1929. Andra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1929:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Andra kammaren. Nr 14.

Tisdagen den 26 februari.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 och den 20 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes två till kammaren inkomna sjukbetyg, så lydande:

Att förvaltare E. Laurén, enligt uppgift ledamot av riksdagens andra kammare,
är oförmögen till arbete några dagar på grund av luftrörskatarr efter
influensa, intygas.

Stockholm den 23 februari 1929.

Arne Ax:son Sjöberg.

leg. läkare.

Att riksdagsmannen Erik Nordkvist från Skara på grund av sjukdom (influensa)
är förhindrad att infinna sig till riksdagsarbetet från 2%—28/2 intygas.

Skara den 25 februari 1929.

P. Sahlin,

l:e stadsläkare.

§ 3.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Johansson propositionerna:

nr 114, med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april
1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län;

nr 136, med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § i förordningen den
16 maj 1884 angående patent och lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 5
juli 1884 om skydd för varumärken;

nr 119, med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker;

nr 120, angående tullfri införsel av vissa astronomiska instrument;

nr 103, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Karlskrona stad;

nr 104, angående pensionering av vissa förutvarande mästare och arbetare
vid Karlskrona kustartilleriregementes beklädnadsverkstäder m. m.;

nr 105, angående medgivande för förra sömmerskan vid Svea livgardes intendenturverkstäder
Hilda Maria Lundahl att för erhållande av förtidspension
tillgodoräkna sig viss tjänstgöringstid;

Andra Tcammarens protokoll 1989. Nr lh. 1

Nr 14. 2

Tisdagen den 26 februari.

nr 106, angående tilläggspension åt f. d. flaggunderofficeren vid flottan,
underlöjtnanten i marinen F. O. Carlsson;

nr 107, angående ersättning till Sigfrid Israelsson i anledning av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 112, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan ock
staden Halmstad;

nr 113, angående pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i försvarsväsendets
tjänst anställda personer m. fl.;

nr 117, angående försäljning av ett område, tillhörande Rosenholms övningsfält
invid Karlskrona;

nr 118, angående försäljning av en kronan tillhörig fastighet vid Arlöv i
Malmöhus län;

nr 124, angående bestridande av kostnader för vissa åtgärder i anledning av
isförhållandena vid rikets kuster;

nr 126, angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor;
nr 125, angående åtgärd för främjande av sparsamhet bland skolungdomen;
nr 128, angående ändringar i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckning;

nr 129, angående förändring i avseende å löneställning och antal av vissa
ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk m. m.;

nr 115, angående organisation av undersökningarna av svenska landsmål,
ortnamn och folkminnen;

nr 116, angående tilläggspensioner åt vissa f. d. lärare och lärarinnor;
nr 121, angående vissa anslag till folkskoleseminarierna;
nr 131, angående pension åt förre slöjdläraren R. E. Malmborgs änka Sofia
Mathilda Malmborg, född Erikson;

nr 132, angående pension åt förra småskollärarinnan Ester Desideria Mellander; nr

133, angående rätt för förra folkskollärarinnan Anna Fredrika Ljung- .
berg till viss tjänstårsberäkning för pension; och

nr 134, angående pension åt föreståndaren för John Lennings vävskola i
Norrköping G. A. Wennerström; samt

av herr statsrådet Lixbeck propositionerna:

nr 75, med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; och
nr 135, angående tilläggspension åt byråchefen K. D. Dickman m. m.

Samtliga avlämnade propositioner bordlädes.

§4.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 370 av herr Hamrin; och
nr 371 av herr Osberg; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 372 av herr Hollertz m. fl.; och
nr 373 av herr Eriksson i Stockholm.

Tisdagen den 26 februari.

3 Nr 14.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 19
och 20.

§ 6.

_ Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 21, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande ersättning till fonden för
bibanor i vissa delar av riket blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
av kammaren godkänd.

§ 7.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, som nu föredrogs,
bordlädes åter.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Ovanmyra, nr 374, i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 86, angående vissa i samband med 1927 års skolreform stående frågor;
och

herr Anderson i Råstock m. fl. nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 53, angående viss omorganisation av vägväsendet;

herr Gardell i Gans m. fl., nr 376, i anledning av sistnämnda proposition;

herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., nr 377, i anledning av samma proposition
;

herr Ekman, nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 56, angående
anslag till överståthållarämbetet m. m.; samt

herr Hage m. fl., nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 85,
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 9.

Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:

År 1929 den 25 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg,
» Neiylick, Fritz, kapten, Göteborg,

» d’Orchimont, F., f. d. handlande, Göteborg,

» Larsson, L., landstingsman, Huveröd,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Yadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

» Rydén, A., kamrer, Hököpinge,

» Sylvan, H., agronom, Nyboholm,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

Hr 14. 4

Tisdagen den 26 februari.

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön
» Skarstedt, W., f. d. riksdagsman, Falun,

» Backelin, H., landstingsman, Falun,

» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,

vid kontoret i Gävle

herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Nygren, G., konduktör, Gävle,

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Linder, J. R., skollärare, Tvååker,

» Brodin, 0., direktör, Halmstad,

» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge,

» Johansson, Aug., lantbrukare, Skälmtorp, Slöinge,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

vid kontoret i Härnösand

herr Berglund, Enar, landstingsman, Strömnäs,

» Törner, A., direktör, Härnösand,

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

vid kontoret i J önköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd,
» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping,

» Pettersson, J. Aug., landstingsman, Huskvarna,

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., rostmästare, Kalmar,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Sjöberg, S., godsägare, Färjestaden,

vid kontoret i Karlskrona

herr Rydén, Magnus, förste marinintendent, Karlskrona,
» Appelkvist, C aspar, handelsföreståndare, Ronneby,

» Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Kloo, O., f. d. riksdagsman, Karlskrona,

vid kontoret i Karlstad

herr Berg, N. A:son, f. d. riksdagsman, Munkfors,

» Göthberg, A. H., f. d. riksdagsman, Munkfors,

» Huss, R., major, Karlstad,

» Lindh, A., landstingskamrer, Karlstad,

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Wingren, H., kamrer, Kristianstad,

» Jönsson, Sven, i. d. riksdagsman, Fridhill,

» Lorenzen, H. Chr., kamrer, Karpalund,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

Tisdagen den 26 februari.

vid kontoret i Linköping

herr Träff, J. A., i. d. riksdagsman, Mjölby,
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Hanzén, Jredaktör, Linköping,

» Rydén, G., järnvägskontrollör, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Bexell, Albert, stadsfogde, Luleå,

» Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

» Nycander, II., landstingsdirektör, Luleå,

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Johansson, Alf, lantbrukare, Rambotorp, Låstad,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,

» Johansson, K. E., landstingsman, Faleberg, Larv,

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby,

vid kontoret i Nyköping

herr Lundbom, Erik, f. d. riksdagsman, Stigtomta,

» Carlsson, E. G., stadsstyrelseledamot, Katrineholm,

» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Vrena,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

vid kontoret i Sundsvall

herr Gustafsson, Gid., redaktionssekreterare, Sundsvall,

» Carlström, L. V., bageriföreståndare, Sundsvall,

» Thor, G. G., förvaltare, Nedansjö,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,

vid kontoret i Umeå
herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Skellefteå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Berg, Knut, rådman, Umeå,

» Johansson, K. A., lokomotivförare, Vännäs,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster’

» 24 » ’

» 24 » >

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 »

•

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

vid kontoret i Uppsala
herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

vid kontoret i Visby

friherre Kruuse af Verchou, II., major, Tingstäde, med 24 röster,

herr Kahlström, K., f. d. riksdagsman, L:a Atlings, Atlingbo, » 24 » ,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bonsarve, Vamlingbo, » 24 » ,

» Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Lummelunda, Martebo, » 24 » ;

Nr 14.

Nr 14. 6

Tisdagen den 26 februari.

vid kontoret i Vänersborg

herr Lindkvist, G. E., rådman, Åmål,

» Berggren, Gustaf, distriktschef, Åmål,

» Andersson, Folke, trafikassistent, Uddevalla.

» Johansson, Albert, bruksbokhållare, Trollhättan,

med 24 röster»

» 24 » >

» 24 » ;

vid kontoret i Västerås

herr Johansson, K., lantbrukare, Yretberga, Medåker,
» Landstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. 0., fjärdingsman, Hallstahammar,
» Westholm, E. A., landstingsman, Västerås,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Johansson, G. W., hemmansägare, Östad, Täckaregård, Väckelsång »

Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult,

» Lindahl, Ernst, lantbrukare, Lagan,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

vid kontoret i Örebro,

herr von Hof sten, H. R., major, Örebro,

» Gustafsson, Arv., kassör, Örebro,

» Åqvist, Torsten, direktör, Örebro,

» Molin, G. A., f. d. riksdagsman, Aspa,

med 24 röster,

» 24 » ,

» 24 » ;

vid kontoret i Östersund

herr Mattsson, Anders, lasarettssyssloman, Östersund,
» Olsson, Per, mejeridisponent, Östersund,

» Roman, P. G., Eäradsskrivare, Östersund,

» Olsson, 0. P., af färschef, Östersund,

med 24 röster,

» 24 » ,

»> 24 » ;

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Börjesson, L. A., sjukkasseexpeditör, Göteborg,

» Rodhe, C. W., överstelöjtnant, Göteborg,

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,

» Karlsson, Edvin, f. d. riksdagsman, Tuve,

vid kontoret i Malmö

herr Thomasson, G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,

» von Porat, Wilhelm, överstelöjtnant, Lund,

» Hermansson, J. W., lagerbokhållare, Malmö,

» Mårtensson, Per, lantbrukare, Pärup, Ö. Sallerup,

vid kontoret i Falun

herr Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand,

» Minor, P. A., landstingsman, Falun,

» Ohlsén, Olof, handlande, Orsa,

» Eriksson, Ollas A., f. d. riksdagsman, Fors station,

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

Tisdagen den 28 februuri.

7 Nr 14.

vid kontoret i Gävle

herr Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Hellström, H., kapten, Gävle,

» Norell, J. A., fabrikör, Söderhamn,

» Berg, Fredrik, direktör, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

» Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

vid kontoret i Härnösand

herr Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Bouvin, A., handlande, Sollefteå,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

» Hägglund, 0. A., nämndeman, Arnäsvall,

vid kontoret i Jönköping

herr Strömberg, Viktor, direktör, Jönköping,

» Gelotte, B. E., f. d. riksdagsman, Tranås,

» Holstensson, Allan, lantbrukare, Alfversjö, Eksjö,

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Göransson, C. E., rektor, Kalmar,

» Olsson, F., konditor, Kalmar,

» Jonsson, John W., landstingsman, Nybro,

» Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona

herr Andersson, Anton, kakelarbetare, Karlsjkrona,

» Olsson, N. P., kamrerare, Mjällby,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Dahl, Aug., häradsdomare, Rosendal,

vid kontoret i Karlstad

■herr Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Åmotsfors,

» Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Yäse,

» Ferm, E. D., lantbrukare, Skåre,

» Lennartsson, C. E. L., godsägare, Rotnäs, Ulfsby,

vid kontoret i Kristianstad

herr Berglund, Allan, landstingskamrer, Kristianstad,

» Olsson, Henrik, landstingsman, Spjutstorp,

» Olsson, Otto J., lantbrukare, Hammenhög,

» Sköld, H., folkskollärare, Kristianstad,

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,
» 23 » ,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Hallendorff, Joh., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping, med 23 röster,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping, » 23 » ,

» Johnsson, Robert, överassistent, Linköping, » 23 » ,

» Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping, » 23 » ;

Nr 14. 8

Tisdagen den 26 februari.

vid kontoret i Luleå
herr Widlund, 0., tapetserare, Luleå,

» Wallin, Levi, handlande, Boden,

» Johansson, G., stationsinspektor, Boden,

» Lantz, E. P., landstingsman, Luleå,

vid kontoret i Mariestad
herr Jacobsson, Mårten, kontorist, Falköping
» Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Kjelldorff, I. W., lantbrukare, Delebäck, Hova,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

vid kontoret i Norrköping

herr Johansson, Fredrik, hemmansägare, Vevlöf, Östra Husby,
» Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Ljungberg, A. Jförste lärare, Norrköping,

vid kontoret i Nyköping

herr Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

» Boman, Axel, lantbrukare, Tystberga,

» Berger, C. 0., folkskollärare, Stigtomta,

» Larsson, Arvid, murare, Katrineholm,

vid kontoret i Sundsvall

herr Andersson, Torsten, e. o. hovrättsnotarie, Sundsvall,

» Johansson, Gustaf, disponent, Sundsvall,

» Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

vid kontoret i Umeå

herr Jacobsson, U. R., landstingsman, Vilhelmina,

» Hansson, Erik, nämndeman, Vännäs,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Eriksson, E., f. d. riksdagsman, Böle,

vid kontoret i Uppsala

herr Eriksson, C. J., landstingsman, Rosenhill, Almunge,

» Elmroth, A. E., fjärdingsman, Tierp,

» Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk,

» Thorsson, Ernst, lantbrukare, Österberga, Rasbo,

vid kontoret i Visby

herr Lingström, Aug., f. d. riksdagsman, Klintehamn,

» Olof son, A. G., agronom, Visby,

» Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Kullberger, Algot, kamrer, Visby,

vid kontoret i Vänersborg
herr Browall, Paul, lantbrukare, Pjukarp, Älmestad,

» Andrén, Anders, handlande, Brålanda,

» Samuelsson, Knut, banmästare, Bohus,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 )> ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster!

» 23 » ,

» 23 » .

» 23 » ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 )> ;

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

Tisdagen den 26 februari.

9 Pir 14.

vid kontoret i Västerås

herr Sandell, Arvid, häradsdomare, Näs, Tillberga,
» Sjö fält, Karl, sekreterare, Västerås,

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

med 23 röster,

»> 23 » ,

» 23 » ,

» 23 » ;

vid kontoret i Växjö

herr Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Johansson, Karl, nämndeman, Öja,

» Mattsson, V., lantbrukare, Eneryda,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Bj örkebråten, Ryd,

vid kontoret i Örebro

herr Abrahamsson, 0., förrådsförvaltare, Örebro,

» Windahl, A., f. d. riksdagsman, Örebro,

» Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

» Jansson, G. L., nämndeman, Grythyttehed,

med 23 röster,

» 23 » ,

» 23 » ;

med 23 röster»

» 23 » »

» 23 » j

» 23 » ;

vid kontoret i Östersund

herr Pålsson, Olof, hemmansägare, Söre, Lit,
» Lögdberg, J., hemmansägare, Gen valla,

» Holm, Sigurd, Typograf, Östersund,

med 23 röster»

» 23 » >
» 23 » )

» Henriksson, Henrik, d. y., mejeridisponent, Offne, Trångsviken, » 23 » 5

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal röster, blivit
genom lottning bestämd.

Joh. Nilsson. Carl Arv. Andersson.

Erik Abrahamsson. Olof Nilsson.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse
om de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll meddelas
bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige
i riksbanken som vederbörande avdelningskontor och de valda meddelande om
valens utgång.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefri försträckning
åt telegraf tjänstemännens skattein betalningskassa i Stockholm; och
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å vissa lån ur lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby;

från första lagutskottet:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om befrielse
i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten,
från skyldighet att gälda skadestånd;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kronans förmånsrätt för avdikningslån m. m.;

Nr 14. JO

Tisdagen den 26 februari.

från riksdagens kansli:

nr 32, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
och

nr 35, angående val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare;

från konstitutionsutskottet, nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen angående godkännande av en mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater undertecknad skiljedomstraktat;

från bankoutskottet, nr 40, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
lantförsvaret av den kronoegendomarna Revinge nr 22 och 23 i Revinge socken
av Malmöhus län tillhörande lägenheten litt. Y. å Kalvmossen;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
Skövde stad av en i staden belägen kronan tillhörig fastighet;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljningen av
visst till övningsfältet i Linköping hörande markområde; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
nionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 33, för revisionssekreteraren m. m. E. G. Geijer att vara riksdagens justitieombudsman
;

nr 34, för häradshövdingen m. m. H. G. Forsberg att vara riksdagens justitieombudsmans
efterträdare;

nr 36, för revisionssekreteraren m. m. G. M. E. Bendz att vara riksdagens
militieombudsman; och

nr 37, för hovrättsrådet E. H. Elliot att vara riksdagens militieombudsmans
efterträdare.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta motioner rörande
införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring; och

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, med anledning
av väckt motion angående stadgande av viss maximiålder för innehav av kommunal
befattning.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Hultman under 9 dagar fr. o. m. denna dag,

» Andersson i Falkenberg » 6 » > den 27 febr.,

Onsdagen den 27 februari.

11 Nr 14.

herr Eriksson i Toftered under 6 dagar fr. o. m. den 28 febr.,

» Norsell » 6 » » » 27 »

» Lindgren * 8 » » » 27 » och

> Alströmer » 5 » » » 28 >

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.55 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 21 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att ledamoten i riksdagens andra kammare, rådmannen Birger Christensson,
sedan den 26 februari 1929 vårdas å härvarande lasarett för gallblåseinflammation
samt att rådman Christensson på grund härav från ovannämnda dag och
tillsvidare ej kan deltaga i riksdagsarbetet intygas.

Södertälje den 26 februari 1929.

Erik Normann,

t. f. lasarettsläkare.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen av:

herr statsrådet Malmberg propositionerna:

nr 127, angående försäljning av vissa delar av övningsplatsen Kronobergshed; nr

137, angående pensionering av vissa i försvarsväsendets tjänst anställda
eller förut anställda personer; och

nr 139, angående befrielse för stärbhusdelägarna efter kaptenen J. A. Ryding
från viss ersättningsskyldighet;

herr statsrådet Bissmark propositionerna:

nr 108, angående anslutning till en av Nationernas förbunds församling under
dess nionde ordinarie möte i Geneve i september 1928 till antagande förordad
generalakt med bestämmelser om förlikning, skiljedom och rättsligt avgörande
av internationella tvister; och

nr 109, angående godkännande av en mellan Sverige och Kina undertecknad
tulltraktat; samt

herr statsrådet Johansson propositionerna:

nr 140, angående ändrade villkor för lån till skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall;

nr 25, angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark;

Nr 14. 12

Onsdagen den 27 februari.

nr 122, med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 11 § i förordningen
den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket;

nr 123j angående undersökningar rörande reglering av vissa delar av örekilsälven
i Alvsborgs län och Kalix älv i Norrbottens län;

nr 130, angående statsbidrag till kostnader för laga skiftet å Färila sockens
stora skifteslag;

nr 138, angående grunder för försäljning av kronoegendomar m. m.;
nr 143, angående ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker
i Norrland och Dalarna m. m.;

nr 144, angående befrielse för K. H. Larsson från erläggande av visst räntebelopp; _

nr 145, angående överlåtande till Sorsele kommun av visst område av den
vid avvittring inom Sorsele socken till kyrkstad avsatta mark;

nr 146, angående efterskänkande av återstående ogulden köpeskilling för ett
virkesparti;

_ nr 142, angående tillfällig löneförhöjning under budgetåret 1929/1930 för
viss personal inom den civila statsförvaltningen;

nr 147, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv;
och

nr 148, angående pension åt justeraren av mått och vikt E. S. Tengelin.
Samtliga avlämnade propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande Kungl. Maj:ts
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 114, med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april
1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län; och

nr 136, med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § i förordningen den
16 maj 1884 angående patent och lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 5
juli 1884 om skydd för varumärken;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 119, med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;
och

nr 120, angående tullfri införsel av vissa astronomiska instrument;

till statsutskottet propositionen, nr 103, angående godkännande av viss överenskommelse
mellan kronan och Karlskrona stad;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 104, angående pensionering av vissa förutvarande mästare och arbetare
vid Karlskrona kustartilleriregementes beklädnadsverkstäder m. m.;

nr 105, angående medgivande för förra sömmerskan vid Svea livgardes intendenturverkstäder
Hilda Maria Lundahl att för erhållande av förtidspension
tillgodoräkna sig viss tjänstgöringstid;

nr 106, angående tillläggspension åt f. d. flaggunderofficeren vid flottan,
underlöjtnanten i marinen F. O. Carlsson; och

nr 107, angående ersättning till Sigfrid Israelsson i anledning av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring.

Onsdagen den 27 februari.

13 Nr 14.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 112, angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och staden Halmstad, överlämnades
denna proposition, i vad den avsåge nedskrivning av statens domäners
fond till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos följande propositioner; och remitterades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 113, angående pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i försvarsväsendets tjänst anställda personer m. fl.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 117, angående försäljning av ett område, tillhörande Rosenholms övningsfält
invid Karlskrona; och

nr 118, angående försäljning av en kronan tillhörig fastighet vid Arlöv i
Malmöhus län;

till statsutskottet propositionen, nr 124, angående bestridande av kostnader
för vissa åtgärder i anledning av isförhållandena vid rikets kuster;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 126, angående upplåtelse av kronan
tillhörande jordägarandelar i gruvor;

till statsutskottet propositionen, nr 125, angående åtgärd för främjande av
sparsamhet bland skolungdomen;

till bankoutskottet propositionen, nr 128, angående ändringar i den vid lagen
den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
fogade åldersförteckning;

till statsutskottet propositionen, nr 129, angående förändring i avseende å
löneställning och antal av vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.;

Vidare föredrogs propositionen, nr 115, angående organisation av undersökningarna
av svenska landsmål, ortnamn och folkminnen; och hänvisades denna
proposition, i vad den avsåge anslag under åttonde huvudtiteln till bestridande
av ortsnamnsnämndens kostnader för vissa namnregleringsärenden m. m. till
statsutskottet och i övrigt till bankoutskottet.

Slutligen föredrogos övriga på bordet liggande propositioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 116, angående tilläggspensioner åt vissa
f. d. lärare och lärarinnor;

till statsutskottet propositionen, nr 121, angående vissa anslag till folkskoleseminarierna; till

bankoutskottet propositionerna:

nr 131, angående pension åt förre slöjdläraren R. E. Malmborgs änka Sofia
Mathilda Malmborg, född Erikson;

nr 132, angående pension åt förra småskollärarinnan Ester Desideria Mellander; nr

133, angående rätt för förra folkskollärarinnan Anna Eredrika Ljungberg
till viss tjänstårsberäkning för pension; och

nr 134, angående pension åt föreståndaren för John Lennings vävskola i
Norrköping G. A. Wennerström;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 75, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket;
samt

Nr 14.

Onsdagen den 27 februari.

till bankoutskottet propositionen, nr 135, angående tilläggspension åt byråchefen
K. D. Dickman m. m.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 374 av herr Andersson i Ovanmyra;

nr 375 av herr Anderson i Råstock m. fl.;

nr 376 av herr Gardell i Gans m. fl.;

nr 377 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.; och

nr 378 av herr Ekman; samt

till bevillningsutskottet motionen nr 379 av herr Hage m. fl.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtande nr 9
och andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

§ 6.

Ang. Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckta movis-sa
husdjurs tioner angående vissa husdjurs hänförande till utmätningsfri egendom; och
utmätningsfri J^trade därvid:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Den motion, varöver första lagutskottet
här avgivit utlåtande, har sin upprinnelse i en händelse, som för något
år sedan inträffade i en sörmlandssocken. Det var en händelse, som på grund
av sin hårdhet upprörde många sinnen. Det var två dagkarlar eller torpare,
vilket man vill kalla dem, hos vilka det företogs utmätning. Hos den ene utmättes
och försåldes den enda kon, och hos den andre utmättes och försåldes
den enda grisen, ty någon ko hade ej han.

I båda fallen voro de båda arbetarnas övriga tillhörigheter synnerligen torftiga.
Vederhäftiga personer hade värderat dem till högst 200 kr. Vederbörande
landsfiskal ansåg sig endast göra sin plikt, då enligt hans mening utsökningslagen
skulle tolkas därhän, att kreatur icke finge inräknas bland de
tillhörigheter, som kunde undantagas från utmätning. Någon klagan över den
verkställda utmätningen gjordes icke.

Jag har senare erfarit, att en liknande tolkning av utsökningslagens bestämmelser
är ganska allmän. För någon tid sedan skrev jag nämligen till några
landsfiskaler i olika delar av landet och frågade, hur de ansågo, att 65 § i utsökningslagen
borde tolkas och hur de tillämpade densamma. Jag frågade,
om de ansågo, att om en gäldenärs övriga tillhörigheter uppgingo till ett värde
av, låt oss säga, 300 kr., men han dessutom hade en ko, denna ko skulle kunna
utmätas. Jag fick svar från de flesta jag skrev till. Av dessa svar framgår
det, att tolkningen är mycket olika. I en del svar säger man alldeles klart
och tydligt att kreatur kunna undantagas från utmätning; i en del andra svar
säger man alldeles tvärtom.

Av det senare slaget skall jag be att få föredraga tre svar, som äro mycket
typiska. En säger så här: »Undertecknad har den bestämda uppfattningen, att
med nu gällande bestämmelser gäldenären tillhöriga husdjur icke få inräknas
bland utmätningsfri egendom. I 65 § utsökningslagen omförmälta förråd’
torde nämligen böra tolkas som matvaruiöriåå, ej levande djur.---Att

Onsdagen den 27 februari.

IT, Nr 14.

inbegripa kreatur i ''nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören torde ej viaaaA^djurt
heller vara riktigt. Med andra nödiga lösören’ torde avses endast inre lohänförande till
örebo.» En annan säger sä här: »Jag anser icke, att levande inventarier, allt- utmätningsfri
så gäldenär enda ko eller gris, kunna räknas bland den utmätningsfria egen- egendom.
domen.» Och det tredje svaret lyder så: ».lag får härmed meddela, all det (Korte.)

sannolikt i största utsträckning vid verkställighet genom utmätning praktiseras
så, att gäldenärens husdjur icke inräknas bland utmätningsfri egendom. Jag
har under min tjänstetid haft flera fall, där utmätning verkställts å en gäldenärs
enda husdjur, exempelvis en ko, en gris eller ett antal höns. I flesta fall
har klagan icke förts över dylika utmätningar, men i ett fall åtminstone påminner
jag mig, att gäldenären besvärade sig, men vederbörande länsstyrelse
var tydligen av samma åsikt som undertecknad och fastställde utmätningen.»

Han tillägger, att då nu olika meningar gjort sig gällande, vore det önskvärt,
att tydliga föreskrifter härom utfärdades, ty det kan ju endast vara till gagn,
att missförståelserna bortelimineras.

Jag är ganska säker om att man skulle kunna samla en mängd liknande uttalanden,
som bevisa, att utmätningsmannen tolka 65 § utsökningslagen på det
sätt, att kreaturen icke kunna inräknas i den utmätningsfria egendomen.

För min del anser jag, att det är en betänklig sak, när en lagparagraf är så
tvetydig, att just de, som skola handhava dess tillämpning, kunna tolka den på
två diametralt motsatta sätt. Jag anser mig därmed ha visat, att motionens
yrkande var fullt berättigat.

I det utlåtande, som utskottet avgivit, har utskottet emellertid kommit till
den uppfattningen, att redan med nuvarande formulering av lagen kunna kreatur
inräknas bland utmätningsfri egendom. Därmed har ju också utskottet sagt,
att en annan tolkning av lagen är oriktig. Med detta uttalande kan jag ju säga,
att motionens syfte i huvudsak uppnåtts, och jag anser mig därför till första
lagutskottet böra framföra mitt tack för den utredning, som utskottet har verkställt,
och för det intresse, man synes ha ägnat åt denna sak.

Jag har dock ännu ett litet önskemål, och det är, att utskottet ville medverka
till att den uttolkning av lagen, som utskottet här presterat och som jag
förmodar, att riksdagen kommer att ansluta sig till, blir känd för vederbörande
länsstyrelser, landsfiskaler och utmätningsmän. Jag vet icke, vilken väg som
härvidlag är möjlig, men jag tänker mig, att utskottet — kanske dess ordförande
— kunde ha någon möjlighet att vända sig till justitiedepartementet och på
den vägen få något meddelande till vederbörande. Jag tror dock, att bara det,
att utskottet här sagt sin mening, icke är tillräckligt. Jag fruktar, att om
denna mening icke blir känd för dem, som skola handhava lagens tillämpning,
komma många ännu oförskyllt att fa lida för en felaktig lagtolkning i det

fallet- ....

Det är också ett annat spörsmål, vilket jag hade hoppats att med motionen
få klarhet i, och det är, huruvida en arbetare på landsbygden, låt oss säga en
statkarl, blir ställd på samma plan som en inkomsttagare i staden eller samhället,
när det gäller att vid utmätning få undantaga egendom. Fn inkomsttagare
i staden eller samhället har i regel husgeråd och möbler, som gå upp till
det föreskrivna värdet av 500 kronor. Så är ofta inte fallet med en vanlig jordbruksarbetare
eller statkarl. Jag hade hoppats och trott, att utskottets uttalande
skulle klargjort även det fallet, då t. ex. en statkarl blir utsatt för utmätning,
varvid hans tillhöngheter i övrigt uppskattas lat oss säga till 300
kronor, men han dessutom har en ko, om denna da far undantagas från utmätning.
I sitt utlåtande har utskottet mycket kraftigt understrukit, att för att
nötkreatur skola kunna räknas som inventarier och undantagas från utmätning,
måste de anses såsom ''nödiga lösören . Jag vågar säga att utskottets utlåtande
icke klarlagt, huruvida i ett sådant fall, som det jag nämnde, en ko för

Sr 14. 16

Onsdagen den 27 februari.

vimUmsd ura J°rdbruksarbetare skall betraktas som ''nödigt lösöre’ eller ej. Men om den
hänförandetiU ^cke betraktas på det sättet utan så, att den skulle kunna fråntagas bonom,
utmåtning8fri anser jag, att han blir ställd på ett lägre plan och sålunda kommer i en sämre
egendom. ställning än en inkomsttagare i staden eller samhället, vars tillhörigheter i hu(Forts.
) vudsak bestå av möbler och husgeråd.

Det skulle varit av intresse för mig, och jag tänker för andra av kammarens
ledamöter, att få höra något uttalande just om den saken från någon närvarande
ledamot av första lagutskottet.

Herr talman! Ja g har intet yrkande, utan jag har endast med dessa ord velat
framhålla mina synpunkter på frågan.

Herr Björkman: Herr talman! Den förre ärade talaren hade icke något

yrkande att framställa, varför jag kunde nöja mig med att yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Det var emellertid en punkt, som berördes i hans yttrande, varom jag vill
yttra några ord. Han önskade få fram en medverkan från lagutskottets sida
till att vederbörande ute i orterna och särskilt landsfiskalerna skulle erhålla
kännedom om den lagtolkning, som lagutskottet här framställt såsom den man
anser vara den riktiga och som också har stöd i rättspraxis. Utskottet har naturligtvis
icke möjlighet att bedriva någon slags propagandaverksamhet, men
jag kan lugna motionären med att det föreligger med offentligt understöd en
publikation, som heter »Rättskunskap för blivande landsfiskaler», där man i
olika delar framställt det som för landsfiskalerna kan vara viktigast att känna
av den svenska rätten. Bl. a. finns det en del som heter »utsökningsrätt» och
i vilken justitierådet Alexanderson framställt hela den del av rättskunskapen,
som det här^är fråga om. Bl. a. nämner han där, att bland lösören även ingår
husdjur. Sålunda böra de landsfiskaler, som studera detta verk, kunna se,
att det redan nu är gällande rätt vad som utskottet för sin del uttalar, nämligen
att husdjuren höra till ifrågavarande lösören. Man kan också hoppas, att när
detta lagutskottets utlåtande refereras i tidningspressen och när ifrågavarande
handledning för landsfiskaler blir alltmer läst — av de nya årgångarna lika
väl som av de gamla — skola de andra tolkningar, som här påtalats, icke vidare
förekomma.

Den ärade motionären talade sedan om att det vore av vikt att få klarhet om
innebörden i ordet »nödig» i ifrågavarande paragraf. Jag skall för min del
anhålla att ej få besvära kammaren med att ingå på den saken här, utan föreslår
att motionären och jag ha en liten enskild juridisk rådplägning med varandra.
Det är många gånger som en jurist här i kammaren får verkligt språka
med sina kamrater i juridiska ämnen, och så kunna vi göra i detta fall också,
så att vi ej upptaga kammarens dyrbara tid.

Jag har intet vidare att tillägga, utan ber, som sagt, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vill bara uttala den för hoppningen,

att läroboken för »blivande landsfiskaler» också skall komma under
de ^äldre landsfiskalernas ögon, så att de få reda på den rätta tolkningen av
ifrågavarande lagrum.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7-

Vid nu skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt motion om upphävande av gällande bestämmelser angående
världsliga kungörelsers uppläsande i kyrka blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Onsdagen den 27 februari.

1 7 Nr 14.

§ 8.

Härefter föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 2, i anledning av väckt motion angående ändring av taxcbestämmelserna för
användningen av elektrisk kraft från statens vattenfallsverk.

Därvid anförde:

Herr Johtmssön i Bro: Herr talman! Endast ett litet kort begravningstal!

. äJ övertygad om att de flesta av kammarens ledamöter varit av den meningen,
att ett motionerande i denna fråga varit överflödigt, alldenstund landsbygden
under de senaste åren i alla fall fått en viss lindring med hänsyn till
ifrågavarande avgifter. Men till motionärernas försvar vill jag meddela något
om anledningen till att en framställning i ämnet gjorts.

Ur den bok, som jag här har och där vattenfallsstyrelsen framlagt en viss statistik
i ämnet, vill jag meddela, att vinsten för år 1928 uppgick till 13,755,002
kronor 18 öre. Detta har resulterat i en räntabilitet för Trollhätte kraftverk av
5.74 %, för Älvkarleby av 8.86 %, för Motala av 3.50 %) för Västerås av 5.41
för västra stamlinjen av 5.71 %, för Porjus av 4.17 % och för Norrforsen av 4.79 %
— en medelprocent sålunda av 5.82 %. Under sådana omständigheter ha vi funnit
en ytterligare sänkning av taxorna befogad. Alla gånger, som frågan tidigare
varit föremål för riksdagsbehandling, har man emellertid framfört den uppfattningen,
att någon sänkning icke bör komma till stånd, med mindre affärerna
för vattenfallsstyrelsen ligga så till, att en sänkning kan ske, utan att de övriga
skattedragarna behöva drabbas därav. Denna uppfattning har blivit bestämmande,
ehuru jag och flera med mig varit av den meningen, att man här borde
ga den vanliga af färsvägen att från början söka sänka priserna för att stimulera
till utveckling och därigenom erhålla bättre resultat.

Jag har i dag mottagit en redogörelse från Sala stad i förevarande avseende,
som ger ytterligare stöd för befogenheten av ytterligare sänkning av taxan. Jämför
man innehållet i denna med det resultat, vartill vattenfallsstyrelsen kommit
rörande landsbygdstaxorna, skall man finna, att en oerhörd skillnad förelio-ger
Vattenfallsstyrelsen säger, att för år 1922 utgjorde medelpriset 13 öre per kilowattimme,
under det att motsvarande för Sala stad utgjorde blott 4.23 öre Motsvarande
siffror voro: för år 1923 12.1 resp. 4.19 öre; för år 1924 11.8 resp.
3.89 öre; för 1925 11.4 resp. 3.79 öre; för 1926 10.3 resp. 3.71 öre; för 1927
9.Ö resp. 3.60 öre och för år 192 8 8.50 resp. 3.57 öre. Detta ger klart vid handen,
o rättvisa icke föreligger och att det finns fog för att kräva ytterligare
hjälp åt landsbygdsintressena. En vattenfallsstyrelsen närstående person, vars
namn jag här icke vill nämna, har också sagt, att vattenfallsstyrelsen begått det
felet att lata industrien och städerna få alltför låga taxor, vilket måste tagas
igen från landsbygden. Det är orimligt, att sådant skall äga rum.

Emellertid har fragan behandlats sa ingående under föregående riksdagar
att Ja® mke skall ingå på detaljer, utan endast förklara mig tillfredsställd med
det löfte, som givits om att ytterligare sänkningar i taxorna skola företagas.
Jag läster da största avseende vid, att när jag för några dagar sedan hade ett
samtal med vattenfallsstyrelsens chef, generaldirektör Malm — vilken i förbisagt
åtnjuter stort förtroende på landsbygden — han därvid förklarade
a/t ar 1930 skulle en ytterligare sänkning av taxorna äga. rum. Vi böja oss för
detta uttalande och vänta på att löftet skall infrias på så sätt att landsbygden
blir tillfredsställd. Jag hoppas också, att utskottet i detta fall är av samma
mening. Av de siffror, jag nyss läste upp, synes framgå att — även om ett bifall
till motionen skulle enligt utskottsutlåta.ndet förorsaka en minskad inkomst av
1.4 miljoner kronor — en sänkning ändå borde kunna genomföras utan att beröra

Andra kammarens protokoll 1929. Nr H. 2

/ fråga

om taxorna d
elektrisk kraft
frän

statens vatten
fallsverk.

Nr 14.

I fråga

om taxorna å
elektrisk kraft
frän

statens vatten•
fallsverk.
(Forts.)

Ang. vidgade
befogenheter
för militärmanskap
i avseende
å organisation
m. m.

18 Onsdagen den 27 februari.

skattedragarna. Men vi skola som sagt nöja oss med det löfte som givits om
ytterligare sänkning av taxorna.

Jag skall därför icke, herr talman, framställa något yrkande.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig med att enbart
yrka bifall till utskottets förevarande hemställan. Jag vill emellertid påpeka,
att då herr Johansson i Bro framhåller, att medeltalet beträffande förräntningsprocenten
för statens kraftverk utgör 5.82, så har han däri icke inberäknat förräntningen
av det kapital, som ligger i statens outbyggda vattenfall. Gör man
detta, medför det en sänkning av nämnda förräntningsprocent. Det vore naturligtvis
högeligen betänkligt, om en så betydlig sänkning av räntabiliteten och
reduktion av vattenfallsstyrelsens inkomster skulle äga rum, som för övrigt
komme att bli fallet enligt motionärernas yrkande.

Jag ber, som sagt, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 9.

Till avgörande företogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 1, i anledning av väckt motion angående vidgade befogenheter för
militärmanskap i avseende å organisation m. in.

Uti en inom andra kammaren väckt och till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 321, hade herr Öliman m. fl. föreslagit, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

1) att militärmanskapet måtte tillerkännas rätten att inom förläggningsområden
(kasernen, bivacken, fartyget) bilda de organisationer de ansåge erforderliga
för tillvaratagandet av sina ekonomiska, politiska och övriga intressen,
varvid det skulle åligga vederbörande befäl att till dessa organisationers
förfogande ställa erforderliga lokaler inom förläggningsområdet;

2) att militärmanskap måtte äga rätt att deltaga i arbetarklassens fackliga
och politiska organisationers arbete, möten och demonstrationer; samt

3) att manskapets organisation måtte äga rätt att välja förtroendemän för
kontroll av utspisning, kompanikassor och för framförande av önske- och klagomål,
vilka förtroendemän skulle äga rätt att deltaga i utredningar beträffande
klagomål, disciplinbrott och övriga frågor, i vilka utredningar manskapet
hade intressen att bevaka.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion måtte avslås.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Öliman: Herr talman! Den behandling, som föreliggande motion

fått i utskottet, är karakteristisk för den praktiska och principiella enighet,
som tycks vara rådande bland borgare och socialdemokrater beträffande den
borgerliga militarismens uppgift att vara ett värn för det kapitalistiska systemet.

Det ligger givetvis i den härskande klassens intresse att isolera den värnpliktiga
småbonde- och arbetarungdomen från beröring med_ sina klasskamrater
på förläggningsorterna under den tid de genomgå sin militära utbildning.
Man vill genom denna isolering fostra de värnpliktiga. till en oreflekterande
massa, som utan att själv tänka på sin egen klass’ ställning skall låta sig kommenderas
till slaktbänken, när det kapitalistiska intresset det kräver. Det är
därför man vill upprätthålla undantagslagar och bestämmelser, när det gäller

Onsdagen den 27 februari.

19 Nr 14.

de värnpliktiga, vilka måste vara oförenliga med den mångomskrutna demo- Ang. vidgade
krutien. befogenheter

Socialdemokraterna älska ju att framställa sig såsom demokratiens enda för,™l*tärsäkra
vä.ktare, men när det gäller att tillerkänna militärmanskapet några av^nde å orgade
rättigheter, som arbetarklassen under årtionden kämpat för, då sluter man nisation m. m.
upp vid sidan av de mest reaktionära element, eu omständighet, som förelig- (Forts.)
gande utskottsutlåtande bär vittne om.

I sin motivering för avslagsyrkandet på motionen hänvisar utskottet till
vad femte tillfälliga utskottet vid fjolårets riksdag anförde vid avstyrkande
av den kommunistiska gruppens motion, vari samma yrkande framfördes som
i den nu föreliggande. I detta utlåtande försöker man först göra gällande,
att det icke finnes något förbud för militärmanskapet att bilda organisationer
eller att deltaga i organisationernas möten. Den inskränkning i förevarande
rättigheter, som finnes, framhåller utskottet, är stadgad i lagen av den 16
juni 1906. Utskottet finner för sin del icke denna lag nödvändig, men, fortsätter
man, motionärerna äga ju möjlighet att utan särskild utredning göra
framställning till riksdagen om lagens upphävande.

I den nu föreliggande motionen ha vi följt de anvisningar, som utskottet
i fjol angav, i det att vi utan att kräva särskild utredning hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att gällande förbehåll för
värnpliktiga och militärmanskap att bilda de organisationer de anse erforderliga
för att under sin tjänstetid tillvarataga sina egna intressen, varda undanröjda.
När nu utskottet, i likhet med vad förhållandet var vid föregående
års riksdag, anser, att de bestämmelser om inskränkning i förevarande fall, som
finnas, icke äro nödvändiga, varför har då utskottet gått in för ett avslagsyrkande
på framställning om dessa bestämmelsers borttagande? Man har
svårt att förstå de slutsatser, som utskottet dragit av sin egen motivering, då
man, efter vad som anförts, kommer fram till ett avslagsyrkande. Det förefaller
annars, som den logiska slutsatsen av utskottets resonemang skulle lett
fram till ett biträdande av i motionen framställda yrkanden; men det är tydligt,
att utskottets ledamöter icke velat taga konsekvenserna av sin egen motivering.

Det är dock ett faktum, att en sådan elementär rättighet som föreningsrätten
icke existerar för militärmanskapet, icke heller rättigheten att deltaga i arbetarorganisationernas
möten; och detta för en grupp av medborgare, som mer
än någon annan är i behov av dessa rättigheter för att kunna tillvarataga sina
egna intressen mot en ofta hänsynslös officersklick. Mot de övergrepp, som
nästan dagligen förekomma mot de värnpliktiga, ha dessa intet medel till sitt
försvar. Enskilt kunna de icke med någon större effekt uppträda, och organisation
är förbjuden. Lika omöjligt är det för de värnpliktiga att förbättra sina
ekonomiska villkor eller sitt kosthåll eller att förhindra uppskörtning. Detta
förhållande, som ingen kan bestrida, finner utskottet, även dess socialdemokratiska
ledamöter, vara i sin fulla ordning.

Man har med anledning av de socialdemokratiska utskottsledamötemas ställningstagande
all rätt att till socialdemokraterna i utskottet och i kammaren
framställa den frågan: vad menar ni med talet om demokrati, om mötes- och
församlingsfrihet, när ni gå emot att dessa elementära rättigheter tillerkännas
militärmanskapet?

Det torde icke vara obekant för någon av kammarens ledamöter, att manskapet
inom armén och flottan är utsatt för ett oerhört andligt och politiskt
förtryck. Mannen i ledet får icke lasa den tidningspress eller den litteratur,
som han vill, han får icke heller tillsammans med sina kamrater diskutera
politiska frågor, som beröra hans egna klassintressen. Däremot kommenderas
han ofta att deltaga i minnesfester och högtider med för honom motbjudande
politisk karaktär. Det politiska förtryck, som borgarklassen utövar

Nr 14.

Onsdagen den 27 februari.

Ang. vidgade
befogenheter
för militärmanskap
i avseende
å organisation
m. m.

(Forts.)

mot militärmanskapet inom armén och flottan, kommer även till uttryck i
förbud för manskapet att deltaga i arbetarklassens politiska organisationers
arbete och i befälets flitiga utnyttjande av möjligheterna att förbjuda manskapet
att deltaga i av arbetarorganisationerna anordnade möten. Borgarklassens
politiska avsikter i detta hänseende belysas bl. a. av det våldsamma
skränet i den borgerliga pressen föregående sommar med krav på »sträng
räfst» med ett par matroser från Fylgia, vilka under ett besök i Hamburg besökte
ett Röda frontmöte därstädes.

Denna politiska kamp, detta politiska förtryck mot militärungdomen i förläggningarna
ingår givetvis såsom ett viktigt led i borgarklassens strävan att
av ungdomen i militärförläggningarna göra ett villigt verktyg i borgarklassens
händer, en strävan, som också socialdemokraterna giva sitt aktiva stöd genom
att vägra sin medverkan till skapandet av sådana bestämmelser, som i någon
mån skulle kunna skydda de värnpliktiga mot det politiska förtryck de nu äro
utsatta för.

För officerarna och militärbefälet gälla andra lagar och förordningar, de
få fritt framföra sina politiska åsikter i tal till manskapet o. s. v. Belysande
i detta avseende är ett avsnitt av ett tal, som översten och chefen för I. 19 i
Boden höll i oktober 1928, då han avtackade sitt regemente. I detta sitt tal
utfor han i en rasande hets mot Sovjetunionen, ett land, som Sverige ju har
vänskapliga förbindelser med. Vid hans regemente inträffade det ofta under
loppet av regementsmötet, att andra personer i befälsställning betecknade en
del av de värnpliktiga som skränfockar, ryska drängar o. s. v., vilka borde
behandlas med kulsprutor och giftgaser.

Hur befogat kravet är, att manskapet skall tillerkännas rätt att deltaga i
utredningar beträffande frågor, där manskapet har intressen att bevaka, framgår
av det sätt, varpå befälet handhar den s. k. persedelvården. Jämt och
ständigt förekomma vid de militära förläggningarna undersökningar angående
bortkomna och skadade persedlar, och vid dessa undersökningar trakasseras
manskapet många gånger på det mest upprörande sätt. De undersökningsförrättningar,
som här avses, utgöra vid marinen ett särskilt institut. Ett
slags kommitté, i regel bestående av tre personer, skall tillsättas, så snart anmälan
skett angående förlust av persedlar eller skada å material av vad slag
det vara må. Jag behöver väl knappast erinra om, att manskapet icke får
ha ett ord med i laget vid dylika undersökningar. Sedan undersökning är
verkställd, avkunnar fartygschefen domen och beordrar avdrag å lön i och för
ersättningsbeloppets gäldande. Proceduren har gjorts så enkel som möjligt
genom användande av särskilt fastställda blanketter. Befälet har ensamt rätt
att ålägga de värnpliktiga skadestånd, och det hjälper icke, hur mycket de
värnpliktiga än protestera eller hur de bevisa eller bedyra, att de icke varit orsak
till persedelns försvinnande eller skada å densamma. Chefen avkunnar domen
och därmed basta. Det blir avdrag på lönen, trakasserier och förföljelser.
När herr Per Albin Hansson satt som försvarsminister, fann han tydligen detta
hänsynslösa system fullt riktigt, alldenstund man icke kan spåra något som
helst försök till ingripande för att skipa rättvisa. Han ansåg tydligen också,
att officerarna borde få skipa rättvisa och döma de värnpliktiga, som de behaga.

Beträffande armén föreligger visserligen den skiljaktigheten, att det fordras
utslag av krigsrätt för utkrävande av personlig ersättning, men resultatet blir
i allmänhet detsamma: manskapet får sällan eller aldrig rätt. Det begås i detta
hänseende skriande orättvisor. De förkomna persedlarna få också i flera
fall ersättas med oerhört höga belopp. Jag skall ta mig friheten att nämna vad
de värnpliktiga få betala för förkomna persedlar vid t. ex. Svea livgarde. En
sliten handduk, som på sin höjd kan värderas till 70 öre, skall av manskapet
ersättas med 1 krona 40 öre, en gammal linnerock, hur sliten och trasig den än

Onsdagen den 27 februari.

21 Nr 14.

är, med 5 kronor och ett par lägerskor, om de också varit använda i ett par är, Ang. vidgade
med lägst (5 kronor. befogenheter

Det är klart, att var och en som vill so saken sådan den i verkligheten ligger
till, måste erkänna, att manskapet i detta såväl som i andra avseenden är helt seende å argaoch
hållet underkastat officerarnas godtycke. Officerarna ha rätt att döma de nisation m. m.
värnpliktiga och stamanställda till skadestånd för persedelskador, som de aldrig (Forts.)
ha förorsakat. Att domen blir orättvis, bekymrar icke dem, som fälla densamma,
och att det är fattiga pojkars styvrar man vill komma åt, det fäster man
heller intet avseende vid. Men inte nog härmed, det kan också inträffa, att
en i sådan ordning fastställd ersättning uttages på exekutiv väg, även sedan
den skyldige ryckt ut från sin tjänstgöring, och stadsfogdar och landsfiskaler
få under sådana förhållanden företaga resor ut till värnpliktigas fattiga hem
och undersöka, om där finnas utmätningsbara tillgångar.

Det är självklart, att det under sådana förhållanden måste råda missnöje
bland de värnpliktiga, och att de allt starkare skola resa kravet på att bli tillerkända
medborgerliga rättigheter. Den första åtgärd, som i det avseendet
måste vidtagas, är, att man ger de värnpliktiga och stamanställda möjlighet att
organisera sig, att skapa de organisationer, som äro erforderliga, för att de skola
kunna hävda sina intressen.

Det skall emellertid här fastslås, att inom utskottet såväl borgare som socialdemokrater
äro enhälliga i sitt ställningstagande, när det gäller att förvägra
militärmanskapet denna deras elementära medborgarrätt, ett förhållande, som
jag är övertygad om att landets arbetarungdom i första hand och den värnpliktiga
ungdomen överhuvud skall förstå att på ett riktigt sätt värdera. Jag
är också övertygad om att denna ungdom skall förstå att av den ståndpunkt
som utskottet här har intagit och som jag har all anledning förmoda blir kammarens
ståndpunkt, draga de riktiga slutsatserna, nämligen att man från det
hållet ingenting har att vänta. De värnpliktiga skola härav lära sig förstå
karaktären av denna borgarmilitarism och därför se till, att de, så långt det är
möjligt, under den tid de äro i kronans kläder, bevaka sina egna klassintressen
och trots alla förbud och trakasseringar sätta sin egen klassfärg på de militära
förläggningarna.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den kommunistiska
motionen.

Herr Laurin: Herr talman! Jag har ingen anledning att ingå på ett

längre bemötande av den förre talarens anförande. Jag vill endast konstatera,
att ingenting hindrar militärmanskapet att tillhöra sina fackliga och politiska
organisationer.

Då här talas om inflytandet på kompanikassorna, så skall jag tillåta mig
att läsa upp den paragraf i vederbörande kungl. kungörelse, som handlar om
den saken. »Inträde i kassan», heter det, »skall vara frivilligt. Kompanichef
(motsvarande befälhavare) skall personligen lämna manskapet underrättelse
om kassans ändamål och organisation in. m. och därvid uttryckligen
framhålla sammanskottets frivilliga karaktär.» Man kan alltså vara med,
om man vill, och låta bli, om man föredrar det. Jag kan icke se, att det på
något som helst sätt utövas något tryck i det här fallet på dem, som äro särskilt
samvetsömma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag tror visserligen inte det

tjänar mycket till att taga upp en sakdiskussion med motionärerna på de punkter,
som här behandlats och under fortsättningen av plenum komma att behand -

Nr 14.

Onsdagen den 27 februari.

Ang. vidgade
befogenheter
för militäxmanskap
i avseende
å organisation
m. ro.

(Forts.)

las, men det kan vara av en viss vikt att verkligen fastställa den ståndpunkt,
som socialdemokraterna i dessa avseenden intaga.

Det har redan här påpekats, att det ingenting finnes, som hindrar militärmanskapet
att organisera sig. Yi veta också, att de fast anställda, både officerare,
underofficerare och underbefäl ha sina organisationer, vilka, särskilt vad beträffar
underofficerarna och underbefälet av manskapet, äro rent fackliga sammanslutningar,
tillkomna för att tillvarataga de anslutnas intressen. Åven i
andra avseenden råder fullständig organisationsfrihet. Ingen kan hindra någon.
antingen han är fast anställd eller ligger inne som värnpliktig, att tillhöra
sin fackliga och politiska organisation. De som då och då vistas i Folkets
hus, veta också mycket väl, att man när som helst kan få se dessa uniformerade
medlemmar dyka upp i våra organisationer och att dessa medlemmar också
med intresse deltaga i våra möten.

Sedan detta är konstaterat, återstår frågan, huruvida det är något verkligt
intresse att få särskilda organisationer av de värnpliktiga i kasernerna. Jag
svarar utan tvekan, att ett sådant intresse kan icke finnas. I och med förläggningen
av militären till städerna ha ju de inkallade värnpliktiga tillfälle
att under tjänstgöringstiden uppehålla kontakten med sina organisationer, och
det bästa man kan göra med avseende på förhållandet mellan militära och civila,
är att inte framkalla någon känsla hos militären av att den utgör en
särskild kast utan tvärtom ständigt söka bibehålla hos de värnpliktiga känslan
av att de även under tjänstgöringstiden äro medborgare bland medborgare.
Den känslan kan icke bibringas på ett bättre sätt än genom att de uppehålla
kontakten med de organisationer, som de tillhöra såsom civila.

Hur skulle förhållandena bli, om det bildades speciella organisationer bland
de värnpliktiga? Jag vill påpeka, att redan den korta tid, som de värnpliktiga
äro inkallade till tjänstgöring, säkerligen gör, att de själva icke känna
något behov av en sådan organisation. Men om man också ponerar, att det
bildades, låt oss säga, en kommunistisk organisation, en socialdemokratisk organisation,
en avdelning av högerns ungdomsförbund, en avdelning av jordbrukarnas
ungdomsförbund, en avdelning av herr Ekmans ungdomsförbund
och en av det liberala ungdomsförbundet, ha vi då verkligen intresse av att på
ett sådant sätt föra in de politiska striderna i militärtjänsten under den tid
de värnpliktiga ligga inne? Nej, på intet sätt, det föreligger intet sådant behov.
Möjligheten att bilda dylika organisationer föreligger alldeles säkert. Jag
kan icke tänka mig, att någon regementschef skall kunna förhindra t. ex. de
socialdemokratiska värnpliktiga att sammansluta sig i en organisation, som
arbetar under legala förhållanden, men jag är samtidigt övertygad om att de
socialdemokratiska värnpliktiga, som kunna gå till sin ungdomsklubb eller
sin förening, icke ha något som helst behov av att ha en särskild organisation
vid kasernerna. Men framför allt tror jag, att de värnpliktiga, när den dagliga
tjänstgöringen är slut och fritiden inträder, icke i onödan uppehålla sig i
kasernerna utan hellre söka sig ut och bort från kasernerna för att deltaga i
det föreningsliv, som pågår på annat håll, om de nu överhuvud äro intresserade
för detta föreningsliv. Jag vill ytterligare fastställa, att vi ha inte och
kunna inte ha något intresse av att under de värnpliktigas tjänstgöring föra
in de politiska striderna direkt i kasernerna.

Sedan blir det en annan sak. om här finnes ett parti, som spekulerar i en
politisk organisation bland militären. Om kommunisterna tro, att de på detta
sätt skola få någon särskild legalisering av sitt cellarbete, så. säger jag öppet
ifrån, att det ha vi heller intet intresse av. Som försvarsminister hade jag en
gång uppe en kommunistisk deputation, som gjorde vissa framställningar av
samma art, som dem vi nu behandla i den förevarande motionen. Jag sade då
uttryckligen till denna deputation, att om ni tro, att ni härigenom skola öppna

Onsdagen den 27 februari.

23 Nr 14.

möjligheter att bedriva ett sönderbrytningsarbete inom kasernerna, så kan jag Ang. vidgade
tala om att vi skola icke blott vägra sanktion på något sådant utan också göra
allt för att förhindra en dylik möjlighet. Om ett sådant arbete sättes i gång, i av_

kan det nämligen, även om det icke betyder något för försvarskänslan . och seende ä orgaförsvarets
bestånd, bli till förfång för de värnpliktiga själva, som säkerligen nisation m. m.
icke äro så angelägna om det intresse, kommunisterna nu visa dem. (Forts.)

Beträffande lagen av 1906, så bekämpades denna av socialdemokraterna, när
den antogs, och vi ha fortfarande den uppfattningen, att den lagen bör upphävas.
Det hade säkerligen icke hos oss rått någon tvekan att, i händelse
motion framlagts om upphävandet av denna lag, rösta för bifall till en sådan
motion.

Det är ju en av oss alla känd sak, att vi på det militära området såväl som
på andra områden ha en eller annan olämplig person, som uppträder på ett
sätt, som kan inbjuda till kritik. Det finnes officerare, som icke ha tillräcklig
balans för att på ett förnuftigt sätt uppträda, när det gäller politiska angelägenheter.
Uppenbarligen klandrade herr Öhman med fullt fog chefen för I. 19
för hans uttalande mot Sovjetunionen; ett sådant uppträdande är klandervärt.

Jag hoppas emellertid, att när något sådant förekommer, den för försvarsväsendet
närmast ansvarige inom regeringen icke skall försumma att tillsäga
dylika representanter för det militära, att det är högst olämpligt att använda
sin ställning för uttalanden av denna art. Det är överhuvud olämpligt att politisera
i tjänsten. Men har man den uppfattningen om officerarna, att de icke
böra politisera under den militära tjänstgöringen, så kan man icke gärna hysa
den uppfattningen, att det skulle vara önskligt, om de värnpliktiga började
politisera i tjänsten.

Jag är övertygad om att en betydande förbättring inträtt och att det numera
endast i undantagsfall förekommer, att personer i militär ansvarighetsställning
förgå sig. Men om övergrepp av en eller annan art förekomma, så
ha ju de värnpliktiga möjlighet att få detta påtalat. Jag förutsätter, att de
värnpliktiga, som skulle vilja organisera sig, äro så mycket karlar, att de
också våga personligen framlägga sin sak och påtala en orättvisa. Det finnes
möjlighet för de värnpliktiga att vända sig till militieombudsmannen,
de ha vidare möjlighet att vända sig till våra tidningar, och de ha slutligen
möjlighet att komma till oss själva i vår egenskap av riksdagsmän. Jag är
övertygad om att ifall verkliga övergrepp förekomma, så skall ingen av dem,
som representera dessa tre möjligheter, försumma att hävda de värnpliktigas
intressen.

Jag kan icke se annat än att den motion, som här föreligger, saknar varje
bärande grund. Det är en demonstration, som här göres av kommunisterna. De
roa sig ofta med sådant, men det finnes ingen anledning att uppmuntra en
sådan okynnespolitik.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet här i debatten,
allra minst efter den formelle utskottsföredragandens yttrande, men
då jag nu hörde den reelle utskottsföredraganden, herr Hansson, kan jag icke
underlåta att säga ett par ord.

Jag måste då till en början konstatera icke blott det intima samarbete, som
nu äger rum mellan de politiska riktningar, som dessa herrar företräda, utan
även det personliga samarbete, som uppenbarligen råder, i det att herr Laurin
överlåter till herr Per Albin Hansson att försvara sin ståndpunkt. Det är ju
belysande, kanske mest för herr Hansson. j

Herr Hansson begår, såvitt jag kan förstå, det generalfelet i sin argumentering
att han resonerar om formella förhållanden och alldeles lämnar åsido
de reella. Han säger, att de värnpliktiga ha full organisationsfrihet, och han,

Nr 14.

Onsdagen den 27 februari.

Ang. vidgade
befogenheter
för militärmanskap
i avseende
å organisation
m. m.

(Forts.)

denne socialdemokrat, som själv har fullgjort sin värnplikt och som säkerligen
kan få hundratals exempel från de värnpliktiga på den skillnad, som, reellt
sett, förefinnes mellan de värnpliktigas ställning på lägerplatserna och officerarnas,
han står här och bluffar öppet och säger, att de alla äro jämställda.
Officerarna, säger herr Hansson, ha sin organisationsrätt, underofficerarna
ha sin organisationsrätt och beväringarna ha sin organisationsrätt. Jag vill
inte förolämpa herr Hansson och hävda, att han skulle mena vad han säger,
ty gör han det, måste det vara någon defekt hos honom på något ställe, som
var och en kan förstå. Vore det sant, att de värnpliktiga ha organisationsrätt,
fullständig facklig och politisk organisationsrätt, och att detta gäller för alla,
som herr Hansson så kraftigt underströk, då skulle jag vilja hemställa, att
herr Hansson förklarade, vadan det kommer sig att praktiskt taget undantagslöst
de värnpliktiga och de stamanställda, ja t. o. m. underbefälet få förbud
mot att besöka kommunistiska möten. Hur kan detta komma sig, herr Hansson,
om de ha denna organisationsrätt? Jag kan väl inte tänka mig, att herr
Hansson menar, att de ha denna rätt formellt, men att de sedan icke skola ha
rätt att besöka möten. Skulle icke exempelvis herr Holmgren i Karlskrona
kunna tala om för oss. att det icke var så länge sedan, som militärmanskapet
just i Karlskrona förhindrades att besöka möten? Anser herr Hansson, att
en organisationsrätt är tillfredsställande, om den ger manskapet möjlighet att
ansluta sig till en organisation och eventuellt betala sina avgifter, men icke
att utnyttja organisationen för tillvaratagande av sina rättigheter. Uppenbarligen
anser han det. Detta om de politiska och fackliga organisationerna.
Det har ju nämligen också inträffat som herr Hansson väl vet, att manskapet
förbjudits besöka offentliga fackliga möten.

Vad sedan beträffar organisationer på förläggningsorten, i kaserner o. s. v.,
så säger herr Hansson, att vi ha intet intresse — han säger »vi», men det är icke
fråga om »vi» utan om de värnpliktiga — av att man skall få till stånd särskilda
organisationer i kasernerna. De värnpliktiga kunna uppehålla kontakten,
förklarar han, med sina organisationer i det civila livet, och därigenom,
menar han, kunna deras intressen i kasernerna också tillgodoses. Skulle herr
Hansson vilja nämna mig en enda fackförening eller en enda politisk organisation,
ett enda fall, som ingripit och ställt sig bakom de värnpliktigas intressen
i kasernerna? Veterligt har detta aldrig skett. Det finns intet organ, som
tillvaratager de värnpliktigas intressen i kasernerna — förrän det är för sent
och t. o. m. då i undantagsfall. Herr Hansson hänvisade till militieombudsmannen.
Från min sida skall ingalunda klandras det arbete, som militieombudsmannen
utför, då det gäller att tillvarataga de värnpliktigas och militärmanskapets
intressen. Men jag undrar, om icke t. o. m. herr Hansson känner till
det svenska »rättsväsendet» och dess funktion. Icke ha de värnpliktiga så
stor glädje av att sex eller sju månader, efter det de blivit misshandlade, militieombudsmannen
tager itu med saken — om detta nu sker. Huru var det
t. ex. med historien under fältmanövern i Halland? Vad fingo herrar officerare
för straff, efter det att de uppenbarligen brutit lag, inspärrat civila personer
i ett hönshus och tagit ifrån dem de skrifter, som de enligt gällande författning
ägde rätt att ha? Jag skulle tro, att endast detta exempel i någon
mån klargör, huru nödvändigt det är för de värnpliktiga att ha en organisation,
som tillvaratager deras intressen i kasernerna.

Nu säger herr Hansson, och det låter så vackert: de värnpliktiga äro väl
karlar; de kunna anmäla missförhållandena och de kunna vända sig till den
ene eller andre av oss riksdagsmän. (Jag misstänker dock att deras intressen
icke skulle bli tillgodosedda, om herr Hansson skulle taga hand om dem. allra
minst efter den deklaration, som han här avgivit.) Ja, efteråt kunna de värnpliktiga
göra så. Men det finns hundra omständigheter, som kräva ingripande

Onsdagen den 27 februari.

25 Nr 14.

omedelbart och där deras rätt, skulle kunna tillvaratagas genom att de värnplik- Ang. vidgade
1iga bli i tillfälle att utse speciella ombud, t. ex. då det gäller mathållning eller
då det gäller andra av dessa hundra och en små ting, som var och en av oss, manskap Tävsom
fullgjort värnplikten, vet existera. Det är för dessa sakers skull, som seende ä orgavi
yrka på att de värnpliktiga skulle få organisationsrätt i vad det gäller den »Motion m. m.
del som jag nu senast berört. Den övriga delen, den som angår deras förhål- (Forte.)
landen utom tjänsten, har jag förut talat om.

Slutligen säger herr Hansson: vi socialdemokrater ha bekämpat lagen av

år 1906! Ja, det är mycket »vi» ha gjort. De socialdemokratiska utskottsledamöternas
ståndpunktstagande i denna fråga är ett understrykande av att
ifråga om deras åtgärder till arbetarnas bästa måste man tala i förfluten tid.

Vilja herrarna göra något nu? Hade ni velat det, så skulle ni ha reserverat er
i utskottet och yrkat bifall till motionen, ty motionen är i realiteten ingenting
annat än ett försök — om än på vidare bas — att upphäva 1906 års lagstiftning
i frågan.

,Det finns många lustiga vändningar i ut skottsutlåtandet, som jag dock icke
skall trötta kammaren med att läsa upp. Det säges bl. a., att man får lita på
officerarna! Och herr Hansson sade i stort sett detsamma: man får lita på
officerarna! Men herr Hansson gav en liten reprimand till utskottet och sade:
det finns några officerare, som icke äro så balanserade. Att döma av den hets,
som förekommit under den sista tiden, icke minst i samband med de tvenne
sista manövrarna, och med hänsyn till de önskemål, som från officerarnas
sida — och speciellt dem av högre grad — uttryckts angående skärpt lagstiftning,
så är det icke bara några officerare, som det är fråga om. Utan det är inom
hela officerskåren en tendens på marsch att stärka officerarnas kommandorätt,
att kringgärda manskapets rättigheter och genomföra eller införa en fullständig
preussisk disciplin. Det förekommer ju också synnerligen ofta i pressen
uttalanden av officerare och andra, som ge vid handen att vederbörande
verkligen känner sig synnerligen illa berörd av att de värnpliktiga och militärmanskapet
i övrigt nu verkligen börja kräva sina rättigheter.

Jag finner således, herr talman, att ingenting förekommit, som motiverar
ett avståndstagande från motionen. Tvärtom, allt motiverar ett understrykande
av densamma. Jag vill för övrigt ännu en gång passa detta tillfälle att
konstatera, huru herr Hansson träder upp som huvudtalesman för avslagsyrkandet,
då det gäller militärmanskapets rättigheter, något som är belysande
för socialdemokraternas ståndpunkt i denna fråga. Av allt att döma kommer
han nu att sekunderas av sina nya partivänner från de andra partierna.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Motionärerna tillhöra en politisk
åskådning, som förfäktar minoritetsdiktaturen, och samtliga denna riktnings
anhängare förklara — med munnen åtminstone — att de icke skulle tveka ett
ögonblick, om de hade möjlighet att med väpnat våld införa denna diktatur.
Under sådana omständigheter kan man ganska väl förstå, att dessa herrar skulle
tycka det vara synnerligen bekvämt och att det skulle underlätta både deras
arbete och deras risk, om de kunde vinna det unga värnpliktiga manskapet i
kasernerna för sitt syftemål. Då skulle man slippa ifrån de besvärliga övningar
i att göra revolution, som lära bedrivas från bolsjevikiskt håll och som
tydligen icke lämnat fullt tillfredsställande resultat.

Jag undrar emellertid, huruvida icke de ryska mästarna i revolutionstaktik,
om de finge taga del av denna motion, skulle draga på munnen en smula och
tycka, att revolutionärerna i Sverige äro något naiva. Ty att komma till de
maktägande i Sverige — och dessa äro ju faktiskt i närvarande stund representanter
för den stora folkmajoriteten — och säga: nu skall ni ge oss rätt att

Nr 14. 26

Onsdagen den 27 februari.

Ang. vidgade inom kasernerna bilda kommunistiska krigsorganisationer och ni skall ställa
befogenheter lokaler till vårt förfogande, är väl ändå bra starkt. Det står ju i klämmen av
manskap i av- motionen, att det är icke nog med att vederbörande skola ha rättighet att bilda
seende å orga- politiska organisationer, utan vi skola därtill vara så utomordentligt gentila,
nisation m. m. att vi skola ställa uppvärmda och trevliga lokaler till förfogande för dessa
(Forts.) agitatorer, samt befria dem från den risk, som senast förekom i Halland, nämligen
att bli inspärrade i hönshus. Nu medger jag, att detta hönshus, som
arrest betraktad, icke var så komfortabelt, att det kunde anstå verkliga revolutionärer.
Men jag tycker å andra sidan, att det sannerligen icke är mycket att
jämra sig för. Ty vad är det för revolutionärer, som tycka att en natts inspärrning
i ett hönshus är någonting att beklaga sig över? Om man gör det tankeexperimentet,
att i Ryssland någon av de meningsriktningar, som på det skarpaste
ogilla den nuvarande regimen, hade farit ut till den röda arméns manövrer
och försökt agitera för olydnad mot befälet, skulle det icke ha slutat med hönshusarrest,
utan agitatorn skulle ha blivit skjuten på fläcken. Och man får väl
medge, att åtminstone för dem som värdera livet — och det göra tydligen våra
revolutionärer — är hönshusarrest betydligt mildare än att mista livet. Vi
kunna göra det tankeexperimentet, att t. ex. en rysk kulak — och det märkliga
är att rangen av kulak, d. v. s. rik rysk bonde, får man även om vederbörande
har bara en häst och två kor; en sådan rik knös förföljes på alla sätt i arbetareoch
bondestaten — att en rysk kulak, säger jag, vandrat upp till diktator Stalin
och fordrat organisationsrätt för åtminstone kulakynglingarna — ty det
finns sådana som äro värnpliktiga i Ryssland — som begärt, att det skulle
ställas lokaler till förfogande för deras möten, ja, då skulle han nog blivit icke
bara utsparkad utan deporterad till Sibirien eller Turkiet eller på något annat
håll.

Jag kan dock icke finna att förslaget är, såsom herr Per Albin Hansson menade,
ett utslag bara av demonstrationslusta utan alldeles säkert även har ett
reellt motiv bakom sig. Det reella motivet är, att man i bolsjeviklägret hoppas
att våra ungdomar skola vara så lätt påverkbara, just när de befinna sig i kronans
rock, att man skall kunna på detta sätt få en väpnad styrka till sitt förfogande.
Man vill agitera upp manskapet och vinna det för den proletära
världsrevolutionen. Och så skall man ha diktaturen — det blir i så fall herr
Kilboms förstås — som i en liten ask. Men herrarna böra val icke förvåna sig
över, att detta icke är något, som kan uppmuntras av dem, som representera den
stora massan folk här i landet, vars ungdom icke alls känt något behov av en
politisk organisation under värnpliktstiden. Det värnpliktiga manskapet har
icke politisk rösträtt, och vederbörande torde icke heller ha något starkt behov
av ifrågavarande politiska organisationsrätt, utan de kunna nöja sig med den
rätt, som de redan äga i det avseendet. De ha ju full frihet, såsom man tidigare
framhållit, att ansluta sig till vilken organisation som helst. Det finns
icke det ringaste hinder för att man ansluter sig t. o. m. till kommunisterna,
men att begära att vi skulle gå så långt i gentiless, att vi skulle ställa lokaler
till förfogande, då kommunisterna hålla sina möten, det tycker jag verkligen
vittnar om en ovanlig påflugenhet. Jag instämmer med dem som yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag tror att jag kan anses representera
en viss sakkunskap, när det gäller de värnpliktigas förhållanden, ty
jag har verkligen fullgjort min värnplikt. Beträffande mina erfarenheter under
den tiden måste jag också säga, att de endast bestyrka vad jag redan yttrat.
Jag är kanske den enda värnpliktige här i landet, som på lägerplatserna
redigerat en antimilitaristisk tidning och delvis använt en skvadronsexpedition
som redaktionslokal. Jag har alltså rent personligt den erfarenheten, att en

Onsdagen den 27 februari.

07 Nr 14.

värnpliktig, som skolor sig och är karl för sin hatt, kan i mycket hög grad

hävda sin frihet och sin rätt under den tid han ligger inne. _ för militär I

fråga om försvaret för utskottets ståndpunkt vill jag meddela herr Kilbom, manskap i avatt
jag icke på något sätt konfererat med någon ledamot av utskottet. Jag seende ä orgatyckte
bara det var i sin ordning, att huvudförsvaret fördes från socialdemo- msatwn m-mkratiskt
håll, eftersom angreppet riktades mot socialdemokraterna. Motionen
avser ju icke alls att gagna de värnpliktiga, utan den är ett av de vanliga medlen
att få till stånd en utskällning av socialdemokraterna. Därför skulle det
vara aldeles bakvänt, om herr Laurin försvarade utskottets ståndpunkt. Det
tillkommer uppenbart socialdemokraterna att sköta det försvaret.

Beträffande hönshuset vill jag endast påpeka för herr Kilbom, att det var
civila personer som instängdes där. Jag vet då icke, huru en organisation av
de värnpliktiga skulle kunnat förhindra en sådan inspärrning. En annan sak
är, att denna inspärrning var oriktig och bör påtalas. Men överhuvud taget är
det så, att det begås övergrepp på alla möjliga områden, och det gives icke
något organisationsväsende, som kan förhindra alla övergrepp. Man blir alltid
försatt i det läget, att man måste klaga efteråt och söka vinna rättelse. Men
den möjlighet som finnes för de värnpliktiga att framföra sina klagomål är
ändå garanti för att de övergrepp som begås bli så fåtaliga som möjligt. Man
kan kanske t. o. m. säga, att i jämförelse med övergreppen på det civila området
är det ingenting särskilt att säga om de militära. Men det är klart, att man
är mera känslig i det ögonblick man inkallats som värnpliktig och känner sig
arbeta under visst tvång än i det civila livet. Jag har emellertid den uppfattningen,
att vi äro på väg mot en alltjämt förbättrad ordning i förhållandet mellan
befäl och värnpliktiga, och jag tror att vi kunna uppnå tillfredsställande
resultat utan någon särskild organisation.

Herr ölmian: Herr talman! Herr Jönsson i Revinge ansåg nog, att vår

motion icke gick tillräckligt långt, när vi bara begärde organisationsrätt för de
värnpliktiga. Jag vill då säga, att eftersom herr Jönsson i Revinge anser detta
vara ett mycket blygsamt krav, något som vi också instämma i, borde det vara
all anledning att bifalla detsamma. Vi anse; att i ett land, där man talar om
demokrati och om medborgarnas fri- och rättigheter, borde också den värnpliktiga
ungdomen ha rätt att bilda sina organisationer för att tillvarataga sina intressen
i egenskap av värnpliktiga.

Herr Jönsson yttrade vidare, att han förstod att bakom detta, vårt krav låg
en strävan att genom propaganda föra fram våra idéer bland de värnpliktiga.

Om herr Jönsson emellertid tror, att man genom att förvägra organisationsrätt
för militärmanskapet skall kunna hindra oss kommunister att bedriva propaganda
bland den värnpliktiga ungdomen, tager han säkerligen fel. En sådan vägran
kommer icke att hindra oss att, så långt vi kunna, bearbeta de värnpliktiga
och göra klar för arbetare- och småbondeungdomen dess ställning i borgarstatens
armé.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har sett i en tidning i Skåne, som herr
Jönsson i Revinge ibland försöker skriva i, att han är mycket intresserad av
läget i Sovjetunionen. Jag skulle dock vilja råda herr Jönsson att resa till
Sovjetunionen och försöka studera förhållandena där. Dessa äro nämligen, att
döma såväl av hans artiklar i tidningen som av hans tal här, för honom fullständigt
okända. Jag vill inte betvivla, att herr Jönsson vill försöka förstå,
men jag nödgas konstatera, att han ännu inte har lyckats. I övrigt undrar jag
ändå, herr Jönsson, om det inte skulle till och med för er vara möjligt att hålla
er till den sak som diskuteras. Såvitt framgår av såväl motionen som utskottets
utlåtande, gäller det här icke Ryssland utan militärmanskapet i svenska armén

Nr 14.

Ang. vidgade
befogenheter
för militärmanskap
i avseende
å organisation
m. m.

(Forts.)

28 Onsdagen den 27 februari.

och flottan. Detta innebär ju icke, att jag skulle ha någonting emot att diskutera
Ryssland, synnerligast med herr Jönsson. Det skall bli mig ett stort nöje
. att vid något tillfälle få göra det.

Vad beträffar herr Hansson, måste jag konstatera, att om han är lika ovederhäftig
i andra punkter, som han var när det gällde den första punkten i sitt
anförande, så är det belysande. Han talade om, att han »i motsats till herr
Kilbom» kände till dessa saker, ty han har fullgjort värnplikten, och han tilllade:
.jag har till och med redigerat en antimilitaristisk tidning från en militär
expedition. Ja, herr Hansson, jag har också fullgjort värnplikten och till och
med spritt herr Hanssons antimilitaristiska tidning. Jag försäkrar dock herr
Hansson, att detta var ingalunda mindre ansträngande än att skriva den, ty det
sätt, varpå den var skriven gjorde, att den var svårsåld. Jag hade till och med
nöjet, i motsats^till herr Hansson, att få några dagars sinkabirum på den kuppen.
Väbeln på det fartyg, som jag tjänstgjorde på, överskattade sannolikt verkan
av herr Hanssons skrifter.

Alltså känner jag, herr Hansson, också en smula till förhållandena för de värnpliktiga.
Jag kan tala om för herr Hansson, att när jag var ute och fullgjorde
värnplikten, voro vi nog fräcka att på listor samla in tjugufemöringar, som vi
skickade in till Stockholms socialdemokratiska arbetarkommun, eller arbetarkommunen,
som den då kallades, att användas till den fana, som var den första, som
från någon militär förläggning burits i en svensk arbetardemonstration, nämligen
den 1 maj 1907. På denna stod »en hälsning från flottans beväring och
manskap vid Galärvarvet». Det var emellertid sannerligen inte herrar officerares
förtjänst, att man inte fick reda på, vem som åstadkommit fanan. Hade de
fått reda därpå, så hade det sannolikt blivit några månaders gratis mat och
husrum för oss. Herr Hansson är således inte ensam om kännedomen om, hur
den antimilitaristiska agitationen på lägerplatserna går till; den känna vi alla.

Herr Jönsson hade alldeles rätt i, att denna motion har något reellt i sig.
Det reella är, herr Jönsson, att de värnpliktiga skola få möjlighet att bilda
organisationer på lägerplatserna till förekommande av att de skola bli behandlade,
såsom, nu många gånger sker, hur som helst och för att de värnpliktiga
skola bli i tillfälle att tillvarataga sina och klassens intressen, att de ej på något
sätt skola kunna användas i den maktägande klassens händer mot det arbetande
folket. Det är den politiska meningen med motionen.

Vi skämmas icke att öppet och ärligt inför hela Sverige säga, att vi anse, att
det är vår uppgift och en hedersuppgift att på denna punkt tillvarataga arbetarklassens
intressen och försöka vrida så många vapen ur händerna på överklassen
som möjligt.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag blev verkligen något för bluffad,

då herr Öhman lade ut mitt yttrande så, att jag skulle hava sagt, att
det som begäres i motionen var synnerligen blygsamt. Jag sade, att det var
naivt, men att naivt skulle kunna likställas med blygsamt, hade jag verkligen
inte väntat mig.

Till herr Kilbom vill jag bara säga, att han är inte demokrat. Det kan därför
omöjligen vara från demokratiska utgångspunkter han vill giva de värnpliktiga
denna rätt att organisera sig inom kasernen. Syftet måste vara något
annat. Det kan inte heller vara att förhindra, att manskapet skulle kunna användas
mot arbetarklassen, det tror jag verkligen inte på, utan avsikten kan
inte rätt gärna vara någon annan än att det här skall vara ett led i den kommande
världsrevolutionen. Våra revolutionärer äro så ömskinnade, de tåla inte att
sitta i hönshusarrest, och jag tror inte, att de skulle vara några stora barrikadhjältar
heller. Varken herr Kilbom eller herr Öhrnan kan man tänka sig uppträda
på en barrikad. Men om de värnpliktiga vilja göra grovgörat för dem

Onsdagen den 27 februari.

2!) Nr 14.

och sätta dem in i diktaturämbetet, så är det mycket möjligt, att de skulle kun- ^"0- vidgade
na förvalta det precis lika bra till arbetarklassens fromma som man lyckats i fJ^muuäTRyssland.
Jag tror inte, att herr Kilbom skulle göra det sämre än Stalin och manskap i av
hans kumpaner i det bolsjevikiska lyckoriket. Det skulle bli ungefär hugget seende å orgaSOm
stucket. nisation m. m.

Vad de ryska förhållandena beträffar, så tror jag verkligen, att det är så pass (1''orts.)
många opartiska som studerat de ryska förhållandena och därvid kommit till
ett samstämmigt omdöme. Eftersom här ingen lär tro, att vad herr Kilbom säger
om Ryssland är den rena rama sanningen, och att vad jag skulle efter olika källor
anföra därvidlag är motsatsen, är det nog bäst, att vi, om vi skola diskutera
det ryska problemet, göra det enskilt. Skall diskussionen ske inför offentligheten,
tror jag inte att den blir vidare givande, eftersom herr Kilbom naturligtvis
kommer att ropa: I Ryssland, där har man rena lycksaligheten -—- under
det att jag kommer att göra gällande motsatsen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ io.

I fråga om
militär -

Å föredragningslistan var härefter upptaget andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion angående sådan
ändring i gällande författningar att militärmanskap och värnpliktiga frikallas värwpWctigas
från tjänstgöring den första maj. frikallande

Uti en inom andra kammaren av herr Öliman rn. fl. väckt, till kammarens tjänstgöring
femte tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 322, hade föreslagits, att riks- den första maj.
dagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i
gällande författningar rörande militärmanskap och värnpliktiga, att militärmanskap
och värnpliktiga vore frikallade från tjänstgöring den första maj,
vilken skulle betraktas som allmän fridag.

Utskottet hemställde, att förevarande motion måtte avslås.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! I det föreliggande utlåtandet vill utskottet
göra gällande, att kravet på militärmanskapets ledighet den första maj redan
blivit tillgodosett, och att detta skulle ha skett genom en sedan år 1922 regelbundet
återkommande generalorder. Utskottet säger, att därigenom ha militärpersoner
tillförsäkrats ledighet den 1 maj i den utsträckning, som ansetts
kunna ifrågakomma utan åsidosättande av oundgängligen nödvändiga göromål
(matlagning, bevakning, sjukvård etc.). Jag skulle kunna tro, att denna parentes
med orden »matlagning, bevakning, sjukvård etc.» är avsedd att lämna
så gott som obegränsade möjligheter för militärbefälets godtycke i förevarande
avseende. Vi ha nämligen all anledning att på grund av erfarenhet komma
ihåg, att av alla de högre tjänstemän eller ämbetsmän i detta land, som i allmänhet
ha synnerligen svårt att förstå underordnades krav och framställningar,
så har militären allra svårast att begripa någonting. Det är ju som bekant
på många områden här i landet så, att om en i tjänsteställning underordnad
framställer ett krav, framställer en begäran, så brukar den överordnade
alltid se efter, icke om det finnes någon möjlighet att tillmötesgå den utan om
det inte kan finnas någon möjlighet att avslå den framställning, som en underordnad
har gjort. Detta är en erfarenhet, som vi känna till, som stå i statstjänst
i underordnad ställning. Det är en tendens, som gör sig gällande i de

Sr 14. 30

Onsdagen den 27 februari.

Ifråga om högre tjänstemännens kretsar och som når sin toppunkt just i de överordnade
rnanslaps och mi]itära kretsarna.

värnpliktigas Det måste därför finnas synnerligen klara bestämmelser, då det gäller unfrikallande
derordnades rättigheter, för att en överordnad överhuvud taget skall begripa
frän. . någonting därav. Därför är det, som vi kommunister ha framställt denna modJnfilstamåj.
tion 0m ledighet den första maj och att bestämmelser därom skola fastställas så
(Forts.) '' klart och tydligt, att till och med eu officer begriper, att en sådan ledighet skall
beviljas. För närvarande är det fullständigt godtyckligt i det avseendet. Utskottet
anför innehållet i den under nästförflutet år utfärdade generalordern i
denna sak för armén. Jag säger, att man behöver bara läsa vad utskottet där
anför för att förstå, att vårt krav är motiverat. Det heter i denna generalorder,
att personalen skall beredas permission i så stor utsträckning, som tjänstens
upprätthållande medgiver. Ja, jag undrar vad exempelvis officerarna här i
kammaren anse det vara för tjänst, som skall vara nödvändig att upprätthålla
den första maj. Det blir ju militärbefälet på de olika förläggningarna, regementena,
som skall avgöra den saken, och man kan därför vara alldeles övertygad,
att det blir icke blott sjukvård och matlagning, som kommer att anses
nödvändigt, utan även en mängd annat arbete; en mängd förevändningar komma
att konstrueras fram för att hindra den begärda ledigheten. Det finns ju
många exempel sedan år 1922, då. som förut sagts, den första generalordern utfärdades,
vilka bestyrka detta mitt påstående. Inför de kommenderingar, som
här komma ifråga, står manskapet fullständigt rättslöst.

Utskottet anför vidare, att missnöjd kan anföra besvär i vanlig ordning. Ja,
den formella rätten kan man givetvis inte hindra överhuvud taget, inte hindra
ens, om det skulle hända, att en person finge straff eller på något annat sätt
bleve trakasserad därför att han inlämnade en skrivelse. Den formella rätten
att lämna in en skrivelse kan inte hindras, den finns ju alltid, men militärmanskapet
är inte hjälpt med blott den formella rätten i det här avseendet.

När nu kammaren nyss avslagit en annan motion, i vilken vi ville åstadkomma
möjligheter att uppnå resultat, när det gällde klagomål, så kan jag icke
anse annat än att det är ett rent hån, inte minst när det kommer från socialdemokratiskt
håll, när man kommer och talar om att rätten finns för missnöjd att
anföra besvär. Vi ha en mängd exempel att peka på, som visa, att det tjänar
synnerligen litet till att klaga. Jag skall bara taga ett enda exempel. Under
den socialdemokratiska regeringens tid sändes det också ut en sådan här generalorder
om manskapets ledighet den första maj. Då satt herr Per Albin
Hansson såsom försvarsminister. En mängd regementschefer saboterade emellertid
denna generalorder i mycket stor utsträckning, och på många förläggningar,
där manskapet deltog i demonstrationer och majmöten, utdelades det sedan
stränga bestraffningar i form av arreststraff eller permissionsförbud, just därför
att de deltagit i dessa möten, sedan denna generalorder av försvarsministern
hade utfärdats. När sedan frågan framfördes interpellationsvis här i kammaren,
uppträdde emellertid herr Per Albin Hansson såsom advokat för officerarna
och försvarade deras handling, trots att han samtidigt själv måste medge,
att trakasserier verkligen hade förekommit. Nå, det förvånar mig ej, och från
den synpunkten förvånar mig ej heller herr Hanssons föregående anförande.

Med kännedom emellertid om de godtyckliga förhållandena måste man säga,
att utskottsutlåtandet innebär ett tydligt avståndstagande från det krav, som
här har framförts. Den formellt välvilliga tonen är ett slingringsförsök, där
man ger officerarna samma möjlighet till godtycke mot manskapet som den
man hittillsdags använt. Det är därför nödvändigt, som sagt, att i gällande
författning slå fast, att militärmanskapet skall ha ledigt den första maj, och
att denna dag får användas i enlighet med manskapets intressen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Onsdagen den 27 februari.

Nr 14.

Herr Laurin: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

hemställan. manskaps och

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde frikallande
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag dåra ^ från
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra pro- fjforts \

positionen. Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav 0
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ IN

Härpå upptogs till behandling andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion om förbud mot kommendenng till
deltagande i kyrkoparader m. m.

Uti en inom andra kammaren väckt och till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 323, hade herr Öhman m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring i gällande författningar,
att militärbefäl förbjödes kommendera manskap till deltagande i kyrkoparader,
religiösa möten, gudstjänster och korum.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Ang.

förbud mot
kommendenng
till deltagande
i kyrkoparader

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter anförde:

Herr öhman: Herr talman! Enligt nu gällande förordningar för militär manskapet

ingår det i deras skyldigheter att deltaga i kyrkoparader, korum
och liknande tillställningar, detta oberoende av trosbekännelse eller Iranvaro av
sådan. I erinran om krigsmans åligganden och förpliktelser heter det bl. a..:
»Krigsman skall frukta Gud och vara konungen huld och trogen.» Denna
bestämmelse måste ur alla förnuftiga synpunkter betraktas som förhatlig och
förkastlig. Det är ett så långt gående ingrepp i militärmanskapets asiktstnhet,
att denna bestämmelse inte kan försvaras. I varje fall borde den icke kunna
försvaras av det parti, som har bade kravet pa religionsfrihet och kravet
på republik på programmet. Det ingår emellertid som ett viktigt led i borgarklassens
strävan att även med religionens hjälp söka skapa viljelösa element
av de värnpliktiga, element, som inte själva skola tänka utan endast handla
på kommando av överordnade.

I sin motivering för avslagsyrkandet på i motionen framförda krav anför
utskottet bl. a.: »Medlemmar av främmande trossamfund, vilka sådant önska,

Nr 14.

Onsdagen den 27 februari.

förbud viol f^agas från att deltaga i truppförbandets gudstjänst.» Nå, men hur ställer
kommendering då saken för den, som icke är ansluten till något trossamfund eller är
till deltagande ateist? Äga också sådana rätt att bli
Ikyrkoparader i gudstjänst och korum? Nej, för dessa lämna nu gällande bestämmelser ingen
(Forts) SOm möjlighet att utan straffpåföljd slippa deltaga i dessa förrättningar,
som måste förefalla dem både motbjudande och därtill strida mot deras åskådning.
Men varför skola då de, som hysa en sådan världsåskådning, icke tillerkännas
samma rätt att följa sin övertygelse, som tillerkännes dem, som nu äro
anslutna till vad utskottet benämner främmande trossamfund? Är det kanske
därför, att man anser dessa vara det mindre dugliga soldatmaterialet i den
borgerliga armén, att de kanske icke lika besinningslöst och utan tvekan på
borgarklassens befallning skola sticka bajonetten i bröstet på sina klasskamrater
som de soldater, som omfatta den trosbekännelse, vilken representeras av
kyrkoherdarne herr Hallén och herr Pehrsson i Göteborg. I det socialdemokratiska
partiets program finns det visst en programpunkt, vari religionen förklaras
för privatsak. Hur kunna då de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet
förena denna punkt i sitt partiprogram med den ställning, de intagit i
utskottet. Här går man ju in för att fasthålla vid en bestämmelse, som går
ut på att tvinga enskilda värnpliktiga till deltagande i gudstjänster och därmed
sammanhängande tillställningar. Man går alltså här in för principen att med
statens maktmedel^ tvinga enskilda medborgare att deltaga i religionsutövning.

. Slutligen framhåller utskottet, att man icke kunnat konstatera, att bestraffningar
för militär person ägt rum på grund av vägran att deltaga i religionsutövning.
Detta uttalande från utskottets sida ger belägg för, hur lättvindigt
utskottet behandlat den fråga, som det här gäller. Man har tydligen inte gjort
sig något besvär för att undersöka, hur det i realiteten förhåller sig. Man har
icke velat besvära sig med att taga reda på de reella grundvalar, varpå yrkandet
i motionen grundar sig. Om man hade gjort detta, skulle man inte ha behövt
i utlåtandet förklara, att man inte känner till något fall där värnpliktiga eller
militärmanskap ^ådömts straff pa grund av den bestämmelse i förordningarna,
som vi genom vår motion kräva ett upphävande av.

utskottet icke lyckats taga reda pa nagot fall av bestraffning av
här nämnd art, skall jag taga mig friheten att erinra kammarens ledamöter
och även utskottets ledamöter om ett par fall, som ligga tillräckligt nära i tiden,
för att. även utskottets ledamöter skulle kunnat känna till dem. Jag erinrar
om att i höstas under slutet av september och början av oktober månader
härjade en paratyfusepidemi ute vid en del militära förläggningar, bl. a. Vax^?e
värnpliktiga, som voro inne för repetitionsövning, höllos kvar vid
förläggningarna flera dagar utöver utryckningstiden. Under denna tid gav en
kapten Wallgren order om att de värnpliktiga skulle så litet som möjligt samlas
i trupp. Han gav också order om att under de närmast följande tre dagarna
skulle korum inställas. Denna order utfärdades på en fredag. Påföljande
söndag .morgon kommenderade ändock en korpral uppställning till korum.
De värnpliktiga hörsammade icke detta kommando, därför att man ju hade
kaptensord på att man icke skulle ställa upp. Vad blev då resultatet? Jo, resultatet
blev, att en annan kapten tillkallades. Han sprang in i logementet
oc;h fr°k fatt i fyra värnpliktiga. Det blev den vanliga proceduren. Det blev
förhör, krigsrätt och bestraffning. Man dömde dem efter tio dagars arrest till
en månads fängelse. Fyra värnpliktiga erhöllo alltså en månads vistelse på
Långholmen,^ och två andra straffades med 15 dagars arrest. Det är ett fall,
som ligger så nära i tiden, att man hade all anledning att vänta, att utskottet
som sådant skulle kunnat äga kännedom därom och följaktligen också förstå,
att det ligger reella motiv bakom kravet på avskaffande av just denna bestämmelse
om tvång för de värnpliktiga att deltaga i gudstjänst, vilken be -

Onsdagen den 27 februari.

33 Nr 14.

stämmelse är ed vapen i händerna på officerarna och militärbefälet att trakassera
de värnpliktiga och militärmanskapet över huvud. Här hade dessa
ynglingar över eu månads tid gått och tjänat både kung och det s. k. fosterlandet.
Och resulatet blev, att man därtill på grund av att man följde en order,
given av det äldre militärbefälet, som ju enligt utskottets eget uttalande
lär ha »en sund omdömesförmåga», fick tillbringa en månad på Långholmen.

Detta exempel, som jag här nämnt, skulle kunna mångfaldigas. Men det är
tillräckligt dels för att visa, att utskottet icke ägnat något intresse åt motionen,
dels också för att visa, hur berättigat det krav är, som vi i vår motion
framfört. Det skall i varje fall bli intressant att se, om kammarens socialdemokratiska
ledamöter skola följa sina partikamrater i utskottet och även nedvotera
denna framställning. Jag är i alla händelser övertygad, att arbetarklassens
ungdom och framför allt den del därav, som ligger inne vid de militära
förläggningarna, skall rätt värdera och uppskatta den ställning, som herrarna
komma att intaga till det krav, som vi här framfört, och som ligger i
linje med dess intressen och som ligger i linje med vad som borde vara möjligt
att realisera även inom ramen av ett demokratiskt samhälle, sådant som Sverige
ger sig sken av att vilja vara.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till vår motion.

Herr Engberg: Herr talman! Om den föregående ärade talaren genom sin
inställning av problemet, då han sade, att det lyster honom att se, hur socialdemokraterna
skola rösta, avsåg att utöva någon slags påtryckning, så har
han tagit grundligt miste. Emellertid vill jag, herr talman, för min del säga,
att även kommunisterna kunna någon gång hitta ett riktigt gott kom, liksom
den blinda hönan enligt ordspråket plär göra. I själva verket är av dagens
motionskomplex, varmed det kommunistiska partiet uppträder, just denna motion
av natur, att den enligt min tanke hade bort möta större förståelse från
utskottets sida, än vad de övriga motionerna förtjäna. Jag kommer för min
del, herr talman, att rösta för avslag på den kommunistiska motionen, därför
att jag, med de syften, som uppenbarligen ligga bakom aktionen från det hållet,
inte vill ens genom min röst ha givit mig sken av att ha varit med om
att stödja dessa syften. Men jag anser det vara oklokt av utskottet att genom
sin ^motivering liksom hava förhandsbundit kammaren för framtiden i
denna fråga. Det är verkligen på det sättet -— det tror jag, att vi erkänna
alla, möjligen med undantag av ett par tre stycken ortodoxa högkyrkliga —
det är verkligen på det sättet, att ett utmönstrande, ett utrensande av dylika
bestämmelser, som innebära ett religionstvång, särskilt på detta områdej ligger
sa klart i linje med den religionsfrihetspolitik, som majoriteten i detta land
är med om, att jag för min del tycker, att vi inte skola taga denna motivering,
bom sagt, herr talman, jag kommer att rösta mot den kommunistiska motio-n,
men jag vill, att motiveringen skall utgå, därför att den skulle komma
att binda denna för religionsfriheten dock måna kammare för framtiden på
ett sätt, som jag anser skulle vara menligt.

Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till utskottets hemställan med
strykande av motiveringen.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag måste säga till herr Engberg, att hans
uppträdande förefaller mig rent sakligt sätt en liten smula egendomligt. Det
framhålles alltid från clet hållet, att för oss är saken avgörande och ingenting
annat. Hur stämmer det i detta fall med den deklaration, herr Engberg nyss
avgav? Är saken avgörande, ja, då borde ju herr Engberg låta den vara avgörande
och se bort ifrån kommunisternas påstådda syften. Men uppenbarligen
är det icke saken, som är avgörande nu för herr Engberg. Han gör såsom den där

Andra leammarens protokoll 1929. Nr 1J+. 3

Aruj.

förbud mot
kommendering
till deltagand
i kyrkoparader
m. m.
(Forts.)

Nr 14. 34

Onsdagen den 27 februari.

Ang.

jörbud mot
kommendering
till deltagande
i kyrkoparader
in. m.

(Forts.)

domstolen -—- och det lär ju ännu förekomma sådana domstolar i detta utmärkta
land, där rättsväsendet lär stå så högt — vilken dömde en uppenbart oskyldig
person till långvarigt straff på grund av att man tyckte att han hade en obehaglig
advokat. Om vi nu äro obehagliga, herr Engberg, skola de värnpliktiga
då sitta emellan för den skull? Och skall herr Engbergs religionsfrihetsprincip
uppges för den skull? Ett högst underligt förfaringssätt av en principfast
man!

Men jag skall icke i dag söka krig med herr Engberg.

I den näst föregående debatten yttrade herr Per Albin Hansson, att om
de värnpliktiga voro karlar, så skulle de kunna framföra sina klagomål till
militieombudsmannen, ja, han nämnde t. o. m., till riksdagsmän. Nu känna
kammarens ledamöter, hur pass lätt det är för menige man att klaga i detta
av byråkratiska bestämmelser genomkorsade land. Den enskilde är, praktiskt
taget, rättslös, och i all synnerhet gäller detta de värnpliktiga och det arbetande
folket. Herr Per Albin Hansson avgav emellertid nu det bragelöftet, att
för den händelse klagomål framkomma, så skulle nog riksdagen taga hänsyn
därtill. Men om detta är riktigt, hur vill då herr Hansson karakterisera utskottets
uppträdande i denna fråga? Här förekom, såsom herr Öhman nämnde, så
sent som i september förra året en så upprörande historia, att i varje fall jag
med mitt temperament skulle vilja slå näven i bordet och säga, att det var någonting
lymmelaktigt. Först ger en kapten på grund av rådande epidemi order,
att här får manskapet inte samlas till korum, icke i flockar och grupper. Så
kommer två dagar senare en korpral och förklarar, att man skall ha korum,
alltså kommenderas manskapet att bryta kaptenens order, och detta nästan
inpå näsan av Stockholm, herr Hansson. Då manskapet vill lyda den högre
befälhavarens order, så springer en annan kapten till, och resultatet blir, såsom
herr öhman nämnde, att ett par av de värnpliktiga få fängelse. Om det
vore sant, herr Hansson, att i denna kammare finns en levande rättskänsla
för de undertryckta, så hade man kunnat förvänta, att ett kammarens utskott
icke sovit förbi en sådan sak. Utskottet säger: »Att bestraffningar för militärperson
av nu nämnd art skulle hava förekommit, har utskottet icke kunnat
konstatera.» Förlåt, herr Laurin, har utskottet försökt? Nej, det har utskottet
icke. Ty ha ni försökt, så ha ni sovit. Hade det inte varit rimligt och
riktigt, herr Hansson, att utskottet, ett andra kammarens officiella organ, tagit
upp denna upprörande historia, i stället för att komma med denna skandalösa
motivering, och sagt, att då sådant förekommer, är det anledning för
riksdagen att ingripa med lagstiftning på ett sätt, som sätter p för herrar
officerares uppträdande. Kanske herr Hansson inte hade läst utskottets motivering
för sin ståndpunkt i denna fråga, då han avgav sitt bragelöfte i den
första debatten. Ty hade han gjort det, borde han ha varit litet försiktigare.
Men genom den relaterade historien ha vi nu svart på vitt på, att herr Hanssons
uttalande i allra, allra bästa fall blott gäller honom själv men icke för
detta utskott. Vi ha svart på vitt på att ett av andra kammarens utskott icke
har vårdat sig om att i sin undersökning gå ens så kort tid tillbaka som tre.
fyra månader utan kommit med absolut lögnaktiga uppgifter i sin motivering,
då det i stället uppenbarligen bort slå vakt om de värnpliktiga och säga ifrån,
att då sådant_ ännu kan förekomma, så måste här en ändring ske. Jag har,
herr talman, icke kunnat underlåta att bringa detta i skärpt form till kammarens
protokoll. Och jag vill här säga ifrån, att jag kommer att med alla
de publicistiska medel, som stå till buds, bringa till allmänhetens kännedom,
hur ett andra kammarens utskott handlar, då det gäller kommunistiska motioner.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 27 februari.

Nr 14.

Herr Laurin: Herr förste vice talman! Jag liar ingen anledning att ingå
på något bemötande av herr Kilboms angrepp. Jag vill endast konstatera, att
ordern att icke samlas icke rörde religionsutövning. Jag ber, herr förste vice
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Utskottets ordförandes motivering är klassisk minst sagt.

Ordern att icke samlas gavs på grund därav att genom samling skulle tyfus
mera spridas. Förlåt mig, sprides tyfus mindre, om man samlas till korum,
än om man samlas av annan anledning.

Herr Västberg: Jag vill bara gentemot herr Kilbom lämna den sakliga

upplysningen, att. det tall, som föreföll honom och även andra så upprörande,
ha motionärerna icke ansett vara av den natur, att de ens anfört det i sin
motion, som utskottet här behandlat. Om man vill vädja till kammarens rättskänsla,
så är det ju ganska egendomligt, att motionärerna undanhålla det enda
fall, som de synas anse vara av betydelse för att sakligt taga ståndpunkt till
frågan. Jag har bara velat lämna denna upplysning för bedömande av motionärernas
sätt att handla, när de skola främja de värnpliktigas intressen.

Herr Kilbom: Herr Västberg är om möjligt ännu underligare än herr

Laurin. Därför att utskottet här, lindrigt talat, begått en blunder, kommer
herr Västberg och säger, att det är motionärernas fel. Det tycker jag är eu
smula märkvärdigt, På sidan 4 i det här föreliggande utskottsbetänkandet
star det i andra stycket av utskottets motivering, där utskottet återger motionärernas
motivering, i huvudsak följande: »I motionen anföres, att personer
ofta adömas straff för vägran att bega en mot deras åskådning stridande gudstjänst.
» Alltså, motionärerna ha i motionen anfört, att personer ådömas straff
för att de vägra gå till korum. Jag kan inte tänka mig att motionärerna behöva
göra mer. Det hade härefter varit utskottets skyldighet att undersöka,
vad i sadant avseende hade förekommit. Och hade utskottet det gjort, så borde
utskottet ha upptäckt något som förekommit så sent som i september förra året.

Herr Hansson i Stockholm: Man behöver inte stillatigande sitta och taga
emot de läxor, herr Kilbom anser lämpligt att servera kammaren. Vi äro tillräckligt
gamla och erfarna riksdagsmän för att veta, hur vi skola handlägga
ärendena, och behöva ingen särskild upptuktelse från herr Kilboms sida Beträffande
motioner, som gå till behandling av tillfälliga utskott, kan man mycket
väl diskutera, vem. som skall göra utredningen. Om jag sutte i ett tillfälligt
utskott, så skulle jag inte anse mig pliktig att verkställa en omfattande utredning
bara därför att en motionär behagar kasta in ett förslag. I ärenden
av denna art är det motionärens skyldighet att prestera utredning och bevisning
Det är en ren vänlighet, när ett utskott vid sådana tillfällen gör ett, såsom jag
tycker, ofta alltför omfattande arbete i anledning av enskilda motioner.

Om det funnits några exempel på upprörande behandling av värnpliktiga,
hade det vant motionärernas skyldighet att bringa dessa till utskottets kännedom.
Det är en egendomlig ordning, när man, därför att man själv begått en
försummelse, karskar upp sig, som herr Kilbom gjort. För övrigt gäller hans
exempel icke i denna sak. De värnpliktiga, han talar om, ha icke blivit bestraffade,
för att de vägrat deltaga i gudstjänst, utan för att de vägrat lyda order
Konflikten gällde, om man skulle samlas tillhopa eller ej. Om korpralen
kommenderat^ dem till vilket annat sammanträde som helst än korum, hade
konflikten uppstått. Även om utskottet haft reda på exemplet, hade det varit
försvarat, om det ansett, att det icke gällde det här ifrågavarande ämnet.

Dessutom är det ett annat fel i herr Kilboms framställning. En beklaglig

Ang.

förbud mot
Jcommendering
till deltagande
i kyrkoparader
m. m.
(Forts.)

Nr 14. 36

Onsdagen den 27 februari.

Ang. sak, som den lian omnämnde, hjälpes ej därmed, att kammaren liär fattar beförbud
mot s]up om }!Ur det skall tillgå vid kornm eller kyrkoparad. Det är ett fel i hela
tiU^deUagande den militära lagstiftningen, om på det här sättet genom order från olika håll
i kyrkoparader en konflikt kan uppstå, där den värnpliktige till sist blir lidande. Det berör
m. m. icke frågan om gudstjänsten i och för sig, utan en sådan konflikt kan uppstå
(Forts.) på många olika områden, och vill man komma tillrätta därmed, får man försöka
få en ändring i den militära strafflagen.

För min del står jag på den ståndpunkten, att man bör avskaffa både korum
och de tvungna kyrkbesöken. Jag beklagar, att det var så många viktigare
ting, som i så hög grad ockuperade min tid, när jag satt som försvarsminister,
att jag ej kunde intressera mig i önskvärd mån för saken. Jag antar, att även
den nuvarande försvarsministern har mycket att göra, men får han tid över, tycker
jag, att det vore lämpligt, att han tänkte på denna sak. Jag skulle för min
del med glädje hälsa en bestämmele i den riktningen, att korum avskaffades
och de värnpliktiga ej finge kommenderas till gudstjänst.

Å andra sidan har jag den uppfattningen, att detta hör till den sortens småsaker,
som riksdagen knappast bör uppta tiden med, och det gör, att jag ej har
lust att biträda motionen utan kommer vid en eventuell votering att rösta för
avslag. Jag har emellertid ej sådan känsla för utskottets motivering, att jag
håller på den, och kommer därför att rösta för herr Engbergs förslag.

Herr Västberg: Herr talman! Jag får erkänna, att jag ej deltagit i ut skottsbehandlingen

av detta ärende, men jag vill ändå säga. att det är egendomligt,
att herr Kilbom kan vidhålla denna fullkomligt ovanliga uppfattning,
att det är utskottet, som skall prestera exempel för att belysa saker, som motionärerna
behaga kasta ut i fria luften. Det är ju motionärernas sak att anföra
de fall, som förelegat, och sedan är det utskottets sak att undersöka deras
riktighet. Men det är ingalunda utskottets sak att springa runt omkring till
alla verk och inrättningar och enskilda medborgare och samla in det material,
som motionärerna borde ha sig ålagt att göra, om de vilja främja den sak de
föra fram.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr förste vice talman! Jag hade begärt ordet,
innan herr Hansson yttrade sig, och tänkte just anmärka på samma inkonsekvens
i resonemanget från herr Kilboms sida, som herr Hansson påpekat. Herr
Kilbom ställer utskottet mot väggen, därför att utskottet icke velat taga reda
på ett så nära till hands liggande exempel, som anförts av herr Öhman. Jag
måste säga, att det exemplet har ingen tillämpning i detta fall. Om man läser
de rader, som herr Kilbom själv citerade ur den i utskottets utlåtande återgivna
motiveringen för motionen, där det står, att »personer ofta ådömas straff för
vägran att begå en mot deras åskådning stridande gudstjänst», kan det exempel,
som framhölls, icke på något sätt ha giltighet i det avseendet. Det var naturligtvis
icke så, att dessa värnpliktiga höllo sig undan från korum, därför att
de hade några samvetsbetänkligheter, därför att det var gudstjänst det gällde,
utan, som herrar Öhman och Kilbom säga, därför att de fått order av annan militärperson
att icke samlas eller deltaga i någon samling. Under sådana förhållanden
tycker jag, eftersom icke ens motionärerna själva i kammaren kunnat
prestera ett enda exempel, som motiverar deras framställning, att utskottet icke
gjort sig förtjänt av detta angrep från motionärernas sida.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr förste vice talman! Det är väl ändå så, att denna
fråga i första hand är en principiell fråga, en fråga sålunda, huruvida man
skall ha rätt att kommendera värnpliktiga att deltaga i dessa kyrkparader,

Onsdagen den 27 februari.

ii 7

Nr 14.

gudstjänster och dylikt, som man nu liar rätt att göra. Där ha vi pekat på, turbudmot
att straff i vissa fall följt, då värnpliktiga vägrat att deltaga i sådant ocli kommendering
efterfölja en sålunda given befallning. Den, som exercerat vet, på hur många till deltagande
sätt befälet vid ett regemente kan gå till väga för att trakassera värnpliktiga, i kyrkoparader
den vet också, hurusom en sådan vägran kommer att leda till straff i ett eller m'' m’
annat avseende. (Forts.)

Här ha vi nu pekat på, att det t. o. m. förekommit, att vägran att deltaga i
gudstjänst följts av månadslånga fängelsestraff. Utskottet anför i sitt utlåtande,
att något fall av bestraffning för militärpersoner av denna art icke
genom utskottets utredning kunnat uppletas? Kan man då från den uttalande
utläsa utskottets mening så, att i de fall vägran inträffar straff icke skall
följa? Om det är utskottets mening, är det så mycket större skäl att bifalla
förevarande motion.

Herr Hansson säger, att det här egentligen ej var fråga om gudstjänst utan
fråga om, att vederbörande manskap vägrat att lyda en given order. Ja, jagundrar,
om icke i alla sådana fall det skall kunna sägas på samma sätt: »Det
är icke fråga om gudstjänst i och för sig, utan det är fråga om, att det givits
order om, att den och den skall deltaga i denna gudstjänst. Han har brutit
emot ifrågavarande order och skall sålunda straffas.»

Herr Hansson menar, att riksdagen ej bör lägga sig i dessa saker, vilka han
betecknar som småsaker, som riksdagen egentligen ej behöver syssla med. Ja,
vem skall då se till, att i författningarna genomföras bestämmelser, som vi
krävt, till förekommande av sådana fall om ej just riksdagen? I varje fall har
det visat sig, att om möjlighet givits för annan myndighet att genomföra sådana
bestämmelser, har detta icke blivit gjort, och då är det på tiden riksdagen
ser till, att saken blir ordnad. Man kan ej säga, som herr Hansson gjorde,
att det är småsaker, om en värnpliktig blir dömd till vaktarrest eller ända upp
till en månads fängelse. Det är möjligen småsaker för Per Albin Hansson.

Hans yttrande dömer honom så han borde ha fattat sin uppgift på annat
sätt. Men det är icke småsaker för de värnpliktiga, som efter att ha trakasserats
på en lägerplats få krypa i fängelse.

Herr Laurin: Herr förste vice talman! Jag vill endast tillbakavisa herr

Kilboms påstående, _ att vi ingenting gjort. Det är såsom det förut sagts
konstigt att lämna in en motion utan att på något sätt visa det ställe, där
oförrätter, om man vill kalla saken för det, skulle ha begåtts. Man kan icke begära
av ett litet utskott, att det skall springa omkring till varje regemente
i Sverige och fråga sig för om det hänt några sådana här saker. Men för
att få någon kunskap om förhållandena har jag under hand vänt mig till kommandoexpeditionen,
och där har det svarats, att såvitt man där visste ha
några sådana straff icke ådömts. Man hade icke där kännedom om något
fall, även om man icke kunde bestrida möjligheten av att det kunde ha hänt
på något regemente.

Herr Mosesson: Enligt den uppfattning jag har, herr talman, kan man

gott erkänna, att kyrkoparader eller något motsvarande kunna ha ett visst dekorativt
d. v. s. estetiskt värde, men man kan icke göra gällande, att en sådan
tillställning har eller fyller något religiöst ändamål. Och jag har den
meningen, att under vissa förhållanden bli tillställningar av sådan art, korum
och annat sådant, ett skärande hån emot religionens idé. Och vem av oss, som
vid den tidpunkt, då vi exercerade beväring och var med om detta och kände
och förstod något av det religiösa, var icke många gånger av den uppfattningen,
att korum hade bort vara borta? Den allmänna uppfattning jag har
om religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet, såsom något som -—

Nr 14.

Onsdagen den 27 februari.

förbud mot om ^ vara sanning i det — måste vädja till personligheten och bli en

kommendering personlig sak, en hjärtesak, den uppfattningen gör att jag här måste ställa
till deltagande mig betänksam. Då jag har den uppfattningen, kan jag inte anse det lämpi
kyrkoparader ligt, att till fullmyndig ålder komna medborgare skola kommenderas till något
m''m’ sådant, och vid detta förhållande, herr talman, kommer jag för min del att, när

(Forts.) såsom jag antar här blir votering, biträda det förslag, som herr Engberg framställt,
d. v. s. att motiveringen utgår. Och jag vill jämväl ge min anslutning
till det uttalande, som herr Hansson nyss gjorde, att det borde för chefen
för försvarsdepartementet vara önskvärt och angeläget, att så snart som möjligt
på hithörande område nya bestämmelser bleve utfärdade.

Herr Hamrin instämde häruti.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan med godkännande av dess motivering,
2:o) bifall till berörda hemställan med uteslutande av motiveringen
samt 3:o) avslag å utskottets hemställan samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr förste vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, varför
herr förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskades jämväl votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående femte tillfälliga
utskottets utlåtande nr 3 antager yrkandet om bifall till utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet om bifall till den i ämnet väckta motionen.

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 3, med godkännande av utskottets motivering,
röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med uteslutande
av motiveringen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda om omröstningens resultat, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 79 ja och 83 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 27 februari.

39 Nr 14.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan med uteslutande av ftyfoaÅmot
motiveringen. kommendering

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna. ^kyrkoparader

m. m.
(Förta.)

I fråga om
skyldighet f</r
militärmanskap
att
giva

överordnad
hederstecken.

§ 12.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra kammarens
femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion om avskaffande
av gällande bestämmelser om skyldighet för militärmanskap att giva
överordnad hederstecken (hälsning, honnör).

Uti en inom andra kammaren väckt och till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 324, hade herr Öhman m. fl. föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att de hittills gällande bestämmelser
om skyldighet för manskap att giva överordnad hederstecken (hälsning, honnör)
måtte avskaffas.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Vi ha i vår motion tillåtit oss säga, att

hälsningsskyldigheten för militärmanskapet är en förnedrande skyldighet, som
bjärt återspeglar kadaverdisciplinen inom militarismen. Det är ett obestridligt
faktum, att så är förhållandet, och det är nog så att de värnpliktiga och
manskapet så gott som undantagslöst dela denna vår uppfattning. Utskottet
säger sig emellertid icke kunna dela densamma, utan vill se den ur »praktisk
synvinkel». Den som emellertid icke bortser från klassförhållandena i det
kapitalistiska samhället förstår nog mycket väl, att det exempelvis måste kännas
förnedrande för en klassmedveten arbetarungdom att ge hyllning och hederstecken
åt ett system, som de själva hata, ty den honnör, som man kommenderas
till, är i grunden icke något annat än en hyllning för systemet i fråga.
Jag tror också, att vi ha bedömt frågan riktigt, när vi i motionen sagt, att
hederstecken åt personer, som man icke har anledning att hysa aktning för
eller som man rent av har stora skäl till motvilja mot, maste förefalla motbjudande
både för den, som ger hederstecknet i fråga, och för den, som mottager
detsamma i vetskap om att det ges pa befallning. Till detta kommer, som
var man säkert vet, att befäl ofta fordrar honnör i ren trakasseringslusta mot
manskapet. Det är nog inte många, som fullgjort sin värnplikt, som icke stött
på exempel, som visa, hur officerare, och underofficerare även för resten, begagna
dessa bestämmelser i syfte att trakassera. Allt detta gör honnörstecknen
till den förnedrande skyldighet, varmed vi betecknat dem i motionen.

Om vi emellertid skulle se saken ur utskottets »praktiska synvinkel», skulle
jag vilja ställa den frågan: Vilken praktisk synvinkel skall man ta till för att
komma till utskottets förslag för bibehållande av denna skyldighet? Jag tycker,
att utskottets praktiska synvinkel, i den mån utskottets motivering är ett uttryck
för densamma, är sådan, att utskottet bort komma till ett bifall till motionen
i fråga.

Jag vill icke beteckna vårt krav såsom något alldeles speciellt kommunistiskt.
Jag kan lugna herr Engberg med den saken. Jag ser saken från den arbetarungdoms
synpunkt, som är ute vid regementena. Man skall givetvis kunna
säga, att i samma mån är det en rent kommunistisk synpunkt, då vi äro det
enda politiska parti, som kan sägas vara ett arbetarparti.

När jag i går läste ett kåseri i herr Engbergs tidning Socialdemokraten, kom
jag att tänka på femte tillfälliga utskottet. Artikeln i fråga skildrar en värn -

Nr 14. 40

Onsdagen den 27 februari.

ÅS&Afar Plikti.g>.som kela veckan legat i arbete vid regementet och på söndagen har fått
militär- permission och tillsammans med en kamrat företar en promenad på Strandvämamkap
att S611.; som, eftersom det var en vacker dag, också mycket livligt frekventerades av
giva officerare. Här lämnas en livlig och typisk skildring av en svensk beväring
hederstecken hans ledighet- Det heter, att ledigheten höll nästan på att »släcka hans

(Forts.) ’ k.raiter>>- >>Han flck arbeta som en kosvans i flugtiden med att framställa den
rörelse, som kallas honnör. Till höger och vänster och rakt fram, stundom även
snett bakåt.» .Han råkade ut för en del intermezzon och så råkade han möta en
nybakad fänrik, som han kände, men som på grund av att han hade militärmössa
icke kände, igen honom från den civila tiden. Då fann han det vara
klokast att bege sig till ett håll, där officerare icke höllo till. Historien slutar
ironiskt: »På hemvägen talade vi lite om den militära formalismen. Någon

resolution gjorde vi inte, väl betänkande att det finns vissa saker, mot vilka
till och med gudarna kämpa förgäves.»

Jag skulle tro, att vederbörande kommo till denna slutsats med tanke på sina
partikamrater i femte tillfälliga utskottet och riksdagen, där de med all energi
just försvara det, som artikelförfattaren kallar för dumhet.

Nu. erkänner emellertid utskottet, att honnörsplikten vid åtskilliga tillfällen
fört till friktioner mellan militärpersoner. Det heter därom i utlåtandet: »Beträffande
åter förhållandena utom tjänsten har utskottet med tillfredsställelse
rakttagit den strävan, som under senare åren gjort sig gällande i syfte att utan
åsidosättande_av god ordning och disciplin samt till ömsesidig bekvämlighet och
trevnad för båda parterna nedbringa antalet tillfällen av hälsningsplikt av mera
formell natur.» Utskottets ledamöter måtte sett åtskilligt snett från sin »praktiska
synvinkel», när de kommit till det resultat, vari utlåtandet utmynnar. Man
borde i stället ha kommit till ett bifall till motionen i fråga. Till sist vill jag
säga, att det av utskottet anförda skälet att »det icke lärer finnas någon anled^
ning, att speciellt beträffande militärtjänsten åsidosätta de regler, som eljest i
det dagliga livet iakttagas för hövlighet och god ordning», hänger fullständigt i
luften, efter det konstaterande av trevnad, som kommit till synes i det föreslagna
nedbringandet av hälsningsplikten. Detta har utskottet ju konstaterat. För
övrigt, är det val så., att .hövlighet och god ordning, i den mån det kommer till
synes i det dagliga livet, icke är resultatet av några sådana föreskrifter, som det
här gäller.

Då jag alltså anser, att utskottet icke kunnat förebringa några som helst skäl,
som tala mot motionen utan tvärtom att de av utskottet anförda synpunkterna
tala för bifall till motionen i fråga, och då jag är av den bestämda uppfattningen,
att dessa föreskrifter om hälsning böra avskaffas och inom regementet
även böra tillämpas de regler, som tillämpas i det civila livet, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Laurin: Herr talman! Utskottet bär i denna fråga så gott sig göra
låter försökt undersöka, huru förhållandena äro i andra länder. Då finner man,
om man till en början utesluter Sovjet-Eyssland, att förhållandena äro ungefär
likartade som här. Det kan vara någon liten skillnad på ena eller andra hållet,
men i det stora hela äro de desamma. Kommer man sedan till Hyssland, finner
man, att förhållandena även där äro ungefär likadana som hos oss samt i viss
mån strängare. Jag skall tillåta mig att läsa upp ett par punkter ur Rysslands
soldatinstruktion, reglemente eller hur den skall kallas: »Den, som vänder sig

till en underordnad, som icke befinner sig i formerad avdelning», heter det där,
»ävensom den underordnade, till vilken befälhavaren vänder sig, lägger handen
till huvudbonaden, om sådan bäres, och släpper genast ned den igen; person,
till vilken någon vänder sig, svarar på samma sätt; samma regel iakttages även,
när underordnad vänder sig till befälhavare.» Samma sak alltså, som kallas i

Onsdagen den 27 februari.

41 Nr 14.

Svergie för vanhedrande, anses i liyssland mycket hedrande eftersom det där
går för sig. Men det hlir ännu strängare i en annan punkt, där det står: »Alla

truppförband, som befinna sig i formerad avdelning, hälsa truppförbandsfanor,
och processioner, som äro anbefallda av myndigheter, begravningståg, trupp,
som gör hedersvakt, minnesmärken, som rests till ära för revolutionen eller dess
ledare, ömsesidigt vid möte av person, som vid inspektion mottager parad och
dennes direkta underlydande befälhavare.» Jag undrar, vad herr Spångberg
och hans vänner skulle säga, om det fordrades här i Sverige, att de unga bolsjevikerna
skulle göra honnör t. ex. för Gustav II Adolf — jag menar statyn —
eller t. ex. för någon staty av någon socialdemokratisk ledare.

Det är ju alldeles uppenbart, att herrarna kommit fram med detta, bara för
att ställa till litet rabalder. Jag bestrider visst icke, att eu och annan gång
någon dumhet kan ha inträffat. Detta inträffar icke blott bland militären utan
har inträffat i alla samhällsklasser, säkerligen också bland de personer, som
herr Spångberg vill skydda. Någon pojkaktighet kan alltid ha kommit fram.
Det är mycket möjligt att någon yngre militär förgått sig någon gång, men jag
skulle vilja fråga herr Spångberg, om icke unga pojkar — jag menar icke särskilt
dem, som äro bolsjeviker, utan vilka som helst — på lägerplatserna roat
sig med att göra små retsamma saker mot sitt befäl, väsentligen mot det lägre
befälet. Jag har ingen anledning att tro, att här förekomma några egentliga
övergrepp. Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Jag nödgas upplysa herr Laurin om att han begått ett litet
misstag. I Sverige — det är därför vi vända oss mot denna sak — har manskapet
skyldighet att först hälsa på befälet. I Ryssland är denna skyldighet
ömsesidig mellan befälhavare och manskap. Varför vi nu vända oss emot att
det svenska manskapet skall hälsa på t. ex. fanan, är den omständigheten, att
denna symboliserar ett mot arbetarna fientligt system. I Ryssland däremot
representerar minnesmärkena och fanorna motsatsen, kampen för arbetarnas
intressen. Det är liten smula skillnad. För övrigt måste jag säga, att detta
utlåtande är om möjligt ännu mera kuriöst än alla de andra tillsammans. Det
är ju, såsom kamrat Spångberg här anfört, på det sättet, att utskottet ifrån
sin motivering borde ha kommit till den slutsatsen att tillstyrka motionen.
Men uppenbart är nu, att utskottet utgått ifrån, att denna motion »den skola
vi slå ihjäl», och sedan gällde det att skriva en motivering för detta. I vanliga
fall brukar man först skriva motiveringen för sin uppfattning och sedan
komma till slutsatsen, men utskottet har här gjort motsatsen. Jag måste fråga
utskottet först och främst, då det förklarar, att avgivandet av hederstecken
måste ses ur rent praktisk synvinkel, vad det är för praktisk synvinkel som
motiverar, att beväringen först skall hälsa på befälet. Skulle herr Laurin
kunna förklara det, vore jag väldigt tacksam. Sedan vill jag för det andra
fråga utskottet, då det talar om att här har gjorts inskränkningar o. s. v. och att
detta har medfört trevnad o. s. v., om de redan gjorda inskränkningarna medfört
trevnad, varför skulle man icke då vara generös och utsträcka denna trevnad
litet längre, d. v. s. avskaffa hälsningar.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall först be att få erinra herr Spång berg

om att i det verk, där vi bägge äro anställda, nämligens statens järnvägar,
finns i praktiken en sådan hälsningsskyldighet, som man här vill ha
bort, för en underordnad gentemot en överordnad. Jag har emellertid aldrig
någonsin hört, att någon kommunist vid statens järnvägar på allvar krävt, att
den skyldigheten skall tagas bort. När det inom civila statens verk existerar
en dylik hälsningsskyldighet, kan jag icke förstå, varför en sådan artighets -

/ fråga om
skyldighet för
militärmanskap
att
giva.

överordnad

hederstecken.

(Förta.)

Nr 14.

Onsdagen den 27 februari.

1 fråga om
skyldighet för
militärmanskap
att
giva

överordnad
hederstecken.
(Forts.i

betygelse, som är vanlig mellan civila människor i allmänhet, icke också skulle
existera vid de militära verken.

Det var emellertid icke för att tala om detta, som jag begärde ordet. Jag
skall gärna erkänna, att på det militära området finns det verkligen, då det
gäller vissa hälsningsbestämmelser, en del löjligheter, om jag så får uttrycka
mig, som man bra gärna skulle vilja ha bort. Jag var ombord på en pansarbåt
för ett par år sedan. Under det att jag var ombord på denna båt, skulle en
flaggunderofficer bege sig i land. Vid det världsviktiga tillfället inträffade
det en hel del saker. Man blåste i en så kallad skepparpipa och två man gåvo
sig i väg till fallrepet, där de ställde upp sig i stram givakt och gjorde honnör.
Skulle vi ha det ordnat på samma sätt vid de civila verken, då skulle, när exempelvis
genraldirektör Granholm kom ned på Centralen för att fara bort, genast
en stationskarl blåsa i en pipa och två stationskarlar skulle ge sig i väg till utgången
och där ställa sig i givakt och göra honnör. Införde man sådana bestämmelser
här i landet, tror jag, att skämtpressen och även den övriga pressen
skulle få mycket roligt.

Jag frågade sedan vid något tillfälle en militär, vad han tyckte om anordningen
i fråga, och han svarade, att »jag får för min del säga, att det är rena,
rama löjligheten». Det var hans uppfattning om saken. Men spektaklet får
fortsätta av gammal vana.

Jag har velat peka på denna sak. Det är visserligen en småsak, det vill
jag gärna erkänna, och herr Per Albin Hansson yttrade något liknande för en
stund sedan om en annan militär anordning. Men om herr försvarsministern
hade någon tid över, skulle det nog icke skada, om han ägnade sin uppmärksamhet
åt dessa förhållanden. Ty jag måste säga, att när en civil bevittnar
sådana saker, faller det ett visst löjeväckande skimmer över hela försvarsverket.
Man tycker, att man på detta område praktiserar en hel massa saker,
som borde tagas bort.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Herr Laurin: Herr talman! Jag måste tyvärr meddela herr Kilbom, att

han också misstagit sig, och att hans beskyllning mot mig var oriktig. I
tjänstgöringsreglementet för armén står det i 3 §, punkt 6, att »militärisk takt
fordrar, att envar noggrant besvarar hälsning». Alltså torde väl också här i
Sverige hälsningen vara ömsesidig. Jag undrar, om herr Kilbom, när han
går omkring på Stockholms gator och gränder, verkligen kan konstatera, att
officerare underlåta att besvara de underlydandes hälsningar.

Vad beträffar den saken, att det skulle vara så i Ryssland, att förste officeren
eller kommissarien springer fram och tager den ryske matrosen eller beväringen
i hand, så vågar jag icke yttra mig om huruvida det verkligen förhåller
sig på det sättet, men jag finner det skäligen otroligt. Jag tror knappast,
att herr Kilbom på sin egen officin bär sig åt på det sättet, att han springer
fram till den yngste springpojken och skakar hand med honom: »Goddag
på dig, kamrat», varefter den senare nådigast behagar besvara herr Kilboms
hälsning.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag skall be att få yttra några ord med

anledning av vad herr Hage anförde.

Det sätt att verkställa vissa hedersbevisningar, som tillämpas ombord å
flottans fartyg, är detsamma som användes i alla flottor över hela världen. Så
mycket som vi äro i beröring med främmande nationers örlogsfartyg, kan man
icke gärna hos oss införa andra seder än de, som finnas i andra örlogsflottor i
världen. Vederbörande skulle icke känna sig fullt hemmastadda, och de skulle

Onsdagen den 27 februari.

43 Nr 14.

stå ganska oförstående, därest de komme ombord å svenska fartyg utan att
få den hedersbevisning, som de äro vana vid.

Nu framhöll herr Hage såsom särskilt anmärkningsvärt och rent av löjeväckande,
att när en underofficer går över fallrepet för att gå i land, stå två
man vid detta och göra honnör och det blåses i en visselpipa. Han blir med
andra ord utvisslad, stackars karl, när han lämnar fartyget. För den oinvigde
ter sig nog detta ganska underligt, men saken har sin praktiska anledning.
När en person skall lämna ett fartyg och gå ned i en båt, kan det lätt hända,
att det är sjögång. Naturligtvis inträffar icke detta på Stockholms ström —
där är det obehövligt — men eljest är det ofta sjögång, när ett fartyg ligger
till ankars. Då stå två man klara vid fallrepet för att biträda, antingen med
att lämna fallrepet till den person, som skall gå ned, eller kasttåg till båten.
Det behöver vara folk till hands för att klara av de situationer som kunna inträffa.
Härför äro de två mannarna avsedda. Så komma vi till visslingen.
När visselpipan ljuder, betyder det, att de, som sitta nere i båten, skola hålla
sig klara, ty nu blir det någonting av. Maskinisten skall stå klar vid maskinen,
mannen vid ratten skall stå klar vid denna och båtshakegastarna skola stå
klara med sina båtshakar. Det är alltsammans och väl icke så förskräckligt
märkvärdigt. Hälsningen åsyftar icke att inskärpa hos vederbörande, vilken
underbart märklig person som går över fallrepet, utan man kombinerar hövligheten
och det nyttiga arbetet på det sättet. Det har sålunda sin naturliga
förklaring och är icke alls något utslag av fåfänga eller dylikt.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Kilbom begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Slutligen föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för sergeanten
vid Norrbottens regemente P. S. V. N. Bergman från viss ersättningsskyldighet;
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för kronans
räkning av vissa fastigheter m. m. vid Indalsälven; samt

1 Iråga om
skyldighet för
militärmanskap
att
giva

överordnad
heder atecken.
(Forte.)

Sr 14. 44

Onsdagen den 27 februari.

Interpellation.

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående ökat skydd mot skadegörelse å växande ungskog.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda, utlåtanden hemställt.

§ 14.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Mogård och Jonsson i Eskilstuna, nr 380, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 53, angående viss omorganisation av vägväsendet;

herr Pehrsson i Göteborg, nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 86, angående vissa i samband med 1927 års skolreform stående frågor; samt

herr Olsson i Golvvasta:

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 99, med förslag till
lag om trafikförsäkring å motorfordon m. in.; och

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 100, med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Lundstedt, som anförde: Herr
talman! År 1919 upprann ett rättsligt drama, vars hittillsvarande sista akt
bildas av högsta domstolens utslag den 22 sistlidne januari månad. Jag vill
på mest eftertryckliga sätt betona, att, när jag i det följande berör vissa domar,
har jag ingen avsikt att underkasta dem någon som helst kritik. Alldeles
tvärtom. Jag utgår ifrån, att de äro auktoritativa uttryck för gällande
svensk rätt. Det är denna, som jag måste finna vara värd kritik i
vissa avseenden. Den gällande rätten framgår omedelbart av rättspraxis.
Stundom finns intet annat än rättspraxis att taga till utgångspunkt för bedömande
av rättens kvalitet och behovet av lagändringar.

Tyvärr blir det för syftet med denna framställning nödvändigt att till en
början besvära med blotta uppradandet av vissa fakta i den antydda saken,
vilka äro följande. Smeden Emil Larsson känd för nykterhet och fredlighet,
hade efter ett strävsamt liv i Amerika återvänt med sina besparingar till sina
föräldrar, so_m bodde på »undantag» i en stuga på slaktaren Erik Gustafssons
gård i Marsjö. Erik Gustafsson hade någon tid varit fientligt sinnad mot undantagsmakarna
och givit uttryck åt sin hätskhet såväl mot dem som deras son
Emil Larsson. Gustafsson hade velat komma över deras stuga och han hade,
allt enligt vittnesmål, icke ens dragit sig för att söka mot kontant erkänsla leja
folk att klå Emil Larsson.

På en auktion i Byhle den 12 september 1919 befunno sig utom Emil Larsson
bl. a. Erik Gustafsson, åtföljd av tre kumpaner Lindkvist, Eriksson och
Olsson, samtliga synbart berusade. Enligt vittnens berättelser tilldrog sig följande
av intresse på auktionsplatsen. De fyra kumpanerna förföljde Larsson
med förolämpningar och sökte med allehanda medel reta upp honom och ställa
till bråk med honom, ehuru avsikterna strandade på Larssons lugna beteende.
Den Gustafssonska ligan uttalade sin avsikt att klå Emil Larsson. När Larsson
lämnat auktionsplatsen för att gå hem, begåvo sig de fyra kumpanerna i
väg efter honom., därvid ytterligare framhållande, att de skulle klå honom.

Framkomna till Marsjö inledde kumpanerna ett slagsmål med Larsson på
dennes gård. Innan jag angiver vad i avseende därå kan ha förekommit, må
vissa omvittnade uppgifter angående slagsmålets planerande, härrörande från

Onsdagen den 27 februari.

45 Nr 14.

ett par av kumpanerna själva, meddelas. Olsson liar sålunda berättat, att slagsmålet
varit planlagt allraminst (lagen förut. Meningen hade varit att »ta
Sme-Emil» redan på auktionen, vilket emellertid hade förebyggts, genom att
Larsson gått hem. Olsson har vidare omtalat, att hans stridsiver under auktionen
svalnat. Gustafsson, vilken enligt Olssons utsaga ständigt velat spela
översittare över denne, hade emellertid tvingat honom att följa med till Marsjö.
Eriksson, en annan av de fyra slagskämparna, har också haft ett yttrande, varav
framgår, att överfallet på Larsson varit av dem på förhand planerat.

Dagen efter slagsmålet häktades Emil Larsson på Gustafssons angivelse.
Han dömdes därefter i alla instanser till tre års straffarbete och över 8,000 kronors
skadestånd för misshandel å Gustafsson, bestående i skadegörelse å dennes
vänstra öga. Larsson fälldes, om man bortser från ett av åklagaren uppgjort,
med fakta icke överensstämmande förhörsprotokoll, väsentligen på vittnesmålen
av Gustaf ssons kumpaner, deltagarna i sammansvärjningen mot Larsson.
Själv häktad, var Larsson givetvis gentemot sådana utomordentliga vittnen i
ett synnerligen prekärt läge. Efter att ha avtjänat sitt treåriga straff, lyckades
det dock Larsson att i slutet av 1926 erhålla resning i målet. Förnyad
rannsakning igångsattes, som ledde till att Larsson av högsta domstolen visserligen
fick lindring i domen men likväl dömdes till straffarbete i 1 år och 8
månader samt 5,000 kronor i skadestånd.

Av vad som redan andragits, är det uppenbart, att de fyra dryckesbröderna
ingått en misshandelskomplott mot Larsson. Av utredningen i målet är det vidare
höjt över allt tvivel, att Larsson blivit anfallen på gårdsplanen intill sin
bostad. —■ Det måste nu påpekas, att vad dessa komplottanter angående slagsmålet
uppgivit, som är till Larssons nackdel och icke har stöd i objektiva omständigheter,
förnuftigtvis måste sakna varje spår av bevisvärde. Däremot är
det givet, att deras uttalanden erhålla dylikt värde, såvitt i dem meddelats
fakta till Larssons förmån. Också kunna givetvis vissa slutledningar dragas
av de motsägelser, vartill komplottanterna gjort sig skyldiga. Ojäviga vittnen
angående själva slagsmålet hava icke hörts under handläggningen vid häradsrätten.
För bedömande av dettas rättsliga karaktär har man framför allt att
hålla sig till dels preliminärerna vid auktionen och dessförinnan, utvisande förhandenvaron
av den nämnda misshandelskomplotten, dels de agerandes egna
utsagor, såvitt de kunna ha bevisvärde.

Att slagsmålet började med de sammansvurnas anfall på Larsson styrkes nu
först av misshandelskomplottens förhandenvaro. Det styrkes vidare av följande.

1. Komplottanten Olsson har till olika personer uttalat, att Lindkvist inlett
slagsmålet med att giva Larsson ett kraftigt slag, att »de andra» börjat
bråket med Larsson och att det säkert inte blivit något slagsmål av, om icke
Lindkvist slagit till Larsson. — Inför rätta har Olsson i rättegången 1919 fullständigt
dolt, att Lindkvist tagit initiativet till slagsmålet. Men i rättegången
efter resningen, då sanningskravet blev mera påträngande, har han medgivit,
att Lindkvist knuffat till Larsson med armen, så att det flög gnistor om dennes
cigarr.

2. Komplottanten Eriksson har, enligt skilda vittnesmål, sagt, att Lindkvist
slagit till först. — Eriksson har inför rätta efter resningen nödgats återtaga
sitt påstående i den första rättegången, att Larsson visat sig »närgången» och
att Lindkvist därför måst »skjuta honom ifrån sig», samt tillstått, att Lindkvist
knuffat till Larsson, som »stod vid rabatten på gårdsplanen», då Eriksson
och Lindkvist »kommo fram».

3. Komplottanten Lindkvist har för ett vittne omtalat, att han börjat slagsmålet.
Inför rätta har Lindkvists versioner växlat. 1919 uppgav han, att han
råkat »oavsiktligt» stöta till Larsson. I rättegången 1927 erkänner han, att
han inlett fientligheterna genom att avsiktligt knuffa till Larsson med armen

Interpellation.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 27 februari.

lnU’!^e^°n‘ och nämner samtidigt, att Larsson dessförinnan bett sällskapet försvinna, »enär
(forte.) }lan jcke vjl]e (Jem något».

Angående själva det sålunda åvägabragta tumultet äro omständigheterna
i det hela höljda i dunkel. Olsson har tillstått, att man å klomplottanternas
sida begagnat sig av bindslen som tillhyggen vid attacken mot Larsson, men
att det varit som att slå på järn. Starka indicier förefinnas för att de sammansvurna
begagnat sig jämväl av andra tillhyggen. Eriksson har meddelat,
att han trott Larsson haft på sig en pansarskjorta, att det varit som att slå
på en gummiboll, att slagsmålet efter Lindkvists anfall fortsatt i trädgården,
där det brakat i grenarna och »dumpit till», samt att Larsson fått duktigt med
smörj, varjämte han uttalat sitt tvivel om Larssons skuld till ögonskadan å
Gustafsson.

^Ett faktum synes vara, att Olsson förhållit sig passiv, att Gustafsson först
något ögonblick efter Lindkvists och Erikssons framstöt gripit in, samt att
Gustafsson under tumultet fallit omkull. Hur därvid tillgick är outrett. Alla
uppgifter om saken äro varandra stridiga. Om Gustafsson i fallet fått sitt
öga utstucket eller om överhuvud ögonskadan inträffat under slagsmålet är
ingen som vet. Vissa skäl tala för, att ögonskadan skett först efter slagsmålet.
Densamma har nämligen icke kunnat upptäckas av en person, vilken
kort tid efter slagsmålet noga sett Gustafsson i ansiktet. Jag återkommer till
denna sak. Gustafssons egna uppgifter i ämnet kunna, jämväl oavsett hans
partställning, icke tjäna till någon ledning, alldenstund de äro fulla av motsägelser.

Enligt domen i första rättegången har Larsson förövat misshandel å Gustafssons
öga »genom slag med något trubbigt, hårt föremål». Nu är saken
den, att ingen, icke ens Gustafsson själv, kan säga sig ha sett något tillhygge
i Larssons hand. Larsson bestrider, att han haft sådant. Att domstolen likväl
räknat med att Larsson använt tillhygge, måste bero på av Gustafsson
åberopade utsagor av läkare, enligt vilka ögonskadan icke kunnat uppkomma
genom fall mot en trädgren eller liknande. Dessa utsagor ha emellertid efter
en grundlig analys vederlagts av en av landets främsta ögonspecialister, professor
Nordenson i Uppsala. Denne har i rättegången intygat bl. a., att en
polisbattong av sådan art, som av åklagaren ifrågasatts, kunde uteslutas såsom
skadande föremål, att vissa omständigheter talade emot att detsamma
kunde vara en —• likaledes av åklagaren förmodad — kätting, att en gren eller
kvist väl kunde tänkas hava orsakat ögonskadan, samt att en person, som sett
den skadade efter misshandeln, bort kunna iakttaga skadan å ögat. En utförligare
utredning av ämnet har professor Nordenson meddelat i Svensk Läkartidning
1927.

Man finner också, att varken hovrätten eller högsta domstolen i senare rättegången
antagit, att Larsson använt tillhygge. I själva verket finns efter professor
Nordensons utlåtande intet skäl för antagandet, att Gustafssons ögonskada
ens mera sannolikt skett genom Larssons än genom Gustafssons eller
övriga komplottanters egna åtgöranden. Men också om verkligen Larssons
kraftiga näve skulle ha landat på ögat och skadan därigenom uppkommit, så
måste enligt en förnuftig nödvärnsrätt den s. k. skulden ligga hos, framförallt,
Gustafsson själv, men även hos dennes kumpaner, vilka ju nödgat Larsson att
låta sin näve landa var som helst, varigenom han kunde få ett slut på slagsmålet.

Att Larsson skulle ha brukat tillhygge har, som nämnts, intet stöd. Komplottanterna
själva hava ju använt bindslen som tillhyggen. De vinande ljud,
som skola ha. hörts, kunna ha härrört från svinget av sådana bindslen i den allmänna
bataljen. Av vikt är att i detta sammanhang observera, att Gustafsson
själv, såvitt utrett är, icke till någon av dem, han träffat närmast efter

Onndagen (lön 27 februari.

IT Nr |4.

slagsmålet, antytt, att han skulle ha misshandlats med något tillhygge. Och (|,-ortB
polisuppsyningsmannen på platsen uttalade som sin uppiattning, då han morgonen
efter slagsmålet sett de avbrutna grenarna å ett tråd, att Gustafsson
fallit vid trädet och i fallet skadat ögat mot någon av nämnda grenar. Av
allt detta är tydligt, att påståendet, att Larsson använt något tillhygge i striden
icke är grundat på kända fakta. Men nu inträder en egendomlighet. Före
resningen ansågs Larsson med hårt föremål ha tillfogat Gustafsson skadan.
Numera erkännes möjligheten, att han icke använt något tillhygge. Likväl
skall han ha tillfogat skadan! Det synes sålunda, som om enligt gällande
svensk bevisrätt Larssons förorsakande av skadan kunde tagas till utgångspunkt,
under det att medel och sätt därför vore sekundära och varierande faktorer.

Till sist angående bedömande av vad som tilldragit sig följande anmärkning.
Samtliga de tre sammansvurnes vittnesmål i förra rättegången voro bevisligen
icke överensstämmande med sanningen. Att de i senare rättegången
något korrigerats, kan ju för en reflekterande människa icke utgöra tillräckligt
skäl för antagandet, att de här meddelat hela sanningen till Larssons favör.
Situationen i förevarande avseende torde belysas av följande vittnesmål
angående en episod, som inträffade kort tid efter första rättegången, då man
under Emil Larssons straffarbetstid på sina håll började röra i saken för att
skaffa honom upprättelse. När vittnet ifråga var på tvätthjälp i komplottanten
Olssons hem, hade Olssons hustru mottagit telefonsamtal från Gustafssons
hustru. Fru Gustafssons röst ljöd så högt, att fru Olsson måst hålla luren ett
stycke ifrån örat, varigenom vittnet kunnat höra den förras ord. Fru Gusstafsson
hade erinrat fru Olsson om vikten av att det icke »komme ut», att
Gustafssons tre kumpaner hade vittnat falskt. Det kunde kosta dem 1 års
fängelse. Själv hade Gustafsson begivit sig till Lindkvist och Eriksson för
att varna dem. Fru Olsson hade lugnat henne beträffande sin man. Och till
vittnet hade fru Olsson efter telefonsamtalet sagt, att de nu började bli rädda
och drogo öronen åt sig. Detta vittnesmål, i sig självt trovärdigt på grund av
omständigheterna vid dess tillkomst, styrkes genom vissa omvittnade uttalanden
av Gustafsson själv. Enligt ett vittnesmål har han uttalat följande: »När
man har brännvin och pengar, är det inte svårt att fa vittnen». Enligt annat
vittnesmål skall han ha sagt till en person, att det ju kunde hända, att smeden
icke slagit ut ögat. Efter samtalets fortskridande hade han tillhållit personen
att icke omtala vad han sagt.

Gent emot Gustafssons egen berättelse om, huru han i sin fredlighet blivit
överfallen av den våldsamme Larsson, må ställas följande berättelse av den
nyssnämnda tvätterskan:

»Dagen efter slagsmålet kom Erik Gustafssons dräng, Sven Andersson, upp
till min bostad, som är belägen några hundra meter från Erik Gustafssons gård.

Jag frågade då Sven Andersson, hur det gick till vid slagsmålet, vartill han
svarade: ''När dom kom från Byhle, hade han tre stycken med sig, och dom var
fulla allihop som sprutor. Så kom Erik (Gustafsson) infarande i köket och
fick tag på en stekpanna och strykjärn och sade, att han skulle ut och slå ihjäl
Sme-Lasse-pigan.’ Jag sade då till Sven: ''Kunde du inte ha tagit ifrån honom
stekpannan och strykjärnet?’ Härtill svarade Sven: ''Det tordes inte jag, för
han kunde slagit ihjäl mig, jag satt på soffan i köket hela tiden. Han var tokig,
inte hjälpte det att be honom lugna sig. Det är hemskt att vara där, bara
det vore slut, så jag komme hän. Om Hilda (Gustafssons hustru) varit hemma,
hade dom aldrig fått slagits.’»

Denna vittnesutsaga erhåller stöd i berättelse av annat vittne, till vilket Gustafssons
dräng uttalat sig på liknande sätt angående Gustafssons tillhyggen
och sinnesförfattning.

Nr 14. 48

Onsdagen den 27 februari.

Interpellation. Sanningsvärdet av Gustafssons och hans medsammansvurnas påståenden i
(Forts.) sig själva torde för varje pyskolog, som tagit kännedom om detta mål i dess helhet,
vara lika med noll. Och likväl fälldes Larsson i första rättegången på en
»utredning», som huvudsakligen bestod av dessa utsagor! När nu denna »utredning»
i senare rättegången måste framstå såsom en oduglig grund för Larssons
brottslighet, är då icke den gällande rätten något dubiös, när enligt densamma
Larsson trots den ursprungliga grundens oduglighet likväl måste befinnas
brottslig?

Ingen i särskilda rättsmysterier oinvigd person kan läsa sig in i denna sak
utan att tänka sig komplottanterna och icke den dömde Larsson på de anklagades
bänk. Må man till och med göra det obestyrkta antagandet, att Larsson
verkligen med ett tillhygge tillfogat Gustafsson ögonskadan! Vad sedan? Också
om han med en browning nedskjutit en eller ett par av de anfallande ligisterna,
skulle ett sådant handlingssätt utan ringaste tvekan ha godkänts av en sunt
reagerande rättskänsla. Och ett sådant handlingssätt skulle också förvisso ha
stått i överensstämmelse med en förnuftigt anordnad nödvärnsrätt. Enligt en
sådan kan man icke behöva tåla något som helst fientligt angrepp mot sin kropp
utan bör kunna använda vilka medel som helst, som äro nödvändiga för att avvärja
angreppet, till och med om det blott är förestående och ännu icke påbörjats.
Om gränsen för det nödvändiga överskridits eller icke, får naturligtvis
icke bedömas uteslutande från skrivbordet. Utan det gäller att sätta sig in i
den anfallnes situation och beakta, att om en man utanför sin bostad i kvällningen
hotas av fyra sammansvurna berusade män, som på det sätt här skett,
icke blott ostentativt under flera timmar ådagalagt sina brottsliga avsikter utan
till och med, trots den hotades uttryckliga anmaning till dem att avlägsna sig,
börjat våldshandlingar mot honom, så är presumtionen för, att vad han än företagit
sig emot våldsverkarna varit nödvändigt för att hämma deras angrepp.
En sådan nödvärnsrätt varken kunna eller vilja svenska medborgare i längden
avstå ifrån. När nu vår lag måste tolkas på annat sätt, så är den otjänlig för
sitt ändamål. Alla lagar måste vara sådana, att de erhålla en realiserbar mening.
Förbenade doktriner böra, varhelst de förekomma, utrensas från lagarna.
Men ingenstädes kunna de vara mera förkastliga än vid en nödvärnslag. Det
duger icke att, när en enkel medborgare invid sitt hem anfalles av en hel liga.
rättsligen bedöma hans handlingssätt med utgångspunkt ifrån, att den anfallne
vore lika fullfjädrad jurist som tränad militärstrateg.

Även om man sålunda utginge ifrån det faktiskt dock obestyrkta antagandet,
att Larsson verkligen medelst tillhygge eller på annat sätt förorsakat Gustafssons
ögonskada, måste en acceptabel nödvärnsrätt likväl vara sådan, att
Larsson skulle ha befriats från allt ansvar, intilldess åklagaren förebragt en
fullständigt övertygande bevisning om, att en annan enkel man i den situation,
Larsson ställdes i genom sammansvärjningen och anfallet, skulle på rak arm ha
kunnat till sitt försvar uträkna en för ligisterna mera fördelaktig aktionsmetod.
Ses Larssons handlingsätt mot bakgrunden av de fyras komplott, deras intensiva
förföljelse av honom och hans upprepade försök att undvika dem, och ses
vidare den anfallne mannen själv, då mörkret fallit på. ensam tvångsvis ställd
mot en fyrdubbel berusad övermakt, så måste sägas, att åklagaren i denna sak
icke kunnat förebringa någon bevisning för, att Larssons handlingssätt — ens
med det nu gjorda antagandet om hans förorsakande av ögonskadan — innebure
något efter en förnuftig nödvärnsrätt straffbart.

Därtill kommer nu, att Larssons orsakande av ögonskadan å Gustafsson icke
är grundat på kända fakta. Denna skada kan ha berott på kumpanernas egna
handlingar. Och efter prof. Nordensons utlåtande finnes intet hinder för samma
antagande, som gjordes av polisen på orten dagen efter slagsmålet, nämligen
att Gustafsson ådragit sig skadan genom fall mot en avbruten gren. Att detta

Ousc)hki''1i den 27 februari.

4!)

Ni 14.

fall åter omedelbart förorsakats genom Larssons handlingssätt är ingalunda
givet. Under sådana omständigheter har man blott att betrakta detsamma såsom
en följd av slagsmålet i allmänhet, vilket äter haft sitt, upphov i missha,ndelskomplotten
mot Larsson. Men vidare. Det är icke ens visat, att, denna
skada överhuvud uppstått under slagsmålet. Gustafsson kan också strax efter
delta ha raglat omkull och fått sitt öga skadat genom eu trädgren eller på annat
liknande sätt. Eller han kan — vilket visst icke är uteslutet — strax efter
slagsmålet med Larsson i fyllan och villan ha fått sig en »överhalning» av någon
av dryckesbröderna. Allt sådant måst ju utan vidare en förnuftig människa
säga sig redan vid det, förhållandet, att någon bevisning icke blivit av åklagaren
framförd emot möjligheten att ögonskadan uppkommit kort efter slagsmålet
med Larsson. Egendomligt nog ligger saken dessutom så till, att denna
möjlighet har positivt stöd. Jag bär redan erinrat om, att det finns ett vittne,
som noga granskat Gustafssons ansikte en liten stund efter slagsmålet utan att
ha upptäckt någon ögonskada. Vittnet har därom uttalat sig på följande sätt:

»När jag kom till Erik Gustafssons gård, befunno sig denne och drängen Sven
Andersson stående å landsvägen. När jag skulle passera dessa, höjde Sven
Andersson upp en s. k. Fenix-lykta intill Gustafssons ansikte. Med stora och
klara ögon såg han på mig. Ljuset var tillräckligt starkt, för att den minsta
skråma skulle kunna hava upptäckts, men inga sådana kunde iakttagas. Båda
ögonen voro absolut lika, och då jag själv har ganska god synskärpa, är jag
fullkomligt övertygad om, att Gustafsson vid detta tillfälle icke hade några
som helst skador å ögonen. Cirka tre cm. över ögonbrynen hade Gustafsson
en blodfläck. Då högra handens avigsida var betydligt mera blodig, och då
blodfläcken över ögat syntes vara torr och så tunn, att huden mycket väl syntes,
torde blodfläcken med all säkerhet härröra från den blodiga handen, med
vilken han troligen strukit sig över pannan. På grund härav är jag gärna villig
taga på min ed, att ingen människa skulle ha kunnat iakttaga något utöver
vad jag själv iakttog vid tillfället.»

Det framgår av prof. Nordensons utlåtande, att ögonskadan, om den då funnits,
ovillkorligen skulle ha upptäckts av granskaren. Jämväl den på åklagarsidan
anlitade ögonspecialisten har intygat, att vittnet efter en sådan granskning
borde ha märkt ögonskadan, därest den då redan tillfogats Gustafsson.
Det är sålunda långt ifrån ett tankeexperiment, att ögonskadan uppkommit först
efter slagsmålet. Situationen är till och med den, att motsatta antagandet förutsätter,
att ett vittnesmål — mot vars trovärdighet intet funnits att invända —
skulle vara falskt.

Jag säger icke, att det är uteslutet, att Larsson tillfogat Gustafsson ögonskadan
i fråga. Men jag säger två ting. För det första: det finns en mängd
möjligheter, som genom utredningen i målet icke kunnat uteslutas, för att skadan
skett annorlunda än genom Larssons handlingssätt. För det andra: även
om denna ögonskada uppstått genom Larssons handlingssätt, finns en mängd
genom utredningen i målet icke uteslutna möjligheter för, att Larsson härvid
endast handlat inom gränserna för en förnuftig nödvärnslag. — Att under dylika
omständigheter den överfallne Larsson dömdes till ansvar ådagalägger, att gällande
bevisrätt är så osund och farlig för den personliga tryggheten, att man icke
kan tveka att karakterisera densamma såsom oförenlig med rättskulturen i ett
civiliserat samhälle.

Här föreligger en rättslig fråga av utomordentlig betydelse för svenska medborgare,
icke minst för dem, som äro bosatta på landet och icke ha den offentliga
ordningsmakten inom räckhåll. Den rättegång, som jag tagit till utgångspunkt
för denna allvarliga frågas belysning, liar i vida kretsar inom befolkningen efterlämnat
känslor av beklämning. För otillräckligheten i vår nödvärnsrätt torde
emellertid jämväl andra fall från vår rättspraxis kunna andragas. Man måste be Andra

kammarens protokoll 1929. Nr l4.

Interpellation.
(Kort*.)

Nrl4. so

Onsdagen den 27 februari.

Interpellation. piaga var svenska domarkår, som i utövningen av sitt ämbete är bunden av eu
(Forts.) nödvärns- oeli bevisrätt, vilkens tillämpning på detta sätt måste uppröra rättskänslorna
hos vårt folk. En lagstiftning, varigenom här en bättre överensstämmelse
ernås mellan gällande rätt och den allmänna rättsuppfattningen, är behövlig.
Hur den skall åstadkommas, är en särskild fråga. Nu endast konstaterar
jag, med stöd av vad jag anfört, att vår lag i förevarande avseende icke
fungerar på tillfredsställande sätt.

Det s. k. Marsjöfallet innesluter emellertid flera ting, som allvarligt upprört
rättskänslorna i landet. Här skall jag tillåta mig fästa uppmärksamheten på en
sak, vilken såsom parodisk episod i en satir över det svenska rättssamhället skulle
kunna verka rätt uppfriskande, men som, insatt i den nakna verkligheten, på
varje redbar medborgare uteslutande måste göra ett pinsamt och nedslående intryck.
Strax innan Larsson efter avtjänande av sitt treåriga straffarbete lämnade
fängelset, under en tid sålunda, då han var urståndsatt att värja sig mot
utplundringsförsök, företog sig den landsfiskal, som varit hans åklagare och
fått honom fälld och som därefter föranstaltat om allehanda trakasserier mot
honom i fängelset för att få honom utvisad ur landet eller för all framtid berövad
sin frihet på ett hospital, företog sig, säger jag, denne landsfiskal, Larssons åklagare,
att få Larssons egendom utmätt, samt inropade på den exekutiva auktionen
Larssons sparkassemedel å bortåt 13,000 kronor för 60 kronor samt Larssons fädernearv,
belöpande sig till ungefär 2,000 kronor, för 75 kronor. För 135 kronor
hade sålunda landsfiskalen tillhandlat sig ungefär 15,000 kronor, en handel
Rom blott möjliggjordes, genom att Larsson satt inom lås och bom. Man bör också
observera, att landsfiskalen i sin utmätningsbegäran hos stadsfogden i Stockholm
enträget anhöll, att utmätningen omedelbart måtte företagas, »enär gäldenären
frigives från Långholmen den 18 februari». Landsfiskalen kan näppeligen
undskylla sig med att han icke kände värdet å Larssons förmögenhet, som han
inköpt för 135 kronor. Den ungefärliga storleken av det kapital, Larsson medfört
från Amerika, torde ha varit allmänt känd i orten, icke minst av Gustafsson,
landsfiskalens huvudman i avseende å utmätningen. Vidare har landsfiskalen
i skrivelse till stadsfogden särskilt framhållit, att behållningen i bouppteckningen
efter Larssons fader gick upp till omkring 20,000 kronor.

Detta utmätningsförfarande hade, som antytts, landsfiskalen låtit inleda i egenskap
av ombud för Gustafsson såsom Larssons fordringsägare i avseende å det
utdömda skadeståndet å över 8 tusen kronor. Jag fäster nu uppmärksamheten på.
att den för 135 kronor inköpta förmögenheten å 15 tusen kronor lagenligt hamnade
i landsfiskalens fickor. Lägg nämligen noga märke till, dels att domstolarna
godkänt landsfiskalens inköp av Larssons sparkassemedel för en spottstyver,
dels också att justitieombudsmannen — till vilken hänvändelse i saken
gjorts — lämnat denna rättsaffär obeaktad. Gentemot Gustafsson var landsfiskalen
blott redovisningsskyldig för vad som fanns kvar av 135 kronor efter
avdrag för utmätningskostnaden. Larsson hade sålunda i anledning av sin skuld
till Gustafsson på över 8 tusen kronor, blivit av med 15 tusen kronor, utan att
få sin skuld minskad med mera än omkring ett hundra kronor. Dylika herrar
landsfiskalers affärer med fängslade personers arvsrättsandelar lära icke vara
något absolut enastående i detta land. Så har det sagts, och ett indirekt stöd
för riktigheten i detta påstående är, att den landsfiskal, som jag här omnämnt,
alltjämt åtnjuter förtroendet att vara lagarnas väktare i sitt distrikt.

Man får nu vid bedömandet av denna sak icke låta sig influeras av de mer
eller mindre oförnuftiga handlingar, som Larsson i sin desperation företagit.
Man får försöka skilja mellan Marsjö-w/u/et och Marsjö-mawnen. Och vad denne
angår, bör man komma ihåg, att han hela tiden ansett sig vara oskyldigt dömd
och att denna hans uppfattning ingalunda behöver tyda på någon sinnesförvirring
utan mycket väl kan vara grundad på fakta. Man handlar icke redbart,

OllHtliiRrli den

l''«kl»rii;i ri.

61 Nr 14.

om man vid bedömandet av vissa Marsjömannens handlingar icke till sig ställer Interpellation.
Irågan, vilka gärningar man icke själv skulle kunna förledas till i sin hopplösa (Forts.)
kamp för upprättelse, när man känner sig orubbligen övertygad om, att man
blivit oskyldigt dömd till långt och hårt frihetsstraff och till betydande ekonomisk
förlust, och när man under utstående, av sitt långa, enligt egen mening oförtjänta
straff av just den lagens väktare, som påyrkat detsamma, i sitt värnlösa
tillstånd bokstavligen utplundras intill sista öret av de tillgångar, som man sparat
samman under ett i sällsynt grad nyktert och arbetsamt liv. Det må så vara,
att Larsson med åren blivit en kverulant. Men, åtminstone i allmänhetens ögon,
har han då utbildats därtill genom arten av svensk lag och svenskt åklagareväsende.

Tager man del av rättegångsakterna i denna sak, framträder på ett särskilt
groteskt sätt de vägar, åklagaremakten anlitat för att få Larsson fälld, särskilt
hur man med de mest fantasifulla medel sökt konstruera upp ett vapen,
som ingen sett, men soin likväl skall hava brukats av Larsson i slagsmålet. —

I en med Marsjömålet delvis samtidigt pågående sak anlade åklagaremakten
en rakt motsatt taktik. Jag åsyftar Hammarbymålet i anledning av mordet
på sin tid på apotekaren i Väsby. Här koncentrerade man sig visserligen först
på att få två oskyldiga personer fällda för gärningen. Men sedan detta misslyckats
och spåren ledde till annan gärningsman, blev åklagarmakten fullkomligt
ointresserad av saken. När efter tio års vila densamma genom omständigheterna
ånyo tvangs fram, inträffade något ganska egendomligt. Landsfogde,
landsfiskal och deras biträden igångsatte en livlig verksamhet genom
vilken de — hämmade saklig utredning i ärendet! Man åsidosatte klara vittnesmål
och lämnade tydliga indicier obeaktade. När kritiken kom, ryckte —
och detta är av alldeles särskild vikt att beakta — justitiekansler!! till sina
underordnades undsättning. Vissa inom åklagarmakten i denna sak från den
lägste till den högste anlitade metoder karakteriseras därav, att framställningar
gåvos, som grundade sig på falsk uppfattning av fakta eller inneburo
uppenbart otillfredsställande reflexioner över givna fakta. Trots synnerligen
starka indicier underlät man att resa anklagelse emot den misstänkte. Därmed
uteslöts varje möjlighet för viss annan person, som åtalats för att falskeligen
ha beskyllt den misstänkte för gärningen, att till sitt försvar förebringa
dom i saken. Personen i fråga dömdes till 3 månaders fängelse och ett skadestånd
på 10,000 kronor.

I en inlaga till Konungen, sedermera tryckt under titeln »Hammarby och
lagarnes helgd», riktade jag sommaren 1926 dåvarande regeringens uppmärksamhet
på myndigheternas handlingssätt. Jag underströk, att det allmänna
förtroendet för lagens väktare i vårt land syntes ha rubbats på ett mycket
betänkligt sätt. Man måste besinna, att en demokratisk samhällsutveckling i
god anda icke kunde ske, om den icke ginge hand i hand med eu ökad allmän
respekt för lagarna och principen om allas likhet inför lagen. Men varifrån
skulle dylik respekt hämta sin näring, om lagarna av sina egna väktare icke
hörsammades? Om några särskilda intressen här innästlat sig inom en viss
del av vår rättsskipning och tills vidare lyckats få övertaget, därom ville jag
ej yttra mig. Men jag erinrade om att därest — såsom här syntes vara fallet
— efter en mera allmänt utbredd mening sådant hade skett, kunde icke de
menliga följderna därav utebliva. Rubbades mera avsevärt den allmänna föreställningen,
att rättsskipningen fungerade konsekvent och opartiskt, då kunde
en motsvarande förslappning i den nödigaste allmänna moralen icke utebli.

Den kanske viktigaste kraftkällan för uppehållande av denna i etisk mening
visserligen icke djupa, men likväl för samhällsordningen högst nödvändiga allmänna
moral är just det gängse medvetandet om, att straffet framstår såsom
ofrånkomligt förbundet med vissa handlingar. Faran för en uppluckring av

Dir 14. 52

Onsdagen den 27 februari.

Interpellation- de hithörande moraliska begreppen är särskilt stor i ett sådant fall som detta,
(Forts.) där oegentligheter synas icke blott ha framträtt inför offentligheten, utan där
myndigheterna förefalla att ha varit oberörda av allmänhetens uppmärksamhet
på saken. Därigenom icke allenast får myndigheternas uraktlåtenhet en
mera allmänt demoraliserande effekt, utan handlingssättet självt ter sig såsom
särskilt kvalificerat. Inom vidsträckta kretsar uppfattas det rent av som ett
brutalt åsidosättande från en viss klicks sida av de viktigaste landsintressen.
Sådana föreställningar om en byråkratisk utmaning mot samhället äro synnerligen
skadliga. Och de bliva det icke mindre därigenom, att det är lagens
väktare och rättvisans speciella tjänare, vilka anses våga utmaningen.

Sådana voro de synpunkter jag utvecklade inför Konungen. De vunno intet
beaktande. Därför har jag trott mig i detta sammanhang böra erinra om dem.

Åberopande vad jag nu anfört, får jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet, att den svenska nödvärns- och bevisrätten i ovan
berörda avseende fungerar på tillfredsställande sätt?

2. Anser herr statsrådet, att det svenska åklagarväsendet, såvitt av ovanstående
framgår, fungerar på tillfredsställande sätt?

3. Anser herr statsrådet det tillfredsställande, att t. ex. en åklagare enligt
gällande rätt kan exekutivt tillägna sig sin fånges sparkassemedel å omkring
13 tusen kronor mot ett vederlag av sextio kronor och hans arvsrättsandelar
för en liknande spottstyver?

4. I händelse dessa frågor eller någon av dem besvaras nekande, är herr
statsrådet hågat vidtaga åtgärder, syftande till att stärka rättsväsendet på
sådana punkter ifråga, som befinnas bristfälliga?

5. Anser icke herr statsrådet — med hänsyn till det allmänna intresset för
lagars kraft och med hänsyn till den enskildes trygghet i personligt och rättsligt
avseende — att åtgärder av nu antydd art äro för hela vårt folk viktigare
än vissa lagreformer, såsom straff ref ormen och processreformen, vilka, om
än önskvärda, dock icke synas på detta sätt omedelbart av behovet påkallade?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 16.

Herr Andersson i Dunker avlämnade två av honom och herr Johansson i Bro
undertecknade motioner, nämligen:

nr 384, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 99, med förslag till lag
om trafikförsäkring å motorfordon m. m.; och

nr 385, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 100, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning
av väckta motioner om utsträckning av rätten att rösta utan personlig
inställelse vid valförrättningen.

§ 18.

J usterades protokollsutdrag.

Onsdagen den 27 februari.

53 Nr 14.

§ 19-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr andre vice talmannen Nilsson	under	4 dagar fr. o. m. denna dag,
» Landgren		i!	> den 28 febr.,
» Andersson i Dunkcr	>;	4	» > »	28 »
> Mogård		4	» » »	28 >
» Hamrin	»	2		28 >
» Oustafson i Kasenberg	J>	2	» » »	1 mars,
> Vahlstedt	»	5		1 » i
» Heiding		4	» » *	1 >

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.2 e. in.

In fidem
Per Cronwall.