1928. Andra kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1928:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Andra kammaren. Nr 41.

Onsdagen den SO maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 23 innevarande maj förda
protokollen.

§ 2.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 658, innefattande
delgivning av kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14,
i anledning av väckta motioner angående upphävande av passtvånget mellan de
nordiska länderna m. m.; och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till
sitt femte tillfälliga utskott.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 177—179
samt 181 och 182, bevillningsutskottets betänkanden nr 42 och 43 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 59—61.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets memorial, nr 50, angående
arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt
till renbete i Sverige m. m., biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Jordbruksutskottets utlåtanden nr 82 och 83, som nu föredrogos, blevo ånyo
bordlagda.

§ 6.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 155, i anledning av Ang.
Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till kommunala flickskolor statsbidrag till
in. m. jämte i ämnet väckta motioner. ^picksMm

I en den 24 februari 1928 till riksdagen avlåten proposition, nr 116, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, framlagt förslag i fråga
om statsbidrag till kommunala flickskolor m. m.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr bl.

Nr 41. 2

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

■statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

I samband med denna proposition, som hänvisats till statsutskottet, hade utskottet
till behandling förehaft följande till utskottet remitterade motioner,
nämligen:

inom första kammaren:

nr 285 av herr Lindhagen;

nr 286 och 287 av fröken Hesselgren;

nr 288 av herr Möller m. fl.;

nr 289 av herr Pålsson; och

nr 290 av herrar Sandegård och Norling; samt

inom andra kammaren:

nr 459 av herr Holmdahl; och

nr 461 av herr Hansson i Stockholm m. fl.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

A. ej mindre i riksstaten under åttonde huvudtiteln uppföra ett ordinarie
förslagsanslag å 50,000 kronor till statsbidrag till kommunala flickskolor,

även även i fråga om användandet av nämnda anslag

a) godkänna följande allmänna förutsättningar för åtnjutande av statsbidrag
från anslaget:

1. Kommunal flickskola skall vara upprättad och underhållen av skolområde,
bestående av ett eller flera skoldistrikt, eller, efter Kungl. Maj :ts beprövande,
av annan kommunal samfällighet eller förening av flera sådana, samt
hava till ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle att inhämta ett högre
mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den kvinnliga
ungdomens egenart och därvid tillika i större eller mindre utsträckning förbereda
lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom hemmets område.

2. Varje kommunal flickskola skall vara anordnad med såväl sjuårig som
sexårig lärokurs, varvid i fråga om gemensam eller skild undervisning av de
båda lärokurserna skola i huvudsak tillämpas de grunder, som departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 24 februari 1928 angivit.
Den sjuåriga lärokursen skall med avseende på det kunskapsmått, som
erfordras för inträde i dess första klass, vara grundad på genomgången fjärde
klass i någon av folkskolans huvudfprmer, och den sexåriga lärokursen skall
med avseende på det kunskapsmått, som erfordras för inträde i dess lägsta
klass, vara grundad på genomgången sjätte klass av sex- eller sjuårig folkskola,
anordnad enligt någon av sådan skolas huvudformer.

3. Vid kommunal flickskola skola, i huvudsaklig enlighet med vad departementschefen
i samma statsrådsprotokoll angivit, träffas särskilda anordningar
i syfte att för de lärjungar vid skolan, som hava för avsikt att övergå till första
ringen av fyraårigt eller treårigt gymnasium, underlätta dylik övergång.

4. Inom de två högsta klasserna av kommunal flickskola skall undervisningen,
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som departementschefen
i statsrådsprotokollet uppdragit, anordnas antingen på både en teoretisk
och en praktisk utbildningslinje eller på endera av dessa linjer.

5. Kommunal flickskola skall, vare sig den omfattar både en teoretisk och
en praktisk linje eller enbart en av dessa linjer och oavsett om skolans båda
lärokurser åtnjuta gemensam eller skild undervisning, hava sammanlagt minst
84 lärjungar.

6. Kommunal flickskola skall stå under skolöverstyrelsens inseende.

7. Varje årsklass skall i de teoretiska undervisningsämnena åtnjuta från
föregående och efterföljande årsklass skild undervisning.

Onsdagen den 30 maj f. in.

3 Nr 41.

8. Vid varje skola skall minst halva antalet av de ordinarie lärarna utgöras
av kvinnor.

9. Läsåret skall omfatta trettioåtta veckor, tid för inträdes- och flyttningsprövningar,
för påsk- och pingstferier samt för tillfälliga lovdagar däri inräknad.

10. Skolområdet skall för undervisningen tillhandahålla tjänliga och tillräckliga
lokaler samt erforderliga och lämpliga skolmöbler och nödig undervisningsmateriell.

11. Statsbidrag till kommunal flickskola må utgå endast under förutsättning
att Kungl. Maj:t, med hänsyn tagen till inom skolområdet möjligen redan
befintlig kommunal mellanskola, högre folkskola, högre flickskola, högre samskola
eller kommunal flickskola, för vilka statsbidrag redan utgår, eller ock
allmänt läroverk med tillträde för kvinnliga lärjungar å realskolans stadium,
prövar inrättandet av kommunal flickskola med av skolområdet föreslagen organisation
vara för orten behövligt och lämpligt.

12. Undervisningen i skolan, som skall stå öppen för elever oberoende av
deras hemorter, skall vara avgiftsfri, såvida ej i visst fall på grund av särskilda
undantagsförhållanden annorlunda bestämmes i skolans reglemente. Terminsavgifter
må dock i intet fall bestämmas till olika belopp för elever allt efter
deras olika hemorter, ej heller påföras medellösa lärjungar.

13. I övrigt skall kommunal flickskola vara organiserad och undervisningen
därstädes ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som departementschefen
i statsrådsprotokollet angivit och utskottet förordat;

b) bestämma,

1. lärarpersonalen vid kommunala flickskolor skall åtnjuta följande avlöningsförmåner: rektor

särskilt arvode av 1,000 kronor;

biträdande föreståndarinna särskilt arvode av 200 kronor;

ordinarie manlig ämneslärare, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande
ersättning, icke understigande 500 kronor, 3,300 kronor, vartill kunna
komma tre ålderstillägg, vart och ett å 400 kronor, att utgå efter respektive
5, 10 och 15 år;

ordinarie kvinnlig ämneslärare, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande
ersättning, icke understigande 350 kronor, 2,800 kronor, vartill kunna
komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor, att utgå efter respektive
5, 10 och 15 år;

extra ordinarie eller vikarierande manlig ämneslärare med full tjänstgöring
arvode av 2,900 kronor;

extra ordinarie eller vikarierande kvinnlig ämneslärare med full tjänstgöring
arvode av 2,600 kronor;

vikarierande rektor särskilt arvode av 500 kronor;

vikarie för biträdande föreståndarinna särskilt arvode av 200 kronor;

manlig timlärare i läroämne: 105 kronor för varje veckotimme;

kvinnlig timlärare i läroämne: 95 kronor för varje veckotimme;

manlig timlärare i teckning, i musik, i gymnastik med lek och idrott: 90 kronor
för varje veckotimme;

kvinnlig timlärare i teckning, i musik, i gymnastik med lek och idrott: 85
kronor för varje veckotimme;

timlärare i annat övningsämne: 80 kronor för varje veckotimme;

2. i avseende å uppflyttning i högre lönegrad skall i tillämpliga delar gälla
vad angående lärares vid kommunala mellanskolor uppflyttning i högre lönegrad
är stadgat;

c) förklara hinder för Kungl. Maj :t icke möta att fastställa de närmare villkor
och utfärda de närmare bestämmelser, vilka, i anslutning till vad departe -

Ang.

statsbidrag till
kommunala
jlickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 4

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

mentschefen i statsrådsprotokollet anfört och utskottet angivit samt i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som i motsvarande hänseende gällde för de
kommunala mellanskolorna, för sagda avlöningsförmåners åtnjutande kunde
böra stadgas, ävensom de närmare föreskrifter, vilka för tillämpning av omförmälda
villkor och bestämmelser eller i övrigt kunde anses erforderliga;

d) föreskriva, att i fråga om utgående av statsbidrag till kommunala flickskolor
skulle, förutom vad anginge själva organisationen och därmed sammanhängande
eller likartade spörsmål, gälla följande grunder:

Statsbidrag till fullständig kommunal flickskola, vilken av Kungl. Maj :t
blivit erkänd såsom sådan, utgår på följande sätt:

a) till skola med teoretisk och praktisk linje eller enbart teoretisk linje med
20,400 kronor för år och till skola med enbart praktisk linje med 16,800 kronor
för år;

samt därutöver:

b) till skola med fristående sexårig lärokurs med både teoretisk och praktisk
linje eller enbart teoretisk linje med 2,800 kronor för år för varje årsklass
i lärokursen, som i de teoretiska undervisningsämnena åtnjuter från den sjuåriga
lärokursen skild undervisning;

c) till skola med fristående sexårig lärokurs med enbart praktisk linje med
2,800 kronor för år för var och en av de fyra lägsta årsklasserna i sådan lärokurs
samt med 1,400 kronor för år för var och en av de två högsta årsklasserna
i lärokursen, i båda fallen under förutsättning att ifrågakommande klass i de
teoretiska ämnena åtnjuter från den sjuåriga lärokursen skild undervisning;

d) till parallellavdelning av årsklass inom den sjuåriga lärokursens fem
lägsta och inom den sexåriga lärokursens fyra lägsta klasser med 2,800 kronor
för år, dock att sådant bidrag må utgå till högst så stort antal parallella klassavdelningar,
som uppkommer med iakttagande därav, att vid läsårets början
minst 30 lärjungar komma på varje sådan avdelning inom årsklassen, innan ny
klassavdelning upprättas inom densamma;

e) till parallellavdelning av årsklass inom de två högsta klasserna, med iakttagande
av den i d) angivna begränsningen, med 2,800 kronor för år för parallellavdelning
inom den teoretiska linjen och med 1,400 kronor för år för parallellavdelning
inom den praktiska linjen;

f) till undervisning i ämnena hushållsgöromål, kvinnlig slöjd, barnavård och
trädgårdsskötsel med 75 kronor för läsår och veckotimme, under villkor att vid
läsårets början vid undervisningen i dylikt tillvalt ämne antalet lärjungar i
varje lärjungegrupp inom viss klass icke understiger 5 samt att minst 15 lärjungar
komma på sådan lärjungegrupp, innan ny grupp för ämnet upprättas.

Härförutom skola till varje kommunal flickskola utgå följande bidrag:

g) för varje manlig ordinarie ämneslärare: 500 kronor;

h) för varje manlig extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full
tjänstgöring: 300 kronor:

i) för rektor: två tredjedelar av det för ifrågavarande befattningshavare
stadgade särskilda arvodet; för biträdande föreståndarinna: det till henne utgående
särskilda arvodet ;

j) för varje ordinarie ämneslärare: ett belopp, motsvarande de läraren tillkommande
ålderstillägg;

k) för varje lärare, som vikarierar för ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare:
om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som utöver
vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode
åt vikarien, och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande
av befattning i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess ut -

Onsdagen den 30 maj f. m.

5 Nr 41.

skott eller revisorer, det belopp, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet bestämmer; l)

för lärare, som vikarierar för lärare, vilken uppehåller tillfälligtvis ledig
lärarbefattning men erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom: det
belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras
till arvode åt vikarien; samt

m) för lärare, som vikarierar för lärare, vilken till förekommande av smittofara
av vederbörande myndighet förbjudits att tjänstgöra, det belopp, som erfordras
till arvode åt vikarien, dock icke för längre tid än högst sex månader.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forte.)

II.

Till skolområde, vilket enligt plan, som av Kungl. Maj:t godkännes, upprättar
kommunal flickskola genom successivt uppbyggande med en eller flera klasser
av sådan skola, skall, under den tid, som erfordras för skolans utbyggande
till fullständig kommunal flickskola, och utan hinder därav att skolan icke omfattar
sju årsklasser, statsbidrag, med tillämpning i övrigt av de här ovan
under I b)—m) stadgade grunder och med de i fråga om de två högsta årsklasserna
av praktisk linje där angivna undantag, beräknas till 2,800 kronor för
varje årsklass eller avdelning av årsklass, under villkor:

a) att skolan i medeltal har minst 12 lärjungar i varje årsklass,

b) att skolan fortsättningsvis uppbygges år för år i oavbruten följd,

c) att vid skolan finnas ordinarie lärare till ett antal, som med en understiger
antalet årsklasser i skolan, dock att vid skola med enbart praktisk linje
endast fem ordinarie lärare behöva anställas och att av dem den femte läraren
behöver tillsättas först vid sjunde klassens upprättande, samt att rektor
förordnas vid den nya organisationens påbörjande, ävensom

d) att skolan i övrigt i tillämpliga delar är anordnad i enlighet med de för
kommunal flickskola gällande föreskrifter.

III.

För utbekommande av statsbidrag enligt här ovan under I och II givna
stadganden böra hinder ej möta därav:

a) att ny skola, parallellavdelning eller lärartjänst, för vilken statsbidrag
kan utgå, först under kalenderåret inrättats eller under kalenderåret upphört,
i vilka fall skolan äger bekomma statsbidrag i förhållande till den del av läsåret,
undervisningen pågått, eller

b) att under kalenderåret statsunderstödd skola i vederbörlig ordning ombildats
till kommunal flickskola, i vilket fall statsbidrag skall utgå för vardera
skolan i förhållande till den del av läsåret, som undervisningen pågått enligt
de för de särskilda skolarterna stadgade grunder, eller

c) att undervisningen enligt vederbörligt medgivande avkortas på grund av
rådande smittosam sjukdom bland människor eller husdjur, i vilken händelse
statsbidrag skall utgå med samma belopp, som om undervisningen bedrivits
i eljest bestämd omfattning, eller

d) att lärare till förekommande av smittofara av vederbörande myndighet
förbjudits att tjänstgöra., i vilken händelse statsbidrag, förutom till vikaries avlönande,
varom här ovan under I förmäles, skall utgå till avlönande av den
från tjänstgöring avstängde läraren med oavkortat belopp, dock icke för längre
tid än högst sex månader;

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att i fråga om tillämpningen av de under I—
III angivna grunder utfärda de närmare föreskrifter, vilka, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen i statsrådsprotokollet anfört och
utskottet angivit, kunde befinnas erforderliga.

Nr 41. 6

Onsdagen den 30 maj I. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

B. besluta,

a) att lärarpersonalen vid kommunala flickskolor skulle vara delaktig i statens
pensionsanstalt, med iakttagande i tillämpliga delar av vad angående delaktighet
i denna anstalt vore stadgat i fråga om lärare vid kommunala mellanskolor,
med rätt för Kungl. Maj :t att utfärda de närmare bestämmelser som
på grund härav befunnes erforderliga; samt

b) att, därest på grund av inrättandet av kommunal flickskola statsunderstödd
enskild högre flickskola på orten upphörde med sin verksamhet och på
den grund vid den senare skolan anställd ämneslärarinna med full tjänstgöring
ginge förlustig sin anställning, hon skulle, under förutsättning att hon vid början
av skolans avveckling uppnått en ålder av 50 år samt vunnit sådan anställning,
som nu angivits, vid statsunderstödd enskild läroanstalt före den 1 mars
1928, intill dess hon fyllde 60 år, av statsmedel åtnjuta en årlig ersättning
uppgående till två tredjedelar av den avlöning hon i enlighet med gällande bestämmelser
vid entledigandet åtnjöte från skolan, tillfällig löneförbättring och
eventuellt utgående dyrtidstillägg däri inberäknade, samt för tiden därefter
en årlig pension till samma belopp, som skulle tillkommit henne, därest hon
intill uppnåendet av sistnämnda ålder varit i tjänst vid statsunderstödd enskild
flickskola; och skulle vad under b) sagts äga tillämpning beträffande lärarinnor
vid sådana skolor, vilkas avveckling påbörjats inom tio år, räknat från den
1 januari 1929.

C. a) medgiva, att tillfällig löneförbättring finge för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929 utgå till lärarpersonalen vid kommunala flickskolor med följande
belopp:

till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;
till ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; samt
till extra ordinarie ämneslärare och timlärare med belopp, som Kungl.
Maj:t i huvudsaklig enlighet med de i sådant hänseende för motsvarande lärare
vid kommunala mellanskolor nu gällande grunder bestämmer;

b) för ändamålet anvisa för budgetåret 1928—1929 ett extra förslagsanslag
av 8,000 kronor.

II att riksdagen i anledning av därom i ämnet väckta motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning
i fråga om beredande av ordinarie anställning åt lärare i övningsämnen och
praktiska ämnen vid kommunala flickskolor samt i fråga om kompetensvillkor
för sådan befattning ävensom med det snaraste för riksdagen framlägga det
förslag, vartill sagda utredning kunde giva anledning.

III att

herr Lindhagens motion I: 285,

fröken Hesselgrens motion I: 286,

densammas motion I: 287,

herr Möllers m. fl. motion I: 288,

herr Pålssons motion I: 289,

herrar Sandegårds och Norlings motion I: 290,

herr Holmdahls motion II: 459, och

herr Hanssons i Stockholm motion II: 461,

i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) beträffande Kungl. Maj:ts proposition i dess helhet av herrar Olof Olsson,
Walles, Oscar Olsson, Pauli, Björck, Anderson i Råstock, Rydén, Jansson i

Onsdagen den 30 maj f. in.

7 Nr 41.

Falun, Törnkvist i Karlskrona, Kristensson i Göteborg och Nilsson i Örebro,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 288 och II: 461 avslå såväl Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
som övriga i ämnet väckta motioner;

2) beträffande elevantalet i kommunal flickskola

av herr Kristensson i Göteborg, vilken ansett, att utskottet bort, på sätt föreslagits
i mom. 3 av den utav herr Pålsson i ämnet väckta motionen, tillstyrka
att kommunal flickskola för att komma i åtnjutande av statsunderstöd skulle
i medeltal hava minst femton lärjungar i varje årsklass; och

av herrar Widell, Bergqvist, Carl A. Carlsson, Iiallin, Johan Bernhard Johansson,
Bengtsson i Norup, Persson i Fritorp, Lindskog, Järte och Anderson
i Storegården, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

7. att riksdagen måtte

A----

a)--— —

5. Kommunal flickskola skall — -— minst 70 lärjungar.

d)--I.--

II.

Till skolområde ---under villkor:

a) att skolan i medeltal har minst 10 lärjungar i varje
årsklass.

II. — — —

III.---; samt

3) beträffande avlöningsbelopp för vissa lärare vid kommunal flickskola av
herrar Widell, Bergqvist, Hallin, Johan Bernhard Johansson, Bengtsson i
Norup, Lindskog, Järte och Anderson i Storegården, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) -----

b) —---

rektor särskilt arvode av 1,200 kronor;

biträdande föreståndarinna särskilt arvode av 300 kronor;

vikarierande rektor särskilt arvode av 600 kronor;
vikarie för biträdande föreståndarinna särskilt arvode av 300
kronor;

II.-----

III.----

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Rydén, som yttrade: I avseende å föredragningen av statsutskottets

utlåtande nr 155 hemställes, att punkterna I A, I B, I C, II och III må företagas
till avgörande var för sig; att vid behandlingen av punkten I A till en

Ang.
statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. g

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

början föredrages utskottets hemställan i första stycket av samma punkt och
att därvid överläggning må äga rum beträffande utlåtandet i dess helhet; samt
att återstoden av punkten I A företages till avgörande momentvis samt momenten
a) och d) vart för sig på det sätt, att först föredrages vart och ett av
de under vederbörande moment upptagna, särskilt numrerade styckena, och
därefter utskottets i momentet gjorda inledande hemställan.

Denna hemställan bifölls.

Punkten I A.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet företogs först
till behandling utskottets hemställan i första stycket av punkten.

Därvid anförde:

Herr Rydén: Herr talman! Till det statsutskottsutlåtande, som här föreligger,
har den socialdemokratiska delegationen fogat en reservation, i vilken
yrkas avslag på, den föreliggande kungl. propositionen. Jag skall, herr talman,
i vad på mig ankommer, försöka att icke föra denna debatt ut till en onödig
omfattning eller förläna mitt yttrande särskild skärpa, men jag måste ändå
angiva de skäl, som varit bestämmande för ståndpunktstagandet från den socialdemokratiska
utskottsdelegationens sida.

När den kungl. propositionen i skolfrågan i fjol framlades, var den ju
behäftad med synnerligen stora brister, och det riksdagens beslut, som fattades,
innebar i väsentliga avseenden en utbyggnad och en komplettering av det
mera skissartade förslag, som framlagts från Kungl. Maj:ts sida. Den kungl.
propositionen löste särskilt flickskolefrågan på ett mycket otillfredsställande
sätt. Kungl. Maj :t hade föreslagit, att för den högre flickundervisningen
skulle inrättas fyra högre flickläroverk, nämligen i städerna Stockholm, Malmö,
Hälsingborg och Göteborg, men beträffande de andra större och medelstora
städer, som hade så stora gossläroverk, att flickor icke kunde rymmas i dem,
innehöll Kungl. Maj:ts förslag ingen positiv hemställan. Det kungl. förslaget
var alltså enligt mitt betraktelsesätt i det avseendet orättvist mot flickorna,
att det var endast ett mindre antal av statsläroverken, som öppnades för flickor
på realskolans stadium. Det var därför nödvändigt, att riksdagen i detta hänseende
intog en konsekvent ståndpunkt och genomförde den principen, att flickor
skulle ha rätt till högre undervisning i statsläroverk under samma villkor,
som gällde för gossar. Denna ståndpunkt utförde skolutskottet och sedan
riksdagen på det sättet, att alla statsläroverk skulle vara samläroverk med undantag
för läroverken i de städer, där man måste tänka sig upprättandet av
högre flickläroverk. Kungl. Maj:t hade bara tagit dessa fyra städer, som
jag nyss nämnde, men när man i skolutskottet granskade förhållandet beträffande
de skilda läroverken, fann man, att det var ytterligare nio städer, nämligen
Uppsala, Norrköping, Linköping, Jönköping, Lund, Borås, Karlstad,
Västerås och Örebro, som hade gossläroverk, där flickor icke kunde få rum,
och därför hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t skulle framlägga plan för
inrättande av högre flickläroverk i dessa städer. I den socialdemokratiska motion,
som framlades i fjol, fanns en sådan plan utarbetad, men i skolutskottet
gav man efter för de önskningar, som uttrycktes särskilt från frisinnat håll,
icke minst från departementschefens sida, att man skulle bereda Kungl. Maj:t
tillfälle att taga denna sak under omprövning för att framlägga plan för 1928
års riksdag. Riksdagsskrivelsen i detta ärende innehöll ett bestämt yrkande,
att plan för den gymnasiala flickundervisningen genom inrättande av högre
flickläroverk skulle framläggas för 1928 års riksdag.

Jag måste meddela kammaren, att jag i egenskap av skolutskottets ordfö -

Onsdagen den do maj f. in.

9 Nr 41.

rande vid fjolårets riksdag mottagit en bestämd utfästelse från vederbörande
regeringsledamots sida, att denna plan skulle framläggas för 1928 års riksdag,
vilket jag också enligt bemyndigande meddelade de kretsar i utskottet,
där man ville gå in för en positiv linje. Emellertid har till mångas förvåning
regeringen fullständigt underlåtit att infria löftet i detta hänseende. Redan så
kort tid som 16 dagar, efter det riksdagen hade avlåtit sin skrivelse i anledning
av skolbeslutet, var regeringen den 18 juni 1927 färdig att utfärda ett
cirkulär, där dispositioner träffades, för att detta förslag icke skulle kunna
framläggas för 1928 års riksdag utan tidigast inför 1929 års riksdag. Jag
har icke förrän nu personligen efterlyst anledningen till detta. Men vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln framställde en annan talare i denna kammare
en fråga till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, och
statsrådet var då närvarande men föredrog att tiga. I dag ställer jag ånyo
frågan: varför har icke detta skett, varför har man svikit de utfästelser, som
i detta hänseende gjordes, icke till mig som privatman utan som skolutskottets
ordförande? Kanske vi kunna få klarhet över detta nu.

Jag måste emellertid uttrycka mitt beklagande av att icke den begärda och
utlovade planen för den högre flickundervisningens ordnande på gymnasialstadiet
föreligger i detta sammanhang, därför att i vissa hänseenden sammanhänger
en rationell organisation av den kommunala flickskolan med frågan om
hur skall man organisera de högre flickläroverk i dessa 13 städer, som jag förut
uppräknat. Jag har personligen kontakt med flera städer, där problemet är
uppe, oel^det förspörjes en önskan från vissa städers sida att få lov att behandla
frågan om de kommunala flickskolorna i samband med frågan om de
högre flickläroverken för att se, om icke dessa båda organisationer skulle kunna
på ett för kommunen fördelaktigt sätt med varandra kombineras. Således icke
blott i den omständigheten, att den föreliggande propositionen har lösbrutit
denna fråga ur det sammanhang med andra frågor, som den icke bara formellt
utan även reellt erhållit i riksdagens beslut i fjol, och därför att de utfästelser,
som jag förut talat om, icke infriats, utan även i den omständigheten,
att.det ur rent sakliga och praktiska synpunkter är ett avgjort missgrepp att
vi icke samtidigt fått in planen för dessa högre flickläroverk och en plan för
ordnandet av de kommunala flickskolorna, i detta ser jag för min del en anledning
att skjuta på denna fråga, tills man kan få frågorna behandlade i ett
sammanhang.

Emellertid var det en sida av flickundervisningen, som i fjol endast i förbigående
berördes utan något som helst positivt förslag från regeringens sida.
Det var den sidan av vår högre flickundervisning, som hittills varit företrädd
av den åttaklassiga högre flickskolan. Den åttaklassiga flickskolan lämnades
ju i organisatoriskt hänseende i praktiskt taget oberört skick. Naturligtvis
kommer den att få känning av den nya skolorganisationen genom en svagare
tillströmning av elever, men i anslagshänseende lämnades de privata flickskolorna
i allt väsentligt orubbade. Det var bara en liten förskjutning i fråga
om minimiantalet lärjungar, som riksdagens beslut innebar. Men vi gjorde på
socialdemokratiskt håll den reflexionen, att när vi gå in för ordnandet av den
högre undervisningen för gossar efter enhetliga grunder och när man släpper
in flickorna i våra statsläroverk, för att de skola beredas tillfälle att få undervisning
under samma ekonomiska och i yttre hänseenden lika gynnsamma
förhållanden som gossar, det föreligger en anledning för staten att taga hand
om och gynna den delen av vår högre flickundervisning, som är företrädd av
det åttaklassiga flickläroverket.

Den socialdemokratiska motionen vid fjolårets riksdag gick ut på ett positivt
förslag i detta hänseende. Det föreslogs där ett anslagsbelopp, och en organisationsplan
skisserades. Detta var icke svårt att göra, därför att en sådan

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 10

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang. skiss redan fanns i de skolsakkunnigas betänkande, som föregått utarbetandet
statsbidrag till av sk0lpr0p0sitionen. Den flickskola, som den socialdemokratiska gruppen
flickskolor skisserade i sm motion, var den femkiassiga mckskolan byggd pa en sexklassig
m. m. folkskola men i anslagshänseende och i yttre organisatoriskt hänseende lik(Forts.
) ställd i allt väsentligt med den kommunala mellanskolan. Man tänkte sig också,
ehuru det icke förelåg något positivt förslag i den riktningen, att det skulle
kunna vara en sjätte, mera på hemmet och det praktiska livet inriktad avslutningsklass.

När tanken på denna kommunala flickskola kom upp i skolutskottet, så
möttes den av sympatier nästan från alla håll. Tanken på att få en förbättrad
ställning för denna flickundervisning, i så måtto att flickorna skulle för samma
terminsavgift i stort sett erhålla samma undervisning som gossarna och att
flickskolelärarinnorna skulle få en tryggad rättslig ställning och en bättre ekonomisk
standard, vann anklang praktiskt taget från alla håll; det var egentligen
bara bondeförbundet som intog sin separata hållning till hela fliekundervisningen.
Men exempelvis inom högerpartiet vann denna tanke allmän anslutning.
I frågan, hur lång tid flickskolan skulle omfatta, ville skolutskottet
icke bestämt uttala sig, men skolutskottet låste sig fast för en ståndpunkt, och
det var den, som ecklesiastikministern och de socialdemokratiska motionärerna
varit eniga om, nämligen att den kommunala flickskolan såsom en nybildning
på detta område skulle bygga på den sexåriga bottenskolans grund. Det var
endast på en punkt, som skolutskottet avsåg att hålla frågan öppen, och det
var i fråga om, huruvida det skulle bli fem eller sex klasser eller huruvida man
skulle tänka sig en femårig normaltyp och ett valfritt sjätte skolår. På den
punkten gick man då icke in. Jag vill nämna, att inom skolutskottet, där vi i
vårt kansli hade alla de arbetskrafter av värde, som Kungl. Maj:t förfogat över
för handläggningen av en sådan fråga, hade vi varit i stånd att kunna göra upp
hela den kommunala flickskoleorganisationen.

Jag skulle inom parentes vilja säga, att denna flickskoletanke har icke, som
statsrådet Almkvist och generaldirektör Bergqvist försökt göra gällande enligt
vad framgår av propositionen, ursprungligen framförts av generaldirektör Bergqvist,
utan den som förde fram den i den offentliga debatten är förutvarande
statsrådet Olof Olsson, som redan för mer än tio år sedan gick i bräschen för
denna tanke. Men det är betecknande för tilltagsenheten på dessa håll, att man
i detta fall söker sätta en fadersstämpel på denna tanke, som icke är berättigad.

Det var särskilt från herr Olof Olssons och andra socialdemokraters sida en
stark önskan att i fjol komma till ett positivt resultat, och möjligheten för att
åstadkomma detta var tillfinnandes. Emellertid gjordes från ecklesiastikministerns
sida en mycket stark vädjan till vänstern i skolutskottet, att vi av
hänsyn till förhållandena inom regeringen, icke av andra hänsyn men av hänsyn
till förhållandena inom regeringen, skulle avstå från att föra fram ett positivt
förslag vid 1927 års riksdag. Samtidigt utlovades det så dyrt, man överhuvud
taget kan lova, att ett förslag om den kommunala flickskolan, byggd på de
principer, som den dåvarande majoriteten inom skolutskottet önskade, d. v. s.
den sexåriga bottenskolan, men givetvis efter en ytterligare utredning beträffande
skoltidens längd, skulle komma från regeringens sida. Jag hade det värvet
att framföra detta förslag till de bestämmande inom skolutskottet. Jag fick
uppgiften att till dem framföra ecklesiastikministerns absoluta löfte att till 1928
års riksdag framlägga en proposition beträffande den kommunala flickskolan i
anslutning till de grundsatser, som statsrådet själv uttalat och som han visste
vara härskande inom skolutskottet. Men även på denna punkt hava de utfästelser,
som gjorts och som varit väsentligt bestämmande för utskottets ståndpunkttagande
i denna fråga vid fjolårets riksdag, blivit svikna. Ty det flickskoleförslag,
som föreligger här vid detta års riksdag, har på avgörande punkter föga

Onsdagen den 30 maj f. in.

1 i Nr 41.

.släkttycke med den ståndpunkt, som skolutskottets majoritet och statsrådet Alm- An<lkvist
voro överens om vid fjolårets riksdag. Man bryter mot principen att bygga
på eu sexårig bottenskola. Den principen upprätthölls dock som den vägledande ! '' flickskolor
i fjol. Det är bara ren advokatyr, det säger jag öppet inför kammaren, när man m. m.

i propositionen söker leda i bevis, att årets proposition icke slår in på andra va- (Forts.)

gar. Sanningen är, att man i år söker slingra sig ifrån sina egna uttalanden och
klara utfästelser i fjol. Alla nybildningar, som beslutades vid fjolårets riksdag,
byggde på den sexåriga bottenskolan. Detta gäller såväl de. nya högre
flickläroverken som de kommunala mellanskolor, som ombildades till samrealskolor.
Det har aldrig (dt ögonblick vid överväganden och överläggningar,
som fördes mellan medlemmar av skolutskott och regering, varit tal om att
frångå denna ståndpunkt. Som herrarna behagade finna, hava både skolöverstyrelsen
och de sakkunniga också på det sättet tolkat riksdagens beslut i fjol,
att riksdagsbeslutet får anses innehålla ett ståndpunktstagande till förmån för
den sexåriga bottenskolan som grund för de kommunala flickskolorna. Nu har
det föreliggande förslaget icke bara på det sättet brutit mot riksdagens beslut
i fjol och regeringens eller åtminstone ecklesiastikministerns och statsministerns
ställning i fjol, att det i stället för att lägga den sexåriga bottenskolan
som grund har gått in för att lägga den fyraåriga grundskolan som botten för
hela flickskolan. På det underliga träd, som herr statsrådet nu har i beredskap
att plantera och söka vårda för vidare växt, får den rena bottenskolan
mera plats som en snyltgäst. För barn, som komma från folkskolan,
göres det en liten omjustering så till vida, att de få komma in i andra klassen
i den sjuåriga flickskolan, varvid man flyttar om några timmar, så att de skola
nödtorftigt kunna läsa sig in i den på den fyraåriga grundskolan byggda sjuåriga
kommunala flickskolan. Man går så långt från alla hittills av regering
och riksdag uttalade grundsatser, att det icke är meningen att någonstädes i
Sveriges rike bygga upp en kommunal flickskola enbart på den sexåriga bottenskolans
grund. Det slås fast, att icke ens när stadsfullmäktige själva vilja
bygga en kommunal flickskola på grundval av den sexåriga bottenskolan, de
kunna få det. Vilja de bilda sexåriga flickskolor vid sidan av de sjuåriga, kunna
de möjligen få Kungl. Maj :ts medgivande därtill. Men en stad, som vill hava en
sexårig flickskola byggd på den sexåriga bottenskolan, har icke någon möjlighet
därtill enligt det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt och utskottet tillstyrkt.

Man kan knappast gå längre från egna grundsatser och utfästelser samt från
den ståndpunkt, som riksdagen sedan tjugu år tillbaka intagit, än vad ecklesiastikministern
här gjort. I stället för att riksdagen ända sedan 1909 obevekligen,
trots många olika framställningar, som avvikit från denna grundsats, upprätthållit
den ståndpunkten, att statsmakterna skulle så att säga ställa sig neutrala
i så måtto, att de icke främjade och gynnade med folkskolan parallella klasser
i exempelvis de privata läroverken och kommunala mellanskolorna och sådant,
så få vi nu i stället av en folkfrisinnad regering, som åtminstone föregivits som
en av bärarna av bottenskoletanken, och av en ecklesiastikminister, som i fjol i
vart fall koketterade med en liten smula av bottenskolesynpunkter, en inbjudan,
som riksdagen väl också under det nuvarande läget är beredd att antaga, men vilken
innebär en komplett avvikelse från allt vad man här i kammaren och i riksdagen
ansett vara riktigt ända sedan 1909. Jag skulle vilja rekommendera statsrådet
Almkvist, att när han efter dagens avgöranden går att betrakta sina gärningars
verk, han går tillbaka och läser litet grand av vad som till och med högerbönderna
i andra kammaren togo ställning för 1909, då den kommunala mellanskolan
var uppe. Han skall då finna hur oerhörd skillnaden är om man tar
reda på, vad en man av så konservativt kynne men ändå med allmogemannens
synpunkt för vad som var det riktiga som exempelvis herr Jansson i Djursätra
och andra med honom vid behandlingen av mellanskolepropositionen omfattade

Nr 41. 12

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forte.)

som sin ståndpunkt. Det borde kännas ganska egendomligt för en man, som i fjol
axlade bottenskolans dräkt, att läsa och se, vad män av en konservativ åskådning
och med en helt annan ställning till skolan i detta hänseende ansett och vidhållit.

Sålunda, den kungl. propositionen här innehåller en ren avvikelse från riksdagens
beslut icke bara i så måtto, att den inför parallella former med folkskolan,
utan även i så måtto, att den uppenbart favoriserar och fastlåser som
den huvudsakliga den form, som ändå vänstern sedan gamla tider ansett vara
principiellt betänklig.

Man kan naturligtvis säga, att det är att tvista om vad som varit, att på
detta sätt draga upp händelserna i fjol. Men jag tror, att jag har den skyldigheten
gentemot alla dem, som sutto i skolutskottet och som understödde det
beslut, som fattades vid fjolårets riksdag, att meddela här offentligt till kammarens
protokoll, hur ställningen var i fjol och från vilka utgångspunkter och
under vilka förutsättningar fjolårets beslut i föreliggande fråga kom till stånd.
Hur oerhörd vändningen varit, framgår bl. a. därav, att tanken på en sådan
skolorganisation som den, vilken Kungl. Maj :t nu föreslagit, icke varit uppe
hos de sakkunniga'' och icke heller varit uppe hos skolöverstyrelsens majoritet.
Det finnes endast som fackmässigt sakkunnig grundval för detta
ståndspunktstagande från regeringens sida två personer, som yttrat sig i detta
hänseende, nämligen undervisningsråden Rydberg och Johansson i
skolöverstyrelsen. Alla andra hava anvisat andra vägar. På denna sakligt
utomordentligt skröpliga men politiskt tydligen ganska hållfasta grund är det
kungl. förslaget byggt. I stället för att riksdagen i fjol tänkt sig en femårig,
eventuellt. en sexårig flickskola, bjudes oss nu en obligatorisk sjuårig och en
fakultativt sexårig flickskola för dem, som komma från den sexåriga folkskolan.
I valet mellan dessa båda ståndpunkter har den socialdemokratiska utskottsdelegationen
vidhållit sin plattform från i fjol. Vi hava hållit och hålla
alltjämt på den femåriga flickskolan, som bygger på den sexåriga folkskolan
och som slutligen får en sjätte mera på det praktiska och medborgerliga livet
inriktad avslutningsklass, som naturligtvis är valfri. Regeringsförslaget innebär
faktiskt för de från den sexåriga folkskolan kommande barnen ett års
längre skoltid i jämförelse med vad det socialdemokratiska förslaget innebär.
Jag tror för min del, att det icke är så oväsentligt, att man på detta sätt obligatoriskt
fördröjer och försinkar möjligheterna för särskilt de barn från mindre
bemedlade hem, vilka gå i den kommunala flickskolan, att man på detta
sätt driver dem att gå ytterligare ett år i skolan för att förvärva den s. k. normalskolekompetensen.
Hela detta förslag är tillrättalagt för de välsituerade.
Bondeklassen och arbetarklassen får en för sina barn ogynnsammare flickskoleorganisation
än enligt vårt förslag. Skoltidens förlängning blir en svår stötesten,
som man lägger i vägen för de mindre bemedlade klassernas barn.

Jag behöver knappast i detta sammanhang säga det, ty det är något som
varje människa förmodligen redan vet, att det förslag blir avsevärt dyrare,
som räknar med den sjuåriga, respektive den sexåriga flickskolan, än ett förslag,
som räknar med en femårig, fakultativt en sexårig skola. Det är alldeles
klart. Vi ha sökt utreda detta bland annat i den socialdemokratiska motionen.
Vi ha i statsutskottet haft särskilt tillkallade ekonomiska experter, men
det visade sig vara svårt att få någon säker hållpunkt för att bedöma, hur
många kommunala flickskolor, som skulle komma att uppstå. Man har sålunda
icke kunnat få säkra siffror. Men allt ger vid handen, att den sjuklassiga
kommunala flickskolan kommer att ställa sig avsevärt dyrare än den femåriga,
respektive sexåriga flickskola, som bygges på den sexåriga bottenskolan.

Emellertid är det icke bara på denna punkt som det föreliggande fliekskoleförslaget
avviker från de grundsatser, som i varje fall riksdagen accepterade
vid ståndpunktstagandet i fjol. Riksdagen tänkte sig, att den kommunala

Onsdagen di n :!0 jnaj f. in.

13 Nr 41.

llickskolan skulle byggas med den åttaklassiga flickskolan som mönster. Den
åttaklassiga flickskolan har ovedersägligen vuxit fram till en skoltyp, som
svarar ganska väl mot förhållandena inom många svenska hem och är avpassad
för stora delar av vår svenska kvinnliga ungdom. Men våra åttaklassiga flickskolor
hava lagt tillrätta sin undervisning så, att flickorna kunna utan särskild
svårighet komma över, i fall de sä vilja, från flickskolan till en lämplig plats
i gymnasiet. Jag t. ex. har själv en flicka, som gått i flickskola. Hon gick
från don sjätte klassen i flickskolan omedelbart in i första ringen i det fyraåriga
gymnasiet utan alla inträdesprövningar. När hon visade sitt betyg kom hon
utan vidare, således utan tentamen och annat, in i första ringen av flickgymnasiet.
Likaså är det — det torde professor Lindskog bland annat kunna vitsorda
— att det i Sydskåne. Lund exempelvis, är mycket allmänt, att flickor från
den sjunde klassen i flickskolan komma in i första ringen av det treåriga gymnasiet.
Denna sak är av betydelse för många hem, som icke it ro rika. I fråga
om de verkligt rika förstår jag, att den är av mycket ringa betydelse. Men om
jag går till medelklassen, förhåller det sig så, att om man där har flickor med
i barnskaran, är det ofta ganska svårt att i tidiga år bedöma, huruvida deras
anlag eller familjens förmögenhetsställning, med ett ord förhållandena överhuvud
taget, äro av den beskaffenhet, att flickan kommer att taga studenten.
Det finnes naturligtvis hem, där man säger, att deras flicka skall absolut icke
taga studenten. Men eljest tror jag, att man i de flesta hem långt upp i medelklassen
resonerar som så, att, när flickan är nio år, kan man icke bedöma,
huruvida hon passar för att taga studentexamen eller för att gå den åttaklassiga
flickskolan ut och sedan taga sig något annat före. Man sätter värde på
att få låta henne gå i flickskolan med dess lugna arbetstakt och dess frihet från
examen, och därför låter man henne gå där de sex första åren, tills hon blivit
15—16 år gammal. Vid den åldern kunna föräldrarna och lärama mycket
bättre bedöma, huruvida flickan skall taga studenten eller gå den åttaklassiga
flickskolan ut. Jag tror, att så länge flickskolan varit privat, har det icke
varit en ^enda flickskola, som icke ordnat det så, att den hållit båda vägarna
öppna, så att flickorna kunde mycket väl, då de gått igenom sex eller sju klasser,
få välja, huruvida de skulle fortsätta i den åttonde klassen eller gå över
till gymnasiet.

Nu möter oss i den kungl. propositionen en ståndpunkt, som principiellt skiljer
sig från vad som våra åttaklassiga flickskolor sträva att anpassa sig efter
och tillämpa. Nu går man in för denna, jag vågar säga, ytterligt skumögda
och gammaldags ståndpunkt att man skall försöka principiellt spåra flickskolan
hort från den allmänna skolorganisationen. Man tänker sig, att man skall
rädda flickorna åt hemmen och förhindra dem från att taga studenten genom
att organisera flickskolan så. för att den så mycket som möjligt vetter bort
från de andra skolvägarna. Jag är för min del övertygad om, att detta är en
förlegad synpunkt på hela detta problem. Tala ni med flickor, som äro i uppväxtåldern
— jag har själv varit i tillfälle i det hänseendet att höra åtskilliga
resonemang, att erfara huru ungdomen tänker i våra dagar. Jag kan försäkra
att den kvinnliga ungdomen tänker på ett helt annat sätt än de gamla gubbar,
som gjort upp detta förslag. Den unga flickan resonerar ungefär på det sättet:
jag vet icke om jag blir gift, men jag skall i vart fall lära mig något, så att
jag kan försörja mig själv. De vilja hava sin utbildning ordnad på det sättet,
att de efter dess slut kunna stå på egna ben och icke ställas beroende av det
ovissa lotteriet i fråga om de komma att bliva familjemödrar eller icke. Jag
har också hört hundratals föräldrar, som äro både konservativa och ganska
välsituerade, som hava fört samma resonemang. Min flicka skall lära sig något
själv, innan hon kommer ut i livet, ty man vet icke vad som kan hända
dem; den dag kan komma, då de kunna behöva försörja sig själva, även om

Avg.

statsbidrag till
kommunala
jlickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41.

Onsdagen den 38 maj f. ni.

Ang. de skulle bliva familjemödrar. Så resonerar ungdomen, och så resonera de
statsbidrag till flesta föräldrar, och därför är det i strid med ungdomens hela intresse att gå
^n^kslcdor *n för denna principiella linje att spåra flickskolan bort så långt som möjligt
m. TO- från de skolor, som lämna de flesta vägarna öppna till försörjningsmöjligheter.
(Forts.) Nu kan man naturligtvis säga det, och det har herr statsrådet föreslagit,
att det skall göras en liten anordning för att underlätta för flickor att komma
över till gymnasiet. Bevare mig väl, det är ju bra det, men det är icke det
rätta sättet, utan det rätta sättet hade varit att lägga flickskolans kurser på
det sättet, att kurserna skulle vara samtidigt inhämtade t. ex. efter fjärde året
i realskolan och efter femte årot i flickskolan. Detta betyder icke, att flickskolans
kurser förryckas. Man behöver inte till den grad blanda om ämnena,
så att icke kurserna i läroverken och flickskolorna någon gång komma att
träffa varandra. Jag är övertygad om, att denna principiella urspåring av
flickskolan från vad den varit hittills genom att försöka hålla båda vägarna
öppna och att spåra in den på en ensidig flickskolebildningslinje, kommer att
ge åt denna skolorganisation en tvinande ställning. Jag betvivlar icke, att de
nuvarande flickskolorna komma att begagna sig av det tillfälle, som erbjudes
för att få den förbättrade ekonomiska ställning, som denna skolproposition
kommer att erbjuda dem. Och man får säkerligen so det stora flertalet av våra
flickskolor organiseras om från privata och till kommunala flickskolor. Men
antingen komma dessa skolor, så snart de vunnit erfarenhet, att spränga de
former, som regeringen här har velat konstruera — ty det är ingenting annat
än konstruktion — eller också kommer denna skolform att tvina bort i skolorganisationen.
Vi skola komma i håg, att där blir konkurrenter till den kommunala
flickskolan. Där är samrealskolan, den bjuder möjlighet att på -i år
komma igenom realskolan och därefter på 3 år upp till studentexamen. Men
denna skola bjuder att på 7 år föra bort så långt som möjligt ifrån den väg. som
statsläroverken erbjuda. Jag betraktar detta som en olycka, därför att jag
håller på flickskoleprincipen. Det är ett brott emot vad som är riktigt och
sunt i fråga om utvecklingen på detta område, att regeringen försöker snedvrida
och få in flickskolan på andra vägar än vi hittills hava haft.

Jag skall nu icke gå så djupt in på det karikatyrmässiga ordnande av s. k.
praktisk undervisning för flickor, som påhängts denna proposition. Det finnes
ingenting, tror jag, som är en så stor verklig fiende till det praktiska som det
kvasipraktiska, och en sådan praktisk inriktning, som är gjord i den kungl.
propositionens s. k. praktiska linje, det är den verkliga kvasipraktiskheten.
De skola lära sig litet, — ursprungligen var planen att lära sig handelskorrespondens
och litet maskinskrivning o. s. v., men detta är ställt i skymundan
i den kungl. propositionen — men de skola lära sig att bliva litet praktiska
i hushåll och litet praktiska i sömnad och litet praktiska i vävnad och litet
praktiska i barnavård och litet praktiska i trädgårdsskötsel. Jag dristar mig
att uttala den uppfattningen, att den kvasiyrkesutbildning, som detta förslag
kommer att erbjuda, den kommer att bliva ganska djupt föraktad av både
hem och ungdom. Det hade varit mycket rejälare, mina herrar, att göra på
det sättet, att man hade lagt ett praktiskt skolår till den egentliga flickskolan,
och då ett koncentrerat praktiskt skolår, i stället för att på detta sätt ordna
de kvasipraktiska linjer, som det kungl. förslaget innehåller. Flickorna komma
icke att lära sig något ordentligt. Vad tro ni, att de skola lära sig i låt oss
säga vävnad! Nu vill jag inom parentes säga, att jag tror, att det är en ganska
bortslösad tid, ty det är mycket få av våra flickor, som komma att bliva konstväverskor,
och ingen kommer att väva i hemmen, det finnes knappast i dessa
dagar — dessa barn äro stadsbarn — en våning i staden, där man kan sätta
upp en vävstol, och det är föga mer än ett snobberi detta viftande med praktisk
undervisning av den art, som i propositionen föreslås. Det kommer icke

Onsdagen den 30 maj f. in.

15 Nr 41.

att liava någon betydelse för våra flickor, att de få sitta och väva några få
timmar i veckan under ett år, det kommer icke att ge dem verklig kunskap i
detta, som har varde för det praktiska livet. Men det finnes tendenser på visst
håll i vår svenska skolpolitik, som gå ut på att lärjungarna skola lukta på
allt möjligt men icke lära något ordentligt. Det är denna karaktär, som denna
flickskola kommer att få efter min övertygelse, sådan som den praktiska linjen
är lagd i det kungl. förslaget. Den sunda instinkten hos föräldrar och barn
kommer väl i sinom tid att korrigera dessa missgrepp. Men vi hava hunnit
slösa bort mycket pengar och hunnit anställa många arbetskrafter för denna
kvasipraktiska linje, innan man kommer att bli färdig med densamma.

Herr talman, jag skall icke allt för länge uppehålla kammarens tid här.
-Tåg skulle givetvis kunna här gå in på en hel mängd av detaljer i det föreliggande
förslaget, men det kanske i debattens fortsättning ges anledning till
att taga upp en eller annan synpunkt som jag nu utelämnar.

Jag vill nu göra en sammanfattning av mitt anförande och innebär denna,
att jag betraktar det som en verklig skadegörelse beträffande hela vårt skolväsen,
att man nu har åvägabragt denna politiska uppgörelse i strid mot vad
som varit tänkt av riksdagen. Jag betraktar det som en skadegörelse, därför
att jag är övertygad om, att ifall regeringen, i stället för att gå in på den
politiska linjen och göra upp denna fråga oberoende av sakliga synpunkter,
hade valt öppna och redliga förhandlingar emellan dem, som varit intresserade
på detta område av den svenska skolan, man skulle ha kommit till samförstånd.
Inom den menings riktning, som jag representerar, har den kommunala
flickskoltanken förts fram och fötts. Det var vi, som togo upp den
vid fjolårets riksdag, och icke de andra partierna, och det finnes alltjämt i
den socialdemokratiska riksdagsgruppen ett starkt positivt intresse för att
få en kommunal flickskoleorganisation förnuftigt ordnad och för barnen icke
alltför betungande lagd, men naturligtvis en flickskoleorganisation, som liksom
hela vår skola ger samma möjligheter för de mindre bemedlade som för
de mera bemedlade att kunna använda sig av den utan svårigheter och omgångar.
Hade, man här, i stället för den politik som förts, velat försöka göra
upp denna^fråga i öppen rådplägning emellan för dessa saker intresserade
personer, sa är jag övertygad om, att en lösning i samförståndets tecken skulle
stått att vinna. Jag är bottenskoleman för min personliga del, men jag har
sagt mig det liksom i fjol, att när man icke kan genomföra det hela, så får
man vara med om att taga en övergångslinje eller en mellanlinje; och jag tror
icke ens, att frågan om anknytningen skulle hava behövt föra till ett fullkomligt
oöverstigligt avstånd mellan de olika ståndpunkterna. Men fördelen
av att man på det sättet hade fått denna fråga lagd på bredare basis hade
varit den, att skolan hade kommit att omfattas med förtroende från olika
håll. Nu vinner herr Almkvist en seger, och det må vara honom väl unnat
efter allt vad han genomgått i livet. Jag missunnar honom icke en seger av
sådant slag som den nu förestående, även om jag icke själv är med och kan räcka
en fjäder för hans hatt. Jag har efter fjolårets riksdagsbeslut i skolfrågan
gjort vad jag kunnat för att medverka till en avspänning i skolstriden och
vågade verkligen hoppas, att man beträffande flickskolan skulle kunnat komma
på en för skilda åskådningar gemensam linje. Nu kommer det att bliva
på det sättet, att denna flickskola kominer att bliva för stora delar av vårtfolk
misstänkt och förhatlig, och detta är en verklig skada för skolan. Jag
anser för min del, att, den linje, som vi skisserat här, med en femårig flickskola
byggd på en 6-årig bottenskolas grund och lagd, icke med någon slags
leksakspraktisk inriktning utan lagd som en teoretisk skola i början men med
en praktisk avslutning, — att den linjen den har i sig så stor styrka, att den
icke kan från vår sida släppas.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. ig

Onsdagen den 30 maj f. m.

ii Om man ^är 1 ^ag’ som iaS ve^ kommer att ske, icke av sakliga men av
St<koinmunala^ politiska grunder kommer att genomföra det föreliggande kungl. förslaget,
ickskolor så verkar det från början som en fanfar till strid. Det är icke tvivel om det,
m. m. att man från socialdemokraternas sida kommer att försöka få den komimu (Forts.

) nala flickskolan inriktad efter de linjer, som vi anse vara de riktiga och icke

innebär något, som avser att åsidosätta flickornas intressen. Den tar vara på
lärarinnornas rätt och för den har jag kämpat — icke när man kommit in på de
marker, där det gällt att tillskapa en klassbetonad skola •— men så snart det
gällt deras verkliga rätt, hava de haft stöd icke bara från mig utan överhuvud
taget från den politiska meningsriktning jag företräder. Yi vilja
också tänka oss det, att lärarinnorna skola få en god löneställning därigenom
att de komma att bliva kommunalt anställda- I det hänseendet skilja vi oss
icke från varandra. Yi hava också velat, att terminsavgiftsfrågan skulle
bliva löst på ett rättvist sätt, men vi måste hålla på det, att flickskolan skall
bliva organiserad på ett klokt sätt och ansluten på ett sådant sätt till folkskolan,
att även arbetarklassens och bondebefolkningens barn, som vilja söka
sig till en sådan skola, icke skola komma i ett mindre gynnsamt läge.

Vi hava sålunda, herr talman, en positiv linje liksom i fjol, och den linjen
är efter min övertygelse stark och riktig, och att vi i år nödgats att gå för
avslag, det beror sålunda icke på, att icke denna sak från vårt håll har det
varmaste understöd. Avslagsyrkandet beror på, att vi i ett utskott som statsutskottet
med dess oändligt många och skiftande värv icke kunnat arbeta om
förslaget på sådant sätt, att vi kunnat lägga fram en positiv linje i år. Men
fördelen av ett avslag i år är i synnerhet den att få fram planen för de högre
flickläroverken, så att dessa högre flickläroverksfrågor kunna få bedömas i
samband med frågan om den kommunala flickskolan på platsen. Det var riksdagens
tanke i fjol. skolutskottets tanke i fjol, och den tanken borde icke och
kan icke övergivas. Jag måste uttala mitt starka ogillande av att man på
detta sätt på den punkten har brutit det sakliga sammanhang, som mellan
dem funnits.

Herr talman, jag anhåller att få yrka avslag på utskottets hemställan och
bifall till den reservation, som är avgiven av herr Olof Olsson m. fl.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr tal man,

mina damer och herrar! Innan jag går in på att svara, den senaste ärade
talaren i anledning av hans angrepp dels emot mig personligen och dels emot
det i propositionen framställda förslaget, skall jag yttra några ord om statsutskottets
yttrande över den ifrågavarande kungl. propositionen.

Som herrarna torde hava uppmärksammat har statsutskottet tillstyrkt propositionen
i huvudsak och endast vidtagit en del smärre förändringar i densamma.
Den första avvikelsen gäller rektorsarvodet. Kungl. Maj :t hade föreslagit,
att rektor vid kommunal flickskola, i olikhet med rektor vid^ kommunal
mellanskola, vars arvode utgår med endast 1,000 kronor, skulle, på grund av
klassernas större antal i den kommunala flickskolan, erhålla ett arvode av 1,200
kronor. Utskottet har emellertid funnit skäl att föreslå rektors ersättning till
blott 1.000 kronor. Vidare har utskottet hemställt, att riksdagen måtte fastställa
lägsta elevantalet i fullständig kommunal flickskola till 84, resp. 12 i
varje klass, i stället för i Kungl. Maj:ts förslag upptagna tio i varje klass och
minst 70 i samtliga klasser. Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende grundar
sig på, att man velat genomföra likställighet mellan de kommunala mellanskolorna
och de kommunala flickskolorna i fråga om lägsta elevantal. För de
kommunala mellanskolorna är nämligen bestämt ett sådant av tio. Statsutskottet
har därjämte hemställt om den ändringen i Kungl. Maj:ts förslag, att
antalet ordinarie lärare i de kommunala flickskolorna skall begränsas från minst

Onsdagen (len 30 maj f.

Nr 41.

7 till liiiusl G. 1 det avseendet vill jag säga, att statsutskottet icke torde till alla
delar hava observerat, vad som i förslaget föreskrivits beträffande lärarnas
tjänstgöring. Om man nämligen ser på timtalet för de teoretiska ämnena, så
uppgår detta till ett antal av 179. Om man räknar med 6 ordinarie lärare och
rektor, så kommer man för dem till ett timtal av 17G, och följaktligen finnes
bär en marginal av 3 timmar, även om man räknar med 7 ordinarie lärare.
Slutligen har statsutskottet i en av klämmarna infört den bestämmelsen, att de
kommunala flickskolorna skola stå öppna jämväl för elever från landsbygden.
Jag bär ingenting att invända mot detta tilliigg, men jag har ansett, att det
varit onödigt att upptaga denna bestämmelse, därför att någon motsvarande
icke finnes beträffande övriga läroverk, där det dock ansetts självklart och
allmänt praktiserats, att elever från landsbygden obehindrat ägt tillträde. —
Det är huvudsakligen på dessa punkter, som statsutskottet har vidtagit ändrinSar
i Kungl. Maj:ts förslag. Även om jag anser, att regeringen haft så goda
skål för jämväl dessa förslag, att det varit önskvärt att de blivit bifallna, kan
jag dock icke anse avvikelserna vara av den avgörande betydelse, att jag fördenskull
ville göra någon invändning emot ett antagande från riksdagens sida
av det föreliggande utskottsförslaget.

Sedan jag yttrat detta om utskottets förslag, skall jag vända mig till herr
Rydén. Det förefaller mig av hela herr Rydéns uppläggning och ton i sitt anförande,
som om han pa något sätt skulle känt sig personligen förbigången, när
( et SjäHt utformningen av det förslag, som här framlagts inför riksdagen. Jag
anhåller för att frågan redan må från början ställas på rätt bog, att få erinra
om, att en del av nu förevarande tvistepunkter var föremål för behandling vid
den remissdebatt, som uppstod i denna kammare om propositionen. Då var
herr Rydén visserligen icke närvarande, men på given anledning förklarade jag
då, att någon överenskommelse vid sidan om den, som gick ut på att riksdagens
beslut skulle lojalt effektueras, icke förelåg. Jag har därför icke ansett
mig på något sätt bunden i mitt ställningstagande, i den mån detta kunde inrymmas
inom ramen av klämmarna i riksdagens skrivelse och med hänsyn tagen
givetvis jämväl till motiveringarna. Och jag har vidare förklarat, att i den
man min nu intagna, ståndpunkt kunde avvika ifrån vissa mera obestämda uttalanden
från min, sida i fjolårets skolproposition, innan ännu riksdagen tagit
ståndpunkt till frågan om flickornas inträde i de högre allmänna läroverken
och samskolorna, beror detta därpå, att jag under utredningens gång erhållit
den fasta och bestämda övertygelsen, att det icke förefinnes någon möjlighet
att i en femklassig kommunal flickskola innesluta det bildningsmål, som
den nuvarande attaklassiga flickskolan inrymmer, och som riksdagen själv bestämt
har förklarat böra bibehållas, då den säger, att vid sidan av de studiemöjligheter,
som här, d. v. s. i fjolårets beslut, hava beretts flickorna, skola
upprättas särskilda anstalter, som skola tillvarataga den gamla högre flickskolans
mål.

Härefter tillåter jag mig något närmare belysa karaktären av herr Rydéns
kritik. I den socialdemokratiska partimotionen i fjol riktades en mycket stark
kritik emot Kungl. Maj:ts då framlagda skolförslag, därför att detta icke fullt
ut realiserade bottenskoleprincipen. Motionärerna förklarade att de voro skyldiga
sin egen övertygelse att framlägga förslag om ett fullt genomförande av
denna princip. De yrkade därför, att riksdagen skulle godkänna deras förslag
om anknytning enbart till sexårig folkskola. Kungl. Maj:t hade, som bekant,
föreslagit ett parallellskolesystem, som upptog å ena sidan fyraårig realskola
på sexårig grundskola och å andra sidan sexårig realskola på treårig grundskola.
Riksdagen förändrade Kungl. Maj:ts förslag så att i stället för den
sexåriga realskolan på treårig grundskola skulle det införas en femårig realskola
på fyraårig grundskola. Här godtog riksdagen följaktligen ett förslag,

Andra hammarens protokoll 1928. Nr hl.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 18

Onsdagen den 30 maj f. in.

Ang.

statsbidrag til
kommunala
flickskolor
m. m.
(Ports.)

som låg mera i linje med Kungl. Maj:ts förslag än med den socialdemokratiska
partimotionens. Då detta ärende behandlades i denna kammare, framträdde
herr Rydén och förklarade, att han var beredd att taga ansvaret både inför dåtiden
och även, såsom han yttrade sig, tror jag, inför framtiden för den föreliggande
reformen. Och han ansåg, att han kämpade för en stor och rättfärdig
sak, och för den skull yrkade han bifall till utskottets hemställan om det parallellsystem,
som i så väsentliga delar avvek från den socialdemokratiska
partimotionen. Men nu, när Kungl. Maj :t framlägger ett förslag,
som tillämpar parallellskolesystemet på ett bättre och smidigare sätt än
i fjolårets förslag, men i full principiell överenstämmelse med detta, då
framträder icke herr Rydén här och förklarar, att han är villig bära något
ansvar, utan dä vill han övervältra ansvaret på andra och intar själv en kritisk
ståndpunkt som motståndare till ett förslag med samma principiella syftemål
som det, som han själv i fjol var med om att kraftigt kämpa för.

Nu säger herr Rydén, att det har aldrig varit utskottets mening, att det
i fråga om den kommunala flickskolan skulle förekomma dubbel anknytning. I
stället hade det hela tiden varit utskottets tanke, att när det gällde nybildningar,
skulle dessa bygga uteslutande på genomgången sexårig folkskola. Jag
hade redan vid remissdebatten tillfälle att påvisa, att, såvitt framgår av riksdagens
skrivelse, kan man icke utläsa något sådant utskottets ställningstagande
ur densamma, utan i stället framgår det där tydligt, att den frågan är lämnad
öppen. Och det betonades i fjolårets debatt i första kammaren av en av dem,
som inom utskottet deltog bland annat i formuleringen av just den punkt, som
rörde anknytningen beträffande den kommunala flickskolan, att Kungl. Maj :t
här hade lämnats full frihet att för riksdagen framlägga ett förslag, som jämställde
de båda anknytningsformerna, som var ägnat att bringa full likställighet
mellan dem båda. Nu förklarar emellertid herr Rydén, att jämväl departementschefen
i fjolårets proposition framfört den tanken, att alla nybildningar
skulle knytas uteslutande till genomgången sexårig folkskola. Detta är
oriktigt. Och när man granskar, vad i den socialdemokratiska reservationen
till utskottets nu föreliggande betänkande redogöres för departementschefens
yttrande i förut nämnda proposition om nybildningar, så finner man, att ett
mycket betydelsefullt uttryck är uteslutet. Jag talade nämligen i detta sammanhang
om de nya högre allmänna flickläroverken och om de kommunala mellanskolor,
som skulle ombildas till statsskolor. Man har i reservationen uteslutit
uttrycket »allmänna», så att det av reservanternas påstående framgår, som om
jag, när jag uttalade mig på det sättet, hade åsyftat jämväl de kommunala
flickskolorna. Jag har dock aldrig betraktat en förändring av de nuvarande
högre flickskolorna till kommunala flickskolor såsom nybildningar på samma
sätt, som upprättandet av helt och hållet nya läroanstalter, avsedda att föra
flickorna fram till realskoleexamen och studentexamen, och som statsövertagandet
av de kommunala mellanskolorna, som redan hade sin givna organisation
med fyra klasser, och beträffande vilka ingen av dem, som deltogo i fjolårets
skolbeslut på den positiva sidan, hade ifrågasatt någon som helst förändring.

Vidare säger herr Rydén, att regeringens förslag om den kommunala flickskolan
är att betrakta såsom ett gammelmansverk, och att det är gammelmanssyn,
som präglar det hela. Att så icke är förhållandet torde klart framgå, av vad
jag härefter kommer att anföra. Talaren beskyller bland annat regeringen för
att den föreslår riksdagen att nu bryta en princip, som gällt i tjugu år, d. v. s.
sedan år 1909. Mina herrar, varen vänliga att lyssna på vad jag därtill har
att svara! I visst avseende är herr Rydéns påstående riktigt. Det förhåller
sig så, att riksdagen år 1909 verkligen uttalade sig för att statsbidrag till de
högre flickläroverken skulle utgå för klasser, som lågo över folkskolans. Och
det bestämdes, att detta anslag skulle utgöra, i det fall att skolan innehöll fem

Onsdagen den liO maj f. in.

1!)

Nr 41.

klasser, 4,400 kronor, och i fall (lön hade flera, 5,200 kronor. Men det föreskrevs
ajdrig, och har sedermera heller aldrig blivit bestämt, att dessa anslag skola
få användas enbart för de klasser, som ligga ovan folkskolans. Utan dessa
anslag hava använts för skolan i dess helhet, alltså för bestridande av kostnaderna,
icke blott för de över folkskolan liggande klasserna utan för de åtta
klasserna. Ty alla högre flickskolor hava numera åtta klasser. När riksdagen
1909 jämväl bestämde, att av anslaget till kommunala läroverk skulle få utgå
lönetillägg till lärarinnor vid högre flickskolor, gjordes heller ingen skillnad,
utan lönetilläggen utgå till varje lärarinna med högre kompetens och med full
tjänstgöring, oavsett var hon tjänstgör inom den åttaklassiga flickskolan. Likaså
utgår av samma anslag ålderstillägg till ämncslärarinnor och rektorer,
oavsett var de tjänstgöra inom hela läroverket, Och slutligen, den tillfälliga
löneförbättring, som av riksdagen beviljades år 1920, utgår också till varje
ämneslärarinna, oavsett på vilket stadium inom skolan — de förberedande klasserna
undantagna — tjänstgöringen äger rum. Här föreligger alltså icke något
försök från regeringens sida att förmå riksdagen att frångå en på det sättet
fastslagen princip, att de av riksdagen hittills beviljade anslagen skulle få användas
enbart till de över folkskolan liggande klasserna av de åttaklassiga
läroverken.

Herr Rydén yttrade vidare, att den nu av Kungl. Maj :t föreslagna skolorganisationen
icke får någon uppgift att fylla. Vad säger det verkliga livet härom?
Det är riktigt, som reservanterna anföra, att det sedan 1909 har funnits
möjlighet för kommunerna att anordna femklassiga högre flickskolor och det
oaktat få. statsbidrag med de summor, som jag nyss nämnde. Men trots att
denna möjlighet förefunnits, och trots att statsbidrag sålunda kunnat erhållas
till en begränsad, mindre skola, finns det i något enda fall en kommun, som har
upprättat en femklassig högre flickskola? Icke. Utvecklingen har gått i en
helt annan riktning. År 1909 fanns det nämligen ännu högre flickskolor, som
hade sju klasser. Men nu finns icke en enda, som har sju klasser, utan varenda
en har åtta klasser. Skulle nu den omständigheten, att man tar bort en av dessa
klasser.och i övrigt fördelar anslagen så, att de komma de olika årsklasserna till
godo på ett fullt jämt och bestämt sätt, innebära något förkastligt avsteg från
den princip, som man anser blev fastslagen 1909? Jag kan för min del icke
inse, att så är förhållandet.

Herr Rydén anmärkte också, att om åt den kommunala flickskolan gåves
den form, som de socialdemokratiska reservanterna föreslå, om den alltså organiseras
i regel femårig och samtidigt lämnar direkt anknytning ifrån den fjärde
klassen till första ringen i det fyraåriga gymnasiet och från femte klassen till
första ringen i det treåriga gymnasiet, så skulle därmed denna skola erhålla sin
rätta plats i skolsystemet, och därmed skulle den fylla den uppgift, som föräldrar
och målsmän i landet önska, att den skall hava. Mina herrar, är det
riktigt detta? Riksdagen har själv uttalat, att det icke skall vara samma studiemål
i den kommunala flickskolan, som i realskolan, utan den nya flickskolan
skall hava ett studiemål, som motsvarar det, som den nuvarande åttaklassiga
högre flickskolan innesluter. Men om man anordnar anknytningar på det dubbla
sätt, som herr Rydén anser vara så fördelaktigt, vad följer därav? Jo, reservanten
inom skolöverstyrelsen, herr Björck i första kammaren, har sörjt för
att icke någon oklarhet skall råda om följderna, när han utan omsvep erkänner,
att en anknytning mellan flickskolans fjärde klass och det fyraåriga gymnasiets
första ring skulle medföra en normalisering så, att korrespondens nåddes mellan
kurserna i realskolans första till tredje klasser, och den andra anknytningen
skulle innebära en normalisering fram till korrespondens mellan realskolans och
den femklassiga högre flickskolans kurser. Men, frågar jag, om man får en på
det sättet sönderbruten kommunal flickskola, vad blir då skillnaden mellan

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m,. m.
(Forts.)

Nr 41.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

20 Onsdagen den 30 maj f. in.

denna och en vanlig realskola, som förbereder för inträde i gymnasiet? Såvitt
jag förstår, ingen skillnad alls. Det särskilda mål, som man säger sig vilja ge
åt den kommunala flickskolan, skulle alldeles bestämt utsuddas och försvinna.
Och det är kanske det, reservanterna närmast åsyfta med framläggandet av
sitt förslag.

Så kommer jag till den andra delen av denna fråga, nämligen den om behovet
av en anknytning till gymnasiet. Den saken framställdes av herr Rydén så,
som skulle här föreligga ett oavvisligt och stort behov av möjligheter till direkt
övergång från kommunal flickskolas fjärde och femte klasser till resp.
fyraårigt och treårigt gymnasium. Ja, reservanterna försöka t. o. m. bevisa
förekomsten av detta behov genom att tala om, att det redan nu finns ett stort
antal flickor, som övergå från realskolan till gymnasiet. Vid de högre flickskolor,
som hava egna gymnasier — de äro till antalet tolv — övergå nämligen
tillhopa 160 flickor från de lägre klasserna till gymnasieavdelningarna. Men
det är att märka, att vid dessa enskilda flickgymnasier har en anpassning ägt
rum mellan de lägre klassernas och gymnasieklassernas kurser i avsikt att för
läroverkens egna elever möjliggöra en så besvärslös övergång som möjligt.
Dessa högre flickskolor äro ju självständiga organisationer och kunna i förevarande
avseende vidtaga de åtgärder, de finna lämpliga. Men varför har denna.
anordning kommit till stånd? Jo, därför att det icke hittills funnits möjligheter
i tillräcklig utsträckning för flickorna att studera med realskole- och
studentexamina som mål. De högre flickskolorna äro till antalet 81. Det är
tolv, som ha gymnasier med sig förenade. Vid övriga 69 övergå i medeltal per
år 123 elever till gymnasiet. Om man slår ut detta antal på sammanlagda antalet
skolor utan gymnasier, finner man, att det blir i medeltal två elever på
varje högre flickskola, som fortsätta studierna i ett gymnasium. Då frågar
jag: är det någon rimlighet och resonlighet däruti, att, därför att det vid de
högre flickskolorna finns i medeltal två elever per år, som övergå till gymnasium,
man för jämväl övriga elever lägger kurserna så, att de_ motsvara realskolekursen
och anpassa sig till gymnasiets begynnelsekurs? År det icke vida
bättre, lämpligare och mera praktiskt, att, som Kungl. Maj:t föreslår, för dessa
i medeltal två — låt det gärna bli flera — vidtaga sådana individuella anordningar,
att det fåtal elever, som kan vilja fortsätta studierna i ett gymnasium,
erhåller lämplig handledning beträffande de förberedande studierna och alltså
gives tillfälle till en relativt lätt övergång. Alla de övriga 28 — låt oss antaga,
att klassen består av 30 elever, och att det är två, som skola gå över — få då
fullfölja sina studier ostörda av det där ständiga pressandet för nående av tillräckliga
kunskaper före inträde i ett gymnasium och av slitningar hit och dit.
Enligt regeringens förslag vinner man verkligen en sådan organisation i förevarande
avseende, som motsvarar det praktiska livets krav och de unga flickornas
behov av en för dem speciellt avpassad utbildning.

Jag vill vidare erinra herrarna därom, att den av reservanterna omtalade
övergången ifrån den högre flickskolan till gymnasiet skett under nuvarande
förhållanden, alltså medan flickorna varit i stor utsträckning avstängda från
möjlighet att i andra skolor nå fram till realskole- och studentexamina. När
däremot nu samtidigt de högre allmänna läroverken så gott som undantagslöst
öppnas för flickorna, kan man ha anledning antaga, att de av reservanterna anförda
siffrorna icke skola bli högre utan snarare lägre.

Jag nödgas begränsa mig och skall därför nu övergå till att i korthet tala om
herr Rydéns anmärkningar mot förslaget om differentiering. Han förklarade,
att Kungl. Maj:ts förslag innebär ett försök att införa kvasiyrkesutbildning.
Och han påstod vidare, att Kungl. Maj :t inbjuder de unga till att lukta än på
det ena och än på det andra på ett sätt, som icke kan giva några verkliga kunskaper.
Nu vill jag först och främst säga, att den föreslagna praktiska ut -

Oiimlagoii den 110 maj f. in.

21 Nr 41.

bildningslinjen omfattar jämväl teoretiska ämnen. Och de praktiska ämnen,
som skulle kunna tillväljas, äro högst tre. Att det finns eu mångfald olika ‘^g^munala
ämnen att välja på torde icke kunna betraktas som något fel. När herr Rydén flickskolor
talade om att vävnadskonsten numera icke uppmärksammas och omfattas med m.m.
intresse av den kvinnliga ungdomen, tror jag, att detta bevisar, att han icke ''''Forts.!

känner till förhållandena, utan att han gör sig skyldig till ett misstag. Ty
inom stora kretsar bland kvinnorna råder för närvarande, enligt min uppfattning
och erfarenhet, ett stort och nytt intresse för just denna gren av kvinnligt
husligt arbete. Vidare vill jag nämna, att det enligt regeringsförslaget,
står en kommun fritt att avgöra, huruvida en kommunal flickskola skall omfatta
både teoretisk och praktisk linje eller endast endera. Och kommunen kan
med hänsyn till inom orten rådande arbetsförhållanden även själv avgöra, vilka
tre praktiska ämnen, som skola förekomma. Huru kan herr Rydén under sådana
förhållanden säga, att det framlagda förslaget är ur praktisk synpunkt
mindre värt än det av reservanterna förordade förslaget, där man konturlöst
och vagt talar om, att man i den femklassiga skolan skall ge åt de praktiska
ämnena en starkare ställning, utan att ge ens den minsta lilla antydan om, hur
denna förbättring skall kunna genomföras. Kungl. Maj:ts förslag åter innebär
åtgärder till ett direkt och kraftigt stärkande i den sex- och sjuklassiga skolan
av de praktiska ämnena och ger bestämda anvisningar om hur detta skall ske.

Vad återstår nu av påståendet om att förslaget är ägnat att giva kvasiyrkesutbildning?
För övrigt är det icke någon yrkesutbildning det här är fråga om,
utan det är meningen att åt flickorna giva en praktisk förbildning, som kan
vara till gagn för dem, när de framdeles skola ägna sig åt olika praktiska värv
i samhället och i hemmen.

Herr Rydén berörde också kostnaderna, men detta gjorde han ganska försiktigt.
Och jag tror, att det är allt skäl i att så skedde. Ty när man läser utskottets
utlåtande och jämför det med den socialdemokratiska motionen och med
reservationen, kommer man snart till den uppfattningen och den bestämda övertygelsen,
att något märkligt på räkneoperationernas område tilldragit sig inom
utskottet.

De kostnadsberäkningar, som finnas i den kungl. propositionen, äro upprättade
av en av de skolsakkunniga i samråd med skolöverstyrelsens expert. När
nu utskottet skulle behandla den kungl. propositionen och motionerna och därvid
fann, att motionärernas kostnadsberäkningar med så väsentliga belopp
överstego Kungl. Maj :ts beräkningar, ansåg utskottet det lämpligt att inkalla
två experter för att granska samtliga beräkningar. Och vilka experter tillkallades
då? Jo, samma experter, som regeringen anlitat vid utarbetande av sina
beräkningar. Dessa utskottets båda experter gemensamt kommo till ett resultat,
som visade, att i stället för att, såsom motionärerna och herr Rydén
påstå en skillnad på 1.735.000 kronor uppstår vid genomförandet av en organisation
enligt den socialdemokratiska motionens plan och Kungl. Maj:ts förslag
till det senares nackdel, så blir skillnaden endast 435,000 kronor. Men
detta resultat synas icke reservanterna i utskottet varit tilltalade av, ty sedan
de båda experterna gemensamt alltså avgivit ett utlåtande, som visar att
Kungl. Maj:ts kostnadsberäkningar äro så tillförlitliga, som man under rådande
förutsättningar rimligen kan begära, tillkalla reservanterna den ene
av dessa experter och låta honom verkställa en ny kostnadsberäkning, vilken
bifogas såsom bilaga till reservationen. Reservanterna ha naturligtvis rätt att
vidtaga en sådan åtgärd, men, mina herrar, taktiken är dock ganska egendomlig,
och är det så, att herr Rydén vill gå in på en diskussion i detalj om de
föreliggande skilda kostnadsberäkningarna, är jag gärna beredd att med honom
upptaga strid på denna punkt och skall därvid närmare visa, hur man
gått tillväga för att uppnå denna stora skillnad mellan Kungl. Maj:ts beräk -

Nr 41. 22

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag til
kommunala
flickskolor
TO. TO.
(Forts.)

ningar och reservanternas i avsikt att skrämma för ett antagande av regeringsförslaget.

Mina herrar, jag skall göra en sammanfattning. Jag skall göra den ur
två skilda synpunkter. Jag kan gå ut ifrån de krav på den kommunala flickskolans
struktur, som herr Rydén här sist i sitt anförande framställde såsom
oeftergivliga från deras sida, som ogilla regeringens förslag. Vad är det herr
Rydén och reservanterna fordra av den kommunala flickskolan?

Ja, de fordra för det första att den skall medgiva en ökad tillämpning av
botten skoleprincipen. Vad innebär Kungl. Maj ds förslag i detta avseende?
Det föreslår full likställighet mellan de båda olika linjerna. Ingen förvägras
att från folkskolans fjärde klass gå över till den sjuåriga flickskolans första
klass. Icke heller kan någon enda förvägras — om det också är endast en
flicka — att från genomgången sexårig folkskola gå över till den kommunala
flickskolans andra klass och där åtnjuta samma undervisning, som de övriga
eleverna där erhålla. Den enda skillnaden består däri, att de från sjätte klass
i folkskola kommande få tre timmars längre undervisning i tyska per vecka
men i stället erhålla en timmes mindre undervisning i modersmålet och i matematik,
vilken minskning på grund av elevernas förut inhämtade kunskaper i
dessa ämnen utan olägenhet kan genomföras. Det är alltså här icke fråga om
sådana övergångsanordningar, om vilka jag talade i fjol, herr Rydén. Då
gällde det att eleverna, innan övergången skedde till läroverk från folkskola
skulle antingen genom en kort kurs på sommaren, genom en kurs sista terminen
i folkskolan eller genom en kurs under hela sista läsåret i folkskolan givas
de kunskaper, som voro erforderliga för att eleverna skulle bestå provet vid
inträdesexamen till de högre allmänna läroverken. Nu är det icke fråga om
något sådant. Här få flickorna utan vidare flytta över och tillhöra skolan, så
vida de visa sig fylla måttet vid tentamen i kristendom och modersmål.

Den andra fordran, herr Rydén uppställer, är den att lärarkåren skall erhålla
en rättsligt säker ställning. Vad innebär Kungl. Maj ds förslag i detta
avseende? Jo, svarar jag, förslag om att de vid dessa nya skolon anställda
lärarna och lärarinnorna skola beredas full delaktighet i statens pensionsanstalt
och alltså deras pensionsfråga ordnas i full utsträckning.

Det tredje krav, som herr Rydén gav uttryck åt, var, att eleverna skola
vara befriade från terminsavgifter, så att skolorna bli tillgängliga även för
barn från mindre bemedlade hem. Jag ber att få särskilt starkt framhålla
för kammarens ärade ledamöter, att enligt Kungl. Maj ds förslag äro skolorna
principiellt avgiftsfria och terminsavgifter av viss låg beskaffenhet få förekomma
endast därest det intages bestämmelser därom i skolreglementet, d. v. s.,
här föreslås liknande bestämmelser, som de för kommunal mellanskola gällande,
dock skola medellösa lärjungar alltid vara fullständigt befriade från terminsavgifter.
Var finns då det berättigade i påståendet, att de föreslagna
skolorna bli överklasskolor, som äro stängda för landsbygdens barn, och som
äro så organiserade, att vederbörande föräldrar måste hesitta en viss förmögenhet
för att kunna hålla sina barn där?

Av denna jämförande sammanfattning torde med full tydlighet framgå, att
Kungl. Maj ds förslag tillgodoser på alla punkter och i full utsträckning jämväl
de krav, som uppställas av herr Rydén och de socialdemokratiska reservanterna.

Men jag utlovade en sammanfattning även ur en andra synpunkt, och till
den kommer jag nu. De socialdemokratiska reservanterna framhålla alldeles
riktigt, att de konstitutiva dragen hos den kommunala flickskolan skola utgöras
av dess mål, dess ställning till skolsystemet i övrigt och dess praktiska
inriktning.

Vad vilja nu reservanterna åstadkomma med hänsyn till målet genom att

Onsdagen den 30 maj f. in.

Nr 41.

organisera en femårig kommunal flickskola, som i vissa fall kan tillatas ha slais^^ag ttu
eu sjätte avslutningsklass. Jo, de vilja ge åt flickskolan ett bildningsmal, som kommunala
är för den hittillsvarande högre flickskolan fullkomligt främmande och som flickskolor
skulle betyda dess absolut säkra undergång. Reservanterna vilja vidare an- m-m visa

åt den kommunala flickskolan en plats i skolsystemet, som skulle helt (torts.)

förrycka dess hittillsvarande självständiga ställning och dess studiegång, och
i stället ge den en vanlig realskolas karaktär.

Vad slutligen de praktiska ämnena beträffar, är det just för att stärka
deras ställning, som Kungl. Maj ds förslag om differentiering och bättre ställning
för dessa ämnen jämväl på den teoretiska linjen, alltså inom hela skolan,
givits den form och det innehåll, som propositionen närmare angiver. I detta
avseende kan man säga, att de socialdemokratiska reservanterna föra vackra
ord på tungan men omöjliggöra de deras tillämpning i det verkliga livet, deras
förverkligande till gagn och nytta för svensk kvinnlig ungdom.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Lindskog: Herr talman, mina damer och herrar! Det är ju alldeles
uppenbart, att den skolproposition, som vi nu här i dag behandla, star i ett
ganska intimt samband med den stora skolfrågan, som behandlades vid fjolårets
riksdag, och därför anser jag mig först böra,, för att undvika varje missförstånd,
uttala, att samma ståndpunkt, som jag i fjol intog beträffande skolpropositionen,
den har jag fortfarande oförändrad kvar. De starka omdömen,
som jag då uttalade om fjolårets skolorganisation, vidhåller jag i varenda
punkt. De erfarenheter, som det gångna året har skänkt oss, under det att
denna skolreform gått fram på verklighetens ganska knaggliga stigar, dessa
erfarenheter ha sannerligen inte varit av den art, att de ha kommit mig att
ändra uppfattning i denna fråga. Men pa samma gang som jag säger detta,
har det för mig varit en självklar sak och kommer alltid att vara det, att när
riksdagen har fattat ett beslut, det må vara från min synpunkt än så olyckligt
och ödesdigert, är det självklart, att var och en har skyldighet att lojalt följa
det och lojalt tillämpa det.

Men här föreligger, när man läser fjolårets skolbeslut, verkligen mycket
stora svårigheter. Ty om man läser skolutskottets betänkande noga, och om
man läser riksdagens skrivelse, som är ungefär detsamma, så innehåller den så
mycken oklarhet, så många dunkla punkter, att det sannerligen inte är lätt att
tolka dem. Där har man, som det alltid går, då man kompromissat, gjort en
dålig formulering. Dåligt sällskap, mina damer och herrar, fördärvar goda
seder, och en dålig kompromiss fördärvar en god formulering, och så har det
gått här. Där kom herr Rydén från sitt håll och herr Bengtsson från sitt håll
och herr Reuterskiöld från sitt håll och manga andra från sina hall stickande
med punkter, som de ville ha in, och det, som var och en kom stickande med,
var för honom huvudsaken, det visste han så säkert, och just kärnpunkten i
fjolårets skolbeslut. Jag kan inte neka till, att när jag läser detta betänkande,
dyker det fram för mitt minne och sinne det gamla grekiska fabeldjuret, som
hade ett huvud som ett lejon, en kropp som en get och en svans som en orm.

Alla dessa olika formationer komma fram, när man läser det underbara, skolbeslutet
från i fjol. Därför är det alldeles uppenbart, att herr Rydén är i fullständig
god tro, när han säger, att det grundläggande är anslutningen till den
sexåriga bottenskolan, och herr Reuterskiöld i lika god tro, da han säger, att
den sexåriga bottenskolan och den fyraåriga bottenskolan äro precis likställda.

Yad som skall läsas ut det kan jag inte sanningsenligt säga, men det finns
vissa ting, som absolut äro säkra, och vad, som är säkert och som för mig står

Nr 41. 24

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag ti
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.''''

,som huvudsaken, det är själva målet. Målet för flickskolan står så otvetydigt
‘ utsatt, och därom finns i riksdagens skrivelse inte en rads tvekan, och det står,
såsom herr statsrådet uttryckte det: »Vid sidan av de studiemål, som real skolan

och studentexamen representera, komma säkerligen för flickskolornas
vidkommande även för framtiden att fortbestå de mera allmänna bildningsmål,
som i vårt land av ålder företrätts av de högre flickskolorna.» Det är så uppenbart
och tydligt, att därom inte kan finnas någon som helst tvekan, och det
finns ingenting i denna skrivelse, som motsäger detta.

Nu säger herr Rydén, att den proposition, som här är framlagd, äger inte
något släkttycke med fjolårets skolbeslut. Då han säger det, så är det ren
advokatyr. Jag skulle vilja säga, att just på den avgörande punkten, nämligen
med avseende å målet för flickskolan, är det inte bara släkttycke, utan
det är identiskt detsamma, som fjolårets skolbeslut innehöll. Herr Rydén och
den reservation, som han har undertecknat, tala i mycket starka ordalag om
den verklighetsfrämmande skola, som här skapas. Det användes orden förtvining,
dogmbunden, tvina bort, vissen o. s. v. Ja, för mig är det fullkomligt
obegripligt, hur man med den bakgrund, som man har i fjolårets skolbeslut,
kan med avseende å denna skola tala om någon dogmbundenhet, om förtvining,
vissenhet och något verklighetsfrämmande. Vi behöva blott tänka på, hur erfarenheter
och verklighet ha talat sitt ganska bistra språk just om de skolformer,
som i fjol tillskapades. Vi kunna tänka t. ex. på lycéerna, där det emot
minoritetens bestämda varning genomfördes en lyceiform, som nu i praktiken
visar, vad den är värd. Ja, jag måste här tyvärr följa de meddelanden, som
varit synliga i pressen och där framkommit. Det kan naturligtvis hända, att
de ibland kunna behöva korrigeras, men i stort sett torde de nog vara riktiga.

..f utgår från min egen stad, där siffran är fullt officiell. Där äro två anmälda
till lycéet, och av dessa två har en inte infunnit sig, och den andra har
kuggats i examen. Det är lyceitypen i Lund. I Malmö två anmälda, vilkas
öde ännu är okänt. I Göteborg tva anmälda vid latinläroverket, ingen vid realläroverket.
__ Detta är blott några siffror, som jag fått i pressen. Skall man ta
exempel från den fyraariga realskolan, har jag likaså från pressen några siffLV■
yAskersund ingen anmäld till den fj^raåriga realskolan, i Jönköping ingen,
i Horas en, under det den andra linjen har 67 anmälda, i Växjö tre, i Lund två
godkända av nio anmälda, i Östersund tre godkända av fjorton anmälda, i Göteborgs
östra real sju anmälda, i Västeras åtta, Vänersborg en o. s. v.

Det är ju klart, att det kan på sina håll bli bättre resultat. Det kan också,
hända, att det kommer att bli bättre i framtiden, men detta är det behov, mina
damer och herrar, som fjolårets proposition och beslut sökte tillfredsställa.
Här har herr Rydén sagt i pressen i höstas, och här har herr Weijne sagt i
kammaren för inte länge sedan, alt allt detta är ecklesiastikministerns skuld.
Han har inte här tillämpat, heter det, den mjuka övergång, som skolbeslutet
i fjol förutsatte. Jag vill då säga, att enligt min uppfattning är detta påstående
fullkomligt oriktigt. På denna, punkt har, såvitt jag kan finna, ecklesiastikministern
fullt lojalt och juste tillgodosett de önskningar, som innehöllos i
fjolårets skolbeslut. Herr Rydén säger i en tidningsartikel i höstas: »Jag behövde
endast en kort. stunds reflexion för att fatta, att. man vid åtskilliga
läroverk borde uppskjuta denna fyraåriga reallinje.» Jag kan inte nog uttala
mitt beklagande över att herr Rydén under fjolårets skoldebatt i skolutskottet
inte hade tid och rådrum till denna korta reflexion. Jag kan intyga,
att under skolutskottets behandling i fjol förekom det inte en enda gång,
där man uttalade denna önskan, att man på vissa håll skulle uppskjuta dem
fyraåriga realskolan. Jag skulle t. o. m. vilja säga, att själva grundtanken
i ^fjolårets skolbeslut var just detta, att det överallt funnes ett överskott av
sådana, som hade gått igenom de sex klasserna i folkskolan, och som seder -

Onsdagen (len 30 maj f. m.

Nr II.

mera inte kunde gå över till elementarläroverk, och dessa ville man tillgodose.
Om herr Rydén, som jag nu hörde begärde ordet, läser den kungl. propositionen
av i fjol sid. 101 och 102, skall han där finna en statistik, som bekräftar
just detta, och det är med utgångspunkt från denna statistik, som man sökte
visa, att det finns massor av pojkar, som förut inte kunnat komma den väg,,
som de skulle önskat. Det är denna massa, som sålunda är tämligen obefintlig.
Nej, saken är nog den, att herr Rydén, som jag i övrigt känner såsom en
i alla världsliga ting, skulle jag vilja säga, praktisk, klok och duktig karl,
när det gäller skolfrågor är dogmfounden och verklighetsfrämmande. För honom
finns det, skulle jag vilja säga, blott en enda salighetsväg, och det är
genom den fyraåriga realskolan och sedan upp till gymnasiet. Om det också
bara blir en enda pojke i den fyraåriga realskolan, förefaller det, som om den
linjen är mera värd, även om de andra linjerna fylldes med pojkar och flickor.
Det är herr Rydéns dogmatik förkroppsligad, det är tion på den smala
vägen, som för till saligheten, och den breda vägen, där de många vandra,
som för till förtappelse. Nej, herr Rydén, flickskolan är inte i den form, som
här är föreslagen, verklighetsfrämmande. Den är inte en vissen skolform.
Den har uppskattats under årtionden av svenska folket. Den är inte heller en
överklasskola. Där ha många, många av flickor från även de fattigare samhällslagren
gått. Enda felet med den har varit, att det varit för höga terminsavgifter.
och där har herr Rydén och jag stått på fullkomligt samma linje,
då vi i föredrag och anföranden sagt, att det är orättvist mot våra flickor, att
de skola belastas med höga terminsavgifter, och det är detta, som skolpropositionen
av i år har velat rätta. Det är för att sänka terminsavgifterna eller
för att för fattiga barn helt borttaga dessa terminsavgifter, som denna skolproposition
är till, och det är där dess förnämsta förtjänst ligger. Det är således
ingalunda en odemokratisk reform, inte en reform, där man har sökt
genomföra en överklasskola, utan en demokratisk reform, och den för också till
ett praktiskt mål. Nu är det således målet, som clet här är fråga om, men för
att komma till detta mål finns det olika vägar att vandra, och där är jag fullständigt
ense med herr Rydén om att. där kan man tvista om, hur fjolårets,
skolbeslut rätteligen bör tolkas. Där kan det på en sida visa sig överlägsenhet
för den sexåriga bottenskolan, och på annat håll står det talat om att.
riksdagen har önskat största möjliga likställighet mellan de båda linjerna.
Där ser man, hur man kommer stickande med olika satser, och det är svårt;
att säga, vilken åsikt som är någorlunda riktig, men så mycket har herr statsrådet
i dag uppenbarligen bevisat, och så mycket är klart, att det är målet,
som är viktigast, och för att komma till samma mål, som flickskolan hittills
har sökt kämpa sig fram till, kan man inte komma någon väg med endast fem
eller sex klasser- Men under det att vi i enlighet med skolbeslutet i fjol ville
ha en särskild väg för flickskolan med särskilt mål, är det uppenbart, som
också herr statsrådet här bevisat, att man sökt att här inympa den kommunala
mellanskolan i flickskolan, liksom man i fjol inympade den kommunala
mellanskolan i elementarskolan. Det är enbart denna väg, som man vill gilla;
det skall vara uniformitet överallt, annars duger det inte.

Jag skall inte gå in alltför mycket på frågan om1 anknytningen. För mig
står det alldeles klart, att anknytningen gäller inte alls pulpeterna och bänkarna
i klassrummen, utan anknytningen gäller människorna. Det är nu så
enligt detta förslag, att varenda elev äger möjlighet att från sjätte klassen i
folkskolan utan omgång övergå till elementarläroverk och till den andra klassen
i flickskolan. Det är detta, som man hittills alltid har klagat över att för
att gå över från sjätte klassen man behövt ta extra.lektioner med kostnader''
och tidsförlust, under det att nu ett arrangemang är träffat, så att man direkt
från den sjätte klassen kan gå över till flickskolans andra klass. Där)

A ng.

std t,sb idrag till
kommunala
flickskolor
m. in.

(Forts.)

Nr 41. 26

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

är särskild undervisning anordnad med större spelrum för tyskan, och efter
ett år äro alla eleverna likställda. Där kan man inte säga, att det saknas anknytning.
Det finns anknytning för alla eleverna och eleverna äro dock huvudsaken.

Sedan har herr Rydén talat om att det skulle bli ett års tidsförlust med en
klass till i jämförelse med det socialdemokratiska förslaget. Det är ju självklart,
att det med en klass till blir ett års tidsförlust, men denna klass i år,
som ligger ovanpå de andra, ger valuta för pengarna. Den ger högre kunskaper,
och det är något värt. Jag kan inte låta bli att häpna över, att herr
Rydén har modet att i år draga fram det upprörande i att öka tiden ett år
för de fattiga eleverna, då han i fjol inte tvekade att i den skolproposition,
som då antogs, öka skoltiden med ett år för massor av barn, och detta utan
att ge någon som helst valuta i kunskaper. Det är dock skillnad detta, och
inte nog härmed, utan det blev ett tvång genom fjolårets skolbeslut, om en
hel del barn inte få plats att gå den kortare och bättre vägen, utan äro nöds
sakade att gå den andra, och Sveriges föräldrar ha redan uttalat sin dom över,
vilken väg de föredra. Det gångna året har givit otvetydiga bevis därpå.

Nu talar herr Rydén vidare om att det saknas anknytning till gymnasiet.
Ja, men denna anknytning till gymnasium har ju hittills funnits endast i läroverk,
som själva ha gymnasier. Det är ju självklart, att man här har på
något sätt sökt jämka ihop det, men den proposition, som nu föreligger, ger
anknytning, visserligen inte generellt utan individuellt. För varje flicka, som
så önskar, har beretts möjlighet att särskilt tänka på övergång till gymnasiet,
och det har i mina ögon den mycket stora fördelen, att därmed lockas och
sugas inte flickorna över till studentexamensvägen. Vi ha sannerligen, mina
damer och herrar, tillräckligt med studenter i Sverige, utan att vi skola genom
nya organisationsformer söka locka och tubba till studentexamen. Men
för den flicka, som har verklig lust och fallenhet, för henne finns det individuell
möjlighet till detta.

Så säger herr Rydén om uppdelningen i en teoretisk och en praktisk linje,
att ingenting är så opraktiskt som kvasipraktiska anordningar. Ja, även här
beundrar jag herr Rydéns mod att säga så, han, som är mästaren för den hembygdskunskap,
som är införd i folkskolorna, och där man knappast kan tala
om alltför praktisk undervisning. Vi kunna tänka på de praktiska ungdomsskolorna,
som bjuda undervisning om vissa yrken men sorgfälligt undvika
undervisning i samma yrken.

Till sist går jag över också till kostnadsfrågan.

Jag medger att herr Rydén i sitt anförande med mycket lätt hand berörde
kostnadsfrågan, men i stället ha reservanterna i sin reservation, tagit in hela
den kostnadsberäkning, som den socialdemokratiska partimotionen innehåller,
och därför är det en skyldighet för mig, att här en liten smula granska
de metoder och de utgångspunkter, som diir tillämpats.

För det första förvånar det mig, att den socialdemokratiska motionen har
så ovanligt energiskt gått in för att visa, hur dyrt detta förslag är, under det
att dylika omtankar fattats en lång följd av år. Så t. ex. när de kommunala
mellanskolorna infördes 1909, var det blott och bart ett anslagskrav på 10,000
kronor, och det angavs blott, att det vore uppenbart, att det kunde komma att
krävas större anslag, än då utgående förslagsanslag. Det är nu uppe i
2,000,000 kronor, men inga invändningar riktades då från herr Rydéns sida
mot en dylik kostnadsberäkning. Eller i den proposition, som herr Rydén själv
avgav 1918 eller 1919 om lärlings- och yrkesskolorna! Där fanns ingen antydan
till beräkning om framtida kostnader för t. ex. handelslärlingsskolor
eller yrkesskolor för husligt arbete eller för ettåriga handelsskolor. Det var
blott några rader och inte alls en utredning sådan som herr Rydén nu begärt.

Onsdagen den 30 maj f. in.

27 Nr 41.

Den socialdemokratiska motionen är ju avsedd att bli en ledning för riksdagen
med avseende å kostnaderna, men det är eu dålig ledning man ger, då man
väljer fullkomligt felaktiga utgångspunkter. Utgångspunkten i motionen var
den, att alla skolor skulle kommunaliseras, men detta är, som motionen själv
säger, ett maximikrav, men motionärerna glömma, att detta är ett maximikrav,
som aldrig kan tänkas genomfört. Man kan inte tänka sig, att de
sexton flickskolorna i Stockholm alla skulle kommunaliseras, eller att de åtta
flickskolorna i Göteborg skulle kommunaliseras. Inte heller kan man, som
man gör i motionen, räkna med, att halva antalet rektorer skola vara manliga,
då det nu inte finns en enda manlig rektor. Det är sant, att det står, att högst
hälften få vara manliga, men kan man avskeda de kvinnliga rektorerna och
insätta halva antalet manliga? Detta faller viil ingen vettig människa in.
Vidare kan man inte tänka sig, att alla de klassavdelningar, som nu finnas,
skola bevaras och att man skall kunna räkna med t. ex. 20 flickor i varje
klass. Nu skulle jag vilja säga, att de särskilt tillkallade experterna också
mycket riktigt räkna med ett antal av 36 flickläroverk. Det är det antagliga,
som man får räkna med. Man får icke räkna med maximibeloppet, som
är en rent teoretisk konstruktion. Men ändå underligare blir det, när man
i den socialdemokratiska partimotionen, undertecknad av herr Rydén och förre
finansministern Wigforss, ser de metoder, som användas för att komma till
en hög kostnadssumma. Här utgå de egendomligt nog från beräkning per
lärjunge, och motionen grundar sin beräkning på detta. Men anslaget utgår
inte per lärjunge utan per lärare. Vidare, och det är ännu värre, utgår man
från en uppkonstruerad siffra, siffran 20 som medeltal i varje klass, men
när man sedan multiplicerar, räknar man med den verkliga och faktiska siffran
16,000. För att göra kammaren underkunnig om, vad en sådan metod
innebär, skall jag göra ett tankeexperiment och visa, vart en beräkning efter
denna metod leder hän. Om vi antaga, att det på landsbygden finns
i medeltal 30 barn per lärare och att varje lärare kostar staten 3,000
kronor om året, blir det en medelkostnad av 100 kronor per barn. Om det till
följd av olika omständigheter, t. ex. inflyttning till städerna eller sådant,
blir minskning i antalet barn från 30 till 29, så ökas merkostnaden per barn
från 100 till 104, således med 4 kronor för varje barn. Oln man nu räknar
med, att det finns 500,000 barn i landsbygdens skolor, skulle alltså enligt
den av motionärerna använda beräkningsmetoden statens kostnader för landsbygdens
skolor på grund av den antagna minskningen i barnantalet ökas med
4 kronor X 500,000. d. v. s. med 2,000.000 kronor. Ju mera barnantalet sjunker,
desto dyrare bli skolorna enligt de metoder, som herr Rydén använder.
Det är de metoder, som användas i motionen, och därför kommer man också
till denna vanvettigt galna siffra, beträffande vilken experterna riktigt visat,
att under det att motionen räknar med en merkostnad för statsverket på inte
mindre än 3,326,000 kronors maximikostnad, så räkna experterna med cirka
250,000 kronor. Och skillnaden mellan Kungl. Maj:ts förslag och socialdemokraternas
blir enligt den socialdemokratiska motionen 1,735,000 kronor och
enligt de tillkallade experterna 365,000 kronor. Det är således mycket oriktiga
beräkningar, som socialdemokraterna gjort i sin motion, och jag tror
inte, att herr Rydén, när han granskar dem ännu en gång, kan säga de stolta
orden, att dessa beräkningar hålla, som han för en tid sedan sade om andra
beräkningar.

Det är ju klart, att denna nya skola måste kosta pengar, men vinsten blir
den, att våra flickor här få undervisning kostnadsfritt eller så gott som kostnadsfritt,
och man kan inte tänka sig att man gratis skall kunna få en sådan
vinst. Sedan är det också här den egendomligheten, att socialdemokraterna
i sin partimotion också ha gått in för att beräkna kommunernas kostnader.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. vi.

(Korts.)

Nr 41. 28

Onsdagen den 3u maj f. m.

-4™J- och gjort erforderliga beräkningar beträffande kommunerna, under det de i
^kommunala mycket, mycket litet tänkte på kommunernas kostnader. Man har ju ockfUckslcolor
så under det år, som gått, funnit att dessa kostnader bli oerhört höga. Nu är
m. m. det visserligen sant, som herr Rydén alldeles riktigt sagt för en tid sedan, att
(Forts.) det har kommit orimliga anspråk från vissa läroverk. Det är riktigt, och jag
håller herr Rydén räkning för att han säger, att sådana skola vi tillbakavisa,
men lika riktigt är det, att denna skolreform åsamkar kommunerna väldiga kostnader.
Jag har här en kostnadsberäkning för åtskilliga små städer, där man
även med de starkaste prutningar kommer till alldeles enorma summor i
jämförelse med invånareantalet, Enköping har 6,000 invånare, och kostnaderna
anses inte kunna, även med den starkaste sparsamhet, gå till mindre iin
150,000 kronor.

Nu är skillnaden också den, att i fjol tvingade vi på kommunerna denna
skolreform, som somliga då undanbådo sig. I år däremot är det en frivillig
sak. Kommunerna ha själva att räkna efter vinst och förlust, de ha rätt att
avsäga sig denna skolform, om de så vilja, och säkerligen komma de, som här
också framhållits från några håll, att göra det. Men i fjol fanns det inga eller
så gott som inga kostnadsberäkningar för kommunerna. I år pretenderar man
på att sådana skola finnas. Det borde väl egentligen varit alldeles tvärtom.
Men hela saken är nog den, att här är det en skolform, som herr Rydén och det
parti han tillhör, inte tycker om, ty det är inte den dogmatiska skola, som,
för honom är den enda saliggörande, och därför hatar han den. Men då han
.säger, att det är en överklasskola. så är det oriktigt. Det har inte varit en
överklasskola, och det kommer ändå mindre att bli det. Det kommer att bli
en skola, där flickor från alla samhällsklasser kunna få undervisning, och
dit föräldrar kunna skicka sina barn med praktiskt resultat. Det är oriktigt
att säga, att man inte från denna skola kan gå ut i livet. Denna skola
för till många yrken och banor. Den för till post och telegraf, till kontor,
ja, den för till alla de möjligheter ungefär, dit realskolan leder, och ännu
många, många flera. Men saken är nog den, att man från socialdemokraternas
sida låtsar intresse för den gamla flickskoletypen, men i verkligheten vill
man den till livs. Man vill under sken av att bevara den slå ihjäl den för att
i stället inympa i flickskolan den kommunala mellanskoletypen.

Då jag för min del anser, att den gamla flickskoletypen har inneburit för
våra flickors uppfostran utomordentliga värden, ber jag, herr talman, att få
tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr förste vice talman! Sedan nu de verkligt
stora och innehållsrika talen ha hållits, kanske det kan ges tillfälle för några
mera kortfattade och anspråkslösa erinringar i den föreliggande saken.

Först ett enda ord till herr Lindskog. Han uppehöll sig i sitt anförande
mycket utförligt vid reformen av i fjol och förklarade, att erfarenheten redan
har visat, att beslutet av i fjol var ganska misslyckat. Jag skulle föreställa
mig, att det är litet för tidigt ännu, herr Lindskog, att tala om erfarenhet av
beslutet av i fjol. Jag tror det är klokast att vi lugna oss några år ännu, innan
vi börja tala om, vilka erfarenheter, som vi gjort. Det är sant, att anslutningen
till den fyraåriga realskolan har på många platser inte blivit den, som man
väntat sig, men därtill kan ges många förklaringar. Jag skall inte uppehålla
mig vid den saken nu. Jag vill bara protestera mot herr Lindskogs tal om
erfarenhet. Herr Lindskog är litet för tidigt ute.

Det var med oblandad förvåning, som man läste den kungl. propositionen om
kommunala flickskolor, när man fann, hur herr statsrådet alldeles avgjort hade
avlägsnat sig från de principer, som voro bärande för propositionen av i fjol
om en läroverksreform. Det var med verkligt intresse jag i dag åhörde herr

OiiHilaffeu den ,''iö nuij f. in.

Nr 41.

statsrådets försvar för det mästerverk, han och utskottet tillsammans ha presterat.
Ja g har ännu inte kunnat finna, att det påståendet kan mot,bevisas, att
både propositionen och utskottsförslaget stå i mycket dålig överensstämmelse
med fjolårets läroverksreform eller kanske, riktigare uttryckt, med de principer,
på vilka propositionen och riksdagens beslut av i fjol vila. Det är ju inte så
värst många av kammarens ledamöter, som ha intresse; för denna fråga. Men
de, som ha intresse för den och ha, läst propositionen och alla övriga tillgängliga
handlingar, ha naturligtvis märkt, att regeringen avlägsnat sig från principerna
av i fjol. Men det är nog inte så många, som läst handlingarna. Folk tycka
inte om att läsa tryckta texter. Jag föreställer mig, att kammarens ledamöter
liks om folk i allmänhet tycka bättre om illustrationer. De äro lättare att se
på och ge ett snabbare intryck. Jag kan försöka illustrera saken med att erinra
om den ovilja, med vilken högern mötte propositionen i fjol och det riksdagsbeslut.
som då fattades. Jag kan ju hänvisa till herr Lindskogs indignerade
ord i dag mot detta beslut och till jämförelse uppställa högerns alldeles uppenbara
belåtenhet med propositionen av i år och det förslag, som utskottet framlagt.
så har man en ganska klar bild av situationen.

Statsrådet förklarade i sitt anförande i dag, att det icke träffats någon sådan
överenskommelse mellan regeringen och utskottsmajoriteten av i fjol, som herr
Rydén talade om. Det fanns ingen annan överenskommelse än den att riksdagens
beslut lojalt skulle effektueras. Jag vågar verkligt starkt ifrågasätta,
om riksdagens beslut blivit effektuerat av regeringen. Här begärdes av riksdagen
i fjol av Kungl. Maj :t till i år en plan för inrättande av högre flickskolor.
Det har här flera gånger frågats, varför riksdagen icke har fått en sådan plan,
som riksdagen begärt, men jag har icke hört, att det har svarats på frågan. Jag
anser det heller inte riktigt att säga. att riksdagens beslut blivit lojalt effektuerat,
eftersom enligt min mening det är alldeles tydligt och klart, att riksdagens
i fjol uttalade mening om hur en kommunal flickskola egentligen bör
anordnas, icke av regeringen har blivit observerad. Riksdagen bär icke av regeringen
i propositionen fått det svar den väntat sig. Det är ju obestridligt, att
man i fjol tänkte sig — det finns inte ett ord, som tyder på något annat —
att få antingen en femårig eller en sexårig kommunal flickskola, som skulle
bygga på en sexårig folkskola. Någon annan typ‘var det inte fråga om, och
ej heller om anslutning till en annan folkskoleklass än den sjätte. Men så har
statsrådet alldeles oförmodat presenterat en helt ny typ, den sjuåriga, som
man aldrig förut talat om. Det är obestridligen överraskande. Reformen av
i fjol innebar, att femårig realskola blott skulle inrättas i vissa städer. Det
skulle alltså blott i vissa städer finnas anknytning mellan folkskolans fjärde
klass och den femåriga realskolan. Men när det sedan blev fråga om den sjuåriga
flickskolan, så skulle den vara obligatorisk överallt, där kommunala flickskolor
upprättades. Herr Rydén har redan slagit ned på den saken och gjort
anmärkning mot att en kommun icke själv får avgöra, huruvida kommunen anser
att det räcker med en sexårig flickskola, som ansluter till den sexåriga bottenskolan.
Om en kommun vill ha en kommunal flickskola, skall den vara
absolut nödsakad att ansluta den också till den fyraåriga flickskolekursen och
inrätta en sjuårig flickskola! Det skall alltså ovillkorligen vara två lärokurser
även på orter där det kanhända skulle räcka med bara en.

Jag skall inte gå in i några detaljer, och det lönar sig förresten inte mycket
vid ilen tid på dagen, då andra kammaren är sysselsatt med att äta lunch, men
jag skall göra några allmänna anmärkningar. Man frågar sig, varför regeringen
och statsrådet ändrat mening sedan i fjol. (Jag håller fast vid att regeringen
ändrat mening i den här saken!) Det hade väl varit naturligt, att regeringen
i fortsättningen av skolfrågans behandling hade sökt kontakt med de
partier, som voro med om att föra regeringen fram till en lösning i fjol. Men

A iiij.

.statsbidrag till
kommunala
flickskolor
in. in.

(Korts.)

Nr 41. 30

Onsdagen den 30 maj f. m.

staisbidr tillva<^ man saSa om den nuvarande regeringens förträfflighet och vad man
S kommunalt! säga om statsrådets utomordentliga egenskaper, men konsekvens är icke
flickskolor vederbörandes starka sida, såvitt jag kan finna. Det finns så mycket elaka
m. m. människor här i världen, och de ha myntat ordet »vågmästarpolitik», som skulle
(Forts.) vara särdeles kännetecknande för den nuvarande regeringens sätt att handlägga
ärendena. Man anser, att det beror på detta att regeringen i år har lämnat sina
positioner av i fjol. Det skulle sålunda vara ett försök att uppehålla ett jämviktsläge,
som var i fara att gå förlorat under fjolårets säregna orientering åt
vänster. I fjol gav man koncession åt socialdemokraterna och även något litet
åt de frisinnade, men i år är man färdig att ge koncession åt högern och samtidigt
beredd att följa de nya stjärnor, som vinka och locka den borgerliga vänstern
att sluta sig till de konserverande elementen i samhället.

Men man har också på sina håll sökt en annan förklaring. Man har erinrat
sig, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i fjol fick uppbära
mycken smädelse för att han låtit initiativet övertagas av socialdemokraterna
och framför allt av herr Rydén. Statsrådet hade blivit försatt i efterhand
och ledningen hade tagits av herr Rydén. Det var ju någonting rysligt
förskräckligt, och för statsrådet var det onekligen en smula försmädligt! Nu
förefaller det — det är många som tro det — att statsrådet har känt ett obetvingligt
behov av att visa sig självständig, och så ha vi fått det politiska mandomsprov,
som vi nu här behandlat och som riksdagens majoritet naturligtvis
utan vidare kommer att, efter vad jag vill påstå, i god tro, lämna sitt gillande.
Högern var i fjol mycket ovillig, när tanken på kommunala flickskolor fördes
fram. Man ville ha den gamla typen och den gamla organisationen kvar. Man
ville ha den privata åttaklassiga flickskolan obeskuren, ty den hade man förälskat
sig i. Nog är det väl rätt karakteristiskt att man nu är mycket belåten.
Det är förresten inte underligt, ty man får ju ha kvar den väsentliga delen av
den gamla flickskolan. Dess exklusiva karaktär kommer icke nämnvärt att
försvinna. Man får ha den gamla flickskolan kvar och det på det allmännas
bekostnad!

Jag skall be att få säga ännu en sak, innan jag slutar. Det skall inte taga
många minuter. Jag hade tänkt göra en fråga till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet. Han är icke här inne nu. och därför kanske
det inte är så alldeles riktigt att framställa denna fråga till honom, men frågan
innehåller ingenting försmädligt och han får ju i varje fall sedermera reda på
dess innehåll. Här är föreslaget, att den kommunala flickskolan skulle upprättas
antingen i två fristående lärokurser eller två förenade, så att de elever,
som komma från flickskolans sjätte klass skulle kunna efter en viss övergångstid
komma in i den sjuåriga flickskolans andra klass. Om det blir några kommunala
flickskolor, och några blir det väl alltid, kommer det givetvis i småstäder
att bli så att man där inte kommer att kunna ha fristående kurser, utan
där kommer den sexåriga och sjuåriga kursen att bli förenade. Om det nu blir
fullt eller i det närmaste fullt i den sjuåriga flickskolans första klass, men det
kommer ett stort antal elever från folkskolans sjätte klass och anmäler sig till
inträde i den sjuåriga flickskolans andra klass, hur skall man då göra? Det
skulle vara intressant att från herr statsrådet få besked i den saken. Man kan
naturligtvis svara, att då upprättar man en parallellavdelning, men är det så
säkert, att kommunerna äro villiga till det? Det kommer nog att gå till på
sätt, som det tillgick medan vi ännu hade den förberedande skolan kvar i de
privata läroverken: De elever, som kommo från folkskolan och ville in i den
privata flickskolan kunde ofta inte få plats, därför att platserna voro upptagna
av elever, som kommo från den förberedande skolans tredje klass. Jag
föreställer mig, att resultatet kommer att bli ungefär detsamma i det här fallet
också, och då har man icke mycken glädje av att ha gått med på denna

Onsdagen den 30 maj f. in.

31 Nr 41.

sexåriga flickskola vid sidan av don sjuåriga. Om organisationen nu kommer
till stånd i fullaste utsträckning, så blir den alldeles ostridigt mycket dyrare
än en sådan organisation av den kommunala flickskolan, som den socialdemokratiska
riksdagsgruppen tänkt sig och pläderat för i sin motion. Det kommer
att visa sig, att det blir billigare att understödja de redan befintliga privata
flickskolorna, såsom man hittills har gjort. Då kan man ju säga, att högern
blir bönhörd över hövan. Den får ha kvar den flickskoletyp, som den har förälskat
sig i, men det är nog ganska tvivelaktigt, om den flickskolan någonstädes
får någon större livskraft. Jag skulle föreställa mig att den kommer
att få ganska svårt att hålla sig uppe i konkurrensen med samrealskolorna och
jag tror också den sjuåriga kommunala flickskolan i konkurrensen med samrealskolan
får det rätt besvärligt, men därom kan man ju inte nu säga någonting
med bestämdhet. Om vi få leva och ha hälsan så är det ju möjligt att de
flesta av oss om några år träffas och få korrigera våra intryck av resultatet
av det beslut, som kommer att fattas i dag. Det är naturligtvis svårt att säga,
vem som då kommer att rosa marknaden, men jag är icke alldeles övertygad
om att det kommer att bli den part, som i dag står i begrepp att genomtrumfa
detta utskottsförslag.

Jag ber att få yrka avslag på statsutskottets förslag.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då jag är en av dem, som stå för
detta betänkande, så vill jag här med några ord ge skäl för detta.

Jag vill först taga upp den anmärkning, som statsrådet gjorde gentemot utskottet
beträffande villkoren för landsbygdens flickor att få tillträde till dessa
kommunala flickskolor. Vi ha i utskottet ändrat på Kungl. Maj:ts förslag,
därför att vi anse, att det är både rätt och riktigt, att landsbygdens befolkning
i dessa skolor skall slippa betala skolavgifter. Likaledes anse vi, att
landsbygdens flickor ej få avvisas utan böra ha samma rätt att studera i
dessa skolor, som de, som bo i de städer, där kommunala flickskolor finnas. För
landsbygdens befolkning blir det en ganska stor kostnad i alla fall att hålla
sina flickor i dylika skolor. Det tillkommer inaekorderingsavgifter, resor etc.
Jag tror därför icke utskottet gjort någonting oriktigt, då utskottet rättat till
den saken.

Gång efter annan har det fastslagits, att staten har plikter gentemot de föräldrar,
som äga flickor i sin familj likaväl som mot dem som ha gossar. Både
genom detta och förra årets beslut har man försökt att rätta till vad som härutinnan
ännu brister, under insikt om att det bör vara lika angeläget för staten
att understödja flickornas utbildning som gossarnas. Det är inte riktigt,
som herr Jonsson i Eskilstuna nyss sade, att det är en alldeles ny skolform,
som nu behandlas. Den åttaklassiga skolan kommer icke genom denna reform
att raseras utan den är en god grundval att bygga på. Med den rika erfarenhet,
man har ifrån den åttaklassiga skolan, bör man söka lägga om den
efter kraven i den tid, vari vi leva. Det är här som riksdagspartiernas vägar
skiljas. Det socialdemokratiska partiet har i sin motion lagt fram sin syn på
saken. Partiet vill ha endast femårig eller i vissa fall sexårig skola. Den
kungl. propositionen bygger däremot på sex- och sjuårig flickskola. Som redan
förut anmärkts av herr Lindskog rimmar det sig dåligt för herr Rydén att
göra anmärkning mot att man förlänger skoltiden med ett år, då han själv
förra året var en av de ivrigaste förkämparna för att med ett år förlänga
tiden för avläggande av studentexamen. Därvid är att märka, att med den
nu föreliggande skoltypen får man betydligt ökad undervisning, medan däremot
förra årets skolreform medförde en förlängning av studietiden, utan att
eleverna fingo någon ökad utbildning.

Det, som för mig varit värdefullt och viktigt, har varit skolans uppgifter

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Korta.)

Nr 41. 32

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang. och mål. Det är detta, som bör vara av avgörande betydelse, och icke hänsyn
S^Smmunal^ det ena e^er andra politiska partiets intressen, då dessa skolor stå öppna
flickskoloi för a^a hem och familjer utan särskilda stora kostnader som det hittills varit
m. m. i den åttaklassiga. Med avseende på skolans uppgift och mål, har ecklesiastik(Forts.
) ministern här framlagt en skoltyp, som är mycket berättigad i den tid vi leva
i, särskilt sedan riksdagen genom 1927 års skolreform gjort det möjligt för
flickorna att på olika vägar komma in i de högre skolorna. Med tanke på de
olika möjligheter som beredas flickor att avlägga studentexamen vill jag instämma
med professor Lindskog i att vi redan ha tillräckligt många vita mössor
på flickhuvudena och att det därför gäller att i tid se till att man får dem
in på de praktiska banorna också. Man bör se till att flickorna få den undervisning,
som svarar mot de krav, vilka både hemmet och samhället ställa på
dem, när de en gång bli färdiga att träda ut i livet. För mig har det framstått
som en sak av allra största vikt, att man har detta mål klart I ‘sikte.
Samtidigt med att de unga flickorna få allmänbildning, utbildas de för praktiska
uppgifter i samhället. Om de vilja taga tjänst på olika områden som
självförsörjande kvinnor eller taga plats i hemmen eller bilda familj, skola
de lätt få händerna fulla av arbete.

Det, som från olika utgångspunkter mest klandrats och kritiserats i utskottet,
är övergången från bottenskolan, folkskolan, till flickskolan. Man har klandrat
statsrådet för att han i år intagit en annan ställning än han i den kungl.
propositionen förra året intog i fråga om den sexåriga folkskolan. I årets
skolproposition föreslås inträde i flickskolan även från den fyraåriga. Man
bör emellertid därvid komma ihåg, att mellan hans uttalande i fjolårets proposition
och hans uttalande i denna proposition ligger riksdagens beslut. När
riksdagen förra året på förslag av skolutskottet, i vilket herr Rydén satt som
ordförande, beredde möjlighet för lärjungar att övergå från den fyraåriga folkskolan
och till realskolan, så skulle det rent ut sagt vara klandervärt, ifall inte
statsrådet rättade sig efter ett sådant riksdagsbeslut. Statsrådet bör icke
klandras utan ha erkännande för att han icke envist hållit på sin personliga
mening, utan rättat sig efter riksdagens. Så måste vi enskilda riksdagsmän
allteftersom riksdagen fattar beslut och tar ställning till olika ärenden taga
hänsyn därtill. Det är icke rätt, såsom herr Rydén uttalade, att flickskolor av
den nu föreslagna typen måste betraktas som snyltgäster på skolreformen. Det
är oriktigt att använda sådana överord för att misstänkliggöra denna reform,
ty det går inte för sig enligt förslaget, att i de städer, där det finns flickskolor,
neka den, som kommer från den sexåriga folkskolan att få inträde i den
kommunala flickskolan. En annan anmärkning, som framställts såväl i den
socialdemokratiska motionen som i reservationen, är, att det icke öppnas möjlighet
att ifrån denna skola komma in i gymnasium. Detta är för det första
inte sant. För övrigt får man hålla statsrådet räkning för att han inte vill
ge denna skola alldeles lika typ som realskolan. De som gå in i den kommunala
flickskolan äro väl i allmänhet sådana, som önska att utbildas för det
praktiska livets arbete. Det är flickor, som ha läggning för det praktiska livets
ämnen och göromål men, som statsrådet säger i propositionen, finns det
dock möjlighet för dem att på ett visst stadium från dessa skolor komma över
till gymnasium. Därom kunna vi läsa på sid. 53 i propositionen: »För de
flickor, som från femte klassen i sexårig lärokurs, respektive från sjätte klassen
i sjuårig önska övergå till det treåriga gymnasiets första ring, torde möjlighet
till omedelbar övergång kunna åvägabringas så mycket lättare, som enligt
det föreliggande förslaget en ganska stor frihet i fråga om ämnesval skall
äga rum i nämnda klass. Nu ifrågavarande flickor anmäla vid flyttningen till
femte resp. sjätte klassen hos skolans rektor sin avsikt att övergå till gymnasiet,
varefter rektor lämnar dem nödiga anvisningar och råd angående de

Onsdagen den 30 inaj f. in. 33

ämnen och kurser, som de för sitt syfte hava att välja, samt vidtager de åtgärder
i övrigt, som kunna underlätta nämnda övergång.» Här har alltså statsrådet
för de flickor, som önska fortsätta sina studier, öppnat en möjlighet att
avlägga studentexamen. Det tycker jag verkligen man inte har anledning att
klandra statsrådet för. En annan sak hade varit, om man hade omöjliggjort
flickornas överflyttning.^ För min del hade jag inte varit tillfredsställd eller
kunnat gå med på en sådan anordning. Här finns dock en väg, låt vara att
den förmodligen blott i undantagsfall kommer att praktiseras, då det ju finns
realskolor, samskolor etc., där även flickor kunna utbildas till en blivande studentexamen.

„ Herr talman, det kan inte falla mig in att utveckla dessa synpunkter vidare,
då de förut ha framhållits och säkerligen ytterligare komma att framhållas av
andra talare. Särskilt det anförande, som från statsrådsbänken hållits av ecklesiastikministern
var, såvitt jag förstår, tillräckligt klarläggande för förslagets
antagande. Nu har det emellertid sagts, och det sades också till mig i utskottet,
att vi svikit en överenskommelse som träffats förra året. Jag försäkrade
då och jag försäkrar nu, att jag aldrig varit med om ett sammanträde vare sig
med en mindre eller större grupp, vid vilket en sådan överenskommelse träffats.
Om en överenskommelse gjorts, är den för mig alldeles främmande. Jag hörde
nyss i debatten, att icke heller statsrådet känner till en sådan överenskommelse.

Jag tycker det var litet hårt och orättvist av herr Rydén att påstå, att det
lägges hinder i vägen för flickor att taga studentexamen. Genom uppläsning
av ett. stycke i den kungl. propositionen och genom mitt anförande har jag
sökt visa att det finns möjlighet, även om det, eftersom denna skola mera är
lagd för den praktiska utbildningen, blir mera i undantagsfall, som flickor
komma att övergå från densamma till gymnasium.

Herr Rydén talade om skadegörelse och förklarade, att han hade rått regeringen
att öppna förhandlingar med redliga män vid utformningen av 1927
års beslut. . Jag förstår inte varför herr Rydén skall välja dylika starka ord,
och personliga utfall, som icke gagna saken utan endast framkalla ytterligare
strid. Jag förstår visserligen herr Rydéns missbelåtenhet med att det icke
tagits några hänsyn till de önskningar, han i själ och hjärta haft både vid realiserande
av förra årets beslut och i årets behandling av skolfrågan vad angår
övergången, men i riksdagens skrivelse äro ju inga andra direktiv givna än att
ett förslag om kommunala flickskolor skulle framläggas för riksdagen. Riksdagen
har själv förra året fattat beslut om att övergången skall få ske både
från fjärde och från sjätte klassen i folkskolan.

Herr talman, jag har med dessa påpekanden velat klarlägga min ställning
tillfrågan. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag förmodar, att även om

kammaren vant mera fullsatt hade verkan av mitt anförande och kanske även
av det stora flertalet av övriga talares inlägg blivit ungefär det samma. Dagens
fråga ..är ju avgjord pa förhand. Jag vill i korthet deklarera, vilken ståndpunkt
vi pa vårt håll anse oss böra intaga. Vid behandlingen av fjolårets skolreform
gmgo vi ju in på den linje, som avsåg full likställighet emellan de båda
anknytningsformerna till grundskolan. Jag anser, att det är precis samma
sak vi även i år hävda, när det nu gäller den fråga, vi här idag stå i begrepp
att avgöra. Jag tycker, att det är icke annat än en konsekvens av fjolarets
skolbeslut, som här kommer till synes, när vi nu gå på samma linje som
vi gjorde da.

• Vår /telning till flickundervisningsfrågan kännetecknas i stort sett av vad
jag anförde vid fjolårets skoldebatt. Jag hävdade därvid den uppfattningen,

Andra hammarens protoholl 1928. Nr hl. o

Nr 41.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.

(Kort8.)

Nr 41. 34

Onsdagen den 30 maj f. m.

Anq.

statsbidrag til
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

att vi icke voro så särdeles angelägna om utvidgningar av den högre flickskoleundervisningen,
därför att vi ansågo, att kvinnans egentliga uppgift ligger på
hemlivets område. Men vi ansågo därmed icke, att kvinnan bör hållas i en underordnad
ställning, socialt och intellektuellt, utan höllo före att vissa undervisningsformer
i anslutning till kvinnans egenart i viss utsträckning hava fog
för sig. När nu så är, anse vi, att flickskoletanken, den kommunala flickskoletanken,
innebär en lösning, som i den mån den får utveckla sig efter sunda praktiska
linjer kan vara acceptabel. I den av herr Reuterskiöld och undertecknad
avgivna reservation, som var bifogad skolutskottets betänkande i fjol, gingo
vi med på samrealskolorna, under förutsättning att frågan om den kommunala
flickskolan utreddes och löstes på ett sätt, som just tog hänsyn till flickornas
särskilda behov av undervisning, och i förhoppning att därigenom antalet flickor
i samrealskolorna icke skulle bli synnerligen stort, samt att behovet
av statliga flickläroverk väsentligen skulle reduceras. Det är detta önskemål,
herr talman, som jag anser kommer att realiseras genom det förslag, som
statsutskottet kommit med. Och detta endast på så sätt att den kommunala flickskolan
får anknytning både till fjärde och sjätte folkskoleklassen.

Jag vill till mitt anförande här knyta några allmänna synpunkter på detta
spörsmål som särskilt ifrån vårt håll böra komma till uttryck. Det har ifrån
reservanthåll påpekats, att den typ, som bär är föreslagen av utskottet är
en typ, som icke är den rätta. Dess införande skulle icke innebära den lyckligaste
lösningen. Beträffande sammanhanget mellan denna form och gymnasiet
har bl. a. herr Rydén anfört sina betänkligheter, icke minst därför, att
det icke finnes någon lämplig övergång från den ena formen till den andra.
Herr Rydén uttryckte sig på det sättet, att man i det hänseendet anlade gammalmanssynpunkter
på hela detta problem. Ja, gammalmanssynpunkter! Man
kan ju se på olika sätt även på detta spörsmål. Jag kom ihåg hurusom
herr Rydén i fjolårets skoldebatt i annat sammanhang nämnde någonting
om att det hade sina faror med en viss utveckling på detta område,
som tenderade dithän, att flickorna bildligt talat skapades till »gäss»,
som han uttryckte sig. Herr Rydéns linje för i år innebär ju, att man skulle
skapa en skolform, vilken speciellt skulle utgöra grundval för gymnasium.
Det skulle skapas flera studenter, flera studentskor, flera studentmössor. Jag
undrar om icke även denna linje skulle till rätt stor del leda till samma resultat:
att skapa gäss, om jag får använda samma bild som herr Rydén. Med
all respekt för studentmössan och även för de kvinnliga studenterna, och för
allt gott, som studentexamen kan medföra i bildningshänseende — det är dock
föga eftersträvansvärt, att skapa nya former, som direkt locka eleverna in på
banor, där de icke bli i stånd att utföra ett verkligt nyttigt arbete. _ Man
skulle nästan kunna säga, att vi ha nog av gäss, höns och andra »objekt»,
vilkas hela tillvaro och livsföring bäst karakteriseras av pudervippans och
krustångens emblem. Sådana där varelser tror jag vi betacka oss för. Jag
tror vi föredra kvinnor, som verkligen uträtta något nyttigt här i livet. Vad
nu beträffar landsbygdens folk, bondflickorna och bondkvinnorna, så må jag
ju säga, att denna fråga för dem knappast har någon avgörande betydelse för
deras kommande livskall. Men jag tror inte, att vi äro betjänta med ett avslag
på utskottets förslag. Det har visserligen talats om att. reservanternas
linje skulle bli i någon mån billigare, men därmed är inte sagt, att vi genom
att antaga reservanternas förslag skulle få ett bättre system. Det kan mycket
väl hända, att man får en sämre vara för eu liten smula billigare pris.

När allt kommer omkring, torde vi nog inte komma ifrån, att någonting
i riktning mot vad den kungl. propositionen avser måste göras, och jag anser,
herr talman, att vi fördenskull böra antaga utskottets förslag. Herr talman!
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den .''SO maj f. in.

35 Nr 41.

Horr Rydén: Herr talman! Jag började mitt första anförande med att belöna
att jag icke ville riva upp en bitter strid i dag utan endast försöka ge
na g ra skäl för den ståndpunkt, som jag och mina meningsfränder i statsutskottet
intagit i denna fråga. Jag hade också för avsikt att försöka på några
punkter få klarhet om ecklesiastikministerns ställning. Det var min avsikt
att tulliölja detta, om jag så, får säga »modesta» framträdande i skolfrågan.
Inte heller i fjol höll jag något aggressivt anförande, utan avstod från att
replikera i anledning av de otaliga personliga angrepp, som då gjordes mot
mig. Jag leddes därvid av den meningen, att skolstriderna redan i och för
Sig äro sa tillspetsade och bittra, att jag icke borde genom ett aggressivt
uppträdande medverka till att de skulle bli ännu mer förbittrade. Under den
tid, som därefter förflutit, har jag vid olika tillfällen, på lärarmöten och inlor
kommunala representationer hållit anföranden, som varit burna av önskan
att komma bort från ett tillspetsat stridsläge och över till en försonligare
stämning.

Emellertid nödgas jag medgiva, att herr Lindskogs anförande förvånade
mig. Vi hade pa förhand talats vid om, att vi å ömse sidor nu inte skulle
blasa upp en större strid. Efter hans anförande är jag dock tvungen att ge
mitt eget en nagot större skärpa, än jag ursprungligen tänkt och önskat.
.++T11 Jag, gar ln På detta, vill jag säga några ord i anledning av vad som
yttrades av herr Bengtsson i Norup om att en överenskommelse icke existerade.
Barn sokte stöd för detta påstående i ett yttrande av ecklesiastikministern.
Ecklesiastikministerns yttrande kan nog icke betraktas som ett rent bondnekande,
utan statsrådet svängde sig mera försiktigt med att ingen överenskommelse,
som icke stöd i överensstämmelse med riksdagsskrivelsens kläm ingåtts
mellan honom och utskottsmajoriteten. Jag har känt mig mycket tveksam,
m jag borde lagga fram denna sak för offentligheten, men då de samtal, som
agde rum mellan utskottets ordförande och medlemmar av regeringen knappast
kunna anses vara av fullständigt privat natur, så mycket mindre som de avsago
att bringas till utskottsmajoritetens kännedom, så skall jag be att få
namna vad som i det hänseendet har förekommit.

Inom utskottet lag det sa till att särskilt nagra av utskottets socialdemokratiska
ledamöter voro mycket starkt intresserade av att försöka driva fram ett
positivt beslut i den kommunala flickskolefrågan vid fjolårets riksdag. (Inom
parentes sagt kan ju det tjäna till att belysa rättrådigheten i herr Lindskogs
uppträdande, när han yttrade, att vi hatade och voro dolda fiender till flickskolan.
Mig veterligt gjorde högern icke ett guds skapande grand i fjol för att
den kommunala flickskolefrågan skulle komma upp. Den fördes fram i den
socialdemokratiska motionen, och jag vill minnas att det enda längre anförande,
som jag höll i skolutskottet, just gick ut på att söka vinna sympatier för den
kommunala flickskolan, sådan som den var skisserad i den socialdemokratiska
motionen.) Det fanns som sagt ett mycket starkt intresse särskilt bland några
av mina^menmgsf ränder att få till stånd ett positivt beslut vid fjolårets riksdag.
Då jag hela tiden lojalt samarbetade med ecklesiastikministern och även
många gånger med statsministern i denna fråga, så kom den saken givetvis på
tal mellan mig och ecklesiastikministern, och jag omförmälde för honom, hur
läget var. Då riktade han till mig en enträgen vädjan att jag skulle försöka
att i det hänseendet få fram ett beslut om en skrivelse. Som skäl härför anförde
han, anställningen inom regeringen vore sådan, att, ifall man skulle driva fram
detta hårt ifrån vår sida, så skulle regeringen icke kunna sammanhållas på
grund av vissa regeringsmedlemmars uppfattning i denna frågan. Samtidigt
lovade han mig och berättigade mig att säga det till mina meningsfränder, att
om han finge ett år på sig, skulle flickskolefrågan komma upp till nästa riksdag
och i den form, som vi hade tänkt och skisserat. Som jag icke alldeles betrak -

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
rn. m.
(Forts.)

Nr 41. 36

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag tu
kommunala
Hickskolor
m m.
(Forts.)

tade mig som privatman vid det samtalet, liar jag sedermera bragt ecklesiastikministerns
yttrande till vederbörandes kännedom, och jag tror, att detta blev
en av anledningarna till att utskottet beträffande den kommunala flickskolan
stannade vid att föreslå riksdagen att avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t.
Jag har ansett denna överenskommelse vara till den grad bindande, att jag står
i en rätt så underlig dager, då jag inför en ganska stor grupp av utskottsledamöter,
efter därtill erhållet bemyndigande, meddelat dem denna ecklesiastikministerns
utfästelse. Jag har därför ansett mig icke kunna underlåta att nu
inför dem och kammaren klargöra, vad i denna sak förekommit.

Huruvida herr Bengtsson i Norup anser detta vara en överenskommelse eller
icke, det är en sak. som jag icke kan göra något vid. Det finnes ju vissa människor
här i politiken, som ha sina hedersbegrepp, och jag vill icke sätta mig
till doms över dem, men i varje fall har jag för min del betraktat detta som en
överenskommelse av sådan beskaffenhet, att det icke kan anses överensstämmande
med politisk hederlighet att bryta den. — Detta har jag ansett mig, i anledning
av ecklesiastikministerns uttalande nyss, böra framföra.

Innan jag ingår på den kritik, som här riktats mot den socialdemokratiska
ståndpunkten, skall jag yttra något om en annan sak. som herr ecklesiastikministern
antydde och som herr Bengtsson i Norup var något inne på. _ Jag
vet, att det drives en aktion, där man velat göra gällande, att det skulle finnas
något slags personlig förgrämdhet hos mig för att jag icke fått vara med om
skolreformens fortsatta genomförande. Det är klart, att jag mer än de allra
flesta människor är intresserad av skolfrågor. Det har jag visat under hela
mitt liv, och detta intresse går naturligtvis icke ur mig. Det är också klart,
att jag har ett starkt positivt intresse av att skolfrågorna bli lösta och ordnade
på det sättet, som enligt min övertygelse är riktigt för landet och till nytta, för
våra barn. Men jag har aldrig i mitt liv, varken till någon regering av något
slags färg eller eljest kommit som suppleant, och följaktligen har jag icke
heller gjort det i denna sak. Det är regeringens sak att avgöra den frågan om
man vill ha min medverkan eller icke, det är något som icke spelar in^för mitt
vidkommande. Jag har också iakttagit fullkomlig tystnad i denna fråga, tills
jag på hösten 1927 fick kännedom om det kommunala flickskoleförslagets innebörd.
Då jag fann detta förslag utgöra ett fullständigt brott mot ingången
överenskommelse, ansåg jag det icke möjligt att längre iakttaga denna tystnad,
och jag har därför i några artiklar, som kanske någon av kammarens ledamöter
har läst. gått till rätta med det sätt. varpå man lagt upp frågan. I det avseendet
spelar det in ett personligt intresse från min sida, nämligen det positiva
intresse jag har för alla skolfrågor, att de bli lösta pa bästa sätt.

Man har här gått in för en advokatyr — jag använder ordet advokatyr icke
bara beträffande herr statsrådets försök att svänga sig ifrån fjolårsståndpunkten
i skolfrågan utan även i fråga om herr Lindskogs anförande här — för att
komma fram till en oklarhet om vad fjolårets riksdagsbeslut i skolfrågan innebär.
Herr Lindskog har använt den metoden, att han plockat ut några rader
på sid. 71 i andra särskilda utskottets utlåtande nr 1 vid fjolårets riksdag, några
rader, som mera innebära ett allmänt resonemang än de angiva utskottets
ställningstagande.

I ett resonemang, där utskottet talar om fliekskolväsendet överhuvud, iorekommer
en mening, som lyder sa bär: »Vid sidan av de studieinal, som realskole-
och studentexamina representera, komma säkerligen för flickornas vidkommande
även för framtiden att fortbesta de mera allmänna bildningsmal,
som i vårt land av ålder företrätts av de högre flickskolorna.» Sa fortsätter resonemanget:
»Hittills har den härpå inriktade undervisningen varit så gott som
uteslutande överlämnad åt privatläroverken.» Härpa följer ett resonemang för
att klargöra, varför detta icke är riktigt, men utskottet anger sin ståndpunkt

Onsdagen den 30 maj f. in.

37 Nr 41.

på det sätt, som utskott bruka göra och detta med följande ord, som jag strax
skall citera. Detta förteg herr Lindskog och försökte tydligen få fram att
utskottets uttalande i denna del skett mera en passant än såsom ingående i en
logisk bevisföring. Utskottet bär angivit sin ståndpunkt på sid. 72, där det
heter: »Mot en tillämpning i huvudsak av de allmänna grundlinjer för den, kommunala
flickskolans organisation m. m., som angivits såväl av departementschefen
som av motionärerna, liar utskottet intet att erinra.» Här ha vi alltså utskottets
uttalande på det sätt, som ett riksdagsutskott brukar uttala sig i en
fråga. Utskottet har sålunda intet att erinra mot de grundsatser, som framförts
av statsrådet och motionärerna. Ser man då efter vad statsrådet har sagt
i denna fråga, till vilket uttalande ju utskottet ansluter sig, så finner man, att
statsrådet har sagt så här: »Då emellertid förslag i detta avseende» — det
gäller alltså flickskolan — »blivit framställt, anser jag mig böra påpeka, att
om en organisation med kommunala flickskolor kommer till stånd, densamma
i stor utsträckning måste bliva överensstämmande med de kommunala mellanskolornas.
Ifrågavarande skolor böra alltså bygga på genomgången 6-årig
folkskola, och kommun skall ansvara för skolas bestånd samt besluta om dess
ekonomiska förhållanden.» Och så fortsätter han längre fram: »För inträde
i skolan skulle som antytts förutsättas kunskaper, motsvarande dem, som inhämtas
i någon av folkskolans huvudformer. Skolan borde omfatta fem eller
sex årsklasser, och statsbidrag borde utgå med samma belopp och efter i huvudsak
samma grunder som nu gälla i fråga om kommunal mellanskola.» Det
var det yttrande, som herr statsrådet hade haft, och det var om detta, som skolutskottet
och riksdagen sade, att de i huvudsak intet hade att erinra.

Frågan var också framme i motionärernas hemställan i fjol. De hade uttalat
sig på samma sätt; det står i motionen, att den »ändamålsenligaste formen
härför torde vara den i propositionen anvisade, ekonomisk samverkan mellan
stat och kommun, vid anordnande av kommunala flickskolor. I väsentlig anslutning
till den principiella ståndpunkt, departementschefen intagit till denna
fråga, torde dylik läroanstalt kunna organiseras såsom en femårig skola, byggande
på den sexklassiga folkskolans sjätte klass. Med hänsyn till vad under
utredningsarbetet framkommit, torde en så organiserad flickskola kunna väntas
leda fram till i huvudsak det bildningsmål, som realskolan avser att bibringa,
och den nuvarande flickskolor tillkommande friheten från avgångsexamen
kunna upprätthållas.»

Detta är alltså de båda uttalanden, till vilka utskottets utlåtande anknyter
sig, och det är en ren och klar förvanskning av vad i denna saken har uttalats
från skolutskottets och riksdagens sida, när man på det sättet, som herr Lindskog
gjorde, försöker komma bort därifrån. Det är på sid. 72, som utskottet
gör sitt uttalande och tillkännager sitt ställningstagande, vilket som sagt sker
i de ordalagen, att utskottet i huvudsak intet har att erinra mot principerna.
Och dessa äro klara, ty den sexåriga bottenskolan var både statsrådets och motionärernas
linje. Motionärerna ha en femårig kommunal flickskola ovanpå
folkskolan och herr statsrådet eu fem- eller sexårig flickskola.

Jag gör anspråk på att kunna i någon mån bedöma vad skolutskottets uttalande
innebär, på grund av den ställning, som jag hade i skolutskottet och den
andel jag haft i utformandet av dess yttrande. Det är en fullständig karrikatyr,
som herr Lindskog kommer med, när han säger, att utskottets utlåtande
bestod av plock med en bit Rydén och en bit Bengtsson i Norup och en bit Reuterskiöld.
Herr Lindskog var visserligen icke med vid förhandlingarna om uppgörelsen,
men så mycket bör han dock veta, om han vill hålla sig till sanningen,
att den kompromiss, som gjordes upp mellan vänsterpartierna och bondeförbundet,
icke berörde flickskolorna utan uteslutande statsläroverken. Jag kan
dokumentariskt uppvisa detta. Jag har nämligen hemma hos mig förvarade alla

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 38

Onsdagen den 30 maj f. in.

Ang. manuskript och korrektur, varpå skolutskottets betänkande grundar sig och som
^kommunala1 ^lysa detta betänkandes tillkomst, och jag kan, som sagt, dokumentariskt uppflickskolor
visa> att det efter uppgörelsen den 30 april icke är en rad ändrad i korrekturen

ro. m. vad flickskolan beträffar.

(Forts.) Jag ber kammaren om tillgift för att jag måste sysselsätta mig med en sådan
sak som denna, men på grund av herr lindskogs anförande och delvis också på
grund av herr statsrådets, där de försöka advocera bort innebörden av vad som
verkligen tänktes och skrevs i fjol, har jag funnit nödvändigt att ett ögonblick
taga uppmärksamheten i anspråk för att klargöra vad i det fallet verkligen
förekommit.

Jag måste också säga, att då herr ecklesiastikministern sökte svänga sig ifrån
riksdagens ståndpunktstagande år 1909, så gjorde han sig också skyldig till ett
av dessa, som jag betecknat dem, advokatoriska vändningar och tilltag. Det är
att märka, att det var den Lindmanska regeringen, som lade fram propositionen,
och det var den Lindmanska ecklesiastikministern som tog ställning till
denna fråga i egenskap av departementschef. När frågan var före om inrättande
av kommunala mellanskolor och samtidigt om ordnande av anslag till de
privata flickskolorna, hade dåvarande läroverksöverstyrelsen uttalat den uppfattningen,
att man borde ge anslag till flera klasser. — Jag vill säga inom
parentes, att jag måste konstatera, att den högerregering, som herr Lindman en
gång stod i spetsen för, var i många hänseenden rimligare och sakligare än vad
den nuvarande s. k. frisinnade regeringen är. — Nåväl, den Lindmanska regeringen
intog då den ståndpunkten, att staten borde förhålla sig neutral och följaktligen
icke föreskriva, att statsunderstödet skulle beräknas för klasser, som
voro parallella med folkskolans, utan man skulle bara räkna med de klasser,
som lågo över folkskolan. Den ståndpunkt, som intogs av herr Lindmans
ecklesiastikminister och som alltsedan varit den oomtvistade ståndpunkten i denna
fråga i svenska riksdagen, gick således ut på att anslag till privata läroverk,
skulle beräknas för klasser, som ligga över folkskolan. Detta söker man nu
krångla bort och säger, att anslaget har icke varit ställt att utgå till dessa klasser
endast, utan man har fått använda anslaget till hela skolan. Ja, tacka för
det, en skola har sina. inkomster och bestrider kostnaderna för hela läroanstalten.
Vad betyder det, om de taga några tusenlappar från staten eller från andra
håll för att bestrida skolans omkostnader! Huvudsaken är väl, att man har
fastslagit, att statsanslaget beräknats med hänsyn till de klasser, som ligga
över det egentliga folkskolestadiet. Jag har varit med och hört åtskilliga människor,
som i nöd och förtvivlan sökt efter en räddningsplanka. men jag kan icke
neka till, att det är ett ovanligt svagt halmstrå, som herr Almkvist klättrade
upp på, när han använde sin här avsedda argumentering.

Nu har herr Lindskog tvingat mig att tala utanför ämnet därigenom, att
han lade hela sitt anförande på en kritik av 1927 års skolreform och dess verkningar.
Han fällde de starkaste omdömen här om allt möjligt. Han talade
om, att Sveriges föräldrar ha uttalat sin dom över skolreformen och att man
gjort ett sådant oerhört fiasko i fråga om dessa nya skolformer. Gentemot
mig sade herr Lindskog, att han ville betyga, att statsrådet Almkvist hade förfarit
på det mest lojala sätt mot riksdagens mening, när det gällde övergångsanordningarna
till den nya skolorganisationen. Det är djärvt, herr Lindskog,
att stå och säga detta, det är att draga stora växlar på mänsklig glömska eller
oförmåga att komma ihåg var saker och ting stå skrivna. Herr Lindskog vet på
grund av överläggningar i statsutskottets andra avdelning i år, att jag för
honom uppvisat, att statsrådet själv förklarat i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, att han avvikit från de principer, som skolutskottet förutsatte.
nämligen att man första året regelmässigt skulle sätta i gång med de femklassiga
realskolorna och icke med de fyraklassiga. Det finnes till och med en

Onsdagen den .''iO maj f. in.

39 Nr 41.

motivering, som visar, att detta blivit för statsverket dyrare än det i annat
fall skulle ha gjort. Jag har själv varit med och deltagit i uppgörandet av
beräkningarna, och dessa ha varit kända för herr statsrådet, enär han anlitat
samma expert, som skolutskottet hade. Han har med sina egna uttalanden under
åttonde huvudtiteln visat, att skolutskottet och riksdagen räknade med den
ordningen, att man icke annat än undantagsvis skulle sätta i gång den fyraåriga
realskolan hösten 1928 utan i stället antingen uppskjuta det hela eller
också sätta i gång med den femåriga realskolan. Det är ju självklart, att
detta är det enda förnuftiga.

Jag har haft glädjen att i det fallet i stor utsträckning finna förståelse vid
överläggningarna i statsutskottet hos herr Bengtsson i Norup, som naturligtvis
icke vid alla tillfällen kan låta sitt förstånd och sin övertygelse kuvas av lydnadsplikten.
Han har följaktligen också erkänt, att det naturligtvis måste
vara tokigt att förfara så som man gjort här. Och varför? Jo, av den enkla
anledningen att, om jag har en samling barn, som i detta ögonblick går i folkskolan
i sjätte klassen i någon av våra läroverksstäder, så finnes det knappast
ett barn i den klassen, som tänkt sig att gå över till läroverken. De, som tänkt
sig att göra det, tenterade in till läroverket efter tredje eller möjligen fjärde
klassen, men alla som gå i sjätte klassen, ha ju redan gjort sitt val för ett par.
tre år sedan. De övriga skola icke gå till läroverken, utan man kan säga om
dem, att vi på grund av den gamla skolorganisationen skummat bort och sållat
bort hela det lärjungematerial, som kunde väntas gå över till den fyraåriga
realskolan. Tacka för att det skall gå galet, när man tillämpar en sådan anordning,
att man sätter i gång med den fyraåriga realskolan överallt, i klart
medvetande om att de barn, det här kunde bli fråga om, redan äro inne i läroverken
och icke finnas kvar i folkskolan.

Jag skulle vilja säga att bland alla orimligheter, som förekommit från skoladministrationens
och regeringens sida i samband med reformens ikraftträdande,
är det intet, som verkar så, jag skulle nästan vilja säga provokatoriskt illasinnat,
som detta att generellt sätta i gång med den fyraåriga realskolan, fastän
man vet, att det icke kan finnas några lärjungar att hämta ur folkskolan och
sätta dit. Det är klart, t. ex. i fallet Askersund, att man där icke kan ha någon
pojke eller flicka att skicka in i den fyraåriga realskolan. Alla som ämnade
sig dit ha sökt över för två år sedan, och inga nya ha tillkommit. På grund
av att Kungl. Maj:t har tillämpat ett — jag vill icke säga ett så starkt ord.
som jag tänker, men jag kan ju säga oförnuftigt, det är ett milt ord i förhållande
till vad jag verkligen tänker — ett så oförnuftigt system för att sätta i
gång med reformen, kan herr Lindskog nu komma och tala om,''att denna nya
fyraåriga realskola saknar lärjungar. Det är ju inte alls något att förvåna
sig över.

Jag skulle också vilja säga en annan sak i detta sammanhang. Herr Lindskog
anförde ett fall från ett läroverk, där 14 barn hade sökt in, av vilka 3
blevo godkända och de övriga 11 kuggade. Jag har icke satt mig i förbindelse
med någon i den stad, där läroverket är beläget, men jag har från föräldrarna
till inträdessökande, utan att jag själv gjort något därför, fått mottaga proven,
som förelädes dessa barn. Jag kan för övrigt visa upp dessa prov, icke
här, ty jag har dem icke med mig, men de finnas därhemma.

När skolreformen hade införts i fjol, stod det två artiklar i Tidskrift för
Sveriges läroverk, det ena var en ledare, den andra artikeln var undertecknad
av N. Anjou. I dessa artiklar uttalades ganska öppet den tanken, att läroverken,
när det gällde att taga in barn till den fyraåriga realskolan, måste använda
väsentligt strängare grunder vid prövningen av dessa barn än för barn
från den fyraklassiga grundskolan. Jag sade då i ett föredrag, att denna, som
jag tycker, skändliga ståndpunkt, måste vara ett utslag av en sinnets uppbrus -

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 40

Onsdagen den 30 maj f. m.

un nmg för tillfället, jag kunde icke tro, sade jag, att man skulle få erliommmdla
f.ara, att dylika, tankar verkligen kunde slå rot. Jag skall emellerlliclcskolor
tid ställa dessa prov i rättskrivning och räkning, som förelädes dessa
m. ro. folkskolebarn, till de kammarledamöters förfogande, som önska se pro(Forts.
) ven, och jag är säker på att icke bara de olärda i denna kammare, utan
till och med de som ha hög bildning, skola finna, att det är orimligt, att förelägga
folkskolebarn exempelvis ett rättskrivningsprov av den omfattning, som
man här använde. En av föräldrarna till ett av barnen, har meddelat, att barnen
icke hunno med att skriva så fort som det dikterades, utan 75 % av felen
hade kommit till på grund av att övningen måst forceras utöver barnens förmåga;
det^hade dikterats så fort, att det icke var möjligt att för flertalet följa
med. — Vad provet i räkning beträffar har det visats, att bland de räkneuppgifter,
som förelädes de inträdessökande, var det flera tal, som vad svårigheten
angår, lågo långt över folkskolekursernas ståndpunkt. Det bör också erinras,
att proven till läroverken på andra håll äro av rimlig beskaffenhet och att
inträdesfordringarna således äro mycket olika. Går man tillväga så som i
nyss åsyftade läroverk vid inträdesprövningarna, så är det klart, att då kunna
även de bästa stupa. Jag har själv barn i skolan på olika stadier, och jag
försäkrar, att. den rättskrivning, som man dikterade för dessa folkskolebarn vid
inträdesprövningen till det läroverk, varifrån exemplet är hämtat, den var så
lång och svår, att många fjärdeklassister i våra läroverk skulle stakat sig på
den.

Det är beklagligt, att det skall komma med sådana saker i denna strid,
men detta hårda ord, att Sveriges föräldrar fällt sin dom över 1927 års folkskolereform,
det kommer herr Lindskog att få taga tillbaka såsom ogrundat.
Det har lagts till rätta av Kungl. Maj:t på ett sätt, att man måste resa bestämt
motstånd däremot. Jag skrev i höstas, då detta förslag kom ut, att det
nya skolväsendets fiender knappast kunde hitta på något värre, när det gällde
att skada den nya skolreformen. Förslaget kom emellertid likafullt till förverkligande.
Kommer man så med inträdesprövningar, som äro av den beskaffenheten,
att de ligga långt utöver det utvecklingsstadium, som folkskolan representerar,
kan man ju köra sönder vilken skolorganisation som helst.

Jag tror, att vi ha all anledning att beklaga, att icke regeringen följt fjolårets
skolutskotts tankegång och riksdagens uttalande om en mjuk övergång. Ty
till en sådan övergång hörde, att man skulle undersöka på varje plats, hur förhållandena
voro. och lägga övergången så, att den passade för varje enskild
ort. Jag skall i detta hänseende säga ännu en annan sak, som visar, hur man
gått tillväga. När denna fråga i somras av skolöverstyrelsen skickades ut till
lärarekollegierna för att de skulle yttra sig om huru det för varje plats skulle
läggas till rätta, kunde man ha haft rätt att kräva, att skolöverstyrelsen låtit
lärarekollegierna yttra sig efter sina erfarenheter och sina utgångspunkter.
Samtidigt som man skickade en officiell remiss till lärarekollegierna, skickade
man emellertid en underhandsskrivelse — jag vet, vad jag talar om, ty det
finnes läroverksmän, som känt sig upprörda över detta — till rektorerna, i vilken
de instruerades att söka få fram det uttalandet, att man skulle börja med
den fyraåriga realskolan. Detta är sanning, och jag vill nämna det för att visa,
hur man kan gå tillväga. Är det tillständigt, är det lojalt, ett sådant förfaringssätt?
Det riktiga hade val varit att låta varje lärarekollegium rådgöra
med folkskolemyndigheterna på platsen och undersöka och uttala sig utan förhandsdirektiv.
^Det hade i så fall kommit att heta: på denna plats passar icke
att nu sätta, i gång med den eller den skoltypen, ty det finns inga barn för tillfället
att få; vi få^ därför vänta något, till hem och barn ställt in sig för den
nya ordningen. På ett annat ställe ordnar man det så, att man sätter i gång
den fyraåriga realskolan, om det är sannolikhet för att man kan få sökande

Onsdagen den 30 maj f. in.

41 Nr 41.

till densamma. Det hade vill varit juste och sakligt riktigt, om man gått tillväga
på det sättet. Sa har emellertid icke skett, och så har man icke gått tillväga.
Jag har själv varit tillkallad av kommunala förtroendemän, nästan
uteslutande högermän, som begärde underrättelser och råd, huru man skulle förfara
på grund därav att de ifrån vederbörande skolmyndighets sida icke kunnat
få underrättelser, som man kunde beteckna såsom fullt objektiva. Jag har
icke velat draga upp strid i onödan, men när man kommer på detta sätt, yverboren
som herr Lindskog, kan jag icke underlåta att draga fram detta förhållande.
Jag förmodar, att herr Lindskog icke vet om detta system. Jag kan
icke tänka mig annat än att hans rättskänsla i annat fall skulle reagerat däremot.
Men när han nu fått reda på, hur man i åtskilliga fall gått tillväga,
så hoppas jag, att han sparar sina omdömen om misslyckandet av 1927 års skolreform
tills andra förhållanden föreligga.

Jag skulle ha mycket annat att säga om herr Lindskogs anförande, men jag
skall ^stanna endast vid några få punkter. Det är ju att avkoppla hela professorsgavan,
när herr Lindskog kommer och säger och söker påvisa hur opraktisk
karl herr Rydén är och exemplifierar detta med hembygdskunskapen. Hur
i — jag ser doktor Perssons ogillande min över vad jag höll på att säga — men
den horisont,, som omsluter herr Lindskogs synevärld måtte i detta fall icke
sträcka sig in på småbarnsstadiets område. När har och var har i pedagogikens
historia, ifrågasatts, att man skulle ha någon praktisk yrkesutbildning
eller praktisk undervisning som skulle ha någon samhörighet med vad som nu
föreslås för flickskolorna på småskolestadiet? Hembygdsundervisningen har
visserligen bland annat den uppgiften — och där den är rätt bedriven har den
visat sig mycket god — att väcka barnens slumrande färdigheter att använda
öga och hand. Det är ett av hembygdsundervisningens mål, men vad i all världens
namn har detta att göra med barnavård och trädgårdsskötsel, med hemslöjd,
skolkök och sådant, som dessa kommunala flickskolor särskilt skola syssla
med.. Men detta visar, hur lättsinnigt man griper till argument, när man anser
sig böra göra bravur, vid ett angrepp på en motståndare.

Herr Lindskog har . vidare yttrat sig beträffande kostnadsberäkningarna.
Först och främst vill jag yttra mig om herr Lindskogs anmärkning mot mig
såsom statsråd 1918, om att det i propositionen till 1918 års riksdag icke förefunnits
några kostnadsberäkningar beträffande vissa skoltyper. — Jag kunde
icke uppfatta riktigt, vad det var för skoltyper han avsåg, men det gällde
antagligen några av dessa skoltyper, som ännu mig veterligt knappast kommit
till stånd någonstans. Herr Lindskog sade, att detta mitt förfarande
var ungefär samma sak, som när Kungl. Maj:t lade fram denna proposition
utan kostnadsberäkningar. Jag har dock personligen visat herr Lindskog i
statsutskottets andra avdelning, att propositionen till 1918 års riksdag om de
praktiska ungdomsskolorna innehöll kostnadsberäkningar över alla de skolformer,
som hade någon ekonomisk innebörd att tala om, d. v. s. rörande fortsättningsskolan
och yrkes- och lärlingsskolorna. Allestädes gjordes de kalkyler,
som kunde göras. Kostnadsberäkningar gjordes emellertid icke beträffande
sådana skolar, om vilka man kunde säga sig att de icke komme att
bliva av någon.praktisk, ekonomisk innebörd, endast beträffande sådana, som
så att säga ingingo i systemet. Det kommer alltid att vidlåda en viss osäkerhet
vid kostnadsberäkningar, därför att man icke vet, hur det i levande livet
kommer att slå ut. ^ Men då man har gjort ärliga och allvarliga försök att
reda upp frågan från de utgångspunkter, som man anser äro de rätta, då
har man gjort sin plikt, och det gjorde jag 1918.

Herr Lindskog sade i sitt anförande, att de kostnadsberäkningar, som äro
gjorda i den socialdemokratiska motionen, äro i hög grad — jag vet icke vilket
ord han använde — klandervärda. Jag vill beträffande dessa beräkningar

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 42

Onsdagen den SO maj £. in.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

nämna, att när den kungl. propositionen kom fram utan några som helst försök
att taxera, vad denna skolreform skulle komma att kosta, och vi sågo att
de jämförelser, som voro gjorda i den kungliga propositionen, icke voro, om
jag så får säga, lojala, utan att man räknade förmånligt ■—• beräkningarna
voro färgade till förmån för den ståndpunkt, som Kungl. Maj ds regering i
detta fall hade intagit — gjorde vi inom den socialdemokratiska gruppen, som
sysslade med detta, det arbete och de beräkningar, som voro möjliga för att
få någon föreställning om det hela. Vi ha angivit detta fullständigt i vår motion.
Kungl. Majd hade räknat med en skoltyp, som hade i genomsnitt tjugufem
elever per klass i flickskolan. Man hade alltså valt ett sådant läroverk,
som icke svarar mot den normala typen, ty tjugufem elever kan icke vara ett
normalantal för flickskoleklasserna, när minimum är 10 elever och maximum
är 30. Det har sedermera i statistiken visat sig, att det normala lärjungeantalet
per klass ligger närmare 20. Vi sade då, att den typ av flickläroverk,
som Södertälje flickskola representerar med i medeltal 25 lärjungar per klass,
icke är den normala utan att man måste räkna med en skola, där medeltalet
lärjungar per klass ligger mellan 10 och 30. Så gjordes då en kalkyl, men
vi ansågo själva hela tiden, att denna metod att räkna endast lämnar ett mycket
grovt approximativt resultat. Sedan försökte vi att räkna med varje enskild
skola och den beräkningen är införd i motionen. Beviset för att
vi i varje fall önskade få1 största möjliga klarhet i saken var (ilti
vi socialdemokrater, herr Olof Olsson och jag med flera, som gjort
beräkningarna, i statsutskottet påyrkade, att de i motionen intagna kostnadsberäkningarna
skulle kontrollräknas av skolöverstyrelsen. Det var
mycken strid om den saken, men jag skall icke rulla upp strid om den saken
i detta sammanhang. Utskottet beslöt emellertid en remiss till skolöverstyrelsen.
Jag ber herrarna läsa igenom skolöverstyrelsens yttrande och studera
de s. k. kontrollräkningarna. Läs igenom detta och svara sedan, om man kan
anse, att det är ett lojalt sätt att räkna och ett lojalt sätt att framställa saken.
Det är bara allmänna omdömen. När vi säga att vi tagit med i beräkningen
alla flickskoleläroverk, som blivit kommunaliserade, veta vi, att icke alla komma
att bli det, men vi ha velat visa upp kostnadernas maximigräns, den högsta
möjliga gräns alltså som kostnaderna kunna gå till. Sedan har det påyrkats i
skolutskottet, att vi skulle låta göra en sannolikhetsberäkning av en expert.
Denna sannolikhetsberäkning ha vi icke polemiserat emot, därför att det är klart
att ingen människa icke ens dessa båda sakkunniga män, som har försökt räkna
med 36 kommunala flickskolor ha något annat att bygga sina beräkningar på
än vad de på grund av olika förutsättningar anse och tro vara sannolikt. Den
ståndpunkten; ha vi icke på något sätt velat undertrycka, utan den har ju
kommit fram här i riksdagen. Saken är klar och lojal i alla hänseenden. Det
enda, som vi i det fallet ha rätt att konstatera, är, att den särskilda expert,
som vi fingo statsutskottets andra avdelnings tillstånd att använda för kontroll
— jag förstår för övrigt icke vad herr statsrådet har med detta att göra.
ty det är väl icke regeringen, som bestämmer vad statsutskottet låter beräkna
och undersöka — av de beräkningar, som gjorts från de i den socialdemokratiska
motionen angivna utgångspunkterna visade, att beräkningarna möjligen
kunna vara felaktiga på 700 kronor, på en summa, som går på många miljoner
kronor. Detta torde väl vara ett bevis för att våra uträkningar icke äro
alldeles tagna ur luften. Jag har emellertid icke velat göra en stor affär
av kostnadsfrågan i mitt anförande på grund därav att alla därvidlag mer
eller mindre äro hänvisade till gissningar.

En annan fråga, som spelar stor ekonomisk roll. är frågan om dessa flickskolor,
som fjolårets riksdag förutsatte till indragning, skola fortleva eller ej.
Det spelar en roll på flera hundratusen kronor. Hur det kommer att gå med

Onsdagen den .‘iO muj J. in. 43

dessa, därom vet ju in>4011. Därom kan icke jag uttala mig, icke de sakkunniga,
ipke herr Lindskog eller herr statsrådet, ingen vet, om dessa skolor komma att få
fortleva., men det förhållandet spelar, som sagt, en mycket stor ekonomisk roll
i experternas uträkningar. De ha räknat bort alla dessa skolor och därmed
sjunker ju skillnaden högst väsentligt. Detta vet jag, och jag tror, att det
också kan vitsordas från flera håll. Nu arbetar man utomordentligt starkt i
exempelvis Karlshamn, Strängnäs, Manestad och 1 A_rvika, vilka städer ju skulle
få sina skolor indragna, för att söka bevara sina flickskolor. Det är möjligt, att
det kan komma att lyckas för dem på grund av det låga lärjungeantal, som nu
bestämmes här i förslaget. I så fall komma ju kostnaderna att därigenom väsentligt
överstiga, vad som beräknats av experterna. Men jag gör, som sagt,
icke någon stor affär av den saken, därför att vi befinna oss alla i den situationen,
att vi icke ha, tillräckligt säkra utgångspunkter för att säga något bestämt.
Helt annorlunda förhåller det sig med de beräkningar, som gjordes
i skolutskottet i fjol, herr Lindskog. Jag belyste ingående dessa beräkningar
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln och siffrorna har ju herr Lindskog
haft tid att räkna med, och jag vitsordar, vad jag förut sagt'', att dessa siffror
sta sig. De ha icke blivit rubbade, men det är klart att om regeringen håller
pa att vända upp och ned pa liela skolplanen och genomför en annan ordning
lör övergången, än som tänkts 1 skolutskottets förslag, stå vi maktlösa däremot,
och da kunna alla beräkningar rubbas. Jag måste reservera mig för
nallbarheten av kalkylerna, om regeringen i fortsättningen skulle göra så,
som den gjort vid starten att i väsentliga delar avvika från skolutskottets
förslag.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att säga något om en annan
sak, ehuru den ligger litet vid sidan av detta, som bevis för hur oerhört nonchalant
regeringen behandlat skolreformen. Här utgavs för några månader
sedan ett kungligt brev i vilket det föreskrevs, att antalet lärjungar i lyceerna
skulle vara maximum 25. Jag nämner det endast som ett exempel. Jag unnar
gärna dessa lyceer att få ha ett litet lärjungeantal. Herr Lindskog angiver, att
risken icke för ögonblicket är så stor, men det gäller för dem som för andra,
att de börjat huvudlöst. I annat fall hade icke lyceerna kommit att sakna
lärjungar, det är min övertygelse. Denna siffra 25 är betecknande, ty Kungl.
Maj .t hade till fjolarets riksdag föreslagit för gymnasierna maximum 25 och
för realskolorna 30 elever. Skolutskottet ville då icke vara med härom utan
att en undersökning av de ekonomiska verkningarna därav företages. Alltså
rjnSt. ® skolutskottet, att maximisiffran skulle vara 35 för realskolorna och
30 för gymnasierna. Jag vill icke spela åklagare mot en efterträdare, annars
skulle ^jag vilja säga, att det tilltag, Kungl. Maj:ts regering gjort sig skyldig
till, star fullständigt i strid med riksdagens uttalanden. Det är klart att går
man till väga på så sätt, att man rubbar någon av grundvalarna för de ekonomiska
beräkningarna kunna icke kalkylerna hålla.

I samma kungliga brev har det också utfärdats en annan föreskrift i strid
med riksdagens uttalande i fjol nämligen att de barn, som pröva in i lyceerna
skola pröva i alla ämnen, medan riksdagen uttalade sig för att de som prövade
in i läroverken skulle pröva endast i två ämnen, om de genomgått folkskolans
huvudform, och det föreligger icke något undantag för lyceerna. Jag har hört
uppgivas såsom ganska säkert, att man för närvarande är sysselsatt med att
utarbeta nya kursplaner, som äro av den beskaffenheten att, om de genomföras,
innebära ett fullständigt upprivande av grundvalarna för fjolårets riksdagsbeslut.
De ha ännu icke utfärdats, men jag tror mig veta, att arbetet därpå nu
pågår i den riktningen, som om de fullbordas och utfärdas komma att även på
den vägen strypa skolreformen. Jag lämnar tillfälle att dementera, om det
kan ske och likaledes tillfälle att stoppa det hela, om detta kan äga rum. ty

Nr 41.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
rn. rn.
(Forts.)

Nr 41. 44

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang. någon lojalitet har man väl rätt att kräva av en regering gent emot ett riksStkltZda
da«ens beslut,

flickskolor Ja, herr talman, jag skall kanske icke säga mera, fast det ju finnes anledm.
m. ning att tala om ganska mycket i anledning av vad som yttrats under debatten
(Forts.) här. Herr Lindskog hade tagit anstöt av mitt yttrande om överklassskolor,
när det gällde de nya kommunala flickskolorna, och han sade, att detta var en
oriktig beteckning. Jag vet icke, vad herr Lindskog har för uppfattning om
sådana här saker, men vi kunna väl aldrig förneka att de gamla flickskolorna
voro mycket ensidiga i den vägen. Kanhända den allra översta samhällsklassen
hade privatlärare för sina barn, men ser man igenom flickskolornas kataloger
ser man, att det finnes en och annan frielev, som följaktligen kan anses
tillhöra de mindre bemedlade samhällsklasserna. Siffrorna äro ju dock ojäviga,
och man kan icke komma bort ifrån det faktum att från den egentliga kroppsarbetande
klassen, kommer det endast en flicka på 2 tusen arbetarfäder till
flickskolorna. Det fordras således, mina herrar, 2,000 arbetarfäder för att
frambringa en flicka till våra kommunala flickskolor, medan däremot 1,000
professorer, om det funnes så många skulle kunna leverera bortåt 200 flickor
till dessa skolor. Detta kan kanske kasta ett visst ljus över den sociala strukturen
i fråga om dessa flickskolor.

Herr talman, jag vill gärna säga ett ord till min ärade vän Jones Andersson,
som var en av mina angenämaste bekantskaper från samarbetet i skolutskottet.
Det var intressant att lära känna honom och hans åskådning, därför
att det finnes så mycket av rejäl bonde i honom. Jag är därför litet angelägen
att försöka göra honom förtrogen med min tankegång i dessa stycken. Herr
Jones Andersson, jag vill uttrycka min ståndpunkt beträffande den kommunala
flickskolan på detta sätt: Vi vilja ha den kommunala flick skolan

lagd så — den skall icke vara en realskola — att när eleverna gått
igenom femte klassen i flickskolan så skola de ha läst så mycket i matematik,
historia, geografi, språk o. s. v., som pojkarna och flickorna i samrealskolan
ha läst. De ha hunnit läsa litet annat också och kanske fått en litet mera
kvinnligt betonad läggning av sin undervisning. Men vi mena, att när de gått
igenom femte klassen, så skola de kunna så mycket i de ämnen, som läsas i läroverken,
att de utan svårighet kunna gå över till gymnasiet, om de vilja. Det
är inte, såsom herr Lindskog sade, på det sättet, att det bara är de flickskolor,
som ha gymnasium själva, som anpassa sig. Jag kan nämna, att i den
stad, där jag länge bott, finns det endast ett flickgymnasium. Men alla flickskolorna
ha anpassat sig med hänsyn till elevernas möjlighet att gå över till
gymnasiet. Min flicka t. ex. gick inte i Åbergska flickskolan, där det finns
gymnasium, utan hon gick i en annan flickskola, men hon kunde utan vidare
med betyg från sjätte klassen gå över i första ringen i flickgymnasiet. Och
samma är förhållandet med alla de andra flickskolorna. Jag är övertygad, att
man allmänt har lagt undervisningen så, att man, utan att störa sin egen lärogång,
sneglat litet grand på läroverkens kurser, så att eleverna, när de kommit
till ett lämpligt stadium, skola kunna gå över till läroverket utan någon
betungande extraläsning eller prövning- Det är detta, herr Jones Andersson,
som jag betraktar som en styrka i flickskolorna. Och vi ha på vår sida mot
herr statsrådet och dem, som suttit och gjort upp detta egendomliga och olyckliga
förslag, en sådan myndighet som skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen har
bestämt opponerat sig emot denna principiella linje att spåra ur flickskolan
från det allmänna skolsystemet. Och en sådan sammanslutning som Svenska
stadsförbundets har genom sin styrelse avgivit ett yttrande, där man skarpt
kritiserat det förslag, som framlagts, och uttalat sig för vår linje. T. o. m.
flick- och samskoleföreningen är långa stycken inne på samma resonemang i
detta hänseende, som vi äro inne på. Jag frågar er litet var, som äro fäder och

Onsdagen den :i(> maj f. in.

Nr 41.

skola ha flickor i skolan: är det inte klokt att bygga denna flickskola så, att Ang.
flickorna inte behöva vid !)- eller 10-årsåldern bestämma sig för om de skola Ä^ommiWa
gå till realskolexamen eller studentexamen och sålunda till läroverket utan få ‘judcsknlw
gå flickskolans något lugnare arbetstakt och under den lärarpersonal, som är '' m. m.
anställd vid flickskolorna, men föräldrarna veta, att här ha vi ändå inte genom (Kort».)
att de få gå i flickskolan stängt för dem möjligheten att gå över till läroverket,
ifall de passa för det, ifall de vilja det, ifall de behöva det för sin utkomst.
Vad som av herr statsrådet föreslås, nämligen att de skola kunna gå.
över, om de få litet privatläsning, är ett dåligt palliativ. Utan att i något
hänseende förrycka flickskolans mål, utan att lägga undervisningen annorlunda
än i vår nuvarande åttaklassiga flickskola, kunde man i stället ordna
så, att eleverna på ett visst stadium hade sådana kunskaper, att de utan vidare
kunde komma över i läroverket. Det är på denna punkt ett av felgreppen i
denna skolreform är till finnandes.

Jag skulle till slut vilja säga ännu ett ord till herr Lindskog med anledning
av den utomordentligt aggressiva ton, han anlade i sitt angrepp mot mig. Han
beskyllde mig för att vara dogmatiker och hatisk mot denna skola. Ja, jag
tillhör de människor, som, om de kommit till en övertygelse, inte kunna sadla
om året därpå och sedan använda alla möjliga krumbukter för att bevisa, att
de i alla fall stå kvar på samma ståndpunkt. Jag har i allmänhet försökt att,
när jag bildar mig en övertygelse, göra den så starkt grundad som möjligt.

Och min personliga övertygelse är, att i ett demokratiskt samhälle, där människor
i olika förmögenhetsställning och yrken måste på ett helt annat sätt än
förr i tiden träffas såsom jämbördiga och kamrater, den enda hållbara grunden
för byggande av ett skolsystem är en gemensam barndomsskola med de
högre skolorna uppbyggda på den lägre. Den meningen segrar världen över.

Den meningen segrar i staterna runt om i Europa. Det problem, som vi ha
uppe här, har man också annorstädes. Somliga ha löst det, andra brottas alltjämt
med det. Men det är min övertygelse, att ur rena sociala och rättfärdighetssynpunkter
finns det ingen annan hållbar grund att bygga vårt skolväsen
på än en gemensam barndomsskola, med den högre undervisningen uppbyggd
på denna. På den punkten må man säga, att jag är dogmatiker. Jag är
starkt övertygad om att det är den enda grund, som i längden håller, för en
så utomordentligt viktig samhällsinstitution, som vårt skolväsen är. Men det
är ingenting annat än en förvrängning, när herr Lindskog och hans eftersägare
och vederlikar vilja beskylla mig för att på det sättet vara dogmatiker, att
jag inte vill taga hänsyn till livets krav. Jag är i den punkten mycket, mycket
mindre dogmatiker än herr Lindskog. Vilja herrarna se en verklig dogmatiker,
så titta på herr Lindskog. Han är den rena typen i det hänseendet. Det är
ofta så, att den, som beskyller en annan för någonting, själv är vad han beskyller
den andre för. Nu säger man kanske, att jag härmed har beskyllt herr
Lindskog för att vara dogmatiker, och alltså är jag det själv. Men då svarar
jag som pojkarna: det var han, som började. Emellertid, jag vill säga herr
Lindskog, att något hat mot denna skola, som här i dag kommer till stånd, kommer
inte att rymmas i mitt sinne. Om riksdagen beslutar denna skola, så är det ett
beslut, som gäller för en tid framåt. Men på den punkt, där huvudtvisten står,
d. v. s. om anknytningen, om att få den kommunala flickskolan grundad på den
sexåriga folkskolan, på den punkten tror jag, att livet och erfarenheten kommer
att ge oss rätt. Och om det blir ett fortsatt arbete för att få flickskolan tillrättalagd
på den punkten, där den efter min övertygelse är felaktig, så få ni därför i
detta inte se något som helst utslag av hat. Vi ha ett uppriktigt intresse för
den kommunala flickskolan. Det visar vår motion. I fjol, när alla andra underläto
att taga upp den, togo vi upp den, och det visar, att det var från socialdemokratiskt
håll, som tanken först framställdes. Vi komma att beklaga, att

Nr 41. 46

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang- den kommunala flickskolan inte fått den efter vår övertygelse ur det stora he''tZZif
las s.ynPunkt riktigaste och lämpligaste organisationen. Men ni komma aldrig
flickskolor firma, att vi komma att hata den skolan eller förfölja den. Det kan jag med
m. m. kännedom om tankebanorna hos mina, kamrater i det socialdemokratiska par (Forts.

) tiet, som syssla med skolfrågor, försäkra. Det är mte annat än förtal av herr

Lindskog, när han kastar fram dessa beskyllningar. Över huvud vill jag säga,
att herr Lindskog i denna fråga i dag anslagit en ton och tagit sig på det sättet
fasoner gentemot oss, att han i detta fall gjort mycket, mycket större skada,
än han föreställer sig. Jag har inte lagt upp mitt första inlägg i dag för strid.
Det har han gjort. Men när han spelat upp, så har jag icke velat vägra att
vara med och dansa.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr talman!
På grund av att jag nödgats vara närvarande jämväl i första kammaren
för att åtminstone delvis åhöra debatten där i denna fråga, har jag inte kunnat
följa de yttranden, som gjorts här under den tid jag varit frånvarande. Såvitt
jag kan döma av herr Rydéns senaste anförande, synes han emellertid fortfarande
vidhålla påståendet, att en överenskommelse av separat slag mellan honom
såsom skolutskottets ordförande och mig beträffande organisationen av den
kommunala flickskolan skulle ha förelegat. Jag ber att ännu en gång få betona
att jag bestrider, att det förelegat någon sådan separat överenskommelse,
och jag tror mig också ha rättighet att å statsministerns vägnar förklara, att
även han för sin del icke anser någon sådan överenskommelse existera. Jag
har således haft att utan sidohänsyn verkställa riksdagens beslut enligt riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj:t, och det har skett på det sätt, som nu kan
bedömas. Jag har vidare förklarat, att jag i viss mån ändrat ståndpunkt sedan
i fjol. Men jag anser, att även en departementschef har sin fulla rätt att, då
detaljerna i en utredning därtill giva skäl, intaga den därav motiverade sakståndpunkten.
Och jag anser därjämte att något åsidosättande av riksdagen
därigenom icke skett, särskilt som förslaget ju framlagts inför riksdagen, som
äger avgöra dess öde. Är det, såsom herr Rydén säger, så, att inom fjolårets
riksdag fanns en majoritet för att den kommunala flickskolan skulle anordnas
på det sätt, som han angivit böra ske, alltså enligt socialdemokraternas önskan,
så måtte väl den majoriteten förefinnas jämväl i år. Statsutskottet har nu i
första hand prövat Kungl. Maj:ts förslag och givit densamma sin anslutning,
och riksdagen har i sin makt, denna kammare har ännu i sin makt att avgöra,
huruvida kammaren anser, att departementschefen i detta avseende handlat på
ett orättmätigt och, som herr Rydén uttryckte sig, mot de politiska hedersbegreppen
stridande sätt eller icke. Jag måste uppriktigt säga, att jag icke förstår
de här försöken, som gång efter annan göras, att ur mer eller mindre gamla
handlingar söka upp och återgiva vad departementschefer tidigare yttrat för
att inför den sittande riksdagen söka fastslå, att dessa departementschefer ha
ändrat ståndpunkt. När man sysslar med ett ärende, som i fråga om utformning
befinner sig i det stadium, att man endast kan ha en jämförelsevis allmän
föreställning om hur det i utrett skick kan komma att gestalta sig, vad är då
naturligare, än att man, när man tränger närmare in i spörsmålets detaljer och
undersöker vad det verkliga livet för det närvarande kräver, i vissa punkter
ändrar sin mening och sin ståndpunkt. Jag har i mitt första anförande anfört
skälen för en i viss mån ändrad uppfattning i ett par organisationsdetaljer,
och jag skulle finna det märkligt, om inte en departementschef, i vilken regering
det än månde vara, skulle ha rätt att, när han inför riksdagen öppet och ärligt
säger ifrån detta, likväl få ett framlagt förslag bedömt efter sakliga grunder.

När herr Rydén talar om att jag skulle åsidosatt de politiska hedersbegreppen,
skall jag inte närmare yttra mig om den saken än att jag vill säga, att det

Onsdagen den 30 maj f. in. 47

förefaller mig^ ganska egendomligt, att just herr Rydén gång efter annan försöker
agera någon sorts renhållningskarl på de frisinnade politiska markerna.
Hjulet gnisslar betänkligt på den skottkärra, han skjuter framför sig, och den
politiska piasavakvast, som han har liggande i skottkärran, är vad stråna beträffar
tämligen avnött och därtill nästan skaftlös. Jag ber kammaren att endast
och allenast med ledning av den föreliggande propositionen och det klarläggande
anförande, som jag sökt hålla i denna fråga angående min ståndpunkt,
själv avgöra och döma, huruvida förslaget bör förkastas eller antagas.

Herr IIolmdalil: Herr talman, mina herrar! Het är ganska naturligt, att

det här föreliggande förslaget av de föregående talarna i denna debatt, ställts
mot bakgrunden av det beslut i skolfrågan, som fattades i fjol. Och det är
likaledes helt naturligt, att vi, som den gången utgjorde minoriteten i kammaren
och som reserverade oss i utskottet mot majoritetens och utskottets förslag,
med särskilt intresse ha tagit del av detta förslag om den kommunala flickskolan,
helt enkelt därför, att vi fortfarande anse, att vi tyvärr ha alltför goda
skäl till att hysa starka betänkligheter mot det sätt, varpå fjolårets riksdag
bl. a. ordnade frågan om flickornas undervisning. Det är uppenbart, att när
nu här kommer fram ett förslag angående en ny skolorganisation för flickor,
denna och dess betydelse måste ses mot bakgrunden av fjolårets riksdagsbeslut
i denna fråga. Och då tillåter jag mig att här endast i största korthet erinra
om varför man måste hysa starka betänkligheter mot den lösning, som flickornas
undervisningsfråga då fick.

^ Man genomförde, som herrarna erinra sig, i mycket vidare utsträckning, än
Kungl. Maj:t hade föreslagit, och på ett mycket ovarsammare sätt, samundervisning
och förvandlade flertalet av våra läroverk till samläroverk. Men när
man gick in för denna metod att förbilliga flickornas högre skolbildning, då
åsidosatte man de grunder och de förutsättningar, som landets högsta skolmyndighet
tidigare hade gjort gällande såsom ofrånkomliga, ifall man skulle
gå in för samundervisning i större utsträckning. Jag vill erinra om att skolöverstyrelsen,
då den hade att yttra sig över skolkommissionens förslag, väl
i princip gick in för samskoleidén, såsom skolkommissionen hade accepterat
den, väl gick in för att läroverken i stor utsträckning skulle ombildas till samläroverk,
men att överstyrelsen därvid gjorde gällande, att man, för att denna
organisation skulle slå väl ut. måste uppställa bl. a. följande förutsättningar:
att föräldraopinionen ej ställde sig avvisande mot organisationen, att inte alltför
stor skillnad rådde mellan antalet manliga och kvinnliga lärjungar och
slutligen att intresse för skolformen funnes bland lärarpersonalen. När riksdagen
i fjol gick in för samskoleundervisning i den omfattning, som

skedde, så åsidosatte man alla dessa hänsyn och beslöt, huvudsakligen

på ekonomiska grunder, att i den utsträckning, jag nyss antydde, gå
in för denna organisationsform. Risken med detta sätt att lösa frågan

om flickornas undervisning låg — bortsett ifrån den häpnadsväckande

ovarsamheten i fråga om samskoleidéns genomförande — icke minst däri, att
man därigenom ställde den gamla flickskoleorganisationen, som hittills främst
svarat för flickornas högre skolbildning, i ett ogynnsamt läge i förhållande till
de nya samskolorna.

Det är mot denna bakgrund, som man måste med tillfredsställelse hälsa ett
förslag, som söker motverka den dragning till realskolan och gymnasiet, som
beslutet i fjol måste anses komma att medföra. Och jag vill här i största korthet,
innan jag går in på den argumentering, som förts under dagens debatt,
ange de sakliga skäl, som göra, att jag menar, att man från såväl fjolårets majoritets
sida som från reservanternas sida med synnerlig tillfredsställelse kan
hälsa det föreliggande förslaget om inrättande av kommunala flickskolor.

Nr 41.

Ang.

Halsb idrag till
kommunala,
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 48

Onsdagen den 30 maj f. m.

/ h-T3'' m Detta förslags fördelar ligga först och främst däri, att organisationen avser
9 kommunala att trygga och befästa en skoltyp inom vårt skolväsen, som kan fullfölja och
flickskolor befrämja de traditioner och bildningsmål, som hittills företrätts och i framtiden
m. ro. val alltjämt komma att företrädas av den privata, högre flickskolan. Att ska (Forts.

) pa en skolorganisation av offentlig natur, som tryggar förekomsten av den

skoltyp, som den åttaklassiga flickskolan representerar, har varit den ledande
principen för förslagets utformning. Och man Jronstaterar med tillfredsställelse,
att den nya skolan har i detta hänseende fått sig tillräcklig tid anvisad.
Man konstaterar vidare med tillfredsställelse, att förslaget genomför anknytningen
till folkskolan på sådant sätt, att den måste anses tillgodose alla berättigade
intressen. Denna anknytning är ordnad på ett sätt, som gör, att man
borde kunnat hysa den förhoppningen, att anknytningsfrågan därmed vore förd
ur stridslinjen. Tyvärr ha vi sett, nu senast under dagens debatt, att så icke
är fallet. Jag skall strax gå över på den argumentering mot denna anknytning,
som här har framförts av herr Rydén.

Det oaktat kan man, som också herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
gjorde, utan ringaste överdrift påstå, att här sker inte någon
som helst orättvisa mot någon grupp av elever vid våra folkskolor. De kunna
utan vidare och utan något hinder gå över ifrån sjätte klassen i folkskolan,
likasåväl som de, som gå i fjärde klassen, kunna från denna klass vinna inträde,
men anknytningen är ordnad på ett smidigare sätt, ett sätt, som möjliggör
en anpassning efter de lokala behoven, och detta är givetvis en betydande fördel
i jämförelse med det sätt, varpå anknytningsfrågan är löst i fjolårets skolbeslut.

Det förtjänar vidare framhållas, att det föreliggande förslaget går in för
realiserandet av vissa mycket allmänt erkända, moderna pedagogiska önskemål
och reformkrav. Man går här in för, då det gäller denna nya skolas inre
arbete, att söka uppnå den samling i skolarbetet, som alla erkänna är önskvärd,
och en begränsning av mindre betydelsefullt lärostoff. Man går vidare
in för, och det anser jag mycket värdefullt, när det gäller en flickskola, för
en förstärkt ställning för de praktiska ämnena i denna skola. Jag kan inte
neka till, att jag personligen står något tveksam inför det sätt, varpå Kungl.
Maj :t här försökt att förverkliga önskemålet om en stärkt ställning för de
praktiska ämnena i skolan, men då jag delar departementschefens förmodan,
att dessa flickskolor i allmänhet komma att upprättas med en teoretisk linje,
och att den praktiska linjen endast i sporadiska undantagsfall kommer att
inrättas såsom fristående och isolerad, har jag för min del kunnat ansluta mig
till förslaget även i denna punkt.

Vidare vill jag erinra om, att detta förslag också går in för ökat utrymme
för den kvinnliga ungdomens fysiska fostran. Detta är förtjänster beträffande
denna skolas inre organisation, som gör att man med tillfredsställelse
måste hälsa förslagets framläggande. Slutligen möjliggör förslaget övergång
från denna skola till gymnasium på lämplig tidpunkt, utan att förrycka skolans
allmänna läggning och utan att på något sätt äventyra skolans speciella
bildningsmål. Ävenså har den realiserat de av alla omfattade önskemålen
om att flickorna skola få en undervisning, som ställer sig i fråga om avgifter
lika billig som gossarnas vid läroverken, och att lärarkåren skall få en mera
tryggad ställning. Detta är, mina damer och herrar, de huvudskäl, som göra,
att jag för min del och mina meningsfränder från skolans värld med glädje
ha hälsat förslagets tillkomst.

Man frågar sig möjligen, vad det då är, som har kunnat framkalla en så
skarp och, jag tillåter mig säga, i formen ganska hänsynslös kritik mot det
föreliggande förslaget. Jag är därmed inne på den argumentering, varmed
herr Rydén under dagens lopp har uppbyggt denna kammare. Herr Rydén

Onsdagen den 30 maj f. m.

49 >''r 41.

började sill andra ani örande med att beklaga den aggressiva ton som en av Ang.
de föregående talarna använt mot honom. Herr Rydén framställde sig i detta ataltsbidra3 jin
sammanhang såsom representant för en riktning under skoldebatten i fjol och lUckakdor
nu, som har velat överenskommelse, försoning och sakliga synpunkter i de- m. m.

batten. Jag* lillater mig att säga, att när herr Rydén framförde denna klagan (Foru.)

mot herr Lindskogs sätt att ta kritik, så finner han knappast någon resonans
för densamma, ty jag har suttit här och tillåtit mig, sedan denna anmärkning
mot herr Lindskogs aggressiva ton framkom, att anteckna eu liten
råd av de uttryck, som herr Rydén s.jälv efter det ögonblicket använde, och
jag har fått en ganska vacker lista på ord, som minst sagt kunna kallas
aggressiva. Jag skall inte besvära kammaren med att uppläsa denna lista,
men vad jag vill säga är, att det är helt naturligt, att, när det gäller en debatt
i denna fråga, kritiken kommer att rikta sig framför allt mot herr Ry den’

ty TT °iC^ det tFor J''a.8’ att llerr Rydén själv är den förste att skriva under
herr Rydén har intagit en sa bemärkt ställning i den svenska skoldebatten
sedan tio år tillbaka, och herr Rydén har förkroppsligat den skolpolitik, som
satt sm senaste frukt i den här föreliggande reservationen. Det bör då icke
förvana honom eller ge aaledning till någon som helst befogad anmärkning,
att han kommer i skottlinjen, då det gäller en kritik av denna skolpolitik.

Jag tillåter mig dessutom att framhålla, att herr Rydén har aldrig dragit
sig för att själv mycket kraftigt och med alla för honom till buds stående
medel hävda sin uppfattning i skolfrågor. Han har aldrig dragit sig för att
till, det yttersta utnyttja den maktställning, han intagit, i Kungl. Maj :ts regermg,
i statsutskottet eller här i kammaren. När han på detta sätt skördat
fördelarna, så torde han nog böra med jämnmod finna sig i, att han också
lar draga nagot av nackdelarna av denna ställning i svensk skolpolitik. Med
andra ord, han bör finna sig i att taga den onda dagen med den goda. Men
jag förstår hans klagan, ty dagens situation är för honom något ovan.

Jag skall nu gå över till några punkter i den argumentering, som herr Rydén
här framförde. Jag skall därvid ej bli utförlig, då det gäller herr Rydéns
sätt att lägga upp den kommunala flickskolans förhistoria under skolutskottets
behandling i fjol och i riksdagsbeslutet från föregående år. Jag
skall blott peka på några enkla fakta, vilka herr Rydén själv delvis verifierat,
fakta, som visa, att den skildring, som herr Rydén här har givit av behandlingen
av denna fråga, icke är med verkliga förhållandet överensstämmande.
Herr Rydén vitsordade, att när förslaget om kommunala
flickskolorna kom fram, vann detta förslag anslutning så gott som från
alla håll, och han vitsordade särskilt, att högerns representanter i skolutskottet
gingo in för detta förslag. Ja, det är fullkomligt riktigt, men detta
hade också, herr, Rydén, med sig konsekvenser, då det gällde utformningen
av utskottets utlåtande. Då denna fråga var före i utskottet, tillät jag mig
att i utskottet deklarera, att vi anslöto oss till denna tanke, men att helt naturligt
en, grundförutsättning för vår anslutning var, att den kommunala flickskolan
blir organiserad pa ett sådant sätt, att den verkligen kan upptaga
den åttaklassiga flickskolans traditioner och förverkliga dess bildningsmål. Jag
nämnde uttryckligen, att förutsättningen för vår anslutning givetvis var den,
att i fråga om anknytningen till folkskolan denna skola skulle ställas på
samma sätt som läroverken, nämligen med en dubbel anknytning, alltså också
anknytning till den kortare grundskolan. Detta framhävdes från vår sida,
och det hade ytterligare framhävts i en motion av herr Almquist, undertecknad
även av mig, i vilken våra synpunkter på denna fråga utvecklats. Detta
förhållande gjorde, mina herrar, att, då det gällde att uppdraga riktlinjerna
för utarbetande av förslaget till kommunal flickskola, inte ett ord i utskottets

Andra kammarens protokoll 1928. Nr bl.

Nr 41. 50

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor

771. 771.

(Forts.)

utlåtande och i riksdagsskrivelsen kom att fällas om anknytningsfrågan. Men
inte nog härmed, utan i riksdagsskrivelsen på denna punkt står uttryckligen
hänvisat till att Kungl. Maj :t vid den kommande utredningen skulle bland annat
taga hänsyn till de synpunkter, som framkommit i herr Almquists in. fl.
motion, som hävdade, att de högre flickskolor, som komme att av staten upprättas,
skulle anknyta till folkskolan på samma sätt, som de allmänna läroverken,
vare sig treårig eller fyraårig grundskola komme till användning.
Denna grundtanke i motionen hänvisar utskottsmajoriteten och utskottsutlåtandet
till såsom en av de synpunkter, som Kungl. Maj:t borde ta hänsyn till
vid den kommande utredningen. Det är uppenbart, att när det står en sådan
specialhänvisning till ett särskilt bestämt formulerat krav, har denna hänvisning
vitsord gentemot en mera allmän hänvisning till vad Kungl. Maj it har
sagt i sin proposition. Denna har vitsord mot ett mera allmänt instämmande
i de grundlinjer, som Kungl. Maj:t uppdragit i propositionen. Det ligger enligt
min mening i öppen dag, att dessa förhållanden, som jag här pekat på, äro
tillräckliga för att vederlägga den version av förloppet och den tolkning
av utskottets och riksdagens ståndpunkt, som här från herr Rydéns sida gjorts
gällande. Dessutom har herr Rydén gång på gång tillåtit sig att tala om
någon sorts överenskommelse, som var träffad just i denna fråga mellan honom
och statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. Detta, har visserligen
dementerats av herr statsrådet, men jag tillåter mig endast att med
anledning av detta myckna tal om denna överenskommelse meddela kammaren,
att om en sådan överenskommelse skulle träffats, som herr Rydén påstår, så
kvarstår det högst egenartade förhållande, att, oaktat jag var medlem i detta
utskott och så vitt jag vet bevistade alla dess sammanträden, har jag inte hört
ett ord förrän i dag om denna överenskommelse. Det är ju i så fall ett rätt
märkvärdigt förhållande, att utskottets ordförande icke ansett behövligt att
inför utskottet upplysa om en så viktig punkt, då det gäller tolkningen av de
uttalanden om den kommunala flickskolan i utskottsutlåtande!, som jag här
nyss berört. Det är så mycket märkligare, som på denna punkt rådde en
viss enighet mellan minoriteten och majoriteten, och det hade varit av ett utomordentligt
intresse för minoriteten att få någon kännedom om en dylik överenskommelse.

Jag övergår sedan till att i korthet beröra en annan av de anmärkningar
herr Rydén riktat mot förslaget. Oaktat jag med intresse och alltså med stigande
kännedom om herr Rydéns parlamentariska sida har åhört hans anföranden
här i kammaren under nu snart fyra riksdagar, kan jag icke neka till
att den poängen i hans första anförande, som jag nu kommer till, fann jag
helt enkelt häpnadsväckande. När han nämligen mot det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget och till förmån för det förslag, som reservanterna ha
trätt in för, säger, att skoltiden förlänges. så, mina damer och herrar, framträder
han som riddare för dem, som under många år ha hävdat, att hur meningarna
om skolorganisationen än skifta, borde alla goda krafter vara ense om
att den icke finge förlänga skoltiden. Hur förhåller det sig nu med skoltidens
förlängning, om man jämför Kungl. Maj ds förslag med reservanternas? Ja,
det är mycket enkelt. Räkneoperationen tillhör de mera lättfattliga. Enligt
utskottets, d. v. s. Kungl. Maj ds förslag blir tiden för den sjuåriga flickskolan
fyra grundskoleår plus sju skolår. Det gör elva år sammanlagt. Enligt reservanternas
förslag blir tiden sex bottenskoleår plus fem år i den kommunala
flickskolan. Som herrarna torde finna, gör det också elva år.

Vidare finns det i Kungl. Maj ds förslag ett annat alternativ: sex grundskoleår
plus sex år i den kommunala flickskolan, vilket gör tolv år. I reservanternas
förslag går man in för att den femåriga kommunala flickskolan
skall kunna påbyggas med ett sjätte avslutningsår. Tiden blir alltså här

Onsdagen den 30 maj f. in.

f, 1 Nr 41.

sex plus sex lika med tolv. Det finns alltså inte ett spår av grund för talet

om att Kungl. Majt:s förslag förlänger skoltiden i förhållande till reservan ternas

förslag. Men det är inte detta, som förvånar mig, ty man kan ju
i stridens hetta ilven glömma additionstabellen, utan det är, att herr Rydén
verkligen är fördomsfri nog att tillåta sig att taga upp en dylik anmärkning.
-Tåg kan inte underlåta att erinra om att herr Rydén, då det gällde skolbeslutet
i fjol, slutade sitt anförande i debatten med följande ord: »Det är icke ett

helgjutet förslag, herr talman, sådant som det i ungdomens tid hägrade för

min inre syn, men det förslag, som här hjudes, är i allt, fall ett steg mot det,

mål. som har varit föremål för min ungdoms drömmar.» Hur såg då den
skolorganisation i det hänseende, som jag nu berört, ut som varit föremål för
herr Rydéns ungdoms drömmar, och som han då beklagade icke bleve helt
genomförd? Jo, det organisationsförslaget innebar, att samtliga elever i
Sveriges högre skolor skulle få sin skoltid fram till studentexamen och realskoleexamen
förlängd med eif år. Alltså, när en person har gått in för en,
skolorganisation sådan den herr Rydén velat, och jag betvivlar icke alls att
bakom detta ingående legat enligt hans mening goda grunder och skäl, alltså
fullt aktningsvärda motiv, har han dock, utan att jag här skall ingå på
dessa motiv,_ gått in för en organisation, som över lag organisatoriskt sett, förlänger
skoltiden med ett helt år. Och så kommer han sedan och riktar den
därtill fullkomligt förfelade och oriktiga anmärkningen mot det kungl. förslaget,
att det förlänger skoltiden!

Slutligen vill jag beröra några av de motiv, som herr Rydén i fjolårets debatt
anförde för förslaget om en kommunal flickskola. Herr Rydén ställde sig
mycket välvillig till detta förslag och han kom in på denna fråga, sedan han
skildrat, på vad sätt utskottet ville tillgodose det av alla parter omfattade önskemålet
att förbilliga flickornas högre skolbildning, nämligen genom att förvandla
läroverken till samläroverk, som jag nyss i början av mitt anförande
erinrade om. När herr Rydén gått igenom innebörden av skolutskottets förslag,
så fortsatte han: »Vi ha emellertid även ägnat tankarna åt dem. som

äro ängsliga för samundervisningens utveckling och som främst hålla på
särskilda flickskolor med deras lugna arbetstakt och frihet från examen.»
Rör att^ lugna de^sa betänkligheter, som framförts bland annat från minoritetens
målsmän, säger alltså herr Rydén, fritt omskrivet, följande: »Ni skola
inte vara oroliga, ty ni skola få kommunala flickskolor, och dessa skola förhindra
flickornas onormala tillströmning till gosskolorna. De skola ge en
för flickorna bättre avpassad skolgång, och på det sättet skola vi få ett komplement
till årets skolreform, som bör kunna lugna er. Vidare komma vi därigenom
ytterligare att realisera önskemålet om en förbilligad undervisning.»
Slutligen, säger herr Rydén, kommer det att säkra lärarkårens ställning. Herr
Rydén anförde alltså dessa huvudskäl, liksom han tidigare gjort det, för den
kommunala flickskolan. Men nu, när ett förslag till dylika skolor kommer
fram, reser han det starkaste motstånd mot detta förslag. Jag tillåter mig
fråga herr Rydén och ber honom godhetsfullt objektivt ta upp frågan: tillmötesgår
icke Kungl. Maj:ts och utskottets förslag alla dessa önskemål, som
jag nu pekat på. och som herr Rydén själv framhävt såsom syftet med denna
organisation? Förvisso. _ Det finns ingen möjlighet att bestrida detta. Det
kommer att förbilliga flickornas undervisning, och det kommer att säkra en
skoltyp, som är gynnsammare för flickorna. Det kommer, som vi få hoppas,
att i viss mån verka hämmande på tillströmningen till läroverken, och det
säkrar lärarkårens ställning.

Herr Rydén var mycket vänlig i sina ord under fjolårets skoldebatt, när han
på detta sätt försökte lugna oss, men när vi nu från minoritetens sida med tillfredsställelse
konstatera, att vi fått ett förslag till kommunala flickskolor,

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forte.)

Nr 4t.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag ''it
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

som vi kunna acceptera, då säger herr Rydén året efteråt: »nej, ingenting åt
minoriteten och minoritetens uppfattning, ingenting, även om det förslag, som
här kommit fram, tillgodoser de syften, som jag själv framhävt såsom de
väsentliga med den nya skolorganisationen.» Jag tillåter mig hävda, herr
Rydén, att en dylik ståndpunkt inte passar riktigt i stil med rollen såsom
representant för önskan om saklig behandling, samförstånd och överenskommelse
i skolfrågan.

Huvudanledningen till herr Rydéns motstånd ligger ju i öppen dag, den
ligger kort och gott — ordet är så sant som det är sagt, även om det är sagt
många gånger — i herr Rydéns bekanta bottenskoledogmatism. Och, herr Rydén,
denna bottenskoledogmatism består inte i, att man anser, att det är av ett
stort socialt värde, att det finns en gemensam barndomsskola i ett demokratiskt
samhälle, ty i så fall skulle vi alla vara bottenskoledogmatiker. Den mening,
som herr Rydén här hävdade i slutet av sitt sista anförande om denna gemensamma
barndomsskola, denna mening har biträtts av alla meningsriktningar inom
riksdagens båda kamrar, och den framhävdes också så uttryckligt i fjol från
reservanternas sida. Det finns ingen möjlighet att hysa några tvivel om den
saken längre.

Men herr Rydéns bottenskoledogmatism består icke i detta. — Vi äro alla
ense om att bottenskolan i ett demokratiskt samhälle skall vara gemensam och
att från det allmännas sida blott en barndomsskola anordnas. •— Utan hans
bottenskoledogmatism består däri att han icke vill höra talas om någon annan
bottenskola än den 6-åriga. Flera länder ha infört andra former av bottenskola,
men det får icke komma fram i debatten i kammaren, när han, som han nyss
gjorde, hänvisar till förhållandena utomlands. Oaktat han vet och känner
till detta, spelar han fortfarande på samma gamla melodi som över allt i landet,
där han identifierat sitt sätt att realisera sin idé om bottenskolan med det av
alla erkända kravet på gemensam barndomsskola. Däri ligger hans bottenskoledogmatism,
och det är en dogmatism, som uppenbarligen står sig.. Vi äro
väl litet var dogmatiker åt det ena eller andra hållet, men jag bestrider, att
den meningsriktning jag företräder är dogmatisk i bottenskolefrågan. Herr
Rydén försökte sig på en självkarakteristik, när han kom in på detta tema.
Han sade: jag är bottenskoleman. Ja, herr Rydén, det är en#karakteristik av
hela er skolpolitiska gärning i vårt land. Ni är bottenskoleman och bottenskoleman
just i den mening jag antytt, att ni icke vill veta av något annat sätt
att realisera bottenskoletanken än ett för den högre skolan ogynnsamt sätt. Vi
ha lyssnat till de skäl, som tala för att man bör gå in för den gemensamma
barndomsskolan, men man har på den andra sidan icke velat lyssna till de skäl,
som tala för att man bör gå in för att ordna detta så, att den högre skolan och
dess arbetsresultat icke bli lidande. Fn dylik bottenskoledogmatism är en utgångspunkt
för en insats i landets skolpolitik, som jag tillåtit mig beteckna som
steril, även därför att yttre organisationsfrågor överhuvud taget till sin natur
äro rätt sterila. Det blir ett beklämmande intryck, som vår skolhistoria kommer
att göra, när den studeras om hundra år, när man ser, hur man uppehållits
i åratal i utredningar och i debatter om sådana yttre organisationsfrågor. Om
man hade varit mindre dogmatisk, hade man på ett mycket tidigare stadium
bort kunna komma till samförstånd och samförståndslösningar. När det gäller
en annan uppfattning i bottenskolefrågan än den herr Rydén företräder,
då hyllar han icke den humana maximen: att leva och låta andra leva, utan
det får icke finnas utrymme för andra meningar och uppfattningar vid sidan
av herr Rydéns, om herr Rydén får råda. Här begås en skadegörelse mot
skolan genom bifall till föreliggande förslag enligt herr Rydéns mening, och
han använde ännu en rad starka uttryck om detta Kungl. Maj:ts förslag, där
man gått in för en lösning av bottenskolefrågan, som man icke, det vågar jag

Onsdagen den 30 maj f. in.

53 Nr 41-

påstå, på några sakliga grunder kan underkänna, en lösning, som innebär, att
vem som helst av folkskolans elever, som besitter nödiga förutsättningar, kan
gå över från sjätte klass, och att vem som helst — jag upprepar det — kan
gå över från fjärde klass.

Jag tillåter mig säga, att denna lösning av anknytningsfrågan varit önskvärd
i fjol, då det gällde hela vår läroverksorganisation, och det berodde inte
på reservanterna i skolutskottet och minoriteten i kammaren, att icke en sådan
lösning kom till stånd. Och jag hörde till min glädje av herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet, att han i sitt första anförande beklagade,
att lösningen i fjol icke fick denna smidiga och från alla sakliga synpunkter
oanfäktbara formulering.

Men herr Rydén är bottenskoleman och kämpar i full krigsrustning och vill
icke märka, att stora delar av Sveriges folkskollärarkår icke längre förstår
dessa stridssignaler, som alltjämt ljuda med oförminskad styrka. Jag befarar,
att han knappt skall fatta, vad klockan är slagen, om det visar sig, att andra
kammarens majoritet icke längre lyder dessa signaler. Men jag tror, att det
vore önskvärt för herr Rydéns fortsatta arbete i svenskt skolväsende, om han
ville en smula reflektera på att det här endast är fråga om en yttre organisationsfråga
och icke en fråga om något så väsentligt, att han därför bör rida
spärr mot varje förslag om att göra något på skolområdet, som är grundat på
andra uppfattningar i bottenskolefrågan än den herr Rydén representerar.

Ja. mina damer och herrar, jag har kanske tillåtit mig att taga kammarens
tid allt för länge i anspråk, men det vore otvivelaktigt ännu mycket mera att
säga med anledning av hela det sätt, varpå herr Rydén lagt upp detta spörsmål.
Oaktat de synpunkter herr Rydén gjort gällande, då det gällde denna
tanke och dess diskuterande i fjol, blivit beaktade, oaktat ingen kan påstå, att
denna kommunala flickskola som här föreslås icke kommer att tillgodose just
de synpunkter och önskemål, som herr Rydén i fjol lovade, att den skulle tillgodose,
oaktat herr Rydén icke med ett ord försökt bestrida, att denna skola
kan tillgodose dessa synpunkter, så skall den icke under några förhållanden
få godkännas. Nu tillåter sig herr Rydén, innan kammarens beslut är fattät,
att erinra om att den kommer att segla i motvind, och han tillåter sig att yttra
detta med en smula hotfull tusch, som skall erinra kammarens ledamöter
om att, då det gäller att upprätta dessa skolor, kan man uträtta en hel del för
att de skola segla i motvind. Det är icke ett rätt sätt av en gammal skolman
att taga på ett skolförslag.

Vari ligger i själva verket den innersta nerven i hans opposition? Jo, den kom
fram i en intressant inkonsekvens i herr Rydéns anförande. Herr Rydén riktade
en stark kritik mot bristande konsekvens i herr statsrådets och chefens
för ecklesiastikdepartementet hållning i denna fråga. Han gjorde sig emellertid
själv skyldig till en råd inkonsekvenser i sitt första anförande, som jag
icke skall trötta kammaren med. Jag skall nu blott peka på en enda. -— En
annan har jag redan pekat på, då det var tal om skoltidens förlängning. Och
det var i sanning en häpnadsväckande inkonsekvens. — I sitt första anförande
var han mycket välvillig mot den 8-klassiga flickskolan, och jag vill säga, att
vid alla officiella tillfällen, i skolutskottet i fjol och i riksdagsdebatten i fjol,
har det icke från herr Rydéns sida saknats en sådan där välvilja i ord. Men
vad är då den innersta nerven i denna opposition mot den form, som den kommunala
flickskolan fått? Den kom fram mycket oförblommerat — så till vida
har skolfrågan blivit ytterligare belyst i debatten och aktstyckena i år
rörande den kommunala flickskolan, att där ligger naket en del av de verkliga
motiv och synpunkter, som tidigare, varit fördolda av skylande ord —■ i herr
Rydéns förklaring till herr Andersson i Ovanmyra, att han ville ha denna nya
flickskola lagd så, att alla flickor, som gå igenom den, skola kunna säga, när de

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. rn.
(Forts.)

Nr 41. 54

Onsdagen den 30 maj f. m.

/ bidr till igenom skolan, att nu kunna de lika mycket som pojkarna, som gått igenom
realskolan. Jag hörde honom säga det och jag antecknade det. Det är
flickskolor ganska belysande, att när det gäller skolorganisationens hela framtida utveckm.
ro. ling, så lämnar herr Rydén ur räkningen den 8-klassiga flickskolan och den
(Forts.) uppgift, som denna fyllt i svenskt skolväsende. Trots alla vackra ord finnes
den icke med i hans beräkningar. Han vill icke, att staten skall vidtaga åtgärder,
som skydda en dylik skolform i svenskt skolväsende. Därför skall den
kommunala flickskolan bli femklassig, d. v. s. den skall bli en annan typ av
den kommunala mellanskolan eller realskolan. Ingenting annat skall få lov
att existera. Häri ligger — det har observerats av flera föregående talare —
den psykologiska förklaringen till och den innersta nerven i detta motstånd.
Men är det önskvärt, om man ser saken från svensk kultursynpunkt överhuvud
taget, att utan vidare stryka ett streck över den tradition, som utarbetats i
svenskt skolväsende och även rönt erkännande från utlandet, just av denna
privata högre flickskola? Är det en kulturgärning att vid den njm skolans
organiserande icke tillvarataga de tillgångar, som den gamla 8-klassiga flickskolan
har skapat åt svensk ungdom och svensk kultur? Jag kan icke finna,
att det överhuvud taget är ett program, som kan finna anslutning från något
håll. där man är villig att gå in för eu skolpolitik, som tillvaratar allt gott i
den gamla organisationen, som framkommit under decenniers troget arbete i
skolans tjänst? Däri ligger den största förtjänsten hos det förslag, som ligger
på kammarens bord, att detta varit den ledande principen vid förslagets
uppgörande, att söka göra den nya skolan skickad att fullfölja de traditioner,
som inom den 8-klassiga flickskolan skapats och som den 8-klassiga flickskolan
företrätt, och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindskog: Herr talman! Efter det utomordentligt klarläggande anförande,
som den siste ärade talaren hållit, skulle jag helst önska avstå från
ordet, men på grund av vissa uttalanden, som herr Rydén riktat mot mig, ser
jag mig nödsakad att med några ord bemöta honom. Först lade han mig till
last, att jag skulle haft en aggressiv ton i mitt anförande. Jag är ledsen, att
min ton väckt herr Rydéns misshag, men jag måste säga, att jag är något
överraskad över att en anmärkning för aggressivitet kommer just från herr
Rydéns sida. Jag vill säga, att när jag undersökt för mig själv, vad anledningen
kunde vara till att han tycker, att från debatterna denna dag skall
avblåsas all slags aggressivitet, så erinrar jag mig, att det var icke många
dagar tillbaka, som man i riksdagen i stället fann herr Rydén med våldsamma
krigssteg rusa fram mot regeringen och kasta över den ord och ovett. skulle
jag vilja säga, mot vilka mina egna ord äro som milda västanfläktar. Icke
heller kan jag tänka mig, att herr Rydén menar, att när skolfrågor diskuteras,
skall man avblåsa all aggressivitet. Jag ber nämligen få erinra om en serie
uppmärksammade artiklar ur herr Rydéns hand i en stockholmstidning i
höstas. Där började han helt snällt och sade, att nu, när vi fått som vi
vilja, skola vi gräva ned stridsyxan, men han eggade upp sig under skrivandet
och blev värre och värre för var dag som gick och skrev artiklar mot statsrådet
Almkvist, mot generaldirektör Bergqvist och mot andra, som i ton och
personlig hänsynslöshet nästan leta efter sin like i svensk press från personer
i den ställningen. Då undrar jag, vad anledningen kan vara till att herr Rydén
särskilt i dag klagar över tonen och säger, att jag är aggressiv och önskar en
förklaring till det. I dag önskar herr Rydén icke anslå en aggressiv ton, utan
önskar en mild och försonlig ton över debatten och vill, att jag skall anslå
den ton lian önskar. Jag får säga, att jag tycker det är en smula anspråksfullt
av herr Rydén att diktera icke bara den mening, han själv anser vara

Onsdagen den 30 maj f. in.

55 Nr 41.

(lön rätta i sakfrågan, utan även den ton, han önskar, att kammaren skall
äga. Jag kan icke finna mig i en sådan slags diktamen. Jag anslår den ton,
som är mig egen. Jag är aggressiv, det är mitt lynne och temperament, det
vill jag vara, och jag talar så som jag har lust att tala.

Sedan vill jag i likhet med herr Holmdahl säga, att jag icke kan på något
sätt respektera och taga hänsyn till de muntliga överenskommelser herr Rydén
gjort med herr statsrådet Almkvist, herr Sven Bengtsson i Norup och
andra personer. Jag tar hänsyn endast till riksdagsbeslutet och ingenting
annat. Jag vill också säga, att när jag satt och antecknade utdrag av herr
Rydéns anförande, så föll det mig in, att icke heller herr Rydén saknar aggressivitetens
gåva. Han säger nämligen, att regeringen är icke lojal, statsutskottet
är icke lojalt, skolöverstyrelsen är icke lojal och herr Lindskog är icke
lojal. Han anmärkte på bristande lojalitet mot andra, den ende lojale är han
själv.

Så sökte herr Rydén visa, att denna skola är en överklasskola. Han sökte
visa det med statistik. Han nämnde proportionen 2 till 1,000, men jag
kunde icke höra vad det var för 2 och vad det var för 1,000. Men det är precis
samma statistik, som framkom i fjolårets proposition och som anlitades
mycket flitigt i skolutskottet. Jag antar därför, att det är den statistiken,
som han syftade på. Den står på sid. 101 i propositionen och utvisar, att t. ex.
den ojämförligt största gruppen yrkesutövare i det svenska samhället, arbetsförmän,
typografer, montörer, åkare, vaktmästare och arbetare i de allmänna
läroverken äro representerade av allenast 2 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Vi
framhöllo i statsutskottet, att det beror på andra omständigheter än på skolorganisationen.

I det sammanhanget vill jag taga fram det, som herr Rydén nämnde, att
statsrådet Almkvist icke skulle ha lojalt genomfört skolbeslutets tanke, då
han velat över lag genomföra den 4-klassiga realskolan i likhet med den 5-klassiga. Man behöver blott fortsätta på den sida jag nämnde för att finna,
att beslutet i fjol vilar på den tanke, som fastslagits i propositionen och mångfaldiga
gånger citerats i utskottet. Jag skall tillåta mig att läsa upp det för
att visa, att det icke är sant som herr Rydén säger, att det är orimligt att,
från sjätte klassen någon nu kan övergå till fjärde klassen i realskolan. Det
står: »De som förvärvat någon mera omfattande erfarenhet om de lärjungar,

vilka erhålla sin grundläggande utbildning i folkskolan, hava alltjämt kunnat
vitsorda, att mången för fortsatta studier väl lämpad gosse eller flicka
vid folkskolekursens slut skulle önskat fullfölja sina studier och att föräldrarna
i talrika fall skulle velat och kunnat bringa det ekonomiska offer, som
härför varit erforderligt. Vägen har emellertid varit stängd, såtillvida att
vederbörande varit hänvisad antingen att taga plats bland väsentligt yngre
kamrater i en lägre klass än åldersutvecklingen gjort rimlig eller ock att
genom en mödosam och dyrbar enskild undervisning komplettera sin utbildning.
Nu skall det måhända invändas, att i dessa här åsyftade fall vederbörande
genom att fortsätta i folkskolan uraktlåtit att utnyttja förefintliga
möjligheter. Saken är dock ingalunda så enkel. När det gäller de befolkningslager,
inom vilka barnens utbildning på den teoretiska studiebanan icke
är självklar, vare sig begåvning och anlag anvisa denna väg eller icke, är ett
dylikt steg förbundet med allvarliga överväganden. Man önskar först och
främst någorlunda visshet, att den unge verkligen besitter förutsättningar att
med framgång beträda den ifrågavarande vägen, och den vissheten anser man
sig i regeln icke äga, förrän anlagsriktningen mera klart framträtt. I detta
avseende lämnar 9—10-årsåldern, enligt erfarenhetens vittnesbörd, i ett stort
antal fall icke tillfredsställande vägledning.»

Således är det ganska tydligt, att man tänkt sig ett stort överskott på

Ang.

al nia bidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(ForU.)

Nr 41. 56

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag til
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

rpojkar, och naturligtvis också flickor, som gå igenom sex klasser, som önska
''fortsätta i de allmänna läroverken, men icke komma att göra det, och detta
ligger till grund för den statistik, på vilken skolbeslutet vilar. Det är således
fullkomligt vilseledande, då herr Rydén säger, att naturligtvis borde man
över lag uppskjuta den 4-klassiga realskolan. Jag frågar: om det vore det
naturliga, varför sades det icke i skolutskottet och varför står det icke i riksdagsbeslutet
i fjol? Det borde ha satts dit. Jag har icke tagit fram denna
sak för att göra sak med fjolårets beslut utan därför att det har framkastats,
att den nu föreslagna flickskolan skulle vara en förvissnad och verklighetsfrämmande
skolform. Det har man icke rätt att säga om en skolform, som
visat sig vara en blomstrande skolform, och man har icke rätt att i stället införa
en skolform, som icke är blomstrande och icke är verklighetstrogen.

Sedan nämnde herr Rydén något i detta sammanhang om inträdesprövningarna.
Han hade från ett bestämt läroverk, och jag kan på de siffror han
nämnde definiera detta läroverk, fått brev från två föräldrar, som sagt, att
uppgifterna varit för svåra i modersmål och matematik, och han lovade att
ställa till kammarens förfogande dessa saker. Nu vill jag säga, att jag
tror, att var och en, som själv varit lärare och det har jag varit i åtskilliga år,
kan intyga, att när det gäller föräldrar, får man vara försiktig, då det gäller
deras_ uppgifter. I det föreliggande fallet stå lyckligtvis mot föräldrarnas
uppgifter uppgifter från vederbörande lärare och rektor. Jag har just från
det läroverk,^ som herr Rydén åsyftade, — det har stått omnämnt i pressen
;— uppgifter på de, som herr Rydén sade, utomordentligt svåra uppgifter
i° räkning, som där förekommo. Och jag tillåter mig säga, att det var
förståndigt av lärare och rektor, då de ansett sig böra publicera dem. Jag\
skall tillåta mig att föra fram dem till protokollet: »Synnerligen framträ dande

var osäkerheten, när det gällde sorter, speciellt tidsmått. Svårigheter
vållade t. ex. uppgiften att förvandla 3,590 minuter till timmar, eller att uttrycka
talet tvåtusentrettiosex med siffror eller att redogöra för hur mycket
0.5 kronor var. Då 325 minuter skulle förvandlas till timmar, räknade man,
som om det gått 100 eller 10 minuter på timmen, 32 kr. och 5 öre förklarade
en pojke vara lika med 325 öre eller lika med 32.5 kr. o. s. v. Även med små
fordringar kunde under sådana förhållanden endast fyra godkännas i matematik,
därav tre flickor.»

Jag har förvisso förutsett, att det skulle kunna anmärkas mot lärarna, att
de äro för stränga. Men man har därför ej rätt att på grund av ett enstaka
fall fälla en dom mot en hel kår. Herr Rydén gjorde med all rätt häromdagen
anmärkning mot ett dylikt uttalande av en kammarledamot, därför att han av
ett muntligt uttalande drog en generell slutsats. Herr Rydén gjorde samma
fel i dag. Man har ej lov att göra det. Sedan talade herr Rydén om, att jag
var dogmatiker även jag, men han insåg själv sin inkonsekvens. Och han hade
den gamla skolpojksjargongen, att det var herr Lindskog, som började. Men
det var ej jag, det var herr Rydén. Det står i reservationen, att denna skola
är dogmatiskt bunden. Det är därför jag kan säga, att det ej var jag som
började. Men vi skola ej disputera om det. Saken gäller ökningen från sex
klasser i folkskolan. Herr Rydén säger, att det var detta, som riksdagen menade.
Jag skulle lika väl kunna säga, att det var något annat, som riksdagen
menade. Herr Rydén citerade sidan 72, jag sidan 71, och jag kan även
citera sidan 70. Man kan taga vilket stycke man vill, och alltid har man rätt.

Sedan säger herr Rydén, att denna bottenskola segrar runt om i Europa.
Det hör till de där allmänna slagorden, som ej äro sanna. Herr Rydén minnes
nog, att när det i fjolårets skolutskott infordrades redogörelse från olika
länder i Europa, kom bl. a. ett utlåtande om Österrike, och där intygades det,
att där hade man försökt den G-åriga bottenskolan, men på grund av de be -

Onsdiigen den ,''JO maj f. in.

Nr 41.

drövliga erfarenheterna hade man övergått till 4-årig. Då skall man ej stå
hår och säga, att överallt i Europa segrar den G-åriga bottenskolan.

Sedan skall jag till sist säga ett enda ord om kostnadsförslaget. Herr Rydén
säger där, att han och motionärerna och reservanterna ha ärligt sagt
ifrån, att detta är ett maximiförslag. Det är sant, det står i början. Det
står, att alla skolor skola lagas med, men sedan tappar man bort detta. Det
finns naturligtvis i latent tillstånd. Men liksom en gång den bortgångne generaldirektör
Beskow här i kammaren yttrade, att man läser blott överskrifterna
i tidningarna, så kan man säga, att när det gäller kostnadsförslag, läser
man endast slutsiffrorna. Och där står utan ett ord till reservation — för
säkerhets skull med spärrad stil —: »merkostnaderna för statsverket skola
således enligt den verkställda detaljkalkyleringen icke kunna sättas lägre än
2,321,000 kronor». Ja, för all del, herr Rydén kan försvara sig med att säga:
under den underförstådda betingelsen, att det räknas med alla läroverk. Men
jag säger, att om man skall ge riksdagen ledning i en kostnadsfråga, skall
man ej räkna med förutsättningar, som sakna alla betingelser för att vara
sanna, utan med de betingelser, som äro de sannolika. Socialdemokraterna ha
klandrat regeringen för, att den ej kommer med tillräckliga kostnadsförslag.
Nu måste herr .Rydén, själv medge, att det går ej att komma med en verklig
kostnadsberäkning. Riktigare och ärligare hade det varit av herr Rydén att
säga: vi kunna ej lämna något kostnadsförslag — än att säga: här komma
vi med ett kostnadsförslag — som uppenbarligen är den renaste fantasi.

Det är med dessa ord, herr talman, jag velat bemöta några av de saker
herr Rydén kommit med. Herr Holmdahl har redan bemött de andra. Jag
ber att få tillstyrka utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr Sävströra: Herr förste vice talman! Det vill synas för en lekman,
som om vi ej behöva tvista om innebörden av det principbeslut om de kommunala
flickskolorna, som utskottet i fjol antog. Här ha givits olika tolkningar
av de skolman, som deltogo i skolutskottets arbete, och herr Lindskog har
klart och tydligt angivit, hur han anser att beslutet skall vara. Emellertid
vill jag fästa uppmärksamheten på, att den majoritet, som dikterade skolbeslutet
i fjol, ej är densamma, som dikterat detta utlåtande, som vi här behandla.
Endast den omständigheten borde kunna göra klart för var och en,
att här är fråga om helt olika principer i de frågor som behandlas.

Nu säger herr statsrådet, att han har ändrat mening sedan i fjol. Varför
han har ändrat mening? Jo, därför, säger herr statsrådet, att han nu har trängt
in i frågan. Eör min del undrar jag, om det verkligen kan vara den enda orsaken
till, att statsrådet ändrat mening, att han mera trängt in i frågan. Vi
komma säkerligen alla ihåg, med vilken anstorm högern gick emot fjolårets
beslut i skolfrågan. Hela pressen från den sidan vände sig med den största
indignation mot beslutet. Det är ej underligt, om det gjort intryck på statsrådet,
så att regeringen sedan orienterade sig till höger, när det gällde denna
fråga. Den frisinnade pendeln haltar och slår den ena gångn till vänster och
den andra till höger. Emellertid är det ju besynnerligt, att den i samma fråga
skall hålla både till vänster och till höger. Men förklaringen ligger däri, att
det dröjde ett år mellan slagen. Eör den, som är opartisk i denna fråga, måste
det i varje fall te sig mycket besynnerligt, att när det gäller å ena sidan gossarnas
undervisning, så gäller ett principbeslut i skolfrågan, men när det
gäller å andra sidan flickornas undervisning, så gäller ett annat beslut, som
icke harmonierar med det förra. Det finnes ingen enhetlighet mellan de båda
fallen.

Ang.

stalsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 58

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flicksko''or
in. m.
(Forts.)

Jag vill här endast, herr talman, konstatera, att det beslut, som riksdagen
nu går att fatta, icke står i överensstämmelse med fjolårets beslut i skolfrågan.
De lärda herrarna må tvista om tolkningen hur mycket som helst. Klart
är, att det ej stämmer överens, och från arbetarklassens representanter måste
vi klart och tydligt säga ifrån, att det ej var detta resultat vi väntade, när
beslutet i skolfrågan genomfördes i fjol. Ty om vi kunnat ana, att propositionen
om de kommunala flickskolorna sett ut som den gör. hade vi varit angelägna
om att få ett beslut i frågan redan i fjol, så att saken därmed varit
klar och man fått en ren vänsterlösning i frågan. Detta är ett steg mot höger,
som gör, att vi måste protestera mot det beslut, som riksdagen kommer
att fatta.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Med herr Sävström förenade sig herr Olsson i Mellerud.

Herr Rydén: Herr talman! Jag anser mig skyldig att säga ännu ett par

ord om den överenskommelse, som förnekas. Att den ej meddelades. i skolutskottet,
är självklart, då jag hade uppdrag från den socialdemokratiska delegationen
att på denna punkt träffa uppgörelse med ecklesiastikministern. Läget
var sådant, att vi voro 11 av 24 ledamöter. Jag vill i anledning av vad
herr Lindskog sade meddela, att herr Bengtsson i Norup icke var med vid
detta samtal, tyvärr icke, ty annars hade jag haft ett vittne, vilket jag nu ej
har beträffande samtalets innebörd. Men jag ber att få säga på hedersord och,
om så kunde anordnas, under edlig förpliktelse, att den uppgift jag lämnat
kammaren är riktig, och att den lämnats av mig inför mina meningsfränder,
sedan samtalet ägt rum. Jag erinrar mig detta mycket väl, och det föreligger
ingen möjlighet till missförstånd i detta hänseende från min sida. Jag kan ej
säga mera om denna sak. Men däremot kan jag ej finna, att man så där lättvindigt
får anse det vara en fullständig privatsak, om ett riksdagsbeslut är
tillkommet under sådana förutsättningar som i detta fall beträffande kommunala
flickskolorna, och att det utan vidare sedermera träffas avgörande
med alla parterna under andra förutsättningar än som förelegat. Var och en
har sina moralbegrepp, och jag har i detta fall ingen anledning att frånfalla
den uppfattning jag uttalat om denna sak.

Jag skall be att få säga några ord beträffande fallet Lindskog. Jag har
aldrig beklagat och kommer aldrig i livet att beklaga mig därför, att jag
kommer i diskussion och i stark diskussion med mina medmänniskor. Jag
tar hugg och ger hugg, och där ligga inga sår och märken kvar. Orsaken till,
att jag yttrade detta till herr Lindskog, var, att vi resonerat om, hur debatten
skulle läggas. Då sade jag, att om jag kommer att yttra mig, kommer jag
ej att angripa högern eller dess ståndpunkt, ty jag anser, att högern har
handlat juste och korrekt. Den står fast vid sin fjolårsmening, jag respekterar
den, och att den nu har genom omständigheternas makt och en regerings
svek mot träffade avtal kommit att stå som segrare här, kan ej medföra, något
som helst klander mot högerpartiet. Den verklige tillskyndaren, en ledamot
av första kammaren, sade till mig i fjol: »Ja, hade jag haft reda på, hurudant
läget var, skulle jag ha schackat dig. Men om jag ej lyckas nu, skall jag
schacka dig vid annat tillfälle.» Och högern har schackat mig. Jag kan ej
hysa någon vrede mot högern, därför att den lyckas en gång i sina strävanden,
men det jag förvånar mig över, är att herr Lindskog rullade upp hela
fjolårshistorien så, som han gjorde, och därmed tvingade in debatten från
det mindre stridsamma läge, som jag gav den med mitt anförande. Och därför
skola vi ej jämra oss över, att jag varit aggressiv. Jag har givit svar på
tal och tar gärna emot ett ytterligare anförande av herr Lindskog, som gärna
kan vara bister mot mig.

Onsdagen den 30 muj f. m.

5!) H.

Emellertid måste jag säga några ord beträffande sjillva saken. Herr Lindskog
kan ej lyckas inför en objektiv prövning komma ifrån detta, att hans
uPPgjft om innebörden av fjolårets beslut är oriktig. Han bär varit med så
my eket i riksdagen, att han vet, hur ett utskott uttrycker sin mening. Och
om ett utskott, vare sig statsutskottet eller ett skolutskott, skriver rörande
tillämpning i huvudsak av de allmänna grundlinjerna för den kommunala
flickskolans organisation m. m., som nu angivits såväl av departementschefen
som i övrigt under frågans behandling, att däremot har utskottet intet att erinra,
så är meningen tydlig. Och det har utskottet sagt här. Vad utskottet
menat har jag klarlagt, så att i det fallet lyckas man ej komma ifrån, att här
skett ett frånträdande av den ståndpunkt, som var ledande för riksdagens
ståndpunktstagande i fjol. Det var även statsrådets bestämda mening. Och
det hade varit mera tilltalande, om han från början erkänt, att han ändrat
mening. Ändrandet av en mening är fullt tillåtligt, men vad jag för min del
anser otillåtligt, är att bryta en träffad uppgörelse, på sätt som här skett.

Herr Lindskog försöker driva den meningen, att regeringen handlat lojalt
genom att vid övergången till det nya bestämma den fyraåriga realskolan
som den allestädes förekommande. Ja, herr Lindskog vet lika väl som jag,
att vad som stöd i den kungl. propositionen i fjol har riksdagen ej bundit sig
lör i andra stycken, än att den uttalat sin anslutning till detta. Men herr
Lindskog vet, att kostnadskalkylerna för de nya skolorna gjorts upp på den
grundvalen, att den femåriga skulle vara den normala och den fyraåriga skulle
ej normalt taga sin början ännu. Därom har statsrådet varit medveten, vilket
iramgår av hans yttrande i åttonde huvudtiteln, som jag sagt. Och klart är,
att herr Lindskog, indirekt i varje fall, erkänt, att detta är utslagsgivande.
Jag fick det intrycket av vad han sade.

Sedan kommer frågan in på det jag talade om. Det var i förbigående, och
jag vill ej draga fram det här. Det var på grund av, att han uttalade denna
definitiva dom över den fyraåriga bottenskolan. Jag har icke stött mina omdömen
här på vad som yttrats i tidningarna, och jag skall i morgon kunna
förelägga herrarna i original de räkneprov, som jag har i två exemplar, de
prov, som äro förelagda dessa barn i räkning, och jag skall sedan vädja till
alla, som veta vad man skall kräva av folkskolebarn. Det gäller vidare rättskri
vningsövningarna, som ha medfört ett mässfall. Det är orimligt att begära
ett sådant prov av en folkskolepojke, man kan knappt begära det av en
lärjunge i fjärde klassen vid ett allmänt läroverk, att han skall lyckas vid
ett sådant prov. Det är sålunda icke föräldrarnas uppgifter utan papperen
i original, på vilka jag bildat mig mitt omdöme, och jag vet alltså, att detta
förekommit vid det läroverk, som jag yttrat mig om.

Herr Holmdahl i sin vanliga ton ställde sig som något slags själasörjare
för mig genom att framhålla alla fel och oriktiga uppfattningar, som jag har
kommit att göra mig skyldig till under mitt levnadslopp. Han gjorde en
affär av en sak, som även herr Lindskog var inne på, nämligen skoltidens förlängning.
Man har tagit illa upp, att jag berört detta. Jag vill framhålla,
att när man vill för läroverkets vidkommande genomföra den sexåriga bottenskolan,
så går det icke att rent teoretiskt lägga upp en skoltid, som icke
innebär en förlängning av skoltiden. Jag vill alltjämt påstå, att det är mera
teoretiskt än praktiskt. Men där har man att väga mot varandra de fördelar
och nackdelar, som det innebär för de stora massorna av svenska hem att få
lov att använda ett skolsystem, där man visserligen får längre skoltid men
även vinner betydande ekonomiska besparingar, genom att barnen kunna vara
i hemmen ända till folkskoletidens slut. Vad det här är fråga om det är, att
man förlänger skoltiden i den kommunala flickskolan för den linje, som i
varje fall har legat oss socialdemokrater närmast om hjärtat, nämligen den,

A»g.

sbitfibiflrng till
kommunalt
flickskolor
in. m.
(Forts.)

Nr 41. 60

Onsdagen den 30 maj f. in.

Ang.

statsbidrag til
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

som bygger på den sexåriga bottenskolan. Yår mening bar ju varit, att så
kallad normalskolekompetens skulle vinnas efter fem skolår, och följaktligen
skulle de flickor, som vilja söka sig ut i förvärvsarbete, efter sex folkskoleår
och fem flickskoleår eller tillsammans elva år kunna komma ut i livet på de
verksamhetsområden, som de strävat efter. Det sjätte året är i våra motioner
hela tiden betraktat såsom ett valfritt, på det praktiska livet inriktat skolår,
som icke har med själva normalskolekompetensen att göra. Kungl. Maj ris
förslag lägger emellertid just till ett år för folkskolebarnen. De kunna icke
få normalskolekompetens förrän efter sex folkskoleår och sex flickskoleår.
Det är denna förlängning, som jag har betraktat som betänklig med hänsyn
till att det i stor utsträckning gäller barn från fattiga hem.

Jag skall icke ingå på vad herr Holmdahl yttrade om bottenskolevänlighet
och bottenskolemannaskap och allt sådant. Det är ju ibland så, att när man
har kämpat för en idé så länge, att det liksom ingått i det allmänna medvetandet,
att det är rätt, då komma de gamla motståndarna och försöka tillägna sig denna
ståndpunkt genom att förklara, att de äro av samma mening. Förr i världen
voro vi demokrater allesammans, och sedan kom den tiden, då vi allihop
blevo bottenskolevänner. Det är emellertid en fullständig förfalskning av detta
begrepp, när man säger, att de äro bottenskolevänner, som till exempel hålla
på en tre- eller fyraårig grundskola. Att det icke är riktigt, förstår nog herr
Holmdahl mycket väl, och det var han icke främmande för i skolutskottet i
fjol.

Sedan vill jag framhålla ytterligare en sak. Herr Holmdahl sade. att detta
är ett förslag, som ger möjlighet för alla barn, vare sig de komma från fjärde
eller sjätte klassen. Vem garanterar det. herr Holmdahl eller någon annan, som
tillhör majoriteten? Vi kunna ju tänka oss, att det i en skola finns en klass
för 30 barn. Man tar in 30 barn i första klassen från den fyraåriga grundskolan.
I nästa klass anmäla sig en nya skara barn från folkskolan till inträde.
Tro herrarna verkligen, att det är möjligt att då tvinga fram, att skolan upprättar
en ny klassavdelning? Min farhåga i detta fall är just, att skolan det
första året tager in en nästan full klass. 26 barn eller något sådant, från den
fyraåriga grundskolan. När sedan nästa år barn från folkskolan söka in,
finns det bara några få platser, fyra eller fem, så många komma in. och de övriga
bliva avvisade. Det är en farhåga, som icke på något sätt kan hävas.
Det finns i detta avseende ingen föreskrift, som ger folkskolebarnen rätt att få
plats, ifall de fylla fordringarna. Man kan säga, att det är en uppkonstruerad
fara, men jag säger nej. Detta system har tillämpats vid åtskilliga privatskolor.
Man har tagit upp barnen i de förberedande klasserna, och det har icke
funnits någon möjlighet för barn, som icke gått igenom de förberedande klasserna,
att förrän ett stycke upp i skolan komma in i läroverket. Det finns ingen
garanti för att icke även med detta system de fattigmans barn, som komma
från folkskolan, komma att bli ohjälpligt handikappade.

Jag kan icke underlåta att framhålla, att herr Holmdahl missuppfattat mig
i utomordentligt hög grad, då han utlade mitt anförande i vad det vände sig
mot herr Andersson i Ovanmyra. Jag liar aldrig velat säga och aldrig hyst
den uppfattningen, att man skulle se på flickskoleproblemet på det sättet, att
det väsentliga skulle vara, att flickorna skulle läsa precis detsamma som pojkarna.
Vad jag velat säga — och jag tror, att herr Andersson i Ovanmyra
uppfattat min tankegång — är. att man kan utan skada för flickskolorna och
utan att skjuta deras intressen åt sidan uppehålla undervisningen vid flickskolorna
på det sättet, att flickorna på ett visst stadium, när de t. ex. gått igenom
fem klasser, kunna komma över till läroverken, om de hava tillräcklig kunskap
därför. Och man bör icke på det sättet blanda om ämnena, så att det aldrig
någon gång under deras skoltid skall bli möjligt för dem att utan särskilda an -

Onsdagen den 30 maj £. m.

Nr 41.

strängningar och särskilda tentamina komma in i läroverket. Jag tror, att herr
Andersson i Ovanmyra förstår mitt yttrande i detta fall.

Herr talman, jag skall till slut blott be att få säga några ord i anledning av
den tydligen inlärda klyscha, som herr statsrådet kom med gentemot mig. Jag
kunde icke riktigt anteckna densamma, ty det handlade om så mycket. Han
förklarade, om jag uppfattade honom rätt, mig vara en renhållningskarl, ett
hjul på en skottkärra och en skaftlös piassavakvast. Jag vill då säga herr statsrådet,
att jag aldrig i mitt liv haft en tanke på att kunna fylla någon uppgift
inom hans parti. Jag är visserligen en karl, som icke är så rysligt rädd för
grovgöra och inte så känslig heller, men att jag någon gång i livet skulle komma
att göra rent i det stall, där herr Almkvist har sin tillvaro, det är mer än
måttligt att begära av sig själv.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.23 e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

In fidem
Per Cronvall.

Nr 41. 62

''Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.

Onsdagen den 30 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande,
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
kommunala flickskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid
i fråga om utskottets hemställan i första stycket av punkten 1 A enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr Mosesson, som anförde: Herr talman! Här har i debatten på förmiddagen
uttalats, att de, som förra våren biträdde vad andra särskilda utskottet
föreslog, nu borde som hederliga karlar vara förpliktade till att avslå vad som
nu föreslås, alldenstund förutsättningarna för det beslut, som då fattades, var,
efter vad man sagt, att den kommunala flickskolan skulle ha blott en anslutningsform,
nämligen till den sexåriga folkskolan. Då jag, herr talman, utan
att någonsin ha dolt, att jag i vissa avseenden hade rätt starka betänkligheter
mot det beslut, som i fjol fattades, likväl biträdde detta, så ber jag att få säga
några ord just om denna sak.

I mitt anförande i fjol gav jag uttryck åt att det enligt min mening hade varit
lyckligt, om det i utskottets betänkande hade klarare, än som skett, uttryckts,
att förutsättningarna för den överenskommelse, som då träffades mellan det
socialdemokratiska partiet, bondeförbundet och det liberala partiet, var, att en
anslutning till folkskolan skulle kunna ske efter såväl den fyraåriga som den
sexåriga folkskolans kurser. Jag vill icke upprepa vad jag i den delen då hade
att säga. Jag kan blott hänvisa till detta mitt yttrande. Men även om den
mening, som jag då gav uttryck åt, var riktig, så bör det ännu en gång sägas,
att anledningen till att denna förutsättning icke fick ett mera pregnant och riktigt
uttryck i utskottets betänkande var, efter vad bondeförbundets representanter
sade, att herr Rydén i den punkten icke ville vara med om att skriva in i
betänkandet vad som utgjorde förutsättningen för överenskommelsen.

Vi hävdade, att anhängarna av folkskolan som bottenskola äro icke blott sådana
personer, som äro anhängare av den sexåriga folkskolan som bottenskola,
utan även sådana medborgare, som biträda den definition på begreppet folkskola
som bottenskola, vilket avlidne kanslirådet Sandberg så utformade, att
därmed skulle förstås anslutning till den sexåriga folkskolekursen eller i varje
fall till den övervägande delen av en sådan kurs.

Emellertid även om man i dag anser, att det skulle ha varit lyckligt, om det
blivit klarare uttryckt i utskottets betänkande, att anslutning kunde ske till envar
av dessa två nämnda former, så bör dock erinras därom att i andra särskilda
utskottets utlåtande nr 1 står på sid. 97 i fråga om privatläroverken följande:
»Därest utskottets nämnda förslag kommer att genomföras, anser utskottet
nödvändigt, att jämväl de statsunderstödda enskilda läroanstalter, om

Onsdagen den Öl) maj e. in.

63 Nr 41.

vilka det i detta sammanhang kan vara fråga, (dier de högre flickskolorna samt AnVde
högre goss- och samskolorna, böra framdeles anknyta till folkskolans fjärde sUl^^mda
klass, i den mån ej anknytning till högre folkskoleklass betingas av skolans or- fiickskolm
ganisation.» Att professor Reuterskiöld, som skulle varit med om denna över- m.m.

enskommelse, om vilken herr Rydén talat, icke varit med om att på detta sätt (Forts.)

klavbinda sig, som herr Rydén sökt göra gällande, det framgår, anser jag, av
hans yttrande i första kammaren, som såvitt jag vet icke har bemötts. Han
säger: »Om man begär en utredning om möjligheten att förvandla de nuvarande
flickläroverken till kommunala flickskolor med bevarande så mycket som möjligt
av deras nuvarande karaktär, såsom motiveringen ger vid handen — ty motiveringen
säger uttryckligen, att de synpunkter, som i de rörande dessa flickläroverk
särskilt väckta motionerna äro framhållna, de måste vid utredningen
komma under beaktande -— om man, säger jag, begär en sådan plan och ett sådant
förslag till kommunalisering av flickläroverken, sådana de nu äro, då synes
det mig vara ganska väl sörjt för att, när planen upprättas och när kommunaliseringsförslaget
utarbetas och framlägges, skälig hänsyn också kommer att
tagas till att anknytning i full utsträckning sker även till den fyraklassiga folkskolan.
Jag tror icke, att man på den punkten behöver hysa minsta tvivel, och
efter den klara och, jag vill säga, luftrensande belysning, som hans excellens
statsministern i dag på förmiddagen gav, kan väl för närvarande ingen i kammaren
tvivla på att han och den regering, som är representerad i hans person,
gå till fullföljande av det verk, som de accepterat i utskottsförslaget, med full
avsikt att genomföra en ärlig och opartisk likformighet på det sättet, att de skilda
linjerna fullt och fritt utvecklas var för sig efter sin égenart.» — Jag ber
också att få fästa uppmärksamheten på att dessa sista ord äro av talaren kursiverade.

Antingen var professor Reuterskiöld, som var med i denna konklav, av vilken
vi andra icke såg mer än röken, antingen var professor Reuterskiöld så
dum, att han icke begrep innebörden av den överenskommelse som träffats, eller
också var han brottslig, då han dagarna efter, sedan denna överenskommelse
träffats, omedelbart tog avstånd från densamma.

Jag kan icke förstå annat, än att de, som i fjol stodo på en annan linje, än
minoriteten då gjorde, men i dag icke stå på samma linje som herr Rydén, dock
allt framgent ha full rätt att betrakta sig som lika svekfria medlemmar av riksdagen
som någonsin de, som nu beskylla oss för svek.

Härpå yttrade:

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag begärde

ordet med anledning av ett par uttalanden, som i dag på förmiddagen, enligt
vad jag förvissat mig om, här blivit gjorda av herr Rydén. Såvida jag inte missuppfattar
vad som blivit sagt, har herr Rydén därvid gjort gällande, att vid
fjolårets behandling av skolfrågan skulle mellan herr Rydén i egenskap av
ordförande i skolutskottet och regeringsmedlemmar, däribland undertecknad och
ecklesiastikministern, förekommit en sådan överenskommelse och givits sådana
utfästelser, som i och för sig borde ha uteslutit framläggandet av den proposition,
regeringen i år framlagt.

Jag måste gentemot dessa förklaringar inlägga en bestämd gensaga. Naturligtvis
förutsätter jag icke, att herr Rydén uttalar sig i strid mot sin egen
uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Men jag måste bestämt göra
gällande, att han därvid misstar sig i fråga om vad som förekommit vid de
tillfällen, då jag var närvarande. Då förekom intet, som kan anses förhindra
regeringen att framlägga detta förslag. Det är min bestämda uppfattning.

När man i fjol sedermera erhöll del av utskottets förslag, så befanns det, att

Nr 41. 64

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.

(Forte.)

däri förekom åtskilligt som icke alls varit på tal regeringen och utskottets
representanter emellan. Jag vill i detta avseende framhålla, att jag på en
punkt fann mig tvingad bekämpa utskottets hemställan och att påyrka en
ändring, som också bifölls av riksdagen. När jag i detta sammanhang läste
utskottets motivering för att bilda mig ett omdöme rörande i vad mån regeringen
skulle vid behandlingen av flickskolefrågan i fortsättningen vara bunden
av utskottets yttranden, måste jag säga mig, att utskottsbetänkandet visserligen
innehöll uttalanden av tvetydig art, men likväl icke av sådan beskaffenhet,
att de kunde anses hindra regeringen att handlägga ärendet på det sätt,
som nu skett.

Jag vill i det avseendet till förmån för den av mig uttalade uppfattningen
åberopa vad som förekom på sid. 70 och 71 i andra särskilda utskottets utlåtande.
Där talar utskottet om att dels fröken Hesselgren och dels herr Almquist
m. fl. väckt motioner. Herr Almquists motion exempelvis gick ut därpå,
att riksdagen skulle skriva till Kungl. Maj :t och anhålla »om nytt förslag
till nästkommande riksdag i dithörande frågor med iakttagande av följande
grundsatser: att av staten upprättade nya högre läroverk för flickor i första
hand må omfatta en högre flickskola, som i allt väsentligt överensstämmer
med den redan befintliga flickskolans typ.»

Om dessa båda motioner yttrar utskottet följande: »Även om utskottet finner
vissa skäl tala för inrättande vid flickläroverken av särskilda linjer, som
i avseende å undervisningens allmänna planläggning och inriktning närmast
överensstämma med den nuvarande högre flickskolan, har detta spörsmål kommit
i ett väsentligt förändrat läge genom det förslag om inrättande av särskilda
kommunala flickskolor, som underställts utskottets omprövning. Vid bedömandet
av nu föreliggande spörsmål synes man knappast kunna underlåta att
taga hänsyn till dess reella sammanhang med frågan om anordnandet av ett
kommunalt flickskoleväsen, och utskottet förutsätter därför, att motionerna i
nu avhandlade hänseende komma under bedömande i samband med utarbetande
av det förslag till anordnande av kommunala flickskolor, om vars framläggande
för 1928 års riksdag utskottet i det följande kommer att göra hemställan.» —
Sålunda, utskottet säger uttryckligen, att dessa motionärers yrkanden skulle
komma till prövning i samband med utarbetandet av årets flickskoleproposition.

Efter det stycke av utskottsutlåtandet, som jag här läst upp, talar man om
samskolorna och deras uppgift m. in., och så fortsätter utskottet: »Om sålunda
utskottet ansett, att den kvinnliga ungdomens högre undervisning i vida större
utsträckning än för närvarande kan äga rum i läroanstalter av samskolenatur,
följer härav ingalunda, att utskottet anser ifrågavarande behov genom denna
anordning vara i erforderlig mån tillgodosett. Vid sidan av de studiemål, som
realskol- och studentexamina representera, komma säkerligen för flickornas
vidkommande även för framtiden att fortbestå de mera allmänna bildningsmål,
som i vårt land av ålder företrätts av de högre flickskolorna.»

Av dessa uttalanden kunde jag icke undgå att draga den slutsatsen, som jag
också uttalade vid frågans behandling i första kammaren, att regeringen ägde
uttryckligt erkänd obundenhet i denna fråga, och att när det gällde att återkomma
till saken, kunde man hänvisa till att riksdagen själv skulle pröva det
förslag, som då skulle föreligga. Detta mitt yttrande uppfattades också då
på det sättet av en av de efterföljande talarna, professor Reuterskiöld, att han
yttrade, att efter mitt uppträdande var det klart, att i samband med flickskolepropositionen
skulle jämväl komma upp frågan om anknytning till folkskolans
fjärde klass.

Av det resonemang, som av mig i detta sammanhang fördes, innan frågan
var avgjord, är det klart, att jag måste äga den uppfattningen, att regerin -

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 41.

of>

8''en icke varit förhindrad framlägga en proposition av den karaktär, som den
nu föreliggande erhållit.

kör övrigt, när man här angripit både propositionen och ecklesiastikministern,
därför att vissa av hans utgångspunkter och uttalanden i fjolårets proposition
sedermera icke återfinnas i den i år framlagda propositionen, vill jag
däremot aberopa utskottets eget yttrande, där det, enligt vad jag nyss uppläste,
sägs, att i avseende å flickläroverkens allmänna planläggning och inriktning
har det spörsmålet kommit i ett väsentligt ändrat läge o. s. v. Jag tror
sålunda, att jämväl ur den synpunkten de anmärkningar, som gjorts mot regeringens
hållning, ingalunda äro starkt grundade.

. Jag vill icke gå närmare in på detaljer. Jag förmodar, att efter den dagslånga-
diskussion, som här redan förts, det kan vara tämligen onödigt. Jag är
för övrigt ingalunda specialist på läroverksteknik och skolorganisation och vad
därmed sammanhänger. Jag vill endast uttala den meningen, att vare sig det
gäller att se årets proposition som ett komplement till fjolårets beslut i fråga
om de flickor, som icke kunna komma att gå den genom fjolårets beslut öppnade
allmänna läroverksvägen, eller icke, så tror jag dock, att förslaget anknyter
pa sådant sätt till fjolarets beslut, att ur allmänt demokratiska eller
bottenskolesynpunkter några berättigade erinringar däremot icke kunna göras.

Jag vill därför hoppas, att kammaren skall finna sig kunna bifalla propositionen.

Herr Rydén: Jag vill i anledning av hans excellens herr statsministerns

uttalanden här säga, att det i den föreliggande frågan förekom samtal mellan
mig och ecklesiastikministern, då särskilt flickskolefrågan avhandlades, och när
jag skulle framlägga, vad som förekommit i utskottet, var det särskilt till detta
samtal, jag anknöt mina uttalanden i förmiddags, som statsministern erinrade
om. Därjämte förekom det vid flera tillfällen samtal, då även statsministern
var närvarande, och då voro vi fullt överens om hur uppgörelsen skulle läggas.
Jag har haft anledning att gå ut ifrån, att de samtal, som ägt rum mellan mig
och ecklesiastikministern, voro för statsministern bekanta. Vid det tillfälle,
som jag åsyftade och berörde i förmiddags, vid det tillfället var hans excellens
herr statsministern Ekman icke närvarande. I den mån jag kan ha använt
pluralisformen, så avsåg jag det samtal, då båda herrarna voro närvarande, och
då flertalet punkter i uppgörelsen genomgingos och avtalades.

Jag kan icke neka till att jag förvånade mig något över att hans excellens
statsministern i betraktande av hans stora erfarenhet i fråga om utskottsformuleringar
och utskottsuttalanden ansett det riktigt att läsa utskottets uttalanden
i den del, som han själv föredrog, på det sätt, som han gjorde. Det uttalande,
som hans excellens berörde var, om jag uppfattade det rätt på detta avstånd,
ett resonemang, som i utskottets betänkande fördes i anledning av ett
förslag om att vid flickskolorna inrätta särskilda realskolelinjer, och i det sammanhanget
yttrade sig utskottet, att den frågan hade kommit i ett väsentligt
annat läge, i och med att man gick in på den kommunala flickskolevägen, och
i anledning därav avstyrktes de framställningar från Kungl. Maj ds sida, som
i denna fråga förelågo.

Innan jag kom in i kammaren — jag måste reservera mig, för den händelse
jag blivit oriktigt informerad -— lär herr Mosesson haft ett yttrande, i vilket
han gjort gällande, att han skulle påyrkat en klarare formulering med avseende
på övergången till det nya. Det har fallit ur mitt minne. Men i vart fall
kunde man icke göra så efter det sätt, på vilket majoriteten i utskottet betraktade
detta problem. Den grundsats, som vi tillämpade, var, att övergången
skulle göras mjuk, så att man icke skulle binda sig för en enda- väg, utan tan Andra

kammarens protokoll 1928. Nr bl. 5

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 66

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.

(Fort*.)

ken var, att man skulle undersöka lokalt på varje plats, vad som motsvarade
den platsens behov. Vi se, att i åtskilliga städer hava åtskilliga läroverk fått
fullt antal sökande till den fyraåriga realskolan. I de städer, där detta varit
fallet, borde man handla förnuftigt och låta den fyraåriga realskolan komma i
gång. Men beträffande läroverk i städer sådana som Askersund, där man,
vilket också är fallet beträffande vissa lycéer, redan för två, tre år sedan_ utpumpat
folkskoleklasserna på barn, som tänkt gå till läroverken, vore det icke
rimligt att föreskriva samma regel. Det framhöll utskottet, och jag framhöll
det ytterligare i debatten, att man borde förfara med mjukhet och anpassa
övergången efter de lokala förhållandena och icke efter någon allmän
schablon.

Men det visste alla herrarna i utskottet, att kostnadsberäkningen var gjord
på grundval av att i de flesta fall skulle icke den fyraåriga realskolan komma
till stånd genast utan den femåriga. Det har också vitsordats av ecklesiastikministern
Almkvist i årets statsverksproposition vid en punkt under åttonde huvudtiteln,
där han anmärker, att skolreformen på denna punkt blivit dyrare
därigenom, att Kungl. Maj :t gått ifrån den princip, som skolutskottet räknat
med, nämligen den femåriga realskolan såsom börjande, och i stället gått in
för den fyraåriga. Det är detta, herr talman, som jag finner så oerhört både
oförnuftigt och i vissa fall till sina verkningar illojalt. Ty det är klart, att
man fullständigt misskrediterar denna nya skolform, om man på sådana platser,
där man vet, att inga barn finnas, ändå föreskriver upprättandet av fyraåriga
realskolor. Det kan icke ändras nu. Men det kungl. cirkuläret av den
22 december 1927 har infört ett olyckligt tillstånd på en del håll.

Jag hade icke haft för avsikt att taga upp det, om icke herr Lindskog fällt
det omdömet, att den nya skolreformen redan från början urspårat. På grund
av det uppseende, som det väckt i kammaren, då jag meddelade om det sätt,
varpå ett läroverk tillämpade den nya ordningen, vill jag emellertid, sedan jag
under middagsrasten varit i tillfälle att hämta aktstyckena i det föreliggande
målet, vilka jag följaktligen har här tillstädes, säga ytterligare några ord om
detta. Jag gör det därför, att icke bara föräldrar utan även kommunalmän i
nämnda stad hava tillskrivit mig beträffande denna angelägenhet och relaterat
sakförhållandena därstädes. Det meddelades mig i en skrivelse, som undertecknats
av en stadsfullmäktig i staden, att redan när de muntliga anmälningarna
till inträde i läroverket därstädes ägde rum, meddelade rektorn — jag är
i detta fall eftersägare av de underrättelser, som lämnats mig, men de förefalla
trovärdiga — föräldrarna till de barn, som sökte in i den fyraåriga realskolan,
att han hade för avsikt att ingå till skolöverstyrelsen med en hemställan, att
icke denna klass skulle komma till stånd i hans läroverk. Redan detta är anledning
till, att en del föräldrar underlåtit att anmäla sina barn. Det meddelas
i ett av dessa brev, att icke mindre än fyra barn blivit direkt avrådda från
att pröva i vår, under förklaring, att de behövde sommaren på sig för att förkovra
sig, innan inträdesproven ägde rum. Nu har rektorn gjort framställning
till skolöverstyrelsen, med åberopande av det ringa antalet sökande, att
den fyraåriga realskolan icke skall komma till stånd. Hur man tänkt göra
med de barn, som dels prövat in och dels tänkt att pröva in men anvisats att
vänta till hösten med sina prov, undandrager sig mitt bedömande. Det förefaller
mig, som om det i detta fall skulle hava handlats utan tillbörligt hänsynstagande
till barn och föräldrar.

Det skulle vara frestande, herr talman, att föredraga rättskrivnmgsprovet
till kammarens protokoll, men det kommer att upptaga inemot m sida i protokollet,
ifall jag gör det. Jag har emellertid låtit dem. som intresserat sig
för det. taga del därav, och .jag har det fortfarande tillgängligt för intresserade.
Detta prov är synnerligen långt, ty det upptar 35 rader i tryck. Var

Onsdagen ilen .''!() maj e. in.

67 Nr 41.

och eu, som i folkskolan undervisat i rätt skrivning, vet, att det med barn i den
åldern och med den rent manuella färdighet, som barnen i folkskolan hava i fråga
om att skriva, icke tinnes någon möjlighet att under en timme, som provet
i detta fall omfattade, hinna skriva 35 tryckrader efter diktamen, utan det
normala, som man hinner med under en timme, är ungefär halva antalet av
dessa. I den sista delen av provet är inmängt ett rätt betydande antal ord,
som kräva vart för sig särskild eftertanke av barnen, innan dessa kunna skriva
ned dem. Rörande ett av dessa prov meddelas det, att 75 procent av felen
lago på den sista delen av provet. De grunda sig därpå, att barnen icke kunna
följa med så fort, som man dikterat. Ni kan själva tänka er situationen: 12—13
års barn komma in och få se en främmande man, som de icke sett förut, och
som dikterar med dubbelt så stor hastighet som den, varmed de äro vana att
skriva vid sina rättskrivningsövningar. Rättskrivningsprovet måste följaktligen
giva dåligt resultat. Det kan bero på oerfarenhet och oskicklighet, oerfarenhet
om vad som är möjligt att uppnå i fråga om resultat i folkskolan.

Vad räkneprovet beträffar, innehåller det åtskilliga tal, som böra kunna räknas,
men en del av dessa tal innehålla också fällor. Jag vill nämna, att på
ett så högt stadium som studentexamen anses det alltid vara en oriktig skärpning
av uppgiften, när man icke tar så att säga ordinarie tal utan tal med
fällor i, för att eleverna skola stupa på det. Jag har också här velat omnämna,
att provet innehåller tal, som gå utanför folkskolans kurs. Det är 3 tal av 15.
Jag skall taga ett. Det är det svåraste, det erkänner jag. Men jag vill ställa
till kammaren den frågan: hur många av kammarens ledamöter förmå att i en
hastig vändning, om ni inte tagit studenten eller eljest är särskilt skickliga i
räkning, lösa en sådan uppgift som denna: »Ett tal minskas med 11.7. Sju

niondelar av resten är 24/5. Sök talet!» Jag är säker om, att en massa av
kammarens ledamöter, som icke anse sig oskickliga i räkning, skulle behöva
en lång stund för att klara detta eller att de kanske rent av skulle stupa på
det. Det är klart, att när man i proven för dessa parvlar lägger in tal, som de
aldrig erhållit någon undervisning i, ty ekvationsräkning lär man sig icke i
folkskolan, sa skapas härigenom hos barnen ängslan, nervositet och förvirring,
som måste komma att inverka på det totala resultatet. Jag tog det svåraste
talet, men även andra tal äro av den beskaffenhet, att de aldrig räknas i folkskolan,
därför att de ligga utanför kurserna.

Jag beklagar, att man på detta sätt förfar utan tillräcklig kännedom om vad
folkskolans kurser innehålla och vad barnen förmå att lära i folkskolan. Jag
tog verkligen med mig »Tidning för Sveriges läroverk», i vilken man omedelbart
efter den stora skoldebatten just antyder ett sådant förfaringssätt som
detta. Vad jag bär velat betrakta som ett förhastat ord, och som ett överilat
uttryck i stridens bitterhet, hoppas jag är ett enstaka exempel. Som jag nämnde,
påyrkade man ett fullständigt orimligt förfaringssätt med dessa barn, som
komma, från den sexåriga folkskolan. Det framfördes då bl. a. av adjunkten
Anjou i en uppsats i »Tidning för Sveriges läroverk» en sådan tanke. Han
säger nämligen följande: »Redan vid inträdesprovet till den fyraåriga real skolan

måste omtanken om de ungas bästa kräva en synnerlig allvarsam och
omsorgsfull sållning, så att icke några släppas in, för vilka det efter ett eller
annat ar skulle visa sig omöjligt att följa den ansträngande galoppaden genom
dess fyra klasser. Självförebråelsen eller från annat håll uppburet klander
att ej i tid genom ett tillräckligt allvarligt inträdesprov ha räddat den unge
eleven från att till intet gagn ett helt år nöta bänkarna i den lärda skolan,
måste annars här med så mycket större berättigande träffa läraren, som genom
den fyraåriga realskolans anknytning till fullt genomgången folkskola
föräldrarna, i motsats till vad som är fallet vid anknytningen till fjärde folkskoleklassen,
äro berövade möjligheten att åter sätta in den utkuggade i folk -

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Kort».)

Nr 41.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag til
kommunaUi
flickskolor
m. m.
(Forts.)

skolan. Har däremot någon av misstag slunkit in i den femåriga realskolans
första klass och efter ett år kuggats ut, nå, ingen skada skedd! Han kan
återgå till folkskolan och där säkerligen sättas bland sina förra kamrater, som
då befinna sig i dess sjätte klass. Han har alltså ej förspillt någon tid. I
förra fallet åter har eleven som sagt redan genomgått folkskolan och alltså
nått en relativt hög ålder. Hans misslyckade visit i den lärda skolan måste
alltså för honom innebära en allvarlig förlust av ett år, taget från hans utbildning
på en annan för honom lämpligare linje eller från självförsörjningsverksamhet.
— Åt inträdesprovet i den fyraåriga realskolan» — det är här, som
Anjou kommer till inträdesprovet — »måste alltså ur synpunkten av de ungas
eget bästa förlänas en vida allvarligare karaktär än åt samma prov till den
femåriga.» Sedan yttrar han, att samma rigorösa förfarande måste också ske
i fråga om flyttningarna mellan klasserna. Själv säger redaktionen följande:
»Med hänsyn till dess» — d. v. s. den fyraåriga realskolans — »knappa tidsram
torde det knappt låta sig göra annat än med en relativt ännu högre begåvningsnivå,
och för upprätthållande av en sådan fordras först, såsom av annan
författare påpekas i detta nummer, en verkligt rigorös inträdesprövning, men
säkerligen också, såsom i de nuvarande kommunala mellanskolorna lär vara
fallet, en mycket skoningslös utgallring inom skolan själv.»

För att sedan värja sig emot misstanken för partiskhet, som man säger kanske
kan uppkomma, framhåller man, att detta sker i barnens eget intresse. Det
är klart, att man kan skriva en sak på detta sätt och giva den en förklädnad
med sådana fraser, men i verkligheten är det ingenting annat, som avsetts,
än att beträffande de barn, som komma från folkskolan och som skola in i den
fyraåriga realskolan, skall det bliva en rigorösare och hårdare provning, medan
det åter i den femåriga realskolan skall vara mindre rigorösa prov och
mindre strängt förfarande i fråga om flyttningarna. Jag är övertygad om att
vår svenska läroverkslärarkår i stort sett är främmande för. varje tanke att i
detta fall förfara så, som antytts av dessa författare. ^ Men jag kan icke neka
till att när jag ser de prov, som jag här framdragit, får jag ett starkt intryck
av att de uttalanden, som skett i denna tidning, hur man skulle förfara, bunt
frukt på ett eller annat ställe. .

Nu skall jag icke upptaga tiden längre utan, herr talman, be att fa vidhalla
mitt yrkande. Jag hemställer bara, att de skolmyndigheter, som hava med
denna sak att göra, icke tolerera, att man på det sätt, som jag tror mig hava
funnit i det fall, som jag berört, behandlar barn, som söka in i den fyraåriga
realskolan, strängare än dem, som skola till den femåriga realskolan. Det är
klart, att om man förfar på det sättet, att man lägger helt andra principer på
inträdessökandena, allt eftersom, de skola in i .den fyraåriga eller den femåriga
realskolan, och i fortsättningen gallrar hårdare bland den förstnämnda
gruppen, så är detta ett säkert sätt att skrämma barnen från denna linje. Därigenom
åstadkommes det resultat, som herr Lindskog trodde redan var verklighet.

Herr talman! Jag vidhåller sålunda mitt yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr tal man!

Jag nödgas besvära kammaren med ännu ett yttrande,. men det skall
bli så kort som möjligt. Det är i anledning av herr Rydéns sista anförande,
vari han upprepade några påståenden, som han lär ha fällt även på förmiddagen,
fast jag då icke hade tillfälle att åhöra dem.

Det gäller det sätt, varpå Kungl. Maj:t bestämt, hur den i fjol beslutade
skolreformen skall föras ut i det praktiska livet. Herr Rydén förklarar, att
departementschefen gått alldeles felaktigt till väga, när han i det den 22 december
1927 utfärdade cirkuläret föreskrivit, att den fyraåriga realskolan

Onsdagen den 30 maj e. m.

69 Nr 41.

skulle i första hand genomföras. Den saken är redan berörd av en föregående Ang.
arad talare, som påpekade, att hela behandlingen av skolreformen givit vi^ ^kmmunala
handen, att en av de bärande grundtankarna, för att icke säga huvudtanken, fUdttkolor
i fjolårets skolreform var att fortast möjligt undanröja det missförhållandet, m. m.
att det icke fanns någon övergång till de allmänna läroverken för dem, som (Kort*.)
genomgått hela folkskolan. Detta torde stå fullt klart för de allra flesta både
motståndare och anhängare till reformen.

Jag får dessutom säga, att Kungl. Maj:ts åtgöranden hittills för att verkställa
reformen nått det stadiet, att vidare diskussion kan vara överflödig.

Då remissdebatten ägde rum, fanns det en före detta socialdemokratisk ecklesiastikminister,
som i gycklande ordalag fäste konstitutionsutskottets uppmärksamhet
på vad som från den nuvarande departementschefens sida blivit åtgjort.
Han pekade också på vissa bestämda förhållanden och sade, att det
lönade sig för konstitutionsutskottet att granska departementschefens verksamhet.
Varuti har detta lika enastående som bevekande anrop om konstitutionsutskottets
inskridande resulterat? Jo, utskottet har infordrat samtliga de
handlingar, som bilda grundvalen för Kungl. Maj.ds åtgärder i förevarande
fall. Och vad innehåller konstitutionsutskottets utlåtande om dessa saker?

Icke ett ord. Jag tycker, att upprepade diskussioner äro absolut onödiga.

När en departementschefs åtgöranden granskats i konstitutionsutskottet och
icke föranlett anmärkning, kan icke den omständigheten, att en kammarledamot
subjektivt bedömer dem som bristfälliga och felaktiga, giva anledning till
att de i riksdagen skola upptagas till behandling. Det sättet torde vara olämpligt
för att icke säga felaktigt.

Jag vill emellertid säga, att det av herr Rydén nämnda 22-december-eirkulärets
bestämmelser stå i full överensstämmelse med riksdagens beslut samt att
intet som helst fel är begånget, ävensom att beslutet, i vad det avser att den
fyraåriga realskolan först skall genomföras, står i närmaste samklang med
fjolårets riksdagsbeslut. Vidare vill jag framhålla, att i detta cirkulär intagits
medgivanden, som icke upptagits i skolöverstyrelsens förslag, därom,
att de ändringar, som under övergångstiden befinnas Vara nödvändiga i specialplanerna,
skulle bringas till Kungl. Maj:ts kännedom för prövning. För närvarande
föreligger ett stort antal framställningar om ändringar till Kungl.

Maj:ts avgörande. Beslut fattas, sedan skolöverstyrelsen i varje särskilt fall
yttrat sig och sedan de skolsakkunniga blivit hörda. Först därefter tar departementschefen
ställning till de gjorda ansökningarna om uppskov eller förändring.

Herr Rydén kan vara övertygad, att därest det av de handlingar, som inkomma
till Kungl. Maj:t, framgår, att man i ett eller annat avseende söker
sabotera 1927 års skolbeslut, kommer detta att föranleda från läroverkens sida
icke önskvärda åtgärder. Jag tror emellertid icke, man har att befara
detta, även om, omedelbart efter det ett beslut fattats och av många mottagits
med stor oro och misstro, ett eller annat överord fälles, och om man i
vissa tidningar skriver något, som när det uppläses här, kan verka ganska upprörande.

Vad de klandrade specialplanerna beträffar må anföras, att jag ansett det
vara nödvändigt att efter riksdagens beslut i fjol för de skilda läroverkens
lärare och rektorer och för barnens målsmän lägga fram en plan, som visade,
huru riksdagen avsett, att det normalt skulle gestalta sig, att så och så skall
det vara, när övergångstiden är slut. och när riksdagens beslut träder i full
kraft. På vilket sätt och i vilken ordning reformen av i fjol skall genomföras,
visar den till cirkulärskrivelsen den 22 december 1927 fogade detaljplanen.
Men visar det sig icke möjligt i en eller annan stad att på en eller
annan punkt genomföra reformen enligt riksdagens beslut, d. v. s. med början

Nr 41. 70

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

läsåret 1928—1929, så kunna med hänsyn till de lokala förhållandena ändringar
medgivas. När herr Rydén talar om, att regeringen icke har tagit hänsyn
till behovet på olika orter, är detta följaktligen raka motsatsen till vad
Kungl. Maj :t i verkligheten gjort. Behovet på de olika orterna kan tillgodoses
inom vissa gränser, d. v. s. under övergångstiden.

Nu säger herr Rydén, att denna prövning skulle hava skett i efterhand. Men
då frågar jag: vilken tidpunkt tog man hänsyn till vid den undersökning av
behovet på de olika orterna, som skolutskottet i fjol verkställde och lade till
grund för sina beräkningar? Var det icke behovet vid det tillfälle, då skolutskottet
verkställde sin undersökning? Icke kunde väl skolutskottet ändå
verkställa undersökning angående behovet vid en viss i framtiden liggande tidpunkt,
utan denna undersökning, som herr Rydén vid debatten i fjol gav så
vackert vitsord och förklarade sig fästa så stort avseende vid, den undersökningen
måste, såvitt jag förstår, avse de då vid tillfället, när utskottet fattade
sitt beslut, rådande förhållandena.

Här är således ingalunda någon schematisering gjord i avsikt att förfuska
skolbeslutet. utan tvärtom avser Kungl. Maj:ts cirkulär av den 22 december
1927 att bringa till kännedom den plan. som är avsedd att följas, och tilllika
att meddela, att möjlighet finnes att efter förefintliga behov vidtaga
ändringar, allt i enlighet och i överensstämmelse med riksdagens beslut.

Det finns dessutom en annan omständighet, fastän den är mera en bisak,
som gjort, att jag ansett det nödvändigt att på detta sätt genomföra reformen
— man må sedan hava olika uppfattning om, huruvida vidtagna åtgärder
voro lämpliga eller icke, och man må hava olika mening om. huruvida de
vittnade om skicklighet eller oskicklighet hos departementschefen. Det var
den omständigheten, att jag ansåg det vara vida bättre, att den departementschef,
som dock bar det konstitutionella ansvaret för propositionen till 1927
års riksdag, också, i den mån, det var honom möjligt, såg till, att kritiken
i anledning av de olägenheter, som han visste skola bli förenade med övergången,
drabbade honom och icke någon efterträdare. För min ringa del har
jag velat undvika, att den i detta fall ansvarige departementschefen, i likhet
med vad någon annan gjort, träder fram och tar avstånd ifrån ett förslag,
som blivit genomfört, och lägger skulden för svårigheterna på dem, som
i de olika orterna i landet skola genomföra det, under förklaring, att det är
dessa, som bära ansvaret för att tillämpningen blivit så stereotyp och svår, att
hela reformen därför väckt ovilja och motstånd hos allmänheten.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Jag hade icke tänkt taga till

orda i dagens debatt, enär jag sade min mening i denna fråga vid remissen av
propositionen. Men då gång på gång från statsrådsbänken såväl av herr ecklesiastikministern
som av herr statsministern med sådan styrka hävdats, i anledning
av de uppgifter, som herr Rydén här lämnat beträffande den socialdemokratiska
utskottsdelegationens uppfattning om vad ifrån regeringens sida sagts
eller icke sagts, att dessa uppgifter icke skulle vara riktiga, har jag ansett det
vara min plikt som medlem av skolutskottet att säga ett par ord.

Jag ber då, herr talman, att få intyga för min del, att den relation, herr
Rydén här givit om vad som sagts till honom från regeringshåll, den relationen
överensstämmer till punkt och pricka med den relation, som givits utskottets
ledamöter. Och jag måste säga, att med min kännedom om herr Rydén och de
många och krävande förhandlingar, han haft att utföra i den svenska riksdagen,
har jag aldrig ett ögonblick tvivlat på, att hans relation är fullständigt
riktig, sådan han har uppfattat den.

Nu driver herr statsministern den satsen, att låt vara, att herr Rydén är i
god tro, men han har missförstått det hela. Nej, herr talman, det har han icke

Onsdagen den «‘i0 maj e. in.

71 Sr 41.

gjort. Saken låg så i utskottet — och vi kunna ju säga precis som det var —
att herr Olof Olsson i första kammaren tillhörde dem, som voro mest skeptiska
mot möjligheten att lita på att regeringen här skulle gå den linje, som man Wckskolvr
önskade inom utskottet. Han drev därför längst den uppfattningen, att man m. m.
skulle passa på, medan man nu hade dem, och få till stånd en riksdagsskrivelse (Forts.)
på denna punkt, ty man vet icke, var man har den nuvarande regeringen nästa
år. Jag tror, att denna vanvördiga uppfattning är riktig. Det finns ett ordspråk,
som säger, att man skall välja den, man skall hålla i hand när man skall
do. Och jag tror icke, att man skall hålla hans excellens herr statsministern i
hand den gången. I varje fall är det uppenbart, att om man gått den väg, som
herr Olsson den gången var inne på, är det möjligt, att hela denna strid varit
ur världen. Men då gåvos dessa utfästelser, och därför förlitade man sig på
att saken från regeringens sida skulle ordnas i överensstämmelse med de klara
direktiv, som äro uttalade i utskottets utlåtande, och som redan äro utlagda i
den kungliga propositionen. Men vad ha vi fått bevittna? Jo, vi hava fått
bevittna, att den proposition, som lades fram, var ett klart avsteg därifrån.

Och i grund och botten, herr talman, är jag icke så förvånad över detta, ty det
sammanhänger med hela den nuvarande regeringskonsten, då man inrättar sig
för en statskonst, som består däri, att när man gjort en duktig eftergift, som
man tycker, det ena året åt det socialdemokratiska partiet, får man lov att kompensera
detta nästa år med en eftergift i någon annan fråga åt högerpartiet,
för att den tredje gången gå tillbaka igen och så pendla från det ena lägret till
det andra för att tillfredsställa först den ena sidan och sedan den andra, o. s. v.
fram och tillbaka.

Jag hör, att herr Bengtsson i Norup begär ordet, och jag kan därför gärna ge
honom i förskott ett litet piller. Herr talman! Jag erinrar mig från skolutskottets
förhandlingar, huru just herr Bengtsson i Norup var den allra trognaste
riddaren för den åskådning, som där segrade i beslutet den gången. Ja,
han var till den grad trogen och ivrig, mina herrar, att det riktigt brann i hans
fingrar, när han skulle vara den. som framlade vissa preliminära beslut, som
skulle ut till tidningspressen och till telegrambyrån, och där det hette, att »på
förslag av herr Bengtsson i Norup har särskilda utskottet beslutat» så och så.

Det är överraskande, herr talman, att i dag finna just herr Bengtsson i Norup
uppträda såsom den där försvarar, att man år 1928 slår in på en väg, som är
den rakt motsatta mot den väg, vi gingo år 1927.

Jag har sagt förut i denna kammare, herr talman, att jag tillhör ingalunda
de s. k. dogmatikerna i denna fråga. Tvärtom. Men jag måste säga, att om
man ena året resolut träder in för bottenskoletanken i den form, varom det i
fjol var fråga, kan man icke året därpå kasta sig över på en alldeles ny linje,
utan att man kommer i en synnerligen egendomlig belägenhet. Jag förstår
mycket väl, att här har träffats en uppgörelse, och under regi av min högt
ärade vän herr Sten Stendahl i första kammaren har det här gjorts upp mellan
regeringen och de borgerliga partierna. Man kände inom vissa kretsar av regeringen,
att man hade gått för långt enligt deras uppfattning. Hans excellens
herr utrikesministern ramlade ned, så att säga, i frågan, då den redan var uppgjord
och färdig, och måste tala både för och emot den här i kammaren. Och
jag förstår, att det är någon slags känsla av att man här fått lov att gottgöra
någonting, där man sträckt sig för långt, som vållat, att det lägret inom regeringen
hemfört segern. Och då låg det upplagt för högern att taga revansch i
denna fråga.

Jag kan förstå högern. Det är alldeles klart, att den är förtjust att här i
dag få utkräva denna lilla hämnd. Men jag undrar, huru det kan vara med
medlemmarna av bondeförbundet. Kunna de vid högerns sida känna förtjusning
över att gå denna väg? Kunna de, som liksom arbetarklassen med hänsyn

Nr 41.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag til
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

till sina barn här hava naturliga intressen att tillvarataga, i denna fråga vara
* vid högerns sida och känna glädje över att man släpper den gamla bottenskoletanken,
sådan den här förfäktats även från det hållet 1927, och kastar sig över
någonting annat? Nej, herr talman, det tror jag icke. Det är en ohelig allians,
som här ingåtts mellan högern och bondeförbundarna i denna fråga. Att regeringen,
som är van att föra sin politik i de oheliga alliansernas tecken, icke
känner några större förebråelser för egen räkning, det kan jag förstå. Men,
herr talman, jag är av den uppfattningen, att behandlingen av denna fråga från
regeringens sida är, liksom dess behandling av en hel rad andra frågor, signifikativ
för den regeringslöshet, som råder i landet, och understryker än en
gång, att denna regering bör först som sist packa och ge sig i väg.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr Rydén: Herr talman! Jag har bevittnat en och annan halsbrytande
framställning även från regeringsmedlemmar, men någon sådan som den, man
nyss hörde från herr ecklesiastikministern, vet jag mig aldrig tidigare hava
hört. Om jag uppfattade honom rätt -— det stöd så många kammarledamöter
mellan mig och honom, att jag icke hörde så bra och kanske missuppfattade
honom — men missuppfattade jag honom icke, tycks han hava givit uttryck åt
den uppfattningen, att det är skolutskottet, som infört en mekanisk regel i
fråga om övergången till den nya läroverksorganisationen, och att det är regeringen,
som försökt ordna det med hänsyn till varje orts behov. Jag ville
knappast tro mina öron. Jag har här ett papper i min hand, och jag ber att
därur få uppläsa, vad som står i den kungliga skrivelsen av den 22 december
1927. Det står där som punkt A: »Kungl. Maj:t förordnar: 1. Den fyra åriga

realskolan skall vid alla de läroverk, där sådan realskola skall förekomma,
successivt upprättas från och med läsåret 1928—1929.» — År detta en
generell regel för alla eller icke? Jag vill bara fråga: finns det något som helst
hänsynstagande i ett sådant kungligt brev till de olika orternas behov?

Jag skulle icke sagt något om detta, om det icke varit veterligt, att det sätt,
på vilket skolöverstyrelsen lät denna sak utredas i orterna, var av den beskaffenhet,
att, som jag här talat om, lärarkollegierna avgåvo sina yttranden efter
en underhandsskrivelse, som utgått från skolöverstyrelsen, och som meddelade
dem, vad som var riktigt att säga i denna sak. Det är då icke underligt, att
lärarkollegierna icke kommo att rådgöra med folkskolestyrelserna och andra
beträffande folkskoleförhållandena sakkunniga för att verkligen undersöka,
huru förhållandena voro, irtan följde denna schablon, som Kungl. Maj:t sedermera
i sitt brev fastställt.

Det är visserligen gott och väl, herr talman, att herr statsrådet nu utlovat,
att han skall korrigera begångna felgrepp, ifall det visar sig erforderligt, på
grund av de klagomål, som kommit ifrån bygderna. Men nog är det en konstig
ordning här i detta land, att samme man, som lagt fram en proposition om genomförande
av bottenskolereformen, icke mera aktar sig om att denna reform
skall från början komma att mötas med någon grad av förtroende utan påbjuder
denna generella schablon, under klart medvetande av att detta måste leda till
att på en mängd ställen, där förutsättningar icke finnas för att starta i höst
för den 4-åriga realskolan, där kommer man att kasta om och säga, att det är
reformens skull. Det är icke reformens skull utan ett oskickligt sätt att handla
från vederbörande departementschefs sida — sedan må konstitutionsutskottet
finna anledning till anmärkning eller icke. Konstitutionsutskottet äger i vart fall
icke makt att avkoppla det mänskliga förnuftet, och förnuftet säger i detta
fall, att det enda riktiga och försvarbara är, att man anpassar sig efter en individuell
lokal prövning av förhållandena, och att man hade handlat så för
varje samhälle, som varit för detta samhälle bäst och lämpligast.

Onsdagen den 30 maj e. m. 73

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr tal man!

Jag skall tillåta mig komplettera den uppläsning av bestämmelserna i
cirkuläret av den 22 december 1927, som herr Rydén presterade, med att jämväl
uppläsa det moment, på vilket jag i mitt förra anförande syftade och där
det heter: »ägande emellertid vederbörande rektor, att därest under tiden för
den nya organisationens genomförande det på grund av särskilda förhållanden
skulle visa sig erforderligt att någon jämkning sker i de nu fastställda
specialplanerna, därom i god tid inkomma med förslag till skolöverstyrelsen,
som har att med eget utlåtande överlämna förslaget till Kungl. Maj:t.»

Jag vill vidare tillägga det, att i utskottets utlåtande, som i denna punkt
lika väl som i alla andra punkter utmärker sig för stor oklarhet och egentligen
kan läsas hur som helst, finns det icke ett ord, som direkt utsäger, att
Kungl. Maj:t har den befogenhet, som herr Rydén nu ville påstå att regeringen
hade underlåtit att använda sig av — att uppskjuta med genomförandet
av reformen i fråga i vissa fall •— utan det är tvärtom så, att på många
håll en bestämd uppfattning gjort sig gällande om att riksdagens beslut var
av den beskaffenhet, att Kungl. Maj:t saknade varje möjlighet att i något
som helst avseende rubba på den av skolutskottet föreslagna och av riksdagen
godtagna planen. Först efter mycket långvariga och ingående undersökningar
har regeringen kommit till det resultatet, att det vore möjligt att bestämt skilja
på övergångstiden och tiden därefter. Den mjukhet, som herr Rydén talade
om att utskottet ansåg, att Kungl. Maj:t skulle visa under övergångstiden, är
icke utesluten genom vad som hittills har förekommit vid reformens verkställande,
och den kan ådagaläggas tack vare möjligheten att tolka riksdagens
beslut såsom avseende dels en övergångstid, under vilken jämkningar kunna
medgivas av Kungl. Maj:t, dels tiden därefter, då varje framställning om
ändring måste hänskjutas till riksdagen.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! För att bedöma
herr Engbergs uppträdande behöver ju kammaren endast konstatera, att herr
Engberg uppträder och försäkrar, att det förhåller sig så och så och att det
och det har hänt i en sak, om vilken han ingenting vet och ingenting kan
veta. Han har icke varit närvarande vid någon förhandling rörande skolfrågan,
jag för min del har aldrig talat ett ord med honom om den saken.
Däremot har jag här hänvisat till att jag, innan ärendet i fjol avgjordes, uttalade
den av mig angivna meningen om det föreliggande utskottsbetänkandet
och dess innebörd på nu förevarande punkt offentligt i första kammaren. Men
det oaktat uppträder herr Engberg nu och säger, att det förhåller sig på rakt
motsatt sätt. Vad brukar man kalla folk, som anmäla sig som vittnen i en sak,
om vilken de ingenting känna?

Här har herr Engberg tillika genom sitt senaste inlägg ånyo ådagalagt,
vad man varit medveten om förut, nämligen att för honom är det icke alls
fråga om, hurudan skola som bör skapas, vilken skoltyp vi böra få, vilka beslut
i skolfrågan i övrigt som äro erforderliga eller vad det hela resulterar
i — han återkommer som flugan till ljuset uteslutande till en sak: vi måste
ha ett regeringsskifte. Det är begynnelsen och slutsatsen i hans resonemang.
Det är vad han ständigt återkommer till'' och längtar efter. Det utgör det bärande
och drivande motivet för hela hans handlingssätt.

Nåja, att han önskar det, är så känt, att det borde vara alldeles onödigt, att
han upprepar det gång på gång. Men sannerligen att den omständigheten
ger åt hans inlägg någon speciell sanningsprägel i det nu föreliggande fallet.

Nr 41.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
in. m.
(Forts.)

Herr Beugtsson i Norup: Herr talman! Jag torde med fullkomligt lugn
kunna lämna alldeles åt sitt värde de utfall, som herr Engberg riktade mot mig

Nr 41. 74

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

personligen. Men jag begärde ordet, när herr Engberg talade om —- för vilken
gång det var, kan jag inte säga, men han har till leda upprepat orden — om
principlöshet hos regeringen, om oduglighet, om regeringslöshet i detta land, och
att regeringen kan packa i väg. De där stora, feta orden tycker jag herr Engberg
borde omsätta i handling och icke bara prata. Jag skulle vilja fråga
herr Engberg, när han nu talar om att den frisinnade regeringen och det frisinnade
partiet stödja sig än på det ena hållet och än på det andra, vilka förslag
hava de socialdemokratiska regeringarna hittills genomfört utan att de
hava fått hjälp av andra partier? Säg mig ett enda förslag, som det genomfört,
utan att det fått stödja sig på ett annat parti. Till dess att partiet
är så starkt att det icke behöver hjälp från andra partier, torde det vara ganska
bra för det socialdemokratiska partiets regeringar att få understöd från andra.
Under de tiderna hade pipan ett annat ljud både från herr Engberg och från
annat håll.

Jag skulle också vilja fråga herr Engberg, som nu är så mån om att regeringen
skulle flytta härifrån: vore det icke skäl att han också uttalade, vilken
regering, huru denna än varit sammansatt, han tror skulle hava kunnat genomföra
de förslag, som den nuvarande regeringen framlagt och som riksdagen
antagit? Hur skulle den regeringen hava sett ut, och hur skulle den hava varit
sammansatt? Herr Engberg bör vara litet grann försiktig, innan han framkommer
med sådana uttalanden, som han gör och ständigt både i sin tidning och här
i riksdagen oupphörligt återkommer till.

Herr Engberg: Hans excellens herr statsministern har en sagolik förmåga
att framställa yttranden från en motståndare på ett helt annat sätt än de äro
lagda. När jag här förklarade, att den relation herr Rydén givit angående
sina samtal med herr statsministern och herr ecklesiastikministern till punkt
och pricka stämde med den relation han lämnat den socialdemokratiska utskottsdelegationen,
vad gör då herr statsministern, mina herrar? Jo, han säger,
att han icke har fört några förhandlingar med herr Engberg, hur kan
han uppträda och vittna? Nej, tack så mycket, jag har icke vittnat något
om vad som passerat mellan herr Rydén och statsminister Ekman, jag har
vittnat om att den relation, som lämnats i kammaren av herr Rydén, är exakt
densamma, som lämnats inför den socialdemokratiska utskottsdelegationen. —
Man borde kunna kräva av en regeringschef, att han har så pass mycket tankereda,
att han kan hålla isär de båda sakerna.

För det andra, herr talman, vill jag säga, att när herr statsministern här
patetiskt förklarar, att mitt enda intresse är, att denna regering måtte fällas,
så vill jag säga, att det är icke mitt enda intresse, ty mer och mer blir
det så, att för att få någon reda i det politiska livet här i landet, så måste det
försumpningscentrum, som den nuvarande regeringskonsten utgör, på något sätt
saneras, och det lärer väl icke gå på annat sätt, än att denna regering måste
försvinna.

Herr Bengtsson i Norup frågade mig direkt, huru skulle den nya regeringen
se ut, vilken skulle sitta. Herr talman! Jag tillåter mig icke att spå, jag
vill bara uttala en from önskan, att vilken regering som än måtte komma, den
icke måtte innesluta herr Bengtsson i Norup.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag kan icke servera någon

lustighet för att påkalla uppmärksamheten. Jag skall icke tala om vad som
förekom i fjol, utan jag tänker att ett par minuter be om kammarens uppmärksamhet
för att tala om det som nu föreligger.

Jag hade ämnat begära ordet för en replik redan före middagsrasten, men i

Onsdagen den 30 maj e. in.

Nr 41.

förhoppning att vi skulle kunna hinna votera innan middagen avstod jag. Nu
anser jag emellertid, att jag icke har någon anledning att visa sådan respekt
och hänsyn till kammaren, att jag icke kan få begära åtminstone ett par minuters
uppmärksamhet.

Jag fruktar för att kammaren går till votering i denna fråga med en alldeles
oriktig föreställning på en mycket viktig punkt. Här har gång efter annan i
debatten framhävts från utskottsmajoritetens sida, att de båda kurserna, varom
här är fråga, den 6-åriga och den 7-åriga, äro fullkomligt likvärdiga. Det är
icke riktigt. Det förhåller sig icke på det sättet. Man gör gällande, att det är
lika lätt att vinna anslutning, att vinna inträde för en elev från den 6-åriga
folkskolan till den 6-åriga flickskolan, som det är för en elev, som kommer från
den 4-åriga grundskolan att vinna inträde i den 7-åriga flickskolan. Det förhåller
sig icke på det sättet. Om kammaren levat i den tron, så har kammaren
en alldeles oriktig föreställning.

Jag har försökt att få ett besked ifrån herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i den punkten. Det har emellertid icke kommit. Sedermera
har herr Holmdahl gjort gällande denna samma missuppfattning, mot
vilken jag nu försöker polemisera. Herr Rydén har också satt fingret på denna
ömma punkt. Det är riktigt, att om man i större städer kan upprätta stora
flickskolor, som kunna hava duhbla kurser, som kunna hava fristående kurser,
som det kallas, där man kan upprätta parallellavdelningar, så är det möjligt
för flickor ifrån den 6-åriga folkskolan att utan någon större svårighet komma
in i den kommunala flickskolan. Men i de smärre städerna, där man vill hava
flickskolor och icke anser sig hava råd att upprätta dem på annat sätt än att
göra kurserna förenade och där det kan hända att det inträder i den 7-åriga
flickskolans första klass så stort antal elever, att det sedan i andra klassen icke
finnes plats för några elever från den 6-åriga folkskolan, där uppenbarar sig
olikheten. Hur skola herrarna då bete sig för att åstadkomma rättvisa?

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande stycke, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Rydén
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten I A
första stycket av utskottets förevarande utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen meddelade, att herr Mosesson jämte 25 av kammarens ledamöter
framställt skriftlig begäran om voteringens verkställande medelst namnupprop,
vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst namnupprop nu
omedelbart företogs. Därvid avgåvos 105 ja och 91 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande stycke.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 76

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Över omröstningen fördes anteckningar å voteringlista, som här nedan intages
:

	Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen......	1
» Andre Vice Talmannen......	1
Stockholms stad.
Herr Lindman............	1
» Lindqvist i Stockholm......
» Löfgren i Stockholm....... » Hagman.............	1	1
» Eriksson i Stockholm.......		1
>> Hansson i Stockholm.......		1
» Nyländer............ » Johanson i Stockholm......		1
» Holmström i Stockholm..... Fru östlund............. Fröken Wellin............ Herr Forssell.............	1
i> Carlsson i Stockholm....... » Holmdahl............	1	1
» Järte.............. Fru Wessman.............	1
Stockholms län.	.
Herr Söderberg............		1
» Karlsson i Vätö......... » Andersson i Igelboda.......		1
>> Andersson i Tungelsta...... ''> Bernström............		1	i
» Christenson i Södertälje......	1
» Laurin.............	1
» Mosesson............ » Ahl...............	1	1
Fru Ekberg .............		1
Uppsala län.
Herr Borg..............		1
» Sjölander............ » Olsson i Golvvasta........	1
» Björnberg............	1
» Lundquist i Baggarbo......	1
Södermanlands län.
Herr Johansson i Uppmälby......		1
» Olsson i Ramsta.........	1
» Schill..............	1
» Laurén............. » Andersson i Katrineholm.....	1	1
» Jonsson i Eskilstuna.......		1
» Lundkvist i Eskilstuna......		1

Onsdagen den 30 maj e. m.

77 Nr 41,

		Ja	Nej	Av- står
	Östergötlands län.
Herr	af Ekenstam...........	1
»	Pettersson i Bjälbo........	1
»	Sjögren.............		1
»	Johansson i Arkösund......		1
»	Karlsson i Vadstena.......		1
»	Olsson i Rimforsa........	1
»	Björkman............			i
»	Ericson i Boxholm........		1
»	Ward..............
>>	Holmberg............		1
»	Anderson i Linköping......	1
»	Jonsson i Risinge........	1
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna......	1
»	Hamrin.............	1
	Carlström............	1
)>	Fast..............		1
»	Petersson i Broaryd.......	1
''>	Svensson i Högsjöhult......	1
»	Lilliecreutz...........	1
*>	Andersson i Löbbo........		1
>>	Göranson ............	1
	Kronobergs län.
Herr	Magnusson i Tumhult......
»	Olsson i Blädinge........	1
»	Svensson i Betingetorp......	1
»	Leo...............
	Blomquist............		1
»	Svensson i Grön vik.......	1
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar ......		1
»	Olsson i Kalmar.........	1
»	Werner.............		1
»	Gustafson i Vimmerby......	1
»	Johansson i Krogstorp......	1
•>	Olsson i Högby.........	1
»	Heiding.............	1
»	Wirsell.............	1
»	Johnsson i Kalmar .......		1
	Gotlands län.
Herr	Gardell i Gans.........	1
»	Svedman............
»	Gardell i Stenstu.........	1

Aiig.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. rn.
(Forts.)

Nr 41. 78

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Blekinge län.
Herr Jönsson i Boa .........	1
» Törnkvist i Karlskrona...... » Kloo..............		1
•> J eppsson............ » Holmgren............	1		i
» Adler..............		1
Kristianstads län.
Herr Bengtsson i Norup........	1
»> Borggren............ » Persson i Fritorp ........	1	1
» Björklund............		1
» Björk..............		1
» Isacsson............. » Hammarlund..........	1	1
Malmö m. fl. städer.
Herr Rydén.............		1
>> Winkler............. » Lovén .............. » Jensen.............	1	1
>> Engberg............. » Lindskog............	1	1
» Weibull............. » Bergström i Hälsingborg.....	1	1
Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge........	1
» Olsson i Kullenbergstorp..... »> Sköld..............	1	1
» Andersson i Höör........ » Törnkvist i Bjuv......... » Paulsen.............		1
>> Fjellman............ >> Månsson i Erlandsro.......	1		i
» Nilsson i Hörby......... Fru Nordgren............			i
Herr Carlsson i Ystad ........		1
Hallands län.
Herr Henrikson .......	1
» Lindqvist i Halmstad...... » Johansson i Brånalt.......	1	1
» Andersson i Falkenberg...... » Larson i Tönnersa........	1	1
Fru Hegardt......	1
Göteborgs stad.
Herr Röing .............	1
» Kristensson i Göteborg......		1

Onsdagen den 30 maj e. m.

79 Nr 41.

	Ja	Nej	Av- står
Herr Sjöström............		1
» Thore ..............	i
» Pehrsson i Göteborg....... » Hedvall.............	i	1
» Höglund ............		1
Fru Thiiring ............ Herr Almquist............	i	1
Göteborgs och Bohus län.
Herr Andersson i Grimbo.......	i
» Olsson i Broberg.........	i
» Olsson i Berg..........	i
-> Osberg............. o Carlson i Mölndal........	i	1
’> Wallerius............ » Brännberg............	i	1
•) Mårtenson............		1
Ålvsborgs län.
Herr Hallén.............		1
» Danielsson............	i
» Gustafson i Kasenberg......	i
» Lindgren............ » Hansson i Trollhättan......	i	1
» Olsson i Mellerud........ » Alströmer............	i	1
» Ryberg.............	i
» Leffler............. >> Johansson i Väby........	i
» Petersson i Lerbäcksbyn..... » Weijne.............	i	1
Skaraborgs län.
Herr Bengtsson i Kullen........	i
» Magnusson i Skövde....... » Bäcklund............	i	1
» Johanson i Hallagården......	i
» Vahlstedt............ >> Lunden.............	i	1
>> Anderson i Storegården......	i
» Bodén.............	i
■> Hedin..............	i
Värmlands län.
Herr Jansson i Edsbäcken.......	i
>> Carlsson-Frosterud........		1
» Andersson i Prästbol....... » Ros...............	i	1
d Norling.............		1

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Förta.)

Nr 41. 80

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Norsell.............		1
‘>	Spångberg ............	1	1
»	Björlmg.............
»	Eriksson i Västbro........	1
>)	Morfeldt.............		1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg.......... .		1
»	Anderson i Råstock.......		1
»	Nilsson i Örebro.........		1
*>	ödström............	1
»	Ljunggren........	1
»	öhman............		1
»	Lundgren............	1
»	Persson i Falla.........	1
»	Mogård.............		1
	Västmanlands län.
Herr	Larsson i Västerås........		1
»>	Lorichs.............	1
»	Pettersson i Köping.......		1
»	Eklund.............		1
»	Olovson i Västerås........		1
»	Olsson i Broddbo........	1
	Kopparbergs län.
Herr	Jansson i Falun.........		1
	Olsson i Mora .........	1
»	Andersson i Rasjön.......
>>	Pettersson i Hällbacken.....		1
»	Andersson i Ovanmyra......	1
»>	Englund.............		1
>>	Sundström............		1
»	Smedb.............
»	Aronsson............	1
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson i Furuvik........		1
»	Sävström............		1
!	Lindley.............		1
>>	Olsson i Hov..........	1
»	Johansson i Kälkebo.......	1
»	Granath .............		1
»	Johansson i Edsbyn.......	1
»	Olsson i Gävle..........		1
»	Holmström i Gävle........	1
»	Herou..............		1
»	Högström............		1

Onsdagen den 30 maj e. in.

81 Nr 41.

		Ja	Nej	Av- står
	Västernorrlands län.
Herr	Öberg............	1
»	Johansson i Sollefteå......	1
»	Bergström i Bäckland.....	1
»	Lagerkwist..........		1
»	Strindlund............			i
»	Västberg..........		1
»	Molander...........		1
»	Rudén...........	1
»	Frost............
»	Berg............		1
	Jämtlands län.
Herr Olofsson i Digernäs......	1
»	Hedlund i Östersund......	1
»	Hedlund i Häste........	1
»	Persson i Trången.....	1
»	Olsson i Ködningsberg ....		1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund..........	1
»	Bäckström.........
»	Wikström.......	1
»>	Brännström.......	1
»	Lindmark.......	1
»>	Lindberg........	1
»	Sandberg ........	1
	Norrbottens län.
Herr	Hage.........		1
»	Nilsson i Antnäs........
»	Lövgren i Nyborg.......		1
»	Dahlén.........		1
»	Samuelsson.......
»	Hedström.......
»	Grapenson ........
	Summa	105	91	7 1

Andra stycket av utskottets hemställan i punkten I A.
Mom. a).

De under momentet upptagna särskilt numrerade styckena.
Styckena 1—4.

Godkändes.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Härpå föredrogs stycket 5; och yttrade därvid:

, H?.rVKri,8teuT?i i.,pöteborj?: Herr talman! Jag skall på denna punkt

be att ta yrka bifall till en motion, som är väckt av en liberal ledamot av riks Andra

kammarens protokoll 1928. Nr 4l a

Nr 41. 82

Onsdagen den 30 mai e. m.

kommunala,
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Ang. dagen och som har ett instämmande av en annan ledamot av riksdagen, vilken
statsbidrag till tillhör bondeförbundet. Det är alltså i detta fall icke fråga om någon socialdemokratisk
partipolitik, utan det är fråga om en rent statsekonomisk ange la

Yrkandet går ut på att i varje skolklass i dessa kommunala flickskolor bör
det, för att statsbidrag skall kunna erhållas, vara minst 15 lärjungar. Dessa
skolor komma att till övervägande antal, med endast några få undantag,
att inrättas i de större eller medelstora städerna. Jag ^ representerar visserligen
själv en av rikets största städer, men jag vill ändå vädja till denna
kammare, huruvida det kan vara skäligt och rimligt, att staten till dessa skolor
skall bidraga med ganska avsevärda belopp per lärjunge i klasser, där det endast
skall finnas, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, ett synnerligen litet antal Utskottet
har visserligen något höjt detta antal från av Kungl. Maj:t föreslagna
10 till 12 i varje klass; och för jämförelses skull kan jag ju nämna, att ifolkskolan
exempelvis finnes det i medeltal 40 k 50 lärjungar i varje klass. Vidare
är att märka, att i de nyss nämnda städerna finns en hel provkarta pa alla möjliga
skolor: det finnes allmänna läroverk, kommunala mellanskolor samt också
andra bildningsmöjligheter för barnen

Det bör verkligen tagas hänsyn till detta, innan statsbidrag beviljas, och jag
vill tillägga, att det är ännu mer viktigt efter fjolårets beslut, då statsläroverken
öppnades även för flickor. Det synes mig då, att man bör kräva åtminstone
att det skall vara 15 lärjungar i varje skolklass, för att statsbidrag skall
kunna erhållas. Om detta antal lärjungar icke kan uppbringas, da toretaller
det mig, att det icke finnes anledning för staten att bidraga ekonomiskt med sa
högt belopp, som det verkligen är fråga om i detta fall.

Nu kan måhända någon vilja göra gällande, att man vid bifall härtill skulle
uppriva det nyss fattade beslutet, och att ett positivt beslut kunde äventyras
i fall kammaren ginge med på mitt yrkande Jag vill till detta genmala att
vi varken få gemensam votering eller få det förut fattade beslutet upprive , y
då första kammaren redan har fattat beslut i enlighet med utskottets förslag,
så ligger en naturlig sammanjämknmgslinje antingen pa 13 eller 14 iarjungar i
varje skolklass, och det är nog inte alltför halsbrytande om man som villkor
för statsbidrags erhållande fordrar ett sådant minimiantal, som icke uppgår ens
till tredjedelen av det normala antal, som finnes bade i folkskolan och i rikets

^JaTTe^därfö^att få yrka bifall till herr Pålssons i Anderslöv motion !
detta stycke, vilken går ut på att siffran 84 i sista raden stycket 5 pa sid. 48
i utskottets utlåtande utbytes mot 105. Om kammaren följer detta mitt yrkande,
blir det en sammanjämkning på antingen 13 eller 14 elever i varje klass
vilket tal, då det är sju klasser i skolan, maste multipliceras med 7, för åt
man skall få den slutsiffra, som enligt sammanjämkningen skall insattas i

St Jag vill vädja till kammarens lantmän och arbetarrepresentanter, om detta
icke kan befinnas skäligt, när man går att fatta beslut i fråga omputorna iska
utgifter. Kungl. Maj:t har visserligen endast begärt 50.000 kronor i ar tor
denna skolform, men det kommer icke att dröja länge, forran vi aro uppe i eu
eller två miljoner och kanske däröver. Kan det da icke vara skal i att från bor ^VukL^serlige1?

göras gällande, att beträffande de kommunala mellanskol0rna
finnes icke denna bestämmelse, finnes icke en sa hog siffra. Men redan
utskottet har gått ifrån den siffra, som gäller för den kommunala mellanskolan,
och jag vill för min del tillägga, att jag finner det icke orimligt utan tvärtom
rimligt att man efter skolbeslutet i fjol även för den kommunala mellanskolans
vidkommande bör höja siffran för medelelevantalet i klasserna upp till detsam -

Onsdagen den 30 maj o. in.

83 Nr 41.

ma, som liiir kan bli fallet för den kommunala flickskolan; och detta icke minst
av statsekonomiska skäl.

Jag ber, herr talman, alltså att få in denna siffra 105. Ingen vill väl påstå,
att undervisningen lider av om en lärare får 15 elever i medeltal att undervisa.

Jag vill tillägga, att när jag i utskottet väckte detta förslag, så kom det ett
par kompromissarier fram och satte siffran till 84. Jag begärde icke votering,
men det upplystes, att om jag hade begärt votering, skulle jag fått understöd
även från det håll, där man biträtt motionen i utskottet, och jag hoppas därför,
att riksdagen går med på detta mitt yrkande.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
vi. m.

(Korts.)

Häruti instämde herrar Anderson i Råstock och Pettersson i Hällbacken.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag ber först att få säga, att jag jämte

nio medreservanter gått in för Kungl. Maj:ts proposition om siffran 10 i förevarande
fall. Jag anser fortfarande, att de skäl, som Kungl. Maj:t här framburit,
äro fullkomligt vägande och riktiga, då förslaget står i fullkomlig överensstämmelse
med vad som äger rum vid kommunala mellanskolor.

Emellertid ber jag att få korrigera ett fel, som den föregående ärade talaren
gjorde sig skyldig till, då han nämnde, att första kammaren bifallit Kungl.
propositionen. Enligt vad jag hört och nyss fått bekräftat, har första kammaren
fattat beslut om siffran 12, sålunda i enlighet med utskottets framställning.

Eör att icke här uppdraga en lång debatt och för att icke ge anledning till en
eventuell sammanjämkning och gemensam votering, ber jag att få säga, att
jag i samråd med mina medreservanter beslutat frånfalla min reservation, varför
jag hemställer om bifall till utskottets förslag. Jag vill tillägga, att herr
Kristensson i Göteborg är ensam reservant för sitt förslag.

För min del, herr talman, ber jag alltså att, med frånfallande av min reservation,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Lindskog förenade sig herr Bengtsson i Norup.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av förevarande stycke enligt utskottets förslag,
dels ock på godkännande av berörda stycke med den av herr Kristensson i
Göteborg under överläggningen föreslagna ändring däri; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Kristensson i Göteborg, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:''

Den, som vill, att kammaren godkänner stycket 5 under punkten I A andra
stycket mom. a) av statsutskottets förevarande utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda stycke 5 med den av herr
Kristensson i Göteborg under överläggningen föreslagna ändring däri.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja och
92 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 41. 84

Onsdagen den 30 maj e. ra.

Ang.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forts.)

Kammaren hade alltså godkänt förevarande stycke, dock med den ändring,
som under överläggningen föreslagits av herr Kristensson i Göteborg.

Styckena 6—13.

Godkändes.

Utskottets förberedande hemställan i mom. a).

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens beslut i fråga om de under
momentet upptagna särskilt numrerade styckena.

Sedan mom. b) nu föredragits, yttrade:

Herr Lindskog: Herr talman! Jag har här avgivit en reservation, men av
samma skäl som jag nämnde nyss, nämligen för att förhindra en eventuell gemensam
votering, har jag i likhet med mina medreservanter beslutat avstå
från att yrka bifall till reservationen, och jag hemställer alltså om bifall till
utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. d).

De under momentet upptagna, särskilt numrerade styckena.

Stycket I.

Godkändes.

Vidare föredrogs stycket II; och begärdes ordet därvid av

Herr Kristensson i Göteborg, som anförde: Herr talman! Jag ber att få
yrka, att siffran 12 vid förevarande moment må ändras till 15. Detta är en
konsekvens av det nyss fattade beslutet.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
godkännande av förevarande stycke enligt utskottets förslag, dels ock på godkännande
av stycket med den av herr Kristensson i Göteborg föreslagna ändring
däri, fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Stycket III.

Godkändes.

Utskottets förberedande hemställan i mom. d).

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens beslut i fråga om de under
momentet upptagna särskilt numrerade styckena.

Punkterna IB) och I C).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 30 maj e. in.

85 Nr 41.

Härpå föredrogs punkten II; och yttrade därvid

Herr Rydén: Herr talman! Genom ett rent missöde har det kommit in i

förevarande skrivelseförslag tre ord, som hänföra sig till en tidigare redaktion
av utskottsutlåtandet. Orden i femte raden uppifrån å sidan 54 i utlåtandet:
»och praktiska ämnen» böra utgå, därför att det finns ingen motsvarighet till
desamma i det beslut, som fattats av kammaren.

Jag hemställer därför, att momentet II godkännes med den ändring, att
nämnda ord utgå ur klämmen. Visserligen har första kammaren redan fattat
beslut på annat sätt, men detta har berott på rent förbiseende, och någon saklig
och principiell innebörd har ändringen icke. Professor Lindskog och jag
äro överens om att man skall göra denna ändring, för att det må bli överensstämmelse
i den terminologi, som eljest här förekommer.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till samma hemställan
med den ändring däri, som påyrkats av herr Rydén; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Vunkten III.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Till behandling upptogs härefter statsutskottets utlåtande, nr 156, i anledning
av vissa utav Kungl. Maj :t under åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående privatläroverken jämte en i ämnet väckt motion.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under åttonde
huvudtiteln föreslagit riksdagen

i punkten 158 att

dels besluta, att sista stycket av mom. 4 i avdelningen A av kungörelsen den
18 juni 1925 om ändring i vissa delar av kungörelsen den 29 oktober 1909 angående
avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter
samt angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m. skulle hava följande
ändrade lydelse:

»För biträdande föreståndarinna må tjänstgöringsskyldigheten kunna efter
medgivande av skolöverstyrelsen nedsättas med högst 5 veckotimmar»,

dels ock minska det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk, nu

753.000 kronor, med 8,000 kronor till 745,000 kronor samt i riksstaten för budgetåret
1928—1929 uppföra de i nämnda anslag ingående anslagsposterna med
följande belopp, nämligen:

enskilda mellanskolor ....,.......... kronor 20,000: —

högre flickskolor .............. » 475,000: —

högre goss- och samskolor............ » 232,500: —

enskilda lärarinneseminarier ........ » 17,500: —

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag å sammanlagt 745,000 kronor; i

punkten 159 att öka det ordinarie förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor
vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, nu 472,000 kronor, med

28.000 kronor till 500,000 kronor; samt

Avg.

statsbidrag till
kommunala
flickskolor
m. m.
(Forte.)

Ang. privatläroverken.

Nr 41. 86

Onsdagen den 30 maj e. in.

Ang. privatläroverken.

(Forts.)

i punkten 160 att

dels besluta, att de av 1925 års riksdag fastställda villkoren ock bestämmelserna
för utgående av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid sådan
enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola eller enskilt
lärarinneseminarium, som åtnjöte understöd från det i riksstaten uppförda
gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk, skulle ändras därhän,
att för biträdande föreståndarinna tjänstgöringsskyldigheten skulle kunna efter
medgivande av skolöverstyrelsen nedsättas med högst 5 veckotimmar,
dels ock för beredande under tiden 1 juli 1928—30 juni 1929 av tillfällig löneförbättring
åt lärare och lärarinnor vid enskilda mellanskolor, högre flickskolor,
högre goss- eller samskolor samt enskilda lärarinneseminarier för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 2,380.000 kronor att utgå
i enlighet med de i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 327) stadgade grunder
med den nyss angivna ändringen.

Till utskottets behandling hade jämväl hänvisats en inom första kammaren
av herr Lundell väckt motion, nr 192, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet dels att på framställning av vederbörande
samhälle medgiva, att nuvarande 8-klassiga flickskolor finge tillsvidare
bibehållas och åtnjuta vederbörligt statsbidrag, och dels i samband härmed
besluta om de jämkningar uti skolorganisationen, som kunde betingas av
dylikt medgivande liksom av riksdagens beslut i förevarande ärende.

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avsåge ändring av sista stycket av
mom. 4 i avdelningen A av kungörelsen den 18 juni 1925 om ändring i vissa delar
av kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av lärarinnorna vid
statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd åt dessa
läroanstalter m. m.;

b) minska det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk, nu 753,000
kronor, med 8,500 kronor till 744,500 kronor samt i riksstaten för budgetåret
1928—1929 uppföra de i nämnda anslag ingående anslagsposterna med följande
belopp nämligen:

enskilda mellanskolor .............. kronor 20,000: —

högre flickskolor .................. » 474,500: —

högre goss- eller samskolor .......... » 232,500: —

enskilda lärarinneseminarier ........ » 17,500: —

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag å sammanlagt 744,500 kronor; c)

öka det ordinarie förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter, nu 472,000 kronor, med 28,000 kronor till

500.000 kronor;

d) avslå Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avsåge .ändring i de av 1925 års
riksdag fastställda villkoren och bestämmelserna för utgående av tillfällig löneförbättring
åt lärare och lärarinnor vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola,
högre goss- eller samskola eller enskilt lärarinneseminarium, som åtnjöte
understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma reservationsanslaget till
privatläroverk; och

e) för beredande under tiden 1 juli 1928—30 juni 1929 av tillfällig löneförbättring
åt lärare och lärarinnor vid enskilda mellanskolor, högre flickskolor,
högre goss- eller samskolor samt enskilda lärarinneseminarier för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 2,379,000 kronor att utgå i enlighet
med de i kungörelsen den 18 juni 1925 stadgade grunder; samt

Onsdagen den 30 maj e. in.

87 Nr 41.

II) att ovanberörda motion ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Kvarnzelius, Widell, Bergqvist,
C. Petrus V. Nilsson, Carl A. Carlsson, Hallin, Johan Bernhard Johansson,
Bengtsson i Norup, Persson i Fritorp, Lindskog, Järte och Anderson i Storegården,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte

a) besluta, att sista stycket av mom. 4 i avdelningen A av kungörelsen den
18 juni 1925 om ändring i vissa delar av kungörelsen den 29 oktober 1909 angående
avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt
angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m. skulle hava följande ändrade
lydelse:

»För biträdande föreståndarinna må tjänstgöringsskyldigheten kunna efter
medgivande av skolöverstyrelsen nedsättas med högst 5 veckotimmar;»

b) minska det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk, nu 753,000
kronor, med 8,000 kronor till 745,000 kronor samt i riksstaten för budgetåret
1928—1929 uppföra de i nämnda anslag ingående anslagsposterna med följande
belopp, nämligen:

enskilda mellanskolor .............. kronor 20,000:-—

högre flickskolor .................. » 475,000: —

högre goss-och samskolor............ » 232,500: —

enskilda lärarinneseminarier ........ » 17,500:-—-

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag å sammanlagt 745.000 kronor; c)

---;

d) besluta, att de av 1925 års riksdag fastställda villkoren och bestämmelserna
för utgående av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid
sådan enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola eller enskilt
lärarinneseminarium, som åtnjöte understöd från det i riksstaten uppförda
gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk, skulle ändras därhän, att
för biträdande föreståndarinna tjänstgöringsskyldigheten skulle kunna efter
medgivande av skolöverstyrelsen nedsättas med högst 5 veckotimmar;

e) för beredande under tiden 1 juli 1928—30 juni 1929 av tillfällig löneförbättring
åt lärare och lärarinnor vid enskilda mellanskolor, högre flickskolor,
högre goss- eller samskolor samt enskilda lärarinneseminarier för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 2,380,000 kronor att utgå i enlighet
med de i kungörelsen den 18 juni 1925, nr 327, stadgade grunder med den
nyss angivna ändringen.

II) ---.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman! Då ingen av reservanterna i fråga om utlåtandet
nr 136 begärt ordet, skall jag be att få säga några ord.

Det gäller här frågan om biträdande föreståndarinnas tjänstgöringsskyldighet
vid vissa skolor. Genom riksdagens beslut år 1925 infördes här en bestämmelse
av det innehåll, att för biträdande föreståndarinna vid läroanstalt med
manlig föreståndare finge tjänstgöringen nedsättas med 5 timmar i veckan.
Genom denna bestämmelse begränsades en praxis, som tidigare varit följd vid
dessa skolor, nämligen att överstyrelsen haft i sin hand att bevilja nedsättning
för biträdande föreståndarinnor vid skolor även med kvinnlig föreståndare.
Beslutet 1925 innebar alltså faktiskt en skärpning av den praxis, som
dittills tillämpats.

Ang. privatläroverken.

(Forts.)

Nr 41. 88

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang. privat- Nu är det visserligen sant, att man kan göra gällande, att det framför allt

läroverken. yjd skolor med kvinnliga elever och manlig föreståndare, som det kräves,
(Forts.) att denne vid sin sida har en kvinnlig biträdande föreståndare, varför det
kan vara befogat med hänsyn till hennes överuppsikt över eleverna att bevilja
henne en något nedsatt tjänstgöringsskyldighet. Men liknande och goda
skäl kunna även anföras, då det gäller biträdande föreståndarinnas tjänstgöring
vid de större skolor, som ha kvinnlig föreståndare. Även vid dessa
ha varit anställda biträdande föreståndarinnor, och detta har motiverats av
att man vid nämnda större skolor skulle ha hjälp vid expeditionen liksom beträffande
elevernas handledning och övervakning. Överstyrelsen, som yttrat
sig i frågan, har också gått in för att den bestämmelse, som beslöts av 1925
års riksdag och utfärdades av Kungl. Maj:t i kungörelsen av juni 1925, måtte
kompletteras med en bestämmelse, som här skulle möjliggöra den gamla praxis’
återinförande, nämligen att biträdande föreståndarinnor vid skolor med kvinnlig
föreståndare skulle beredas möjlighet till minskning i tjänstgöringstiden.

Hela frågan är ju från statsfinansiell synpunkt av mycket ringa räckvidd.
Skolöverstyrelsen meddelar i sitt utlåtande, att det är endast omkring 10 skolor,
som ha kvinnlig föreståndare och biträdande föreståndarinna anställd.
Det gäller sålunda endast att för dessa 10 skolor bevilja en nedsättning med 5
timmars tjänstgöring, sålunda sammanlagt vad som motsvarar ungefär tvenne
läraretjänster. Men det är uppenbart, att för dessa skolor är det av ganska
vital betydelse, att en sådan biträdande föreståndarinna må få stödja rektor i
hennes arbete och att hon därför må åtnjuta viss minskning i tjänstgöringsskyldigheten.

Jag vill tillägga, att när skärpningen i dessa bestämmelser genom 1925 års
beslut tillkom, berodde detta icke på något förslag av Kungl. Maj:t utan vidtogs
av statsutskottet på dess eget initiativ. Den nuvarande ecklesiastikministerns
företrädare har alltså icke gått in för denna skärpning, och själv har
herr statsrådet ansett sig böra framlägga, med skolöverstyrelsens tillstyrkande,
ett förslag om tillägg till detta stadgande, som möjliggör, att biträdande föreståndarinna
får den av mig nu nämnda minskningen i tjänstgöring även vid
skolor med kvinnlig föreståndare Ja,

herr talman, mina herrar, frågan kan synas mycket ringa, så ringa att
man icke borde upptaga kammarens tid vid denna sena timme. Men som jag
nämnde: frågan har för dessa skolor onekligen en ganska stor betydelse, och
därför ber jag att få hemställa, att kammaren måtte bifalla det yrkande, som
framställts i den reservation, vilken fogats vid den nu föredragna punkten. Jag
vill till upplysning nämna, att första kammaren redan antagit reservationen.
Även detta bör vara en maning till andra kammaren att visa ett tillmötesgående,
som är så starkt motiverat som detta.

Jag anhåller alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Holmdahl förenade sig herrar Lindskog, Christenson i Södertälje,
Mosesson, Almquist, Ilöing och Bengtsson i Norup.

Herr Rydén: Herr talman! Denna fråga förelåg vid 1925 års riksdag i

samband med prövningen av hela frågan om privatläroverkens ställning. Förslaget
avvisades då av riksdagen, och herr Bengtsson i Norup, som nyss var
med om att instämma i herr Holmdahls anförande, deltog då i avstyrkandet.
Jag är rätt förvånad över detta — fastän jag egentligen icke är förvånad över
någonting. Jag måste göra mig den frågan: vad finns det för saklig grund
att ändra ståndpunkt för riksdagen i detta fall? Har man fått mer att göra
vid privatläroverken? Nej, det vet varje människa, att efter det beslut, som

Onsdagen den 90 maj e. m.

89 Nr 41.

nu fattats beträffande de kommunala flickskolorna, och efter det beslut, som
fattades i fjol och som kommer att överföra ett större eller mindre antal flickor
från privatläroverken till statsläroverken, är det omöjligt att förfäkta
något sådant.

Skall man se på frågan sakligt, herr Bengtsson i Norup, föreligger det i
dag större anledning än år 1925 att avslå den föreliggande framställningen.
Det finns starka skäl för att icke gå med på förslaget, och det var dessa skäl vi
böjde oss för 1925. Ifrågavarande institution, biträdande föreståndarinnor,
har tillkommit vid de lilroverk, där det finns en manlig rektor och flickor ha
tillträde, antingen det nu är renodlade flickläroverk eller samläroverk. Skälet
till att dessa biträdande föreståndarinnor införts är, att det vid skolor, där
flickor undervisas och manlig rektor finnes, kan uppstå vissa frågor om flickornas
uppfostran av den ömtåliga beskaffenhet, att man anser att det vill
sidan av den manliga rektorn bör finnas en erfaren och klok lärarinna, som
medverkar vid bedömandet av sådana frågor. Detta gör, att vi hittills aldrig
gått in för att inrätta biträdande föreståndarinnebefattningar med statsunderstöd
eller statslön annat än där manlig rektor finnes och flickor undervisas.

Nu vill regeringen föra oss in på den bogen, att vi skola inrätta en typ av
biträdande föreståndarinnor vid läroverk, som redan ha kvinnlig rektor; man
vill sålunda ha ett slags vice rektorskap. Nu vill man ha hjälp i administration,
vid skrivning o. s. v. För min del kan jag icke finna, att detta
är berättigat, och riksdagen har icke heller funnit det berättigat i
sitt nyss fattade beslut. Det förelåg nämligen en motion från fröken
Hesselgren beträffande de kommunala flickskolorna, som vi slutbehandlat, i
vilken hon yrkade på att det skulle bli en biträdande föreståndarinna även
vid de större kommunala flickskolor, som hade en kvinnlig rektor. Men
detta förslag avvisades; det höjdes icke en enda röst under debatten för detsamma.
Då är det väl ganska orimligt, om riksdagen, när man kan antaga,
att en hel del kommunala flickskolor, som icke få denna förmån, kunna bli
ganska stora, riksdagen nu skulle lämna sin medverkan till att inrätta biträdande
föreståndarinnor vid dessa skolor. Det bör väl finnas något sammanhang
mellan vad riksdagen beslutar den ena timmen och den andra. Ett
annat beslut skulle visserligen vara i stil med mycket som händer, men det
förefaller dock ganska underligt, om kammaren på detta sätt intoge en annan
ståndpunkt vid p ri va tlä ro verken än vid de kommunala flickskolorna.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan, som innebär
vidhållande av den gamla ståndpunkt, som riksdagen intagit i denna fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr tal man!

Det behov, som här avses, har icke framträtt efter år 1925, utan det
förelåg långt dessförinnan, fastän skolöverstyrelsen då framlade förslag om
författningsbestämmelser i ärendet och frågan på denna grund förelädes riksdagen
till prövning, därvid man gjorde den senast omtalade begränsningen.
Att frågan kommit upp så snart, efter det riksdagen fattat beslut, beror därpå,
att det behov, som förelåg före år 1925 av viss inskränkning i tjänstgöringstiden
för biträdande föreståndarinna vid de större högre flickskolorna,
icke blivit mindre utan tvärtom sedermera växt och gjort sig alltmer gällande.
Det är för att biträda föreståndarinnan vid handledningen av eleverna och
för att sköta den betydande korrespondens och andra uppdrag, som åligga
vederbörande föreståndarinnor vid de större flickläroverken, som man nu
begär, att det skall finnas möjlighet för skolöverstyrelsen att efter prövning
medgiva en viss nedsättning i biträdande föreståndarinnas undervisningstid.
Det är här icke fråga om något förslag, som med hänsyn till sina konsekvenser
är vittgående och som ovillkorligen måste leda till efterföljd beträffande

Ang. privatläroverken.

(Forts.)

Nr 41. 90

Onsdagen den 30 mai e. m.

Ang. privatläroverken.

(Forts.)

andra skolorganisationer och skolformer. Det gäller här, såsom herr Holmdahl
påpekade, högst ett 10-tal skolor i hela Sverige, och icke heller för alla
dessa får nedsättning i tjänstgöringsskyldigheten medgivas, förrän behovet i
varje särskilt fall blivit prövat.

Då första kammaren visat sig kunna, oaktat riksdagen 1925 fattade beslut
i frågan, nu lämna sitt bifall till förslaget, vädjar jag till andra kammaren
att också lämna ett sådant medgivande.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Herr statsrådet har enligt min

mening framlagt starka skäl för sitt förslag. Jag kan icke förstå, varför en
kvinnlig föreståndare icke skall kunna få kvinnlig hjälp, när den manliga
föreståndaren får sådan.

Yad sedan gäller herr Rydéns förebråelse, att jag ändrat ståndpunkt, så är
jag icke ensam om den saken. Herr Rydén utfärdade år 1918 en hel del
bestämmelser för ungdomsskolorna, och dessa ha ändrats minst tre gånger
i riksdagen, och herr Rydén har både i utskottet och i riksdagen gått med på
dessa ändringar. Det är bättre att vidtaga en förändring, då man anser den
behövlig, än att vidhålla ett oriktigt beslut.

Herr Rydén: Herr talman! Man skall ha skäl, innan man ändrar mening.
Men sådana skäl föreligga icke i detta fall. Ty för det första blir det ett
mycket mindre lärjungeantal för framtiden i dessa skolor, än man hade år
1925. Och dessutom tillkommer en annan omständighet, nämligen att för
alla kommunala flickskolors lärarinnor, för alla dem, som äro anställda såsom
ämneslärarinnor vid statsläroverken, har riksdagen höjt undervisningsskyldigheten
med två timmar utöver vad som gällde för privatläroverken.
Privatskolornas lärarinnor ha alltså redan på grund av gällande bestämmelser
två timmar kortare tjänstgöring än lärarinnor vid kommunala skolor och statens
samrealskolor ■— nu skulle de biträdande föreståndarinnorna få 5 timmars
ytterligare förkortning. Lärarinnorna skulle alltså här erhålla 7 timmars
nedsättning i tjänstgöringstiden utöver vad som gäller för statsläroverken.

Man går verkligen för långt, när man begär, att staten skall indirekt betala
skrivarbete och skrivgöromål, som uträttas vid privatläroverken. Vid de allmänna
läroverken får rektor nöja sig med ett skrivbiträde, som ° har att utföra
arbetet på sin fritid, och det arvode, som utgår, är ofta rätt så obetydligt.
Där ifrågasättes det heller aldrig, att den biträdande skall få någon nedsättning
i tjänstgöringsskyldigheten.

Jag erkänner gärna, att detta icke är någon stor fråga, och att man icke.
på någondera sidan gärna kan bli uppretad av huru det kommer att gå. Men
eftersom riksdagen bör ha någon konsekvens i sitt handlande, bör den bibehålla
sin ståndpunkt, när alla skäl, som inträffat sedan år 1925, tala mot
ändringen.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Holmdahl: Herr talman! Med anledning av herr Rydéns sista anförande
vill jag säga ett par ord.

Herr Rydén föreslår kammaren att motsätta sig det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget om minskning med 5 timmar för biträdande föreståndarinnor
vid ifrågavarande större skolor, som ha kvinnlig föreståndare, och han gör detta
på den grund, att han icke finner något som tyder på att med anledning av
de nya skolformerna och den nya skolorganisationen lärjungeantalet kommer
att ökas — utan snarare minskas. Jag ber då att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att enligt Kungl. Maj ds förslag och den föreliggande reservationen

Onsdagen den 30 maj e. in.

91 Nr 41.

skall för varje läsår tillåtelse till en sådan minskning i biträdande föreståndarinnas
tjänstgöring meddelas av skolöverstyrelsen, som bär att pröva, om förutsättningar
för minskningen föreligga. Det är ju alldeles uppenbart, att om
elevantalet vid sådana skolor skulle sjunka, kommer skolöverstyrelsen, då elevantalet
nått en sådan gräns, att man icke anser biträdande föreståndarinna nödvändig,
att icke tillåta en sådan nedsättning. Vad herr Rydén anförde är, mina
herrar, icke något skäl för att andra kammaren skulle gå emot en så synnerligen
rimlig begäran rörande dessa 10-tal skolor som den föreliggande.

När herr Rydén erinrar om behandlingen vid 1925 års riksdag, nödgas jag
— ehuru jag icke tänkt göra det — erinra kammaren om att detta beslut fattades
efter en upplysning, som herr Rydén gav i ett anförande i kammaren, där
han sökta göra gällande, att ifall man antog denna bestämmelse, att en skola
med manlig föreståndare skulle få anställa en biträdande föreståndarinna, så
gåve man privatläroverken en favör, som de förut icke haft. Detta gjorde herr
Rydén då gällande gentemot mig. Jag svarade honom omedelbart, att det var
en felaktig sakupplysning, därför att herr Rydén icke nämnde, att genom bestämmelsens
införande omöjliggjordes för skolöverstyrelsen att följa den hittills
tillämpade praxis, nämligen att genomföra sådana nedsättningar, då det
icke funnits överhuvud taget några regler som bestämt förhållandena på detta
område. Herr Rydén kom med den upplysningen •— den var formellt fullkomligt
oantastlig men sakligt fullkomligt missvisande. Jag kunde icke begära,
_ att kammaren skulle fästa mera avseende vid en nyvald riksdagsmans
uppgift, som lämnades för att dementera herr Rydéns meddelande, än vid herr
Rydéns upplysning. Kammaren fattade också sitt beslut med stöd av denna
uppgift av herr RjHén. Jag har kontrollerat detta genom att gå igenom de
anföranden, som då höllos.

På detta sätt kom i själva verket den begränsande bestämmelsen till stånd.
Det förelåg då ej något initiativ från Kungl. Maj :t, ej heller något från kungl.
skolöverstyrelsen.

^Nu gå både skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t in för att rätta till vad som
vållades av denna bestämmelses införande för ifrågavarande skolor, vilka tidigare
hade^ biträdande föreståndarinnor. Jag hemställer verkligen till andra
kammarens ledamöter, om det föreligger skäl att motsätta sig detta, såsom herr
Rydén erkände, ekonomiskt mycket litet betydande förslag, ett förslag, som
emellertid ur andra synpunkter betyder en hel del för dessa läroanstalter. Jag
vill erinra om att ifall andra kammaren fattar beslut i enlighet med utskottets
hemställan, kommer detta att förorsaka en gemensam votering i frågan — när
denna votering kan komma, kan jag icke yttra mig om. Alla sakskäl tala för
reservationen, och de hörda myndigheterna ha tillstyrkt förslaget.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Rydén: Herr talman! Herr Holmdahl ville inge kammaren den föreställningen,
att 1925 års riksdagsbeslut skulle ha grundat sig på en visserligen
formellt oantastlig men sakligt missvisande uppgift från min sida. Jag vill
erinra om att den gången det gällde att reglera tjänstgöringsförhållandena bebeträffande
privatläroverken, hade frågan varit föremål för en mycket omfattande
utredning; ett helt betänkande hade utarbetats, och det förelåg också en
kungl. proposition i ämnet. I själva verket förhöll det sig så, att man hade
begagnat sig av en lucka i föreskrifterna till att missbruka gällande bestämmelser
därhän, att man infört en biträdande föreståndarinneinstitution. Meningen
med beslutet 1925 var nu att bringa ordning i denna sak, så att de missförhållanden
som funnos skulle borttagas. Kammaren har nu nyss avslagit
fröken Hesselgrens motion beträffande biträdande föreståndarinnor vid nyinrättade
kommunala flickskolor med kvinnlig rektor. Det kommer alldeles sä -

Ang. privatläroverken.

(Korta.)

Nr 41. 92

Onsdagen den 30 maj e. m.

Ang. privatläroverken.

(Forts.)

kert att bli lika stora kommunala flickskolor som våra största privatläroverk.
Antingen bör man då förfara så, att man river upp det nyss fattade beslutet
att avvisa tanken på biträdande föreståndarinnor eller också bör man införa
dem även vid kommunala flickskolor.

Jag vill tillägga ännu en sak. Yi ha i samband med skolreformen på statsutskottets
andra avdelning haft en motion, vari påyrkats en allmän höjning av
lärarnas tjänstgöring. Det har faktiskt varit en ganska stark pressning från
vissa håll i kammaren om att man på allvar skulle redan nu taga upp denna
sak. Vi ha avböjt detta i utskottet på grund av att förslaget så att säga icke
ligger i plan med det arbete vi haft att utföra. Men nog kommer det evinnerliga
gnället över att människor skola arbeta i någorlunda rimlig tid att till
slut på många håll framkalla den uppfattningen, att man måste taga hänsyn
till sådana motioner. Det kan icke anses, att tjänstgöringstiden för ifrågavarande
föreståndarinnor — liksom icke heller för befattningshavarna vid våra
högre läroverk — är så hög, att man bör ge efter för strävanden att pressa
ned tjänstgöringstiden. Och det är ytterst i dessa strävanden, som förevarande
framställning bottnar.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den senare propositionen. Herr Rydén begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid statsutskottets förevarande utlåtande
nr 156 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nej-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Holmdahl, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 85 ja och 94 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda läroanstalter;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt föreståndare
och lärare vid lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor;

statsutskottets utlåtande, nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister in. in. jämte
i ämnet väckta motioner; och

Onsdagen den 30 maj e. m.

93 Nr 41.

särskilda utskottets memorial, nr 9, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 213 med förslag till kommunaIskattelag in. m.
.lämte i ärendet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 4.

Herr talmannen meddelade att hans excellens herr statsministern tillkännagivet,
att han vid morgondagens sammanträde ämnade besvara dels fru
ihurings interpellation, huruvida åtgärder till främjande av emigration från
Sverige äro att förvänta, dels herr Spångbergs interpellation angående beredande
av rätt i vissa fall för innehavare av arrendegårdar att kvarbliva å desamma.

§ 5.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag ber att få hemställa, att statsutskottets utlåtande nr 178 i anledJ1111®
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten
jämte i ämnet väckta motioner ma uppföras sist å föredragningslistan
lör morgondagens plenum.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

^ledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till grunder
lor tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1928—1929 åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och
vissa extra ordinarie präster;

JV W?6-9, 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt nordiska museets personal;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel •

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag om anslag till fonden för förlag till statsverket;

nr 272 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående understöd åt svensk medborgare
eller firma för anställande av rättegång inför utländsk domstol rörande skadestånd
för förluster under världskriget;

ar{ledninf? av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av vissa
markområden i den s. k. Djurgårdsstaden; och

ni\. ti an^e^n''n8'' av väckta motioner angående inköp av lönebostället
Korsberga Prästgård i Korsberga socken av Jönköpings län; samt

från bankoutskottet:

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsanslag
under nksstatens fjärde huvudtitel m. m., i vad avser anvisande av ett
extra förslagsanslag för gäldande av vissa retroaktiva avgifter till pensionskassor;
och

Nr 41. 94

Onsdagen den 30 maj e. m.

nr 289, i anledning av Kungl. Mai :ts proposition angående tillfällig lön
förbättring under budgetåret 1928—1929 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.

§ 7.

Anmäldes ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 659,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion angående behovet
av billiga och ändamålsenligt avvägda fraktsatser för jordbruksprodukter.

Detta ärende bordlädes.

Vidare anmäldes till bordläggning statsutskottets

utlåtande, nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande dels vissa markbyten
inom staden mellan broarna och å Kungsholmen m. m. dels och grunder
för exploateringen av viss del av Norra Djurgården m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och

memorial, nr 183, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
reglering av Vadsbo norra och Vadsbo södra domsagor.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.3 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

282310