1928. Första kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1928:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Första kammaren. Nr 18.

Tisdagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 151, med förslag till lag om tillägg till 5 § i lagen den 17 oktober 1900
om straffregister;

nr 152, med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den
27 juni 1896 om rätt till fiske; och

nr 161, angående anslag till bekämpande av arbetslösheten.

Herr statsrådet Almkvist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 142, angående pension åt f. d. vice professorn vid konsthögskolan A.
Tallbergs änka Greta Kristina Katrina Tallberg, född Santesson;

nr 155, angående vissa byggnadsarbeten för arméns truppförband; och
nr 156, angående inköp av egendomen Gustafshög till bränsledepå för flottans
station i Stockholm.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Löfgren, som meddelat, Ang. åtgärder
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Lindhagens interpellation
angående åtgärder för fullständig avrustning m. m., erhöll ordet och yttrade: °lm
Herr talman! I denna kammare har lierr Lindhagen erhållit tillstånd att till
mig rikta en interpellation, som med hänvisning till anförd motivering slutar
med följande spörsmål:

»1) Kan det förväntas, att den svenska regeringen, helst i förening med övriga
skandinaviska regeringar, är benägen att taga fasta på Sovjetunionens förslag
i Geneve om fullständig avrustning samt därigenom bidraga till en behövlig
nyorientering i utrikespolitiken och särskilt i folkförbundets statskonst?

2) Anser ej regeringen, att fredsfrågans genom berörda förslag uppenbarade
sammanhang med bland annat en rimlig nationalitetsbefrielse för utomeuropeiska
folk bör omsider föranleda diskussion därom inom folkförbundet och
kan det från regeringen förväntas ansatser därtill?

3) Har regeringen icke blivit något betänksam inför de tre återvändsgränderna
i folkförbundets politik i minskning i rustningarna med bibehållande av
rustningarnas ofärd, säkerhetsproblemets lösning med bibehållande av osäkerhetens
grundvalar samt skiljedom utan lagar eller erkänt rättstillstånd att döma
efter i vitala frågor?»

Utan att ingå på ett försök att i detalj besvara de framställda spörsmålen —
av vilka särskilt den andra frågan synes mig till sin innebörd något dunkel —
begagnar jag detta tillfälle att lämna en redogörelse för det nuvarande läget i
de av interpellanten berörda frågorna om skiljedom, säkerhet och avrustning,

Första kammarens protokoll 1928. Nr 18.

Sr 18. 2

Tisdagen den 13 mars.

Ang. åtgärder vilka under senare år i så hög grad varit föremål för de europeiska staternas
för fullständig intresse. Givetvis är det mig angeläget att därvid särskilt ange de synpunkter,
""m. m?9 som (^en svenska utrikesledningen vid olika tillfällen anlagt på Sveriges ställ(Forts.
) ning till dessa frågor. Jag anser mig så mycket hellre böra härom lämna ett
mera fullständigt meddelande som den av Nationernas förbund tillsatta avrustningskommissionen,
i vars arbete vårt land deltager, ånyo sammanträder den
15 innevarande mars till överläggningar, vilkas resultat i den ena eller andra
riktningen kan komma att bliva av största betydelse för avrustningsfrågans
framtida öde.

Till en början vill jag göra en kort återblick på behandlingen inom Nationernas
förbund av hithörande frågekomplex.

Genomförande av en internationell nedrustning utgör enligt förbundsaktens
art. 8 en av förbundets huvuduppgifter. Alltifrån början av dess verksamhet
hava också överläggningar i frågan pågått inom förbundets råd, de årligen
återkommande församlingarna och i ett antal skilda kommissioner, sammansatta
efter växlande principer, vilka avlöst eller fungerat vid sidan av varandra.

Först behandlades nedrustningsfrågan isolerad från utomliggande problem,
i det man sökte komma till enhetliga föreskrifter om en direkt nedskrivning av
de skilda ländernas rustningar. Snart nog kom man dock till insikt om svårigheterna
att på denna väg uppnå praktiska resultat. Ett stort antal länder
ville icke åtaga sig internationella förpliktelser för rustningarnas begränsning
utan att samtidigt för sin nationella trygghet erhålla garantier, vilka sträckte
sig längre än förbundsaktens bestämmelser. Dylika krav på ökad yttre säkerhet
såsom villkor för att minska rustningarna lågo till grund för de under åren
1922—1923 av Lord Robert Cecil m. fl. utarbetade förslagen till allmänt garantiavtal
av en typ, som icke ägde anknsJning till särskilda skiljedomsbestämmelser.
Sedan denna väg visat sig oframkomlig, sökte man under åren 1923—■
1,924 vinna anslutning till en allmän säkerhetspakt, som åsyftade att lägga,
grunden för avrustning genom stärkta garantiförpliktelser och framför allt med
vittgående skiljedomsregler. Detta arbete utmynnade i det av 1924 års förbundsförsamling
till regeringarnas prövning anbefallda s. k. Genéveprotokollet. Då
detta icke vann godkännande av resp. regeringar och sålunda förföll, upphörde
emellertid icke därmed förbundets ansträngningar för nedrustningen. På linjer,
som anvisades av 1925 års församling, har fredsarbetet därefter inriktat
sig på en successiv lösning av de skilda problem — skiljedom, säkerhet och avrustning
— vilka ingingo i Genéveprotokollets enhetliga system. Eftersom det
icke visat sig möjligt att ernå ett för förbundets samtliga medlemmar gemensamt
bindande avtal, hava de särskilda staterna — gruppvis eller två och två
— medelst överenskommelser sinsemellan givit uttryck för sin fredsvilja och
sökt stärka sin ställning utåt. Alltefter staternas olika politiska läge har man
lagt huvudvikten på skiljedom eller på särskilda garantier mot krigiska förvecklingar.
Det förra har varit fallet framför allt i fråga om stater uti ett
förutbestämt samförståndsläge, vilket allenast fått sin bekräftelse uti ett skiljedomsavtal.
De separata avtal åter, som dessutom tagit sikte på garantier mot
krig, hava erbjudit sitt särskilda intresse, när de ingåtts mellan stater i ett
tidigare motsatsförhållande till varandra. Av det förra slaget äro de förliknings-
och skiljedomstraktater, som Sverige slutit med övriga nordiska folk och
ett flertal andra nationer. Den mest betydelsefulla uppgörelsen av det senare
slaget innefattar åter de avtal, som kommo till stånd i Locarno år 1925 mellan
Tyskland och dess forna fiender i öster och väster. Sistnämnda avtal och deras
verkningar för den europeiska politiken hava otvivelaktigt medfört en allmän
förbättring i förhållandet mellan parterna och därmed bidragit att öka den
allmänna tryggheten i vår världsdel.

Tisdagon (lön 13 mars.

3 Kr 18.

Även om betydande osäkerhetsmoment återstodo att undanröja, ansågs den åtgärder
genom Locarnouppgörelsen inträdda situationen vara så pass mycket förbätt- fSr Myndig
rad, att ett nytt försök borde göras att angripa nedrustningsfrågan som ett me- m
ra fristående internationellt problem. På grund härav tillsattes av förbunds- (Forts.)
rådet, i anslutning till ett av 1925 års församling gjort uttalande, en kommission,
bestående av ombud för ett tjugotal länder, däribland Sverige, med uppgift
att förbereda en allmän nedrustningskonferens. Under år 1926 företog ett
militärt underutskott av denna kommission synnerligen vidlyftiga tekniska utredningar
rörande nedrustningsproblemets olika sidor. På basis av detta arbete
sökte plenarkommissionen under år 1927 utarbeta en konventionstext, avsedd
att föreläggas en blivande konferens. Avsikten var dock icke att söka i en
dylik text inarbeta bestämmelser rörande nedskrivning av de skilda ländernas
rustningar. Konventionsutkastet avsåg endast stadganden om vilka olika slag
av rustningar, lant-, sjö- och luftmilitära, som borde göras till föremål för begränsning,
samt vissa allmänna föreskrifter om kontroll över konventionens efterlevnad,
giltighetstid o. s. v. Uppgiften att sedermera kvantitativt för varje
land angiva det mått, till vilket dess olika rustningsfaktorer under konventionens
giltighetstid måste begränsas, skulle överlåtas åt den blivande konferensen.
Kommissionen hade sålunda att uppgöra ramen för en nedrustning, den
blivande konferensen skulle åter besluta om själva innehållet. Det. kunde tyckas,
som om kommissionen härigenom fått sin uppgift begränsad till rent tekniska
utredningar och att den politiska delen av nedrustningsarbetet helt förbehållits
den blivande konferensen. Kommissionens diskussioner visade emellertid,
att redan på detta förberedande stadium av arbetet politiska hänsyn inverkade,
ja, komma att spela en avgörande roll. Frågan huruvida det ena eller
det andra slaget av rustningar skulle begränsas eller lämnas utanför, om den
eller den beräkningsgrunden eller metoden borde användas, befanns kunna till
den grad inverka på de olika ländernas ställning till det framtida fastställandet
av de olika rustningsfaktorernas nivå, att debatterna snart överflyttades
på ett plan, där tekniska hänsyn spelade den mindre och de politiska synpunkterna
den större rollen. Som bekant lyckades icke heller kommissionen under
sina sammanträden år 1927 att utarbeta en enhälligt antagen konventionstext.

Särskilt skarpt gingo meningarna isär rörande frågorna, huruvida en blivande
begränsning och nedskrivning av rustningarna borde avse endast den i tjänst
varande fredsstyrkan eller även de utbildade reserverna, samt angående metoderna
för begränsning av sjörustningarna. Enär endast de rustningsfaktorer
skulle upptagas, om vilkas begränsning samtliga stater voro ense, krympte under
förhandlingarnas gång föremålet för den blivande nedrustningskonventionen
alltmera samman. För närvarande har enighet icke vunnits om mera än att
en blivande konvention bör innefatta begränsning av den i fredstid tjänstgörande
persowa/styrkan vid lant-, sjö- och luftstridskrafterna, den aktiva luftstridsmaterielen
samt krigsflottans tonnage. Fara föreligger, att så betydande rustningsfaktorer
som hela den lantmilitära krigsmaterielen och all den luftstridsmateriel,
som tillhör reservförband eller upplagts i förråd, icke kommer att
medtagas. Sverige har emellertid under det hittillsvarande arbetet sökt verka
för att konventionen komme att omfatta samtliga slag av rustningar. Bestämmande
för denna ståndpunkt har varit att, för den händelse konventionen endast
omfattade vissa och måhända i ett modernt krig mindre viktiga rustningsfaktorer,
en rustningsökning icke vore utesluten just på de måhända betydande
områden, vilka icke av konventionen berördes.

Men jag erinrar än en gång därom, att hela denna diskussion icke rört annat
än ramen för en överenskommelse om nedrustning. Först vid själva den allmänna
konferensen — när avtal skall träffas om storleken av de olika ländernas
rustningar på basis av de krav, som de själva framställt — kommer det att

Nr 18. 4

Tiadagen den 13 mars.

Ang. åtgärder visa sig, huruvida ett dylikt internationellt avtal kan väntas medföra effektiv
för fullständig lättnad i den rustningsbörda, som för närvarande påvilar världen.
avrustnmg Sedan nedrustningskommissionen vid sitt sammanträde i mars och april må’
’. nåder 1927 stannat vid omnämnda, i det mesta negativa resultat, sammanträdde

°r '' i Geneve i juni månad 1927 på kallelse av presidenten i Förenta staterna de

tre ledande sjömakterna, Storbritannien, Förenta staterna och Japan, till en
konferens, som ■— till skillnad från nedrustningskommissionens arbete — var
direkt inriktad på att ernå rustningsminskning inom ett viktigt område. Man
avsåg nämligen att utsträcka den begränsning av sjöstridskrafter, som bestämts
genom 1922 års Washingtontraktat, till däri icke berörda slag av krigsfartyg.
Washingtontraktatens principer, tillämpliga allenast för de stora slagskeppen
och flygdepåfartygen, skulle nu utsträckas till kryssare, jagare och undervattensbåtar.
Jag skall icke här redogöra för de motsatta ståndpunkter, som vid
konferensen intogos. Det må blott konstateras, att konferensen icke ledde till
åsyftat resultat utan åtskildes, sedan det offentligen fastslagits, att någon överenskommelse
icke var möjlig. De närmaste följderna av den s. k. Coolidgekonferensens
misslyckande äro allmänt kända. Erinras må särskilt därom, att
Förenta staterna synas komma att skrida till betydande nybyggnader för sin
flottas räkning.

Genom Coolidgekonferensens negativa utgång hade utsikterna självfallet
minskats för ett resultat inom en nära framtid av nedrustningsarbetet överhuvud
taget. Så länge de tre ledande sjömakterna ej sinsemellan kunde enas
om fastställandet av en gräns för sina sjörustningar, kunde man knappast hoppas
på en allmän, alla stater omfattande överenskommelse om rustningsbegränsning
inom sjövapnet. Och hur skulle åter, i brist på enighet rörande sjörustningarna,
överenskommelse kunna vinnas i fråga om övriga försvarsgrenar, sedan
inom den förberedande nedrustningskommissionen såsom allmän princip
fastslagits en samtidig begränsning av lant-, sjö- och luftmilitära rustningskategorier? Det

var inför denna allt annat än ljusa situation för det internationella nedrustningsarbetet
som 1927 års Nationernas förbundsförsamling återupptog diskussionen
i frågan. De olika tendenser, som där bröto sig. utmynnade i en
uppmaning till den förberedande nedrustningskommissionen att söka övervinna
de uppkomna svårigheterna och fullborda utarbetandet av ett konventionsutkast.
Samtidigt ansåg församlingen, att ytterligare försök borde göras för att
— medelst en utsträckt tillämpning av skiljedom och på annat sätt — söka
åstadkomma ett bättre allmänt säkerhetstillstånd, varigenom själva nedrustningsarbetet
skulle underlättas. För den skull tillsattes i anknytning till nedrustningskommissionen
ett särskilt underutskott för behandling av skiljedomsoch
säkerhetsfrågor.

I slutet av november och början av december förra året sammanträdde nedrustningskommissionen
för att konstituera kommittén för skiljedom och säkerhet.
Vid detta tillfälle var Sovjetunionen, som förut oaktat ett flertal inbjudningar
icke deltagit i kommissionens förhandlingar, för första gången företrädd.
Sovjetunionen framlade därvid ett allmänt hållet förslag om fullständig
och omedelbar avrustning. Förslaget uppsköts för närmare diskussion till
avrustningskommissionens nästa sammanträde.

Skiljedoms- och säkerhetskommittén sammanträdde till sitt första arbetsplenum
den 20 sistlidne februari, och kommitténs sammanträde har just i dagarna
avslutats.

Redan vid 1927 års församling framhölls av den svenska delegationen, att
om en dylik kommitté skulle tillsättas, den framför allt borde få till uppgift
att föreslå åtgärder för skiljedomsväsendets utveckling. På initiativ från svensk
sida fick även skiljedomsfrågan en framskjuten plats å programmet för kom -

Tisdagen den 13 mars.

5 Jir 18.

mitténs verksamhet. Efterkommande en av kommittén till regeringarna riktad f
inbjudan att skriftligen yttra sig i de föreliggande spörsmålen, lät jag sedermera,
under medverkan av professor Undén och friherre Marks von Wiirtem- m. m.
berg, inom utrikesdepartementet utarbeta ett förslag till allmän skiljedoms- och (Forts.)
förlikningstraktat, som de sista dagarna i december förra året översändes till
Geneve. Detta förslag byggde i allt väsentligt på samma principer som de i
Locarno år 1925 avslutade skiljedoms- och förlikningstraktaterna mellan Tyskland
och dess grannstater. Enligt förslaget skulle sålunda alla rättstvister
hänskjutas till fasta mellanfolkliga domstolen i Haag eller ock till en särskild
skiljedomstol. Tvister av annan natur, d. v. s. vad som vanligen kallas intressetvister,
skulle på endera partens yrkande hänskjutas till en förlikningsnämnd
samt, om förlikning ej kunde vinnas, bringas inför Nationernas förbunds råd
enligt art. 15 i förbundsakten.

Svenska regeringen ansåg att ett förslag till generellt skiljedoms- och förlikningsavtal
av denna typ borde ha vissa utsikter alt vinna allmännare tillslutning
enär Locarnoavtalen mottagits med gillande inom alla Nationernas
förbund tillhörande länder och för övrigt liknande bestämmelser upptagits i
ett stort antal tvåsidiga fördrag.

Vid sammanträdet med skiljedoms- och säkerhetskommittén ha hithörande
problem ingående dryftats. Kommittén bär stått inför frågan vilka åtgärder
för närvarande kunde ifrågasättas i syfte att åstadkomma ökade garantier för
fredens bevarande. Med hänsyn till att ett generellt garanti- och skiljedomsavtal
av Genéveprotokollets typ ej längre har aktualitet, har kommittén upptagit
tanken på regionala trygghetsavtal av samma karaktär som uppgörelsen
i Locarno, samt diskuterat olika typer av skiljedoms- och förlikningstraktater.
Emellertid har kommittén icke haft att syssla med de politiska förutsättningarna
för dylika avtals åvägabringande. Resultatet av kommitténs överläggningar
består i vissa avtalstexter tänkta såsom modeller för eventuella garantioch
skiljedomsavtal. Bland texterna till skiljedomsavtal föreligger även en
typ, som är utformad i nära anslutning till det svenska förslaget. _ Vidjutarbetande
av modellerna till garantiavtal har iakttagits, att dessa ej innehålla garantiutfästelser
i avseende å angrepp från stat, som står utanför avtalet. Kommittén
har nämligen ej velat förorda garantiavtal, som kunde få karaktären
av allianser, riktade mot viss utomstående stat eller statsgrupp.

De resolutioner och avtalsmodeller, som utarbetats, skola på nytt behandlas
av kommittén vid en andra läsning. Tillfälle är berett regeringarna att under
mellantiden inkomma med yttrande över de olika förslagen och avtalsmodellerna.

När den förberedande avrustningskommissionen i dessa dagar åter sammanträder,
har den sålunda att tillgå ett ytterligare utredningsmaterial, både med
avseende å skiljedomsinstitutets lämpliga gestaltning och i fråga om formerna
för det garantisystem i övrigt, som kan tänkas befordra den allmänna nedrustningen.
Men någon omedelbar praktisk åtgärd i den angivna riktningen
kan näppeligen med stöd härav förväntas. Inför tanken på en förbehållslös
underkastelse under obligatorisk skiljedom stå alltjämt de flesta av de stora
staterna tveksamma eller avvisande. Och ej heller torde det finnas skäl antaga,
att de resultat, till vilka kommittén för skiljedom och säkerhet kommit
på de håll, där säkerhetsproblemet skjutits i förgrunden, skola anses hava medfört
de påtagliga framsteg till säkerhetens tryggande, som från denna sida
krävts för att börja förverkligandet av den internationella nedrustningen.

Kan man under sådana förhållanden rimligen vänta sig, att avrustningskommissionen
vid sitt blivande sammanträde — i stället för att övergå till andra
läsningen av det konventionsförslag, som utarbetats beträffande en viss del av
famen för en generell försvarsreduktion — nu skulle vara färdig att övergiva

Nr 18. 6

Tisdagen den 13 mars.

(Forts.)

Ang. åtgärder denna arbetsmetod och gå in för det av Sovjet ingivna förslaget om en fullför
fullständig ständig allmän avväpning?

ovrwtmng Innan jag söker besvara detta spörsmål, kan jag icke underlåta att göra ett
par erinringar av allmän innebörd.

Det torde knappast råda något tvivel därom, att arbetet på en internationellt
genomförd nedrustning uppbäres av en uppriktig önskan både hos regeringar
och folk att nå fram till positiva resultat, en önskan, som förestavas
både av ideella och ekonomiska hänsyn. När meningarna gått så starkt isär
i fråga om medlen för detta önskemåls förverkligande, ligger grunden härtill
väsentligen uti de motsättningar mellan folken uti samhällsuppfattning och
intressen, vilka efter världskriget snarast skärpts; de våldsamma omvälvningar,
som inträffat inom stora delar av världen samt, vad särskilt angår Europa,
den omreglering av staternas inbördes förhållande, som ägt rum genom de ingångna
fredssluten. Som en helhet betraktad erbjuder det nuvarande världstillståndet
ännu mycket en bild av oro och osäkerhet, vilka icke kunnat annat
än alstra det missnöje och den misstro, som tjäna som motiv för rustningarna.

De senaste årens samhällsutveckling inom Sovjetryssland och den propaganda
för världsrevolutionen inom andra länder, som ingår i det sovjetkommunistiska
programmet, ha icke minst bidragit att vidmakthålla denna motsättning
och misstro. I den fjärran östern pågå våldsamma rörelser för en »nationalitetsbefrielse»,
vars rimliga genomförande dock icke längre möter samma
motstånd från utomstående makter som tidigare. Om dylika företeelser inverka
menligt på försöken att skapa den atmosfär av förtroende, som skulle
främja avrustningstanken, bidrar å andra sidan Förenta staternas hållning att
mera direkt influera på möjligheten att uppnå praktiska resultat. Genom det
av åtskilliga länder hävdade sambandet mellan en begränsning av de kontinentala
rustningarna och begränsningen av Storbritanniens sjöstridskrafter, vilka
senare i sin tur givetvis till stor del avhänga av en flottöverenskommelse
med Förenta staterna, har sistnämnda lands ställning fått en högst betydande
inverkan på problemets läge inom Nationernas förbund.

Vad slutligen beträffar de stater, som äro medlemmar av förbundet, befinna
de sig efter fredssluten i olika politiska lägen, som i sin ordning måste på olika
sätt påverka deras ställning till hithörande problem. Vissa länder utgingo
ur världskriget med sina önskningar i territoriellt avseende fullt tillgodosedda.
Det är hos dem en naturlig strävan att bevara status quo, och de äro benägna
att medge rustningsminskning allenast mot stärkta garantier för att vid angrepp
kunna påräkna hjälp i enlighet med internationellt fastställda åtaganden.
Andra länder hava genom fredssluten förlorat betydande landområden
och samtidigt fått sina nationella rustningar kraftigt beskurna under antagande
att denna ensidiga avväpning skulle utgöra inledning till allmänna åtgärder
för rustningarnas nedskrivning. Detta förhållande gör dem till anhängare av
en skyndsam allmän avrustning med bevarad möjlighet att under en fortgående
fredlig utveckling söka så småningom få rättelse i vissa genom fredssluten
uppkomna förhållanden.

En tredje grupp stater — dit höra Sverige och de övriga skandinaviska länderna
med flera — hava sina historiskt bestämda gränser och befinna sig i ett
relativt säkert yttre läge. De önska en fredlig utveckling på rättens och skiljedomens
grund, men ställa sig under rådande relativt osäkra tillstånd tveksamma
inför fordran på deltagande i förstärkta internationella sanktioner för fredens
upprätthållande. I en ställning för sig står för närvarande Storbritannien.
Sedan dess regering vid Locarnouppgörelsen iklätt sig garanti för status
quo vid Tysklands gräns mot väster, har densamma förklarat sig icke
vilja ingå ytterligare särskilda garantiförpliktelser. Samtidigt har den brittiska
regeringen avböjt att nu underkasta sig allmänt gällande obligatorisk skil -

Tisdagen den 13 mars.

>T 18.

för fullständig
avrustning
■in. in.
(Forts.)

iwloiii. vare sig i rättsliga eller andra tvister, vilket naturligen är ägnat att *»9- åtgärder
bereda svårigheter tor det internationella rättssystemets utbyggande.

. af 1 brytningen mellan dessa på olika förutsättningar vilande i och för
sig legitima politiska intressen, som de närmaste, direkta orsakerna böra sökas
till de divergerande synpunkterna på »säkerhets»- och skiljedom sfrågorna
°<;h darmed till det hittills negativa resultatet av det internationella nedrustningsarbetet.

Den allmänt förefintliga uppfattningen om sambandet mellan dessa spörsmål
och de realiteter, som ligga där bakom lärer man icke kunna komma ifrån
genom att nu resa kravet på omedelbar fullständig avväpning. Det från Sovjets
sida framlagda — för övrigt numera i detalj utarbetade — förslaget inuelattar
emellertid just ett försök att definitivt lösa avrustningsfrågan oberoende
av de internationella rätts- och säkerhetsspörsmålen.

För övrigt synes det mig vara eu felsyn att utgå‘ifrån, att den enda allvariga
mia, soin hotar freden, hänför sig till de militära rustningarna. Även om
militära rustningar kunna utgöra eu allvarlig fara f.är världsfreden, är å andra
sidan avrustningen i och för sig icke i stånd att undanröja själva misshälligeterna
staterna emellan. Särskilt i förhållandet mellan stora och små stater
bär en mäktig stat även om den vid ett givet tillfälle skulle sakna militära
maktmedel de största möjligheter afl med hjälp av samtidens tekniska utrustmng
i ha-st skadta sig sådana eller att på andra vägar påtvinga en mindre
ft£r.Sp1? vVja‘-..i c . a sammanhang vill jag icke underlåta att göra en erinran
betrattande sjalva innehållet i Sovjets förslag, såvitt det hittills är känt. Fn
fullständig avrustning kan icke tänkas utan att vara garanterad av ett allmänt
lorbindande och effektivt rättssystem med obligatorisk skiljedom såsom cenrum-
. Ja£ fan ic-ke fmna, att Sovjets förslag till avväpning beaktat detta avgorande
villkor för dess genomforbarhet, Det har också visat sig. att Sovjet
littilis val varit villigt att ingå s. k. non-agressionstraktater med andra makter
men däremot hava, mig veterligen, inga skiljedomsavtal i egentlig mening
avslutats under Sovjets medverkan.

Avrustningsfrågan löses säkerligen icke genom uttalanden och förslag som
^»c taga hans,'',n till de politiska lorhallandena i skilda länder och därför saka
stöd i det faktiska laget Den förberedande nedrustningskommissionens
hittillsvarande förhandlingar hava givit bevis på de svårigheter som ligo-a i
vagen for genomförandet steg för steg av en internationell nedrustning. Del
mncs ingen anledning att tro att pa detta område eu revolution av arbetsmetoderna
skulle kunna genomföras vad som icke visat sig möjlio-t att nå nå det
gradvisa förverkligandets väg. ‘ " J ot 1 nd pa det

oVld Nationernas förbunds församlings sammanträde sistlidna september
manad tillät jag mig framhålla, att den första förutsättningen för “it ne 1
rustmngsarbetet skulle kunna med framgång-fullföljas låge däri afl mellan dmihtara
huvudmakterna en uppgörelse koinme till stånd på de ömsesidiga med kvarshT’5

T) h V VaR<7puakt,er- Meningsskiljaktighet-er alltjämt
1 • hnnp* .^ledning att fonnoda. att försök afl nå fram till eu

• '' dU uppforeIf( s''jrskdt dtjnna Msta hd gjorts och dessa dagar göras av de
intressera de makt erna. I vad mån dessa strävanden må kr.",na med framgång
kommer att inom kort visa sig. 1 varje fall är det allenast genom ett rad nt
narmunde, U‘8t ;nUrk k:ul baredas den nu sammanträdande nedS
nnjgsk.,iimussionens fortsatta verksamhet och möjlighet öppnas för sanunankah,
.me inom eu nära framtid av den tilltänkta'' nedrustningskonf"en
Dit allmänt för saken uppriktigt intresserat deltagande från alla och särskilt

bör kunim°DämD^US M “ VM inom Nationernas förbund pågående arbetet
banrhd mell ,n 1 f paskynda dess resultat. Aven med erkännande av samband,
! mellan de tre momenten i problemet skiljedom—säkerhet—avrust -

Nr 18. 8

Tisdagen den 13 mars.

Ang. åtgärder ning får denna, formel icke binda utveckling^ inom en eirkel. varur nigen utför
fullständig yjig finnes. Från svensk sida har vid^ 19-( ars församling och

arrustning
m. m.
(Forts.)

IlllUtJö. Jd f^ii avcnoiv ’ '''' •“

tillfällen betonats — och jag understryker hår samma mening
hög tid att. angripa, problemet från olika sidor. Mycket bär dockredan &ior s
för att bereda skiljedomen eu central plats i det mellanfolkligc In et åtskillig
bär åven eljest vunnits för ("»kände av tryggheten mellan europeiska stater, som
nyligen stodo mot varandra såsom fiender. Risken för nya kapprustning
speciellt inom flyg- och sjövapnen, och darmed faran foi ett nytt krig, a
tillräckligt stor för att motivera ett omedelbart första steg pa den allmänna
nedrustningens väg. Härmed skulle ock uppnäs en ytterliga le avspänning
i de förhållanden som ingiva ovisshet och oro ior^ framtiden.

Svenska regeringen kan sålunda icke ansluta sig till deras mening, ^som
hålla före att de pågående utredningarna i skiljedoms- och sakerlietstragan
förSt måste leda till ett gripbart resultat , innan vidare åtgärder kunna vidtagas
för befrämjandet av den mellanfolkliga nedrustningen. Men regeringen kan
lika litet dela deras uppfattning, vilka ivra för att till varje ^ PaskynJ;
nedrustningskommissionens arbete, även därest all sannolikhet skulle tala ior
att kravet på omedelbara avgöranden måste medföra ett åtminstone temporärt
avbrytande av nedrustningsarbetet. Inför detta alternativ mot caiav 0
de konsekvenser i olika riktningar synes det under alla omständigheter val a
att föredraga att det förberedande arbetet för den internationella iiedrustninmm
alltjämt fortgår. Under tiden må alla goda krafter förbereda freden genom
att''söka minska konfliktanledningarna mellan folken, genom att veika fo
eu internationell rättsordning, grundad pa allmän respekt för varje folks t
hot att utan främmande inblandning bestamma over små egna angdagenliete
och trenom att väcka folkopinionen till eu samlad aktion mot ett nytt
krig, vars nya förstörelsemedel intet knivförbud och ingen y ^ie omio . s(»i
ei ärra, stöd i folkens eget rättsmedvetande, torde vara maktiga att torgo ..

visa sig vara förhanden, på fragan inverkande viktiga fa^l^ f0lken i stort

ÄÄÄÄÄÄm SÄ tltden ä/väiU att Unna
gillande och förståelse hos alla dom, vilka, oavsett pa“kaxlningssa
övrigt, äro livade av en uppriktig önskan att fora fredsaibetet

Herr Lindhagen: .Tåg ber att få tacka utrikesministern för att lian inte

har desavuerat min förmodan, att lians obenägenhet att i sm ambetsgarning
befatta sig med tidens solklara utrikespolitiska realiteter aven nu skulle
bliva konstaterad genom lians svar. Emellertid bär jag all anledning anse
det vara tacknämligt, att man nu inför riksdagen bär fatt en fullständig o\erbliek
över de bemödanden, som inom folkförbundet under vidriga omständigheter
ha ägt rum och fortfarande äga rum. .. ...

Utrikesministern nämnde en gång, då han stod i beredskap att tillträda. sitt
nya ämbete, att han var benägen att gå med de utrikespolitiska
till riksdagen och icke alltid låta dem stanna i den hemliga utrikesnämnden.
Det bär nS inte blivit så, många, tillfällen därtill, åtminstone lia vx icke forsport
något Men genom den vidlyftiga berättelse, som han nu franilagt a laga,
lägges det ju dock ett visst intresse för eu upplysningsverksamhet inom nks da!St

lär för övrigt inte kunna bil någon verkligt effektiv svensk utr,kcspolitik.
förrän det finns utsikter, att den svenska riksdagen och svenska tolkel

Tisdagen den 13 mars.

9 Nr 18.

skola intressera sig för densamma. Det har blivit vår vana, att anse, att detta Ang. åtgärder

är en regerings privata angelägenhet, och man ser ju, att om en utrikes- 1ör Myndig

politisk fråga, som icke rör sig om pengar, som vi skola bevilja, förelåg ges

riksdagen i någon form, så är det i regel nästan omöjligt att uppriva (Forts.)

någon utrikespolitisk debatt annat än mellan utrikesministern och interpel lanten.

Emellertid får man ju lyckönska det svenska statsskicket till att det finns
ett interpellationsinstitut, där det blivit konstitutionell praxis, att man även
om det rör en minoritetsmening, skall i det längsta låta saken gå fram, och det
är i själva verket den enda utväg vi nu ha för att få fram minoritetsmeningar
till debatt i närvaro av en regerings medlemmar, såsom vi nu i dag ha nöjet att
få uppleva.

Det framgick emellertid av utrikesministerns svar, att frågorna lågo mycket
illa, såvitt jag förstod; att de bemödanden man hittills gjort ha tämligen
grusats men att man icke tappat modet utan kommer att fortsätta på de inslagna
vägarna. Däremot fick ju interpellanten icke något svar på de samvetsfrågor,
som ställdes till utrikesministern, utan han kringgick dem. Det
enda han sade var, att den andra punkten i interpellationen syntes honom »något
dunkel». Det uttrycket har visst utrikesministern lärt sig av konstitutionsutskottet,
ty då konstitutionsutskottet icke har några egna meningar i en
fråga, säger det, att saken är dunkel, vilket den kanske är för konstitutionsutskottet
men icke för mänskligheten. När jag nyss satt och hörde slutorden
i utrikesministerns anförande, delades det just ut i kammaren ett av de sedvanliga
Geijerska konstitutionsutskottsbetänkandena på 3—4 rader, där de
största frågor avfärdas i den bristande upplysningens dunkel — det var nu
fråga om den tredje statsmaktens reformering — i några enkla och modererade
rader. Där råder samma enighet mellan alla partier, under det att i de
gamla goda tiderna, till och med så sent som år 1910, ett tillfälligt utskott
yttrade sig vidlyftigt och sympatiskt om sådana självklara, mänskliga angelägenheter,
till vilka de där utrikespolitiska frågorna äro att föra.

Det är emellertid intressant, herr talman, att få uppleva en sådan här vågdal
i utvecklingen, ty den lär oss i alla fall åtskilligt om hur allting rätteligen
förhåller sig.

Eftersom det enda svar jag fått på frågorna är det där uttrycket »dunkelt»
om andra punkten uti min interpellation, lånat måhända från konstitutionsutskottets
terminologi sedan flera år tillbaka. Jag ber då få säga herr utrikesministern,
som i alla fall själv i sitt svar berört saken något: det finns''
ju i alla fall undertryckta folk i de främmande världsdelarna, vilkas undertryckande
antingen helt eller delvis utgör en av grundorsakerna till osäkerheten
i världen och svårigheten framför allt att komma till någon effektiv avrustning.
Det vet väl utrikesministern själv, som sitter på tinnarna däruppe och
skådar över kartorna i världshistorien och vår tid, vad jag menar, utan att det
behöver sägas vara dunkelt? Det syftar, såsom i motiven till interpellationen
klart utsäges, främst på bland annat, Asiens och Afrikas folk, för vilka folkförbundet
icke får röra ett finger, ifall det uppstår konflikt mellan dem och
deras europeiska behärskare. Det anses vara en inre angelägenhet för de
härskande staterna, där folkförbundet icke har befogenhet och icke vågar, jag
säger: icke vågar lägga sig i saken, ty då kan förmodligen bubblan brista.

Det är ock en av anledningarna, varför Sovjetunionens förslag, då det nu
framlägges, alldeles självklart, enligt min mening, måste möta det största
motstånd. Ty vad betyder det egentligen för dem, som ha så stora intressen
i främmande världsdelar, att man ber dem avrusta nu genast? Det skulle,
som lag säger i interpellationen, leda till, att dessa undertryckta folk helt gemytligt
och idylliskt gjorde sig fria. Det tycker jag icke är dunkelt utan

Nr 18. 10

Tisdagen den 13 mars.

Ang åtgärder förmenar jag att i all synnerhet en utrikesminister hör kunna förstå, att det

AP s“D

m. ro. . oedan har det här talats mycket om skiljedom och skiljedomstraktater, och

(Torts.) i det fallet har jag just velat bereda utrikesministern ett tillfälle att för oss
klargöra, hur man överhuvud taget kan hysa någon kolartro på skiljedomstraktater,
så länge de skiljemän, som även i de vitala frågorna — ty sådana
är det här fråga om — skola döma, icke ha några lagar eller erkända rättstillstånd
att döma efter. Man kan icke skapa något skiljedomsförfarande,
varigenom man — jag skall hålla mig till det mest flagranta exemplet; det
finns många andra också — skulle tillåta övervägande om och i vad män behärskade
folk i Asien och Afrika skulle få göra sig fria. Det går icke de
stater, som ha makten över dessa folk, in på i brådbrasket, och det är alldeles
givet ty det är med dem, såsom det förhåller sig annorstädes, att det är oerhört
mycket svårare att avstå från vad man har än att fordra vad man icke har.
Det gäller varenda individ ända från nordpolen till sydpolen. På samma sätt
är det också med säkerhetsfrågan. Man skall ordna den först, det är ju eu
av parollerna för närvarande i folkens förbund! Jag medger, att det är mycket
lättare här för mig att stå och kritisera än för folkförbundet att reda sig
ur sitt kolossala dilemma, men hur skall man kunna å ena sidan säga, att vi
nu skola laga så, att vi bli säkra för krig, medan man å andra sidan bibehåller
osäkerhetens alla grundvalar i världen? Det motsatsförhållande, som jagnyss
talade om, med alla dessa vapensamlingar, som stå laddade och beredda
att gripa in vid minsta rebellering o. s. v., är ju ett olösligt problem, såvitt
jag förstår.

Utrikesministern sade, att sovjets avrustningsförslag, som kom plötsligt som
en blixt från en molnhöljd himmel, kan man säga, innehöll några allmänna satser,
eller, jag tror han sade ett allmänt hållet förslag. Det var dock så litet allmänt,
att det angav i 14 kapitelrubriker precis i detalj vad som skulle avrustas
och uteslutas.

Men man kan ju säga, att det är »allmänt hållet» så till vida, att Sovjetunionens
förslag icke rörde sig om andra spörsmål, som hänga samman med
avrustningen och som göra, att de länder, som hotas med eu avrustning, nu
med all makt såtta sig emot densamma. De ha ej hunnit så långt i självövervmnelse,
och man kan knappast begära, att de skola vara redo att acceptera
ett sådant förslag ögonblickligen. Men då visar väl detta mer än något annat,
att vad som behövs för att lösa förtrollningen över folkförbundets invecklade
politik, bunden som den är med bojor och tusen små hänsyn, är att låta solen
i de solklara^ fragorna lysa i något större utsträckning över folkförbundet
och dess politik, så att det icke behöver arbeta fullständigt i skuggan. Om nu
England, Frankrike, Holland, Italien o. s. v. ej äro beredda och mycket ogärna
■— vilket ligger _i sakens natur — vilja vara med om ett sådant avrustningsförslag,
undrar jag om man därför skall överge tanken på att låta så att säga
övningen i sanningens makt pågå, vid sidan av övningen i bruket av vapnen.
Det ma hemställas,. om icke även den förra övningen skulle vara ganska
nyttig för att småningom bana stigar genom djungeln ut ur den fångenskap,
i vilken folkens förbund för närvarande befinner sig. Då skulle jag vilja
säga — och det var också meningen med min interpellation och den motion,
som väcktes av mig i sammanhang med militärbudgeten — att det vore val
en sak för de nationaliteter, som icke äro bundna av sådana intressen, att
taga emot eu sådan när glimt från det oundgängliga — som eu gång måste
åstadkommas —- med sympati och förståelse, och att i sin mån stödja detta
i stället för att gå i kölvattnet efter dem, som i detta ögonblick känna sig
hotade av ett sådant förslag. Det fanns emellertid en glimt av förståelse, eu
liten medkänsla för detta även i Geneve, låt vara att man där hade de diplo -

Tisdagen den 13 mars.

11 Nr IS.

matiska handskarna på händerna och icke visade sina simpla nävar, en liten Ang. åtgärder
förhoppning, att man kunde vänta något, men över det drog, så vitt jag tör
kunde förstå, utrikesministerns ganska dunkla tal ett brett streck, något som
.lag också hade befarat. Vägen med en internationell rättsordning, uppbyggd (Forts.;
pa en vulkan, kan ej entusiasmera oss utan snarare inge oss förnimmelse av
att man ej konuner någon vart i de stora realiteterna.

Denna interpellation har tillkommit icke minst därför, att en ofantligt stor
och utbredd folkmening fordrar den fullständiga avrustningen. Det är just
i sådana frågor, som folkets röst mera än deras styrelsers är Guds röst. Här
föreligga de enda realiteter, vilkas lösning kan på ett varaktigt sätt åstadkomma
något.

Från denna synpunkt blev jag överraskad och glad över att ett sådant förslag
mitt i hjärt punkten för alla svårigheter ocli små bemödanden kommit
till och kastat sitt solljus över förhandlingarna. Och jag hade icke kunnat tänka
mig annat än att det svenska folket, som i Ryssland sett sin arvfiende och
fruktat hotet från öster, dock skulle känna åtminstone en morgonrodnad av
lättnad inför en sådan uppenbarelse, som detta förslag innebär.

Summan av interpellationssvaret är således detta: den första frågan har
besvarats med nej; den andra besvarats med att den var »dunkel»; den tredje
har utrikesministern kringgått och lämnat obesvarad. Därför slutar jag, som
lag slutade interpellation en i dess tredje obesvarade punkt. När skall en
svensk regering bliva något betänksam inför de tre återvändsgränderna i folkförbundets
politik: minskning av rustningarna med bibehållande av rustningarnas
ofärd, säkerhetsproblemets lösning med bibehållande av osäkerhetens
grundvalar samt skiljedom i vitala frågor utan lagar eller erkänt rättstillstånd
att döma efter?

Herr Winberg: Ja, undantagandes den vackra sats, med vilken utrikes ministern

avslutade sitt anförande, måste man ju säga, att den resumé, han
gav av läget, just icke visade någon vidare ljus sida av förhållandena i världen.
Dock kan det ifrågasättas, om han ej i alla fall försökte göra dem ljusare
än vad de i verkligheten äro. Jag skall återkomma till det litet senare.

Jag skall stanna ett ögonblick vid hans förklaring rörande det från rysk
sida framlagda förslaget till avrustning. Så vitt jag fattade honom rätt. kunde
icke Sveriges regering ansluta sig till detta, bland annat därför att förslaget
saknade stöd i det faktiska läget för närvarande och vidare därför att
det icke innehöll några bestämmelser om ett skiljedomsförfarande. Av den anledningen
ansåg han, att det icke vore skäl att taga det riktigt på allvar.

Hela hans anförande, van han relaterade händelsernas gång och utveckling i
Nationernas förbund och denna institutions behandling av frågan om nedrustningen
visade emellertid, så vitt jag förstår, omöjligheten av att på den vägen
komma någonstans, ty det måste jag ju säga mig, att man må ha vilken uppfattning
man vill rörande möjligheten i ena eller andra avseendet, men man
skall vara blind pa bada ögonen, om man icke ser, att hela denna frågas behandling
inom Nationernas förbund tydligt och klart ger vid handen, att de
makter, som egentligen äro Nationernas förbund, d. v. s. de stormakter, som
gått i författning om att skapa till detta instrument, vilja i detta fall ingenting.
Jag skall ej gå så långt tillbaka i tiden beträffande behandlingen inom
Nationernas förbund av nedrustningsfrågan, som hans excellens utrikesministern
gjorde. Jag skall börja med ett fall år 1924. Som bekant var det så,
att redan da hade denna fråga varit uppe, och till en början sökte man få enighet
om ett förslag, vari man endast vädjade till samtliga till Nationernas förbund
anslutna stater att icke öka sina militära rustningar över den gräns,
varvid de då befunno sig — som man finner, ett synnerligen rimligt förslag

Nr 18. 12

Tisdagen den 13 mars.

Ang. åtgärder— men som Englands representanter motsatte sig till och med det förslaget,
för fullständig ]jUn(je det icke bli något av. Utrikesministern liar nu i dag redogjort för frågans
behandling än längre fram i tiden och visat, att tanken mött bestämt
(Forts") motstånd, framför allt och i första hand från den engelska regeringens sida.

Så vitt jag förstår — om jag förbigår en del tekniska utredningar, som man
har verkställt — så är allt vad man åstadkommit det vid det senaste sammanträdet
fattade beslutet, att anfallskrig äro förbjudna. Ja, det är verkligen eu
obetalbar fras av en församling som denna. Utan att man över huvud har
definierat vad man menar med anfallskrig och tydligen för att åtminstone
göra en gest åt galleriet bär man beslutit, att anfallskrig skola vara förbjudna.

Ja, om det vore så lätt att ordna alltsammans, varför har man icke fattat det
beslutet för länge sedan? Då hade vi naturligtvis inte haft några krig!

Det framgår sålunda tydligt och klart, att det på den vägen endast blir uppskov,
förhalningar och utredningar i det oändliga. Men när utrikesministern
i början av sitt anförande talade om det ryska förslaget, nämnde han, att det
sätt, varpå man drivit agitation för världsrevolutionen från rysk sida, icke har
varit ägnat att skapa något vidare förtroende för det förslag, som kom från
det hållet. Ja, han var mera försiktig — och det förstår jag så väl — än en
del av tidningspressen här i vårt land, som har menat, att det där naturligtvis
bara är en bluff från ryssarnas sida. Men utgår man från något sådant, borde
man verkligen kunna räkna med att herrarna i Geneve i förbundsförsamlingen
och förbundsrådet äro så pass skarpa huvud, att de skulle kunna använda
detta förslag till att ställa de ryska förslagsställarna mot väggen, nämligen
genom att utan vidare gå med på det men naturligtvis också kräva garantier
för att alla, som ansluta sig till förslaget, också ställa sig detsamma till efterrättelse.
Det hade varit den enklaste sak i världen att vidtaga sådana åtgärder,
att man icke behövt befara, att man låtit narra sig av en bluff. Att man
icke gjort det. bevisar nog, att man, som tidningspressen meddelade, när förslaget
framlades i Geneve, har blivit »obehagligt berörd».

Jag skulle också vilja något uppehålla mig vid en sak, som förekom vid förbundsförsamlingens
senaste möte i Geneve och som visar, att det hela mer och
mer börjar få en sådan karaktär, att det utmanar löjet. Jag har vid något tidigare
tillfälle tillåtit mig peka på att Nationernas förbund icke haft tillräcklig
kraft att genomdriva verkställigheten av det beslut förbundet fattat beträffande
Vilnaområdet. Då Polen var nog tilltagset att lägga sig till med detta,
resignerade man inom Nationernas förbund, vilket i sin tur berodde på att Polen
var vissa stormakters skötebarn —- stormakter, som inom förbundet ha
mycket att säga till om. Emellertid har alltsedan dess naturligt nog ett slags
latent krigstillstånd varit rådande mellan Polen och Litauen, och Litauen har
dragit frågan inför Nationernas förbunds råd. Från litauisk sida gjorde man
tidigare gällande, att det rådde krigstillstånd mellan Litauen och Polen. Om
så vore fallet, menade man emellertid, att rådet vore förhindrat att upptaga
frågan till behandling, och därför pressades nu Litauens representant att inför
församlingen förklara, att det icke rådde krigstillstånd mellan de två länderna.
Detta väckte ett oerhört jubel, och Polens och Litauens representanter trädde
fram inför förbundsförsamlingen och togo varandra i hand. De förklarade
båda, att det såväl i Polen som i Litauen skulle hållas tedeum i alla kyrkor,
emedan man nu kommit så långt, att dessa båda representanter tagit varandra
i hand. Emellertid förelåg alltjämt den sakliga tvistefrågan mellan dessa båda
parter, och med avseende på den kunde man icke åstadkomma något annat
nere i Geneve än ett sådant där allmänt uttalande om nödvändigheten att
komma till en uppgörelse, utan att man överhuvud tog itu med själva sakfrågan
och försökte få till stånd eu lösning av densamma.

Då man iakttager ett dylikt förfaringssätt och ser huru främmande för in -

Tisdagen den 13 mars.

13 Nr 18.

gripande i realiteterna denna institution är, kan man icke förstå den, som i Ang. åtgärder
likhet med herr utrikesministern allt fortfarande talar om, att detta är den /ör Myndig
enda väg, på vilken man kan komma fram, samtidigt som han även måste m ^ *

konstatera såväl att beträffande de tre stora sjömakterna flottrustnin- (Forts.)

garna ha ökats i väsentlig grad, under det man hållit på att debattera detta
avrustningsproblem, som även att i fråga om lantförsvaret i nämnda och övriga
stater, som icke kallas sjömakter, det är ju ett faktum, att man håller
på med kapprustningar och har hållit på därmed hela tiden. Det kan alltså
icke vara fråga om annat än att detta sätt att förhala frågan och att söka
inbilla mänskligheten, att man här på allvar har tagit upp frågan om nedrustning
eller avrustning, är en enda stor bluff. Det finnes icke någon verklighet
bakom detta, och det är därför sorgligt, att människorna så länge hållits
i den uppfattningen, att härifrån vore något att vänta.

Dess bättre har det på senare tid yppat sig en del fall. som visa. att man
börjar komma till insikt härom, i det att t. ex. en del socialdemokrater, vilka
förut varit »troende» på Nationernas förbund i en utsträckning som kanske
ingen annan, i dag verkligen måste erkänna, att de blivit besvikna i detta avseende,
och att det icke är något att vänta från Nationernas förbund. Det är i
alla fall alltid någon vinst, att man kommit till insikt därom.

Vill man för övrigt ha en i koncentrerad form hållen karakteristik av möjligheterna
i detta avseende beträffande Nationernas förbund, så skulle man ju
kunna andraga, vad märket B. D. har skrivit i tidningen Ny Tid för den 4
sistlidne februari. Efter att ha erinrat om, hurusom man i Nationernas förbunds
grundstatuter har nedskrivit bl. a. den vackra satsen, att människans
arbetskraft icke får betraktas uteslutande som en handelsvara utan skall vara
något annat, så säger han bl. a. följande: »Detta (politiska) genombrott ägde
rum under och efter världskriget. Det skedde på två olika vägar. I öster
Tredje internationalen, i väster Nationernas förbund. I Nationernas förbund
utgick man från det bestående ocli förde samman industriledare och fackföreningsmän
från hela världen för att de tillsammans skulle utarbeta de nya kollektivavtalen,
som skulle trygga den mänskliga standarden; världens regeringar
skulle lägga dessa kollektivavtal till grund för sin sociala lagstiftning.

Denna stora tanke har under snart tio år hållits vid liv med en svagt flämtande
låga, omgiven av likgiltighetens mörker, ogenomträngligt, endast en
smula nyanserat här och var av hån och cynism.

Var och en, som givit sig hän åt detta arbete, har förstått, att detta tillstånd
icke kunde fortfara huru länge som helst. En dag måste krisen komma.

Nu är tiden inne.

I denna stund går Internationella handelskammaren, mäktig, lakejernas
gud, erövrande Nationernas förbund öppet till storms mot grundprincipen om
människan som målet för produktionen!

Karikatyren av världssamhället, dansande kring guldkalven, vill blåsa ut
det verkliga ljuset.»

Eör övrigt är det en sak, som jag tillåter mig peka på här. Det är icke
bara det, att man, som herr utrikesministern nödgats konstatera i sitt anförande,
med allt det arbete man nedlagt endast kommit till negativa resultat. Det
är icke bara det, att man icke kommit till någon positiv lösning av de brännande
spörsmålen, utan det finnes något mer, som han också snuddade vid,
när han sade, att den svenska regeringen är mycket betänksam mot den sanktionspolitik,
som Nationernas förbund och dess ledande stater nu ha inaugurerat.
Däri ligger just det farligaste momentet, som man långt före detta borde
ha uppmärksammat. Man borde ha frågat sig, om det verkligen kan vara i
de små staternas intresse, framför allt stater sådana som de skandinaviska,
att knyta an vid denna stormakternas triumfvagn, vilka stater för utnyttjande

Nr 18. 14

Tisdagen den 13 mars.

Ang. åtgärder av sina intressen — som det allt mer klart och tydligt framgår — ha skapat
för fullständig <Jen institution, som heter Nationernas förbund. Det är på den punkten, som
a m.m!^ mai1 enligt min mening har begått den största dumheten, när man engagerat
(Forts.) sig för denna institutions politik.

Herr statsrådet Pettersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 144, angående viss ändring i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr
80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår hydreringsprodukter
av naftalin;

nr 147, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse;

nr 157, angående fortsättande av Aktiebolaget Jordbrukarbankens rörelse;
nr 158, med förslag till förordning angående förfarandet i vissa fall vid
oriktig avgiftsberäkning hos tullverket; samt

nr 159, med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen
den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8 samt statsutskottets utlåtanden nr 6 och 30—34.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 35, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 15—17, bankoutskottets utlåtanden nr 20—23 samt
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag får

hemställa, att kammaren måtte besluta, att på morgondagens föredragningslista
statsutskottets utlåtande nr 6, angående regleringen för budgetåret 1928
—1929 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen
till kommunikationsdepartementet, sättes sist bland två gånger bordlagda
ärenden.

Denna hemställan bifölls.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades av dessa nr 142 och 147 till bankoutskottet, nr 144 och 159 till bevillningsutskottet,
nr 151 till behandling av lagutskott, nr 152 till jordbruksutskottet
samt nr 155, 156 och 161 till statsutskottet, varemot propositionerna
nr 157 och 158 nu på begäran bordlädes.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 265, av herr Johansson, Johan, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i statsbaneförvaltningens organisation m. in.; och
nr 266, av herr Petrén m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till medicinalstyrelsen m. m.

Tisdagen den 13 mars.

15 >r 18.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 240, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion, 11:316, angående
vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen varning, i vad angår
statens befattningshavare, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till
sitt första tillfälliga utskott.

Anmäldes och godkändes statsutkottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
61, till Konungen i anledning av Kungl. Ma,j:ts framställning om anslag för
inköp och iordningställande av beskickningshus i Bryssel.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 62, till Konungen i anledning av väckt motion angående utsträckning
av tiden för hållande av tillträdessyn å vissa arrenden.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna angående
de kommunala församlingarnas rätt att utse revisorer samt om effektivare
kontroll och revision av kommunernas räkenskaper och förvaltning; samt
nr 9, i anledning av väckt motion om en pressorganisation för främjande av
vårt folks karaktärsdaning, politiskt och individuellt.

Justerades protokollsutdrag för denna dag samt protokollen för den 7 och
den 9 innevarande månad.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.52 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Sr 18. 16

Onsdagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg och ansökning:

Att riksdagsman P. A. Bergström, på grund av lungkatarr, är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet tillsvidare, intygas.

Stockholm den 12 mars 1928.

Sigge Wikander,
leg. läkare.

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av ovanstående intyg, anhåller jag om ledighet tillsvidare
från riksdagsarbetet.

Stockholm den 12 mars 1928.

Vördsamt
Alb. Bergström.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Herr statsrådet von Stockenström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 162, angående förlängd giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän
vid domänverket; , , , ^ ,..

nr 163, angående utbyte av mark mellan kronan och staden Kslov,
nr 166, angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linbered ningsanstalter

beviljade lan m. m.; .... TT„

nr 167, angående understöd i anledning av skador till foljd av Vänerns over nr

168^''angående ytterligare statsgaranti för centralkassornas för jordbrukskredit
förbindelser.

Företogs val av tjugufyra valmän för anställande av föreskrivna val av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till valmän utsedda:

herr Abrahamsson me<^ ^ rös er’

Anderson, S. Erik,

Björnsson

Boberg

Borell

Bärg

Frändén

Hansson, Sigfrid,

Onsdagen den 14

mars.

17 Nr 18.

herr Johansson Johan, i Friggeråker	med	77	röster.
»	Julin	»	77	»
»	Karlsson. John,	»	77	»
»	Kvarnzelius	»	77	»
»	Leander	»	77	»
»	Möller	»	77	»
»	Nilsson, Petrus,	»	77	»
»	Nilsson, Johan, i Kristianstad	»	77	»
»	Olsson, Oscar,	»	77	»
»	Pettersson, Olaus,	»	77	»
»	Pålsson	»	77	»
»	Sederholm	»	77	»
»	Svensson, C. E.,	»	77	»
»	Thulin	»	77	»
»	Trygger	»	77	»
»	Walles	»	77	» .

Företogs val av tio suppleanter för kammarens valmän för anställande av
föreskrivna val av dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos
efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter för kammarens ifrågavarande
valmän utsedda:

herr Svensson, Martin,

» Sundberg
» Bodin
» Ström
» Lindgren
» Berglund
» Sandén
» Larson, Edward,

» Hansén, D.,

» Eriksson, Carl E.,

sedan ordningen mellan dem blivit

med 24 röster,

»	24	»
»	24	»
»	24	»
»	24	»
»	24	»
»	24	»
»	24	»
»	24	»
»	24	»

lottning bestämd.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
157, angående fortsättande av Aktiebolaget Jordbrukarbankens rörelse.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, med förslag till förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig
avgiftsberäkning hos tullverket.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7 och 9.

Första kammarens protokoll 1928. Nr 18.

Jir 18. 18

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
pilsnerdricksförsäljningsjörordningen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka
ävensom i ämnet väckta motioner.

I en den 11 januari 1928 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 37, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats följande i anledning av
propositionen väckta motioner nämligen:

1 :o) två likalydande motioner, nr 238 i första kammaren av herr Bär g m. fl.
och nr 412 i andra kammaren av herr Olsson i Gävle m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen ville besluta viss ändrad lydelse av 27 § mom. 5 i förslaget till
ändring av vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning
av pilsnerdricka;

2:o) motionerna nr 241 i första kammaren av herrar Magnuson och Berglund
samt nr 413 i andra kammaren av herr Månsson i Erlandsro m. fl., i vilka yrkats,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 37;

3:o) motionen nr 410 i andra kammaren av herr Röing, däri föreslagits, att
riksdagen med godkännande i övriga delar av Kungl. Maj:ts proposition nr 37
med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11
juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka ville besluta,

dels att 27 § 5 mom. i förslaget skulle helt utgå,

dels att 9 och 17 §§, 22 § 1 mom., 27 § 4 mom. samt 35 § i förslaget skulle
erhålla den ändrade lydelse, som i denna motion angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet pa anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 37, icke kunnat oförändrad bifallas och med bifall till motionerna I: 238
av herr Bärg m. fl. och II: 412 av herr Olsson i Gävle m. fl. samt med avslag
å motionerna I: 241 av herrar Magnuson och Berglund, II: 410 av herr Röing
och II: 413 av herr Månsson i Erlandsro m. fl., för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka med
den ändringen, att 27 § 5 mom. erhölle viss av utskottet föreslagen lydelse.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Johan Nilsson i Kristianstad,
Boman, Bengtsson i Kullen, Nyländer, Wijkström och Brännström, vilka
av angivna orsaker inom utskottet hemställt, att riksdagen matte, med bitail
till motionerna I: 241 av herrar Magnuson och Berglund samt II: 413 av herr
Månsson i Erlandsro m. fl., avslå ej mindre Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 37, än även motionerna 1:238 av herr Bärg in. fl., 11:412 av herr
Olsson i Gävle m. fl. och II: 410 av herr Röing.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Med avseende å föredragningen av

bevillningsutskottets betänkande nr 12 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredrages det
av utskottet tillstyrkta förordningsförslaget paragrafvis och, där så erfordras,
momentvis med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist;

att sedan förordningsförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan föredrages
;

Onsdagen den 14 mars.

19 Xr IS.

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

att författningstext icke må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Ang.

ändringar i
jnknerdrickeförsäljningsjörordningen.

(Forts.)

Det av utskottet tillstyrkta förordningsförslaget.

6 §.

Denna paragraf lydde:

1. Rätt till partihandel med pilsnerdricka tillkommer allenast tillverkare
• samt den, som efter tillstånd enligt 8 § äger rätt att till avhämtning försälja sådan
vara och av Konungens befallningshavande erhållit tillstånd jämväl till
partihandel.

2. Pilsnerdricka, som försändes till återförsäljare, må ej avlämnas annat
än i köparens försäljningslokal eller därtill hörande magasin eller, för fortsatt
försändning till köparen, vid järnvägsstation, station för regelbunden automobiltrafik
eller å fartyg.

Herr Boman: Herr talman! Det nu föreliggande, av bevillningsutskottets
flertal tillstyrkta förslaget är i det väsentliga lika med den kungl. propositionen,
som i sin tur är byggd på det förslag, som med anledning av en i fjol avlåten
kungl. proposition i ärendet utarbetades inom bevillningsutskottet och som
innefattade åtskilliga mer eller mindre betydelsefulla förändringar i det av
Kungl. Maj:t då framlagda förslaget.

Då förslaget i fjol framlades, förelågo i statsrådsprotokollet refererade de
infordrade yttrandena från länsstyrelser med flera myndigheter. De uttalanden,
som av dem gjordes, voro ingalunda sådana, att däri fanns något allmänt
uttalande om behövligheten i Sveriges olika delar av en ny lagstiftning i detta
ämne. Det större antalet länsstyrelser uttalade, att de rådande missförhållandena
ingalunda voro av en sådan betydelse, att de påkallade någon ny lagstiftning.
Jag tror, att det endast var fyra länsstyrelser, som ansågo en ny lagstiftning
vara erforderlig. Till i år har Kungl. Maj:t icke föranstaltat om
någon ny utredning utan åtnöjt sig med att taga upp det förslag, som i fjol
framlades av utskottet och som av denna kammare förkastades och sålunda föll
vid fjolårets riksdag.

Av de uttalanden, som i fjol gjordes, vittnade flertalet om att de rådande
missförhållandena ej så mycket berodde på lagens bristfällighet som på lagöverträdelser.
Men mot lagöverträdelser lär man väl knappast vinna rättelse
genom att skärpa en lags bestämmelser. Ser man i stort på utvecklingen angående
nykterhetsförhållandena i vårt land, tror jag, att ingen skall kunna jäva.
att denna utveckling gått i en god och glädjande riktning. Det är väl då av
vikt att i sådant fall icke skärpa det restriktionssystem, som befunnits fungera
väl och verka gynnsamt, genom onödigt stränga bestämmelser, som ju verka
irriterande, särskilt då det gäller en dryck som pilsnerdricka, som ju dock i
stort sett är en måltidsdryck och ytterst sällan enbart användes såsom rusdryck.
Jag tror icke, att det nuvarande pilsnerdrickat såsom sådant i många
fall använts på ett sådant sätt. Jag vill erinra om, att redan nu äro de bestämmelser,
som gälla för denna måltidsdryck, lika stränga som de, som gällde för
det gamla ölet. Likaså vill jag erinra om att 1919 års lagstiftning förutsatte,
att då starkölet komme bort, skulle lättnader beredas för denna svagare dryck,
pilsnerdricka.

Att bruket av pilsnerdricka i vissa fall åstadkommer skadliga verkningar i

Nr 18. 20

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
fiilsnerdricksförsäljningsörordninqen.

(Forts.)

hemmen, är jag den förste att erkänna, men dessa verkningar äro egentligen av
ekonomisk art. I många hem får nog arbetarhustrun mindre till hemmet, än
hon skulle få, om inte mannen nedlade onödigt mycket pengar på inköp av
pilsnerdricka. Men detta är ett missförhållande, som egentligen framträder i
städerna, och där inverkar den föreliggande lagstiftningen inte alls.

Beträffande detaljbestämmelserna i det förevarande förslaget är det egentligen
två, som jag finner synnerligen betänkliga, nämligen bestämmelserna om
kvittensbok för rättighet att avlämna pilsnerdricka och om höjd åldersgräns
för inköpsrätt från 16 till 18 år. De retsamma följderna av dessa bestämmelser
och de lagöverträdelser, som utan tvivel därav skulle bliva en följd, äro av
den art, att jag anser, att de enbart för sig borde vara tillräckliga för avslag
å förslaget.

Med stöd av vad jag anfört tillåter jag mig, herr talman, att yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till den reservation, som är avgiven av herr
Johan Nilsson i Kristianstad m. fl.

Herr Bälg: Herr talman! Jag tror, att kammarens ledamöter skola förstå
och uppskatta, om vi följa den föregående ärade talarens exempel och ej alltför
länge uttänja denna debatt. Jag skall åtminstone för min del söka att inte taga
alltför lång tid i anspråk.

Jag nödgas dock först erinra kammaren om vad som under fjolårets debatt
i denna fråga anfördes rörande det egentliga behovet av mera ordnade förhållanden
vid försäljning av pilsnerdricka på landsbygden, än vad som nu råder.
Herr Schlyter lämnade då inför kammaren en uttömmande redogörelse för de
erfarenheter av en mycket nedslående art, som man gjort i vissa landsändar
särskilt i Norrland, och jag är övertygad om att de, som hava studerat förhållandena
och sökt sätta sig in i dem, måste erkänna, att det på vissa orter
inom landet kan finnas ganska starka skäl att få en förbättrad ordning till
stånd. Det är ju detta, som eftersträvats icke blott från s. k. nykterhetshåll,
utan även ifrån alla ordningsälskande personer och som fjolårets bevillningsutskott
på grund av Kungl. Maj ds då föreliggande proposition sökte åstadkomma
och som även Kungl. Maj:t i den nu föreliggande propositionen, på vilken
utskottet byggt, också sökt få till stånd. Om vi sålunda trots allt förnekande
måste erkänna, att det på långt när icke är så bra som önskvärt vore.
må det vara oss tillåtet att söka på ett fogligt sätt komma till rätta med de
missförhållanden, som man vill hava rättade. Detta söker det föreliggande utskottsförslaget
göra, såsom jag tycker mig finna, på ett mycket förnuftigt sätt.

Här har såväl i motioner som i reservationen och av den siste ärade talaren
sagts, att man icke skall komma med skärpta restriktioner och såmedelst söka
lägga hinder i vägen för begagnandet av en dryck, som är så pass oskyldig
som den här ifrågavarande. Jag bestrider, att man överhuvud taget i detta förslag
kommer med några nya restriktioner, i varje fall icke av någon betydelse.
Om jag frånser den påtalade höjningen av åldersgränsen från 16 till 18 år för
dem, som skola hava rätt att avhämta pilsnerdricka å försäljningsställe, är
resten, kan jag säga, endast några föreskrifter, som äro givna för att lättare
kunna få konstaterat, huruvida vederbörande försäljare följer den restriktionerna
innehållande lagen eller om han icke gör detta. Ingen kan med skäl säga,
att en lag såsom den föreliggande för den lojale förbrukaren och den lojale försäljaren
försvårar åtkomsten av denna dryck. Visserligen påtalade den föregående
talaren det föreslagna förfaringssättet med kvittering. Men i den
form, i vilken Kungl. Maj it framlagt sitt förslag till kungörelse, synes det
mig, som om alla berättigade krav på ett lämpligt förfaringssätt därigenom
blivit tillgodosedda. I en av de föreliggande motionerna har man sagt, att den
olyckan skulle kunna inträffa, att det föreskrivna kvittot slarvades bort, och

Onsdagen den 14 mars.

*21 Nr 1&

så stode köparen där. Detta visar endast, att motionären icke läst förslaget ,

till kungörelse, ty Kungl. Maj:t har i detta förslag sagt, att om det är så. att
det ursprungliga kvittot icke finnes, kan en annan lapp lämnas i stadiet. Det försäljningssynes
mig, som om man sökt finna skäl emot förslaget, där skäl verkligen icke förordningen.
stå att finna. . (torts.)

Yad man med hela detta förslag velat är, såsom jag först erinrade, att lämna
möjlighet för myndigheterna att kontrollera, huruvida försäljningen går lagligt
eller olagligt till. I stället för att vara ett ingrepp i den lojale köparens och
försäljarens rätt förhåller det sig på det sättet, att de lojala försäljarna av
pilsnerdricka säkerligen komma att uppskatta en ordning såsom den föreslagna.
Som förhållandena nu oftast hava gestaltat sig ute i bygderna, är det nämligen
de illojala försäljarna, som göra intrång på de lojala försäljarnas rätt.
utan att myndigheterna hava den möjlighet att komma till rätta med denna
olaglighet, som vore önskvärt icke minst ur den lojala försäljningens synpunkt.

Jag föreställer mig, herr talman, att det kommer att ges tillfälle att under
den fortsatta debatten säga någonting om de föreliggande motionerna. Intill
dess någon försvarare för dem uppträtt, skall jag avstå från att säga något om
deras innehåll. Innan jag slutar med att yrka bifall till utskottets hemställan,
vill jag emellertid redan nu hava sagt ifrån, att om det skulle visa sig, att den
föreslagna höjningen av åldersgränsen, som egentligen är det enda moment,
som berör förhållandena inom städerna, är en bestämmelse, som är svår att godtaga
från deras sida, som anse sig böra representera städernas och stadsbefolkningens
intressen, tror jag, att huvudsyftet med det föreliggande lagförslaget
kan vinnas även med bibehållande av den åldersgräns, 16 år, som finnes i nu
gällande förordning. Jag vill betona detta, för att det icke skall kunna användas
såsom skäl till att stjälpa det nu föreliggande lagförslaget med hänsyn
till motviljan mot den föreslagna åldersförhöjningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnuson: Herr talman! Då jag och en ärad medmotionär i denna
kammare i år väckt en motion om avslag på Kungl. Maj ds proposition nr 37.
som, enligt vad jag kan förstå, avser att införa mera restriktiva bestämmelser
beträffande försäljning av pilsnerdricka såväl på landet som i stad, tillåter
jag mig att i denna egenskap säga några ord.

Jag måste då först uttala min förvåning över att Kungl. Majd ansett frågan
vara av den vikt, att den fått formen av en proposition. Jag kan icke förstå
detta på annat sätt, än att man har tagit en mycket stor hänsyn till det beslut
i denna kammare, som fattades föregående år, i det att kammaren visserligen
avslog frågan om denna pilsnerdricksreform, men endast med fem röster.

Sålunda har Kungl. Maj d tagit detta till intäkt för att i år dessa fem motsträviga
möjligen kunnat bliva omvända och att det sålunda kunde tänkas ett bifall
till propositionen, som för övrigt i huvudsak är analog med bevillningsutskottets
förslag föregående år. Jag är ytterst förvånad över, att regeringen
har givit denna pompösa form åt denna relativt lilla fråga. Jag måste då fråga
mig, vad anledningen är: om regeringen liksom bevillningsutskottets majoritet
genom det sätt, varpå de avse att lösa denna fråga, anse, att den innebär någon
särskild möjlighet till folkuppfostran i vårt land, samtidigt som man naturligtvis
därmed påstår, att det är otänkbart att fortsätta med att låta detta oskyldiga
måltidsdricka, som vårt folk i stor utsträckning använder, få husera så pass
fritt, som för närvarande är fallet. Jag ser ju icke saken på det sättet, utan jag
frågar, vad som egentligen har förekommit, att man överhuvud taget alltjämt
vill lagstifta i oträngt mål och öka på de bestämmelser, som redan omgärda
pilsnerdricksförsäljningen.

Vad är det som förekommit? Jag kan åtminstone av handlingarna icke fin -

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
pilsner dricksförsäljningsjörordningen.

(Forte.)

na att det är något särskilt uppseendeväckande. Visserligen händer det nog
på landsbygden om somrarna, att exempelvis några ungdomar samlas för att
efter arbetsveckans slut förnöja sig på sitt sätt och få en tillfällig livets njutning
och att därvid inköpes pilsnerdricka, som i och för sig icke berusar eller
höjer deras^ stämning men som tillsammans med annat möjligen kan göra detta,
men jag frågar er, mina herrar, som ha möjlighet att på annat sätt njuta av livet,
om detta lilla utslag av ungdomlig levnadslust, som vid något tillfälle kan
taga sig något olämpligt uttryck, bör tagas till intäkt för förnyad lagstiftning?
För min del kan jag icke finna att detta kan giva någon som helst anledning
till att söka än mera förhindra och kontrollera försäljningen av denna dryck.
Det räcker med det som är.

Jag har naturligtvis särskild anledning att vända mig mot vad som i utskottsbetänkandet
förekommit beträffande åldersgränsens höjning ifrån förutvarande
16 till 18 år. Redan den siste ärade talaren har ju varit inne på den
frågan och sagt, att han för sin del icke har någon anledning att hålla på den
höjda åldersgränsen, ifall vi från städerna finna den omöjlig att upprätthålla.
Ja, det är så riktigt: det är omöjligt att upprätthålla redan den nuvarande
16-årsgränsen, så mycket mer då den höjda gränsen. Redan nu finns det en
mängd ungdomar, vilka utan att vara fyllda 16 år få bl. a. köpa pilsnerdricka
på magasinen, som vi säga här i Stockholm, till sina hem, dessutom alla dessa
tusentals ungdomar, som hjälpa till på verkstäder och kontor, vilka även få
göra liknande uppköp redan vid 14 eller 15 års ålder, men då man icke kan upprätthålla
åldersgränsen nu, är det otänkbart, att man kan göra det med en höjning
av åldersgränsen till 18 år.

Nu yttrade herr Bärg, att han hade ingenting emot att bibehålla gränsen.
Men då jag av detta finner, hur litet genomtänkt utskottsmajoritetens förslag
är, har jag ingen anledning att genom detta medgivande för städernas vidkommande^gå
med på utskottets förslag, utan jag har lika stora skäl att yrka avslag
på det hela, och detta icke minst på grund av de ord, med vilka utskottet
motiverat sitt betänkande. Nu erkänner jag visserligen, att utskottet modifierat
sitt betänkande nagot, särskilt den första satsen, mot vad förslagsutlåtandet
innebar, och detta vittnar ju också om en särdeles god och förnuftig
tanke hos utskottets ledamöter, men det kvarstar dock enligt mitt förmenande
tillräckliga skäl att yrka avslag på det hela. då utskottet bl. a. säger, att det
gäller att avhjälpa »förefintliga missförhållanden», som lära råda.

Då jag nu nämnt herr Bärgs namn, skall jag be i detta sammanhang få citera
herr Bärg från ett tillfälle uppe i utskottet, då han i en replik till herr Bergman
pa tal om möjligheterna att lagstifta mot tobaken sade ett mycket gott och
förståndigt ord, nämligen att man får lov att tåla även det man inte sympatiserar
med. Detta uttalande skulle jag vilja rikta till alla de nykterhetsvänner,
särskilt här i kammaren, som såvitt jag förstår inte tåla att se, vad de icke
sympatisera med.

Jag nämnde herr Johan Bergman, och jag vill säga några ord om en motion,
som han väckt och som avser att genom utredning klargöra, huruvida det
skulle vara lämpligt för vårt lands vidkommande att exempelvis i nykterhetsbefrämjande
syfte söka få det danska systemet tillämpat i vårt land.
Detta visar, att herr Bergman hyser ett stort förtroende till det svenska folket,
men detta visar han i mycket ringa grad i fråga om måltidsdrickat, pilsnerdriekat.
Skulle vi få det danska systemet, bleve ju inte endast pilsnerdrickat obeskuret,
utan även de verkliga rusdryckerna. Jag har sålunda ingenting emot
herr Bergmans kläm i denna hans motion, men motiveringen kan jag naturligtvis
icke godkänna. Jag vill med detta påvisa, att herr Bergman i visst fall
har ett mycket stort förtroende för vårt svenska folk, som han icke hyser då
det gäller försäljningen av pilsnerdrickat till samma folk.

Onsdagen den 14 mars.

23 » 18.

Med dessa ord vill jag hava sagt, och det är min bestämda uppfattning, att
man med gällande lagstiftning — jag säger detta särskilt till herr Bärg —
mycket väl kan kontrollera försäljningen av denna förfärliga dryck och även
beivra eventuella överträdelser med de myndigheter vi redan ha.

Jag vill endast tillägga, att föreliggande proposition och utlåtande enligt
vad jag kan förstå icke ha någon som helst betydelse i fråga om vart tolks

''^Med^dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka helt avslag på utskottets utlåtande
och bifall till reservationen.

Herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Utskottsreservanterna liksom nå gon

av de föregående talarna hava sagt sig icke vara övertygade om att missförhållandena
på förevarande område äro så stora, som jag gjort gällande Jag
vill härtill inledningsvis anmärka, att jag icke gjort gällande att missi örnallandena
äro »stora», om man därmed menar att de äro synnerligen talrika över
allt Sveriges land, utan vad jag sagt är, att de i vissa delar av landet äro talrika
och att de i allt fall, när de förekomma, äro så allvarliga, att möjlighet
till effektivt ingripande är behövlig. Det är ju lyckligtvis så vilket man
ofta är benägen att förbise — att straffbestämmelser, ordningsföreskrifter och
restriktionsbestämmelser i allmänhet icke tillkomma därför att förseelser och
missbruk äro regel, utan därför att sådana emellanåt förekomma och äro av

allvarlig beskaffenhet. .

Under sådana omständigheter har det synts mig ganska meningslöst att såsom
reservanterna påyrka, igångsätta en ny utredning i förevarande amne. Men
utredningskravet förefaller ännu mera egendomligt, om man läser de särskilda
skäl, som reservanterna åberopa för en sådan förnyad utredning.

Det ena skälet skulle vara, att genom en utredning skulle man kunna ia narmare
kännedom om omfattningen av dessa missbruk och missförhållanden, det
vill säga man skulle göra en inventering av dem över hela landet. Det är ju
självklart, att någon exakt siffra eller någon tillnärmelsevis exakt uppfattning
om hur högt upp antalet missförhållanden ligger, icke är möjligt att erhaUa.
Man vill ha en inventering, varmed jag förmodar länsstyrelserna , skulle belastas.
dessa länsstyrelser, av vilka en och annan redan ansett sig bora ge
Kungl. Maj :t en admonition för att de så ofta besvärats med yttranden i den

föreliggande frågan. ,

Det andra skälet skulle vara, att möjligen det kunde befinnas att, sedan
numera frågan om ändrade bestämmelser uppkommit, polismyndigheterna börjat
att i större omfattning än tidigare beivra överträdelser. Sålunda, sedan en
utredning är utförd, en fråga aktualiserats, väntar man sig, att ett som man
trodde slappnat nit fått en påkörare. Och man skall söka utröna detta, innan
man går vidare. Tankegången fullföljd skulle väl emellertid innebära att om
man låter det hela falla eller låter anstå med det hela, skulle nitet återigen
slappna; och så stå vi där och stampa igen. „ .

Emellertid, det är inte så, att vad som nu föreslås är baserat pa uppfattningen
om bristande nit hos polismyndigheterna. Det är inte heller sa, vilket
här redan påpekats, att vad som föreslås men kritiseras annat än till en mycket
ringa del är nya restriktioner. Förslaget är helt enkelt grundat pa uppfattningen
om att vi hava bristande kontrollföreskrifter och i någon man bristande
tillsyn, i vad angår tillverkarens utövande av sina försäljningsrättigheter.
Detta och ingenting annat gäller det. Man förbiser ständigt, da man
från motståndarhåll yttrar sig om denna sak, att vad här åsyftas, är egentligen
ingenting annat än att få vissa kontrollföreskrifter, avsedda att möjliggöra beivrandet
av och hindra lagöverträdelser, överträdelser av restriktionsbestämmelser,
som redan finnas och som länge funnits. Typiskt för detta förbiseende

Ang.

ändringar i
pilsnerdricksförsäljningsförordningtn.

(Forts.)

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

är utskottsreservanternas uttalande, att svåröverkomliga hinder skulle

TT) HT fl TT nvanrolrri --- • p o .. i • , , .

ändringar i ~~ ''TT •”-----“;''““rT <xn svaroverKomilga Uinder skulte lllöta

pilmerdricks- _ot at" oyervaka efterlevnaden av de ifrågasatta kvitteringsbestämmelserna
försäljnings- Uessa kvitteringsbestämmelser äro icke avsedda att vara något självändamål''

wv1r’ S°m+ 11 if0n arår r1’ lcke Så f^rligt’ °m ett och annat kvitto skulle vara
bortkommet eller avfattat i annan form än den vedertagna. Meningen med

dem ar att fa hallpunkter, då man misstänker att en tillverkare icke handskas
med forsadjnmgs rättigheten, särskilt i vad angår försäljningen efter rekvisition,
i enlighet med lagens föreskrifter.

Jag tillåter mig erinra om att ursprungligen den stora striden i denna »stora»
som man tydligen anser på många håll — fråga rört sig om detta: skall den
befogenhet, som hittills tillkommit länsstyrelserna att ingripa gentemot tillverkare,
som icke handhava sin försäljningsrätt på lämpligt sätt. Överflyttas till
kontrollstyrelsen? Det var den frågan, som väckte striden till liv och som gjorde
att striden blev sa häftig. För ram del har jag icke kunnat biträda förslaget
om överflyttning av denna befogenhet till kontrollstyrelsen, och striden
darom ar nu avförd Jag föreslog emellertid med avseende å den tillsynsrätt
som skulle lämnas kontrollstyrelsen, att man icke skulle inordna kontrollstyrelsen
direkt som eventuell part hos länsstyrelserna, utan att kontrollstyrelsen
skulle utse en person i var residensstad, som skulle kunna tillhandagå den om
det behövdes, och vilken icke var anonym, utan om vilken var och en visste att
han hade ifragavarande uppgift att fylla. Då blev det eu animerad strid'' om
s'' *■'' . ,u ar även han avförd från dagordningen.

Nästa stridsställning blev kvitteringsförfarandet. Visserligen var ju även
den saken föremal för mycken debatt, då kammaren för ett år sedan hade
att besluta i denna fråga, Det sades, att detsamma skulle medföra, att ölsändningen.
om ingen vore hemma i rekvirentens bostad, måste återföras. Jag påpekade,
att detta visst icke var nödvändigt; man kunde mycket väl införa ett
kvitteringsforfarande utan en sådan konsekvens. Det var sent på natten och
jag ville icke närmare utveckla saken, men jag trodde, att de ärade motståndarna
till förslaget nagon gang måhända varit med om att få exempelvis en
penningremissa eller vara. som man förutsatt skulle kvitteras eller för vilken
mottagningsbevis skulle lämnas, men där kvittot eller mottagningsbeviset kunnat
skickas med t. ex. en senare post.

Nu ha bestämmelserna i ifrågavarande avseende utformats på ett sådant sätt
att obestridligen ingen svårighet möter att avlämna varan för den händelse vid
något tillfälle ingen ar hemma, där varan skall avlämnas

Nu återstår egentligen blott påståendet, att kvitteringsförfarandet, som skule
galla endast var landsbygd, är ett obehörigt trakasserande av denna landsygd,
att aet är sa betungande, och att man på grund av omaket därmed kunde
ha anledning frukta, att utköraren skulle falla för frestelsen att förfalska rekvirentens
namn. \ ad trakasseriet beträffar vill jag hänvisa till. att andra kammarens
lantmän, åtminstone såvitt man kan döma av omröstningen för ett år
sedan icke togo talet från stadsrepresentanternas sida om trakasserier mot
landsbygden sa synnerligen allvarligt. Jag vill också erinra om, att om del
verkligen föreligger någon orättvisa mot landsbygden, så beror det på lagens
gamla redan gällande bestämmelser. Ty frågan om försäljning efter rekvisition
saknar betydelse för stadssamhällena, dels emedan där finnas ölkaféerna,
och dels emedan man där har rätt att kringföra pilsnerdricka utan rekvisition.
Vill man salunda astadkomma jämställdhet mellan landsbygd och stad skall
man yrka pa förändringar i redan gällande bestämmelser, vilka i angivna hänseende
ställa staderna — som jag dock tror av fullgoda skäl — på ett annat
plan an landsbygden.

Kvitteringsforfarande skulle vidare vara så betungande! Men nog är det
va ganska egendomligt, att i de otaliga fall. där sådant förfarande nu förekom -

Onsdagen den 14 mars.

Nr 18.

mer i det dagliga livet, knappast någon köpare torde känna sig besvärad därav,
besvärad av att, när han fått en vara hemsänd, skriva sitt namn på ett medföljande
kvitto. Men när staten fordrar någonting dylikt, blir det genast så betungande,
även när staten fordrar det för att göra en förefintlig bestämmelse
effektiv.

Skulle det verkligen förhålla sig så, att ölutkörarna äro så olämpligt intresserade
av den okontrollerade ölförsäljningstrafiken. att de, trots den frihet, med
vilken de kunna röra sig, när det gäller utfående av dessa kvitton, icke skulle
sky att förfalska mottagarnas namn, undrar jag, om icke de herrar, som förmoda
detta, vilja giva mig rätt däri, att man i så fall borde i än högre grad
misstänka dem för att så snart tillfälle gives överskrida nu gällande restriktionsbestämmelser,
vilket icke är belagt med så svårt straff som förfalskning.

Jag kan icke se annat än att de skäl, som framförts mot denna alls icke djupt
ingripande lagstiftning, äro så ohållbara, att motståndet måste bottna i någonting
annat. Den bottnar tydligen i den uppfattningen, som också här har framförts
särskilt av herr Magnuson, att pilsnerdrickat egentligen icke kan användas
som berusningsmedel, och vidare att fallen av missbruk äro så fåtaliga och
så litet betydelsefulla, att det icke finns någon anledning att åstadkomma effektiva
kontrollföreskrifter. Jag vill däremot erinra, att flertalet länsstyrelser
ansett, att det icke är bra som det är, utan att något bör göras. Jag vill
särskilt erinra om vad två landshövdingar yttrat, två landshövdingar, vars omdöme
jag tror att denna kammare i allra högsta grad värderar, särskilt då det
gäller det område, på vilket vi nu äro inne. Landshövdingen i Älvsborgs län
förklarade i sitt yttrande av 1925, att han förordade införandet av köpareförteckning.
Detta förutsätter det föreliggande förslaget. Han sade vidare, att
han icke hade något att erinra mot att man införde bestämmelse, att rekvisition
skulle vara skriftlig. Det har likväl ansetts vara för betungande; någon
föreskrift om att rekvisition skall vara skriftlig är icke föreslagen. Däremot
ansåg han sig icke kunna tillstyrka kvitteringsförfarandet. Men varför? Jo,
därför, sade han, att han av en promemoria från kontrollstyrelsen hade fått den
uppfattningen, att kvittot alltid måste udertecknas av den i familjen, som innehade
motboken, det vill säga husfadern, och att varan när denne ej var hemma,
icke skulle kunna avlämnas. Denna eventualitet föreligger icke, som jag
redan påpekat. Landshövdingen i Uppsala län säger om detta följande: »Länsstyrelsen
anser sig böra förorda ett återinförande av rekvisitionslistor» —
d. v. s. köpareförteckningar — »å vilka mottagningsbevis tecknas av rekvirenten
eller i hans frånvaro av någon av hans familj.»

_Nu är det ju sant, att vissa myndigheter ha avstyrkt förslaget. Särskilt
har ju överståthållarämbetet varit ganska avvisande och hemställt till
kontrollstyrelsen att »draga in tentaklerna». I anledning därav tror jag det
kan vara av ett visst intresse att erinra om. att det existerar någonting som
kallas »Sammanslutningen för smugglingens bekämpande», en sammanslutning,
vars ordförande är överståthållaren och vars vice ordförande är landshövdingen
i.Stockholms län. Jag har i min hand en publikation, som bär den fascinerande
titeln »Bland langare och langarekunder», inehållande en redogörelse för resultatet
av en undersökning, utförd på uppdrag av denna sammanslutning, vilken
sålunda arbetar under överinseende av dessa två mycket representativa
och under alla förhållanden synnerligen vederhäftiga män. Publikationen avser
visserligen närmast iakttagelser rörande den olaga sprithandeln, men den
har på åtskilliga ställen haft anledning att tala om pilsnerdrickandet, och jag
skall tillåta mig att citera ett par sådana uttalanden.

På ett ställe heter det: »Fredagarnas ölexcesser äro en fasa för många arbetarhustrur»,
och vidare anföres av undersökaren: »Snarare tror jag, att siffran»

Ang.

ändringar i
pilsnerdricksj
ör säl] ning sförordningen.

(Forts.)

Nr 18. 2 G

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
pilsnerdricksjörsäljningsjörordningen.

(Forts.)

■— d. v. s. siffran för konsumerad pilsnerdricka — »tenderar att höjas i och
med sommarens ankomst. Det verkar nästan löjligt att se, med vilket suveränt
förakt många arbetare behandla sina surt förvärvade slantar, då det gäller
att dricka ''biran''.» — »Biran», det är smeknamnet på pilsnerdricka.

Vidare säges på ett annat ställe: »Men det, som drickes mest nu för tiden, är
Öl», och i fortsättningen: »Ville» — det är en f. d. langare, som undersökaren
haft beröring med — »berättade vidare, att han och hans kamrater ofta dricka
en 20 ''helor’ per man och dag, när de ha tillräckligt med pengar. Det skulle
bli 40 halvor.»

Så avslutas betecknande nog denna undersökning med ett uttalande just angående
pilsnerdricka. Det heter: »Även denna undersökning» — det rörde förhållandena
i Stockholm med omnejd — »ger en stark bild av hur stor pilsnerkonsumtionen
är inom vissa arbetarkretsar. När ett sällskap kommer in på ett
kafé, skall var och en bjuda på en omgång pilsner. På mindre än en timme kan
i dylika sällskap på en fem, sex personer konsumeras en 25 ä 30 pilsner. De
för undersökningen anlitade, bland vilka icke fanns någon absolutist, gåvo också
uttryck åt den uppfattningen, att öldrickningen på kaféerna var en väsentligt
bidragande orsak till den onykterhet, som kunde iakttagas på gatorna. Man
lade grunden med de spritransoner, som kunde erhållas vid ett par folkrestarrrangbesök,
och spädde på med några flaskor öl på kaféerna.»

Detta rör nu visserligen städerna och trakterna däromkring. Men vad de
under stark kontroll stående ölkaféerna äro för städerna, det är på landsbygden
ölvagnen, som nu icke alls kan kontrolleras då den ambulerar på landsvägarna
och furnerar pilsnerlagen vid vägkanten eller i diket med pilsnerdricka. Förra
året var det en talare i denna kammare — det antyddes här för en stund sedan
— som läste upp en del yttranden från polismyndigheter angående dylika mycket
starkt framträdande missförhållanden med hänsyn till mindre nogräknade
bryggerier och ölutkörare. Han slutade med att säga, att han visserligen icke.
hunnit till hälften av de yttranden han tänkt föredraga, men icke ville
trötta kammaren vidare. Varpå en annan talare sade, att den förra, om han
räknat rätt, icke kunde komma med mer än femton sådana yttranden!

Jag upprepar vad jag sagt förut, att jag icke vill påstå, att överallt i Sveriges
land dessa missförhållanden i någon större utsträckning förekomma. Men
ett faktum är att de förekomma på sina håll i mycket stor utsträckning. Och
även om jag förstår, att man kan reagera mot de restriktionsbestämmelser som
finnas, kan jag icke tro, att denna kammare vill tillåta, att de redan förefintliga
restriktionsbestämmelserna icke kringgärdas med sådana kontrollföreskrifter.
att de kunna beivras. Jag är benägen tro, att motståndet — som en talare,
vilken nu icke är medlem av kammaren, yttrade vid förra årets debatt i denna
kammare — beror på att motståndarna till lagen i allmänhet icke röra sig i
sådana kretsar, att de kunna föreställa sig, att denna i och för sig ofarliga och
även enligt min mening smakliga dryck missbrukas på sätt som faktiskt förekommer.

Jag vill hemställa till kammaren, huruvida icke dessa överdrivna betänkligheter
mot förslaget kunde få falla. Jag erinrar om, att det på den punkt,
som i enlighet med föredragningsordningen nu närmast kommer att föredragas,
knappast råder någon meningsskiljaktighet. Jag vill vidare upprepa vad en
talare, herr Bärg, redan har antytt, eller att för den händelse kammaren principiellt
går in för bifall möter det, att döma av den röstfördelning som visade
sig här förra året, sannolikt icke någon större svårighet att på enstaka punkter
i fortsättningen i några mindre betydande avseenden jämka på bestämmelserna.
Jag vill därvid peka på den av honom omtalade bestämmelsen angående
åldersgränsens sättande till 18 eller 16 år. Förra året föreslog Kungl. Maj:t
16 år. För min del har jag icke ansett denna fråga om 16 eller 18 år vara av

Onsdagen den 14 mars.

» IS.

någon större betydelse, men jag har i år ansett mig med en viss inskränkning
kunna förorda gränsen 18 år.

Vidare föreligger det en skiljaktighet mellan Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag beträffande formuleringen av den befogenhet, som skall tillkomma kontrollstyrelsen.
Jag måste bestämt påstå, att vad bevillningsutskottet föreslår
är någonting tämligen oformligt — som jag redan förra året uttalade -— under
det att i det hänseendet knappast någon invändning kan göras mot Kungl.
Maj:ts förslag, och att den formulering, som bevillningsutskottet föreslår, därjämte
är ägnad att emellanåt onödigtvis försätta kontrollstyrelsen i en mindre
lämplig ställning. Men även i det hänseendet kan det ju senare under överläggningen
framställas yrkanden, som gå emot bevillningsutskottets hemställan
och för Kungl. Maj:ts förslag.

Jag har, herr talman, för närvarande ingenting vidare att tillägga.

Herr Leander: Herr talman! Man har sagt, att detta icke är någon nykterhetsfråga
i egentlig bemärkelse. Och man behöver icke heller kalla den så.
Man kan ju beteckna den som en ordningsfråga, om man tycker att det låter
bättre.

Då reservanterna till huvudsaklig del tillhöra det parti, som föregiver sig
mer än alla andra vilja främja tukt och goda seder, förefaller det en smula
underligt att de motsätta sig införandet av en bättre ordning och en bättre
reda rörande försäljningen av pilsnerdricka än den som för närvarande råder.
Det är ju icke fråga om att avskaffa denna av så många högt värderade
dryck, utan endast att införa ett förfarande beträffande densamma •— ett förfarande
som tillämpas i fråga om många andra varor. Ty det är väl ändå
ingen nymodighet att begära, att man skall kvittera en rekvirerad och erhållen
vara. Detta förekommer t. o. m. på landsbygden i så stor utsträckning,
att envar nog mer än väl vet, hur man skall gå till väga även när det gäller
att kvittera rekvirerad pilsnerdricka. För övrigt är det icke endast varor som
man brukar kvittera. Om ett arbete har beställts hos någon firma och denna
skickar en man för att utföra detsamma, fordrar alltid arbetaren, när han går
från platsen, ett intyg om den tid som han använt för arbetets utförande, och
inan har väl aldrig hört någon förklara, att han slätt icke bryr sig om att låta
verkställa detta arbete, därför att han måste underkasta sig besväret att lämna
ett dylikt intyg.

När man därför talar om trakasserier och svårigheter för konsumenterna att
skaffa sig denna i mångas ögon högt värderade dryck, tycker man att det är
att måla i alltför mörka färger. En konsument behöver icke göra något annat
än att teckna sitt namn på ett kvitto, när han mottager varan, eller om varken
han eller någon av hans husfolk är hemma, vid något senare tillfälle.
Detta kan sannerligen icke vara mer än han står ut med, och han underkastar
sig säkerligen besväret för att få sin pilsnerdricka. För fabrikanterna och
partihandlarna är det förenat med större besvär, men icke heller för dem är
det värre än att de kunna gå i land därmed. I själva verket får nästan varje
annan affärsman underkasta sig ett sådant besvär. Varje affärsman är ju
skyldig att föra böcker.

De, som
ker man icke borde resa ett sådant motstånd, som fallet är när det gäller dessa
ganska oskyldiga restriktioner i fråga om pilsnerdricka. Jag sade oskyldiga
restriktioner — därmed är ingalunda sagt att pilsnerdrickat skulle vara eu
så oskyldig dryck, som man jämt och ständigt får höra. Ofta kan denna
dryck framkalla oordningar och störande uppträden, till och med blodiga dåd.
Ett dylikt dåd ägde rum nere i Blekinge på gränsen mellan Tvings och Eringsboda
socknar för nu snart fyra år sedan. Ett par personer av tattaresläkt

Ang.

ändringar i
pilsnerd ricksförsäljning
•>-förordningen.
(Forts.,

Nr 18. 28

Onsdagen den 14 mars.

Ang. besökte en ölutkörare och erhöllo, naturligtvis mot betalning, 48 flaskor pilspilsnertricks-
ner- -^e lamna(le tre av flaskorna till en pojke, som de hade med sig, och som
försäljnings- drack ur dem, men de 45 flaskorna förtärde de båda männen tillsammans,
förordningen, och det behöver icke sägas, att de efter att ha konsumerat en sådan mängd
(Forts.) blevo starkt berusade. Under rusets inflytande uppsökte de ett par antagonister,
och när de fingo se dem rusade de mot dem med dragna knivar och
stucko ner dem, så att de blevo kvar på platsen såsom lik. Även ett par kvinnor,
som sökte hejda dem i deras vilda framfart, blevo sårade av deras knivai.
Om också dylika sorgliga händelser icke inträffa mer än en eller annan gång,
är det dock ofta, som lindrigare slagsmål och oordningar uppkomma därigenom,
att i synnerhet ungdomen på landsbygden dricker för mycket pilsnerdricka.

Man talar så mycket om nödvändigheten av att lära vår ungdom att spara,
och man vill vidtaga åtgärder därför, men sannerligen, mina herrar, om man
främjar sparsamheten med att tolerera, att landsbygdens manliga ungdom, och
den kvinnliga kanske också, samlas kring ölvagnarna och dricka den ena flaskan
öl eller pilsner efter den andra.

Jag tror nu icke, att även om detta förslag, vilket jag hoppas, blir upphöjt
till lag, något idealtillstånd därigenom genast skall skapas. Men något bättre
än vad det nu är blir det säkerligen, och man får vara glad över det lilla som
kan erhållas. Man säger vidare att detta förslag är riktat i synnerhet mot
landsbygden, men kan man vidtaga åtgärder för att landsbygdens folk skall
få leva i ett lugnt och stilla leverne, så har väl ingen på landsbygden någon
anledning att klaga, över detta. Visserligen har herr Bärg, utskottets ärade
vice ordförande, förklarat att vi som stå på utskottets ståndpunkt måhända
kunna jämka med oss på en eller annan punkt. För all del! Men i den punkt,
nämligen i fråga om åldersgränsen, där herr Bärg antydde att han skulle
kunna gå med på 16 år, förklarade likväl herr Magnuson i Stockholm, att
detta reflekterade han alls icke över, så det kanske överhuvud taget icke är
lönt att göra några erbjudanden därvidlag.

Men det blir ju tillfälle att resonera om den saken om och när den nu föredragna
punkten antagits, och jag ber, herr talman, att till densamma få yrka
bifall.

Herr Dalil, Adolf: Herr talman! Utskottets föreliggande förslag överensstämmer
ju i allt väsentligt med utskottets förslag i samma ämne förlidet år,
och enligt min mening kvarstå med oförminskad styrka de anmärkningar,
som kunde riktas mot fjolårsförslaget. Finansministern har erinrat om, hurusom
den föreliggande utredningen ger vid handen, att inom vissa delar av
landet missbruk i fråga om konsumtionen av pilsnerdricka föreligger, och
finansministern frågar i anslutning därtill, liksom tidigare herr Bärg, huruvida
icke kammaren skulle vilja medverka till, att erforderliga kontrollbestämmelser
stadgades för upprätthållande av redan nu befintliga restriktioner.

Härtill vill jag svara, att man till en början måste fråga sig, huruvida de
kontrollbestämmelser, som här föreslås, verkligen äro ägnade att bringa bot
för de missförhållanden, som finansministern skjutit i förgrunden. Tror verkligen
icke finansministern, att de individer, som finna sitt nöje och sin njutning
i att berusa sig med pilsnerdricka, skola finna utvägar att även med
det här stadgade kontrollförfarandet åtkomma sin dryck?

Herr Bärg förmenade, att dessa ifrågasatta kontrollbestämmelser icke voro
ägnade att försvåra åtkomsten av denna dryck för den lojale konsumenten.
Jag får bekänna, att jag inte riktigt förstår, var gränsen för lojalitet i fråga
om pilsnerdricka bör dragas. Hänför den sig till ett visst kvantum? Är det
lojalt att konsumera en flaska pilsnerdricka, men illojalt att konsumera fem?

Onsdagen den 14 mars.

29 Nr IS.

Detta kan utan tvivel vara i hög grad individuellt. Jag förstår sålunda icke
innebörden i denna anmärkning. Men om jag får fatta den så, att herr Bärg
ville påstå, att dessa kontrollbestämmelser icke skulle försvåra åtkomsten av
denna dryck för dem som till dagligt bruk såsom måltidsdryck använda denna
vara, så nödgas jag sätta ett frågetecken för denna mening, som även från
finansministerns sida här gjordes gällande. Det har vidare påpekats, såväl
av herr finansministern som av herr Bärg, att det nu föreligger en betydlig
lättnad i förhållande till fjolårets förslag, ty man har icke gjort det till ett
oeftergivligt villkor för fortsatt leverans av pilsnerdricka, att kvitto genast
skall avlämnas, och än mindre avlämnas på denna mycket omordade blankett.
Det är verkligen en välsignad sak, ty eljest skulle man ju kunim komma i en
sådan situation, att om vederbörande rekvirent tappade bort något av sina
kvitton, måste han flytta in i en annan socken för att vidare i livstiden kunna
få sig ett glas Öl till måltiden! Så långt har man icke velat gå, utan man
har medgivit, att han skall få lov att skriva sina kvitton även på andra slag#
formulär, kanske själv till och med tillverka ett kvitto med egen formulering.

Emellertid skulle han dock vara tvungen att avlämna detta kvitto samtidigt
med att en förnyad leverans sker. I det avseendet ger herr finansministern
med mycken välvilja, det måste jag medgiva, på sidan 18 i propositionen en
anvisning huru det skall kunna gå till, för den händelse att rekvirenten även
vid besöket nummer två skulle befinna sig borta från hemmet. Finansministern
säger nämligen, att kvittot kan skickas på posten. Vidare säger han:
»Om ej heller vid det senare besöket någon av köparens familj eller husfolk
är tillstädes, kan kvittot å den tidigare avlämnade varan av köparen lämpligen
läggas på den plats, där utköraren brukar avlämna varan».

Man har all anledning att vara finansministern erkännsam för denna anvisning.
I exempelvis hem på landet, där hela familjen är ute pa skördearbete,
menar finansministern sålunda att rekvirenten i förväg skall ha deponerat
kvittot någonstädes, där ölutköraren kan finna det vid sitt besök. Men det
är ju en ganska flyktig vara, ett sådant där kvitto, och jag förmodar att
finansministern, som redan i fjol med intuitiv blick förutsett detta ändamålsenliga
förfarande, så småningom utför denna tankegång så långt, att han hinner
ordna med något slags förvaringsrum, till vilket vederbörande ha var
sin nyckel, för att nedlägga det erforderliga kvittot.

Detta kan man naturligtvis göra, men huruvida detta förfarande, såsom
herr Bärg förmenade, skall kunna anses vara »fogligt och förnuftigt», eller,
som finansministern formulerat det i sitt nu citerade yttrande, »innebära en
enkel och praktisk lösning av de svårigheter, som man anser föreligga på denna
punkt», det överlämnar jag till var och en, som känner förhållandena på landsbygden,
att bedöma. Jag tror fortfarande, att varenda lantman, som så där
tämligen regelbundet i sitt hem förtär denna dryck och därför brukar rekvirera
pilsnerdricka, kommer sommartiden att finna detta system ganska betungande.
Lantmannen är kanske sällan hemma just vid den tid på dagen, när
ölutköraren kommer, och han finner därför detta vara mycket betungande. Jag
frågar herr Bärg ännu en gång: kunna dessa bestämmelser, som sålunda för
den mera dagliga måttliga konsumtionen ovillkorligen måste medföra omgång
och svårigheter, vara ägnade att motverka det missbruk, som finansministern
och utskottsmajoriteten tro sig i stånd att kunna möta med hjälp av dem. För
min del tror jag det icke.

Om således vissa sociala och praktiska betänkligheter enligt mm mening
måste möta detta förslag, har jag på en annan punkt samma anmärkning att
framställa i år som förlidet år. Denna är för mig icke mindre viktig. Jag
avser därmed det sönderbrytande av god och lämplig ordning i fråga om polisuppsikten,
som denna proposition syftar till och som än mer kommer fram uti

Ang.

ändringar i
pilsnerdricka -försäljningsförordningen.

{Forts.

>T 18.

Onsdagen (lön 14 mars.

Äng.

ändringar i
pilsnerdricJcsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

clen uppläggning av kontrollstyrelsens befogenheter, som utskottet förordar.
Som kammaren finner, skiljer sig utskottets förslag och Kungl. Maj ds proposition
uti 27 § sålunda, att propositionen förbehåller kontrollstyrelsen visserligen
granskningsrätt, men stadgar, att kontrollstyrelsen skall med sina framställningar
i ordningsavseende hänvända sig till Konungens befallningshavande.
Utskottet däremot har återfallit på fjolårets vaga och tvetydiga formulering,
där det heter: »Sker ej rättelse, äger kontrollstyrelsen hos vederbörlig

myndighet påkalla erforderliga åtgärder.»

Vi frågade oss redan i fjol: Vad menas med vederbörlig myndighet? Det
visade sig, att utskottsmajoriteten och reservanterna hade alldeles skilda meningar
om vad som därmed avsågs, och finansministern påtalade, om jag icke
missminner mig, under diskussionen i fjol detta, och finansministern har, såvitt
jag förstod honom rätt, även nu uttalat ganska avgjorda betänkligheter mot
denna formulering. Jag har mycket starka betänkligheter ur rent sakliga
synpunkter, ty hur man än vill tolka detta, kan man dock vara ense om att
kontrollstyrelsen härigenom skulle ha rättighet att direkt sätta den lokala
åklagande myndigheten och ortens polis i gång på grundval av denna bestämmelse.
Det anser jag vara en synnerligen olycklig och oändamålsenlig ordning.
Jag kan för min del inte med min röst bidraga till att kontrollstyrelsen, som
sannerligen redan nu har allt för stor befogenhet, ytterligare sväller och att
länsstyrelserna, som sedan gammalt ha sin befogenhet given såsom högsta ordningsmyndighet
i länen, kunna ställas åt sidan och förbigås.

Även i fråga om den rent lokala ordningshållningen innefattar detta förslag
bestämmelser, som jag anser vara betänkliga. Förslaget upptar liksom fjolårets
förslag rättighet för vederbörande nykterhetsnämnd att föreslå vissa ordningsmän,
som skola utrustas med polismans befogenhet för att hålla uppsikt
på denna ölförsäljning. Jag anser, att det inte är i sin ordning, att nykterhetsnämnderna
här skola komma in med förslag, som, såvitt jag förstår, om inte
något avgörande hinder föreligger, måste resultera i ett polisförordnande av
Konungens befallningshavande och att det således faktiskt blir nykterhetsnämnderna
som ge riktning åt ordningsförfarandet i visst hänseende. Men
det är icke allenast dessa i förordningen direkt omtalade ordningsmän, som här
skulle komma att vid sidan av den ordinarie polismyndigheten öva en liksom
lokal uppsiktsverksamhet. Åtminstone förefaller det, som om finansministern
hade åsyftat, att kontrollstyrelsen skulle ha rättighet att tillsätta personer med
sådan uppgift. Visserligen sade finansministern, att den sorgliga skepnaden
P. O. var avskaffad, men man nästan skymtar den mellan raderna i finansministerns
uttalanden, ehuru i en förminskad och fördunklad skala. Emellertid
tycker jag, att han återfinnes där. Finansministern säger nämligen på
sidan 17 i propositionen: »Jag förutsätter ävenledes, att kontrollstyrelsens

undersökningar i avlägset belägna orter komma att utföras väsentligen med
anlitande av därstädes boende, med ortens förhållanden väl förtrogna personer.»
Jag kan icke förstå annat än att det är finansministerns mening, att kontrollstyrelsen
skall tillsätta särskilda ombud i bygderna, som skola fara omkring
och se till, hur det förhåller sig med försäljningsförhållandena och dylikt annat.
Har jag misstagit mig därutinnan, är jag tacksam för en rättelse, men
det förefaller mig, som om finansministerns ordalag måste peka i den riktningen.
Jag anser, att man skall vara synnerligen försiktig med att i fråga om
denna särskilda verksamhetsgren skjuta in särskilda uppsiktsmyndigheter mellan
folket och den ordinarie polismakten. Varje sådant steg är enligt min mening
ägnat att ingiva misstankar, och jag kommer för min del bestämt att
med min röst motverka detsamma.

Jag kan således för min del inte finna annat än att de betänkligheter, som
kunde resas mot fjolårets förslag, med oförminskad styrka stå kvar i år. och

Onsdagen den 14 mars.

31 Xr !*•

även om man skulle kunna göra ändringsförslag och på någon punkt ernå
någon liten lindring, är hela tendensen och utformningen av detta förslag sådant,
att det innebär en olämpa och otrevnad alldeles utan behov och förskyllan.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag å såväl propositionen som utskottets
förslag.

Herr statsrådet Lyberg: Jag her att genast få svara herr Dahl med ett

par ord. Herr Dahl anmärkte på att i statsrådsyttrandet förekommer ett uttalande,
om att jag förutsatte, att kontrollstyrelsen vid utövningen av sin tillsyn
skulle låta det vara sig angeläget att därvid anlitades, när det gällde avlägset
belägna orter, biträde av någon tillförlitlig person inom orten. Jag
har svårt att förstå, att herr Dahl verkligen kan göra någon anmärkning på
detta. I all synnerhet har jag svårt att förstå det, då man som herr Dahl har
så stort misstroende för den funktion, som kontrollstyrelsen i egen hög person,
om jag så får uttrycka mig, utövar. Det är väl klart, att en sådan centralstyrelse
som kontrollstyrelsen, vare sig det gäller brännvinshantering, pilsnerdricksförsäljning
eller tillverkning, måste i en viss grad söka kontakt med
tillförlitliga personer ute i orterna. Att det inte kan vara lämpligt, att överdirektören,
byråchefer eller inspektörer resa land och rike omkring för att
hålla dom och rannsakning, det är, vad jag har sagt, och varför jag har sagt
det, är därför, att jag velat stryka under att det får bli så, att kontrollstyrelsen
snart nog kommer och säger, att tillsynen fordrar, att tjänstemännen
resa omkring på avlägset belägna orter med dryga resekostnader för statsverket.

Herr Dahl förklarade sig inte vara övertygad om att de ifrågasatta nya kontrollbestämmelserna
skulle råda bot för missbruket. Ja, huruvida de komma
att fullständigt råda bot för missförhållandena, vill jag låta vara osagt. För
övrigt kan ju endast erfarenheten fälla utslag rörande det spörsmålet, men ett
är väl ändå alldeles säkert: att bestämmelserna om köpareförteckning och kvittens
göra det lättare att förhindra mindre nogräknade bryggerier att hålla på
med en trafik, som är olaglig och icke önskvärd. Det kan inte förnekas,
att vad som nu kan ske opåtalt därför att man icke har några bevismedel att
tillgå, i regel kan förhindras därigenom, att man får dessa bevismedel. Herr
Dahl säger, att de, som vilja ha ett pilsnerrus, skaffa sig nog detta i alla
fall. Härtill vill jag säga, att dessa stackars människor, som vi nu tala om,
äro nog sådana -—- det är kanske litet var av oss i andra hänseenden — att
tillfället gör tjuven.

Nu säger vidare herr Dahl, att mina anvisningar om det enkla sätt. på vilket
man kan förfara med kvittos avlämnande, om ingen är hemma, då varan
skall avlämnas, äro synnerligen betänkliga, ty säger herr Dahl: Kvittot är
mycket flyktigt; det kan ju försvinna. Herr Dahl, pilsnerdricka är minst lika
flyktigt. Herr Dahl har intet att invända emot att pilsnerdricka avlämnas utan
att någon är hemma. Skulle vi inte då kunna komma överens om att det inte
heller är så farligt att lägga kvittot i den korg eller vad det nu må vara,
där man utgår ifrån, att pilsnern skall avlämnas, när ingen är hemma.

Nu synes herr Dahl anse onödiga alla anvisningar, ehuru han sedan kritiserar
dem som givits. Jag får verkligen säga herr Dahl, att jag efter vad som
förekom, inte minst från herr Dahls sida, under debatten för ett år sedan, varit
angelägen att giva anvisningar även beträffande mycket, mycket enkla saker.

Herr Petrén: Herr talman! Jag blev uppkallad av den förste ärade talaren,
då jag inte ville låta ett yttrande, som han fällde, stå oemotsagt. Han
yttrade nämligen, att pilsnerdricka i stort sett är en måltidsdryck och att det

Ang.

ändringar i
pilsnerdrick-9-försäijningsförordningen.

(Forts.)

Nr 18. 30

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
iribnerdricksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

torde vara ytterst sällan, som det användes i berusningssyfte. Det är alldeles
riktigt, som min ärade partivän på stockholmsbänken också framhöll, att pilsner
är en oskyldig måltidsdryck eller rättare sagt såsom måltidsdryck oskyldig.
Detta är nog alldeles riktigt, men däremot är herr Bomans påstående, att
pilsner icke användes i berusningssyfte, oriktigt. Ty det förhåller sig tvärtom
så, att pilsnerdricka i våra dagar spelar en ganska stor roll som berusningsmedel.
Herr Boman stödde sig i sin uppfattning på det förhållandet, att flertalet
länsstyrelser i sina yttranden i ärendet uttalat sig för att det inte behövdes
någon ändrad lagstiftning på detta område. Nu torde det förhålla sig så,
att länsstyrelsernas uppfattning, om pilsnerdrickats betydelse för nykterhetstillståndet,
val i stort- sett måste grunda sig på de rapporter och meddelanden,
som de få från de lokala polismyndigheterna. Det synes mig då vara ganska
anmärkningsvärt, att de lokala polismyndigheterna i stora delar av landet synas
ha en annan uppfattning i denna fråga än den uppfattning, som de organ,
vilka ha till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet i samhället, ha, nämligen
nykterhetsnämnderna. .Tåg kan sålunda upplysa om att nykterhetsnämnderna,
vilka som sagt ha till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet envar
i sin kommun, tämligen allmänt synas hysa den uppfattningen, att pilsnerdricka
spelar en ganska betydande roll som orsak till alkoholmissbruk. Jag
har under flera års lopp deltagit i de flesta av de konferenser med nykterhetsnämnder,
som bruka anordnas vid de i olika delar av landet varje år hållna
av Centralförbundet för nykterhetsundervisningen anordnade allmänna upplysningskurserna,
och^det har vid de diskussioner, som därvidlag ägt rum. från
nykterhetsnämndshåll ständigt och jämt framhållits, att under senare år med
den utveckling av motorfordonsväsendet, som ägt rum, användes pilsnerdricka
i mycket stor utsträckning som berusningsmedel, och särskilt klagar man landet
runt över att ungdomsfylleriet i så hög grad beror på pilsnermissbruk.
Detta framgar oc-kså av de årsberättelser, som avgivits av nykterhetsnämndernas
sammanslutningar. Jag har här i min hand den senaste årsberättelsen från
Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning, och där laser
man följande: »Pilsnerdricksförsäljning och pilsnerdricksutskänkning spelar
alltjämt en icke oväsentlig roll i försämring av nykterhetstillståndet. Det är
framför allt ungdomen, som använder pilsnerdricka i berusningssyfte.»

Min ärade partivän på stockholmsbänken ville göra den meningen gällande.

Pl sn®r<^r^c^a in^e har någon betydelse för nykterhetstillståndet. Jag vet
alltför väl, °att herr Magnuson har en mycket stor kommunal erfarenhet på
manga områden, men han har ännu inte varit medlem av nykterhetsnämnden
i Stockholm. Jag skulle såsom ordförande i Stockholms stads nykterhetsnämnd
gärna ha sett, att när vårt parti vid årsskiftet nu satte in en ny man i nykterhetsnämnden,
denne nye man då blivit herr Magnuson med hänsyn till det
inflytande, han bär. Jag vet nämligen, att han skulle inte länge behövt vara
medlem av Stockholms stads nykterhetsnämnd, förrän han, liksom vi alla andra
medlemmar av denna nämnd, hade förskaffat sig den erfarenheten, att i de lager
av befolkningen, ^ där alkoholmissbruk är rådande, spelar pilsnerdricka en
mycket stor roll såsom berusningsmedel.

o Jag skall inte på något sätt upptaga herr Dahls yttrande till bemötande,
då herr finansministern redan har replikerat honom. Jag vill bara säga detta, att
jag finner det vara helt naturligt, att nykterhetsnämnderna skulle få den’ befogenhet,
som det här i den föreslagna lagstiftningen är fråga om, då nykterlietsnämnderna
enligt rusdrycksförsäljningsförordningen ha till uppgift att
övervaka nykterhetstillståndet i kommunerna.

Herr talman! Då jag är av den uppfattningen, att man bör göra allt, vad göras
kan, för att höja nykterhetstillståndet, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 14 mars.

33 » IS.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Nilsson, Nils Anton: Herr talman! Det förefaller, som om den ut skottsmajoritet,

som står för det förslag, som här föreligger beträffande de
tillämnade restriktionerna för försäljning av pilsnerdricka, skulle ha ganska
liten praktisk kännedom om, hur det egentligen är ställt i detta avseende på
landsbygden. Nu är det anmärkningsvärt, att den förste talaren för utskottsmajoriteten
redan har gått in för en avprutning beträffande det, som egentligen
kan sägas verka försvårande för städernas vidkommande. Han säger,
att bestämmelsen om de 18 åren är det enda, som för städernas vidkommande
kan anses vara försvårande för tillhandahållande av pilsnerdricka och därför
vill han gå ned till 16 år. För landsbygdens del har emellertid samma
talare tydligen den uppfattningen, att där kan man vidtaga vilka restriktioner
som helst, därför att det är väl i varje fall inte så kinkigt, hur den saken för
landsbygdens vidkommande kommer att gestalta sig. Jag tänkte, att det parti,
som herr Bärg företräder, dock i varje fall i dessa dagar skulle ha fått någon
liten anledning att tänka över, vad det vill säga att med berått mod motarbeta
landsbygdens intressen, då det gäller sådana frågor, där landsbygdens befolkning
ju dock också kan ha rätt att kräva någon liten hänsyn till de speciella
förhållanden, som äro rådande där.

Nu säger herr Petrén senast, att det är hans uppfattning, att pilsnerkonsumtionen
eller bruket därav är en mycket betydande anledning till alkoholism.
Detta måste väl dock i all rimlighets namn vara en betydande överdrift. Är
verkligen den nuvarande pilsnerkonsumtionen en betydande anledning till
alkoholism? Den satsen kan man driva bland människor, som inte ha studerat
och inte följt med dessa förhållanden. Det verkar precis, som om herrar
nykterhetsivrare och nykterhetsfantaster i städerna skulle tro, att de människor
ute på landsbygden, som sitta i nykterhetsnämnder, kommunalnämnder och
fattigvårdsstyrelser inte ha något intresse av att studera dessa förhållanden
och se efter, hur det i dessa avseenden är ställt på landsbygden. Det göra de
med mycket stort intresse, men inte kunna de komma till den uppfattningen,
att pilsnerdricka är anledning till alkoholism. I den kommun, som jag tillhör,
är jag ledamot av kommunalnämnden och nykterhetsnämnden, och jag
tror också av fattigvårdsstyrelsen. Det är en liten kommun på 700 invånare,
och inom kommunen finns ett stort fiskläge, där en tredjedel av kommunens
invånarantal är bosatt. Inom detta fiskläge finnas två handlare, och båda
dessa ha rätt att till försäljning tillhandahålla pilsnerdricka. Detta har pågått
i flera år, men varken nykterhetsnämnden, fattigvårdsstyrelsen eller någon
annan social nämnd i kommunen har någonsin haft den allra ringaste anledning
att ingripa på grund av detta förhållande.

Om det skulle komma någon människa på besök, som man vill bjuda på
en flaska pilsner till en måltid eller annat, uppställer man nu den fordran,
att de bud, som skola skickas till affären för att hämta denna dryck, skola
vara fyllda 18 år. När nu Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten fästa sä
stort avseende härvid och anse, att detta är så viktigt, vill jag fråga: Varför
skall budet just vara 18 år? Varför skall han inte ha uppnått myndig ålder
och varför skall han inte vara valbar åtminstone till en av riksdagens båda
kamrar just för att kunna få hämta hem ett par flaskor pilsner? Jag tycker, att
detta verkligen går för långt. Jag har talat med personer i min provins
om dessa saker och de yttrade till mig: Är det verkligen möjligt, att det skall
vidtagas dylika anordningar? Nu säger man emellertid, att vi äro så vana att
kvittera mottagandet av en vara, när vi få hem den. Så är inte alls förhållandet.
Jag tror aldrig, att jag i egenskap av köpare har kvitterat en vara.

Första hammarens protokoll 1928. Nr 18. 3

Ang.

ändringar i
pilsnerdricka -försäljningsförordningen.

(Fort».

Nr 18. 34

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
pilsnerdriclcsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Jag har visserligen fått göra det i Stockholm, när jag fått en vara hemsänd
till min bostad, men hemma har det aldrig någonsin förekommit.

Hela denna tillställning vittnar om en verklighetsfrämmande uppfattning
på det här området, och jag tror, att man i mycket hög grad överskattar landsbygdens
befolknings tålamod, om man tror, att det skulle kunna gå för sig med
någon utsikt till framgång att få den att lyssna till dessa lagbestämmelser i
fråga om kvittenser m. m.

För övrigt, denna kontroll eller denna anordning, varigenom kontrollstyrelsen
skall på sätt som föreslås få med denna sak att göra, är också en sak,
varemot det kan riktas mycket befogade anmärkningar. Då dessa anmärkningar
här förut framförts av en föregående talare, skall jag för tillfället inskränka
mig till att instämma i avslagsyrkandet.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Dessa debatter angående

den s. k. pilsnern åtnjuta ett ganska stadgat rykte för tråkighet, och de äro
verkligen tråkiga i många avseenden. De äro det redan på grund av föremålets
namn. Vad har den goda staden Pilsen egentligen gjort för ont för att behöva
dragas med denna falska ursprungsbeteckning på det svenska ölet? Men det
finns en sida av saken, som inte är tråkig, och det är den, att omsorgen om
svenska folkets nykterhet dock visar sig vara ett intresse, som i vår partisplittrade
tid kan ena personer av de mest olika partier. En av mina ärade meningsfränder,
som -har talat här i dag, uttryckte sin förvåning över att det parti,
som särskilt ville hålla på tukt och goda seder, skulle vara emot detta förslag,
som just går ut på att främja tukt och ordning. Jag har flera gånger känt eu
liknande förvåning, men rätt bör vara rätt, och jag tror knappast, att man kan
säga, att högerpartiet i dag i sin helhet kan betraktas såsom motståndare till
den reform, som här är i fråga. Det ser visserligen så ut, om man läser utskottets
betänkande. Där tycks ju högern stå enhetlig gent emot bondeförbundet,
de frisinnade och flertalet socialdemokrater. Det fanns ju också en socialdemokrat,
som var reservant, och vi hörde nyss en annan socialdemokrat yttra sig
här i dag på den sidan. Detta är nog en fråga, som skär igenom partigränserna.
Att kammarens högergrupp ej är lika oresonlig i denna fråga som utskottets
högerdelegation vågar jag hoppas, och jag vill hänvisa de ännu tveksamma
till ett yttrande, som fälldes, då ett ordnande av denna sak begärdes av riksdagen
år 1925, av en framstående, numera avliden representant för högern i denna
kammare. Jag tror, att just det anförande, han höll — det var hr Heyman
på älvsborgsbänken — var det nära nog verkningsfullaste yttrandet i hela debatten,
och det, som förmådde kammaren att med så stor majoritet begära det
reformförslag, som nu föreligger. Jag ber också i detta sammanhang att få
säga, att när riksdagen i sin helhet med mycket stor majoritet har begärt ett
sådant förslag, ett förtydligande och fullständigande av gällande bestämmelser,
skulle det väl vara riksdagen ovärdigt att nu, när Kungl. Maj:t har effektuerat
vad riksdagen begärt, avslå detsamma. Man kan ju ha olika meningar
om en eller annan detalj, men det blir ju tillfälle att rösta om varje särskild
paragraf. Jag vill läsa upp några rader ur hr Heymans anförande i 1925 års
debatt, vilka, äro ägnade att kasta en ganska skarp belysning över vad frågan
egentligen innebär. Han sade så här: »På landsbygden ligger denna, sak faktiskt
så till, att man där i stor utsträckning utan föregående rekvisition per bil
översvämmas av Öl från städernas bryggerier. Ölrutterna ställas företrädesvis
så, att stora arbetsplatser uppsökas eller i varje fall tangeras. Dessa iakttagelser
är jag ofta själv i tillfälle att göra under de tider, då jag är hemma.
De arbetsplatser, för vilka jag är ledare, äro så gott som dagligdags anhaltsstationer
för ölautomobiler från två olika bryggerier. Särskilt om sommaren
hör det icke alls till ovanligheten, att man ser arbetare, som för sitt dagsbehov

Onsdagen den 14 mars.

35 Nr 18.

köpa upp sex flaskor. När varje flaska kostar 23 öre, d. v. s. 69 öre per liter»
— han erinrade därvid om att mjölk såldes för 14, 15 öre per liter — »innebär
detta givetvis en fullständigt onödig dagsutgift för arbetaren av 1 krona 38 öre.
Detta medför i längden dålig ekonomi för dem, ett förhållande, som jag för min
del velat förebygga genom att lämna min anslutning till det föreliggande förslaget.
Det kan nämligen icke frånkommas, att i åsyftade fall är det, såsom
man säger, tillfället som gör tjuven, när ölbilarna under berörda förhållanden
köra alldeles in på arbetsplatsen och ölet, bokstavligt talat, hälles i halsen på
arbetarna.» Jag vill tillägga, att det minsann synnerligen ofta visst inte stannar
vid bara sex flaskor.

Det var genom sådana erfarenheter och ur dessa synpunkter en arbetsgivare,
som hade sett verkningarna av detta ölkringkörande utan rekvisition, blivit
övertygad om att här något måste göras, om man vill våra arbetares väl, och
det är inte bara ur nykterhetssynpunkt som denna sak bör ses, utan även ur
den synpunkten, att arbetaren mycket väl behöver spara sina slantar och få
nyttigare och bättre valuta för dem.

En ärad föregående talare, herr Magnuson, yttrade om pilsnern, att den var
»en synnerligen oskyldig dryck». Vi ha här hört en medicinsk auktoritet uttala
sig i alldeles motsatt riktning. Jag skulle kunna åberopa många andra
medicinska auktoriteter, som sagt alldeles detsamma, men jag vill inte trötta
herrarna med det. Herr Magnuson är till yrket förgyllare, och det ser ut som
om han skulle låtit sin framstående yrkesskicklighet göra sig gällande även i
detta fall. Han framställde verkligen den för närvarande kanske största dryckesfrestelsen
för Sveriges arbetare i ett så guldskimrande ljus, att jag tror, att
om någon gjort sig skyldig till överdrift — man brukar ju annars beskylla oss
för överdrifter i de här frågorna — så var det verkligen herr Magnuson.

Jag vill nämna, att för inte så länge sedan träffade jag en ordningens upprätthållare
i en norrländsk kommun, som berättade för mig, att han på sin ort
nyligen bl. a. gjort följande erfarenhet. En lantman hade en frisk vinterdag
kommit in till platsen, och han hade omedelbart begivit sig till ett ställe, där
han kunde få pilsnerdricka. Där hade han förtärt, jag vill minnas tjugu halvor,
kanske mer, och litet längre fram på dagen hade ordningens väktare fått
taga vara på denne man, halvt förfrusen i en snödriva. Det var en ren lyckträff
att hans liv blev räddat. Men herrarna må icke tro att detta öleländes
ödesdigra följder inskränka sig bara till Norrland. Ett annat fall, som jag
också känner till, inträffade i en ort i Östergötland. Där gick eu person, efter
att ha förtärt, såsom utredningen visade, en hel del pilsnerdricka. men ingen
annan, starkare dryck, ute på en gata och roade sig med att skjuta skarpt. Han
sköt händelsevis på kyrkoherdens fru. Han bommade visserligen, lyckligtvis;
ölruset ger ju ingen vidare skjutskicklighet, men det var i alla fall ett svårt
olyckstillbud. Det finnes av sakkunniga, som yttrat sig i saken, t. ex. landsfiskaler
i olika delar av landet, de allra mest positiva uttalanden om vilket
elände som i alla landsändar framkallas genom kringförandet av dessa ölvagna,
r. Jag hänvisar herrarna till den ar 1927 tryckta utredning, jag här har i
min hand. läs, vad landsfiskalen i Väddö, Stockholms län, där säger, och många
andra, landsfogden i Jönköpings län, landsfiskalen i Malmbäck i samma län.
landsfiskalerna i Gislaved och Vetlanda, landsfiskalen i Rocknebjy Kalmar
an, landsfiskalerna i Kalmar distrikt, i Mörbylånga, i Nybro, i Stångenäs, i
botenas, i K ville, i Mölndal, i Nordals distrikt, i Äs distrikt, i Finnskoga, i
innebergs och Hova distrikt, i Svärdsjö, i Leksand, i Borlänge o. s. v. Det
ar från en massa håll, som oordningarna äro till fullo betygade, det är omöjli
för mig att räkna upp allesammans. Landsfiskalen i Sandviken, Gävleborgs
län, säger t. o m. att pilsnerdrickandet i berusningssyfte »tagit ett oerhört
omfång». Jag vill bara tillägga, att de få rader, som i nämnda utredning cite -

Ång.

ändringar i
pilénerdricksförsäliningsförordningcn.

(Forts.)

Nr 18. 36

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
pilsnerdricksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

rats från varje yttrande, upptaga aderton tättryckta sidor i den broschyr, som
jag här har tillgänglig, där dessa uttalanden äro i koncentrerad form avtryckta.
Det är nog därför fullkomligt misstag, om man tror, att den s. k. pilsnern är
någon så oerhört oskyldig dryck. Och det lilla besvär, som det nu begäres,
att man skall underkasta sig vid det lojala inköpet av drycken i fråga, innebär
ju endast, att man skall utfärda ett kvitto. Skulle det verkligen vara så fruktansvärt
besvärligt? I de allra flesta fall är naturligtvis någon medlem av
familjen hemma. Den som kommer med varan har ju till hands en blyertspenna,
med vilken detta kvitto kan påtecknas. Det är väl ytterligt sällan det
förekommer, att ingen människa är hemma, och även för sådana undantagsfall
har det ju av finansministern anvisats, hur det skall gå till. Det lilla besvär,
som någon sällsynt gång skulle kunna förekomma som en följd av detta, måtte
väl vara en ytterligt liten obetydlighet i jämförelse med det från alla håll i landet
omvittnade elände, som drabbar tusentals arbetare och som inte bara i hög
grad på ofördelaktigt sätt inverkar på nykterhctstillståndet utan också på folks
ekonomi, som förut är påpekat.

Jag har mycket svårt att föreställa mig, att den omständigheten, att det just
är högerns representanter, som reserverat sig i utskottet, verkligen skulle betyda,
att de samhällsgrupper, som betrakta sig som bildningens, aristokratiens,
svenskhetens representanter, representanterna för de strävanden, som enligt
uppgift — jag tror också uppriktigt, att det är deras mening — vilja bevara god
ordning i vårt land och vilja bevara vårt folk ofördärvat, att det just skulle
vara de, som motsätta sig en nykterhetsreform, och det till och med när den
är av så moderat omfattning som den nu föreliggande, och när den är framkallad
närmast efter påyrkande från deras eget håll. Det var ju nämligen just
det förut citerade yttrandet av en högerns representant vid 1925 års riksdag,
som närmast föranledde denna kammare att besluta ifrågavarande framställning.
Man kände sig övertygad av hans argumentation. Hans röst är nu förstummad,
men jag har i alla fall velat erinra om den inför dem som äro hans
meningsfränder i andra avseenden men som nu inte ha tillfälle att höra honom.

Jag ber för min del att få yrka bifall till reservationen, förlåt, herr talman,
jag menar ju till utskottets hemställan. Jag ber om ursäkt för missägningen,
jag är tyvärr så van att behöva reservera mig i dessa frågor, att jag
råkade följa den gamla vanan. Jag yrkar naturligtvis bifall till utskottets
hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Det är en sak här i debatten, som gjort

mig mycket förvånad, och det är det stora buller, som^göres pa. många hall
över kvittot. Jag undrar, om det finnes en enda av. våra praktiska svenska
bönder, som behöver ens ett ögonblick lägga sin panna i sa djupa veck som herr
Dahl gjorde för att hitta på en utväg i detta fall. . o

Av herr Nils Anton Nilsson hörde vi nyss ett. sakkunskapens ord i fråga om
möjligheten till uppkomst av kronisk alkoholism genom bruket av pilsnerdricka.
Han förklarade nämligen, att de, som sitta inne med sakkunskap i
detta fall, veta mycket väl, att kronisk alkoholism inte framkaHas genom
förtärande av pilsnerdricka. Jag har också en del erfarenhet i fråga om den
saken, eftersom jag varit sjukhusläkare i en trettio års tid och haft tillfälle
att litet grand se, hur kronisk alkoholism uppkommer. Jag ber då att få förklara,
att det är fullkomligt riktigt, vad herr Petrén anförde för en stund sedan.
För det första är det riktigt, att man kan bli berusad av pilsnerdricka,
för det andra, att det ofta förekommer, att folk äro berusade av pilsnerdricka,
och för det tredje, att kronisk alkoholism kan uppkomma genom dagligt bruk
av pilsnerdricka i de kvantiteter, som den ofta användes, nämligen 15. 20

flaskor om dagen, vilket ju är mycket vanligt i stora kretsar. Jag vill vidare

Onsdagen den 14 mars.

Nr 18.

påstå, att det är alldeles korrekt, att bruket av pilsnerdricka är en av de van- ändringar ;
ligaste orsakerna till uppkomsten av regelrätt kronisk alkoholism med dess piisnerdriclcsvanliga
symtomatologi, med de förändringar i känsloliv, viljeliv och person- försäljningslighet,
som den medför. Att inte pilsnerdricka användes bara i mindre kvan- forordmngen.
titeter såsom måltidsdryck, det kunde man också från motståndarnas sida få (Forte'')
en liten vink om i det anförande, som herr Magnuson höll i början av debatten,
då han uttalade sina stora farhågor för, att ett antagande av utskottets förslag
skulle ge anledning till en vidsträckt arbetslöshet inom springpojksfacket
i Stockholm!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petrén: Herr talman! Efter det sista anförandet kan jag fatta mig
kort. Jag begärde nämligen ordet närmast i anledning av herr Nilssons i
Östrabo anförande, då han sade, att han ville betrakta mig som en teoretiker,
som saknar kännedom om de faktiska förhållandena, detta till skillnad från
honom själv. Jag vill då säga, att jag grundar min uppfattning om förhållandena
i Stockholm på en tolvårig verksamhet i Stockholms stads nykterhetsnämnd,
vilken jag tillhört alltsedan den började sin verksamhet. Min uppfattning
rörande landsbygden har jag grundat, ingalunda på yttranden av
personer, som sakna kännedom om förhållandena, utan tvärtom på yttranden av
just de personer, som ha med dessa saker att syssla ute i bygderna, nämligen
medlemmar av nykterhetsnämnderna, vilka ha att övervaka nykterhetstillståndet
och att ta hand om alkoholmissbrukarna. Det är sålunda så långt ifrån,
att man kan säga, att det är personer, som äro verklighetsfrämmande, vilkas
uppfattning jag här återgivit, att det tvärtom är på uppgifter av de personer,
som ha den bästa kännedomen om förhållandena, och på min egen rika erfarenhet
på området, som den uppfattning, jag här uttalat, är grundad.

Herr Felir: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten. Jag vill

bara resumera och i korthet säga, att de två bestämmelser, som bär framför
allt äro ägnade att väcka de största betänkligheterna , äro dels bestämmelsen i
22 § 1 mom. angående minimiåldern för den, till vilken pilsnerdricka må utlämnas,
dels utskottets förslag rörande 27 §. Jag vill i korthet förklara, att
mitt ställningstagande till förslaget kommer att bero på, om debatten i fortsättningen
ger säkert stöd åt förhoppningen, att dessa bägge frågor kunna lösas
så, att i 22 § 1 mom. åldern sättes till sexton år och att i 27 § Kungl. Maj ds
förslag bifalles. Under sådana förutsättningar kommer jag, herr talman, att
vid dessa båda paragrafer yrka bifall i den av mig nu angivna riktningen. I
motsatt fall kommer jag att rösta för avslag å hela lagförslaget.

Herr Biirg: Herr talman! I anslutning till herr Eehrs uttalande vill jag
säga, att jag för min del är villig att acceptera hans förslag rörande åldersgränsens
fixering till sexton i stället för aderton år. Vad beträffar den föreslagna
ändringen i 27 § vill jag också betyga, att då jag anser synnerligen
önskvärt, att man en gång får ett beslut i denna fråga, som. förelegat vid åtskilliga
riksdagar, jag, hellre än att riskera ett avslag, vill biträda herr Eehrs
förslag även i den delen, och jag skulle vilja mana dem, som jämte mig stå på
utskottsmajoritetens linje, att även följa honom i det hänseendet.

Dessutom vill jag söka besvara ett par frågor, som direkt riktats till mig.

Herr Dahl frågade mig, vad jag menade i mitt förra anförande med mitt uttryck
»den lojala förbrukaren». Jag medger, herr Dahl, att jag kanske använde
ett oriktigt uttryck i det fallet, men om jag i stället säger den lojala
köparen, så kanske herr Dahl förstår, vad jag menade med mitt yttrande.

Herr Nils Anton Nilssons huvudanmärkning gällde den föreslagna höjnin -

Nr 18. 38

Onsdagen den 14 mars.

ändringar i f;eu a.v f^em s?x^°.n till aderton år, men i och med detsamma att jag

pilsnerdriclcs- för nim del anslutit mig till förslaget om den lägre åldersgränsen, torde jag väl
försäljnings- mte behöva ge mig in på någon polemik i den frågan. När herr Nilsson säger,
förordningen, att man från mitt partis sida också borde ta litet hänsyn till landsbygden och
(Forts.) förhållandena där, så har jag litet svårt att förstå, vad herr Nils Anton Nilsson
egentligen vill, och detsamma gäller Magnuson i Stockholm. Jag förutsätter,
att herrarna inte vilja, att vi skola bibehålla en ordning, som gör det svårt
för vederbörande myndighet att övervaka, att de nu gällande lagbestämmelse111^
efterlevas. Anse herrarna, att de nuvarande bestämmelserna angående
försäljning av den här varan äro för stränga, så förefaller det mig, som om
det varit riktigare att föreslå en mildring av dessa bestämmelser. Jag kan,
som förut sagts, inte förutsätta, att herrarna mena, att vi skola bibehålla ett
kontrollsystem, som är så ineffektivt, att lagarna ostraffat kunna överträdas.
Det är ju endast därpå hela denna åtgärd egentligen syftar. Den stora svårigheten
skulle vara det kvitte ringsförfarande, vars innebörd herr finansministern
här så tydligt redogjorde för, men det får jag säga är ett skäl, som inte
är alltför vägande.

Herr Dahl synes vara missbelåten med att man här gjort alltför detaljerade
bestämmelser, men klagar likväl över att de ändå icke räcka till. Om nu herr
finansministern talat om här, att ifall man lägger kvittot tillsammans med
varan, skulle man kunna lägga en sten på kvittot, så att det inte blåste bort,
så hade det säkert inte heller passat herr Dahl; en låda med lås och nyckel
passar nog inte heller. Antingen blir det för mycket eller för litet. Det verkar
en smula de obotfärdigas förhinder. Ett så enkelt förfarande som det
som här kräves kunna säkert en lojal försäljare och en lojal köpare mycket
väl iakttaga.

Jag hade, herr talman, också behov av att säg;a ett par söta saker till min
partivän på stockholmsbänken. Jag skulle inte gjort det, om inte herr Magnuson
här sagt, att utskottsbetänkandet tydligen var så ofullständigt genomtänkt,
emedan man däri hållit på en minimiålder av aderton år, under det jag
senare hade betygat, att jag ginge med på sextonårsgränsen. Man kunde
då befara, säger herr Magnuson, att betänkandet även i andra hänseenden
var synnerligen ofullständigt. Jag skulle då vilja säga herr Magnuson, att
han borde vara den siste, som talade om ofullständighet i detta fall, ty då jag
läste herr Magnusons1 motion, fick jag det bestämda intrycket, att han inte
läst propositionen och, jag befarar, inte heller den motion, som han skrivit under,
ty då skulle han knappast kunnat yttra sig på det sätt som han gjort.
Och när herr Nilsson talade om att man från socialdemokratiskt håll också
bör taga hänsyn till landsbygdens förhållanden, så tycker jag herr Nilsson
kunde vara tillfreds med de socialdemokratiska representanter på stockholmsbänken,
som föra landsbygdens arbetares talan. Det räcker, och det räcker
kanske litet för val. För det första har, som herr Magnuson oriktigt citerat
här, aldrig vare sig från utskottets och inte heller från Kungl. Maj ds sida
sagts, att ^detta pilsnerdricka är någon »förskräcklig dryck». Jag vet inte
var det står. Man polemiserar mot något, som aldrig har sagts; det är ju
ett gammalt känt knep, men det år så gammalt, att det inte längre är gångbart.
Om herr Magnuson skulle ansett sig ha skäl att fälla något sådant omdöme,
borde -det ha varit på grund av de upplysningar, som framgå av den
här antismugglingsföreningens klarläggande av förhållandena i Stockholm.
Dessa synas mig kunna ge skäl till ett sådant yttrande, men inte vad som
sagts i bevillningsutskottets betänkande -och inte heller vad som sagts i propositionen.
På sid. 3 i motionen nr 241 säges det, att Kungl. Maj d »är helt visst
rotfäst i sin övertygelse om att -det svenska folket och för tilifället i all synnerhet
folket på landsbygden hotas till livet av det farliga pilsnerdrickat».

Onsdagen den 14 mars.

39 Nr 18-

Var står det någonstans? Vidare säger herr Magnuson — herranm få ur- åndr^gar (-säkta, att jag icke behandlar denna motion med tillräcklig respekt — på första pUmerdrickiisidan
i sin motion följande: »Hela denna anordning måste bli mycket besvä- försäljnings -rande och i all synnerhet för de små hemmen på landet, där hela familjen förordningen.
måste ligga hårt i arbetet ute på markerna och där följaktligen ofta nog ingen (Forts.)
person kan vara hemma i stugan för att taga emot ölmannen och verkställa
kvittensen.» Ja, man måste känna förhållandena på landsbygden fruktansvärt
litet för att ha den uppfattningen, att pilsnerdricka är en dagligdags
dryck för lantarbetarna, som ligga »ute på markerna» och träla. Tyvärr
ställer det sig så, att de icke ha råd att använda en dryck, som kostar 17 öre
per halvbutelj eller 50 öre per liter. Herr Magnuson kunde säkerligen av sina
partikamrater och icke allenast av dem, utan även av de högermän i kammaren,
som äro lantbrukare, få bekräftelse på att lantarbetarna i våra dagar icke
ha råd att leva på det sättet. Jag menar nu icke, att det är synd om lantarbetarna
i detta speciella fall, men jag menar, att en sådan uppfattning visar en
fruktansvärd okunnighet om huru livet ter sig på landsbygden.

Jag väntar mig nu, att herr Magnuson skall säga: jag menade icke precis
lantarbetarna, utan jag menade kolonistugeägarna i utkanterna av Stockholm,
där dessa metoder med kringföring av pilsnerdricka tillämpas. Ja. det har
sagts förut, att de skulle råka i en svår belägenhet. Jag tror, att dylika kolonistugeområden
omfatta en areal av på sin höjd mellan 300 och 400 kvadratmeter,
och den som ligger ute på dessa marker och arbetar och sliter har säkerligen
icke längre till stugan än att han kan gå dit och taga emot ölmannen,
när han kommer.

Jag vill med detta, herr talman, ha sagt, att om man vill främja den nuvarande
ordningen — som i många fall, tycker jag, ter sig som en oordning
— beträffande försäljning av pilsnerdricka på landsbygden, bör det kunna ske
utan att utnyttja de fattiga lantarbetarna såsom de, vilkas intressen man
framför allt vill främja. Går ingen större olycka ut över lantarbetarna än
att det här föreliggande förslaget antages, så leva de under idealiska förhållanden.
Jag vet, att det brister i fråga om vad livet.har att giva dem, men
icke är det på denna punkt utan på andra punkter.

Med anledning av de här framkomna erinringarna i fråga om bristande omtänksamhet,
som utskottets majoritet skulle gjort sig skyldig till, vill jag påpeka,
att den motion, som ligger till grund för dessa erinringar, enligt mitt
förmenande lider av så stora brister, att de som undertecknat denna motion
knappast ha rätt att göra sådana erinringar. Jag vill ännu en gång understryka
vad jag sade i mitt förra anförande, att jag icke tror, att det här föreliggande
förslaget, om det blir antaget av riksdagen, kommer tatt ur ren nykterhetssynpunkt
få någon så synnerligen stor betydelse. Men det är en ordningsfråga,
och även sådana frågor ha sitt berättigande. De olägenheter,
som förslaget tilläventyrs skulle medföra för städerna, elimineras bort, om
man följer herr Fehrs linje och sänker den föreslagna åldersgränsen. Man
kan sedan, synes det mig, vara tillfreds i städerna, när man icke rubbar den
ordning, som giver möjlighet till förfaringssätt sådana som herr finansministern
påpekade genom sitt utdrag ur den redogörelse, som lämnats av föreningen
för smugglingens bekämpande. Där visades det, att friheten att använda
pilsnerdricka genom den lojala handeln sannerligen är så stor, att man icke
har rätt att klaga.

Herr Magnuson: Herr talman! Jag hade knappast väntat mig sådana

älskvärdheter, som herr Bärg nyss i sin replik använde sig av gentemot mig.
då han sade, att han knappast trodde, att jag hade läst Kungl. Maj:ts proposition
och att jag ej ens visste, vad som stöd i min egen motion. Detta yttrande

Nr 18. 40

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
pilsner dricks ■
försäljningsförordningen.

(Forts.)

måste givetvis bottna i någon egen erfarenhet om huru vissa motioner, som
herr Bärg undertecknat, kommit till och möjligen också bero på bristande tid
att läsa kungl. propositioner. Jag kan icke tolka det på annat sätt. Det är
denna älskvärdhet, som jag, herr talman, velat tillbakavisa med dessa ord.

I övrigt vittnar hela herr Bärgs sista anförande om en känsla av ovisshet
inför utgången här i kammaren, en ovisshet, som tagit, sig uttryck i att han
dels fallit tillbaka på den gamla åldersgränsen, och dels antytt såsom möjligt
att i enlighet med herr Fehrs förslag acceptera Kungl. Maj ds formulering av
27 §. Hela hans anförande vittnade om en känsla av ovisshet, minst sagt, och
jag har ingen som helst anledning att i övrigt gå in på, vad herr Bärg sade.

Däremot vill jag, herr talman — och det var därför jag begärde ordet —
säga några ord med anledning av min ärade vän doktor Petréns yttrande och
även professor Bergmans yttrande.

Doktor Petrén var nog vänlig att önska, att jag skulle komma in i Stockholms
nykterhetsnämnd för att jag snart nog skulle bli omvänd, menade han
väl. Det må vara hur det vill med den saken, men jag känner dock till arbetet
inom Stockholms nykterhetsnämnd ganska väl och värderar det mycket,
men å andra sidan känner jag förhållandena i Stockholm fullt ut lika bra
som herr Petrén, även om jag icke suttit i nykterhetsnämnden. Jag utgick
ifran, att pilsnerdricka icke är någon rusdryck i egentlig mening, under det
att herr Petrén utgick ifrån, att det är en rusdryck, när det driekes i stora
kvantiteter, och att icke minst bland Stockholms arbetare förekomma fall av
berusning med pilsnerdricka. Jag har den uppfattningen, att detta icke är
förhållandet. Det är icke pilsnerdrickat, som i Stockholm är orsak till de
fall, då nykterhetsnämnden måste ingripa, utan det är spritdryckerna dels
i och för sig: och dels i förening med pilsnerdricka, som ibland förorsaka mindre
önskvärda förhållanden. Jag bestrider bestämt, att det är pilsnerdricka, som
har en dylik inverkan, och därför anser jag, att de restriktioner och de kontrolleringsmöjligheter,
som nu föreslås, äro onödiga.

Professor Bergman var inne på samma sak, då han sade, att pilsnerdricka
icke är en så oskyldig dryck, som jag anser det vara, och framför allt sökte
han med några^ exempel på arbetare, som hade druckit för stora kvantiteter,
bevisa, att förhållandena äro abnorma. Jag medgiver detta gärna, herr Bergman,
men det beror enligt herr Bergmans egen tankegång på att det kostar
arbetarna för mycket pengar; det är sålunda en ekonomisk fråga. Men jag
undrar, om icke herr Bergman med anledning av det nya maltdrickats tillkomst
någon gång inom bevillningsutskottet framkastade tanken att ytterligare driva
upp priset på pilsnerdricka. Man tager icke bort behovet, herr Bergman, genom
att höja priset och genom att förorsaka större ekonomiska utgifter för
alla dem, som vilja ha denna dryck antingen som måltidsdryck eller till att
släcka törsten med. Det förefaller mig sålunda, som om herr Bergmans resonemang
i denna del icke skulle vara hållbart.

För övrigt vill jag säga, att det finnes länder, som konsumera lika starkt
dricka som vårt pilsnerdricka är, Danmark och Tyskland framför andra, men
arbetarna där berusa sig icke av denna dryck. Att arbetarna i dessa länder
hålla sig nyktra beror på att de icke i samma utsträckning som här förtära
alkoholhaltiga drycker, och det är en skillnad, som man bör taga i betraktande
i detta sammanhang, då man talar om pilsnerdricka.

Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande om avslag på utskottets
hemställan.

Herr Leander: Jag vill i anledning av herr Fehrs anförande understryka
vad utskottets vice ordförande yttrade, att utskottsmajoriteten är villig att,
beträffande 22 §, acceptera ett fastställande av åldersgränsen till 16 år i stäl -

Onsdagen den 14 mars.

41 >''r 18.

let för, som här föreslagits, 18 år. Detta står ju i överensstämmelse med
Kungl. Maj:ts proposition i fjol; det var bevillningsutskottet, som då förordade
en höjning av åldersgränsen. Likaså är utskottsmajoriteten villig att
i fråga om 27 § godtaga Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Jag har ansett mig böra meddela detta för att icke någon ovisshet om den
saken skall råda, när vi nu gå att fatta beslut rörande den föredragna paragrafen.

Herr Berglund: Herr talman! Då jag undertecknat den av herr Magnuson
väckta motionen, har jag begärt ordet endast för att deklarera, varför jag
gjort detta. Förhållandet är, att jag gjort den iakttagelsen, att, efter hand
som restriktionerna skärpts, det ena olagliga försäljningsstället efter det
andra uppstått i Stockholm och dess utkanter. Jag är i tillfälle att nästan
dagligen bevittna, huru lagarna överträdas i fråga om ölförsäljning och jag
tror icke, att det skulle bli bättre genom de förändringar, som här föreslås.
Min övertygelse är, att den dryck, som det här är fråga om, ändock icke är
av den farliga beskaffenhet, att man behöver skärpa bestämmelserna så hårt,
att de komma att provocera fram olagligheter i ännu större utsträckning än
hittills, vilket jag befarar skulle bli följden, om de här föreslagna bestämmelserna
antagas. Jag är ganska övertygad om att man icke kan hindra överträdelser
i detta fall, ty nog kan man kringgå de bestämmelser, som här förekomma.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag har endast velat lämna denna
deklaration.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Petrén: Herr talman! Med anledning av herr Magnusons yttrande

ber jag endast att få lämna några upplysningar. Jag vill först framhålla, att
den lagliga spritransonen icke är av den storlek, att den ensam kan skapa
någon kronisk alkoholism. Men pilsnern blir genom sin lättåtkomlighet en
bidragande orsak till kronisk alkoholism. Ty när det förhåller sig så i de
kretsar, där alkoholmissbruk förekommer, att pilsnerdricka förtäres i större
mängder, icke sällan ett par dussin flaskor par dag, så blir detta en ganska
stor mängd alkohol. Man må nämligen ihågkomma, att 20 flaskor pilsnerdricka
innehålla lika mycket alkohol som en halv liter brännvin.

Herr Magnuson talade om förhållandena i Tyskland. Jag kan upplysa om att
i Tyskland kronisk alkoholism är mera utbredd än den är i vårt land. Det
är. allmänt känt av läkare, som ha erfarenhet på detta område, att pilsnerdricka,
förtärt i de stora kvantiteter, som alkoholmissbrukare använda, spelar,
en mycket stor roll för både uppkomsten och fortvaron av kronisk alkoholism.

Jag uttalade en önskan, att herr Magnuson skulle komma in i Stockholms
nykterhetsnämnd därför, att jag är övertygad om att han därigenom skulle få
en större erfarenhet, kunskaper och upplysning i dessa saker än han nu har.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av samt
vidare på avslag å den nu föredragna paragrafen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Ang.

ändringar i
pilsnerdricksjörsäljningsför
ordningen.

(Forts.)

Nr 18. 42

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
pilmerdricksförsäljningaförordningen.

(Forts.)

Den, som godkänner 6 § i det av bevillningsutskottet tillstyrkta förslaget till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406)
angående försäljning av pilsnerdricka, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 63.

9 §.

3 mom. av denna paragraf hade följande avfattning:

Den, som är berättigad att till avhämtning försälja pilsnerdricka, må vid
försändning till kund av matportion på rekvisition försända till densamma hörande
pilsnerdricka; dock må vid sådan försändning pilsnerdricka avlämnas
endast inomhus.

Herr Alkman: Herr talman! I denna paragraf förekommer i tredje mo mentet

ett stadgande, som förefallit mig anmärkningsvärt. Momentet har
följande lydelse: »Den, som är berättigad att till avhämtning försälja pilsnerdricka,
må vid försändning till kund av matportion på rekvisition försända till
densamma hörande pilsnerdricka; dock må vid sådan försändning pilsnerdricka
avlämnas endast inomhus.»

Det är klart, att denna bestämmelse kan föranleda följande: En person, som
arbetar ute på järnvägslinje, vill använda sig av det sätt, som här omnämnes,
för att få sin middagsportion med därtill hörande pilsnerdricka. För att
komma i åtnjutande av denna förmån, som tillkommer alla andra, är han nödsakad
att på arbetsplatsen uppföra ett litet schapp för att »inomhus» kunna
högtidligt mottaga sitt dricka. Det är klart, att bestämmelsen icke är avsedd
att verka på detta sätt. Den har tillkommit av ett förbiseende; den står kvar
från den förordning, som nu finnes. Detta är en typisk bestämmelse av den
art, som i hithörande författningar är ägnad att göra dem litet löjliga och
förhatliga och att göra dem till föremål för anmärkningar, vilket är synnerligen
ofördelaktigt för det syfte, som dessa författningar avse att tjäna. Naturligtvis
skulle jag därför vilja yrka, att bestämmelsen skall utgå, men då
icke någon motion blivit väckt i denna fråga, så skulle jag säkerligen mötas
av propositionsvägran, om jag framställde ett enkelt avslagsyrkande i denna
del. Jag skall därför, herr talman, tillåta mig yrka, att detta moment återremitteras
till bevillningsutskottet, som ju har initiativrätt, för att giva utskottet
tillfälle att stryka denna olämpliga och rätt komiska bestämmelse.

Herr statsrådet Lybej-g: Herr talman! Jag vill gärna medgiva, att den

här ifrågavarande bestämmelsen, som i själva verket finnes i förslaget för att

Onsdagen den 14 mars.

Sr 18.

det fall, som herr Alkman omnämnt, icke skall träffas av de nya kontroll- „ :ing''
föreskrifterna, utan någon egentlig fara skulle kunna avfattas i överensstämmelse
med den tankegång, som ligger bakom herr Alkmans yttrande. Jag vill försäljningsemellertid
hemställa till herr Alkman, om det icke är en allt för stor apparat förordningen.
att för den skull återremittera det hela. Skulle olägenheter av den art, herr (Forts.)
Alkman tänkt sig, komma att visa sig, torde det väl icke bli så svårt att övertyga
kamrarna om, att man här bör göra en liten jämkning i syfte att få en
mildare bestämmelse.

Herr Alkman: Herr talman! Ja, är det så, att ett yrkande, att det av

mig omnämnda momentet skall utgå ur paragrafen, kan upptagas här, så är
det ju så mycket bättre. Jag har emellertid utgått ifrån, att ett sådant yrkande
skulle stöta på hinder från herr talmannens sida.

Herr Bärg: Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till paragrafen
oförändrad. Visserligen kan det av herr Alkman påpekade förhållandet synas
utgöra en olägenhet, men skulle olägenheten i praktiken visa sig vara så stor,
att ändring påkallas, så står ju alltid öppet för oss att göra en sådan ändring
när krav därpå föreligger.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende på den nu ifrågavarande paragrafen yrkats dels godkännande
av densamma, dels ock att 3 mom. av paragrafen skulle visas åter till utskottet
men paragrafen i övrigt godkännas.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av paragrafen i dess helhet vara med övervägande
ja besvarad.

15—19 §§.

Godkändes.

22 §.

1 mom. av denna paragraf var så lydande:

Pilsnerdricka må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som ej fyllt
aderton år.

Pilsnerdricka må icke försäljas eller utlämnas till den, som synbarligen
är berörd av alkoholhaltiga drycker, ej heller må försäljning eller utlämning
av pilsnerdricka äga rum, där uppenbart är, att varan helt eller delvis är
avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning.

Herr Fehr: Herr talman! I överensstämmelse med vad jag förut anfört

ber jag att få yrka, att ordet »aderton» i första stycket av denna paragraf
utbytes mot ordet »sexton».

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder endast yrkats, av herr Fehr, att den under behandling
varande paragrafen skulle godkännas med den ändring, att de i 1 mom. förekommande
orden »aderton år» utbyttes mot »sexton år».

Därefter gjordes propositioner, först därpå att paragrafen skulle godkännas
oförändrad samt vidare på bifall till herr Eehrs yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Nr 18. 44

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ändringar i
pilsnerdricksförsäljningsjörordningen.

(Forts.)

27 §.

5 mom. av denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Ma):ts förslag:)

Finner kontrollstyrelsen vid granskning
av kvittensbok eller försäljningsbok,
varom i 17 § förmäles, eller eljest
anledning till anmärkning mot det
sätt, varpå tillverkare utövat honom
tillkommande rätt till försäljning av
pilsnerdricka, äger kontrollstyrelsen,
när skäl därtill äro, efter verkställande
av den utredning, som kontrollstyrelsen
finner erforderlig, om förhållandet
göra anmälan hos Konungens
befallningshavande.

(i utskottets förslag:)

Finner kontrollstyrelsen vid granskning
av kvittensbok eller försäljningsbok,
varom i 17 § förmäles, eller eljest
anledning till anmärkning mot det
sätt, varpå tillverkare utövat honom
tillkommande rätt till försäljning av
pilsnerdricka, äger kontrollstyrelsen
avfordra tillverkaren förklaring samt,
när skäl därtill äro, giva tillverkaren
erinran om vad honom enligt denna
förordning åligger eller anvisningar,
huru syftet med de i denna förordning
meddelade bestämmelser bäst skall
uppnås. Sker ej rättelse, äger kontrollstyrelsen
hos vederbörlig myndighet
påkalla erforderliga åtgärder.

Herr Fehr: Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat
i denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att i
avseende på den nu föredragna paragrafen annat yrkande ej förekommit, än
att densamma skulle godkännas med den ändring, att 5 mom. avfattades i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag.

Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande oförändrad
samt vidare på bifall till berörda yrkande; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av ifrågavarande förordningsförslag.
Godkändes.

Utskottets i betänkandet gjorda hemställan.

Förklarades vara besvarad genom kammarens beslut i avseende å förordningsförslaget.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner om upphävande av förordningen angående nöjesskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. om- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 14, i anledning av Kungl.
sättnings- och Maj :ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av
vtsJcänlcnings- förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkå
spritdrycker, ““»“katt å spritdrycker.

I en den 20 januari 1928 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 31, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga följande,
vid propositionen fogade

Onsdagen den 14 mars.

45 Jir IS.

Förslag Å1>Q- om sättnings-

och

till utskänlcnings Q

förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) å spritdrycks.
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (Forts.)

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker med däri genom förordningarna
den 20 juni 1924 (nr 228) och den 4 juni 1926 (nr 150) gjorda ändringar skall
äga fortsatt tillämpning intill utgången av juni månad år 1929.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 31,
antaga det vid propositionen fogade förslag till förordning om fortsatt tilllämpning
av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker.

Herr Lithandcr: Herr talman! Utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj:ts

proposition nr 31 angående fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni
19’23. Detta ärende hade måhända bort anstå inom bevillningsutskottet, tills
man hade kunnat taga ställning till en annan därmed sammanhängande fråga,
som finnes omnämnd i Kungl. Maj:ts proposition och som det hade varit önskvärt,
att regeringen hade lagt fram med anledning av det monopolkontrollutredningsbetänkande,
som avlämnades den 14 januari 1928. Emellertid har
det meddelats utskottet, att riksdagen icke har att motse någon proposition,
såsom regeringen förut hade hoppats, och vid sådant förhållande har bevillningsutskottet
upptagit den nu föreliggande frågan till behandling och tillstyrkt
Kungl. Maj:ts proposition.

Jag ber, herr talman, att få begagna detta tillfälle till att giva uttryck åt
den uppfattningen, att, även om den här ifrågavarande utredningen av den
14 januari i år blivit remitterad till kontrollstyrelsen, pensionsstyrelsen och
riksförsäkringsanstalten, det dock sannolikt varit möjligt att få fram ärendet
till innevarande års riksdag.

Jag har även velat giva uttryck åt den uppfattningen, att det icke, såsom i
propositionen säges, är önskvärt, att detta ärende skall behandlas i samband
med frågan om förlängd oktroj åt tobaksmonopolet. Ärendet står icke i så
intimt samband med den sistnämnda frågan, att det icke kunnat behandlas nu.

Jag har emellertid begärt ordet —- jag har intet annat yrkande att göra
än om bifall till utskottets förslag — för att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet, som är här närvarande, rikta en vördsam hemställan
— regeringen tog ju ett önskvärt initiativ förra året till att få denna utredning
färdig — att monopolkontrollutredningens betänkande blir utdelat i riksdagens
båda kamrar, så att riksdagsmännen må få tillfälle att taga del av detsamma.
Det är ett alldeles för värdefullt material för att ligga i arkiv. Att
riksdagens ledamöter ha möjlighet att rekvirera det, är icke detsamma som
att få det utdelat i kamrarna.

Det är för att göra denna hemställan, herr talman, som jag har begärt ordet.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes;

Nr 18.

utredning ang.
landets granittillgångar

m. m.

46 Onsdagen den 14 mars.

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
meddelande av rättegångs fullmakt genom telegram;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken m. m.; samt
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5
i anledning av väckt motion, I: 50, om utredning angående landets tillgångar
av för brytning och bearbetning lämplig granit m. m.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 50, hade herr Sigfrid Hansson in. fl. föreslagit, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående i
landet befintliga tillgångar av för brytning och bearbetning lämplig granit; i
vilken utsträckning landets granitbestånd befunne sig i kronans, bolags eller
enskild ägo; samt huruvida det nu förhärskande brytningsförfarandet kunde
anses i en snar framtid äventyra stenindustriens bestånd.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Andra tillfälliga utskottet har avstyrkt
motionen med vad man kallar en välvillig motivering. Jag och mina
medmotionärer få väl lov att nöja oss därmed denna gång, men vi önska
fastslå, att utskottets utlåtande innebär ett erkännande av att vår framställning
till riksdagen varit sakligt befogad. Utskottet har bestyrkt vårt påpekande,
att en misshushållning med landets granittillgångar^ förekommer, som
icke bör fortsätta. Emellertid förklarar utskottet, att förhallandena nu tendera
till att bli bättre. För min personliga del vågar jag icke hysa någon bestämd
mening därom. Det är möjligt, att det förhåller sig så, men bland sakkunniga
synas meningarna vara delade. Som sakkunniga torde man få betrakta
de inom stenindustrien sysselsatta arbetarna. Det är närmast på deras tillskyndan,
som jag tillåtit mig väcka motionen, och jag vill gärna tillmäta
deras omdöme i denna fråga lika stort värde som utskottets sagesmäns.

För övrigt ber jag att få fästa uppmärksamheten på att Konungens befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län givit den i motionen gjorda framställningen
sitt stöd. I en göteborgstidning fann jag händelsevis ^i går, att länsstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat sig till förmån för mitt och
mina medmotionärers yrkande på utredning rörande det i motionen skildrade
missförhållandet i fråga om granittillgångarnas utnyttjande. _ Jag har
tyvärr icke varit i tillfälle att taga del av länsstyrelsens skrivelse in extenso
men ber att få lämna ett par uppgifter ur det. referat, som finnes i ifrågavarande
tidning. Länsstyrelsen erinrar i sin skrivelse om att den svenska stenindustrien
intager en mycket framskjuten ställning inom. landets näringsliv
med hänsyn både till produktionsvärdet och antalet inom industrien anställda
arbetare. Den påpekar särskilt, att denna näringsgren för Bohuslän äger mycket
stor betydelse, i det att där över 7,600 arbetare torde vara sysselsatta inom
densamma. Det är därför givetvis av största vikt, heter det, att rationella
driftsmetoder komma till användning, så att råmaterialet icke onödigtvis för -

Onsdagen den 14 mars.

Nr 18.

slösas och produktionen lämnar största möjliga utbyte. Rörande denna fråga
har på senare tider pågått ett livligt meningsutbyte, vari även representanter
för arbetsgivare- och arbetarsidan deltagit. Därvid har framgått, att även
om formerna för stenhuggeriets bedrivande så småningom förbättrats, åtskilliga
anmärkningar alltjämt kunna göras. På ömse sidor synes man vara angelägen
att åstadkomma bättre och rationellare metoder, och det är därför
att antaga, menar länsstyrelsen, att frågan kommer att upptagas till allvarligt
övervägande inom industrien. Länsstyrelsen kommer dock slutligen till
det resultatet, att den av mig påyrkade utredningen kan rekommenderas.

Det är mig icke bekant, huruvida utskottet haft kännedom om länsstyrelsens
skrivelse. Jag skulle förmoda, att utskottet, därest så hade varit förhållandet,
möjligen kunnat komma till ett annat resultat, nämligen till eu
tillstyrkande i en eller annan form av vår hemställan om utredning. Jag
har naturligtvis, herr talman, ingen förhoppning om att få kammaren med
på ett yrkande om bifall till motionen, men jag ber ändå för formens skull
att få göra en sådan hemställan.

Herr Julin: Herr talman! Jag kan fatta mig ganska kort. Det yrkande
om bifall till motionen, som motionären framställde, gjordes ganska lamt, och
jag skall inskränka mig till att endast besvara hans fråga, huruvida utskottet
ägt kännedom om det av honom nyss citerade yttrandet från Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Göteborgs och Bohus län. Vi ha icke haft kännedom om
detta, men, så vitt jag kan förstå av hans referat, är länsstyrelsens uppfattning
alldeles densamma som de sakkunnigas, vilka utskottet haft tillfälle att
höra. Deras uppfattning var just, att man på ömse sidor, såväl bland arbetsgivare
som bland arbetare inom granitindustrien, är besjälad av önskan att
komma till en bättre ordning, och av denna gemensamma strävan vänta sig
de sakkunniga bättre förhållanden. Utskottet har tagit fasta på detta men
tillagt, att därest denna strävan icke skulle leda till något resultat, är det
ju ingen svårighet för den, som är intresserad därav, att ånyo påkalla statsmakternas
uppmärksamhet på frågan.

Jag tror, att det har varit mycket nyttigt, att denna fråga har kommit under
diskussion. Jag tror, att denna diskussion just är en av orsakerna till
att det börjar bli bättre förhållanden på detta område. Men då jag tror, att
man för näz-varande bör låta saken ha sin gång och avvakta resultatet av de
strävanden, som inom industrien själv göras för att ernå en bättre ordning,
ber jag, herr talman, att få hemställa om bifall till utskottets avslagsyrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med därunder
förekomna yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion av viss utsträckning av den proportionella valmetoden
vid val inom landsting samt stads- och kommunalfullmäktige m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Eksjö stad;

utredning ang.
landets granittillgångar

m. m.
(Forts.)

Jfr 18.

Onsdagen den 14 mars.

Ang. fast
anställning för
städerskor hos
statsmyndigheter
m. m.

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Norrköpings stad;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Linköpings stad; samt

nr 33, i anledning av väckt motion angående ändring i grunderna och sättet
för markegångstaxornas upprättande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 34, i anledning av väckta motioner
angående utredning om anställningsförhållandena för med städningsoch
rengöringsarbete hos statens verk och myndigheter pa ett stadigvarande
sätt sysselsatta personer.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 188,
av herr C. Lindhagen och den andra inom andra kammaren, nr 313, av fru
Agda Östlund in. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, i vad mån hos statens verk och myndigheter
personer vore på ett stadigvarande sätt sysselsatta med städnings- och rengöringsarbete
samt i vilka fall och under vilka förutsättningar dessa borde
tillerkännas fast anställning eller åtminstone vissa skäliga med sådan anställning
förbundna förmåner såsom rätt till sjukhjälp, semester och pension.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder hemställt,
att herr Lindhagens och fru Östlunds m. fl. berörda motioner, 1:188 och
II: 313, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Denna ännu oavgjorda fråga väcktes i riksdagen första
gången år 1913. Det syntes då mig, som väckte frågan, att när man reglerade
ämbetsverken på ett tillfredsställande sätt för alla tjänsteinnehavare från de
högsta till de lägsta, fanns det icke någon anledning, varför man just skulle
glömma bort städerskorna. De utförde också en syssla i verken, som för dessas
ordinarie och löpande gång var nödvändig. Motioner väcktes årligen till
1917 utan framgång, men dock med växande minoriteter till förmån för förslaget.
Slutligen tyckte riksdagen 1918, att saken behövde uppmärksammas,
och avlät således en skrivelse, men, sade riksdagen, den skulle endast avse
en undersökning av förhållandena hos de centrala ämbetsverken.

Motionen 1918 hade väckts i andra kammaren av herr Hage. Då tillhörde
jag icke riksdagen, men 1919 kom jag tillbaka och påkallade, _ att den där
undersökningen skulle omfatta alla ämbetsverk. Därtill svarade riksdagen, att
anledningen till att man inskränkt sig till de centrala ämbetsverken var, att
man ville vinna en snabb utredning och en snabb reglering, som kunde tjäna
till mönster för övriga verk. Därför ansågs det icke vara lönt att föregripa
denna provisoriska utredning, och så föll motionen 1919. Nu ha städerskorna
under nio år fåfängt väntat på denna utredning. Det går så där långsamt, när
det bakom en fråga står samhällsklasser, som icke ha något inflytande på valrörelserna.
Därför ha årets motionärer nu tyckt, att det kanske vore nödvändigt
att fästa uppmärksamheten igen i riksdagen på denna sak. Initiativet
därtill togs av några kvinnliga representanter i andra kammaren, som också
uppmanade mig att sluta upp vid deras sida i första kammaren. Detta gjorde
jag naturligtvis ytterst gärna, då det var av behovet pakallat att ater fästa
uppmärksamhet på saken. Det var ock en gammal fråga, för vilken jag ansett
mig skyldig att intressera mig.

Nu få vi av utskottsbetänkandet veta, att 1918 års riksdagsskrivelse har

Onsdagen den 14 mars.

49 Sr 18.

skickats till löneregleringskommittén, som också i någon mån undersökt den
och yttrat sig om saken. Det har framgått vid undersökningen, att de olika
ämbetsverken förete mycket stora skiljaktigheter. Det enda, som var någorlunda
konstant, var, att det i de flesta fall, dock icke i alla, fanns så kallade
huvudstädare eller huvudstäderskor, som sedan anställde underordnad personal
för sin egen räkning. En viss grad av likhet företedde även personalens
anställning så till vida, att huvudstädarna och huvudstäderskorna gemenligen
anställdes av respektive verk, mindre ofta av någon tjänsteman inom verket.
Men i fråga om ersättningens beräknande och allt vad därmed ägde sammanhang
syntes förhållandena, förklarade löneregleringskommittén, vara så olika
inom skilda verk, att någon jämförelse svårligen läte sig göra. På den grund
fann också kommittén, att det knappast vore möjligt eller eftersträvansvärt att
åstadkomma någon samstämmighet i detta av dem skildrade ofantliga kaos.
Kommittén fäste emellertid en viss uppmärksamhet vid att städerskorna kunde
fa atnjuta förman av semester och sjukhjälp, varjämte även pension beviljats
på ett.och annat ställe, men några fastare anställningsförhållanden ansåg dock
kommittén icke lämpligen böra ifrågakomma. Kommittén fann det icke låta
sig göra och i alla händelser knappast vara tillrådligt att söka mera genomgående
påtvinga hithörande förhållanden enhetlighet.

Utskottet säger nu för sin del, att då Kungl. Maj:t ännu icke framlagt något
förslag utan fragan fortfarande är beroende på Kungl. Maj ds prövning, får
utskottet, »under åberopande av vad utskottet i anledning av den vid 1919 års
lagtima riksdag i ämnet väckta motionen anfört och under hänvisning till vad
riksdagen tidigare uttalat angående lämpligheten av ett entreprena dsystein å
förevarande område samt då det i varje fall torde ankomma på Kungl. Maj d
att vidtaga de åtgärder i ämnet, som må finnas erforderliga», hemställa, att de
i första och andra kammaren väckta motionerna icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

En så beskaffad utredning och ett så beskaffat utskottsresultat förefalla
mig, som kommer från ett i förevarande avseende väl ordnat verk, vara högst
märkvärdiga. 1 det verk, som jag tillhör, nämligen huvudstadens magistrat
och rådhusrätt jämte förmyndarkammaren, som är ett mycket stort ämbetsverk
och där vi ha ett dussintal ordinarie anställda städerskor, är det ordnat
helt enkelt så, att de ha en skälig, efter vad man anser ganska god. avlöning
för den tid, som de använda i verkets tjänst, fyra eller fem timmar varje dag.
Vidare ha de stadgad semester och stadgad sjukhjälp. Förut har det varit så.
att de fått pension genom att man efter anmälan, när någon avgick, hänvände
sig till stadsfullmäktige, men nu är även denna sak ordnad genom den s. k.
arbetarpensioneringen, i vilken dessa städerskor hava inordnats. Där är det
alltså, såvitt jag förstår, ordnat på ett förnuftigt sätt. Det förekommer intet
entreprenadsystem, som riksdagen har utdömt, men som har visat sig åtminstone
i de centrala ämbetsverken vara regeln och vars upphävande löneregleringskommittén
knappast tyckes vara benägen att på något bestämt sätt förorda.
Detta system förekommer ännu i förevarande ämbetsverk, ocli det säges
vara ett kaos av bestämmelser i övrigt. Det var väl meningen med riksdagens
skrivelse 1918, vilket också uttryckligen sades, att man skulle sträva efter
att avskaffa entreprenadsystemet och åstadkomma större enhetlighet, men nu
kommer till och med en löneregleringskommitté och säger: »Man kan ju fundera
litet på dessa saker, men det lönar knappast mödan att göra det.» I alla
händelser synes kommittén icke alls ha bekvämat sig att framlägga något
definitivt förslag utan sagt, att det är bäst, att Kungl. Maj :t överväger om
något kan åtgöras. Så ligger saken nu efter att ha behandlats sedan 1913
av riksdagen och efter att 1918 hava föranlett en riksdagsskrivelse.

Första hammarens protokoll 1928. Nr IS.

Ang. fast
anställning för
städerskcir hot
statsmyndigheter
m. m.
(Forts.)

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars.

Ann. fast
anställning för
städerskor lios
statsmyndigheter
m. m.
(Forts.)

Utskottet tyckes anse löneregleringskommitténs resonemang riktigt, och det
sista utskottet säger är, att det »i varje fall torde ankomma på Kungl. Maj:t
att vidtaga de åtgärder i ämnet, som må finnas erforderliga». Det åberopade
riksdagen sällan förr, men numera använda utskotten detta uttryck både i
större och mindre frågor, synbarligen, så vitt jag kan förstå, för att icke behöva
intränga i frågorna, som i stället överlämnas åt Kungl. Maj:t.

Här föres talan för en samhällsklass, som i olikhet mot de andra ämbetsklasserna
icke fått sina förhållanden ordnade. Då är det framför allt riksdagen,
som är deras målsman, när icke Kungl. Maj:t tager hand om saken.
Det är som riksdagsmän jag och andra framfört denna fråga i svenska riksdagen,
och då passar det sig väl knappast, att riksdagen säger, att det är
en sak, som vi inte bry oss om, utan det får Kungl. Maj:t sköta bäst han vill.
Det skulle knappast ha gått att få igenom ett sådant betänkande förr i världen.
Vi svälja lättare vad som helst och det är svårt att få något begrepp
om vad det egentligen är för mentalitet i tiden, som påkallar ett sådant förfarande.
Vi äro väl här för att använda vårt sunda förstånd och vara rimliga,
och då kan man väl icke annat än säga, att detta utskottets skäl är förkastligt,
inkonstitutionellt och obarmhärtigt emot dem, som det gäller. Vi, som
äro högre ämbetsmän -— och till samma grupp måste numera även vaktmästarna
räknas, eftersom de få åtnjuta statsmakternas välvilja -— vi måste ju fråga
oss, varför icke även dessa andra kunna påkalla statens välvilja i motsvarande
mån efter sina villkor.

Jag kan åtminstone, herr talman, icke på något sätt yrka bifall till ett så
beskaffat uttalande, utan i det läge saken nu har, såsom det skildrats av utskottet
och av mig återgivits efter utskottets betänkande, föreligger väl här
anledning till att riksdagen påminner om sin skrivelse av 1918. Riksdagen har
ock förklarat, att den avsåg att få till stånd en snar undersökning. Då denna
ännu icke kommit, är det väl skäl, att riksdagen påminner om sin uppfattning,
att denna undersökning hör ske snart, och den kan ju gärna också, såsom detta
år har hemställts av motionärerna, utsträckas till hela förvaltningen, eftersom
den förut gjorda begränsningen av uppgiften tydligen icke såsom man
trodde påskyndat ärendets avgörande.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till motionerna.

Herr Hallin: Herr talman! Såsom av utlåtandet framgår har utskottet

lämnat en ganska utförlig historik över detta ärendes föregående behandling i
riksdagen, och nyss har herr Lindhagen till yttermera visso uppläst skilda
delar av den av utskottet sålunda lämnade framställningen. Med anledning
av den riksdagsskrivelse, som avläts år 1918, bär en ingående utredning av de
i motionerna omhandlade förhållandena företagits. Denna utredning är numera
slutförd och ligger under Kungl. Maj:ts prövning. Under sådana förhållanden
har utskottet icke ansett att någon skrivelse i detta ärende för närvarande
är påkallad utan kommit till det resultatet, att de åtgärder, som nu
må finnas erforderliga, ankommer det på Kungl. Maj:t att vidtaga.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Utskottet har denna gång i sin motivering icke ens ut talat

någon förvåning över att det dröjt så länge, ehuru riksdagen begärt en
skyndsam behandling av frågan, och till skillnad från vad fallet var 1918 har
utskottet icke ens antytt, att man borde taga itu med saken. Denna samhällsklass
har väl lika väl som andra rätt att påkalla skälig uppmärksamhet för
sina livsförhållanden. Ur denna synpunkt och då detta negligerats av statsutskottet,
anser jag, att det här föreligger en så viktig fråga, herr talman,
att jag icke står till svars med att blott yrka bifall till motionerna. Efter det

Onsdagen den 14 mars.

51 » 18.

besked, som nu gavs om att man icke ens tager någon hänsyn till det berättigade
i motionerna, nödgas jag också för att än mer fästa uppmärksamheten på
dessa städerskors undertryckta förhållanden begära votering såsom en demonstration
till deras förmån.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de därunder framkomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Finland avslutat handelsavtal;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Turkiet avslutat handels- och sjöfartsavtal; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i den
vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor
fogade tulltaxa, i vad angår vissa slag av mattor.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om årliga
understöd åt vissa städerskor vid riksbankens huvudkontor;

nr 21, i anledning av väckt motion om pensionsförbättring för viss grupp av
musikunderof f icerare;

nr 22, i anledning av väckt motion om utsträckning av giltighetstiden för
viss övergångsbestämmelse i reglementet för statens pensionsanstalt; samt
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsålder för
brigadchefer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. fast
anställning för
städerskor hos
statsmyndigheter
m . in.

(Forts.)

>''r 18. 52

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

plugg skolan*
omvandling
till m

Icaraktärsskola
m. in.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
4, i anledning av väckt motion om pluggskolans omvandling till en karaktärs-,
kunskaps- och yrkesskola samt likvärdig fostran av landets ungdom till högre
utbildning.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 228, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
ville — till befordrande av andlig frihet och karaktärsdaning — hos
Kungl. Maj:t begära övervägande av ett program för den nuvarande enligt
skolreformen i stort sett bibehållna pluggskolans omvandling till en karaktärs-,
kunskaps- och yrkesskola samt en likvärdig fostran för landets ungdom
till högre utbildning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Lindhagen: Yi, som gått i de svenska skolorna och ha erfarenhet

därifrån och som dessutom haft barn i de svenska skolorna, veta, huru det
förhåller sig. Vi kunna icke underlåta att tycka, att en omvandling av skolan
i den riktning, som denna motion förordar, är av förhållandena påkallad. Skolans
uppgift är ju att fostra ungdomen till goda människor och icke att bara
använda dem som automater, vilka stoppas som korv med minnessaker, utan
att det blir någon fostran för deras karaktär och på samma gång för deras
kropp. Nu när skolreformen genomföres, förefaller det oss — det är en mängd
föräldrar, och jag står alltså icke ensam här, och som jag hör, är det även
många pedagoger med oss — som en viktig angelägenhet, att ett sådant stort
tillfälle icke går förbi utan att man av detsamma försöker göra det bästa möjliga.
Vi ha för vår del fått den uppfattningen av de i fjol framlagda handlingarna
och för resten även av sakens natur, att reformen förra året huvudsakligen
var inriktad på att bereda ett större antal barn tillfälle att komma in
i pluggskolan, men icke att bereda någon grupp av detta ökade antal barn
den reform i undervisningen, som jag har uttryckt med »karaktärs-, kunskapsoch
yrkesskolan». Förra riksdagen sade visserligen det särskilda skolutskottet,
att motionärens önskemål blivit i det väsentliga tillgodosedda genom det då
framlagda förslaget. När jag sedan yrkade bifall till min motion, avslogs den
av riksdagen utan någon särskilda egard, och däri ligger väl i alla fall, att
det där lilla berömmet och de där små förväntningarna i utskottets motivering
voro något luftiga. Vi förstå ju också, att den skola, som nu förberedes,
inte i det väsentliga, som det skrevs i motiveringen, utan obetydligt kommer
att omvandlas i det avseende, som vi tillåtit oss att väcka motion om. Därför
ha vi ansett det vara av vikt, att saken hålles flytande genom en motion i
riksdagen. Skolfrågan är ju fortfarande på dagordningen och bränningarna
brottas kring de olika koryféer, som skola föra den i land, och då är det bäst.
att man passar på med sina påminnelser, även om de naturligtvis komma att
få den utgång, som utskottet förberett genom sitt utlåtande. Det var dock en
ledamot av utskottet, som sade mig för några dagar sedan, att han tänkte yrka
bifall till motionärens förslag, men det har tydligen inte blivit någonting
utav.

Nu har utskottet använt en metod, som börjar bli ganska vanlig inom utskotten
nu för tiden, och det är, att man remitterar motionen till det ämbetsverk,
till vars verksamhetsområde motionen hör, för att få dess yttrande. Det
är ju mycket bra, att ett utskott infordrar upplysningar från sakkunniga och
helst låter dem personligen företräda, och någon gång kan man också begära
upplysningar om faktiska förhållanden från ett ämbetsverk, men det skall inte

Onsdagen den 14 mars.

53 Nr 18.

resultera i vad här blivit fallet, att man remitterar frågan till ett ämbetsverk An9-för att sedan böja sig för dess auktoritet. Riksdagen är inte till för att boeka Q^mttdUng
sig för ämbetsverken, utan riksdagen är till för att hålla tummen på ämbets- till en
verken, liksom ämbetsverken försöka att hålla tummen på oss, och den tum- karaktärsskola
men tycks vara mycket kraftigare än den tumme, som vi enligt grundlagens m- m bud

skola hålla på ämbetsverken. Detta har också visat sig här. Utskottet (Forts-)

bär böjt sig devot för skolöverstyrelsens förslag och skolöverstyrelsen har till
och med varit så finurlig, att den underlåtit att uttala någon egen åsikt, utan
den har upplyst utskottet om vad utskottet självt kunde ha inhämtat i riksdagshandlingarna,
nämligen att riksdagen i sin skrivelse förra året omnämnde,
att herr Lindhagens motion till väsentlig del kunde vinna avseende på
detta sätt — det har jag verkligen inte vetat av att en så obetydlig sak kommit
in i riksdagens skrivelse, och jag känner mig ytterligt smickrad över
denna ovanliga uppmärksamhet — och då behövs ju inte något mera, säger
skolöverstyrelsen, varför motionen i fråga inte för närvarande bör föranleda
någon riksdagens ytterligare åtgärd. På denna motivering går så utskottet
och föreslår kammaren att avslå motionen. Jag misstänker, att skolöverstyrelsen
vet nog mycket väl, att motionären har rätt. Vad vi behöva veta är
skolöverstyrelsens åsikt, men den ha vi inte här fått veta, utan skolöverstyrelsen
kryper bakom riksdagens rygg och säger: Varför skola ni nu bifalla
denna motion, då riksdagen redan sagt, att den i vissa delar kommer att bli
förverkligad? Ett sådant utlåtande skulle naturligtvis av utskottet ha lämnats
utan beaktande och icke tagits såsom stöd för utskottets eget ställningstagande
i saken.

Det är ju också bekant för oss föräldrar, att skolöverstyrelsen mycket litet
har befattat sig med de frågor, som beröras i motionen. Vi vilja inte lägga
(iverstyrelsen detta till last; det är beroende på förhållandena — styrelsen har
inte haft uppdrag att göra det eller har inte haft pengar till det. och det kanske
också finns andra bevekande omständigheter, som man får ta hänsyn till.

Men utskottet borde för sin del — helst som utskottets ordförande är en skollärare
— ha förstått, att riksdagens skrivelse i fjol inte annat än oväsentligt
tillgodoser det mål, som här iir uppställt, ty då skulle väl själva reformen
vara planlagd i den riktningen. Jag har också haft tillfälle att till utskottet
översända en skrivelse, ställd till riksdagen, som kommit mig till handa från
en moder och filosofie kandidat någonstans i landsorten. Hon lämnar en lång
framställning av hur omöjlig skolöverstyrelsen är, när det gäller att tillgodose
just dessa ändamål, vilket ådagalägges genom exempel, som förefalla vara
belysande, ehuru jag naturligtvis inte är i stånd att bedöma deras vederhäftighet
på något sätt.

Det bästa beviset för att dessa saker högst oväsentligt komma på tapeten i
detta skede av skolans utveckling, är ju, att i reformen ingår inte något som
helst övervägande om granskning av lärareutbildningen. Det har också erkänts
av dem, som sysslat härmed, att detta inte kommer med. Hur skall man
kunna skaffa en karaktärs-, kunskaps- och yrkesskola, om inte lärarna också
utbildas, så att de för det första få sin uppmärksamhet riktad på detta. nya
mål, för det andra få en undervisning i den riktningen och för det tredje få
former att röra sig i, så att de kunna göra något i detta syfte? Det är ungefär
på samma sätt med denna sak som med den så kallade stora rättegångsreformen,
som, sådan den nu föreligger, enligt min mening endast är en högre
juristreform och inte någon demokratisk reform. Där har man inte sysslat på
något sätt med domareutbildningen, utan den är precis den gamla, som idkas
vid universiteten, där man får lära sig skriven lag men inte någonting om
rättvisan.

Det är förresten ganska karakteristiskt: Då denna fråga, som också motions -

Nr 18. 54

Onsdagen den 14 niars.

Ang.

■pluggskolans
omvandling
till en

karaktärsskola
m. m.
(Forts.)

vis liar framförts till nästkommande socialdemokratiska partikongress, kom
före — såsom det är föreskrivet — inför Stockholms arbetarkommun, föll det
mig inte in att yrka, att kommunens medlemmar skulle ta ställning till densamma,
då motionen var tillgänglig i tryck först vid sammankomsten och man
inte kunde begära, att de skulle kunna sätta sig in i saken och veta, hur de
egentligen skulle rösta. Men då motionen jämte andra företogs till avgörande,
begärde en arbetarrepresentant ordet och sade, att han tyckte, att det var märkvärdigt
att kommunens styrelse inte hade tillstyrkt denna motion utan velat
låta den gå till kongressen utan något utlåtande. Ty det borde väl, menade
han, arbetarkommunens medlemmar förstå att en sådan motion, åtminstone
ur arbetarklassens synpunkt, vore ytterst behjärtansvärd. Då inträffade, att
det vid voteringen blev en överväldigande majoritet emot det underlåtna partitagandet
och för ett tillstyrkande av motionen. Det var bara en och annan
röst i motsatt riktning, en och annan arm som sträcktes upp, imgefär liksom
vid den sista omröstningen här.

Egentligen skulle yrkas återremiss till utskottet för att det skulle få tillfälle
att yttra sig om själva saken, som nu ej ägt rum. Men det lönar sig ju
inte i dessa tider, och därför, herr talman, får jag åtnöja mig med att yrka
bifall till motionen.

Herr Johansson, Johan Peter: Herr talman, mina herrar! Då vi i fjol

behandlade skolreformen, hade herr Lindhagen en motion med i sak samma
yrkande som den nu ifrågavarande motionen. Skillnaden ligger endast däri,
att i år är kravet på en mångsidig linjeuppdelning uteslutet. Utskottet, som
behandlade motionen i fjol, ställde sig förstående inför densamma och uttalade
vissa sympatier för de tankar, som motionären hade framfört. Utskottet sökte
också i sitt utlåtande låta dessa tankar komma till sin rätt. Under behandlingen
här i kammaren avslogs visserligen motionen, såsom herr Lindhagen mycket
riktigt anmärkte, men motionären själv framhöll, att han var synnerligen
tacksam för den hänsyn och det förstående, som utskottet visat hans motion.
Han förklarade också, att de åsikter han velat ha fram nog blivit tillgodosedda,
åtminstone till en viss del, genom utskottsförslaget, vilket sedermera
blev riksdagens beslut. I den skrivelse, som riksdagen avlät med anledning av
beslutet, är herr Lindhagens yrkande intaget, och det säges rent ut, att riksdagen
med en viss sympati tagit del av hans åsikter och hoppas, att de skola
komma till sin rätt, då Kungl. Maj :t tar itu med ärendet.

Under behandlingen i utskottet ha vi, det vågar jag säga, också förstått den
goda tanke, som motionären har framfört, och vi ha hyst sympatier för den,
men då riksdagen så sent som i fjol har behandlat saken och därvid i skrivelse
till Kungl. Maj:t upptagit motionärens önskningar, så ha vi inte ansett det
vara skäl att nu igen skriva om precis samma sak. Kungl. Maj :t är ännu inte
färdig med sitt arbete att utforma de bestämmelser, som angå omläggningen av
skolans inre arbete, och man vet ännu ingenting om vad de komma att innehålla.
Man vet inte heller, i vilken utsträckning dessa bestämmelser komma att tillmötesgå
och förverkliga just de önskemål, som motionären velat ha fram. Utskottet
har därför ansett, att man kan avvakta så länge och se, vad dessa bestämmelser
komma att innehålla. Först sedan de någon tid blivit prövade,
kan tiden vara inne att komma fram till riksdagen med förslag om ändringar,
där sådana kunna finnas påkallade.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: När man får sådana där blommor, herr Johansson, som
förra året i motiveringen, så svarar man älskvärt och säger, att man tycker, att
det var angenämt att läsa. Men jag sade på samma gång, att jag inte i själva

Onsdagen den 14 mars.

55 Nr

(Forts.)

klämmen återfunnit något, som ingav förhoppningar om att vad som i detta av- ^

seende sades i motiveringen en gang skulle leda till efterföljd. Nu har jag som g

sagt endast väckt motionen för att hålla saken flytande, och då den siste tala- m en
ren, utskottets ordförande, så välvilligt och förhoppningsfullt uttalade sig om hmVånMm
själva tanken i denna föräldramotion, om jag så får uttrycka mig — föräldrar- ?,?- m''
na bli ju aldrig tillkallade, när skolreformer skola ske, utan bara lärarna, och
vi få därför hålla oss framme vid de få tillfällen, som erbjuda sig, och så också
här — så menar jag, att motionen fyllt sin uppgift att hålla vederbörande mera
vakna och öppna för denna fråga. Efter vad utskottets ordförande uttalat har
jag i denna fråga inte heller samma anledning som i den förra — där herr Hallin
talade utan ringaste sympati för städerskornas kamp mot övermakten —
att begära votering, utan jag tackar ordföranden för hans välvilliga uttalande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlatan
de nr 6, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
- - J -

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—6.

Eades till handlingarna.

Punkten7. *

e , ... till byggande

I punkten 9 under sjätte huvudtiteln av innevarande ars statsverksproposition av landsvägar
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till byggande av landsvägar och m.m.
vanliga bygdevägar för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 4,000,000 kronor.

I samband med förevarande punkt hade utskottet till behandling förehaft
följande inom andra kammaren väckta motioner, nämligen:

nr 31. av herr O. E. Sandberg, som hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att statsbidrag för marklösen vid byggandet av nya samt förbättring eller
omläggning av backiga eller eljest mindre goda vägar och vid förbättring av
för automobiltrafiken viktiga vägar å landsbygden skulle utgå efter samma
grunder som till kostnaderna i övrigt eller, om detta icke kunde bifallas, att
statsbidrag för marklösen vid förbättring eller omläggning av backiga eller
eljest mindre goda vägar och vid förbättringar av för automobiltrafiken viktiga
vägar å landsbygden skulle utgå efter samma grunder som till kostnaderna
i övrigt;

nr 147 av herr C. Larson i Tönnersa m. fl., som hemställt, att riksdagen
vid beviljande av anslag till byggande och förbättring av landsvägar och

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars.

tauZwnde bygdev.ägar måtte föreskriva, att statsbidrag jämväl skulle utgå för inlösen av
av landsvägar ^aark till nämnda ändnmal intill /- av kostnaden härför;

m. m. nr 220, av herr M. Västberg, som hemställt, att riksdagen måtte besluta att
(Forts.) till bidrag för brobyggnader under budgetåret 1928—1929 upptaga ett anslag
å 1,400,000 kronor; samt

nr 249, av herr O. Hagman, som hemställt, att riksdagen måtte till byggande
av landsvägar och vanliga bygdevägar för budgetåret 1928—1929 anvisa
ett extra reservationsanslag av 9,900,000 kronor.

. Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag och herr Hagmans i
ämnet väckta motion II: 249 samt med avslag å herr Västbergs motion II: 220,
i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, till byggande av landsvägar,
vanliga bygdevägar och broar för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 4,500,000 kronor;

b) i anledning av de av herrar Sandberg och Larson i Tönnersa m. fl. väckta
motionerna II: 31 och 147, den förstnämnda motionen i vad den avsåge nu förevarande
anslag, medgiva, att, då så av allmänna samfärdselhänsyn kunde befinnas
särskilt önskligt, statsbidrag finge, efter Kungl. Maj :ts närmare beprövande,
från ifragavarande anslag utgå jämväl för lösen av mark, vars förvärvande
skulle för vederbörande ort ställa sig i särskilt hög grad betungande, såsom
exempelvis åker, äng eller trädgård, så ock för lösen av byggnad, som befunnes
hinderlig för vägs breddning eller omläggning eller vars undanskaffande
kunde vara angeläget för tillgodoseende av trafiksäkerheten.

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande punkt skulle
företagas till avgörande momentvis.

Mom. a.

Enligt en vid nu ifrågavarande punkt avgiven reservation hade herr Lindblad
ansett, att utskottets y tf rån de bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under mom. a) hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande förslag och med avslag å de av
herrar Västberg och Hagman i ämnet väckta motionerna II: 220 och 249, i
vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, till byggande av landsvägar, vanliga
bygdevägar och broar för budgetåret 1928—1929 änvisa ett extra reservationsanslag
av 4,000,000 kronor.

Herr Lindblad: Herr talman! Vid denna punkt har jag tillåtit mig att

stanna vid att förorda det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit.

Det är ju otvivelaktigt, att vägar äro behövliga här i landet, och det kan naturligtvis
från deras sida, som vilja ha ökade anslag för vägändamål, sägas, att
de äro sa pass behövliga, att man måste ytterligare forcera vägbyggandet. Men
då man ser på hur man under de senare åren har arbetat på anläggning av vägar
och vad man nått fram till, är jag övertygad om, att därest det fortgår i
samma takt några år till, skall man ha avverkat så pass mycket, att man kan
känna sig synnerligen tillfredsställd med vad man nått genom de anslag, som
riksdagen beviljat. Vad som emellertid närmast bestämt mig för att gå på avslag,
har varit rent budgetära hänsyn. Det är litet ovanligt, att statsutskottet
kommer fram med ett förslag till så pass stor höjning av ett anslag, som det här
är fråga oin — det gäller dock en halv miljon på en enda post ■— utan att man
kan se, pa vilket sätt denna halva miljon skall kunna inbesparas och därigenom

Onsdagen den 14 mars.

Nr 18.

budgeten hållas inom den ram, som av Kungl. Maj:t har utformats. Såvida
jag inte är illa underrättad, ha också bekymmer redan börjat framträda, huruvida
budgeten skall kunna hålla under nuvarande oroliga tider på arbetsmarknaden.
År det så, att dessa strider skola pågå en längre tid, innebär det utan
tvivel en sådan påfrestning av budgeten, som enligt min mening bör föranleda
riksdagen att inte gå med på en anslagshöjning med så stora belopp utöver
vad Kungl. Maj:t själv har ansett möjligt vid budgetens uppgörande. Jag har
därför vid denna punkt stannat vid Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber, herr
talman, att fa yrka bifall till detsamma, d. v. s. till den av mig avgivna reservationen.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Naturligtvis är det alldeles riktigt, som
herr Lindblad säger, att det är med mycket stor tveksamhet man här går in för
att sträcka sig utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit. Men med hänsyn till det
stora behov, som föreligger av statsbidrag till nyanläggningar av vägar och
omläggning av backiga och krokiga vägar, vilka behov uppskattats till en sådan
omfattning, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sina petita begärt
9,900,000 kronor, har utskottet vågat sig på att föreslå en höjning av anslaget
från 4 miljoner till 4.5 miljoner. Som herrarna torde ha observerat, ligger i
detta belopp även det anslag, som tidigare särskilt utgått till byggande av
broar, så att det nu är ett gemensamt anslag för vägar och broar. Eu motionär
i andra kammaren har i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens petita
föreslagit, att riksdagen skulle bevilja 9,900,000 kronor. Vad som varit det
förnämsta motivet för honom är tydligt. Det har tydligen skett med hänsyn
till den ställning, han intar i arbetslöshetskommissionen, och det stora behov,
som föreligger för denna kommission att kunna bereda arbete åt alla de arbetslösa,
som vi tyvärr ha att räkna med i detta land. Det är ju inte mycket med
dessa 500,000 kronor i detta avseende, men alltid är det i någon mån en förbättring
av vad Kungl. Maj:t har äskat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern Ekinan: Jag måste för min del uttala

en viss förvåning över att statsutskottet på den nu föredragna punkten funnit
sig kunna föreslå ett ytterligare tillskott utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit av
icke mindre än en halv miljon kronor. Hedan Kungl. Maj ds förslag innebär
ju en ökning i jämförelse med motsvarande anslag för innevarande budgetår
med en kvarts miljon kronor.

Naturligtvis är det ingen, som bestrider, att det syftemål, som man här avser
att använda detta anslag till, nämligen byggandet av landsvägar och vanliga
bygdevägar, är synnerligen gott, men det är dock så, att på senaste tiden ha på
grund av förhållandenas egen utveckling betydligt större belopp under denna
och motsvarande andra punkter stått till förfogande för byggandet av vägar
än någonsin tidigare. Då man vidare tar hänsyn till att en utvidgning av denna
byggnadsverksamhet också innebär en ökad skuldsättning för de vägdistrikt,
som bygga vägarna, bör även denna omständighet för närvarande innebära anledning
till försiktighet. Ur budgetsynpunkt är dessutom att observera, att
det här gäller ett belopp, som måste täckas av budgetens skattemedel och därför
givetvis måste inverka förryckande på budgeten.

Ehuru det nu rått olika meningar i fråga om vissa till beloppet knutna villkor
och bestämmelser, så har beträffande själva beloppet endast en enda reservant
från statsutskottet uttalat sig för bifall till Kungl. Maj:ts förslag. När
samtliga övriga Utskottsmedlemmar enat sig om detta större belopp, kan det
tyckas vara rätt så utsiktslöst att ifrågasätta, att riksdagen skulle följa Kungl.
Maj ds förslag. Men såvitt jag förstår, tala alltjämt, så som denna fråga lig -

.4 mlag
till byggande
av landsvägar
in. in.
(Foris.)

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars.

Analog n-er, de bättre skälen för att man i detta ögonblick skall stanna för det av
tillbyggande ]^ung]_ Maj :t föreslagna beloppet, 4 miljoner kronor. Vad som förekommit,
av mm"''1"'' sedan Kungl. Maj:t uppgjorde budgetförslaget, har väl inte kunnat och bort
(Forts.) ge anledning till ökade utgifter och beslut om större anspänmng av budgeten,
utan det förefaller som om det i stället borde ge anledning till om möjligt större
försiktighet vid beräknandet av utgifterna, försåvitt man vill realisera de huvudsyften,
som förbundits med budgeten, nämligen skattesänkning, såväl i fråga
om direkta som indirekta skatter. Jag vågar därför hemställa, att kammaren,
trots det nästan enhälliga yttrandet från statsutskottet, stannar vid det av
Kungl. Maj:t föreslagna beloppet och i denna punkt bifaller vad reservanten
herr Lindblad under punkten a) föreslår, nämligen att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande förslag och med avslag å de av herrar Västberg
och Hagman i ämnet väckta motionerna 11:220 och 249, i vad de skilja sig
från Kungl. Maj:ts förslag, till byggande av landsvägar, vanliga bygdevägar
och broar för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av

4.000. 000 kronor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är några synpunkter
i frågan, som kunna förtjäna beaktande utöver vad utskottets ordförande
omnämnt. Det förefinnes en stor balans i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
en balans, som i fråga om byggande av vägar enligt beräkning uppgår
till 35.800,000 kronor och i fråga om till byggande av broar till 11,850.000
kronor, till vilket sistnämnda ändamål har utgått ett belopp av 2,000,000 kronor
i förskott till 33 företag, i avvaktan på framtida tilldelning av statsbidrag.
I betraktande av denna stora balans och det behov, som sålunda föreligger,
och med hänsyn till det förhållandet, att byggandet av vägar under
en period av rådande arbetslöshet är ett mycket lämpligt nödhjälpsarbete, har
utskottet ansett sig kunna förorda en i förhållande till det stora behovet så
pass ringa ökning av anslaget som 500,000 kronor.

Jag ber i detta sammanhang kammarens ärade ledamöter erinra sig vad
som skedde förra året, nämligen att av automobilskattemedel överfördes
4.250,000 kronor till lättande av statens bidrag till vägunderhållet på landet,
de 30 procenten alltså, ett belopp, som i årets budget har föreslagits ökat med

1.000. 000 kronor, således till 5,250,000 kronor. Detta belopp utgår direkt av
automobilskattemedlen till lättande av statens nyssnämnda bidrag. Detta var
en åtgärd, varom mycken tvist rådde förra året, och den rönte mycket motstånd,
därför att automobilskattemedlen ju ansågos böra tillhöra landsbygden
med hänsyn till biltrafikens utveckling. När nu denna princip, som förra året
fastslogs, inte ha rönt något motstånd i år och ytterligare 1,000,000 kronor
skola på detta sätt tagas från automobilskattemedlen, synes det mig, som om
man inte borde resa något motstånd mot det belopp, 500,000 kronor, som här
har föreslagits till ökning av det allmänna väg- och brobyggnadsanslaget.

Jag ber därför att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Walles: Hans excellens herr statsministern uttryckte jsin förvåning

över att utskottet på denna punkt varit så enhälligt. Jag vill då endast säga.
att det inte är mycket att förvåna sig över, enär statsutskottets ledamöter var
och en på sin ort ha ett mycket starkt intryck av det stora behov av vägar,
som finnes. Jag tycker dessutom, att en viss hänsyn bör tagas även till de
synpunkter, som statsutskottets ärade ordförande anförde visavi arbetslöshetsfrågan.
När man för övrigt tänker på, något som herr Johansson även
erinrade om, vilken betydande balans som förefinnes, så kan man val mte
säga annat än att det av utskottet föreslagna beloppet, som i och för sig kan

Onsdagen den 14 mars.

59 Nr IN.

synas rätt så avsevärt, dock i jämförelse med denna balans är en obetydlighet.

Jag ber därför, herr talman, att också få yrka bifall till utskottets hemställan.

Anslag
till byggande
av landsvägar
m. m.
(Forts.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna momentet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i mom. a) av herr Lindblads vid förevarande
punkt avgivna reservation; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindblad begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 7
mom. a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i mom. a) av herr Lindblads
vid nämnda punkt avgivna reservation.

Mom. b.

Såsom förut angivits, hade utskottet i detta moment hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av de av herrar Sandberg och Larson i Tönnersa m. fl. väckta
motionerna II: 31 och 147, den förstnämnda motionen i vad den avsåge nu
förevarande anslag, medgiva, att, då så av allmänna samfärdselhänsyn kunde
befinnas särskilt önskligt, statsbidrag finge, efter Kungl. Maj:ts närmare beprövande,
från ifrågavarande anslag utgå jämväl för lösen av mark. vars förvärvande
skulle för vederbörande ort ställa sig i särskilt hög grad betungande,
såsom exempelvis åker, äng eller trädgård, så ock för lösen av byggnad, som befunnes
hinderlig för vägs breddning eller omläggning eller vars undanskaffande
kunde vara angeläget för tillgodoseende av trafiksäkerheten.

I den av herr Lindblad vid nu ifrågavarande punkt avgivna reservationen
hade under mom. b) hemställts, att riksdagen måtte avslå de av herrar Sandberg
och Larson i Tönnersa in. fl. väckta motionerna II: 31 och 147, den förstnämnda
motionen i vad den avsåge nu förevarande anslag.

Enahanda hemställan hade gjorts under mom. b) i en av herrar Olof Olsson.
Nilsson i Malmö, Walles, Asplund. Anderson i Råstock. Rydén. CarlssoriFrosterud,
Törnkvist i Karlskrona, Kristensson i Göteborg och Nilsson i Örebro
vid punkten avgiven reservation.

Herr Lindblad: Herr talman! Här gäller det upphävandet av en princip,
som infördes år 1914. Vid 1913 års riksdag motionerade en ledamot av den -

Nr 18. 60

Onsdagen den H mars.

Anslag
till byggande
av landsvägar
m. m.
(Forts.)

na kammare från lantmannahåll, en min namne herr Ernst Lindblad, om att,
sedan det nu blivit beslutet, att landsting, kommuner och enskilda kostnadsfritt
skulle upplåta mark till järnvägarna, sådan mark även måtte upplåtas
fritt för vanliga vägar. Han uttalade därvid bl. a., att bestämmelserna tydligen
tillkommit av det skälet, att då statsverket tillsläpper så stor anpart av
anläggningskostnaderna, det måtte anses tillbörligt, att den ort, som tillskyndas
närmaste fördel av kommunikationerna, skall tillsläppa åtminstone fri
mark. »Synpunkten är», säger han, »ovedersägligen riktig.»

Nu vill utskottet ha denna princip upphävd genom att staten skall lämna
bidrag även till lösen av mark för vägar. Man anför såsom skäl därför, att det
ofta är synnerligen svårt att få till stånd en fullständig rationalisering av
våra vägar, därför att de områden, som behöva inlösas, äro så dyra, att vägstyrelserna
icke ha råd därmed. Man har anfört ett fall, där den mark, som
behövdes för rätningen av en väg, var vida dyrare än själva rätningen av vägen.
Det kan ju tänkas, att sådana fall förekomma. Det har naturligtvis
förekommit en mängd fall, där marken varit ovanligt billig och det varit
lätt för vederbörande vägstyrelse att inlösa den, men jag är rädd för att om
man går in för den principen, att staten skall bekosta marklösen, så blir marken
betydligt dyrare, än den skulle bli. om vägstyrelserna ensamma finge
göra upp med markägarna. Inlösen skall visserligen ske efter syn, men jag
tror knappast, att markägaren känner den solidaritet med staten, som han
känner med den vägstyrelse, vilken han annars skulle ha att göra med, när
marken skall överlämnas.

Det vill därför förefalla mig, som om det vore en farlig princip att gå tillbaka
till, sedan vi nu ha haft den andra tillämpad sedan 1914. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har bestämt avstyrkt, att man återgår till den gamla
principen, att staten skall släppa till medel för marklösen. Den anser, liksom
också motionären 1913, herr Lindblad, att det är så stor fördel med väganläggningar,
att även om det åtgår ett stycke mark för en eller annan jordägare,
så har jordägaren den fördelen, att värdet av hans övriga mark höjes i
samma mån, så att han inte på något sätt lider skada i det avseendet. Om
vi hade ett expropriationsförfarande, som möjliggjorde, att marken kunde lösas
efter något så när rimliga grunder, så kunde det ju tänkas, att man skulle
kunna använda detta, men de erfarenheter, som man har av det nu tillämpade
expropriationsförfarandet, äro ju sådana, att man inte kan tänka sig, att man
genom att expropriera skulle få. marken billigare.

Det vill därför förefalla mig, som om det ginge lättare för vägstyrelserna i
de olika vägdistrikten att få markägarens krav nedpressade, än det skulle
vara, därest markägaren och de övriga vägliållningsskyldige visste, att det
var staten, som skulle betala. Därför har jag jämte åtskilliga andra reservanter
motsatt mig förslaget att nu på nytt införa den gamla principen, att
staten skall lämna bidrag till marklösen.

Egentligen är det ju inte hela landet, som därav skulle få något avsevärt
gagn. Det skulle endast vara de sydligare delarna av riket, där marken är
mera dyrbar för väganläggningar och rätning av vägar o. s. v. För Norrlands
vidkommande skulle det väl inte spela någon som helst roll, ty förhållandena
där äro inte sådana, att marken där ju icke kan betinga ens tillnärmelsevis
samma pris som i de södra delarna. Men är man, som sagts, i behov av vägar,
så förefaller det mig, som om det är berättigat, att de, som få gagn av
vägarna, också få upplåta marken för deras framdragande, och därför, herr
talman, skall jag be att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Örne.

Onsdagen den 14 mars.

61 >''r IS.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är inte så, som lierr
Lindblad nyss sade, att det bär gäller att införa den princip, som borttogs
1914, och det är inte heller meningen, att staten här skulle lämna hela det
bidrag, som skulle åtgå till marklösen, till vilket jag strax skall återkomma.

Som kammarens ledamöter finna av betänkandet, ha såväl på denna punkt
som under punkt 17, förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga
vägar å landsbygden, i år olika motioner väckts med yrkande, att bidrag
måtte utgå till marklösen. I fråga om de motioner, som avse punkt 17, d. v. s.
för automobiltrafiken viktiga vägar, rådde ingen meningsskiljaktighet inom
statsutskottet, utan detta har där enhälligt tillstyrkt en liknande bestämmelse
som den, som återfinnes under nu förevarande punkt. Tvisten rör sig
här egentligen om huruvida anslag för marklösen skall utgå till nybyggnad
eller endast till förbättring av vägar, men jag vill då fästa uppmärksamheten
på att detta anslag, som nu enligt den nya rubriken heter »Byggande av
landsvägar och vanliga bygdevägar», tidigare hette »Anläggning eller förbättring
av vägar», och att samma anslag användes även till omläggning och
förbättring av vägar. Det är precis samma slags vägar, till vilka det delvis
användes bidrag av detta anslag och delvis bidrag av automobilskattemedel.
Det kan därför inte vara riktigt att fastställa andra bestämmelser i fråga om
detta anslag, och man är ju fullt ense, då det gäller anslag till vägar, som
byggas av automobilskattemedel.

Skälet till att denna fråga i år har kommit upp är, att det har visat sig.
att när det har gällt att, särskilt med hänsyn till auomobiltrafikens utveckling,
omlägga eller nybygga vägar, där marken har varit av dyrbarare beskaffenhet,
så har det varit svårt att få majoritet på vägstämmorna för ett vägbyggnadsförslag
med hänsyn till de kostnader, som distriktet kan få vidkännas
för marklösen, och man har gärna velat gå omkring de mera dyrbara markerna
samt leda vägarna i krökar och på mindre lämpligt sätt. Det har visat
sig, att det har uppstått missförhållanden. Så t. ex. känner jag till ett fall:
1912 byggdes en ny väg för statsmedel, vilken väg förra året måste ombyggas
för automobilskattemedel, därför att man år 1912 med hänsyn till markförhållandena
hade byggt vägen på ett sådant sätt. att den inte längre dög.
utan biltrafikens utveckling tvingade fram en ombyggnad, efter vederbörligt
åläggande från länsstyrelsen.

Jag för min del betraktar det som ett missbruk av statsmedel att bygga vägar
på ett mindre rationellt sätt. De skola byggas breda och så raka som
möjligt, oavsett terrängförhållandena, för att tillgodose den utveckling, som
nu pågår. Och jag tror, att ett bidrag av statsmedel även till marklösen
skulle väcka intresset och stimulera vägstyrelserna och vägdistrikten till ett
rationellt utbyggande av landsvägsnätet.

Det är motivet till att denna fråga nu har kommit upp.

Motionerna innehålla ingen begränsning i avseende å statsbidrags utgående
för marklösen, men statsutskottet har gjort mycket betydelsefulla inskränkningar.
Utskottet föreslår nämligen, att det endast skall få förekomma ersättning
för åker, äng eller trädgård eller för flyttning av byggnad, där sådant
kan förekomma, och det kommer säkerligen att tillgå så, att vederbörande
förrättningsman vid förslagets uppgörande skall pröva, om sådana behov
kunna föreligga, och föreslå det värde, som enligt hans mening den
ifrågavarande marken bör upptagas till. Skulle den vid expropriation eller
enskild uppgörelse bli dyrare för vägdistriktet. stannar hela denna ökade
kostnad på vägdistriktet. Statens bidrag blir endast 2/3 av vad vederbörande
myndigheter till slut ha fastställt.

Vidare förekommer den bestämmelsen, att detta endast får förekomma i de
fall, där det av särskilda trafikhänsyn har befunnits påkallat, och endast

Anslag
till byggande
iv landsvägar
m. m.
(Torts.)

Kr JS.

Onsdagen den 14 mars.

tilUnfaande e^er vederbörande myndighets och Kungl. Maj:ts särskilda prövning i varje
av landsvägar särskilt fall. Jag tror, att bestämmelsen är så pass väl omgärdad, att något
m. m. missbruk i det fallet inte gärna kan tänkas förekomma. Den bestämmelse,

(Forts.j som fanns före 1914, var en helt annan och betydligt vidare. Det är således

inte alls meningen att här återinföra den bestämmelse, som då borttogs. I
detta sammanhang kan det även vara skäl att komma ihåg, att 1914 rådde
inte samma förhållande som nu. Automobiltrafiken kräver nu helt andra
uppoffringar ifrån vägdistrikten, även när det gäller vägbyggnader, och mig
synes det, som om det vore ett allmänt intresse, ett verkligt statsintresse, att
se till, att vägdistrikten, när de bygga eller ombygga och förbättra vägar,
göra detta så rationellt som möjligt, så att statsmedlen användas på bästa sätt.

Det är dessa synpunkter, som hava varit bestämmande, när statsutskottet
har gått in för detta förslag, och det rådde, som jag nämnde, ingen meningsskiljaktighet
i utskottet, när det gällde bilskattemedlen. Det synes mig, som
om man inte heller borde hysa någon tvekan beträffande denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande momentet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i mom. b) av herr Lindblads vid förevarande punkt avgivna
reservation; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 8—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

På framställning av herr talmannen beslöts att denna punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I) a)—c).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang.

ökat bidrag av
automobilskattemedel
för
vägunderhåll.

Mom. I) d).

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 147,
av herr Alexander Nilsson in. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 221,
av herr P. Persson i Trången in. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 3 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förordning den 28 maj 1926 om fördelning
av automobilskattemedel skulle hava följande lydelse:

»1 mom. Av landsbygdens andel av skattemedlen fördelas åttiofem procent
på följande sätt:

a) Till väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll

medelst vägkassan, utgår bidrag med trettiofem procent av distriktets verkliga
kostnad---byggande av väg.

Till grund--- — förklaras förverkad.

b) Vad av---särskilda län.»

Därjämte hade i en inom andra kammaren väckt motion, nr 58, av herr O.
■Teppsson m. fl. hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 3 § i
förordningen den 28 maj 1926 om fördelning av automobilskattemedel, att till
väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll medelst

Onsdagen den 14 mars.

63 » 18.

vägkassa, bidrag utginge med trettiofem procent av distriktets verkliga kostnader
för vägunderhållet och vinterväghållning under nästföregående kalenderår.

Utskottet hade i det nu föredragna momentet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå de av herrar Alexander Nilsson in. fl., Jeppsson m. fl.
samt Persson i Trången in. fl. väckta motionerna I: 147 samt II: 58 och 221.

Enligt en vid förevarande punkt avgiven reservation hade herrar Bergqvist.
Nilsson i Gränebo, Clemedtson, Ernfors, Nilsson i Bonarp, Bengtsson i Norup.
Olsson i Blädinge, Olsson i Kullenbergstorp och Anderson i Storegården ansett,
att utskottets yttrande i denna del bort hava viss i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet bort under mom. I) d) hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av de av herrar Alexander Nilsson m. fl., jeppsson m. fl. samt
Persson i Trången m. fl. väckta motionerna I: 147 samt II: 58 och 221 besluta,
att 3 § 1 mom. i kungl. förordningen den 28 maj 1926 om fördelning av automobilskattemedel
skulle hava följande lydelse: _

»1 mom. Av landsbygdens andel av skattemedlen fördelas åttiofem procent
på följande sätt:

a) Till väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll

medelst vägkassan, utgår bidrag med trettio procent av distriktets verkliga
kostnad —---byggande av väg.

Till grund---förklaras förverkad.

b) Vad av---särskilda län.»

Herr Bergqvist: Herr talman! Då jag anslutit mig till den reservation,
som är anförd vid denna punkt, ber jag att med några få ord motivera min
ståndpunkt i frågan.

Bidrag av automobilskattemedel till vägunderhållet på landet utgår nu enligt
förra årets riksdagsbeslut med 20 procent av vederbörande distrikts verkliga
kostnader. Emellertid ha vid denna riksdag motioner väckts om att
detta bidrag måtte höjas till 35 procent. Motionärerna anföra, att väghållarna
hittills icke ha erhållit tillräcklig kompensation för de ökade bördor, de
måst åtaga sig. Det synes också, som om en höjning av det nuvarande bidraget
vore väl motiverad. Automobiltrafiken har genomgått en synnerligen
storartad utveckling, och detta är mycket glädjande med hänsyn till samfärdseln
emellan olika bygder. Emellertid medför denna ökade biltrafik en stark
förslitning av vägarna, och särskilt är det de tunga lastbilarna, som slita
vägarna och göra banan naggig och småvågig, ungefär som när en bris rör
upp en vattenyta. När man far fram över en sådan vägbana, så får man
känna, hurusom åkdonet stötes och skakas, så att åkningen blir synnerligen
oangenäm, och det är klart, att man måste ställa det anspråket på vägfiållarna,
att de råda bot på detta. Men det är förenat med stora kostnader och
mycket arbete, och det är givet, att de väghållningsskyldiga ha fått vidkännas
en oproportionerligt stor ökning efter automobiltrafikens frammarsch i
jämförelse med den kompensation, de få i form av bidrag till vägunderhållet.

Det synes därför vara med billighet och rättvisa förenligt, att den nuvarande
procentsatsen höjes, och vad automobilskattemedlen angår, ökas de
jämt genom den ständigt fortgående utvecklingen av biltrafiken. Bilar anskaffas
nu mycket allmänt i landsorten, och därigenom ökas också bilskatten.

Reservanterna ha inte gått fullt så långt som motionärerna utan stannat vid
30 procent såsom ett skäligt bidrag. Andra kammaren har nu för sin del
antagit det förslag, som innefattas i reservationen, och jag ber att få uttala
den förhoppningen, att denna kammare måtte i det avseendet följa medkammaren.
Jag ber därför för min del att få yrka bifall till reservationen.

Ang.

ökat bidrag av
automobil''lattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

Nr 18. g 4

Onsdagen den 14 mars.

kol tkim av ®err Nilsson, Petrus: Herr talman! Då automobilskatten infördes, var

° auJUmdbil- otvivelaktigt avsikten att giva de väghållningsskyldiga någon direkt ersättning
skattemedel för för den ökade underhållskostnad, som motortrafiken medförde, men till följd
vägunderhåll. av att tilldelningen av automobilskattemedel genom gällande bestämmelser
(Forts.) sker ett helt år efter det att underhållet är verkställt, så erfares verkningarna
av bidraget allt för sent och vägdi strikten ha fått ökad tunga av vägunderhållet,
trots att riksagen har ökat bidraget.

Att de väghållningsskyldiga haft en önskan att få detta bidrag ökat, har
år från år givits tillkänna, då såväl motionsvis som även i uttalanden i riksdagen
yrkanden gjorts om att de bidrag, som lämnas direkt till vägunderhållet
borde ökas. Sålunda höjde ju även förra årets riksdag, på grund av motioner,
bidraget av automobilskattemedel till underhållskostnaderna till 20 procent,
och i år ha motionärer i båda kamrarna yrkat, att detta bidrag skulle
sättas till 35 procent. Reservanterna i utskottet ha likväl stannat vid 30 procent.
Men för ett bidrag av 30 procent finns det säkerligen starka skäl. Och
då statsverket har funnit sig behöva uttaga en del av automobilskattemedel
till det underhåll, som bestrides av staten — då förra året beslöts att hälften
av de 30 procent, som betalas av statsmedel, skulle tagas av automobilskattemedlen,
och samma förhållande skulle bli gällande även i år — bör det även
vara anledning att öka den del, som direkt skall tillkomma vägdistrikten.

Det vore rimligt att då staten tillgodogjort sig så stor andel även de väghållningsskyldiga
erhöllo större bidrag för det direkta vägunderhållet. Om
detta ökas till 30 procent, så komma ändå de väghållningsskyldiga att av
uttaxerade medel få erlägga 40 procent, vilket ändå i många vägdistrikt kommer
att medföra cn hög utdebitering till följd av, att denna underhållskostnad
stigit år från år.

Jag vill nu inte säga, att utskottet ansett, att de väghållningsskyldiga icke
borde erhålla något större, bidrag, men utskottets majoritet har motiverat sitt
ståndpunktstagande i år med att man borde vänta ett år, så att man fick någon
erfarenhet av den höjning, som beslöts förra året. Men det är ju först i slutet
av 1928 den första utdelningen på grund av det beslutet skall verkställas.
Skall man på det sättet dröja, så får man ju ingen erfarenhet förrän långt in
på nästa år, och under den tiden slitas vägarna. Automobiltrafiken ökas, och
underhållet försvåras för de väghållningsskyldiga. Jag anser, att det har
varit ett grundfel i utdelningen av dessa automobilskattemedel, att bidragen
icke successivt ha ökats i samma grad som underhållet försvårats genom den
alltmer utvecklade automobiltrafiken. Man borde ha haft sådana automatiska
bestämmelser, att av sig själv en sådan lättnad hade inträtt. Då skulle
de väghållningsskyldiga känt, att det varit någon mening i talet om autornobilskattemedlens
uttagande för de ökade vägunderhållen.

Jag anser alltså, att man inte bör tillmäta det motiv, som framförts, att
man bör dröja för att få erfarenhet och inte gå med på en dylik ökning, förrän
man har någon sådan, alltså inte förrän vid nästa års riksdag, något större
värde. Ty då skulle man ju inte få detta ökade bidrag förrän år 1930, och till
dess kan biltrafiken stegras rätt avsevärt och underhållet försvåras.

Nu kan man ju möjligen från det håll, där man inte vill biträda detta förslag,
invända, att då skulle man inte erhålla så stort bidrag till ''förbättring av vägarna.
Det kan ju så vara, att det synes så, men med automobiltrafikens ökning
ökas även automobilskattemedlen, och den del, som då återstår till förbättring
av vägarna, kommer med all sannolikhet, att bli rätt avsevärd. Om
det sedan skulle visa sig, att det inte finns tillräckliga medel för förbättring
av vägarna, får ju riksdagen på annat sätt anvisa medel därtill, och då får
riksdagen även pröva, i vilket tempo denna förbättring bör äga rum. Vägdistrikten
skulle kanske inte då såsom nu för att komma i åtnjutande av bil -

Onsdagen den 14 mars.

65 Sr 18.

skattemedel halvt lockas att företaga en hel del vägbyggnader, som de dock
till en tredjedel måste bekosta med på de väghållningsskyldiga utdebiterade
medel. Sedan grunderna för denna utdebitering förra året ändrades, kommer
detta ju numera att drabba icke blott inkomst av jordbruksfastighet utan även
annan inkomst i mera kännbar grad än tidigare varit förhållandet. Även
för dem, som åtnjuta inkomst av det senare slaget, skulle det nu alltså vara
av intresse, att man inte lockades att igångsätta en hel del sådana företag,
som måhända komma att bli alltför kostbara för de väghållningsskjddiga.

Jag anser sålunda, herr talman, att det finns goda skäl för den höjning,
som här i reservationen föreslagits, vilken även andra kammaren beslutit, och
hemställer alltså om bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Det har icke varit något så synnerligen
angenämt för mig att fatta ståndpunkt till den nu föreliggande frågan, vid
det förhållandet, att nästan samtliga mina partivänner och meningsfränder i
andra kammaren ha motionerat om en höjning till 35 procent av det från automobilskattemedel
utgående bidraget till vägunderhåll. När jag undersökt
ärendet, prövat det och försökt att bilda mig en mening om detsamma, har det
emellertid för mig icke varit möjligt att biträda det förslag, som föreligger i
motionen, och icke heller den jämkning i motionärernas yrkande, som föreligger
från reservanternas sida.

Det är icke så synnerligen många år sedan — jag tror det var år 1925 —
som riksdagen första gången beslöt, att bidrag till vägunderhållet skulle utgå
direkt av automobilskattemedel med en viss procent av distriktets kostnader;
det bestämdes då till 10 procent. Föregående års riksdag beslöt att höja bidraget
till 20 procent, och denna bestämmelse om 20 procent har ännu icke
kommit i tillämpning. Det sålunda höjda bidraget har ännu icke utbetalats
någon enda gång. Under sådana förhållanden har det synts mig, att man
åtminstone borde vänta med en ändring, tills man hunnit få se verkningarna av
vad fjolårets riksdag beslöt, eller med andra ord att vägdistrikten åtminstone
eu enda gång finge uppbära det förhöjda understöd, som riksdagen då fattade
beslut om.

Jag har annars tidigare varit en varm vän av tanken, att bidrag skall utgå
av automobilskattemedel till det direkta vägunderhållet, och denna min ståndpunkt
har jag grundat på de principer, efter vilka automobilskatten första
gången infördes här i landet. Emellertid är det otvivelaktigt så, att man icke
kan handskas med automobilskattemedlen fullständigt godtyckligt. Man är
tvungen att också taga någon hänsyn till de faktiska förhållanden, som föreligga
i olika delar av landet. Vi veta, att automobilskattemedlen uppgå till
högst betydande belopp. 80 procent av dessa medel gå till landsbygden, och
20 procent gå till städerna, ehuruväl lejonparten av automobilskattemedlen
givetvis inflyter från städerna. Av de 80 procent, som gå till landsbygden,
undantagas 15 procent till utjämning mellan de olika länen, ty som bekant
ha en del län ganska rikligt med automobilskattemedel, under det att andra
län, särskilt de norrländska — Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands —
icke äro i stånd att få in några betydande summor i automobilskattemedel.

Vidare veta vi, att det förhåller sig så, att vägunderhållskostnaderna äro
högst i de tre län, som jag här nämnde, då de nämligen där gå upp till 60, 70,
80, 90 öre eller mer per vägfyrk.

Vad skulle nu följden bli, ifall man på rak arm beslöt sig för att höja
anslaget av automobilskattemedel till vägunderhållets bestridande i dessa län?
Jo, följden skulle sannolikt bli den, att de automobilskattemedel, som tillkomma
dessa län, nätt och jämnt skulle räcka — måhända icke ens räcka —

Första Icammarens protokoll 1928. Nr 18. 5

Ang.

ökat bidrag av
automobilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

Nr 18. 66

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ökat bidrag av
automobilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts)

till de 30 procenten, och då skulle ingenting återstå för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller Kungl. Maj:t att disponera till utdelning på de distrikt
inom dessa län, som äro alldeles särskilt hårt betungade och som på grund
av en starkare automobiltrafik skulle behöva ytterligare bidrag. Jag har icke
kunnat på rak arm och så lättvindigt som reservanterna, endast därför att
det är så behagligt och så lätt att därmed tjusa lantmännen, ansluta mig till
tanken, att här ha vi endast att ösa ut av de i rikligt mått inflytande automobilskattemedlen.
Det förefaller mig, som om det ovillkorligen får lov att vara
någon ordning, i vilken man skall gå med frågorna, och nog bör man åtminstone
göra klart för sig och se på papperet, hur problemet verkligen ställer
sig: hur stora äro underhållskostnaderna för vägarna i ett län, och hur ställa
sig dessa kostnader i relation till de automobilskattemedel, som detta län har
att förfoga över? Och det kanske kan befinnas, att medlen icke skulle räcka,
även om man toge till de 15 procent, som äro undantagna och som skola gå
till utjämning av väghållningsbesväret i förhållande till de olägenheter, som
en hårt betungande automobiltrafik förorsakar i vissa väghållningsdistrikt.

Naturligtvis kan man ha oliko. meningar om, efter vilka grunder denna utjämningsandel
skall fördelas. Man kan gå efter den enkla principen, att dessa
medel företrädesvis skola gå till de väghållningsdistrikt, som ha de högsta
vägskatterna. Det är mycket, som talar till förmån för den ståndpunkten, och
då skulle givetvis alltihop gå till de län, som jag här angivit. Men man kan
också med mycket starkt fog göra gällande, att då detta är en objektskatt, som
tas ut av automobilägarna, och en ganska betungande sådan, är det icke heller
mer än rimligt, att automobilskattemedlen i främsta rummet läggas på de
vägar, där biltrafiken mest går fram, där det största behovet finns av verkligt
goda vägar och där automobiltrafiken i övrigt i högst avsevärd grad ökar
underhållskostnaderna för de väghållningsskyldiga. Det är också starka skäl,
som tala för en sådan ståndpunkt, och kanske man till slut kommer därhän,
att man måste erkänna, att de övervägande skälen tala för denna ståndpunkt.
Av allmänna skattemedel utgå till de väghållningsskyldiga 30 procent såsom
underhållsbidrag. Av automobilskattemedlen skulle just i år för första gången
utdelas 20 procent. Det gör tillsammans hälften av hela underhållet. Det
vill förefalla, som om man kunde stanna där, åtminstone tills man fått nödigt
rådrum för att vidtaga en undersökning, vilka konsekvenserna skulle, bli av
ett överskridande av vad som för närvarande i enlighet med senaste riksdags
beslut gäller.

Jag kan sålunda omöjligen, herr talman, så gärna jag än skulle vilja, det,
gå landsbygdens intressen till mötes i det skick, som detta ärende för närvarande
befinner sig. Jag kan icke sträcka mig så långt, som till vad reservanterna
här ha ifrågasatt. Jag måste stanna för vad statsutskottets majoritet
har stannat för och yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gabrielsson: Herr talman! När Kungl. Maj:t förra året föreslog

riksdagen, att av automobilskattemedel skulle användas 4,250,000 kronor för
att kompensera staten för dess bidrag till vägunderhållet, avlämnade jag en.
motion med hemställan om avslag på denna framställning. Jag ansåg nämligen,
att bilskattemedlen i sin helhet skulle behövas för vägunderhåll och vägbyggnader,
och att staten fortfarande skulle svara för de 30 procenten. Vägunderhållet
har numera blivit i så oerhört hög grad betungat av automobiltrafiken,
att man enligt min åsikt borde använda dessa medel helt och hållet för
att kompensera de väghållningsskyldiga, på det att vägunderhållet icke till
sist skulle bli alltför betungande, framför allt på grund av de då gällande
orättvisa vägskattegrunderna. Nu har visserligen riksdagen beslutat någon
ändring i det avseendet, men alltjämt åvilar den största tungan jordbrukarna.

Onsdagen den 14 mars.

67 >Tr 18.

Emellertid har Kungl. Maj:t även i år föreslagit, att de 30 procent, som staten
skall lämna i bidrag till det allmänna vägunderhållet, skall till hälften tagas
av automobilskattemedel, och det är knappast någon, som haft någon invändning
att göra däremot.

Nu säger statsutskottets ärade ordförande, att därest man av automobilskattemedel
till vägunderhållet ansloge så stort belopp, som här är föreslaget,
eller 30 procent, skulle man knappast få något över att använda till vägbyggnader.
Han åberopade därvid särskilt förhållandena i norrlandslänen, där vägskatten
är särskilt betungande. Jag vill också understryka, att vägskatten är
oerhört betungande i de norrländska länen, där man har en vägskatt på ända
upp till mellan 60 öre och 1 krona pr vägfyrk. Men är det månne då icke så
mycket större anledning att av automobilskattemedlen taga möjligast största
andel för att underlätta den svåraste vägt.ungan för jordbrukarna? Det har på
sista tiden gatt sa langt, att den största skatten, som åvilar jordbruket, är
vägskatten. .Och detta trots, som jag förut här i kammaren framhållit, att jordhrukarna
i själva verket icke ha så förfärligt stor glädje av biltrafiken. Det har
gatt. sa langt, att det åtminstone vintertid är mycket svårt att överhuvud taget
ge sig ut På landsvägarna eller köra. från skogen, därför att det finns tillåten
busstrafik på så gott som alla allmänna vägar.

Om man nu, såsom reservanterna här föreslagit, skulle höja bidraget av automobilskattemedel
till 30 procent, och statsbidraget utgår med 30 procent, skulle
detta endast innebära eu kompensation för väghållarna av precis samma slag.
som kommit staten till del genom bilskattemedlen. Förut utgingo de 30 procenten
direkt av skattemedel, men sedermera har man beslutat taga hälften av
detta anslag av automobilskattemedel. Om vi få anslaget av automobilskattemedlen
till vägunderhållet, höjt till 30 procent, så inträffar detsamma, som när
statsbidraget numera delvis tages av automobilskattemedlen, och den kompensation,
som nu tillkommer de väghållningsskyldiga, om reservationen bifalles,
blir ungefär densamma som den, vilken redan tillkommit staten.

Nu säger vidare utskottets ärade ordförande, att största delen av automobilskattemedlen
härflyter från städerna, och jag är villig att erkänna, att detta
är riktigt. Men åtminstone i de små landsortsstäderna är det största antalet bilägare
för sin rörelse beroende av landsbygden, där ha de små busslinjer och
sin trafik, men de. betala i alla fall icke ett öre i vägskatt till landsbygdens
valdistrikt. Vägdistrikten få själva hålla vägarna och betala det allt dyrare
vägunderhållet utan bidrag från städerna, där i regel de, som utöva biltrafiken,
ä.ro bosatta. Och om man under sådana förhållanden kunde få en kompensation,
som nu^ är föreslaget, genom en höjning av automobilskattemedlen till
30 procent, så har man likväl 40 procent kvar.

Jag anser det icke föreligga någon större fara för att genom en sådan åtgärd
bidraget av automobilskattemedel för att bygga nya, eller framför allt
räta krokiga och backiga vägar, skulle bli otillräckligt. Ty i den mån vägdistrikten
få mer bilskattemedel skola de själva i större utsträckning deltaga
i kostnaden och^ju större anpart av bilskattemedel de få, desto mer få de lov
att utdebitera på vägdistrikten för att kunna tillgodogöra sig dessa bilskattemedel.

Jag tror, att det, för att vägskatterna icke skola bli alltför betungande för
landsbygden, är nödvändigt att här biträda reservationen. Jag vill också erinra
om, att den nuvarande kommunikationsministern i en av honom på sin
tid författad promemoria förutsatt, att man så småningom skulle komma därhän,
att automobilskattemedlen skulle täcka allt vägunderhåll. Om vi på detta
sätt taga. tio procent varje år, komma vi måhända en gång därhän, och det är
väl det riktiga, om det nu förhåller sig så, att det är bilarna som i huvudsak
trafikera våra vägar.

Ang.

ökat bidrag av
automobilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

Nr 18. 68

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ökat bidrag av
automobilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

Jag ber på dessa grunder, herr talman, att få hemställa om bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det kanske till en början
kan förtjäna omnämnas, att vilket beslut som än här fattas inverkar detta
icke på budgeten eller på tilldelningen till landsbygden, ty beloppet är redan
på grund av bestämmelserna om automobilskattemedlens fördelning tilldelat
landsbygden. Det gäller sålunda endast frågan om medlens fördelning; huruvida
en högre procent skall utgå till underhållet eller huruvida den nuvarande
proportionen mellan vägförbättringsanslagsdelen och underhallsdelen
skall bibehållas.

Jag kan inte underlåta att säga, att det är en rätt egendomlig situation,
som inträffat vid avgörandet av denna fråga. Jag måste dock beteckna det som
en brist i den kungl. propositionen, att hela denna punkt presenterats för riksdagen
på endast ett par rader. Det hade varit önskvärt, och det hade i hög
grad underlättat behandlingen av och ställningstagandet till denna fråga, om
propositionen hade lämnat en redogörelse för huru dessa automobilskattemedel
hittills disponerats: hur mycket som använts till vägförbättringar, hur mycket
som åtgått till vägunderhåll, hur stor utjämningsandelen är och hur denna utjämningsandel
har disponerats, hur mycket som influtit från de olika länen
och hur stora länsfonderna av automobilskattemedel aro.

En sådan redogörelse saknas, och det är alldeles givet, att avsaknaden av en
sådan redogörelse i hög grad försvårat statsutskottets ställningstagande i frågan.
En redogörelse lämnades i propositionen nr 175 vid 1927 ars riksdag, när
det gällde en ökning av själva skatten, och jag vill uttala som ett önskemål,
att det i varje års proposition måtte lämnas en sådan utförlig redogörelse.

I de väckta motionerna förekomma heller inga uppgifter, som man kan bygga
på vid ett avgörande av frågan vid vilken procent man rätteligen bör stanna.
Det är endast allmänt hållna uttalanden, att vägskattetungan är stor och
att ett behov föreligger. .

I dessa uttalanden kan jag för min del instämma, med den kännedom jag
har om förhållandena. Jag är för min del på det klara med, att skäl föreligga
för en ökning av underhållsbidragen. Vid ärendets behandling på statsutskottets
fjärde avdelning ha vi emellertid, i saknad av annan utredning, tagit
del av ett yttrande, som kommunikationsministern hade i andra kammaren
vid remissdebatten den 18 januari i år, där han till svar^ på åtskilliga inlägg
i diskussionen har lämnat en muntlig redogörelse för frågan och berört konsekvenserna
av en sådan höjning. Han har där anfört, att därest man bifaller
de framkomna kraven om höjning av underhållsbidraget, skulle detta, särskilt
för Norrlands vidkommande men även inom andra län, i så hög grad minska
väg- och broanslaget, att en verkligt kritisk situation skulle kunna inträffa, sa
kritisk, att det måhända bleve nödvändigt att göra om själva grunderna för fördelningen
av dessa medel länen emellan. o

Han tilläde vidare i detta sammanhang, att det syntes honom, som om fragan
skulle kunna uppskjutas till 1929 års riksdag, i all synnerhet som någon tilllämpning
av föregående riksdags beslut ännu icke hunnit ske. Den första fördelningen
av de 20 procenten sker nämligen i år.

Inför dessa skäl är det alldeles naturligt, att flertalet av statsutskottets ledamöter
ha ställt sig betänksamma, isynnerhet som ingen annan utredning lämnats.
Nu har emellertid det egendomliga inträffat, att andra kammaren i dag
med en rätt stor majoritet beslutat bifalla reservationen, och såvitt det är riktigt,
som sagts mig, har från regeringsbänken icke höjts någon röst däremot.
Beslutet har sålunda från deras sida, som stå för propositionen, fått sitt gillande.

Onsdagen den 14 mars.

69 18.

Då ställer man sig i än högre grad frågande. Äro de betänkligheter, som
kommunikationsministern uttalade i remissdebatten mot en höjning, nu övervunna,
och kan han sålunda utan tvekan gå in för en sådan ökning? Man måste
ställa sig den frågan, eftersom andra kammaren med så stor majoritet och
med regeringspartiets tillhjälp har bifallit förslaget om en höjning till 30
procent.

Jag får verkligen säga, att frågan genom detta beslut utan protest från
regeringen kommit i ett ganska förvirrat läge. När man, som jag, gärna vill
vara med om själva saken och sålunda vill förorda en höjning av underhållsbidraget,
men inom statsutskottet måst böja sig för de starka skäl, som kommunikationsministern
i remissdebatten anfört emot en höjning, men nu ställes
inför den situationen, att dessa skäl ej längre framföras av regeringen, som
först framställt dem, då blir man villrådig, hur man till slut bör göra. Jag
vill förklara, att för min del skulle jag gärna velat vara med om en ökning
av anslaget, om det nämligen presteras några sådana skäl angående verkningarna
av ett sådant beslut från regeringshåll, där man ju i första hand har
ansvaret för propositionen, som gör, att man kan gå med därpå, sådana skäl
nämligen, som borttaga de starka invändningar däremot, som i remissdebatten
anfördes.

Herr Widell: Herr talman! Då jag varit hindrad att deltaga i statsut skottets

behandling av denna punkt, har jag velat få till protokollet antecknat,
att därest jag varit närvarande, hade jag anslutit mig till reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag beklagar, att jag nödgas taga till

orda ännu en gång, men jag har fått så dålig hjälp av de kamrater i statsutskottet,
vilka stå på samma ståndpunkt som jag, att jag är tvungen att anföra
ytterligare några skäl; jag är nämligen högst bekymrad, i händelse denna
kammare nu skulle gå att fatta samma beslut som andra kammaren. Jag
vill inom parentes upplysa om, att majoriteten i andra kammaren endast utgjorde
ett tiotal röster, och ser man denna fråga och den återverkan, som den
kan ha, mot bakgrunden av höstens val, är det möjligt, att åtskilliga, som
tillhöra denna majoritet i andra kammaren, i mindre grad ha sakligt bedömt
frågan än avgivit sin röst med hänsyn till rent valtaktiska spekulationer. Men
jag anser verkligen, att frågan är så viktig, att det inte går an att se den så
enkelt.

De, som haft tillfälle att syssla med hithörande spörsmål, ha ganska snart
fått klart för sig, vilket värde det ligger i att till förfogande ha ett visst belopp
av automobilskattemedel, som får användas för att förbättra vissa vägar,
för att bygga nya broar och dylikt inom ett län. När vi hade att behandla
en föregående punkt i detta utskottsutlåtande, uppstod det en strid
om huruvida vi skulle anslå 4 miljoner eller 4.5 miljoner kronor till byggande
av nya vägar, inklusive byggande av broar, trots att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förklarat, att det normala behovet är 9.9 miljoner. Det väckte i alla
fall stark opposition, att statsutskottet höjt det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet med 500,000 kronor.

Om man icke hade haft automobilskattemedlen att tillgå vid den revolutionerande
förändring, som inträtt genom biltrafikens starka utveckling, så skulle läget
ha blivit fullständigt olidligt inom vissa delar av vårt land. Man skulle helt
enkelt icke ha haft någon möjlighet att komma fram. Det har funnits flottbroar,
som varit så bristfälliga, att det en och annan gång inträffat, att bilar
gått igenom broarna och hamnat på älvbotten. Mångenstädes har det behövts
nya högbroar i stället för gamla bristfälliga flottbroar, detta särskilt där de

Ang.

ökat bidrag av
auiomobilskattemedd
för
vägunderhåll.
(Forts.)

Nr 18. 70

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ökai bidrag av
avtomobilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

stora stråkvägarna gå fram. Då har det varit bra att ha haft automobilskattemedlen
att tillgripa för att inom rimlig tid få de nya broarna till stånd. Men
skall man dela ut allt, som finns av automobilskattemedel till underhållsbidrag,
så föreligger icke längre denna möjlighet, och varje grepp man gör ur automobilskattemedlen
på detta sätt förminskar möjligheterna att rationellt ordna
vägväsendet inom respektive län. Jag förstår sannerligen icke, hur det över
huvud skall bli möjligt för länsstyrelserna i de tre nordligare länen, som jag
här nämnde, att komma till rätta med sina vägfrågor, i händelse man bottenskrapar,
så att det inte finns några automobilskattemedel att tillgå för tillgodoseende
av oundgängliga krav, uppkomna som en naturlig följd av automobiltrafiken.
Men det blir, såvitt jag kan förstå, en följd av ett biträdande
av reservanternas förslag. Jag är säker på, att länsstyrelserna \ dessa län
icke skola känna sig så särdeles tacksamma för den medverkan, som representanterna
från dessa län ha lämnat till att på detta sätt länsa deras tillgångar
på automobilskattemedel. Mer än en gång skola vederbörande säkerligen
komma att känna det som en verklig brist, att de icke ha möjlighet att
skaffa medel för att förbättra en väg eller bygga om en bro inom rimlig tid,
kanske icke ens medan den nuvarande generationen lever, det är hopplöst med
den njugghet, som gör sig gällanle i fråga om anslag till nyanläggningar och
förbättringar av vägar i förhållande till det stora krav, som föreligger i det
avseendet. Automobilskattemedlen ha ju särskilt gått till sådana vägar, som
äro så att säga stråkvägar. Inom varje län ha förslagen angående fördelning
av automobilskattemedel gjorts upp efter dessa grunder. Man har tänkt på att
den trafikerande, långfärdsfarandc allmänheten vill ha stråkvägar, som äro
någorlunda hyggliga, på vilka man kan komma fram utan alltför stora hinder
och utan att, som herr Bergqvist sade, åkdonen skaka alltför mycket, när
de fara fram på vägen. Detta har kunnat göras möjligt, tack vare att automobilskattemedlen
kunnat tillgripas, varvid man i vissa fall fått lämna bidrag
upp till 90 procent av förbättringskostnaden för att kunna hjälpa ett hårt
betryckt väghållningsdistrikt till rätta med sina vägbesvär. Om man nu tager
bort den möjligheten, blir det samma usla vägförhållanden som i början av
automobiltrafikens tillkomst.

Jag måste vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan i Kristianstad: Det har vid flera tillfällen i dag, när
vi diskuterat vägfrågor, talats om att bilskattemedlen överflyttats till att täcka
det statsbidrag, som utgår för vägunderhållet, men då man talar om detta,
bör det samtidigt rättvisligen erinras därom, att när detta beslöts, höjde man
samtidigt bilskatten, så att höjningen motsvarade det belopp, som åtgick till’
statsbidragets täckande i samma proportion, och det belopp, som var beräknat
att utgå som bidrag till vägunderhållet, blev sålunda ungefär detsamma
som tidigare.

Statsutskottets ordförande har erinrat därom, att största delen av bilskattemedlen
inflyter i städerna. Detta är ju visserligen på sätt och vis sanning,
men vi få ju komma ihåg, att ehuru bilarna oftast äro registrerade och stationerade
i städerna, användas de i största utsträckning på landsbygden, och
bilskattemedlen böra naturligtvis användas där bilarna slita vägen och åstadkomma
skada på densamma. Detta sker givetvis på landsbygdens vägar.

Beträffande de nu gällande bestämmelserna om bidrag från bilskattemedel
med 20 procent, gäller ju, att Ivungl. Maj:t har rätt att utöver dessa 20 procent
bevilja bidrag till underhåll, därest vägarna anses vara i särskilt behov
därav. Alltså kunna starkt trafikerade vägar få större bidrag än med 20 procent.
Kungl. Maj:t och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha emellertid, vill
jag säga, varit ytterst försiktiga i att lämna dylika bidrag utöver de fast -

Onsdagen den. 14 mars.

71 Sr 18.

ställda procentbeloppen, och detta gör naturligtvis, att riksdagen då är mera
benägen att höja procenten, än om bestämmelsen hade tillämpats något liberalare
än vad hittills varit förhållandet.

Herr ordföranden i statsutskottet gav dessutom uttryck för sina farhågor
för att det i vissa län icke skulle bli något över till förbättring av vägar, om
man nu skulle höja procenten till 30, men i de uttalanden, • som gjorts här av
representanterna från norrlandslänen, finner man icke något, som tyder på
att man där hyser några farhågor därför. Det säges också från annat håll
i statsutskottet, att det icke föreligger någon tillfredsställande utredning om
användningen av de ifrågavarande anslagen, men jag förmodar, att det icke
hade varit någon svårighet för statsutskottet att infordra någon ytterligare
utredning i hithörande ärenden, om detta ansetts vara erforderligt. Den utredningen
hade säkerligen kommit att lämnas, därest den hade efterlysts.

När jag nu säger, att jag är benägen att i enlighet med reservationen gå
med på att fastställa ett ökat bidrag att utgå med 30 procent, så gör jag detta
visserligen med tvekan, men jag tror dock, att det är att gå en riktig väg,
och man får i varje fall tänka på att vägskatten är en synnerligen dryg tunga
för vägunderhållarna. Jag vet, att ett lättande på denna tunga är synnerligen
välkommet och synnerligen behövligt, och jag tror också, att man icke
på något sätt går emot bilägarnas intressen därigenom, ty jag är .viss om
— med den erfarenhet, som jag tror mig ha — att det belopp, som .behövs, för
att bredda och räta ut vägar, för att gräva ut backar och dylikt dock icke
blir föraktligt. Jag tror därför, att dessa arbeten kunna komma att pågå i
lagom hastigt tempo i alla fall. Då det gäller för bilägarna att välja mellan
å ena sidan att få goda vägbanor att trafikera med detsamma men kanske ännu
något år få dragas med att passera t. ex. en svår backe och å andra sidan
att genast slippa backen men få vänta på vägarnas förbättring, tror jag, att
de föredraga det förra, nämligen att genast få vägarna i gott skick, och det
är tydligt, att om underhållet icke blir alltför tyngande, kunna vägarna hållas
bättre, än om vägunderhållarna bli belastade med alltför dryga skatter.
Om de belopp, som stå till förfogande för förbättringar, rätningar och breddningar
av vägar något minskas, kan det ju hända, att dessa arbeten komma
att gå i ett något långsammare tempo än om rikligare bidrag lämnades, men
jag tror, att detta tempo är så pass raskt för närvarande, att det icke skulle
vara så farligt, om det i varje fall icke för närvarande ökades, och om automobilskattemedlen,
som kanske blir fallet, inflyta något rikligare, kunna arbetena
måhända i alla fall bedrivas i samma tempo som hittills.

Jag tror därför, att man utan risk kan gå med på reservvanternas förslag,
till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Då kommunikationsministern

tyvärr på grund av sjukdom är förhindrad att vara närvarande här i dag —
en sak som han givetvis själv starkt beklagar, då det är hans huvudtitel,
som behandlas — ber jag med anledning av ett par erinringar, som gjorts under
diskussionen, att få säga några ord.

Anledningen varför denna fråga behandlats, som herr Johansson i Fredrikslund
sade, på »endast några rader i statsverkspropositionen» var ju den, som
herr Johansson nog mycket väl själv inser, att då riksdagen förra året dels
fattade beslut om höjning av det från automobilskattemedel utgående bidraget
ifrån 10 procent till 20 procent och dels samtidigt beslöt, att utdelningen skulle
verkställas efter budgetårets slut, så innebar det, att för den utdelning, som
skall komma att ske för innevarande år, 1927 års riksdagsbeslut skulle gälla
och alltså ett nytt beslut beträffande automobilmedlen för budgetåret 1928—
1929 icke ifrågakomma förr än vid 1929 års riksdag. Ett då fattat beslut

Ang.

ökai bidrag av
automobUskattemedd
för
vägunderhåll.
(Forts.)

Nr 18. 72

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ökai bidrag av
automobilskaUemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

skulle hinna tillämpas efter 1 juli 1929 och sålunda komma att gälla de efter
nämnda tid till buds stående medlen. Riksdagens beslut om 20 procents bidrag
av automobilskattemedel har alltså icke någon gång tillämpats. När man därför
nu bär i riksdagen yrkar, att man skall ändra utdelningsprocenten ifrån
20 till 30 eller 35 procent, innebär detta ett upphävande i sak av fjolårets
beslut och att man ifråga om samma medel, som man då avsåg, skulle utgå
med 20 procent, nu ändrar sig därhän, att man bestämmer, att de skola utgå
med 30 eller 35 procent. Givetvis förutsatte icke kommunikationsministern
eller regeringen, att en så snabb förändring skulle ske, så att man i fråga om
samma medel skulle vid två riksdagar efter varandra fatta två olikartade
beslut. Därför kommer i sak — jag vill säga detta till herr Gabrielsson —
ett bifall till reservationen, att denna bestämmelse, att 20 procent skola utgå,
aldrig i tillämpning, utan man kommer att direkt hoppa ifrån 10 procent till
30 eller 35 procent. Herr Gabrielsson ansåg själv, att det var rimligt och
riktigt att låta utvecklingen bli successiv, d. v. s. höja med 10 procent om
året tills vidare. Men man kan icke ernå detta resultat, vartill han också
ville komma, genom att bifalla reservationen, utan det sker genom att i detta
fall lölja utskottets hemställan och att vid nästa års riksdag fatta beslut om en
höjning från 20 procent till en högre siffra.

Från denna synpunkt sett förefaller det mig, som om det gives goda skäl
för att följa utskottets hemställan. I och för sig inverkar denna sak icke
på budgetens totala utgiftssiffra, utan det är en fråga om en fördelning inom
ramen av de här beslutade utgifterna, som riksdagen nu har att besluta om.

Jag bar velat erinra därom med anledning av att man fick den uppfattningen
av talaren på hallandsbänken att det skulle utgöra en bristfällighet i
huvudtiteln, att denna fråga icke upptagits och att material för bedömande av
densamma i vidare mån än som skett icke blivit i detta sammanhang framlagt.

Herr Rooth: Alldeles oavsett den omständigheten, att riksdagens senast

fattade beslut i denna fråga ännu icke hunnit tillämpas, anser jag för min del,
att klokheten bjuder, att Kungl. Majrts och statsutskottets förslag här bifalles.

Såsom statsutskottets ordförande enligt min mening mycket riktigt här
anförde, är det synnerligen viktigt, att det fortfarande finnes medel tillgängliga
för förbättring och omläggning av vägar. Därmed tillgodoser man biltrafikens
skäliga krav, och på samma gång underlättar man vägunderhållet.
Skulle man nu genom att rusa fram på det sätt, som här föreslagits, taga i
anspråk alla bilskattemedel för det rena vägunderhållet, så står man inför
det förhållandet, att man får låta en stor del vägförbättringar, som äro mycket
nödvändiga och angelägna, anstå, ty man kan icke på annat sätt inom rimlig
tid få medel till dessa arbeten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Trygger: Herr talman! Jag skulle kunna helt och hållet instämma

med den siste ärade talaren, men eftersom jag begärt ordet, skall jag be att
få säga några ord.

Här stå ju två stora viktiga intressen mot varandra. Å ena sidan måste
man erkänna det fullkomligt berättigade från jordbrukarnas sida i att de vilja
få lättnad i väghållningsbesväret. Det är ju en oerhört tung börda, som vilar
på jordbruket, och vi veta alla, att det icke är den enda tunga börda, som
vilar på detsamma, utan att jordbruket för närvarande har en mycket svår
ställning. Det är sålunda ganska naturligt, att jordbrukarna vilja lätta på
den bördan.

Det andra intresset —- det som man avsåg att närmast tillfredsställa med

Onsdagen den 14 mars.

73 >r 18.

automobilskattemedlen — är att få vägar här i landet, som äro lämpliga för Ang.
automobiltrafik, och att få dem färdiga så snart som möjligt. °V

Då man nu har att väga, hur man skall göra i detta speciella fall, tycker shatemMför
jag, att den riktiga grundsatsen är att följa vad herr Gabrielsson gjort gäl- vägunderhåll
lande, vilket hans excellens herr statsministern underströk och kommunika- (Forts.)
tionsministern också godkänt, nämligen att man bör gå fram så småningom,
när man gör ändringar i avseende på den fördelning, som hittills har ägt rum.

Men det kan väl ingen människa i världen säga, att det är att gå fram så
småningom, när man tager ett hopp ifrån 10 procent till 30 procent, utan att
man har tillämpat och sett följderna av vad som beslöts vid föregående riksdag.

Jag kan icke för min del förstå, hur det kan vara möjligt att handla på det
sättet, och jag förstår allra minst, att de, som i statsutskottet varit med om
statsutskottsmajoritetens beslut, av den omständigheten, att andra kammaren
kommit till ett annat resultat, nu kunna anse sig berättigade att ändra den
uppfattning, för vilken de förut anfört så goda skäl.

Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Petrus: Inom statsutskottet har man nog icke hyst den

meningen, som här gjorts gällande av hans excellens herr statsministern, nämligen
att det beslut, som riksdagen fattade förra året om en utdelning av 20
procent av bilskattemedlen till de väghållningsskyldiga för underhållskostnader,
icke skulle träda i tillämpning, om riksdagen nu fattade beslut om
höjning av procentsiffran, ty i utskottets utlåtande står det på sid. 14: »Beträffande
till en början den ifrågasatta ökningen av det från automobilskattemedel
utgående bidraget för vägunderhåll till 35 procent vill utskottet erinra,
att den vid nästlidne riksdag i sådant avseende beslutade höjningen från
tidigare fastställda 10 till 20 procent först innevarande år träder i tilllämpning
i och med årets fördelning av ifrågavarande bidrag, vilken fördelning
nu på våren 1928 påbörjas.» Man har alltså förutsatt, att detta beslut,
som riksdagen fattade förra året, skulle vara gällande ett år och att,
om riksdagen nu fattar ett annat beslut, det skulle träda i tillämpning först
under budgetåret 1928—1929, alltså ett år senare än den utdelning, som nu,
år 1928, påbörjas och äger rum.

Det står ju icke heller något vare sig i utskottsullåtandets kläm eller i
reservationens kläm om att en sådan bestämmelse skall träda i tillämpning
en viss dag, t. ex. under juli månad, utan det torde Kungl. Maj:t tekniskt kunna
ordna i en kungörelse.

Vad som inom utskottet förutsättes, är att det kommer att äga tillämpning
nåstfoljande år, och man önskar alltså, att kungörelsen också tekniskt så
skall utformas, att den först då kommer i tillämpning. Naturligtvis måste
väl riksdagen redan innevarande år, om en ändring skall ske, fatta beslut om
vilket belopp, som under kommande budgetår skall utgå och icke vara förhindrad
av det beslut som fattades förra året. Därmed har man icke gått in
på en prövning av frågan om ett upphävande eller en ändring av det beslut,
som då fattades. Jag för min del kan icke förstå annat än att ett bifall till
detta förslag skulle avse först ett kommande år och alltså på den grunden
icke utgöra något hinder.

Under debatten har emellertid statsutskottets ordförande här särskilt framhållit,
att han anser, att om det toges så pass stor del av bilskattemedlen till
det direkta vägunderhållet, skulle de mest trafikerade vägarna bli lidande; de
skulle icke i samma utsträckning som nu kunna tillgodoses genom tilldelning
av Kungl. Maj:t. Jag tror icke, att det är så farligt med den saken, ty den,
som har litet erfarenhet av hur vägunderhållet utföres. vet nog. att oavsett

Nr 18. 74

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ökat bidrag av
automobilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

om det kommer bidrag av automobilskattemedel eller ej, måste de vägunderhållningsskyldiga
hålla de stora trafiklederna och landsvägarna i gott skick.
I annat fall komma nog länsstyrelserna att giva meddelande om att de måste
vidtaga åtgärder för vägarnas iståndsättande och sättande i tillfredsställande
och gott skick. Det torde nog vägdistrikten hava erfarenhet ntav, och därför
anser jag icke, att sådana skäl böra utgöra något hinder för en ändring.

Dessutom sade statsutskottets ordförande, att det särskilt var lantmännen,
som hade intresse av en ökning. Nej, herr Kvarnzelius, det är icke så,
utan samtliga skattedragare önska nog såväl som lantmännen, att man skulle
få större bidrag till det direkta vägunderhållet, och det skäl, som anfördes
av herr Gabriels son, att det fanns vägdistrikt, som hade ända till en krona?
per vägfyrk i utdebitering, är verkligen tillräckligt starkt, tycker jag, för
en sådan ökning som den, som här reservationsvis föreslagits.

Jag ber alltså, herr talman, få vidhålla det yrkande, som jag tidigare här
framställt.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag måste gentemot herr Nilsson
vidhålla min mening om innebörden i det beslut, som reservanterna här
föreslå att kammaren skall fatta.

Därest man menar, att beträffande budgetårets 1927—1928 medel, som skola
utdelas efter budgetårets slut, en sådan tillämpning skall ske, att det år 1927
fattade riksdagsbeslutet skulle tillämpas på dessa medel, hade det varit absolut
nödvändigt att nu intaga en övergångsbestämmelse, som klarerade den saken.
Men en sådan övergångsbestämmelse finnes icke i reservanternas hemställan.
Om man vidare ser på den del av utskottets motivering, som kommer att kvarstå,
i belysning av reservanternas kläm, kommer man heller icke till det resultat,
som den senaste ärade talaren angav ha varit utskottets mening.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Då jag på grund av mitt ämbete

har en viss erfarenhet av trafiken med motorfordon på långlinjer, ber jag på
det livligaste få understödja den synpunkt, som statsutskottets ärade ordförande
här framförde.

I en mängd fall förhåller det sig på så sätt, att man inte kan nå fram till en
regelbunden och ordnad sådan trafik, som tjänar större befolkningscentra långt
ifrån järnvägar, såvida icke medel stå till förfogande för att göra vissa förbättringar
på vägarna, förbättra broar och trummor, anskaffa snöskärmar och
medel för att få bort svallis och annat sådant. Det är gott och väl, som herr
Petrus Nilsson sade här, att länsstyrelserna ha rättighet att ålägga de väghållningsskyldiga
att helt enkelt sätta vägen i trafikabelt skick för den trafik,
som där förekommer, men, herr Petrus Nilsson, när vägdistrikten äro fattiga,
skulle det ofta innebära en ren omöjlighet för de väghållningsskyldiga att komma
ut med det belopp, som en nödvändig förbättring innebär. Det är alldeles
nödvändigt, att länsstyrelserna ha till sitt förfogande medel, som de kunna
anvisa, då de göra ett dylikt åläggande.

Jag ber, herr talman, att på det livligaste få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Frändén: Herr talman! Jag ber få erinra om att, när automobil skatten

första gången beslöts av riksdagen, angavs det såsom skäl, att de väghållningsskyldiga
behövde få en skälig lättnad i den ökade väghållningstunga,
som automobiltrafiken medförde. Här synes man nu öppet vilja gå ifrån dessa
synpunkter. Man har ju gjort det i övrigt på så sätt, att länsstyrelserna nu ha
begagnat dessa bilskattemedel till t. ex. nybyggnader av broar. Det var
icke alls meningen vid det tillfälle, då automobilskatten beslöts, att medlen

Onsdagen den 14 mars.

Nr 18.

skulle i första hand få gå till sådana ändamål, utan meningen var, att de skulle
kunna bereda en lättnad i underhållet. Nu använder man, som sagt, dessa medel
till omläggning, och t. o. m. nybyggnader av vägar och broar, och man
hugger också för sig och tager in flera miljoner till statskassan för att på så
sätt minska möjligheterna för landsbygdens väghållningsskyldiga att få den
nödiga kompensationen för det dyrare underhållet. Det tycks framgå av en
del anföranden här, som om man vill tro, att de väghållningsskyldiga komma
att få för stor kompensation genom bidragen av dessa automobilskattemedel.
men jag vill erinra om att de väghållningsskyldiga endast fått 10 procent under
ett enda år till underhåll utav de medel, som influtit, så att ingen lär väl
kunna föreställa sig, att de väghållningsskyldiga skola bli överkompenserade,
om de finge de i reservationen föreslagna 30 procenten.

Statsutskottets ordförande trodde, att man genom ett sådant förfarande
skulle få dåliga vägar igen. Jag tror icke man behöver frukta något sådant,
ty det är nog alltför många, som övervaka, att de väghållningsskyldiga, till
vilka kostnader som helst, måste hålla vägarna i gott stånd.

Jag anser det vara en gärd av rättvisa, om de väghållningsskyldiga finge
vad reservanterna här begärt, och jag ber för min del, herr talman, få yrka bifall
till reservationen.

Herr Bergqvist: Statsutskottets ordförande har framhållit, att ett bifall

till reservationen skulle medföra betänkliga konsekvenser för de övre norrländska
länen, i det att inga medel skulle bli över till vägförbättringar. Jag tror.
att han i det fallet något har överdrivit situationen. Men om jag skall beträffande
särskilt Norrbottens län göra en jämförelse mellan vägunderhåll och vägförbättringar,
synes det mig uppenbart, att det är betydligt nödvändigare att
få ett avsevärt bidrag till vägunderhåll än till vägförbättringar. De flesta vägar
äro relativt nyanlagda, raka och i gott stånd, men de slitas av denna alltjämt
ökade biltrafik på ett sådant sätt, att de kräva dyrbarare underhåll. Nu
ha också vägarna där uppe den betänkliga egenskapen, att de äro oproportionerligt
långa i förhållande till folkmängden, och det gör, att denna tunga för
underhållet blir så mycket kännbarare för invånarna. Jag anser därför, att det
åtminstone för Norrbottens vidkommande vore en avgjord förmån, om detta
underhållsbidrag bestämdes till 30 procent.

Yad beträffar herr Örnes yttrande om svallis och snö, undrar jag ändå, om
det får räknas till vägförbättring att undanskaffa dylikt. Det är väl snarare
att räkna till vägunderhåll, och sålunda skulle väl arbetet med det underlättas
genom ett ökande av procentbidraget till vägunderhållet.

Vad sedan beträffar hans excellens statsministerns anförande, har åtminstone
jag och, som jag tror, alla reservanter varit av den uppfattningen, att den
föreslagna ^höjningen naturligtvis icke skulle gälla det år, för vilket riksdagen
redan eu gång bestämt 20 procent, utan att det skulle gälla den tid, som kommer,
när detta år är slut. Det var ingalunda meningen, att man skulle hoppa
direkt från 10 procent till 30 procent.

Skulle nu emellertid tvekan råda här — och det är möjligt, att det gör det —
torde det vara nödvändigt, att den saken uppklaras, och kanske är det nödvändigt
att för det ändamålet återremittera denna fråga till statsutskottet, för att
denna sak må kunna fullt klarläggas, så att det ej behöver bli någon tvekan.

Jag ber därför att få föreslå, att punkten återremitteras.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Om det är så, att det varit

statsutskottets mening, att det beslut, som nu skulle fattas, icke skall tillämpas
på de medel, som skola utdelas efter innevarande budgetårs slut. så kan man
fatta ett beslut med precis samma verkan, — som träder i tillämpning på sam -

Arv}.

ökat bidrag av
automobxlskattemedel
för
vägunderhåll.
(Fort*.

Nr 18.

7 G

Onsdagen den 14 mars.

ökat bidrag av sai^-.T"-Vld n.asta ars riksdag. Och det var ju det. som var meningen från
automobil- F.ungl. Maj :ts sida. När man nu upplyst om att man menat detta, är det fullskattemedd
för ständigt onödigt att fatta beslut nu, ty då kan beslutet fattas lika väl vid nästa
vägunderhåll. års riksdag. Det är endast, om man utgår från att man vill ha det omedelbart
fForts.) tillämpat på de medel, som nu vid detta budgetårs slut skola utdelas, som man
har anledning att fatta beslut nu och formulera det på det sätt, som gjorts i
reservanternas hemställan.

Herr Gabrielsson: Ja, herr talman, frågan har kommit i det läget, att det
givetvis vore bäst att få den återremitterad till statsutskottet, men då andra
kammaren redan fattat beslut, är det ej tänkbart att återremittera ärendet till
utskottet.

Jag ma säga, att för mig har det varit alldeles klart, att man nu icke skulle
besluta nagot annat, än vad vi beslutade i fjol, beträffande användningen av
innevarande ars bilskattemedel, — jag skulle annars ej ha yrkat bifall till reservationen.
Jag har icke varit med i statsutskottet och vet ej, hur det resonerats
där. men jag hoppas, att statsutskottets ledamöter ha saken klar för sig,
och jag tror fortfarande, att alla, som undertecknat reservationen, tänkt sig,
att vi icke skulle upphäva fjolårets beslut.

Nu säger statsministern, att vi lika val kunna vänta till nästa år med att
atta beslut. Jag förstår icke, varför vi ej, liksom vi i fjol beslöto om bilskattemedlens
användning, och Kungl. Maj :t på administrativ väg förordnade, att
i ampningen skulle ske först efter ett år, lika väl i år skulle kunna besluta
en ändring i fråga om procentsiffran, och detta beslut kunna börja att gälla
lorst ett ax härefter.

Som frågan nu ligger, är det ej annat att göra än att i första kammaren
uttala att beslutet icke skall tillämpas, förrän giltighetstiden för det beslut,
som riksdagen förut fattat, gått till ända, nämligen beträffande de 20 procenen,
men att vi därefter öka utdelningen till 30 procent. Detta är också i överensstammelse
med vad herr Trygger yttrade, att vi småningom skola öka procentsiffran.
Och om man beslutar att öka utdelningen till 30 procent, finnes
det val lika val möjlighet for Kungl. Maj :t att på administrativ väg utfärda
en ungorelse om att sasom en övergångsbestämmelse, tills nästa budgetår gått
till anda, tillämpa en utdelning av 20 procent.

l,''fTu\knn under sådana förhållanden icke göra annat än vidhålla yrkandet om
onall till reservationen.

Herr Kvarnzelius: Jag skall först säga några ord med anledning av herr
Frändéns upplysning om syftet med automobilskatten, när den infördes. Det
var visst icke meningen, att den skulle vara en lättnad för de väghållningsskyldiga
i allmänhet, utan syftet med automobilskatten var att bereda gottgörelse
åt de väghållningsskyldiga för de olägenheter, som automobiltrafiken förde
med sig. Det var meningen. Men det kan man omöjligt göra på ett rationellt
sätt, när man delar ut över hela linjen i förhållande till väghållningskostnaderna.
Vad ha automobilägarna för speciellt intresse av att lätta väghållningskostnaderna
i allmänhet, även om vägskatten är hög pr fyrk? De
kunna ha större intresse av att bidraga till kostnaderna i ett distrikt, där skatten
är relativt lag, därför att automobilerna där verkligen slita vägarna och
alltsa öka kostnaderna för väghållningen. Sa maste man val se den saken, om
man vill vara rättvis. När man tar ut en objektskatt med den motiveringen
av automobilägarna: »Denna skatt taga vi ut av er, därför att ni äger en bil,
därför att ni förbrukar bensin», så skall man också vara konsekvent och säga:
»Det göra vi, därför att ni genom er trafik gör skada å vägarna och ökar underhållskostnaderna».
Men då skall bidraget också gå huvudsakligen till de

Onsdagen den 14 mars.

Nr IS.

i 7

områden, där automobilerna verkligen utöva denna skadegörelse, detta slitage
på vägarna. Där inga bilar rulla fram, äro ju de väghållnings skyldiga fullständigt
oberoende av om det överhuvud finns någon automobilskatt, därför
att de beröras icke av automobiltrafiken.

Jag har här fått låna en tabell av en utav tjänstemännen i kommunikationsdepartementet.
Om det nu vore så, som herrar Bergqvist och Gabrielsson vilja
göra gällande, att det förefinnes så stort behov av lättnad i fråga om underhållsbidraget,
skulle man väl tänka sig, att Konungens befallningshavande i
dessa län, Norrbottens och Västerbottens län, skulle ha beaktat detta vid fördelningen
av automobilskattemedlen. Men ser jag efter, hur de förfarit 1926
och 1927, finner jag, att de ej lämnat ett öre direkt till underhållskostnader,
utan allt har gått till vägförbättringar i båda dessa län och detsamma gäller
för Västernorrlands län. Och detta har skett icke allenast för att erhålla fina
vägbanor, utan jämväl — och detta gäller alldeles särskilt ett annat norrländskt
län, Västernorrland — för att få bort jäslera och sådant, så att man icke på
våren får fullständiga moras, där man förut haft en god väg.

Däremot finner jag beträffande ett sådant län, som det, min ärade vän Johan
Nilsson representerar, Kristianstads län, att han tydligen har sina vägar i
gott skick. Han har kunnat dela ut rätt betydliga belopp ända upp till 154.100
kronor såsom underhållsbidrag. Det finns ett par andra län, som varit i samma
lyckliga belägenhet, men i de län, där vi ha dåliga vägar, där man måste
räta vägarna och bygga broar och göra ordentliga vägbanor, där har man icke
någrä penningar över att dela ut, där går allting åt ändå.

Vad blir nu följden, om man går den av reservanterna föreslagna vägen?
Man försvårar situationen för dem, som ha verkligt behov av förbättrade vägar,
genom att taga alltihop och dela ut. Man beskär även möjligheten för en
sådan länsstyrelse som den i Kristianstads län att vara så generös att dela ut
18 V2 procent av automobilskattemedlen i direkta underhållsbidrag — den möjligheten
blir minskad genom bifall till vad reservanterna här föreslagit. Jag
kan på förhand, och utan några beräkningar eller kalkyler, utan vidare våga det
påståendet, att det blir resultatet därav. Jag tror därför, att det är — jag
måste fortfarande vidhålla det — något lättsinnigt att, därför att det är så populärt,
utan vidare hoppa på ett sådant förslag, som här föreligger.

Till slut vill jag säga, att det är meningslöst att komma med ett återremissyrkande,
sedan andra kammaren redan fattat beslut, utan kammaren får väl
vara god att ta ställning till frågan. Det vill synas mig, att man bär ej kommit
med några bärande skäl, som tala för bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag vill bara till herr Gabrielsson
säga, att den reglering, som trädde i kraft den 1 juli 1927, tillkom icke
genom något administrativt förfarande av Kungl. Maj:t. utan den skedde på
grund av övergångsbestämmelsen i den förordning, som inflöt i riksdagens skrivelse
nr 311 år 1927.

Herr Bergqvist: Tanken på återremiss kan icke vidhållas, när medkam maren

redan fattat beslut, men jag undrar, om man icke skulle kunna komma
ur detta dilemma genom att nu införa en bestämmelse om att denna ändring
skall träda i kraft efter ingången av budgetåret 1928—1929. Jag skulle därför
vilja föreslå, att i § 3 mom. 1 i förordningen den 28 maj 1926 införes ett
tillägg av följande lydelse: »Denna ändring träder i kraft på dag efter ingången
av budgetåret 1928—1929, som av Kungl. Maj:t bestämmes.» Göres
detta tillägg här, så kan ju en sammanjämkning mellan kamrarnas beslut ske
och ärendet ordnas, utan att man behöver uppskjuta det ett helt år.

Ang.

ökat bidrag av
automobilskatteinedel
för
vägunderhåll.
(Kort».

Nr 18. 78

On sdagen den 14 mars.

Ang.

ökat bidrag av
autonwbilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman! Med åberopande särskilt av
vad som anförts utav herrar Kvarnzelius och Hooth, ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Det har av mig redan vid föregående riksdagar framhållits, att det icke kan
vara riktigt att av automobilskattemedel lämna bidrag till underhållet av vägar,
som icke användas av automobiler eller som till och med äro förbjudna för
automobiler. Denna oegentlighet eller oregelbundenhet skärpes ju ytterligare
för varje gång man ytterligare stegrar det bidrag, som skall utgå till det så
att säga vanliga vägunderhållet. Behöves, som jag gärna tror, på sina håll
ett ökat bidrag till det allmänna vägunderhållet, oberoende av automobiltrafiken,
bör detta lämnas av skattemedel, men icke av automobilskattemedel.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr örne: I mitt föregående anförande fattade jag mig mycket kort av
rädsla för att alltför länge taga kammarens dyrbara tid i anspråk. Därför
har herr Bergqvist missförstått mig. Jag menade naturligtvis ej, att det är
för att skaffa bort uppkommen svallis på vägarna, som man skulle ge särskilt
anslag, utan för att göra sådana anordningar, att svallis icke uppkommer.
Härom dagen hade vi ett ärende, där vi måste vända oss till länsstyrelsen i
Värmlands län. Det är nämligen så, att uppefter Klarälvsdalen, där det bor
15,000 människor, om jag icke tager fel, och där man för övrigt har samma
natur och samma kommunikationsförhållanden som i de mest vanlottade trakterna
i översta Norrland, uppstår det varje år svallisar, som äro ända till 100
meter långa och 1 meter tjocka. Orsaken är att det finnes källsprång vid sidorna
utefter vägen. Det går helt enkelt icke för väghållningsdistriktet, som
åtagit sig att sköta saken, att få bort dessa isar, utan trafiken är i högsta grad
farlig för materielen och livsfarlig för trafikanterna. För att ändra detta
måste man skaffa medel. Det finns inga andra möjligheter, om något skall
göras inom rimlig tid, än att få bidrag av automobilskatten till att avleda vattnet.
så att svallisar icke för framtiden uppkomma.

Beträffande herr Bergqvists förslag måste jag säga, att det förefaller i allra
högsta grad besynnerligt att man på detta stadium skall framkomma med förslag
till ändringar. Här ha framkommit de mest olikartade uppfattningar om
vad riksdagens beslut föregående år innebär, och om tidpunkten när den bestämmelse.
som nu är föreslagen, skall tillämpas. Då kastas det fram helt
plötsligt av en enskild ledamot i kammaren ett förslag till vissa bestämmelser
om hur tillämpningen skall vara. För min del kan jag ej förstå, att någon
av kammarens ledamöter kan våga gå på ett förslag, vars innebörd intet utskott
varit i tillfälle att pröva och som har så oerhörd ekonomisk betydelse som
detta. Någon skada uppstår icke, utom möjligen för viss valagitation i höst, om
uppskov göres till nästa riksdag och en ordentlig utredning får ske. Jag tycker,
att herr Bergqvist borde kunna vara ense med mig om den saken och återtaga
sitt förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: När jag sist hade ordet, gjorde jag icke
något yrkande, utan jag konstaterade bara, att vid behandlingen på statsutskottets
fjärde avdelning hade vi tagit den allra största hänsyn till kommunikationsministerns
utredande inlägg vid remissdebatten i andra kammaren den
18 januari i år. När vi nu efter beslutet och behandlingen i andra kammaren
i dag få höra, att kammaren med stor majoritet fattat ett beslut, som går
mot kommunikationsministern, och därvid ingen röst höjts från regeringsbänken,
har jag efterlyst, huruvida de uppgifter, som lämnades vid remissdebatten,
på något sätt så korrigerats, att med regeringens gillande ett dylikt beslut
kunnat fattas. Det svar, som lämnats, har ej tillfredsställt mig i det avseen -

Onsdagen den 14 mars.

79 Nr IS.

det. Det torde kanske vara nödvändigt att läsa upp ett par rader av vad kommunikationsminister
Meurling sade vid remissdebatten i andra kammaren, när
regeringen kritiserades, därför att den ej i propositionen framlagt förslag om
ökning av underhållsbidraget. Efter att ha anfört några siffror rörande fördelningen
yttrar han vidare bland annat: »Jag ber att till besvarande av denna
fråga ^ få erinra, att riksdagens beslut angående 10 % bidrag har tillämpats
en gång, d. v. s. vid 1927 års fördelning av automobilskattemedlen, under
det att riksdagens beslut angående höjningen av detta belopp till 20 % ännu
icke hunnit någon gång tillämpas — detta kommer första gången att ske vid
höstfördelningen 1928. Vill man nu en ytterligare förhöjning av dessa 20 %
till nästa, d. v. s. 1929 års fördelning, så är detta en fråga, som kan behandlas
vid 1929 års riksdag och då hinner i god tid beslutas i och för ikraftträdande
den 1 juli 1929. Anledning att taga upp denna fråga vid förevarande
riksdag skulle endast föreligga för det fall, att man hade för avsikt att ändra
föregående års riksdags beslut om 20 %, innan det någonsin kommit i tilllämpning.
» Så säger han då om denna sak. Jag undrar, om kommunikationsministerns
resonemang är riktigt, men det får bli hans egen sak. Nu har telefonledes
gjorts förfrågan hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och där svarades
det, att utdelningen av 1927 års underhållsbidrag nu är i full gång. Här
talar han om en höstfördelning 1928. Det synes ej stå i riktigt god överensstämmelse
med det nyss anförda. Emellertid har detta kommunikationsministerns
uttalande oerhört starkt påverkat statsutskottets ställningstagande
därför att han uttryckligen säger ifrån, att man icke behöver fatta beslut i
år, även om man vill saken, ty det kan man göra 1929.

Det upplyses nu, att den utdelning, som nu pågår, är en förskottsbetalning
å konto _ av den utdelning, som slutgiltigt sker i höst. och då är kommunikationsministerns
resonemang riktigt. Vid så.dant förhållande skulle man, om
man vill saken, kunna komma till samma resultat, om man uppskjuter avgörandet
till 1929 års riksdag och således låter saken i dag bero.

Eftersom frågan är så tvistig och meningarna så delade, tror jag. det är
en god statsutskottssynpunkt, som bjuder, att man i tveksamma fall icke handlar,
när det hela är så svävande, och när man kan komma fram till samma resultat,
även om man skjuter på avgörandet till 1929, vilket då har det goda med
sig, att man före avgörandet kan få den av mig i mitt förra anförande efterlysta
utredningen om tillgång och efterfrågan å dessa medel för de olika ändamålen.

Jag måste därför biträda yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Jag begärde ordet i denna fråga endast med anled ning

av det tilläggsyrkande, som framställdes av biskop Bergqvist.

Jag ber få rikta uppmärksamheten på att det här är fråga dels om en budgetangelägenhet
för nästkommande budgetår och dels om en ändring av en
viss paragraf. Statsutskottet har enligt enstämmig utsago här gått ut från
den uppfattningen, att paragrafens ändring icke skulle gälla något annat än
nästkommande budgetår. Detta har ej blivit klart uttryckt eller, rättare sagt.
icke uttryckt alls i själva klämmen av reservationen. Det förefaller mig då
vara en helt naturlig sak och ett förslag, liggande inom ramen av vad som
föreslagits förut i reservationen, om det förtydligande tillägget göres, att
denna författning träder i kraft på dag, som av Kungl. Maj:t efter budgetårets
ingång kommer att bestämmas. Därmed ger man endast uttryck åt något
som statsutskottet klart förutsatt skola ske, och man håller sig då inom ramen
av det, som beslutet sakligt gäller, nämligen nästkommande budgetårs anslag.
Det förefaller mig därför, som om ett bifall till denna herr Bergqvists framställning
skulle bringa frågan på rätt bog.

Då återstår endast den punkten, att man lika väl kan fatta beslut 1929

Ang.

ökat bidrag av
autornobilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forte.)

Nr 18. 80

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

ökat bidrag av
automobilskattemedel
för
vägunderhåll.
(Forts.)

som nu, men det torde väl ligga i riksdagens eget skön att bestämma, om den
vill avgöra en sådan fråga i samband med budgetfrågorna för det år de gälla,
eller avgöra den året därpå. Mig synes det naturligt, att man avgör dem i
samband med huvudfrågan, budgetfrågan, och därför, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen, med det tillägg, som herr Bergqvist föreslagit,
möjligen med någon liten omformulering, som kan komma att föreslås.

Herr Bergqvist: För att tillägget skall bli litet mer formenligt, ber jag

få hemställa att punkten d) måtte få följande kläm: »I anledning av de av
herrar Alexander Nilsson m. fl., Jeppsson m. fl. samt Persson i Trången m. fl.
väckta motionerna 1:147 samt II: 58 och 221, besluta att 3 § 1 mom. i kungl.
förordningen den 28 maj 1926 om fördelning av automobilskattemedel skall
efter ingången av budgetåret 1928—1929 från den dag, som av Kungl. Maj:t
bestämmes ha följande lydelse» o. s. v.

Herr Nilsson, Petrus: Då här ytterligare framhålles, att man skulle lika

väl vid en kommande riksdag kunna avgöra saken, utan att på något sätt väghållningsdistrikten
därför skulle behöva erhålla mindre tilldelning av automobilskattemedlen,
så vill jag ansluta mig till de synpunkter som framhöllos av
herr Reuterskiöld, men därtill lägga det skälet, att vägstyrelserna under augusti
månad uppgöra förslag till inkomst- och utgiftsstat för nästföljande år. Då
är det ju en fördel, om de veta, hur stor procent av automobilskattemedlen de
därvid ha att räkna med. Jag tror därför, att det vore i överensstämmelse
med en god princip, om man införde den bestämmelsen, att man beslöt om det
följande budgetåret i så god tid, att vederbörande väghållningsdistrikt visste
vad de hade att räkna med i bidrag av automobilskattemedlen.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande momentet förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Bergqvist m. fl. därom avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Bergqvist, att sistnämnda förslag skulle antagas
med den ändring, att orden »skall hava följande lydelse» utbyttes mot »skall
från och med den dag efter ingången av budgetåret 1928—1929, som av Kungl.
Maj:t bestämmes, hava följande lydelse».

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan- vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Per, begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 3:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
17 mom. I) d), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bergqvist m. fl.
därom avgivna reservationen med den av herr Bergqvist under överläggningen
föreslagna ändringen.

Onsdagen den 14 mars.

81 Nr 18.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt votenngspropositionen Ang.
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen enligt av herröiat b,drafJ m
Gustafsson, Per, jämte 15 av kammarens Övriga ledamöter före voteringspro- .ZTZmu,,
positionens godkännande framställd begäran, medelst namnupprop; och befun- vägunderhåll
nos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda: (Forts.)

Ja — 65;
Nej — 50.

Ja -— 65;

Vid omröstningen röstades

ja av herr förste vice talmannen, herrar Klefbeck, Trygger, Lindley, Bergand,
Magnuson, Ljunglund, Möller, greve Lagerbjelke, herrar Wahlmark,
Hjalmar Hammarskjöld, Carl Svensson, Åkerman, John Karlsson, Bärg,
Björck, Thulin, Carl Gustaf Hammarskjöld, greve Spens, herrar Johan Bernhard
Johansson, Larsén, Rooth, Bissmark, Boberg, Roos, Östergren, Adolf
Dahl, Linder, Leander, Kropp, Eorssberg, von Geijer, Olof Olsson, Johan
Nilsson i Malmö, Antonsson, Carl Johansson, Linders, Lindblad, Wigforss,
Boman, Sigfrid Hansson, Sandegård, Björnsson, Alkman, Edward Larson,
Strömberg, Georg Dahl, Schlyter, Sandén, Örne, Åkerberg, fröken Hesselgren,
herrar Petrén, Kvarnzelius, Dalberg, Åström. Sandler, Norin, Carl
Eriksson, Walles, Österström, Granström, Vennerström, Almkvist och Asplund;
samt

nej av herrar Reuterskiöld, Borell, Sederholm, Westman, Karl Andersson
David Bergström, friherre Beck-Rriis, herrar Karl Gustafsson, Oscar Ericson,
Karl Johan Ekman, Abrahamsson, Elisson, Per Gustafsson, Thorén,
Petrus Nilsson, Erik Anderson, Wijkström, Bodin, Johan Nilsson i Kristianstad,
Clemedtson, Alexander Nilsson, Elof Andersson, Pålsson, Jönsson,
Lithander, Hallin, Widell, Sundberg, Pettersson, Johan Johansson, Per Adolf
Larsson, Mellén, Lundell, August Johansson, Bergman, Valfrid Eriksson,
Lindgren, Gottfrid Karlsson, Ernfors, Jonas Andersson, Tjällgren, Johan
Peter Johansson, Erändén, Henrik Andersson, Bergqvist, Winberg, Jonsson,
Gabnelsson, Stenberg och Hansén.

Herrar Stendahl, Martin Svensson, Nils Anton Nilsson, Gustav Hansson,
Isak Svensson och Per Andersson förklarade sig avstå från att rösta.

Mom. II).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 18—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkten 25.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att för statsunderstödda fiskeham-4<S"*r''
nar för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av 190,000 fiskehamnar.

Anslag

kronor.

Första kammarens protokoll 1928. Nr 18.

Kr IS. 82

Onsdagen den 14 mars.

Anslag

Ull statsunderstödda fiskehamnar.

(Förta.)

I samband med förevarande förslag hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr G. W. A. Roos väckt motion, nr 29,
däri hemställts, att riksdagen ville utöver de av Kungl. Maj:t äskade 190,000
kronor för ifrågavarande ändamål anvisa ytterligare 110,000 kronor eller sammanlagt
300,000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herr O. N. Olsson i Broberg m. fl.
väckt motion, nr 89, däri hemställts, att riksdagen måtte för statsunderstödda
hamnar för budgetåret 1928—19’29 anvisa ett extra förslagsanslag av 300,000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag och de i ämnet
av herrar Roos och Olsson i Broberg m. fl. väckta motionerna I: 29 och
II: 89, måtte för statsunderstödda fiskehamnar för budgetåret 1928—1929 anvisa
ett extra reservationsanslag av 250,000 kronor.

Herr Roos: Herr talman! För flertalet av våra grannländer är havsfisket
eu näring betydligt mer givande än den är hos oss. Fångstvärdet var år 1926
i vårt land närmare 27,000,000 kronor men i Danmark omkring 36,000,000 kronor
och i Tyskland något över 61,000,000 riksmark; år 1925 utgjorde detta,
värde i Norge mer än 129,000,000 kronor. Att vi sta langt efter Norge torde
måhända, åtminstone delvis, bero på mindre fångstmöjligheter, men detta gäller
knappast de andra länderna. Vi ha längre kuster än de, vi ha rika fiskevatten
utanför dessa, rikare än man tidigare föreställde sig, och vi ha en stam
av fiskare, som i yrkesskicklighet, härdighet och djärvhet icke torde stå efter
fiskare från något annat land. Ett bättre tillgodogörande av fisket i de vatten,
som omgiva vårt land, skulle innebära ett ej obetydligt växande av nationalinkomsten
och ett beredande av ökade förvärvsmöjligheter.

Men det gäller icke blott att ur havet hemföra större fiskemängder, det gäller
även att sörja för att dessa mängder må kunna tillgodogöras — att utveckla
transportförhållandena och åstadkomma konservering av den fisk, _ som icke
kan säljas i färskt tillstånd. Jag var för åtskilliga år sedan i ett fiskeläge å
Fårö, då fiskebåtarna på morgonen kommo in. I mina ögon var den fångst,
de medförde, högst betydande, och jag frågade, om de ofta lyckades hemföra
dylika mängder fisk. Svaret blev, att de kunde och skulle taga in tre gånger
så mycket, om de bara kunde få sälja. Under de år, som därefter följt, ha
genom motorismens utveckling •— motorbåtar och lastbilar — avsättningsförhållandena
kraftigt förbättrats. Men om man, som exempelvis^ Finland och
Estland, skall kunna åstadkomma en avsevärd fiskexport, återstår mycket att
göra, därvid medverkan från statens sida nog torde vara oundgänglig. Detsamma
är fallet med fiskkonserveringen, i vilket hänseende flera hushållningssällskap,
fiskeriföreningar och enskilda dock redan nedlagt ett betydande ar''
beto.

Det första steget, om man vill upphjälpa fisket, är emellertid utan allt tvivel
byggandet av goda hamnar. Utan dylika förolyckas många ^batar, utan
dylika kan man endast ha mindre båtar, möjliga att draga upp på land. Och
stora, kraftiga båtar äro nödvändiga för att komma ut till fiskrika bankar och
djup. Staten har kraftigt bidragit till fiskehamnsbyggandet, och det är att
hoppas, att vissa därvid begångna misstag icke skola avskräcka från arbetets
fullföljande. Kammaren har nyss bifallit förslag om byggande av fiskehamnar
vid Gnisvärd och två andra fiskelägen, och statsutskottet har tillstyrkt höjande
till 250,000 kronor av anslaget till understöd åt^mindre fiskehamnar. Detta
beslut och detta tillstyrkande skola säkerligen på många håll mottagas med
varm tacksamhet.

Onsdagen den 14 mars.

Nr 18.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande att framställa än om bifall till
utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Hans excellens herr statsministern Ekman: I den nu föredragna punkten
har statsutskottet beslutat föreslå en höjning med 60,000 kronor i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag behöver här inte alls ingå på någon diskussion om, att det är ett beh.
järtansvärt ändamål, som det här gäller. Den motiveringen kan man, förefaller
det mig, prestera på punkt efter punkt. Av budgetära hänsyn finner jag
emellertid skäligt, herr talman, yrka godkännande av Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Kvarnzelius: För min del skall jag be att få yrka bifall till statsutskottets
förslag i denna del. Yi ha här höjt anslaget med 60,000 kronor, och
åtminstone jag för min del har funnit, att det kan anföras mycket goda skäl för
denna höjning. Det är allt utom väl beställt beträffande en hel del av de hamnar,
som fiskarne måste begagna sig av för att kunna bevara sina redskap.
Om man genom beviljande av detta anslag kan öka möjligheterna för dem att
få något tryggare förhållanden för sin fiskemateriel, tycker jag, att det är
synnerligen väl använda penningar. Och för budgeten spela 60,000 kronor inte
någon betydande roll.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle med
avslag å utskottets hemställan, såvitt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 27—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Lades till handlingarna.

Punkterna 33—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkterna 39—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Anslag

till statsunderstödda fiskehamnar.

(Forts.)

Punkterna 44—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 18. 84

Onsdagen den 14 mars.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52 och 53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om anslag
tM Svenska
brandkårernas
riksförbund.

Punkten 54.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att som bidrag till utgivande genom
Svenska brandkårernas riksförbund av »Tidskrift för landsbygdens brandväsen»
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag av 1,000 kronor.

I en inom första kammaren av herr J. Nilsson i Kristianstad m. fl. väckt
motion, nr 25, hade hemställts, att riksdagen måtte till Svenska brandkårernas
riksförbund bevilja för budgetåret 1928—1929 ett extra anslag av 10,000 kronor
såsom bidrag till förbundets verksamhet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och med avslag
å den i ämnet av herr Nilsson i Kristianstad m. fl. väckta motionen
(1: 25), i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, måtte som bidrag till
utgivande genom Svenska brandkårernas riksförbund av »Tidskrift för landsbygdens
brandväsen» för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag av
1,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Kvarnselius och
Bengtsson i Norup ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den i ämnet
väckta motionen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag vill erkänna, att
det inte är utan bekymmer, som jag sett, att statsutskottet här har föreslagit
ökade bidrag till vissa ändamål, och detta bekymmer framkommer, därför att
det, när man en gång som ledamot av bevillningsutskottet skall skaffa penningarna,
kan te sig på ett något annorlunda sätt, än när man går att en
smula lättvindigt bevilja dem. Men de ha gått till sådana ändamål, att det
har varit svårt för mig att sätta mig däremot, annars hade jag kanske gjort
det.

Nu kommer jag emellertid, trots dessa betänkligheter, att yrka på en ökning,
men den håller sig inom en mycket blygsam ram, och det gäller ett synnerligen
behjärtansvärt ändamål.

Jag ber att få uttala min stora besvikelse över att Kungl. Maj:t inte ansett
sig kunna komma fram med ett förslag om högre belopp, när det gäller understödjande
av de Svenska brandkårernas riksförbund. Det är ju så, att länsstyrelserna
ha många omsorger, och bland annat åligger det dem enligt den
nya brandstadgan av år 1923 att se till, att brandstadgar finnas för tätt bebyggda
samhällen, och då bör det ju också i dessa brandstadgar ingå föreskrifter
om att brandmän skola finnas, om olyckstillbud skulle uppstå. Det är
ju givet, att det inte torde vara möjligt att ordna med fasta brandkårer med

Onsdagen den 14 mars.

85 Jfr 18.

undantag för de större städerna, och då har man kommit in på den vägen,
att man vill stödja bildandet av frivilliga brandkårer. Bildandet av sådana
har ju också skett i rätt stor utsträckning, men det är ofantligt mycket, som
återstår att göra på detta område. Det finns ändock i förbundet inregistrerade
323 stycken frivilliga brandkårer, och den brandsläckningsmateriel, som
dessa anskaffat, har ett beräknat värde av över 2,000,000 kronor. Allt detta,
har åstadkommits utan något som helst statsbidrag; det har skett dels genom
bidrag från kommunerna, dels ock genom bidrag från brandstodsbolagen, dels
slutligen genom ansträngningar ifrån orterna att på frivillighetens väg anskaffa
medel. Detta system är emellertid synnerligen olika ordnat i olika landsändar,
vilket ju är ett bevis för att staten bör ingripa och på något sätt stödja
den verksamhet, som organisationen vill göra sig till målsman för.

Om man ser på de uppgifter, som föreligga, så finner man, att i Skåne ha
de frivilliga brandkårerna organiserats i mycket stor utsträckning. Det finns
i Malmöhus län icke mindre än 71 stycken, och i Kristianstads län finns det
46 stycken. Vidare ha vi fått en utmärkt organisation ordnad i Kopparbergs
län; där finnas icke mindre än 56 frivilliga brandkårer. Det är ju tydligt,
att dylika organisationer icke framkomma, utan att ett verkligt behov föreligger.
Men när man sedan ser på andra län, finns det icke mindre än tre
län, där man icke fått en enda dylik brandkår, och i icke mindre än fyra län
finns det blott en enda frivillig brandkår i varje. Detta är ingalunda beroende
på att olika landsändar i detta fall äro olika beskaffade, ty om man betraktar
län, som ligga bredvid varandra, så finner man, att Kristianstads län,
såsom jag nyss sade, har 46 frivilliga brandkårer, men i Blekinge län finns
det endast en enda frivillig brandkår. Om jag t. ex. jämför två sådana län
som Kopparbergs och Värmlands län, som äro ganska lika, finner jag, att
Kopparbergs län har 56 men Värmlands län endast 2 frivilliga brandkårer.

Av dessa av mig nu lämnade uppgifter torde framgå, att det är behövligt,
med propaganda och vägledning och organisation, så att man får dessa förhållanden
tillfredsställande ordnade.

I motiveringen till motionen har det framhållits, att förbundets uppgift ju
är att väcka intresse och arbeta för tillkomsten av brandkårer i landets samhällen
och kommuner samt att utöva en undervisande och rådgivande verksamhet
beträffande brandkårernas organisation, utrustning och utbildning. Det kan
ju visserligen sägas, att förlusten vid brandskada i första hand stannar hos
vederbörande försäkringsinrättning, men på grund av den nationalekonomiska
förlust, som samtidigt uppstår, synes det böra vara en statsmakternas uppgift
att såvitt möjligt förebygga uppkomsten av brandskador. Icke sällan förintas
genom eldsvådorna betydande kulturvärden utom de rent ekonomiska
värdena, och ofta gäller det ju att rädda människoliv, vilket torde vara något,
som faller utanför brandförsäkringsinrättningarnas verksamhet och ju bör vara
ett statsintresse.

I den kungl. propositionen har det hänvisats till att denna fråga i främsta
rummet är en brandförsäkringsinrättningarnas sak och att man borde vända,
sig till dem med begäran om ekonomiskt stöd. Detta är visserligen sant, men
det behövs ett stöd nu i början av organisationens tillvaro. Det behövs en organisation
för att utverka dessa anslag och för att bearbeta brandstodsbolagen,
så att man får deras stöd, och en sådan organisation kan ju icke arbeta med två
tomma händer. Man behöver ha några verkställande ledamöter, och dessa kunna
ju icke arbeta utan någon som helst ersättning. Har man ingenting att börja
med, kan man icke sätta det hela i gång och nå något tillfredsställande resultat.

Om riksdagen skulle ställa sig på samma ståndpunkt som Kungl. Maj:t. och
statsutskottet, är jag rädd för att det blir mycket svårt att få denna verksam -

Om anslag
t ill Svenska
brandkårernas
ri ks förbund.

, Korts.)

Nr 18. 86

Onsdagen den 14 mars.

Om anslag
till Svenska
brandkårernas
riksförbund.
(Korts.)

Anslag till
motorförarnas
helnykterhetsförbund.

het så utvecklad, som önskvärt är. Därför vill jag vädja till första kammaren,
om man icke här skulle kunna göra en avvikelse från utskottets förslag och
bifalla den av herrar Kvarnzelius och Bengtsson i Norup avgivna reservationen,
som ju går ut på bifall till motionärernas yrkande om ett anslag av 10,000
kronor. Jag ber på det varmaste att få vädja till kammaren att stödja detta
mitt förslag, då jag nu yrkar bifall till reservationen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet väckta
motionen.

Punkten 55.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till understödjande av motorförarnas
helnykterhetsförbund för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra
anslag av 5,000 kronor, att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte till understödjande av motorförarnas helnykterhetsförbund
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag av 3,000 kronor,
att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Lindblad, Johansson i
Eredrikslund, Clemedtson, Ernfors, Anderson i Råstock, Wiklund, Olsson i
Blädinge, Olsson i Kullenbergstorp, Kristensson i Göteborg, Nilsson i Örebro
och Anderson i Storegården, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om anvisande
för ändamålet av ett extra anslag av 1,000 kronor att utgå av statsverkets
fond av rusdrycksmedel.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag skall fatta mig

mycket kort. Här föreligger det förhållandet, att regeringen i en proposition

Onsdagen den 14 mars.

Nr 18.

upptagit ett anslag av 5,000 kronor till motorförarnas helnykterhetsförbund, Anslag till
utskottet har tillstyrkt 3,000 kronor, och ett betydande antal reservanter Jj^Onykterhet**
föreslå, att beloppet endast måtte utgå med 1,000 kronor. jörhuvd.

Jag vill lämna den upplysningen, att det gäller ett nytt anslag och att (Forts.)
motivet till reservanternas förslag är, att de ansett, att man under sådana
förhållanden bör gå försiktigt fram. Jag vill till jämförelse nämna, att det
utgår anslag redan förut till olika föreningar för liknande ändamål. Sålunda
utgår det ett anslag för främjande av järnvägsmännens helnykterhetsförbunds
verksamhet, vilket är satt till 1,000 kronor. Vidare utgår ett anslag för
främjande av Sveriges polismäns helnykterhetsförbunds verksamhet. Det är
också på 1,000 kronor. Detta belopp ha nämnda organisationer fått under åtskilliga
år. Det har synts oss reservanter tillräckligt, om nu ifrågavarande
anslag, som är ett nytt sådant, får börja med samma belopp, som utgått till
de gamla föreningarna under några år.

Sedan vill jag till slut endast anmärka, att det hade synts mig riktigare,
om detta anslag upptagits under åttonde huvudtiteln i stället för under sjätte
huvudtiteln. Under åttonde huvudtiteln upptagas alla övriga liknande anslag.

Men detta är en sak, som vi icke i detta sammanhang behöva tvista om. Här
gäller det beloppet, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
enligt vilken beloppet sättes till 1.000 kronor.

Herr Kvariizelius: Med hänsyn till det ändamål detta anslag avser att

tjäna vill det förefalla mig, som om man har svårt att göra en jämförelse med
andra förbund, vilkas anslag för närvarande äro satta lägre.

Vi veta var och en, vilka faror för liv och lem automobiltrafiken medför,
och inse vikten och betydelsen av att chaufförerna i allmänhet äro nyktra,
särskilt när de sitta vid ratten. Under sådana förhållanden vill det förefalla
mig som om man, i fall automobilförarna själva vilja verka för nykterhet
inom sitt yrke, bör stödja dem i denna deras fostrargärning.

Jag skulle helst ha sett ett bifall till Kungl. Maj ds förslag men biträdde
för att om möjligt uppnå enighet inom utskottet den kompromiss, som föreslogs
av en del av utskottets ledamöter och som gick ut på att anslaget sättes
till 3,000 kronor. Detta belopp har nu anslagits av andra kammaren, och
det förefaller mig, som om det skulle vara föga rekommenderande för denna
kammare, i fall vi här skulle stanna vid en lägre siffra. Jag tycker, att
vad som här föreslås av utskottet är så pass blygsamt, att jag vågar räkna
med att kammaren skall bifalla utskottets hemställan, till vilken jag ber att
få yrka bifall.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Lindblad in. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
55, röstar

Ja;

Jfr 18. 88

Onsdagen den 14 mars.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindblad
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

< Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 56.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 57 och 58.

Lades till handlingarna.

Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till
motorförarnas
helnykterhetsförbund.

o Herr statsrådet Rosén avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 164, angående
pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i försvarsväsendets
tjänst anställda personer m. fl.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades dessa, nr 162, 163 och 166—168 till jordbruksutskottet samt nr
164 till bankoutskottet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
visst område av Visborgs kungsladugård;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
rätt till icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor;

nr 59, i anledning av väckt motion angående ändring i lagen om bredden å
hjulringar å arbetsåkdon på landet; samt

Onsdagen den 14 mars.

Xr IS.

nr 60, i anledning av väckta motioner om viss ändring i kungörelsen den 7
augusti 1907 angående ändrade bestämmelser rörande fonden för fiskerinäringens
befrämjande.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade läkarintyg får jag anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under ytterligare en månad från och med den 16 i denna
månad.

Stockholm den 13 mars 1928.

Carl Hederstierna.

Att överståthållaren Carl Hederstierna på grund av sjukdom icke kan deltaga
i riksdagens arbete under ytterligare en månad, intygas.

Stockholm den 15 mars 1928.

John Sjöqvist.

med. dr, professor.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för sergeanten
vid intendenturkåren C. A. Svedberg från viss ersättningsskyldighet;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Karlskrona stad för övertagande av viss gatubelysning i Karlskrona m. m.;

nr 38, i anledning av väckt motion angående beredande åt två kaptener å
övergångsstat av vissa förmåner i löne- och pensionshänseende;

nr 39, i anledning av väckt motion om åtgärder för en planmässig och allmän
elektrifiering inom Norrbotten m. m.;

nr 40, i anledning av väckt motion angående elektrifiering av statsbanelinjen
Hagalund—Väsby, eventuellt Hagalund—Uppsala;

nr 41, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande omfattningen
av riksdagens revisorers granskningsrätt; och

nr 42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslaget till
tullverket;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
av § 8 mom. 3 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor ävensom en i samma ämne väckt motion; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923 angående rätt för
Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande väg syn; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
garanti för lån, avsedda att upptagas av vissa flottningsföreningar;

Nr 18. 90

Fredagen den 16'' mars.

nr 12, i anledning av väckt motion angående införande av jaktvårdsavgifter;
och

nr 13, i anledning av väckt motion om humanitär hänsyn jämväl vid slakten
av vilda djur eller den s. k. jakten.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.38 e. m.

In fidem
Gr. H. Berggren.

Fredagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 174, med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till
verk av bildande konst.

Herr statsrådet Rosén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 169, angående inköp av mark till broslagningsplats för Bodens ingenjörkår; nr.

175, angående 1. och 2. flygkårernas förläggning;

nr 176, angående försäljning av viss del av Västgöta och Skaraborgs regementens
förutvarande mötesplats Axvalls hed; samt

nr 177, angående försäljning .av vissa delar av Vännäs lägerplats.

Upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis av följande lydelse:

Härmed intygas, att Åke Anders Samuel Ingeström avlidit samt att dödsorsaken,
enligt min uppfattning, varit den nedan angivna.

Enligt vad jag själv känner eller genom trovärdiga personer erfarit, inträffade
dödsfallet i Stockholm den 15 mars 1928 kl. 7 f. m., och var den avlidnes
ålder 60 år, 2 månader, 24 dagar; civilstånd: gift; samhällsställning: direktör;
bostad: Nor förs., Varpnäs gård, Nor socken, Värmlands län.

Huvuddödsorsak: cardiosclerosis.

Stockholm den 15 mars 1928.

Harald Werneman,

leg. läk.

Herr talmannen yttrade: Mina herrar! Av den upplästa dödsattesten

erfara vi, att kammaren lidit en förlust. Det var under bevistandet av sin
tjugonde riksdag, som Åke Ingeström nu kallats bort efter att en längre tid
hava lidit av sjuklighet. Den hädangångne gjorde sig känd för stor duglig -

Fredagen dem lft mars.

91 Xr IS.

het och vaket intresse vid utförandet av de uppgifter, som blevo honom anförtrodda,
och efter vad det har för mig betygats, var det icke minst i hembygden
man tog den hänsovnes arbetsförmåga och insikter flitigt i anspråk för
offentliga värv. Härom torde en erinran böra göras, då vi nu lysa frid över
den bortgångnes minne.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att till Konungen avlåta
en skrivelse med anmälan om herr Ingeströms frånfälle och den därigenom
inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende uppsatt
förslag upplästes och godkändes.

Justerades protokollet för den 10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och
rättegången därstädes ;

nr 64;, i anledning av. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken in. m.; samt

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 67, i anledning av väckt motion om utsträckning av giltighetstiden för
viss övergångsbestämmelse i reglementet för statens pensionsanstalt; och
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsålder för
brigadchefer.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till Konungen i anledning av väckt motion om viss utsträckning
av den proportionella valmetoden vid val inom landsting samt stads- och kommunalfullmäktige
m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion angående
kyrkomötets lagstiftningsrätt m. in.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckt motion angående
utredning och förslag i fråga om stadgande, att landstingsområde skall vara
fattigvårdsområde.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 36—41.

Nr 18 92

Fredagen den 16 mars.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 42, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående anslaget till tullverket, godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 18 och 19 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
10—13.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner hänvisades
av dessa nr 169 till statsutskottet, nr 174 till behandling av lagutskott
och nr 177 till jordbruksutskottet, varemot propositionerna nr 175 och 176
nu på begäran bordlädes.

Herr Lindhagen väckte nedannämnda motioner:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, såvitt rörer bildandet av nya jordbruk;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, såvitt rörer försäljning av arrendejordbruk;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, såvitt rörer förbättring av ofullständiga jordbruk; nr

270, angående tillhandahållande av tomtmark för nya bostäder;
nr 271, angående särskild jordanskaffning genom fideikommissförsäljning;
nr 272, angående låneunderstöd åt kooperativa jordbruk;
nr 273, om egnahemsrörelsen och skogsvården;
nr 274, om egnahemsrörelsens organisation;

nr 275, om anslagen till den statsunderstödda egnahemsverksamheten; samt
nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
egnahemsverksamheten.

Motionerna blevo på begäran bordlagda.

Herr Anderson, Erik, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående inrättande av en statens
egnahemsstyrelse.

Denna motion hänvisades till jordbruksutskottet.

Avgåvos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

278, av herr Lindhagen, och
nr 279, av herr Asplund,

båda i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m.

Herr von Sydow väckte nedannämnda motioner:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol; samt

nr 281, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till centrala
skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m.

Dessa motioner hänvisades, nr 280 till behandling av lagutskott och nr 281
till statsutskottet.

Fredagen den 16 mars.

93 Nr 18.

Herr Thorberg avlämnade nedannämnda av honom m. fl. undertecknade motioner
:

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 46 §§ utsökningslagen m. m.; samt

nr 284, .i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till centrala
skiljenämnden för arbetstvister m. m.

Dessa motioner hänvisades, nr 282 och 283 till behandling av lagutskott
samt nr 284 till statsutskottet.

Herr Lindhagen väckte en motion, nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till kommunala flickskolor in. m.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag härmed anhålla , om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 19—29 mars 1928.

Stockholm den 14 mars 1928.

Vördsamt
William Linder.

Borgmästare William Linder är på grund av ämnesomsättningsrubbning och
intern otitisk affektion oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet tiden 19—
29 mars 1928 (inklusive).

Stockholm den 13 mars 1928.

J. Tillgren,

_ _ leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.48 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.