1928. Andra kammaren. Nr 38 (Riksdagens protokoll 1928:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Andra kammaren. Nr 38.

Fredagen den 25 maj.

Kl. 11 f. m.

§1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 152—154, 162
—164, 166 och 167 samt bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 52—56.

§2.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets memorial, nr 57, angående
ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning av vissa ärenden,
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§3.

Jordbruksutskottets nu föredragna utlåtanden nr 76—80 blevo ånyo bordlagda.

§ 4.

Härefter företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 36, i anled- Ang. läggom
ning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kollektivavtal och holhHimvtal
till lag om arbetsdomstol ävensom i anledning därav väckta motioner. m'' m''

Genom en den 17 februari 1928 dagtecknad proposition, nr 39, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till lag
om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol.

I samband med dessa förslag hade utskottet till behandling förehaft följande
med anledning av propositionen väckta motioner:

inom första kammaren
nr 280 av herr von Sydow och
nr 282 av herr Thorberg m. fl.;

samt inom andra kammaren

nr 450 av herr Spångberg m. fl. och

nr 451 av herr Johanson i Stockholm m. fl.

Herr von Sydow hade i den av honom väckta motionen förklarat sig helt instämma
i den tankegång, som tagit sig uttryck i propositionen, men beträffande
vissa detaljbestämmelser i de föreliggande förslagen hemställt om ändringar
däri.

I de likalydande motionerna av herr Thorberg m. fl. och herr Johanson i
Stockholm m. fl. ävensom i den av herr Spångberg m. fl. framburna motionen
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 88.

Nr 38. 2

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om Utskottet hemställde,

kolU£tl™vtal A) att riksdagen måtte, med förklarande att ifrågavarande lagförslag icke
(Forts) kunnat i oförändrat skick antagas, för sin del antaga i punkten intagna förslag
till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol; samt

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Linder, Thorberg, Sigfrid liansson, Magnusson i Kalmar, Hagman,
Johanson i Stockholm och Holmst. om i Stockholm, vilka hemställt,

A) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Mai :ts förslag som utskottets förslag
till lag om kollektivavtal;

B) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag som utskottets förslag
till lag om arbetsdomstol; samt

C) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom bifall till reservanternas hemställan
under A) och B), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

av herrar von Sydow, greve Spens, N. J. Martin Svensson, Magnusson i Skövde
och Ros beträffande 2 och 8 §§ i förslaget till lag om kollektivavtal; samt

av herrar Österström och Andersson i Basjön i fråga om utskottets motivering
till 4 § i sistnämnda lagförslag.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Magnusson i Kalmar, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 36 föreslås, att utskottets hemställan
må föredragas punktvis; att vid avgörandet av punkten A) så förfares,
att först föredragas utskottets under punkten upptagna lagförslag paragrafvis
med slutstadganden, ingresser och rubriker sist samt därefter utskottets hemställan;
ävensom att vid det lagrum, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Det av utskottet framlagda förslaget till lag om kollektivavtal.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Som kammaren behagade finna,
ha arbetarrepresentanterna i andra lagutskottet icke kunnat biträda det
föreliggande utskottsutlåtandet över regeringens förslag till s. k. arbetsfredslagstiftning,
och jag skall tillåta mig att utveckla skälen härför.

Herr socialministern har under den förberedande offentliga diskussionen om
de nu föreliggande lagförslagen givit uttryck för den meningen, att det icke
vore önskvärt eller ur samhällsfredens synpunkt lämpligt att på här ifrågavarande
område åstadkomma en lagstiftning, som icke uppbäres av båda parternas
förtroende, eller om någon av dem toge bestämt avstånd ifrån den. Detta
är enligt min mening en sund och riktig uppfattning. Man kan endast beklaga,
att herr socialministern sedermera övergivit denna riktiga princip.

Men huT ställa sig nu arbetarna till de föreliggande lagförslagen? Jo, de
ha genom opinionsyttringar på mångahanda sätt och alldeles särskilt genom den
imponerande demonstrationen den 22 maj enhälligt givit tillkänna en bestämd

Fredagen den 25 maj f. m.

3 Sr 38.

misstro till den ärliga avsikten med den planerade s. k. arbetsfredslagstiftnin- Jng. hg om
gen. De äro fast övertygade om, att samhällsmakten härigenom ensidigt enga- MleMmvtal
gerar sig i kampen mellan å ena sidan den stora gruppen samhällsmedlemmar, m''
som arbeta och äro betungade, och å andra sidan de samhällsgrupper, som, vad (Forte'')

man än ma säga, jämfört med den förra, obestridligen leva på livets solsida till
väsentlig del tack vare de betungades möda och försakelse. Det ligger i sakens
natur, att sociallagstiftning av sådan karaktär, som nu är fråga om. kräver ett
synnerligen varsamt handlag, om statens oväld icke skall äventyras.

Men trots arbetarnas bestämda motstånd synas lagarna nu skola komma att
genomföras. Jag frågar: Vad blir detta om icke tvångslagstiftning mot ar betarna? Jag

nämnde förut, att arbetarna hysa en bestämd misstro till opartiskheten
och den ärliga avsikten med den planerade s. k. arbetsfredslagstiftningen. Finnas
det då i de föreliggande lagförslagen bestämmelser, som kunna giva ett
berättigat stöd för en sådan misstro? Ja, utan tvivel. Ett exempel: Vad

ligger det för rättvisa och opartiskhet uti att i 4 S? i lagen om kollektivavtal
förbjuda tillgripandet av sympatiåtgärder på de områden, där av arbetarna
vidtagen sympatistrejk skulle bliva till men för arbetsgivarna, men på andra
områden tillåta sympati lockout i fullständigt obegränsad omfattning? Lagen
förbjuder sadana åtgärder, da de kunna, vara av betydelse för arbetarna, men
legaliserar dem för arbetsgivarna på de områden, där de äro av betydelse för
dem. Kan detta kallas rättvisa? Därtill kommer, att skadeståndsbestämmelserna
alltid måste komma att drabba arbetarparten mycket hårdare än arbetsgivarparten.
Lagen kommer att klämma till arbetarna, medan däremot arbetsgivarna,
med stöd av den s. k. § 23 i kollektivavtalen, bliva i de flesta fall oåtkomliga.
Detta övertag, som den s. k. § 23 redan ger arbetsgivarna, legaliseras
av lagen. Den jämställdhet, som staten måste vinnlägga sig om att giva parterna
i lagstiftningen, har alldeles uppenbart blivit åsidosatt. Jag frågar: Böra
inte sadana exempel ingiva betänkligheter emot ett antagande av dessa lagförslag?
Jag vill ytterligare fråga: Har denna synnerligen ömtåliga lagstift ningsfråga

hos oss fatt en förberedande behandling, som kan anses objektiv
och samvetsgrann? Hur har fra.gan behandlats? Har det inte varit så upprepade
gånger, att den kommit i förgrunden just vid sådana tillfällen, då klokheten
bjudit, att den bort få vila. Så var det år 1910 och 1911, och så har det
varit beträffande de nu föreliggande lagförslagen. Jag vill påstå, att den utredning,
som ligger till grund för de nu föreliggande förslagen, är lika bristfällig
som den, som lag till grund för 1910 och 1911 års lagförslag. De av
lagstiftningen berörda parterna ha lika litet nu som då medgivits erforderlig
tid för fri och lugn prövning. År 1910 var det 1909 års storstrejk, som föranledde
nervositeten, och är inte den verkliga anledningen till att frågan nu
gjorts aktuell den, att man funnit, att uti det politiska spelet kunde ”en utfästelse
att genomföra en tvangslag mot fackföreningarna tillförsäkra det nuvarande
allför bräckliga regeringspartiet stöd från partierna till höger, som
annars ej stått att erhålla.

. Låt oss emellertid undersöka, vad betydelse denna s. k. arbetsfredslagstiftnmg
kommer att få för arbetsfreden. Vi ha som bekant innevarande år i vårt
land haft flera omfattande arbetskonflikter inom gruvindustrien, pappersmasseindustrien,
sågverksindustrien, pappersindustrien, sockerindustrien och varvsindustrien,
i vilka varit indragna omkring 70,000 arbetare. Skulle de nu föreliggande
lagförslagen, därest de varit i gällande kraft, kunnat i någon mån bidraga
till att förhindra dessa arbetskonflikter? Nej, på intet sätt. Skulle de
då i någon mån kunnat påskynda en lösning av konflikterna? Nej. alls inte.

Men då är det ju uppenbart, att lagförslagen ha mycket ringa betvdelse för
arbetsfreden.

Nr 38. 4

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om Det är likaledes av stor betydelse, att vi göra klart för oss, huru dessa lagar
kollektivavtal komnia att påverka utvecklingen av arbetsrätten och kollektivavtalet. Säkerm''
m'' ligen komma fackföreningarna på många områden att motsätta sig ingåendet

(Forts'') av kollektivavtal för att därigenom frigöra sig från lagarnas verkningar och
tillvarataga möjligheten att hävda sin ställning gentemot arbetsgivarna. Lagstiftningen
kommer att försvåra den legala fackföreningsrörelsen och främja en
utveckling efter syndikalistiska principer. I sådana fall, där arbetsgivarna
trots allt kunna genom maktmedel tvinga arbetarna att träffa kollektivavtal,
måste fackföreningarna med hänsyn till lagen undvika, att, som nu många
gånger sker, en omtvistad fråga får sin lösning i en oklar formulering, och ej
heller kunna de, som understundom hittills varit nödvändigt, låta en i verkligheten
olöst intressetvist lösas genom en allmänt hållen formulering. Men detta
kommer att föranleda arbetskonflikter, vilka, därest lagen ej funnits, hade kunnat
undvikas. Hur ofta har det nämligen icke inträffat, att vederbörande parter
— och jämväl förlikningsmännen — vid avtalsuppgörelser varit medvetna
om bristfälligheter i avtalets formulering, men funnit sig nödgade till att låta
detta bero, därför att de känt med sig, att en otvetydig och klar formulering ej
skulle kunnat åstadkommas med mindre än att strid först måst tillgripas och
utkämpas. Man har i sådana fall hittills ofta låtit bestämmelser av sådant
slag behålla sin oklara formulering i förlitande på att genom förhandlingar
kunna reda ut uppkommande tolkningstvister. Ett sådant förfarande kan man,
därest de föreliggande lagförslagen bliva antagna, sedan icke våga sig på. Den
s. k. arbetsfredslagstiftningen kommer sålunda att försvåra uppgörande av kollektivavtal
och föranleda arbetskonflikter, som annars kunnat undvikas. Den
kommer även att främja en sådan utveckling av arbetsrätten, att parterna i
fortsättningen mera måste ägna sig åt att utveckla list och slughet än hederlighet
och rättskänsla. Lagen kommer att verka nedbrytande på den rättsordning,
som av parterna under frihet utvecklats efter i stort sett sunda och
riktiga principer.

Äro då arbetarna i princip motståndare till att uppkommande tolkningstvister
skola avgöras på rättslig väg? Nej! Däremot göras inga principiella invändningar
från arbetarnas sida. Motståndet mot lagstiftning av här ifragavarande
slag grundar sig dels på medvetandet om att det ofta är mycket svart
att avgöra, huruvida en uppkommen tvist är att anse såsom en rättstvist, d; v. s.
en tvist om något, som är i kollektivavtalet överenskommet, eller är en tvist av
annan karaktär, och dels därpå, att det ligger i sakens natur, att arbetsgivarna
och arbetarna se något olika på, vad som är att anse som en rättstvist eller
intressetvist. Dessutom äro arbetarna medvetna om att staten genom lagstiftning
svårligen kan med oväld ingripa på detta område. Motsätta sig då arbetarna
överhuvud taget, att tvister rörande i kollektivavtalen intagna bestämmelser
må avgöras av skiljenämnd? Nej. visst inte. Detta förfarande användes
redan nu i mycket stor utsträckning, men frivilligt. Arbetarna kunna av
naturliga skäl ej ha något intresse av onödiga arbetskonflikter. Arbetskonflikter
äro under alla förhållanden förenade med uppoffringar för arbetarna.
Det är en alldeles oriktig föreställning, om man tror, att rättstvister numera
föranleda öppna arbetskonflikter annat än i rena undantagsfall. Om herrarna
slå upp sidan 120 uti »Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan», så
skola ni finna, att bestämmelser om att rättsvister, som icke kunnat utjämnas
genom förhandling mellan parterna eller deras organisationer, skola, om
endera parten det yrkar, hänskjutas till avgörande av skiljenämnd. Enligt
i avtalen intagna bestämmelser gäller detta inom följande näringsgrenar: mekaniska
verkstadsindustrien, flottningsarbetet, tidningstryckerier, bagerinäringen,
tobaksindustrien, pälsvaruindustrien, byggnadsverksamheten, målerifacket,
elektriska installationsfacket, barn och byggnadsarbetare vid statens järn -

Fredagen den 25 maj f. m.

5 5r &s.

vägar, kommunala verk och arbeten, spårvägar, enskilda järnvägar, telegraf An$- ty om

och telefon, sjöfartsnäring, jordbruket samt apotek. Därjämte förekomma dy lika

bestämmelser i en del lokala avtal inom olika näringsgrenar. (Forts)

Den opposition mot de föreliggande lagförslagen, som framkommit från arbetarnas
sida, borde vara tillräcklig anledning för riksdagen att avslå desamma.

Men det är icke blott arbetarna, som äro bestämda motståndare, utan även inom
andra samhällskretsar och alldeles särskilt bland på arbetsrättens område praktiskt
erfarna män har denna mening kommit till uttryck, och den har vunnit
understöd icke blott av arbetarpressen utan även av en del tidningar av borgerlig
karaktär. ^ Tidningar, som tillskrivas ett stort inflytande, ha tagit bestämt
avstånd från en lagstiftning, där man inte kunnat vinna båda parternas
medverkan.

Jag skall till belägg för vad jag här har yttrat anföra några sådana uttalanden.

Jag^tror, att det kan vara av mycket stor betydelse att erinra om vad en
framstående industriledare som disponenten Göransson i Sandviken har yttrat
rörande^ denna fråga. Om man nu vill negligera vad som från arbetarhåll anföres,
så blir det väl, förmodar jag, förenat med större svårighet att negligera
och bortförklara vad en erfaren industriman har att anföra. Disponten Göransson
har i en broschyr, som han kallat »Samförstånd mellan företagare och
arbetare», yttrat följande beträffande skiljedom i rättstvister: »Till stöd härför
anföres, att man bör utgå ifrån, att avtal skola hållas, och att den tro och
heder, som inom det privata livet upprätthålles beträffande avtal, även bör
gälla för de kollektiva uppgörelserna. Man anser, att en motsatt uppfattning
skulle stöta rättskänslan, och att skiljedomsförfarande i rättstvister är
ett institut, vilket den mänskliga sammanlevnaden icke i längden kan undvara.

Man påpekar vidare det självsvåld beträffande avtalens hållande, som gjort
sig gällande från sådana arbetargruppers sida, vilka hylla de syndikalistiska
metoderna, och man framhåller, att det därav orsakade osäkerhetstillståndet
påkallar, att lagstiftningen ingriper för återställande av ordnade förhållanden.
Motståndarna till systemet framhålla, att med den oklarhet i vissa detaljpunkter,
som våra kollektivavtal stundom ha, äro tolkningstvister ofta liktydiga
med en fortsatt avtalsförhandling. Man faller nämligen vid uppgörandet
av kollektivavtalen lätt för frestelsen att i fredens intresse formulera en
tvistepunkt så oklart, att vardera parten kan utläsa innehållet efter sitt sinne,

En senare tolkningstvist om en dylik punkt är då egentligen en fortsatt strid
om avtalsvillkoren. Häremot anföra emellertid förespråkarna, att om de avtalsförhandlande
parterna veta, att formuleringen kommer att vara juridiskt
bindande, torde de bli mera angelägna att i kollektivavtalen göra klara formuleringar,
ty varför skulle detta vara svårare här än i fråga om övriga juridiskt
bindande kontrakt, varav affärslivet är fyllt? Från ansvarskännande fackföreningshåll,
där man visserligen finner det önskligt, att mera stadgade fredliga
förhållanden kunde, ernås, framför man betänkligheter emot obligatorisk skiljedom
även i rättstvister. Man befarar, att arbetaresidan därigenom i verkligheten
kunde komma i sämre ställning än motparten, detta på grund av den i kollektivavtalen
i allmänhet intagna bestämmelsen om, att företagaren — visserligen
med iakttagande av avtalets villkor i övrigt — skall äga rätt att leda och
fördela arbetet samt fritt antaga och avskeda arbetare (den s. k. § 23). Som
exempel anför man bl. a., att en företagare, som vill avskeda en arbetare under
förhållanden, som kunde leda till strejk, måste väl betänka sig, innan
han utsätter sig för en dylik risk. Bleve däremot strejkrisken borteliminerad
genom lagstiftning och ersatt med sådana mera beräkningsbara faktorer
som skadestånd och åliggande att återtaga den avskedade arbetaren, kan företagaren
göra ett enkelt överslag av chanserna och våga sig på försöket, även

Nr 38. 6

Fredagen den 25 maj {. m.

Ang. lag om om <Jet skulle föreligga viss risk att misslyckas. Som annat exempel anfökolleUivavtal
reg, att en företagare enligt § 23 kan ålägga eu arbetare att verkställa strejk(Forte)
brytarearbete, med hot om att eljest avskeda mannen. Under nuvarande for°r
’ mer riskerar företagaren strejk, om han brukar denna sin makt i strid mot
opinionen bland arbetarna. Bleve dessa senare däremot genom skiljedomslagstiftning
urståndsatta att ingripa genom strejkhot eller strejk, måste de
finna sig i att kamrater beordras till och tvingas att åtaga sig strejkbrytarearbete.
Andra snarlika situationer kunna påvisas. I den mån, som de i tid
beaktas, torde de kunna genom lämpliga formuleringar förebyggas. Häremot
anföres emellertid från arbetarsidan, dels att avtalen därigenom bleve invecklade
och svårhanterliga samt inbjudande till bokstavstolkning, dels att man
kan bli ställd inför en oförutsedd situation av allvarlig innebörd, men som icke
i avtalet förutsetts. Man anser, att en tvist därom — om ock formellt en rättstvist
— i verkligheten är en intressetvist, vilken icke till sin verkliga innebörd
kan lösas genom avtalstolkning. Från företagarhåll framhålles däremot, att
§ 23 :s formella innehåll väsentligen mildras genom allmänna skyddsbestämmelser
i avtalen, gående ut på förbud mot trakasseri samt tillförsäkran om humant
bemötande och fri föreningsrätt, samt att en domstol komme att taga vederbörlig
hänsyn härtill. Beträffande § 23 påpekas vidare från företagarehåll, att det
för varje industriell verksamhet är ett livsvillkor, att arbetet ledes och fördelas
med kunskap, planmässighet och hänsyn till god effekt samt att arbetares antagande
och avskedande måste i första hand ske med vederbörlig hänsyn till
deras större eller mindre lämplighet för det tillgängliga arbetet. Man befarar,
att om icke dessa ärenden handläggas enligt dylika riktlinjer, så skulle industriens
riskmoment väsentligen ökas och den redan nu försvagade företagsamheten
bli ännu svagare, med ty åtföljande ökad arbetslöshet. Man anser därför
att, om ett skiljedomssystem skulle åvägabringa en försämring i detta hänseende,
torde det medföra alltför stora betänkligheter.» Efter att ha anlört
dessa skäl för och emot kommer han så till konklusionen i silt resonemang.
Han säger: »Om systemet skall lända till gagn, måste det motsvara sund praxis
och rättsmedvetandet hos båda parterna. Likaså torde systemets införande
icke böra rekommenderas annat än om avtalen och de därmed förbundna förhållandena
vunnit den utveckling, att båda parterna kunna omfatta skiljedomstanken
med förtroende. Skulle den ena eller andra parten finna, att hans
ställning försämrats genom systemets införande, riskeras att denna part blir
obenägen till att överhuvudtaget avsluta kollektivavtal. Därav kunna, följa,
än större strider och osäkrare förhållanden än de nu rådande. De, som höja
en varnande röst i denna riktning, göra sig även den frågan, om överhängande
behov av skiljedomsinstitution för rättstvister verkligen kan anses föreligga,
då de flesta öppna konflikterna i vårt land beröra de rena intressetvisterna för
avtalens upprättande, men icke rättstvister om deras tillämpning. Den sistnämnda
sortens konflikter anses huvudsakligen förekomma, i de syndikalistiska
kretsarna, och det göres då den frågan_, om detta, icke kan betraktas som en
övergående företeelse, vilken försvinner i den mån som bättre kunskaper i ekonomiska
frågor spridas bland dessa arbetarkretsar.»

Detta är ett uttalande, som det enligt min mening är all anledning att fästa
det största avseende vid. Ty däri ligger en erfaren arbetsledares på fakta grundade
uppfattning om de föreliggande förslagens önskvärdhet och deras betydelse
för utvecklingen av rätten på det område, som de avse att reglera. Men
man har ju hört den meningen uttalas, att detta är en enstaka mans uppfattning.
Man förmenar, att denna hans mening inte delas i alltför vida kretsar.
Jag tror, att det är en oriktig uppfattning. Jag har varit i tillfälle att på olika
håll förvissa mig om att så är. En av de tidningar, som ställt sig skeptiska
till hela detta lagprojekt är ju Stockholms Dagblad här i Stockholm, som vid

Fredagen den 25 maj f. in.

>''r SS.

olika tillfällen under rubriken »Fri talan» givit personer av skilda meningsriktningar
tillfälle att säga sin mening. I denna fråga har bl. a. en signatur
M.M. — han kallar sig »Konservativ demokrat» — yttrat några tänkvärda ord,
som inte böra glömmas i detta sammanhang. Bakom signaturen lär, enligt uppgift,
dölja sig en större arbetsgivare i Norrland. Han hyser i denna fråga synnerligen
utpräglade betänkligheter, och jag tror, att det kan vara av betydelse
att anföra och få till protokollet antecknade dessa synpunkter, så att man icke
skall kunna, när man bedömer denna frågas behandling i riksdagen, göra gällande,
att kritiken uteslutande kommit från arbetarnas sida. Han säger: »Innan
de borgerliga i riksdagen på onsdagen» — han förutsatte, att frågan skulle
behandlas på onsdagen; den har ju, som vi veta, blivit uppskjuten — »gå att
med någon mer eller mindre uppmjukning godkänna regeringens s. k. arbetsfredslag,
torde några synpunkter beaktas, vilka under den hittills förda diskussionen
allt för mycket undanskymts. Den första är, att hur man än vrider
och vänder på saken, så blir en arbetsfredslag nu ett Versaillesdiktat, som av
en brokig och heterogen övermakt påtvingats den för tillfället underlägsne.
Det är inte på detta sätt lagar till samhällsfredens och trevnadens främjande
kunna stiftas. Det är förolämpning och blodig orättfärdighet mot den lagen
nästan enhälligt ogillande arbetarklassen att komma med argumentet, att varje
lag ogillas av dem, mot vilka den riktar sig. Ty därmed ställer man arbetarna
i linje med de brottslingar, som ogilla lagarna mot tjuveri, mord och rån etc.
Här är det icke fråga om strafflagstiftning mot en ringa hop förvildade inom
folket. Här står, man kan gott säga det, halva nationen mot den andra halvan.
Och båda anse sig vara i lika god rätt och lika obrottsliga medborgare. Vem
vågar påstå, att denna deras uppfattning icke är riktig? Ser man på det verkliga
läget, så ter sig», säger han, »detta enligt min uppfattning så, att båda
de direkt intresserade parterna sätta så stort värde på de kollektiva avtalen, att
dessas bestånd och fastare utbyggande till ömsesidigt gagn för lång framtid
icke riskeras av en naturlig utveckling. Alldeles säkert icke mer än av det nu
föreliggande lagförslaget. Lagstiftning är alltså onödig, helst ju möjlighet, enligt
arbetsgivarföreningens protest mot demonstrationsstrejkparollen, redan nu
av gällande lag medgives till beivrande av brott mot avtalen. Lagförslaget
torde därför med all rätt kunna karakteriseras såsom ett klumpigt och farligt
ingrepp i en naturlig utvecklingsprocess. Ingen, som något känner vad som rör
sig bland arbetarmassorna t. o. m. här uppe i det ’röda’ Norrland, kan vara
blind för den inom desamma allt mer växande insikten om nödvändigheten av
fredlig samverkan mellan alla för produktionen nödvändiga krafter. En lagstiftning,
som arbetarna betrakta såsom tillkommen genom tvång och icke genom
frivillig överenskommelse på likaberättigandets grundval, kan icke få annan
effekt, än att den spirande benägenheten till sökandet av gemensamma
formler för samverkan kväves.» Och han tillägger: »Skall borgerlig samling
vid de stundande valen köpas till priset av den Ekmanska arbetsfredslagen,
så gör säkerligen högern en genomusel affär. Denna lag entusiasmerar
icke ens arbetsledare, som känna sitt folk, och alls icke det övriga borgerskapet,
som säkerligen varken haft anledning, förutsättningar eller lust att
sätta sig in i dess innebörd. Böndernas kallsinnighet är lika påtaglig som
naturlig.»

Jag har utöver detta ett uttalande från en praktiserande jurist, som tidigare
haft anställning inom en arbetsgivarsammanslutning. Han har givetvis i denna
egenskap haft tillfälle att sätta sig in i vad det nu är fråga om på ett helt annat
sätt än den, som icke varit i liknande ställning. Han har givit mig detta
uttalande med rätt att begagna det efter eget gottfinnande, och jag skall
tillåta mig att citera en del av vad han yttrat. Han säger följande: »Genom
det moderna industrisamhällets utveckling har som självklar konsekvens följt

Ang. lag om
kollektiv vtal
in. in.

I Forts.;

Nr 38. 8

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

en strävan att enhetligt söka ordna förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare.
Det synliga uttrycket för denna strävan är det komplex av kollektivavtal,
som så gott som helt och hållet omfattar samtliga grenar av produktionen.
Visserligen tog det lång tid och kostade mycken strid och dyra pengar
innan den kollektiva avtalsprincipen nådde fast mark. Vid nuvarande tidpunkt
torde det icke finnas många, som icke i kollektivavtalen se garantien
för det produktiva arbetet. Kollektivavtalsprincipen kan utan överord sägas
vara den största vinst, som vunnits av såväl vår industri som våra industriarbetare.
Två mäktiga garanter vaka över principens bestånd, å ena sidan arbetsgivarnas
organisation och å andra sidan arbetarnas.» Han fortsätter: »Nu
äro planer uppe att genom lagstiftning legalisera kollektivavtalsprincipen samt
att genom bl. a. skadeståndsmedgivande förhindra avtalsstrider. Innan man
stiftar lag, bör plausibelt skäl finnas för lags tillvaro. Studiet av den kungl.
propositionen ger emellertid icke ett klart och övertygande svar, att ett lagstiftningsbehov
förefinnes. Vidare bör man icke lagstifta mot en stor samhällsklass
bestämda önskan. Visserligen säges, att i stort innebär frågan intet
annat än en kodifiering av en rättspraxis och att den tillämnade lagstiftningen
i sig är ytterst begränsad, ty den omfattar strängt taget endast de s. k. rättstvisterna.
Däremot skulle hela frågan angående avtalets tillkomst utelämnas.
Vad nu i första hand beträffar de s. k. rättstvisterna, d. v. s. tvister, som härleda
sig ur gällande kollektivavtal, så torde först erinras, att öppna konflikter,
som härleda sig härav, icke uppgå till 2 procent av alla strider å arbetsmarknaden.
Detta torde hållas i minnet. Vidare bör erinras, att tillkomsten av ett
kollektivavtal som regel utgör en kompromiss mellan de av arbetsgivar- och
arbetarorganisationen framlagda avtals förslagen, i sig innefattande avtalens
allmänna och speciella bestämmelser, timlöner och ackordssatser. Utan överdrift
kan sägas, att åtminstone under den senaste 10-årsperioden, inget avtal
uPPg,iorts (prolongeringar på oförändrade villkor undantagna) inom de större
produktionsgrenarna mellan parterna direkt, utan har statens förlikningsman
eller särskild av Kungl. Maj:t förordnad förlikningskommission måst tillkallas
att biträda. Staten är alltså redan i synnerligen stor utsträckning engagerad
i de bestående kollektivavtalen. Trots dessa under statens sakkunnigaste
ledning uppgjorda avtalskomplex förefinnes dock möjlighet till tvistiga och
motsatta tolkningar. För en utomstående bör det synas märkligt, att, trots
detta statliga initiativ, tvistiga frågor överhuvud taget kunna uppstå ur ett utan
tvivel både ingående och granskande arbete. Här föreligger kollektivavtalets
svaga punkt, genom möjligheten av den skeva eller kvasijuridiska tolkningen.
» Slutligen yttrar han: »I 1920 års lagstiftning rörande arbetsfredsfrå gan

är genom införandet av centrala skiljenämnden och inrättandet av skiljedomare
i särskilda arbetstvister möjlighet given parterna att få tvistigheter
lösta._ Den föreliggande statistiken visar, att tillfredsställande resultat härur
vunnits. Ytterligare ha, inom ett flertal industrier, i kollektivavtalen överenskommelser
gjorts angående tvisters skiljande genom särskilda förlikningseller
skiljenämnder. I stort sett hava dessa fungerat till parternas belåtenhet.
Själv äger jag ingående kännedom om skiljenämndsförfarandet inom byggnadsindustrien
och kan avgiva det utlåtandet, att parterna med allvar bemödade
sig att sakligt och objektivt bedöma tvistefrågan samt att, sedan dom fallit,
lojalt ställa sig denna till efterrättelse. De principer, som lagstiftningen
gick in för 1920, hava i sig visat att de voro riktiga. Att nu avvika från dem
och övergå till helt nytt system, därför ha icke förebragts tillräckliga skäl.
En viss procentsiffra kommer alltid att rent statistiskt kunna uppvisas ur de
s. k. rättstvisterna, t. ex. strejker uppkomma på grund av icke erhållen lön eller
strejk på grund av livsfarliga arbetsanordningar. Jag kan icke underlåta
att, med den kännedom jag äger om hithörande sociala frågor, avråda

Fredagen den 25 maj f. m.

9 >''r as.

från lagstiftning, allra helst som det objektiva studiet talar för en växande
förståelse mellan parterna.»

Så slutar han. Det är klart, att uttalanden av dylik karaktär skulle kunna
företes i betydligt större utsträckning, men man kan ju icke pröva kammarens
tålamod utöver en viss gräns. Jag har dock ansett, att dessa tre prov
äro en ganska god sammanställning av uppfattningen inom olika läger.

Ehuruväl de borgerliga representanterna i andra lagutskottet samtliga givit
sin anslutning till de förevarande lagförslagen, är det dock anledning förmoda,
att vissa småfolksrepresentanter ha svårt att glömma de motiv, som
lågo till grund för fällandet av 1911 års förslag. Och bland bonderepresentanterna
borde kunna förväntas, att det fortfarande finnas män med samma
förstående och av klassfördomar obesmittade syn på arbetarnas strävanden
att förbättra sin ställning i samhället, som en bondehövding i denna kammare
vid ett tillfälle gav uttryck för, då han solidariserade bönderna med arbetarna
under den förklaringen, att arbetarna »vore kött av vårt kött och ben av
våra ben».

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Utan att gå till botten med det stora grundläggande problemet, undanröjande
av orsakerna till motsättningarna mellan arbetsgivare och arbetare,
torde det bliva omöjligt att komma fram till något gott resultat för att genom
lagstiftningsåtgärder trygga arbetsfreden. Det synes därför vara av eu större
betydelse, att statsmakterna inrikta sin omtanke och verksamhet på att söka
åstadkomma en sådan förändring av de ekonomiska och sociala förhållanden,
varur intressemotsättningarna härleda sig, att man med något så när sannolikhet
kunde gå ut ifrån, att dessa motsättningar mildrades eller upphörde. De
föreliggande lagförslagen taga emellertid ej alls sikte härpå, varför de ur
arbetsfredsfrämjande synpunkt få anses vara skäligen betydelselösa.

Då de nu föreliggande lagförslagen icke skipa full rättvisa mellan kollektivavtalets
parter, icke främja arbetsfreden, men uppenbarligen komma att
hämma en sund utveckling på arbetsrättens område, och då lagförslagen därför
måste anses skadliga, ber jag, herr talman, att få yrka avslag å utskottets
hemställan och bifall till herr Linders m. fl. reservation.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Pettersson: Heri talman!

Den första fråga, en lagstiftare gör sig, då man lägger för honom ett lagförslag
till granskning, är naturligtvis denna: behövs en sådan här lag? Skulle
svaret bli nej, slipper han ifrån besväret att närmare inlåta sig på en undersökning
av förslagets detaljer.

Landsorganisationen och riksdagens socialdemokratiska parti ha uppställt
den nämnda frågan beträffande de nu föreliggande lagförslagen och kommit
till det resultatet, att lagarna äro obehövliga. Skälet? Ja, det formuleras av
landsorganisationen sålunda: »Med avseende å frågan, huruvida vederbörande
avtalsslutande parter lojalt rätta sig efter överenskomna bestämmelser, torde
med fog kunna sägas, att förhållandena i det stora hela varit tillfredsställande
i vårt land. Kollektivavtalet har i allmänhet visat sig bestå provet, där ej särskilt
starka påfrestningar gjort sig gällande. Organisationerna betrakta det
som en hederssak att respektera ingångna avtal. En motsatt hållning skulle
ju för övrigt göra kollektivavtalet meningslöst och verka upplösande på organisationerna.
» Härtill anknyta de socialdemokratiska motionärerna det uttalandet,
»att det naturligtvis är en långt större moralisk tillgång för ett samhälle
att kunna uppehålla respekt för tro och loven utan laga bestämmelser och påföljder
för brott däremot än med sådana bestämmelser».

Bägge dessa påståenden äro riktiga. Men den slutsats, man velat draga ur
dem, är oriktig. Den omständigheten, att parterna i allmänhet hålla sina kollektivavtal
utesluter ej, att det ibland uppstår tvister angående avtalens tolk -

Fredagen den 25 maj f. m.

ning, och att sådana tvister emellanåt leda till öppen konflikt. »Lagstiftning
om rättsskipning i sådana tvister behövs i alla fall inte», säger man, »ty parterna
på arbetsmarknaden göra för närvarande själva upp^ sina tolkningstvister
genom frivilligt skiljemannaförfarande eller förhandling, åtminstone i de flesta
fall.»

Det är sant, att i avtal, berörande cirka 40 procent av avtalsbundna arbetare,
förekommer klausul om skiljedom, och att i avtal, berörande cirka 54 procent
av arbetarna, förekommer bestämmelse om förhandling mellan parterna och deras
organisationer. Men det förekommer också åtskilliga avtal, som sakna alla
dylika bestämmelser. Året 1920—21 voro de 4G7. Och som antalet kollektivavtal
är statt i ökning, kan också väntas, att antalet fall, då föreskrifter om
skiljedom saknas, skall ökas.

Den omständigheten, att avtalsklausul om skiljedom förekommer i somliga
avtal, kan ej fylla bristen på sådana bestämmelser i andra. Där förhandling
mellan parterna är föreskriven, är det visst inte säkert, att förhandlingen leder
till uppgörelse. Och beträffande de avtal, där skiljedomsklausul finnes, kan det
hända, att en uppkommen avtalstvist ej faller under skiljedomsklausulens formulering.
Vidare kan det hända, att ena parten undandrager sig klausulens
tillämpning eller förklarar avtalet ogillt på grund av motpartens förment oberättigade
tillvägagående. I sådana fall finns för närvarande intet medel att
framtvinga skiljedomsbestämmelsens tillämpning. Dessutom kan anmärkas,
att en privat skiljenämnd ej har maktmedel att få fram erforderliga upplysningar
om tvisten.

Därför att emellanåt arbetsfreden brytes på grund av tvist om vad som är
rätt parterna emellan, behöver lagen inskrida och bereda sakkunnig och opartisk
prövning av tvisten, så att det kan med auktoritet bli fastslaget, vad som
verkligen är rätt i det särskilda fallet, och så att rätten också kan exekveras.

Det är lyckligtvis så även på andra områden av samhällslivet än arbetsmarknaden,
att avtalsbrotten äro jämförelsevis sällsynta. Men därav följer ej, att
lagstiftningen om privaträtten är överflödig. De flesta köpeavtal bli nog ordentligt
uppfyllda. Men icke desto mindre har det befunnits nödvändigt att
stifta lag om köp och byte av lös egendom, vilken lag kan betraktas som en
»klasslag» för köpmännen. Och på samma sätt har man genom hyreslagstiftningen
infört särskilda »klasslagar» för hyresvärdarna.

Det är misstag att tro. att detta är uttryck för någon besynnerlig klåfingrighet
att lagstifta i alla möjliga fall, utan det är en tillämpning av den allmänna
regeln, att det är samhället, icke parterna, själva, som, får skipa rätt samt tillgripa
tvångsmedel för rättens exekverande. Häri ligger i själva verket hela
försvaret för den föreliggande lagstiftningen. Mot det försvaret studsa alla
invändningar till marken.

Med det nu sagda vill jag icke påstå, att på nu ifrågavarande område hos oss
för närvarande skulle råda verklig rättslöshet. Visserligen ger ett och annat
yttrande från socialdemokratiskt håll vid handen, att man föreställer sig, att
arbetsgivarnas och arbetarnas slitande av sina inbördes rättstvister är en parternas
privatsak, som staten inte har att lägga sig i. Så illa ställt är det icke,
teoretiskt sett åtminstone. Intet ordnat samhälle kan tillåta någon enklav inom
rättens område, som skulle vara fritagen från rättsskydd. Teoretiskt sett exi■
sterar därför icke något privilegium av antytt slag för arbetsgivare och arbetare
att slippa domstolarnas inblandning i deras tvister. Ett sådant privilegium
skulle ej heller på någon hållbar grund kunna försvaras. Beträffande kollektivavtal
gälla således allmänna rättsregler, och den part. som finner sin rätt på
grund av ett sådant avtal kränkt, han kan föra talan därom vid domstol. Så
har också i flera fall skett. I flera fall ha fackorganisationer av högsta domstolen
ådömts skadestånd för avtalsbrott, i andra fall ha de på grund av avta -

Fredagen den 25 maj f. m.

II Nr 38.

lets innehåll befriats från skadestånd. Principen, att om en förening eller en
enskild arbetsgivare i strid med ingånget kollektivavtal tillgriper stridsåtgärd
och därigenom tillfogar sin medkontrahent skada, den avtalsbrytande skall ersätta
sådan skada, den är icke en nyhet, som framföres i dessa lagförslag, utan
den är sedan länge obestritt erkänd av rättsskipningen här i landet. Härvid
måste emellertid konstateras, att den nu gällande ordningen är otillfredsställande.
Den är otillfredsställande särskilt ur arbetarnas synpunkt därigenom,
att våra allmänna skadeståndsregler i detta fall lätt kunna leda till obilliga resultat.
Och den är otillfredsställande både ur arbetarnas och arbetsgivarnas
synpunkt därigenom, att de allmänna domstolarna ofta icke ha önskvärd kännedom
om de säregna rättsförhållanden, som skapas genom kollektivavtal, och
även därigenom, att vår rättsskipning arbetar så oerhört långsamt. 1909 deltog
Svenska typografförbundet i storstrejken. Ett flertal tidningsbolag, som
träffat kollektivavtal med typografförbundet, ansågo detta innefatta avtalsbrott
och instämde därför förbundet till Stockholms rådhusrätt med yrkande
om skadestånd. Detta mål avdömdes av högsta domstolen först år 1915 — inom
parentes sagt med ogillande av skadeståndsyrkandet. En arbetsgivare eller ett
fackförbund, som vill ha sin rätt på grund av kollektivavtal fastställd, har i
allmänhet inte tid att vänta, tills tvisten hunnit släpas igenom tre eller ens tvåinstanser.
Den, som finner sin rätt kränkt i dylikt fall. han föredrar därför
att gripa till sina egna maktmedel — strejk eller lockout — eller också resignerar
han. Om nu strejk eller lockout tillgripes, så slutar den efter någon tids
strid antingen så, att parterna godvilligt göra upp tvisten genom ömsesidiga
eftergifter för ätt slippa ytterligare förluster, eller så, att den ena parten försätter
den andra i ett sådant nödläge, att han måste finna sig i de villkor, den
förre föreskriver. Varken den ena eller den andra utgången innebär garanti för
att den, som har rätt, också får rätt. Det kan inträffa, att den, som har rätten
på sin sida, inte råkar för tillfället vara utrustad med de största ekonomiska
resurserna — liksom i ett krig den som kämpar för sin solklara rätt icke alltid
är i besittning av de största kanonerna. Jag antar, att hans bitterhet vänder
sig mot ett samhälle, som inte bättre skyddar hans rätt. Och samma bitterhet
känner nog den, som i förkänsla av hur oberäknelig strejkens eller lockoutens
»gudsdom» är, föredrar att tiga och lida. —

En annan huvudinvändning mot den föreslagna lagstiftningen är. att man
därigenom ej kan komma åt själva orsaken till tvisterna på arbetsmarknaden,
nämligen intressemotsatsen mellan företagare och arbetare. Det är sant, att
man inte kan det — lika litet som man genom internationella traktater och skiljedomsbehandling
av mellanstatliga tvister kan avlägsna misstron och intressemotsatsen
mellan folken. Sistnämnda förhållande anses dock ej utgöra något
hinder för ingående av skiljedomstraktater. Även herrar socialdemokrater torde
ej ha något emot strävandena att omspänna världen med ett nät av dylika
traktater i syfte att i största möjliga utsträckning organisera en fredlig och på
rätten grundad uppgörelse av uppkommande tvister. Under tiden uppger man
givetvis ej strävandena att genom internationellt kulturutbyte och samfärdsel
småningom avlägsna konfliktämnena. Men det internationella kulturutbytet
och samfärdseln kunna icke ersätta skiljedomstraktaterna och skiljedomstolarna.

När allt kommer omkring, förhåller det sig nog på samma sätt med rättsskipning
i kollektiva arbetstvister. Den utesluter icke strävandena att genom
lämpliga anordningar stärka insikten om produktionsfaktorernas intressesolidaritet
och avlägsna konfliktämnena. Men dessa strävanden kunna inte ersätta
rättsskipningen.

En mycket vanlig invändning mot denna lagstiftning är, att den betyder så
litet för själva arbetsfreden, vilket påstående man söker styrka med att ett

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.

(Forts. ‘

Nr 38. 12

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

jämförelsevis litet antal arbetare deltagit i öppen strid på grund av tvist om
tolkning av avtal. Utan att ingå i detalj vill jag häremot helt kort erinra, att
man i detta avseende har alldeles missförstått hithörande statistik. Sammanställer
man landsorganisationens statistik med socialstyrelsens, så finner man,
att åren 1912—25 antalet av arbetsinställelser, som föranletts av rättstvister,
utgjorde 12.4 procent av hela antalet samt att denna procentsiffra år 1925 sprang
upp till 59. Från Svenska arbetsgivareföreningen föreligger statistik för åren
1926—27. Den visar, att arbetsgivareföreningen under dessa bägge år hade
att handlägga tillsammans 111 rättstvister med öppen konflikt samt 75 intressetvister
med öppen konflikt. De nu anförda siffrorna tyda ej på att de nu
föreliggande förslagen skulle vara av ringa betydelse för freden på arbetsmarknaden.

De föreliggande förslagen gå ut på anordnande av domstolsbehandling av
s. k. rättstvister på grund av kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare
och deras organisationer.

Det är således rättstvister det här gäller. Vad menas då i detta sammanhang
med rättstvister? Jo, det är sådana tvister mellan arbetare och arbetsgivare
eller deras organisationer, som avse den rätt, parterna kunna göra anspråk
på enligt ett dem emellan redan gällande kollektivavtal. Motsatsen till rättstvister
är intressetvister, vid vilka man tvistar om vad som skall stå i ett tilltänkt,
nytt kollektivavtal. Nu har man anmärkt, att denna indelning skulle
vara felaktig, därför att också rättstvisterna gälla intressen och således strängt
taget alla tvister på detta område äro intressetvister. Denna anmärkning är
teoretiskt riktig. När en person påyrkar en rättighet, så sker det därför, att
han har ett intresse att göra det. Vill man vara riktigt pedantisk, så kan
man ju tala om intressetvister i vidsträckt och intressetvister i inskränkt bemärkelse,
av vilka de senare skulle vara ett slag av de förra. För min del
kan jag icke inse, att detta är nödvändigt. För den allmänna uppfattningen
torde i allt fall klart framstå skillnaden mellan å ena sidan, att en part
påyrkar en förmån, därför att han enligt gällande kollektivavtal har rätt
till den, och å andra sidan, att han påyrkar en förmån, därför att han finner
det billigt och skäligt, att, om han över huvud skall träffa ett avtal med motsidan,
denna förmån också får ingå i avtalet. Det medges, att tvivelaktiga
mellanfall kunna inträffa. Om då exempelvis den ena parten påyrkar en förmån,
som han tror sig ha rätt till enligt avtalet, och den andra parten bestrider,
att den påstådda förmånen regleras genom avtalet, ja, då är lagförslagets
klara mening den, att arbetsdomstolen skall avgöra, om i det föreliggande^ fallet
verkligen finns en rättighet eller ej. Anser domstolen, att den påstådda
rättigheten existerar, gäller lagens förbud mot arbetsinställelse i anledning
av tvisten. Finns däremot icke någon sådan rättighet enligt avtalet, ha parterna
sin rätt att tillgripa stridsåtgärder obeskuren.

För att domstolen skall ha ett säkrare rättesnöre att följa än allmänna rättsgrundsatser,
parternas egen praxis och sakens natur, lämnas i det ena lagförslaget
några allmänna regler om kollektivavtalets innebörd och dess viktigaste
rättsverkningar. Men m,ed hänsyn till de ofta mycket komplicerade rättsförhållanden.
som föranledas av kollektivavtal, och med hänsyn till att rättsbildningen
på detta område alltjämt fortfar, har denna reglering icke kunnat bli
fullständig. Där sålunda lagen icke ger uttömmande besked, får arbetsdomstolen
supplera genom en efter livets skiftande förhållanden avpassad förnuftig
tolkning.

Så mycket mindre får man begära, att lagen skall reglera förhållanden, som
icke höra till själva kollektivavtalsrätten, exempelvis rättsförhållandet mellan
en arbetsgivare- eller arbetarförening och dess medlemmar i den man det icke
direkt beröres av kollektivavtalet. Det i herr von Sydows och hans medreser -

Fredagen den 25 maj f. in.

13 Nr 88.

vanters reservation i detta avseende framförda yrkandet på ändring av 2 § d ng. lag om
i kollektivavtalslagen hör således, så vitt jag kan se, till föreningsrätten och ^olUktixxntal
behöver ej upptagas i detta sammanhang. m'' m''

Andra lagutskottet har i huvudsak tillstyrkt propositionen. De förändrin- (1’orte"
gar däri, som utskottet föreslår, har jag icke anledning att motsätta mig.

Några, såsom kravet på skriftlig form och strykningen av bestämmelsen om
maximum för giltighetstiden, ha knappast någon nämnvärd praktisk betydelse.
Andra åter ha möjligen den nyttan, att de kunna i någon mån avtrubba
den skarpa opposition, som nu från arbetarehåll riktas mot den nya lagstiftningen.

De bestämmelser i förslaget, mot vilka utskottsreservanter och i ärendet
hörda arbetarorganisationer företrädesvis riktat sin kritik, äro reglerna om
kollektivavtalets fredsförpliktelse och om påföljden av dess brytande — d. v. s.

4, 8 och 9 §§ i kollektivavtalslagen.

Allmänt gäller, att kollektivavtalets innebörd icke är uttömmande angiven
därmed, att det förklaras vara ett ramavtal för de enskilda arbetsavtalen,
utan att det därjämte har den viktiga uppgiften att för parterna fastslå deras
förpliktelse att hålla fred under avtalstiden.

I överensstämmelse härmed föreskrives nu i förslaget till avtalslag, att arbetsgivare
och arbetare under den tid, avtalet är gällande, icke må vidtaga
någon som helst stridsåtgärd, vare sig: 1) på grund av tvist om avtalets giltighet,
bestand eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida visst
förfarande strider mot avtalet eller lagen;" 2) för att åstadkomma ändring i
avtalet; eller 3) för att få till stånd överenskommelse, som skall träda i tilllämpning
sedan gällande avtal utlupit. Denna regel torde få anses som tämligen
självklar. Att tvister mellan parterna ej få föranleda strid under avtalstiden,
det anses nog allmänt vara i sin ordning. Men meningarna gå isär, när
det blir fråga om rätten att tillgripa strejk eller lockout på grund av tvist
mellan andra parter, för att hjälpa genom strejk arbetareparten eller genom
lockout arbetsgivareparten i tvist om ett annat avtal. Två reservanter inom
utskottet, herrar Österström och Andersson i Rasjön, ha framfört den meningen,
att, om kollektivavtalet skall fylla sin uppgift som fredsdokument.
det bör tillerkännas den verkan, att under avtalstiden inga som helst sympatistrider
få förekomma. Jag antar, att reservanterna kunna påräkna stor tillslutning
till denna mening. För egen del finner jag det mycket önskvärt, att
fredsförpliktelsen kunde utsträckas till att avse även sympatistriderna, fastän
detta, hittills stött på bestämt motstånd från parternas sida. Propositionen
har i allt fall inte lämnat rätten till sympatistrider orubbad: det föreslås, att
de parter, som ingått kollektivavtal, ej skola få tillgripa sympatiåtgärd för
att bistå annan — arbetsgivare eller fackorganisation, etc. ■—- som själv på
grund av kollektivavtal är utesluten att tillgripa stridsåtgärd. I själva verket
är härigenom rätten till sympatistrider rätt begränsad. Jag tror, att man
tills vidare måste nöja sig härmed.

Stora svårigheter erbjuder regleringen av arbetare- och arbetsgivareorganisationernas
förhallande till deras enskilda medlemmars olovliga stridsåtgärder.
Å ena sidan gäller det att icke pålägga organisationerna skyldigheter,
vilka framsta sasom obilliga, eller band, som verka, onödigt besvärande. A
andra sidan måste lagstiftningen se till, att avtalets fredsförpliktelse blir
effektiv. Ett verksamt medel härutinnan är utan tvivel att i själva lagen
påminna organisationerna om deras plikt att så långt rimligen kan begäras
tillhålla sina medlemmar att hålla fred. Propositionen har i detta hänseende
valt den medelvägen att förbjuda förening, som själv är bunden av kollektivavtal
eller vars medlem är bunden av kollektivavtal, ej blott att själv anordna
olovlig stridsåtgärd, utan också, om den avtalsbrytande medlemmen till -

Nr 38.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

14 Fredagen den 25 maj f. m.

gripit stridsåtgärd, att understödja densamma. Dessutom ålägges förening,
som själv är bunden av kollektivavtal, att söka hindra sina medlemmar att<
vidtaga olovlig stridsåtgärd eller, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem
att häva den. Ett fackförbund, som undertecknat ett kollektivavtal, får sålunda
icke besluta strejk i strid mot avtalet. Men även om icke fackförbundet
självt utan en därunder hörande fackförening undertecknat avtalet, får fackförbundet
ej besluta strejk i strid mot avtalet eller understödja sådan olovlig
stridsåtgärd. Motsvarande förpliktelse ålägges arbetsgivareorganisationerna.
Jag föreställer mig, att denna inskränkning i parternas aktionsfrihet fullt överensstämmer
med de hedersbegrepp, som råda inom arbetare- och arbetsgivarekretsar.
Jag kan i det avseendet åberopa det förut citerade uttalandet i den
socialdemokratiska motionen: »Organisationerna betrakta det som en heders sak

att respektera ingångna avtal.» Om organisationerna betrakta detta ^som
en hederssak och om de rätt fatta solidaritetens innebörd, sa känner också en
överordnad organisation sig förhindrad att uppvigla en underordnad förening
till avtalsbrott. Även en organisation, som är överordnad den, vilken ingått
avtalet, bör normalt känna sig förpliktad att avstå från åtgärder, som innebära
ett brytande av fredsförpliktelsen. Det är endast ett fastslående av detta
förhållande, som lagen i denna punkt innehåller. Jag tror, att denna bestämmelse
skall vara tillräckligt klar för att leda tveksamma och tillräckligt
allvarlig för att medge inskridande mot skrupelfria och ohederliga.

Den anmärkningen har nu framställts mot ifrågavarande bestämmelse, att
den innehåller ett fullständigt klavbindande av föreningarna. Det kan i anledning
härav vara skäl att erinra, att enligt den norska lagen av år 1927
föreningarnas ansvar är konstruerat på ett för dem mycket kännbarare sätt.
Där stadgas det, att om medlemmar av en arbetsgivare- eller arbetareförening
brutit ett kollektivavtal eller gjort sig skyldiga till olovlig arbetsinställelse,
föreningen är ansvarig härför — såvida icke föreningen han visa, att den icke
själv har del i avtalsbrottet eller den olovliga arbetsinställelsen eller att den
med de medel, som stå till dess förfogande, sökt hindra desamma.

Även vid en jämförelse med de svenska förslagen enligt 1910 och 1911 års
propositioner framstår 1928 års förslag såsom präglat av större hänsynsfullhet
mot organisationerna. Förslagen av 1910 och 1911 stadgade nämligen förbud
att understödja avtalsstridiga arbetsinställelser även för föreningar, som
såväl för egen del som för sina medlemmar stodo alldeles utanför avtalet i
fråga. Det kan också vara värt att minnas, att lagrådet vid avgivande av
yttrande över 1910 års förslag ansag det kunna ifragasättas, huruvida icke
organisation av arbetare eller arbetsgivare borde göras i viss mån ansvarig
även för avtalsbrott, vartill dess medlemmar gjort sig skyldiga utan stöd av

organisationen. „

Med tanke på den regel, som i detta fall gäller i Norge, och med tanke pa
vad som härutinnan förut allvarligen ifrågasatts att införa här i landet, håller
jag före, att propositionens förslag verkligen kan betecknas med det av mig nyss
brukade uttrycket: en medelväg. _

Jag nödgas även något sysselsätta mig med en annan viktig detalj i den
föreslagna lagstiftningen, nämligen påföljden av att en part gör sig skyldig
till brytande av kollektivavtalet.

Är avtalsbrottet grovt och rubbas därigenom själva grunden för avtalet
t. ex. om den avtalsslutande arbetsgivareföreningen över hela linjen sänker den
överenskomna timlönen — så är det klart, att den kränkta parten bör ha rätt
att få hela avtalet hävt. Likaså synes det klart, att prövningen av en så allvarlig
sak bör ankomma på domstolen. Men fall kan inträffa, da denna reaktion
framstår såsom allt för kraftig och då lindrigare medel kunna vara tillfyllest.
Om t. ex. en strejk eller en blockad av domstolen förklaras olaglig, men den,

Fredagen den 25 maj f. m.

15 Nr 3$.

som vidtagit åtgärden, ej låter rätta sig härav utan fortfar med sin strejk eller -1 «<7- ?<«/ om
sin lockout, erbjuder förslaget det reaktionsmedlet, att domstolen kan befria koUelctlva,,,al
motparten från en förpliktelse, vars fullgörande då icke skäligen kan påfordras.

I sak kan detta innebära, att den kränkta parten får rätt att själv tillgripa
stridsåtgärder.

Vid de flesta fall av avtalsbrott torde emellertid även det nu nämnda reaktionsmedlet
vara för kraftigt. I allmänhet är det bäst, om man kan åstadkomma
rättelse i anledning av avtalsbrottet med enklare och mindre ingripande
åtgärder. Ett sätt är att kriminalisera avtalsbrottet. Så har skett i Norge,
där enligt den år 1927 antagna lagen straff av böter upp till 25,000 kronor eller
fängelse i högst 3 månader eller bägge dessa straff kunna drabba den som
deltager i beslut att igångsätta, fortsätta, understödja eller godkänna olaglig
strejk eller olaglig lockout samt den som uppfordrar till att begynna eller fortsätta
sådan strejk eller lockout eller som understödjer den eller insamlar eller
utdelar bidrag till dess igångsättande eller fortsättande eller medverkar därtill.
Samma straff stadgas för den, som genom en rad specificerade handlingar
bidrar att uppehålla olaglig stridsåtgärd. Dessutom är enligt den norska lagen
den avtalsbrytande förening eller enskilde föreningsmedlemmen skyldig att
till motparten utge skadestånd.

I Danmark och Finland drabbas den, som bryter kollektivavtal, av eu s. k.
bot eller plikt, som är ett mellanting mellan straff och skadestånd. Enligt
den danska lagen äro organisationerna ersättningsskyldiga i anledning av enskilda
medlemmars avtalsbrott, utan att någon skuld till detta visas åligga
föreningen, detta för så vitt konflikten angår tolkningen av en ackordslista
med allmänna bestämmelser eller en mellan organisationerna bestående allmän
överenskommelse.

I jämförelse med dessa bestämmelser i våra grannländer framstå det svenska
förslagets stadganden såsom försiktigare och hänsynsfullare mot organisationerna.
Det svenska förslaget avhåller sig från varje kriminalisering av avtalsbrott,
överhuvud förekommer i hela lagförslaget icke en enda straffbestämmelse. Det
danska botsystemet, som i alla fall närmar sig kriminalisering, är icke heller
accepterat, utan påföljden för överträdelse av avtalet i vanliga fall. då det ej
kan bliva tal om avtalets hävande, inskränker sig till skadestånd. Därvid räknas
visserligen såsom skada ej blott ekonomisk utan även ideell skada. Men
tillika stadgas, att på grund av omständigheterna skadeståndets belopp kan
nedsättas, ja rent av fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum.

Utskottet har nu företagit ytterligare den uppmjukningen av dessa bestämmelser
gentemot arbetarparten, att skadestånd ej i något fall får ådömas enskilda
arbetare till högre belopp än 200 kronor. Dessutom har utskottet upphävt
den regeln, som föreslagits i propositionen, att föreningen skulle bli solidariskt
ansvarig tillika med sina medlemmar. Om sålunda både en förening
och dess medlemmar bli ansvariga, fördelas ansvaret på dem alla. och föreningen
blir icke pliktig att kläda skott för medlemmarna.

Jag vågar med hänsyn till den läggning, som skadeståndsskyldigheten fått.
påstå, att man tagit all den hänsyn, som är möjlig. Icke desto mindre har
mot förslaget sagts, att dessa bestämmelser innebära ett klavbindande av arbetarorganisationerna,
ja, ett sönderbrytande av dem. Detta är naturligtvis en
överdrift, och jag undrar, om man bevisar så mycket med sådana påståenden.

Det är väl i alla fall icke så, att flertalet arbetare i en organisation skulle i
regel riskera att råka ut för dessa bestämmelser. Och om några skulle göra
det, är väl icke organisationen sönderbruten därmed, att en förening blir skyldig
ersätta skada, som den vållat genom sitt avtalsbrott.

De bestämmelser, om vilka jag nu talat, äro icke tvingande. Herr von Sydow
och hans medreservanter ha opponerat sig häremot och begärt, att de skulle

Nr 38. 16

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om göras tvingande. Jag vilt icke förneka, att lagstiftningen skulle erhålla ökad
kollektivavtal effektivitet genom att även dessa bestämmelser bleve tvingande, men jag vill
m'' m'' gentemot herr von Sydow och hans medreservanter åberopa, att vid andra avtal,
(Forts,i där parter avhandla om eu affär, som kan föranleda skadestånd, är _ det icke
ovanligt, att man i själva avtalet uppställer den påföljd, som skall inträda i
händelse den ene bryter avtalet; det kan för sådant fall stipuleras exempelvis
ett visst vite. Ur den synpunkten synes det icke vara orimligt, att så får ske
även i detta fall. För övrigt gäller även här det skäl jag förut åberopat, nämligen
önskvärdheten att gå varsamt fram, när man genomför en lagstiftning
på detta område.

Herr Linder och herr Edvard Johanson samt övriga socialdemokrater i utskottet
ha uppehållit sig rätt mycket vid den del av förslaget, som jag nu behandlat.
Uppenbarligen tro de sig kunna rikta ett verkligt dråpslag mot propositionen
genom att mot densamma mobilisera några liberala ledamöter av
riksdagen, som år 1911 framlade en reservation mot det särskilda utskottets
förslag rörande en då föreliggande proposition i ämnet. Det är tydligt, att
reservanterna fäst stor vikt vid det fynd, som de i detta avseende gjort. Jag
tror dock, att de fullständigt missräknat sig. När de funnit, att 1911 års reservation
är mycket lång och utförlig, ha de ansett det nödvändigt att klippa bort
en del av densamma — det säger jag icke något om. Men härvid ha de råkat ut
för ett högst fatalt missöde. De ha råkat klippa bort de delar av reservationen,
som stödja den nu föreliggande propositionen. Naturligtvis vill jag icke påstå,
att reservanterna varit så. illvilliga, att de haft för avsikt att inbilla kamrarna,
att 1911 års reservanter helt och hållet delade deras egen mening. Men deras
tillvägagångssätt tar sig illa ut, det verkar som om meningen varit att ge det
åberopade aktstycket eu annan innebörd än det verkligen har.

För övrigt tror jag, att det i allmänhet icke är en lycklig taktik att ur gamla
protokoll gräva upp reservationer eller andra uttalanden för att visa, att den
eller den under årens lopp ändrat mening. När jag var yngre i riksdagen, brukade
jag ibland göra så: jag letade i riksdagsprotokollen upp gamla uttalanden
för att visa deras oförenlighet med de meningar vederbörande talare sedermera
förfäktat. Men i regel fann jag, att resultatet icke alls svarade mot besväret.
Ty det är väl ändå så, att livet rör sig och att förhållandena ändras.
Det är mycket som kan hända på 17 år. Jag vill visa detta med ett exempel.
1911 års reservanter förklarade, att arbetsgivarna tämligen enväldigt diktera
villkoren på arbetsplatsen. Det kan hända, att detta var ett riktigt omdöme
år 1911. då arbetarnas ställning efter 1909 års storstrejk var försvagad. Men
jag vågar bestämt påstå, att ett sådant uttalande icke är tillämpligt på förhållandena
i vår tid. Under tiden mellan år 1911 och ar 1928 ha arbetarna först
och främst fått ett väsentligt ökat politiskt inflytande. Vidare har det under
dessa år inträffat, att landsorganisationen genom större _ omslutning, genom
starkare organisation och framför allt genom ökade ekonomiska resurser skapat
sig en starkare maktställning än den hade år 1911. Utan att i detalj göra någon
avvägning, håller jag före. att i stort sett landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen numera uppträda såsom tva jämnbördiga parter. Det
kan hända vid det ena tillfället till följd av konjunkturerna^ eller andra omständigheter,
att arbetarsidan är den mäktigare, och det kan^vid ett annat tillfälle
hända, att arbetsgivarsidan är den starkare. Men att något generellt envälde
från arbetsgivaresidan för närvarande skulle existera, är icke riktigt,^och jag
kan icke tänka mig, att 1911 års reservanter nu skulle kunnat pasta något dylikt.
Men om så är, förlora också de resonemang, som 1911 års reservanter
byggt sin tes på, tillämpning på nu rådande förhållanden.

Men det är icke nog med den nu nämnda förändringen, utan det förslag, som
förelåg 1911, är icke heller detsamma som det nu föreliggande. År 1911 var det

Fredagen den 25 maj f. rn.

17 » 38.

fråga om förbud mot öppen strid i intressekonflikter. År 1911 var det fråga om
att göra föreningar, som stodo alldeles utanför ett kollektivavtal, ansvariga, om
de understödde dem som voro parter. Och det var också fråga om solidariskt
ansvar för föreningar och enskilda medlemmar, något som nu icke längre föreslås.
Jag vågar därför inlägga en bestämd gensaga mot den socialdemokratiska
reservationen, för så vitt meningen med densamma är. att 1911 års yttrande
skulle utgöra något bevis gentemot det nu föreliggande förslaget.

Jag vill emellertid icke påstå, att reservanterna endast åberopat vad som
förekommit år 1911. De ha verkligen ett litet bidrag från egen fatabur, men
det är synnerligen obetydligt. Det är två sakinvändningar, som reservanterna
framställa som sina egna. Först framställa de anmärkning mot att detta förslag
gör kollektivavtalet bindande icke allenast för de parter, som ingå detsamma,
utan även för en avtalsslutande organisations medlemmar. Därigenom
införes, säga de, en helt ny princip »för kollektivavtalets rättsbindande verkningar».
Jag vågar alldeles bestämt bestrida riktigheten av detta påstående.
Detta är ingen ny princip. Denna princip har varit erkänd överallt i utlandets
lagstiftning. Den har också varit erkänd i teorien. Visserligen finns det en
och annan författare som säger, att kollektivavtalet är bindande endast för organisationen
och icke även för dess medlemmar. Men flertalet författare, däribland
professor östen Undén, ansluta sig till den uppfattningen, att avtalet
är bindande såväl för organisationen som för dess medlemmar. Det är sålunda
icke någon ny princip, som här ifrågasattes. Jag vill också meddela, att enligt
vad ordföranden i centrala skiljenämnden förklarat råder det icke något
tvivel därom, att man inom organisationerna hyser den meningen, att avtalet
är bindande både för organisationen och för medlemmarna.

Reservanterna nöja sig emellertid icke med detta påstående utan förklara,
att genom bestämmelserna erhålla de oorganiserade och av kollektivavtal icke
bundna arbetarna en mera obunden ställning och större möjlighet att skaffa sig
förmåner framför de av kollektivavtal bundna. Reservanterna anse det sålunda
även principiellt oriktigt, att de enskilda medlemmarna av en avtalsslutande
förening äro bundna av kollektivavtal. Jag får bekänna, att jag har svårt att
följa med den tankegången. Meningen med kollektivavtal är väl ändå, att vederbörande
arbetsgivare och arbetare skola få vissa förmåner av detsamma, att
sålunda arbetarna skola tillförsäkras viss lön, semester och andra fördelar
under viss tid. År det då icke självklart, att de som få dessa förmåner genom
avtalet också åläggas en viss förpliktelse, särskilt förpliktelsen att hålla fred
under avtalstiden?

Dessutom framställa reservanterna den invändningen att 4 § genom sin tvingande
innebörd fastställer såsom brottsliga åtgärder, vilka parterna efter 20-årig överenskommelse och hävd icke hittills betraktat såsom stridande mot gällande
kollektivavtal. Detta skulle gälla i första hand blockader för att utvinna
intjänt lön. Inom parentes vill jag här uttala min förvåning över att reservanterna
icke bättre läst det föreliggande förslaget, än att de tro, att förslaget
betraktar några åtgärder på detta område såsom »brottsliga». Jag har
nämligen med synnerlig omsorg velat undvika att kriminalisera brytande av avtal.
Reservanterna säga nu, att det här skulle gälla flera slags åtgärder, men
de nämna icke mer än en enda, nämligen, som jag sade. rätten att genom blockad
utvinna intjänt lön. Om den invändningen gäller detsamma som professor
Undén i en artikel i Socialdemokraten för några veckor sedan yttrade om flertalet
av de invändningar, som dittills framställts mot förslaget. Han förklarade,
att de berodde på missförstånd. Jag skall närmare klargöra vari missförståndet
i detta fall består.

Det händer emellanåt, att en byggmästare, som har engagerat ett flertal arbetare
för ett bygge, blir insolvent och ej kan betala arbetarna deras intjänta

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Andra ''kammarens protokoll 1928. Nr 38.

Nr 38. 18

Fredagen den 25 maj f. in.

Ang. lag om lön. Då är det icke ovanligt, att arbetarna strejka vid bygget, och det händer,
kollektivavtal att strejken skarpes genom blockad. Nu vill jag icke gå i elden för att försvara
m. m blockaderna i allmänhet; det är nog så, att många blockader äro klandervärda
(Forte.) Qcji -cke bunna försvaras. Men om någon blockad skall vara resonlig och försvarlig,
så bör det väl vara en sådan, varigenom arbetarna blockera en plats
därför att vederbörande arbetare icke kunna få sin intjänta lön. Om nu i detta
fall ett kollektivavtal existerar mellan den insolvente byggmästaren eller hans
förening och arbetarnas fackförening, så utgör det enligt min bestämda mening
icke något brott mot kollektivavtalet, att arbetarna lägga ned arbetet och icke
heller att platsen blockeras av andra. Men saken kan kompliceras. Den byggmästare,
som blir insolvent, kan hitta på att falskeligen förebära, att han har
stöd för sin åtgärd i kollektivavtalet. Han kan falskeligen beskylla arbetarna
för brott mot kollektivavtalet, med andra ord: han kan försöka vrida det hela
därhän, att det blir en kollektivavtalstvist. I sådant fall skall saken, om den
nya lagen blir antagen, dragas inför arbetsdomstolens prövning. Finner då
arbetsdomstolen, att det gäller en kollektivavtalstvist, så dömes efter lag och
sakens beskaffenhet, och detta bör kunna ske på några få dagar med de hjälpmedel,
som domstolen har till sitt förfogande. Om domstolen däremot finner,
att det icke är en kollektivavtalstvist, att arbetsgivarens påstående eller försök
att väva in kollektivavtalet i tvisten är obefogat, så säger domstolen ifrån, att
kollektivavtalet icke har något med saken att göra. Detta betyder då, fastän
det icke står i utslaget, att arbetarna fortfarande ha rätt att blockera arbetsplatsen.
Naturligtvis kan saken ytterligare kompliceras; det kan tänkas flera
andra fall, som jag nu icke vill inlåta mig på. Jag har om denna sak konfererat
med ordföranden i centrala skiljenämnden, en man som har mycket stor erfarenhet
på detta område, och han var av den mening jag här uttalat. Jag påstår
därför, att reservanternas farhågor i detta fall icke äro befogade.

Så långt reservationen. I den allmänna diskussionen ha även förekommit en
del andra anmärkningar. Ett uttryck för arbetarnas misstro mot denna lagstiftning
har varit deras uttalade farhåga för att eventualiteten av ett kollektivavtals
dragande inför domstol skulle påkalla extra omsorg om kollektivavtalens
formulering och utarbetande, gärna med juristhjälp, och man har uttalat
sin missbelåtenhet med dessa utsikter. Jag vill i detta avseende säga. att det
naturligtvis är önskvärt, att, om lagen kommer till stånd, all möjlig omsorg nedlägges
på kollektivavtalens utarbetande. Så viktiga äro dessa saker, att man
icke bör försumma att tänka sig för, innan man skriver avtalen. Men om meningen
med denna invändning är, att de nuvarande kollektivavtalen skulle i
regel vara så dåliga, att de icke skulle duga eller icke kunna åberopas inför
arbetsdomstolen, skall jag be att få inlägga min reservation. Jag har även om
den saken resonerat med centrala skiljenämndens ordförande, som haft tillfälle
att se många sådana avtal. Han förklarade, att det naturligtvis kunde vara
olika i detta hänseende, men att han många gånger varit förvånad över att kollektivavtalen
varit formellt och juridiskt så fullständigt och väl formulerade
som de varit. Jag har också talat om denna sak med en av den svenska arbetsgivareföreningens
direktörer, som haft tillfälle läsa manga kollektivavtal och
som även genomgått många norska och danska kollektivavtal och gjort en jämförelse!
med de svenska. Till vilket resultat har han kommit? Jo, han uttalade,
att de svenska kollektivavtalen mycket väl tåla en jämförelse med de^ danska
och att de i regel äro bättre än de norska. Nu förhåller det sig så^ att
prövningen av de danska kollektivavtalen i regel ankommer pa Den faste A oldgiftsret,
som har att undersöka, om avtalen ge den rätt och det skydd åt arbetarnas
rättigheter, som de äro avsedda att göra. De norska kollektivavtalen åter
kunna komma inför Arbeidsretten i Oslo, och även där prövas det om de bereda
det åsyftade skyddet. Då man hittills funnit sig kunna använda de norska och

Fredagen den 25 maj f. m.

19 >''r 3S.

de danska kollektivavtalen inför ländernas resp. domstolar, synes man icke 7?g °>»

behöva hysa några allvarligare farhågor för de svenska kollektivavtalen. kollektivavtal

En annan sak, som i hög grad upprört arbetarna, har varit förhågan för att, Z0I™''
om lagen kommer till stånd, arbetsgivarna skola med lagens och domstolens 1 °rt''''
hjälp missbruka den fruktade § 23 i arbetsgivareföreningens stadgar. Denna
§ 23 innehåller, såsom redan sagts av den föregående talaren, att arbetsgivaren
äger ensam leda och fördela arbetet samt fritt antaga och avskeda arbetare.

Nu menar man på arbetaresidan, att om de föreslagna lagarna och arbetsdomstolen
komma till stånd, arbetsgivaren endast skall behöva åberopa denna paragraf
för att kunna godtyckligt och i strid mot billighet och skälig praxis avskeda
arbetare. Särskilt har det sagts, att påföljden för en arbetsgivare av en
sådan åtgärd för närvarande, när icke någon lag finnes, är mera oberäknelig.

Han kan riskera, om han godtyckligt avskedar arbetare, att det blir strejk, under
det att om saken skall gå till domstol, han skulle kunna på förhand beräkna,
att det bleve ett så och så stort skadestånd, varför det i sådant fall vore lättare
att falla för frestelsen att missbruka paragrafen. Detta är ett teoretiserande.
Jag tror, att den tanken är fullkomligt uppkonstruerad, att det skulle
innebära en större frestelse för arbetsgivarna att bära sig illa åt, om prövningen
förlädes till domstol. Det har dock något att betyda för en parts auktoritet,
om det genom domstolsbeslut blir fastslaget, att han på ett godtyckligt och obefogat
sätt behandlat sina arbetare, och det kan bli en ekonomisk påföljd, som kan
vara nog så kännbar. För övrigt är det så, att de flesta avtal, som innehålla, en
reproduktion av § 23^ tillika innehålla en bestämmelse om att föreningsrätten
å ömse sidor skall lämnas oförkränkt, liksom det också plägar förekomma en
bestämmelse som säger, att trakasserier från den ena eller andra sidan äro förbjudna.
Om nu en arbetsgivare skulle vara fallen för att missbruka § 23, kunna
arbetarna vanligen åberopa föreningsrättsklausulen och bestämmelsen om
trakasserier såsom skydd gentemot ett obehörigt användande av § 23. Och jag
kan icke se något som helst skäl till att man skulle behöva avstå från detta
skydd, i den händelse lagen kommer till stånd.

Med vad jag nu har sagt tror jag mig ha bemött åtminstone de viktigaste
av de mot lagförslaget framställda anmärkningarna. Det lönar knappast mödan
att polemisera mot den mängd överord, som förekommit i den kritiska tidningspressen
och på protestmöten. Ofta ha de kanske icke varit så allvarligt
menade, och det är kanske därför bäst att inte göra så stor affär av dem. Desto
förr sjunka de i glömska. Ett par av vulgärkritikens inkast äro dock av den
art, att jag ej kan underlåta att upptaga dem till närmare skärskådande.

Man säger: Vi behöva bara göra det tankeexperimentet, att dessa lagförslag
lika bestämt och enhälligt ogillades av arbetsgivarna som de nu ogillas av arbetarna,
för att förstå, att regeringen och de borgerliga vänsterpartierna då icke
skulle ett ögonblick tänka på att genomdriva dem. Och så säger man — kanske
såsom en logisk konsekvens av den inbillade upptäckten att hela denna
lagstiftning är ett schackdrag för att ensidigt gynna arbetsgivarna: arbetarna
komma aldrig att respektera denna lagstiftning; de komma att sabotera den.

Det föreslagna tankeexperimentet är inte svårt att utföra. Det är så mycket
lättare, som det kan ske med stöd av vad som verkligen inträffat.

För nio år sedan låg på riksdagens bord en kungl. proposition med förslag
till lag om arbetstidens begränsning, avgiven av den Edénska regeringen. Den
ej blott kritiserades utan ogillades till sin princip och i sina detaljer av så gott
som alla representanter för den svenska industrien både inom och utom riksdagen.
Man ansåg lagen onödig och positivt skadlig. Man gjorde visserligen
inga gatudemonstrationer emot den, men meningen var ändå fullt tydlig och
klar. Många av kammarens ledamöter torde väl minnas, hur amiral Lindman
med sedvanlig bravur och skicklighet gick till storms mot den nya lagen. Jag

Nr 38.

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

har särskild anledning att minnas det, eftersom jag i egenskap av utskottsordförande
hade den brydsamma uppgiften att taga emot och parera hans stötar.
Att stridens vågor åtminstone i denna kammare gingo ganska höga, det framgår
därav, att en vredgad lantman förklarade, att lagen var dum och orimlig,
och att arbetsgivarna därför komme att »strunta» i den. Trots det kompakta
motståndet från arbetsgivarsidan blev lagen likväl antagen. Under dess första
tid förspordes nog här och där i landet en del knot och klagan över den
nya tvångströjan, men efterhand har stämningen lugnat sig. Arbetstidslagen
har prolongerats och reformerats. Den Tryggerska högerregeringen ville ej
ifrågasätta att avskaffa den. Och såsom totalomdöme tror jag man kan konstatera,
att arbetsgivarna, trots sin antipati mot lagen, lojalt böjt sig för densamma.

Vi, som varit med i det politiska livet litet längre, minnas ett annat exempel
av samma art, från sekelskiftet. Jag tänker på striden om införande av
skyldighet för arbetsgivarna att bereda arbetarna ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete. Proposition i ämnet avgavs 1900. Den motarbetades
energiskt visserligen ej av alla men av flertalet större företagare, och första
kammaren gjorde sig till språkrör för deras mening. Det saknades sannerligen
icke kraftiga argument i den diskussionen. Den ifrågasatta plikten för arbetsgivare
att ersätta arbetare för skada till följd av olycksfall i arbete förmenades
komma att medföra en tung belastning av industrien, en belastning som
lätt kunde bli ödesdiger och leda till bankrutt och ekonomisk kris. En myndig
bruksägare i första kammaren förklarade till och med. att olycksfallslagens
antagande skulle leda till ökad massfattigdom och prostitution. Den häftiga
oppositionen lyckades endast fördröja men ej förhindra lagens antagande. Trots
alla olycksprofetior kom vår första lag i ämnet till stånd år 1901. Dess
ersättningssystem utbyttes sedan år 1916 mot ett försäkringssystem, som kostar
vår industri och staten stora summor. Men ingen kan påstå, att arbetsgivarna
trots sitt motstånd mot lagens antagande icke ställt sig lojala till dess
tillämpning. För några dagar sedan ökade vi genom en ny lag industriens årliga
belastning för denna angelägenhet med bortåt ett par miljoner. Arbetsgivarna
yrkade avslag, men de komma säkerligen att lojalt ställa sig även
den lagen till efterrättelse. Ty sådana äro de svenska arbetsgivarna.

Arbetarna hysa nu misstro mot den föreslagna lagstiftningen om rättsskipning
i kollektivavtalstvister. De ha den känslan, att här är fråga om att beskära
deras aktionsfrihet och därigenom skada deras intressen. Därför protestera
de —• säkerligen lika uppriktigt och hjärtligt som arbetsgivarna på sin
tid protesterade mot olycksfallsersättningslagen och arbetstidslagen. Om de
föreslagna lagarna antagas, föreställer jag mig, att denna misstro till en början
kommer att fortfara. Men då det mycket snart torde komma att visa. sig
— här liksom det skett i Danmark, Norge, Finland, Tyskland och Holland —
att den nya domstolen endast tjänar till att genom samhällets makt stärka
kollektivavtalens helgd — då det sålunda börjar gå upp för arbetarna, att lagstiftningen
i själva verket syftar till att befästa den grund, som de själva varit
med om att lägga för ordnandet av drägliga förhållanden på arbetsmarknaden
— då komma de att lojalt finna sig i den nya ordningen. Ty sådana
äro de svenska arbetarna,

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Det torde med fog kunna sägas,
att den diskussion, som i den föreliggande frågan har förts under sista tiden
såväl från talarstolarna ute i landet som i en viss del av pressen, icke alltid

Fredagen den 25 maj f. m.

21 N''r 3S.

lagts efter sakliga linjer. Man må då ha rätt att ge uttryck åt en stilla förhoppning,
att tonen och andan i de överläggningar, som i dag komma att föras
här i riksdagen, måtte bli av mera saklig natur och präglas av det lugn, som
överensstämmer med våra parlamentariska vanor. Sådan har början varit, och
man får hoppas, att fortsättningen blir likadan. Vid ett genomläsande av
protokollen över riksdagsbehandlingen år 1911 av de då föreliggande, likartade
lagstiftningsprojekten kan man konstatera, att dessa debatter präglades av
en hovsamhet och saklighet, av vilken vi säkert ha åtskilligt att lära.

Den kungl. propositionen med förslag till lag om kollektivavtal och till lag
om arbetsdomstol har i huvudsak tillstyrkts av andra lagutskottet, och då jag
med min röst bidragit att bilda majoriteten i utskottet, har jag ansett mig böra
begära ordet på detta stadium av debatten för att söka klargöra min syn på
den föreliggande frågan. Den uppgiften underlättas i väsentlig grad av det
anförande, som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet nyss här har
hållit. I detta klargörande och övertygande anförande har det getts uttryck
åt de synpunkter, som varit bestämmande åtminstone för en del av dem, som
bildat majoriteten i andra lagutskottet.

Jag har ingen anledning att ingå på någon historisk uppläggning av spörsmålet.
och icke heller skall jag närmare ingå på ett bedömande av motiven i den
huvudreservation, för vilken en talesman uppträtt i början av debatten. Som
redan förut här bär sagts, och som kammarens ledamöter torde finna, ha reservanterna
icke presterat så värst mycket av eget material i sin bevisföring, utan
som motiv för avslagsyrkandet ha fått tjäna vissa, till på köpet ofullständigt
citerade, sjutton år gamla uttalanden av några liberala riksdagsledamöter från
år 1911. Jag var icke med på den tiden och behöver således icke ikläda mig
något ansvar för vad som då företogs av de borgerliga vänstermännen här i
riksdagen. Jag förmodar, att de åsyftade reservanterna från 1911, som ännu ha
säte och stämma här i riksförsamlingen, själva komma att klara upp mellanhavandet
med det förflutna och med dagens eftersägare.

Eftersom man emellertid synes vilja särskilt bekriga varandra med tidigare
gjorda uttalanden rörande det nu omhandlade spörsmålet, så kan man också
ha skäl att som provbitar ur portföljen till kammarens protokoll recitera vissa
uttalanden i saken av ledamöter av den senaste socialdemokratiska regeringen.
Till åtskillnad från de i herr Linders m. fl. reservation återgivna liberala uttalandena
från år 1911 rör det sig här om yttranden av mycket färskt datum,
ja, så färskt datum, att det knappast kan vara möjligt att vederbörande kunnat
hinna ändra uppfattning till den dag, som i dag är.

Dåvarande socialministern Möller förklarade i maj 1925 i andra kammaren
följande: »Även om samhället alltjämt huvudsakligen bör lita till medlings-
och förlikningsförfarandet, då det gäller arbetskonflikter, anser jag dock
icke, att utvecklingen av samhällets fredsstiftande verksamhet är avslutad. På
en punkt synes det tänkbart, att den obligatoriska skiljedomen skulle kunna av
parterna accepteras och till fördel för samhället funktionera, nämligen då det
gäller rena tolkningstvister. Tvister om tolkningen av ett avtal borde kunna
lösas utan öppna arbetsstrider. De borde kunna hänskjutas till en skiljenämnd
med befogenhet att fastställa tolkningen.»

I första kammaren yttrade samme socialminister Möller år 1926 följande:
»För min del tvekar jag icke att uttala, att frågan om obligatorisk skiljedom
i rättstvister nu är mogen för avgörande.»

Vid tillsättandet av den så kallade arbetsfredsdelegationen yttrade statsrådet
Möller: »Då det från skilda utgångspunkter måste anses önskvärt, att den industriella
rättsordningen icke genombrytes av avtalsbrott, synes frågan om
obligatorisk skiljedom i rättstvister böra hänskjutas till nämnda undersökning.
Likaså torde undersökningen böra avse frågan, huruvida lagens stadga bör gi -

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Nr 38. 22

Fredagen den 25 maj f. m.

koUeMmM vaf at den Etiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit upp genom

kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

~ ~--~---UUUtl UUCIUa? lU^JJ V UAlt gUUU

arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings- och avtalsväsende.»

I ett föredrag, som herr Per Albin Hansson höll under valrörelsen i september
1926, yttrade han, bland annat, enligt referat i Socialdemokraten, »att det
inom arbetarnas läger icke råder någon principiell ovilja mot skiljedomsförfarandet
i arbetstvister».

Den senaste socialdemokratiska regeringens chef, herr Sandler, yttrade i ett
föredrag i Göteborg i.november 1926: »Jag menar i full överensstämmelse med
den förutvarande socialministern, att tiden är inne för att undersöka vad det
allmänna kan göra för att befästa den rättsordning, vilken vuxit upp på det
fria avtalsväsendets grund, och att riksdagen även bör ingå på en prövning av
skiljedomstankens användbarhet inom denna rättsordning.»

Som synes ges i dessa uttalanden ett mycket starkt stöd åt själva tanken på
att genom lagstiftning reglera de sa kallade rättstvisterna på avtalsområdet.
Det borde, synes det, då icke vara så svårt att komma överens om principerna
för en dylik lagstiftning, och om detaljerna kan ju alltid diskuteras.

Går man så till den socialdemokratiska pressen, finner man jämväl där tidigare
uttalanden, som rätt illa rimma med det språk, som i dessa yttersta dagar
föres på samma håll. En tidning, vars redaktör tillhör denna kammare, skrev
följande, då den sittande regeringen kungjorde sin avsikt all fullfölja det av
den socialdemokratiska regeringen började lagstiftningsarbetet: »Arbetarna ha
av fullt naturliga skäl oändligt svart att tillägna sig den övertygelsen, att de
ha att vänta. något gott från en ministär Carl Gustaf Ekman. Trots detta
halla vi det icke för alldeles otroligt, att ett förslag från denna regering om
slitande av tolkningstvister på den obligatoriska skiljedomens väg skulle kunna
bli praktisk politik under socialdemokratiens medverkan. Principiellt kan
i alla händelser motståndet icke gärna bli.»

Och Tid. det socialdemokratiska huvudorganet i Göteborg, skriver om
samma sak följande: »Pa ett område borde utvecklingen dock vara mogen för

'' ^gripande från de lagstiftande myndigheterna. Det är i fråga om att ge
kollektivavtalet rättslig verkan. Den stora betydelsen ligger i att samhället
pa detta sätt erkänner och med sin auktoritet bekräftar den nya avtalsform
som fackföreningarna skapat med kollektivavtalet.»

Om de här återgivna uttalandena varit allvarligt menade, och det får man
givetvis förutsätta vara fallet, är det litet svårt att förstå, hur det rimmar ihop»
med innehållet i det demonstrationsmanifest, som, undertecknat av såväl herr
Mofler^som herr Hansson, utfärdades till proteststrejken den 22 maj detta år.
Där star nämligen bland annat, att »i ovist nit söker den sittande regeringen genomdriva,
sitt lagförslag om arbetsdomstolar och kollektivavtal, vilket avser att
med statliga tvångsavgöranden i vissa fall ersätta de frivilliga uppgörelserna
mellan parterna å arbetsmarknaden», vidare att »den Ekmanska regeringen nu
gor det till en prestigefråga av första ordningen att genomdriva förslaget i riksdagen»,
samt att den »oförsvarliga behandlingen av en arbetarklassens och näringslivets
livsfraga hos arbetarna framkallat en stark indignation»,
nr-tii är tydligt, att bladet vänt sig något, och frågan är, vilken man skall tro.
Mcdler-Hansson 1926 eller Hansson-Möller 1928.

Professor östen Undén, som särskilt intresserat sig för lagstiftning på avtalsområdet,
står emellertid allt fortfarande kvar på samma ståndpunkt, som
han tidigare intagit, och han skriver den 14 april 1928 i Socialdemokraten:
»Kegermgens förslag till lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol bygger på
en tankegang, som enligt min mening är riktig och som i praktiken i stort sett
titlampas av arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer i Sverige. Att tvifAr,
?f,.de arbetsvillkor, som reglerats i kollektivavtal, böra under löpande avtalstid
lösas genom fredliga medel, cl. v. s. förhandlingar, förlikning och skilje -

Fredagen den 25 maj f. m.

23 > r 88.

dom, och inte göras till föremål för öppna strider, det är i själva verket en lo- f°™,
gisk konsekvens av kollektivavtalspolitiken.» ^ m.''m.

Det skall onekligen bli av ett visst intresse att i dag iakttaga, på vad sätt (Forts.)
reträtten från de tidigare ståndpunkterna kommer att motiveras, och om det
efter vad som förevarit överhuvud taget skall bli möjligt att här i riksdagen
driva motståndet mot de föreliggande lagförslagen efter samma rent principiella
linjer, som faktiskt ha anlagts i protestresolutionerna och i den socialdemokratiska
tidningspressen.

Av vad som framgått under diskussionerna såväl i utskottet som utanför
dessa väggar, förefaller det, som om bland arbetaresidans representanter skulle
finnas minst tre olika uppfattningar i fråga om lämpligaste sättet att lösa så
kallade rättstvister rörande kollektivavtal. En kommunistisk-syndikalistisk
riktning, som överhuvud taget icke vill godtaga något slag av skiljedomsförfarande
vid sådana tvister, en annan riktning, som synes omfattad av den stora
massan fackligt organiserade arbetare och gående ut på att skiljedom i dylika
tvister väl kan och bör ifrågakomma, men att lagstiftning i ämnet är obehövlig
eller rent av av ondo, och slutligen en tredje uppfattning, omfattad, låt mig
säga, av de mera klarsynta bland arbetarna, flera av fackföreningsledarna och,
som jag vågar förutsätta, även de flesta av arbetarepartiets representanter i
riksdagen, vilka anse, att en lagstiftning till reglering av kollektivavtalets
rättsverkningar är behövlig och nyttig, men vilka resa motstånd mot det nu
föreliggande förslaget dels av politiska motiv, dels av det skäl, att det föreliggande
förslaget förmenas icke vara lämpligt konstruerat och avfattat.

All diskussion med den förstnämnda syndikalistiska åsiktsriktningen måste
bliva fruktlös, då denna riktning icke erkänner andra vägar att reda upp förhållandena
på arbetsmarknaden än våldets och den råa styrkans. Som representativt
uttryck för uppfattningen på det hållet får väl räknas följande uttalande,
hämtat ur en resolution, som antogs vid tisdagens demonstration i Vanadislunden:
»Då vårt rättsmedvetande icke känner sig till freds med den rättsuppfattning,
för vilken det föreliggande förslaget är ett uttryck, anse vi oss heller
icke ha några skyldigheter att respektera den nya lagen.» — Den rättsuppfattning,
för vilken det föreliggande förslaget är ett uttryck, är den för samhällslivet
fundamentala, att tro och loven skola hållas, och att tvister skola avgöras
genom rättsprocedur och icke med nävrättens hjälp. — Herr Per Albin Hansson
yttrade ungefär samtidigt på ett annat håll, »att avtalsbrottet, löftessveket
tillhöra sannerligen icke de ting, som arbetarna vilja slå vakt om».

Skillnaden mellan dessa båda uppfattningar är oerhörd. Den är i själva verket
lika stor som mellan barbarism och civilisation. Det bör väl vara klart
även för kammarens socialdemokratiska ledamöter, att de protestresolutioner,
som grundas på så primitiva begrepp om de mest elementära samhälleliga rättskrav,
icke nämnvärt kunna imponera på landets lagstiftande församling.

Med den andra av de förut antydda åsiktsriktningarna, den som godtager
skiljedomstanken, kan man följaktligen diskutera principfrågan, lagstiftning
eller icke, och med den tredje och sista fraktionen skulle till och med ett meningsutbyte
rörande det föreliggande lagförslagets detaljer kunna etableras och
bliva fruktbringande.

Vad angår principfrågan, lagstiftning eller icke, så har föredragande departementschefen
dels i propositionen, dels senast i dag från denna plats på
ett mycket övertygande sätt klarlagt sin och regeringens syn på saken, och
jag kan i allt ansluta mig till hans framförda uppfattning. Det kan väl knappast
vara lämpligt, att i ett rättssamhälle som vårt en så betydelsefull gren
av den materiella samfundslevnaden som förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare skall helt och hållet lämnas oreglerad av lagstiftningen. Även om de
på arbetsmarknaden emot varandra stående parterna på grund av sina starka

Nr 38. 24

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om organisationer anse sig vuxna att själva taga sig rätt genom stridsåtgärder,
JcoUelehvavtal kan <Jet offentliga rättsmedvetandet icke i längden tillåta, att på detta enda
'' område våldshandlingar skola kunna undertrycka rättskraven. Emot den mäk''
tiga opinion på arbetarsidan, som nu drives fram mot själva grundtanken i
arbetsfredslagstiftningen, kan ställas den likaledes enhälliga opinionen från
samhället i övrigt, som med all rätt fordrar, att för samhällslivet fundamentala
rättsbegrepp skola gälla även för de förhållanden, som reglera mellanhavandet
mellan arbetare och arbetsgivare. Lika väl som det är sant, att man
ej bör tillgripa lagstiftningsåtgärder i oträngt mål, lika visst är det, att lagstiftningen
ej bör dröja för länge att träda in och med lagregler stadfästa en
rättsordning, där denna redan utbildat sig. Det torde icke med fog kunna
sägas, att avtalslagstiftningen här i landet forcerats fram, när det är hela 18
år, sedan frågan först var före i riksdagen, och när under mellantiden vid
flerfaldiga utredningar ägnats omsorg och intresse åt frågans belysande och
lagförslagens utformning.

Att frågan verkligen ansetts mogen även på håll, där man nu går emot lagen
överhuvud taget, därom vittna de uttalanden från auktoritativt socialdemokratiskt
håll, som jag förut tillåtit mig att återgiva, och som ytterligare
kunna mångfaldigas och kompletteras.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att en speciallagstiftning på avtalsrättens
område borde vara eftersträvansvärd av de parter, som skola använda
sig av kollektivavtal som avtalsform. Den rättspraxis, som följer utav
gällande lag, gör det nämligen synnerligen obekvämt att med vanligt domstolsförfarande
lösa tvister på avtalsområdet. Frånsett den orimligt långa tid,
som det i allmänhet tar att med ett civilrättsligt mål vandra igenom alla instanserna,
är det ju så, att de allmänna domstolarna sakna den insikt om avtals-
och arbetsförhållanden, som är alldeles nödvändig för ett förnuftigt
handläggande av tvister på detta vanskliga område. Genom en med speciell
fackkunskap utrustad domstol borde det vara vida bättre sörjt för en objektiv
och mänsklig domföring i tvister som röra avtalsförhållandena och dylikt.
Härtill kommer, att den gällande allmänna lagens skadeståndsbestämmelser
äro alltför snäva för att kunna ge rum för en smidig och lämplig anpassning,
om de skola tillämpas på avtalsbrott och andra tvister mellan arbetsgivare
och arbetare. Genom införande av särskilda skadeståndsbestämmelser har man
i den föreliggande lagen velat skapa en mildare form för skadeståndets utmätande
än den, som skulle gälla, därest nuvarande lags skadeståndsbestämmelser
skulle tillämpas. Lagen betecknar således, synes det mig, betydande rättstekniska
framsteg ur både arbetsgivarnas och arbetarnas synpunkter.

Det lärer väl emellertid ej tjäna mycket till att diskutera med dem, som nu
ställa sig helt avvisande till tanken på lagstiftning på ifrågavarande område.
För många av dem har striden mot avtalslagstiftningen blivit det heliga kriget
och motståndet en trossak. En inflytelserik socialdemokratisk tidning på
västkusten försökte häromdagen att försiktigt bromsa ner den svindlande farten
på agitationen emot arbetsfredslagstiftningen med bl. a. följande fullkomligt
riktiga och ovederläggliga ord: »Det är för starkt att säga, att lagprojektet
är ett försök att klavbinda fackföreningarna. Organisationsfriheten finnes
kvar, strejkrätten lämnas orörd — rätten att eventuellt strejka mot avtal är
ingen rätt, det är våld — och arbetarnas solidaritetsbegrepp kränkes icke.»
Precis så ser även jag och mina meningsfränder på situationen. Men i det
socialdemokratiska huvudorganet hotade man genast med kättarebålet. När
en stridande part icke tål höra ett sanningens ord ens av sina egna, då nyttar
det icke mycket att anföra sakskäl frun motsidan.

Vad återigen angår den del av oppositionen emot den föreliggande lagen,
som pricipiellt säger sig gå in för lagens idé men som icke vill acceptera det

Fredagen den 25 maj f. m.

Nr 58.

nu framlagda förslaget, så kan givetvis som sagt eu diskussion åt det hållet
bli ganska givande. Erkännas bör också, att inom utskottet från vissa arbe- m. m.

tarrepresentanters sida givits värdefulla bidrag till spörsmålets belysning. De (Forts.)

ändringar i Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet funnit sig böra företaga,
ha alla tillkommit under medverkan från de socialdemokratiska ledamöterna.

För min egen del vill jag uppriktigt säga, att kritiken från den sidan i detaljerna
stundom varit värdefull, och att det för sakens skull är att beklaga,
att det socialdemokratiska riksdagspartiets officiellt avvisande hållning måhända
hindrat, att detaljerade motförslag motionsvis kommit fram och fått
diskuteras. För mig och mina meningsfränder är det föreliggande lagförslaget
nämligen ingalunda något till form och innehåll dogmatiskt och oföränderligt,
utan vi gå in för detsamma i fullt medvetande om att det är en vansklig väg,
som lagstiftaren här beträder, och att därför oavlåtlig uppmärksamhet måste
ägnas åt rättstillämpningen och åt den fortsatta utvecklingen på området. Som
vanligt, när det gäller att gå fram på nya lagstiftningsområden, bli de^ första
stegen i mycket ett trevande, och ändringar i de givna reglerna torde måhända
snart visa sig påkallade även här. I vad ankommer på den meningsgrupp, jag
representerar, skall beredvillighet till av erfarenheten motiverade ändringar i
dessa lagar icke saknas. Endast försåvitt lagens bestämmelser fylla uppgiften
att främja arbetsfreden och rättsordningen böra de vidhållas oförändrade.

För att samla erfarenhet i detta avseende och för att skapa ett underlag för
fortsatta försök till en sanering av förhållandena på arbetsmarknaden måste
emellertid en lag finnas till. Att vänta med genomförandet av en lagstiftning
på ett nytt område, till dess man funnit en form, som är fullt oantastbar och
emot vilken inga, ens hypotetiska invändningar kunna göras, är detsamma som
att frånsäga sig möjligheten till lagstiftning överhuvud taget.

Jag tillåter mig i detta avseende erinra om, huru beträffande ett flertal
sociala lagar, som genomförts under de senare åren, ändringar oupphörligen
befunnits påkallade, för att lagarna i fråga skulle kunna tjäna de avsedda
syftena. Särskilt typisk härutinnan är den s. k. ensittarlagen, som gång efter
annan ändrats under en mycket kort tidrymd. Jag förutsätter som visst, att
vi på samma sätt även kunna få lov att göra ändringar i kollektivavtalslagen
och lagen om arbetsdomstol, men detta kan för mig icke vara något skäl att
avvisa det föreliggande i huvudsak grundläggande förslaget.

Bland andra invändningar har det sagts, att verkningsområdet för den avtalslag,
vi nu diskutera, är mycket begränsat, och man har med siffror sökt
visa, hur få arbetskonflikter, som hänföra sig till tolkningstvister och vilka
skulle falla under lagen. Även om så är fallet, bör det inte hindra oss från
att taga det, som nu bjudes; även om blott några få konflikter förebyggas genom
lagen, är det vackert så, ty som det sägs i propositionen, är det en allmänt
utbredd mening ute i landet, att intet bör underlåtas, som kan befordra
arbetsfreden och främja samförståndet mellan arbetsgivare och arbetare. Framtiden
får utvisa, i vad mån det går att komma längre^ än vad som i Jag
bjudes.

Det har förefallit, som om på vissa håll å arbetarsidan sympatier skulle finnas
för en kollektivavtalslag utan skadeståndsbestämmelser.

Att införa en lagstiftning på här ifrågavarande område, utan att samtidigt
träffa några bestämmelser om påföljd för part, som handlar i strid med
lagens stadganden, kan icke vara välbetänkt. En sådan lag skulle te sig skäligen
meningslös, och då dess regler kunde helt åsidosättas utan ekonomisk
risk för den felande, skulle dess verkan närmast bliva upplösande på rättsmoralen.

Från herr von Sydow och övriga högerreservanter påyrkas nu, att lagens
bestämmelser om skadestånd skola göras tvingande, så att en överenskommelse

Nr 38. 26

Fredagen den 25 maj f. m.

1*1?i-r9 T) me^a? parterna icke skall kunna begränsa eller helt eliminera skadeståndsm.
"m."0 skyldigheten. Med mina utgångspunkter och då jag som sagt närmast vill
(Forts.) betrakta denna lagstiftning som ett försök, är det klart, att jag icke vill vara
med om att så snävt begränsa avtalsfriheten på ifrågavarande område, som i
herr von Sydows reservation i denna del föreslagits. Genom att avtalsfrihet
förefinnes beträffande skadeståndsansvaret, riskerar man visserligen, att särskilda
konflikter kunna uppstå vid avtalsförhandlingar om just denna sak.
men å andra sidan är det av stort värde, att möjlighet tills vidare lämnas öppen
för parterna att jämka skadeståndsbestämmelserna i avtalet, såsom i varje.’
fack kan finnas lämpligast.

Då ingen meningsskiljaktighet yppat sig i utskottets utlåtande angående de
av utskottet förordade ändringarna i Kungl. Maj:ts förslag till lag om kollektivavtal,
finnes ingen anledning att här närmare ingå på desamma. Dessa
ändringar innebära bl. a., att den skriftliga formen för avtalet gjorts obligatorisk,
att. bestämmelserna om maximitid för kollektivavtal uteslutits, att
förenings solidariska ansvarighet för medlemmars skadestånd borttagits och
enskild arbetares skadeståndsanvar maximerats till ''200 kronor samt slutligen
att lagen icke skall äga tillämpning å de avtal, som tillkommit före lagens
ikraftträdande. Samtliga dessa ändringar ha tillkommit under medverkan av
de socialdemokratiska utskottsrepresentanterna, vilket bör vara bevis nog för
påståendet, att utskottsbehandlingen av lagförslagen medfört förbättringar av
desamma ur arbetarsynpunkt sett. Men sedan landsorganisationen och socialdemokratiska
partiet proklamerat krig mot hela lagförslaget, finnes det ju
ingen som helst förhoppning om att sakliga förbättringar skall stämma oppositionen
mildare.

Innan jag slutar, vill jag med några ord återkomma till verkningsområdet
för den föreslagna avtalslagen. Alla äro ense om att detta är begränsat och att
lagens arbetsfredsfräm.jande verkan icke kan bliva så stor, som önskligt vore,
så länge den skall gälla i den föreliggande avfattningen. Det är särskilt i
ett avseende, som röster höjts för att ge densamma en betydligt större räckvidd.
Jag syftar då på lagens förhållande till de s. k. sympatiåtgärderna,
d. v. s. sympatistrejk och sympatilockout. Enligt förslaget skulle sådana åtgärder
vara tillatna för de avtalsslutande parterna även under avtalets giltighetstid.
^Departementschefen anlör härom på sid. 92 i propositionen, att
det.torde på såväl arbetsgivar- som arbetarsidan råda enighet därom, att sympatiåtgärder
böra vara tillåtna, och han tillägger, att de äldre lagförslag i
ämnet, som framkommit i vårt land, ej heller upptagit förbud mot sympatiåtgärder.
Vid frågans behandling vid 1911 års riksdag var denna sida av
spörsmålet föremal för särskilt intresse, som tog sig uttryck såväl i motioner
som i avgivna reservationer, och såvitt jag kan förstå, är spörsmålet alltjämt
förtjänt av samma intresse, i all synnerhet som man på arbetarsidan nu synes
benägen att avlysa sympatistrejken, därest sådant förbud i lagen stadgades
och gällde jämväl för sympatilockouten. Om det vore möjligt att på detta sätt
vidga kollektivavtalslagens verkningskrets, skulle givetvis ofantligt msmket
vara vunnet ur fredssynpunkt. Då det icke varit möjligt att utan föregående
undersökning, om verkningarna av och formen för en dylik utvidgning vidtaga
åsyftad ändring i lagförslagets 4 §, har i utskottet yrkats att i motiveringen
till paragrafen skulle intagas ett uttalande av innebörd, att möjligheterna till
ett avlysande under ^avtalstiden jämväl av sympatiåtgärder borde undersökas.
Detta yrkande uppnådde ej majoritet et i utskottet.

Da jag har afl anledning antaga, att arbetarpartens talesmän i andra kammaren
dela. den uppfattning i denna sak. som uttryckts av personer tillhörande
landsorganisationens ledning, kommer .jag vid behandlingen av fjärde paragrafen
att framställa 5rrkande om ett tillägg till motiveringen av det innehåll

Fredagen den 25 maj f. m.

27 » 38.

som finnes återgivet i herr Österströms och min reservation. Ett sådant yr- -4”<7• lag om
kande anser jag böra ställas under votering för att få konstaterat, huruvida >:oUeldlvavtal
det faktiskt förhåller sig så. som från visst håll antytts, att man på arbetar- ”örts i
sidan helst ser, att den föreliggande lagen jämväl förbjudit sympatiåtgärder. '' °r ''
Skulle ett sådant uttalande göras av andra kammaren, komme det givetvis att
bliva av vägledande betydelse för framtiden.

Vid en prövning av skälen för och emot denna lagstiftning har jag icke
kunnat finna de skäl, som anförts emot vara av den tungt vägande art. att de
kunnat vederlägga de skäl för lagstiftningen, som anförts i den kungl. propositionen.
Tillåt mig säga, att de skäl, som från motsidan ivrigast anförts,
varit mest av psykologisk art och haft bra litet med sakdiskussionen att skaffa.

Jag har emellertid under min relativt korta riksdagstid många gånger av äldre
och visare kamrater hört det s. k. känslotänkandet förkastas som varande ett
olämpligt rättesnöre för våra politiska handlingar, och erfarenheten har sagt
mig, att läromästarna haft rätt i detta hänseende.

Som en allvarligt genomtänkt och i ett starkt medvetande grundad ståndpunkt
kan man väl knappast betrakta den svenska socialdemokratiens officiella
motstånd mot arbetsfredslagstiftningen i den nu föreliggande formen,
denna lagstiftning, som dock i sin syftning och utformning så omsorgsfullt,
som möjligt sökt gagna båda parterna, t. o. m. med tydligt gynnande av arbetarparten,
denna lagstiftning, som räknar motsvarigheter i så gott som alla
med vårt land jämförbara europeiska stater och som där genomförts med arbetarpartiernas
medverkan, denna lag som innebär ingenting mer och ingenting
mindre, än att lagens helgd skall givas åt en redan hävdvunnen ordning. Det
är förklarligt, om man med dessa och andra fakta för ögonen frågar sig, om
inte de saken ovidkommande politiska motiven fått taga överhand över det
sunda förstånd, som ändock finnes väl representerat hos den svenska arbetarklassens
ledning.

Om denna lagstiftning nu. som jag hoppas, av riksdagen antages, är det, som
herr statsrådet yttrade, all anledning antaga, att när sinnena hinna lugna sig
efter höstens val, man skall kunna å båda sidor finna, att det steg, som tagits,
dock varit ett steg framat, ett steg mot mera ordnade och fredliga förhållanden
på arbetsmarknaden till såväl parternas som hela samhällets nytta. Likaledes
är det att hoppas, att den sten, som nu infogas i det svenska rättssamhällets
lagbyggnad, skall befinnas hålla måttet inför de påfrestningar, som väl icke
utebliva.

Herr talman! Det är i den förhoppningen jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det är med eu känsla av stark
beklämning, som jag tar till orda i dagens debatt. Man kan icke frigöra
sig från det intrycket, att riksdagens beslut i dag kan komma att bli ödesdigert,
komma att leda till förödande av stora samhällsvärden. Beklämningen
blir icke mindre,. därför att man länge kunnat se, hur olyckan närmat sig.
utan. att dess tillskyndare kunnat väckas till besinning. Maktkänsla och
prestigesynpunkter hava fördunklat blicken för hur ömtåligt läget är och hur
starkt varsamhet är av nöden. Det lär finnas män i riksdagen, som, medvetna
om farorna, varnat regeringen för att framlägga förslagen till lag om
kollektivavtal och arbetsdomstol men som i dag ändå komma att tillhöra den
majoritet, som man antar kommer att försöka att mot en enhällig arbetaropinion
genomdriva dessa förslag.

Den liberala tidningen Eskilstunakuriren har nyss pekat på att det varit
särdeles olämpligt, att just den nuvarande regeringen kommit att handlägga
frågan om arbetsfreden. Jag tror också, att man kan säga, att just på grund

Kr 38. 28 Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om av denna regerings hållning i andra sociala frågor liar dess handläggning av
kollektivavtal £r§igan om åtgärder till arbetsfredens tryggande mötts av en alldeles särskild
(Forts) misstro från arbetarnas sida. Medvetandet härom borde ha manat just den sittande
regeringen att på detta område gå synnerligen varsamt fram. Herr
socialministern försökte också göra gällande, att så har skett, men envar, som
följt händelsernas utveckling, måste väl säga sig, att om någonting präglat
den sittande regeringens handläggning av frågan om arbetsfreden, så är det
just den ovarsamhet och den fumlighet, varmed man gått fram.

Den socialdemokratiska regeringen hade 1926 tillsatt en delegation av arbetsgivar-
och arbetarrepresentanter, vilka tillsammans med män, som kunde
anses stå mera opartiska till händelserna på arbetsmarknaden, skulle undersöka,
hur långt man kunde komma i frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadens
båda stora parter för tryggande av arbetsfreden. Utredningen
avsåg också att utröna, i vilken mån dessa parter kunde befinnas villiga att
medverka till en kodifiering av den rätt, som genom kollektivavtalen så småningom
utbildat sig på arbetsmarknaden. Det hade väl ur den sittande regeringens
synpunkt varit synnerligen angeläget att låta denna utredning pågå,
därest regeringen verkligen ville i dessa stycken iakttaga en nödig varsamhet.
Men en av regeringens första åtgärder var att ställa på arbetsfredsdelegationen
sådana anspråk, som tvingade arbetarrepresentanterna att utträda
ur delegationen. Därmed hade regeringen lyckats att avbryta ett lovande uppslag
till en förnuftig och till grunden gående behandling av detta viktiga spörsmål.
Man kan icke påstå, att detta vittnar om varsamhet.

När regeringen sedan äntligen framlägger sitt förslag, så sker det i en
sådan form, att icke ens dess eget partis representanter i det riksdagsutskott,
som haft att handlägga ärendet, kunnat följa regeringen. Regeringen har
framlagt ett förslag, som skulle i vissa fall kunna föra en arbetare i fängelse,
som skulle kunna sätta en arbetare i den situationen, att över honom ginge
det värsta, som kan gå ut över en hederlig människa, nämligen att tagas om
hand av fångvårdsmyndigheterna för ett brott, som denne arbetare säkerligen
icke skulle begripa, att han begått. Man får vara andra lagutskottet
tacksam, för att åtminstone på denna punkt förslaget blivit korrigerat. Men
jag måste säga mig, att man skall icke ha starka anspråk på varsamhet, då
man, sedan man framlagt ett sådant förslag, kommer och talar om, hur varsam
man varit.

Det kan tilläggas, att när man framlagt detta förslag, har man icke nöjt
sig med att här reglera på ett begränsat område förhållandena mellan arbetare
och arbetsgivare, utan man har både i den kungl. propositionen och i offentliga
tal av herr socialministern uttryckligen givit tillkänna, att detta förslag
ingenting annat är än en inledning till en lagstiftning, som man ämnar fortsätta
in på områden, där ett ingripande kan bliva ännu vanskligare.

Herr socialminister! Jag kallar icke sådant för varsamhet, jag kallar ett
sådant sätt att handlägga ett ömtåligt spörsmål för lättsinne, ett lättsinne,
som man icke gärna velat till! ro en regering, som representerar det parti,
som närmast gör anspråk på att företräda friden och freden i samhället.

Det är uppenbart, att redan genom dessa framgångsmetoder har regeringen
i hög grad politiserat hela detta spörsmål och därigenom åstadkommit åtskilliga
svårigheter, åtskillig bitterhet, som annars skulle kunnat undvikas. Den
skada, som genom denna lagstiftning kan komma att tillfogas samhället, är
naturligtvis svår att uppskatta. Att den blir betydande, därom kan man knappast
vara tveksam. Med avsikt säger jag: den skada som kan vållas samhället.
Jag erkänner nämligen helt öppet, att jag här fäster mindre avseende
vid det avbräck, som denna lagstiftning möjligen kan vålla fackföreningsrörelsen.
Jag lägger hela tyngdpunkten på de sociala skador, som beredas

Fredagen den 25 maj f. m.

29 >’r 38.

samhället direkt. Det är min övertygelse, att den svenska fackföreningsrörelsen
faller icke till marken, den spränges icke sönder och låter icke hindra
sig i sin mycket betydelsefulla uppgift av en lag sådan som denna. Den
svenska arbetarklassen är för väl fostrad i organisatoriskt hänseende, har för
gott omdöme, är för väl skolad i solidaritet, för att man skulle kunna genom
en lagstiftningsåtgärd som denna slå sönder det nödvändiga skyddet för arbetarnas
någorlunda drägliga existens och deras möjlighet att höja sin levnadsstandard.
Men jag vill tillägga, att det är naturligtvis allvarligt nog, om
genom en sådan lagstiftning den utveckling av arbetarorganisationerna, som
man även från borgerligt håll erkänner vara den bärande grundvalen för en
fast rättsordning på arbetsmarknaden, skall hämmas och skadas. Det är allvarligt
nog, om man faktiskt genom en sådan lagstiftning hindrar de sunda
tendensernas utbredning inom den fackliga rörelsen och uppmuntrar syndikalism
och bolsjevism. Men det är ju ofta så, att dessa borgerliga människor
som skola gå till en handläggning av ärenden, som röra arbetarrörelsen, handla
med ett oförstånd, som endast kan bero därpå, att man verkligen icke känner
till hur arbetarna reagera.

När jag talar om de skador, som denna lagstiftning skulle kunna medföra
ur samhällets synpunkt, tänker jag naturligtvis närmast på den löftesrika utveckling
till en bättre ordning mellan parterna på arbetsmarknaden, som nu
hotas att bliva störd och kanske för tillfället avbrytas. Vi befinna oss faktiskt
i det läget, att det icke kan sägas att förhållandena på arbetsmarknaden
blivit allt orimligare och orimligare. Vi befinna oss icke i det läget, att en ökning
av strejkerna kan giva anledning att tillgripa särskilda åtgärder. Vi ha i stället
kommit in i en utveckling, där man även på strejkernas antal och omfattning
kan märka, att det har inträtt vissa förändrade förhållanden i parternas sätt att
betrakta varandra, att respektera varandra och i deras förmåga att göra upp
med varandra. Den officiella statistiken visar, jag vill ännu en gång erinra
därom, att under det att de strejkandes antal under perioden 1916—1920 i genomsnitt
utgjorde 45,000 per år, så hade år 1926 de strejkandes antal nedgått
till 28,000. Detta är icke siffror, godtyckligt valda från icke jämförbara perioder,
utan siffran 28,000 representerar i detta fall jämfört med siffran
45,000 en verklig och mycket stark tendens till nedgång i strejkernas omfattning.
Under sådana förhållanden måste man ju säga sig, att man har ännu
större anledning att fråga sig, om det var nödvändigt att just nu mot en enhällig
arbetaropinion driva fram striden om arbetsfredslagstiftningen.

Det finns en annan sak i denna utveckling, som har betydelse, och det är
den, att det hade uppenbarligen börjat bli allt mera klart för både arbetsgivare
och arbetare, att den hittillsvarande ordningen icke är en god ordning utan
en mycket bristfällig ordning, att de öppna konflikterna ha sådana verkningar
icke bara för samhället, produktionen och näringslivet utan även för
parterna själva, att man måste fråga sig, om det icke kunde finnas något förnuftigare
medel att ordna förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Jag
vågar påstå, att dessa stämningar voro mycket starka även på arbetarsidan.
Det har redan här citerats, vad en konservativ demokrat skrev i Stockholms:
Dagblad häromdagen. Han har alldeles rätt, när han säger, att sådana stämningar
gått så långt ned bland arbetarna, att även i det röda Norrland är
man icke blind för nödvändigheten av en fredlig samverkan mellan alla för
produktionen nödvändiga krafter. Det finns också exempel, som tyda på. att
dessa meningar allt mer vunnit insteg hos ledarna för vår industri. Man hade
kommit dithän, att det under växande respekt för motparten inställt sig en
ökad vilja till samarbete och samförstånd. Om den utvecklingen hade fått
ostört pågå, skulle säkerligen förhållandena på arbetsmarknaden alltjämt
successivt förbättrats. Och i den mån denna utveckling hade lett till ett när -

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Jir 38. 30

Fredagen den 25 maj f. m.

^''ir9 rf”; mare samarbete i olika avseenden mellan arbetare och arbetsgivare inom före°
tagen, lett fram till en ordning, som vi kalla den industriella demokratien, så

(Forte.) skulle den utvecklingen, som jag påpekade i mitt tal i remissdebatten, givit
oss den bästa garantin för en varaktig arbetsfred, den enda verkligt goda garantin
för arbetsfred. Ty man bygger icke upp någon fred på diktat, man1
bygger icke upp någon fred genom tvångslagar. Den enda säkra grund, på
vilken man kan bygga upp både den internationella och den sociala freden, är
samförstånd mellan staterna och samförstånd mellan människorna.

Min principiella ställning till den föreliggande frågan har jag utan omsvep
givit till känna tidigare såväl här i riksdagen som i offentliga föredrag utanför
riksdagen. Jag har här under remissdebatten fastslagit, liksom jag, som
nyss citerats, gjorde det 1926 i ett tal i Bräcke, att det inom arbetarvärlden
icke finnes någon principiell motvilja mot skiljedom i rättstvister. Jag upprepar
denna sats: arbetarna och fackföreningsvärlden ha ingenting att invända
mot att tvister om tolkningen av avtalen, att rena rättstvister avgöras genom
skiljedom. Om man betraktar konflikterna på arbetsmarknaden skall man
också kunna konstatera att avgörandena i flertalet rättsfall träffats genom
skiljedom, och det har här av kammarens förste talare i dag, herr Edvard
Johanson, angivits flera exempel på vilken omfattning redan den i avtalen stadgade
obligatoriska skiljedomen har fått.

Jag drar mig heller icke för att här upprepa vad jag tidigare sagt, nämligen
att jag mycket väl kan tänka mig, att det kan komma en dag, då det bofinnes
lämpligt och riktigt att i lag kodifiera den rätt, som har utbildat sig på arbetsmarknaden.
Det är mycket möjligt, att man en gång kommer dithän, att både
arbetsgivare och arbetare säga sig, att vissa av de allmänna regler, efter vilka
samarbetet mellan de olika parterna försiggår, lämpligen böra, i stället för att
upprepas i en massa avtal, skrivas ut i en lag. När man har kommit dithän,
att båda parterna betrakta detta såsom möjligt och kanske också såsom önskvärt,
då är självklart också tiden inne för alt möjligen taga lagstiftningen till
hjälp på ett område, där ännu så länge lagstiftningsingripanden bara verka förvirrande
och skadligt.

Jag behöver alls icke här göra herr Andersson i Rasjön någon glädje med
att visa, hur reträtten från tidigare ståndpunkter göres. Det finnes ingen anledning
för oss att göra några reträtter. Det finnes ingen anledning för oss
att förneka vad vi tidigare ha sagt. Det finnes ingen anledning helt enkelt
därför, att det är vår övertygelse, en övertygelse, som vi aldrig stuckit under
stol med. Men den stora skillnaden här är ju, att man icke vill från regeringshåll
eller från den borgerliga sidan observera, hur viktigt det är, att denna lagstiftning
verkligen bäres upp av parternas förtroende. Jag vill påpeka, att
man aldrig någonsin från socialdemokratiskt håll underlåtit att betona, att en
oundgänglig förutsättning för en lagstiftning på detta område är, att den mötes
av parternas förtroende, och att det är en olycka, att en sådan lagstiftning'' genomdrives
mot en enhällig opinion inom den ena av dessa stora parter. De
liberala reservanterna inom det särskilda utskottet 1911 fastslogo också för sin
del, att det allmänna förtroendet är det första villkoret för att en lagstiftning på
det sociala området skall bli till nytta och icke till skada. Herr socialministern
har icke gärna velat, att man skulle tala om denna reservation från år 1911.
Han har dock själv upprepat, bl. a. i Göteborg, att han betraktar ett sådant
allmänt förtroende såsom oundgängligt. Det är bara oförklarligt, att han sedan
kan förfara på ett sätt, som rest en arbetaropinion i förbittring mot det lagförslag,
som han har framlagt.

Men det är icke bara det allmänna förtroendet, som här saknas. Den opinion,
som nu går fram mot regeringens förslag, kan också mot detta förslag göra den
enligt min mening mycket betydelsefulla invändningen, att lagen är onödig.

Fredagen den 25 maj f. m.

31 » 38.

Jag förstår mycket väl den åskådning, som säger, att man icke alltid kan låta
opinionen från en part vara avgörande för huruvida man skall lagstifta eller ej
och att lagstiftaren alltid måste förbehålla sig rätt att avgöra, om sådana samhällsintressen
äro engagerade, att de motivera, att man, trots motståndet från
en av de berörda parterna, ändå skrider till en lagstiftning. Men om en lagstiftning
är onödig, då blir det den största oklokhet att icke lyssna till den
opinion, som talar från den ena partens sida.

När jag säger, att lagen är obehövlig och onödig, utgår jag ifrån att man
verkligen med lagen avser vad som här angivits av socialministern, nämligen en
reglering av rättstvisterna, närmast eu reglering av tolkningstvisterna. Om
jag då går till den officiella statistiken —- jag känner redan herr socialministerns
invändning, men jag vill icke försumma detta tillfälle att åter fästa uppmärksamheten
på några siffror av betydelse — visar den för åren 1913—1925,
att av 4,095 arbetsinställelser endast 38 gällde tolkningstvister. Det var alltså
0.9 procent av de öppna konflikterna, som gällde tolkningstvister. Om man ser
på det arbetarantal, som berördes av dessa konflikter, så finner man. att det
var bara 0.4 procent av de av konflikterna berörda arbetarna, som berördes av
konflikterna i tolkningsfrågorna.

Nu har herr socialministern svarat, att denna statistik är ofullständig, och
han har såsom ett skrämmande exempel på den omfattning, som de öppna striderna
om rättstvisterna kunna taga, anfört, att år 1925 59 procent av alla öppna
strider skulle ha varit strider om rättstvister. Jag har icke närmare undersökt,
hur denna siffra har tillkommit, men jag förmodar, att eftersom statistiken är
hämtad från ett sådant år som 1925, den i hög grad är resultatet av vissa förhållanden
under krisåren och efterkrisåren inom byggnadsfacket. Men även
om jag accepterar siffran och alltså accepterar socialministerns metod att plocka
fram. varje liten småkonflikt rörande tolkningstvister för att visa, vilken omfattning
dessa.ha, kan jag dock i hans egen uppställning konstatera, att den
skrämmande bilden, när man närmare ser på den, icke är så värst skrämmande.
Ty om man ser efter vilket antal arbetare av de i öppna konflikter invecklade,
som 1925 berördes av de öppna konflikterna om tolkningstvister, kommer man
till 0.9 procent i stället för till de 59 procenten, när man tar hänsyn till strejkernas
antal. Det befinnes alltsa, att man även med socialministerns egen
skrämmande statistik kan konstatera, att omfattningen av de öppna striderna i
rättstvister är så ringa, att den för ingen del kan motivera en lagstiftning under
de förhållanden, under vilka man nu försöker driva fram den.

Jag har i ett tal i Vasapa rken vågat hävda den meningen, att staten icke i
onödan skall ingripa reglerande i medborgarnas liv. Jag har tillagt, att det
samhälle är lyckligast, där människornas samliv kan utvecklas så fritt och
otvunget som möjligt, utan överflödiga restriktioner och reglementen, men under
självtukt och allmänkänsla. Lagar och förordningar, som stora medborgargrupper
betrakta såsom onödigt intrång och trakasseri, tjäna icke den allmänna
ordningen, den goda samlevnaden och respekten för samhällsauktoriteten. De
locka i stället till trots och kringgåenden, främja smygandet och smugglandet
och undergräva känslan för lagens helgd och individens skyldighet att underordna
sig de allmänna intressena. En sådan lag främjar mera anarkin än ordningen.

För min del maste jag tillämpa dessa omdömen på de förslag, som här ha
framlagts. Man har visserligen invänt, att med en sådan ståndpunkt överhuvud
taget ett lagligt ingripande knappast skulle kunna komma till stånd. Den
invändningen faller emellertid redan på det förhållandet, att jag har talat om
onödiga ingripanden, onödiga lagar och förordningar. Jag är fullkomligt medveten
om att det inom ett samhälle måste finnas en ganska omfattande reglering
för människornas samliv med varandra. Men i den mån man där är åter -

Ang. lag om
kollektivavtal
in. m.
(Forts.)

Nr 38. 32

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

hållsani och lägger åtskilligt på människornas självtukt och allmänkänsla, tror
jag, att man uppnår ett bättre resultat än genom ett onödigt lagstiftande.

Jag skall i detta sammanhang be att få taga upp en invändning, som herr socialministern
gjort gent emot vårt påpekande, att denna lagstiftning sker emot
en enhällig arbetaropinion. Jag tar upp den invändningen här, därför att den
just belyser frågan om den nödiga och den onödiga lagstiftningen. ^Invändningen
gällde, att när arbetstidslagen genomfördes, var man allmänt på arbetsgivarehåll
av den uppfattningen, att denna lag var obehövlig, och att den kunde
vara skadlig genom att stadga vissa regler för användande av arbetskraften
inom industrien. Men, herr socialminister, vi borde väl kunna, vara överens om
att dessa saker icke äro jämförliga. Arbetstidslagen avsåg att reglera förhållandena
för en arbetarklass, som i det avseendet stod mycket olika på olika orter
och inom olika fack. Vi hade, när den lagen kom till, en del fack så väl organiserade,
att man utan vidare skulle kunna säga, att ur deras synpunkt var la -gen icke behövlig. De hade tillräckligt starka fackorgansitioner för att själva
reglera arbetstiden och för att framtvinga respekt för sina krav i det avseendet.
Men vi hade också andra arbetargrupper, som icke hade kunnat genom organisation
skapa åt sig samma starka ställning gent emot arbetsgivarna, som
icke hade samma förmåga att hävda sina intressen och skaffa respekt för sina
krav. Och herr socialministern är säkerligen fullt medveten om att exempelvis
vid våra bruk var före arbetstidslagen anordningen av arbetstiden både i
avseende på längd och förläggning av sådan art, att den var förödande ur social
synpunkt, förödande för människorna lekamligen, förödande för människorna
andligen och förödande för människornas hemliv och sålunda i hög grad
skadlig för samhället. Denna lag var alltså nödvändig. Där icke rimliga förhållanden
på annat sätt kunna komma till stånd, måste lagstiftningen gripa
in och reglera. Men jag tror också, man kan säga, att den svenska riksdagen,
när den gick att antaga lagen om arbetstiden, visade arbetsgivaropinionen mycken
hänsyn och företog uppmjukningar och ändringar i lagen av sådan art, som
just skulle göra de invändningar, som kommo från arbetsgivarsidan, mindre befogade.
Där var alltså, som sagt, en nödvändig, ur samhällets synpunkt nödvändig
lagstiftning. Jag tror icke ändå, att herr socialministern med allvar
vill göra gällande, att den nu föreliggande lagstiftningen är nödvändig när
det kan konstateras, att de öppna strider, som föranletts av rätt stvister blott
representera en bråkdel av den omfattning, som de öppna striderna i allmän Herr

socialministern säger, att det behövs samhällets auktoritet för att exekvera
rätten vid vissa tvister, och det framhölls av herr Andersson i Rasjön, att
det spelar ingen roll, om tvisterna äro få. ty bara det förhållandet, att de finnas,
kan ju motivera, att man skall skaffa, sig ett instrument för att reglera
dem. Ja, visst kan det vara motiverat, om man bara icke därigenom åstadkommer
större olycka än det gagn, man kan uppnå. Det är ju fråga om att avväga
den ena saken mot den andra. Vi vinna en obetydlighet ur arbetsfredens synpunkt
genom en sådan lagstiftning, men vi kunna åstadkomma en moralisk örödelse
inom arbetarklassen, vars omfattning vi ännu icke kunna bedöma. Ucii
det är mellan dessa ting man skall försöka göra en avvägning, da man här skall

taga ställning till frågan om en lagstiftning eller icke. _ ......

Herr socialministern anförde också, att vi socialdemokrater ju _aro livligt intresserade
av skiljedomstraktaters utbredande, och att vi i vart internationella
arbete lägga mycken vikt vid att sådana skiljedomstraktater av mycket bindande
karaktär träffas mellan staterna, och att man också vant med om att
skapa ett instrument, som kan möjliggöra ett slitande av tvisterna. Ja, herr
socialminister, det har aldrig mött någon invändning ifran den gamla fackföreningsrörelsens
sida eller från socialdemokratiskt hall, att parterna pa ar -

Fredagen den 25 maj f. m.

33 38.

betsmarknaden ingå traktater med bestämmelser om skiljedom. Det har i stäl- ty °"’
let redan påpekats, att för stora delar av vår industri gälla avtal, innehållande " " t™lia

bestämmelser om obligatorisk skiljedom vid rättstvister. Yi hava alltså ingen- (ports)
ting emot att parterna på det sociala området förfara precis på samma sätt som
staterna på det internationella och komma överens om att slita sina tvister, så
länge det är möjligt, genom skiljedom. Men lika litet som vi vilja vara med om
att forcera fram i det internationella livet en tvångslagstiftning, som skulle
tränga bort en del av staterna från det internationella samarbetet, lika litet
vilja vi på det sociala området hava en lagstiftning, som icke ökar benägenheten
hos den ena parten för de fredliga uppgörelserna utan i stället försvagar
den benägenheten.

Jag kommer till sist åter till frågan om varsamheten. Men dessförinnan
skulle jag vilja säga ett ord med anledning av det uttalande, som gjordes av
herr Andersson i Rasjön rörande den reservation angående sympatistrider, som
han och herr Österström avgivit till utskottets betänkande. Han ställde i utsikt
en votering för att utröna, huruvida verkligen härvarande arbetarrepresentanter
stå bakom den meningen, att det vore angeläget i första hand att lagstifta
emot sympatistrider. Jag kan försäkra honom, att i nuvarande läge
skall han icke få en enda röst från vårt håll för sin reservation. Icke därför
att vi anse, att det icke skulle kunna diskuteras, huruvida sympatistrider borde
lagligen förbjudas, icke därför att vi äro blinda för det faktum, att en sådan
lagstiftning skulle mera drabba arbetsgivare- än arbetarparten, men helt
enkelt därför att vi ha den allmänna uppfattningen, att för närvarande är det
ytterst olämpligt att skrida in med en lagstiftning på detta område.

Jag återkommer så till varsamheten. Herr socialministern har åtskilliga
gånger betonat, att man har velat gå så varsamt fram. Jag frågar herr socialministern:
anser herr socialministern, att detta, som nu föreslås, är den lagstiftning,
som behövs, och att det kommer att stanna — självklart för såvitt det
beror på herr socialministern och hans parti — vid denna lagstiftning? Är det
dock icke så, att man redan är i färd med att förbereda nästa steg, det som skall
ingripa på arbetsområden, där arbetarna äro kommunalt eller statligt anställda,
och hava vi icke att förvänta mycket snart ett fortgående på den väg, som man
här slagit in på? Medvetandet om att detta är regeringens avsikt betyder, herr
socialminister, att den stämning, som finns bland arbetarna, icke kommer att
lägga sig efter ett beslut här i dag. Den kommer att växa i styrka och förbittring,
ju mera man ser i regeringens avsikter sådant, som kan bli till ett
verkligt hot emot den fackliga organisationen. Och funnes det på detta område
någon verklig känsla för varsamhet, skulle det åtminstone från regeringens
sida förklaras, att den är nöjd med det ofog, den redan gjort, och icke ämnar
fortsätta.

Herr socialministern avvisade här mycket energiskt försöken att utnyttja
reservationen 1911. Han sade, att det händer så mycket på sjutton år, och
man skall icke erinra varandra om vad man tidigare sagt. Jag kan hålla med
honom om att metoden är ganska dålig i allmänhet. Men när han erinrade om
huru mycket, som ändrats sedan 1911, måste man ju fråga sig, om icke de största
förändringarna drabbat vår borgerliga demokrati, som 1911 ännu hade sinne
för huru olyckligt det är att mot en arbetaropinion driva fram en lagstiftning
av denna art, men som sjutton år senare alldeles i onödan driver fram denna
lagstiftning.

Det är beklagligt, att man måste sluta ett anförande som detta med att säga,
att utsikterna att hindra lagstiftningen äro mycket små. Beslutet blir en olycka,
det kommer att få ödesdigra verkningar detta. Men herrarna ha tydligen
bestämt sig för att icke lyssna på skäl. Yi hava icke annat att göra än att här
varna. Jag tror också, att vi kunna säga, att även om lagen emot vår vilja kom Andra

kammarens protokoll 1928. Nr 38. 3

Nr 88. 34

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts. ^

mer till stånd, skola vi göra allt för att andan i den svenska fackföreningsrörelsen
icke därav skall förgiftas. Det är inga lagtrotsare och sabotörer, som tillhöra
arbetarrörelsen. Det kanske gör, att lagens olyckliga verkningar bliva
mindre, men förtjänsten är icke deras, som hava drivit fram denna lagstiftning,
utan att det förelegat någon rimlig anledning därtill.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna
reservationen.

I detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Lindqvist i Stockholm, Eriksson i Stockholm
och Hagman, fru Östlund, herr Carlsson i Stockholm, fru Wessman, herrar Söderberg,
Karlsson i Vätö, Andersson i Igelboda, Andersson i Tungelsta och
Ahl. fru Ekberg, herrar Borg, Johansson i Uppmälby, Andersson i Katrineholm,
Jonsson i Eskilstuna, Lundkvist i Eskilstuna, Sjögren, Johansson i Arkösund,
Karlsson i Vadstena, Ward, Ericson i Boxholm, Holmberg, Andersson i
Löbbo, Leo, Blomquist, Werner, Johnsson i Kalmar, Törnkvist i Karlskrona,
Kloo, Adler, Borggren, Björklund, Björk, Isacsson, Rydén, Loven, Jensen, Bergström
i Hälsingborg, Sköld, Andersson i Höör och Vaulsen, fru Nordgren, herrar
Carlsson i Ystad, Lindkvist i Halmstad, Andersson i Falkenberg, Kristensson
i Göteborg, Hedvall och Höglund, fru Thuring samt herrar Carlson i Mölndal,
Brännberg, Mårtenson, Hallen, Andersson i Trollhättan, Olsson i Mellerud,
Weijne, Bäcklund, Vahlstedt, Carlsson-Frosterud, Andersson i Prästbol, Norling,
Norsell, Morfeldt, Uddenberg, Anderson i Råstock, Nilsson i Örebro, Öhman,
Mogård, Pettersson i Köping, Eklund, Olovson i Västerås, Jansson i Falun,
Pettersson i Hällbacken, Englund, Sundström, Smedh, Månsson i Furuvik,
Sävström, Bindley, Granath, Olsson i Gä,vle, Högström, Johansson i Sollefteå,
Lagerkwist, Molander, Berg, Hedlund i Östersund, Olsson i Rödningsberg och
Lindberg.

Herr Lindman: Herr talman! När man ser på det innehåll, som förelig gande

lagförslag har, kan man icke annat än med en viss förvåning betrakta
det buller, som lagen i själva verket åstadkommit. Och det förefaller mig, som
om detta buller också står i ganska stor kontrast till det intresse, som här under
en stor del av förmiddagens lopp gjort sig gällande i kammaren, när föregående
talare utom den siste hava talat för så gott som tomma bänkar.

Detta lagförslag rör sig ju på ett mycket begränsat område. För att endast
fästa sig vid de siffror, som angivas i propositionen, så är det område, som beröres,
blott något över tolv procent av samtliga arbetstvister. Och vad beträffar
de av tvisterna berörda arbetarnas antal, så är det ju vida mindre, procentuellt
sett, ty det är endast, såsom där angives, 1.4 %, och beträffande arbetsgivarna
är det 4.4 %. Man skall därför, när man går att lagstifta om detta,
icke ställa allt för stora förväntningar på det föreliggande lagförslaget, därför
att det kommer ju icke att beröra arbetsfreden i stort sett. Lagen kommer
ju endast att röra sig på detta begränsade område, nämligen om rättstvisterna,
om avtalstvister.

Nu är det, herr talman, en anmärkning, som jag gör emot regeringen för min
del. att regeringen vid framläggandet av detta lagförslag icke samtidigt har
lagt fram de lagförslag, som regeringen har sysslat med, som beröra de samhällsfarliga
strejkerna. Och man tycker, att det är så mycket underligare, att
regeringen icke har gjort detta, som vi finna, att regeringen och dess meningsfränder
ju tidigare hava ansett, att detta bär varit det område, som haft den
största vikten och betydelsen.

Nu är det ju rätt ominöst att efter vad som förevarit tala om 1911, och jag
kanske hellre skulle låta bli att göra det, eftersom herr statsrådet och chefen

Fredagen den 25 maj f. m.

35 Nr as.

för socialdepartementet nyss förklarade, att en så lång tidrymd förflutit sedan
dess. Men det är ju dock så, att regeringen och dess meningsfränder allt sedan
1911 hava vidhållit vad man i den nyss omtalade liberala reservationen till lagutskottets
betänkande det året uttryckte så, att det var angelägnast att inrikta
sig på de s. k. samhällsfarliga arbetsinställelserna, vilka borde kunna helt förbjudas.
Den meningen har, som sagt, alltjämt vidhållits av det liberala och
sedermera frisinnade partiet. I en motion, som 1921 framfördes av, bland andra,
herrar Ekman, Kvarnzelius, Edén, den nuvarande socialministern och herr
Hamrin, motionerade man sålunda om åtgärder emot samhällsfarliga arbetsinställelser.
Och 1924 väcktes en liknande motion från samma håll för att ytterligare
fullföljas med en motion från frisinnat håll 1926, undertecknad av,
bl. a., den nuvarande statsministern, den nuvarande utrikesministern och den nuvarade
finansministern. I sistnämnda motion begärde motionärerna skiljedom
och förbud mot arbetsinställelser i sådana tvister, där stat eller kommun är
part.

Det är sålunda uppenbart av detta, att det har varit de frisinnades och tidigare
de liberalas stora önskemål att kunna få åtgärder vidtagna just på detta
speciella område. Regeringen har ju också sedan i full överensstämmelse härmed
omedelbart efter sitt tillträde igångsatt utredningar på detta område liksom
på det område, som är föremål för behandling i dag. Det är att beklaga,
att regeringens åtgöranden icke kunnat leda till något resultat, oaktat så pass
lång tid förflutit, och oaktat ett så stort intresse förelegat hos det frisinnade
partiet för att någonting skulle bliva gjort på detta område. Det har varit
många missöden i denna utredning, missöden, som delvis varit alldeles oberoende
av regeringen på grund av förhållanden, över vilka regeringen icke kunnat ha
någon hand. Men man kan icke neka till att denna utredning dock har blivit
lagd på ett sådant sätt, att den blivit uppskjuten och uppskjuten, och att regeringen
till dato icke kunnat komina fram med någonting på detta område. Med
andra ord, herr talman, det har varit en lång lidandets historia för regeringen
beträffande utredningen på just här ifrågavarande område.

Nu vill jag tillägga, att efter min uppfattning är det stor skada, att förslag
även i det avseendet icke kunnat komma till stånd. Rent sakligt är det till
skada, därför att det icke kan förnekas, att arbetsinställelser på dessa områden
äro av en synnerligen besvärlig och fatal karaktär, och att det icke saknas
tillfällen att göra anmärkningar emot uppkomna arbetsinställelser på området i
fråga. Man kan därvid erinra om endast namnen Sundsvall, Kalmar, Borås,
för att icke tala om de senaste arbetsinställelserna på statligt område, nämligen
vid flottans varv i Karlskrona och Stockholm. Men det är även ledsamt av den
anledning, att man nu ser, vilka lidelser man förmår uppväcka på socialdemokratiskt
håll gent emot även de allra mest berättigade åtgärder, som jag anser
det föreliggande lagförslaget innehålla. Därför komma sinnena att sättas i
rörelse även i fortsättningen. Och herr Hansson i Stockholm underlät icke att
nämna detta i sitt anförande, då han uttryckte det så, att stämningen kommer
icke att lägga sig, utan den kommer att växa till ett verkligt hot.

Med det när sagda, herr talman, vill jag ingalunda hava uttalat, att man icke
bör taga det steg, som här av regeringen förordas, ty det är efter min uppfattning
ett steg i rätt riktning, och detta steg anser jag, att man kan taga, även
om man måste erkänna, att lagförslaget, sådant det nu ter sig på kammarens
bord i utskottets betänkande, har blivit skäligen urvattnat. Herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet anmärkte själv, att det skulle kunna vara
åtskilligt att erinra emot de ändringar, som blivit gjorda, men han fann sig dock
i dem. För min del, herr talman, vill jag säga, att beträffande de två reservationer,
som röra punkt 2 och punkt 8, kommer jag att framställa yrkanden om
bifall till dem emot utskottets förslag.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Nr 38. 30

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. hg om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Jag skall i övrigt, herr talman, icke gå in på några som helst detaljer. Herr
statsrådet har i sitt anförande så utförligt genomgått hela lagen och avhandlat
allt vad som där förekommer, och de anmärkninger, vilka, som jag nyss omnämnde,
skulle göras från min sida beträffande de två nyss nämnda paragraferna,
komma att framhållas här i kammaren av en annan talare, som tillhör
samma parti som jag. Det blir för övrigt tillfälle att under detalj debatten om
paragraferna ytterligare återkomma till dessa.

Det är under sådana förhållanden rätt märkvärdigt, att, som jag nämnde i
början av mitt anförande, denna lag har kunnat ge upphov till så mycken uppståndelse,
som tagit sig sådana uttryck som t. ex. i demonstrationer och arbetsnedläggelser
över hela landet för några få dagar sedan; detta gjort för att öva
påtryckning eller, som jag tror. man hellre vill hava saken uttryckt, för att
giva eftertryck åt sin mening. När man har i vårt samhälle ett sådant demokratiskt
styrelseskick genomfört, som det vi hava, då man har en sådan fullständig
allmän rösträtt, som vi hava, då vill det förefalla mig, som att man från
det hållet, där man kanske allra mest talar om demokrati, borde låta riksdagen
i fred avgöra sina förhållanden. Om man icke kan få sin vilja fram i andra
kammaren, så har man sina möjligheter att vid valen och andra tillfällen utbreda
sina meningar bland folkmassorna och därigenom skapa underlag för att
få andra kammaren sammansatt så, som man önskar att få den. Men dessa
demonstrationspåtryckningar synas mig sannerligen icke vara önskvärda, och
de stå i en bestämd strid emot vad socialdemokratin såsom ett demokratiskt
parti säger sig vilja kämpa och fäkta för.

För övrigt står ju detta med demonstrationer och tal och resolutioner i en
ganska skarp motsats, synes det mig, emot det anförande, som här i dag hölls av
den, som inledde debatten, ty i det anförandet var, det måste jag säga, tonen
icke så hög, som den är, när man kommer utanför riksdagens murar. Den var
efter mitt sätt att se ganska påfallande matt, men utanför, där talar man, som
om arbetarnas väl och ve stode på spel, som om hela deras välfärd vore i fara,
ifall detta lagförslag skulle bliva antaget. Och då, herr talman, gäller det
egentligen icke något annat än att föreskriva, att gällande avtal skola hållas,
och att därest tvist uppkommer rörande tolkningen av ett sådant avtal, som man
själv har varit med om att ingå, skall den tvisten avgöras genom skiljedom.
Det borde icke vara mycket motbjudande, vill det förefalla mig, att vara med på
ett sådant lagförslag — därest man naturligen icke vill förbehålla sig rätten
att alltid och under alla förhållanden i sista hand kunna genom en strid avgöra
och driva igenom sin vilja.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet tog upp en fråga, som
han menade stod i en viss motsättning till behandlingen av detta förslag, nämligen
8-timmarslagen, eller rättare sagt lagen om inskränkning i arbetstiden.
Jag kan icke underlåta att följa hans exempel och även tala några ord om denna
sak.

Hur var det då, herr talman? Då var det det socialdemokratiska partiets
bundsförvanter från den tiden, nämligen det liberala partiet, som hjälpte dem
att genomföra den lagstiftningen. Då var det efter en stark och kraftig agitation
och påtryckning, som den då sittande regeringen framlade detta förslag
1919. Nu har det icke varit någon stark påtryckning från det håll jag representerar
— politiskt icke, och jag förmenar, att det icke heller varit någon starkare
påtryckning från det fackliga hållet på arbetsgivarnas sida — och likväl,
vilken kolossal, i näringslivet djupt ingripande betydelse hade icke den lagen,
jämförd med den lag, som man nu i dag står i begrepp att taga. Herr Hansson
i Stockholm har ju försökt att gentemot detta påvisa, att den lagen var mycket
mera av behovet påkallad. Han förklarade, att läget var sådant, att i en del
fall den visserligen icke behövdes, därför att 8-timmarslagen praktiskt taget

Fredagen den 25 maj f. in.

Sr 88.

icke hade någon betydelse, då den var i det närmaste där genomförd, men att om.

det fanns andra fall på det fackliga området, där man icke hade det så^ ställt, ”” a
utan där arbetarparten var svagare och följaktligen det var av nöden påkallat (Forts'',
att införa en sådan lag. Han förklarade till sist, att det var en ur samhällelig
synpunkt nödvändig lagstiftning. — Vem avgör, herr Hansson,_ huruvida den
lagen var nödvändigare än den lag, som i dag är före? Efter min uppfattning
anser jag, att den lagen, såsom jag då uttalade, ingalunda var nödvändig, utan
jag skulle rent av kunna använda herr Hanssons egna ord om lagförslaget i
dag och säga, att den var skadlig och onödig. Det var ju om den frågan, huruvida
lagen var nödvändig, som tvisten rörde sig. Det var då så, att det socialdemokratiska
partiet jämte det liberala partiet och den regering, som då satt,
tvingade den lagen på Sveriges arbetsgivare mot deras enhälliga, deras enträgna
och allvarliga motstånd — alldeles så som herr Hansson förmenar, att det nu
går till i dag. Det är endast så, att rollerna äro något ombytta, och att det i
dag är det frisinnade partiet, som tillsammans med högern kanske kommer att
genomföra lagen, under det att det då var det frisinnade partiet med hjälp av
socialdemokraterna.

Herr Hansson talade om den lagens nödvändighet. — Ja, det är hans uppfattning.
Min uppfattning är, som jag nyss sade, att den var skadlig och onödig
och att den i sina verkningar har åstadkommit en betydande skada, och det
icke minst på det område, som herr Hansson nyss från talarstolen omnämnde,
nämligen beträffande de svenska järnbruken, ty på intet område har den lagen
visat så förödande verkningar som just på detta.

Huru var det då med de förarbeten, som föregingo den lagens tillkomst?

Arbetade icke i den kommitté, som var tillsatt, representanter för Sveriges arbetsgivare
lojalt tillsammans med de andra, fullkomligt lojalt hela tiden? Hur
har det varit med de förarbeten, som här ägt rum både 1926 och 1927? Har
man lojalt samverkat med regeringen för att tillsammans med de av regeringen
tillsatta kommittéledamöterna försöka få fram det bästa möjliga i den lagstiftning,
som man här ville åstadkomma? Nej, ingalunda! Jag vill icke använda
några starka ord, men man har, det vågar jag säga, gjort vad man kunnat för
att hindra lagstiftningens framläggande.

Huru är det beträffande 8-timmarslagens genomförande, hava icke Sveriges
arbetsgivare lojalt ställt sig den till efterrättelse, även om den lägger det allra
största tryck på dem. Och huru talar man icke här från vist håll om den lag.
som i dag diskuteras, och säger, att om den kommer att genomföras^ so. skall
det icke kunna göras några kollektivavtal, det skall bliva oerhörda svårigheter,
och den skall visa sig medföra sådana förödande verkningar, som här sagts!

Jag tillåter mig, herr talman, att peka på ett annat förhållande, nämligen på
den lagstiftningsåtgärd, som av socialdemokraterna med bundsförvantskap av
de frisinnade, deras motståndare i dag, genomförde för ett par år sedan, nämligen
borttagandet av legostadgan, och de svårigheter, som därmed lades på det
svenska jordbruket, samt den skada, som därigenom förorsakades föiHantmännen.
Man slopade en avtalsform, som man hade och som gav. stadga åt arbetsförhållandena
på detta område och samtidigt skydd och frihet åt de årsanställda.

Det är rätt underligt, herr talman, att finna, hurusom man nu går fram med
så starka ord emot en lagstiftning, som, såsom jag nyss nämnde, gäller endast
skiljedom och avgörande genom skiljedom, när det gäller träffade avtal, och betänker,
huru starkt man upprätthåller principen, att strider icke få förekomma
utan att alla tvister skola lösas genom avtal, så fort det rör sig på det internationella
området emellan nationerna. Då får ju aldrig, menar man, strid tillgripas,
där skall det ständigt och jämt vara skiljedomsavtal tillämpliga. Stå
de icke, herr talman, i en väldigt stark kontrast emot varandra dessa båda syn -

Nr 38. 38

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om punkter: när det rör en själv och ens rättigheter då skall man få förfara fritt
och kunna träffa avgörande genom öppna strider eller andra de fackliga orga(Forts*)
nisationernas åtgöranden, då får icke skiljedom tillämpas, ty det är orimligt;

r '' men så fort som det rör strider emellan länder och nationer, då är det alldeles
tvärt omkastat, då återigen skall det vara endast och allenast skiljedom.

Den socialdemokratiska uppfattningen av i dag och från de sista tiderna står,
som här förut blivit sagt, i en mycket stark motsats emot de uttalanden, som
tidigare blivit gjorda från det hållet. Jag skall, herr talman, ingalunda, såsom
här tidigare i dag gjorts, läsa upp några långa avhandlingar. Det är endast
ett par korta yttranden och uttryck, som jag skall bo att få framföra. Jag vill
då erinra om socialministern herr Möllers uttalande i första kammaren för tre
år sedan i anledning av den av herr Hellberg i Karlstad framställda interpellationen,
då herr Mölier uttryckte sig så, att »tvister om tolkning av avtal borde
kunna lösas utan öppna arbetsstrider», och »de borde», tilläde han, »kunna hänskjutas
till en skiljedom». Jag vill vidare erinra,, hurusom samme man, den
dåvarande socialministern, här i denna kammare vid remissdebatten för två år
sedan besvarade en av herr Löfgren i Stockholm framställd fråga, vad regeringen
ville göra för att medverka till bestående arbetsfred, svarade, att »tiden
är mogen för den obligatoriska skiljedomens tillämpning i rättstvister».

Det är ett starkt omslag i uppfattningen, som har ägt rum, sedan den frisinnade
regeringen efterträdde den dåvarande socialdemokratiska. — Herr Hansson
talade för ett par dagar sedan till Stockholms arbetare här i huvudstaden,
och han förklarade, att det icke var arbetarna, som hade vansläktats, det var
andra, som glömt idealen. Jag undrar, om han icke skulle kunna på herr Möller
tillämpa den där glömskan av vad han vid tidigare tillfälle hade uttryckt, och
jag undrar, herr talman, om det icke var ett överord, då det, som nämndes i det
nyss hållna talet, förklarades, att det är en olycka, som är på väg att hända,
eller, som herr Hansson nyss från talarstolen uttryckte det: det är ödesdigert,
det kan leda till förödande av stora värden.

Herr Hanssons ståndpunkt är för mig ganska oförklarlig och innebär mycket
av motsägelse. Då han å ena sidan förklarar, att han har intet principiellt att
invända mot skiljedom i arbetstvister, varför är han då emot att införa skiljedom
i arbetstvister? Är man principiellt med på en sak, huru kan man då vara
emot att den införes? Hans skäl emot att tillämpa den princip, som han omfattar,
är beroende av att tvister redan nu avgöras i en mycket stor omfattning
genom det skiljemannaförfarande, som vi alla känna till. Men om de i en stor
omfattning avgöres på det sättet, vad kan det då vara för ett hinder att låta
även de återstående tvisterna på samma område avgöras på samma sätt? Han
säger vidare, att den dag kan komma, då reglerna böra nedskrivas i en lag, men
har man den meningen, skall det då endast vara det, att dessa regler nedskrivas
i dag och icke i morgon eller i övermorgon, som skulle utgöra hinder? Och
han tillägger för det tredje, att en sådan lag skall bäras upp av förtroende, och
för det fjärde, säger han slutligen, är lagen onödig.

Jag säger, herr talman, att det ligger en stark och stor motsägelse i detta att
vara med i princip om en sådan åtgärd som skiljedom i sådana tvister, men att
ändock anse, att lagen är onödig och att den saknar förtroende. Varför har
man uttalat sig så som man gjort vid tidigare tillfällen, om man ansett, att lagen
vore onödig och skadlig? Resonemanget visar endast och allenast, huru
svart man har att klara sig beträffande den omkastning i tänkesättet, som
uppenbarligen ägt rum.

Jag fick i går i min hand en skrivelse, som är ställd till Sveriges riksdag och
undertecknad å den fackliga centralorganisationens och Stockholms arbetarkommuns
vägnar. Den uttalar bekymjner från arbetarklassen över denna lags
eventuella antagande, men den uttalar sig likaledes, såsom många andra gjort

Fredagen den 25 maj f. in.

39 i» as.

förut, i så överdrivna ordalag, att man har svårt att förstå, att det verkligen fnf- ja9 °"l
kan ligga allvar bakom. Då man t. ex. talar om de skadliga verkningarna av
en olämplig lagstiftning på avtalsrättens område efter allt som tidigare sagts (Forb)
på socialdemokratiskt håll härutinnan, förmenar jag att det är en rätt egendomlig
sak. Och när man slutar skrivelsen med att säga, att här står rikets sannskyldiga
nytta på spel, om lagen antages, gör man sig skyldig till en mycket betydande
överdrift.

Här har från olika håll och även utanför denna kammares väggar uttalats förhoppning
om att ett bättre förhållande och en bättre förståelse skulle kunna
växa upp mellan de båda parterna på arbetsområdet, mellan arbetsgivare och
arbetare, och man har sett, att förhoppningarna i detta fall icke behöva sakna
all grund, särskilt så som vederbörande uppträtt i det stora industrilandet England.
Även herr Hansson bekräftade, att dessa förhoppningar vore på väg att
gå i uppfyllelse, och att man kunde skönja och spåra en bättre förståelse mellan
dessa båda parter. Detta är även min mening, och jag uttalar den allra
största glädje och tillfredsställelse över att så är fallet. Det finns någonting,
som tyder på att man tröttnat på arbetsstriderna och att man funnit, att man
icke har en fördel av dessa, som på något sätt svarar mot de förödande verkningar,
vilka de ofta nog kunna åstadkomma, med andra ord att vinsterna icke
stå i rimligt förhållande till förlusterna. Men då frågar jag mig, herr talman:
äventyras då detta därav, att man antager den föreliggande lagen? Borde det
icke snarare vara tvärtom? Borde icke just den uppspirande tendensen till ett
bättre förhållande mellan två parter, som understundom ligga i strid med varandra,
stärkas, ifall man så mycket som möjligt undanröjde de anledningar till
tvister, som kunna förekomma? Här finns ett tillfälle att just på rättsområdet
kunna undanröja denna olägenhet. Det är detta, herr talman, som lagen avser
att göra och soni den också gör. Vill man lojalt tillämpa den, vill man lojalt
finna sig i densamma, sedan den en gång trätt i kraft, kommer detta icke att
medföra någon som helst skada. Lagen kommer kanske en dag att godkännas
och accepteras som en lag, den där varit till nytta för båda de stridande parterna.

Jag menar därför, herr talman, att då denna lag medför sådana fördelar, bör
den också av riksdagen antagas. Detta kommer förvisso också att ske, åtminstone
från det partis sida, som jag tillhör.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Då jag inom utskottet deltagit
i behandlingen av det föreliggande lagförslaget, har jag begärt ordet för att
säga något i den här frågan.

Jag skulle först vilja säga, att få lagar men goda lagar är ett motto, som
framför allt högern slagit vakt om, när det gäller att motsätta sig en enligt deras
uppfattning olämplig lagstiftning. För min del kan jag gott ansluta mig
till den uppfattningen, att det skall vara få lagar men goda sådana. Det föreliggande
lagförslaget karakteriserar jag icke såsom en till sina verkningar god
lag, och det är därför som jag också reserverat mig mot detsamma.

Nu har jag frågat mig: vad skall ligga till grund för en sådan lagstiftning
och för en lagstiftning överhuvud taget i detta land? Skall det vara utländska
förhållanden eller förhållandena i eget land? Man har här såsom skäl för
denna lagstiftning anfört, att man har en dylik lagstiftning i andra länder. Ja,
men icke är det något skäl för att i vårt land införa en sådan. Jag skulle
vilja fråga för övrigt: har man i de länder, där en dylik lagstiftning finnes,
det bättre ställt på arbetsmarknaden än i vårt land, äro konflikterna där mindre
än i vårt land? Dessutom, när det passar sig, så tager man fram ep sådan argumentering
och pekar på andra länder. Men när det gäller social lagstiftning,
när det gäller arbetslöshetsförsäkring, som införts i andra länder: men

Nr 38. 40

Fredagen den 25 maj f. m.

iltJr9 n tlots detta visat si? riktigt där har man icke velat genomföra något av
° em™Va sådant i vårt land. Nej, det har icke lämpat sig, och därför har man icke tagit
(Förta.) hänsyn därtill, men i detta fall lämpar det sig med en sådan motivering, och
då åberopar man sig på andra länders förhållanden.

Nu skall jag säga några ord med anledning av de omtalade demonstrationerna.
Jag hade verkligen inte tänkt komma in på den saken, men jag kan icke
förstå, att det finnes någon som helst anledning att beklaga sig över dessa
demonstrationer eller att beteckna dem såsom någonting oriktigt eller olämpligt-
Ty vore så förhållandet skulle liknande företeelser arrangerade av andra
partier^ icke kommit till stånd; och det har också i tidningspressen erinrats om
bondetåget 1914. Det var ju ändå en demonstration så kraftig som någon, och
som man anser vara i sin ordning. Nu vänder man sig emot demonstrationsrätten
i denna fråga, men jag tycker icke, att man har anledning att bedöma
dessa demonstrationer på det sätt man gjort. Demonstrationerna avsågo icke,
efter vad jag förstår, att påverka riksdagen i frågan; utan demonstrationerna
voro avsedda för att även arbetarna skulle ge uttryck för sin uppfattning och
framhålla, att vi å vår sida vilja avsäga oss allt ansvar för de följder, som kunna.
inträffa om detta förslag upphöjes till lag.

Nu säger herr Lindman: ni ha gjort vad ni kunnat för att förhindra lagens
antagande. Ja, visst ha vi gjort detta och det komma vi att göra. Men jag
skulle vilja fråga herr Lindman, om icke han och hans parti samt övriga partier
göra vad de kunna för att motsätta sig en åtgärd, som de icke vilja ha.
Det ligger väl icke någonting ont uti att man anstränger sig till sitt yttersta
för att förhindra det som är skadligt för näringslivet och samhället, tvärtom
tycker jag det är hedrande för oss, att vi uppbjuda alla våra krafter för att
förhindra detta för samhället och för oss litet var så olyckliga och skadliga
lagförslag.

Sedan skulle jag vilja fråga: tro icke kammarens ärade ledamöter att arbetarna
äro lika intresserade av att arbetsfreden upprätthålles på arbetsmarknaden?
Jo för visso. Vi ha ingen anledning att ställa till strider för stridens egen skull,
och vi äro medvetna om att arbetsfredens bevarande å arbetsmarknaden är till
gagn både för näringslivet, för samhället och för parterna i fråga, arbetsgivarna
och arbetarna.

Jag kan ju säga, ^ att arbetarorganisationerna ha trampat ut barnskorna; vi
ha vuxit ur slyngelaren och vi äro fullt medvetna om vad som är i överensstämmelse
med samhällets intresse och bästa. Jag har för min del antecknat
mig såsom reservant vid utskottets utlåtande därför, att jag är fullt medveten
om att, därest den antages, så kommer den icke att ur fredssynpunkt på arbetsmarknaden
betyda så mycket, men väl kommer den att kasta in en del nya
irritationsmoment, som kunna föra till öppna konflikter. Eisker finnas för
ett sådant förhållande.

Man har framhållit, att kollektivavtalen och den rättsåskådning, på vilken
de äro byggda, skulle brytas sönder genom denna lagstiftning; och detta är
också vad vi framhållit och därmed också sagt, att ökade risker för fredens
störande på arbetsmarknaden kunna inträda. Statsrådet och chefen för socialdepartementet
kan icke säga, att så icke kommer att ske.

De fördelar, som man säger sig vinna med denna lag, äro synnerligen minimala,
och det har också herr Lindman medgvit. De äro skäligen små, om de
överhuvud taget äro några alls, men riskerna äro desto större; och när en lag
verkar på det sättet, förefaller det mig, att man har all anledning att motsätta
sig en sådan lagstiftning.

Nu har herr statsrådet framhållit, att vi ha ju en lagstiftning av liknande
slag. Han har hänvisat till lagen om köp och byte och till hyresrättsförhållandena
etc. Och så tillägger också herr statsrådet, att även fackföreningarna i

Fredagen (ten 25 maj f. m.

Nr 3S.

vissa avseenden falla under de allmänna rättsreglerna. Nå, då äro vi ju jämnspelta
i fråga om att falla under allmänna rättsregler med personer, som ingå
köp och byte eller hyra lägenhet. Men dessutom vill man skapa en särlagstiftning
för fackföreningsrörelsen.

Nu vill jag icke bestrida, att ur ren teoretisk synpunkt lagförslaget kan försvaras,
och jag fick den bestämda uppfattningen, att statsrådets hela anförande
var mera teoretiskt än praktiskt lagt — det torde herr statsrådet ursäkta
mig, om jag har den uppfattningen. Teoretiskt är nog bra, men man
får nog ej se bort från de praktiska förhållandena och verkligheten sådan den

Ang. lag om
kollektivavtal
in. in.

< Forts.)

är.

Nu har man också framhållit, att detta är en försökslagstiftning, det är ett
experiment, som man vill föra fram. Jag får då säga, att näringslivet och
arbetsmarknaden, så känsliga som de äro, böra icke utsättas för experiment
i detta avseende. Jag kan icke förstå att man, samtidigt som man slår vakt
om näringslivet och dess intressen, vill kasta ut på detta område en försökslagstiftning
sådan som denna för att utröna, hur den slår ut. Det är ändå
efter vad jag kan förstå icke fullt ansvarskännande.

Man har också här talat om att vi haft lagstiftningar, där arbetsgivarparten
motsatt sig dem och deras genomförande. Men det oaktat ha de genomförts, se
t. ex. på åttatimmarslagen! Men åttatimmarslagen är för det första ett provisorium
den dag som i dag är; men här föreslår man en lag, som skall ha
definitiv karaktär. För det andra rör sig åttatimmarslagen på det rena intresseområdet,
på det sociala och ekonomiska området. Det var en kamp emellan
de olika intressena i socialt och ekonomiskt avseende. Det område, på vilket
denna lag rör sig, är de rena rättsbegreppens område och det är, så vitt jag
förstår, vanskligare att lagstifta på det senare området.

Så yttrade herr statsrådet, att vi skulle använt oss av överord och starka
ord, och en talare framhöll här, att vi låtit känslotänkandet tala. Nej, jag kan
försäkra den ärade talaren i utskottet, herr Andersson i Rasjön, som just framhöll
detta, att här se vi reservanter lika mycket till det sakliga som utskottsmajoriteten.
Ja, jag vill till och med framhålla, att om vi skulle såsom parti —
det är min egen privata mening — se på detta lagförslag ur rent partipolitiskt
syfte, så kanhända vi borde tacka regeringen för att den kommit fram
med detta förslag. Ty jag tror, att med hänsyn till vad som förestår ha vi
ingenting att ur politisk synpunkt förlora. Men vi se denna fråga icke heller ur
den synpunkten, ty så mycket är jag intresserad av att upprätthålla arbetsfreden,
att jag lagt rent sakliga synpunkter på spörsmålet, och ur den synpunkten
har jag ansett det vara olämpligt och olyckligt, om förslaget skulle antagas.

Nu framhöll herr statsrådet, att vi talat om att lagförslaget skulle bryta
sönder våra organisationer. Jag har icke i pressdebatten kunnat se ett sådant
uttalande och jag har heller icke hört någon fälla ett sådant yttrande.
Men väl har jag sett i tidningspressen det uttalandet, att lagen skulle sönderbryta
kollektivavtalen, och det är någonting helt annat. Jag tror dessutom,
att även med bästa vilja i världen så förmår icke den nuvarande regeringen
att bryta sönder våra organisationer, även om den önskar aldrig så mycket att
uppnå det syftemålet.

För övrigt talar man här, såsom om vi icke hade några åtgärder vidtagna
på detta område i fråga om lösandet av tvister. Herr Lindman frågade, varför
man motsätter sig ett skiljedomsförfarande på detta område, när man är
med om det på andra områden. Icke motsätta vi oss skiljedomsförfarandet.
Vi ha ju i flera avtal bestämmelser, som föreskriva att skiljedomsförfarande
och förhandling mellan parterna skall ske, innan öppen konflikt får tillgripas.
Vi ha, såsom den förste ärade talaren framhöll, arbetat på att få dylika bestämmelser
till stånd, och detta har utvecklat sig mer och mer dithän, att man

Nr 38.

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

infört dylika bestämmelser i de flesta avtalen. Men man skall skilja på saker
och ting-, bär är det frivilliga överenskommelser och bestämmelser, som utveckla
sig, men i motsats häremot innebär detta lagförslag tvångsbestämmelser,
där man ålägger arbetarna att bli proccssmakare. Vi ha icke kynne och lynne
för processmakeri, låt oss komma överens med den andra parten, arbetsgivarna,
och låt den fria rättsordningen utveckla sig såsom hittills! Jag tror, att
man gagnar arbetsmarknaden och freden på densamma bäst med ett sådant
förfarande.

Jag fäste mig också särskilt vid herr statsrådets yttrande, när han uttalade
sig om vårt sätt att formulera vår reservation, däri vi sagt följande: »Härtill
kommer, att 4 § genom sin tvingande innebörd fastställer såsom brottsliga åtgärder,
vilka parterna i kollektivavtal efter 20-årig överenskommelse och hävd
icke hittills betraktat stridande mot gällande kollektivavtal. Detta gäller i
första hand rätten att genom blockader utvinna intjänt lön.» Herr statsrådet
vände sig emot att vi använt ordet »brottsliga», och han ansåg det vara ett
uttryck för en oriktig uppfattning, ty lagen kriminaliserar icke brott mot kollektivavtalen.
Men detta inlägga vi heller icke i ordet »brottsliga» och jag tilllåter
mig påpeka, att i herr von Sydows m. fl. reservation också talas om brott
mot kollektivavtalen. Ja, nu kan herr statsrådet säga: att tala om brott är
en sak men ordet »brottsliga» en annan sak. Men nog förmodar jag, att herr
statsrådet förstått vad vi avsett med ordet »brottsliga», d. v. s. brott mot kollektivavtalet,
och då är väl vår uppfattning riktig, att det är ett brott mot
kollektivavtalet såsom vi här framhållit.

Sedan har man sagt att lagstiftningen drabbar parterna lika och berövar
arbetarna framför allt icke några fri- och rättigheter. Men det har ju framhållits
motsatsen, när det gäller skadeståndsbestämmelsen; och därvid stöder
jag mig på den liberala reservationen vid 1911 års utskottsutlåtande. Lagen
drabbar parterna ingalunda jämnt vid ett eventuellt skadestånds erläggande.
Det har framhållits, att i ena fallet kan det bli tal om för arbetsgivarparten att
utbetala någon eller några veckors löner åt en del arbetare, i andra fallet för
arbetarparten kan det bli tal om att utbetala ett avsevärt större skadestånd.
Där talar man om försenade leveranser, ränteförluster och dylika saker etc.
under den tid, som företaget ligger nere. Det kan ju icke sägas annat, än att
det är väsentliga olikheter därvidlag och att skadeståndet kan drabba de båda
parterna högst olika.

För övrigt är det icke bara från arbetarhåll, man vänt sig emot lagförslaget
med hänsyn till dess ringa värde såsom fredsfaktor, och framhållit de däri
liggande riskmoment för arbetsfreden, och jag skall tillåta mig att åberopa
mig på vad en tidning skrev den 25 februari i år, sålunda vid tidpunkten för
propositionens framläggande. Det heter där: »Det måste, när denna sak diskuteras,
alltid ihågkommas, att regeringens initiativ i den s. k. arbetsfredsfrågan
icke har det minsta att skaffa med arbetsfreden i ordets vanliga bemärkelse»,
och vidare: »För arbetsfreden spelar sålunda förslaget en mycket ringa roll.
Principiellt är det naturligtvis önskvärt, att rättstvister icke avgöras genom
maktstrid. Men något verkligt samhällsintresse står här icke på spel; om propositionen
antages eller avslås, är ur den synpunkten skäligen likgiltigt», och
vidare: »Är det säkert, att nya kollektivavtal så lätt skola komma till stånd,
om kollektivavtalslagen voteras under kompakt och förbittrat motstånd från
arbetarpartens sida?» Ja, detta skrev Nya Dagligt Allehanda den 25 februari
i år. Man pekade där alldeles riktigt på lagens ringa värde såsom fredsfaktor
på arbetsmarknaden, och man pekade på de risker för arbetsfredens störande,
som ligga i densamma.

Om man då, såsom man bör göra, väger eventuella fördelar emot de nackdelar,
som kunna bli en följd av lagen, och om såsom i detta fall det visar sig, att

Fredagen den 2a

maj f. in.

43 Nr .‘K

nackdelarna äro större än de eventuella fördelarna, så finner jag, att jag liar
skäl för att biträda den socialdemokratiska reservationen vid det föreliggande
utskottsbetänkandet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Linder m. fl.

Herr Spångberg: Herr talman, ärade kammarledamöter! Det är verkli gen

betecknande, att andra lagutskottet i sitt utlåtande om föreliggande lagförslag
först på allvar lager fasta på herr Möllers uttalande till statsrådsprotokollet
den 29 januari 1926. Ifrågavarande uttalande ger nämligen de
borgerliga ledamöter, som stå för utlåtandet, en utomordentlig utgångspunkt,
då det gäller att allvarligt gå in för försöket att med denna lagstiftning klavbinda
fackföreningsrörelsen. Det var nämligen då, som herr Möller tillsatte
den beryktade s. k. arbetsfredsdelegationen med tre representanter för arbetarna,
tre från arbetsköparna och tre representanter, som enligt herr Möller skulle
tillvarataga samhällets intressen eller stå såsom en neutral part. Herr Möller
ansåg, att advokaten Eliel Löfgren, generaldirektören Gunnar Huss och professor
Sigfrid Wallengren vore utomordentligt skickade såsom de där skulle
representera opartiskheten i detta samhälle. Herr Möller poängterade mycket
skarpt som sin uppfattning nödvändigheten av en lagstiftning om obligatorisk
skiljedom i rättstvister, sålunda en lagstiftning, som hans efterträdare i ämbetet
varit välvillig nog att fullfölja med denna propositions framläggande.

Det är ju alldeles klart, att det är en styrka för lagens förespråkare att ha
herr Möllers initiativ såsom stöd för denna för arbetarna så förhatliga strejklagstiftning.
Men, mina herrar, stödet som man här söker är ruttet. Om det
möjligen håller till att föra lagen igenom, så håller det icke till att göra arbetarklassen
medansvarig för vad herr Möller gjorde, då han som socialminister
i den socialdemokratiska regeringen stod som det kapitalistiska samhällets gårdvar.
Det var icke arbetarklassens talan, som herr Möller förde den gången,
utan det borgerliga klassamhällets. Det är icke heller arbetarnas synpunkter,
som den nuvarande tillförordnade ordföranden i det socialdemokratiska partiet,
herr Per Albin Hansson, förde fram, då han för en stund sedan från denna
plats uttalade den uppfattningen, att arbetarklassen icke är principiell motståndare
till den lagstiftning, som här trumfas igenom — jo, det är den verkligen,
herr Per Albin Hansson.

Herr Hanssons toner i detta anförande vittnade mycket tydligt om att ifall
det suttit en socialdemokratisk regering, hade det kanske varit möjligt att under
tiden få arbetarklassen att av denna taga emot den dosis, som man nu bestämt
vägrar från detta håll. Detta vittnar om vad som måhända är att vänta, om
socialdemokratien på nytt skulle komma i regeringsansvar här i landet. Men
herr Hansson kan vara övertygad om att arbetarna börja på att vakna, börja
på att fråga sig vad demokratien och socialdemokraterna ha givit dem, börja
på att döma herrarna efter edra egna gärningar, börja på att se efter huru er
riksdagspolitik står i överensstämmelse med de uttalanden, som göras i föredrag
och som helt säkert även vid kommande valrörelser skola göras. Det är ju
möjligt, att herrarna icke alltid kan använda arbetarklassen som en bricka för
edra egna politiska spekulationer, utan att arbetarklassen fordrar, att dess krav
bli beaktade av de personer, vilka den insatt i riksdagen. Det är ju tänkbart,
att arbetarklassen en dag vaknar och inser, att den politik, som präglar socialdemokratien
i landet, fört arbetarklassen i en mycket farlig ställning och i närvarande
stund gjort bourgeoisien rätt säker på att man kan gå mycket allvarligt
fram mot arbetarna utan att stöta på motstånd.

Om herr Hansson tagit del av fackorganisationernas uttalanden — de som
publicerats i pressen och skickats in till landsorganisationen —- så hade han

Avg. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Är 38. 44

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

säkert fått veta, att arbetarklassen är principiell motståndare till en lagstiftning
av ifrågavarande art. Jag skulle kunna anföra en mängd sådana exempel,
men jag skall hålla mig till ett enda, som dock mycket tydligt avspeglar
den inställning, som arbetarklassen principiellt intagit till denna fråga. Det
föreligger sålunda ett uttalande från metallindustriarbetarförbundet, landets
största fackorganisation, där det bl. a. heter: »Förhållandena i ett kapitalistiskt
samhälle lägga dessutom hinder i vägen för erhållande av verklig rättvisa i
tvister mellan arbetare och arbetsköpare. Det är nämligen orimligt förutsätta

— såsom förslaget synes göra — att samhällets invånare bestå av tre olika
grupper, av vilka två ha motsatta intressen och därför tvista med varandra,
medan den tredje gruppen är fullständigt befriad från intressen åt någotdera
hållet och på grund därav också lämplig som domare i tvister mellan de två
tvistande grupperna. De som enligt förslaget skulle vara lämliga som domare

— nämligen juristerna — äro på några få- undantag när utgångna från den
grupp i samhället, med vilken arbetarparten på grund av samhällets organisation
alltid kommer i tvist. Även om man förutsätter, att verklig vilja förefinnes
till opartiska domslut, komma dessa domare, då det gäller kollektivavtalens
tillämpning — på grund av uppfostran och samhällelig syn — att
lättare tillägna sig arbetsköparens synpunkter än arbetarnas, vilket eventuella
domslut säkert komme att bekräfta.»

Jag skall icke nämna flera exempel än detta. Det finns massor av liknande
uttalanden, som herr Hansson och de som dela hans syn i dag på arbetarklassens
principiella ställning i denna fråga kunna återfinna hos herr Edvard Johanson
uppe på landssekretariatet.

Vid denna tidpunkt torde det stå tämligen klart för alla och envar, som icke
vilja förneka de faktiska förhållandena, att arbetarklassen såsom en man har
protesterat mot denna lagstiftning, och det förekom ju ett protestmöte mot lagstiftningen,
där arbetarna deltogo och gjorde uttalanden ur principiella synpunkter
och där för övrigt herr Per Albin Hansson själv talade för några dagar
sedan. Det är egendomligt att se, huru de borgerliga partierna här i kammaren
söka sitt säkraste stöd i socialdemokraternas förbrytelse mot arbetarklassen
under den tid som gått och som utgångspunkt härför väljer år 1926.

De socialdemokratiska reservanterna å sin sida välja ett annat år, nämligen
1911, med anknytning till en reservation, som det året anfördes i särskilda utskottet
av dess liberala ledamöter med herr Löfgren i spetsen. Liberalerna
ville den gången icke vara med om någon lagstiftning av den art, som nu föreligger,
emedan de, såsom anförts i reservationen, icke trodde, att lagen skulle
skipa full rättvisa mellan de avtalande parterna eller främja arbetsfreden. Ja,
samma förhållande föreligger alldeles säkert nu. Det borde t. o. m. ur liberal
samhällssynpunkt sett stå ganska klart.

Vi få i denna fråga bevittna det föga uppbyggliga men vid så många tillfällen
bekräftade skådespelet, att socialdemokraterna blivit liberaler och liberalerna
blivit högermän. Emellertid ha varken socialdemokraterna med sin
liberala syn eller utskottets majoritet med sin högersyn från sina utgångspunkter
berört, så vitt jag kunnat finna, själva kärnan i denna fråga. Historien
om arbetsfredslagstiftningen är i lika stor utsträckning som all annan samhällshistoria
en historia om klasskamp. Kanske att år 1921 eller år 1926 icke är
det särskilt lämpliga året att utgå ifrån. Kanske icke heller år 1911, som
reservanterna anfört, är det alldeles riktiga; kanske icke ens år 1909. som
någon ropar här i kammaren. Kanske vi i stället skulle kunna gå ännu längre
tillbaka, t. ex. till år 1879, då den stora Sundsvallsstrejken gick av stapeln.
Det var nämligen den första verkliga kraftmätningen mellan arbetsköpare och
arbetare här i landet. Strejken bottnade i att de förmögna sågverksägarna
ville pressa ned de fattiga sågverksarbetarnas föiut synnerligen låga löner.

Fredagen den 25 maj f. m.

45 Nr 38.

Arbetarna gingo i sin tur ut i strejk, som blev mycket omfattande och lat myc- An3- tåg om
ket tala om sig, icke minst på grund därav, att samhället den gången sände ut lollektivavlal
militär till lands och vatten för att lugna massorna. Det var ett »samhälls- ("-örts)

intresse», att så skedde, och det gick som det brukar gå i ett kapitalistiskt sam- °r ^

hälle, när staten med si]) kraft och auktoritet lägger sig emellan. Det blev ett
nederlag för arbetarna, som tvingades att i huvudsak gå med på arbetsköparnas
krav. Det är alltid ett »samhällsintresse», att den för tillfället bestående
ordningen upprätthålles inom samhället. Det må nu vara vilken ordning som
helst, som härskar för tillfället i samhället — detta hindrar icke, snarast tvärtom,
att den arbetande klassens intressen äro direkt motsatta »samhällsintressena»
i detta avseende.

Vi kunna kanske därför såsom eu riktig utgångspunkt välja inkomst- och
förmögenhetsfördelningen eller egendoms- och äganderättsförhållandena inom
det kapitalistiska samhället. Först då skulle jag tro, att vi få ett verkligt
grepp om vad vi hår hålla på alt lagstifta om eller — för att se saken från
alla sidor — vilken lagstiftning vi på grund av klassförhållandena inom en
grupp här hålla på att motarbeta.

„Jag tager ett. exempel ur högen. Den store finansmannen W. — dubbelt
W. — hade år 1926 en inkomst av 1,365,000 kronor. En gruvarbetare i Mellansverige,
som nu går ut i strejk, hade samtidigt en betalning av 75 öre i
timmen och förtjänade under samma tid ett belopp av 1,800 kronor. Han fann
det hela orimligt, då han såg, att han måste arbeta i 750 år för att komma
upp till W:s inkomst, och därför strejkar han med fullt berättigande i närvarande
stund. Eller ett annat exempel. En bruksägare — vi kunna kalla
honom oc-ksa för W. — stora dubbla W. — hade samma år en inkomst av
1,406,930 kronor. Lantarbetaren Andersson förtjänade under samma tid 1,250
kronor och skulle med god hälsa och strängt arbete efter 1,125 år ha kommit
upp^ till bruksägare W:s årsinkomst. Som herrarna av naturliga skäl finna,
ansag han sig icke kunna stå ut med detta, och därför gick han in i sin fackförening,
som är ett organ mot den bestående inkomstfördelningen i samhället.
Fackföreningen gick i sina medlemmars intresse ut i strejk, en annan fackförening
igångsatte sympatistrejk, och så störde man arbetsfreden och den bestående
ordningen. Det hela blir ytterst en kamp om huru mycket den ägande
parten skall ha rätt att taga ifrån den producerande parten och huru mycket
den producerande skall ha rätt att behålla av resultatet av sitt eget arbete.

Staten kan icke i en strid som denna stå som neutral rättsförmedlare mellan
de stridande parterna, utan den blir ett maktorgan i den härskande klassens
händer, och därför måste arbetarna, så frarnt icke socialdemokraterna hinna
lura en och annan, uppträda som principiella motståndare till den lagstiftning,
som socialministern här försöker genomföra.

Det kan sålunda, menar jag, icke bli tal om att staten kan skapa rättvisa
mellan dessa stridande parter, mellan dessa två mot varandra stridande huvudgrupper.
Ingen av dessa grupper kan givetvis i närvarande stund erhålla den
rätt, som den från sina utgångspunkter kräver. Just i detta förhållande ligger
orsaken till de konflikter, som inom det kapitalistiska samhället äro fullt naturliga
företeelser. Däri ligga också delvis de krafter förborgade, som göra det
kapitalistiska samhället ohållbart såsom ett mänskligt organ eller vad man
skulle kunna kalla ett rättssamhälle. Först i ett socialistiskt samhälle kunna
dessa olika klasser med sina motsatta intressen försvinna, först där har man
de naturliga förutsättningarna för arbetsfred.

Från borgerligt håll har man under den debatt, som pågått sedan propositionen
framlades bär i riksdagen, formulerat det hela så enkelt, som herr socialministern
gjorde i sitt anförande, nämligen att det endast gäller för parterna
att hålla ingångna avtal. Det är icke alls så enkelt. Det hela blir ett överflyt -

Jir 38. 46

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om tände från det nuvarande avtalsväsendet, där arbetare och arbetsköpare stå
icollektivavtal s^som parter mot varandra, till klassamhällets jurister!. Man kommer att
formulera de olika punkterna i avtalen på ett sådant sätt, att en mängd pr.,-°r '' blem måste hänskjutas till tolkning. Arbetarna få därefter finna sig antingen i
de, från arbetarnas synpunkt, orättvisa domar, som arbetsdomstolen behagar ge,
eller också gå ut i konflikt, i vilket fall arbetsköparna på grund av denna lag
på juridisk väg skulle kunna lägga sig till med fackföreningarnas och i stor
utsträckning även medlemmarnas eventuella tillgångar.

Socialdemokraterna ha här i kammaren under debatten framhållit, att lagen
får så liten omfattning, att den skulle bli betydelselös. Jag har en fullständigt
motsatt uppfattning. Man skall helt säkert efter det att denna lag kommit att
genomföras få bevittna en mängd s. k. rättstvister. Arbetsköparna ha ju också
i sitt utlåtande genom sin speciella organisation yttrat, att antalet rättstvister
är långt större än den officiella statistiken utvisar. Det heter därom: »Emellertid
vore nämnda statistik, som vore grundad på parternas egna uppgifter,
i hög grad vilseledande. I verkligheten hade långt flera arbetsnedläggelser berott
på tolkningstvister, fastän man ofta icke rätt förstått att rubricera stridsorsaken.
» Tager man sedan del av regeringens uppfattning, sådan den avspeglas
i den föreliggande propositionen, så framhålles det av herr socialministern
bl. a.: »Särskilt vill jag framhålla, att de siffror rörande arbetsinställelsernas
huvudorsaker, som hämtats från den officiella statistiken, icke kunna
användas för en direkt beräkning av rättstvisternas betydelse för arbetskonflikterna.
Enligt nämnda statistik äro arbetsinställelserna medjhänsyn till
sina huvudorsaker sammanförda under följande rubriker: ''Lönefrågor’, föreningsrätten’,
''Begäran om kollektivavtal’, ''Andra organisationsspörsmål,
''Personliga förhållanden’, ''Arbetstiden’, ''Arbetares antagande och avskedande’,
''Arbetets anordning’, ''Tolkning av avtal’ samt ''Andra orsaker .
Det är uppenbarligen oriktigt att påstå, att antalet av rättstvister föranledda
arbetsinställelser sammanfaller med de siffror, som förekomma under rubriken
''Tolkning av avtal’. Jämväl under övriga rubriker, särskilt inom gruppen
''Lönetvister’, förekomma talrika arbetsinställelser, vilka hava karaktär
av rena rättstvister.» Socialministern har också i sitt anförande i dag.understrukit
denna sin uppfattning och försökt att med statistik bevisa riktigheten
av sitt påstående. Det ser sålunda ut, som om man vore i färd med att inleda
tillämpningen av denna lag med en strid om vad som menas med rättstvister
och vad som menas med tolkningstvister. Det är ju tydligt, att man överhuvud
taget icke kan skilja dessa tvister åt. Rättstvister äro för övrigt intressetvister
helt och fullt, och alla de tvister, som komma att dragas inför domstolen, kallas
givetvis rättstvister. Den beräkning, som man från vissa håll gjort på
grund av den officiella statistiken rörande rättstvisternas. antal håller sålunda
icke alls streck. Den ger inga fasta punkter att utgå ifrån.

Det är däremot mycket troligt, att om lagförslaget antoges, skulle eu mängd
nya tvister uppstå, vilka, om de komme att bli dragna inför domstol, skulle
avdömas i enlighet med arbetsköparnas önskningar. Jag syftar här närmast
på vad som kan bli följden av arbetsköparnas beryktade § 23, vilken, med det
stöd man med de givna lagarna tänkt ge åt densamma, kommer att lämna
fältet fullständigt fritt för godtycke från arbetsköparnas sida. Fackföreningarna
skulle därvid på grund av denna lags innehåll bli fullständigt berövade
rätten att vidtaga tillräckliga åtgärder till medlemmarnas försvar. I detta
fall bleve det icke ens fråga om tolkning, utan tvisten vore på förhand avgjord
till arbetsköparnas fördel. Härtill kommer också vad socialministern i dag
givit signalen till, nämligen att lagen i framtiden torde utvidgas att omfatta
även andra tvister. Det är sålunda en första dosis, som man nu är i färd med
att ge arbetarklassen. Tager man emot denna, kanske det rent av skulle kun -

FickIurou den

maj f. in.

■17 Nr 38.

na bil en socialdemokratisk regering, som skulle ge arbetarklassen den nästa Ang. lag om
starka dosisen. kollektivavtal

Ser man nu på de tolkningsfrågor, som skulle komma före vid domstolen, m'' m''
år det icke alls, som man vill göra giillande, fråga om, huruvida ingångna av- (1,ort-s0
tal skola hållas, utan det gäller, huru eu oklart formulerad bestämmelse i avludet
skall tydas. Skenbart ser det kanske ut, som om båda parterna vid
detta tillfälle skulle vara likställda, men att det blir arbetsköparna, som
komma att vinna på denna lag, är alldeles tydligt, då det är det kapitalistiska
samhällets jurister!, som skall fälla domstolsutslaget. Domstolens sammansättning,
sådan den föreslagits i lagen, lämnar också tillräckliga bevis för, att så
kommer att sko. Domstolen skall sammansättas av två representanter för arbetsköparna,
lvu representanter för arbetarna och tre representanter för det
»opartiska» kapitalistiska samhället. Dessa tre sista, varav en skall vara ordförande
och en vice ordförande, skola ha följande kvalifikationer, som skulle
göra dem kvalificerade att representera opartiskheten. Ordföranden och vice
ordföranden skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den tredje ledamoten
skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed
förbundna arbetsavtalsfrågor. Tro ni, mina herrar, att personer med dessa
kvalifikationer skulle kunna så att säga uppletas ur någon grupp, som liksom
star utanför samhället och som icke har i nagot avseende små intressen
lierade med de stridande gruppernas intressen? Det är egentligen alldeles
omöjligt att uppfylla de krav, som lagparagrafen här uppställer, då det säges,
att dessa personer skola utses ur någon grupp, som icke kan anses företräda
arbetsgivarnas eller arbetarnas intressen. Ånej, personer med dylika kvalifikationer
som lagförslaget föreskriver tillhöra nog, även de, en viss samhällsklass,
och just med den utbildning, som dessa personer ha erhållit, har man inympat
hos dem en viss samhällsåskådning, som kommer dem att se tvistefrågorna
ur arb et sköparnas synvinkel — de må i sig vara mycket rättskaffens personer,
som icke avse att med sina domstolsutslag göra ont åt någotdera hållet. Deras
uppfostran och utbildning ha gjort, att de fått en viss tankeriktning, en
viss samhällsåskådning, som omöjliggör för dem att se sakerna opartiskt.

Det finns för övrigt en mängd exempel på den saken från det skiljedomsförfarande,
som för närvarande tillämpas, exempel som visa varthän det går, om
vi skulle få en speciallag om obligatorisk skiljedom. Jag väljer ett av de exempel,
som jag medtagit i motionen, och det skulle intressera mig mycket att höra
herr socialministerns uttalande om denna speciella dom.

I ett avtal mellan Stockholms målarmästarförening och Svenska måleriarbetarförbundets
avdelning nr 1 fanns en bestämmelse om att målning omkring
beslag o. d. skulle betalas extra. Överenskommelsen härom hade vid avtalets
upprättande fått följande innehåll: »Utsparning kring beslag, gångjärn och
dylikt av metall betalas med 11,5 öre per st. färdigt.» När sedan sådant arbete
utfördes kring förnicklade järnbeslag, vägrade arbetsköparparten helt enkelt
att betala, under påstående att det icke fanns något avtal, som stadgade
att det skulle betalas för förnicklade järnbeslag. Sådana kunde nämligen, menades
det från arbetsköparsidan, icke hänföras till »metall». Arbetarparten
havdade naturligtvis den meningen, att samma arbete var utfört, oavsett vilken
sorts metall beslagen bestodo av. och gjorde gällande, att avtalet överhuvud
taget icke skilde på de olika metallerna utan upptoge dem som en helhet. Jag
skulle förmoda, att om jag frågade någon här i kammaren, som icke förut kände
till historien om vad han ansåge i det hänseendet, så skulle han tolka ifrågavarande
avtal precis på det sätt, som arbetarparten gjorde. Nu blev det
ty1®*. 0111 sa^en- Frågan hänsköts till skiljedom och den »opartiske» domaren
1 ork la ra de, att det var här icke fråga om metall och att arbetsköparen enligt
avtalets innebörd icke var skyldig att betala något extra utan att arbetet skulle

Nr 38. 48

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. lag om utföras gratis. Sedan denna dom blivit fastställdrnellan de båda parterna, har
kollektivavtal man gått in för den regeln, att arbetarna icke, så länge detta avtal gäller, få
m■ m■ betalt vare sig för järnbeslag eller nickelbeslag eller förnicklade eller förkopp(Forts-)
ra(je etter förmässingade järnbeslag. Man får däremot betalt för exempelvis
koppar. När det gäller järnbeslag, som är legerat i koppar, behöver man följaktligen,
om man helt ytligt sett icke kan upptäcka skillnaden, rent av ha en
magnet med sig för att denna skall fälla utslaget om huruvida man är berättigad
att få betalning eller ej. Fastnar magneten, får man ingen betalnings men
i motsatt fall erhålles möjligen sådan, såvida man icke genom annat »opartiskt»
domslut skulle komma till det resultatet, att dylika beslag egentligen icke heller
äro av metall.

Det finns en mängd andra exempel av liknande art, som skrrlle kunna anföras
och som äro synnerligen belysande för varthän det skulle leda, om arbetarna
icke ginge till strid mot lagen, därest den nu antages. Jag vill emellertid
fråga herr socialministern, om han anser, att den tolkning jag åberopat beträffande
ifrågavarande avtal står i överensstämmelse med innebörden av avtalet
och om domstolen har handlat riktigt. Jag anser nämligen, att huru
svaret än kommer att utfalla, måste det fördöma tanken på en avtalslagstiftning.
Blir svaret ja, är det belysande för varthän »opartiskheten» leder, blir
svaret nej, så fälles därmed en hård dom över talet om de »opartiska» domstolarna.

Vad man i föreliggande förslag ytterst syftar till är egentligen antingen att
tvinga arbetarna att böja sig för ett enligt deras åskådning många gånger
oriktigt domstolsutslag eller också att ställa organisationernas kassor till arbetsköparnas
förfogande. Härtill kommer vad jag nyss snuddade vid, nämligen
att enligt ifrågavarande lagförslag skulle arbetaTe kunna dömas till en
skadeersättning av upp till 200 kronor per man. I redogörelsen för de olika
paragraferna har lämnats en förklaring till att man i lagtexten valt ordet^ »skadestånd»
och icke något annat, som pekar på kriminellt ansvar. Tänk så vänligt
gjort av utskottet att välja detta ord! Det är kanske rent av en eftergift
åt det »demokratiska rättssamhället», att icke herrarna sätta in arbetarna i
fängelse, när de icke orka betala. Är det kanske en eftergift åt regeringens teologiska
ståndpunkt, eller är det möjligen guldkalvens dyrkande, som varit bestämmande
vid formuleringen av ifrågavarande bestämmelse? Det är rent av
troligt, att det är en nationalekonomisk fråga. Kanske icke fängelserna skulle
räcka till, även om man packade cellerna fulla. Och framför allt: för arbetsköparna
är det ju trevligare att efter en konflikt, varunder man bevisat, att
exempelvis förnicklat järn icke är metall, ha en fordran på 200 kronor tillgodo
av varje arbetare, som återvänder till sin sysselsättning.

Ja, ett skall erkännas, och det är, att det hela icke är så illa uträknat av
klassamhällets ansvariga män. Men majoriteten av Sveriges invånare ha en
annan uppfattning än vad som här kommer till synes från regeringsbänken och
från herr Per Albin Hansson. Den uppfattning, som tager sig uttryck i den
kommunistiska partiparollen om en enig klassamling mot ifrågavarande lagförslag,
oavsett politisk inställning, oavsett politisk åskådning, har vunnit mycket
stor anslutning. Nästan varenda fackförening har livligt sagt ifrån, att
man är villig till vad som helst för att slå denna lagstiftning tillbaka. De i
hundratusental demonstrerande massorna i tisdags gåvo alldeles utomordentligt
gott bevis på att man här icke är villig att utan strid foga sig i de lagbestämmelser,
som man försöker tvinga på arbetarna. Därute börjar man verkligen
en smula vakna, icke minst med tanke på socialdemokraternas ständiga tal
om »vänstersamverkan» mellan de olika partierna och samförstånd mellan de
olika klasserna. Vad har denna samverkan egentligen burit för underliga frukter,
som man nu är i färd med att bjuda ut åt arbetarklassen? Man börjar

Fredagen den 25 maj f. m.

4 9 Nr 38.

därute bland massorna på allvar komma underfund med klassamhällets rätta
karaktär. Arbetarna ha sagt ifrån, att om lagen blir antagen, skola gällande
kollektivavtal sägas upp och inga nya kollektivavtal ingås. Detta är fackföreningsfolkets
bestämda hållning i denna fråga. Det är icke tu tal om den saken,
att lagen kan sättas ur funktion, om arbetarna uppträda enigt. Och de äro
som sagt beredda att bevara den lilla frihet man fortfarande har beträffande
fackföreningsrörelsen.

Det är eu händelse, som timar i Norge i dag, som torde kunna komma att
väcka herrarna eu smula till eftertanke, i varje fall dem av riksdagens ledamöter,
som utgå ifrån, att man med ifrågavarande lagbestämmelse skulle kunna
åstadkomma arbetsfred. 1 Norge har man en lag, som t. o. m. är ett strå vassare
än denna. Där ha arbetarna den ena gången efter den andra av det »opartiska»
rättssamhället blivit dömda till stora lönereduceringar. Nu har en sådan
reducering ådömts byggnadsarbetarna i Norge. De äro emellertid icke villiga
att finna sig i denna omotiverade lönereducering, som man genom Norges
voldgiftsdom är i färd med att åstadkomma. Och trots att lagen innehåller
stränga straffbestämmelser, så gå Norges byggnadsarbetare ut i strid mot förevarande
lag. Det råder där fr. o. m. i dag en öppen konflikt inom byggnadsindustriens
område. Straffbestämmelserna hindra icke ett ögonblick den saken,
när arbetarklassen blir medveten om sin ställning; man går då i enig samling ut
mot sådana klasslagar för att kämpa för de krav, som man såsom i detta fall
anser vara minimikrav rörande levnadsstandarden. Men lagarna i Norge och
övriga länder ge den svenska arbetsklassen ett bevis på nödvändigheten av att
vi arbetare redan från början måste gå ut i kamp mot ifrågavarande lagbestämmelser,
om de i dag komma att antagas. Det blir icke eu fredsperiod, som herrarna
få gå tillmötes, utan en stridsperiod. Det är ett stridsämne av ny art,
som herrarna i dag försöka trumfa igenom. Det verkliga avgörandet om lagens
vara eller icke vara kommer att träffas i den utomparlamentariska kampen.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på såväl den kungl. propositionen
och utskottets förslag som också på de avgivna reservationerna samt bifall till
den av mig m. fl. avgivna motionen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall icke såsom den föregående
ärade talaren slå på stora trumman. Jag tror, att han på känt kommunistiskt
maner gjort mera väsen av saken än den egentligen förtjänar. Det skulle
vara lockande att ingå på en kritik av alla hans överord, såsom då han talar om
en levnadsålder av över 1,000 år, något som jag tycker knappast är normalt,
eller då han gör en del andra liknande utvikningar, som jag dock vill lämna åt
sitt värde.

Jag tror icke heller, att föreliggande lagförslag ger anledning till så hårda
och överdrivna uttalanden, som man gjort sig skyldig till från motståndarnas
sida. Jag får dock erkänna, att man från socialdemokratiskt håll på ett helt
annat lugnare och vederhäftigare sätt uttalat sig i saken än herr Spångberg
gjorde.

Men när herr Spångberg säger, att arbetarna ha rest och resa principiellt
motstånd mot lagen och ställer detta i motsättning till socialdemokraternas uttalanden
här i dag, så undrar jag verkligen, om'' herr Spångberg gör den svenska
arbetarklassen en tjänst med att driva ett sådant påstående. Jag tror, att
Sveriges arbetare i gemen äro mera förnuftiga än så. Jag tror, att det även
där finnes en bestämd uppfattning om att en lagstiftning om arbetsavtal bör
genomföras, samtidigt som man nog har rätt att säga, att det motstånd, som
nu reses från den socialdemokratiska åskådningen, delvis frambesvurits av den
starka konkurrensen med kommunisterna. Ty det är anledning tro, att om den Andra

kammarens protokoll 1928. Nr 38. 4

Ang. lag om
kollekt i rartal
in. w.
(Forts.)

Nr 38. 50

Fredagen den 25 maj f. m.

''i.Tbr3 Ti na konkurrens icke förefunnits, skulle motståndet mot förevarande mycket litet
0 m.Wm’aL omfattande lagförslag icke vara så starkt som nu synes vara fallet.

(Forts.) Herr Spångberg säger, att det är intet tvivel om att arbetarna kunna sätta
lagen ur funktion, därest densamma genomföres. Ja, det kan ju hända, att den
möjligheten förefinnes, men jag tror å andra sidan, att man har rätt att ställa
de förväntningarna på vårt lands arbetare, att om en gång ett beslut fattas och
det tillkommit i vederbörlig ordning, man också lojalt fogar sig under detsamma.

Emellertid är det icke bara från det ena hållet — från vad man kallat arbetarehåll
— som man stått något betänksam mot det nu föreliggande lagförslaget.
Jag skall villigt erkänna, att även jag för min del varit rätt tveksam icke
minst på grund av min samhörighet med en viktig näringsgrupp här i landet,
nämligen jordbrukarna. Det förhöll sig som bekant så, att för ett par år sedan
upphävde man under samverkan mellan socialdemokrater och det nuvarande regeringspartiet
den enda lagstiftning angående arbetsavtal, som vi då hade,
nämligen legostadgan. Jag medger gärna, att lagstiftningen var föråldrad,
men den saknade icke värde för lantbruket. Nu måste man säga sig, att det
förslag, som här föreligger, knappast kommer att beröra, än mindre bli till något
gagn för denna viktiga näringsgrupp. Det skulle således vara befogat göra
den invändningen, att vi från vårt håll ha ganska litet intresse av att biträda
ett lagförslag, som i stort sett kommer att lämna oss jordbrukare utanför. Jag
förbiser icke, att därest kollektivavtalet skulle bli den allmänna avtalsformen
även inom jordbruket, skulle lagen också omfatta denna näring, men det finnes
ganska starka skäl för den meningen, att kollektivavtalsformen icke är den
lämpliga^ avtalsformen för lantbruket. Jag skall utan att närmare stanna vid
denna fråga bara säga, att det är att hoppas, att, därest erfarenheterna av det
nu föreliggande förslaget, såsom man har anledning vänta, bli övervägande goda,
man bör kunna tänka sig att vi senare få en arbetsavtalslagstiftning. som
kan bli till nytta även för jordbruket.

Då jag för min del övervunnit mina betänkligheter, har det skett förnämligast
därför, att jag sedan gammalt haft den uppfattningen — jag har flera gånger
uttalat den i riksdagen — att ett så viktigt område av samhällslivet som
just arbetsavtalet icke längre kan vara betjänt med att stå utanför all lagstiftning.
Jag erkänner gärna, att det är synnerligen vanskligt att lagstifta på
detta område. Jag har också den uppfattningen, att det föreliggande förslaget
är så pass litet omfattande, att man kan ha skäl för den meningen, att det är
alldeles för litet man kommer med. Å andra sidan lär det väl ändå kunna sägas,
att då det nu gäller en lagstiftning på ett delvis nytt område, kan ju klokheten
bjuda, att man går fram med en viss försiktighet och i början endast låter
den omfatta ett mindre område för att sedan, när man vunnit mera erfarenhet
om lagens verkningar, fortsätta med en utbyggnad. Jag vill nämligen bestämt
hävda, att här är det icke fråga om, åtminstone icke från min sida ■—- och jag
tror icke heller från övriga tillskyndares av lagen sida — att åstadkomma en
lagstiftning, som skulle i någon mening vara eu klasslag och som riktar sig
blott motjiagon särskild klass i vart samhälle. Utan det gäller en lagstiftning,
som vill astadkomma fred och samförstånd på ett område, där för närvarande
beklagligt många slitningar och missförhållanden råda.

Nu har man velat göra gällande, att den föreslagna lagen icke alls skulle
verka i den riktningen. Den skulle snarare åstadkomma ofrid och demoralisation
i stället för fred och förståelse mellan parterna. Huru det därvidlag kommer
att utveckla sig är dock icke blott beroende på lagstiftningens art och omfattning
utan även på det sinnelag, med vilket man mottager och tillämpar lagen.
Jag^ menar, att det beror på huruvida man från såväl arbetsgivare- som
arbetarehåll är beredd på att tillämpa lagen lojalt, i vilket fall det är min upp -

Fredagen den

51 Nr ;18.

-•"> maj f. in.

fattning, att den icke behöver komma ofrid eller några omoraliska verkningar
åstad.

Jag kan dock i detta sammanhang icke underlåta omnämna, att jag ansett
det vara ett missgrepp, när regeringen icke har gjort 9 § i sitt förslag — motsvarande
8 § i utskottsförslaget — som handlar om påföljden för brott mot
arbetsavtalet, av tvingande natur. Visserligen innebure detta en betydlig skärpning
mot vad som nu föreligger. Men ,jag kan icke dölja, att därigenom att
paragrafen genom en bestämmelse i kollektivavtalet mellan parterna kan sättas
ur funktion, utfärdas så att säga en inbjudan till den ena parten — det blir väl
i detta fall vanligtvis arbetareparten -—- att kräva en sådan bestämmelse vid
avtalets ingående, att lagen icke får någon skadeståndspåföljd. Hade paragrafen
gjorts tvingande, skulle däremot strid på denna punkt varit utesluten.
Jag tror också, att när lagen^ endast avsett att omfatta rättstvister, det icke
hade kunnat sägas innebära nagot oberättigat krav mot någondera parten, om
man hävdat, att lagen i detta fall bort vara tvingande.

Om man sålunda anser, att det av rent principiella skäl icke är något att invända
mot en lagstiftning sadan som den föreliggande — och detta har man ju
erkänt även från arbetarehåll och från de håll, där man väl representerar flertalet
av Sveriges organiserade arbetare — förefaller det mig mera bero på, om
jag far använda uttrycket, tillfällig lynnesart och konjunktur, när man reser
ett sa starkt motstånd, än därpå att det föreliggande förslaget skulle vara abso^tagbart.
För min del har jag funnit, att vi icke nu, när ett allvarligt
försök föreligger att få till stånd en lagstiftning på detta område, böra gå emot
detsamma. Det finns starka skäl att biträda förslaget, och detta är, herr talman,
orsaken till att jag för min del ber att få yrka bifall till den föredragna
paragrafen.

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman! Ehuru under den hittills förda
debatten olägenheterna av den föreslagna lagstiftningen redan tydligt och
klart påvisats såväl av herr Johanson i Stockholm som flera andra talare och
ehuru det redan påvisats, att lagstiftningen i stället för att gagna arbetsfreden
säkerligen komme att bidraga till ytterligare tvistigheter, har jag icke
kunnat underlåta att säga några ord i denna för arbetarklassen i vårt land så
synnerligen viktiga fråga.

Den som i likhet med undertecknad städse varit en vän av kollektivavtal och
uti dessa sett ett verksamt medel att åstadkomma lugna och stabila förhållanden
på arbetsmarknaden — och den som dessutom i likhet med undertecknad
aven deltagit i kollektivavtalens upprättande i vårt land alltsedan den tid de
först på allvar började tillämpas _— måste med beklagande se på de resultat,
som skulle bli följden av en lagstiftnings genomförande på detta område. Det
förhåller sig ingalunda på det sättet, att man därigenom skulle framskapa
större arbetsfred. Jag tror, att motsatsen skulle inträffa. Visserligen har ju
den nuvarande regeringens chef förut visat tydliga tendenser och prov på. att
hans längtan och trängtan städse går ut på att söka framskapa svårigheter för
arbetarklassen icke minst genom de åtgärder, som vidtagits i arbetslöshetsfrågan
och dylikt. Sådant är ju tydliga tecken till i vilken riktning han har för
avsikt att vandra — jag bara beklagar, att den övriga regeringen så viljelöst
följer med i det hänseendet, även om från vissa av dem tidigare gjorts utfästelser,
som kunna, anses vara växlar, vilka de äro skyldiga att infria.

Herr socialministern nämnde här, då han talade om den socialdemokratiska
reservationen, att man där aberopat sig pa vad de liberala reservanterna anfört
gentemot 1911 års förslag. Jag tror, att man har all anledning att peka
på detta, icke minst därför, att dessa reservanter i sitt förslag tydligt angåvo,
att en lag på detta område måste icke endast åstadkomma full rättvisa utan

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Fortu.)

Nr a8. 52

Fredagen den 25 maj f. m.

Ang. hg om också främja arbetsfreden och framför allt icke innehålla bestämmelser av
kollektivavtal beskaffenhet att direkt eller indirekt skada eller hämma organisationerna.
m'' m\ Detta var som sagt den uppfattning, som då framfördes från de liberala re(lorta.
presentanternas sida. Jas har icke kunnat märka, att någonting inträffat,
som kunnat motivera en ändrad ståndpunkt härvidlag. Ser man på utvecklingen
i vårt land i fråga om kollektivavtalet och speciellt när det gäller behandlingen
av uppkomna tvister på grund av tolkningen av kollektivavtal, så
torde man svårligen nu kunna säga, att ställningen försämrats i så hög grad,
att det finnes något verkligt fog för en ändrad uppfattning. Alltså återstår
ingen annan förklaring till den ändrade uppfattningen på liberalt håll än den,
att det frisinne och den liberalism, som en gang funnits, numera försvunnit i
den borgerliga samverkan, som åstadkommits icke minst pa nu ifragavarande
område.

Det har från arbetarsidan framhållits, att man där betraktar denna lag som
en klasslag, och särskilt med hänsyn till straffbestämmelserna i lagen och
deras verkningar tror jag man med fullt fog kan säga, att uttrycket »klasslag»
mycket väl kan försvaras, när det gäller denna lag. — Jag skall sedan
återkomma till dessa saker.

Lagen om kollektivavtal medför dessutom i flera avseenden helt nya och
hittills icke tillämpade principer på kollektivavtalens område. Detta framträder
särskilt i lagens 2 §. Hittills har det alltid ansetts vara de avtalsslutande
organisationerna, som ansvarat för avtalet och icke — a arbetarsidan - den
enskilda medlemmen. Den formulering, som nu givits paragrafen,^ har visserligen
av de s. k. sakkunniga, som utarbetat förslaget, ansetts stå i överensstämmelse
med den uppfattning, som hyses, av de fackliga organisationerna å
ömse sidor. Herr socialministern har själv givit sin anslutning till alldeles
samma uppfattning. För min del nödgas jag emellertid hävda en rakt motsatt
uppfattning, byggd på personlig erfarenhet på detta område, och jag tror, att
även herr socialministern skall erkänna, att min uppfattning om denna fråga
bygger på en rätt så ingående kännedom om kollektivavtalet och de asikter,
som hysas om detta slags avtal. Det är för övrigt förklarligt, att då man uteslutande
syftar till att riktigt ordentligt kunna klämma efter den ena av de
parter, som slutit avtal, den nu föreslagna formuleringen av lagen skall gagna
dessa syften.

Kollektivavtalslagen kommer emellertid, därest den av riksdagen antages,
att leda till uppsägning i särdeles stor utsträckning av nu gällande kollektivavtal
och vägran från arbetarsidan att ingå nya sådana. Härigenom framskapas
ingalunda någon arbetsfred, men väl det motsatta förhållandet, och
om det är detta, som ivrarna för den nya lagstiftningen åstunda, så nå de säkerligen
ett resultat, ja, de bli kanske rent av bönhörda över hövan.

Man talar om, att arbetsdomstolen skall ha möjlighet att på ett fullt opartiskt
sätt döma i dessa frågor. Jag är icke övertygad om, att så blir fallet.
Erfarenheten har ofta och tydligt givit vid handen, att skiljedomar, som i vissa
fall avkunnats på grund av gällande avtalsbestämmelser och varvid såsom
skiljemän anlitats synnerligen framstående jurister, erfarenheten har, säger
jag, klart ådagalagt, att vid avdömande av tvister rörande kollektivavtalets
rätta innebörd det kräves vida mera än rent juridisk kompetens för att rätt
kunna bedöma dylika tvister. En arbetsdomstol kan icke tänkas komma att
avdöma uppkomna tvister så, att den hos parterna framskapar förtroende, och
därför är den även dömd att misslyckas. Man skall aldrig, såsom regeringen
har gjort, glömma bort, att en verklig arbetsfred endast kan skapas genom
ömsesidigt förtroende mellan de parter avtalet gäller, men aldrig genom tvångslagar.

Då resultatet av en lagstiftning på ifrågavarande område säkerligen kom -

Fred a (fou (lön 25 maj f. in.

53 Nr :W.

mer att, såsom förut framhållits, leda till ett frångående av avtalen, kunna därigenom
ofta uppstå rätt omfattande och förödande konflikter, särskilt vid sådana
tillfällen, då man på arbetsgivarsidan anser sig ha intresse av att söka
frampressa för arbetarna ofördelaktiga avtal t. ex. därför att ställningen på
arbetsmarknaden och överhuvud inom den industri det gäller vid tillfället i
fråga är sådan, att man anser sig kunna med gott resultat få till stånd ett för
arbetarna ofördelaktigt avtal. Härvid räknar man nu som tidigare med att för
frampressandet av sådana avtal arbetsgivarna i synnerligen stor utsträckningskola
använda sympatilockoutens vapen, ett stridsmedel, som för arbetsgivarsidan
varit ett avgörande vapen vid många tillfällen, men vars motsvarighet,
sympatistrejken, ytterst sällan är till samma gagn för arbetarna. Under sådana
förhållanden förstår man ju mycket väl, att man icke kan räkna med
att genom lagstiftning på detta område framskapa någon arbetsfred, utan
tvärtom. Jag känner mig fortfarande övertygad om, att det är ett motsatt
förhållande man kommer att uppnå.

Herr socialministern nämnde i sitt anförande, om jag fattade honom rätt, att
»det brukar ju vara vanligt» — så föllo visst orden — att vid avtals upprättande
också träffa överenskommelse därom, att inga som helst trakasserier få förekomma
från någondera sidan. Herr socialministern tilläde även, att i avtalen
också pläga införas en bestämmelse om att föreningsrätten skall lämnas okränkt.
Förmodligen utgick herr statsrådet från den utgångspunkten, att arbetarna
med stöd av en sådan bestämmelse icke behövde befara, att arbetsgivarna skulle
vidtaga någon åtgärd för att trakassera en eller annan arbetare, som möjligen
under en konflikt blivit något mindre väl behandlad av arbetsgivaren, ty skulle
något sådant ske. så komme naturligtvis genast arbetsdomstolen att rätta till
detta. Om en arbetsgivare skulle avskeda en arbetare, därför att han deltagit
i en konflikt eller varit ledare för en sådan eller ordförande i fackförening
el. dyl. skulle arbetsgivaren naturligtvis dömas av arbetsdomstolen, men man
går icke tillväga på det sättet. En arbetsgivare kan ju mycket väl genom
förebärande av minskad arbetstillgång komma vilken förhatlig arbetare som
helst till livs, utan att man med domstolens hjälp kan göra det minsta. Men
antag att en strejkande arbetare icke återtages på grund av att han möjligen
sagt något ofördelaktigt om någon arbetsgivare. Ja, då är han genast fast.
Då är man genast färdig med honom.

Jag vill i detta sammanhang säga, att det, när det gäller trakasserier väl
knappast finnes något område där arbetsgivarna ha tillfälle att utnyttja sin
ställning, som just i det avseendet, jag nyss nämnde. Här har åtminstone tidigare
ofta förfarits så, att man genom konfidentiella cirkulär skickat ut meddelanden
till verkstäderna i landet runt, att den och den arbetaren icke skulle antagas
till någon plats, därför att någon arbetsgivare eller förman icke sympatiserade
så väl med honom. Så har man gått till väga, och så kommer man säkerligen
också att gå till väga i fortsättningen.

Hur kan socialministern tro, att man med denna lagstiftning skall kunna
råda bot mot något sådant? Jag tror icke, att man kan lyckas därmed, hur
man än gör. Vad bestämmelserna i övrigt beträffar sådana de föreligga, skall
jag blott nämna några ord om 3 §. Hittills har det varit så, att, även om det i
gällande kollektivavtal varit införd bestämmelse om s. k. normallöner eller vilket
uttryck man nu använt, det varit naturligt att en arbetsgivare, som varit i
behov av och kommit i tillfälle att få en skicklig arbetare, betalat något mera
än avtalet föreskriver. Nu skall icke sådant få förekomma, därest det göres
anmärkning däremot. Den enda möjligheten för en arbetsgivare att giva högre
lön än avtalet stipulerar, som, efter vad jag kan se, 3 § medgiver, är väl i de
fall. där i avtalet bestämts minimilöner, och där således de utgående lönerna
alltid anses utgå med högre belopp, än som angives i avtalet.

Ang. tag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Nr 38. 54

Fredagen den 25 maj f. m.

Ay. lag om Man har i fråga om bötesbestämmelserna sagt, att utskottet vidtagit mildrintollekhvavtal
gai.; ^å man kestämt skadeståndet för arbetarna till ett maximum av 200 kr.

(Forts) ^a’ däri ligger ju en viss sanning. I förhållande till det ursprungliga förslaget
innefattar ju detta en mildring, men när man talar om skadeståndsbestämmelser,
skall man icke glömma bort de förutsättningar, som stå de olika parterna
till buds, när det gäller att ställa anspråken. Om en arbetare exempelvis genom
en avtalsstridig handling från arbetsgivarens sida varit tvungen att vara
borta från arbetet en vecka, lärer han vak icke gärna kunna få ersättning för
mer än den tid, han har varit borta. Ersättningsanspråken mot arbetarna däremot
bli helt och hållet annorlunda och dessutom av den art, att man med fullt
fog kan säga, att det gives möjligheter å arbetsgivarnas sida att framställa
alla möjliga obilliga krav icke minst därför, att det icke endast är ekonomiska
omständigheter utan även andra omständigheter som här kunna öva inflytande.

Jag har således den uppfattningen, att man, om man skall ha denna lagstiftning,
därrned icke gagnar den sak, som man åsyftar att gagna. I detta sammanhang
vill jag påpeka något, som herr Lindman var inne på. Han talade
om, att det, då 8-timmarslagen infördes, icke var någon nämnvärd opposition
mot den lagens införande från högerkanten, men att man nu vidtager demonstrationer
från arbetaresidan, när det gäller att införa denna lagstiftning. Jag
tror icke, att man från arbetsgivaresidan har anledning att beklaga sig över
att det varit en så ringa opposition från den sidan mot 8-timmarslagen. Vad
som visar detta, är icke minst det förhållandet, att, efter det lagen i viss utsträckning
trätt i tillämpning, den 1 januari 1920, man redan kort efter den 10
januari samma år, alltså innan den hunnit i vidare mån tillämpas, var färdig
med att yrka på ett upphävande av densamma. Jag tror därför icke, att det
finnes anledning att tala om den saken. Sedan var det ännu en annan sak,
som herr Lindman talade om. Han åberopade sig på ett uttalande, som herr
Möller hade fällt, och ville konstatera att uppfattningen på arbetarsidan nu är
en annan än den var exempelvis 1926.

Herr Spångberg tillät sig säga, att om vi nu haft en socialdemokratisk regering,
skulle den regeringen förmodligen ha bearbetat arbetarsidan, så att den
gått med på denna lag. Jag vill då till svar säga-, att vilken regering än som
må komma med ett förslag av sådan art, så skulle den organiserade arbetarklassen
säga nej. Regeringen må vara socialdemokratisk, liberal eller höger,
vi skulle ändå komma till samma resultat, när det gäller att bedöma förslag
sådana som det, som nu föreligger.

Ja, herr talman, med hänvisning till vad jag här i korthet anfört, yrkar jag
i medvetandet om den uppenbara skada, som lagen kommer att medföra, avslag
å utskottets hemställan och bifall till den av herr Linder m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande utlåtande samt övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. in., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. in.

In fidem
Per C ronvall.

Fredagen den 25 maj e. m.

55 Nr 38.

Fredagen den 25 maj.

Kl. 7 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, enligt herr talmannens förordnande,
undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18 och 19 innevarande maj.

§ 2.

o Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra lagutskottets ut- Ang. hg om
låtande, nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om kollektivavtal
kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol ävensom i anledning därav väckta m■ m motioner;

och lämnades därvid i fråga om 1 § i det av utskottet under punkten (Forts)
A) framlagda förslaget till lag om kollektivavtal, enligt förut skedd anteckning,
ordet till

Herr Johanson i Hallagården, som yttrade: Herr talman! Då jag deltagit
i utskottsbehandlingen av föreliggande fråga, ber jag att med några ord få
motivera varför jag biträtt utskottets förslag.

Jag vill då först framhålla, att det är med en viss tvekan jag gått in för
förslaget, därför att det är omöjligt att helt bortse från de mot förslaget framställda
anmärkningarna.

Om det motstånd, som från arhetarsidan reses mot lagen, har utskottet (sid.

15) anfört att det i viss mån torde bero på missförstånd rörande lagens innebörd
och ogrundade farhågor rörande dess inverkan på de organiserade arbetarnas
möjligheter att tillvarataga sina ekonomiska intressen.

Man får icke heller förbise, att den föreslagna lagstiftningen gäller även
andra an direkt berörda arbetsgivare och arbetare. Det är ofta allmänheten,
som hårdast far sitta emellan vid onödiga strejker eller andra konflikter på
arbetsmarknaden, trots det att denna allmänhet icke har någon fördel av striden,
vilken utgång den än får.

Man kan väl kanske även ifrågasätta, huruvida tiden är lämplig för den
föreslagna lagstiftningen. Emellertid är det obestridligt, att allmänheten
önskar större lugn pa arbetsmarknaden, icke minst gäller detta landsbygdens
folk, hos vilket det råder en allmän önskan om att något göres för att tillgodose
densamma.

Det framhålles i utskottets motivering, att även om fred på arbetsmarknaden
ej kan ernås med förslaget, är dock en väl avvägd lagstiftning på berörda område
ägnad att främja en för saväl parterna som samhället i övrigt önskvärd
utveckling.

Utskottet har föreslagit vissa mildringar i Kungl. Maj ds förslag, så att man
kan säga, att udden brutits av de viktigaste invändningarna från arhetarsidan.

Det bör icke heller förbises, att arbetarna kunna få nytta av lagen, lika val
som arbetsgivarna. Lagen gäller ju båda parterna; är den en »klasslag» för

Nr 38.

Fredagen den 26 maj e. m.

Ang. lag om den ena, så är den det lika mycket för den andra. Vidare liar ju utskottet ej
kollektivavtal Velat frångå den eljest allmänt tillämpade grundsatsen, att civilrättsliga bem''
m'' stämmelser ej böra erhålla tillbakaverkande kraft, utan föreslagit, att bestäm (Jorte.

) meisen om lagens tillämpning även på äldre avtal med visst undantag uteslutes,
varigenom såvitt jag förstår en av de tyngst vägande anmärkningarna mot lagen
undanröjts.

Jag skall emellertid sammanfatta mina synpunkter så kort som möjligt och
framhålla vad som för mig varit vägledande, då jag tagit ställning till denna
fråga.

Kollektivavtalet är numera ett av de allra betydelsefullaste avtalen. Över
450,000 arbetare ha sina förhållanden reglerade genom kollektivavtal, och de
beröra mer än 14,000 arbetsgivare.

På grund av de faktiska förhållandena finnes det för närvarande mycket
små utsikter för parterna i ett kollektivavtal att på laglig väg göra sin rätt
gällande. Att stämma till de vanliga domstolarna är i regel lönlöst, då processen
tar flera år. Om det uppstår tvist om hur ett kollektivavtal skall tolkas,
och parterna ej kunna komma överens, ha de därför oftast ingen annan utväg
än att tillgripa strejk eller lockout. Det är ett mycket dåligt sätt att lösa
meningsskiljaktigheter. Det är ingalunda säkert att rättvisan segrar. Tydligt
är också att den svagare parten i många fall ej vågar använda dylika medel.

Jag tillåter mig därför att säga, att denna form för slitande av tvister icke
passar i ett ordnat samhälle. Staten måste väl tillhandahålla medel, så att
också den svagare parten kan få sin rätt. Det är här inte fråga om att införa
tvång utan att se till att träffade avtal upprätthållas, och att den, som har
rätt, också kan göra sin rätt gällande.

För vinnande av detta syfte föreslår man nu inrättandet av en särskild domstol,
som skall döma i tvister om kollektivavtal. Genom domstolens sammansättning
och arbetssätt vill man uppnå, att dylika tvister kunna avgöras snabbt
och sakkunnigt. Samtidigt fastställer man i lag kollektivavtalets viktigaste
verkningar. Lagstiftningen i den delen är huvudsakligen ett fastslående av
vad som redan nu gäller. Genom denna lagstiftning undvikas tvister om kollektivavtal.

Den föreslagna lagstiftningen kan ej heller anses orättvis. Den riktar sig
i lika mån mot arbetsgivare och arbetare. Ett ingånget avtal bör ej kunna
godtyckligt brytas, vare sig av den ena eller andra sidan. Genom de ändringar,
som gjorts av utskottet i de vanliga skadeståndsreglerna, har man möjliggjort,
att hänsyn kan tagas till de särskilda förhållandena på arbetarsidan. Herr
Hansson uttryckte också sin tacksamhet härför.

Det har vidare sagts, att man icke skall lagstifta mot ena partens vilja.
Naturligtvis hade det varit önskvärt, om man kunnat få även arbetarnas understöd.
Men deras motstånd bör inte vara avgörande. Många lagar ha genomförts
mot ena sidans motstånd, t. ex. ensittarlagen, 8-timmarslagen. Vid
dessa lagars genomförande sades det, att statens intresse krävde lagstiftning.
Så är det också här. Det är också samhället som i sista hand blir lidande på
arbetstvisterna.

Den socialdemokratiska regeringen anförde den 29 januari 1926 genom herr
statsrådet Möller bland annat följande: »Även om det syntes vara befogat att
stå skeptisk gentemot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående
intressemotsättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning
eller genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla
arbetskonflikter, borde ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet
om samhället och arbetsfreden gjordes till föremål för en grundlig undersökning.
» Herr Möller anförde då vidare vissa direktiv för en sådan undersökning,
vilket visar, att den dåvarande socialdemokratiska regeringen var in -

Fredagen (loa 25 maj e. in.

•r>7 Nr 38.

tresserad för frågans lösning. Det hindrar dock icke, afl man från de! hållet Ang. lag am
år motståndare till eu lagstiftning på området och säger, att något tvingande kollektivavtal
behov av ett dylikt förslag ej föreligger. Herr Hansson sade ju i sitt an fö- m''
rande på förmiddagen, att man inte i onödan skall lagstifta. Emellertid ha ^''or
dock socialdemokraterna 192(1 ansett, att något borde göras, då de föranstaltat
om undersökning angående arbetsfreden. Men nu har man från det hållet yrkat
rent avslag och ej ens begärt en ny grundlig undersökning, för att använda herr
Möllers egna ord 1926.

Ja, jag skall icke uppehålla tiden längre, då så många talare äro anmälda,
men jag skall bo att få säga ett par ord angående herr von Sydows in. fl. reservation.
Mot densamma vill jag endast säga, att jag i utskottet ej velat
vara med om några skärpningar av förslaget, och anser jag, att som frågan
nu ligger till, starka skäl tala för ett bifall till utskottets förslag, till vilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Törnkvist i Bjuv: Herr talman, mina herrar! Då jag under 46 års

tid varit anställd och fortfarande är anställd vid en av Sveriges största industrier,
tillåter jag mig säga några ord i föreliggande fråga. Jag skall icke
inlåta mig på någon tolkning av lagen eller dess olika paragrafer. Jag skall
inskränka mig till att något redogöra för de förhållanden, som voro rådande å
arbetsmarknaden vid början av min verksamhet som industriarbetare. När jag
som 14-årig pojke började vid industrien, nämligen vid Lomma cementfabrik,
funnos inga fackföreningar, ej heller några kollektivavtal, som blevo slutna.

Anarki var ständigt rådande i vad gällde avtal och uppgörelser mellan arbetsgivare
och arbetare. En grupp proklamerade strejk ena dagen, och en annan
grupp vid samma fabrik en annan dag — jag vill medge många gånger utan
bärande motiv för sin åtgärd. Ständigt förekom superi och slagsmål efter
varje avlöningstillfälle, och vid dessa tillfällen kunde det förekomma ganska
drastiska saker. Jag har som pojke bevittnat, hurusom arbetarna buro ut en
misshaglig vaktmästare på en skarphuggen planka och stjälpte honom på en
avskrädeshög. Sådant kunde försiggå, när icke arbetarna hade några_ organisationer.
Sedan 40 år tillbaka har jag deltagit i arbetarnas organisationsarbete.
Jag har varit med på många förhandlingar och varit med i många konflikter,
Jag har varit med om konflikter, som varat halva eller hela år, men
under senare tider, sedan styrelserna inom fackföreningarna hunnit skapa en
kultur och en disciplin bland arbetarna, som är så beundransvärd, att säkerligen
ingen i våra dagar kan bestrida densamma, ha dylika svåra konflikter
blivit sällsynta. Jag har varit med om sådana konflikter, och jag har iakttagit
och kunnat konstatera och kan skaffa bevis för att under pågående strejker
har icke så mycket som en spik eller en brädstump, långt mindre något värdefullare
föremål, rubbats från fabrikens område, trots att detta icke på något
sätt varit varken inhägnat eller bevakat. Emot arbetare, som uppträda på detta
sätt, skapar man icke gärna några klasslagar. Och detta förhållande, att en strejk
kan försiggå på detta sympatiska sätt, beror, som jag nämnde, på att arbetarna
äro skolade. Men det är också beroende på att det under pågående konflikt
ständigt har förts underhandlingar mellan arbetare och arbetsgivare. Dessa
förhandlingar ha förts under samförstånd och saklighet och mycket stort förtroende
för varandra. Yar och en av parterna har anfört skäl för sin åsikt, och
den gången striden har slutat, har det icke funnits någon bitterhet eller avoghet
mellan parterna. Var och en av dem har tagit skäl och givit skäl. Det är
detta goda förhållande mellan arbetsgivare och arbetare samt denna goda disciplin
och samhörighet, som är rådande på arbetsmarknaden, som herrarna här
vilja försöka att spoliera. Jag tror också, att om herrarna i dag antaga denna
lag, skola ni i stor utsträckning lyckas att uppriva dessa förhållanden.

Nr 3S. 58

Fredagen den 35 maj e. m.

Ang. lag om Jag är förvissad om, att ingen upplyst högerman i denna kammare, i varje
kollektivavtal faU, ingen, som känner till industriens arbetsförhållanden, och de förhållanden,
som äro rådande mellan industriens ledare och arbetare, skulle rösta för detta
or ■'' förslag, om det endast gällde lagförslaget i och för sig och icke några bisynpunkter
finge göra sig gällande. Att högern röstar för detta förslag i dag
beror naturligtvis därpå, att de vilja ha de folkfrisinnade på sin sida i den
stundande valkampanjen, och sedan vilja de också binda de folkfrisinnade på
sin sida ■— vilket jag tror går mycket lätt — för att kunna fullfölja denna
lagstiftningstaktik i syfte att klavbinda arbetarrörelsens frihet inom dess fackföreningar.

Ja, jag gratulerar herrarna till att följa denna taktik. Jag kan icke gilla
min högtärade vän och partiordförande, herr Per Albin Hansson, i hans optimistiska
syn på tingen, att icke fackföreningarna skulle lida skada av detta
lagförslag. Jag tror, att den gången herrarna slutfört denna taktik, ha vi
inga fackföreningar, och inga kollektivavtal komma att slutas. Yi ha så många
fiender på annat håll, dels bland syndikalisterna och dels bland kommunisterna,
som försöka göra allt möjligt för att spränga våra fackorganisationer. Och nu
få de ett handtag från regeringens sida, som de skola bliva tacksamma för.
Jag frågar mig med bekymmer: Vad skall inträffa den gången detta händer?
Och jag är stark i min kolartro, att detta kommer att ske. Ja, resultatet kommer
troligen att bliva det, att i de stora industricentra och i städerna, där komma
arbetarna att organisera sig i starka politiska föreningar, som antingen
få socialdemokratisk eller syndikalistisk eller kommunistisk inriktning. Och
till dessa föreningar komma arbetarna att erlägga dryga kontingenter för att
kunna värna sig själva och sin existens, när de bliva överfallna av arbetsgivarna.
Det är förmodligen en sådan utveckling, som herrarna vilja ha till
stånd.

Det är givet att när fackföreningarna blivit irpprivna, så finns det många
— och det finns många redan nu — som av egoistiska skäl försöka ställa sig
utanför varje organisation. Att vi fortfarande få strid på arbetsmarknaden lär
ingen betvivla. Säkerligen kommer högern och framför allt arbetsgivarföreningen
att draga försorg om att vi icke få någon evig fred på arbetsmarknaden.
Det finns många människor, som icke tillhöra någon organisation. Dessa
kunna icke klara sig när en strejk eller lockout utbryter, utan få hänvända
sig till fattigvården för att få hjälp åt sig och sina familjer. Men det kan ju
hända, att fattigvården och kommunerna varken vilja eller ha förmåga att
träda emellan i alla dessa fall. Vad blir då följden? Jo, att dessa personer
och deras barn komma att översvämma landsbygden och utveckla ett intensivt
tiggeri. Jag förmodar att bönderna från krigstiden ha ett livligt minne av,
huru det var på den tiden, när arbetarnas hustrur och barn översvämmade
landsbygden. Det var visserligen på grund av andra orsaker. Det var icke
på grund av avsaknad av medel utan på grund av avsaknad av förnödenhetsartiklar.

Men trots detta, och trots alla de olägenheter, som denna lag kommer att medföra
för arbetarna, tror jag ändå icke, att någon, efter den inpiskning, som här
skett, skulle vara karl nog att denna gång rösta och handla efter sin övertygelse.
Utan här är det de politiska linjerna, som få vara avgörande.

I den reservation, som är skriven av liberalerna 1911, framhålles i mycket
starka ordalag, att arbetarparten är starkt underlägsen arbetsgivarparten redan
vid starten av denna lag. Jag skall, utom de skäl och exempel därpå, som
där äro anförda, andraga ännu ett. Fackföreningarna bestå varken av studenter
eller jurister. Det är oskolat folk. Arbetsdomstolen skall döma uteslutande
efter de inlagor och redogörelser, som inkomma från de olika parterna.
Tror någon, att en fackförening kan prestera en så fulländad inlaga till

Fredagen (lön

59 Nr 38.

25 maj e. in.

domstolen, som arbetsgivareparten kan göra, som liar sina ingenjörer, di- Ang. lag om
rektorer och tast anställda jurister, som kunna utföra detta arbete. Redan däri kollektivavtal
ligger en mycket stor olägenhet för arbetarna, då de vilja bliva rättvist behand- m'' m’
lade av en sådan domstol. (Forts.)

Nu skulle denna lagstiftning endast gälla rättstvister. Under min långa erfarenhet
på arbetsmarknaden inom industrien har jag sett så många exempel
på, att just dessa s. k. rättstvister kunna härleda sig från intressetvister. Jag
skall endast taga ett enda litet fall ur min egen erfarenhet inom kolgruveindustrien.
Vi hade lyckats få ett ganska förmånligt avtal på en arbetsplats, på
grund av de svåra omständigheter varunder vi arbetade. Det var mycket vatten
och även eljest svåra brytningsförhållanden. Om en månad, då vi kommit
längre in i flötsen, ändrade detta förhållande sig. Då sade arbetsgivarna ifrån,
att nu skulle lönerna nedsättas med 20 %. Vi hade redan då kollektivavtal och bestämmelser
om prislistor och lönelistor på olika områden. Givetvis kunde vi
icke gå med på en sådan åtgärd, alldenstund vi hade vår prislista klar och
godkänd i kollektivavtalet, och arbetsgivarna kunde icke bestrida detta. Men
vad gjorde man då. Jo, man stannade arbetet i denna flöts och öppnade brytningen
från en annan sida. Och då fingo vi lönen nedsatt med 10 %. Jag är
övertygad och förvissad om att om vi haft en arbetsdomstol på den tiden, skulle
vi icke kunnat få rättelse eller hjälp åt arbetarna, trots att vi hade den moraliska
rätten, ty i avtalet stod. att det skulle vara så och så mycket på den arbetsplatsen.
Men när brytningen ändrades, hade vi inget avtal för den andra
arbetsplatsen. Vi fingo alltså inleda underhandlingar, och med dessas hjälp
lyckades vi att reducera nedprutningen till 10 %. Vi fingo sedan bryta samma
kol och taga varenda bit av denna flöts för 10 % lägre lön. Det skulle väl
inte förvåna någon, om vid ett sådant tillfälle, när arbetsgivarna behandlat arbetarna
på. det sättet, konflikt utbrutit. Den hade då blivit betraktad såsom
rättstvist och sålunda kriminaliserad. Den blir inte betraktad såsom en
intressetvist, fastän den i själva verket är en sådan.

Nu frågar man sig: vad bär inträffat, som gör, att denna lagstiftning skall
genomföras. År det för rikets sannskyldiga nytta, som man vill mot arbetarnas
samfällda opinion försöka genomtrumfa en sådan lag? Jag är alldeles
förvissad, att om hans excellens statsministern fortfarande varit lönearbetare
och såsom jag fått arbeta för en timlön av 60 öre för att försörja en stor familj,
så skulle han säkerligen sett denna fråga med andra ögon. Jag vill säga, att
jag betraktar det som en fix idé hos hans excellens statsministern alt med alla
medel försöka komma åt arbetarna och deras organisationer, oavsett hur stor
skada han än bringar näringslivet och samhället.

Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka avslag å utskottets hemställan och
bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Herr Sjöström: Herr talman! Jag hade gärna önskat att de kammarledamöter.
som ha satt sig i sinnet att votera igenom denna lag, velat åhöra de
få ord, jag hade för avsikt att yttra i denna debatt. Men kammarens ödslighet
ger. vid handen, att mitt anförande såväl som många andras blir ett anförande
till protokollet. Icke desto mindre anser jag mig böra säga de ord, som
jag redan hade inriktat mig på.

Då man läser igenom den kungl. propositionen och söker efter de motiv och
motiveringar, som Kungl. Maj:t har att anföra för denna lags genomdrivande,
så fastnar man ju till en början vid de bekanta siffrorna på sidan 44, vilka redan
åberopats i flera diskussioner. Där redogöres med siffror, tagna ur den
officiella statistiken, för liur stor procent de i dessa s. k. rättstvister indragna
arbetarna utgjort av samtliga i arbetskonflikter deltagande arbetare. Under
den första 10-årsperioden, 1903—1912, var procentantalet av arbetare, som hade

Nr 38. 60

Fredagen den 26 maj e. m.

Alu/, lag om varit i konflikt i sådana tvister, som lagen här avser, 7.8. Under 12-årsperioden
kollektivavtal 19^3—1925 hade procentsatsen sjunkit ned till 0.4. Det är dessa siffror, som
landsorganisationen i sitt utlåtande anser ge stöd för den meningen, att orga01
'' nisationernas principiella uppfattning, att kollektivavtal skola hållas i helgd,
vore en tillräckligt stark moralisk borgen och att en lagstiftning av denna
art för den skull icke behövde åstadkommas. Häremot anför departementschefen
då följande: »Detta förhållande synes mig snarare framhäva än förringa
lagstiftningens betydelse såsom ett värdefullt stöd för en sund samhällsutveckling
på hithörande område.» Konsekvensen av detta uttalande synes mig
vara, att om även dessa 0.4 procent förr eller senare försvinna, så skulle enligt
logikens fordringar, enligt socialministern, en sådan lag i ännu högre grad
vara nödvändig, alldenstund enligt departementschefens uppfattning den nämnda
nedgången i procentsatsen för dessa rättstvister just skulle tala för lagstiftningens
ännu större nödvändighet och betydelse. Jag kan icke förstå en sådan
argumentation från departementschefens sida. Mig åtminstone, såsom inte varande
jurist eller något som helst sakkunnig på lagstiftningens område i övrigt,
förefaller detta att vara, att man ställer logiken på huvudet.

Men även andra motiv ha framdragits i den kungl. propositionen. Bl. a. har
man såsom ett starkt motiv för att vi även i vårt land skulle vara nödsakade att
införa en sådan lagstiftning, som här föreslås, anfört, att ett flertal andra länder
infört sådan lagstiftning. Man nämner därvidlag Norge, Danmark och
Tyskland. Vad Tyskland beträffar meddelar departementschefen, att i detta
land har lagstiftningen ännu icke hunnit prövas. Man kan sålunda inte egentligen
hämta något bevis därifrån. Vad Danmark angår, bör man observera
den betydelsefulla omständigheten, som torde vara för de flesta bekant, att
den gången då en sådan lagstiftning genomfördes i Danmark, så voro både arbetsgivarna
och arbetarna överens om att en sådan lag borde införas, i motsats
till vad fallet är här i Sverige för ögonblicket, där den ena parten är absolut
motståndare till en sådan lagstiftnings genomförande. Så ha vi Norge. Där
har man en sådan lag. Den genomfördes 1920 första gången. Förra hösten
skrev i tidningen Aftenposten en norsk arbetsledare, ingenjören Danchert Smith,
en artikel om denna lags verkningar i Norge. Jag tror mig våga gissa, att artikeln
i någon mån åtminstone var tillkommen på grund av den diskussion, som
förra året pågick angående denna sak här i vårt land. Ingenjör Smith säger
angående den norska lagen: »Nu är det väl ingen mera som tvivlar på att arbetsfredslagstiftningen
och voldgiftsdomen av 1920 gav vår skeppsbyggnadsindustri
dess grundskott?» Han omtalar, att under förra sommaren 40,000
ton av den norska flottan moderniserats eller reparerats vid utländska verkstäder,
och han meddelar, att en del av dessa beställningar gått till Sverige.
Därefter fortsätter han: »Orsaken till att arbetena gå från Norge är den känsla
av otrygghet rederierna ha, när de på norska verkstäder skola ha arbeten utförda,
som skola levereras inom en bestämd tid. Här i Norge lida vi», skriver
han, »under strejker, blockader och lockouter i en utsträckning, som intet annat
land kan uppvisa. Under sådana omständigheter är det naturligt, att man har
en känsla av otrygghet, när man ger sig norska verkstäder i våld.» Ingenjör
Smith lägger en mycket stor del av skulden till dessa sorgliga förhållanden på
denna lagstiftning. »Den har», skriver han, »trumfats igenom just av de partier,
som i kraft av sill sammansättning ingen kunskap ha om industrien och
dess behov, och man har allaredan sett, hur litet nyttig, ja, hur skadlig den
kan vara.»

Sålunda, dessa bevis och motiv för behovet av eu sådan lagstiftning som denna,
vilka man hämtar från andra länder, synas mig helt och hållet sväva i luften
och motsägas av sakkunniga män och framför allt av de av mig nu citerade
uttalandena av en på området synnerligen erfaTen och sakkunnig person

Fredagen den 26 maj e. in.

Öl Nr 88.

i Norge. .Tåg vill härtill även anföra en annan sak, som nog är för de flesta
riitt väl känd men som enligt min mening är så betydelsefull, att jag vill anföra
även den till kammarens protokoll. 1 England bär ju i många år en kommission
arbetat på att ekonomiskt utreda vissa viktiga spörsmål beträffande
den engelska industrien. Denna kommission består ju, tror jag, uteslutande av
det liberala partiets spetsar, och, om jag inte missminner mig, är själva det liberala
partiets ledare, Lloyd George, medlem därav. Kommissionen bär i sitt
betänkande, vilket helt nyss utkommit, även gått in på att undersöka de spörsmål
och problem, som vi här i dag diskutera, och denna kommission har diskuterat
sig fram till en nedgörande kritik av lagstiftningsprojektet, vilken kritik
sammanfattas i en deklaration om fyra punkter. Den första punkten lyder
så här: »Obligatorisk skiljedom skulle icke vara en utvidgning utan i visst
avseende en tillbakagång för den politik, som med framgång företrädes av industrirätten»
— närmast jämförligt med vår förlikningskommission. — »Det
vitala i denna politik är, att vädjande till domstolen måste vara frivilligt, och
det ligger den allra största vikt på anslutning från båda parterna.» I punkt 4
har kommissionen gjort en ytterligare sammanfattning av vad den tänker i dessa
spörsmål, och jag vill, herr talman, till protokollet anföra även detta, ehuru
det finnes refererat i dagens nummer av tidningen Socialdemokraten. Kommissionen
säger där om förslag till lagstiftning på detta område: »Ett försök att
påtvinga parterna obligatorisk skiljedom får otvivelaktigt den effekten, att det
minskar benägenheten hos parterna att komma överens. Parterna skulle veta,
att de i alla fall till slut gå till domstolen, och båda skulle hoppas vinna där.
Offentligheten i domstolsförfarandet skulle därtill förleda båda parternas advokater
att förstora målets dimensioner för att deras huvudmän skulle se, hur
väl de kämpat. Samtidigt försvårar det skiljedomarens arbete, då detta skall
ske inför, så att säga öppen domstol, i stället för att ha de båda parterna i enrum.
Följden av det obligatoriska skiljedomsförfarandet blir slappnandet av
ansvarskänslan på ömse sidor och fördröjandet av samarbetet emellan företagare
och arbetare. Det enda riktiga är att på samförståndsvägen arbeta på förebyggandet
av tvister, så att man når därhän, att domstolar av denna särskilda
art icke äro behövliga.

I herr socialministerns anförande i dag på förmiddagen gjorde herr socialministern
en jämförelse med de skiljedomstraktater mellan Sverige och andra
länder, som vi här i riksdagen tid efter annan besluta godkänna. Herr socialministern
sade, att socialdemokraterna icke ha någon motvilja mot att rösta
för antagandet av sådana traktater utan tvärtom äro mycket angelägna om att
dylika traktater komma till stånd. Ja, det är alldeles riktigt, att så förhåller
sig. Men om någon av dessa parter, med vilka vi tid efter annan besluta ingå
en skiljedomstraktat, skulle motsätta sig en sådan traktat, då föreställer jag
mig, att regeringen inte lade fram ett sådant förslag till riksdagen. Och
därest regeringen ändå framlade ett sådant förslag till riksdagens skärskådande
och beslut, så är jag bestämt övertygad, att riksdagen skulle avslå en
sådan framställning från Kungl. Maj:ts sida.

De motiv, som av Kungl. Maj:t och socialministern anförts såsom fullgoda
skäl för denna lags genomförande, anser jag icke alls vara bärande. Däremot
hava flera föregående talare från det parti, jag har äran tillhöra, tydligt visat,
hur farlig en sådan lagstiftning i själva verket skulle bli för den svenska
industrien samt för arbetsfreden, vilken vi alla vilja främja. Det synes mig att
de skäl, som av dessa talare anförts, samt vad jag här i all anspråkslöshet yttrat,
borde vara tillräckligt för att ge de mera besinningsfulla, och de, som önska
en god och sund utveckling av vår svenska industri och fredliga arbetsförhållanden
inom densamma, skulle göra klokt uti att rösta för avslag å denna
lag.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. in.
(Forte.)

Nr 38.

Fredagen den 26 maj e. m.

^oUektivavUU grund av de ovederlagda skäl, som blivit anförda under den gångna de °

m. m. batten angående det okloka uti en lagstiftning på detta område, anhåller jag,

(Forts.) herr talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall till den so cialdemokratiska

reservationen.

Herr Pettersson i Köping: Herr talman! Jag ber att till en början få framhålla,
att jag, då jag tillhör de grupper av medborgare, vilka direkt beröras
av denna lag, velat vid detta tillfälle säga några ord. Det är möjligt, att det
kommer att bli ett återupprepande av vad som här förut sagts, och jag ber då
redan på förhand om överseende i det avseendet. Man kan med visst fog ställa
sig den frågan, om ej regeringens omsorg om samhället och dess omsorg om medborgarnas
intressen tagit sig felaktigt uttryck vid framläggandet av den kungl.
proposition, vi nu ha att behandla. Man har icke ansett sig böra taga hänsyn
till de röster och uttalanden, som framförts från den ena parten, som detta
gäller, nämligen de organiserade arbetarna i detta land.

Det synes mig, att en första förutsättning väl bör vara, och icke minst i detta
fall (så vitt jag förstår), att om en ny lag skall stiftas, bör den vara av behovet
påkallad och uppbäras av folkmajoritetens önskningar. Så är dock ej förhållandet
med detta lagförslag. Ja, även utskottets majoritet har ansett, att
det ej bör tillmätas avgörande betydelse, att den ena av parterna, som denna
lagstiftning berör, ställer sig avvisande till densamma. Man har framhärdat i
den uppfattningen, att lagen bör komma till stånd.

För min del måste jag säga och stryka under vad som sagts förut, att i en
dylik fråga har man bort taga hänsyn till båda parternas önskningar. Man har
många gånger hört erkännanden för arbetarnas fackorganisationers stora och
uppfostrande betydelse och deras uppgift att höja arbetarnas sociala och ekonomiska
ställning i samhället, och detta icke utan anledning. Denna gagnande
strävan från fackorganisationernas sida har nu försiggått under en 30- ä 40-årig verksamhet utan ingripande hittills från den lagstiftande maktens sida.
Ansatser ha visserligen icke saknats att genom lagar förhindra dess rörelsefrihet,
men de ha förhindrats. Men nu har man ansett tiden vara mogen för ett
ingripande. Man har inte tagit hänsyn till de varnande röster, som givit sig
tillkänna. Skälen ha ju varit många, och det har ju anförts, som sagt, flera.
Ett av skälen har ju varit, att i en del främmande länder har man en dylik lagstiftning.
Jag känner icke så noga förhållandena i dessa länder, men jag tror,
att förhållandena i vårt land äro i flera avseenden helt olika, vilket gör, att man
ej utan vidare bör följa dessa länders exempel. Det är ej säkert, att de förhållanden,
som anses vara passande och lämpliga i ett annat land, lämpa sig för
vårt land.

För åtskilliga människor ser kanske denna nu förebragta lagstiftning oskyldig
ut. Den skall, som det angives, avse att legalisera kollektivavtalen och inrätta
arbetsdomstolar. Men jag för min del tror, att man har anledning att
vara något misstänksam, och vi anse även, att det bör resas ett allvarligt motstånd
mot denna lagstiftning från arbetarhåll. Vad innebär egentligen innerst
tvisterna om tolkning av avtal? Ligga icke bakom dessa i många fall rena intressefrågor?
Dessa frågor skulle nu avgöras genom arbetsdomstolen. Denna
kommer visserligen att ha representanter för båda parterna och dessutom juridisk
sakkunskap. Men här rör man sig, såvitt jag förstår, på ett område, där
man med fog kan befara, att icke den juridiska kunskapen och omdömet räcka
till för att rättvist fälla den dom, som dessa personer med all sannolikhet i de
flesta fall måste komma att göra. Jag skall med anledning av det sista jag anfört
om arbetsdomstolen be att med ett exempel få närmare motivera det.

För att belysa den farhåga, som har framförts angående arbetsdomstolens
kompetens att i vissa fall döma rättvist och opartiskt, kan ett exempel anföras

Fredagen den 2*5 maj e. in.

(53 Nr

om ett skiljedomsbeslut, som för någon tid sedan avkunnades i en avtalstvist
menan arbetsgivaren och arbetarna vid eu fabrik i Eskilstuna. Här gällde det
tolkningen av begreppet
grupp smarglare ocli hejarsmeder. Arbetsgivaren gjorde gällande, att ifrågavarande
arbetare icke vore att hänföra till yrkesarbetare. Arbetarna ä sin
sida, stödda pa gängse uppfattning och praxis inom denna stad. gjorde gällande,
att ifrågavarande arbetare vore att häniöra till yrkesarbetare. Jag skall
nu bo att fa anföra, vad verkstadsavtalet — det avtal, som i detta fall gällde —
sager beträffande yrkesgruppsindelningoii: Verkstadsavtalet säger, al! de anstallda
arbetarna skola uppdelas i 4 kategorier. Dessa 4 äro: 1) manliga yrkesarbetare,
som uppnått 24 års ålder och arbetat minst 4 år i yrket 2) manliga
yrkesarbetare, som uppnått 21 års ålder och arbetat minst 4 år i yrket, 3) manl^vr°’r°Var^)e^are’
som uPPn^tt 20 ars ålder, och 4) kvinnliga arbetare.

Nagra andra kategorier, för vilka minimilöner stadgas, känner icke verkstadsavtalet.
Frågan gällde bär någon av de 3 manliga kategorierna av arbeaJ"e.
'' fen ^ar mträffade det märkliga, att skiljenämnden icke sysslade med
att bedöma tvisten efter avtalets ordalydelse utan helt enkelt fann på ett nytt
för avtalet okänt begrepp, nämligen huruvida arbetet, som utfördes vore Särdeles
komplicerat och svårt att utföra eller icke. Där finna vi, att man konstruerat
fram en fullständigt ny kategori av arbetets art. Den här ifrågavarande
tvisten har avdömts med den juridiska sakkunskapens och opartiskhetens
medverkan till arbetsgivarens förmån och arbetarnas nackdel. Här förelag,
sa vitt jag kan förstå, en klar och tydlig intressetvist, som uppstått genom
tolkningen av avtalet. Skulle avtalets ordalydelse följts i de 4 punkterna, som
jag nyss fäst upp, måste ovillkorligen omnämnda manliga arbetare kommit under
begreppet yrkesarbetare. Det gällde ju icke den kvinnliga gruppen ty det
var manliga arbetare, och grovarbetarbegreppet kunde i detta fall icke’tillämpas.
4 ofjden blev. att arbetarnas minimilöner nedsattes på grund av den uppkonstruenng
av detta begrepp, som jag här nyss har antytt.

Här se vi ju klart och tydligt, vilka resultat och vilka nya konstruktioner
man kan komma till vid tvister om avtal. Man får icke förvåna si o- över att
arbetarna icke känna sig benägna att tro på ett opartiskt förfarande av arbetsdomstolen.
Jag har velat anföra detta som ett typiskt exempel, då det många
gånger galler tolkningen av tvister angående arbetsavtal.

Vad bhr nu följden, om en dylik lagstiftning kommer till stånd? Det har
sagts bär torut, och jag tillåter mig ännu en gång att upprepa det, att det kan
komma att utveckla sig sa. att arbetarna för att undvika de oberäkneligheter
som lagen kan medföra, och undkomma risken av bötesansvar och dylikt hellre
uraktlata att traffa avtal. Ja, vad har då vunnits? Jo, ett osäkerhetstillstånd
pa arbetsmarknaden, som möjligen lagens tillskyndare icke tänkt sig

Jag vet, att vart lands arbetarklass i stort sett är lojal och laglydig, men
da man gar for langt in på dess livsintressen och sårar dess frihetskänsla, då
reagerar den. Jag^ vill också påpeka, att arbetarklassen för närvarande har
tillräckligt med svårigheter att genomkämpa, utan att man ytterligare skall
framlaggu flera irritationsmoment genom lagstiftning av denna innebörd. Jag
vill till sist framhalla, att man icke skall tro, att denna eniga och imponerande
proteströrelse, som tog sig uttryck i dessa hundratusenden arbetares demonstration
mot denna lagstiftning harom dagen, endast utgjorde en nöjespromenad, noi
den val säkert allvarligt menad och en appell till riksdagen att icke påtvinga
ven ges arbetare lagar, som de icke önska, För mig synes saken ligga så, att
kammarens borgerliga ledamöter ha all anledning att taga hänsyn till, vad som

S”kei °Cc..SaR1eS 1 d(;nna fra*a rikets breda lager, och gå in för att avvisa
den föreslagna lagen. Jag tror också, att man därmed bäst gagnar arbetsfreden
och arbetsron i vårt land. s K

Ang. lag om
kollektivavtal
in. m.
(Forts.)

Nr 38.

Fredagen den 26 maj e. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Med detta, som jag här i korthet har anfört, har jag, herr talman, velat avgiva
min varnande röst mot denna lag och ber att få yrka bifall till den av herr
Linder med flera vid detta betänkande avgivna reservationen.

Herr Molander: Herr talman! De medborgare, som bruka anfäktas av den
s. k. antiparlamentarismen, pläga allt som oftast tala om, att dessa, sina åsikter
ha de fått till följe det politiska skoj, som bedrives inom det politiska livet.
Jag tror, att detta tal i allmänhet är rätt överdrivet, och många, för att icke
säga kanske de flesta, gånger osant. Men i dag, måste jag för min del säga,
ligger det snubblande nära att taga på tungan ordet politiskt skoj. Det är en
stor man, som lär ha sagt, att knappast ha så många ogärningar begåtts som
just i frihetens namn. Och jag tycker, att det här är en motsvarighet till det,
ty här är ju regeringen och, så vitt man kan förstå, även riksdagen i färd. med
att anstifta större ofred och större split, större oreda i fredens och i fridens
namn. Det måtte väl om någonsin vara den upp- och nedvända världen. Nu
förstår jag mycket väl, att avtalslagens förespråkare icke avse detta, men efter
allt att döma torde det i alla fall bli fallet. Man är faktiskt i färd med att korsfästa
vettet, förnuftet och det sunda förståndet. Och det vore väl om man
härvidlag kunde instämma med den ädle nazareen, då han sade: »Fader, förlåt
dem, ty de veta icke vad de göra.» Och jag tror för min del, att en hel del
av dem, som nu i dag väl få antagas bilda majoritet i denna fråga, veta ganska
litet om vad de äro i begrepp att göra. Men lagförslagets förespråkare alltifrån
herr socialministern och ner till utskottets ledamöter, alltså de, som kommendera,
om alla dem kan man val ej antaga, att de handla i ovetenhet. Jag kan
ej rannsaka hjärtan och njurar, och .jag har kanske heller, ingen rättighet till
det, men ingen bär hittills förmått mig att tro, att det är själva saken som just
nu är det viktigaste. Herr socialministern sade i sitt tal på förmiddagen, att
det var samhällets plikt och skyldighet att med sina organ ingripa för att slita
tvister på arbetsmarknaden. Från herr socialministerns utgångspunkt borde
det vara mera angeläget att försöka med dessa samhällsorgan slita huvudparten
av tvister och ej de tvister, som egentligen icke äro till så förfärligt stor skada
för det så kallade samhällsintresset. Jag ser, att socialministern runkar en
smula på huvudet åt detta, och det är kanske så, att vi sedermera få svar på
de frågor, som herr Hansson i Stockholm framställt, och vi då få klarhet om,
att fortsättning kommer att följa på den här följetongen. Emellertid, om man,
som jag säger, ej kan rannsaka hjärtan och njurar på någon, så bör man i alla
fall tyda allt till det bästa. Och då tror jag, att det bästa man kan säga i denna
situation är, att regeringen är ett offer för de dumhetens omständigheter,
som den själv framproducerat. Alldeles säkert kunna dagens makthavare, icke
minst regeringen och det frisinnade partiet, trösta sig med, att efteråt kommer
syndafloden. Och att den kommer för de folkfrisinnade, i den mån den icke
redan kommit, finnes intet tvivel om, utom möjligen i Svenska Morgonbladet,
där man kanske kommer att anmäla avvikande mening. För min del håller jag
före, att regeringen redan nu slagit in så pass många spikar i sin likkista, att
den snart bör vara färdig. Jag tror också, att folkets svar på den behandling,
som frågan väl kommer att få i dag, kommer att bli av den beskaffenheten, att
det definitivt slår igen locket på det frisinnade partiets och den sittande regeringens
sarkofag.

Socialministern har anfört, att den bär lagen motiveras främst av samhällsintresset.
Ja, det är klart. Man vill visserligen sätta arbetarna under klasslagar,
men någon del i samhällsintresset tycker icke herr socialministern, att
arbetarna böra ha. Vad menar man egentligen med samhällsintresse? Jag
måste ju anmäla, att jag ej är så allmänbildad, att jag vet. vad samhällsintresse
alla gånger är. Det är tydligt, att vi tala med olika tungor. Socialministern

Fredagen den 35 maj e. in.

(55 Nr .''W.

kar ett samhällsintresse och andra människor ha ett annat samhällsintresse.
År det sa, att regeringen och dagens makthavare för sin del tagit patent på
samhällsintresset? Ha ni tagit monopol på det, så att ingen annan människa
får hysa något samhällsintresse? Det förefaller verkligen så.

Nu tro vi på den här sidan, att denna lag icke kommer att minska arhet,stvisterna
utan tvärtom. Om det nu är ett samhällsintresse, att det blir större
fred på arbetsmarknaden, då ha vi, som hysa en motsatt uppfattning mot herr
socialministern, lika stor rättighet att tala i samhällsintressets namn.

Liksom man tagit monopol på samhällsintresset, tyckes man också ha monopoliserat
det allmänna rättsmedvetandet för sig. Del. har ju alltid gällt, när
det varit omtvistade^lagstiftningspro.jekt före, särskilt när det varit fråga om
förbudslagar, att ifrån de s. k. samhällsbevarandes sida ropats i högan sky om,
hur farligt det är att lagstifta mot det allmänna rättsmedvetandet. Men nu
räknar man icke alls med att arbetarna hava något rättsmedvetande, ty då skulle
val arbetarnas rättsmedvetande också räknas in i det s. k. allmänna rättsmedvetandet.
Men nu tycks man icke alls vilja räkna med vare sig det ena eller
det andra i detta fall. Man måste verkligen fråga — det förstår jag, att icke
jag kan bevärdigas något svar — men jag vill i alla fall kosta på mig att fråga,
huruvida det anses, att de svenska arbetarna hava något rättsmedvetande överhuvud
taget eller om de svenska fackligt organiserade arbetarna bestå av en
hop antisociala individer, ett band huliganer eller eu massa illgärningsmän eller
vad det är för något slags folk, som dels å ena sidan skall ställas utanför samhället
men å andra sidan underordnas särskilda lagar, som stiftas för dem. Ja,
jag tror, att icke ens herr^ Järte vågar påstå, att vi äro sådana illgärningsmän’
som jag frågat om. Då så icke är fallet, tror jag, att man heller icke skall behöva
hava någon särskild lagstiftning över arbetarna. Hur vore det t. ex., om
man skulle börja stifta avtalslagar mot alla olika korporationer? Kanske det
finns någon förening av borgmästare att lagstifta mot eller någon förening av
byråchefer o. s. v., som man också skulle börja stifta klasslagar mot. Någon
konsekvens i galenskapen borde man verkligen fordra. För 300 år sedan kom
ju till en gammal rättsregel, som säger, att »det Kungen med skäl vill. det skall
räknas för lag, och det, som menige man samtycker till». Men nu måste man
fråga, om arbetarna räknas till menige man; eller hava avtalslagsherrama och
regeringen även tagit monopol på att ensamma räknas till menige man? Jag
tror, att det är rätt länge sedan hans excellens herr statsministern var menig
man, och jag vågar icke ens antyda, att de övriga statsråden skulle räknas till
menige man, åtminstone icke socialministern. De övriga vill jag icke uttala
mig om. Men jag tror emellertid, att jag icke vågar mig på det. Det kanske
icke vore så bra.

Herr Andersson i Rasjön, som här avlämnat ett vittnesbörd om rättfärdigheten
i den ifragasatta lagstiftningen, är väl möjligtvis den, som kan pressas
in under begreppet menig man. Men vad säger nu menige man ute i landet,
därest det skall vara en rättsgrundsats den gamla domarregeln, att menige man
skall samtycka till en lag?. Ja, jag vet ju, att herrarna i regeringen, åtminstone
en del av dem, mycket.intresserade åskådade tisdagens demonstration då en
stor del av menige man i Stockholm tillkännagav sin mening. Vad menige
man ute i landet har tillkännagivit, har också gått ut på, att de icke alls vilja
vara med om den lagstiftning, som här i dag ifrågasattes. Nu vill jag icke
därmed säga, att det är alla menige män, som på detta sätt uttalat sig mot lagstiftmngen,
men det är icke heller, någon menig man, som uttalat sig för den.
Nu törstar jag mycket väl. att socialministern som på förmiddagen sade. att så
mycket hade inträffat på 17 år, att han nu sprungit ifrån den rättsuppfattning,
han hade da, ingalunda är villig att taga någon hänsyn till grundsatserna i eu
domareregel, som är 300 år gammal.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 38. 5

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Kort*.)

Nr 38. 66

Fredagen den 26 maj e. m.

Ang. lag om ja, herr talman, jag har tidigare instämt i det tal, som herr Hansson i Stock -kollektivavtal holm’ hållit och för övrigt torde nära nog allt vad som kan sägas i denna
(F 2) fråga vara sagt. Det blir en klasslag i sämsta bemärkelse, en lag, som gäller
01 '' för de organiserade arbetarna men icke för de oorganiserade, en lag som åstadkommer
med säkerhet mycket ofog och mycken bitterhet. Jag kan för min del
icke fullt instämma i vad herr Hansson sade, när han förklarade sig kunna
tänka, att en sådan situation skulle kunna uppkomma, att en lagstiftning i detta
ämne skulle bliva nyttig, någon gång i framtiden. Jag tror för min del, att
när kollektivavtalen äro frivilliga avtal, böra också de tvister, som grundas på
innehållet i desamma, jämväl lösas genom frivilliga åtgärder parterna emellan
och icke genom några lagpåbud. För övrigt vill jag säga, att arbetarna
äro överhuvud taget misstänksamma mot allt vad skiljedom och kanske mest
allt vad skiljedomare heter, ty det är ett faktum, att de män, som äro lagens
tillskyndare, bli just de som i skiljedomstolarna komma att bliva de utslagsgivande.
Är det någon som är så enfaldig, att han tror att arbetarna just genom
detta skulle bliva särskilt angelägna om och tycka bättre om skiljedom
nu än tidigare? För min del anser jag detta vara alldeles uteslutet.

Huruvida arbetarna skola bliva laglydiga eller lagbrytare i förhållande till
denna lag, därest nu förslaget antages, anser jag för min del vara för tidigt att
uttala sig om. Jag hoppas emellertid, att arbetarna skola med sina organisationers
hjälp kunna vidtaga sådana åtgärder, att lagen göres fullkomligt verkningslös,
utan att lagen därför behöver brytas. Men det vill jag säga, och jag
känner stämningen åtskilligt, att någon helig vördnad för socialminister Petterssons
avtalslag komma vi aldrig att få. Den tillhör nog mera den sortens
lagar, om vilka en av liberalismens märkesmän i vårt land, Adolf Hedin, med
åberopande av Mirabeau en gång yttrade i riksdagen, att »om I stiften denna
lag, så svära vi att aldrig lyda den».

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Dahlén: Herr förste vice talman! Vid remissdebatten vid årets början
tillät jag mig att uttala den uppfattningen, att det förslag, som då förbereddes
i denna fråga, endast utgjorde början till en lagstiftning av större
utsträckning på detta område. Jag trodde knappast vid det tillfället, att jag
så snart skulle få ett auktoritativt uttalande på riktigheten därav. Men då man
tager del av vad socialministern anfört, som även återfinnes på sid. 8 i utskottsutlåtandet,
skall man se, att det nuvarande förslaget endast är avsett att utgöra
inkörsporten till en fortsatt lagstiftning på detta område. Socialministern
framhåller nämligen i detta utlåtande, att givetvis hade det från vissa synpunkter
varit önskvärt, att frågan om åtgärder för främjande av arbetsfred i
hela dess vidd kunnat på en gång upptagas till prövning och alla däri ingående
spörsmål samtidigt företagas till avgörande. Men, fortsätter han, då detta av
vissa skäl icke låter sig göra, synes det lämpligt att till en början inskränka
sig till ett lagfästande av kollektivavtalen mellan arbetsgivare och arbetare.

Det är alltså obestridligt, att socialministerns och därmed även tydligen hela
regeringens uppfattning är den att detta endast skall bli början till ett fullständigt
klavbindande av fackföreningsrörelsen här i landet. Jag vill också i
detta sammanhang konstatera, att det är angenämt att veta, var vi egentligen
hava frisinnet i landet på detta område. Det har ytterligare klarats upp genom
det uttalande, som gjorts av de frisinnade ledamöterna här i kammaren under
förmiddagen och även nu på eftermiddagen. Jag tillät mig också vid remissdebatten
uttala den uppfattningen, att det då förberedda förslaget skulle komma
att utgöra en typisk klasslag, ett omdöme, som jag för närvarande icke alls

Fredagen den 2ö maj e. in.

ti7 Nr !W.

hur nagon anledning alt franga. Det liar visserligen framhållits från social- -d/ig- lag om
ministern och senast även från herr Johanson i Hallagården, att ett lagförslag,
som träffar båda parterna, måste under alla omständigheter vara en rättvis m'' m''
anordning. Jag tillåter mig fälla det omdömet, att ingenting kan vara orikti- (Korte-)
gare än ett sådant påstående. Bara den omständigheten, att den ena av de
parter, som lagstiftningen här gäller, ensam är ägare till produktionsmedlen,
medan arbetarna icke hava något annat än sin arbetskraft att sälja, gör det
självfallet, åtminstone såvitt jag förstår, att en sådan lag icke kommer att verka
rättvist under några förhållanden. Om arbetarna under kristiden, då de här i
landet hade treåriga till femåriga avtal med arbetsköparna, haft en lag av
den omfattning, som här är föreslagen, skulle det icke funnits några möjligheter
för fackföreningarna i landet att tillkämpa sig dyrtidstillägg på de ''små
löner, arbetarna hade förut, nagot som jag tror icke någon av kammarens ledamöter
kan våga säga då var oberättigad. Men om det skulle hava skett under
sådana omständigheter och med den lagstiftning, som här föreslås, skulle arbetarna,
som sökte tillkämpa sig tillägg på sina löner, hava straffats som
lagbrytare. De skulle hava dömts till böter. Jag tror under sådana omständigheter,
att man har rätt att fälla det omdömet, som jag här gjort om det
föreliggande lagförslaget. Det var endast i anledning av fackföreningarnas
rörelsefrihet, som de kunde tillkämpa sig dessa dyrtidstillägg, en rörelsefrihet,
som också är nödvändig i framtiden.

Jag är övertygad, att om arbetsköparna med statens hjälp kunna klavbinda
fackföreningarna, så behöva de för sin del knappast någon egen organisation.

De hava ett flertal andra medel, varmed de kunna tvinga arbetarna till underkastelse,
icke minst genom äganderätten till produktionsmedlen men även på
annat sätt.

Det har förut framhållits bär i dag och jag vill understryka det än en gång,
att genom antagandet av ett sådant lagförslag kommer man att ge arbetsköparna
en mycket stor makt även därigenom, att de få nästan obegränsade möjligheter
att tillämpa vad vi kalla för § 23 i avtalen. De hava rätt att leda och
fördela arbetet, antaga och avskeda arbetare o. s. v., utan att arbetarna under
sådana omständigheter kunna sätta sig till motstånd mot deras åtgöranden.

Det förefaller mig orimligt, om de borgerliga representanterna här i kammaren
och i synnerhet de representanter, som sägas representera småbönderna o. s. v.,
verkligen kunna inbilla sig, att arbetarna ute i landet överhuvud godvilligt
^»Ue finna sig i en sådan situation. Jag tror. att man känner arbetarna och
förhållandena ganska dåligt, om man förutsätter, att det skulle bli fallet. Hur
kommer nu en lagstiftning egentligen att verka ute på arbetsplatserna, om den
kommer att genomdrivas, som det här föreslagits? Det kommer icke att bli,
som socialministern framhöll under förmiddagens lopp, att det kommer att
skapas arbetsfred, utan det kommer snarare att bli motsatsen. Jag är livligt
övertygad, att arbetarna i landet helt enkelt komma att uraktlåta att ingå
nagra kollektivavtal. Jag skall taga ett litet exempel. Jag är nämligen anställd
i gruvindustrien vid ett gruvfält i Norrbotten. Vi ha i det samhället, där
jag är bosatt, en organisation som omfattar nagot över 900 organiserade arbetare
tillhörande gruv- och industriarbetarförbundet, men vi ha också samtidigt en
syndikalistisk organisation, som omfattar ett nästan lika stort antal arbetare.

Dessa syndikalister ha alltid hittills respektera! de ingångna avtalen och detta
kanske alltför plikttroget i vissa fall. Men vi kunna vara övertygade, att det
finns ingen organiserad arbetare i gruvindustriarbetarförbundet, som är så enfaldig,
att han är med om att under nagra omständigheter binda halva massan
med ett kollektivavtal, som kommer under en dylik lag, när halva massan
kommer att stå. utom och hava möjlighet att vilken dag som helst kunna företaga
åtgärder till arbetarnas fördel.

Nr 38. G8

Fredagen den 26 maj e. m.

Ang. lag om Jag tror, att det är skäl att göra klart för sig den situation, som kommer
kollektivavtal att uppstå genom denna lagstiftning. Jag vill i alla fall tillägga, att för mig
m. m. yjka former och vilken taktik som arbetarna komma att använda,

fForts.) men ett är säkert, nämligen att det måste ske en omläggning från arbetarnas
sida av kampen mot detta samhällssystem, därest lagförslaget genomdrives.

Det har från så många håll här i dag påpekats den dubbelställning, som
socialdemokraterna här i kammaren med deras förra regering i spetsen intagit
till detta spörsmål, så att jag skall icke för min del i någon nämnvärd
mån förvärra den prekära situation, som dessa herrar verkligen stå i. Men
när man från det hållet varit kavat nog att helt förnekandet faktum, att de
varit med och drivit fram spörsmålet om en lagstiftning på detta område, kan
det icke hjälpas, att man måste ytterligare upprepa, vad man förut anfört.
Det finns väl ingen av herrar socialdemokrater här i kammaren, som överhuvud
taget vill bestrida, att deras förre socialminister uttalade den uppfattningen,
att han »ansåg tiden mogen för obligatorisk skiljedom i rättstvister». När en
socialminister här i landet är av den uppfattningen, att tiden är mogen för
att genomföra en lagstiftning, och han tillsätter en stor kommitté, som har till
uppgift att utreda den frågan, är det väl tämligen meningslöst att nu här förneka,
att man varit med och drivit fram och uttalat den uppfattningen, att tiden
är mogen för en lagstiftning pa detta område. Är det nagon som tvivlar pa
dessa uppgifter, behöver han endast se i statsrådsprotokollet för 1926, där uttalandet
återfinnes.

Under remissdebatten 1926 ansåg den dåvarande socialministern det vara
nödvändigt att varna de borgerliga representanterna här i kammaren för att
hava allt för brått vid genomförandet av denna lagstiftning. Han sade nämligen
så här: »Vill man verka för en opinionsförskjutning, får man icke rusa,
ty då kan det hända, att man når motsatsen till vad man ämnat ernå». Jag vill
verkligen ställa den frågan: Finns det någon grupp, som är representerad här
i kammaren eller i riksdagen överhuvud, utöver arbetarklassen, som har behov
av att påverkas i detta avseende? Vi veta, att samtliga representanter från borgerligt
håll äro fullständigt på det klara med att genomdriva ett lagförslag
på detta område och ha haft den uppfattningen en lång tid. Det var alltså mga
andra än arbetarklassen, som skulle påverkas med opinionsförskjutningar och
åsiktsförskjutningar i detta spörsmål. Jag vill också påpeka, att herr Möllers
anförande uppfattades just på det sättet av de borgerliga representanterna i
riksdagen. Den nuvarande handelsministern yttrade vid detta tillfälle, att
den enda regering, som har möjlighet att kunna genomföra en lagstiftning på
detta område, är en socialdemokratisk regering, och han tillägger: »Kan regeringen
göra detta, är den förtjänt av fosterlandets eviga tacksamhet.» Jag får
för min personliga del säga, att jag tror, att arbetarnas fosterland och herr
Hamrins fosterland i detta fall betydligt skilja sig från varandra. Och herr
Hamrin tillägger, att varje framstöt på detta område är välkommen och såsom
sådan betrakta vi regeringens ingripande i detta avseende. Jag vill också
tillägga i detta sammanhang, att den socialdemokratiska regeringen 1926 icke
hade något uppdrag av riksdagen att tillsätta den kommitté, som den tillsatte
vid det tillfället, sedan den dåvarande regeringen år 1922 förklarat, att alla
utredningar i arbetsfredsfrågan skulle bli vilande, till dess riksdagen givit nya
direktiv om dess upptagande. Efter denna förklaring har riksdagen icke fattat
något beslut om upptagande av denna utredning. I stället hava vid 1924
års riksdag motioner, som krävt, att utredningen skulle tagas upp på nytt, avslagits.
Men sedan den socialdemokratiska regeringen, närmare bestämt den 29
januari 1926. tillsatte sin utredningskommitté, beslöt riksdagen tre månader
härefter, den 30 april samma år, att utredningen skulle fortsättas. Man maste
väl också ha någon mening, när man tillsätter en stor kommitté av sex borger -

Fredagen den 25 maj e. in.

Nr !$8.

liga och tre arbetarrepresentanter, en verklig mening med att kommittén skall
uträtta något och framlägga ett förslag, i synnerhet när man gett dom sä långt
gående direktiv, som skett vid detta tillfälle.

Jag tror i alla fall, att, oavsett vilken politisk uppfattning arbetarna här i
landet ha, de dock alla äro fullständigt eniga om nödvändigheten av att lagförslaget
bör avslås. Det förhåller sig också på det sättet, att representanterna
för socialdemokraterna i riksdagen för tillfället blivit av arbetaropinionen pressade
att intaga samma uppfattning. Och man får väl hoppas på att den uppfattningen
håller i sig även efter valen detta år. Det finns nämligen ingen meningsskiljaktighet
bland menige man inom arbetarnas led ute i landet, och de
hava också med stora och kraftiga demonstrationer givit tillkänna sin uppfattning
— och den är fullständigt enhällig — att man här försöker att binda
deras rörelsefrihet. Det är på det sättet, att de makthavande här i landet, icke
minst de borgerliga representanterna i riksdagen, under oavlåtliga bedyranden
gå till kamp mot arbetarna på alla områden och under den vilseledande beteckningen,
att det sker för att bekämpa klasskampen. Vi kommunister ha
aldrig någon gång stuckit under stol med att vi anse klasskampen nödvändig
för att föra arbetarnas strävanden framåt. Men finns det någon annan, som
överhuvud bedriver klasskamp är det just borgarklassen, vilket visas med all
önskvärd tydlighet genom det lagförslag, som de stå i begrepp att driva igenom.

Herr Andersson i Rasjön uppdelade motståndarna till denna lag uti sitt anförande
på förmiddagen i tre olika kategorier. Han nämnde däribland kommunisterna
och syn dikalisterna, som äro motståndare till denna lag, därför att
de under alla förhållanden lita till våldet och strejken såsom enda medel att
föra deras strävanden framåt. Jag vill för min del säga, att i vad det gäller
oss är detta ett gott omdöme, ty den ställning, som fackföreningsrörelsen kommit
till här i landet, har den nått genom möjligheten att använda maktmedel
och genom strejker. Jag är livligt övertygad om att denna inställning även i
fortsättningen kommer att vidhållas och även visa sig nödvändig.

Jag vill slutligen ställa en fråga till representanterna för det socialdemokratiska
partiet här i kammaren. När nu alla dessa talare fördömt denna lag,
visserligen från olika utgångspunkter, då vill jag ställa till herrarna den frågan:
äro ni villiga att ordna arbetet på det sättet ute i landet, att vi kunna
göra denna lag illusorisk? Detta är tydligen det enda argument, som biter på
de borgerliga representanterna här i kammaren. Jag avvaktar verkligen med
intresse det svar, som kommer att lämnas på den frågan.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Spångberg
m. fl. väckta motionen samt avslag på utskottets hemställan.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Fortö.)

Herr Hallén: Herr talman! Man kan säkerligen tvista om vilka faktorer
det är, som gjort, att detta vårt svenska folk, om vilket redan gamle kung Gösta
yttrade att »det är ett trögt folk. fullt av hetsigheter», ändå alltid i vår svenska
historia visat en lika förunderlig som lycklig moderation inför allvarliga
och hårda påfrestningar. Om vi frånräkna de händelser, som utspelades på
Stockholms slott åren 1771 och 1809, kan man säga, att det finns väl knappast
något land i världen, där man sett så litet spår av verkliga revolter och revolutioner,
och de ärade kammarledamöter, som hade sin plats här vid 1918 och
1919 års riksdagar, bevara säkerligen såsom ett av sina ljusaste politiska minnen
den fredliga uppgörelse, den verkligen varma känsla av samförstånd mellan
klasserna, som präglade den stora författningsuppgörelsen vid de två nämnda
riksdagarna. Och de huvudstadens goda medborgare, som för några dagar
sedan bevittnade den här i kammaren i dag mycket påtalade demonstrationen,
måste allesammans också ge sitt vitsord åt den lojala, den fredliga, eller, som
någon tidning kallade det, rent av gemytliga ton, som präglade demonstratio -

Nr 38. 70

Fredagen den 25 maj e. m.

om nen. Det är också därför en glädje att veta, att ingen tillstymmelse till pårn
mlia tryckning kommit fram. Det vill jag säga redan nu. Den representant här i
(Korts.) kammaren, som skulle låta sina allvarliga bekymmer och sin besinning eventuellt
leda honom till att lägga ned sin röst inför Kungl. Maj :ts proposition,
han vet, att han eller hon gör det icke under någon påtryckning utifrån. Icke
ens en antydan om det ringaste hot har egentligen framkommit under dessa
stora och spontana manifestationer. Det vore naturligtvis också en dålig statskonst,
om man toge hänsyn till sådana s. k. utomparlamentariska påtryckningsmedel,
men det är säkerligen å andra sidan, herr talman, en lika dålig statskonst.
om man fullständigt underskattar de opinionsyttringar, som här framträtt
i en så påfallande fridsam och moderat prägel, som här varit fallet.

Det, som givit mig mod att, ehuru icke ägande någon personlig erfarenhet
av de problem, med vilka vår fackföreningsvärld brottas, ändå här taga till
orda i den långa raden av talare, har varit, herr talman, att jag har en stark
känsla, att man även inom regeringen besjälas av välmening, och jag vill för min
personliga del säga, att den av oss, som känner den nuvarande socialministern,
kan nog icke i sanningens namn frånkänna honom en god social vilja, så att han
skulle med berått mod och mot bättre vetande ställa sig i deras led, som vilja
skärpa motsättningarna inom våra partier. Vad som emellertid saknas hos
honom, det är den verkligt folkpsykologiska blicken, förmågan att kunna se,
huru denna lag i psykologiskt och andligt avseende kommer att verka med tanke
på hela den framtida sociala sammanlevnaden. Det är, som sagt, endast detta,
som gjort, att jag tagit till orda för att ge uttryck såsom min politiska mening
för min ängslan och mina verkliga bekymmer inför det perspektiv i vårt lands
utveckling, som jag tycker mig kunna ana vid synranden. Det finns nämligen
icke något tvivel om — såsom förfarna och kunniga män här i kammaren
redan uttalat — att vi med det tilltänkta lagförslaget löpa stora risker för att
gå emot en syndikalisering av hela denna fackföreningsrörelse, och det finns
något annat, som kommer att gå i omedelbart släptåg med samma företeelse,
och det är en snabb bolsjevisering av den svenska arbetareklassen. Att våra
kommunister hälsa ett sådant perspektiv med tillfredsställelse, det är självfallet.
Men det borde för alla vänner av en sund och harmonisk utveckling av
våra sociala förhållanden i stället te sig såsom en verklig styggelse, om man
rycker närmare sådana perspektiv. Det finns inget tvivel om, att genom den
utveckling, som från fackföreningshåll här skisserats såsom antaglig och möjlig
under de närmaste åren, tack vare denna lag, kommer inom ganska stora
lager av vår arbetarevärld att framträda ett drag av illojal känsla gent emot
allt socialt samarbete och social sammanlevnad övefhuvud taget. Och arbetarklassen
kommer att icke blott ekonomiskt och socialt utan ännu mera politiskt
bliva avgränsad gent emot andra klasser. Jag tycker, herr talman, att
detta är ett av de mest skrämmande perspektiv, som vi här ha att räkna med.
Det finns ingen värre olycka för ett land än om dess breda arbetarelager komma
att bli så avgränsade i sin politiska rörelse, sin allmänna åskådning och sitt
tänkesätt gentemot övriga klasser. Vad blir följden av detta? Jo, naturligtvis
ingen annan än den, än att med den allmänna rösträtten såsom instrument
det blir en förtvivlad kamp om den politiska makten och vi komma att oscillera,
d. v. s. kastas emellan politiska skiftningar, varvid ibland den arbetarfientliga
reaktionen kommer att sitta vid makten, och att det icke blir folk av socialministerns
typ, som under de åren komma att diktera våra politiska förhållanden,
det förstå vi nog. Det finns ett ord som säger: »Likbärarnas fötter vänta redan
vid dörren.» Vilket politiskt parti det är, som kommer att taga den verkliga
politiska ledningen på borgerligt håll, därom finns i denna kammare icke längre
någon tvekan. Jag menar, att vi komma att ibland ha en reaktionär och framför
allt arbetarfientlig politik och kanske att det kommer att förunnas oss en

Fredagen den 25 maj e. in.

71 Nr 38.

tid, då i stället eu arbetarmajoritet dikterar landets öden. Huruvida den majoritet,
som är avskuren ifrån det omedelbara samarbetet med låt oss säga den
borgerliga vänstern, kommer att iakttaga moderation och måttfullhet samt
tillbörligt hänsynstagande till andras intressen i vårt samhälle;, det återstår att
se. Jag menar med andra ord, att dessa extrema skiftningar komma att prägla
vårt politiska liv för framtiden på samma sätt som vi bevittnat på flera ställen
ute på den stora kontinenten, och vårt land kommer att glida in i socialt och
kulturellt sämre förhållanden än dem, under vilka vi nu leva.

Jag vill med dessa ord ingalunda hava uttalat någon förhoppning om att
några av dem, som åtminstone tills vidare representera det verkliga regeringspartiet,
skulle vackla i sin föresats att föra detta säkerligen till sina sociala
verkningar olyckliga förslag i hamn. Så starkt är partikittet och så mån om
regeringens prestige måste man vara på den kanten, att våra förhoppningar i
sådant hänseende äro uteslutna. Men jag skattar, herr talman, åtminstone åt
den allvarliga förhoppningen och övertygelsen, att det ändå i denna andra kammare
finnas sådana allva rskännande och obekymrade representanter, som verkligen
veta, att om de i dag eller i natt äro beredda att säga nej till det föreliggande
förslaget, de icke få över sig en prägel av omanlighet eller feghet, så
mycket mindre som någon fara icke står för dörren, utan de skola — och det
är min allvarliga och uppriktiga övertygelse — framstå för vida lager av vidsynta
människor såsom ett exempel på medborgare, som i eu allvarlig och bekymmersam
stund så älskade sitt fosterland, att de sade nej för en åtgärd, som
så småningom skulle sänka landet i en atmosfär av skärpta klassmotsättningar
och växande benägenhet för illojala aktionsmedel inom detta rike, som hittills,
det måste vi säga, varit sådant, att vi med skäl kunnat yvas över det såsom
det stora föredömet ute bland kulturfolken, när det gällt god laglydnad och
ömsesidig social förståelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Korts.)

Herr Yästberg: Herr talman! Jag skall också be att få ge uttryck åt några
synpunkter på denna fråga, som kräver en lugn, fördomsfri och klichélös
prövning, då den ju i alla fall innefattar hela det sociala problemet i västficksformat.
Jag måste också tillåta mig en liten deklaration, såsom bakgrund för
min personliga syn på denna fråga.

Alla måste väl vara överens om, att det existerar intressemotsättningar i samhället,
framför allt mellan arbetare och företagare. Det är på dessa intressemotsättningars
existens, som socialdemokratien byggt upp sin teori om klasskampen.
Men från det ögonblick, då den tesen föddes och till den dag, som i
dag är, har väl i alla fall skett någonting i samhället. Det har skett en förskjutning
i hela det sociala läget, en omvärdering av många gamla teorier. Jag
undrar, om det finns någon vaken människa, som vågar betvivla detta. Arbetarklassen
av i dag är icke densamma som den av i går, just därför att det inträffat
någonting. Arbetaren är nu politiskt fullmyndig och bär ansvar i stat
och kommun. Yi se, att samhället på viktiga områden genomfört en råd reformer,
som åtminstone åstadkomma ett relativt skydd för olika människor, och
som även utgöra en god grund för vidare framsteg. Den kooperativa rörelsens
väldiga utveckling betyder, att arbetaren har dagliga instruktionskurser i ekonomisk
förvaltning under fri konkurrens. Den stora och mäktiga fackföreningsrörelsen
har byggt upp ett vidlyftigt kollektivt avtalsväsen och en väl
fungerande förhandlingsordning. Alla dessa faktorer — och en massa andra
lika påtagliga — ha verkat därhän, att arbetaren av i dag icke kan betraktas
såsom en tiggare och en rättslös individ i samhället, utan han är och känner
sig såsom en myndig medborgare och en människa med självkänsla.

Nr 38. 72

Fredagen den 25 maj e. m.

idlektivavtal ..J0! dagen kunna vi ändå konstatera en sak, och det är, att i arbetarens egen
° emWm.a åtminstone i olika skikt av arbetarklassen, kämpa två olika idévärldar om

(Forte.) herraväldet, om möjligheten att få det bestämmande inflytandet. Den ena är
reformismens och demokratiens metod, och den andra är katastrofteoriens och
diktaturens. Den senare metoden företrädes nu i sin mest renodlade form av
kommunismen, av herrar Spångberg och Dahlén i dagens debatt. Denna metod
utgår ifrån, att man skall underhålla det missnöje, som finns, att man skall
nära oron, att man skadi skapa ständiga strider på arbetsmarknaden, att man
överhuvud taget med inbördeskriget som oundviklig betecknade metod skall
skapa ett nytt samhälle under arbetets diktatur. Reformismens idé och demokratiens
metod måste ju innebära ungefär det rakt motsatta, nämligen att gå
successivt fram, att främja en stegvis utveckling, att visserligen icke avskaffa
klasskampen, men kanalisera och förvandla den, att göra den fruktbringande
utan att tillgripa våldets metoder. Jag skulle kunna använda en bild, hur man
fångar de vilda vattenmassorna och pressar in dem i turbinerna för att förvandla
dem i elektrisk energi, i kraft, lyse och värme. Det är ungefär samma
metod, som jag tänker mig, att reformismen inom socialdemokratien företräder,
när man vill försöka komma bort från katastrofteorien, från den revolutionära
romantiken, och skapa ett system för fredlig och förnuftig utjämning av motsättningarna
i samhället.

^ Är nu detta en illusion? Ja, vem kan svara på den frågan i dagens virrvarr?
Vem kan säga, vem som får rätt, reformismens eller kommunismens förespråkare?
Därom veta vi för ögonblicket ingenting. Vad veta vi om styrkan och
riktningen i den mentalitet, som finns hos den uppväxande ungdomen, hos den
generation, som har upplevat världskrigets ödeläggelse, revolutionsrörelsernas
sammanbrott, sovjetsystemets bankrutt och fascismens fiasko? Jag tror. att
man icke kan uttala sig bestämt, huruvida vi komma att fortsätta på reformismens
väg eller om vi komma att glida över till- kommunismens. Vi kunna
endast vilja och hoppas på förnuftets seger.

Reformismen måste väl sträva efter och medverka till en avspänning på arbetsmarknaden,
måste innebära kravet på en pacificering av arbetsplatserna.
Men jag tror icke, att man kan vinna det bara med ett erkännande av status quo,
av förhållandena sådana, som de äro, utan detta förutsätter, att den andra parten,
ägarna till produktionsmedlen, måste lämna koncessioner. Arbetarna måste
bliva myndiga även på det ekonomiska området. Vägen måste väl här gå
genom en utbyggnad av det kollektiva avtalet, genom ett ökat samförstånd i
förtroendefullt samarbete i någon form av industriell demokrati samt framför
allt genom ett system av intressegemenskap i produktionen, om vars innebörd
och former vi ännu tvista. Vill man på borgerligt håll icke se saken på det
sättet, ja, då fruktar jag för att det icke är mycket att resonera om, ty då
måste ju resultatet bli, att kommunismen blir den naturliga ledaren av arbetarklassens
kamp för att med revolutionära metoder försöka åstadkomma åtminstone
ett snabbt avgörande och pröva en annan linje än reformismens experimentella
väg. Det är också detta, som jag tror, att våra borgerliga motståndare
behöva taga i betänkande.

Vad gäller det nu framlagda_ förslaget, anser jag. att det angriper arbetsfredsfrågan
från alldedes felaktiga utgångspunkter, och därtill på ett opsykologiskt
sätt. Regeringen vill ju mobilisera samhällets auktoritet och maktmedel
för en linje, som realiter betyder en suspension av rätten. Herr socialministern
uttryckte här på förmiddagen sin uppfattning så, att det vore nödvändigt
att få till stånd en lag, som med samhällets auktoritet säger ifrån, vad
som är rätt, och som också ser till att rätten exekveras. Vad är det då. som
är rätt härvidlag? ^Grår samhället in för en rättsåskådning, går samhället in
för att garantera någon rätt på detta område? Nej, samhället går in för att

Fredagen den 25 maj e. m.

73 Nr 88.

legalisera det kollektiva avtalet. Vad är då ett kollektivavtal? Ett kollek- An''J- ly
tivavtal tillkommer ,ju nu mellan Ivå parter med motsatta intressen, oeh oftast hl,le^tl™vt"1
etter en bitter oeh hård strid. Det ;ir d(*n starkare parten i dessa strider, som (iförts)

formulerar villkoren. Det är följaktligen segrarens intressen, som få sitt uttryck
i detta kollektivavtal. Bland de villkor, som segraren har föreskrivit,
ha vi också $ 23, som icke bara bestämmer, afl arbetsgivaren har rätt att leda
och fördela arbetet, utan också ger honom en suverän makt att antaga och avskeda
personal, en bestämmelse, som ger honom möjlighet att förfölja och trakassera.
Kollektivavtalet är sålunda en uppgörelse, innebärande resultatet av
en strid, som samhället med sin auktoritet skall godkänna och skydda. Vad
innebär detta? Det innebär ju ingen sanktion åt rätten, utan en sanktion åt
makten. Den, som har makten att få sina villkor inskrivna i avtalet, har också
möjlighet att utnyttja samhällets makt för att få detta avtal lolkat just på
det sätt, som framgar av avtalets ordalydelse eller innebörd. Jag anser att
ett förslag, som vilar på en sådan grundsats, är ett erkännande av maktfilosofien,
av tesen att makt är rätt, följaktligen precis raka motsatsen till det, som
herr socialministern och regeringen med denna sin lagstiftning vilja åstadkomma.

Nu invänder man häremot, att samhället ju också har påtvingat vissa medborgare
åttatimmarslagen. Vad är då åttatimmarslagen? Jo, åttatimmarslagen
utgöres av vissa materiella föreskrifter. Samhället anser, att arbetaren bör ha
ett visst skydd, en viss bestämd ledighet för att överhuvud taget kunna leva
som människa. Det är alltså en lag av rent materiell innebörd. Den ålägger
vissa . medborgare i deras egenskap av industriella företagare en inskränkning
i. deras förfoganderätt över andra människors arbetskraft. Samhället
föreskriver även på andra områden vissa minimistandard i fråga om skydd
och värde av behövande människor, av de sämst rustade individerna. Detta
kan man ju icke pa minsta sätt likställa med att samhället legaliserar en uppgörelse,
ett avtal mellan två olikställda parter, där den starkare parten föreskriver
den svagare sin vilja och sina intressen och där samhället sedan ställer
all sm makt till ^den starkare partens förfogande rörande tvist om ett sådant
avtal. Jag förstår sannerligen icke, hur man kan göra sådana jämförelser som
de, som herr Lindman var inne på under förmiddagen, och som också andra
talare understrukit. Åttatimmarslagen och avtalslagarna äro på intet sätt
jämförbara storheter.

Man. har också sagt, att fackföreningsrörelsen redan har godkänt skiljedomsidén,
den har godtagit principen om obligatorisk skiljedom i tolkningstv.
1'',s/er \ s*na av^a\> oc-h varför skall den då icke även kunna tillåta att samhället
fatt ställa sin auktoritet, sina sakkunniga domare o. s. v. till parternas
förfogande? Detta beror just av det skäl, jag redan nämnt, att avtalslagen
betyder det samhället ställer sig på den ena partens sida, på segrarens sida,
och att man följaktligen upphöjer den starkares ståndpunkt till den högsta
rätt, som samhället har skyldighet att värna och hävda. Jag anser annars
icke, att det kan vara nagot fel, om parterna pa frivillighetens väg kunna
enas, ty om de enas nu om att tolka kollektivavtalets bestämmelser, när tvist
uPPstår genom ett skiljemanna förfarande, åstadkommes ju därmed ingen skada
för samhället. Det blir .en frivillig uppgörelse parterna emellan. Om parterna
sedan finna, att de icke ha nytta, utan fastmer skada av ett sådant förfarande,
äga de möjlighet att uppsäga avtalet och avstå från ett sådant skiljedomsingripande.
Motsatsen sker ju, när samhället söker påtvinga parterna,
eller rättare sagt den svagare parten, den uppfattning, som den starkare äger.

Den riktiga utgångspunkten för ett förfarande på detta område skulle väl vara
den, som företrädes av de engelska liberalerna i deras nya program, som nyligen
framlagts och vari man utgår från den grundsatsen att man skall främja

Kr 35).

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. Jag om
kollektivavtal
m. m.

< Forte.)

tillkomsten av en rättsordning på arbetsplatserna genom ett frivilligt och
successivt förfarande. Man vill alltså steg för steg och under parternas frivilliga
medverkan bygga upp en rättsordning och pacifisera arbetsplatsen.
Denna metod är kanske långsammare, men säkrare, ty arbetaren är icke motståndare
till ordning på arbetsplatserna, utan tvärtom. Vi vilja alla medverka
till att skapa en rättsordning även på detta område, men detta skall ske
under parternas frivilliga medverkan. Vad vi däremot icke vilja vara med om
är just vad som föreslås här, nämligen att samhället skall legalisera knytnävspolitikens
facit i stället för att främja en verklig, av parterna själva skapad
rättsordning på arbetsplatserna.

Vad innebär nu regeringens förslag på denna punkt? Jo, jag tycker, att den
spolierar hela den samförståndsvilja, som långsamt har vuxit fram på arbetsplatserna
och inom arbetarrörelsen. Endast anarkiens och desperationens krafter
kunna ha någon nytta av detta lagstiftningsprojekt, om det träder ut i
livet. Därom kan ju ingen tvivla, som har någon kännedom med arbetarnas
läge och om arbetarnas psyke. Vad år ha byggt upp, skall stunden riva sönder.
Kampen kommer att skärpas, tonen hårdna, människorna komma att se
rött, och tänka med körtlarna i stället för med hjärnan, vadan det icke blir möjligt
att få någon resonans för förnuftiga synpunkter. Är detta önskvärt, ur
samhällets eller parternas synpunkt?

Jag skall erinra om en sak, som just visar vilken väg, som vi varit inne på
under den senaste tiden. Bara för helt kort tid sedan, mitt under den stora
lockouten på arbetsmarknaden, gick svenska sågverksindustriarbetarförbundets
ledning in för ett förslag, som innebar, att man skall skapa ett frivilligt skiljedomsförfarande
för parterna i denna betydande exportindustri. Man gjorde
det mitt under lockouten, och trots avtalslagarna. Vad betyder det? Jo,
det betyder, att det framträtt en ny mentalitet inom ansvarskännande kretsar,
en ny syn på de sociala problemen bland arbetarna själva. Det är just
detta spirande nya, som hotas med frost i sin knopp av det anslag, som de borgerliga
äro beredda att gå in för i dag, när de ämna taga dessa avtalslagar.
Ty tro aldrig, att vårt lands arbetare komma att utan vidare böja sig för denna
lagstiftning, som hotar dem själva och deras organisationer med trakasserier
och rättslöshet under sken av samhällets högsta rätt!

Metoden är lika oförnuftig som den, arbetsgivarna använde vid årsskiftet,
då de avböjde en erbjuden uppgörelse med lockouthotet, en uppgörelse, som
skulle ha gett massaindustriens företagare betydligt mera än vad de sedan
fingo gå med på efter 3 1/2 månaders strid. Man har här rätt att ställa den
frågan, om det är rim och reson att i ett samhälle, som gör anspråk på att vila
på rättens grundsatser, en tvist om några hundratusen kronor för en bärig industri
i vårt land skall genom lockout mot 50,000 arbetare åstadkomma en
förlust för parterna på 30 miljoner kronor. Det finns intet sunt förnuft i eu
sådan ordning. Det är galenskap. Detta hindrar emellertid icke, att just de
människor, som i ansvarig ställning gått in för en sådan vanvettig politik så
sent som vid årsskiftet, i detta ögonblick träda fram och slå sig för bröstet
och i patetiska ordalag tala om, att de äro med om att främja arbetsfreden och
vilja åstadkomma lugn på arbetsmarknaden.

Jag skall icke gå in på någon detaljgranskning av förslaget, fastän det nog
kunde behövas utifrån den rättsuppfattning, som jag velat göra mig till tolk
för. Jag vill dock endast nämna, att jag icke alls sympatiserar med en del av
dessa paragrafer ur rent rättslig synpunkt. Detta gäller exempelvis domstolens
sammansättning, då parternas ombud skola sitta edsvurna och med tvekluvna
själar fälla domslut i de tvister, som föreläggas dem. Jag vill också
säga, att den enskilde medlemmens i fackorganisationen intresse ^av att få
klaga icke är alldeles säkert förankrad i den formulering, som ifrågavarande

Fredagen den 25 maj e. in.

75 Nr 38.

paragraf har. Därtill vill jag framhålla, alt eif system som det föreslagna
med endast en domstol, utan någon högre instans, innebär en fara för rättssäkerheten
i landet, enär en sådan domstol icke känner trycket av en sakkunnig
prövning, som kan utgöra eu varning emot alltför snabba och snäva domslut.
Men som sagt, jag skall icke ingå på dessa saker och en hel del andra
liknande, utan jag skall av olika hänsyn inskränka mig till att i arbetsfredens,
samförståndets och rättssäkerhetens namn yrka avslag på det föreliggande förslaget,
vars antagande säkerligen kommer att betyda, att de krafter och rörelser
i tiden, som verka positivt uppbyggande, komma att försvagas till förmån
för doktrinära och destruktiva riktningar och metoder. Det anstår icke ett
frisinnat parti att medverka till och framtvinga en sådan utveckling.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! För den, som i likhet med mig
sökt analysera debatten både i första kammaren och i denna kammare i dag,
är det en hel del reflexioner, som tränga sig på eu. Kanske ligger det närmast
till hands att anknyta till det anförande, som hölls av herr Lindman.
Jag förmodar, att kammarens ledamöter i likhet med mig observerade, att
i allt vad som gällde denna lag, han kröp bakom herr socialministerns rygg.
Han tryckte sig i rågåkern, bildlikt talat, och man konstaterar också, att hans
parti är ovanligt tystlåtet i dagens debatt.

Det synes mig vara en händelse, som ser ut som en tanke, att vi stå inför
ett slikt faktum. Herr Lindman förklarade kort och gott med avseende å
lagförslaget, att den uppläggning, som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
givit, vore i hans ögon så tillfredsställande, att han icke hade
någon anledning att för sin del gå in på saken. I stället riktade han sig på
mycket flitigare mot den opinionsrörelse, som pågått och pågår och, mina
herrar, därest detta lagförslag går igenom, kommer att pågå i landet. Han
menade, att det vore en agitationsprodukt framdriven av samvetslösa demagoger.
Jag tänkte, när han sade detta, för mig själv på ett annat skådespel,
om vilket han talade på den tiden i helt annan ton och i en helt annan anda.
Det var, när de 30,000 hoptrummade bönderna tågade upp på Stockholms slotts
borggård för att inför Hans Majestät frambära kravet på ökade militärbördor.
Såväl herr Lindman som herr Trygger i inedkammaren krävde tillbörlig resspekt
för denna opinionsyttring. Man uttalade, att det vore nödvändigt att
taga hänsyn till den opinion, den stämning, för vilket bondetåget vore representativt.
I dag förklarar man, att man vill icke taga någon hänsyn alls till
den omständigheten, att Sveriges arbetarvärld stått samlad såsom knappast
tillförne i en mäktig opinionsyttring, om vilken t. o. m. herr justitieministern
i sitt anförande i första kammaren nödgades medgiva, att den både vittnade
om värdighet och hade imponerande drag.

Jag skulle vilja säga herrarna, att om majoriteten nu står i begrepp att genomtrumfa
denna lagstiftning, så kom ihåg en sak. Det är den gamla regeln:
i dag mig i morgon dig! Hösten 1914 sutto herrar Trygger och Lindman jag
vågar säga högmodiga inför Karl Staaff och hans vänner samt krävde underkastelse,
krävde att deras diktat skulle godkännas, ett antingen-eller. Svaret
kom år 1925, mina herrar! Högern ställdes i samma kasus. Och när högern
går ut i landet eller i riksdagens kamrar jämrar sig över vad som skedde
1925, böra vi draga oss till minnes, att högern 1914 ställde sig på ståndpunkten,
att ingen hänsyn får tagas till eu annan opinion än den, man själv hyser.

År 1870 utgjorde den befolkning i Sverige, som hämtar sin utkomst från
jordbruket med dess binäringar, 72 procent av rikets hela befolkning. Den
dag som i dag är utgör den mellan 42 och 43 procent. Marschen är klar och
kommer att fortgå i samma riktning: och, herr förste vice talman, med samma
säkerhet som en naturlag verkar kommer den dag, då i riksdagens kamrar

Ang. lag om
kollekt i va vtal
m. m.
''Forts.)

Nr 38.

Fredagen den 26 maj e. m.

Ang. lag om sitter en majoritet, som hyser i mångt och mycket en annan uppfattning än
kollektivavtal c}enna sammansmältande klass. Den står i dag redo att vid det stora industriella
(Fort*) arbetsgivardömets sida och vid regeringens sida votera en tvångslag mot
Sveriges arbetarklass. Det kommer den dag, herr förste vice talman, då
dess egna livsfrågor beröras, då det kommer vädjanden och opinionsyttringar
och då man ropar på hänsyn. Det är icke säkert, herr förste vice talman, att
vi glömt, vad som här synbarligen kommer att ske i dag. Det är icke säkert,
att den klass eller de klasser, som då ha majoriteten i kamrarna, komma att
taga alltför stor hänsyn till dessa vädjanden. Man skall erinra om vad som
skedde 1928, då denna stora samhällsklass, som bär upp den svenska produktionen,
väsentligen i vad det gäller industrien och i stora delar i vad det gäller
jordbruket då den förgäves vädjade till riksdagen att taga en smula hänsyn
till dess uppfattning men fick ett bleklagt nej. Jag tror, att det är farligt
att gå fram med sådan hänsynslöshet. Jag erinrar mig och kommer alltid att
erinra mig hösten 1918. Jag minns, då högern kapitulerade i rösträttsfrågan,
men jag kommer heller aldrig att glömma vad Hjalmar Branting yttrade i en
trängre krets, nämligen att det skadar icke, att man på vissa punkter tax
någon hänsyn även till högern.— hänsynen finns i vissa bestämmelser som
ännu kvarstå — ty, sade han, även gent emot en sådan motståndare som högern
kan det vara klokt att icke tillämpa dess egna principer från 1914. då
det gällde försvarsfrågan.

I dag står nu kring den nuvarande regeringen en borgerlig majoritet uppenbarligen
disciplinerad och uppenbarligen beredd att gå till lagstiftning. Och
på vilkens auktoritet? Jo, herr förste vice talman, det är svårt att icke skriva
en satir! Jag satt inne i första kammaren och lyssnade till tvenne anföranden.
Jag lyssnade först till herr Thorbergs, landsorganisationens ordförande,
anförande. Under två timmar och en kvart utvecklade han i detalj sin kritiska
uppfattning gentemot lagförslaget, och han slutade med att säga, att det
kändes bittert för honom, som ägnat hela sitt liv åt fackföreningsrörelsen, att
nu stå inför den säkra utsikten, att, om denna lagstiftning går igenom, det
mesta och bästa skall spolieras och förstöras av det, man varit med att bygga
upp, att alla försök att hålla denna arbetarrörelse på sunda vägar och att hålla
den efter de linjer, som den av tradition följt, d. v. s. de frivillighetens och
.frihetens linjer, som varit dess väg, att hålla den samlad kring det kollektiva
avtalet, allt detta skall kanske nu plötsligt förspillas.

Jag lyssnade till det andra anförandet, som för mig innebar en överraskning
på samma gång som det gjorde ett, låt mig säga detta, ganska pinsamt
intryck. Å regeringens vägnar fördes ordet, icke som jag väntat av hans excellens
herr statsministern, som var närvarande på regeringsbänken, utan av
justitieministern, som presenterade sig för kammaren som den, vilken tillsammans
med socialministern närmast hade berett detta ärende. När man
lyssnade till hans anförande, ja, då förstod man verkligen, att denna lag kanske
blir ännu farligare än vad man i förstone tänkt sig. För min inre syn
stod justitieministerns berömda insats, när preventivlagen på sin tid drevs
igenom. Hela den åskådning, som han den gången utvecklade här i en tidig
morgonstund i andra kammaren, hela den övertro på lagparagrafers och
straffbestämmelsers möjligheter att omgestalta det levande livet, ja, den återkommer
i dagens anförande. När jag fick klart för mig, att preventivlagens
verklige fader också stått juridisk fadder till detta förslag, sådant det ter sig
i det skick, vari det kom från Kungl. Maj:t, då är jag rädd, herr förste vice
talman, att vi hava här att göra med en produkt, en uppenbarelse av samma
förvända, världsfrämmande, juridiska för att icke säga juristiska uppfattning,
som triumferade den gång, då man genomdrev preventivlagen. Jag
fäste mig särskilt vid att justitieministern, som gång på gång strök under, att

Fredagen den 25 maj e. in.

77 N r !W.

han talade å regeringens vägnar, sade ifrån, afl Sveriges arbetarklass har icke A''«J- % <»"

så mycket att beklaga sig över. Den har det mycket bättre ställt, förklarade

han, än det s. k. mansehettproletariatet. Man menade, att den har eu så hög

levnadsstandard, att det är så långt ifrån, tilläde han, att här är fråga om en * °rt8’

klasslagstiftning till men för arbetarklassen, att det tvärtom är visserligen eu

klasslag men en klasslag till förmån för arbetarklassen och mot arbetsgivar dömet.

Herr Thyrén tycks tro, att den opinionsrörelse, som gått fram över

landet och som alltjämt finnes levande där ute, han tycks tro, att den vilar på

ett rent misstag. Han tycks tro, att arbetarklassen icke skulle hava på känn

och instinktivt förstå, att här riktas ett attentat mot den i avseende å dess

fackliga rörelsefrihet. Herr Thyrén går längre än så. Han vill motivera,

varför man grep in med lagstiftning, och han tog, mina herrar, följande dråp liga

argument. Tänk er, sade han, ett primitivt samhälle, där man köper,1

säljer, handlar och vandlar men där man ännu icke har någon lagstiftning,

tänk er, sade han, om man i detta primitiva samhälle vill lagfästa vissa sed vaneregler,

men detta primitiva samhälles socialdemokrater — inom parentes

vill jag tacka honom för hans utsökta älskvärdhet — säga, att de kunna icke

gå med på en sådan lagstiftning, utan de kräva, att den skall avvisas. Det är

samma läge, sade han, som det, vari vi nu befinna oss. Lika väl, sade han‘,

som vi nödgats, när det gällt köp och byte och allt det där, gå till att lagstifta.

så måste vi också hava en lagstiftning på detta område. Och han tilläde, att

här finnes en lucka, som vi av rent principiella skäl måste fylla,

Ja, vad säga herrarna om ett motiv som detta: Av rent principiella skäl måste
vi fylla denna lucka! Aldrig ett ögonblick var det frågan om från justitieministerns
sida att hänvisa till det levande livets behov. Han ställde icke frågan
så här, att arbetsmarknadens förhållanden gjort det påkallat att fylla denna
lucka. Nej, han anknöt tydligen till en tankegång i propositionen. Jag fick
för min del den stilla misstanken, att han även skrivit ett visst stycke i motiveringen
till propositionen, ty jag har verkligen en så hög tanke om herr statsrådets
och chefens för socialdepartementet praktiska livssyn, att jag inte
gärna vill tro, att han är upphovsmannen till den passage, där det heter, att
det är ett rättssamhälle ovärdigt att lämna ett område sådant som detta utan
lagstiftning. Ja, herr förste vice talman, vilken fruktansvärd olycka, om det
funnes områden i livet där det icke lagstiftas! Vi andas förträffligt, men vi
behöva ingen andningslag; vi promenera, men vi behöva ingen speciell promenadlag.
Men justitieministern och med honom herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet har upptäckt, att här finnes ett område, som lagstiftaren
hittills icke reglerat med alla sina taggtrådsstängsel. För Guds skull,
låt oss genast tvångslagstifta. Av principiella skäl, heter det, få vi icke här lämna
någon lucka, När man står inför slikt, när man hör en slik motivering, nödgas
man fråga sig: är den svenska riksdagen redo att för dessa teoretiska juristeriers
skull träda in för en lagstiftning sådan som denna? Jag har all möjlig
aktning för vårt ärevördiga advokatskrå, herr förste vice talman, och jag
önskar, att det liksom alla lovliga skrån må frodas och blomstra. Men jag har
en stilla misstanke, att vi här i landet icke äro riktigt betjänta med att öppna
dessa nya och vittutseende betesmarker för skrået i fråga. Ty genom den
kritik, som levererats mot detta lagförslag i båda kamrarna särskilt genom
herr Thorbergs och herr Johansons i Stockholm anföranden, är det uppenbart
för var och en, som vill tänka efter, att det skrå, som har att vinna på att
denna lag genomföres, det är ärevördiga advokatskrået, Det är nästan som
fick man en stilla misstanke, att närvaron av ett par berömda advokater i den
nuvarande regeringen har en smula påverkat socialministerns i och för sig själv
dock mycket starka föresats att bringa denna lagstiftning i hamn.

Jag skall peka på en annan sak. som är ganska anmärkningsvärd. Herr

Nr 38.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.''

78 Fredagen den 26 maj e. m.

Thorberg har i första kammaren gått igenom paragraf för paragraf. Han har
påvisat dels tvetydigheter, dels luckor och dels saker, som gjort att tolkningen
av förslaget för lekmannaförståndet ter sig orimlig. Vad svarade justitieministern
på all denna kritik? Jo, mina herrar, lägg märke till att han svarade
följande: herr Thorberg kan ha rätt i det där, men domstolen skall här utfylla
saken! Han hänvisade till 1734 års lag och sade, att där finns bara en
allmän bestämmelse, att man icke skall använda list och svek, och sedan har
domstolen fått utfylla det övriga. I vad det gäller denna lag, menade han, att
domstolen får genom sina utslag giva åt varje paragraf, där det förefinnes
ofullkomligheter, ett konkret innehåll. Ja, men lägg märke till det, herr förste
vice talman, att här saknas i denna lag någon överinstans. Det finns ingen
revisionsmöjlighet beträffande arbetsdomstolens domar. Det är alltså frågan
om att en domstol i en instans skall bliva, för att använda justititieministems
uttryck i första kammaren, själv lagstiftande. Jag skulle som lekman kunna
förstå, att om det gällt den vanliga rättsskipningen, där hovrätt får granska
häradsrätt och högsta domstolen får granska hovrätt, jag skulle förstå, att
man där kanske vågat överantvarda åt rättsskipningen ett laginstrument, som
vore ofullkomligt, men ändå med en viss trygghet kunnat säga sig, att just tillvaron
av de tre instanserna innebure en viss garanti för alt den lag. som
stiftas genom rättsskipningen på grund av de prejudikat, som skapas, icke blir
alltför galen. Men var hava herrarna den garantien i detta fall? I samma
ögonblick man träder in för en lag med bara en instans och ingen revisionsoch
appellmöjlighet, i samma ögonblick är det uppenbart, att allt beror på
denna första instans. Justitieministern menade, att lagen är kanske dålig,
men att vi kunna lita på de goda domarna. Tja, vad vet herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet om de goda domarna? Hava vi icke haft erfarenhet
av personer, vilkas lysande juridiska begåvning understundom givit
oss en illusion av att de kanske också i juridiskt-praktiskt arbete skulle göra
storverk men som ändå gjort fullkomligt fiasko? Och vad är det, herr förste
vice talman, som hindrar, att en domstol, där avgörandet i realiteten kommer
att ligga i en enda mans hand, nämligen ordförandens, då han är den som fäller
utslagsrösten, vad hindrar, att vi icke få att göra med en hel del orimliga
domar redan vid lagens första tillämpning, men vilka domar komma att bli
prejudikat, som icke kunna ändras utan som grundlägga den rättspraxis, som
här skall uppblomstra? Jag måste säga, att jag är gudskelov inte jurist,
men det sunda bondförståndet säger mig, att en sådan utvecklingslinje är
ganska äventyrlig, och den blir dubbelt äventyrlig, om man jämför detta sätt
att skipa lag med det sätt, som vi tillämpa i fråga om vår lagstiftning i övrigt.
Hur är det med de lagar, som kommit från lagberedningen? Hur är det med
dessa stora komplex, som vi varit med om att votera, äktenskapslagen, konkurslagen
o. s. v.? Det är så, som det sades i första lagutskottet år 1921, då
jag själv satt i detta utskott, av herr Hederstierna, att om man petar på en
liten detalj, så måste man ändra hela lagen, ty den moderna lagstiftningen har
kommit in på sådana linjer, att den skall famna så mycket som möjligt, även
de minsta detaljer. Men här står landets justitieminister och riktigt berömmer
sig av att den lag, som han framlagt, i detta fall går ut från motsatta grundsatser,
nämligen att man mycket väl kan starta med kanske felaktiga och ofullkomliga
paragrafer, men att det skall åvila domaren att skapa de riktiga rättsreglerna.
Det har visserligen sagts, att det är bättre med en god domare än en
god lag. men sannerligen, jag undrar ändå, om icke herrarna tycka, att det
måste vara ett äventyr att till den domstol, som här föreslås, överantvarda en
lag, om vilken landets justitieminister själv erkänner, att många av de grava
anmärkningar, som herr Thorberg riktade mot den. äro riktiga. Jag undrar,
om det icke känns för alla som ett äventyr att nu taga en sådan lag på detta

Fredagen den 25 maj e. m.

.Nv !W.

så oerhört livsviktiga och ömtåliga område. På herr Thyréns auktoritet, på t1 om,
herr Ekmans, herr Eöfgrens och herr Petterssons auktoritet, skola vi alltså gå co
att votera detta. Man vill icke lyssna på vad en disponent K. F. Göransson i <Kort*;

Sandviken säger. Det är sant, att han icke är jurist, bara ledare för Sveriges
största järnverk och kanske den man, som har den största erfarenheten av eu
arbetarledares uppgifter. Man vill icke lyssna till vad den svenska exportindustriens
organ i landet, Stockholms Dagblad, dag ut och dag in skrivit, då
den varnat för denna lagstiftning. Man vill icke lyssna till, vad som sagts i
en hel del lokala organ, Göteborgsposten, i herr statsministerns egen gamla
tidning, Eskilstunakuriren, i Västmanlands läns tidning o. s. v. gentemot detta.

Nej, man skall trumfa igenom lagstiftningen, man skall icke taga några hänsyn.
Och varför? Jo därför att det gått politik i det hela. Det har blivit en
prestigefråga för herrarna att genomdriva det.

Vi ha vant oss sedan gammalt att betrakta kollektivavtalen som det främsta
fredsinstrumentet på arbetsmarknaden. Vi ha glatt oss åt dess landvinningar.

Men när landsorganisationens ordförande inom den delegation, där han var
medlem, ställde kravet på att få utrett, huruvida man i de länder, där man
genomfört en lagstiftning, som påminner om denna, hade det bättre i fråga
om arbetsmarknadens fredsförhållanden, än vad vi utan dylik lagstiftning ha
i vårt land, där man endast arbetar på att utveckla kollektivavtalen, så tillmötesgick
man icke denna fordran, och Kungl. Maj:t har icke heller ansett
nödigt att i sin proposition tillmötesgå den. Och så stå vi alltså inför det
faktum, att den borgerliga majoriteten i Sveriges riksdag år 1928 icke kräver
bättre förberedelse och förbehandling av detta oerhört viktiga ärende, än att
man säger, att huvudargumentet, som det heter i propositionen, för att genomföra
detta är, att det finnes motsvarande saker i andra länder. Ja, men det är
icke det, som kammaren måste veta, utan om det tack vare denna lagstiftning
är bättre i andra länder än hos oss. Men på den frågan har regeringen vägrat
att giva något besked åt den riksdagsmajoritet, som nu är redo att besluta om
lagen.

Ja, det är inför sådant, herr förste vice talman, som man är tvungen att
sjunga rent ut och säga, att här står riksdagen i begrepp att begå något, som
är värre än ett brott, att begå en dumhet, som vi för lång tid framåt komma att
få lida ont av. Sveriges arbetarrörelse, Sveriges fackföreningsrörelse, har gjort
sig förtjänt av ett bättre öde än att här läggas upp som ett experimentalfält
för den liberala regeringens påhitt på detta omtåliga område. Den har, denna
fackföreningsrörelse, sannerligen icke visat de drag, som skulle motivera ett
klåfingrigt ingripande. Det är vitsordat, att de kollektiva avtal, som vi ha,
hållas i helgd i en utsträckning, som är beundransvärd. Inom parentes får
man observera, att herr socialministern i propositionen icke behagat tala om
för riksdagen, vad de sakkunniga i sin utredningslunta haft att säga beträffande
kollektivavtalens hållande i detta land. De sakkunniga säga dock, att
kollektivavtalen hållas i regel på ett glädjande sätt, så att ur den synpunkten
finnes ingenting att erinra, men socialministern, som redogör för andra saker,
som de sakkunniga utvecklat, han förtiger denna punkt. Och därtill kommer,
att som redan framhållits, hela 94 procent av de kollektivavtalsberörda arbetarna
ha i respektive kollektivavtal bestämmelse om hur det skall förfaras i
händelse av konflikt. Då frågar man sig om det alltså är regeringens mening
att för tillvaron av de 6 procent, som sakna dylika bestämmelser, stå fast vid
sitt orimliga omdöme i motiveringen till propositionen, att det här skulle vara
fråga om att lösa rättstvister med maktmedel. När 94 procent av de arbetare,
som ha kollektivavtal, redan ha på frivillighetens väg infört för 40 procent bestämmelser
om frivillig skiljedom och för 54 procent bestämmelser om för -

Nr 3S. 80

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om handling, då skall man vara så klåfingrig, att man icke tillåter denna del av
kollektivavtal arbetsmarknaden att få i fred utveckla sig.

(För™) ^ag ^ar * remiSS(iebatten sagt om denna proposition i denna kammare, herr
r '' förste vice talman, att den är ett exempel på skaplynnet hos den svenska libe ralismen

1928, ett exempel, som verkar avskräckande i ljuset av vad man fått
bevittna av engelsk liberalism, som tar på och bedömer dessa frågor på ett
helt annat sätt. Här satt i denna kammare för icke många år sedan en man,
som var partivän med herr Lindman, numera landshövdingen i Gävleborgs
län, herr Lybeck, en man, vars erfarenhet på det näringspolitiska och det arbetspolitiska
området ingen lär vilja bestrida. Han har nyligen gjort det uttalandet,
att här är på marsch en strävan på arbetsmarknaden mellan parterna
att söka ordna upp sina mellanhavanden och finna en modus vivendi, som är
till båtnad för hela produktionen. Yad är det för mening, att denna nu skall
äventyras, bara därför att den nuvarande regeringen gjort detta till en prestigefråga,
bara_ därför att den här i klåfingrighet vill söka genomdriva en lagstiftning,
vilken ingen varken arbetsgivare eller arbetare begärt?

Ja, herr talman, jag hänvisar för övrigt till den avslutande delen av den
partimotion, som även jag haft äran underskriva. Vi säga där ifrån, att, vad
som gör detta till ett särskilt område, det är ju detta, att parterna icke ha en
likställighet som är reell utan endast formell. Ty reellt är det så, att arbetarklassen
i kraft av sin egendomslöshet är dömd att vara den svagare parten i
produktionsprocessen. Den är dömd på grund av denna sin egendomslöshet att
få taga den första stöten och vara överlämnad åt allsköns slump. Och ni, mina
herrar på regeringsbänken, som inte haft det minsta intresse av att giva Sveriges
arbetare en arbetslöshetsförsäkring, ni äro däremot intresserade av att
söka skapa en lagstiftning, som ger ännu större möjligheter för den starkare
parten att göra sin styrka gällande gentemot den svagare parten. Det är sådant,
herr förste vice talman, som är en förblindad och olycklig politik, det är
sådant, som i fortsättningen kommer att skärpa motsättningarna i detta land
och skövla och äventyra värden, som här byggts upp och skapats under försiktighet
och möda på arbetsmarknaden. Det är ett handlingssätt, som förtjänar
att brännmärkas. Jag är övertygad om att, därest denna lag genomföres,
skall striden icke vara slut, utan då först skall den börja på allvar. Då få
herrarna se, vad ni ställt till med detta.

Herr förste vice talman, jag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservation, som är avgiven av herr Linder m. fl.

Häruti instämde herr Lövgren i Nyborg.

Herr Strindlund: Herr talman! Det torde knappast från något håll bestridas,
att fred på arbetsmarknaden är ett samhällsönskemål av största betydelse.
Det är därför förklarligt, att regeringsförslaget till s. k. arbetsfredslagstiftning
skulle mottagas med största intresse liksom ock, att detta förslag skulle komma
att utsättas för de intresserades kritik.

För egen del måste jag erkänna, att jag efter genomläsandet av det kungl.
förslaget kände mig närmast besviken, en känsla, som icke mildrats efter delfående
av utskottets här föreliggande förslag. Den första fråga, som uppställde
sig, var, huruvida lagstiftningen — begränsad till kollektivavtalen —
träffar det område, där behovet av legaliserade avtalsformer mellan arbetare
och arbetsgivare var mest trängande. Det bör icke förvåna, om jag från egna
klassynpunkter icke har något särskilt intresse för kollektivavtal överhuvud
taget och än mindre för dessas eventuella utbredning till jordbruks- och skogsarbeten.
På grund av lagens begränsade giltighetsområde är jag ej heller
övertygad om dess stora betydelse för arbetsfreds erhållande. Ej heller äro

Fredagen den 25 maj e. in.

Hl Nr 88.

de bestämmelser, som föreslås för lagens respekterande, av den art, att dess ef- Ang. lag om
lektivitet icke kan ifrågasättas. Därtill kommer, att lagförslaget ej kunnat ut- kollektivavtal
arbetas med mer än den ena därav berörda partens bistånd, vartill en högeravisa “or”*''

bär i Stockholm riktigt nog anmärkt att »endast utomordentliga tilldragelser <ors''
kunna betinga statens ingripande i strid mot de närmast berördas önskningar
och åsikter». Dessa reflexioner understrykas ytterligare av samma tidning,
då den tillägger: »Icke desto mindre kommer avgörandet beträffande den s. k.

arbetsfredslagstiftningen, såvitt nu kan bedömas, att för lång tid medföra allvarliga
konsekvenser för det sociala livet, i första hand för förhållandet mellan
industriföretagen och deras arbetare.»

Då därtill lägges, afl förslagets framläggande skedde vid tid, då förhållandena
på arbetsmarknaden voro synnerligen irriterade, bör det icke förvåna,
om förslaget föreföll mig och flera med mig minst sagt mindre tilltalande.

Läget nu, vid frågans avgörande, är dock icke helt detsamma som vid dess
framläggande på riksdagens bord. Det sakliga bedömandet har försvårats genom
den politiska innebörd, frågan erhållit, ett förhållande, som dock icke ensamt
skulle hava kunnat påverka mitt ställningstagande om icke därtill kommit,
att rent utomparlamentariska påtryckningsmedel — för väl kända för att
bär behöva omnämnas — använts i den agitation, som föregått frågans avgörande.
Jag måste erkänna, att mitt demokratiska sinnelag reagerar mot dylikt
och förbjuder mig att taga en ståndpunkt, som skulle kunna tydas som eftergift
för slika påtryckninar. Därav följer, herr Spångberg, att arbetarna — synnerligast
de kommunistiskt organiserade — genom sina uttalanden, handlingssätt
och hotelser tvingat mig från min negativa ståndpunkt och därmed bidragit
till lagens antagande.

Med herr Strindlund förenade sig herrar Petersson i Broaryd, Nilsson i Hörby,
Svensson i Grönvik, Gardell i Dans, Eriksson i Västbro, Olsson i Högby och
Lindgren.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Efter den långa, snart 12 timmar
omfattande överläggning, som ägnats nu föreliggande fråga, skall det
icke falla mig in att här ingå på någon längre detaljerad framställning av de
synpunkter, som jag har att lägga på detta spörsmål. Men då jag tidigare
från en mångårig erfarenhet på detta område erinrar mig en hel del ting och
då jag i utskottet deltagit i den förberedande behandlingen av denna fråga,
har jag bestämt mig för att i alla fall här i dag framföra några synpunkter,
som tidigare icke blivit berörda. I förbigående vill jag emellertid säga, att
man hade kunnat vänta sig, att när överläggningen pågått under så pass lång
tid, man skulle fått höra något eller några av de skäl, som talade för behovet av
att nu på detta sätt, som tydligen förestår, genomdriva en lagstiftning på detta
område. Men så har icke skett, och alla de, som här i afton tänka att rösta
för det föreliggande lagförslaget, ha ju i stort sett allesammans föredragit att
tiga, föredragit att hålla inne med sina innersta synpunkter. Man sitter och
väntar, ungefär som förhållandet vid vissa tillfällen var i utskottet, på eu
votering, som skall fälla det avgörande ordet.

Man har emellertid här sagt, att man icke kan förstå, varför det framföres
så många betänkligheter och anföras så många skäl mot denna lagstiftning som
skett, och att man nu från arbetarhåll icke kan acceptera det föreliggande förslaget.
Man har från vårt håll framhållit, hurusom man har den erfarenheten,
att t. ex. den föreslagna arbetsdomstolen och dess utslag kan komma att på
ett helt annat sätt, än vad vi hittills varit vana vid, kränka de intressen, som
vi på arbetarsidan företräda. Jag har själv i många år sysslat med förhandlingar
om kollektivavtal och varit med om att träffa åtskilliga sådana. Men

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 38.

(■>

>''r 38. 82

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om det har under alla dessa år aldrig förekommit, att vi inom det arbetsområde
kollektivavtal jag företrädde gjort oss skyldiga till något avtalsbrott i fråga om rättstvister,
rv utan dessa hava alltid ordnats genom förhandlingar eller skiljedom. Jag måste

or '' emellertid tillägga, att min erfarenhet på detta område går verkligen i den rikt ningen,

att man icke alltid fått rätt i dessa skiljedomar, trots att man efter
objektiv synpunkt haft eu sådan rätt i det föreliggande fallet. Det är detta
som gör, att man nu från det håll, jag företräder, är synnerligen misstänksam
mot att acceptera en lagstiftning på detta område av det innehåll, som här
föreligger, och acceptera en arbetsdomstol med de befogenheter, som här nyss
utvecklats av den föregående ärade talaren. Det är som sagt därför, att vår
erfarenhet går i den riktningen, att även om vi ha rätt enligt föreliggande avtals
bestämmelser, så ha vi fått uppleva, att vi fått orätt.

Jag har här i min hand handlingar, som ställts till mitt förfogande och som
enligt mitt sätt att se på ett utomordentligt sätt belysa, att det förhåller sig
på det sätt, som jag här antytt. Jag skall nämna detta fall, som kan ha sitt
särskilda intresse vid en överläggning som denna, därför att det är en medlem
av den nu sittande regeringen, som fällt utslaget i den tvist, som här avgjorts
av en skiljenämnd. Saken var i korthet den, att mellan ett par organisationer av
arbetare och arbetsgivare i Stockholm hade träffats ett kollektivavtal, som stadgade
att vid vissa arbetens utförande, vilka arbeten voro angivna i avtalet, var
man ense om att man skulle kunna övergå till arbete på skift efter samma bestämmelser,
som gälla vid den ordinarie arbetstiden under dagen. Vid övertidsarbete
i allmänhet skulle däremot betalas ett extra tillägg av 70 procent på timlönen.
Vid ett arbete här uppe på Kungsgatan i Stockholm förelåg sådana omständigheter,
att man icke kunde utföra arbetet enbart på den dagliga normala arbetstiden
och därför ville arbetsgivaren, att man skulle arbeta dygnet om för att på
detta sätt snabbare undvika de olägenheter, som förelågo vid berörda arbete.
Då var frågan den, huruvida man här skulle arbeta i skift mot vanlig betalning
eller om man skulle arbeta på övertid med övertidsprocent, och här hävdade
dessa båda parter alldeles motsatta synpunkter. Arbetsgivaren ansåg, trots
att det icke på något sätt överensstämde med det föreliggande avtalets bestämmelser,
att man borde kunna utföra detta arbete i skiftarbete med vanlig
betalning. Å arbetarsidan ville man icke godkänna denna tolkning, och så kom
ärendet under behandlig av skiljenämnden. Skiljedomaren, som fällde utslaget,
följde arbetsgivarsidans uppfattning och ansåg, att detta kunde betraktas som
ett arbete, som borde hänföras till den föreliggande avtalsparagrafen, och dömde
arbetarna att mot vanlig avlöning arbeta i skifl. På arbetarsidan blev man
naturligtvis ytterst förvånad över innehållet i domen, och man vände sig därför
genom skrivelse till skiljedomaren och begärde närmare motivering för hans
dom. I ett brev från skiljedomaren, som jag också här har i min hand, säger
han, att det är nog riktigt, att det beslut, som han har kommit till, icke fullt
passar till den i avtalet intagna bestämmelsen, ty han har tillämpat något som
man på juristspråk kallar för en extensiv tolkning av det föreliggande avtalet
och alltså tillämpat det på ett område, där det i varje fall icke fanns uttryckligt
angivna bestämmelser om att det skulle kunna tillämpas. Herrarna förstå,
att bara ett enda sådant fall, där man trots en bestämmelse i avtalet, som man
har gått med på, därför att det anger ett visst bestämt område, där man skall
behöva arbeta på angivet sätt, och trots detta blir dömd att på ett annat icke
angivet område arbete på samma sätt, det skapar ingen lust att slita sina tvister
genom att överlämna dem till utomstående personer. Och i det föreliggande lagförslaget
har ju, som även den föregående talaren antydde, arbetsdomstolen
fått en oerhört omfattande befogenhet att tolka lagen, att stifta lag, och genom
praxis för framtiden bestämma, huru en hel del ytterst viktiga och värdefulla
principer skola tillämpas.

Fredagen don

sa *«■:ls -

2ö maj e. in.

Det ar visserligen sa, att om denna lag här i a t ten ta ges, kommer den naturligtvis
att verka ytterst olika på olika arbetsområden, och det förhåller sig
på det sättet, att enligt min erfarenhet kommer det att bliva byggnadsarbetarna,
som allra hårdast komma att bli utsatta för verkningarna av denna lagstiftning.
. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet har ju tidigare i dag
varit inne på dessa förhållanden, ehuru han enligt min uppfattning icke berörde
den ömtåligaste delen av do svårigheter, som föreligga på detta område. Ty
det är visserligen sant, att om man hos en arbetsgivare icke kan utfå sin avlöning,
kan man naturligtvis även med denna lagstiftning låta bli att utföra,
något arbete, men frågan är, därest arbetsgivaren är bunden av kollektivavtalet,
huruvida man äger rätt att hindra honom att anställa andra arbetare i deras
ställe, som vägra att utföra, något arbete. Saken är den, att inom byggnadsindustrien,
speciellt i de stora städerna, kanske enkannerligen i Stockholm, hava;
vi speciellt under högkonjunkturerna att räkna med en alldeles särskild typ
av företagare, nämligen sådana som i själva verket äro bulvaner för kapitalstarka
enskilda personer eller också för aktiebolag och banker. Dessa operera
som byggmästare, utföra stora arbeten intill den gräns, då arbetslöner och
ackordsöverskott, ofta till betydande belopp, skola utbetalas. Då visar det sig.
att det finnes inga tillgångar, arbetet stoppar, och en vacker dag uppträder på
arbetsplatsen en helt annan person, som med eller utan ett föregående exekutivt
förfaringssätt förklarar sig vara ägare till den ofullbordade fastigheten
och vill fortsätta arbetet, Jag har dragit fram den saken i utskottet och där
frågat juristerna, huru det kommer att bli, när man nu får en lagstiftning av
denna beskaffenhet. Hittills har det nämligen varit så, att arbetarna hava bär
måst skaffa sig ett alldeles speciellt rättsinstitut, nämligen blockaden för att
tå ut sina arbetslöner, och detta institut har så småningom fullbordats och
utvecklats till en betydande grad av säkerhet, så att i 99 fall av 100 torde
byggnadsarbetarna genom dessa blockader kunna utfå intjänta ackordsöverskott
och avlöningar. Med denna lagstiftning blir det emellertid så, att hela
denna utveckling stoppas, under den förutsättningen nämligen att den person,
som presenterar sig som ägare till fastigheten, är part i det gällande kollektivavtalet,
ty då kan han enligt denna lag göra gällande, att intet som helst hinder
får läggas i hans väg för att fullborda arbetet, och vederbörande få i enlighet
med en annan lags bestämmelser hålla sig till den, som tidigare innehade fastigheten
eller som stod som dess ägare, och då kan det i många fall visa sig vara
så, att denne fullständigt saknar tillgångar, och man kan alltså icke då, med
de lagliga bestämmelser och möjligheter, som finnas i vårt land, få ut någon
som helst ersättning för de arbetslöner och förtjänster, som föreligga obetalade.
Jag skulle nu för min del vilja göra en hemställan till anhängarna av
denna lagstiftning, kanske alldeles speciellt till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet, för att få veta, huru man skall kunna i ett fall som detta
få ut de förtjänster, som man hittills har kunnat få ut med blockadinstitutet,
men vilket juristerna i utskottet förklarade icke bliva möjligt, sedan denna lag
trätt i tillämpning, under den förutsättningen nämligen, att den nye ägaren är
bunden av för arbetsplatsen gällande kollektivavtal. Köpes emellertid denna
fastighet på exekutiv auktion av en person, som icke är bunden av kollektivavtalet,
da möter intet hinder att upprätthålla ett blockadförfarande mot den
nye ägaren. Det egendomliga förhållandet skulle till och med kunna inträffa,
att om blockad utfördes mot en ny, av kollektivavtalet bunden ägare, denne
nye ägare skulle kunna vända sig till arbetsdomstolen och få arbetarna och
deras organisation bötfällda. därför att de tillämpat det gamla systemet att
rikta sina krav mot fastigheten själv såsom sådan. Jag tror, att speciellt för
byggnadsarbetarnas vidkommande kommer här att föreligga betydande svårigheter
just med hänsyn till själva det sätt, varpå arbetet bedrives på detta

Ang. Ing om
kollektivavtal
m. in.
(Forts.)

Nr 3$. 84

Fredagen den 25 maj e. in.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

område, och den som har någon som helst erfarenhet om, huru det här går till,
kan icke heller förvåna sig över, att man är ytterst betänksam och anser, att en
dylik lagstiftning icke bör tagas, särskilt då härtill kommer, att här icke från
något håll kunnat uppvisas, att det föreligger ett tvingande behov att till varje
pris forcera en sådan lagstiftning.

Det finnes i denna lags bestämmelser berörda en hel massa andra ting, som
det skulle vara intressant att uppehålla sig vid, därför att de icke äro lösta
enligt det nu föreliggande lagförslaget. Hela frågan om de enskilda arbetsavtalen
har man halkat över, och man går direkt på kollektivavtalen och de
avtalsslutande organisationerna. När jag läste förslaget första gången, fick
jag verkligen den uppfattningen, att Kungl. Maj:t, som framlagt denna lagstiftning,
hade resonerat ungefär på samma sätt som jag såg en gång, att myndigheterna
påstås hava gjort i en stad, där man visste, att det blivit begånget
oegentligheter, men visste icke riktigt, hur man skulle förfara för att komma
till rätta med dem. Man resonerade som så: här hava vi brottslingen, nu
gäller det bara att skaffa bevisning. Jag tror det kommer att visa sig, därest
denna lagstiftning kommer till stånd, att här öppnar sig en rad av områden,
där stora svårigheter komma att inställa sig, och jag vill bara nämna detta
egendomliga förhållande, att här tvingas parterna, arbetare och arbetsgivare,
att tillämpa helt nya uppfattningar, som de tidigare icke varit vana vid, just
på grund av bestämmelserna inom denna lagstiftning, t. ex. rörande förhållandet
mellan en arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtalet, och arbetare, som
äro obundna av kollektivavtalet. Här har det ju hittills förfarits så, och i motiveringen
till denna proposition säger man också, att man förutsatt, att. det
skall bliva på det sättet, att om något enskili arbetsavtal träffas mellan en
sådan arbetsgivare och av kollektivavtal obundna arbetare, kommer i allmänhet
kollektivavtalet att tillämpas, därest inga andra bestämmelser fastställts
vid anställningens träffande. Men utskottet säger kort och gott ifrån, att
hela detta område har man lämnat utanför lagstiftningen, och det föreligger
faktiskt ingen omöjlighet, att en arbetsgivare, som är bunden av ett kollektivavtal,
kan konsekvent uppsöka och anställa oorganiserade arbetare och med
dem träffa överenskommelser om helt andra arbetsvillkor än som gälla enligt
det kollektivavtal, av vilket han själv är bunden.

Det är högst egendomliga förhållanden, som kunna komma till stånd, sedan
denna lag trätt i kraft, och detta och mycket annat liknande är det som gör.
att från vårt håll måste vi ställa oss på det sätt som här från en råd av talare
har anförts.

Jag skall nu vid denna sena timme icke uppehålla tiden utan tillåter mig
endast, herr talman, att i korthet få, med instämmande i det mesta av de synpunkter
som från mina partivänner framställts under debatten i dag, hemställa
om bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservation, som avgivits av
herr Linder m. fl.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Att jag har begärt ordet i dag

vid denna sena timme, trots jag redan på förmiddagen gjorde ett instämmande
med avseende å huvudfrågan, beror på, att jag jämte åtskilliga andra här i
kammaren representerar en rätt stor grupp inom samhället, som man gott kan
säga. är en specialgrupp. Det beror också på, att jag vid fjolårets remissdebatt
tillät mig antyda ett par saker. Jag tillät mig säga, att det var svårt, för
att icke säga omöjligt, att kunna skilja på intressetvister och tolkningstvister.
Jag tillät mig också säga, att striden var ojämn mellan de båda parterna, detta
med anledning av den så omstridda paragraf 23 eller paragraf 20, som den

Fredagen den

maj o. in.

8 fi

Nr 3s.

kallas i ett avtal som jag har här och som jag strax skall tillåta mig citera. l)ct
var omöjligt att kalla parterna likställda på grund av innehållet i den och
andra paragrafer. Därjämte tillät jag mig redan då att siiga, att man skulle
arbeta den syndikalistiska principen »inga avtal alls» i händerna genom att
gå in för en sådan lagstiftning, som redan då var på visst sätt signalerad
förresten på ett intensivt och markant sätt signalerad.

När jag nu tar till orda för denna specialgrupp, gör jag det därför, att jag
vill stryka under den fråga, som av herr Hansson i Stockholm ställdes på förmiddagen,
huruvida detta icke var att betrakta som början till en mera vittgående
lagstiftning, och jag skall be att på mina kommittenters och egna vägnar
få till den kraft och verkan det hava kan ytterligare stryka under den frågan,
emedan jag befarar, att detta är ett av de få bevis, som vi fått hittills
på, att regeringen har lyckats att verkligen taga ledningen av »den politiska utvecklingen»
här i landet.

Jag har varit med om i 20 år att tillämpa något som heter förhandlingsordning
mellan svenska järnvägarnas arbetsgivareförening å ena sidan och svenska
järnvägsmannaförbundet och Sveriges lokomotivmannaförbund såsom personalorganisationer
å andra sidan, och det ger mig en viss rätt att här ånyo stryka
under, vad jag vid tidigare tillfälle för ett par år sedan har sagt, och det är,
att icke ens det tvång, som parterna själva hava lagt på sig vid ett tidigare
tillfälle, har visat sig vara fruktbärande, utan redan efter några få års förlopp
funno de sig nödsakade att säga upp det obligatoriska förfarandet i dess
helhet, och så småningom efter stor möda och många vanskligheter lyckades
man få till stånd ett avtal, enligt vilket intressetvister fakultativt kunna hänskjutas
till skiljedomstol och rättstvister skola gå dit som regel. Det visade
sig nämligen, att tvånget blev olidligt. Det fanns icke längre någon vilja hos
parterna att verkligen anstränga sig till det yttersta för att göra upp, och jag
befarar för min del, att när det blir tvång att försöka slita tvister på förhandlingsvägen,
på sätt som här är bestämt i detta förslag till lag, så kommer
det också att nöta ut viljan till frivilliga överenskommelser, och det kommer
måhända också att resultera i, att grupper av fackligt organiserade människor,
högst betydelsefulla grupper, komma att resonera som så: Vi äro måhända
tillräckligt starka att kunna existera utan avtal. För min del skall jag
be att få säga, att jag anser mig verkligen tillhöra en så pass solitt organiserad
arbetargrupp, att jag tror oss om att kunna få våra förhållanden tillfredsställande
ordnade, utan att vi skola behöva skriva under några avtal.
Därmed har jag icke sagt, att vi komma att övergiva avtalsprincipen, men jag
befarar, att den frågan ganska snart kommer till ett övervägande. Det är ett
ganska allvarsamt övervägande, och varför? Jo, därför att vi hava, hela den
tid som gått, sedan vi började på att få avtal till stånd, obrottsligt hållit dessa.
Vi hava hela tiden också fått tolkningstvister avgjorda på ett fredligt
sätt. Vi behöva icke och taga icke emot en lagstiftning, som förstör det fredliga
arbete, som byggts upp under de gångna 20 åren. Det kan låta, som om jag
skulle säga det jag icke menar, men det är icke händelsen; jag säger precis vad
jag menar, och jag tycker det är ett hån, när man kommer med rubriken, i dagligt
tal åtminstone, »arbetsfredslag». Lagen är raka motsatsen, herr statsråd
och chef för socialdepartementet!

Jag skall nu be att få läsa upp paragraf 23 i den avfattning, som vi hava
den vid landets enskilda järnvägar, för att jag sedan skall kunna få ett svar,
som jag hoppas tillfredsställande, av herr statsrådet och chefen för socialdepartementet.
Det heter i den paragrafen på detta sätt: »§ 20. Med iakttagande
av bestämmelserna såväl i detta avtal som även i övriga mellan vederbörande
organisationer gällande avtal äger förvaltning oinskränkt rätt att, utan
intrång från personalens sida, ensam leda och fördela arbetet ävensom att fritt

Ang. Jag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Nr 38. 86

Fredagen den 35 maj e. m.

T, antaga och avskeda personal, oavsett om densamma är organiserad eller icke.
in a Rätten att under alla förhållanden fritt och okränkt deltaga i arbetet skall,
(Forts.) liksom föreningsrätten, hållas i ömsesidig helgd.» Kan herr statsrådet säga
mig, eller vill herr statsrådet säga mig, huruvida det icke för en arbetare, uppsagd
enligt den paragrafen, är en intressefråga av rang? Jag skulle tro, att den
text, som det nu i dag förelagda lagförslaget innehåller, pekar helt och hållet
på, att det är en tolkningsfråga. Det är bara ett bevis på, huru svårt det
är att skilja intressetvister och tolkningstvister från varandra.

Jag tillät mig under remissdebatten i fjol på tal om en annan omständighet
påpeka, att det i den allmänna verksamheten kan förekomma fall, då en arbetsgivare
har en ren och klar direkt nytta av att han på grund av bestämmelsen
i paragraf 23, eller vad den nu kan hava för nummer i respektive avtal, äger
att ensam leda och fördela arbetet. Han kan permittera personal, som han
icke oavvisligen behöver, på två eller tre eller flera dagar i veckan, utan att
vederbörande arbetare kunna göra ett enda dugg åt den saken mer än framhålla,
att det funnits möjlighet att ordna arbete även för honom. Det kan finnas
många exempel av liknande slag att anföra, som visa, huru olikställda de bägge
parterna äro på detta område, om man går saken mera in på livet.

Jag skall dessutom be att få säga en annan sak i detta sammanhang. Såvitt
jag vet — och det tror jag skall erkännas av de allra flesta i denna kammare
— så har det tagit åtskilliga år inom samhällslivet i allmänhet, innan man
har kommit så långt, att man har kunnat lagfästa en sedvanerätt. Här har
nu landets fackföreningsrörelse icke beträffande avtalsväsendet åtminstone haft
någon väsentlig utbredning förrän för cirka 35 år sedan, då den började få ett
mera allmänt fotfäste, och det är icke alldeles omöjligt än i dag, att man kan
påträffa arbetsgivare, som så litet förstå tidens krav, att föreningsrättsstrider
i verkligheten ännu förekomma. När det förhåller sig på det sättet, att praxis
och sedvana hava hunnit få så litet fotfäste överhuvud, att man skall behöva
slåss för rätten att uppträda som part gentemot sin arbetsgivare, då kan jag
för min. del icke se, att sedvana och praxis hava hunnit utbilda sig så pass fast
och tagit sådana former, att man rimligen bör inskrida till ett lagfästande av
desamma.

Sedan skall jag be att få citera ur detta avtal, som i praktiken gällt sedan
1908, ett par paragrafer. I § 1 heter det: »Tvistefrågors behandling. Vid de
järnvägar, som äro anslutna till svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,
skola, vidkommande personal, som tillhör svenska järnvägsmannaförbundet och
Sveriges lokomotivmannaförbund, här nedan benämnda personalens huvudorganisationer,
alla uppkommande meningskiljaktigheter behandlas i enlighet med
vad. här nedan närmare angives.» Jag vill inom parentes säga, att det från
början var bara järnvägsmannaförbundet på personalsidan, men det inverkar
icke på saken, ty formellt är det likadant nu som förr. — Så står det om tolkningsfrågor
i § 4: »Har beträffande fråga om tillämpning och tolkning av ingångna
avtal överenskommelse genom förhandling icke kunnat träffas, skall,
såvida någondera av de huvudorganisationer, som tvisten berör, så påfordrar’
frågan alltid avgöras av järnvägarnas skiljedomstol.» Det är om den saken.
Så. heter det under den paragraf, som i vårt avtal verkligen kallas eller rubriceras
»Arbetsfred», i § 9 mom. 1: »Fråga rörande tillämpning och tolkning
av ingångna avtal, inbegripet denna förhandlingsordning, får icke under
några förhållanden föranleda lockout, strejk, bojkott eller blockad, vare sig
maskerad eller öppen.»

Nu är det emellertid så, som redan påpekats av flera talare här i dag, att
om man börjar syna denna lag i sömmarna, den verkligen befinnes vara kautschukartad,
och man kan nästan läsa ut vad man vill av den. För min del har
jag kommit till den uppfattningen, att eftersom man i § 7 enligt utskottets

Fredagen don 35 maj o. in. 87 >> ;{g.

förslag och § 8 i den kungl. propositionen, jämförd med § 11 i förslaget till Ang. lag om
lag om arbetsdomstol, bär gjort vissa undantag, följer redan av den omständig- kollektivavtal
beten, att den bär lagen kommer all. ingripa på ett sä pass viktigt område
som järnvägarna i den riktningen, att det t. o. in. kan tänkas, att arbetsgivarna orta,J
för sin del icke komma att anse sig ha något intresse av att hava avtalet kvar,
detta därför att de mycket ömtåliga frågorna, huruvida ett avtal skall anses
vara försatt ur kraft eller icke. av departementschefen enligt vad som säges
på sidan 183 i propositionen bedömas på följande sätt: »Enligt 8 § i förslaget
till lag om kollektivavtal har arbetsdomstolen möjlighet att under vissa omständigheter
förklara ett kollektivavtal ej längre vara gällande eller ock medgiva
befrielse från förpliktelser på grund av sådant avtal. Enligt min uppfattning
ii ro dessa avgöranden av så utomordentligt ömtålig natur, att de böra uteslutande
förbehållas arbetsdomstolen, vilken kan förväntas med större auktoritet
och vidare överblick än en skiljenämnd ingå på bedömande av dessa för arbetsfreden
så viktiga frågor. Den ståndpunkt jag sålunda intagit lärer nödvändiggöra
också ett mindre tillägg till 1 § i skiljcmannalagen.» När nu denna lag
är så avfattad, att enligt departementschefens egen utsago den ömtåliga frågan
om avtalets försättande ur kraft skall ensamt förbehållas domstolen till avgörande.
tycker jag verkligen, att man gått för långt. Man har skrivit lagtexten
på det sättet, att enligt mitt sätt att läsa ut det, kommer det att bli ett intresse
för vederbörande att icke ha något avtal ens på detta rättsliga område. Följden
blir val då, såvitt jag förstår, icke annat än den. att man får på andra vägar
försöka skaffa sig rättvisa, och arbetsdomstolen kommer, såvitt jag förstår,
i alla fall icke att anlitas på dessa punkter.

När jag började mitt anförande, frågade jag. om det gick an att få ett bestämt
svar på den av herr Hansson under förmiddagen framställda frågan, huruvida
detta endast var en början. Jag tror, att det skulle vara ganska klokt av herr
statsrådet, om han i dag kunde förklara, att med hänsyn till den aktsamhet
om ingångna avtal, som faktiskt visat sig vara för handen både inom det område,
som jag här närmast talat om, och över hela avtalsområdet i övrigt, detta
finge betraktas endast som ett försök att lagstifta för 6 % av gällande avtal,
och att det icke komme att efterföljas av några förslag till ytterligare tvångslagar.

Jag tror, att herr statsrådet skall finna, att den sådd, som här i dag av allt
att döma kommer att göras av dem, som votera igenom denna lag, skall bestyrka
sanningen av det gamla ordstävet. att den. som sår vind, skördar storm.

Jag vill icke för min del vara med om att så någotdera. Jag skall endast be
att få påpeka ännu en gammal sats, som en framstående rättslärd, vilken tillhör
riksdagen men icke denna kammare, har anfört: »Den, som går obedd
till. går otackad ifrån.»

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få instämma i det yrkande, som
här först gjorts av herr Edvard Johanson.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Pettersson: Herr talman!

Här ha under dagens diskussion fällts åtskilliga starka ord och uttalats många
kraftiga förkastelsedomar över det föreliggande förslaget. En del talare hava
gått så långt, att de velat förutsäga ett slags världsskymning, som skulle sänka
sig över Sveriges folk, ifall dessa lagar komme till stånd. Jag tror nog, att
de ledamöter, som yttrat sig så pessimistiskt, vid genomläsningen av sina yttranden
nog skola undra, om de icke tagit till litet för kraftigt i växten, när de
här velat uttrycka en må vara i och för sig förklarlig oro och tvekan inför
den nya lagstiftningen.

Herr Anderson i Råstock, som var den siste, som hade ordet, ställde en fråga
till mig. Han frågade: »Om en arbetare uppsäges i strid mot avtalet, är det

Jfr 38. 88

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om icke en intressefråga av rang för honom och på samma gång en tolkningsfråga?»
kollektivavtal Såsom jag i mitt första anförande framhöll, äro alla rättstvister också intressetvister.
När man i detta sammanhang skiljer mellan rättstvister och intresse(
ors’> tvister, menar man med det senare uttrycket sådana intressetvister, vid vilka
ingendera parten åberopar en rätt till stöd för sitt yrkande. Om den föreslagna
arbetsdomstolen kommer till stånd, blir en av fördelarna med denna
anordning just, att den domstolen skall avgöra, på talan av endera parten,
huruvida en uppkommen tvist är en rättstvist eller icke. Då är den saken avgjord,
och då har man fått besked. Den enda olägenheten av att på detta sätt
nödgas gå till domstol för att få avgjort, om en tvist icke är en rättstvist, är,
att saken kan uppehållas under en eller kanske ett par veckor.

Herr Anderson framhöll också, att arbetsgivarna i många fall hava missbrukat
sin avtalsenliga makt. Jag har icke under hela diskussionen hört något
verkligt skäl, varför faran för sådana missbruk skulle bliva större, ifall
det inrättas en sakkunnig och vederhäftig domstol att bedöma dylika frågor.

I händelse den beryktade § 23 i arbetsgivarens hand kan vara farlig, föreställer
jag mig, att det är klokt av arbetarna, där så icke redan skett, att i avtalen
söka få in ett ordentligt korrektiv mot verkligt missbruk av bestämmelsen.

Herr Engherg yttrade bland annat, att det skulle bli synnerligen äventyrligt
att utan möjlighet till korrigering genom överklagande låta arbetsdomstolen få
bestämma, vad som skall vara rätt på detta område. Ja, det är utan tvivel en
viss risk förbunden med det. Men det är precis samma ställning, som för närvarande
den centrala skiljenämnden har. vilken parterna frivilligt anlita i tvister
rörande tolkning av avtal. Man får nämligen icke heller överklaga den
centrala skiljenämndens beslut. Och såvitt jag hört, äro verkligen parterna å
ömse sidor i allmänhet mycket tillfredsställda med denna nämnd. Även om
det finns parter, som äro missnöjda, när nämndens utslag gått dem emot, har jag
icke från något håll hört påstås, att nämnden skulle gjort sig skyldig till verklig
partiskhet eller brist på sakkunskap. Jag kan i detta sammanhang omtala,
att när i tisdags under den stora demonstrationen en deputation av arbetarna
uppvaktade statsministern, vid vilket tillfälle även jag var närvarande, utspann
sig en diskussion om den våda, som skulle följa av den föreslagna lagstiftningens
antagande. När man då framhöll sina farhågor, anmärkte jag just, att
man ju dock haft den centrala skiljenämnden, som skipat rätt i dylika frågor,
och att man mot den ju egentligen ingen anmärkning haft att framställa. Då
sade den, som förde ordet för arbetarrepresentanterna: »Nej, vi-hava i regel
ansett, att centrala skiljenämnden har skipat rätt opartiskt.» Detta överensstämmer
också med de omdömen, jag har från andra håll. Centrala skiljenämnden
är nu sammansatt precis på samma sätt. som föreslagits i fråga om arbetsdomstolen,
och jag föreställer mig, att det icke är ett orimligt antagande, att
arbetsdomstolen skulle bli ungefär likadan som centrala skiljenämnden. Det
finns då ingen anledning att frukta, att domstolen skulle missbruka den visserligen
ganska stora makt, som den skulle erhålla.

Herr Engberg och flera talare ha sagt: här har så mycket talats om utländska
förhållanden, men vet man då, om förhållandena utomlands äro bättre än
här? Ja, på den frågan kan jag naturligtvis icke ge något generellt svar, ty
förhållandena växla från land till land. Så mycket kan jag emellertid
säga, att jag här har en statistik, upptagande tretton stater, upprättad
av internationella arbetsbyrån i Geneve, och innehållande en jämförelse
i fråga om medeltalet genom arbetsinställelser förlorade arbetsdagar per
år och uträknad per tusental invånare, för tiden 1919—1923. Den stat, som
intar främsta platsen i fråga om antalet förlorade arbetsdagar i förhållande
till invånarantalet, är Storbritannien, vars siffra är 819. Men staten nr 2 är

Fredagen den 2.''> maj e. m.

80 Nr 8R.

Sverige, som ståtar med siffran 795 per tusen invånare. Tyskland har däremot
endast 591, Italien 352, Frankrike 259, o. s. v. .Tåg vill naturligtvis icke
med dessa siffror påstå, att förhållandena överallt utom i England äro bättre
än här. Men jag vill påstå, att det ser ut, som vi skulle i detta avseende intaga
en ställning, som är allt annat än lycklig i jämförelse med den, som åtskilliga
andra stater inta. Och detta framhålles också av författaren till den artikel,
där denna sammanställning förekommer.

Herr Engberg, som i sitt anförande huvudsakligen sysslade med vad som
sagts i första kammaren, förebrådde mig, att jag icke i mitt anförande på^förmiddagen
skulle hava omnämnt, att kollektivavtalen i vårt land i regel hållas
i helgd. Om herr Engberg varit inne och ägnat litet uppmärksamhet åt mitt
anförande här i förmiddags, skulle han ha funnit, att bland de första ord, jag
sade, just var ett erkännande, att kollektivavtalen i allmänhet här hållas i
helgd, och en väsentlig del av min motivering gick just ut på, att jag trodde
mig hava funnit, att det var ett tämligen allmänt rådande hedersbegrepp bland
organisationer å ömse sidor, att man borde hålla avtalen i helgd.

Herr Törnkvist anmärkte, på tal om arbetsdomstolen, att den naturligtvis
skulle döma efter parternas inlagor. Och kunde någon då tro, sade han, att
fackföreningarna vore i stånd att åstadkomma sådana inlagor, att domstolen
av dem kunde bliva övertygad om att fackföreningen hade rätt? Härtill vill
jag svara att arbetsdomstolen enligt lagen icke skall döma »på inlagor». Utan
den skall minst lika mycket eller kanske mera döma på de muntliga redogörelser,
som parterna själva eller deras representanter få avlägga inför domstolen,
tillika med de skriftliga avtal, som finnas, och de upplysningar, som domstolen
på annat sätt kan förskaffa sig, eventuellt genom att höra vittnen. Det
är sålunda ingalunda meningen, att denna domstol skall bli en ny hovrätt, som
sitter och dömer på pappersluntor, utan den skall bli en domstol, som på det
sätt, den finner lämpligt, förskaffar sig upplysning om vad som är rätt och
sant i föreliggande tvister.

Herr Sjöström var inne på förhållandena i främmande länder och citerade vad
som i det avseendet har sagts i propositionen. Han anmärkte, att det icke
går för sig att åberopa förhållandena i Tyskland, eftersom socialministern sagt,
att lagstiftningen där ännu icke hunnit prövas. Med den saken förhaller sig
så, att lagen om en särskild processordning med domstolar i tre instanser för
hithörande tvister antogs i Tyskland i slutet av år 1926 och har varit i kraft
ett och ett halvt år. Fördenskull kan man måhända ännu icke med säkerhet
uttala sig om, huru lagen verkar, men det kan man peka på, att lagen finns där.
Och gent emot de olycksprofetior, som här uttalats, vill jag erinra om vad jag
sade vid remissdebatten i anledning av detta lagförslag, nämligen att framläggandet
av nu antydda lagförslag i Tyskland framkallade mycken tillfredsställelse
hos de tyska socialdemokraterna. De ansågo sig genom denna lagstiftning
hava från samhällsmakternas sida fått ett erkännande av sina organisationer
och deras rättsbildande kraft. Det ansågs vara en seger för den kollektiva
rätten, att riksdagen gick att antaga en lag av nämnda innehåll.

Mot mig åberopade herr Sjöström vidare ett uttalande av en norsk ingenjör,
som skulle hava förklarat, att den norska lagen av 1920 om voldgiftsretten
redan hade i vissa fall verkat till skada för den norska industrien. ^ I anledning
därav vill jag säga, att herr Sjöström tydligen har missförstått saken.
I Norge finns det nämligen två lagar i detta avseende, dels en lag, ursprungligen
av år 1915 och sedan förnyad 1927. om arbetstvister och dels en lag, ursprungligen
av 1916 och sedan förnyad, flera gånger, däribland även 1920, om voldgift
i intressetvister. Det var den sistnämnda lagen, som den norske ingenjören
talade om. Men, såsom herrarna förstå, är obligatorisk skiljedom i intressetvister
mellan arbetsgivare och arbetare en helt annan sak än obligatorisk dom -

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Nr 38. 90 Fredagen den 25 maj e. m.

ilflr19 Ti stolsbehandling av rättstvister, varom den förstnämnda norska lagen delvis
m ''T handlar. Om skiljedom i intressetvister ha i Norge stridens vågor gått höga,
(Forts.) meningarna hava varit mycket olika, och mycken opposition har rests däremot,
framför allt av arbetarna men även från arbetsgivarehåll. Vad den norska
ingenjören sade om den lagen har naturligtvis icke den ringaste betydelse beträffande
gagnet av den norska arbeidsretten, som skulle kunna jämföras med
den hätj föreslagna domstolen.

Vidare sade herr Sjöström — gent emot mitt åberopande av skiljedomstraktater
som bevis för att man i andra avseenden är böjd för att organisera ett
fredligt uppgörande av tvister — att man icke skulle söka åstadkomma skiljedomstraktater
i strid mot en stats vilja. Nej, tacka för det, därför att staterna
åro suveräna och själva bestämma över sina öden och även överskrida skiljedomstraktater.
Men i varje särskild stat är det statsmakterna, regering och
riksdag, som bestämma över statens öde. Och med allt erkännande av arbetareoch
arbetsgivareorganisationernas makt och gagn äro de dock icke suveräna
stater i staten, som ha rätt att fritt bestämma över sina förhållanden, utan de
ii ro underkastade statens lagstiftning.

Herr Magnusson i Kalmar och andra ha varit inne på frågan, om här skulle
föreligga en klasslagstiftning i dålig bemärkelse eller icke. Jag vet icke, om
herr Magnusson rätt förstod den jämförelse, jag gjorde mellan uppfattningen
av denna lag som en klasslagstiftning och den klasslagstifning, som förelåg för
köpmännen, när han talade om att arbetarna gärna må vara underkastade lagen
om köp och byte. Det kan vara tillräckligt, menade han, och det är onödigt att
underkasta sig en sådan här klasslagstiftning. Eftersom det utalandet tyder
pa, att han icke riktigt förstod meningen med min jämförelse, så vill jag säga,
att lagen om köp och byte är en klasslagstiftning för köpmännen, som äro
underkastade vissa^ särskilda bestämmelser beträffande de avtal, som det hör
till deras yrke att ingå. Det kan tilläggas, att det är icke nog med den klasslagstiftningen
för köpmännen, utan åtminstone i större städer äro de dessutom
underkastade den klasslagstiftningen, att deras tvister bedömas av särskilt anordnade
domstolar eller domstolar tillsatta på särskilt sätt. Till det vill jag
lägga, att den klasslagstiftning, som köpmännen på det sättet äro underkastade,
ur T . gjord för att bekämpa dem eller skada dem eller ställa dem i en sämre
ställning än andra medborgare^ utan den är gjord för att med hänsyn till de
speciella förhållanden, som ifrågakomma i deras yrke, åstadkomma rättvisa.

fullkomligt samma förhållande med den lag, som här föreslås beträffande
förhållande mellan arbetsgivare och arbetare.

Herr Magnusson i Kalmar anmärkte, att jag beskyllt honom och hans kamrater
för att tala om ett sönderbrytande av fackföreningarna, under det man
i själva verket endast talat om sönderbrytande av kollektivavtalen. Jag ber
om ursäkt för mitt slarviga sätt att citera -— det var ett misstag •— men jag
kan tillägga, att jag anser även påståendet om att lagstiftningen skulle sönderbryta
kollektivavtalen vara en uppenbar överdrift.

Så yttrade herr Magnusson i Kalmar att om han och hans partikamrater
skulle se på saken uteslutande ur politisk synpunkt, borde de vara regeringen
tacksamma för vad den föreslagit. Jag antager dock, att för närvarande, så
bär nära de stora valen, herrarna icke kunna alldeles frigöra sig från politiska
synpunkter. Och om så skulle vara, att det innerst inne i edra hjärtan finnes
en liten tanke på politiken, kan man sålunda hoppas, att det också finnes
litet välvilja och tacksamhet gentemot förslagsställarna.

Herr Spångberg hade många bistra saker att säga. Men så vitt jag hade
tillfälle åhöra honom, riktade sig hans bitterhet mot herr Per Albin Hansson
och hans kamrater mera än mot mig, och det tillkommer icke mig att korrigera
herr Spångberg i den män han i detta avseende yttrade sig mindre kär -

Fredagen den nmj o. m.

!)1 Nr 3s.

leksfullt. Men vad jag från min ståndpunkt finner anmärkningsvärt i herr
Spångbergs yttrande är hans försök att med all makt draga in klasskampen
i skiljenämnderna och domstolsförfarandet. Jag anser, att detta är orätt.
Jag är villig att medge, att det även för domare ibland kan vara rätt svårt att
fullständigt frigöra sig från den begränsning, som kan sammanhänga med
deras uppfostran, deras studier och deras sysselsättning i övrigt. Men detta
utesluter icke, att det är en domares plikt att söka så vitt möjligt frigöra sig
från sådana hänsyn. Jag har en viss erfarenhet som domare — jag har varit
det under rätt många år — och jag kan därför försäkra herr Spångberg, att,
det finns många domare •— jag är övertygad, att det gäller flertalet •— som
verkligen sätta det som en viktig uppgift för sig och som också i stor utsträckning
lyckas att i sina domar frigöra sig från alla klassynpunkter. Jag
har också den föreställningen, att i de skiljenämnder, som hittills fungerat,
råder en allmän strävan hos domarna att frigöra sig från ensidiga klassynpunkter.
Till stöd för att detta också lyckats kan man åberopa statistiken
från centrala skiljedomstolen. Jag har uppläst den förut, och jag skall icke
nu repetera den. Jag vill endast tillägga, att statistik nu även föreligger
rörande innehållet i centrala skiljenämndens domar under de sista två åren.
Det egendomliga har då visat sig, att även under den sista tiden antalet av
de domar, i vilka arbetarsidan vunnit, är något större än antalet domar, där
arbetsgivarsidan vunnit. Jag behöver kanske icke tillägga, att jag med detta
icke vill säga, att centrala skiljenämnden skulle vara inställd på att obehörigen
gynna arbetarna. Detta tror jag icke, utan det beror nog mera på en
slump att så skett, men förhållandet kan åberopas som ett bevis för att den
centrala skiljenämnden icke är inriktad på att obehörigen gynna arbetsgiva
rna.

Herr Spångberg ville bevisa den satsen, att domarna vore partiska, genom
en redogörelse för en process, som handlagts i Stockholm av centrala skilje*
nämnden, en process som enligt herr Spångbergs mening avdömts oriktigt.
Och han ställde till mig den frågan: tycker socialministern, att den dom verkligen
var opartisk, som här fälldes av skiljenämndens ordförande. Jag
är mycket ledsen över att jag icke kan tillfredsställa herr Spång-,
bergs nyfikenhet. Även om jag tror herr Spångberg om att verkligen''
vilja referera fallet riktigt, kan jag icke lita på att han har alla handlingarna
i målet tillgängliga eller att han besitter den fullkomliga kännedom
om fallet, att han kunnat lämna en uttömmande och opartisk redogörelse
för detsamma. Vid sådant förhållande anser jag mig icke kunna eller böra
uttala något som helst omdöme om domens innehåll. Så mycket är i alla fall
klart, att även om vi antaga, att herr Spångberg hade rätt och att domen varit
felaktig, vilket naturligtvis låter tänka sig, är ju detta något som inträffat
under de nuvarande förhållandena. Jag kan icke inse. att det skulle bli värre
ställt i detta avseende, om vi finge till stånd en auktoritativ, sakkunnig och
opartisk domstol, tillsatt av regeringen på det sätt, som i propositionen föreslås.

Herr Holmström yttrade, att man med hänsyn till straffbestämmelserna i
lagen kunde med skäl säga, att lagen vore en klasslag. Om nu detta verkligen
skulle vara den enda grunden till att lagen är en klasslag, föreställer jag
mig, att herr Holmström skall vara villig att taga tillbaka sitt påstående. Ty
som bekant förekommer det inga straffbestämmelser i lagen, icke en enda.
Flera andra talare ha dock gjort samma misstag.

Herr Per Albin Hansson och herr Anderson i Råstock ha gång på gång till
mig riktat en anmodan att lämna besked om huruvida den lagstiftning, som
här föreslås, är början till någonting ännu fruktansvärdare eller till ännu
mera »okynne», för att använda herr Hanssons uttryck. Den frågan föran -

Ang. lag om
kollektivavtal
m. rn.
(Forts.)

Nr 38. 92

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om ]et]er från. min sida endast en erinran att spörsmålet om inskränkning i rätten
*mi »» 1 vidtaga arbetsinställelser för arbetarna i statens eller kommunens tjänst

(Forts) för närvarande är föremål för beredning genom sakkunniga. Innan något
som helst resultat av denna utredning föreligger, kan givetvis regeringen
icke lämna något besked om huruvida utredningen kommer att från regeringens
sida leda till resultat eller icke eller vilket resultat man kan komma
till.

Herr Per Albin Hansson fann det klandervärt i högsta grad, att propositionen
ursprungligen var så skriven, att arbetarna skulle kunna ådömas vite
och att detta vite skulle kunna förvandlas till fängelse. Flera andra talare
ha också uttalat sitt klander på den punkten. Det gäller dock som en allmän
regel för domstolar, att de kunna ådöma vite, och här föreligger alltså
icke någon irndantagsbestämmelse för denna domstol. Att vite skulle kunna
förvandlas i fängelse i händelse av bristande tillgång, var verkligen en sak,
som åtminstone jag icke tänkte på, och det torde icke vara så vanligt, att
vite på detta sätt förvandlas. Men den saken är numera avhjälpt genom att
lagen enligt utskottets förslag uttryckligen föreskriver, att vite, som ådömes
enligt lagen, icke skall förvandlas. Att då göra någon större affär av den
saken, synes det mig icke föreligga någon anledning till.

Herr Per Albin Hansson uttalade, att det inom arbetarvärlden icke finns
någon principiell motvilja mot skiljedom i rättstvister, och han sade: kanske
kommer den dag, då parterna äro överens om att i lag kodifiera de bestämmelser
härutinnan, som tillämpats frivilligt. Det är mycket glädjande att
höra sådana förklaringar, och jag har hört flera sådana från herr Hansson och
hans meningsfränder förut. Men det sorgliga är, att, för så vitt, som de uttalas
offentligt, bruka de alltid åtföljas av sådana bestämda protester som
dem vi i dag hört från herr Spångbergs sida. Den goda avsikt, som herr
Hansson har i detta avseende, är han icke mäktig att realisera. Det finns''
stora grupper av de svenska arbetarna, som alldeles bestämt vägra i vändningen,
när herr Hansson proklamerar den saken, och det är icke minst med
hänsyn till dessa arbetargrupper, över vilka herr Hansson icke har något inflytande,
som det är nödvändigt att icke dröja med den lagstiftning, som det här
är fråga om.

Slutligen talade herr Hansson om, att det samhälle är lyckligast, där medborgarna
kunna leva sitt liv så fritt och otvunget som möjligt. Herr Hanssons
ord återkallade i mitt minne den vackra skildring, som han vid ett föregående
tillfälle här i kammaren gav av det s. k. folkhemmet. Jag är för min del
beredd att följa herr Hansson rätt långt i fråga om önskvärdheten av att på
detta sätt gestalta vårt land till ett verkligt folkhem, och jag skulle vilja vara
med om att möblera det på ett sätt, som skulle kunna tillfredsställa oss båda.
Men jag gör detta under en bestämd förutsättning och det är, att hemmet
bygges på lagens fasta grund. Annars blir det klent med trevnaden för dem
som skola bo där.

Herr Hedvall: Herr talman! Jag tillhör samma arbetaregrupp som herr

Anderson i På stock. Jag är nämligen liksom han anställd vid de enskilda
järnvägarna, och jag ber att få instämma i vad han yttrade. Jag tror, att vad
han framförde var både riktigt och värt att taga under betraktande.

Det var emellertid icke för att säga detta som jag begärde ordet, utan för
att framhålla, att jag förgäves under debatten i dag, liksom under debatterna
tidigare i utskottet, väntat att få höra några verkliga skäl till att man kommer
med ifrågavarande lagstiftning. Ty de skäl, som hittills anförts, kan jag för
min del icke godkänna. Att en lagstiftning liknande denna finnes i andra länder
är väl ändå intet bevis för att den bör finnas även här. om man nämligen

Fredagen den 25 maj e. in.

93 Nr 38.

icke kan ådagalägga, att, det är bättre ställt i andra länder iin vi ha det ställt
på förevarande område. Och det är det man icke kan göra.

Nu försökte herr statsrådet, såvitt jag fattade rätt, bevisa, att vårt land i
fråga om förlorade arbetsdagar kommer ganska långt fram i täten bland
nationerna. Men jag uppfattade icke, om i dessa förlorade arbetsdagar iuginge
även de som gå till spillo genom sympatiåtgärder. Det är därpå det
hänger. Det är ofta sympatiåtgärderna som gör att i statistiken kurvan går
uppåt, och man måste taga hänsyn därtill, när man använder statistiken. Sympatiåtgärderna
falla ju utanför denna lag.

Man kan icke heller säga, att lagstiftningen nu är nödvändig därför, att det
alldeles saknas lagstiftning på området. Det finns trots allt en lag av år 1910,
som reglerar enskilda arbetsavtal. Att denna lag är litet obekväm för arbetsgivarna,
kan väl icke få vara ett avgörande skäl till att vi skola ha en särskild
lagstiftning. Det sades visserligen från den främste arbetsgivarrepresentanten
i utskottet, att med nämnda lagstiftning måste man vid en konflikt, om man
vill beivra ett avtalsbrott, gå åstad och stämma hundratals arbetare, något som
icke kunde vara lämpligt. Med andra ord: eftersom det är obekvämt för arbetsgivarna
att med nuvarande lagstiftning komma åt arbetarna, måste man få
en lag som gör att man kan stämma dem i klump, så att man på detta sätt
kan komma åt dem. Om icke detta har smak av klasslag, har icke jag något
begrepp om vad som menas med en sådan.

Herr socialministern yttrade på förmiddagen, att han ville göra gällande att
det lagförslag, som nu föreligger, överensstämmer med de hedersbegrepp, som
äro rådande både bland arbetsgivare och arbetare. Men om så är fallet, måste
jag fråga: menar herr statsrådet, att Sveriges arbetare i sitt handlande svika
sina begrepp om heder och att lagstiftningen därför är nödvändig? Menar
han icke detta, förstår jag icke, att lagen kan vara nödvändig, ty om det är så
med arbetarna som med »hedningarna, som icke hava lagen» att de av naturen
göra det lagen bjuder, så behöves ju ingen lag. Resonemanget om hedersbegreppen
tycker jag alltså är litet egendomligt.

Herr statsrådets huvudmotivering var emellertid i förmiddags den, att parterna
böra icke själva skipa rätt i sina tvister. Det är samhällets sak att göra detta,
och han tilläde: häri ligger försvaret för denna lagstiftning. Men är det då så
alldeles riktigt att parterna icke själva böra få skipa rätt? Varför skola icke
parterna få göra detta, om de ej gå in på tredje mans rätt? Jag tror icke, att
denna princip är alldeles okänd i den moderna rättsskipningen. Det finns nere
i göteborgstrakten en domare, som ofta säger till parterna, att de böra försöka
klara upp en tvist själva utan hjälp av domstolen. Detta göra också ej sällan
parterna, och detta är endast till båtnad för hela rättsskipningen.

Till stöd för att det här icke är fråga om en klasslag anförde herr statsrådet,
om jag fattade honom rätt, att vi ha lag både om köp och byte. och lag
om hyra, alltså en lag för säljare och köpare och en för hyresgäster. Nu är det
ändå den skillnaden, så vitt jag förstår, att detta att köpa och sälja kunna vi
göra litet var oberoende av vilken klass i samhället vi befinna oss i — och så
är det också med hyra. Om herr statsrådet härmed vill bevisa, att föreliggande
lag icke är en klasslag, tycker jag, att mera vittnesbörd göres oss icke behov.
Jag anser, att det är mycket dåliga argument, som man på detta sätt nödgas
tillgripa.

Det var en ärad ledamot av bondeförbundet, som under debatten erkände, att
han endast med en viss tvekan i utskottet gått med på lagstiftningen, beroende
på den kritik, som från arbetarhåll riktats mot densamma. Jag förstår honom
och hans tveksamhet mycket väl. Det är bara skada, att denna tveksamhet
icke tog sig det logiska uttryck, som den borde ha tagit sig, nämligen i ett yrkande
om avslag. Detta hade varit det enda riktiga.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Nr 88, 94

Fredagen den 25 maj e. m.

kollektivavtal Huru Pass stor tvekan det egentligen varit i utskottet om hela denna lag
0 m/wT framgår förresten av utskottsbehandlingen av 21 § i domstolslagen, en para (Forts.

j graf, om vilken herr statsrådet alldeles nyss medgav, att han icke så noga

övertänkt, varthän den skulle föra hän. Inom utskottet hade vi en lång principdiskussion
om saken, det fattades preliminära beslut, sedan såg man på ärendet
om igen, härefter fattade man definitiva beslut, så tog man sig en ny funderare,
och först när man gick att justera utskottsbetänkandet var man på det klara med
att paragrafen skulle kunna föra arbetarna i fängelse. Det var då man gjorde
det förtydligande, som omnämnes i utlåtandet. När en så viktig paragraf är
på det sättet behandlad, att herr statsrådet själv medger, att han icke så noga
övertänkt densamma, undrar jag, huru mycket man tänkt sig in i vad de andra
paragraferna kunna föra med sig.

Herr talman! Arbetarna ha genom ingångna avtal visat, att de i princip icke
äro emot skiljedom. Men de äro i princip emot att skiljedomsförfarandet fastställes
i lag. De bruka icke i större utsträckning än andra samhällsmedlemmar
bryta. lag, men, herr talman, de komma kanske att undandraga sig lagens
räckvidd, och däri ligger så vitt jag förstår den verkligt stora faran. Drivas
Sveriges arbetare genom de nu föreslagna lagarna över i händerna på de nedbrytande
krafter, som tyvärr finnas även inom svensk arbetarrörelse, så ha de
herrar, som nu trots sin tvekan vilja genomföra lagarna, tagit ett stort ansvar
på sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Samuelsson: Herr talman! Vi ha ju hållit på med denna fråga nu i
över 12 timmar, och man kan väl snart anse, att den är tillräckligt debatterad.
Detta visar emellertid, att det finnes ett livligt intresse för frågan, och det
förhållande, som herr socialministern talade om eller att man här använt mycket
kraftiga ord, bevisar endast att frågan är för arbetarna ett verkligt livsintresse.
Detta har också tydligt framkommit under debatten genom att så
många från arbetarhåll haft ordet i denna fråga.

Herr socialministerns svar på en del direkta frågor, som ställts till honom,
voro enligt mitt förmenande negativa, och han var för övrigt själv mycket
tveksam beträffande en del hithörande spörsmål. Särskilt gällde detta spörsmålet:
vad är rätts- och vad är intressefrågor exempelvis beträffande de avtal,
som slutits vid de enskilda järnvägarna? Svaret var, att spörsmålet kommer att
överlämnas till domstolen; det blir dess första angelägenhet att avgöra den
saken. Detta innebär emellertid, att en fullkomlig osäkerhet komme att råda på
hela området. Vi ha också alltid sagt, att så måste bli fallet, ty man kan icke
skilja på rättsfrågor och intressefrågor, när det gäller en hel del tolkningsspörsmål.

I herr socialministerns första anförande sökte herr socialministern göra gällande,
att det vore samhällets skyldighet alt skipa rättvisa mellan de olika
klasserna; det var därför han ansåg sig nödsakad att komma med ifrågavarande
lagförslag. Efter herr socialministerns senaste svar till herr Spångberg
beträffande de domare, som skulle anses neutrala vid avgörandet av tvisterna
mellan arbetsgivare och arbetare, måste man konstatera, att herr socialministern
själv trots sin sakkunskap nödgats medgiva, att då domare äro människor
äro de också benägna att taga hänsyn till den klass, varifrån de utgått. Herr
socialministern förmodade visserligen, att en del av domarna skulle frigöra sig
från klassynpunkterna i dessa skiljedomar. Men man har kunnat konstatera
med flerfaldiga exempel, att med den nuvarande samhällsformen är det snart
sagt omöjligt att få personer, som äro fullt neutrala i klasstriderna, något som
ju även underströks av herr socialministern. Kan man då med denna utgångspunkt
tala om att man skipar rättvisa, särskilt med hänsyn till de tendenser,

Fredagen den 2n maj e. in.

9.0

Nr !W.

som
enligt mitt förmenande icke bli tal om någon rättvisa härvidlag.

Herr socialministern ville icke gå in på frågan om den process här i Stockholm,
som herr Spångberg berörde, då han ju icke kunde veta, om herr Spångbergs
referat var sanningsenligt. Men herr socialministern slöt med att säga,
att även om domen varit orättvis, hade den ju fällts under nuvarande förhållanden
och med nuvarande skiljedomsförfarande, så att man icke kunde veta, om
det bleve sämre, när ett obligatoriskt skiljedomsförfarande kommer till stånd.
Jo, det tror jag man kan säga. Nu är förfarandet frivilligt, och det slår parterna
fritt, att skilja sig från detsamma. Detta blir däremot omöjligt i framtiden,
och parterna måste finna sig i domarna, även om de fällas på det sätt.
som herr Spångbergs exempel visade.

. Det svar, som herr socialministern lämnat på en del förfrågningar om huruvida
lagen vore en inledning till andra stora lagprojekt, exempelvis med förbud
för samhällsfarliga strejker o. dyl., visade rätt tydligt, att så var meningen.
Hrågan låg, sade herr socialministern, under beredning, och han kunde icke
svara på vilken ställning regeringen skulle intaga sedermera. Av vad som
anförts av herr socialministern i den kungl. propositionen och under debatten,
när frågan remitterades till lagutskottet, är det tydligt, att här endast föreligger
en början. Om icke ett klart omslag inträder vid höstens val, kan arbetarklassen
sålunda vänta sig en hel del strängare lagar, kanske främst beträffande
kommunalarbetarna och statstjänarna. Det kommer alltså att bli mycket
värre, om man från frisinnat håll får fortsätta med de attacker man nu påbörjat.

Jag tror, att den samlade arbetarklassen i landet har skäl att betacka sig för
de initiativ,, som redan på ett tidigt stadium, år 1925 eller 1926, togos av åtskilliga
socialdemokrater — initiativ vilkas betydelse man nu bestrider. Jag
anser, att fackföreningsrörelsen och alla fackligt organiserade arbetare ha all
anledning att kraftigt betona, att initiativen icke varit till gagn för arbetarklassen.
Det har även av debatterna i dag framgått, att man från borgerligt
håll åberopat nämnda initiativ såsom stöd för sin ståndpunkt och att de varit
till ofantlig skada för fackföreningsfolket. Herrar Per Albin Hansson. Undén
m. fl. ha icke fackföreningsfolkets fullmakt i det hänseendet. Herr Per Albin
Hanssons_ principiella uppfattning är alltjämt, att den samlade arbetare- och
fackföreningsvärlden här i landet icke står i någon principiell oppositionsställning
till ett skiljedomsinstitut beträffande rättstvister. Detta uttalande bör
få stå för herr Per Albin Hanssons egen räkning — han talar icke å facklöreningsfolkets
vägnar. Han fick visserligen en mängd instämmanden efter
sitt anförande, men dessa gällde helt säkert icke den nämnda principiella uppfattningen
utan endast slutklämmen i anförandet. De fackligt organiserade
arbetarna fackförbunden och landsorganisationen — instämma förvisso icke
i ett dylikt principiellt uttalande. Om man skulle fråga de hundratusentals
arbetare, som strejkade tisdagen den 22, tror jag att man helt allmänt ända
från övre Norrbotten till Ystad skulle svara, att arbetarnas principiella uppfattning
icke sammanfaller med herr Per Albin Hanssons.

Det är riktigt, att en hel del fackförbund redan ha skiljedomsförfarande i
rättstvister — detta har påpekats av herr Anderson i Råstock och herr Hedvall^
och jag kan även intyga det, enär jag tillhör samma förbund. Jag har
också talat med en av förtroendemännen i kommunalarbetarförbundet, och han
förklarade, att för dem innebure det ingen nyhet, om lagen antoges. Men, tilläde
han, det kommer att bli en förbannelse för fackföreningarna icke minst inom
hans förbund att fa skiljedomsinstitutet legaliserat. Främst kunde man
säga upp detsamma, när man funne för gott eller när man ansåge sig icke längre
ha någon nytta av det. Även de arbetargrupper, som för närvarande möj -

Ang. lag om
kollektivavtal
in. ni.
(Forts.)

Kr 38. 96

FredageD den 25 maj e. iil.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

ligen ha underkastat sig skiljedomsinstitutet i tolkningsspörsmål, ha alltså insett
farligheten och skadan av lagen och trätt i opposition mot densamma.

Jag kan icke riktigt följa herr Per Albin Hansson, när han säger, att lagen
måste ha parternas förtroende, innan den förelägges riksdagen. Är det nu
riktigt, såsom herr Per Albin Hansson påstår, att den samlade arbetar- och
fackföreningsrörelsen i landet principiellt är för ett skiljedomsförfarande i
rättstvister, så har ju lagen redan arbetarpartens förtroende, och då skulle
den ju omedelbart kunna införas. Herr Per Albin Hanssons ståndpunkt bevisar
emellertid, att hans tal om arbetarklassens principiella ställning i detta
fall är överord.

Till sist några ord i anledning av bondeförbundaren herr Strindlunds anförande.
Här ha under debatten framförts en hel del osakliga och märkvärdiga
motiveringar för lagens antagande, men till det mest osakliga och intetsägande
som jag hört under min riksdagstid hörde vad som åberopades av herr Strindlund.
Herr Strindlunds anförande gick i början ut på att han var emot lagen,
men att han måste rösta för densamma på grund av arbetarnas utomparlamentariska
åtgärder, exempelvis de demonstrationer som höllos den 22 maj. Det
är märkvärdigt att höra detta av en person, som företräder en grupp medborgare
i samhället, vilken vidtog så, pass kraftiga utomparlamentariska åtgärder
som år 1914 med bondetåget. Detta vill man naturligtvis i dag icke höra talas
om; det bör hållas tyst härom, när en annan medborgarklass försöker att
med alla möjliga medel motarbeta vad man är övertygad om skadar dess viktigaste
livsintressen. Några motiv måste ju framalstras, och det var väl detta
som skedde, när de utomparlamentariska medlen anfördes som orsak till att
herr Strindlund ändrat åsikt. Jag må säga, att det är en märkvärdig mentalitet
hos en klassorganisation — ty bondeförbundet vill ju räkna sig som en sådan
— att ändra åsikt i en sakfråga bara därför, att en annan klassorganisation
använder sig av alla tjänliga medel för att slå ned åtgärder, som man anser
vara till nackdel för klassens intressen. Detta dömer en sådan klassorganisation
som bondeförbundet och kanske även herr Strindlund.

Herr Hage: Herr talman! När försvarsfrågan för några år sedan diskuterades
här i kammaren, åstadkom man särskilt från högern en diskussion, som
räckte i tre dagar. Nu föreligger det en försvarsfråga ur arbetarnas utgångspunkt,
och det kan väl då vara motiverat, att det säges några ord från litet,
var av de djupa ledens arbetarrepresentanter. Vi komma i alla fall icke att
hålla på i tre dagar.

Det är ju här icke fråga om ett vanligt riksdagsbeslut utan om ett beslut,
som kommer att •— om det går i den riktning som utskottets majoritet föreslagit
•— utgöra början till en ny utveckling på arbetarlagstiftningens område.

Det som kännetecknar denna nya utvecklingsperiod är, att samtidigt som
man går in för en skärpt lagstiftning mot arbetarklassen, förklarar man sig
från regeringspartiets sida icke villig att vara med om sociala åtgärder, sådana,
som arbetslöshetsförsäkring och andra. Man vill skänka arbetarna klasslagar
och samtidigt vägra dem arbetslöshetsförsäkring m. m. Inom det frisinnade
partiet finns det ju en hel del religiöst folk — t. o. m. inom regeringen
— och dessa religiösa bruka ju hålla på både lag och evangelium. Här
däremot håller man uteslutande på lagen, men vill icke vara med om något
evangelium åt arbetarna. Och ehuru arbetarna demonstrera lugnt och ordnat
— så som demonstrationerna bruka vara här i landet -— förmenar man)
dem rätten att framföra sin uppfattning, i det att man från en del håll opponerar
sig emot att medgiva denna gamla petitionsrätt, som i alla tider funnits
och tillämpats. Därvidlag säger man bl. a.: icke skola ni väl demonstrera

Fredagen den 25 maj e. m.

97 Nr :tS.

mot riksdagen, som är vald demokratiskt med allmän rösträtt? Ja, i stort
sett är visserligen andra kammaren vald på detta sätt, men icke fullständigt.
Alltjämt äro de unga männen i ålder mellan 21 och 23 år utestängda från
valrätten till den folkvalda kammaren. Och därutöver ha vi ett tvåkammarsystem
•— en första kammare — ett herrehus •—, som är vald med åldersstreek,
med indirekta val, med ett rudiment till skattestreck o. s. v. Vi ha
alltså — när nu denna arbetarefientliga lagstiftning kommer att genomtrumfas
— icke den fulla och hela demokratien.

Men därutöver kan man förmoda, att den majoritet för lagstiftningen, som
antagligen finnes i denna kammare, icke motsvaras av någon majoritet i landet
— och detta är det värsta av alltihop. Jag har samtalat med en hel del
folk i olika samhällslager, och det egendomliga iir att bland dessa människor,
som icke äro politiskt engagerade och icke bestämda av hänsyn till att taga
hänsyn till herr Ekmans prestige och dylika ovidkommande synpunkter, finnes
icke någon större anslutning till en reform av ifrågavarande art. Jag
vill bara nämna, att jag av en tillfällighet för en tid sedan träffade tillsammans
med en högre järnvägstjänsteman, en ingenjör, en jurist och en bankkamrer.
Ingen av dem var socialdemokrat, men märkvärdigt nog sade de
allihop, att de trodde, att förslaget var rasande dumt. Sådant tal hör man''
ute bland menige man över allt i landet. Man har en känsla av att om förslaget
genomföres, så sker det därför, att majoriteten av de politiskt intresserade
vill ha det, men att denna majoritet icke motsvaras utav en majoritet
bland folket. Det är det mest beklagliga i hela detta spektakel. Det skulle;
för övrigt vara intressant att ställa det spörsmålet till regeringen: skulle

regeringen våga sig på att skicka ut denna frågan till referendum, om det
nu vore möjligt att göra det? Det tror jag, regeringen icke skulle våga sigpå,
ty det skulle antagligen medföra ett kraftigt bakslag. Alltså, om denna
reform genomföres, sker det mot folkets vilja ute i landet, det torde man tämligen
bestämt kunna påstå, och detta kan den fackligt organiserade arbetareklassen
ha anledning att taga hänsyn till, när de skola gå att pröva, huruvida
de skola böja sig för lagen eller ej.

Den, som något litet känner ställningen ute i bygderna och som har resonerat
med folket, vet detta d. v. s. att reformen är antidemokratisk, och jag1!
tror, att detta är en av orsakerna till att bondeförbundarna äro så tveksamma
i denna fråga, som de faktiskt äro. De ha ju ingen särskild anledning att slå
vakt omkring herr Ekman och hans regering, och från den utgångspunkten
ha de hela tiden varit tveksamma om vilken ställning de skulle intaga till förslaget,
fast de nu i sista minuten på ett eller annat sätt piskats till att böja
sig och gå med i den borgerliga koalition, som bildats, för genomförandet av
detta förslag.

Ja, jag skall icke säga så mycket mera i denna speciella sak. Jag skall
i stället be att få säga några ord till kommunisterna. Det är givet, att folket
ute i landet med stort intresse kommer att studera riksdagstrycket rörande
denna fråga. Det är också antagligt, att vad som i dag beslutats bara är en
början till något som kommer, som är ännu värre. Från den utgångspunkten
är det tydligt, att under årens lopp en hel del folk kommer att studera protokollen
från de debatter, som försiggått här i kammaren i dag. Jag tror, att
de, som inlåta sig på ett sådant studium, komma att bli mycket förvånade
över en sak. Jag tror icke, att de komma att bli förvånade däröver, att här
har pågått en lång debatt mellan de olika riktningarna. Det finna de säkerligen
mycket naturligt och riktigt. Däremot skulle jag tro, att en hel del kommer
att bli mycket förvånad däröver, att det i denna debatt för den kommunistiska
sidan varit det främsta intresset att skälla ned det socialdemokratiska
partiet och de socialdemokratiska arbetarna. Det har i alla tider varit

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 38. 7

Ang. lag om
kolle klivavtal
m. m.
(Forts.)

Nr 38. 98

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om en god fackföreningspolitik, att, om arbetarna angripas från en gemensam
kollektivavtal fiende, sluta de sig tillsammans rygg vid rygg, sida vid sida för att försvara
m'' m'' sig, och just vid detta kritiska tillfälle borde de sannerligen inte slåss in(lorts.
) t,grc]eSj men en sådan strid ha kommunisterna här i dag framkallat. De ha
använt hela denna debatt icke till att vända sig mot de borgerliga här i kammaren
och mot regeringen, utan låt mig säga 90 procent av deras anföranden
ha varit skäll på socialdemonraterna.

Det anmärkningsvärda därvidlag, det är, att de påståenden, som gjorts från
kommunistisk sida, ha gjorts mot bättre vetande, det säger jag bestämt och
klart ifrån! Jag satt 1926 liksom nu i andra lagutskottet och hade då tillfälle
att, när denna fråga var uppe, deltaga i utskottsarbetet och att något litet
följa med spelet. På grund av de erfarenheter jag då gjorde kan jag bestämt
försäkra, att de borgerliga eller rättare sagt högern och de frisinnade i många
år varit inriktade på att genomföra en sådan reform som denna, och den omständigheten
att exempelvis en socialdemokrat råkat vid något tillfälle säga,
att en sådan här lagstiftning kunde man tänka sig böra genomföras om parterna
voro eniga om saken, den omständigheten säger jag, har icke inverkat
det bittersta: de borgerligas avsikt att genomföra denna lagstiftning har sedan
lång tid tillbaka tydligt kommit till synes. Allt detta skäll mot socialdemokraterna
är alltså fullständigt omotiverat. Det finns som sagt icke den
ringaste sakliga anledning att gå in för ett sådant skällande från kommunistiskt
håll. Ty vilken ställning socialdemokraterna än intagit i den här frågan,
skulle den här lagen gått igenom i dag. Sedan är det ju för övrigt att
märka, att just tillsättandet utav en arbetsfredskommission, som skedde genom
herr Möller medförde — det är ett historiskt faktum ■— att själva frågans
avgörande blev uppskjuten, och om icke denna kommission blivit tillsatt,
kan man vara tämligen övertygad om att då hade vi redan nu haft en
sådan lagstiftning, som den, vilken antagligen kommer att genomföras i dag.
Alltså kan man säga, att kommunisternas skäll riktar sig mot en åtgärd från
socialdemokratiskt håll, som faktiskt haft till resultat, att vi undgått denna
lagstiftningen för en tid framåt.

Ja, det var några synpunkter, som jag ville framföra i detta sammanhang.
Enligt vad jag läst och hört uppgivas existerar en sådan här lagstiftning om
förbud mot strejk i Sovjet-Ryssland, och denna lagstiftningen är, såvitt. jag
vet, så avfattad, att den även träffar arbetare, som äro anställda i privat
tjänst d. v. s. dem, som äro i tjänst hos det privata kapitalet. De få icke
strejka eller, rättare sagt. strejkrätten är så kringgärdad med skyldighet att
först hänskjuta uppkommen tvist till medling eller skiljedom, att man i realiteten
kan tala om strejkförbud. Det vill jag emellertid icke ha genomfört
här i landet. Jag vill alltså icke vara med om detta här föreliggande sovjetryska
förslag, som regeringen vill genomföra. Jag yrkar alltså avslag på
detta sovjet-ryska lagförslag, och från den utgångspunkten, herr talman, skall
jag för min del be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Här i debatten ha av herrar Hansson
och Engberg fällts några yttranden, som det synes mig vara allt skäl i
att lägga på minnet på borgerligt håll. De båda herrarna ha rätt starkt deklarerat
sig hysa den uppfattningen, att man överhuvud taget bör lagstifta så
litet som möjligt, att man icke bör gripa in på alla livets områden och reglera
genom lagar. Dessa yttranden äro så mycket mera anmärkningsvärda, som
de, så vitt jag förstår, betyda, att det är nya signaler, som hissats från det
hållet i detta hänseende. Ty är det icke från det parti, som dessa båda herrar
tillhöra, som vi under de senaste åren och alltsedan det socialdemokratiska partiet
kommit till en mera inflytelserik ställning i svensk politik, formligen bom -

Fredab«mi den 2ö maj e. in.

09 Nr 38.

barderals med projekt om lagstiftning på än del ena området än det andra.
Oeh om man lägger det soeialdemokratiska partiets program framför sig, finner
man, att där radas upp en hel del önskemål, som ännu ieke realiserats, men
som partiet säger sig vilja gå in för att realisera lagstiftningsvägen! Jag för
mm del annoterar med tacksamhet de fällda yttrandena, ty jag har samma
uppfattning som dessa herrar, att man överhuvud taget bör fara varsamt fram
med att införa lagstiftning på nya områden.

Kllersom herr Engberg försökte göra sig lustig och förmodade att vi snart
skulle lå. införa lagstiftning om hur vi skola andas och hur vi skola gå, vill
jag erinra honom om, att vi redan ha en lagstiftning i sistnämnda avseende.
Vi ha sedan 1923 en vägtrafikstadga, som mycket noga reglerar, hur vi skola
aka och gå på vägarna, oeh den stadgan har tillkommit utan några protester
err1 ^n£bergs oeh hans partivänners sida. Däremot var det, när vä«*-trafikstadgan infördes^ rätt mycket gny här i riksdagen från den grupp jag
tillhör och särskilt från lantmannahåll, fastän våra varningsord förklingade

I herr Engbergs domedagspredikan förekommo också en hel del olycksprofetior
om hur illa det inom en snar framtid skulle gå med de borgerliga partrnrna
Jag skall icke inlåta mig på någon granskning av hans sätt att komma
fram till denna slutsats. I motsats till herr Engberg tror jag mig icke vara
begavad med någon siarblick. I övrigt var det icke så värst mycket i hans
anförande, som gar att bemöta. Det kan icke lämpligen bemötas, ty det rörde
sig icke pa det sakliga plan, som jag för min del uttryckt en förhoppning om
att diskussionen här skulle föras på. Det var endast i ett hänseende, han
reste en saklig invändning emot de föreliggande lagförslagen, som jag är benagen
tillmäta en viss betydelse och det var, när han vände sig mot den anordning,
som är träffad i lagen om arbetsdomstol och som innebär, att det endast
skall finnas eu instans. Jag medger, att det kan synas ligga en fara i en
sa,dan anordning, men å andra sidan är densamma givetvis absolut nödvändig
därest man vill na den snabba rättsskipning, som just är ett av huvudsyftena
med införandet av en specialdomstol och en speciallagstiftning på ifrågavarande
område. Om man icke överger tanken på flera rättsinstanser, kommer
heta processforfarandet att draga ut på tiden och lagens och domstolens användbarhet
för det asyftade ändamålet blir långt mindre än om man endast

iiieVnStanS'' Pen rlsk’ hai\ ansåg föreligga däruti, att en enda instans
sku le ia aysaga domar, som sedan komme att bliva prejudicerande, bortelimineras
aUdeles givet i hög grad av att domstolen vid sitt handläggande av dessa
omtaliga frågor komme att bli särskilt påpassad från den allmänna opinionens
S, aij kai! 7ara fullkomligt övertygad om att, därest av arbetsdomstolen

skulle fallas utslag som stode i strid med den allmänna rättsuppfattningen
detta skulle framkalla en opimonsstorm över hela landet, som alldeles givet
skulle stracka små verkningar ända in i själva domstolen. Ty, märk mina
herrar, ledamöterna i domstolen förordnas på viss tid, och det står icke ens i
lagen utsatt kur lang tid förordnandet skall givas på, utan det är lagt i Kungl.

aj .ts hanci. Med den livliga omsättning vi ha av regeringar här i landet
torde det vara sannolikt, att, därest arbetsdomstolen i något fall skulle av ren
vjanghet eller eljest pa obehörigt sätt tolka lagarna olämpligt och oriktigt
sa skulle det sannolikt mycket snart komma att sörjas för att nya ledamöter
iinge rycka in i domstolen.

Jag begärde emellertid ordet närmast i anledning av ett yttrande av herr
Hansson i Stockholm. Han avvisade i sitt anförande kategoriskt tanken på
att andra kammaren genom ett bifall till herr Österströms och min reservation
skulle göra ett sympatiuttalande för att kollektivavtalslagens verkningskrets
skulle utsträckas till att gälla jämväl sympatiåtgärder. Jag ber att få kon -

Ang. lag om
kollektivavtal
rn. in.
(Forts.)

Nr 38. 100

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om statera, att han och — därest lian har sitt parti bakom sig — jämväl partiet står
kollektivavtal • motsättning till vad hans meningsfränder ansågo vid frågans behandling i
m- m'' riksdagen 1911. Den man, som då var den ledande i fackföreningsrörelsen,

(F°rts.) qcji gom ännu jlar Qgjj stämma i denna kammare, gick då i debatten emot

den föreslagna lagstiftningen av bland annat det skälet, att denna lagstiftning
legaliserade sympatiåtgärder, och han betonade mycket kraftigt, att det
ur arbetaresynpunkt hade varit tacknämligt, om alla sympatiåtgärder kunnat
avlysas. Jag konstaterar likaledes att herr Hansson står i motsättning till
sitt partis representanter i utskottet. Jag tror icke det är oriktigt att bär
meddela, att dessa i utskottet deklarerat sin anslutning till att en kollektivavtalslag,
om den överhuvud taget skall finnas till, jämväl bör förbjuda sympatiåtgärder
under avtalstiden.

Herr Hage refererade härtill vissa uttalanden, som han hört i sin umgängeskrets.
Dessa gingo ut på att man på borgerligt håll ute i landet icke hade
särskilt stora sympatier för detta lagförslag. Jag kan icke berömma mig av
att ha så fint umgänge som herr Hage, men då och då har jag träffat gamman
med några, arbetare, verkliga arbetare, organiserade arbetare, och då jag
därvid fört samtalet in på den nu aktuella frågan,. har jag fått bevis för att
opinionen på arbetarsidan icke är så alldeles enhällig den heller. Det har vid
dessa samtal framkommit ett och annat, som ger vid handen, att vi ha rätt
i uppfattningen, att opinionen på arbetarsidan i den här frågan i mångt och
mycket är uppagiterad. Åtskilliga av dem, som jag samtalat med, ha medgivit,
att det ur rättssynpunkt finnes fog för att lagstiftningsvis ingripa reglerande
på området, och de flesta ha också medgivit, att lagens tillkomst, icke
för arbetarorganisationerna skulle medföra de skadeverkningar, som man i den
offentliga diskussionen påstått.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Den siste talaren gjorde anmärkning
mot två föregående talare, som naturligtvis kunna försvara sig själva,
men eftersom dessa anmärkningar framställdes omedelbart innan jag fick ordet
kan jag icke underlåta att röra vid dem.

Herr Andersson i Rasjön menade, att det var nya signaler, som hissades från
socialdemokratiskt håll, när herr Hansson och Engberg sade, att man icke bör
lagstifta allt för mycket. Men herr Andersson i Rasjön skall lägga märke till
att båda dessa talare förklarade, att man icke skall lagstifta i onödan, och
det är därom vi diskutera i natt. En onödigare lag än denna bär väl knappast
någonsin blivit förelagd den svenska riksdagen. Jag fick min fackföreningsbok
för något över 27 år sedan, och jag kunde verkligen inte ens då i min gröna
ungdom drömma om att det 27 år senare i detta land skulle finnas män, som
skulle vara så fullständigt främmande för fackföreningsrörelsen, att de överhuvud
taget ett ögonblick kunde tänka på en sådan lagstiftning. Jag är fullkomligt
säker om att, om man skulle examinera en del av de herrar, som komma
att rösta ja, så skulle det visa sig, att de inte ha den bittersta aning om vad
ett kollektivavtal är för något, Det var någon från det hållet som, när.den
kungliga propositionen framlades, kom och fråga mig: vad menar ni egentligen
med ett kollektivavtal, och jag. hade anledning att svara: det skulle du ha vetat
den dagen, du röstade för Stripa. Jag är förvissad om att man inte än i dag
vet vad ett kollektivavtal är.

Vad som emellertid varit ägnat att väcka förvåning det är det anförande, som
hölls av herr Strindlund. Han förklarade, att han varit inställd, på att rösta
avslag, men att han på grund av den demonstration, som ägt rum i tisdags, numera
fann sig förhindrad att göra det.

Tillåt mig säga utan att ett ögonblick be herr Strindlund om ursäkt, att
detta är ett synnerligen tarvligt försök att vältra skulden på andra, därför

Fredagen den 25 maj e. in.

101

Nr :W.

sill man är leg. Är del icke vär uppgift. all söka lagstifta med folkets vilja? •*”g’ ^
Har icke detta ett uttryck t. o. in. i grundlagens bestämmelse om allmän folkom- M m m_
röstning i syfte att giva den lagstiftande församlingen råd? Är det icke me- (K0rts.)
ningen med detta stadgande, att man skall inhämta folkets vilja, när det gäller
viktiga avgöranden? Regeringen bär ju icke aktat nödigt att inhämta folkets
vilja, och vi förstå mycket väl varför. Detta har icke skett därför, att om
regeringen aldrig fått ett värre slag än den fick härom dagen, då den erhöll i
(>ii fråga 31 röster och ett flatskratt, skulle den ha fått det då.

Vad var avsikten med demonstrationen? Jo, att giva uttryck åt vad arbetarna
i landet ville. Alltså precis detsamma som vad riksdagen bjöd det svenska
folket att göra i förbudsfrågan för några år sedan. Jag tror, att denna
meningsyttring tisdagen den 22 maj tog sig icke på långt håll så anstötliga
former som vad förbudsomröstningen stundom gjorde. Något annat var icke
demonstrationens syfte, och jag säger öppet och ärligt ifrån, mina herrar, att
man borde från borgerligt håll blygas över att man icke ger ett erkännande åt
den svenska arbetarklassen för tisdagens demonstration. I vilket annat land i
världen, mina herrar, skulle någonting sådant kunnat ha ägt rum under dessa
fredliga former? Borde det icke vara skäl att tänka på att ge ett annat svar än
den simpla utmaning, som man här planerar? Att man på borgerligt håll icke
förstår att ge sitt erkännande åt dessa demonstranter, visar bara, att man icke
begriper den kulturgärning, som den svenska fackföreningsrörelsen utfört. Den
som söker komma undan ansvaret genom att skylla på demonstrationerna säger ju
i själva verket, att han bara för att få vara emot arbetarklassen går in för en
lagstiftning, som han ogillar. Detta gör herr Strindlund, en representant för
bondeförbundet. Vi skola komma ihåg det. Han anser det ingå i sin uppgift
att även om det är till skada för landet rösta mot arbetarklassen. Jag beklagar,
att det finns representanter i denna kammare, som ha fattat sin uppgift på detta
sätt.

När herrarna från folkfrisinnat håll tala om tolkningstvister, skulle jag bra
gärna vilja, att herr Andersson i Rasjön tager fram låt mig säga tre eller fyra
kollektivavtal och talar om vad som skulle vara föremål för tolkningstvist i
dessa. Vi kunna taga några kollektivavtal, där ackordsprisen finnas upptagna.

Jag har i min dag varit med om och gjort upp kollektivavtal, där det icke
förekommit någon annan löneform å denna och det alltså icke bestämts några
timlöner — allt betalades per ackord. Det fanns en prislista med något hundratal
nummer — närmare bestämt buteljer. Dagen efter det kollektivavtalet med
prislistan var antaget, kunde det komma in en ny sort, som icke fanns med i
avtalet, alldenstund den beställdes senare; något pris fanns sålunda icke upptaget.
Det öppnade sig då en lönerörelse på nytt: huru mycket skulle betalas
för den speciella sorten? Gå ut i olika yrken, och ni skola finna precis samma
sak! Ett arbete, som tidigare icke blivit utfört skall prissättas under avtalstiden.
Arbetsgivaren vill hänföra arbetet till den ena gruppen, arbetaren till
den andra. I själva verket är det en fortsättning på lönerörelsen, en intressetvist,
som herrarna nu vilja göra till en tolkningstvist, därför att ni kanske aldrig
sett ett kollektivavtal.

Vidare finns det anledning att erinra om att man icke skall sätta likhetstecken
mellan kollektivavtal och andra avtal av den orsaken, såsom förut påpekats,
att många gånger blir den ena eller andra parten tvingad att underteckna
ett sådant avtal. Jag vädjar till herr socialministern: om vi ha framför
oss ett testamente, så skall det utrönas, om detta varit ett uttryck för testamentsgivarens
yttersta vilja; annars fäster man sig icke vid testamentet,såsom då
man anser, att den bortgångne under tvång kommit att skriva under detsamma.

Men tag fram ett kollektivavtal, som arbetarparten — låt oss säga gruvarbetarna
— skrivit under efter ett halvt eller helt års svältlockout. Är det gruvarbe -

Jfr 38. 102

Fredagen den 25 maj e. m.

tarnas yttersta vilja, som står i det avtalet? Tvingar man någon att skriva under
° ro. ro. att av0ta1’ so™ innebär att man skall betala oskälig ränta, så kan det ju bli

(Forts.) föremål för åtal, och den som tvingat vederbörande att skriva under avtalet

eller begärt den oskäliga räntan kan dömas för ocker. Detta är riktigt, men
huru är det här ? Om arbetarna pressas att skriva under ett kollektivavtal'', som
innebär utpressning av oskälig profit under två, tre, fyra eller fem år, så är
det icke bara så, att avtalet om den oskäliga profiten skulle legaliseras och få
lagens stöd, utan offret, som söker frigöra sig, skulle t. o. in. straffas. Detta
är folkfrisinnat.

När jag var inne i första kammaren, talade hans excellens herr statsministern.
och han uppbyggde a.hörarna med en historia ungefär sådan som den herr Anderson
i Rasjön drog fram. Han hade talat med en arbetare, som var organiserad
och representant för sin fackförening, och arbetaren hade sagt, att man
på arbetarhåll icke alls är så enig om motståndet mot lagen, som det göres gällande.
Vidare hade han förklarat, att man nu ginge mot en strid mellan dem
som vilja ha ordnade avtal och följa dessa och dem som icke vilja ha några avtal
alls — ungefär så hade han uttryckt sig. Det är bara märkvärdigt, att icke
lians excellens herr statsministern erfarit eller lagt märke till under den sista
mansåldern, att denna strid om ordnade avtal är i stort sett redan utkämpad
utkämpad av arbetarna mot arbetsgivarna. Vi kunna ju tala om Mackmyra
och cm alla de andra föreningsrättsstriderna. som pågått i landet, strider som. i
själva verket icke rörde sig om något annat än arbetsgivarnas vägran att förhandla
med arbetarna om ordnade avtal. Men vidare hade den mannen — det
osynliga vittnet — förklarat, att han ansåge, att lagen skulle bli ett stöd för
dem som ville ha ordnade avtal. Det heter visst någonstans, att den vår Herre
vill förgöra, den slår han med blindhet, och i detta fall har han uppenbarligen
riktat sitt slag mot hans excellens herr statsministern. Ty det skulle enligt
mitt förmenande vara en förolämpning mot statens högste ämbetsman att förutsätta,
att han icke begriper, att hela denna lag måste leda till att det ordnade
avtalsväsendet ödelägges. . Och skulle det vara så bedrövligt ställt i gamla
Sverige, att statsministern icke begriper detta, måste vi i fortsättningen av natten
göra det klart för honom, ty det är det minsta man bör veta. innan man går
att fatta beslut.

Jag ber att få erinra om att det stadgas i lagen i 1 g. att avtalet skall vara
skriftligt, d. v. s. det duger med ett vederbörligen justerat protokoll eller med
ett brev. Ja, detta inbjuder ju helt enkelt till. att man icke skriver några avtal
och icke justerar några protokoll. Man träffar överhuvud taget inga avtal.
och därmed är man fri från lagens verkningar, verkningar som kunna, så vitt
jag förstår, bli rent upprörande. Vi skola höra litet senare av herr socialministern,
om det verkligen förhåller sig på detta sätt.

Lagen premierar de oorganiserade. Ty avtalet är bindande för de organiserade,
men de som äro fria äro de oorganiserade, som i alla tider ha levat som snyltgäster
på de organiserade. De ha tagit emot med varm — nej, förlåt med kall hand
— den högre lönen och den kortare arbetstiden, som de fackligt organiserade
kunnat genomföra. Men hittills ha de kommit undan avgifterna till fackförenings11)
0°h nu skola de också premieras på annat sätt. Fackföreningsmedlemmarna
stå ansvariga för att avtalen hållas, men de oorganiserade drabbas icke därav,
alldenstund de icke äro bundna av avtalen.

Jag kommer därefter till § 4. Där heter det bl. a, att stridsåtgärder icke
få vidtagas på grund av tvist,. huruvida visst förfarande strider mot avtalet.
Det har redan pekats pa § 23 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar, som
föreskriver, att medlem i Svenska arbetsgivareföreningen icke får sluta kollektivavtal
med mindre att i detta förslag stadgas, att arbetsgivaren äger fritt
antaga och avskeda arbetare och att fritt leda och fördela arbetet. Arbetsgiva -

Fredagen den liT> maj e. in.

103

Nr »8.

ren äger sålunda fritt avskeda arbetare. Ponera nu, att eu man avskedas under
förhållanden, som klart visa för varje medlem av organisationen, atl avskedandet
beror på förföljelse. Herr socialministern bär redan hänvisat till avtalens
bestämmelser om att föreningsrätten skall lämnas okränkt. Men arbetsgivaren
kan säga, att mannen är avskedad på grund av arbetstvist. I dessa tider anser
man det vara den naturligaste sak i världen, att om en man avskedas på grund
av arbetsbrist, så ur det arbetsbrist, och den saken diskuteras icke. Om avtalsbrottet
är aldrig så uppenbart, äger fackföreningen icke vidtaga stridsåtgärder.
Jag skulle vilja fråga: betyder det. att om eu man avskedas och fackföreningen
anser honom vara orättvist behandlad, att en annan man icke får
vägra att gå in på den avskedades plats inom företaget? Betyder en vägran,
att detta är en stridsåtgärd? Ja, då kommer man fram till att arbetsgivarna
kunna göra ungefärligen som de vilja.

Gifttanden är emellertid 8 §, som talar om skadestånd. Härmed öppna sig
oanade möjligheter. Det skall ju kunna utkrävas skadestånd för annan skada
än sådan som iir av ekonomisk betydelse — det är någon som fällt uttrycket
»ideell» skada. Tänk om man skulle kunna få veta av herr Andersson i Rasjön
vad »ideell» skada är. Eller vad mena de herrar i utskottet, som undertecknat
utlåtandet, med skada som icke är av ekonomisk betydelse, för vilken ersättning
skall kunna krävas. Det är av vikt, att vi få den saken klarlagd. Skadeståndet
kan komma upp i svindlande höjd. Arbetsgivaren kan åberopa först
och främst, att fabriken fått stå stilla, att han förlorat en beställning, att han
fått sina leveranser försenade med ty åtföljande böter o. s. v. För allt detta
skall utkrävas skadestånd, och för att säkra skadeståndsrätten kan man belägga
fackföreningens kassor med kvarstad och skingringsförbud samt taga ut 200
kronor av varje enskild medlem.

Men nu kommer jag till den viktigaste paragrafen enligt mitt förmenande,
nämligen § 9. Det skulle roa mig, om herr Andersson i Rasjön ville gå upp
och ge en tolkning av paragrafen. Den lyder så: »Äro flera ansvariga för
skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas efter den större
eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.» Huru skall skuldgraden
hos de enskilda fackföreningsmedlemmarna fastställas? Detta är enligt mitt
förmenande en svävande fråga, som vi kanske kunna få svar på. Nu frågar
jag: skall skuldgraden hos de olika fackföreningsmedlemmarna utredas på det
sättet, att man söker klargöra, huru den ene och andre medlemmen förhållit sig
vid avgörandet om att etablera den s. k. avtalsstridiga strejken? Jag kan icke
se någon annan möjlighet att få veta, vem som har det större eller mindre ansvaret
för den skada, som en strejk åstadkommer, än att man utröner vem som
är mest ansvarig för strejken själv. Skall detta utrönas vid domstolen, så
måste domstolen söka få fram sanningen genom vittnesmål, och vittnena skola
höras på ed. Jag föreställer mig, att det möjligen skulle kunna gå till på det
sättet, att fackföreningsmedlemmarna, som inkallas som vittnen, skola få på
ed förklara, att den eller den är mera skyldig än de andra. Eller klarare uttryckt:
skall man utröna den enskilde medlemmens större eller mindre skuld
genom att pressa medlemmarna i fackföreningen att inför domstolen redogöra
för huru de röstat och talat på fackföreningsmötet, när beslutet fattades? Jag
ställer frågan, och jag anhåller att få den besvarad.

Om man skall utröna vem som har den största och minsta skulden på detta
sätt, måste jag säga mig, att detta är ett mycket otäckt försök att kränka fackföreningsfriheten.
Och det är ett försök att bryta sönder solidariteten, den solidaritetskänsla,
som förliden tisdag tog sig det vackra uttrycket i att strängt
taget hela den organiserade arbetarklassen kunde gå fram och demonstrera utan
att ordningsmakten på något håll hade anledning att ingripa. Att försöka bryta
denna solidaritetskänsla är enligt mitt förmenande ett högt spel. Det är icke

Ang. lag om
kollektivavtal
in. in.
(Forts.)

Sr 38. 104

Fredagen den 26 maj e. m.

h "n''i.r g T) fackföreningarnas ve och väl, som vi här tänka på, utan det är också hela samm.
^m. 1 hållets ve och väl. Bryt icke sönder solida ritetsbanden inom den svenska ar(Forts.
) betarklassen, ty då ha vi den stora oredan över oss! Det skulle vara väl, om
herrarna här ville lyssna till det varningens rop, som höjts hela dagen. Vill
man icke lyssna, får man vara beredd på att taga risken. Jag är fullkomligt
övertygad om att risken är väsentlig, ty det kunna vi vara förvissade om, att
den svenska fredsälskande arbetarklassen kommer att ge ett ganska svidande
svar på denna utmaning. Om den nu sittande regeringen också kan rädda sig
i natt, kan den säkert icke rädda sig, när hösten kommer.

Eru Ekberg: Herr talman! Innan debatten avslutas, kan det vara på sin
plats, att även en kvinnlig stämma får göra sig hörd i denna fråga, då ju fackföreningarna
bestå icke endast av män utan även av kvinnor. Kvinnorna ha
här mycket gemensamt med männen. Liksom en byggmästare lägger sten vid
sten, har arbetarklassens män och kvinnor lagt den ena fackföreningen till den
andra och därigenom byggt den stolta, fasta borg, som vi arbetare kalla den
svenska landsorganisationen.

Den allra innersta drivkraften till att denna lag framförts är enligt mitt förmenande,
icke önskan att säkra arbetsfreden utan att komma fackföreningsrörelsen
till livs. Det skall icke lyckas de borgerliga att nedslå den, om ni också
kunna hämma dess utveckling till en tid, ty vi skola dock finna utvägar att i
vår kamp för större människovärde, för större delaktighet i de värden, som
arbetarklassen frambringar, vinna framgång. I den kampen stå arbetarklassens
kvinnor och män sida vid sida.

Jag skall något beröra en synpunkt på detta spörsmål, som icke direkt kommit
fram förut i dag. I den fackliga kampen, vid strejk- och lockouttillfällen,
är det till synes endast männen, som äro ute i strid, men bakom deras strid stå,
liksom i alla krig av vad slag det vara må, hemmen, kvinnorna och barnen.
De borgerliga bruka ju, särskilt vid alla val, vända sig till oss kvinnor med
vädjan att rösta med dem såsom varande de, vilka på det bästa sättet skulle
skydda hemmen, kvinnorna och barnen. Men vad äro de borgerliga i färd med
att här företaga sig, och vad blir följden, om denna lag med deras bistånd går
igenom? Jo, just att hemmen, som de ideligen vädja till oss att värna och
skydda, slås sönder! Även den levnadsstandard, som arbetarklassen genom
sina organisationer gemensamt förskaffat sig, och den lilla delaktighet i nationens
förmögenhet, som arbetarklassens män och kvinnor tillskansat sig under
de senaste årtiondena kan man gott säga, är en nagel i ögat på de borgerliga,
och en bidragande orsak till lagens tillkomst.

Just med tanke på, att därmed värna om arbetarhemmen, kvinnorna och barnen,
skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till herr Linders m. fl. reservation.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Efter denna långa debatt är

det icke min avsikt att gå in i några detaljbemötanden av de invändningar, som
gjorts mot mitt resonemang i förmiddags. Jag hade särskilt tänkt följa den
kutym, som jag tidigare under riksdagen har tillämpat, att icke ingå i någon
diskussion med våra kommunistiska antagonister, ty jag har aldrig riktigt förstått
eller uppskattat de uppgörelser mellan arbetarrepresentanter, som då och
då arrangeras inom riksdagen, men som rätteligen borde komma till stånd på
ett annat ställe.

Jag kan emellertid icke alldeles med tystnad förbigå vad som i dag framkommit
från kommunistiskt håll. Det har berättats mig, att då herr Spångberg
i eftermiddag stod i talarstolen kom en av regeringspartiets anhängare
in i kammaren för att se vad som försiggick, och när han fick syn på herr

Fredagen den 2ö maj e. in.

Nr !«.

105

Spångberg, sade lian: Jaså, det är ju en av de våra! Jag tror, att lian därmed om,

i själva verket givil uttryck åt det riktiga omdömet om den roll, som herrar
kommunister spela i debatten här i dag och som de spelat under hela den kamp, M<''orts)
som förts mot regeringens försök att genomtrumfa denna lagstiftning. Det har
icke från kommunistiskt håll gjorts några allvarliga ansatser att mobilisera ett
motstånd mot det hot, som kommit från borgerligt håll, utan man har endast
utnyttjat hela denna sak för att fullfölja sin kampanj mot socialdemokraterna.

Denna agitation från kommunistiskt håll har bidragit till att försvaga intrycket
av den enhällighet, varmed arbetaropinionen möter detta försök från regeringen.
Denna kommunistiska agitation har kanske t. o. m. i så hög grad bidragit
till ett dylikt försvagande, att man har rätt att fråga sig, huruvida, därest
den borgerliga samlingen i dag håller, detta kanske icke minst beror på den
taktik och den trafik, som kommunisterna här ha bedrivit. Det finns verkligen
anledning, efter de beskyllningar, som bär från kommunistiskt håll riktats mot
socialdemokraterna, att konstatera, att fiender till arbetarklassens intressen
finnas icke bara på borgerligt håll utan också bland dem, som säga sig stå till
vänster om socialdemokraterna.

Jag skall också besvara den fråga, som herr Dahlén riktade till socialdemokraterna,
huruvida de vore villiga att, därest lagen antages, vara med om att
organisera en kamp för att göra lagen illusorisk. På detta vill jag svara: Det
tillkommer den fackföreningsrörelse, som får ohägnet av denna lagstiftning,
att avgöra, på vilket sätt den vill skydda sig mot lagens verkningar. Som politiker
ha vi icke med den saken att skaffa i annan mån, än att vi kunna i riksdagen
understödja fackföreningsrörelsens försök att få denna lag upphävd och
att få arbeta under friare former. I den män herr Dahléns fråga var en invit
till samarbete mellan oss och kommunisterna, kan jag endast säga, att vi betacka
oss för samarbete med herrarna.

I avseende på de invändningar, som gjorts mot det tal, jag höll i förmiddags,
så ha ju dessa huvudsakligen gått ut på att söka göra gällande en motsättning
mellan vad vi tidigare sagt och den opposition vi nu ha rest mot förslaget till
avtalslagstiftning. Herr Lindman citerade socialministern i den senaste socialdemokratiska
regeringen, Gustaf Möller, och ville göra gällande, att de uttalanden.
som han hade gjort från statsrådsbänken och annorstädes, stode i bestämd
motsättning till den kritik, som nu från socialdemokratiskt håll utövas.

Herr Lindman hade för övrigt i det avseendet en naturlig bundsförvant i herr
Spångberg. Mot denna invändning vill jag erinra om att jag i dag har sagt
två saker, som beröra denna sak. Jag har sagt, att man inom arbetarvärlden
icke är principiell motståndare till skiljedom i rättstvister. Jag har vidare
sagt, att jag mycket väl kan tänka mig, att parterna på arbetsmarknaden en
gång kunna finna det fördelaktigt att anlita lagstiftningens form för att därmed
avklara åtskilliga av de allmänna regler, som utbildats till rättsregler och
som utbildats så fast, att man icke längre tvistar om dem.

Naturligtvis säger herr Spångberg, när jag nu påstår, att jag icke är principiell
motståndare till en skiljedom i rättstvister, att jag alltså principiellt
anslutit mig till — det föreliggande lagförslaget! Det är antingen något fel
på herr Spångbergs hörsel eller också på hans förstånd. Om jag säger, att jag
är principiell anhängare av en obligatorisk skiljedom i rättstvister och tillämpar
detta på arbetarvärlden, kan jag försvara min uppfattning härvidlag med
hänvisning därtill, att praktiskt taget alla rättstvister genom avtal eller på annat
sätt äro reglerade så, att de kunna avgöras genom skiljedom. Här har påpekats,
att det endast är 6 % av avtalen, där skiljedomstanken icke på ett eller
annat sätt tagits upp, och detta är, såvitt jag kan förstå, ett av de starkaste
beläggen icke blott för att denna princip vunnit gillande hos arbetarklassen
utan också på att denna princip omsättes i gärning. Men därmed är icke sagt,

Nr 38. 106

Fredagen den 25 maj e. m.

(Forts.)

kdhUwatZl att vi är° PrinciPiella anhängare till regeringsförslaget. Det är en helt annan

När jag säger i dag, att jag kan tänka mig, att man en gång anlitar lagen
såsom ett lämpligt medel att reglera förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden,
så invänder herr Lindman, att om detta går för sig en dag, varför
icke i dag eller i morgon eller i övermorgon? Jo, helt enkelt av den anledningen,
som tydligt angavs i mitt förra anförande, nämligen att förutsättningen för att
en dylik åtgärd överhuvud skall utfalla lyckligt, är, att denna åtgärd har parternas
förtroende, att parterna önska något dylikt och att lagen kan komma till under
full medverkan från båda parternas sida. Den förutsättningen föreligger icke
i dag, icke i morgon och icke i övermorgon, och alltså blir herr Lindmans invändning
på den punkten fullständigt utan betydelse.

Vad beträffar min vän Gustaf Möllers uttalanden i denna sak, kan jag konstatera,
att de vid olika tillfällen varit av precis samma art, som de yttranden,
jag gjort här i dag. Gustaf Möller har för sin del aldrig sagt, att han nu fann
tiden mogen att stifta en lag om obligatorisk skiljedom i rättstvister, utan han
har sagt, alldeles vad jag har sagt, nämligen att han anser det principiellt riktigt,
att tvister avgöras genom obligatorisk skiljedom. I en av riksdagens debatter
har han uttryckligen förklarat, att han icke anser lagstiftning nu vara
önskvärd, och han har i sin instruktion till arbetsfredsdelegationen uttryckligen
sagt ifrån, att vad man ville ha, var icke något förslag till lagar, utan en
utredning angående parternas uppfattning i hithörande frågor, i syfte att härigenom
få en grund för bedömandet av vissa åtgärder, som kunde befinnas
lämpliga.

Herrarna kunna från högerhåll. från bolsjevikhåll. från frisinnat och liberalt
håll fortfara med att upprepa osanningen i detta stycke, den blir därför icke
sanning. Var och en, som läser papperen, skall finna, att det icke är någon
sanning, när man talar om, att vi tidigare intagit ståndpunkter, som vi i dag
förneka.

Så till herr socialministern.

Det var på två punkter där statsrådets repliker intresserade. Jag hade på
förmiddagen framhållit, att det just inte var något tecken på varsamhet i sättet
att gå fram, när man framlade ett förslag till lag, som kunde i vissa fall föra
arbetare i fängelse. Vad replikerar nu herr socialministern härpå? Jo, han
säger, att han verkligen inte hade tänkt på att det kunde uppkomma en sådan
konsekvens. Kan överhuvud taget en Kungl. Maj ds minister fälla en skarpare
dom över sin egen ovarsamhet? Man skriver en lag, som kan föra en medborgare
i fängelse, och när det blir påpekat, att detta är att gå ovarsamt fram, så
anför man till sitt försvar, att det hade man inte tänkt på! — Det var en
annan av regeringens ledamöter, som för några dagar sedan från regeringsbänken
avgav samma förklaring. Då gällde det konstnärslagen. Den regeringsledamoten
hade icke heller tänkt på, hur denna lag kunde komma att
tillämpas. Det förefaller överhuvud taget, som om den här regeringen har för
bråttom i många stycken och tänker alldeles för litet på konsekvenserna av vad
den gör.

Den andra av herr socialministerns repliker, som var av intresse, gällde frågan,
huruvida man ämnade fortsätta på den inslagna vägen. Härtill svarade
herr socialministern, att det i fråga om förbud mot arbetsinställelser för närvarande
påginge en utredning och att, innan den utredningen blivit verkställd,
kunde från hans sida — jag förmodar från regeringens sida — icke göras några
uttalanden rörande vad man hade för avsikter för framtiden.

Herr socialministern höll för någon tid sedan ett föredrag i Lund, ur vilket
jag skall be att få citera ett utdrag. Han hade där resonerat om ingripande
mot statsanställda och kommunalarbetare i avseende på deras rätt till arbetsin -

Fredagen (lön 25 maj

e. in.

107 Nr .‘W.

ställelse. Han hade mot kravet på ett absolut .strejkförbud för statsanställda
och kommunalarbetare anfört ett par huvudinvändningar och fortsatte därefter:

»Regeln om upprätthållande av strejkfriheten i intressetvister bör gälla iiven
statens och kommunernas arbetare med undantag för verkligt samhällsfarliga
arbetsinställelser. Huruvida arbetsinställelser av andra stats- och kommunalarbetare
kunna anses vådliga för samhällslivets fortgång kräver eu detaljerad
undersökning, innan man kan vara färdig med att utfärda ett generellt strejkförbud.

iiven andra pa huvudfrågan inverkande förhållanden behöva undersökas.
En sådan, säkerligen tidsödande utredning, har igångsatts. Naturligtvis är det
beklagligt, att det socialdemokratiska partiet helt och hållet undandragit sitt
Inträde vid själva detta förberedande arbete.

Men denna partiets hållning far naturligtvis icke leda till, att utredningen
avstannar eller inställes. Den kommer att fortsättas, men det låter sig givetvis
icke göra att få den avslutad i så god tid, att förslag kan föreläggas denna
riksdag.»

Man noterar här två saker. För det första att herr socialministern i sitt
Lundaföredrag redan är på det klara med att man skall ha en lagstiftning mot
samhällsfarliga strejker. Herr socialministern svävade i kväll på målet, icke
därför, antar jag, att han är tveksam på den punkten, men därför att det tydligen
icke befinnes opportunt att här klargöra sanningen i vårt påstående, att
detta, lagförslag endast är inledningen till en fortsatt aktion i samma riktning.

Uttalandet innehåller även en annan sak, som ger vid handen, att herr socialministern
är så inställd på, vart den igångsatta utredningen skall leda, att han
endast konstaterar, att förslag icke hinner framläggas vid denna riksdag. När
man uttalar sig på det sättet, är det ganska uppenbart, att. den utredning, som
redan igångsatts, lika litet som utredningen rörande lagen om rättstvister, får
vara en utredning på opartisk grund, där man efter hörande av parterna och
efter undersökning av alla på frågan iverkande omständigheter söker få fram
de sakliga betingelserna för bedömande av huruvida lagstiftning är behövlig
eller ej. Det är uppenbart, att den pågående utredningen är inriktad så. att
den skall kunna giva denna regering material för en fortsatt lagstifting på arbetsrättens
område, närmast i syfte att begränsa stats- och kommunalanställdas
möjlighet att genom arbetsinställelse värna om sina intressen.

Jag konstaterar alltså, att det nu föreliggande lagförslaget endast är ett led
i en frisinnad politik, som kommer att fortsätta efter samma linjer in på ännu
farligare vägar, där motsättningarna till arbetarvärlden komma att skärpas
ännu mera och där de olyckor i fråga om samhällsandans och samarbetets förödande,
som jag tidigare talat om, icke längre kunna avvärjas.

Jag skulle vilja säga, att detta är karakteristiskt för utvecklingen av hela
den frisinnade politiken. På samma sätt, som man förfar i denna fråga, förfar
man i fråga efter fråga, och det skall väl icke dröja länge, förrän man med
skäl kan säga om det frisinnade partiet vad som en gång på goda grunder sades
om bondeförbundet, nämligen att detta endast är ett annex till högern. Säkert
är, att regeringen i sin s. k. arbetsfredspolitik intet annat gör än hantlangart.
iänst åt högerintressena; vad regeringen nu gör är ingenting annat än genomförandet
av sådana förslag, som icke kunde genomföras av högern, så länge
vi hade en liberalism, som ännu hade kvar litet av den liberala färgen.

Herr socialministern tycker ju icke om att man manar fram bilderna från
1911. Men jag kan icke underlåta att berätta, vilket intryck det gjorde på mig,
när jag som tidningsreferent på pressläktaren följde den modiga och skickliga
kamp, som den tidens liberala förde mot försöken från högerregeringen att utnyttja
vissa stämningar efter storstrejken 1909 till attacker mot arbetarorganisationerna.
Man fick den gången beundran för borgerliga demokrater, som

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Korta.)

Nr 38. 108

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om utan direkt förbindelse med fackföreningsrörelsen ändå så väl förstodo, vad som
kollektivavtal rgrc[e g-g inom arbetarvärlden, och som voro så ömtåliga om den goda andan
(Forts) inom samhället, att de absolut vägrade att gå med på några åtgärder, som
skulle kunna stärka arbetarklassen i den föreställningen, att den inom samhället
var en utstött klass, en klass, som man ansåg sig kunna gå fram emot
med brutalitet. Om man nu hade suttit däruppe på pressläktaren och följt med
dagens debatter, skulle man antagligen tyckt, att våra dagars liberaler äro lika
ömkliga som liberalerna 1911 voro ståtliga.

Det har här skett en utveckling, som mycket är att beklaga. Den kanske kan
förklaras. Den giver oss en bild av hela den starka förändring, som har ägt
rum inom svensk politik, och som tar sig allt bestämdare uttryck i den borgerliga
samlingen. Det som beslutas i dag framstår såsom en av de lösepenningar,
som liberalerna med uppgivande av gamla ideal få betala för tillträdet till den
borgerliga samlingen. Den är icke den enda, denna lösepenning. Den liberala
regeringens tillkomst var redan den ett vittnesbörd om vart det bär hän med
den borgerliga demokratin f. n. Striparegeringen var den första frisinnade
regeringen i detta land, och jag misstänker, att vad som man mest kommer att
minnas av denna regering är icke dess frisinne men väl sådana händelser som
kunna sättas in under rubriken Stripa. Samma regering, som när det gällde
arbetslöshetsförsäkringen, först skyltade med beredvillighet att gå med på obligatorisk
försäkring för att få uppskov för ny utredning, gick sedan in för en
ståndpunkt, som vittnar om samma sociala oförmåga att fatta vad tiden kräver,
som regeringens föreliggande förslag till avtalslagstiftning.

Många andra exempel skulle kunna anföras på denna utveckling. Jag anser
mig också kunna fastslå, att vad som sker här i dag är ett led, som för till
ytterligare sprängning av det samarbete, som en gång gav den svenska demokratin
dess styrka. Det är ny sten lagd på vägen, som kanske ändock kunde
ha fört fram till nytt vänstersamarbete med goda resultat för folket, det är
ett nytt led i utvecklingen av den frisinnade politiken fram mot en borgerlig
samling, fram mot de frisinnades uppslukande av det största borgarepartiet,
nämligen högern. När vi i dag här se en borgerlig samling gå fram för att bifalla
regeringens förslag, få vi därvid endast bekräftelse på att kampen måste
gå efter nya linjer, och att strävandena måste gå ut att förena alla goda demokrater
på eu linje av social förståelse, på en linje av social reformvilja och med
denna förening resa ett tillräckligt starkt motstånd mot den borgerliga samlingspolitik,
som möjliggöres genom frisinnad fanflykt och som delvis karakteriseras
av det föreliggande lagförslaget.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Löfgren: Herr talman!

Den siste talarens utgjutelser giva mig icke anledning att röra mig på samma
vida fält, som han själv. Jag skall i stället söka bringa diskussionen tillbaka
till saken, till det ämne, som vi här i afton behandla. Jag tror mig kunna
visa, att den politik, som i dag företrädes av regeringen, på intet sätt avviker
från den, som tidigare och särskilt 1911 utmärkte de liberala.

Jag har från flera håll här under dagens lopp hört, hur man klagat över att
man icke från regeringsbänken eller från andra håll, som stå på regeringsförslagets
sida, fått höra några skäl anföras för detsamma. Jag vädjar till
dem, som verkligen ha åhört socialministerns sakliga och uttömmande utredning
i dag på förmiddagen, om det icke anförts skäl. Gentemot vad herr Engberg
i detta sammanhang sade, vill jag förklara, att det icke bara är socialministern,
utan självfallet samtliga inom regeringen, som bära ansvar för förslaget
och även äro fullt medvetna om vårt ansvar för detsamma. Det antyddes,
att herr socialministern avfattat denna proposition endast med handen
på pennan, under det att en annan i verkligheten fört skaftet. Jag överläm -

Fredagen den 25 maj e. in.

10!) Nr »S.

nar till lierr socialministern, om lian vill besvara en dylik insinuation, ehuru -''In», lag om
den ju knappast är värd besvarande. De meningar, som ta sig uttryck i rege- kollMmavial
ringspropositionen, stå fullt i överensstämmelse icke bara, som sagt, med den (],ort. >

liberala och frisinnade politiken tidigare, utan med socialministerns och med <>r
min personliga uppfattning än i dag.

Man talar om detta förslag, som om det vore någonting alldeles nytt och
oväntat, som om det innebure rent av en överraskning för kammaren att nu
ha fått det till behandling, som om det förelegat en överrumpling från regeringens
sida, när man framlade propositionen. Men hur förhåller det sig i
själva verket? Är det icke så, herr talman, att riksdagen själv har begärt
utredning och förslag i ämnet och att denna begäran nu effektuerats i de blygsamma
dimensioner, som det föreliggande förslaget fått? Vad man kan säga
är däremot, att icke endast de partier, som man nu väntar skola rösta för''
regeringens förslag, utan även det socialdemokratiska partiets ledning gått
in, icke för detta bestämda förslag, bevars väl, icke för vissa linjer, som lett
upp till detta förslag, men för lagstiftning på detta område. Jag vill bestämt
påstå, att herr Hansson i Stockholm här gjorde sig skyldig till en — vad''
skall jag kalla det? — sofistisk tolkning av sina och sina regeringskollegers
föregående uttalanden i detta spörsmål, när han ville göra gällande, att det
icke alls kunde vara tal om att den förra socialdemokratiska regeringen och
speciellt den dåvarande socialministern erkänt att tiden var mogen för lagstiftning
på detta område. Denne uttryckte sig dock ungefär som så — jag
har icke verba formalia, men jag tror. att herr Lindman anförde citatet riktigt
— att frågan om obligatorisk skiljedom eller obligatoriskt rättsförfarande,
vilket det nu var, syntes honom mogen för sin lösning. När man här i
riksdagen säger att »denna fråga är mogen för sin lösning», menar man då,
frågar jag, att man endast anser, att det är gott och väl och att man för sin
del vill tillstyrka, att parterna i största möjliga utsträckning måtte frivilligt
sluta avtal om att underkasta sig skiljedom? Menar man icke, ligger det
icke i sakens natur, att man önskar eu lagstiftning på området, låt vara att
man icke bundit sig för vissa bestämda linjer för en dylik lagstiftning? Ja,
åtminstone har jag uppfattat det uppdrag, som jag på sin tid fick att vara
ordförande i den delegation, som hade att förhandla med parterna om sättet,
att man åtminstone som ett slutmål tänkte sig att den obligatoriska skiljedomen
i rättstvister skulle komma att stadfästas.

På vissa håll inom det socialdemokratiska partiet säger man nu: det må
vara hä.nt, vi skola vara med om skiljedom. Vi vilja gärna en utveckling med
allt vidsträcktare användning av skiljedomen, men vi vilja icke ha någon lag
om kollektivavtal och icke heller någon lag om själva rättsförfarandet. Men
jag undrar egentligen, om man verkligen tänkt på innebörden av en sådan
förklaring. Jag undrar, om den uppfattningen går så väl ihop med den anmärkning.
som i första kammaren lär ha gjorts mot min nuvarande ställning,
då det med gillande citerats, hurusom jag år 1911 bestämt talet emot att inrätta
en domstol, som icke vore bunden av tillräckligt tydliga direktiv. Man
har också i dag, när man kritiserat rättsförfarandet och arbetsdomstolarna,
under hela diskussionen hört påpekas, hur farligt det vore att överlämna till
en dylik domstol att i tvistiga fall träffa avgöranden utan att ha en bestämd
ledning av lagen. Det borde vara tillräckligt för herrarna, åtminstone för
dem, som uttryckt denna uppfattning, om man säger, att det är omöjligt att
bara nöja sig med att inrätta en domstol utan att giva vissa direktiv för den;
och dessa direktiv böra just ha formen av en kort lag, som angiver grunderna
för kollektivavtalets innehåll och rättsverkningar.

Nej. det är icke herrarna på andra sidan, som ha behövt vänta på skäl.

Jag skulle för min del tro, att kollektivavtalet är av den vikt, omfattar ett

Nr 38. no

Fredagen den 25 maj e. m.

^9- Jag om så stort område och behandlar så viktiga intressen, att redan den omständigm.
m. -h^ten tillräckligt talar för att det underkastas åtminstone några rättsregler.

(Forts.) Däremot har jag för min del under aftonen törstat efter att få höra verkliga,

sakskäl, bärande invändningar mot lagen, sådan som den nu har föreslagits.
Men jag har just icke hört nagot sadant utom av herr Hagman och herr Holmström
i Stockholm. De drogo emellertid väsentligen fram tvistiga fall och
frågade: Är detta en rättstvist eller är det en intressetvist, och hur skall man
avgöra dessa fall? Jag tycker, att en sådan exemplifiering tillräckligt talar
för behovet att få till stånd vissa regler till stöd för ett rättsligt avgörande.
Jag skulle vilja fråga^ dessa herrar, som torna upp svårigheter med hänsyn
till det invecklade område, som det här är fråga om, om de i verkligheten •—
när de nu samtidigt säga, att de i princip äro med på skiljedom — skulk»
föredraga, att alla dessa små tvistigheter alltjämt må föranleda öppna strider
i stället för att bli underkastade skiljedom. Jag tror knappt, att de göra det,
om det verkligen är allvar med deras tal om den obligatoriska skiljedomens
förträfflighet i och för sig.

Om^ jag sålunda icke hört just några nya skäl mot den lagstiftning, som
föreslås, har jag däremot hört upprepas i olika vändningar de gamla skälen
från 1911, som jag och mina medreservanter i det årets särskilda utskott androgo
mot 1911 års proposition. Det har otvivelaktigt ett betydande intresse
för oss, som^då voro med, att konstatera, att, när det verkligen gäller en saklig
kritik utifrån principiella utgångspunkter, man icke finner på något bättre
än de invändningar, som vi gjorde mot förslaget 1911.

Herr socialministern har redan på förmiddagen visat, hur litet den bevisföring,
som årets reservanter ha kommit med, i själva verket är värd, och
jag skall endast ytterligare understryka det. Men jag skall då först be att
få fråga vederbörande reservanter i årets utskott, om vi äro på det klara med
att vi ha gemensamma utgångspunkter. Vi hade nämligen i inledningen till
vår reservation 1911 uttryckligen framhållit något, som årets reservanter ha
borteliminerat i sin reservation. Vi hade uttryckligen framhållit, att vi önskade
en kollektivavtalslagstiftning, och jag hade för min del i en vidlyftig
motion, som jag avgav det året. slutat med en kläm, som gick ut på att man
visserligen icke kunde vara med om att godkänna regeringens förslag men att
man önskade ett nytt förslag efter vissa riktlinjer. Jag skulle nästan tro, att
reservanterna få anses dela denna utgångspunkt, som är så viktig för en jämförelse
med vad som sades då och som säges nu. På sidan 44 längst ner i årets
utskottsbetänkande heter det: »Då lagförslaget icke inskränker sig till ordnandet
av tvister om tolkning av gällande kollektivavtal utan är av den innebörd,
att det medför en mängd för en sund utveckling av arbetsrätten skadliga biverkningar,
synes oss utskottets förslag dåligt genomtänkt och illa avvägt.»
Det är egentligen på denna grund, som reservanterna icke ha anslutit sig till
förslaget. Det är principiellt en resonabel ståndpunkt och en ståndpunkt, som
resulterar i att vi borde kunna gå till en granskning av det föreliggande’ förslagets
detaljer och se, om vi kunna enas om bifall till detsamma eller på vilka
punkter, som ändringar kunna vara behövliga.

Emellertid vill jag framhålla, att det vid reservanternas prövning av det nu
föreliggande förslaget väl ändå bort ha en mycket stor betydelse, att 1911 års
lagförslag såg ut på ett helt annat sätt än 1928 års lagförslag. Socialministern
bär visat på de Viktigaste skiljepunkterna, och jag skall bara helt flyktigt återigen
beröra dem.

För att man skall förstå den ståndpunkt, som det liberala partiet hade år
1911 och för att kunna jämföra den standpunkten med den, som vi nu intaga,
måste jag först helt kort beröra de förhållanden, som rådde då, och som bestämde
min och mina medreservanters ställning till 1911 års förslag. Där kom -

Fredagen den 35 maj e. m.

111 Nr 88.

mor min historieskrivning i fråga om liberala åsikter och syften icke alldeles
att stämma med vad herr Hansson i Stockholm nyss angivit.

Efter 1909 års arbetsstrider framstod det givetvis både för den då sittande
regeringen — det hade varit samma förhållande utan tvivel med vilken regering
som helst — och för riksdagen samt för folk i allmänhet, som tänkte över
politik, framstod som ett viktigt intresse att söka för framtiden finna på åtgärder,
varigenom man skulle kunna förhindra upprepning av en så förödande
strid, som storstrejken och storlockouten 1909 inneburo. Uet var då naturligt,
att vi i första hand övervägde hur vi skulle bära oss åt för att begränsa
och förhindra de svåraste och mest omfattande arbetsstriderna på den privata
arbetsmarknadens område, där det just är sympatistrejker och sympatilockouterna,
som måste betraktas som de farligaste yttringarna. På den tiden voro
jordbrukarna särskilt ängsliga för att dessa företeelser skulle komma att utbreda
sig även till jordbruket, och överhuvud rådde i vida kretsar en stark
känsla av nödvändigheten att försöka begränsa arbetsstridernas skadliga verkningar.

Men samtidigt som det stod klart för oss. att de rent samhälls farliga och de
största arbetsinställelserna voro angelägnast att taga itu med, hade särskilt vi
liberala alldeles klart för oss, att efter den utmattning och blodförlust, som
arbetsorganisationerna hade lidit genom den s. k. storstrejken, det var nödvändigt,
att denna lagstiftning lades på det sättet, att den icke förlamade fackföreningarnas
verksamhet utan gjorde det möjligt för dem att resa sig igen.
Vi sågo nämligen i fackföreningsrörelsen och starka fackorganisationer en garanti
för kollektivavtalet och därmed också i viss mån för arbetsfreden. Men
om detta var helhetsblicken på arbetsfredsproblemet, så kan man säga, att man
icke desto mindre betraktade en rättslig reglering av kollektivavtalet och dess
verkningar såsom en relativt fristående fråga, en fråga som vore av begränsad
räckvidd och av den beskaffenheten, att dess lösning komrne icke minst arbetarparten
till godo. Jag har många belägg på att detta var den allmänna uppfattningen
på den tiden och under de närmast följande åren.

Då kom 1911 års förslag, och vad funno vi? Jag vill bara redogöra för huru
vi liberala sågo det, och det är icke meningen att nu söka göra en objektiv
granskning av förslaget på ont och gott. Såsom vi sågo 1911 års förslag, bundet
knappast anses vara varken fågel eller fisk. Det gick icke tillräckligt långt
för att på något sätt söka förhindra de stora arbetsinställelserna. Det var
ingenting, som däri innebar en garanti emot sympatilockouter och sympatistrejker.
Men å andra sidan gingo de bestämmelser, som 1911 års förslag
innehöllo beträffande kollektivavtalet, utöver kollektivavtalets ram, de gingo
utöver, vad som var nödvändigt för att bestämma kollektivavtalets innehåll och
rättsverkningar. Det var dessa omständigheter, som gjorde, att vi icke kunde
vara med på 1911 års förslag.

När jag nämnde, att förslaget gick utanför sin ram och icke endast gällde
en reglering av kollektivavtalet och dess rättsverkningar samt förfarandet i
i rena rättstvister, så avser jag det förhållande, att 1911 års förslag
innehöll förbud mot arbetsinställelse, ville utgöra en fredsgaranti
även vid intressetyister, så snart nämligen en intressetvist uppkom mellan
två parter till ett och samma kollektivavtal. Men samtidigt som
intressetvisterna på det sättet voro liksom instängda i kollektivavtalslagens
ram, fanns det icke angivet något sätt, varpå de skulle lösas. Beträffande
rättstvisterna skedde lösningen genom rättsligt förfarande, men i
fråga om intressetvisterna fanns det, som sagt, visserligen förbud men intet
sätt angivet för deras lösning. Härav följde, att 1911 års reservanter kunde
påstå, att i själva verket en dylik konstruktion av lagstiftningen innebar rent
av en legalisering, åtminstone indirekt, av de största och svåraste tvisterna —

A ng. lag om
kollektivavtal
in. m.
(Forta.)

Nr 38.

112

Fredagen den 2*5 maj e. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

sympatistrejk och sympatilockout — vilka lagförslaget icke förbjudit. Ty
sympatistrejker och sympatilockouter äro alltid intressetvister eller intressestrider,
låt vara att de gälla tredje mans intresse eller själva organisationens
intresse. De äro i alla fall icke rättstvister. När alltså förslaget förbjöd intressestrider,
när de ägde rum mellan parterna för kollektivavtalet, men däremot
tillät intressestrider, då det gällde att hjälpa andra, syntes oss detta vara
en inkonsekvens, som vi betecknade så, att förslaget innebar sympatistridernas
legalisering i stället för deras förbjudande.

Dessutom fanns det ett fel eller ett missförhållande, enligt vår mening, i
1911 års lag — och det var egentligen detta, vi menade vara särskilt skadligt
och menligt inverkande på organisationerna — att föreningarna hade ett alldeles
extra ordinärt ansvar, som inte följde av deras partställning. En förening
var skadeståndsskyldig, även om den icke själv var bunden till visst avtal, så
snart den lämnade understöd åt andra, som voro bundna av avtalet. Vidare
anmärktes beträffande skadeståndsskyldigheten bland annat, att enligt 1911
års lagförslag man var skyldig att betala all genom en konflikt uppkommen
skada, oavsett huruvida det kunde visas, att skadan verkligen hacle förorsakats
av viss åtgärd från den ena eller andra sidan.

Om man nu går till 1928 års lagförslag, finner man, att allt det nämnda
varemot vi 1911 gjorde anmärkning, blivit undanröjt, och jag frågar då, huruvida
det kan vara berättigat att utan vidare bara transponera de skäl, som de
liberala reservanterna 1911 anförde, till en kritik av det nuvarande förslaget.

Vad sedan de speciellt samhälls farliga arbetsinställelserna beträffar, kan
jag alldeles öppet säga herr Hansson i Stockholm, vilket han inte tycks ha vetat,
att det liberala eller det frisinnade partiet alltid varit för vidtagande på
lagstiftningens väg av åtgärder gentemot rent samhällsfarliga arbetsinställelser.
Detta ha vi aldrig gjort någon hemlighet av, utan tvärtom har det väckts
partimotioner därom redan under den tid. som av herr Per Albin Hansson med
rätta omnämndes såsom liberalismens gyllene tid. Men om det liberala partiet
avgivit förslag till riksdagen om att få till stånd åtgärder i denna riktning,
följer därav ingalunda, att man skulle vara färdig att stadga obligatorisk skiljedom
för lösning av alla slags tvister. Det är en historia för sig. Men att
vissa åtgärder böra vidtagas mot speciellt samhällsvådliga arbetsinställelser,
har i alla tider varit klart för det liberala partiet.

Jag skall icke hålla på mycket längre i denna sena timme. Jag vill bara
göra ett par erinringar med anledning av några uttryck, som fällts av herr Per
Albin Hansson. Han har framhållit, hurusom förtroende från de av en lagstiftning
berörda parternas sida är ett mycket viktigt villkor för att den må antagas
av riksdagen, ty på en lags auktoritet hänger i själva verket möjligheten
att få den på ett behörigt sätt verkställd. Jag är den förste att erkänna detta.
Jag är den förste att beklaga, att omständigheterna här gjort, att ett sådant
förtroende, uttryckt i en samstämmig vilja från parternas sida, icke har kunnat
läggas till grund för det nu föreliggande förslaget. Men jag vill samtidigt
uttala, att i allra första rummet är det väl ändå det sakliga innehållet i den
lagstiftning, det är fråga om, som skall vara avgörande, huruvida den bör godtagas
eller icke. Att de liberala reservanterna 1911 kunde säga — såsom också
citerades av herr Per Albin Hansson — att parterna måste sakna förtroende
för då framlagda lagförslag, därest det upphöjdes till lag, berodde ju på, att vi
ansågo oss i detta förslag finna orättvisor och ojämnheter, som knappast kunde
verka på annat sätt. Därest man i årets lagförslag kan visa på motsvarighet
härtill, vill jag böja mig härför. Men har man icke med saklig kritik verkligen
lyckats påvisa, att lagförslaget har dylika brister, så vågar jag uttrycka
den förhoppningen, att det i längden nog skall visa sig, att, sedan lagstiftningen
fått verka och verkat väl, det nödiga förtroendet också kommer. Skulle

Fredagen den !ij maj e. in.

113 Kr 38.

det på en eller annan punkt brista därvidlag, finns ,ju riksdagen tillhands och An9- % om
även så ivriga anmärkare inom riksdagen, att jag är säker på att behövliga kollMxmrUil
ändringar snart nog komma att vidtagas.

För min del underskattar jag ingalunda en opinionsyttring i den ena eller °rU
andra formen, även i den form, som ett demonstrationståg kan utgöra. Jag
vill också giva mitt erkännande åt det värdiga sätt, på vilket den stora demonstrationen
häromdagen har tillgått. Men det kan ju ändå icke hjälpas, att
så länge vi sitta här i riksdagen, och efter det att vi tidigare ha både begärt
utredning i en viss fråga och sedan också utrett den och slutligen framlagt resultatet
för riksdagen, så är det i alla fall här i riksdagen, här i denna kammare
och i medkammaren, som besluten skola fattas, och icke någon annanstans.

Det har anmärkts från skilda håll, huru viktigt det vore, att det närmande,
som särskilt på sista tiden syntes vara å färde mellan de olika parterna inom
produktionen, icke på något sätt stördes utan tvärtom befrämjades. Ja, det
är jag alldeles med på, men jag menar, att det vore ett dåligt omen för utvecklingen
av detta samarbete, ifall det skulle lida på att, när det gällde helgden
av mellan parterna inom produktionen slutna avtal, en rättvis reglering av deras
rättsförhållanden komme till stånd. Jag tror för min del icke detta utan
snarare, att en dylik reglering skall underlätta ett närmare samarbete.

Under en del av detta anförande hade herr förste vice talmannen lett kammarens
förhandlingar.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag uppkallades på nytt av lierr
Olovson i Västerås. Han åberopade sin stora sakkunskap på avtalsområdet
och ställde denna sakkunskap i motsats till min, som han förmodade, djupa
okunnighet på detta område. Jag har aldrig vare sig i dagens debatt eller tidigare
utgivit mig för att behärska det föreliggande spörsmålet, men jag har
försökt sätta mig in i förevarande lagförslag och dess detaljer så gott jag förmått
och skapat mig ett omdöme, grundat på denna undersökning.

För övrigt är det ju så, herr Olovson, att vi här i riksdagen av omständigheternas
makt rätt ofta tvingas att fatta ståndpunkt i spörsmål, som vi icke
helt och fullt kunna behärska. Jag förmodar, att herr Olovson någon gång
också ställts inför en sådan situation, men den liar icke hindrat honom lika litet
som någon annan från att fatta ståndpunkt efter bästa förstånd och förmåga.

Beträffande herr Olovsons fråga rörande tolkningen av 9 §, får jag säga, att
med den tvärsäkerhet, varmed han uppträdde här i debatten, är det nästan genant
att behöva ingå i svaromål. Innebörden av 9 § i utskottets förslag som
är densamma som 10 § i propositionen, kan läsas ut av akterna. Den finns
mycket detaljerat behandlad i den kungl. propositionen på sidorna 125 och
följande, och den ändring, som utskottet vidtagit, är förklarad i utskottets specialmotivering.
Kort och gott innebär formuleringen av 9 §, att skadeståndsansvarighet
för parter, som skola dela skadeståndsansvar, icke är solidarisk
utan skadeståndet skall fördelas efter den skuld, som prövas ligga envar till
last. I formuleringen av paragrafen ligger just detta, att skadeståndsansvar
icke är gemensamt utan individuellt, och beträffande utmätningen av ansvaret
är det ju alldeles självklart, att man på detta område lika litet som på något
annat civilrättsligt område kan i lagtexten beskriva alla de rättsfall, som
kunna vara tänkbara, utan här måste naturligtvis domstolens prövning träda
till och bli det avgörande.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag har ju tidigare i dag instämt
i det anförande, som först hölls av herr Hansson i Stockholm, så att jag
kan fatta mig mycket kort.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 38,

Kr 38. 114

Fredagen den 23 maj e. in.

Ang. Jag om Jag skulle som mina första ord här vilja — även med vetskap om att det
kollektivavtal icke kan vara till stor nytta — rikta en vädjan till majoriteten i denna kam''
mare, att den ännu en gång tänker på vad denna sak gäller, innan den ger sitt
'' or '' votum. Ty alldeles säkert är det riktigt, som sagts av flera talare här i dag,
att denna lag kan komma att medföra större skada än nytta. Hur lagen genomförd
kommer att i alla sina delar verka, är omöjligt att förutsäga, då det
ju i hög grad och på många ställen blir rena tillämpningsfrågor, och man kan
icke i lagtexten se, hur det kommer att verka.

Det har här i dag tidigare av en talare, kanske av flera, sagts, att den lagtext,
som föreligger, är på vissa ställen sådan, att det är svårt att förstå innehållet.
Hans excellens herr utrikesministern säger ju i en passus i sitt anförande,
att man kan övergå till att granska lagförslagets detaljer. Ja, det
är en liten detalj här i lagförslaget, som jag skulle vilja taga upp, och jag tänkte,
att jag just här skulle vara i tillfälle att ställa en fråga till herr socialministern,
men då han icke är närvarande, så kanske herr justitieministern eller
herr utrikesministern ville vara vänlig att giva svar på frågan.

I 4 § i lagen om kollektivavtal heter det i första stycket: »Arbetsgivare
eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, må under den tid avtalet är
gällande icke vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd». I fjärde punkten, andra stycket,
av samma paragraf heter det på följande sätt: Är förening eller medlem däri

bunden av kollektivavtal, må föreningen ej anordna eller eljest föranleda
stridsåtgärd, som enligt första stycket icke är lovlig, ej heller genom lämnande
av understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd, som medlem
vidtagit.»

Vid det försök, som jag verkligen gjort, att läsa och förstå lagtexten, har det
varit på denna punkt, som jag icke fått, riktig klarhet. Jag hoppas, att ingen
misstycker att jag, som någon kanske vill säga, gått in för att examinera ut.
skottets ledamöter, ty jag har endast haft för avsikt att söka få fram innebörden
av detta andra stycke i fjärde punkten. Jag tänkte, att jag skulle
sluppit att ställa den frågan till herr statsrådet, som jag nu ämnar göra. Jag
ber att få ställa följande fråga: Fackföreningen A har lokalt kollektivavtal
med sin arbetsgivare. A bryter avtalet och går ut i öppen strid. Detta blir
konstaterat av domstolen, och domstolen dömer till skadestånd. Så ha vi en
annan fackförening B. Den har för sin del lokalt kollektivavtal med sin arbetsgivare.
Under det A är ute i strid, får denna fackförening understöd av B.
Har under dessa förhållanden B handlat i strid mot lagen?

Den frågan har jag ställt till en av bondeförbundets representanter, som suttit
i andra lagutskottet, och han svarade mig på ett mycket förståndigt sätt. som
jag skulle kunna återgiva på följande sätt: »Det där skall jag icke försöka ge
något svar på. Jag vet det inte.» Detta var hans uppfattning. Han visste
icke. hur det skulle vara.

Så gick jag till en ledamot av det frisinnade partiet, som också suttit i det
utskott, som behandlat denna fråga. Han säger, att fackföreningen B har handlat
lagstridigt. Så går jag till en av mina partivänner, som även han suttit i
andra lagutskottet. Han har också den uppfattningen, att fackföreningen B
har handlat lagstridigt. Sedan går jag till en annan person, som jag tror är
fullt sakkunnig, och han har den uppfattningen, att fackföreningen B icke
har handlat lagstridigt.

Nu ser jag, att herr socialministern är närvarande, så att jag kan få höra
hans uppfattning om denna sak. När jag dragit fram denna 4 §, andra stycket
av fjärde punkten, har jag därmed icke velat säga, att jag tagit upp den
del av lagförslaget, som är svårast att förstå. Den är kanske bland de lättaste
vi ha, och vi kanske ha ännu svårare. Det vill förefalla mig, som, särskilt

Fredagen den 25 maj e. in.

115 Nr !W.

när det gäller en sådan lag som denna, den borde vara skriven så populärt, att Anff- lag om
även vårt fackföreningsfolk i allmänhet borde kunna läsa och förstå den- kollektivavtal
samma. Vi finna ju av den relation, som jag här givit, att det är sannerligen
icke så lätt att förstå den till alla delar. or "

När jag sålunda i början av det korta anförande, som jag bär hållit, vädjade
till riksdagens majoritet, att den ännu en gång skulle betänka sig, innan den
fattade beslut, så skulle jag vilja sluta med att säga, att om kammarens majoritet
nu beslutar denna lag, är jag fullkomligt övertygad om att det finns många
i denna majoritet, som icke veta, vad de besluta och vad lagen innehåller.

Jag har, herr talman, ingen anledning att göra något särskilt yrkande, då
jag förut, som jag sade, instämt i herr Hanssons i Stockholm anförande.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Pettersson: Herr talman!

Herr ^Lindqvist i Halmstad framställde en fråga till mig, och jag skall be att
på stående fot få besvara den.

Hans fråga var denna: Om en fackförening A vidtagit en olaglig stridsåtgärd
och fackföreningen B lämnat understöd till fackföreningen A, har då den
förra föreningen därigenom brutit mot den nya lagen? Svaret är, att fackföreningen
B, som lämnat understöd åt fackföreningen A, icke handlat mot lagen.

Om det däremot är ett fackförbund C. som har under sig en fackförening A,
och denna fackförening A är stadd i olagliga stridsåtgärder, då handlar fackförbundet
C mot lagen, om fackförbundet understöder sin underlydande fackförening.

Detta är vad lagen innehåller i förevarande avseende.

Herr Rydén: Herr talman! Jag uppkallades närmast av hans excellens

utrikesministerns anförande nyss. Jag tyckte, att det anförandet gick så pass
mycket på skruvar, att jag inte kunde, då jag tillhörde kammaren 1911, lämna
hans argumentering alldeles oemotsagd.

Emellertid, innan jag går att säga något om det, skall jag tillåta mig att
erinra om ett par iakttagelser, som jag tror man kunnat göra beträffande behandlingen
av arbetsavtalsfrågan vid detta års riksdag. Jag tillät mig redan
vid remissen framhålla den uppfattningen, att denna lagstiftning var inte bara
obehövlig utan rent av skadlig. Jag måste säga, att ju mer man konfronterats
med denna lag, dess allmännare tycks den uppfattningen ha spritt sig långt
utanför det socialdemokratiska partiets leder, att denna lag är en olycklig lag.
Jag har under den tid, som sedan gått. talat med åtskilliga personer, som stå
utanför den aktiva politiken och som inte alls tillhöra samma politiska riktning
som jag, däribland åtskilliga industrimän och finansmän, och jag har inte
träffat någon som sagt, att det varit klokt av regeringen att lägga fram denna
lag. Däremot har jag hört många, även bland högern, säga rent ut, att det är
en verklig politisk dumhet, som blivit begången genom att denna lag blivit
framlagd.

.Denna lag är icke behövlig. Den svenska fackföreningsrörelsen har icke bedrivit
sina strider på det sättet, att man behöver så klavbinda den genom en särskild
lagstiftning. Det har inte ens kunnat från regeringsbänken ledas i bevis,
att den grupp av arbetskonflikter, som har sammanhang med denna lagstiftning,
är av den storlek, att den spelar någon egentlig roll beträffande den svenska
arbetsmarknaden och näringslivet. Lagen är inte behövlig heller ur den
synpunkten, att den svenska arbetarklassen är en klass av rebeller. Det är
givet, att det inom den svenska arbetarrörelsen såväl som inom andra länders
arbetarrörelser och inom alla folkrörelser kan finnas utväxter. Det kan begås
en och annan handling, som är klandervärd. Ingen stor folkrörelse går fri från

Nr 38. H6

Fredagen den 2ö maj e. m.

Ang. lag om sådant. Men i stort sett och i jämförelse med andra folkrörelser och andra
länders arbetarförhållanden tror jag, att vi ha skyldighet att säga, att den sven(Forts)
S^a fackföreningsrörelsen och den svenska arbetarvärlden inte så lagt sitt arbete,
inte så länkat sina gärningar, att det förefinnes någon som helst anledning
att här i landet gå in för en sådan lagstiftning som denna.

Lagen önskas egentligen inte allvarligt från något håll annat än från regeringsbänken.
Det lyste tydligt fram i herr Lindmans anförande, att han inte
satte synnerligen stort värde på denna lag. Hade det inte varit av politiska
skäl, så hade han säkerligen inte velat ge mycket för hela detta lagförslag.
Det har sagts, tror jag, i första kammaren i dag, men i varje fall har det sagts
man och man emellan, som jag tror på goda grunder, att en sådan institution
som den senaste stora förlikningskommissionen, vilken bestod av landshövding
Elmquist, landshövding Liibeck, landshövding Kvarnzelius och tre av statens
förlikningsman, av vilka, om jag minns rätt. åtminstone två tillhöra det folkfrisinnade
partiet, till regeringen gjort de allvarligaste föreställningar, som
över huvud kunna ifrågakomma, i den riktningen, att denna lag icke skulle
framläggas. Och det sades i första kammaren i dag, om jag inte missuppfattade
det, att även svenska arbetsgivarföreningens direktör skulle ha ställt sig
tveksam i fråga om lämpligheten och nyttan av att lägga fram denna lagstiftning.

Vad är det då för tvingande skäl, som göra, att regeringen skall under denna
situation och i detta läge försöka pressa fram och driva igenom denna lagstiftning?
Att lagstiftningen kommer att få skadliga verkningar, tillät jag
mig framhålla vid remissen, och detta har framhållits även här i debatten, jag
tror, att alla, som känna den svenska arbetarrörelsen, äro på det klara med, att
denna lagstiftning kommer att på det sättet få skadliga verkningar, att den
kommer att skada själva kollektivavtalet. Det är klart, att om man skriver
en lag om kollektivavtal, med alla dessa inskränkningar i rörelsefriheten, så
få de krafter inom arbetarvärlden, som arbeta mot fasta avtal, mot kollektivavtal,
därigenom luft under vingarna. De få möjlighet att motarbeta den gamla,
solida fackföreningsrörelsen, som arbetat fram kollektivavtalet. Jag vågar
uttala den uppfattningen, att herr socialministern, som säkerligen är fylld av
övertygelsen, att han gör en god gärning, när han med en envishet, som trotsar
all beskrivning, försöker genomdriva denna lagstiftning, i själva verket kommer
att genom detta sitt verk arbeta de svenska syndikalisterna och kommunisterna
i händerna. Det blir de, som komma att taga hem vinsten av den lagstiftning,
som regeringen nu genomtrumfar. Det är inte något skrämskott, utan det är
en uppfattning, som finnes inom hela fackföreningsvärlden. Det är en ren
skadegörelse, som på detta sätt kommer att ske. Arbetar man på det sättet,
att själva kollektivavtalsprincipen dukar under — fackföreningsrörelsen och
fackföreningarna duka nog inte under — på grund av en sådan lagstiftning
som denna, så kommer hela den svenska arbetsmarknaden och näringslivet att
bli lidande. Där man skapat fasta normer och betingelser för arbetsfreden,
där komma mera tillfälliga uppgörelser och oro att träda i stället.

Jag tillät mig att vid remissen omnämna, att jag hade kännedom om. att
man inom en av våra allra största industrigrenar höll på med att göra upp en
överenskommelse mellan arbetsgivarna och arbetarna på ifrågavarande område
om tillämpning av obligatorisk skiljedom i rättst vister. Underhandlingarna
därom pågingo just vid den tidpunkten, och man var nästan färdig därmed, vilket
jag hade fått rätt att omnämna i debatten. Den omedelbara effekten av
regeringens avtalsförslag var, att den saken lades å sido. Någon överenskommelse
kom icke till stånd, beroende därpå, att när man fick se detta förslag, så
fanns det icke på någondera sidan något intresse för att föra fram saken. Såsom
redan av flera talare framhållits, är det alldeles klart, att i den mån man

Fredagen den 25 maj e. in.

117 Nr 38.

på frivillighetens väg träffar överenskommelse mellan arbetsgivarna och arbe- An9- ty om
farna om tillämpning av obligatorisk skiljedom i rättstvister, så kommer det koll,‘khmvlal
att bli en helt annan helgd och ett helt annat värde med en så byggd obligatorisk
skiljedom i rättstvister än med en sådan, som byggt upp på lagstiftningens, °r
på tvångets väg.

Jag tillät mig även vid remissen av propositionen uttala såsom min uppfattning,
att regeringen verkligen skulle kunnat främja arbetsfreden i landet om
den gjort ett försök att, i likhet med vad som skett i vissa andra länder, sammanföra
ledande personer, kloka personer, från arbetarnas och arbetsgivarnas
led till överläggningar, fullt fria och öppna rådplägningar, hur man skulle kunna
gemensamt arbeta för arbetsfredens upprätthållande och bevarande. Jagliar
inte sett ännu, att man har någon tanke åt det hållet. Det är naturligtvis
beroende därpå, att regeringen har på de poster, varifrån initiativet skulle komma.
mera formbundna och paragrafinfekterade jurister än i de länder, där man
tagit sådana initiativ och där man haft mera praktiskt inriktat folk att göra
detta.

Nu ondgör man sig över demonstrationerna. Herr Strindlund, min ärade vän
från arbetet i statsutskottet, tycks ha tagit så illa vid sig av dessa demonstrationer,
att han skall rösta för lagen, fastän han är övertygad om att den är
oriktig och skadlig. Det är ett högst underligt betraktelsesätt i och för sig.

Men jag skulle vilja vädja till dem, som på detta sätt ondgöra sig: hur skola
egentligen arbetarna bära sig åt för att vara herrarna till lags, när en regering
lägger fram ett förslag, som berör arbetarnas livsintressen och som de finna
skadligt. Göra de ingenting, hålla de sig lugna, så förklaras det, att bär föreligger
icke någon opinion mot förslaget, här ha icke försports några sådana
rörelser, som skulle kunna visa, att det förefinnes en verklig indignation mot
detta. Då resonerar man så. Men om arbetarna i en sådan situation — och
denna rörelse har utgått direkt från fackföreningshåll — välja att anordna en
fullständigt fredlig, ordnad demonstration för att för dem, som makten hava i
samhället, klargöra, att de äro emot denna lagstiftning, då tar herr Strindlund
anstöt av detta och anser sig böra rösta för lagen, trots att han anser den oriktig.
Jag vet inte, om herr Strindlund var med i bondetåget, men det skulle inte
förvåna mig, om han varit med. Jag undrar, om de, som varit med i eller
eljest med sympati omfattat den rörelsen, ha anledning att ondgöra sig över
att arbetarna i en situation, som de betrakta såsom ytterst bekymmersom, anordna
en fullkomligt fredlig, laglig och ordnad demonstration för att därmed
giva sin mening tillkänna.

Men så ett par ord i anledning av herr utrikesministerns yttrande i fråga om
det liberala partiets ställning 1911. Jag var med och deltog på allehanda sätt
i den gemensamma vänsterns arbete för att störta de Lindmanska avtalslagarna.
Och jag måste säga, att den utveckling av det liberala partiets ställning,
som hans excellens utrikesministern här gjorde, måste på den, som då
var med, verka som advokatyr och ingenting annat. Jag skulle kunna ur den
debatt, som fördes 1911, läsa upp anförande efter anförande, som i väsentliga
delar vederlägger den framställning av sakläget, som av den ärade talaren
lämnades. Men för att det inte skall bli alltför långt, skall jag bara plocka
fram ett yttrande av en av de främsta liberala männen, sedermera justitieministern
Gustaf Sandström, i det ganska verkningsfulla anförande, han höll i
denna debatt. Orden äTO skrivna, som vore de skrivna för denna dag. Han
sade: »Vad man på förhand kan vara viss om är, att dessa bestämmelser komma
att av arbetarna uppfattas såsom partiska och orättfärdiga» — orden äro
t. o. m. kursiverade — »samt komma att i deras ögon åt lagen giva en prägel
av klasslag, i detta ords allra sämsta bemärkelse». Det är precis vad arbetarna
anse om den nu föreslagna lagen. »Men då är det också klart», fortsätter

Nr 38. 118

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
in. m.
(Forts.)

han, »att lagens hela syfte är förfelat. En /redslagstiftning kan aldrig ernås
genom klasslagar. Då kan den aldrig verka såsom en fredslagstiftning. Tror
man, att man kan göra någonting på det sättet för freden på arbetsfältet, så
är det en fullständig illusion.» Detta var hela den tankevärld, som uppbar
den gemensamma vänsterns arbete mot 1911 års avtalslagar. Och det som
sades här exempelvis av den talare, jag nyss citerade, gäller precis i dag, som
det gällde för 17 år sedan.

Jag skulle vilja säga, att om det var, efter mitt betraktelsesätt, ett fel, som
närmade sig ett brott, att 1911 försöka driva fram de dåvarande avtalslagarna,
så hade man ändå en psykologisk bakgrund till detta i den storstrejk, som
då nyss förekommit. Men här tar en regering under djupaste fred och utan
att det ens finns en, om jag så får säga, politisk-psykologisk bakgrund och försöker
trumfa igenom ett avtalsförslag, som visserligen inte i allt är lika med
det Lindmanska men som dock i många avseenden erbjuder beröringspunkter
och släkttycke med detta.

Det gör mig mycket ont att behöva på detta sätt polemisera mot en gammal
kamrat i en regering, som säkerligen aldrig ett ögonblick skulle tänkt på att
komma fram med lagstiftningsåtgärder i den riktning, som den nuvarande regeringen
här gjort. Och det gör mig alldeles speciellt ont, att jag måste polemisera
mot en man, för vilken jag haft och har och hoppas att i framtiden även
kunna få behålla den största personliga sympati och vänskap. Men det går
så med människorna, att ge de sig i dåligt sällskap, så fördärvar det även goda
seder. Och det är detta, som är den liberala falangens inom den nuvarande regeringen
stora fel, att den gett sig i det sällskap, som den kommit in i. Ty
man har i varje fall försökt upprätthålla den tanken, att det liberala partiet
ändå skulle vara i viss mån en bärare av de gamla vänstertraditionerna, medan
man däremot knappast kan anse, att det folkfrisinnade partiet i någon
högre grad tynges av en motsvarande börda. Det har i stället kommit att
gestalta sig på det sättet, att sedan en del av den gamla vänstern fylkat sig
omkring den nuvarande statsministern, så har allting sackat baklänges i fråga
om frisinne och borgerlig vänster i detta land. Det är inte bara så, att man
kan se, att alla gamla positioner överges. Somliga hinna på ett enda år gå
ifrån den ståndpunkt, som de tidigare intagit. Detta sackande bort från de
gamla ståndpunkterna har varit utmärkande för den del av den borgerliga
vänstern, som haft den nuvarande statsministern till ledare.

Det ser ut, som om den man, om vilken jag här talar, kommer att bliva den
svenska vänsterpolitikens dödgrävare. Detta behöver naturligtvis icke slå ned
modet på dem, som hoppats på en utveckling framåt i den riktningen, att det
skulle kunna arbetas samman mellan en verkligt klar borgerlig vänster och
en mogen och klok socialdemokrati. Man skall aldrig tappa modet här i världen.
Men nog förefaller det, när man ser det nuvarande systemet, som ju kallas
för regering, ganska nedslående. Principlösheten inom Kungl. Maj :ts regering,
detta hoppande från den ena ståndpunkten den ena dagen till den andra
ståndpunkten den andra dagen, försök att göra en överenskommelse den ena
dagen med ett parti och den andra dagen med ett annat parti, en politik utan
grundsatser och utan klarhet i målen, allt detta måste leda till en verklig försumpning
av det politiska livet. Det är då bara att hoppas, att den borgerliga
vänsterpolitikens dödgrävare i landet också kommer att bliva sitt eget
partis dödgrävare. Det synes bli oundgängligt, att denna utveckling fullbordas,
innan man åter här i landet får utrymme för en borgerlig vänster av den
typ, som ledes av ideal och övertygelse och som håller färg i de avgörande ögonblicken.

Det är därför, tror jag, som, när regeringen i dag hemför segern beträffande
denna avtalslagstiftning, vi böra göra klart för oss, att denna seger måste

Fredagen den 2ö maj e. m.

119 Nr

komma att medföra en strid, som icke slutar, förrän man fått regeringen störtad.
Jag tror, att ur den politiska renlighetssynpunkten det är nödvändigt att
få en ren och klar regering, den må sedan vara en högerregering eller en socialdemokratisk
regering. Men låt oss slippa en regering utan grundsatser
och en regering, som försumpar det politiska livet! Hade jag varit kommunist,
skulle jag ha slutat detta anförande med att ropa: ned med regeringen!^ Nu
nöjer jag mig med en hovsammare men icke mindre allvarlig vädjan: låt oss
komma överens om, att det stora intresset i Sverige i denna stund är att störta
regeringen!

Herr Spångberg: Herr talman! Endast ett par repliker!

Jag skall börja med herr Strindlund. Han yttrade några ord, som möjligen
skulle kunna förtjäna att benämnas på visst sätt, men som kanske är
olämpligt att taga upp. Jag kom emellertid vid herr Strindlunds anförande
att tänka på en liten historia, som finnes anförd i en broschyr som. heter
»Bondeförbundets riksdagspolitik 1918—1927. Återblick med anledning av
ett tioårsjubileum», och vilken broschyr är utsänd av Allmänna valmansförbundet
i Sverige. Där heter det bl. a.: »I den första bondeförbundsuppsättningen
i andra kammaren fanns en norrlandsrepresentant, som just inte hade
varit med, när krutet fanns upp. Under sin första remissdebatt lyssnade han
med uppmärksamhet till högerns förste talare, och när denne slutat utlät han
sig till en närsittande kamrat: ’Han har allt rätt, han Lindman, i alla fall.
Efter högerledaren uppträdde herr Vennerström, som då för tiden var vänstersocialist,
med ett brandtal av rödaste sorten. ’Han har allt rätt, han Vennerström’,
menade vår bondeförbundare. Men då tröt kamratens tålamod: ’Nyss
sa’ du, att Lindman har rätt, och nu tycker du att Vennerström har rätt, fast
de gå stick i stäv mot varandra. Dom kan väl inte ha rätt båda två.’ ’Nej, du
har rätt, du me’, blev svaret.»

Jag vet icke, om herr Strindlund var här den gången. Jag vet icke överhuvud
taget, vem som allmänna valmansförbundet syftar på. Men jag har
ingen anledning att efter herr Strindlunds anförande betvivla, att historien är
sann. Jag vet icke, om det är herr Strindlunds saknad av hållning överhuvud
taget, som kommit honom att svänga sig på det sätt, som han gjorde i dag,
eller om det möjligen är någon dålig advokatyr, som ligger bakom och som
tager sig sådana uttryck därför att han vill skjuta skulden på andra, när
han icke vågar stå för en dumhet, som han tänker att begå. Hur som helst,
ett faktum är, att den svenska arbetarklassen tänker helt visst icke att rätta
sig efter herr Strindlunds befallningar i sitt ställningstagande till sina livsfrågor.
Arbetarklassen har deltagit i internationella demonstrationer. Vi
hava i 40 års tid fritt sagt ut vår mening i skilda länder — kanske icke. så
fritt alla gånger -—- men ingen har kunnat hindra oss att även under ofriheheten
säga vår mening, och vi komma att göra det även i fortsättningen. Det
kan herr Strindlund vara övertygad om. Han får nu göra så många svängningar
han vill.

Så ett par ord till herr Hage! Jag må säga, att av herr Hages anförande att
döma måtte han hört synnerligen illa, när han avlyssnat, vad jag sagt och
även vad mina partikamrater sagt i den här debatten. Herr Hage talar om,
att exempelvis nio tiondelar av vad kommunisterna anfört utgjorde rent skäll,
som ordet föll, skäll på socialdemokraterna. Jag skulle våga göra det påståendet,
att vi kommunister såväl här i riksdagen som i vår press, hava lagt upp
arbetsfredsfrågan ur fullständigt principiella ståndpunkter. Vi hava behandlat
den som en klassfråga både här och utanför parlamentet.. I den mån som
vi riktat kritik mot socialdemokratien, har denna kritik varit berättigad. De
borgerligas uppträdande under debatten i dag bär vittne om den saken, ty

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Sr 38. 120

Fredagen den 35 maj e. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

de hava i små anföranden sökt stöd just i åtgärder och uttalanden, som. gjorts
från socialdemokratiskt håll beträffande arbetsfredsfrågan. Vad vi här uppvisat
är det att när de borgerliga försöka att draga fram socialdemokraternas
åtgärder och uttalanden för att därmed söka bevisa att arbetarklassen skulle
stå som principiell anhängare av en sådan lagstiftning, som här föreslås, då
saknar man grund för dessa påståenden, emedan denna uppfattning icke finns
hos arbetarklassen.

Herr Hage yttrade något om, att det gällde att inte slåss inbördes, när det
här är fråga om sådana problem. Nej, det är alldeles riktigt, herr Hage; det
kunna vi instämma i. Det är bara fråga om en sak, en mycket viktig sak för
övrigt, och det är förutsättningen för att kunna vara eniga inbördes. Ty icke
ens enigheten är under alla förhallanden det viktigaste. När det här planeras
vissa anfall mot arbetarklassen, vare sig det gäller en sådan lagstiftning, som
här föreligger, eller något annat, så gäller det för arbetarna att slå tillbaka
såaana planer, de må nu komma från socialdemokratiskt eller frisinnat håll.
^ i rikta kritiken fritt mot den sak det här gäller, då den strider mot arbetarklassens
intressen oavsett vilka som gå i spetsen för att driva ifrågavarande
plan igenom. Jag vill vidare säga herr Hage att det är icke på det viset, att
det varit kommunisterna, som här uttalat sig för att exempelvis tiden är mogen
för obligatorisk skiljedom. Ett uttalande som man för övrigt nyss från
regeringsbänken stödde sig på. Det är icke heller kommunisterna, som tillsatte
den beryktade niomannadelegationen och insatte advokater, generaldirektörer
och professorer såsom de, som skulle vara lämpliga att representera neutraliteten
i detta samhälle. Det är icke heller kommunisterna, som mot fackföreningarna
uttalat sin principiella anslutning till obligatorisk skiljedom
i arbetstvister. Allt detta är emellertid strid inbördes inom arbetarklassen.
Förutsatt, att dylika uttalanden göras från sådant håll, där man påstår sig
föra fram synpunkter i enlighet med arbetarklassens intressen. Den vapensamling,
som genom dylika åtgärder och dylika uttalanden lämnas till de
borgerliga och, som det sedan visat sig, dessa från sina utgångspunkter klokt
nog begagnat sig av, får man räkna med. När socialdemokraterna göra sig
skyldiga till dylika åtgärder, få de verkligen linna sig i den kritik, som med
berättigande sedan riktas mot sådant.

Herr Hansson i Stockholm försökte att komma ifran den skugga från det
förflutna, som alltjämt tung och svart följer honom. Han berättade en historia.
Han hade hört någon, som sett någon, som hade hört en medlem av regeringspartiet
säga, då jag stod och talade: »Det där är en av de våra.» Nyss,
var det emellertid nagon, som sade mig, att det var herr Hansson, som då stod
och talade. Herr Hansson har tydligen här begått ett mycket stort misstag, då
han förväxlat oss arma kommunister med sin stora personlighet. Jag undanber
mig sådant i fortsättningen. Om jag emellertid utgår från de tal. som
har hållits från de olika partiernas sida, så måste jag säga, att om herr Hansson
ändå menade allvar med vad han sade, så skulle jag här ha ett alldeles utmärkt
tillfälle att begagna herr Hanssons egna ord. Antingen har Per Albin
Hansson hört mycket illa. eller också är det fel med hans förstånd. Ty är
det verkligen på det sättet, att man menar, att kommunisternas uttalanden
under denna debatt ha begagnats såsom stöd för de borgerliga, då de i dag
gått fram för att trumfa igenom detta förslag, är det så, att herr Hansson
kan taga sa kapitalt fel, skola vi kanhända säga, att det är fel med hans
hörsel.^ Det är emellertid socialdemokraternas uttalanden som i dag begagnats
på sådant sätt. Det är icke alls kommunisterna som med sitt förflutna
begått den dundrande dumhet, som består i att de frisinnade med bevis påstå
sig ha blivit lockade da de ga att försöka genomtrumfa det föreliggande lagförslaget,
utan det är socialdemokraterna. Jag skall taga mig friheten att

Fredagen (lön

121 Nr 118.

2."> maj o. in.

bevisa detta med några ord av herr Möller, då han 1925 såsom socialminister Ang. lag om
i ett interpellationssvar till herr Hellberg i första kammaren sade: »Ty även kollektivavtal
om, såsom jag förut sagt, samhället alltjämt bör huvudsakligen lita till m''

medlings- och förlikningsförfarandet, då det gäller arbetskonflikter, anser jag 0 ''
dock icke att utvecklingen av samhällets fredsstiftande verksamhet härmed
är avslutad. På en punkt synes det tänkbart, att den obligatoriska skiljedomen
skulle kunna av parterna accepteras och till fördel för samhället funktionera,
nämligen då det gäller rena tolkningsfrågor. Tvister om tolkningen
av ett avtal borde kunna lösas utan öppna arbetsstrider. De borde kunna hänskjutas
till en skiljenämnd med befogenhet att fastställa tolkningen.»

Ja, för mig framstår det verkligen som en naturlig sak, att man av detta
icke kan komma till någon annan uppfattning än att herr Möller principiellt
ansluter sig till skiljedomsidén, och att han anser, att tiden är mogen för
tillsättande av en skiljenämnd med befogenhet att fastställa tolkning. Om man
kan utläsa någon annan innebörd av vad herr Möller då yttrade, då måste
det verkligen vara något fel med mitt förstånd.

Det är icke kommunisterna som till leda under flera år skrivit och talat om
»vänstersamverkan» och de frukter denna skulle bära med sig, utan det är .socialdemokraterna
som gjort sig skyldiga till detta. Beträffande »vänstersamverkan»
bestod denna även efter Stripahistorien. Jag behöver bara erinra om
det förhållandet, att någon tid efter det Stripa-regeringen — vi kunna ju begagna
det uttrycket — hade avlöst den socialdemokratiska, höll socialminister
Pettersson ett föredrag — jag tror i Göteborg — där han lovade att framlägga
det förslag, vartill herr Möller hade tagit initiativet. »Ny Tid» skrev vid det
tillfället att det finns ingen förnuftig anledning att överhuvud taget opponera
sig mot ett förslag av ifrågavarande art. — En annan socialdemokratisk tidning,

»Folket», skrev, att den »icke höll för alldeles otroligt, att ett förslag från
denna regering om slitande av tolkningstvister på den obligatoriska skiljedomens
väg skulle kunna bli praktisk politik under socialdemokratiens medverkan».
Jag undrar, om inte detta är stöd åt de borgerliga. Det stödet blir
inte starkare, därför att vi föra kritik mot detta. Ty ännu äro inte de borgerliga.
så bakom flötet, att de icke följa med riksdagsprotokollen och läsa de olika
tidningarna. Då de borgerliga nu söka begagna socialdemokraternas åtgärder
och uttalanden som ett stöd för lagen, kan ingen hindra oss att avslöja herrarnas
politik inför arbetarklassen, något som vi anse vara absolut nödvändigt i
denna situation, innan det går alltför långt på den väg, som socialdemokraterna
genom denna politik slagit in på. Tack vare kommunisternas ingripande drogo
arbetarna med sina fackorganisationer ett brett streck över de socialdemokratiska
ledarnas planer i denna lagstiftning. Arbetarna ville inte låta lura sig,
och de ville inte på grund av socialdemokraternas hållning tvingas att frånträda
sin frihet och sin rättighet att med sina organisationer begagna de möjligheter,
som stå till buds för att tillkämpa sig en högre eller hindra ett nedpressande
av levnadsstandarden.

Beträffande herr Hansson sökte han lägga några ord i min mun, som jag ej
sagt. Han påstod, att jag hade sagt, att han var anhängare av det här föreliggande
förslaget. — Nej, det har jag verkligen aldrig sagt. Jag har icke sagt,
att herr Hansson var anhängare av det förslag, som här föreligger; jag har
tvärtom påpekat, att herr Hansson i dag är motståndare till detta förslag, trots
att han förut intagit en annan standpunkt. Ty nu är ju, som herr Hansson själv
i dag^genom sitt anförande visat, tidpunkten ej alldeles lämplig. Detta visade,
ajt yar kritik varit riktig. Tidpunkten är icke lämplig i dag. tidpunkten är
aldrig lämplig inom ett kapitalistiskt samhälle för en slik lagstiftning. Först
’lar vi komma till ett socialistiskt samhällssystem, först då ha vi de naturliga
förutsättningarna för arbetsfred. Jag förstår av herrarnas oro, att herrarna

Nr 88. 122

Fredagen den 23 maj e. m.

T) ,yc!ta> detta är otrevligt, men det kan inte hjälpas, när herrarna gjort felem
1 aktiga uttalanden, att de måste tagas upp till granskning.

(Forts.) Då herr Hansson säger, att han för sin del inte vill vara med på kommunisternas
sida i den fortsatta kampen mot ifrågavarande förslag, så vill jag gentemot
honom säga, att den kampen komma vi ändock att föra såväl inom som
utanför denna församling, i våra fackorganisationer, bland våra kamrater, som
stå i det produktiva arbetet. Den kampen måste bli enig, den måste föras av
hela arbetarklassen, oavsett om den enskilde arbetaren är kommunist, socialdemokrat
eller partilös, och den kommer att föras med eller utan herr Per Albin
Hansson. Socialministerns svar på den till honom av mig ställda frågan vittnar
för övrigt om att den kampen är nödvändig.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Andersson
i Ras.]''ön följande: Jag har icke frågat honom och icke heller någon

annan, huruvida skadeståndet skulle fördelas mellan de skyldiga. Det står i
9 § enligt utskottets förslag: »Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten
dem emellan fördelas efter den större eller mindre skuld, som
prövas ligga envar till last.» — Jag framställde inte den frågan till regeringsbänken,
huruvida det är riktigt, att det står så i förslaget, utan jag frågade,
hur skuldgraden skulle fastställas.

Vad jag fortfarande är intresserad av att få besked om är, på vilket sätt man
skall utröna, vem som har den största skulden till en strejk och vem som har
den minsta: hur man tänkt utröna, vilken av arbetarna som skall ådömas det
största skadeståndet och vilken som skall komma undan med det lägsta; hur
man har för avsikt att inkalla arbetarna inför domstolen och höra dem på ed
rörande den enes eller den andres av kamraterna större eller mindre skuld;
huruvida man har för avsikt att ställa arbetarna från arbetsplatserna i valet
mellan att inför domstolen förråda en kamrat eller bli menedare — vilket är
det fråga om?

Det var den frågan jag ställde till regeringsbänken. Man har skickat fram
herr Andersson i Rasjön att ge svar, men jag har icke fått något.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag, 2 :o) bifall
till den. av herr Linder m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
samt 3 ro) bifall till motionen 11:450; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
^erif...''^0|ians0n 1 Stockholm begärde emellertid votering, varför herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka därvid den under 2 :o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag om kollektivavtal, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Linder m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr talmannen meddelade, att herr Holmström i Stockholm jämte 25 av
kammarens ledamöter framställt skriftlig begäran om voteringens verkställan -

Fredagen den 25 maj e. in.

123 Nr 38.

de medelst nanmupprop, vadan, sedan kammarens^ ledamöter intagit sina plat- Ang^% om
ser samt voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, omröstning me- 0 m^v
delst namnupprop nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 117 ja och 106 nej, (Fort«.)
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande paragraf enligt utskottets förslag.

Över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:

	Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen......			i
» Andre Vice Talmannen......	1
Stockholms stad.
Herr Lindman............	1
» Lindqvist i Stockholm...... » Löfgren i Stockholm.......	1	1
» Hagman.............		1
» Eriksson i Stockholm.......		1
» Hansson i Stockholm.......		1
» Nyländer............ » Johanson i Stockholm.......	1	1
» Holmström i Stockholm.....		1
\ Fru östlund............. Fröken Wellin............	1	1
Herr Forssell.............	1
» Carlsson i Stockholm....... » Holmdahl............	1	1
» Järte.............. Fru Vessman.............	1	1
Stockholms län.
Herr Söderberg............		1
» Karlsson i Vätö.........		1
» Andersson i Igelboda.......		1
» Andersson i Tungelsta...... » Bernström............	1	1
» Christenson i Södertälje......	1
» Laurin.............	1
» Mosesson............. » Ahl...............	1	1
Fru Ekberg.............		1
Uppsala län.		1
Herr Borg..............
» Sjölander............ » Olsson i Golvvasta........	1
it Björnberg............	1
» Lundquist i Baggarbo......	1 1

Nr 38. 124

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Södermanlands län.
Herr	Johansson i Uppmälby......		1
»	Olsson i Ramsta.........	1
»	Schill..............	1
»	Laurén.............	1
»	Andersson i Katrineholm.....		1
»	Jonsson i Eskilstuna.......		1
»	Lundkvist i Eskilstuna......		1
	Östergötlands län.
Herr	af Ekenstam...........	1
»	Pettersson i Bjälbo........	1
»	Sjögren.............		1
»	Johansson i Arkösund.......		1
»	Karlsson i Vadstena.......		1
»	Olsson i Rimforsa........	1
»	Björkman............	1
»	Ericson i Boxholm........		1
»	Ward..............		1
»	Holmberg............		1
»	Anderson i Linköping......	1
»	Jonsson i Risinge........	1
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna......	1
t>	Hamrin.............	1
	Carlström............	1
»	Fast..............		1
»	Petersson i Broaryd.......	1
»	Svensson i Högsjöhult......	1
»	Lilliecreutz...........	1
»	Andersson i Löbbo........		1
»	Göranson ............	1
	Kronobergs län.
Herr	Magnusson i Tumhult......	1
»	Olsson i Blädinge........	1
»	Svensson i Betingetorp......	1
»	Leo...............		1
»	Blomquist............		1
»	Svensson i Grönvik.......	1
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar ......		1
»	Olsson i Kalmar.........	1
»	Werner.............		1
»	Gustafson i Vimmerby......	1
»	Johansson i Krogstorp......	1
»	Olsson i Högby.........	1

Fredagen den 25 maj e. in.

125 Nr 88.

	Ja	Nej	Av- står
Herr Heiding.............	1
» Wirsell............. » Johnsson i Kalmar .......	1	1
Gotlands län.
Herr Gardell i Gans..........	1
» Svedman............	1
» Gardell i Stenstu.........	1
! Blekinge län.
Herr Jönsson i Boa..........	1
» Törnkvist i Karlskrona......		1
» Kloo.............. »> Jeppsson............	1	1
» Holmgren............ » Adler..............	1	1
Kristianstads län.
Herr Bengtsson i Norup........	1
» Borggren............ » Persson i Fritorp........	1	1	1
» Björklund............		1
» Björk..............		1
» Isacsson............. » Hammarlund..........	1	1
Malmö m. fl. städer.
Herr Rydén.............		1
» Winkler............. » Lovén ..............	1	1
» Jensen .............		1
» Engberg............. » Lindskog............	1	1
» Weibull............. » Bergström i Hälsingborg.....	1	1
Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge........	1
» Olsson i Kullenbergstorp..... »> Sköld..............		1	i
» Andersson i Höör........		1
» Törnkvist i B ju v.........		1
» Paulsen............. » Fjellman............	1	1
» Månsson i Erlandsro.......	1
» Nilsson i Hörby......... Fru Nordgren.............	1	1
Herr Carlsson i Ystad.........		1

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forte.)

Nr 38. 126

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Hallands län.
Herr	Henrikson............	1
»	Lindqvist i Halmstad......		1
»	Johansson i Erånalt.......	1
»	Andersson i Falkenberg......		1
»	Larson i Tönnersa........	1
Fru	Hegardt ............	1
	Göteborgs stad.
Herr	Röing..............	1
»	Kristensson i Göteborg......		1
»	Sjöström............		1
»	Thore..............	1
»	Pehrsson i Göteborg.......	1
»	Hedvall.............		1
»	Höglund............		1
Fru	Thiiring.............		1
Herr	Almquist............	1
	Göteborgs och Bohus län.
Herr	Andersson i Grimbo.......	1
1	Olsson i Broberg.........	1
»	Olsson i Berg..........	1
»	Osberg.............	1
»	Carlson i Mölndal........		1
»	Wallerius............	1
»	Brännberg............		1
»	Mårtenson............		1
	Ålvsborgs län.
Herr	Hallén..............		1
»	Danielsson............	1
»	Gustafson i Kasenberg......	1
1>	Lindgren............	1
»	Hansson i Trollhättan......		1
»	Olsson i Mellerud........		1
»	Alströmer............	1
v	Ryberg.............	1
»	Leffler.............	1
»	Johansson i Väby........	1
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....	1
»	Weijne.............		1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........	1
»	Magnusson i Skövde.......	1
»	Bäcklund.............		1
»	Johanson i Hallagården......	1		1

Fredagen den 25 maj e. m.

127 Nr 88.

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Vahlstedt............		1
»	Lundén .............	1
»	Anderson i Storegården......	1
»	Bodén .............	1
	Hedin..............	1
	Värmlands län.
Herr	Jansson i Eds bäcken.......	1
»	Carlsson-Frosterud........		1
»	Andersson i Prästbol.......		1
»	Ros...............	1
»	Norling.............		1
»	Norsell.............		1
»	Spångberg ............		1
»	Björling.............	1
»	Eriksson i Västbro........	1
»	Morfeldt.............		1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg............		1
»	Anderson i Råstock.......		1
»	Nilsson i Örebro.........		1
»	Ödström............	1
»	Ljunggren............	1
»	Öhman.............		1
»	Lundgren...........	1
»	Persson i Falla.........	1
»	Mogård.............		1
	Västmanlands län.
Herr	Larsson i Västerås........		1
»	Lorichs.............	1
»	Pettersson i Köping.......		1
»	Eklund.............		1
»	Olovson i Västerås........		1
»	Olsson i Broddbo........	1
	Kopparbergs län.
Herr	Jansson i Falun .........		1
»	Olsson i Mora..........	1
»	Andersson i Rasjön....... Pettersson i Hällbacken.....	1
»		1
»	Andersson i Ovanmyra......	1
)>	Englund.............		1
»	Sundström............		1
»	Smedh.............		1
»	Aronson ............	1

Ang. lag om,
kollektivavtal
m. m.
(Fort».)

Nr 38.

128

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.

(Fort*.)

		Ja	Nej	Av- står
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson i Furuvik........		1
»	Sävström............		1
»	Lindley.............		1
»	Olsson i Hov..........	1
»	Johansson i Kälkebo.......	1
»	Granath .............		1
»	Johansson i Edsbyn.......	1
»	Olsson i Gävle..........		1
»	Holmström i Gävle........	1
»	Herou..............		1
»	Högström............		1
■	Västernorrlands län.
Herr	Öberg..............	1
»	Johansson i Sollefteå.......		1
»	Bergström i Bäckland......	1
*	Lagerkwist...........		1
»	Strindlund............	1
»	Västberg............		1
1 *	Molander............		1
r>	Rudén .............	1
»	Frost..............
»	Berg..............		1
	Jämtlands län.			1 1
Herr	Olofsson i Digernäs.......	1
»	Hedlund i Östersund.......		1
»	Hedlund i Häste.........	1
»	Persson i Trången........	1
»	Olsson i Rödningsberg......		1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund............	1
»	Bäckström............
»	Wikström............	1
»	Brännström...........	1
»	Lindmark............	1
»	Lindberg............		1
»	Sandberg ............	1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............		1
»	Nilsson i Antnäs.........	1
»	Lövgren i Nyborg........		1
»>	Dahlén.............		1
»	Samuelsson...........		1
»	Hedström............	1
»	Grapenson ............
	Summa	117	106	2

Fredagen don 25 maj c. m.

12!) Nr .18.

Ordet begärdes av herr Engberg, som yttrade: Herr talman! Jag skall be
att få till protokollet anteckna min reservation mot den nedriga handling, som
härmed har begåtts mot Sveriges arbetarklass.

Med herr'' Engberg förenade sig herrar Månsson i Furuvik och Nilsson i
Örebro.

Ang. lag om
kollektivavtal
in. in.

(Forts.)

2§.

Utskottet hade i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse av paragrafen
:

2§.

Kollektivavtal, som slutits av förening, vare beträffande yrkesgrupper och
område, som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i föreningen, vare sig
han inträtt före eller efter avtalet; dock ej i den mån han redan är bunden av
annat kollektivavtal. Utträder medlem, upphöre han ej på den grund att vara
bunden av avtalet.

Uti sin ovannämnda vid paragrafen avgivna reservation hade herr von Sydoiv
m. fl. anfört, bland annat,

att i det utkast till lag om kollektivavtal, som den 21 januari 1927 avlämnats
av särskilt tillkallade sakkunniga, funnes som andra stycke i 2 § införd en så
lydande bestämmelse:

»Skyldighet att iakttaga kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl
mot föreningen samt, där å någondera sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.
»;

att nämnda stadgande utslutits i Kungl. Maj:ts och utskottets förslag;

att herr von Sydow emellertid i sin ovanberörda motion föreslagit upptagande
av den i de sakkunnigas utkast förekommande bestämmelsen; samt

att reservanterna hölle före, att utskottet i denna del bort yrka bifall till
motionen.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

den reservation, som avgivits av herr von Sydow m. fl., och som innebär,
att i denna paragraf följande mening skall tilläggas:

»Skyldighet att iakttaga kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl
mot föreningen samt, där å någondera sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.
»

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall
till paragrafen i den lydelse, den har i utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på godkännande av paragrafen enligt utskottets förslag, dels
ock på bifall till den vid paragrafen fogade reservationen, godkände kammaren
paragrafen enligt utskottets förslag.

3§.

Godkändes.

Andra hammarens protokoll 1988. Nr 88.

Nr 38. 130

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om ^
kollektivavtal

m. m. Utskottets motivering till paragrafen lydde sålunda:

(Forts.) »Landssekretariatet har i sitt yttrande över de sakkunnigas utkast erinrat,

att arbetsnedläggelse, åtföljd av blockad, ofta plägade vidtagas vid arbetsföretag,
särskilt inom byggnadsindustrien, därest arbetsgivaren uraktläte att utbetala
arbetarna tillkommande avlöning. Dylika åtgärder betraktades icke nu
såsom stridande mot kollektivavtal, enär man å ömse håll vore medveten om att
arbetarna icke ägde möjlighet att fortsätta arbetet utan avlöning under den tid,
som åtginge för att få frågan ordnad genom domstolsförfarande. Ett förbud
att vidtaga åtgärder av angivet slag skulle för arbetarna komma att medföra
osäkerhet och stora ekonomiska förluster.

Med anledning av denna erinran har departementschefen framhållit, att därest
ett principiellt förbud mot stridsåtgärder vore påkallat av allmänna samhällsintressen,
undantag icke kunde göras för att bereda arbetarna möjlighet
till en måhända bekväm självhjälp, helst arbetarna, om de anlitade vanligt rättsligt
förfarande, i det åsyftade fallet hade en stark ställning på grund av den
förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs, som enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
tillkomme dem.

Utöver vad departementschefen sålunda anfört vill utskottet framhålla, att
det knappast kan bestridas, att de nyssnämnda åtgärderna för framtvingande
av oguldna löneförmåner ej sällan missbrukats och i många fall även för arbetarna
äro förenade med allvarliga olägenheter. Märkas bör även, att en utredning
verkställts rörande möjligheterna att förbättra de så kallade byggnadsborgenärernas
rättsliga ställning. Vid den fortsatta behandlingen av
nämnda lagstiftningsärende torde även böra tagas under omprövning, huruvida
och på vad sätt till arbetsfredens främjande möjlighet kan beredas byggnadsarbetare
att av tredskande eller insolventa arbetsgivare utbekomma dem tillkommande
avlöning. Tydligt är emellertid, att denna fråga är av betydelse
även för andra byggnadsföretag än sådana, som beröras av kollektivavtal.»

Uti en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Österström och Andersson
i Rasjön förklarat sig anse, att motiveringen bort hava följande lydelse:

»Landssekretariatet har i sitt yttrande-----(lika med utskottets

motivering)-----• -— som beröras av kollektivavtal.

Det framlagda förslaget innehåller icke något allmänt förbud mot vidtagande
av s. k. sympatiåtgärder. I första stycket punkt 4 av förevarande paragraf
stadgas endast, att stridsåtgärd ej må företagas för att bispringa annan i
fall, då denne icke själv äger vidtaga dylik åtgärd. Emellertid kan det ifrågasättas,
huruvida lagstiftningen icke bör gå ett steg längre. Därest kollektivavtalet
skall fylla sin uppgift som fredsdokument, torde detsamma böra tillerkännas
den verkan, att under avtalstiden inga som helst sympatiåtgärder få
förekomma. Det vill även synas, som om man på vissa håll bland de närmast
intresserade parterna började övergå till den uppfattningen, att rätten till sympatiåtgärder
icke längre bär hållas öppen. Att ett minskat användande av sympatiåtgärder
skulle medföra betydande fördelar för samhället, torde vara uppenbart.
Med hänsyn härtill synes det utskottet önskvärt, att till övervägande
upptages spörsmålet, om och på vad sätt ett allmänt förbud kan införas mot
sympatilockout och sympatistrejk under tiden för kollektivavtals giltighet.»

Paragrafen föredrogs. Därvid anförde:

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag skall be att i anslutning till
vad jag yttrade under principdebatten få yrka bifall till det tillägg i motiveringen,
som återfinnes i den av mig och herr Österström avgivna reservationen.

Fredagen den

131 Nr 38.

17) maj e. in.

Med hänsyn till den förklaring, som lämnades av det socialdemokratiska par- lag om
tiets ledare, och då övriga utskottsrepresentanter icke ansett sig kunna vara ko
med om detta tillägg i motiveringen, skall jag dock icke, som jag förut hotade (j.orts )
med, begära votering.

Herr Röing: Herr talman! Jag her att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen till
en början framställd proposition beträffande lydelsen av förevarande paragraf
godkändes paragrafen enligt utskottets förslag.

Vidare gav herr talmannen i avseende å motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering, dels ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av herrar Österström och Andersson i Rasjön avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets motivering av kamreren
godkänd.

5-7 §§.

Godkändes.

För 8 § hade utskottet föreslagit följande lydelse:

8§.

Åsidosätter arbetsgivare, arbetare eller förening sina förpliktelser enligt kollektivavtal
eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till intresset i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Ej må i något fall skadestånd
ådömas enskild arbetare till högre belopp än tvåhundra kronor.

Herr von Sydow hade i sin motion föreslagit införande av bestämmelse, att
reglerna i förevarande paragraf icke skulle kunna sättas ur kraft genom avtal.

Uti förenämnda av herr von Sydow m. fl. vid paragrafen avgivna reservation
hade reservanterna förklarat sig anse, att utskottet i denna del bort förorda
bifall till motionen.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
paragrafen måtte utgå ur lagförslaget.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
paragrafen men med det tillägg, som framgår av herr von Sydows m. fl. reservation,
d. v. s. att ett tillägg skall göras av följande lydelse:

»Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller bestämmelse,
som strider häremot».

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till paragrafen
i den lydelse, den har i utskottets förslag.

Nr 38. 132

Fredagen den 2o maj e. m.

tnlf kr9 Ti o ®fter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
m.lm. ^ därunder förekomna yrkandena; och godkände kammaren paragrafen enligt
(Forts ) utskottets förslag.

Återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets i punkten A) framlagda förslag till lag om arbetsdomstol.

1 §■

Godkändes.

Härpå föredrogs 2 §; och anförde därvid:

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Jag har icke besvärat kammaren
på förmiddagen, men jag måste be att få uttala min protest över den formulering^
som denna lagparagraf har. Den innebär faktiskt ingenting annat än att
i arbetsdomstolen skola finnas två arbetarrepresentanter och fem representanter
för arbetsgivarna. När man läser här, att tre av de sistnämnda skola vara
av Kungl. Maj:t utsedda, i domarevärv förfarna män. och när man känner, vilka
typer, vilka hem, vilka kretsar, som i domarevärv förfarna män bruka rekryteras
ur, när man vet, att de till större delen utgöras av representanter för rena
kapitalistiska hem eller också, vad värre är, av representanter för småborgarhem,
för den del av borgarklassen, som denna regering representerar, och som
de representanter representera, som nu ha varit med om att votera denna lag,
då måste man emot detta inlägga sin allra bestämdaste protest.

Dessa tre bliva representanter för en ämbetsmannakår, som känner litet eller
intet vare sig med samhället eller arbetarklassen, utan som företräder vissa spekulativa
intressen, vissa utsugarintressen. Jag har haft tillfälle i mitt liv att
följa Sveriges domarkår och vet, vad den i stort sett med några få undantag
går för. Det är arbetarklassens fiender, det är utsugningens vänner, det är
småborgarnas vänner, och det är representanter för alla de småborgerliga, larviga
åskådningar, som denna regering ger ett uttryck för, och som denna kammarens
majoritet i dag varit ett uttryck för.

Jag protesterar.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag förstår, att det icke tjänar
mycket till att bemöta de överord, till vilka herr Månsson nu gjorde sig skyldig.
Hans omdöme om vår domarkår var ju av den art, att det knappast tarvar något
bemötande, ty om någon kår i vårt land förtjänar heder för sitt sätt att sköta
sitt värv, är det Sveriges domarkår. Den är i ovanligt hög grad höjd över
klander.

När herr Månsson sade, att dessa tre personer i arbetsdomstolen, som skulle
utses av Kungl. Maj:t, skulle vara arbetarklassens fiender och utgå ur hem,
som stå främmande för denna klass, vill jag erinra om att det finns en känd
företeelse i vårt land, som nämnes ståndscirkulation och som innebär att den
övre klassen i samhället i mycket stor utsträckning rekryterats just från arbetarklassen.
Då bör man ju förstå, att även den, som till äventyrs nått domarkompetens,
icke på grund därav är någon fiende till arbetarklassen.

När herr Månsson i ännu mera hånande ord talade om småborgerligheten,
och att dessa småborgare stode ännu mera fjärran från arbetarklassen och dess
intressen, ber jag att få erinra om att arbetarna och småborgarna om någonsin
än> kött av varandras kött och ben av varandras ben. Jag tror, att man på
småborgerligt håll icke är främmande för en hård kamp för livsuppehället, lika

Fredagen ilen 25 maj e. in.

133 Nr 3N.

svar och lika tung, som vad som förekommer i vad man här företrädesvis kallar Anq. ''>«»
för arbetarklassen. Det är icke riktigt att på det sättet, som nu skett, söka /‘»Ikktivavtal
spela ut samhällsklasserna mot varandra. m'' m‘

Jag tror lör min del, att det kommer att visa sig vara möjligt för Kung]. (lorts 1
Majrt att finna och utse tre personer i denna domstol, som mycket väl komma
att bemöda sig om att fälla opartiska och rättfärdiga domar. Jag tror därför,
att man bör dröja med sitt omdöme, till dess man vunnit erfarenhet och kan se,
om det finns anledning att justera denna min uppfattning.

Herr Winkler instämde häruti.

Herr Englund: Herr talman! Då herr Magnusson i Skövde här patetiskt
förklarade, att herr Månssons yttrande innebar, att man spelade ut klasserna
mot varandra, så bör det sägas, att vad kammarens majoritet med kallt mod
vid den nyss verkställda voteringen har gjort är ingenting annat än ett förverkligande
just av vad herr Magnusson anklagade herr Månsson för och dem,
som ropade bravo åt honom.

Den protest, herr talman, som herr Månsson här avgav mot arbetsdomstolens
sammansättning, tror jag är befogad i detta sammanhang. Jag vill i min ringa
mån ansluta mig till den, ty vad som under dagens överläggning om själva lagen
har framgått, det har varit, att de herrar, som här representera majoriteten, ha
stått sig ofantligt slätt, då det gällt att ge annat än krassa klasskäl för de motiv,
som de ha lagt till grund för sin ställning. Sannerligen att det frisinnade
partiet, som i dag ensamt har företrätts av min länskamrat, herr Andersson i
Rasjön, skördat några lagrar på det »klassfria» fältet.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag nödgas börja med att konstatera,
att de överord, som jag i förmiddags befarade skulle komma att prägla debatten
här i dag, ha kommit nu, sedan beslutet i huvudfrågan har fattats. Oaktat
att dagens debatt tidigare präglats av en viss återhållsamhet och saklighet,
har man nu vid detal.jbehandJingen nödgats konstatera, att de sakliga synpunkterna
på visst håll helt och hållet ha lämnats å sido.

Jag skall be att få yrka bifall till den föredragna paragrafen. I själva sakfrågan
vill jag erinra om att man här faktiskt har att välja mellan huruvida
tvister på avtalsområdet skola avgöras av de domstolar, som redan finnas, eller
om för ändamålet skall finnas en med speciell sakkunskap utrustad domstol.

Jag vill verkligen vädja till herrar Månsson och Englund, om det icke ändå
är bättre sörjt i den konstruktion till domstol, som här föreslås, för att arbetarnas
synpunkter skola komma fram och vinna beaktande, än vad fallet skulle
bliva om avtalstvister skulle handläggas vid de ordinarie domstolarna.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Då herr Englund här talade om
krassa klasskäl, skall jag endast be att få erinra om att han tycks alldeles förbise,
att denna lag icke riktar sig, som han ville göra gällande, enbart eller ens
huvudsakligen mot arbetarklassen utan också riktar sig mot arbetsgivarna. Ja,
jag har läst lagen, och vet, att den omfattar icke blott arbetare utan även
arbetsgivare. Så mycket böra herrarna vara skyldiga att förstå.

För övrigt vill .jag säga, att det finns säkert många bland dem. som nu gått
in för denna lag, vilka kanske stå arbetarna lika nära som någonsin herr Englund
i Falun.

^Herr Englund: Herr talman! Yad den sista lilla personliga repliken angår,
vill jag erinra herr Magnusson i Skövde om satsen, att man icke skall
skåda hund efter håren, som det heter.

Nr 38. 134

Fredagen den 25 maj e. m.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Då jag, herr talman, vågat yttra mig här om domstolens sammansättning,
gör jag det icke, som herr Andersson i Rasjön trodde, med några oöverlagda
överord, utan därför att jag har den uppfattningen, som jag skulle ha givit
uttryck åt även under den stora principdebatten, försåvitt jag icke strukit mig
från talarlistan, att det mest anmärkningsvärda i den rättsordning på arbetsmarknadens
område i fråga om kollektivavtalen, som här skall stadgas, är, att
man här skapar en enda diktatorisk instans utan möjlighet för den förlorande
parten att vädja till en högre instans, såsom fallet är i andra mål. I vårt vanliga
rättegångsväsende är det ju i underrätterna, häradsrätterna, så. att domaren
har den folkvalda nämnden vid sin sida, och i hovrätterna och överdomstolarna
är vetenskaplig kompetens o. s. v. företrädd på ett sätt, som har utvecklat
och tryggat vår rättsordning på mångahanda sätt. Arbetsdomstolen
däremot kommer att intaga en fullkomligt unik ställning i vårt rättsväsende
utan någon som helst motsvarighet, och det är just med hänsyn härtill, som
protesterna mot dess ensidiga sammansättning äro befogade. Yilken misstro
eller vilka bärande skäl som än kunna anföras emot arbetsdomstolens avgörande
i en sak eller mot domarens bristande kompetens, så kan intet som helst
göras däremot av den förlorande parten, utan utslaget står fast.

Herr Andersson i Rasjön har förut här i dag med mycket löst fogade såväl
ord som tankar sökt göra troligt, att en sådan domstol skulle vara den, som
vi verkligen behöva. Jag tror, att den protest, som jag här gjort mig till tolk
för, och som säkerligen delas av många av denna kammares ledamöter, hänför
sig just till detta, som jag ännu en gång vill starkt understryka, arbetsdomstolens
unika ställning i vårt rättegångsväsende utan någon instans över sig, till
vilken man kan vädja.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! När herr Magnusson i Skövde, efter
vad som här har förekommit, med lagen framför sig och med den erfarenhet
av livet, som han väl ändå har, kan stå här och säga, att lagen är lika mycket
riktad mot arbetsgivarna som mot arbetarna, då tycker jag, herr talman, att
det går för långt. År det icke tillräckligt att endast erinra därom, att det under
utskottets utlåtande finns ett namn, von Sydow, Svenska arbetsgivareföreningens
främste man. Det är tillräckligt för att visa, att lagen är riktad mot
arbetarna.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Bara ett enda ord! Jag får verkligen
be herr Olovson läsa lagen och sedan göra sig den frågan: Om arbetsgivaren
bryter ett kollektivavtal, är då icke lagen riktad mot honom?

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Jag vill säga herr Magnusson i
Skövde, att om en arbetsgivare bryter ett avtal enligt denna lag, har han fem
på sin sida och två emot sig i arbetsdomstolen. Bryta arbetarna mot lagen, ha
de två med sig och fem mot sig.

Herr Olovson i Västerås: Herr Magnusson i Skövde! Om det uppstår en
situation, då arbetarna skulle finna sig föranlåtna att gå i strid mot gällande
avtal, så konstitueras detta som en strejk. Om arbetsgivaren finner sig i den
situationen, att han vill kasta ut arbetarna i lockout, då säger han, att det är
arbetsbrist.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

Återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Fredagen den 25 mai e. m.

135 Nr 88.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

Ang. lag om
kollektivavtal
m. m.

Punkten B).

(Fort*.)

Utskottets hemställan bifölls.

Vidare föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av Kungl.
Maj .ts proposition med iörslag till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen
m. m. ävensom i anledning därav väckta motioner; och biföll kammaren
därvid utskottets hemställan.

§ 4.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att bland två
gånger bordlagda ärenden pa föredragningslistan för morgondagens plenum
matte närmast efter statsutskottets utlåtande nr 143 uppföras statsutskottets
utlåtanden nr 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150 och 151 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 71, 72, 74 och 75 i nu nämnd ordning.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa avlöningsanslag
under nksstatens fjärde huvudtitel in. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

240 i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen; och

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till medicinalstyrelsen
m. in.;

från sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, nr 232, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angaende den statsunderstödda egnahemsverksamheten
jämte i ämnet väckta motioner; samt

från riksdagens kansli, nr 243, angående hotell- och restaurangpersonalens
samt badhuspersonalens anställningsförhållanden m. m.

§ 6.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i
riksdagsbeslutet:

nr 64, angående ändrade bestämmelser rörande vägsyn;
nr 65, rörande lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske m. m.;

nr 66, rörande förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 67, rörande forsättande av aktiebolaget Jordbrukarbankens rörelse;
nr 68, rörande vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till

Eif 38. 136

Fredagen den 25 maj e. in.

tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk;

nr 69, rörande upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till
maltdryck;

nr 70, rörande ändring av rubriken 1135 i gällande tulltaxa;
nr 71, rörande revision av rusdryckförsäljningsförordningen och därmed
sammanhängande författningar m. m.;

nr 72, rörande förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva;

nr 73, rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete;

nr 74, rörande användande av riksbankens vinst för år 1927;
nr 75, rörande förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige m. m.; och

nr 76, rörande lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
kommunala flickskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 156, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln i
statsverkspropositionen framlagda förslag angående privatläroverken jämte en
i ämnet väckt motion;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda läroanstalter;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
och tillfälligt lönetillägg åt vissa befattningshavare vid bergsskolorna
i Filipstad och Falun;

nr 159, i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring åt lärare
vid folk- och småskolor samt högre folkskolor;

nr 160, i anledning av väckt motion om tillfällig löneförbättring för lärare
vid folkhögskolor;

nr 161, i anledning av väckt motion om provisoriskt lönetillägg åt vissa befattningshavare
vid de allmänna läroverken och andra läroanstalter m. m.;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisation
av väg- och vattenbyggnadsväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Malmö asyls område in. m.;

nr 169, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till driftskostnaderna
vid vissa i lagen om fattigvården föreskrivna anstalter;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till hospitalsbyggnader
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
i fråga om anslag till provisoriskt underhåll av nedlagda kasernetablissemang; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
förslag till visst avtal mellan kronan och Sala stad;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Örebro stad;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
förslag till visst avtal mellan kronan och Vänersborgs stad m, in.; och

Fredagen den 25 maj e. in.

137 Nr 88.

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen in. in.;

bankoutskottets utlåtande, nr 58, angående viss ändring i bankoreglementet;

första lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt föreståndare
och lärare vid lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Alströmer under 2 dagar fr. o. m. den 27 maj,

» Jeppsson » den 29 maj,

» Hage » 3 dagar fr. o. m. den 26 maj och

» Hedin » 3 » » » 26 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.57 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 88.