1929. Andra kammaren. Nr 24

ProtokollRiksdagens protokoll 1929:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Andra kammaren. Nr 24.

Tisdagen den 9 april.

Kl. 2. e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:

Protokoll hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 8 april 1929.

Till justitiedepartementet hade från länsstyrelsen i Örebro län insänts en den
5 april 1929 dagtecknad.riksdagsmannafullmakt av innehåll att, sedan godsägaren
Petrus Ödström blivit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare för
Örebro läns valkrets för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari
1929, men denna plats blivit ledig, vid förrättning enligt 87 § av lagen om val
till riksdagen redaktören Elof Ljunggren, Örebro, blivit utsedd att inträda såsom
ledamot av nämnda kammare för tiden till den 1 januari 1933.

Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet och chefen
för justitiedepartementet samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till kammaren.

I ämbetet:

Erik M. Kcllherg.

Jämte det protokollet lades till handlingarna förklarade kammaren herr Ljunggren
behörig till riksdagsmannakallets utövande.

_ Herr andre vice talmannen meddelade, att herr Ljunggren denna dag intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna: och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 418 av herr Hansson i Stockholm;
samt

till statsutskottet motionerna:

nr 419 av herr Hansson i Stockholm;

nr 420 och 421 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.;

nr 422 av herr Larsson i Västerås; och

nr 423 av herr Pehrsson i Göteborg.

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 2h. 1

Sr 24.

2

Tisdagen den 9 april.

Ang.

anslaget till
rekryteringskostnader.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
bevillningsutskottets memorial nr 12 samt första lagutskottets utlåtanden nr 16
—19 och memorial nr 20.

§ 4.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 4, angående regleringen
för budgetåret 1929/1930 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande
anslagen till försvarsdepartementet.

Sedan herr andre vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av .

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig

hemställa, att statsutskottets utlåtande nr 4 måtte få föredragas på det sätt,
att endast de olika punkternas nummer och kantrubriker uppläsas, därest icke
någon av kammarens ledamöter påkallar annat föredragningssätt.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6, angående anslaget till rekryteringskostnader.

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t ixti innevarande års statsverksproposition
under punkten 8 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen, hemställde
utskottet, att riksdagen måtte minska ordinarie reservationsanslaget till rekryteringskostnader,
nu 180,000 kronor, med 27,000 kronor till 153,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Öhman: Herr talman! I anslutning till det kommunistiska partiets
principiella inställning till det borgerliga militärväsendet och dess uppgifter
överhuvud taget och med hänsyn till de synpunkter, som i denna fråga framfördes
av de kommunistiska talarna uti lördagens debatt i militärfrågan, ber
jag, herr talman, att få yrka avslag å föreliggande utlåtande och inlägger däri
principiellt avslagsyrkande beträffande varje anslag, som avser materialanskaffning
och förstärkning av den borgerliga militära organisationen. Jag
yrkar avslag på den föreliggande punkten.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag hade svårt att hit höra

det yrkande, som framställdes, men jag tyckte mig uppfatta, att avstyrkandet
gällde hela utlåtandet. Var det så? Jag anhåller emellertid, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på avslag därå; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Tisdagen den 9 april.

Punkterna 7—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

\r -24.

Punkten 13x angående anslaget till de värnpliktigas avlöning.

Under punkten 17 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att minska ordinarie förslagsanslaget till de värnpliktigas avlöning, nu

3,085,000 kronor, med 145,000 kronor till 2,940,000 kronor.

Uti två likalydande motioner, nämligen nr 25 inom första kammaren av herr
Thorén och nr 37 inom andra kammaren av herr Björnberg hade föreslagits, att
riksdagen ville besluta, att värnpliktig, som hade att fullgöra längre tjänstgöring
än 225 dagar, skulle för överskjutande tid åtnjuta 2 kronor om dagen.

Vidare hade uti eu av herr Öhman m. fl. inom andra kammaren väckt motion,
nr 248, yrkats, att riksdagen måtte besluta, att värnpliktig skulle under
tjänstgöringstiden erhålla ett penningbidrag av 1 krona per dag vid tjänstgöring
på förläggningsorten och en krona och femtio öre vid tjänstgöring i fält och till
sjöss, samt att dessutom till värnpliktig, som vore familjeförsörjare eller på annat
sätt försörjningspliktig, skulle utgå familjebidrag till icke självförsörjande
hustru eller av den värnpliktige beroende föräldrar med, per dag räknat,:

i ortsgrupp I 2 kronor 35 öre; i ortsgrupp IT 2 kronor 70 öre; i ortsgrupp III
3 kronor 5 öre; i ortsgrupp IV 3 kronor 40 öre; i ortsgrupp V 3 kronor 75 öre,
samt för varje barn eller annan person, vilken den värnpliktige har att försörja:
i ortsgrupp I 50 öre; i ortsgrupp II 60 öre; i ortsgrupp III 70 öre; i ortsgrupp
IV 80 öre; i ortsgrupp V 90 öre.

Med förmälan att utskottet komme att i nästföljande punkt upptaga det i sistnämnda
motion framställda förslaget om ändring i grunderna för familjebidrag
till vissa värnpliktiga, hemställde utskottet, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 25 och II: 37 ävensom å
motionen 11:248, i vad den avsåge förevarande anslag, minska ordinarie förslagsanslaget
till de värnpliktigas avlöning, nu 3,085,000 kronor, med 320.000
kronor till 2,765,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

av herrar Widell, Bergqvist, andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson, Dahl,
Hammarskjöld, andre vice talmannen Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge, Holmgren
och Anderson i Storegården, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 25 och II: 37 ävensom å motionen II: 248, i vad den avsåge förevarande
anslag, minska ordinarie förslagsanslaget till de värnpliktigas avlöning, nu

3,085,000 kronor, med 145,000 kronor till 2,940,000 kronor; samt

av herr Olsson i Kullenbergstorp.

Punkten föredrogs. Därefter anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Statsutskottets utlåtande över fjärde huvudtiteln
föreligger i år uti ett sådant skick, att tvivelsutan mången av kammarens
ledamöter, när han ögnar igenom betänkandet, måste göra sig den frågan,
om icke många av de meningsskiljaktigheter, som här kommit till synes,
skulle kunnat utjämnas med något tillmötesgående från ömse sidor. Jag kan
svara, att ett sådant tillmötesgående har visats av alla parter icke blott under
den förberedande handläggningen utav statsverkspropositionen på statsutskottets
första avdelning utan även i utskottsplenum. Anledningen till att allt
fortfarande så många punkter kvarstå, där meningsskiljaktigheter kommit Ull

Avg. de
värnpliktigas
avlöning.

Nr 24.

4

Tisdagen den 9 april.

Ang. de
värnpliktiga
avlöning.
(Forts.)

uttryck, är den, att högermännen även i år hyst den uppfattning om försvarsväseudets
behov av anslag som vi hade i fjol, under det att socialdemokraterna
flyttat sig så långt åt sidan, att den redan förut oss emellan existerande klyftan
blivit så vid, att den på många punkter icke kunnat överbryggas.

I övrigt äro många av de punkter, där meningsskiljaktigheter kommit till
synes, av den principiella beskaffenhet, att de svårligen kunna undandragas
diskussion i kammaren. Det är ju helt naturligt, att vi högermän, som på det
bestämdaste motsatte oss 1925 års beslut, icke kunna ha någon som helst respekt
för detta beslut. •— Herr Hamrin må säga vad han vill om faran av ett
sådant uttalande. För min del håller jag före, att försvaret mest vinner på,
att var och en kan utan tvekan yttra sin mening och sin kritik av det bestående
försvaret.

Om emellertid fjärde huvudtiteln och dess utskottsbehandling skulle ha återspeglat
vad Sveriges höger anser i försvarsfrågan, skulle naturligtvis både huvudtiteln
och utskottsutlåtandet sett ut på ett helt annat sätt, än det för närvarande
gör. Då nu vår ståndpunkt här, såsom det tycks, innefattar en viss
hänsyn till 1925 års beslut, så får icke detta, såsom jag nämnde, tolkas så, som
om vi hade någon respekt för detta beslut, och anledningen härtill är uteslutande
den, att statsverkspropositionen och utskottsbetänkandet över denna ju
icke gärna kunna anses som instrument för bedrivande av idépolitik, utan att
de fastmer äro ett den praktiska politikens redskap. Vi äro sålunda hänvisade
till att hålla våra anslagskrav inom det parlamentariskt framkomligas ram.

Med hänsyn till den andakt, med vilken de om 1925 års beslut fullkomligt
eniga vänsterpartierna hittills ha betraktat detta beslut, så ha ju vi också varit
hänvisade till att hålla oss inom vad som ansetts utgöra 1925 års besluts ram.
De meningsskiljaktigheter, som sålunda nu kvarstå i statsutskottets betänkande.
äro därför att hänföra till olika tolkningar utav 1925 års beslut, åtminstone
för så vitt angår de punkter, där högern och de frisinnade stannat i olika mening.
Jag säger »högern och de frisinnade stannat i olika mening», därför att
socialdemokraterna ju ha löpt ifrån 1925 års beslut och nu flyttat sina tältpinnar
så långt åt sidan, att vi inte längre kunnat mötas inom ramen för 1925
års beslut.

Detta 1925 års beslut är således nu för eu stor del av socialdemokraterna
att betrakta som en för länge sedan passerad etapp på vägen mot den fullständiga
avrustningen, alltså såsom kanske en till hälften bortglömd episod i deras
växlingsrika liv. Utav allt vad som sades och gjordes från frisinnat håll år
1925 fick jag för min del det bestämda intrycket, att man visserligen önskade
ett till sin omfattning starkt beskuret försvar men likvisst ett försvar, som
inom don sålunda starkt beskurna ramen skulle vara effektivt. Jag vill i detta
sammanhang erinra därom, att vår i allmänhet icke alltför martialiskt lagde
förste vice talman år 1925 stod beredd att med varm hand skänka vårt land en
armé, visserligen liten men dock försedd med alla moderna bekvämligheter i
fråga om teknisk utrustning.

Nu var ju visserligen en av förutsättningarna för 1925 års beslut en önskan
att starkt beskära kostnaderna för försvaret, men så vitt jag kan finna, avsåg
man på frisinnat håll icke att gå längre, än att man fick ett enligt vederbörandes
mening gott försvar. Eu sådan uppfattning synes mig förutsätta, att
därest den beslutade effektiviteten icke kan ernås för de medel, som beräknats
vara tiUräckliga, man också skulle vara beredd att nu bevilja de anslag, som
äro erforderliga för att hålla effektiviteten uppe. Jag har så mycket större
anledning att på det sättet tolka 1925 års beslut, som herr Rosén under sin
försvarsministertid tydligt ådagalade, att han anlade de synpunkterna på frågan.
Jag vill erinra om, att vi i fjol, eller om det var i förfjol, hade ett par
anslag till kustartilleriet, där herr Rosén begärde och erhöll ökade anslag, där -

Tisdagen den !) april.

Nr 24.

för att man icke kunnat upprätthålla den effektivitet av 1925 års beslut, som
man avsett med dittills utgående anslag. Därför räknades anslaget upp. och
riksdagen beviljade detsamma. Det är i år åtskilliga punkter under fjärde
huvudtiteln, där jag icke kan finna annat än att de frisinnade gjort avsteg
från de principer, som jag nyss tillåtit mig skissera upp såsom varande de frisinnades
ståndpunkt från år 1925.

I lördags gav ju herr Ekman ett uttryck för sin ståndpunkt uti försvarsfrågan,
men jag måste säga, att jag för min del icke fick full klarhet i frågorna,
huruvida det är organisationen och effektiviteten, som äro det centrala,
eller om det är kostnadsramen. Det vill med andra ord säga kostnadsramen,
såsom herr Hallén uttryckte sig, stavat med stort K. Visserligen klarnade
min uppfattning om de frisinnades ståndpunkt betydligt i lördags, men den
är icke så klar som önskligt vore. Jag förstår mycket väl, att det innebär
synnerligen stora svårigheter för partichefen, herr Ekman, att göra något uttalande
överhuvud taget i en fråga, där hans parti står så splittrat som det
gör i försvarsfrågan, alltifrån herr Wikströms ståndpunkt till herr Ekmans
egen. Men de frisinnade måste å andra sidan litet tänka på de svårigheter
vi ha, som kämpa för att bereda försvaret de anslag, vi anse erforderliga,
vilka svårigheter vi ha, när vi icke äro på det klara med de frisinnades ståndpunkt
i dessa frågor. Vi äro ju hänvisade till att hålla oss inom den ram,
1925 års beslut uppdragit, därför att vi annars komma utanför det parlamentariskt
möjliga. När vi nu gång på gång mötas av överraskningar från
de frisinnades sida, när vi tro, att vi gå uti 1925 års fotspår, är det självklart,
att en sådan överraskning förr eller senare måste inge oss den känslan
— med rätt eller orätt -— att de anslagsbelopp, som här voteras till vårt försvar,
i många fall kunna vara beroende på en tillfällig lynnesstämning hos de
frisinnade. Bara möjligheten att dessa känslor kunna vinna insteg hos oss
måste vara synnerligen ägnat att försvåra det goda och lojala samarbete, som
vi alla skulle önska i denna fråga. Jag fick, såsom jag nämnde, för min
del icke fullt klart för mig: är det effektiviteten av organisationen eller är
det kostnadsramen, som vi ha att hålla oss till? Är det effektiviteten inom
organisationen, så följer ju därmed också, att man skulle vara beredd att
ge de anslag, som äro erforderliga för att hålla effektiviteten uppe. Är det
däremot kostnadsramen, skulle en logisk konsekvens av de frisinnades hållning
på den punkten vara, att man skulle önska ytterligare beskära den organisatoriska
ramen för att därigenom frigöra de medel, som äro erforderliga
för att hålla effektiviteten uppe.

På den punkt, där vi nu för tillfället tvista, synes det mig uppenbart, att.
de frisinnade nu intaga en annan ståndpunkt än 1925. När 1925 års riksdag
utmätte övningstiden för de olika kategorierna värnpliktiga, som äro inskrivna
för linjetjänst, var förutsättningen tydligt och klart den. att handräckningst
jänsten skulle utföras av ersättningsreserven ävensom av sådana
värnpliktiga, uttagna till linjetjänst, som efter inryckningen hade befunnits
icke vidare lämpligen böra utbildas, under det att hela den övriga mängden
av till linjetjänst uttagna värnpliktiga skulle vara helt och fullt disponibel för
utbildning.

När riksdagen fattade detta, som jag finner riktiga och kloka beslut, var
riksdagen utan tvivel påverkad av de många anmärkningar mot övningstidens
utnyttjande, som icke minst i riksdagen gång på gång tagit sig uttryck.
Man resonerade som så, att om bara de till utbildning inkallade värnpliktiga
bleve befriade från handräckningstjänst, kunde man utan vidare avkorta
övningstiden väsentligt. Och så förklarade man, att denna handräckning
skulle överflyttas på ersättningsreserven. Man befriade de till linjetjänst
uttagna från handräckning, men detta blott på papperet, under det att

Ang. de
värnpliktigaavlöning.

För*.''.)

Nr 24.

G

Tisdagen den 9 april.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

man i verkligheten nedskrev övningstiden. Nu liar ju en undersökning av
förhållandena tydligt givit vid handen, att de till linjetjänst inskrivna värnpliktiga
i icke obetydlig omfattning ha måst användas till handräckningstjänst,
under det att ersättningsreserven icke blivit i den omfattning utnyttjad,
som 1925 års organisation möjliggör. Jag kan för min del icke finna annat
än att detta är ett tydligt avsteg från det klara och tydliga uttryck, som
riksdagen då gav åt sin uppfattning och som utav herr Holmström i Gävle
i lördags klart uttrycktes i den då pågående debatten. Jag håller nämligen
före, att någon onödig handräckning i stort sett icke kan anses föreligga
redan av den omständigheten, att man använder till linjetjänst uttagen personal
till sådan handräckning. Visserligen tillhör jag flottan, men jag tror
mig i alla fall känna andan inom armén så väl, att jag vågar det påståendet,
att man icke till onödig handräckning uttager en enda man. som man kan hålla
kvar vid övningarna.

Nu har Kungl. Maj:t på denna punkt föreslagit riksdagen att bevilja de
medel, som erfordras, för att kunna i högre grad, än vad som hittills varit fallet,
utnyttja ersättningsreserven, så att de till linjetjänst uttagna värnpliktiga
skulle helt och hållet kunna ägna sig åt övningarna; alltså ett enligt min
mening synnerligen lojalt och riktigt förslag i förhållande till 1925 års beslut.
Jag hade för min del trott, att riksdagen skulle gent emot ett sådant
lojalt förslag ställa sig på annat sätt än som framgår av statsutskottsmajoritetens
ståndpunkt i frågan. Jag yrkar emellertid, herr talman, bifall till herr
Widells m. fl. reservation, som överensstämmer med Kungl. Majds ståndpunkt
i denna fråga.

Herr Björnberg: Herr talman! Den ärade representanten på karlskrona bänken

uttalade sig mera i stort och principiellt om de olika partiernas ståndpunktstagande
till försvaret och försvarsanordningarna. Jag skall däremot för
min del ingalunda göra ett försök att ge mig ut på det vida fältet. Som kammaren
vet, har jag och en annan representant i första kammaren i år motionerat
om en något högre ersättning till en viss grupp av värnpliktiga, och
detta förslag, som vi anse vara mycket välbefogat och välbehövligt, har nu
utskottet avstyrkt. Det är så mycket mera betecknande, att det avstyrkts
i. o. in. av reservanterna, som ju i allmänhet icke precis bruka vara emot högre
anslag. Men när det gäller dessa värnpliktiga studenter och med dem likställda,
för vilka vi föreslå en så blygsam förhöjning i deras ersättning som eu
krona om dagen för de dagar som överskrida 225, så förefaller det rätt egendomligt,
jag upprepar det, att man icke har velat eller ansett sig behöva gå
in för att bevilja detta. Att också andra grupper i riksdagen, vilka, när det
gäller ersättning för utfört arbete, bruka hava stort intresse för sådana saker,
icke tillstyrkt detta, är ju också betecknande nog. Vi hava ju, som jag säger,
gjort anspråk på det i dessa värnpliktigas intresse. Jag må säga, att jag tror
det är mycket rimligt och rättfärdigt att, då dessa unga män tjänstgöra som
underbefäl, de då kunna även i löneavseende i någon mån likställas med iivriga
läst anställda. Man har emellertid som sagt icke velat gå in för detta, utan
avstyrkt det.

Såväl utskottets som reservanternas avstyrkande är motiverat med att det
är så kort tid sedan vi beslutade om det som rör den nuvarande härordningen
och vad därmed sammanhänger, att det icke skulle vara lämpligt att nu göra
någon rubbning i avseende på detta. Jag är icke alldeles övertygad om att
det är så kort tid. Och i varje fall må jag ju säga, att det rör sig om en kategori,
där det är en ständig, oavlåtlig omsättning på personer, beträffande vilken
riksdagen i en framtid har för avsikt att rätta till dess förhållanden och
i någon man kompensera den för denna tjänstgöring. Men de årsklas -

Tisdagen den 9 april.

\r -24.

ser, som för närvarande äro i tjänstgöring, kunna icke liava någon särskild
vare sig glädje eller nytta av, om man i framtiden avser eller har
funderingar på att ge någon mera rimlig ersättning.

Med dessa ord har jag endast velat för vår del motivera vår framställning.
Vi anse, att riksdagen skulle göra mycket klokt i att villfara denna begäran.
Det är ju den levande kraften det är fråga om. Min principiella ställning skulle
ju visserligen icke annars motivera, att jag föresloge ett höjt anslag. Men
jag må säga, att jag tror att, så länge vi här i landet anse oss höra vidmakthålla
en försvarsanordning, för vilken utgifterna uppgå till hundratals miljoner,
så är det icke alldeles likgiltigt, att också de som skola bestå den levande
kraften få någon rimlig ersättning för den i många fall rätt dyrbara tid, som
här exproprieras. Man får ju ibland höra, och det erinrades därom också förliden
lördag, att värnplikten innebär ett väldigt offer, och det skall visst icke
jag förneka, när våra unga män gå in för att kläda blodig skjorta och do för
fosterlandet. Jag skall icke ge mig in på att taxera den insatsen, men jag vill
bara till slut säga, herr talman, att det torde också kunna anses hava sitt värde
att. vilja leva för fosterlandet.

Herr ökman: Herr talman! Det förhåller sig ju pa det sättet, att den

manliga ungdomen här i landet är skyldig att under eu viss tid genomgå militär
utbildning, och därvid tar man ju ingen hänsyn till huruvida de som inkallas
till de militära övningarna hava något intresse eller ej för den militärmakts
uppgifter som de skola tjäna, och de värnpliktigas inställelse till militärövningarna
är ju ingen självständig och frivillig akt, utan sker på kommando
av den borgerliga staten. De värnpliktiga hindras t. o. m. att under
den tid de fullgöra sin militärtjänstgöring erhålla en så lång sammanhängande
tjänstledighet, att de i någon utsträckning kunna hava möjlighet att ägna vård
åt egna intressen. De krav på ökade möjligheter i det avseendet, som av oss
kommunister tidigare under årets riksdag framförts, hava ju av riksdagens
borgerliga och socialdemokratiska ledamöter nedvoterats i bästa samförstånd.
Inställelse till militärtjänstgöring medför emellertid för de värnpliktiga att
de ryckas bort från sina arbetsanställningar och därigenom berövas inkomst
och förvärvsmöjligheter så länge som militärutbildningen pågår och ofta även
lång tid efter det militärtjänstgöringen fullgjorts. Med detta följer givetvis,
att många värnpliktiga komma i svår ekonomisk ställning, som icke av dem
kan bemästras. Dessa svårigheter bliva ju än mera betungande för värnpliktiga,
som hava familjer eller på annat sätt äro försörjningspliktiga. . .När de
sålunda på samhällets befallning ryckas bort från sina förvärvsmöjligheter.
måste det vara samhällets skyldighet att ingripa på sådant sätt att ^de hållas
ekonomiskt skadeslösa för de förluster, som de tvingas att göra på grund
av militärtjänstgöringen. Detta borde åtminstone kunna, få betraktas^ som en
självklar sak i ett land sådant som Sverige, där vi ju enligt mångas påstående
hava »ett demokratiskt försvarsväsen». Att så ingalunda är fallet är dock
ett faktum, som icke kan bestridas. Fullgörandet av värnplikten medför för
många svåra ekonomiska konsekvenser. De krav i syfte att i. någon man
skydda de värnpliktiga, som framförts i den kommunistiska motionen, äro sa
rimliga och av förhållandena själva så starkt motiverade, att de utan vidare
borde kunna bifallas, om man i någon mån vill taga hänsyn till de värnpliktigas
berättigade intressen. Det torde sålunda svårligen kunna sägas, att ett
penningbidrag av en krona per dag till värnpliktig under tjänstgöring på förläggningsorten
och en krona och femtio öre under tjänstgöring i fält och till
sjöss är för högt tilltaget. Detsamma kan också sägas beträffande vårt krav
på förhöjning av nu utgående ersättning till de värnpliktiga, som äro familjeförsörjare
eller på annat sätt hava försörjningsplikt.

Ang. de
värnpliktiga:
avlöning.

(Torts.)

Nr 34. 8

Tisdagen den 9 april.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
fPorts.)

Statsutskottet bär, som synes av det föreliggande utlåtandet, icke velat beakta
de framförda kraven utan yrkar blankt avslag, ocli enigheten mellan borgare
och socialdemokrater i detta hänseende synes vara den allra bästa. Beträffande
kravet på förhöjning av dagsersättningen för de värnpliktiga anför
utskottet, att det icke funnit skäl föreligga att tillstyrka ökning i allmänhet
av de värnpliktigas ersättning. Det anses således både på borgerligt och socialdemokratiskt
håll, att den nu utgående ersättningen av femtio öre per dagtill
de värnpliktiga är så rundligt tilltagen, att inga skäl tala för en förhöjning.
Denna i sanning dråpliga deklaration kommer från samma utskott, som
ansett skål tala för att det svenska folket skall offra i runt tal 134 miljoner
kronor om året till det borgerliga militärväsendet i sin helhet. Socialdemokraternas
instämmande i denna deklaration får kanske sin bästa belysning genom
eu erinran om, att deras första inställning till denna fråga vid genomförandet
av 1925 års härordning gick ut på att sänka dagsersättningen till de
värnpliktiga till 25 öre per dag. För dem gällde då vad som tycks vara utslagsgivande
nu, att inköp av flygmaskiner, gasbomber och andra moderna
militärutrustningar är viktigare än hänsynen till de värnpliktiga och deras
familjer, och det är kanske mot bakgrunden av detta förhållande som man får
tolka förre statsminister Sandlers uttalande under försvarsdebatten 1925, däri
han framhöll att försvarsväsendet i och med 1925 års härordning fått ett allt
större rum i demokratiens hjärta.

Beträffande slutligen kravet på ändrade grunder för familjebidrag till värnpliktiga,
som hava försörjningsplikt, har utskottet anfört, att ett bifall till
motionen och däri framförda krav skulle kunna komma att undantaga från erhållande
av understöd en del personer, vilka enligt nuvarande grunder äro därtill
berättigade. Så skulle, menar utskottet, exempelvis bliva fallet med självförsörjande
hustrur till värnpliktiga. Detta anföres samtidigt som utskottet
anbefaller en noggrannare undersökning för att utröna, huruvida anledning
verkligen föreligger för statsverket att i samma utsträckning som hittills bidraga
till underhåll av de värnpliktigas anhöriga under den tid de förra fullgöra
värnplikten. I förordningen av den 1 juni 1912, varav utdrag finnes intaget
i utskottsbetänkandet och som ligger till grund för utbetalande av familjeunderstöd
till värnpliktiga, stadgas bl. a. att en arbetsför hustru till
värnpliktig utan barn utfår intet understöd. Vidare stadgas, att understöd icke
utgår till värnpliktigs hustru och barn, med mindre än att understödet för deras
uppehälle är nödvändigt. Är det under sådana förhållanden någon som
på allvar vill göra gällande, att denna förordning skulle ge rum för en sådan
tillämpning — allra helst som enligt statsutskottets nu uttalade mening en
strängare undersökning borde vidtagas innan understöd utbetalades — att enligt
densamma understöd skulle utgå till självförsörjande hustru? Att komma
med ett dylikt påstående är, såvitt jag kan förstå, bluff och ingenting annat.
Eller finns det någon av statsutskottets ärade ledamöter, som kan påvisa något
fall, där en hustru till en värnpliktig, som själv har sådan inkomst att hon är
ekonomiskt oberoende av sin man, fått understöd? — Emellertid vilja vi för vår
del icke att denna detalj i vårt yrkande skall få stå hindrande i vägen för höjningen
av familjebidraget till de värnpliktigas familjer, utan gå mycket gärna
med på att bidraget får utgå till självförsörjande hustru, varför den passus,
som lyder »icke självförsörjande» må utgå. Därmed skulle det av utskottet
åberopade skälet, varför utskottet icke kunnat biträda vårt yrkande, bortfalla.
.Tåg hoppas således, a.tt, sedan vi nu tagit bort det stora hinder, som dessa två
ord i vår motion utgjort, statsutskottets ledamöter i första hand gå in för bilall
till vårt yrkande i denna punkt.

Jag ber. herr talman, att i anslutning till vad jag här anfört under den föreliggande
punkten få yrka bifall till vår motion, i vad den avser höjning av

Tisdagen den 9 april.

> r ''24.

penningbidraget till do värnpliktiga vid förläggningsorterna och tjänstgöring

i fält. avlöning.

Herr Olsson i Kullen bergstorp: Herr talman! Jag har på den föreliggande
punkten antecknat en blank reservation, och jag skall nästan bedja om överseende
för att jag har tecknat reservationen på sådant sätt, men anledningen
till detta var den oerhörda massa alternativ — olika meningar — som fanns
på huvudtiteln, ävensom att jag vid behandlingen i utskottet av denna punkt
var sysselsatt med att skriva en reservation på en annan punkt, som hade föredragits
tidigare, och som tiden icke medgav att skriva reservation, när man
skulle göra dem självständiga, skilda från de två stridande partierna, så har
det just icke varit möjligt att tillgripa någonting annat. Jag skall dock här
framlägga min mening och göra ett yrkande fullständigt i överensstämmelse
med densamma.

I förbigående uttalar jag dock mitt beklagande över att så litet samarbete
har gjort sig gällande på statsutskottets första avdelning. Skulle utlåtandena
från de andra avdelningarna få denna skärpta form emot varandra, så bleve nog
riksdagsarbetet synnerligen långsamt. Då jag härom dagen fick se och erfara
att vi voterat 25,000 kronor till upplysning i fredsändamål — frid och
gamman — så vore det kanske försonande, om en liten del av detta anslag kunde
användas på första avdelningen, ty där behövs det sannerligen.

Jag återgår till den nu föredragna punkten. Det ar ju alldeles, solklart,
att när riksdagen, eller vi kunna säga riksdagens majoritet, år 1925 gick in för
kategoriklyvning, så voro vi åtskilliga, som nog sågo, att denna sak hade sina
fördelar, men undrade, om den inte hade så stora nackdelar^ med sig. att nackdelarna
övervägde fördelarna. Det är klart, att i den mån man kan något
jämna ut nackdelarna och icke gör dem så skarpt framträdande, så är det måhända
möjligt, att denna kategoriklyvning kan bli beståndande en längre tid.

Eljest kan man ju alltid göra den anmärkningen mot densamma, att den totalt
strider mot den allmänna värnpliktens idé. Det är ju solklart, men lierregud
man får ge sig till tåls även om idéerna få starkare knuffar än. så! Och så
var det ju också det, att man nedskrev övningstiden. så synnerligen mycket,
och där var ju bondeförbundet precis på samma linje. Vi gingo visserligen
ut från andra förutsättningar, varför man skulle kunna skära ned det så långt.

Ja, utskottet och riksdagen följde oss beträffande övningstiden: men förutsättningarna,
varför övningstiden skulle nedskäras så långt, dem förkastade
utskottet totalt. Men det är ju solklart, att skall man överhuvud taget
ha en så kort utbildningstid och man vill utbilda den värnpliktige till linjesoldat,
så gott som man inom denna övningstids ram kan göra, så får man
ju, såsom här var meningen, avlasta en del handräckningsgöromål från honom,
så att övningstiden blir använd till verkliga övningar och icke alltför
mycket till handräckning. Jag anser det vara alldeles solklart, att så bör
vara fallet.

Ja, sedan kommer man till det här kapitlet igen: man räknade 1925, att så
och så skulle det vara och så och så skulle det gå ihop, och nu tycks det inte
ha gått ihop, vilket egentligen är den djupaste orsaken till att det på denna
punkt skurit sig. Jag behärskar icke själv ärendet så som man borde göra.
när man skall gå och fatta beslut i detsamma, men det är ju i många frågor,
som man här i riksdagen är i samma eller liknande predikament. Det har nämligen
sagts mig, att genom den starka nedskärningen av kadrerna i vad det
gällde underbefälet, så blev det inte möjligt att så följa med eller så att. säga
förmansmässigt behandla den ersättningsreserv, som utgör handräckningen.

Jag erkänner, att jag inte är säker på att så är förhållandet, men så har man
sagt mig från åtskilliga håll, och är det sant, är det solklart, att det icke hjäl -

Sr 24. [ 0

Tisdagen den S> april.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

per så synnerligen mycket, om man oupphörligt kallar in fler och fler, men de
sköta litet eller ingenting. Brister det verkligen på den punkten, ja då borde
givetvis någonting vidtagas för att få handräckningsarbetet mera effektivt, så
att verkligen någonting skötes, inom rimliga gränser. Det tror jag är den första
förutsättningen, varför man borde ha full klarhet på detta område. Jag är
icke blind för att, om något skulle behöva ändras en smula organisatoriskt, ja,
då stöter man givetvis på den där ramen. Men kategoriklyvningen hör ju också
till ramen, och då får väl ramen lov att jämka sig, så att huvudsaken av
vad som är inne i ramen kan klara upp sig. Med andra ord sagt: om en mindre
utökning av underbefälsramen skulle behövas vid respektive regementen, tror
jag det skulle ställa sig billigare för staten att göra det än att oupphörligt
kalla in ersättningsreserv, vilken, som sagt, sköter litet eller ingenting. Del
är så på alla områden där någonting skall utföras: där skall vara ledning och
tillsyn över arbetet. Jag vill ännu eu gång understryka, att jag verkligen icke
har någon närmare klarhet, om att det verkligen ligger så till på det här området
än vad jag förnummit genom hörsägner. Då har jag gått ut ifrån att
detta borde man givetvis taga upp, så kanske det skulle vara en möjlighet att
man kunde samla sig på första avdelningen eif kommande år i den här frågan.
Men jag har också klart för mig, att för ögonblicket kan ingenting göras för
det nästa budgetaret i det hänseendet, så någon mindre ökning är väl ofrånkomlig
— om man ställer sig sakligt nämligen, och det önskar jag göra i denna
fråga som i andra frågor. Framför allt är åtminstone för mig solklart.
att ersättningsreserven bör användas på effektivaste sätt. Men å andra sidan
torde det vara ofrånkomligt att göra en ökning nu, och jag vågar då taga eu
siffra på 200,000 dagar. Man kan mot denna siffra invända, att den är godtycklig.
Ja, det är alldeles solklart, det är den, och det förmodar jag, att
Kungl. Maj :ts förslag också är, ty har man icke klart för sig vad som effektivt
kan uträttas för dag, så blir siffran godtycklig, vilken man än tar. Det
är följaktligen på det effektiva utgörandet av handräckning, som jag vill lägga
tyngdpunkten och i någon mån tillmötesgå Kungl. Maj:t i mitt yrkande innevarande
riksdag.

Jag skall därför icke upptaga kammarens tid längre. Det blir kanske som
vanligt, att den. som försöker jämka ihop, får stryk från båda håll, och med
den starka stridsvilja, som finns inom de båda största partierna beträffande
försvarsfrågan, är ju utsikten att komma emellan och bli klämd synnerligen
stor, men om det skulle finnas några i kammaren, som vilja behandla denna
fråga sakligt, så kan det ju vara av ett visst intresse, att de ha ett yrkande
att samla sig omkring.

Jag skall därför, ''herr talman, bedja att få göra den förändringen beträffande
utskottets yttrande, att den del av första stycket på sid. 12, som följer
omedelbart efter siffran 875,000, förändras så här: Då det synes vara nödvändigt
att genom utredning klarlägga, huruvida genom bättre ledning eller andra
organisationsåtgärder större effektivitet kan åstadkommas i ersättningsreservens
handräckningsarbeten, torde, intill dess en dylik utredning föreligger, höjningen
ej behöva beräknas till mer än 275,000 tjänstgöringsdagar, varigenom
sammanlagda antalet tjänstgöringsdagar för ersättningsreserven på budgetåret
1929/1930 bör kunna begränsas till 1,150,000 dagar. För såväl till linjen som
ersättningsreserven uttagna värnpliktiga skulle antalet tjänstgöringsdagar härigenom
komma att för budgetåret 1929/1930 utgöra 1,875,000. Då penningbidrag
för till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga bör beräknas efter 0.50
kronor för dag, föranledes därav en minskning i det av Kungl. Maj:t beräknade
medelsbehovet med 150,000 X 50 öre eller med 75,000 kronor.

Det följande stycket, som börjar med »vad beträffar» och slutar med »nästföljande
punkt» skulle stå oförändrat och i det sista stycket skulle det heta:

Tisdagen den 9 april.

It Xr 34.

Anslaget till de värnpliktigas avlöning torde enligt utskottets mening böra upptagas
till 2,865,000 kronor. nvlönivg.

Slutligen skulle komina utskottets förslag, så lydande: Utskottet hemställer, (Forte)
att riksdagen må i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å förenämnda
av herrar Thorén och Björnberg väckta motioner (I: 25 och II: 37)
ävensom å den av herr Öhman in. fl. väckta motionen (II: 248), i vad den
avser förevarande anslag, minska ordinarie reservationsanslaget till de värnpliktigas
avlöning, nu 3,085,000 kronor, med 220.000 kronor till 2,865,000
kronor.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till detta mitt framställda förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr andre vice talman! Den siste ärade

talaren, min vän herr Olsson i Kullenbergstorp, har alldeles särskilt ondgjort
sig över statsutskottets första avdelning och dess sätt att arbeta. Jag vet icke.
hur jag skall uppfatta hans här uttalade omdöme, om icke ifrån den synpunkten,
att han själv för ögonblicket har kommit i någon invecklad situation, men det
kan ju icke gärna statsutskottets första avdelning bära ansvaret^för. Jag tror
emellertid, att det har gjorts försök att i år få in herr Olsson i Kullenbergstorp
på första avdelningen för att underlätta arbetet där, men herr Olsson i Kullenbergstorp
slog ifrån sig med alla de redskap, han hade tillgängliga. Han ville
inte vara med om något sådant attentat emot den bekvämliga inställning, han
har på utskottets tredje avdelning. Jag är fullkomligt, förvissad. om att den
ledamot av första avdelningen, som hade fått avträda från avdelningen för att
bereda plats för herr Olsson i Kullenbergstorp, med glädje skulle bjudit honom
på en extra liten kvällsbjudning för nöjet att se honom inträda och för nöjet att
själv få avträda. Så mycket om den saken.

Det yrkande, som herr Olsson i Kullenbergstorp nu gjort, torde föra med srg
en massa omräkningar på övriga punkter, och det länder väl. till återremiss av
det hela, ifall kammaren reflekterar på det. Jag- tror för min del. icke att det
från någon synpunkt är någon mening i att gå en sådan kompromissväg. Jag
vill erinra kammaren om att för det nu löpande budgetåret, beräknade såväl
arméförvaltningen som chefen för generalstaben behovet av tjänstgöringsdagar
att fullgöras av ersättningsreserven till 1,050,000. Det är ju visserligen riktigt,
att sedan dess har en ny beräkning gjorts, en beräkning, som ligger till grund
för årets framställning och som innefattar en ökning av ungefär något över

200,000 dagar över den siffran, men herrarna kunna samtidigt erinra sig, att
statsrådet meddelar, vilket ju också framgår av huvudtiteln, att nedsättningen
i antalet linjetjänstdagar för nästkommande budgetår, jämförd med löpande
årets, är 516,000 dagar. Sålunda ha vi å ena sidan ett förslag om nedsättning
av antalet linjetjänstdagar med 516,000 men samtidigt ett krav på. ökning av
dagarna för ersättningsreserven med 250,000. Det kan ju inte motiveras eller
förklaras på annat sätt än att vederbörande anse sig förut antingen icke haft
tillräcklig överblick över det hela med hänsyn till det föreliggande behovet eller
också att man har — låt oss använda ett populärt uttryck i fråga om försvarsfrågan
— på något sätt räknat fel. När man som den förste ärade talaren i
dagens debatt talar om, att statsutskottet gått ifrån 1925 års försvarsbeslut på
denna punkt, är väl emellertid det talet icke alldeles så riktigt, som man skulle
kunna haft anledning att förvänta med kännedom om den ärade talarens allmänna
vederhäftighet. Antalet linjetjänstdagar, som statsrådet, i huvudtiteln föreslår,
sammanfaller ganska noga med vad som bör vara. Det finns emellertid ett. litet
överskott, som ju man utan saknad tydligen kunde ha skurit bort, men i den
saken har icke statsutskottet intagit någon till statsrådets motsatt ståndpunkt
utan har i fråga om linjetjänstdagarnas antal godkänt vad statsrådet föreslagit.

Kr 24. 12

Tisdagen den 9 april.

"ärilplildiqas -^25 beräknades en siffra utav dåvarande försvarsministern och en lägre siffra
avlöning. ilv dåvarande utskottet. Den lägre siffran blev ju riksdagens beslut. Beslutet
(Forts.) innefattade att 875,000 tjänstgöringsdagar skulle uttagas ur ersättningsreserven
och 175,000 av linjetjänstare. Där ha vi den grundval, på vilken man bör ställa
sig vid bedömande av föreliggande huvudtitel. Nu är det så, att av linjetjänstare
kunna icke uttagas mer än 155,000 dagar. 20,000 dagar måste tagas från
annat håll.. Närmast till hands ligger att taga ut dem av ersättningsreserven.
Då skulle vi ju sålunda ha, icke 875,000 dagar av ersättningsreserven och 175,000
nandräckningsdagar från linjetjänstarna, utan 155,000 från linjetjänstare och

895,000 dagar från ersättningsreserven. Det är den utgångspunkt, som har
vant statsutskottets. Statsutskottet har emellertid inte stannat vid den siffran,
som det mycket val kunde ha gjort i huvudsak utan att med fog kunna anklagas
för att frångå 1925 års beslut. Emellertid har det ju tillkommit utökning på
vissa punkter, som gör behovet av antalet handräckningsdagar något större. Då
föreslår sålunda utskottet riksdagen att ge icke 875,000 handräckningsdagar
utan 950,000 handräckningsdagar. Det skulle, såvitt jag förstår, ligga en marginal
av mellan 20 ä 30,000 i denna siffra, om man jämför med den beräkning,
vi hade 1925. Kanske den senare siffran är alltför mycket gissning, och det
kan ju förklaras från en icke sakkunnig.

Det framhölls i första kammaren i lördags, att det här i mycket hög grad är
fråga om ett organisationsspörsmål, och det är uppenbart, att detta icke kan
jävas. _ Jag vet icke, huru man organiserat uttagningen till denna handräckningstjänst
i det stora hela, men självfallet kan man göra ofantligt mycket genom en
organisation, som är tidsenligt utvecklad, och som tar hänsyn till alla de omständigheter,
man måste taga hänsyn till för att taga ut det mesta möjliga. Jag
liar fått en uppgift, som inför mig har verifierats, om detachementet i Karlskrona,
att t. ex. den 13 februari — jag vill överlämna åt herr statsrådet att värdesätta
uppgiften, själv kan jag inte göra det — lågo i detta detachement inne
146 tillhörande linjetjänsten och 91 av ersättningsreserven. Skulle detta varit
ett normalt förhållande, är det självklart, att det är ett organisationsspörsmål
att avveckla slikt, ty om man från det hållet säger, att man behöver 91 ersättningsreservare,
när man har 146 linjetjänstare, är det naturligtvis en överdrift,
och då borde man uppenbarligen kunna kräva, att åtgärder vidtagas till ändrande
av detta missförhållande.

Jag hoppas, att med vad jag här sagt rörande statsutskottets behandling
av frågan och dess ståndpunktstagande kammaren har förstått, att vi verkligen,
så gott det varit oss möjligt, granskat frågan, och att vårt förslag är bärigt och
icke representerar något avsteg från 1925 års försvarsbeslut.

I fråga om de värnpliktigas avlöning, när statsutskottet inte velat gå med på
att rubba de värnpliktigas avlöning från den plan, som lades 1925, är det naturligtvis
icke därför, att man inte önskar, att de värnpliktiga i allmänhet
skola få mera betalt, utan det är helt enkelt därför, att statsutskottet givetvis
måste känna sig ganska inkompetent att lösrycka denna fråga från sitt stora
sammanhang. Det är dock själva grunden för det hela stora försvarskomplexets
behandling, och frågan om de värnpliktigas avlöning har ju så ingående behandlats
i 1925 års försvarsutskott och även i 1924 års försvarsutskott, att det beslut,
vartill utskottet kom, och som sedermera riksdagen klubbfäste, måste anses vara
fullkomligt auktoritativt. Det är således bär icke fråga om någon ovilja mot att
ge högre avlöning åt de värnpliktiga, utan rätt och slätt en fråga om behandling
av detta ärende i samband med det hela, med grundläggandet av själva
planen.

Vad det kommunistiska yrkandet i fråga om familjehjälpen beträffar — den
kommer ju i nästa punkt, men då den redan nu framdrages här vill jag säga
några ord om densamma — lär det icke kunna förnekas, att, även om till synes

Tisdagen den 9 april.

13 > r 24 .

det kommunistiska yrkandet om att familjebidrag skall utgå till icke självförsörjande
hustru eller till av värnpliktig beroende föräldrar för dag räknat o. s. v.,
delvis är en förbättring på vissa punkter, det självfallet även är en försämring.
Denna förändring är ju klar, och jag fattar. förändringen av yrkandet här i
kammaren såsom ett vittnesbörd om att man inser, att vi inte kunna tillstyrka
utan närmare granskning, vilket i ett sammanhang som detta är ganska omöjligt
att göra. Att självförsörjande hustru icke skall ha ersättning för t. ex. sina barn.
när mannen fullgör sin värnplikt, kunna vi uppenbarligen icke gå med på. I
det anförande mot de gällande bestämmelserna, som finnas i statsutskottets utlåtande,
framhålles ju, att det skulle vara en försämring på vissa punkter, om
detta yrkande godkändes.

Ja, herr talman, detta är de synpunkter, som varit bestämmande för utskottets
majoritet, och jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Ang. df
cam pliktiga,
avlöning.

: Forts.1

Herr Ekman: Herr talman! Jag skulle gärna ha låtit denna fråga bli en
strid här i kammaren mellan utskottet och reservanterna, därest inte såväl under
vårt förra plenum mot dess slut en ärad talare på gävleborgsbänken förklarat,
att just den punkt, som nu föredragits, är av den art, att den skulle belysa vår,
de frisinnades, och för övrigt de för 1925 års beslut ansvarigas strävan att söka
undgå att infria de då gjorda utfästelserna, liksom också samma erinran nu i dag
upprepades från blekingebänken av herr Holmgren. Dessa^erinringar tvinga mig
att säga några ord om det berättigade eller icke i det av Kungl. Maj :t på denna
punkt framlagda förslaget.

När 1925 års försvarsbeslut genomfördes, anslöt man sig därvid till den tanke,
som då redan utredningsvis slagit igenom, nämligen att man borde i största möjliga
utsträckning söka befria linjemanskapet från handräckningsbestyr. Vare
sig man försökte den ena eller andra vägen till begränsning av våra försvarsanordningar,
så erbjöd sig denna metod såsom en lämplig åtgärd. Och när det
sedermera blev klart, att tiden skulle komma att begränsas för infanteriet till
140 dagar och för övriga vapenslag i anslutning till denna minskning, då var det
uppenbart jämväl att man i utbildningens intresse skulle försöka få ersättningsmanskap
att utföra all den handräckning, som inte nödvändigtvis behövde ingå
jämväl i linjemanskapets utbildning. Ty det är ju så, att även de i första linjen
förlagda behöva viss utbildning jämväl i handräckningsgöromål. De behöva det
i alldeles särskild grad, om det skulle gälla allvar, och de sålunda i fält voro
hänvisade till att helt sköta sig själva.

När 1925 års förslag utarbetades och framlades, hade man emellertid där att
anknyta till icke blott vad som framkommit i försvarsrevisionen i nu berörda
avseende, utan även till den proposition, som året förut blivit framlagd av den
då sittande högerregeringen. Även denna proposition upptog den tanken, att
man skulle låta ersättningsreservcn utföra handräckningsarbetet i all den utsträckning
som anses lämpligt. Man hade manskap tillräckligt, så man behövde
där inte knussla med personal för handräckningen. Dessa beräkningar gjordes
inte heller av sådana, som man nu betecknar vara mer eller mindre försvars»ovilliga».
Beräkningarna på denna punkt gjordes, såvitt jag förstår, av de
mest sakkunniga, som då stodo Kungl. Maj:t till buds, och den omständigheten,
att man hade gott om ersättningsmanskap, gjorde, att man på denna punkt ju
inte behövde knussla vid beräkningen av, huru mycket ersättningsmanskap, som
skulle behövas för att man skulle kunna fylla den för dem avsedda uppgiften.

Vad föreslogs i denna proposition, mina herrar? Jo, för en härordning, som upptog
6 arméfördelningar, 58 truppförband, 5,663 stamhästar, som för infanteriet
hade 195 utbildningsdagar, för kavalleriet 350, för artilleriet 240, för ingenjörstrupper
240, för trängen 195 och för intendenturmanskapet också 195 utbildningsdagar,
frånsett underbefäl och fackmän, som sedermera i vissa fall

Kr 24. 14

Tisdagen den 9 april.

Ang. de

värnpliktigas

avlöning.

(Ports.;

kommo till — för en sådan härordning föreslogs, att ersättningsmanskap skulle
beviljas till 1,240,000 handräckningsdagar. När man år 1925 räknade med den
härordning, som då framlades, och som bestod av 4 arméfördelningar, 45 truppförband,
4,460 stamhästar, som för infanteriet räknade med 140 utbildningsdagar,
för kavalleriet 200, för artilleriet 200, för ingenjörstrupperna 200, för trängen
140 och för intendenturtrupperna också 140 utbildningsdagar, räknade man med

875.000 handräckningsdagar. Denna beräkning var mera spatiös redan den än
vad 1924 års ju av särskilt sakkunniga och försvarsintresserade framlagda härordning
upptog.

Nu bär under övergångsåren givetvis i större omfattning erfordrats handräckningsmanskap
för alla med själva omläggningen och övergången förbundna
uppgifter. Man har under denna tid inte kunnat strikt tillämpa de beräkningar,
som gjordes 1925. Det är först i år, som man kan säga, att det normala
handräckningsbehovet skulle föreligga. Nu har, som sagt, statsutskottet
icke blott godtagit 1925 års beräkningar utan även till dessa lagt 75,000 handräckningsdagar.
Och nog förefaller det mig som om man i departementet haft
anledning att, när man för den härordning, som man bjöd på 1924, skulle enligt
den erfarenhet, som då förelåg, behöva 1,240,000 handräckningsdagar, fråga
sig, om det var rimligt att för denna mindre härordning utan vidare begära

1.300.000 handräckningsdagar. Jag frågar, huruvida inte, när man står tvekande
inför eu ökning från 1,050,000 dagar i fjol, när dock en hel del arbete
var förbundet med övergångsåtgärder, myndigheterna utan vidare ville komma
upp till 1,300,000 dagar, därvid man uppenbart avvek från alla tidigare
gjorda, sakkunniga beräkningar såväl under högerregeringen i 1925 års förslag
som i försvarsrevisionen, jag frågar då, säger jag, om det fanns tillräcklig anledning
att nu, innan man hade någon erfarenhet rörande härordningen efter
det den normalt fått tillämpas, man skulle oundgängligen behöva ett på detta
sätt väsentligt ökat ersättningsmanskap? Jag har inte av de föreliggande handlingarna
kunnat finna att från Kungl. Maj:t någon verkligt ingående prövning
av ett på detta sätt ökat behov ägt rum, och då är det väl rätt så naturligt, att
man från deras sida, som här ha att tillse att 1925 års principer — i detta fall
sammanfallande med 1924 års — praktiskt och faktiskt bliva tillämpade. Och
vi hålla före, att, när man kommer till normal ordning, de tidigare tillmätta
handräckningsdagarna böra räcka. Att man i detta fall har rum för jämkningar
och möjlighet till besparingar, kan man få ett klart intryck av, om man
studerar antalet handräckningsdagar, som använts å truppslag, vilka till storlek,
betydelse och omfattning äro varandra likartade. Jag tror, att en ingående
prövning skulle visa, att även i detta avseende kan den ena eller andra ledningen
i det ena och det andra fallet visa ett olikartat resultat.

På grund av vad jag nu anfört, lär, såvitt jag kan se, man inte på något sätt
säga, att man här framburit skäl för en anordning, som skulle innebära, att man
på det sätt, som föreslås av Kungl. Maj:t, skulle avvika från samtliga i detta
avseende gjorda tidigare beräkningar. Man har så mycket mindre anledning
härtill, som det nu föreliggande förslaget upptager utöver 1925 års beräkningar
ytterligare 75,000 handräckningsdagar. Man får även komma ihåg, att för flottans
vidkommande erhöll denna föregående år, utöver tidigare beräkningar, åt
sig hänvisade 500 värnpliktiga, som förut inte blivit av densamma använda.
Det är vidare att observera, att man för närvarande är i färd med att, när det
gäller förplägnadspersonalen, i stor utsträckning byta ut den förutvarande militära
handräckningen mot civila personer — kvinnor i regel —- d. v. s. direkt
anställda och på annat anslag betalade arbetskrafter för detta förplägnadsarbete,
vilket tidigare ingick i de såväl 1924 som 1925 gjorda beräkningarna. Den
reformen är inte genomförd ännu, men den pågår, och man är, såvitt jag vet,
i det stora hela nöjd med denna nya anordning. Man finner den god ur olika

Tisdagen den \) april.

i .1

Xr -U.

synpunkter, både ur trevnads- och kostnadssynpunkt, och det förefaller finnas
anledning fortsätta därmed. Men i den mån denna utveckling sker, förminskar
den i väsentlig omfattning behovet av handräckningsmanskap hos de olika truppslagen.
. . ...

Härtill kommer ytterligare en sak — den ligger icke direkt i linje med den
fråga, som nu behandlas, men som jag i alla fall anser, att det finns anledning
i detta sammanhang tala om. Det har från olika truppslag tidigare klagats över
den svårighet, som förorsakas av den i vår skyddskoppsympningslag ingående
bestämmelsen om att de i fredstid inkallade värnpliktiga skola vaccineras. De
svårigheter, som denna bestämmelse medför, när det gäller att väl tillvarataga
den enligt militära begrepp för linjemanskapet allt för korta utbildningstiden,
visa sig däri, att en hel del av de på detta sätt vaccinerade bli sjuka under ett
antal dagar och därför icke i början kunna deltaga i utbildningen. I många
fall får man sätta i gång med avdelningar, där en hel del av manskapet på
grund av denna omständighet saknas. Då sedan de insjuknade tillfriskna, talman
i regel så gott som börja om från början igen. Om man därför vill söka
utöka den för första linjemanskapet avsedda utbildningstidens effektivitet, sa
skulle en, såvitt jag förstår, ur hälso- och andra synpunkter betydelsefull förbättring
kunna ernås genom upphävande av denna bestämmelse om revaccination.

På grund av de olika erinringar, som i detta avseende gjorts från vissa truppslag,
föranstaltade den föregående regeringen om att en inkommen framställning
remitterades till olika myndigheter för yttrande. Dessa yttranden voro
icke inkomna på denna regerings tid. Nu har ju ärendet avgjorts i negativ riktning
av den nuvarande regeringen. Jag är väl medveten om, att sjukvårdsstyrelsen
i detta avseende gjort bestämda erinringar emot att vacciuationsbestämmelsen
skulle borttagas. Men detta ärende förefaller mig vara ett av de
fall, där man inte får låta en sakkunnig myndighets speciella synpunkter vara
avgörande för lösningen. Man kan väl ändå peka på, att man för närvarande
i vårt land sammanför ungdom i stort antal på olika sätt, exempelvis i folkhögskolor,
där de i vissa fall bo tillsammans i lokaler och under förhållanden i övrigt
som åtminstone i någon mån närma sig de värnpliktigas. Man sammanför
också yngre och äldre pojkar i scoutläger under åtskilligt lång tid, man sammanför
arbetslösa människor under förhållanden, som äro ungefär likartade med
de värnpliktigas förläggningar, men man har, såvitt jag vet, inte alls hört. att
som följd därav inträffat några koppepidemier. Jag tror, att, om man vill se
på denna sak praktiskt, regeringen här haft tillfälle att åtskilligt förstärka
möjligheterna för linjemanskapet att i vissa fall få sin utbildningstid effektivt
ökad. Och det skulle, såvitt jag förstår, skett så, att alla parter haft fördel
därav. Manskapet, kronan, ja samtliga skulle, förefaller det mig, haft anledning
godtaga en sådan anordning.

På grund av vad jag anfört vågar jag göra gällande, att nog behövs det starkare
skäl för att motivera en ökning från 1,050,000 dagar till 1,300,000 dagar.
Då den nu likväl i strid mot tidigare framlagda beräkningar, grundade även på
militär erfarenhet, kräves, borde man, synes det, undersökt, dels huruvida verkligen
tiden effektivt använts för handräckningsmanskapet, dels huruvida i övrigt
icke erfarenheten visar att man i detta fall ej behöver gå till dylika ökningar.

Man kanske vill inrangera vår vägran att vara med om en dylik ökning under
den småsnålhet, som skulle, efter vad man säger, prägla behandlingen av
dessa ärenden från vårt håll. Man har också sagt: kom ihåg att vi ha arbetslöshet
rådande i landet och att det därför egentligen icke kan vara någon olägenhet
förbunden med att man i större omfattning än kanske strängt taget
nödvändigt tager ersättningsreserven i anspråk för handräckningsgöromål!
Emellertid gäller det här folk, som blott till en mycket ringa del, kanske någon

Ang. de
lumpUktigaa
avlöning.
(Torts.)

Nr 24.

i

Tisdagen den 9 april.

Ang. de
värnpliktiga
avlöning.

(FortiO

bråkdel av eu procent, återfinnes ibland de arbetslösas skara. Däremot gäller
det mången gång bondens arbetskraft — hans son, hans enda dräng o. s. v. -och det gäller industriarbetare, som ha arbete men riskera att förlora det. Del
gäller med ett ord inånga, som i sin gärning på arbetsplatserna göra både sig
själva och landet i övrigt ur produktiva och andra synpunkter väsentlig nytta.
Jag tror, att man icke kan undgå detta förhållande genom att säga, att —
även om man icke så noga ser efter att principer och beräkningar följas —
man dock förfar med största omsikt. Jag anser, att det finns goda skäl för
att man även här begränsar sig till det som man finner vara för försvaret nödvändigt.

Det var en talare i lördags i första kammaren, som ironiserade mycket starkt
över det sätt, varpå försvarsfrågan för närvarande behandlades och de synpunkter,
som anlades på ärenden av detta slag. Anförandet -— inklusive dess slutord
— har på högersidan. befunnits vara av den betydelse, att man på ett
alldeles särskilt sätt återgivit detsamma i sin press. Jag skall icke ingå på
annat bemötande, än att jag erinrar om den utveckling, som skedde i fråga
om försvarskostnaderna under den tid samme talare stod i spetsen för Sveriges
regering. Man får alltså se på den ekonomiska utvecklingen under tiden 1914

-1918 beträffande försvarsväsendet. År 1914 hade vi försvarsutgifter på
omkring 86 miljoner kronor. I fortsättningen ökades dessa utgifter väsentligt,
och detta är naturligt, eftersom utöver konsekvenserna av 1914 års beslut till
kommo alla de utgifter, som voro förbundna med neutralitetsvakten. Men herrarna
torde 1m kännedom om att man sedermera gjort ett försök — och jagtror
ett fullkomligt riktigt genomfört försök — att direkt skilja ifrån de under
de följande åren uppstående kostnaderna för neutralitetsutgifter från de
kostnader, som voro framkallade av och förbundna med 1914 års härordning.
Vad blev resultatet av denna uppdelning under ifrågavarande tid? År 1915
tillkommo neutralitetsutgifter å 46 miljoner kronor, under det att utgifterna
för den nya härordningen uppgingo till 114 miljoner. 1916 voro motsvarande
siffror 56 och 142 miljoner, år 1917 64 och 156 miljoner och 1918, när man
började samla ihop resultaten av de föregående årens sätt att ekonomisera, 66
och 267 miljoner kronor, sammanlagt alltså för det året 332 miljoner kronor.
Sådant var den regeringens handhavande av kostnaderna för vårt försvarsväsende.
Det förefaller, som om man kan tveka om, huruvida den utvecklingen representerade
ett regeringssystem, som för försvaret såsom sådant kan framhållas
såsom i längden befrämjande och nyttigt.

Jag skall för ögonblicket icke säga mycket utöver det nu anförda. Jag skall
endast i korthet replikera herr Holmgren liksom också de övriga talare, som
mena, °att man bör såvitt möjligt samarbeta på detta område ■— bortse »från
de små skiljaktigheterna» och komma till gemensamma resultat. Jag frågar
då, huruvida högerns utåt synliga insatser under de sista dagarna kunna vara
ägnade att främja en sådan samverkan? Här hölls ju nyligen ett stort möte,
som var tillkommet på två högerorganisationers initiativ och som avslöts med
ett uttalande av den som betecknades såsom huvudtalare, ett uttalande, som jag
icke sett någon.på högersidan taga avstånd ifrän. Det hette, att om icke de
som stå ansvariga för 1925 års beslut — socialdemokraterna och de frisinnade
— visa sig mindre vansinniga i fortsättningen än hittills, borde de sättas
under förmyndare. Man hotade med ett nytt statsskick, om man icke fick
behandlingen av försvarsfrågorna ändrad. Och man jublade i efterhand över
detta om samförstånd på ett egendomligt sätt siande uttalande. I första kammaren
avslöts ett yttrande med erinringar om Anjala, Sveaborg och vad därmed
sammanhänger, antydningar, som såvitt jag förstår, skulle på något sätt förbindas
med den uppfattning, som hittills tagit sig uttryck vid behandling av
våra försvarsangelägenheter. Jag tror, att det för alla parter vore bättre, om

Tisdagen den 9 april.

1 7 N r 24.

man mindre talade om samförstånd i kammaren och eljest men på ett annat
sätt ådagalade vilja till ömsesidig respekt för andras meningar vid dessa frågors
behandling i och utom riksdagen.

Herr talman, jag yrkar godkännande av utskottets hemställan.

. Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmberg: Herr andre

vice talman! I den debatt, som hittills förts, är det en sak, som alldeles särskilt
förvånat mig. Det är det sätt på vilket man försöker sätta behovet av
tjänstgöringsdagar för ersättningsreserven i någon sorts proportion till linjetjänstarnas
tjänstgöringsdagar. Detta är att ställa frågan helt och hållet på
huvudet. Så länge vi hade den gamla härordningen, fanns det de s. k. icke
vapenföra, som uttogos efter en viss norm och fingo fullgöra sin tjänstgöring,
men man talade. icke om någon procent av vare sig det ena eller det andra.
När försvarsrevisionen sedan företog sin på verkliga undersökningar fotade
undersökning om vilken utbildningstid som behövdes, kom dess majoritet till
ett dagantal av 255. Det förekom emellertid en reservation, underskriven av
herrar Ekman och Bengtsson i Norup, vilka ansågo, att 230 dagars utbildning
för de vapenföra var den, som var oundgängligen nödvändig. Socialisterna
gingo nu ned till en siffra av 180 dagar, därav 105 dagars första tjänstgöring.
Sedan revisionen avslutat sitt på hänsynstagande till sakkunskapen
grundade betänkande, kom nämligen under den politiska bearbetningen det ena
underbudet efter det andra i vad angick de värnpliktiga vapenföras utbildning.
Det fanns icke någon som helst saklig motivering härför, men för att
döva sitt samvete gick man in för att befria linjetjänstarna från all handräckning.
Sådana uttalanden finnas i den allra skarpaste form av herr Ekman
m. fl. Nu säger man att antalet handräckningsdagar bör sjunka med antalet
tjänstgöringsdagar för linjetjänstarna. Men detta är att fullkomligt ställa
på huvudet alla de utfästelser man gjort i detta avseende.

Kommer så nästa fråga: Vad innebära 1925 års beräkningar, som man nu
talar om? Jag vill därvid fästa uppmärksamheten på, att utskottet mycket
riktigt, såsom här flera gånger framhållits, kom att räkna med 875.000 tjänstgöringsdagar.
Denna siffra var beräknad på grundval av den organisation, som
upptogs i den socialdemokratiska regeringens proposition. När det därefter
kom till en kompromiss, genom vilken tillädes två nya regementen, så företogs
icke någon som helst förändring beträffande handräckningssiffran. Sedermera
fattade 1927 års. riksdag beslut om att Göta livgarde skulle fortfarande bestå
och att en bataljon skulle förläggas i Vaxholm. Därefter har genom särskilt
beslut arméns underofficersskola, som var avsedd att förläggas till Stockholm
tillsammans med andra arméförband, förlagts till förutvarande Upplands artilleriregementes
kasern i Uppsala. För all denna ökning i organisationen erhölls
icke en enda dags ökning i handräckningstjänsten vare sig i kompromissen
eller senare. Då jag påpekar, att denna ersättningsreserv i allt väsentligt tages
i anspråk just för den s. k. allmänna handräckningen — med därav beroende
yttre renhållning, matförhållanden, eldning o. s. v. — är det alldeles naturligt,
att bär maste bli ett väldigt deficit. Härtill är att lägga — och det
bär jag erfarit genom samtal med den militärsakkunnige, som tjänstgjorde som
sekreterare i 1925 års särskilda utskott — att beräkningsgrunden då var behovet
av effektiva handräckningsdagar. Det visar sig nu tyvärr, att även eu
ersättningsreservist kan bliva sjuk ibland; han behöver, även han, en och annan
dags tjänstledighet och det finns helgdagar o. s. v. Av den sista statistik,
som vi ha tillgänglig, framgår det, att på detta sätt gå omkring 125.000 dagar
bort för sådana ersättningsreservister. Lägger jag ihop dessa olika siffror
och tager jag hänsyn till ett antal av 27,500 tjänstgöringsdagar för ersättningsreservister
beträffande vartdera av de två nytillkomna regementena

Andra kammarens protokoll 1989. Nr 2-i. 2

Ang. de
värnpliktiga
avlöning.
(Torts.)

fir 24. 18

Tisdagen den 9 april.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

— eu siffra som erfarenheten visar är vad man ungefär liar att räkna med

— samt vidare ungefär 20,000 dagar för infanteriförläggningen i Vaxholm
och 15,000 dagar med anledning av förändringen i arméns underofficersskolas
förläggning, kommer jag upp till att det erfordras 235,000 dagar för handräck -ningstjänst utöver det i 1925 års härordning angivna.

Denna siffra visar således, att 1925 års första beräkningar ingalunda voro
så felaktiga, som man här vill göra gällande. De blevo felaktiga genom att
utskottet — eller säg gärna de militära experterna i utskottet — icke kommo
ihåg, att kompromissen måste inverka även på behovet av handräckningsdagar.
Ett fel begicks även då man år 1927 icke erinrade sig, att beslutet om Göta
livgarde hade sina konsekvenser även i fråga om handräckningsbehovet, och
vidare då man bortsåg ifrån att även åtgärden med förläggningen av arméns
underofficersskola hade någon inverkan på handräckningsfrågan.

Det anfördes av herr Törnkvist i Karlskrona vissa siffror, som rörde detachementet
i Karlskrona. Jag är icke i tillfälle att kunna bedöma huruvida just
denna den 13 februari var någon särskild olycksdag. Men jag vill erinra om
att behovet av ersättningsreservister är jämförelsevis litet beroende av att endast
125 linjetjänstare ligga inne i tjänstgöring. Alla expeditioner äro i gång
med där föreliggande behov av skrivhjälp; alla förråd måste skötas, all yttre
renhållning liksom värmeledningar m. m. måste i betydande utsträckning tillses
och hållas i gång även vid de tider, då antal linjetjänstare är litet.

I detta sammanhang vill jag också påpeka, att ersättningsreservisterna sönderfalla
i två olika kategorier. Den ena är de s. k. yrkestjänstarna, vilka äro
avsedda för sådana befattningar, som i krigstid äro avsedda att bestridas även
vid de mobiliserade truppförbanden i fält, t. ex. kuskar, yrkesmän o. s. v. En
beräkning visar, att nära nog hälften av dagantalet för ersättningsreservister
kommer på sådana yrkesmän, varav dock i sin tur ungefär hälften av tiden kan
anses såsom egentlig handräckningstjänst; man torde därför kunna beräkna,
att tre fjärdedelar av dagantalet för ersättningsreserven går åt för egentlig
handräckning.

I anslutning till vad jag förut yttrade om förhållandet mellan linjetjänstare
och ersättningsreservister vill jag framhålla, att skillnaden i antalet linjetjänstdagar
för nästa budgetår, 516 dagar, hänför sig helt och hållet till regementsövningarna.
Den gamla värnpliktslagens bestämmelser om tre repetitionsövningar
vid infanteriet har nämligen inverkat ända t. o. m. år 1928. Så länge
vi ännu hade riklig tillgång på personal, gjorde det icke så mycket om en
eller annan linjetjänstare under dessa övningar togs boTt. Men nu måste det
vara en angelägenhet av största vikt, för att man skall kunna få mera fältmässiga
övningar, att varje linjetjänstare verkligen finnes till förfogande för
truppövningar. Minskningen med 516,000 dagar betingar sålunda snarare ökat
behov av ersättningsreservister än motsatsen. Det är härigenom, som betonandet
av denna procentuella beräkning — vilket här hela tiden framhållits som
huvudsaken — innebär att man ställer det hela fullkomligt på huvudet.

Vidare har en utredning visat, att genom den ringa tillgången på ersättningsreservister
blir man i stället i ganska stor utsträckning nödsakad att för
byggnadernas underhåll och för vissa arbeten med den yttre renhållningen
m. m. skaffa civil arbetskraft, dragande ofta en kostnad av 10 kronor per dag
i stället för den arbetskraft, som man kan få genom ersättningsreservisterna,
vilket går på ungefär ett par kronor om dagen. Här har gjorts en hel del
olika uttalanden om att missbruk vid användningen av ersättningsreservisterna
skulle förekomma och att detta bland annat skulle belysas genom det olika
stora behovet i sådant hänseende vid olika truppförband. Jag har på skilda
håll erfarit, att båda mina företrädare i ämbetet — som ingalunda kunna misstänkas
för att icke vilja hålla sin hand över att värnpliktstiden verkligen ut -

Tisdagen den 9 april.

19 Nr 24.

nyttjas — ha med allvar och kraft lagt sig på denna uppgift, men att det endaresultat,
som de därunder kunnat uppnå, varit, att det utfärdats förbud mot
att använda ersättningsreservisterna att köra ut varor från regementenas förråd
eller de kooperativa föreningar, som där finnas för att tillhandahålla officerare
och underofficerare varor på ett mera förmånligt sätt i enlighet med
gällande reglemente. Denna tjänst kan kräva ett par timmar i veckan för två
man per regemente —• sålunda en fullständig bisak, som icke kan inverka mera
än med några hundratal — eller låt oss säga ett tusental — dagsverken.

Herr Ekman var också inne på frågan om den s. k. individuella utspisningen.
.Tåg delar de synpunkter, som herr Ekman anlade på detta problem. Jag bär
låtit göra en uträkning, som visar, att för det kommande budgetåret bör behovet
av ersättningsreservistdagar av denna anledning kunna minskas med ungefär
60,000. Oaktat denna minskning är det i propositionen angivna behovet av
liandräckningsdagar mer än val behövligt. Jag kan således icke finna annat,
än att Kungl. Maj :ts förslag och utskottsreservanternas därpå grundade yrkande
är synnerligen väl motiverat.

Vad sedan den berörda frågan om olikheten mellan de olika regementen beträffande
ersättningsreserven angår, så torde denna olikhet sannolikt vara grundad
på vissa förhållanden under övergångstiden. Jag har åtminstone icke kunnat
hitta något annat motiv. Jag har därför låtit göra en utredning om hur det
förhåller sig i detta fall. Och jag kan meddela, att exempelvis ett sådant regemente
som Jönköpings-Kalmar regemente har ett totalt behov av ersättningsdagar
av 38,900. Av dessa gingo i runt tal 15,000 dagar bort på grund av att
detta regemente fick sig ålagt att utföra avvecklingen av Smålands husarregemente.
På samma sätt finns det en hel del regementen, som av sådan anledning
fått siffror,^som stigit i höjden. Vidare är det alldeles klart, att om man
t. ex. tager ett sådant regemente som Norrbottens regemente i Boden, blir behovet
där särskilt stort på grund av behovet av snöskottning och allt vad därtill
hör, samt vidare på grund av att eldningen där måste kräva större arbete än
på andra håll. Alla dessa siffror göra, att varje tal om att olikheten i nämnda
hänseende skulle tyda på missbruk måste tillsvidare falla till marken såsom obefogat.

Det har också, bland annat av herr Olsson i Kullenbergstorp, talats om att
en bättre övervakning skulle ge ett mera tillfredsställande resultat. Jag vill
ingalunda förneka, att det kan vara möjligt att av ersättningsreservisterna pressa
ut en större arbetsprodukt vid vissa tillfällen. Men jag tror icke. att skillnaden
är så väsentlig som man förutsätter. Så fort det förekommer arbeten
av flera man, finns det alltid befäl för övervakningen. Vidare finns det dagbefäl,
som genom visitationer tillser att även de enskilt arbetande sköta sin
uppgift. Och man kan icke ekonomiskt ordna en ständig övervakning av varje
man.

Av vad jag sagt torde framgå, att jag tror att man med gott samvete kan
följa chefens för generalstaben på verkligheten grundade äskanden om antalet
liandräckningsdagar. Det är så här i världen, att man understundom gör beräkningar,
som icke stå sig. Utskottsberäkningarna gjordes, sedan man tagit
del av hela luntor av utredningar i syfte att erhålla minsta möjliga handräckningssiffror.
Man tog det regemente, som visade de gynnsammaste siffrorna;
man prutade sedan litet å antalet och så multiplicerade man med antalet
truppförband av ifrågavarande slag. På detta sätt erhöll man från början otillförlitliga
beräkningar. Om sedan verkligheten jävar dem, så är det i detta liksom
i alla andra fall verkligheten, som är en något säkrare grund att bygga
på. Man säger, att missbruk förekommit. Kunna sådana påvisas bli de säkert
avhjälpta. Det har redan förut försäkrats, att inom krigsmakten föreligger
den allra största vilja att i detta fall göra vad göras kan.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

Nr 24. 20

Tisdagen den 9 april.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

Slutligen är det en sak, som jag skall beröra, ehuru den egentligen icke faller
inom mitt gebit för närvarande, men när den som här närmast blev anfallen
icke kan svara, må det tillåtas mig att säga ett par ord. Det är fråga om
de kostnadsberäkningar, som herr Ekman nyss nämnde och som för år 1918
visade en alldeles särskilt stor stegring. Herr Ekman framhöll, att utgifterna
för neutralitetsvakten dragits ifrån, men att dock de ordinarie utgifterna stigit
så i höjden. Ja, det fanns nog andra orsaker att se tillbaka på 1914 års härordning
i det hänseendet. De, som förde bok över sina inkomster och utgifter
under åren 1918 och 1919, torde icke ha glömt, att en rätt kraftig kostnadsstegring
på alla punkter föll ganska skarpt i ögonen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets
starka betonande av att verkligheten är sådan och sådan skulle jag nästan
vara frestad att framställa en motfråga: vad är verklighet i detta sammanhang?
Och vad är verklighet enligt Kungl. Maj :ts egen tidigare uppfattning? Det
kan icke hjälpas, att det är förslag från Kungl. Maj:t och beräkningar av olika
myndigheter under tidigare år, som lagt en ganska god grund för statsutskottets
betraktelsesätt beträffande föreliggande fråga.

Jag skall be att få erinra om ett par data, som kanske kunna för kammaren
belysa verkligheten, sådan den är. I fjolårets statsverksproposition meddelades,
att behovet av tjänstgöringsdagar för ersättningsreserven för budgetåret
1927—1928 var 1,125,000 dagar. I samma statsverksproposition skrives följande:
»Såväl arméförvaltningen som chefen för generalstaben hava beräknat
behovet av tjänstgöringsdagar att fullgöras av ersättningsreserven för budgetåret
1928—1929 till 1,050,000 dagar.» Här har arméförvaltningen och generalstaben
alltså föreslagit en nedskrivning från 1,125,000 till 1,050,000. Detta
är icke den frisinnade regeringens resonemang utan den ståndpunkt, som intagits
av arméförvaltningen och generalstaben 1928. Sedan — herr statsråd
och ärade ledamöter av kammaren — återfinnes på sidan 205 av fjolårets fjärde
huvudtitel följande uttalande i samband med det i synnerhet från regeringshåll
energiskt framförda kravet att skicka 500 man från ersättningsreserven
till flottan följande: »Enligt vad erfarenheten under år 1927 visat, förefinnes
för närvarande ett ganska ansenligt överskott av ersättningsreserven tillhörande
värnpliktiga. Detta har medfört, att tjänstgöringstiden för flertalet dylika
värnpliktiga av 1927 års klass kunnat minskas till 90 dagar. Då man med hänsyn
till den sålunda vunna erfarenheten torde kunna utgå ifrån att tillgången
på värnpliktiga ur ersättningsreserven åtminstone under de närmaste åren kommer
att i rätt väsentlig grad överstiga behovet, anser jag mig nu kunna tillstj^rka,
att en kontingent dylika värnpliktiga avses för tjänstgöring vid flottan
.»

Man avskilde sålunda i fjol 500 man ur ersättningsreserven med den förklaringen,
att de utan vidare kunde tagas ut till denna uppgift på grund av tillgången.
Jag var för min del bestämd motståndare till förslaget att på detta
sätt flytta över 500 man. Men generalstabschefen svarade på en fråga i första
avdelningen i statsutskottet därom, huruvida det var möjligt att man med hänsyn
till tillgången kunde föra över så många till flottan, att någon risk i det
avseendet icke förelåge. Det är sålunda här icke allenast fråga om den frisinnade
eller socialdemokratiska regeringens uppfattning under åren 1926 och
1927—1928, utan det är fråga om den uppfattning, som vederbörande myndig^
heter, vilka ge råd till regeringen, företräda. Det är på deras beräkningar vi
ha byggt vårt omdöme i saken.

När sedan Kungl. Maj:t kominer och i år föreslår 1,300,000 dagar på grundval
av nya beräkningar, så är det möjligt, att dessa äro byggda på verkligheten,
men det är i så fall verkligheten, bedömd på ett annat sätt, och det föreligger

Tisdagen den D april.

21 Nr 24.

icke i årets fjärde huvudtitel så pass klara bevis för den absoluta nödvändigheten
av ifrågavarande antal dagar, att man, utan hänsyn till vad både Kungl.
Maj:t och myndigheterna tidigare sagt, kan gå med på Kungl. Maj:ts förslag.

Jag har för min del icke menat — och jag tror icke heller statsutskottet —
att det bör vara en absolut relation mellan antalet linjetjänstare och manskapet
ur ersättningsreserven; siffrorna nämndes mera som en slags erinran om
förskjutningen. Men det lär väl ändå icke kunna undgås, att man måste taga
i betraktande antalet beträffande den ena eller den andra kategorien. Sålunda
kan man icke gärna tänka sig, att man skulle med likgiltighet kunna åse en så
stark förskjutning mellan dessa båda grupper, att ersättningsreserven skulle
kunna bli jämbördig med linjetjänstarna. Det finns sålunda en viss relation
dem emellan, men var den avgörande gränsen skall gå, är jag icke kompetent
att bedöma. Statsutskottet har icke velat införa någon absolut relation, och jag
har ej heller avsett att få fram en sådan föreställning; jag nämnde dock siffrorna
kanske något otydligt.

Jag kan icke förstå annat, än att herr statsrådets uttalanden endast äro ett
uttryck för hans personliga övertygelse. Och jag högaktar den energi, som
nedlägges på att hävda en personlig mening, men herr statsrådet bör också förstå
statsutskottets uppfattning med hänsyn till myndigheternas egen hållning
och tidigare inställning. Statsutskottets behandling av frågan om fastställande
av antalet ersättningsreservare är mycket sakligt grundad just med hänsyn
till de behov, som myndigheterna själva fastställt, när man under de gångna
åren uttalat sig härom till regering och riksdag.

Nu bör det kanske tilläggas —• för att man icke må underlåta att säga vad
som bör sägas — att det meddelades i fjolårets huvudtitel, att det pågår en utredning
om behovet härvidlag. Formuleringen av detta meddelande är visserligen
av den beskaffenhet, att man bör tänka sig, att man icke kan komma just
till 1,050,000 dagar men ingalunda har man med uttalandet signalerat, att man
skulle komma upp från den sänkning, som myndigheterna föreslagit, till

1,300,000 dagar. Skulle det med ledning av erfarenheter, som icke kunna jävas
— erfarenheter kunna ju också ibland vara av subjektiv natur — att det i
framtiden blir nödvändigt att utöka antalet, så nog kunna vi diskutera den saken.
Men nu synes det icke vara möjligt, att riksdagen, med hänsyn till det tidigare
erhållna materialet i detta hänseende, går in för vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Jag anser alltså, att statsutskottets förslag är hållbarast.

_ Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmberg: Herr andre

vice talman! Av de siffror, jag nyss nämnde, torde tydligt ha framgått, att
den 1925 gjorda beräkningen, riktigt utförd, stannar vid en siffra väsentligt
högre än den som här angivits -— en siffra som ganska nära sammanfaller med
den av herr Olsson i Kullenbergstorp nämnda. Erfarenheten har sålunda visat,
att den av utskottet åberopade siffran icke är riktig. I detta sammanhang vill
jag också påpeka anledningen till att de beräkningar, som myndigheterna tidigare.
haft att röra sig med vid sina framställningar, icke äro hållbara. Till
en början har man förut icke kommit underfund med den felräkning, som förelåg
i 1925 års beslut. Ty man tog för givet, att vid kompromissen vidtagits
motsvarande jämkningar på andra punkter. Det är först nu, när det visar sig,
att beräkningarna tydligen varit felaktiga, som man börjat forska efter orsakerna
och därvid kommit fram till de siffror, som jag nyss anförde. Detta är
en av orsakerna till att man vid föregående framställningar icke kunnat taga
hänsyn till de verkliga förhållandena.

Jag vill icke gå tillbaka till frågan om relationen mellan antalet tjänstgöringsdagar
för linjetjänstare och för ersättningsreserven, ty jag har redan i det

Ang. de
vämplildigas
avlöning.
(Forts.)

Nr 24. 22

Tisdagen den 9 april.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

föregående liaft tillfälle att tillräckligt behandla den saken. Men jag skall beröra
en annan sak, som framkom i herr Törnkvists sista yttrande, nämligen den
som gällde frågan om de 500 ersättningsreservisternas avstående till flottan.
Är det bara fråga om den saken, vill jag säga till herr Törnkvist, att man
t. o. m. kunde avstå 1,000, ty den gången var det fråga om antalet ersättningsreservister
men icke om antalet tjänstgöringsdagar. Det verkliga förhållandet
är, att värnpliktslagen tillåter uttagande av 140 tjänstgöringsdagar. Nu är
det tillåtet för Kungl. Maj :t i kommandoväg att inskränka detta dagantal så,
att det blir i möjligaste mån en jämn fördelning på de värnpliktiga. För närvarande
ha vi en sådan uppsjö av ersättningsreservister, att Kungl. Maj :t funnit
sig nödsakad att nedsätta antalet tjänstgöringsdagar för ersättningsreservister
i depåtjänsten till 90 dagar. Trots detta visade det sig förra året, att
man icke kunde kalla in alla ersättningsreservister, ty det beviljade anslaget till
handräckningsdagar räckte icke till. Ersättningsreservister är det alltså ingen
som helst brist på, men penningar att taga dem i anspråk i den utsträckning,
som värnpliktslagen tillåter, ha vi icke.

I sammanhang därmed vill jag också beröra en annan sak. Herr Törnkvist
nämnde i ett föregående anförande, att antalet tjänstgöringsdagar stigit även
för linjetjänstarna. Detta beror på att antalet studenter, vilket år 1925 beräknades
till 1,050, stigit till mellan 1,800 och 2,000. I lagen är det bestämt
precis, hur många vanliga linjetjänstare man får taga in, men för studenter står
det, att alla skola tagas in. Tyvärr glömde värnpliktslagen att säga, att det
icke skulle få tagas i anspråk mer än 1,050 studenter, och därför råkade det bli
denna vanprydande utväxt på 1925 års beräkningar. Kungl. Maj:t kan icke
göra något åt den saken; och det gläder mig, att herr Törnkvist ansåg, att även
statsutskottet kunde vara med på denna ökning i antalet tjänstgöringsdagar för
linjetjänstarna.

Herr Andersson i Stockholm: Herr andre vice talman! Jag begärde ordet
närmast för att lämna ett par uppgifter angående användningen av handräck -ningsmanskapet på truppförbanden, och detta i anledning av herr försvarsministerns
uttalande, att det icke förekommer något missbruk i detta hänseende.
Jag skall icke uttala mig här med någon bestämdhet om huruvida ifrågavarande
användning är ett missbruk eller icke, men det förhåller sig i alla
fall på det sättet, att på en del truppförband använder man två ä tre värnpliktiga
å skräddarverkstaden, två ä tre värnpliktiga på skomakarverkstaden
och två ä tre värnpliktiga på tvättinrättningen, vilka där tjänstgöra praktiskt
taget under hela den tid de äro inkallade på regementet i tjänstgöring. På
andra truppförband använder man åter icke några värnpliktiga alls på det
sättet; arbetet på intendenturverkstäderna utföres då i stället av civila arbetare.
Denna olika användning på olika truppförband är väl åtminstone icke
så planmässig, att man med bestämdhet kan säga, att det icke innebär något
missbruk, när en snickare eller en sågverksarbetare får sitta på skomakarverkstaden
och slå i skoskyddare i skor under hela sin utbildningstid eller en liknande
yrkesman får stå på skräddarverkstaden och pressa rockar, kappor och
byxor under hela den tid han är inkallad att fullgöra sin värnplikt. Jag kan
åtminstone icke finna, att detta skulle vara ett ändamålsenligt användande av
de värnpliktiga, och det är tydligt, att denna användning ingenting annat betyder
än att man på omväg höjer det anslag, vilket är avsett för utförande av
arbeten med underhåll av persedlar på truppförbanden.

Jag håller sålunda före, att detta användande av handräckningsmanskapet
borde ske efter vissa bestämda föreskrifter därom, vilka arbeten vederbörande
skola begagnas till. Ha vissa bestämmelser utfärdats i detta avseende, får
man sedan åtminstone en möjlighet att beräkna, i vilken utsträckning det bo -

Tisdagen den 9 april.

23 Xr *24.

liöves handräckningstjänst på olika truppförband. Jag kan emellertid icke
tänka mig, att t. ex. detta pressande av kläder, som förekommer för de värnpliktiga,
då de stå på skräddarverkstaden under sin utbildningstid, kan vara
en lämplig utbildning vid manskapets fullgörande av den tjänst, för vilken de
äro inkallade. Jag håller även som sagt före, att det hela är ett sätt att höja
de belopp, som äro beviljade t. ex. genom munderingsanslaget eller andra anslag,
av vilka man räknat med att ersättning för dylika arbeten eljest skall
utgå. Ett sådant användande av de värnpliktiga på olika truppförband, som
här förekommer, förefaller mig vara något, som icke kan ha varit i överensstämmelse
med riksdagens mening, då man fastställt antalet handräckningsdagar.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmberg: Herr andre

vice talman! Med anledning av det sista anförandet vill jag bara nämna, att
det finns ett papper, som heter generalorder nr 1, där herr Andersson kan studera
denna frågas läge. Att det härutinnan förhåller sig olika på.olika, truppförband,
beror därpå, att det på vissa truppförband skall vid mobilisering finnas
skräddare och skomakare, som ingå i förbandets sammansättning, t. ex.
vid infanteriet, där nötningen av ifrågavarande persedlar är tämligen stor.
Vid andra truppförband är detta icke alls fallet,, men där behöver man sadelmakare
på motsvarande sätt. Det gäller sålunda här förberedelse till en direkt
användning under krigstid. Den värnpliktige har, även om han är skräddare
i det civila livet, icke någon sådan direkt utbildning till uniformsskrädderi,
som önskligt är, och på samma sätt förhåller det sig med skomakare,
ehuru skillnaden där kanske är mindre, ty med tillverkningen av en civil ocli
en militär sko kan det väl vara ungefär detsamma. Det är viktigt, att vederbörande
få en ingående kännedom om uniformspersedlarnas botande vid olika
tillfällen, och det föreligger sålunda här en fullkomligt planmässig användning,
som jag icke kan anse vara annat än på alla sätt riktig och till statens
sanna nytta.

Herr Ekman: Herr talman! Herr statsrådet började med att tala om att
jag och en annan frisinnad ledamot i försvarsrevisionen reserverat oss för ett
högre dagantal beträffande linjetjänstarna, än man senare kom till. Men herr
statsrådet var väl lika väl som alla andra medveten om att det var en helt
annan typ av härordning, som man då var inne på. Då skulle man uttryckligt
skilja mellan tjänstgöringsplikten för ersättningsreserv och för linjetjänstarna;
den ena gruppen skulle få en mångdubbelt högre tjänstgöringstid än
den andra. Om jag slår ut på hela det värnpliktiga manskapet de siffror, som
här ifrågakomma, nämligen dels de som skulle gälla för linjetjänstarna och
dels de som skulle gälla för ersättningsreserven, innebar vår reservation i försvarsrevisionen,
att det skulle bli 138 tjänstgöringsdagar för infanteriet, sålunda
en lägre siffra än den, som man sedermera kom till. Sedan skedde som
sagt en utjämning på hela antalet värnpliktiga med lika skyldighet för alla,
låt vara att sedermera möjlighet fanns att genom särskilda bestämmelser minska
tjänstgöringstiden för ersättningsreserven. Jag kan således icke förstå,
att den saken har det minsta att göra med de beräkningar, som man sedermera
kom till i den nya härordningstyp, varom förslag först framlades år 1924 och
som sedermera fullföljdes i 1925 års förslag.

Jag kunde icke riktigt följa herr statsrådet, men det föreföll mig, som om
herr statsrådet ville fullständigt lösgöra sig från såväl förläggningar som
tjänstgöringstidens längd, när det gällde att beräkna antalet dagar för ersättningsmanskapet.
Här är det faktiskt så, att dagantalet för ersättningsreser -

Ang. de
värnpliktiga«
avlöning.
(Forts.)

Jfr 24. 24

Tisdagen den 9 april.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

ven blivit ökat i jämförelse med 1924 och 1925, om man räknar över hela linjen
med hänsyn till både förläggningar och tjänstgöringstid.

Herr statsrådet nämnde vidare, att han icke ville taga någon hänsyn till de
anförda beräkningarna, eftersom han grundade sina framställningar på verkligheten.
Jag förstår icke riktigt, hur man kan uttala något sådant, då det
hittills icke förelegat en fullkomlig tillämpning av 1925 års härordning i dess
slutgiltiga gestaltning. \ad vi hittills ha haft har varit delvis tillämpning
av denna, delvis tillämpning av det gällande provisoriet och därtill knutna
övergångsanordningar, och därvid har man icke vunnit någon erfarenhet om
hur behovet kan komma att te sig, när det gäller 1925 års härordning, tilllämpad
uteslutande och ensam.

Jag skall härtill endast tillägga ett par ord. När herr statsrådet talade om
mig såsom anfallande, så vill jag säga, att i mitt uppträdande här i dag ligger
ingen som helst insinuation, utan endast ett klart angivande av obestridliga
siffror om vårt härordningsförslag, sett ur ekonomisk synpunkt, under tiden
1914—1918, och detta ställer jag som svar gent emot de erinringar, som gjorts
i första kammaren, där ju den da omtalade var lika försvarslös som den som
i dag erhåller svar. Det ligger ingenting annat i vad jag sagt än en hänvisning
till den faktiska utveckling, som pågick under denna period, och till de
slutsatser, som kunna dragas därur.

När herrarna gång på gång —- jag menar icke herr statsrådet utan representanterna
för högern i kammaren — beklaga sig över, att vi äro så motvilliga
att i samförstånd behandla dessa frågor och komma till en enhällig uppfattning,
så vill jag fråga, om man verkligen tror, att man skapar förutsättningar
för en dylik ^ samverkan, när man på det sätt, som sker från det hållet,
underkänner, vår ståndpunkt och kallar den en ståndpunkt för dem, som äro
försvarsovilliga och försvarslikgiltiga och visa bristande hänsyn till fosterlandets
intressen. Det är mot dessa anmärkningar, som mitt svar riktade sig. Vi
ha icke på någon punkt svarat med dylika erinringar mot våra motståndare,
utan vi ha sökt försvara vår ståndpunkt med hänsyn till reella principer och
reella skäl, som tala för en lösning i överensstämmelse med vår uppfattning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par ord.

Herr Tömkvist i Karlskrona sade, att om jag tillhörde statsutskottets första
avdelning, så skulle jag kunna få lära mig något om dessa saker. Det vore ju
mycket bra, men jag fruktar ändå att även om jag finge lära mig mera om ersättningsreserven,
så skulle det å andra sidan kunna medföra den olägenheten,
att jag även. bleve smittad av en alltför stor portion envishet, som det borde
vara betänkligt att nödgas släpa med sig, eftersom alla människor i sig själva
äro tillräckligt envisa ändå, utan att de ha fått lära sig det på statsutskottets
första avdelning.

När herr statsrådet framhöll, att man ,iu icke kunde ha en ledare för varje
man, som gjorde handräckningstjänst, så beklagar jag. om herr statsrådet har
fått den uppfattningen, att jag skulle vara så opraktisk, att jag ifrågasätter
något, dylikt. Men tillsyn behövs det nog, när det gäller ett stort antal handräckningsdagar,
och herr statsrådet torde kanske erinra sig, att det finnes ett
gammalt gott svenskt ord, som nog kan tillämpas på detta område, nämligen
ordet »lagom». Det^ är en lagom tillsyn, som behöves, och brista vi i denna
tillsyn, så kan det gå därhän -— det vill jag ännu en gång understryka •— att
det icke hjälper mycket med några tusen handräckningsdagar ytterligare, och
därför är det bättre, att man genom att öva erforderlig tillsyn söker motväga
ett alltför stort dagantal.

Vi ha också fått höra så mycket om beräkningar och att dessa icke alltid

Tisdagen den 9 april.

25

Sr 24.

hållit streck, när de konfronterats med verkligheten. Här har också diskuterats
mycket om teorierna, och framför allt ha vi fått höra i dag som många
gånger förr, att beräkningarna för 1925 års förslag voro precis desamma som
för 1924 års. Nåja, men räknade man fel 1924, så bli ju beräkningarna icke
bättre, om man räknade på precis samma sätt 1925. 1924 års förslag i för svarsfrågan

ha vi ju för övrigt varken gott eller ont av, eftersom det lades
till handlingarna. Förresten finnas ju här ledamöter, som inte deltogo i avgörandet
om någotdera förslaget. Om en person skall göra vissa, beräkningar
och på dem grunda ett förslag, och han hämtar sina beräkningar från sådant
håll, att resultatet blir oriktigt, så kommer han väl icke därmed i bättre ställning,
än om han själv gjort upp de felaktiga beräkningarna.

Nu medger jag gärna, att det är mycket möjligt att man år 1925, med utgångspunkt
från de beräkningar angående ersättningsreserven, som då förelågo,
trodde, att det skulle kunna räcka till med den siffra, man då kom till.
Det kan måhända ligga någonting i att man på det hela taget ändå haft ett
provisorium, men jag tror dock icke, att ett bifall till det förslag, som jag tilllät
mig framställa, på något sätt skulle föregripa en rationell och effektiv lösning
av frågan om ersättningsmanskapet.

Den ärade talaren, som sist lämnade talarstolen, yttrade något om samförstånd.
Ja, jag skall inte lägga mig i herrarnas av högern och det frisinnade
partiet tal om deras inbördes samförstånd, men vi, som tillhöra bondeförbundet,
utgöra ju också en liten grupp här i riksdagen, och vi ha ärligt strävat
efter samförstånd och t. o. m. sökt att i vår ringa mån verka för att åstadkomma
samförstånd mellan de andra partierna. Vi tro, att det för landets
skull vore synnerligen lyckligt och väl, om ett sådant samförstånd kunde etableras,
men även för oss kännes det en och annan gång litet tungt vid tanken på
att de, som skulle söka samförstånd, var för sig resonera på det sättet: Så

och så skall det vara, då blir det samförstånd, i annat fall inte! Jag tror, att
om man verkligen vill ha ett samförstånd, så får man på båda sidor jämka
med sig litet här och var, ty eljest blir det inte något samförstånd, och den
regeln gäller både i politiken och i det enskilda livet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Andersson i Stockholm: Herr statsrådet talar om en generalorder, där
det föreskrives visst antal värnpliktiga för utbildningen. Jag har tagit del
av denna generalorder redan tidigare. Den är alltså icke på något sätt ny för
mig och inverkar ej på riktigheten av de uppgifter, jag förut lämnade.

Herr statsrådet sade, att den utbildning, som skomakare, skräddare och sadelmakare
skulle få på vissa truppförband, vore avsedd för dessa värnpliktigas
tjänstgöring under krig. Jag lämnade förut den uppgiften, att man har värnpliktige,
som bara stå på verkstäderna och pressa kappor, rockar och bjTxor
under hela den tid, de äro inkallade i tjänstgöring. När jag hörde herr statsrådets
yttrande om att deras utbildning skulle komma till användning i krig.
påminde jag mig den tid, då jag själv fullgjorde min värnplikt. Jag hade eu
mycket energisk kompanichef, och en dag, när det stått en artikel i en stockholmstidning
om förhållandena vid livkompaniet på Svea livgarde, satte han i
gång med straffexercis och noggrann marsch hela förmiddagen till klockan 11.
och så kom han med den upplysningen, att noggrann marsch kunde förekomma
även i krig. Ja, det kan ju hända, att så kan bli förhållandet och att den uppgiften
alltså var riktig. Men att man skulle få användning i krig för den utbildning
i skrädderi o. s. v., som en värnpliktig får under den tid han är inkallad
till tjänstgöring, men bara får stå och pressa kläder, det tillåter jag
mig högeligen tvivla på.

Det har talats om, att vad de värnpliktiga utföra under sitt arbete på verk -

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Ports.)

Nr 24.

26

Tisdagen den 9 april.

städerna, skulle vara en utbildning. Jag är rädd, att den utbildning, som de
få på dessa verkstäder — om de icke förut äro skräddare eller skomakare eller
sadelmakare, vilket är mycket sällsynt — den utbildningen lär icke vara ägnad
att sätta dem i stånd att fylla några uppgifter inom respektive yrke.

När det gäller arbetets utförande, tillåter jag mig för övrigt påstå, att det
arbete, som en van skräddare eller skomakare eller sadelmakare utför för 2
kronor enligt de prislistor, som gälla på truppförbanden, det arbetet är mycket
mera värt än det en värnpliktig yrkesman utför under en hel arbetsdag
på dessa verkstäder. Jag skall icke ge mig in på skälen varför det icke blir
mera av de värnpliktigas arbete, jag har endast velat konstatera, att det ligger ''
till på sätt jag här uppgivit.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde till en början beträffande motionerna I: 25 och II: 37 proposition på
bifall till utskottets hemställan om avslag å dessa motioner; och fattade kammaren
beslut i enlighet härmed.

Vidare gav. herr andre vice talmannen propositioner beträffande motionen
II: .248., nämligen dels på bifall till utskottets hemställan om avslag å denna
motion i vad den avsåge förevarande anslag, dels ock på bifall till herr öhmans
under överläggningen gjorda yrkande; och blev utskottets berörda hemställan
jämväl av kammaren bifallen.

Slutligen framställde herr andre vice talmannen propositioner angående beloppet
av ordinarie förslagsanslaget till de värnpliktigas avlöning, nämligen på l:o)
bifall till utskottets härutinnan gjorda hemställan, 2:o) bifall till den av herr
Widell m. fl. vid punkten avgivna reservationen, i vad rörde ifrågavarande anslag
samt 3:o) bifall till det av herr Olsson i Kullenbergstorp under överläggningen
framställda yrkandet, i vad avsåge samma anslag; och fann herr andre vice
talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Holmgren, varför herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka därvid den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 13
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, i vad denna hemställan avser beloppet
av ordinarie förslagsanslaget till de värnpliktigas avlöning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Widell m. fl. vid punkten avgivna
reservationen, i vad den avser samma förslagsanslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande del.

Ang. under- Punkten It, angående anslaget till understöd åt vissa värnpliktigas familjer.

värnpliktigas Kungl. Maj :t hade under punkten 18 av förevarande huvudtitel föreslagit
familjer, riksdagen att i riksstaten upptaga ordinarie förslagsanslaget till understöd åt
vissa värnpliktigas familjer med oförändrat belopp, 75,000 kronor.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

Tisdagen den 9 april.

27 >''r 24.

På sätt under nästföregående punkt omförmälts, hade herr Olinian in. fl. uti
motionen II: 248 föreslagit viss ändring i grunderna för familjebidrag för värnpliktiga
med försörjningsskyldighet. familjer.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å motio- fT''ort''"''
nen 11:248, i vad den avsåge förevarande anslag, bifalla Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Öliman: Herr talman! När nu den under denna punkt upptagna frågan
om grunderna för utbetalande av understöd åt de värnpliktigas familjer
skall avgöras, så ber jag att få säga ett par ord i anledning av vad herr Törnkvist
i Karlskrona därom anfört.

Han försökte här göra gällande, att ett bifall till de förändrade grunder för
familjeunderstödets utgående, som äro framförda i den kommunistiska motionen,
skulle innebära, att en hel del av dem, som nu erhålla familjeunderstöd.
skulle komma att bli utan. Jag vill inte på något sätt göra gällande, att vare
sig herr Törnkvist eller någon annan av statsutskottets ledamöter icke skulle
kunna läsa innantill, men det vill i alla fall synas, som om man här inte ville
giva den rätta tolkningen åt ordalydelsen av den kungl. förordning, som ligger
till grund för utbetalandet av här ifrågavarande understöd. Här slår man i
första hand fast, att understödet skall utbetalas endast i sådana fall, där detta
är nödvändigt för vederbörande familjemedlemmars uppehälle. .Vidare säger
man, att för arbetsför hustru skall, oavsett om hon har anställning eller icke,
intet understöd utgå. Hur man ur denna förordning kan få fram, att den
skulle innebära att självförsörjande hustru, d. v. s. en sådan som har inkomst
av sådan beskaffenhet, att hon är oberoende av mannen, skulle få understöd,
kan jag ej förstå.

Herr Törnkvist i Karlskrona kunde icke heller framdraga något fall, där
denna förordning tolkats på sådant sätt, som man här i utlåtandet gjort gällande.
För min del har jag verkligen gjort ett försök att här i Stockholm, där
jag förmodar, att det största antalet självförsörjande kvinnor är tillfinnandes,
taga reda på, huruvida det i något fall utbetalats familjebidrag till en självförsörjande
kvinna, när hennes man varit inkallad till värnpliktstjänstgöring,
men i alla de fall, som jag kommit i tillfälle att undersöka, har det visat sig,
att så icke varit fallet. Det är således endast på ett försök att giva denna tolkning
en oriktig innebörd, som man nu vill stödja sitt yrkande om avslag på
det i vår motion framförda kravet på ändrade grunder.

Det förhåller sig ju så, som jag tidigare anfört, att vi icke äro motståndare
till att denna del av vårt yrkande borttages. Nu har emellertid talmannen förklarat,
att han icke kan framställa proposition på vårt yrkande, om vi taga
bort de två orden »icke självförsörjande».

Med hänsyn härtill och med full vetskap om att ett bifall till vårt krav i
oförändrat skick skulle innebära avsevärda fördelar för de värnpliktigas familjer,
ber jag att få yrka bifall till vårt yrkande i motionen, i den formulering,
som föreligger.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr andre vice talman! Det kan ju icke

ifrånkommas, att den motion, som här har väckts utesluter en självförsörjande
hustru från rätten att erhålla familjebidrag. Det är självfallet. Motionen innebär
sålunda ett försök till ingrepp i en rättighet, som redan finnes. Vi ha
naturligtvis inom utskottet icke kunnat gå in för en sådan beskärning av möjligheterna
till erhållande av familjeunderstöd.

Det var någon på avdelningen inom utskottet, som exemplifierade, hur det

Nr 24.

Tisdagen den 9 april.

Ang. understöd
åt vissa
värnpliktigas
jamiljer.
(Forts.)

skulle komma att bli, om man bifölle denna motion. Självfallet är, att det kan
finnas gränsfall, men låtom oss tänka oss en arbetarfamilj, som består av
man, hustru och ett barn, man och hustru arbeta i en fabrik eller i jordbruket
eller annorstädes för att kunna få en något så när hållbar ekonomi för familjens
bestånd. Skall man räkna denna kvinna för självförsörjande eller icke?
Jag är för min del benägen att räkna henne som självförsörjande, ty hon bidrager
ju till att göra familjens ekonomi relativt solid. Om hon är självförsörjande,
skall hon i så fall, då hennes man kommit ut i värnpliktstjänstgöring,
straffas med att frantagas möjligheten att under den tid, som mannen fullgör
sin värnpliktstjänstgöring, få detta lilla bidrag att användas till extra hjälp
vid skötseln av sitt lilla barn? I varje fall blir det för vederbörande myndigheter
en tolkningsfråga, om hon skall betraktas såsom självförsörjande eller
icke.

Jag tror att detta exempel ger en riktig bild av hur det skulle komma att
bli; och i lusten från motionärens sida att frångå sitt yrkande ser jag en framkommen
insikt om att han finner att yrkandet icke är alldeles riktigt. Alla
yrkanden, som innebära ingrepp i olika människors förut innehavda rätt, bör
man övertänka på förhand, det är självklart. När nu yrkande framställts om
bifall till motionen, så sker, om kammaren bifaller detsamma, ett sådant ingrepp,
som jag visade upp i mitt exempel. Utan tvivel finnas många dylika
fall inom olika yrkesgrupper.

Jag kan, herr talman, icke göra annat än yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Öhman: Herr talman! Endast ett par ord.

Det är självklart, att en kvinna, som icke har så stor inkomst att hon därmed
kan försörja sig, utan vilkens inkomst endast är ett bidrag till försörjningen,
icke kan kallas självförsörjande. Det borde även herr Törnkvist kunna
förstå.

Vidare vill jag säga, att om herr Törnkvist och andra ledamöter av statsutskottet
velat biträda det i motionen framförda yrkandet, men icke ansett sig
kunna göra det med anledning av de två orden »icke självförsörjande», varför
har man då icke yrkat bifall till motionen med strykande av denna passus
i vårt yrkande, som man nu vill göra gällande är oriktig?

Herr Törnkvist talade om att man i motionen går in för att beskära en rättighet,
som redan finnes. Men herr Törnkvist har icke visat, att någon självförsörjande
kvinna, som är självförsörjande i den meningen, att hon är oberoende
av mannens inkomst, erhållit något familjeunderstöd enligt nu gällande
förordning. När man icke kan få fram ett sådant exempel, kan man icke
få ett hållbart underlag för diskussionen.

Jag vill fästa kammarledamöternas uppmärksamhet på det faktum, att statsutskottet
i sin motivering anbefaller noggrann undersökning, huruvida det
skall utbetalas familjeunderstöd eller icke till de värnpliktigas familjer. Är
det då någon som på allvar vill göra gällande, att till exempel en folkskollärarinna
eller någon annan kvinna, som är fullt självförsörjande, enligt nu gällande
förordning och efter den uppmaning, som riktas i utskottets utlåtande, skulle
få understöd, om hennes man inkallades att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring?
Jag tror det icke, och jag är övertygad om att icke heller någon annan av
kammarens ledamöter tror på någonting sådant.

Herr Törnkvist talade om vår lust att ändra vår motion. Ja, det är självklart,
att om ^ det uttryck i motionen, mot vilket man har vänt sig, skulle
stjälpa hela frågan, vi äro villiga att ändra vårt yrkande för undvikande av
något sådant. Detta bottnar naturligtvis i vår lust att göra det bästa möjliga
för de värnpliktiga och deras familjer. Vi ha principiellt ingenting emot, om

Tisdagen den 9 april.

29 >''r 24.

riksdagen anser det riktigt, att giva även en självförsörjande kvinna understöd,
när mannen är ute för att fullgöra sin värnplikt. Men när det nu redan
i gällande förordning är fastslaget, att arbetsför kvinna, även om hon icke har
någon som helst anställning, icke skall erhålla något understöd, är det omöjligt
att göra ett sådant påstående, som att en hustru, som har inkomster och
en sådan anställning, att hon kan betraktas såsom självförsörjande, skulle ha
rätt att erhålla understöd, då mannen fullgör sin värnplikt. Ett sådant påstående
har icke stöd i gällande författning och förordning.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag måste bekänna, att jag

icke kunde uppfatta meningen med det anförande, som herr Öhman nu höll, men
jag tyckte mig finna, att han gick in för att den kvinna, som jag omtalade i mitt
exempel, och som tillsammans med sin man arbetade i en fabrik, rent logiskt
enligt talarens uppfattning och motionens innebörd icke skulle få någon ersättning
enligt förevarande anslag, i händelse mannen inkallades till värnpliktstjänstgöring.
Har han den uppfattningen, ja, då äro vi ju överens om tolkningen,
men det är just detta, att fråntaga hustrun denna rätt, som. hon nu har,
som statsutskottet icke vill vara med på. Jag behöver knappast^ visa, att någon
självförsörjande kvinna har fått sådan hjälp. Det står ju här på sidan 13 i utlåtandet
vad författningsbestämmelserna härutinnan innehålla. Det är självklart,
att hustrun i det exempel, som jag drog fram, skulle få familjeunderstöd.
Men detta kommer hon att förlora, om den kommunistiska motionen bifalles.

Spörsmålet att stryka dessa ord »icke självförsörjande», i motionen är redan
besvarat genom talmannens vägran att framställa proposition påsett sådant yrkande,
som ej står i relation till motionens innehåll. Motionen går ut på en inskränkning
av en rätt, och utskottet kan icke framställa förslag om en j-tterligare
inskränkning. Vi hade således synbarligen icke fått proposition på det
förslaget här i kammaren under annan förutsättning, än att utskottet varit, enhälligt
och begagnat sig av sin motionsrätt, men den förutsättningen har icke
kunnat föreligga.

Jag har med detta endast velat konstatera, att motionen är omöjlig, och jag
kan ju ytterligare, det har ju mitt anförande redan förut visat, konstatera, att
herr Öhman ej låter sig rättas, när man påvisar för honom, att han är ute på fel
vägar, och att han genom att framställa detta yrkande kan skada sådana kvinnor,
som jag visat upp i mitt exempel, och som nu ha en viss rätt att få understöd,
då mannen är ute i värnpliktstjänstgöring.

Det är anledning att beklaga att ett sådant förslag framkommer från en representant,
som tror sig gagna arbetarnas intressen.

Efter det överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr andre vice talmannen
givit propositioner på de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 15, angående anslaget till undervisnings- och gymnastikmateriel
m. in.

Uti punkten 20 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att öka ordinarie reservationsanslaget till undervisnings- och gymnastikmateriel
samt undervisningsanstalter och utbildningskurser, nu 900,000 kronor,
med 50,000 kronor till 950,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte upptaga ordinarie reservationsanslaget
till undervisnings- och gymnastikmateriel samt undervisningsanstalter och
utbildningskurser med oförändrat belopp, 900,000 kronor.

Ang. understöd
åt vissa
värnpliktigas
familjer.
(Forts.)

Ang. anslaget
till undervisnings-
ock
gymnastikmateriel
m. nu

Nr 24. 30

Tisdagen den 9 april.

Ang. anslaget Uti en vid denna punkt avgiven reservation liade herrar Widell, Bergqvist,
‘nings-^och Hammarskjöld, andre vice talmannen Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge,

gymnastik- Holmgren och Anderson i Storegården förklarat sig anse att utskottet bort hem materielm.

m. ställa, att riksdagen måtte öka---- lika med Kungl. Maj:t--- 950,000

(Forts.) kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Holmgren: Kungl. Maj:t har på denna punkt begärt en ökning av undervisningsanslaget
med 50,000 kronor eller från 900,000 till 950,000 kronor.
Denna ökning är betingad av de nya radio- och radiotelegrafistkurser, som man
infört, och vilka kosta ungefär 25,000 kronor. Vidare har anslaget begärts höjt
på grund av merkostnader för en infanteriofficersskola, som inrättades i fjol, men
till vilken dåvarande statsrådet icke behövde begära anslag på grund av befintligheten
av stora reservationer, som emellertid då i stor omfattning konsumerades.
Anslaget är sålunda i stort behov av höjning i år. Vidare tillkommer i år
en kurs för reservofficerare, vilken kurs beräknas kosta 18,910 kronor mera än
samma kurs kostade i fjol. Inalles beräknar man att utgiftsökningen under
detta anslag skall komma att bli 65,000 kronor. Kungl. Maj:t har emellertid
begränsat sitt krav till jämnt 50,000 kronor. Riksdagen har ju i allmänhet icke
varit njugg, när det gäller ändamål liknande detta, och jag vågar därför för min
del yrka bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Det förhåller sig så, att titel I under detta
anslag har nedräknats i konsekvens med det beslut, som utskottet fattade under
punkt 13 och har sålunda ställts i relation till antalet tjänstgöringsdagar. Titel
II har bibehållits oförändrad men i fråga om titel III har Kungl. Maj :t föreslagit
en höjning, med 40,000 kronor. Denna utökning av anslaget är resultatet av en
framställning om ett anslag på 65,000 kronor från myndigheterna jämte ett belopp
på 28,500 kronor, alltså tillsammans 93,500 kronor, ett belopp som statsrådet
nedsatt till 40,000 kronor. Anslaget avser att användas förnämligast till
pedagogiska ändamål.

Utskottet har haft den uppfattningen att detta anslag i sin helhet bör fastställas
till 954,000 kronor. Detta belopp får man, om riksdagen nu beviljar

900.000 kronor, och man därtill tager 54,000 kronor av tillgängliga reservationer.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till utskottets förslag om ett
anslag på 900,000 kronor i denna punkt.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr andre vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. Punkten 17, angående anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.
det frivilliga .

skytteväsendets Kungl. Maj :t hade under punkten 23 av förevarande huvudtitel föreslagit
befrämjande, riksdagen att dels till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor, dels ock
medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda
personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga reservationer
under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande under
år 1929 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma år vore eller

Tisdagen den 9 april.

31

Sr 24.

kunde varda bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst.

Uti två likalydande motioner, nämligen nr 60 inom första kammaren av herr
Möller och nr 139 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm hade
hemställts, att riksdagen måtte, med avslag på det i punkt 23 i fjärde huvudtiteln
äskade anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande, hos
Kungl. Maj :t hemställa om en snar förnyad omprövning av hela vårt militärväsendes
ändamålsenlighet.

Ang.

det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.
(Forts.)

Vidare hade uti en av herr Jonsson inom första kammaren väckt motion, nr
123, föreslagits, att till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1929/1930 måtte anvisas ett extra reservationsanslag av 470,000 kronor.

Utskottet, som avgivit särskilt utlåtande om det uti motionerna I: 60 och
II: 139 framställda yrkandet om snar förnyad omprövning av hela vårt militärväsendes
ändamålsenlighet, hemställde, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen I: 123
ävensom med avslag å motionerna I: 60 och II: 139, i vad de avsåge anslaget
till det frivilliga skytteväsendet, till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 470,000 kronor;
och

b) medgiva, att---lika med Kungl. Maj:t---i statens tjänst.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Olof Olsson, Johan
Nilsson i Malmö, Rydén, Walles, Pauli, Anderson i Råstock. Törnkvist i Karlskrona,
Wigforss, Ward och Högström förklarat sig anse, att riksdagen borde

a) i anledning av motionerna I: 60 och II: 139, i vad de avsåge anslag till
det frivilliga skytteväsendet, avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag om
anvisande av anslag för budgetåret 1929/1930 till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande ävensom motionen I: 123;

b) medgiva, att---i statens tjänst.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Lika litet som under närmast föregående

år skall jag nu, då detta anslag behandlas, försöka att göra några ansatser till
att framkalla en längre debatt i denna fråga. Det är nu så, som det varit förut,
att ställningen de olika partierna emellan i kammaren beträffande detta skytteanslag,
är så fast murad, att man icke kan rubba densamma. Man må beklaga
det eller icke. Det är nu en gång ett faktum.

Utskottet föreslår här ett anslag på 470,000 kronor, d. v. s. samma belopp,
som har utgått under de två sista åren. Vi socialdemokrater yrka avslag i överensstämmelse
med den uppfattning, som vi ha fört fram tidigare, enär vi anse
det vara i sak faktiskt ganska begränsade fördelar för försvaret i allmänhet,
som det här är fråga om. Jag vill erinra om att denna kammaren under, jag vill
minnas, åtta eller i varje fall sju år avslagit detta anslag, ehuru anslaget sedan
beviljats genom gemensamma voteringar.

Jag hemställer om bifall till herr Olof Olssons in. fl., vid denna punkt fogade
reservation.

Herr Holmgren: Herr talman! I likhet med den föregående talaren anser
även jag, att man icke bör framkalla en längre debatt i denna fråga. Som vid
föregående tillfällen inskränker jag mig alltså till att yrka bifall till utskottets,
hemställan i denna punkt.

Nr 24. 32

Tisdagen den 9 april.

det ^frivilliga Häl?1.ed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
skytteväsendets ProP°sitioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
befrämjande. ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr
(Forts.) andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Törnkvist i Karlskrona begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 17
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid

punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
om omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
95 ja och 90 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltsa bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Ang. Punkten IS, angående särskilt anslag för skjutbanors ordnande och undersi,
-mioanora Håll.
ordnande och

underhåll. Uti en inom andra ka,mmaren väckt motion, nr 142, hade herr Anderson i Linköping
m. fl. föreslagit, att riksdagen utom det i Kungl. Maj:ts proposition
upptagna beloppet å 80,000 kronor måtte för skjutbanors ordnande och underhåll
bevilja ett särskilt anslag å 40,000 kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av riksdagen bifallas.

. Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Widell, Bergqvist, andre
vice talmannen C. Petrus V. Nilsson, Dahl, Hammarskjöld, andre vice talmannen
Nilsson i Bonarp, Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Blädinge, Holmgren
och Anderson i Storegården, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till förevarande motion för ordnande och underhåll av
skjutbanor för de frivilliga skytteföreningarna för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra reservationsanslag av 30,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! I arméförvaltningens beräkningar rörande
erforderliga anslagsmedel till det frivilliga skytteväsendets befrämjande, slutande
på ett sammanlagt belopp av 800,000 kronor, upptogs bl. a. en summa av
73,600 kronor för »övriga utgifter». I detta belopp hade ämbetsverket inberäknat
bl. a. 56,600 kronor för anordnande av skjutbanor. På grund av statsunderstödets
knapphet har under de senare åren för nämnda ändamål kunnat tagas i
anspråk allenast mindre belopp, varierande mellan 5,700 och 17,700 kronor. Det
synes därför högst nödvändigt, att särskilda medel beviljas för iordningställande
av de många skjutbanorna. När kammaren nu nedprutat det av Kungl. Maj:t
äskade beloppet till skytteväsendet, så synes mig konsekvensen kräva, att man

Tisdagen den 9 april.

33

Nr 24.

i detta fall går motionärerna till mötes. Jag yrkar sålunda för min del bifall
till den vid utskottsbetänkandet i denna punkt fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Anderson i Linköping, Sandström, Laurén, Nygren,
Eriksson i Toftered, Svedman, Björck i Kristianstad, Persson i Fritorp, Jönsson
i Boa, Johansson i Yäby, Persson i Falla, SanAwall, Wiklund i Brattfors,
Bengtsson i Kullen, Aronson, Lithander och Larson i Tönnersa.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Den begäran om anslag till skjutbanorna,

som här föreligger, har ju kommit fram genom en enskild motion. Detta behöver
naturligtvis i och för sig icke försvaga saken, om den överhuvud taget
anses vara motiverad. Emellertid har ju den majoritet, som stod bakom föregående
punkt i statsutskottet och som segrade här i kammaren, icke kunnat
hålla samman i fråga om detta tilltänkta följdanslag, utan den minoritet, som
var emot skytteanslaget överhuvud, har här förvandlats till en majoritet, som
är emot anslaget till skjutbanor. De frisinnade segrade ju i den förra voteringen
på sitt gamla anslag å 470,000 kronor. Jag antar, att de komma att segra
också i denna votering om skjutbaneanslaget, och då jag för min del här vill
vara med segrarna, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Tömkvist i Karlskrona,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren med avslag å statsutskottets hemställan i punkten
18 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, bifaller den vid punkten fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 19—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 25, angående anslaget till munderingsutrustning,
begärdes ordet av

Herr Holmgren, som yttrade: Herr talman! Med hänsyn till det beslut,

som kammaren nyss fattat i punkten 13, avstår jag, ehuru reservant, från att
göra något yrkande i denna punkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 24. 3

Ang.

skjutbanors
ordnande och
underhåll.
(Förta.)

Ang.

anslaget till
munderingsutrustning.

Sr 24.

34

Tisdagen den 9 april.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang.

anslaget till
truppförbandens
övningar.

Punkten 33, angående anslaget till truppförbandens övningar.

Kungl. Maj:t hade under punkten 38 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att öka ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övningar,
nu 1,400,000 kronor, med 485,000 kronor till 1,885,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte öka ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 1,400,000 kronor, med 175,000 kronor till

1,575,000 kronor.

Vid denna punkt voro fogade reservationer:

av herrar Widell, Bergqvist, andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson, Hammarskjöld,
Thelin, andre vice talmannen Nilsson i Bonarp, Olsson i Kullenbergstorp,
Olsson i Blädinge, Holmgren och Anderson i Storegården, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte öka —- — •—- lika med Kungl.

Maj:t--- 1,885,000 kronor; samt

av herrar Carl A. Carlsson, Hansén, Jönsson i Revinge och Danielsson, vilka
ansett, att ifrågavarande anslag bort bestämmas till 1,675,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Detta anslag är uppdelat på icke mindre

än fem titlar. Den första avser hästlega, och beloppet, som för innevarande
budgetår upptages med 377,000 kronor, har nu av Kungl. Maj:t beräknats till
376,500 kronor. Men häri har utskottsmajoriteten, d. v. s. i detta fall socialdemokraterna,
föreslagit en sänkning med 1,500 kronor motsvarande 300 hästdagar
ä 5 kronor, alltså en häst för varje vardag under året. Var finns denna
häst, som man tycks ha så gott öga till? Jag kan inte finna den någonstädes
i propositionen.

Under titel II har Kungl. Maj:t till befälsövningar föreslagit samma belopp
som i fjol plus 15,000 kronor till befälsutbildning i biltjänst vid trängen, en
utbildning, som väl ändå måste anses nödvändig, eftersom riksdagen själv har
beslutat, att trängen skall motoriseras. 1925 års beslut upptog för detta ändamål
80,000 kronor. Till detta belopp har man sedan lagt 16,500 kronor, motsvarande
de ökade kostnaderna under anslaget till följd av de nu gällande
resereglementsbestämmelserna och de numera också höjda järnvägstaxorna.
Socialdemokraterna, som här påyrkat 90,000 kronor, vilja sålunda i realiteten
minska beloppet under vad som 1925 ansågs erforderligt.

Beträffande titel III, vinterövningar, är att erinra, att 1925 års beslut upptog
225,000 kronor för detta ändamål. Enär de höjda järnvägstaxorna och det
nya resereglementet icke förut tagits i beaktande, höjde man i fjol denna titel
med 36,000 kronor till 261,000 kronor. Nu ha truppslagscheferna och inspektörerna
kommit med sina krav, men statsrådet har låtit anstå med alla förhöjningar
under denna titel utom vad beträffar ett belopp av 6,800 kronor, som
statsrådet velat ha för anordnande av skidtävlingar vid Norrlands trupper. Socialdemokraterna
vilja emellertid icke vara med om något anslag till skidtävlingar
i Norrland, och de ha därför strukit dessa 6,800 kronor samt för säkerhetens
skull ytterligare 1,000 kronor, så att de kommit fram till ett jämt belopp
av 260,000 kronor.

Tisdagen den 9 april.

35 >r 24.

Ang.

anslaget till
truppförbandens
övningar.

(Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmberg: Herr andre

vice talman! Till den fullständiga redogörelse, herr Holmgren lämnat rörande
äskandena under detta anslag, vill jag endast lägga ett par ord för att
yttermera påvisa den verkliga skillnaden.

Ett studium av föregående års statsverksproposition visar nämligen, att utöver
den reservation på 338,500 kronor, som då i en klumpsumma ställdes till
förfogande, fanns det en hel del smärre reservationer, som dåvarande försvarsministern
i propositionen _ anmälde, att han tänkte taga i anspråk för olika
kurser, vilka finnas pa olika ställen i föregående års statsverksproposition direkt
angivna. Räknar man ihop alla dessa olika småsummor, kommer man till.
att disponibla medel under titeln IV av detta anslag höjes för det nu löpande
budgetåret icke till 954,000 kronor utan till 1,041,000 kronor. Nu föreslår
utskottsmajoriteten 800,000 kronor, sålunda en reell sänkning av 241,000 kronor
i jämförelse med föregående års anslag, en sänkning, som icke finnes på
nagot sätt motiverad i utskottets förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr andre vice talman! På denna punkt
har statsutskottet kluvit.sig i tre delar i stället för som eljest i två. Utskottets
förslag innefattar egentligen den socialdemokratiska ståndpunkten. Vad det innebär
rent siffermässigt uttryckt, framgår ju av de båda jämförande tabellerna
pa sidan 36 i utlåtandet. I vad gäller den första titeln »hästlega» äro de båda
summorna praktiskt taget lika. Det rör sig om en så liten skillnad som 1 500
kronor på ett anslag, som av utskottet föreslagits till 375,000 kronor och av
Kungl. Maj it till 376,500. För titeln »befälsövningar» upptages i utskottets
a/nim ’ Maj:ts 111,500 kronor, samt för »vinterövningar»

260,000 respektive 267,800 kronor. Båda förslagen upptaga för »frivilliga övningar
med landstormen» 50,000 kronor. När det gäller titeln »truppförbsn där

Kungl Mai;t ^reslår 1,079,200 kronor och utskottet
800,000 kronor, ha vi en punkt, där det föreligger en skillnad och där utskot -

Beträffande titel IV, truppförbandens övriga övningar, upptog 1925 års beslut
för detta ändamål ett belopp av 755,000 kronor, vilket i fjol höjdes med

100.000 kronor med hänsyn till ökade traktaments- och transportkostnader.
Härtill lades vidare 49,000 kronor, motsvarande kostnaderna för drift och underhåll
av motorcyklar samt för vissa transporter mellan Ystad och Revingehed,
ävensom ytterligare 50,000 kronor för övningar med kustfästningsinfanteri.
Slutsumman blev sålunda 954,000 kronor. Så lågt kunde man emellertid
i fjol sätta beloppet endast på grund därav, att man då kunde räkna med att
få använda förefintliga reservationer. Nu finnas icke några reservationer, och
man har därför kommit med krav på avsevärda höjningar, som emellertid av
Kungl. Maj :t begränsats till i runt tal 150,000 kronor. Reservationerna tillgrepos
sålunda i fjol, och det är ju självklart, att detta nu måste komma att
hämna sig. I fjol hade man ingenting att erinra emot ett anslag till truppförbandens
övningar på 1,400,000 kronor, som motsvarade verkliga kostnader
på sammanlagt 1,738,500 kronor. Ty att anslagsbeloppet i fjol fixerades till

1.400.000 kronor, berodde som sagt därpå, att man kunde taga i anspråk de
förefintliga stora reservationerna. Men i år vill man endast bevilja 1.575,000
kronor, ehuru socialdemokraterna själva säga sig ha beaktat, »att vissa överflyttningar
av utgifter ägt rum från andra anslag till övningsanslaget».

Jag har för min del svårt att förstå, vad som inträffat sedan "i fjol, som
skulle motivera en annan hållning i år än i fjol till detta anslagsäskande, och
jag yrkar på den grund bifall till den av herr Widell m. fl. avgivna, vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Nr 24.

36

Tisdagen den 9 april.

Ang.

anslaget till
truppförbandens
övningar.

{Forts.)

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! På denna punkt har
ju, som den föregående talaren mycket riktigt anmärkte, statsutskottet delat sig i
tre delar. Den del, till vilken jag hör, anser, att även om man inte kan bifalla
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat om ett anslag av 1,885,000 kronor, man dock
inte bör gå så långt i prutning, att man bifaller socialdemokraternas yrkande,
som slutar på 1,575,000 kronor.

Prutningen på den första titeln, där det gäller den häst, som herr Holmgren
talade om, är betydelselös. Vad den andra titeln, »befälsövningar», beträffar
så tror jag, att om man ordnar dessa befälsövningar på sådant sätt, att inte resorna
för deltagarna bliva för långa, man skulle kunna göra en liten besparing
på anslaget. I fråga om »vinterövningar» tror jag däremot icke att någon prutning
är motiverad. Inte heller tror jag, att man kan pruta på titel IV, »truppförbandens
övriga övningar», så mycket som socialdemokraterna gjort. Vi ha
ansett, att man borde sätta siffran till ungefär 90,000 högre, än vad som från
det hållet föreslagits. På detta sätt komma vi till en summa på 1,675,000 kronor.

Sedan nu första kammaren har bifallit den av herr Carlsson i Gävle m. fl. avgivna
reservationen och sålunda godkänt för sin del den av mig angivna siffran,
tror jag, att andra kammaren gör klokast i att göra sammaledes. Då finge
man ju samstämmiga beslut i båda kamrarna.

Jag tillåter mig, herr andre vice talman, att yrka bifall till den av herr Carlsson
i Gävle m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tyckte, att herr Holmgren

tryckte väl starkt på ökningen i järnvägstaxorna. Detta ger mig anledning att
påminna om att den nuvarande regeringen räknar med en sänkning av järnvägstaxorna
under loppet av nästa budgetår. Enligt den redogörelse, som förekommer
i den del av statsverkspropositionen, som kallas »Inkomsterna och utgifterna»,
har vederbörande departementschef räknat med, att han för säkerhets skull borde
taga upp överskottet för statens järnvägar till endast 31.5 miljoner kronor. Det
tyder på att det ligger en allvarlig avsikt bakom, och jag misstänker, att om de
beräkningarna komma att förverkligas, så torde inte de höjda taxorna kunna åberopas.

Jag har endast velat påpeka detta förhållande och ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmberg: I anledning

av den siste talarens yttrande vill jag meddela, att efter de förhandlingar som
förts senast i dag i statsrådsberedningen det icke är någon som helst avsikt att
låta de taxeförändringar, som skola inträda, inverka på militärtaxan, utan avsikten
är, att denna skall kvarstå på samma höjd. Det förhållandet, att militärtaxan
nu är ofantligt mycket högre, än man 1925 beräknade, är just en av anledningarna
till att den föregående, frisinnade regeringen så väsentligt höjde detta
anslag till »truppförbandens övriga övningar». En annan därtill bidragande ör -

tet radikalt sänkt anslagsbeloppet till 1925 års beräkningar, som upptogo

800,000 kronor för denna detalj. Vi ha ansett oss kunna göra detta utan någon
fara eller olägenhet.

Anslagsskillnaden beträffande titeln »befälsövningar» på 21,500 kronor synes
mig icke vara av så avgörande betydelse, att man icke skulle kunna tillåta sig
att göra denna sänkning med hänsyn till den allmänna önskan att hålla igen
på utgifterna. Slutsumman för denna punkt ligger vid ungefär samma belopp
som efter 1925 års beräkningar.

Jag hemställer, herr andre vice talman, om bifall till utskottets hemställan.

Tisdagen den 9 april.

37 Nr 2*.

sak är, att riksdagen har bestämt högre tjänstgöringstraktamente för personalen.
Om man, som herr Törnkvist framhöll, skulle gå ned till 1925 års sifferberäkningar
för detta anslag, så innebär det, att i och med det järnvägstaxorna
höjts och riksdagen bestämt högre traktamente, antalet övningsdagar skall minskas
i samma mån. Det är sålunda den tillämpning av 1925 års kostnadsram,
som på socialdemokratiskt håll hävdats. Det framgår klarast, om man ser på,
att den föregående regeringen förklarade, att kostnaderna för befälsövningar,
som i 1925 års härordning beräknades till 80,000 kronor, måste på grund av
höjningen i järnvägstaxorna och av dagtraktamentet uppräknas till 96,500 kronor.
Utskottet sätter nu anslaget till 90,000 kronor.

I fråga om anslaget för »truppförbandens övriga övningar» skulle säkerligen
skillnaden just på grund av dessa två faktorer vara ännu mycket större, men på
grund av svårigheten att precis beräkna kostnadsbeloppen kan jag icke nu med
lika klara siffror belysa detta. Även det av herr Jönsson i Revinge framställda
yrkandet kommer i realiteten att innebära en sänkning av föregående års
anslag, nämligen från 1,840,500 kronor, som det i realiteten utgjorde, till

1,675,000 kronor, således en sänkning i jämförelse med den ställning de frisinnade
förra året intogo av 165,500 kronor. Jag upprepar vad jag sagt förut
i ett föregående anförande, att icke heller för denna sänkning någon som helst
motivering förebragts, utan denna sänkning innebär, att man går ned från vad
den föregående regeringen för innevarande budgetår ansåg vara för saken nödvändigt
och ofrånkomligt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2 :o) bifall
till den av herr Widell in. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen samt
3:o) bifall till den reservation, som avgivits av herr Carl A. Carlsson in. fl.;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.

Punkterna 34 och 35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41, angående anslag till bestridande av engångskostnader för anskaffning
av artillerimateriel.

Under punkten 46 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till bestridande av engångskostnader för anskaffning av artillerimateriel
för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av
2,393,800 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i likhet med vad som för innevarande
budgetår ägt rum, till bestridande av engångskostnader för anskaffning
av artillerimateriel för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag
av 1,918,800 kronor.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Widell, Bergqvist,
andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson, Hammarskjöld, Thelin, andre vice

Ang.

anslaget tM
truppförbandens
övningar.

(Forts.)

Ang.

engångskostnader
för
anskaffning
av artillerimateriel.

Nr 24.

38

Tisdagen den 9 april.

Ang.

engångskostnader
för
anskaffning
av artillerimateriel.

(Forts.)

talmannen Nilsson i Bonarp, Olsson i B lä dinge, Holmgren och Anderson i Storegården
förklarat sig anse att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte —
--- lika med Kungl. Maj:t —--- 2,393,800 kronor.

Punkten föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Holmgren: Enligt 1925 års beslut skulle för anskaffning av artillerimateriel
beräknas ett^belopp av 19,188,000 kronor, fördelat på 10 år, med alltså
1,918,800 kronor om året. Nu begär Kungl. Ma,j:t utöver det belopp, som skulle
falla på nästkommande år, ett belopp av 1,140,000 kronor. Detta krav avser
icke något nytt ändamål. Det innebär helt enkelt, att Kungl. Maj:t nu vill
diskontera detta belopp 19 miljoner kronor för att på en gång kunna göra en större
beställning av luftvärnsmateriel. Det är ju så, att om man på en gång beställer
ett större parti, man får väsentligt förmånligare ekonomiska villkor, än
om man kommer med en liten beställning i taget. Då Kungl. Maj:ts förslag är
att betrakta som klokt och dessutom medför ekonomiska fördelar, kan jag icke
finna annat än att man bör gå Kungl. Maj:t till mötes på denna punkt. Om det
blir dyrare i år, blir det så mycket billigare ett annat år.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Widell m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen, vilken reservation
närmast ansluter sig till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Utskottet har på denna punkt
följt till siffran den uppdelning, som skedde år 1925, nämligen att en tiondel
varje år eller 1,918,800 kronor skulle utgå av de år 1925 beräknade kostnaderna.
Nu begär Kungl. Maj:t utöver den siffran i år 475,000 kronor, medan
myndigheterna hos Kungl. Maj:t äskat ökning med 1,140,000 kronor. Statsrådet
har emellertid icke ansett sig kunna begära så mycket, utan begränsat siffran
till ungefär en tredjedel av det sålunda av myndigheterna begärda tilläggsanslaget.
Med hänsyn till, att ett så pass klart fixerat anslag som detta riktigtvis
bör följas, intill dess efter gjord undersökning en avvikelse från den
lagda grunden kan anses vara motiverad, bör ju riksdagen kunna med stort
lugn godkänna vad statsutskottet föreslår. Det meddelande, som göres, att
genom denna högre anslagsbevillning man kan tillförsäkra sig billigare inköp,
har redan genom att statsrådet nedsatt summan till tredjedelen i avsevärd
mån försvagats såsom motiv för framställningen. Man kan väl tänka, att
statsrådet anser detta vara den proportion, som närmast ligger till hands och
ej har så stor ekonomisk innebörd som. den summa man genom matematisk
beräkning kommit till. Men det är ett försvagande av motiveringen.

Så är frågan, om man kan i fråga om ett anslag som detta göra en sådan
framställning till riksdagen. Vi veta, hur svårt det är att, när man fått en
viss summa som slutsiffra in i budgeten, få ner den. Är det någon, som kan
fritaga sig från den tanken, att, om vi nu bevilja 2,393,800 kronor under detta
anslag, man, om man nästa år t. ex. begär en återgång till 1925 års beräkningar,
kommer att mötas av den anklagelsen att här vilja skära ner ett anslag,
som upptagits i huvudtiteln år 1929. Det är allt skäl för kammaren,
med hänsyn till dessa utgifters natur, att icke av rena tillfälligheter inom
dessa, anslag göra en sådan affär, som här föreslås, utan antaga, att man lagt
den riktiga grunden, när grunden lade.s, och intet talar emot, att så skett.

Herr andre vice talman! Jag anser, att det ej föreligger bärande skäl att
frånträda den uppdelning i tiondelar av det år 1925 beräknade beloppet och ber
därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmberg: Herr andre

vice talman! De engångskostnader, som år 1925 beviljades, åtföljdes då icke

Tisdagen den 9 april.

39 Nr 24.

av något riksdagens beslut, att de skulle vara lika fördelade på de 10 åren. Det
sades endast, att de skulle utgå under 10 år. Och som ett bevis för att förut,
när det gällt att nedsätta de olika summorna, man icke haft någon som helst
tveksamhet, vill jag anföra, att av de engångskostnader, som anvisats för anskaffning
av intendenturmateriel, 840,000 kronor, för anskaffning av sjukoch
veterinärvårdsmateriel, 600,000 kronor, till fortifikatoriska anordningar
i Boden, 300,000 kronor, utgick det t. ex. för budgetåret 1926—1927 icke ett
öre. Anslaget till artillerimateriel eller något annat engångsanslag höjdes
icke heller i motsvarande grad under detta budgetår. Det var således ett
rent nedgående under en tiondel av vederbörande anslag. Tar jag anslaget
till fortifikatoriska anordningar i Boden, har hittills icke ett enda öre av
detta beviljats. Det är således icke något frångående av något riksdagens
beslut och icke heller av någon riksdagsprincip, när Kungl. Maj:t nu begär,
att för instundande budgetår det skall göras en något annan ändrad fördelning
på olika år av detta anslag.

Kommer jag så över till frågan om den ekonomiskt riktiga principen, så vill
jag till en början framhålla, att när man beräknade engångskostnaderna 1925,
började man med att fastslå behovet. Där inskränkte man sig till fredsutbildningsbehovet
för att få ner siffran så mycket som möjligt. Även detta
fredsutbildningsbehov beskars i största möjliga, utsträckning. Sedan räknade
man å-priser på t. ex. de behövliga artilleripjäserna. Därefter prutade
man på dessa priser ett stycke. Sedan man därefter erhållit en viss slutsumma
prutar man även på denna; det förekom t. ex. att av 3 miljoner endast 2
miljoner kronor uppfördes i anslagsberäkningen. En sådan beräkningsgrund
gör det nödvändigt, att de pengar, som för ändamålet utgå, göra detta på sådant
sätt, att upphandlingarna kunna skötas ekonomiskt. För detta ändamål
har man hittills år från år samlat ihop pengar för att kunna göra beställningar
något mera i parti och därigenom få ner summorna.

Nu kanske herrarna fråga, varför man ej förfar på likadant sätt i detta
fall. Det är två saker, som ställa sig förhindrande emellan. Den ena är, att
det behov det här gäller är så stort, att det genom en sådan åtgärd skulle
kunna inom en närmare framtid tillgodoses, endast om man kunde disponera
några mera avsevärda summor från de övriga större posterna under anslaget.
Detta är emellertid icke möjligt, då dessa pengar måste användas på annat
sätt. Bland de stora engångskostnadsanslagen är t. ex. ett anslag på något
mer än 7 miljoner kronor till kulsprutor och kulsprutegevär. Anskaffningen
därav är normgivande för driften vid Carl Gustavs stads gevärsfaktori och
kan ej förändras år från år, med hänsyn till betydelsen av en jämn arbetarstock
m. m. På samma sätt äro även de övriga större anslagsposterna mer
eller mindre bundna. Skulle man sålunda spara ihop så, att man kunde göra
luftvärnsartilleribeställningen på en gång, måste det dröja många år fram
i tiden.

Men så kommer jag till en annan synpunkt, det är fredsutbildnings- och
krigsberedskapsbehoven. De nu ifrågavarande pjäserna äro avsedda att ingå
i den normala rörliga beväpningen för luftvärnsartilleriregementet. Behovet
av luftvämskanoner är närmast uppkommet på grund av flygets ofantliga utveckling.
Yi skaffade dels vissa pjäser, avsedda för fast uppställning, genom
att göra om det ridande artilleriets pjäser, modell 1900. De äro nu omoderna
och icke avsedda för det rörliga kriget. 1921 köptes några nya Scodakanoner.
som emellertid icke äro av den typ, att vi för framtiden kunna använda dem.
då konstruktionstekniken nu gått framåt. Därför har nu från Bofors ^ anskaffats
försökskanoner. som efter flera års prov befinna sig på den. ståndpunkten,
att vi anse oss kunna gå in för dem. Luftvärnsartilleriets utbildning
är mycket komplicerad. För skjutningarna måste göras upp noggranna ta -

Ang.

engångskostnader
för
anskaffning
av artiller i -materiel.
(Forts.)

Nr 24. 40

Tisdagen den 9 april.

Ang- beller med synnerligen vidlyftiga matematiska beräkningar. Instruktionerna
el>naderj&r äro ytterligt komplicerade o. s. v. Detta gör, att vi måste komma till en
anskaffning JyP, som är enhetlig för de avdelningar ur luftvärnsartilleriet, som vi skola
av artilleri- beväpna med luftvärnskanoner. Ur fredsutbildningssynpunkt är det nödvänmaieriet.
digt att relativt snabbt kunna få denna materiel till förfogande, ty f. n. har
(Forts.) luftvärnsartilleriregementet icke en enda modern kanon av den typ, som man
avser att använda.

Det torde av det sagda med full tydlighet framgå, att det är nödvändigt att
snarast avhjälpa detta missförhållande. Ur krigsberedskapssynpunkt måste det
anses nödvändigt, att luftvärnsartilleriet inom en icke alltför avlägsen framtid
får tillgång till åtminstone den ringa beväpning, som är avsedd för de allra,
först uppsatta formationerna.

Sasom bevis på vad det betyder att kunna göra beställningen av samtliga
16 pjäser på en gang vill jag meddela, att 1925 beräknade man kanonernas
pris till 75,000 kronor per styck. Därest anslaget nu utgår efter hand, så kan
exempelvis beställas 4 pjäser i taget, och då springer priset upp till 88,000 kronor
per pjäs, under det att, om vi kunna göra beställningen på en gång, priset
nedgår till 80,000 kronor.

Herr Törnkvist anmärkte, att Kungl. Maj:t prutat ner arméförvaltningens
summa, 1,140,000 kronor, till ungefär en tredjedel. Statsverkspropositionen
lämnar dock fullkomligt klara uppgifter om vad anledningen till detta är,
och ävenledes därom, att ett beslut enligt förslaget kommer att ha vissa konsekvenser.
Där står, att Kungl. Maj:t finner nödvändigt att följ a en ekonomisk
metod vid upphandlingarna, men då det visat sig, att likviden icke i sin
helhet behöver utga under det närmast följande budgetåret utan först senare,
kan man för detta år nöja sig med denna tredjedel. Men det föranleder, att
även för ett annat år eu höjning av den utgående årskvoten kommer till stånd.

. Det är således en tillfällighet, som gör, att för året anslagsbehovet på denna
titel sprungit upp. Nagon fara för, att genom ett bifall man skulle resa svårigheter
att ett kommande ar kunna minska pa huvudtiteln torde väl knappast
föreligga. De senaste åren med deras ständiga växlingar ha tvärt om visat,
att det ingalunda föreligger någon omöjlighet att år från år förändra de olika
anslagen. Det har tvärtom varit en operation, som verkställts med största
lätthet.

Då således beviljandet av detta ökade anslag är ur ekonomisk synpunkt fördelaktigt,
då under innevarande år statens finansiella ställning är sådan, att
det utan nagra svårigheter kan utgå, då vidare det icke är ett nytt anslag
utan allenast gäller fördelningen på olika år i fråga om de beslutade engångskostnadernas
utgående, då det vidare ur såväl fredsutbildningssynpunkt som
krigsberedskapssynpunkt är en ofrånkomlig nödvändighet, därest vårt luftvärn
skall vara effektivt, att dessa pjäser snarast ställas till förfogande, och
då man ej mot detta kan anföra andra skäl än den rena motviljan mot att tillfälligt
lata anslaget undergå förändring, anser jag, att sakskälen utan tvekan
tala för att detta anslag bör beviljas.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr andre vice talman! Då en del av den

materiel, som här är fråga om, tillverkas vid Carl Gustavs stads gevärsfaktori,
skall jag med herr andre vice talmannens benägna tillåtelse be att få påtala
ett förhållande vid faktoriet, som väckt mycket uppmärksamhet.

. Det bär under de senare aren och särskilt i år vidtagits betydande inskränkningar
i arbetarantalet. Därom är antagligen icke något att säga, därför att
arbetarantalet har utan tvivel i förhållande till tillverkningens omfattning vant
och är fortfarande för stort. Men samtidigt med att man vidtagit dessa, inskränkningar
eller strax förut har man föranstaltat om sådan ökning i befäls -

Tisdagen den 9 april.

41 Sr 24.

styrkan, att — om jag icke är alldeles fel underrättad — det i år finns ett
större antal befälspersoner och större administrativ personal än någonsin, under
det att arbetarantalet är mindre än förut. Jag förstår mycket väl, att på
grund av tillverkningens numera komplicerade beskaffenhet man kanske är
tvungen att ha vissa experter, som man förut icke behövt, och att det till en
viss del är förklaringen till denna ökning i befälsstyrkan. Men där gå också
en del män, s. k. rustmästare, som enligt allmänna uppfattningen bland arbetarna
egentligen ingenting ha att göra, och det finnes s. k. ingenjörer, vilkas
arbetsuppgifter heller ingen människa har kunnat upptäcka.

Allt detta gör, att jag skulle vid detta tillfälle vilja fästa, icke herr statsrådets,
då jag förstår, att herr statsrådet kanske icke har någon möjlighet att
göra något på detta område, men i stället herrar statsrevisorers uppmärksamhet
på förhållandena vid Carl Gustavs stads gevärsfaktori i Eskilstuna.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Ja, jag vill icke underkänna herr statsrådets
och chefens för försvarsdepartementet skäl, sådana de förebragts i propositionen,
för den framställning som regeringen gjort till riksdagen, men det är en
avvikelse från vad som förutsattes 1925. Anslaget har varit uppdelat i tiondelar
av riksdagen. Hur inom den bestämda summan fördelningen sker på de
olika posterna lägger sig riksdagen icke i. Regeringens förslag i detta avseende
har riksdagen följt, praktiskt taget. Om det möjligen låg en förebråelse
i.herr statsrådets uttalande, så kan den icke drabba riksdagen. Jag känner icke
till, att där regeringen föreslagit, att man skall följa 1925 års beslut, riksdagen
avvisat detta.

Jag vill emellertid göra herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
uppmärksam på en sak, som det kan vara all anledning att tänka på. och det
är det, att detta område, som luftvärnsmaterielen skulle beröra, skall undersökas
av icke mindre iin två tillsatta kommissioner, som skola granska förutsättningarna
för vårt lands försvar från luften; och även om kravet på viss
materialanskaffning, innan dessa kommissioner äro färdiga, icke kan frånkännas
allt berättigande, måste man dock säga, att frågan rörande materielens
beskaffenhet och omfattning har mycket betydande samband med dessa kommissioners
arbete, så att en viss försiktighet rörande förhandsinköp av denna
materiel kan vara att tillråda.

Jag har velat säga detta som en enkel replik till herr statsrådet och ber att
ännu en gång få yrka bifall till utskottets hemställan.

_ Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmberg: Herr andre

vice talman! Herr Törnkvist i Karlskrona tycktes fatta det så, som om det
låg någon förebråelse mot riksdagen i den utredning jag gav angående anslagens
fördelning på olika år. Det har naturligtvis långt ifrån varit min avsikt,
utan jag har tvärtom endast låtit undersöka, om något riksdagens beslut föreligger
om en jämn fördelning av engångskostnaderna på de olika åren, något
som icke är fallet, och vidare med siffror visat att icke heller praxis varit sådan.
Regeringen har tidigare icke begärt mer än högst en tiondel. Riksdagen
har således icke gjort någon avvikelse från vad regeringen begärt, men regeringen
har icke heller haft anledning att begära mera, då man ännu icke
kommit över experimentstadiet med avseende å olika materiel. Dessutom har
det förut varit stora finansiella svårigheter att få budgeten att gå ihop, som
manat till att under de svåra åren begränsa sig till det oundgängligen nödvändiga.
Men samma ekonomiska princip bör säga oss, att när det är fråga om
ofrånkomliga utgifter, som kunna göras på ett ekonomiskt sätt, om man får
göra dem vid en viss bestämd tidpunkt, och när vidare statskassan nu är rikligt
flödande, så är det val allt skäl att göra en större utbetalning på en gång

Ang.

engångsk^jstnader
för
anekaffnijig
av artillerimateriel.

(Forts.)

Nr 24. 42

Tisdagen den 9 april.

Avq. för att ha den saken klar, då återigen tider komma, då man måste se till, hur
em>wderkt&r'' man skall kunna klara sig genom de svåra förhållandena.

anskaffning Det gäller nu endast 16 pjäser, utgörande luftvärnsartilleriregementets hetro
artilleri- la egentliga rörliga fredsbeväpning. Således är det från min synpunkt icke
materiel, någon anledning att sammanställa detta med det pågående kommittéutrednings(Forts.
) arbetet. Den ena kommittén, i vilken herr Törnkvist själv är medlem, har särskilt
till uppgift att undersöka frågan om kommunernas och civilbefolkningens
skyddande. Däri ingår naturligtvis även luftvärns frågan i stort. Men ett
behov, som endast gäller 16 pjäser för luftvärnsartilleriregementet, kan under
inga förhållanden beröras av detta arbete.

Det enda man kan ifrågasätta är, om den pjäs, som nu utexperimenterats.
är den bästa? Naturligtvis stannar icke teknikens utveckling därvid, men vi
ha hållit på i åratal och experimenterat, och vi måste komma till något resultat
förr eller senare. Detsamma är händelsen på alla håll inom vapentekniken.
Annars skulle man icke kunna köpa något vapen med hänsyn till att här måste
iakttagas försiktighet. Försiktighet är här iakttagen i största möjliga grad.
Och beviljandet av denna summa nu kommer icke att på något sätt kunna vara
föregripande av de utredningsresultat, till vilka kommittéer, vare sig den, i
vilken herr Törnkvist är ledamot, eller andra, senare kunna komma.

Herr Laurén: Herr andre vice talman! Då min bänkkamrat, herr Jonsson
i Eskilstuna, rekommenderade gevärsfaktoriet och dess sätt att sköta sig till
statsrevisorernas benägna påseende, skall jag be att få understryka denna rekommendation,
och jag är säker om att gevärsfaktoriet icke har något att
frukta av en sådan undersökning från statsrevisorernas sida.

Det är alldeles klart, att befälspersonalen och särskilt den tekniska personalen
nu måste vara större än tidigare. När vi för över trettio år sedan började
med tillverkning av 6.5 m/m gevär, var den tekniska personalen större, än
den sedermera blev, ty allt eftersom tillverkningen fortgick, kunde personalen
inskränkas. Men nu är förhållandet lika som vid gevärstillverkningens början.
Nu tillverka vi kulsprutor, modell 1914 (Schwarzloses), repetergevär,
modell 1921, flygplankulsprutor samt verktyg och instrument för armén och
delvis även för marinen, och för en sådan mångsidig tillverkning kan den förutvarande
tekniska personalen icke räcka till, utan man har måst öka den både
på ena och andra sättet.

Beträffande dem, som herr Jonsson kallade s. k. rustmästare, vill jag säga,
att dessa antogos såsom elever, innan den nya härorganisationen genomförts,
och då antogs tillräckligt många, för att fylla en kurs, samt med tanke på att
de såsom utexaminerade skulle utplanteras på de olika tygstationerna. De ha
också till en del blivit överflyttade dit, men ännu går ett par av dem och
tjänstgöra såsom förmän och verkmästare och vilka kanske kunde undvaras
och som det även är meningen att förflytta, allt eftersom platser bli lediga vid
tygstationerna. Vidare har det antagits en ingenjör för undersökning av den
materiel, som skall användas vid tillverkningen. Man måste nämligen tänka
på att denna materiel måste vara förstklassig. Man måste t. ex. vid tillverkningen
av en flygplankulspruta iakttaga, att den injusteras så, att man kan skjuta
genom dess propeller, utan att träffa propellerbladen, eljest falla planen till
marken. Det är sådan materielundersökning och sådan kontroll som är betydligt
viktigare nu, än vad som var fallet förut. Behov av ökad personal har
sålunda förelegat, men så mycket större än förut är dock icke personalen.

Även om man minskar arbetarstammen, går det således icke att minska befälspersonalen
i motsvarande grad, utan den måste hållas vid ett visst antal i
alla fall. Man har försökt inskränka sig på alla områden. Och jag vill sluta
med vad jag började med, eller att jag tycker, att det vore mycket lämpligt,

Tisdagen den 9 april.

43 Nr 24.

cm statsrevisorerna ville komma och se på gevärsfaktoriet. De skola då finna,
att detta är icke en vanlig smedja eller snickarverkstad. Jag tror, att den
personal som finnes är till största delen behövlig. Jag säger »till allra största
delen», ty även om jag medger, att det måste göras inskränkningar också
på detta håll, kan man icke göra det huru som helst, då man är hänvisad till
personal, som är fast anställd och varit fast anställd, innan 1925 års härorganisation
kom till. Så långt som möjligt ha vi gått in för att tillämpa bestämmelserna
om förtidspensionering och närma den punkt, där vi icke anse oss
kunna undvara mera arbetskraft. Vi ha försökt använda denna personal på
andra håll och till andra arbeten, där den kunnat behövas. Någon överorganisation
finnes emellertid icke vid gevärsfaktoriet.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Holmgren, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 41
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropcsitionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Med anledning av att tiden var långt framskriden beslöt kammaren, på hemställan
av herr andre vice talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av
förevarande utlåtande ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens plenum kl. 11 f. in.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Loven m. fl., hr 424, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 213,
angående statsmonopolet å tobakstillverknihgen i riket;
herr Weibult, nr 425, i anledning av samma proposition;
herr Holmgren, nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 212,
angående anslag till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930;

herrar Hedlund i Östersund och Lagerkwist, nr 427, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 180, angående provisorisk avlöningsförbättring åt lärare
vid folk- och småskolor samt vid högre folkskolor;

herr Olsson i Österbo, nr 428, i anledning av sistnämnda proposition;
herr Wallerius m. fl., nr 429, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr
181, angående provisorisk avlöningsförbättring för lärare vid de allmänna läroverken
m. fl.,

herrar Lindqvist i Stockholm och Carleson, nr 430, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 206, angående anslag till socialstyrelsen in. m.;

Ang.

engångskostnader
för
anskaffning
av artillerimateriel.

(Forts.)

Nr 24. 44

Tisdagen den 9 april.

Interpellation.

herr Dahlén m. fl., nr 4B1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 210,
angående anslag till bekämpande av arbetslösheten;

herr Hage, nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 184, med
förslag till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

herr Brännberg m. fl., nr 433, likaledes i änledning av propositionen nr 184;
herr Lindberg, nr 434, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 197,
angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden
gällande s. k. lappmarkslagen; samt
herr Lövgren:

nr 435, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 198, angående upplåtande
av kronotorp å vissa kronoparker m. m.; och

nr 436, i anledning av Kungl. Majrts proposition, lrr 220, angående anslag
till hospitalsbyggnader.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Johansson i Uppmälby, som
anförde: Herr talman! Åkers styckebruk anlades i början av 1600-talet på

kronans mark av Påvel Rännare och drevs som kronobruk. År 1640 försåldes
bruket, som 1654 erhöll privilegier som kanonbruk och fick rätt att mot skogsören
på sätt därom var stadgat i och för kolning få betjäna sig av allmänningarna.
Sedan bruksägaren klagat över att bruket ej ägde rätt till någon viss och ständig
kolning, tillsattes de''n 2 september 1756 en kommission i och för utredning av
denna fråga. Genom resolution den 7 maj 1802 förklarade Kungl. Maj:t, att
Åkers styckebruk för fullgörande av bruket åliggande skyldighet att årligen
tillverka minst 1,500 skeppund kanoner borde mot rekognitionsavgift få sig
tilldelat en areal av 14,550 tunnland och den 28 april 1803 bestämdes avgiften
till 40 riksdaler och 20 skilling Banko eller i nu gällande mynt 60 kr. 60 öre,
vilket belopp ‘nu i 126 års tid har varit det årliga arrendet och enda årliga inkomst
staten har av denna stora skogsareal.

År 1887 anhöll ägaren av Åkers styckebruk att i den ordning kungl. kungörelsen
av den 4 februari 1811 föreskriver få skattköpa rekognitionsskogen. Ansökan
avstyrktes av såväl kammar- som kommerskollegium med den motiveringen
att om skatteköp skulle komma till stånd den ej borde omfatta mer än som var
behövligt för att säkerställa kolbehovet för en tillverkning av 1,500 skeppund
kanoner. Framställningen avslogs av Kungl. Maj:t den 2 april 1891.

Angående brukets rätt till rekognitionsskogen avgav kammarkollegium — efter
nådig remiss — den 25 oktober 1898 ett utlåtande. Åkers styckebruks ursprungliga
egenskap av kronobruk och försäljningen 1640 hade icke i och för sig medfört
någon annan eller bättre ställning för samma bruk, än dylika verk i allmänhet
åtnjöte. De resolutioner, som tilläde Åkers styckebruk någon viss kolning
från allmänningarna, hade uteslutände sin grund i de allmänna bruksprivilegiema,
för vars fortsatta åtnjutande det ålåge att mot ersättning vid bruket
utföra kronans beställningar å styckegods. Den områdestilldelning från häradsallmänningarna,
som jämlikt kungl. resolution den 7 maj 1802 ägt rum, kunde
ej anses utgöra utbrytning av vederlagsmark i den meningen, att de avsatta
skogsområdena skulle motsvara de förmåner bruksägaren dittills i avseende å allmänningarnas
avkastning åtnjutit utan hade självständigt bestämts i syfte att
uppehålla kronans tillverkning vid Åkers styckebruk. De avsatta skogstrakterna
innehades med en på visst sätt begränsad nyttjanderätt, vars fortsatta åtnjutande
vore beroende icke blott allenast av bruksägarens beredvillighet att mot
ersättning till gällande priser utföra kronans beställningar utan jämväl av den
omständigheten, att bruksdriften uppehölls i en sådan omfattning, att i händelse

Tisdagen den 9 april.

45 Jfr 34.

av behov en tillverkning av minst 1,500 skeppund styckegods årligen kunde för Interpellation.
kronans räkning från bruket erhållas. (Forts.^

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1899 förvaltas dessa skogar enligt
förordningen av den 27 maj 1898 och stå på grund därav under domänstyrelsens
vård.

Vid 1921 års riksdag väckte jag i denna kammare en motion (123), vari hemställdes
om att den nyttjanderätt Åkers styckebruk hittills ägt måtte upphöra.

1 sitt yttrande över motionen hänvisade kammarkollegium till sitt 1896 avgivna
utlåtande och vidare till sitt till andra lagutskottet den 23 april 1920 avgivna
utlåtande och framhöll, att tanken på en avlösning av dessa nyttjanderätter vore
värd ett övervägande, och tillstyrkte, att en utredning kom till stånd. Andra
kammaren biföll motionen.

1924 framfördes motionen ånyo med hemställan om utredning. Andra kammaren
biföll motionen.

Vid 1926 års riksdag förelåg även motion. I motiveringen framhölls, att en
utredning borde komma till stånd, så att frågan kunde lösas, innah den period,
som Kungl. Maj:t medgivit bruket att få fritt disponera skogsprodukterna, utginge.
Skogen är nämligen upplåten för att bereda bruket tillgång på kol och
för kanontillverkningen, men Kungl. Maj:t har, sedan kanontillverkningen för
cirka 60 år upphörde, meddelat bruket tillstånd för viss tid att få fritt disponera
skogsprodukterna.

Emellertid hade Kungl. Maj:t genom beslut den 15 januari 1926 anbefallt
kammarkollegium att verkställa utredning dels angående kronans rätt till i äldre
tider av kronan till bergverk upplåtna skogar, vilka icke för närvarande förvaltas
i enlighet med förordningen av den 27 maj 1898, dels ock att till Kungl.

Maj:t inkomma med utredning och förslag, huruvida och i så fall på vad sätt i
avseende å särskilda statens till bergverk anslagna skogar den visst bergverk
upplåtna rätten må bringas att upphöra, eller beläggas med särskild avgift utöver
vad redan nu kan vara fallet, eller ock nyttjanderättshavaren beredas tillfälle
att förvärva sig äganderätt till hel eller viss del av den av honom nyttjade
delen. I sitt yttrande till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott 1926 yttrade
kollegium: Med hänsyn till beskaffenheten av Åkers styckebruks rätt till
ovan berörda, bruket anslagna skogen ansåg kollegium det med det erhållna utredningsuppdraget
i dess senare del överensstämmande att i utredningen inbegripa
jämväl denna skog. Utredningen kommer sålunda att omfatta den i riksdagsmotionen
avsedda frågan i hela dess vidd. Tre år ha nu gått, sedan Kungl.

Maj:t anbefallde denna utredning. Den period, som Kungl. Maj:t medgivit
bruket rätt att fritt få disponera skogsprodukterna, har gått till ända, och enligt
uppgift i tidningarna har bruket gjort framställning hos Kungl. Maj:t att under
ytterligare en period få fritt disponera över skogsprodukterna.

På grund av vad jag här anfört får jag vördsamt anhålla om kammarens tillstånd
att få till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa
följande spörsmål:

1. Kan det förväntas, att den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen rörande
Åkers styckebruks rekognitionsskog kan slutföras inom sådan tid, att förslag
kan förväntas vid 1930 års riksdag?

2. Om så ej är fallet, ämnar herr statsrådet vidtagna några åtgärder för att
påskynda utredningen?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
6 A, till Konungen i a’nledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverksproposi -

Nr 24. 46

Tisdagen den 9 april.

tionen gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930 under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.

§ 8.

Vidare änmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till delar av
riksdagsbeslutet:
nr 1, ingress;
nr 2, slutmening;

nr 3, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden;
nr 4, angående av riksdagen beslutad ändring av § 38 riksdagsordningen;
nr 5, angående lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 22 juni 1928 (nr
302) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

!nr 6, rörande lag om ändring i lagen den 4 juli 1910 (nr 77 s. 1) om sjukkassor
m. m.;

nr 7, rörande lag om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,
hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd;
nr 8, rörande lag om ändrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken;
nr 9, rörande förslag till lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån
m. m.;

•nr 10, rörande verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning; nr

11, rörande verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

nr 12, rörande verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

nr 13, rörande val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
nr 14, rörande val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare;
nr 15, angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande; nr

16, rörande ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank;
nr 17, rörande ändring i gällande bestämmelser om ersättning till expropriationsnämnd; nr

18, angående fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923 angående
rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift;

nr 19, angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 (nr
113) om utgöra''nde av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller
införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror;

nr 20, rörande godkännande av en mellan Sverige och Amerikas förenta
stater undertecknad skiljedomstraktat;

nr 21, rörande ändrade bestämmelser för tillsynen över sparbanker;
nr 22, angående avskaffande av lastpenningarna;

nr 23, angående godkännande av ett mellan Sverige och Ungern slutet handels-
och sjöfartsavtal;

nr 24, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och två fullmäktige i
riksgäldskontoret ävensom suppleänter för dem;

nr 25, angående val av ledamöter och suppleanter i styrelsen för riksdagsbiblioteket
;

nr 26, rörande fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;
nr 27, angående tullfri införsel av vissa astronomiska instrument;
nr 28, angående godkännande av en mellan Sverige och Kina underteckhad
tulltraktat;

Tisdagen den 9 april.

47 Nr 24.

nr 29, angående anslutning till ett i Paris den 27 augusti 1928 avslutat
internationellt fördrag rörande fördömande av krig;

nr 30, rörande verkställd omröstning över högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter;

nr 31, rörande vissa ändringar i de sociala arrendelagsbestämmelserna;
nr 32, rörande lag om ändrad lydelse av 7 kap. 1 §, 8 kap. 1 § och 20 kap.
6 § i lagen de''n 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord på landet;

nr 33, angående förslag till viss ändring i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor;
och

nr 34, rörande lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr
334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa u''nder nyttjanderätt
upplåtet område.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående ändrade
bestämmelser rörande val till riksdagens kamrar m. m.;

nr 10, i anledning av väckta motioner om grundlagsändring, avseehde att
åstadkomma en mera rättvis mandatfördelning vid val till andra kammaren;

nr 11, i anledning av väckt motion ängående förhindrande av illojalt användande
av väljarbeteckningar vid val till riksdagens andra kammare;

nr 12, i anledning av väckt motion om utrikesnämndens omvandling till ett
utrikesutskott eller fredsutskott; och

nr 13, i anledning av väckt motion om utredning och förslag om en utvidgning
av gällande bestämmelser om kommunala nybildningar m. m.;

statsutskottets utlåtande, nr 8, angående regleringen för budgetåret 1929/
1930 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet; samt

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande av en personlig professur i limnologi
för docenten Einar Naumann m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.33 e. m.

In fidem
Per Cronvall.