1928. Första kammaren. Nr24

ProtokollRiksdagens protokoll 1928:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Första kammaren. Nr24.

Tisdagen den 17 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr Thelin anmälde, att han infunnit sig \id riksdagen.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet Hanirin, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Lithanders interpellation
angaende förbättrade sjöfartsförbindelser med England, erhöll ordet och
yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Lithander till mig
riktat följande spörsmål:

Har regeringen för avsikt att till innevarande års riksdag avlämna proposition
med anledning av framställningen från rederiaktiebolaget Svenska
Lloyd om statsmakternas medverkan till förbättrande av Sveriges sjöfartsförbindelser
med England?

Den i interpellationen avsedda framställningen från rederiaktiebolaget Svenska
Lloyd inkom till departementet den 15 februari innevarande år. I denna
framställning har bolaget, som för närvarande uppehåller passagerartrafiken
mellan Sverige och England — med förmälan, att bolaget hade för avsikt att
genom anskaffande av tvenne moderna, snabbgående fartyg förkorta restiden
till London med omkring femton timmar för resande från såväl mellersta som
södra Sverige — anhållit om statens medverkan för genomförande av denna
plan. Bolaget har tänkt sig detta statens stöd i form av dels rederilån å en
och en halv miljon kronor för vardera fartyget dels ock ett särskilt lån å en
miljon kronor per fartyg., Å det särskilda lånet skulle ränta utgå endast i den
mån avkastningen av varje ars rörelse, sedan ränta beräknats på det av bolaget
självt nedlagda kapitalet, lämnade tillgång därtill. Till täckande av
anskaffningskostnaderna för fartygen, vilka bolaget beräknade till sex miljoner
sexhundratusen kronor, skulle bolaget självt i en eller annan form bidraga
med en miljon sexhundratusen kronor. Återstoden skulle tillhandahållas av
staten.

Ärendet remitterades den 17 sistlidne februari till kommerskollegium, som
efter att hava hört Sveriges allmänna exportförening och Stockholms handelskammare
samt handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare,
länsstyrelsen i Göteborg och svenska trafikförbundet ävensom svenske ministern
i London, svenska generalkonsulatet och svenska handelskammaren därstädes
■—- den 17 mars avgav utlåtande.

Samtliga de myndigheter och organisationer, vilkas yttranden kommerskollegium
inhämtat, hava, med undantag av Skånes handelskammare, tillstyrkt
framställningen. Sveriges allmänna exportförening och Stockholms handelskammare
hava samtidigt avstyrkt inrättande av en från annat håll ifrågasatt
ångfärjeförbindelse.

Även kommerskollegium har tillstyrkt, att staten lämnar sin medverkan till
den planerade snabbare förbindelsen i huvudsaklig överensstämmelse med vad

Första kammarens protokoll 192S. Nr 24. 1

Avg. för hd tfrade
sjöfartsförbindelser

med England.

Nr 24. 2

Tisdagen (lön 17 april.

Ang. förbättrade
sjöfartsförbindelser

med England.

(Forts.)

bolagets framställning avser, dock med den jämkningen att det belopp, som
skulle erfordras utöver ett eventuellt rederilån å tre miljoner kronor, skulle fördelas
lika mellan staten och sökandebolaget, så att det avsedda särskilda statslånet
alltså skulle inskränkas till en miljon åttahundratusen kronor för båda
fartygen tillhopa. Beviljandet av rederilånet har kollegium förutsatt böra bli
beroende på särskild framställning av bolaget därom i sinom tid.

Kollegium har även framhållit, att undersökningar böra verkställas i god
tid, innan den nu planerade förbindelsen kommer till stånd, rörande möjligheten
och lämpligheten av att åstadkomma samtrafikstaxor mellan sjöfartslinjen
på England och de järnvägar, med vilka samtrafik kan befinnas böra äga
rum.

Kollegii utlåtande utmynnar i en hemställan om proposition till riksdagen,
i syfte att ett lån å en miljon åttahundratusen kronor måtte utlämnas för här
ifrågavarande ändamål. f

Med hänsyn bland annat till vad kollegium sålunda anfört, har det visat
sig nödvändigt att remittera ärendet till järnvägsstyrelsen, vilket också skett
omedelbart efter det kollegii utlåtande inkommit till departementet. Påtagligen
bör också ett yttrande från statskontoret föreligga, innan ärendet kan
upptagas till behandling av Kungl. Maj:t i och för en eventuell proposition,
så mycket mer som det här är fråga om ett lån, som icke skulle på vanligt sätt
förräntas. Lån av sådan natur hava nämligen enligt på senare tid följda
principer för statens utlåning ansetts böra utgå av skattemedel. Det är med
hänsyn härtill tydligt, att förslaget ej oväsentligt inverkar å den under riksdagens
behandling varande riksstaten.

Jag har tidigare betygat mitt livliga intresse för åstadkommande av förbättrade
sjöf artsförbin delser med England. Med Tyskland, Amerikas förenta
stater och även med Finland hava vi numera, såsom även interpellanten framhållit,
genom statens medverkan utmärkta eller åtminstone tillfredsställande
kommunikationer, under det att trafiken på England alltjämt är otillfredsställande
ordnad. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som England utgör
vår förnämsta exportmarknad och de kulturella förbindelserna mellan Sverige
och England äro mycket framträdande och på senare tid i starkt stigande.
De på senare tid framkomna planerna på bättre förbindelser med England hava
huvudsakligen haft sikte på passagerartrafiken, som ju även torde vara den,
som är i största behov av förbättring, men även vår export, särskilt av lantbruks-
och mejeriprodukter, kan givetvis draga fördel av planernas realiserande.

Vad nu beträffar de önskemål, som kommit till uttryck i det av rederiaktiebolaget
Svenska Lloyd nu framlagda förslaget, så skulle ett genomförande av
dessa påtagligen i icke ringa mån komma att medföra en förbättring av passagerarförbindelserna
mellan Sverige ocli England. Med hänsyn härtill iinner
jag bolagets framställning vara väl förtjänt av beaktande. Å andra sidan
måste det måhända erkännas, att en linje, som endast skulle komma att upprätthållas
med, under större delen av året, en tur i veckan och under vissa
månader två turer, knappast kan sägas utgöra en definitiv lösning av den
svensk-engelska trafikfrågan. Även om det vill synas sannolikt, att förutsättningar
för anordnande av en ångfärjeförbindelse med dagliga eller varannandagsturer
ännu icke på lång tid komma att föreligga -— därest överhuvud
taget en förbindelse av denna art kan befinnas lämplig — så synes det mig
dock, som om det näppeligen skulle vara möjligt att göra en passagerarlinje
med så glesa turer som här ifrågasatts fullt konkurrenskraftig i förhållande
till de andra trafikvägar, som stå öppna för resandeströmmen. På sakens nuvarande
ståndpunkt och innan utredningen avslutats är jag därför, med all
sympati för den framkomna tanken, icke i tillfälle att uttala någon bestämd

Tisdagen den 17 april.

3 Sr 24.

mening, huruvida den planerade trafikförbättringen kan anses motsvara de
ifrågasatta uppoffringarna från statens sida. Jag tillåter mig emellertid
erinra om, att den utvägen givetvis står bolaget öppen att för linjen i fråga
söka rederilån, och att möjligheten för Kungl. Maj:t att i detta fall bevilja
sådant är avsevärt mycket större, sedan denna riksdag beviljat en betydande
ökning av rederilånefonden.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att det förelegat och alltjämt föreligger
en faktisk omöjlighet att kunna framlägga ärendet i tillräckligt utrett skick
för innevarande års riksdag.

Herr Litliander: Jag ber att till herr statsrådet och chefen för handels departementet

få framföra mitt tack för hans besvarande av interpellationer
Jag vill uttrycka en alldeles särskild glädje över att, även om herr statsrådet
av budgetära skäl och på grund av den korta tid, som stått till buds, har ansett
sig förhindrad att på denna punkt nu bifalla själva huvudfrågan, hans
svar dock genomandas av eu förståelse för själva frågans betydelse, liksom
jag även har förnummit samma förståelse vid de samtal, som jag hade förmånen
ha med hans excellens herr statsministern och även med herr finansministern.
Det bådar ju därför gott så till vida som, om det kan finnas en
framkombar väg, det icke vore i avsaknad av regeringens förståelse, icke heller
i avsaknad av tillstyrkande från de ansvariga myndigheter, frågan skulle
komma att falla. Jag vill därför redan nu giva uttryck åt den förhoppningen,
att, om det framdeles vid det slutliga uppgörandet av budgeten visar sig, att
det kan finnas en möjlighet utöver den, som herr statsrådet pekar på, nämligen
att taga av den ökning av rederilånefonden, som riksdagen i år redan
beviljat, regeringen då icke skall vara ovillig att begagna sig av en sådan
möjlighet.

Här gäller ju att främja en av våra allra viktigaste sjöfartsförbindelser,
varvid snabbheten i handling är av betydelse. När man läser kungl. propositioner,
finner man ju ofta, att i dem förekomma både till- och avstyrkanden.
I detta fall är frågan, som herr statsrådet nämnde, mycket varmt tillstyrkt
av kommerskollegium, Sveriges allmänna exportförening, Stockholms handelskammare,
Göteborgs handelskammare, länsstyrelsen i Göteborg, Svenska trafikförbundet,
svenska ministern i London, ävensom svenska generalkonsulatet och
handelskammaren därstädes, samt alldeles särskilt av Svenska Kommunikationskommittén
i London, som haft frågan uppe.

Det har endast varit Skånes handelskammare, som icke biträtt framställningen.
Den har ju icke direkt avstyrkt, såvitt jag kan se, men har ej heller
tillstyrkt, därför att, som den säger, den icke har något intresse därav för
sitt eget område. I frågor som dessa får man väl dock se litet ut över den
egna gärdesgården. Det har man i varje fall gjort på handelskammaren närliggande
håll. Ty i Lund, lärdomsstaden, där man forskar i hävderna, har
ett av språkrören, nämligen Lunds dagblad, mycket varmt gått i bräschen för
denna fråga.

Må det tillåtas mig att med anledning av frågans betydelse referera något
litet ur de yttranden, som äro avgivna från ansvarigt håll, främst då från
svenske ministern i London, som i sin skrivelse säger, att »Frågan om våra
trafikförbindelser med Storbritannien framstod med stöd av världskrigets erfarenheter
såsom en angelägenhet av stor vikt, och redan innan krigets avslutande
upptogs saken av dåvarande finansministern.» Han säger i fortsättningen:
»Det av Svenska Lloyd framförda förslaget innebär en möjlighet att vinna
en snar förbättring och detta är vad situationen närmast kräver, ty förhållandena
kunna icke gärna fortsätta längre på det sätt som trafiken för när -

Ang. förbättrade
sjöfartsförbindelser

med England.
(Forts.)

Nr 24.

4

Tisdagen den 17 april.

Ang. förUiit- varande är underkastad. Enligt vad jag erfar, föreligger det också en risk
rade sjöfart»- at,t ångbåtstrafiken mellan Storbritannien och Göteborg, vilken det tagit oss
med .England sådan möda att utbygga, på ett eller annat sätt frånhändes den svenska före(Forts)
'' tagsamheten, därest ingenting nu göres.» Vidare säger han: »I likhet med

generalkonsulatet och Svenska Handelskammaren finner jag sålunda, att detta
förslag bör understödjas.

Svenska staten har i fråga om järnvägsföretag inom landet, liksom i fråga
om sjöfartsförbindelserna till avlägsna kontinenter med all rätt ansett sig böra
inskrida för att befordra kommunikationsledens tillkomst, och det uppsving, som
Sveriges handel och industri under ett par decennier utvisar, torde till ej oväsentlig
del kunna tillskrivas detta framsynta handlingssätt. Hur mycket viktigare
är det ej då att tillse, att våra kommunikationer med en av våra förnämsta
europeiska marknader och denna befintlig hos en makt i Storbritanniens
ställning och historiska position vis ä vis Sverige, bevaras åt svenska
händer och undergår sådana förbättringar, vilka den allmänna utvecklingen
kräver.»

Svenska Kommunikationskommittén i London säger, att »kommittén anser,
att större och snabbare fartyg äro en nödvändighet, icke blott för dem, soni
nu regelbundet besöka Sverige, utan även för att stimulera ökad samfärdsel
mellan de två länderna. Handelsförbindelserna med England äro ur alla synpunkter
av så stor betydelse för Sverige, att inga åtgärder böra försummas
till underlättande av denna samfärdsel.»---»Kommittén vill även ut tala

sitt gillande av det stort tilltagna frysrumsutrymmet å de föreslagna fartygen
och anser detta vara av största vikt med hänsyn till exporten av lantbruksprodukter
och särskilt då de ur svensk synpunkt för Londondistriktet
viktigaste båda grupperna, nämligen fläsk och ägg.» Kommittén slutar med
att säga, att »kommittén anser, att en tidsenlig kommunikationsled utgör ett
av de viktigaste medlen till stärkandet av de kommersiella och kulturella förbindelserna
mellan Sverige och England. Av denna anledning får kommittén
med allt eftertryck tillstyrka Rederi A.-B. Svenska Lloyds hemställan samt tilllåter
sig därjämte framhålla önskvärdheten av att frågan behandlas med all
skyndsamhet och att ett avgörande ernås vid årets riksdag, på det att bolaget
måtte sättas i tillfälle att utan tidsförlust realisera en anordning, som
enligt kommitténs avsikt» — felskrivning för: åsikt —• »redan är många år
försenad.»

I samma anda uttala sig generalkonsulatet och den svenska handelskammaren
i London.

Herr statsrådet nämnde i sitt svar. att frågan icke iir utredd, utan att den
behöver gå till järnvägsstyrelsen och till statskontoret. Jag ber då att få
fästa uppmärksamheten på att denna fråga sedan år 1916 har varit föremål
för ytterst ingående undersökningar, för att icke tala om att frågan har
stått på dagordningen i tvenne decennier. Huru mycket en fråga än är behandlad
och utredd, kan man naturligtvis alltid ha ytterligare önskemål, men
jag tror i varje fall. att viktigare än den utredning, som järnvägsstyrelsen
skulle kunna göra, eller det omdöme, som den skulle kunna ha i denna fråga,
är att man kommer fram till en snar lösning av den.

Vad statskontoret beträffar, förstår jag, att det måste avgiva utlåtande, när
det gäller understöd, som skola utgå av skattemedel och för övrigt även av
lånemedel, det är alldeles riktigt. Det torde väl dock icke ha varit alldeles
uteslutet, att man från båda dessa håll skulle ha kunnat erhålla det nödvändiga
beskedet.

Jag vill i detta sammanhang uttrycka min tacksamhet för den snabba behandling,
som ärendet fått särskilt hos kommerskollegium, och den omedelbara
remiss, som gjordes av kollegiets yttrande, varigenom ingen tid blivit

Tisdagen den 17 april.

Nr 24.

försummad i detta fall. Jag vill även uttala min erkänsla för att regeringen
med förståelse för frågans innebörd här velat handla snabbt.

Jag skall icke trötta kammaren med många flera citat ur de gjorda utlåtandena.
Jag vill endast peka på att de ständigt uppdykande förslagen om
ångfärjeförbindelse, som ofta kommit, just när det har förelegat förslag om
att på sådant sätt, som nu är ifrågasatt, lösa frågan, gång på gång ha blivit
liksom en hämsko, de ha verkat hindrande och föranlett nya undersökningar.
Här ha ju dock kommerskollegium, Sveriges allmänna exportförening, Stockholms
handelskammare och svenska trafikförbundet avstyrkt förslaget om ångfärjeförbindelse.
Jag vill därför uttrj’cka den förhoppningen, att detta projekt
icke framdeles må få lägga stenar i vägen för frågan, om man nu kan
tala om stenar i vägen för en sjöfartsled — ja, det händer ju ibland, att det
förekommer sådana, men jag tror, att om ifrågavarande sjöfartsförbindelse
med England kan komma förbi de stenar, som eventuellt ligga i vägen för den
på det högre planet här uppe i Stockholm, klarar den säkerligen också dem i
Nordsjön!

I sammanhang med frågan om en ångfärjeförbindelse skall jag be att få
peka på att såväl exportföreningen som handelskammaren ha erinrat om att
inga redare för vanliga båtar skulle anse det välbetänkt att låta dessas lastkapacitet
utnyttjas till endast 20 procent under en resa och än mindre att permanent
förfara på sådant sätt. Men denna synpunkt bör avhålla oss från
att stirra oss blinda på möjligheterna att genom en ångfärjeförbindelse lösa
problemet. En annan omständighet, som talar i samma riktning, är, att järnvägsprofilerna
äro olika i England och i Sverige, vilket innebär, att våra lastvagnar
för att kunna tagas över till England måste lastas på ett annat sätt
än vi äro vana vid här, och vi få då även använda en mindre typ än vi i
allmänhet bruka göra i Sverige. Det finnes alltså hakar även i detta avseende.

Det är en omständighet, som jag skall be att få fästa regeringens uppmärksamhet
på, för den händelse regeringen kan finna någon utväg att bereda
företaget ekonomiskt stöd under innevarande års riksdag. Det är. att
de offerter, som nu föreligga i och för realiserandet av detta projekt, givetvis
sammanhänga med de ansträngningar, som göras för att få annat kapital
investerat. Med hänsyn till de stigande priserna på arbetsmarknaden är det
icke sagt, att samma offerter stå till buds ett kommande år. Enligt vad man
meddelat mig från fackmannahåll på detta område är det möjligt, att man
kommer att få betala en fjärdedels miljon kronor mera per båt. Under sådana
förhållanden kommer måhända problemet att ställa sig annorlunda än det gör,
för den händelse vi kunna komma fram till ett resultat i år.

Jag är glad över att herr statsrådet utan några förbehåll pekat på den
möjligheten, att rederilånefonden, som i år genom riksdagens medverkan blivit
utökad, skulle kunna i något högre grad tagas i anspråk för ändamålet.
Om det emellertid visar sig, att det icke räcker med detta, vill jag hoppas,
att den förståelse, som herr statsrådet dock i dag har visat sig hysa för denna
fråga, skall taga sig uttryck på ett eller annat sätt och att någon utväg skall
finnas för att möjliggöra företagets realiserande. Detta är ju icke blott ett
passagerarintresse och lika litet enbart ett ortsintresse, utan det är i mycket
hög grad ett riksintresse och icke minst ett lantmannaintresse, ty förbättrade
sjöfarsförbindelser med England öka möjligheterna för vårt lands lantmannaprodukter
att i tävlan med andra länders bibehålla och utvidga den avsättning
vi hava på en av våra i alla avseenden viktigaste marknader.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

4 ng. förbättrade
s jöf artsförbi
lidelser
med England.

(Forts.)

Nr 24.

6

Tisdagen den 17 april.

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till folksanatorierna
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för anordnande
av skyddshem för flickor m. in.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Sveriges
deltagande i social utställning m. m. i Helsingfors; samt

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräknande av
den period, varunder semester må tilldelas befattningshavare i statens tjänst.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 119, i anledning av väckta motioner med förslag till förordning angående
skyldighet att inhämta polismyndighets tillstånd till vissa nöjestillställningar
m. m.; och

nr 123, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 9 § i lagen
om tillsyn å fartyg m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till veterinärhögskolan m. m.;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till kolonisation å vissa kronoparker; samt

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad av
värmeanläggningen vid veterinärhögskolan.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första lagutskottets
utlåtanden nr 24—26 samt 28.

Vid föredragning av bankoutskottets memorial nr 28, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av väckta motioner om uppflyttning i högre lönegrad av förste bibliotekariebefattningen
vid riksdagsbiblioteket, godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankutskottets
utlåtande nr 29.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 393, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion, II: 406, angående beredande
åt ämnena modersmålet och räkning av en stärkt ställning vid rikets
folkskolor, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga
utskott.

Tisdagen den 17 april.

7 Sr 24.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och anförde: Under senare tider

har städernas och särskilt storstädernas tillväxt framkallat bekymmer _ icke Jwiingen
minst genom det onaturliga byggnadssätt, som av förhållandena framdrivits. vid kronär,»
En naturlig och oavvislig reaktion däremot har i hela Europa inträtt genom försäljning
kravet på moderna stadsplaner, som införa mera ljus, luft och utrymme emel- at
lan stenmassorna även i nybyggda, centralare delar av staden.

Den ökade avsättning av mark till gator och allmänna platser, som i
följd härav blivit nödvändig, har också enligt en lika allmän mening i Europa
ansetts böra under nuvarande förhållanden i regel läggas på jordägaren, detta
desto hellre som denna, i samma män stadsplanen förbättras, även erhåller ökat
värde på sina tomter efter den bebyggelse, som är förenlig med en modern
stadsplan. En sådan ökning är i all synnerhet påkallad, då, såsom vanligen
är fallet, den genom stadens växt och anläggningar framkallade jordvärdestegringen
å tomtmarken icke genom jordvärdestegringsbeskattning kan
i avsevärd mån tillfalla det allmänna.

De svenska regeringarnas intresse för denna tidsströmning. har emellertid
hittills varit ganska ringa. Det har förefallit, som om regeringsmakten beträffande
statens jord, som ju dock skall tjäna alla medborgare, ansett det
vara riktigt, att kronan i främsta rummet söker såsom enskild spekulant försäkra
sig om den största möjliga köpeskillingen för sina tomter, beräknade att
bebyggas med höga hyreshus numera om 6 våningar i stadsplaner med otillräckligt
utrymme för gator och öppna platser. Det skulle således bliva vederbörande
kommuns ensak att med egna uppoffringar utlägga till gator och
allmänna platser ytterligare erforderlig, fri mark, inköpt enligt ett värde som
beräknats efter dess bebyggande på nämnda sätt. Eu sådan^tendens i strid
mot den europeiska utvecklingen för att skapa bättre förhållanden genom
moderna stadsplaner har förmärkts alltsedan sekelskiftet i regeringspropositioner
till riksdagen och andra åtgöranden eller dispositioner för disponerande
av kronomark i och för storstädernas bebyggande.

Med anledning härav och då denna fråga berör både justitieministerns,
socialministerns och kommunikationsministerns departement tillåter jag mig
anhålla om kammarens tillstånd att få till statsministern framställa följande
spörsmål:

1) Är det fortfarande den svenska regeringsmaktens uppfattning, att vid
städernas bebyggande kronan tillhörig mark skall stå till förfogande huvudsakligen
för att bereda kronan den största möjliga köpeskilling, beräknad
efter tomtmarks bebyggande med höga hyreskaserner i gammalmodiga stadsplaner,
och att behovet av moderna stadsplaner och fri mark för ändamålet
får efter kommunens gottfinnande ske genom att till sådan mark utläggas
områden, inköpta av kronan mot köpeskillingar, som beräknats efter tomtmarkens
disponerande för en sådan bebyggelse som nyss sagts?

2) Om så är förhållandet, anser regeringen, att i konsekvens härmed även
enskilda markexploatörer böra gentemot kommunerna tilläggas enahanda förmåner,
eller anser regeringen till äventyrs, att gentemot de förra bör stiftas
en rationell och ömsesidigt rättvis ordning, vilken däremot som sagt icke bör
få belasta kronan tillhörig mark?

3) Eller kan det till äventyrs emotses, att den svenska regeringsmakten
vill, i anslutning till tidens strävanden, verka för och söka vid behov övertyga
riksdagen om, att åstadkommandet av moderna stadsplaner för städernas och
särskilt storstädernas bebyggande jämväl i centralare delar är ett statsintresse,
och att följaktligen kronans mark lika väl som städernas och de enskildas
mark bör betjäna ett så viktigt allmänt ändamål?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Sr 24. 8

Tisdagen den 17 april.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner om införande i riksdagsordningen av
bestämmelser angående interpellations- och dagordningsinstitut; samt
nr 19, i anledning av väckt motion om rätt för statsrådets ledamöter att deltaga
i utskottens överläggningar m. m.;

statsutskottets utlåtande nr 8, angående regleringen för budgetåret 1928—
1929 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet; ävensom

första lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckt motion om viss
ändring i bestämmelserna angående rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag.

Ordet lämnades på begäran till herr Hallin, som yttrade: I enlighet med bestämmelserna
i stadgarna för Interparlamentariska unionen, att varje nationell
grupp av nämnda union skall till vederbörande statsmakters kännedom bringa
de beslut av den interparlamentariska konferensen, som äro av allmänt intresse,
får jag å styrelsens för riksdagens interparlamentariska grupp vägnar, härmed
vördsamt överlämna ett exemplar av de vid den 24 interparlamentariska
konferensen i Paris den 25—30 augusti 1927 fattade resolutionerna.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.36 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 april f. m.

9 Sr 24.

Onsdagen den 18 april f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

löredrogos,^ men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 18 och 19, statsutskottets utlåtande nr 8 samt första
lagutskottets utlåtande nr 27.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av väckta
motioner om arvsskattens utbyggande och omformande för åvägabringande av
en begränsning av de stora förmögenheterna in. m.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 157 i
första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 270 i andra kammaren av herr
Hansson i^ Stockholm m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av det sätt, varpå arvsskatten borde utbyggas och
omformas för att åvägabringa en begränsning av de stora förmögenheterna och
en jämnare fördelning av egendomen.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I: 157 av herr Möller in. fl. och II: 270
av herr Hansson i Stockholm in. fl., om arvsskattens utbyggande och omformande
för åvägabringande av en begränsning av de stora förmögenheterna
m. in., icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bärg, W ig forss, Björnsson, Månsson i Furuvik, Johansson i
Arkösund, Björklund, Wahlmark, Olsson i Gävle och Ericson i Boxholm, vilka
på anförda skäl yrkat bifall till den av motionärerna föreslagna utredningen;
samt

2) , mot vissa delar av motiveringen, av herrar Bergman, Leander och Ljunggren,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort ha den ändrade lydelse, som i
denna reservation angivits.

Herr Wigforss: Herr talman! Det är ganska svårt att veta, hur man skall
lämpligen inleda den diskussion, som väl kammaren väntar sig i dag om detta
spörsmål; det är svårt därför att utskottets betänkande icke lämpar sig såsom
utgångspunkt för en sådan diskussion. Betänkandet förbigår nämligen, såvitt
jag förstår, det väsentliga i motionärernas motivering och vänder sig emot,
skulle jag nästan vilja säga, vad motionärerna aldrig ha yttrat. Den, som läst
utskottets betänkande, erinrar sig nog, att utskottet avvisar detta förslag om
en utredning om arvsskattens skärpande genom att hänvisa till att svenska

Ang.

arvsskatten.

Nr 24. 10

Onsdagen do 11 18 april £. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

staten befinner sig i det angenäma läget, att den icke behöver några ökade
inkomster. Läsaren får sålunda den föreställningen, att motionärerna skulle
ha motiverat sitt förslag med att svenska staten skulle behöva ökade inkomster
för löpande utgifter! Men något sådant ha motionärerna aldrig yttrat, utan
den saken ha vi lämnat alldeles å sido. Det är mycket möjligt, att det under
vissa förhållanden skulle kunna vara lämpligt att mera använda arvsskattemedel
för att ersätta andra statsinkomster eller göra det möjligt för samhället
att ge ut mer pengar, men hela motiveringen i den framlagda motionen
går på en fullständigt annan linje.

Det är kanske beklagligt, att man har varit tvungen att använda namnet
»skatt» på denna indragning av förmögenheter, som motionärerna föreslå, ty
uppenbarligen är själva grundtanken i motionen ingen annan än den, att man
av olika anledningar, till vilka jag senare skall komma, finner det vara angeläget
att se till, att inte alltför stora förmögenheter samlas hos enskilda
eller, i alla händelser, att dessa förmögenheter icke komma i händerna på sådana,
som icke ha gjort någonting för att förvärva dem. Vidare föreslå vi,
att åtminstone en del av dessa förmögenheter skulle indragas. Då är det ju
naturligt att hänvisa till den form av förmögenhetsindragning, som redan
finnes i den bestående arvsskatten. Men därför att denna arvsskatt, som ju
i viss mening redan sådan den är kan kallas en förmögenhetskonfiskation, har
namnet skatt, finner sig utskottet föranlåtet att säga, att vi endast bruka upptaga
skatter för löpande utgifter; alltså finns det ingen anledning att i detta
läge tillgripa en skarpare beskattning, när vi icke behöva sådana ökade inkomster.
Det är, såvitt jag förstår, endast ett försök att komma ifrån hela
frågan.

Jag skall icke försöka utreda vad det är, som förmått utskottet att på detta
sätt undvika en diskussion av det samhällsspörsmål, som motionärerna tagit
upp till behandling. Man må finna, att motionärernas förslag må vara hur
»fantastiskt» som helst, för att citera en stor västkusttidning, så kan man ju
ändå inte förneka, att själva utgångspunkten för motionärernas förslag, den
ojämna egendomsfördelningen och den därav följande kampen mellan olika
intressen och klasser, är ett spörsmål, som verkligen existerar. När vi varje
år ha sysslat med ting, som mer eller mindre intimt hänga samman med dessa
ekonomiska intressemotsättningar, och när vi veta, att de ligga bakom större
delen av hela den politiska kampen både i vårt land och i andra länder, då
kan det ju icke vara lämpligt att, såsom bevillningsutskottet gjort, sticka huvudet
i busken och låtsas, som om förslaget att utöka arvsskatten saknade
grund, därför att svenska staten befinner sig i en så god ekonomisk situation.
Jag kan förstå, om man finner ämnet så ömtåligt eller snarare allvarligt, att
man i det längsta vill undvika en diskussion, men det kan ändå icke vara
riktigt av ett utskott i riksdagen att på det sättet behandla en grupp motionärer,
även om detta uskott med full rätt kan säga, att dessa motionärer icke
i detta ögonblick betyda så mycket i den svenska riksdagen, att man har
anledning att taga deras förslag på allvar.

För att göra ledamöterna i utskottet rättvisa vill jag gärna säga, att det
nog inte är av den anledningen, att man finner saken oviktig som man skrivit
som man gjort, utan kanske just därför att man funnit saken så utomordentligt
viktig, att man i det längsta dragit sig för att på allvar börja resonera om
den. Men det kan ju herrarna förstå, att man icke i längden kan undvika
resonemanget om dessa ting — man må sedan ha vilken mening som helst
om huru man skall försöka komma till rätta med de stora samhällsproblem,
med vilka vi här ha att göra, nämligen den ovedersägliga uppdelningen av
samhället i klasser, av vilka den ena äger någonting och den andra intet, somliga
ofantligt mycket och andra praktiskt taget ingenting alls. Man kan icke

Onsdagen den 18 april f. in.

11 Nr ii.

låta bli alt taga upp den frågan. Man kan icke låta bli att taga upp den. ens rA>HUen
om man nöjer sig med det lilla, som bevillningsutskottet i detta fall i sak bär ar,''! 0
svarat. Det finnes nämligen, såsom kammarens ledamöter kanske sett, faktiskt
tre hela satser i detta utskottsutlåtande, som gå in på någon diskussion.
I dessa tre satser skall utskottet — för att återigen citera den stora västkusttidningen
— ha alldeles söndertrasat motionärerna. Vad säger då utskottet
i dessa utomordentligt effektiva satser? Jo, i den ena satsen säger utskottet,
att det icke går att tänka sig en utbyggnad av arvsskatten på det sättet,
att ett arv beskattades mildare, när det gick över, låt oss säga, från den första
till den andra generationen, därefter hårdare, när det gick över från den andra
till den tredje generationen, för att slutligen helt och hållet försvinna, när
det gick över från den tredje till den fjärde generationen. Nej, det är alldeles
riktigt. Man kan mot en sådan tankegång invända, att det skulle vara
alldeles ofantligt svårt att följa med ett sådant arv genom tiderna och försöka
bestämma om identiteten efter 50—100 år. Men den, som någorlunda uppmärksamt
läst motionen, vilket tydligen icke varit fallet med utskottsmajoritetens
medlemmar, finner, att motionärerna alls inte förordat denna utväg utan
just med anledning av de praktiska svårigheter, som skulle vara förbundna
därmed, redan när det gällt endast en utredning om möjligheten, hänvisat till
en mycket mera praktisk utväg, som utan tvivel icke möter de besvärligheter,
varom utskottet talat.

Den tredje av dessa satser stöder sig alltså på ett missförstånd. Men i de
två andra skall utskottet tydligen ha givit ett grundskott åt motionärerna.

Marom handla då dessa två satser? Jo, den ena handlar om att man får vara
rädd för en hård beskattning, ty då kan det bli kapitalflykt ut ur landet, och
den andra handlar om att man icke får, såsom motionärerna göra, underskatta
kapitalbildningens betydelse i de hävdvunna formerna, vilket ju måste betyda
kapitalbildning i enskild hand. Ingen skall förneka att sådant låter säga sig.

Men jag får erkänna, att om de omständigheterna skola anses avgörande mot
motionärernas förslag, är det ju alldeles nödvändigt att först se efter, vad det
är som motionärerna vilja rätta till, ty, såsom alla medlemmar av denna kammare
förstå: varje förändring, varje nyhet, som föreslås, måste ju i viss mening
innehålla en risk. Om man endast håller sig till denna risk och säger:
varför skola vi ge oss in på en risk, om vi icke behöva det, så reducerar sig
hela frågan till denna: behöva vi då ge oss in på den risken? Nej: om vi finna
allt väl beställt som det för närvarande är i samhället, då finns det ingen
anledning att taga risken att gå nya vägar. Men man kan icke påstå detta,
såvida man icke är villig att ge sig in på en diskussion av det bestående tillståndet.
Då det är diskussion om, vilken medicin man skall använda, kan man
icke resonera, som om ingen medicin överhuvud taget behövdes, därför att människan
är frisk. Om någon påstår, att det föreligger sjukdom, och försöker
bota den, är det alldeles uppenbart, att man får väga riskerna av sjukdomen,
även då det gäller att bestämma botemedlet. Det kan mycket väl hända, att
även en besk medicin kan befinnas nödvändig, om den sjukes tillstånd är
sådant.

För att sluta med denna kanske väl långa inledning: det är, så vitt jag förstår,
icke möjligt att komma till någon rimlig diskussion av hela frågan, om
man icke går in på frågan om den ojämna egendomsfördelningen och tar ställning
till frågan, huruvida man finner denna ojämna egendomsfördelning vara
något oroande för samhället. Den som finner, att de nuvarande förhållandena
icke äro oroande utan ganska bra som de äro, kan utan vidare avvisa alla förslag
till förändringar. Jag skall gärna erkänna, att jag inte alls hoppas, att
man genom framförandet av denna sak i en riksdagsmotion eller genom debatten
i riksdagen skall kunna omvända folk, som under hela sitt liv haft

Nr 24. 12

Onsdagen den IS april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forte.)

anledning att få de mest mångfaldiga intryck av samhället sådant det är och
alltså kunnat bilda sig en ganska bestämd uppfattning om, huru samhället är
och vad som eventuellt kan behöva göras för att förändra det. Men om icke
all diskussion i riksdagen skall förfalla till att var och en talar för redan omvända,
har den ju den uppgiften, att man därigenom skall försöka förstå motståndarens
argument.

Från den synpunkten hade det nog varit önskvärt, att, då ärendet kom från
bevillningsutskottet, motionärerna fått veta, på vilken punkt den avgörande
striden eller diskussionen skulle föras. Jag för min del är åtminstone fullständigt
okunnig om utskottsmajoritetens åsikter i detta avseende. Man kan
ju tänka sig, att utskottsmajoriteten står på den ståndpunkten, att den nuvarande
uppdelningen av egendomen, den nuvarande klyftan mellan rika och
lattiga, skulle i grund och botten vara ingenting beklagligt alls, samt att det
är mycket bra, att det finnes människor i olika ställning. Man kan glädja
sig åt livets mångfald, även åt att det finnes miljonärer och fattighjon och
hela skalan däremellan. Denna uppfattning kan finnas, och den kan försvaras.
Då det finnes så olika uppfattningar om rätt och orätt, skönt och fult, förvånar
det ej, om många människor skulle säga: Samhället är bra som det är och
bör icke vara annorlunda. — Men utskottet har icke talat om, huruvida det
har den uppfattningen. Det kan också hända, att utskottet har den ståndpunkten,
att det nog är beklagligt med en sådan klyfta mellan rika och fattiga
och att det vore önskvärt, om det vore annorlunda, men då denna klyfta är
grundad i förhållandenas natur, är varje försök till ändring så utsiktlöst och
riskabelt, att man icke vill tala därom.

Detta är också en ståndpunkt, om vilken man kan resonera. Det kan också
hända ■— och jag hade verkligen hoppats, att utskottet på denna punkt skulle
ha sagt ett ord — att man inom majoriteten menar, att motionärerna haft rätt
i sin kritik i ganska stor utsträckning men att de medel, som motionärerna
föreslå, i grund och botten äro så olämpliga, att de icke förtjäna annat än att
avfärdas med två eller tre satser. Men denna sak kan man icke diskutera utan
att gå in på själva kärnpunkten, och jag skall försöka åtminstone i några
huvudpunkter understryka, vad motionärerna anse vara oroande i den nuvarande
ekonomiska situationen.

När vi säga, att skillnaden mellan rika och fattiga och att den nuvarande
egendomsfördelningen är någonting, som vi finna i längden icke kunna fortsätta,
skulle vi kunna dela upp våra skäl i åtminstone tre olika grupper. Det
är alltid till nytta för diskussionen, om man på det sättet försöker koncentrera
den omkring vissa bestämda påståenden. Det första påståendet, som jag tror
att motionärerna skulle vilja fälla, är att en fördelning av egendomen, så ojämn
som den vi ha i våra nuvarande samhällen, också leder till en alldeles för ojämn
fördelning av inkomsterna, och denna ojämna fördelning av inkomsterna leder
i sin tur till att samhällets resurser användas på ett alltför oekonomiskt sätt.
Jag skall icke på detta stadium ingå på frågan om den lille inkomsttagarens
eller den fattiges känslor gentemot de stora inkomsttagarna — kanske jag senare
får tillfälle att säga ett par ord om den saken — eller om de störtskurar
av beskyllningar, som vi fått över oss, för att vi söka uppamma avundsjuka
och endast tänka på att tillfredsställa de fattigas skadeglädje. Det kunde
kanske vara skäl att nämna någonting om detta, men jag skall hålla mig till
den rent ekonomiska sidan av saken.

Det är alldeles uppenbart, såsom litet var känner både av egen erfarenhet
och kanske även av vad som formulerats av vetenskapen, att om jag har en viss
mängd tillgångar, som jag skall använda för att tillfredsställa en viss mängd
behov hos olika människor, att jag då fyller flera och mer trängande behov,
om jag låter dessa tillgångar fördelas på olika människor i förhållande till

Onsdagen den 18 april f. in.

1?, >’r £4.

deras behov. Det kanske finns folk, som förnekar det, men i stort sett äro -4"?-vi ganska lika varandra, då det gäller våra behov. Man kan då draga den ar!v;*v’"e,
slutsatsen, att ju jämnare tillgångarna äro fördelade, desto flera behov bli (1''''>rtä-)
fyllda av dem. Nu kan jag mycket väl tänka mig, att det här i kammaren
finnes någon idealistisk filosof, som anser, att det är ett förfärligt materialistiskt
tal och att socialisterna äro så fascinerade av det materialistiska och det
kroppsliga välbefinnandet, att de aldrig kunna upphöra med att tala därom.

Ja, det kan ju hända. Men jag vill erinra om det gamla ordet, att man måste
leva, innan man kan filosofera. Det är ganska svårt att filosofera, innan man
har sitt dagliga uppehälle. Vi komma icke ifrån, att anskaffandet av vad som
hör till livets nödtorft är om icke den viktigaste, så åtminstone den första uppgiften
en människa har i samhället. Man kan icke komma ifrån, att om jag
har 10,000 kronors inkomst att dela på åt två människor, så är det slösaktigt
att ge den ene 9,000 kronor och den andre 1,000 kronor eller den ene 8,000
kronor samt den andre 2,000 kronor. Det förhåller sig utan tvivel så, att den
som får 8,000 kronor, kommer att använda en del av detta för behov, som ii ro
långt ifrån så viktiga som de behov, som den andre kunde fylla, om han finge
en större del av inkomsten. Detta är den rena och grova socialismen, säger
någon. Ja, utan allt tvivel. Men i detta fall överensstämmer socialismen med
människans både fysiska och psykiska natur. Det är icke fråga om det. Man
kan möjligen ha anledning att säga, att det icke går att göra eu sådan jämn
fördelning. Det är ju riktigt, därom kan man diskutera. Men om det läte
sig göra utan att minska de där 10,000 kronorna till en mycket mindre summa,
skulle utan tvivel den jämnaste uppdelningen av dessa 10,000 kronor vara den
ur behovssynpunkt bästa. Det är alltså den första punkten, i vilken motionärerna,
anse, att en jämnare fördelning av egendomen skulle åstadkomma större
välstånd — låt oss tills vidare säga rent materiellt välstånd och ingenting
annat. Emellertid komma många här i riksdagen att säga: Ja, men det är icke
tillräckligt skäl för oss. Vi ha av många anledningar den uppfattningen, att
människorna äro så olika och att det materiella välbefinnandet överhuvud taget
är av så pass underordnad betydelse, att vi icke anse det vara skäl att för vinnande
av någon sådan bättre fördelning av välståndet riskera någonting.

Till svar kan man icke göra annat än övergå till den andra punkten, där jag
tror, att människorna kanske äro litet mera känsliga. Det kan nämligen icke
förnekas, att på denna ojämna egendomsfördelnings grund växer i vårt moderna
samhälle ut den klyfta eller den klyvning av samhället i klasser, som
vi väl ändå litet var äro villiga att beklaga. Vi få något som kallas för klasskamp.
Jag skall inte alls tala om den i den politiska formen utan i den mest
påtagliga formen, som i konflikterna mellan kapitalets ägare och lönearbetarna.
Det är alldeles uppenbart, att denna strid, som ju är en intressestrid mellan
köpare och säljare av arbetskraft, är ofrånkomlig, så länge köparen och säljaren
av arbetskraft äro olika människor. Men denna strid behövde icke ha en sådan
karaktär som nu. om dessa klasser icke vore skilda genom något annat än
dessa olika funktioner, att den ene köper och den andre säljer arbetskraft. Det
som ligger bakom stridens bitterhet är utan tvivel det faktum, att dessa köpare
och säljare av arbetskraft äro i ekonomiskt hänseende så ytterligt olika ställda.

Man kommer inte ifrån, att det aldrig skulle bliva tal om den känslostämningen
från arbetarnas sida gentemot en arbetsgivare, om arbetarna visste, att arbetsgivaren
vore en person i ungefär samma ekonomiska ställning som de själva.

Nu kan man säga: ja, men vet man någonting om den saken? Vem vet, hur
mycket arbetsgivarna äga, d. v. s. delägarna i de industrier, som striden gäller.

Nej, jag kan i det fallet icke taga fram någon statistik för att visa, att aktieägarna
i genomsnitt äro bättre ekonomiskt ställda än arbetarna, men jag tror.
att kammarens ledamöters erfarenhet är den, att det i grund och botten icke är

*

Nr 24. 14

Onsdagen den 18 april £. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

något tvivel om, att det förhåller sig på det sättet. Jag skall endast erinra
om en sak. När vi ha att göra med en långvarig konflikt, hur frågar man sig
då på olika håll, när det gäller att avgöra, huru långvarig konflikten skall bli?
Jo, man frågar sig: hur länge skola arbetarna kunna hålla ut, d. v. s. hur
länge kunna de hålla ifrån sig den rena nöden, som tvingar dem att acceptera
de bjudna villkoren och börja sitt arbete igen? Man frågar, huru länge
arbetarna kunna hålla ut. Men är det någon som frågar, hur länge arbetsgivarna
skola kunna hålla ut? Ja, man kan mycket väl fråga sig, huru länge
de kunna hålla ut, innan de anse sig böra gå till arbetsgivarföreningen och
säga att nu måste vi göra upp detta, ty vi förlora på saken. Men är det någon
som frågar, hur länge arbetsgivarna kunna hålla ut i den bemärkelsen, att de
börja lida nöd? Kan det tänkas, att de, på grund av att de inte ha bröd för
dagen, säga till arbetsgivarföreningen, nu äro vi tvungna göra upp? Nej. den
tanken är oss alla så främmande, att jag mycket väl kan tänka mig, att det är
åtskilliga här i dag, som för första gången höra den framföras.

Vi komma sålunda icke ifrån oron på arbetsmarknaden. Den är i alla händelser
ett så stort problem, att den nuvarande regeringen funnit skäl att taga
upp saken till behandling, även om det skett på ett sätt, som många ansett
mycket olyckligt. Men jag tror i alla, fall, att det icke finnes någon här som
förnekar, att propositionen berör de stora och allvarliga samhällsproblemen.
Då är frågan: kan man förneka, att detta stora samhällsproblem på det allra
mest intima sätt hänger samman med uppdelningen av folket i ägare och egendomslösa?
Jag tror icke, att man kan förneka det. Om det är någon som
säger, att det bara är vanlig socialistisk jargong, att samhället är uppdelat i
ägare och egendomslösa, samt att det är en rent socialistisk teori, som icke bär
någonting med verkligheten att göra, skall jag tillåta mig att för den sakens
skull citera ett uttalande, som är gjort från ett icke socialistiskt håll och som
lyder på följande sätt: »Det är en fruktansvärd anklagelse mot den bestående
ekonomiska ordningen, att den har delat upp samhället i en liten klass av ägare
och en mycket stor klass av arbetare, vilkas mödor göra dessa ägare rika.
När alla nödvändiga reservationer ha blivit gjorda, står sanningen kvar. att
produktionsmedlen — jord, byggnader, maskiner, järnvägar, driftkapital —
tillhöra en liten del av befolkningen, som av denna egendom får eu mycket stor
inkomst; medan befolkningens stora massa i stort sett med rätta karakteriseras
som ’ett egendomslöst proletariat’, som lever av att sälja sin arbetskraft.»

Det är hämtat ur det nu ofta citerade betänkandet av de engelska liberalerna,
och det är inte fråga om att inte där bakom står en sakkunskap, som
man inte kan förneka, då det gäller en karakteristik av samhällsförhållandena.
Där finns teoretisk sakkunskap, representerad av Englands främsta nationalekonomer,
och där finns praktisk sakkunskap genom framstående affärsmän
— jag vill inte tala om den politiska sakkunskapen, som representeras
av Lloyd George, för vi kanske litet var inte har så stor respekt för den politiska
sakkunskapen. I alla händelser, den motsättning, som är konstaterad
mellan egendomsägarna och den stora gruppen av lönearbetare, får sin karaktär
icke blott av den ekonomiska olikhet, som därav följer, utan också av den skillnad
i personlig frihet, som måste följa med denna olikhet. På den punkten
kan det förefalla egendomligt, att det är från socialistisk sida, som man är så
ivrig att betona egendomens betydelse för människorna, men det är faktiskt
så. Förhållandena ha blivit märkvärdigt omkastade i våra moderna samhällen.
Det är inte längre de som säga sig försvara det bestående, äganderätten och
dylikt, som mest uppskatta vad egendomen betyder för människorna, utan de
som mest uppskatta egendomens betydelse, är den grupp eller den klass eller
det parti, som brukar anses vara fiende till äganderätten. Men det är så. Den
hungriga ser brödet i ett förtrollande skimmer, och för den egendomslöse är

*

Onsdagen den 18 april f. m.

15 Nr 24.

egendomen någonting ännu mycket mera värdefullt än den är för den, som har
fullt upp av den. Och det är ju alldeles tydligt, att i ett samhälle, där stora
delar av folket sakna egendom, i den betydelse att de sakna någonting som de
själva kunna arbeta med, är det från den egendomslösa samhällsklassens sida
som kravet skall resas på att egendomen skall komma alla till godo. Det är
också klart, att man från den klassens sida kanske uppskattar egendomens betydelse
mera än från deras sida, som redan sitta inne med så mycket, att de
kunna säga, vad spelar det för roll?

Det har tyvärr sagts så litet i utskottsutlåtandet, men i den offentliga diskussionen
har det sagts så mycket, att man väl ur den kan draga slutsatser om
uppfattningen hos utskottets majoritet. I den offentliga diskussionen har man
gång på gång yttrat sig på det sättet: vad spelar det för roll, vem som äger
produktionsmedlen? Huvudsaken är ju, att man får en inkomst, och en god
inkomst. Yad kan det alltså spela för roll för arbetarna, om det finns en grupp
mycket rika kapitalägare? Om blott dessa sköta egendomen väl, så mår ju hela
samhället bäst av det. Varför skola då arbetarna ha några invändningar att
göra? Är det inte helt enkelt beroende på vanlig avundsjuka?

Jag tror, att den som resonerar så, underskattar egendomens betydelse i allra
högsta grad. Det är ju klart, att om jag inte har någonting annat att leva av
är min arbetskraft och jag för att kunna använda den är tvungen att gå till en
annan människa för att få arbete, så befinner jag mig i ett helt annat och
mycket ofriare läge än om jag jämte min arbetskraft har mina egna arbetsmedel
och kan säga mig, att det finns ingen annan som kan bestämma, om jag
skall arbeta eller inte.

Det är nästan genant att behöva tala om sådana enkla ting, men sådan som
diskussionen blivit förd offentligt är man, som herr justitieministern nyligen
yttrat, tvungen att tala om de mest banala saker. I allmänhet tycks verkligen
folk anse, att för den stora arbetareklassen spelar det ingen roll, vem Som äger
kapitalet, och att om det funnes en enda kapitalägare i hela landet, skulle de icke
ha någon invändning att göra, om blott denne kapitalägare skötte kapitalet på
bästa sätt. Jag skall endast säga, att de människor och de grupper, som jag
känner ha en helt annan syn på saken, än den som sålunda kommit till synes
både i den konservativa och den liberala pressen.

Det finns emellertid en sak, som man får tillfoga. Vi skola ju diskutera, om
det finns anledning att göra någonting, och då kan man säga, att detta skulle
vara riktigt, om folk kände det så, men att det mycket väl kan finnas de allra
största skillnader mellan rika och fattiga, utan att detta behöver vara oroande,
därför att folk finner sig i det. Detta är alldeles riktigt; jag kan mycket väl
tänka mig ett samhälle, som lever i största inre fred, fastän dessa motsättningar
och olikheter äro ofantligt stora, men sådan är inte den nuvarande verkligheten.
Och om någon frågar, varför verkligheten inte är sådan, tror jag det
finns en mycket nära till hands liggande förklaring, och det är den, att denna
olikhet mellan egendomsägande och egendomslösa blir skarpare utpräglad dag
för dag på det sättet, att känslan av det abnorma i situationen blir starkare
utvecklad i samma mån, som denna olikhet icke stämmer överens med förhållandena
på andra samhällsområden. Så länge den fattige kände sig som den
av naturen underlägsne, så länge han från barndomen växte upp i den föreställningen,
att det skulle finnas folk, som var rikare och mäktigare än han
och hade mycket mera inflytande än han och som av någon försynens skiekelse
satts att styra hans öden från vaggan till graven på alla livets områden, så
länge var det naturligt, att icke missnöjet blev så stort. De grupper, som motsatt
sig en demokratisering av det politiska livet, en utveckling till jämlikhet
i allmänt medborgerligt och politiskt hänseende med hänvisning till de vådor,
som skulle följa därav även för det ekonomiska området och därmed för hela

A ny.

arvsskatten.
(Forts.)

Jfr 24. 1 6

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

samhällets försörjning, de ha sett verkligheten skarpare i ögonen än de som
ha sagt: visst skola vi bli jämlikar som medborgare och jämlikar i politiskt
hänseende, men där draga vi gränsen, ty när vi komma över till det ekonomiska
fältet, blir det en annan sak; egendomen och dess fördelning har ingenting
med vår demokrati att göra. Jag får säga, att detta är de verkliga utopisterna,
men varken de som motsatt sig den demokratiska utvecklingen eller vi socialister,
som kämpat för den, äro utsatta för den beskyllningen, att de icke förstått
sammanhanget i människornas själsliv.

Det är underbart, att detta icke kan förstås, ty denna låt oss säga konservativa
eller socialistiska syn på samhället är urgammal. Vi kunna gå tillbaka
ända till den gamle Platon och finna, att han hade klart för sig, att ett fredligt
samhällsliv i ett samhälle, där medborgarna ha lika mycket att betyda, är
otänkbart, om man låter stora ekonomiska olikheter framstå. Det kan hända,
att denna syn varit svårare att tillägna sig i ett samhälle, där vi ha industri
och handel som mycket utpräglade företeelser. Om vi däremot gå till ett jordbrukande
samhälle, ligger saken så påtaglig för allas ögon, att ingen kunnat
undgå att se den. Eftersom jag fått röra mig med en del citat, skall jag också
här ta fram ett mycket intressant yttrande från en gammal mycket känd nordstatsman,
som för hundra år sedan yttrade någonting om sammanhanget mellan
egendomen och den politiska demokratien. Det är så aktuellt, som om det
vore skrivet i dag. Han är mycket känd i Förenta staternas historia, för resten,
han hette Daniel Webster. Jag kan ju erinra om att de amerikanska nybyggarnas
förhållanden voro ganska likartade, därför att var och en hade litet egendom.
Det var då naturligt, att de tänkte bygga upp ett demokratiskt samhälle
och att det icke fanns någon rädsla för att den ene genom sitt inflytande skulle
på något sätt skada det helas intressen, ty eftersom alla hade samma intresse,
hade han genom att skada det hela kommit att skada sig själv.

Eftersom vi nu kommit så långt bort från de gamla striderna, kunna vi ju
mycket väl från vår sida erkänna det riktiga, som låg i högerns gamla uppfattning,
att egendomen skulle vara förutsättningen för politisk myndighet.
Från den åskådningen var detta fullkomligt konsekvent. Man förstod risken av
att ge politisk makt åt personer, som voro så löst förbundna med samhället som
de egendomslösa, och det säger också denne amerikanske politiker, en mycket
konservativ man för resten. Han säger: »Det friaste styrelseskick skali inte
länge kunna bestå, om tendensen hos lagarna vore sådan, att den skapade en
hastig anhopning av egendom i ett fåtal händer och gjorde den stora massan
av befokningen beroende och egendomslös. I sådant fall måste folkmakten antingen
ingripa i äganderätten eller också måste egendomens inflytande begränsa
och kontrollera utövandet av folkmakten. Allmän rösträtt t. ex. kunde inte
länge existera i ett samhälle, där det fanns stora olikheter i egendom. Innehavarna
av storegendomen skulle i sådant fall antingen bli tvungna att på
något sätt begränsa rösträtten eller också skulle inom kort en sådan rösträtt
dela upp egendomen.»

Jag tror, att kortare och klarare kan man inte uttrjmka det läge, som vi ha
i hela vår västeuropeiska värld för närvarande. Det är en anomali, att vi ha
politisk makt hos de egendomslösa, och den motsättningen måste lösas på ett
av de två sätten: antingen genom att återföra den politiska makten i händerna
på de egendomsägande eller också genom att göra de nu egendomslösa till delägare
i samhällets förmögenhet. När vi se saken på det sättet, är det uppenbart,
att vi från våra utgångspunkter säga, att här måste någonting göras,
och det är när vi ha denna bakgrund och se på de risker som kunna följa av ett
ingripande, som vi måste ha en annan syn på saken än den som kommit fram
i bevillningsutskottet och i den offentliga diskussionen.

Dessa risker ha blivit uttryckta på många olika sätt, och jag kan inte dela upp

Onsdagen den 18 april f. m.

1 7 Nr -24.

dessa risker, som blivit anförda, lika enkelt som jag kunde dela upp de utgångspunkter,
motionärerna haft för sin framställning. Men jag kan ändå
taga ut några punkter, även om det blir osystematiskt, och jag skall då börja
med vad som förefaller att vara det grundläggande.

Jag läste nyligen en artikel av en berömd nationalekonom, som vi ha glädjen
äga inom våra gränser, nämligen professor Cassel, där han mycket enkelt uttryckt
saken så, att hela detta förslag att utöka arvsskatten är ett angrepp på
äganderätten. Det är riktigt: utan tvivel är det ett angrepp på äganderätten,
men jag skulle vilja fråga: på vilkas äganderätt? Jo, på den äganderätt, som
vi anse har blivit alltför överdriven, och vi skulle precis lika bra kunna säga.
att det är ett försvar för äganderätten, därför att målet ju är att genom denna
begränsning av vissa gruppers äganderätt skapa mera äganderätt hos de nu
egendomslösa massorna. Sålunda, om det gäller att rent demagogiskt gå ut till
folket och tvista om vem som är den bästa vännen till äganderätten, misstänker
jag att professor Cassel kommer att få ett mycket mindre antal anhängare än
de socialdemokratiska motionärerna. Men jag skall bortse från detta, för det
är kanske ändå, när allt kommer omkring, mera retorik än vare sig nationalekonomi
eller någonting annat.

Däremot finns det allvarliga saker att diskutera om, det skall ingen förneka.
Det är ju tydligt, att varje försök att rubba de regler, enligt vilka för närvarande
egendom förvärvas, kunna medföra rubbningar inte bara i fördelningen
— de rubbningarna är det ju som vi åsyfta — utan även i produktionen.
och därigenom kunna de naturligtvis också komma att återverka på dem, till
vilkas fördel denna jämnare fördelning av egendomen skulle sättas i scen. Men
man kan inte diskutera hela denna fråga utan att gå in på de särskilda riskerna.
Man kan inte tala om riskerna i allmänhet, utan man måste försöka dela
upp dem och försöka se, på vilka vägar detta ingrepp i äganderätten genom en
indragning av förmögenhet kan påverka produktionen. Och då är det, såvitt
jag vet,. det mest vanliga argumentet, att det skulle försvåra kapitalbildningen
och därigenom skada produktionen. Ja, den som har litet funderat över kapitalbildningen
har nog gjort den reflexionen, att trots att vi allesamman tala mycket
om kapitalbildningen, veta vi ganska litet, hur den går till och vilka motiv
som förmå människor att bilda kapital. Det är en gängse uppfattning, och jag
skall gärna bekänna att jag alltid varit benägen att luta åt det hållet, att
människor spara mest, när de ha stora inkomster, och att därför varje minskning
i de stora inkomsterna måste medföra en minskning av kapitalbildningen.
Men det finns många erfarna människor, som känna till personer i sin egen
klass, deras ekonomiska förhållanden och deras liv, och som säga sig ha gjort
en rakt motsatt uppfattning, nämligen att sparandet är fullkomligt individuellt:
att den ene är sparsam, vare sig han har liten eller stor inkomst, och
att den andra är slösaktig i varje fall, att man alltså inte kan draga den ovan
nämnda slutsatsen, utan att folk skulle komma att spara ungefär lika mycket
under vilken fördelning av inkomsterna som helst. Jag tror att detta kanske
ar en överdrift, men man kan inte utan vidare avvisa tanken.

Vad jag vill komma Iram till är denna fråga: är den, som på det siittet

knyter samman kapitalbildning i tillräcklig kvantitet med en mycket stor
ekonomisk olikhet, verkligen villig att öppet och utan omsvep förklara, att
kapitalbildningen är så nödvändig i nuvarande eller ännu större kvantitet, att
han rent på denna grund är förskräckt för ett samhälle, där det skulle råda
ekonomisk jämlikhet? Jag talar nu inte om på vilka vägar jämlikheten skulle
genomföras, utan jag frågar: skulle han kunna säga att ett sådant samhälle,
där det verkligen funnes ekonomisk jämlikhet, skulle vara sämre än det nuvarande,
därför att med denna ekonomiska jämlikhet skulle för litet- sparas
och den ekonomiska utvecklingen icke gå tillräckligt snabbt och icke kunna

Första kammarens protokoll 1928. Nr S-''i. 2

Ang.

arvsskatten.
(Forts.

Nr 24. i 8

Onsdagen den IS april f. in.

-ing.

arvsskatten.

(Forte.)

tillfredsställa våra behov på det sätt som vore önskligt? Det är möjligt, jag
vet att det finns personer, som anse de mycket stora inkomsttagarna nödvändiga
som ett slags automatiska kapitalbildare, men det är få människor, som
ändå riktigt öppet vilja ställa sig upp och säga. att de bekämpa varje utjämning
av de ekonomiska villkoren, därför att de anse, att det är nyttigt för
samhället, att det finns miljonärer och egendomslösa.

Men om man drar sig för denna konsekvens, kanske man säger: ändamålet
må vara bra, men det är de metoder, enligt vilka er delning skulle försiggå,
som jag tror äro skadliga för kapitalbildningen. Det kan mycket väl tänkas
att någon säger detta — och att om en sådan utveckling till en jämnare fördelning
av välståndet ägde rum, som man säger, av sig själv, skulle det icke
vara mycket att säga därom; men när man vill ingripa med statsmakternas
hjälp och rubba folks föreställningar om deras rättighet att förfoga över sin
egendom, även efter döden, det anser man kommer att åstadkomma sådana
rubbningar, att kapitalbildningen blir mycket lägre.

Det är mycket svårt att motbevisa en sådan uppfattning, men om det verkligen
skulle förhålla sig på det viset, att det genom en sådan begränsning med
statens hjälp av den förmögenhet, folk skulle få ärva, verkligen skulle inträda
en minskning i det kapital som nödvändigt behöves, så ha vi andra vägar
att bilda kapital. Jag skall inte här, som kanske någon genast tänker, tala
om kapitalbildningen i statens hand. Jag skall i stället tala om kapitalbildning
i andra gemenskapers hand, t. ex. aktiebolags. Jag får be kammaren
om ursäkt för att jag här säger saker som redan stått i motionen — vad jag
hittills sagt har kanske i allmänhet inte stått där — men jag förmodar att
det är åtskilliga av kammarens ledamöter, som inte tagit del av motionen, utan
som ha sin kunskap av vad som stått i pressen, och där har man endast hållit
sig till att motionärerna nämnt om att kapitalbildning i statens hand genom
beskattning inte är någonting så märkvärdigt. Men vi ha även talat om andra
former av kapitalbildning. Vi ha pekat på ett mycket anmärkningsvärt förhållande
i fråga om kapitalbildningen. I så pass olika länder som England
och Sverige har antagligen, för att inte säga säkert, under åren efter krisen
den enskilda kapitalbildningen minskats, förmodligen därför att den rubbning
av alla ekonomiska förhållanden, som krisen medfört, gjort att folk, som förut
kunnat spara, icke kunnat göra det i samma utsträckning, kanske också beroende
på — jag skall inte iomeka det — att folk på grund av denna skakning
i världen funnit att sparandet är inte så lockande som förut: allting är
osäkert, och visserligen ha vi ju inte bolsjevism mera än på ett håll i världen,
men vem vet, även socialdemokraterna se ju ut att vilja rubba väsentligt på
äganderätten, och man har kanske blivit avskräckt av detta från att spara.
Det kan ju också hända, att efterverkan av kriget visat sig på det sättet, att
folk varit mera böjda för att skaffa sig själva roligt och tänkt att barnen få
klara sig själva, likaväl som vi göra. Det är inte bara ungdomen som vill
leva livet, utan det är även medelåldern och de gamla. Det är därför mycket
möjligt, att det sparande, som man förut kunnat räkna med från de enskilda
aktieägarna, inte har kommit fram i samma mängd som förut. Och vad har
resultatet blivit? Jo, företagen ha sagt sig, vill inte våra aktieägare spara
godvilligt, så får man se till att de tvingas till det, och så har det sparats
inom företagen. Det är anmärkningsvärt, att siffrorna tyda på att medan sparandet
hos de enskilda minskats har, även i förhållande till penningvärdets fall,
sparandet inom de större företagen varit lika stort som före kriget. Detta
tyder sålunda på, att man inte är hänvisad, jag skulle vilja säga lyckligtvis,
till den enskilda människans ögonblicksimpulser, när det gäller samhällets
ekonomiska framtid, utan man kan, utan fruktan för att detta behöver kallas
socialism, kollektivism eller dylikt, inom företaget resonera som så, att när

Onsdagen den IS april i. m.

19 Xr 24.

de enskilda aktieägarna inte synas förstå att spara, få vi gemensamt göra det.
kanske så att aktieägarna inte veta det.

Det finns sålunda vägar, utan tvivel. Man skall inte underskatta det förnuft,
som även massan liar, när den är organiserad. Det är klart, att när
den enskilde följer sina impulser för ögonblicket, bär han mycket svårt att
se pa samhällets intresse, och da han inte finner små egna intressen överensstämma
med samhällets behov av kapital, följer han sina egna intressen och
slösar bort sin inkomst. Men de stora samfälligheterna, vare sig vi kalla dem
aktiebolag eller kooperativa förbund eller låt oss säga staten, de kunna betrakta
medborgarnas liv, om inte under evighetens synvinkel, så i alla fall
under en generations synvinkel, och de kunna säga, att det sparande, som inte
kommer från de enskilda, det kunna vi få fram kollektivt. Och det är ju
ändå uppenbart, att användningen av kapitalet är i vårt moderna samhälle i
allra högsta grad ett kollektivt användande och inte ett individuellt användande.
Man ma hur mycket som helst tala om, att socialismen är på avskrivning
det som är kärnan i socialismen, det vill säga det ekonomiska samarbetet,
är sannerligen icke alls statt på avskrivning, och det som vi kunna
kalla för den gemensamma förvaltningen av egendomen är icke heller satt på
avskrivning; tvärtom visar detta en den allra mest påtagligt uppåtgående livslinje.
Det finns sålunda, såvitt jag förstår, möjligheter att rädda sig från
den kapitalbnst, som man talar om, även alldeles bortsett ifrån, att vi icke
ia bygga hela vår föreställning om kapitalbehovet efter det behov, som visat
sig under en tid, da befolkningen har varit stadd i den allra starkaste tillväxt.
I samma mån som befolkningstillväxten avtager, i samma män som vi
mera närma oss vad man kan kalla för ett stationärt samhälle, i samma mån
är det också uppenbart, att detta stora behov av ständigt ny kapitalbildning
längre nlir sa stort, som det förut varit. Det är en synpunkt, som man
säkerligen icke far lämna ur räkningen när man har att bedöma möjligheterna,
vare sig för det svenska folket eller för andra folk, att tillfredsställa sina
behov under de närmaste årtiondena på ett rimligt sätt.

Därmed skall jag gå över, icke till kapitalbildningen, utan till produktionen
i allmänhet. Det är icke så mycket som jag skall anföra, och kammarens
edamoter behöva icke bereda sig på några längre framställningar i detta
s ycke. Men eftersom i detta fall motionärerna uteslutande taga upp den sidan
av clet ekonomiska problemet, som heter fördelningen, och sålunda rikta in
uppmärksamheten på hur egendom och inkomster äro fördelade i vårt saml
+ i.’ Sa- k!art yi k^nna utsätta oss för den beskyllningen — och

det ha vi alltid gjort att vi icke uppmärksamma produktionens intressen.
Men jag tar säga, att även om det låter skriva sig i en tidningsartikel, och
aven om det skulle lata säga sig här i kammaren, är det ändå kanske till sist
sa, att det icke är så många som längre tro på den där legenden, att man
tran socialistisk sida skulle vara ointresserad för produktionens utveckling.
Vi ha mycket väl klart för oss den a-b-c-visdom, som säger, att man inte
kan a ta utan att man först skaffar sig något att äta, och att man inte kan
dela någonting, utan att man först skaffar någonting att dela. Vi ha också
mycket klart för oss, att man kan tänka sig sådana metoder för fördelningen
av det som produceras, att det verkligen kommer att skada frambringandet
aV ^tsom skan delas. Men när vi ha detta klart för oss. är det också uppenbart,
att vi alla ha samma intresse. Det är ett intresse, som icke är inskrankt
till de nuvarande förmögenlietsägarna, utan det är ett intresse, som
maste finnas inom alla samhällsklasser, det nämligen att se till. att produkmöjfigt
lr ^ St°r’ S°m det Överlluvud taget metl våra nuvarande hjälpmedel är

Jag skall på denna punkt till sist icke göra något annat än draga upp ett

Ang

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 20

Onsdagen den 18 april f. in.

Ang. litet exempel. Jag skulle gärna önska, att alla de personer, som låta skrämma
arvsskatten. sjg av de risker, som skulle följa med en indragning av förmögenheterna —
(Forts.) låt oss helt enkelt säga uppdelning av förmögenheterna för att göra problemet
riktigt tillspetsat — att alla de, som tala om de fruktansvärda risker som
följa med en politik, som öppet och klart går ut på att man skall dela upp
de stora förmögenheterna, skulle kunna bortse från en stor del av det ekonomiska
samhällsliv, som vi för närvarande ha. och inskränka sig till att betrakta
förhållandena sådana de voro innan vi fingo en storindustri med väldiga
affärsmän, storfinans och dylikt. Vi kunna ju tänka oss ett jordbrukande
samhälle, som lever väsentligen av jordens avkastning, och att vi i detta jordbrukande
samhälle skulle upptäcka en sådan fördelning av egendomen, som
den vi ha i vårt nuvarande industriella samhälle, och som vi delvis ju ha
även på jordbrukets område, eller att faktiskt sjuttio procent av den
befolkning, som levde på jorden, icke hade någon som helst del i denna
jord, utan vore lönarbetare hos de återstående. Vi kunna vidare tänka oss,
att vi där hade en liten medelklass, där var och en sutte på sin torva, alltså
hemmansägare i liten utsträckning, som var och en skötte sin egen jord,
men att dessa sjuttio procent jordarbetare voro löntagare hos en liten klick
av storgodsägare. Är det någon som i den situationen, om det från dessa
egendomslösa krävdes en jordreform, som skulle åstadkomma, att dessa egendomslösa
finge del av egendomen, skulle kunna tänka sig möjligheten av att
i längden endast giva det svaret, att det icke spelar någon roll vem som äger
jorden, bara den skötes väl? Det spelar ingen roll, om ett par tusen godsägare
ha all jorden, medan de nuvarande jordbrukarna ingenting annat iiro
än godsägarens lönarbetare! Är det någon som tror, för att nu taga denna
kammares ledamöter, att många av kammarens ledamöter i detta fall skulle
säga, att allt tal om egendomens fördelning har i själva verket så liten ekonomisk
betydelse? Det är bara avundsjuka från dessa jordbrukares sida, att
de vilja ha sin jord i stället för att vara lönarbetare eller statare hos godsägaren!
De äro okunniga i ekonomiska ting, och därför förstå de icke, att
dessa två tusen godsägare sköta jorden mycket bättre än de själva kunna göra!
Är det någon som tror, även om nu detta påstående vore riktigt, att man skulle
kunna övertyga dessa sjuttio procent egendomslösa om att de i längden borde
finna sig i det bestående tillståndet?

Jag behöver endast fråga, ty historien ger på denna punkt svaret.

Det är ingen, som tvivlar på, att om vi ha ett land med jordegendomen
på sådant sätt fördelad, kommer det icke i längden att kunna förbli som
det är. Yi ha erfarenheter: vi ha franska revolutionen och vi ha ryska revolutionen.
Jag skulle icke heller tro att jag är för djärv om jag säger, att
kanske redan vår generation får uppleva att även i England sker en uppdelning
av jorden, som innebär att de några tusental godsägarna förlora den
ofantliga makt, som de ha över de nuvarande jordarbetarna.

Jag tror att vi på denna punkt praktiskt taget äro ense. Men då frågar
man: vad är det som utgör den grundväsentliga skillnaden mellan dessa förhållanden
och förhållandena på andra områden, som gör att det vi finna naturligt
och nödvändigt på ett område icke skulle kunna vara tillämpligt när
vi komma över på andra områden av människornas ekonomiska verksamhet?
Jag skall sluta just med detta, ty man kommer i grund och botten icke längre
än till ett konstaterande av problemet. Om man från motståndarsidan gjorde
klart för sig, att vi motionärer betrakta förhållandena i samhället i stort sett
på samma sätt, som de egendomslösa jordarbetarna måste betrakta förhållandena
på jordens område i det fall jag ovan skisserat, så vore det måhända möjligt
att komma fram till någon grad av förståelse. Jag behöver därmed icke säga
att jag tror, att motståndarna också skulle vara villiga att gå de vägar, som vi

Onsdagen den 18 april f. m.

21 >r 24.

ha föreslagit. Men jag tror, att de kanske skulle vilja erkänna, att det är nödvändigt
även för dem att på allvar taga upp denna fråga och försöka komma
fram till en lösning. Om de kunna komma fram till en lösning, som är bättre
än den vi föreslå, så må de då lägga fram sina förslag!.

När man ser på den offentliga diskussionen, och jag skulle vilja tillägga
även när man resonerar enskilt, så möter man ofta till sist en invändning, som
jag icke skall frånkänna en viss-betydelse, och som jag därför till sist skall
bemöta. Man säger: »ja, men välståndet växer ju. Ni tala så mycket om
egendom, men det är ju ändock till sist inkomsten, som man skall leva av.»
Om man bortser ifrån talet om ägarnas makt och om ofrihet hos lönarbetarna
o. s. v., hänger då inte problemet väsentligen samman med att de ha så små
inkomster och en så pass osäker existens? Om vi skulle kunna få eu ekonomisk
utveckling, som ökade dessa egendomslösa människors inkomster, om vi
skaffade dem en säkrare ställning, om vi gåve dem del i den andliga odlingens
frukter, skulle man då inte kunna tänka sig, att de skulle vara nöjda och till
sist själva erkänna, att det är farligt att rubba vid de bestående äganderättsförhållandena
och farligt att på något sätt begränsa den enskilda företagsamheten,
som nu leder det ekonomiska livet? Skulle det inte vara möjligt att
tänka sig en lugn och fredlig samhällsutveckling, om på det viset dessa
fattiga människors ekonomiska och kulturella läge blev bättre och bättre?

Jag kan bara svara, att jag tror, att om en sådan utveckling skedde tillräckligt
snabbt, skulle säkerligen de element, som driva fram missnöjet och
driva fram, låt oss använda pregnanta ord, den mera revolutionära stämningen,
inte så kraftigt kunna göra sig gällande. Låt oss se på utvecklingen i Förenta
staterna. Att det ekonomiska välbefinnandet är så mycket större där. har
utan tvivel lett till att man inte där på samma sätt energiskt kräver ändring.
Men jag tror, att trots detta skulle inte den verkliga förändringen i egendomsfördelningen
kunna skjutas undan. Låt oss förutsätta, att i vårt eget land den
ekonomiska utvecklingen verkligen hade försiggått med den snabbhet, som
många i detta ögonblick egendomligt optimistiska människor föreställa sig.
Man talar ju om att den svenska industriarbetarklassen har nått en sådan
oanad grad av välstånd. Den är kanske den bäst ställda i världen. Låt oss
därjämte antaga, att man på i genomsnitt mindre än 3,000 kronor om året i
vårt land kan leva ett liv, som ingen människa har anledning att klaga över.
och att detta välstånd steg för steg skulle ökas under de närmaste årtiondena
på precis samma sätt som under de sistförflutna. Låt oss tänka, att i bredd
med detta materiella välstånd ökas också folkets andel i den andliga odlingens
skatter. Vi få då en upplyst, en bildad, en välmående arbetarklass. Tror ni
verkligen, mina herrar, att en sådan upplyst, bildad och välställd, d. v. s. från
gammal arbetarsynpunkt välställd, arbetarklass skulle lättare finna sig i att
egendomen är fördelad, som den är för närvarande? Tro ni inte tvärtom liksom
jag, att det är just frånvaron av upplysning, frånvaron av bildning.— jag skulle
vilja säga den rena nöden i vissa fall — som gör, att missnöjet inte är större
än det är? All erfarenhet lär oss, att om människorna få det bättre — det
skulle herr justitieministern kunna intyga — bli de inte mer nöjda, men bortsett
från detta, att de inte bli mera nöjda, bli de också mera känsliga.

Om de känslor, som ligga bakom dessa krav på utjämning av förmögenheterna,
har det i pressen sagts så många hårda ord. Man har talat om
socialdemokraternas demagogiska försök att spela på människornas sämre instinkter,
på avundsjuka och skadeglädje o. s. v., och därför är det kanske inte
möjligt att alldeles förbigå dem. Det är så svårt att säga vilka känslor, som
driva människorna. I allt demokratiseringsarbete finns en blandning av alla
möjliga känslor. När vi slogos för den lika rösträtten, är det klart, att man
kunde ha sagt: »Vad i all världen skola ni ha rösträtt för? År det inte bara

Ang.

arvsslcatten.

(Forts.)

Nr 24. 22

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

avundsjuka därför att de andra ha makten och inte ni?» Naturligtvis kan
man säga det, men man aktade sig då. Det var så många människor då, som
hade på känn, att det låg något djupare än avundsjuka bakom. Är det någon
av de människor, som iakttagit, låt oss säga, arbetarrörelsens, arbetarpartiets
politik och hela den motivering därför, som föres fram både offentligt och
enskilt, som vill säga: »Här ser jag väsentligen avundsjuka och ingenting
annat»; så finns det från vår sida ingenting annat att svara än: »Nå, gott,
kalla det för avundsjuka, men hur mycket det än är avundsjuka, få ni räkna
med, att detta är verklighet och ni måste taga hänsyn till denna verklighet,
och sedan få ni benämna den med vilket namn ni vill.» Det är precis detsamma,
som jag erinrar mig från det stora världskriget, när man från ena sidan
förklarade, att tyskarna voro brutala odjur utanför civilisationens råmärken,
med vilka man ingenting kunde ha att göra. Det är klart, att om det
finns en hälft av kontinenten, som är befolkad av sådana brutala varelser, och
de andra, goda människorna vilja leva i fred med dem, måste de taga hänsyn
till dessa brutala varelser. De måste ändå ordna sina förhållanden till dem
på ett sätt, som förebygger ständiga krig. På samma sätt måste vi säga till
alla de goda människor, här finnas: Ni kunna inte undgå att röra eder ibland
oss, ni kunna inte undgå att ordna samhället på sådant sätt, att inte dessa
dåliga instinkter, för vilka vi äro talesmän, taga sig så farliga uttryck, som
de annars skulle göra.^ Jag upprepar: vill man leva tillsammans i samhället
under fredliga förhållanden, är det nödvändigt att taga människorna, som
de äro. Om ni vilja kalla det för avundsjuka, som vi kalla för rättfärdighetskänsla,
spelar ingen roll. Det, som är det viktiga, är de konsekvenser, vi
draga därav, och de konsekvenser, vi draga, äro inte någonting annat än att
i längden måste vi se till att ordna på ett eller annat sätt för de från egendom
utestängda. _ Jag säger uttryckligen »på ett eller annat sätt», ty vill man
från borgerligt håll komma fram på andra vägar, genom vilka man i större
utsträckning kan försona den enskilda äganderätten med större ekonomisk
jämlikhet, skall åtminstone jag för min del inte vara ovillig att diskutera det.
Men på ett eller annat sätt måste man se till att den klyfta, som nu skiljer samhällsklasserna
åt, jämnas ut. Det tillstånd, som nu skapas av att mer än
hälften av befolkningen känner, att den inte har något att bestämma över de
produktionsmedel, av vilka den skall leva, är ändock i längden ohållbart.

Herr Trygger: Herr talman! Då jag läste den motion, som nu med ett

avstyrkande från utskottets sida överlämnats till riksdagens avgörande, och
än mer då jag hörde den ärade talarens anförande, greps jag av en känsla av
undran att det finnes personer i vårt land, som hysa så stor optimism i fråga
om dess ekonomiska ställning, att de i dessa tider, då man överallt i världen
kämpar med de svåraste problem på näringslivets och statsfinansernas områden,
anse sig kunna taga upp frågan om en ny fördelning av förmögenheterna
inom vårt land. Man kunde tycka, att det låge närmare att undersöka, huru
vi skulle kunna bevara, det lilla försprång, som vi onekligen efter kriget fingo
över många av Europas stater, vilkas konkurrenskraft nedsatts, ja, understundom
nästan tillintetgjorts genom de sår, vilka kriget tillfogat deras näringsliv
samt såväl staternas som de enskildas finansiella ställning. Därtill hade man
så mycket större anledning just nu, som taek vare såväl dessa staters regeringars
duglighet som folkens lasta vilja att återvinna sitt välstånd man inom desamma
undan för undan arbetat sig fram till att i någon mån övervinna de värsta
svårigheterna och komma upp på mera fast mark. Men viktigare än allt annat
är att inom vårt eget land vissa näringar leva så att säga ur hand i mun, ja,
vår huvudnäring, jordbruket, och vår urgamla järnhantering äro i så beklagligt
läge, att man knappast kan skönja någon möjlighet för deras idkare att

Onsdagen den 18 april f. in.

23 Sr 24.

hålla verksamheten flytande. En ljusglimt är ju alltid att motionärerna, vilka
otvivelaktigt tala som representanter för socialdemokratiska partiet, anse sig
kunna avgiva följande förklaring, som underströks av den siste ärade talaren.
»att ökad produktion bildar grundvalen för ökat välstånd, är en sanning som
vi numera inte löpa någon fara att förbise». För min del skulle jag funnit
det mycket lyckligt, om socialdemokratiska partiet tidigare kommit till denna
insikt, så att densamma redan hunnit passera deras läppar samt taga plats i
deras hjärtan. Att så emellertid icke är förhållandet framgår därav, att sedan
motionärerna på några rader avgivit nämnda högtidliga förklaring, lämna de
ämnet. Då jag hörde den ärade talaren, väntade jag, når han kom till produktionen,
att man skulle få en närmare utredning i denna punkt. Men vad var
det han sade om produktionen? Jag vet icke att han sade något annat än att
produktionen hos oss onekligen har gått och går framåt, och ju snabbare produktionen
går framåt och välståndet utvecklas, desto mindre anledning kunde
man ha att göra de krav, som äro gjorda gällande i motionen. Men det var endast
några minuter, som denna hans uppfattning fanns kvar, ty. strax efteråt
förklarade lian, att ju bättre massorna få det här i landet och ju större bildning
de förvärva, desto mera missnöjda över förmögenhetsfördelnmgen bil de,
och dess större anledning funnes det att gå till mötes de krav, som äro framställda
i motionen.

Med avseende på produktionen ha vi sålunda icke alls fått någon utredning i
motionen, och icke ens hur den skulle låta sig förenas med den nya fördelning
av egendomen, som här föreslås. Med avseende på denna utgå motionärerna
ifrån att ökad nationalinkomst och ökad nationalförmögenhet icke med nödvändighet
innebär ökat välstånd, ifall fördelningen icke är rimlig. Detta är ju
uppenbart, om man med välstånd menar allmänt välstånd och icke inlägger i
uttrycket rimlig en för detta främmande betydelse. Men det är svårt att förstå
vartill denna sats tjänar, då i vårt land otvivelaktigt just det allmänna välståndet
ökats i en ovanligt hög grad. Detta bör icke vara någon hemlighet för
motionärerna, som säkerligen varit i tillfälle att besöka många av Europas
länder och jämföra förhållandena därstädes med dem i vårt eget land. »Men»,
fortsätta motionärerna, »välstånd är alltid relativt.» För dem synes det avgörande
således icke vara, att en medborgare har det bra, utan huvudsaken
synes vara att icke någon annan har det bättre i ekonomiskt avseende. Ja.
icke-välståndet, det vill säga fattigdomen, är enligt motionärerna något, som
kan fördragas med jämnmod, men ett verkligt välstånd blir något plågsamt,
när det jämföres med andras överflöd. Nog finns det människor, som äro så
funtade, att de hysa en sådan uppfattning, det torde vara obestridligt, och det
strök också den ärade talaren under. Men vad är det för människor? Säkerligen
icke sådana som utgöra ryggraden inom ett folk. För övrigt — det större
eller mindre välståndet, det materiella, utgör ingalunda livets enda värde. Vad
säga herrar motionärer om värdet av en sund och stark kropp, en klar och
vaken intelligens och okuvlig energi, ett jämnt och gott lynne, en levande rättskänsla,
en varm kärlek till arbete, för att endast taga några exempel? Kunna
dessa egenskaper icke uppväga vad som kan brista i fråga om förmögenhetsinnehav,
eller äro även de något relativt, vars värde för individen sänkes. därför
att andra äro i dessa avseenden bättre rustade? Man säger, att helvetet
understundom kan finnas redan under jordelivet. men ha motionärerna rätt i
sin analys av människonaturen, så måste detta liv genomgående vara ett helvete.
Individerna skulle icke ha någon känsla för den lycka, som i ena eller
andra avseendet kunde ha blivit dem själva förunnad, utan deras lever gnagdes
ständigt av farhågan, att andra kunde ha det bättre. Med en dylik livsuppfattning
synes mig bolsjevismen vara den mest naturliga samhällsordningen:
människorna förtjäna då knappast någon bättre. Folkets massa plågas inom

Ang.

arvsskatten.
(Forts.''

Nr 24. 24

Onsdagen den 18 april f. in.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

dcnsammä i största möjliga lika. grad av ett mindretals hänsynslösa diktatur
och diktatorerna själva leva i ständig fruktan för att en vacker dag kastas nebland
den misshandlade hopen.

Socialdemokraterna gå emellertid ej lika långt; för dem är huvudsaken människornas
ställning i ekonomiskt avseende. Det iir endast ekonomisk jämlikhet
som för dem utgör principen vid deras arbete för samhällets omdaning. På
deras baner står, såsom förut nämnts: fattigdomen fördrages med jämnmod då
den delas av alla. Har månne denna princip fastslagits av socialdemokraterna,
darior att de mer eller mindre medvetet bysa farhåga för att socialismen dock
till slut skulle leda till allas större eller mindre fattigdom, i bästa fall till ett
avstannande av den ekonomiska utvecklingen? Härmed må emellertid vara hur
som helst, deras sats att fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av
alla, är falsk Den står i uppenbar strid med allt vad historien lärt oss* den
vederlägges icke minst av vårt eget folks historia. Så länge ett folk är''livsdugligt
handlar det helt annorlunda. Endast ett dekadent folk slår sig till ro
vid en dylik uppgivelse. Den, som känner sitt människovärde, söker skärpa
sm tanke och spänna sin arm för att komma över fattigdomen. Ur dessa ädla
strävanden bar den privatkapitalistiska samhällsordningen framgått Det är
ock detta dess ursprung, som skänkt den dess styrka och som skall bevara den
för framtiden Inom det nuvarande samhället finns gott utrymme för en sådan
jämlikhet pa det ekonomiska området liksom på andra områden, som kan bidraga
till samhällets framåtskridande och medborgarnas lycka. Denna, befordras
ej genom utsuddande av förmågornas och livsuppgifternas olikhet och
framför allt icke genom att lata avunden bliva dominerande livsprincip Även
denna samhällsordning strävar efter att avskaffa det egendomslösa proletariatet,
men den soker vinna detta mål icke genom att låta den ene skiira breda
remmar ur den andres hud. utan genom att lämna ett fritt fält för den enskilde
att genom arbete, klokhet och sparsamhet skapa en fast grundval för sin egen
och de sinas existens. Detta är den naturliga vägen för att alla må bliva delaktiga
av äganderättens förmåner. Utan att misstaga sig kan man åtminstone
om vårt land säga, att denna väg under normala förhållanden står öppen
för alla. 1 undantagsfall är det emellertid samhällets skyldighet att ingripa
och icke ens motionärerna ha kunnat påstå, att det svenska samhället undandragit
sig små av solidariteten, humaniteten och kulturen ålagda plikter i detta
avseende — »men», säga motionärerna, »i övrigt märker man ingen strävan att
minska klyftan mellan de i ekonomiskt avseende bättre och sämre lottade».

" n^got direkt angrepp mot den ojämna fördelningen av förmögen eten,

och det är just detta, som borde ske, något som den ärade talaren så
skarpt betonade. Till stöd härför åberopas lord Bacons programmatiska ord:
»Det är med rikedomen som med gödsel, den är inte nyttig om den inte blir
spridd.» Detta citat är riktigt återgivet. I anslutning till Bacons uttalande
skulle jag vilja säga: det är med citat som med osanningar, de föra andra bakom
fjuset om de atergivas^lösryckta ur sitt sammanhang. Lord Bacon, som föddes
1561, levde i en tid da förmögenheten bestod företrädesvis av jordegendomar,
®om„ hopade sig hos ett litet fatal stora jorddrottar, vilka visade en påtaglig
benägenhet att alltmera, undandraga jorden från odlingen och förvandla den
till betesmark, jaktmarker och dylikt. Yttrandet var således fullt berättigat,
men det innebar icke ett angrepp mot själva olikheten i förmögenhetsavseende,
utan en protest i främsta rummet mot de enorma jordbesittningarna och dessas
användande på ett mer eller mindre improduktivt sätt. Låtom oss emellertid
lämna den ädle lorden i frid; ty — det torde vara ovedersägligt — förutsättningarna
för hans uttalandes berättigande saknas i vårt land.

Efter den inledning, som motionärerna givit sin motion, skulle man väntat
att de kommit fram med sitt gamla socialiseringsprogram. Så har emellertid

Onsdagen den 18 april f. m.

>r 24.

ej skett. Däremot kom det fram i föregående talares yttrande. I motionen
doldes det av skäl, som vi skola söka uppspåra längre fram. Motionärerna ha
i motionen begränsat sig till att begära utredning av det sätt. varpå arvsskatten
bör utbyggas och omformas för att åvägabringa en begränsning av de stora förmögenheterna
^och en jämnare fördelning av egendomen. Förslaget går således
formellt ut på en väsentlig stegring av arvsskatten med därav följande omgestaltning
av densamma, men i sak går det ut på något helt annat.

Så länge nu, och det förstå herrarna alltför väl, arvsskatten betraktas och
behandlas såsom en skatt, bestämmes dess storlek tydligen av regler, som följa
av dess egenskap av skatt. Men arvsskatten liksom varje annan skatteform
kan även brukas eller, rättare sagt, missbrukas i ett annat syfte, nämligen till
en omdelning av förmögenhet och därav följande inkomst mellan samhällets
olika medlemmar. Såsom medel härför blir arvsskatten icke längre underkastad
de begränsningar, som dess egenskap av skatt nödvändiggör, utan medelst
densamma kunna uttagas belopp, vilkas storlek bestämmes av de särskilda syften,
som man medelst denna nya funktion för arvsskatten vill tillgodose. Denna
skillnad mellan arvsskatten såsom verklig skatt betraktad och såsom medel
för syften, som icke ha något med beskattning att göra, försöker förslaget
utsudda t. ex. genom att hänvisa till att varje arvsskatt, som är progressiv, innebär
en förskjutning av förmögenhets- och inkomstfördelningen inom samhället.
Men det torde ej för den uppmärksamme vara svårt att inse, att det är en
väsentlig skillnad mellan en verklig arvsskatt, som har denna verkan, och en
arvsskatt, som har till uppgift att åstadkomma en förskjutning i förmögenhetsoch
inkomstfördelningen. Det är ungefär samma skillnad — det hoppas jag.
att motionärerna erkänna — som mellan det fall, att man vid nödvärn vållar
en^annans död, och det, att man slår ihjäl honom för att t. ex. komma åt hans
plånbok. Förslagets arvsskatt har alltså helt andra syften än vad som är
förenligt med en verklig beskattning. När det gäller att angiva vilka dessa
andra syften äro finner man snart, att förslaget i den punkten lider av en
stor brist på klarhet och även på uppriktighet.

I sistnämnda avseende har en förbättring inträtt, sedan motionen skrevs, att
döma av det uttalande, som gjordes här av den föregående talaren. Med avseende
på denna bristande uppriktighet i motionen kan framhållas, att till de för
arvsskatten främmande syftena icke utan vidare hör ett ändamål, vilket förslaget
tyckes tillägga stor betydelse, nämligen skattens användning till betalning
av statsskulden. Ty när arvsskatt upptages för detta syftes vinnande,
fungerar arvsskatten såsom verklig skatt, rättvis eller orättvis, beroende på.
om skattepolitiska skäl finnas för åtgärden. När förslaget särskilt omnämner
denna användning av de medel, som skulle komma att inflyta genom arvsskattens
stegring, och sålunda vill låta påskina, att denna användning vore av samma
karaktär som den, för vilken arvsskatteökningen egentligen enligt deras
förslag är avsedd, är detta ett uttryck för brist hos förslaget på allvar och fair
play. Till denna fråga om statsskuldens betalning vill jag senare återkomma.

De för arvsskatten, såsom skatt betraktad, främmande syften, som förslaget
anger, äro egentligen två: Det ena är att undanröja den olust hos den stora
massan av folket, som den ojämna förmögenhetsfördelningen skulle vara ägnad
att framkalla. Det andra är, att med besittning av förmögenhet är förenad
makt, framförallt makten att bestämma vad arbete som får göras, medan egendomslöshet
skulle betyda, att man får arbeta, om ägaren tillåter. Att bygga
eu reform, som den föreslagna, på dylika skäl, förefaller som ett skämt, ja
även såsom sådant ganska misslyckat. Förslagets författare kunna väl ej
gärna ha undgått att inse, att om dessa synpunkter skulle bli bestämmande,
måste detta leda till en arvsbeskattning, som undanröjer all väsentlig ojämnhet
i förmögenhetsfördelningen, ty förr skulle ej de påpekade missförhållandena,

Ang.

arvsskatten.
(Fort«.)

Nr 24.

26

Onsdagen den IS april f. in.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

den allmänna olusten och den förmenta makten att bestämma över det nationella
arbetet, upphöra.

I motionen har man utgått från förmögenhetsfördelningen i Sverige år 1920,
det år, då svindelperioden nått sin höjdpunkt och penningvärdet sin botten, således
en föga lämplig tidsperiod. Nämnda år innehades den beskattningsbara
förmögenheten av 626,431 personer och förmögenhetssumman utgjorde 14.19
miljarder kronor. Delar man upp denna förmögenhet på dem, som taxerats till
inkomst, eller 2,115,275 personer, kommer på var och en cirka 6,710 kronor,
d. v. s. 1/2 gång mer än ett vanligt riksdagsarvode, och fördelar man beloppet
mellan dem, som ägde beskattningsbar förmögenhet, blir siffran 22,650 kronor
per man, d. v. s. mindre än tre årslöner för t. ex. en tjänsteman i 20 lönegraden
24 löneklassen i Stockholm, detta utan hänsyn till dyrtidstillägg. Det
är otvivelaktigt, att den påstådda olusten skulle i båda fallen varit densamma
som nu bland alla, som icke fått vara med om fördelningen eller som sedermera
gjort av med vad som kommit på deras lott. Det förvånar mig för övrigt, att
motionärerna så glatt utgått ifrån att den förmenta olusten skulle hava spontant
uppkommit och således icke varit en följd av ingivelse eller agitation. Motionärernas
egen utredning synes åtminstone mig vara, redan den, ett led i en
dylik agitation.

Vad åter angår den nuvarande kapilalfördelningens inflytande på lönearbetarnas
ställning och deras förmenta beroende av kapitalisternas makt, så behöver
man, när frågan gäller vårt land, endast se ikring sig för att med skäl
misstänka, att motionärerna varit inslumrade under de senaste decennierna och
i sin yrvakenhet kommit att taga fasta på förhållanden, som icke längre existera.
Kapitalet är sannerligen minst lika känsligt för en strid med arbetarna
som dessa för en strid med kapitalet. Men även om vi antaga, att motionärerna
hade rätt, skulle situationen icke förändras genom en annan fördelning av
kapitalet i vårt land. Kapitalets styrka i förhållande till arbetarparten beror
nämligen icke på individens kapitalkraft, utan på företagens kapitalstyrka,
och en svaghet hos de svenska företagen är alltjämt, att det ständiga bråket
på arbetsmarknaden gjort spararna obenägna att omedelbart insätta sitt kapital
i företag. Många föredraga att uppträda såsom obligationsinnehavare eller
eljest direkt eller indirekt som långivare, något som har till följd att varje
strid med arbetarna blir så mycket ödesdigrare för företagen, vilkas egna kapital
få taga hela risken av verksamhetens förlamande. Skulle förmögenheten
allt mera samlas i statens hand, bleve däremot arbetarna verkligt beroende av
dem, som innehade statsmakten, detta i en omfattning, som skulle komma dem
att önska sig tillbaka till den tid, då de hade att göra med de enskilda. Nu
förstår jag visserligen, att motionärerna ha som mål uppställt, att statsmakten
skulle ligga i arbetarrepresentanternas händer, men iiven om så skedde, skulle
det snart visa sig, att inga regeringsdekret kunna förändra de ekonomiska lagarnas
verkningar och att ett kränkande av dessa lagar måste bringa hela
folkhushållningen till undergångens brant.

Motionärerna ha tydligen icke varit synnerligen säkra på sin egen motivering
för arvsskattens användning som medel för en annan fördelning av förmögenheter,
och de ha därför gjort gällande, att arvsskatten i vårt land såsom sådan
vore oskäligt låg. De ha därvid stött sig på förhållandena i andra länder. Sålunda
ha de påstått, att de skäl, som tala för arvsskatt av en mycket betydande
storlek i England och de övriga stormaktsländerna, också skulle vara bindande
för Sverige. Därvid förbises först och främst världskriget och andra händelser,
till vilka vårt land ej har att uppvisa motstycke under de sista mer än
hundra åren.

För att visa denna förslagets lättvindighet vid behandling av viktiga ämnen
skall här undersökas de olika skäl, varpå det skulle bero, om man borde an -

Onsdagen den 18 april f. ra.

>r 24.

vända arvsskatten särskilt för att avbetala statsskulden i Sverige lika väl som
i England. Englands statsskuld uppgår till mellan C och 7 miljarder pund
netto, d. v. s. efter en kurs av 18.20 ett belopp mellan 109.2 och 127.4 miljarder
kronor. Denna skuld motsvaras endast i obetydlig grad av produktiva tillgångar.
Det är därför av stor vikt. att skulden, så fort ske kan, blir betald.
England kan råka i ett nytt, kostsamt krig, andra omständigheter att förtiga.
Denna fråga har också varit föremål för allmänt bekymmer i England. Per
individ blir Englands statsskuld, om jag tar siffran 6 miljarder, cirka 2,142
kr., och tar jag siffran 7 miljarder cirka 2,500 kr. Sveriges statsskuld uppgår
till cirka 1 miljard 800 miljoner kr. eller cirka 300 kr. per individ. Den motsvaras
till största delen av produktiv statsegendom. Även om jag tager den
fördelaktigaste siffran för England d. v. s. en skuld på G miljarder pund.
kommer jag följaktligen till 2,142 kr. per individ, varmed statsskulden vilar
på det engelska folket, medan densamma hos oss utgör 300 kr. per individ.
För Sverige finnes sålunda på långt när ej samma anledning att avbetala statsskulden
sorn för England. Sverige avbetalar redan sin statsskuld, ehuru amorteringen
visserligen inte är så stor. Herrarna veta, att den är ungefär V2 procent.
Englands avbetalning, som är lika med vad arvsskatten inbringar eller
cirka 67 miljoner pund, utgör sålunda omkring 1 procent. Förhållandet även
i avseende å statsskuldens avbetalning är sålunda egentligen gynnsammare i
Sverige än i England, då vi hava till vår tjänst avkastningen av produktiva
tillgångar, vilka ju endast i synnerligen obetydlig män förefinnas i England.
Den verkliga situationen är sålunda den, att först sedan England återbetalt
den ojämförligt största delen av sin statsskuld, skulle Englands arvsbeskattning
kunna framhållas såsom förebild för Sverige, men ingalunda för närvarande.

Sedan jag nu framställt dessa erinringar mot motionärernas utredning, skulle
jag vilja därtill foga några anmärkningar av mera vittgående natur och i sammanhang
därmed antyda min egen ståndpunkt till frågan. Vad som då först
slog mig med häpnad, när jag genomläste motionen, var den begränsande syn.
som motionärerna lagt på det uppkastade problemet. Det är aldrig fråga om.
huru den lösning, motionärerna förordnat, skulle inverka på Sveriges ställning
bland nationerna, på rikets förmåga att växa sig starkare och starkare genom
ekonomisk och finansiell kraftutveckling och därigenom på dess möjlighet att
värna och bevara sin kulturella rangplats bland folken samt stärka och skydda
sin självständighet och sitt oberoende. Det talas endast om enskilda, deras
större eller mindre förmåga att njuta av livets materiella goda. deras lust- och
olustkänslor, deras mer eller mindre förklarliga inbördes avund, deras bitterhet
och småaktighet, deras uppdelning i tvenne stora klasser, kapitalisterna, d. v. s.
de, som utöver husgeråd äga ett större eller mindre kapital, och de övriga, angivna
såsom hörande till proletärklassen.

Fästa vi oss särskilt vid denna senare uppdelning, synes det mig förvånansvärt,
att motionärerna, som till stöd för sina uttalanden lagt statistiken för
1920, icke fäst något avseende vid att bland proletärerna 1.488.844 personer
haft en inkomst av 3,545,801,160 kronor, d. v. s. 2,381 kronor per man, medan
de 626,431 kapitalisterna ägt en inkomst från kapital och arbete av
2.469,458,430. Bland dessa 626,431 kapitalister hade 608.362 med en förmögenhet
av högst 99,000 kronor en medelinkomst av 3.012 kronor, således mindre
än riksdagsarvodet för riksdagsmän i Stockholm. Bland proletärerna åter hade
11,462 personer en inkomst av minst 10,000 kronor. Tager man därjämte i
betraktande, att bland de mindre inkomsttagarna av vardera klassen åtskilliga
äro skattefria på grund av gällande bestämmelser och att detta haft till följd,
att endast cirka 40 procent av enskildas 1927 taxerade inkomstbelopp blivit
beskattningsbara (i förra årets statsverksproposition beräknades inkomster

Ang.

arvsskatten.

(Fora.

Sr 24.

Onsdagen den 13 april f. in.

Ang. till ett belopp av 2,824 miljoner kronor på grund av orts- och familjeavdrag

arvsskatten. vara fria från inkomstskatt), måste man väl erkänna, att gränsen mellan pro(Forts.
) letärer och kapitalister är ganska flytande. Den saknar ofta betydelse utom
däri, att de egendomslösa mången gång icke velat spara, fastän de kunnat, medan
de egendomsägande underkastat sig denna plikt mot fosterlandet. Eu dylik
plikt föreligger otvivelaktigt enligt min mening. Den kan fullgöras även av
dem, som ha en relativt obetydlig inkomst, där deras verkligen nödvändiga utgifter
icke omöjliggöra det. Med avläggande av 50 öre om dagen samt insättning
varje månad, har man med ränta på ränta redan efter 15 år ett kapital av
3,729 kronor och med avläggande av 1 krona dagligen dubbla beloppet 7,458,
d. v. s. 748 kronor mer än om hela den enskilda förmögenheten uppdelats på
alla de 2,115,275 personer i Sverige, som för 1920 uppgivit sig äga någon inkomst.
Låter man sedan delta kapital innestå på kapitalräkning, äger man
efter ytterligare 15 år ett kapital av 14,535 kronor, d. v. s. cirka 64 % av det
belopp, som kommer fram, om man på alla förmögenhetsägare lika uppdelar
den till beskattning för år 1920 uppgivna förmögenheten.

Så hastigt växer förmögenheten för den, som utan alla risker avstår ett visst
belopp årligen samt låter det ökas genom avkastningen.

Och dock utgör kapitalet även i de kapitalrika länderna ett relativt obetydligt
belopp. Härom säger den berömde finansmannen och nationalekonomen
Keynes följande: »De illusioner, under vilka många av oss förut levat angående
möjligheten av en viss kapitalindragning (capital levy), utgöra ett speciellt
fall av en allmän tendens att överdriva storleken av nationalkapitalet i
jämförelse med nationalinkomsten. Del förra är, även om man däri inräknar
landets jord och naturliga rikedomar, icke mer än beloppet av inkomsten under
6 år.» Till ett än mera pregnant resultat för vårt land kommer man, om man
erinrar sig vad jag förut nämnt, att enskildas för 1920 till beskattning uppgivna
inkomster utgjorde ett belopp av 6,015.259,590 kronor, medan det deklarerade
kapitalet utgjorde 14,187.662,000 kronor. Inkomsten under ett år utgjorde
alltså 42.4 % av hela det enskilda kapitalet. Liksom alla siffror från
1920 måste man dock justera dessa, men de enskildas kapital kommer i alla
fall säkerligen icke upp till 3 gånger deras årsinkomst. Detta är ett faktum,
vilket de borde beakta, som framkomma med angrepp mot kapitalet och dess
fördelning.

Mina herrar, kapitalet är en ömtålig sak, som man ej bör leka med. Huru
låter sig emellertid detta förhållande förklara, när, såsom vi nyss sett, ett litet
besparat belopp med ränta på ränta så snabbt växer till en relativt betydande
summa?

Hemligheten är den, att, ett sparande förutsätter icke blott något att spara
av utan ock benägenhet, vilja att spara, som är stark nog att övervinna begäret
att leva upp vad som står till ens förfogande. Otaliga exempel visa, att där
detta sinnelag förefinnes, där förefinnas besparingsmöjligheter, där man icke
skulle kunnat ana dem. Men långt ifrån allmänt, utan ganska sällsynt är hos
människor sparsamhetspsyket. Hos olika nationer är det olika utvecklat. Så
t. ex. intager franska folket på detta område liksom på så många andra ett
hedersrum. Fransmännens sparsamhet sanda har många, gånger hjälpt dem att
relativt snabbt återvinna sitt, välstånd efter olyckor, som skulle nästan definitivt
bragt andra folk till tiggarstaven. Svenska folket åter har alltid haft
svårt att hålla på slantarna. Huru tro herrarna, att det i dag skulle sett ut i
vårt land, om vi fått genomgå alla de krig och olyckor, som träffat Frankrike
under vår långa fredsperiod? .Tåg ryser, då jag tänker därpå. Men är således
benägenheten att för framtiden offra något av stundens njutning relativt svag
i vårt land, gäller det för oss att så mycket ömmare vårda den sparsamhetslåga,
som kan hos enskilda förefinnas, och taga oss väl tillvara för att äventyra

Onsdagen den 18 april f. m.

2 il » 24.

dess existens. Det ligger ock därför eu alldeles särskild vikt uppå att skona
det kapital, som redan är sparat, från att reduceras, ty ersättningen går så
trögt. Långt ifrån att giva det ärvda kapitalet en sämre ställning än det förvärvade,
bör man med glädje se, att det ärvda kapitalet förökat överlämnas från
generation till generation.

Hos oss har förut med rätta klagats över att förmögenheterna redan i tredje
generationen i regel varit liksom bortblåsta, medan i de större länderna de gått
i arv under århundraden. En dylik omvårdnad om erhållet arv förutsätter eu
levande känsla av ansvar inför deras minne, som grundlagt förmögenheten,
och en kärlek till fosterlandet, såsom vars förvaltare den enskilde moraliskt
känner sig. Denna sunda, sant fosterländska anda väcker man ej, när man
som motionärerna föreslår att genom fullständig eller partiell indragning av
ärvd förmögenhet sätta den trogne förvaltaren av densamma i en dålig undantagsställning.
Sant är visserligen, att motionärerna hoppas att därest icke
allt, som sålunda tages från arvet, användes till statens löpande utgifter utan
en del fonderas i statens hand, kapitalisterna skulle känna en viss tillfredsställelse.
Antagandet att de, vilkas egendom staten sålunda tillägnat sig, skulle
hysa en dylik känsla mot staten, är ju för dem mycket smickrande, ty vid detta
antagande har man utgått ifrån, att de besitta de gamla martyrernas fromhet
och osjälviskhet. Ja, motionärernas förtroendevotum blir än mera uppskattande.
om man jämför det sinnelag, som man förutsatt hos kapitalisterna, med sinnelaget
hos proletärerna, vilka enligt motionärerna vrida sig i kval över att de
icke kunna få dela den egendom, till vars uppspårande de själva ej på något
sätt bidragit. Jag håller emellertid före, att motionärerna i förevarande fall
sett saken alldeles för optimistiskt i fråga om den höga arvsskattens inverkan
på de egendomsägande. Ett genom arvsskatten gjort ingrepp i förmögenhet
komme att anses såsom en rättskränkning, oberoende av, huruvida den egendom,
staten i arvsskattens form tillägnat sig, användes för vanliga budgetändamål
eller kapitaliseras. Benägenheten att bevara den ärvda förmögenheten
eller att genom besparingar föröka den komme följaktligen att väsentligen
undermineras såväl i ena fallet som i det andra.

Däremot är det ju obestridligt, att om man fonderar vad genom den avsedda
skärpningen av arvsskatten kan inflyta, landets sparkapital bättre skyddas än
genom de influtna medlens användning till löpande utgifter. Frånsett risken
att det sålunda indragna kapitalet placeras på ett särskilt för näringslivet
mindre tillfredsställande sätt än om det förblivit i enskild ägo, hava motionärerna
förbisett, att det icke skulle vara tillräckligt för bibehållande av sparkapitalet
ograverat, att vad som genom arvsskatten influtit fonderades, utan
det krävdes fondering jämväl av avkastningen av detta av staten indragna
kapital. Otvivelaktigt är nämligen, att allt talar för, att de arvsskattebetalande
förmögenhetskretsarnas sparande minskas åtminstone så mycket, som avkastningen
av den genom arvsskatten indragna förmögenheten utgjorde. Att
en motsvarande minskning i deras konsumtion skulle äga rum är däremot föga
antagligt. Detta fel, att icke beakta nödvändigheten att efter fondering av
arvsskattemedlen fondera jämväl avkastningen för att söka hålla kapitaluppläggningen
på samma höjd som förut, göra sig motionärerna jämväl skyldiga
till, då de utveckla sitt eventuella förslag om den höga arvsbeskattningens användande
till betalning av statens skulder. De uttala nämligen, att följden av
en dylik åtgärd bleve — jag citerar — »en ökning av medborgarnas gemensamma
egendom och dessutom, en minskning i de räntor på 80 ä 90 miljoner,
som nu måste betalas av oss alla genom skatter». Man förbiser nämligen här.
att de enskildas inkomster minskas minst med motsvarande belopp, varmed
statsegendomens avkastning ökas. Följaktligen måste skatter upptagas i samma
utsträckning som förut, om ej landets sparande i det hela skall minskas.

Ang.

arvsskatten.
(Forts.

Nr 24.

SO

Onsdagen den 18 april f. in.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Det borde icke lia undgått motionärernas uppmärksamhet, att om man inom ett
iand tager från den ene och giver till den andre, måste ställningen för det hela
försämras, om den senare använder det överflyttade på ett sämre sätt än den
förre. Detta gäller likaväl, om staten är den ena parten i transaktionen som om
båda äro enskilda personer.

Jag kommer nu till frågan: Vilket är motionärernas stora huvudsyfte med
denna motion? Vad motionärerna i sin motivering gjort gällande är av den
beskaffenhet, att ett självbedrägeri icke kan antagas ha förefunnits hos män
med motionärernas förmåga att lägga fram sina meningar.

Mig förefaller det som om det verkliga syftet med motionen vore följande
och en bekräftelse härpå ha vi fått i viss mån i dag.

1920 tillsatte socialdemokraternas första ministär socialiseringsnämnden.
Troligen fanns det många socialdemokrater, som trodde på att de skulle nå
sitt stora socialiseringsmål efter en dylik utredning. Visserligen har socialiseringen
ännu så länge aldrig lyckats för socialdemokrater, men det var utan
tvivel kriget, som ingav förhoppningen om att konjunkturerna för socialism
kanske blivit gynnsammare. Därtill kom, att även i utlandet åtskilliga började
hoppas på att den direkta socialiseringen skulle ha större utsikter än förr.

Nu har socialdemokratien emellertid funnit, att man ej kan komma fram
på denna väg. Detta framgår tydligen av uttalanden i socialistpressen och
i den diskussion, som den 23 november hölls i Stockholms arbetarkommun.

Man har därför letat efter en annan väg och varit mycket angelägen att snart
finna en sådan på grund av kommunisternas synbarliga vilja att medverka till
att socialdemokraterna erhålla erforderligt antal nya mandat, för att de gemensamt
med kommunisterna skola äga majoritet i riksdagen eller åtminstone
i andra kammaren. Härefter skulle socialdemokraterna få tillfälle att verka
för rent socialistiska uppgifter.

Men varnade av sin tidigare erfarenhet önskade socialdemokraterna finna en
väg, som visserligen kunde föra fram till socialisering, men som på samma gång
var sådan, att inslåendet på densamma ej blott icke förpliktade till att genomföra
socialiseringen, utan helst icke förrådde, att vägen var avsedd att eventuellt
leda till socialisering.

Dessa krav uppfyllas på ett fyndigt sätt av det förslag, som framställes i
motionen. Förslaget säger sig ju blott avse att söka åstadkomma utjämning
av förmögenhetsförhållandena genom ökning av arvsskatten. Att detta skulle
kunna vara en väg för socialisering, kunde antagas icke böra ens misstänkas.
och inslåendet på denna väg kan ej anses innebära något löfte om allmän socialisering.

Skulle försöket misslyckas att på detta sätt genomföra en socialisering, vore
ingen skada skedd; näringslivet berördes ju synbarligen ej av att staten förvärvar
aktier i näringsföretagen medelst de nya arvsskattemedlen. Det är
nämligen på detta sätt som socialiseringen skulle åvägabringas. Men dessa
köp kunna ske så att avsikten att socialisera ej märkes.

Visar sig försöket åter kunna lyckas, kan staten helt och hållet reglera
ingripandet i näringslivet efter vad som passar staten. Den kan inskränka sin
roll till en vanlig aktieägares, den kan ingripa mera aktivt i näringsföretags
skötsel eller så småningom göra sig till härskare över näringsföretagen.

Skulle den för världen tämligen obekante Rignanos förslag godtagas med
de s. k. »förbättringar», som motionen föreslår, eller att staten skulle äga rätt
att övertaga ärvd egendom mot en livränta till arvtagaren, skulle socialiseringen
på denna väg ej kräva en alltför lång tid; för övrigt spelar längden av
denna tid ej någon större roll, huvudsaken är, att man undan för undan glider
in i det socialdemokratiska lyckoriket.

Jag har upptagit herrarnas tid redan alltför länge, men innan jag slutar, må

Onsdagen den 18 april f. in.

31 Nr 24.

det tillåtas mig att ytterligare säga några ord. För några dagar sedan fick
jag av en vän till låns en bok av den bekanta bolsjevikhövdingen Trotzki. Titeln
på boken är »Wohin treibt England?» Herrarna torde knappast behöva
upplysas om att författaren anser, att, under förutsättning av att den bolsjevikiska
agitationen tillräckligt kraftigt gör sig gällande, England driver
mot ett himmelrike — liknande det ryska. Men det är icke detta, som ger
boken dess intresse, icke heller den starka dialektik, som författaren onekligen
utvecklar och som gör honom till en farlig motståndare. Det intressanta är
den medlidsamma nedlåtenhet, som författaren visar det engelska socialistiska
arbetarpartiets ledning, som räknar med möjligheten av en socialisering på
parlamentarisk väg mot eller utan ersättning. Med avseende härpå berättar han
föraktfullt, hurusom en av arbetarpartiet tillsatt kommission kommit till det
resultat, att en expropriation av jord och mark, verk och fabriker emot ersättning
vore att föredraga framför en ren konfiskation, ity att nationaliseringen
borde ske gradvis, och det vore orättvist, att en kapitalistgrupp skulle
berövas sina inkomster samtidigt som andra grupper åtnjöte räntor från sitt
kapital. »Annorlunda», fortsätter kommissionen, »blir det, om socialismen
icke hos oss gradvis skulle göra sig gällande utan plötsligt framgå ur en revolutionär
katastrof. I detta fa.ll skulle invändningen mot en konfiskation
förlora sin egentliga beviskraft. Men en sådan situation anse vi ej sannolik
och behöva följaktligen ej diskutera densamma.» (Återgivandets riktighet har
jag ej varit i tillfälle att kontrollera). Trotzki åter utgår ifrån att de borgerliga
i England aldrig utan genom våld kunna förmås att gå in på socialiseringen.
Hans recept blir följaktligen en diktatur, som, stödd på proletärerna,
genom handlingens propaganda genomdriver socialiseringen. Men han är ej
blind för att striden komme att bliva svår och få en internationell karaktär.
Våra motionärer åter vilja tydligen icke vara med om en socialisering efter
ryskt mönster och med rysk brutalitet. Ja, beträffande spörsmålet om en
direkt socialisering överhuvud taget kan ske och hur den på parlamentarisk
väg i så fall skulle åvägabringas, därom yttra de sig ej, ty frågan är föremål
för en utredning, vars resultat efter svensk parlamentarisk praxis icke får
föregripas. Men medan socialiseringsnämnden forskar och plitar, ha motionärerna
gjort i ordning ett nytt arbete åt densamma, därest den skulle komma
till ett negativt resultat i fråga om den direkta socialiseringens möjlighet.
Uppslaget är, att inom det nuvarande samhällets ram åstadkomma en anordning,
som kan fungera som ett slags vederlike till socialiseringen. Jag har
granskat detta förslag i det föregående.

Var har man månne hämtat den ledande principen för den ifrågasatta anordningen?
Jag tror ej att jag misstager mig, då jag antager, att källan är att
söka långt tillbaka i tiden — i Snorre Sturlassons Edda och dess beskrivning av
livet i Valhall. Enligt denna fingo de hjältar, som fallit i strid, komma till
Oden i Valhall, undfägnades där med mjöd och fingo därtill fläsk från galten
Särimner, vilken under dagen kokades och smakades, men icke desto mindre
var lika hel och frisk, när aftonen ingick. I motionärernas förslag ha kapitalisterna
sin förebild i galten Särimner, proletärerna representera hjältarna och
motionärerna, efter allt att döma, Oden själv. I denna sin egenskap kräva
de av kapitalisterna, att dessa genom flit och sparsamhet skola fortast möjligt
återupprätta den förmögenhet, som tages ifrån dem för att serveras på proletärernas
bord. Motionärerna hava emellertid vid sin tillämpning av Eddans tankar
förbisett, att Särimner var en gudagris, medan kapitalisterna äro svaga
dödliga, som icke utan bärande skäl kunna förmås att släppa ifrån sig sitt
hull till förmån för andra. Motionärerna hava vidare lämnat obeaktat, att
proletärerna såsom sådana icke visat det ädla hjältemod, som tager sig uttryck
i offer för högre mål och som på grund därav kan ha anspråk på belöning. Det

A nr;.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24.

32

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang. i motionärernas framställning åter, mot vilket jag nu ej vill göra någon erarvsskatten.
inran, är, att motionärerna tillerkänt sig själva Odens visdom och rättvisa.

(Forte.) Därom må emellertid denna kammare döma.

Jag yrkar, herr talman, i likhet med utskottet, avslag å motionen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Leander: Herr talman! Jag har verkligen inte lust afl synnerligen
mycket förlänga denna debatt, som torde bliva lång nog ändå, men jag ser mig
likväl nödsakad att säga några ord.

Motionärerna påpeka, att de genom sin utredningsmotion berört en av de
allra ömmaste och mest sårbara punkterna i det bestående samhället. Däri
kan man instämma. Men det är icke alls säkert, att motionärerna ordinerat
det läkemedel, som förmår att bota såren. Även om behoven äro lika, som
herr Wigforss nyss här framhöll, får man icke glömma, att anlagen och personerna
ej äro stöpta i samma form, utan att de i mångt och mycket äro varandra
helt olika. Många ha börjat med två tomma händer men genom sparsamhet
och affärsgeni, genom arbetsamhet och okuvlig energi förskaffat sig
rikedom och ägodelar, under det andra börjat som rika, men slutat i fattigdom.

För åtskilliga år tillbaka fanns det en ledamot av denna kammare, som vid
tolv års ålder började att tjäna sitt bröd som vaktpojke vid ett större gods,
vars ägare ansågs vara mycket förmögen. Sedermera, när arvtagaren till detta
gods råkade på ekonomiskt obestånd och såg sig nödsakad att avyttra sin
såväl fasta som lösa egendom, var det den forna vaktpojken, som köpte godset
och därvid erlade köpesumman kontant. Många dylika exempel skulle kunna
anföras. Motionärernas påstående, att de stora förmögenheterna i regel stanna
inom samma släkt från generation till generation, håller långt ifrån alltid
streck. Många av vårt lands gamla adelsgods och större egendomar, som en
tid gingo i arv från far till son, ha avbördats sina forna ägare och innehavas
nu av nya män eller vad man brukar kalla uppkomlingar.

Det är icke nog med att vidtaga åtgärder för en jämnare fördelning av
egendomen, utan skall det finnas utsikt att en dylik utjämning skulle stå sig.
måste man även omskapa människonaturen. Herr Wigforss har ju nyss framhållit
här, att i början rådde det i allmänhet likhet i de amerikanska nybyggarnas
förmögenhetsställning, och alla förhållanden voro då lika för dem,
men denna likhet varade inte länge. Det inträdde snart en mycket stor olikhet,
beroende på att anlagen äro så olika. Somliga människor ha förmåga
att spara, att samla en förmögenhet och föröka den, under det andra sakna
denna förmåga. Därmed är dock icke sagt, att de senare i moraliskt hänseende
stå lägre än de förra, utan ofta kan det vara tvärtom.

Emellertid har jag nu för min del ingenting emot att en utjämning kommer
till stånd, utan jag finner den tvärtom önskvärd. Jag är dock icke övertygad
om att den väg, som motionärerna här anvisat, verkligen skall leda
till målet, nämligen att höja arvsskatten, på det att medel måtte erhållas för
avbetalning av statsskulden och väl också till fördelning. Jag tror för min
del icke, att detta skulle lända de lägre inkomsttagarna till synnerlig glädje
eller båtnad. Jag undrar, om icke den redan beträdda vägen, att arbetarna
komma i åtnjutande av en större anpart av arbetets frukter genom höjda löner,
möjlighet att skaffa sig egna hem och andra förmåner, säkrare leder till målet.
Att på detta sätt en egendomsutjämning i viss mån redan ägt rum, såsom
här redan framhållits av herr Trygger, det lär ändå ingen kunna bestrida.
Jag är ense med herr Wigforss därom, att viktigare än allting annat är att

Onsdagen den 18 april f. m.

33 >> 24.

produktionen hålles i jämn gång, att mesta möjliga arbete utföres. Därigenom
skapas nya värden och förmögenheter, men utan arbete blir det ju ingenting
att dela. Jag menar alltså, att strävan bör i första rummet inriktas på,
icke att begränsa förmögenheterna, utan att söka höja de lägre klassernas levnadsstandard,
att ordna det så, att alla få möjlighet att leva under drägliga
villkor. Om sedan en och annan -— så synnerligen många blir det i alla fall
inte — förfogar över en förmögenhet, som anses vara alltför stor, så tror
jag ändå inte. att detta framkallar den sociala oro, som motionärerna tala
om, även om man tyvärr måste räkna med den bekanta svenska avundsjukan.
Användes sedan kapitalet i produktionens tjänst och för att skaffa förvärvsmöjligheter
för en hel mängd människor, så har väl ingen anledning att däröver
visa sura miner eller oroas, utan tvärtom.

Nu talas det i motionen om kooperativa företag, aktiebolag och fondbildningar,
vilka företeelser ju också herr Wigforss i sitt yttrande har berört, utan
att jag emellertid kunnat bli klok på om meningen är, att även här en begränsning
skulle äga rum, om alltså staten skulle lägga beslag på en viss del av
t. ex. kooperativa förbundets fonder och tillgångar. Icke heller känner man,
om motionärerna vilja inskränka testamentsrätten och därigenom hindra rika
människor att medelst donationer och testamenten skänka bort sin förmögenhet
eller delar av densamma.

Jag skall nu inte bestrida, att den utredning, som motionärerna påyrka, kan
ha ett visst intresse, men detta får vara en sak, som det må tillkomma socialiseringsnämnden
att alldeles särskilt ägna sig åt. Ty detta bör väl om något
ligga för nämndens röst. Då åtskilliga av motionärerna ha säte och stämma
inom socialiseringsnämnden, ha de alltså tillfälle att ta itu med det invecklade
problemets lösning utan att behöva draga frågan inför riksdagen, förrän utredningen
redan är verkställd. När en kungl. kommitté eller beredning redan
finnes, som äger befogenhet att utreda frågan i hela dess vidd, måste det väl
anses överflödigt att tillsätta en ny kommitté för ändamålet. Riksdagen har
som bekant ingen synnerlig förkärlek för dessa många kommittéer. De frambringa
inga nya värden och tillföra icke statskassan några ökade inkomster,
och på grund därav kunna de heller inte främja det syftemål, som motionärerna,
uppställt _ för sig, nämligen att få medel för avbetalning av statsskulden
och till fördelning hland medborgarna. Genom riksdagens beslut förliden lördag
att i samband med arvsrättens inskränkning påbjuda, att en arvsfond nu
skall upprättas att användas för barns och ungdoms vård och fostran, har utsikt
öppnats för sådana unga, som icke ha att påräkna arv efter anhöriga,
att ändå komma i åtnjutande av sådant från fonden. Säkerligen är det klokt
att man åtminstone tills vidare nöjer sig med detta steg, varigenom en viss
utjämning kan ske på ett mycket smidigare och mindre anstötligt sätt än det
av motionärerna föreslagna.

Det sitter litet skräck i mig, då jag ser eller hör det där uttrycket »begränsa
förmögenhetema». Kanske härrör detta av mitt förutvarande yrke, då jag
oavlåtligen nödgades predika för dem jag hade att göra med, att de skulle
sluta upp med sitt arbete på att söka begränsa sina medmänniskors förmögenheter.
På grund av gammal vana är det därför jag nu vill framhålla, att även
staten bör vara försiktig med den saken.

Herr talman! Jag ber att få förena mig med utskottet i dess avslagsyrkande,
d. v. s. jag yrkar bifall till utskottets kläm, men i fråga om motiveringen
ber jag att få yrka bifall till den av herr Bergman m. fl. avgivna
reservationen, som i ett par punkter något avviker från utskottets motivering.

Herr Sandler: Herr talman, mina herrar! Jag kanske bör, liksom herr

Trygger, börja med att ge en liten komplimang. Herr Trygger kunde ju säga,

Första hammarens protokoll 1028. Nr 2i. 3

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 34

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.
(Forts.)

att det i motionärernas framställning fanns en ljuspunkt. Jag ber att få
kvittera den artigheten med att betyga, att jag också fann en ljuspunkt i
herr Tryggers anförande. Däremot vet jag inte på vad sätt jag skall kunna
kvittera herr Leanders artighet att likställa motionärerna med sina ordinarie
klienter.

Den ljuspunkt, som jag fäste mig vid i herr Tryggers anförande, var hans
alldeles bestämda uttalande, att det var uppenbart, att frågan om fördelning
av inkomst och förmögenhet var en fråga, som var av verklig betydelse, då
det gällde att bedöma välståndets höjd i ett land. Därmed var ju ett betydelsefullt
medgivande lämnat åt själva den huvudsynpunkt, som ligger bakom motionen,
och därmed är också en tillräcklig förklaring given, varför man från
motionärernas sida velat lägga denna fråga under riksdagens bedömande. Den
förvåning, som herr Trygger började med att ge uttryck åt i sitt anförande,
förefaller mig under sådana förhållanden något opåkallad. Herr Trygger fortsatte
emellertid sitt resonemang med att göra den frågan: Om nu det där är
en sanning i och för sig, vad har den för betydelse, tillämpad på vårt lands
förhållanden? Han medgav, att Lord Bacons i motionärernas framställning
citerade yttrande om den spridda gödselns betydelse och den spridda egendomens
betydelse var en sanning, men, sade han. förutsättningarna för det
där yttrandet saknas ju i vårt land. Det skulle då betyda, att i det svenska
samhället inte. skulle förekomma den för allom och envar uppenbara klyvning
av samhället i rika och fattiga, som utmärker alla andra samhällen,
som äro av oss kända. Jag är utan vidare villig att medge, att det finnes
vissa karaktärsdrag i det svenska samhället, som vi ha all anledning att
observera för att inte hemfalla till schablon. Sålunda exempelvis den omständigheten,
att vi i vårt land ha en ovanligt talrik, ovanligt gott besutten hemma
nsägarklass, som i många andra länder saknar motsvarighet. Detta gör,
att det finnes vissa drag i egendomsfördelningen i vårt land, som äro för Sverige
karakteristiska. Exempelvis är det ju ytterst påfallande, då man studerar
förmögenhetsuppgifterna från år 1920 — som man ju kan få lov att
använda och som jag tror man också kan bruka, om man använder dem med
en viss varsamhet — vilken stor del av den enskilda förmögenheten som finnes
— eller år 1920 fanns — i den svenska hemmansägarklassens händer.
Jag skall utvidga mitt medgivande ytterligare ett stycke med att säga, att
det vore ju att orimligt schematisera de verkliga förhållandena i samhället,
om man ville framställa det så, att, om vi gå från jordbrukets område till
de andra näringarna, ha vi egentligen bara att göra med ett ganska ringa överskikt
av rikt folk och så en stor, väldig bottenmassa av egendomslösa. Jag
kan för att belysa den saken ur de sista folkräkningsresultaten taga fram
en siffra, som kan vara väl så egenartad som de av herr Trygger anförda;
jag skall för övrigt om ett ögonblick komma till dem. Man finner exempelvis,
att om man grupperar den i industrien sysselsatta befolkningen i arbetare
och företagare, var det nämnda år 30 % av hela antalet arbetare, som lågoi
under gränsen 2,000 kronor. Av företagarklassen däremot var det 33 som
lågo under 2,000 kronor, vilket ju då skulle innebära, att det var en större
andel av företagarna än av arbetarna, som befann sig i detta låga inkomstläge.
Ja, mina herrar, jag tror inte det därvidlag är något fel på siffrorna.
Nog är procentuträkningen riktig, men den täcker inte den verklighet, som
ligger bakom, eller, jag kan uttrycka det på annat siitt: siffrorna överspänna
en verklighet, som är mycket mera komplicerad än den, som man omedelbart
utläser ur siffrorna. Förhållandet är det. att vi leva i ett samhälle, som är
rikt på nyanser, där vi ha en mängd mellanklasser mellan de stora, väldiga
bottenlagren av praktiskt taget egendomslösa och det överskikt av mycket
rika, om vilket det ju här har talats tidigare. Vi ha inom företagarklassen

Onsdagen den 18 april f. m.

35 Kr 34.

hela denna mängd av hantverkare och med dem jämställda, och det är deras
talrika förekomst och deras torftiga levnads- och inkomstförhållanden, som
komma till synes i en sådan siffra.

Jag kan då gå över till de av herr Trygger meddelade siffrorna, som väl
anfördes för att visa — jag tror för övrigt, att den slutsatsen omedelbart
drogs -—- att gränsen mellan vad man kallar proletärer och vad man kallar
kapitalister är så flytande, att jag vet icke, om det blev något alls kvar i
herr Tryggers anförande av denna för envar, tycker jag, uppenbara skillnad,
som finnes i samhället. Herr Trygger anförde sålunda, att om man tager
de 70 procent, som det talas om i motionerna, och räknar ut deras medelinkomst,
så kommer man till en siffra, som ligger något över 2,300 kronor, tror jag,
att det var. Om man tager 600,000 s. k. kapitalister och räknar ut medelinkomsten,
kommer man till något över 3,000 kronor. Härav följer nu den
slutsats, som herr Trygger drog: Här se herrarna, huru liten skillnaden är
i proletärernas och kapitalisternas förhållanden. Just den av herr Trygger
anförda siffran är ett nytt exempel på huru mycket i vårt svenska samhälle
den besuttna jordbrukarbefolkningen betyder. Det är den omständigheten, som
ligger bakom denna relativt lilla medelinkomst av 3,000 kronor bland de
600,000 s. k. kapitalisterna. Det är på det viset, att icke mindre än 4 miljarder
kronor av den privata förmögenheten tillhöra hemmansägarklassen,
och som var och en vet har denna klass sådana inkomstförhållanden, i
varje fall sådana taxerade inkomster, att en medelinkomst på 3,000 kronor
alldeles icke är överraskande. Man finner många, många sådana inkomster,
som ligga under 2,000 kronor i våra taxeringslängder, och det är på det materialet,
som siffrorna äro stödda. Det blir under sådana förhållanden icke
mycket kvar att förvånas över denna ringa medelinkomst för de 600,000, men,
herr Trygger, saken ställer sig helt annorlunda, ifall man skalar ut från de
600,000 dem, som icke tillhöra denna stora huvudgrupp i vårt samhälle och
i stället går över till vad jag skulle vilja kalla den egentliga kapitalistklassen.
Huru kan man för övrigt vilja göra gällande inför det material, som föreligger,
att gränsen mellan kapitalister och proletärer är så flytande, att det
icke är mycket att säga om den saken i svenska riksdagen? Det framgår av
det material man har från 1920, att nära 80 procent av dem, som den undersökningen
omslöt, icke hade någon angiven förmögenhet och att av de 600,000,
varom talats, tre fjärdedelar befunno sig i de modesta förhållanden, som betecknas
av en förmögenhet under 20,000 kronor. Det är till den återstående
fjärdedelen man får gå, ifall man skall bli bekant med kapitalisterna. Jag
tror för övrigt icke, att det är så svårt att känna igen dem i det moderna samhället.
Jag undrar, om det icke är med dem, som det en gång sades om stormakterna.
Det var någon, som yttrade, att det är svårt att definiera vad som
menas med en stormakt, men då invände en annan: det är visserligen sant,
att det är med stormakterna som med elefanterna: det är svårt att definiera
dem, men man tager ändå icke miste på dem. Jag tror nog också, att det
icke är någon vidare svårighet att konstatera, att vi i samhället ha ett skikt,
som kan kallas för den egentliga kapitalklassen. Om icke herr Trygger har
så stor veneration för 1920 års siffror av skäl som jag, om de framlades, kanske
skulle finna fullkomligt respektabla, skall jag tillåta mig att anföra några
siffror från en annan tidpunkt, som jag tror i sin mån skola klargöra, hurudant
läget är. Det kan ha förskjutits något sedan dess, därför att siffrorna
äro tjugu år gamla, men så fort går i alla fall icke utvecklingen. Man vet
från bouppteckningsstatistiken från åren 1906—1908, att visserligen var det
ungefär varannan person i åldern 20—80 år, som hade någonting överhuvud
taget att lämna efter sig och göra bouppteckning på. Men hur mycket var
det? Jo, det förhöll sig så, att 70 procent efterlämnade bouppteckningsbelopp

Ang.

arvsskatten.
(Forts.)

Nr 24. 36

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

under 3,000 kronor och för hälften av dom var bouppteckningsbeloppet under
500 kronor. Herrarna kunna få göra en ganska kraftig justering av dessa siffror
med hänsyn till allmänt kända förhållanden i fråga om den varsamhet,
med vilken man vid bouppteckningarna upptager värdet å bohag o. dyl., och
det står ändå kvar, att det är ytterligt små belopp, som det här är fråga om.
Det bör tillfogas, för att giira bilden riktig, vad dessa bouppteckningar röra
för någonting. Det visar sig, att av de minsta bouppteckningarna, under 500
kronor, två tredjedelar bestå av bohag och personlig lösegendom och sålunda
av sådana förmögenhetsobjekt, som icke giva någon avkastning. Vill man tala
om förmögenhetsfördelningcn i ett samhälle, skall man väl icke förbise den
väsentliga skillnad, som föreligger mellan en arbetares bohag eller vilken medborgares
som helst personliga lösegendom och sådana förmögenhetsvärden, som
giva årlig avkastning. Det finnes ett sammanhang mellan inkomst och förmögenhet,
som man icke får förbise, och för att illustrera detta skall jag anföra
en enda uppgift från 1020 års folkräkning. Det visade sig då, att av
dem, som befunno sig i inkomstgruppen mellan 1.000 och 2,000 kronor, var det
endast 1 procent, som hade mer än 30,000 kronor i förmögenhet. Går jag
återigen till inkomstgruppen över 100,000 kronor, är det bland denna grupp
73 procent, som samtidigt ha en förmögenhet överstigande en halv miljon kronor.
I dessa siffror är det sammanhang, som består mellan inkomstfördelning
och förmögenhetsfördelning klart belyst.

Jag tror, att man vågar säga, att — med de medgivanden och de justeringar,
som jag är villig att göra. gående ut på att det finnes vissa särdrag i vårt
samhälle jämfört med andra samhällen, som äro i högre grad industrialiserade
— gäller det i allt fall om det svenska samhället som om andra, att de flesta
av de barn, som födas i detta land, komma till världen fattiga och de flesta
av de människor, som do här i landet, do ungefär lika fattiga som de kommit
till världen. Och om detta är sanning, mina herrar, tror jag icke, att man
behöver ha så värst stora bekymmer att draga upp gränsen mellan kapitalister
och proletärer. Själva verkligheten komma vi icke ifrån, och den känna vi
alla, för den behövas icke några sifferbelägg.

Men om det är sant, att de allra flesta människor icke ha någonting att ärva
privat, kan man ändå säga, att var och en, som kommer till livet i det svenska
samhället, är en arvinge, en samhällsarvinge så att säga till de värden, som
finnas i samhällets ägo, och till de olika förmåner, som samhällets olika anstalter
innebära. Det finnes sålunda en delaktighet i någoni in g, som är jämförbart
med privategendom, tack vare medborgarnas beskaffenhet att vara medborgare
i ett samhälle. Den delaktigheten i samhällets egendom och de samhälleliga
anstalterna är, vågar jag tro, för flertalet av vårt folk och i varje
fall för den svenska arbetarklassen av större värde redan nu än de små belopp,
som de kunna få i ärvd förmögenhet. Ställningen såsom samhällsarvinge är
för dessa medborgaregrupper redan nu långt viktigare än ställningen som arvtagare
i privaträttslig mening. Detta, kan sägas ha varit en rent teoretisk sanning
tidigare, men med den ställning de nu ha tack vare medborgarrätten i samhället
är den i alla fall på väg att bli praktisk verklighet.

Då man talar om inkomst- och förmögenhetsfördelningen bör man icke förbise,
att saken bör ses i ett litet större sammanhang. Man har icke anledning
att endast tänka på inkomster och vad man vanligen kallar egendom utan låt
oss gärna indraga även andra förmåner, som någon blir delaktig av under sitt
liv, ty inkomsten har intet annat syfte än att vara ett medel att täcka behov i
olika hänseenden. Jag skulle vilja kalla detta problem frågan om åstadkommande
av en mera allmän utjämning av välståndet i samhället. Därmed blir
det klart, att problemet i själva verket inbegriper mycket mer än det som gäller
bara själva fördelningen av inkomst och förmögenhet. Både socialpolitiken

Onsdagen den 18 april f. m.

37

Sr 24.

och skolpolitiken utgöra integrerande delar av en sådan allmän välståndspolitik.

Jag skall för att belysa detta taga upp bara en enda detalj ur inkomstfördelningens
problem, nämligen frågan om ålder och inkomst. Ojämnheterna i
inkomstfördelningen taga sig uttryck icke bara i att vi ha många med små
inkomster och andra med stora inkomster, utan även på det sättet, att vi å ena
sidan ha icke bara individer utan hela grupper, vilkas inkomstförhållanden äro
sådana, att de ha sina inkomster tryggade under hela livet — de ha inkomster,
som icke bara flyta in ständigt utan som rent av stiga med åldern — men att vi
å andra sidan också hava grupper, vilkas inkomst stiger till ett stycke upp i
medelåldern och sedan faller mycket brant och snabbt nedåt. Nu visar folkräkningsmaterialet
1920, då denna fråga undersöktes — och i detta fall är man
ju icke beroende av svårigheten i fråga om penningvärdet —, att det finnes karakteristiska
skillnader i detta avseende. Inom företagargrupperna är regeln,
att vid en högre ålder har man också en högre inkomst, men i arbetargrupperna
är regeln — som ju motsvarar vad var och en torde kunna vitsorda —. att inkomsten
stiger till åldern 40—50 år och sedan faller. Jag förmodar, att ingen
bestrider, att därmed uppstå vissa svårigheter för dessa människor att kunna
draga sig fram på ålderdomens dagar, och detta är en sak, för vilken samhället
icke kan ställa sig likgiltigt.

Huru skall man då klara ett sådant problem? Om det nu följer av de ekonomiska
krafternas växelverkan, då arbetskraftens pris bestämmes på marknaden,
att man måste räkna med att inkomsten för arbetarna efter 50 års ålder
faller på ett mycket allvarligt och hotande sätt, huru skall man då bära sig
åt med det problemet? Ja, teoretiskt vore det ju ett sätt att behandla alla
människor såsom man behandlar statens tjänstemän. De få ju sin inkomst
ökad genom ålderstillägg etc. med stigande ålder, och sedan få de en någorlunda
hyggligt tilltagen pension. Jag förmodar emellertid, att det är icke så
synnerligen många, som på fullt allvar vilja reflektera på den lösningen, att
man gör alla samhällsmedborgare till ett slags statsanställda och sålunda får
ett från botten och ända upp lönereglerat samhälle. I varje fall vill jag bekänna,
att detta inte på något sätt motsvarar mina intentioner. Det finns en
annan linje. Det är den, som man praktiserat i Amerika, och den innebär, om
vi tänka på arbetarnas förhållanden, att de slå sig fram genom kraftiga organisationer
till en relativt hög lönenivå. Därefter får var och en sörja för sig
själv. Samhället bryr sig icke i nämnvärd mån om saken utan de enskilda
grupperna få slå sig fram till denna lönenivå och sedan få de sörja för sig bäst
de kunna. Det betyder med visshet, att man kommer att lämna utanför under
fullständigt otrygga inkomstförhållanden för ålderns dagar en mycket stor
bottensats inom arbetarbefolkningen. Så finns det slutligen en tredje linje,
som jag skulle vilja beteckna som den europeiska demokratiens linje, och det är
den, då man går fram visserligen på en varsam lönestegrings väg — det var
den vägen, som herr Leander rekommenderade såsom den egentligen bärkraftiga
efter vad jag kunde höra av hans anförande —, man utbygger och
kompletterar metoden med ett samhällets inskridande, som bygger på den enskilda
förtänksamheten och sålunda kombinerar statens stöd med en verklig
självhjälpsverksamhet. Om man på det sättet genom att använda allmänna
medel tillgodoser det inkomstbehov, som finnes hos alla dessa grupper på ålderns
dagar på grund av de ekonomiska förhållandena i samhället, om man
tillgodoser detta, säger jag, med allmänna medel, vad är det då, som man åstadkommer?
Jo, mina herrar, vad man åstadkommer är just en ny fördelning av
inkomsterna i samhället, vilket sker genom samhällets mellankomst. Man beskattar
vissa grupper i samhället och skjuter över deras inkomster på dessa
ålderstigna för att täcka bristen i dessas inkomster. Varför gör man det? Jo,

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 38

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forte.)

därför, att man inte vill taga någon av de andra lösningarna. Man ryggar
tillbaka för det. lönereglerade samhället, därför att detta inte motsvarar ett
modernt ekonomiskt samhällslivs behov av rörlighet inom olika grupper och
näringar. Och ännu mindre vill man vara med om att gå på en sådan linje,
som lämnar mycket stora delar av befolkningen komplett åt sitt öde.

Jag har velat framdraga detta, därför att det belyser en huvudpunkt i utskottets
motstånd mot framställningen i motionen. Utskottet för ju det resonemanget
— herr Trygger var i viss mån inne på samma sak — att man måste
draga en gräns mellan att taga ut skatt för statsverkets behov och att taga ut
skatt därutöver. Om man går på motionens linje och tager ut skattemedel för
att åstadkomma en utjämning av inkomst- och egendomsförhållandena i samhället,
har man gått över den gräns, utskottet vill uppdraga. Ja, mina herrar,
den där gränsen är en ren fiktion. Den gränsen ha herrarna alla redan varit med
om att överskrida. Hela den moderna socialpolitiken innebär i själva verket
en strävan att åstadkomma en ny fördelning av inkomsterna i samhället. Vad
det nu är fråga om är helt enkelt, att man fullt medveten om vad det är man
gör skall fortsätta på denna redan av samhället inslagna väg. Därför tager
jag också ganska lätt förebråelsen från herr Trygger, att det är att missbruka
beskattningen, ifall den användes för att åstadkomma en omfördelning av inkomst
och förmögenhet, och att det där är syften, som ingenting ha med beskattning
att göra.

Då herr Trygger gjorde liknelsen, att motionärernas tilltag var någonting,
som kunde jämföras med att man slår ihjäl folk för att komma åt deras plånböcker,
då får jag säga, att i så fall måste herr Trygger ha fattat motionärernas
mening så, att avsikten är, att de pengar, som man drager in genom en skärpt
arvsskatt, skola delas ut på medborgarna i samhället. Jag vet inte, vad det
finns för punkt i motionärernas framställning, som ger stöd för detta antagande,
att det är fråga om att på det sättet skifta ut medel direkt. Vad jag syftar
på här är att man genom dessa skattemedel sätter samhället i stånd att vidtaga
sådana anstalter, som äro erforderliga för att tillgodose människornas behov.
Det föreföll mig, att det var någonting av den gamla primitiva föreställningen
om att socialisterna ändå till sist ingenting annat vilja än dela med kapitalisterna
de förmögenheter eller penningmedel, som dessa förfoga över. Då herr
Trygger t. ex. räknade ut, att om man fördelar nationalförmögenheten år 1920
mellan Sveriges invånare, blir det på var och en inte mer än en halv gång mera
än ett riksdagsarvode, måste jag invända, att om detta skulle komma att få
någon praktisk innebörd eller om det, förlåt uttrycket, skulle vara någon mening
med denna uträkning, torde bakom detta yttrande ligga, att man tänker
sig, att var och en privat skulle utrustas med den förmögenhet som är hans
andel i nationalförmögenheten. I så fall kommer man bra nära den gamla
bekanta och mycket roliga ristorien om Rotsehild, som under pariskommunens
dagar blev antastad på gatan och svarade: »För all del, jag har redan räknat
ut hur mycket, som kommer på var och en av min förmögenhet; det blir fem
francs.» Och så tog han upp fem francs och gav den som antastat honom.
Man borde ju få förutsätta, att motionärernas framställning inte behandlas från
sådana utgångspunkter.

I detta sammanhang skulle jag vilja taga upp några synpunkter, som herr
Trygger anförde beträffande socialiseringen. Det var några för mig ytterst
överraskande upplysningar, som lämnades i herr Tryggers anförande om att
socialdemokraterna kommit under fund med, att man inte längre kan komma
fram på socialiseringsvägen, att man hade haft ett möte i Stockholms arbetarkommun
— om vilket jag skulle vara intresserad att höra närmare detaljer —
där man konstaterat detta förhållande, och så hade motionärerna hittat på den
här motionen såsom en utväg att ändå komma fram till någonting, som herr

Onsdagen den 18 april f. m.

39 Sr 24.

Trygger döpte till en vederlike till socialiseringen. Vad sammanhanget mellan
denna fråga och socialiseringen beträffar, finner jag det vara ganska enkelt.
Det kommer nämligen väsentligen att bero på vartill dessa medel skulle komma
att användas. Om staten genom en skärpt arvsbeskattning eller en skärpt inkomstbeskattning
åstadkommer en viss omgruppering av inkomster och förmögenheter,
då kommer frågan, om detta har något med socialisering att göra,
helt och hållet att bero på vartill man använder dessa medel. Om man exempelvis,
som i motionen antydes, skulle gå på den linjen, att man ville använda
dem till avbetalning av statsskulden, så skulle jag utan vidare säga, att detta
är något, som utan minsta tvivel går på socialiseringslinjen. Ty det innebär
ett ökande av det allmännas förmögenhet, ett överförande av enskild förmögenhet
till allmän förmögenhet. Därom kan ingen tvekan råda. Skulle medlen
återigen användas för några löpande budgetbehov, behöver detta naturligtvis
inte alls ha någonting med socialisering att göra.

Herr Trygger menade, att motionärerna begärde litet för mycket av kapitalisterna,
om man ville, att de skulle låta behandla sig ungefär som galten
Särimner i Valhall. De skulle finna sig i, menade han, att man slaktar deras
kapitalrikedomar dag för dag och år för år och så serverar man dem till proletariatet.
Och så begär man, att de i alla fall skola låta förmögenheterna uppstå
på nytt. Ja, nu kan det först och främst kräva sin diskussion, huruvida
det motsvarar verkligheten, att kapitalisternas rikedomar äro skapade av kapitalisterna
själva. Men om jag går förbi den frågan, så kan jag tillåta mig
att göra en tillämpning på det här fallet och belysa detsamma med vad motionärerna
framlagt om hur pass kraftig reduktionen av förmögenheterna skulle
bli under vissa framställda alternativ. Det skulle t. ex. dröja 150 år för att
nedbringa förmögenheten till en fjärdedel, vill jag minnas, i ett av exemplen.
Jag skulle vilja tillämpa på detta en historia, som jag hört från Karl XV :s
tid. Det var en herre, som blev ombedd att bli statsråd, och han var väldigt
nödbedd. Då kallade Karl XV upp honom, och sade bland annat till honom:
»Ja, men ställningen har väl också sina agremanger.» Jag skulle vilja tilllämpa
detta ord på kapitalisternas situation: Ställningen lär val fortfarande
komma att ha sina agremanger, även om staten skulle finna rimligt och riktigt
att utkräva ett större belopp än för närvarande i form av arvsskatt.

Ytterst bottnar nog den här frågan däri, om man betraktar ett stegrat och allmänt
utbrett välstånd som eftersträvansvärt eller om man i stället menar, att
ett samhälle mår bra, då det har en elitkultur, som blommar^på grundvalen
av en tjänande massa. Ifall man ställer sig på den förra ståndpunkten, då
har man, menar jag, att målmedvetet gripa sig an arbetet i det syfte som
motionen avser och att sedan taga de svårigheter, vilka uppträda här såväl
som på andra områden, så gott man kan vid hornen. Jag menar för min del;
att särskilt om man vill bevara ett vidsträckt mått av individuell rörelsefrihet i
ett samhälle, som kan bättre tillgodose massornas behov, gjorde man mycket
klokt i att gripa sig an just på detta område med att söka varsamt åstadkomma
en omgruppering, en omfördelning av inkomsten och förmögenheten i samhället.
I senare fallet, därest man är anhängare av den där elitkulturen, för att
begagna ett vackert ord om saken, ja vad innebär det? Det innebär i grund
och botten, att man underkänner människornas principiella likvärdighet^ och
där bottnar väl till sist också en del av meningsskiljaktigheterna i en sådan
här fråga. Men, mina herrar, den som medvetet eller i sitt undermedvetande
har den uppfattningen, att samhället egentligen mår bra av att bestå på detta
sätt kluvet i ett fåtal å ena sidan och å andra sidan en massa, som har det relativt
dåligt ställt, de, som ha en sådan uppfattning, och deras föregångare ha
redan varit med om att begå åtskilliga ödesdigra missgrepp. Jag tillåter mig
anknyta till den tankegång, som den föregående ärade talaren också var inne

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 40

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

på. Hela den politiska demokratien är i så fall ett sådant missgrepp, och hela
den socialpolitik, som uppställer för sig ett mera mänskligt syfte än att arbetsslavarna
skola befinna sig vid erforderlig vigör, är också ett sådant missgrepp.
Jag skulle tro, att det mest ödesdigra av alla missgrepp är det, som man begick,
då man öppnade våra folkskolor. Ty, mina herrar, vill man ha ett samhälle,
som i princip skall uppbära en fåtalskultur, då har man begått ett fruktansvärt
misstag, da man ger åt folkets alla lager den utbildning, som vårt
allmänna skolväsende avser att ge. Då har man förbisett den gamla sanningen,
som var uttalad av Strandberg i orden, att slaven känner mindre sina
fjättrar, om han tänker som hans herre gör! Saken är den, att med bildning
följer också en sådan användning av den egna tankeförmågan, att de forna arbetsslavarna
känna sina fjättrar. De tänka mte längre som deras herrar tänka,
och därav kommer också det missnöje, varom här talats. Vi, som mena, att
samhället i alla dessa avseenden verkligen varit på rätt väg, mena, att vi också
bara ha att målmedvetet fortsätta på dessa utvecklingslinjer.

. vågar tro, att det syftet och även de vägar, som blivit anvisade av motionärerna
äro av. den art, att de bort kunna vinna anslutning även av åtskilliga,
som räkna sig som anhängare av det s. k. borgerliga samhället. Men visar
det sig, att man inte längre för sådana strävanden kan påräkna någon anslutning
på det hållet, få vi naturligen fortsätta ensamma och försöka att vinna
den anslutning bland folket, som är erforderlig för att nå fram till ett resultat.

Jag ber, herr talman, på grund av vad jag anfört, att få yrka bifall till den
av herr Bärg m. fl. avgivna reservationen.

Herr Wolilm. Herr talman! Detta är åtminstone en klar och öppen stridslin.
je. Det behöver inte utförligare påvisas, att vi här stå inför en rent
socialdemokratisk framstöt. Slaglmjens betydelse skärpes ytterligare av
några ord, som den förre ärade talaren i debatten, vars sinnelag eljest är
ganska fredligt, mot slutet av sitt anförande lät undfalla sig. Bå tal om den
ojämnhet i jordfördelningen, som många länder under historiens lopp haft att
uppvisa, orerade han om de franska och ryska revolutionerna och tillät sig
också med hänvisning till motsvarande nutida förhållanden i England liksom
ställa i utsikt en revolutionär omvälvning även i detta land — ett uttalande
om ett främmande land, vars klokhet nog kan sättas i fråga. Längre
fram mot slutet^ av anförandet, da den ärade talaren hade talat sig varm och
orden kommo något snabbare än kanske mången kunde följa med, hette det
emellertid, att om det svenska borgerliga samhället vill, att utvecklingen skall
ske »i fredliga former», måste det taga itu med de i dag föreliggande frågorna
enligt de linjer, som i denna motion utstakats eller någon däremot svarande.
Om alltså det svenska borgerliga samhället vill, att utvecklingen skall ske
väg», sa fa ni vara sa goda att närmare överväga de förslag, som
när äro framlagda! Sett i belysning av hela den allmänpolitiska situation,
van denna socialdemokratiska framstöt kommit, verkar detta yttrande icke
överraskande. Ty det är ju under samverkan med den röda kommunismen,
som den svenska socialdemokratien nu bereder sig till att försöka förvärva ensambestämmanderått
över de ekonomiska samhällsförhållandena i Sveriges
Pff Ehuruväl herr Winberg ännu icke låtit sin röst ljuda, kan jag gott
iatta de tankar och känslolägen, som kommo den förste ärade talaren att låta
undslippa sig detta mycket signifikativa uttryck.

.^le1r^ar> Jet fanns en tid i vårt lands liksom i världens historia, då samhället
var kluvet i klasser, då privilegier av olika slag voro väsentligen bestämmande
lör människornas utkomst, då skråväsen och andra monopol reglerade
det ekonomiska livet och då från delaktighet i samhällets högre värden, både

Onsdagen den 18 april f. m.

41

Jir 24.

ekonomiska och andra, voro uteslutna stora massor av landets befolkning, som
likväl under tider av oro och krig liksom de privilegierade försvarade det gemensamma
fosterlandet. Den tiden har funnits. Om den tiden tillkommer det
oss nu icke att fälla något omdöme. Så mycket är emellertid visst, att Sveriges
historia liksom åtskilliga ehuru icke alla andra länders under 1700- och 1800-talen visat en successiv utveckling mot ökat folkvälde och ett nedbrytande av
forna tiders privilegier av ekonomisk och annan natur. Sverige var ett av de
få länder, där det forna första ståndet frivilligt avstod från de flesta av sina
gamla företrädesrättigheter. Svenskarnas sinne för moderna tidsströmningar
under skilda tidsskeden gjorde, att vi på jämförelsevis kort tid undanröjde de
gamla restriktionerna och genomförde näringsfrihetens grundläggande principer.
Och under denna näringsfrihetens egid, som alltjämt i huvudsak består,
har det svenska samhället utvecklats från ett fattigt till ett relativt burget
samhälle med möljligheter för den starkt ökade folkstoeken att uppnå visserligen
ingalunda någon tillfredsställande men likväl en dräglig utkomst. Och vid
jämförelse med många länder, som låtit de feodala institutionerna bestå vida
längre än vi här i Sverige, har Sveriges historia varit jämförelsevis lyckosam.
Under den tid, som sålunda brutit in, har det stått varje svensk medborgare
Öppet att även med ringa utgångspunkter ifråga om börd och ekonomisk ställning
skapa sig en position i samhället och uppstiga på det ekonomiska eller på
andra områden till samhällets mest betydande poster. Sveriges historia vimlar
ju av exempel på fattiga unga män, som nått de mest framskjutna ställningar.
Genom vårt folkskoleväsen och genom den utbredda känslan här i landet för
det medborgerliga värdet ha beretts möjligheter för tusentals unga begåvningar
att göra sig gällande även utan alla förmåner vid starten. Under detta den
ekonomiska liberalismens stora tidsskede ha vi nu varit vittne till en fortgående
kapitalbildning, en kapitalbildning, som möjliggjort grundläggandet av Sveriges
ställning såsom icke blott en åkerbrukande men jämväl en storindustriell
nation, vars karaktär av jordbruks- och industristat är nödvändig för dess befolknings
uppehälle och som under senare tid på det industriella och merkantila
området i den stora företagsamhetens form skapat sig en ännu mera betydelsefull
ställning i det internationella umgänget, i den ekonomiska konkurrensen
och på kulturens skilda områden. Det är med glädje man ser. då man reser
i främmande världsdelar, hur Sveriges industri och Sveriges handel samt kvalificerade
produkter av Sveriges jordbruk runt om i världen åtnjuta ett alltmer
stegrat anseende och hur detta lilla land, som nu, ifall motionärerna få sin vilja
fram, skall omdanas efter socialistiska dogmer till ett stort fattighus, under detta
tidsskede går mot en ny betydelsefull ställning i ekonomiskt, organisatoriskt,
tekniskt och kulturellt avseende. Just vid detta tillfälle, då det som mest gäller
att spänna dessa krafter, just nu då det gäller att utveckla hela nationens
produktiva organism på alla områden för fullföljande av det verk. som nu pågår
— ty parlamentarismens olyckor ha icke haft så stort inflytande på detta
fredliga verk ute i landet ■— just då sätter den socialdemokratiska partiledningen
genom dessa motioner kniven på livsnerven i Sveriges produktiva utveckling.
Man kan icke ur fosterlandets synpunkt tänka sig någon ogynnsammare
våld tidpunkt för eu aktion som denna, även om tidpunkten självklart är begriplig
ur den inre partipolitikens synpunkt.

Yad vilja då motionärerna och deras anhängare i den fråga, som här föreligger?
Sveriges omdanande till ett socialdemokratiskt samhälle är motionens
tydliga syfte. Det är alldeles uppenbart, att den princip, som legat till grund
för vårt liksom för alla borgerliga samhällens skattepolitik, nämligen att man
ur samhället icke uttager mera i skatter än som behöves för statens utgifter,
den principen har både i motionen och i de hållna anförandena förklarats vara
förlegad och oriktig. Här gäller det att införa en ny princip, nämligen att ge -

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 42

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

nom skärpt beskattning i olika former uttaga, utöver vad som är nödvändigt
för statens behov, ytterligare kapital att tillföras staten i syfte att därigenom,
som man säger, åstadkomma en jämnare egendomsfördelning mellan samhällets
medborgare. Någon tvekan om att man här har framför sig en ren konfiskationslin.
je ha de ärade motionärerna således icke lämnat öppen. Då tillåter jag
mig endast ett ögonblick peka på något som redan klart belysts i slutet av herr
Tryggers anförande, nämligen det uppenbara nödläge, ur vilket denna aktion
framgått. Alla veta, att förstatligandet av produktionsmedlen varit den socialdemokratiska
rörelsens huvudprogrampunkt under tiden från dess uppkomst
på 1880-talet eller tidigare och intill senare tid; förstatligande i främsta
rummet av de fasta produktionsmedlen ■—- jorden, skogarna, gruvorna och
fabrikerna med sina maskiner och inventarier. Alla veta även, att det varit
efter denna linje som socialiseringsdogmen företrädesvis har drivits i Sverige.
Nu har en rad bistra erfarenheter från åren efter kriget, gjorda i främmande
länder, samt den s. k. socialiseringsnämndens oförmåga att framkomma med
konkreta och praktiska förslag gjort socialdemokraterna här i landet alltmera
tveksamma om framkomligheten av denna linje för socialiseringens genomförande.
I den intellektuella förvirring, vari den svenska socialdemokratien
för närvarande befinner sig, har den då sökt sig fram på en annan, bekvämligare
och lättare framkomlig väg, nämligen att med avstående från socialiseringen
av de fasta produktionsmedlen och med tanke fästad på det bergfasta
motstånd, som denna form av socialisering komme att röna från Sveriges stora
landsbygdsbefolkning — med bibehållande alltså tillsvidare av de fasta produktionsmedlen
hos deras nuvarande ägare och med bibehållande tillsvidare av det
privatekonomiska samhällets struktur — söka vinna socialiseringen på en annan,
mjukare och smidigare men lika farlig väg genom att konfiskera resultaten
av de enskildas arbetssamhet, duglighet och sparsamhet, och denna konfiskationsväg
har klätts i den försåtliga formen av ökad progressiv beskattning
samt ökad arvsbeskattning. Den formen är ingenting annat än socialiseringens
linje även den, men därför att den är mindre gripbar såsom socialisering för
de stora massorna, kan den måhända just i ett valpolitiskt avgörande tidsskede
vara att föredra.

Flera av de ärade motionärerna och särskilt ett par av de mest framträdande,
som i dag ha yttrat sig, ha upprepade gånger gentemot motståndarna till detta
förslag gjort gällande, att dessa skulle sakna känsla för det för samhället skadliga
i en skarp motsättning mellan fattiga och rika. Med en skicklighet, som
inte kan bestridas, 1m de båda ärade talarna från reservanternas läger gång
på gång mot dem, som representera bevillningsutskottets majoritet och dess uppfattning,
riktat frågan: förstå ni då inte betydelsen, skadligheten, oron, farligheten
för Sveriges framtid av ett tillstånd, där de stora förmögenheterna
äro samlade på ett fåtal händer, medan det finns en proletariserad massa utan
förmögenhet, levande för dagen och utan möjlighet att förvärva sig någon delaktighet
i den stigande nationalvinst, som den svenska produktionen skapar.
Var och en får ju svara för sin egen uppfattning. Jag tror, att ingen på den
sida, där man nödgas med bestämdhet och kraft avvisa den aktion, som här
försökes, är blind för olägenheterna av ett tillstånd, där samhället i ekonomiskt
hänseende kan vara delat i skilda grupper. Alla förstå önskvärdheten av ett
sådant framtida Sverige, där ett större välstånd skapats hos de nu till stor
del — det skall jag medge — egendomslösa industriarbetarmassorna. En passant
måste jag likväl skjuta in, att den bild, som i motionen målas upp av de
nuvarande samhällsförhållandena i Sverige, inte är med verkligheten överensstämmande.
De exempel och den statistik, som hämtats från vissa främmande
länder, särskilt England och även ett enstaka område av Förenta staterna, äro
inte träffande med avseende å den svenska samhällsstrukturen, som inneslu -

Onsdagen den 18 april f. in.

43 Nr -*•

ter en både absolut och procentuellt mycket betydande medelklass på landsbygden
och i städerna. Hela den statistik, som lagts fram i motionen, lider, som
även herr Sandler i sitt yttrande för en stund sedan måste erkänna, av vissa
svagheter, och man kan inte utan vidare jämställa vårt svenska samhälle, vars
bönder lyckligtvis till så stor del återfingo sin frihet genom Carl XI :s reduktion
och genom senare skatteköpsverk, med de feodala förhållandena i England,
där småböndernas antal på grund av åtgärder av allehanda slag blivit reducerat
till ett minimum. Sveriges befolkning med sin talrika hantverkarklass,
sin småborgarklass i städerna och på landsbygden kan icke i avseende
å sin ekonomiska och sociala struktur jämställas med befolkningen i ett land,
där storindustrialismen liksom sopat bort den ekonomiska medelklassen och
ställt ett mindre antal förmögna kapitalägare i motsatsställning till en egendomslös
industriarbetarklass. Med dessa modifikationer vill jag likväl erkänna,
att det naturligtvis finns en grupp av det svenska samhällets medlemmar,
som i ekonomiskt hänseende ej är så gynnsamt ställd, som önskligt vore, och
som icke i sin inkomst och ännu mindre i sin förmögenhet äger den trygghet
för livet, för ålderdomen och för sina barn, som det är önskvärt att även denna
stora och kvalificerade del av Sveriges befolkning må besitta. Men, mina herrar,
den väg, som motionärerna och deras socialdemokratiska meningsfränder anvisat
för skapande av ökat välstånd i Sverige, den vägen leder utan minsta
tvivel — så som människornas natur är beskaffad och så som det ekonomiska
livets lagar äro gestaltade — icke till ökat välstånd utan till minskat välstånd
över lag inom Sveriges rike och ingalunda enbart ett minskat välstånd för den
jämförelsevis fåtaliga, större kapital ägande klassen i vårt land utan till ett
minskat välstånd jämväl för de stora massor, för vilka de ärade motionärerna
här anse sig vilja föra talan.

Det ekonomiska livets lagar tilldela åt kapitalet en mycket betydande roll
i den moderna produktionsprocessen. De högtstående svenska kroppsarbetarna
bilda en annan, mycket betydelsefull faktor och de skickliga organisatörerna
och teknikerna en tredje. Men utan kapital kan ekonomisk verksamhet i större
skala inte bedrivas vare sig inom jordbruk eller inom industri, och med den
konfiskationspolitik, som skulle införas i vårt land, därest dessa motioner bifölles,
råder inte minsta tvivel om att själva livsnerven i produktionsprocessen
komme att lida allvarlig skada, produktiviteten sjunka och som följd därav den
redan rådande, beklagliga arbetslösheten ytterligare utvidgas. England, som
motionärerna vid åtskilliga tillfällen tagit i jämförelse, har till följd av sitt
deltagande i världskriget och den engelska nationens gentlemannamässiga uppfattning
av sina förpliktelser påtagit sig en reglering av landets skuldbörda till
Förenta staterna, som pålagt det engelska näringslivet och den engelska nationen
oerhörda bördor. Att taga till jämförelse och vilja såsom ett mönster
för svensk progressivitet i inkomstbeskattningen uppställa en av England med
hänsyn till dess skuldreglering vidtagen, oerhörd skärpning av inkomstbeskattningen
och även en skärpning av arvsbeskattningen, faller ju utom rimlighetens
gränser. Man skall väl ha något sinne för de värden i svenskt ekonomiskt
liv, som man lyckats bevara tack vare den freds- och neutralitetspolitik, som
höll oss utanför världskriget. Att sålunda taga ett av kriget och krigsskulderna
drabbat och för de inre sociala förhållandenas ogynnsamma gestaltning
uppenbart typiskt land till jämförelse, när man här vill omlägga den svenska
inkomstbeskattningen, förefaller mig vara ur alla synpunkter orimligt och uttryck
för en djup svaghet i motionärernas hela tankegång. Ytterligare: om de
stora förmögenheterna konfiskerades, skulle skattebördan på de återstående
små förmögenhetsägarna eller inkomsttagarna bli ytterligare skärpt. Den ekonomiska
situationen för de små medlemmarna av samhället, som man här strävar
att förbättra, skulle, därest en politik av detta slag genomfördes, genom

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 44

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(1’orts.)

den ökade delaktighet, som de finge i den då inträdande beskattningen, bli ytterligare
försvårad. Hela det stora problem, som den oförvållade arbetslösheten
med rätta anses utgöra i det moderna industrisamhället, hela detta problems
lösning gagnas inte, utan den skadas; alla åtgärder för denna frågas lösning
skadas direkt av en politik av den natur, som här är föreslagen.

Herrar Wigforss och Sandler talade båda om socialiseringen, men jag fann
icke någon full överensstämmelse i deras åsikter. Herr Sandler gjorde bland
annat gällande, att den av herr Trygger riktigt påpekade idépolitiska tvångssituation,
vari de socialistiska doktrinärerna kommit, icke existerade, att det
icke existerade något parallellförhållande mellan socialiseringen enligt den
gamla tankegången, nämligen nationaliseringen, och denna konfiskationslinje.
Och när jag närmare lyssnade till herr Sandlers anförande, så fann jag, hurusom
han förklarade, att sammanhanget mellan den här väckta, motionen och socialiseringen
i gammal bemärkelse vore ganska enkelt. Det beror helt och hållet,
förklarade han, på användningen av de inkomster, som skulle inflyta till
statskassan genom den ökade skärpningen av inkomstbeskattningen och arvsbeskattningen.
Användas dessa pengar till avbetalning å statsskulden, så är
det en god form för socialisering, men användas de för löpande utgifter, ja, då
iir det ingen socialisering. Konsekvensen vore då den, att i sistnämnda fall
finge man ägna ökad uppmärksamhet åt den traditionella formen, nämligen
nationalisering av produktionsmedlen. Jag undrar, om man kan draga en sådan
gräns, ty är det meningen att genom en sådan skärpt beskattning verkställa
en indragning till det allmänna av de enskilda förmögenheterna här i landet, så
är det väl en socialisering, i vilken form dessa sålunda indragna förmögenhetsmassor
sedermera användas. Ty man kan ju tänka sig ett slöseri med en
nationaliserad egendom likaväl som man kan tänka sig ett slöseri med en konfiskerad.
Den där distinktionen var svår att följa med, och jag måste för min
del säga, att jag kan inte förstå annat än att hela problemställningen är mycket
enklare än den av herr Sandler konstruerade. Problemställningen är ingen
annan än den: för eller emot socialisering av samhället.

Det förvånade mig att höra ett sådant yttrande, som bär fälldes, att det är
ett modernt samhälles behov av rörlighet mellan olika grupper och befolkningslager,
som skulle vara ett eftersträvansvärt mål för den moderna socialdemokratien.
Yttrandet var herr Sandlers. Finns det något område av vårt ekonomiska
liv, där denna friare rörlighet mindre förefinnes och där detta behov
av fri rörlighet mellan olika grupper och befolkningslager mindre kan göra sig
gällande än på den svenska arbetsmarknaden? Är det icke så, att den näringsfrihetens
politik, som man här från borgerligt håll i det väsentliga vill främja,
just på arbetsmarknadens område röner en betydande inskränkning genom det
monopol på arbetskraften, som uppenbarligen i stor skala uppstått och uppstår,
och är det icke så, att den svenska fackföreningsmonopolismen i väsentlig grad
utgör det största hindret för den ökade delaktighet i det produktiva arbetets
frukter, som motionärerna säga sig eftersträva? Här stå utanför denna monopoliserade
arbetsmarknad stora grupper av arbetare, vilka se icke bara sin
förmögenhet försvinna — ty den har väl inte varit så mycket att räkna med —
men sina inkomstmöjligheter fullständigt falla bort genom en under de sista
årtiondena successivt fortgående monopolisering av arbetstillfällena för ett privilegierat
antal av arbetarna. Och kan man med fog påstå, att hela denna rörelse,
vars allvarliga karaktär gärna negligeras och underskattas från det håll,
där man nu burit fram denna motion, låter sig väl förena med önskemålet om
en jämnare fördelning av arbetsinkomsterna och arbetstillfällena och med en
jämnare fördelning av egendomsförhållandena?

Jag slutar med anmärkningen, att för mig står den stora svenska medelklassen
på landsbygden och i städerna såsom kärnan i vårt samhälle. Denna

Onsdagen den 18 april f. m.

45 Nr 24.

breda medelklass — våra mindre jordbrukare och vårt borgerskap i städerna
— är främst ägnad att uppbära vårt lands i god mening konservativa traditioner
och de nationella värden, som den internationella socialdemokratien så föga
respekterar och som — det vill jag också tillägga, fullföljande en gammal tankegång,
som jag alltjämt hyser — kanhända icke alltid så väl representeras av
de mera internationellt betonade krafterna inom finansvärldens område. Denna
medelklass tillkommer det det borgerliga Sverige att i särskilt hög grad värna
och vårda, och till den medelklassen vill jag gärna räkna — åtminstone inom en
tid, som kommer — de stora massor av Sveriges industriarbetare, som under
träget och hårt arbete med sparandets krafter och vilja tillkämpat sig en ställning,
som alltmera naturligt för dem över i de lugnare och besinningsfullare
samt även för svenska nationella värden mera förstående folklagrens krets.
Denna konsolideringsprocess inom den svenska nationen skall lyfta allt större
och större delar av de egendomslösa klasserna upp på en ekonomiskt högre nivå
och förebygga faran av ett tillväxande löst »proletariat». Denna konsolideringsprocess
ha såväl högerns och bondeförbundets som även de folkfrisinnades motiveringar
i bevillningsutskottets betänkande även framhållit och tagit fasta på.
när de såsom grundval för landets ekonomiska lyftning påpeka den fria, enskilda
kapitalbildningens betydelse för det produktiva arbetet och för arbetslöshetens
bekämpande. Med denna medelklasspolitik låter sig synnerligen väl
förena att även ägna omsorg och intresse åt den stora företagarverksamheten
inom industri, handel och sjöfart, denna stora företagarverksamhet, som är
ett livsvillkor för så många svenska industriarbetares utkomstmöjligheter och
som är ägnad att göra Sverige, såsom ett naturligt exportland, till en viktig
faktor på det ekonomiska livets område ute i världen. Hela detta arbete, inför
vilket det borgerliga Sverige av i övrigt skilda nyanser och schatteringar enligt
min mening bör samla sig, hela detta arbete är för de socialdemokratiska motionärerna
av ringa eller ingen vikt och gentemot denna naturliga, organiska
utveckling av samhället ställa de sin utvecklingslinje, bottnande djupast i de
bolsjevikiska idékretsarna, men mera försynt framträdande i förslag till ändringar
i progressivi teten i skatteskalan och arvsbeskattningen. Här stå vi
inför den stora vändpunkten, som jag inledningsvis yttrade. Här gäller det den
stora uppgörelsen mellan å ena sidan den organiska utvecklingens representanter
och å andra sidan dem, som — därest deras linje icke accepteras av oss —
öppet förklara i riksdagens första kammare, att då »riskerar man de fredliga
formerna» för samhällsarbetet här i landet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Wigforss: Jag skall be att få svara herr Wohlin direkt. Den sista
delen av herr Wohlins anförande var ju, hur egendomligt det än låter, en
upprepning av delar av mitt anförande. Herr Wohlin talade om den medelklass,
som vi ha i vårt samhälle, jag talade också om den klass i samhället,
som besitter egendom i rimlig omfattning, och jag ställde problemet precis
på samma sätt som han: Hur skall det vara möjligt att i vårt moderna samhälle
kunna åt alla medborgare skapa den säkerhet i ställningen och den känsla
av frihet i det ekonomiska livet, som vi för närvarande kunna konstatera hos
vissa delar av vår befolkning? Vi socialdemokratiska motionärer ha därvid
hänvisat till, att om man skulle börja med ett försök till att jämna ut den
ojämna fördelningen av egendomen, så skulle man kunna komma närmare
detta av herr Wohlin erkända, mera ideala samhällstillstånd, och vi ha då
pekat på arvsskattens väg. Därmed kommer man in på frågan: Är detta
utan vidare socialism? Herr Wohlin säger, att det är uppenbart, att det är
socialism. Vi ha sagt i motionen, att den frågan lämna vi tillsvidare öppen.
Herr Trygger, som tyvärr inte nu är närvarande här, riktade en, som jag

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 46

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

tycker, ganska allvarlig beskyllning mot motionärerna, nämligen att de genom
denna sin framställning skulle lia velat på något sätt vilseleda riksdagen
eller den allmänna opinionen. Nej, saken ligger mycket, mycket enklare till.
Man kan tänka sig — och herr Wohlin kan utan tvivel tänka sig — en sådan
indragning av förmögenheterna, som utan vidare leder till en jämnare fördelning
av egendomen. Om herr Wohlin inte alldeles släppt vissa gamla idéer,
som han hyllat, gående ut på att man skall se till, att inte jordegendomarna
koncentreras för mycket hos ett fåtal, så är han inte främmande för tanken,
att det vore lyckligare, om denna jordegendom vore mera spridd. Man kan
säga, att staten på olika sätt kan skapa nya jordbruk, till exempel genom
att använda sin beskattningsmakt för att på den vägen få medel i händerna,
genom vilka man köper ut de stora jordägarna och sedan låter deras jord
gå till mindre jordbruk. Det är en direkt väg för egendomsuppdelning, för
en utjämning, det är den väg, som jag erinrade om att man kanske med stor
sannolikhet komme att gå i England. Men när man på andra områden inte
kan finna denna utväg så nära till hands liggande — det är inte en lika lätt
sak, då man kommer över till industrien, att där skapa en jämnare fördelning
— så måste vi se till att det i alla fall kan ske på något sätt. Vi ha
då sagt så här: Om vi låta dessa stora skaror, som nu äro egendomslösa, i
viss utsträckning känna, att den egendom, med vilken de arbeta, är, visserligen
inte deras egen, privata egendom, men i alla fall en gemensam egendom,
så ha vi tagit ett steg i riktning mot att göra dem delaktiga i egendomen.
Då kan man säga: Ja, men där ha vi utan vidare socialismen! Och herr Trygger
kan säga: Nu erkännes det öppet, vad man inte ville erkänna i motionen.
Nej, så förhåller sig inte saken.

Här har talats så mycket om de aktuella utgångspunkterna för denna motion.
Man har sagt, att det helt enkelt är en uppläggning av valrörelsen
o. s. v., till exempel i och för samarbete med kommunisterna. Jag skall inte
alls förneka, att jag anser, att på denna punkt äro kommunisterna naturliga
bundsförvanter till socialdemokraterna i den mån kommunisterna representera
egendomslösa folkklasser. Men motionen är inte upplagd på detta sätt. Den
är, om jag skall tala uppriktigt, helt enkelt ett sista försök att sträcka ut en
hand till den gamla borgerliga vänstern. Den är ingenting annat än ett försök
att säga: Finns det ingen möjlighet att ni med edra gamla liberala utgångspunkter
skola öppet kunna erkänna, att förhållandena i samhället inte äro
önskvärda, att det inte är önskvärt, att egendomen är så ojämnt fördelad, som
den för närvarande är, och att ni i likhet med liberalerna på andra håll inte
ha något emot att göra något för att åstadkomma en jämnare fördelning? Men
vi veta mycket väl — lika bra som herrarna — att liberalerna anse socialismen,
hur de nu än definiera den, såsom något förkastligt och alltså inte skulle
vilja vara med om motionen, om det klart skulle kunna sägas, att detta är
socialism. Då ha vi sagt: Låt oss göra vissa distinktioner. Man kan mycket
väl, som herr Sandler sade, kalla det för socialism, att man ökar samhällets
förmögenhet. Men det är inte på det sättet, som socialismen diskuteras i vårt
samhälle. Det är ingen, som har sagt, att det är skadligt, att samhället äger
egendom, det visas därav, att det finns ingen, som kräver, att samhället skall
göra sig av med den stora egendomen, som samhället nu har. Men man finner
det inte önskvärt, att samhället utsträcker sin ekonomiska verksamhet till nya
områden, och det är detta, som brukar anses för socialism. Då säga vi, att
vi kunna fortsätta en ganska lång tid att öka statens förmögenhet utan att
samtidigt föra in statsverksamheten på nya områden, och alltså, om det ondast
är den form av socialism, vilken innebär en ökning av statens verksamhet, som
ni äro rädda för, behöva ni inte vara rädda för denna linje, ända till dess det
ögonblick kommer, då statsskulden är betald, då de nya upplåningar, man kan

Onsdagen den 18 april f. m.

47

Nr 24.

tänka sig under den närmaste tiden, också äro betalda utan lån. Den tidpunkten
liggeb så pass långt borta, att det inte bör vara så farligt att gå
denna väg och säga: Den dagen, den sorgen. Jag vill erinra om att vi, som
herr Trygger påpekade, ha en statsskuld på 1,800 miljoner. Jag vet inte hur
stora arv, som gå ut för varje år, men, som vi ofta understrukit, så är det
inte, trots allt vad man säger om våra angrepp på äganderätten, socialdemokraternas
mening att göra någon attack på de blygsamma och måttliga förmögenheterna.
Det är i själva verket naturligt. Vi vilja ju, att den som arbetar
skall känna, att han arbetar med sina egna arbetsverktyg. Vad ha vi
för anledning att komma till en hemmansägare och säga: Du skall inte äga
privat din egendom; den skall samhället äga. Vi ha inte den ringaste anledning
att säga detta. Han arbetar med sina egna verktyg. Om vi alltså med
ett slag eliminera varje angrepp mot de måttliga förmögenheterna — vi kunna
gärna, om ni vilja pressa oss långt ned, sätta t. ex. 20,000 kronor som gränsen,
där ändringen efter vårt förmenande skulle börja i den nu utgående arvsbeskattningen
— hur mycket kan man då tänka sig, att man även med en
våldsam skärpning av arvsskatten årligen skulle vinna för samhället? Det
torde vara summa summarum 300 miljoner kronor eller något mera, som årligen
gå i arv. Är det någon, som tror, att det skulle kunna — särskilt om denna
fråga gjordes upp i samförstånd mellan socialdemokrater och andra — bliva
tal om (att vi skulle taga in mer än 100 miljoner kronor om året till samhället
genom en sådan indragning? I så fall tar det 20 år, innan den nuvarande
statsskulden är betalad. Skulle det inte vara rimligt att tro, att
man inom den tiden kommit till klarare uppfattning om både vad socialisterna
vilja och vad alla de, som herr Wohlin talat om, vilka ingenting högre önska
än att bota revorna i samhället, vilja? Skulle inte även dessa andra kunna
ha klarare utformat sitt socialreformatoriska program efter förloppet av en
sådan tidrymd? Vi torde alltså ha tid att resonera.

Sådan är den verkligt aktuella uppläggningen av det hela. Det är utan
tvivel, jag erkänner det öppet, en viss missräkning för oss socialdemokrater,
att det har bildats en så klar borgerlig front mot oss i detta avseende, ty vi
förstå mycket väl, att vad vi föreslå inte är oförenligt med vad vi anse för
borgerlig uppfattning, d. v. s. med en uppfattning, som i större utsträckning
än den socialdemokratiska anser den enskilda äganderätten vara förmånlig.
Det är icke oförenligt med denna uppfattning att gå den väg, som vi här
anvisat.

Detta var vad jag ville säga om utgångspunkten. Sedan skall jag verkligen
beklaga, att herr Trygger ansåg det lämpligt att återigen antyda, att motionärerna
på några punkter icke skulle vara fullt uppriktiga. Han började med
en liten anmärkning om det citat, som är hämtat från lord Bacon, och antydde,
att det inte var en riktigt juste metod att citera så. därför att när lord Bacon
talade om faran av stora anhopningar av jordegendom, hade han i sikte sådan
anhopning, som föranledde, att brukad jord lades igen till betesmark o. s. v.
Jag förmodar, att herr Trygger likaväl som jag vet, att det är ganska tvistigt,
hurvida mte den ekonomiskt mera förmånliga politiken verkligen var att lägga
ut viss jord till betesmarker. I alla händelser är saken inte riktigt klar. Men
om detta var uppenbart slöseri, så skulle jag vilja fråga: var ligger då olikheten
mellan detta förfaringssätt och de metoder, som förekomma i vårt nuvarande
samhälle? Om vi socialdemokrater anse, att den ojämna egendomsfördelningen
är förkastlig, är det, som jag nämnde, av olika skäl, men även av det skälet,
att vi anse, att inkomsterna på detta sätt bli använda på ett oekonomiskt sätt.
Vi säga sålunda: Här är en miljonär, han har så och så stora inkomster. Pa
grund härav kan han använda en del av det gemensamma samhällsarbetets avkastning
på ett sätt, som vi finna vara i högsta grad oekonomiskt. Vad är det

Ang

arvsshatlen.

(Forts.)

Nr 24. 48

Onsdagen den 18 april £. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

för skillnad mellan miljonären, som kan leva upp t. ex. 100,000 kronor om året,
och den engelske jordägare, som lade ut brukad jord till jaktmarker eller dylikt?
Båda använda en del av samhällets resurser på ett sätt, som från döt
helas synpunkt icke är önskvärt. Parallellen är, såvitt jag förstår, slående.
Om det vore så, mina herrar, att denna ojämna egendomsfördelning inte ledde
till någonting annat än att varje människa skaffade sig ett livsuppehälle av
ganska blygsamt slag och att sedan en grupp av medborgare, som satt inne
med äganderätten, helt enkelt använde överskottet för produktiva ändamål, om
det sålunda icke fanns någonting, som skulle kunna kallas för överflöd eller
slöseri, i samhället, ja, då skulle hela den första gruppen av våra invändningar
mot den bestående egendomsfördelningen ha bortfallit. Vi skulle då ha fått gå
tillbaka till kritiken emot den bristande friheten och andra dylika argument,
som jag förut anfört. Jag skulle alltså föreställa mig, att herr Trygger vid
närmare eftertanke finner sig inte böra upprätthålla sin kritik på den punkten.

I ett annat avseende riktade sig herr Trygger mot vår »kortsynthet», i det
han, när det var tal om på vad sätt denna förmögenhetsindragning skulle kunna
bli till lättnad för övriga samhällsmedborgare, förklarade, att vi hade förbisett,
att om kapitalbildningen skulle kunna bli lika stor som förut, så krävdes
det icke bara, att dessa förmögenheter fonderades i statens hand, utan även,
att inkomsten av dessa förmögenheter fonderades. T annat fall skulle kapitalbildningen
minskas. Alltså bleve det ingenting över, menade herr Trygger,
varigenom man skulle kunna lätta på skattebördan. Jag såg verkligen efter i
vår motion för säkerhets skull, fastän jag kom ihåg. att jag tänkt på denna
sak. Där står inte, att man skulle kunna använda hela avkastningen av dessa
fonderade förmögenheter för att lätta skattebördan; där står, att detta kunde
ske i viss utsträckning. Herr Trygger kanske menar, att man inte alls skulle
kunna använda avkastningen, men då förutsätter herr Trygger, att hela den
inkomst, som skulle ha uppstått av de indragna förmögenheterna, skulle ha
blivit sparad, om icke indragningen ägt rum. Men vår erfarenhet säger oss
väl. att om vi minska en persons förmögenhet och därmed hans inkomster, komma
vi säkerligen inte bara att minska hans sparande, utan vi komma också att
minska hans konsumtion, d. v. s. en del av den avkastning av förmögenheten,
som samhället drar in till sig, kan samhället med gott samvete använda till
att betala sina löpande utgifter.

Herr Wohlin var inne på samma linje, och jag kan inte förstå annat, än att
han där glömde en mycket väsentlig sak. Om kammarens ledamöter hörde
uppmärksamt på, så funno ni säkert, att herr Wohlin förklarade, att det inte
det minsta hjälper de fattiga i fråga om beskattningen, om man på det sättet
lägger de stora förmögenheterna i samhällets hand, utan det betyder bara, att
då få alla människor små inkomster, och eftersom statens utgifter skola täckas
av dessa, små inkomster, så måste de fattiga få en ännu tyngre skattebörda
än förut. Sådan var hans tankegång, om jag inte missförstod honom. Jag
får säga, att om herr Wohlin närmare tänker igenom detta resonemang, så inser
han, att det skulle betyda, att staten, som droge in dessa förmögenheter till
sig, inte skulle kunna få någon som helst inkomst av dem, ty om staten överhuvud
taget kan få inkomst av de förmögenheter, som den indrager, så är det
väl alldeles uppenbart, att den inkomsten måste kunna användas i stället för
skatteintäkter. Alltså kan inte hela den gamla skattebördan komma att falla
på de efter indragningen i genomsnitt ekonomiskt sämre ställda enskilda inkomsttagarna.

Vi äro därmed framme vid kärnpunkten i denna sak, och det är frågan om
hur en sådan indragning skulle verka på produktionen. Jag var tyvärr inte
mångordig på den punkten, när jag höll mitt första anförande. Herr Trygger
beklagade sig däröver, och det kan vara med en viss rätt han gjorde detta, men

Onsdagen den 18 april f. in.

49 Nr 24.

jag hade talat så länge, att jag inte ytterligare ville trötta mina åhörare. Men
när herr Trygger nu har fört in diskussionen på verkligt konkreta ting, kan det
ju vara av ett visst intresse att se, hur han tänker sig, att en sådan förmögenhetsindragning
skulle skada det ekonomiska livet. Herr Trygger började med
att, som han förut ofta gjort här i denna kammare, med stor skicklighet måla
en bild av näringarnas betryckta läge. Det kan man alltid göra, och jag förnekar
visst inte, att vissa av våra näringar ha det svårt, men jag skulle vilja
fråga denna kammares ledamöter, om det är någon, som tror, att de svenska
näringarnas betryckta läge, vare sig det gäller jordbruket, järnhanteringen
eller någon annan näring, har det bittersta att göra med hur äganderätten till
det kapital, som finnes nedlagt i dessa näringar, är fördelad. Skulle herr
Trygger verkligen vilja påstå, att den svenska jordbruksnäringen skulle vara
bättre ställd, om vi i stället för våra flera hundra tusen hemmansägare hade
några tusen godsägare — för att vända om resonemanget på det sättet? Eller
skulle herr Trygger vilja påstå, att den svenska järnhanteringens läge på något
sätt påverkas av om det finnes ett litet eller ett stort antal ägare av produktionsmedlen
inom denna näring?

Det var med den högsta förvåning jag hörde, att både herr Trygger och herr
Wohlin talade om angrepp på kapital, som om det vore fråga om att skrota ned
det realkapital, som finns, eller någonting dylikt. Vad vi ha talat om är frågan
om vem som skall äga kapitalet men icke, hur kapitalet skall användas.
På den punkten kan man väcka diskussion och göra gällande, att om samhället
på detta sätt drar in kapitalet, kommer detta att användas sämre än annars.
Men det är en helt annan fråga. Då skall man sätta in diskussionen på den
punkten och säga: All erfarenhet lär, och vi äro övertygade om, att ifall man
åstadkommer en rubbning i nuvarande egendomsförhållanden, så att egendomen
blir fördelad på annat sätt, vare sig mellan de enskilda inbördes eller mellan
de enskilda och staten, kommer kapitalet att få en mycket sämre användning
— men på den punkten har man i alla fall tills vidare inte hört någonting
annat än att herr Wohlin och delvis herr Trygger såsom en självklar sak gå
ut ifrån att socialism är någonting, som måste leda till sämre ekonomiska förhållanden.

För att inte vara så långrandig som ämnet annars skulle fresta till, skall
jag bara taga upp ett par punkter till. Herr Tigger nämnde något om.
hur liten den svenska nationalförmögenheten är. Han drog fram siffror, som
visade, att nationalförmögenheten i vårt land icke uppgick till mer än låt
oss säga högst tre gånger nationalinkomsten, och i England uppgick den kanske
till sex gånger nationalinkomsten. Det är mycket roligt, att herr Trygger
räknat ut detta; det hör nämligen till mina stående exempel i min agitation
bland arbetarna. Just när jag vill försöka visa, hur pass litet man
direkt ekonomiskt kan öka människors inkomster genom att bara draga in
egendomen från de besittande, är det naturligt att tala om, att nationalförmögenheten
kanske är tre gånger nationalinkomsten men icke mera; man skall
således icke tro, att man endast genom att dela ut avkastningen jämnare skulle
kunna uppnå allmänt välstånd. Detta förtjänar visst att framhållas, men jag
trodde inte, att det var så nödvändigt att framhålla den saken i denna församling,
det får jag erkänna.

Men det är en sak, som man inte får glömma, så fort man talar om att
fattigdomen är stor och att en sådan fördelning skulle ha så litet att betyda.
Jag skulle därvidlag vilja citera, vad en engelsk nationalekonom sagt, det är
för övrigt ett mycket slående uttryck. Han säger, att i en segelbåt har man
inte plats för förstaklasspassagerare, d. v. s. om man har ett litet gemensamt
utrymme, är det så mycket mer orimligt att reservera en alltför stor
del därav åt somliga. Detta tillämpa vi, så fort det är fråga om att på en

Första hammarens protokoll 1928. Nr 24. 4

A ng.

arvsskatten.

(Forts.:

Nr 24. 50

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

t

grupp av människor, som stå oss alla nära, på ett rimligt sätt fördela,
vad som finnes att tillgå. Då följa vi icke den principen, att det inte
spelar någon roll, hur vi fördela vad vi ha, därför att vi ha så litet att dela
ut, utan vi säga tvärtom, att ju mindre det finns att dela, desto noggrannare
måste vi se till att varje enhet kommer till bästa möjliga användning. Här
är förhållandet detsamma. Även om man inte vinner så ofantligt mycket
direkt, skulle dock åtskilligt vinnas, och därmed skulle, såvitt jag förstår, följa
en viss psykologisk omändring i läget.

De, som äro intresserade för denna diskussion, erinra sig kanske, att det
alltid är farligt att företaga uppdelningar med stora massor av inkomst och
förmögenhet,_ som representera ytterst ojämna värden. När herr Trygger talar
om vad en tjänsteman i Stockholm i 20 :e lönegraden har i inkomst och jämför
detta med andra inkomster, så kunna hans siffror vara riktiga, men man
får icke det rätta greppet om verkligheten, om man på så vis sätter dessa
7,000 kronor, eller vad det nu kan vara för belopp, i paritet med motsvarande
inkomst för en jordbrukare. Det är alldeles uppenbart, att samma inkomstbelopp
under olika förhållanden representerar fullständigt olika levnadsställningar,
och därför äro alla adderingar av så och så många hundra och tusen
kronors inkomst inom olika samhällsklasser på olika orter, o. s. v. icke så
upplysande, som man möjligen skulle kunna vänta.

Vill man emellertid använda sådana exempel, skulle jag för min del kunna
framdraga något liknande. Vi ha som bekant nyligen haft den stora massakonflikten.
Hur gestalta sig de ekonomiska förhållandena i massaindustrien?
Jo, av tillgängliga uppgifter framgår, att de löner, som inom denna industri
utbetalades år 1926, uppgingo till ungefär 47 miljoner kronor. Den avkastning,
som ° hela det i denna industri nedlagda kapitalet gav, gick antagligen
upp till några miljoner över de 50, vilket innebär, att de arbetare, som tillhöra
denna industri, skulle kunna säga: Om vi finge icke bara vår arbetslön
utan även hela avkastningen av kapitalet, skulle vi ha dubbelt så stora inkomster
som nu. Det är ett extremt fall, som var och en förstår, men i alla
händelser får man lov, när det gäller frågan om fördelningen, att noga se
till, att man inte slår ihop alltför disparata element utan håller sig till dem,
som ha verklig betydelse för den enskilde. Och det kan inte hjälpas, att lönearbetarna
inom industrien se, hur det är ställt med kapitalet och förstå, vad
som skulle kunna tillkomma dem, om de inte vore egendomslösa utan hade eu
rimlig andel i detsamma.

Det var den saken. När herr Trygger sedan kommer in på frågan om sparandet,
så tar han icke upp spörsmålet, om han av omsorg om sparandet
verkligen skulle önska ett samhälle, där olikheterna i ekonomiskt avseende
äro mycket stora, utan han går i stället på den andra linjen och säger: Hotet
om sådana kapitalindragningar kommer utan tvivel att medföra, att folk blir
mindre intresserat för att spara, mindre intresserat för att lägga undan, när
man vet, att förmögenheten inte obeskuren kommer i händerna på barnen. Ja,
herr Trygger bör vara mycket större auktoritet på det området än jag är,
men jag undrar, om det inte är farligt att på detta sätt generalisera. — Jag
ber om ursäkt, det var inte meningen att på något sätt göra någon personlig
antydan, utan jag skulle vilja säga, att när herr Trygger framhåller detta,
gör han det antagligen på samma sätt som vi litet var, när vi resonera om
någonting som fordrar en viss hänsyn till samhället. Man säger: Naturligtvis
skulle jag kunna vara med om saken, men tänk på alla de andra, som inte äro
beskaffade på det sättet. Jag tror inte, att det är klokt, att vi förutsätta, att
människorna äro så olika oss själva och i detta fall alldeles berövade sinnet
för proportioner. Jag erkänner mycket villigt, att strävan att göra det bättre
för barnen är en kraftig drivfjäder för många människors handlande,

Onsdagen den 18 april f. m.

51 Nr 24.

men om man skulle fråga, hur många människor det verkligen är, som i
sitt handlande paverkas av önskan att giva sina barn i arv stora förmögenheter,
så är det kanske inte lika säkert, att svaret blir. att det är den stora
mängden av dem, som ha höga inkomster. I alla händelser förefaller det
mig vara en samhällsuppgift att förmå människorna att så småningom komma
ifrån den föreställningen, att det är så önskvärt att ge barnen så stora
förmögenheter, att de kunna växa upp i den föreställningen, att de praktiskt
taget icke behöva göra något samhällsnyttigt arbete, om de icke skulle
vilja.

Jag har ett par gånger anfört exempel från England, men detta har jag
icke gjort för att pa nagot sätt jämställa förhållandena i Sverige och England.
i ramför allt är det ett misstag, om herr Trygger ur vår motion utläst,
att motionärerna utan vidare skulle vilja säga, att vad som i fråga om
arvsskatt och dylikt kan vara lämpligt i England också skulle vara lämpligt
i vart land. Det har inte alls varit var mening. Vi ha bara velat erinra om
att ett sådant omfång av arvsskatten och av inkomstskatten är möjligt att
genomföra, utan att man kan se, att näringslivet på något nämnvärt sätt
därav skadas, och för att bevisa detta ha vi framdragit England som exempel.
Ty den slutsats, till vilken den stora engelska skattekommittén, som nyligen
suttit, kom, är, att de svårigheter, som det engelska näringslivet kan
ha att kämpa med i form av höga skatter, höra till de mindre svårigheter,
med vilka landets näringsliv har att dragas. Men det förhållandet, att vi
ha tagit exempel från England, sammanhänger återigen med själva motionens
uppläggning.. När det gällde att visa, att hela denna linje, som vi föreslå,
inte nödvändigtvis har någonting med socialism att göra, så var det oss angeläget
att ^draga fram yttranden från personer, som icke voro socialister.
Därvidlag far jag ju säga, att människor, som icke äro socialister men som
ändå skulle vara villiga att gå dessa vägar, väsentligen få sökas i den anglosachsiska
världen. Det sammanhänger med många förhållanden. Orsaken till
att icke detsamma är fallet i vårt land skulle jag tro ligger i att det i vårt
land väsentligen är det socialdemokratiska partiet, som representerar de egendomslösa
folkskarorna. Vi ha inte i vart land några borgerliga grupper, som
finna det angeläget att försöka vara representanter för dessa egendomslösa.
och följden därav är, att våra borgerliga partier icke vilja slå in på sådana
vägar, under det att den engelska liberalismen, därför att den även vill vinna
anhängare bland de egendomslösa, måste ha, om inte någonting annat, ett
program, som på något sätt kan tilltala dessa egendomslösa massor. Så pass
realistiskt far man nog se på saken, och jag tror, att även inom den nuvarande
.regeringen, där det åtminstone på vissa håll finns mycken nykterhet för att
inte säga en viss cynisk öppenhjärtighet representerad, borde också den uppfattningen
vara ganska begriplig.

Men om jag salunda icke kan finna, att hela frågan om förmögenheternas fördelning
kan ha den inverkan på produktionen, som man här har gjort gällande,
så bortfalla i grund och botten orsakerna till denna stora rädsla. Jag kan inte
inse, att det skulle vara för samhället eller för de olika industrierna på något
sätt en livssak, att äganderätten till dessa industrier är ojämnt fördelad. Jag
kan mycket väl tänka mig, att ett samhälle kan sköta sitt kapital alldeies utmärkt,
. även om detta kapital är jämnt fördelat, ty, mina herrar, vad det gäller
är ju i grund och botten att i förvaltningen av kapitalet få de lämpliga människorna
i spetsen, de, som verkligen kunna göra någonting. Det är den ena
sidan.av saken, a andra sidan ha vi att so till, att de stora, arbetande massorna
verkligen också äro med och känna, att detta är deras egna angelägenheter.
Gentemot dem som nu vilja a priori säga, att det är självklart, att kapitalet blir
på bästa sätt skött, när vi ha privata ägare, kan jag inte annat än säga. att

Ang.

artsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 52

Onsdagen den 18 april f. in.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

jag inte tror därpå, och därvidlag skulle jag vilja anföra några ord av en av
de engelska liberalerna, E. D. Simon, som stundom anses vara det engelska liberala
partiets framtidshopp. Han gör ett uttalande härom i en liten skrift om
egendom och arvsrätt. »Det kan sägas mycket för ett system, som möjliggör
för en Ford att samla en ofantlig rikedom och begagna sitt organisatoriska geni
för att frambringa i stor skala den billigaste produkt, världen ^någonsin har
sett. Det lönar sig för samhället att ge de största möjligheter åt stora organisatörer,
och på det hela taget lyckas det nuvarande systemet däruti.» — Som
herrarna förstå, äro dessa engelska liberaler inga socialister i den betydelsen,
att de i gemen äro misstänksamma mot det privata företaget, tvärtom. — »Men
det finns intet skäl för att överlämna samma makt till Fords son, och alla möjliga
skäl tala däremot. 1 allmänhet kan man säga, att i ett familjeföretag kommer
sonen, om han har någon duglighet, säkerligen att efterträda sin fader i ledningen.
Även om han inte ärver en enda aktie, har han, bara på grund av att
han är sin fars son, långt mera än lika möjligheter att få platsen. Om han
inte lyckas få den, beror det nästan säkert på en ytterlig oduglighet, vilket
emellertid inte skulle hindra honom från att få den, om han ärvde äganderätten
till företaget. Jag tror, att det genomsnittliga familjeföretaget skulle tjäna
samhället mera effektivt och fortleva längre, om sönerna ingenting ärvde av
sina fäders rikedom.» Ja, det är i alla händelser ett uttalande, som just därför,
att det inte kommer från en socialist, vittnar om att det finnes en annan atmosfär,
i vilken dessa spörsmål kunna diskuteras, än den, som råder i den svenska
riksdagen. „ .

Jag vill som sagt inte här upptaga tiden längre, men jag vill dock ga in pa
en sak, nämligen den argumentering, som herr Wohlin framdrog i slutet av sitt
anförande, därför att den leder in till sakens kärnpunkt. Herr Sandler talade
om, att det var önskvärt med rörlighet på det ekonomiska livets område, och
då undrade herr Wohlin, huru detta kunde vara förenligt med hela den utveckling,
som den socialdemokratiska arbetar- och fackföreningsrörelsen har genomgått.
Han rörde där vid ett problem, som kan betecknas som synnerligen ömtåligt.
Jag tänker inte bara på frågan om denna rörlighet utan överhuvud
taget på arbetarklassens ställning till det produktiva livet. Om herr Wohlin
hade fullföljt sin tankegång litet längre, och om herr Trygger, som talade om
oron på arbetsmarknaden, också hade velat en smula forska efter orsakerna till
denna oro, så skulle båda, såvitt jag förstår, ha kommit fram till just det problem,
som vi här diskutera. Vi diskutera nämligen orsakerna till den skarpa
motsättningen mellan vissa samhällsklasser. Att herr Trygger i en vändning gör
gällande, att denna beror på agitation kanske mer än på spontana känslor hos
arbetarmassorna, är någonting, som man alltid kan säga, men man får ju röra
sig med verkligheten, sådan den är. Om det finnes grundval för missnöjet eller
låt oss säga: om det finnes möjlighet att egga upp missnöjet, ja då kommer det
alltid att finnas agitatorer. Jag vill säga på samma sätt som då jag talade
om avundsjukan: vi få taga verkligheten som den är. Om vi alla agitatorer
skulle försvinna och ej bry oss om att egga upp arbetarnas olust, skulle det
genast komma lika många i vårt ställe. Vi få räkna med, att där denna jordmån
finnes, kommer den mänskliga intelligensen att använda densamma för att
få fram vissa uttryck, som vi ej kunna undandraga oss. Hur som helst alltså:
missnöjet finnes, och därmed äro vi inne pa fragan: kan man tänka sig, att någonting
kan vinnas, eller är det ej tvärtom så, att det finnes all ^anledning att
hoppas, att mycket kan vinnas för att rätta till förhållandena på arbetsmarknaden
genom att gå den här föreslagna vägen?

Det var två ting, som herr Wohlin talade om. Han talade om arbetslösheten,
och han talade om denna bristande rörlighet, låt oss säga den s. k. monopolismen.
Ja, om arbetslösheten skall kunna övervinnas, så kunna vi nog vara ense

Onsdagen den 18 april f. m.

53 » 24.

om, att det finnes många ting, som där måste göras, men en sak måste uppmärksammas,
och det är utan tvivel hela samhällets ekonomiska^ organisation.
Att man skulle kunna övervinna arbetslösheten utan att kunna på ett eller annat
sätt kontrollera vissa ekonomiska faktorer, som icke kunna kontrolleras av
enskilda företagare eller ens av ganska stora sammanslutningar utan måste kontrolleras
genom världsöverenskommelser, det skall jag ej tala om, ty många
tycka kanske, att det faller utanför det här ämnet. Men när man kommer fram
till den orsak till arbetslösheten, som möjligen kan hänga samman med att löneläget
ej är sådant, att det kan giva alla arbetare anställning, då äro vi just
framme vid en kärnpunkt. Det är, såvitt man kan förstå, under nuvarande
förhållanden ej möjligt att säga till arbetare, som faktiskt äro ekonomiskt mycket
sämre ställda än stora delar av den övriga befolkningen: Ni skola sänka
edra löneanspråk! Om man ej kan och ej vill gå på den vägen, vad finnes det
då för utväg? Jo, det finnes en sådan utväg, som kan uttryckas mycket enkelt,
så, som den uttryckts av en nationalekonom, som ej var socialist, numera avlidne
Knut Wicksell: »Om man vill ha alla arbetare i arbete, måste man se till,
att lönen är sådan, att den ger alla arbetare arbete, men. som han öppet uttryckte
saken, det kan mycket väl hända, att den lönen är så låg, att folk inte kan
leva på den. Och i alla händelser kan man säga, att det är säkert, att den lönen
ofta komme att bli så lag, att arbetarklassen ej koinme att finna sig i att ha
den lönen, om man nämligen skall leva på den ensamt. Men om man i stället
skulle kunna säga: Jämte den lönen få ni också del av kapitalets avkastning,
så att er inkomst blir lika stor som förut, ja, då kan man låta tala. med sig.
Den skillnad, som nu finnes mellan en enskild arbetare, som äger sina egna arbetsverktyg,
och en arbetare inom industrien, den ligger däri, att den arbetare,
som äger sina egna arbetsverktyg, han frågar ej efter, om det är förnuftigt
att arbeta eller ej därför, att han får så litet betalt. Han finner det naturligt
att arbeta för att hellre få någonting än ingenting. Men när vi fått samhället
uppdelat på en lönarbetarklass och en kapitalistklass med dessa stora organisationer,
som där kämpa med varandra, ja, då inträffar det gång på gång tillfällen,
då man både från den ena sidan och den andra ej tar och ej kan taga
dessa naturliga hänsyn till sina egna omedelbara intressen, utan dår man
faktiskt slår igen fabriken eller lägger ned arbetet, fastän det vore klokare att
fortsätta även med en mindre inkomst. Om man vill so det stora problemet klart
i ögonen, skall man erkänna, att det ej finnes någon annan väg att gå än att
även inom industriens arbetarmassor få fram den känslan, att det de fa
för sitt arbete, det är allt vad arbetet kan giva, d. v. s. allt vad företaget giver.
I samma ögonblick som arbetarna äro i samma läge som en självständig jordbrukare,
i det ögonblicket skulle detta stora ekonomiska problem åtminstone
närma sig sin lösning.

Och nu skall jag sluta med ett par ord till herr Wohlin. Han talade vältaligt
om huru vi nu äro ställda i ett sådant läge i världen, att det gäller att anspänna
alla våra krafter för att bevara den ställning vi vunnit eller för att förbättra
den. Och han tilläde: Just i detta ögonblick komma socialdemokraterna
och sätta kniven på livsnerven i vårt ekonomiska system.^ Ja, det är möjligt, att
uttrycket är riktigt, om man menar, att livsnerven i vårt ekonomiska system
är kapitalet icke bara i enskild ägo utan kapitalet koncentrerat i ett litet fatals
ägo. Då kan man säga, att detta förslag är ett försök att sätta kniven pa
den livsnerven. Men om man ej gör den sammanblandningen mellan kapital överhuvud
och kapital koncentrerat hos några enskilda, då är det. ej på något vis
ett angrepp mot den livsnerv, som ligger i kapitalets utnyttjande. Tvärtom
skulle vi kunna påstå: detta försök att genom ett gemensamt nationellt arbete
lyfta upp vår produktion till en ännu högre nivå måste göras icke bara av den
lilla krets stora kapitalägare, på vilka herr Wohlin här tanker. \ år plan gar

Ang.

arvssfxitten.

(Forts.)

Nr 24, 54

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

ut pa att i detta arbete få med liela folket, därför att hela folket känner, att
det självt liar del i kapitalet och beröres av den där livsnerven.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Hen siste ärade talaren för klarade

i början av sitt anförande, att dessa motioner utgöra en utsträckt
hand till den borgerliga demokratien, en sista vädjan till densamma att erkänna,
att fördelningen av egendomen är olämplig sådan den för närvarande
är Och herr Sandler var för ett par timmar sedan inne på precis samma
tankegång, då han sade, att det hela ytterst bottnar i den frågan, huruvida man
vill ett allmännare välstånd eller icke. Jag ber att för min del få säga — och
jag är övertygad om, att den meningen delas av hela den borgerliga vänstern
—° att det icke kan råda det ringaste tvivel om, att vi vil ja ett allmännare välstand
och vilja vara med om alla praktiska åtgärder, som verkligen medföra
ett sådant. Det behöver knappast uttryckligen konstateras, att vi erkänna, att
den nuvarande fördelningen av egendomen ej är den lämpligaste. Det ha vi
ganska tydligt sagt ltran, jag behöver blott hänvisa till vår reservation vid
nästa punkt, där fråga är om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Vi
säga där, att vi dela socialdemokraternas önskan, att livets materiella förmåner
bil jämnare fördelade, men vi tro ej, att de vägar, som av dem föreslås, äro
de riktiga. Den avgörande fragan är ju denna: äro vi villiga att överflytta ett
kapital, som enligt vår uppfattning åstadkommer välstånd på ett bättre sätt
med bevarande av enskild äganderätt och enskilt initiativ, till ett opersonligt,
månghövdat och av inre strider uppfyllt samhälles förvaltning, där det ganska
lätt kan förspillas eller i varje fall, dirigerat av statsbyråkratiens döda hand,
säkerligen åstadkommer ett mindre allmänt välstånd? Därpå hänger det. Vi
anse nämligen, att den enskilda äganderätten är av så stor betydelse, såsom
sporre till skapande av välstånd, i jämförelse med statens äganderätt, att vi
ej kunna vara tveksamma om svaret på den frågan.

Jag begärde egentligen ordet närmast med anledning av det myckna talet
om den engelska liberalismen här i dag. Jag tror mig någorlunda känna de
engelska^ liberalernas ställning. Med många av dem har jag talat ingående i
dessa frågor, och för icke länge sedan hade talrika representanter för den
europeiska borgerliga vänstern en internationell sammankomst i Paris, där
dessa frågor voro mycket livligt och ingående på tal och där ej minst de
engelska liberalerna spelade en huvudroll — även åtskilliga av dem, som pläga
åberopas av herr Wigforss. Jag återkommer senare därtill.

Vad min egen åsikt beträffar, har den ju i och för sig intet intresse, och
det är med ej ringa tvekan som jag över huvud tar till orda i det här ärendet.
Det ligger ju synnerligen långt ifrån en klassik filologs sakkunskapsområde,
och jag är den förste att erkänna mig vara endast dilettant, och knappast det,
på de högre finansfrågor, som här diskuteras. Men herrarna ha utan min förskyllan
och värdighet och — det behöver jag väl inte tillägga — utan min begäran
eller ens önskan behagat insätta mig i det utskott, som behandlar dylika
frågor, vilken omständighet har nödgat mig att så gott jag förmått söka
studera dem, i den man de förelegat till behandling. Studiet har varit intressant,
det medger jag visst, men det liar inte egentligen legat för min röst. När
jag nu blivit tvungen att ge mig in på detta område, så har jag funjiit eu
viss tröstegrund däri, att min huvudsaklige motståndare i utskottet och här
i dag, den ärade kammarledamot, som, efter alla tecken att döma, torde vara
motionens författare, även å sin sida haft ganska likartade förutsättningar,
när han — visserligen, som det förefaller, med långt större lust och kärlek än
jag skulle kunnat prestera — grep sig an med statens och samhällets affärer.
Han är ju inte klassiker, men han är nordisk filolog, specialist på halländska
dialekter och andra svenska språkets finesser. Hans parti tyckes emellertid

Onsdagen den 18 april f. in.

55

Sr 24.

ha ansett denna sakkunskap vara en lämplig utgångspunkt, från vilken man
kunde starta till och med vid omläggningen av detta gamla rikes ekonomiska
grundvalar.

Jag sade, att jag tyckte mig i honom igenkänna författaren av motionen.
Jag sluter härtill av dess förtjänstfulla stilistiska utformning, vilken verkligen
hedrar den förre docenten i svenska språket vida mer, tycker jag, än innehållet
hedrar den förre finansministern.

Frågan är emellertid av stort intresse både i och för sig och även, och icke
minst, ur politisk synpunkt. Herr Wigforss har beklagat, att man i utskottets
betänkande icke givit sig in på realiteterna vid diskussionen av frågan, men
han har väl ingen anledning att nu uttala samma beklagande, ty här i kammaren
ha realiteterna diskuterats ganska ingående. Vi stöta här i själva verket
på ett område där motsättningen mellan socialdemokrati och s. k. borgerlig
vänster tydligare än på många andra punkter framträder. Den springande
punkt, som mer än något annat skiljer den borgerliga vänstern
från socialismen, är just den olika synen på äganderätten. Till det gemensamma,
som enar oss, hör vår ömsesidiga önskan att avskaffa fattigdomen. I
denna önskan äro vi fullkomligt ense med socialdemokraterna, och vi
vilja gärna samarbeta med dem för att främja arbetarklassens välstånd, men
vi sträva till detta mål på olika vägar. Inom det socialdemokratiska partiet
vill man nå målet genom samhällets kollektiva övertagande av produktionen.
Vi däremot vilja bevara den enskilda äganderätten och det enskilda initiativet.
Vi tro nämligen, att däri ligger ett säkrare medel till kulturframsteg och allmänt
välstånd än i vad man med en allmän och något svävande term har kallat
socialisering, den må nu äga rum i den ena eller andra formen. Det har ju
här erkänts av herr Sandler, att även vad som föreslås i motionerna är en form
av socialisering, ifall kapitalet nämligen skall användas till det ändamål, som
i främsta rummet föreslås i desamma. För resten förstår jag ej den där distinktionen
angående huruvida kapitalet användes på det ena eller andra sättet. Det
blir socialisering under alla förhållanden, tycker jag för min del, när samhället
i alla fall ju skall taga hand om egendomen.

Jag kan försäkra herr Wigforss, att jag icke skulle tveka ett ögonblick att
rösta för bifall till hans motion, om jag vore övertygad om, att fattigdomen
därmed kunde avskaffas eller ens i nämnvärd mån mildras. Men vad har en
fattig människa för nytta av att de fåtaliga svenska miljonärernas miljoner bli
till hälften konfiskerade, när ägarna do, på det sätt, som i motionen ifrågasattes?
Det är ju ej meningen -— varom här har vittnats flera gånger — att
dela ut dem bland alla egendomslösa. Även om det skedde, skulle det säkerligen
bli högst litet på var och en, och den lilla summan bleve snart konsumerad.
Det vore därmed ett i grundligaste mening dött kapital. Men det är ju
inte detta primitiva fördelningssätt, som herr Wigforss förordar, utan han
synes närmast vilja använda miljonärernas miljoner till att betala vår enorma
statsskuld. Ja, det är så långt till bottnen i det ginungagapet. att till och med
en Nobelförmögenhet -— och huru många sådana ha vi här i landet? — knappt
skulle synas nere i den bottnen. Hur långt räcka 30 miljoner, när det gäller
att fylla ett gap, som rymmer 2,000 miljoner? Då frågar jag: vad liar den fattige
för nytta av att man använder den rikes miljoner till detta ändamål, när
det ändå gör så liten effekt? Det skulle då vara, att de allmänna skatterna,
skulle något litet minskas genom att den del av räntan och amorteringen på
statsskulden, som uttages genom beskattning, skulle minskas med någon obetydlighet.

Som sagt, vad man kan vinna till den fattiges förmån genom att konfiskera
även en väsentlig del av de större förmögenheterna, på det^ salt som motionen
föreslår, förefaller högst problematiskt. Jag vill emellertid antaga, att man

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24.

56

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

verkligen i början kunde vinna något. Men då uppstår frågan: vad skulle man
förlora? Man skulle successivt bli av med de stora förmögenheterna genom
dessa tid efter annan företagna konfiskationer. En tilltagande arbetslöshet
och en stigande utarmning bleve följden. Den gamle Menenius Agrippa, som
för Roms arbetare berättade fabeln om lemmarnas uppror mot den rika, välgödda
och som det tycktes overksamma magen, uttalade en urgammal visdom,
som icke borde behöva upprepas efter 2,400 år. Nu menar tydligen herr Wigforss
att vi skola konstruera en ny mage, som verkar efter lemmarnas kommando,
en statsmage så att säga, regerad, förmodligen kooperativt av lemmarna,
men blir det inte då lätt i all fall en enskild lem, t. cx. en vågmästaretumme,
som regerar? Och är det någon ur herr Wigforss’ synpunkt så önskvärd
eventualitet? Och ha verkligen de erfarenheter man hittills gjort av
statsfunktionärers och statsfonders förvaltning givit säkra belägg på att hushållningen
blir bättre på det viset, att det allmänna välståndet förkovras? Vi
vilja ha bevis eller åtminstone sannolikhet för att det blir så, innan vi ge oss in
på en sådan åtgärd som motionärerna föreslå.

Vi ha i själva verket två lärorika exempel, som synas mig tala högt till var
och en, som har öron till att höra. De äro hämtade från två stora länder, som
båda äro rikare på naturliga tillgångar än de flesta andra. Det ena är Ryssland.
Där har man gjort ett försök i stor skala att konfiskera egendomen. I
ett avseende lyckades man. Resultatet blev nämligen en förvisso ganska
grundlig utjämning. Men ej så, att alla fingo välstånd, utan tyvärr i stället
så, att alla blevo fattiga, trots landets naturliga rikedom. Nu är jag den
förste att erkänna, att detta misslyckande icke rättvisligen bör uteslutande
tillskrivas det nya ekonomiska systemet. Det beror naturligtvis i hög grad
även på det allmänna kaos, som världskriget medfört, samt på epidemierna
och missväxten. Men det lär knappast kunna bestridas, att äganderättens upphävande
högst väsentligt ökat den allmänna utarmningen. Rysslands begynnande
återhämtning har skett under ett partiellt återvändande till privategendomssystemet.
Det uppges, att den nuvarande temporära ordningen endast
är avsedd att vara provisorisk, och att man, när förhållandena åter hunnit
bli något så när normala, har för avsikt att på nytt i sin renhet tillämpa den
nu partiellt övergivna kollektivistiska samhällsekonomien. Det blir av enastående
intresse för hela världen att följa verkningarna av detta jätteexperiment.
Tillståndet före ryska revolutionen var ju å andra sidan allt annat än
bra. Där gapade en enorm klyfta mellan en stormrik överklass och en fattig
och i okunnighet hållen massa. Detta var ju också högst bedrövligt. Men
ett sådant tillstånd berodde ej på, att man erkände den privata äganderätten,
utan därpå, att man lät denna äganderätt missbrukas, och därpå, att folket
hölls i träldom och okunnighet; det gamla Ryssland bemödade sig icke om
folkets vare sig materiella eller andliga lyftning utan lät på lättsinnigt vis
allt gå vind för våg, till dess den oundvikliga domedagen kom.

Ja, det är det ena exemplet. Nu invänder man naturligtvis, att de svenska
socialdemokraterna ej vilja gå tillväga på samma bryska sätt. som de ryska
bolsjevikerna. Naturligtvis inte. men principiellt är det samma sak. Det går
långsammare, men man kommer säkerligen till syvende og sist till samma
resultat.

Det andra icke mindre lärorika exemplet är Amerikas förenta stater. Där
ha vi också ett jätteland med jätteresurser liksom i Ryssland. Men där tilllämpar
man under en demokratisk samhällsordning konsekvent den privata
äganderättens och den enskilda företagsamhetens grundsatser. Och vad är
resultatet? Ja, där ha visserligen skapats privata jätteförmögenheter av rent
abnorma och kanske i vissa fall samhäll sskadliga mått, det är sant. Men å
andra sidan är även det allmänna välståndet bland folkets breda lager där

Onsdagen den 18 april 1. m.

57 Nr ä4.

större än väl i något annat land i världen. Det är numera allt annat än ovanligt,
att den amerikanske arbetaren har sitt eget hus med badrum och trädgårdstäppa
och sin egen bil. Varannan familj har sin bil, ja det finns till och
med ännu flera bilar enligt den senaste statistiken. Och den enorma utbredningen
av mycken annan livets komfort kan också giva en liten föreställning
om det allmänna välståndet. Den amerikanske arbetarens levnadsstandard är
genomsnittligt mycket högre än i Europa. Han har bättre lön än sin europeiske
broder icke blott relativt utan även absolut. Han sporras även av medvetandet
att, ju bättre han sköter sig, ju duktigare han är, desto mer förtjänar han.
Denna sporre har visat sig vara en så värdefull drivkraft, att den blivit en
väsentlig motor till det allmänna välståndets höjande. Och samma samhällsbyggande
kraft torde även ligga i utsikten att genom skicklig ledning av företagen
kunna vinna allt bättre ekonomisk ställning.

Om jag således försvarar den privata äganderätten, så avvisar jag därmed
icke varje tanke på samhällets övertagande av vissa verksamhetsgrenar. Vi
ha redan Inånga exempel på det, och exempel som icke verka avskräckande.
T. ex. postverket. Men det är ju så, att det behövs ingen agitation eller driftig
agentverksandiet för att folk skall skriva brev eller skicka paket. Det år eu
sak, som går av sig själv. Men för alla sådana företag, som behöva arbetas
fram, och det är väl det. vanliga, behövs den sporre, som ligger däri, att den,
som arbetar, får någonting för sitt arbete och sin omtänksamhet, och även har
den tillfredsställelsen, att han får lämna något efter sig till sina närmaste.
Om han ej har denna sporre, då slappnar säkerligen hans intresse. Huruvida
det i det ena eller andra fallet går an att draga in en verksamhet till staten,
det måste avgöras efter omsorgsfull prövning i de särskilda fallen, efter den
allra noggrannaste undersökning, så att man har full säkerhet för att ej produktionen
äventyras och att ej. några andra viktiga samhällsvärden sättas på
spel.

Nu säga kanske våra motståndare: ni kritisera vårt förslag, men vad ha ni
att komma med själva? Ni ha ju intet att föreslå i stället! Ja. det måste
ju erkännas, att utskottet har uttalat sig mycket neutralt och väsentligen negativt.
Det beror på att utskottet ju skulle förena olika synpunkter, och de läto
sig lättare förena på en negativ linje genom att avslå det förslag, som nu förelåg.
Alla voro ense om, att det förslaget ej innebar den rätta vägen. När
det gällde de positiva åtgärderna kunde det ju råda olika meningar. Därför
är det naturligt, att utskottsutlåtandet ej innebär något så positivt. Vi frisinnade
representanter voro för övrigt ej riktigt nöjda med varje detalj i uttalandet
utan önskade en del ändringar. Vi ansågo det först och främst icke
lämpligt att helt kategoriskt påstå, att staten icke behöver några ytterligare
medel för avbetalning av statsskulden. Vi funno ii ven resonemanget om svårigheten
att avgöra i vad mån en arvlåtares egendom är ärvd eller förvärvad
olämpligt i detta sammanhang. Det var en punkt, där vi funno det orättvist
att angripa motionärerna, då de ju knappast föreslagit något annat än att den
omedelbare arvtagaren skulle få skärpt arvsbeskattning. Och i det fallet förelåg
ju ingen svårighet av den ovannämnda arten. Slutligen ville vi ha tilllagt,
att när motionärerna själva delvis tillhöra socialiseringsnämnden och
själva ha sagt ifrån, i nämndens redogörelse till finansministern i fjol, att det
som kunde anses utgöra själva kärnan i saken, nämligen nationalegendomens
fördelning, redan var föremål för övervägande, så fanns det ej den ringaste
anledning för dem att besvära staten med en ny utredningsapparat för den
saken. I det fallet skulle det nästan kunna sägas, att motionen kan uppfattas
som en okynnesmotion.

Men nu frågar man, som sagt: vad vilja vi positivt göra för att skapa ett
allmännare välstånd? Ja, vi ha i annat — i vårt uttalande om nästa motion —

Ang.

arvsskatten.

(Torts.)

Nr 24.

58

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

sagt ifrån, att vi anse, att det lugna arbetet, de ständiga arbetsmöjligheterna,
god betalning för ett arbete så litet som möjligt stört av onödiga konflikter
o. s. v. innebär själva grundförutsättningen för ett stigande välstånd.

För övrigt kan jag ju säga, att jag för min del fäster stort avseende vid
att arbetarna få upplysning i ekonomiska ting och få taga del av vad som för
lönesatsers fixering m. m. är av vikt att veta rörande det företag, som de
äro anställda uti. Den formen av »industriell demokrati» har min obetingade
sympati, under ^förutsättning att den ej på något sätt äventyrar driften och
ej blir illojal, så att den t. ex. medför en s. k. cellbildning i rent destruktivt
syfte. Men en industriell demokrati, som innebär en förtroendefull samverkan
mellan .kapital och arbete, tror jag vara av godo. Den kommer att visa, att
arbetsgivare och arbetare ha i de flesta fall ganska likartade och gemensamma
intressen.

Beträffande Amerika, som jag anförde som exempel, kan jag tillägga i
detta sammanhang, att jag för ett par år sedan, då jag var där, tog1 reda på
en del förhållanden, som förefalla mig mycket intressanta, beträffande arbetarnas^
sätt att använda det starkt stigande sparkapital, som de under de senaste
åren kunnat samla — just arbetarna! Det anses av ett stort antal medborgare
i Amerika, att detta till stor del beror på alkoholförbudet där. Jag
skall ej nu gå in på den frågan varpå det beror, men faktum är, att under de
senaste åren ha arbetarnas insättningar i sparkassor och företag samt i egna
hem m. m. minst fyrdubblats mot förut. Det visar sig, att de ej sätta in pengarna
endast i sparbankerna, utan de gå även in i företagen, och för att man
skall få en liten föreställning om vad det innebär vill jag anföra ett par exempel.
Av de 123,751 ägame av »Armour and Company and Siwift & Company»
voro år 1925 cirka 55,000 anställda i företaget. Och ända till 75 % av arbetarna
i »International Harvester Company» innehade andelar i det bolaget,
90 % av de anställda i »Firestone Tire and Rubber Company» voro delägare
därstädes o. s. v. Jag skulle kunna räkna upp mer i den vägen, men jag skall
ej trötta med att fortsätta.

Nog förefaller det för mitt lekmannaförstånd, som om det skulle ligga någonting
i detta andelssystem, och de engelska liberalerna ha alldeles samma
uppfattning.

Läser man motionen omsorgsfullt, finner man att författaren dock tyckes
vilja erkänna, att om man går den väg, som han föreslår, det dock skulle i
värsta fall kunna inträffa, att välståndet ej bleve större utan att kanske rent
av en allmännare fattigdom skulle bli resultatet, men man får ju en tröst i motionen
för det också. Jag menar det numera bevingade ordet av herr Wigforss,
att »fattigdomen fördrages med jämnmod, när den delas av alla». Jag tillåter
mig bestrida sanningen av det påståendet. År det verkligen sant, att man i det
hungrande Ryssland fördrog fattigdomen med jämnmod? Där delades den ju
praktiskt taget av alla. Jag tillåter mig tvivla på denna allmänna belåtenhet.
Och i Amerika är ej ens avundsjukan mot dem, som ha haft ekonomisk framgång,
så fruktansvärt stor. Detta beror, skulle jag tro, bl. a. därpå, att arbetarna
själva ha en så hög standard och därför känna sig ungefär likställda i
avseende a klädedräkt, bostadskomfort och bildning, i vilka avseenden skillnaden
blir allt mindre mellan samhällsklasserna där ute. Det gör, att arbetarnas
avundsjuka mot de rika ej är så synnerligen stark. Huvudsaken är, att det
blir ett allmännare välstand så att man i realiteten avskaffar fattigdomen.
Därmed försvinner huvudorsaken till det sociala missnöjet. Och något missnöje
därmed, att det är möjligt för arbetaren att genom sin duglighet komma
fram så långt han kan, torde icke förefinnas. Det är tvärtom så i Amerika, att
inan där till och med ganska allmänt beundrar dem, som haft ekonomisk framgång.
En sådan man som Ford t. ex. är mycket beundrad av massan, och en

Onsdagen den 18 april f. in.

59 Sr 24.

man som Carnegie är ej blott i Amerika utan i många olika länder föremål för
sympati och tacksamhet, bl. a. för att han gett exempelvis, bland många andra
donationer för olika ändamål till olika länder, den s. k. hjältefonden, som kanske
huvudsakligen tillfaller arbetare, vilka utföra fredliga hjältedåd. Det
hade säkerligen icke varit så lätt i så många med socialistisk majoritet beslutande
parlament att genomdriva inrättande av en sådan fond av statsmedel.
Det kanske någon idealist kunde motionerat om, men förmodligen skulle den
motionen ha rönt samma öde som de flesta av herr Lindhagens motioner här hos
oss.

Jag skulle helst vilja betrakta det där talet om att fattigdomen fördrages
med jämnmod, då den delas av alla, som en lapsus calami av herr Wigforss. År
det ej en plump av den annars så fint skurna penna, som skrivit motionen?
Eller skulle satsen måhända ha tillkommit i ett ögonblick, då författaren efter
högt antikt föredöme slumrat till litet grand, så att den bekanta s. k. styrande
svansen fick tillfälle att dansa upp på skrivbordet och pensla dit denna skönhetsfläck? Slutligen

kommer jag nu till vad som närmast förmådde mig att begära ordet,
nämligen vad de engelska liberalerna ha för mening. Här har anförts som
nära nog ett axiom att de engelska liberalerna, vilka äro något annat och långt
finare än de förfallna svenska frisinnade, äro med om dessa åtgärder. Jag har
det åberopade engelska dokumentet med mig här. Arbetet heter »Britain’s industrial
future» (Storbritanniens industriella framtid). Det är författat av
en liberal kommitté, i vilken mr Simon, som av herr Wigforss omnämnts här,
var vice ordförande. Där finnes ett synnerligen intressant kapitel: »The diffusion
of ownership» — »utbredningen av ägandeskap», om man skall översätta
det ordagrant. Där säga dessa representativa engelska liberaler på följande
sätt: »Vi äro ense med socialisterna i uppfattningen att den nuvarande egendomsfördelningen
är en dålig fördelning (maldistribution), men mot de metoder,
som föreslås av socialismen för att korrigera denna dåliga fördelning, måste
vi på det kraftigaste taga avstånd.» Det är, mina herrar, vad som verkligen
står i detta av herrar socialdemokrater här så varmt rekommenderade arbete.

Nu är det visserligen sant, att i England, på grund av förhållanden, som redan
herrar Trygger och Wohlin berört, nämligen dels på grund av den vida
mer än hos oss gapande klyftan mellan social nöd och stor rikedom i England
och dels på grund av den situation, i vilken England ekonomiskt befinner sig
efter världskriget, vissa extraordinära åtgärder anses nödvändiga att där företaga;
ett slags samhällets Döbelnsmedicin måste tillgripas i ett kritiskt ögonblick.
Vi ha befunnit oss i sådana lägen i Sverige också, att vi behövt företaga
operationer av en beskaffenhet, som för visso kan jämföras med vad som här
föreslås och som varit än värre, t. ex. då Gustav Vasa 1527 i ett ekonomiskt
tvångsläge konfiskerade en stor del av kyrkans egendom, eller då Karl X och
Karl XI företogo sina reduktioner efter det fullkomligt ansvarslösa förslösandet
av kronans egendomar, som ägt rum under föregående regim. För all del,
det är ej meningen att säga, att man under inga förhållanden, aldrig i livet,
kan vara med om åtgärder, som kunna karakteriseras som konfiskation eller
socialisering, men vi motsätta oss vad som här föreslås som normal ordning för
samhället. Blir det så, tro vi, att det i längden skulle leda till samhällets ekonomiska
utarmning.

Vidare säga de engeska liberalerna — jag fortsätter citatet: »Vi kämpa

icke för samhällets äganderätt men för en allmännare äganderätt» — på engelska:
»We stand not för public ownership but for populär ownership.» Och de
utveckla detta vidare genom att säga: »Strävandet måste gå ut på, icke att
ruinera den ägande klassen utan att utvidga den så, att så många som möjligt

Ang.

arvsskatten.

(Forts.:

Nr 24. 60

Onsdagen den 18 april f. in.

Ang.

arvsskatten.
(Forts.)

bli ägare» — och sedan utföres det programmet i detalj. Det är den angloamerikanska
metoden att göra arbetarna själva till ägare. Ju flera som bli
ägare t. ex. till den jord de bruka, dess bättre. Vi ha ju i vårt parti starkt betonat
den synpunkten. De engelska liberalerna äro därjämte vänner av en sådan
industriell demokrati, som jag nyss talade om, i det även de önska ett förtroendefullt
samråd mellan företagare, arbetsledning och arbetare, för ökad
insikt i det industriella problemet, men under de garantier, som nämnts. Det
är i realiteten ett stort svalg befäst — och det bör från denna plats konstateras,
eftersom det från socialdemokratiskt håll sagts, att motsatsen skulle vara fallet
— mellan å ena sidan denna de engelska liberalernas åskådning och å andra
sidan det socialdemokratiska projekt om samhällets kollektiva äganderätt, till
vars förverkligande ett stort steg skulle tagas, om nu föreliggande motioner bifölles.
Och den engelska liberala uppfattning, jag nyss refererade, delas helt
visst av liberalismen så gott som överallt. Egendomskonfiskationerna skulle
skada arbetarna mer än kapitalet, ty kapitalet har i vår flygande tid mer än
någonsin förr vingar, snabba vingar, och skulle nog veta att klara sig genom
varjehanda manövrer. Men de, som bli mest lidande på dessa manövrer, bli just
arbetarna, och dock framställes detta krav i arbetarnas intresse. Det är enligt
min uppfattning missbruk av arbetarnas förtroende eller också iir det brist på
insikt i frågan. Det är sant, att jag ej kan tala med någon auktoritet i denna
fråga, och jag har kanske därför icke någon rätt att förebrå andra brist på insikt,
men vi tala ju endels och förstå endels efter den insikt vi ha, och jag utvecklar
nu min uppfattning. Men jag vet också att den delas av många andra,
som på detta område äro kunnigare än jag.

Det fanns för inemot 1800 år sedan en stor satiriker — man har kallat honom
antikens Voltaire — vid namn Lukianos. Jag rekommenderar hans delvis
även på svenska tillgängliga skrifter som en verkligt roande läsning. Han
talar i en av sina dråpliga satirer om en resande, som for vilse på Atlanten och
råkade komma till varjehanda besynnerliga ställen, bland annat även till »De
saligas öar». Där vistades en mängd goda och ädla människor, som lämnat
jordelivet. Han träffade märkliga män, såsom den gamle Homeros och många
andra. Vår resande fann det givetvis oerhört intressant att få tala med dem.
Men han letade förgäves efter den av herr Wigforss åberopade Platon. På tillfrågan
fick han den upplysningen, att Platon överhuvud aldrig kommit dit.
Han blev då synnerligen förvånad över att en så ädel och vis man kunnat hamna
på det andra stället. »Nej», upplystes det vidare, »där iir han ju ej heller
till finnandes, men han blev dömd att leva i den stat, som han själv på gamla
dagar konstruerat. Dock», tilläde sagesmannen, »det är nog ett straff, som
nästan är lika ruskigt.» Jag vill ej säga. att jag unnar motionärerna att dömas
till att leva i den stat, vilken de som bäst hålla på att konstruera, men om det
ödet skulle drabba dem, fruktar jag, att omdömet om deras läge av både dem
själva och andra skulle något så när överensstämma med det nyss nämnda omdömet
om Platons beklagansvärda lott. Dennes berömda skrift »Staten» innehåller
naturligtvis även en del utmärkta saker, alldeles som herr Wigforss’
motion. Detta snille hade naturligtvis ej fullständigt deklinerat, även om Platon
blev mycket gammal och enligt uppgift fortsatte med sitt författarskap
ända till sin död vid 81 års ålder. Det finns som sagt mycket bra saker i
»Staten», men också ganska mycket rent utopiskt, som Platon i sin krafts dagar
säkerligen aldrig skulle ha gjort sig skyldig till. Men socialdemokraterna
räkna just hans mera fantastiska idéer som hans egentliga berömmelse. Nu
tror jag för min del, att socialdemokratiens eller kanske rättare sagt arbetarpartiets
politik för närvarande bara är i sitt begynnelsestadium, och att genom en
stigande upplysning — där ha vi ett område, där det kan bli ett samarbete
mellan socialdemokraterna och oss s. k. borgerliga demokrater —, det skall bli

Onsdagen den 18 april f. m.

61 Kr 24.

klart även för arbetarnas representanter, att man måste gå fram efter mera
praktiska linjer.

Ehuru med något olika motivering kominer jag alltså till samma slut som
utskottet, det vill säga avslag på föreliggande motioner. Jag instämmer således
med herr Leander i hans yrkande: avslag å motionerna med den modifierade
motivering, vi föreslagit i vår särskilda reservation.

Herr Winberg: Även om jag bereder lierr Wohlin en missräkning, måste

jag resumera mitt intryck av debatten i dag så, att det ur vissa synpunkter
värdefullaste anförande, som hållits i dag, är herr Tryggers — naturligtvis
icke ur den synpunkten att jag kan instämma med honom, men ur
den synpunkten, att det var det mest öppenhjärtiga, det mest aggressiva
försvar för den nuvarande privatkapitalismen. Ur denna synpunkt är det så
värdefullt till och med att, om vi hade möjlighet här i vårt land att göra, som
man brukar göra i en del andra länder, skulle jag ha tagit mig friheten föreslå,
att herr Tryggers anförande skulle anslås i varje kommun i vårt land. naturligtvis
med en viss utveckling av den bakgrund, mot vilken detta anförande
bär hölls. Det var synnerligen intressant och lärorikt att höra — jag skall
därvid icke glömma herr Wohlin heller, ty han gjorde så gott han kunde -men jag fäste mig särskilt vid herr Tryggers anförande. Det var lärorikt att
höra ett sådant anförande och samtidigt erinra sig vad^det nu egentligen är
fråga om här. Utgångsläget är ju följande. Efter att våra snälla socialdemokrater
här i landet — det får väl herr Trygger även erkänna, att de äro relativt
snälla — i åratal ha tagit avstånd från allt. som kan gå till vänster om
dem och under ständigt framhållande för arbetarklassen, att de borgerliga i
vårt land icke äro så omöjliga utan att det skulle vara möjligt att på rent parlamentarisk
väg komma till rätta med det ekonomiska problemet i sådan utsträckning,
att även arbetarklassen kan få sina intressen tillgodosedda, efter
allt detta komma de med ett synnerligen blygsamt förslag om viss skärpning
av arvsskatten, som naturligtvis icke på något sätt skulle framkalla de förskräckliga
konsekvenser, som herr Trygger, herr Wohlin in. fl. måla ut. Men
vad mötes då detta blygsamma och snälla förslag med från hela det borgerliga
lägret? Jo, det mötes med ett alldeles förfärligt utmålande av vilka konsekvenser
ett dylikt förslags genomförande skulle draga med sig.

Herr Trygger yttrade i början av sitt anförande, att han förvånade sig över
att det ännu fanns personer, som hade en sådan optimism, att de under nuvarande
förhållanden kunde komma fram med ett sådant förslag som det. som nu
lagts fram i denna motion. Ja, jag kan visserligen ej säga, att jag förvånar
mig, ty jag förvånar mig överhuvud icke över nagot, som kommer från det
hållet, men nog funnes det anledning att förvåna sig över att det ännu i denna
dag finns personer, som ha så ringa blick för verkligheten och livet, sådant det
är, att de fullkomligt obeaktat skjuta åt sidan allt detta och bara stå kvar på
vissa doktrinära ståndpunkter rörande särskilt de ekonomiska samhällsproblemen,
som t. ex. herr Trygger gjorde i dag. Han talade om nödvändigheten
att just nu, när de olika nationerna måste spänna små sista krafter, icke i nagot
avseende röra vid kapitalet. Han yttrade i annat sammanhang, att »kapitalet
är en ömtålig sak». Ja, det ha vi sannerligen fatt bevittna i dag, och icke
bara att kapitalet är ömtåligt utan att kapitalisternas ställning måste vara
synnerligen ömtålig i mer än ett avseende. Annars kunde man ju fråga, sig.
om det i dessa tider, som även herr Trygger erkänner vara rätt prekära, då det
gäller för olika folk att spänna sina yttersta krafter i den internationella tävlan,
ej skulle vara av ett visst intresse, att de stora massor, som få utföra, det
produktiva arbetet, också hade en känsla av att vara meddelaktiga. och icke
bara att de arbeta för en krona i timmen och sedan icke vidare ha med saken att

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24.

G2

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

göra, att de verkligen finge en känsla av att de leva i ett samhälle, där de i rätt
stor utsträckning övertagit ledningen och medansvarigheten för hur det ordnas.
Tro icke herr Trygger och de övriga, att en sådan känsla hos ett stort antal''
medborgare i samhället skulle ha lika stor betydelse i fråga om möjliggörandet
av en anspänning för att kunna deltaga i denna tävlingskamp, som någonsin
våra nuvarande förhållanden beträffande förmögenhetsfördelningen kunna ha?

Jag sade förut, att herr Tryggers anförande ur mer än en synpunkt var värdefullt,
och jag menade då närmast, att det i vissa avseenden var så orimligt,
att det var värdefullt för den skull. Här framhöll t. ex. herr Trygger en hel
del stora saker, som hade skett, och så säger han: »ur dessa ädla strävanden har
vår privatkapitalistiska samhällsordning uppkommit.» Jag undrar, om de
äro så ädla, dessa strävanden, som skapat fram den privatkapitalistiska samhällsordningen.
Jag tror icke, man behöver vara professor för att förstå, att
detta va,r en ohygglig överdrift. Låt oss komma överens om det!

Samtidigt säger herr Trygger: »Vi äro visserligen med om att förbättra

förhållandena även för den arbetande klassen, men vi vilja ej göra det genom
att låta den ene skära breda remmar ur den andres rygg.» Ja, där ha vi också
en sådan sak. Vad är det överhuvud för system, som tillåter den ene att skära
breda remmar ur den andres rygg, om icke den nuvarande privatkapitalismen?
Jag förstår ej, att en man med herr Tryggers förmåga att yttra sig, hans bildning
och^praktiska syn pa saken kan förfalla till sådana orimligheter, som icke
ens en något så när försigkommen yngling i folkskola skulle taga på allvar,
mycket mindre människor, som varit med om något. Det visar emellertid, hur
förtvivlad ställningen är, när man tillgriper sådana medel. Hade det gällt
socialdemokrater eller kommunister, skulle man ha sagt, att det varit rena demagogiska
tricks.

Det skall icke falla mig in att i detalj söka gå in på behandling av de spörsmål,
som man kan dra upp i samband med denna fråga. Vad som var av icke
mindre intresse var att höra t. ex. herr Tryggers deklaration, som, så vitt jag
förstår, bottnar i det, att han för en gångs skull anslöt sig till Trotskijs uttalande,
då denne sökte framställa den borgerliga engelska världen och dess uppfattning
så, att man under inga förhållanden komme att släppa de ekonomiska
förmåner, som man sitter inne med, med mindre man tvingas till det. Jag vet
ej, om detta är mest smickrande för Trotskij eller för herr Trygger.

För min personliga del maste jag säga, att detta icke var så. överraskande
för mig, ty jag har ju den uppfattningen, i motsats till en del andra, som också
representera arbetarklassen i vårt land, att jag räknar med människorna såsom
egoistiska varelser. Ut ifrån den utgångspunkten skall man alltid taga position,
när man går att bedöma sina motståndare, och jag räknar med att de nuvarande
innehavarna av dessa privilegier, som de innehaft sedan århundraden,
ej komma att lämna ifrån sig dem förrän de tvingas till det. Det är ganska
mänskligt. Det är bara barnsligt att förutsätta något annat.

Eftersom man nu ifrån de socialdemokratiska talarnas sida förklarar, att
detta var ett sista försök att pröva de borgerliga här i vårt land, huruvida
de överhuvud taget här ville vara med om något och att det framför allt
naturligtvis var ett sista försök att pröva den s. k. borgerliga vänstern, men
detta försök fått ett — man kan väl vara överens därom — ganska kyligt
mottagande, minst sagt, så undrar jag, om man nu inom socialdemokratien äntligen
fått klart för sig, att det är omöjligt att längre på allvar bygga på den
gamla fiktionen, att det skulle vara möjligt att tillsammans med större eller
mindre lager av det borgerliga Sverige lösa även dessa ekonomiska problem.
Det vore sannerligen ingen dag för tidigt, om man nu äntligen gjorde den
upptäkten, så att det kunde bli slut på detta fraterniserande och friande till
en hel del borgerliga element för att fullgöra och genomföra en mer eller

Onsdagen den 18 april f. m.

63 Nr 24.

mindre socialistisk omdaning av de ekonomiska samhällsförhållandena, ilen
jag förstår, att det är en ofantligt svår ställning som man befinner sig i, när
man nu, efter det att man under åratal har riktat det skarpaste artilleriet mot
vänstern, ser, att man blivit bedragen av de vänner man hade till höger, med
vilkas hjälp man hoppats komma någonstans. Då är det icke lätt att orientera
sig i rätt riktning — naturligtvis höra de olika grupperna inom arbetarklassen
mera samman, än arbetarklassen hör tillsamman med de borgerliga skikten.

Det var rätt intressant att höra herr Bergmans anförande också. Han utvecklade
här den borgerliga vänsterns ståndpunkt, och som vi hörde, ställde
han sig på samma ståndpunkt som den engelska liberalismen intagit i denna
fråga. Om jag nu vore elak, skulle jag kunna tillvita herr Bergman ungefär
detsamma som man tillvitat oss kommunister: herr Bergman tycks taga order
ifrån London, under det att vi anklagas för att taga order ifrån Moskva.
Men jag skall icke göra det, utan jag skall bara säga ett par ord i anledning
av att man nu ifrån den borgerliga vänsterns sida deklarerar, att man visst
vill vara med om att förbättra förhållandena för arbetarklassen — allmänna
talesätt, som vi hört under årtionden — och sedan kommer och söker konkretisera
detta med att säga: »Vi äro icke ens motståndare till viss utjämning av
förmögenhetsförhållandena, t. ex. även genom kraftigare verkande arvsskatt,
men vad vi absolut motsätta oss det är, att denna — om jag nu skall använda
herr Tryggers ord — »konfiskerade del av den enskilde medborgarens förmögenhet
går till statskassan». Så vitt jag förstår herr Bergman, skulle det
tagas av den enskilde medborgaren, som har mycket, och givas till den. som
har mindre. Om det överhuvud taget skall vara någon mening med deklarationen,
måste det ju gå till på det sättet. Men det måste jag säga, att det vittnar
om en märkvärdig uppfattning av förhållandena, då man icke kan vara med om
att staten får förvalta en del av de större förmögenheter, som indragas genom
en skärpt arvsbeskattning, medan man samtidigt säger, att man kan vara med
om en annan fördelning, men att den då skall ske mellan de enskilda individerna.
Samhället eller staten får icke ha med detta att göra! Mina herrar,
ni ursäkta mig väl, om jag säger, att detta är fullkomligt obegripligt, att det
är ett underkännande av staten såsom organ, vilket jag icke kan förstå.

Man har ingenting emot, att de nuvarande förhållandena få fortvara. sådana
förhållanden som t. ex. att en snäll pappas gosse kan ärva en halv miljon
kronor och så resa iväg till utlandet och förstöra dem på ett par år. Det
anses visserligen vara litet tråkigt, men det är ingenting upprörande, då det
däremot skulle vara rent av upprörande, om staten skulle få taga hand om
en del av förmögenheten, ty staten skulle, enligt de liberalas åsikt, icke kunna
förvalta den, men man vill däremot vara med om att överlämna den till den
enskilde.

Det är egentligen inte av synnerligen stort intresse att debattera denna fråga,
ur den synpunkten, att man ju inte kan komma till något positivt resultat för
närvarande, ty vi veta ju allihopa, att man icke kan komma till något sådant.
Det har emellertid sitt intresse att debattera frågan, därför att man klarlägger
linjerna och därför att debatten har åtskilliga lärdomar med sig. bland annat
den lärdom, som visserligen, herr Bergman försökt förneka och släta ut i slutet
av sitt anförande, nämligen att så fort vi komma in på det ekonomiska
området, märkes den skarpa skiljegränsen mellan den borgerliga världen, den
värld, som innehar de ekonomiska privilegierna och monopolen för närvarande.
och den andra delen av mänskligheten, som vi bruka kalla arbetarklassen
eller lönearbetarklassen. Där går den naturliga skiljelinjen, och det bevisar
endast dalig uppfattning och dåligt studium av historien, att man icke under
hela tiden från deras sida, som skulle representera arbetarklassen, haft detta
klart för sig. Det är en av de värdefulla lärdomar, som denna debatt ger

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 0 4

Onsdagen den 18 april i. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

oss, och jag vill säga det till dem, som måla upp hur förfärligt det skulle
bliva här och som till och med göra jämförelser med gamla Valhall och allt
sådant där som framdragits i dag: Ni kunna tala hur vackert ni vilja och
ni kunna komma med vilka iånga och ur rent stilistisk synpunkt präktiga anföranden
som helst, så kunna ni i alla fall, som herr Trygger också uttryckte
sig i ett annat sammanhang, aldrig hindra vare sig den ekonomiska utvecklingen,
vilket herr Trygger nämnde, eller den sociala utvecklingen.

Man kan tvista om huruvida det skulle vara lyckligast, om den nuvarande
borgarklassen visade litet större tillmötesgående. Det kan naturligtvis vara
nyttigt för ögonblicket, ty därigenom kunde man mer eller mindre på nådevägen
erhålla litet reformer till förmån för det arbetande folket, men å andra
sidan stabiliseras därigenom den nuvarande samhällsordningen, och i det avseendet
vill jag bara säga, att när förhållandena nått dithän, att det på allvar
måste bli fråga om ett annat ordnande av de rent ekonomiska samhällsförhållandena,
då kommer av allt att döma icke den frågan att avgöras vare
sig i första kammaren eller i andra kammaren. När vi komma dit, lära väl
inga vackra tal vare sig från herr Tryggers eller någon annans sida bli avgörande,
och varje uttalande från våra motståndares sida, som är ägnat att
väcka arbetarklassens förståelse för vad den har att räkna med, betraktar jag
såsom en direkt vinst, och det är ur den synpunkten jag anser herr Tryggers
i dag här hållna anförande, herr talman, vara synnerligen värdefullt.

Herr Nilsson, Petrus: Herr talman! Det är en god riksdagspraxis ut skottet

följt, då utskottet inskränkt sig till att uttala sig om den konkreta sidan
av denna i många avseenden intressanta motion, som enligt motionärerna bland
annat avser att åstadkomma en jämnare egendomsfördelning.

Arvsskatten har ju eljest till ändamål att liksom andra skatter och statsinkomster
tillgodose löpande statsändamål och synes varit så avvägd, att den
utan att skada kapitalbildningen skulle utgöra en ej oväsentlig del bland statens
inkomster.

Då en del andra stater under utomordentliga förhållanden höjt arvsskatten utöver
dessa gränser och upp till sådan höjd, att skatten i vissa avseenden ekonomiskt
sett blivit till tunga för produktionen, har det nog varit mera tillfälligt
och under ekonomiskt tryckta tider. Diskussionen här har mera rört sig på
det principiella området rörande rikedom och fattigdom, kapitalbildning m. m.
Motsatsförhållandena här emellan synas mig alltför mycket hava framskjutits.
Bland de stora folklagren kännes ej trycket av så skarpa motsatsförhållanden.
När man här målar upp t. ex. förhållandet mellan kapitalister och proletärer,
arbetare och arbetsgivare, rika och fattiga, så undrar jag, om man ändå inte
målar ett samhälle, som icke är fullt överensstämmande med verkligheten. Herr
Wigforss har i dag dessutom gjort gällande, att arbetarna icke komma att tillfredsställas,
förrän de sociala olikheterna undanröjas — han framhöll, åtminstone
i sitt första anförande, att det var icke enbart genom höjning av det
allmänna välståndet som man kunde tillfredsställa arbetarna, utan att det
därför erfordrades en utjämning av de sociala olikheterna, en vädjan icke till
deras bättre instinkter. Herr Sandler följde icke fullt den vägen, utan han
ansåg, att om man på den väg, för vilken motionärerna här skisserat upp linjerna,
kunde öka det allmänna välståndet, skulle man även minska spänningen
mellan kapitalister och arbetare eller, som jag tror orden föllo, kapitalister och
proletärer. Men kan välståndet ökas genom de åtgärder motionärerna förordat? Vårt

samhälle har en så egenartad struktur, att vi aldrig torde kunna komma
till full likställighet, och det är icke enbart kapitalets fördelning, som åstadkommer
detta, och det produktiva kapitalet har endast värde i förhållande till

Onsdagen den 18 april f. m.

65 Nr ä4.

den avkastning som det ger. Om det icke ger någon vidare avkastning, så
torde det icke heller vara så eftersträvansvärt. Det är alltså icke bara kapitalet,
som bidrager till att skapa sociala skillnader, utan lika mycket de olika
inkomstförhållandena, och det torde nog icke vara möjligt att helt och hållet
utjämna löneförmåner och inkomster olika befolknings- och lönegrupper emellan,
ty de arbeta ju under så skiftande förhållanden, och de kanske icke skulle
bliva tillfredsställda, om löneförmånerna vore desamma för mindre och mera
kvalificerat arbete.

Herr Wigforss har ju sedan föreslagit och velat göra gällande, att man för
att åstadkomma denna utjämning skulle överföra kapitalet till staten. Jag
tror för min del emellertid icke, att den vägen skulle föra till målet, och jag
tror icke heller, att den skulle vara lycklig. Den skulle icke bidraga till att
åstadkomma ett ökat allmänt välstånd. Om man, såsom här föreslagits, skulle
öka arvsskatten så att den skulle få verklig betydelse för en statens kapitalfondering,
finge man skära till den efter stora mått. Men därigenom skulle kapitalbildningen
förhindras och försvåras och kapitalets rörlighet skulle ökas.

Då arvsskatten eller egendomen överföres till staten, måste den ju även göras
produktiv, göras ekonomiskt givande. Jag tror dock, att vi redan ha erfarenhet
av att det kapital, som staten har i sina händer icke avkastar så mycket
som om det vore i enskild ägo. Statens domäner visa ju enligt den redogörelse,
som framlades av numera avlidne chefen för domänstyrelsen för de senaste tio
åren, att avkastningen av statens jordbruksdomäner endast uppgick till omkring
1 V2 procent och av skogsdomäner till mellan 2 och 3 procent. Det torde alltså
icke vara vidare rekommendabelt, att staten lägger sig till med för stor del av
det produktiva kapitalet här i landet. Skulle arvsskatten ökas i avsevärd grad,
är det givet, att den kommer att försvåra möjligheterna för bibehållande av jordbruksfastigheterna
i familjernas ägo. Skatterna kanske bleve så höga. att de
tvingade till ombyte av ägare och att sonen ej kunde övertaga föräldragården.
Redan den nuvarande arvsskatten har beträffande vissa fideikommiss lett till
att fideikommissarierna tvingats upptaga lån mot hög inteckning för skattens
likviderande. Ökas skatten, såsom här är tänkt, skulle säkerligen därav följa,
att det blev mycket tätare ombyten av ägare till jordbruksfastigheterna. •—
Huruvida detta vore lyckligt för vårt land — vill jag fråga? Men kanske
krav komme att resas på att staten skulle bli ägare till egendomarna.

Då vi för några dagar sedan hade frågan om arvslagen uppe här i kammaren,
restes det ju krav på att arvfallen jord icke skulle försäljas till enskilda,
utan att försäljningen först skulle prövas av Kungl. Maj:t sannolikt i syfte
att egendomen skulle stanna i statens händer. Ett sådant förhållande tror jag
för min del icke skulle leda till högre välstånd utan snarare leda till att öka
fattigdomen. För övrigt kan man ju säga, att utvecklingen under den nuvarande
samhällsordningen och det nuvarande produktionssystemet har lett till
ökat välstånd. Det har ej inträffat såsom det förutsagts enligt de marxska
teorierna, att de, som ägde något, skulle bli ännu rikare, och att de, som voro
fattiga, skulle bli ännu fattigare, utan i vårt land har utvecklingen lett därhän,
att vi kunna säga, att det allmänna välståndet har ökats. Och om statsmakterna
kunna bidraga till att skapa sådana förhållanden, att det allmänna
välståndet fortfarande ökas och i den mån det på dem ankommer giva förutsättningar
därför, så är jag för min del förvissad om att den av herr Wigforss
omnämnda olusten ej kommer att infinna sig, ty det är nog så med människans
psyke, vilket vi litet var känna till, att om vi ha framgång i vårt arbete,
så uppmuntras vi därav och få större lust därför, även om det skulle vara andra
som hava det ännu bättre.

Att välståndet ökats visar det här i landet sparade kapitalet. Enligt statistisk
årsbok, finna vi att år 1925 i Sverige funnos 496 sparbanker, där å

Första kaminarens protokoll 19itS. Nr 2h. 5

Ang.

a rvsskatten.
(Forts.

Sr 24. 66

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

2,497,449 motböcker voro insatta 2,488 miljoner kronor. Från år 1912 hade
dessa insättningar ökats från 904 miljoner kronor, alltså en avsevärd ekonomisk
förbättring, som nog i stor utsträckning tillkommer de s. k. ekonomiskt
sämre ställda.

Dessutom är jag förvissad om, att arbetarklassens och allmogeklassens ekonomiska
förhållanden även i andra avseenden under denna tid ha förbättrats,
bostads- och hygieniska förhållanden kunna nu ej jämföras med dem som voro
rådande för några tiotal år tillbaka. När man försöker med siffror bevisa, att
de ekonomiska förhållandena icke ha förbättrats, är det missvisande. Statsmakterna
böra fortfarande inrikta sitt arbete, när det gäller det allmänna välståndet,
att giva den enskilde förutsättningar att med sitt arbete göra en insats,
samt stödja och hjälpa den svage. Under den nuvarande samhällsreformen
bör en sparsam arbetare och även en mindre bemedlad person med sin besparing
göra en insats i produktionsmaskineriet, t. ex. genom inköp av aktier,
såsom delägare i föreningar m. m.

Jag tror icke, att våra arbetare äro utestängda från sådant, men om vi skulle
slå in på den väg, som här förordats, undrar jag, varthän det skulle leda. Det
är nog icke så, som motionärerna här å sid. 22 i motionen ställt i utsikt, att
det skulle vara en fördel om staten bildade produktiva fonder av samma slag
som t. ex. pensionsfonden. Den har ju för övrigt varit mycket omtvistad, och
den kommer förvisso att bliva så även i framtiden, ty när ett så stort kapital
som det, som där går genom statens händer, skall förvaltas av ett statens organ,
som skall undersöka och pröva fördelning och utlåning av detta kapital,
får naturligtvis detta organ en så maktpåliggande uppgift; och det kan sättas
i fråga, om ett statens organ skall kunna fylla en sådan uppgift utan att skada
näringslivet, vilken risk naturligtvis blir större i den mån dessa fonder bli
större i förhållande till nationalförmögenheten.

Motionärerna ha således icke kunnat framlägga motiv, som på något sätt
verka övertygande, att ett fullföljande av deras förslag skulle kunna lända till
ekonomiskt gagn för den stora massan av vårt folk, utan snarare tvärtom. För
övrigt tror jag, att även motionärerna få lov att räkna med att de skola ge
dessa möjlighet att mer eller mindre insätta sina egna krafter. Jag tror inte
man bör försöka uppdraga linjer, som förkväva det enskilda initiativet, under
ett statens förmynderskap, ty människan har — icke så underligt förresten —
den känslan, att hon såvitt möjligt vill känna sig fri och oberoende, men såvitt
jag kan förstå skulle ej den här föreslagna reformen verka i den riktningen.
Beträffande rikedom och lyckokänslor gäller ännu vad forntidens vise uttalade:
»Den är rik, som är fattig på behov!» Därför behöva nog inte de rent
mänskliga behoven, de, som kunna falla inom ramen av kulturnivån, sänkas.
Kulturen behöver icke, såsom herr Sandler yttrade, anses såsom en fåtalskultur
och icke heller, om man logiskt fullföljer den tanke, som utvecklats här av
talare för den andra synpunkten, behöver man säga, att till och med folkskolan
icke skulle vara till gagn för vårt folk utan att man även skulle förhindra
den. Jag anser, att möjligheter finnas att även under det nuvarande samhällssystemet
bereda möjlighet till frihet och utveckling för vårt folk, och även ekonomiskt
framsteg för dess stora flertal.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka avslag på de föreliggande motionerna
och bifall till utskottets förslag.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen att den fortsatta överläggningen angående
förevarande betänkande skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Onsdagen den 18 april f. m.

67 Hr 24.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av mark
och uppförande därå för postverkets räkning av tillbyggnad till telegrafhuset
i Borås;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
förbättrade lokaler för lantmäterikontoret och länsstyrelsen i Kopparbergs
län m. m.;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av
ångkraftstationen i Västerås m. m.; samt

nr 127, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande för statskontoret
att vid gäldenärers obestånd träffa vissa uppgörelser.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
statsbaneförvaltningens organisation m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
järnvägen från Lidköping till Tun;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Mellersta
Östergötlands järnvägsaktiebolags i likvidation skuld till staten m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning av
postverkets fordran hos förre postexpeditören S. H. K. Palmcrantz;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar i fråga om anslagen till
utrikesförvaltningen, i vad avser grupp A. Departementet, jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den ekonomiska
försvarsberedskapens organisation;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Gävle stad;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Uppsala stad jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för fast anställt manskap vid försvarsväsendet;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för åtskilliga
officers- och underofficerskårer från skyldighet att återbetala vissa lån
m. m.; samt

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
för arméns truppförband;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation;
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande
lapp att för tryggande av sin näring döda björn;

Nr 24.

68

Onsdagen den 18 april f. m.

nr 35, i anledning av väckta motiner angående bestämmelser rörande införsel
till landet av hästar för avelsändamål;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående undersökning rörande
reglering av vissa delar av Lyckebyån;

nr 37, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående jakt
efter älg;

nr 38, i anledning av väckt motion om den norrländska andelsmejerilånefondens
ombildande till en för hela riket avsedd mejerilånefond;

nr 39, i anledning av väckt motion om anslag till pris åt uppfinnare av lantbruksmaskiner
och redskap;

nr 40, i anledning av väckta motioner om anslag till bidrag till anläggning
av odlingsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland;

nr 41, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag åt föreningen
Norrvikens trädgårdar;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anordnande av en
fast försöksgård för jordbruket;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående uppförande av ett
redskapsskjul m. m. vid Flyinge hingstdepå och stuteri;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående statsbidrag till
vissa trädgårdsutställningar;

nr 47, i anledning av väckta motioner om ytterligare ersättning till Skånska
lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening för förluster, förorsakade
av mul- och klövs jukeepizootien;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående statsbidrag till
lantmäteriförrättningar; samt

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående understöd i anledning
av skador till följd av Vänerns översvämning jämte i samma ämne väckta
motioner; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion, nr I: 233, om åvägabringande av utredning och förslag i fråga
om lantarbetarnas bostadsförhållanden.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.50 e. m.

In fidem
G. Ii. Berggren.

Onsdagen den 18 april e. m.

69 Nr 24.

Onsdagen den 18 april e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Fortsattes överläggningen angående bevillningsutskottets betänkande nr 32.

Herr Holmgren: Herr talman! Den som åhörde debatten på förmiddagen
kunde lätteligen få den uppfattningen, att det här gällde ett förslag om upphävande
av den privata äganderätten. Men när jag ser i mina papper, finner
jag, att det där talas om arvsskatten, således en skatt, som vi redan ha förut
men som det är fråga om att skärpa. Allt efter som jag har hört på debatten
har jag blivit mer och mer övertygad om att den tanke, som ligger till grund
för motionen, är en rättrådig och samhällsgagnande tanke och sålunda väl överensstämmande
med en frisinnad åskådning. Därför kommer jag för min del
att rösta för den av herr Bärg m. fl. avgivna reservationen.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Herr Wigforss: Herr talman! Det hade varit min avsikt att replikera

herr Bergman, men då jag finner, att han icke är närvarande i kammaren, ber
jag att få avstå.

Herr Möller: Herr vice talman! Jag hade verkligen också tänkt börja

med att replikera herr Bergman på en punkt. Trots att han inte är närvarande,
skall jag ändå tillåta mig att göra en reflexion beträffande en del av hans
anförande. Herr Bergman berättade en satir, som var av ganska stort intresse
och för övrigt mycket lustig. Den rörde sig om den stackars Platon, men herr
Bergman slutade med några reflexioner ur egen fatabur, som särskilt intresserade
mig. Han framhöll nämligen som ett slags ursäkt för Platon, att denne,
när han skrev Staten, var en gammal man, och jag förmodar, att han därmed
närmast menade, att Platons tankekraft vid den tiden var väsentligt försvagad.
Jag skall inte för min del taga upp någon polemik mot påståendet, men jag
såg verkligen oblygt nog efter i riksdagskatalogen, vilket artal herr Bergman
är född, och jag konstaterade, att han numera i varje fall inte tillhör de mera
ungdomliga sprakfålarna. Jag vill inte påstå, att han är en mycket gammal
man, och jag vill inte heller säga, att hans ålder är en ursäkt för det anförande,
som han i dag höll i denna fråga. Men det kan ju hända, att åldern även pa
honom har övat något inflytande och att man därför kan ha ett visst överseende
med en del av det han nu så varmt förklarade sig tro^på. Men mina tankar
gingo inte bara till herr Bergman. Jag tänkte också på den talare, som under
kammarens mycket stora uppmärksamhet höll ett anförande här på förmiddagen,
kammarens ärade ålderspresident. Hur överlägsen man än är gent emot
levande eller antika storheter som Platon, så kan det ju dock hända, att skarpsinnigheten
inte går alldeles förlorad med åren utan att man verkligen kan
betyga sin respekt för den, alldeles oavsett i vilken åldersklass talaren befinner
sig. _ .

Herr Bergman yttrade också något annat, som jag inte heller vill underlata
att ge en liten replik på. Han hoppades, att med stigande upplysning skulle i

Nr 24. 70

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

varje fall arbetarklassens parti, arbetarpartiet, även om det inte precis vore
socialdemokratien, komma att vända sig från de villomeningar det hittills förfäktat.
Ja, det är lustigt, men jag har också en smula hoppats på att man
med stigande upplysning på en mängd borgerliga håll skulle komma till insikt
om att vissa bestämda vägar för samhällsutvecklingen äro nödvändiga att gå,
om man — jag säger det, ehuru jag vet, att det senare ute i agitationen kommer
att demagogiskt missbrukas — vill, att samhället skall genomleva en fredlig
utveckling.

Jag har läst ett jsom vanligt briljant tal av herr justitieministern, där han
framför allt framhåller nödvändigheten av att man inom arbetarklassen sprider
upplysning. Det är naturligtvis i och för sig riktigt; det skulle aldrig
falla mig in att bestrida nödvändigheten av en synnerligen ingående upplysning
inom arbetarklassen särskilt i ekonomiska frågor. Men i all denna omsorg —
den förekommer ju väsentligen i tidningar, som enligt justitieministerns omdöme
arbetarna inte läsa — förefaller det mig, som om man alldeles glömde
den enorma okunnighet om samhället och särskilt om sammanhanget i utvecklingen,
som är det normala inom överklassen och medelklassen — jag vågar
det påståendet.

Det har ju bildats ett s. k. arbetarnas bildningsförbund, som naturligtvis
inte fyller vetenskapliga anspråk och på vilket det säkert finnes mycket att
anmärka men som i alla fall är ett vittnesbörd om att det inom arbetarklassen
själv pågår en strävan att skaffa sig kunskaper och alldeles särskilt kunskap
om samhällsförhållandena, om sammanhanget mellan arbete, kapital och produktion,
överhuvud taget om sådana ting, som man väsentligen rör sig med i
det offentliga livet. Det synes mig vara högt på tiden, att det bildas — det
vore bra, om något initiativ komme från en man, som har auktoritet på de
hållen —- ett överklassens och borgarklassens bildningsförbund, ty så snart det
gäller frågor, i varje fall av den art, som vi nu i dag behandla, tror jag mig
med gott samvete kunna påstå, att en så tjock okunnighet, som råder i dessa
klasser, som själva smycka sig med namnet »bildade», finnes knappast mera
inom arbetarklassen. Där har man en mycket klarare sikt över hur sammanhanget
i samhällslivet i själva verket är beskaffat.

Jag skall som belysning av detta tillåta mig att taga upp en enda sak, som
emellertid förefaller mig vara ett nästan ovederläggligt bevis på vad jag säger.
Det privatkapitalistiska systemets försvarare utgå ju ifrån att de enda, som
egentligen duga till att förvalta förmögenheter och egendom, äro de enskilda.
Nu skall jag inte tala om hur många gånger de enskilda misslyckas; det må
ju vara en sak för. sig. Men vi ha under de senare åren upplevat vissa ting,
då det inte har varit^ förste bäste grosshandlare eller förste bäste direktör, som
har handlat, utan då det har varit Svenska arbetsgivareföreningen med den
ärade kammarledamoten herr von Sydow i spetsen, som varit den agerande i
egentlig mening. Vi ha nämligen åren 1923, 1925 och 1928 haft tre mycket
stora lockouter. De ha för övrigt egendomligt nog kommit att i väsentlig mån
drabba samma kategorier av arbetare. Det har varit pappersmassa, pappersbruk
och sågverk samt i ett fall järnbruken. 1925 var det även verkstäderna,
men alla tre gångerna ha de båda förstnämnda industrierna varit indragna i
lockouterna. Om man nu mot resultaten av dessa lockouter skulle bedöma, hur
mycket ekonomiskt förstånd som har tagit sig uttryck i dem, tror jag, att man
lugnt kan säga, att det överhuvud taget är mycket vanskligt att överlämna
egendom att förvaltas av dem som besluta sådana ur rent ekonomisk synpunkt
i det stora hela komplett misslyckade arbetsinställelser.

Men det är en annan reflexion, som tränger sig på mig. Vi ha här i dag
behandlat frågan om proletariatets förhållande till samhället, och någon brist
på välvilja, särskilt från herr Bergmans sida, har man ju inte kunnat konsta -

Onsdagen den 18 april e. m.

71 Nr 24.

lera. I (len mån man kan leva på välvilja, skulle det vara alldeles förtjusande
ställt även för dem i samhället, som vi bruka kalla proletariatet; men det
kan man ju inte. Men då är frågan: hur skola de uppfatta sådana ting som
dessa lockouter? Jag hörde talas om en arbetare, anställd vid ett sågverk, som
aldrig har varit i någon strejk men däremot tre gånger, just dessa tre gånger,
varit utsatt för lockout. Detta resonemang blir ju delvis rätt abstrakt, och
därför tar jag fram nämnda exempel, ty det är mycket konkret. \ad tror ni,
att denne man, som ju har många, sannolikt tusentals kamrater, skall tänka om
de svenska företagarnas ekonomiska förstånd eller om de ekonomiska fö retagarnas
välvilja i vårt land och deras önskan att verkligen försöka inlemma proletariatet
i samhället? Man skulle icke vara människa, om man inte förstode,
att om man vill skapa fiender till det nuvarande samhällstillståndet, skall man
förfara precis på det sättet, som Svenska arbetsgivareföreningen tre gånger har
gjort. Dessa lockouter ha ju drabbat många personer, som också varit med i
strejker, men förhållandena ha faktiskt gestaltat sig så, att arbetarna åtminstone
vid vissa fabriker aldrig ha deltagit i någon strejk men däremot under de
sista åren efter kristiden gång på gång ha blivit utkastade ur fabrikerna.

Det är inte bara ekonomiskt förstånd, som i mitt tycke brister, utan det är
i allra högsta grad även rent psykologiskt förstånd. När man läser eller hör
de — salvelsefulla är kanske för mycket sagt — så utomordentligt bestämda
deklarationerna om hur man vill, att välståndet skall höjas för alla i samhället,
och hur detta egentligen är den innersta kärnan i allas strävanden, inte bara det
socialdemokratiska partiets utan även samtliga borgerliga partiers, och sedan
ser på hur man försöker förverkliga denna strävan i praktiken,. ja, då blir resultatet
det man ser. Icke på grund av agitatorers, mer eller mindre våldsamma
tal utan på grund av de gärningar vederbörande själva tillåta sig blir resultatet
denna nästan definitiva klyvning av samhället i två nationer för att citera en
berömd liberals ord.

Jag måste också säga, att när herr Bergman t. ex. förklarar, att den väg. som
skall leda till det allmänna välståndet, är den enskilda äganderättens väg. så
vill jag, utan att gå in på distinktionen, huruvida vi sträva efter egendom åt
alla eller icke, bara påpeka, att eftersom samhället, icke under all mänsklig historisk
tid men under en mycket lång tid vilat pa den enskilda äganderättens
grund, borde väl resultatet av denna utomordentligt förnämliga ekonomiska
ordning hava varit ett något bättre än att man i dag, trots allt vad herrarna
säga om det höjda välståndet, har ett större egendomslöst proletariat än man
någonsin förut i historisk tid haft. Ty det är väl ändå faktum, alt antalet
praktiskt taget egendomslösa människor i alla kapitalistiska industrialiserade
samhällen i denna dag är större än det någonsin förut har. varit. . Nästan alla
talare ha understrukit, att välståndet i våra dagars Sverige är jämförelsevis
högt och att det finnes en allmän social och ekonomisk nivå, som är jämförelsevis
hög. Allting är ju relativt, och jag tror inte, att man menar något annat
än att välståndet här är högre än hos en stor del av de tyska arbetarna och hos
de polska arbetarna o. s. v. Jag tror för min del icke alls, att det är högre än
hos de danska eller holländska och inte heller högre än hos de schweiziska
o. s. v. Jag tror, att det är en ganska bestämd skillnad på den allmänna välståndsnivån
i de länder, som själva genomlevt kriget, och de som undgmgo
detta, men det är en sak för sig. Även om jag kan erkänna, att det skett ett
visst framåtskridande, om man jämför förhållandena nu med dem för t. ex.
tjugu eller tjugufem för att icke säga trettio eller fyrtio år sedan, är detta inte
något stort medgivande, och det är överhuvud icke något erkännande åt den kapitalistiska
världens förmåga att dirigera det ekonomiska livet. Vi ha ju nämligen
alltjämt kvar en hel rad av grupper i samhället, som ingalunda leva i något
välstånd utan i den djupaste fattigdom. Vi ha de arbetslösa. Vid arbets -

Ang.

arvsslxLtten.

(Forts.)

Nr 24. 72

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

löshetsräkningen i fjol konstaterades det, att dessa i maj månad uppgingo till
60,000. Det är väl ändå i ett samhälle med 6 miljoner människor en mycket
betydande del av befolkningen. Vi ha lantarbetarna, och vi ha skogs- och flottningsarbetarna,
som sannerligen leva på en synnerligen låg ekonomisk nivå.

Men även om en stor del av arbetarklassen lever nnder bättre ekonomiska
förhållanden nu än för tjugu år sedan, skall man inte glömma, att de tillkämpat
sig den ställningen i ständig strid med vårt företagardöme. De kunna aldrig,
som herrarna tyckas föreställa sig, komma att känna detta som en anledning
till tacksamhet mot det kapitalistiska samhället, ty de veta mycket väl, att om
de inte hade haft sina egna organisationer att lita till. om de icke själva hade
samlat sig till att bliva 6n kraft, som i vissa fall kund.6 genomdriva sin vilja,
hade de inte kommit upp till den nivå, där de nu leva. Det är så att säga under
kamp emot den kapitalistiska produktionsordningens egentliga företrädare, som
arbetarklassen har förvärvat detta högre välstånd. Och detta säger oss en annan
sak. — Jag medger, att jag kanske svävar litet utanför ämnet, men det
tror jag, att nästan alla talare ha gjort i dag, och det må därför ursäktas mig. —
Den organiserade arbetarklassen måste av detta draga den slutsatsen, att de,
för vilka den privata kapitalbildningen är A och O och således stå på den ståndpunkt,
som i dag har intagits av de flesta talarna från borgerligt håll, i händelse
företagarna hade kunnat motstå fackföreningarnas kra ft, skulle ha sagt
precis detsamma, även om da hela vart folk befunnit sig på en lägre nivå, nämligen
att denna ojämnhet i egendomen är nödvändig för produktionen, ty därigenom
skapas möjligheter för de större inkomsttagarna och de större förmögenheterna
att bilda ännu mer kapital, och ni skulle ha tröstat arbetarna på samma
sätt som ni ha tröstat dem i dag med att så småningom, när vi fått en tillräcklig
kapitalbildning och produktionen på grund därav har ökats etc., skall
det bli härliga tider även för det s. k. proletariatet i samhället — ty då ha vi
fatt förutsättningarna för att ni skola få hyggliga löner och komma upp på en
högre nivå! Nu vill jag inte, att detta skall tolkas som ett bestridande av kapitalbildningens
nödvändighet — naturligtvis är den nödvändig — men jag tror
i alla fall, att man, vilket under nuvarande samhällsförhållanden i och för sig
är rätt förklarligt, jiågot överdriver de stora förmögenheternas betydelse för
kapitalbildningen, sa att man inbillar sig, att dessa äro viktigare, än de kanske
i själva verket ändå till slut skola visa sig vara.

Här har en talare, jag kommer inte ihåg vilken, rekommenderat de gamla
medlen, arbete, sparsamhet, förnöjsamhet o. s. v., och allt detta är ju alldeles
utmärkta ting, som utan minsta tvivel samtliga äro nödvändiga för samhällets
bestånd. Man har ju varit mycket välvillig i fråga om sina råd till arbetarklassen,
särskilt att^ den borde spara. Jag tror för min del, att den sparar i
högre grad än man i allmänhet inbillar sig, ty i annat fall skulle den nu va rånde
sparbanksstatistiken och postsparbanksstatistiken etc. inte vara förklarlig.
Men detta ma lämnas därhän. Vad jag särskilt ville påpeka är en synpunkt,
som också har kommit från en arbetare i ett lockoutat sågverk under den sista
lockouten. Han låser nämligen inte bara arbetartidningar utan läser kanske
även nagon gång vad professor Cassel skriver om nödvändigheten av att arbetarna
första de ekonomiska sammanhangen och särskilt nödvändigheten av att
spara. Han sade: »Naturligtvis skulle det vara utmärkt, om varje arbetare i
Sverige hade en sparbanksbok på t. ex. 2.000 kronor, ty om det då bleve en
lockout, skulle vi kunna ruinera hela folkhushållningen. Ingen makt på jorden
skulle kunna fa oss tillbaka i arbetet, förrän pengarna voro förbrukade,
och vi skulle halla ut, inte i tre eller fyra månader, utan om vi var och en hade
detta kapital bakom oss,^ skulle det vara den enklaste sak i världen för oss att
halla ut ett helt ar och salunda ruinera hela vårt samhälle.» Det ligger en viss
sanning i detta, dven om det kanhända är någon överdrift. Antag, att den

Onsdagen den 18 april e. m.

73 Nr -4.

svenska arbetarklassen skulle kunna genomföra låt mig säga en praktiskt taget
allmän strejk under tre fjärdedels år eller under ett år — och när Karl XIIlynnet
rider dem, tror jag, att de på 2,000 kronor skulle kunna klara sig åtminstone
ett år. Om de med den psykologiska inställning och den syn på samhällsförhållandena,
som inte bara agitatorer utan även det svenska arbetsgivaredömet
och kapitalistklassen själv har skapat bland dem, skulle vilja begagna den
makt, som ett sådant sparande skulle ge dem, kan det hända, att det verkligen
skulle betyda det kapitalistiska samhällets ruin. Saken har som alltid inte
bara en sida utan två eller kanske flera, och jag skirlie inte alls anse det osannolikt,
att man skulle få se eu utveckling, som man i nationalekonomernas föreställningsvärld
inte riktigt kunnat tänka sig.

Jag skall nu inte närmare gå in på en rad spörsmål, som annars nog kunde
vara av intresse. Jag vill endast fästa herrarnas uppmärksamhet på en sak.
Jag förmodar, att herr Wohlins anförande betydde, att han nu inledde den offensiv
mot socialismen, som han har bebådat två gånger å rad i första kammaren.
Jag vill endast påpeka för herrarna, att den socialistiska rörelsen här i
Sverige inte är någon isolerad företeelse. Det måste väl ändå finnas en förklaringsgrund
till att det har uppstått partier stödda, jag medger det, närmast
på industriarbetarklassen men även på arbetarklassen överhuvud taget i praktiskt
taget alla länder i världen. De ha blivit mer eller mindre starka, och det
är väl ingen överdrift att säga. att de ha blivit starkast i de länder, där det råder
en jämförelsevis allmän folkbildning och där folkupplysningen står högst.
Man kan väl säga, att det är i de germanska länderna, som denna rörelse blivit
starkast. Tro nu herrarna, att vi verkligen kunna förklara denna historiska
rörelse på det enkla sätt, som bl. a. har försökts här i dag. att det hela bara är
ett jagande efter illusioner, att några agitatorer lyckats dupera, inte hundratusentals
utan miljoner människor med ett fantom, som i själva verket inte någonting
betyder utan som mycket lätt skall försvinna och blåsas bort med vad herr
Bergman kallade »stigande upplysning». Jag tror för min del, att det är en
fullkomlig felsyn. Dessa strävanden bottna icke i en inbillning utan i det faktum,
att en ordning sådan som den nuvarande, som ju i viss grad har alstrat
det moderna proletariatet, icke kan åter avskaffa detta proletariat. Proletariatet
kommer att finnas under den nuvarande ordningen, det ligger i sakens natur.

Jag hörde herr Bergmans ljusmålningar från Amerika. Ja. herr Bergman,
när Amerika blivit ett tillräckligt befolkat land. så att armbågsrum där icke
längre finnes för varje driftig karl utan även den bäst begåvade arbetare, den
mest driftige, energiske och duglige arbetare är slagen till slant på den fabrik,
där han, om inte bokstavligen, så ändock praktiskt taget föddes, när det förhållandet
inträder i Amerika, att själva jungfruligheten i det stora landet är
borta, .då skola ni nog få se, att den socialistiska rörelsen kommer att slå precis
lika djup rot där, som den gjort i det stora flertalet västeuropeiska länder, därför
att kapitalismen själv föder både proletarisering och proletariat. Jag kommer
därför till den slutsatsen, att samhällena, icke bara det svenska utan alla
moderna samhällen, stå inför ett problem, som man icke kan avfärda med en
axelryckning. Om man icke vill acceptera de socialistiska vägarna, måste man
söka något alternativ. Men det alternativet ligger icke i kolartron på en orubbad
privatkapitalistisk ordning. Därom är i varje fall jag fullkomligt och
djupt övertygad. Det måste finnas ett alternativ för att lösa alla moderna
samhällens dilemma. Om man icke vill söka det från deras sida. som tro sig
förlora någonting på en omordning av samhällsförhållandena, om man bland
dem hårdnackat och tjurskalligt vägrar att medverka, kommer utvecklingen
själv bara att ignorera deras ståndpunkter med alla konsekvenser, som detta
kan ha.

Herr Wigforss har i dag sagt, att, om man vill kalla det, som driver den

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 74

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

socialistiska rörelsen, för avund, är det honom likgiltigt. Själv kallade lian det
för rättskänsla. Sådana ord komma naturligtvis att i allehanda syften i
hög grad missbrukas. Jag ser redan i kvällstidningarna, att det särskilt
framhålles, att man nu från socialistiskt håll har bekant, att det egentligen
är avunden, som är drivfjädern i arbetarrörelsen. Det är även mig komplett
likgiltigt, vad man kallar det. Då det i samhället finnes förhållanden, som
människorna finna odrägliga, är det nödvändigt att söka komma till en förbättring
av dem, och motiven äro rätt likgiltiga.

Jag kan icke neka mig nöjet av en enda reflexion i detta sammanhang. Det
bär talats mycket om murarlönerna under de sista åren. Ingen bestrider nu,
att murarna, särskilt här i Stockholm, ha mycket höga inkomster. Men jag
gör mig icke skyldig till någon överdrift, om jag säger, att så grova försök
att uppamma avund, då närmast mot byggnadsarbetarna, som ha förekommit
särskilt i en del av den borgerliga pressen — jag kan gärna nämna den tidning,
jag närmast syftar på, Svenska Dagbladet, som gör sig till tolk för ingenting
annat än just avundsjukan mot en del av kroppsarbetarna — tror jag
man skall få leta efter i den socialistiska litteraturen. Det kan ju hända, att
man på de håll, där denna propaganda bedrives, har eu säkrare instinkt om
vad som är demagogiskt utnytt.jbart än vi ha. I varje fall har jag, icke utan
ett leende för övrigt, konstaterat denna art av propaganda. Om murarna må
man säga vad man vill för mig, men jag betraktar murarna som den kapitalistiska
världens bästa lärjungar. De äro de enda lärjungar, som den kapitalistiska
världen hittills har fått inom arbetarklassen. De ha bildat monopol
precis av samma art som de kapitalistiska företagarna, och de utestänga, om
de kunna, varenda kotte, som försöker bryta detta monopol, och förklara, att
de till sista öret skola ha ut så mycket de kunna av sitt monopol. Det är precis
så som herrarnas prisade kapitalistiska samhällsordning har skapat människorna.
Det är så murarna handla. Om jag ur socialistiska synpunkter
skulle klandra dem, vore begripligt, ty för mig är hela denna metod att resonera
ganska avskyvärd. Men att man ur kapitalistisk synpunkt, när man nu
äntligen fått några adepter inom arbetarklassens egna led, skall behöva jämra
sig så förfärligt däröver, det har jag aldrig begripit, men det förhåller sig i
alla fall på detta sätt. Jag tycker, att herrarna, om ni verkligen tro att
denna ordning är så förträfflig, skulle vara tacksamma för varje verkligt läraktig
elev, som ni kunna få inom arbetarklassens egna led. Jag hoppas för
min del, att det icke skall bli så särskilt många.

Jag har, som jag nämnde, naturligtvis svävat en del utanför själva ämnet,
men det beror väsentligen på den debatt, som för övrigt har förekommit här
i dag. Vad det nu föreliggande förslaget beträffar, är det inte för mig särskilt
viktigt, om man kallar det för ett förslag i socialiseringsriktning eller
om man helt enkelt kallar det för ett förslag om ökning av arvsskatten. Det
viktiga är.° att förslaget är ett litet försök att åstadkomma någon förbättring
i det tillstånd, som konstituerar de farligaste vådorna inom det moderna samhället.
Jag skall säga er, att, om man prisar de stora förmögenheterna som
ett slags ankargrund för produktionens utveckling, eller om man förklarar,
att man önskar och är villig att söka åstadkomma en utjämning eller i varje
fall, att välståndet skall bli allmännare, kan man förvisso ha olika meningar
om vägarna att uppnå detta mål, men man kan icke inskränka sig, som herr
Bergman ändå i praktiken gjorde, till att bara lita på försynen så att säga —
i detta fall väsentligen den kapitalistiska försynen. Ty om icke samhället
självt griper in, om icke samhället försöker åstadkomma en så eftersträvansvärd
utjämning och därmed skapa en annan art av tillfredsställelse även bland
de stora massorna än den, som nu råder i vårt land och även i andra länder,
blir följden endast den — om man icke vill räcka handen till ett arbete i

Onsdagen den 18 april e. m.

75

Sr 24.

detta avseende — att man precis som den gången, då man stred mot den allmänna
rösträttens genomförande, slutligen måste giva vika, men giva vika med
uppgivande av mycket mer av det man trott vara nödvändigt för samhällets bestånd,
precis som antidemokraterna nödgades göra 1918. Ty man skall icke tro,
att man kan komma ifrån en hel stor världsrörelse — ty det är vad det här gäller
—• dess syften och önskningar utan några koncessioner. Den Iron tillhör enligt
min uppfattning de modernaste utopierna. Att negligera denna världsrörelse
kommer icke att lyckas. Utvecklingen själv kommer att visa, att det är
vi, som äro i kontakt med dess krafter. Det är just på grund av det förhållandet,
att vi äro i kontakt med dessa, som vi slutligen komma att segra.

Herr Wigforss: Då herr Bergman nu infunnit sig i kammaren, kanske jag
kan få lov att göra den lilla replik till honom, som jag icke kunde göra i jåns.

Det är eu sak jag har förbigått i de liberala reservanternas uttalande. De
framhålla nämligen, liksom ett par talare i dag gjort, att den utredning, som
do övriga reservanterna och motionärerna begära, är onödig, därför att vi ha
socialiseringsnämnden, som åtminstone delvis redan har det uppdrag, som
skulle innefattas i denna utredning. Jag tror, att herr Bergman och hans medreservanter
ha missförstått läget. Socialiseringsnämnden har i uppdrag att
utreda, låt oss säga socialiseringsfrågan, men socialiseringsnämnden har icke
från riksdagens kamrar något uppdrag att komma fram med förslag till sådana
åtgärder, som kunna begränsa den enskilda förmögenheten. Vilja vi sålunda
från vår sida få ett stöd från riksdagen för en sådan utredning med
ett bestämt direktiv, är det nödvändigt att riksdagen fattar ett beslut. Jag
skall icke säga ett nytt beslut, ty som vi veta är socialiseringsnämnden tillsatt
utan riksdagens hörande.

Den andra punkt, som jag vill erinra herr Bergman om, kan på samma gång
tjäna som svar till herr Wohlin. Herr Wohlin lika väl som herr Bergman har
påpekat, att det är ett avsteg från våra nuvarande beskattningsprinciper att
använda skatterna icke endast till att täcka statens löpande utgifter utan även
för ett sådant ändamål, som motionärerna ifrågasätta. Jag tror, att åtminstone
herr Bergman skall ge mig rätt i, att vi ha åtminstone en skatt, som
har ett annat ändamål än att täcka statens utgifter, och vars höjd i alla händelser
icke är beroende på att vi behöva medel. Det är spritskatten. Utan
tvivel är herr Bergman ense med mig därutinnan, att om inte alkoholen hade
ansetts vara skadlig för medborgarna, den icke skulle ha kunnat bli belastad
med så tunga skatter som för närvarande. I detta fall ha vi alltså använt beskattningen
i ett rent samhällsförbättrande syfte, för att i viss riktning påverka
människornas konsumtion. Det kan icke anses vara ett större avsteg
från sådana beskattningsprinciper, om vi vilja använda beskattningen även
lör att utjämna de ekonomiska förhållandena mellan människorna.

Den tredje punkt, där jag har ett ord att säga till herr Bergman, gäller de
engelska liberalerna. Det har ju icke så stor betydelse för oss här i Sverige,
hur den engelska liberalismen ser på saken. Men om herr Bergmans inlägg
skulle ha givit åhörarna den föreställningen, att vi i vår motion skulle ha på
något sätt oriktigt återgivit uppfattningen inom vissa liberala kretsar, eller
att jag i mitt anförande i dag skulle oriktigt ha återgivit den liberala uppfattningen,
så är det skäl att påpeka, att herr Bergman utan tvivel talade
sanning, men han sade bara halva sanningen. Han talade om att de engelska
liberalerna, när det gäller en jämnare fördelning av egendomen, vilja, att inom
de enskilda företagen icke hela avkastningen, sedan lönerna ha utgått, skall
gå till dem, som kallas för ägare, utan att en del av avkastningen av kapitalet
skall bli arbetarnas egendom, och dessa skola på så sätt bli delägare i före -

Ang.

arvsskatten.
(Forts.''

Nr 24. 76

Onsdagen den 18 april e. in.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

lagen. Det är alldeles riktigt, och det har jag icke förnekat. Tvärtom har
jag, efter min förmåga, sökt sprida denna kunskap åtminstone på vissa håll.
Men de engelska liberalerna erinra om att detta gäller den nyskapade förmögenheten,
d. v. s. den förmögenhet, som ännu icke är bildad. Den skulle
på detta sätt delas upp på flera händer. Men de säga uttryckligen, att den
förmögenhet, som redan existerar och existerar i enskild hand, icke kan fördelas
på detta sätt. Den kan endast fördelas jämnare genom att man upplöser
de redan existerande enskilda förmögenheterna. Den utväg, som de därvid
föreslå, är såsom de erinra om i denna skrift just arvsskattens och den progressiva
beskattningens väg. Jag kan upplysa herr Bergman om, att en av
de personer, som haft den största andelen i detta liberala betänkandes tillkomst,
uttryckligen i en annan skrift framhållit, att han hoppas, att det på
denna punkt — när det gäller upplösning av de stora förmögenheterna genom
arvsskatt — skall vara möjligt att åstadkomma ett samarbete mellan de engelska
liberalerna och arbetarpartiet.

Jag kan icke låta bli att säga ett par ord just om liberalernas ställning till
denna sak, därför att, när jag talat om dessa engelska liberaler, någon kanske
fått den föreställningen, att alla engelska liberaler se ut på det sätt, som de
citat jag anfört skulle giva vid handen. Men så är icke fallet.

En av dessa engelska liberaler, som både herr Bergman och jag i dag omnämnt,
nämligen E. D. Simon, gör själv i en liten skrift en uppdelning av de
engelska liberalerna i tre olika sorter. Denna uppdelning iir så pass intressant,
att kammarens ledamöter kanske förlåta mig, om jag upptager tiden
med att återgiva den.

Det finns, säger han, den där gamla sortens liberaler, som tro, att liberalismen
består i att man skall ropa bravo, så snart någon nämner Gladstone, frihandel
eller home rule. Den sortens liberaler, säger han, äro i regel över 60
år gamla och besöka inga liberala sommarkurser. Den enda tjänst de kunna
göra liberalismen är att hålla sig tysta. Huruvida den sortens liberaler finns
i Sverige, kan jag icke yttra mig om. Vi ha icke haft någon Gladstone, ingen
strid1 om home rule, och inte heller har frihandeln haft något så säkert fäste
inom något av de olika partierna här i landet. Men den andra gruppen liberaler,
som han talar om, motsvarar utan tvivel den grupp herr Bergman representerar.
Simon kallar dem för de socialreformatoriska liberalerna. Han
säger, att de utan tvivel gå ett gott stycke längre än den gamla frihan delsliberalismen.
De vilja vara med om sociala reformer och ha på sitt program
avskaffande av fattigdomen. De vilja med statens hjälp bygga hus och genomföra
socialförsäkring, de vilja inrätta minimilönenämnder och Whitleyråd
inom industrien. För att genomföra allt detta äro de färdiga att underkasta
sig en ganska hård beskattning, men de säga nej, så fort man kommer till
frågan om ingrepp i äganderätte^. Simon anser, att de visserligen äro liberaler,
men de äro inte mer liberaler än mr Baldwin och mr Churchill, vilka nyligen
genomförde en änkepensionering, fastän arbetarpartiets finansminister
Snowtlen ett år tidigare förklarat, att England icke hade råd till en sådan.
Enligt Simon är denna liberalism praktiskt taget en vänsterflygel inom konservatismen.

Sedan ha vi den tredje gruppen, den radikala. Han hoppas och tror, att
den utgör huvudmassan av det engelska liberala partiet. Denna huvudmassa
av partiet är villig att erkänna det orättfärdiga i hela det nuvarande ekonomiska
systemet. Dessa engelska liberaler äro, för att genast gå till kärnpunkten,
icke bara villiga att göra ändringar i det rådande systemet genom att
göra de fattiga rikare, utan de anse även nödvändigt — och detta är ordagrant
från en engelsk liberal — att göra de rika, och särskilt de mycket rika,
fattigare än de äro.

Onsdagen den 18 april e. m.

77 Nr 24.

Jag beklagar det, men det angrepp, att avundsjukan skulle tala ur vår mun,
som jag hört så många gånger i dag och som vi ha sett i pressen, drabbar med
samma styrka denna engelska liberalism, lika väl som det drabbar alla de
människor under historiens lopp, som ansett det skadligt för ett samhälle med
mycket stora olikheter i ekonomiskt hänseende. Herr Bergman har sagt
några ord om Platon, vilka kanske göra, att denne icke längre har samma
auktoritet inför kammarens ledamöter som innan vår kända antikforskare
hade fällt dessa ord. Men jag skall ändå erinra om att Platon i ett verk, som
visserligen var ännu senare än hans »Staten», och alltså skrevs då Platon var
ännu äldre, men som i regel fortfarande behandlas med mycket stor respekt
av människorna, är inne på den linjen, att det framkallar, som han säger,
uppror och tvedräkt i samhället, om det finnes en för djup klyfta mellan rika
och fattiga. Han föreslår därför inte bara i den bästa staten, d. v. s. idealstatep,
utan även i den näst bästa staten, den efter hans mening praktiskt genomförbara
staten, att samhällets vårdare skulle se till, att varje medborgare
hindrades ifrån att bli för fattig. Han skulle icke få sjunka under
en viss standard. Men dessa vårdare av statens angelägenheter skulle också
se till, att folk icke heller finge bli för rika. Vad menar Platon med för rika?
Jo, han säger: Låt dem, som kunna förvärva mer, förvärva dubbelt så myc ket,

tre gånger så mycket, kanske fyra gånger så mycket som den fattige.
Men när de komma däröver, skola de inleverera allt det överskjutande till
samhället. Ja, det är uppenbart, att även Platon skulle, om han levat i
Sverige i dessa dagar, blivit anklagad för att vara besatt av avund. Han
skulle kanske liksom vi fått se en rubrik i en aftontidning, att avundens
helvete vore hans samhällsideal liksom tidningen påstår att det är socialdemokraternas.
Jag förmodar att det här är fråga om ett rent missförstånd av
denna aftontidning. Det skulle ju möjligen med någon rimlighet kunna sägas,
att vi ha skildrat det nuvarande samhällstillståndet som ett samhälle, där
avunden drives fram, och att vi alltså för närvarande skulle leva i ett avundens
helvete. Men varifrån man fått den föreställningen, att det idealsamhälle,
som socialisterna eftersträva, skulle vara utmärkt av denna avund, är
något svårt att förstå, eftersom i detta idealsamhälle någon motsats icke
skulle finnas mellan rika och fattiga, och människorna därför icke skulle frestas
till avundens fruktansvärda synd.

Jag kanske återigen stöter någon av kammarens ledamöter, om jag förutsätter,
att icke alla ha läst motionen. Men en sats ur motionen har nu så
många gånger blivit upprepad både här i kammaren och i pressen och citerats
i ett stympat skick, så det kanske icke vore oriktigt, att jag läste upp alla
de sex rader, varav den består. Det står nämligen i motionen så här: »Väl stånd

är alltid relativt. Fattigdom och rikedom, umbäranden och överflöd
äro inga fasta och oföränderliga kvantiteter. Allt beror här på en jämförelse.
En jämförelse med hur andra ha det, vilka möjligheter som erbjudas genom
storleken av hela produktionsresultatet. Fattigdomen» — och så komma dessa
nu, jag höll nästan på att säga, klassiska ord -— »fattigdomen fördrages med
jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras
med andras överflöd och om den framstår såsom onödig, såsom ett tillfälligt
resultat av sådana anordningar i samhällslivet, som kunna ändras.» Det
är så långt ifrån en lapsus, som herr Bergman välvilligt antog, att vi tvärtom
nedskrivit denna sats med fullaste avsikt för att giva uttryck åt en. som
jag tror allmänt känd sanning, nämligen den om alla värdens relativitet.
Kan icke var och en erkänna, att i ett samhälle, där det råder allmän fattigdom,
ha människorna icke denna känsla av att på något sätt vara missgynnade.
Ty det finns där ingen, mot vilken man kan vända sig. Men om jag
däremot lever i ett samhälle, där det råder ganska allmänt välstånd, men jag

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 78

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

själv är ställd i en mycket ogynnsam ekonomisk situation, är det då icke
klart, att mina känslor bli helt annorlunda ?

Det är just om denna sak jag till sist skall nämna några ord, därför att den
anknyter till hela frågan om rikedomen och rikedomsförvärvets betydelse, när
det gäller det ekonomiska livet. Tro verkligen kammarens ledamöter, att
det bästa, mesta och viktigaste arbetet i vårt ekonomiska liv, göres just för
att man skall förvärva stora förmögenheter? Och om man svarar ja på den
frågan, vilket kanske åtskilliga skulle göra, är det någon, som tror, att, om
dessa möjligheter att förvärva stora förmögenheter icke funnes och de ekonomiska
skiljaktigheterna i samhället vore mycket mindre än de nu äro,
att vi då icke skulle få ut människornas bästa ansträngningar, därför att det
icke skulle vara möjligt att genom dessa ansträngningar vinna stora förmögenheter?
Om man vill gå till personer, som varit framgångsrika på det
ekonomiska området och fråga dem: När ha ni gjort ert bästa arbete? Har
det varit under den tid, då ni haft utsikt att genom detta arbete förvärva en
stor förmögenhet eller en mycket stor inkomst? Eller arbetade ni sämre på
den tid, när ni voro uppåtsträvande unga män, för vilka framtiden kanske
tedde sig ljus, om ni skulle kunna få edra inkomster ökade med 1,000, 2,000
eller 3,000 kronor? Jag tror, att man på de allra flesta håll skulle svara:
Naturligtvis ha vi ansträngt oss lika mycket och gjort lika stora insatser på
den tid, då målet icke var att vinna en stor förmögenhet utan endast en rimlig
höjning av vår levnadsstandard. Det är många, som kanske kalla detta för
utopism. Men jag får säga, att vi inom det socialdemokratiska partiet äro
ganska stolta över att hylla den utopismen, att man skall kunna få ut människornas
bästa ansträngningar, jag vill icke säga, av kärlek till samhället
men av intresse för arbetet, när man samtidigt är säker på att dessa ens
insatser skola belönas med rimliga, fastän nu i mångas ögon kanske alltför
blygsamma inkomster.

Herr Pålsson: Det är nästan oförlåtligt, att herr Wigforss gång på gång
upprepar det påståendet, att en del av kammarens ledamöter inte läst denna motion.
Det är ju klart, att första gången som en så uppseendeväckande fråga föres
fram och i en så välskriven motion, äro väl alla intresserade av att se vad socialdemokraterna
vilja, ty det är ju de socialdemokratiska praktblomstren, som
skola pryda upp motionen. Emellertid hava vi nog frågat oss mera efter vem
som kan ha skrivit detta, ty jag kan val knappast tro, att det är desamma
som framlämnat motionen, då jag hör, att herr Wigforss och andra gang pa
gång liksom generade taga avstånd från uttryck i motionen. — Herr Wigforss
kallade det i jons ett klassiskt uttryck — att fattigdomen kan fördragas, endast
om den delas av alla. Inför ett sådant halvt ursäktande uttalande kan man
framställa den frågan.

Jag skulle nästan vilja både lyckönska och beklaga herr Wigforss för det
inledningsföredrag han hållit i dag, lyckönska honom däriör, att han i denna
kaskad av ord, som inledde dagens förhandlingar, egentligen ingenting sade i
sak. Herr Wigforss klagade ju från början över att det var svårt att tala i
ärendet därför att utskottet ingenting sagt. Därför skapade herr Wigforss själv
en monolog av frågor och svar. Jag lyssnade uppmärksamt, men jag tyckte
verkligen, att den röda tråd, som väl ända borde finnas i anförandet, alldeles
saknades

Herr Wigforss lade gång på gång i munnen på herr Wohlin och herr Trygger,
vad de borde tänkas hava svarat på motionärernas påståenden. Korteligen,
det blev ej heller någon upplysning i frågan av herr Wigforss. Detta visar ju,
att herr Wigforss är mycket osäker på sin sak, och man undrar inte på detta,
när man observerade att alla de citat, som herr Wigforss letat upp ur engelska

Onsdagen den 18 april e. m.

79 Nr 24.

och andra källor, visa sig svika. När det kom till kritan ville ingen av de citerade
författarna ställa sig till förfogande för herr Wigforss" slutsatser. Herr
Bergman och herr Trygger ha upplyst, att de citerade författarna borde fattas
på annat sätt än herr Wigforss gjort, och han har själv försökt bättra på sina
uttalanden, men det är klart, att hade hans citat fått stå oemotsagda, skulle de
engelska liberaler, som citerats, ha kommit att framstå som efterföljare av den
marxistiska uppfattningen om nyttan av allmän egendomsfördelning. Citaten
gingo fullföljda tvärt emot.

Någon vetenskaplig auktoritet har herr Wigforss alltså icke lyckats få fram,
och det är ju beklagligt för en person, som själv undfått lagerkransen såsom
en symbol för vetenskapligt tänkande — detta följer av hans akademiska examen,
om den också är avlagd å ett annat område än som kan vara av betydelse
just för vad som här i dag diskuteras om. En sålunda förvärvad symbol
kräver enligt mitt sätt att se vetenskapligt nationalekonomiskt sanningssägande
där äregirighet som ledstjärna bör vara totalt bannlyst. Det är ju mera än
djärvt att spela molnstod för Israels barn där ingen vetenskapsman av facket
vågat slå följe och där Ryssland även av socialdemokraterna framställes som
varnande exempel. Men betydligt större pondus än sådana här engelska helt
eller halvt misstydda citat vore. om herr Wigforss kunde påvisa någon svensk
ansedd vetenskapsman, som helt stode för samma synpunkter som herr Wigforss
och socialdemokraterna i denna fråga. Saken kunde ha diskuterats, om
det hade funnits några svenska nationalekonomer, som ansett, att det vore av
stor nytta för de icke besittande klasserna, om man delade upp förmögenheterna
på det sätt, som föreslås, Men även här måtte herr Wigforss ha otur. Vi ha
inte under diskussionen hört att någon sådan ansedd svensk vetenskapsman står
till förfogande.

Här är ju fråga om en förmögenhetsfördelning, men diskussionen bär både
från herr Sandlers och herr Möllers sida mera förts i inkomstfördelningens än
i förmögenhetsfördelningens tecken. De hava hållit sig utom ämnet. Hade socialdemokraterna
i stället kommit med en motion om inkomstfördelning,
så hade den saken kunnat diskuteras. Det hade blivit till praktisk nytta
för alla dem, som stå under den inkomstgräns, som man anser behövlig.

Man kan ju fråga sig, varför inte socialdemokraterna gått den vägen i stället.
De ha som vi se inte så stort förtroende till proletariatet, att de vilja föreslå,
att de indragna förmögenheterna skulle delas ut bland de egendomslösa,
utan de skulle förvaltas för statens räkning, Därest en inkomstfördelning företoges,
skulle den göra direkt nytta genom att höja de små inkomsterna. Då
nu detta förslag inte har kommit från socialdemokraterna, är det väl ett tecken
på att här vågar man intet göra. Det finns många bland dem. som ha inkomster
på 12,000—15,000 kronor, och vi veta, att lektorerna, som äro de teoretiska
talesmännen för socialdemokraterna i denna fråga, ha en rätt hög avlöning.
Socialdemokraterna borde kommit med ett sådant förslag i praktisk riktning
och sagt: nu dela vi upp de inkomster som finnas i landet. Vi lektorer
äro gärna villiga att gå ned exempelvis till 6,000 kronor — det är visst min
egen inkomstgräns —- och ifall det krävs, kunna vi ju gå ytterligare nedåt.
Det vore ju en annan sak. Men det gör man inte. Detta visar ju, att då det
gäller att taga i anspråk andras medel, då går det alldeles briljant att giva människorna
stora löften, men när man själv skulle få offra av sina inkomster,
dröjer man.

Här har man ju, som vi hört, yttrat sig över nyttan av arbetarnas delaktighot
i kapitalets avkastning, och ingen skulle väl hellre vilja se det än de borgerliga.
Bliva arbetarna intresserade i industrien, är det klart, att detta vore
till stor nytta. Men har inte riksdagen redan börjat sätta detta i scen? Vi
minnas väl ropet ifrån Kalix i fjol, där det voterades om miljoner, för att ar -

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24. 80

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang. betarna skulle få arbete och bli intresserade i sin industri. Jag tror också,
arvskatten. v| icke glömt, hur arbetarna vid Bångbro rörverk vädjade till fackförenin(Forts.
) garna 0m hjälp för att kunna bli ägare av denna industri, men vad blev svaret
från fackföreningarnas män? Jo, att de hade inte ett öre att ställa till förfogande,
då det gällde att praktiskt iscensätta en sådan sak som denna, att arbetarna
skulle bli delaktiga i kapitalets avkastning, oaktat de förvalta miljoner
av arbetaremedel.

Herr Möller har försökt skrämma oss med att en frivillig uppgörelse, medan
tid är, som vore att föredraga för de borgerliga, framför det att arbetarna,
som det låg under yttrandet, helt enkelt skulle själva taga sig rätt. Ja, jag tror
inte det är så farligt med den saken, för det finns ju dess bättre mer än fackföreningsarbetare
i svenskt samhälle. Det finns svenska bönder också, och jag
är säker på att trots de 2,000 kronor, som herr Wigforss önskade skulle stå
till de egendomslösas förfogande, så att de skulle kunna hålla ut i strejk till
dess de bringade samhället på knä, skulle inte ens detta hjälpa. Även det
skulle vara förgäves. En ny storstrejk skulle säkerligen misslyckas på samma
sätt som den förra, om en någorlunda duglig regering sitter, därför att bönderna,
som producera även under strejker, nog skulle finna medel att styra om
så att vad de producera skall komma samhället till godo. Det skulle kunna
hända, att bönderna skulle säga, att den, som inte vill arbeta, skall inte heller
äta, och därför ordna så, att dessa livsmedel, som bönderna producera, ginge
de strejkandes munnar förbi till dem som ville arbeta, i händelse ändamålet
med strejken vore att få samhället på knä för att få ohemula krav igenom.

Det har även efterlysts, om det fanns någon liberal, som skulle vilja följa
socialdemokraterna i denna deras nya position. Jag skulle vilja hoppas att
svaret blir nej. Vi ana tillräckligt vådorna av detta för att följa med på förslaget.
, Vilja socialdemokraterna ha detta igenom, måste de nog erövra sista
majoritetsrösten även i första kammaren. De måste själva helt och hållet taga
ansvaret. Det kan lyckas endast på sådant sätt, att den siste majoritetsmannen
vinnes på socialdemokraternas sida. Skall samhället behöva genomlida
detta, tycker jag verkligen att både herr Wigforss och de andra socialdemokraterna
böra själva livs levande vara med i detta Platos idealrike, när den tiden
är inne.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Sydow: Herr talman, mina herrar! En ärad talare, herr Möller,
har i anledning av förslaget om en skärpt arvsskatt begagnat tillfället att rikta
ett mycket bittert och häftigt anfall mot svenska arbetsgivareföreningen, och
om också herr Möllers anförande egentligen ligger utanför ämnet, kan jag inte
underlåta att i allra största korthet svara några ord på detta anfall. Jag måste
säga, att herr Möllers anförande förvånar mig, därför att jag trodde, att envar
här i landet, som är något inne i sociala förhållanden, skulle förstå, att lika väl
som arbetareklassen anser det vara nödvändigt för sig att ha sin organisation,
sina fackförbund och landsorganisationen, lika väl måste det för företagarna
vara absolut nödvändigt att ha sina organisationer. Utan dem skulle de i själva
verket alltid vara underlägsna. Nu säges det, att strejker och lockouter äro
ett vanvett; det ser man ofta i tidningarna. Ja, naturligtvis vore det mycket
bättre, om man kunde slippa dem, det kan ingen säga med uppriktigare sinne
än jag, men låt oss nu antaga att i ett fall uppstår det meningsskiljaktigheter
om arbetslöner; arbetarna säga t. ex.: Vi skola ha 1 krona 50 öre i timmen;
arbetsgivaren vill inte betala mer än 1 krona. Hur skall man nu lösa denna
konflikt, om bägge stå på sig? Naturligtvis kan detta gå till skiljedom av
utomstående. Det har, särskilt förr i tiden, för några år sedan, varit mycket
livligt förordat här i landet, i synnerhet från liberal sida, men varken de orga -

Onsdagen den 18 april e. m.

81 Jir 34.

niserade arbetarna eller de organiserade arbetsgivarna ha velat gå med på den
linjen. Den är allmänt övergiven. Och vad blir det då? Jag kan inte se annat
än att det måste gå till öppen strid.

Nu tycks herr Möllers åsikt vara den, att strejkerna äro mycket befogade,
men arbetsgivarna få aldrig svara med lockout. Ja, den uppfattningen gjordes
förr i tiden gällande ganska ofta, men nu är också den, såvitt jag vet, fullkomligt
övergiven. När i ett av våra grannland arbetarna organiserat sig — de
kommo liksom här långt före arbetsgivarna — var ställningen — det var i Danmark
— sådan, som framgår av ett yttrande, som fälldes av en dansk arbetsledare.
Han sade: Vi ha inte kommit så långt i organisation, som vi skulle
önska, men så långt ha vi kommit, att vi kunna ta ut vilken arbetsköpare som
helst i hela Danmarks land och i grund och botten ruinera honom, utan att någon
människa kan kröka ett hår på våra huvuden. Detta var också sant. Arbetarnas
organisation, som omfattade hundra tusen arbetare och hade stora fonder,
kunde plocka ut vilken arbetsgivare som helst och säga honom: Betala det
eller det! Gör ni inte det, så är det strejk tills ni givit efter. Och han hade då
intet annat att göra än att ge sig. Så blir det alltid, ifall arbetsgivarna icke
få eller kunna vidtaga försvarsåtgärder. Då äro de fullkomligt slagna, då har
man på denna väg genomfört det socialdemokratiska samhället, då har man
tagit inkomsterna från företagen, det ena efter det andra, och givit dem till arbetarna.
Därför är det absolut nödvändigt för det borgerliga samhället att
arbetsgivarna till eget värn samla sig i stridsdugliga organisationer, och detta
har också skett här.

Sedan arbetsgivarnas organisationer bildats, har man svarat med lockouter
på strejker. Det är nödvändigt. Man har också på senare tider någon gång
funnit sig nödsakad, när man inte kommit överens, att börja med lockout, medan
det förr alltid var arbetarna som började med strejk. Det har nämligen
varit uppenbart, att striden måste komma, och då har man inte velat lämna åt
arbetarna att öppna den på den tid, då det passade dem bäst, utan sagt: blir det
ingen uppgörelse, så blir det intet arbete. Det anser jag vara en taktik, som
man absolut inte kan klandra.

Det är också riktigt, som herr Möller sade, att på senare tiden striderna blivit
mera omfattande och att vi hade en stor strid åtminstone planlagd vardera
av åren 1923, 1925 och 1928. Men varför äro striderna större nu iin förr? Jo.
därför att arbetareorganisationerna fått så mycket större omfattning. När
landsorganisationen hade 100,000 arbetare, var det inte nödvändigt för arbetsgivarna
att för att göra motstånd taga ut så stort antal arbetare, som det är, när
landsorganisationen har 400,000 medlemmar. Det är fullt logiskt, enkelt och
nödvändigt.

Så yttrade herr Möller, att det kunde finnas arbetare, som aldrig varit med
i strejk men som vid lockouterna ändå bleve utestängda från arbete. Det är
alldeles riktigt, detta kan inträffa. Det är med de sociala striderna som med
de verkliga krigen, att det ledsamma är, att verkningarna sträcka sig icke blott
över de verkligen stridande utan också över en hel massa andra, som icke ha
med saken att göra, köpmän, folk, som idkar transportverksamhet, och även
arbetare, som icke äro direkt inblandade i striden. Men när herr Möller ansåg
sympatilockouter så upprörande, vill jag fästa herr Möllers uppmärksamhet på
att man gör precis på samma sätt på arbetaresidan. Häri finns ingen skillnad.
Nyligen uppstod en konflikt vid några gruvor i Mellansverige. Man var inte
överens om lönerna, och arbetet nedlades. Vad gjorde då arbetarna i de norrländska
gruvorna, som inte hade ett spår med tvisten att göra? Jo, de nedlade
också arbetet av sympati och sade, att de inte skulle börja arbeta, förrän konflikten
i Mellansverige var bilagd och arbetarna där fått ökade löner. Jag
kan absolut inte se annat än att detta är samma sak, men herr Möller tycker

Första hammarens protokoll 1928. Nr 24. 6

Ang.

arvsskatten.

(Forts.

Jir 24. 82

Onsdagen den 18 april e. in.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

det är riktigt, när arbetarna göra det; när arbetsgivarna göra det, tycker han
däremot, att det är upprörande.

Vad särskilt herr Möllers angrepp mot arbetsgivareföreningens ledning beträffar
— det kan ju synas, att jag talar i egen sak, och det säger jag öppet att
jag gör -— så vill jag säga herr Möller, att jag tror, att om herr Möller frågar
arbetarnas huvudorganisation, deras fackförbund och landsorganisationen, eller
förlikningsmännen i detta land, så skall han få till svar, att det berott på kraftig
medverkan av båda sidornas huvudorganisationer, både landsorganisationen och
svenska arbetsgivareföreningen, att striderna här i Sverige blivit bilagda så
relativt snabbt, som de blivit. Och att svenska arbetsgivareföreningens ledning
har så långt det varit möjligt fört en fredlig och icke stridslysten politik,
det påstår jag så lugnt som jag står här, och det torde också vara känt av förlikningsmännen
i riket och av landsorganisationen.

Jag ber att på det bestämdaste få tillbakavisa det angrepp, som här skett mot
svenska arbetsgivareföreningen.

Herr Bergman: Herr talman! Jag skall be att få replikera herr Wigforss
med ett par ord. Han riktade sig mot mig särskilt i fråga om tre punkter,
nämligen dels om socialiseringsnämnden, dels om användningen av skatterna
bl. a. spritskatten, och slutligen gällde det vad jag sagt om de engelska libera Beträffande

socialiseringsnämnden säger herr Wigforss, att den har^ till
uppgift att utreda socialiseringsfrågan, men den kan icke. framställa. några
positiva förslag till reformer och lagstiftning o. s. v., om jag icke missuppfattade
honom. Då frågar jag emellertid: Hur är det möjligt att komma med
ett yrkande, som går ut pa ett positivt skatteförslag i syfte att astadkomma
en annan fördelning av nationalförmögenheten, utan att den förberedande^ utredningen
angående just nationalförmögenhetens fördelning, som ju ingår i
Kocialiseringsnämndens uppgift, är utförd förut? Tidpunkten. är absolut inte
kommen, synes det mig, för ett sådant förslag, och såvitt jag förstår, har
nämnden rättighet att inom ramen av sitt arbete utföra allt vad den nu föreslagna
utredningen skulle omfatta, utom möjligen utarbetandet av själva skattelagförslaget.
Men det är ju ej tid att göra detta sistnämnda förr än utredningen
är klar.

Vidare var det fråga om skatternas användning. Vi ha här gjort gällande,
att man i regel skall använda skatterna till de behov, staten har, och att dessa
behov skola vara förutsättningen för skattläggningen. Nu har man gjort ett
undantag för spritskatten, säger herr Wigforss, man lägger större skatter på
spritdryckerna än man ur statsfinansiell synpunkt behövde och bildar dels en
rusdrycksmedelsfond av överskottet dels betalar man en del av statsskulden
därmed utöver den reguljära avbetalningen. Detta är sant, och därför ha jag
och andra reservanter också föreslagit, att ur utskottsutlatandet stryka denna
passus om statsskulden, ty vi vilja icke principiellt motsätta oss en sådan
anordning. Vi vilja ej för vår del säga, att skatterna under inga förhållanden
få användas även för andra ändamål än budgetbehoven. Herr Wigforss får
alltså åtminstone rikta denna sin anmärkning mot de övriga ledamöter av utskottet,
som stå för utskottsmajoritetens uttalande.

Emellertid, då jag talar om spritskatten, kan jag ju få tillägga en sak. Det
klagas i motionen över att indirekta skatter tynga arbetarna så mycket, och
det antydes att man egentligen borde avskaffa de indirekta skatterna och koncentrera
skattläggningen på direkta skatter, vilka då böra tyngst läggas på
de bärkraftigaste skuldrorna. Ja, principiellt äro vi med om avlyftande av
den indirekta beskattningen på verkliga förnödenhetsartiklar, livsmedel och
sådant, men det är ju egentligen bara mot sockerskatten, som man kan göra

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 24.

eu invändning i detta avseende, ehuru sockerskatten nog inte för närvarande
verkar så tyngande på grund av nu rådande sockerkonjunktur. De övriga indirekta
skatterna drabba ju lyxartiklar, som ingen behöver konsumera, om
han inte vill, och där således ingen behöver underkasta sig skatten.
Jag fick aldrig svar på den fråga som jag framställde i utskottet.
Är det verkligen meningen — det förefaller så, om det skall vara någon mening
med detta resonemang — att man bör taga bort dessa skatter på lyxartiklar
och sälja tobaks- och spritvarorna till småfolket för självkostnadspris?
Det kan väl ändå inte vara lämpligt. Nu står det visserligen någonstädes i
motionen något förbehåll på den punkten, medgivande att man ju av folkuppfostringsskäl
kan åsätta vissa mindre nyttiga konsumtionsartiklar indirekta
skatter, men i och med detta medgivande går man ju ifrån principen
om den indirekta beskattningens orättvisa och närmar sig vår ståndpunkt.

Slutligen var det fråga om de engelska liberalernas ställning. Där medgav
ju herr Wigforss, att jag hade rätt, då jag uppvisade, att de engelska liberalerna
hade samma principiella uppfattning som vi. Men han sade. att det
finns flera sorters liberaler i England. Det är alldeles riktigt. Det finns det
i alla länder. I England fanns det enligt herr Wigforss, om jag ej hörde fel.
fyra slag av liberaler, och han gick närmare in på tre av dem. Det första var
de som föllo i extas, när man nämnde Gdadstone, och skreko Hör och Bravo,
så fort ordet frihandel nådde deras öron. Det var personer som voro över sextio
år, sade herr Wigforss. Ja, jag är verkligen tyvärr över de sextio, men jag
hör inte till dessa hurrabasars vederlikar här i landet, och herr Wigforss var
också nog älskvärd att erkänna detta. Han flyttade därför upp mig i andra
klassen, som han kallade socialreformatorisk. Jag är honom tacksam för denna
välvilliga uppmuntran, men jag är inte riktigt nöjd ändå. Jag yrkar på
att bil uppflyttad åtminstone i tredje klassen, ty de som hörde dit, voro ju
litet radikalare och de ville icke under alla förhållanden motsätta sig att i
socialt intresse t. o. in. någon gång göra ett ingrepp i äganderätten. Nu ha
vi ju mycket tydligt framhållit i utskottet, att vi principiellt ingenting ha
emot en höjd arvsskatt, ifall den befinnes nödvändig för statens behov och
intressen och under förutsättning att den är så avvägd, att den icke äventyrar
produktionen och därigenom arbetarnas egna intressens tillgodoseende, fastän
vi icke ansett situationen vara sådan hos oss för närvarande. Men jag har anfört
exempel från Sveriges historia på tider då situationen varit sådan, att
t. o. nu en konfiskering av förmögenhet vant motiverad. Vi ha ingenting att
principiellt invända mot åtgärder i den riktningen i vissa svåra tvångslägen,
och det är i ett sådant läge, man nu befinner sig i England.

Slutligen vill jag tillägga ett ord beträffande Platon, eftersom han ånjm
nämndes. Jag beklagar att jag inte har den ateniensiske filosofens verk med
mig, men jag har händelsevis här tillgänglig en skrift av hans mest berömde lärjunge,
Anstoteles. Denne delade visserligen inte i alla avseenden sin mästares
meningar, och särskilt i politiskt avseende hade han litet mera av vad engelsmännen
kalla »common sense» än Platon, som i synnerhet på gamla dagar
hade mycket fladdrande politiska idéer — det torde vara allmänt erkänt.
Anstoteles har åtskilligt att säga beträffande fattigdom och nkedom, som är
ganska lärorikt och som kan förtjäna återgivas även i en nutida politisk församlmg.
Jag har anledning tro, att socialdemokraterna skola vara relativt
belatna med detta, yttrande, men även jag är belåten med det, och kanske vi
hunna fa fram någon linje som kan ena oss, om vi försöka kristallisera ut
Anstoteles politiska visdom. Det står i hans »Politik» sjätte boken:

...,.varJe stat finnes det», säger han, »tre befolkningsgrupper: de mycket
förmögna, de mycket fattiga och de, som intaga en ställning mellan dessa
bada. fca framt man över huvud medgiver, att det som är lagom och måttligt

Ang.

arvsskatt en.
(Forts.)

Nr 24. s 4

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

arvsskatt-en.
(Korts.)

Lir det bästa, så måste bland de olika lyckoomständigheterna en måttlig förmögenhet
vara den bästa. En människa i denna ställning underkastar sig nämligen
lättast förnuftets herravälde. Däremot ha de övermåttan sköna, starka,
förnäma och rika eller tvärtom de övermåttan fattiga, svaga och föraktade
svårt att lyda förnuftets röst. De förra hemfalla mera åt övermod och åt det
onda i stort, de senare bliva lätt våldsmän och dåliga i smått. De flesta brott
härflyta antingen ur övermod eller ur den avundsamhet, som föder skadelystnad.
Båda de nämnda ytterligheterna verka skadligt, om de komma till
makten i en stat. De, som äga ett övermått av lycka, makt, rikedom eller
annat dylikt, hava varken vilja eller förmåga att underordna sig. De som
äro alldeles utblottade på dessa förmåner visa ofta en slavisk underdånighet,
men komma de händelsevis till makten härska de på ett despotiskt sätt.» Vidare
säger han: »På ett sådant sätt uppdelar sig staten, i stället för att bestå
av fria människor, i slavar och deras despoter, vilka antingen avundas eller
förakta varandra. Allt detta är vitt skilt från den vänskap och det samförstånd,
som böra råda inom staten. Varje mänsklig sammanslutning är. byggd
på samförstånd. — Staten fordrar framför allt i så hög grad som möjligt den
sinnesförfattning hos medborgarna, som plägar förekomma mellan lika och
jämngoda människor. En sådan likhet existerar emellertid i första rummet
bland dem, vilka tillhöra medelklassen. Den stat är följaktligen bäst styrd,
i vilken det tillstånd förefinnes, att medelklassen härskar. Denna bevarar sig
i alla stater längst», o. s. v.

Jag skall icke läsa längre. Det framgår, att Aristoteles hade ungefär samma
teorier som den vise israelitiske konungen Salomo — oin det nu är han,
som är upphovsmannen till vad som kallas Salomos ordspråk. Han säger:
»Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min beskärda del få.»

Nu vill jag säga till herrar socialdemokrater, att jag och många liberaler
och frisinnade äro fullkomligt ense med dem att detta salomoniska eller aristoteliska
egendomsläge är det lyckligaste. Vi önska icke enorma jätterikedomar
och ej heller stor nöd, utan vi önska, att egendomen skall vara bättre
och jämnare fördelad än nu. Med andra ord, vi vilja avskaffa klasserna genom
att göra så många som möjligt till medelklass, så att säga. Motsatsen mellan
oss och socialdemokraterna ligger endast däri, att vi för vår del icke äro övertygade
om att den väg, som herrar socialdemokrater här föreslå, leder fram
till detta tillstånd. Vi tro i stället, att den leder till att alla råka i underklassläge.
Från olika tider i historien har man redan flera exempel, som
peka i den riktningen. Vi tro på en organisk utveckling utan våldsamma ingrepp.
Det anse vi vara rätta vägen. I Schweiz, är egendomen — såvida jag
icke är oriktigt underrättad — jämnare fördelad än i de flesta andra länder i
Europa. Och jag tror att den sociala och politiska utveckling, som där helt
lugnt och fredligt åstadkommit en sådan jämnare fördelning, i stort sett har
ägt rum i hägnet av vad som kan karakteriseras såsom liberal eller frisinnad
politik, varken någon extrem högerpolitik eller någon socialdemokratisk, politik
har där dominerat. Där finnes visserligen en allt annat än svag socialdemokrati,
och den har haft sin inverkan och betydelse under meningarnas kamp,
men resultatet har blivit att man gått medelvägen.

Jag tror, att under denna strid mellan åskådningarna kommer man även här
att så småningom finna denna gyllene medelväg. Det blir i stort sett just de
linjer, som alltid varit liberalismens och de frisinnades ögonmärke i deras
politik genom tiderna.

Herr Sandler: Jag skulle önska att på två punkter få ge ett bidrag till

den upplysningsverksamhet, som har begynts i aftontidningen Allehanda med
herr Tryggers anförande såsom underlag. I herr Tryggers förmiddagsanfö -

Onsdagen den 18 april e. m.

85 » 24.

rande ingick ju som en, såsom det föreföll, ganska viktig punkt uppvisandet av
huru liten skillnaden är och huru flytande gränserna äro mellan proletärer och
kapitalister. Detta skulle framgå av en uträkning av medelinkomsterna för
de bägge grupper, som voro föremål för behandling. Utöver det jag då hade
tillfälle att säga, skulle jag vilja fortsätta, där herr Trygger slutade. Han
gjorde sin kalkyl på det sättet, att det uträknades, vilken medelinkomsten var
för den grupp av egendomsägande, som hade upp till 100,000 kronor i förmögenhet.
Det var därvid detta resultat framkom, som jag sökt att tidigare analysera.
Men om jag nu fortsätter, där herr Trygger slutade eller litet högre
upp på skalan, och om jag tar siffrorna för samtliga yrkesutövare inom andra
näringar än jordbruket — det enda jag har haft tid att på denna stund räkna
ut — finns det drygt 7,500 personer, som hava mellan 100,000 och 300,00 kronor
i förmögenhet. Deras medelinkomst är 24,500 kronor. De skilja sig redan
de rätt avsevärt från de där proletärerna. De, som hava förmögenhet mellan

300.000 och en miljon kronor, äro till antalet 2,400 och hava en medelinkomst
av 60,000 kronor. Går jag till den högsta gruppen eller till dem, som hava
större förmögenhet än en miljon kronor, finner jag, att det är 587 personer med
en medelinkomst av 230,000 kronor. Jag tror, mina herrar, att det alltså är
ganska lätt att identifiera dem, som jag tillät mig kalla elefanterna på inkomstfördelningens
skalor.

I detta sammanhang återges också i samma aftontidning uppgiften om alt
det bland de s. k. proletärerna fanns 11,000, som hade en inkomst av minst

10.000 kronor. Jag befarar, att en sådan alldeles löst för sig stående uppgift
kan tagas till intäkt för ett ständigt återkommande tal om de ymnigt förekommande
stora arbetarinkomsterna. Det har därför intresserat mig att se efter,
hur det var det året, om jag håller mig till arbetarklassen. Det visar sig då.
att bland arbetarna inom industri och hantverk förekommer det verkligen år
1920 sådana fall, då arbetarna hade mer än 10,000 kronor i inkomst. Det fanns
en jordbruksarbetare, som hade över 20,000 kronor — det var en lotterivinst:
och det fanns en slakteriarbetare, som hade över 50,000 kronor — det var en
realisationsvinst av en lyckad husförsäljning. Men det fanns naturligtvis
också arbetare, som på sin arbetsinkomst ett sådant år kommo upp till^ rätt
stora förtjänster. Jag erinrar om det penningvärde, som vid den tiden rådde.
Summa summarum redovisades för år 1920 ett antal av 148 arbetare, som kommit
upp till en inkomst överstigande 10,000 kronor. Det totala antalet arbetare
var över 500,000. Så var det ställt vid den tiden, och det torde icke vara
någon svårighet att visa motsvarande belägg för en annan tidpunkt.

Sedan är det någonting annat, som jag skulle vilja säga. Jag föranleddes
närmast att begära ordet av ett yttrande av herr Pålsson, som efterlj^ste svenska
nationalekonomer i denna fråga. Jag skulle tro, att herr Wigforss redan förut
talat om professor Wicksell, som kanske även för herr Pålsson är bekant såsom
svensk nationalekonom. Det kan tilläggas, att det väckt stor uppmärksamhet
och föranlett långvarig diskussion i den svenska pressen, då professor Silverstolpe
i Göteborg för ett par år sedan kommenterade uppgifterna om huru stor
andel av Sveriges förmögenhet, som år 1920 kunde beräknas tillkomma den
svenska arbetarklassen, och hurusom från hans sida mycket starkt framhölls
önskvärdheten av, att det bleve en förändring i en sådan förmögenhetsfördelning.

Till sist skall jag komma till en svensk nationalekonom, som väl får anses
representera den mest renodlade liberala uppfattning, nämligen professor Heekscher.
I hans arbete, Ekonomisk liberalism, som ju är avsedd att vara en programskrift,
behandlas också inkomstfördelningens problem. Professor Heckscher
utgår från samma utgångspunkt som jag tillåtit mig att i detta avseende
angiva, nämligen människornas principiella likvärdighet. Om man anser, att

Ang.
v sskatten.

(Forts.)

Nr 24.

86

Onsdagen den 18 april e. in.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

den rikes människovärde icke är större än den fattiges, kommer man till den
slutsatsen, att^den jämnaste inkomstfördelningen i och för sig är den bästa.
Men det är många synpunkter, som här måste vägas emot varandra, och jag
skulle göra professor Heckscher mycken orätt, om jag droge den konklusionen,
att han är att mobilisera för vår uppfattning. Jag vill emellertid läsa upp
vad professor Heckscher skriver i det omnämnda arbetet: »Stora delar av in komstfördelningens

ojämnhet äro ett oumbärligt redskap för samhällets bästa:
det är blott genoin att sparsamhet, skötsamhet, ansträngning, skarpsinne, förvärvad
duglighet få sin belöning och motsatsen sitt straff som de socialt gägneliga
krafterna kunna hållas på sitt maximum och de antisociala tvärtom.» —
Men så finns det en fortsättning, herr Bergman; man bör icke begränsa sig till
att läsa upp allenast hälften av vad en författare har yttrat. — Fortsättningen
hänvisar till det föregående. Det finnes, heter det, »stora delar av den ojämna
inkomstfördelningen, som ingen dylik funktion fylla och som därför saklöst
kunna försvinna, och om dem gäller vad som nu senast sagts», nämligen att den
jämnaste inkomstfördelningen är den bästa. Litet längre ned på samma sida
står det några rader, som herr Bergman kunde läsa till omväxling med Aristoteles,
nämligen följande: »Betydelsen för det liberala ekonomiska idealet äv en

jämn inkomstfördelning är mycket större än gammalliberalismen någonsin
klargjorde för sig.»

Innan jag återigen citerar ytterligare eu punkt i professor Heckschers framställning,
skall jag i korthet ingå på en sak, som jag i mitt första anförande
berörde och som jag tror kan vara värd att söka ytterligare klargöra — jag
hörde, att.den något berördes i herr Wohlins anförande — nämligen vad jag menade,
då jag talade om rörligheten i samhället. Vad jag avsåg med detta var
ett sådant samhällstillstånd, där man alltjämt i en vidsträckt omfattning låter
priset pa produktionens olika faktorer samt deras fördelning och användning
i samhället bliva, reglerat genom prisbildningens lagar. Det är vad jag menar
med rörligheten i samhället. Förutsättningen för att man skall kunna acceptera
en sådan rörlighet i samhället är emellertid, att man lyckas knäcka själva
det grundläggande och kardinala felet i den nuvarande prisbildningsprocessen,
nämligen den ojämna inkomstfördelningen, och det är just på den punkten, som
professor Heckscher — liksom många andra nationalekonomer — sätter in. då
han säger: »Inkomstfördelningens ojämnhet leder alltså till en förfalskning

(tv prisbildningen och måste efter bästa förmåga motarbetas av en åskådning,
som har till riktpunkt att^skapa ekonomisk harmoni och jämvikt.» För sin del
sammanfattar lian målet i en enda sats: »Fn inkomstfördelning så jämn som

den kan astadkommas utan att skada de rikedomsbildande krafterna.» Det är
klart, att man från en sådan utgångspunkt kan hava, ofantligt mycket att diskutera,
da det gäller att pröva, vad det är som kan skada de rikedomsbildande
krafterna och huru mycken skada det ena eller andra kan åstadkomma, vägt
emot de fördelar, som den jämna inkomstfördelningen innebär. Sålunda iir det
naturligtvis icke slutet utan begynnelsen av en diskussion, som är nedlagd i
denna sats. Men, mina herrar, det betyder i alla fall ganska mycket, om man
skulle kunna våga räkna på ett erkännande av denna sats såsom gemensam utgångspunkt
för ett resonemang: så jämn bör förmögenhetsfördelningen vara,
som den kan åstadkommas utan att skada de rikedomsbildande krafterna.

Om man. skulle kunna na ett sadant resultat av denna ganska preliminära
diskussion i ett ämne, som säkerligen aldrig förut varit på det sättet ventilerat
i den svenska riksdagen, tror jag, att dagens debatt hade gjort något gagn. Jag
vågar emellertid inte invagga mig i några så bestämda förhoppningar. Det
kan nämligen hända, att vi icke hava, kommit så, långt, att vi med verklig framgång
kunna resonera, utan att vi i dag endast hava att votera.

Onsdagen den 18 april e. m.

87 >''r 24.

Herr Trygger: Herr talman! Endast några ord. Herr Sandler upprepade
sin anmärkning mot mitt påstående, att gränsen var flytande mellan de s. k.
proletärerna och de s. k. kapitalisterna, de kapitalägande. Han kom därvid
med uppgifter om medelinkomsten för åtskilliga olika grupper av kapitalister.
Det är ju alldeles uppenbart, att när man talar om en gräns, menar man en
gräns mellan sådana, som stå varandra närmast. Det var detta jag ville framhålla.
Jag påpekade, att man även med små inkomster har möjlighet att spara,
och jag ville samtidigt visa, att de inkomster, som åtskilliga kapitalister hava,
äro ganska obetydliga.

Jag skall be att få ytterligare komplettera detta. Dessa s. k. proletärer,
som tillsammans hade 3,545,801,160 kronor att fördela sinsemellan enligt uppgifterna
för år 1920, hade en medelinkomst av 2,381 kronor. Går iaS 1nästa
grupp, kapitalister, som hade högst 9,000 kronors kapital, så utgjorde dessa
353,841 personer. De hade en medelinkomst, som var lägre, nämligen 2.218
kronor. Går jag så till nästa grupp, till dem som hade mellan 10,000 kronor
upp till 19,000 kronor, funnos där 129,014 kapitalister, vilka hade en medelinkomst
av 2,877 kronor. Går jag vidare till den grupp, som hade 20.000—

29,000 kronor i kapital, uppgick den till 54,733 personer, och de hade en medelinkomst
av 3,821 kronor o. s. v. Vid nu angivna förhållande måste man väl
kunna säga, att gränsen är flytande. Vi sågo till och med, huru medelinkomsten
sänktes för den första gruppen av kapitalister.

Det har talats så mycket om att det vore en så ojämn förmögenhetsfördelning
här i Sverige. I motionen ha i många fall och under diskussionen ytterligare
påpekats förhållandena i England. Därför skall jag be att få göra en liten
approximativ jämförelse mellan förmögenhetsfördelningen i Sverige och England,
och jag börjar då med förmögenheter över 1,000 pund resp. 19.000 kronor.
Det visar sig då, att i England hade l1/2 miljon personer över 1,000
punds förmögenhet, över 2,500 punds förmögenhet hade 900.000 personer och
över 5,000 punds förmögenhet hade 500.000 personer. I Sverige förhöll det
sig 1920 på det sättet, att från och med 20,000 kronors kapital hade 143.576
personer, från och med 50,000 kronors kapital hade 45,309 personer och från
och med 100,000 kronors kapital hade 18,069 personer. °Nu förhåller det sig
emellertid så, att folkmängden i England var i mitten av år 1926 mellan 48. och
49 miljoner invånare. Eör att få jämförelsetalen måste jag sålunda multiplicera
de svenska siffrorna med 8.24. och då får jag fram förmögenhetsfördelningen
rörande förmögenheter över 1,000 pund resp. 19,000 kronor och det blir
en möjlighet att göra en jämförelse mellan de båda länderna. Om nu Sverige
hade lika stor folkmängd som England, skulle det visa sig. att förmögenheten
vore delad på följande sätt. Personer med över 1,000 punds resp. 19,000 kronors
förmögenhet. I England funnos som jag sade 1 1/2 miljon, hos o«s skulle
de. om vårt land hade samma folkmängd som England, vara 1,183,000 personer.
Så komma vi till sådana personer, som hade över 2,500 pund resp. 49.000
kronor. Det skulle bliva i England 900,000 personer och i Sverige 373.345
personer. Över 5,000 punds resp. 99,000 kronors förmögenhet skulle i England
ägas av 500,000 personer och i Sverige av 148,880 personer. Alltså, förmögenhet
mellan 1.000 och 2.500 pund skulle i England innehavas av 600,000^personer,
och med samma jämförelsetal skulle det bli 809.000 i Sverige. Sålunda
mera. Men sedan komma vi till dem, som ha mellan 2.500 och 5.000 pund resp.
49,000—99,000 kronor, och det skulle bli 400,000 personer i England men i Sverige
224,000 personer. Antalet av dem, som hade över 5,000 pund resp. 100.000
kronor, skulle bliva 500,000 i England och i Sverige 148.000. Där se herrarna,
att en jämförelse mellan förmögenhetsfördelningen i Sverige och England är
till favör för Sverige, när man har den uppfattningen, att förmögenheten bör
vara fördelad så jämnt som möjligt.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.

Nr 24. gg

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Jag skall ytterligare bemöta endast ett uttalande av herr Möller. Han sade,
att arbetarna äro missnöjda med den nuvarande samhällsordningen, därför att
den har visat sig vara ur stånd att avskaffa proletariatstillståndet, och att
deras strävanden bottna just däri, att de vilja avskaffa proletariatet. Då vill
jag fråga: kan socialismen göra detta? Finns det något exempel på, att en mer
eller mindre socialistisk ordning lyckats? Det finns ju egentligen icke mer än
ett land, där man på ett grundligt sätt försökt sig på den saken, nämligen
Ryssland. Vi kunde kanske fråga herr Winberg, huruvida proletariatet verkligen
är avskaffat i Ryssland. Då säger herr Möller: frågans lösning måste
dock lyckas. Härpå vill jag svara: var god och kom med ett klokt förslag, så
kunna vi vara med om att diskutera det och försöka lösa frågan. Men då svarar
herr Möller på detta: jo, vi hava gjort ett försök. Ifall ni andra icke vilja
gå in på detta, så blir det annat av. Då få ni i framtiden släppa till så mycket
mera. Man kan icke hindra en stor världsrörelse, utan antingen måste man ge
vika eller också måste man gå under. — Men, mina herrar, detta är väl ett resonemang,
som icke är hallbart. Man kan icke vara med om detta motionärernas
förslag, som, det får jag väl säga, är sönderskjutet. Det märker man allra
bäst på herr Möllers eget anförande, däri han gick in på helt andra saker, som
icke hade med den föreliggande frågan att göra. Men därför att man icke kan
gå in på motionärernas förslag, har man icke ställt sig avvisande emot försök
att komma tillrätta med detta problem. Vi äro alla besjälade av en varm vilja
att komma tillrätta med alla samhällets svårigheter. Men vi måste väl hava
rättighet att j eke acceptera någonting, om vilket vi hava den övertygelsen, att
det långt ifranatt medföra det resultat, som man avsett med förslaget eller
som man väl får anses hava avsett med detsamma, skulle göra det onda sjufallt
värre.

Jag har icke något ytterligare att tillägga. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Felir: Herr Wigforss och andra talare ha sökt göra sannolikt, att

de engelska liberaler, som åberopats under debatten, skulle genom sitt nyligen
utkomna arbete utgöra ett stöd för socialdemokraternas ståndpunkt av i dag.
Herr Bergman och andra hava redan visat, att det icke förhåller sig på det sättet,
och jag vill ge ett litet drastiskt exempel på oriktigheten av denna föreställning.

När detta arbete kom ut, stod det i en engelsk tidning såsom ett av de väsentliga
intrycken, att man kunde lyckönska Englands liberaler, att de nu kommit
ifrån vad de förut vid sina sommarskolor bedrivit, nämligen en flirt med Rignanos
ideer »a flirta tion with the Rignano schemes». När de svenska socialdemokraterna
vuxit ifran denna flirt och kanske också en och annan liten ungdomlig
flirt i övrigt, då tror jag, att det kan vara tid för diskussion. Jag bet
herr Sandler vara övertygad om, att därvid endast den av honom åberopade
grundsatsen skall läggas till grund för en diskussion. Såvitt jag förstår, är
det nämligen en självklar sak, att det endast är de förmögenhetsbildande faktorernas
okränkbarhet, som står i vägen för ett bifall till förslaget.

Då jag och andra med mig rösta för avslag på den föreliggande motionen, är
det just därför att vi tro, att man däri rört med alltför ovarsam hand vid eu
av de förmögenhetsbildande faktorerna i samhället. Jag tror f. ö. icke, att det
är klokt att söka alltför mycket ockra på den avund, som kan finnas, ty det
svenska folket är nog till sist icke något avundens folk.

Herr Bindley: Herr talman! Endast ett par ord!

Jag lyssnade med stort intresse till den statistik, som herr Trygger framförde
beträffande kapitalets innehavare i England. Nu förstår jag knappast,
hur man kan göra en jämförelse med Sverige endast genom att räkna med

Onsdagen den 18 april e. m.

89

Sr 24.

folkmängden i England. Det är väl knappast möjligt, framför allt när man
tar hänsyn till den omständigheten, att i England äro ju alla, som hava en inkomst
på cirka 3,000 kronor, alldeles fria från varje inkomstskatt. Hur kan
det då finnas någon möjlighet att uppdraga sådana jämförelser mellan de egendomsbesittande
i Sverige och England. Det förstår jag knappast.

Jag har endast velat påpeka denna sak, ty när vi sedermera komma i tillfälle
att närmare titta på siffrorna, är det mycket möjligt, att det kan visa
sig, att de icke äro fullt tillförlitliga.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, som
under densamma infunnit sig och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att, utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma
efteråt, om anledning därtill gåves, hade i avseende på det nu ifrågavarande
betänkandet yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels ock bifall till
de i ämnet väckta motionerna.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wigforss begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets motivering skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Bergman m. fl. därom avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner motiveringen i bevillningsutskottets
röstar

Ja;

betänkande nr 32,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Bergman m. fl. därom avgivna reservationen.

Ang.

arvsskatten.

(Forts.)

Nr 24.

90

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

nmskatt* n.
(Forts.)

Ang.
omläggning av
inkomst- och
lärmögenhetsskatten.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 33, i anledning av väckta
motioner angående omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 158 i
första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 271 i andra kammaren av herr
Hansson i Stockholm m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag till omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten
enligt vissa i motionerna angivna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 158 av herr Möller m. fl. och 11:271 av
herr Hansson i Stockholm m. fl., angående omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bärg, Wigforss, Björnsson, Johansson i Arkösund, Björklund,
Wahlmark, Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm och Andersson i Katrineholm,
vilka på åberopade grunder hemställt, att motionärernas yrkande om utredning
måtte av riksdagen bifallas; samt

2) , mot vissa delar av motiveringen, av herrar Bergman, Leander och Ljung -gren.

Herr Wigforss: Herr talman! Den föregående debatten har ju till en viss
gräns även omfattat denna motion, och jag skall inte alls förlänga sammanträdet
genom att taga upp en debatt om saken.

Jag vill endast erinra om att denna motion rör sig om en fråga, som vi
tidigare en mångfald gånger diskuterat, nämligen frågan om fördelning av
skatterna på direkta och indirekta, och hela motionen går väsentligen ut på
att man skulle få en utredning om den svenska inkomstskatteskalan, som skulle
kunna leda därhän, att denna skatteskala omlades på sådant sätt, att det bleve
möjligt att överflytta en del av den indirekta beskattningen till den direkta.
Även denna begäran har av utskottsmajoriteten ansetts vara så — låt oss
säga •— revolutionär, att den måst avvisas, fastän vi ju allesammans veta,
att det inte blott är socialdemokraterna, som tidigare ha kämpat för en minskning
av de indirekta skatterna, utan även vissa andra grupper.

Jag har bara velat konstatera, att man även på denna punkt, när det gällt
frågan om en annan fördelning av skattetrycket mellan direkta och indirekta
skatter, från och med behandlingen av denna motion i bevillningsutskottet har
fått en ny gruppering av partierna i den svenska riksdagen.

Herr Trygger: Ja, herr talman, jag vet inte, om jag misstagit mig, men

jag hade det intrycket, när jag studerat den första motionen och kom till den
andra, att motionärerna voro något trötta, att de hade lagt så stor kraft in i
den första motionen, att det ingenting fanns kvar till den andra.

Nu skall jag i likhet med herr Wigforss icke gå närmare in på frågan om
direkt eller indirekt skatt. Jag vill bara fästa uppmärksamheten på en liten

Onsdagen den 18 april e. m. 91

sak. Här talas om, att när man skall bestämma beskattningen av inkomst,
skall man undersöka bärkraften. Men sedermera heter det i fortsättningen, att
man samtidigt också skall se till, huruvida man icke genom beskattningen
kan ^främja samma syfte, som man hade med den förra motionen, nämligen
att åstadkomma en jämnare och därmed bättre fördelning av välståndet i
landet. Jag förstår egentligen ej, hur dessa båda saker låta sig förenas. Har
jag först bestämt, hur jag skall gradera inkomstskatten och kommit till det
resultatet, att det skall vara efter bärkraften, kan jag väl icke sedermera
komma och använda en ny princip, ty då rubbar jag ju den, som jag redan
uppställt för mig såsom den riktiga. Det förefaller mig, som om aptiten på
den jämnare fördelningen, som motionärerna hade, har spelat dem ett spratt
vid avfattningen av denna motion. Jag erinrar mig en historia om en procentare,
som höll på att ackordera om’ räntan med en kund. Han drev upp
den högre och högre och slutligen var han uppe i 85 %. Hans hustru, som
hade stått vid dörren till rummet bredvid och lyssnat på denna intressanta
diskussion, hörde, hur räntan höjdes och höjdes, hon blev nervösare och nervösare
och kunde till sist inte låta bli att ropa till mannen: »Hör du, tag
100 *, sa är det fullt säkert!» På samma sätt tycker jag, att det är med motionärerna.
De ha först slagit fast, att man skall bestämma inkomstskatten
efter bärkraften, d. v. s. det högsta möjliga, men så tänka de: Kan man icke
ta litet till, d. v. s. kan man inte ytterligare öka den efter ändamålet att
flytta över förmögenhet från den ena till den andra?

^Jag vill dock erkänna, att det finns ett visst sammanhang mellan dessa
båda motioner. I den första, sådan jag uppfattade den, riskerar man, att
förstöra lusten till att spara och samla kapital. Här däremot sätter man på
spel förmågan att göra det. Man kan följaktligen ej gå med på en skrivelse
och en motivering sådan som den här ifrågavarande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Jag ber om ursäkt för att jag med anledning av det sista

anförandet bara vill erinra om motionens siffror. Det påpekas uti motionen,
att den direkta skattebördan numera är omkring 28 %, under det att den indirekta
skattebördan är 62 %.

Det är inte min mening att ta upp någon långvarig debatt därom, men det
förvånar mig i alla fall, att man kan tycka, att denna avvägning av förhållandet
. mellan den direkta och indirekta skatten kan vara så förträfflig, att
man finner det fullkomligt opåkallat, att göra någon som helst undersökning,
om inte en ändring skulle behövas.

Herr Bergman: I avseende å påpekandet, att de indirekta skatterna skulle
vara 62^ % vill jag erinra om att större delen av dessa indirekta skatter äro
lagda på alkohol och tobak, och det är skatter, som vem som helst kan undandra
sig. Aven kaffe är en lyxartikel, men jag medger, att det intar en något
annan ställning än de andra, ty kaffe kan under vissa förhållanden, ehuru
det är beklagligt, att det skall vara så, få fungera som partiell ersättning
för verkliga livsmedel. De andra artiklarna däremot äro absolut inga
livsförnödenheter. Det är sålunda sannerligen icke något att vara särskilt
indignerad över att de åsättas kraftig konsumtionsbeskattning, då ingen människa
behöver betala dessa skatter. Det visar sig, att hundratusentals svenska
arbetare begå den, som jag tycker, berömvärda handlingen att undandraga sig
denna beskattning. Ja, jag kallar verkligen detta undandragande berömvärt.
Jag.betraktar det till och med som en patriotisk gärning. Det är rent av så underligt
det låter, även statsekonomiskt fördelaktigt, ty det höjer skatteförmågan

> r 24.

Ang.

omläggning av
inkomst- och
förmögenhetsskatten.

(Forts.

Nr 24. 92

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

omläggning av
inkomst- och
förmögenhetsskatten.

(Forts.)

Ang. arbetsförhållandena

vid hotell,
restauranger
och badhus.

i landet och — som Amerikas exempel i avseende på alkoholen visat — ger
mer än fullgod ersättning för det skenbart förlorade.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion, 1:166, angående undersökning rörande^ hotelloch
restaurangpersonalens samt badhuspersonalens anställningsförhållanden

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 166, hade herr Möller m. fl. hemställt, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
snar undersökning om hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
arbetsförhållanden samt på grundval av denna undersökning vidtaga eller
för riksdagen föreslå nödiga åtgärder för undanröjande av konstaterade missförhållanden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att första kammaren för sin del måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t, i den omfattning, som i utlåtandet angivits, ville
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om arbetsvillkoren
inom hotell- och restaurangyrket och för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Larsén och Östergren, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, slutande med
en hemställan, att första kammaren för sin del måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig och
förutsättningslös utredning dels, i den omfattning, som i reservationen angivits,
av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket, dels ock rörande
badhuspersonalens arbetsförhållanden, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Herr Larsén: Till det föreliggande utskottsutlåtandet har fogats en re servation,

i vilken hemställes, att den ifrågasatta utredningen måtte utsträckas
även till badhuspersonalens arbetsförhållanden.

Utskottsmajoriteten har ansett, att denna personal har fått sin arbetstid
reglerad genom den s. k. butikstängningslagen, som föreskriver, att varmbadhus
får hållas öppet endast mellan kl. 8 f. m. och 8 e. m. Denna bestämmelse
har man i allmänhet tolkat så, att den skulle innebära, att biljettkassorna
skulle stängas kl. 8 e. m. Emellertid är det självklart, att sedan biljettkassan
stängts, återstår mycket arbete att utföra inom badinrättningen. Först måste
de beställda baden serveras, och sedan vidtager ett omfattande rengöringsarbete,
som ibland blir så långvarigt, att arbetet inom badanstalten på vissa
avdelningar fortgår ända till kl. 1/2 12 på natten.

Nu har utkottsmajoriteten ansett, att de kommunala myndigheterna kunna
och böra, när så behövs, ytterligare inskränka tiden för badanstalternas öppethållande.
Den rätten ha de kommunala myndigheterna, men de kunna tyvärr
inte alltid begagna densamma, ty skall en inskränkning göras, måste
den vara fullt likartad för alla badinrättningar i samhället. Men finns det
flera badinrättningar, betjäna de ofta olika befolkningslager med olika levnadsvanor.
Därför kommer högsta badfrekvensen att falla vid olika tider på

Onsdagen den 18 april e. m.

93 Nr 24.

dagen för de olika badinrättningarna. Om ändock en inskränkning göres i
tiden för öppethållandet, kommer denna bestämmelse att på ett mycket olikartat
och orättvist sätt drabba de olika badinrättningarna. Därför har man inte
kunnat gå den vägen t. ex. här i Stockholm. En inskränkning i personalens
arbetstid skulle verka mycket mindre besvärande både för badinrättningen och
för allmänheten. Hur lång denna arbetstid skulle bli. ha såväl motionärerna
som reservanterna lämnat öppet för utredning.

Badhuspersonalens arbetstid är, det har även utskottsmajori teten medgivit,
ofta alltför lång. Därtill är den i hög grad växlande vid olika badanstalter
i samma samhälle. Vid vissa badinrättningar är tiden väl avvägd, vid andra
är motsatta förhållandet rådande. Det finns badinrättningar i Stockholm, där
arbetstiden fastställts till 63 timmar per vecka, vartill komma ytterligare 1
eller 2 timmar dagligen för rengöringsarbeten. Under sådana förhållanden återstår
tydligen en alltför ringa tid för vila, sömn, för umgänge med familjemedlemmar,
för vårdande av enskilda angelägenheter och till vistelse i friska
luften utomhus. Knappast någon arbetspersonal torde väl bättre behöva vistelse
i fria luften någon tid varje dag än just badhuspersonalen, som har sitt arbete
förlagt i lokaler, där luften är på en gång varm och fuktig och således
mycket pressande samt disponerande för förkylningssjukdomar. Den personalgrupp,
som det här gäller, är ganska fåtalig, men den bör inte förbises
därför. Då gruppen är fåtalig, blir också arbetet med en utredning mindre
besvärligt och kostsamt.

Jag ber alltså herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr Roos: Herr talman! Under åren 1910—1914 förekommo till handläggning
i riksdagen åtskilliga motioner avseende förbättring av badhuspersonalens
anställnings- och avlöningsförhållanden. Dessa motioner föranledde en
riksdagskrivelse 1914 och sedan så småningom en lagändring. Lagändringen
innebar, att varmbadinrättningarna inrymdes under bestämmelserna i butiksstängningslagen,
och butiksstängningslagen fick om jag minnes rätt då ett tilllägg,
som säger, att utöver de vanliga i lagen föreskrivna inskränkningarna kan
kommunal myndighet stadga ytterligare inskränkningar — 2 timmar på morgonen
och 2 timmar på aftonen. Det ansågs då. att därmed var frågan om badhuspersonalens
skyddande mot alltför frestande arbete ordnad. Behövdes det
på någon ort särskilda bestämmelser, hade vederbörande att vända sig till de
kommunala myndigheterna, som då hade att taga hand om saken och, om några
särskilda inskränkningar funnos befogade, att då också stadga sådana.

Nu anse reservanterna inte detta vara tillräckligt. Deras yttrande härom
lyder: »Visserligen äga de kommunala myndigheterna rätt att med stöd av § 3
i omförmälda lag inskränka tiden för badinrättningarnas öppethållande, men
det synes utskottet ovisst, huruvida icke en begränsning av denna art skulle
vara för en badinrättning mera besvärande än en lämplig maximering av personalens
arbetstid.» Detta skäl skulle då föranleda igångsättandet av en ny utredning.
och dock är ju förhållandet, att i fråga om badhusens personal 1919
års lag hittills icke blivit tillämpad. Dess tillämpning har aldrig blivit påkallad,
och såvitt man vet, har inte något, åtminstone starkare utbrett missnöje
bland badhuspersonalen förekommit. Blir det anledning till missnöje, lära vederbörande
inte underlåta att vända sig till de kommunala myndigheterna, och
dessa lära inte, om missnöjet finnes befogat, underlåta att ordna saken på ett
nöjaktigt sätt.

Den svaga motiveringen för utredning — jag ber herrar reservanter om ursäkt,
men den förefaller mig svag — erinrar mig om en kommitté, som för ett
30-tal år sedan tillsattes för att granska dåvarande reglemente för flottan.

Ang. arbetsförhållandena

vid hotell.
restauranger
och badhv''.
(Tort>.

Nr 24. 94

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang. arbetsförhållandena

vid hotell,
restauranger
och badhus.
(Forts.)

Jag frågade då en av ledamöterna i kommittén: »I vilka avseenden skola ni omarbeta
reglementet och vilka brister finns i detsamma?» Då svarade han: »Ja,
det är inte några särskilda brister, men vi skola se på vad som kan finnas.»
Nå, de sågo på detta i 5 år. Ja, det var ju den gamla goda tiden. Men att nu
tillsätta en kommitté eller anordna en utredning på liknande som mig synes
något lösa grunder lärer väl icke böra äga rum.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forssberg: Herr talman, mina herrar! De två föregående talarna

ha ju inriktat sig på badhusfrågan. Jag skall bo att få säga några ord i restaurangfrågan.

Det är ju mycket riktigt, som motionärerna säga, att en del av restaurangpersonalen
har en väl lång arbetstid, och det tycks ju även utskottet ha funnit, som
för sin del föreslagit en allsidig utredning av frågan. Men, mina herrar, vari
utmynnar en allsidig utredning i denna fråga? Jo, enligt mitt förmenande, kan
det inte gå ut över annat än själva personalen och restauratörerna. Det är ju
så, åtminstone vad de mindre hotellen i landsorten beträffar, att de ha ytterst
liten personal. Jag utgår ifrån, att om denna utredning kommer till stånd, så
kommer 8-timmarslagen, under vilken en viss del av personalen för närvarande
inte lyder, att träda i kraft för densamma. Vad blir då följden, mina herrar?
Den blir enligt min uppfattning, att personalen måste utökas, och den arbetsförtjänst,
som nu utgår till en eller två av dessa biträden — servitörer, servitriser
eller vad vi vilja kalla dem för — i stället kommer att uppdelas på dubbla
antalet. Det blir en minimal förtjänst för dem, särskilt som de redan dags datc
ha mycket svårt att reda sig. Vad blir följden för restauratören? Jo, han kommer
även i sin tur att få vidkännas en del ökade omkostnader, t. ex. för mat
otc. för den extra personalen. Slutligen kommer detta naturligtvis att gå ut
över allmänheten, som kommer att få betala högre priser. Om vi nu utgå
ifrån att denna utredning — det är min uppfattning — kommer att gå i den av
mig påpekade riktningen och — jag säger fortfarande enligt min mening —
inte kan gå i en annan riktning, vad skall då en utredning tjäna till?

Det är med anledning därutav, som jag för min del yrkar avslag på utskottets
hemställan.

Herr östergren: Herr talman! Den undersökning, som har företagits med
anledning av denna motion, har visat, att i den fråga, som den siste ärade talaren
var inne på, är en utredning av behovet påkallad. Såväl restauratörföreningen,
restaurangpersonalens förening som socialstyrelsen har tillstyrkt en
utredning på de grunder, som i motionen anföras, och de talande exempel, som
framföras i motionen, äro så pass tydliga och riktiga, att det inte har varit gott
att vederlägga dem. Det har ju inte heller försökts.

Det är så pass lång arbetstid på de flesta hotell landet runt, att man kan inte
gärna säga annat än att en reglering är av behovet påkallad. En sådan reglering
bör emellertid inte omfatta enbart arbetstiden utan även avlöningsförhållandena,
vilka behöva bli bättre. Drickspenningssystemet, som en så stor personal
som denna är beroende av för sin utkomst, bör naturligtvis omläggas så,
att personalen kan bli fast avlönad. Därjämte bör denna personal, som i många
avseenden säges vara fast anställd, tillförsäkras verklig semester, ty semestern
nu är för dem inte något annat än vanlig ledighet. De få nämligen inte någon
lön under semestern, eftersom deras avlöning utgöres av drickspengar. Det
behövs mycket väl en omläggning såväl av löneförhållandena som av arbetstiden.

Beträffande badhuspersonalen ber jag att få instämma i vad herr Larsén yttrade,
och jag ber till slut att få hemställa om bifall till reservationen.

Onsdagen den 18 april e. m.

95 Ni 24.

Herr Lindhagen: När man varit med eu tid i riksdagen, får man uppleva,
hur i mångt och mycket frågorna komma och gå som en karusell. De ha varit
uppe en gång långt tillbaka i tiden, sjunkit undan i tidshavet och komma
sedan igen i samma hopplösa belägenhet, som de befunno sig i förut.

I bägge dessa frågor, som nu föreligga till överläggning i afton, väckte jag
för min del motioner under en följd av år med början år 1910. Andra kammaren
biföll gemenligen motionerna, såsom då var brukligt, och första kammaren
avslog, såsom då också var brukligt. Numera avslå bägge kamrarna i allmänhet
motioner. Emellertid ledde detta upprepade bifall från andra kammaren
till vissa förhoppningar, och motionären kompletterade sin framgång i
andra kammaren genom spring i trapporna hos socialstyrelsen och vederbörande
departementschef och sökte också anlita interpellationsinstitutet för att få
något verkligt liv i frågorna. Detta ledde till att det igångsattes s. k. statistiska
utredningar. Den utredning, som utskottet nu åberopar, har kommit
till på detta sätt. Men sedan man slutligen fått denna tråkiga och livlösa statistik,
föll ärendet platt och dött till marken. Nu se vi igen, att frågan tages
upp på samma sätt som förut. Det skall bli en allsidig utredning gubevars om
arbetsförhållandena. Man är t. o. m. inte nöjd med den statistik, som finns,
utan det skall bli ännu mer statistik. Jag för min del, herr talman, önskar, att
det nu skall bli slag i saken och någon handling. Något utlåtande i det syftet
föreligger knappast.

Saken är emellertid den, att bägge dessa arbetargrupper ha blivit undantagna
ifrån arbetstidslagens välsignelser i den mån, som den kan skänka några sådana,
och det beror väl på yrkenas beskaffenhet, att det är svårt att fixera någon
bestämd arbetstid för dem. För baderskorna skulle det väl vara möjligt, men
de äro ju så få, så att de inverka inte på valrörelsen, och därför ha de inte fått
komma med, föreställer jag mig. Däremot är det ju svårare att ordna det reglementsaktigt
för restaurang- och hotellpersonalen, det förstår jag. Fn del av
denna personal har dock arbetstidslagen omfattat, nämligen, såvitt jag tror.
kökspersonalen, men inte den övriga personalen. Man kan ju också förstå, att
det möter större svårigheter i det avseendet.

Nu har emellertid utskottet tillstyrkt skrivelse om den mäktigare personalen,
men baderskorna har man lämnat åt sitt öde. Det är bara två reservanter, som
tala för dem. Jag vill då säga, att jag tycker verkligen, att kammaren kunde
låta baderskorna få följa med, fastän de ju inte injaga någon större förskräckelse
hos oss genom sina krav.

Nu säger herr Roos, att det tillkommit en författning, som medger kommunalstyrelse
rättighet att minska arbetstiden vid badinrättningarna i våra städer.
Då är ju allt bra, menar utskottets ordförande, ty en framställning om
minskning av arbetstiden kommer naturligtvis att bifallas. Då vill jag fästa
herr Roos’ uppmärksamhet på, att inga baderskor komma att klaga hos några
kommunala myndigheter, ty då bli de kanske avskedade, eller också få de annorledes
sitta hårt emellan i den anstalt, där de äro privat anställda. Och komma
de verkligen fram med klagomål till kommunalstyrelsen, är det därför inte
alls sagt, att styrelsen är sinnad att bifalla deras krav. Om jag känner kommunalstyrelserna
rätt, komma de att avslå framställningarna, därför att majoriteten
vill bada just på de tider, då baderskorna vilja vara fria.

Denna sak kan sålunda inte alls lösas på något effektivt sätt, om den icke
inrymmes i arbetstidslagen såsom ett allmänt krav, som icke behöver göras gällande
genom att de, som man vill skydda, själva framföra klagomål, vilket de
aldrig komma att göra och aldrig kunna göra.

Jag hemställer sålunda, att kammaren, när den har sagt A, också skall säga
B och låta även baderskorna slinka med i den omtanke, som kammaren eventuellt
vill ägna de två föreliggande yrkesgrupperna. För min del vill jag till -

Ang. arbetsförhållandena

vid hotell,
restauranger
och badhus.
(Forts.)

Nr 24. 96

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang. arbetsförhållandena

vid hotell,
restauranger
och badhus.

(Forts.)

lägga, att jag inte önskar någon mer statistik. Jag önskar icke heller några
allmänna utredningar, utan jag menar, att Kungl. Maj:t bör göra upp ett förslag
om införande av dessa bägge kategorier i arbetstidslagen, med de modifikationer,
som på grund av yrkets beskaffenhet äro av oundgängliga förhållanden
påkallade. Under denna förhoppning, herr talman, yrkar jag bifall till
reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet på grund
av den föregående ärade talarens yttrande, att det här icke skulle behövas
några ytterligare utredningar. Det kan ligga mycken sanning i detta, ty denna
fråga har ju flera gånger varit uppe och utretts. Men icke desto mindre
tror jag, att det skulle vara ganska lämpligt, att man inom den närmaste
tiden företoge en utredning, såväl beträffande restaurangpersonalen som beträffande
budhuspersonalen, då vi nämligen om ett par år åter skola taga
upp frågan om arbetstidslagen.

Förra gången arbetstidslagen var uppe till behandling, var också frågan
om restaurangpersonalen föremål för ganska livlig debatt. Det har nämligen
flera gånger på grund av de svårigheter, som föreligga att inordna denna
personals arbetstidsförhållanden under åttatimmarslagen, föreslagits att man
skulle flytta dem utanför lagens domvärjo.

Innan denna fråga förra gången skulle avgöras av riksdagen, gjordes genom
kvinnliga yrkesinspektionen en undersökning angående de förhållanden, som
gällde ekonomipersonalen vid restaurangerna. Det framgick av denna undersökning,
att det visserligen förelåg ganska stora svårigheter att få deras
arbetstid inordnad under arbetstidslagen, men att i alla fall betydande förbättringar
kunnat genomdrivas, och att man, om man finge möjlighet att för
detta yrke göra vissa speciella jämkningar, skulle kunna åstadkomma ett
ganska gott resultat. Emellertid är det otvivelaktigt, att även den övriga
restaurangpersonalen synnerligen väl behöver få sin arbetstid i någon mån
reglerad, och det är för att få reda på, vilka jämkningar, som beträffande
denna skulle kunna vara av nöden, som det vore skäl att verkställa en ny
specialundersökning, även när det gäller dem. Och detsamma är förhållandet
med badhuspersonalen. Restaurangpersonalen, och i synnerhet servitrispersonalen,
har många gånger en oerhörd arbetstid. Ofta måste de arbeta långt
in på nätterna och berövas därigenom möjligheten att få tillräcklig vila. Det
beror i många fall på en viss slentrian, att icke denna fråga redan har ordnats,
i andra fall beror det på verkliga svårigheter, som här även ha framhållits,
att man på alla de mindre restaurangerna ej kan hålla dubbel personal o. s. v.
Skulle man emellertid, när det gäller denna personal, slå in på samma väg
som vid föregående riksdagar föreslagits för ekonomipersonalen inom restaurangerna,
och sålunda giva möjlighet åt Kungl. Maj :t att för denna personal
bestämma särskild arbetstid, anpassad efter yrket, så skulle man i alla fall
ha givit dem en hjälp, som vore synnerligen värdefull, utan att man därför
behöver råka in i de svårigheter, som ett strikt följande av åttatimmarslagen
faktiskt medför.

Det är detta som gör, att jag för min del är angelägen om, att denna undersökning
skall göras. Och jag måste säga, att jag nog anser, att det vore
lämpligt, att man utsträckte undersökningen även till badhuspersonalen. Det
säger jag a,v den anledningen, att man från badhuspersonalen flera gånger
vänt sig till mig med en förfrågan, huruvida det icke skulle kunna vara möjligt
att hjälpa dem att åstadkomma en reglering av arbetstiden. De erkänna
själva, att det föreligger en svårighet på grund av drickspenningssystemet,
men de framhålla å andra sidan, att de äro i behov av hjälp. Jag kommer därför,
herr talman, att för min del rösta bifall till reservationen, i hopp om att

Onsdagen den 18 april e. m.

97 Jfr 24.

vi skola få en undersökning i här berörda avseende för såväl restaurangpersonalen
som för badhuspersonalen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2 :o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Östergren m. fl. begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de bada återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Herr Forssberg äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6 antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejFörsta
hammarens protoholl 1928. Nr 2b. 7

Ang. arbetsförhållandena

vid hotell,
restauranger
och badhus.

(Forts.)

Nr 24.

Ang. arbetsförhållandena

vid hotell,
restauranger
och badhus.
(Forts.)

Lagförslag
ang. fylleri
in. m.

98 Onsdagen den 18 april e. in.

propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fylleri m. in., dels
ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 20 januari 1928 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 32, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t^föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående
fylleri m. m.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling föreliaft en
inom andra kammaren i anledning av propositionen väckt motion, nr 415, däri
herr Andersson i Rasjön m. fl. hemställt, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen måtte för sin del besluta sådan ändring i 2 § av lagförslaget,
att minsta bötessatsen för där omförmälda förseelse sattes till femtio kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt,

1) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas; och

2) att den i anledning av propositionen väckta motionen måtte anses besvarad
genom utskottets hemställan under 1).

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Larson i Lerdala, Lindqvist
i Halmstad, Carlson i Mölndal, Sjögren och Olsson i Rimforsa, vilka på
anförda skäl hemställt,

1) att Kungl. Maj:ts proposition måtte av riksdagen bifallas, dock att 1 och
2 §§ skulle erhålla den ändrade lydelse, reservationen visade;

2) att den i anledning av propositionen väckta motionen måtte anses besvarad
genom hemställan under 1).

Herr Carlsson, Carl: Herr talman! Av utskottets betänkande framgår,

att den nu föreliggande kungl. propositionen har tillkommit på grund av en
riksdagsskrivelse år 1920. I denna skrivelse anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj :t ville skyndsammast verkställa utredning om revision av gällande lagstiftning
om fylleri och dryckenskap samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Sedan dess ha vid två riksdagar,
1922 och 1925, vidtagits vissa ändringar i den gällande lagen. År 1925 yttrade
emellertid dåvarande statsrådet, som handlagt frågan, att det endast var
detaljspörsmål, som dessa lagstiftningsåtgärder vidrörde, och därför ansåg
han, att en utredning borde komma till stånd.

Det är resultatet av denna utredning, som nu föreligger i den kungl. propositionen.
Jag skall icke ingå närmare på denna fråga, utan inskränka mig
till att i huvudsak yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Jag tror, att man
kan säga, att den kungl. propositionen icke i något avseende går längre än
den omtalade riksdagsskrivelsen, utan snarare tvärtom.

Det måste då förefalla tämligen egendomligt, att första lagutskottet intar
en så negativ ståndpunkt som här kommit till uttryck. ^ Det förefaller mig,
som om det skulle ha funnits möjligheter att i denna fråga ha fått ett enigt
utlåtande från lagutskottet. Jag tror, att det med en liten smula god vilja

Onsdagen den 18 april e. m.

99 Nr 24.

från majoritetens sida borde ha varit möjligt att åstadkomma enighet på den
linje, som reservanterna givit uttryck åt i sin reservation.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Larson i
Lerdala m. fl. avgivna reservationen.

Lagförslag
ang. fylleri
m. m.
(Forts.)

Herr Åkerman: Herr talman! Det är inte utan, att livet företer vissa

överraskningar ibland. Jag må säga, att jag blev ganska förvånad, då jag i
dag på förmiddagen fick underrättelse om att herr justitieministern i andra
kammaren biträtt den vid utlåtandet fogade reservationen. Jag hade verkligen
föreställt mig, att han skulle beteckna denna reservation såsom »mindre
önskvärd», för att begagna hans egen terminologi häromdagen på tal om vissa
kusiner. Emellertid har nu herr justitieministern avgivit denna förklaring
och sålunda givit sitt stöd åt reservationen.

Innan jag går in på detaljerna i denna sak •— jag lovar att försöka att icke
för mycket befatta mig med dem — så måste jag i alla fall ge en liten kort
exposé, så att det skall bli klart för herrarna, hur frågan ligger •— riksdagsarbetet
har börjat forceras, och man kan ju befara, att åtskilliga av herrarna
kanske inte tyckt det vara något vidare nöje att närmare studera frågan. Den
är ju också tämligen juridisk, och då föreligger ju alltid en risk, att man skall
tycka den är tråkig. Jag skall i alla fall nämna några ord om hur frågan i
själva verket ligger, men jag skall försöka göra det så populärt jag kan, för
att icke trötta herrarna.

Om herrarna se på det föreliggande lagförslaget, finna herrarna, att första
paragrafen är en gammal bekant. Den är flyttad hit till denna lag från
nu gällande 18 kap. 15 par. strafflagen. Det är sålunda en gammal bekant;
vi ha talat om den många gånger här i kammaren, och jag tänker att herrarna
känna igen den. Men den är i någon mån förändrad. Skillnaden mellan gällande
rätt och det framlagda förslagets första paragraf är tvåfaldig. Ena
skillnaden är, att fylleri gjorts straffbart även när det förekommer på enskild
plats, under förutsättning att detta ställe är lätt sjmligt från allmän
plats. Den andra olikheten är. att man i någon mån höjt straffet. Det är
dessa två saker, som äro att observera beträffande första paragrafen.

Andra paragrafen är själva pudelns kärna. Man kan ju säga, att den är ny,
om man så vill, men det är den i själva verket icke, ty i viss mån finns den
redan i den gällande rätten, nämligen i motorfordonsförordningen. Herrarna
erinra sig, att vi år 1925 hade ett lagförslag att behandla, i vilket regeringen
föreslagit straff för motorförare, som voro »synbarligen berörda av starka
drycker». Detta förslag godkändes av riksdagen. Nu har justitieministern
föreslagit det arrangemanget, att detta i motorfordonsförordningen upptagna
brott tages bort därifrån, och i stället har man i det här föreliggande lagförslaget
satt in denna andra paragraf, som är så formulerad, att den skulle träffa
icke allenast motorfordonsförare, utan även — för att begagna ett kort och måhända
icke fullt träffande, men i alla fall nu i debatten, för att man skall slippa
att uttrycka sig för vidlyftigt, lämpligt uttryck — alla farliga precisionsarbeten.
Detta var det ena: bestämmelsen skall alltså spänna över ett mycket
större område än nu, över hela arbetsfältet. Vidare föreligger den ändringen
med avseende på nu gällande bestämmelse i motorfordonsförordningen, att berusningsgraden
beskrives på ett annat sätt än i motorfordonsförordningen.
Även denna skillnad är det synnerligen viktigt att observera. Som jag redan
nämnde, heter det i motorfordonsförordningen »synbarligen berörd av starka
drycker». Här heter det däremot »av starka drycker så påverkad, att han kan
antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar».

Jag vill erinra herrarna om att riksdagen år 1925 i viss man tog ställning!
till den stora principfråga, som här föreligger, nämligen huruvida man i brotts -

Nr 21.

100

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag beskrivningen kan införa en så svävande bestämning som denna. Den gången
ang. fylleri var formuleringen en annan; lagutskottets majoritet, som dukade under i vote(Forts)
ringen, hade nämligen föreslagit, att den skulle straffas, som »förtärt starka

°r9‘ drycker å sådan tid och till sådan myckenhet, att det skäligen kan antagas,
att han vid körningen varit därav påverkad». Detta ville riksdagen icke vara
med om. Den ansåg, att det icke gick an att grunda dom på ett sådant svävande
stadgande som ett antagande. Denna principfråga har. kan jag säga,
dominerat i det lagförslag, som nu här föreligger, och naturligtvis också i utskottets
behandling av ärendet.

Saken ligger så, att om riksdagen icke godtager andra paragrafen med de
bestämmelser, som jag nu har antytt, nämligen dels lagens utspännande över
hela det arbetsområde, som nu är i fråga, och dels den i mitt tycke synnerligen
svävande bestämmelsen om fyllerigraden, så faller, såvitt jag förstår, hela lagen.
Då tjänar det övriga ingenting till. Jag skall nämligen erinra om, attj
de andra paragraferna, som återfinnas i detta lagverk, endast innehålla bestämmelser,
som äro överflyttade från annat håll. Det finns ju en gammal förordning
från 1841 om fylleri och dryckenskap. Från den har man nu flyttat in
bestämmelsen i tredje paragrafen, vilken handlar om en sådan obetydlighet som
att de, som äro fulla, skola köras ut från offentliga sammankomster, samt fjärde
paragrafen, innehållande bestämmelser om anhållande av berusade personer.
Femte paragrafen är också en gammal bekant, ehuru den icke hör hemma i
1841 års författning, utan i en författning av 1924. Man har där stadgat rätt
för polismyndighet att beslagtaga litrar och sådant, som fyllerister bära med
sig, när de anhållas. Sedan är det endast kvar sjätte och sjunde paragraferna,
vilka handla om åtal och böter.

Herrarna finna sålunda, att lagförslaget endast är en ommöblering av den
gällande rätten, plus den principiella bestämmelsen i andra paragrafen, som
är av den största vikt.

Vad så beträffar reservationen, vill jag för min del säga, att genom den icke
undanröjes majoritetens viktigaste anmärkningar mot detta lagförslag, nämligen
att man sammanfört under en generell bestämmelse så vitt skilda yrken
som motorfordonsförare och barnmorskor. Det ha vi tyckt vara något för kraftigt.
Vidare har reservationen icke heller skingrat våra betänkligheter mot
ordet »antagas» — att man sålunda skall döma folk på ett antagande.

Jag vill vidare säga, att åtminstone för min del — och jag tror, att denna
uppfattning delas av lagutskottets flertal ■— anser jag det icke lämpligt att
jämt och ständigt på detta sätt ändra på lagen. Besinna, att det endast är tre
år sedan straffet för berusade automobilister infördes och att lagstiftningen
sålunda blott är i ringa mån prövad. Något trängande behov att vidtaga denna,
jag kanske får säga, högst märkvärdiga lagändring anser jag för min del
icke heller föreligga. Man bör ihågkomma, att både korporationer och myndigheter,
som äro hörda, ha avstyrkt förslaget, och att lagrådet har skrivit ett
mycket bestämt avstyrkande. Man bör vidare minnas, att vad motorfordonsförarna
angår, finns det redan stränga bestämmelser om indragning av deras
körkort etc., vilket bör verka ganska återhållande.

Vidare vill jag erinra om, vilket också nämndes under riksdagsdebatten 1925,
att bevisningen i dessa mål blir oerhört svår, ifall bestämmelsen skall avfattas
såsom i andra paragrafen. Vad menas med »så påverkad, att han kan antagas
ej äga nödigt herravälde över sin handlingar»? Kom ihåg, att det icke är meningen,
att detta skall kallas för fylleri! Det säges uttryckligen ifrån att det
endast är första paragrafen, som avser fylleri. Detta är en lindrigare berusningsgrad
än fylleri, men en sträng förseelse i annat hänseende, nämligen att
man sätter människors liv eller hälsa i fara. Men bevisningen! Det är ju fråga
om ett själstillstånd hos delinkventen, som icke tagit sig något uttryck i sinne -

Onsdagen den 18 april e. m.

101

Sr 24.

världen. Han skall vara så påverkad av rusdrycker, att han »antages» ej äga Lag^^i
nödigt herravälde över sina handlingar. Då man nu icke heller får anhålla
honom, undrar jag, hur det skall gå för sig att åstadkomma bevisningen. När (Fortsj
det står »synbarligen berörd», går det väl an, ty då har man ändå sina ögons
vittnesbörd att hålla sig till, men sannerligen jag förstår den här anförda formuleringen.

Jag kan ju gärna tala om för herrarna, att när detta lagförslag började ventileras,
roade jag mig med att bland vänner och bekanta göra en liten enquéte
angående deras uppfattning av de två berusningsgrader, som man här skulle få
att göra med: den gamla beskrivningen, som vi nu ha och som motorfordonsförarna
nu äro underkastade, nämligen »synbarligen berörd av starka drycker»,
och den nya, »så påverkad, att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över
sina handlingar». Jag frågade tjugo personer, och endast sådana, som icke
voro jurister och sålunda kunde förutsättas besitta vad jag skulle vilja skämtsamt
kalla ett oförvillat omdöme i en sak sådan som denna. Då sade jag till
dem så här: »Det är fråga om två personer. Den ene är ''synbarligen berörd av
starka drycker’. Den andre är ’så påverkad av starka drycker, att han kan antagas
sakna nödigt herravälde över sina handlingar’. Vilken av dem är fullast?»

Den siste fick en kolossal majoritet. Man ansåg, att han var den fullaste, den
som står beskriven här i lagförslaget. Men det är ju inte meningen. Han skall
vara mycket mindre full än den, som är »synbarligen berörd av sfarka drycker».

Nu är här ju mycket annat, som detta lagförslag ger anledning att fundera
på. Där står: »Är vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av
bristande omsorg eller besinning fara lätteligen kan uppstå för människors liv
och hälsa» etc. Det är närmare utvecklat i lagutskottets utlåtande, vilka spörsmål
detta kan ge anledning till, och jag skall inte trötta herrarna med det. Men
det är en sak till, som jag vill nämna, och det är, att det väl är otvivelaktigt, att
bestämmelsen i 2 § skall ha tillämpning, inte allenast på motorfordon, utan även
på andra fordon. Jag för min del anser det vara uppenbart, att den under vissa
omständigheter åtminstone även kan ha tillämpning på hästskjutsar. Nu vill
jag ändå ifrågasätta, om herrarna verkligen tycka, att det kan vara lämpligt
att skriva en så generell bestämmelse, att man under densamma även får in
vanliga hästskjutsar. Jag tror sannerligen, att allmogen skulle reagera mot
något sådant. Jag har dömt i många mål om fylleri, oljud, förargelseväckande
beteende och överdådig framfart. Det är verkligen ett. som jag minnes och som
jag skall med några få ord referera, därför att det gjorde så starkt intryck på

mig.

Det var en gång i min domsaga en hemmansägare, som blev tilltalad för fylleri,
oljud och överdådig framfart. Han hade varit inne i staden och förfriskat
sig, och när han körde hem, var vägen mycket krokig. Det gick från den ena
sidan till den andra. Farten var också kraftig, och gubben skrek i vagnen, för
han var glad. Det där var ju ett synnerligen olämpligt uppträdande. Han
blev dömd till 50 kronors böter. Tiden gick, utslaget trädde i verkställighet, och
polismyndigheten hade kommit till honom och tagit ut de där femtio kronorna.

Då skrev han ett brev till mig. Det var ett mycket kort brev, och jag har läst
det så många gånger, att jag kan återge det utantill. Det återspeglar i alla fall
den uppfattning, som en enkel bonde har om en sådan sak. Det kan ju hända,
att det kan förtjäna att något skrattas åt, men jag tror också, att det kan förtjäna
att begrundas, särskilt med hänsyn till den oändligt mycket strängare
lagstiftning, som nu föreslås. Han skrev så här: »Och nu äro de femtio kronorna
betalda, och det var ärliga pengar, som jag arbetat och slitit ihop. Jag
har läst i en bok, att man skall visa barmhärtighet mot sin nästa, men den. som
det glömmer, hans plats blir en gång ringa, hur högt han än i denna världen
månde stå.»

Nr 24. 102

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag
ang. fylleri
m. m.
(Forts.)

Herr Notliin: Herr talman, mina herrar! Den sakkunnigeutredning, som

ligger till grund för den nu ifrågavarande propositionen, igångsattes av den
förra socialdemokratiska regeringen och på min föredragning. Jag har därför
ansett mig böra här framlägga min syn på saken, även om jag, enligt den
föregående ärade talarens mening, som jurist inte har samma »oförvillade omdöme»
som en lekman och alltså delar denna diskvalifikationsgrund med honom.

Utskottets ordförande började med att påpeka, att justitieministern tidigare
i dag i andra kammaren ansett sig kunna acceptera reservanternas ståndpunkt.
[Vid sådant förhållande kan jag inte finna, att det nu är anledning att gå in
på någon närmare granskning av vari skillnaden mellan propositionens och
reservanternas ståndpunkter ligger. Utan vad som är av intresse, det är skillnaden
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas ståndpunkter.

Vad då först angår 1 §, så är det mycket riktigt, som utskottsordföranden
påpekade, att numera kvarstår endast följande skillnad: Enligt nuvarande
lag gäller, att endast den som uppträder berusad på allmän plats, faller under
strafflagens stadganden rörande fylleriförseelser, men enligt reservationen
skulle det bli så, att personer, som i vretar, portgångar eller andra dylika
ställen omedelbart intill allmän plats uppträtt berusade, också skola kunna
omhändertagas av polis och ådömas straff för fylleri. Mot det riktiga och
lämpliga däri har från utskottsmajoritetens sida icke gjorts någon befogad
erinran. Man har endast velat göra gällande, att denna bestämmelse är överflödig.
Jag skall då be att få läsa upp, hur utskottet tänkt sig saken ordnad:
»I regel lärer en hänvändelse till den som äger bestämma över det

enskilda området vara tillräcklig för avvisandet av ifrågavarande personer,
och så snart de därefter träffas å allmän plats, kan ordningsmakten inskrida.»
Utskottet vill alltså, att man skall sätta sig i förbindelse med husvärden, som
måhända bor på helt annat ställe, och sedan man fått hans tillåtelse, skall den
berusade utkastas på gatan. När han på det sättet mot sin vilja kommit ut
på allmän plats, då kan han omhändertagas och straffas. Det är bra mycket
rakare att göra som reservanterna föreslå, att genast ta hand om den berusade,
där han befinner sig i portgången eller på den obebj^ggda tomten fullt synlig
från gatan.

Den andra olikheten gäller 2 §. För närvarande ha endast förare av motorfordon
en särställning. De äro underkastade sträng bestraffning, om de upp -

Jag tror i alla fall, att det inte är skäl att nu gapa över för mycket, utan att
man bör nöja sig med att först pröva automobilförordningens bestämmelse om
»den som är synbarligen berörd av starka drycker», och se, hur det kan gå med
det, och inte nu ge sig in på något så äventyrligt, som det, som här föreslås.
Jag vill också säga, att det förefaller som om det inte vore vidare praktiskt
heller med tanke på framtiden. Genom den föreslagna generella bestämmelsen
stänger man alldeles vägen för sig, ifall man med avseende å ett visst verksamhetsområde
skulle behöva gå fram något strängare.

Ja, beträffande 1 § vore ju åtskilligt att säga, men den har, som jag sade,
mycket ringa intresse, ty om 2 § faller, så måste alltsammans falla. Jag vill i
alla fall säga att, så som reservationen är avfattad, blir det egentligen ingenting
kvar av de föreslagna ändringarna i 1 § mer än det, att polisen får rätt att anhålla
sådana där förkomna individer, som stå i portgångar och supa. Polismännen
mena, att de inte kunna gå in i portgången och ta en sådan där karl,
utan det skall vara sådan omgång med det, därför att han inte befinner sig på
allmän plats o. s. v. Den saken blir verkligen rättad till även enligt reservationen.
men jag undrar, om det kan vara så mycket värt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 18 april e. m.

103

Nr 24.

träda berusade. Reservanterna ha nu föreslagit, att denna straffbestämmelse
skall utsträckas. Därvid ha emellertid uppställts icke blott den av utskotts- m.m.
ordföranden angivna förutsättning, att fråga är om verksamhet, för vilken (Forts.)
det erfordras särskild omsorg eller besinning, utan även att vederbörande i sin
verksamhet, i händelse av bristande omsorg eller besinning, riskerar människors
liv och hälsa. Jag kan inte se annat än att det är mycket lämpligt, att
man sammanför under ensartade bestämmelser alla de olika fall, varom här
kan bliva fråga. Yi ha inte bara motorfordonsförare. Yi ha järnvägspersonal;
och jag förmodar att saken kan bli aktuell även för lufttrafiken m. m.
Utskottet har åberopat, att det inte känt sig övertygat om att erfarenhet föreligger
i fråga om andra personer än motorfordonsförare. Skall man då vänta,
tills det blir en tågsammanstötning eller ett luftskeppshaveri, innan man ingriper
med lagstiftning? Jag tror inte, att det resonemanget är lyckligt, Och
för övrigt, även om det ännu inte i alla delar visat sig föreligga ett verkligt
behov av utsträckt lagstiftning, så är det dock av synnerlig betydelse, att det
genom ett straffbud inskärpes i det allmänna rättsmedvetandet, att när man går
till en sådan viktig verksamhet, så får man ock se till, att man inte har minskat
sin omdömesförmåga och sin förmåga att sköta detta arbete.

Emellertid säger utskottet vidare, att det inte ar behövligt att i detta fall
utsätta något särskilt straffhot, därför att den disciplinära bestraffning, som
sker, är fullt tillräcklig. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten därvid,
att enligt den föreslagna straffskalan skall det kunna ingå frihetsstraff för
dem, som begå dessa förseelser. Utskottsmajoriteten torde dock icke kunna
förmena, att man lämpligen bör ersätta ett frihetsstraff för vissa personer med
en rent disciplinär åtgärd mot vissa andra. Den, som är anställd vid_ järnvägen,
i lufttrafik och dylikt har ofta en långt mera ansvarsfylld uppgift än
motorfordonsföraren. Skall man för den senare ha frihetsstraff, så är det inte
lämpligt att i andra fall inskränka sig till en rent disciplinär bestraffning,
som för övrigt i många fall ej ens skulle utövas av nagon statens myndighet.
.

Det torde också vara på sin plats att erinra därom, att riksdagen själv sa
sent som 1924 begärt lagstiftning i frågan. Riksdagen, begärde då skärpta
bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor till följd av trafikpersonals
förtäring av alkoholhaltiga drycker och förklarade därvid, att »ehuru behovet
för annan trafikpersonals del icke syntes vara lika starkt, borde likväl utredningen
icke från början begränsas till allenast motorfordonsförarna».

Med avseende på själva lagformuleringen skall jag nu inte ingå på nagot
närmare bemötande av utskottets kritik. Jag vill allenast säga, att jag inte
kan se, att lagtexten innebär någon soin helst fara för tillämpningen, särskilt
med den av reservanterna gjorda omskrivningen..

Ja, så har utskottet —• och det berördes även i det sista anförandet åberopat,
att bestämmelser i ämnet borde ha sin plats i. strafflagen. Går man till
lagrådets uttalande, så finner man uttalad den mening, att övervägande av ett
så beskaffat steg som det föreslagna lämpligast borde äga rum i samband
med en lagrevision av vidare mått, samt att man ju icke för den skull a ore
förhindrad att ingripa med specialstadganden för särskilda områden, där ett
verkligt behov framträtt. Men då är det val ur lagteknisk synpunkt bättre
att, i stället för att införa straffbestämmelser i olika specialförfattningar för
det ena eller andra området, på sätt i Kungl. Maj ds förslag skett, sammanföra
dem till en enda fristående lag.

Herr talman! Jag skall inte längre uppta tiden. Jag ber att fa yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herr Schlyter.

Nr 24. 104

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag Herr Larson, Edward: Herr talman! Jag skall inte länge uppta kam “mm

marens tld Vld denna sena timme. Jag skall bara med några få ord ange min

(Ports.) syn ,Pa denna fråga.

Här har av utskottets ordförande anförts, att det inte skulle finnas något
fog för eller behov av en sådan lagstiftning som den vi nu behandla. Men
om vi läsa utskottsbetänkande!, sa visar det sig, att flera av de myndigheter,
som varit tillfrågade i saken, ha en annan mening. Socialstyrelsen t. ex. säger:
»Även om fylleriförseelsefrekvensen gått avsevärt tillbaka — på de sista
femton åren kan man skönja eu glädjande förbättring — är dock fylleriet
alltför utbrett i vårt land. Och det gives anledning att numera gå hårdare
fram mot fylleriet än under gångna tider.» Kontrollstyrelsen har påpekat behovet
av skärpning av straffet för fylleri. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd
betonar i^ en skrivelse »det numera tämligen allmänt erkända
behovet av effektivare åtgärder mot onykterhet i samband med framförande
av.1?lotorforcl°I1>>’ °°k P0lis" och åklagaremakten har upprepade gånger framställt
klagomål över att den inte kunnat inskrida mot personer, som i vretar,
portgångar eller andra dylika ställen omedelbart intill allmän plats uppträtt
berusade. Därtill kommer alla de automobilolyekor, som man varje vecka
laser om i tidningarna och vilka val i de flesta fall mer och mindre måste tillskrivas
onykterhet. Lägges härtill riksdagens tvenne skrivelser med begäran om
utredning och förslag i frågan så lär det väl inte kunna förnekas, att något behöver
göras och att den kungl. propositionens framläggande var väl motiverad.

Nu säger utskottet på tal om att polismyndigheterna inte kunna komma åt
dessa personer, som supa i portgångar och dylika platser, att detta skall kunna
ske efter hänvändelse till den, som äger det enskilda området. Man menar,
att den berusade skall avvisas. Men det är väl ändå en besynnerlig väg att gå,
att man skall ha en lag, så beskaffad, att man är tvungen att gå till ägaren
av området och be honom köra ut personen på gatan för att komma i tillfälle
att omhändertaga^ honomJag tycker verkligen, att det bör vara litet svårt
att försvara en sådan ståndpunkt, och jag kan inte hjälpa, att jag tror, att
utskottets ordförande tagit alltför starkt intryck av det där brevet, som han
läste upp för oss. Det går nog knappast att fästa så stort avseende vid vad
en person skriver under sådana förhållanden, utan man får väl ändå se saken
något mera i stort.

Jag är ense med den föregående talaren om att diskussionen nu ej bör gälla
skillnaden mellan det ursprungliga kungl. förslaget och utskottsmajoritetens
förslag, utan den bör väl ändå gälla skillnaden mellan reservationen och utskottsförslaget.
Det kan ju nu, såvitt jag förstår, inte bli fråga om annat än
nagot av dessa sistnämnda. Nu ha reservanterna, för att gå utskottsmajoriteten
till mötes, tagit hänsyn till utskottsmajoritetens kritik och exemf™/
1 § inför en passus, vilken bryter den kritik, som utskottet anfört
beträffande kränkning av hemmets helgd. Det kan ju inte nekas, att det
möjligen ligger något i den kritik, som utskottet anfört, men genom den forjnnlering,
som 1 § nu fått, synes mig det som kritiken riktat sig emot helt och
hållet borteliminerat, och därmed är också anledningen till kritiken mot 5 §
avlägsnad. Likaså ha reservanterna i 2 § gjort en ändring, som bör stå mer i
överensstämmelse med vad utskottsmajonteten tänker och känner i denna fråga.

Jag kan därför inte första, varför vi inte nu skulle kunna ena oss sedan
dessa jämkningar gjorts.

Nu har ju i andra kammaren beslut fattats om återremiss. Man har ansett,
att det är litet svårt att på rak arm taga reservationen med den nya lagtexten,
innan utskottet får tillfälle att närmare undersöka saken. Jag skall därför,
herr talman, be att fa yrka, att detta betänkande måtte återremitteras till utskottet.

Onsdagen den 18 april e. m.

105

Nr 24.

Herr statsrådet Thyrén: Herr talman! Det framställdes just nu j^rkande
om återremiss, och ett liknande yrkande har andra kammaren förut i dag sä angmym
gott som enhälligt anslutit sig till. Jag måste sålunda, naturligtvis utan att (Forts )
i minsta mån gå in på den frågan, räkna med möjligheten, att första, kammaren
gör detsamma. I sådant fall hade jag ju inte behövt ingå på någon
realbehandling, men då varken det ena eller det andra är säkert, skall jag gå
en medelväg och yttra mig så kort som möjligt i de punkter, som här kunna
tänkas vara avgörande.

Jag får då genast anmärka, att jag i själva de väsentliga punkterna är förekommen
av herr Nothin. Jag skall emellertid allra först med några ord beröra
en fråga, som han, såvitt jag hörde, inte berörde men som utskottet upptagit
som en anmärkning. Det gäller den yttre behandlingen av frågorna i
detta lagförslag. Utskottet tyckes ha ansett det vara riktigare, att man i
själva strafflagen på ett eller annat ställe hade infogat dessa bestämmelser —
jag tror utskottet talat bland annat om 14 kap., som handlar om mord. dråp
och misshandel, och om 19 kap., som handlar om allmänfarliga förbrytelser.

Ja, det är. ju alldeles givet, att jag måste ha haft dessa utvägar under övervägande
vid utarbetandet av förslaget, men jag har kommit till det resultatet,
att det inte lämpligen lät sig göra. För det första är bestämmelsen i 1 § en
anständighetsfråga, så att säga; den faller under synpunkten av sedlighetsbrott
och kan inte gärna stå någon annanstädes än i 18 kap. För det andra
förekomma här sådana fall, som av den ärade ordföranden nyss berördes, om
barnmorskor m. fl., där faran, om vilken det talas i 2 §, riktar sig mot en
bestämd person, mot denna kvinna, som barnmorskan skall förlossa: det fallet
kan inte gärna stå i någon annan del av strafflagen än 14 kap., ty det är där
fråga om angrepp mot en bestämd människas liv och hälsa. Så kommer vidare
det alldeles särskilt praktiska fallet med motorfordonsförare. Ja, det är av
allmänfarlig, natur. Det hör ihop med angrepp på järnvägsdrift och liknande,
kommunikationer överhuvud taget. Om det således skulle bli något slags teoretisk
systematik i det, som skulle kunna försvaras, finge man ha ett stycke
i 18 kap. —\ det är det gamla, som redan finnes där — vidare ett stycke i
14 kap. (angrepp på bestämd person), och så det mera allmänfarliga i 19
kap. På tre kapitel finge man alltså skingra dessa på det hela taget ganska
enkla bestämmelser. Jag tror man får litet var — åtminstone de, som haft
mera med lagförfattande att göra — medge, att ett sådant söndersplittrande
vore föga lämpligt, utan då är det bättre att tills vidare ha det sammanfört.

Hur det eventuellt kan komma att ställa sig vid en fullständig revision av
straffrätten blir ju en helt annan fråga. Jag kan i förbigående säga, att i vad
på mig ankommer har jag försökt lösa den frågan dels i det av mig utgivna
utkast, som behandlar misshandelsbrott, dels i utkastet rörande allmänfarliga
brott, men det hör inte hit så mycket, att jag behöver närmare gå in därpå.

Alltså ser jag inte, att man för närvarande kan göra något klokare än att
taga det som det är, i en lag för sig självt.

För övrigt är det huvudsakligen innehållet i 1 och 2 §§ som vållat betänkligheter
hos utskottet, och dessa betänkligheter ha å ena sidan utmynnat i avslagsyrkande,
å andra sidan i en reservation, vilken senare innebär ett slags
uppmjukning av propositionen. Jag får säga här som i andra kammaren, i
likhet med herr Nothin och gentemot den ärade utskottsordföranden, att jag
inte ser att det finnes sådan skillnad mellan propositionen och reservationen,
att den på något sätt spelar väsentlig roll. Vad den allra viktigaste punkten
i 2 § beträffar, där det står »måste antagas» i reservationen i stället för propositionens
»kan antagas», bör det vara uppenbart för var och en, som är van
att läsa lagtext, att när det står »kan antagas», betyder det inte ett antagande
på lösa boliner, vilket som helst, utan det betyder ett antagande på fullgoda

Nr 24. 106

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag g-rllnder och skäl. Skillnaden mellan den sista vändningen och »måste antaaWm^fCn
£as>> ar tämligen hårfin, och är det någon skillnad, så accepterar jag den för
(Forts'') m^n del u^an minsta betänkande.

Yad åter i 1 § beträffar, ha reservanterna fogat in »och ej äger giltig anledning
uppehålla sig»; detta med huvudsaklig hänsyn till hemfridsrätten.
Man har ansett, att det kunde vara förargelseväckande och olämpligt, att
polisen finge gå in och taga värden på stället, iiven om han sitter vid öppleti
fönster och pokulerar eller innanför staketet i sin trädgård, om denna ligger
åt en väg. Jag skall inte gå in på den saken, då den ej har aktualitet. Det
är en ren bagatell för mig. Dem, som man egentligen med utvidgningen i 1 §
vill åtkomma, äro de där, som man med någorlunda tålamod vid vilken tid på
dygnet som helst kan träffa på t. ex. i portgångarna i Gamla staden. Dem
har polisen hittills inte kunnat komma åt, ty de ha inte uppehållit sig på allmän
gata eller väg. Nu har utskottet funderat ut ett sätt att klara den saken
ändå. Herr Nothin har redan behandlat den, och därför skall jag, fastän det
kunde vara tacksamt att brodera vidare på det, endast i någon mån fortsätta
herr Nothins resonemang. Man säger, att man kan träffa värden och få hans
tillstånd. Om man inte träffar värden, så får mannen naturligtvis stå kvar.
Men antag, att man träffar värden, hur går det då? Ja, jag förmodar, att det
går så, att man i värdens namn — man blir ett slags mandatär för värden —
säger till mannen: »Förfoga er härifrån! Här får ni inte vara!» — Mannen
går ut på gatan. I samma ögonblick ropar man: »Stopp! Nu är ni tagen!» —
Om jag vore i den där stackars mannens ställe, skulle jag svara: »Jag gick
inte godvilligt ut på gatan, utan ni har tvingat mig, och därmed har jag inte
begått något brott, för vilket jag kan straffas.» — Eller antag, att den berusade
ligger på andra sidan ett dike, på en betesvall eller ren, där det är ännu
svårare att få fatt på värden, som kanske bor en halvmil därifrån. Får man
nu till slut fatt på honom, kan det sättas i fråga, om värden ens själv kan
köra bort mannen från ett öppet ställe, därest ägorna icke »kunna taga skada».
Och ägorna kunna ju inte skadas, såvida inte mannen ligger och balar ned
säd eller dylikt. Inte ens värden, och ännu mindre hans ställföreträdare torde
känna sig säker på att han har rätt att skaffa honom därifrån.

Överhuvud taget tror jag hela utskottsbehandlingen av saken tål att fördjupas,
innan utskottets förslag lämpligen kan godkännas. Och när utskottet
talar om chikanöst förfaringssätt, kan man väl från den berusade mannens
ståndpunkt inte utan skäl säga, att just utskottets förfarande är chikanöst
par excellencc. 1 § kan sålunda, såvitt jag förstår, icke lämna rum för några
anmärkningar. Nedsättningen av maximibeloppet för böter från 200 till 100
kronor har jag ingenting emot. Förklaringen till att jag föreslagit det högre
beloppet — det var för övrigt betydligt högre i det första förslaget, som kom
från Kungl. Maj:t — är helt enkelt den, att förra riksdagen hade frågan om
dagsböter under behandling, och det talades då om att man i fråga om den
speciella straffrätten borde anlägga den synpunkten, att man tog hänsyn till
förmögenheten. Det var då ingen mindre än själva lagutskottet, Rom när det
var fråga om att utbyta böter för fylleribrott mot dagsbotstraff pekade på
det olämpliga i att tillämpa dagsbotsystemet i strafflagen, då man ej kunde
utdöma tillräckligt höga fylleriböter. Såvitt jag minnes — den ärade utskottsordföranden
kanske minnes det bättre än jag — spelade utskottet på
den strängen, att det skulle bliva en disproportion mellan straffet för fylleri
och dagsbotstraffet. Det var det jag ville avhjälpa, men den saken är nu ur
världen, när reservanterna gått ned till det nuvarande maximum av 100
kronor.

Jag går nu över till att redogöra för § 2, som är den huvudsakligaste bestämmelsen
i förslaget. Vad då först och främst formuleringen beträffar kan

Onsdagen den IS april e. in.

107

Nr 24.

jag väsentligen åberopa vad herr Nothin anfört. När det talas om »verksamhet
så beskaffad, att fara lätteligen uppstår för människors liv eller hälsa»
föll det icke mig åtminstone in, att en jurist någonsin skulle kunna läsa det (Forts.)
så, att detta uttryck skulle omfatta verksamhet, som på grund av rent tillfälliga
omständigheter i särskilda fall blev farlig, utan naturligtvis avses sådan
verksamhet, som en gång för alla till sin natur är farlig. Dit hör särskilt
förande av motorfordon, men icke endast det utan även skötande av uppfordringsverk
i gruvor, sådan verksamhet, som utövas av barnmorskor, operatörer
och mycket annat sådant. Huru utskottets ordförande kom därhän, att ifrågavarande
uttryck omspänner, såsom han uttryckte det »hela arbetsfältet» kan
jag icke fatta. Det är väl icke alla människor, som ha ett arbete så beskaffat,
att därav fara för andra människors liv eller hälsa kan uppstå om de inte
sköta sig. Det är ju endast ett tämligen litet antal av sådana verksamheter.
Naturligtvis får man låta rättspraxis och domstolarna avgöra detta. Det kan
variera. I min ungdom innebar t. ex. cykelåkning på vägar något allmänfarligt,
då det hände att hästar råkade i sken, när de mötte en cykelåkande. Förhållandena
kunna förändra sig, och farligheten på ett eller annat sätt försvinna.
Det är en fråga, som rättspraxis helt och hållet får avgöra.

Vad vidare beträffar formuleringen »så påverkad att han kan antagas ej äga
nödigt herravälde över sina handlingar», så torde den ärade utskottsordföranden
medgiva, att det icke är alldeles detsamma om det står »som är så påverkad»,

•— det är sålunda ett faktum — »att därav kan antagas» etc. eller om det står
såsom utskottet, såvitt jag minnes rätt, skrev 1925, att han »förtärt» så och så
mycket etc. Det är visserligen sant, att i bevisningsväg komma dessa naturligtvis
ganska nära varandra, men det är dock en nyansskillnad dem emellan,
och 1925 var det utskottet självt som ville vara strängare.

Huvudskälet varför jag håller på att det skall regleras på detta sätt är emellertid
ett annat. Det är mycket sant, som utskottet säger, att praktiskt taget
huvudvikten ligger på just fallet med motorfordonstrafiken. Det är där den
stora faran dagligen och stundligen visar sig inför våra ögon. Men kan det förfarandet
vara riktigt, att man, när det gäller en viss farlig verksamhet, som
faller i ögonen i det praktiska livet, genom sin frekvens gör denna gärning
straffbar och stämplar den som brott, under det man lämnar å sido alla andra
fullständigt likvärdiga och likartade fall blott därför att de icke äro så vanliga
i praktiken? Jag tillät mig att i andra kammaren göra en jämförelse, som
jag icke vill neka mig att göra även här.

Vi känna allt för väl åkarpslagen och de mångahanda invändningar, som riktats
mot denna. Det fel, som begicks, när denna lag kom till, — det ligger
väl nu i öppen dag för litet var — att man resonerade så, att av försök till
tvång det egentligen vore blott en bestämd typ av handlingar, som spelade någon
vidare roll i det praktiska livet, nämligen strejkande arbetares försök att
tvinga arbetsvilliga att upphöra med arbetet, och så skrev man en lag endast
för det fallet och brydde sig icke om de fall, som voro ovanliga och som därför
betydde mindre.

Jag sade i andra kammaren, och jag har ingenting emot att säga detsamma
här, att det är svårt att leta upp ett sådant skolexempel på orättfärdig form och
oklokt innehåll som denna åkarpslag. Det har val visat sig tämligen tydligt,
att den icke var något gott grepp, och vad man i praktiken velat ernå med
den, hade man kunnat ernå med en bestämmelse som icke kunde beskyllas för
att vara orättfärdig. Om man låtit lagen omfatta alla brott av ifrågavarande
slag, både vanliga och ovanliga, hade man icke satt brottslighetens stämpel
på ett visst slags människor för handlingar, som andra människor kunna göra
utan att därmed begå något brott. Om chaufförerna och motorfordonsförama
vore något politiskt parti liknande arbetarnas skulle vi nog redan fått märka

Nr 24.

108

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagforslag va(j ^ vjue säga att isolera dem såsom brottslingar i sådana fall, där alla
”"ni. m. ” andra icke bleve brottslingar.

(Forts.) -Nu svarar man, att man i de andra fallen kan hjälpa sig med skadestånd
och disciplinstraff och dylikt, men detta är, såvitt jag förstår, ett mycket dåligt
svar. Det är nämligen icke detsamma om jag blir träffad av en rättsverkan
vilken som helst, t. ex. dömd till skadestånd, eller om jag blir stämplad såsom
brottsling. Det är här icke fråga om en lindrig förseelse utan § 41 i motorfordonsförordningen
innehåller straff ända upp till tre månaders fängelse, och
det är sålunda tämligen allvarsamt. En lagstiftning, som åstadkommer att somliga
människor skola för en gärning, som är precis likartad med andra, stämplas
som brottslingar, under det att andra personer, som begått en likartad handling,
skola gå alldeles fria, kan icke vara någon klok lagstiftning. Det måste
mycket starka skäl till, innan man av bekvämlighetsskäl skall antaga eu sådan
lag.

Härtill vill jag blott lägga en kort anmärkning. Jag antager, att man har
litet varstans, kanske mest på högersidan, bland motståndarna låtit bestämma
sig av den intressekollision, som förefinnes mellan å ena sidan vad man kallar
den personliga friheten och å andra sidan förbudet och det straff, som här föreslås.
Ja, om nu den personliga friheten ställes emot ett allmänt spritförbud,
kan man förstå, att en så djup skåra i den personliga friheten kan väcka betänkligheter
— vilken åsikt man än själv må ha om ett spritförbud.

Men den personliga friheten i detta fall, vari består den? Jo, i frihet att berusa
sig i en tämligen hög grad ögonblicket innan man t. ex. sätter sig
i en automobil och kör och bringar icke bara sitt eget liv utan även andras liv
i fara. Det är inskränkningen i denna frihet, som skall vägas mot de människoliv,
som sättas på spel.

Slutligen har jag en liten anmärkning rörande 5 §. Där talas det om det
fall, att starka drycker anträffas hos den anhållne, och det förefaller mig, som
om utskottet ur detta uttryck velat utläsa ett slags tillåtelse eller uppmaning
till vederbörande att plundra vinkällare eller dylikt hos den husvärd, som på
sitt eget område anträffas berusad. Om han har en vinkällare hemma hos sig och
i densamma finnes ett lager av vin och sprit, skulle man få taga det också.
Jag vill då lör det första säga, att ordalagen här äro alldeles lika med ordalagen
i den provisoriska lagen av år 1924, som ännu gäller. Skulle man rida
på ord, kunde man efter den lagen komma därhän, att man, när man anhåller
värden, icke hos honom själv utan på allmän plats, och vet, att det »hos»
honom, finnes en vinkällare, skulle först taga honom själv och sedan gå in i
hans vinkällare och taga vad som där finnes. Eu sådan tolkning har väl aldrig
någon människa tänkt på, och lika litet anser jag, att det kan tolkas så med
den lydelse 1 § har i propositionen. Visserligen kan man enligt propositionen
anhålla värden i hans hemvist, men vad mening man än har om saken, och även
om jag antager, att utskottet har rätt i att ordet »hos» i propostionens 5 § är
farligt, så försvinner den faran enligt reservationen, ty såsom vi se, hänvisar
§ 5 till § 4, och gå vi till § 4, står det »å plats som avses i 1 §». Det kommer
således helt och hållet an på vad som står i 1 §, och i 1 § ha reservanterna
infört klausulen »och ej äger giltig anledning uppehålla sig». Värden
är sålunda undantagen, och hans vinkällare är icke utsatt för större risk genom
detta än den redan är genom 1924 års lag, vilket torde kunna sägas vara
detsamma som att det icke förefinnes någon som helst risk.

För min del kan jag således lika litet som herr Nothin finna, att det framställts
några som helst avgörande betänkligheter i någon av dessa punkter, och
jag vågar därför uttala den förhoppningen, att kammaren i kväll, ifall den kommer
till ett reellt resultat i dag, eller eventuellt längre fram, skall antaga
Kungl. Maj ds proposition med den ändring, som reservanterna föreslagit.

Onsdagen den 18 april e. m.

109

Nr -24.

Herr Holmgren: Herr talman! Då det här yrkats återremiss, och jag för- Lagförslag

modar, att första kammaren kommer att i likhet med andra kammaren besluta anl- fylleri
återremiss, har jag tänkt mig att jag borde begränsa mig till vad som möjligtvis
kan ha någon betydelse även för det fall, att beslutet blir återremiss.

Det som alldeles särskilt väckt intresse och diskussion är följande uttryck i

2 §: »Är —- --någon av starka drycker så påverkad att han kan antagas ej

äga nödigt herravälde över sina handlingar.» Jag får säga, att jag för min del
icke kan finna, att detta uttryck är fullt korrekt. Om man tänker på vad uttrycket,
att en person icke äger nödigt herravälde över sina handlingar, bör innebära,
måste man väl kräva, att personen skall veta, huru han bör handla, men
att han icke kan göra det på grund av bristfälligt herravälde över sina lemmar.

Det förefaller mig att i detta uttryck ligger en sådan innebörd. Men så ligger
ju icke saken till här, utan vad som här är det primära är en förgiftning av
hjärnan, vilken såsom en första verkan medför, att omdömet blir skadat. Personen
i fråga har sålunda inte något klart begrepp om huru han bör handla.

Det är så saken ligger till vid påverkan av alkohol. Det förefaller mig då, som
om det vore bättre att säga t. ex.: »Är någon av starka drycker uppenbart påverkad
i sitt omdöme och handlande.» Det tror jag är ett riktigare och mera
tillfredsställande uttryck, som kanske skulle kunna övervägas av lagutskottet,
om det blir återremiss. Jag för min del anser i likhet med justitieministern och
herr Nothin och många andra, att också i den form uttrycket har här, även om
det icke är korrekt ur den synpunkt jag nämnde, ingenting är att ur praktisk
synpunkt invända mot det vid lagtillämpningen, utan man torde med detta uttryck
vinna vad man avser att vinna.

Om jag nu alltså funnit mig böra göra en anmärkning mot detta uttryck,
kan jag dock å andra sidan icke finna, att de anmärkningar, som lagutskottet
framställt mot samma uttryck, äro befogade. Jag ber att i korthet få gå in på
några av dem. Å sid. 16 i lagutskottets utlåtande börjar man att tala om detta
uttryck »av starka drycker så påverkad, att han kan antagas ej äga nödigt
herravälde över sina handlingar», och där säger utskottet: »Stadgandet riktar
sig således mot ett själstillstånd, som icke behöver hava tagit sig något som
helst uttryck i den yttre sinnevärlden.» Men man kan icke få något slags kännedom
om ett själstillstånd utan att det tagit sig uttryck i den yttre sinnevärlden.
Har det icke gjort det, vet ingen människa någonting om detta själstillstånd.
Och då det säges i 2 § »är någon av starka drycker så påverkad»
etc., förutsättes det, att man av personens sätt att uppträda fått kännedom om
hans själstillstånd. Det är således icke alls riktigt vad utskottet här säger.

Längre ned på samma sida åberopar utskottet ett yttrande av en ledamot av
lagrådet. Denne talar om att under ogynnsamma förhållanden kan även en
ringa mängd alkohol verka en farlig nedsättning i förmågan av självbehärskning,
och sedan säger han: »För att avgöra, om av en viss individ vid ett visst
tillfälle gränsen mellan det tillåtliga och det otillåtna överskridits, erfordras
strängt taget, att man har kännedom om såväl graden av den självbehärskning,
av vilken han i allmänhet är mäktig i ett av alkoholförtäring alldeles oberört
tillstånd, som av hans känslighet i allmänhet och särskilt vid det tillfälle, varom
fråga är, för påverkan av sådana drycker.» Men detta är alldeles icke riktigt.
Till att börja med är det icke nedsättning i förmågan av självbehärskning,
som det är fråga om, utan det är omdömet, som det mera är fråga om.

Och vidare är det så, att vid den förgiftning av hjärnan, som det är fråga om,
då en person är berörd av starka drycker, framkallar alkoholen liksom andra
gifter sina vissa bestämda fenomen och symtom. Man behöver således icke alls
känna till personen i fråga förut, ty de, som äro vana vid dessa saker, kunna
ändå ställa en diagnos på honom. Det är således ett uttalande, som icke alls
är riktigt.

Nr 24.

110

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag
ang. fylleri
m. in.
(Forts.;

Sedan, talar utskottet om vad professor Liljestrand och provinsialläkaren
Stéenhoff sagt i den handledning i alkoholfrågan för motorfordonsförare, som
de utgivit och däri de meddela, huru olika känslig en person kan vara för alkohol
under olika förhållanden: vid fasta, vid eller efter måltid, vid uttröttning,
i utvilat tillstånd, i kyla, värme etc. samt skillnaden i verkan å gamla och
unga, kraftiga och svaga o. s. v. Därefter säger utskottet: »En bestämmelse,
som för sin tillämpning förutsätter en ingående utredning i så många ömtåliga
hänseenden, är enligt utskottets mening ägnad att i ganska hög grad försvåra
en rättvis och likformig lagskipning.» Men denna bestämmelse fordrar icke
någon utredning i något alls av dessa avseenden. Det är ett fullkomligt missförstånd
av utskottet. Det är mycket viktigt att känna till för en motorfordonsförare,
när han skall vara särskilt försiktig med alkoholbruk, om han är
på fastande mage, om han är trött o. s. v., men det är icke på det sättet som
myndigheterna skola bedöma, om en person varit påverkad av starka drycker.
Det är icke på det viset detta skall avgöras utan på grundvalen av de fenomen
personen i fråga företer.

Sedan fortsätter utskottet: »Redan den nuvarande bestämmelsen i motorfordonsförordningen
om ansvar för spritmissbruk, vilken dock för straff kräver,
att föraren är ''synbarligen’ berörd av starka drycker, har som känt är lett till
mindre önskvärda företeelser vid domstolarna, då det gällt att utreda förarnas
nykterhetstillstånd. Dessa företeelser synas utgöra en maning för lagstiftaren
att icke meddela bestämmelser, som göra det vanskligare än nu att fastställa,
huruvida straffbart spritmissbruk föreligger eller icke.» Men uttrycket »synbarligen
berörd av starka drycker» är såvitt jag förstår, mycket olyckligt ur
synpunkten av att det skall vara lätt att avgöra; den bestämmelse, som här
föreslås, är ofantligt mycket lättare att följa. Det har också framhållits av en
ledamot av lagrådet, justitierådet von Seth, att formuleringen »synbarligen berörd
av starka drycker» icke vore lycklig.

Slutligen anför utskottet följande: »I det anförda uttrycket ’så påverkad att
han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sin handlingar’ vill utskottet
jämväl fästa uppmärksamheten på ordet ''antagas’. Ansvar kan alltså ådömas
blott på ett antagande, att den ifrågavarande sinnesförfattningen är för
handen.» Men det är väl ett fullkomligt missförstånd av utskottet. Enligt
lagens formulering står det: »År någon av starka drycker så påverkad» etc.
Således skall sinnesförfattningen först vara konstaterad. Meningen är. att
man skall konstatera, att vederbörande är påverkad av starka drycker och på
grund av detta konstaterande är man berättigad antaga, att personen för såvitt
han kommer i kritiska omständigheter icke har nödigt herravälde äver sina
handlingar. Så ligger saken till, såvitt jag förstår. Jag kan icke finna, att de
skäl, som utskottet anfört i sin kritik av 2 §, ha något värde alls.

Sedan säger utskottet, att vi icke behöva den föreslagna lagen, ty det vi behöva
ha vi redan i motorfordonsförordningen. Jag vill nu icke gå in på om det
kan behövas i fråga om andra kategorier av verksamheter, såsom justitieministern
nyss talade om, men jag vill påpeka, att uttrycket »synbarligen berörd
av starka drycker» i motorfordonsförordningen icke kan anses vara på något
sätt tillfredsställande. Var och en, som följt med tidningspressen, har mångfaldiga
gånger kunnat konstatera, huru ineffektiv denna bestämmelse är och
huru svårt det är att kunna påstå, att vederbörande är synbarligen berörd av
starka drycker, åtminstone såsom uttryckets innebörd fattas; man ser också
huru jämt och ständigt folk undgå straff, ehuru de äro berörda av alkohol,
då det varit fråga om olycksfall, där förarnas bristfälliga uppmärksamhet, dumdristighet
eller våghalsighet varit orsaken och där den, som känner till saken,
kan se, att denna hans bristfälliga förmåga att behärska situationen stått i kausalsammanhang
med att han förtärt spritdrycker. Trots detta kan han icke

Onsdagen den 18 april e. m.

111 Nr 24.

fällas med denna formulering »synbarligen berörd av starka drycker». Detta
är ju en alldaglig företeelse. För mig är det därför påtagligt, att vi behöva
en bättre formulering och vi ha tillfälle att i 2 § åstadkomma denna bättre formulering.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra. Jag har för min del icke det
ringaste emot att reservationen bifalles, men jag anser också, att jag kan vara
med om det framställda förslaget om återremiss.

I herr Holmgrens yttrande instämde herr Petrén.

Herr Klefbeck: Herr talman! Då här yrkats återremiss till utskottet, skall
jag uteslutande uppehålla mig vid den saken och icke ingå i någon realbehandling.
Dock vill jag dessförinnan säga ett litet ord med anledning av ett
yttrande av herr Carlsson vid debattens början. Han satte i fråga lagutskottets
goda vilja vid behandlingen av detta ärende. Jag har hört omtalas, att något
liknande uttalande skall ha fällts i en viss tidning, och från det hållet förvånar
det mig icke alls. Men däremot förvånar det mig mycket i fråga om en
kamrat i riksdagen, som ju har en ganska ingående kännedom om huru samvetsgrant
arbetet försiggår inom riksdagens utskott. Det har eljest i pressen
förekommit anmärkningar mot att vi taga alldeles för allvarligt på ärendena
i utskottet, men icke på att vi behandla dem lättsinnigt och utan god vilja.
För egen del gick jag till behandlingen av detta ärende med avgjord sympati
för förslaget, men under trycket av lagrådets kritik och under behandlingen
inom utskottet blev det för mig omöjligt att gå med på föreliggande proposition.
Det är ju meningen, att man skall pröva de förslag, som framläggas.
Jag kan därvidlag citera ett yttrande, som herr Trygger hade vid behandlingen
av det stora ärendet i förmiddags. Han sade: »Man måste väl ha rätt att
pröva det förslag, som föreligger.» Vi ha inom utskottet icke blott rätt utan
rent av skyldighet att göra det.

Yrkandet om återremiss har till bestämt syfte att utskottet skulle antaga det
förslag, som förekommer i form av en reservation till betänkandet. Jag för
min del får säga, att jag är rätt orolig för att en återremiss i det syftet skall
komma till stånd. Vi äro nämligen inom lagutskottet i allmänhet mycket betänksamma
mot att skriva lagtext. Vi veta. vilka vanskligheter detta för med
sig och här är det ett alldeles särskilt ömtåligt ämne. Här är det ett ärende,
som synes mig kräva ett alldeles särskilt noggrant övervägande, ty det gäller ju
att inskrida på ett område, där man icke kan ha enbart ett syfte för sitt inskridande,
nämligen att skydda personers liv och hälsa, låt vara att detta syfte
är det förnämsta, utan där man också har skyldighet att taga hänsyn till
dessa yrkesmän, som, jag vågar säga det, i det stora hela fullgöra sina uppdrag
på ett alldeles utomordentligt sätt. Man är benägen att hänföra varje
förekommen bilolycka till spritmissbruk, men till sådana kunna även andra
omständigheter vara vållande. Jag har hört chaufförer uttrycka sin ledsnad
över att de mången gång icke kunnat vara vid fulla krafter, vid full förmåga
att utöva sin verksamhet på den grund, att deras arbetstid mången gång
varit oskäligt lång. De kunna sitta ibland ända till tolv timmar vid ratten,
berättas det, och man kan då icke begära, att en person mot slutet av en sådan
tjänstgöring skall ha samma förmåga att sköta sin tjänst som vid början
av dagens arbete.

Jag menar, att det är många saker, som man måste taga hänsyn till. Jag
är därför mycket tveksam att antaga en lagtext, som kastas fram i allra sista
stund, då jag icke kan i en hast överblicka dess verkningar.

För resten synes det mig, att det viktigaste är icke att vi få en lag angående
fylleri, där vi såsom rubrik kunna skriva »lag angående fjdleri» utan

Lagförslag
ang. fylleri
m. m.
(Forts.)

Nr 24. 112

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag det viktigaste är, att vi få en sådan lag angående fylleri, vilken så långt i
ang. fylleri mänsklig förmåga står, tillgodoser båda de viktiga intressen, som jag här har

nr bi berört. Däremot synes det mig, att saken bättre hjälpes, om vi anmoda vår

^ or '' regering att taga densamma under förnyad omprövning. Regeringen har ju
helt andra förutsättningar än vi kunna äga i ett utskott, som dessutom har
åtskilliga ärenden kvar att behandla vid denna riksdag. Regeringen har juridiska
krafter inom sin krets. Regeringen kan påkalla medverkan från det
ämbetsverk, som har till alldeles särskild uppgift att syssla med sociala ärenden,
och regeringen måste sedan underställa lagrådet sitt förslag för dess
prövning och yttrande. På det sättet, menar jag, kan det förslag, som man

vill genomföra, komma fram förberett på ett helt annat sätt än om vi i ut skottet

skola i en hastig vändning besluta en lagändring.

Därefter skulle jag också vilja säga, att om man nu skall vara riktigt ärlig,
kan väl denna frågas läge inte vara så förtvivlat farlig, att det är alldeles
nödvändigt att man fattar beslut i år. Om det blir uppskov med frågan till
nästa år, är väl därmed ingen olycka skedd. Herr Holmgren sade visserligen,
att vi så ofta få läsa i tidningarna om att bilolyckor förekomma, och det är
ju ett synnerligen sorgligt kapitel, vi där möta. Men är det någon enda ledamot
av riksdagen, som tror, att om vi finge reservanternas förslag antaget som
lag, vi därmed skulle bli förskonade från bilolyckor? Folk, som fara ut på
lördag och söndag för att ha roligt, komma att fara ut i alla fall, så att bilolyckorna
tror jag icke vi kunna enbart genom en lagändring i någon avsevärd
mån minska.

För att få det allra bästa resultat skulle jag sålunda varmt vilja förorda, att
ärendet får återkomma vid nästa års riksdag. För närvarande yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr Bissmark: Herr talman! Det är påfallande, att från deras sida, som
försvarat den kungl. propositionen, man med synnerligen lätt hand rört vid
den punkt, som vid utskottets överläggningar var den centrala d. v. s. bestämmandet
av själva brottsbegreppet. Detta har däremot vidrörts av herr Holmgren
på ett sätt, som visar, att hur skicklig han än är i sitt eget yrke, så kommer
han nog till mycket besynnerliga resultat, när han ger sig in på att tolka en
lagtext.

För närvarande gäller den bestämmelsen ifråga om motorförare, att om de
vid utövandet av sin verksamhet äro synbarligen berörda av starka drycker,
underkastas de en särskild bestraffning. Nu vill man taga bort denna bestämmelse.
Man har sagt, att det där uttrycket »synbarligen berörd» etc. innebär
alltför stränga fordringar för att fylleri skall anses föreligga, och man
menar, att vederbörande skola kunna dömas, även om de äro i mindre grad
än »synbart» berusade, således även i sådana fall, då de äro berusade, ehuru
icke synbart. Då har man tillgripit det där uttrycket, att någon är »av starka
drycker så påverkad, att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över!
sina handlingar». Detta förutsätter nu, för att här skall föreligga en skärpning
och för att stadgandet följaktligen skall hava någon betydelse från nykterhetssynpunkt,
att myndigheterna skola ingripa på ett stadium, där påverkan
av starka drycker är ringare än vad för närvarande är stadgat som förutsättning.
Man kommer till det resultat, att man får in under lagen sådana
fall, då svarandena icke kunna sägas vara »synbart berörda» av starka drycker.
Följaktligen blir det så åklagarnas plikt att ingripa även i sådana
fall, där personen förefaller vara fullkomligt nykter men där man t. ex. på
spritlukt eller tillvaron av en restaurangnota eller dylikt kan märka, att han
har förtärt spritdrycker i sådana kvantiteter, som man tycker borde ha fått
honom att förlora herraväldet över sina handlingar. Nu är det i många fall

Onsdagen den 18 april e. m.

113 Nr 24.

alldeles omöjligt för en domare eller för ett vittne eller för en läkare eller för Lagförslag
vilken annan person som helst att kunna konstatera, om en person, som före- anWeri
faller att vara alldeles nykter, men som förtärt en viss mängd sprit — det (foru)

syns inte på honom, han förefaller äga herravälde över sina handlingar för
vanliga fall — att kunna konstatera, säger jag, vare sig genom besiktning eller
särskild undersökning av honom, om han verkligen är i det skick, att han
saknar nödigt herravälde över sina handlingar, då det gäller att köra bil.

Det är denna undersökning, som skulle komma att framkalla en högst underlig
bevisningsprocedur vid vårt lands domstolar, därest vi nu få fram sådana
bestämmelser. Jag vill bara hänvisa till vad justitierådet von Setli. som gått
på den linje, vilken närmast sammanfaller med den kungl. propositionen, säger
om saken. Han föreslår, att man skulle skriva, att det »kan för visst
antagas», att den tilltalade saknat herravälde över sina handlingar — »för
visst antagas» är detsamma som »måste antagas», ehuru något starkare.

Hur skall man då få bevisningen? Jo, för det första får man in under lagrummet
alla dem, som äro »synbart berörda», alltså alla dem, som nu falla
in under straffbestämmelsen. Men dessutom får man in sådana, som förtärt
eu sådan kvantitet spritdrycker, att den skulle ha bragt var och en att
förlora herraväldet över sina handlingar. Han uttalar detta såsom sin mening,
och jag förmodar, att vederbörande domare komma också att i allmänhet
uppfatta saken på det sättet, att där det icke finns några yttre tecken på
berusning hos svaranden, utan man skall döma efter den förtärda spritkvantiteten,
måste man utgå från att då förtärande av en viss kvantitet sprit är
ägnad att bringa var och en ur jämvikt, och svaranden har förtärt den kvantiteten,
är detta i allmänhet tillräckligt för att döma honom. Men saken är
inte alltid utagerad med detta, utan svaranden måste också tillåtas motbevisning,
och då skulle man kunna bliva vittne till ett sådant spektakel som
det som förekom här i Stockholm. En person hade åtalats för att ha varit
»synbarligen berörd» av starka drycker och i detta tillstånd kört bil. Han
tager då och dricker dubbelt så mycket som vid tillfället ifråga och åker
sedan omkring i sin bil med en läkare i sällskap och visar, hur skicklig han
är att styra sin bil. Jag kan icke få för mig annat än att en dylik bevisning,
om den skulle bli allmän •— och den kommer med säkerhet att bli allmän, ty
det gäller för bilförarna en så viktig sak som att få igen eller få behålla sina
körkort, varför de komma att nedlägga hela sin själ i strävandet att bevisa,
att de inte varit berusade — skulle medföra föga tilltalande situationer inför
domstolarna.

Jag får säga, att hela problemet är så svårt, att vi inte i lagutskottet kunde
hitta på någon lämplig utväg. Men de, som utgjorde flertalet inom utskottet,
voro ense om, att den brottsbestämning, som är given här i den kungl. propositionen,
var i allra högsta grad otillfredsställande. Redan från början slog
det mig, då det talas om att »ej äga nödigt herravälde över sina handlingar»
en mängd hågkomster, som1 jag har från rättegångsförhandlingar, då jag hört
vittnen om fylleri. Man frågar ett vittne: »Var svaranden full?» »Nej»,
svaras det, »han var inte nykter, men han hade fullt herravälde över sina
handlingar.» Det är det allmänna språkbruket. Därför fattas saken så, att
just kriteriet på att en person befinner sig i ett tillstånd, som utgör ett mellanting
mellan »mindre nykter» och »full», är att han äger fullt herravälde
över sina handlingar, trots att han, som jag sade, är mindre nykter. Nu användes
detta beteckningssätt i en helt ny betydelse. Det är givet, att landets
domare komma att förstå och tillämpa denna nya betydelse, men vittnesförhören
komma att bli ytterst vanskliga då det gäller att utfråga vittnen, om
förutsättningar föreligga för att kunna fälla en motorförare. Förhöret kommer
att gestalta sig ungefär så här: Man frågar: »Märkte ni, att han

Första hammarens protokoll 1928. Nr 2h. 8

Nr 24. 114

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag druckit sprit?» Svaret blir: »Han luktade sprit.» — »Hade kan druckit
ang. fylleri mycket sprit?» — »Han hade druckit så och så mycket.» •—- »Var det så
m. m. mycket, att ni tror, att han hade nödigt herravälde över sina handlingar?» •—
(Forts.) »J^ Var inte så full, att han inte hade herravälde över sina handlingar.»

Jag menar, att allmänheten kommer att få svårt att förstå att uttrycket »sakna
nödigt herravälde över sina handlingar» skall innebära något annat än enligt
det allmänna språkbruket. För domarna, som hava fullt klart för sig uttryckets
verkliga betydelse, blir det svårt att få någon ledning om vittnenas
omdömen.

Detta har för mig varit det avgörande skälet då jag biträtt utskottets förslag.
Vad angår 1 § hade jag ingen erinran mot bestämmelsen, att en person
skulle vara underkastad ansvar för fylleri, även om fylleriet ägde rum »å annan
plats, där han lätteligen synes från sådant ställe» (d. v. s. allmän plats
etc.), förutsatt att man gjorde det tillägget, att han inte hade något på denna
andra plats att göra. Ty att polisen skulle få taga dem i deras hem, om de
voro berusade där, var jag inte med på. Alla dessa mindre svårigheter, som
voro föremål för en rätt vidlyftig diskussion inom utskottet, hade vi emellertid
troligen övervunnit, om vi kunnat hitta på någon tillfredsställande brottsbestämning
i 2 §. Det är till och med möjligt, att vi under sådana förhållanden
kunnat bortse från denna, såsom vi tyckte, ganska onödiga generalisering
som det nya stadgandet skulle innebära.

Det har sagts här av statsrådet, att de redan förefintliga bestämmelserna
i förordningen om motorfordon om ansvar för dessa förseelser skulle innebära
något slags analogi till åkarpslagen. Men här föreligger i alla fall den
stora skillnaden, att man kan inte tala om bilförare som en klass för sig, utan
de äro fördelade på alla klasser. Någon samfälld opinion, enligt vilken de
skulle anse sig vara utsatta för en klasslagstiftning, har jag svårt att tro
skulle kunna framkomma. Det gäller ju för alla, som köra bil, att de få finna
sig i att det uppställts vissa bestämmelser härom. Jag medger, att det för
andra yrken också möjligen skulle vara lämpligt med några liknande ansvarsbestämmelser,
men dessa skulle då lämpligen kunna meddelas som specialbestämlnelser
i vederbörandes reglementen, och jag kan icke komma ifrån,
att det är olämpligt, att man har samma strafflatitud för en bilförare som för
t. ex. en barnmorska, om hon vid sin förrättning uppträtt litet »lallig». Man
får ju betänka, att bilarna rusa fram på våra vägar och gator och utsätta
alla, som komma i vägen, för fara.

Jag delar alltså för min del de betänkligheter, som här framförts mot att
åstadkomma en sådan generalisering. Men mitt huvudargument för avslag
har varit 2 §:s formulering av själva brottsbegreppet »av starka drycker så
påverkad» etc., vilket uttryck enligt min mening är fullkomligt oantagligt
och kommer att leda till högst besynnerliga rättsförhållanden på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på den kungl. propositionen och
bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Det vore väl önskligt, om riksdagen kunde i år göra

slut på denna oändliga »utredning» och fatta ett beslut. Det här håller på
att bli en fullständig vetenskap med formuleringar och utlåtanden, och lagutskottsutlåtandena
äro verkligen så samvetsgranna, att då man går igenom de
olika satserna, tycker man att det merendels är ganska riktigt som lagutskottet
säger, men jag får det intrycket också, att man lika väl kan låta bli att säga
allt det där. Skola vi nu bringa frågan ånyo in i vidriga omständigheter och
få nya förslag, och dessa sedan grundlagsenligt skola gå ut till alla ämbetsmyndigheter
och komma tillbaka igen, så blir följden ånyo detta oändliga

Onsdagen den 18 april e. m.

115 Nr 34.

uppskov, säkerligen utan att det nya förslaget just blir stort bättre då än Lagförthg
saken ligger redan nu. an$- /''/Heri

Jag är bekymrad över herr Klefbecks inlägg om, att vi äro så rädda för m''
att formulera lagtext i riksdagen. Det förefaller nästan som om efter de- '' °rt8'')

mokratiens ankomst här det blivit en så oerhörd räddhåga att skriva lagtext,
och då faller man i armarna på byråkratien. I den gamla goda tiden, herr
Klefbeck, år 1900, gjorde jag min entré i lagutskottet och tjänstgjorde där
länge, och då skrevo vi friskt lagtext. Vi skrevo en gång till och med en lång
lag, vilken sedan antogs och ännu gäller utan anmärkning. Men då voro vi så
förståndiga, att vi samarbetade med justitiedepartementets lagbyrå, dess chef
och expeditionschef, och på det sättet fingo vi i förväg en lagtext, som kunde
utan omständigheter och uppskov antagas omedelbart av riksdagen, då det
behövdes. Jag undrar, när den tiden kommer, då dessa traditioner skola kunna
återupplivas och riksdagen även på denna punkt någorlunda bli karl för sin
hatt? För övrigt föreföll det mig även vara herr Bissmarks motto, att vi
borde inte alls antaga någon sådan här lag, ty vi kunna inte skriva någon
lagtext. I detta fall kan kammaren aldrig få någon lagtext som är så tillfredsställande,
att om man ställer en individ ur levande livet inför densamma,
så ser man genast i lagtexten, vad som passar in på honom. Det måste bli en
kautschukparagraf av det slag som våra lagar vimla av, en allmän sats, där
bevisningen får fylla ut, om denna sats skall passa in på mannen och kvinnan
eller inte. Den formulering, som här gjorts, är således inte »tillfredsställande».
Men vilken formulering vi än hitta på, kommer man att säga, att den
icke är tillfredsställande.

Om det nu förhåller sig på det sättet, att reservanternas formulering
inte varit föremål för någon prövning i lagutskottet och andra kammarens
stora majoritet återremitterat frågan för att få en prövning till stånd, just i
syfte att kammaren sedan vill antaga något i reservationens syfte, då bör det
vara lämpligt att första kammaren också återremitterar frågan. Eljest tvingas
jag att bifalla reservationen. Varför jag skulle föredraga en återremiss beror
därpå, att jag har en bestämd invändning mot det tillägg, som reservanterna
gjort till 1 §, och jag förvånar mig över att lärda jurister kunna säga,1,
att detta är en bagatell, ty det är verkligen en huvudsak.

Jag fäster uppmärksamhet på att det står i propositionen: »eller å annan
plats, där han lätteligen synes från sådant ställe, straffes» etc. Om här skulle
framställas ett yrkande, skulle väl yrkas bifall till propositionen, men med
den förändringen att i stället för ordet »synes» skrives »synes och höres». Ty
det senare är bra mycket viktigare än det förra. Om en sådan stackare står
i en portgång och lutar sig överlastad mot en vägg, men är moltyst, då jag
går förbi och inte gör någon något förnär, kan han gärna för mig få stå där
ostraffad. Blir jag uppskakad av att se honom, kan jag ju blunda eller vända
ryggen mot eller ansiktet bort från honom. Men skränar han och spottar
och fräser och okvädar mig, då blir jag arg. Alltså det där ordet »synes» är
ytterst ofullständigt. Jag vill därför ha återremiss för att man skall överväga,
om det icke i princip borde stå »synes och höres».

Men så kommer det värsta, och det är reservationens tillägg, som reservanterna
i god tro blivit lockade till på grund av juristernas förhinder och invändningar
i lagutskottet. Det står i reservationen: »lätteligen synes från sådant
ställe och ej äger giltig anledning uppehålla sig» etc. Det är ju ett oerhört
privilegium för den enskilda äganderätten eller besittningsrätten, att man i
detta fall är oantastlig på sitt område. Samhället har väl garanterat ägandeeller
besittningsrätten för att man skall uppföra sig hyggligt på området. Men
om man på egen eller förhyrd mark skränar eller för oväsen så att grannarna
bli störda, så skall sådant vara tillåtet, därför att man står på sitt eget om -

Nr 24. 116

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag råde. Om en person står i en av honom förhyrd lägenhet och är dödfull och
ang. fylleri jnför öppna fönster stormar, väsnas, skriker och skäller ut folk på gatan, då
'' '' är det all right, därför att han äger uppehålla sig i lägenheten. En sådan

'' or '' moral, herr justitieminister och herr Nothin och alla andra jurister här!

I förrgår ringde på till mig en för mig främmande person. Han sade: »Kan
borgmästarn hjälpa mig och säga, vad jag skall göra. Jag har en god vän,
som haft svårt att få en lägenhet. Nu har jag skaffat honom och hans familj
en lägenhet, men så befinnes det, att lägenheten ovanför honom är uthyrd till
några halvvuxna pojkar, som varje natt taga upp dit en mängd flickor och de
supa och dricka och föra ett sådant gränslöst fylleriväsen, att min gode vän
och hans familj aldrig kunna få sova en enda natt.» Ja, vad skall han göra?
De andra befinna sig på behörig egen mark och därför få de göra, vad de vilja.
Då har lagen ingen annan utväg, så vitt jag förstår, än att den olycklige får
be värden focka ut dem, vilket värden inte kan göra omedelbart. Visserligen
kan han få iväg dem efter uppsägning, men det tager lång tid och under den
tiden få de störda inte sova. Nu lär värden i detta fall ha sagt, att han brydde
sig icke om anmälan, och då skulle de störda nödgas stämma värden för att bli
av med sin lägenhet, därför att den inte överensstämmer med erforderlig trevnad
och tysthet, som de skäligen kunde vänta vid förhyrningen, och så kanske
målet går ända till högsta domstolen. Är det då inte bättre, att polisen
får åtala bråkmakarna för fylleri, därför att de störa den allmänhet som befinner
sig på sin egen mark och ha rätt att bli skyddade eftersom de iakttaga
ett lojalt uppförande på den mark de lagligen besitta? Således bör lagstiftningen
här utvidgas till att omfatta även sådana fall. Och jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten på att här är ju hela samhället så konstruerat, att i
städerna skall man bo tillsammans i hyreskaserner och på landet numera åtminstone
tätt utanför städerna skola vi bo bredvid varandra på små, bebyggda
tomter. Om nu en tomtägare går ut i trädgården och är full och för ett förfärligt
oväsen, så att grannarna bli störda, vad skall man göra åt det? Han
är ju i sin goda rätt. därför att han står på egen mark. Det kan inte vara
riktigt, att reservationen omfattar ett så betänkligt tillägg och därför bör frågan
också återförvisas. Men jag är beredd att i nödfall taga även denna formulering.
Då har nykterhetsfolket något att motionera om följande riksdagar
imder en halv generation för att få bort den där olyckliga bestämmelsen.

Jag yrkar således i första hand bifall till förslaget om återremiss, men om
detta yrkande inte skulle bifallas, kommer jag att rösta för reservationen, då
jag inte vid detta tillfälle vågar framställa förslag om denna kanske upprörande
nyhet, för vilken jag nyss gjorde mig till förespråkare.

Herr Åkerman: Jag får vördsamt hemställa till kammaren, att kammaren

inte måtte biträda det yrkande, som här framställts om återremiss.

Jag ber att, eftersom jag är ordförande i utskottet, få lämna några uppgifter
om utskottsarbetet rörande detta lagförslag. Uppgifterna äro av sekretariatet
hämtade ur utskottets protokoll. Fyllerilagens behandling påbörjades
torsdagen den 8 mars. (Om det var före lunchen, så var det blott kort tid
dessförinnan.) Vi kunna således antagas ha börjat vid 12- eller 1-tiden den
8 mars. Sammanträdet pågick denna dag till klockan 4 e. m. samt fortsattes
fredagen den 9 mars. Endast detta ärende förekom. Sammanträdet pågick
den dagen till kl. 1/2 4 e. m. Detta var således två dagar. Måndagen den 12
mars fattades definitivt beslut i ärendet. Det var allenast en kortare del av
sammanträdet, som togs i anspråk härtill. Detta var den 12 mars, och så hade
vi tid att fundera ytterligare på saken till den 13 april. Således eu hel månad.
Den 13 april justerades nämligen betänkandet. Man må väl ändå säga, att det
icke varit något hastverk i lagutskottet! Jag kan verkligen intyga, att frågan

Onsdagen den 18 april e. m.

117

Kr 24.

dryftades från alla synpunkter. Nu bruka vi ju inte här i riksdagen gå in Lagt0™*™!
på vad som passerar i utskotten, men den här gången har det verkligen gjorts angm „ /n
så stort nummer av utskottsarbetet i denna fråga, att man väl kan få lov att (Fort*.)
något tala härom utan att anses indiskret. Det har väckt min uppmärksamhet,
att man i pressen velat påstå, att jag skulle på något underbart sätt ha
spelat första fiolen i utskottet i den här frågan och påverkat ledamöterna att
gnugga och gå på, så att regeringsförslaget skulle falla. Uppgiften att jag
först tog till ordet är fullständigt felaktig. Jag yttrade mig inte förrän andra
dagen. Det var en hel del talare, som yttrade sig före mig, och jag tror verkligen,
att mina kamrater i utskottet kunna vitsorda, att jag inte brukar taga
mig några fasoner i utskottet. Det där påståendet vet jag därför inte vad
man menar med och jag vet inte, varifrån vederbörande fått det. Men det är
ju egentligen en löjlighet av tidningarna när de ge sig in på att resonera om en
sak, som de ingenting veta om.

Beträffande reservationen kan jag nämna att man under debatterna framställde
förslag, visserligen inte skriftligt men muntligt. De ledamöter, som
stodo på den sidan, att man borde försöka komma till något resultat, framlade
det ena och det andra förslaget och man trevade sig fram, men intet av förslagen
befanns hålla måttet. Det gick inte att komma till något resultat på
det sättet, så att när diskussionen äntligen var avslutad, hade jag för mig att
de herrar, som talat för regeringsförslaget, skulle yrka godkännande av detsamma
precis sådant som det var. När så betänkandet justerades, begärde de
tid till nästa dag för att avlämna sin reservation. Jag levde fortfarande i den
tanken att det bara gällde en hemställan om bifall till regeringens förslag, så
jag sade: »Inte behöva herrarna så lång tid, det måste vi ordna, så att det

går fortare, annars går det sönder med föredragningslistan till plenum.» Nå,
reservationen avlämnades klockan sju på kvällen. Jag var ej då uppe i utskottet
och jag levde alltjämt i den tron att reservationen bara avsåg ett bifall
till propositionen, möjligtvis med någon ytterligare motivering. Därför blev
jag kolossalt överraskad, när jag senare fick se denna reservation. Men att
den skulle innehålla sådana nyheter och sådana märkvärdigheter, att man inte
nu kan pröva ärendet i befintligt skick, har jag mycket svårt att förstå. Jag
vill tillägga, att om kammaren skulle återremittera detta ärende, så tror jag
verkligen att man skulle bryta mot gammal praxis. Det finns ingen anledning
att på detta sätt uppmuntra ett sådant reservationsskrivande, att reservanterna
få komma fram med saker, om vilka de förut inte sagt ett ord, annat än möjligen
en passant under diskussionen, och skriva om lagtexten. Yar skall det
sluta, om man börjar på detta sätt? Hur många gånger skola vi bli utsatta
för en sådan »esprit d’escalier», då man kommer och säger: »Nu ha vi hittat
på något, då vi gingo ner för trapporna, var så goda och återremittera, så få
vi resonera om saken igen!» Jag tror inte att det går an, det strider mot all
gammal god sed i riksdagen, och därför måste jag vördsamt hemställa till kammaren
att inte inlåta sig på denna återremiss.

Då jag har ordet, anser jag mig böra yttra mig litet i saken också. Justitieministern
anmärkte på att jag sagt något om att »det spänner över hela arbetsfältet».
Jag menade naturligtvis över hela detta arbetsfält, d. v. s. de riskabla
yrkena. Att det skulle spänna över alla möjliga verksamheter, tänkte jag
ingen människa kunde tro. Jag vill vidare med anledning av justitieministerns
anförande erinra om att jag var reservant i lagutskottet 1925. Jag har aldrig
godtagit den högst underliga formulering av lagtexten, som lagutskottet den
gången kom med. Alla jurister voro emot den, och jag har inte på mitt samvete
att på något sätt ha vacklat i denna fråga.

Slutligen några ord om åkarpslagen. Det var verkligen glädjande att höra
den kolossala kritik, som justitieministern uttalade över åkarpslagen. Jag

Nr 24.

118

Onsdagen den 18 april e. m.

aw ltneri tyeker att vi nu skulle ta löfte av honom att han nästa år kommer fram med
m. m. ea proposition om upphävande av denna orättfärdiga lag. Jag hoppas att han
(Forts.) gör det och att han sitter kvar också, så att han kan göra det. Det var det
ena. Men liknelsen, herr justitieminister, den haltar ovanligt mycket. Vad
är det, som väckt arbetarklassens förtrytelse över åkarpslagen? Jo, där stå
ju två samhällsklasser emot varandra i fråga om arbetsförhållandena, arbetsgivarna
å en den ena sidan och arbetarna å den andra, och så komma statsmakterna
och stifta en lag, som tar parti för den ena av parterna mot den andra. Det
är ju något helt annat än vad det här är frågan om. Det är för resten redan
sagt av herr Bissmark att alla de människor, som köra bil, utgöra inte någon
särskild samhällsklass, det är både grosshandlare och grevar och baroner och
yrkeschaufförer och allt vad man kan kalla dem, och de äro inte på något sätt
i oppositionsställning mot andra med dem konkurrerande klasser. Jag kan
inte förstå den där liknelsen, det må jag säga.

Herr justitieministern sade också att det är en ganska allvarsam sak att
stämpla människor som brottslingar. Däri instämmer jag av hela mitt hjärta
och det är just därför, som man med den allra största försiktighet bör gå fram
inom all strafflagstiftning och i synnerhet denna. Det är inte rätta sättet beträffande
de vanliga fylleribrotten — jag talar nu inte om chaufförerna —
att inskrida med strafflagar, utan det finns helt andra metoder att främja nykterheten.
Vidare sade justitieministern — jag skrev upp hans uttryck —■ att
osäkerheten om vilka verksamheter som avses är en fråga av lägre valör. Det
kan jag sannerligen inte instämma i. Det måtte väl vara en fråga av den
allra högsta valör att man får klart för sig, vilka verksamheter det är frågan
om. Ja, det där med litern, som fylleristen hade hos sig eller på sig, skall jag
inte^trötta kammaren med, ty det är redan tillrättalagt.

Så några ord till herr Holmgren. Herr Holmgren sade — vilket jag också
antecknade — att just genom personens sätt att uppträda har man fått kännedom
om hans själstillstånd. Det måtte väl vara detsamma, som att han är

»synbarligen berörd» av starka drycker, och genom detta yttrande har ju herr
Holmgren godkänt den nuvarande lydelsen, »synbarligen berörd». Slutligen
vill jag erinra om, att då detta uttryck fastslogs i lagen, så satt en socialdemokratisk
regering, dä,r herr Nothin var justitieminister, och jag tycker

ändå, att om det inte varit bra, så borde han då försökt hitta på något annat.

Men det gjorde han. inte utan godtog uttrycket, och då må det väl duga i dag
också — det är ju inte så länge sen dess.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag anhåller, herr talman, att
få säga några, ord med anledning av den tvekan, som gjort sig gällande gentemot
återremissyrkandet.

För min del vill jag säga, att jag skulle finna det ganska exceptionellt, om
i ett fall, där den ena kammaren nästan enstämmigt beslutat återremiss och
ledamöter i det utskott, som handlagt ärendet, själva påyrka återremiss. man
likväl skulle vägra sådan. Jag har sökt i mitt minne, huruvida ett motsvarande
förfaringssätt av endera kammaren mot den andra och mot ledamöter
av vederbörande utskott förekommit, men jag har inte kunnat erinra mig något
sådant fall, som man nu från lagutskottsmajoritetens sida inbjuder kammaren
att följa.

Vad beträffar de sakliga skälen gentemot återremissyrkandet, yttrade hemKlefbeck,
som var huvudtalare för den synpunkten, att det var hans önskan
att vara varsam i fråga om lagskrivning genom utskottet, som särskilt påverkat
honom. Han ville att Kungl. Maj:t ånyo skulle utreda ärendet och man
därigenom kunde vinna ökad säkerhet för att träffa det rätta.

Nu är det ju så, herr Klefbeck, att det förslag, som föreligger i propositio -

Onsdagen den 18 april e. m.

119

Nr 24.

nen, är en produkt dels av ett omfattande kommittéarbete, dels av en därpå ^''!fyaJi
följande bearbetning inom justitiedepartementet och dels slutligen av en gransk- m_ m.
ning inom lagrådet. I dessa institutioner har man ansett sig kunna tillstyrka (Forts.)
och framlägga så långt gående bestämmelser, som propositionen innehåller.
Reservationen innebär ett varsammare framgående på samma väg, sålunda
ett mera begränsat yrkande. Då så är förhållandet förstår jag icke meningen
med att säga, att Kungl. Maj:t bör ta förslaget till förnyad utredning. Ur
herr Klefbecks synpunkt borde det tvärtom tilltala, att, medan här föreligger
en längre gående framställning från Kungl. Maj :t i frågan, reservationen innebär
ett mindre långt gående förslag.

Herr Klefbeck yttrade vidare, att man måste ta hänsyn till att de, det
närmast gäller, nämligen chaufförerna, ha en så lång arbetstid. Jag drar,
herr Klefbeck, av detta resonemang en motsatt slutsats. Om deras arbetstid är
så lång, att deras varsamhet, deras möjlighet att aktgiva in. m., minskas och
deras yrkesutövning därav menligt påverkas, bör väl så mycket mindre ett
ytterligare plus till de omständigheter, som kunna nedsätta deras aktsamhet
och varsamhet, få förekomma. Denna omständighet, som åberopas av herr
Klefbeck, synes mig sålunda utgöra ett skäl för att i än högre grad försöka
hindra de faromoment, som ligga i chaufförernas användning av alkohol. Men
såvitt jag förstod var det herr Klefbecks mening, att man skulle draga den
slutsatsen av hans resonemang, att då fick man väl inte vara så sträng ^och
noga i fråga om deras alkoholanvändning, eftersom deras arbetstid är så lång.

Det sättet att dra slutsatser kan jag inte vara med om. Och någon annan mening
att i detta sammanhang indraga den långa arbetstiden som ett skäl mot''
det föreliggande lagförslaget kan jag icke finna.

Herr Bissmark angav såsom sin mening — jag vill bemöta den, därför att
jag hoppas på återremiss, och jag förmodar, att man tar viss hänsyn till densamma
i utskottet — att orden »herravälde över sina handlingar» enligt den
allmänna meningen i regel inte betraktas som ett längre gående krav än det
som ligger i »synbarligen berörd av starka drycker», utan tvärtom som ett
mindre långt gående sådant. Ty, sade herr Bissmark, om jag förstod honom
rätt, man säger om en person: »Ja, visst var han synbarligen berörd av starka
drycker, men herravälde över sina handlingar hade han» och sålunda skulle
detta senare uttryck markera en lägre grad av berusning än som ligger i
orden »synbarligen berörd». För mig står det klart, att här är det inte fråga
om det slag av herravälde över sina handlingar, som folk i allmänhet menar,
nämligen att man har så pass mycket besinning, att man inte begår en rent
galen handling, att man t. ex. inte går ut och slår ihjäl en människa eller
gör någonting, som strider mot ett vanligt strafflöst uppträdande. Det är i
stället fråga om det slags herravälde över sina handlingar, som består i förmåga
av ögonblickligt ingripande, i vakenhet och möjlighet att snabbt behärska
sin maskin, vilket kräves av dessa yrkesutövare. Det är naturligtvis detta
slag av herravälde över sina handlingar, som det här är frågan om, och det
kravet, herr Bissmark, är otvivelaktigt ett längre gående krav än det som
ligger i egenskapen »synbarligen berörd» av starka drycker.

Jag kan sålunda icke finna annat än att det finns fullt sakliga och logiska
motiv bakom detta förslag till formulering. Och det är, som sagt, dessutom nödvändigt
att få in i den allmänna uppfattningen, att det »herravälde över sina
handlingar», som man här begär, är det herravälde, som ligger i vakenhet,
snabbhet i tanke och handling och möjlighet att ögonblickligen behärska situationen
och sin maskin, vilket allt kräves av dessa yrkesutövare. Det är detta
språkliga begrepp, som man bör ha in i det allmänna medvetandet och vars
rätta innebörd man skulle klarlägga genom ett bifall till propositionen pa denna
punkt.

Nr 24. 120

Onsdagen den IS april e. m.

Lagförslag Jag tillåter mig som sagt uttala den förhoppning, att kammaren icke, därför
"n9m!m. n syftemålet kanske kan vara motbjudande för någon, låter detta utgöra en
(Forts.) anledning att vägra en återremiss, som förefaller mig vara ur alla synpunkter
fullt försvarbar.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar! Jag instämmer helt
och hållet i hans excellens statsministerns yttrande därom, att det vore lämpligt,
ifall första kammaren återremitterade ärendet, sedan nu andra kammaren
så gott som enhälligt beslutat detta. Blir en sådan återremiss beslutad, så
kommer ju givetvis utskottet att sysselsätta sig särskilt med de paragrafer,
som det i afton varit tal om. Jag skall be att få säga beträffande 2 § att
uttrycket »så påverkad att han måste antagas ej äga nödigt herravälde över
sina handlingar» i de allra flesta fall vid tillämpningen kommer att sammanfalla
med om det stått »synbarligen berörd av starka drycker». Det kommer
vid tillämpningen i det övervägande antalet fall att bli precis detsamma, om
det står som här är föreslaget eller om det står »synbarligen berörd av starka
drycker». Herr Bissmark sade ju också att alla fall, som komma in under
uttrycket »synbarligen berörd av starka drycker» också komma in under nyssnämnda
uttryck i 2 §. Det kan hända att vid något enstaka tillfälle bevisningen
kan ligga så, att man kan komma att på ett något tidigare stadium
anse sig berättigad att ådöma straff. Jag tycker att det är rätt likgiltigt, vilket
uttryck man väljer, men det är klart, att ifall ärendet återremitteras,
kommer detta att dryftas inom utskottet och vi få frågan mera beredd inför
kammaren.

Vad, angår tillägget i 1 §, som herr Lindhagen talade om. så tror jag att
det är nödvändigt, om man inte alltför mycket skall gå in för att störa husfriden.
Man tänke sig följande situation. De! står i Kungl. Maj:ts proposition
»å annan plats där han lätteligen synes», från offentlig plats nämligen. Då
kan man ju säga, att om man sitter inomhus inom upplysta fönster och människorna
på den offentliga platsen utanför gå och se in genom fönstren, så syns
man ju från den offentliga platsen. Men det kan ju inte vara meningen, att
man skall kunna anhållas där inne. Likaså om man sitter inne på sin veranda,
där man syns från en allmän väg o. s. v. Jag tror att det tillägg, som här är
gjort, är ganska nödvändigt och mycket befogat. Och att man behöver ett
sådant stadgande, det visar lagtillämpningen ganska väl. Det händer mycket
ofta, särskilt i närheten av försäljningsställen, att personer, som köpt in spritdrycker,
ställa sig i en portgång i närheten av försäljningsstället och där pokulera
och föra oljud och bära sig illa åt. Det är mycket illa att inte polisen
kan anhålla dem. Jag tror också att det är en fördel, ifall bestämmelserna
om straff för fylleri, på sätt nu föreslagits, kunna utbrytas ur strafflagen,
ty fylleriförseelserna äro inte precis jämförliga med brott i vanlig bemärkelse,
sådana som behandlas i strafflagen. Det är allmänt erkänt att fylleriförseelsema
där äro främlingar och att det är mycket svårt att avpassa straffen
för fylleri så att det inte springer i ögonen en alltför stor skillnad mellan
straffen för fylleri och straffen för verkliga brott, om bägge delarna skola
sammanföras i strafflagen.

För övrigt skall jag be att till herr Ivlefbeck få säga att det är nog inte
så omöjligt för lagutskottet att skriva eller att granska lagtexter. Den lagtext,
som reservanterna ha i 1 och 2 §§ är ju precis densamma som i Kungl.
Maj ds förslag med ytterst obetydliga tillägg eller ändringar. De äro tryckta
med spärrad stil. I 2 § är det endast ordet kan som är utbytt mot ordet
måste och det kan väl lagutskottet på rak arm pröva, om det ilr lämpligt.
I 1 § äro endast böterna nedsatta från 200 till 100 kronor och så är det detta
tillägg, som förut omnämnts. Om herrarna se på andra betänkande!! från lag -

Onsdagen den 18 april e. n>

121 >t 24.

utskottet, så finna herrarna långa,långa rader med ändringar. Där står Kungl.
Maj:ts förslag på den ena sidan och utskottets förslag på den andra och där
har utskottet skrivit helt nya paragrafer och skrivit om andra paragrafer.
Det generar inte utskottet alls; men det tycks, som om det skulle vara mycket
svårt i denna fråga. Jag tycker det är märkvärdigt av herr Klefbeck, som
suttit så länge i lagutskottet, att framställa saken på det viset. Det är verkligen
inte befogat.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka återremissyrkandet.

Lagförslag
ang. fylleri
m. m.
(Forts.)

Herr Klefbeck: Både herr Lindhagen och herr Ekman ha givit mig skrubbor
för att jag varit betänksam mot att vi i lagutskottet skulle så där lättvindigt
börja skriva lagtext själva; och herr Ekman invänder, att vi många
gånger skrivit hela paragrafer utan att det generat oss. Vad vet herr Ekman
om vad för möda, bekymmer och omsorg det kostat, innan dessa lagparagrafer
kommit till stånd? Herr Lindhagen sade att han redan 1900 var
med om att skriva en hel stor lag och därför var det inte någon konst alls,
menade han, att skriva lagtext. Men det märkvärdiga är. att då reservanterna
följt hans princip och skrivit lagtext, så har denna blivit föremål för
den skarpaste kritik i hela kammaren just av herr Lindhagen. Sedan sade
också herr Lindhagen att det skulle vara särskilt demokratiskt att förfara
på detta sätt. Men en sådan där på fri hand skriven lagtext går ju ut över
vad herr Lindhagen annars brukar kalla de »stackars människorna», nämligen
alla dessa chaufförer, som drabbas av de olika lagbestämmelserna, så den
demokratien förstår jag inte ett dugg.

När jag nu har ordet, skall jag be att helt vördsamt få svara hans excellens
statsministern, som gjorde mig den äran att replikera mig. Jag får säga, att
det som han anförde gentemot mig, känner jag mig tyvärr inte överbevisad
av. Han nämnde först att detta reservanternas förslag är en inskränkning
av regeringspropositionen och det förstår jag ju att det skall vara. Därför
borde vi kunna ta det, menade herr statsministern, i ty att det vidsträcktare
förslaget var granskat och godkänt bland annat också av lagrådet. Jag vet
inte, om jag förstår att läsa lagrådets utlåtande ordentligt, men så som jag
läst det, har jag sällan sett en så skarp kritik av något lagförslag som just av
detta. Vidare sade herr statsministern att det inte förekommit att den ena
kammaren vägrat återremiss, när den andra kammaren beslutat det. Det kan
jag för min del, så långt mitt minne sträcker sig, inte vitsorda. Det skulle
möjligen kunna sägas på det sättet, som herr statsministern gjorde, att med
detta återremissyrkande ha förenat sig även medlemmar av utskottet. Men
att de fem utskottsledamöter, som stå som reservanter, äro med om en återremiss
för att få fram sin reservation, förvånar mig inte, och det kan ju inte
gärna betyda vare sig plus eller minus i fråga om de båda kamrarnas förhållande
till varandras beslut i den ena eller andra riktningen.

Så var det en sak till. Jag hade kommit att anföra att chaufförerna ha
så lång arbetstid, att det ibland kan vara ödesdigert för deras skötande av sin
tjänst. Det var inte meningen att detta precis skulle sättas i samband med
föreliggande lagförslag, utan det var blott ett påpekande av att olika omständigheter
kunna ha precis samma olyckliga verkan. Men om jag skall gå med
på att sätta dessa saker i ett sådant samband, som herr statsministern önskade,
så får jag erkänna, att det ligger ett visst berättigande i hans konklusion;
men invändningen drabbar ändå inte mig, menar jag, därför att min argumentering
utgick inte ifrån — hade den gjort det, skulle statsministern alldeles
givet ha träffat mig — att lagförslaget skulle förkastas för att aldrig återkomma.
Min argumentering gick i stället ut på att jag önskade ett lagför -

Nr 24.

122

Onsdagen den 18 april e. m.

Lagförslag
ang. fylleri
m. m.
(Forts.)

slag i denna riktning, men vederbörligen prövat och med de bästa möjliga förutsättningar
att kunna nå det mål, som man syftar till.

Då jag sålunda, herr talman, inte kan finna att något här har anförts, som
förtar verkan av de skäl, som jag förut har framlagt, skall jag be att få anhålla
att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! Visserligen kan begreppet

chaufför omfatta alla samhällsklasser, men onekligen måste det väl ändå sägas
att just yrkeschaufförerna äro de, som mest straffas på grund av begångna
förseelser. Då betyder det ju ofantligt mycket, om man här ytterligare skärper
lagbestämmelserna för deras vidkommande. En indragning av körkortet
kan ju inte betyda så värst mycket för en nöjeschaufför, men för en yrkeschaufför
betyder det ju att han förlorar sin existensmöjlighet, och i all synnerhet
kan det ju, må jag säga, innebära en oerhört stor orättvisa, om det
sker på grund av tvivelaktigt rättvisa lagbestämmelser. Det är därför man
måste vara mycket försiktig, när man skriver lagar, som kunna få en orättvis
uttolkning.

Jag erkänner villigt att man har större rätt att kräva nykterhet av chaufförer
än man har av någon annan yrkesgrupp. Det var därför, som jag, när
frågan om anslag till nykterhetsverksamhet bland chaufförer var före, var
villig att t. o. in. rösta för det allra största beloppet för det ändamålet, och
det vill jag säga är mera än vad jag gör i fråga om något annat anslag till
nykterhetsagitation och nykterhetsundervisning. Men i detta fall ansåg jag
det som sagt vara av behovet påkallat. Jag tror att det är på det sättet man
skall försöka åstadkomma den allra största nykterhet bland chaufförerna och
även göra dem till absolutister. Men å andra sidan är jag mycket rädd för att
gå fram på den väg, som man här föreslår.

Hans excellens statsministern ansåg, på tal om den långa arbetstiden, som
herr Klefbeck nämnde, att denna utgjorde ett så mycket större skäl att åstadkomma
t. o. m. ännu mera skärpta lagbestämmelser mot förtäring av alkohol
hos chaufförer. Men det är ju inte chaufförerna, som bestämma arbetstiden,
utan den bestämmes av dem, som de äro anställda hos. Jag kan tala om att
det inte bara är 12 timmar, som de tjänstgöra, utan jag kan ge anvisning
på många platser, där det arbetas i 24-timmarsskift. Det är helt naturligt
att för dem, som ha en så pass lång tjänstgöring som 24 timmar, att det helt
säkert inträffar ett mycket större antal olyckshändelser på grund av överansträngning.
vaka och brist på tillräcklig vila än på grund av onykterhet
i tjänsten. Jag anser, att om regeringen är angelägen om att försöka förbättra
tillståndet för chaufförerna och minska olyckshändelsernas antal, så
borde den verkligen försöka åstadkomma en lagbestämmelse, där arbetstiden
begränsas. Det är inte 8 timmars arbetsdag, som här tillämpas, utan i många
fall stå de alldeles utanför arbetstidslagen, nämligen när det är fråga om
mindre företagare, vilket det i allmänhet är; dessa inrymmas ju inte alls under
arbetstidslagen och ha följaktligen rätt att köra under hur abnormt lång
arbetstid som helst. Det är däri den stora faran ligger. Jag tror, att de
allra flesta olycksfallen inträffa på grund av sådana svårigheter. Någon rättelse
vinner man inte med att säga, att detta är ett ytterligare skäl att skärpa
lagarna beträffande bruk av alkoholhaltiga drycker. Jag tror, att den bästa
åtgärd man skulle kunna vidta för att förhindra dessa saker är att begränsa
arbetstiden för chaufförerna. Jag tror, att den allra längsta arbetstid, som
någon chaufför bör ha rättighet att tjänstgöra på bil i trafik, är 12 timmar,
ja, jag skulle t. o. m. vilja gå ned till 8 timmars arbetstid som allmän
regel även för deras vidkommande. De allra värsta syndarna i detta avseende

Onsdagen den 18 april e. m.

123

> r 24.

äro de s. k. bilägarna, som ha en egen bil. De köra en alldeles obegränsad tid
bara av konkurrensskäl.

Jag tror, att det är säkrast, att riksdagen i detta fall biträder utkottets förslag
och avslår den kungl. propositionen, sådan som den föreligger.

Herr Schlyter: Herr talman! Om återremissyrkandet först väckts i denna
kammare, skulle jag nog icke ha biträtt det, men då jag i likhet med hans
excellens herr statsministern och andra talare håller det för exempellöst, att
en kammare skulle avböja en återremiss, som nästan enhälligt beslutats av
den andra kammaren, så tar jag för givet, att återremissyrkandet nu bifalles
av första kammaren. I förvissningen härom kommer jag icke att ingå på
något bemötande i sak av herr Bissmarks anförande, vilket emellertid icke
i någon mån har rubbat den mening, jag redan uttalat, när jag instämde i
herr Nothins yttrande.

Herr Lindhagen: Jag har begärt ordet för att avlägga en syndabekännelse.
Jag gjorde mig nämligen i mitt sista anförande skyldig till ett förbiseende, som
bör stå rättat i protokollet. Statsrådet Ribbing kom nämligen välvilligt till
mig och upplyste, att på hans förslag hade man i hälsovårdsstadgan för rikets
städer — vem skulle kunna tänka sig, att något sådant kommit att stå i en
hälsovårdsstadga? — infört förbud mot att bullra så, att grannar bleve på något
svårare sätt störda. Sådant buller får åtalas av polismyndighet; det är således
ställt under allmänt åtal. Där synes man följaktligen i viss mån åtminstone
för bostäder ha ett korrektiv mot sådant oväsen, som jag talade om. Hen
detta utgör en så mycket större anledning att inte, som reservanterna föreslå och
vissa talare här förordat, föreskriva, att man obegränsat får bullra i fylla, när
man befinner sig på sitt eget område, ty det är ju förbjudet i hälsovårdsstadgan.
Alltså behöva vi, herr talman, en återremiss.

Gentemot herr Klefbeck vill jag erinra, att jag inte sade, att vi skrevo lagtext
år 1900, utan att jag kom in i lagutskottet år 1900, och de följande åren
skrevo vi ofta lagtext men först efter att ha rådgjort med justitiedepartementets
lagbyrå och övriga tjänstemän, så att man fick en väl genomtänkt formulering,
varom både regeringsmakten och riksdagen kunde ena sig.

Herr Sandegård: Jag vill endast tillkännagiva, att jag kommer att förena
mig med dem, som yrkat återremiss till utskottet. Därtill vill jag blott tillägga,
att jag fortfarande har den uppfattningen, att det riktigaste varit att återremittera
ärendet till — regeringen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla
den av herr Larson i Lerdala m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt
3:o) att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på återremiss vara med övervägande ja besvarad.

Herr Klefbeck begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att första lagutskottets utlåtande nr 24 skall visas åter till
utskottet, röstar

Ja;

Lagförslag
ang. fylleri
m. m.
(Forts.)

Nr 24.

Lagförslag
ang. fylleri
m. in.

(Forts.)

Ang.

pensionering
av rissa
regementspastorer.

124

Onsdagen den 18 april e. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser, samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—- 43;

Nej — 51.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 15 och 41 i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tilllägg
till 5 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister; samt

nr 28, i anledning av väckt motion angående bättre tillvaratagande av samhällets.
och aktieägares intressen i större bolag vid revisorers tillsättande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående pensionering av vissa förutvarande regementspastorer
vid armén, jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 16 mars 1928 dagtecknad proposition, nr 207,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen medgiva, att regementspastorer vid armén — slottspastorn
å Karlberg däri inbegripen — vilka till följd av genomförandet av den år 1925
beslutade försvarsorganisationen blivit entledigade från av dem innehavda regementspastorsbefattningar,
finge, under förutsättning att de den 1 juli 1928 uppnått
en levnadsålder av minst 50 år, från och med nämnda dag under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension av 540 kronor
för den, vilken som regementspastor innehade 15 men ej 20 tjänstår, 660
kronor för den, som innehade 20 men ej 30 tjänstår, och 780 kronor för den, som
innehade 30 tjänstår eller därutöver.

Till utskottets behandling hade vidare hänvisats två i anledning av berörda
proposition nr 207 inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen inom
första kammaren nr 295 av herrar Åkerberg och Karlsson, Gottfrid, samt inom
andra kammaren nr 468 av herr Ödström m. fl. I nämnda motioner hade hemställts,
att — därest Kungl. Maj :ts propostion i detta ärende skulle vinna riksdagens
bifall — riksdagen måtte besluta, att förre regementspastorn E. F. E.
Morén skulle på samma villkor som övriga pensionsberättigade f. d. regementspastorer
komma i åtnjutande av pension.

Onsdagen den IS april e. m.

125

>''r 24.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att Kungl. Maj ds förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas;
samt

b) att förevarande motioner I: 295 och II: 468 måtte anses besvarade genom
vad utskottet förut i utlåtandet anfört.

Herr statsrådet Rosén: Herr talman! Bankoutskottet har, såsom av det

föredragna betänkandet framgår, enhälligt avstyrkt propositionen om pensionering
av vissa förutvarande regementspastorer vid armén. Såsom skäl har
utskottet anfört, att då anställning såsom regementspastor är att anse som en
bisyssla, entledigande från dylik befattning i regel icke bör medföra beviljande
av pension eller gratifikation av statsmedel. Det har inte ifrågasatts, att det
skulle bliva någon regel. Av omkring 50 regementspastorer är det högst 20.
som ansetts böra komma i åtnjutande av pension. Propositionen avser nämligen
att pension skulle tillkomma den, som innehaft sådan tjänst i minst 15 år
och som före den 1 juli detta år fyller 50 år.

Utskottet framhåller, att riksdagen hittills i allmänhet motsatt sig förslag
om beviljande av pension för anställningar, som haft karaktären av bisysslor.
Det är ju riktigt, att så är fallet, men det har också förekommit en del undantag.
Jag vill erinra om, att ett par tjänstemän i denna kammare, vilka inte
haft sina tjänster här såsom huvudsaklig sysselsättning, ha erhållit pension å
dessa bisysslor, i ett fall en ganska avsevärd pension.

Ett mera jämförligt fall skall jag emellertid be att i korthet få omnämna.
När domkapitlet i Kalmar år 1915 indrogs, hemställde en vaktmästare vid
högre allmänna läroverket därstädes att få komma i åtnjutande av pension, enär
han genom domkapitlets indragning hade gått miste om en inkomst på 450
kronor om året, vilken han uppburit i egenskap av vaktmästare därstädes. På
tillstyrkan av kammarkollegium och statskontoret framlade Kungl. Maj:t förslag
om att denne vaktmästare för sin bisyssla skulle erhålla en årlig pension
av 300 kronor. Dåvarande departementschefen anförde, att då vaktmästaren i
fråga, efter att i över 17 år ha bestritt vaktmästaregöromålen vid domkapitlet,
vid dess indragning gått förlustig den därmed förenade avlöningen, någon
ersättning härför borde beredas vaktmästaren. Riksdagen beviljade
också den föreslagna pensionen av 300 kronor om året. Det är tydligt, att såväl
Kungl. Maj:t som riksdagen hade den uppfattningen, att denne tjänsteman
inte borde bli lidande genom domkapitlets indragning.

Den åtgärd, som vidtagits, varigenom regementspastorerna berövats den ersättning,
som de uppburit för sina tjänster vid truppförbanden, hör ju inte till
de mera vanliga. Det är i stället synnerligen ovanligt, att statsmakterna indraga
en hel kår. Under diskussionen om försvarsreformen hörde man ofta uttalas.
att staten borde behandla personalen på sådant sätt, att den hölles ekonomiskt
någorlunda skadeslös. Så har också i allmänhet skett. Regementspastorerna
utgöra ett undantag. Jag förstår för min del mjmket väl, att i de framställningar,
muntliga såväl som skriftliga, som ha gjorts i detta ärende, eu
viss bitterhet kommit till synes. En gammal komminister, som fått de bästa
vitsord för ett mer än 20-årigt oförvitligt och intresserat arbete vid regementet,
berättar, att en tredjedel av hans löneförmåner åtgår till skatter, pensionsavgifter,
nödtvungna livförsäkringsavgifter samt amortering av och ränta på
ännu kvarstående studieskuld. För sin lilla lön — grundlönen som komminister
är 2,395 kronor ■— har han att underhålla hustru och tvenne genom arbetsbristen
oförsörjda barn, av vilka det ena varit i behov av längre, dyrbar sanatorievård.
Han slutar sin framställning med följande ord: »Då regementets skräd -

Ang.

pensionering
av vissa
regemente
pastorer.
(Forts.)

Nr 24.

126

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

''pensionering
av vissa
regementspastorer.

(Forts.)

aare och skomakare pensionerades med omkring 1,000 kronor vardera, må det
kanske ej synas oförsynt, att regementets mångårige pastor vågar framkomma
med en underdånig ansökan om något vederlag för den minskning i inkomst,
som han måst vidkännas utan någon skuld».

Utskottet är dess bättre icke alldeles blint för att man kanske måste något
tumma på den principiella ståndpunkten, även när det gäller pensionering av
innehavare av bisysslor. Utskottet säger nämligen, att det synes befogat att i
enskilda fall, där ekonomiskt trångmål eller andra särskilda omständigheter
äro för handen, pension eller understöd av statsmedel beviljas förutvarande innehavare
av anställningar såsom regementspastorer. Detta är ju gott och val,
men jag antar, att det är föga tilltalande för en prästman, som befinner sig i
ekonomiskt trångmål, att redogöra för sina ekonomiska förhållanden samt få
dessa och sitt namn framdragna för offentligheten och diskuterade i utskott
och kamrar. Kanske betraktas detta av dem, som bäst behövde dessa hundralappar,
såsom så förödmjukande, att de hellre avstå från att göra en sådan
framställning.

Vilka andra särskilda omständigheter är det för övrigt, som enligt utskottets
mening skulle utom det ekonomiska trångmålet kunna utgöra skäl för en liten
pension? Enligt min mening kunna dessa särskilda omständigheter anses föreligga
redan därigenom, att statsmakterna beslutit indraga hela den ifrågavarande
kåren. Vanskligt torde det också bli, både för Kungl. Maj:t och riksdagen,
att skipa någorlunda god rättvisa i de enskilda fallen. För min del
anser jag det lämpligare att följa den väg, som Kungl. Maj:t föreslagit. Något
farligt prejudikat är inte därmed givet. Staten har dess bättre mycket få innehavare
av bisysslor, varför ytterst få sådana fall kunna ifrågakomma. Det
kan väl också ifrågasättas, om det så ofta kommer att inträffa, att en hel
sådan kår — om det överhuvud finnes någon dylik — indrages på en gång. I
varje fall kunna ju inte vid sådana tillfällen andra gärna ifrågakomma än de,
som fylla de villkor, vilka här äro uppställda, nämligen minst 15 års tjänst och
minst 50 års ålder.

Det bör kanske tilläggas, att två pastorer icke ha kunnat entledigas utan ha
måst föras på övergångsstat. Av någon anledning, möjligen på grund av ett
förbiseende, ha de asyftade herrarna på sin tid fått fullmakter på sina beställningar.
De få följaktligen behålla full lön, men de övriga, som inte råkat att
få denna förmån, skulle, ifall riksdagen delar bankoutskottets mening, inte ens
kunna få pension utom möjligen för det fall, att de kunna och vilja st,yrka
fattigdom.

Det har i en motion av några ledamöter i denna kammare liksom i en likalydande
motion i^ andra kammaren föreslagits, att ytterligare en prästman
skulle komma i fråga, en prästman, som har omkring 20 års tjänstetid men som
fyller 50 ar först under senare hälften av detta år. För min del har jag ingenting
emot denna utvidgning. Jag uttalar den förhoppningen, att kammaren
måtte bifalla saväl propositionen som motionen.

Herr Svensson, Carl: Herr talman! Jag skall vid denna sena timme inte
förlänga denna diskussion med något längre anförande, och detta så mycket
hellre som andra kammaren ju redan fattat beslut i överensstämmelse med utskottets
förslag.

Jag vill framhålla, att ehuru bankoutskottet har mycket starka skäl för att
hävda den princip, som riksdagen hittills så gott som undantagslöst har hållit
på att icke lägga arvodesuppdrag eller bisysslor till grund för pensioner
eller understöd, så har utskottet likväl i detta fall velat vara med om att under
särskilda förhållanden ett pensionsunderstöd skulle kunna få beredas rege -

Onsdagen den 18 april e. m.

127

.Nr 24.

mentspastorer, vilkas syssla obestridligen måste betraktas såsom bisyssla. Skillnaden
emellan Kungl. Maj:ts uppfattning och utskottets är endast den, att
utskottet icke har kunnat finna det lämpligt att fastställa så bestämda regler
härvidlag, som innefattas i propositionen. Utskottet anser för sin del, att om
man skall göra avsteg ifrån nyssnämnda princip, så bör det ske i sådana fall.
där ömmande omständigheter av det ena eller andra slaget och då främst naturligtvis
av ekonomisk art föreligga. Sådana omständigheter taga ju de i propositionen
innefattade reglerna ingen som helst hänsyn till. Enligt dessa regler
kommer exempelvis den prästman, som har en inkomst av över 20,000 kronor
— det finns sådana bland dem, som lämnat in de ansökningar, vilka ligga
inne hos Kungl. Maj:t -—- att få en pension för den syssla såsom regementspastor,
som han nu mister och som ju med hans inkomstförhållanden måste anses
vara av mycket liten betydelse, under det att en fattig prästman, en sådan,
om vilken prästföreningen själv talar, då den i sin framställning talar om vederbörandes
ekonomiska förhållanden i svagt avlönade befattningar, som icke
fyller de av Kungl. Maj:t uppställda kraven på minst 15 tjänsteår och minst
50 levnadsår, är utestängd från allt understöd.

Jag anser för min del, att det är bättre, att man företar en prövning i varje
särskilt fall och därvid tar mera hänsyn till huruvida inkomsten av den befattning,
vederbörande innehaft som regementspastor, har utgjort en avsevärd
del av vederbörandes inkomst, än till den omständigheten, huruvida vederbörande,
har ett visst antal tjänsteår och ett visst antal levnadsår. En sådan
prövning är för regementspastorerna själva, i varje fall för de verkligt behövande
ibland dem, betydligt mycket förmånligare än Kungl. Maj:ts stela förslag.

Det är ju också att märka, att i den framställning ifrån Allmänna svenska
prästföreningens centralstyrelse, som har givit anledning till denna proposition,
utgår man just ifrån en prövning av vederbörandes förhållanden på det
sätt,. som jag nu har utvecklat och som varit utskottets mening. Det förhåller
sig ju pa det sättet, att Kungl. Maj:t i februari månad i fjol avslog en framställning
ifrån någonting, som hette Regementspastorskonferensen, om ekonomiskt
vederlag åt samtliga de sålunda entledigade regementspastorerna. Sedan
Kungl. Maj :t hade avslagit denna framställning, vilket jag finner vara naturligt
med hänsyn till innebörden i statsmakternas beslut om förtidspension och
a.vskedsersättning i anledning av omorganisationen av försvarsväsendet, inkom
Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse med en framställning, vari
det framhölls, att evad det gällde enskilda regementspastorer borde och kunde
denna fråga upptagas till ny prövning i varje enskilt fall och att billighetshänsyn
därvid borde tagas till långvarig tjänst och till vederbörandes ekonomiska
förhållanden i svagt avlönade befattningar samt i övrigt till de särskilda omständigheter,
som kunde motivera åtgärder för att bereda dem vederlag. Och
framställningen slutade med ett yrkande, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för att bereda på grund av försvarsväsendets omorganisation entledigade
äldre regementspastorer ekonomiskt vederlag efter provning i varje särskilt
fall.

. Denna framställning, som icke avsett att få fram regler för en generell pensionering,
har således likväl av Kungl. Maj :t tagits till intäkt för ett förslag
i den riktningen. Jag tror, att man därmed inte har gjort regementspastorerna
någon tjänst, utan jag tror, att de i själva verket äro bättre betjänade med
en sadan handläggning av ärendet, som utskottet i sitt utlåtande, såsom det
framgår av motiveringen, har föreslagit. Vid en prövning, obunden av på
förhand bestämt fastställda regler, bär man som sagt möjlighet att i högre
grad taga hänsyn till sadana ekonomiska förhållanden, som prästföreningen
själv har pekat på.

Ang.

pensionering
av vissa
regementspastorer.

(Forts.)

Nr 24.

128

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang.

pensionering
av vissa
regementspastorer.

(Forts.)

Jag skall icke ytterligare förlänga debatten; jag anser, att det finnes mycket
goda skäl för den ståndpunkt, som utskottet har intagit, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman, mina herrar! Vid denna sena
timme skall jag endast med några få ord yrka bifall till den kungl. propositionen
med det av försvarsministern nyss förordade tillägget. Enligt mitt förmenande
kunde detta förslag ha gått ännu längre, utan att man därför
på något sätt gått utöver billighetens fordringar. När det nu invändes,
att det skulle vara ett farligt prejudikat och medföra icke önskvärda
konsekvenser, om man beslöte i överensstämmelse med Kungl. Maj :ts förslag,
så drar jag mig nog till minnes, att det redan alltför ofta har hänt, att
en dylik fruktan för konsekvenser har hindrat ett tillgodoseende av ett obestridligt
billighetskrav. Men fäster man sig vid anledningen till att detta behov
av pensionering av regementspastorerna har uppkommit, så får man säga, att den
anledningen är så pass enastående, att det inte behöver befaras några konsekvenser.
Om jag uppfattade herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
rätt, förordade han bifall till propositionen med visst tillägg, och under
den förutsättningen yrkar jag bifall även till detta tillägg, liksom jag yrkar
bifall till propositionen.

I detta anförande instämde herrar Bergqvist, Martin Svensson, Karl Johan
Ekman, greve Spens samt herrar Erik Anderson, Carl Gustaf Hammarskjöld,
Lithander, Lindgren, Nils Anton Nilsson, Bergman, Sandegård, Widell och
Sundberg.

Herr Gustafsson, Karl: Endast några ord vid denna sena timma. Jag

vill inte förlänga debatten. Jag vill endast såsom ett tillägg till vad utskottets
ordförande yttrat få öppet och ärligt säga ifrån, att utskottet icke avsett att
försämra läget för de pastorer, som kunna och böra vara berättigade till pension
på grund av indragningarna, ty det är riktigt, att dessa pastorer få sin
pension. Men det är med hänsyn till de generella bestämmelserna, som jag
för min del har anslutit mig till utskottets förslag. Jag anser nämligen i likhet
med utskottets ordförande, att det kan finnas prästmän, som icke hava
tjänstgjort som regementspastorer under fullt 15 år men som likväl kunna med
lika goda skäl göra anspråk på pension som de här ifrågavarande. Vidare
kan prövningen, om man går på utskottets linje, bliva av friare natur. Det
förhåller sig säkerligen så, att det finnes vissa prästmän, vilka erhållit en avsevärd
del av sin inkomst just från sina befattningar som regementspastorer,
och i ett sådant fall bör det icke vara uteslutet, att en dylik prövning kan
leda till ett resultat, som är förmånligare för vederbörande, än om man följer
Kungl. Maj:ts proposition.

Med åberopande härav och med hänvisning till att bankoutskottets förslag
har blivit bifallet i andra kammaren samt under framhållande slutligen av den
omständigheten, att uppskjutandet av frågans avgörande till ett annat år enligt
min mening icke behöver utesluta, att pensionen skall kunna utga retroaktivt
för den tid, som förflutit efter avgången från tjänsten, skall jag be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr statsministern Ekman: När man tidigare uppställt

den principen, att pension icke bör utgå för bisysslor, bär man i regel tänkt på
sådana inom statsförvaltningen uppkommande arvodestjänster eller andra befattningar,
som icke utgjort full tjänst. Man har då mindre tänkt pa det fall,

Onsdagen den 18 april c. m.

129

Nr 24.

som föreligger här, där det är fråga om befattningshavare, som haft sin huvudbefattning
i det allmännas tjänst — ty det kan beträffande dessa prästmän i
allmänhet sägas hava varit fallet — och vilka såsom bisyssla haft en statstjänst
av den karaktär som regementspastorernas. Där har den verksamhet,
som ålegat dem på båda dessa håll, utförts till det allmännas bästa. Tidigare
har man i liknande fall tagit hänsyn till denna omständighet i riksdagen.

Nu har någon här anfört, att de grunder, som uppställts i propositionen, ur
vissa synpunkter äro irrationella. Men när det gäller pensioner — och sådana
är det fråga om här — har man väl alltid tagit hänsyn dels till tjänstetidens
längd och dels till befattningshavarnas ålder. Det är ju de egentliga utgångspunkterna
vid pensionering, och man har ansett sig icke kunna släppa dem
i det föreliggande fallet. Om en och annan av ifrågavarande befattningshavare
är uppe i så hög inkomst, som här nämndes — det anförda fallet känner jag
icke — måste det väl vara beroende på att denne utöver den inkomst han har
från sin tjänst också äger privat förmögenhet. Men hänsyn till privatförmögenhet
och vad därmed sammanhänger har man ju eljest aldrig tagit, när det
gällt pensionering. Det torde icke heller vara erforderligt att uppehålla kammaren
med en närmare utveckling av detta.

Jag tror således, att det gives goda skäl för den kungl. propositionen. Man
har förvisso handlagt detta ärende med. samma varsamhet beträffande de ekonomiska
konsekvenserna, som regeringen önskat iakttaga vid övriga ärenden
av liknande art. Men jämväl från en sådan synpunkt har man kommit till det
slutresultatet, att det gives goda, tillräckliga och ur konsekvenssynpunkt icke
skrämmande skäl för ett bifall till ett förslag i överensstämmelse med propositionen.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag är tacksam för det uttalande, som

gjorts från bankoutskottets sida, att utskottet icke syftar till annat än att bereda
understöd åt sådana regementspastorer, som äro i behov därav, men jag
vill understryka vad herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet sade,
att det inte är vidare angenämt för en statens tjänsteman att komma in
med en ansökan, där hans ekonomiska omständigheter skola i tryck omtalas
och diskuteras i utskott och kamrar. Den väg, som propositionen föreslår, synes
mig då bra mycket mera tilltalande.

Vad beträffar det fall, som herr ordföranden i utskottet omnämnde, förhåller
det sig ju så, att vederbörande icke innehar prästerlig tjänst i vanlig mening
utan är folkskoleinspektör; om han därjämte möjligen äger privat förmögenhet,
känner jag icke. I det stora flertalet fall gäller det emellertid personer, som
leva under ganska blygsamma förhållanden. Jag vet t. ex. en regementspastor,
som icke har någon annan prästerlig ordinarie befattning, sedan han mist regementspastorsbef
attningen.

Jag skulle också vilja påpeka, att det ju endast är fråga om att lämna en
ersättning till en liten kår, som fått avgå från sin tjänst utan något sitt eget
förvållande.

Jag skall be att få instämma i herr Hammarskjölds yrkande.

Herr Bergman; Herr talman! Andra kammaren har visserligen nu redan
fattat sitt beslut i negativ riktning, men det skedde, såvitt jag inte är oriktigt
underrättad, med ganska knapp majoritet. Saken får därför ingalunda anses
de facto avgjord med detta beslut.

Jag ber att få anföra ett precedensfall, vilket denna kammare särskilt synes
böra lägga märke till, nämligen att första kammarens sekreterare, kanslirådet
von Krusenstierna, för några år sedan fick sig en pension tillerkänd i
denna egenskap, ehuru han samtidigt åtnjöt pension såsom kansliråd. Det är

Första hammarens protokoll 1928. Nr 2h. 9

Ang.

pensionering
av vissa
regementspastorer.

(Forts.)

Nr 24.

130

Onsdagen den 18 april e. ni.

Ang.

''pensionering
av vissa
regementspastorer.

(Forts.)

ett ganska likartat fall. Ännu mera analogt är följande fall: en konsistorieamanuens
i Kalmar, som också hade en annan tjänst, fick likväl, när Kalmar
stift indrogs, en pension på 500 kronor såsom kompensation för den indragna
konsistoriebefattningen, ehuru denna befattning var en bisyssla. Det finnes
för övrigt många andra fall, men dessa äro särskilt iögonfallande. Varför
skall man då behandla just dessa indragna regementspastorer obilligare?

Jag ber också att få nämna, att jag har mig personligen bekant fall, där det
förekommit, att regementspastorer avstått från ganska förmånliga befordringsmöjligheter,
som hade stått till buds på annan ort, därför att de vunnit kärlek
för de befattningar de haft såsom regementspastorer vid sidan av annan, lägre
prästerlig befattning, och alltjämt kvarstått t. ex. i en komministerbefattning
förenad med regementspastorstjänst, naturligtvis i den förvissningen, att år efter
år fortfarande få ägna sig åt denna verksamhet, i vilken de med varmt intresse
uppgått. Man kan i sådana fall knappast tala om bisyssla i vanlig
mening.

Man har nu förordat, att vi i stället för att följa propositionen skulle låta
varje regementspastor komma in med begäran om pension och därvid framlägga
sina ekonomiska och personliga förhållanden bär inför riksdagen. Det
har redan förut sagts, att det kan vara nog så obehagligt för honom att göra
detta, men det är väl också rätt obehagligt för kammaren att behöva gång på
gång i en hel mängd fall återigen behandla sådana här frågor i stället för att
nu en gång för alla besluta i överensstämmelse med den mycket billiga framställning,
som Kungl. Maj:t har gjort, helst som det gäller så ytterst minimala
pensionsbelopp, som här.

Jag ber att för min del i anslutning till den hemställan, som nyss gjordes
av herr statsrådet, få yrka bifall dels till den kungl. propositionen dels även
till den motion, som av honom omnämndes.

Herr Svensson, Carl: Det av herr Bergman sist anförda skälet, att det

skulle vara besvärligt för riksdagen att behandla det antal fall det här kan
bli fråga om, skrämmer i varje fall icke på något sätt bankoutskottet, som ju
har den svåra uppgiften att vara det förberedande organet för riksdagens pensionsverksamhet.
Denna verksamhet har ju efter hand fått en utomordentligt
betydande omfattning, och det gäller icke några tjugutal fall, utan det gäller
numera varje år några hundra fall, vilka var för sig skall underkastas särskild
prövning.

Med anledning av vad som anfördes av herr Klefbeck och, som jag tror,
även från statsrådsbänken om att det ju kan vara mycket obehagligt för prästmännen
att med åberopande av svag ekonomi och dylika skäl begära att få en
ersättning för det mistade uppdraget, ber jag att få säga, att om riksdagen
biträder Kungl. Maj :ts förslag, som innefattar en viss avgränsning av rätten
till pension, så komma enligt min bestämda övertygelse alla de övriga, som
kunna åberopa ömmande skäl, sedermera att inkomma med framställningar till
Kungl. Maj :t och ifall de få avslag där, genom motionärer till riksdagen om
att ävenledes få sin ersättning. Jag föreställer mig även att sedan man givit
andra, vilkas ekonomiska förhållanden icke kunna utgöra något skäl därtill,
en pension, skall det bliva ganska svårt att avvisa dem som kunna visa ömmande
ekonomiska skäl. Herr Klefbecks argument saknar sålunda enligt min
mening bärkraft.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag anser, att det förslag, som innehålles i propositionen,
är mycket farligt ur konsekvenssynpunkt, och som ett bevis på att man

Onsdagen den 18 april e. m.

131

Nr 24.

Ang.

pensionering
av vissa
regementspastorer.

(Forts.)

Herr statsrådet Rosén: Jag hade inte tänkt besvära kammaren en gång

till, men jag måste säga ett par ord i anledning av det sista anförandet. Jag
har nämligen den bestämda uppfattningen, att ur konsekvenssynpunkt ett bifall
till utskottsförslaget är det farligaste. Utskottets ordförande upplyste i sitt
första anförande, att om regementspastorsarvodet utgjort en avsevärd del av
vederbörandes inkomst, bör riksdagen bevilja pension. Detta kommer alldeles
säkert att gälla företrädesvis de yngsta regementspastorerna, sådana som ha
ett, två, tre eller kanske några flera års tjänstgöring och som äro ganska unga,
ty sådana finnas rätt många. Något undantag för dessa har icke gjorts. Skola
dessa synpunkter vara bestämmande, blir det nog ganska besvärligt med konsekvenserna.

Herr Svensson upplyste, att prästerna icke äro betjänta med det förslag, som
Kungl. Maj:t framlagt. Jag skulle vilja fråga: äro de mera betjänta med att
vänta ytterligare ett år och sedan eventuellt få en pension, om de ha fått intyg
om fattigdom?

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag ämnade icke yttra mig efter det jag
instämt i herr Hammarskjölds anförande och yrkande men talet om konsekvenserna
uppkallade mig. Vad jag tänkte säga, sammanfaller emellertid alldeles
med vad herr försvarsministern nyss yttrade. Jag anser, att utskottets förslag
är ur konsekvenssynpunkt betänkligare än den kungl. propositionens, ty
ifall utskottets förslag bifölles, skulle samtliga regementspastorer inbjudas att
utan hänsyn till tjänsteålder etc. komma med ansökningar om pension. Men
icke endast de, utan även andra kårer, vilka man fruktar skulle komma i regementspastorernas
fotspår, finge anledning framställa anspråk utan att inskränka
sig till den kategori, som kunde uppvisa ett visst antal tjänsteår och en viss
levnadsålder. Även de yngre skulle kunna åberopa, att regementspastorer fått
komma in med ansökningar oavsett sin ålder och sin tjänstgöringstid. Jag
anser därför, att den kungl. propositionen, om man vill se frågan ur konsekvenssynpunkt,
avgjort är att föredraga framför bankoutskottets förslag.

Herr Svensson, Carl: Jag måste erinra, i anledning av herr statsrådets

och chefen för försvarsdepartementet yttrande, att man med den anordning, som
har föreslagits av bankoutskottet, icke lär kunna befara konsekvenser i andra
fall än där verkliga billighets skäl kunna förebringas. Därtill komma konsekvenserna
under alla förhållanden att inskränka sig. Men om man följer
Kungl. Maj:ts förslag, har man ju givit på hand, att det kan ifrågakomma att
grunda ett pensionsreglemente på innehav av bisyssla eller arvodestjänst. Vad
detta kan komma att betyda i statsförvaltningens olika grenar, har jag icke
möjlighet att överblicka, men jag är ganska viss om att det i många fall skall
kunna åberopas, och att det skall bliva mycket svårt att efter ett sådant beslut
avvärja likartade förslag beträffande andra grupper.

Jag vidhåller min uppfattning, att för de präster, som hava en svag ekonomi,
den anordning, som föreslagits av utskottet, måste vara att föredraga, trots att
det innebär ett uppskjutande till nästa år av beslutet i ersättningsfrågan.

kan åberopa dylika fall vill jag anföra herr Bergmans yttrande. Han har
talat om en f. d. sekreterare här i kammaren och sagt, att han erhöll pension,
ehuru han hade en annan befattning. Han drog också fram andra exempel till
stöd för det beslut, som man nu vill fatta här. Då jag icke kan gå med på ett
sådant förfarande och då jag är övertygad om att vi i händelse av ett bifall
till den kungl. propositionen komma att få synnerligen många framställningar
om pension med åberopande just av detta exempel, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 24.

132

Onsdagen den 18 april e. in.

Ang.

pensionering
av vissa
regementspastorer.

(Forts.)

Jag tillåter mig att med endast ett par ord göra det tillägget till vad jag
nyss yttrade därom, att de regementspastorer, som nu avskäras från pension
genom de i Kungl. Maj ds proposition föreslagna reglerna, förvisso komma att
underställa sin kasus riksdagens prövning. Det bästa beviset för riktigheten
av detta antagande är ju, att det, redan innan ärendet blivit avgjort i riksdagen,
föreligger en motion, som i ett sådant fall begärt en avvikelse från propositionens
regler. Att denne motionär kommer att få efterföljare, torde det icke
behöva råda någon tvekan om.

Herr Björnsson: Herr talman! I fråga om de motiv, som kunna anföras

till förmån för en pensionering av de präster det här är fråga om, är jag förekommen
av många talare, och jag har personligen naturligtvis den önskan, att
de, som verkligen behöva pension, också skola få sådan. Men under den verksamhet
jag en gång haft i bankoutskottet har jag kunnat konstatera, att beslut,
som i hastigheten hava fattats i kamrarna, en och annan gång haft konsekvenser,
som medfört mycket besvär under kommande år och vållat rätt besynnerliga
avväganden av pensioner. Jag tycker därför, att då ett fullkomligt
enhälligt bankoutskott här föreslagit, att man skall välja en metod, som gör
det möjligt att efter mindre stela regler än dem, som äro föreslagna i Kungl.
Maj :ts proposition, åstadkomma den önskvärda pensioneringen av här ifrågavarande
personal, bör icke riksdagen utan vidare underlåta att följa bankoutskottets
råd. Jag kommer därför att rösta för bankoutskottets förslag.

Herr Sandegård: Jag måste gentemot min kamrat här bakom mig endast
konstatera, att risken för att riksdagen skulle förhasta sig dock icke kan vara
så stor. Kungl. Maj:t har ju också behandlat saken, och jag misstänker, att
den således i själva verket är ganska väl genomtänkt och förberedd.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag vill endast beträffande den
konsekvens, som bankoutskottets ordförande pekade på, nämligen att även de
yngre regementspastorerna sedermera skulle komma och begära pension, säga,
att jag omöjligt kan förstå honom, då han talar om att de, som avgått, till och
med från en bisyssla, vid yngre ålder än femtio år och som sålunda i regel ha
en del av sin tjänstgöring och sina befordringsmöjligheter framför sig, skulle
hava lättare att sedermera i de speciella fallen påkalla hjälp av riksdagen,
om man icke, som nu föreslås från regeringens sida, sätter en dylik åldersgräns.
Detta står i rak strid emot alla de förutsättningar för pensions utgående, som
bankoutskottet i regel krävt i övriga fall.

Herr Svensson, Carl: Jag ber att få påpeka, att herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet nyss har yrkat bifall till förslag om en avvikelse
ifrån de regler, som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle bifalla såväl Kungl. Maj ds ifrågavarande proposition
som de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergqvist begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: -

Onsdagen den 18 april e. m.

133

Nr 24.

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 29, röstar Ja

;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas såväl Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition som de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 38.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.09 på natten.

Ang.

pensionering
av vissa
regetnentspastorer.

(Forts.)

In fidem
G. H. Berggren.