka
förutsättningar avbrytande av havandeskap skulle kunna lämnas strafffritt,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda;

av herrar Norling, J. H. Teodor Julin, Lindqvist i Halmstad och Olsson
i Mellerud, vilka yrkat, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner i
den del varom nu vore fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 27. 3

Ang. revision
av den
s. k. ''preventivlagen.

(Forts.)

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

Sr 27.

Tisdagen den 16 april.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande de åtgärder, som från samhällets sida skulle kunna vidtagas för att
förhindra de talrikt förekommande kriminella aborterna, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

av fru Östlund, som föreslagit, att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner i den del varom nu vore fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville i folkhälsans intresse föranstalta en förutsättningslös
och allsidig utredning i vad mån en revision av 14 kap. 26 och 27
§§ strafflagen kunde anses vara av behovet påkallad och för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman, ärade kammarledamöter! Den
fråga, som nu föreligger till kammarens behandling, är, kan man säga, en
ännu allvarligare fråga än den, som tidigare behandlats. Ja, frågan är icke
endast allvarlig utan härtill kommer, att även, där den bästa vilja finns för att
göra någonting, står man frågande inför vad som kan och bör göras. Man kan
icke med rätta säga, att utskottet uraktlåtit att allvarligt behandla denna fråga.
Jag vill för min del säga, att jag kan i allt väsentligt instämma i den motivering,
som utskottet presterat, men denna motivering kan omöjligt föra mig
till det slut, som utskottet kommit till — det slutet nämligen, att ingenting
skall göras. Utskottet säger att mot de missförhållanden, som råda, bör hjälp
sökas å annat håll än genom en revision av gällande lag, och utskottet tillägger,
att hjälpen skall sökas i ökad upplysning och vidgad ansvarskänsla samt
i förbättrade levnadsvillkor för nödställda mödrar och deras barn. Men huru
denna upplysningsverksamhet skall utföras, och huru denna ökade ansvarskänsla
skall komma till stånd, ja, därom nämner utskottet ingenting. Även
jag för min del tror, att skall något verkligen här vinnas i det syfte, som är
motionärens, nämligen till ett befrämjande av folkhälsan, får man icke räkna
med alltför stora vinster endast med att göra en revision av gällande strafflag,
ty det fordras säkerligen någonting annat. Vi här uppe i Stockholm bli alltsom
oftast, när vi läsa tidningarna, uppmärksamgjorda på förhållanden, som
äro tillfinnandes särskilt här i Stockholm. Det är rätt så ofta, som tidningarna
ha talat om det ena fosterfördrivningsfallet efter det andra, och den, som
tagit del av utskottets redogörelse, finner också, att förhållandena äro allt
annat än som de böra vara. För någon månad sedan hade en tidning talat om
att här i huvudstaden förekommo kriminella aborter i hundratals fall. Jag
tror, att det var i tidningen Svenska Dagbladet, som en läkare tog upp dessa
förhållanden, och han säger i det inlägg, som han hade i nämnda tidning: »Att
trafiken med kriminella aborter blivit mycket utbredd i Stockholm under de
senare åren synes icke vara någon hemlighet för läkarna, främst då gynekologerna,
som om icke dagligen så dock ytterst ofta tvingas att ingripa för att söka
rädda vad som räddas kan, sedan unga kvinnor sökt hjälp hos individer av det
slag som den nu häktade.» Och han tillägger: »Kunde det aktuella i det här fallet
i någon mån bidraga till att något göres för att få ett slut på en kräftskada
som så starkt fräter på samhällskroppen både fysiskt och icke mindre moraliskt,
så vore därmed mycket vunnet.» Men även denne läkare måste fråga om vad som
bör göras och vad som kan göras. Ja, utskottet har också i sin motivering framställt
denna fråga. Utskottet säger t. ex. på sid. 32 på ett ställe: »Att straffhotet
i en så betydande utsträckning visat sig vanmäktigt är givetvis i hög
grad ägnat att undergräva respekten för gällande lag. Av stor vikt ur samhällets
synpunkt äro jämväl de vådor för folkhälsan, som de rådande förhållandena
medföra. Dessa talrika aborter ådraga nämligen icke så få kvinnor år -

Tisdagen den 16 april.

Nr 27.

ligen svåra sjukdomar och ohälsa, ja understundom leda de även till kvinnornas
död.» Utskottet har emellertid icke kunnat peka på några utvägar. Visserligen
är det sagt, att det behövs upplysning och vidgad ansvarskänsla, och
som sagt, det skulle vara av intresse att få veta, vad utskottet därmed menar.

För min personliga del kan jag icke vara med om att göra något yrkande på
bifall till motionärernas framställning, och jag har också tillsammans med några
kamrater avgivit en särskild reservation, där vi icke ha pekat nå en revision
av strafflagen. Redan vid denna reservations nedskrivande hade jag på känn.
att det kanske kunde ifrågasättas, huruvida det vore möjligt att få densamma
under proposition, men då vi, som stå för denna reservation, varken kunde vara
med om att tillstyrka motionen eller vara med om en sådan reservation, som
herr Åkerman avlämnat, har det icke varit möjligt för oss att göra något annat
yrkande än detta. Personligen har jag såsom ledamot av första lagutskottet
tidigare varit med om att framställa ett yrkande sådant som det herr Åkerman
i sin reservation gjort, men för den lagändring, som då ifrågasattes, var icke
motivet, att man skulle göra en lagändring i folkhälsans intresse, utan man
avsåg en lagändring för att vinna möjlighet att liksom nu — utan skriven lag
för all del — läkare skulle ha rätt att ingripa på grund av medicinska skäl.
Nu vilja vi hava undersökt, om möjlighet icke funnes att få en sådan lagändring,
att det skulle bliva rättighet för läkare att ingripa, även när det förekommer
vissa i reservationen angivna speciella skäl. När nu frågan tagits upp
i år mycket vidare än tidigare, har jag för min del icke ansett, att jag kunde
stå kvar på den gamla ståndpunkten och nöja mig med att kräva en revision
endast för att vinna möjlighet för läkare att ingripa, när det gällde sociala
skäl, utan jag anser, att något annat och mer bör göras. Även jag har naturligtvis
svårt — för att icke säga att det är synnerligen omöjligt för mig — för
att angiva några riktlinjer för huru man skall göra. Men jag hade tänkt mig
om riksdagen ville göra något i den vägen och vore villig avlåta en skrivelse
med begäran att få hela denna stora och svåra fråga utredd och Kungl. Maj:t
därför måtte utse en kommitté av läkare, jurister och lekmän, till vilka man
då skulle säga: Sätt er ner och överväg allvarligt, om det icke är möjligt att
göra någonting för att råda bot på, såsom en läkare sade. denna kräftskada, som
finnes i samhället. Om man gjorde det, tror jag icke, att det skulle vara omöjligt,
att man därmed skulle kunna vinna något. Det är möjligt, och jag säger
ganska troligt, att om man lämnade en kommitté ett sådant uppdrag, bleve den
nödsakad att just taga under omprövning den del av denna fråga, som vi strax
förut behandlade. För min personliga del rädes jag icke alls för en sådan utredning.
För min del vill jag bestämt säga, att det förefaller mig, som om det
skulle vara för såväl den enskilde individen som för samhället mycket lyckligt,
om man i detta fall som i så många andra räknade med och sade: Det är
bättre att förekomma än förekommas. Ty hellre än att ha dessa hundratals
fall av kriminell abort — ja, man vet icke, huru många de äro men det är icke
för mycket sagt, om man säger hundra —• hellre, säger jag. än dessa hundratals
fall kriminell abort, som medföra de svåraste följder för kvinnorna, hellre
då en upplysande verksamhet, som lärer folket huru man skall skydda sig och
förebygga havandeskap. Men då säger man från en del håll — och det
är väl detta, som en talare i dag var inne på — att det skulle vara detsamma
som ett nationens självmord. För dem, som äro något intresserade av denna
fråga, ber jag att få hänvisa till den litteratur, som finns här, och vilken, som
jag tror, lämnar fullt objektiva upplysningar. Jag har här i min hand ett
särtryck ur en bok. Det är ett litet häfte men det lämnar rätt många upplysningar
— jag skall icke läsa upp något därur utan att därtill bli särskilt uppkallad.
Boken heter »Inför frågan om födelsekontrollen» och är skriven av J.
Almkvist, och här i detta lilla häfte förekomma uppgifter, som väl visa, att det

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

Nr 27. 36

Tisdagen den 16 april.

remston av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördriming.

(Forts.)

icke kan vara ett nationens självmord att gå den vägen och hellre förekomma
än förekommas. Det är möjligt, säger man, att man måste taga den saken under
omprövning, ty att ändra fosterfördrivningslagen, såsom man med ett populärt
namn brukar kalla den, dithän, att det skall kunna verka till folkhälsans
befrämjande, tror jag icke på, och det tro säkert icke heller motionärerna.
Det vill säkerligen icke motionärerna vara med om utan då måste man gå fram
med den allra största försiktighet. Jag har ingen anledning att tro, att en regering
—- åtminstone icke den regering som nu sitter — skall vara villig att
utan en riksdagsskrivelse taga upp dessa frågor och låta dem genomgå en allsidig
prövning, men jag vill säga, att det finns för samhället och individen
mindre betydelsefulla frågor än denna, som av regeringen tagits upp till omprövning
utan att någon riksdagsskrivelse kommit till stånd. Som denna fråga
nu ligger till skulle jag anse vara det lyckligaste, om regeringen efter den debatt,
som förts vid årets riksdag, verkligen ville taga under omprövning, om
icke denna fråga är av den stora vikt att den bör se till, att vi få personer, som
representera läkare, jurister och lekmän, att undersöka om icke något kan göras
för att vinna det syfte, som motionärerna vilja vinna.

Såsom nu denna sak ligger till och då jag icke har möjlighet att yrka bifall
till den reservation, som även mitt namn är knutet till, och icke heller bifall
till det förslag, som fru Östlund framställt, nödgas jag, huru sorgligt det än är,
avstå från att göra något yrkande.

Herr Björkman: Herr talman! Den siste ärade talaren gjorde visserligen
icke något yrkande, men att döma av den diskussion, som fördes under behandlingen
av det förra utlåtandet här i kammaren, och det antal reservationer,
som här föreligga, är det väl troligt, att en vidare diskussion kommer
upp, och när jag redan nu har ordet, vill jag i alla fall säga något till klarläggande
av min uppfattning.

Jag ber då först få säga, att ehuru jag icke står antecknad bland dem, som
deltagit i utskottsbehandlingen av denna fråga, var jag dock närvarande i
början av ärendets handläggning och fick då uttala min mening, som i alla
delar överensstämmer med majoritetens inom utskottet.

Jag skall — herr talman ■— nu be att få uttala mig om frågan i dess helhet,
och jag vill göra det därför, att den sisto ärade talaren ville, att regeringen
skulle komma med en större utredning i frågan, en utredning för vilken
han dock sade sig icke kunna ange några riktlinjer. Jag vill därför försöka
att från mina utgångspunkter motivera, varför jag anser, att, om det
skulle bliva en utredning, denna ej finge omfatta vare sig lagrummets vara
eller icke vara eller en förändring av detsamma. Det enda, som kunde ifrågakomma,
vore väl ett klarläggande av spörsmålets innebörd.

Beträffande frågan om denna fosterfördrivningslags bestånd ha ju under
årens lopp många olika åsikter blivit framförda. Det var en tid, då man talade
om och bedömde denna sak från s. k. populationistiska grunder, d. v. s.
tänkte på folkökningen och faran för vårt land av nativitetens sänkning. Vidare
har man resonerat i frågan från moraliskt etiska synpunkter och såväl
från den ena som den andra sidan sökt motivera sin ståndpunkt med att tala
om det allmänna rättsmedvetandet. Jag hoppas nu för min del, att det allmänna
rättsmedvetandet skall stabiliseras därhän, att man anser, att fosterfördrivning
är förkastlig, och att denna moraliska känsla skall fortfarande ha
stöd av statens lag. Det skäl, som jag emellertid här främst vill stödja mig
på för lagen, är att den är grundad på respekten för det mänskliga livet. De
ledande synpunkterna här äro analoga med dem, som leda till förbud mot
dråp. Det skulle vara eget, synes det mig, om icke den allmänna meningen
skulle känna, att det är med den enskildes intresse förenligt att skydda det

Tisdagen den 16 april.

37 Sr 27.

mänskliga livet. Respekten för det mänskliga livet borde från alla håll härvidlag
anses vara det bärande. Det ligger i samhällets eget intresse att hålla
uppe denna respekt, det är ett uttryck för samhällets instinktiva självbevarelsedrift.
Nu säges naturligtvis här att det är så svårt att säga något om
när livet börjar. Vi få väl emellertid härvidlag säga, att livet börjar med
befruktningen, och att man alltså från den tidpunkten skall skydda det mänskliga
livet och göra det tills livet slutar, oberoende, såsom när det gäller dråp,
av objektets moraliska eller intellektuella värde. En döende, ett tillsynes livsodugligt
barn eller en sinnessjuk åtnjuta skydd till livet, och för deras rätt
till livet göres ju också oändligt mycket i vår känsliga tid.

Att tala om att fosterfördrivning kan vara mer eller mindre berättigad, beroende
på hur lång tid som förflutit efter befruktningen, synes mig icke vara
riktigt. Jag kan ju taga ett litet exempel. Det förekommer en för tidig födsel.
Fostret kommer efter sju månader fram vid liv. Därest någon tar livet
av det fostret, blir det barnamord. Om emellertid fostret lever kvar i moderlivet,
till dess det efter nio månader skall födas, skall man då icke ha samma
känsla för att det är straffbart att göra något mot fostret mellan sjunde och
nionde månaden? Vilket värde denna varelses framtida liv har för sig själv
eller samhället, vet ingen.

Vi få nog i detta fall säga, att så snart befruktningen har skett,

skall fostret betraktas såsom ett liv, och då skall det skyddas liksom allt

annat mänskligt liv. Skydd för det mänskliga livet har ju varit en genomgående
princip i hela vår lagstiftning. När frågor av olika slag kommit
upp, har man uppträtt till skydd för det mänskliga livet. Hur var det till

exempel, när vi togo bort dödsstraffet? Det gjordes därför, att man ansåg,

att varken den enskilda människan eller ens staten skulle ha rätt att taga
någons liv. På samma sätt har det varit beträffande sinnessjukvården. Man
har hållit på livets värde för de sinnessjuka och försökt att göra livet så
drägligt som möjligt för dessa, som dock fått livets gåva, och det synes mig
ansvarslöst att utan nödtvång kasta bort någon av de garantier, som vi under
århundradens lopp skaffat oss för det mänskliga livets integritet.

Jag är därför rädd för att man på detta område skall öppna dörren för
något, som strider häremot. Dit kan den väg leda, för vilken man nu skulle
öppna dörren. Det kan, om vi diskutera om vad som har livsvärde eller ej, komma
den dag, då man säger, att barnamord är ingenting, och att en sinnessjuks
bortgång kan man taga lätt. Vi skola kanske en dag komma att upptäcka,
att de principer, vi i dag skulle följa, ha lett till resultat, som vi i ingen mån
vilja vara med om.

Åter vill jag således framhålla vikten att hålla på livets princip. Sedan
måste man naturligtvis i ena eller andra fallet taga en del sekundära hänsyn,
och sådana hänsyn får man jämväl taga upp i sammanhang med överarbetningen
av 14 kap. strafflagen, en överarbetning som ju nu pågår,^ och, när
den blir färdig, kanske medför att vi få tillfälle att diskutera frågan om,
huruvida man i vissa fall visserligen kan fastslå, att det har begåtts ett brott,
men ändå låta detta vara straff ritt. Jag vill icke nu utan prövning på något
sätt taga ställning härvidlag, men jag vill som sagt framhålla, att den tid
kan komma, då vi få diskutera den saken. Tills vidare kunna vi beträffande
dessa sekundära — eller skall jag i detta fall säga humanitära — synpunkter
taga hänsyn till det mildare betraktelsesätt, som av särskilda omständigheter
kunnat och kan föranledas. Så kan nämnas, att vi genom 1921 års strafflagsrevision
på detta område betydligt sänkte straffet för brott av detta slag.
Vidare ha vi möjligheten att meddela villkorlig dom och möjligheten att nåd
kan meddelas. Slutligen böra vi också tänka på att det på andra områden
pågår utredning, som även har betydelse för demia sak. Vi veta exempelvis,

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
foster fördrivning.

(Forts.)

Nr 27.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

38 Tisdagen den 16 april.

att steriliseringssakkunnigas utredning pågår, och ett sådant resultat kan
komma att föreligga, att man visserligen icke hindrar ett liv, som redan är
i gång, att leva, men i stället förhindrar dess uppkomst, då förutsättningarna
för att det skall bliva mindervärdigt kunna anses finnas.

Den föregående talaren omnämnde, att vissa fall borde, enligt hans åsikt,
tagas under den utredning, som han ville ha igångsatt, och han hänvisade den,
som var intresserad, att i litteraturen taga närmare kännedom härom. Vi äro
väl alla ense om, att en läkare har rätt att taga ett fosters liv för att upprätthålla
moderns liv eller hälsa — i det Thyrénska lagförslaget har denna rätt
utsagts gälla moderns liv. Likaså har man ansett, att det icke borde råda
någon tvekan, att samma rätt borde gälla, då en kvinna blivit våldtagen. Sedan
kommer det emellertid en massa andra fall, som man brukar kalla för socialt
indicerade fall, och som gå under den fascinerande benämningen »den utsläpade
modern». Det är dessa fall, som striden egentligen gäller, och det är
ifråga om dem, som läkare och jurister debatterat. Jag vill dock erinra om,
att det icke förekommit någon enhällig läkaropinion på denna punkt. Det var
en läkare, som en gång satt i denna kammare, och som här deltog i diskussioner
i sociala frågor, och han har, enligt vad jag i läkaretidningar sett, ingått
för, att läkaren skulle bliva befriad från lagstadganden härvidlag. Läkarekåren
skulle i stället, med den ryggrad som den har, själv bedöma, när det
ifrågavarande förfaringssättet från medicinska synpunkter skulle kunna tillgripas,
och läkarna skulle säkert med sin starka opinion kunna utsortera de
medlemmar bland sig, som icke ansågos på ett värdigt sätt fullgöra sin uppgift
härvidlag. ]

Jag tror dock icke, att det är så många fall, där man kan tala om den utsläpade
modern. Den utsläpade modern är nog sådan, att hon bär gärna sitt
ansvar. Då man talar om en utsläpad moder, som förut är mor till sju eller
åtta barn, är det nog ofta så, som en av de läkare, som deltagit i diskussionen,
berättade, nämligen att han många gånger fått mottaga besök av inför nedkomsten
bekymrade mödrar, vilka kunnat befaras tänka på obalanserade åtgärder,
men att han lugnat dem och uppmanat dem att taga sin ställning med
ro, och att de sedermera kommit och tackat honom även för det sista barnet.

Om vi nu skulle i lagstiftningen införa bestän^melser om att fosterfördrivning
skulle vara tillåten i dessa så kallade indicerade fall, är jag rädd för att
vi med detta visserligen kanske skulle hjälpa en eller annan men i stället stjälpa
desto flera. Man kan lätt komma att resonera på det sättet, att vad som
är tillåtet för läkaren, är också tillätet för allmänheten, hagens givna till—
låtelse för läkarna skulle mycket lätt kunna missförstås, och vederbörande
skulle i stället komma att uppsöka kvacksalvare, särskilt om de själva kunde
övertala samvetet att de voro gränsfall, som visserligen ej kunde behandlas
av en läkare men dock moraliskt föreföllo dem själva mindre brottsliga.

Man skall ju icke alltför mycket bygga på vad man personligen under sin
domareverksamhet erfarit, men jag kan inte underlåta att nämna att det icke
var länge sedan, som jag hade plikten att stå inför handläggningen av ett stort
mal, där eu man hade lockat vederbörande att komma till sig för att giva dem
behandling i fosterfördrivningssyfte, och där nu 12 ä 15 kvinnor stodo åtalade.
När jag fått polisförhörsprotokollet i min hand och gått igenom det och
skulle.gå in till rannsakningen, reflekterade jag, med tanke på vad som förekommit
i riksdagen, över om jag bedömt denna fråga oriktigt. Hade vi haft
den ändring i lagen, som man önskar, skulle kanske dessa kvinnor ha undgått
detta öde. När jag emellertid vid rannsakningen sedermera noggrant gick igenom
fall för fall, kunde jag icke tänka mig. att någon av dessa kvinnor skulle
ha kunnat komma in.under de medicinskt, eller socialt indicerade fall, som vederhäftigt
folk härvidlag avse. Jag tror. att det knappast varit om en enda

Tisdagen den 16 april.

39 Kr 27>

av dem, som en förespråkare för lagstiftningens ändring skulle ha kurmat
säga: kanske den. Å andra sidan drar jag ej i tvivelsmål, att om en sådan''
lag, som man här avser, kommit till stånd, skulle det ha varit många fler än
de 12 eller 15 svarande, som förekommo i detta mål, som skulle ha tänkt, att
då vissa personer ha rättighet att bliva läkarbehandlade, kunde deras samveten
tillåta även dem att undergå en dylik åtgärd med kvacksalvarens
hjälp.

Den föregående ärade talaren efterlyste vad lagutskottet kunde mena med
sina lugnande ord om upplysning, om ansvarskänsla och om bättre sociala
förhållanden för mödrar och deras barn. Ja, vi hoppas och lita på att det
verkligen skall bli en sådan anda i samhället, att man kan tänka sig, att med
en utsträckt upplysning skall också komma en ökad ansvarskänsla. Det är
också därför vi anse, att man skall vara med om vad som efter ansvarsfull
prövning kan göras för dessa bekymrade mödrar och deras barn. Och mycket
är redan gjort. Jag tänker exempelvis på att vi ha en arbetsskyddslagstiftning,
som innehåller bestämmelse om att vederbörande icke får arbeta viss. tid
före och efter barnsbörden. Vi veta också, att det i sjukkassorna utgår sjukhjälp
under ett visst antal dagar med vissa belopp till de kvinnor i barnsbörd,
som äro försäkrade. Detta kan vara av stor betydelse. Och nu när vederbörande
i sina deklarationer skola ange, i vilken sjukkassa de äro^med, har man
kunnat se, att även unga kvinnor, gifta och ogifta, äro med i sådana sjukkassor.
Åtminstone i dessa delar är alltså något åtgjort. Det pågå,r ju också en utredning
rörande moderskapsförsäkring, som väntas bliva färdig i sommar, och
om sjukkasseförsäkringen, och det är ju att hoppas, att förslag skola komma,
som visa sig sådana, att de efter prövning kunna antagas. Vi böra ej heller
glömma att nämna våra utomordentliga barnbördshus. I min hemstad ha vi
ett nytt sådant barnbördshus, där de flesta barnaföderskor ligga, i genomsnitt
i elva dagar. Allt detta gör, att man kan säga, att samhället gör vad som kan
göras, och man får hoppas, att samhället i än större utsträckning skall vidtaga
de mest humanitära åtgärder, som ekonomiskt äro försvarliga.

Framför allt må vi hoppas på att ansvarskänslan allt mer och mer skall
komma till sin rätt, och det är denna ansvarskänsla i ett humanitärt samhälle,
som jag litar mig till och säger till sist såsom min mening, att det vore
en ohygglig fara, om vi skulle vidtaga någon åtgärd som skulle kunna leda
till någon ändring i fosterfördrivningslagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Ang.

revision av
bestämmelsernai
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

Fru östlund: Herr talman! Då man lyssnat till den debatt, som redan i
onsdags fördes i kammaren om första delen av vår motion liksom även till diskussionen
i dag om preventivlagen, är det icke med så mycket hopp om framgång,
som jag tager till orda rörande den sista delen av motionen. Då jag i
alla fall måste be att få taga kammarens tid i anspråk, är det. därför, att jag
anser det kanske i någon mån nödvändigt. Jag skall emellertid fatta mig så
kort som möjligt.

Herr talman! Jag skall först och främst be att få säga några ord till svar
på en fråga, som i onsdags ställdes till motionärerna. Herr Pehrsson i Göteborg
riktade då en mycket inkvisitorisk fråga till fru Nordgren, om hon talade
å egna vägnar eller å partiets. Eftersom jag nu talar i den sista fragan, skad
jag för min del be att få säga. att jag talar uteslutande å egna vägnar och för
egen räkning.

Då vi framfört denna motion, som omfattar olika frågor om lämpliga åtgärder
för att motverka rådande missförhållanden på sexualhygienens område, hade
vi som här sagts tänkt oss ett vederhäftigt upplysningsarbete som en första.

Sr 27. 40

Tisdagen den IG april.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

åtgärd. Det har emellertid för oss motionärer också framstått såsom en nödvändighet
_att äntligen få en länge önskvärd utredning till stånd, när det gäller såväl
den fråga, som nyss behandlades, som lagen om fosterfördrivning. Att på detta
område förekomma missförhållanden av betänklig art är så väl känt, att det
knappast behöver mera bevisas än som redan skett. År 1921 beslöt riksdagen
i anledning av en kungl. proposition att sänka straffet för barnamord och fosterfördrivning.
I den utredning, som föregick denna proposition, talade redan de
sakkunniga om »fosterfördrivningens veterliga vanlighet», ett yttrande, som
upprepade gånger citerats i utskottsutlåtanden och motioner väckta i denna
fråga. I samma betänkande uttalade också de sakkunniga: »Uppenbart är, att
hela frågan om lagens förhållande till fosterfördrivning bör så snart ske kan från
grunden underkastas en sorgfällig omprövning.» Det måste väl ändå antagas
förefinnas en djup insikt om hela detta spörsmål bakom ett sådant uttalande
av de sakkunniga, och detta uttalande borde därför väga ganska tungt vid bedömandet
av denna fråga.

Motiven för vår framställning sammanfalla ju helt och hållet med den reservation,
som herr Lindqvist avgivit. Det är naturligtvis denna företeelse, de
kriminella aborterna, som mest faller i ögonen. Man kan ju nästan vara färdig
att säga, att denna företeelse för närvarande drager fram såsom en epidemi, i
synnerhet i.storstadssamhällena. Liksom herr Lindqvist påminde om de ständiga
tidningsnotiserna i denna fråga, kan jag icke underlåta att säga, att man iir
nästan rädd att öppna en tidning av fruktan för alt återigen varje dag möta
sådana notiser om fosterfördrivning. Jag tror också, att jag vågar uttala, att
dessa ständiga tidningsuppgifter förgifta uppfattningen och därmed också folkhälsan.

Herr Lindqvist i Halmstad talade också för utredning, men det enda riktiga
anser jag då vara att icke beskära denna utredning till någon viss given gräns
utan det måste vara lika viktigt att, såsom det föreslagits i motionen, få avgjort_
i vad mån en fullständig revision kunde anses vara av behovet påkallad
i enlighet med den förut refererade av sakkunniga utttalade meningen. Om
också, såsom herr Lindqvist uttalade, man kunde tänka sig att få en utredning i
vad mån man kunde förhindra kriminell abort, är det naturligtvis i varje fall
viktigare att man utreder, huru långt kriminaliteten sträcker sig. Det anföres
från vissa håll att det skulle vara högsta grad av frihet och rättvisa om kvinnan
själv skulle fa avgöra, om hon vill bli mor eller icke. Det är redan, såsom vi
alla veta, ett stort antal kvinnor ur alla samhällsklasser, som tillämpa denna
sats så bokstavligt, att vi i vårt land stå på den punkt, som tabellerna i utskottets
utlåtande angiva, d. v. s. när vi med ganska stor beklämning läsa tabellerna
i utskottets utlåtande och dessas siffror, måste vi ändå säga oss att dessa
siffror icke säga oss allt, ty de beröra endast de fall, som avlöpa illa eller där
man måste söka sjukhusvård, men de fall, som icke föra till sjukhus, vet man
icke något om. Detta säger oss, att skillnaden mellan de i verkligheten företagna
aborterna och dem, som bli sakfällda, är ännu större än utlåtandet utvisar.

Det bär nu anförts av utskottsmajoriteten, att dessa förhållanden helt visst
åro förtjänta av statsmakternas uppmärksamhet. Det är ju ett erkännande, som
bär ett obestridligt stort värde. Utskottets hela redogörelse förefaller mig emellerid
kunna lika väl anföras för bifall till motionen som för avslag, men utskottet
anser, att en revision av strafflagen icke kan råda bot på dessa missförhållanden,
utan håller före, att hjälpen bör sökas genom ökad upplysning och vidgad
ansvarskänsla samt genom förbättrade levnadsvillkor för nödställda mödrar och
deras barn. Ja, beträffande frågan om ökad upplysning .veta vi, huru det gick med
den frågan vid dess behandling förra veckan med anledning av utlåtande från första
tillfälliga utskottet. Då var man av en helt annan mening, och de anvisningar,
som nyss framställdes av vice ordföranden i första lagutskottet angående förbätt -

Tisdagen den 16 april.

rade villkor och hjälp för fattiga mödrar och deras barn, avfärdas av utskottet på
en enda rad i utlåtandet. När nu utskottet anför, att eu revision av strafflagen
icke skulle kunna råda bot på nämnda missförhållanden, har jag icke annat att
svara än att vi motionärer heller aldrig ett ögonblick tänkt oss detta, ty hade vi
det, då hade det varit allra enklast att väcka en motion endast i den frågan,
men det ha vi icke gjort.

Herr Mosesson talade i onsdagens debatt om att vi i motionen hade begärt :
upplysning, revision av preventivlagen och rätt till fosterfördrivning. Jag
trodde först att jag hörde fel, men när jag såg alla tidningar återgiva detta yttrande,
så förstår jag, att jag hade hört rätt. Om det var en felsägning, så har
ju herr Mosesson nu möjlighet att rätta det. Jag anser nämligen, att vi böra
undvika att bidraga till allmänhetens förvillande i onödan, och är mycket angelägen
om att få vår motion bedömd såsom den verkligen är skriven och anser det
viktigt att icke någon annan etikett sättes på densamma. När vi kvinnliga motionärer
i år togo upp denna fråga ha vi haft helt andra utgångspunkter än tidigare
framförda förslag, något varom kammarens ledamöter kunna övertyga sig
genom motiveringen i motionen. När vi talat om folkhälsan, så ha vi utgått
ifrån att hela folket lider av osunda förhållanden såväl på det ena området som
det andra. Vi ha icke ansett oss kunna eller ens böra ange vad som bäst behöver
göras. Vi ha visserligen som nämnts föreslagit upplysningsverksamhet och revision
av preventiv- och fosterfördrivningslagarna, därför att vi anse, att alla
dessa frågor böra utredas såsom hörande till ett och samma område. Men vi ha
ansett, att denna fråga har mycket större räckvidd än som tidigare anförts, att
varje kvinna skulle ha rätt att själv avgöra huruvida hon ville bli mor eller icke.
Det är därför också, som vi i vår motion tagit med dessa olika förslag och velat
överlämna åt Kungl. Maj:t att låta sakkunnigt folk verkställa en utredning
såsom vi tydligt markerat i vårt yrkande, nämligen i vad mån de nuvarande förhållandena
motivera en utredning och förändring. Jag håller inte alls för otroligt,
att om något tiotal år, när den tanke vi framfört i vår motion kanske hinner
bli mera förstådd, den också skall erkännas vara den enda riktiga utgångspunkten,
och man skall kanske då till och med vara tacksam om då ännu stå oss möjligheter
till buds att lösa denna fråga i folkhälsans intresse.

Herr Mosesson yttrade också i onsdagens debatt, att vi motionärer borde varit
betänksamma, innan vi väckte en motion med en sådan räckvidd som den föreliggande.
Ja, det är möjligt, att det är första gången det väckts en fråga i vår
riksdag, där det vädjats till det sunda omdömet att — med folkhälsan som ögonmärke
— söka utreda i vad mån staten bär uppmärksamma vissa företeelser i
samhällslivet, som hota ödelägga icke blott hittills rådande uppfattning i hithörande
frågor utan också otaliga människors liv och hälsa. Om det är första
gången, är det i varje fall icke för tidigt.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till min reservation.

Häruti instämde fru Nordgren.

Fröken Wellin: Herr talman! Motiveringen till den nu föreliggande mo tionen

återfinnes i motionen i första kammaren nr 102 å sidan 6. I denna motion
anföres ur sakkunnigbetänkandet av 1921 vissa riktlinjer för sexualundervisningen
och angives vidare, att de sakkunniga framhållit, att denna undervisning
bör omfatta både psykologiska, sociala och etiska moment och anknyta i
tillämpliga delar till kristendom, samhällslära och psykologi.

I dessa ord ligger angiven den för individen och för samhället djupa och ingripande
betydelsen av det föreliggande spörsmålet, och detta i flera olika avseenden.
Det framgår även härav, att frågan måste ses och bedömas ur olika
synpunkter. Det rör sig här om medicinska och juridiska synpunkter men

Nr 27.

Ang.

revision av
bestämmelserna
röra tide
straff för
foster fördrivning.

(Forte.)

Tisdagen den 16 april.

Nr 27.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

också om sociala, etiska och religiösa. Hänsyn måste tagas till samtliga, och
därför blir frågan så ytterligt komplicerad.

Vad som kan synas naturligt och självklart ur en synpunkt kan råka i konflikt
med en annan. Genom att man begränsat yrkandena på sätt, som skett
såväl i motionerna som i fru Östlunds reservation, har frågan lagts upp ensidigare
än vad måhända varit avsett. Nu säger visserligen fru Östlund, att
det i motionen har hemställts »om och i vad mån en utredning» etc. Men så
ligger icke saken, utan det har endast hemställts »i vad mån en utredning»
etc. Sålunda det är ingen allsidig och förutsättningslös utredning, som man
här begär, ty man yrkar därtill att få utredningen gjord i »folkhälsans intresse».
I övrigt lika berättigade intressen hava skjutits undan. Frågan^
sammanhang med andra spörsmål än folkhälsan har i yrkandena förbisetts.

Huru viktiga de medicinska och hygieniska synpunkterna än äro, ensamt avgörande
i fråga om ståndpunktstagandet kunna de icke få vara. Månne icke
en uppmjukning av straffbestämmelserna skulle visa sig vara av mycket liten
betydelse för folkhälsan? Ty även enligt motionärernas och enligt alla ansvarskännandes
uttalanden, som gjorts i detta fall, skulle det endast vara rena
undantagsfall, noga prövade, ömmande fall, som skulle få påräkna läkarhjälp
för framkallande av abort. Det stora flertalet fall, som icke kunna räknas
hit, komme förmodligen alltjämt att gå sina egna vägar och anlita kvacksalvare.
Faran för folkhälsan av infekterade aborter kvarstode. Det bleve en
mycket ringa procent, som undandroges kvacksalvarnas behandling.

Lägges frågan ensidigt upp ur folkhälsans intresse, kommer man ovillkorligen
konsekvent fram till det ryska systemet, förordat i 1927 och 1928 års
kommunistiska motioner i ämnet, med oinskränkt rätt för kvinnan att låt a
framkalla abort, blott hon anlitar eu legitimerad läkare. Men detta system
torde emellertid icke hava många försvarare, vare sig i riksdagen eller i landet
i övrigt. Fru östlund har ju alldeles nyss från denna plats tagit bestämt avstånd
därifrån.

Herr Björkman nämnde, att en läkare hade tidigare uttalat sig för, att läkarna
skulle få avgöra, huru de skulle handla inför det enskilda fallet, d. v. s.
huruvida tillräckligt ömmande omständigheter förelåge för att göra ett ingrepp
från deras sida. Men jag vill hänvisa till det föredrag av en läkare, som finnes
intaget i utskottets utlåtande. Han vågar icke taga den konsekvensen,
utan han förordar, att det skall tillsättas lokala nämnder eller styrelser, som
skulle pröva, huruvida indikation förelåge för att ett ingrepp av en legitimerad
läkare finge ske.

Utplånandet av skillnaden mellan man och kvinna på ifrågavarande område
kan, därest man icke vill räkna med självbehärskning och återhållsamhet, nås
endast genom att neutralisera naturlagarna genom mer eller mindre kraftigt
ingripande mot naturen, vare sig genom preventiver, sterilisering och framkallande
av abort. Den genom konstlade medel framkallade aborten är starkt kriminellt
betonad, därför att den, som också herr Björkman påpekade, står barnamordet
så nära. Det förefaller, som om man i diskussionen av ämnet alltför
mycket förbisåge detta, och även förefaller det, som om man ofta förblandade
symptomerna av ett ont med det onda självt. Man kommer icke till roten av
detta genom att sopa igen spåren av symptomerna. Det är av vikt såväl för
samhället som för individen att vara uppmärksam härvid, och detta i särskilt
hög grad, då det gäller vidtagande av åtgärder, som kunna inverka på ungdomens
utveckling och karaktärsdaningen för det uppväxande släktet. Vi hysa
ju alla ett varmt intresse för de unga, vare sig de stå oss mer eller mindre
nära. Det är val allas vår önskan att söka skydda dem för alltför bittra erfarenheter
av livets mörka sidor. De åtgärder, som statsmakterna vidtaga
även inom det nu föreliggande grannlaga och ömtåliga området, böra därför

Tisdagen den 16 april.

Jfr 27.

vara av den art, att de i fråga om ungdomen stå i samklang med den bästa ledning,
som de unga fått i skola och hem, men däremot icke äro av en natur,
som kan komma de unga att förgäta denna.

Jag är övertygad om, att motionärerna och jag äro eniga i denna uppfattning,
fastän åsikterna divergera i fråga om vissa åtgärders verkningar. Motionärerna
tro sig gagna frågan med det framlagda förslaget. För min del
känner jag mig övertygad om, att ett lösryckande ur deras sammanhang med
övriga straffbestämmelser av 26 och 27 §§ i 14 kap. strafflagen, på sätt av
motionärerna föreslagits, otvivelaktigt på många håll och särskilt bland ungdomen
skulle sprida och befästa den uppfattningen, att samhällets bestraffande
hand icke längre vilade över personligt godtyckliga åtgärder inom ifrågavarande
område. En eventuell reformering av dessa bestämmelser bör därför,
såsom vid tidigare behandling av frågan från olika håll framhållits, ske i sitt
rätta sammanhang och icke isolerat. Därest man släpper den klara rättsprincipen,
och, som 1927 års reservanter uttryckte det, suddar ut »gränsen mellan
det på detta område tillåtna och icke tillåtna», kommer den allmänna uppfattningen
att bliva mer och mer flytande, begreppen att bliva mer och mer grumliga
och den andliga folkhälsan att bliva till obotlig skada undergrävd.

Herr talman! Av vad jag här i korthet anfört framgår, att ehuru jag villigt
erkänner, att mycket av ömmande och behjärtansvärd natur i detta spörsmål
till synes kan tala för ett bifall till motionen, har jag vid prövning därav
likväl trott mig finna, att den mycket problematiska vinst, som möjligen
kunde framgå ur ett bifall till motionen, icke skulle uppväga de med detta
förknippade vådorna och nackdelarna. Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.''

Herr Yougt: Herr talman! Jag har egentligen icke begärt ordet för att

polemisera med de talare, som fört utskottets talan. Men jag kan icke undgå
att i korthet gå in på de huvudskäl, som det syntes mig, att herr Björkman lade
till grund för sin motivering. Han talade en hel del om plikten, om nödvändigheten
att här följa respekten för livet. Jag har hört det där talet om respekten
för livet förr, men jag har aldrig hört det framfört på ett så egendomligt sätt,
som när herr Björkman nu tog dessa ord i sin mun. Herr Björkman talade nämligen
om, att man med hänsyn till respekten för livet måste förbjuda varje slag
av ingrepp i fosterfördrivande syfte. Men strax efteråt angav han, att han icke
desto mindre befann sig på samma ståndpunkt som utskottet, d. v. s. att läkarna
under vissa förhållanden skulle vara berättigade att verkställa fosterfördrivning.
Men då är rättsprincipen om respekten för livet upphävd, herr Björkman.
Då återstår endast att utleta, huruvida man kan komma överens om vissa fall,
där läkarkåren skulle kunna få i uppdrag att verkställa fosterfördrivning, och
om icke möjligen den ram, inom vilken läkarna redan råda sig själva, skulle
kunna utvidgas.

Det skulle även hava intresse att diskutera den frågan, huruvida utskottet
verkligen kan hava någon mening med sin motivering för avstyrkande, när det
talar om nödvändigheten av att här vidtaga sådana sociala förändringar, att
fosterfördrivning blir onödig. Men jag vill heller icke gå in på den saken, utan
jag vill endast säga till herr Björkman, att därest det skulle vara så, att man
skulle följa principen, att den enskilda människan, i detta fall modem, icke
äger rätt att bestämma över sitt eget slumrande liv utan att detta bestämmande
åligger samhället, måste konsekvensen bliva, att samhället i det fall, där
modem förklarar sig icke vara i stånd att försörja sitt barn, utan att kinka övertar
försörjningen av detta barn. Jag skulle också kunna ställa den frågan till
fröken Wellin, huruvida man verkligen kan tala om hävdande av en rättsprin -

Nr 27.

Tisdagen den 16 april.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

cip i ett fall som detta, när läkarnas praktik undan för undan liar skjutit undan
den princip, som lagstiftningen anser ligga till grund för lagen. Om någonsin
är det här anledning att under nuvarande förhållanden tala om, att begreppen
blivit i synnerligen hög grad grumliga.

Jag har egentligen, herr talman, begärt ordet för att belysa detta med några
exempel, hämtade ur vissa lasarettsjournaler. Utskottet har endast intresserat
sig för att servera riksdagen eu klumpsumma. Man har räknat ut, att så
och så många aborter förekommit på de och de sjukdomstalen, och så och så
många av dessa äro abortus provocatus, d. v. s. avsiktligt företagen foster-fördrivning.
Dessa siffror säga absolut ingenting. Men utskottet kunde hava gåtl
till en undersökning av journalerna vid de svenska lasaretten. En sådan, som
väl icke omfattar alla lasarett i Sverige men likvisst 48 sådana, har jag här
för 1927. Jag skall tillåta mig att beröra dessa uppgifter något med utgångspunkt
från utskottets och tidigare även denna kammares mening, att läkarna
ha rätt att verkställa fosterfördrivning i vissa fall. Jag vill då erinra särskilt
om ett yttrande av herr Christenson i Södertälje vid förra årets riksdag. Han
erinrade, att andra kammaren 1927 i utskottets motivering strök punkten om
sociala indikationer, och han framhöll att detta berodde på, att man icke ville
gå så långt som till att medgiva ett ingripande, då det endast kunde åberopas
sociala indikationer. På denna uppfattning står även första lagutskottet i år,
och på den uppfattningen står även professor Forssner i det uttalande, som han
gör i det föredrag, som är bifogat utskottets utlåtande, d. v. s., när det föreligger
medicinska indikationer, har läkaren rätt att företaga fosterfördrivning.
Och vidare finns det vissa gränsfall, där hänsynen till barnet blandar
sig med hänsynen till modern. Den utredning, som jag här har, visar, att vid
48 lasarett som här undersökts, verkställdes fosterfördrivningar vid 25 stycken
under år 1927. Alltså var det vid mer än hälften av dessa lasarett, som
fosterfördrivningar verkställdes. Vid dessa fosterfördrivningar har ju läkaren
haft skyldighet att anteckna skälen till att fosterfördrivning företagits.
Man finner, att i fem fall föreligga vad man skulle kunna kalla rent medicinska
indikationer, d. v. s. fosterfördrivning har företagits med hänsyn till modern.
Det är i dessa fall antecknat hjärtfel, men i ett fall jämte hjärtfel även
nefrit, d. v. s. akut njurinflammation. Men sedan finner man en annan mycket
stor grupp av fosterfördrivning i form av abortus provocatus, som företagits
vid lasaretten ty det är icke mindre än 23 sådana ingrepp, som äro företagna
vid lasaretten i Söderköping, Karlstad, Falkenberg, Vadstena, Mariestad, Sala.
Hammarby, Finspong, Sabbatsberg, Eksjö, Växjö och Nyköping. I dessa fall
ligger tuberkulos till grund för fosterfördrivningen och därjämte i två fall
även nefrit och i ett fall jämte hjärtfel även epilepsi.

Nu vill jag i detta sammanhang erinra herrarna om vad professor Forssner
uttalar i det föredrag, som bifogats utskottsutlåtandet. Han säger: »För 20
ä 30 år sedan ansågs t. ex. allmänt, att en graviditet hade ett så ödesdigert inflytande
på en tuberkulos, att ett avbrytande vore tvingande nödvändigt, om
moderns liv skulle räddas. Meningarna ha emellertid förändrats, och nu är det
ganska få, som ha denna åsikt.» Icke desto mindre är det så, att i 23 fall anges
fosterfördrivningen hava företagits på grund av tuberkulos. Om det är riktigt,
som professor Forssner säger, att sammanhanget mellan fosterfördrivning
och tuberkulos numera icke ur medicinsk synpunkt behöver upprätthållas, är
det säkerligen möjligt att säga, att i dessa fall hava läkarna företagit fosterfördrivning
och antecknat tuberkulos som skäl, men i själva verket låtit sig
ledas av sociala synpunkter. Man förstår detta så mycket lättare, om man erinrar
sig, vilket sammanhang som råder mellan den allmänna fattigdomen och
just den här ifrågavarande sjukdomen, nämligen tuberkulosen. Men här hålla
vi oss likväl inom den ram, som utskottet och tidigare även andra kammaren

Tisdagen den 16 april.

Nr 27.

funnit sig böra angiva såsom den, inom vilken läkarna hava rätt att företaga
fosterfördrivning.

Det är ju här en blandning av medicinska och sociala indikationer. Detsamma
får man väl säga om det fall, som finnes antecknat i lasarettsjournalen för
Uppsala, där det talas om, att fosterfördrivning företagits på grund av psykopati,
d. v. s. sinnessjukdom. Jag erinrar herr Björkman, att bär är det
tydligt, att fosterfördrivning icke skett på grund av hänsyn till modem utan
fastmera av läkaren verkställts med utgångspunkt från antagandet, att det
barn, som skulle födas, skulle bliva en med sinnessjukdom ärftligt belastad
individ. I Ljungby har vidare som motiv för fosterfördrivning antecknats
psykonevros hos modern samt idioti och aplasier hos föregående barn. Här
är det tydligen icke längre tal om medicinska utan om sociala indikationer.
Den ram, som utskottet uppdragit för den tillåtna fosterfördrivningen, är
tydligen här närapå sprängd. Men vad säga herrarna om, att man sedan i
lasarettsjournalen vid ett av våra vanliga länslasarett finner icke något, vad
som helst, som kan leda tanken på en medicinsk indikation, utan att läkaren
här försett fosterfördrivningsbeslutet med anteckningen, att fosterfördrivningen
är företagen på grund av sociala skäl. Den läkare, som gjort denna anteckning,
har icke funnit någon anledning föreligga att skriva något om ock
löst skäl, såsom exempelvis hjärtfel eller tuberkulos eller något annat dylikt,
utan han har rent ut sagt ifrån, att han företagit fosterfördrivningen på grund
av sociala skäl. Här har alltså den ram, som man har ställt upp för den tilllåtna
fosterfördrivningen, fullkomligt sprängts. Den läkare, som det här gäller,
har verkställt en fosterfördrivning, där han begått ett uppenbart lagbrott.
Jag är ju övertygad, att det är åtskilliga av herrarna, som icke fästa
sig vid, huruvida i detta sammanhang man kan tala om ett lagbrott mer eller
mindre, eftersom de fosterfördrivningsfall, som företagas runt om i landet,
redan nu äro lagbrott. Men jag vill påpeka, att när utskottet ansett sig böra
angiva de medicinska indikationerna som tillåtna skäl för fosterfördrivning,
bör man också taga hänsyn till, att läkarna numera även börja att öppet i
offentliga handlingar anföra sociala skäl såsom motiv för fosterfördrivning.

Jag vill i detta sammanhang citera vad professor Forssner yttrar: »Läkare
ha icke alls sällan rådfrågat mig under hand, om jag ej skulle anse berättigat
att i ett givet fall avbryta havandeskapet där särdeles ömmande skäl
talade därför, men där dessa har varit ganska svagt medicinskt betonade. Jag
har ofta funnit läkarens önskan att få graviditeten avbruten i hög grad naturlig
och sympatiserat därmed. Men när jag framhållit, att jag arbetade på en
klinik, där allt måste ske offentligt, och sagt, att vi således måste motivera
till joirrnalen vårt handlande, och att han, som kände kvinnans hälsotillstånd
bättre än jag, måste förklara, att det av hänsyn till detta vore nödvändigt avbryta,
har min kollega mycket ofta blivit betänksam, och resultatet har blivit,
att vi voro fullt överens om att vi gärna ville, men med nuvarande lag icke
kunde.»

Alltså, även professor Forssner tycks utgå från att läkarna inte ha rätt att
verkställa fosterfördrivning på grund av sociala skäl. Icke desto mindre finner
man, som jag nyss påpekade, att i en offentlig handling, journalen för
ett av våra lasarett, finnes antecknat om en fosterfördrivning, att den företagits
på grund av sociala skäl. Jag behöver inte här göra några gissningar
om, vilka dessa sociala skäl kunna vara. Om herrarna läsa professor Forssners
föredrag, som är vidfogat utskottsutlåtandet, så finner man där ett typiskt
exempel på huru en läkare måste döva sitt samvete för att icke verkställa
eu fosterfördrivning på grund av sociala motiv. Han pekar på ett sådant
fall, där en av tidigare bamsbörder utsläpad kvinna med många barn,
som är nödsakad att arbeta, begär, att eu fosterfördrivning skall företagas,

Ang.

revision av
bestämmel -serna rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

Nr 27.

Tisdagen den 16 april.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.i

därför att hon inte vill lämna sin barnskara vind för väg, som hon måhända
tvingas göra, därest hon skulle utstå graviditetens arbetsnedsättning. Antagligen
har ett sådant fall förelegat, när det gällt den fosterfördrivning, som
jag här omnämnde. Jag tror inte, att det är möjligt, att man i fortsättningen
liksom nu skall kunna blunda för, huru verkligheten alltmer tränger undan
tillämpningen av en redan sedan länge tillbaka olämplig paragraf. Jag skulle
gärna här velat nämna namnet på den läkare, som företagit den fosterfördrivning,
som jag talade om. Jag föreställer mig nämligen, att i så fall ett åtal icke
kan undvikas. Visserligen åtalar man ju inte alla läkare, som redan nu
bryta mot lagen, men om man skall utgå från lagrådets och riksdagens utskotts
tolkning, är ju detta fall brottsligare än de fall, som ofta anföras. Jag
har emellertid inte velat nämna namnet på denne läkare och icke heller på det
lasarett, som det här är fråga om, i synnerhet som det här gäller en snart pensionsmässig
läkare. Jag är emellertid fullt medveten om att anledningen till,
att denne läkare skrivit »sociala skäl» och icke vilken medicinsk motivering
som helst, kunnat vara, att han velat en gång draga uppmärksamheten på
huru läkarna tvingas handla på annat sätt än som lagen bjuder.

Jag tror också det är nödvändigt, att läkaropinionen på detta område kommer
i rörelse. Det är ju tydligen ingenting att hoppas av riksdagen i detta
fall. Jag känner mig frestad att närmare angiva det fall, som det här är fråga
om, men jag vill inte göra det. Skulle däremot någon betvivla, att exemplet
verkligen förefinnes, skall jag naturligtvis under hand lämna uppgift om, var
denna fosterfördrivning under de av mig angivna omständigheterna företagits.

Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden vill jag icke gå
in på andra sidor av det föreliggande problemet utan endast be att få instämma
i j^rkandet om bifall till den reservation, som avgivits av fru Östlund.

Herr Lundstedt: Herr talman! Som den sist ärade talaren tilläde i slutet
av sitt anförande, är tiden långt framskriden, och jag får verkligen be om ursäkt
för att jag ånyo besvärar kammarens ärade ledamöter med min för tillfället
hesa stämma. Men saken är den, att jag skulle vilja till protokollet få
antecknade vissa synpunkter på detta ärende, och den enda möjligheten härför
är att hålla ett anförande. Jag skall göra det så kortfattat som möjligt.

När en ärad talarinna i detta ämne utmålade såsom någonting avskräckande
ett främmande lands lagstiftning, i vilken oinskränkt rätt till abort skulle
finnas för varje kvinna, kunde man undra, huru den ärade talarinnan känner
sig inför den svenska verkligheten. Det kan ju påvisas med hjälp av tabeller,
att beivrande av notoriska fall av fosterfördrivning förekommer ytterst sällan,
stundom endast i en kvarts procent av fallen. Det är ungefär detsamma,
som om det funnes en oinskränkt rätt till abort, och ändå förfasar man sig
inte så mycket häröver. Men man borde verkligen taga sig en funderare över
detta egendomliga förhållande, att stundom icke mera än en kvarts procent
av notoriska aborter beivras. Detta måste sammanhänga på något sätt med
fosterfördrivningslagens karaktär. Det kan kanske diskuteras, huruvida icke
mot fosterfördrivningslagen finnes anledning till en kritik av helt annat slag
än den, som i allmänhet framföres. Med andra ord, jag tror, att det kan vara
skäl i att kasta om själva frågeställningen. Jag skulie önska, att man — i
stället för att taga den fortfarande existensen av fosterfördrivningslagen till
utgångspunkt och fråga sig, om man icke borde undantaga de och de ömmande
fallen från lagens område — ställde frågan så här: Se bort ifrån alla särskilda
medicinska och sociala indikationer, se bort från alla särskilda humanitära
skäl; vad har man väl för grunder för att ens i dessa ordinära, från
särskilda ömmande synpunkter frigjorda fall låta fosterfördrivningen vara
straffbar? Jag tror, att ett sådant ställande av frågan skulle bli mera frukt

Tisdagen den 16 april.

Nr 27.

bringande. Och jag vill säga, att jag ger den ärade talaren herr Björkman
ganska rätt i den antydan, som jag tyckte han gjorde, nämligen att det för
den praktiska tillämpningen blir svårt att ha en från lagen utsöndrad grupp
av fall, som skulle urskiljas genom sociala eller medicinska indikationer. Han
syntes, med fullt fog för övrigt, mena, att dylikt vore att giva sig ut på ett
sluttande plan. Jag vill emellertid inte säga, att jag direkt skulle motsätta
mig en sådan ordning, ty jag tror, att densamma i praktiken snart skulle framtvinga
ytterligare »sluttningar», till dess att utjämning inträdde genom fosterfördrivningens
straffrihet oberoende av alla slags »indikationer».

Vad är det nu för skäl, som kunna ligga i bakgrunden och motivera, att
man överhuvud taget skall straffa fosterfördrivning? Jag vill då till undvikande
av missförstånd först säga, att jag från diskussionen undantager alla
fall av fördrivning av foster på ett visst, mera långt framskridet stadium.
Jag skall inte närmare gå in på hithörande synpunkter. Men det är ganska
klart, att i ett långt framskridet stadium ter sig en fosterfördrivning mera
besläktad med ett barnamord än på ett tidigare stadium. Jag pläderar alltså
här icke för att upphäva straffet för alla slag av fosterfördrivning. Men jag
pläderar för ett fullkomligt upphävande av straffet för all fördrivning avfoster,
till dess att detta hunnit ett visst mera utvecklat stadium. Hur gränsen
närmare bör bestämmas är en sak, som det inte tillhör mig att avgöra, utan
den frågan måste bli beroende på en allsidig utredning.

Jag frågar nu: Vad har man för skäl att åberopa som stöd för straffets
bibehållande i de fall, som äro fria från alla ömmande omständigheter? Det
synes — om man läser de handlingar, som här föreligga i tryck, och de yttranden,
som numera pläga meddelas i denna angelägenhet — som om nativitetshänsynen
alldeles har trängts i bakgrunden och praktiskt taget icke längre
åberopades. Hela frågan belyses på ett ganska klart sätt av herr Björkmans
anförande, såvitt däri framträdde hans åsikt om fostrets rätt till liv, och
betydelsen för denna fråga av en sådan rätt. Nu är jag emellertid rädd att
jag inte kan citera den ärade talaren ordagrant, ty jag har inte gjort några
anteckningar. Jag skall därför lämna herr Björkman och i stället taga upp
ett tryckt anförande, som gör mig lika god tjänst, nämligen det av herr Vougt
tidigare behandlade föredraget av professor Forssner, vilket finnes tryckt i
utskottsutlåtandet. Professor Forssner hävdar, att fosterfördrivning skall
vara straffri i en del fall, beroende på vissa medicinska och sociala indikationer.
_ Den delen av hans anförande har dock för mig icke något större intresse.
Det intressanta i professor Forssners föredrag är den utgångspunkt, varpå det
hela vilar. Han säger så här: »Står man på den rättsåskådningen, att fostret
ej har någon egen rätt till liv, är problemet lätt att lösa. Då behövas inga lagparagrafer
alls.» Fostrets rätt att leva skall sålunda vara grunden till fosterfördrivningens
kriminalisering. Utan denna utgångspunkt finnas inga skäl
för att fosterfördrivmngen skall straffas. »Lika litet», säger professor Forssner,
»som en kvinna icke begår någon brottslig handling genom att låta draga
ut en tand, även om den är frisk, lika litet gör hon det, om hon låter taga ut
sitt foster.» Tyvärr blir saken nu icke sa enkel vare sig för professor Forssner
eller hans likasinnade, de må vara jurister eller lekmän. Ty de tro alla ohejdat
pa denna fostrets underbara rätt att leva. Därigenom blir frågan för dem ytterst
komplicerad. Nu gäller det att sätta hela rättighetschimären igång. Det gäller
att med utgångspunkt från denna fostrets rättighet fråga, om överhuvud
icke allt borttagande av foster måste vara straffbart. Det är ju dock alltid en
rättighetskränkning! Men å andra sidan, i vissa fall måste ju fömuftigtvis
fostret utan straffrisk kunna fördrivas! Jurisprudensen har emellertid en outsinlig
arsenal av hjälpmedel för alla konflikter. Här inför man begreppen
rättsstridiga och rättsenliga handlingar. Också om man naturligtvis inte kan

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
fosterfördrivning.

(Forts.)

Nr 27.

Tisdagen den 16 april.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
foslerfördrivning.

(Forts.)

få kränka fostrets rätt genom rättsstridiga handlingar, så kan man väl få göra
det genom rättsenliga handlingar. Och så letas det ut ur molnen, vilka handlingar
som äro rättsenliga och vilka som äro rättsstridiga, en begreppsdistinktion,
som bevisligen är den rena orimligheten.

Det gäller emellertid att se kallt på denna fråga, utan allt känslopjunk om
fostrets rätt att leva. Människorna själva ha ingen rätt att leva. Men vi ha
självbevarelsedrift, och den blir bestämmande för våra lagar. Vi ha i allmänhet
det mest intensiva intresse att få leva. Det är detta, som är drivfjädern
i hela samhällsmaskineriet. Detta människornas allt annat överskyggande
intresse har man genom allehanda psykologiska procedurer, som jag här
icke skall vidröra, i sin fantasi upphöjt till en gudomlig rätt att leva. Genom
denna förväxling möjliggöres en analogi mellan människa och foster: båda

skola ha rätt att leva. Det som i verkligheten låg under fantasien om människans
rätt att leva, det går dock icke att analogisera på fostret.

Herr Björkman sade, att så snart det finns ett liv bör det skyddas av samhället.
Redan herr Vougt androg ju häremot sådana exempel, att det icke rätt
gärna torde vara möjligt för herr Björkman att kvarstå på denna ståndpunkt.
Jag kan emellertid gentemot herr Björkman taga ett annat exempel. Vi klippa
ibland våra naglar. Sådant är väl också högst brottsligt? Jämväl naglarna
leva och växa. Då skola väl också de ha rättighet att leva? På dem har
man dock inte applicerat den gudomliga rätten till liv.

TaleBom fostrets rätt att leva kunna vi i detta sammanhang tryggt lämna ur
räkningen. Därmed faller också tanken, att man genom några (rättsstridiga)
handlingar skall kunna kränka fostrets rätt att leva. Hållbara skäl för kriminalisering
av hithörande handlingssätt torde överhuvud icke kunna förebringas.
Förvisso vill man hävda att fosterfördrivning är ett handlingsätt, som upprör
mångens rättskänsla. Men då får man göra klart för sig, att »rättskänslan»
här just sammanhänger med den falska uppfattningen, att fostret har rätt att
leva. Det är klart, att, om man har den åsikten, att fostret har en rätt att leva,
då måste det vara stötande för rättskänslan att taga livet av det. Men om
denna fantasifulla chimär om fostrets rätt till liv undanröjes, då försvinner därmed
den egentliga grunden för denna rättskänsla. Naturligtvis är rättskänslan
mot fosterfördrivning jämväl en följd av det allmänna medvetandet om att fosterfördrivning
under sekler har varit kriminaliserad, att den sedan gammalt
betraktats såsom någonting brottsligt. Det är emellertid uppenbart, att en på
detta sätt grundad rättskänsla emot fosterfördrivning icke förnuftigtvis kan
i längden åberopas som skäl för straffbudets i fråga bibehållande.

Jag tror alltså inte, att man kan utleta några grunder för bibehållande av
straffet för fosterfördrivning. Men väl finns det starka skäl för upphävande
av denna farliga, med tragiska följder behäftade lag. Jag behöver här icke
närmare ingå på, vad som är allmänt känt, hur kriminaliseringen leder till det
hemlighetsfulla kvacksalveriet och till den psykiska depressionen, allt ägnat
att nedbryta de olyckliga offren.

Jag vill också säga till dem, som särskilt intressera sig för en sådan sida av
saken, att denna lag har rätt mycket karaktär av klasslag. För damer i mera
förmögen ställning är det en mycket lätt sak — jag vet inte, hur det ställer sig
här i Sverige, men en resa till Köpenhamn eller Berlin är ju i allmänhet blott
en ekonomisk fråga — att på det mest vederhäftiga och riskfria sätt bliva befriade
från ett foster. Denna möjlighet ha i allmänhet icke kvinnor, som tillhöra
de breda lagren av folket.

Jag återgår till de tabeller, som jag i början antydde. Vi se av dessa tabeller,
som äro hämtade från allmänna barnbördshuset i Stockholm, att blott omkring
en halv procent —- jag har inte gjort någon exakt beräkning ■— av notoriska
fall bliva beivrade. Det kan givetvis icke förhålla sig så, att stadsfiska -

Tisdagen den 16 april.

Xr 27.

lerna icke ha reda på, att missfall i allmänhet äro beroende på abort. De kunna
alltså få upplysningar på barnbördshusen. Alla dessa fall äro sålunda notoriska,
men några förhör anställas likväl icke. Vill man inte nu, att lagen
skall upphävas, då måste man väl, eftersom man i egenskap av lagstiftare inte
vill att lagen skall upphävas, se till, att den verkligen tillämpas, icke blott i
eu halv procent utan i hundra procent av klart misstänkta fall. Det är av vikt
att lagarna, bakom vilka ju ligger lagstiftarens auktoritet, upprätthållas, och
att inte, såsom i avseende å fosterfördrivningslagen, det rena skojet bedrives med

dem. Jag frågar därför denna kammare, om kammaren verkligen vill intaga
en ståndpunkt, som måste innebära en uppfordran till våra stadsfiskaler att
anställa formliga razzior på barnbördshusen och i hemmen. Situationen är ju

den, enligt vad utredningen giver vid handen, att nästan alla svårare missfall
bero på fosterfördrivning och sålunda innefatta sannolika skäl för brottsligt
handlande. Snart sagt alla kända missfallskvinnor i landet skulle tagas i förhör
av kriminalpolisen!! Detta är såvitt jag kan se konsekvensen av ståndpunkten,
att lagen skall bibehållas, vilken ståndpunkt man nu här utgår från
utan att synas reflektera över dess ohållbarhet.

Här är ju nu inte fråga om att omedelbart införa en lagändring. Första
kammaren har ju redan avslagit det hela. Men det skulle ju kunna tänkas, om
det bleve en stark majoritet i denna kammare för en motsatt ståndpunkt, att
detta skulle kunna, såsom det antyddes av herr Lindqvist i Halmstad, vara
en press på justitieministern att, trots medkammarens beslut, sätta igång med
en utredning. Från min sida är det tills vidare endast fråga om att få till
stånd en fullkomligt förutsättningslös och allsidig utredning. Det enda av de
förslag, som jag kan gå med på, är fru östlunds reservation, som går ut på en
sådan utredning. Jag tycker, att det är så mycket förebragt i en mängd avseenden,
att man knappast kan motsätta sig detta utredningskrav. Jag skall därför
be att få instämma i fru Östlunds reservation, men jag skulle önska få bort
uttrycket »i folkhälsans intresse». Det är ju klart, att alla lagar stiftas i samhällsnyttans
och därmed även i »folkhälsans» intresse. Men »folkhälsans» intresse
kan möjligen missförstås och betraktas såsom en särskild inskränkning,
som jag för min del inte kan vara med om. Alltså ber jag, herr talman, att få
instämma i fru östlunds reservation, undantagandes orden »i folkhälsans intresse».

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av fru Östlund avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till det yrkande, som under
överläggningen framställts av herr Lundstedt; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagändring för möjliggörande av
till tvångsarbete dömd psykiskt abnorm persons intagande å förvaringsanstalt;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.30 e. in. för att åter sammanträda
kl. 8. e. in., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per C ronvall.

Ang.

revision av
bestämmelserna
rörande
straff för
foster fördrivning.

(Forts.)

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 21.

Nr 27. 50

Tisdagen den IG april.

Tisdagen den 16 april.

Kl. 8 e. in.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr statsrådet Wohlin avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 229, angående
beredande av stöd åt insättare i vissa sparbanker m. m.

Denna proposition bordlädes.

§2.

Justerades protokollsutdrag.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

_ bevillningsutskottets betänkande, nr 19, i anledning av väckt motion om lindring
i skatten för arv eller gåva, som tillfaller sammanslutning för religiöstsedligt
ändamål; och

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, med anledning
av väckt motion angående tillsättande av trafikpoliser i de olika länen.

§4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

err Wallerius under 2 dagar fr. o. m. den 17 april och

» Weibull » 7 > » » 17 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8.3 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

291458