1928. Första kammaren. Nr 23 (Riksdagens protokoll 1928:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Första kammaren. Nr 23.

Torsdagen den 12 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Upplästes följande till kammaren ankomna utdrag av död- och begravningsbok: Att

hemmansägaren, ledamoten av riksdagens första kammare Anders Peter
Elisson från Fagered i Tvååkers församling i Hallands län, född den 9 februari
1876, avled härstädes den 2 april 1928; dödsorsak: glomerulonefr. chron., enligt
attest av läkare; e. m. f. 1872; betygas Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm, Va.,
den 12 april 1928.

E. G. Wolf brandi,

pastor.

Herr talmannen yttrade: Mina herrar! Endast några få dagar efter det
att kammarens ledamöter åtskildes före påskhelgen drabbades sålunda denna
kammare av ännu en förlust. Representanten för Kronobergs och Hallands
län Anders Elisson avled den 2 april efter en tids sjuklighet vid den jämförelsevis
låga åldern av något över 52 år.

Elisson var en försynt och godhjärtad man, som gärna ville verka till allmänt
gagn. Ett av de vackraste bevisen härför finna vi däruti, att Elisson, som
vid 19 års ålder övertog fädernegården, där skapade ett verkligt mönsterlantbruk,
dit kunskapssökande lantmän från andra orter infunno sig och gärna
bereddes tillfälle att inhämta nyttiga lärdomar. Elisson utsträckte denna sin
gagnande upplysningsverksamhet därhän, att han även företog resor till andra
orter i länet för att genom föreläsningar i lantbrukslära söka gagna dem som
stodo honom som yrkesmän närmast. Det är också förklarligt, att under sådana
förhållanden man i Elissons hembygd livligt beklagar hans, mänskligt att
döma, för tidiga bortgång. Säkerligen delas där inom vida kretsar den sorg,
soin närmast drabbar Elissons efterlämnade stora familj.

Frid över den bortgångne redlige mannens minne!

o På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att till Konungen avlata
en skrivelse med anmälan om herr Elissons frånfälle och den därigenom
inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende uppsatt
förslag upplästes och godkändes.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 11 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att motionen I: 199 av herr
Asplund angående upptagande av pimstenstegel i tulltaxans rubrik 649, icke
skall föranleda någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Första kammarens protokoll 1928. Nr 28.

Nr 23. 2

Torsdagen den 12 april.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat,

att rubriken 649 i gällande tulltaxa skall hava följande ändrade lydelse:

Tegel:

649. mur-, vanligt, oglaserat (även poröst), kalksand- och

pimstenstegel härunder inbegripet................ 100 kg. —:10.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst namnupprop;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 44.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 374, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 111 ja och 112
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 206 ja
och 156 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 35 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må till det frivilliga
skytteväsendets främjande för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 440,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit Kungl.
Maj :ts förslag om anvisande av anslag för det frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1928—1929.

Ja — 88;

Nej — 54.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 375, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 103 ja och 118
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 191 ja
och 172 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Sedan kamrarna stannat i olika beslut angående statsutskottets i utlåtande
nr 7 punkten 14 gjorda hemställan beträffande Kungl. Maj:ts i punkten 16
under sjunde huvudtiteln av innevarande års statsverksproposition framlagda
förslag samt motionerna i andra kammaren nr 162 av herr E. Röing och nr

Torsdagen den 12 april.

3 Jir 23.

164 av herr C. Lovén m. fl., företogs nu jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning
över följande av nämnda utskott i dess memorial nr 42 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Majrts förslag och med avslag å herrar Röings och Lovéns m. fl.
ovanberörda motioner, II: 162 och 164,

a) besluta, att antalet ordinarie befattningar vid tullverket jämte de för
vederbörande befattningshavare avsedda lönegrader skall bestämmas i enlighet
med vad av departementschefen föreslagits,

b) för budgetåret 1928—1929 för tullverket godkänna följande

Ordinarie stat.

A. Avlöning sstat.

Generaltullstyrelsen.

Tullstaten.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag
..................kr. 10,262,700

Vikariatsersättningar, förslagsanslag .....» 120,000

Arvoden till två laboratorieföreståndare å högst

l, 000, respektive 500 kronor för år räknat . . » 1,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m., förslagsanslag............> 2,082,000 kr. 12 466 200

B. Övergångsstat.

C. Indragningsstat.

D. Pensionsstater.

E. Omkostnadsstat.

Summa förslagsanslag kr. 15,877,300,

c) i riksstaten uppföra ordinarie förslagsanslaget för tullverket till ett mot
statens slutsumma svarande belopp av 15,877,300 kronor, att direkt utgå av
tullmedel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande förslag och herrar Röings och Lovéns m. fl. motioner,
II: 162 och 164,

dels beslutat, att antalet ordinarie befattningar vid tullverket jämte de för
vederbörande befattningshavare avsedda lönegrader skall bestämmas i enlighet
med vad av utskottet föreslagits,

Nr 23. 4

Torsdagen den. 12 april.

dels för budgetåret 1928—1929 för tullverket godkänt följande

Ordinarie stat.

A. Avlöning sstat.
Generaltullstyrelsen.

Tullstaten.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag
..................kr. 10,352,900

Yikariatsersättningar, förslagsanslag.....» 120,000

Arvoden till två laboratorieföreståndare å högst

l, 000, respektive 500 kronor för år räknat . . » 1,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m., förslagsanslag ...........» 1,992,000 kr. 12,466,400

B. Övergångsstat.

C. Indragningsstat.

D. Pensionsstater.

E. Omkostnadsstat.

Summa förslagsanslag kr. 15,877,500,

dels ock i riksstaten uppfört ordinarie förslagsanslaget för tullverket till ett
mot statens slutsumma svarande belopp av 15,877,500 kronor att direkt utgå
av tullmedel.

Ja —- 108;

Nej — 81.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 376, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 102 ja och 120
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 210 ja
och 151 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 43 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
dels med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å den av herr
Nyländer väckta motionen (II: 431) till arvoden och ortstillägg åt viss extra

Torsdagen den 12 april.

Nr 23.

personal i ntribesrepresentationen för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra
förslagsanslag av 211,500 kronor,

dels ock sänka ordinarie anslaget skrivbiträden vid beskickningar och konsulat,
nu 390,000 kronor, med 10,000 kronor till 380,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att dels
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till den av herr Nyländer
väckta motionen (II: 431) till arvoden och ortstillägg åt viss extra personal
i utrikesrepresentationen för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag
av 239,700 kronor;

dels ock sänka ordinarie anslaget skrivbiträden vid beskickningar och konsulat,
nu 390,000 kronor, med 5,000 kronor till 385,000 kronor.

Ja — 80;

Nej — 63.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 377, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 80 ja och 142
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 160 ja
och 205 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 28 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att rubriken 1228 i gällande
tulltaxa skall erhålla följande ändrade lydelse:

1228. Karbidkväve (kalkkväve) .............................. fritt.

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat, att de
likalydande motionerna I: 154 av herr Sederholm in. fl. och II: 261 av herr
Weibull m. fl., om upphävande av tullen å karbidkväve, icke skola föranleda
någon riksdagens åtgärd, samt att nämnda rubrik följaktligen skall, med bibehållande
av sin nuvarande avfattning, lyda sålunda:

1228. Karbidkväve (kalkkväve) .............. 100 kg. 2 kr. 50 öre.

Ja -— 96;

Nej — 42.

Nr 23. 6

Torsdagen den 12 april.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 378, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 143 ja och 76
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 239 ja
och 118 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 32 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den somJ i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må i riksstaten
för budgetåret 1928—1929 uppföra ordinarie förslagsanslaget till belöningar
för rovdjurs dödande med oförändrat belopp 30,000 kronor, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren dels höjt premierna
för dödande av säl från nuvarande sex kronor till tio kronor dels ock höjt
ordinarie förslagsanslaget till belöningar för rovdjurs dödande från nuvarande
30,000 kronor till 40,000 kronor.

Ja — 79;

Nej — 58.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 379, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 54 ja och 166
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 133 ja
och 224 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

_ nr 304, av herr Björck m. fl., angående rätt för adjunktskompetent lärare
vid kommunal mellanskola att vid övergång i statstjänst tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring;

nr 305, av herr Bergman, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 231
gjorda framställning angående antalet manliga och kvinnliga lärarbefattningar
vid samläroverk; samt

nr 306, av herr Hammarskjöld, Carl Gustaf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel
m. m.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 307, av herr Boman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till regeringsrätten;

nr 308, av herr Lindgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärd för främjande av sparsamhet bland skolungdomen; samt
nr 309, av herr Nilsson, Alexander, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till hospitalsbyggnader m. m.

Torsdagen den 12 april.

7 Jir 23.

Avgåvos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

310, av herr Sandén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m.; samt

nr 311, av herr Schlyter, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Herr Schlyter väckte en motion, nr 312, angående anslaget till regeringsrätten
m. m.

Denna motion hänvisades, i vad den kunde avse jämkning i anslaget till
jordbruksdepartementets avdelning av Kungl. Maj :ts kansli, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Herr Lindhagen väckte en motion, nr 313, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående upplåtelse av mark för bosättning åt lappar m. m.

Denna motion hänvisades till jordbruksutskottet.

Avgåvos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:
nr 314, av herr Möller m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 315, av herr Boman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m.;

nr 316, av herr Boman, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till kommunal -

skattelag;

nr 317, av herr Boman, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till kommu -

nalskattelag ;

nr 318, av herr Gustafsson, Karl, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 319, av herr Gustafsson, Karl, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; nr

320, av herr Gustafson, Fritiof, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till kommunalskattelag;

nr 321, av herrar Wahlmark och Sandén, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till kommunalskattelag;

nr 322, av herr Sandegård m. fl., angående beskattning av inkomst från sta -

tens kraftverk;

nr 323, av herr Lithander, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag
och till förordning om kommunal progressivskatt m. m.;

nr 324, av herr Pålsson, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag
;

nr 325, av herr Svensson, Martin, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 326, av herr Asplund, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag; nr

327, av herr Andersson, Henrik, m. fl., angående rätt till avdrag för
ränta å upplånat kapital vid beräkning av beskattningsbar inkomst från olika
förvärvskällor; samt

nr 328, av herr Frändén m. fl., angående beskattning av inkomst av jordbruksfastighet.

Nr 23. 8

Torsdagen den 12 april.

Herr Bissmark väckte en motion, nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften m. m.

Denna motion hänvisades till bevillningsutskottet.

Herr Bergman avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 330,
i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 182 gjorda framställning angående
pension åt vaktmästaren Anna Lovisa Strömgren.

Denna motion hänvisades till bankoutskottet.

Herr Schlyter avlämnade en skrivelse, däri han — med förmälan att han
i sin denna dag väckta motion nr 311 utförligt behandlat frågan om regeringsrättens
befriande från deltagande i laggranskningen samt att den sålunda
förebragta utredningen tillika utgjorde en närmare motivering till hans
i en den 18 sistlidne februari avgiven motion nr 246, om ändrade bestämmelser
rörande lagrådets organisation m. m., framställda yrkande om ändrad lydelse
av § 21 regeringsformen — hemställde, att vad han i förstnämnda motion
anfört måtte beaktas vid behandlingen av motionen nr 246.

Pa gjord proposition beslöts att nämnda skrivelse skulle överlämnas till
konstitutionsutskottet.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, i anledning av väckta motioner om arvskattens utbyggande och omformande
för åvägabringande av en begränsning av de stora förmögenhetema
m. m.; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner angående omläggning av inkomst- och
förmögenhetsskatten.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade läkarbetyg får jag anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 17 innevarande april till den 15 instundande
maj.

Stockholm den 9 april 1928.

Carl Hederstierna.

Artt överståthållaren Carl Hederstierna på grund av sjukdom är hindrad att
deltaga i riksdagens arbete till den 15 maj intygar.

Stockholm den 7 april 1928.

John Sjöquist,

_ , med. dr, professor.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdTag för denna dag samt protokollen för den 28 och
den 31 nästlidne mars.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3.48 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 14 april.

9 Sr 23.

Lördagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes och
komna

lades till handlingarna följande från justitiedepartementet an Vrotokoll,

hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 13 april 1928.

Till justitiedepartementet hade från länsstyrelsen i Kronobergs län insänts
en den 10 april 1928 dagtecknad riksdagsmannafullmakt av innehåll, att sedan
f. d. häradsskrivaren Axel Rudolf Rooth blivit för Kronobergs läns och Hallands
läns valkrets utsedd till ledamot av riksdagens första kammare för en tid
av åtta år, räknade från och med den 1 januari 1927, men denna plats blivit ledig,
vid förrättning enligt 26 § av lagen om val till riksdagen läroverksadjunkten
A. Thelin blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för
tiden till den 1 januari 1935.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet och chefen för
justitiedepartementet samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till kammaren.

I ämbetet:

Erik M. Kellberg.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till underhåll
av vetenskapsakademiens, av makarna Mittag-Leffler donerade matematiska
bibliotek;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredande av en
hiss i Lunds universitets historiska museum;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 126 av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel framlagda förslag angående uppförande av biblioteksbyggnad
för tekniska högskolan;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till vissa
kostnader för skolundervisning åt barn till befattningshavare vid telegrafverkets
radiopejlstationer m. in.;

nr 100, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln gjorda
framställningar;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av ett
till föreningen Faktoribostäder u. p. a. utlämnat lån;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förflyttning av
sjöinstrument- och sjökarteförrådet å flottans varv i Stockholm m. m.;

nr 103, i anledning av väckt motion om viss ersättning till kaptenen vid flygvapnet
P. R. af Uhr;

Kr 28. 10

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag
om arv m. m.

nr 104, i anledning av väckta motioner om efterskänkande av återbetalningsskyldigheten
beträffande till vikarierande undervisningsråd felaktigt utbetalda
dyrtidstillägg;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
befattningshavarna vid domkapitlens expeditioner m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag angående anvisande av anslag till befrämjande av lufttrafik m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 107, i anledning av väckt motion om ersättning till änkan Anna Forsman
för kreatur, överkörda av ett statens järnvägars tåg;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
gamla centralposthuset i Göteborg;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående klassificering av
bangårdspostkontoret i Stockholm; samt

nr 110, i anledning av Kungl. Majrts framställning om anslag till förbättring
och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar å landsbygden jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 120, i anledning av dels väckt motion om visst tillägg till tulltaxans rubriker
693—695 dels ock väckta motioner om höjning av tullen å vissa slag av
skodon;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående
försäljning av pilsnerdricka; samt

nr 122, i anledning av väckta motioner om upphävande av tullen å karbidkväve.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 307, av herr Boman, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till regeringsrätten; och

nr 308, av herr Lindgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärd för främjande av sparsamhet bland skolungdomen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Nilsson,
Alexander, väckta motionen, nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till hospitalsbyggnader m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 32 och 33.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv, dels ock i ämnet väckta
motioner. .! A I i i|

Genom en den 11 januari 1928 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 17, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

Lördagen den 14 april.

11 Xr 23.

1) lag om arv;

2) lag angående införande av lagen om arv;

3) lag om allmänna arvsfonden;

4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken;

5) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption; 8)

lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn
utom äktenskap;

9) lag angående ändring i 11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap; 10)

lag om tillägg till 33 § konkurslagen; samt

11) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 220, av herr Bissmark,

nr 221, av herr Johan Bernhard Johansson och herr Rooth,
nr 222, av herr Petrus Nilsson m. fl.,
nr 223, av herr Möller m. fl. och
nr 224, av greve Spens; samt

inom andra kammaren

nr 379, av herr Bodén,

nr 380, av herr Olsson i Ramsta,

nr 391, av herr Björkman m. fl.,

nr 392, av herr Christenson i Södertälje m. fl.,

nr 393, av herr Hansson i Stockholm m. fl.,

nr 394, av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. och

nr 395, av fru Nordgren m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förslag ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga 10 under punkten
införda lagförslag;

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna, i den
mån de ej kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vidkommande utskottets hemställan i dess helhet hade reservationer avgivits
av, utom annan,

1) herr Georg Dahl, som yrkat, att riksdagen måtte avslå Kungl. Haj:ts
ifrågavarande proposition med förslag till lag om arv m. m.;

2) herrar Borell, Anderson i Hägelåkra, Svenson i Eskhult, af Ekenstam
och Johansson i Brånalt, vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick bifallas, måtte för sin del antaga 9 under punkten
införda lagförslag;

Förslag till lag
om arv m. m.
(Forts.)

Nr 28.

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag g) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna, i den
om°:v™; ro''mån de ej kunde anses besvarade genom reservanternas hemställan under A),
or ''J icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Därjämte hade ett flertal reservationer avgivits beträffande de särskilda av
utskottet framställda lagförslagen.

I fråga om sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerman: Herr talman! I avseende å föredragningssättet tillåter

jag mig hemställa,

att lagförslagen föredragas vart för sig, där så erfordras paragrafvis, med
ingresser, promulgationsstadganden, där sådana förekomma, och rubriker sist;

att, sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställanden i
punkterna A och B föredragas;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

o att:, för den händelse något av lagförslagen skulle komma att helt eller i
någon del till utskottet återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar kunna föranledas; samt
o att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer utskottet må äga vidtaga
sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Nu företogs till behandling

TJtskottets förslag till lag om arv.

1 kap.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar
(bröstarvingar).

Arvlåtarens barn tage lika lott. År barn dött, skola dess avkomlingar träda
i dess ställe och tage var gren lika lott.

Herr statsrådet Thyrén: Herr talman! Jag ber först att få uttala min

stora tillfredsställelse med att utskottets majoritet har i det väsentliga bifallit
propositionen, men jag skall dessutom be att få yttra mig något över en
del punkter, som enligt vad som framgår av utskottets utlåtande torde här bli
föremål för debatt och meningsskiljaktigheter.

Till att börja med får jag bekänna, att den ståndpunkt, som lagberedningen
intog och som sedan propositionen följt, att nämligen utesluta kusinerna ifrån
arvsrätt, rätt mycket chockerade mig, därför att jag kan ju inte annat än
vitsorda, att, såsom framhållits i motioner och reservationer, bland lantbefolkningen,
i varje fall en viss klass av lantbefolkningen, kusiner utan tvivel stå
i många fall arvlåtarens hjärta ganska nära — många kusiner t. ex., som
leva tillsammans, kanske till och med bruka fastigheter gemensamt med honom
— och det är därför att förutse, att den ifrågavarande bestämmelsen i
lagen icke kommer att vinna något så alldeles allmänt gillande inom dessa

Lördagen den 14 april. 13 Nr 23.

kretsar. Detta sade jag mig också, och jag kände mig kanske till och med Förslag tdl lag
till en början en smula kritisk mot denna punkt, men efter närmare övervä- 0,11 arv m''
gande kom jag till den uppfattningen, att en ändring av lagberedningens för- (Forts''-''
slag kanske ändå inte vore klokt att göra utan att det riktigare torde vara att
behålla dess ståndpunkt.

Om man tänker sig närmare in i dessa fall, där det inom byalagen, som det
heter hos oss i Skåne, finns gott om kusiner, som alla stå i nära rapport
med varandra, torde det, åtminstone så långt min erfarenhet räcker, i de allra
flesta fall ligga till på det sättet, att när arvlåtaren dör, har han — förutsatt
att det icke finns barn eller syskon — flera eller färre kusiner på platsen, som
stå honom nära. Men jag skulle nästan våga påstå, att det är ett rent undantag,
om han icke dessutom har också andra kusiner, som icke stå hans hjärta
så nära utan som ha flyttat bort åt olika håll. Jag menar därför, att man i
de allra flesta fall torde få anledning skilja mellan, om jag så får säga, önskvärda
kusiner och icke önskvärda kusiner, och det är ju alldeles givet, att så
länge man blott etablerar en legal arvsrätt sådan som den nuvarande,
kan ingen hänsyn tagas ex lege till denna skillnad, utan kusinerna
komma alla att rycka in och ärva. Ibland komma de att vara rätt
många, och jag tror inte, att det skulle vara svårt att söka upp sådana
fall ur erfarenheten, där denna mångfald av kusiner lett till en splittring av
kvarlåtenskapen, som icke på något sätt, vare sig ur den enskilde arvlåtarens
synpunkt eller, ännu mindre, ur statens, kan anses önskvärd.

Jag kunde som sagt icke underlåta att säga mig detta efter några närmare
reflexioner, och fortsätter man tankegången, så måste man ju, som det redan
sagts i propositionen och för resten från alla håll, där denna inskränkning i
arvsrätten försvaras, ovillkorligen komma till den repliken, att låt vara att
vi nu taga bort kusinernas arvsrätt, så ha vi ju i alla fall lämnat och komma
med all säkerhet att för framtiden lämna testamentsfrihet åt arvlåtaren.

Vill han i vissa fall sörja för att kusinerna få hans förmögenhet, kommer det
ju an på honom själv, och han kan då, för att använda den terminologi jag
nyss berörde, inskränka sig just till de önskvärda kusinerna, till dem som
vistas hos honom eller som han eljest känner och vill gynna.

Härpå svarar man naturligtvis, och det har man redan gjort, alt det bland
de klasser det gäller icke precis är kutym att skriva testamente. Men vi få
för det första komma ihåg, att detta ligger inte till på samma sätt som när
det gäller till exempel syskon, ty där hade det utan tvivel i otaliga fall vållat
arvlåtaren mer eller mindre möda att skriva testamente till förmån för syskon.

De fall, som vi nu tala om, gälla ju besuttna bönder, som tillhöra den ekonomiska
överklassen på landet, ty inom de breda lagren på landet tror jag i regel
inte man har att räkna med en sådan där särskild känsla för kusiner, vilka i
allmänhet bruka vara spridda åt olika håll. Det gäller som sagt den ekonomiska
överklassen, och inom denna tror jag inte. även om man kanske i allmänhet
där icke brukar skriva testamente, att det skulle vara så särdeles påkostande
att förvärva sig denna skicklighet. Det är ju just inte så mycket
som behövs. Så snart det till exempel är fråga om köp av fastighet, vilket i
dessa kretsar icke är sällsynt, måste de ju upprätta en skriftlig handling:
s. k. inbördes testamenten äro heller ingen ovanlighet och jag undrar om inte
andra skriftliga handlingar, till exempel växlar, äro i de lagren kanske till
och med mera kända än man skulle anse vara direkt nödvändigt.

Jag kan inte finna, att denna invändning är så särdeles bärande. Finns det
verkligen ett bestämt intresse att på de eller de kusinerna överlåta kvarlåtenskapen,
kommer det nog att utan vidare besvär klara sig på det sättet, att arvlåtarna
lära sig att upprätta testamente.

Jag skulle vidare gärna från min synpunkt vilja framhålla ett argument,

Nr 23.

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag SOm visserligen inte mycket torde inverka på reservanterna, nämligen att när
om arv m m. Infm nu inrättar en sådan allmän arvsfond, som det ju är tal om, så bör man
^ or '''' väl, för att det skall bli någon mening med detta, från början ställa det så,
att fonden, med den uppgift den skulle ha enligt propositionen, icke blir alltför
liten, alltså att tillflödena till den icke bli alltför obetydliga. Men om vi
taga bort kusinarven, bli tillflödena tämligen obetydliga, mänskligt att döma.
Har man någon mening med den där arvsfonden, vill man, att den verkligen
skall uträtta någonting — det är en fråga, som jag sedan skall komma tillbaka
till —• torde detta alltså vara ett ytterligare skäl för att avskära kusinerna
från legal arvsrätt.

Nu vilja ju reservanterna, mestadels åtminstone, inte ha någon sådan arvsfond,
så att jag kan ju inte begära, att det argumentet skall bita på dem, men
för alla dem som vilja ha den, torde detta väga en del i vågskålen.

Ytterligare vill jag påpeka gentemot reservanterna, att jag icke tror att de
gjort fullt klart för sig den gällande rättens ståndpunkt, när det gäller kusinerna.
Jag har uppfattat deras reservation såsom till rätt god del bestämd av
konservativa synpunkter, det vill säga reservanterna anse, att detta är en
ändring i det bestående, för vilken det icke finns tillräckliga skäl. Men om
vi skola anlägga den synen på saken och således se efter, hur den gällande
rätten förhåller sig på denna punkt, när man ser den noga i sömmarna, är
det ingalunda så, att den gällande rätten omhuldar kusiner på samma sätt
som till exempel syskon. Vi kunna ta ett konkret fall; det förstår man i allmänhet
enklast och fortast: Arvlåtaren dör och efterlämnar en hel del kusi ner

på fädernet och mödernet och dessutom en moster. Det kan vara en halvsyster
till hans mor, om vi vilja sätta saken på sin kant. Vad sker då efter
gällande lag? Jo, att kusinerna få icke ett öre, utan mostern får alltsammans,
och om sedan hon har barn o. s. v., går arvet till hennes avkomlingar,
och de andra kusinerna, som äro utanför den linjen, få ingenting — allt enligt
nu gällande lag. Vad bevisar detta? Jo, om vi jämföra det med bestämmelserna
för syskon och ta ett motsvarande exempel, om sålunda arvlåtaren
dör och efterlämnar sin mor och dessutom några halvsyskon på fädernet, så
skulle, om detsamma hade gällt för syskon, som gäller om kusiner, det ha gått
så, att allt gått till modern och hennes barn, under det halvsyskonen på fädernet
inte fått någonting. Var och eu känner, hur barockt det skulle anses
efter den rättsåskådning vi äro invanda vid, om dessa halvsyskon skulle utestängas,
därför att de inte ha med modern att skaffa. Den skillnaden gör
emellertid nu gällande lag mellan syskon och kusiner, och det har man uttryckt
så, att lagen tillämpar parentelprincipen, då det är fråga om syskon, men gradualprincipen,
då det är fråga om kusiner. Vad följer av detta? Jo, som jag
fattar och alltid fattat saken, skulle jag vilja uttrycka lagstiftarens mening
så, att i fråga om syskon ser han på samhörigheten och sörjer för att syskon
kunna icke bli arvlösa, men när det är fråga om kusiner, har han släppt tanken
på samhörigheten och går bara efter led. Då tar han utan att tveka risken
att låta den där mostern och hennes avkomlingar taga alltsammans från kusinerna.
Detta är ju inte något avgörande skäl mot reservanternas ståndpunkt
att bibehålla kusinernas arvsrätt, men det bevisar, att våra lagstiftare från
första stund inte sett på kusiner med samma ögon som på de i de två första
parentelen befintliga arvtagarna.

Jag skulle kanske också vilja lägga till ytterligare en anmärkning i detta
sammanhang. Man hör så ofta, då det är fråga om förändringar i det bestående.
det argumentet, att vad vi nu vilja göra är bara en inledning till vad
som komma skall. Det ligger nu mycket nära till hands i detta fall att säga,
att detta förslag är bara en attack på arvsrätten, genom arvsrätten en attack
på familjen och genom familjen på samhället och det hela sålunda ett led i

Lördagen den 14 april. 15 Nr 23.

underminerandet av samhället. Jag tror, att detta argument, som jag hört Förslag till lag
otaliga gånger i mina dagar, inte minst här i denna kammare, i många andra 0171 arv m■ mfrågor,
kan ju ofta vara sant, men oftare tror jag det beror på missuppfatt- (I’orts'')

ning. Jag tror för min del, att vill man garantera arvsrätten mot sådana
attacker, som det är tal om, skall man akta sig för att behålla sådana områden,
som inte för rättsmedvetandet framstå som fullt självklara, sådana, där det
kan finnas dubier, om det är riktigt eller inte. Det är bättre att ha dessa fall
borta, om det icke finns andra skäl att behålla dem.

Om vi göra det tankeexperimentet, att vårt lands arvsrätt vore inskränkt
endast till bröstarvingar, tror någon människa, att det då för något som helst
parti i detta land eller för någon kombination, hur den än månde vara, skulle
vara tänkbart att utrota denna arvsrätt? Absolut omöjligt. Endast genom
en revolution kunde det lyckas, och detta endast för en kort tid. Jag tror, att
detta är ett uttryck för den tanken, att ju mera man håller sig till ett litet,
starkt befästat område, desto säkrare är man att kunna försvara det för framtiden,
men ju mera man utsträcker det till andra områden, desto svårare är
det att försvara. Enligt mitt sätt att se saken är detta förslag därför snarast
en konserverande metod, om man vill vara säker på att bibehålla arvsrätten.

Jag vill gärna lägga till en annan anmärkning. Den hör visserligen egentligen
inte hit, men jag nämner den i alla fall med kammarens tillstånd. Om
jag nämligen anser det otänkbart, att man skulle kunna attackera familjen
genom att inskränka arvsrätten, anser jag däremot, att det finns desto större
fara, att man via familjen skulle kunna komma åt arvsrätten, det vill säga
att utvecklingen skulle komma att gå så, att de fasta könsförbindelserna.
äktenskapen, bli alltmera sällsynta och alltmera träda i bakgrunden och att
de lösa förbindelserna träda mera i förgrunden. Detta är någonting som man
nu för tiden har all möjlig grund att befara. Blir det någon attack på samhället,
så blir det snarare på den vägen. Att man inskränker arvsrätten en
smula, är enligt mitt förmenande snarast en fortifierande åtgärd.

Jag tillåter mig därefter övergå till den andra reservationen i detta sammanhang,
den som står så att säga till vänster om propositionen och sålunda
vill taga bort arvsrätten även från farbröder och deras vederlikar. Ja, det kan
naturligtvis sägas åtskilligt för det, och speciellt skulle man kunna säga det
som jag nu sist sade, att om vi inskränka arvsrätten till de två parentelen, varken
mer eller mindre, då kunna vi, mänskligt att döma, vara absolut säkra på
att den icke kan attackeras, ty vad som gäller om barn gäller med all säkerhet
också om syskon. Å andra sidan äro nog utskottsmajoritetens reflexioner
ganska sanna, då den påpekar, att i de fall, då en farbror o. s. v. är närmaste
arvinge, torde det mycket ofta, kanske till och med i de flesta fall, vara så,
att han varit mer eller mindre i faders ställe för arvlåtaren, och lag tror. att
i många sådana konkreta fall skulle det rätt mycket stöta rättsmedvetandet,
om han enligt lagen avskures från arvsrätt. Redan detta tror jag är ett starkt
skäl.

Jag skulle vilja ur egen fatabur tillägga ett annat skäl, som jag föreställer
mig, att reservanterna här icke tagit i betraktande, och det är, att om vi ginge
på deras linje och klippte bort farbröderna och fastrarna och så vidare från
arvsrätt, skulle vi därigenom komma till en påfallande brist på reciprocitet
i arvsförhållandena. Detta skulle nämligen betyda, att visserligen jag ärver
min farbror men att farbrodern i motsvarande fall inte ärver mig. År det han.
som är rik, och jag överlever honom, ärver jag hans rikedom, men är det jag.
som är rik, och han överlever mig, får han ingenting. Själva detta förhållande,
att man begränsar arvsrätten så, att den verkar ojämnt och ensidigt, är
efter min uppfattning ett bestämt fel, som efter mitt omdöme ensamt för sig
skulle tala emot, till och med vara avgörande mot reservanternas ståndpunkt.

Nr 23. 16

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag
om arv m. m.
(Forts.)

Nu är det visserligen sant, att reservanterna kunna här försvara sig genom
att komma med den repliken, att detta, att reciprociteten fattas, är icke något
specifikt fel i deras reservation, utan det gäller även om propositionen. Ja,
detta är fullkomligt sant som teoretisk replik men knappast som praktisk. Vi
skola ta ett exempel, om jag får lov, för att se, hur det verkar inom propositionens
område. Jag efterlämnar ett barnbarnsbarn, detta barnbarnsbarn
får naturligtvis ärva mig. Men om barnbarnsbarnet dör och efterlämnar mig,
ärver jag icke barnbarnsbarnet. Så är det nu enligt propositionen, och detta
är en bristande reciprocitet, som följer av själva parentelprincipen, när denna
användes som begränsning. Barnbarnsbarnet står nämligen i min första parentel,
och jag står i barnbarnsbarnets fjärde parentel. Följaktligen ärver han
mig, men jag ärver icke honom. Ja, detta är fullkomligt sant teoretiskt, men
jag säger ännu eu gång, att som praktisk replik kan jag icke sätta den synnerligen
högt, ty det inträffar så sorgligt sällan, att jag har ett barnbarnsbarn,
som jag överlever och som redan hunnit samla sig en förmögenhet och till vilken
dessutom jag är den enda arvingen. Det inträffar väl inte en gång i ett årtusende,
och sålunda tror jag, att den repliken inte väger synnerligen mycket.

Jag återkommer sålunda till vad jag sade, att under sådana förhållanden
anser jag det vara en brist, att man gör arvsrätten ensidig, bortsett från dessa
andra skäl.

Jag tillåter mig nu övergå till en annan fråga, om vilken det torde bli någon
diskussion, nämligen om makes arvsrätt. Vi veta ju allesammans, att
någon egentlig arvsrätt för makar inbördes har vår lag inte känt till förrän på
de sista tiderna, därför att lagen har ansett, att den gjorde nog genom att ge
makarna giftorätt, vilken, i allmänhet talat, har det företrädet framför arvsrätten,
att giftorätten inträder, så snart äktenskapet ingåtts, under det att
arvsrätten inträder först vid dödsfall. Så har lagstiftaren naturligtvis resonerat.
och han har tyckt, att han gjort nog och mer än nog genom giftorätten.
Han har icke tänkt på de mångahanda invändningar, som kunna riktas mot
detta resonemang. Nå, alltnog, numera ha vi ju fått arvsrätt för make.
Denna arvsrätt torde emellertid, sådan den är bestämd enligt 1920 års lag,
kunna betecknas som snarast för långt gående. Man har för litet tagit hänsyn
till andra parentelen, det vill säga syskonen och deras avkomlingar; man
har för mycket beskurit deras rätt, och ändå har man icke, som man bort försöka,
garderat den efterlevande makens rätt att få sitta i orubbat bo enligt
lagens bestämmelser. I båda dessa avseenden synes mig den föreliggande propositionen
utgöra en förbättring. Andra parentelen får mera än enligt nu gälland
lag, hälften av kvarlåtenskapen, och likväl låter man andra maken sitta
kvar i orubbat bo. Så till vida kan man ju knappast neka till att det teoretiskt
sett är en ganska tillfredsställande lösning, som går ungefärligen åt det
håll, till vilket det praktiska rättslivet har i stort sett utvecklat sig självt
under de senare årtiondena.

Nu uppstår en svårighet, som visserligen inte propositionen har löst och som
inte heller någon annan lag har löst och med all sannolikhet inte heller någon
lag kommer att lösa intill världens ände, ty det är ett av de irreducibla problemen
— ett problem, som aldrig något mänskligt skarpsinne kan praktiskt
skaffa ur världen. Man kommer aldrig längre än till en nödhjälpslösning.
som man i stället får operera med. Det är ungefär som det bekanta fallet,
där det synes ännu tydligare: ägaren till en häst har blivit frånstulen hästen,
och godtrosbesittaren har i god tro betalt fulla värdet för hästen. Hur skall
man bära sig åt i ett sådant fall? Skall ägaren bli av med hästen, eller skall
köparen bli av med köpesumman? Alla lagar ha försökt lösa den frågan,
men ingen har lyckats och ingen kommer väl någonsin att lyckas. Det är
något liknande här. Vi vilja å ena sidan, att den efterlevande maken skall få

Lördagen uen 14 april.

Nr 23.

sitta kvar, och vi vilja å andra sidan icke beröva syskonen — vi kunna väl Förs,a9 M
för korthetens skull tala endast om dem — till den först avlidne maken deras om “rr m''
rätt. Men då komma vi ut i det dilemmat, att den efterlevande maken, som '' orts''J
sitter i boet, kan ju vara en slösaktig person, som slarvar bort förmögenheten,
och å andra sidan kunna syskonen vara trätlystna människor, vilka krångla
med den efterlevande maken och processa för att han inte skall förstöra deras
pengar. Att komma ifrån detta dilemma är icke möjligt, utan lagstiftaren
är i sista hand hänvisad till att gissa sig till, huruvida man bör mera frukta
slösaktigheten hos den efterlevande maken eller trätlystnaden hos arvingarna.
Utskottets majoritet har mera fruktat trätgirigheten hos syskonen och propositionen
mera slösaktigheten hos maken — därav denna olikhet i fråga om
det institut, som kallas för avskiljande. Jag får här bekänna, att genast då
jag såg lagberedningens förslag, kände jag mig, precis som utskottets majoritet,
mycket litet tilltalad av avskiljandeinstitutet, och i motsats mot vad jag
sade i fråga om kusinerna, tvekar jag inte att säga rent ut, att denna min uppfattning
är densamma nu som då, ehuru jag icke ansåg mig böra göra en så
pass stor skåra i ett förslag, som hade en så stark auktoritet som lagberedningen
bakom sig, utan hellre ville vänta och se vad riksdagen tog för ställning.
Jag fruktar verkligen mera trätgirigheten. Jag fruktar, att det skulle
bli rätt många processer. Ä andra sidan är jag inte blind för att det kan finnas
mycket goda skäl för lagberedningens ståndpunkt. Lagberedningen vill
såvitt möjligt skydda de arvsberättigade, andra parentelen, och då har man
kommit till detta avskiljande. Så mycket vill jag emellertid för min del säga,
att om riksdagen nu följer utskottsmajoriteten och tar lagen utan avskiljandeinstitutet,
skall jag för min personliga del inte sörja över det.

En helt annan fråga är, om man i likhet med vissa reservanter skall anse
det i detta svåra läge vara riktigt att icke besluta någonting utan låta den nu
gällande lagen av 1920 om makes arvsrätt bestå, till dess frågan om testamentsrätten
m. m. kommer på riksdagens bord, och då taga allt i ett sammanhang.
Till dessa ärade reservanter vill jag för min del säga, att om jag
hade haft den allra minsta förhoppning om att detta svåra eller rättare sagt
olösliga problem skulle på något vis bli mera lösligt vid den senare tidpunkt,
till vilken de vilja uppskjuta det, skulle jag varit den förste att anamma deras
åsikt, ty detta att bara för den formella fullständighetens skull lösa en sak,
som skulle vinna på att ligga till sig, har jag aldrig kunnat gilla. Men jag
är för min del bergfast övertygad om att, såsom jag redan sagt, svagheterna
pa denna punkt äro av det slag, att de icke kunna i nämnvärd eller ens i
ringaste mån övervinnas genom att bara vänta och sitta och grubbla, till dess
man lägger fram frågan om testamentsrätten. Det kommer att bliva precis
samma situation då som nu, och frågan om den dubbla hänsynen, å ena sidan
till syskonen, å andra sidan till efterlevande maken, kommer att stå lika oförmedlad.
I stället för att vänta och grubbla på saken är det avgjort bättre att
taga den ståndpunkt, till vilken majoriteten kommit, och prova den i praktiken.
Skulle det då visa sig, att utskottet har övervärderat moralen hos syskonen
och gjort motsatsen i fråga om maken, blir det inte värre än att man då
får försöka att på dessa praktiska grunder göra en lagändring åt andra hållet.

Det återstår ännu en punkt, som jag skall be att få säga något om. nämligen
frågan om arvsfonden. Jag ber då först att få ännu en gång göra en bekännelse,
nämligen att när jag först såg detta förslag om arvsfonden, hade jag det
intrycket, som ju ligger nära till hands, att själva denna metod påminde om gamla,
länge sedan försvunna tider. Att för en viss bestämd typ av statsutgifter använda
en viss bestämd inkomst är ju någonting ganska antediluvianskt. Det är
någonting, som man ur statsfinansiell synpunkt naturligtvis måste betrakta
såsom för länge sedan övervunnet. Men här gick det liksom med frågan om

Första kammarens protokoll 1928. Nr 23. 2

Sr *23. 18

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag kusinerna, att när jag närmare tänkt på saken, blev jag mera sinnad att acccpom
arv m. m. ^era lagberedningens resonemang. Ty denna fråga ligger verkligen på ett
dorts.j annai gäii an den allmänna frågan om hur man skall ställa till en kor respondens

eller relation mellan statens inkomster och utgifter. Den är till
sin natur en psykologisk långt mera än en statsfinansiell fråga. Vi klippa
av en hel mängd för närvarande arvsberättigade, och då är vår mening och
önskan, att deras kvarlåtenskap skulle gå till det allmänna i stället för att
såsom nu splittras på avlägsna arvingar. Men samtidigt lämna vi arvlåtarna
en fullständig testamentsfrihet, och det är ju meningen, att så skulle det bli
för framtiden. Om vi icke vilja handla med den vänstra handen rakt emot
vad vi göra med den högra, måste vi naturligtvis handla så, att inte alla arvlåtare
sammansvärja sig emot oss och testamentera bort allting och sålunda
eludera vad vi velat. Det skulle betyda, att vi toge bort arvsrätten men att
arvlåtaren införde den igen nästan i samma utsträckning som enligt gällande
lag. Om den vänstra handen skall veta vad den högra gör, måste man försöka
locka dem att godvilligt gå med på den åskådning, som nu framkommer i lagförslaget.
Såvitt jag känner människorna, komma de då utan tvivel att känna
sig mera tilltalade, om de pengar, som de lämna efter sig, skola gå till fonden
än om de i stället flyta in i statens stora kassa. I senare fallet säger den
ene: »Skola mina surt förvärvade slantar användas till att höja ämbetsmännens
löner!» Och så skriver han i samma stund sitt testamente. Den andre säger:
»Skall mitt kapital, som jag genom så mycket arbete sparat ihop, användas
till underhåll av arbetslösa!» Och så sätter han sig genast ned och skriver
sitt testamente. Och så blir det hela vägen. Därför tror jag, att om man
överhuvud taget vill göra allvar av denna begränsning av arvsrätten — här
är det icke blott fråga om kusiner utan alla sådana begränsningar — får man
som sagt locka arvlåtarna och söka finna någonting, som verkligen kan vinna
deras av hjärtat gående bifall. Utan tvivel är då den allmänna arvsfonden,
sådan som den här är bestämd, ett av de bästa medel, som man skall kunna
hitta på. Det är möjligt, att man kunde finna något annat, som kanske skulle
vinna ännu en del, men som det nu är tror jag, att denna fond kommer att hava
en ganska stor verkan.

Sedan är det en annan fråga, vad man skall säga om den utvidgning, som
lagutskottet i detalj gjort rörande ändamålet; om man anser det för en förbättring
att vid sidan av omvårdnaden om barn och ungdom också uppställa omvårdnaden
om behövande kroniskt sjuka och ålderstigna. Det är ju mycket
bittert att behöva på något som helst sätt tala emot understöd åt och omsorg
om behövande och sjuka människor, men jag skulle i alla fall icke vara uppriktig,
om jag undertryckte alla betänkligheter i denna punkt. Jag kan sålunda
icke göra annat än säga rent ut, hur jag ser denna sak. Nu vill jag först
och främst ge utskottet rätt i att det ur nyssnämnda psykologiska synpunkt
nog kan hända, att det föreslagna tillägget verkar till och med ännu starkare
än det andra ändamålet och att sålunda hjälpen åt gamla och ålderstigna verkar
mera än hjälpen åt barn och ungdom. Ty sådana äro människorna. Den
gamle, brutne mannen, ja. kanske döende, som skriver sitt testamente, tänker
liksom alla andra först på sig själv och därnäst på dem, som stå honom närmast.
Sålunda ömmar han utan tvivel för dem. som äro i samma fördömelse
som han, för brutna, sjuka och ålderstigna. Det kan nog hända, att utskottet
har rätt i detta. Men ser man det ur statens och det allmännas synpunkt, kan
man omöjligen säga annat, än att det i hela vår tid och icke minst i testatorernas
sinnelag uppenbarar sig en mycket stark tendens — mänsklig och berömvärd
•— att taga vård om allt, som är sjukt, gammalt och svagt, under det att
det tyvärr, vare sig man ser på lagstiftningen eller de enskilda, som testamentera,
långt mindre uppenbarar sig någon känsla för det stora samhällsintresset

Lördagen den 14 april. l<j

att till högsta potens utveckla sådant som är starkt, livskraftigt och utvecklingsdugligt.
Ty människorna hava — tyvärr, måste jag säga — av naturen
den läggningen, att de anse, att detta går av sig självt, att de starka människorna
och de starka anlagen taga sig fram ändå, under det att i fråga om de
sjuka medlidandet kommer med i spelet. Men det är ju dock icke så i det moderna
samhället, att alla starka och livsdugliga anlag skulle ha något slags
naturlig garanti för att utveckla sig. Tvärtom fattas det häruti enligt min
uppfattning oerhört mycket i vårt samhälle. Det kan göras mycket t. ex. för
att hålla barnen i storstäderna ute i friska luften i barnträdgårdar och dylikt.
för att överhuvud taget utbilda det kroppsliga hos alla de samhällsklasser,
där detta försummas, och vidare icke minst för att taga vård om de praktiska
anlag i riktning mot yrkesskicklighet, som på många håll kunna förefinnas
men som det aldrig blir någonting av, därför att det icke finnes någon möjlighet
för dem att utbilda sig. Allt detta sammanlagt spelar i mina ögon en utomordentligt
stor roll, och jag kan icke underlåta att säga, att ehuru jag icke
alltför starkt skall motsätta mig utskottets ståndpunkt — ty den har alltid
de psykologiska skälen för sig — kan jag dock icke annat än beklaga, om man
icke skulle få, använda denna fond uteslutande för det positiva ändamål, för
vilket den enligt propositionen är avsedd.

_ Till slut kanske jag får lov att i detta sammanhang göra den lilla anmärkningen
mot. en och annan motionär — och kanske även en och annan reservant
— att, om jag icke missminner mig, man ställer emot varandra produktion och
konsumtion och säger, att vad som skulle nedläggas på barnens utbildning
o; s. v. skulle innebära en konsumtion av kapital. Det är väl ändå inte, nationalekonomiskt
sett, det råtta sättet att se saken. Om det finns någon produktionsfaktor,
som är obestridlig och absolut, måtte det val framför allt vara
människan. Om jag kan förvandla ett barn från att vara en genomsnittlig
och liknöjd arbetare på en plats, där hans anlag icke passa, till att på en annan
plats, där arbetet intresserar honom, göra honom till en särskilt samhällsduglig
och skicklig arbetare, måtte väl detta enligt allt sunt förnuft vara produktion
och icke konsumtion.

Jag tror därför, att det hade varit riktigast och önskvärdast att bibehålla
regeringens förslag. Men med utskottets ståndpunkt är det väl icke mycket
hopp att bibehålla nämnda förslag, som för det allmänna skulle vara mest
välsignelsebringande. Hädanefter såsom hittills skulle nog omsorgen om behövande^
sjuka och ålderstigna i alla fall vinna så mycket understöd och intresse
både från det allmännas sida och i synnerhet från enskilda, att man inte
behövde riskera någon alltför stor brist på det hållet.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman, mina herrar! Xär lagberedningen
i förbigående sagt på mitt initiativ — för 26 år sedan inrättades för
att verkställa en revision i större sammanhang av vår rätt, var det nog meningen,
att denna revision skulle vara synnerligen varsam och i huvudsak inskränka
sig till att utmönstra föråldrade bestämmelser och införa sådana njm,
som av nya förhållanden och uppfattningar med nödvändighet påkallades, samt
att bringa reda i den mången gång nästan förvirrande mångfalden av äldre stadganden,
som vid olika tider voro tillkomna. Hade man tänkt sig, att det skulle
hava^ varit fråga om. en radikal omvandling av de mest grundläggande delarna
av vår rätt, undrar jag, om riksdagen skulle hava känt sig tillfreds med en sådan
kommission som lagberedningen, en beredning, sammansatt av tre eller fyra
yrkesjurister. Jag undrar, om man då icke skulle hava befarat, att i en dylik
lagstiftningsberedning teoretiska synpunkter skulle komma att göra sig alltför
mycket gällande.

Om sådana farhågor hade hysts, kan man nog icke neka till. att de blivit

Nr 23.

Förslag till lag
om arv in. m.
(Forts.)

Nr 23.

*20

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag
om arv m. m.
(Forts.)

i hög grad bekräftade genom det lagberedningsförslag, som ligger till grund
för den nu behandlade propositionen. I själva verket finner man ju ideligen
åberopad en rent teroretisk grund för den föreslagna inskränkningen av skyldemans
arvsrätt — det enda parti av lagförslaget, som jag i detta anförande
egentligen tänker behandla — en teoretisk grund, medan man fullständigt erkänner,
att den praktiska betydelsen, räknad i antalet av arv och av kronor
i arvsmassorna, icke är synnerligen stor. Eftersom förslaget icke har någon
så stor praktisk betydelse, kan man ju säga, att det icke heller är så farligt.
Men därpå svarar jag, att om det också icke har en så stor omedelbar praktisk
betydelse, åstadkomma dock de föreslagna bestämmelserna om skyldemans
arvsrätt en uppluckring av det allmänna rättsmedvetandet. Men icke nog med
detta. De komma också att förbereda ideligen ökade anspråk. Erfarenheten
har givit vid handen, att gentemot rätt talrika kategorier av reformivrare kan
man sällan hoppas på en varaktig fred utan endast på kortvariga vapenstillestånd,
som på den sidan efterföljas av ideligen nya och stegrade anspråk och
på den egna sidan av en alltmer försvagad strategisk ställning.

De farhågor, som i allmänhet kunna i detta hänseende hysas, komma här
bland annat — icke uteslutande men bland annat — att få styrka därigenom,
att man kommer att säga sig, att arvsfonden, som skulle uträtta så stora ting,
enligt nuvarande bestämmelser blir så liten, att den uträttar alltför litet. Då
är det nödvändigt att genom ytterligare inskränkningar i arvsrätten åstadkomma
ökade tillflöden till denna fond. Det var icke utan överraskning — och jag
tillstår, att det från min synpunkt sett var en glad överraskning — som jag hörde
herr justitieministern tala om, hur nödvändigt det var. att denna fond icke
skulle vara alltför liten. Han motiverade med detta, att kusiner blivit uteslutna,
men om fonden icke räcker, kan ju denna motivering användas för att komma
vida längre.

Går jag tillbaka till den teoretiska grunden, så är den en blandad och från
självmotsägelser icke alldeles fri grund. Man åberopar dels skyldskap, dels
också livssamhörighet, men man kan icke utföra det på annat sätt. än att man
vid vissa mycket nära skyldskapsgrunder presumerar en dylik livssamhörighet
och låter vederbörande bliva arvingar antingen livssamhörigheten förefinnes
eller ej, under det att man i andra fall utesluter skyldemän från arv, oberoende
av om livssamhörighet finns eller ej. Det är sant, såsom justitieministern
sade, att det råder en rätt stor okunnighet om arvsreglerna på många håll bland
allmänheten, men denna okunnighet går nog icke i den riktningen, att man är
okunnig om att avlägsna släktingar få ärva, utan okunnigheten beror snarare
på en föreställning därom, att representationsrätten, istadarätten, parentelprincipen.
vad man så vill kalla den, äger vidsträcktare tillämpning än den nu har.
Ur denna synpunkt är det att hälsa med tillfredsställelse, att representationsrätten
har i någon mån fått ökad tillämpning genom detta förslag. Det är
nämligen enligt mitt förmenande icke blott en allmän utan även en naturlig
uppfattning. Såsom i förarbetena på mer än ett ställe framhålles, är det stötande,
när den tillfälliga tidsföljden mellan två dödsfall kommer att inverka
avgörande på vart en arvsmassa kommer att gå.

Nu går emellertid den använda principen med därav föranledda inskränkningar
enligt mitt förmenande alldeles avgjort det allmänna rättsmedvetandet lindrigt
sagt i förväg. Jag kan lika gärna säga, att den strider mot det allmänna
rättsmedvetandet i vida kretsar. Justitieministern har redan erkänt, att det
i detta avseende är annorlunda på landet än i stad. och landet är dock ännu så
länge en ganska betydande del av Sveriges rike. Dessutom får man inte låta
sig förledas till en synvilla, som nog ofta förekommer. När man frågar sig:
är förhållandet till kusiner så pass nära, skall man naturligtvis icke tänka på
de fall, då mellan kusinerna stå ett stort antal barn, syskon in. fl. Därom är

Lunta gen (lön 14 april.

J! Nr 23.

ju icke fråga, utan vad det här är fråga om är, om det finns samhörighet mel- Förslag Ull lag
lan kusiner, när närmare släktingar saknas, och detta är nog i mycket stor ut-''"" arv msträckning
förhållandet. !''orts-’

Från min synpunkt var det fortfarande glädjande att höra justitieministerns
tveksamhet i denna punkt, en tveksamhet, som numera visserligen upphört men
som i alla fall under någon tid har rått. Jag måste säga något om de av honom
åberopade bestämmelserna om arvsfonden och om de av honom, såvitt jag
minns, icke nämnda bestämmelserna om dispensrätten eller rätten för statsmyndighet
att låta udda vara jämnt och låta släktingar få ärva. även om arvet lagligen
skulle ha tillfallit arvsfonden. De båda serierna av bestämmelser vittna
just icke om någon tilltro hos författaren till hans egen princips riktighet. När
man anser sig nödsakad att införa dylika säkerhetsventiler, har detta karaktären
av en ursäkt, ett avvärjande av möjligen grundade invändningar eller, rättare
sagt, ett försök att avvärja sådana. På sätt förut framhållits och ytterligare
betonats av justitieministern, har arvsfonden skjutits in för att göra det
smakligare för vederbörande, så att man inte skulle anse, att staten konfiskerade
arven, men att de ginge till något visst ändamål. Men är icke detta ett
bedrägligt sken? Med den utsträckta sociala verksamhet, som numera utövas
av staten och kommunerna, är det väl tämligen givet eller, mera än så, absolut
säkert, att arvsfondens tillvaro kommer att inverka på statens utgifter, så att
det blir pengar över, enligt justitieministerns exempel, för att höja ämbetsmännens
löner och för att lämna arbetslöshetsbidrag. Är det någon kusin, som
låter avhålla sig från upprättande av testamente genom arvsfondens tillvaro
och genom det betraktelsesättet, att pengarna ju i alla fall icke gå till staten,
fruktar jag, att han bedrager sig, ty de gå nog i själva verket till staten. Vi
hava ju sett färska exempel på huru det går med dylika specialfonder. A i
hava sett, hur automobilskattemedlen gå in i budgeten, och huru det anvisas
på dessa medel sådana utgifter, som förut bestritts på annat sätt. A7i veta.
vilka tvister som uppkommit om användningen av rusdrycksmedelsfonden. Och.
för att taga ett något mera ömtåligt exempel, vi veta, att värnskatten infördes
och bars i tanke på att den skulle tjäna till stärkande av försvaret, men vad
som finnes kvar av fonden, användes ju numera gladeligen till andra ändamål,
som inte precis alltid, i större sammanhang sett åtminstone, äro försvarsstärkande.
Även dispensrätten är ett dylikt svaghetstecken. Man säger, att det
är icke så farligt, ty om det är någon kusin, som varit mycket god vän med den
döde, får han taga arvet även utan testamente. Dessutom skulle jag vilja säga.
att dispensrättens tillvaro är ett alltför patriarkaliskt eller, om man så vill.
ett kommunistiskt drag, som icke tilltalar mig.

Nu har hänvisats till möjligheten att testamentera. I förbigående sagt-undrar
jag, om det icke är fullkomligt lika lätt att gynna de s. k. »önskvärda» kusinerna
genom testamente på de »icke önskvärda» kusinernas bekostnad, som
det överhuvud taget är att upprätta ett testamente till förmån för en person
i st. f. till en stiftelse eller vad det nu må vara. När jag först hörde talas om
dessa inskränkningar i arvsrätten, tänkte jag-verkligen — jag får erkänna min
blindhet och okunnighet därvidlag — att dessa inskränkningar skulle motsvaras
av vissa lättnader i fråga om testamente, när det är fråga om släktingar,
som blivit på mer eller mindre goda skäl uteslutna av lagen. Under sådana
förhållanden verkar det på mig icke lugnande utan snarast skrämmande, att
man finner anledning att ideligen förklara, att det icke är meningen att inskränka
testamentsfriheten. Det är icke meningen, att dessa kusiner och andra
släktingar skola bliva förbjudna att figurera såsom testamentstagare. Nej,
för all del, det är icke meningen. Men försäkringen av detta är närmast oroande,
när man snarast skulle tänkt sig åtgärder i motsatt riktning för att genom
tillvaron av en utsträckt testamentsmöjlighet avvärja invändningar mot de före -

Nr 23. 22 Lördagen den 14 april.

Förslag till lag slagna, inskränkningarna. Detta är ju enligt mitt förmenande ett starkt skäl

om a™ m'' för att. icke i detta sammanhang behandla dessa inskränkningar utan först se.
or9'' huru testamentsrätten kominer att gestalta sig. Testamentsrätten hjälper ju
för övrigt icke, när det är fråga om en arvlåtare, som icke kan efter lag upprätta
testamente. Jag får säga, att i analogi med andra bestämmelser i lagen
är en konfiskation från barn och avita alldeles särskilt stötande. Nu säger
man, att det icke är någon konfiskation från sådana personer — de få ju behålla
sitt så länge de leva — utan det är en konfiskation från arvingarna. Men
är det icke så, att dylika personer kunna alltför väl utan att vara testamentsdugliga
hava så pass mycket förstånd, att de kunna hava en säker övertygelse
och en varm önskan, att deras kvarlåtenskap skall tillfalla den eller dem av deras
anhöriga, som varit snälla emot dem.

Så har man åberopat eu s. k. nationalekonomisk grund, att det skulle vara
nationalekonomiskt skadligt med splittring av arven på många kusiner. Jag
är° nu icke så förfärligt säker på, att kusinerna alltid äro såsom havets sand.
Då det icke finns närmare släktingar än kusiner, tyckes det ju icke vara fråga
om en så synnerligen fruktsam familj. Men det må så vara. Hyllar man eu
dylik nationalekonomisk grund, bör man ju konsekvent förorda inskränkningar
i testamentsrätten, för att icke en pulverisering av kvarlåtenskapen skall
inträda. Emellertid är ju arvsfonden, då den åtminstone delvis skall användas
till understöd, ett ganska gott och verksamt pulveriseringsmedel. Så vill
jag säga, att vid små arv och det är dock det stora flertalet — är pulveriseringen
i och för sig nationalekonomiskt sett av mycket liten betydelse. När
det vidare säges, att de små arven bliva så illa använda, tror jag icke, atl
man har tillräcklig anledning att förakta sådana små arv eller antaga, att eu
arvinge, som får en liten summa, i regel använder arvet illa — till att dricka
klass II eller andra syndiga nöjen. Det är .fullkomligt möjligt och till och
med sannolikt, att ett litet arv i många fall kommer synnerligen väl till pass
för att hjälpa en man på fött.er, hjälpa honom att betala en tryckande skuld,
hjälpa honom att anskaffa ett nödigt och efterlängtat arbetsredskap eller hjälpa
honom med att skaffa sina barn utbildning. Nu vill jag emellertid icke förneka,
att jag tror, att de ärvande kusinerna m. fl. i en del fall skulle komma
att använda kvarlåtenskapen till vad man på landet kallar »en hederlig begravning».
Det är ett tillvägagångssätt, som givetvis är för en mera modern
och upplyst uppfattning och ur arvsfondens synpunkt fullkomligt otillåtlig!
såsom innebärande ett skadligt slöseri. Om släktingarnas arvsrätt bibehålies,
förekomma åtskilliga fall, då en liten affär eller annan rörelse kan bibehållas.
Äro arvingarna många, kunna de komma överens om disponerandet av
arvet. När det skall tillfalla arvsfonden, måste det i stället säljas och sålundo
spolieras. Så får man icke heller glömma, att arvsdelningen i många fall kan
ske in natura genom fördelning av bruksföremål, som kunna komma väl till
pass för släktingarna, men som ha fasligt litet värde, när man skall sälja
dem på auktion. Där kan ju också förekomma särskilda släktföremål, vilka
ha ett affektionsvärde för arvtagarna, som är vida högre än det som kan
uppnås vid en dylik försäljning.

Redan av vad jag nu sagt skulle jag kunna draga den slutsatsen, att en inskränkning
i ^arvsrätten i alla händelser bör gå betydligt mindre långt än den
föreslagna, så att åtminstone a.scendenter och kusiner och deras avkomlingar
måtte ha arvsrätt; sålunda, såvitt jag vet, i ungefärlig överensstämmelse med
de nya lagarna i Österrike och England.

Vidare har man åberopat en juridisk-teknisk grund, om man så vill, då man
nämligen ansett, att en mycket utsträckt arvsrätt skulle föranleda en mängd
tvister och därmed också föranleda ett gynnande av så kallade släktforskare,
som för egen vinning ställa till med arvsprocesser och taga en god del av. ar -

Lördagen den 14 april.

23 » 23.

vet för besväret. Denna invändning måtto emellertid lia bra liten betydelse
just i Sverige, som är det land, vilket har den både äldsta och kanske bäst ordnade
personbokföringen av alla länder, och där spelrummet för dylika historier
följaktligen är jämförelsevis ringa. I alla händelser skulle en dylik släktforskarverksamhet
kunna förekomma precis lika bra med avseende på avkomlingar
till arvlåtaren eller avkomlingar av arvlåtarens syskon, vilka enligt förslaget
skulle vara berättigade att ärva.

Nu skall jag slutligen komma till en mer internationell synpunkt. Det har
uttalats en farhåga för att följden av en dylik inskränkning i arvsrätten skulle
bli, icke att arvsfonden får pengarna, utan att i en del fall, där det är fråga
om i utlandet bosatta, en utländsk stat toge hela arvet i stället för att de fruktade
kusinerna o. s. v. skulle få det. Och i det avseendet vill jag meddela, att
för några månader sedan ett förslag till konvention underskrevs i Haag av
delegerade för 20 europeiska makter samt dessutom för Japan, och bland de
europeiska makterna återfunnos även England, Danmark och Norge. Däri är
stadgat i första artikeln, under det man i övrigt uppställde nationalitetsprincipen,
att konventionen endast hänför sig till fysiska personers arvsrättigheter.
Och i artikeln fyra heter det, att arvsrätt för den stat, å vars område
arvsegendomen finnes, eller för juridiska personer i dess ställe, förekommer
icke, när det finns testamentstagare eller annan intestatarvinge än den stat,
vars lag är tillämplig. Om sålunda nationalitetsstaten genom arvsfonden är
arvtagare, finns det intet hinder i den tilltänkta konventionen — den är ju endast
ett förslag, men uttrycker i alla händelser en mycket allmän rättsuppfattning
— för den främmande staten att lägga sig till med det i utlandet befintliga
arvet efter en svensk man. Denna stat kan förklara: Om det funnits
någon testamentstagare eller släkting, t. ex. en syssling, så hade vi rysligt
gärna avstått; men gäller det arv för staten, sä kan den ena staten vara så
god som den andra, och då behålla vi arvsmassan själva.

Det är märkligt, att under det att man eljest på vissa håll och med rätta
— i överensstämmelse med min egen uppfattning — är mycket angelägen om
eu utsträckning av det skandinaviska samarbetet, så ger man, när man väl
har fått uppkonstruerad den teoretiska grund för arvsrätten, som anses leda
till en inskränkning i denna rätt, sammanhanget med våra skandinaviska grannar
på båten. Här är relaterat, hurusom i Danmark och Norge — i^det ena
landet gäller en färsk lag, icke mer än tio år gammal — arvsrätten går högst
betydligt längre, men då är det icke så nödvändigt längre med den skandinaviska
likheten, som man annars är så angelägen om.

Av handlingarna synes det också, att i utlandet knappast finnes något exempel
på så vittgående inskränkningar i arvsrätten som de här föreslagna. Det
står på ett ställe i lagberedningens betänkande: »Väsentligt avvikande från
den västeuropeiska rätten är Sovjetrysslands civillag. Om detta förslag gar
igenom, kommer det i framtida framställningar att kunna stå: »Väsentligt avvikande
från den västerländska rätten äro lagarna i Sovjetryssland och i Sverige.
» .

Jag skulle även här kunna framställa en del redaktionella anmärkningar.
Det har antytts av en ledamot av lagrådet, att förslaget delvis är ytterligt
knappt och ålderdomligt avfattat, delvis återigen tilltrasslat — det säger inte
han, men det säger jag — tilltrasslat ända till obegriplighet. Det är åtskilligt
som man i dess korthuggenhet kan smälta mycket bra, om det nämligen
är konsekvent genomfört. Men då man ena gången skriver systematiskt med
förbehåll till höger och vänster, blir det lätt vilseledande, när man en annan
gång skriver korta, oförmedlade satser. En lag om arvsrätten bör dock om
någon vara begriplig för menige man. Jag undrar, för att taga ett drastiskt
exempel, om det kan sägas vara lättbegripligt för menige man, då man på

Nr 23. 24

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag ena sidan kan läsa följande: »Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader
om arv m. m. moder var hälften av arvet», vilken bestämmelse ju tycks vara klar, men
°rts.) gå p;\ nästa sida finner följande: »A^ar arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig
bröstarvinge, tillfälle kvarlåtenskapen maken.» Det är två regler, naturligtvis
avseende olika fall, men där finns icke en antydan om sammanhanget och
icke en hänvisning för att göra detta klart. .Tåg tror icke, att ett sådant sätt
att skriva lagar är lämpligt annat, än möjligen under den förutsättningen, att
man genomför det fullt konsekvent, såsom i 1734 års lag. Det iir förvillande,
när man sedan kommer till långa paragrafer, som ge en föreställning om en
mer systematisk utarbetning av lagen.

Man skulle även, ehuru det därvidlag icke gäller den föreliggande lagtexten,
kunnaspeka på, att det i lagberedningens motiv till första kapitlet på sidan
124 står, att där, liksom eljest i lagen, där ej annat utsäges, »förstås med
uttrycken barn och avkomlingar blott sådana, som hava äktenskaplig börd»,
d. v. s. med andra ord, att oäkta barn icke äro barn eller avkomlingar. Går
man^till nästa, sida finner man följande: »I den män däremot arvsrätt efter
arvlåtaren enligt 3 kap. tillkommer barn utom äktenskap och dess avkomlingar,
äro jämväl sådana avkomlingar till arvlåtaren att hänföra till hans bröstarvingar.
» Där bli de avkomlingar.

Emellertid fäster jag, som sagt, mindre vikt vid dylika redaktionella saker.
De äro i varje fall icke avgörande. Men när jag tänker å ena sidan därpå,
att förslaget med avseende på skyldemans arvsrätt gör vida större inskränkningar
än som äro överensstämmande med den allmänna rättsuppfattningen,
särskilt på landsbygden, och icke heller eljest äro motiverade, och när jag tilllika
tänker på, att man för ett verkligt sakligt bedömande av frågan måste
ha frågan om testamentsrätten klar för sig på samma gång, föranledes jag,
herr talman, i sakens nuvarande läge och i följd av föredragningsordningen,
att yrka avslag på den föredragna paragrafen, hur litet det än är att anmärka
mot densamma i sig själv.

I detta anförande instämde herr Reuterskiöld, greve Lagcrbjelke, herr Karl
Johan Ekman, greve Spens samt herrar Martin Svensson, Mellén, Per Adolf
Larsson, Lundell, Boman, Jonas Andersson, Ernfors, Frävdén och Sundberg.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Det är självfallet, att i det föreliggande
ärendet frågan om begränsningen av arvsrätten och i sammanhang
därmed frågan om statens rätt att såsom arvinge träda in i de uteslutna
skyldemännens ställe träda i förgrunden. När det gäller att bedöma frågan,
huruvida en begränsning bör ske, och frågan, var i så fall gränsen bör dragas,
så hänga såvitt jag kan förstå, dessa frågor sfi nära samman med varandra,
att man icke kan bilda sig ett grundat omdöme om den ena. utan att undersöka
även den andra.

o Jag har sålunda att först gå in på frågan om begränsning av arvsrätten
såsom sådan.

I den kungl. propositionen framhålles till stöd för en sådan begränsning dels en
grund av mera principiell natur, dels två av mera praktisk beskaffenhet. Den
principiella grunden hänför sig till frågan om grunden för arvsrätten. Man säger,
att grunden för arvsrätt icke är blodsbandet allenast, utan det fordras någonting
därutöver: det fordras ett på blodsbandet grundat samband i ekonomiskt och
socialt hänseende mellan arvlåtaren och arvtagaren. Förefinnes icke ett sådant
samband, utgör blodsbandet i och för sig ingen tillräcklig grund för arvsrätten.
När ett sådant samband icke finns, skall sålunda, även om blodsband
förefinnes, arvsrätten vara avskuren. Till stöd för en sådan uppfattning
åberopar man bl. a., att det redan i den urgermanska lagstiftningen fun -

Lördagen den 14 april.

>''r 23.

nits eu begränsning av arvsrätten; man pekar på att i vissa sydgermanska Förslag ull lag
lagar gjorts en sådan begränsning av arvsrätten, att arvingar, som voro så om arv mavlägsna
som i femte, sjätte och sjunde led, icke fingo ärva.

Det är då av intresse att se till, vad som var grunden för denna begränsning
av arvsrätten. Så länge staten ännu icke var färdigbildad och övertagit
de offentligrättsliga uppgifterna, måste dessa uppgifter jämte de privaträttsliga
fyllas av ätten. Det är klart, att fullgörandet av dessa uppgifter
blevo svårare, alltefter som ätten blev vidsträcktare, och detta nödvändiggjorde
en begränsning av densamma. Det torde vara detta, som också ytterst
var grunden till begränsningen av arvsrätten, då arvsrätten sammanföll med
ätten. I den mån som statsbildningen utvecklades och staten övertog de offentligrättsliga
uppgifterna, erfordrades icke ur denna synpunkt någon begränsning
av ätten, och man iakttar, att i samma mån som denna tvungna begränsning
av ätten bortföll, bortföll också så småningom ur lagstiftningen begränsningen
av arvsrätten. Denna begränsning av arvsrätten har sålunda icketillkommit
av någon arvsrättslig grund, utan den har tillkommit av fiskaliska
orsaker, på grund av tvånget för ätten att fylla vissa allmänna uppgifter.

För oss är emellertid av det största intresset att undersöka, hur arvsrätten
gestaltats i vår äldre och nuvarande lagstiftning. I våra landskapslagar
finnes icke annat spår av begränsning av arvsrätten än det, åt vilket
givits uttryck i Upplandslagen, att femte man ej får ärva. Men, såsom lagbeiedningen
påvisat, har därmed icke varit avsikten att åstadkomma någon allmän
begränsning av arvsrätten, utan avsikten var att begränsa den då i rättssystemet
nya istada- eller representationsrätten. Någon allmän begränsning
av arvsrätten har, såvitt jag vet, aldrig funnits i svensk lagstiftning.

Det är ju så, att enligt vår lag sedan gammalt och allt fortfarande får den.
som är närmaste skyldeman med den avlidne, ärva. Någon annan förutsättning
finnes icke. Han får ärva, hur ringa sambandet än varit mellan honom
och arvlåtaren, han får ärva, även om det alldeles uppenbarligen icke funnits
något samband alls, såsom då t. ex. arvlåtare och arvtagare icke ens känt
varandras existens. Väl ligger ytterst såsom grund för arvsrätten, att man
på grund av blodsbandet presumerar ett mer eller mindre starkt samband
mellan arvlåtaren och arvtagaren, men om det finnes någon verklighet bortom
denna presumtion, spelar ingen roll för arvsrättens existens. Arvsrätten måste
sålunda, enligt vår nu gällande rätt, direkt vila på blodsbandet, det på familjen
grundade blodsbandet, mellan arvlåtaren och arvtagaren. Det är ett
tillräckligt rättsfaktum för att giva rätt till arv.

Det synes mig icke utan vikt att konstatera detta, innan man går in på
frågan, huruvida en ändring härutinnan är påkallad. Och detta är, menar
jag, så mycket viktigare, som man kan spåra tendenser till en viss lust att
sudda ut gränserna mellan vad som i detta avseende har varit och det nya.
som man nu vill plantera in i vår rättsordning.

Efter detta skall jag övergå till frågan, huruvida det är nödigt och lämpligt
att nu göra en ändring i grunderna för arvsrätten, att brjda med det gamla
och fordra mera för rätt att taga arv än man förut har fordrat: att sålunda
fordra, att det utöver blodsbandet skall finnas ytterligare ett plus i kvalifikationer
för rätten att få arv.

När man skall bedöma denna fråga, torde det vara nödvändigt att fasthålla,
att såväl lagberedningen som Kungl. Maj:t kraftigt göra gällande, att
när det gäller att bedöma arvsrätten, få endast suceessionsrättsliga grunder
gälla. Anser man, säger Kungl. Maj:t, att staten av fiskaliska skäl behöver
anlita kvarlåtenskap efter avliden, får man som hittills gå arvsskattevägen.

När i den kungl. propositionen föreslås, att staten skall träda in som arvtagare
i stället för uteslutna skyldemän, vilar detta alltså enligt förenämnda

Nr 23. 26

Lördagen don 14 april.

Förslag till lag utgångspunkt på successionsrättsliga grundar. Det är med andra ord enligt
om arv m. vt. c]enna uppfattning så, att staten rent successionsrättsligt står närmare en av(Forts.
) liden än den avlidnes släktingar i avlägsnare led. Detta är en uppfattning.

som säkerligen icke överensstämmer med den hos oss hävdvunna. Jag tror
för min del icke, att det kan lyckas att på successionsrättsliga grunder förklara
övergången av arvsrätten från skyldemän till staten. Ser man denna sak
ärligt i ögonen, måste man erkänna, att det icke finns någon annan verklig
grund än den fiskaliska, och jag är övertygad om, att det också är denna
grund, som är den avgörande åtminstone för många, som vilja de av utskottet
föreslagna och i vissa fall ännu längre gående inskränkningar i arvsrätten.
Jag vågar påstå, att även herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
var snubblande nära denna grund, när han förde sitt resonemang om arvsfondens
berättigande.

År det så, är det ju också klart, att ställningstagandet i denna fråga helt
enkelt beror på vilken uppfattning man har om förhållandet mellan de enskilda
och staten, vilken uppfattning man har om nyttan av att staten griper
in, utöver de egentliga statsändamålen, på det enskilda området. Det blir helt
enkelt en fråga om äganderätten. Med den uppfattning, som jag för min
del har, att staten bör inskränka sin verksamhet till de egentliga statsändamålen
och uttaga de därför nödiga medlen genom skatter och att egendomen
blir produktivare, om den blir kvar i den enskildes hand än om den övergår
till det allmänna, har jag givetvis den principiella uppfattningen, att någon
inskränkning i arvsrätten icke ilr befogad eller lämplig. Beträffande de skäl
av praktisk art, som åberopats för begränsning av arvsrätten, tillåter jag mig
dels hänvisa till vad därom anförts i den av mig undertecknade reservationen
i ärendet och dels instämma i vad den föregående ärade talaren härom anfört.

Skulle det emellertid nu bli sa, att en inskränkning i arvsrätten kommer att
beslutas, tvingas man ju in på frågan, var gränsen för arvsrätten lämpligen
bör dragas. Kungl. Maj:t har dragit den så, att kusiner och de som äro
avlägsnare skyldemän än kusiner icke skola få ärva.. Det kan ju i mångt och
mycket vara föremål för olika bedömande, men man kan dock icke underlåta
att i detta fall fästa ganska mycket avseende vid vad som skett i andra
länder, särskilt i våra skandinaviska grannländer, där befolkningsförhållandena
och de ekonomiska förhållandena äro något så när likartade med förhållandena
hos oss. I intet av dessa länder, både i Danmark och Norge äro förändringarna
i arvsrätten icke gamla, har man vid dessa förändringar vågat
eller velat gå på långt när så långt som nu föreslås i Sverige. Man har nog
även i dessa länder lagt grunden för arvsrätten åtminstone delvis på sambandet
mellan arvlåtaren och arvingen, men man har tydligen ansett, att det
finns en större sammanhållning inom släkten, än man i propositionen antagit,
att det skulle finnas i vårt land.

Det är dock givetvis så, att i vårt land särskilt på landsbygden, mellan kusiner
och kanske även avlägsnare anförvanter finns en ganska stor sammanhållning
och känsla av samhörighet. Jag tror, att det kommer att bäras många
vittnesbörd därom i dag, särskilt i andra kammaren. Skall man sålunda draga
en gräns, bör den icke, enligt min mening, dragas så snävt som Kungl.
Maj :t har gjort. Den borde icke ens dragas så snävt som till och med kusiner.
Skall man draga en gräns, vore det nog det lämpligaste, som den föregående
ärade talaren anförde, att man följde det engelska systemet och tillerkände
obegränsad arvsrätt inom hela tredje parentelen, med full istadarätt inom
denna parentel.

När jag nu omnämnt istadarätten skall jag tillåta mig säga ett par ord med
anledning av att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet påpekade,
att lagstiftaren i tredje parentelen icke genomfört istadarätten, utan att det

Lördagen den 14 april. 27

kan hända, att t. ex. en kvarlevande faster tar hela arvet med uteslutande av *
alla, som stå under henne i släkten. Det är sant, att så är det, men detta bör 0
givetvis rättas, och det ha vi också föreslagit i vår reservation. Men då herr
statsrådet anförde detta som ett exempel på, att arvsrättens principer icke i
allo äro sådana, som reservanterna ha tänkt sig, skall jag be att däremot få
invända, att just detta exempel, att istadarätten icke genomförts utanför andra
parentelen utan att man låter en arvinge längre upp i stammen ensam taga
arv med uteslutande av alla under honom eller henne stående, som med avseende
på ålder och dylikt äro mera likställda med arvlåtaren och sålunda,
kunna tänkas stå i ett närmare samband med denne, så utgör detta ett bevis
för mitt påstående, att det enligt vår rätt är blodsbandet, som hittills ansetts
vara den verkliga grunden för arvsrätten.

Jag skall nu övergå till frågan om makes arvsrätt. Det har redan påpekats,
att någon arvsrätt för make icke fanns enligt 1734 års lag. Den tillkom först
genom 1920 års lag om arvsrätt för make. Enligt denna lag inträder ju
arvsrättför make endast i det fall, då den först avlidne maken icke har några
bröstarvingar eller adoptivbarn eller deras avkomlingar. Föreligger det fallet,
får den efterlevande maken hela kvarlåtenskapen, om den först avlidne
maken icke har avkomlingar inom andra parentelen till och med syskons barn,
i annat fall får den efterlevande maken hälften av arvet efter den först avlidne
maken, och den andra hälften tillfaller de av nyss nämnda släktingar bakåt
eller på sidan, vilka i det särskilda fallet äro närmaste arvingar. Det nu föreliggande
förslaget vill härutinnan genomföra en ny princip. Man har särskilt
fäst sig vid, att med 1920 års lag följer den olägenheten, att det arv, som
efterlevande make har fått efter den avlidne maken, genom honom ledes över
till den efterlevande makens släkt, vilket ju är mindre sympatiskt, särskilt då
egendomen har utgjort släktgods i den först avlidne makens släkt. Härigenom
uppkommer ju också den följden, att det beror på en slump, huruvida den efter
den först avlidne maken ärvda delen föres över till mannens släkt eller till
hustruns släkt; det beror ju på den tillfälliga omständigheten, om mannen
eller hustrun avlider först. Detta är naturligtvis en anmärkning, som med
fullt fog kan riktas mot 1920 års lag. Beträffande efterlevande makes ställning
åter har 1920 års lag gjort denna så till vida bättre, som efterlevande
make får behålla hälften av den först avlidne makens egendom, och sålunda
icke såsom tidigare vid bodelningen efter dödsfallet behöver lämna hela den
avlidnes kvarlåtenskap och helt bryta grunden för sin ekonomiska ställning.
Detta innebär sålunda en förbättring för den avlidnes make.

_ Det föreliggande förslaget går i detta hänseende längre. Under förutsättning
att det icke finns barn eller adoptivbarn eller deras avkomlingar, får
efterlevande make hela kvarlåtenskapen efter den avlidne. Det blir ingen bodelning,
när av två barnlösa makar den ena dör, utan den efterlevande maken
får sitta i orubbat bo. Men har den först avlidne maken släktingar i av mig
nyss nämnda led bakåt eller åt sidan, få dessa en subsidiär eller sekundär
rätt till arv, som förverkligas, när den efterlevande av de båda makarna dör.
Då få de träda in och taga arv i boet efter den sist levande maken, och de få
taga precis den del, som denne fått ärva efter den först avlidne maken. Det
äi vanligtvis hälften, det kan naturligtvis också bli en fördelning i annan proportion
beroende på om det funnits enskild egendom. Denna rätt till arv är.
så länge den efterlevande maken lever och har rätt att med full äganderätt
förfoga över denna egendom, i viss mån problematisk. Allt beror på om det
finns något kvar av egendomen, när den efterlevande maken dör. Därför har
Kungl. Maj:t för de sekundära arvingarna infört en rätt till vederlag och eu
rätt till avskiljande, d. v. s. en rätt att under vissa förhållanden så att säga
realisera vederlagsrätten redan under den efterlevande makens livstid genom

Nr 23.

årslag till lag
'') arv m. m.
vForts.)

Nr 23. 28

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag a,tt, om det är fara för att densamma icke skulle kunna utkrävas efter dödsom
arv m. m. fa]]e^ redan under efterlevande makens livstid få arvslotten avskild ur boet
(Forts.) — således få boskillnad under den efterlevande makens livstid. Som förut
framhållits, har man inom utskottet varit rädd för att dessa regler, såsom de
utformats i den kungl. propositionen, skulle lända till ett obehörigt övervakande
från den avlidne makens släktingars sida över den efterlevande makens liv.
Man skulle kunna komma in på sådana delikata spörsmål, som om den efterlevande
maken, sedan han fått arvet, överskrider den levnadsstandard, som
kan anses lämplig och behörig eller icke, och dylika rent personliga förhållanden.
De farhågor, som ha uttalats för att ett sådant system skulla kunna
liinda till stora tvister, långa rättegångar och för övrigt till olidliga förhållanden
inom familjerna, ha stått ganska klara för utskottet, och säkerligen
skulle dessa lagbestämmelser, liksom för övrigt många andra bestämmelser
, i nu ifrågavarande lag, bli utmärkt instrumenta i handen på kverulanter och

bråkmakare. I känslan härav har utskottet inskränkt vederlagsrätten, och
i det avseendet har jag intet att invända emot ulskottets förslag. Man har
emellertid därjämte alldeles tagit bort rätten till avskiljande. Detta kan jag
för min del inte anse vara lämpligt, ty är det så, att det finns en viss rätt till
vederlag, och denna rätt på ett dolöst sätt kränkes av den efterlevande maken,
är det, menar jag, oundvikligt förenligt med en rationell lagstiftning, att man
ger de sekundära arvingarna något remedium för att värja sin rätt i detta avseende.
''jiöSt M

Nu ha vi reservanter stannat vid att föreslå, att den slutliga regleringen av
makars arvsförhållanden uppskjutes och tages upp till förnyad utredning i
sammanhang med testamentsrätten samt att till dess fortfarande 1920 års lag
bibehålies och således i stället för 2 kap. i propositionen införas två paragrafer,
som återge innehållet i 1920 års lag. Skälen härtill äro huvudsakligen
två. Vi ha för vår del intet att invända emot efterlevande makes uteslutande
arvsrätt i sådana fall, då den först avlidne maken ingenting liar infört i boel
och ej har någon enskild egendom. Ha makarna förvärvat egendomen genom
eget arbete, kan man väl säga, ali, den avlidne makens släktingar ha bra litet
med saken att skaffa, ha bra litet verkliga anspråk på att få någon del av egendomen.
Den efterlevande maken har väl vida större anspråk på att få behålla
orubbad den egendom, som han har varit med om att skapa. År det emellertid så,
att den först avlidne maken fört in ärvd egendom i boet eller har enskild egendom,
kan det sättas i fråga, huruvida inte en uteslutande arvsrätt för maken går
för långt, alltför starkt bryter mot vår hävdvunna uppfattning. Det må kunna
sägas, att det är ett rätt så rimligt anspråk t. ex. i fråga om ärvd jord, att
den först avlidne makens släkt skall ha rätt att vid dödsfallet få åter åtminstone
hälften av egendomen och ej få nöja sig med allenast den möjlighet till
arv som förefinnes, när den efterlevande maken dör. För (ivrigt har 1920
års lag ännu endast helt kort tid varit i tillämpning och någon större erfarenhet
om dess verkningar har således ännu ej vunnits. Det kan därför vara
skäl att låta den tillsvidare gälla. Vad angår den viktiga och befogade anmärkning
mot 1920 års lag, som jag nyss omnämnt, nämligen att genom ti 11 -lämpning av denna lag egendom ledes över från den ena släkten till den andra
torde väl detta problem, ehuru jag medger, att det är svårt att lösa, dock inte
vara alldeles olösligt. Det torde inte vara omöjligt att genom ett tillägg till
1920 års lag ordnas så, att övergång från den ena släkten till den andra av
den först avlidne makens ärvda egendom och giftorätt förhindras. Kunde
man göra det, tror jag, att 1920 års lag i själva verket bättre skulle motsvara
den allmänna rättsuppfattningen än den nya lagstiftningen. Ty även om man
kan invända, att enligt denna hälften av den ärvda egendomen går över från
den ena släkten till den andra, och har den uppfattningen, att detta principiellt

Lördagen den 14 april.

29 Nr 23.

är mindre tilltalande, så finnes de! å andra sidan så mycket brister i den Förslag ull lag
nu föreslagna lagen och med densammas tillämpning äro förknippade så pass om arv m*

stora vådor i åtskilliga hänseenden, att man väl kan ifrågasätta huruvida icke (I''orts-)
1920''års lag dock är att föredraga. Det föreligger alltså, såvitt jag förstår,
starka skäl för att uppskjuta lösningen av denna fråga, alldeles särskilt som
den ju mycket intimt, i ännu högre grad än de andra delarna av den ifrågavarande
lagstiftningen, hänger tillsammans med testamentsrätten.

Vad lagtexten beträffar, vågar jag i anslutning till den föregående ärade
talaren — detta är ingen anmärkning, ty jag erkänner villigt allt det skarpsinne
och all den möda, som har nedlagts på lagförslaget — framhålla, att när
det gäller en lagstiftning sådan som denna, är det alldeles särskilt önskvärt,
att den kan läsas och förstås av menige man. Men jag måste då med beklagande
konstatera, att detta torde vara uteslutet i fråga om nu ifrågavarande
lagförslag. Jag vågar påstå, att detsamma är överhuvud taget obegripligt
för den olärde. Man bjuder stenar i stället för bröd i detta avseende. Jag
upprepar, att detta är sagt utan någon anmärkning mot dem, som författat
lagen. Felet ligger nog mer i systemet.

Det är klart, att jag med min principiella uppfattning måste ställa mig avvisande
mot arvsfonden, och kan jag för närvarande inskränka mig till att
åberopa vad den föregående ärade talaren i detta hänseende har sagt. Jag
kan ju dock i detta sammanhang beträffande den av utskottet föreslagna utvidgningen
av arvsfondens ändamål få säga att om den ändring, som av herr
Johanson i Huskvarna har påyrkats i 2 § i lagen om allmänna arvsfonden, och
som går ut på att arvsfondsmedlen skola kunna användas även för sådana
ändamål, som det åligger stat och kommun att bekosta, bifölles, då skulle jag
inte vara så rädd för att låta arvsfondens ändamål vara det, som i den kungl.
propositionen föreslås. Men blir det ej så, utan arvsfondens medel endast få
användas för sådana ändamål, som det inte åligger stat och kommun att bekosta,
då tror jag, att man ej skall ge arvsfonden ett alltför begränsat verksamhetsområde.
En gång kommer väl arvsfonden att bli stor. Herr justitieministern
har uttryckt denna förhoppning och därmed, om jag förstod honom
rätt, en förhoppning, att kärleken till testamentena ej skulle bli så stor,
att genom testamenten en sådan utveckling skulle förhindras. Är ändamålet
allt för begränsat, ligger den farhågan nära till hands, att man får skapa behov,
vilkas fyllande ej ligga åtminstone inom statens egentliga verksamhetsområde,
för att få användning för dessa medel. Det vore i så fall inte obefogat, om
en möjlighet öppnades för att använda en del av dessa medel i skatteutjämnande
syften.

Jag skall sluta med att säga endast ett par ord om 3 kap. 3 §. Där är det
fråga om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Enligt förslaget skola de
få arvsrätt efter fadern, bl. a. om fadern avger förklaring, att barnet skall
ha samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. Det föreskrives
i 3 §, hur sådan förklaring skall avges, för att den skall bli bindande.

Den skall avgivas antingen inför den präst, som för kyrkoböckerna i den församling,
där barnet är kyrkobokfört. eller i tillkallat vittnes närvaro inför
landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två personer bevil 1-nacl handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.

Det är den sista bestämmelsen, som vi velat ha bort och i stället få in eu
bestämmelse om att en sådan förklaring skall kunna avges jämväl inför barnavårdsnämndens
ordförande. Vi ha nämligen ansett, att det, när det gäller
en förklaring, som medför så viktiga rättsliga verkningar, är av stor vikt. att
man skapar garantier för, att den förklarande vet, vad han gör upp. Får en
sådan förklaring avgivas privat, har man ingen säkerhet för. att förklaranden
verkligen far reda på rättsverkningarna därav. Enligt nuvarande lag medför

Nr 23.

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag ett medgivande av faderskap allenast, att fadern får betala underhållsbidrag
om arv m. m. me(] viSst belopp. Åtminstone första tiden efter den nya lagens tillkomst, är
(Forts.) det kefara; at(, förklaranden i många fall ej förstår, att förklaringen innebär
något vida mer, nämligen arvsrätt. Det är således av vikt, att dylika
förklaringar avges under sådana former, att man bär någorlunda garanti för
att vederbörande får veta, om han inte vet det förut, vikten av vad han skriver
under och de rättsverkningar, som följa därutav.

För närvarande och då vid den nu föredragna paragrafen redan ett avslagsyrkande
blivit framställt, har jag inte något särskilt yrkande att göra, men
jag skall tillåta mig, om omständigheterna därtill föranleda, att vid senare
paragrafer framställa vissa yrkanden.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag har anledning att vara herr justitie ministern

mycket tacksam för att han i det anförande, med vilket han öppnade
denna debatt, så utförligt och klart lade upp de olika spörsmål, som här
möta. Det spar ju oss andra ofantligt mycket besvär, och jag tror, att vi
alla äro honom tacksamma och alltså inte säga som den mannen, som klagade
över sin fader, att han uträttade så många storverk, att han lämnade intet
över till honom.

Beträffande den stora frågan om begränsning av arvsrätten har man •— det
vågar jag ändå säga — gjort sig skyldig till rätt många överdrifter från den
sida, där man klagar över den beskärning, som föreslås i arvsrätten. Jag
läste i går i en ledande stockholmstidning en artikel, där lagberedningens ifrågavarande
betänkande omtalades under rubriken »produkt av socialistiskt tänkande».
Jag antar väl, att det knappast kan ha varit meningen hos den ärade
författaren att vilja göra gällande, att de kronjurister, som skrivit denna lag,
skulle vara bekajade av något socialistiskt tänkande. Det tror jag väl ändå
inte. För min del tycker jag, att det skulle vara mycket angenämt, om de
hade denna egenskap, men jag vågar inte hoppas därpå. Nu var det även i
denna artikel en lång utläggning av de filosofiska system, med vilka man
har velat förklara arvsrätten, o. s. v. Jag är nog hädisk att sätta mycket litet
värde på filosofien i allmänhet — jag tror, att det är ungefär som att sitta på
ena sidan om en vägg och undra, vad där är på den andra sidan. Det tjänar
inte mycket till att bråka sin hjärna med sådana spetsfundigheter, utan jag
tänker, att det är väl bäst att taga denna sak praktiskt och säga, att för en
modem uppfattning står det klart, att arvsrätten kan inte få vara så obegränsad
som den varit förut. Då blir det sedan bara en praktisk fråga att sätta
gränsen, där man anser det vara lämpligt.

Nu har man här funnit skäligt att utesluta även kusinerna från arv, och
det är väl egentligen där, som den stora tvistefrågan blir vid detta ärendes behandling.
Man har sagt, att det skulle vara en helt annan uppfattning på landet
än i städerna rörande denna sak. Jag har ju haft rätt mycket att göra med
landsbefolkningen, eftersom jag varit lantdomare nu i 28 år, och jag tror nog
även, att det på sina håll finns en sådan där sammanhållning, men jag tror,
att det långt ifrån är lika överallt, och framför allt anser jag, att bland de
mindre framstående och rika lagren av landsbefolkningen finns icke samma
känsla i det fallet. De äro mera rörliga. Men jag vill visst inte förneka, att
det kan vara förhållandet på vissa håll. Vidare har man ju inrättat denna
arvsfond, och i likhet med justitieministern vill jag säga, att jag tror, att det
ur folkpsykologisk synpunkt har varit ett mycket lyckligt grepp att göra

Lördagen den 14 april. 31

detta, ty det kommer naturligtvis att ställa sig helt annorlunda för folket, om
det vet, att en arvsfond finns, än om den inte funnits.

Justitieministern omnämnde i förbigående ett yrkande, som är framställt i
eu motion från socialdemokratiskt håll och som går ännu längre än propositionen
i fråga om att inskränka arvsrätten. Man har nämligen velat, att
även onklar och tanter skulle uteslutas från arv. Justitieministern anmärkte,
att det saknades reciprocitet, då man ville låta motsvarande personer, brorsöner
och systersöner, ärva. Det har ingalunda motionärerna varit blinda för. Det
är omnämnt i motionen; man har insett detta, men man har — jag förmodar,
att det blir närmare utvecklat av en av motionärerna här i kammaren — sett
saken praktiskt och resonerat som så, att det yngre släktet skall ärva det äldre
och inte tvärtom, när man kommer in på dessa sidogrenar. Frågan har ju dessutom
rätt liten betydelse, då dessa arv äro ganska sällsynta.

_ Sedan ha vi frågan om makes arvsrätt. Där föreligger en reservation, om
vilken jag skall yttra några ord. Då vill jag erinra herrarna om det egendomliga
förhållandet, att när vid 1920 års riksdag arvsrätt för make infördes,
drunknade denna kolossalt viktiga salt, den försvann nästan alldeles i de
övriga stora frågor, med vilka den var sammankopplad. Jag har gått igenom
riksdagstrycket i ärendet, och jag finner, att man knappast har talat om den
saken, fastän den var så viktig. Den vidrördes naturligtvis i utlåtandet, och
det fanns även en reservant på den punkten, men det var märkvärdigt så litet
intresse, frågan väckte. Jag kan också säga, att det har visat sig i praktiken,
att det ännu finns på landet en hel del människor, som ha att utreda dödsbon,
vilka inte känna till denna lag utan ordna arvskifteshandlingarna på samma
sätt som före 1920. Lagen är inte känd ännu. Lagberedningen sade också
1920, att lagen skulle bara vara provisorisk. Jag må säga, att jag kan inte
dela herr Borells betänkligheter beträffande den föreslagna arvsrätten för make.
Går man till våra grannländer Norge och Danmark, har man där eu
mycket förmånligare uppfattning om den efterlevande makens rättigheter.
Man inrymmer åt honom betydligt större fördelar än vad i den svenska rätten
varit förhållandet, och jag tror, att vi kunna vara överens om att den efterlevande
maken är väl ändå den, som åtminstone i de flesta fall har legat den
avlidne närmast om hjärtat. Under sådana förhållanden kan jag inte se, att
man nu lämpligen skulle kunna stanna vid 1920 års lagstiftning. Nu har
lagutskottet ju skurit bort de paragrafer, som föreföllo särskilt osympatiska,
d. v. s. rättigheten för den avlidne makens släkt att inskrida mot den efterlevande
maken och lägga sig i hans åtgöranden. De få nu ge sig till tåls, tills
också han är död och då inträda i sin sekundosuccession.

Herr Borell nämnde några ord om det kapitel, som handlar om de utomäktenskapliga
barnen, och jag skall då också säga något därom. Han anmärkte
först, såsom han också har gjort i en reservation, att man inte har full säkerhet
för att erkännandet av faderskap sker vid fullt medvetande om vad vederbörande
åtager sig. Lagutskottets majoritet har inte kunnat dela dessa betänkligheter.
Jag föreställer mig, att folk har ganska väl reda på sig i sådana
saker.

Det har vid detta samma kapitel fogats en reservation av åtskilliga av de
socialdemokratiska ledamöterna i utskottet. Det blir möjligtvis tal om det
längre fram, men för att jag skall slippa att begära ordet alltför ofta, skall
jag nu yttra mig något om den saken också. Man hade inom lagberedningen
stannat vid en mer obetydlig ändring i gällande rätt, nämligen ett införande
av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter en förklaring av den påstådda fadern,
att han verkligen var barnets fader. Däremot hade lagberedningen på
mycket utförliga och ingående motiver avvisat en längre gående lagändring.
Vi ha ansett, att man inte bör stanna vid vad som nu har skett utan på nytt

Nr ‘23.

Förslag till lag
om arv m. m.
(Forts.)

Nr 28.

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag
om arv m. m.

(Ports.)

gripa sig an med detta ytterst ömtåliga och, jag medger gärna, svårlösta problem.
Därför avgavs en reservation i det syftet. För min del vill jag säga,
att jag tror, att de vetenskapliga undersökningar, som nu försiggå angående
blodprov, komma att mer och mer utvecklas och leda till ganska stora resultat
på detta område. Möjligtvis får man inta en avvaktande hållning och se, hur
denna vetenskap utvecklar sig.

Det är en annan grupp av barn, vilkas ställning ju också förtjänar att tagas
under förnyad omprövning, nämligen de s. k. konkubinatbarnen. Lagberedningen
har, jag vill visst inte förneka det, på ganska starka skäl avvisat problemet
nu, men jag hoppas, att det tages upp till förnyat övervägande. Frågan
torde inte vara olöslig.

Angående arvsfonden var det också en sak, som jag ville reagera mot i herr
Borells anförande. Han sade, att det skulle kunna inträffa, att man rentav
fick hitta på ändamål, som skulle kunna passa, för att få användning för
dessa pengar. Nej, herr Borell, jag tror minsann inte, att man behöver leta,
ty det är så oerhört mycket i den vägen att göra, att det skulle nog behövas
en mycket större arvsfond än vad vi här kunna få.

Till sist ett par ord om själva lagverkets formulering. I det fallet var herr
Hammarskjöld missnöjd, och jag måste ge honom rätt så till vida, att denna
lagtext liksom tyvärr många andra moderna lagar är oerhört vidlyftig. Det
har blivit en sed här i landet att försöka att i lagtexten utforma och reglera
alla möjligen tänkbara fall, men man glömmer, att det i praxis alltid kommer
att skapas ytterligare ett antal fall, som inte äro förutsedda i lagen. Det är
således ett relativt hopplöst arbete detta. Men samtidigt som jag ger herr
Hammarskjöld rätt så till vida, vill jag ändå, ehuru mitt ord inte betyder så
mycket gentemot honom, som är en så gammal berömd lagstiftare, säga, att
jag tycker, att man kan inte med fog säga, att denna lagtext inte håller måttet.
Jag tycker tvärtom, att denna lag är utformad på ett mycket förtjänstfullt sätt,
och det är nedlagt ett oerhört arbete därpå. Herr Hammarskjöld får inte taga
illa upp, om jag erinrar om ett tillfälle i denna kammare för ett par år sedan,
då vi hade att behandla en lagtext, skriven av en enskild motionär. Då tillät
jag mig säga, att den lagtexten var hemsk. Det tyckte jag, men till min förvåning
gick herr Hammarskjöld då upp och tog motionären under sina starka
vingar, försvarade honom och sade — det var visserligen inte något vidare fint
beröm, han fick — att han hade sett sämre lagtext. Det hade varit trevligt,
om herr Hammarskjöld varit lika mild i dag som förra gången, men det blir
väl tillfälle att tala mer om den i fortsättningen.

Herr Enhörning: Herr talman, mina herrar! Då man började att stu dera

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv m. in. blev man
mer än missmodig och detta så mycket mer som även lagrådet uttalat sig för
ett uteslutande av kusiner från arvsrätt. Så kom första lagutskottets utlåtande,
som även i huvudsak följde Kungl. Maj:t, vilket än ytterligare ökade
missmodet.

Om jag förstod herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet rätt
blev även han chockerad av detta faktum, men synes han hava övervunnit
sina betänkligheter, vilket jag beklagar, och i alla fall lagt fram detta olyckliga
förslag på kammarens bord, vilket innebär ett sönderbrytande av den
gamla arvsrätten.

Herr statsrådet ansåg även att den nuvarande lagen i vissa konkreta fall
är mindre tilltalande, men det synes mig, som det varit bättre att försöka
komma till rätta med dessa fall och i stället låta kusiner fortfarande behålla
den ställning, som de hade i den gamla lagen, som har traditioner sedan århundraden
tillbaka. Herr statsrådet syntes även ställa sig skeptisk i vissa

Lördagen den 14 april.

33 Nr 23.

avseenden därför, att det förelåg stora svårigheter — om jag förstod honom Förslag till lag
rätt med att komma till rätta med vår gamla arvslag, men svårigheterna om arv märo
ju till för att övervinnas och med hans stora förmåga och den hjälp som (Forts.)
står till förfogande synes det mig, att han bort göra ett försök att övervinna
dessa, ty de konsekvenser hans förslag innebär kommer att medföra oöverskådliga
konsekvenser i framtiden.

Hen statsrådet talade även om lösa förbindelser, som jag icke riktigt kunde
uppfatta, men det föreföll mig som han ansåge att arvsfonden skulle bliva
av en god verkan i avseende på dylika. För min del fruktar jag, att dylika
förbindelser komma att bliva ännu flera, om man av medel ur arvsfonden
skall uppfostra det kommande släktet.

Nu vill man pasta, att grunden till arvsrätten icke är blodsbandet i och för
sig, utan den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingarna.
Detta är mig fullkomligt oförståeligt. Det är väl endast och uteslutande
blodsbanden, som dikterar arvsrätten kusiner emellan, även om man
använder sig av testamente och sa mycket mer utan och man finner huru folket
synnerligast på landsbygden sätter stort värde på släktskapsbanden kusiner
emellan. Ofta nog hör man talas om — synnerligast på landsbygden -—
att personer i Amerika resa till Sverige för att hälsa på sina kusiner och
detta är väl ett gott bevis på huru nära man anser kusiner stå till varandra.

lagförslag kan icke uppfattas annat än såsom ett sönderbrytande av
släktbanden — i stället borde man väl betona vikten av samhörigheten släktingar
emellan och tillse, a,tt denna samhörighet växer sig starkare och icke
försvaga den. Om det nu blir lag kommer det otvivelaktigt att i hög grad försvaga
bandet släktingar emellan, vilket blir en olycka för vårt folk.

Man refererar nu till testamentsrätten. Ja den är utmärkt som den nu är,
buru ofta kommer väl folket i allmänhet i tidigare år —- medan man ännu
är frisk och stark och synes hava framtiden för sig ■— att tänka på att upprätta
testamente. Det får bero •— det ha’ vi tid till framdeles, resonerar man,
och en vacker dag faller någon bort och man står inför ett otrevligt faktum
att testamente saknas.

Man synes nu vilja trösta sig med arvsfonden, men kan väl någon på allvar
tro, att staten i framtiden skall äga förmåga att förvalta denna fond. Jag
.b ipm del fruktar, att det kommer att bil beroende på politiska vindar och
till dessa bör man sannerligen icke sätta sin tro och tillit.

Det nu föreliggande förslaget om arv innebär emellertid ett fullständigt
frångående av den hos vårt folk nedärvda uppfattningen om arvsrätten, eller,
rättare, sagt, det innebär ett fullständigt avbrytande av arvsrätten redan på
ett tidigt stadium.

Kungl. Maj :t har gatt sa langt, att kusiner icke skola få ärva. och utskottets
majoritet har beklagligtvis följt regeringsförslaget, varigenom den föreslagna
arvsfonden skulle träda i kusinens ställe. Kan man väl finna något som helst
samband mellan kusin och en arvsfond? För min del kan jag icke finna annat
än att ett dylikt avbrytande av arvslagen — nedärvd hos svenska folket sedan
hedenhös är ett valdförande av den rättskänsla och den rättsuppfattning,
som hittills varit erkänd såsom en ofrånkomlig grundlag bland det svenska
folket.

Det är helt enkelt ett tagande från legala arvingar och ett bortskänkande
till arvsfonden av vad dem med rätta hittills i alla tider tillkommit. I stället
för kusiners rätt att ärva skulle nu komma det allmänna eller arvsfonden
för främjande av barns och ungdoms vård och fostran, men ett sådant avbrytande
av arvsrätten på ett tidigt stadium — låt vara till välgörande ända Första

kammarens protokoll 1928. Nr 23. 3

Nr 23. 34

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag — måste ovillkorligen strida mot den allmänna rättsuppfattningen i vart

om arv m. m

(Loris.)

land och kränka andras hittills obestridliga rätt.

Huru många hårda besvikelser skulle väl icke framkallas hos dem, som
träffas därav, vilka säkerligen aldrig skulle kunna fråntagas den uppfattningen,
att icke riksdagen begått ett ytterst svårt brott emot deras obestridliga
rätt. Det skulle alstra ett osäkerhetstillstånd i fråga om lag och ratt
i vårt land, som i framtiden skulle kunna medföra icke önskvärda konsekvenser
på lagstiftningens område. . ,

Har man nu kunnat beröva kusiner rätten till arv, vad kan man da icke
ytterligare tillåta sig i framtiden beträffande släktarvsrätten. och även pa
andra områden? Det gäller blott att kasta alla skrupler åt sidan, och den
gamla rättsuppfattningen -— vårt folks stolthet — är uppriven.

Man är helt visst berättigad att hysa en sådan fruktan, om detta förslag
upphöjes till lag, ty då är vårt folks rättsuppfattning starkt pa glid mot
mål, som övergiva den sedan urminnes tider nedärvda uppfattningen om lag
och rätt och särskilt den enskilda äganderätten.

En sådan radikal lagstiftning om släktarvsrätten har icke genomtorts i
något annat land i Europa förutom Ryssland. Icke ens Norge, soin anses ga
i spetsen för radikala åtgärder på lagstiftningens område har vagat taga
ett så vittgående steg för arvsrättens begränsning. Skulle da vart land,
som sedan uråldriga tider kan yvas över en arvsrätt — lat vara pabyggd under
tidernas lopp — vilket även vunnit efterföljd i andra länder, nu franga
detta dyrbara arv efter våra fäder? För mm^ del känner jag mig övertygad
om, att tiden ännu icke är inne för en sadan radikal omvälvning av
arvsrätten, och att mycket starka skäl äro för handen att nu avsla hela lagförslaget.
_ . ,

För närvarande pågår ju utredning om testamentsrätten, om dods bos _ utredning
och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte,
och detta styrker mig så mycket mer i min uppfattning, att föreliggande lagförslag
nu bör avslås för att eventuellt åter upptagas till granskning av riksdagen
i ett komplex med nyss angivna lagförslag, vilka äro av lagberedningen
under utarbetande. Det är enligt min mening fullkomligt oriktigt att antaga
arvslagen utan att äga full klarhet, vad testamentsrätten kommer att

stipulera. , . . ..

Direktiv till förändring av lagförslaget har kommit till uttryck uti reservationer
till utskottsbetänkandet, på grund varav man torde kunna förvanta
ett nytt förslag till arvsrätt, som bättre överensstämmer med var nedarvda
uppfattning i denna för vårt land och folk så viktiga fråga. „

Herr talman! På grund av vad jag nu yttrat ber jag att fa yrka avslag a
första paragrafen.

Herr Klcfbeck: Herr talman! Jag hoppas, att kammaren känner sig tacksam
för att jag icke giver mig in på att utveckla huvudpunkterna i förslaget.
Detta har förut gjorts såväl av herr justitieministern som av herr Horeli.
Jag vill bara söka försvara utskottets ståndpunkt gent emot ett par av de
invändningar, som här gjorts mot densamma. Jag kommer då egentligen att
rikta mig mot den vördade man, som först här yrkat avslag a utskottets hem Den

första invändningen han riktade mot förslaget, var den, att detsamma
tycktes i övervägande grad vila på teoretiska grunder. Det förefaller mig litet
egendomligt, att en sådan man som han just kommit med denna invändning,
och ännu egendomligare förefaller det mig, när jag tänker pa den motivering,
som han hade för detta sitt påstående. Han erinrade, att förslaget grundar

Lördagen den 14 april.

35 Sr 23.

arvsrätten icke uteslutande på blodsbandet, såsom hittills, utan även på den Förslag till lag
sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtaren och arvtagaren. Mig0™ arv m- msynes
denna princip i Kungl. Maj:ts proposition och i utskottets förslag just
vara ett steg i praktisk riktning, ty blodsbandet, utsträckt mycket långt uppåt
eller nedåt eller åt sidorna, tunnas ju till sist ut till den grad, att arvlåtaren
i många fall kanske icke ens har en aning om vem den arvtagare är, som en
gång skall träda i besittning av hans egendom. Här återigen för man in en
princip, genom vilken de släktingar, som stått varandra nära i livet, som med
varandra delat livets arbete och fröjd, också bli de, som vid arvlåtarens död
få komma i besittning av hans egendom. Detta förslag vill sålunda skydda
just de nära släktingarna, dem, som stått arvlåtaren särskilt nära.

Vidare ville han göra gällande, att utskottsmajoriteten icke riktigt själv
trodde på sitt förslag och dess bärkraft, ty annars skulle den icke ha öppnat
ett par så kallade säkerhetsventiler. Den första är, att testamentsrätten är
fullkomligt obeskuren, och den andra är, att det införts en möjlighet för staten
att avstå från det arv. som skulle tillkomma arvsfonden, till förmån för den
ene eller andre släktingen. Detta skulle utskottet föreslagit såsom någon slags
ursäkt för sin ståndpunkt i huvudfrågan. Även dessa bestämmelser gå, så
vitt jag förstår, i just praktisk riktning, ty de åsyfta att verka på det sätt.
att icke allting byråkratiskt skall skäras över en kam, utan att det i stället
skall finnas möjlighet att i särskilda fall ordna förhållandena så som det är
mest önskvärt. Då ett strikt följande av utskottets förslag i ett eller annat
fall skulle kunna verka upprörande eller sårande, är det meningen att genom
dessa så kallade säkerhetsventiler söka råda bot härpå. Principen skulle således
i allmänhet gälla, men i ömmande fall skulle ett motsatt förfarande, som
bättre motsvarade den allmänna rättsuppfattningen återigen kunna göra sig
gällande.

Men det var nu inte bara dessa teoretiska grunder, som han anförde, utan
han spelade också ganska starkt på känslosträngarna, och han riktade nästan
som ett dråpslag mot hela förslaget, när han målade den framtidsbilden för
oss, att en gång skall det stå i hävderna, att i hela världen är arvsrätten mest
begränsad i Sovjetryssland och Sverige. Meningen var ju, att vi därav skulle
få det intrycket, att detta är ett fullständigt omstörtande förslag. Det förefaller
ju då egendomligt, att dess egentliga upphovsmän äro några mj?cket
betrodda jurister i vårt land, vilka väl sannolikt aldrig ha drömt om att de
skulle kunna få etiketten samhällsomstörtare på sig. Vidare har förslaget i
det stora hela tillstyrkts av lagrådet, som ju heller inte är samhällsomstörtande,
och därtill kommer, såsom i lagberedningens betänkande åter och åter
igen framhålles, att detta förslag i mycket hög grad tillvaratagit just de rättstankar
och den rättspraxis, som i hög grad vunnit stadga hos oss nu och som
tagit sig uttryck i de olika testamenten, som arvlåtare hos oss upprätta. Det
anknyter således i många, många fall till en faktisk rättsställning i det svenska
samhället just nu, vilken då också bör komma till uttryck i lag.

Vidare ville han mot förslaget om arvsfonden spela ut alla dessa arvtagare,
som skulle berövas vad som enligt nu gällande lag skulle tillkommit dem, och
för vilka pengarna nu i stället skulle gå till staten genom arvsfonden. För
den, som då hörde talas om hur de nära anförvanterna och släktingarna skulle
bli utan arv, steg ju osökt fram en bild av nära släktingar, kanske rent av
barn eller syskon, vilka genom den föreslagna bestämmelsen skulle trängas
undan. Men för den, som aldrig så litet studerat förslaget, är det ju klart, att
alla dessa personer stå i okvald besittning av sin gamla rätt, och en intressekonflikt
uppkommer först mellan den föreslagna arvsfonden å ena sidan och
dessa långt avlägsna släktingar, som inte ha stått i något samhörighetsförhållande
till arvlåtaren, å den andra sidan. När man då ställer mot varandra

Nr 23. 36

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag dessa senares anspråk och den synpunkt, som kommit till uttryck i förslaget
om arv m. m. och som g?lr ut p4 att hjälpa fram en del av Sveriges ungdom till bättre ställ(Forts.
) ning, då förefaller det åtminstone mig, som om den oförmånliga dager, som
genom talet om de arvsberövade släktingarna kastats över förslaget om arvsfonden,
i högst väsentlig grad skingras.

Få vi hålla oss till realiteter och till vad förslaget verkligen innebär utan att
konstruera upp en hel mängd fruktansvärda följder, som ej komma att inträffa
och som aldrig avsetts med förslaget, och om vi ta hänsyn till, som jag sade för
en stund sedan, att förslaget i stort sett är en legalisering av vad som redan
förekommer, då tror jag, att vi kunna lämna allt tal om samhällsomstörtning
åsido och i stället nyktert och kallt gå att bedöma de olika föreslagna bestämmelserna.

Jag skall från dessa utgångspunkter, herr talman, be att få yrka bifall till
första paragrafen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu
ifrågavarande paragrafen samt vidare på avslag å densamma; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wohlin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 kap. 1 § av första lagutskottets förslag till lag om
arv, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste vice
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ekman, Karl Johan, begärde rösträkning verkställdes nu
votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — Öl.

2 §.

Godkändes.

3§.

Denna paragraf var så lydande:

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage
farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott.

Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då dele den dödes barn
hans lott. Äro ej barn efter den döde, tage den andre av farföräldrarna eller

Lördagen den 14 april.

37 Nl''

morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat gifte, Förslag tillfog
lians barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet till 0171 arv m m''
arvingarna å den andra. (Forts.)

I den av herr Borell m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen hade för motsvarande
paragraf förordats följande lydelse:

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage
farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott.

Är farfader, farmoder och morfader eller mormoder död, då träde i den dödes
ställe hans barn eller barnbarn och dele de den lott, som skolat tillfalla den döde,
på sätt i 1 § andra stycket sägs. Äro ej barn eller barnbarn efter den döde,
tage den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om även han är
död men efterlämnat barn eller barnbarn av annat gifte, dessa den dödes lott.

Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet till arvingarna å den andra.

Herr Borell: Jag anhåller att få yrka avslag på utskottets förslag och

hemställer, att paragrafen måtte erhålla den lydelse, som innefattas i den av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Åkerman: Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet

nande av den nu föredragna paragrafen samt vidare på paragrafens antagande
med den lydelse, som förordats för motsvarande paragraf i den av herr Borell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 kap. 3 § av första lagutskottets i utlåtande nr 21
framställda förslag till lag om arv, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages paragrafen med den lydelse, som förordats för motsvarande
paragraf i den av herr Borell in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen, enligt av herr
Anderson, Erik, jämte 17 av kammarens övriga ledamöter före voteringspropositionens
godkännande framställd begäran, medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 57.

Vid omröstningen röstades

ja av herr förste vice talmannen, herr andre vice talmannen, herrar Klefbeck,
Berglund, Thorberg, Magnuson, Möller, Carl Gustaf Ekman, Wahlmark,

Julin, Fehr, Sjöblom, Carl Svensson, Nothin, von Stockenström, Åkerman,

Bärg, Kobb, Björck, Oscar Olsson, Thulin, David Bergström, Pauli, Abrahamsson,
Larsén, Thorén, Wagnsson, Östergren, Linder, Elof Andersson, Leander,

Kropp, Jacob Larsson, Johan Nilsson i Malmö, Carl Johansson, Linders, Lind -

Nr 23. 38

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag blad, Wigforss, Gustav Hansson, Sigfrid Hansson, Isak Svensson, Holmgren,
om arv m. m. pettersson, Sandegård, Björnsson, Alkman, Edward Larson, Ström, August
(Forts.) Johansson, Bergman, Schlyter, Sandén, Hellberg, Öme, Åkerberg, Gottfrid
Karlsson, Petrén, Dalberg, Åström, Lyberg, Sandler. Carl Eriksson, Carl
Carlsson, Walles, Lindhagen, Johan Peter Johansson, Österström, Granström,
Vennerström, Rosén, Winberg, Almkvist, Jonsson, Asplund och Hansén; samt

nej av herrar Trygger, Stendahl, von Sydow, Ljunglund, greve Lagerbjelke,
herrar Reuterskiöld, Hjalmar Hammarskjöld, Borell, Sederholm, John Karlsson,
Westman, Carl Gustaf Hammarskjöld, Karl Andersson, friherre BeckFriis,
herr Karl Johan Ekman, greve Spens, herrar Martin Svensson, Johan
Bernhard Johansson, Bissmark, Per Gustafsson, Boberg, Petrus Nilsson, Erik
Anderson, Wijkström, Bodin, Roos, Johan Nilsson i Kristianstad, Adolf Dahl,
Clemedtson, Alexander Nilsson, Forssberg, von Geijer, Nils Anton Nilsson,
Wohlin, Antonsson, Jönsson, Boman, Hallin, Widell, Sundberg, Johan Johansson,
Per Adolf Larsson, Mellén, Lundell, Fritiof Gustafson, Ernst Svenson,
Valfrid Eriksson, Lindgren, Ernfors, Per Andersson, Enhörning, Tjällgren,
Frändén, Henrik Andersson, Bergqvist, Gabrielsson och Stenberg.

Herrar Lithander, Strömberg och Jonas Andersson förklarade sig avstå från
att rösta.

*§■

Godkändes.

2 kap.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfälle kvarlåtenskapen
maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder,
syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter den
först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda
stadgas.

I herr Borells in. fl. ovannämnda reservation hade för motsvarande paragraf
förordnats följande avfattning:

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, ärve andra maken
hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader eller moder eller
syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag har för min del ingenting att erinra

emot den princip, som här har införts, att make skall ha arvsrätt efter make,
när det endast finnes sådana arvingar, som tillhöra andra parentelen. Jag tror
nämligen, att det är en ganska utbredd uppfattning, a,tt make bör ha företräde
i detta fall. Den mängd testamenten, som äro uppgjorda till förmån för den
efterlevande maken, vittnar härom, och jag har en ganska bestämd uppfattning,
att i många av de fall, där testamente inte förekommer, detta beror på att
vederbörande inte har tänkt sig, att skilsmässan skulle komma så tidigt. Det
gäller vanligtvis unga makar, som ha litat på att deras tid skulle bli längre.
Jag tror alltså man kan säga, att det är en allmänt utbredd uppfattning, att
make bör ha företräde framför föräldrar och syskon eller deras avkomlingar,
men man bör därvidlag inte gå längre än vad som enligt de allmännast förekommande
testamentena brukar gälla såsom makes vilja. Det är, såsom före -

Lördagen den 14 april.

39 Nr ‘23.

slagits i den kungl. propositionen, på det sättet, att det skall bli en sekundo- Förslag till lag
arvsrätt för släktingar, tillhörande andra parentelen. °m arv m• ™-

Nu har emellertid utskottet här strukit de bestämmelser, som Kungl. Maj ds (tork.)
proposition upptagit för att garantera släktens intresse av att de tillgångar,
till vilka släkten har sekundosuceession, verkligen skola komma släkten till
godo, och jag förstår mycket väl de skäl, som ha anförts för en dylik strykning
av bestämmelserna. Man har befarat tvister i det oändliga. Emellertid vill
jag påpeka, att utskottet i tredje paragrafen vidtagit en så väsentlig förändring
av det kungl. förslaget, att man där endast föreskriver vederlag för det fall,
att den efterlevande maken har genom gåva eller därmed jämförlig handling
uppsåtligen avsevärt minskat kvarlåtenskapen. Det gäller alltså bestämda
fall, som torde vara mycket lätta att konstatera. Med denna ändring har faran
för att ett avskiljningsförfarande skulle kunna inverka menligt på sammanlevnaden
mellan den efterlevande maken och den avlidnes släktingar i hög
grad undanröjts. Likväl får jag medgiva, att bestämmelsen i den kungl. propositionen,
med den lydelse den har i 2 kap. 5 §, är väl vidsträckt. För min
del hade jag tänkt mig, att man skulle kunna väsentligt begränsa användningen
av avskiijningsförfarandet genom att man gjorde dess begagnande beroende
av att den efterlevande maken, i dolös avsikt uppsåtligen orsakat väsentlig
minskning av sitt gods. Om man vidtar denna synnerligen avsevärda begränsning,
torde de fall vara högst få, då ansökan om ett avskiljningsförfarande
kan med något som helst skäl riktas mot en lojal make. Man behöver ej heller
befara att obefogade ansökningar mot en lojal make skola framkomma, då sådana
äro fullständigt utsiktslösa. Det finnes särskilt ett skäl som gör. att
jag anser, att man inte bör helt och hållet undanröja bestämmelsen om avskiljning,
och det är hänsynen till det fall, då den efterlevande maken ingår nytt
gifte. Enligt förslaget skulle i så fall arvingarna och även maken själv kunna
begära avskiljning. Om man ser på de testamenten, som äro uppgjorda till
förmån för den efterlevande maken, så innehålla de^sa testamenten otta. särskilt
på landet, den bestämmelsen, att när make ingår nytt gifte, skall skifte
ske, även om testamentet givit make oinskränkt förfoganderätt över förmögenheten.
Jag tror, att det psykologiskt ligger rätt nära till hands för makar att
vilja ha det på det sättet, i syfte att en efterlevande makes kommande man
eller hustru icke skall draga egendomen från släkten. I händelse av njdt
äktenskap, komma också svårigheterna att hålla i sär de olika förmögenhetsmassorna
att bli oerhört stora, och de torde komma att yppa sig trots de bestämmelser,
som man här infört i andra kapitlet i avsikt att få någon reda
på den punkten. För min del hyser jag alltså den uppfattningen, att man bör
behålla avskiijningsförfarandet, särskilt med hänsyn till nya äktenskap, men
även med hänsyn till dolöst förfarande från den efterlevande makens sida.

Vidare skulle jag vilja ha den förändringen vidtagen i 5 § enligt Kungl.

Maj ds proposition — jag tillåter mig, herr talman, yttra mig om det hela.
fastän vi nu behandla 1 §, då hela kapitlet får ses som en enhet — att efterlevande
make när som helst skall kunna begära avskiljning. Därigenom
vinner man, att make, om det skulle bli något trassel med arvingarna, kan få
den från mannen ärvda egendomen avskild som särskild förmögenhetsmassa
och njuta dess avkastning. På så sätt har ju maken fullkomligt ur arvingarnas
händer vridit alla de vapen, med vilka de skulle kunna trakassera henne
eller honom.

Jag kommer alltså att efter föredragning av fjärde paragrafen framställa
yrkande om, att 5—9 §§ i Kungl. Maj ds förslag måtte godkännas, 5 § dock
med följande ändrade lydelse: »Har efterlevande maken genom gåva eller

annan åtgärd, i syfte att draga egendom undan den först avlidnes arvingar,
orsakat väsentlig minskning av sitt gods eller fara för sådan minskning, för -

Nr ‘23.

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag

om arv m. m.
(Fort».)

ordne rätten etc. -— — — lagen om förmynderskap. Samma lag vare, om
efterlevande maken träder i nytt gifte och ansökan om avskiljande göres inom
ett år därefter.

Förordnande om avskiljande skall städse meddelas, om efterlevande maken
det begär eller ock medgiver skyldemans därom gjorda ansökan.»

Såsom en följd av detta yrkande kommer också 10 § att behöva ändras till
överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Borell: Herr talman! Jag tillåter mig framställa yrkande om att
första paragrafen i andra kapitlet måtte erhålla den lydelse, som innefattas
i den av mig m. fl. avgivna reservationen, och jag åberopar i sådant hänseende
vad jag tidigare anfört.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag har redan förut i någon mån berört

denna sak, men i anledning av herr Bissmarks yttrande ber jag få nämna, att
utskottet varit mycket angeläget om att förebygga alla tvister mellan den
efterlevande maken och den döde makens familj. Nu kan det, som herr Bissmark
här gjort gällande, kanske sägas, att det i de flesta fall bör vara klart,
om till exempel en gåva är given utan hänsyn till den avlidne makens familj,
men var inte säkra på det, mina herrar! Jag behöver väl inte säga, att jag
har stora sympatier för befolkningen på landet, där jag har min verksamhet,
men det finns åtskilliga bland dem, som äro förfärligt »noga» på saker och
ting, som man säger, och det är min fulla övertygelse, att även ganska oskyldiga
presenter till en eller annan från den efterlevande maken, gåvor, som inte
vore pa något sätt orimliga, skulle väcka förtrytelse hos den avlidne makens
slakt och rendera den efterlevande maken en process. Man bör undvika allt
sådant. Jag nämnde i mitt föregående anförande, att den, som i första rummet
skall tillgodoses enligt den avlidnes önskan, är den efterlevande maken,
och jag tror alls inte, att den avlidne maken haft sådan sympati för och varit
så mån om sin egen släkt, att han för allt i världen önskat, att denna skall ha
hela förmögenheten ograverad. Det är nog, som herr justitieministern sade
sa, att man far akta sig att ge upphov till sådana obehagliga familjetvister,
och den verksamhet jag i många år utövat såsom lantdomare manar mig verkligen
att vara synnerligen försiktig pa detta område. Därför vill jag varna
för förslaget om detta avskiljningsinstitut, även om det är mycket skarpsinnigt
juridiskt grundat, det vill jag inte neka till, men det är inte praktiskt att
ordna det sa som här föreslagits, utan bort med hela detta avskiljningsinstitut!
Annars tror jag lagen kommer att bli mycket osympatisk.

Nu äro vi ju inte framme vid den kritiska punkten i femte paragrafen men
eftersom jag har ordet, ber jag att få yrka bifall till 3 § i utskottets förslag.
Det är ju där vi nu äro.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de yrkanden,
som därunder förekommit, propositioner, först på godkännande av den nu
lorevarande paragrafen samt vidare på paragrafens antagande med den lydelse,
som förordats för motsvarande paragraf i den av herr Borell m. fl. avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
pa paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 14 april. 41 Nr 23.

Den, som godkänner 2 kap. 1 § av första lagutskottets i utlåtande nr 21 förslag tai lag
framställda förslag till lag om arv, röstar arv m'' m‘

(Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages paragrafen med den lydelse, som förordats för motsvarande
paragraf i den av herr Borell in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

2-4 §§.

Godkändes.

5—9 §§ i 2 kap. av det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag om arv
innehöllo bestämmelser om avskiljande till förmån för avliden makes arvingar
av viss del av efterlevande makes egendom. Motsvarande paragrafer saknades
i utskottets förslag.

5 § i nämnda kapitel av Kungl. Maj:ts förslag var så lydande:

Har efterlevande maken, på sätt i 3 § sägs, uppsåtligen orsakat väsentlig
minskning av sin egendom eller fara för sådan minskning, förordne rätten, på
ansökan av skyldeman till den avlidne, som avses i 1 §, att så stor del av efterlevande
makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å
arvingarna, skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man,
varom förmäles i lagen om förmynderskap.

Efterlevande maken och de skyldemän till den först avlidne, som avses i
1 i§, äga ock vinna avskiljande, varom i första stycket sägs, när de äro ense
därom. Går maken i nytt gifte, äge såväl han som skyldeman vinna avskiljande,
om ansökan göres inom sex månader från äktenskapets ingående.

I fråga om mål angående avskiljande skall i tillämpliga delar gälla vad om
boskillnadsmål är föreskrivet; dock skall skyldeman, som ej deltagit i ansökan
om avskiljande, kallas att inställa sig i stad senast inom en månad och på
landet senast å viss dag under det ting, som infaller näst efter en månad från
ansökningen. Anteckningar om mål angående avskiljande skola verkställas
i den förteckning, som föres över boskillnadsärenden.

I fråga härom anförde nu

Herr Bissmark: Herr talman! I överensstämmelse med mitt tidigare hållna
anförande skall jag be att få yrka, att 5—9 §§ medtagas i lagen enligt
Kungl. Maj :ts proposition, 5 § dock med den ändring, som av mig förut angivits.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets förslag på denna punkt, men måste därvid på det allra
enträgnaste varna kammaren för att nu acceptera en lagparagraf, som inte
ens kommit så långt, att den i utskottets utlåtande införts reservationsvis, så

Nr 28. 42

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag kammarens ledamöter hava möjlighet att studera dess innehåll. Jag föreom
arv m. m. galler mig, att det är uteslutet, att första kammaren kan ge sig in på sådana
(Forts.) äventyrligheter som att antaga en dylik lagparagraf.

Herr Bissmark: Jag skall be att få meddela, att detta formuleringsförslag
varit utdelat för ungefär en månad sedan till lagutskottets ledamöter och att
det granskats och godkänts av lagberedningen, för den händelse lagutskottet
ville göra en dylik ändring. Det har varit föremål för ingående diskussion
samt omröstning inom lagutskottet, och det förvånar mig, att detta helt och
hållet undgått herr Schlyter.

Herr Schlyter: Om det inte skulle förslå med det skäl jag nyss anförde,

skall jag be att få erinra om de varningar, som justitieministern uttalade i
sitt anförande vid debattens början i dag för hela institutet »avskiljande».
Det är emellertid icke bara fråga om att genom lagbestämmelser reglera sällsynta
fall, då den efterlevande maken visat sig ha fallenhet för att illojalt
skänka bort förmögenheten, utan ett införande av bestämmelser av ifrågasatt
slag skulle ofrånkomligen komma att leda till att den efterlevande makens
hela rättsställning bleve en annan än den, som här är avsedd av utskottet.
Den efterlevande maken komme ständigt att ha den känslan, att han icke
vore verklig ägare till den kvarlåtenskap, som den först avlidne maken lämnat
efter sig, utan att fastmera den avlidnes släktingar ägde vaka över hans handel
och vandel. De hade ju enligt lagen formell rätt att stämma honom inför
domstol på grund av den eller den dispositionen från hans sida. Det kan
icke vara rimligt, att vi införa ett så olidligt rättstillstånd här i landet.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att av herr Bissmark framställts det yrkandet, att kammaren skulle godkänna
2 kap. 5—9 §§ i Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, dock med den ändring, att 5 §
avfattades sålunda:

»Har efterlevande maken genom gåva eller annan åtgärd, i syfte att draga
egendom undan den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av

sitt gods eller fara för sådan minskning, förordne rätten--— lagen om

förmynderskap. Samma lag vare, om efterlevande maken träder i nytt gifte och
ansökan om avskiljande göres inom ett år därefter.

Förordnande om avskiljande skall städse meddelas, om efterlevande maken
det begär eller ock medgiver skyldemans därom gjorda ansökan.»

Vidare hade yrkats avslag å vad herr Bissmark sålunda föreslagit.

Sedermera gjordes till en början propositioner, dels på bifall till, dels ock
på avslag å herr Bissmarks yrkande i vad det avsåg 5 §; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Därefter avslogs herr Bissmarks yrkande jämväl såvitt det angick 6—9 §§
i Kungl. Maj:ts förslag.

Fortsattes föredragningen av 2 kap. i utskottets förslag.

5-9 §§.

Godkändes.

3 kap.

1 och 2 §§.

Godkändes.

Lördagen den 14 april.

Nr 23.

„ „ Förslag till lag

'' 8- om arv m. m.

Denna paragraf hade följande lydelse: (l-orts.)

Förklaring, varom i 2 § sägs, skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro
inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två personer
bevittnad handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.
Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse. Har
barnet fyllt aderton år, vare förklaringen ej gällande, med mindre den godkänts
av barnet i den ordning, varom nyss är sagt.

I den av herr Borell in. fl. avgivna reservationen hade för motsvarande paragraf
föreslagits följande avfattning:

Förklaring, varom i 2 § sägs, skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal, notarius publicus eller ordföranden i barnavårdsnämnden.
Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse. Har barnet
fyllt aderton år, vare förklaringen ej gällande, med mindre den godkänts av
barnet i den ordning, varom nyss är sagt.

Herr Borell: Denna paragraf innehåller föreskrifter om huru förklaring

av fader till ett utomäktenskapligt barn för att bereda barnet arvsrätt
skall avgivas. Jag erinrar om vad jag tidigare därom anförde, att
det är av ytterlig stor vikt, att man vid sådan förklarings avgivande har
säkerhet för att den förklarande verkligen vet, vad förklaringen innebär. Särskilt
under tiden närmast efter denna lags tillkomst skulle det säkerligen ofta
bliva så, att fäder till utomäktenskapliga barn kanske i många fall tro, att
förklaringen icke innebär annat än en förklaring om faderskap enligt den
gamla lagen, nämligen att de skulle bliva skyldiga att under en viss tid bidraga
till barnets underhåll. Den förklaring det här gäller, innebär emellertid
något vida mer och är således betydligt mer ingripande i såväl faderns
som barnets förhållanden. Det är således av vikt, att denna förklaring avgives
under viss betryggande form, och det är därför vi reservanter hava ansett,
att man icke borde medgiva, att en sådan förklaring får avgivas privat
i vittnens närvaro och sedan inlämnas till barnavårdsnämnden, utan att den
alltid borde avgivas inför någon myndighet eller därmed jämförlig person.

Därför hava vi föreslagit en annan avfattning av paragrafen, som går ut på
att förklaringen skall avgivas inför landsfiskal, notarius publikus eller ordföranden
i barnavårdsnämnden, och att det alltså icke får räcka med ingivande
av en privat upprättad och privat bevittnad handling.

Jag anhåller med åberopande härav att få yrka bifall till 3 §, sådan den
är avfattad i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Åkerman: Med åberopande av vad jag förut anfört i detta stycke

ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare på paragrafens antagande
med den lydelse, som förordats för motsvarande paragraf i den av herr
Borell m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Nr 23. 44

Lördagen den 14 april.

om^rv *m ^ Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
°m (Forte) m varse^ uPPlästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 3 kap. 3 § av första lagutskottets i utlåtande nr 21
framställda förslag till lag om arv, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages paragrafen med den lydelse, som förordats för motsvarande
paragraf i den av lierr Borell m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid 3 kap. av förevarande lagförslag hade reservationer avgivits

1) av herrar Klefbeck och Schlyter, vilka på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
i samband med det fortsatta arbetet på revision av ärvdabalken låta utreda,
i vad mån arvsrätten för barn utom äktenskap efter fader ytterligare kunde
utsträckas;

2) av herrar. Ä k er man, Lindqvist i Halmstad, Leo, Karlsson i Vätö och
Sjögren, vilka instämt i den av herrar Klefbeck och Schlyter gjorda hemställan.

Härom yttrade nu

Herr Klefbeck: Såsom kammaren behagade finna har jag jämte en an nan

av utskottsledamöterna anfört en reservation, som återfinnes i utlåtandet
på sid.^75 och 76 och i vilken vi taga upp en skrivelse, som riksdagen avlät
redan år 1917. Riksdagen beslöt nämligen då att anhålla om en förutsättningslös
utredning, huruvida och under vilka villkor barn utom äktenskapet
skulle njuta arv efter fader. Nu säges i propositionen, att detta ärende sedan
dess har kommit i ett nytt läge och det i två olika avseenden. Först och
främst har de utomäktenskapliga barnens ställning blivit i avsevärd mån förbättrad,
sedan riksdagens skrivelse avläts; man har såsom exempel härpå anfört,
att i omkring 93 procent av samtliga fall har faderskapet och därpå
grundad underhållsskyldighet kunnat fastställas. Vidare hänvisar man till
att enligt den nu antagna lagen icke blott trolovningsbarn skulle äga arvsrätt
utan även sådana barn, beträffande vilka fadern har avgivit på visst
sätt avfattad förklaring, att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom
som barn av äktenskaplig börd. Dessutom har man velat göra gällande, att
om y}
också gå in för den s. k. exceptio plurium, och den ledsamma historien vill
man gärna slippa här i Sverige. I detta sista kan jag helt och hållet instämma,
ty den är icke vidare uppbygglig. Men vi reservanter ha menat,
att det krav, som riksdagen framförde 1917, trots de förbättringar, som på
området inträtt, ännu dock har en sådan styrka, att riksdagen borde förnya
den skrivelse, som den 1917 avlät. Vi kunna icke komma ifrån, att det innebär
en orättvisa mot dessa barn, att de äro utestängda från övriga barns rätt,
nämligen att få ärva fadern. De äro ju fullständigt utan skuld till sin till -

Lördagen den 14 april.

45 -&•

varo. Man må klandra föräldrarna och kalla dem lösaktiga eller vad som
helst, men det stackars barnet rår inte för att det kommit till världen. Och
erfarenheten visar väl, att dessa barn ha oändligt mycket svårare att göra
sig gällande i livet, att deras start i livet, deras utveckling och uppväxt sker
under betydligt svårare förhållanden än andra barns. Det borde därför vara
samhällets plikt att se till, att de så långt som möjligt även ekonomiskt få
den utrustning, som de kunna behöva för att slå sig fram i världen.

Nu råder ofta det beklagliga förhållandet, att fadern mycket litet känner
sitt ansvar för sitt barn och att han försöker draga sig undan att erlägga
den betalning för barnets underhåll, som han är skyldig att lämna. Många
fäder erlägga den ju ordentligt, men det förekommer även exempel på vad
jag antydde. Men att ett sådant förhållande existerar kan enligt reservanternas
mening icke på något sätt åberopas för att fritaga fäderna från deras
skyldighet att också genom arv sörja för barnets framtid vid faderns frånfälle.

För att komma ifrån den ledsamma historien med exceptio plurium hava
vi inskränkt vårt krav på arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen i rätt
betydlig grad. Vi ha uttalat önskemål om att en sådan arvsrätt skulle komma
i fråga först och främst för barn till föräldrar, som under åratal levat tillsammans
såsom man och hustru, och vidare för utomäktenskapliga barn i de
fall, då faderskapet blivit otvetydigt erkänt. Genom dessa begränsningar ha
vi sålunda totalt förebyggt den svårigheten, att ett införande av arvsrätt åt
barnen skulle behöva nödvändiggöra tillåtande av exceptio plurium.

Det förefaller mig, som om en på detta sätt genomförd begränsning av det
krav, som riksdagen redan 1917 uttalade, borde även av 1928 års riksdag
kunna godtagas. Jag skall därför be, herr talman, att få yrka bifall till
det skrivelseförslag, som återfinnes i vår reservation, vilken är anförd på sid.
75 och 76 i utlåtandet och som huvudsakligen innebär ett upprepande i begränsad
omfattning av den skrivelse, som riksdagen avlät 1917.

Herr Bissmark: Herr talman! Då vi förut i dag behandlade kusinarvet,
uteslötos kusinerna från arvsrätt, ehuru man, såsom det framgick av herr
statsrådets anförande, erkände, att det inom vida kretsar av befolkningen
mellan kusiner förekom den ekonomiska och sociala samhörighet, som jämte
blodsbandet borde vara en förutsättning för arvsrätten. Man ansåg nämligen,
att man borde skära bort så mycket som möjligt för att sedan desto säkrare
få behålla arvsrätten i övrigt. Här åberopar man som grund för arvsrätten
blodsbandet jämte den ekonomiska och sociala samhörighet, som borde finnas
men som icke finnes. Man säger, att det borde finnas en samhörighet emellan
barnet och fadern i detta fall, men man erkänner, att en sådan samhörighet
vanligen icke finnes. Varpå beror det? Jo, naturligtvis på livets lagar, som
icke låta kommendera sig av några maximer. Den bristande samhörigheten
är ett faktum, och jag vill mycket starkt ifrågasätta, om det verkligen i de
flesta fall vore önskligt, att en sådan samhörighet upprätthölles i den utsträckning,
som reservanterna tyckas anse vara eftersträvansvärd. Kunde
det vara så lämpligt, om ett utom äktenskapet fött barn växer upp tillsammans
med t. ex. sin moders familj, sedan hon gift sig, och hennes f. d. älskare
skall hålla sig i nära kontakt med henne och barnet samt lägga sig i dettas
uppfostran och därigenom kanske framkalla split och otrevnad i den familj,
där barnet fått sitt hem. Det är vida naturligare, att barnet växer samman
med de syskon det kan få i detta hem och slipper att allt för mycket påminnas
om sitt ursprung. Om mannen gifter sig och kvinnan förblir ogift,
kan det icke heller annat än väcka split och otrevnad, ifall mannen skall
ägna sig åt omsorgen om den familj han har på annat håll. Det är bättre

Förslag till lag
om arv m. m.
(Forts.)

Nr 23. 46

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag att banden där fullständigt slitas. Jag tvivlar således starkt på riktigom
arv m. m. heten av den uppfattning, åt vilken reservanterna här givit uttryck, näm(Forts.
) ligen att det som allmän regel är önskvärt att bevara denna samhörighet.

Jag tror, att frågan har lösts efter naturliga lagar och på det sätt, som är
bäst för samhället. Jag vågar bestrida, att den grund, som här åberopats
för arvsrätt, är hållbar.

Nu framhölls emellertid, att man, för övrigt i överensstämmelse med vad
den kungl. propositionen innehåller, borde kunna vara med om en utvidgning
av arvsrätten i sådana fall, där faderskapet är otvetydigt. Jag har fattat
det så, att bestämmelserna i den kungl. propositionen just ha gått ut på att
det skulle föreligga ett otvetydigt erkännande från faderns sida och att i så
fall arvsrätt skulle tillkomma barnet. Detta förslag har ju nyss av kammaren
godkänts. När man antager en lag, som förverkligar just detta önskemål,
att arvsrätt skall föreligga, då faderskapet är otvetydigt erkänt, vad
menar man då med att samtidigt föreslå en skrivelse och begära en ändring
av denna lag? Är det icke att gå något för hastigt tillväga? Om man icke
ansett sig hinna utarbeta en formulering av bestämmelsen i 3 kap., som
bättre uttryckte vad man här eftersträvar, förmodar jag, att det särskilt varit
hänsynen till konkubinatsbarnen, som gjort, att man ställt sig tveksam. Beträffande
konkubinatsbamen anser man, att faderskapet är så pass otvetydigt,
att det i normala fall icke bör råda någon tvekan därom. Ja, det kan
ju många gånger vara riktigt, men jag vill dock erinra om att det finnes
många olika grader av lösa förbindelser, så att det även därvidlag torde vara
starkt av behovet påkallat, att man fordrar ett otvetydigt erkännande av
faderskapet.

Men därtill kommer, att man ofta, när man vill göra gott i en riktning,
verkar ont på ett annat håll. Vad som driver människor till att legalisera lösa
förbindelser, är ofta just hänsynen till barnen. Det .sker för att bereda dem
en sådan ställning, att de skola kunna få arvsrätt och icke ha den fläcken
över sig, att de äro födda utom äktenskapet, om man nu skall kalla det en
fläck. Vad blir följden, om man undanröjer detta motiv, genom att giva
barnen i alla avseenden samma ställning som inom äktenskapet födda barn?
Jo, dylika lösa förbindelser komma icke att i på långt när samma utsträckning
som nu legaliseras, och vilken går det ut över? Jo, det går ut över
kvinnan. Det är hon, som då blir lidande. Hon får icke den arvsrätt, som
lagen tillförsäkrar hustrun, och hon kommer alltså att i många fall få en
sämre ställning än hon skulle få, om vi icke taga denna hänsyn till barnen.
Jag är övertygad om att i och med införandet av bestämmelser i den riktning,
som här föreslagits, skulle antalet lösa förbindelser bliva större än
det är för närvarande. Jag erinrar om vad herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet nämnde om att en upplösning av samhället kan komma
inifrån familjen oberoende av arvsrättens begränsning. Jag vill icke säga,
att man direkt banar väg för en sådan upplösning, men man underlättar den
dock i viss mån genom bestämmelser i den riktning, som i skrivelsen föreslagits.

Det är en allmän uppfattning hos dem, som kämpa för de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt, att det är en akt av rättvisa att bereda dem sådan.
och allt som har en karaktär av abstrakt rättvisa, drager ju alltid sympatierna
till sig. Man tänker inte så mycket på rättvisan i de konkreta fallen,
men jag undrar, om alla de, som svärma för de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt, också tänkt på vad detta innebär för kvinnorna. En sådan reform
går i regel ut över kvinnorna, d. v. s. änkorna. De ha förlorat sin familjeförsörjare
och känna sig tröstlösa. De ha kanske sin lilla förmögenhet, på
vilken de nödtoftigt kunna draga sig fram. Så kommer det, innan mannen

Lördagen den 14 april.

47 > r *23.

om arv m. m.
(Forts.;

ens är jordfäst, en advokat och anmäler sig som representant för en person. ^^7^%
som de aldrig ha hört talas om, och framställer arvsanspråk för honom som p’" nrT
naturlig son till den avlidne. Får man inte tänka på den sorg och den smärta,
som vållas den efterlämnade makan i sådana fall? Den legitima familjens
intresse har härvidlag mycket litet beaktats av lagberedningen. Den bär
helt och hållet förbigått detta, men jag får säga, att jag fäster desto större
avseende härvid, som jag har haft tillfälle att i det verkliga livet se, vilken
sorg och förvirring dylika anspråk kunna vålla. Det har gällt personer, som
gjort gällande anspråk på att hava varit hävdade under äktenskapslöfte och
på den grund hava arvsrätt.

Herr talman! Jag ber att i anslutning till vad jag nu har yttrat få yrka
avslag på herr Klefbecks förslag.

Herr Klcfbeck: Herr Bissmark utnyttjade mycket skickligt den inkon sekvens

jag gjorde mig skyldig till och som jag själv var medveten om, fast
jag icke ville onödigt förlänga debatten genom att gå in på den saken, nämligen
att jag, då jag första gången yttrade mig, nämnde, att grunden för
arvsrätten efter den nya lagen skulle vara icke blott blodsbandet utan även
den sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtaren och arvtagaren,
medan det i nu föreliggande fall icke finnes någon sådan ekonomisk och social
samhörighet. Jag var som sagt fullt på det klara med detta före herr
Bissmarks anförande. Men denna till synes föreliggande motsats löses för
mig på det sättet, att i det förra fallet, då det gällde släktingar i långt, avlägset
led, blodsbandet var i hög grad uttunnat, medan det i detta fall är det
allra närmaste blodsband, som tänkas kan, nämligen mellan^ far och barn.

Sedan var det bara en enda sak till, som jag ville svara på. Herr Bissmark
utgick från det exemplet, att en kvinna med ett utomäktenskapligt barn ingår
gifte med en annan person än barnets fader. Skall det då vara lämpligt,
frågade herr Bissmark, att fadern till barnet gör sig påmind i fråga om sitt
barn, sedan modern blivit gift med en annan? Tanken utvecklades åven på
ett annat sätt, i det han pekade på det fall, att en kvinna, med vilken eu man,
som har s. k. oäkta barn, gift sig, blivit änka och därefter barnets ombud
kommer och framställer krav på arv för barnet. Jag vill då gent emot detta
endast svara, att herr Bissmarks invändning icke så mycket riktar sig mot
den här föreslagna rätten till arv, utan betydligt mer mot redan gällande riitt
för barnet att erhålla underhållsbidrag av sin fader. Detta är fadern nu
skyldig att lämna, och han har på den grund oupphörligt skyldighet att sätta
sig i förbindelse med barnets moder. Arvsanspråket framställes däremot blott
en enda gång, vid faderns frånfälle. Dennes änka, som under mannens livstid
mycket väl haft reda på, att han haft elt barn, som han underhållit, bör
icke bli så särdeles överraskad över att barnet också vill ärva etter honom.
Jag menar sålunda, att de invändningar, som framförts, icke så mycket
drabba det föreliggande förslaget som den redan gällande lagen om underhållsbidrag,
och jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Möller: Jag bär ju inte besvärat kammaren med att lägga mig i den
föregående debatten, men jag kan inte underlåta att på denna punkt taga till
orda och det inte minst på grund av det anförande, som herr Bissmark höll.
Jag har hela tiden, sedan denna fråga fördes upp på riksdagens bord. varit
angelägen att få höra, vilken art av argumentation man har för att motsätta
sig yrkandet, att det oäkta barnet på denna punkt likställes med det äkta. När
jag hört herr Bissmarks anförande, sade jag mig. att om den argumentationen
verkligen skall ha någon vikt, gäller den i precis lika hög grad det oäkta barnets
arvsrätt efter modern. Står man på den ståndpunkt, som herr Bissmark in -

Jfr 23. 48

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag tager, borde man rätteligen yrka, att de oäkta barnens arvsrätt överhuvud taget
om arv m. m.
i or •> är ju utomordentligt lättare att konstatera än faderskapet, och om en kvinna
har fött ett oäkta barn till världen, får hon dragas med alla de svårigheter och
alla de bekymmer, som herr Bissmark här målat upp för oss ur faderns synpunkt
eller ur det nya giftets synpunkt. Vad är det för en skillnad mellan det
fall, då en kvinna skall ingå gifte och hon har ett oäkta barn, som hon — vilket
ingen kan motsätta sig — skall taga med sig i den familj, som skall bildas,
eller eventuellt hava utackorderat, och det fall, att en fader har ett oäkta barn
och nödgas säga den kvinna, med vilken han tänker ingå äktenskap, hur läget
är, och lata henne förstå, att hans barn kan komma att uppträda med vissa
anspråk? Jag kan inte för min del erkänna, att det finns någon verklig ansvarskänsla
bakom hela det resonemang, som anföres emot en utredning på
denna punkt. Kräver man ansvarskänsla, skall den vara lika för mannen som
för kvinnan, och den skall gälla lika gent emot de barn en man avlat utom äktenskapet
som gent emot de barn han avlat inom äktenskapet. Jag kan inte
erkänna, att det finnes någon moralisk överlägsenhet i den ståndpunkten, att
eu person skall kunna inte precis bära sig åt hur som helst, ty man kan ju
ilägga honom de förpliktelser, som herr Klefbeck nyss erinrat om gent emot
herr Bissmark, men att han i varje fall skall ha mycket mindre ansvar, om
han icke är lagligt gift än om han är lagligt gift. Jag kan icke gå med på att
icke detta resonemang i själva verket är lika samhällsupplösande som ett medgivande
åt de utomäktenskapliga barnen att med avseende på arv få åtnjuta
samma rättigheter som de inomäktenskapliga. Såvitt jag förstår måste en lagstiftning,
som på denna punkt inte gör någon skillnad mellan man och kvinna
—- ty. det är detta frågan gäller — om den överhuvud taget skall ha några
verkningar, tvinna fram en större känsla av ansvarighet hos den manliga parten
än den lagstiftning, som vi nu ha. Han vet, att det inställer sig konsekvenser,
som han inte kan undanhålla sin egen familj. Han vet, att det inställer sig
konsekvenser, som han inte kan undanhålla den kvinna, med vilken han, övergivande
den andra, tänker ingå äktenskap, och jag tror, att det i regel skulle
vara till stort gagn även för det äktenskap han ingår med en annan kvinna än
den, som han tidigare har fått barn med, att det inte finns några dolda historier,
vilka, som herr Bissmark sade, kanske dyka upp först vid gravens brädd, utan
att de därav berörda verkligen känna till dem på förhand. Det kan inte vara
nagot intresse för samhället, att det så att säga godkänner, att mannen har en
rätt att hålla sitt tidigare liv — i den mån det kunnat föra till den konsekvensen,
att han har utomäktenskapliga barn — som en hemlighet för den kvinna, med
vilken han verkligen tänker bilda familj. Jag måste följaktligen säga mig,
att ur principiella synpunkter kan det inte vara rimligt att motsätta sig en
förnyad skrivelse på denna punkt.

Det, som viil antagligen ur konservativ synpunkt skulle vara det verkliga
huvudskälet, förmodar jag är, att parter, som leva i konkubinat, skulle förlora
det lilla tryck, som nu kan ligga i att de utomäktenskapliga barnen inte ha
någon laglig arvsrätt. De skulle förlora detta tryck till att legitimera det
s. k. konkubinatet. Man har alltså nu ett slags säkerhet för att det »samhällsupplösande»
fria äktenskapet kanske inte får så stor utbredning, som det möjligen
skulle komma att få, därest man medgav arvsrätt för barn, födda i sådana
s. k. konkubinat. Ja, jag kan förstå ett sådant argument, men jag anser det
ingalunda ha någon likvärdig betydelse med att man — och det är min bestämda
övertygelse, att man faktiskt gör — stärker ansvarskänslan hos unga
män och bidrar till att skapa större öppenhet även uti ett äktenskap, som ingås
med en annan kvinna än den med vilken mannen tidigare fått barn.

Slutligen tycker jag uppriktigt sagt, att det är rätt upprörande, att man

Lördagen den 14 april.

49 Nr

behandlar själva barnets rätt med denna axelryckning, som man här gör. Man förslag till lag
må ha vilka åsikter man vill om konsekvenserna i andra avseenden av fria för- om arv
bindelser, man må ha vilka åsikter man vill om huruvida sådana skola motar- (Fort».,
betas eller ej, men vad jag bestrider är, att man har rättighet att med sådana utgångspunkter
beröva barnet något av dess rätt. Den skuld man kan anse, att en
ogift, man och en ogift kvinna ha gentemot ett utom äktenskapet avlat barn •—
i varje fall i de kretsar, där man lever i äldre föreställningar — den skulden är
redan den så pass stor, att man inte skall belasta barnet med denna skuld, ty
barnet är under alla omständigheter oskyldigt, och det är barnets rättigheter,
som efter min uppfattning ett samhälle har all anledning att ta med det allra
största allvar. Jag bestrider, att barnets rätt verkligen blir tillgodosett, om
inte det utomäktenskapliga barnet jämställes med det inomäktenskapliga barnet.

Det är från dessa utgångpsunkter, som jag yrkar bifall till den av herrar
Klefbeck och Schlyter avgivna reservationen och till det yrkande, som är framställt
här. Detta yrkande är mycket moderat, och man har därmed velat undgå
ett av de farligaste av de blindskär, som naturligtvis kunna finnas, då det gäller
en lagstiftning på ett så pass ömtåligt område. Jag tycker för min del, att
den vänstermajoritet, som vi ha konstaterat i detta ärende här i dag, bör, elva
år efter det riksdagen en gång skrivit om saken, hålla även på denna punkt. Jag
är övertygad om att vi därigenom bara visa, att den starka rättskänsla, som
en gång fört fram kravet på att de oäkta barnen i fråga om arv skola jämställas
med de äkta, alltjämt finnes kvar, inte bara hos ledamöterna av det socialdemokratiska
partiet utan även hos ledamöterna inom de borgerliga grupperna.

Jag skulle alltså för min del vilja vädja till kammaren att bifalla denna reservation.

I herr Möllers yttrande instämde herrar Sandcgård, Östergren, Pauli, Berglund,
Linders, Jacob Larsson och Johan Nilsson i Malmö.

Herr llissmark: Herr Möller började med att uttala, att han var ytter ligt

nyfiken att höra vilka skäl, som skulle kunna anföras emot en utredning
i den riktning, som här föreslagits, och jag får säga, att herr Möller lyckats
kuva denna nyfikenhet ganska lätt, då han inte tagit del av lagberedningens
mycket utförliga utlåtande på denna punkt, vari lagberedningen med stj^rka
framför de invändningar, som kunna göras mot den ifrågasatta utvecklingen
av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Särskilt beträffande konkubinatsbarnen
har det framhållits mycket starka skäl. Jag ansåg mig i mitt uttalande
inte behöva gå in på alla de skäl, som lagberedningen anfört, ty jag
förutsatte, att de voro kända, då de jämväl delvis äro upptagna i utskottets
utlåtande. Emellertid är det påfallande, att herr Möller i sitt resonemang
gått vida utöver vad reservanterna krävt. Han fordrar fullständig likställighet
mellan man och kvinna i avseende å barnen. Ja. detta är ju, som
jag sade, ett av de där abstrakta kraven, som låta så tilltalande, men hur
ställa de sig till verkligheten? Finns det likställighet mellan kvinna och man
i avseende å barnets födande? Den stora skillnaden är, att kvinnan vet, att
det är hennes barn, under det att mannen beklagligtvis i många fall — och
dessa fall tyckas enligt min erfarenhet som domare bli allt talrikare — kan
göra gällande, att han inte är far till barnet eller att det åtminstone är tveksamt.
Det är just hänsynen till dessa invändningar, som gjort, att man inte
utan vidare velat godtaga faderskapet enbart på ett erkännande, att en förbindelse.
, ägt rum. Jag ser inte, hur man kan komma till herr Möllers ståndpunkt
på annan väg än genom att införa denna invändning om att någon annan
lika väl kan vara fader till barnet. Jag ser inte, hur man kan komma
ifrån detta. Det är en mycket tungt vägande anmärkning, och så vitt jag

Första hammarens protokoll 1928. Nr 23.

Nr 23. 50

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag förstår slår den helt och hållet ihjäl herr Möllers fantasier om att man skall ha
om arv m. m. fu]] likställighet på detta område. Det finns ingen möjlighet att få denna lik(l
orte.) ställighet, så länge omständigheterna äro så olika, som de äro och alltid komma
att förbli.

Det talas här mycket om barnets rätt, och det låter ju så sympatiskt, men
överallt där det är fråga om människors rätt, så får man väga olika rättigheter
mot varandra. Vi få dock tänka oss, att det finns många fall, där mannen
och hustrun gemensamt förvärvat sin förmögenhet, och då mannen faller
ifrån, så skulle hustrun få dela med sig åt personer, vars existens hon ej avvetat.
Kanhända hon infört alltsammans själv i boet, och då blir det ett ytterligt
osympatiskt fall. I de fall, där mannen gjort klara och tydliga utfästelser
genom att erkänna barnet som sitt och medge arvsrätt, får man väl
anta, att han haft så mycket samvete, att han underrättat hustrun om detta
förhållande, men i de fall, där det inte föreligger ett sådant erkännande, utan
där det blir bevisning på annat sätt, kanske t. o. m. efter mannens död, så blir
situationen en helt annan. Här får man väga de olika intressena mot varandra,
väga kvinnans, änkans, intresse mot barnets, vilket senare dock, säga
vad man vill, genom att gå miste om arvet inte kommer i sämre läge än det
stora flertalet av svenska barn.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Winberg: Jag hade inte tänkt delta i debatten om arvsfrågorna, men
det var ett uttalande av herr Bissmark i hans första anförande, som föranledde
mig att begära ordet. Såvitt jag fattade honom rätt, gjorde han gällande,
att det var naturliga lagar, mot vilka det var omöjligt att kämpa, som
föranledde, att detta närmare förhållande mellan barn och föräldrar inte fanns,
då det rörde sig om s. k. oäkta barn. Tillåt mig säga, att det är ett av de
mest vågade uttryck man kan använda. Ty om det är något, som är onaturligt,
så är det väl den omständigheten, att människor av rena bekvämlighetsskäl,
familjehänsyn och dylikt, offra barnets rätt och barnets intresse. Det är inga
naturliga lagar detta, herr Bissmark, utan det är den mest onaturliga uppfattning
man överhuvud taget kan komma fram med. Vi skola komma ihåg, att
det är en primitiv uppfattning, som ser på de rent ekonomiska intressena och
bortser från de mera allmänna synpunkterna och framför allt från barnets
rätt.

När herr Bissmark sedan i mycket bjärta färger målade upp vilken sorg
och smärta det skulle föranleda inom äktenskapet, därest vid ett visst tillfälle
utomäktenskapliga arvingar anmälde sig, så är det alldeles samma förhållande
därvidlag. Han menade, att det kanske skulle motarbeta dessa lösliga
förbindelser, som uttrycket nu är, om man inte gåvc de oäkta barnen
arvsrätt. Ja, det är verkligen också en härlig moral. För att överhuvud taget
åstadkomma andra former för sammanlevnaden mellan man och kvinna vill
man göra detta via barnen, d. v. s. genom att bestraffa barnen. Är det verkligen
en förstklassig moral? Det har jag anledning att fråga.

Det är en hel del saker i samband härmed, som det skulle vara anledning
att påpeka, men jag skall inte vidare ta tiden i anspråk annat än för att
påpeka vilken oerhört ihålig moral man här verkligen företräder, därest man
ser djupare på frågan. Jag förstår så väl, att det är bekvämlighetssynpunkter:
en man vill inte bli påmind om sådana saker, som han begått i ungdomen
o. s. v. Men jag frågar fortfarande: är det detta, som är det avgörande, att
man skall se till att inte barnafadern får några obehagligheter längre fram i
tiden, eller är det inte naturligare, att barnen under alla omständigheter skola
ha sin rätt? Det är den förstnämnda uppfattningen, som åtminstone enligt

Lördagen den 14 april.

Öl >1'' 23.

min mening är så pass föråldrad och så primitiv, att det verkligen är på hög
tid att reagera mot densamma.

Nu vill jag gärna erkänna, att det förslag, som innefattas i reservationen,
inte heller löser frågan. Det är, som redan framhållits, till ytterlighet modererat,
men det innehåller i alla fall någonting i den rätta riktningen, och
om inte annat, herr talman, så av den anledningen anser jag mig böra ansluta
mig till detta krav, så ofullkomligt det än är.

Förslag till lag
om arv m. in.
(Forts.)

Herr Hellberg: Herr talman! Jag känner mig nästan behöva be om ur säkt

för att jag tar till orda vid det första arbetsplenum, som jag bevistar
efter mitt återinträde i denna kammare. Men det är med mig, som det berättas
om de gamla kavallerihästarna: då de få höra trumpeten, känna de
lust att gnägga. Jag har i denna fråga ett gammalt patos, som sitter kvar
sedan 1917, och därför har jag också känt mig uppfordrad att säga några få
ord i denna debatt.

Jag erinrar mig, herr talman, att jag, då jag hade ordet den gången för
elva år sedan, använde det uttryck om denna sak, som nu är på tal, att det
här gällde ett barnaoffer, som samhället bedrivit sedan århundraden, och att
det kunde begäras av ett kultursamhälle, att det skulle göra slut på detta
barnaoffer, så långt i dess förmåga står. Hur vi än argumentera i denna sak,
lär man väl inte komma ifrån vad som här av flera talare har framhållits,
nämligen att man låter det gå ut över de värnlösaste varelser, som finnas
i vårt samhälle, över de s. k. oäkta barnen. Det är dessa, som skola plikta
för vad föräldrarna eventuellt gjort. För att bespara föräldrarna obehag drar
man sig inte för att offra dessa barn, och det upprör mig i min själs innersta.

Nu är jag på det klara med att vad som begäres i denna reservation med
dess anhållan om en skrivelse naturligtvis ingalunda innebär någonting, som
ger en fullständig lösning av frågan. Man stöter på punkter, där omöjligheter
inställa sig, som man inte kan övervinna, men reservationen visar dock
en vilja att så långt som i mänsklig förmåga står åstadkomma rättelse i ett
svårt missförhållande. Jag tycker det vore beklagligt, om denna kammare nu
skulle uppge den ståndpunkt, som den intog för elva år sedan. Vad som här
begäres är något i viss mån moderatare, försiktigare än vad som begärdes då,
men just därför vore det beklagligt, om det skulle avslås.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Bergman, Holmgren och Granström.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Jag hade inte tänkt att j-ttra

mig i denna del av ämnet, men jag finner mig nödsakad att göra det i anledning
av de senaste uttalandena.

Det förefaller mig, liksom det föreföll herr Bissmark. att de herrar, som
senast talat, inte tagit del av den utredning, som föreligger i denna fråga. De
utgå från att utskottets ställningstagande hänför sig till obenägenhet att beakta
barnens rätt. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Propositionen och
lagutskottets utlåtande gå ut ifrån den efter en mycket omsorgsfullt gjord utredning
intagna ståndpunkten, att man just genom det ställningstagande, som
är gjort i propositionen, på bästa sätt man i denna ofullkomliga värld kan.
befrämjar barnens rätt. Herrarna torde erinra sig, att vi år 1917 fingo en
lagstiftning om barnavård, och herrarna kanske också veta, att den lagen i tilllämpningen
utfallit mycket bättre än någon vågat hoppas. Statistiken visar,
att huvudsakligen tack vare denna lagstiftning — jag återupprepar nu vad
som finns i lagberedningens utredning — ha 93 % av de utomäktenskapliga bar -

Nr 23. 52

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag nen fått en far, som är ålagd att bidraga till barnets underhåll och vilken, som
om arv m. m. ]jerrarna veta, man i detta avseende håller efter så mycket det överhuvud taget
(Forts.) är möjligt. Utav dessa 93 procent — om jag tar dem som en helhet — ha i
inte mindre än i 90 procent av fallen fastställande av faderskapet grundats på
erkännande. Endast i 10 procent av fallen har det varit nödvändigt att få
faderskapet konstaterat genom domstolsförfarande.

Hur har nu detta gått till? Jo, i allmänhet så, att barnavårdsmannen vänt
sig till den person, som modern utpekat som far, och uppmanat honom, att medge
faderskapet och utfästa sig att bidraga till barnets underhåll. Den invändning
är då icke ovanlig från vederbörande, att han väl medger att han
kan vara far till barnet men att han ej är viss därom, enär kvinnan
under konceptionstiden haft umgänge även med annan eller andra män.
Barnavårdsmannen upplyser honom då om, att en sådan invändning ej har
någon betydelse att således, om en man haft beröring med kvinna på sådan
tid, att han kan vara far till hennes barn, hans invändning, att möjligen någon
annan kan vara far ej tages upp av domstol, utan det gjorda medgivandet
föranleder till fastställande av faderskapet och åläggande av betalningsskyldighet.
Då man har gjort detta klart är det många, som frivilligt medgiva
faderskap, och det är på detta sätt man kommit fram till så goda resultat. Nu
är man emellertid tämligen enig om, att skulle man låta ett fastställande av
faderskap inte blott ha den verkan, att fadern får betala understöd till barnet
utan också att barnet skulle få arvsrätt — alltså vida större verkningar än
hittills — så måste man fordra en helt annan bevisning om faderskapet än
man nu gör. Man kan inte rimligen fastställa, att ett visst barn skall ha
arvsrätt, utan att man konstaterar, att den man, som barnet skall ärva, verkligen
är dess far. Man måste då i rättegång härom komma att tillåta en invändning
från svarandepartens sida att även andra än han under konceptionstiden
haft umgänge med henne. En sådan invändning plägar benämnas invändning
om exceptio plurium. Om man skulle tillåta en sådan invändning och
upptar bevisning därom, är det all anledning att anta, att det ej längre blir så
lätt som nu att få ett erkännande av mannen, då motivet för att ge ett sådant
erkännande fallit bort och han givetvis i många fall kommer att begagna sig
av den möjlighet som framställande av invändning om exceptio plurium innebär.
Man kommer då in på bevisningsfrågor, som äro synnerligen svårlösta. Kan
det då konstateras inför domstol, att det verkligen förelegat sådana förhållanden,
att antingen den eller den kan vara far — man vet inte vilken
—, så har man flera alternativ att välja på. Man kan antingen
säga, att som det inte kunnat med visshet konstateras, att svaranden
är far till barnet, så kan man varken ålägga honom underhållsskyldighet eller
tillerkänna barnet arvsrätt och detta är väl det med rättskänslan mest överensstämmande.
Väljer man denna utväg, så mister barnet inte bara arvsrätt,
utan det mister också rätten till underhåll. Eller också kan man säga, att det
visserligen ej är konstaterat, att svaranden är far till barnet, men att som han är
stämd av modern och det är utrett, att han möjligen kan vara far till barnet,
så får han lämna underhåll och barnet får också ärva. Det är en utväg, som
man emellertid inte rimligen kan välja; den skulle strida mot den sunda rättsuppfattningen.
Så har man den tredje utvägen. Man kan säga. att eftersom
det är konstaterat, att flera män haft beröring med kvinnan, så föreligger den
möjlighet att en var av dem kan vara far till barnet, och därför få de betala
var sin del av barnets underhåll. Barnet kommer då att tillhöra de s. k. bolagsbarnen.
Denna utväg har man valt i ett enda land, nämligen i Norge,
men för övrigt har man som det synes mig med fullt fog reagerat mot ett sådant
system, som ju lätteligen föranleder till att sådana barn bli en särskilt
olyckligt ställd klass bland de utomäktenskapliga barnen. Det är just inför

Lördagen den 14 april.

53 > r 23.

dessa bevisningssvårigheter, som man ryggat tillbaka. Man har funnit, att Förslag til! hg
1917 års barnavårdslagar ha verkat på ett utmärkt sätt till barnens förmån, om a[°
just därför att det är så lätt att få fram ett erkännande av barnets far. Tvin- (iorts)
gas man att medge invändning om exceptio plurium, så uppkommer som jag
sökt påvisa en försämrad situation. Man har blivit övertygad genom detta
resonemang, och jag måste dela den uppfattningen, att ur barnets synpunkt
är det bäst att inte tillåta invändning och ge sig in på en prövning om exceptio
plurium, men det kan man inte underlåta, om man skall ge barnet arvsrätt
efter fadern i andra fall än då faderskapet grundar sig på frivilligt erkännande.
Det är sålunda barnets verkliga fördel och barnets verkliga nytta man
haft för ögonen, när man stannat vid det nu föreliggande förslaget. Genom
att gå vidare gör man barnet en verklig skada och man sätter på spel hela den
nytta, som 1917 års barnavårdslagar otvivelaktigt medfört. Det är detta, som
ligger bakom, och det är inte alls någon bristande hänsyn till barnets rätt, utan
tvärtom en verkligt varm omtanke om denna rätt, som bär motiverat det ställningstagande,
vartill lagberedningen i denna fråga har kommit, och vari utskottets
majoritet instämt.

^Herr Möller: Herr talman! Jag nödgas taga ordet igen, närmast för att
påpeka en sak mot herr Bissmark. Det är riktigt, att mitt anförande, där jag
gick efter de principiella linjerna, borde ha utmynnat i ett längre gående yrkande
än vad som innehålles i den nu föreliggande reservationen, men människorna
äro ofullkomliga, och samhället är ofullkomligt, och om jag inte kan
få en. renodlad princip fullt genomförd, så försöker jag följa den så långt omständigheterna
medge. Jag tycker, uppriktigt sagt, att det är ett ganska dåligt
argument mot en ståndpunkt att säga, att den icke kan genomföras helt
och hållet.

Vad herr Borells anförande beträffar, så vill jag säga, att det är klart, att
man inte skall vara blind för de svårigheter, som kunna uppstå, men jag kan
inte medge, att det förhållandet, att vissa fäder skulle bli mera tveksamma att
erkänna sitt faderskap, är ett tillräckligt skäl för att man inte, i den mån
omständigheterna överhuvud taget medge detta, skall införa likställigheten på
detta område och se till att barnets rätt skyddas.

Jag tror för övrigt, att de farhågor, som nu uttalas, skola visa sig mycket
överdrivna en gång, när man försöker i det levande livet föra ut de tankar, som
innehållas i reservationen, och jag tycker överhuvud taget, att det i själva verket
mera ligger ett skrämselmoment än någon verklig realitet i den argumentation,
som herr Borell här kommer med. Därför kan jag inte se, att de skäl,
som här anförts, väga över de i mitt tycke mycket starka skäl, som tala för
reservationen. Jag behöver ju icke understryka, att reservationen är så pass
moderat, att exceptio plurium faktiskt kan undgås.

Herr Holmgren: Herrar Bissmark och Borell ha i sina sista anföranden
mycket utförligt uppehållit sig vid svårigheten att konstatera faderskap och
framhållit detta såsom ett huvudargument mot den skrivelse, som herrar
Klefbeck och Schlyter här föreslå. Det är alldeles klart, att det möter mycket
stora svårigheter att avgöra, vem som är far till ett barn •— svårigheterna
äro ju i själva verket lika stora och av samma art, också när föräldrarna äro
gifta •— men hur man kan anföra detta förhållande som argument mot ett
förslag om skrivelse, vari det begäres .en utredning om i vad man arvsrätten
för barn utom äktenskap efter fader ytterligare må kunna utsträckas, det förstår
jag för min del icke.

Nr 23. 54

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
om arv m. m. därunder yrkats dels bifall till den av herrar Klefbeck och Schlyter i reser(Forts.
) vation vid 3 kap. av föreliggande lagförslag gjorda hemställan om en skrivelse
till Kungl. Maj:t, dels ock avslag å nämnda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på avslag å berörda hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Schlyter och Möller begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som avslår den av herrar Klefbeck och Schlyter i reservation vid 3 kap.
av föreliggande förslag till lag om arv gjorda hemställan om en skrivelse
till Kungl. Maj:t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser, samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omrösningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 57.

i kap.

Godkändes.

5 kap.

1 §■

Denna paragraf var så lydande:

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle arvet en fond,
benämnd allmänna arvsfonden.

I herr Borells m. fl. förut omnämnda reservation hade för motsvarande paragraf
förordats följande lydelse:

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle kvarlåtenskapen
staten såsom danaarv.

Herr Borell: Här möta vi bestämmelserna om arvsfonden. Med åberopande
av vad jag förut anfört ber jag att få yrka avslag på denna paragraf.
Även om lagen nu i huvudsak är antagen, är det naturligtvis icke nödvändigt
att inrätta en arvsfond, utan man har även den utvägen att låta medlen inflyta
till statsverket precis som de nuvarande danaarven. På grund av vad
jag förut anfört, hyser jag den uppfattningen, att den sista anordningen är
den lämpligaste, åtminstone tills vidare, tills man får ut någon erfarenhet om
verkningarna av den nya lagen.

Lördagen den 14 april.

55 *>'' 23.

Jag yrkar således, att första paragrafen får den lydelse, som angives i den Förslag ull
av mig m. 11. avgivna reservationen. (Forts)

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskotts förslaget.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu föredragna paragrafen
samt vidare på paragrafens antagande med den lydelse, som förordats
för motsvarande paragraf i den av herr Borell m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 5 kap. 1 § av första lagutskottets i utlåtande nr 21
framställda förslag till lag om arv, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, antages paragrafen med den lydelse, som förordats för motsvarande
paragraf i den av herr Borell in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösfa
för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Borell begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 76;

Nej — 54.

2 §.

Godkändes.

3 §.

Denna paragraf lydde:

Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt, enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till arvlåtarens
skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära. I

I en vid förevarande paragraf avgiven reservation hade herr Leo föreslagit,
att åt paragrafen skulle givas följande lydelse:

Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt, enligt beslut av Konung och riksdag helt eller delvis avstås
till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära.

Nr 23. 56

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag Herr Klefbeck: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten vid en

om arv m. m. ga^ Som reellt är rätt obetydlig men som principiellt synes mig vara av vikt.
or ’’ Det har ju varit så, att när ingen arvinge funnits, så har arvet såsom danaarv
tillfallit staten. Enligt den nu antagna första paragrafen skall sådant
arv gå till arvsfonden, och det skall under vissa villkor kunna avstås till förmån
för skyldeman. Men nu komma de olika ståndpunkterna.

Enligt utskottsförslaget skall sådant avstående äga rum efter Konungens
förordnande. Förut har förhållandet under lång tid varit det, att både Konung
och riksdag ha fattat beslut om danaarvs avstående, och det har icke, synes
det mig, anförts något skäl för att riksdagen nu skulle avstå från en rätt,
som den så länge har haft. Det har sagts, att det skulle vålla vederbörande
så mycket besvär, men vår erfarenhet av behandlingen av danaarvsärenden
ger vid handen, att vi haft mycket litet besvär därav.

I ep reservation av herr Leo, vid vilken reservation jag också skulle ha
varit antecknad — detta har emellertid inte skett på grund av något misstag
— yrkas, att det gamla förfarandet alltjämt skall bibehållas, så att sådant
avstående endast skall äga rum efter beslut av Konung och riksdag.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottsförslaget.
Jag tror, att det är alldeles onödigt att bibehålla de tunga former,
som ha praktiserats hittills, nämligen att varje ärende av ifrågavarande art
går till riksdagen. Herrarna veta, att vi behandla sådana frågor vart år,
men de ha aldrig varit annat än rena expeditionsärenden. Jag tror, att man
tryggt kan överlåta denna sak till Kungl. Maj :t. Det är min fulla övertygelse,
att vilken färg de resp. regeringarna än komma att få, så komma de i detta
avseende att förfara så, att deras handlingssätt står i samklang med den uppfattning,
som är rådande i riksdagen.

Jag vill också fästa herrarnas uppmärksamhet på att den mycket viktiga
frågan, om man skall låta testamente vinna laga kraft eller ej, också hör hit.
Man har alltid klandrat testamentena för säkerhets skull, då riksdagen skulle
blandas in i saken. Jag tycker, att det är allt skäl i att man försöker komma
ifrån dessa tunga former. Det är väl ändå så, att riksdagen och regeringen
i stort sett ha samma uppfattning i hithörande frågor.

Jag tror sålunda, att man inte alls kan säga, att man efterskänker någon
av riksdagens rättigheter i detta. fall. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare på antagande av det förslag till paragrafens
lydelse, som innefattades i den av herr Leo vid förevarande paragraf avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

J §■

Godkändes.

Återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående införande av lagen om arv.
Godkändes.

Lördagen den 14 april.

57 Nr 23.

Utskottets förslag till lag om allmänna arvsfonden.

1 §■

Denna paragraf hade följande avfattning:
(i Kungl. Maj.ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egendom,
som må tillfalla fonden genom gåva
eller testamente, skall utan sammanblandning
med andra medel förvaltas
av statskontoret såsom en särskild
fond för främjande av barns och ungdoms
vård och fostran.

Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en
tredjedel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från och
med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.

Vid förevarande paragraf hade reservation avgivits av herrar Klefbeck,
Larson i Lerdala, Schlyter och Lindqvist i Halmstad, vilka på anförda skäl
hemställt, att 1 § första stycket måtte godkännas i den avfattning, förslaget
i den kungl. propositionen innehölle.

Herr Klefbeck: Jag skulle vilja lägga kammaren på hjärtat att begrun da

denna paragraf. Den handlar om det ändamål, vartill arvsfondens medel
skola användas. Kungl. Maj:t har, såsom justitieministern anförde i början
av debatten, föreslagit, att arvsfondens medel skulle användas till främjande
av barns och ungdoms vård och fostran. Utskottet har utvidgat användningen
till att även omfatta vård av behövande kroniskt sjuka och ålderstigna.

Jag vill säga alldeles detsamma som justitieministern, att det är mycket
svårt att tala emot ett sådant förslag. Vad mig beträffar har ju min verksamhet
i mycket hög grad gått i den riktningen, att jag försökt underlätta
livsbördan för de gamla och utslitna människorna, men jag har ansett det
vara min plikt att här liksom annars, när man skall stifta lagar, försöka se
bort ifrån mina känslor och resonera nyktert och kallt, så långt jag det förmår.
Då säger jag mig, att syftet med denna arvsfond måste vara just det,
som Kungl. Maj:t angav, att främja barns och ungdoms vård och fostran, ty
i själva arvets begrepp ligger väl, att det i allmänhet bör utgå till ett yngre
släkte och åsyfta att hjälpa detta till en bättre start i livet. Däremot är det
någonting för arvet mera främmande, att man därigenom skulle förljuva en
åldrings sista dagar. Detta är de rent principiella betänkligheterna mot utvidgningen
av syftemålet.

Sedan är det en sak, som man, om man vill se realistiskt på saken, inte kan
komma ifrån. Vi veta inte, hur mycket denna arvsfond kan komma att belöpa
sig till, åtminstone inte i början. Danaarvens belopp ha i allmänhet varit
mycket små. Det är väl antagligt, att åtminstone första tiden folk, som inte
har några arvingar, i större utsträckning än förut kommer att använda testamentsrätten.
Sålunda skulle arvsfondens medel åtminstone under den första
tiden bli rätt obetydliga. Det synes mig då vara synnerligen opraktiskt att
fördela denna fond på en mängd ändamål, varigenom intet blir ordentligt
tillgodosett. Det förefaller mig nästan, om jag får säga något så vanvördigt,
som om man bra mycket diskuterade, hur man skall använda björnens päls,
långt innan björnen är skjuten.

Förslag till lag
om arv m. m.

(Forts.)

Nr 28. 58

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag j enlighet med förslagets principer och med den uppfattning, jag har, om
om arv m. m. jlur c]enna arVsfond kommer att gestalta sig under den första tiden, anser jag
or '' det sålunda vara synnerligen klokt, om första kammaren ville biträda Kungl.
Maj:ts förslag, vilket är detsamma, som återfinnes i den av oss avgivna
reservationen. Skulle det i framtiden visa sig, att arvsfonden kommer att
uppgå till högre belopp, är ju riksdagen fullkomligt oförhindrad att införa
nya syftemål, för vilka den vill använda denna fonds penningar.

Jag skall därför be att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag, vilket är
detsamma som vår reservation.

Herr Åkerman: Herr talman! Naturligtvis finns det goda skäl för den

åsikt, som herr Klefbeck har uttalat, men man bör inte totalt förbise det rent
folkpsykologiska momentet. Som även justitieministern erinrade om i sitt
inledningsanförande, är det nog så, att eu hel del människor ömmar mera för
de gamla orkeslösa och kroniskt sjuka, och då kan det väl vara en stor tröst
för dessa personer att veta, att den allmänna arvsfonden är lagd så, att den
bringar hjälp inte allenast åt barnen och ungdomen, utan även åt gamla och
sjuka människor. Jag kan inte förstå annat än att fonden blir så att säga
mer populär med den läggning, som utskottet har givit den.

Nu är det väl också ganska antagligt, att det visst inte blir så ont om penningar
i fonden, som herr Klefbeck tänkt sig, sedan det fattats avgörande
beträffande kusinarven. För övrigt vill jag säga, att det är Kungl. Maj:t,
som skall utdela dessa medel, och det vore väl märkvärdigt, om inte Kungl.
Maj:t skulle kunna reda upp en så pass enkel sak som att utdela penningar
åt det håll, dit de rätteligen böra komma. Och jag hyser ingen tvekan om
hans förmåga att tillgodose båda ändamålen. Man får naturligtvis börja så
nätt; det är ju klart, att fonden inte är färdig med det samma, och man får'',
gå försiktigt fram. Fn del penningar skall ju också fonderas. Men det är
min förhoppning, att när apparaten har kommit i gång om några år, böra
medlen räcka till båda syftemålen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottsförslaget.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Det är en något egendomlig situa tion,

när man å ena sidan säger, att det inte skall bli mycket i fonden, och
å andra sidan söker utvidga dess ändamål till att omfatta mer än vad som
är föreslaget i den kungl. propositionen. Om vi göra klart för oss, att ett
arvs främsta uppgift är att tillgodose det uppväxande släktet, borde det vara
tämligen klart, att den främsta och första uppgift, som en sådan fond skulle
få, borde vara att bereda barn och ungdom vård och fostran. Det är ju dock
så, att landets framtid till huvudsaklig del beror på hur ungdomen fostras,
och det synes mig böra ligga alla verkliga fosterlandsvänner om hjärtat, att
man, så långt det är möjligt, bereder ungdomen en sådan fostran och en sådan
daning, att den blir såväl sig själv som landet till nytta. Det är ju gott och
väl, att man här tänker på även gamla och kroniskt sjuka, men jag delar den
uppfattning, som en föregående talare här har gjort gällande, att skulle det
visa sig, att fonden bleve så stor, att den skulle räcka till mer än barns och
ungdoms fostran, är det ju en ganska lätt sak för riksdagen att företaga en
sådan ändring i lagen, att den omfattar vad en del utskottsledamöter redan
nu vill ha med, nämligen de sjuka och åldringar. Hur man än ser saken, så är
det ju uppenbart, att det allra viktigaste är, att barnen beredas en sådan fostran
och en sådan vård, att de bli goda medborgare. Med hänsyn till detta
goda syfte förefaller det mig, som om de allra flesta skulle kunna ena sig om
att vi nu bilda en arvsfond, vars uteslutande syftemål skulle åtminstone tills
vidare vara det av Kungl. Maj:t föreslagna, nämligen att främja barns och

Lördagen den 14 april.

59 Nr 23.

ungdoms vård och fostran. Jag ber, herr talman, med anledning därav att {k Förslag till lag

yrka bifall till propositionen eller reservationen, vilket är detsamma. om arv m■

(Fort* )

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! När man i denna punkt grun dar

sitt ställningstagande på det resonemanget, att det är fråga om arv, är denna
utgångspunkt enligt min uppfattning felaktig. Här är icke fråga om arv,
åtminstone icke i den betydelse, som vi hittills givit åt detta begrepp, utan här
är fråga om ett alldeles nytt sätt, varpå staten till sig överför egendom från
de enskilda och använder dem för sina ändamål. Ur arvssynpunkt finns sålunda
ingenting som indikerar därhän, att den egendom, som staten nu tar
från de enskilda, skulle användas till barns uppfostran och vård, utan den kan
enligt min mening med lika berättigande användas till vilket statsändamål
som helst. När det alltså är fråga om att bestämma omfånget, synes det mig
vara klokare att icke bestämma detsamma för snävt. JDet är väl givet att i
början, innan fonden nått någon avsevärdare storlek, dess medel i första hand
komma att användas till barns vård och uppfostran. Men otvivelaktigt kommer
fonden att en gång växa sig stor och stark — även om åtminstone jag har
den förhoppningen, att man efter denna lags tillkomst mer och mer skall lära
sig inse nödvändigheten att göra testamenten, kommer ändå under tidernas
lopp säkerligen att flyta in ganska mycket till fonden. En tredjedel skall ju
fonderas, och då måste sådan tillväxt ske att till slut samlas en betydande
tillgångssumma i denna fond. Då förefaller det mig vara klokt, att ändamålet
göres så vidsträckt, att man kan fylla även andra behov än dem, som föreligga
för barns vård och uppfostran. Det har sagts förut i dag av justitieministern,
att det är så många intressen, som inrikta sig på vård av sjuka och gamla, att
man kan sätta omtanken om dem i andra rummet, och att det är viktigare att
tänka på vården av barn och unga. I förstnämnda hänseende kan jag ej dela
justitieministerns mening. Är det några, som lätt bli bortglömda, så är det de
gamla och de sjuka. Samhället har mera intresse för och tar mera vård om de
uppväxande och unga, och detta iir principiellt riktigt, men det kan i många
fall ske på bekostnad av andra hjälpbehövande.

Mig tilltalar det sålunda även ur denna synpunkt, att man ger åt fondens
verksamhet de fylligare bestämningar, som äro avsedda i utskottets förslag, och
jag tillåter mig att yrka bifall till detsamma.

Herr Sandler: Herr talman! Jag får tillkännagiva, att jag har en helt

annan uppfattning om arvsfondens uppgift än den siste ärade talaren gav uttryck
åt. Jag har uppfattat sammanhanget mellan en begränsning av arvsrätten
och upprättandet av en arvsfond sålunda: då man beskär arvsrätten i
vissa, av lagen uppräknade hänseenden, och sätter in staten såsom ett slags
universalarvinge, sker det ingalunda för att göra staten rent privatekonomiskt
eller statsfinansiellt sett till arvtagare i stället för de enskilda._ Utan staten
uppträder här som universalarvinge, såsom representant, efter mitt sätt att se.
för de rätta arvtagarna, nämligen barnen i samhället, och jag tänker härvid
på det stora överväldigande flertalet av vårt samhälles barn. som ingen glädje
kan få av alla de föregående paragraferna i detta lagförslag, därför att de
ingen utsikt ha att få ärva. För detta flertal, mina herrar, av vårt samhälles
barn är det egentligen detta kapitel i den nya arvslagen, som har någon reell
betydelse, och ur den synpunkten skulle jag beklaga, om man icke ville vidhålla
den synpunkt, som finnes nedlagd i den kungl. propositionen, och ^låta
avkastningen av arvsfonden gå till där angivna ändamål. Endast då vidhåller
man, synes det mig, något slags sammanhang mellan de olika delarna i detta
lagförslag.

Därtill kommer en annan betänklighet, som redan tidigare har framförts, och

Nr 23. 60

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag då emot upprättandet av arvsfonden överhuvud taget. Det är en betänklighet,
om arv m. m. Som jag val förstår; det är nämligen resonemanget att det bryter emot numera
(Forts.) såsom traditionella erkända budgetprinciper, eller att man såvitt möjligt skall
sammanhålla inkomsterna inom budgeten, och sedan icke anvisa särskilda inkomster
för vissa speciella utgiftsändamål. Jag kan så gott förstå, att det
inom regeringen är just finansministern, som i denna punkt anmält en avvikande
mening. För min del har jag den uppfattningen, att om man, såsom regeringen
gjort, begränsar arvsfondens uppgift till det i propositionen angivna
ändamålet, så kan man gott stå till svars med att upprätta en sådan fristående
arvsfond, vars medel äro disponerade för alldeles speciella ändamål. Jag har
därför icke kunnat låta min lilla tvekan på denna punkt gå därhän, att jag ansett
mig böra gå emot förslaget om upprättandet av en särskild1 arvsfond. Men
jag måste säga, att dessa betänkligheter stegras i hög grad, i fall man på det
sätt, som utskottsmajoriteten vill göra, utvidgar ändamålet för arvsfondsmedlens
användning. Ty då kommer det uppenbarligen att bli en mycket, mycket
större risk att just det inträffar, som har antytts tidigare under överläggningen,
nämligen att avkastningen av arvsfonden till slut kommer att träda i stället
för vanliga budgetanslag. Det förefaller mig vara ganska uppenbart, att man
närmar sig den risken i hög grad genom att införa, såsom utskottsmajoriteten
här har gjort, såsom anslagsändamål även vård om kroniskt sjuka och åldringar,
uppgifter som eljest skulle komma, såsom jag vill förmoda, att täckas
på budgetvägen av vanliga anslagsmedel.

Det är dessa synpunkter, som göra att jag för min del här ger min röst för
den kungl. propositionen och sålunda, herr talman, yrkar bifall till den avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Öme och Schlyter.

Herr Felir: Herr talman! Efter vad herr Sandler nu har anfört skulle

också jag kunna inskränka mig till att instämma med honom, då han efter min
mening i sina få ord har fångat det väsentliga i syftet med arvsfonden. Jag
hade emellertid begärt ordet redan tidigare, och jag besvärar därför nu kammaren
en halv minut för att påpeka en liten synpunkt gent emot herr utskottsordförandens
uttalande. Han sade, att det finns många, som ha intresse för
gamla och orkeslösa människor; det finns kanske flera som ha intresse för
dem än som ha intresse för ungdomen. Därför måste vi se till, att detta nya
intresse blir tillgodosett genom arvsfonden, då man annars riskerar att de, som
framförallt vilja främja de gamlas intressen, skola göra särskilda testamenten.

Jag vill fråga, om man icke genom denna dubblering av arvsfondens ändamål
riskerar att sätta sig mellan två stolar. Antag att någon frågar oss, eller
att vi själva överväga, om vi skola upprätta ett testamente eller icke, vad skola
vi svara? Jo, att man i själva verket icke vet vart dessa pengar skola gå,
därest det icke upprättas testamente. Kanhända gå de till ungdomens fostran,
men likaväl kunna de gå till ett helt annat ändamål. Under sådana omständigheter
måste man väl i regel tillråda personer i denna ställning att göra testamente,
och att alltså låta egendomen gå arvsfonden förbi.

Jag tror att man gör klokast i att icke sätta sig mellan dessa båda stolar.
Skulle arvsfonden bli alltför stor för detta ändamål — jag vet nu inte vilka
belopp som skulle behövas för att man skall kunna anse, att det finns för mycket
pengar att ägna åt ungdomens vård och fostran — så må man i framtiden
beträffande framtida arv vidtaga en ändring i lagen om arvsfonden.

Jag ber alltså, herr talman, att få instämma i yrkandet om bifall till den
kungliga propositionen.

I herr Fehrs yttrande instämde herr Kobb.

Lördagen den 14 april.

Sr 23.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag ber endast Förslag lag
att i korthet, med avseende på den tvekan, som fanns inom regeringen emotOTO m'' m''
ett upprättande av arvsfonden, få vitsorda att denna tvekan skingrades hos '' orts''
flertalet bland regeringens ledamöter med hänsyn till det speciella ändamål,
som det här gällde att tillgodose, och som enligt regeringens mening naturligt
växte samman med arten av de medel, som det gällde att för ändamålet använda.

Jag tillåter mig därför också uttala den förhoppningen, att reservationen
må vinna kammarens bifall.

Herr Åkerman: Jag vet icke att det behöver vara nödvändigt, att man

sätter sig mellan ett par stolar. Man kan också sitta på två stolar, det går säkerligen
för sig ibland!

Jag vill här fästa uppmärksamheten på en bestämmelse, som finnes i en följade
paragraf, där det stadgas att fondens medel icke få användas till något ändamål,
som det eljest skulle åligga staten eller kommunen att tillgodose. Det är
ju ganska viktigt att observera detta. Och vidare stadgas, att om det är fästade
villkor vid ett testamente, skola dessa respekteras. Någon grund för de av herr
Sandler och herr Fehr uttalade farhågorna i denna punkt anser jag följaktligen
icke förefinnas.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Klefbeck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § av första lagutskottets förslag till lag om allmänna
arvsfonden, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse Kungl. Haj:t föreslagit.

2§.

Denna paragraf lydde:

Understöd ur fonden utdelas av Konungen.

Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller kommun.

Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas till
fonden.

Nr 23.

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag
om arv m. m.
(Forts.-)

I en vid ifrågavarande paragraf avgiven reservation hade herr Johanson
i Huskvarna på åberopade grunder hemställt, att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

Understöd ur fonden utdelas av Konungen.

Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas till
fonden.

Herr Borell: Herr talman! Till denna punkt har herr Johanson i Hus kvarna

fogat en reservation, däri han yrkat, att andra stycket i paragrafen
skall utgå. Med hänsvisning till vad jag tidigare anfört ber jag att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare på bifall till den av herr Johanson i Huskvarna
vid denna paragraf avgivna reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

3—7 §§.

Godkändes.

8 §.

Denna paragraf var så lydande:

Egendom, som i arv tillfallit fonden, skall av boutredningsmannen försäljas
å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning
från boutredningsmannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas allenast
i den mån de ej kunna indrivas.

Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld. Såframt
anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes
egendom till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för skadan.

För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra
och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Enligt en vid förevarande paragraf avgiven reservation hade herr Schlyter
av angivna orsaker hemställt, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Lös egendom, som i arv---— ---ej kunna indrivas. Beslut om för säljning

av fast egendom träffas av Konungen i varje särskilt fall, där ej Konungen,
beträffande fastighet av visst slag eller under visst värde, förordnat,
att försäljning må ske utan sådant samtycke.

Boutredningsmannen — ------för skadan.

För indrivning — -----kammaradvokatfiskalsämbetet.

Herr Schlyter: Herr talman, mina herrar! Den föredragna paragrafen innebär
bl. a., att när fast egendom tillfaller fonden, skall denna fasta egendom
utan vidare försäljas av boutredningsmannen. Vi veta att i varje annat fall,
när det gäller att försälja staten tillhörig fast egendom, erfordras beslut av
Kungl. Maj:t och riksdagen, med vissa begränsningar i fråga om mindre fastigheter,
beträffande vilka riksdagen har överlåtit åt Kungl. Maj:t att själv
fatta beslut. Inom utskottet voro meningarna mycket delade på denna punkt.
Det fanns emellertid inom utskottet majoritet emot Kungl. Maj:ts förslag, men

Lördagen den 14 april.

63 Nr 23.

denna majoritet delade sig på två linjer. Den ena gruppen utskottsledamöter Förslag till lag
ansågo de tillräckligt, att Kungl. Maj :t ensam prövade, huruvida den fasta arv
egendomen borde försäljas; den andra gruppen, som bland reservanterna är (Fort8-)
representerad av herr Leo, ville att Kungl. Maj:t och riksdagen skulle fatta
beslut om dylik försäljning. Det egendomliga inträffade att omröstningen slutade
så, att den faktiska utskottsminoriteten kom att diktera utskottets beslut.

För min del har jag vid denna punkt fogat en reservation, i vilken jag yrkar,
att försäljning av fast egendom skall vara beroende allenast på Kungl. Maj:ts
prövning, men för den händelse detta yrkande icke skulle vinna kammarens
bifall hoppas jag, att det är någon som även yrkat bifall till herr Leos reservation,
ty då går jag för min del hellre med på att besvära även riksdagen
med dessa angelägenheter. Att utan vidare överlåta åt förste bäste boutredningsman
att försälja statens fastighet på auktion, utan att man ens har någon
garanti för att statens myndigheter ha kännedom om densamma, därest de
skulle vilja förvärva fastigheten, tycker jag är alltför lättvindigt. Jag ber
därför att få yrka bifall till min reservation.

Herr Åkerman: Det vore väl märkvärdigt, om denna lag skulle praktise ras

såsom herr Schlyter nu beskrivit för herrarna. Mig förefaller det som
om det skulle komma att gå till i verkligheten på ett helt annat sätt. Jag
föreställer mig att, när en boutredningsman blivit förordnad, vederbörande
domstol har att därom underrätta kammaradvokatfiskalen. När detta skett,
kommer det att etableras en intim samverkan mellan denna advokatfiskal och
övriga kronans verk, som äro intresserade i en sådan sak — domänverket framför
allt. Inte är det väl någon, som tror, att en boutredningsman ute i orterna
får handla och vandla som han finner för gott. Nej, han kommer att stå under
mycket noggrann uppsikt av kammaradvokatfiskalen.

Jag vill verkligen säga, att kammarkollegium är ett verk, som hittills handhaft
kronans rättigheter på ett sådant sätt, att man med fullt förtroende kan
lägga i detta verks händer att sköta sådana saker. Ännu finns det något av
Karl XI :s anda över detta verk, och jag tror verkligen icke, att det verket kommer
att slumpa bort något. Ingalunda! Om det nu är så att i detta förordnande
av god man, som kommer kammaradvokatfiskalen tillhanda, nämnes —
vilket bör framhållas — att det finns fast egendom i boet, så ser han genast
efter om denna egendom ligger på område, som kan vara något att spekulera
på för kronans räkning, t. ex. för arrendering av någon kronan redan tillhörig
domän. Det finns absolut ingenting, som hindrar domänverket att under hand
från fonden förvärva den fastighet, som behövs, och vederbörande kunna göra
upp affären sins emellan. Vidare kan kronan, t. ex. såsom järnvägsstyrelse
eller telegrafstyrelse köpa av kronan såsom arvsfond. Det är intet märkvärdigt;
konstigare saker har man val sett, och icke kommer väl detta att göra så
att boutredningsmännen på landet bli lössläppta och få fara fram som de vilja.

Nej, ingalunda!

För min del vill jag framhålla, att jag anser, att de ärade reservanterna i den
delen göra sig alldeles onödiga bekymmer.

Vad beträffar omröstningen inom utskottet, när denna fråga behandlades,
vilken omröstning herr Schlyter här talat om. kan jag varken vitsorda eller bestrida
vad han sade därom, ty jag kommer icke ihåg hur det var med den saken.

Jag har icke fäst någon vikt vid den, men att de principer, som här äro uttalade
och som jag yrkat bifall till, äro riktiga, därom tror jag icke det råder
någon tvekan, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Klefbeck: Herr talman! Det är möjligt, att denna paragraf kan

komma att tillämpas på det sätt herr ordföranden i utskottet här framhållit,

Pir 23. 64

Lördagen den 14 april.

Förslag till lag (Jet står dock i lagförslaget, att egendom, fast egendom också, som i arv
om arv m. m. tillfallit fonden, skall av boutredningsmannen försäljas, och jag kan inte
(Ports.) komma ifrån den tanken, att jag tycker det stadgandet är väl lättsinnigt, om
jag får använda ett så starkt ord.

Jag har för min del varit med om herr Leos reservation om att både Konungen
och riksdagen skulle besluta den här saken, men det har kammaren förut
i dag visat sig icke vilja vara med om, och därför skall jag icke driva den
längre, utan ber nu att få instämma i herr Schlyters yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen samt vidare på bifall till den av herr Schlyter
vid denna paragraf avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 8 § av första lagutskottets förslag till lag om allmänna
arvsfonden, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Schlyter vid denna paragraf avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på det
sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schlyter begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda;

Ja — 70;

Nej — 55.

Återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

De övriga av utskottet framställda lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställanden i punkterna A och B.

Biföllos, i vad de ej kunde anses besvarade genom kammarens föregående
beslut.

Tjördagen den 14 april.

Sr 23.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 17. i anledning av väckt
motion angående revision i visst syfte av § 38 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 419, hade herr Forssell hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Ivungl.
Maj :t måtte föranstalta om en utredning avseende en sådan revision av § 38
regeringsformen, att överensstämmelse åvägabragtes mellan paragrafens text
och tjänlig befunnen praxis, samt för riksdagen framlägga de förslag till
grundlagsändringar, vartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställi,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Engberg, Stendahl. Reuterskiöld och
Forssell, vilka ansett, att utskottet^ yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 419, i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utarbetande
och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring av regeringsformens
bestämmelser rörande expedition av Kungl. Maj:ts beslut, att Konungens
underskrift och expeditionsbefallning, tecknad å de i statsrådet förda
protokollen, skulle vara tillräcklig för utfärdande av expeditioner i enlighet
med dessa protokoll, där ej annorlunda vore i lag eller författning stadgat.

Herr Reuterskiöld: I det nu föreliggande betänkandet ifrån konstitutionsutskottet
i anledning av en motion av herr Forssell i andra kammaren har
utskottet avstyrkt motionen i sin kläm, men i sin motivering fullt erkänt, att
en reform är behövlig, därför att formerna för expediering av Kungl. Maj:ts
beslut sakna stöd i gällande regeringsform. Men utskottet motiverar sitt avstyrkande
utlåtande därmed att utskottet påstår, att det utbildat sig en fast
praxis, enligt vad som var utrett år 1917. Uskottet förbiser därvid att det
sedan 1917 har varit ganska många växlingar i denna praxis och att fortfarande
denna praxis är under utbildning och utveckling på fullkomligt oregelbundet
och oreglerbart sätt, kan man säga. Den beror på de sittande regeringarna
och det kan däri göras en ändring då och då.

Jag skall bara tillåta mig påpeka en enda sak, nämligen att det ingalunda
är ovanligt, att en författning, som utfärdats av Kungl. Maj :t med Konungens
underskrift, ändras genom ett beslut i statsrådet, vilket beslut helt enkelt meddelas
vederbörande genom en skrivelse från departementet eller statsrådet. För
min del skulle jag vara ytterst tveksam, om jag i första hand hade att tillämpa
ett sådant beslut. Jag skulle säkerligen ställa mig på den ståndpunkten, att
ett statsrådsmeddelande om ett sålunda fattat beslut ingalunda upphäver den
författning, som har Konungens underskrift, och under sådana förhållanden
skulle jag vägra fullgöra den förändrade lydelsen eller tillämpa den. Det
kunde kanske betraktas såsom ämbetsbrott, men jag tvivlar på att något ansvar
skulle kunna för detta ämbetsbrott åläggas vederbörande.

Det förefaller mig icke vara synnerligen tilltalande, när man har eu sådan
situation, att man sedan, som utskottet gör, söker försvara den genom afl
säga, att praxis får utveckla sig själv. Då emellertid frågan redan fallit i
andra kammaren, ehuru, såsom jag har förvissat mig, det inom andra kammaren
fanns mycket starka sympatier för reservationen, skall jag, herr talman,
icke här göra något yrkande om bifall till reservationen, men jag tillåter mig
vända mig till hans excellens herr statsministern och uttala en förhoppning om
att denna fråga, som ju närmast beror av regeringen, också kunde av regeringen
upptagas och av dess eget initiativ ett förslag på grundvalen av reservationen
framläggas för nästa riksdag.

Första kammarens protokoll W2S. Nr 24. 5

Ang.

formen för
expediering av
Kungl. Majsis
beslut.

Nr 23.

Anq.

formen för
expediering av
Kungl. Maj ds
beslut.
(Forts.)

Ang.

övergångsbestämmelser

för vissa postexpeditörer

m. fl.

66 Lördagen den 14 april.

Med uttalande av denna förhoppning ber jag, herr talman, att få sluta anförandet
utan något yrkande.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av mark
och uppförande därå för postverkets räkning av tillbyggnad till telegrafhuset
i Borås; samt

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av förbättrade
lokaler för lantmäterikontoret och länsstyrelsen i Kopparbergs län
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 73, i anledning av väckta motioner
angående övergångsbestämmelser för vissa postexpeditörer och förste
postexpeditörer.

Uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (nr
148) av herr T. Julin och fröken K. Hesselgren- och den andra inom andra
kammaren (nr 231) av fröken B. Wellin, hade hemställts, att riksdagen måtte
förklara, att postexpeditörer och förste postexpeditörer skulle från och med den
1 juli 1928, i den mån de uppnått eller uppnådde 40 levnadsår, vara berättigade
att uppflyttas i löne- och pensionshänseende till 15 :e resp. 16 :e lönegraden,
under förutsättning, att vederbörande tjänsteman den 1 juli 1925
genomgått av generalpoststyrelsen anordnad fackutbildning i s. k. postelevkurs.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de av herr Julin och fröken Hesselgren samt fröken Wellin i ämnet
väckta motionerna (I: 148 och II: 231) icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Julin: Herr talman! Jag skall icke gäcka kammarens förhoppnin gar

om att få komma härifrån utan kvällsplenum. Jag skall nämligen icke
på denna punkt framställa något yrkande, ehuru jag ,ju kunde ha skäl därtill,
då jag i egenskap av motionär fått medhåll icke endast från hörda myndigheter,
utan även ifrån statsutskottet.

Emellertid säger statsutskottet nu som det i sådana frågor alltid säger, att
en enskild motionärs framställning icke är lämplig grund för ett riksdagsbeslut,
utan att framställningen bör komma via Kungl. Maj:t.

Nu har jag i den här frågan — det gäller ju dessa i samband med behörighetslagen
i löneskalan felaktigt inplacerade kvinnliga postexpeditörers rätt att med
stöd av behörighetslagen komma till den löneställning, som deras kompetens,
jämförd med deras manliga kamraters kompetens, berättigar dem till —
nu har jag upprepade gånger, säger jag, fört fram den här frågan; och jag
vore på sätt och vis skyldig statsutskottet en ursäkt för att jag kommer tillbaka
och icke ger mig till tåls, men jag tror att det sätt, på vilket utskottet
nu måst taga på frågan, rättfärdigar, att man icke släpper den, utan håller
den vid liv.

Denna gång har emellertid statsutskottet givit en så tydlig anvisning på hur
frågan bör skötas, att jag vågar uttala den förhoppningen, att den också kom -

Lördagen den 14 april.

67 Nr 23.

mer att skötas på det sättet och föreläggas riksdagen i sådant skick, att man
icke längre kan ha några formella skäl, på vilka man kan yrka avslag.

Ang.

övergångs bestämmelser -

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
under behandling varande utlåtandet hemställt.

-i . för vissa postaei
cxpeditörer
m. fl.

(Forts.)

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 74, i anledning av väckt motion
angående förbättrad löneställning för vissa tjänstemän i kommunikationsverken.

Uti en inom första kammaren av herr T. Julin väckt motion, nr 149, hade
hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att postassistent samt stations- och
kontorsskrivare vid statens järnvägar, som tillhört eller med tillämpning av
avlöningsreglementets bestämmelse om tillgodoräknande av tjänstetid kunde anses
hava tillhört för dem bestämd lönegrads högsta löneklass i fyra år och
uppnått en levnadsålder av 40 år, skulle äga att under de för uppflyttning
i högre löneklass eljest gällande villkor åtnjuta lön i närmast högre löneklass
inom närliggande lönegrad såsom om denna senare löneklass tillhörde den för
tjänstemännen bestämda lönegraden.

Ang.

förbättrad
löneställning
för vissa
postassistenter
m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att herr Julins berörda motion I: 149 icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Julin: Herr talman! Denna fråga ligger precis till på samma sätt

som den andra, kan jag säga. Jag har nämligen denna gång, liksom då jag
tidigare framfört denna fråga, haft ett stöd i vissa uttalanden från statsutskottet,
men jag medger, att jag ej lyckats pressa fram frågan den väg, som riksdagen
och speciellt statsutskottet vill, att frågan skall komma fram. Det hoppas
jag dock, att den skall kunna göra ett annat år.

Jag stöder denna min säkra förvissning på det svar. som på remiss av frågan
lämnats av generalpoststyrelsen, vilken tydligen medger den ohållbara situation,
som inom trafikverken uppstått genom att man överrekryterat rekryteringslönegraden
vid början av seklet, så man nu icke har någon möjlighet att
honorera dessa befattningshavare, för de kvalifikationskrav, man ställt på dem.
Generalpoststyrelsen har i sitt svar sagt, att den inser, att något måste göras.
Den till och med lovar, att något skall göras, och den har redan satt i gång eu
utredning. Då jag vet det, vet jag också, att frågans lösning är på väg och
på god väg.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande för statskontoret
att vid gäldenärers obestånd träffa vissa uppgörelser; samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av ångkraftstationen
i Västerås m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående viss ändring i
den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa, i vad angår hydreringsprodukter av naftalin;

Nr 38. 68

Lördagen den 14 april.

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket
ävensom en i ämnet väckt motion; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november 1012
(nr 298) om provianteringsfrilager ävensom en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkande!! hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
lantförsvaret av kronoegendomarna Va mantal Broby nr 1 och r‘/s mantal Kvarnberga
nr 1 i Åkers socken av Södermanlands län in. in.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
lantförsvaret av den till kronoegendomen Gudhem nr 1—9 med Holmäng nr 1
Hulegård i Gudhems socken av Skaraborgs län hörande utgården Knype;

nr 20, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående försäljning av kronans
andelar i den till vissa soldatrotar i Hedens by i Överluleå socken hörande
soldatjorden;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
till Flyinge Kungsgård i Malmöhus län hörande jordområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
staten av viss fastighet för anordnande av en station för fiskeribiologiska undersökningar
m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta områden;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. in.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för försäljning av vissa Växjö hospital tillhöriga markområden;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte av mark
mellan kronan och staden Eslöv;

nr 27, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående försäljning av vissa
under vattenfallsstyrelsens förvaltning ställda fastigheter; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
tomt jämte byggnader i Hälsingborg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 29. i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning av viss del av Västgöta och Skaraborgs
regementens förutvarande mötesplats Axvalls hed.

Herr andre vice talmannen: Då ifrågavarande kungl. proposition skall behandlas
av statsutskottet, får jag hemställa, att kammaren måtte besluta, att
det nu föredragna utlåtandet från jordbruksutskottet icke föranleder någon
kammarens åtgärd.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad herr andre vice
talmannen därunder hemställt.

Lördagen den 14 april.

Nr 23.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i villkoren
för inträde vid tandläkarinstitutet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen av det återstående ärendet
på föredragningslistan måtte få uppskjutas till ett annat sammanträde samt
att de anslag, som utfärdats till det pågående sammanträdets fortsättande på
aftonen, måtte få nedtagas.

Vad herr talmannen sålunda hemställt bifölls.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Vid innevarande riksdag
föreligga på kammarens bord två kungl. propositioner rörande lapparnas
förhållanden. Det har under många år förebådats, att det skulle komma till
en ny s. k. definitiv lösning av lappfrågan, och det föreligger nu förmodligen
— såsom alltid — blott ett experiment. Frågan kommer förmodligen igen.
men för närvarande få vi sysselsätta oss med den som föreligger.

Den är i år sönderdelad i två propositioner, av vilka den ena, som rör de renskötande
lapparnas rätt, gått till första lagutskottet, och en proposition, som
rör bosättningsmöjligheterna för icke renskötande lappar, gått till jordbruksutskottet.
För den som intresserar sig för denna fråga, för att ett främmande
folk. som lyder under Sveriges domvärjo, skall få en värdig och enhetlig behandling,
är det ganska bekymmersamt, att denna fråga blivit söndersplittrad
i två propositioner och gått till två ovidkommande utskott. Om någon fråga
är en lagfråga av verkligt social betydelse, så är det val denna, och då borde
dessa bägge ämnen, som höra ihop med varandra, ha gått till andra lagutskottet.
Nu ligga de som sagt på skilda utskott.

Vidare är det en annan ganska intressant fråga, som föreligger vid denna
riksdag, nämligen frågan om svenskarnas bosättningsmöjligheter i det egna
landet genom rikets kolonisation m. in., och det sammanhänger också på sätt
och vis med lapparnas bosättningsfråga. därför att lapparna göra anspråk på
likställighet i möjligaste mån med svenskarna. Detta krav kan åtminstone ej
nu i hela sin vidd genomföras, därför att renskötseln ligger emellan, men lapparna
vilja i alla fall, att deras bosättning skall bli lika så stadig och trygg
som möjligt, och att de skola få samma rättigheter som de svenske, i den mån
det är möjligt. Det enda värdiga sättet att behandla dessa två frågor synes
mig varit, att de obesuttna svenskarnas bosättningsfrågan samt lapparnas bosättningsfråga
och de renskötande lapparnas rätt till land och vatten behandlas
gemensamt i ett särskilt utskott.

Tiden härför är nu förlupen, och jag har ju själv försummat att väcka eu
sådan ordning. Men nu har det inträffat , att svenskarnas bosättningsfråga gå 11
till ett sammansatt lag- och jordbruksutskott i följd av att den motion, som
.jag väckte, fick den formuleringen, att den framtvingade en sådan behandling.
På det sättet har i alla fall den sociala frågan, såsom alltid förut varit fallet,
kommit till sitt lagliga forum, i viss mån. nämligen till andra lagutskottet.
Då nu lapparnas bosättningsfråga ligger hos jordbruksutskottet, utan att den
ännu remitterats till någon av dess avdelningar eller att det fattats beslut om
densamma, skulle det rätta förhållandet vara, att jordbruksutskottet överlämnade
denna proposition helst till första lagutskottet, som ju har den övriga lappfrågan.
Man kan dock ej tänka sig, att den nu överföres till andra lagutskottet
eller till ett sammansatt utskott, därför att första lagutskottet lärer
redan ha slutbehandlat sin berörda anpart av lappfrågan.

viss frågas
hän skjutande
till sammansatt
utskott.

Nr 523. 70

Lördagen den 14 april.

Ang.

viss jrågas
hånskjutande
till sammansatt
utskott.
(Forts )

Då återstår endast, att de icke renskötande lapparnas bosättningsfråga överlämnas
till det sammansatta lag- och jordbruksutskottet, som ännu ej ens börjat
sin behandling av svenskarnas bosättningsfråga. Då tiden därtill sålunda
ännu icke är försutten, och ingen annan utsikt står mig till buds, vill jag
fästa uppmärksamheten på lämpligheten av en sådan åtgärd från jordbruksutskottets
sida, då det nästa vecka skall fatta beslut om denna sak. Varom
icke har mitt anförande tjänat det ändamålet att fästa de utskottsledamöters,
som skola behandla frågan på ena eller andra stället, uppmärksamhet på att
det här är en viktig fråga, och att man bör uppbjuda hela sin goda vilja för
att skapa åt detta undanskjutna folk de bästa möjliga existensvillkor.

På gjord proposition beslöt kammaren, att detta yttrande skulle överlämnas
till jordbruksutskottet.

Ordet lämnades härefter till herr andre vice talmannen, som anförde: Jag
får hemställa, att kammaren ville besluta, att bevillningsutskottets betänkande
nr 32 och bevillningsutskottets betänkande nr 33 i nu nämnd ordning måtte
uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för sammanträdet nästkommande onsdag.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj :t.s proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för svenska smörprovningarnas befattningshavare;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående extra provinsialläkarnas
pensionskassas anslutning till statens pensionsanstalt m. m.; samt
nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avsättande av en
reservfond för postgiro rörelsen.

Anmäldes och bordlädes
första lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
fylleri m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 15 och 41 i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon
;

nr 2G, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
tillägg till 5 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister; och

nr 28, i anledning av väckt motion angående bättre tillvaratagande av samhällets
och aktieägares intressen i större bolag vid revisorers tillsättande; samt

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 28, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckta motioner om uppflyttning i högre
lönegrad av förste bibliotekariebefattningen vid riksdagsbiblioteket; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående pensionering av
vissa förutvarande regementspastorer vid armén, jämte i ämnet väckta motioner.

Lördagen den 14 april.

71 Nr Ä

Upplästes eu till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härigenom, med åberopande av bilagda läkarintyg, anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under tiden 15—30 innevarande april.

Stockholm den 14/4 1928.

Vördsamt
Alh. Bergström.

Att riksdagsman Albert Bergström som sedan början av mars lidit av lungkatarr,
för sin hälsas återställande är i behov av ett par veckors vistelse på
landet, intygas.

Stockholm den 13 april 1928.

Sigge Wil;änder.

leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.45 e. in.

Tn fidem
G. II. Berggren.