1928. Andra kammaren. Nr 34

ProtokollRiksdagens protokoll 1928:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Andra kammaren. Nr 34.

Lördagen den 12 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 25—28.

§ 2.

Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets memorial, nr 39, angående
arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arv m. m., biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

§ 3.

Jordbruksutskottets utlåtanden nr 57—70, som nu föredrogos, blevo ånyo
bordlagda.

§ 4.

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 252, med
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Till avgörande företogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 9, i anledning av väckt motion angående avskaffande av den enskilda
affärsmässiga platsförmedlingsverksamheten.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 317, hade herrar Holmström i Stockholm och Carlsson i Stockholm
föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att den enskilda
affärsmässiga platsförmedlingsverksamheten skyndsammast skulle kunna avskaffas
och, där så funnes erforderligt, förelägga riksdagen de förslag, som
därav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Herou, Morfeldt och Johnsson i
Kalmar, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den föreliggande
motionen.

Andra hammarens protoholl 1928. Nr Sb. 1

Ang.

avskaffande
av den enskilda
affärsmässiga

platsförmedlingsverksamheten.

Sr 34.

2

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang.

avskaffande
av den enskilda
affärsmässiga

plalsförmedlingsverksamhelen.

(Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman! Då jag tillsammans med herr
Carlsson i Stockholm väckt en motion rörande avskaffande av den enskilda affärsmässigt
bedrivna platsförmedlingsverksamheten, har jag ansett mig böra
säga några ord i denna fråga.

Det förhåller sig ju på det sättet, att genom de undersökningar som företagits
och framför allt genom de undersökningar, som från polismyndigheternas
sida vidtagits, har det tydligt framgått, vilka ofantligt stora olägenheter
som äro förenade med bedrivandet av denna verksamhet. Det utfärdades ju här
visserligen den 15 maj 1916 en kungörelse i frågan, varvid man utgick ifrån
att förbättrade förhållanden skulle inträda. Denna kungörelse avser ju, att alla
de taxor, som skola vara gällande vid respektive kommissionskontor, skola meddelas
till Konungens befallningshavande, men icke att Konungens befallningshavande
har något som helst inflytande över taxornas storlek. Kontoren ha
bara denna skyldighet att göra anmälan till Konungens befallningshavande och
Konungens befallningshavande har rätt att bevilja och även indraga kommissionsrättigheter.

Hur förhåller det sig nu med dessa saker? Även om man säger, att ^ på kommissionskontoret
äro anslagna vissa taxor, som anses vara officiella, så är därmed
icke allan rättfärdighet uppfylld: Ty det är ju så, att vid sidan av dessa
taxor som äro anslagna användas en hel del andra, över vilka vare sig Konungens
befallningshavande eller ens polismyndigheterna i övrigt kunna ha någon
som helst säker och tillförlitlig kontroll. Om man vid denna kungörelses utfärdande
avsåg att begränsa ifrågavarande verksamhet till den omfattning,
som motsvarar det verkliga behovet å olika orter, samt att möjliggöra nödig
kontroll över densamma genom ett enhetligt expeditions- och rapportsystem,
även om tanken vid det tillfället var ganska god, så har erfarenheten visat,
att det blev något helt annat än man hade räknat med.

Jag skall blott draga några exempel för att visa, hur de olika taxorna tilllämpas,
och hur de hos länsstyrelserna anmälda taxorna, som byråerna formellt
tillämpa, ofta äro oskäliga. Sålunda tager en byrå exempelvis först en inskrivningsavgift
på 3 kronor, gällande ett år, därefter fordras av arbetsgivaren
8 å 10 kronor i förmedlingsarvode och av den arbetssökande 20 procent av
den första månadslönen. En annan »laglig» taxa föreskriver en inskrivningsavgift
varierande mellan 1 och 3 kronor, för arbetssökande en förmedlingsavgift
av mellan 5 och 20 procent av första månadslönen och för arbetsgivaren
10 procent av lönen, alltså i vissa fall sammanlagt ända upp till 30 procent av
första månadslönen för förmedling av en plats, utan att dock någon garanti
lämnas om anställningens varaktighet. En tredje byrå beräknar sitt arvode
efter 10—20 procent av första månadslönen, därvid kost och logi värderas till
100 kronor; således blir arvodet för t. ex. en bamsköterska med 50 kronor i
lön 15 procent av 150 kronor, d. v. s. 22 kronor 50 öre. När det gäller s. k.
hemsköterskor är det också vanligt, att arvodet utgör 10 procent av avlöningen
för varje dag hon är i arbete under året. Exempel skulle kunna dragas massvis
för att visa, hur man egentligen går till väga. Man måste räkna med att
varje platssökande, som hänvänder sig till kontoret, har att, innan anvisning på,
någon som helst plats lämnas, till byrån erlägga en viss avgift, i vanliga fall
2 kronor, för att erhålla upplysning om, var den arbetssökande kan söka sig
arbete. Det går till på det sättet t. o. m. att, om en kommissionsbyrå genom
en annons i en tidning, som kommissionären icke har insatt, märker att det
annonseras om en ledig plats, så hindrar icke detta kommissionären att anteckna
adressen och skicka dit 10 — 20 stycken av dem, som söka anställning
på kontoret, för att anmäla sig som sökande, fastän således ingen anmodat

Ltfnl.igc»!! (l(»n 12 nuij f. in.

3 Nr 84.

kommissionären att söka anskaffa arbetskraft. Det iir ju uppenbart, att icke
mer än en av de sökande kan få platsen, men alla skickas likväl dit. När do
komma tillbaka och beklaga sig över att de icke fått platsen, så få de till
svar: nåja, men det blir väl fler platser, och del blir viil bättre en annan gång.
Det har t. o. m. inträffat fall, då en byrå skickat en platssökande efter en
annons, som byrån sett i en tidning, och då plats erhållits har den platssökande
sedan fått betala viss provision av lönen till denna byrå, men dessutom
har man från byrån även utkrävt ersättning från arbetsgivaren j fråga, oaktat
denne aldrig anmodat byrån att skaffa honom någon som helst arbetskraft.
På det sättet förfar man, och då torde det vara uppenbart och tydligt, att det
är rätt stora missförhållanden som föreligga.

Niir denna fråga var före i riksdagen 1921, var det ju i samband med en''
rekommendation, som antagits i Washington 1919, som avsåg arbetslösheten,
och där man i dess första punkt mest inriktade sig på avskaffandet av alla sådana
privata förmedlingsanstalter, i det man hemställde om vidtagande av åtgärder
i varje land för åvägabringande av förbud mot upprättandet av sådana
arbetsförmedlingsanstalter, som taga betalning eller eljest bedriva sin verksamhet
som affär. Vid behandlingen av denna fråga utgick man särskilt inom
den dåvarande svenska delegationen från den förutsättningen, att denna platsförmedlingsverksamhet
i stort sett måste sägas vara stadd på avskrivning, och
att det därför icke vore nödvändigt för vårt lands vidkommande att vidtaga åtgärder
i berörda avseende. Hur förhåller det sig emellertid med den saken?
Man kan säga, att 1927 funnos 180 dylika kommissionskontor i vårt land, av
vilka 150 avgivit rapport till socialstyrelsen. De som icke avgivit rapport
kunna ju antagas ha uraktlåtit detta på grund av slarv eller också av den
anledningen att de över huvud på senare tiden kanske icke befattat sig med någon
vidare förmedlingsverksamhet. Ser man nu på de olika platserna i länen,
så märker man den enastående siffran för exempelvis Malmöhus län, där det
finns icke mindre än 43 dylika kommissionskontor. Och man måste då fråga
sig, om^det verkligen i det länet föreligger ett allvarligt och trängande behov
av ett så stort antal kontor som där finnes — det torde i övrigt de riksdagsmän
som äro från det länet kunna bättre upplysa om, än vad jag kan göra.

Gå vi nu till utskottets utlåtande angående denna motion, så finna vi, att
utskottet visserligen betonat, att det är riktigt vad som angives i motionen, att
svårigheter föreligga, och att t. o. m. rätt stora svårigheter föreligga, som det
visat sig vara vanskligt att komma närmare till livs. I socialstyrelsens utlåtande
säges det: »Vad angår innehållet i motionen nr 317 vill socialstyrelsen
icke förneka, att missförhållanden av den art, som i motionen angivas, förekomma
vid privat kommissionärsverksamhet. Och likaledes kan styrelsen med
stöd av både^egen och polismyndighetens erfarenhet vitsorda de betydande svårigheter
att åvägabringa bevisning, som yppa sig, då det gäller att genom beivrande
av förseelser åvägabringa rättelse.» Hörande detta socialstyrelsens
yttrande vill jag säga, att socialstyrelsen har ju fullständigt rätt, då den hänvisar
till de stora svårigheter, som föreligga när det gäller att åvägabringa bevisning.
Ty om en kvinna, som fått plats genom en byrå, och hon verkligen
har blivit, som man kan säga, fullständigt uppskörtad, och man får klart för
sig detta hos polismyndigheten, så går hon dock ofta till väga på det sättet,
att hon säger: Ja, det är sant, men jag vågar ej angiva, vilket kommissionskontor
det är, ty då kan jag riskera att mista min plats. På det sättet förfar
man. Det råder sålunda, som sagt, ett fullständigt uppskörtningssystem, som
går ut särskilt över de fattiga arbetssökandena. Det borde därför, menar jag,
ligga i samtligas intresse att få bort en sådan här institution, då vi ju ha en
arbetsförmedlingsverksamhet i vårt land, som syftar till att omhändertaga allt
och alla och göra det utan särskild kostnad.

Ang.

avskaffande
av den enskilda
affärsmässiga

plats förmedlingsverksamheten.

(Forts.)

Nr 34. 4

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang.

avskaffande
av den enskilda
affärs
mässiga
''platsförmedlingsverksamheten.

(Forts.)

Herr Morfeldt: Herr talman, ärade kammarledamöter! Då jag beträffande
det föreliggande utskottsutlåtandet icke knnnat ansluta mig till utskottsmajoriteten,
utan avgivit en reservation, så har det skett av det skälet, att jag
anser, att den privata arbetsförmedlingen icke har något som helst existensberättigande,
utan att en sådan verksamhet bör vara en samhällets angelägenhet
och icke något enskilt affärsintresse i händerna på mer eller mindre företagsamma
personer. För min del ansluter jag mig således fullt och helt till
det yttrande, som motionärerna här ha framlagt i sin motivering, när de säga:
»I den privata förmedlarens intresse ligger också, att rörligheten på arbetsmarknaden
blir den största möjliga och att folk ej stanna kvar på sina platser
för länge. Så utbjudas t. ex. till arbetsgivarna icke lediga, men veterligen
dugliga tjänare, och med löften om högre lön lockas sedan dessa från innehavda
platser. Genom vilseledande annonser i landsorten lockas även oerfaret
folk in till de större städerna. Landsflickor dras så bort från de platser de
hava på landet och tränga ut den i städerna befintliga arbetskraften, emedan
dessa landsflickor ofta på grund av sin större ''lätthanterlighet’ äro en mera
begärlig arbetskraft. De som ej lyckas erhålla några platser få dock vidkännas
avsevärda kostnader för resorna och ''platsförmedlingen’».

Ja, härom har heller icke rått så stor skiljaktighet inom utskottet, utan meningarna
ha gått isär på en annan punkt. Utskottsmajoriteten anser nämligen,
att den offentliga arbetsförmedlingen för närvarande icke är skickad att helt
övertaga all arbetsförmedling. Men detta har för mig åtminstone icke varit
ett tillräckligt bärande skäl. Jag fäster nämligen stor vikt vid det uttalande,
också åberopat av motionären herr Holmström, som gjorts av Stockholms hembiträdesförening.
Och för att detta skall komma till kammarens protokoll,
så skall jag be att här få anföra detsamma. Det är av följande lydelse: »Hembiträden
i Stockholm, samlade till möte för att taga ställning till den av herrar
Carlsson och Holmström i Stockholm väckta motionen angående avskaffande
av den enskilda affärsmässiga platsförmedlingsverksamheten, uttala härmed
enhälligt sin sympati för motionen och instämma till fullo i den motivering
och i de exempel motionärerna framhålla. Vi vilja i korthet framhålla, att
hembiträdesföreningen i Stockholm under en följd av år kämpat för bättre för -

Nu kan det ju framhållas, att socialstyrelsen för närvarande utgår från den
förutsättningen, att denna fråga borde läggas om, så att det sker en förflyttning
beträffande handhavandet av vissa bestämmelser från K. B. till socialstyrelsen.
Ja, jag vill villigt medgiva, att jag tror att, om en sådan överflyttning skulle
ske, socialstyrelsen skulle bli mycket strängare, då det gäller beviljande av nya
rättigheter, ty det finnes verkligen ingen anledning att bevilja sådana. I fråga
om möjligheten att övervaka nu gällande bestämmelser har socialstyrelsen ingalunda
större möjlighet, än vad för närvarande polismyndighet har, varför jag
i det avseendet icke kan finna, att det skulle lända till någon förbättring av
situationen, om man verkställde denna överflyttning.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att exempelvis Stockholms hembiträdesförening,
som har en ingående kännedom om dessa förhållanden, har i skrivelse
till utskottet bestämt tillstyrkt den motion som här framlämnats.

Utskottet slutar emellertid med att yrka avslag å motionen och gör det givetvis
under den motiveringen, att det anser att det för närvarande icke skulle
vara klokt och nyttigt att avskriva hela denna verksamhet. Jag utgår emellertid,
herr talman, från en helt motsatt uppfattning; jag är nämligen av den
bestämda uppfattningen, att man utan obehag mycket väl kan avskaffa en
verksamhet, som icke har något verkligt existensberättigande. Jag ber därför^
herr talman, att få yrka bifall till den av mig och herr Carlsson väckta motionen.

Lördagen den 12 maj f. in.

5 Nr 34.

hållanden på detta område, enhetliga läxor och övergång till avgiftsfri, kommunal
platsförmedling. Redan år 1915 gjorde föreningen en hemställan till
dåvarande civilministern om åtgärder för den privata kommissionsverksamhetens
avskaffande och enhetliga läxor. Det lovades utredning, men något
resultat har man inte sett. Flerfaldiga gånger sedan ha vi till regeringen och
socialstyrelsen påpekat missförhållandena. Senast i november 1925 tillställde
vi Kungl. Maj:t en skrivelse, däri vi påpekade de oskäligt höga förmedlingsarvoden,
som platskommissionärerna ensidigt utkräva av de arbetssökande.
•Vi påpekade även, att under de senaste åren uppmärksamheten riktats på de
s. k. hemsköterskebyråerna, vilka icke ens äro underkastade bestämmelserna i
gällande kommissionskungörelse av den 5 maj 1916. Vid hemsköterskebyråerna
tillämpas det systemet, att byråinnehavarinnan uppträder som arbetsgivare
och hos sig anställer kvinnlig arbetskraft. Efter beställning av huslig
hjälp från husmoder utsänder byråinnehavarinnan de arbetssökande i arbete,
vilket gottgöres av husmodern, varvid dock den arbetssökande har att till byrån
inbetala en viss provision, utgörande mellan 10 och 20 procent av dagsinkomsten,
och oberoende av den tid anställningen varar skall detta dagligen inlevereras.
Exempel finns att den arbetssökande fått betala 12 kronor i månaden
flera månader i följd. Vi instämma också till fullo med motionären att i
samband härmed bör en given sak vara, att den offentliga arbetsförmedlingen
så organiseras, särskilt genom erforderlig specialisering, att den på ett tillfredsställande
sätt kan tillogodose de krav, som från arbetssökande och arbetsgivare
kunna ställas på densamma. Vi vilja med det här sagda till utskottets
medlemmar hemställa, att denna för de husliga yrkesutövarna så viktiga motion
måtte bifallas. Stockholm den 5 mars 1928. För Stockholms Hembiträdesförening
Hanna Grönvall, Ordf., Hildur Nilsson, Sekr.»

Ja, herr talman, med det nu anförda har jag i någon mån försökt motivera,
varför jag icke kunnat ansluta mig till utskottsmajoritetens yrkande om avslag
på motionen. Jag skall därför tillåta mig att nu yrka bifall till motionen
i enlighet med den inom utskottet avgivna reservationen.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag vill påpeka, att utskottet icke bestritt,
att åtskilliga missförhållanden vidlåda den enskilda platsförmedlingsverksamheten,
ty i det avseendet har utskottet kommit till samma uppfattning som motionärerna,
och detta förhållande har för övrigt vitsordats av socialstyrelsen i
dess utlåtande. Det vore ändå säkerligen överdrivet att påstå, att den enskilda
platsförmedlingen endast kan uppvisa missförhållanden; den torde också ha att
uppvisa åtskilliga goda sidor. Jag skall här icke ingå på detta, jag skall blott
konstatera, att enligt vad man torde kunna påstå som ostridigt, kan den offentliga
arbetsförmedlingen icke fylla sina uppgifter på ett sådant sätt, att den
skulle kunna åtminstone för närvarande överflödiggöra den enskilda platsförmedlingen,
som ju är inriktad på att förmedla särskilt kvinnlig arbetskraft.

Utskottet har ansett, att man, innan man går in för att avskaffa den enskilda
platsförmedlingen, bör ha sörjt för att den offentliga arbetsförmedlingen kan
fylla sina uppgifter. Då detta icke är fallet, mena vi inom utskottet, att man
bör inrikta sig på att se till att man kommer till rätta med de missförhållanden,
som för närvarande vidlåda den enskilda arbetsförmedlingen. I det a,vseendet
pågå för närvarande genom socialstyrelsen undersökningar, med vilka
man syftar till att få normaltaxor fastställda för kommissionärerna för arbetsanställning.
Detta skulle givetvis innebära ett avsevärt framsteg. Vidare
avser man att överflytta till socialstyrelsen beviljandet av kommissionärsrättigheter.
Därmed skulle man också kunna öva en enhetlig kontroll över den
enskilda platsförmedlingsverksamheten, och genom att man hade en central
myndighet, som handhade denna verksamhet, skulle det också vara möjligt att

Ang.

avskaffande
av den en•
skilda affärsmässiga

platsförmedlingsverksamheten.

(Forts.)

Nr 84. 6

Lördagen den 12 maj f. in.

Ang.

avskaffande
av den enskilda
affärsmässiga

platsförmedlingsverksamheten.

(Forts.)

begränsa den till de rimliga proportionerna. Jag tror för min del, och det har
också varit utskottets mening, att i den mån den offentliga arbetsförmedlingen
visar sig kunna fylla uppgiften att även på ett effektivt sätt förmedla
den kvinnliga arbetskraften, så komma de enskilda platsförmedlingsbyråerna
att förlora sitt existensberättigande. Det ligger i sakens natur att såväl platssökande
som de, som äro i behov av arbetskraft, hellre vända sig till en platsförmedling,
som är avgiftsfri än till byråer som taga ersättning för de tjänster,
de göra allmänheten. Utskottet har emellertid också ansett, att bötesbestämmelserna
uti den nuvarande kommissionärskungörelsen äro otillfredsställande.
Bötesbeloppen äro för små, vilket medför, att överträdelser av kommissionärskungörelsen
icke drabbas av tillräckligt högt straff för att vederbörande skola
avskräckas från upprepanden. Utskottet har därför menat, att kommissionärskungörelsen
även behöver ändras i så måtto att bötesbeloppen sättas högre.
Det är på de skäl, jag här anfört, som utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka
bifall till motionen, och jag anser, att de skälen äro tillräckligt kraftiga,
för att man icke nu skall vara med på den linje, som motionärerna ha förordat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Loven: Herr talman! Dä man läser utskottets utlåtande och finner
att utskottet i sin motivering säger, att det kan uppvisas åtskilliga exempel
på missförhållanden, som vidlåda den enskilda, affärsmässigt bedrivna platsförmedlingsverksamheten,
samt att ofta oskäligt höga arvoden och provisioner
avkrävas de arbetssökande, ävensom att meningarna icke torde vara delade
i fråga om önskvärdheten av att få en ändring till stånd, blir man förvånad,
när man finner, att utskottet slutar med att trots allt yrka avslag på motionen.
Med en sådan inledning skulle man snarare vågat hoppas, att utskottet
skulle kommit fram till ett tillstyrkande av motionen.

De privata kommissionskontoren försvåra avsevärt överblicken på arbetsmarknaden
i landet. Det är fastslaget av samtliga, som ha med den saken
att göra, att det är mycket svårt att överblicka arbetsmarknaden på grund
av förefintligheten av de mer eller mindre redovisningsskyldiga privata kommissionskontoren.
Genom kommissionskontorens lockande med vilseledande
annonsering narras folk ofta att lämna sina platser för att söka ny anställning.
Ofta annonserar man fingerade platser med goda löner och riklig fritid,
vilket ger en felaktig bild av god arbetstillgång. Samtidigt få arbetsgivarna
genom annonser om arbetssökande den uppfattningen, att det råder
överskott på arbetssökande, och på det viset förvillar man folks begrepp, så
att det blir omöjligt att bedöma, om det råder överskott eller ej på arbete.
Kommissionskontoren ha i praktiken visat sig vara rena sugmaskiner för
landsbygdens arbetskraft. Genom kommissionskontoren suges arbetskraften
in till städerna. En del av dessa kontor koncentrera sin annonsering på Norrland,
andra på Skånes landsortstidningar. Oerhört stora resekostnader få de
arbetssökande offra utan någon som helst garanti för att de få plats. Beträffande
serveringsplatser är det vanligt, att kommissionskontoren fordra avgiften
på bordet, innan de ens vilja ge de sökande anvisning på var de skola
söka plats. Platsen kan sedan visa sig vara så litet givande, att den, som
fått densamma, är nödsakad att strax lämna den, och detta trots att kommissionskontoren
för sådana platser ofta kräva en avgift av ända upp till 50
kronor. Ofta flytta kommissionskontoren de sökande från goda till mindre
goda platser. I stället för att skaffa arbetssökande plats, flytta kommissionskontoren
ikring dem. som redan ha plats! Lika ofta annonseras fingerade platser
för att få offren anmälda, och sedan de väl anmält sig, uppehållas de
med fagra löften om att de snart skola få plats. På det sättet dragés ungdomen
in till städerna utan någon säkerhet att få plats och ofta få de, icke

Lördagen den 12 maj f. in.

7 Nr 154.

minst kvinnorna, vandra från kommissionskontor till kommissionskontor för
att kanske till sist icke få någon plats alls. Ibland anmäla sig både arbetare
och arbetsgivare på flera kommissionskontor samtidigt, och på det sättet
liindras översikten över arbetsmarknaden på ett icke önskvärt sätt. Som herr
Holmström påvisade, leva kommissionskontoren på höga inskrivningsavgifter
och ofta på dubbelanmälningar. År 1922 avskaffades den privata sjömansförmedlingen.
Tidigare lågo sjömännen i händerna på privata kommissionskontor.
Sedan den privata arbetsförmedlingen avskaffats, har det visat sig
gå alldeles utmärkt för sjömännen att skaffa sig platser genom den offentliga
arbetsförmedlingen.

Herr Lindberg, utskottets ordförande, sade, att den offentliga arbetsförmedlingen
icke för närvarande kunde fylla det behov, som skulle uppstå, om de
privata kommissionskontoren avskaffades. Ja, det kan synas så, men jag är,
efter samtal med personer med mångårig erfarenhet på detta område, bestämt
övertygad om att, om man bara avskaffade de privata kommissionskontoren,
som i stort sett icke äro annat än till skada för de arbetssökande, skulle nog
den offentliga arbetsförmedlingen vara i stånd att taga hand om de arbetssökande.

I Malmöhus län finnas 43 privata kommissionskontor, ehuru man i Malmö,
Lund, Ystad samt överhuvud taget på varje större plats i länet har offentliga
arbetsförmedlingsanstalter, som stå i telefonförbindelse med kringliggande
orter och dit de arbetssökande kunna komma fram och tillbaka ett par gånger
på en och samma dag. Vad finns det då för rim och reson i att ha 43 privata
kommissionskontor?

Jag ber, herr talman, att bestämt få yrka bifall till motionen och avslag på
utskottets hemställan.

Ang.

avskaffande.
av den enskilda
affärsmässiga

''plats förmedlingsverksamheten.

(Forts.)

Med herr Lovén förenade sig herr Johnsson i Kalmar.

Herr Dahlén: Herr talman! Redan år 1921 väckte jag en motion i föreliggande
fråga och anförde i denna motion en hel del exempel på det oefterrättlighetstillstånd,
som var rådande på detta område. Fjärde tillfälliga utskottet
företog då en utredning i saken och konstaterade, att dessa missförhållanden
verkligen existerade, men utskottet ansåg sig icke kunna förorda
bifall till motionen på grund av att det redan 1916 uppdragits åt socialstyrelsen
att utreda frågan och i första hand taga sikte på införande av bestämda
taxor för de privata arbetsförmedlingsanstalterna. Nu lär ju också
en sådan utredning föreligga till Kungl. Maj:ts prövning. Men jag är i likhet
med motionären av den uppfattningen, att man säkerligen icke botar dessa
missförhållanden med att fastställa vissa taxor för de privata arbetsförmedlarna,
ty dessa taxor kunna lätt kringgås. Någon egentlig kontroll över att de
följas kan icke förekomma.

Det föreligger starka skäl för ett bifall till den nu föreliggande motionen.
Fjärde tillfälliga utskottet har konstaterat att missförhållanden äro rådande,
men likväl kommer utskottet till det resultatet, att motionen bör avslås! Såvitt
jag förstår, finnas icke några skäl, i varje fall inga avgörande skäl, för
utskottets ståndpunkt i detta fall. Jag skall icke göra mig skyldig till att
upprepa vilka missförhållanden som förekomma. Det är konstaterat, att missförhållanden
existera, och då man har en statlig arbetsförmedlingsverksamhet,
som kan övertaga all arbetsförmedling, synas — i varje fall från mina utgångspunkter
— alla skäl tala för ett bifall till motionen.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Lovén började sitt nyss hållna
anförande med att konstatera, att utskottet medgivit, att på detta område exi -

Kr 34. g

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang.

avskaffande
av den enskilda
affärsmässiga

platsförmedlingsverksamheten.

(Forts.)

sterade vissa missförhållanden. Därav drog herr Lovén den slutsatsen, att utskottet
borde ha tillstyrkt motionen. Herr Lovén kan tydligen icke tänka sig
den möjligheten, att där i fråga om en verksamhet större eller mindre missförhållanden
förefinnas, man genom vissa kontrollåtgärder skulle kunna borteliminera
dessa missförhållanden!

Beträffande den här föreliggande frågan är det ju alldeles tydligt, att redan
den omständigheten, att en privat platsförmedlingsverksamhet överhuvud taget
finnes till, visar, att denna verksamhet åtminstone i viss mån är effektivare än
den officiella arbetsförmedlingens verksamhet. Det är ju alldeles givet, att en
arbetsförmedling, som medför kostnader för den, som anlitar densamma, icke
anlitas utan tvingande skäl, när det finns en officiell platsförmedlingsverksamhet,
som står till förfogande utan kostnad för de arbetssökande. Jag tycker
detta är ett ganska tydligt bevis på att den privata platsförmedlingsverksamheten
har en bestämd uppgift att fylla.

Herr Lovén yttrade, att det skulle vara av synnerligen stor betydelse att få
konstaterat, i vad mån arbetslöshet förefinnes eller icke och att detta syfte bäst
skulle ernås om all annan arbetsförmedling än den officiella avskaffades. Det
är ju givet, att det kan vara av ett visst intresse att kunna konstatera omfattningen
av den rådande arbetslösheten, men jag för min del anser, att det är ett
större intresse, att de arbetslösa verkligen få arbete, än att man konstaterar, att
så och så många få gå arbetslösa. Under tider sådana som de nuvarande, då
det ju är ett mycket svårt samhälleligt problem, hur man på ett eller annat
sätt skall kunna komma till rätta med arbetslösheten, bör man givetvis icke
företaga åtgärder, som direkt öka denna. I den riktningen skulle givetvis den
åtgärd, som motionärerna här föreslagit, komma att verka. Enligt min mening
är det väsentliga på detta område att arbetsförmedlingen arbetar effektivt.
Givetvis bidrager den privata arbetsförmedlingen till arbetskraftens rörlighet
och dess anpassning efter förefintliga behov. Ett avskaffande av den privata
arbetsförmedlingen måste verka hämmande på arbetskraftens rörlighet och sålunda
medföra ökad arbetslöshet. Detta förefaller mig vara ett avgörande skäl
och på grund därav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lovén: Herr talman! Jag vill bara med anledning av att herr Persson
i Falla nyss yttrade, att de privata kommissionskontoren skaffade folk arbete,
påpeka, att jag aldrig hört, att de privata kommissionskontoren anskaffat
arbetstillfälle åt arbetslösa. De privata kommissionskontoren ha aldrig i någon
nämnvärd utsträckning kunnat skaffa arbetstillfällen. Det ser bara så
ut, därför att de få många inskrivningskronor.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställda propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Holmström i Stockholm begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen ilon 12 maj f. in.

9 Nr :S4.

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet: och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Vidare föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av
väckt motion om utredning och förslag om en särskild kommunalförfattning
för Stor-Stockholm; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 7.

Å föredragningslistan var härefter upptaget bankoutskottets utlåtande, nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsättande av aktiebolagets
Jordbrukarbankens rörelse.

Med tillstyrkande av bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit i en till riksdagen
avlåten, den 9 mars 1928 dagtecknad proposition, nr 157, hemställde
bankoutskottet, till vars förberedande handläggning ifrågavarande proposition
hänvisats, att riksdagen måtte förklara, att från dess sida invändning ej mötte
mot fortsättande av aktiebolaget Jordbrukarbankens rörelse efter utgången
av år 1929.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Lindgren och Winkler, som ansett att utskottets hemställan, vilken
de biträdde, bort grundas på annan i reservationen angiven motivering; samt

av herr Thore.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Winkler: Herr talman, mina damer och herrar! Då jag och mina medreservanter,
med anledning av att kammaren inom mycket kort tid kommer att
få diskutera frågan: skola vi ha en statens bank eller icke, ansett, att man bör
uppskjuta diskussionen i denna angelägenhet, ha vi försökt att få till stånd ett
enhälligt yttrande av bankoutskottet, som endast skulle innebära att utskottet
instämde i vad departementschefen anfört. Det skulle alltså stå: »Under
hänvisning till vad departementschefen anfört får utskottet hemställa» och så
ingenting mer än den kläm, som nu återfinnes i utskottets utlåtande. Det förhåller
sig emellertid så, att en del utskottsledamöter, som äro styrelsemedlemmar
eller tjänstemän i Jordbrukarbanken, icke ha velat vara med om detta gemensamma
utlåtande utan förordat, att man på ett eller annat sätt skulle få fram,
att Jordbrukarbanken gåves oktroj för en tidrymd av tio år. Vad anledningen
är till detta kan man ju lätt tänka sig, åtminstone torde det stå klart för dem
ibland oss, som voro med i den debatt i frågan, som fördes här vid 1923 års
riksdag. Socialdemokraterna vilja naturligtvis gärna, att denna bank skall
fortsätta såsom en statsbank, och lantbrukarna vilja naturligtvis, att den skall
fortsätta såsom en lantmännens bank, därför att den heter Jordbrukarbanken.
För min del tror jag, att herrar jordbrukare ha sina affärer, i minst lika stor
utsträckning som i Jordbrukarbanken, i samtliga eller åtminstone de allra flesta

Ang.

avskaffande
av den enskilda
affärsmässiga

platsförmedlingsverksamheten.

(Forta.)

Ang. fortsättande

av aktiebolaget
Jordbrukarbankens

rörelse.

Kr 34. 10

Lördagen den 12 maj £. m.

Ang. fort- av Sveriges övriga banker. Vad en bank heter, har naturligtvis mindre att beatfaJctiebo
tyda; en affärsman eller en industriidkare bär sina affärer lika gärna i en
laget Jord- bank, som har ungefär vilket namn som helst, som han har dem i en bank som
brukarbankens heter exempelvis Handelsbanken eller Industribanken. Huvudsaken är väl för
rörelse. en näringsidkare, han må driva jordbruk eller annan näring, att han kan få sina

(Forts.) rimliga och behövliga anspråk på krediter tillgodosedda mot en någorlunda

rimlig ränta.

Den kungl. propositionen innehåller — jag förmodar att den är läst av samtliga
kammarens ledamöter — ett kort relaterande av hur denna bank kom till
och vad sedan sig tilldragit. I propositionen lämnas en redogörelse inte
bara för riksdagens beslut år 1923 om statens ingripande för att rädda banken,
utan även för åtskilliga andra förhållanden. Ett av de intressantaste meddelandena
i denna redogörelse är det, som rör de fem miljoner kronor, som man ansåg
skulle komma att tillskjutas av privata, som vore intresserade för denna
bank. Av detta belopp har en mycket obetydlig del tecknats. Sålunda har av
de 50,000 aktier i banken, som Kreditkassan garanterat, endast 956 st. tecknats
av privata. Staten äger således praktiskt taget hela aktiestocken, d. v. s. för
19,904,400 kronor aktier, medan på andra aktieägare allenast kommer ett belopp
av 95,600 kronor.

Om man emellertid granskar det betänkande, som de kommitterade, vilka haft
i uppdrag att yttra sig om avvecklingen av aktiebolaget Kreditkassans verksamhet,
avgivit, så finner man, att icke mindre än 23 låntagare ha belånat dessa
aktier i Kreditkassan för ett belopp av 38.424 kronor 97 öre, vadan i verkligheten
aktier för ett belopp av allenast 57,175 kronor 3 öre ägas av privata aktieägare.

Vidare meddelas i den kungl. propositionen, att bankstyrelsen har ingått till
regeringen med anhållan, att oktrojfrågan måtte upptagas redan vid denna riksdag,
enär man icke lämpligen ansåg sig kunna vänta härmed till nästa år, emedan
det i så fall kunde befaras, att en hel del av bankens kunder skulle lämna
densamma av fruktan för att bankens verksamhet möjligen kunde tänkas upphöra
med 1929 års utgång. Bankstyrelsen påpekar även, att det finnes en del
hyresavtal, som man med nödvändighet måste besluta sig för inom den närmaste
tiden.

Det uttalas vidare, att det icke finnes mer än två sätt att avveckla denna affär
nämligen antingen genom likvidation och avveckling eller genom bankens
försäljning. Departementschefen anser emellertid, att tidpunkten för avveckling
eller försäljning nu icke är lämplig, och däri tror jag bankoutskottets ledamöter
äro fullständigt eniga med honom. Departementschefen uttalar också,
stödd på e1t utlåtande, som han fått från bankinspektören, att det skulle
komma att medföra betydande förluster för staten, om denna bank nu skulle
avvecklas.

I den kungl. propositionen finnes också en uppställning angående bankens
verksamhet. Av de belopp, som där finnas upptagna, är det två, som man
möter med någon överraskning, nämligen bankens innehav av aktier och av
obligationer. Aktieinnehavet har nämligen stigit från 1.6 miljoner kronor, då
staten gick in för att understödja banken, till 6.8 miljoner kronor och obligationerna
ha ökats från 3.9 miljoner kronor till icke mindre än 12.7 miljoner
kronor. Jag förmodar nu, att varken aktier eller obligationer äro av den art,
att de lämpligen kunna försäljas, ty eljest kan jag inte tänka mig, att en
bank, vars rörelse bedrives under sådana villkor, som riksdagen bestämde år
1923, alltjämt skulle ligga inne med dessa stora innehav av aktier och obligationer.
Ehuru jag icke närmare känner till bankens verksamhet, har jag all
anledning förmoda, att såväl aktier som obligationer gälla vissa industriföretag,
där banken var intresserad, redan då staten trädde in med sin hjälp -

Lördagen den 12 maj f. in.

11 Nr 34.

aktion. Bland dessa företag finnas, som vi veta på grund av den debatt som
fördes år 1923, en större mekanisk verkstad i gävletrakten och en sulfitfabrik
i närheten av Göteborg.

Det är vidare av intresse att observera en uppgift, som lämnas i den kungl.
propositionen, nämligen att banken har icke mindre än 41 avdelningskontor.
Om man betänker, att riksdagens beslut, sådant detta innefattas i riksdagens
skrivelse av 1923 och såsom även framgår av statsutskottets utlåtande samma
år, innebar, att banken skulle drivas under så billiga och enkla former som
möjligt, så får det väl anses ganska anmärkningsvärt, att en bank med ett
så pass obetydligt kapital som 20 miljoner kronor har icke mindre än 41
avdelningskontor. Jag tror för min del icke, att det finnes någon annan bank
i Sverige med så pass litet aktiekapital, som har så många avdelningskontor.
Det vore med hänsyn till vinstresultatet säkert bättre, om en bank, vars rörelse
bedrives i så pass ringa omfattning som denna, hölle sig med åtskilligt
mindre antal avdelningskontor.

Herr statsrådet uttalar såsom sin mening, att banken för närvarande inte
bör avvecklas, och jag nämnde, att vi även i utskottet varit ense om, att så
icke borde ske. Nu skulle jag vilja framställa den frågan: Hur mycket har
staten hittills offrat på denna bankaffär? Aktiekapitalet är 20 miljoner kronor,
varav staten som förut nämnts innehar nästan alltsammans. Fem procent
— det är den ränta, som staten själv betalar för sina obligationslån —
på nära 20 miljoner kronor blir under fem år 5 miljoner kronor i runt tal.
Vidare veta vi, att Jordbrukarbanken har rätt att i riksbanken diskontera
växlar, intill ett belopp av 3 miljoner kronor, till 2 % lägre ränta än vad de
andra bankerna få betala. Banken åtnjuter alltså där ett direkt understöd
av 2 / på dessa 3 miljoner eller 60.0001 kronor. Detta gör under fem år
300,000 kronor. Tillika med de 5 miljoner jag nyss nämnde, uppgår alltså
statens understöd åt Jordbrukarbanken för dessa fem år till 5,300,000 kronor.
Vjdare veta vi, att aktiebolaget Kreditkassan övertog en del av engagemangen
i Jordbrukarbanken. Vilka dessa engagemang voro, vet jag icke riktigt säkert;
i den redogörelse, som lämnas i det betänkande, som jag förut omnämnt
angående Kreditkassans avveckling, kan man icke finna mer än ett enda engagemang,
och det är Malmö stora valskvarn. Här ha vi ett ganska stort och
säkerligen ganska riskabelt utlägg på icke mindre än 3,167,510 kronor 78 öre.
Det är ju att hoppas, att dessa aktier förr eller senare skola kunna säljas
utan alltför stor förlust. Hur stor summan av statens förluster blir, då f. d.
Lantmannabanken, numera Jordbrukarbanken, en gång skall likvidera, det vet
icke jag och ingen annan heller.

Jag ber emellertid att få hänvisa till statsutskottets utlåtande nr 35 vid
1923 års riksdag, där det tydligt står angivet — och det står även i riksdagsskrivelsen
samma år — att staten gick in med denna hjälpaktion för att insättarna
såvitt möjligt icke skulle komma att lida några förluster. Men statsutskottet
uttalade också bestämt, att den nya banken huvudsakligen skulle inrikta
sig på att avveckla den gamla bankens affärer under så enkla och billiga
organisatoriska former som möjligt, och förmenade, att Kungl. Maj :t borde
tillse, att så skedde. Det hette vidare, att riksdagen i och med detta beslut
om att lämna 15 miljoner kronor till aktieteckning samt 5 miljoner kronor
ytterligare till Kreditkassan för att hållas öppen för privata aktietecknare
att där belåna sina aktier icke intagit någon som helst ställning till frågan
om inrättandet av en statsbank eller icke.

Det av bankoutskottets majoritet avgivna utlåtandet är icke långt, men det
är ganska svårt att tyda vad utskottsmajoriteten menar. Det är isynnerhet
den där mellansatsen, som är litet egendomligt skriven. Det står nämligen:
»I fråga om oktroj för berörda bankverksamhet föreligga i övrigt, enligt ut -

Ang. fortsättande

av aktiebolaget
Jord•
brukarbankens
rörelse.
(Forts.)

Kr 34. 12

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang. fort- skottets mening, numera icke skäl att påkalla prövning i annan ordning, än
a^ictfbo vaC^ SOm Säller beträffande oktroj för övriga banker.»

laget Jord- det där yttrandet kan man läsa på många sätt. Med godkännande av

brukarbankens vad som står där har riksdagen frånträtt sin år 1923 intagna ställning till
rörehe. Jordbrukarbanken och sagt, att denna bör behandlas såsom andra banker. Är

(Forts.) denna tolkning av mellansatsen riktig, så innebär det, att majoriteten anser,

att banken bör kunna få en tioårig oktroj. Men man kan även läsa ut det
så, att denna bank skall såsom statsbank fortsätta och icke betraktas såsom
någon slags avvecklingsaffär. Då man icke kunnat formulera denna mening
på annat sätt än vad som skett, anser jag, att riksdagen skall vara ganska
varsam vid bedömandet av huruvida man skall taga reservanternas eller majoritetens
motivering, ty klämmen är ju densamma. I utskottets utlåtande kan
man emellertid utläsa rätt mycket, som icke direkt framgår av vad majoriteten
här föreslagit. Varken jag eller mina medreservanter ha något emot,
att Jordbrukarbanken får fortsätta vare sig under ena eller andra namnet.
Allra minst ha vi något emot, att banken fortsätter såsom en jordbrukarnas
bank, förutsatt nämligen att jordbrukarna själva eller för jordbruket intresserade
institutioner vilja övertaga aktierna. Men vi anse icke, att det längre
än alldeles nödvändigt bör i vårt land finnas en bank, som bedrives helt på
statens bekostnad och, som jag nämnde, kommer att draga mycket stora kostnader,
liksom den gjort under de gångna åren. Jag förmodar, att de icke
komma att bli mindre under kommande år. Jag skall gärna medge, att jordbrukarnas
ställning som näringsidkare för närvarande är mycket tryckt, och
att det därför kan erbjuda svårigheter för dem att åstadkomma ett övertagande
av bankens aktier, men vi få väl hoppas, att inom de närmaste åren
en förbättring skall inträda i deras näring, så att de bli i tillfälle att taga i
allvarligt övervägande om de vilja eller icke vilja taga den risk, som alltid är
förenad med drivandet av bankverksamhet.

Ja, herr talman, jag har icke mera att säga, utan ber endast få yrka bifall
till det av reservanterna gjorda uttalandet. Eftersom klämmen är densamma
för både utskottsmajoriteten och reservanterna, yrkar jag följaktligen
också bifall till klämmen, men jag tror icke det skulle vara så synnerligen
lämpligt för riksdagen att med den formulering majoriteten givit åt motiveringen
utan vidare vara med om att acceptera även denna.

Herr Bäcklund: Herr talman! Den kungl. proposition vi här behandla

angående Jordbrukarbankens fortsatta oktroj efter 1929 års utgång är föranledd
av riksdagens uttalande år 1923, då riksdagen beslöt att staten skulle
teckna aktier i denna bank. Det är alitså helt och hållet av denna anledning,
som Kungl. Maj:t nu har påkallat riksdagens prövning av detta ärende. Utskottet
delar härvidlag den av departementschefen uttalade uppfattningen, att
banken bör äga fortsatt bestånd även efter 1929 års utgång, och på den punkten
råder således ingen meningsskiljaktighet mellan Kungl. Maj ds proposition
och utskottets förslag.

När det sedan blir fråga om oktrojtidens längd, så har ju departementschefen
förklarat, att därest riksdagen för sin del vore med om en förlängd oktroj för
banken, så hade departementschefen tänkt sig. att denna oktroj skulle meddelas
för fem år framåt. Utskottet har vid sin behandling av detta ärende givetvis
icke kunnat gå in på alla frågor, som sammanhänga med frågan om beviljande
av oktroj, och utskottet har för övrigt icke heller haft något material
till sitt förfogande för att härutinnan bygga upp någon egen uppfattning.
Under ärendets behandling har utskottet emellertid icke funnit någonting, som
talar för att denna bank, vari staten nu är största aktieägaren, skulle i fråga
om beviljande av oktroj behandlas annorlunda än andra banker över huvud.

Lördagen den 12 maj f. in.

13 Nr 34.

Delta innebär •— och del ullalar ju också utskottet i sin motivering -—■ att,
Kungl. Maj:t bör pröva denna oktrojfråga på alldeles samma sätt som när
det gäller andra banker, som begära oktroj hos Kungl. Maj :t. Härmed har
utskottet naturligtvis velat säga, och det har ju också skett, att därest inga
särskilda skäl föreligga, som göra, att Kungl. Maj :t bör fasthålla vid en oktrojtid
på fem år, så bör ju bankstyrelsens och bolagsstämmans begäran om tioårig
oktrojtid beviljas. Detta är alltså utskottets ställning. Utskottet anser,
att Kungl. Maj :t vid oktrojens beviljande bör handla enligt banklagens föreskrifter,
och sedan bör det helt och hållet komma på Kungl. Maj:ts ansvar
vilken oktrojtid som bestämmes. Vi ha i utskottet icke funnit någonting, som
på minsta sätt talar för att Jordbrukarbanken i detta hänseende borde sättas i
någon slags undantagsställning gentemot andra banker.

Den föregående ärade talaren har här talat för sin och herr Lindgrens reservation,
och det är klart, att med den ställning, som både herr Winkler och herr
Lindgren ha till landets största banker ■— var och en är ju intresserad i sin
storbank — de inte se denna fråga precis på samma sätt som de övriga i utskottet.
Detta bör ju inte förundra någon. De ha ju också avfattat och även
motiverat en reservation, i vilken de särskilt trycka på, att statens engagemang
i banken bör, så snart så lämpligen kan ske, avvecklas genom aktiemas
avyttrande, i främsta rummet till jordbruksnäringens utövare. Ja, som ställningen
av kända anledningar för tillfället är hos jordbrukets utövare, tror jag
inte att jordbruksnäringens utövare kunna skaffa sig nödigt kapital för att nu
övertaga, banken. Herr Winkler bör nu inte förglömma, att staten har trätt
emellan inte bara för den här banken, vid Lantmannabankens avveckling, ty
det finns en hel del andra banker, som också fått stöd av staten, när de råkat i
vissa svårigheter, som äro av oss alla kända. När vi sett saken på det sättet,
har utskottet inte kunnat annat än i sin motivering giva uttryck åt, att jordbrukarbanken
bör av Kungl. Maj :t behandlas såsom likvärdig med övriga banker.
Däri ligger, enligt min mening, icke något, som ej Kungl. Maj :t bör kunna
godtaga, ty Kungl. Maj :t har ju alltid sin prövnings- och beslutanderätt. Enligt
vad majoriteten i utskottet funnit, finns det ingenting som talar för att denna
bank bör ställas i en särställning vid bestämmandet av oktrojtidens längd.

Med anledning av vad jag nu yttrat, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag i såväl motivering som kläm.

Med herr Bäcklund förenade sig herr Bengtsson i Kullen.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Såvitt
jag kan förstå, innebär utskottets motivering, att Kungl. Maj:t skall vid
prövning av frågan om oktrojens längd vara obunden av något riksdagens ståndpunktstagande.
I denna min uppfattning har jag blivit styrkt, då jag åhörde
den siste ärade talarens anförande. För min del kan jag under sådana förhållanden
icke ha anledning att göra någon erinran mot denna motivering, vilken
överensstämmer med det av mig i propositionen med tillbörlig försiktighet påpekade
förhållandet, att den på Kungl. Maj:ts prövning beroende frågan om
oktroj är en sak för sig, en annan sak än den i sista hand på riksdagens prövning
beroende frågan, om staten som aktieägare skall fortsätta jordbrukarbankens
verksamhet, avveckla densamma eller sälja aktierna i banken. Från
en annan sida sett betyder detta, att riksdagen inte bara formellt utan även
reellt är oförhindrad att under oktrojtiden, eventuellt redan under nästa år,
besluta i nu angivna hänseende.

Emellertid anser jag mig böra framhålla att när jordbrukarbankens styrelse
ingick med sin framställning, att frågan om oktroj skulle underställas
riksdagens prövning redan detta år, så utgick nog styrelsen — vilket framgår

Ang. fortsättande

av aktiebolaget
Jordbrukarbankens

rörelse.
(Forts.)

Nr 34. 14

Lördagen den 12 maj f. in.

Ang. fortsättande

av aktiebolaget
Jordbrukarbankens

rörelse.
(Forts.)

av motiveringen för framställningen — från att riksdagen som ju 1923 sammankopplade
de två frågorna, skulle anses realiter ha garanterat, att bankens
verksamhet skulle fortsätta under den ifrågasatta oktrojtiden.

Jag har, herr talman, som sagt icke något att erinra mot utskottets motivering.

Herr Winkler: Herr talman! Jag skall bara be att få säga några ord huvudsakligen
med anledning av herr Bäcklunds påpekande, att jag och min kamrat
Lindgren representera storbanksintressen. Jag vill endast säga, att jag har
inte något annat bankintresse än att jag önskar att såsom näringsidkare kunna,
såsom jag yttrade förra gången, få den kredit, som är nödvändig för att bedriva
min rörelse, till rimlig ränta.

Jag vill sedan beträffande själva saken säga, att med den tolkning, som herr
finansministern givit, spelar det visserligen ingen roll, vilket av yrkandena som
bifalles, men jag anser ändock reservationen vara mera tydlig. Det är ju alldeles
uppenbart, att det finns tillfällen, då regeringen beviljat förkortad oktrojtid
även för andra banker, t. ex. under senare delen av den tid, då vissa banker
hade sedelutgivningsrätt. För att utöva ett visst tryck på dessa banker och
ha dem mera i sin hand, var det en längre period, då regeringen icke beviljade
dessa banker längre oktrojtid än fem år. Jag vill emellertid säga, att även bankerna
äro näringsidkare, och att det ligger i allas intresse, att de få bedriva sin
verksamhet under samma villkor och på alldeles samma sätt som övriga näringsidkare.
Om staten skall träda in och hjälpa inom någon näringsgren, det må
vara en viss firma eller ett visst bolag, genom att hålla fritt rörelsekapital, bli
ju icke dessa företag i konkurrensavseende likställda med andra företag. Det
är just vad som här föreligger. Jag förmodar, att med alla uttalanden som
här äro gjorda vi äro på det klara med, att denna banks verksamhet såsom en
statens bank snarast möjligt bör avvecklas. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Med anledning av den föregåen de

talarens anförande vill jag framhålla, att jag läser utskottsutlåtandet på
det sättet, att denna bank skall behandlas lika som alla andra banker. Jag
vill vidare skjuta in, att om det skall vara möjligt för jordbrukarbanken att
utveckla sig på ett riktigt sätt, skall den inte störas av alltför kort oktrojtid.
Det är alldeles klart, att man måste ta hänsyn till en sådan synpunkt
härvidlag.

Då jag nu, herr talman, ändå begärt ordet skulle jag vilja säga till herr Winkler,
att man skall inte begära underverk av ledarna av en bank, som fick övertaga
mycket tvivelaktiga engagemang för att rädda ett stort antal av Sveriges
folk från stora svårigheter. Jag skall inte draga upp någon stor debatt, men
jag vill säga rörande denna fråga, att jag haft tillfälle att titta litet i papperen
och vet, att banken nu är inne på en synnerligen god väg.

I detta anförande instämde herrar Kristensson i Göteborg, Engberg och
Törnfcvist i Karlskrona.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag vill gärna understryka vad
herr Anderson i Råstock nyss yttrade. Det är ganska egendomligt, att en finansminister
anser det klokt att här komma med ett yttrande, som, såvitt jag
kan förstå, endast kan verka försvagande för Jordbrukarbankens verksamhet.
Det är uppenbart, med den läggning utskottet givit sitt betänkande, att man
från utskottets sida reagerat bestämt mot den tankegång, som kommit fram i
den kungl. propositionen, att man skall, låt mig säga av politiska grunder, göra
en alldeles extra begränsning av oktrojtiden. Såvitt jag kan förstå utskottets

Lördagen den 12 maj f. in.

15 Nr »4.

utlåtande, liar man menat, som herr Anderson i Råstock uttryckte det, att denna
bank skall behandlas såsom andra banker, d. v. s. bedömandet av oktrojtiden
skall prövas enligt banklagen och icke ur några andra ovidkommande synpunkter.

Herr statsrådet söker uttolka ur detta utskottsutlåtande ett instämmande i
hans tankegång och därtill lägger han ett yttrande, som ställer i utsikt, att
oavsett vad riksdagen här beslutat, kan om ett år fråga uppkomma, huruvida
denna bank skall upphöra att verka under nuvarande former. Jag får säga,
att jag tycker det skulle varit angelägnare för regeringens representant att
här giva det intrycket utåt, att denna bank kan arbeta under ganska trygga omständigheter.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Jag
vill gentemot den siste ärade talaren säga, att det förhåller sig så med varje
bank, att den alldeles oberoende av den oktroj, som sökts och erhållits, kan när
som helst besluta att upphöra med verksamheten. Jag har understrukit, att
utskottet gått in för en linje, som även jag anser vara riktig, men också måst
konstatera vad detta innebär för banken, nämligen att oktrojfrågan härefter
skall behandlas skild från frågan om och ej garanterar längre tids fortsatt
verksamhet för banken. Jag kan inte finna, att banken därigenom kommer att
i konkurrensen få en sämre ställning än andra banker. Vad sålunda gäller för
Jordbrukarbanken gäller för varje annan bank, men jag kan inte tänka mig,
att riksdagen är så litet mån om de värden, som ligga i Jordbrukarbanken, att
det kan ifrågakomma någon plötslig och brådstörtad avveckling av bankens
verksamhet.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av
herrar Lindgren och Winkler avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogos vart för sig:

bankoutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av väckta motioner om
åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga
försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9.

Härpå upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning
av väckt motion angående visst tillägg till lagen om försäkring för
olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 288,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Sundström föreslagit, att
riksdagen måtte besluta sådant tillägg till lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, att arbetare, som ådragit sig muskelsträckning i
ryggen, bleve tillförsäkrade ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens

Ang. fort,
vättande
av aktiebolag
åt Jordbrukar
bankens
rörelse.
(Forts.)

Ang.

visst tillägg
till lagen om
försäkring
för olycksfall
i arbete.

Nr 34. 16

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang.

visst tillägg
till lagen om
försäkring
för olycksfall
i arbete.
(1’orts.)

grunder eller, om detta icke bifölles, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning i ärendet samt förslag till nästa års riksdag.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Hage förklarat sig anse,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig och ingående utredning
av den i motionen berörda frågan.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Sundström: Herr talman! När man läser detta utskottsutlåtande får
man onekligen den uppfattningen att andra lagutskottet tagit ganska lätt vid
behandlingen av här föreliggande frågor. Utskottet säger nämligen i motiveringen,
att i händelse motionen skulle bifallas av riksdagen därav skulle följa,
att samtliga fall av muskelsträckningar skulle hänföras under olycksfallslagen
och ersättas. Dessutom skulle också den hittills gällande fria prövningsrätten
upphöra. Hur utskottet kunnat utläsa något sådant ur motionen kan jag inte
förstå. Jag har ju nämnt sådana fall, som uppkommit i arbete på grund av en
tung lyftning då i samband med kalkning eller så och där arbetaren sa gatt
som omedelbart varit tvungen att avbryta arbetet. Ävenså har jag tillagt, att
i händelse återfall skulle inträffa, detta ändock på grund av den utredning, som
i anledning därav förekommer, skulle kunna betraktas såsom olycksfall för
den händelse det stode i samband med ett tidigare olycksfall av ifrågavarande
slag. Likaså har jag aldrig kunnat tänka mig, att den prövningsrätt, som hittills
varit gällande, skulle upphöra därest motionen skulle bifallas.

Utskottet säger emellertid vidare, att en ingående prövning av spörsmålet
verkställts. Huru därmed förhåller sig har jag icke någon kännedom om. De
yttranden, som äro bifogade utlåtandet, torde väl näppeligen ge skäl för detta
påstående. Alla, som där yttrat sig, hava nämligen, såvitt jag kan förstå,
handlagt dessa ärenden, och därav följer ju självfallet, att de yttrat sig över
egna handlingar. Om däremot utskottet haft möjlighet att granska handlingarna,
överklaganden och dylikt, som förelegat i dessa fall,, så hade man ju
kunnat tillmäta denna utredning ett mera opartiskt värde. Därmed har jag
ingalunda velat på något sätt nedsätta läkarvetenskapen vare sig på detta. eller
på något annat område. Här förhåller det sig ju sa, att läkarna själva tvista i
ifrågavarande hänseende.

Emellertid ha vederbörande, som yttrat sig, angivit den praxis, de sä,ga sig
hava tillämpat under senare tid. Man har nämligen haft en annan praxis tidigare.
Därom ha meddelanden lämnats.

Sålunda säger försäkringsrådet: »Beträffande av försäkringsrådet hittills

tillämpad praxis vid bedömande av ersättningsanspråken i skadeärenden av
ifrågavarande slag må erinras om att, så snart genom fynden vid läkarundersökningen
ansetts bestyrkt, att den försäkrade under sitt arbete drabbats av
skada i ryggens vävnader, därmed i regel tillräckligt stöd ansetts föreligga
för fallets hänförande under olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser,
även om säkrare utredning icke kunnat vinnas om de närmare. omständigheter,
under vilka skadan uppkommit.» — Försäkringsrådet tillägger:
»Endast för såvitt av utredningen framgått, att den påvisade skadan haft
sin väsentliga orsak i förutvarande sjukliga förändringar, torde ersättning hava
vägrats.» — Rådet säger vidare: »Rådet har beträffande de fall, där sålunda
genom läkarundersökningen icke kunnat klarläggas, huruvida åkomman har
karaktären av olycksfallsskada eller ej, i allmänhet ansett åkomman böra be -

Lördagen den 12 maj f. in.

17 Nr IM.

traktas som orsakad av olycksfall, så snart utredningen givit erforderligt stöd
för antagandet, att ryggmuskulaturen vid det uppgivna olyckstillfället varit
föremål för yttre våldsam påverkan eller ock på annat sätt utsatts för särskild
häftig påfrestning, överstigande vad arbetaren i sitt yrkesarbete dagligen kunnat
väntas vara utsatt för.»

Detta är den praxis, som försäkringsrådet säger sig ha tillämpat vid behandlingen
av dessa ärenden.

Vidare säger doktor Waldenström å ömsesidiga försäkringsbolagets vägnar:
»Den praxis vi nu ha följt vid bedömandet av dessa skador har varit den: Ett
verkligt olycksfall måste ha förelegat: såsom fall från en viss höjd, halkning
under bärande av en ovanligt tung börda, kraftig motståndsrörelse vid förlorande
av fotfäste, vid en bördas överglidande från flera av dem som bära den
till endast en och dylikt för att skadan skall ersättas. För att det skall räknas
såsom olycksfall fordras dessutom att arbetaren skall genast avbryta sitt
arbete.»

Det är således vad läkaren i det ömsesidiga försäkringsbolaget anger såsom
praxis för hänförande till olycksfall. Nu är det givetvis så, att om denna
praxis verkligen har tillämpats, så skulle därav givetvis ha följt, att min föreliggande
motion här i dag icke legat på riksdagens bord. Jag har nämligen
den erfarenheten, att i en mångfald fall denna praxis ingalunda tillämpats såsåsom
vederbörande här sagt. Jag kan såsom bevis för detta mitt påstående
åberopa en sådan auktoritet som byråchefen i riksförsäkringsanstalten von
Schulzenheim. Han anger här ett trettiotal fall, som han för sin del anser vara
påtagliga olycksfall men som vägrats ersättning av försäkringsrådet. Fallen
äro följande:

»Ryggskador. — Halkning under plankbäring. Lumbago traumat. Avbröt
arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets utslag 16. 1. 25. ej olycksfall i
arbete.

Förlorade fotfästet under uppdragning av stenblock. Muskelsträckning av
ryggmuskulaturen (Lumbago traumatica). Avbröt arbetet omedelbart. Enligt
försäkringsrådets utslag 14. 11. 24 ej olycksfall i arbete.

Lyftning av en stock, varvid fotfästet gled undan. Muskelsträckning i
ryggen. Avbröt arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets utslag 28. 11.
24 ej olycksfall i arbete.

Uppkastning av torv ur ett två meter djupt dike. Försträckning av ryggmuskulaturen
(ruptur musc. dorsi). Avbröt arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets
utslag 7. 11. 24 ej olycksfall i arbete.

Halkning under skjutning av en timmervagn. Muskelsträckning mellan
skulderbladen. Avbröt arbetet dagen efter. Enligt försäkringsrådets utslag

9. 1. 25 ej olycksfall i arbete.

Den skadade skulle rycka loss en hink, som fastnat i en grop. Muskelsträckning
i ländregionen. Avbröt arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets
utslag 24. 10. 24 ej olycksfall i arbete.

Häftig vridning under tegelarbete. Ruptur av vänstra ländmuskeln. Avbröt
arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets utslag 31. 10. 24 ej olycksfall
i arbete.

Vridning vid uppskyffling av grus i en tippvagn. Distorsion av ländryggraden.
Avbröt arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets utslag 7. 11. 24 ej
olycksfall i arbete.

Vridning vid lossningsarbete. Muskelbristning i ryggen (Ruptur part. muscul
reg. dorsi). Avbröt arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets utslag 10.

10. 24 ej olycksfall i arbete.

Lyftning av en sten (75 kg.) ur ett dike. Muskelsträckning i vänstra sidan

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 34 2

Ang.

vinst tillägg
till lagen om
försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Nr 34. 18

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang.

visst tillägg
till lagen om
försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

av ryggen. Avbröt arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets utslag 14.

11. 24 ej olycksfall i arbete.

Kalkning vid bärning av en börda på en landgång. Muskelsträckning i vänstra
sidan av ryggen. Avbröt arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets utslag
7. 11. 24 ej olycksfall i arbete.

Övriga skador. — Slintning under transport av en stolpe. Muskelbristning
i högre höften (glutealmuscul.). Avbröt arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets
utslag 23. 1. 25 ej olycksfall i arbete.

Kalkning under förflyttning av maskin (vikt omkring 260 kg.). Muskelbristning
i vänstra bröstregionen plus sträckning i vänster axel. Avbröt arbetet
efter tolv dagar. Enligt försäkringsrådets utslag 9. 1. 25 ej olycksfall i
arbete.

Häftig vridning vid skyffling av aska. Muskelbristning i bukmuskeln. Avbröt
arbetet omedelbart. Enligt försäkringsrådets utslag 4. 7. 24 ej olycksfall
i arbete.

Vältning av bal. Distorsion i vänstra höften (Distorsio erur. sin.). Avbröt
arbetet följande dag. Enligt försäkringsrådets utslag 17. 10. 24 ej olycksfall
i arbete.»

Det finnes sedan en del andra fall angivna här, vilka likaledes avslagits av
försäkringsrådet.

Nu tillägger byråchefen i riksförsäkringsanstalten von Schulzenheim följande:
»Såvitt framgår av tillgängliga handlingar — med i allmänhet påfallande
sparsamma uppgifter — synes i förestående trettio bland många uttagna fall i
fråga om vederbörande skadades tillstånd före olycksfallet icke hava förekommit
något, som kan tala emot åkommans olycksfallskaraktär. Mot antagandet
av en omedelbart inträdande skada synas ej heller tala de uppgifter om skadans
förlopp, som finnas i handlingarna. Ej heller framgår av utslagen eller av
handlingarna, huruvida eller i vilka av de sålunda avgjorda fallen försäkringsrådet
haft stöd av särskild medicinsk sakkunskap.» Byråchefen yttrar
vidare: »I varje fall kan det, såvitt jag kan finna, icke råda något tvivel därom,
att före tillkomsten av försäkringsrådets ifrågakommande utslag riksförsäkringsanstalten
skulle hava betraktat samtliga i utslagen avsedda fall såsom
olycksfall i arbete och i anledning av dem i vanlig ordning tillerkänt de skadade
ersättning, därest de varit försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Den
frågan har alltså nu uppkommit för riksförsäkringsanstalten, huruvida anstalten
skall, med övergivande av sin egen under årtionden utvecklade praxis
på detta område, som särskilt vad lumbago angår, framgått efter samråd med
övriga skandinaviska länder •— och vilken praxis även jag sökt, i vad på mig
ankommit, fullfölja — omedelbart upptaga till tillämpning av försäkringsrådet
nu antagna grundsatser, sådana de må anses hava kommit till uttryck i
förestående av rådet meddelade utslag. Med erkännande principiellt sett av
vikten att även inom den sociala försäkringen behörigt avseende jämväl ur
prejudicerande synpunkt fästes och kan fästas vid överinstansens meddelade
beslut i ersättningsfrågor, synes mig dock på ifrågavarande, med hänsyn till
det stora antalet förekommande fall (under 1923 ensamt i riksförsäkringsanstalten
omkring 1,300, varav omkring 280 i annan kroppsdel än ryggen) särdeles
betydelsefulla område av den sociala olycksfallsförsäkringen, övergången
till en alldeles motsatt ståndpunkt än den hittills av anstalten hävdade från
anstaltens sida böra ske med stor försiktighet och endast i den män så steg för
steg kan befinnas av formella skäl, med nödvändighet föranlett av överinstansens
meddelade beslut i flera fullt likartade fall. Detta så mycket mera som,
såvitt jag kunnat utröna, anstaltens på detta område hittills hävdade principiella
åsikt, sådan den av mig härovan angivits, står i överensstämmelse icke
blott med anstaltens egna läkares på erfarenhet och insikt grundade mening,

I.iinla^cii ilen 1 ii mai I. in.

1'') Nr :(4.

utan avtal med eu upplyst övervägande opinion bland landets läkare samt hos
anstaltens försäkringstagare och de försäkrade arbetarna. Med åberopande
av ovanstående bär jag i ett flertal på senaste tiden inträffade skador, som allt
fortfarande i trots av försäkringsrådets berörda utslag, anmälts till riksförsäkringsanstalten,
ansett ersättning såsom förut kunna tillerkännas vederbörande
arbetare.»

H är har således byråchefen i riksförsäkringsanstalten von Sehulzenheim hävdat
en motsatt uppfattning mot försäkringsrådet. Nu kan häremot invändas,
att detta uttalande skedde för tre år sedan, och att således en annan uppfattning
kan hända numera är gällande även inom riksförsäkringsanstalten. Ja,
så är även förhållandet, och det ger anledning till att en utredning på ifrågavarande
område har större skäl för sig än vad den i annat fall skulle haft. Det
var ett fall, som inträffade i min hemtrakt strax före jul, där en arbetare vid
s. k. kompoundgjutning råkade ut för eu dylik skada. Därvid tillgick på det
sättet, att ett järnstycke vägande 150 kg. skulle dragas ut ur eu ugn och i
smältande eller vitvarmt tillstånd överföras till en kokill. Detta arbete skulle
utföras mycket hastigt. Det var två arbetare, som buro järnstycket till kokillen.
Nu hände det, att vid en sväng den ena av arbetarna snavade och fick en tyngre
börda än vad han i vanliga fall hade av detta järnstycke. En muskelbristning
uppstod och arbetet måste dagen efter avbrytas. Han sökte vederbörande läkare,
som i intyg förklarade, att här förelåg ett påtagligt olycksfall. Efter det riksförsäkringsanstalten
tagit del av handlingarna, meddelade anstalten, att den
icke hade kunnat tillerkänna arbetaren ersättning för denna skada. Arbetaren,
som fick detta meddelande, beslöt sig då för att ytterligare vända sig till samma
läkare, som hade undersökt fallet. Läkaren uppmanade honom att överklaga
beslutet. Jag fick då tillfälle att vara honom behjälplig med detta
överklagande hos försäkringsrådet. I överklagningen angåvo vi även, att i
händelse försäkringsrådet önskade ytterligare upplysningar om fallet, det
skulle hänvända sig till den läkare, som behandlat personen ifråga. Trots detta
fick emellertid arbetaren ingen ersättning för denna skada. Detta är ju ett
bevis på att den praxis, som vederbörande här säger sig tillämpa vid bedömande
av ersättning i ifrågavarande fall, icke tillämpas numera vare sig hos riksförsäkringsanstalten
eller hos försäkringsrådet.

En annan sak, som inger betänkligheter i vad det gäller praxis, är, att i
händelse en arbetare råkar ut för ryggskott under utövande av sitt vanliga
arbete, detta inte kan anses såsom olycksfall. Även här har doktor Waldenström
i sitt yttrande avvikit från gällande praxis. Om denna praxis skulle godkännas
för framtiden, skulle det alltså medföra, att en arbetare, som t. ex.
är sysselsatt med att smida vid en ånghammare och har ett göt vägande 200 ä
300 kg., skulle på något sätt råka ut för en muskelbristning vid utövandet av
detta sitt arbete, skulle han ingalunda få någon ersättning för olyck,sfallet från
riksförsäkringsanstalten.

Ett^ annat fall är, om en arbetare står i en gruva och lastar malm i en vagn
och då får ett stycke som är rätt tungt. Av någon anledning halkar han och
får bördan tillbaka och ådrager sig därigenom en muskelbristning. Enligt
denna praxis skulle inte heller han ha rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Jag tycker, att det är att driva den medicinska läkarvetenskapen
in absurdum.

Jag vill också nämna, att år 1916, då nuvarande olycksfallslag antogs, här
i riksdagen förelåg en gruppmotion ifrån vårt parti, vilken motion gick ut på,
att vederbörande utskott, som då behandlade ärendet, skulle utforma lagtexten
så, att den tydligt angåve, vilka fall, som vore att hänföra under oljrcksfallslagen,
och de som icke vore att hänföra därunder. När denna motion behandlades
i utskottet, fann emellertid utskottet det vara svårt att i lagtexten

Ang.

vinst tillägg
till lagen om
försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Nr 34. 20

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang.

visst tillägg
till lagen om
försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

utforma de paragrafer, som voro erforderliga. Utskottet uttalade emellertid
då den uppfattningen, att till olycksfallförsäkringslagen skulle hänföras alla
de fall, som inträffade under arbetes utförande, således att alla de fall, som
ha något orsakssammanhang med arbetets utförande, skulle betraktas såsom
olycksfall och ersättas. Med denna motivering till då föreliggande utskottsutlåtande
lät sig gruppen även nöja och ansåg, att något tvivel icke borde
uppkomma, när det i motiveringen sagts ifrån, att alla olycksfall, som uppkommit
under arbetets utförande, skulle ersättas av riksförsäkringsanstalten.
Jag hoppas också, att detta principiella uttalande från riksdagens sida år 1916
fortfarande gäller, och med denna förhoppning anser jag för min del. att den
praxis, som nu börjar tillämpas på ifrågavarande område, icke står i överensstämmelse
med lagens anda och mening. Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Hage vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
som även innebär ett bifall till motionens sista alternativa yrkande.

Herr Hagman: Herr talman! Då jag inom andra lagutskottet har delta git

i behandlingen av det föreliggande ärendet, skall jag be att med några ord
få motivera de skäl, som föranlett, att utskottet för sin del icke. ansett sig
kunna tillstyrka bifall till den föreliggande motionen. Saken är ju den, att
motionären har begärt, att fall av muskelsträckning under arbete utan vidare
skola betraktas som olycksfall i arbete, d. v. s. att den fria prövningsrätten
skulle upphävas i fråga om sjukdomsfall av denna art. Till stöd för denna
sin uppfattning har motionären citerat en ganska lång artikel i Social-medicinsk
tidskrift för tre år sedan, där det anföres en råd av fall, där indikationerna
enligt författarens mening vore klara i den riktningen, att dessa olycksfall
borde ha betraktats såsom olycksfall i arbete. Hör min del måste jag medgiva,
när jag tog del av denna artikel, att jag fann det egendomligt, att man
inte åtminstone i vissa av de anförda fallen ansett olycksfall i arbetet föreligga.
Trots detta har man, delvis med ledning av de synpunkter, som riksförsäkringsanstalten
har anfört, icke ansett det vara möjligt ur teknisk synpunkt
att i lagtexten klart och tydligt utskilja dessa fall, om man borttoge den
fria prövningsrätt, som nu är gällande. Riksförsäkringsanstalten^ som väl är
den myndighet, som sitter inne med den största erfarenheten på detta område,
har sagt i sitt till utskottet avgivna utlåtande, att särskilt ifråga om
dessa muskelåkommor det emellertid finns talrika fall, där varken genom lä -karundersökning eller på annat sätt kan klarläggas, huruvida olycksfall i arbete
föreligger eller icke. Här måste spörsmålet kunna avgöras efter avvägande
av de i de särskilda fallen lämnade uppgifterna om dels det yttre händelseförloppet
vid ett tillfälle, då ett uppgivet sjukdomssymptom framträdde,
eller närmast förut, dels den närmare karaktären av detta och eventuellt tidigare
symptom med flera omständigheter, sådana de av läkaren kunnat iakttagas.
Utskottet har vid sitt avslag på den föreliggande motionen. stött sig
på uttalanden av denna art och förutsätter såsom självklart, att man i den fria
prövningen av i varje mål förekommande fall ytterst noga ser på. huruvida
indikationerna peka på, att ett olycksfall i arbete föreligger eller icke. Utskottet
har icke ansett det vara möjligt att komma längre än till en undersökning
i varje särskilt fall av dylika sjukdomsfall i arbete, som redan nu äger
rum. Ett bifall till framställningen i denna del, som skulle avse att i själva
lagen införa en text, som utan prövning hänförde sjukdomsfall av denna art
till olycksfall i arbete, har utskottet ansett medföra verkningar av så omfattande
räckvidd, att utskottet icke ansett sig kunna gå med på motionen. Svårigheterna
ligga naturligtvis på ett annat område och bero på, att vi inte ha
en ordnad sjukförsäkring, som kan upptaga alla dessa fall. som icke kunna
hänföras till olycksfall i arbete.

Lördagen den 12 maj f. in.

21 Nr !{4.

Beträffande det material, som nu motionären särskilt liar framfört, vill jag
säga, att detta är åtskilliga år gammalt och att det väl iörhåller sig på^ det
sättet, att även artikelns författare i Soeial-medicinsk tidskrilt måste se något
annorlunda på detta problem för närvarande. Byråchefen von Schulzenheim
i riksförsäkringsanstalten har nämligen för sin del undertecknat riksförsäkringsanstaltens
utlåtande över motionen och i detta säges ordagrant: »Efter
försäkringsanstaltens förmenande möta mj’cket stora svårigheter att i fråga
om här förevarande och liknande åkommor träffa särskilda lagbestämmelser för
klarläggande ensamt vad dem angår av begreppet olycksfall i arbete och därmed
utesluta dem från den fria prövning efter i allmänhet antagna grundsatser,
som gällande lagstiftning förutsätter och som möjliggör anpassning efter
föreliggande omständigheter. Detta så mycket mer som vid en reglering i detta
syfte rörande de av motionären särskilt åsyftade muskelsträckningarna hänsyn
måste tagas till övriga dylika och till andra liknande åkommor. Icke heller
lär det, förutsatt att ett särskiljande av vissa muskelsträckningar från övriga
läte sig i lagstiftningsväg tillfredställande göra, böra ifrågakomma att. — såsom
motionären måhända avser — under olycksfallsförsäkringslagen inordna
dessa, även när de icke härleda sig från olycksfall. Därigenom skulle nämligen
gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen på denna
punkt utplånas.»

Som min egen åsikt beträffande ifrågavarande fall vill jag säga, att jag förutsätter,
att vid dylika sjukdomsfall i arbete, där det gäller att undersöka,
huruvida olycksfall föreligger eller inte, man går ytterst noggrant tillväga.
Så långt jag känner vår läkarkår och de intyg, som av dess medlemmar presteras
på detta och andra områden, är jag mera benägen för att tro, att de sträcka
sig längre i välvillig riktning än i motsatt sådan. Det är detta, som gör att
jag tror det är omöjligt att komma längre än vad vi redan ha kommit på detta
område, nämligen att man företager en ytterst noggrann och ingående ^undersökning
från fall till fall. Om man ser på utvecklingen på detta område, så
synes det vara så, att man började med en jJterst liberal tolkning av bestämmelserna
men övergick sedermera till en strängare för att nu så småningom
på nytt vara i färd med att åter tolka bestämmelserna mera liberalt. För min
del skulle jag också vilja uttala den förhoppningen, att den överläggning, som
motionären bär fått till stånd beträffande detta spörsmål, även om den nu icke
länder till något direkt positivt beslut, dock skulle föra det goda med sig. att
om möjligt en större uppmärksamhet ägnas dessa frågor, så att ingen skall
kunna göra gällande, att någon felaktig tolkning av gällande lag äger rum.

Med stöd av dessa synpunkter, herr talman, anhåller jag om bifall till andra
lagutskottets nu förevarande hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Som framgår av den reservation, som jag avgivit.
har jag icke reserverat mig till fördel för motionens första alternativa yrkande,
vari begäres, att man utan vidare skall förklara, att alla muskelsträckningar
skola räknas såsom olycksfall i arbete. Jag har i stället inskränkt mig
till att begära en mera allsidig och förutsättningslös utredning av frågan,
och jag anser mig med hänsyn till vad som påtalats i motionen
och vad som förekommit i utskottet ha anledning att vidhålla detta
yrkande. Jag har nämligen kommit till den bestämda uppfattningen.
att man — såsom också herr Hagman var inne på — undan för undan
i tillämpningen av denna lag, evad det gäller skador av detta slag, åstadkommit
en viss restriktivitet, som enligt min mening går alldeles för långt. Jag har
nämligen den uppfattningen, att när det gäller en sådan lagstiftning som denna,
bör man i ett tveksamt fall följa den gamla domareregeln: hellre fria än
fälla.

Ang.

visst tillägg
till lagen om
försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Nr 34.

22

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang.

visst tillägg
till lagen om
försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Det är en gammal ur sociala synpunkter tilltalande regel denna. Men den
haj man synbarligen icke följt i en mängd fall, när det gällt att avgöra dessa
frågor.

Här förekommer t. ex. när det gäller muskelsträckningar i ryggen och ryggskott
tre olika slags fall, kan man säga. Det förekommer det fallet, där man
bestämt kan säga, att ryggskottet beror uteslutande på vanlig sjukdom; det
förekommer vidare det fallet, då ryggskott eller muskelsträckning beror på
olycksfall; och slutligen förekommer ett tredje slag av fall, där man inte är
så alldeles säker på, vad som orsakat muskelsträckningen eller ryggskottet.
Det kan vara en kombination av sjukdom och olycksfall. När det gäller denna
tredje kategori, blir det svårt att avgöra, hur man skall ställa sig till en mängd
fall, där det kan vara tveksamt, huruvida de skola komma under olycksfallsförsäkringslagen
eller icke. Jag anser för min del som sagt, att då är det riktigt
att följa den gamla goda domareregeln: hellre fria än fälla.

Man har emellertid, så vitt man kan se av de handlingar, som äro bifogade
utskottsutlåtandet härvidlag, kommit in på en praxis, som jag för min del inte
alls kan anse vara riktig. Där säger man nämligen, att om en gammal arbetare,
som är sjuk, råkar ut för ett olycksfall, så är det antagligt, att han är rent
av predestinerad till att råka ut för en sådan olycka, och den omständigheten,
att det inträffar på grund av halkning eller sådant, skall man taga mindre hänsyn
till än därtill, att vederbörande på grund av ålderdom, överansträngning
och sjukdom är försvagad. På grund härav torde det i många fall bli så, att
man säger, att olycksfallet är beroende på, att mannen är gammal, utsliten och
sjuk, och den omständigheten, att han t. ex. vrickat sig vid ett visst tillfälle, är
bara ett tillstötande moment och icke motiverar, att mannen skall få olycksfallsersättning.
Man förklarar helt enkelt, att mannen varit sjuk och försvagad
förut, och alltså kan olycksfallet icke hänföras under olycksfallsförsäkringslagen.

Jag måste säga. att om man går in för ett sådant system och en sådan praxis,
måste följden med avseende å alla gamla och sjuka arbetare bli den, att de
råka ut för det förhållandet, att de ha mycket små utsikter att få någon fördel
av hela den sociala anordning, som ligger i olycksfallsförsäkringslagen. Om
man kan ur de yttranden, som bifogats utskottsutlåtandet. dra den slutsatsen,
att man skall med avseende å gamla sjuka arbetare tolka lagen på det sättet, så
måste jag säga, att det är en oerhörd farlig praxis, som man slagit in på.

Ja, detta är några få ord, som jag velat säga i denna fråga.

Nu säger herr Hagman, att den man, byråchefen von Schulzenheim i riksförsäkringsanstalten,
som skrivit den långa uppsatsen i Socialmedicinsk tidskrift
och där redogjort för alla dessa 30 fall, som motionären var inne på, numera
har en annan uppfattning, därför att han undertecknat det utlåtande av riksförsäkringsanstalten,
i vilken motionen avstyrkts. Det är emellertid att märka,
att han inte har som chef undertecknat riksförsäkringsanstaltens yttrande. Det
kan ju^ inträffa, att en person i statstjänst många gånger kan få underteckna
ett utlåtande, som han själv inte gillar. Den omständigheten, att man undertecknat
ett utlåtande, utgör därför, såvitt jag förstår, intet bevis för. att man
också gillar utlåtandets innehåll.

Men det är ju mycket möjligt, att det i detta fall förhåller sig så, att den
ifrågavarande byråchefen kommit till en annan uppfattning i frågan. Men i
så fall vill jag säga, att redan den omständigheten, att en person i en sådan ansvarsfull
ställning ena gången kan skriva en sådan artikel, som den motionären
här var inne på, och andra gången underskriva ett sådant utlåtande, som det här
är fråga om, utgör en antydan om, att det här verkligen finns skäl för att titta
litet på hela denna sak och undersöka, huruvida det är en riktig praxis som tilllämpas.
En sådan undersökning borde givetvis omhänderhavas av utomstående

TjöriluK‘“U t!eu 12 maj f. in.

23 Nr 34.

personer, av personer, som hittills icke varit engagerade i denna fråga, och detta ^asl *tiilägg
är också avsikten med den reservation, som jag här framfört. tiu lagen om

Slutligen vill jag säga, att den motion, som här väckts, är bl. a. underskriven försäkring
av 12 ledamöter av kammaren, vilka — såvitt jag vet — fortfarande gå i tungt för olycksfall
kroppsarbete, när de sluta här i riksdagen. Jag drar därav den konklusionen,
att de ha en viss praktisk erfarenhet av dessa förhållanden, som en del av oss 1 or •''
andra saknar. Och jag tycker, att detta bör tala för, att man inte utan vidare
bör avfärda denna motion på det sätt som utskottet här vill göra.

Från dessa utgångspunkter ber jag, herr talman, att för min del få yrka bifall
till den reservation, som jag avgivit vid utskottets utlåtande.

Herr Sundström: Herr talman! Herr Hagman uttalade, att han fann det

underbart, att inte åtminstone somliga av de av mig omnämnda fallen ansetts
vara olycksfall i arbete. Ja, jag anser också, att detta är underbart, och det är
därför jag väckt min motion. Vi äro således ense om, att det är egendomligt,
att inom den sociala olycksfallsförsäkringen en sådan praxis tillämpas, att de
nämnda fallen icke betraktas såsom olycksfall i arbete och att vederbörande arbetare
således icke få någon ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Vidare sade herr Hagman, att det ofta är svårt att avgöra, om ett visst fall
bör betraktas såsom olycksfall i arbete enligt lagens mening eller icke. _ Jag
vill då erinra om, att i utskottets utlåtande finnes återgivet ett yttrande i frågan
av professor John Berg, som uttalar sig på följande sätt: »Nu är det, som
motionären alldeles riktigt anmärker, i allmänhet lätt att avgöra om ett olycksfall
förelegat såsom orsak till en angiven skada, och detta oaktat lagen icke giver
någon bestämd definition för vad som menas med olycksfall.» Det tycks sålunda
i själva verket vara mycket lätt att avgöra, om ett olycksfall föreligger
eller icke, och givetvis blir det med röntgenfotograferingens hjälp ännu klarare,
om en muskelbristning verkligen föreligger eller ej.

Herr Hagman sade även, att man får lita på de läkare, som i dessa fall ha att
yttra sig; man får lita på de intyg, som inkomma från vederbörande läkare,
som behandlat de särskilda fallen. Ja, det fordrar jag också i min motion. Jag
anser nämligen, att den läkare, som behandlat ifragavarande person, som rakat
ut för olycksfallet, har större kompetens att bedöma, huruvida olycksfall i lagens
mening föreligger, än de läkare i riksförsäkringsanstalten, som skola granska
de i ärendet inkomna handlingarna. Jag anser således, att omdömet av den
läkare, som har behandlat ifrågavarande person, skall vara avgörande i frågan,
huruvida olycksfall i lagens mening föreligger eller icke.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag dära samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Sundström begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 34. 24

Lördagen den 12 maj f. m.

visstliMaa Seåan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringsprotill
lagen om P°sitionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
försäkring av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för jaför
olycksfall propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

i arbete.

(Forts.)

§ io.

Om lag an- Vidare förelåg till avgörande sammansatta andra lag- och jordbruksutskotMmedtu''.
t?ts lltlåtande’ nr 1. i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med föreädesvaror.
sjag till lag angående handel med utsädesvaror, dels ock i ämnet väckta motioner.

. Genom en den 17 februari 1928 dagtecknad proposition, nr 77, vilken hänvisats
till lagutskott och för behandling överlämnats till andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående handel med utsädesvaror.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nämligen,

nr 433, av herrar Gardell i Gans och Gardell i Stenstu, vilka hemställt att
propositionen måtte avslås; samt

nr 436, av herr W eib ull, som påyrkat vissa ändringar i 2 § av lagförslaget.

Enligt^ överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet
hade ifraga va rande proposition med tillhörande motioner hänskjutits till behandling
i sammansatt andra lag- och jordbruksutskott.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med förklarande, att Kungl. Maj:ts förslag icke kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga ett i momentet
intaget förslag till lag angående handel med utsädesvaror, i nedan intagna
delar så lydande:

3 §•

Vad i 2 § i och 2 mom. är stadgat skall ej gälla,

där den, som odlat fröet, säljer det utan offentligt utbjudande eller till
någon, som icke själv skall använda det till utsäde;

där köp av frö sker mellan köpmän i och för deras rörelse;

där fröet är förpackat i emballage, försett med obruten plomb i enlighet
med gällande bestämmelser angående statsplombering av frövara, och tiden
för plomberingsbevisets giltighet ej utgått vid tiden för varans avlämnande.

I fall, som nu sagts, äge vad i 6 och 7 §§ stadgas ej tillämpning.

Säljes frö under beteckningen avrensningsfrö, är uppgiftsplikten inskränkt
till vad i 2 § 1 mom. a) och d) sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.; samt

B. att motionerna IX: 433 och 436, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Lördagen den 12 maj f. in.

Nr 34.

25

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Johanson i Hallagården och Andersson i Grimbo, vilka ansett,
att 3 § bort erhålla följande lydelse:

»Vad i 2 § 1 och 2 mom. är stadgat skall ej gälla,

där den, som odlat fröet, säljer det till jordbrukare för användning i dennes
jordbruk eller till köpman i och för dennes rörelse;

där köp — ---—- rörelse;

där fröet —----—- -— avlämnande.

I fall---—- — •— tillämpning.

Säljes ■— -— -— •—- — sägs.;

av herrar greve Svens, Sigfrid Hansson, Elof B. Andersson, Sjöblom, Lundell
och Lorichs, vilka ansett, att tiden för lagens ikraftträdande borde bestämmas
till den 1 januari 1929; samt

av herr Lorichs beträffande viss del av motiveringen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Hage, som yttrade: Herr talman! I avseende på föredragningen av

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 hemställes,
att först må föredragas utskottets förslag till lag angående handel med utsädesvaror
paragrafvis med slutstadgande, ingress och rubrik sist, att därefter må
föredragas utskottets hemställan i mom. A och B, samt att vid den del av förslaget,
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet.

Denna hemställan bifölls.

I överensstämmelse härmed upptogs först till behandling utskottets i mom. A.
innefattade lagförslag.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen
av denna fråga inom utskottet och därvid tillsammans med herr Andersson
i Grimbo avgivit en reservation beträffande tredje § i den av utskottet föreslagna
lagtexten, ber jag att få yttra några få ord.

Jag vill då först säga, att jag för min del varit mycket tveksam mot det av
utskottet föreslagna lagförslaget. Eätt stor tveksamhet har på många håll
också gjort sig gällande beträffande lämpligheten av en sådan lagstiftning som
denna. Såsom framgår av propositionen sid. 73, hava tre ledamöter av lagrådet
uttalat ganska starka betänkligheter mot förslaget. De säga bl. a., att
en lagstiftning sådan som denna är, enligt vad en rik erfarenhet i liknande fall
bestyrker, i tillämpningen förenad med stora olägenheter, till stor del sådana,
som icke låta sig på förhand beräknas, än mindre förekommas. Även på andra
håll har man hyst betänkligheter mot den föreslagna lagen. Sålunda har
Svenska lantmännens föreningsblad haft åtskilligt att invända. Tidskriften
finner sig icke principiellt övertygad om statens förmåga att genom förbud
och tvångsåtgärder reglera handeln av vad slag den än må vara. Försök i
denna riktning gjordes ju, säger tidningen, i stor omfattning under krigs- och
krisåren, men aldrig har väl vare sig förr eller senare så mycket skoj bedrivits
med både pris och kvaliteter.

Det har även inom kammaren väckts motion om avslag å lagen. De ifrågavarande
motionärerna, herrar Gardell i Gans och Gardell i Stenstu, anföra bland
annat, att lagen enligt deras mening saknar den smidighet, som erfordras för
att småbrukarna skola kunna erhålla utsäde i lämplig tid utan att behöva göra

Om lag angående
handel
med utsädes
var or.

(Forts.)

Nr 34. 26

Lördagen den 12 maj f. m.

Om lag angående
handel
med utsädesvaror.

(Forts.)

sig till lagbrytare, samt att de lokala frökontrollanstalterna, om förslaget upphöjes
till lag, skulle komma att visa sig alldeles otillräckliga.

Alla dessa betänkligheter skulle kunnat utgöra berättigad anledning till att
yrka avslag på hela lagförslaget. Emellertid hava dessa betänkligheter föranlett
det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet att föreslå, att lagen
endast skulle omfatta de egentliga frövarorna, nämligen frö av vallväxter, rotfruktväxter
och köksväxter. Efter denna beskärning ha de väsentligaste anmärkningarna
mot lagen bortfallit. En lagstiftning, som endast omfattar de
egentliga frövarorna, kan man kanske icke ha så mycket att invända emot.

Emellertid finns det en punkt, som jag önskar skulle få en annan lydelse.
Det heter nämligen i 3 §, att upplysningsplikten icke skall gälla, »där den, som
odlat fröet, säljer det utan offentligt utbjudande eller till någon, som icke
själv skall använda det till utsäde». Jag har inom utskottet ifrågasatt, att
man borde låta handeln vara fri jordbrukarna emellan, och jag har därför reserverat
mig vid denna paragraf. Den bestämmelse, som föreslagits i 3 §, kommer
säkerligen att föranleda tvistigheter om vad som menas med offentligt
utbjudande. Utbud genom annonsering, genom att stå på torget eller genom
försäljning i bod, kommer givetvis att betraktas som offentligt utbjudande.
En lantman, som utbjuder sitt frö till en eller ett par grannar, får väl däremot
anses göra detta utan offentligt utbjudande. Men hur går det, om han utbjuder
sitt frö till många grannar? Ett utbud till många är väl tämligen offentligt.
Utskottet säger icke heller någonting härom i motiveringen, vilket skulle varit
önskligt, så att man fått någon ledning i fråga om tolkningen av 3 §. Då det
skulle vara av intresse att få närmare upplysning om den saken, skulle jag
vilja fråga herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet vad som
menas med uttrycket »utan offentligt utbjudande» i denna paragraf.

Jag vill emellertid icke föranleda någon längre debatt i denna fråga, då
utskottet på sätt som skett enat sig om och i lagförslaget borttagit allting
som rör stråsäd, trindsäd och skogsfrö. utan jag ber, herr talman, att, när vi
komma till 3 §, få yrka bifall till den av mig och herr Andersson i G-rimbo avgivna,
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Lorichs: Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag till lag angående handel
med utsädesvaror har inte kommit igenom utskottsbehandlingen annat än
i starkt beskuret skick. Lagen har i själva verket blivit så starkt beskuren,
att man på flera håll hyst mycket stor tvekan, huruvida icke hela syftemålet
med lagen genom denna inskränkning skulle till mycket stor del gå förlorat.
Såsom den föregående talaren nämnde, har man ju från lagens tillämplighetsområde
borttagit all stråsäd, all trindsäd och allt skogsfrö, och det återstår
bara vallväxtfrö, rotfruktsfrö och köksväxtfrö. Denna inskränkning förefaller
mig så mycket märkligare, som riksdagen år 1926 på grund av en motion av
herr Nilsson i Tånga skrev till Kungl. Maj:t och begärde skyndsamt framläggande
av förslag till lag i ämnet, grundat på det sakkunnigutlåtande, som år
1922, vill jag minnas, blivit avlämnat. Varken i utskottsbetänkandet eller i
kammaren talades det då ett ord om att det inte var meningen att lagen skulle
omfatta allt utsäde. Det förefinnes alltså en rätt stor skillnad mellan sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande år 1926 och samma utskotts
utlåtande år 1928.

Emellertid, som herrarna se, föreligger här ett praktiskt taget enhälligt utskottsbetänkande.
De tveksamma ha ansett sig kunna gå med på saken. Och
det finns ju också åtskilligt, som talar för förslaget, sådant det nu föreligger
från utskottets sida. Eörst och främst har ju genom utskottsbetänkandet, vilket.
såsom jag förmodar, blir riksdagens beslut, den principen blivit godtagen,
att en säljare av utsäde har vissa skyldigheter mot köparen, nämligen en viss

I.önliiKoii I''J. maj f. in.

27

Nr !M.

upplysningsplikt, och att han ådrar sig ansvar, om han icke uppfyller denna
plikt eller lämnar felaktiga uppgifter. Därigenom har en ram blivit uppbyggd,
och det kan ju sedermera bli en lämplighetsfråga, vad man vill lägga in under
lagen. Min tro är, att niir det får gå några år och man blir van vid lagen i
lantmannakretsar, densamma så småningom kommer att utvidgas till att omfatta
även stråsäd.

Vidare har utskottet sagt — och det argumentet kan man icke heller underkänna
— att man bör vara försiktig, då det gäller att lagstifta på ett område,
som icke förut legat under lagstiftning. Då man märkvärdigt nog på sina
håll inom lantmannakretsar hyser ett visst misstroende mot lagen, så kanske
det behövs någon tid, innan detta misstroende lägger sig. och det är måhända
därför skäl att inte taga för mycket på en gång. Vidare är det ostridigt, att
de missförhållanden, som råda på utsädesmarknaden, hänföra sig mest till fröhandeln,
och det är därför angelägnast, att handeln på detta område först
regleras genom en lagstiftning av detta slag.

Dessa skäl ha vi alla varit med om inom utskottet, och det förefaller mig.
som om utskottet bort kunna stanna vid dessa skäl. Men utskottet har velat
bättra på sin mening genom några påståenden, som jag för min del måste reagera
mot, och jag har därför anmält en reservation med avseende å motiveringen.

Utskottet säger på sid. 5 tredje stycket följande: »I fråga om strå- och

trindsäd föreligga även större möjligheter för köparen att själv kunna bedöma
varan i vissa avseenden, än då fråga är om egentligt frö, vars värde såsom utsäde
icke kan utrönas genom en besiktning av fröet utan först efter företagen
analys.» I vissa avseenden, säger utskottet, kan man ifråga om strå- och
trindsäd bedöma varan vid okulär besiktning. Vad är det för avseendenV Jo.
man kan titta på sidan 8 under 2 §, vad för saker säljaren skall uppge för
köparen, och därav kan man sluta sig till, vilka moment man kan anse obehövliga,
då det är fråga om sädesfrön och ärter. Man kan icke neka till, att
då det är fråga om storkorniga frön. är det lättare att skilja mellan frön och
ogräs och sådant. Man kan se svarthavre bland vithavre och råg bland vete.
men inblandningar i egentligt frö ser man icke med full säkerhet. Man kan
icke ens säkert bestämma slagen. Visserligen kan man skilja på vete och råg.
men man kan icke säga, om det är vårvete eller höstvete eller om det är vårråg,
midsommarråg eller höstråg. Icke ens sädesslagen kunna alltså med full visshet
bestämmas genom okulär besiktning. Angående sorten gäller detsamma,
att man icke kan avgöra densamma med blotta (ögat.

Men det är andra saker man icke kan se annat än efter analys, när det är
fråga om sädesslagen, och det är särskilt en viktig sak. Det står i Kungl.
Maj:ts förslag i 2 § 3 mom., att om säljaren vet, att den gröda, varav fröet
skördats, varit behäftad med vissa sjukdomar, som äro förlustbringande för
jordbruket, med sot, strimsjuka eller fusarios, eller att fröet är behäftad med
sådan sjukdom, så är han skyldig att uppgiva jämväl detta. En säljare av
utsäde kan alltså, om denna lag skulle tillämpas i föreslaget skick, sända fröna
till frökontrollanstalt och få uppgift på om t. ex. fusarios vidlåder fröna eller
ej. Då är han tvungen att uppge det för köparen. Det är t. ex. i år synnerligen
stor fara för fusarios. Alla sådana fall bli visserligen icke anmälda, därför
att vederbörande icke vet om dem, men en stor del fall komma dock att tillkännagivas
till hjälp för köparen, så att han kan vidtaga nödiga åtgärder till
förekommande av faran. Jag håller före, att det är en så viktig bestämmelse,
att jag för den sakens skull varit mest tveksam om att taga bort sädesslagen
från lagens giltighetsområde.

Men så säger utskottet icke något om en av de allra viktigaste egenskaperna
hos utsädet, utan vilken alla andra egenskaper äro av noll och intet värde,
nämligen grobarheten. Det kan inte, vare sig fråga är om egentligt frö eller

Om lag an gående

han del

med vt sädesvaror.

(Korts.)

Nr 34.

28

Lördagen den 12 maj f. m.

Om lag an gående

han del

med ut sädesvaror.

(Forts.)

sädesslag, utrönas annat än genom analys. Man kan visserligen i fråga om
sädesslag med en viss grad av sannolikhet säga, att de äro friska och grobara,
men det är icke säkert. Då utskottet säger, att i fråga om egentligt frö dess
värde såsom utsäde icke kan bedömas annat än efter företagen analys, så
skulle detta, om man bokstavligen tolkar orden, betyda, att det skulle gå för
sig att göra det utan en sådan analys, då det är fråga om sädesslag. Det är
så orimligt, att jag känner mig föranlåten yrka, att dessa rader få gå ut ur
motiveringen.

Så fortsätter utskottet: »Försäljning av utsäde av stråsäd och trindsäd
torde ock i betydlig omfattning äga rum mellan odlarna själva. Genom ett undantag
för dylikt utsäde torde därför handeln odlare emellan beredas skälig
rörelsefrihet.» Ja, det är ett axiom, en självklar .sak, att då det icke finnes
restriktioner eller hinder, är rörelsefriheten icke blott skälig utan oförhindrad.
Nu är det fråga om den punkt i 3 §, som herr Johanson i Hallagården talade
om. nämligen om frihet från uppgiftsskyldighet, »där den. som odlat fröet,
säljer det utan offentligt utbjudande eller till någon, som icke själv skall använda
det till utsäde». Det är en bestämmelse, som innebär ett undantag, som
skall gälla för odlarna själva. De, som odla frön, få sälja till andra, om de icke
bjuda ut offentligt, och de få sälja till spannmålshandlare utan att uppgiva
analys. Det innehåller bestämmelsen i denna sak. Så säger utskottet, att genom
att taga bort spannmålen från denna lag beredes odlaren skälig rörelsefrihet.
Det innebär alltså att 3 § 1 mom. icke skulle innebära skälig rörelsefrihet
för odlaren. Inte har någon sagt något sådant. Det är icke meningen
att säga annat, än att, om paragrafen godkännes, får odlaren en skälig rörelsefrihet.
Den del av motiveringen, som jag nyss läste upp, förefaller onödig och
felaktig och bör även den tagas bort.

Vad beträffar 3 §, där herr Johanson i Hallagården och herr Andersson i
Grimbo reserverat sig. så förefaller det mig, som om deras reservation
skulle gå för långt. Det skulle faktiskt innebära, att under lagen icke
skulle falla andra än rena spannmålshandlare. Alla odlare skulle få sälja
allt vad de producera alldeles fritt. Med andra ord allt ansvar enligt lagen
skulle falla på handlandena. Odlare behövde icke företaga några analyser
eller ge några uppgifter till sina köpare, men handlandena skulle vara underkastade
lagen. Det förefaller mig vara att gå val långt, och det blir icke något
kvar av lagen på det sättet.

Slutligen ett par ord om övergångsbestämmelserna. Kungl. Maj:t har föreslagit,
att lagen skulle träda i kraft den 1 juli 1928. Utskottet föreslår, att lagen
skall träda i kraft den 1 juli 1929. Nu har det sagts som skäl emot
Kungl. Maj:ts förslag, att det blir så kort tid mellan beslutets fattande och
lagens ikraftträdande, att folk icke skulle få reda på vad lagen innehåller och
att därigenom skulle uppstå svårigheter. Det är i själva verket icke så farligt,
ty vårsäsongen är nu slut. Utskottet har emellertid föreslagit, att man
skall uppskjuta lagens ikraftträdande ett helt år. Det är däremot något, som
iir onödigt. Det bleve då en hel frösäsong till, som komme att gå, utan att
lagen trätt i kraft, och vad skall det tjäna till att vi, när vi få en lag, som skall
reglera ett missförhållande, utan något som helst skäl skjuta upp tillämpligheten
ett helt år? Vi reservanter — jag är ensam från denna kammare, men
det är några från första kammaren — ha därför tänkt oss. att lagen skulle
träda i kraft den 1 januari 1929. Därmed vunne man, att både lantbrukare
och köpare finge en viss respittid att sätta sig in i lagen och dess bestämmelser,
men på samma gång vunne man, att nästa års frösäsong komme under lagens
föreskrifter. På det sättet vunne man båda syftena.

För ögonblicket ber jag, herr talman, att få yrka bifall till 1 § i lagen med
den ändring i motiveringen, att den del därav på sid. 5, som börjar med orden:

Lördugeu ilru 12 nmj f. m.

Nr .''S4.

29

»Ifråga om» och slutar med orden: »skälig rörelsefrihet» måtte ur motiveringen
utgå.

Herr Jonsson i Risinge: Herr talman, mina herrar! Denna fråga intresserar
mig så mycket och är för övrigt för jordbruket av så stor betydelse, att jag
skall be att få säga några ord.

Till en början vill jag framhålla några allmänna synpunkter, då en så kallad
tvångslag införes. Då öppnar man ett nytt fält eller område för processer
och tvister. Då vi i dag tala om frön, kan man säga, att vi lägga ett tvistefrö
i jorden, som jag tror kommer att bära frukt, men den frukten skördas av
advokater. Och när jag idag såg vår ärade sekreterare slå i den svenska lagboken,
blev jag frapperad av hur tjock den var, och den blir tjockare år från
år. Jag tror icke, att detta länder landet och folket till lycka och välstånd,
utan jag vill hålla på den gamla satsen: få lagar, men goda lagar. Det ger
icke något produktivt arbete allt detta med det myckna lagstiftandet.

Jag skulle dock tro, att avsikten med denna proposition har varit god. Man
har funnit, att man behöver hjälpa jordbruket. Jag vill då taga en liten bild.
Jag skulle vilja likna Sveriges jordbruk vid en sjuk man. Och statsmakterna
ha insett detta, och mannen lider verkligen, ty han lider under ekonomiskt betryck.
men statsmakterna ha ställt fel diagnos. De ha trott, att han bara
fryser, och därför ha de klätt på honom det ena plagget efter det andra, och
slutligen ser det ut, som om han icke skulle kunna röra sig, utan han liknar
en stor byst. Faller han omkull, så undrar jag, om någon kan resa upp honom,
och vem som skall göra det?

Emellertid berör det föreliggande lagförslaget endast jordbrukare. De äro
både producenter och konsumenter, men det kommer en tredje part emellan,
nämligen köpmannen. Nu vill jag erkänna, att det så väl bland jordbrukarna
som bland köpmännen finnas samvetslösa eller rättare sagt illojala människor,
men man får icke taga hela Sveriges jordbrukarekår under den benämningen.
De samvetslösa personerna har jag trott skulle i det långa loppet förgöra sig
själva, och jag har ansett, att man icke behövde lagstifta så mycket för de
lojala personerna. Jag menar, att det verkar, som om man hade ett visst misstroende
mot jordbrukarna, och ansåge, att de icke göra vad de kunna. Detta
verkar nästan som ett slag för örat på mig och den kår jag tillhör, att man vill
genom lag föreskriva, att det och det får du göra och det ena eller det andra
begriper du inte.

Under de trettio år jag varit jordbrukare ha vi kommit ofantligt långt på
upplysningens väg utan lagstiftning i berörda avseende. Under hela denna
tid ha vi haft och ha fortfarande en kamp mot ogräset, och det är närmast detta,
som denna kungl. proposition inriktar sig på att bekämpa. I början av dessa
trettio år förde vi en ojämn strid, kan jag säga, mot ogräset. Vi ha under
senare år fått bättre redskap och fått upplysning i många avseenden, som
gjort, att vi kunna bekämpa ogräset på ett bättre sätt, än vi kunnat förut.
Att lagstifta mot allt det ogräs, som finnes i vårt land, anser jag vara hopplöst,
vi ha många frön som flyga med vinden över marken, och lagstifta mot
dem kunna vi icke. Jag fick lära mig i min ungdom, att törnen och tistlar
skall jorden bära i alla dina livsdagar. Jag tror, att dessa ord ännu äro sanna,
och det har jag också fått erfara som jordbrukare.

Vi ha många ogräs, som fröa av sig själva, som komma i jorden och som kunna
komma upp efter 5—6 år. Hur mena herrarna, att vi skola lagstifta mot
detta?

Jag nämnde ordet uppljrsning. Vi ha kommit så långt i detta avseende, det
kan ingen förneka, att vi ha fått valuta för de medel statsmakterna beviljat dels
till folkhögskolor och dels till konsulenter. Våra vandringsrättare ha en stor

Om lag angående
handel
med utsädeavaror.

(Förta.)

Nr 34.

30

Lördagen den 12 maj f. in.

Om lag an gående

han del

med ut sädesvaror.

(Forts.)

uppgift att fylla genom att bistå jordbrukarna, då de äro tveksamma om vad
de skola göra. De kunna rådgöra med dem om olika sädessorter och även var
de skola inköpa sina sädesvaror. Vi ha vidare växtförädlingsanstalter. Jag
skall icke nämna några särskilda, men herrarna förstå vilka jag åsyftar. Dessa
ha gjort vårt land och enkannerligen Sveriges jordbrukare en ofantligt stor
tjänst. Men jag vill dock icke vara med om att så att säga ge dessa monopol
på handeln med utsäde, jag kan icke komma ifrån, utan att jag ser en fara i
att man vill intränga denna handel på vissa bestämda banor, som leda fram
till monopol. Jordbrukarna sätta stort värde på att få handla fritt, som man
säger. Det är en av den svenska jordbrukarens förmåner, att han är en fri
man. Skall man taga på honom en tvångströja, den ena efter den andra, så
kan det verka motsatsen mot vad man åsyftat. Ty det är så, att Sveriges
jordbrukare göra vad de kunna för att avvinna jorden största möjliga avkastning.
Det har gått så långt, -— kanske icke över allt men i min hemtrakt —
att där tävla jordbrukarna med varandra om att få den bästa skörden. Och
det anser jag vara ett av de bästa och förhoppningsfullaste framtidsperspektiv
man kan ha för landet, att de så självmedvetet fylla sin uppgift.

Jag skall icke i detalj ingå på de spörsmål, som framställts från olika talare,
men jag vill ha framhållit, att på upplysningens väg har man redan kommit
långt, och man bör fortsätta på den vägen och icke slå in på nya vägar genom
att lagstifta.

Jag vill citera ett yttrande, som framkommit i den kungl. propositionen och
som gjorts av justitieråden Alexanderson och Wedberg samt regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga. De sluta med att säga något, som egentligen innesluter
allt vad jag skulle vilja säga. De orden äro så värdefulla, att de böra komma
till kammarens protokoll. De säga: »Det synes vid sådant förhållande böra
anbefallas till ytterligare övervägande, huruvida en tvångslagstiftning, sådan
som den föreslagna, i det långa loppet bättre befrämjar en lycklig utveckling
på utsädesmarknadens område än den som med stigande upplysning, intresse
och erfarenhet bland jordbrukarna kan förväntas bliva framdriven av deras
egna stegrade fordringar på den salubjudna varan.» De orden göra mig så gott
att få höra, därför att de innebära ett visst förtroende till Sveriges jordbrukare
och äro uttalade på sådant sätt, att de icke kunna stöta någon.

Slutligen vill jag ha framhållit för statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han å sin sida gjort vad å honom ankommer. Och jag vill ej
i någon mån klandra honom för att han kommit fram med lagstiftningsförslag
på detta område. Jag har sett efter, hur det ursprungligen kom sig, att man
började ifrågasätta att komma fram på denna väg. Det var år 1921. Då omfattade
även förslaget gödningsämnen och kraftfoder, som huvudsakligen importerades,
det var då även fråga om frövaror. Sedermera framhölls, såsom
förut här nämnts, år 1926 motionsvis, att det behövde göras något. Det stod
visserligen i den motionen, att det dåmera ej var så trängande som förut. I
dag anser jag, att det är ännu mindre skäl. Jag vågar dock icke, efter vad
jag funnit vid samtal med olika kammarledamöter, yrka avslag på lagförslaget,
därför att det synes vara så olika i de landsdelarna. Vore det liknande
förhållanden överallt som i Östergötland, skulle jag utan tvekan yrka avslag
på det hela.

Men nu vill jag vädja till kammarens ledamöter att bifalla den reservation,
som framlagts av herrar Johanson i Hallagården och Andersson i Grimbo beträffande
3 §, som går ut på, att handeln med frövaror skall vara fri jordbrukare
emellan.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

I.(inlagen den 12 maj f. in.

31

Nr 34.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det skulle säkerligen ha inne burit

en viss tidsbesparing, då. den näst föregående ärade talaren citerade ett
uttalande från lagrådet och för sin del sade, att det innefattade allt vad han
ville säga, tänkte och kände i saken, om han inskränkt sig till att enbart citera
uttalandet. Men då talaren i sitt anförande därjämte ville göra gällande,
att denna lag vore ett utslag av misstro mot Sveriges lantbrukare, och förutsatte,
att dessa icke äro samvetslösa, så har han rätt i senare delen. Men
lagen är ej ett utslag av misstro mot Sveriges jordbrukare utan snarare mot
en del handlande, som missbrukat sin ställning genom att sälja dåliga frövaror.

Jag hör till dem, som varit synnerligen betänksamma mot föreliggande lagförslag
och endast med stor tveksamhet biträtt detsamma, och kunnat göra
det allenast i det begränsade skick, vari det nu föreligger enligt utskottets
förslag. Men jag har måst böja mig för de vägande skäl, som framburits
för en lagstiftning av den omfattning, som här föreligger, särskilt därför,
att det på fröhandelns område, i synnerhet då det gäller vallväxter, fortfarande
förefinnes — trots all upplysning och trots alla förbättringar — så
stora missförhållanden, att jag funnit mig ej stå till svars med att gå emot
en lagstiftning, när nu förslag därtill föreligger. Det är skälet, varför jag
ansett mig böra biträda detsamma, och det är också det skäl, som varit dominerande
inom utskottet, där från början många voro inställda på avslag, men
sedan böjde sig för sakskälen.

Jag skall ej längre upptaga tiden, men vill härutöver endast säga, att beträffande
den reservation, som är fogad till utlåtandet, och till vilken ett par
talare yrkat bifall, så var man inom utskottet på flera håll välvilligt stämd
mot att göra ett sådant undantag som reservationen avser, men nödgades vi
avstå därifrån, därför att det ej var möjligt för oss att finna en lagtext, som
täckte vad vi avsågo att vinna. Och jag ber att få påpeka, att det förslag till
lagtext, som reservanterna kommit med, är av det slag. att det skulle föranleda
mycket trassel, om det bleve lag. Därför måste jag gå emot reservationen,
trots att jag annars har sympatier för en förändring i likhet med
vad som föreslås däri.

Vidare vill jag påpeka, att då i reservationen påyrkas, att den, som odlar
frö, icke skall vara underkastad den uppgiftsplikt, som föreskrives i 2 § 1 och
2 inom., om han säljer till köpman, täckes detta också av utskottets formulering,
där det i 3 § står, att vad i 2 § 1 och 2 mom. är stadgat skall ej gälla, där
den, som odlat fröet, säljer det —---till någon, som icke själv skall an vända

det till utsäde. Om försäljningen sker till köpman, överensstämmer således
utskottets förslag med reservationen.

Jag har utgått från delvis samma förutsättningar som ett par föregående
talare, att man måste iakttaga försiktighet, när det är fråga om att lägga
tvångsregler på jordbruket och näringarna i övrigt, men funnit, att här föreligga
verkligt vägande skäl för lagstiftning, och därför biträtt förslaget därom.
Men jag har dock ansett, att lagstiftningen bör läggas försiktigt och därför
yrkat, att lagen skall träda i kraft först den 1 juli 1929. Jag har nämligen
ansett, att det är skäl att lata den träda i kraft vid så pass sen tidpunkt,
att det förfinnes tillräckligt tid för jordbrukare och andra, som beröras av
lagen, att sätta sig in i densamma och anpassa sig efter dess krav.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den föredragna paragrafen enligt
utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Den mera väsentliga ändring i den kungliga propositionen, som nu
föreslås av utskottet, består däri, att man velat helt undantaga handeln med
stråsäd och trindsäd från lagens giltighetsområde. När Kungl. Maj:t föreslog

Om lag an gående

han del

med ut sädesvaror.

(Forts.)

Nr 34.

32

Lördagen den 12 maj t. m.

Om lag an gående

han del

med ut sädesvaror.

(Forte.)

en generell lag, så skedde det givetvis därför, att man ansåg, att alla skäl
talade för att man på det sättet borde bereda skydd åt konsumenterna, åt blivande
odlare och köpare av alla slag av frövaror. Och jag vill erinra om, att
då riksdagen år 1926, alltså för endast 2 år sedan, i skrivelse begärde lagförslags
framläggande, talades där aldrig om att något undantag borde göras
beträffande säd. utan det talades helt enkelt om handeln med utsädesvaror överhuvud
taget. Då lagförslaget förelåg och yttranden över detta förslag inkommit,
visade det sig, att samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott med
undantag av ett enda, hade tillstyrkt förslaget i dess då föreliggande skick,
alltså upptagande även handeln med stråsäd och trindsäd. Endast från Örebro
län gjordes i detta hänseende invändningar, medan man från samtliga andra
hushållningssällskap, alltså från jordbrukarnas egna organisationer, i regel
mycket livligt förordade förslags framläggande om en frölag.

Jag vill därför påstå, att anser man över huvud, att en lagstiftning kan påfordras
— och jag skall ej närmare gå in på det, ty det torde vara allmänt
erkänt — så har man under utredningens gång ej fått belägg för, att undantag
borde göras i fråga om stråsäd och trindsäd. Jag vill tvärtom peka på,
att särskilt i de norra delarna av landet förfunnits och väl ännu förefinnas
ganska svåra missförhållanden just i fråga om stråsäd. Å andra sidan vill
jag gärna medge, vad som framhållits av utskottet och även i debatten, att
missförhållandena på detta område icke varit så allmänna, så påtagliga och i
ögonen fallande, som då det gäller handeln med rotfrukts- och vallväxt- och i
viss mån köksväxtfrö. Olägenheterna ha varit mindre framträdande, dels därför
att handeln med utsädesvaror av stråsäd och trindsäd i ganska stor utsträckning
sker direkt jordbrukarna emellan, dels därför att risken för spridande
av ogräs genom denna handel ej är så stor. Överhuvud taget tror jag
ej, att mindervärdiga utsädesvaror av dessa slag så allmänt förekomma, som
då fråga är om vallväxtfrö och rotfruktsfrö. Jag vill dock peka på, att den
allmänna förekomsten av vissa smittsamma sjukdomar, sot, strims.juka och fusarios,
är något, som man har anledning att se upp med, och vissa bestämmelser
i det hänseendet voro intagna i det ursprungliga förslag, som förelädes
riksdagen.

Jag vet också, att vissa betänkligheter gjort sig gällande beträffande höstsäd
av årets skörd, men jag vill i det avseendet peka på, att ett^ särskilt stadgande
fanns i lagförslaget, där det sades, att lagen icke gäller, då på grund av
särskilda omständigheter hinder möter för säljaren att meddela uppgift, och
ett sådant hinder är t. ex. den korta tiden mellan tröskning och sådd.

Jag föreställer mig emellertid, att utskottet nu närmast menat, att det är
fråga om att lagstifta på ett nytt område och att man därför bör gå fram med
försiktighet och varsamhet och inrikta sig på de svåraste missförhållandena.
Och däremot är intet att erinra. Vill man nu först taga detta steg, liar jag
intet att säga däremot. Men vad jag ej kan medge är, att även det något vidare
steg, som ett bifall till propositionen inneburit, skulle ha betytt en obehörig
tvångslagstiftning.

I fråga om lagens ikraftträdande har utskottet velat skjuta på detta ett helt
år utöver vad som av Kungl. Maj :t föreslagits, alltså till den 1 juli 1929, medan
reservanterna i utskottet ansett, att den 1 januari 1929 kunde vara en lämplig
tidpunkt. När nu utskottet ansett, att en viss övergångstid erfordras, synes
det dock, som om tiden till den 1 januari 1929 borde vara fullt tillräcklig, för
att man mera allmänt skall få kännedom om lagens innebörd och på vederbörligt
håll skall kunna inrätta sig efter lagens bestämmelser. Om lagen träder
i kraft den 1 januari 1929, blir den tillämplig på handeln med vallväxtfrö.
rotfruktsfrö och köksväxtfrö nästa år, då sådden skall ske. Och jag kan ej
se något rimligt skäl för att ännu längre uppskjuta lagens ikraftträdande.

Lördagen den 12 maj f. in.

33 Nr :H.

Det har nu från vissa håll, särskilt jordbrukarhåll, framhållits, att handeln
mellan jordbrukare borde vara helt och hållet fri, alltså även då försäljning
sker elter offentligt utbjudande. Jag vill för min del säga, att när ett
utbjudande sker offentligt, genom annonsering eller kringsändande av cirkulär
eller på annat sätt vänder man sig icke till enskilda, förut kända personer,
utan till en stor, i regel icke på förhand av säljaren känd krets av köpare.
Jag kan då ej finna, att det är mer än skäligt, att när man så offentlig!^
bjuder ut en vara, man också har skyldighet att lämna vissa uppgifter
i fråga om varans kvalitet. Och det är ej annat det gäller. Jag kan ej heller
finna, att detta för med sig några mera påtagliga svårigheter eller kostnader
för säljaren. Det är ingen stor avgift, som numera utgår, när en frökontrollanstalt
provar en vara. Jag vill för övrigt uttryckligen understryka, att vad
man avser att skydda är den blivande odlaren, d. v. s. köparen av utsädesvaran.
Han skall kunna fordra en viss garanti för att vad han köper har en
viss kvalitet. Vad som ligger under denna avsikt är helt enkelt vetskapen om,
vilken utomordentlig roll utsädet spelar, huru mycket som står att vinna genom
användande av gott utsäde, men också vetskapen om, vilka stora värden
som kunna förloras genom användning av mindre grobart utsäde eller utsäde,
bemängt, med ogräs. Och vi veta, att även utsäde med en till synes måttlig
inblandning av ogräs kan ge en underhaltig skörd.

Jag kan ej underlåta att uttala en stilla förvåning över att man just från
jordbrukarhåll har hyst betänkligheter i detta hänseende, och att man ej låtit
omtanken om säljarens bekvämlighet betraktas såsom en mera underordnad
sak i jämförelse med omtanken om den blivande odlaren och om den blivande
skörden. En föregående ärad talare liknade den svenske lantmannen vid en
sjuk man, som skulle klädas på — jag antar, att han menade tvångströja ■—•
så att han ej kunde röra sig. Jag vill säga, att denna liknelse icke vidare tilltalar
mig. Jag skulle hellre vilja likna honom vid en frisk och kraftig man.
som har svårigheter att kämpa med. Den ärade talaren sade, att det var att
visa misstroende att nu lägga på honom dessa tvångslagar. Att det skulle visa
misstroende, kan jag ej gå med på. Avsikten är att bereda vissa jordbrukare,
som kanske ej alltid varit benägna att se upp vid inköp av en del utsädesvaror,
ett visst skydd. Det är intet annat det är fråga om. Och om därvid en och
annan jordbrukare, som. säljer utsädesvaror och hittills ej brytt sig om att
analysera dem, skulle bli ålagd att, där han säljer offentligt, göra en sådan
analys, sa kan jag ej finna, att det är ett obehörigt tvång. Det är något, som
endast avser att lända till jordbrukets fromma.

^Det har här talats om, att man bör gå fram på upplysningens väg, och att
pa den vägen en del goda resultat vunnits, då det gällt bekämpande av ogräs.
Jag tror ej, att vi kunna komma fram enbart på upplysningens väg. Jag
tror emellertid, att man genom denna lag får ett kraftigt stöd för det arbete,
som på detta område utföres.

. skall ej längre uppehålla tiden, jag vill endast uttala den förhoppningen,
ja, jag vågar för egen del säga den förvissningen, att lagen, sådan den föreligger
även med den mera begränsade omfattning den torde komma att få,
kommer att visa sig vara ett vapen i kampen mot snyltgästerna på våra åkrar,
ogräsen, och även kommer att bli ett medel för främjande av vårt jordbruks
produktion.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Det är egentligen onödigt att säga
något efter chefens för jordbruksdepartementet anförande, däruti sades allt,
som behöver sägas.

Jag vill därför inskränka mig till att uttala min förvåning över att
bl. a. skogsfrö är uteslutet ur lagen. För några år sedan tog man

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 3-4. 3

Om lag angående
handel
med utsädesvaror.

(Fort».''

>''r 34.

34

Lördagen den 12 maj f. m.

Om lag angående
handel
med utsädesvaror.

(forts.)

in tyskt tallfrö i landet, särskilt till Mellansverige. Om man nu besöker
Mellansverige och ser på ett 30 års skogsbestånd, skall man
ofta se, att stora grupper av träd äro avbrutna i topparna 5 alnar nedanför
toppen. Snön har lagt sig på dem, och sköra som de äro, de där tallarna
av tyskt frö, så brytas de, och 30, 40 års arbete är gjort för intet. Man kan
förvåna sig över att sådant har tillåtits och att den s. k. sakkunskapen gjort
ett sådant misstag, vars följder staten egentligen borde ekonomiskt svara för,
då det är dess tjänstemän, som varit rådgivande. Nu invänder man, att missgreppen
ha insetts, och att det ej mera kommer in sådant frö. Men det kostar
ej något att ha två, tre ord stående i lagen, innebärande att även skogsfrö är
inbegripet i kontrollen. Det var den ena saken jag ville anmärka på.

Den andra saken rör 2 § 3 mom., där man strukit bort helt och hållet det
moment, enligt vilket säljaren, om det varit honom kunnigt att den gröda, varav
fröet skördats, varit behäftad med vissa växtsjukdomar, skulle vara pliktig
att uppgiva detta. Hela detta moment har helt enkelt strukits. Det är
ganska belysande för den anda, som härskar inom riksdagen och inom dess
utskott. Majoriteten söker inte att skapa lagar, varigenom man kan få fram
mesta möjliga ärlighet, utan den försöker att göra lagar, varigenom skojare och
tjuvar komma åt att sko sig så mycket som möjligt. Det är detta, som är föremål
för omsorg i arbetet.

Jag må väl i allt sunt förnufts namn — och det gäller ju även vissa andra
områden av handel — fråga: Om jag vet, att en vara är skadad, skall jag då
inte vara skyldig att uppgiva detta? Nu säger man visserligen, att mer eller
mindre är allt utsäde smittat, havre t. ex. Men det resonemanget håller väl
ändå näppeligen streck.

Jag vill säga till den ärade talaren på östgötabänken, att det här är inte
något misstroende mot jordbrukarna. När man i lagen skriver in, att den, som
säljer frö, vare sig han är jordbrukare eller handlande, skall som en hederlig
man och hederlig affärsman lämna hederliga uppgifter om att denna vara är
hederlig eller motsatta uppgifter i annat fall, så är det ju tvärtom så, att om
hela detta moment varit kvar, så hade det väl varit till en viss uppmuntran
för duktiga jordbrukare, som vilja handla med en viss vara.

Nu säger den ärade talaren, att de som sälja dylikt frö, fördärva sig själva
i längden. Men varför behöva vi då lagstifta om andra saker. Kunna vi inte
säga t. ex., att den som förfalskar växlar, fördärvar sig själv i längden, ty
rätt som det är vill ingen bank ta hans växlar längre. Kunna vi inte säga,
att den som stjäl fördärvar sin näring i längden, ty rätt som det är låser folk
omkring sig, så att han kommer inte åt att stjäla. Då kunna vi avskaffa hela
strafflagen med detta resonemang.

Jag skall inte gå närmare in på den ärade talarens utläggningar om att jordbrukarnas
frihet i handel är deras styrka här i Sverige. Det torde tvärt om
vara så, att det är deras svaghet, och detta torde väl de flesta insiktsfulla
jordbrukare erkänna. Danmarks och Hollands framgångsrika jordbrukare ha
en helt annan och motsatt uppfattning. De anse, att varje mans frihet till handel
är av ondo och fördärvbringande, särskilt för jordbrukarklassen. Se bara
t. ex. på en sådan sak. som den nya lagstiftningen, som tränger sig in i allt
flera länder, rörande äggförsäljningen. Man började med en frivillig lagstiftning
bland Irlands jordbrukare men sedermera utvidgades den och tog form
av officiell lag. Där går man så strängt till väga mot vad man brukar kalla
fri handel, att den jordbrukare i Irland, som säljer ett skämt ägg. döms till ett
punds böter, d. v. s. 18 kronor per ägg. Då kan man få en föreställning om vad
Irlands jordbrukare ha för uppfattning om vad den ärade talaren från östgötabänken
kallade för fri handel.

Jag anser, att Kungl. Maj ds förslag har i utskottet fått både tänder och

Lördagen den 12 maj f. in.

Nr 84.

35

klor avklippta. Det är därför inte mycket att gå med på, men under nuvarande
förhållanden har jag i alla fall intet annat val än att ge min anslutning till
detsamma.

Herr Weibull: Herr talman! Jag är i den föreliggande frågan motionär

och vill därför säga några ord från min egen erfarenhet. Jag har även varit
med år 1921 bland de då tillsatta sakkunniga för utredning av frågan »om åtgärder
till skydd mot faran av spridning av mindervärdigt frö».

Jag skulle först vilja framhålla, att riksdagen under en följd av år bidragit
till växtodlingens höjande genom anslag till de tvenne växtförädlingsinstitutionerna,
och därigenom, som herr Jonsson i Risinge också framhållit, äga
vi nu i vårt land ett utmärkt odlingsmaterial av våra kulturväxter. Det är
detta som gör, att jag inte kan se annat, än att denna lag blir en ny faktor
av betydelse för produktionens utnyttjande av växtförädlingsarbetet och de
kostnader som staten nedlagt härpå.

Redan sedan flera år utestänga vi genom importförbud mindervärdigt utländskt
frö. Jag vill i samband härmed erinra herr Månsson i Furuvik om att
mindervärdigt skogsfrö, som tidigare kunnat införas, icke längre kan importeras
och sålunda ej längre fördärva skogsskötseln i Sveriges land, ty man ger inte
licens för annat skogsfrö än sådant, som är till nytta för vår skogskultur.

Nu är det fråga om en lagstiftning som skyddar odlaren för mindervärdigt
inhemskt frö, och då det hela ju innebär en deklarationsplikt rörande vad fröet
är värt med hänsyn till det ändamål, för vilket det är avsett, d. v. s. man måste
uppgiva dess renhet och grobarhet samt mängden av ogräsfrön, anser jag,
att det är naturligt, att en sådan deklaration skall lämnas, då dessa faktorer
just utgöra fröets bruksvärde.

Vad innebär nu denna deklarationsplikt, då det gäller ogräsfaktorn? Detta
bär särskilt berörts av herr Jonsson i Risinge, och jag skall därför uppehålla
mig något därvid. Vid analysering bestämmes numera ogräshalten uträknad
i antalet ogräsfrön pr kg. frövara. Jag vill nämna att enligt frökontrollstadgan
får statsplomberad timotej, som bekant vårt viktigaste vallgräsfrö, icke innehålla
över 12,000 stycken ogräsfrön per kg., varav högst 2,500 få vara av de
slag som anses såsom för odlingen svåra.

Vad innebär då detta i praktiken? Jo, det betyder, att då man sår 10 kg. statsplomberad
timotej per hektar, så sår man ut av denna vara ej mindre än 25,000
svårare ogräsfrön per hektar. Lagförslaget tillåter nu att utsäde får innehålla
högst tre gånger så mycket ogräsfrö, som statsplomberad vara, det vill
med andra ord säga, att det far innehålla ej mindre än 75,000 stycken per
hektar, vilket i detta fall gör cirka 8 stycken per kvadratmeter. Är det fråga
avrensningsfrö, så får det innehålla 6 gånger så mycket ogräs som statsplomberat
frö. Det gör cirka 50 stycken ogräsfrön per kvadratmeter. I ännu
högre grad ogräsbemängd vara är sålunda förbjuden att säljas. Jag vill med
några ord beröra de nackdelar dessa svårare ogräs äro för odlingen.

r?6\ _van^®aste svara ogrässlagen i timotej äro Anthemis arvensis (åker/r
ui ’ p„Äsanthemum leucanthemum (prästkrage) och Matricaria inodora
(baldersbra). Dessa frön kunna icke maskinellt bortrensas då de förekomma
i frövara av timotej, de halla samma vikt och kärnstorlek som timotej och
kunna således ej borttagas vare sig med trior eller fläkt. Följaktligen komma
dessa ogräsfrön, som skördas i en timotejfrövall, att nästa år på nytt utsås i
vall. Jag vill då framhålla, att ogräsplantor av ovannämnda slag kunna borttagas
för ringa kostnad per hektar under växttiden, och jag behöver här inte
upplysa jordbrukarrep resen tanterna i kammaren, vad just dessa svårare ogräs
innebära för produktionen. Djuren rata dem, och höets torkning försvåras.

Reservanterna säga nu, att bestämmelsen i 2 § 1 och 2 mom. om uppgifts -

Om Jag angående
handel
med utsädesvaror.

(Forts.)

Nr 34. 36

Lördagen den 12 maj f. m.

Om lag angående
handel
med utsädesvaror.

(Forts.)

plikt icke skall gälla, »när den, som odlat fröet, säljer det till jordbrukare för
användning i dennes jordbruk eller till köpman i och för dennes rörelse». Jag
skulle däremot vilja skärpa lagen med att »det skulle även vara förbjudet att så
den vara, man ej får sälja, i egen jord». Man har i vissa länder infört den bestämmelsen,
att frö, som innehåller ogräs utöver en viss bestämd gräns, får
man icke ens så själv. Emellertid skulle nu enligt reservanterna en jordbrukare
få sälja frö oavsett kvaliteten på marknad och torg. Ja, då vill
jag genast säga, att nog har jag sett många frövallar, där man, så att säga,''
har odling i två våningar. Den översta är som en vit slöja, mycket vackert
kanske att se på med blommor av just de tre ogrässlag, som jag nyss nämnde,
som borde varit borttagna under växttiden. Ja, sen kommer man på torget
med denna produkt utan att ha rensat den.

Då jag satt som sakkunnig 1921, roade det mig att resa upp till Distingsmarknaden
i Uppsala, vilken, som herrarna veta, är en stor frömarknad. Det
forsta parti frö jag tittade på var ett parti gammalt klöverfrö. Då jag frågade,
huru hög grobarheten var svarades, att det var inte årets, man kände
ej dess grobarhet; jag var inte spekulant.

Nästa parti som jag observerade var en blandning av timotej, rödklöver och
alsike, som i hög grad var bemängd med ogräs. Då jag yttrade, att »ni. som
ha renseri och frökontroll här i Uppsala, borde låta rensa och undersöka fröet,
så blir det bättre betalt», svarade säljaren, att han ej medhunnit rensningen
på grund av sen tröskning.

Jag reste i Östergötland i fjol, eller närmare bestämt på Yisingsö, och jag
kom då att gå över en nyutlagd vall. Jag reflekterade över, vad det egentligen
var, som var sått, och fann att det var Plantago (kämpe) som utgjorde majoriteten
av vallväxterna. Höskörden kommer således att bestå mera av ogräs än av
klöver och gräs. Det var frö från en marknadsplats i någon av Östergötlands
städer. Jag tar dessa exempel för att visa, att torghandeln med utsäde såsom
den försiggår här i Mellan-Sverige, ofta omfattar endast mycket mindervärdig
och för produktionen skadlig vara. I Skåne ha vi i denna generation ej sett
sådan fröhandel.

I en planmässig fröodling sås utsädet i rader, och odlingen hackrensas. I
dylika odlingar kan man med ganska enkla medel bortrensa allt ogräs. Fröodlingar
kunna icke kallas planmässiga, då man såsom i stort sett sker avsätter
den bästa delen från en del av en vanlig vall till frötäkt. Sålunda kan man
i detta odlingssystem med vallfrö inte använda metoden, att genom hästhackning
borttaga ogräset. De svårare ovannämnda ogrässlagen komma med i
frövaran och äro omöjliga att rensa bort på maskinell väg.

Ja, nu frågar man sig: vad innebär då detta lagförslag? Den hindrar i
stort sett utsåningen av en alltför riklig ogräsflora i vallodlingar av olika slag.
Då invänder man, att det skulle vara till men för jordbrukare, som producera
frö. Jag får verkligen säga, att om lagen kommer till stånd, uppfostrar den
fröodlarna att bättre sköta odlingarna genom att borttaga ogräset i fröodlingarna
under växttiden, ty annars få de inte sälja sitt frö. Handlanden kan
inte heller sälja dylikt ogräsbemängt frö. Själv kan jag inte även med ett synnerligen
väl inrättat renseri, då det kommer sådant frö till mig, borttaga ogräset
utan fröet måste kasseras.

Således kan jag inte alls se detta såsom ett slags intrång på den fröodlande
jordbrukarens frihet, ty då skulle jag inte vilja vara med om att antaga denna
lag. Jag ser den uteslutande såsom en för vår produktion och särskilt för vår
vallkultur mycket betydelsefull faktor.

Beträffande skälen för stråsädens uteslutande från lagen har statsrådet i
sitt anförande berört denna sak. Så skulle jag vilja säga beträffande den
monopolbildning, som påståtts skulle komma till stånd efter en dylik lags till -

Lördagen don 12 maj i. in.

37 Nr 34.

komst, alt hur skall ett monopol kunna uppstå, därför att man är skyldig att
hava fröet analyserat? Sedan många år ha de stora utsädesfirmorna redan inrättat
sig efter denna lags principer, och då borde väl monopol ha utbildats
långt tidigare. Jag vill försäkra kammarens ledamöter, att jag kommer inte
att vara med om någon sorts utsädesmonopol på grund av denna lag.

Sedan har det också talats om att man skulle tidigare varit inne på frågan
om lagstiftning om handel med gödningsämnen, men övergivit denna tanke.
Nu är det ju så, att dessa gödningsämnen tillverkas vid stora fabriker. Alltså
kan man med lätthet koncentrera analyseringen vid dessa, vilket också sker.

Fastän naturligtvis lagen hade blivit mycket fullständigare enligt Kungl.
Maj :ts förslag, är det givet, att med utskottets förslag har man i alla fall en
början gjord till en lagstiftning, söm kommer att bli till nytta för växtodlingen
här i landet, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Herr Månsson i Furuvik talade om

lagstiftningen i Danmark. I propositionen hava ju också förhållandena i detta
land omnämnts, i det att departementschefen yttrar, att »också i Danmark, där
tidigare ett lagförslag i förevarande ämne fallit, hava, enligt vad lantbruksstyrelsen
uppgivit, förhållandena föranlett, att en utredning igångsatts för
genomförande av en lag om handel med utsäde, givetvis i ändamål att åvägabringa
kontroll över den mindre nogräknade utsädeshandeln. Den frivilliga
självverkande kontrollen (det nuvarande danska systemet) bidrar, erinrar lantbruksstyrelsen
i detta sammanhang, visserligen till att hålla den mera kvalificerade
utsädeshandeln på en hög ståndpunkt» o. s. v.

Jag kan för min del icke förstå, varför vi jordbrukare ständigt skola överösas
med alla dessa lagbestämmelser, i fråga om växtföljd, i fråga om djurförädling
etc. Det tycks, som om lagstiftarna trodde, att vi jordbrukare vore
obildbara. Vi ha dock lantmannaskolor, vi ha lantmannaveckor, vi ha konsulenter,
och vi få också undervisning i jordbruk i fortsättningsskolorna. överallt
undervisas vi om att vi skola ha ett bra utsäde.

Vad grobarheten beträffar, som herr Lorichs talade om, är det ju den lättaste
sak för vem som helst att själv undersöka den saken. Läraren i vilken fortsättningsskola
som helst kan undervisa samtliga barn om hur det går till.

Herr Johanson i Hallagården frågade herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om vad som skall förstås med offentligt utbjudande jordbrukare
emellan. Enligt förslaget har en jordbrukare rätt att sälja till en
annan jordbrukare, men han har icke rätt till något offentligt utbjudande. Om
jag nu till exempel odlar frö och kommer till något sammanträde, där jag.
talar om att jag har frö att sälja, så kallas det antagligen för offentligt utbjudande.
Därmed är man genast inne på trakasserier. Jag kan icke förstå,
varför icke jordbrukare skulle ha rätt att sälja frö sinsemellan. En jordbrukare
har rätt att sälja till en handlande, men han har icke rätt att sälja till
en annan jordbrukare efter offentligt utbjudande.

Jag får nu egentligen vara tacksam för att utskottet bifallit min motion i
vad avser utsäde av strå- och trindsäd, och jag skulle ha varit fullt nöjd, om
jordbrukare även fått rätt att handla fritt sinsemellan.

Herr Fabian Månsson talade också om bestämmelsen i Kungl. Maj :ts förslag
2 § 3 mom., som löd: »Är säljaren kunnigt att den gröda, varav fröet skördats,
varit behäftat med sot, strimsjuka eller fusarios, eller att fröet är behäftat med
sådan sjukdom, vare han pliktig uppgiva jämväl detta.»

Detta moment har helt och hållet förfallit, sedan utskottet tagit bort ut -

Om lag angående
handel
med utsädeavaror.

(Forte.)

Nr 34.

38

Lördagen den 12 maj f. m.

Om lag angående
handel
med utsädesvaror.

(Forts.)

säde av trindsäd, ty de nämnda sjukdomarna förekomma ju icke gärna hos
utsäde av vallväxter.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets hemställan
med den reservation, som avgivits av herr Johanson i Hallagården m. fl.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Endast ett par repliker. Jag

skall först be att få adressera mig till den siste ärade talaren.

Herr Gardell frågade, varför jordbrukarna skola överösas med sådana lagar
som denna. Vi äro bildbara, sade han, och vi ha skolor, så att vi kunna nog*
reda oss denna lag förutan. Jag vill endast påpeka, att det nog finns bilde
barhet hos jordbrukarna, men man har ju här även att göra med en del mindre
samvetsgranna andra personer, som nog all bildbarhet till trots icke dra sig för
att söka prångla ut en mindervärdig vara, och det är för deras skull, som lagen
tillkommit.

Jag begärde emellertid ordet, när herr Fabian Månsson i sitt anförande dels
uttalade sin förvåning över att icke skogsfrö medtagits i lagen, dels även berörde
en annan sak, som jag strax skall återkomma till. Att icke skogsfrö medtagits,
beror helt enkelt därpå, att man inom utskottet var ense därom, att det
är fullkomligt överflödigt att medtaga det i lagen, därför att vi redan för
många år sedan ha kommit dithän, att vi vunnit den erfarenheten, att utländskt
skogsfrö icke alls lämpar sig för sådd här i Sverige. Dessutom sker ju all försäljning
av skogsfrö numera -— undantagen äro så försvinnande, att jag icke
behöver tala om dem — genom skogsvårdsstyrelserna, varigenom enskilda skyddas
mot att få mindervärdigt frö. Vad särskilt beträffar sådana omständigheter
som varifrån fröet kommer, höjdläge och dylikt, regleras den saken icke
alls av denna lag. Den blir därför i denna punkt värdelös, och det är överflödigt
att taga med bestämmelser om detta frö i lagen.

Härtill kommer också, att nästan det enda slag av skogsfrö, som numera kan
komma ^i fråga vid import, gäller vissa barrträdsarter från Amerika eller
anna,t håll. Dessa frösorter, varav import skulle försvåras genom medtagandet
i lagen av bestämmelser om skogsfrö, gälla emellertid träd, som icke ha
nämnvärd betydelse såsom skogsträd utan endast ha ett visst prydnadsvärde;
de kunna därjämte endast ifrågakomma i viss mån även såsom försöksträd.
Det tjänar därför till ingenting att genom en lagbestämmelse söka hindra importen
av dylikt frö. För att få gott frö av dessa arter är den enskilde hänvisad
till tyska, engelska eller amerikanska firmor.

Herr Månsson var vidare uppbragt över att utskottet avstyrkt bestämmelsen
i 2 § 3 inom., som innehåller uppgiftsplikt angående vissa sjukdomar. Herr
Månsson har då icke observerat, att dessa sjukdomar endast hemsöka stråsäd
och trindsäd, ^som uteslutits ur lagen, varav följt såsom en lagteknisk konsekvens,
att ifrågavarande moment måst strykas ur lagen. När icke de utsädesyaror,
varå dessa sjukdomar kunna förekomma, finnas med i lagen, kan man
icke heller ha den bestämmelsen kvar. Bestämmelsens strykande har sålunda
icke på.något vis skett för att gynna den, som vill förfara bedrägligt, utan det
har varit en ofrånkomlig följd av ändringen i lagen.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Diskussionen har ju hittills huvudsakligen
gällt den reservation, som har avgivits av herr Johanson i Hallagården
och mig.

Fn jordbrukare skall enligt utskottets förslag ha rätt att sälja frö fritt utan
att. den. kontrolleras, när han icke utbjuder sin vara offentligt eller om han
säljer till handlande. Om fröet skall utbjudas offentligt, skall fröet åtföljas
av intyg och uppgifter av olika slag. Det är fyra, fem stycken uppgifter, som
finnas angivna i lagen. De skola avse analys om grobarhet, om ogräshalt in. m.

Lördagen den 12 maj {. m.

39 Nr :$4.

Om lagen nu kommer att antagas i enlighet med utskottets förslag, kommer
detta ofta att hindra jordbrukarna att handla sinsemellan. Jag tänker därvid
särskilt på den så kallade torghandeln. Denna torghandel har ju många gånger
icke så vackert namn om sig, därför att handkire uppträtt och skojat med
frö, sålt mindervärdig och dålig vara. I reservationen har det nu föreslagits,
att en odlare skulle fritt få sälja även till andra odlare. Fröet skulle alltsa
fritt få avyttras i första hand. ...... 0

Nu säger man, att ett sådant medgivande behövs icke, därför att det är sa
lätt att få fröet kontrollerat. Odlaren behöver ju bara skicka in ett prov av
fröet till en frökontrollanstalt. Ja. det är ju lätt att säga, men den, som känner
till allmogen, vet, att i vanliga fall kommer en lantbrukare sig icke tor
med detta. De ha bara ett mindre parti att sälja. De ha icke reda på att de
skola skicka in ett prov eller hinna icke med det, så att det blir ingenting av.
Följden blir i stället, att de komma att sälja till handlare, och därmed äro vi
inne på ett förhållande, som vi alltid beklaga, nämligen att mellanhänderna
tränga sig in och taga en så stor avans. Med denna lagstiftning komma vr i
viss mån att tvinga in mellanhänderna, och da far ju lantbrukaren mindre betalt
och de, som skola köpa, få betala mera. Vi komma också dithäu, att vi
icke heller uppmuntra denna lilla hemindustri, som bestått i att odla frö i
större utsträckning för att få ett litet parti, över till försäljning. Jag tycker
därför, att det är alldeles onödigt att lagstifta om hur det skall ga till, näi
lantmännen skola i första hand avyttra sina produkter.

Nu heter det, att man kan skoja med fröet och lämna, en dålig vara o. s. v.
Det är alldeles riktigt, men det går icke att lagstifta i alla möjliga fall, sa
att man förhindrar sådan handel, ty så länge det finns enfaldiga köpare och
oärliga säljare, kommer det alltid nagon gang att göras sadana affärer, som

icke kunna gillas eller tolereras. . . -itu

Jag tycker därför, att den reservation, som avgivits av herr Johanson i
Hallagården och mig, borde vinna kammarens bifall. I annat fall blir det rubbningar,
ty denna torghandel försiggår dock på vissa hall. i landet i rätt stor
omfattning. Någon större risk att bifalla reservationen finns enligt mitt förmenande
icke heller.

Jag skall därför be att få instämma med dem, som ha yrkat bifall till denna
reservation i fråga om § 3.

Herr Weibull: Herr talman! Jag skulle för min del vilja rekommendera
herr Andersson i Grimbo att själv söka inhösta denna mellanhandsförtjänst just
genom att föra fram ett vallväxtfrö, som håller måttet och som med tillämpning
av lagens föreskrifter, kan försäljas på torget.

Medan jag nu har ordet, skall jag be att få påpeka en annan sak, som jag
glömde nämna i mitt förra anförande. Det gäller våra små koloniträdgårdsägare.
De köpa sitt frö här och var, på torget, i kemikalieaffärer o. s. v. Lagen
förutsätter nu, att då det gäller frö av köksväxter, skall endast uppgift
om fröets grobarhet lämnas. Hur skall det då gå till? Jo, innan fröet förpackas
i små papperspåsar och således fortfarande finnes i större säckar, tager jag ut
prov, undersöker det själv eller skickar det till en frökontrollanstalt, och far
på så sätt för ett par kronors kostnad analys. Jag är skyldig vid leverans
sätta ut den grobarhet fröet äger. På emballaget skall också stå angivet säljarens
namn, vilket ju kan vara av värde för dessa små köpare. De äro säkerligen
lika intresserade av att få prima frö till sin lilla odling, som man är i det stora
jordbruket.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen yttrade, att proposition
å herr Lorichs yrkande beträffande motiveringen komme att framställas,
sedan lagförslaget genomgåtts.

Om lag angående
handel
med utnåd
e.svar or.

(Forts.)

Nr 34. 40

Lördagen den 12 maj f. m.

^refter blev på herr talmannens därå givna proposition 1 § av kammaren

dd med ut- £odkandsädesvaror.

(Forts.) 2 §.

Godkändes.

3 § föredrogs. Därvid anförde:

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av iörevarande paragraf enligt utskottets förslag, dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av herrar Johanson i Hallagarden
och Andersson i Grimbo avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Grimbo begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

• iSortl kammaren godkänner 3 § i sammansatta andra lag- och

jordbruksutskottets förevarande, i dess utlåtande nr 1 upptagna lagförslag
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar Johanson i Hallagården
ocn Andersson i Grimbo avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt paragrafen i den av utskottet föreslagna
lydelsen,

13 §§.
Godkändes.

Vid nu skedd föredragning av slutstadgandet anförde:

Herr Lorichs: Herr talman! Jag ber att med avseende å lagens ikraftträdande
få yrka bifall till den av greve Spens m. fl. vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Ehuru det var svårt att höra det
yrkande, som nyss gjordes, förmodar jag, att det gällde tidpunkten för lagens
ikraftträdande. Jag skall för min del be att få yrka bifall till utskottets förslag
i den delen.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
godkännande av utskottets förslag till nämnda stadgande, dels ock på bifall
till den av greve Spens m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen; och fann

Lördagen den 12 maj f. m.

41 Nr 34.

herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes likväl av herr Lorichs, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner slutstadgandet i sammansatta andra
lag- och jordbruksutskottets förevarande förslag till lag angående handel med
utsädesvaror, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av greve Spens m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt slutstadgandet enligt utskottets förslag.

Ingressen; rubriken.

Godkändes.

Slutligen gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering, dels ock på godkännande av samma
motivering med den ändring däri, som under överläggningen påyrkats av herr
Lorichs; och blev utskottets motivering av kammaren godkänd.

Utskottets hemställan i mom. A. förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Utskottets hemställan i mom. B.

Bifölls.

§ 11.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av Ang.

väckt motion angående vidtagande av en undersökning rörande samtliga system- undersökning

bolag m. m. föredrogs nu; och begärdes ordet därvid av motionären rörande samt liga

system Herr

Laurin, som yttrade: Herr talman! Med anledning av nyss fattade bolag m'' ™''
beslut och på grund av vissa timade dagshändelser har jag ingen anledning att
i dag närmare ingå på frågan, men jag vill uttala den förhoppningen, att den
beslutade utredningen blir en verklig utredning och icke en skenutredning, och
att den nya ordning, som kan komma att inträda, kommer att på ett tillfredsställande
sätt motsvara statens intressen.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra lagutskottets (Ang. rätt för
utlåtande, nr 34, i anledning av väckt motion angående lagstadgad rätt för yrkesmusiker
yrkesmusiker att åtnjuta vissa fridagar. <*# åtnjuta

vissa fridagar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 68,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lovén föreslagit, att riks -

Om lag angående
handel
med utsädesvaror.

(Forts.)

Kr 34. 42

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang. rätt för
yrkesmusiker
att åtnjuta
vissa fridagar.
(Forts.)

dagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående införande
av genom lag stadgade bestämmelser, att yrkesmusiker måtte komma
i åtnjutande av en arbetstid dag per vecka.

över motionen hade yttrande avgivits av socialstyrelsen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Magnusson i Kalmar och Holmström
i Stockholm, vilka ansett att utskottet bort föreslå, att riksdagen måtte
i enlighet med socialstyrelsens förslag hemställa hos Kungl. Maj:t om en förutsättningslös
utredning i ärendet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman! Jag och herr Magnusson i

Kalmar ha vid detta betänkande anmält en avvikande mening. Vi utgå nämligen
från den förutsättningen, att det i herr Lovéns motion berörda förhållandet
verkligen är av den vikt, att det förtjänar en närmare undersökning och utredning.
Ser man på socialstyrelsens utlåtande, tillägger ju också denna, att
»ehuru tvekan sålunda kan råda, huruvida tiden är mogen att upptaga frågan
om en lagstiftning på området till positiva överväganden, finner styrelsen dock
tillräckliga skäl tala för en utredning i ämnet». Det är icke minst av den omständigheten,
att socialstyrelsen själv anser utredningen nödvändig, som vi reserverat
oss till förmån för en utredning av frågan.

Jag ber därför att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr Öberg: Herr talman! Då jag föreställer mig, att den motivering, som
förefinnes i andra lagutskottets utlåtande rörande denna fråga, är fullt tillräcklig,
därför att den grundar sig på en saklig utredning, som är verkställd
av socialstyrelsen, skall jag för närvarande inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Lovén: Herr talman! När herr Öberg säger, att andra lagutskottets
utlåtande grundar sig på socialstyrelsens yttrande, så vill jag säga, att det
ligger så till, att socialstyrelsen tillstyrkt den föreslagna utredningen och att
den fastän med tvekan finner, att skäl tala för en utredning nu. Då har det
underliga inträffat, att med stöd av socialstyrelsens yttrande har utskottet
yrkat avslag. Annars brukar man ju taga den hänsynen till statliga myndigheter,
som beretts tillfälle att yttra sig, att om den statliga myndigheten finner
anledning till utredning föreligga, brukar man mycket sällan i utskottet
motsätta sig detta.

Utskottet säger vidare, att utredningen väl även borde avse andra än yrkesmusiker.
Det har jag ingenting emot, om utredningen kunde visa, att det funnes
flera sådana grupper av icke kroppsarbetare, som behövde stöd. Nu visar
socialstyrelsens utredning, att av 2,186 musiker är det 336, som verkligen ha
i kontrakt fastställda fridagar. Jag tycker sålunda, att det är bra underligt,
att utskottet avfärdat denna fråga på detta sätt, allra helst som socialstyrelsen
tillstyrkt en sådan utredning.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Öberg: Herr talman! Synar man socialstyrelsens utlåtande närmare

i sömmarna, finner man, att om än socialstyrelsen i slutet av sitt utlåtande
förutsätter en utredning, säger socialstyrelsen likvisst, att av den ut -

Lördagen den 12 maj f. in.

43 Nr :!4.

redning, som den verkställt, framgår, att i vårt lands större städer
ungefär en tredjedel av de organiserade musikerna med fast anställning
för närvarande åtnjuta kontrakterade fridagar, samt att för personalen vid
kungl. hovkapellet och landets symfoniorkestrar problemet lösts på så sätt, att
å vissa dagar i veckan ingen offentlig föreställning äger rum, varjämte de
olika orkesterstämmorna här äro dubblerade. Så tillägger också socialstyrelsen,
att det av svenska musikerförbundet upplysts, att i ett flertal städer underhandlingar
pågå om införande av fridagar, vilka underhandlingar förmodas komma
att leda till det resultatet, att fridagar komma att beredas denna personal.
Socialstyrelsen drar av dessa omständigheter den slutsatsen, att några egentliga
åtgärder icke behöva vidtagas, utan att man bör kunna på avtalsvägen
reglera detta förhållande. Det är dessa motiv, som varit mest bestämmande
för utskottet, då utskottet för sin del icke funnit sig kunna biträda motionärernas
krav på sådana åtgärder, som skulle avse införande av rätten till vissa
fridagar för musikerna.

Utskottet erinrar ju också därom, som herrarna väl se, att den nu gällande
arbetstidslagstiftningen hittills ansetts böra omfatta allenast kroppsarbetare.
Skulle nu riksdagen frånträda denna princip och gå in för lagstiftningsåtgärder
i avseende å införande av rätt till fridagar för musikanterna, så skulle
detta innebära ett stort språng. Det kan ju finnas befolkningsgrupper, som
kunna ha lika berättigade anspråk på sådana åtgärder, som musikanterna påkallat.
Utskottet har funnit, att detta språng vore alldeles för stort, och har
för den skull icke kunnat biträda kravet på åtgärders vidtagande endast för
musikanterna. Skall arbetstidslagstiftningen utsträckas till att omfatta flera
befolkningsgrupper, än den för närvarande omfattar, då får det väl igångsättas
en mera omfattande utredning än den, som kan finnas vara motiverad av
motionärens hemställan.

Då det förefaller mig riktigt, vad utskottet säger, att socialstyrelsen har
till sin uppgift att med uppmärksamhet följa företeelserna på de områden,
som äro föremål för dess verksamhet, så föreställer jag mig, som jag nyss förut
sagt, att de skäl, som utskottet anfört, tillsammantagna äro tillräckliga
för att motivera dess avslagsyrkande.

Herr Lovén: Herr talman! Blott ett par ord!

Vad herr Öberg säger om att socialstyrelsen har sig ålagt att med uppmärksamhet
följa företeelserna på områdena för dess verksamhet, är riktigt, men
socialstyrelsen har ju också kommit med yrkande på att en utredning skall
komma till stånd.

Nu säger herr Öberg, att motiveringen till socialstyrelsens yttrande i någon
mån står i strid med det yrkande, som den kommit med i slutet av sitt yttrande.
Det må vara sant. Utskottet har emellertid blott tagit hänsyn till motiveringen
och icke till klämmen. Här föreligger ibland utskottsutlåtanden, där
motiveringen är en smula konstifik, men vi fästa oss i allmänhet mest vid
klämmen. Det är en alldeles ny sorts behandling av ett utlåtande, att man
icke bryr sig om yrkandet i klämmen, utan fattar ståndpunkt efter motiveringen.
Det är ett nytt sätt att avfatta utlåtanden, men det får stå för
utskottets räkning. Jag tror emellertid icke, att kammaren bör slå in på den
vägen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
å de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Ang. rätt för
yrkesmusiker
att åtnjuta
vissa fridagar.
(Forts.)

Nr 34. 44

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang. lag om
galtbesiktningstvång.

§ 13.

Till behandling upptogs härefter jordbruksutskottets utlåtande, nr 54, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om galtbesiktningstvång
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 2 mars 1928 hänvisad proposition, nr 189, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om g altbesiktning stvång.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

^ Där förhållandena inom hushållningssällskaps område sådant påkalla, äger
Konungen på framställning av hushållningssällskapet och vederbörande landsting
förordna, att galtbesiktningstvång skall införas inom hushållningssällskapets
område eller del därav.

2§.

Inom område, där galtbesiktningstvång införts, må icke galt, med mindre
den uppnått nio månaders ålder och med hänsyn till svinavelns ståndpunkt
inom orten prövats vara lämplig för betäckningsändamål, vare sig kostnadsfritt
eller mot ersättning användas till betäckning av hondjur, som tillhör annan
än galtens ägare, och ej heller, därest galten äges av två eller flera personer
samfällt, till betäckning av hondjur, som tillhör någon av dem enskilt.

Angående prövning, som nyss nämnts, meddelas närmare bestämmelser av
Kungl. Maj :t.

3 §.

I förordnande om införande av galtbesiktningstvång skall tillika utsättas
viss dag för förordnandets ikraftträdande; och må denna dag ej sättas tidigare
än sex månader eller senare än tre år från det förordnandet gavs.

4 §•

Förseelse mot denna lag straffes med böter från och med tio till och med
tvåhundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under åtal för sådan förseelse, fortsätter
densamma, skall han för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits
fällas till de böter, som äro stadgade för förseelsen.

5 §‘

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans husfolk eller i hans
arbete antagen person, ansvare husbonden likasom förseelsen vore begången
av honom själv.

6 §.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid
allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Lördagen den 12 maj f. in.

45 Nr :U.

7 §-

Förordnande om införande av galtbesiktningstvång skall tillika med erinran
om påföljden för förseelse mot bestämmelserna i denna lag genom länsstyrelsens
försorg på statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna och i tidning
inom orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två före propositionens
avlämnande väckta likalydande motioner, nämligen nr 112 i första
kammaren av herr Nils Anton Nilsson m. fl. samt nr 126 i andra kammaren
av herr Månsson i Erlandsro m. fl., i vilka föreslagits, att riksdagen ville för sin
del antaga ett i motionerna intaget förslag till lag om galtbesiktningstvång.

Utskottet hemställde,

1) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas, samt

2) att ovanberörda motioner måtte anses besvarade genom vad utskottet
hemställt under punkt 1).

Häremot hade reservation avgivits av herr Andersson i Grimbo som, då den
föreslagna lagen icke syntes vara av något behov påkallad, yrkat avslag å propositionen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Det kan ju ibland förefinnas vissa
skäl för en lagstiftning i det ena eller andra avseendet, men i detta fall
kan man verkligen göra sig den frågan, om icke riksdagen är ute i ogjort
väder.

Här har som motivering andragits, att det är av stor betydelse att ha bra
avelsdjur för svinaveln, och det är alldeles riktigt. Sedan anföres, att om
galtarna äro dåliga, så blir resultatet dåligt. Ja, så långt är det riktigt.
Men sedan sägs här, att förhållandena äro sådana, att man är tvungen att lagstifta
för folket, enär vederbörande svinuppfödare icke förstå, om ett avelsdjur
är bra eller icke. Mot detta vill jag inlägga min protest; ty så stor är väl i
regel självbevarelsedriften hos folket, att de inse, vilken betydelse det har, om
de ha goda eller dåliga grisar. Jag går så långt, att jag påstår, att även arbetarhustrur,
som skaffa sig en gris, se till, att de få en bra gris. De tala med
varandra om sina grisar, att den och den har en gris, som kommer att ha den
och den vikten om så och så lång tid o. s. v. När de köpa sina grisar, ha de
också anspråk på att få bra grisar. Uppfödarna av grisar och säljarna även
äro också måna om att framhålla den präktiga härstamningen, på sina grisar.
Detta är genomgående hela vägen. Det går icke alls för den, som har en dålig
fargalt. Han får ingen förtjänst på den. Den ekonomiska självbevarelsedriften
gör här mera, än vad herrar lagstiftare i detta fall tänka. Några dåliga
fargaltar finnas ej — i allmänhet sett.

Få vi nu en sådan här lag, då blir det galtbesiktning ständigt, men det är
icke bestämt, hur denna skall försiggå. Kungl. Maj:t skall komma med någon
slags förordning, som säger, hur denna lag skall tillämpas i praktiken.
Det blir kostnader och trakasserier. Om jag till jämförelse tar hingstbesiktningen,
så är det där ordföranden i premieringsnämnden, som utövar kontrollen.
Besiktningsmöte hålles varje år. Det är tillräckligt i fråga om hingstbesiktning,
men det är icke tillräckligt, när det gäller besiktning av galtar.
Där måste ordföranden, om han skall sköta om detta, fara ut i bygden flera
gånger om året, om han skall fullgöra sitt uppdrag. Jag tänker på, hur det

Ang. lag om
galtbesiktningetvång.

(Forts.)

Nr 34. 46

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang. lag om
galtbesiklningstvång.

(Forte.)

är i Bohuslän. Där är ordföranden i premieringsnämnden statskonsulent och
bor i Stockholm. När då en bonde har en fargalt, som är nio månader och
skall börja tjänstgöra, då skall konsulenten fara ned ifrån Stockholm för att
besiktiga honom; ty galten får ju icke användas förr. Det blir kostnader i
onödan, men det blir ändå samma galt.

Vi ha kommit därhän här i landet, att vi ha två raser i fråga om svin. Det
är den stora Yorkshire-rasen och lantrasen. De ha trängt igenom så, att det
icke finns några andra raser. I varje län finnes, såvitt jag vet, avelsstationer
för svin och offentliga svinavelsdjursauktioner. Vidare har man svinavelsföreningar,
och ingen enskild persons fargalt kan premieras utan endast avelsföreningars.
Allt detta gör, att det blir tillräcklig kontroll över att det icke
blir annat än bra avelssvin. Jag vågar påstå, att hela vår svinstam är fullgod
och så bra, som omständigheterna medgiva. Blir det någon gång en dålig
gris, så beror det på uppfödningen. Hur man än skriver lagar, så bli nog
ändå alltibland grisar dåligt uppfödda. Det blir nog på det sättet, vare sig
vi_ få galtbesiktningstvång eller icke. Jag tycker, att det är onödigt, att lagstiftningen
tynges med detta. Det gör ingen nytta.

Det säges, att varje län får självt bestämma, om lagen skall tillämpas inom
länet eller icke. Kommer det då ett förslag, att lagen skall införas, och någon
är emot detta och anser det onödigt, då säges från motsatta sidan: du kan
väl icke vara emot, att vi få en ordentlig svinavel och goda avelsdjur, du skall
icke vara emot lagen. Då inbillar sig kanske mången, att svinaveln gagnas
genom att lagen införes. Det kommer emellertid att bli trakasserier och kostnader.

Jag tycker för min del, att alltsammans är onödigt, och yrkar därför avslag
på utskottets förslag.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag skall icke inlåta mig i

någon mera ingående diskussion med den föregående ärade talaren. Han har
nu för kammaren utvecklat sin syn på saken. Jag tycker emellertid, att det
är märkvärdigt, att herr Andersson i Grimbo såsom jordbrukare tar parti för
de mindervärdiga svinen.

Den fråga, det här gäller, har i alla fall sin stora betydelse, och som lagen
är skriven, synes ingen fara föreligga för att de landsdelar, som icke ha behov
av denna lagstiftning, skola drabbas därav. Det är nämligen så, att denna
lag icke träder i kraft inom ett område, förrän både hushållningssällskapet och
landstinget gjort hemställan därom hos Kungl. Maj:t. Finnes intet behov av
att lagen införes i ett län, då blir det nog omöjligt att uppbringa majoritet
såväl hos hushållningssällskapet som hos landstinget. Detta är en stark garanti
för att denna lag icke får träda i kraft där, varest det icke finns behov
av densamma. Men det kan finnas län och finnes helt säkert län, där det kan
vara ett behov av lagen, och därför tycker jag, att man icke bör motsätta sig
detta förslag. Utskottet har också varit enigt med undantag av herr Andersson
i Grimbo, som så ofta går egna vägar och har åsikter, som icke kunna omfattas
av utskottsmajoriteten och som därför också blivit ensam reservant.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Andersson i Grimbo begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs: -

Lördagen den 12 maj f. m.

47

Nr 84.

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning angående visst tillägg till förordningen
den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande
varubetecknmgar vid handel med födoämnen m. m.; och blev utskottets däri
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 15.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 56, i anledning
av väckta motioner om försäljning av viss lägenhet från kronoegendomen
Skenäs kungsgård nr 1 i Östra Husby socken anförde:

Herr Johansson i Arkösund: Herr talman! I den föreliggande frågan pågår
nu en utredning, och det är min förhoppning, att den skall leda till ett
lyckligt resultat. Men då frågan en gång förut varit under utredning och en
ämbetsman avstyrkt den föreslagna försäljningen, så fruktar jag, att den nuvarande
utredningen kan komma att leda till, att den, som nu skall yttra sig
i denna fråga, också skall gå in på samma linje. Det heter ju i ett ordspråk,
att den ena korpen icke hackar ut ögonen på den andra. Men ifall så skulle
komma att ske som jag befarar, ber jag att fa rikta en vädjan till herr jordbruksmimstern,
att han, om hans tid det medgiver, ville pa ort och ställe taga
reda på förhållandena. Skulle så vara möjligt, är jag övertygad om att vi ha
att motse proposition om att försäljning bör ske. Det är ju hårt för en person,
som kultiverat en vildmark och byggt på densamma, att han icke kan få små
hus där på egen grund. Jag behöver väl icke, förmodar jag, för kammaren
utreda, vad det betyder, om man har husen pa fri grund eller pa ofri grund.
Den saken ligger väl klar för oss allesammans, tänker jag.

Emellertid, som frågan nu ligger, har jag varit mycket tveksam, huruvida
jag skulle yrka bifall till motionerna eller avstå från något yrkande. Jag har
varit tveksam om det, därför att jag föreställer mig, att om jag framställer
yrkandet men icke får majoriteten i kammaren med mig, så kan detta mera
skada än gagna frågan. Skulle det däremot vara möjligt att liksom förra
året få riksdagen med sig på bifall till motionerna, så är det klart, att detta
skulle vara ett stöd för herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i hans ansträngningar för att få frågan löst på ett lyckligt sätt. Emellertid
har jag, herr talman, bestämt mig för att icke framställa något yrkande.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Denna fråga var förra aret

föremål för behandling i riksdagen, och denna kammare beslöt, att ifrågava -

Ang. lag om
galtbesiktning8tvång.

f Forts.)

Ang. försäljning
av viss
lägenhet från
kronoegendomen
Skenäs
kungsgård
nr 1.

Nr 34. 48

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang. försäljning
av viss
lägenhet från
kronoegendomen
Skenäs
kungsgård
nr 1.

(Forts.)

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
in. fl.

rande lägenhet skulle försäljas. Som frågan nu ligger och då den icke är
avgjord av Kungl. Maj:t, har utskottet icke kunnat tillstyrka motionärernas
önskan om en förnyad framställning. Men jag är övertygad om, att, därest
utredningen varit klar, hade det varit möjligt för utskottet att vidtaga den
ändringen, att det kunnat tillstyrka motionerna. Syftet är ju att skapa egna
hem, och här är ett sådant fall, att om det icke varit fråga om kronojord, så
skulle lägenheten hava kunnat friköpas med hjälp av den s. k. ensittarlagen.
Då synes det, som om man från statens sida icke borde motverka detta utan
göra det möjligt för dem, som äga husen, att även förvärva marken. Jag vill
bara uttala den förhoppningen, att herr statsrådet påskyndar denna utredning,
så att vi kunna få denna fråga löst åtminstone vid nästa års riksdag.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 16.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning
av väckta motioner angående utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge
m. m. föredrogs nu; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 17.

Å föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr 114,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsanslag under
riksstatens fjärde huvudtitel m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen avlåten, den 9 mars 1928 dagtecknad proposition, nr
196, hade Kungl. Maj:t framställt åtskilliga förslag rörande lönereglering för
viss personal vid försvarsväsendet ävensom i fråga om anslag under fjärde huvudtiteln
för avlöning åt vid försvaret anställd personal.

Avd. A.

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. B.

Föranledde intet kammarens beslut.

Avd. C.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3, angående avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl.

Uti förevarande proposition hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att

dels godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 9 mars
1928 fogade förslag till stater för generalitet, arméfördelningsstaber, militärbefäl
och inspektioner, generalstaben, artilleristaben, kommendantskapet i
Boden, rullföringsbefälhavare med biträden, bataljonsläkare vid fältläkarkåren
samt. fältläkarstipendiater, krigsskolan, krigshögskolan, ridskolan, skjutskolan
för infanteriet och kavalleriet, artilleriets skjutskola, arméns underofficersskola,
truppförband av infanteriet, kavalleriet och artilleriet, överstelöjtnanter

Lördagen den 12 maj f. m. 49

och majorer vid kavalleriregementena, artilleriets fabriker och tyganstalter,
officerare och underofficerare med vederlikar in. fl. vid fortifikationen, ingenjörkårerna
och fälttelegrafkåren, officerare och underofficerare med vederlikar
in. fl. vid trängen, trängkårerna, intendenturkåren, garnisonssjukhusen
i Stockholm, å Karlsborg och i Boden, arméns sjuksköterskekår samt polispersonalen
i Boden och å Karlsborg, att gälla under budgetåret 1928—1929,
dels godkänna det vid berörda statsrådsprotokoll fogade förslag till stat
för artilleri- och ingenjörhögskolan att gälla under budgetåret 1928—1929
från den tidpunkt, Kungl. Maj:t ägde att bestämma, ävensom medgiva, att intill
nämnda tidpunkt nu gällande stat för högskolan finge äga tillämpning,
dels godkänna de i en vid omförmälda protokoll fogad »Förteckning över
i stat icke uppförda löner, arvoden m. fl. ersättningar» under rubriken »A.
Arvoden till ordinarie befattningshavare med avlöning från anslag under fjärde
huvudtiteln, lantförsvaret m. fl.» upptagna arvoden,

dels minska ordinarie förslagsanslaget till avlöning till personal vid staber
och truppförband m. fl., nu 26,900,000 kronor, med 2,900,000 kronor till
24,000,000 kronor,

dels medgiva, att under budgetåret 1928—1929 finge, efter Kungl. Maj:ts
beprövande, beredas fyllnad till furirs av första klassen löneförmåner åt därav
förtjänta, vid truppförbanden anställda beställningsmän med avlöning såsom
furirer av andra klassen, vilka genomgått vederbörliga utbildningskurser
och som eljest icke kunde komma i åtnjutande av sådan avlöning i följd därav,
att endast beställningar av lägre grad av den kategori beställningsmän,
de tillhörde, funnes i vederbörliga stater uppförda, allt under förutsättning att
genom vakanser i manskapsbeställningarna å vederbörligt truppförbands stat
inbesparades erforderliga medel för beredande av berörda avlöningsfyllnad,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att, i överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder, tillerkänna rullföringsbiträde, som vore underofficer
i reserven men ej åtnjöte pension och fyllnadspension, personligt arvodestillägg
med 600 kronor för år.

I samband härmed hade statsutskottet till behandling upptagit följande till
utskottet remitterade motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 7 av herr Carl Johansson, som hemställt, att antalet beställningar inom
musikkåren vid Skånska kavalleriregementet måtte fastställas till 12, fördelade
å en musikdirektör, en musikfanjunkare, två musiksergeanter,, en musikfurir
av första klass, två musikfurirer av andra klass, en musikkorpral, en
musikvicekorpral, tre musikvolontärer förutom fyra musikelever;

nr 123 av herr Nils Anton Nilsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
för budgetåret 1928—1929 såsom arvode till en föredragande av remonteringsärenden
hos kavalleriinspektören uppföra ett belopp av 8,400 kronor å staten
för arméfördelningschefer, militärbefäl och inspektioner under rubriken »Kavalleriinspektionen
m. m.», »Pensionerad personal» ävensom verkställa härför
eventuellt erforderlig förhöjning av vederbörande anslag;

nr 151 av herr Trygger m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att Jämtlands fältjägarregemente, Norra skånska infanteriregementet, Södra
skånska infanteriregementet, Hallands regemente, Kronobergs regemente
(utom detachementet i Karlskrona), Dalregementet, Hälsinge regemente, Gotlands
infanterikår, Västerbottens regemente och Västernorrlands regemente
samtliga skulle organiseras såsom normalregementen (= Livregementets grenadjärer),

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 34. 4

fur 34.

Ang.

avlöning till
''personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Nr 34. 60

Lördagen den 12 maj f. ni.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

att namnet Gotlands infanterikår i samband härmed skulle ändras till Gotlands
infanteriregemente,

att staterna för ovannämnda regementen under budgetåret 1928—1929
skulle ökas med: för Gotlands infanterikår 2 fänrikar och för övriga 1 fänrik,
att för östra brigaden skulle tillkomma följande befattningshavare, vilka åtnjöte
arvode, nämligen: 1 pensionerad officer, fortifikationsofficer, 1 pensionerad
underofficer, biträde åt stabsintendenten samt 1 läkare och 1 veterinär,
beordrade ur truppförband, samt

att för övrigt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag
angående åtgärder för att i överensstämmelse med vad i motionen framhållits
höja försvarsberedskapen; och

nr 306 av herr Hammarskjöld, som föreslagit, bland annat,
att riksdagen — med avslag å proposition nr 196 i vad densamma rörde vissa
befattningshavare med arvode å generalstabens stat ävensom rörande uppförande
å icke ordinarie stat av maskinist och 1. eldare vid generalstabens
m. fl. myndigheters ämbetshus i Stockholm — måtte besluta, att arvodena
skulle till följande befattningshavare utgå med nedanstående beslopp per år,

nämligen:

1 redogörare vid generalstaben.............kronor 3,900: —

1 bibliotekarie » » ............. » 3,900: —

3 aktuarier » » vardera......... » 3,900: —

2 expeditionsunderofficerare vid generalstaben vardera ... » 2,340: —

ävensom att maskinist och 1. eldare vid generalstabens m. fl. myndigheters ämbetshus
skulle uppföras i staten för generalstaben såsom ordinarie beställningshavare
med placering i lönehänseende såsom motsvarande personal -— maskinist
och eldare av 1. klass — vid arméns truppförband; samt

inom andra kammaren:

nr 14 av herr Bergström i Hälsingborg, likalydande med motionen nr 7 inom
första kammaren;

nr 97 av herrar Fjellman och Jönsson i Revinge, likalydande med motionen
nr 123 inom första kammaren;

nr 224 av herr Lindman m. fl., likalydande med motionen nr 151 inom första
kammaren;

nr 255 av herr Forssell, som föreslagit, att riksdagen måtte besluta, att officer,
underofficer och vederlike, vilken vore skyldig att i tjänsten bära uniform,
skulle vid tillträde av första anställning äga att uppbära ekiperingshjälp, vare
sig han utnämnts med eller utan lön (arvode) på stat;

nr 473 av fröken Wellin, som hemställt, att riksdagen måtte besluta

dels att vid arméns sjuksköterskekår skulle efter genomförd härordning, i
stället för vad som genom 1925 års riksdags beslut blivit bestämt, finnas 43
ordinarie sjuksköterskor,

dels ock i beräkningen av avlöningsanslaget upptaga anslaget under nämnda
stat till, i stället för av Kungl. Maj :t beräknat belopp, 66,210 kronor,
68,790 kronor; och

nr 515 av herr Andersson i Igelboda, vilken föreslagit, att riksdagen vid
bifall i övrigt till Kungl. Maj ris proposition nr 196 måtte besluta uppföra maskinisten
och förste eldaren vid generalstabsbyggnaden å ordinarie stat samt
placera dem i samma lönegrad, som kunde komma att fastställas för motsvarande
befattningshavare vid arméns truppförband, eller respektive C 3 och
C 1 i vederbörligt avlöningsreglemente.

Lördagen den 12 maj f. m.

51

Nr 34.

Ang.

avlöning till
personal vid,
staber och
truppförband
m. fl.
(loris.)

II) att motionerna I: 151 och II: 224, i vad de avsåge organisationen av
Gotlands infanterikår, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; och

III) att sistnämnda motioner, i vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande utredning och förslag angående åtgärder för höjande av försvarsberedskapen,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets motivering var i nedan intagna delar av följande lydelse:

i fråga om arvode till en föredragande av remonteringsärenden:

»I de av herr N. A. Nilsson m. fl. samt av herrar Fjellman och Jönsson i
Revinge väckta motionerna I: 123 och II: 97 har förslag framställts, att för
budgetåret 1928—1929 såsom arvode till en föredragande av remonteringsä,renden
hos kavalleriinspektören måtte å staten för arméfördelningsstaber, militärbefäl
och inspektioner uppföras ett belopp av 8,400 kronor. Utskottet, som
inhämtat att en föredragande i dessa ärenden tillfälligt anställts under innevarande
budgetår genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t, har med hänsyn
till att i samband med utredningen rörande den centrala försvarsförvaltningen
ifrågasatts att överflytta dessa ärenden från kavalleriinspektionen till arméförvaltningens
intendentsdepartement funnit sig icke kunna föreslå, att å ifrågavarande
stat upptages särskilt arvode för detta ändamål.»

i fråga om ökning av musikpersonalen vid Skånska kavalleriregementet:

»I de av herrar C. Johansson och K. Bergström väckta motionerna I: 7
och II: 14 har förslag framställts om ökning av musikpersonalen vid Skånska
kavalleriregementet från ett antal av 8 till 12. Utskottet anser icke tillräckliga
skäl härför vara för handen för att kunna tillstyrka motionerna.»

i fråga om avlöningen för vissa elever vid krigsskolan:

»Vidkommande förslaget till stat för krigsskolan har utskottet till en början
velat erinra om att departementschefen, i avsikt att förebygga en begränsning
av utbildningsmöjligheterna, ansett det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att med hänsyn till i varje särskilt fall föreliggande omständigheter besluta,
i vad mån elev vid krigsskolan, som är underofficer eller furir och har försörjningsplikt,
må bibehålla med innehavande beställning förenade avlöningsförmåner.
Utskottet anser för sin del, att det år 1925 fattade beslutet, att dylik
elev vid krigsskolan skall, i likhet med andra officersaspiranter, allenast åtnjuta
värnpliktigs avlöning, allt fortfarande bör upprätthållas och att sålunda

Utskottets hemställde,

I) att riksdagen måtte

a) i anledning av motionen I: 306, i vad den avsåge viss maskinist- och
eldarpersonal, samt motionerna II: 515 och II: 473 ävensom med avslag å motionerna
I: 151 och II: 224, i vad de avsåge vissa infanteriregementens organiserande
såsom normalregementen och ökning av förvaltningspersonalen vid
östra brigaden, samt å motionerna I: 123 samt II: 97, I: 7, II: 14, II: 255
och I: 306, den sistnämnda i vad den avsåge vissa arvoden å generalstabens

stat, godkänna de--- — lika med Kungl. Maj:t---att gälla under

budgetåret 1928—1929, dock med iakttagande av vissa av utskottet föreslagna
jämkningar;

b) godkänna det vid statsrådsprotokollet fogade ---— lika med Kungl.

Maj :t —--må äga tillämpning;

c) godkänna de — •—• — upptagna arvoden;

d) minska ordinarie förslagsanslaget--- 24,000,000 kronor;

e) medgiva, att under---— berörda avlöningsfyllnad; och

f) bemyndiga Kungl. Maj:t att--- 600 kronor för år;

Nr 34. 52

Lördagen den 12 maj f. m.

rAn9- icke ett så betydande avsteg från 1925 års försvarsbeslut bör göras, detta i
''personal vid synnerhet som det ingalunda torde få anses uteslutet, att den föreslagna anstaber
och ordningen skulle kunna medföra ganska vittgående konsekvenser även ur ekotruppförband
nomisk synpunkt. I varje fall bör någon erfarenhet vinnas rörande behovet
m■ t1- av en sådan ändring, innan medgivande härtill av riksdagen lämnas. På grund

(Forts! av vad sålunda anförts, kan utskottet icke giva sin anslutning till vad departementschefen
i ovannämnda hänseende uttalat.»

Vid punkten voro fogade reservationer:

av herrar Widell, Bergqvist, C. Petrus V. Nilsson, Hallin, Hammarskjöld,
Wiklund, andre vice talmannen Nilsson i Bonarp och Olsson i Blädinge, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna I: 151 och II: 224, i vad de avsåge vissa infanteriregementens
organiserande såsom normalregementen samt ökning av förvaltningspersonalen
vid östra brigaden, motionen I: 306, i vad den avsåge viss
maskinist- och eldarpersonal, motionerna II: 515 och II: 473 ävensom med avslag
å motionerna I: 123, II: 97, I: 7, II: 14 och II: 255 samt motionen I: 306,
den sistnämnda i vad den avsåge vissa arvoden å generalstabens stat, godkänna
---under budgetåret 1928—1929, dock med iakttagande av vissa utav

reservanterna föreslagna jämkningar;

b) ------

c) -----• —

d) ------

e) — —----

f) ------

ii)------_

III) att riksdagen måtte i anledning av sistnämnda motioner, i vad desamma
avsåge åtgärder för höjande av försvarsberedskapen, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag i sådant hänseende;

av herr Holmgren, vilken anslutit sig till den av herr Widell m. fl. avgivna
reservationen, med undantag därav, att han ansett utskottets uttalande angående
motionerna I: 123 och II: 97 om arvode till en föredragande av remonteringsärenden
bort hava följande lydelse:

»I de av herr N. A. Nilsson m. fl.--- — särskilda beslut av Kungl.

Maj:t, har ansett sig böra på det sätt tillstyrka motionerna, att ett arvode
för ändamålet uppföres å nämnda stat. Arvodet torde, i anslutning till vad
som fastställts genom av Kungl. Maj:t härutinnan senast fattat beslut, böra
bestämmas till 9,300 kronor. Detta belopp lärer dock ej komma att i verkligheten
utgå, då arvodesbefattningen i fråga torde komma att uppehållas av
beställningshavare å övergångsstat eller pensionerad beställningshavare. I
förra fallet kommer arvodet i sin helhet att besparas och i senare fallet att,
liksom för närvarande sker, i avsevärd grad reduceras.»

av herrar Kvarnselius, Carl Johansson och Pauli, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande frågan om ökning av musikpersonalen vid Skånska kavalleriregementet
bort hava följande lydelse:

»På de i herrar C. Johanssons och K. Bergströms motioner (I: 7 och II: 14)
anförda skälen har utskottet ansett sig böra föreslå, att musikpersonalen vid
Skånska kavalleriregementet ökas från ett antal av 8 till 12 och fördelas på
samma sätt, som ägt rum i fråga om övriga truppförband med musikkårer om
12 man.»

Lördagen den 12 maj f. in.

53 Nr 84.

av herrar Kvarnzelius, Johan Nilsson i Malmö, Carl A. Carlsson, Asplund, ArNCarl
Johansson, Pauli, Rydén, Bengtsson i Norup och Ward, vilka ansett, att l‘id

utskottets här ovan intagna uttalande i fråga om avlöningen för vissa elever staber och
vid krigsskolan bort utgå ur motiveringen; samt truppförband

av herr Olsson i Kullenbergstorp. (Fori )

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Statsutskottet har avstyrkt de motioner,

som här blivit väckta. Nu ber jag därför att få uttala mig något om innehållet
i dessa motioner. Yi hava i våra motioner riktat ett klander mot 1925
års rustningsbegränsning i den omfattning, vari den skedde, utan att saken då
enligt vår mening varit tillbörligt utredd och beaktad. Det föresvävade då
naturligtvis litet var, att det skulle komma till stånd en mera allmän rustningsbegränsning,
sådan den var omtalad i nationernas förbunds pakt. Men jag^vill
nu konstatera, att något resultat av detta bär tills dato icke kommit till stånd.

Man kan säga, att alla försök, som blivit gjorda, hava i det fallet varit misslyckade.
Jag skall icke här besvära kammaren med att redogöra för alla dessa
kommissioner av olika slag, militära kommissioner och blandade kommissioner,
som varit tillsatta. Det torde vara nog att konstatera, att hela detta arbete
synes för närvarande vara fullkomligt förgäves. Jag tror till och med, att man
kan säga, att något resultat av en mera allmän rustningsbegränsning icke ens
kan hägra för oss i ett avlägset fjärran. Jag vill exempelvis beträffande försöken
att få till stånd en överenskommelse om begränsning av rustningarna till
sjöss, anmärka hurusom det förts förhandlingar mellan vissa stormakter härom
på den allra senaste tiden, utan att dessa dock lett till något som helst resultat.

Skulle man vilja säga, att något resultat dock kommit till stånd, skulle det vara,
att förhandlingarnas misslyckande lett till ökningar av rustningarna mot vad
förut varit fallet.

Nu hava vi motionärer, det vill säga jag och de med mig liktänkande, som
motionerat om detta, haft den uppfattningen, att man borde på denna fråga
egentligen lägga ett sakligt övervägande, att man skulle undersöka saken
närmare, vilket efter vår uppfattning icke blivit gjort. Yi hava. vid. tidigare
tillfällen framhållit, att några strategiska utredningar icke blivit gjorda angående
möjligheterna för landets försvar, och att det sålunda är en brist därutinnan,
att så icke skett. Men vad vi begärt har varit alldeles förgäves. Det
ser nästan ut, som om vänsterlösningens män icke skulle vilja giva sig in på
detta, och som om de hade någon sorts fruktan för att, om vi verkligen börja
söka utreda denna fråga från de angivna synpunkterna, skulle detta kunna bliva
till någon olägenhet för dem beträffande det beslut, som de fattat. Jag läste i en
tidning häromdagen, hurusom herr Hansson i Stockholm vid ett möte — jag
tror, att det var i Liberala klubben -— uttalade sig om inledaren vid det tillfället,
redaktör Hinman, att han icke gjort något försök att fastställa vårt
försvars behov. Det var liksom ett klander, som herr Hansson uttalade mot
honom beträffande hans då hållna inledningsföredrag. Men samma anmärkning
drabbar herr Hansson själv från den tiden, då han var försvarsminister,
ty han har sannerligen icke gjort något försök i den riktningen han heller.

Emellertid lönar det sig uppenbarligen icke att vädja till riksdagen i den fråga,
som jag senast talat om. Det ser man därav, att även de mest blygsamma
framställningar, som göras från motsatt sida, bara mötas med ett bleklagt nej
från utskottet. Under sådana förhållanden och då vi naturligtvis vetat, att
ställningen i utskottet var ungefär densamma i år som förlidet år och året förut,
hava vi icke gjort något yrkande i detta avseende.

Vi hava däremot ansett, att när man icke begär en mera fullständig och mera

Nr 34.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

54 Lördagen den 12 maj f. m.

omfattande utredning, så skulle man i vilket fall som helst söka att se till, att
man finge den största möjliga effektivitet av försvarsorganisationen inom den
ram, som av riksdagens majoritet blivit fastställd. Ty det är väl på det sättet
ändå, och det menar väl även den dåvarande och nuvarande majoriteten, att det
försvar, som vi hava och skola hava, skall vara dugligt. Jag vill minnas, att
jag hört uttalas från ansvarigt håll, att man vill hava den högsta möjliga effektivitet
inom den ram, som fastslogs 1925. Nog veta vi, att försvarsfrågans
lösning, sådan den kom till stånd, icke infriat förväntningarna beträffande
kostnaderna. Jag tog mig friheten att göra den anmärkningen vid årets remissdebatt,
och vad jag då sade i den delen, står tills dato oemotsagt. Vad jag
då yttrade har jag följaktligen sökt ytterligare verifiera. Det har till fullo
bekräftats, vad som då av mig uttalades beträffande kostnaderna. Men man
skall icke inbilla sig, att, därför att kostnaderna äro högst betydligt mycket
större än vad man 1925 räknade med, så är detta något slags kriterium på, att
försvaret är bättre än det försvar, som man då avsåg att skapa. Så är ingalunda
förhållandet. Det kostar visserligen mycket mera än man räknade med,
men försvaret har därför icke i något avseende blivit bättre. Jag menar, att de
ökade penningsummor, som åtgått, hava icke använts till att förstärka, förbättra
eller utvidga något. Det är fullkomligt oförändrat.

När jag ser på hela denna försvarsreform, kan jag för min del icke neka till,
att .jag känner en ganska djup förtvivlan över vad som då gjordes. Man löser
en fråga genom att två partier, som hava majoritet i riksdagen, trumfa igenom
sitt beslut, och man gör detta, utan att man har saken tillräckligt utredd och
genomforskad. Det påminner för övrigt ganska mycket om den lösning, som
gjordes av samma partier i fjol, när det var fråga om skolreformen. Det är
väl ingen av herrarna, som vill säga, att denna reform blev bra löst. Jag vill
fråga, om det verkligen är någon av herrarna, som vill påstå, att försvarsreformen
var bra och fick en god lösning. Jag anser, att man även på det motsatta
hållet borde kunna erkänna, att man misslyckats såväl beträffande försvarsreformen
som i fråga om skolreformen.

Utskottet skjuter nu frågan ifrån sig, skjuter densamma, i vad beträffar försvarsberedskapen,
över på Kungl. Maj:t. Ett utskott, som så ofta föreslår
riksdagsskrivelser till Kungl. Maj:t och en riksdag och en andra kammare,
som äro med om att skriva till Kungl. Maj :t tätt och tida om både det ena och
det andra, kunna icke i en av våra allra viktigaste frågor skriva till Kungl.
Maj :t, detta därför, säger utskottet, att i en sådan fråga måste utredningen vara
beroende på Kungl. Maj ds initiativ. Jag vill dock minnas, att det icke var så
synnerligen länge sedan jag hörde herr försvarsministern •— jag tror, att det
var på ett möte •— hålla ett tal, där han förklarade, att han finge uppbärfa
klander för bristande initiativ, men att det vore oförtjänat, därför att om han
föresloge riksdagen något, finge han avslag av riksdagen. Med andra ord
Kungl. Majd och försvarsministern skylla på riksdagen, men riksdagen skyller
på Kungl. Maj d. På sådant sätt låses frågan fast, och ingendera parten kommer
någon vart.

Nu utlovades det emellertid, som jag sade, att man skulle få den största möjliga
effektivitet inom ramen för det fattade beslutet. Man frågar sig då, om vi
hava denna största möjliga effektivitet. Jag vågar för min del säga, att om
man tror, att man har den, blundar man ganska ordentligt. Då vill man icke se
skavankerna och felaktigheterna. När sålunda motionärerna i detta fall givit
sig in på att begära förbättringar för att höja effektiviteten inom den beslutade
organisationen, så har det varit fullt avsiktligt för att pröva, huruvida icke
åtminstone i den utsträckningen de, som voro med om vänsterlösningen, skulle
kunna vara med om en och annan förbättring, där en sådan vore av nöden påkallad.
Vi började då vår motion med att framställa ett yrkande om att de

Lördagen den 12 maj f. in.

65 Nr

s. k. mindre regementena, soin fått den mindre kadern, vilket ju tillkom pa atm
grund av en kompromiss i riksdagen och alltså icke föreslagits av Kungl. Maj:t, ,[)ers(„uli
skulle få sina kadrer utökade, så att de bleve normala regementen. Utskottet daber och
svarar på frågan på det sättet, att utskottet säger, att någon närmare erfaren- truppförband
het ännu icke vunnits beträffande verkningarna av 1925 års härordning, och ”*• / ■
därför har utskottet icke ansett sig kunna förorda några mera väsentliga änd- or
ringar.

Jag skulle, herr talman, inom parentes vilja fråga, om statsutskottet förordat
några oväsentliga förändringar. Det är visst något beträffande musiken, som
blivit förordat. Skulle det falla under det oväsentliga, medger jag att i fråga
om försvarsberedskapen är det rätt oväsentligt. Men det står kvar, att utskottet
icke velat göra något. Man skall, som det heter pa riksdagssprak,
vänta och se och vinna erfarenhet av saken. Nu menar jag, herr talman, att vi
hava en alldeles tillräcklig erfarenhet just beträffande det område, jag talat
om, nämligen dessa mindre regementen. Dessa regementen äro avsedda att vid
mobilisering tjäna precis samma syfte som de andra och vara lika stora som
de andra. Det är deras uppgift vid mobilisering. Men redan på de normala
regementena är kadern för snävt tilltagen, så att den måste sägas vara otillräcklig,
så fort det blir fråga om att anordna t. ex. under sommarens lopp skolor
eller särskilda övningar. Sådant går helt enkelt icke för sig att göra. Det är
därför, att man icke har tillräcklig tillgång till befäl och underbefäl. Kadern
är för liten. När inspektören för militärläroverken begärde att få dela upp
studenternas övningar på två år, detta både från övningssynpunkt sett och för
studenternas egen skull, så lät detta sig icke göra, därför att man icke hade
tillräckligt befäl. Kadern vid normalregementena ligger redan den vid bristningsgränsen.
Då är det alldeles uppenbart, att det vid dessa mindre regementen
skall vara ännu mycket sämre ställt, detta alldeles särskilt i fråga om deras
mobilisering men även i fredstid. Ty det är så, herr talman, att dessa kadrer
äro avsedda endast för att öva de värnpliktiga i första tjänstgöringen. Således
förstå vi, att de räcka icke till någonting annat.

Vi hava vidare i vår motion talat om den av riksdagen tillskapade östra)
brigaden, som ju är någonting ofullgånget. Det är två infanteriregementen
men utan de tillbehör, som skulle erfordras för att det skulle vara ett självständigt
förband. Det är riksdagens skapelse. Men herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet har sannerligen icke gjort något för att söka förbättra
detta riksdagens verk, utan tvärtom tror jag, att han gjort allt för att
göra det sämre. Det vill förefalla, som om det farit politik i denna östra brigad.
när man tänker på herr statsrådets åtgöranden beträffande brigadchefens
ställning. Jag går så långt, att jag säger, att jag är övertygad, att om herr
Hansson i Stockholm fått ordna denna sak. hade det blivit bättre gjort än det
nu blivit. Brigadchefen har blivit någonting, som varken är fågel eller fisk,
någonting mitt emellan. Brigadchefen vet icke var han finnes, ty brigaden
skall lyda i vissa avseenden under den ene och i andra avseenden under den
andre. Jag skall icke gå in på denna östra brigad, ty jag vet, att det är en)
annan talare, som kommer att särskilt sysselsätta sig med densamma.

Jag skall därför gå vidare och tala om en annan sak, nämligen frågan om
fästningarna och säkerhetsbesättningarna för fästningarna. Sedan man nu
lagt i materialreserv en del fästningar och lagt ned andra, hava vi här i vårt
land tre fästningar kvar, nämligen den stora fästningen i norr. Boden, och
tvenne sjöfästningar. När nu landet består sig med ett försvar på dessa mycket
utsatta positioner, tycker man, det skulle vara rätt naturligt, att man
ställde det så, att man hade en säkerhetsbesättning i fästningarna. Men det
har man icke. Vi ha motionerat om detta. Det är ingen stor sak det gäller.

Men nog är det rätt underligt att tänka sig, att under en lång tid av året lig -

Nr 34. 56

Lördagen den 12 maj f. m.

avlötiHa till PJ I1U en sJöfästning utan säkerhetsbesättning. Kanske några av kammarens
personal vid f.edal?°ter e.,rinra S1S från början av det rysk-japanska kriget för något mer
staber och ^n 20 ar sedan, hurusom då den stora ryska fästningen Port Arthur vid krigefs
truppförband början saknade en ordentlig besättning.

m. fl Nu går jag vidare, herr talman, och vill yttra några ord om den mycket

(rorts.j överklagade frågan om kategoriklyvningen. Jag talade om det vid remissdebatten,
men jag måste för sammanhangets skull återkomma till saken nu. Denna
kategoriklyvning är ju tillkommen uteslutande för att göra besparingar.
Men därmed har man också åstadkommit, att landets till vapentjänst dugliga
manliga ungdom icke kommer att i sin helhet vapenövas och bliva användbar
°?|1 vid krigstillfälle. Kategoriklyvningen är någonting, som med

all säkerhet är svenska folket motbjudande. Jag är övertygad om, att om man
skulle vända sig till befolkningen i landsorten och fråga, om man tycker om
kategoriklyvningen, så skall man svara, att detta är någonting, som vi icke
äro vana vid, någonting, som vi aldrig tänkt oss, något orättvist och motbjudande
för oss att vara med om. Det väcker ovilja och harm, att det skall vara
pa, det sättet. Då emellertid denna kategoriklyvning genomfördes, då, herr
talman, vill jag lova, det talades stora ord i riksdagen om hur utmärkt det
skulle vara med denna anordning, hur man skulle få fram en renodlad övning
iör de till linjetjänst inskrivna under de 140 dagar, som skulle tillbringas under
fanorna. Det kom ifrån den ene talaren efter den andre. Jag skall bara.
ettersom jag ser, att herr Johan Nilsson i Malmö från första kammaren sitter
bär inne, be att få tala om för herr talmannen och kammarens ledamöter, vad
denne framstående representant beträffande försvarets nedskrivning då uttala“e-
Han sade: »Det är ju visserligen i och för sig någon skillnad på 165
i ck j ® dagar. Men det förhåller sig dock så, att medan inom ramen av de
loa dagar man haft skulle utföras även handräckningsarbete, så hava vi tagit
bort detta från de 140 dagarna, vilka sålunda i sin helhet äro ren utbildnings i

ck ,®essa dagar äro alltsa mera värdefulla för utbildningen än högerns

ii da®ar->> ^ag s^-a^ citera vidare. Han uttalade alltså, att nu skulle
de 140 dagarna utnyttjas såsom renodlad utbildningstid, såsom utskottet hade
föreslagit. Herr Hansson i Stockholm sjöng på samma melodi. Jag skall
icke besvära kammaren med att närmare ingå härpå. Och sedan kom herr
forste vice talmannen i denna kammare, vilken var, då liksom alltid, »besjälad
av försvarsvilja». Och sedan kom herr Hamrin, den nuvarande handelsministern,
_som uttalade sig ytterligt positivt och kategoriskt i denna fråga. Jag
skall icke nämna den ärade ledamot, som nu leder kammarens förhandlingar,
ty det kan ju vara onödigt. Vad blev då, mina damer och herrar, resultatet
av allt detta? Ja, den som läst motionen finner det uttryckt i siffror. Han
finner,, att när man under det s.istförflutna utbildningsåret hade beräknat antalet
tjänstgöringsdagar för linjetjänst till 3,334,000 dagar, så fick av detta
linjemanskap utföras handräckning till ett antal dagar av 504,000. Alltså
mycket nära en sjättedel av de 140 dagarna fick manskapet utföra handräckning.
Det var den renodlade linjetjänsten, som fallit ut på det sättet. Med
andra ord: 23 ä.24 dagar av de 140 gingo åt till detta.

Nu skall ju villigt erkännas, för att ingen skall anmärka på det, att det är
klart, att en del av detta linjemanskap befinnes under sin tjänstgöring icke
vara lämpligt för fortsatt utbildning till linjetjänst och överföres därför till
handräckningstjänst.. Men även om jag drar ifrån en tillräcklig procent för
denna kategori, kan jag dock icke komma ifrån, att de till linjetjänst inskrivnas
användning i handräckningst jänst svarar emot 16 ä 17 dagar. Och det
underliga är, herr talman, att det finnes tillgång till ersättningsreserv. Ersättnmgsreserven
skall också tjänstgöra 140 dagar. Men man låter den icke
tjänstgöra 140 dagar, utan man later den tjänstgöra bara, såsom senast varit

Lördagen den 12 maj f. m.

.07

Nr 84.

fallet, i 90 dagar. Det vill säga, att man lcan taga ut full handräckningstjänst Ang.
ur ersättningsreserven, men man (för det icke. Nu vet jag visst, att i årets ^

proposition är föreslagen någon liten förbättring, men dock icke en sådan, att och

den på något sätt avhjälper detta. Man tar sålunda under dessa dyrbara 140 truppförband
dagar manskap i linjetjänst för att göra handräckning, skala och koka potatis m- floch
sådant annat, och så låter man ersättningsreserven i stället gå ut och re- (Ports.)
krytera de arbetslösa. Ty det är vad de naturligtvis göra, även om det icke
precis är just de mannarna, som komma att göra det, utan några andra. Men
de öka svårigheterna på detta område. Jag vill minnas — jag kan icke säkert
säga, i vilket sammanhang jag har mitt minne av det, om det nu var vid remissdebatten
eller vid något annat tillfälle -—• att herr Hansson har uttalat, att
det förut var mycket illa organiserat beträffande handräckningstjänsten, men
att det numera icke vore så illa organiserat i detta avseende. Jag är den förste
att erkänna, att det under tidigare år slösats med folk, som använts till
handräckning. Men så är det nog icke nu, ty nu hava regementscheferna mycket
stort arbete med att försöka knåpa ihop handräckningsmannarna, så att de
s. k. »linjetjänstarna» skola behöva användas till detta så litet som möjligt.

_ Jag går över, herr talman, till nästa fråga, som vi talat om, nämligen materielanskaffningen,
om vilken utskottet uttalat sig, såsom jag nyss sade, nämligen
att det skall vara beroende på Kungl. Maj ds initiativ, om någon åtgärd
skall vidtagas för försvarsberedskapens höjande. Jag undrar, herr talman,
om kammarens ledamöter verkligen veta, huru det förhåller sig med vår materielfråga.
Om man ville och vågade göra en klar och tydlig framställning beträffande
denna materielfråga, så att den kunde läggas fram i en liten skrift
för oss alla, skulle det väcka mycket stor uppståndelse. Det skulle väcka förvåning,
huru det verkligen är. Kammarens ledamöter ha säkert icke gjort sig
en föreställning därom. Jag skall icke nu tala om det, som jag anförde i remissdebatten,
nämligen om de s. k. stridsvagnarna, som det var fråga om att
anskaffa till det gamla Göta garde, där man har ett anslag på sammanlagt
400,000 kronor att utgå under 10 år, och som räcker till att anskaffa en bråkdel
av det, som skulle erfordras för den uppsatta bataljonen. Jag skall icke
heller tala om, huru herr försvarsministern har behandlat frågan om flyget,
där han prutat ned på materiel mot vad det skulle vara och icke givit den ersättning,
som skulle vara. Ja, där har han t. o. in. gått in på själva organisationen
och prutat ned den, jämfört med vad som bestämdes 1925. Nej, jag
skall tala om en annan sak, som jag icke nämnde då, nämligen om huru det
förhåller sig med vårt fältartilleri.

Jag minns, när vårt nuvarande fältartilleri anskaffades. Jag kan icke på
rak arm säga, vilket år det var, men det torde ligga en 25 år tillbaka i tiden.

Detta fältartilleri är förslitet och måste ersättas med nytt. Skall man ha ett
odugligt fältartilleri? Vi hava artilleriregementen, men vi hava gammalmodig
materiel för dem. Och jag tror icke, att någon skall kunna stå upp och förklara
för mig, att jag har orätt i detta stycke. Den ansvariga myndigheten,
generalfälttygmästaren, har begärt ett anslag för att göra förberedelser
till en nyanskaffning. Såvitt jag vet, har försvarsministern givit honom ett
bleklagt nej på den framställningen. Detta gör, att en vacker dag komma
ögonen att öppnas på den nuvarande regeringen, och vänsterlösningens män
över huvud komma att få ett uppvaknande, som de bestämt icke drömt om.

Ty jag förmodar, att de icke själva hava trott det vara så dåligt, som det är,
utan att de levat i den föreställningen, att här alltjämt är bra, att vi ha kanoner,
och att allt är gott och väl. Men om kanonerna äro slitna och omoderna,
då duga de icke att försvara sig med. Jag läste en liten broschyr, som kom
ut 1927, som var författad av herr Hansson i Stockholm, och som kallades för
»Fakta». I den säger han på ett ställe, att det visserligen icke är troligt, att

Nr 84. 58

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang. högerkritiken skulle tystna, men den skulle få betydligt mindre gensvar, i den
avlömng till m^n vänsterlösningens män visade allvarlig vilja att hålla de 1925 beslutade
^staber och försvarsanstalterna i skick. Jag skulle vilja säga, att däri har herr Hansson
truppförband alldeles rätt och att det är viktigt att hålla dem i skick. Men det äro de icke.
m. fl. Det är det, som är det stora felet med hela denna sak. Och att få materielen

(Forts.) fullgod, så att herr förste vice talmannens maskinarmé verkligen existerar, och
icke bara personalen utan även maskinerna, d. v. s. i detta fall kanonerna, det
är vad vi vilja. Vi vilja ingenting annat. Vi vilja, att det skall vara fullgod
materiel. Och jag skulle vilja hoppas, att herrarna, som hade majoritet 1925,
ville detsamma. Man får icke försumma detta.

Man har gjort en lösning, och den har en majoritet genomfört och påtvingat
riksdagen emot en ganska stor minoritets vilja och önskan. Man kan väl ändå
icke begära, att då man gör en sådan stor reform som denna -— förlåt mig, icke
en reform, men en så stor nedskrivning, en så stor omstöpning, som här blivit
gjord ■— att den skall kunna efter två ä tre år befinnas i alla avseenden ofelbar
efter tillskyndarnas egen mening. Det är ju helt enkelt omöjligt. Men
man skulle nästan tro, att den tankegången besjälar herrarna, därför att det
icke på någon punkt får erkännas, att något misstag eller någon felaktighet
blivit begången. Allting är bra, och allt vad vi komma med och påpeka, vare
sig det gäller större saker eller detaljer, leder bara till att man slår dövörat
till och blundar. Man vill icke höra på oss och vill icke erkänna, att det kan
vara något fel begånget.

Men, herr talman — och därmed har jag kommit till slutet av vad jag hade
att säga — det kommer väl en dag, när man vaknar och kanske finner, att det
är brister icke bara i organisationen utan även i försvarsberedskapen beträffande
materielanskaffningen. Det är för att i någon mån väcka uppmärksamheten
på vad som här försummats och försöka att om möjligt kunna få gehör
ifrån den s. k. vänsterlösnihgens män för att de böra göra allvar av de uttalade
orden, att man skall hava effektivitet inom den ram, som man skapat, det är
det enda skälet varför jag begärt ordet här i dag. Ty någon framgång för
mina yrkanden får jag naturligtvis icke.

Jag yrkar emellertid, herr talman, bifall till den av herr Widell m. fl. vid
denna punkt fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar andre vice talmannen Nilsson, Olsson i
Blädinge, Järte, Holmdahl, Christenson i Södertälje, Lilliecreutz, Göranson,
Svensson i Betingetorp, Olsson i Kalmar, Lundquist i Baggarbo, Holmgren,
Jönsson i Boa, Svedman, Anderson i Linköping, Wirsell, Johanson i Huskvarna,
Laurén, Månsson i Erlandsro, Fjellman, Henrikson, Bernström, Olsson i
Broberg, Wallerius, Almquist, Gustafson i Kasenberg, Alströmer, Johansson
i Väby, Lefffer, Anderson i Storegården, Hedin, Ros, Bersson i Falla, Lorichs,
Holmström i Gävle, Öberg, Hedlund i Häste, Lindmark, Nilsson i Antnäs och
Hedström.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman! Herr
Lindman nämnde i sitt anförande, att jag skulle gjort ett uttalande på något
möte, att om jag begär något anslag hos riksdagen, så avslås det. Jag borde
kanske icke hava berört detta, men eftersom det kanhända blir någon legendbildning
därav, ber jag få säga, att jag icke känner till något sådant yttrande.
Och jag har haft så mycket mindre anledning att fälla det, som riksdagen varit
vänlig nog att bevilja, såvitt jag nu kan erinra mig, så gott som vartenda anslag,
jag begärt.

Rörande östra brigaden har det ju mycket talats men ännu mera skrivits om
den saken. Jag ber då, i anledning av att herr Lindman nu fört frågan på tal,

Lördagen den 12 maj f. in.

5!)

Nr S54.

att i några få ord få erinra om den frågans utveckling. 1925 års riksdag beslöt
på förslag av försvarsutskottet, att det skulle finnas två infanteriregementen
mera än Kungl. Maj ds förslag upptog. Försvarsutskottet berörde i sitt
utlåtande de olika alternativ, som enligt utskottets mening funnos för att inpassa
dessa båda regementen i organisationen. Utskottet ville emellertid icke
taga ställning till den frågan utan förklarade, att Kungl. Maj d borde verkställa
en utredning om saken. En sådan utredning gjordes också av chefen för
generalstaben, som framlade en rad olika alternativ men stannade vid att föreslå
en brigad, östra brigaden, så sammansatt som försvarsutskottet hade antytt.
Det var sålunda fullkomlig överensstämmelse mellan försvarsutskottet — fastän
detta utskott icke gjort något bestämt uttalande i denna organisationsfråga
— och chefen för generalstaben. Vid 1926 års riksdag framlade dåvarande
försvarsministern detta förslag — jag tror, det var i statsverkspropositionen
•— och han anslöt sig fullt och helt till generalstabschefens mening. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att generalstabschefen ville ha denna organisation
av ledningen för brigaden så enkel som möjligt. Han ansåg att det
vore mycket önskvärt, att där funnes en särskild fortifikationsofficer och särskild
förvaltningspersonal. Men med hänsyn till önskvärdheten av att kostnaderna
skulle bli så små som möjligt, ansåg han sig böra avstå från detta krav.
Det var, som sagt, detta förslag, som Kungl. Maj :t anslöt sig till, och som
riksdagen godkände utan att däri göra någon som helst ändring. Vid 1927
års riksdag föll det så på min lott att framlägga det första förslaget till stat
för denna östra brigad. Det är ganska naturligt, att jag därvid följde generalstabschefens
av Kungl. Maj:t tillstyrkta och av riksdagen bifallna förslag. Jag
saknade anledning att göra något annat. I statsutskottets utlåtande vid fjolårets
riksdag, där förslaget tillstyrkts, fanns visserligen en reservation av ett
antal högerrepresentanter, som då önskade koppla till litet kavalleri och litet
artilleri m. m., så att det skulle bli en liten arméfördelning. Men det gick icke
riksdagen med på. När sedan beslutet under sistlidna år skulle fastställas
för den nya organisationen, blev detta fullständigt i överensstämmelse med det
förslag, som hade framlagts för och godkänts av riksdagen, utom i ett avseende,
nämligen därutinnan att på arméförvaltningens intendentsdepartements enträgna
hemställan förvaltningspersonal placerades vid östra brigaden. I detta
avseende gjordes sålunda eu utvidgning av det fattade beslutet. Men jag kan
ju tillägga, att jag gick med på detta endast som ett försök. Det är om denna
brigad, som herr Lindman nu säger, att den är någonting ofullgånget, att
den är varken fågel eller fisk.

Beträffande handräckningsfrågan har ju den saken varit på tal, jag tror redan
vid remissdebatten i år. Jag har ganska grundligt studerat den frågan,
både vid truppförbanden och i infordrade handlingar, och funnit, att det råder
synnerligen olika förhållanden vid olika truppförband.

Ibland äro dessa olika förhållanden obegripliga, och man kan icke förstå, vad
de bero på. För min del kan jag icke fatta annat, än att de hava sin grund i
vederbörandes större eller mindre organisationsförmåga eller kanske sinne för
att utnyttja personalen på ett ändamålsenligt sätt. Men därtill vill jag säga,
att den omständigheten, att under senaste tiden åtgått en ganska stor procent
personal till handräckning, ju har sitt sammanhang, som var och en borde kunna
förstå, med övergången till den nya härordningen. Emellertid pågår det ju,
som jag vid ett föregående tillfälle berörde, försök med att genomföra ett par
reformer, som skulle åstadkomma, utom andra fördelar, även besparing utav
handräckningspersonal. Jag syftar på utspisningen och på förrådstjänsten.
I båda fallen åtgår nu mycket folk. Det finnes regementen där icke mindre än
30 man och t. o. m. däröver dagligen göra handräckning i manskapsköken, en
oerhört hög siffra. Det är tämligen säkert, att man genom att anställa, såsom

Ang.

avlöning till
persona vid
staber ocA
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Nr 34. 60

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang. hittills skett, vid fyra ä fem regementen, kvinnlig kökspersonal, kökspersonalen
avlöning tiU han nedbringas till hälften och därunder, förutom det att hushållningen blir
stlber och bättre, maten blir smakligare, renligheten större och priset billigare. Desstruppförband
utom göras liknande försök på förråden, där civila personer anställts, som
m■ fl- skola sköta förrådsarbetet i stället för de värnpliktiga, vilka äro där några vec(Forts.
) kor och icke hinna uträtta så mycket, sedan de väl lärt sig hur arbetet skall
skötas. I båda fallen har det visat sig bliva goda resultat. Meningen är att,
sedan riksdagen nu uttalat sig för fortsatta försök med det nya utspisningssystemet,
detta kommer att i större utsträckning genomföras. Därigenom kommer
en hel del handräckning att bliva överflödig. Jag tror dock, att det nu är
åtskilligt bättre, trots övergången, än det var för låt oss säga 10 år sedan. Jag
kan nämna för herr Lindman, att en äldre utredning i denna fråga, som föreligger,
anger att vid ett av den gamla goda tidens stora kompanier, sedan allt
behövligt handräckningsmanskap uttagits för dagen, 11 man återstodo, som
skulle utbildas till militärtjänst. Så bedrövligt har det icke varit imder den
tid jag haft med försvarsväsendet att göra.

Sedan var det en hel del andra saker, som herr Lindman var inne på. men*
därom skall jag fatta mig kort. Den ena gällde materielen till fältartilleriet,
som skulle vara alldeles försliten. Ja, kanonerna äro ganska gamla, men det
vitsordas från sakkunnigt håll, att dessa förslitna kanoner dock skjuta mycket
bra, och det lär vara den viktigaste egenskapen. Jag har närvarit vid skjutövningar
och funnit, att den uppgiften är alldeles riktig. Beträffande flygvapnets
materiel, måste herr Lindman säkerligen veta, att jag framlagt förslag
om beviljande av betydligt större anslag än som förutsattes i 1925 års
försvarsproposition och i riksdagens uttalande. Riksdagen har också gått med
på dessa betydligt ökade anslag. Jag har emellertid den uppfattningen, att
huru stora anslag, som än skulle begäras, komma de säkerligen aldrig att bli så
stora, att herr Lindman blir nöjd.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Herr Lindman var bland annat
särskilt onådig mot utskottet för dess behandling av de föreliggande motionerna
på denna punkt, och han undrade om man icke borde anlägga ett sakligt
övervägande vid bedömandet av också dessa. Jag vill för min del säga, att så
vitt vi hava kunnat finna av både läget och diskussionen här, så finns det ingenting
som kan ge stöd åt den uppfattningen, att icke utskottet i detta fall såväl
som i andra har anlagt en saklig syn vid övervägandet av vad som här påyrkats.
Vad hade. därest riksdagen nu beslutat i överensstämmelse med herr
Tryggers m. fl. och herr Lindmans m. fl. yrkanden, vad hade, frågar jag, då
ett sådant beslut inneburit, och i vilken relation hade ett sådant beslut sakligt
Stått till hela den allmänna kritiken av dels rustningarna i världen och dels vår
egen svaga försvarsställning sådan som herr Lindman här tecknade den? Yrkandet
i den föreliggande högerreservationen innefattar nämligen, att Jämtlands
fältjägarregemente. Södra skånska infanteriregementet, Dalregementet, Hälsinge
regemente, Hallands regemente, Västerbottens regemente, Västernorrlands
regemente, Värmlands regemente och Kronobergs regemente utom detachementet
i Karlskrona, skulle göras till s. k. normalregementen. De för nästa
budgetår ifrågakommande förändringarna i dessa regementens sammansättning
skulle »inskränka sig till att en furirbeställning skulle uppföras på
vartderas stater, men så därefter skulle den gemensamma kostnadssiffran ställa
sig i runt tal till 600,000 kronor eller kanske något mera i budgeten. Nu måste
man ju fråga sig, då yrkandet i den punkten verkligen innefattar detta, i vad

Lördagen den 12 maj f. in. Öl

avseende har ett bifall till detta yrkande förmåga att i högre grad än vad som
är fallet med en organisation av begränsade regementen, som vi nu hava, stärka
känslan av säkerhet? Jag vill för min del säga, att ett sakligt bedömande
torde för det första tvinga upp försvarsproblemet till belysning från en annan
utsiktspunkt än den herr Lindman här utgått från, och vidare hava till följd,
att man kanske rent av kommer till det resultatet, att den väg, som högern rekommenderar,
från saklif/ synpunkt icke vore tillrådlig att beträda. När utskottet
avstyrkt denna förändring av dessa regementen till normalregementen,
så hävdar utskottets majoritet bestämt en på saklighet och sakkunskap oomkullrunkeligt
grundad uppfattning. Men härtill kommer något, som herr Lindman
också var inne på, nämligen att här finnes en majoritet i riksdagen, som
tog ansvaret för beslutet år 1925, vilken naturligtvis även i år, liksom fallet
har varit åren 1926 och 1927, har fullt ansvarigt bedömt försvarsorganisationens
funktion utifrån 1925 års beslut och under dessa två år icke funnit anledning
att på den punkten göra någon förändring, en ståndpunkt, som enligt min
mening är lika stark ännu i dag 1928.

Vidare påyrkas utökning av förvaltningspersonalen vid östra brigaden —
jag talar fortfarande å utskottets vägnar, ty jag skall icke ge mig in på partiledarnas,
regeringschefens och försvarsministerns brytningar inbördes, den saken
må de klara upp. Jag frågar mig verkligen då, huru skulle det se
ut, om på ifrågavarande område riksdagen behagade ge sig in på att korrigera
Kungl. Maj:t i förvaltningsavseende, när det gäller att placera människor på
olika arbetsposter? Har Kungl. Maj :t, här närmast försvarsministern, ansett
sig icke kunna föreslå utökning av ifrågavarande personal eller tillförsel av den
personal, som här i högermotionerna avses, ja, då förefaller det mig, som om
ett riksdagens beslut i motsatt riktning skulle komma att vila på synnerligen
osakliga och osakkunniga grunder.

Så komma vi vidare till den tredje frågan, den om den allmänna utredningen.
Ja, man har i dag i första kammaren erinrat om, att Kungl. Maj:t har tillsatt
en utredningsnämnd i syfte att undersöka vilka åtgärder, som i luftförsvarsavseende
kunde behöva vidtagas, och att den utredningen skulle täcka de krav,
som framställts i högermotionerna. I vad mån den gör det eller icke är ju en
sak för sig. För mig synes dess arbete lätt kunna tvinga fram, att denna luftförsvarskommission
upplöses — icke därför att den icke skulle hava någon uppgift
att fylla, utan därför att det är mycket möjligt, att utvecklingen och vad
arbetsmaterialet kan komma att avslöja torde komma att peka hän på nödvändigheten
av en allmän, förnyad och ganska nära förestående undersökning av
hela försvarsproblemet på nytt. Man var inne på den frågan i första kammaren
i dag även från borgerligt håll. och jag fann i de synpunkter, som där framfördes,
ganska många goda hållpunkter för detta. Ty, för att nu säga några
ord härom, skola vi utreda frågan om vårt luftförsvars behov, kunna vi mycket
väl komma in på en sådan expansion på detta speciella område, som rubbar den
allmänna ekonomiska försvarsplanen från 1925, och möjligheterna att infoga
en sådan allmän ekonomisk expansion av luftförsvaret i den givna ramen kan
bliva mycket svårt, kanske så svårt, att man nödgas göra en gemensam utredning
och ta det hela i ett sammanhang. Och sålunda kan, herr Lindmans och
högermotionärernas bön förutan, utvecklingen själv här i en viss detalj, som
handlagts och letts av försvarsministern, bli sådan, att man snabbare än beräknats
måhända kan komma till en allmän förnyad undersökning av hela försvarsproblemet.

Sålunda, jag kan, herr talman, icke finna annat, än att den behandling av
föreliggande motioner, som utskottet har ägnat desamma, är på varje punkt fullkomligt
saklig, och att man alls icke skattat åt någon benägenhet, att icke diskutera
vad däri föreslagits. Det var om den saken.

Nr :$4.

Ang.

avlöning till
''personal vid
staber och
truppförband

m. fl.

(Forts.)

Nr 34. 62

Lördagen den 12 maj f. m.

dng. I övrigt har i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag av utskottet tillstyrkts. Det
avlöning till £r en(jast en pUnkt, där vi gjort en avvikelse, och jag vill icke för min del kalla
^staber och ^en avvikelsen för en principiell eller en mycket starkt motståndsbetonad avtmppförband
vikelse, utan jag skulle vilja kalla den för en avvaktande avvikelse. Det är,
m- t1- när det gäller våra furirer och underofficerare, som skola gå igenom krigs (Forts.

) skolan. Vi hava ansett det vara något för tidigt att bedöma, huruvida det kan

komma att föreligga ett faktiskt behov av att på lönevägen understödja en
aspirant vid krigsskolan. Det är för tidigt ur många synpunkter. I första
rummet kan det ju icke vara något statsintresse att söka driva fram en sådan
linje, att unga gifta personer köra in på den banan. Hela den uppgift, som här
föreligger, för dessa unga män synes vara av beskaffenhet att böra slutföras,
innan vederbörande bildat familj, innan de, så att säga, vidtagit åtgärder för
att slå sig till ro och innan de fått ett ekonomiskt ankarfäste. Några officiella
åtgärder av den beskaffenhet, som här föreslagits, bör man icke vidtaga, förrän
man är alldeles övertygad om, att man skulle utöva mannamån emot en dugande
ung aspirant från dessa håll, om man icke gåve honom från statens sida ett
handtag till stärkande av hans ekonomi utöver den annars bestämda inkomsten.
Det är den grundsyn, som vi haft. Det innebär en avvaktande hållning, och
jag tror, att utskottsmajoriteten har haft mycket goda skäl för att tills vidare
rekommendera, att man får se tiden an på denna speciella punkt.

I övrigt, herr talman, ber jag att, efter vad jag nu yttrat, få yrka bifall till
vad utskottet har hemställt om i förevarande sammanhang.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Lindman har förut under överlägg ningen

på denna punkt utförligt klarlagt högerrepresentantemas ståndpunkt i
denna fråga och sålunda därmed även den uppfattning, som legat till grund
för reservationen. Jag skall därför icke uppehålla kammaren i onödan med
något resonemang i dessa frågor utan endast foga några små randanmärkningar
till den diskussion, som hittills pågått,

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet gav kammaren nyss en
redogörelse för, huru organisationen vid östra brigaden har kommit till, och
jag har ingen anledning att göra några erinringar gent emot denna hans redogörelse.
Men därför att de organisatoriska förhållandena hava utvecklat sig
på ett visst sätt är det icke givet, att de hava utvecklat sig lyckligt. För min
del skulle jag vilja framhålla, att det är ägnat att väcka en viss förvåning,
att utskottsmajoriteten icke ens velat tillmötesgå motionärerna i deras blygsamma
krav angående en viss utveckling av östra brigadens stab. T all synnerhet
finner jag kravet på arvode till en pensionerad fortifikationsofficer vara
ganska starkt grundat. För närvarande äro ju förhållandena sådana, att kasernerna
i Linköping i tekniskt-ekonomiskt hänseende lyda under arméfördelningschefen
för östra fördelningen, vilken har sitt säte i Stockholm, under clet
att den personal, som bor i dessa kaserner, lyder under chefen för östra brigaden,
vilken bor i Linköping. Det måste väl ändock betraktas som en organisatorisk
oformlighet detta hälftenbruk mellan de bägge generalerna. Dessutom
medför anordningen den olägenheten, att den officer vid östra fördelningen, som
är bosatt i Stockholm, nödvändigtvis måste företaga upprepade resor ned till
Linköping för att kunna öva den tillsyn över kasernerna, som är honom ålagd.
Nu hava motionärerna föreslagit en förbättring i dessa förhållanden genom att
anförtro vården av kasernerna i Linköping åt en pensionerad fortifikationsofficer,
boende därstädes, mot ett måttligt arvode. För min del finner jag en
sådan anordning vara av stor praktisk betydelse, men det rent av förefaller
mig, som om detta 1925 års beslut skulle vara så sakrosankt, att man icke ens

Lördagen den 12 maj f. in. 03

får införa praktiska och önskvärda förbättringar, även när de kosta en obetydlighet.

Jag har även på en annan punkt i detta betänkande anfört en reservation.
Det föreligger två motioner, i vilka man påyrkar ett arvode till en särskild
föredragande i remonteringsärenden. Jag är på den punkten ensam reservant.
Statsutskottets majoritet har avvisat motionerna under den motiveringen, att
de särskilt tillkallade sakkunniga, som ägde inkomma med förslag till omorganisation
av försvarsväsendets civila förvaltning, bland vilka även jag befann
mig, hava ifrågasatt, att remonteringsärendena skulle överflyttas från
kavalleriinspektionen till arméförvaltningens intendentsdepartement. Sakkunskapen
har emellertid starkt framhållit nödvändigheten av att ha en med särskilda
kvalifikationer utrustad person såsom föredragande i remonteringsärenden.
Är detta riktigt, så är väl personen i fråga lika behövlig vare sig föredragningen
äger rum i kavalleriinspektionen eller i arméförvaltningens intendentsdepartement.
I det senare fallet håller jag före, att detta t. o. m. är mera
erforderligt, ty inom kavalleriinspektionen finnes alltid sakkunskap i fråga
om hästar, vilket man däremot icke kan påräkna inom arméförvaltningens intendentsdepartement.

På grund av den motivering, som utskottet här förebragt, har jag sålunda
icke kunnat följa utskottet utan jag har ställt mig såsom reservant. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall till den vid utskottets betänkande fogade, av mig
avlämnade reservationen.

Herr Fjellman: Herr talman! Remonteringsstyrelsen slopades den 31 december
förra året. Chefen för denna styrelse, vilken befattning sålunda indragits,
hade en mycket vidlyftig uppgift att fylla. Det var icke bara inköpen
av remonter, som denne person hade om hand, utan han skulle också
vara inne i alla frågor som rörde hästväsendet, icke blott i vårt eget land utan
även i andra länder. Han skulle vara en sorts konsult för hästuppfödarna,
hjälpa dem att inköpa lämpliga avelsston, avgöra vilken korsning och vilken
blodsblandning som skulle anses lämplig o. s. v. Han måste också veta, var
så gott som alla varmblodiga hästar i landet funnes för att kunna bestämma,
var remonteringsmötena skulle hållas, annonsera desamma etc. Sedan väl
hästarna inköpts, skulle han bestämma, på vilka remontdepåer de skulle placeras,
lian skulle besiktiga hästarna i dessa depåer på olika tider, och slutligen
skulle han, när de blivit färdiga, fördela dem på skilda truppförband.
Det fordrades för denna person en alldeles speciell utbildning. Hur svår denna
plats var att tillsätta, vill jag bevisa därmed, att de två chefer, som fungerat
före den senaste, fingo tjäna långt utöver den tid, som eljest brukar vara
fastställd för pensionering av statens tjänstemän, bara därför att det icke gick
att få lämplig ersättare för dem. Riksdagen beslöt år 1925, att denna befattning
skulle indragas, och samtidigt bestämdes, att ifrågavarande syssla skulle
överföras på kavalleriinspektören. Men denne är en generalstabsofficer, vars
utbildning är av helt annan art. Han är skicklig i rent militära spörsmål och
kan inspektera trupperna, men att han dessutom skulle vara hästkarl, är för
mycket begärt. Jag anser det nästan omöjligt att kunna finna någon person,
som förenar alla dessa egenskaper.

Nu har man trott sig kunna hjälpa upp saken genom en s. k. remonteringsnämnd
med en föredragande och tvenne medlemmar. Men denna nämnd skall
endast fungera under sex veckor om året, d. v. s. under den tid remontuppköpen
vara. Sedermera, när uppköpen äro över, hänger allt i luften igen. Nu
har kavalleriinspektören ärligt sagt ifrån, att han icke ensam kan sköta ifrågavarande
befattning. Den senaste chefen för remonteringsstyrelsen hade en lön
av mellan 9,000 och 10,000 kronor. Förra året —- den 31 december — fick

Nr 34.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
ro. fl.
(För te.)

Nr 34. 64

Lördagen den 12 maj f. m.

Ang.

avlöning till
•personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

han avsked, men han har sedermera av rent intresse för saken fortfarande
tjänstgjort under januari, februari och mars. Nu är han ute på remontuppköp
och har för detta en ersättning av 10 kronor per dag plus resetraktamente,
varjämte han uppbär sin pension som ryttmästare. Men de officerare han har
med sig — unga ryttmästare, som äro på övergångsstat — få full lön och
dessutom 10 kronor om dagen. Förhållandet är alltså, att chefen, som bär hela
ansvaret och som skall utbetala statens medel, 500,000 kronor, sitter med
mindre lön än dessa, som han har till sina biträden, som äro hans
skrivare, som skola mäta hästarnas höjd m. m. Detta anser jag fullständigt
galet. Man kan fråga sig: när nu denna Verksamhet är slut
och remontuppköpen äro verkställda, är det då meningen att chefen skall fortsätta
att tjänstgöra utan att få någon lön alls? Hade frågan om arméförvaltningens
omorganisation kommit före vid denna riksdag, hade frågan blivit
löst av sig själv, ty då hade han kommit in på arméförvaltningens stat och
fått uppbära lön därifrån. Då platsen emellertid är nödvändig för vårt hästväsende
och jag icke kan finna att det är staten värdigt att använda sig av
en persons arbetskraft utan att ge honom den ersättning, som hans skicklighet
och arbete berättigar honom till, har jag och herr Jönsson i Revinge väckt
en motion i ämnet, och jag ber att få yrka bifall till den av herr Holmgren
avgivna reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.21 e. m.

In fidem
Per Cronvctll.

Lördagen den 12 maj e. m.

65

Lördagen den 12 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande,
nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsanslag
under riksstatens fjärde huvudtitel m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och lämnades därvid i fråga om Avd. C punkten 3, angående avlöning
till personal vid staber och truppförband, enligt förut skedd anteckning, ordet
till

Herr Ward som anförde: Herr talman! Anledningen till att jag begärt

ordet i denna debatt är, att jag jämte åtta andra ledamöter av statsutskottet reserverat
mig med avseende på ett utskottets uttalande i motiveringen. Departementschefen
har, som vi finna av handlingarna, ansett, att större möjligheter
böra skapas för underofficerare att kunna utbildas till officerare. Man
har ju sökt gå in för den princip, som länge framförts icke minst från representanter
för småfolkets partier här i riksdagen. Det är emellertid nog alltjämt
på det sättet, att värdet av det medgivande för underofficerare att avancera
till officerare, som givits, är mera teoretiskt än verkligt. Framför allt
gäller ju detta för de officerare, som ha försörjningsskyldighet. som äro gifta
eller ha försörjningsskyldighet mot exempelvis föräldrar. Att vistas vid krigsskolan
uteslutande mot erhållande av värnpliktigs avlöning låter sig självfallet
icke göra för dessa underofficerare, utan man måste nog, för att de skola bli i
tillfälle att utnyttja de möjligheter, som skapats, bereda dem även en annan förmån.
Departementschefen har nu gått in för att man i särskilt ömmande fall
skulle kunna medge dessa underofficerare att få behålla sina avlöningsförmåner
och på så sätt göra det möjligt för dem att försörja sig och sina anhöriga
under den tid som utbildningen varar. Såvitt jag kan finna är detta departementschefens
förslag mycket behjärtansvärt och synnerligen väl motiverat, och
det förvånar mig, att icke statsutskottet kunnat gå in för den mening, som departementschefen
därvidlag givit uttryck åt. Utskottets majoritet varnar för
de konsekvenser, till vilka en dylik ordning skulle leda, men, såvitt jag förmår
bedöma den föreliggande frågan, så kan det härvidlag icke bli fråga om några
farliga konsekvenser. Det är ju icke meningen att utsträcka denna möjlighet
alltför långt, utan det bör åligga departementschefen att från fall till fall pröva,
huruvida det kan anses vara motiverat, att dessa underofficerare, som vistas
vid krigsskolan, beredas den förmån, varom här är fråga. Den möjligheten
sammanhänger ju med det gamla krav, som framförts, att man framför
allt bör se till dugligheten, den personliga lämpligheten för ett uppdrag och
icke låta börd och förmögenhet vara avgörande. Det förhåller sig ju, som vi
alla känna till, på det sättet, att vi inom det svenska försvarsväsendet förfoga
över många för högre uppgifter synnerligen väl skickade underofficerare, och

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 81^. 5

Nr :J4.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Nr 34. 66

Lördagen den 12 maj e. m.

Am3- . det torde därför ur försvarsväsendets egen synpunkt vara av synnerligen stort
"ersonal vid varde, att man bereder dessa underofficerare möjlighet att få en utbildning för
staber och de högre uppgifter, som det bär är fråga om. Det har anmärkts, att redan det
truppförband förhållandet, att staten bekostar dessa underofficerares utbildning vid skolan,
m. fl. är en synnerligen stor förmån, och att man icke lämpligen kan utöka denna
(Forts.) med den förmån, som departementschefen här har gått in för. Ja, helt naturligt
är den förmån, som redan beretts dessa underofficerare, betydelsefull, om
man jämför de nuvarande förhållandena med de förhållanden, som tidigare
rått, men som jag förut nämnde, blir denna förmån ofta mera teoretisk än verklig,
då man icke skapat ett materiellt underlag för dessa underofficerare att
till fullo utnyttja densamma.

Jag skulle också i det sammanhauget vilja nämna för kammaren, att första
kammaren tidigare under dagen vid behandlingen av denna fråga biträtt den
reservation, som här avgivits. När första kammaren alltså har gått till mötes
Kungl. Maj :t i syfte att hjälpa de personer, som det här gäller, skulle det verkligen
förvåna mig i hög grad, om andra kammaren skulle vägra att lämna sin
anslutning till den linjen. Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till den reservation,
som avgivits av herr Kvarnzelius m. fl., vilket, närmare preciserat, innebär,
att det stycke på sid. 17 i statsutskottets utlåtande, som börjar med orden:
»Vidkommande förslaget till sts/t för krigsskolan» och slutar med orden:
»vad departementschefen i ovannämnda hänseende uttalat» måtte utgå ur motiveringen.
I övrigt hemställer jag om bifall till statsutskottets utlåtande.

Med herr Ward förenade sig herrar Danielsson, Paulsen och Rydén.

Härpå yttrade:

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det vilar något tröstlöst över

våra försvarsaktioner och våra försvarsdiskussioner. Vi sitta å ömse sidor fast
i våra ståndpunkter, och man kan utan överdrift säga, att de tre senaste årens
upprepade försvarsdiskussioner här i riksdagen icke ha varit någonting annat
än ett omtragglande utav alla de argument, som framfördes under den stora
försvarsdiskussionen 1925. Det går icke för den ena sidan att övertyga den
andra. Våra grundläggande utgångspunkter äro alltför olika, och vi fästa avseende
vid alltför olika ting. Det kan gärna sägas ut, att högern har ganska
små utsikter att med sina upprepade framstötar åstadkomma någon ändring i
1925 års försvarsbeslut. Det är kanske också på det sättet, att man från högerhåll
mindre räknar på en sådan effekt än på valpolitiska resultat.

Under den debatt i den nyliberala klubben, till vilken herr Lindman under
sitt anförande i dag hänvisade, uppträdde bl. a. majoren K. A. Bratt. Han
sade ganska oförblommerat ifrån, att han fann det vara tvister om påvens skägg,
dessa diskussioner om större eller mindre detaljer i den bestående försvarsordningen.
Han motiverade sitt omdöme därmed, att det ju vore av ganska litet
intresse att diskutera t. ex. arméns storlek, kadrernas storlek, värnpliktstidens
längd etc., när man faktiskt befinner sig inför en utveckling, vars slut vi ingenting
känna om, men beträffande vilken vi ha all anledning att tro, att den
kommer att kasta om mycket utav vad som nu anses vara ganska säkert och
kommer att ställa in vårt försvarsproblem under helt nya synpunkter och perspektiv.
Han har naturligtvis också rätt däri, att om man har en armé men
icke vet, om den någonsin, därest det skulle bli allvar, ens kan göra sin uppmarsch
på grund av den förödelse direkt mot den uppmarscherande armén, på
järnvägslinjer etc., som kan åstadkommas från luften, är det ganska meningslöst
att diskutera om arméns omfattning, innan man har gett sig in på eu undersökning
av det större problemet, nämligen det problem, som berör hela vår

Lördagen den 12 maj e. in. 07

förmåga alt skydda oss mot anfall. I första kammaren liar i dag framförts den
tanken, att man snarast borde företaga en ny undersökning av vårt försvarsproblem.
Herr Lindman anförde här i dag, att han trodde, att vi, som stå på
den andra sidan, behärskades av fruktan för eu grundlig utredning i försvarsfrågan.
För egen del vill jag förklara, att jag har inga invändningar att göra
mot en ny utredning i försvarsfrågan. Men det måste då på denna ställas det
anspråket, att den lägges tillräckligt brett och verkligen går till grunden med
undersökningen. Enligt min tro kommer en sådan grundlig utredning icke
att ge till resultat en utökning av 1925 års försvarsordning utan snarare befästa
oss i den tron, att vi ha anledning att starkt begränsa de uppgifter, vi
ställa för vårt militära försvar, och att vi icke böra låta fånga oss av den ena
eller andra skräckstämningen och skrida till sådana omläggningar, som i ökad
utsträckning skulle militarisera vårt folk och vårt land. Det är självklart
omöjligt att se vad framtiden kan komma att bekräfta utav de farhågor, som
nu överallt hysas inför en utveckling av krigstekniken dithän, att man vid kommande
konflikter kommer att rikta in de farligaste och mest förödande stötarna
mot den civila befolkningen, att man kommer att föra ett krig icke mellan
mot varandra stående väpnade arméer utan ett krig från luften med gas och
gift och bakterier, som riktas mot den civila befolkningen och som genom sin
oerhörda förödande förmåga bryter ned den moraliska kraften och därmed också
folkets motståndskraft. Jag tror emellertid att det, även om man icke vill
hänge sig åt några gissningar, föreligger så mycket reellt att ta på för bedömande
av den kommande utvecklingen, att man måste ge dem rätt, som säga, att
en ny undersökning av vårt försvarsproblem måste komma till stånd under sådana
förhållanden, att man icke laborerar bara med de gamla ståndpunkterna.
Huruvida vi ännu äro färdiga att börja den undersökningen, vill jag låta vara
osagt. Jag vill emellertid ytterligare understryka, att för en sådan undersökning
är man från socialdemokratiskt håll mycket benägen. Jag är ganska
viss om att resultatet av imdersökningen icke blir någon triumf för militaristerna.

Emellertid är det kanske viktigt att här dröja litet vid de speciella synpunkter,
som kunna vara vägledande för bedömande av vårt läge. Står man på herr
Lindmans ståndpunkt, att det egentligen icke finns hopp om att ens i en långt
avlägsen framtid få till stånd en mera garanterad fredlig ordning, en utveckling
i nedrustningens tecken, tror man, som herr Lindman, att vårt läge är fullt
av faror, och att vi måste se till att utnyttja alla våra resurser för att vara
krigsberedda — då kan jag förstå, om man i betraktande av den nya utvecklingen
skulle kunna komma fram till en omläggning utav våra försvarsanstalter,
där huvudtyngdpunkten lades på områden, som hittills äro ganska blygsamt
tillgodosedda. Man skulle kanske också kunna tänka sig, att från en sådan
utgångspunkt den undersökning, som har igångsatts rörande vårt fasta
luftvärn, skulle kunna få en vidgad omfattning och ge en viss ny inställning.
Det är nog emellertid klokt att även här se ganska kallt på läget, och jag skulle
betrakta det såsom en olycka, om påvisandet av de väldiga faror, som lura i
den tekniska utvecklingen på krigsområdet — ett påvisande som från sin upphovsmans
sida närmast haft till syftemål att väcka avsky mot kriget, att stärka
antikrigsviljan — skulle hos vårt folk framkalla en skräckstämning, som
kom oss att rusa iväg och göra organisationer på ett nytt område, sätta upp
ett starkt luftförsvar. Enligt mitt förmenande är icke vårt läge sådant, att
en sådan utveckling skulle kunna motiveras. Utgångspunkten för 1925 års
försvarsordning var, att Sveriges läge i världen var så pass gott, att man hade
rätt till det antagandet, att vi knappast löpa risken av ett direkt anfall, att vi
knappast behöva räkna med att bli direkt indragna i krig. I stället ställdes
i 1925 års försvarsproposition vårt försvarsproblem sålunda, att vi kunde, lik -

Nr I!4.

Ant].

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Nr .‘S4. 68

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang. som under världskriget, under krig mellan andra komma i en situation, som påavlöning
till kallade en ganska stark vakthållning kring vår neutralitet. Det läget är säker^staber
och fortfarande vårt läge. Men om det gäller att inrätta oss för de risker, vi

truppförband kunna löpa under krig mellan andra, så har naturligtvis för oss problemet om
m. fl. luftkrigets utveckling, frågan om luftförsvaret och luftvärnet, ett ganska ringa
(Forts.) intresse, och vi kunna i stället inrikta oss på ett fullföljande av den linje, som
ligger i 1925 års beslut och som går ut på att i starkaste mån koncentrera de
militära anordningar, som vi alltjämt kunna anse nödvändiga för vakt och
skydd, på de områden, där det kan tänkas bli nödvändigt att ha en sådan vakt
och ett sådant skydd. Det blir alltså en utveckling icke i luftvapnets tecken
utan snarare ett sörjande för en sådan omfattning och sammansättning utav
våra militära anordningar till sjöss, att vad vi där skaffa oss kan fylla de krav,
som eventuellt kan komma att ställas på detsamma. Under sådana förhållanden
kommer man ju också till en diskussion om vår armés betydelse, och det
förefaller mig, att en kommande försvarsrevision utan vidare bör komma att gå
i den riktningen, att våra lantmilitära anstalter ytterligare reduceras, måhända
rent av till endast en ganska ringa styrka för vakthållningen vid vissa utsatta
gränser.

Det är från en sådan utgångspunkt ganska .klart, att de klagomål, som här
varje riksdag upprepas över bristerna i 1925 års försvarsordning, icke kunna
beröra mig vidare djupt. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten vid en
högertaktik, som tydligen går ut på att under sken av blygsamhet så småningom
bryta sönder 1925 års beslut och steg för steg vinna utvidgningar. När
här yrkas t. ex. att riksdagen skall antaga en reservation, som formellt gäller,
att de nio regementena med begränsad organisation skola få normalregementets
organisation, så angives det, att man kan komplettera kadrerna tillräckligt för
den ringa kostnaden av 27,000 kronor. Men det säges här inte ett ord om vad
som framgår av en annan högermotion, som nu icke föreligger till behandling,
att en sådan utökning också kräver en utökning av omkring 1,200 man värnpliktiga
i linjetjänst, kräver kostnader för dessa värnpliktigas underhåll, för
deras beväpning, för deras övning. Och den blygsamma begäran, som nu framträder
i högerreservationen, betyder i själva verket ett försök att införa förändringar,
som skulle medföra kostnader i miljoner. Det finnes ingen anledning
att inte här också säga ifrån att åtminstone från socialdemokratiskt håll
man fäster mycket stor betydelse vid att i ekonomiskt avseende de beräknade
resultaten från 1925 kunna uppnås. Högerns påpekande, att kostnaderna ännu
hålla sig på en höjd, som ligger väsentligt över vad man hoppades kunna komma
ned till 1925, gör icke på oss det intrycket, att vi bli benägna att göra förändringar
i utökande riktning i försvarsorganisationen, utan det bestämmer
oss närmast för att se till, huruvida det möjligen kan bli nödvändigt att göra
ytterligare begränsningar i den militära organisationen för att uppnå de ekonomiska
besparingar, som vi siktade till. När socialdemokraterna medverkade
till 1925 års försvarsbeslut, så medverkade de till eu kompromiss. Hedan i försvarsrevisionen
1924 företrädde vi den meningen, att vårt läge medgav en nedrustning
i ännu större omfattning, än den som skett 1925.

Jag kan försäkra högerns män här, att den agitation, som de föra för en ökad
militarism, städse skall möta en minst lika energisk agitation från socialdemokratiskt
håll för en utveckling, som går ännu längre i nedrustningens tecken.
Vår tid inbjuder inte just till en politik av militaristiskt kynne. De krafter,
som nu delvis måste förödas i en rätt ändamålslös försvarsstrid, skulle sättas
in till mera fromma för vårt land, för vårt folk och för hela världen, om de användes
uteslutande i det arbete, som är viktigare än all sorts försvarsagitation,
nämligen i arbetet för att skapa hos folken en sådan stämning mot krig, som
möjliggör att vi alldeles komma bort från de militära organisationerna.

Lördagen den 12 maj e. in. 09

Herr Anderson i Linköping: Herr talman! Den föregående ärade talaren
yttrade i sitt anförande några ord om valpolitik i försvarsfrågan, .lag undrar,
om icke detta kan tillämpas just på slutorden i hans eget anförande. Det
föreföll mig ganska tydligt, att de orden voro direkt avpassade för den valpolitiska
situation, som vi litet var gå till mötes. Och jag kan icke tänka mig,
att han är så kemiskt fri från alla hänsyn till sådana valpolitiska beräkningar,
som han lät påskina, när han tidigare under sitt anförande förebrådde högern
den valpolitik, som enligt hans förmenande inlades i högerns försvarsmotion.

Emellertid, slutorden i herr Hanssons i Stockholm anförande stodo i påtaglig
kontrast till hela den uppläggning, hans anförande hade. Han gav en principiell
syftning åt detta inlägg i försvå rsdiskussionen, och av de åtskilliga anföranden
i försvarsfrågan, som jag hört från herr Hansson i Stockholm, är
det intet som i så hög grad burit prägeln just av ett försök att företaga en
principiell och från större utgångspunkter lagd granskning av försvarsproblemet.
Det var därför med stort intresse, som man följde honom, när man märkte.
att han här försökte att lägga andra synpunkter på hela problemet än de,
till vilka han återkom i slutet av sitt anförande. Det förvånade mig icke, att
en icke sa obetydlig del av anförandet var ägnat åt att här framföra de åsikter,
som nyligen i en uppmärksammad tidskriftsartikel uttalats av en officer, vilken
dels i det syfte herr Hansson angav, men dels också i påtagligt försvarsvänligt
syfte gjort vissa uttalanden angående omvälvningen på krigsteknikens
område och de därav föranledda nya kraven på våra försvarsmedel. Jag misstänker,
att det icke blir sista gången, som vi få höra denna artikel åberopas i
riksdagsdiskussionerna, och det kan kanske därför vara skäl i att redan nu inlägga
den reservation, som författaren själv varit angelägen att göra, att man
icke får taga hans inlägg till intäkt för en rent försvarsnihilistisk uppfattning
och icke heller för den pacifistiska propaganda, som på vissa håll sökt slå
mynt av detta inlägg.

Herr Hansson uttalade emellertid en del åsikter, som man nog litet var kan
instämma i. Han framhöll den rastlösa, ständigt fortgående utveckling, som
man bevittnar på detta område, och slutsatsen för honom blev — och det skulle
jag särskilt vilja taga fasta på — att vi här i landet böra taga upp hela vårt
försvarsproblem till granskning från nya synpunkter. Ja, mina herrar, högern
har ju begärt år från år, att försvarsfrågan skall tagas upp till granskning
från nya synpunkter. Det är väl ingen, som kan tro, att vi inlagt i denna begäran
den reservationen, att man vid denna utredning skulle bortse från just
detta, som herr Hansson i Stockholm berörde. Tvärtom ligger det ju för var
och en så påtagligt klart, att det är just dessa omständigheter, som framför
allt påkalla en utredning av vårt försvarsproblem i hela dess vidd. Jag hoppas,
att herr Hansson i Stockholm inte å sin sida vill ställa allt för många reservationer
och allt för många förbehåll för en sådan utredning. Det lät i början,
som om han ansåg, att den borde bli förutsättningslös; han betonade, att
den icke fick vara bunden vid någon bestämd uppfattning, några hänsyn till
den ena eller andra försvarsgrenen. Men så småningom kom han dock själv
fram till en hel del invändningar, och han skisserade i slutet av sitt anförande
ett slags försvarspolitiskt program, vars innebörd var, att det icke var i luftvapnets
tecken som den framtida utvecklingen på detta område komme att gå,
utan det var tvärtom i riktning av ett förstärkt sjöförsvar och mer eller mindre
total avskrivning av hela lantförsvaret. Har man den saken så klar på förhand,
så misstänker jag, att herr Hansson såsom medlem av en eventuell utredningskommitté
icke kan gå till arbetet så förutsättningslöst, som han menar
att vi andra, som utgå från andra utgångspunkter, skulle göra. Ånej, det är
nog nödvändigt, att vi litet var bortse från vad vi ursprungligen ha tänkt och
trott, då det gäller det riktiga sättet att ordna vårt försvar. För min del är

Nr ilt.

Amj.

avlöning till
*personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Fort*.)

Nr 34. 70

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang. jag livligt övertygad, att vi måste, om vi överhuvud taget vilja här i landet
aVl°8<mal M ^ÖIa en försvarspolitik — och det måste vi göra, om vi vilja vara ett fritt folk
^Staber och —„1;|Ka UPP vårt försvarsproblem utan förutfattade meningar till granskning
truppförband från nya utgångspunkter. Herr Hansson var övertygad, att resultatet av en
m. fl. sådan utredning icke skulle bli någon triumf för militarismen. Ja, herr Hans(Forte.
) son, den saken bekymrar icke mig mycket. Låt vara att det icke blir någon
triumf för den militarism, som herr Hansson i Stockholm syftar på — jag
vet icke så noga, vad han inlägger i ordet; det förefaller, som om åtminstone
vissa grenar av det nuvarande militärväsendet ha i högre grad än andra hans
bevågenhet — huvudsaken för oss är, att utredningen blir till gagn för försvaret.

Herr Hansson yttrade en del om luftvapnets betydelse i ett kommande krig.
Han varnade oss därvid för att låta oss fascineras av de skräckmålningar, som
nu alltsom oftast komma fram. Ja, däri kan jag instämma. Men låt oss icke
blunda för den oerhörda fara, som föreligger för ett land, som icke gör ansträngningar
för att möta den utveckling, som i andra länder sker på detta
område. Låt oss heller icke underskatta vare sig den defensiva eller offensiva
betydelsen av ett luftvapen. Det är ganska egendomligt att höra en sådan
varning som den av herr Hansson uttalade, om man har i minnet — och det
har jag för min del mycket livligt — vad som sades här i kammaren 1925.
Hela försvarsreformen påstods då icke vara något annat än en omläggning av
försvaret i mera rationell, praktisk och modern riktning -— det var särskilt
herr förste vice talmannen, som gjorde sig till tolk för den uppfattningen.
Det var med sådana yttranden som försvarsreformen motiverades, och man
framhöll särskilt, att det här gällde att genom besparingar och nedskrivningar
på andra områden få medel till ett effektivt luftförsvar. Jag tror fortfarande,
att luftförsvaret måste tillgodoses på ett helt annat sätt, än vad vi gjort tidigare
och vad vi göra nu. Men jag måste till de herrar, som yttrade sig i denna
sak 1925, ställa den frågan, om de verkligen kunna peka på något, som sedan
dess inträffat, ägnat att rubba förutsättningarna för den ståndpunkt som de
då intogo. Faktum är, att vårt luftförsvar i närvarande stund icke är tillgodosett
i tillnärmelsevis den utsträckning, att man kan säga, att det på något som
helst sätt kan fylla den lucka, som 1925 års försvarsbeslut slog i vår försvarsberedskap.

Innan jag lämnar detta område för den allmänna diskussionen, skulle jag vilja
råskjuta, att vi kunna ju litet var komma överens om att det ingalunda är
opåkallat att denna sak diskuteras här i riksdagen. Man kan säga, att försvarsfrågan
alltför litet blivit inom dessa murar diskuterad från principiella
utgångspunkter : det har varit mera i anslutning till föreliggande konkreta förslag
från statsutskottet och till anslagskrav, som frågan blivit föremål för
diskussion, men vi ha icke alltid sett den i det stora sammanhanget. Detta
stora sammanhang — det skulle jag vilja säga till herr Hansson — innesluter
också en klar blick för den utrikespolitiska situationen. Vill herr Hansson
medverka till att vi en gång i tiden få en sådan utredning angående vårt försvarsproblem,
som han talade om, så får man icke därifrån utestänga det område
som jag här sist berört, vårt militärpolitiska och utrikespolitiska läge.
Gör man det, så är utredningen i allra högsta grad bunden av förutsättningar,
som utesluta ett positivt, ett för landet verkligt gagnande resultat.

Innan jag lämnar detta, skulle jag emellertid vilja säga beträffande lantförsvaret
och dess tillgodoseende just nu, att det är ju oerhört lätt att såsom herr
Hansson avfärda lantförsvarets betydelse med några fraser och en hänvisning
dels till dessa nya synpunkter på försvarsproblemet. dels till den uppfattningen
i fråga, om flottans dominerande roll för försvaret, som herr Hansson
givit uttryck för. Men det finns andra synpunkter också. Det står klart för

Lördagen den 12 maj e. in. 7 I

alla, som ha. berört detta spörsmål — jag tror åveu major Bratt hör till dem
att lantförsvarets roll icke är så fullständigt utspelad, som herr Hansson här
gjort gällande, och det överväldigande flertalet fackmän, ja, jag skulle vilja
säga så gott som alla, ha den uppfattningen, att ett land av Sveriges beskaffenhet
under alla förhållanden måste räkna med som en möjlighet att nödgas avvärja
en invasion, och att vi sålunda måsto bevara en armé som yttersta skydd
för vår självständighet. Är man på det klara med det, så är väl den naturliga
slutsatsen, att denna armé icke får förfalla.

Det är från dessa utgångspunkter, som vi bedömt det nuvarande läget. Jag
vill också erinra om, att försvarsproblemet har en moralisk sida. Det personliga
ansvar, som varje samhällsmedlem har för sitt lands försvar, lar sitt uttryck
i hans skyldighet att underkasta sig värnplikten. Det är kanske en
populär tanke, ägnad att just inför en valstrid på en del håll framkalla angenäma
sensationer, om man nu försöker vifta med borttagandet av den allmänna
värnplikten. Men må man då icke glömma den oerhörda moraliska betydelse
som det har, att inom ett folk alla känna sig ansvara gemensamt för sitt lands
försvar, för värnandet av dess självständighet. Detta ansvar kan aldrig på
något sätt få samma uttryck, som det har i den allmänna värnplikten.

Ja, herr talman, det hade icke varit min avsikt att komma in på dessa mera
allmänna reflexioner, som föranletts av herr Hanssons i Stockholni inlägg.
Jag hade endast tänkt att yttra några ord med anledning av försvarsministerns
svar till herr Lindman under förmiddagens sammanträde. Herr försvarsministern
ägnade en ganska stor del av sitt för övrigt kortfattade och lama anförande
åt att beröra frågan om östra brigadens organisation. Nu erkänner jag
villigt, att denna fråga är så liten, så obetydlig i förhållande till de stora frågor,
som äro inneslutna i det utskottsutlåtande, som här föreligger, _ att man
kan tycka, att det är skäligen meningslöst att gå in på någon vidare diskussion
om det sätt, på vilket denna östra brigad ordnats. Men detta är å andra sidan
betecknande för en viss — om jag skulle använda en mild beteckning — valhänthet
vid behandlingen av dessa frågor, men man kan också säga en brist
på intresse för att göra det bästa möjliga av föreliggande omständigheter. Det
är ju faktiskt så, som redan påpekats av dels herr Lindman och dels herr Holmgren
i Karlskrona, att denna brigad är i sitt nuvarande skick en oformlighet.
Brigadchefen är faktiskt en dubbelperson: hans ena halva, brigadchefen, lyder
under chefen för östra arméfördelningen, och för befälet, även förvaltningsbefälet,
över I. 4 och I. 12 — de båda regementen som ingå i brigaden. Men i
fråga om kasernvårds- och sjukvårdsärenden har han ingen tjänstegrenschef
till förfogande, och han kan därför icke författningsenligt behandla dylika
ärenden. Hans egentliga funktion blir därför i många fall endast förmedlande,
d. v. s. att »fördröja ordergivningen».

Som befälhavaren för östra brigadområdet, alltså som brigadområdeschef,
är han däremot jämställd med arméfördelningschefen och lyder som sådan direkt
under Konungen. Hit höra alla ärenden rörande värnplikt, inskrivning,
landstorm o. d. ävensom ordningens upprätthållande inom krigsmakten.

Denna dubbelställning kommer klarast fram, om man tänker sig hur saken
skall ställa sig, om brigadchefen skall överlämna befälet till någon annan i
händelse av tjänstledighet eller sjukdom. Han får då lämna befälet till två
personer, befälet över brigaden till den äldste av de bägge regementscheferna,
och befälet över brigadområdet till äldste truppförbandschefen, f. n. chefen för
A. 6. Inom brigadexpeditionen måste alltså ärendena då sorteias för föredragning
inför två chefer.

Det är klart, att även ur truppförbandens synpunkt bli förhållandena pa
detta sätt olidliga. Å. 6 och T. 1, således artilleriregementet och trängkåren i
östra fördelningen, lyda beträffande hela intendenturväsendet, vilket som be -

Nr 34.

AV(J.

avlöniny till
''personal vid
staber och
truppföibavd
m. fl.
(Forts.)

» 34. 72

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
in. fl.
i Korts.)

kant är en mycket viktig och omfattande detalj, under chefen för östra brigaden,
men i alla andra frågor under chefen för östra fördelningen. Denna senare^
har således intet inflytande på dessa regementens viktigaste förvaltningsområde,
nämligen intendentur och förplägnad, ty dessa ärenden gå genom brigadchefen.
Nu finnes också en del ärenden, som beröra flera förvaltningsområden,
vaHgenom förvirringen blir ändå större. En del av ärendet skall handläggas
pa brigaden, en del på fördelningen. Härav följer oklarhet, tidsförlust
och felexpedieringar. Lägger man därtill vad som påtalats i motionen,
nämligen expeditionspersonalens ytterligare knapphet, så är det påtagligt, att
hela denna brigadinstitution i sin nuvarande form är misslyckad.

Att det hittills gått att uppehålla det hela, beror därpå, att man på frivillighetens
väg kunnat inbeordra för det närmaste halvåret en officer på övergångsstat
till stabsexpeditionen och genom tillfällig inkommendering av en underofficer
fått erforderligt biträde åt stabsintendenten.

Det skulle kunna anföras flera exempel på orimligheterna i den nuvarande
organisationen. Nu kan det måhända invändas, att en hel del av dessa svårigheter
kunna avhjälpas genom relativt små förändringar på kommandoväg.
Eör den som läst det kungl. brevet av december 1927, på vilket dessa förhållanden
äro grundade, står det emellertid klart, att förhållandena icke kunna
rättas till på denna väg, ty de äro genom konseljbeslut felaktigt inriktade. Det
går därför icke att rätta till detta genom en generalorder, utan det måste ske
en fullständig revidering beträffande förutsättningarna för hela brigadens organisation.
Jag- vill fästa uppmärksamheten på, att chefen för generalstaben
för icke så länge sedan påkallat en sådan revidering. Herr försvarsministern
ville tydligen genom sitt anförande låta påskina, att utarbetandet av bestämmelser
för brigadomradet och brigaden hade skett i överensstämmelse med det
beslut riksdagen fattade 1927, och att detta beslut grundade sig i sin tur
på generalstabschefens hos Kungl. Maj:t ingivna förslag. Ja, det är riktigt,
men det kungl. brev, som reglerat dessa förhållanden, har intet samband med
riksdagsbeslutet. Det avser själva organisationen på ett område, där riksdagen
endast har uppdragit de stora riktlinjerna. Utarbetandet av de närmare bestämmelserna
har fallit på Kungl. Maj:t med det resultat jag angivit.

Det förefaller efter herr försvarsministerns anförande, som om det icke förefunnes
stora utsikter att få detta ändrat. Man har anledning att beklaga detta.
Det gäller visserligen icke någon för försvaret vital fråga, men förfaringssättet
vittnar om en sådan brist på intresse att även i mindre saker söka ställa
allt till rätta, att man med verklig beklämning ser på denna lilla detalj, som i
sin mån är belysande för hur försvarsväsendet i stort för närvarande handhaves.

Herr Engberg: Herr talman! Det fanns i den föregående ärade talarens
framställning en passus, vid vilken jag särskilt fäste mig. Det var den, dar
han underströk att vi i vår försvarspolitik skulle räkna med de åtgärder, som
vidtagas, såsom det hette, »av andra». Det var närmast i anknytning till
luftförsvaret, som han underströk nödvändigheten av en utredning utifrån vidare
förutsättningar, och det var i det sammanhanget han yttrade, att på andra
håll vidtagas åtgärder, som vi måste ha uppmärksamheten riktade på för att
i anledning härav vidtaga motåtgärder.

o Da jag nu gar att yttra nagra ord i denna debatt, vill jag till en början uppehålla
mig vid denna av herr Anderson i Linköping anförda synpunkt, ty enligt
mitt förmenande ha vi här en av de falskaste utgångspunkter man gärna kan
tänka sig, när det gäller att avgöra, hur man bör föra svensk försvarspolitik i
det nuvarande läget.

Om vi se på vår försvarspolitik, sådan vi diskuterat den här i kammaren

Lördagen den 12 maj e. in.

73

Nr 34.

från år 1914 genom år 1925 och fram till nu, så skola vi finna, alt vad som
mer och mer förts utanför stridslinjen, om jag så får uttrycka mig, det är just
den av herr Anderson anförda synpunkt, som jag här åsyftat, och som kanske
riktigast skulle kunna karakteriseras såsom all kapprustnings yttersta och vägledande
princip. Ty, mina herrar, vad är det i själva verket, som ligger under
kapprustningen i världen? Jo, det är detta, att man hänvisar till att så eller så
göra de andra, och därför måste man själv handla på samma sätt.

Jag skulle i det stycket gentemot den föregående ärade talaren kunna utspela
ingen mindre än hans excellens statsministern, som i sin intervju i Acht Uhr
Abendblatt enligt min mening med fullkomligt rätt sade ifrån, att detta att alltid
taga hänsyn till vad de andra ha för avsikt att göra, det leder till att alla vänta
på alla och att ingen avrustning kommer till stånd. Och gäller detta i fråga om
avrustning, så gäller det också i fråga om upprustning. Skall man taga hänsyn
till vad andra göra, ja då får jag säga, att då stå vi i nuvarande läge
synnerligen illa till. So vi på dagens Europa, så skulle vi vara blinda, om
vi icke nödgades medgiva, att — skall det bli någon avrustning utav — så
får varje nation beträda avrustningsvägen utan att taga alltför mycken hänsyn
till de andra nationerna. Såvitt man kan se, stå vi inför den fruktansvärda
möjligheten att, genom västmakternas uraktlåtenhet att fullgöra den
utfästelse, de givit i Versaillestraktatens femte kapitel, Tyskland i stället för
att förbliva ett nedrustat land, kommer att resa och en vacker dag förverkliga
kravet på upprustning. För det landet föreligger alltså icke ett ned- eller
avrustningsproblem utan ett upprustningsproblem, och ju längre de andra töva
med att infria sin utfästelse i Versaillestraktaten, desto säkrare är det, att
upprustningskravet i Tyskland från att ha varit ett blott demonstrationskrav,
kommer att föras fram till praktiskt handlande. Yad följden skall bli här i
Europa den dag, då den tyska militarismen lever upp igen, ja, det kunna vi litet
var föreställa oss.

Se vi oss omkring, så är det tyvärr så, att det icke blott är avrustningskravet
som gått i kvav i Geneve, och flottkonferensen, såsom herr Lindman pekade på,
som lett till ett fiasko. Vi kunna också konstatera, att antalet av de stater,
där avgörandet över krig och fred ligger direkt i folkets egna händer genom parlamenten,
har väsentligt beskurits genom utbredningen av de diktatoriska system,
där det kan komma an på endast en eller ett par personer, huruvida kriget
skall lössläppas. Jag behöver icke, och jag har ingen anledning att vara taktlös
nog att i denna kammare nämna några namn, herrarna veta i själva verket
vad det är för olika stater ute i Europa, som jag syftar på.

Vid sådant förhållande nödgas jag säga mig, att vi befinna oss i ett så tillvida
tröstlöst läge, att många av våra bästa förhoppningar med avseende på
den internationella avrustningen och nedrustningen ha lidit skeppsbrott och att
det vi hoppats, särskilt när man avslöt världskriget och uppgörelsens timma
följde, icke visat sig gå i uppfyllelse. Härav drager nu herr Lindman för sin
del den slutsatsen: Låt oss alltså kasta oss tillbaka på den gamla rustningsoch
upprustningsvägen! Jag får bekänna, herr talman, att jag drar för min del
en rakt motsatt slutsats. Jag drager den slutsatsen, att den vägen att ställa
oss på kapprustningens linje, som herr Anderson i Linköping syntes förorda
med hänvisning till att någon nedrustning icke kommit till stånd ute i Europa,
den vägen synes mig för ett folk så pass litet som vårt vara en väg rakt ned i
avgrunden.

Och därmed, herr förste vice talman, är jag framme vid den andra synpunkten,
på vilken jag skulle vilja trycka. Det är den, att medan vi förr räknade
med en möjlighet för vårt land att värja sig, medan vi förr, då vi gjorde
ett överslag över vårt försvarsproblem, sågo det praktiskt framträda i vissa
gamla hävdvunna kategorier: infanteri, kavalleri, artilleri, träng o. s. v. över -

Ang.

a/''lön ing till
''personal vid
staber och
truppförband
in. fl.

(Korts.)

Nr 34.

74

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang. vattensbåtar, undervattensbåtar o. s. v., så har problemet den dag, som i dag
aV^rsonal vid ^ den Sra(l skiftat hamn, att, om vi gå tillbaka till försvarsdebatterna, såstaber
och dana de avspeglas i våra protokoll från 1914 och se dem mot bakgrunden av
truppförband dagens problemläge, det är som om vi kommit in i en alldeles ny värld.

m. fl. Yad är då det nya i dagens situation? Jag skulle vilja sammanfatta det på
(Korts.) detta sätt. Det är upptäckten, att intet land längre vet, om det kan försvara sig
och att för småstaternas vidkommande det blivit allt klarare, att utsikten att
kunna försvara sig är praktiskt taget obefintlig.

Om man kallt och lugnt ser denna verklighet i vitögat, tror jag man har
skäl att gentemot den föregående ärade talaren och hans uppfattning vara inte
minst de män tacksam, som under den senaste tiden med sitt framhävande av
den nya teknik, som stigit fram ur laboratorierna och ur teknikens verkstäder,
visat, att kriget har så skiftat hamn, att det nu möter oss såsom ett vidunder
med ett Medusahuvud, varom vi icke ens under världskriget hade en aning.
Det har inom allt vidare och vidare kretsar av icke blott vårt utan även andra
folk numera blivit klart, att med denna teknik ha vi i själva verket kommit
därhän, att man ser framför sig en katastrof med undergång för både den civila
befolkningen och för landets civilisation och kultur överhuvud, för att icke säga
hela mänsklighetens kultur, därest ett nytt allmänt krig utbryter.

Vi tala om de utrikespolitiska synpunkterna, vi tala om det utrikespolitiska
läget, och helt naturligt måste vi ställa våra uppfattningar också mot bakgrunden
av detta. Men även därutinnan har problemet skiftat hamn sedan 1925.
Ty det är alldeles uppenbart, att, om det är sant, och det tycks vara sant, att
resultatet av den nya tekniken kan tänkas bli så fruktansvärt, som vi i dessa
dagar fått höra, så är, hur vi än bedöma dagens utrikespolitiska läge, en sak
viss, och det är, att någon utsikt att klara oss på de vägar, som herr Anderson
i Linköping talat om, finnes icke.

Det ligger därför enligt mitt sätt att se, över högerns synpunkter på dessa
frågor något, jag vill icke använda uttrycket antikverat, ty det är för vackert,
men något antediluvianskt, något mossbelupet. Man rör sig med föreställningar,
som icke längre ha någon motsvarighet i verklighetens värld, och det är
på den punkten, som jag tror, att den svenske officer, den nämnde K. A. Bratt,
som givit ut boken »Krig, fred och försvar», har gjort en god gärning så
tillvida, att han ruskat upp en stor del av allmänheten till insikt om, att det
slags försvarspropaganda, som nu med utnyttjande av filmens resurser går över
landet, där man visar regementenas marsch mot döden under spelande av någon
marche funébre, den sortens försvarsagitation har så liten anknytning till dagens
levande realitet, att den icke är värd att tagas på allvar.

Nu vill jag, för att icke bli missförstådd, säga, att såväl den föregående talaren
som hans, och även min, vän Forssell, som bruka deltaga i denna
agitation, att båda, därom är jag viss, äro fullt uppriktigt övertygade om. att
vad de här predika, är sant och riktigt. De tro, att de svenska regementsindragningarna
äro detsamma som ett dödshugg, riktat mot vår självständighet,
mot vår möjlighet att leva och hävda oss här i världen. Jag vill icke ett ögonblick
underkänna deras idealitet. Jag har läst deras artiklar och hört dem så
många gånger, att jag icke vill — det skulle vara orätt — säga, att de icke
äro uppriktiga. Men man får vara så mycket som helst övertygad om riktigheten
av sin egen åskådning, så följer därav icke, att den är riktig. Den som
t. ex. omfattar en religiös vidskepelse är utan tvivel i god tro, men denna omständighet
ålägger därför icke en annan att anse hans mening vara den riktiga.
Vi ha där liksom i allt annat rätt att granska denna åskådning med kritiskt
förstånd och kritisk eftertanke. Och då vill jag för min del säga, att lika väl
som herrarna bedriva sin kult för de regementen, som fått vandra in i skuggornas
värld, lika väl som ni lyfta på edra hattar för de gamla krutstänkta

Lördugen <leu 12 maj c. in.

75 Nr 34

regementsfanorna, kunna ni gå liingre tillbaka i tiden och på museerna, bedriva
eder kult för stenyxorna, bronsspjuten o. s. v. Hela skillnaden är av kronologisk
art, det gäller i båda fallen förflutna tidsskeden, och i själva verket har
det ena såväl som det andra endast värde såsom museistudium. Våra kategorier
från 1914 ii ro ohjälpligt föråldrade, ocli hela den bild av försvaret, som vi
då gjorde oss, håller icke den dag som i dag iir. Den hör till museernas värld.
Problemet har blivit ett annat.

Vid sådant förhållande vill jag därför säga den siste ärade talaren — ty
det klang i mina öron som en moralisk anklagelse från hans sida mot dem,
som hysa samma uppfattning som jag — att om man kommit till denna övertygelse,
så får denna icke åsättas etiketten av någon bristande ansvarskänsla
för vårt land, dess ställning och välgång. Jag vill säga herr Anderson i Linköping,
att när i högerns tidningar man gång efter annan, så fort det skrives
om försvarsfrågan, ser, att mot stora delar av vårt folk riktas den anklagelsen,
att de icke känna något ansvar för landet, att de äro sämre fosterlandsvänner
och dylikt, är detta, med förlov sagt, en fruktansvärt orättvis kritik, en kritik,
som vilar på så lösa och okritiska förutsättningar, att det vore på tiden att
avlysa den. Jag är övertygad om, att den pacifistiska åskådning, som omfattas
av stora delar utav vår nation, däribland också vissa av de grupper, som stå,
såsom valmän bakom den nu sittande regeringen, denna pacifistiska åskådning,
som vi se gång på gång komma till uttryck exempelvis i regeringens eget livoch
husorgan, kan för många ibland te sig en smula naiv. Men, mina herrar,
jag får säga, att om den ibland kan ta naiva uttrycksformer, är den dock i grund
och botten mera i överensstämmelse med dagens verklighet än de romantiska
fantasier, som äro knutna till de gamla regementena och de gamla regementsfanorna
och än all den mysticism, om uttrycket tillåtes mig. som skjutit upp
som en vildvuxen flora kring dessa truppförband som dömts till döden.

Jag tror, herr förste vice talman, att det är både klokt och nödvändigt att göra
rent hus med dessa föreställningar. De äro falska; och falska föreställningar
äro i regel vilseledande föreställningar för vårt praktiska handlande. De leda
oss ut på gungfly i stället för att leda oss in på sunda, riktiga och bäriga
vägar.

Jag skulle vilja säga till herrarna av högern, att visst kan ni gå ut i landet
och bedriva en hel del agitation och skrämma en hel del gott folk, en gubbe
här och en gumma där, med att ryssen skall komma och ta oss, därför att ett
regemente indragits. Det, som står som den närmaste världen för medborgarna,
är vanligen huvudsaken för dem, och det är här, att något närliggande regemente,
med vars existens de förknippa sin egen, sin bygds och sitt lands säkerhet,
måste försvinna. Jag säger, att visst kan ni göra allt detta. Men i grund
och botten tror jag, att inom allt vidare kretsar av den publik, till vilken ni
vänder er, växer upp ett stilla tvivel på riktigheten av eder förkunnelse. Man
börjar undra, om ni icke gjorde klokare i att i stället för att driva den gamla
taktiken att frammana bilder av främmande arméer, som komma in över gränserna
och besätta landet, fastmera började tänka litet över vår nations möjligheter
att verkligen hävda sig mot den nya och fruktansvärda teknik, som skapats.
Jag har redan sagt för min del, herr förste vice talman, att vi hava
ingen möjlighet att framgångsrikt värja vår självständighet i den teknikens
värld, i vilken vi leva. Däri, att jag har den uppfattningen, ligger icke på
minsta sätt en avprutning av min känsla för mitt land och min önskan, att
vårt folk skall i alla avseenden gå framåt, blomstra, utvecklas och bestå.
Det ligger däri icke en avprutning i fråga om det moraliska värde, till vilket
herr Anderson i Linköping hänvisade. Det ligger däri endast, att man drar
lugnt sina slutsatser av föreliggande fakta och frågar sig: Vad tjänar det hela
i själva verket till? Det är den åskådning, herr förste vice talman, som växer

A ng.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forte.)

Nr 34.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

76 Lördagen den 12 maj e. m.

fram icke bara hos de breda lagren inom folken utan som får allt flera talesmän
inom kretsar, som se vidare och längre än vad vanliga människor göra.
Jag tänker på ett sådant geni som engelsmannen Wells, som visserligen många
gånger älskat att göra romantiska framställningar men som genom det sätt,
varpå han angripit detta problem i anslutning till teknikens resultat, givit
många, många inom vida kretsar av dem, som förut suttit fast i de gamla föreställningarna,
en körare och väckare till att tänka över och ompröva problemen.

Jag bär därför, herr förste vice talman, den uppfattningen, att vad vår
lantarmé beträffar är den ur landets försvarssynpunkt icke mera värd än
vilken samling tennsoldater som helst på en gosses leksaksbord. Frågan är
därför för ett land som vårt, hur många miljoner vi i längden skola kosta på
dessa leksaker.

Då uppstår frågan, hur det ställer sig med de övriga försvarsgrenarna. Jag
skulle tro, att med den nya teknik, inför vilken vi nu stå, få vi också börja att
revidera vissa kretsars förhoppningar att med någon högsjöflotta utföra större
försvarsbedrifter. Jag tror. att vi få se mycket kritiskt även på det problemet
i belysning av den teknik, som opererar från luften. Jag tror överhuvud
taget, att det vore klokare av herrar intressenter i denna fråga att taga sig en
funderare över, vart man skall göra av den civila befolkningen, vart man skall
stoppa undan kvinnorna, barnen och åldringarna den dag, då de giftiga gaserna
släppas ner där uppifrån, och då flyganfallen komma. Jag misstänker, att ett
sådant problem, som att man i städerna skulle hava möjlighet att bo underjordiskt,
när anfallet kommer, är i mina ögon ett mycket mera aktuellt och ett
mycket mera förnuftigt problem än alla herrarnas funderingar över med vilket
slags krigsberedskap vi eventuellt skola taga upp ett självförsvar.

Emellertid, herr talman, sanningen kommer icke på en gång, som skjuten ur
en pistol. Men den är på marsch! Jag är övertygad, att den framgång, som
obestridligen moraliskt vunnits för den åskådning, för vilken jag här gjort mig
om också endast fragmentariskt till tolk, är ett vittnesbörd om att sanningen är
på marsch, och att den tanken är på marsch, att kriget mot kriget måste tagas
upp med all kraft, och att, när det mognat där ute, när det visat sig omöjligt
att komma till positiva resultat genom att alla vänta på alla, då få de enskilda
staterna kasta tärningen själva och försöka göra vad på dem ankommer. Då
vill jag säga, att vi också skulle föra en klokare politik än att förse utländska
arsenaler med vapen, tillverkade i Sverige, en klokare politik än att, som högern
gör här, söka mana fram vålnader ifrån det förflutna. Den politik, som jag
tror vara den riktiga för vår nation med hänsyn till läget, vore att samla sig på
den linje, som säger: hittills, men icke vidare. Vi få vända om och revidera
våra föreställningar och göra klart för oss, att det praktiska handlandet på
detta område är icke att väcka upp de gamla regementena utan att låta de
regementen, som äro kvar, gå samma väg till skuggornas rike!

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Rosén: Herr talman! Jag
har ingen anledning att nu ingå på de storpolitiska och militärprincipiella utläggningar,
som här förekommit. De torde kunna förklaras endast ur valtaktiska
synpunkter, då väl ingen tror, att riksdagen för närvarande skulle komma
att besluta några förändringar av större betydelse.

Innan jag går in på den fråga, som jag avsåg att yttra mig om, skall jag
med några ord beröra vad herr Anderson i Linköping yttrade i sitt anförande
rörande östra brigaden. Herr Anderson i Linköping hade den anmärkningen
mot mitt föregående yttrande, som riktade sig mot herr Lindman, att det var

Lördagen den 12 maj e. m.

77 Nr :!4.

dels för lamt oeh dels för kort. Jag hade icke trott, att herr Anderson i Linköping
ansåg, att herr Lindman borde få ett skarpare svar än det han fick.
Jag skall icke heller skärpa det utan bara förlänga det något litet.

Herr Anderson i Linköping betecknade lösningen av frågan om östra brigaden
som valhänt. En partivän till honom har i sin tidning betecknat den som
»ansvarslöshet och ynkedom». Det varierar alltså något. Men det är ju så, att
riksdagen har bestämt, att brigaden skulle vara en enhet inom östra fördelningen.
Beträffande förvaltningen ansåg jag för min del, när beslutet skulle
genomföras, att den borde förläggas till fördelningen, sålunda icke till brigaden.
Men efter många upprepade och energiska framställningar från den
främsta sakkunskapen på detta område böjde jag mig och gick med på att det
skulle vara en förvaltningstjänstemän inom östra brigaden. Men jag märker,
att det var galet, att jag föll undan för sakkunskapen den gången. Man bör
tydligen akta sig och icke göra det. Det hade uppenbarligen varit bättre enligt
herr Andersons i Linköping mening, om så icke varit fallet. Nu vilja
emellertid herr Anderson och hans partivänner avhjälpa de brister, som påstås
vidlåda östra brigaden och som herr Anderson mycket utförligt räknade
upp, på så sätt, som innefattas i högerns reservation.

Vad avser då denna? Jo, att östra brigaden skulle förstärkas med
en pensionerad fortifikationsofficer och en pensionerad underofficer som
biträde åt stabsintendenten samt med en läkare och en veterinär, vilka
skulle beordras ur truppförbanden inom brigaden. Jag måste säga,
att det icke måtte vara några stora brister, som vidlåda denna
organisation, då man tror sig kunna avhjälpa dem genom att vid brigaden placera
en pensionerad officer och en pensionerad underofficer samt beordra en
läkare och en veterinär att biträda brigadchefen i förekommande frågor. Det
förefaller, som om organisationen vore ganska bra, när alla felaktigheter, som
man tror finnas där, skulle avhjälpas med så litet. Jag tror emellertid, att det
icke är lämpligt att för närvarande, då organisationen ej varit i kraft mer än
fyra månader, vidtaga särskilda åtgärder, utan jag tror, att det är bättre att
vänta och se, hur det går i lås som det är.

Så kommer jag till den fråga, som jag egentligen avsett att beröra och som
herr Tömkvist i Karlskrona förut berört, nämligen avlöningen åt underofficerare
och furirer, som vinna inträde på krigsskolan för att kunna bliva officerare.
Herr Törnkvist gav uttryck åt ungefär samma uppfattning som generalstabschefen
i sitt anförande förut i dag i första kammaren. De skilja sig från
varandra egentligen bara däri, att herr C. G*. Hammarskjöld anser, att dessa
underofficerare och furirer bliva alldeles för gamla, innan de bliva officerare,
medan herr Törnkvist anser, att de gifta underofficerarna och furirerna icke
skola hava möjlighet att komma till Karlberg för att bliva officerare. Herr
Törnkvist intar sålunda en litet strängare hållning. Det skulle, såvitt jag förstår,
vara ett mycket besynnerligt streck detta, att äktenskap skulle utestänga
från möjligheten att komma fram på den militära banan.

Jag kan för min del icke se något ont i att den, som av ekonomiska skäl
saknat möjlighet att avlägga studentexamen vid unga år men som vid högre
ålder tar denna examen exempelvis vid arméns underofficersskola, där den
hädanefter kan tagas, skulle, ehuru han nått en något högre ålder, kunna bliva
officer.

Anledningen till att denna fråga togs upp i årets proposition skall jag be att
något få redogöra för, så att kammaren kan få klart för sig, vad frågan gäller.
Saken var den, att i höstas inkom en framställning från en furir vid Skånska
trängkåren, som hemställde att bliva beordrad till krigsskolan på Karlberg.
Denne furir var 31 år gammal och hade tjänat vid Skånska trängkåren
i elva år. Han var furir, men blev kort tid efteråt sergeant i kåren, fick för -

A ny.

avlöning till
''personal val
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Nr 34.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

78 Lördagen den 12 maj e. m.

ordnande på sergeantbeställning och uppbar sålunda sergeants avlöning. Denne
furir hade vid 27 års ålder anmält sig till undergående av realskoleexamen
vid samskolan i Vimmerby. Han tog denna examen med mycket vackra betyg.
Efter att hava avlagt denna examen idkade han självstudier i omkring tre års
tid, varefter han reste upp till Stockholm och anmälde sig hos rektorn vid arméns
underofficersskola och hemställde att få undergå privat prövning, huruvida
han besutte de kunskaper, som fordrades för att vid arméns underofficersskola
avlägga studentexamen. En privat prövning anordnades inför rektorn
och tre av lärarna vid skolan. De betyg, som tilldelades honom, anser jag mig
böra omnämna. Prövningen omfattade de fyra bestämda ämnena modersmålet,
engelska, historia och matematik. Han fick i modersmålet för uppsatsen med
beröm godkänd och i det muntliga provet med utmärkt beröm godkänd, i
engelska för översättningen med utmärkt beröm godkänd och vid det muntliga
förhöret berömlig, i historia berömlig samt i matematik för det matematiska
arbetet berömlig och för det muntliga provet med utmärkt beröm godkänd.
Detta resultat hade uppnåtts genom självstudier.

Efter att hava undergått denna privata prövning kom han in med en framställning
att utan avläggande av officiell examen få vinna inträde vid Karlberg.
Då han utom sitt nyssnämnda vackra betyg även hade ovanligt goda
vitsord från sitt befäl vid trängkåren, vilka visade, att han var synnerligen
lämplig för befäl och i övrigt hade goda egenskaper i olika avseenden och
vari han också förklarades lämplig för vinnande av befordran till officer, erhöll
han tillstånd att vinna inträde vid Karlberg utan att undergå föreskriven
studentexamen. När han kom in vid krigsskolan, levde han antagligen i den
uppfattningen, att han skulle få behålla furirslönen, men det visade sig, att
han på grund av bestämmelserna icke kunde få mera än värnpliktigs högsta
avlöning, nämligen en krona per dag. Han ingick då till Kungl. Maj :t med
en framställning att få behålla furirslönen. Det befanns, att i 1925 års försvarsproposition
hade föreslagits, att det underbefäl, som kommer in vid Karlberg,
skulle få behålla lön som furir av andra klass, men försvarsutskottet strök
detta och föreslog, att vederbörande icke skulle få annan avlöning än de andra
aspiranterna vid Karlberg, som tagit studentexamen vid läroverken, nämligen
värnpliktigs avlöning med en krona om dagen. Det var sålunda icke möjligt
att bifalla hans framställning, varför densamma avslogs. Denne man har
alltjämt en avlöning av en krona om dagen. Det har icke gjort så mycket i
detta fall, därför att mannen icke var gift, och han har, såvitt jag vet. icke
heller någon försörjningsskyldighet. Jag gjorde emellertid den reflexionen,
huruvida det kan vara riktigt, att då man öppnat denna väg för underbefäl att
komma in vid Karlberg, omedelbart stänga den för dem, som råka vara gifta.
För min del måste jag säga, att det är orimligt att så handla. Det innebär,
att en furir eller en sergeant, som söker inträde vid Karlberg men som
är gift, får en krona om dagen i avlöning. Han kan icke reda sig på detta
utan måste naturligtvis avstå från den fortsatta utbildningen och stanna där
han är.

Det är av denna anledning, som förslaget framlagts. Det avser icke, att var
och en av underbefäls ställning, som kommer in på Karlberg, skulle få behålla
furirlönen, utan det avser, att Kungl. Maj :t skulle få pröva i varje särskilt
fall, huruvida det finnes skäl att giva vederbörande lön såsom furir av
andra klass under den tid, som han går vid krigsskolan. Detta skulle kunna
förekomma endast i sådana fall, där vederbörande är gift eller försörjningsskyldig
mot en mor eller någon nära anhörig. Jag vill nämna, att av 240 elever,
som för närvarande finnas vid arméns underofficersskola, äro mellan 20 och 30
gifta. Om riksdagen skulle ställa sig avvisande till Kungl. Maj:ts förslag,
betyder det, att dessa personer äro utestängda från möjligheten att komma

Lördagen den 12 maj e. in.

79

Nr !H.

in på Karlberg och alt vandra vidare upp i officersgraden. För min del tror
jag det vore en mycket stor otjänst, som man därmed gjorde försvaret.

Jag vill upplysa om, att första kammaren tidigare i dag strukit utskottets
yttrande i denna del och sålunda bifallit Kungl. Maj:ts förslag. Jag hoppas,
att andra kammaren måtte följa detta exempel.

Avy.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Bergström i Hälsingborg: Herr talman! I den del av statsutskottets
utlåtande nr 114, som nu är föremål för behandling i kammaren, har utskottets
majoritet avstyrkt en liten motion, som jag tillåtit mig väcka. I denna
molion framföres ett synnerligen anspråkslöst önskemål och ett önskemål, som,
såvitt jag kan finna, är synnerligen välbefogat. Det går nämligen ut på, att
musikkåren vid skånska kavalleriregementet skulle utökas från åtta man till
tolv. Jag har som huvudskäl för denna motion anfört, att när riksdagen 1925
i samband med försvarsreformen beslöt den nya musikorganisationen vid armén,
beskar den just musiken vid det skånska kavalleriregementet synnerligen
hårt. Före 1925 hade vi ju en musikpersonal vid skånska kavalleriregementet
på 60 man, och i och med 1925 års försvarsbeslut har musikpersonalen reducerats
till åtta man. Nu är det visserligen sant, att det var tre olika kavalleriförband,
som sammanslogos till ett genom 1925 års försvarsbeslut. Men
även om man vill göra en jämförelse mellan den musikkår, som fanns vid
skånska husarregementet i Hälsingborg före 1925, och den nuvarande, så finner
man en väsentlig skillnad, nämligen från 25 till 8 man. Denna min uppfattning,
att man gick synnerligen hårt fram, då man beskar musikkåren vid
skånska kavalleriregementet, styrkes bl. a. av den omständigheten, att Kungl.
Maj:t i förslaget rörande armémusiken 1925 föreslog för skånska kavalleriregementet
just 12 man eller en kår av precis samma storlek och sammansättning,
som jag har påyrkat i min motion. Jag torde för övrigt inte behöva
framhålla de stora svårigheter, som föreligga för en musikkår på 8 man att
fullgöra verkliga musikprestationer.

Jag har vidare såsom skäl för min motion anfört, att det militära musiklivet
betyder nu en gång ganska mycket för det civila musiklivet. Det militära
musiklivet ger ofta värdefulla impulser. Man skulle nästan kunna säga, att
det militära musiklivet i vår tid i väsentlig mån, åtminstone före 1925, blivit en
bärande grund för en stor del av även vårt civila musikliv.

Statsutskottets majoritet har som sagt avstyrkt denna motion. Någon närmare
argumentation har utskottsmajoriteten inte behagat besvära sig med att
utveckla. Det är bara kort och gott en förklaring, att utskottet icke funnit
bärande skäl åberopade för den föreslagna förändringen beträffande denna musikkår.
Men jag har under den debatt, som på förmiddagen i dag i första
kammaren pågått i denna fråga, fått närmare besked från statsutskottshåll, än
vad utskottets mycket knappa motivering på denna punkt innebär. Man har
där anfört, att man vad kavalleriet beträffar år 1925 avvägt musikkårernas
storlek uteslutande med hänsyn till signaleringsbehovet. Nu tycker jag för min
del, att detta är eu ganska snäv syn på en fråga som denna. Man skall
väl ändå inte helt förbise manskapets behov av kulturell förströelse och trevnad,
och man bör kanske inte heller alldeles förbise den betydelse, som, såsom
jag redan påpekat, det militära musiklivet har för det civila musiklivet. Det
sades vidare i första kammaren, att man av principiella skäl inte ville gå med
på några förändringar i 1925 års försvarsbeslut. Och detta anfördes från håll,
där man i nästa andedrag ansåg på sin plats att ganska tappert slåss för
reservationer, avseende betydligt större förändringar i 1925 års beslut, än denna
anspråkslösa motion gör. Jag vill vidare erinra om att statsutskottet icke

Nr 34 80

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang. har så synnerligen konsekvent efter 1925 iakttagit denna deklarerade princiaV^rsmml
vid ståndpunkt. År 1926 beslöt riksdagen på statsutskottets tillstyrkan att

staber och ganska avsevärt utöka musikkåren vid Gotlands infanterikår. Jag förmodar.
truppförband att det skedde inte uteslutande med tanke på det gotländska regementets bem.
fl. hov av musikutrustning. Om jag inte minns fel, så motiverades det delvis just
(Forts.) med (jen synpunkten, att det allmänna musiklivet påkallade en förstärkning
av denna musikkår. Jag kan inte förstå, varför inte samma synpunkt skall
kunna få göra sig gällande, när det framföres anspråk på omorganisation av
en musikkår, som uppenbarligen är för snävt tilltagen och bristfälligt organiserad.
Nu kan det anföras, att övriga kavalleriregementen få reda sig med musikkårer
på endast 8 man. Men gent emot detta vill jag säga, att vad beträffar
de övriga kavalleriregementena finnas på deras förläggningsorter även infanteriregementen
med relativt rikt utrustade musikkårer, och den militära
musikutrustningen på dessa andra platser är sålunda betydligt fylligare och
bättre, än vad fallet är i Hälsingborg.

I statsutskottet har emellertid avgivits en reservation av herrar Kvarnzelius,
Pauli och Johansson i Hälsingborg, vilka ansett, att de skäl, som åberopats
i motionen för utökning av musikkåren vid skånska kavalleriregementet, ha
varit så bärande och starka, att de tillstyrkt motionen. Nu skall jag, herr
talman, be att få yrka, att näst sista stycket på sidan 17 i utskottets motivering
strykes och ersättes med det förslag till uttalande i denna del av ärendet,
som herr Kvarnzelius m. fl. upptagit i sin reservation.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har ju åhört den debatt, som förts, och
de inlägg, som gjorts i densamma dels av herr Hansson i Stockholm och dels av
herr Engberg. Vad herr Hansson i Stockholm beträffar, skulle jag gärna ingått
på ett bemötande av vad han sagt. Men jag skall inte upptaga kammarens
tid med det, därför att det blivit så utförligt bemött av herr Anderson i
Linköping. Vad herr Engberg återigen beträffar, må jag säga, att det inte är
något vidare angenämt att ingå på ett bemötande av vad han sagt. Såvitt jag
förstår, så har han uppenbarligen i detta anförande överskridit den gräns, där
möjligheten att debattera med honom upphör. Herr Engberg har ju den uppfattningen,
att här är det inte värt att göra någonting alls. Man skall inte göra
någonting. Det lönar sig inte att försvara sig. Ty det finns ingen möjlighet
att göra det. Man märker, att herr Engberg har förläst sig på författaren
Wells. Det är tj^dligt, att han huvudsakligen läst den utopiska delen av denne
författares verk, och efter att ha gjort det har tydligen herr Engberg-Britling
kommit till klarhet, hur han skall ställa sig till försvarsfrågan. För såvitt det
inte möjligen kan bero på en annan sak? Det är uppenbart av de båda anförandena,
att herr Engberg står mycket till vänster om herr Hansson. Jag förmodar,
att man kan tolka herr Engbergs anförande så, att han kan alltid taga
ett steg till vänster om herr Hansson, ty då har han möjligen ny utsikt att få
mera gehör för sin uppfattning inom en del av det parti, de båda herrarna tillhöra.
Att egentligen sakligt debattera med herr Engberg efter det anförandet,
anser jag sålunda vara så gott som fruktlöst, utsiktslöst. Jag skulle bara vilja
fråga herr Engberg, när han talar på detta sätt, om han tror, att den ståndpunkt
i försvarsfrågan, som han intog i det anförande, han nyss hållit, delas
t. ex. av hans meningsfränder i andra länder. Tror herr Engberg. att t. ex. en
engelsman, en sunt tänkande engelsman, högerman eller socialdemokrat, överhuvud
taget en sekund skulle resonera såsom herr Engberg gör? Nej, det skulle
aldrig kunna falla honom in. Eller tror herr Engberg, att en fransman skulle
kunna föra ett sådant resonemang? Herr Engberg talar om de stater, där det
är diktatur, där man ännu går på i ullstrumporna och driver upp sitt försvar
och ökar sina rustningar o. s. v. Han räknade inte upp dem, men vi veta ju alla,

Lördagen den 12 maj e. in.

81 Nr

vilka han menar. Men hur är det i England, i Frankrike och i Förenta stater- Al,ona?
Det är väl på samma sätt. Men, herr talman, ställer man sig på den stånd- avt™tn0 ^
punkt, som herr Engberg här gör, att det tjänar ingenting till, ty en vacker ''siaber och
dag om något skulle inträffa och vi skulle komina i olycka, så få vi gaser och truppförband
bomber och bakterier, som herr Hansson sade, och allt annat över oss, och där- m- fl för

tjänar det ingenting till att göra något, så förbiser man, att samma förhål- (forts.)

lande existerade på den tid, när vi stodo inför de nya gevärsinodellerna. Det
var precis samma sak, då vi här i Sverige hade våra gamla remingtongevär och
Frankrike fått tiindnålsgeväret. Man ropade då, att vi voro alldeles omoderna.

Men vi följde med och kommo så småningom fram på den vägen och fingo moderna
gevär vi också. Hur var det inte med undervattensbåtarna, när den frågan
var på tal 1914? De av herrarna, som voro med i försvarsutskottet och
försvarsdebatten 1914, kanske erinra sig, hur herr Rydén och herr Fabian
Månsson drevo talet om undervattensbåtarna. Det fanns ingenting annat. Det
var de, som skulle göra’t. Nej, jag tror, herr Hansson — ty det är med herr
Hansson jag debatterar, inte med herr Engberg — jag tror, att vi visserligen få
akta oss för att underskatta flygvapnets betydelse men att vi samtidigt inte
heller få låta förleda oss att överskatta den, så att vi därav föranledas till att
inte göra någonting. Jag vågar tro, herr talman, att flygvapnet, med alla de
stora framtidsmöjligheter det för närvarande har, dock kommer att ha mycket
stora svårigheter vid anfall. Och när man talar om att flyget kan med gasbomber
förgifta hela befolkningen, ja, låt mig då säga, herr talman, att det är
en verklig överdrift.

Jag hade emellertid, herr talman, när jag begärde ordet, inte ämnat bemöta
dessa anföranden, ty de voro ju då ännu inte hållna, utan det anförande, som
på förmiddagen hölls av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har en otrolig förmåga
— jag förmodar, att det är flera av herrarna än jag, som konstaterat det —-att bara tala halvkväden visa. Han bemöter litet här och litet där. Han hoppar
över saker, som han skulle taga fram men inte precis passa honom, och han
bemöter i stället sådant, som man aldrig sagt. Så förhöll det sig t. ex. med det
han sade först i sitt anförande, när jag tagit mig friheten att säga, att herr
statsrådet skyller på riksdagen och utskottet skyller på KungL Maj :t. Herr
statsrådet skyller på riksdagen, herr statsrådet skyller alltid på andra. Jag
vågar säga, att herr statsrådet skyller på riksdagen, när herr statsrådet underlåter
att göra en del saker, som torde vara av behovet påkallade. Vad svarar
då herr statsrådet på denna min anmärkning? Jo, säger han, det kan man väl
inte påstå, ty riksdagen har gått med på allt vad han begärt. Herr statsråd,
det var inte det min anmärkning rörde, utan den rörde det, som herr statsrådet
inte tog fram. Den rörde naturligtvis inte det lilla, herr statsrådet tagit fram,
utan den rörde allt det myckna, som herr statsrådet underlåtit att taga fram.

Jag sade, att herr statsrådet hade vid ett tillfälle — jag kunde inte bestämt
erinra mig när det var, men jag hade för mig att det var i ett tal i Linköping i
februari —- frågat, vad han kunde göra, när riksdagen sagt, att det skulle vara
på det eller det sättet. Nu fick jag mitt bemötande efter middagen, och jag
kunde därför gå och ta fram mina tidningsurklipp och fann då, att det var i
en intervju i Svenska morgonbladet den 29 februari i anledning av Linköpingstalet.
Herr statsrådet säger där, att Stockholmstidningen förebrått honom för
att han alldeles gått förbi en framställning av generalstabschefen 1927 rörande
förvaltningen av östra brigaden. Ja, det är alldeles som herr statsrådet gjorde
i dag. Men det var inte det jag skulle säga. Herr statsrådet säger då, att
han visst inte förbisett den framställningen men att Kungl. Maj:t inte kan göra
några större utökningar i en organisation, som av riksdagen fastställts. Förlåt
mig, det är uppenbart, att Kungl. Maj :t inte kan ändra, vad riksdagen fast Andra

kammarens protokoll 192S. Nr 34. 6

>''r 34. 82

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang. ställt. Men en försvarsminister sitter val för att ha och begagna sitt eget sunavtimng^
M? ^ fgrnuft. Om han finner vissa saker olämpliga och oriktiga, så skall han
Staber och väl framlägga förslag till ändring därutinnan för riksdagen. Gör han icke det,
truppförband då har han gjort sig solidarisk med detta. När intervjuaren vidare efterlyste,
m. fl. Vad statsrådet gjort med alla de framställningar, som blivit gjorda av myndig(Forts.
) heterna men icke alls upptagits i årets statsverksproposition, så svarade herr
statsrådet, att en del avskrivits av Kungl. Maj :t och att andra blivit avslagna
av riksdagen. Men, fortsätter han sedan, för det torde rättvisligen ingen förebråelse
kunna riktas särskilt mot honom. Sålunda, när riksdagen avslår en
sak, då är han fri från allt ansvar. Jag får säga, att det är bra sällan som!
man eljest får höra från statsrådsbänken, såsom man ofta får höra från herr
statsrådet Rosén, att det är inte han som har ansvaret. Det är den och den,
det är riksdagen eller de underordnade myndigheterna o. s. v. Men jag menar,
att ett statsråd och en regering ha sitt ansvar själva och att det är rättvist
att låta dem drabbas av anmärkning, om de inte framlägga förslag i saker,
som böra göras.

Sedan talade herr statsrådet även om handräckningstjänsten. Men då var
det naturligtvis inte alls fråga om det jag talat om, nämligen att man utlovat
ett fullt utnyttjande för linjetjänstarna av de 140 övningsdagarna. Nej, ingalunda.
Men i den gamla goda tiden hade han hittat på ett kompani där, sedan
handräckning uttagits och igångsatts, endast 11 man voro kvar för exercis. Jag
har aldrig talat om det. Jag har talat om att alla vederbörande och talare, som
deltogo i försvarsdebatten 1925, voro med på att de 140 dagarna för linjetjänstarna
skulle utnyttjas för vapenövningar, för militär utbildning och inte användas
till handräckningstjänst. Men det är det, som nu pågår i stor utsträckning
under herr statsrådets egid. Jag menar, att detta är ett nytt exempel på
att han vänder sig mot sådant, som han inte blivit angripen för, men underlåter
att bemöta det, för vilket han blivit angripen.

Beträffande materielfrågan talade jag om fältartillerikanonerna. Jag nämnde,
att de voro förslitna, och jag har ingen anledning att taga tillbaka något av
vad jag där sade, även om herr statsrådet nu gjorde den invändningen, att han
själv inspekterat dem och funnit allt gott. Jag förmodar, att många av kammarens
ledamöter känna sig i hög grad imponerade av detta. För min del gör
jag det inte i någon mån. Jag fäster mig däremot mycket mer vid det uttalande,
som gjorts av vederbörande ansvariga myndighet, nämligen generalfälttygmästaren.
och vilket finnes omnämnt i fjärde huvudtiteln sidan 290 bland sådana
anslag, som inte föranlett någon åtgärd från herr statsrådets sida, nämligen
denna framställning om ett anslag av 750.000 kronor för förberedelser
för modernisering och nyanskaffning av fältartillerimateriel. Om herr statsrådet
nu läser vad som är sagt i den inlagan, så får han bekräftat ungefär det
som jag sade på förmiddagen. Han får bekräftat, att fältkanonmaterielen nu
är ungefär 25 år gammal, och man säger, att det är just ungefär den tid, som
man kan räkna, att sådan materiel kan stå sig både beträffande förslitning och
modernitet. Och vår materiel är synnerligen hårt sliten, icke minst på grund
av neutralitetsvakten. Ja, det kan t. o. m. ifrågasättas, om den i allmänhet
numera besitter den hållbarhet, som påfordras av de starka påfrestningarna
under ett fälttåg. Världskrigets erfarenhet och teknikens snabba utveckling
ha haft mycket att lära oss. och vår nuvarande fältartillerimateriel är i flera
hänseenden i hög grad omodern. Till sin natur rent av ödesdigra brister vidlåda
den. Så t. ex. medger fältkanonmaterielen endast hälften av den skottvidd,
som den kunde ha, om man hade moderna lavetteT. Och vad fälthaubitserna
beträffar ge de endast halva skottvidden i jämförelse med de moderna.
Nu säger herr statsrådet, att han har själv inspekterat, som jag nämnde, denna
materiel och funnit, att kanonerna skjuta bra. Ja, det kan väl hända, att ka -

Lördagon den 12 maj e. in.

83 Nr 34.

nonerna skjuta bra. Det tror jag visst. Men de skjuta inte nog långt, om de
ha endast halva skottvidden i jämförelse med vad modernt artilleri har. Det
visar ju deras oerhörda underlägsenhet. Det förefaller nästan, som om herr
statsrådet, när han gjorde denna inspektion, var tillfredsställd, ifall han bara
hörde, att det smällde. En hel mängd stater ha på senare åren moderniserat
sin materiel, däribland sådana länder som Holland och Schweiz. Ja, detta är
sakförhållandena beträffande denna materiel. Jag ber om ursäkt för att jag
talar så mycket om det, men jag gör det, för att ingen skall få den uppfattningen,
att jag var ute i ogjort väder i förmiddags. Vår nuvarande fältartilleri -materiels underlägsenhet i jämförelse med flera andra länders är uppenbar och
innebär en sådan svaghet i försvarseffektivitet, att arméförvaltningen för sin
del anser nödvändigt, att åtgärder för missförhållandenas avhjälpande vidtagas.
En sådan ombeväpning, vare sig det avses att göra en nyanskaffning
eller modernisering av vad som finnes, tager en mycket lång tid. Det tager
tio år att göra detta, och om jag känner förhållandena rätt tager det hos riksdagen
och hos Kungl. Maj:t en mycket lång tid bara för att komma fram till
att börja med detta. Förra gången tror jag det tog hela tiden från 1893—1902,
d. v. s. nio år. Hålla vi så på att modernisera i tio år, då ha vi 19 år. Från,
1925 blir det alltså ända till år 1944, och det är väl ingen som kan annat än
hålla med mig, att det är alldeles orimligt att icke hastigare vidtaga några åtgärder.

Jag har, herr talman, intet att taga tillbaka beträffande fältartillerimaterielen
av vad jag sade i förmiddags. Hela denna fråga om försvaret är tröstlös.
Man kan ju icke tala om den, när man har att göra med motståndare, som varken
vilja höra eller se eller vilja bry sig om detta försvar. Det är ''alldeles
som Dagens Nyheter skrev en gång i januari månad. Den är ju delvis åtminstone
ett regeringsorgan, fastän i en del fall rätt oppositionell. Den skrev i
januari månad: Det är alldeles som om kostnadsramen vore det viktigaste.

Det är den man hänger sig fast vid. Men huruvida det sedan i verkligheten
finnes den materiel, som skall finnas, och om denna materiel är modern, eller
huruvida det är brister i organisationen, det gör alideles detsamma, bara denna
kostnadsram sitter uppsatt framför en, och man strängt och troget håller sig
inom den och aldrig försöker sticka fingarna utanför den.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman!

Herr Lindman förebrådde mig för att jag i mitt svar i förmiddags som vanligt
hoppat över en del av vad han hade sagt och bara berört en del andra
saker. Ja, det är alldeles riktigt. Jag hoppade över en del, och jag gjorde
det verkligen avsiktligt, ty jag tycker det är rätt meningslöst att hålla på att
kälta om samma sak ideligen. Exempelvis vad herr Lindman anförde på förmiddagen,
att jag icke nu lagt fram frågan om första flygkårens uppsättande.
Den saken har varit på tal två gånger förut i år. Högern hade en motion i
frågan i år, och denna har avslagits, sedan ett enhälligt statsutskott avstyrkt
densamana. Men likaväl, sedan herr Lindman och hans egna partivänner röstat
för avslag på denna motion, drager herr Lindman återigen fram frågan
och förebrår mig för att jag icke ingår i svaromål på den saken, som vi diskuterat
minst två gånger förut under denna riksdag. Jag tycker kammaren
icke har så god tid, att man bör syssla med upprepningar så många gånger.
Det är därför jag lämnat åsido detta som så mycket annat, som jag icke anser
värt att bemöta.

Herr Lindman säger, att jag som vanligt kryper bakom riksdagen och icke
vill taga ansvaret. Ja, tacka för det! Om det lägges fram ett förslag, och
riksdagen godkänner detta, är det då icke skäl för en försvarsminister eller
för vilken annan minister som helst att följa det beslutet. Skulle man under -

Any.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
rn. fl.
(Forts.)

Nr 84.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

84 Lördagen den 12 maj e. m.

låta det, förmodar jag, att konstitutionsutskottet väl konnne att låta höra av
sig. Beträffande östra brigaden säger herr Lindman, att en försvarsminister,
som finner en organisation olämplig, naturligtvis bör lägga fram förslag för
att få olägenheterna avhjälpta. Ja, naturligtvis bör han det, när han fått klart
för sig, att organisationen verkligen är olämplig. Men som herr Lindman väl
kanske icke kunde undgå att höra av min förra replik till herr Anderson i
Linköping, så har jag icke kunnat finna, att den var olämplig, och jag avrådde
därför den nu ifrågasatta ändringen och ville, att man skulle vänta och
se, emedan det var för kort tid att bedöma saken redan fyra månader efter
brigadens tillkomst.

I fråga om handräckningen var jag rätt utförligt inne på den saken. Men
det är visst nödvändigt att upprepa allting några gånger. Jag framhöll —•
jag skall upprepa det i största korthet — att frågan har varit och är fortfarande
uppmärksammad, att en hel del av dessa, kalla det gärna missförhållanden,
bero på övergången från den gamla till den nya härordningen och att
åtgärder äro vidtagna och komma att vidtagas för att åstadkomma rättelse.
Härutöver vill jag bara tillägga, att det går icke, herr Lindman — det borde
vara känt från den tid herr Lindman skötte en liten del av försvarsdepartementet
-—• att genomföra så här omfattande ändringar på en dag. Det hela
kräver sin övergångstid. Herr Lindman förebrår mig för att jag icke framlagt
förslag och begärt mera penningar till ny materiel. Ja, i remissdebatten
förebrådde herr Lindman oss, som voro med om denna lösning 1925, för att
försvaret kostade alldeles för mycket penningar. I samma debatt upplyste
jag om, att jag framlagt förslag och begärt medel i långt större utsträckning
än som skett under de sista åren, t. o. m. av den sista högerregeringen, för
anskaffning av ny materiel. Men vad hjälper det att säga detta. Det är i alla
fall för litet. Det är, som jag sade i mitt förra svar till herr Lindman, så, att
man må lägga fram vilka förslag som helst, när det gäller försvaret, så blir
det nog aldrig tillräckligt för herr Lindiman.

I fråga om fältartilleriet försökte herr Lindman göra sig lustig över mitt
omdöme om detsamma. Jag vill då bara säga, att när det gäller fältartilleriet,
så gör jag verkligen i någon mån anspråk på att vara, jag vill icke säga sakkunnig,
men något litet kompetent att bedöma den saken, enär jag haft sysselsättning
vid fältartilleriet i fyra år.

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! När jag i förmiddags begärde

ordet, var det närmast för att snart sagt efter gammal vana klara upp ett mellanhavande
med statsutskottsmajoriteten, som på nytt visat oförståelse mot en
motion, jag väckt, denna gång i samband med en punkt i fjärde huvudtiteln.
Jag skall emellertid på denna sena timme icke alltför mycket fördjupa mig i
stridsfrågan, som dock efter mitt förmenande kan vara viktig nog. Den rör
sig om beklädnadshjälp till de unga officersämnena och underofficerarna och
vederlikar, alltså en fråga, som inom riksdagen förts fram som en mycket demokratisk
fråga. Jag har genom min motion velat bereda riksdagen tillfälle
att besluta, att sådan beklädnadshjälp skulle komma dessa unga officerare
och underofficerare med vederlikar till del i större utsträckning än efter nu
föreliggande kungliga beslut är fallet. Statsutskottet har emellertid avstyrkt
på motiv, som jag finner rätt svårförståeliga. Jag vill bara i detta sammanhang
göra den anmärkningen gentemot statsutskottets resonemang, att jag påstår,
att när en ung fänrik icke får någon lön, det väl böra vara så mycket
mera befogat att ge honom beklädnadshjälp. Man bör icke säga så, att när
han icke får lön, bör han icke ha beklädnadshjälp. Jag tycker, att det motsatta
resonemanget är det rationella, om man vill hjälpa fattiga pojkar att
bliva officerare. Men, som sagt, jag skall icke fördjupa mig i denna fråga,

Limlagon den 12 maj e. in. 85

ulan jas lämnar statsutskottet åt dess öde med dess enligt mitt förmenande
ganska konstiga resonemang på denna punkt.

Medan jag har ordet, skulle jag emellertid vilja säga ett par saker, med anledning
av vad som under senare delen av debatten förekommit. Min högt
ärade vän, herr Engberg, var ju vänlig nog att personligen apostrofera mig.

Men jag skall först bo att få yttra något om det resonemang, som framförts
av herr Per Albin Hansson i Stockholm. Herr Hansson sade — såvitt jag
fattade honom rätt — att genom major Bratts avhandling hade han fått syn
på vilken oerhörd roll för framtiden luftkriget komme att spela [enkannerligen
för all slags krigföring]. Och han sade, att han ur den utgångspunkten
kunde vara villig att taga upp försvarsproblemet till en alldeles ny omprövning.
Men hur herr Per Albin Hansson drillade med sin tankegång, kom han
fram till det resultatet, att för oss i Sverige spelade flygvapnets överhandtagande
betydelse trots allt icke någon roll. Vi hade icke något skäl att lägga
om vårt försvar med hänsyn till behovet att skydda oss mot flyganfall, ty vi
hade bara. sade herr Hansson, att tänka oss risken av att bliva indragna i mellanhavanden
mellan andra makter, som kämpade runt omkring oss. Och för
att skydda oss mot att på det sättet bliva indragna, behövde vi framför allt
ett sjöförsvar och ett kustförsvar. Jag måste säga, att jag har svårt att fatta
sammanhanget i detta, ty om det förhåller sig på det sättet, att sjöförsvaret
räcker för att skydda oss mot indragning i främmande makters krig, måste det
betyda, att dessa främmande makter laborera även med andra stridsmedel än
flygvapnet. Ty icke kan man föreställa sig att den sortens kustförsvar, som
herr Per Albin Hansson tänker sig, skulle kunna ligga och skjuta till måls
på en främmande flygflotta, som ginge till anfall mot våra kuster. Utan herr
Hansson måste väl medge, att detta sjöförsvar för att ha en uppgift måste ha
emot sig ett vapen av samma kvalitet, av samma art, och därmed sammanstörtar
ju herr Hanssons förutsättning, nämligen att kriget hädanefter går över
uteslutande till ett flygvapenskrig.

Men det, som närmast intresserade mig i den förra debatten, det var herr
Engbergs resonemang. Det var ganska intressant att taga fasta på den bild
av det internationella läget, som herr Engberg tecknade för oss. Han sade,
att det var tröstlöst. Han sade, att våra förhoppningar, som vi hyste en gång
för några år sedan, hade lidit skeppsbrott. Han talade om avrustningskonferensernas
fiasko och om de militaristiska diktaturernas makttillväxt ute i
världen. Och med hänsyn till allt detta, så finner han situationen tröstlös och
hopplös för oss. Det finnes ingen möjlighet för oss att komma fram till en sådan
situation, att vi kunde tänka oss ett försvar.

Det kunde icke hjälpas, att när jag hörde herr Engberg tala så, föll det mig
i minnet, vad han sade 1924j och 1925, då han skulle motivera nedrustningen.
Då var det helt andra toner han spelade för oss på sin luta. Då talade han så
vackert om Nationernas förbund såsom den stora fredsgarantien. om den internationella
arbetarklassen som fredsgarant o. s. v. Ja, själva Sovjet-Ryssland
spelade åtminstone 1924. enligt hans argumentering, en roll såsom rent
av en dämpare av krigsfaran i världen. Allt detta är nu totalt försvunnet och
borttrollat ur resonemanget. Vi stå stålunda inför en alldeles ny argumentering.
Jag ber Er då, mina herrar, föreställa Er, huru det skulle verkat, ett
anförande sådant han nu höll, om han hållit det 1925 strax innan vi gingo att
fatta nedrustningsbeslutet. Jag ber Er, mina herrar, att i fantasien föreställa
Er denna läggning av herr Engbergs anförande då. Det är alldeles visst, att
en sådan argumentering 1925 hade tett sig orimlig. Men i dag presenteras
den såsom stöd. för avrustningskravet! Vad har då hänt?

Jo, sade herr Engberg, i denna situation av allmän »upprustning» hade han
upptäckt, att det bara finns en metod, och det är den, att man bryter det sättet

Nr 34.

Ang.

avlöning till
\personal vid
staber och
truppförband
in. fl.
(Forts.)

Nr 34. 86 Lördagen den 12 maj e. m.

An9- . att alla vänta på varandra i fråga om nedrustning. Det går icke för sig att
avlöning m a}ja vänta. Någon måste göra början. Så var hans resonemang.
staber och Men, herr Engberg, jag tillåter mig fråga: Ha icke vi gjort början? Ha vi
truppförband icke 1925 mycket våldsamt satt ner våra försvarskrafter just på en tid, då
m■ fl- herr Engbergs eget parti satt i regeringsställning. Man vill väl icke påstå,

(Forts.) att anledningen till att världen fortsätter och rustar, skulle vara den, att värl den

icke har blivit underkunnig om att Sverige har nedrustat? Man vill väl
kanske icke göra gällande det resonemanget, att det är av skräck för Sveriges
fortsatta försvarskraft, som man ute bland folken alltjämt håller på med rustningsarbeten,
såsom herr Engberg skildrar för oss? I så fall är det ju möjligt,
att hans excellens statsministern skulle kunna tillmötesgå herr Engberg
såtillvida, att regeringen för framtiden gåve sina ministrar i de utländska huvudstäderna
bättre direktiv, när det är fråga om att upplysa den utländska
opinionen om vad försvarsbeslutet innebär, så att man icke får i pressen läsa
sådana skildringar, som ministern i Paris, greve Ehrensvärd, i höstas gav av
det svenska försvarsbeslutets innebörd. Då skall, kan tänka, lugn och ro åter
sprida sig över vår sönderslitna värld!

Nu tilläde emellertid herr Engberg, att det också tillkommit något positivt
nytt, som i år skulle motivera en försvarsnihilism ifrån vårt folks sida trots
den jäsande oron i världen. Han påstod, att man nu hade fått klart för sig,
att det icke tjänade någonting till att arbeta för försvaret och hålla det uppe
vid effektivitet. Det där påståendet, att en sådan uppfattning: »vad kan det
nytte» skulle vara någonting nytt, det är en överraskning för den, som under
20 ä 25 år följt med den offentliga diskussionen i vårt land. Ty just det resonemanget
var det, som med utomordentlig skärpa drevs i vårt land under åren
före 1914 just ifrån de kretsar, som herr Engberg står mycket nära. Det är
alls inget nytt, denna synpunkt, utan det är mot denna nihilismens och defaitismens
esprit, som den nationella viljan i alla tider haft att kämpa, och av
allt att döma ha vi allt fortfarande den uppgiften, när vi nu höra herr Engberg
förkunna samma nederlagets och defaitismens anda. Man kan här fråga
sig, vad det beror på, att i de nationer, som stå så mycket mera i skottgluggen
än vi, man icke har tagit något intryck av ett sådant resonemang, som herr
Engberg här förde fram. Tror kanske någon, att det beror på att man i Finland,
i Estland eller i Lettland och alla dessa utsatta gränsmarker icke hunnit
läsa major Bratts avhandling? Åh nej, det tror jag icke. Där känner man
mycket väl de intressanta militärtekniska förhållanden som Bratt påpekat, men
man känner också något annat, man känner, att man står inför uppgiften att
hålla nationens fana högt och den nationella friheten under tillbörligt skydd.
Det är en sådan anda, som också höves den gamla svenska nationen, såvitt jag
förstår saken.

Vad vidare angår herr Engbergs reflexioner om t. ex. infanteriets ställning
i det moderna kriget, så talade han medlidsamt om, huru han på biografer sett
filmer, vilka celebrerat de gamla nu indragna svenska regementena. Jag vill
då säga, att jag på biograferna också har sett filmer, men tagna i SovjetRyssland,
där man klart kunde se, att man inom Sovjet-Ryssland icke tycks
ha i nämnvärd grad dragit in på infanteriet åtminstone, ty de oerhörda massor
av infanteri, som man på dessa propagandafilmer kan få se från sovjetryska
manövrer tyda sannerligen icke på någon tendens att sätta detta vapen tillbaka
i det allmänna föreställningssättet.

Vad slutligen beträffar herr Engbergs apostrofering av den propaganda,
som den rörelse jag har äran här företräda bedriver, ansvarsmedvetet och fullt
överlagt, utgår den just ifrån detta, att det sannerligen icke kan uppvisas, att
militärväsendet i utlandet efter världskriget såsom herrar Hansson och Engberg
kräva, förintat de lantmilitära vapenslagen. Utan i de länder, som spela nå -

Lördagen den 12 maj e. in. 87

gon roll, där lägger man, såvitt en lekman kan döma, alltjämt vikt vid dessa
vapenslag, vid sidan naturligtvis av de tekniska moderna vapenslagen. Pa
detta område gäller det, såsom så ofta eljest, att man skall det ena göra och
det andra icke låta.

Men allt detta utesluter givetvis icke, att vi från vår sida måste ha i ögonsikte
de konsekvenser för vårt försvarsväsende, som dessa moderna tekniska vapen
ha och komma att få. I detta avseende her jag att få instämma med herr
Ivar Anderson, och jag gör det så mycket hellre, som jag tillät mig i årets
remissdebatt framföra liknande synpunkter.

Till slut skall jag be att få fästa mig vid en liten ^passus i utskottets avstyrkande
utlåtande rörande högermotionerna i dessa frågor. Statsutskottet säger
där, att »beträffande övriga av motionärerna angivna åtgärder till försvarsberedskapens
höjande, synes det utskottet, som om en utredning av dessa frågor,
därest en sådan kan anses erforderlig, bör vara beroende på Kungl. Maj:ts
initiativ».

Ja, herr talman, när jag läste det här tänkte jag: Det är nästan värt att
sätta ett kors på väggen, som man brukar säga. Det är^ verkligen en märkesdag,
när statsutskottets majoritet icke själv kan hitta på skäl emot yrkanden
om förbättring av vårt försvarsväsende utan för över dessa uppgifter till
Kungl. Maj ds regering. Måhända beror denna generösa överlåtelse till Kungl:
Maj :t därpå, att statsutskottet känner sig hava gått förlustigt två kraftkarlar,
nämligen hans excellens herr statsministern och försvarsministern Rosén, som
nog icke hade gått bet på uppgiften att själva formulera de invändningar, som
statsutskottet enligt deras förmenande kunde hava mot dessa motioner. Måhända
hoppas utskottet, att dessa båda politiker i regeringsställning skola
mäkta utföra vad utskottet icke förmått.

Men, herr talman, skämt åsido. Jag vill bara peka på en sak, nämligen att
i denna formulering och i denna läggning av statsutskottets avstyrkande av
de föreliggande motionerna ligger det dock, kanske av en tillfällighet, ett litet
varsel, ett litet tidens tecken, som man icke bör underlåta att observera. Ser
man saken så att säga principiellt, vill det förefalla, som om statsutskottet och
därmed riksdagen kanske vill markera, att vi hava kommit så långt i utförsbacken,
som man någonsin vågar, och nu törs man icke själv pa den mäktiga
riksdagens sida taga ansvaret, utan man är angelägen att tala om för herrarna
på regeringsbänken, att det är de, som hava ansvaret för den fortsatta utvecklingen
på detta område. Jag är alldeles övertygad om, att framtiden också
kommer att utkräva det ansvaret av herrarna på regeringsbänken, och den forskande
framtiden skall nog icke taga miste, när den studerar svensk utveckling
under de år, som vi nu uppleva, och det årtionde, som vi se. framför oss, utan
den skall förvisso veta att slå upp rätt sida och rätt nummer i historiens adresskalender
den dag den frågan på allvar blir levande aktuell för vårt folk: vem
är det som bär ansvaret för det elände, som bragts över våra huvuden?

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! I denna jättarnas samman drabbning,

som livligt ackompanjerats av tonerna från lyrikernas klangfulla
instrument, håller statsutskottet på att alldeles glömmas bort och förlora sin
ställning såsom ansvarigt för det föreliggande utskottsbetänkandet. Jag skall
därför söka återföra så långt jag förmår herrarna till de utgångspunkter, som
vi hava, och de uppfattningar, som gjort sig gällande på de olika punkterna i
utskottsbetänkandet.

Jag vill då först säga till herr Anderson i Linköping vad jag kanske borde
hava sagt under mitt förra anförande, att när han rullar upp en mycket bedrövlig
historia beträffande östra brigadens organisation och dess dåliga funktion,
så är egentligen det logiska svaret på denna veklagan att direkt gå på

Nr 34.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
in. fl.
(Korts.)

Nr gs

Lördagen den 12 maj e. m.

a vlön in'' till yrka“cle. om brigadens avskaffande, helt enkelt därför, att östra brigaden tillpersonal
vid kom * sis*a ögonblicket 1925 som ett påhäng på en förut utarbetad organisa staber

och tionsform. När det sattes i fråga, huruvida ett sådant otympligt sammanfö truppförband

rande av ett par regementen skulle överhuvud få någon uppgift, fanns från
m- /1 de sakkunnigas sida intet annat svar än att det vore klart, att så vore för (horts.

) hållandet. När det nu visat sig, att man överhuvud icke kan hava brigaden

kvar i dess nuvarande skick, och vi se dessa upprepade anklagelser mot försvarsministern
-— som emellertid får försvara sig själv — så är det logiska
svaret att ställa yrkandet, att brigaden skaffas bort såsom olämplig i det sammanhang,
där den infogats. Om frågan kommer igen ett annat år och jag själv
är kvar här,^skall i varje fall jag reflektera på ett sådant yrkande.

.Nu till några detaljfrågor i övrigt. Herr Bergström i Hälsingborg var
missbelåten med att statsutskottet icke tillstyrkt motionen om utökning av
skånska kavalleriregementets musikkår från åtta till tolv man. Självfallet
förstår jag detta missnöje. Jag skulle själv hava uttryckt samma missnöje,
om jag varit i samma ställning. Men det är dock så, att frågan om militärmusikens
utorganiserande var en mycket viktig punkt på 1925 års riksdags
försvarsarbetsprogram. Även om man på en del punkter anser, att utskottet
bort kunna tillmötesgå yrkandena på omorganisationer, är det dock så, att
skall man överhuvud från samhälle till samhälle taga upp frågan om förändringar
i den^ fastställda musikorganisationen, så bör man rimligtvis taga upp
hela spörsmålet om musiken till förnyad granskning och omprövning. Vi se
det pa det sättet från utskottets synpunkt, att om det förefinnes behov av en
förändrad organisation av dessa olika musikkårer, så bör organisationsfrågan
prövas i hela sin vidd. Vi komma vid en senare punkt till ett yrkande rörande
förändring av en sadan organisation. Jag skall nämna det redan nu, så kanske
det icke behöver upprepas. Det gäller kustartilleriet. Det föreligger här
en motion om förändring av musikorganisationen för Vaxholm. Utskottet bär
vid granskning av denna punkt kommit till den uppfattningen, att de båda
kusta rtillenregementenas musik är bristfällig, men att bådas kårer möjligen
skulle kunna sammanslås till en riktig musikkår, vilken då måhända skulle
.. a. förlagd till Vaxholm, enär Karlskrona har annan militärmusik i tillräcklig
omfattning för att tillgodose förbandens musikbehov på ett rimligt sätt.
I detta fall ligger saken klar och kan ske utan särskild kostnad. Utskottet
bär ej heller hesiterat för ett utredningsyrkande. Samma sak förelåg i fjol
beträffande Gotland. Det var dock ett så egenartat fall, att man hade fog
för en särskild åtgärd, ty där gotlänningarna ligga isolerade ute på sin ö i
Östersjön böra de åtminstone hava en aning om huru en något så när välordnad
musikkår kan göra sig. Hälsingborg ligger dock icke så till, att dess
musikintressen hotas, om det där finnes en bristfällig militärmusikkår. Hälsingborgs
stad är ett framatgaende och stort samhälle på Skånes västkust, och
så i nödläge befinner sig denna utmärkta stat! med sin utmärkta befolkning
ingalunda, att. dess. musikliv är hotat, om den icke får dessa fyra musiker såsom
förstärkning till denna musikkar. Skulle emellertid riksdagen hava symparti
för herr Bergströms i Hälsingborg yrkande, så gärna för mig. Men jag
anser, att man bäst skulle tjäna denna sak genom att man beslöte begära en
utredning av militärmusikkårernas organisation överhuvud, i stället för att i
detta speciella fall göra ett särskilt beslut nu.

Herr Forssell klagade över att statsutskottet också i år varit otacksamt mot
honom° och hans vällovliga energi i en förevarande fråga. Herr Forssell har
icke fatt igenom utskottets, skärseld sin mening om, att beställningshavare
vare sig de hava lön eller ej, vare sig de sta pa stat eller stå i reserven, skola
±a ^näringshjälp. Han anser det vara en oriktig ståndpunkt från utskottets
sida. Det kan emellertid icke vara rimligt, att gå in för det yrkande, som herr

Lörila^on den 12 maj <*. in.

811 Nr 34.

Forssell liiir framställt. Det må vara hur humanitärt som helst i de speciella ,.Avg'' ...
fallen, men från statsnyttans synpunkt är det icke rekommendabelt. Utskot- [‘id

tet säger: »Då ett bifall till motionärens förslag jämväl måste medföra, att och

beställningshavare, vilken icke omedelbart erhållit lön på stat och som, innan truppförband
så skett, lämnar militärtjänsten, skulle komma i åtnjutande av ekiperings- F

hjälp, har utskottet icke kunnat biträda motionen.» Kammaren torde ju (1''ort“-i
finna, att när riksdagen har gått in för denna ekiperingshjälp för
sådana, som tjäna kronan och för framtiden komma att tjäna kronan,
har det givetvis varit fråga om just sådana och icke om sådan personal, som
kan tänkas ganska omedelbart, sedan de fått denna ekiperingshjälp, lämna
tjänsten och sedan aldrig komma tillbaka i tjänsten. Det är naturligtvis föga
rimligt att göra ett sådant krav, som gjorts i motionen. Av den omständigheten,
att herr Forssell icke sökt övertyga kammaren, att utskottet har
orätt, utan i stället sökt att slå in på bogen, att utskottet sedan gammalt icke
varit särdeles älskvärt mot herr Forssell, synes mig framgå, att han själv inför
de argument, som utskottet levererat, förlorat den måhända tidigare hysta
starka tron på det rimliga i framställningen. Jag anser, att utskottets ståndpunkt
härvidlag är av den beskaffenhet, att den bör godkännas av kammaren.

Så vill jag i fråga om föredraganden i rekryteringsärenden inför kavalleriinspektören
säga, att det krav, som motionärerna ställt, förefaller också vara
av beskaffenhet att icke gärna kunna tillstyrkas. Här är, synes det, icke fråga
om annat än att. giva större avlöning åt en människa. Det är således icke
fråga om att tillgodose själva föredragningen, d. v. s. sörja för att det blir
en verkligt sakkunnig personal. Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har ställt personal till förfogande, och det finnes sådan personal, som
tjänstgör. Att riksdagen då skulle gå in för att bevilja ett belopp på bortemot
10,000 riksdaler bara för nöjet att få anslå en summa pengar, förefaller
statsutskottet alldeles orimligt. Jag tror mig också hava funnit, att den argumentering,
som för denna sak levererats från denna talarstol och annorstädes
ifrån kammaren, icke heller varit av beskaffenhet att övertyga någon om att
man gjorde riktigt, om man beviljade ett sådant anslag.

Till slut ett par ord om den hårda anklagelse, som herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet riktade mot mig i fråga om min ståndpunkt till
spörsmålet, vilka underofficerare och furirer som skulle erhålla lön, då de
vistades vid krigsskolan. Jag vill erinra, att jag redan i mitt förra anförande
uttryckligen sade ifrån, att utskottets ståndpunkt på denna punkt icke är så
starkt motståndsbetonad. Definitioner kunna ofta vara bra: den är icke så
starkt motståndsbetonad. Men utskottet har funnit det vara föga rimligt på
detta stadium och innan vi vunnit eu mera ingående erfarenhet att vidtaga en
sådan från principiella synpunkter synnerligen betydelsefull åtgärd som att
giva anslag till avlöning under utbildningstiden till officer. Det kan hava
sina konsekvenser, herr statsråd. Jag tillåter mig att om icke sätta i fråga
så doek undra, huruvida, därest herr Hansson i Stockholm suttit som försvarsminister
och föreslagit något sådant, herr Rosén så där utan vidare godtagit
sådana principer. Jag ser, att herr statsrådet nickar till att han skulle hava
gjort det. Det är ju en visshet på hans sida rörande vad som därvidlag blott
kan vara antaganden å min sida, så att jag får måhända ge mig. Men jag
tror, att det funnits skäl för utskottets betänksamhet på denna punkt. Det
fall, som försvarsministern här framdrog och framhöll såsom ett mycket betydande
fall av personlig intelligens, var knappast ett fall, som motiverar en åtgärd
av denna beskaffenhet, det var enligt min mening snarare sådant, att det
skulle motiverat en premie för plikttrogen tjänst till vederbörande själv och till
statens fördel. En sådan premie kunde också hava fått tjänstgöra som ett
slags understöd för studierna vid krigsskolan.

Nr 34. 90

Lördagen den 12 maj e. m.

Ant). Jag vill emellertid säga, att då första kammaren redan strukit den del av
aVerscmal vid molivcr''nffen i utskottets utlåtande, som rör den saken, och då, även om andra
Vstaber och kammaren skulle biträda utskottets ståndpunkt, likväl första kammarens betruppförband
slut blir det faktiskt giltiga, och då jag personligen efter den utgången knapm-
t1- past har något intresse av att andra kammaren gör någon opinionsyttring, skall

(Forts.) jag fgr min (]el, herr talman, gärna vara med om att från utskottets utlåtande

skiljes den del av motiveringen, som rör denna sak, och i övrigt fasthålla vid
mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Jag anhåller att helt kortfattat

få fästa mig vid en sak. Det gäller en fråga, som näppeligen bör upptagas till
diskussion i samband med det ärende, till vilket den föregående ärade talaren
sökte återföra kammarens uppmärksamhet.

Det var ett yttrande av herr Hansson i Stockholm, som jag fäste mig vid, och
som jag anser icke bör stå oemotsagt. Han gav uttryck åt den meningen, att
vi skulle kunna högst avsevärt reducera vår armé. Jag tror, att det var hans
tanke, att det av armén endast skulle behöva vara kvar några mindre avdelningar
för någon slags vakthållning. Han framhöll, att vi skulle kunna lita
så mycket mera till flottan, som skulle kunna försvara vårt land genom en vakthållning,
på ungefär samma sätt, som skedde i fråga om neutralitetsvakten
under världskriget.

Jag inser till fullo vår flottas utomordentligt stora betydelse för vårt försvar.
Men jag tror, att man gör sig skyldig till en stor överdrift, om man resonerar
som herr Hansson i Stockholm. Jag är fullt övertygad om, att skola vi
kunna lita till vår flotta för försvaret av landet i den utsträckning, som herr
Hansson vill göra, skall flottan vara högst betydligt starkare än den, som herr
Hansson vill giva oss.

Men hur stark flotta vi än hava, hur skall den på något sätt kunna medverka
till försvaret mot ett angrepp över någon av våra landgränser? Hur skall vår
flotta på något sätt kunna fylla sin uppgift under den långa tid av året, dä
hela Bottenhavet är tillfruset? Jag vill bara framkasta dessa tankar, då jag
nu vill göra min gensaga mot herr Hansson i Stockholm.

Herr Hansson började sitt anförande med att säga, att det vilar något tröstlöst
över våra försvarsdiskussioner. Jag vill helt instämma i dessa ord, men
jag tror, att i ordet »tröstlöst» bör inläggas en helt annan betydelse än hem
Hansson gjorde.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Denna debatt har

svävat betydligt över ämnet för de yrkanden, som gjorts under densamma. Vari
skiljer sig reservationen från utskottets ståndpunkt? Endast i tre hänseenden,
nämligen att regementen med begränsad organisation skulle förändras till normalregementen,
att östra brigaden skulle tillökas, och att en utredning skulle
komma till stånd. Jag delar herr Lindmans uppfattning, att 1925 års arméorganisation
får en kort livslängd. En omläggning blir nödvändig. Men den
kommer säkerligen icke att gå i den riktning, som högern här förfäktat. Den
kommer icke att gå i den riktningen, att man ökar de värnpliktigas uppgifter
i försvaret. Jag vågar stämpla högerns uppfattning därvidlag som fullständigt
föråldrad. De fackmän, som deltagit i kriget, skulle säkerligen finna,
att högerns åsikter äro en återklang från de åsikter, som gjorde sig gällandfe
inom fackmannakretsar före kriget.

Den raska utvecklingen av försvarsväsendet på det tekniska området kommer
helt naturligt att omfatta även 1925 års försvarsorganisation. De utländska
fackmännen, som hava deltagit i kriget, luta nu åt den åsikten, att försvaret
bör läggas på en mindre yrkesarmé, försedd med alla tekniska hjälpmedel,

Lönlagoii (lön 12 maj c. in.

Öl Nr JM.

men att en avskrivning eller eu minskning till ett minimum av övningstiden Ang.
för de värnpliktiga bör ske — värnpliktsarmén hör ersättas med den värvade ^

yrkesarmén. Jag är alldeles övertygad om att det blir snart nödvändigt, att ^suibe,r och
även vi i Sverige gå i den riktningen, och att en utredning i detta avseende må- truppförlmtid
ste företagas. Men det är väl också riktigast att icke företaga denna utred- "*■ Ilning
nu, innan riktlinjerna för det nya försvaret på det tekniska området blivit (Kort».)
mera stabiliserade än do för närvarande äro. I alla länder går man säkerligen
fram mot den s. k. maskinarmén, som förhånades, då den diskuterades. här i
riksdagen men som samma fackmän, som då förhånade den, nu hava gått in för.

Ett bifall till de yrkanden, som blivit gjorda från högerhåll, är ju, kan man
säga, en återgång till ett föråldrat försvar. Det förvånar mig, att, då högerns
män hava sakkunskap till sitt förfogande, de kunna komma med dylika förslag.
Är det sakkunskapen, som hjälpt dem, måste man erkänna, att den svenska
militära sakkunskapen är fullständigt bakom flötet jämförd med den utländska,
den verkliga sakkunskapen, som vunnit erfarenhet under kriget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Jag var redan från första början,
när vi voterade den nya försvarsorganisationen, av den meningen, att man alltför
fegt körde huvudet i busken och vägrade att se på världen som den var.

Jag ansåg med ett ord försvarsorganisationen från början oduglig. Det framliöll
jag också i debatten. Jag hade ett par år yrkat på, att den nya försvarsutredningen
måtte ordnas med litet mera klar blick för förhållandena i världen
och vårt land i synnerhet. Jag tror, att om försvarsministern skulle lämna
direktiv för en ny försvarsutredning, borde han gå till svensk författningssamling
för 1809 och läsa det cirkulär, som Gustav IV Adolfs officerskår utfärdade,
och den argumentation, som värmlandstruppen förde i detta cirkulär,
vilket den från Värmland kastade ut över landet, när den marscherade mot
Stockholm för att göra revolution. De säga där, att Sverige hade genom oförståndigt
regemente och en envåldskonungs åtgöranden dragits in i olyckor,
som icke varit nödiga. Vi låge bakom havet, skyddade av havet, och vi hade
ingenting att göra med krånglet och förhållandena i Europa. I dem hade vi
onödigtvis inblandat oss. Denna officerskår och de ledande män därinom, som
författade detta cirkulär, hade haft erfarenhet av Napoleons-politiken under
ett årtionde av läroår, och de hade haft tid på sig att diskutera igenom problemet.
Det hade de också gjort, och de sågo med klara ögon, hur det låg. Jag
rekommenderar deras 120 år gamla skrivelse, att man så att säga tar och värmer
upp den och använder den som direktiv. Ty bättre direktiv kan man icke
skriva för en ny försvarsutredning. Det är, som om det vore skrivet för i dag.

Inom parentes skall jag säga, att här har talats om att avrustningskonferenserna
gjort fiasko och att rustningarna påginge i Europa. Så mycket värre
för Europa, men det behöva vi icke blanda oss i, om vi följa 1809 års officerskårs
uttalande som direktiv. Det är som skrivet för i dag. Jag minns, att jag
en gång samtalade med en sjöofficer från en av de största sjömakterna i världen.
Vi talade om världskriget. Han sade, att det vore den sämsta affär, som
man någonsin varit med om. »Det göra vi aldrig om. Vi hava räckt varandra
handen, att nästa gång sådant händer, så rasera vi allt levande bland de ansvariga.
» Det är ungefärligen stämningen bland dem, som varit med i världskriget.
Det ligger väl också så till nu, att det finnes ingen regering i världen,
som vågar en generalmobilisering, väl vetande, att det skulle vara dess
sista beslut.

Jag tror icke som herr Engberg, att den nuvarande högerledningen och dess
talare äro så förfärligt bakom flötet. Låtom oss icke vara så oartiga mot varandra,
att vi bliva oanständiga mot varandra! Jag känner den nuvarande hö -

Nr 34.

92

Lördagen den 12 maj e. m.

-4”9'' gerledningen ju något så när liksom herrarna i allmänhet. Vi måste erkänna,
"personal vid att (^‘r t''nnas lika förståndiga, insiktsfulla och kunniga män som vi. Det lig1
staber och Ser alltså icke på förståndets område. Det är icke där, som det klickar, utan
truppförband det är traditionen, det är känslan, och det är en annan mänsklig egenskap, rädsm■
t1 lan för att erkänna, att man varit inne på felaktig väg. Jag skulle emeller (Forte.

) tid nu vilja så att säga fria till högern. Jag skulle vilja säga till den, innan

vi gå ut i valstriden: skulle vi i alla fall icke kunna komma överens att icke
bedriva någon demagogi? De här diskussionerna äro ju intet annat än vad
danskarna kallade valfläsk förr i världen. Ibland ett oskolat folk. som ännu
icke så att säga vunnit stadga i demokratien, finnes det alltid någon dum haj
sorn nappar på valfläsket. Men nu hava vi både i Danmark och Sverige kommit
förbi detta. Våra arbetare äro mogna och våra bönder äro förståndiga.
Skulle det finnas någon gammal efterbliven mamsell, som nappar på det. så
är det icke lönt att göra så mycket väsen för det. Vi behöva ju, oss emellan;
sagt, icke mera göra, som vi gjorde 1913 och 1914, eller draga in i diskussionen
undervattensbåtar, artilleribåtar, torpeder eller andra nautiska och sjömilitära
instrument. Då slogos vi nämligen om dessa saker, så att det ena arket
efter det andra radades upp i timslånga protokoll. Vi äro numera klara med
att allt detta ar ett övervunnet stadium. Vi äro bland annat klara med den
uppgift, som infanteriet kan tjäna. Det kan, som jag nämnde härom dagen,
tjäna uppgiften att stabilisera nationens militära beredskapsorganisation och
vara ett instrument för att försvara den allmänna rösträtten och förankra demokratien.
Som jag sade härom dagen, så följas den allmänna värnplikten och
den allmänna, rösträtten åt i alla sunda stater. När den allmänna värnplikten
brister, då brister också, det visar hela världshistorien, bondens och arbetarens
ryggrad. Då ryckes den allmänna rösträtten bort. och då hamna vi också i en
anarki, som vanligen blir de slugas och fräckas och våldsammas fåtalsvälde.
Det hava vi gjort en gång; men det tänka vi icke göra om under några förhållanden.
Men därutöver hava vi icke någon nytta av ett infanteri.

Jag tvekar ännu rörande min ställning till flottan, men jag misstänker, att
den dagen icke är avlägsen, då jag svänger från min gamla ställning, även
detta, pa grund av den utveckling, som flygvapnet, gaserna och krigskemin undergått
under den sista tiden. När det i alla fall lyckats för ryska eskadrar
att kväva gräshoppssvärmar i Sydryssland, när det lyckats för spanska eskadrar
att uträtta samma sak i Marocko, sa böra vi förstå, att vad vi hava att resonera
om, det är att skydda oss mot dessa bomber, som släppas ned uppifrån''
med sina tunga gaser, vilka suga sig ned i alla hål och dränka de människor,
som finnas där inne. Det är icke längre något på detta område, varom man
behöver diskutera tekniskt, ty det .tekniska är redan löst. Varför då bråka om
dessa militära problem?. Varför icke komma överens att räcka varandra handen,
både höger och socialdemokrater och andra, att vi skola på hederligt vis.
utan förutfattade meningar, utan traditionella och ärvda fördomar och utan
rädsla för. att erkänna, att vi tagit miste, gå till en ny försvarsutredning.

Det. är ju så, att hindren för högern och dem. som hålla på den gamla militära
organisationen, att gå med på en omvandling därav äro huvudsakligen tre. Det
första hindret, som i alla fall icke är så svårt att övervinna, är falsk blygsel
för vad folk skall säga, när man öppet erkänner, att man tagit miste. Men
man behöver för resten jcke säga detta. Man kan ju säga som så, att man har
haft rätt, men att förhållandena ändrat sig så, att man måste ändra sig med.
Jag försäkrar herrarna av högern, att Sveriges folk är icke småsint utan det
’’i storsint. Det bör också sägas, att det år en mycket större glädje i himmelen
över en syndare, som sig bättrar och omvänder, än över nio och nittio socialdemokrater,
som ingen bättring behöva.

Det andra hindret är allvarsammare. Jag nästan ryggar för att tala om

Lördagen don 12 maj o. in.

93 Nr 84.

det, men jag liar likväl bestämt mig för att säga sanningen. Det är nämligen An''Jså,
att hus de besittande kapitalistiskt och feodalistiskt influerade grupperna
av folket finnes i alla fall en blandning av hopp och t ro på, att hur länge de sutber och
än jonglera med detta, skall dock den situationen inträffa, när de skola komma truppförband
till samma ställning som det. uppväxande högfrälset kom till för många hundra *l år

sedan, och då det är möjligt att antingen med ett slag eller småningom (Forts-)

krossa demokratien och trampa ned folket till trälar under en liten besittande
klick och så regera 300, 400 eller 500 år. Detta lyckades för högfrälset, när
det knäckte bondeklassen. Varför skulle det icke lyckas för den kapitalistiska
eller feodalistiska klicken på samma sätt, så att den kunde regera några
hundra år och trampa ned arbetarklassen och borgarklassen? Jag vill icke
säga, att herr Lindman och (ivriga talare av högern äro så mycket inne på denna
tankegång, att de hava ett sådant syfte klart för sig. Men det ligger på
botten av själen hos dessa grupper i alla fall något av detta. Det är sant, att
den bondeklass, som då krossades, var starkare organiserad och hade högre
kultur både i rättsskipningen och i andra hänseenden, än vad den nuvarande
arbetare- och bondeklassen har. Har man resonerat så, frågar man sig: När

det lyckades den gången för en klass att bliva härskande, varför skulle det
icke lyckas nu? Då vill jag säga, att det ligger annorlunda till nu. Då rörde
det sig om ett hundratusental människor, men nu rör det sig om tjogtals mil-,
joner. Feodalväldet är alltid en liten grupps fåtalsvälde. Det gick den vägen
den gången, men det går icke så nu. Vi kunna alltså bortse från detta en gång
för alla.

Den tredje orsaken är också något, som jag ogärna nämner men som jag
måste säga, nämligen att vi hava att dragas med resterna av en sedan flera
hundra år existerande yrkesmilitärkår. Det är detta, som enligt min mening
den nya försvarsberedningen i första rummet skall taga itu med. Det är intet
tvivel om, att den gamla försvarsberedningen härvidlag totalt klickat. Den
gjorde små demokratiska ansatser, men de fingo löjets drag. Det var en så
räddhågad reformism, att den fick löjets skimmer över sig. Den, som tänker
på de utredningsråttor, som berget födde, den, som vet, vilket bemötande de
fanjunkare erhålla, som bliva underlöjtnanter, eller tänker på de svårigheter,
som möta de pojkar utan skolunclerbyggnad, som från menige militärer vilja
mala sig fram till officersbefattningar, förstår, hur misslyckat det hela är.

Vad som nu behöves är, som jag sade härom dagen, att man rycker upp hela,
denna gamla militära kast med roten. Vi kunna göra, det på grund av den för
alla lika folkskolan, allt eftersom den hinner utbildas till gemensam bottenskola.

Vi kunna komma överens om, för det första, att vi icke skola hava någon
annan speciell officerskår än en liten generalstab, som sysslar med det teoretiska.
För övrigt skola vi blanda samman skogstjänstemän, lantbrukstjänstemän
och andra såsom officerare. Officerarna skola samtliga vara skogstjänsteinän,
jägmästare eller forstmästare, eller jordbrukskonsulenter, veterinärer
eller hava något annat med det praktiska livet sammanhängande yrke.

För att få fram en sådan officerskår, som verkligen blir en i det praktiska
livet ledande kår, är det nödvändigt att se till, att rekryteringen blir den bästa
möjliga, så att icke bara några bornerade lager, efterblivna feodala lager eller
kapitalistiska grupper komma fram, utan att de pojkar, som vid tjugu års
ålder blivit premierade dikningskarlar och dikningsförmän, de och endast de
med dem jämförliga bliva officerare. Kan man få en sådan radikalisering och
samtidigt giva dem en skaplig lön, när de studera, så komma vi fram till att
denna fråga löser sig själv. Vi behöva ingen demagogi i denna tid, när folket
vuxit ifrån att vara ABCD:arier i politiken. Vad vi behöva, är ett gemensamt
hederligt arbete för det helas väl.

Jfr 34.

94

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, yttrade herr talmannen,
att han komme att först framställa propositioner beträffande utskottets hemställan
samt därefter särskilda propositioner i fråga om motiveringen.

I enlighet härmed framställde herr talmannen till en början propositioner
angående utskottets hemställan i förevarande punkt, nämligen dels på bifall
till berörda hemställan, dels ock på bifall till den uti herr Widells m. fl. vid
punkten fogad reservation gjorda hemställan; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Härefter gav herr talmannen propositioner i avseende å det nederst å sid.
18 och överst å sid. 19 upptagna stycket av motiveringen, avseende arvode till
en föredragande av remonteringsärenden, vilket stycke började med orden »I
de av» och slutade med orden »för detta ändamål», nämligen först på godkännande
av ifrågavarande stycke, dels ock på bifall till den av herr Holmgren
vid föreliggande utlåtande fogade reservationen; och godkände kammaren utskottets
motivering i omförmälda del.

Sedermera framställde herr talmannen vidkommande det å sid. 17 upptagna
stycket, som började med orden »I de av» och slutade med orden »kunna tillstyrka
motionerna», propositioner dels på godkännande av ifrågavarande stycke,
dels ock på bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen beträffande musikpersonalen vid Skånska kavalleriregementet;
och blev utskottets motivering i nu berörda del jämväl av kammaren godkänd.

Vidare framställde herr talmannen beträffande det å sid. 17 upptagna stycket,
som började med orden »Vidkommande förslaget till» och slutade med orden
»hänseende uttalat», propositioner dels på godkännande av nämnda stycke,
dels ock på bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen i
fråga om avlöningen för vissa elever vid krigsskolan; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.
Votering begärdes likväl av herr Anderson i Kåstock, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren beträffande statsutskottets motivering i dess
utlåtande nr 114 bifaller den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen
i fråga om avlöningen för vissa elever vid krigsskolan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering i hithörande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 87 ja och
79 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av herr Kvarnzelius m. fl. beträffande
avlöningen för vissa elever vid krigsskolan avgivna reservationen.

Slutligen blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets motivering
i övrigt av kammaren godkänd.

Lördagen den 12 maj e. in. 95 Nr 84.

Punkten -f. Ang.

,, it i n avlöning till

Utskottets hemställan bilölls. personal vid

staber och

Härpå föredrogs punkten 5. truppförband

m. fl.

Ordet begärdes därvid av (Kort*.)

Herr Törnkvist i Karlskrona, som yttrade: Herr talman! Jag har på denna
punkt en önskan att framställa till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet,
och den är av följande innehåll. När 1925 års försvarsbeslut fattades,
organiserades också poliskåren vid varvet i Karlskrona. Denna inorganisering
av poliskåren kom att bli på det sättet, att två befattningshavare på
ordinarie stat blevo överflödiga, och det var fråga om att de skulle få en avskedsersättning.
Genom en överenskommelse mellan vederbörande och dessa
båda befattningshavare skulle de emellertid få bli kvar i tjänst d. v. s. fortsätta
att tjänstgöra på samma sätt som tidigare. Deras löner skulle emellertid nedsättas
till den lön, som utgår till extra befattningshavare. Dessa befattningshavare
kommo att fortfarande ha en oförändrad tjänstgöring men de fingo en
lönenedsättning till överensstämmelse med för extra befattningshavare gällande.
Nu är det så, att det finns icke något anslag direkt, som kan möjliggöra,
att de få stå kvar på ordinarie stat, men det förefaller mig — jag har fått utskottets
tillåtelse att göra denna erinran till försvarsministern —- som om det
vore rimligt att från försvarsministerns sida på något sätt gjordes en korrigering
av detta — som jag vill kalla — klara missförhållande, och att sålunda,
om det är möjligt, någon åtgärd kan vidtagas för att de få tillbaka sin avlöning,
då de nu faktiskt ha samma tjänstgöring som de tidigare haft. Detta
var den önskan, som jag ville framföra, och som jag fått utskottets tillåtelse
att göra till försvarsministern.

Samtidigt vill jag rikta försvarsministerns uppmärksamhet därpå att genom
den inorganisering av de övertaliga i den ordinarie kåren på 10 man, som så
småningom skall ske, komma dessa två extra konstaplar att helt falla bort och
sålunda komma att ersättas med militär personal, när de 10 övertaliga gått in
i den ordinarie kåren. Jag tror nämligen, att det är de närmast beslutande
myndigheternas uppfattning, att dessa båda extra konstaplar dä nåd skola lämnas
alldeles utanför. Även om bestämmelserna äro oklara, skulle en sådan
metod vara djupt orättfärdig, alldeles oavsett vilka synpunkter man lägger
på 1925 års försvarsbeslut.

Jag har, som sagt, velat göra en hemställan till försvarsministern att i år
söka reda upp detta, om det finns någon möjlighet, så att man slipper komma
igen ett annat år. Jag har den uppfattningen, att försvarsministern kan lika
lätt klara upp detta i år som till nästa år.

Herr talman, jag har icke annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

§2.

Till avgörande företogs nu statsutskottets utlåtande, nr 115, i anledning av Ang.
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning i fråga om an- anklaget till
slaget till befrämjande av den andliga vården vid armén. atf&n^and

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj :t uti innevarande års statsverks- tiga vården
proposition under punkten 21 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen, hem- md armén -

Nr JM. 96

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

anslaget till
befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

ställde utskottet, att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret 1928—1929
upptaga ordinarie reservationsanslaget till befrämjande av den andliga vården
vid armén med oförändrat belopp, 50,000 kronor.

Utskottets motivering var av följande lydelse:

»Utskottet har icke ansett sig böra ifrågasätta någon förändring beträffande
förevarande anslag, men vill beträffande fördelningen av medlen uttala, att
för utövande av andlig vård vid armén genom prästmän i svenska kyrkan en
större andel än som anvisats för ändamålet genom kungl. brevet den 9 december
1927 bör beviljas samt att dessa medel böra ställas till truppförbandschefernas
förfogande.»

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Kvarnzelius, Carl A. Carlsson och Bengtsson i Norup, vilka ansett,
att utskottets motivering bort hava följande lydelse:

»Utskottet---—- förevarande anslag»; samt

av herr Törnkvist i Karlskrona.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Danielsson: Herr talman! Utskottet har varit enigt därom, att detta
anslag på 50,000 kronor till befrämjande av den andliga vården vid armén skall
beviljas, men utskottsmajoriteten har vid beviljandet gjort ett rätt egendomligt
uttalande. Det står nämligen nederst på sidan 3 i föreliggande betänkande, att
utskottet vill »beträffande fördelningen av medlen uttala, att för utövande av
andlig vård vid armén genom prästmän i svenska kyrkan en större andel än som
anvisats för ändamålet genom kungl. brevet den 9 december 1927 bör beviljas,
samt att dessa medel böra ställas till truppförbandschefernas förfogande». Den,
som något följt med denna frågas utveckling under de senare åren, måste ställa
sig rätt fundersam inför detta uttalande, och jag tror, att jag vågar påstå,
att detta tillkommit under trycket av den forcerade arbetstakten i statsutskottet.
Det var ju ändå så —• det kan man nu tala om -— att första avdelningen,
som mera ingående behandlat detta ämne, var fullständigt enig om att
något dylikt uttalande icke skulle göras. Då man något så när har reda på
denna frågas gång och känner till samt hört åtminstone litet av vad som ligger
under denna fördelning av de medel, som vi här ha i utskottets betänkande,
måste man fråga sig, hur det skall vara möjligt för Kungl. Maj:t att fördela
medlen på något annat sätt än som här gjorts, såvida Kungl. Maj:t vill följa
de direktiv, som givits av föregående riksdagar för dessa medels användande i
avsett syfte. Jag förstår icke. huru man i hastigheten kunnat komma fram
med ett sådant uttalande från utskottsmajoritetens sida, och jag är ännu
en gång böjd för att tro, att detta skett i en hastig vändning, utan att man
tillräckligt satt sig in i förutsättningarna för medlens användning.

Det är ju så, att en del av dessa medel gå till vissa truppförband och det
mesta till dessa soldathem, om vilkas verksamhet vi litet var, oavsett skiljaktigheter
i det ena eller andra avseendet, äro fullständigt ense. Dessa soldathem
utgöra ju för många av de inträdande rekryterna den lugna punkten i deras
nya tillvaro. Där få de tillfälle att åhöra föredrag och att vara med om kulturellt
bildande förströelser och arbeten av den art, att allt detta blir för dem i
den nya omgivningen, som jag nämnde, en synnerligen välkommen ersättning
för de hem, som de fått lämna. Och man bör icke — det vill jag särskilt starkt
stryka under — härvidlag spela ut, såsom man tycks göra från utskottsmajoritetens
sida, statskyrkan kontra frikyrkan och tvärt om, ty den saken hör icke
alls hit. Det är här fråga om att de 50,000 kronor, som jag anser vara en

Lördagen (lön 12 maj i*, in.

97 Nr tf4.

alldeles för liten penning för detta behjärtansvärda ändamål, användas på det
bästa sättet; och det bästa sättet blir då tydligen, att soldathemmen få den
större delen av medlen för detta ändamål. Att sedan eu del av dessa soldatliem
stå under frikyrklig ledning, en del under statskyrklig ledning och en del
under ledning av vederbörande truppförbandsehef, hör egentligen icke alls hit.
Vi skola hålla oss absolut neutrala på denna punkt, och jag anser, att det icke
går an vare sig för utskottsmajoriteten eller riksdagen att ge sådana direktiv,
som man här från utskottets sida givit Kungl. Maj:t. Ty riksdagen måste
väl vid medlens fördelning taga hänsyn till behovet på de olika orterna och
huru man på bästa sättet med dessa medel skall tillgodose det syfte, som riksdagen
en gång gått in för. Under sådana förhållanden och då man icke från
utskottsmajoritetens sida med dess motivering egentligen gett några direktiv
utan blott kort och gott sagt, att vi bevilja dessa medel utan att ha någon grund
för en fördelning, anser jag icke, att kammaren bör gå in för utskottets förslag,
utan, såsom reservanterna önska, helt enkelt bevilja medlen, i den fasta förvissningen
att Kungl. Maj:t, vilken regering som än torde komma att taga befattning
härmed, går efter de direktiv, som riksdagen eu gång uttalat sig för.
Det är — och detta vill jag ännu en gång betona — en alldeles felaktig uppläggning
av ärendet, om man, såsom utskottet tycks medvetet eller omedvetet
göra, försöker spela ut de olika religiösa åskådningarna emot varandra. Jag
tror, att man på detta område icke skall tvista eller strida. Den, som har den
Bästa överblicken och bäst känner till huru medlen skola komma till sin rätt,
är givetvis Kungl. Maj:t. Här kan icke riksdagen i en hastig vändning giva
några direktiv, och jag finner det därför synnerligen behjärtansvärt att det
icke göres ett sådant uttalande i motiveringen. Jag finner ett sådant synnerligen
ogrundat. Det torde vara — det skulle jag vilja säga — synnerligen
lyckligt, om man utan någon meningskiljaktighet endast beviljade dessa 50,000
kronor till detta ändamål, som är så behjärtansvärt, och gjorde detta i den
förhoppningen, att regeringen för framtiden som hittills ser till och känner
huru den skall fördela detta ringa anslag.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till den reservation, som
åtföljer det föreliggande betänkandet.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Holmgren: Herr talman! Utskottet har icke haft anledning att bilda
sig annan uppfattning i frågan än att många av dessa korporationer och sammanslutningar,
som särskilt blivit omhuldade av Kungl. Maj :t, genom bidrag ur
anslaget till befrämjande av den andliga vården vid armén, utfört ett välsignelsebringande
arbete bland våra värnpliktiga. Det är givet, att många av våra
värnpliktiga ansluta sig till samma religiösa uppfattning, som ligger bakom
dessa korporationers verksamhet, men å andra sidan måste man säga, att det
stora flertalet av våra värnpliktiga tillhör statskyrkan. När man då ser
denna oproportionerliga fördelning av medlen, som Kungl. Maj:t gjort, ligger
däri, kan man säga. icke ett underkännande men väl en undervärdering av det
i många fall uppoffrande och i de flesta fall intresserade arbete, som statskyrkans
prästmän onekligen lagt ned på våra söner under den tid, de som värnpliktiga
varit inkallade under fanorna. Detta, herr talman, har varit anledningen
till den ståndpunkt, som jag intagit i denna fråga, och som ger mig
anledning till att yrka bifall till såväl utskottets motivering som till dess hemställan.

Andra hammarens protoholl 1928. Nr 34. 7

Ang.

andaget till
befrämjande,
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

Nr 84. gg

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

anslaget till
befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! På grund av diskussionens
allmänna läge i statsutskottet kom jag att ensam anteckna mig som reservant
in blanco, och jag skall be att få tillkännage vilken mening som bör inläggas
däri.

Jag vill erinra om att vid den allmänna rafistuleringen år 1925 av försvarsorganisationen
ströko också regementspastorerna med på kuppen. Varför strök
man då bort regementspastorsinstitutionen? Var det därför, att de, som fattade
beslutet år 1925, hade ett försvagat intresse för den andliga vården inom
krigsmakten? Nej, snarare torde det väl ha varit en bestämd reaktion emot
dessa formgudstjänster, detta formutövande av den andliga vården, som mera
efterlämnade ett intryck av leda och olust hos dem, som kommenderades dit vid
sådana tillfällen, än något annnat. Utskottet och riksdagen gick därför in
för den frivilliga formen för denna vård av krigsmännen. Jag antager — jag
tycker mig ännu i dag ha en känsla av det —- att de, som fattade detta beslut,
därmed kände sig ha befordrat en sund princip i detta avseende, d. v. s. den
sunda frihetsprincip, som säger: det är varken på detta berg eller i Jerusalem
som i skolen tillbedja Fadern, utan i ande och sanning — om vi nu litet vaT
skola vara litet kunniga på detta område. Denna princip torde nog också ha
varit riktig, och dess erkännande år 1925 betecknade ett framsteg. Därmed
har naturligtvis i ingen mån underkänts det arbete, som har utförts av svenska
kyrkans nitiska prästmän. Jag vill, för att icke själv utsättas för något missförstånd,
säga, att jag var år 1925 icke alldeles säker på att man borde gå så
drastiskt till väga den gången, som man gjorde, och jag röstade i 1925 års försvarsutskott
emot denna radikala åtgärd.

När emellertid riksdagen har intagit denna ståndpunkt, då frågar man sig,
vad meningen kan vara med att göra en omsvängning år 1928 och nu återgå
till en starkare betoning av pastoralvården. För mig föreligger det faktiskt
intet skäl, som är berättigat, att göra denna svängning år 1928, när man år
1925 införde den friare ordningen.

Detta är ett av skälen, varför jag icke har kunnat biträda utskottets uttalande.
att man beträffande den andliga vården bör ge en större andel av de anvisade
medlen åt prästmän i svenska kyrkan. Jag vet icke, om prästmännen i
svenska kyrkan kunna känna sig så tilltalade av denna överraskande handräckning
år 1928 efter den kraftiga stöten år 1925. I varje fall blir det en
slags tävlan, som de nu få upptaga med det nya, som släpptes fram år 1925, en
tävlan, som det förefaller mig icke skulle inbjuda präetmännen till någon särskilt
god deltagarstämning. Beloppet är ju relativt lågt, så att det ju icke kan
på något sätt ur näringssynpunkt inbjuda någon att söka komma över ett större
eller mindre belopp. Jag tror därför icke, att man härigenom gör de svenska
prästmännen någon särskild tjänst eller nytta.

Den andra sidan av saken gäller, hur anslaget skall fördelas. Jag vill erinra om
att riksdagen i sin skrivelse år 1925 utpekade åtminstone en särskild institution,
som borde komma i fråga vid fördelningen av detta anslag. Det vill förefalla
mig, som om riksdagen knappast hade någon anledning att lägga sig i denna
fördelning, i varje fall icke förrän man kunnat konstatera solklara missförhållanden
från regeringens sida i fråga om fördelningen. Något sådant missförhållande
har jag icke kunnat finna i den fördelning, som skett, och som
finnes återgiven på sid. 3 i utskottets utlåtande. Det är visserligen små summor,
för vilka man kan säga, att man icke kan tillgodose så stora och starka
behov, men om också totalsumman i sin helhet icke är så stor, uttrycka dock de
olika småsummorna en viss möjlighet till arbete på de olika orterna i den relativt
ringa omfattning, som denna verksamhet i grund och botten har. Att fördelningen
utförts av regeringen förefaller mig emellertid vara riktigt, ty rla
ramla inga medel bort genom fingrarna eller flyta bort för andra ändamål

1.(inlagen (lön 12 maj c. in.

9!)

Nr :t4.

genom organisations- eller andra utgifter. Pengarna komma i stället direkt
till de respektive orterna för det speciella syfte och den uppgift, de äro avsedda
för.

Jag har sålunda, herr förste vice talman, den uppfattningen, att riksdagen
icke bör lägga sig i användningen av dessa medel utan låta Kungl. Maj it fördela
dem. Riksdagen bör sålunda enligt min mening åtminstone tills vidare
nöja sig med det beslut, som fattades år 1925 beträffande användningen av
dessa medel, och därför avslå det förslag, som utskottet här kommer med, att
man skall gå ifrån den friare andliga vården och poängtera, att prästmännen i
svenska kyrkan skola tagas i anspråk i större omfattning än vad som har skett
efter 1925. Jag anser, som sagt, att det icke finns någon anledning att svänga
på den punkten, och jag hemställer därför om bifall till reservationen, vilken
innebär, att utskottets utlåtande i motiveringen skall lyda: Utskottet har icke

ansett sig böra ifrågasätta någon förändring beträffande förevarande anslag.
Utskottet hemställer alltså, att riksdagen o. s. v.

Ang.

anslaget till
befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forte.)

Herr llydén: Herr talman! Jag har begärt ordet, emedan jag haft sär skild

anledning att mera ingående än kanske någon av kammarens ledamöter
syssla med denna fråga. Riksdagen 1925 fattade i detta ärende ett beslut utan
direktiv. Frågan remitterades sedermera till det ämbetsverk, som jag den
tiden förestod, och jag har där personligen företagit den utredning, som
arméförvaltningens civila departement på sin tid inlämnade, och som också
Kungl. Maj :t i allt väsentligt följt vid fördelningen av anslaget det första
året. Det är sålunda fullständigt felaktigt, när herr Danielsson påstår, att
Kungl. Maj:t har följt några direktiv från riksdagen, eller att dessa direktiv
sedermera skulle ha blivit övergivna. Riksdagens beslut år 1925 utan direktiv
lyder, att riksdagen ställde ett årligt belopp av 50,000 kronor till Kungl. Maj :ts
förfogande för att efter vederbörande myndigheters hörande användas dels,
där så befunnes lämpligast, för bestridande av pastoralvård inom armén, dels
för de värnpliktigas andliga vård i övrigt, utövad genom förbundet Soldaternas
vänner eller eljest. Det var riksdagens beslut, och det gavs inga särskilda
direktiv, utan det var, som jag nämnde, just svårigheten vid prövningen av
detta ärende, att man själv måste försöka finna ut lämpliga direktiv för anslagets
användning.

Sedermera tillsattes också efter en hemställan från arméförvaltningens civila
departement år 1926 särskilda sakkunniga, vilka utgjordes av professor
Johan Bergman och en av de statskyrkliga krafterna i detta arbete samt av
den man, som kanske mer än någon i hela landet har nedlagt ett uppoffrande
arbete på detta område, nämligen överste Dillner. Dessa sakkunniga ha avgivit
ett förslag, som i stort sett går efter samma linjer, som Kungl. Maj:t
följde på arméförvaltningens förslag vid 1926 års beslut. För den fördelning,
som Kungl. Maj:t har gjort för det sista halvåret, finns emellertid — jag betonar
det — ingen annan grund än vad Kungl. Maj:t själv har lagt för saken.
Det finns inga riksdagsdirektiv. Det finns icke några direktiv från de myndigheter,
som haft med detta att göra, på vilka Kungl. Maj:ts förslag stöder
sig. Det står slutligen i huvudsak i strid mot det förslag, som de särskilt
tillkallade sakkunniga hade avlämnat. Det är detta, som gör, att herr Danielsson
icke har ett spår av sanningsgrund för vad han här har uppgivit för
kammaren i fråga om denna saks förhistoria, och knappast heller herr Törnkvist
i Karlskrona har någon faktisk grund för vad han yttrade i fråga om att
man skulle ha svängt på detta område. Är det någon, som svängt i detta
fall, så icke är det riksdagen eller statsutskottet i varje fall.

Den tanke, som legat under både myndigheternas och de sakkunnigas prövning
av detta ärende, är, att av detta anslag på 50,000 kronor, som utgår för

Nr 34. i oo

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

anslaget till
befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

andlig vård och märk val. icke bara för religiös vård utan även för kulturell
omvårdnad och sålunda icke bara för predikningar och sådant utan även för
kulturellt lyftande förströelser o. s. v., skulle en mindre del få användas ute
på regementena genom de prästerliga krafterna samt genom regements- och
truppförbandschefer. Jag vill från den verksamhet, jag haft under den tid,
då jag hade tillfälle att närmare följa detta, vitsorda, att vi ha för närvarande
en hel rad av yngre överstar och truppförbandschefer, som nedlägga ett personligen
mycket intresserat och berömvärt och, jag vågar säga, i åtskilliga fall
uppoffrande arbete för att försöka göra det så bra som möjligt för den ungdom,
som står under deras befäl. •

Man tänkte sig då. att en del av anslaget skulle få användas på detta sätt och
en del av anslaget till soldathems verksamheten. Proportionerna ha emellertid
aldrig mig veterligt varit tänkta på det sätt. som Kungl. Maj:t nu har föreslagit.

Jag skulle vilja tillägga ännu en sak, nämligen att när det gäller att dela
ut detta anslag, de sakkunniga, som ju ägnat mycket arbete åt denna sak. i
främsta rummet ha tänkt sig, att den centrala organisation, som vi ha i Soldaternas
vänner, och som har en intim kännedom om de enskilda soldathemmens
beskaffenhet och ekonomi och verksamhet, skulle få ett betydande inflytande
på hur dessa anslagsmedel fördelades. KAmgl. Maj :ts beslut har emellertid inneburit,
att denna ledning för verksamheten, som nedlägger ett mycket omfattande
och jag vill säga säkerligen också väl organiserat arbete, har blivit
strandsatt till den grad, att det ej har kunnat anordna den kurs för utbildning
av präster för soldathemsverksamheten, som ingått i dess arbetsplan, just därför
att man plottrat ut alla dessa summor på alla möjliga soldathem, av vilka en
del säkerligen förtjäna det, under det att man nog torde kunna sätta ett frågetecken
för andra. Det är sålunda ett verkligt slag, som man riktar mot den
organisation härvidlag, som hållit alla trådarna i sin hand. Statsutskottet har i
detta fall — det vill jag säga dem, som yttrat sig i motsatt riktning — med
sitt direktiv velat återföra användandet av detta anslag till närmare överensstämmelse
med vad de sakkunniga och myndigheter, som haft med saken att
göra, ansett riktigt. Det kunna väl ändå herrarna medgiva, att nog är det bra
orimligt att plottra bort dessa 50,000 kronor på det sätt, som redovisas på
sidorna 2 och 3 i utskottets betänkande, så att till alla våra truppförbandschefer
går ut för år räknat cirka 5,000. 6,000 eller 7,000 kronor. Jag hinner
icke att räkna ut beloppet exakt så här i hastigheten. Men medlen plottras
bort på skilda soldathem, och Soldaternas vänner, som utgöra den sammanhängande
kraften, få nöja sig med halvårsvis 4,000 kronor. Statsutskottet har
velat föra fördelningen av detta anslag närmare vad som torde hava varit avsett,
ehuru inga klara direktiv finnas, men som i varje fall de sakkunniga och
även myndigheter ansett riktigast. Jag måste säga, att jag blev ganska förvånad,
när jag fick se denna förteckning över hur man använder anslaget. Jag
tror aldrig, att de 50.000 kronorna hade beviljats av riksdagen, ifall man vetat,
att de skulle användas på detta sätt. som Kungl. Maj:t gjort. Det är
bra och väl, att det finns en massa frireligiösa sammanslutningar, som upprätta
soldathem. Det finns för övrigt även andra än frireligiösa, som göra det. Men
jag tror icke, att det blivit beviljat ett så stort belopp, som fallet blivit, ifall
man tänkt sig skola beröva de andra på detta område verksamma krafterna så
gott som allt understöd. Det har icke varit meningen. Jag tycker verkligen,
att om man icke kan få en rättelse till stånd, kan man verkligen ifrågasätta,
huruvida detta anslag bör utgå med obeskuret belopp.

Jag hemställer för min del, att kammaren måtte biträda statsutskottets
hemställan i denna fråga. Det skriver icke in något fientligt mot soldathemsverksamheten,
men det skriver ut, att även den verksamhet, som utövas av

Lördagen den 12 maj e. in.

101 Nr :$4.

statskyrkans prästerskap därigenom, att truppförbandseheferna kunna hava eu
hundralapp eller så för att anordna en religiös eller kulturell högtidsstund lör
de värnpliktiga, ieke skall vara alldeles omöjliggjord genom det sätt, pa vilket
anslaget disponeras.

Jag anhåller för min del, herr talman, om bifall till vad utskottet föreslagit.
Jag trodde knappast, att man skulle vilja resa någon strid kring detta. Jag
tror icke det skulle vara så särdeles lyckligt, om man hade gjort det. Vi hava
ju tagit lidelsefritt på denna fråga hela tiden, och det kan man val göra även
i fortsättningen. Det skall emellertid vara en något bättre proportion mellan
den verksamhet, som utövas av statens frivilliga krafter och andra krafter på
detta område samt vad som kastas till de andra sammanslutningarna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ang.

anslaget till
befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet It osfri: Herr talman! Jag
måste säga, att jag är ganska förvånad över särskilt det sista anförandet, som
hölls av herr Rydén. Det är alldeles riktigt, som han påminde, att 1925 års
riksdag i enlighet med Kungl. Maj ds förslag beslöt att avskaffa regementspastorerna.
Riksdagen beslöt emellertid i anledning av väckta motioner att anvisa
ett årligt belopp av 50,000 kronor, som ställdes till Kungl. Maj ds förfogande
för att efter vederbörande myndigheters hörande användas dels, där så
befunnes lämpligast, för bestridande av pastoralvård inom armén, dels för de
värnpliktigas andliga vård i övrigt, utövad genom förbundet Soldaternas vänner
eller eljest. Sedan riksdagen fattat detta beslut, gällde det för Kungl.
Maj d att höra vederbörande myndighet, arméförvaltningens civila departement,
där herr Rydén då var chef. Nu säger herr Rydén, att det gjordes en utredning,
för vilken han står och som Kungl. Majd följde. Det är alldeles riktigt,
att civila departementet framlade ett förslag till medlens fördelning under
det närmaste halvåret. Men den motivering, som åtföljde detta förslag, är
av ett något annat slag än vad herr Rydén nu låter förstå, att den var. Jag
skall be att få nämna något av vad denna motivering innehöll. Arméförvaltningens
civila departement yttrade nämligen ungefär följande: Det ville

synas som om riksdagen avsett, att anslaget icke borde. fördelas efter
en viss allmän schablon utan efter prövning i varje särskilt^ fall. Riksdagens
uttalande, att anslaget borde användas till pastoralvård, där så
befunnes lämpligast, gåve anledning till antagande, att en undersökning
från dess sida förutsatts, huruvida i det enskilda fallet den andliga
vården vid ett truppförband bäst främjades genom anslag till^ pastoralvård
eller genom anslag till soldathems- eller liknande verksamhet. Då civila
departementet förklarade sig sakna möjlighet att anställa en sådan undersökning,
anslöt sig departementet till det från flera håll framkomna förslaget att
en utredning genom särskilda sakkunniga komme till stånd, innan en mera definitiv
ordning för anslagets disposition fastställdes.

Så lät det då från herr Rydéns sida. Jag följde för min del generalkrigskommissarien
Rydéns förslag och tillkallade tre sakkunniga, en regementspastor,
en representant för Soldaternas vänner samt herr Johan Bergman som
ordförande. De sakkunniga föreslogo anställande av militärpastorer. Vid samtliga
truppförband skulle finnas ett slags andligt soldat-råd under ledning av
truppförbandschefen. Kungl. Maj:t skulle utse en centralstyrelse för den andliga
vården vid armén, en styrelse, som skulle bestå av eu officer eller förutvarande
officer, en präst i svenska kyrkan, en representant för fri andlig verksamhet
samt två andra sakkunniga personer, alltså ett militärt domkapitel
över de andliga soldatråden, som skulle leda militärpastorernas verksamhet
vid truppförbanden. En mera byråkratiserad andlig vård skulle jag knappast
kunna tänka mig. Då riksdagen hade beslutat, att regementspastorerna skulle

Nr 34. 102

Lördagen den 12 maj e. m.

Arv). avskaffas, var det för mig omöjligt att föreslå Kungl. Maj :t att tillsätta militärorM%e«
till pastorer i stället och över dem sådana här andliga råd vid truppförbanden
avåetTand- salQt slutligen över dessa en centralstyrelse. Det hade stått fullständigt i strid
liga vården med vad riksdagen beslutat.

vid armén. Nu säger herr Holmgren, att det har skett en oproportionerlig fördelning
(Forts.) av detta anslag, och herr Rydén var inne på samma linje. Det har verkställts
icke av utredningsmännen utan av mig en grundlig undersökning, sedan utredningsmännen
slutat sitt arbete, hur det förhåller sig med denna sak. Därunder
har framgått — och den upplysningen kanhända behöver lämnas för
att skingra det missförstånd, som tyckes råda — att det icke är alla soldathem,
som stå under frikyrklig ledning. Vid vissa truppförband finnes intet
soldathem. Till sådana truppförband hava anslagits medel, såsom framgår av
utskottets utlåtande, direkt till truppförbandschefen för anordnande av föredrag
genom präster. Däremot, där soldathem finnas — vid vissa truppförband
finnas två soldathem — hava penningarna anslagits till soldathemmens verksamhet.
Utredningen gav vid handen, att tretton soldathem äro truppförbandens
egna eller stå under ledning av statskyrkopräster, medan sjutton soldathem stå
under frikyrklig ledning. Om man vill närmare undersöka, huru stora belopp
Som tillfallit de olika riktningarna, visar det sig, att den fördelning, som
skett, är mycket rättvis. Om jag tager de under statskyrklig ledning stående
hemmen plus vad som anslagits direkt till truppförbanden för andlig vård
genom präster, blir det något över 11,000 kronor per halvår, medan på de frikyrkliga
sjutton soldathemmen kommit ett belopp av 10,300 kronor jämte de
4,000 kronor, som lämnats direkt till centralstyrelsen för förbundet Soldaternas
vänner. Jag betvivlar, att en mera rättvis fördelning skulle kunnat göras.

Nu menar man tydligen, att man skall minska anslagen till soldathemmen
och i stället lämna beloppen direkt till truppförbandscheferna för anordnande
av föredrag av präster i svenska kyrkan, som det heter i utskottets utlåtande.
Jag skall ur samlingen av berättelser taga endast ett fall för att visa, hur detta
skulle komma att verka. Jag skall taga ett fall, som ligger herr Holmgren
mycket nära, nämligen soldathemmet i Karlskrona. Soldathemsföreståndaren
där är, om jag icke misstager mig, även stadsfullmäktiges ordförande och före
detta regementspastor. Han lämnar i sin av mig infordrade berättelse om soldathemmets
verksamhet några upplysningar, som kunna vara av intresse. Det
är likadant på många andra håll. Så skriver denne soldathemsföreståndare:
»Soldathemsföreståndaren håller större delen av året söndagligen gudstjänster,
vilka varit förlagda dels till regementets lokaler, dels ock till soldathemmet.
Även hava aftonandaktsstunder, särskilt under vinterhalvåret, ofta hållits. Allmänbildande
föredrag med religiöst, etiskt och fosterländskt innehåll hava under
de gångna tio åren hållits två ä tre gånger i månaden. Under sista tiden
hava dock huvudsakligen anordnats kamratliga samkväm två ä tre gånger i
veckan med god musikalisk underhållning under föreståndarens eller föreståndarinnans
tillsyn.» Dessutom tillhandahållas böcker, tidningar och tidskrifter
samt annat, som jag icke skall trötta med att närmare redogöra för.

Denne före detta regementspastor och soldathemsföreståndare skriver vidare
i en framställning till försvarsministern: »Föreningen och dess styrelse
vilja under innerlig önskan om att soldathemmet jämväl i framtiden må bli till
välsignelse för de unga krigsmän, som söka sig dit, innesluta sig i välvillig
åtanke vid fördelningen av det av riksdagen beviljade anslaget till befrämjande
av den andliga vården vid armén.»

Om nu detta soldathem får 400 kronor för halvåret och man skulle taga ifrån
det en del av detta belopp för att användas till andlig vård genom truppförbandschefens
försorg, såsom utskottet föreslår, så kan man icke gärna giva en
sådan präst mindre än Kungl. Maj:t givit prästmännen vid truppförband, där

Lördugou den 12 maj e. in.

103 Nr 154.

det icke linnes något soldatliem, nämligen .500 kronor lör halvåret. Då skulle
återstå 100 kronor för halvåret till soldathemmet vid detta trupplörband. Men
då sitter en före detta regementspastor sasom föreståndare för detta soldathem!
Om det nu skall anställas en annan präst för att vid sidan av soldathemsverksamheten
hålla föredrag för manskapet, kan jag icke första vad det
skall vara till för slags gagn. Jag förstår icke det resonemang man i det avseendet
för.

Till sist vill jag blott säga, att när man avskaffat regementspastorerna, så
vore det något underligt om man efter sa kort tid skulle anyo anställa sadana.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Rydén: Herr talman! Jag har en viss anledning att känna mig förvånad
över det sätt, på vilket ett statsråd ansett sig böra lägga upp vad ett
ämbetsverk yttrat, icke bara genom betoningen av vad som skrivits utan även
genom underlåtenhet att taga med hela det resonemang, som föres i ämbetsverkets
skrivelse. Jag skall med normal läston läsa upp vad armeförvaltningens
civila departement yttrat utan uteslutningar, så får kammaren döma mellan
mig och herr statsrådet, Det yttrades i arméförvaltningens skrivelse följande
: »Emellertid ville det av riksdagens uttalande synas, som om dess mening
varit, att anslaget icke borde fördelas efter en viss allmän schablon utan
efter prövning i varje särskilt fall. Riksdagens uttalande, att anslaget kunde
användas till pastoralvård, ’där så befunnes lämpligast’, gåve i vart fall anledning
till antagandet, att en undersökning från dess sida förutsatts, huruvida i
det enskilda fallet den andliga vården vid ett truppförband bäst främjades genom
anslag för pastoralvård eller genom anslag till soldathems- eller liknande
verksamhet. En sådan undersökning saknade civila departementet möjlighet
att verkställa, och finge departementet därför ansluta sig till det från flera
håll framkomna förslaget, att en utredning i berörda hänseende genom särskilda
sakkunniga komme till stånd, innan en mera definitiv ordning för anslagets
disposition fastställdes. Därvid borde givetvis de av regementspastorernas
arbetsutskott m. fl. framförda synpunkter och önskemål beträffande
utvidgning av soldathemsverksamheten och viss omläggning av den andliga
vården, så att kulturella synpunkter därvid starkare bleve företrädde, o. d.
komma under omprövning.»

Jag tror, att när jag får draga detta arméförvaltningens civila departements
yttrande, så kan det icke vara nagot som helst missförstånd om innebörden av
dess hemställan, vilken var den, att den definitiva ordningen saknade departementet
arbetskraft att utreda, och att det från manga hall yrkats, att man skulle
få särskilda sakkunniga. Därför skrev man, att man förutsatte, att det skulle
vara en ny prövning icke bara rörande soldathemmen utan också en provning
av vad som kunde behövas för den kulturella och andliga vården i övrigt. Det
har varit tanken. Det står icke i någon motsats vare sig till vad jag sagt i
dag eller till vad Kungl. Maj :t pa hösten samma ar fastställde. .

Sedan fick också herr statsrådets anförande en försåtlig formulering i sa
måtto, att en och annan av kammarens ledamöter torde hava fått den uppfattningen,
att jag ställt mig bakom tanken på militärpastorer. Den tanken är
framlagd av de sakkunniga. Jag vill i sanningens namn säga även beträffande
detta sakkunnigförslag, att de skrevo i en punkt, nämligen i 3 § 5 mom.
under a), att det skulle åligga truppförbandsrådet, »att efter övervägande av
föreliggande förhållanden avgöra, huruvida militärpastor bör utses eller pastoralvården
vid truppförband med fördel kan inordnas i förläggningsplatsens
civila församlings- och gudstjänstliv, och, därest sistnämnda anordning möjligen
skulle befinnas ändamålsenlig, vidtaga nödiga åtgärder härför.» Jag

Awj.

anslaget till
befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

Nr 34. 104

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

anslaget till
befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

anser, att det är en skyldighet mot de sakkunniga, som icke hava tillfälle att
försvara sig, att här meddela, att icke ens de sakkunniga föreslogo ett obligatoriskt
inrättande av militärpastorer.

... Mei? det är icke den saken som det här är fråga om, utan det är, om det är
lämpligt, att Kung], Maj:t — kom ihag, utan att hava hört någon sakkunnig
myndighet och utan att vare sig nagon statsmyndighet eller annan sakkunnig
pa. nagot sätt framlagt förslag -—- sätter sig att på egen hand pröva de olika
soldathemmens behov och förhållanden utan stöd ens av de sammanslutningar,
som hava särskilt specialiserat sig på detta område, samt på detta sätt plottrar
ut medel, så att den sammanslutning, som stått i ledningen, strandsattes. Det
är bara det, som jag vill framhålla,. Jag tycker, att det är icke heller rätt
mot sådana värnpliktiga, som icke vilja gå på soldathemmen, att man tar ifrån
lörbandscheferna den särskilt för denna del av ungdomen värdefulla möjligheten
att anordna kulturella och religiösa högtidsstunder. Är det rätt att
handla på det viset? För min del måste jag finna det oriktigt. Jag tror icke,
att detta anslag gatt igenom i riksdagen utan direktiv, om man kunnat förutse,
att dessa penningbelopp skulle användas så ensidigt som skett i förevarande
fall.

Jag beklagar, att icke Kungl. Maj:ts regering och herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet visat sig ha sinne för att det dock beträffande dessa
frågor icke bör vara blott ett intresse, som får lov att dominera vid fördelningen
av detta anslag. Jag vill betona det än en gång utan att överdriva, att vi
ha många, ja, jag skulle kunna räkna upp en hel råd regementschefer i svenska
armén, som både äro fördomsfria människor och ömma för de värnpliktiga,
för de unga män som äro ställda under dem. Och de skulle väl kunna få använda
ett litet belopp, icke för att anställa en präst, det är icke nödvändigt,
utan för att anordna en högtidsstund av det ena eller andra slaget. Jag tycker,
att de ha rätt att kräva att få disponera en något större del av detta anslag,
så att icke så gott som allt användes för de unga män, som frekventera soldathemmen.
Det är så° inånga andra unga män bland de värnpliktiga, som också
kunna ha ansprak på att i någon man få små synpunkter och intressen tillgodosedda.
Det gäller inte så mycket.

Det år klart, att fortgår det pa detta sätt, far riksdagen taga under omprövmed
detta anslag i fortsättningen skall förfaras. Jag tror, att så
försiktigt som statsutskottet tagit pa detta, boide man även från regeringens
sida, då dess beslut tydligen, efter vad försvarsministern själv meddelat, tillk
om in ite f te r hans egen personliga utredning, taga under omprövning att i
stället fördela anslaget med hänsyn tagen även till den sakkunskap, som står
till buds från annat håll.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman!

Enär herr Rydén talat om folk, som icke gå till dessa soldathem, därför att
de ha en annan mening än den, som där förfäktas, skall jag giva ett prov på
innehållet i bestämmelserna för ett av dessa soldathem. Jag skall föredraga
ett par paragrafer ur bestämmelserna för Hälsinge regementes soldathem och
dess verksamhet. De lyda sålunda: »Hälsinge regementes soldathem skall användas
för verksamhet till främjande av manskapets gudsfruktan, sedlighet och
nykterhet stärkande av en god fosterländsk kamratanda, befordrande av nyttiga
kunskaper och sund förströelse samt i möjligaste mån göras hemtrevligt
och inbjudande. — Föredrag, möten, förevisningar in. in. som direkt eller inchrekt
motverka eller neutralisera de i föregående paragraf angivna syften få
icke förekomma. Likaledes är all politisk agitation i tal eller skrift i soldathemmet
förbjuden. — Den religiösa verksamheten inom soldathemmet skall

Lördagen (len 12 iruij e. in.

105 Nr .‘4.

vara osekterisk och enande, varför vid inom soldathemmen anordnade andaktsstunder
parti- och lärostrider ej må förekomma utan skall förkunnelsen kärleksfullt
rikta sig till krigsmännens hjärtan och samveten i syfte att vara dem
till andlig väckelse, hjälp och ledning samt till vidmakthållande och stärkande
av religiöst liv bland manskapet i allmänhet.» Det kan ju kanske behöva tillläggas,
att styrelsen för detta soldathem består av en person utsedd av regementschefen,
två personer utsedda av en förening, som heter »De värnpliktiges
vänner i Gävleborgs län» och två personer utsedda av två ansgarieföreningar.
den ena föreningen omfattande Gästrikland och den andra Hälsingland. Om
jag icke är oriktigt underrättad, är en ansgarieförening ungefär detsamma som
ett distrikt inom svenska missionsförbundet, sålunda en frireligiös förening.
Dessa personer ha varit med och skrivit dessa stadgar, som väl knappast behöva
avskräcka någon att besöka detta hem.

Herr Mosesson: Jag tänker, herr talman, att om envar av de kammarens

ledamöter, som haft sina söner ute på lägerplatser, skulle meddela många av
dessa unga mäns vittnesbörd om vad som utövat inflytande på dem och varit
till gagn för dem, när de varit ute, skulle deras vittnesbörd gå i den riktningen,
att vad som verkligen varit cn ljuspunkt för dem varit den stund, då de kommit
tillsammans med sina kamrater i soldathemmen.

Nu sade herr Rydén, att det är intet annat direktiv givet, än att de 00,000
kronor, som riksdagen beviljat, skola användas dels till bestridande av pastoralvården
mom armén, dels för de värnpliktigas andliga vård i övrigt, utövad
genom förbundet Soldaternas vänner eller eljest. Om detta är det enda, som
Kungl. Maj:t haft att rätta sig efter, om det vidare är så, att av den berättelse.
som här är avgiven över hur Kungl. Maj:t har använt dessa pengar,
framgår, att Kungl. Maj:t därvidlag strikt hållit sig efter vad riksdagen anvisat,
vad är de! då man i den delen säger innebära, ett avsteg från vad som
varit tänkt? Herr statsrådet har redan upplyst, att hälften eller ungefär hälften
av det belopp, som anslagits sista halvåret, gått till verksamheten vid sådana
soldathem. som kunna sägas stå under direkt kyrklig vård, och den andra
hälften till verksamheten vid sådana soldathem, som hava fri karaktär, alltså
en sådan karaktär, att vederbörande icke kan hänföras blott till ett enda samfund.
Inom parentes vill jag säga, att de flesta på det sättet som fria betecknade
soldathems verksamhet bestrides av olika sammanslutningar, K. F. U. M.,
Fosterlandsstiftelsen, Missionsförbundet, baptisterna och andra sådana. Om
sålunda anslaget på detta sätt blir delat ungefär lika mellan å ena sidan den
övervägande kyrkliga eller uteslutande kyrkliga och å andra sidan den övervägande
fria verksamheten, vad är det då man begär? Är det, herr Rydén,
det faktum, att hälften av detta belopp har kommit till hjälp för sådana soldathem
och sådan verksamhet, som kan sägas vara frikyrklig eller på något
sätt frikyrkligt präglad, är det den omständigheten, som berör herr Rydén och
andra så illa? Man får nästan anledning att förmoda, att så är fallet. Jag
menar, att huvudsaken härvidlag borde väl vara, att en god och nyttig verksamhet
blir utförd. Om denna verksamhet sedan utföres av statskyrkliga organ
eller den utföres av frikyrkliga organ, är det detta som är det avgörande,
är det detta, som är kriteriet på om verksamheten är god och nyttig eller icke?
Jag menar, att om vi, som herr Rydén brukar säga, skulle bedöma en verksamhet
uteslutande ur sakliga synpunkter, så borde vi låta bli att säga, att
det i detta fall är för mycket, som gått till en så och så beskaffad verksamhet.
och för litet, som kommit till en annorlunda beskaffad verksamhet.

Det är ett annat spörsmål, som herr Rydén i detta sammanhang burit fram,
och det är det spörsmålet, huruvida detta anslag, som nu gives till Soldaternas
vänner, bör givas till centralstyrelsen eller givas till de organisationer, som

Ang.

analogt* Ull
be/rämjaruU
av den andliga
värden
vid armén.
(Forts.)

Nr 34. 106

Lördagen den 12 maj e. m.

Arv}.

anslaget till
befrämjande
av den andliga
värden
vid armén.
(Forts.)

aro anslutna till Soldaternas vänner men som själva uppehålla egen verksamhet,
soldathemmen, låt mig säga i Stockholm, Falun, Karlstad, Örebro och
Gävle eller var de nu må ligga. Jag menar, att det kan vara en lämplighetssak,
huruvida det bör givas direkt eller indirekt. Jag har ingen som helst anledning
att därvidlag säga ett enda ord, som skulle innebära ett underkännande
av den nitälskan och den takt, centralstyrelsen för Soldaternas vänner lägger
i dagen, tvärtom. Och inom parentes vill jag säga, vad jag förmodar, att även
herr Rydén vet, att i denna centralstyrelse sitta på samma sätt invalda en del
olika större sällskaps representanter, alldeles som fallet är med de flesta av
dessa soldathem. Det blir samma principer, som tillämpas, vare sig soldathemmen
få det eller den centrala föreningen får det. I varje fall utgår man därifrån,
att om något verkligt gott skall uträttas, så bör det utföras genom personer,
som icke komma nu och då och göra ett enstaka besök utan som leva
tillsammans med de värnpliktiga, gå ut och in med dem och så att säga äro en
far eller äldre bror för gossarna, när de komma ut, och på så sätt komma dem
nära. Jag menar, att genom en sådan verksamhet, utövad direkt pa platsen,
åstadkommes mera gott, än vad som blir fallet, om det blir någon så att säga
utifrån kommande, som därvidlag kommer på besök. Jag känner mycket väl
till Soldaternas vänners centralstyrelse och dess verksamhet, och jag kan säga,
att det är icke så, att denna verksamhet på något sätt kommit i ekonomisk
misär eller fått några svårigheter, på grund av att anslaget gått direkt till de
olika soldathemmen, utan denna verksamhet fortgår och har en sund och välordnad
ekonomi.

Jag bestrider icke, att herr Rydén har reda på en hel del saker om detta från
den tid, då han var chef för arméförvaltningens civila departement och hade
att handlägga detta ärende, men å andra sidan berömmer jag mig också av att
känna till denna verksamhet på grund av de många resor jag gjort och de besök
jag avlagt och de föredrag jag hållit i många soldathem. .Jag skulle kunna
draga fram exempel på hurusom soldathemsföreståndare åtnjutit och allt
fortfarande åtnjuta vederbörande regementschefs utomordentliga bevågenhet,
förståelse och kärlek. Herrarna kunna väl knappast tro, att det förekommit,
att en soldathemsföreståndare, som varit borta några månader från soldathemmet
på resor och kommer igen, blir vid järnvägsstationen mottagen av hela regementets
musikkår, som vore han en kunglig person, en enkel man, som är
så älskad och avhållen av alla från översten till yngsta gossen, att de icke veta,
hur de skola visa honom sin tacksamhet och kärlek. Han har kommit dit
utan något kungligt brev, utan någon annan rekommendation än den, som en
person kan få på grund av sina personliga egenskaper. Å andra sidan är det
dock givet, att liksom det finns regementschefer som lägga i dagen eu utomordentlig
välvilja och ett förstående sinnelag mot en verksamhet som denna,
finns det också vissa regementschefer, som ställa sig mera oförstående till denna
verksamhet.

Min uppfattning är, att Kungl. Maj:t förfarit riktigt på denna punkt och
att det lyckligaste är, om Kungl. Ma,j:t därvidlag fortfar på det sätt. som
skett under senare år, och i det syftet ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven vid betänkandet.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det har nu förts en rätt lång debatt
om denna fråga. Jag hade nästan hoppats på att saken skulle kunna gå
utan vidare, då den i statsutskottet varit föremål för en minst lika lång debatt.

Jag vill lämna den uppHsningen, ifall det skulle anses, att herr Rydén icke
klargjort det tillräckligt, att vi ha icke velat åt soldathemsverksamheten som
sådan, men vi ha ansett, att man måste känna litet förpliktelse även mot annan
kulturell verksamhet, och vi ha velat reagera en smula emot den om jag så får

Lurdagen den 12 inaj c. in.

107 Nr SI.

suga lilla ringaktning, varmed man bemött statskyrkans prästerskap i debatten
här och även i statsutskottet. Jag har många gånger hört alldeles utomordentligt
fina föreläsningar av statskyrkopräster, minst lika värdefulla, det
vågar jag påstå, som de, som åstadkommas från annat håll. Jag vill vidare
framhålla, att det är fullkomligt riktigt, vad som redan uppgivits här under
debatten, att icke mindre än ib av 26 f. d. regementspastorer utan ersättning
fortsätta sin verksamhet. Jag tror, att detta exempel torde visa, att de fortfarande
ha intresse för sin uppgift. Jag skulle också vilja stryka under, vad
herr Rydén sade, när han frågade, iir det icke tänkbart, att det kan föreligga
andra behov, både där statskyrkan ordnat verksamheten och där de frikyrkliga
församlingarna gjort det? .lag bara ställer frågan och tror icke, att det kan
lämnas mer än ett svar på den.

Då inånga här i kammaren i dag visat sig ha en synnerligen stor respekt
för första kammarens beslut, skall jag tillåta mig erinra om att första kammaren
tagit utskottets förslag.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Endast några ord. Herr Rydén
ville ifrågasätta, om jag hade rätt, då jag sade, att riksdagen svängt i sin
uppfattning av detta spörsmål sedan 1925. Men såvitt jag kan minnas hade
1925 års försvarsutskott den meningen om saken, att regementspastorerna
skulle avskaffas. Och när det i beslutet kom att heta, att »där så befunnes
lämpligast för bestridande av pastoralvård inom armén», så får dit hänskjutas
sådana fall, där den andliga vården i fortsättningen lämpligast kunde utövas
av pastorerna, och till dem skall givetvis då gå en viss ersättning. Att man
nu trycker hårdare på den sidan av saken, som utskottet gjort, innebär enligt
min mening en svängning i uppfattning och tänkesätt. Vad riksdagens ledamöter
i allmänhet tänkte 1925, har jag svårt att uttala mig om, men jag tror,
att uppfattningen inom utskottet, när man gick in för denna utveckling, var
en annan än den statsutskottet nu representerar.

Jag vill icke diskutera, vem som ger den andliga vården bäst, pastorerna
eller den fria verksamhetens talesmän. Jag vill icke lägga mig i detta spörsmål.
Jag anser emellertid, att det icke finns någon anledning för riksdagen
att här säga ifrån, hur mycket som skall fördelas dit och hur mycket dit. Den
saken bör Kungl. Maj :t kunna få avgöra. Kungl. Maj :t är i dag frisinnad, i
morgon kanske socialdemokratisk och i övermorgon högersinnad, någon gång i
framtiden kanske kommunistisk. När nu Kungl. Maj:t har dessa 50,000 kronor
till sitt förfogande för att tillgodose den andliga vården inom armén, så
må man kunna tåla, att fördelningen ett år icke blir sådan, som man önskar,
för att få detta korrigerat ett annat år, då ens egen andes vänner kommit i regeringen.
Det är så jag ser detta spörsmål, och jag kan icke finna, att det
finns ^någon anledning att gräva ned sig så här djupt i denna fråga och taga
den så tragiskt. Jag vill för min del säga, att ha vi här förut haft regementspastorerna
som andliga vårdare av våra »pågar» vid regementena, så må man
väl kunna tåla den ordning, som nu råder på en del håll med en fri andlig vård.
Men skulle vi gå den väg, utskottet rekommenderar, skulle vi få truppförbandscheferna
till den andliga vårdens ledare. Jag säger visserligen liksom herr
Rydén, att här finns många truppförbandschefer, som skulle kunna utföra den
uPPgiften med förstånd och framgång. Men om vi låsa fast denna sak i år
och överlämna åt truppförbandscheferna att för en summa pengar sköta den
andliga vården, och nästa år, eller kanske när tre eller fyra år ha gått, man fått
erfarenhet om att många av truppförbandscheferna icke äro ägnade för denna
uppgift, vad skola vi då icke få för en dans här i kammaren för att rätta till
det steg, som här tagits. Det är riktigt, att regeringen får klara upp den sa -

Ang.

anslaget Ull
befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

Nr 34.

Ang.

andaget till
befrämjande
av den andliga
vården
md armén.
(Forts.)

Ang.

anslag till
sjöförsvaret.

108 Lördagen den 12 maj e. m.

ken och göra det efter bästa förstånd och samvete, hoppas jag, efter vad situationen
i varje fall kräver.

Jag kan icke finna annat, herr talman, än att saken är enkel. Den andliga
vårdens utövande skall skötas för 50,000 kronor. Vi kunna icke i varje speciellt
fall kontrollera, huru den vården utövas. Vi kunna korrigera misstag,
som begåtts, men kanske vi ge oss in på befordran av ännu större misstag. Och
jag tror, att det är ett misstag, om vi släppa fram regementscheferna såsom
de, som skola sköta om den andliga vården. Enligt min uppfattning anser jag
det vara riktigt, om reservationen antages.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag undrade verkligen i mitt

stilla sinne, då jag hörde herr Törnkvist, huru det hela skulle gå ihop för honom.
Han talade först om att riksdagen icke skulle uttala något särskilt önskemål,
men i samma andedrag uppbygger han församlingen med att om det
blir en annan regering, kan det bliva ändrat. Ja, få det att gå ihop den som
kan; icke kan jag det. Om vi skola fortsätta att resonera med herr Törnkvist,
kommer kammaren säkert till det resultatet, att den icke kan följa honom.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen först
framställd proposition på bifall till utskottets hemställan fattade kammaren
beslut i enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels pa
godkännande av utskottets motivering, dels ock på godkännande av den motivering,
som innefattades i den av herr Kvarnzelius in. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och godkände kammaren utskottets motivering.

§ B.

Å föredragningslistan var vidare uppfört statsutskottets utlåtande, nr 116,
i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag till sjöförsvaret.

Punkten 1, angående de värnpliktigas avlöning.

Med tillstyrkande av bifall till vad Kungl. Maj:t uti innevarande års statsverksproposition
under punkten 90 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen,
hemställde utskottet, att riksdagen måtte öka ordinarie förslagsanslaget till de
värnpliktigas avlöning, nu 420,000 kronor, med 32,000 kronor till 452,000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Nilsson i Malmö,
Walles, Asplund, Carl Johansson, Pauli, Anderson i Råstock, Rydén, Carlsson-Frosterud,
Törnkvist i Karlskrona, Kristensson i Göteborg och W ard,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte öka ordinarie förslagsanslaget
till de värnpliktigas avlöning, nu 420,000 kronor, med 1,000 kronor
till 421,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som
innefattas i nu föreliggande betänkande, rör icke den andliga vården, och den
kanhända icke intresserar på samma sätt som den nyss behandlade frågan. Men
den är ändå av den innebörd, att den icke bör klubbas, innan kammaren, åtminstone
de av ledamöterna som intressera sig för att höra på, vad det är fråga
om, hava fått klart för sig, vad det gäller.

I ,i>nl;l"rll llrll I C lim | r. In.

10It Nr :u.

I. denna punkt yrkar Kuiigl. Msi.j:1 eu utökning av avlöningsanslaget till de
värnpliktiga motsvarande (12,000 dagar, vilket egentligen betyder, att 500 man
av de värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven skola uttagas att tjänstgöra
vid flottans varv i egenskap av arbetare. Uppslaget till denna nya politik
kanske kan sägas vara ungefär följande. 1 den s. k. gamla goda tiden, dä den
svenska flottan kryssade, d. v. s. seglade, då drivkraften var vinden i seglen,
då var riggning och avriggning av fartygen mycket enkel. Då förstod sjömannen
på däck, huru han skulle rigga fartyget på våren, när det skulle ut, och
sjömannen på däck begrep, hur han skulle rigga av fartyget på hösten, när det
skulle läggas upp. Arbetet med utriggning och avriggning utfördes sålunda
av besättningen och avlönades från avlöningsanslaget. Förändringen i drivkraft
har också ändrat besättningens förmåga att kunna förstå, vad som nu
till dags behövs för utrustning och avrustning. Och det har så småningom
utvecklat sig dithän, att man måst tillgripa civila arbetare, d. v. s. i ett visst
yrke, verkstadsarbete, utbildade för att utföra detta arbete på våra maskindrivna.
fartyg. Följden därav har blivit, att ersättningen för detta arbete kommit
att bekostas av underhållsanslaget. Sålunda har anslaget till underhåll av
fartygen kommit att belastas av arbete, som icke har med underhållet att göra.
Ty utrustningen av fartygen på våren, när de skola gå ut, och avrustningen
senare, när de läggas upp, är ett arbete, som icke har med underhållet i inskränkt
mening att göra. Detta, mina damer och herrar, är själva utgångspunkten
för det förslag, som föreligger i den kungliga propositionen.

Denna sak har närmare utvecklats av flottans organisationssakkunniga i ett
betänkande, som avlämnades 1926. Däri säga flottans organisationssakkunniga
följande: »På segelfartygens tid verkställdes alla arbeten med fartygens
ut- och avrustning genom fartygsbesättningamas egen försorg, och ansågos
dessa arbeten utgöra en viktig del av personalens praktiska utbildning. Denna
ordning tillämpas alltjämt i fråga om skeppsgossefartygen, där ut- och avrustning
verkställes av skeppsgossarna under ledning av instruktionspersonalen.
Förfaringssättet är givetvis ägnat att väsentligt nedbringa ut- och avrustningskostnaderna.
» Det är sålunda själva utgångspunkten för det förslag,
som här föreligger.

Nu hava dessa organisationssakkunniga förklarat, att det råder brist på
militär personal vid varven. Men denna brist gör sig förnämligast kännbar i
fråga om maskinister och eldare. I fråga om maskinister anse flottans organisationssakkunniga,
att den brist på personal, som där föreligger, genom omorganisering
och genom inkallande av maskinister på övergångsstat skall kunna
ordnas utan särskilda åtgärder. Men i fråga om bristen på eldarpersonal
för varvstjänstgöring säga flottans organisationssakkunniga, att denna »torde
lämpligast kunna täckas genom att flottan tilldelas erforderligt antal till ersättningsreserven
uttagna värnpliktiga, företrädesvis maskin- och verkstadsarbetare».

Vad skola nu dessa göra? Ja, rörande det arbete, som det här är fråga om,
säga flottans organisationssakkunniga följande: »En icke oväsentlig del av

underhållsanslaget tages i anspråk för bestridande av s. k. ut- och avrustningskostnader,
betingade av arbeten, som icke äro att hänföra till det egentliga underhållet
utan mera avse, vid utrustning: omhordtagning. montage, provning
m. in. av till fartyget hörande maskiner och andra inventarier, utredning m. m.
samt vid avrustning: motsvarande åtgärder såsom isärtagning, översyn och insmörjning
samt i vissa fall ilandtagning av nyssnämnda effekter.»

Här ha vi ett koncentrat av det. som är kärnan i detta förslag om uttagning
av 500 värnpliktiga ur ersättningsreserven till varvstjänst. Nu frågar jag
mig: har det varit nödvändigt att gå denna väg för att tillgodose vad som även
jag från min synpunkt kan säga vara riktigt beräknade krav? Jag tror icke.

Ang.

(inslag till
sjöförsvaret.
(Kortd.)

Kr 34.

110

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

anslag till
sjöförsvaret.
(Forts.)

att det är alldeles nödvändigt. Ty vad är det, som varvsmyndigheterna egentligen
böra ha tillgodosett? Jo, det är för det första att icke behöva belasta underhållsanslaget
med arbeten av denna beskaffenhet, d. v. s. med avriggning
och utriggning, som man sade förr i tiden, eller avrustning och utrustning, utan
att kostnaden för detta arbete skall kunna täckas på annat sätt utanför underhållsanslaget.
Det är vad flottans varvsmyndigheter givetvis vilja ha tillgodosett.
Då frågar jag mig: skulle icke med den utgångspunkten varvsmyndigheterna
också vilja ha detta ändamål tillgodosett genom att få verkligt kvalificerad
arbetskraft för uppgiften? Jag har icke haft tillfälle att ställa några
frågor. Men det skulle mycket förvåna mig, om icke båda våra varvschefer
skulle hava sagt sig: få vi utanför underhållsanslaget det belopp vi behöva
för att ersätta här avsedda arbeten, så naturligtvis vilja vi hellre ha detta och
få utbildade civila arbetare till detta arbete i stället för otränade unga värnpliktiga
ur ersättningsreserven, vilka ju aldrig kunna ha den kvalifikation och
träning för detta arbete, som de äldre, skolade varvsarbetarna ha. Jag tror
mig kunna få stöd för denna min uppfattning om vad som borde vara ett intresse
hos varvscheferna i den omständigheten, att varvschefen i Karlskrona,
som beaktat flottans organisationssakkunnigas resonemang., icke har begärt
några värnpliktiga ur ersättningsreserven, utan han har begärt 180,000 kronor
för att tillgodose detta arbete med särskilt anslag utanför underhållsanslaget.
Han har sålunda, såvitt jag förstår, ansett, att det är bättre för honom
att få dessa pengar och få taga den arbetskraft, han anser vara kvalificerad för
uppgiften på varvet, än att bliva påskickad kanske 300—350 unga värnpliktiga
ur ersättningsreserven, om vilka man överhuvud icke vet — även om det
heter, att de äro maskin- och verkstadsarbetare — huruvida de kunna användas
för uppgifter inom detta arbetsområde. Jag vill säga, att när varvschefen
i Karlskrona valt vägen att begära pengar i stället för värnpliktiga, så tror
jag, att jag därur kan dra den slutsatsen, att han funnit detta sätt vara bättre
ifrån hans synpunkt som arbetsledare än att använda sig av värnpliktiga.
Marvschefen i Stockholm har, såvitt jag kan se, icke försökt att få någonting,
varken pengar eller värnpliktiga. Nu har emellertid marinförvaltningen — och
det kan kanske vara lämpligt peka på den omständigheten, att marinförvaltningens
nuvarande chef var ordförande för dessa flottans organisationssakkunniga.
som framlade sitt betänkande 1926 — förklarat, att varvschefen i
Karlskrona behöver icke dessa 180,000 kronor, enär marinförvaltningen i sina
äskanden redan upptagit dagavlöning för 500 värnpliktiga ur ersättningsreserven,
varför han på den vägen får erforderlig arbetskraft. Beträffande sammanhanget
mellan denna årets behandling i hänvändelsen till Kungl. Maj :t och
herr Schneidlers egen ståndpunkt som ordförande bland de sakkunniga skall
jag icke tillåta mig annat än erinra om såsom påtagligt.

Nu skulle jag för min del vilja säga till detta, att jag tror icke på att staten
gör någon affär härmed. Skillnaden, den synliga skillnaden, mellan de sammanlagda
anslagsbeloppen på de olika poster, som här finnas, när man tar i betraktande
även utgifter för förplägnad, beklädnad, kasernutredning, sjukvård
o. s. v., eller den beräknade besparingen på 180,000 kronor är redan den liten.
Men skola vi här våga oss på att antyda, vilka risker av ekonomisk natur staten
kan utsättas för genom att använda till arbete med dessa dyrbara och delikata
maskiner därtill icke övad och upptränad arbetskraft, torde man icke utan
vidare kunna tro på att det kan bli någon besparing, utan att risk i stället klart
föreligger, att det blir motsatsen.

Jag har nu, herr talman, vidrört denna frågas verkliga innebörd. Mitt yrkande
kommer att bliva bifall till den reservation, som återfinnes på sidan 9 i
utskottets betänkande. Jag hyser icke någon förhoppning om att kammaren
i nuvarande läge skall bifalla reservationen. T varje fall har jag icke någon stor

Lördagon den 12 maj e. in.

111 Nr 34.

förhoppning därom. Jag misstänker nämligen starkt, att man bär sammankopplat
denna fråga med en händelse, som har inträffat sedan den kungliga proposition^
lagts på riksdagens bord. Jag betraktar emellertid den sammankopplingen
såsom synnerligen olycklig. Utskottets utlåtande uttrycker borgerlig
samling. Men har man på den sidan några spekulationer på att på detta
sätt »pinalerna» skulle vara räddade, därest det blir en ny konflikt på varvet
i Karlskrona, så tror jag, att den spekulationen icke allenast aldrig kommer att
ge något positivt resultat, utan också att den är farlig. Om man väger värdena,
söker uppmäta proportionerna, så må ju alla säga sig, att prestationen av
500 värnpliktiga ur ersättningsreserven, som faktiskt skall svara emot 170 eller
180 effektivt tjänstgörandes prestation, naturligtvis är ofantligt mycket förminskad,
därför att dessa icke ii ro yrkesarbetare. Kanske denna kontingent
rent av sjunker ned i värde till att motsvara 50—70 man. Vad få dessa för
värde, om det blir en konflikthistoria igen? Jag vill vädja till borrarna: försök
icke att koppla ihop dessa båda saker ens i tankarna! Jag tror icke, att
regeringen haft någon sådan avsikt, därför att förslaget från regeringen lades
på riksdagens bord långt innan konflikten bröt ut, det finns således icke något
samband i det stycket, men jag har tyckt mig finna av de resonemang, som
förts den sista tiden, att utanför regeringens krets är icke den tanken främmande,
att här kan man, efter vad som skett, icke gå på någon annan linje än bifall
till Kungl. Maj ds förslag. Jag måste säga, att jag betraktar en sådan hållning
såsom fullkomligt orimlig. Ni herrar, som vädja åt olika håll, att man
skall se till saken, när man behandlar spörsmålen, till er vill jag särskilt vädja
i detta ögonblick, att ni också här se till saken och icke vidtaga en åtgärd som
denna, som enligt min mening förvisso för staten icke kan bliva ekonomiskt givande
men för människorna moraliskt kommer att bilda ett irritationsmoment,
som icke förbättrar förhållandet mellan människor i olika ställning, överordnade
och underlydande.

Det är detta jag velat säga, herr förste vice talman, och jag hemställer att i
denna punkt få yrka bifall till den reservation, som återfinnes på sidan 9 i utskottets
utlåtande.

Herr Holmgren: Herr talman! I den föreliggande reservationen ge reser vanterna

inledningsvis uttryck för vissa konstitutionella betänkligheter, då de
ifrågasätta lagligheten av det förslag, som Kungl. Maj:t här framlagt. I det
sammanhanget gör man en jämförelse mellan de samvetsömma värnpliktiga
och dessa, som det nu här är fråga om. Förhållandena äro emellertid väsentligen
olika. Man säger här från reservanternas sida, att man ifrågasätter, huruvida
icke en sådan lagstiftning vore behövlig även för dessa värnpliktiga,
eftersom man har det för de samvetsömma, men förhållandena äro högst väsentligt
olika. De samvetsömma värnpliktiga utföra visserligen ett arbete för
statens räkning, men ett arbete som är förlagt under civila myndigheter, och
dessa andra värnpliktiga komma att utföra allt sitt arbete för krigsmaktens
behov. Det är ju självklart, att en särskild lagstiftning måste finnas för de
samvetsömma, en lagstiftning, som reglerar de civila myndigheternas befogenhet
gentemot de värnpliktiga. Man framhåller dessutom som stöd för sin
uppfattning om olagligheten, att de värnpliktigas tjänstgöring vid varven icke
avser att bibringa dem militär utbildning. Ja, förhållandet är det, att dessa
ersättningsreserven tillhörande värnpliktiga få precis samma militära utbildning
som alla andra ersättningsreserven tillhörande värnpliktiga, som inkallas
till tjänstgöring. De få en första utbildning på 14 dagar och sedermera sändas
de till verkstäder eller varv vid flottan, under det att de övriga ersättningsreserven
tillhörande värnpliktiga få fortsätta sin tjänstgöring med att
laga mat eller utföra renhållning o. s. v. — sålunda fullkomligt analoga för -

Ang.

anslag till
sjöförsvaret.
(Forts.)

Nr 34.

Lördagen den 12 maj e. m.

Arv}.

anslag till
sjöförsvaret.

(Kort».)

1 12

hållanden mellan dessa båda kategorier, och man kan sålunda lugnt låta de
konstitutionella betänkligheterna fara.

I fråga om det materiella vill jag anföra följande. Sedan gammalt har
flottan fått en kontingent värnpliktiga sig tilldelad, värnpliktiga inskrivna
till stationstjänst och uttagna till särskilda yrken såsom bagare, skomakare,
skräddare, filare, maskinarbetare, smeder, plåtslagare o. s. v. Genom 1925
års beslut inskränktes dessas antal betydligt, och dessutom har man minskat
på deras övningstid. Man hade dessutom förut en ständig tillgång till arbetskraft
på varven i stammanskap. Allt stammanskap, som icke var kommenderat
till sjöss eller vid skolor eller i annan tjänstgöring vid flottan, kommenderades
till varven att utföra arbete, som motsvarade deras kompetens. Sålunda
hade man månadtals flera hundra eldare vid varven, som gingo i verkstäderna
och uträttade arbete. Efter 1925 har man praktiskt taget icke tillgång
till en enda man av stammanskapet för ifrågavarande ändamål, och det
är just som kompensation för denna förlorade arbetskraft, som Kungl. Maj :t
nu föreslår, att 500 man av ersättningsreserven skola uttagas för ifrågavarande
arbete.

Jag skall icke följa den föregående talaren i hans oratoriska utsvävningar i
fråga om ut- och avrustningsarbetena vid flottan, ty de av honom anförda förhållandena
höra egentligen icke alls till ämnet. Man har svårt att följa honom,
när han vill göra gällande, att dessa värnpliktiga icke skola på ett tillfyllestgörande
sätt utföra det arbete, som blir dem ålagt. De komma icke
att få annat arbete än som motsvarar deras individuella kvalifikationer, och i
så fall böra de kunna utföra detta arbete lika val som andra, och jag har svårt
att förstå, varför 21-åriga till eldare yrkesutbildade värnpliktiga skola på ett
sämre sätt hantera verktyg och maskiner, som den föregående talaren antydde,
än vad 18 och 19 år gamla eldare tillhörande stammanskapet kunna göra,
som kanske icke hava mer än ett års utbildning bakom sig. Jag har svårt att
följa den föregående talaren härutinnan.

Den föregående talaren tog också upp ett ämne, som jag icke trodde vi
skulle behöva vidröra i afton, då han antydde något om den diskussion, som
här förts för en tid sedan i samband med herr Hanssons i Stockholm interpellation.
Jag får säga, att den diskussionen gav mig ett starkt intryck av, att
det är en ofrånkomlig nödvändighet för staten att försäkra sig om en vid alla
tillfällen tillgänglig reserv av arbetskraft och en reserv, som man har att påräkna
även under de förhållanden, då ett tillfälligt motsatsförhållande kan
äga rum mellan staten och vissa enskildas intressen. Ty statens intressen,
därom borde vi dock alla vara eniga, böra under alla omständigheter gå före
de enskildas.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr talman! Föreliggande förslag om inkallande av

500 värnpliktiga för utförande av arbete vid flottans varv gäller ju sådant arbete,
som nu utföres av civil personal. Denna begäran är enligt statsrådsprotokollet
grundad på den uppfattningen, »att en dylik ökad tilldelning av värnpliktiga
skulle medföra en viss minskning i behovet av civil arbetspersonal vid
flottans varv, varigenom en icke obetydlig besparing i arbetslönerna vid varven
komme att uppstå». Det har sålunda från departementschefens sida tydligt
sagts ifrån, att såsom motiv för uttagning av dessa 500 värnpliktiga endast
föreligga sparsamhetsskäl, något annat kan man nu i denna motivering
icke utläsa.

Det synes emellertid av de anföranden, som här hava hållits, att det på. som
jag förmodar, sakkunnigt håll finnes mycket delade meningar om, huruvida
sparsamhetens beräkningar över huvud kunna tänkas hålla. Reservanterna be -

Lördagen den 12 maj <». in.

11 ii Nr .*54.

tvivla i sin motivering den saken och mena, att besparingarna »i verkligheten
komma att uppvägas av det bättre arbetsresultat och den större varsamhet
vid skötseln av arbetsmaskiner och verktyg, som otvivelaktigt följer, därest
fast anställd arbetarpersonal i stället för i flera omgångar årligen tjänstgörande
värnpliktiga anlilas för utförandet av ifrågavarande arbeten vid flottans
varv». Det är också ganska tydligt, att ur sparsamhets- eller kostnadssynpunkt
sett äro de synpunkter, som reservanterna anföra, riktiga.

Herr Törnkvist i Karlskrona trodde, att dessa värnpliktiga endast skulle
kunna utföra arbete, som nu utföres av 50, 60 eller 70 man, såsom orden föllo.
Herr Holmgren å sin sida ansåg, att herr Törnkvist i Karlskrona räknade kapital!
fel, och menade, att dessa värnpliktiga, som nu skulle inkallas, säkert
kunde utföra lika mycket arbete, som ett motsvarande antal civila arbetare
skulle kunna utföra. Jag skall icke alls försöka uppträda som någon som
helst medlare i den tvist, som uppstått mellan herr Törnkvist i Karlskrona och
herr Holmgren. Jag anser, att själva kostnadssynpunkterna äro, jag skulle
kunna säga, en bifråga, i varje fall en mycket underordnad fråga.

Vad som ur arbetarsynpunkt må vara det avgörande är, att dessa kommenderingar
av de 500 värnpliktiga för utförande av arbete, som det här är fråga
om, betyder, att 500 unga arbetare i sina bästa år få lämna sina anställningar
och utföra visst arbete åt staten för en kostnad av 50 öre om dagen, och i den
mån, som dessa arbetare, dessa värnpliktiga nu överhuvud taget komma att
utföra detta arbete, det må nu vara enligt herr Törnkvists i Karlskrona beräkning
eller herr Holmgrens beräkning, så kommer detta att tagas från den
civila arbetarstammen, vilket i sin tur medför ökad arbetslöshet för denna.

Resultatet av ett bifall till utskottets hemställan skulle sålunda bliva ett
knäsättande av den idén, att arbetare med stöd av värnpliktslagen skulle kunna
kommenderas ut till arbete för 50 öre per dag; och en ökad arbetslöshetsarmé
skulle bliva följden. Jag anser, att detta är ett steg, som är ytterst
farligt för arbetarklassen. Jag anser, att det är ett slag i ansiktet på varvsarbetarna
och, i den mån som varvsarbetarna äro en del av arbetarklassen,
även ett slag i ansiktet på hela arbetarklassen. Jag vill slutligen säga, att det
knappast kan anses som ett försonande drag att beslutet i fråga skulle komma
att strida mot allt sunt förnuft.

Ang.

anslag till
sjöförsvaret.
(Korts.)

Sedan herr förste vice talmannen åter övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Rosén: Herr talman! Jag
anser mig nödsakad att besvära kammaren med några ord i anledning av att
reservanterna räknat något lättvindigt, när de beräknat medelsbehovet under
anslaget till flottans fartyg och byggnader. På sid. 13 i betänkandet framgår,
huru de kalkylerat. Till summan, 6,290,000 kronor, lägga de en kostnadssumma
för de civila arbetare, som skulle ersätta ersättningsreservens värnpliktiga.
av 200,000 kronor och komma sålunda upp till 6,490,000 kronor.

Om man godtager reservanternas sätt för medelsbehovets uppskattande, nödgas
man i varje fall uppmärksamma följande. Den ökade kostnaden för avlöning
åt civila arbetare har, som jag nämnde, av reservanterna beräknats till

200.000 kronor. Såsom framgår av årets statsverksproposition har ifrågavarande
kostnad enbart för Karlskrona varv beräknats till 180,000 kronor. Härtill
kommer motsvarande kostnad vid Stockholms varv, vilken beräknats till

70.000 kronor, tillsammans 250,000 kronor eller 50,000 kronor mera, än reservanterna
hava beräknat.

Reservanterna hava vidare utan någon motivering uteslutit en i nu löpande

Andra kammarens protokoll 1928. Nr Sb. 8

Nr 34. 114

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

anslag till
sjöförsvaret.

(Fort».)

budgetårs anslag ingående post på 80,000 kronor för underhåll av de för samövningar
med flygvapnet avsedda fartygen.

Under alla förhållanden bör alltså det av reservanterna beräknade anslagsbeloppet,
6,490,000 kronor, ökas med 130,000 kronor till 6,620,000 kronor eller

120.000 kronor mera än det av Kungl. Maj :t föreslagna beloppet 6,500,000
kronor. Den anslagsökning, som sålunda med en riktig tillämpning av reservanternas
egen beräkningsmetod bör vidtagas på underhållsanslaget, uppslukar
så när som på 18,900 kronor de besparingar, som enligt reservanternas förslag
skulle åvägabringas å anslagen till de värnpliktigas avlöning, förplägnad,
beklädnad m. m. Och trots ökningen av underhållsanslaget skulle fartygsunderhållet
bliva avsevärt sämre tillgodosett än enligt Kungl. Maj:ts förslag.
Den försämringen kan i pengar, enligt vad verkställda beräkningar ha
givit vid handen, uppskattas till omkring 260,000 kronor. Det förbiseende,
som reservanterna, gjort sig skyldiga till, kan vara förklarligt, men det förhåller
sig faktiskt på detta sätt.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Yår beräkning av under hållsanslaget

följer för det första våra beräkningar från i fjol, och de synas
hava fått ett gott stöd egentligen i herr statsrådets eget resonemang framför
allt i fjolårets proposition — jag kommer icke ihåg, huru det ligger i år —
där statsrådet om det anslagsbelopp, som han själv föreslår till 6.5 milj. kronor,
använder uttrycket, att underhållet mycket väl kan tillgodoses inom ramen av
detta anslag, och han går icke med på vad myndigheterna äska. På grundvalen
av detta resonemang skulle vi mycket väl kunna säga, att vad vi här
föreslå mycket väl tillgodoser de arbetsanspråk, som kunna komma i fråga,
ty här har man varit inställd på att icke stanna vid ett belopp på 6.5 mil.
kronor, utan försökt att skruva ned utgifterna. För resten säga vederbörande
utredningsmän själva i sin stora bok, att syftet är att genom åtgärder söka
minska utgifterna till underhållsanslaget.

Vi kunna ju vidare repliera på, såvitt jag förstår, betänkandet från de sakkunniga
för ersättningsbyggnaderna, som bär praktiskt taget kommit till precis
samma summa som vi, 5,800,000 kronor. Sedan komma härtill för reparation
av Oscar II 230,000 kronor, merkostnad i anledning av att förenkling
i varvens organisation ej hunnit fullt genomföras 235,000 kronor, och så hava
vi det anslag, som vi i fjol stredo om, vissa sjukvårdskostnader 25,000 kronor.
De beräkningar, som vi gjort äro lika med dem, som presterades av reservanterna
i fjol, vilket gick under Kungl. Maj:ts förslag med 210,000 kronor. Vi
hava till vårt i fjol medgivna anslag lagt 200,000 kronor i år för att tillgodose
just de arbetsanspråk man här vill tillgodose genom värnpliktiga ur ersättningsreserven.
Vi hava lagt på 200,000 kronor och komma så upp till 6,490.000
kronor, vilket är 10,000 kronor under Kungl. Maj:ts förslag i år. Men då
kommer Kungl. Maj:ts förslag och ger oss på de övriga posterna, på anslagen
till de värnpliktigas avlöning, förplägnad, beklädnad, kasernutredning, och det
kommer också något på s.jukvårdsanslaget och kanske också på andra — i
varje fall dessa anslag ge en summa av i runt tal 130,000 kronor.

Man kan enligt min bestämda överts^gelse mycket starkt ifrågasätta, huruvida
detta i verkligheten kommer att betyda en besparing. Om nu — det vill
jag säga — Kungl. Maj:ts regering överhuvud taget finner det något osympatiskt
att taga 500 värnpliktiga ur ersättningsreserven för denna arbetsuppgift,
så borde man kunnat gå den vägen — jag har ju ingen förslagsrätt i det
stycket — att man accepterat, utöver Kungl. Maj:ts förslag, en summa av

200.000 kronor att utgå som extra anslag för att slippa ifrån denna, jag vill
säga det, osympatiska form.

Huruvida dessa 200,000 kronor räcka torde i närvarande ögonblick vara

Lördagen den 12 maj e. m.

115

Nr »4.

svårt att säga, därför att det är ett fullkomligt nytt anslag. Om 180,000 kronor
äro för mycket eller för litet för varvet i Karlskrona, kan ingen av oss
bedöma. De 20,000 kronor, som vi lagt till de 180,000 kronorna, äro avsedda
för Stockholmsvarvet. Det är naturligtvis mycket litet i proportion till de

180,000 kronorna, men intet hindrar, att det göres en sådan avvägning, så att
det kan bliva en proportion, som harmonierar mellan de båda varven efter omfattningen
av arbetet. Vi hava varit beredda och föreslå också att ge ett anslag
för de arbetsuppgifter, som här äro ifrågasatta för utrustning och avrustning
för att söka undgå att behöva klara av arbetsuppgifter av den beskaffenheten
med värnpliktiga, som, det är min övertygelse, icke komma att gagna
eller åstadkomma något gott.

Och så till slut, när herr Holmgren sade till mig, att dessa 21-åriga eldare
komma naturligtvis att kunna klara sin uppgift bättre än de 18-åriga eldare,
som nu finnas, vill jag säga, att det är alldeles självklart, men då måste jag
fråga, herr Holmgren, i vilken grad de 18-åriga eldarna klara sin uppgift.
Det är kanske icke så lätt att på rak arm konstatera. Jag håller bestämt före,
att en 18-årig eldare ombord å ett modernt krigsfartyg är ganska bakom flötet,
om han skall utföra ett arbete, som ställer krav på den ringaste självständighet,
och jag säger t. o. m., att icke ens en 21-årig verkstadsarbetare har i vår
tid en sådan utbildning, att han kan klara de viktiga arbetsuppgifter, som faktiskt
enligt den utredning, som föreligger, skola utföras. Det håller jag bestämt
före. Så mycket känner jag de arbeten, varom fråga är, att jag kan
göra det med gott samvete.

Det bör sålunda, herr förste vice talman, ifrån praktiska och ekonomiska
synpunkter icke finnas något avgörande skäl för att gå den väg Kungl. Maj :t
föreslagit.

Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl av herr Törnkvist i Karlskrona, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 1
av utskottets förevarande utlåtande nr 116, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser, samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
om omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
63 ja och 58 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Ang.

anslag till
sjöförsvaret.
(Forts.)

Herr talmannen återtog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Nr 84.

116

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

landsarkiv
för Norrland
m. m.

Punkterna 2—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Vid härefter punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr
117, i anledning av vissa framställningar rörande anslag till flygvapnet, biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 5.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 118, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående landsarkiv för Norrland m. m. dels
ock Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad för lantmäterikontor för
Jämtlands län ävensom två i anledning av förstnämnda proposition väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 16 mars 1928 dagtecknad proposition, nr 212,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att dels till utförande
av specialritningar till en byggnad, avseende ett till Härnösand förlagt
landsarkiv för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av
3,500 kronor; dels ock — under förutsättning att Östersunds stad utan ersättning
såväl för ändamålet uppläte lämplig tomt som ombesörjde framdragande
till tomtgränsen av vatten-, avlopps- och belysningsledningar ■— besluta, att
för ett till Östersund förlagt länsarkiv för Jämtlands län skulle i samband
med anordnande av lokaler för lantmäterikontoret i nämnda län uppföras en nybyggnad
i huvudsaklig överensstämmelse med företedda, av byggnadsstyrelsen
uppgjorda ritningar, ävensom för detta ändamål bevilja ett anslag av 162,500
kronor samt därav för budgetåret 1928—1929 såsom extra reservationsanslag
anvisa ett belopp av 144,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de lika lydande
motionerna nr 302 inom första kammaren av herr Hansén m. fl. och nr 480 inom
andra kammaren av herr Hage m. fl., i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj:ts proposition, nr 212, i vad i nämnda proposition
påyrkades åtgärder för åstadkommande av ett för Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län gemensamt landsarkiv, dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda och för riksdagen
framlägga förslag till ett sådant ordnande av arkivfrågan för Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, att en arkivdepå inrättades i vart och ett
av nämnda län.

Vidare hade Kungl. Maj:t i en till riksdagen den 16 mars 1928 avlåten proposition,
nr 184, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen
att för nybyggnad för lantmäterikontoret i Jämtlands län för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av 162,500 kronor, varav
för byggnadsarbeten under nämnda budgetår beräknats ett belopp av 144,000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
ovannämnda propositioner samt med avslag å herr Hanséns m. fl. och herr Hages
m. fl. ovannämnda motioner,

a) till utförande av specialritningar till en byggnad, avseende ett till Härnösand
förlagt landsarkiv för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Lördagen den 12 maj e. in.

117

Nr 34.

Norrbottens län för budgetåret 1928—1929 under åttonde huvudtiteln bevilja
ett extra reservationsanslag av 3,500 kronor;

b) — under förutsättning att Östersunds stad utan ersättning såväl för ändamålet
uppläte lämplig tomt som ombesörjde framdragande till tomtgränsen av
vatten-, avlopps-, gas- och belysningsledningar samt erforderlig vägförbindelse,
som på stadens bekostnad skulle hållas i fullt trafikabelt skick — för uppförande
av i huvudsaklig överensstämmelse med företedda, av byggnadsstyrelsen
uppgjorda ritningar av en nybyggnad inrymmande lokaler dels för ett
till Östersund förlagt länsarkiv för Jämtlands län dels ock för lantmäterikontoret
i samma län, bevilja ett anslag av 325,000 kronor; samt därav för budgetåret
1928—1929 såsom extra reservationsanslag anvisa
under sjätte huvudtiteln ett belopp av 162,500 kronor; och
under åttonde huvudtiteln ett belopp av 144,000 kronor.

Amj.

landsarkiv
för Norrland
m. m.
(Fort*.)

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Bergqvist, Asplund,
Hansén, Wiklund och Jansson i Falun förklarat sig anse, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) " avslå Kungl. Maj:ts »förevarande proposition»;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning angående arkivfrågan
för Norrland i syfte att utröna, huruvida icke de kostnader, som
av Kungl. Maj :t beräknats för inrättande av arkivdepåer i de norrländska länen,
skulle kunna nedbringas och arkivfrågan kunna lösas på ett för de två nordligaste
länen gynnsammare sätt.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hage: Herr talman, mina damer och herrar! Här föreligger i denna
proposition fråga om hur arkivvården bör ordnas för Norrland. Då jag har
väckt en motion i denna fråga, skall jag be att få säga några ord i densamma.

Jag vill då först påminna därom, att det här finnes två stora huvuduppfattningar,
som kämpa mot varandra. Den ena uppfattningen gör gällande, att
det mest önskvärda är att åstadkomma en anordning på det här området, som
innebär en centralisering av arkivvården för hela Norrland, och på det sättet
få till stånd ett stort gemensamt arkiv för landsdelen i fråga. Den andra uppfattningen
gör gällande, att det är lämpligare och bättre att förlägga små arki
vdepåer i respektive län.

Nu har Kungl. Maj:t egentligen icke helt följt någon av dessa två linjer,
utan Kungl. Majrts förslag är på sätt och vis en korsning mellan dessa två
olika idériktningar. Kungl. Maj:t går nämligen, när det gäller Jämtlands län,
på en linje, och när det gäller de andra länen på en annan linje. I ena fallet
följer man decentralisations- och i andra centralisationsprincipen.

Nu ha vi, som representera en del län i övre Norrland, ansett, att detta sätt
att lösa frågan icke är tillfredsställande, och det är från den utgångspunkten,
som vi fört fram motioner både i första och andra kammaren. Vår linje går
egentligen ut på att man helst skulle ordna saken på det sätt, att man åstadkom
mindre arkivdepåer i samtliga de norrländska länen. Vi skulle helst
vilja gå den linjen, men då måste vi få ett uppskjutande av hela frågan och
en ny utredning. Men om vi gå på den linjen i dag, så riskera vi att stöta
oss litet smått med jämtlänningarna, och det vilja vi icke göra, därför att vi
behöva hålla fred inbördes här tvärs över gången mellan jämtlandsbänken och
de andra norrlandsbänkarna. Ty vi ha ju behov att vara varandra till stöd
och hjälp. Vi ha därför tänkt oss — och den linjen har också framförts i
första kammaren — att vi ge jämtlänningarna med varm hand den arkivdepå,
som de så gärna vilja ha, men samtidigt påyrka vi, att arkivfrågan för övriga

Nr 34. 118

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang.

landsarkiv
för Norrland
m. m.
(Forts.)

delar av Norrland: Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, må få uppskjutas. Vi påyrka alltså en ny utredning i vad gäller
dessa län. Jag tänker göra ett yrkande gående i den riktningen och skall bara
anföra några få motiv för den ståndpunkten.

Jag är naturligtvis icke sakkunnig på detta område, men så pass sakkunnig
är jag i alla fall, att jag förstår, att om man skall åstadkomma en god arkivvård
eller ha någon nytta av arkivalier, så är det tre krav, som man måste
ställa: det ena kravet är, att arkivalierna förvaras på ett tillfredsställande sätt,
och det andra kravet, att det ordnas så, att det om möjligt finnes sakkunniga
personer, som kunna tillhandagå med upplysningar och taga fram akterna, när
man kommer och vill studera i dem. Men jag skulle vilja säga, att det finnes
ännu ett krav, som är minst lika viktigt, och det går ut på att arkivalierna finnas
tillgängliga på så nära håll, att man kommer åt dem. Ty om arkivalierna
äro än så väl ordnade, men förvaras på ett ställe, där man knappast kommer
åt dem, eller förläggas så långt bort, att det blir mycket besvärligt att använda
sig av dem, då får man bra liten nytta av dem.

Det är med fästat avseende härå som vi för vår del sagt, att det givetvis
skulle vara önskligast, att dessa arkivalier för övre Norrland bleve förlagda
å en plats, där de särskilt från övre Norrlands synpunkt bleve lätt åtkomliga.

_ Nu har Kungl. Maj:t föreslagit, att platsen för nämnda arkivaliers förläggning
och förvaring, i vad gäller Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, skulle bli en så långt ned belägen ort som Härnösand.
Vad innebär detta? Jo, det måste innebära, att t. ex. för folk, som bor i eller
omkring Luleå, skulle det bli detsamma, som om man toge arkivet härnere eller
våra riksdagshandlingar på nedre botten och flyttade dem ungefär ned till
Trälleborg — och så skulle vi förklara oss nöjda och belåtna med detta och
tycka, att det vore en ganska bra anordning! Herrarna och damerna borde
kunna förstå av detta exempel, varför vi från övre Norrland tycka att en sådan
anordning icke är tillfredsställande.

Med ett ord sagt, Härnösand ligger mycket illa till för detta ändamål. Det
ligger vid en enskild järnväg, en tertiärbana, med dåliga förbindelser; man
kommer vid resa från Luleå förr till Stockholm än till Härnösand. Ser jag
sålunda på tågtiderna, skulle det t. o. m. vara fördelaktigare att förlägga arkivalierna
hit ner än till Härnösand.

Jag skulle önska alltså, om man nu avgör frågan, att man förlägger ett
arkiv till Östersund för Jämtland, men uppskjuter frågan om anordnandet av
ett arkiv för Gävleborgs län, Västernorrlands län samt Norr- och Västerbotten,
för att vidare utreda den frågan.

Jag tänker göra ett yrkande i den riktningen, och när jag det gör, vill jag
redan pa förhand säga, att när det gäller förläggandet av arkiv till en viss
plats, så stå icke sådana synpunkter emot varandra, som ibland komma fram
beträffande andra förläggningar, att den eller den orten vill ha till sig några
befattningshavare och öka antalet bevillningskronor. Detta kan icke bli tal om
här, utan här är det bara en fråga, som bör läggas till grund för avgörandet,
nämligen om det är praktiskt och förståndigt att ordna på ena eller andra sättet.
Jag vet ju visserligen, att här kan någon komma och säga, att om man
åstadkommer ett antal mindre arkivdepåer, så blir detta i alla fall dyrare än
med den anordning som föreslagits i propositionen. Men samtidigt har man sagt,
att man kan astadkomma dessa mindre arkiv i samband med länsresidens och
byggnader för lantmäterilokaler och kan på det sättet få tämligen billiga anordningar
till stånd. För övrigt, om det skulle kosta något mer att gå den väg,
som jag tillåtit mig föreslå, så är jag övertygad, att man ur arkivsynpunkt
vinner större effekt med den anordningen. Ty det måste förhålla sig så, att

Lördagen den 12 maj e. m.

119

Nr 84.

de människor, som beröras av denna anordning, och ha behov av att inhämta
kunskap i dessa arkivsamlingar, komma att göra det på ett bättre sätt, om saken
ordnas så som jag antytt. Jag vill därvidlag framhålla, att det kanske
icke vore alldeles nödvändigt att upprätta ett arkiv i varje län. Ty man kan
tänka sig även den anordningen, som man också varit inne på, att övre Norrland
kunde få ett arkiv förlagt exempelvis till Umeå, som kunde bli gemensamt
för Norr- och Västerbotten. Detta skulle säkerligen vara en ofantligt
mycket bättre anordning än den anordning, som föreslagits av regeringen.

Ja, herr talman, jag skall inskränka mig till denna motivering och be att
med hänvisning till densamma få yrka på, att riksdagen måtte avslå utskottets
framställning under a) i klämmen — det gäller där arkivet i Härnösand; vidare,
att riksdagen måtte bifalla utskottets utlåtande under b) i klämmen —
det gäller där åstadkommande av ett arkiv i Östersund ■— och slutligen ber jag
få yrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förnyad
utredning angående arkivfrågan för Norrland, med undantag av Jämtlands
län, i syfte att utreda, huruvida icke de kostnader, som av Kungl. Maj :t beräknats
för inrättandet av arkivdepåer i de norrländska länen, må kunna nedbringas
och arkivfrågan kunna lösas på ett för de två nordligaste länen gynnsammare
sätt.

Jag skall alltså tillåta mig yrka bifall till detta förslag.

Med herr Hage förenade sig herrar Nilsson i Antnäs, Sandberg och Grapenson.

Herr Kydén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande mom. a), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande moment, dels ock på avslag å berörda hemställan; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Hage begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i mom. a) av
utskottets förevarande utlåtande nr 118, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
moment.

Vidare blev på herr talmannens därå framställda proposition utskottets
hemställan i mom. b) likaledes av kammaren bifallen.

_ Slutligen gav herr talmannen beträffande det av herr Hage under överläggningen
framlagda skrivelseförslaget propositioner dels på bifall till berörda förslag,
dels ock på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.

Ang.

landsarkiv
för Norrland,
m. rn.
(Forte.)

Nr 34. 120

Lördagen den 12 maj e. m.

Atuj.

främjande av
sparsamhet
bland skolungdom.

Ang. en regionplan
för
Stockholm och
dess omgivningar.

§ 6.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärd för
främjande av sparsamhet bland skolungdomen jämte en i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan begärdes ordet av

Herr Kristensson i Göteborg, som yttrade: Herr talman! Jag skall be att
få yrka bifall till utskottets hemställan med en viss ändring av motiveringen i
överensstämmelse med vad som beslutits i första kammaren. Jag hemställer
nämligen, att uti den punkt av motiveringen, som börjar med orden: »En förutsättning»
och slutar med: »dylik skolsparverksamhet» orden »redan för
närvarande» måtte utgå. I övrigt yrkar jag som sagt bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes. Herr talmannen framställde först proposition beträffande
utskottets hemställan; och blev berörda hemställan av kammaren bifallen.

Härefter gav herr talmannen propositioner beträffande motiveringen, nämligen
dels på godkännande av utskottets motivering oförändrad, dels ock på
godkännande av samma motivering med den av herr Kristensson under överläggningen
föreslagna ändringen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

§ 7.

Till avgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande, nr 120, i anledning
av väckta motioner om anslag till upprättande av en regionplan för Stockholm
och dess omgivningar.

Uti två likalydande, till statsutskottet hänvisade motioner, nämligen nr 194
inom första kammaren av herr Sjöblom m. fl. och nr 233 inom andra kammaren
av herr Andersson i Igelboda m. fl. hade yrkats, att riksdagen ville för upprättande
av en regionplan för Stockholm och dess omgivningar bevilja och ställa
till länsstyrelsens i Stockholms län förfogande ett belopp av 66,000 kronor samt
i riksstaten för budgetåret 1928—1929 upptaga ett belopp av 22,000 kronor
för ändamålet.

Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Johan Nilsson i
Malmö, Walles, Carl Johansson, Anderson i Råstock, Rydén, Törnkvist i Karlskrona
och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om övervägande, huruvida
och på vad sätt staten lämpligen borde deltaga vid de igangsatta förhandlingarna
mellan Stockholms stad och vederbörande förortskommuner m. fl. om
upprättande av en regionplan för Stockholm och dess omgivningar.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Andersson i Igelboda: Jag behöver knappast, herr talman, gå in på

frågan om behovet av en regionplan för Stockholm och dess omgivningar. Utskottet
har erkänt, att ett stort behov av en sådan plan föreligger, och anser
för övrigt denna fråga vara fullkomligt obestridlig.

LönlagPii den 12 maj c. in.

121 Nr tt4.

Emellertid liar utskottet trots detta icke velat tillstyrka den föreliggande
motionen, ehuru utskottet erkänner, att även staten har intresse av en sådan
regionplan» tillkomst. Statsutskottet åberopar i detta avseende, att staten
är ägare till stora markområden såväl i Stockholm som dess omgivningar, vilka
områden beröras av eu blivande regionplan.

Till detta vill jag endast lägga några få ord och peka pa ett annat område,
där staten obestridligen har intresse av en sådan plans tillkomst. Staten beviljar
årligen stora summor för väganläggningar, och även det område, som här
är i fråga, kommer i åtnjutande av anslag för dylika ändamål. Jag är övertygad
om, att rätt stora summor ha fått offras för väganläggningar i onödan,
därför att någon generalplan för dessa väganläggningar icke förefunnits. Hur
mycket som kan komma att besparas i framtiden, därest en sådan plan kommer
till stånd, är det svårt att yttra sig om, men jag är övertygad att, därest
riksdagen skulle bifalla det yrkande, som framställts i motionen, de summor,
som därmed skulle beviljas, snart nog komme igen i form av besparingar på
väganslaget.

Utskottet har emellertid icke ansett sig kunna tillstyrka motionen och icke
heller det yrkande, som av några utskottsledamöter framställts i en reservation,
utan hemställt om avslag å motionen. Då första kammaren redan bifallit vad
utskottet hemställt, är det icke möjligt att vid årets riksdag nå något resultat
i denna fråga, men jag har ändå ansett mig böra begära ordet för att ställa
en vädjan till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, som
jag ser här närvarande. Jag skulle vilja framställa den vädjan, att herr statsrådet,
trots att något initiativ från riksdagens sida icke kommit i år, ändå
ville taga denna fråga under övervägande, övertygad som jag är, att om han
närmare tränger in i detta problem, han skall finna, att denna fråga är en så
pass viktig statsangelägenhet, att staten på ett eller annat sätt bör medverka
till tillkomsten av den ifrågasatta regionplanen. Jag finner detta särskilt av
nöden, för att en blivande regionplan skall få den auktoritet, som är nödvändig,
för att det tjugutal kommuner, som beröras av densamma, verkligen skola
respektera det förslag, som kommer att bliva fastställt. Det är därför jag vill
göra denna vädjan till herr statsrådet att ta saken under övervägande, och hoppas
jag, att herr statsrådet skall finna, att det är ett så pass stort statsintresse,
som står på spel, att detta kan motivera ett förslag från herr statsrådets sida
till nästkommande riksdag för planens förverkligande.
o Skulle andra kammaren vilja understödja denna min vädjan till herr statsrådet
genom att biträda den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen, skulle
detta givetvis vara synnerligen värdefullt.

Jag ber därför, herr talman, att på denna grund få yrka bifall till den av
herr Nilsson i Malmö m. fl. avgivna reservationen.

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Utskottet har ju ställt sig

synnerligen välvilligt till det spörsmål, som motionärerna här framlagt. Men
saken ligger givetvis så till, att vederbörande ha anledning att i första hand
vända sig till Kungl. Maj:t i ämnet. Jag antager, att om en sådan hemställan
göres, kommer denna sak — då kronan här har åtskilliga intressen att bevaka
— att tagas under noggrant övervägande. Det finns intet skäl för riksdagen
att i dag blanda sig i denna angelägenhet, och jag kan icke heller se,
att ett bifall till reservationen något stärker den position, som den föregående
ärade talaren har. De sakliga argument, som han åberopade, väga alldeles tillräckligt
ändå. Jag tror, att ett antagande av den synnerligen välvilliga motivering,
som utskottet kommit med, främjar saken bäst, och jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr Sk. 9

Ang. en regionplan
för
Stockholm och
desa omgivningar.

(Förta.)

Nr 34. 122

Lördagen den 12 maj e. m.

Ang. en regionplan
för
Stockholm och
dess omgivningar.

(Forts.)

Ang.

uppförande
av en telegrafstationsbyggnad
i Malmö.

Herr Anderson i Eåstock: Herr talman! Endast ett par ord!

Jag kan icke dela herr Kristenssons mening, att det här icke skulle gälla
ett intresse för riksdagen att bevaka. Det framgår tvärtom tydligt t. o. m.
av utskottsmajoritetens sätt att skriva, att man anser riksdagen ha ett stort
intresse att tillvarataga i detta sammanhang. Det heter nämligen på sidan 6:
»överhuvud måste utskottet finna det alltför vanskligt att i ärendets nuvarande
läge och utan att detsamma varit föremål för närmare utredning genom
vederbörande myndigheter ingå på ett bedömande, om och i vad mån statsanslag
för ifrågavarande ändamål bör nu beviljas.» Då utskottsmajoriteten
uttryckt sig så, anser jag, att man också bort, så att säga, frankera brevet eller
skrivelsen till Kungl. Maj :t. Då så icke skett, kan jag icke annat än instämma
i den vädjan, som herr Andersson i Igelboda framställde till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet.

I detta anförande instämde herr Rydén.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 121, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för uppförande
för telegrafverkets räkning av stationsbyggnad i Malmö; och begärdes
ordet därvid av

Herr Lovén, som yttrade: Herr talman! Då vid utlåtandet är fogad en reservation
av herr Olsson i Kullenbergstorp och då han icke är här närvarande
och kan försvara sin mening, har han uppdragit åt mig att i kväll representera
bondeförbundarna i denna fråga. Det är nämligen så, att jag liksom herr
Olsson i Kullenbergstorp anser, att husarkasernen i Malmö icke lämpar sig såsom
lokal för länsstyrelsen därstädes. Den är för långt avlägsen — den ligger
icke centralt i staden — och det kostar för mycket att inreda densamma för
ändamålet. Det är alldeles säkert, att de herrar, som nu ivra för utskottets
ståndpunkt, skola om något år, när de få se kostnadsräkningarna, tycka att
det ställt sig för dyrt. Det är den åsikten jag haft, alltsedan det kom på tal,
att länsstyrelsen skulle förläggas dit.

Nu vill jag, herr talman, icke vidare fresta statsutskottets och kammarens
tålamod, som redan förut är hårt prövat, och jag skall därför icke framställa
något yrkande,

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 198, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande
av en professur i flygteknik vid tekniska högskolan m. m.

§ iÖ.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 122, om anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; -

Lördagen den 12 maj e. m.

123 Nr 84.

nr 123, i anledning av väckta motioner rörande efterskänkande av återbetalningsskyldighet
beträffande vissa utbetalningar av tillfällig löneförbättring
till officerare och underofficerare vid Gotlands artillerikår;

nr 124, i anledning av väckta motioner angående tyghantverkaren vid fortifikationen
P. Söderbergs placering i löneklass;

nr 125, i anledning av väckt motion om anslag till en förberedande militär utbildningskurs
för skolungdom;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av medel till bestridande av
kostnaderna för avskedsersättning åt övertaliga månadslönare m. fl. vid marinen
jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1928—1929 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
jämte en i ämnet väckt motion;

sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande
över förslag till kungörelse angående förbud mot utförsel från riket av smidbart
järnskrot dels ock i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst;
och

nr 41, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående fartygs bemanning
samt angående läkarintyg för sjöfolk;

andra lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i anledning av
väckta motioner angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Laurén	under	3	dagar	fr. o. m.	den	13	maj,
» Sävström		2			)	14
» Andersson i Ovanmyra	»	3	>	>	5>	14
» Jönsson i Revinge	3>	3	»			13
» Smedh		3	»	2>		14	»
» Jeppsson		3		2>	2>	13
fru Thiiring		3	>	2>	>	15	»
herr Lundgren	2>	3	>			13	» och
» Andersson i Grimbo		2	2>			14	»

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.8 på natten.

In fidem
Per Cronvall.