1928. Andra kammaren. Nr 17

ProtokollRiksdagens protokoll 1928:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Andra kammaren. Nr 17.

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

I enlighet med därom den 7 innevarande mars fattat beslut företogos nu
val av ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda bank och kontor, än även sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till

valmän:

herr Bengtsson i Kullen,

» Borggren,

» Brännberg,

» Bäcklund,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,

» Hansson i Stockholm,

» Hedström,

» Heiding,

» Jansson i Edsbäcken,

» J eppsson,

» Johansson i Uppmälby,

» Johansson i Edsbyn,

» Johansson i Yäby,

» Kloo,

» Larson i Tönnersa,

» Lindman,

» Lovén,

» Persson i Falla,

» Byberg,

» Rydén,

» Schill,

» Weibull och
» Wikström,

var och en med 111 röster, samt

suppleanter:

herr Norsell,

» Bernström,

» Bodén,

» Lundqvist i Baggarbo,

» Englund och
» Paulsen,

var och en med 48 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 17. j

Nr 17. 2

Onsdagen den 14 mars.

§2.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

§3.

Herr statsrådet von Stockenström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 162, angående förlängd giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän
vid domänverket;

nr 163, angående utbyte av mark mellan kronan och staden Eslöv;

nr 166, angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
beviljade lån m. m.;

nr 167, angående understöd i anledning av skador till följd av Vänerns översvämning;
och

nr 168, angående ytterligare statsgaranti för centralkassornas för jordbrukskredit
förbindelser.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande Kungl. Maj:ts
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 144, angående viss ändring i den
vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor
fogade tulltaxa, i vad angår hydreringsprodukter av naftalin;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 147, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse; och

nr 157, angående fortsättande av aktiebolaget Jordbrukarbankens rörelse;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 158, med förslag till förordning angående förfarandet i vissa fall vid
oriktig avgiftsberäkning hos tullverket; och

nr 159, med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen
den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager;

till statsutskottet propositionerna:

nr 155, angående vissa byggnadsarbeten för arméns truppförband; och

nr 156, angående inköp av egendomen Gustaf shög till bränsledepå för flottans
station i Stockholm;

till bankoutskottet propositionen, nr 142, angående pension åt f. d. vice professorn
vid konsthögskolan A. Tallbergs änka Greta Kristina Katrina Tallberg,
född Santesson;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 151, med förslag till lag om
tillägg till 5 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 152, med förslag till lag om ändrad
H^delse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen nr 161 angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten begärdes ordet av

Herr Järte, som yttrade: Herr talman! Jag anhåller, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av denna proposition måtte utsträckas till det

Onsdagen den 14 mars.

3 Hr 17.

plenum, som inträffar näst efter tjugonde dagen från propositionens avlämnande
i kammaren.

Kammaren beslöt överlämna ifrågavarande proposition till statsutskottet,
varjämte det av herr Järte gjorda yrkandet blev av kammaren bifallet.

§ 5.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 443 av herr Järte m. fl.;

nr 444 av herr Forssell; och

nr 445 av herr Järte m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 446 av fröken Wellin.

§ 6.

Konstitutionsutskottets nu föredragna utlåtanden nr 7 och 9 bordlädes åter.

§ 7.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och
rättegången därstädes ;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om meddelande
av rättegångsfullmakt genom telegram; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Härefter föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. Därvid yttrade

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för
att göra något annat yrkande, än vad utskottet här har gjort, utan jag har
endast begärt ordet för att med några få ord motivera den blanka reservation,
som jag låtit anteckna vid detta utskottsutlåtande.

Det föreliggande förslaget om ändring i vissa delar av lagen om ekonomiska
föreningar innebär bland annat, att föreningarna skola få rätt att överflytta
medlemmarnas beslutanderätt å fullmäktige. Mot detta förslag har jag ingenting
att erinra. Allt eftersom vi fått så stora ekonomiska föreningar, att det
icke gått att samla föreningsmedlemmarna till möten för att där besluta, har
det ju visat sig nödvändigt att redan med nu gällande föreningslag på många
ställen överflytta medlemmarnas beslutanderätt på fullmäktige. Man jag har
för min del ansett, att man utan fara för att träda någons rätt för nära kunde
taga steget fullt ut och icke göra, som man här i förslaget gjort, då man stadgat
en viss begränsning enligt 39 a §. I det föreliggande förslaget har en inskränkning
gjorts, när det heter, att de ärenden, som avhandlas i 42 §, 1 mom.,
icke må få avgöras av fullmäktige. I det förslag, som remitterades till lag -

Ang. ändring
i lagen om
ekonomiska
föreningar.

Nr 17. 4

Onsdagen den 14 mars.

Ang. ändring rådet, var icke detta undantag gjort. Men lagrådet gjorde vissa erinringar,
ekonomiska ?om ^ade följd, att Kungl. Maj :t sedan vidtog den förändring, som nu
föreningar, innefattas i nyssnämnda 39 a §.

(Forts.) . Det torde vara en ren omöjlighet för föreningar, vars medlemsantal uppgår
till både tjugo och trettio tusen, att kunna samla desamma till ett föreningsmöte
och där besluta om föreningens angelägenheter. Och skulle det finnas den
möjligheten, så tror jag likväl icke, att den enskilda medlemmens rätt skulle
bliva bättre tillgodosedd, än vad den kan bli genom fullmäktige, även om man
i stället för att försöka samla så stort antal medlemmar till möten skulle försöka
sig på referendum för att på så sätt låta medlemmarna ge sin mening
tillkänna. Jag tror, som sagt, icke heller, att den utvägen bättre skulle tillgodose
medlemmarnas intressen, än om man läte även dessa frågor överlämnas
till fullmäktige.

Da man väl har anledning att tro, att inom en icke allt för avlägsen framtid
hela föreningslagen måste upptagas till granskning för eventuell revision,
har jag endast vid detta tillfälle velat ha min särmening antecknad till protokollet
och har, herr talman, som jag förut sagt, intet annat yrkande att göra
nu än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Ang. Islands ° Vid föredragning härpå av andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utupptagande
låtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående Islands upptagande i den
postunirmen. nordiska postunionen, begärdes ordet av motionären

Fröken Wellin, som anförde: Herr talman! Av till utskottets utlåtande

fogad bilaga framgår, att kungl. generalpoststyrelsen redan elva dagar, efter
det motionen väcktes, upptagit förhandlingar med Islands postförvaltning i med
motionen avsett syfte. Vid sådant förhållande har jag endast att uttrycka
min glädje och tillfredsställelse över att det med motionen åsyftade ändamålet
tydligen inom en snar framtid kan bliva realiserat, och att sålunda allt vad
göras kan från svensk sida göres för att ett närmande till detta vårt nordiska
frändefolk skall komma till stånd även i detta avseende.

Jag har under sådana förhållanden, herr talman, intet som helst yrkande
att göra.

Vidare yttgp,des ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion
om viss utsträckning av den proportionella valmetoden vid val inom landsting
samt stads- och kommunalfullmäktige m. m.; och blev utskottets i nämnda
utlåtande gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 11-

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 6, angående regleringen
för budgetåret 1928—1929 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel,
innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet. .

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att förevarande statsutskottets utlåtande nr 6 måtte på det sättet före -

Onsdagen den 14 mars.

5 Nr 17.

dragas, att ondast numren och kantrubrikerna vid de olika punkterna behöva
uppläsas, allt i den mån icke annat föredragningssätt särskilt påkallas.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17, angående anslag till förbättring och underhåll av för automobiltrafiken
viktiga vägar å landsbygden.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
19 av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att till förbättring och underhåll
av för automobiltrafiken viktiga vägar å landsbygden för budgetåret 1928—
1929 anvisa ett extra reservationsanslag av 19,800,000 kronor att direkt utgå
av automobilskattemedel.

I samband med förevarande förslag hade utskottet till behandling förehaft
följande till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

inom första kammaren nr 147 av herr Alexander Nilsson m. fl.: samt

inom andra kammaren:

nr 31 av herr Sandberg;

nr 58 av herr Jeppsson m. fl.;

nr 156 av herr Bengtsson i Kullen m. fl.;

nr 221 av herr Persson i Trången m. fl.;

nr 241 av herr Göranson; samt

nr 338 av herrar Lindgren och Johansson i Kälkebo.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I) a) till förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar
å landsbygden för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 19,800,000 kronor, att direkt utgå av automobilskattemedel;

b) avslå motionen II: 338;

c) avslå motionen II: 241; och

d) avslå motionerna 1:147 samt II: 58 och 221; samt

II) i anledning av motionerna II: 31 och 156 medgiva, att statsbidrag finge,
efter Kungl. Maj:ts närmare beprövande, av automobilskattemedel utgå jämväl
för lösen av mark, vars förvärvande kunde för vederbörande ort ställa sig i
särskilt hög grad betungande såsom exempelvis åker, äng eller trädgård, så
ock för lösen av byggnad, som befunnes hinderlig för vägs breddning eller omläggning
eller vars undanskaffande kunde vara angeläget för tillgodoseende av
trafiksäkerheten.

Ang.

förbättring och
underhåll av
vissa vägar
för automobiltrafik.

Nr 17. 6

Onsdagen den 14 mars.

förbättring och denna punkt voro fogade reservationer:

underhåll av beträffande I) b) av utskottets kläm av herr Olsson i Kullenbergstorp •

man vägar samt
för^automobxl trafik.

beträffande frågan om höjning av bidraget från automobilskattemedel för
(Forts.) vägunderhåll

av herrar Bergqvist, C. Petrus V. Nilsson, Clemedtson, Ernfors, andre vice
talmannen Nilsson i Bonarp, Bengtsson i Norup, Olsson i Blädinge, Olsson i
Kullenbergstorp och Anderson i Storegården, vilka ansett att I) d) av utskottets
kläm bort lyda sålunda:

d) i anledning av motionerna 1:147 samt II: 58 och 221, besluta att 3 § 1
mom. i förordningen den 28 maj 1926 om fördelning av automobilskattemedel
skulle hava följande lydelse:

1 mom. Av landsbygdens andel av skattemedel fördelas åttiofem procent på
följande sätt:

a) Till väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll

medelst vägkassan, utgår bidrag med trettio procent av distriktets verkliga
kostnad---byggande av väg.

Till grund —• —- — förklaras förverkad.

b) Vad av---särskilda län; samt

av herr Rydén.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Jeppsson: Herr talman! Vid föreliggande punkt av utskottets ut låtande

finnes fogad, en reservation av åtskilliga av utskottets ledamöter, däri
hemställes om en höjning av förut gällande bidrag från automobilskattemedel
för vägunderhåll från 20 % av underhållskostnaden till 30 %. Anledningen till
denna reservation torde, bland annat, hava varit en motion, avlämnad av undertecknad
med flera av denna kammares ledamöter, däri vi hemställa om höjning
av detta bidrag till 35 % av underhållskostnaden. Och varför vi gjort
detta, skall jag be att i allra största korthet få motivera.

Vi ha ansett, att då riksdagen i fjol gick in för att låta bestrida hälften av
statsbidraget för vägunderhållet med automobilskattemedel, så borde det också
vara rimligt och rättvist, att även hälften av de återstående 70 %, som förut
bekostats av de vägunderhållsskyldiga, skulle betalas med automobilskattemedel.
Men riksdagen gick i fjol icke med på detta, varför vi ansett oss föranlåtna
förnya var framställning i år. Vi anse denna framställning vara så
mycket mera befogad, som det visat sig, att de stegrade underhållskostnaderna
till mycket stor del bero på motortrafiken, och det bör vara rimligt och rättvist,
att motortrafiken får betala, om icke hela kostnadsökningen, så åtminstone
en del därav.

Om man tittar litet på vad vägunderhållet kostat under de senaste åren,
kommer man till förvånansvärda siffror. Enligt vad som i fjol upplystes i den
kungl. propositionen angående denna sak uppgingo kostnaderna för vägunderhållet
år 1919 till 9,284,000 kronor. Men i den statsverksproposition, som nu
föreligger till behandling, äro underhållskostnaderna beräknade till 35,000,000
kronor, alltsa hava underhållskostnaderna på c:a 9 år nära fyrdubblats. Och
vad är det som föranlett detta? Ja, i den debatt, som fördes i fjol i denna
kammare, upplyste statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att han
för sin del ansåg, att vägunderhållskostnaderna till minst 75 procent föranleddes
av motortrafiken. Alltså, om vi säga, att vägunderhållskostnac^n nästkommande
år, såsom här beräknats, uppgår till 35 miljoner kronor, så skulle

Onsdagen den 14 mars.

7 Nr 17.

icke mindre än 75 % därav beräknas bli orsakade av motortrafiken, eller 1 törbåi^ng

rUHUra stort bidrag6läninar^u motortrafiken av dessa 26V» miljoner kronor ÄtaU^

okade kostnader till väghållningsdistrikten? Enligt *Itnadern? aUtså^I7 ''

motortrafiken bidraga med 20 procent av yagmderhallskostnaderna ailtoa a
''f5 miljoner kronor, som vägunderhallskostnaderna aro beräknade till, skulle
motortrafiken bidraga med 7 miljoner kronor. Medan motor ra iken ororsakar
en uteiftsökning på lågt räknat 26 V2 miljoner kronor, skulle den således enligt

utskottets förslag bidraga med endast något mer än enunderil^kost
motion, som även i år går ut pa ett bidrag av 35 procent av underhallskost
naderna skulle motortrafiken fa bidraga med 12 /« miljoner, alltsa icke ens
så mvcket som hälften av den ökade kostnad, som den förorsakar vagunderhållarna,
och enligt reservationen skulle motortrafiken bidraga med 30 procent.

VllJag detta vara något som helst orimligt krav från vaghah

lamas sida, att man i anledning härav begär att motortrafiken skall beta a
ungefär hälften av den verkliga ökning i utgifter som den förorsakar. Detta
har utskottet dock icke kunnat vara med om, och man anfor som motiven g
för bibehållande av de i fjol beslutade 20 procenten, att dessa 20 procent annu
icke hava vunnit tillämpning, man vill därför avvakte och se humlet gar Ja

men om man i likhet med mig är övertygad om att _ “jas icke

fjol, icke innebär en riktig avvägning av dessa procentsatser, da kan jag ic
se annat än att riksdagen har all anledning att, redan innan det fjol
tade beslutet börjar att tillämpas, gå in för justering av deteamma sa att
bidraget ligger närmare vad jag anser vara det riktiga i fråga om biiskat

niejagnmfr0rkaiXeanledVningI1ftt senare bemöta vad som kommer att anföras
från utskottets sida, och därför skall jag nu icke taga tiden i
ligare, utan ber, herr talman, att med stöd av den motivenng som jag ha
framfört, få yrka bifall till den av herr Bergqvist m. fl. vid utskottets ut

lå Ja^sfenaTuTgt^helst velat yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
motionen, men då jag tror, att möjligheterna att för ett
unnnå majoritet i och för sig icke äro sa stora som möjligheterna att uppna
majoritet för den nyssnämnda reservationen, så skall jag, herr talman, for narvarande
åtnöja mig med att yrka bifall till denna reservation.

I detta yttrande instämde herrar Björnberg, Olsson i Ramsta Schill JonsJitl,
Gardell i Gans, Olsson i Rimforsa, Osberg Lundén Olsson i Broddbo.
Johansson i Edsbyn, Sandberg och Bergström i Backland.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Vi ha litet för fort kommit fram
‘till denna punkt, beroende på att det var omöjligt att uppe 1
ens numren på rubrikerna, som lästes upp.. Men den saken far val rattas
till i en annan ordning, kanske genom beslut i “^mmaren.

Beträffande den föreliggande punkten vill jag Pf”SteutStete

eammal erfarenhet såsom vägdistnktsordforande, ha suttit i statsutskottets
f: är de avdelning och räknat ut, att om man nu okar procentsatsen pa det satt,
sJm den sfste ifrade talaren så livligt pläderade för, nämligen i enlighet med
reservationen så kan det hända, att det till slut icke blir någonting over för
v äg fö rf) ät t ring ar. Härtill kommer, att då fjolårets beslut annu icke hunnit
praktiseras ett enda år, ansågo vi i fjärde avdelningen att det vaiHor ti^gt
att komma med en justering av detsamma innan man vet, hur det Jromme

att verka.

Nr 17. g

Onsdagen den 14 mars.

förbättring och ^nner av den kungl. propositionen nr 175 för i fjol, att då tillgängliga

underhåll av .. .f.or. T" 0111 dean lcke a™ sa nVa — äro tillräckligt vägledande för att ge
vum vägar möjlighet att bedöma hur langt bilskattemedlen skulle räcka, om man ginge
I" förhöjningen av procentsatsen. Fatta’ finnas ang™

(Fort..) a'';;1” ‘t ToT I7, |:,e S“I >cte lasa upp dem, ty jag vet av er tarenhet,

att det ar lonlost har i andra kammaren att i detta fall försöka re 1097ra°

om jta- Darf01- hanvisar jag endast till propositionen nr 175 till
i bil tf3 nksdag’ som man själv kan taga del av. Samma saker framhöllos
i debatten om denna sak i fjol, men det oaktat beslöt denna kammare att höja

frtsSatsen- Nu T “an’ innan beslutet ens är tillämpat, höja den igem
sättet? 8 nar °Ch 1 V1 ket sporsmal brukar riksdagen bära sig åt på det

Jag skulle icke ha någon anledning att sätta mig emot en omläggning av
denna procentsats, om det icke vore så, att jag fortfarande håller pf att man

och som h^t k"61 ''Tli IT har kaden..första möjligheten att överblicka saken
och som bast kanna till behoven i de olika länen, d. v. s. väg- och vattenbvue bbva

mvcket hSt kl^d fTf11 tillhör de inkomsttagare, som

skeddp fS f klamda aY vagskatten pa grund av den omläggning, som

Sr nä man ft f ^ °ch reda’ så att man “ vad man

reservanternas förlig ° ’ k®™1’ H1 Veta lcke detta’ om nl anta«a

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det var en något underlig
argumentering, som den föregående ärade talaren använde, då han sade, att
det egentligen icke tjänar någonting till att här i kammaren yttra sig om
takta. Jag törstar då^icke, varför den ärade talaren själv så ofta yttrar sig.
Jag trodde icke, att någon ledamot i kammaren skulle slunga oss i ansiktet,
att vi icke sätta oss in i fakta. Så svaga trode jag icke, att vi riksdagsmän
voro, att vi skulle ta ett sadant betyg av en person, som intar ställningen av
statsutskottets vice ordförande.

Den ärade talaren förklarade, att man borde ha erfarenhet, innan man ändrade
en sak. Ja, erfarenhet har man här mycket lätt, bara man med pennan
gor en uträkning efter de siffror som finnas. Den ytterligare motiveringen
för ett eventuellt bifall till reservanternas förslag bestod kommunikationsministern
i fjol. Av honom fingo vi tillräckligt bärande skäl i det hänseen Den

förste ärade talaren räknade med att vägunderhållet skulle kosta 35
miljoner kronor om aret Så vitt jag icke minnes fel, ansåg emellertid herr
statsrådet att om samtliga vaghallmngsdistrikt övertoge vägunderhållningsskyldigheten
sä att det icke komme att bli fråga om något naturaunderhåll,
skulle kostnaden ga upp till 39 miljoner kronor. Därmed bli ju de summor
an mera avskräckande, som distrikten få betala blott och bart för bilarnas
Vlsserligen menade den förste ärade talaren, att det som bilskatten bidrager
med till vägunderhållet skulle röra sig om cirka 8 miljoner kronor på sin
högsta hojd eller 7 miljoner kronor efter annan beräkningsgrund, men detta
var i sa matto felaktigt, att man naturligtvis bör räkna även den del, som
bilarna, ge och som staten själv tager till sitt 15-procentsbidrag.

Hu sager man, att staten fortfarande bidrager med 30 procent. Ja, det är
gott och val, men pa vad satt? Jo, genom att man tager 15 procent av bilskattemede!
d. y. s. hälften av det nominella statsbidraget. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet förklarade i fjol, att det fanns icke minsta

ScV « atti r<AerYlgen stallde S1® På den ståndpunkten, att en förhöjning av
bilskatten skulle ske om ej staten finge minska sitt bidrag till vägunderhållet

Onsdagen den 14 mars.

9 Ni 17.

med höjningen av bilskatten. Om man ser på saken i dess helhet, kommer
man således icke ifrån, att de facto innebar regeringsförslaget, att man tog underhåll °av
tillbaka 15 procent av statsbidraget. Ty så länge det icke kan visas, att hela vissa vägar
bilskatten, innan staten tagit don anpart som den lagt sig till med, uppgår till för auiomobilnågorlunda
den summa, varmed bilarna verkligen förstöra vägarna, så länge trafik.
kan man icke bestrida, att ej, så att säga, staten direkt kryper undan i detta (l''°rts.)
fall. En annan sak hade varit, om bilskatten hade givit så stort belopp, att
detsamma räckt till det underhållsbelopp, som man anser bilarna fördyra vägunderhållet
med, och det då hade blivit något över. Då medger jag, att det
varit ett riktigt resonemang, att staten fortfarande ger 30 procent, men så är
det icke nu. Om man gör riktiga beräkningar, kommer man till det resultatet,
att även om väghållarna få 30 procent av bilskattemedel för vägunderhållskostnaden,
ha de ändå det nöjet att betala cirka 9 miljoner kronor om
året, för att bilarna skola gå fram på vägarna. Och med den kännedom, som
vi ha om hur vägskatten utgår — trots den förändring, som gjordes i fjol beträffande
grunderna för densamma •— måste man erkänna, att skatten icke
utgår efter förnuftiga principer enligt nuvarande tidsförhållanden. Det var
annorlunda förr, när jordbrukarna med sina dragare och sina vagnar sleto
vägarna. Nu är ju detta en obetydlighet, ofta rätt och slätt ingenting, på
många vägar. När vi se, att trots detta förhållande de vägunderhållningsskyldiga
i distrikten få satsa 9 miljoner kronor, tycker jag det icke är så orimligt,
som den siste talaren påstod, att vi vilja ha till stånd en ändring.

Vad blir då skillnaden, reellt sett, om man stannar vid 20 procent eller om
man tager 30 procent av bilskattemedel till underhållet? Jo, i senare fallet
blir det givetvis mindre belopp till ombyggnader, hårdgörande av vägbanorna,
permanenta beläggningar m. m. Kostnaden härför drabbar emellertid för närvarande
väghållningsdistrikten allra minst med 1j3, och det har ju tämligen
allvarligt varit på tal, att väghållningsdistrikten icke skulle erhålla täckning
för mer än hälften av dessa kostnader. I Malmöhus län har det i ett
par distrikt hänt, att man förklarat, att om man icke kunde få större bidrag,
ansåge man sig nödsakad att inhibera dessa arbeten. Det må bli hur som
helst i detta fall, antingen 1/3 eller hälften, så är det solklart, att utom de 4
miljoner kronor, som skillnaden här skulle utgöra, få väghållningsdistrikten
dessutom offra 2 miljoner kronor — i lyckligaste fall — och i olyckligaste fall
4 miljoner kronor. Jag är icke motståndare till att dylika arbeten komma till
stånd, men jag tror, att man bör vara något betänksam, innan man låter vägskatten
springa i höjden, såsom nu sker.

Vägskatten är faktiskt den tyngsta av de skatter, som speciellt vi jordbrukare
ha på kronodebetsedeln. I det väghållningsdistrikt jag tillhör har vägskatten
i år utgått med 6 kronor per bevillningskrona för jordbrukarna, och
naturligtvis ha dessa då kommit långt över den tiokronorsgräns, som det är
fråga om, när det gäller bidrag av utjämningsmedel. Men det räknas aldrig
ut vad jordbrukarna utan endast vad andra inkomsttagare få betala. Jag
förstår sannerligen icke vad den siste talaren, som menade att han själv drabbades
mycket hårt av vägskatten, kunde ha för bärande skäl för att vägskatten
ovillkorligen skulle ställa sig högre än som är nödvändigt. Ville han detta,
därför att även jordbrukarna skulle få än högre skatt? Var och en, som
skall betala vägskatt, får ovillkorligen en högst avsevärd lindring enligt reservanternas
förslag. Det blir säkert en utomordentligt dyr historia, om man
skall forcera fram utbyggandet av våra vägar till verkliga automobilvägar
med hård vägbana. Jag är som sagt icke motståndare till denna tanke, men
man bör gå litet saktare fram. Och även om man säger, att det sedan blir
billigare att underhålla vägarna, så måste man fråga sig, om det blir till
större glädje för jordbrukarna, ifall de i stället få betala räntor och annuite -

Nr 17.

Ang.

förbättring och
underhäll av
vissa vägar
för axttomobiltrafik.

(Forts, i

10 Onsdagen den 14 mars.

ter på de stora lån, som måste upptagas för ändamålet. Det är sannerligen
på tiden att vi en smula tänka oss för härvidlag, även om man icke får
det så utomordentligt fint och bra, som man önskar.

I sammanhang härmed har även under punkten I) b) behandlats en motion,
som går ut på att de vägdistrikt, som utgöra vägunderhåll in natura,
måtte få samma bidrag av automobilskattemedel som de, som ha hela vägunderhållet
övertaget av vägkassan. Ja, vi ha stritt för den förändringen
länge, men vi ha förlorat oupphörligt, och det finns icke någon sannolikhet för
att det går oss bättre i dag. Jag har hållit på, att man åtminstone borde
göra så mycket, att om vägkassan övertager en del av vägarna att underhålla,
skulle man för dessa få bidrag av automobilskattemedel på samma sätt som
om den övertagit alla. Jag tror också, att vare sig slutresultatet av riksdagens
behandling av detta ärende blir, att man beslutar 20 eller 30 procent,
kommer det i varje fall att gå så, att vägunderhållet in natura i längden icke
kommer att fortsätta. Man får också komma ihåg, att bidragen då hela väghållningen
övertagits utgå till en del andra kostnader, som man icke ens får något
statsbidrag för då väghållningen endast övertagits partiellt. Jag har alltid
kämpat för att staten icke skulle göra en dylik kringgående rörelse utan direkt
säga ut i väglagen, att man underkände vägunderhållet in natura. Nu tror
.jag emellertid, att vi kommit därhän, att frågan om en utjämning därvidlag
bör avskrivas. Jag anser, att vi stå på en starkare ståndpunkt, om vi samlas
kring reservationen och hålla på att 30 procent skola utgå av bilskattemedel.

Den föregående ärade talaren nämnde, att om beslut fattades om bidrag på
30 procent, skulle tillgängliga medel icke räcka till för förbättring av åtskilliga
vägdistrikts vägar. Ja, men vi ha ju utjämningsbidrag, och vad skola de
15 %. som det där gäller, annars tjäna till? Skulle det visa sig några svårigheter
i det fallet, tror jag heller icke det vore omöjligt, att man företog en
förhöjning av procenttalet. Men vad skulle sådana svårigheter bero på? Jo,
naturligtvis därpå, att det inom ett visst område bleve ett alltför litet antal
bilar i förhållande till antalet bilar i hela landet. Ja, men då slitas ju och
förstöras vägarna icke heller så mycket. Icke tror jag, att det finns något
län, som speciellt har en invasion av ett främmande läns bilar. Jag anser därför,
att den ärade talarens yttrande blott var ett skrämskott och att en utjämning
mycket bra kan gå för sig på det sättet, att de län, där en massa bilar
förstöra vägarna, verkligen erhålla ett någorlunda rimligt bidrag.

I denna fråga ha ju som bekant de socialdemokratiska ledamöterna varje
gång opponerat sig mot en förändring, men jag kan knappast förstå, att de
längre kunna hålla på därmed, blott för att de själva och deras kommittenter
skola få nöjet att betala högre vägskatt. Man brukar ju säga, att det får
gå galet för mig själv, bara det går grannen värre. Men det betraktelsesättet
kan väl icke få gälla i detta fall. Nu erkänner jag, att det för jordbrukarna
betyder relativt mera än för andra, om någonting åtgöres i detta fall,
men det är av betydelse även för inkomsttagarna, om vägskatten skall utgå
med, låt oss säga, 5 eller 10 öre mera per vägfyrk. Ty så kan det gå i vissa
fall, det är ofrånkomligt. Det skall roa mig att se, om man på grund av den
ståndpunkt, man hittills intagit, även i dag med öppna ögon röstar för en
högre vägskatt, än som är nödvändigt. Jag tror, att om man anslår 10 eller
12 miljoner kronor till vägförbättringar, så är detta tillräckligt. Vi stå icke
ut med att betala vägskatt i hastigare tempo, för såvitt det icke blir vida mera
bilar i landet. Hela bidragsförhöjningen på tre års tid skulle enligt reservanternas
förslag uppgå till 5 %; då man utgår från att vi först hade 10 %
bidrag och vi reservanter nu begära 30 % bidrag, medan staten i fjol sänkte sitt
bidrag med 15 %, så blir den verkliga höjningen endast 5 %. Herr kommunika -

Onsdagen den 14 mars. 11 111

tionsministern förklarade också i fjol, afl han ansåg'' höjningen borde ske förbättring och
etappvis, i den mån bilskattemedlen ökades. I det hänseendet har jag nu gatt underhåll av
herr statsrådets önskan till mötes. Det var icke minst på grund av stats- mam vägar
rådets yttrande i fjol, som jag i statsutskottet ställde mig pa den ståndpunkten, 1°T
att man icke nu borde begära bidrag med 35 °/° utan stanna vid 30. ly 5 °/° ^

är vill den minsta etapp man kan begära.

Jag tror mig alltså för ögonblicket ha besvarat de flesta angrepp, som riktats
mot vårt förslag. Jag vill än en gång understryka, att förslaget är byggt
på herr kommunikationsministerns anförande i fjol, som jag fann alldeles utmärkt.
Jag tycker då att det icke skulle vara en så farlig revolution, om man
följde reservationen, och jag hoppas, att utskottets vice ordförande lugnar sig
i fortsättningen och tror, att även fakta betyda nagot i denna kammare.

Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets hemställan och bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Med herr Olsson i Kullenbergstorp förenade sig herrar Persson i Fritorp,

Olsson i Golvvasta, Heiding, Olsson i Högby, Hammarlund, Andersson i Ovanmyra,
Johanson i Hallagården och Eriksson i Yästbro.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Den siste ärade talaren har just

framhållit de synpunkter, som enligt min mening böra anläggas på denna
fråga. Genom den år efter år allt mera tilltagande motortrafiken har vägunderhållet
på landsbygden blivit ett mycket tungt åliggande. Detta gäller
särskilt jordbruksfastigheterna på grund av den ännu gällande orättvisa beskattningsgrunden.
Visserligen vunno vi förlidet år en viss rättelse härutinnan,
men det var blott en halv rättelse, som riksdagen då beviljade oss
fastighetsägare. För närvarande förhåller det sig ju som bekant så, att medan
en inkomsttagare betalar för vägunderhållet 1 krona, får en fattig jordbrukare
betala 2 kronor 50 öre, alltså två och en halv gånger så mycket. En sådan
orättvisa bör väl icke och får icke bli bestående i längden. ^Vicl sistlidet ars
riksdag uttalades också, i enlighet med vad som förut framhållits från denna
plats, att en utjämning måste komma till stånd mellan de olika beskattningsföremålen.

Enligt min mening innebär reservanternas förslag i någon ringa man en rättelse
härvidlag, och det är på grund härav, som jag. herr talman, ber att få
yrka bifall till den vid ifrågavarande punkt fogade reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Vi äro här i kammaren vana vid,
att herr Anderson i Råstock kraftigt höjer sin stämma vid vissa frågors avgörande,
och vi fatta det icke så, som om han menar nagot hotande med sin
starka röst. Han menar ju även i detta fall väl, men jag vill saga, att da lian
gör gällande, att kammaren icke tager någon hänsyn till fakta torde han
vara bevisningsskyldig för ett sådant påstående, innan det kan gälla.

De skäl, som herr Anderson i Råstock anförde, torde kanske behova bemotas
något närmare. Han säger, att om bidrag skall utgå med 30 i stallet för 20 %,
så blir intet över till vägförbättringar. Ja, det är riktigt, a,tt en minskning
av vägförbättringarna komme att ske enligt reservanternas förslag, men det
är just detta vi vilja. Vi anse, att man får gå fram i litet saktare tempo beträffande
rätning av krökar å vägar, breddning av desamma o. s. v. Det ar
två bevekelsegrunder, som äro avgörande för oss i detta fall. JJen ena ar den,
att då samtidigt som staten beviljar medel för ändamalet yägdistnkten maste
upptaga lån för att komma ut med vad som svarar mot deras andel, toljden
blir, att vägdistrikten kunna årtionden framat komma att hotas med dyrbara
amorteringar och räntebetalningar, något som de icke ha rätt att lägga pa

Nr 17. 12

Onsdagen den 14 mars.

fA"?'' , kommande släkten. Till allt annat, som åvilar kommunerna,, såsom byggande

underhåll av av kolhus, ålderdomshem o. s. v., komma de dryga amorteringarna för ifråvissa
vägar gavarande lan. Det andra skälet är det, att man borde efter förra årets omför
automobil- läggning av vägskattefördelningen ha haft rätt att vänta, att småbrukarna
trafik. och de smärre inkomsttagarna landet runt, som få bära den dryga vägskatte(F°rts.
) bördan, beretts någon nedsättning genom att man anlitade bilskatten i större
utsträckning än hittills för vägunderhållet.

Därom torde väl alla vara överens, att när bilarna först kommo in i landet
och belädes med skatt, framstod det såsom icke mer än rätt och skäligt, att
bilarna fingo vara med om att betala underhållet av vägarna. Hade man stått
fast vid den tanken, hade mycket nu tett sig annorlunda på detta område.
Det torde för litet var av riksdagens ledamöter vara känt, att det finns knappast
någon skatt, som är så illa sedd som vägskatten. Mången tycker, att
när han bara går pa vägkanten och icke har så mycket som en dragkärra med
sig, är det orimligt, att han skall betala 30 eller 40 kronor om året i vägskatt.
Så resonera tusentals i vårt land, och det känns för dessa mycket betungande
att av sin lilla inkomst nödgas använda så stor del till vägskatt. Yi reservanter
vilja minska den utdebiterade skatten genom att öka bilskattemedlens
användning till vägunderhållet.

Nu säger herr Anderson i Råstock, att det icke är rim och reson att ändra
ett beslut, som tillkom förra året och som ännu icke vunnit tillämpning. Ja,
detta uttalande är betecknande för motståndarna, och lika betecknande är också
utskottets uttalande, när det säger, att frågan om en ytterligare höjning av
förevarande bidrag lämpligen kan uppskjutas till en kommande riksdag. Utskottets
försvarare har säkert icke tänkt på att de därmed givit ett indirekt
erkännande av att rättvisan ligger på reservanternas sida. Det var helt visst
icke många här i kammaren, som ej förra året, när beslut fattades om 20 %
bidrag till vägunderhållet, trodde, att. beslutet skulle tillämpas redan under
detta budgetår. Men så blev icke förhållandet, utan tillämpningen kommer
först nästa budgetår. Vi ha alltså under ytterligare ett år erhållit endast det
lägre beloppet från bilskattemedlen. Det är då både rimligt och rättvist, att
vi få en höjning på det sätt, som utskottet indirekt erkänt vara rättvist, att
tillämpas redan nästa skatteår.

Jag har, herr talman, med det anförda sökt pavisa, att vi reservanter äro
mne på rätta vägar. Vi anse, att man icke skall dröja till ett annat år med
att tillämpa vad som är rätt och som utskottet erkänt vara rätt, utan det bör
ske fortast möjligt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bergqvist
m. fl., vid punkten fogade reservationen.

Herr Lindmark: Herr talman! Herr Anderson i Råstock påstod, att i händelse
mi ifrågavarande höjning med 10 % skulle bifallas, inga belopp skulle
återstå till vägförbättringar med stöd av automobilskattemedel. Det är speciellt
mot detta påstående, som jag vill vända mig.

De 30 %K som sedan flera år tillbaka utgått till vägunderhållet, draga enligt
sifferuppgifterna i statsverkspropositionen cirka IOV2 miljoner kronor i kostnader.
Med ledning härav är det en synnerligen lätt sak att kunna räkna ut,
hur stor penningsumma det blir fråga om efter en förhöjning av 10 %: ökningen
kommer att uppgå till 372 miljoner kronor. Att denna ökning skulle betyda.
att vissa väghållningsdistrikt skulle bli utan direkt bidrag till vägförbättringar,
är fullkomligt oriktigt. Fördelningen mellan länen och vägdistrikten
sker nämligen först efter det att penningar blivit avsatta till det gemensamma
och allmänna vägunderhållet.

För landsbygdens del är det cirka 20 miljoner, som äro avsatta och finnas

Onsdagen den 14 mars.

13 Nr 17.

till förfogande. Sedan man från denna siffra dragit de 20 %, som redan nu ■An9-utgå från bilskattemedel, till vägunderhåll, vilket innebär 7 miljoner kronor, ^

så återstå 13 miljoner kronor till grundförbättringar av vägarna. Ökar man vissa vägar
dessa 20 % till 30 % skulle ändock återstå cirka 10 miljoner kronor till grund- för automobil
förbättringar. Det finns ganska stora områden i vårt land, som icke kunna trafik.
tillgodogöra sig bilskattemedlens användning för dylika grundförbättringar, 0°rt«-)
därför att vederbörande vägkassor varit så hårt anlitade redan förut, att den
tredjedel av kostnaderna, som vederbörande väghållningsdistrikt alltid skola
bidraga med, blir för dem eu ganska tung börda.

Nu skulle man kunna säga, att alldenstund fjolårets beslut om 20 % bidrag
till vägunderhållet ännu icke hunnit komma i tillämpning, skulle det vara
skäl att icke nu gå in för en ytterligare höjning. Men man har också rätt
att säga, att det bidrag av 20 /, som beslöts i fjol, var för lågt. Det förelåg
också flera motioner här i kammaren om höjning till en större procent. Man
kommer enligt min åsikt det riktiga och lämpliga närmare, om siffran sättes
till 30 ä 35 %. Det finns ett starkt motiv härför, nämligen den omständigheten,
att vad som i våra dagar fördyrar vägunderhållet är just den starka
biltrafiken. Om så icke vore fallet, skulle man icke våga påyrka denna ständiga
höjning av procentbidraget av bilskattemedel. Men inför detta reella
underlag, att kostnaderna bli så fabulöst stora tack vare biltrafiken, är det
icke mer än berättigat, att de medel, som stå till förfogande av bilskattemedel,
komma vägdistrikten direkt till godo för vägunderhållet.

Mig synes, att det är starka skäl, som tala för att vi redan nu gå in för de
föreslagna 30 %, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Bergqvist m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Persson i Trången: Herr talman! Jag har jämte en del andra kammarledamöter
i motion framställt förslag om höjning av procenten av bilskattemedel
till vägunderhållet från de nuvarande 20 % till 35 %. I motionen ha)
åberopats de oerhört ökade kostnader, som tillstött och som medfört, att vägdistrikten
i stor utsträckning orsakats stor skuldsättning som hårt, i första
hand genom åsamkade ränteutgifter, tynga vägdistriktskassornas stater och
utdebiteringar. Vi ha ansett, att då bilskattemedlen i mycket ringa grad
hittills lagts på det direkta vägunderhållet, skulle man med den föreslagna
ökningen av anslaget kunna i någon mån lindra den skuldsättning, som blivit
eu följd av det starkt ökade vägunderhållet.

Då emellertid reservanterna och jämväl flera andra talat för en siffra av
30 %, förutser jag, att det är ingen idé att hålla på motionens krav på en
ökning till 35 %. Jag och mina medmotionärer vilja alltså frånträda yrkandet
i motionen och biträda reservanternas förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! Skulle man våga draga
någon slutsats av den hittills förda överläggningen i denna fråga, skulle det
väl vara den, att reservationen blir bifallen med stor majoritet. Icke mindre
än sex talare ha nämligen yttrat sig för densamma, under det allenast en —
visserligen statsutskottets vice ordförande — uttalat sig däremot. Men det är
ju icke säkert, att de talare, som uppträtt för reservationen, äro exponenter
för uppfattningen i kammaren.

Då man går att bedöma spörsmålet, bör man göra klart för sig, huruvida
det nu utgående bidraget av bilskattemedel till vägunderhållet kan anses utgöra
en ekvivalent för den slitning, som bilarna förorsaka vägarna. Är detta
förhållandet, böra vi som representera väghållarna vara nöjda och vidbliva

Nr 17. 14

Onsdagen den 14 mars.

A,y- Status quo. Men jag tror, att vi alla äro övertygade om att så icke är fallet.

ha ett kraftigt vittnesbörd därom i herr kommunikationsministerns eget
visaa vägar uttalande under remissdebatten vid riksdagens början, då herr statsrådet medier
automobil- delade, att trafiken på vägarna utgjordes till icke mindre än 90 % av bilar och
trafik. endast till 10 % av hästskjutsar. Är detta riktigt, och därpå har jag icke an(Forte.
) ledning att tvivla, då är det ju uppenbart, att det nu utgående bidraget av bil skatten

icke på långt när täcker den merkostnad i vägunderhåll, som uppkommer
genom biltrafiken.

Man kan fråga sig: varför reser man motstånd mot den framställning, som
har gjorts av motionärerna och vilken med viss modifikation biträtts av reservanterna?
Ett bifall härtill ökar icke skatten för någon. Men den kommer
att lindras, visserligen mest för jordbruksinnehavare, men även för löntagare
och för inkomsttagare på landsbygden. Reservanternas förslag innebär icke
någon ökning av skattebördan, utan det innebär en lättnad på alla kanter.

Statsutskottets ärade vice ordförandes huvudargument var ju i själva verket,
att han ansåg, att tidpunkten för att åvägabringa den nu ifrågasatta ökningen
av statsbidraget icke är för handen. Ja, naturligtvis kan man resonera
på det sättet, men finner man åter den nuvarande anordningen otillfredsställande
— att den tränger till en rättelse och en jämkning — då får jag säga,
liksom herr Bengtsson i Norup för en stund sedan sade, att ett uppskov icke
är befogat.

o Det är från denna utgångspunkt som jag icke har tvekat att. då frågan förelåg
till handläggning i statsutskottet, ställa mig på reservanternas sida, och
jag har icke av den här i dag förda överläggningen kunnat komma till annat
resultat, än att den uppfattningen alltjämt är riktig.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Magnusson i Tumhult och Gustafson i Kasenberg.

Herr Paulsen: Herr talman! Det framhålles från alla håll, att det är bilarna,
som förstöra vägarna, och jag skall villigt giva de herrar, som framföra
denna mening, fullständigt rätt. Somliga vägar slitas till och med till
den grad, att de. måste hårdbeläggas, men skall en väg hårdbeläggas, då fordras
det ett kraftigt statsbidrag för att kunna gå i land med det, ty eljest kunna
icke vägkassorna orka med det.

Hittills ha vi haft ett statsbidrag av två tredjedelar av kostnaden för permanent
beläggning. Skall man nu öka statsbidraget för vägunderhåll, så är
det fara värt, att man icke kan få så stort statsbidrag som hittills till permanent
beläggning av vägarna. Skulle bidraget till permanent beläggning nedsättas
t. ex. till bälften, så skulle därigenom praktiskt taget all permanent beläggning
omöjliggöras, ty vägkassorna kunna icke gå i land med kostnaderna, om de
icke ha att påräkna två tredjedelar i statsbidrag.

Det är på dessa skäl, herr talman, jag ber att få jrrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Jeppsson: Herr talman! Det är egentligen ett uttalande av herr Anderson
i Råstock, som föranlett mig att ånyo begära ordet. Herr Anderson i
Råstock yttrade, att man inom utskottet ansåg sig kunna räkna med att om
procenten höjdes från 20 till 30 procent, så skulle inom vissa län inga pengar
bliva över till vägförbättringar.

Detta yttrande ger mig anledning att befara, att statsutskottets majoritet
vid bedömande av denna fråga har utgått från alldeles felaktiga förutsättningar.
Det förefaller mig, som om man inom statsutskottet hade räknat med
att landsbygdens andel av bilskattemedlen först skulle fördelas på länsfonder

Onsdagen den 14 mars.

15 Nr 17.

förhållande till storleken av den ifrån de olika länens landsbygd inflytande

Any.

bilskatten, och därefter skulle från dessa länsfonder bidrag utgå till under- ''av
håll på sätt här äskats. Jag har från en ledamot av statsutskottet fått bekräf -

mssa vägar

tat, att inom utskottet en sådan uppfattning varit tillfinnandes. Huruvida samt- för automobil■

liga utskottsledamöter härutinnan varit av samma åsikt, vet jag emellertid icke.
Under sådana förhållanden förvånar det mig icke, att statsutskottets majoritet
kommit till det resultat, som den kommit till, och att man resonerat, som
här har skett. Men detta är alldeles felaktigt, ty enligt gällande förordning angående
fördelning av bilskattemedlen skall fördelningen av landsbygden tillkommande
80 % av bilskattemedel ske på följande sätt. Först avsättes 15 procent
till den s. k. utjämningsandelen. Därefter skall av de återstående 85 procenten
utgå bidrag till underhållskostnader med 20 procent av dessa kostnader, och
först därefter skall fördelning av vad som sedan återstår ske mellan länsfonderna
i förhållande till de belopp, som influtit i bilskatt från respektive läns landsbygd.
Ju mer man höjer det direkta statsbidraget till vägunderhåll, desto
större utjämning får man beträffande vägunderhållsbördan de olika väghållningsdistrikten
emellan. Detta bör man särskilt beakta i de norrländska länen,
där man har stora vägsträckor men liten andel i bilskattemedel, på grund
av att därifrån inflytande bilskatt uppgår till relativt små belopp i förhållande
till vägunderhållskostnaderna.

Så sade herr Paulsen i sitt anförande, att om procenten höjdes från 20 till
30 procent, skulle detta i allmänhet omöjliggöra för väghållningsdistrikten att
utföra permanent beläggning av de starkast trafikerade vägarna, ty det skulle
bliva så litet medel över till vägförbättringar. Jag vill erinra herr Paulsen
om att, ifall de siffror angående beräkningen av kostnaderna för vägunderhåll
och angående beräkning av inflytande bilskatt, som finnas angivna i den
kungl. propositionen, hålla streck, så skulle även med bifall till reservationen
återstå något över 9 milj., noga räknat 9.3 milj. kronor, till permanent beläggning
och annan grundförbättring av vägarna. Det är ju ett ganska avsevärt
belopp och jag håller före. att även med dessa 9 miljoner skulle kunna utföras
ganska effektiva vägförbättringar.

En annan sak är, att det icke är skäl i att forcera vägförbättringen i hastigare
tempo, än trafiken absolut kräver, ty det är den skillnaden, att de medel, som
gå till de direkta underhållskostnaderna, minska utgifterna för de väghållningsskyldiga
i distrikten, men de medel, som gå till förbättring av vägarna,
öka utgifterna för de väghållningsskyldiga, därför att de väghållningsskyldiga
i regel själva få betala en tredjedel av kostnaderna för vägförbättringen
plus eventuell kostnad för marklösen. Jag håller därför före,
och jag tror, det är flera än jag. som dela den åsikten, att man
kan låta sig nöja med den takt, vari vägförbättringarna kunna försiggå
även med den beskäming av bilskattemedlen, som en höjning av 30 procent av
underhållsbidraget medför. Det är ju dock icke så, att vi behöva grundförbättra
alla våra vägar nu omedelbart, utan man får taga det efter hand, som
man orkar med det. Man får även tänka på de väghållningsskyldiga, som
skola betala sin tredjedel av vägförbättringskostnaderna. Vad särskilt angår
permanent beläggning, ligger saken på det sättet, att permanent beläggning
bör utföras, när det visar sig, att räntor och skälig amortering sammanlagt
uppgå till lägre belopp än underhållskostnaden.

När den förutsättningen föreligger, då blir nog permanent beläggning införd,
även om riksdagen skulle bifalla det yrkande, som jag har tillåtit mig
framställa och vilket jag, herr talman, fortfarande vidhåller.

trafik.

(Forts.)

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Det är verkligen en egendomlig
politisk situation, vi ha för närvarande. Här finnes en folkfri sinnad rege -

Nr 17.

16

Onsdagen den 14 mars.

Ary. ring, om jag ej är fel underrättad, men det folkfrisinnade partiet har mangrant
f*Mållav motionerat Oom ändring i den proposition, som av dess egen regering framlagts.

Uvissa vägar här stär den ene folkfrisinnade talaren efter den andre och talar om att

för automobil- regeringen och statsutskottets majoritet, som äro på samma linje, utgå från

trafik. felaktiga förutsättningar.

(Forts.) Nu är tyvärr herr kommunikationsministern sjuk, annars skulle han säkert

levererat en ordentlig batalj i dag i den här frågan. Men han höll under remissdebatten
ett anförande, som jag skall bedja att delvis nu här få återge. Han
vände sig emot herr förste vice talmannen och yttrade bland annat: »Jag ber
i detta fall få erinra om några siffror, som jag nämnde vid förra årets riksdag
Hade man då, som regeringen föreslog, höjt underhållsanslaget till 15 % så
skulle till vägförbättnngar på längre sikt återstått ett belopp av 14.6 miljoner
kronor vilket var lika med det belopp, som för samma ändamål stått till förfogande
föregående år, och som, enligt vad erfarenheten visat, skulle särskilt
for Norrlands del vant ganska knappt. Riksdagen höjde dessa 15 % till 20 %,
''jch därav följde naturligtvis, att det belopp, som kommer till godo för vägförbättringar,
också blir något mindre, än jag då uppgav.» — Så gör han en
beräkning rörande dessa 20 % och kommer till det resultatet, att han får betydligt
mindre till vägförbättnngar pa lang sikt, än han tidigare räknat med. —
Därefter går han vidare och säger, att, om man går in för en ökning upp till
35 %, kommer underhållsbidraget att ökas med 3,600,000 kronor och fördelningen
av summan 19,800,000 kronor blir då den, att 10,400,000 kronor gå till
underhåll och 9,400,000 till vägförbättnngar. »Denna summa — det kan jag
icke underlåta att här påpeka —» säger kommunikationsministern, »blir synnerligen
knapp i förhållande till det föreliggande behovet, och särskilt för
Norrland med dess stora behov av väg- och broförstärkningar kommer en verkligt
kritisk situation att inträda, vilket måhända nödvändiggör, att man återigen
måste ta upp frågan om en rättvisare fördelning mellan länen.» — Då den
nästföregående talaren ville vinka till norrlänningarna och bedja dem biträda
hans yrkande, undrar jag, om icke kommunikationsministern sitter inne med
bättre sakkunskap på detta område och om icke han tecknat bilden rätt, då
han förklarat, att det för Norrland skulle inträda en kritisk situation. — Men
han går vidare och säger, att det är onödigt, att innevarande års riksdag beslutar
ändring i denna punkt, därför att man mycket väl kan vänta till nästa
års riksdag och fatta beslut då. Man hinner icke, även om det fattas beslut
i år, effektuera beslutet en enda dag tidigare, än om man tar upp frågan till
behandling vid nästkommande års riksdag. Jag skall bedja att få citera ordagrant
vad kommunikationsministern yttrat: »Vill man nu en ytterligare förhöjning
av dessa 20 % till nästa. d. v. s. 1929 års fördelning, så är detta en
fråga, som kan behandlas vid 1929 års riksdag och då hinner i god tid beslutas
i och för ikraftträdande den 1 juli 1929. Anledning att taga upp denna
fråga vid förevarande riksdag skull endast föreligga för det fall, att man
hade för avsikt. att ändra föregående års riksdags beslut om 20 %, innan det
någonsin kommit i tillämpning. Regeringen har naturligtvis icke satt såsom
sin uppgift att föreslå ändring av ett riksdagsbeslut, innan det ännu hunnit
prövas. Enligt min uppfattning skulle det icke skada att verkligen få ett
års erfarenhet på detta område, där behoven för olika delar av landet dock
äro så väsentligt olika.»

Emot ett så sakligt och starkt anförande av vederbörande departementschef
i en fråga, beträffande vilken riksdagen förra året fattade ett beslut, som ännu
icke hunnit tillämpas, bör väl riksdagen icke besluta att redan i år ändra
procenten, och detta så mycket mindre, som man vid nästa års riksdag kan
ändra denna procentsats, ifall förhållandena då skulle ligga så till, att det
skulle vara sakligt berättigat.

Onsdagen den 14 mars.

17

Nr 17.

.lag har lyssnat till debatten i (lag och verkligen icke; kunnat finna ett enda Ang.
skäl, varför man gentemot kommunikationsministern niidvändigt skall forcera
fram en ändring av beslutet innevarande år. Jag har ju ingen särskild anled- vissavägar
ning att yrka bifall till den nuvarande regeringens propositioner, men jag gör automobildet
i alla de fall, där jag finner, att regeringen har sakligt rätt, även om dess trafik.
eget parti går emot regeringen. (Forts.)

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag ber att få säga
den siste aktade talaren, att vi i det frisinnade partiet icke äro så partibundna,
att vi, när vi anse, att en departementschef begått ett misstag, icke söka rätta
till det.

Nu har herr Kristensson gjort mig den tjänsten att läsa upp vad herr kommunikationsministern
yttrade i remissdebatten, men hade han fortsatt att läsa
i protokollet, så skulle han också kunnat finna, att kommunikationsministern
blivit vederlagd. Herr kommunikationsministern blottade den gången en okunnighet,
som var nära nog oförsvarlig från hans sida, då han påstod, att
det beslut, vi skola fatta i dag lika väl kan fattas vid en blivande riksdag.

Jag erinrade honom då om att skall någon skattelindring äga rum, sa maste
därom beslut fattas i år, därför att vägdistrikten ha sina sammanträden i
augusti månad. Då skola de göra upp staten, och det är då de, innan de
göra upp staten, böra veta, om riksdagen anslår till vägunderhållet 20

eller 30 %. .... ..

Herr Kristensson yttrade vidare, att vid bifall till reservationen icke skulle
återstå några medel för att åstadkomma vägförbättringar. Men, mina herrar,
det är ju inte alls givet, att de anslag, som ställas till vägstyrelsernas disposition,
och varigenom de slippa förmynderskapet från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
inom alla vägdistrikt skola gå till vägunderhållet. Nej, det ligger
i distriktens fria skön — och det borde kommunikationsministern också ha
fattat — att själva bestämma, hur stor del av de anslag, som överlämnas
till deras förfogande, skall användas till vägunderhåll eller för vägförbätt rin

~p

Nu har det varit så, att, därest ett vägdistrikt önskat erhålla bilskattemedel
för vägförbättringar, så har distriktet i allmänhet måst bestrida 1/3 av förbättringskostnaderna
och då åtgår vanligen hela anslaget av bilskattemedel i närvarande
stund till vägförbättringar. Därigenom har ju också riksdagens beslut,
aft bilskattemedlen skola användas till vägförbättring och vägunderhåll
för att lätta den skattebörda, som uppkommit genom ökad slitning av vägarna
på grund av automobiltrafiken, blivit fullkomligt illusoriskt.

Frågan får naturligtvis reduceras till vad den är, och jag ber att få understryka,
att den berör icke det ringaste statsregleringen. Jag har anledning
att framhålla detta, därför att jag erinrar mig, att efter en debatt i denna
segslitna fråga, jag kom att beröra densamma med en högt aktad stadsrepresentant,
och då jag påvisade för honom, att här gäller det icke alls ökade statsutgifter,
så svarade han mig: varför röstade då stadsborna einot? Jag ber
därför att få understryka, att det här icke har med statsregleringen att göra,
utan det är uteslutande en landsbygdens enskilda angelägenhet. Frågan gäller
således endast, hur de medel, som äro anslagna för vägunderhåll och för vägförbättringar,
skola fördelas.

Fn sak ber jag särskilt få fästa uppmärksamhet vid, och det är, att på grund
av 1927 års beslut ha ju repartitionstalen beträffande vägskatten omlagts.

Därest man icke i år höjer den del av bilskattemedel, som ställes till väg Andra

kammarens protokoll 1928. Nr 17.

2

Nr 17. 18

Onsdagen den 14 mars.

A”?• styrelsernas förfogande — och jag tror icke 30 % räcker — så kommer väg ZTrUUav

skatten för icke-jordbruksfastighetsägare: prästerskapet, köpmän, skollärare
vissa vägar oc^ arbetare, att höjas. Det är därför av synnerligen stor vikt att i år hindra
för automobil- denna skattehöjning. Nn säger utskottet, att vi inte veta, huru denna skattetrafik.
höjning kan verka. Det är mycket riktigt, men en av specialisterna på detta
(Forts.) område inom finansdepartementet har i ett föredrag inför landstingskongressen
framhållit, att, såvitt han kunde förstå, kommer 1927 års beslut att verka
därhän, att vägskatten på icke-fastighetsägare på landsbygden komme att
stiga med 25 Men tydligt är, att det kommer att ställa sig högst olika
inom olika vägdistrikt.

° Frågan ställer sig nu så, skall man forcera fram vägförbättringarna med
påföljd att därigenom höja skatten för icke-fastighetsägare — fastighetsägarna
ha ju fått en skattelindring på grund av 1927 års beslut — eller skall man gå
med saktare. fart i fråga om vägförbättringar och fördela dem på en längre
tid? Utlänningar, som med bil befara våra vägar, lära förklara, att våra vägar
äro bättre an vägarna i många andra länder. När vägarna äro tillfredsställande,
vet jag inte, varför man skall höja skatten för att påskynda vägförbättringar.

Det beslut, som fattas, ifall riksdagen följer utskottets förslag, är ju typiskt
för de fall, där riksdagen, för att använda herr Andersons i Råstock ord, icke
vet vad den gör. Så har man handlat med avseende å kommunernas skolbyggnader
och fattigvårdsanstalter, och nu går man att fatta ett liknande beslut,
när det är fråga om vägskatten.

När jag såg statsutskottets utlåtande, så föreföll det mig, som om de hade
rätt, som ansågo, att vägfrågor icke borde gå till statsutskottet, utan borde
kvarstannat i jordbruksutskottet. Ty det egendomliga är, att utav de 24 ledamöter
av statsutskottet, vilka behandlat denna fråga, äro icke mindre än 12
fullständigt oberörda av vägskatt; de äro stadsrepresentanter, det är således
folk, som kanske icke ens vet, vad vägskatt vill säga; det är de, som ha varit
med om att förestava utskottets beslut. En av stadsrepresentanterna, var nog
lojal — en biskop i Norrland —- att ställa sig på reservanternas sida, fastän
frågan icke berörde honom.

Det synes mig som sagt egendomligt, att dessa herrar, som icke ha den
ringaste beröring av denna svåra skatt, vilken trycker så hårt på landsbygdens
folk, att det är de, som skola förestava, hur riksdagen skall fatta sina beslut.
Jag ber likväl dessa representanter att tänka på sina kolleger på landsbygden,
som komma att tryckas av skatten. Jag vill alltså be herr Kristensson att’
tänka på herrar skollärare, och jag vill be arbetarrepresentanterna att betänka,
att denna skatt går ut över deras arbetskamrater, som komma att få ökade
skattebördor. Såvitt jag förstår, är det rent orimligt, att riksdagen här indirekt
skall pålägga landsbygdens befolkning en skatt, som är alldeles onödig,
och detta bara för att påskynda väganläggningar, som gott och väl kunna gå i
saktare takt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Lyckligtvis behöver jag ej engagera
mig i stortvätten mellan förste vice talmannen och den frånvarande kommunikationsministern.
Men icke vet jag, om jag kan ge hans anförande på den
punkten betyget av att ha varit gentlemannamässigt. Jag tror det knappast;
men det är en sak, som jag ej vill lägga mig i.

Till herr Jeppsson vill jag säga, att han gjorde klokt i att läsa på sidan 30
nederst i sjätte huvudtiteln, där det heter på följande sätt: »Enligt vad chefen

Onsdagen den 14 mars.

19 Nr 17.

för finansdepartementet tidigare denna dag föreslagit skall å riksstatens inkomstsida
under titeln automobilskattemedel uppföras ett belopp av 30 miljöner
kronor. Av detta belopp torde i första band 5,250,000 kronor tagas i an- vissa vägar
språk för bestridande av hälften av de enligt gällande lag angående väghåll- för automobilningsbesvärets
utgörande på landet utgående statsbidragen till vägunderhåll trafik.
och vinterväghållning, medan av återstoden 20 procent eller 4,950,000 kronor (lorts.)
skola tillfalla rikets städer och 80 procent eller 19,800,000 kronor landsbygden.
»

Om vi läsa det gemensamt, herr Jeppsson, så behöva vi icke stå här och göra
några utläggningar i ena eller andra riktningen, ty det ar alldeles tydligt, att
här avses det bidrag, som utgår enligt allmänna väglagen; så är det med det
resonemanget, som varit på den punkten.

Sedan kan jag icke neka mig nöjet att erinra om att jag, då jag hade ordet
förra gången, sade att, om några skulle ha intresse av att få ned den här skatten,
alltså i det här fallet att höja bidraget av bilskattemedel, så skulle det vafa
inkomsttagarna, just därför att en omläggning skedde i fjol sent en natt — på
vilket sätt den kom till, det vet jag ej, det vet jag ej än i dag — men jag höll
på att de som verkligen visste, hurudana behoven voro i olika avseenden skulle
ha något med denna saken att bestämma. Jag kan icke föreställa mig, att
det blir mer pengar till landsbygden därför att vi disponera 30 procent enligt
reservationen till underhåll i stället för gällande 20 procent. Jag förstår
ej, hur man skall få mer i det fallet. Ty jag resonerar som så, att vi ha en
totalsumma, som står till vårt förfogande, och utav den utgå de bidrag,
som äro utlovade till vägunderhåll och också till vägförbättringar bland
annat.

När nu herr förste vice talmannen framhöll, att det här var en fråga om en
landsbygdens angelägenhet, så är jag icke riktigt säker på att herr förste
vice talmannen har rätt då heller. Ty det är dock på det sättet, att den väsentligaste
delen av de bilskattemedel, som vi ha att röra oss med, komma från
bilar, som äro stationerade i städerna. Och jag tror, att det är oklokt av förste
vice talmannen att urgera saken på det sätt, som han gör; ty det kan komma att
visa sig en vacker dag, att städerna anse sig icke ha fått sin tillbörliga andel
av dessa bilskattemedel, och då kan det hända, att det blir större fattigdom
för landsbygden på dessa medel, än vad som hittills är fallet.

Jag tillät mig säga, att det är möjligt att det icke blir något över till vägförbättringar.
Jag har icke några absolut färska siffror till hands för att belysa
detta, men jag har här i alla fall en tablå, som kommit från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och som visar underhållsbidraget enligt § 60 i väglagen.

Det står i denna tablå på det här sättet: utbetalat underhållsbidrag från den
1 november 1927 till och med den 18 januari 1928 enligt 60 § — jag upprepar
det. Där befinnes det att, om vi taga exempelvis ett län som Hallands
län, så går det till 289,575 kronor 79 öre. Tager jag sedan och ser efter ■—

• och jag beklagar att jag icke har några nya siffror — men jag går till den proposition.
som jag förut hänvisat till, nämligen nr 175 vid 1927 års riksdag, så
befinnes det att Hallands län icke fått mer i ordinarie andel av 1926 års bilskattemedel
än 268,018 kronor. Om jag med mitt ringa förstånd skall få lov
att draga några slutsatser av detta, så måste jag säga mig att, eftersom de utbetalningar
som ha gjorts icke ha varit så stora förra året, av det naturliga
skälet att det pågått en jämn anslutning till de distrikts metoder, där vägkassan
övertagit underhållet, så är det klart, att det också kommer att springa
upp redan av den anledningen bra nära det ordinarie bidragets summa. Och
jag misstänker, att jag kan säga och kan stå för det också, att, om det är
på det sättet, att det icke skulle gå upp till det belopp som den ordinarie!

Nr 17. 20

Onsdagen den 14 mars.

törbättr^ och lansandelen K‘*4’ till, sa blir det i alla fall sa försvinnande litet som är kvar,
underhåll av Sar rara si& med det och det går ej att få något uträttat. Jag

vissa vägar v®t att det finns uppgifter, som bestyrka detta i år liksom det fanns i fjol och
för automobil- som således visa, att det är många län här i riket, som icke fått ens hälften av
<ro/ifc. det bidrag av anslaget till vägförbättringar, som vägdistrikten ha beslutat
(rorts.) sätta i gång.

Jag förvånar mig verkligen över att herr Lindmark, som är norrlandsrepresentant,
uppträder på det sätt som han gjort här i denna fråga, när det ändå är
på det sättet, att just Norrland i vissa fall kan få statsbidrag ända upp till 90
procent av kostnaderna för sitt vägunderhåll. Det är kanske också en sak,
som man kan behöva titta på en liten smula utöver det som förste vice talmannen
gav mig anledning att påpeka. Kanhända behöves det en revision för hela
landet för att göra det litet mera likvärdigt, litet mera jämnt utlagt beträffande
alla dessa medel, man får under olika anslagstitlar på sjätte huvudtiteln till
föl-fogande för vägväsendet. Icke hade jag väntat, att herr Lindmark skulle
sälla sig till dem, som omfatta reservationen, det trodde jag ej, i synnerhet som
en av dessa representanter, som suttit med på fjärde avdelningen -— stum tills
vidare här — dock för sin del varit med om det förslag, vartill utskottet kommit.

Så skall jag be att få säga en enda liten sak till; sedan skall jag icke besvära
mer i denna fråga, ty jag förutsätter på grund av det beslut som fattades
i fjol ävensom av de anföranden som hållits i år, att det lönar sig ej att försöka
påvisa, vem som i realiteten och i det långa loppet har rätt, sedan må kammaren
fatta sitt beslut, hur den vill. Men jag vill erinra om i detta sammanhang,
eftersom det kommit på tal från förste vice talmannen och ännu en talare,
herr Paulsen i Arlöv, att herrarna på sidan 17 i föreliggande statsutskottsutlåtande
nr 6 kunna läsa, hur det är meningen att få disponera medel för vägförbättringar.
Jag skall icke trötta med att läsa upp det, alla ha ju utskottsutlåtandet
till hands, och alla kunna sålunda få klart för sig, att det blir icke
en enda vägförbättring, till vilken medel skola utgå, som icke beslutats av vederbörande
väghållningsdistrikt. Jag tror då, att man får lov att säga sig, att
det är ganska god garanti för att det icke kommer att gå så förskräckligt fort,
som herr förste vice talmannen ville göra gällande. Och om jag betalar ökad
vägskatt på grund av underhåll eller därför att mitt vägdistrikt har beslutat
en vägförbättring, ja, sannerligen jag kan bli klok på, vad det är för skillnad
härvidlag. Men det är i varje fall den skillnaden, att bilägarna, som ha en
viss rätt att ställa anspråk på att få vägarna förbättrade, kunna få en liten
smula valuta för de pengar, som man plockar ifrån dem. Det skall vara rätt
åt alla håll och icke bara åt stugornas folk som också nu — jag vet icke vilken
gång i ordningen — varit framme och figurerat i debatten.

Herr talman, jag har icke anledning att frångå mitt yrkande.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Ja, oaktat den siste ärade
talaren och jag icke äro ense om procentberäkningen, så håller jag med honom,
då han sade att det bör vara rätt på alla håll. Men jag kan verkligen icke
inse, att vi, som krävt att bilskattemedlen skola utgå med 30 procent till underhåll,
ha orätt på något håll, absolut icke. Och är det så, att herr Anderson
i Råstock för sin del är så generös, att han vill betala en extra hög vägskatt,
för att bilarna skola få det extra bra, så går det an för honom att göra det, men
jag tror knappast, att det stora flertalet vägskattebetalare se saken så utomordentligt
generöst, utan de resonera nog icke precis så, då de få kronodebetsedeln
och se den utomordentligt höga vägskatten.

Onsdagen den 14 mars.

21 Nr 17.

Sedan resonerade den ärade talaren precis som om det egentligen skulle vara häft"f'' .
bilarna, som skulle kommendera hur fort vi skola taga denna vägförbättring ''Znderhållav
med permanent viigbeläggning. Ja, så långt är det ännu icke kommet, men vissa vägar
givetvis böra vi göra det, så lort vi ekonomiskt so oss nagon råd till att kunna för automobilgöra
det, däri är jag ense med den ärade talaren.

Jag tyckte det var synnerligen egendomligt, när herr Kristensson i Göteborg I*01*8-)
slog in på de parlamentariska vägarna; jag trodde verkligen, att vi blott och
bart borde köra på de vanliga vägarna och icke taga det precis så parlamentariskt.
Annars hade han naturligtvis rätt däri, att det är en^något egendomlig
situation att finna att han och herr Anderson i lvastock sa utomordentligt
starkt uppträda och stödja regeringen — det är ju icke eljest så vanligt att
det sker, men underverkens tid måtte icke riktigt vara slut.

För övrigt ligger det nog så till, att man kan inte gendriva herr förste vice
talmannens påstående i den delen, att det gäller rätt och slätt blott fördelningen
utav bilskattemedlen, som skall gå till landsbygden. Städerna ha ju varken
ont eller gott av det här. Och då gäller det att avgöra, om vi skola forcera
med dessa pengar till att göra permanent beläggning, eller vi skola taga
det någorlunda såsom vi ekonomiskt orka i vägdistrikten, det är den springande
punkten i det hela, det kommer ingen förbi.

Jag vidhåller vad jag i mitt förra anförande yttrade, att det skall bil egendomligt
att se, om hela det stora partiet nu ovillkorligen gar framför att man
skall ha högre vägskatt, än man nödvändigt behöver. Att man från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens sida naturligtvis helst vill bygga med permanent beläggning,
när det gäller dispositionen av skatteanslaget, det första! jag, det
ligger i denna myndighets både intresse och verksamhetssfär.^ Men vi andra
stackare, som skola betala nöjet, få nog se litet mer kritiskt pa saken. . Sedan
skola vi komma ihåg att, om underhållet ända sker sa, att vägarna bil trafikabla
och i rätt gott skick, så är det väl icke förkastligt att reagera när man
vill gå så hett fram med permanent beläggning. Men kom ihåg, att vi äro skyldiga
att underhålla alla våra vägar i ett tillfredsställande skick, det ges
icke något avkall därpå på något sätt, det äro vi tvungna att göra, vad det än

Således, mina herrar, har jag icke kunnat se något härande skäl för att det
skulle lända till skada på något håll, om vi toge reservationen. Sedan tror
jag nog att herr Anderson i Råstock bör räkna litet bättre beträffande fördelningshistorien.
Ty det lär nog icke gå att vederlägga herr Jeppssons påstående,
att länen få taga sitt bidrag till vägförbättringar, sedan bidragen gått
ut till vägunderhållet i hela landet, och sålunda först komma i åtnjutande av
bidrag, om det blir något över till fördelning. Alltså kan man icke räkna efter
de siffror, som herr Anderson i Råstock anförde, och lägga^ till eller draga
ifrån, utan det är andra siffror, som man måste taga till utgångspunkt. Jag
tror således att även på det hållet står sig vår reservation utan att inverka förstörande
på fördelningen i ty fall. Och i alla fall bör väl 15 procents utjämningssumma
kunna räcka en god bit, åtminstone anser jag det.

Jag har av den diskussion, som förts mot oss reservanter, kunnat konstatera,
att vi icke på någon punkt blivit sakligt vederlagda. Och framför allt, då herr
Kristensson i Göteborg säger: Ni ha för brått, ni ska vänta, ty ylenna förändring
kan genomföras lika väl i början av 1929 års riksdag, det går lika bra, så
vill jag påminna om, hur det gick i fjol. Da trodde manga väghallningsdistrikt,
att de kunde tillämpa beslutet omedelbart, men det gick ej för sig. Och
sedan till syvende og sidst har jag bra litet tro på att herr Kristensson i Göteborg
skall ställa sig mera förstående mot jordbrukarna och de väghållningsskyldiga
nästa år, än han gör i år. Jag tror ej på någon förändring i hans

Nr 17. 22

Onsdagen den 14 mars.

förbättring och ®inilelag därvidlag gentemot oss på landsbygden, som skola betala pengar för
underhäll av detta ändamål, inte det bittersta, om han får ett års betänketid på sig, och därmssa
vägar för kan jag ej finna det skälet heller vara något vidare att hurra för.
för automobil- Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

trafik.

(Forts.)

Hem- förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Herr Anderson i

Råstock har riktat mot mig en förebråelse, att jag ej uppträtt gentlemannalike.
Jag ber då att få erinra herr Anderson i Råstock att, sedan herr Kristensson
läst upp vad som kommunikationsministern yttrat i remissdebatten, jag blott
återupprepade, vad jag yttrade i denna debatt, och vilket kommunikationsministern
var i tillfälle att vederlägga. Herr Anderson i Råstock yttrade vidare,
att om vi än skulle bifalla utskottets förslag, så bleve därför inte större anslag
till landsbygdens vägar, och det har han rätt i. Men skillnaden är den, att i
ena fallet få vägdistrikten fria händer att besluta rörande fördelningen av dessa
medel för vägunderhåll och för vägförbättringar. Detta är en given fördel,
ty jag förmenar att de, som bäst känna till förhållandena, det är just de erfarna
männen, som sitta i vägstyrelserna.

Om vi däremot bifalla utskottets förslag, så kommer ett större anslag att
ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande. Därigenom gör sig
denna styrelse till förmyndare för vägdistrikten, vilket icke kan vara något
eftersträvansvärt. Jag tror, att styrelsen genom det söl den ådagalagt vid fördelningen
av dessa medel, visat sig mindre kompetent att utöva detta förmynderskap.

Nu säger herr Anderson i Råstock vidare, att 50 % av bilarna i landet tillhör
befolkningen i städerna. Däri ligger en sanning, men det bevisar väl också, att
det är städernas bilar, som i stor utsträckning slita landsvägarna. Ty icke kan
man väl säga, att dessa 50 % av landets bilar inskränka sig till att köra på
städernas gator? Allra mmst är detta fallet i småstäderna. Städerna ha ju
fått sitt anslag av bilskattemedlen, bortåt 5 miljoner kronor. Staten uppbär
ju av bilskattemedel även ungefär 5 miljoner kronor. Jag sätter mig icke alls
emot denna fördelning, men de 19.800,000 kronor, som gå till landsbygden, de
pengarna äro landsbygdens. Icke lägga vi oss i, hur städerna ordna med sina
5 miljoner, inte ställa vi städerna under något förmynderskap!

Tillåt mig att med ett exempel klargöra för herr Anderson i Råstock huru
ojämnt vägskatten verkar. När, låt oss kalla honom, bankdirektör X. kör med
sm stora bil på landsbygdens vägar, så sliter han betänkligt på dessa. En
lantarbetare, som går på vägen och möter bilen, vet, att därest han också vill
åka bil, så måste visserligen även han betala bilskatt, men skillnaden är då den,
att medan bankdirektören bara har sin bil att betala skatt för, så får lantarbetaren
utom bilskatten även betala vägskatten, och det är denna skatt, som
vi vilja lindra för lantbefolkningens vidkommande.

Herr Anderson i Råstock säger också, att man i många län begärt bidrag
av bilskattemedel till större belopp än man kunnat få. Det är fullkomligt
riktigt, men det beror pa, att länen veta, att om de skola kunna tillgodogöra
sig dessa bilskattemedel, så måste de ställa stora anspråk på vägarnas standard
och vidtaga vägförbättringar, som de kanhända i andra fall icke skulle
ge sig på.

Frågan ställer sig, som jag förut sade, i verkligheten så: År det nödvändigt
att forcera fram vägförbättringar i sådant tempo, att man därigenom höjer
skatten för en stor del av var lantbefolkning, eller skall man sakta farten i
detta arbete en smula och därigenom förhindra en skatteökning? Det sista är,
synes mig det riktiga. Jag är alldeles övertygad om. att det stora flertalet
av denna kammares stadsrepresentanter, när de se vad denna fråga innebär,

Onsdagen den 14 mars.

23

Nr 17.

skall vara nog lojalt att icke motsätta sig en önskan, som näres av (lön övervägande
delen av landsbygdens befolkning och som går ut pa att slippa denna
skatteökning, som de nu ha utsikt att få.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! Jag torde knappast behöva prestera den

stora agitatoriska kraft, som herr förste vice talmannen velat astadkomma med
sina båda anföranden. Jag tänker uteslutande se saken på ett mycket enkelt
sätt, ty så anser jag att den bör ses. . . ,

För mig ställer sig saken mycket lätt att avgöra. Fragan galler ju, nerr
talman, i själva verket, huruvida vi skola gå fram fortare med anläggning av
nya vägar och förbättringar av gamla vägar eller om det skall fa ga litet saktare,
så att den befolkning, som bor på landet, i stället skall fa en lindring
i sin vägunderhållsbörda. Jag vill betona, såsom här har sagts ilera gauger
förut, att detta spörsmål rör ju egentligen bara befolkningen pa landet, r rån
städernas synpunkt torde det val icke vara av särskilt stor intresse, huruvida
man på landet anser, att det senare alternativet är fördelaktigare än det törra
och därför bör föredragas, eller tvärtom. Man kan naturligtvis säga, att en
ökning av vägunderhållsbidraget med 10 % är en lindring, som är av ganska
stor betydelse och ingalunda att förakta. Det är otvivelaktigt, att biltrafiken
på landsvägarna ökar vägunderhållet i en betydande grad; det kan vem som
helst konstatera, som bott eller bor på landsbygden och befarit vägarna. Huruvida
det är berättigat i och för sig om bidraget till detta vägunderhåll skall
utgå efter den ena procentsatsen eller den andra, tilltror jag mig icke att kunna
avgöra, men det vill förefalla mig, som om angelägenheten att förbättra de
gamla vägarna och bygga nya icke kan vara sa. stor,^ att man icke kan
avsätta ytterligare dessa 10 % för att bereda hjälp åt befolkningen pa
landet. Det är ju icke fråga om att hjälpa den ena eller andra klassen av
människor, utan detta gäller alla som deltaga i kostnaderna för vägunderhållet,
alltså jordbruksfastighet och jordbrukare, annan fastighet, tjänstemän

Aruj.

förbättring och
underhåll av
vissa vägar
för automobiltrafilc.

(För te.)

När jag läste dessa motioner och sedan tittade efter, vad Kungl. Mai :t
sagt i sin propoistion, så fann jag, att det enda skäl, som möjligen skulle
kunna åberopas mot utskottsreservanternas. hemställan, skulle vara att det,
såsom statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet uttalat, sa
nyligen blivit bestämt, hur stor procentsatsen skulle vara. Men när det galler
att behandla frågan och taga ståndpunkt, vad gör det da, om vi fatta
vår ståndpunkt i år eller nästa år. Det förefaller mig likgiltigt vilketdera

man gör. 0

När man på detta sätt utan att åstadkomma nagon egentlig skada, _ kan
bereda en verklig fördel för den befolkning, som bor på landet och som i manga
avseenden lider av olägenheter och besvärligheter just i dessa tider, da, kan
jag omöjligen förstå, varför man skall sätta sig emot att bereda dem
lättnad och denna lindring, och jag skall på grund härav be att fa yrka bifall
till reservationen.

Herr Jeppsson: Herr talman! Bara ett par ord med anledning av herr Andersons
i Råstock yttrande, att jag icke skulle ha last det stycke, som han
åsyftade. Jag vill säga, att jag bär läst ifragavarande stycke, men, herr Anderson
i Råstock, här föreligger den skillnaden, att stycket, som han rekommenderade
mig att läsa, berör en punkt, som ar narmast fore den vi nu -handla. Det är alltså två skilda saker vi resonera om. Ty vad herr Anderson
i Råstock rekommenderade mig att lasa, gällde ju fördelningen av samt -

Nr 17.

24

Onsdagen den 14 mars.

förbättring och kga lnflutaa bilskattemedel, men den punkt som vi nu behandla rör fördelunderhåll
av ningen av landsbygdens andel av dessa medel. När det gäller fördelningen av
ÄJT, rssa. sistnämnda medel, räcker det att tillämpa gällande författning och den
för -“kan ja 1 för honom Det står där i § 3: »Av landsbygdens andel av

(Forte.) ? 85+ a> Til1 väghållningsdistrikt. vars

samtliga vagar övertagits till underhall medelst vägkassan, utgår bidrag med
/ro av distriktets verkliga kostnad o. s. v.» I samma moment under b) heter det
omfö™älda 85 # återstår, skall tillgodokomma de särskilda

tive län/landsbygd,!1 W°l>p. 1 a"tomoliIsk“tt M»

föiAv!S’ rfrr AlderSOnS i Rf,^°.ck resonemang här, att länsandelarna skulle
ioi vissa^lans vidkommande alldeles försvinna, det håller icke streck, ty även

«VnlV1’-Si°T Jag har.tldieare anfört, höja procentsatsen från 20 till 30, så

ståendehLwi11 ^ ?m ande1^ atf stående bilskattemedel, och dessa återstaende
bilskattemedel uppgå till cirka 9 miljoner kronor. Av dessa medel

inf/nt laih“l wT''''e ff i erkålla andel 1 förhållande till från länens landsbygd
nu behandla oacfmedeL- ^ S andsbygdea tillkommande bilskattemedel vi
vederläggas “ 3&S aSyftat’ °ch därvldlag kaa mitt resonemang icke

Herr Lindmark: Herr talman! Det var ett anförande av statsutskottets
ara de vice ordförande, som uppkallade mig till ett genmäle. Han menade
att nar det fanns vägdistrikt i Norrland, som fingo ända upp till 90 % i bidrag
till vägförbättringar och brobyggnader, så borde norrlandsrepresentanterna
vara tysta i denna sak.

Jag vill då säga, att de vägdistrikt, som fått högre procentuellt bidrag än
det sedvanliga, äro ytterst få. Det är endast några distrikt i Norrbottens län,
vilka ha att kämpa med synnerligen svåra ekonomiska förhållanden, som kunnat
utverka en högre bidragsprocent, dels av anslaget till enklare vägar och
dels av biiskattemedlen för utförande av vägförbättringar och, framför allt brobyggnader.

Nu kan jag inte förstå, att den omständigheten att några ha kunnat få
mera an 67 % eller upp till 80 ä 90 %, behöver inverka på denna saken Ty
det ar dock endast synnerligen hårt betungade vägdistrikt, som få denna höjda
bidragsprocent, vilken ingalunda strider mot utan tvärtom står i överensstämmelse
med författningen.

Vad innebär nu en minskning av tillgängliga medel till vägförbättringar och
^byggnader. Jo det innebär dels, att länet får högre bidragsprocent till
vägunderhållet och dels att dessa ekonomiskt ansträngda väghållningsdistrikt
bil bättre tillgodosedda med statsbidrag.

. fRerr Jeppsson har pavisat herr Andersons i Råstock, jag vågar säga, misstag
i fråga om hur landsbygdens bilskattemedel fördelas. I mitt föregående aniorande
papekade jag detta och vill än ytterligare understryka faktum. Om
det ior exempelvis Hallands läns vidkommande finnes cirka 260,000 kronor
uJa?o™s..lcke s^ffran sa noga — till förfogande såsom bidrag till vägunderbaJi
sa ar det en ungefär liknande summa, som står till förfogande för
vagforbattrmgar. Det är ingalunda, så som det av herr Andersons i Råstock
anförande syntes framgå, på det sättet, att man från summan av bidragen
till vägförbättringar först skall draga summan för vägunderhåll vareiter
återstoden skulle komma på vägförbättringar. Det är icke alls så, utan

läTa9finnnnriSta SJaRstandlga vfr för sig, eller för att återgå till Hallands
ian, 260,000 kronor till vägunderhåll och 260,000 kronor till vägförbättringar
u <jna summan upphäver icke den andra. Gå vi in för 30 % bidrag till vägunderhållet,
sa blir det i praktiken ungefär liknande; för vägunderhållet står

Onsdagen den 14 mars.

25 Nr 17.

en summa till förfogande och för vägförbättringar en annan, ungefär lika stor An?-

Herr Kristcnsson i Göteborg: Herr talman! Herr Lindman gav uttryck (Forts.)

åt en felaktig uppfattning bär, då lian gjorde gällande, att man av bilskattemedlen
skulle kunna få bidrag till anläggning av nya vägar. Saken är den,
att det är förbjudet att använda dessa medel för nya företag, och alltså faller
herr Lindmans argumentering i den punkten.

Jag skall också be att få säga några ord till herr förste vice talmannen.

Han har ju här i kammaren många gånger gjort sig till talesman för en utjämning
av skattebördan mellan de mest betryckta kommunerna, men den
linje, som han nu går inför, innebär, om han skulle få sin vilja fram härvidlag,
att man beträffande vägskatten icke i samma grad som hittills skulle kunna
tillgodose ett sådant syfte. Jag skall yttra några ord härom.

Jag har framför mig en statistik, som utvisar fördelningen av automobilskattemedlen
för åren 1924—1927. Jag skall icke trötta kammaren med att
läsa upp denna statistik, utan endast erinra om att inom olika län utgått en
slags utjämningsandel till extra vägunderhåll. De belopp, som härvidlag tilldelats
länen, äro högst^betydande, och detta visar, att det på åtskilliga håll
funnits ett behov att få en sådan hjälp till underhållet. Sålunda har exempelvis
Uppsala län år 1927 fått 152,800 kronor till extra underhåll eller 32.8 %
av länets tilldelning av bilskattemedel under året. Åren 1924—1927 har för
detta ändamål i medeltal tagits i anspråk 48.9 % av länets tilldelning under
dessa år. Av Smålandslänen har Jönköpings län fått 35,000 kronor, Kalmar
norra landstingsområde 59,900 kronor och samma läns södra landstingsområde
89,300 kronor o. s. v. Komma vi så till norrlandslänen, så befinnes det, att
dessa icke fått några sådana bidrag. Om reservanternas förslag skulle gå
igenom, komma deras utsikter att minskas i ännu högre grad. Det förhåller
sig helt enkelt så, att vi icke kunna besluta här på rak arm utan att göra oss
skyldiga till betydande orättvisor, och därför måste vi först gå in för en undersökning,
huruvida den nuvarande fördelningen länen emellan är riktig.

Denna fördelning måste verkställas, innan man kan rätt avväga procentsatsen.
Regeringen har ju sagt, att vi mycket väl kunna vänta på en sådan utredning
till nästa år, och då kunna vi alltså fatta ett beslut, som får sin
tillämpning i det levande livet precis lika fort som ett beslut, fattat av kammaren
här i dag.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat än att vi inom utskottsmajoriteten
stå på den säkra sidan. När har det hänt i svensk riksdag, att
man, efter att ena året ha fattat beslut om viss fördelning, redan innan denna
fördelning ägt rum en enda gång eller man fått se verkningarna av densamma,
på nytt fattar beslut om ändring i fördelningen på grundval av nya procentsatser,
utan att man haft så mycket som ett enda års erfarenhet av föregående
års beslut? Det är upplyst, att man mycket väl kan vänta utan att därmed
riskera någonting.

Til] herr Olsson i Kullenbergstorp vill jag säga, att när jag blir övertygad
om att vi i detta fall fått en fullt rättvis fördelning, då skall jag gärna vara
med och rösta för en sådan fördelning. Men som frågan nu ligger, är det,
herr talman, icke saklig vägpolitik man bedriver, utan valpolitik. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Det är detta man måste understryka och framhålla i detta sammanhang, så
att andra kammaren verkligen begriper vad saken gäller.

vi8sa vagar
för automobil -

summa.

förbättring och
underhåll av
vissa vägar

trafik.

Herr Carlsson-Frosterud: Herr talman! Jag hade inte ämnat uppträda och
deltaga i denna debatt, alldenstund det här gäller ett ärende, som är behand -

Nr 17. 26 Onsdagen den 14 mars.

Ang. lat på fjärde avdelningen i statsutskottet och denna avdelning ju har mycket
''av vederhäftiga representanter här i kammaren, vilka också i flera fall uppträtt
vissa vägar och talat för den ståndpunkt, som utskottet intagit i frågan, en ståndpunkt,
för automobil- som även jag anslutit mig till.

trafik. Då jag alltså tillhör utskottsmajoriteten, har jag emellertid känt mig manad

(Forts.) att med ett par ord angiva orsaken till att jag ställt mig på den sidan. Jag
vill redogöra för utgångspunkterna för mitt bedömande av denna fråga.

För ett par år sedan hade jag en ingående överläggning med landssekreteraren
i vårt län hemma i Värmland och med länsstyrelsens vägexpert angående
fördelningen av bilskattemedlen. Jag önskade nämligen höra deras uppfattning
angående den lämpligaste användningen av bilskattemedlen för att få
vägarna ute i länet förbättrade med hänsyn till biltrafikens krav. Från deras
sida betonades mycket starkt nödvändigheten av att under ännu många år
framåt lägga tyngdpunkten på grundförbättringar av länets vägnät. Det framhölls,
något som jag sedan vid resor inom mitt lön varit i tillfälle att själv
konstatera, att vägarna, åtminstone i de mera skogrika trakterna, äro av den
beskaffenhet, att det överhuvud är omöjligt att underhålla dem med mindre
sådana arbeten utföras som väsentliga omläggningar, borttagande av backar
samt rätande av skarpa kurvor och krökar.

Innan detta blir gjort, är det överhuvud taget omöjligt att underhålla vägarna
så, att man kan säga, att de äro goda och förstklassiga bilvägar. . Därför
ansågo dessa talesmän för länets vägväsende såsom ofrånkomligt att bilskattemedlen
i största möjliga utsträckning skola användas till grundförbättring
av vägarna.

Skulle jag se saken i egenskap av skattedragare i vägdistriktet skulle mina
personliga intressen otvivelaktigt sammanfalla med reservanternas. Reservanterna
vilja ju få så stor del av bilskattemedlen som möjligt till underhållet av
vägarna. Jag bor i länets slätare bygder, där vägarna äro omlagda och breda
och av beskaffenhet att kunna betecknas såsom fullgoda bilvägar. Där föreligger
icke behovet av omläggning och förbättring av de befintliga vägarna så
trängande som i länets periferi, där det bokstavligen är synnerligen riskabelt
att fara fram med motorfordon. Där är naturligen behovet av medel för att
förbättra vägarna mycket mera trängande än i de delar av länet, där de rakaste
och bästa vägarna äro tillfinnandes.

Om vi lägga om förslaget på sätt reservanterna vilja, nämligen så att man
höjer bidraget från bilskattemedlen till vägunderhållet till 30 %, och det som
återstår sedan fördelas på sätt, som förut har skett, komma ju de, som bo i de
distrikt, som ha de bäst underhållna vägarna att få till godo ett högre bidrag
för detta underhåll. Men därmed minskas också medeltillgången och de i väghänseende
sämre lottade vägdistriktens utsikter att få medel till vägomläggningar.

Riksdagen fattade ju under förra året beslut om att bidraget från bilskattemedlen
till underhållskostnaderna skulle höjas. Då man nu icke kan tillbakavisa
påståendet om riktigheten av sättet för dessa medels fördelning, och då
dessutom någon sådan fördelning ännu icke hunnit utföras i praktiken någon
enda gång, tycker jag, att det ligger rim och reson i att icke gå så brådstörtat
fram, att man ändrar ett beslut redan vid riksdag, som följer omedelbart
efter den riksdag, då beslutet fattades. Därför synes det mig, som om
utskottets ståndpunkt i närvarande stund låter bäst försvara sig. Om jag ser
länet som en enhet i fråga om vägnätets tillgodoseende, måste jag också finna,
att det för närvarande är rättvisast att ställa den större delen av medlen till
disposition för vägomläggningar och vägförbättringar.

Dessa äro de grundsynpunkter, som varit vägledande för mig, då jag anslutit
mig till utskottsmajoritetens ståndpunkt, och då jag är övertygad om att

Onsdagen den 14 mars. 27

denna ståndpunkt är fullt försvarbar och bärkraftig, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! För det första ber jag att få

konstatera, att herr förste vice talmannen medgav, att jag hade rätt på ett
par tre punkter i vad jag förut yttrat, och det var ju alltid glädjande att
höra. Hur han sedan med fullföljande av mina premisser kunde komma till de
slutsatser, som han kom fram till, förstår jag däremot icke, men jag intresserar
mig emellertid icke så förskräckligt mycket för den saken.

Till herr Jeppsson skulle jag sedan vilja säga, att ett hörfel från min sida
ju är möjligt, men jag skall be att få titta på stenogrammet först, ty hans
ordval var sådant att det bibragte mig den uppfattningen, att det var nödvändigt
för mig att läsa upp, vad som stod nederst på sidan 30 i sjätte huvudtiteln.

Jag vet icke, om jag har kammaren med mig, men jag tror, att jag vågar
säga, att herr Lindman blivit ganska revolutionär på sista tiden. Jag minnes
den tiden, då vi hade att emotse propositioner från herr Lindmans sida. Då
använde man ofta såsom ett mycket starkt skäl mot ändring av förut fattat
beslut — det har man också gjort senare och även i år från den folkfrisinnade
regeringens sida — att man icke hade prövat vad fjolårets beslut resulterat i. I
år säger herr Lindman med en flott gest, att det gör ingenting. Vi kunna
göra ändringar ändå, fastän vi icke veta hur verkningarna av ett fjolårs beslut
kunna komma att te sig.

Herr Kristensson framhöll i sitt yttrande vissa synpunkter i fråga om de
nya vägarna. Jag skall emellertid inskränka mig till att nämna, att vi på sidan
15 i utskottets utlåtande, tagit som jag hoppas, åtminstone en motionär ur
hans villfarelse. Denne motionär trodde, att dessa skattemedel skulle räcka
till för åstadkommande av nya vägar. Jag tror nästan att herrarna ha blivit
fascinerade av den stora summan, 19,800,000, då herrarna tro, att den skall
kunna räcka till praktiskt taget allting i fråga om vägar. Jag får icke en
sådan matematik att gå ihop. Jag vidhåller, att i den mån vi öka procentsatsen
till underhållskostnaderna, måste det på samma gång bli mindre över
till nödvändiga vägförbättringar. Jag framhöll, att man förra året i ett stort
antal län icke kunde få hälften ens av vad man begärde hjälp till vägförbättringar
och vägomläggningar. Jag behöver icke upprepa det.

Vad som förekommit, herr talman, har styrkt mig ännu mer i min övertygelse,
att jag står på den sidan, som står på verklighetens grund, och som
har de synpunkter, som göra sig gällande för nuet och framtiden.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Jeppsson sade att enligt hans meningså
skulle, om man höjde statsbidraget för underhåll, skatten minskas, under
det den skulle ökas om man hade höga bidrag till vägförbättringar. Ja, så blir
fallet, om man, som herr Jeppsson tycks förutsätta, verkställer permanentbeläggning
av vägarna i onödan. Men gör man icke det utan endast verkställer
permanentbeläggningar, där sådant är nödvändigt, blir förhållandet tvärtemot,
vad han tänkte sig.

Herr förste vice talmannen säger, att frågan blir, om man skall höja skatten
för att kunna åstadkomma permanentbeläggningar eller om man skall genom
höga statsbidrag till vägunderhåll hålla skatten nere. Han glömmer att det
finnes vägar som ej äro hårdbelagda, där underhållskostnaderna bliva så höga,
att permanent beläggning, nödvändigtvis måste verkställas, och då blir ju resultatet
raka motsatsen till vad herr förste vice talmannen tänkte sig.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 17.

Ang.

förbättring och
underhåll av
vissa vägar
för automobiltrafik.

(Forts.)

Nr 17. 28

Onsdagen den 14 mars.

... , Herr Lindman: Herr talman! Det är kanske onödigt att bemöta herr

underhåll av Hristenssons i Göteborg erinran beträffande medlen till nya vägar, ty den
vissa vägar saken är ju i alla fall alldeles klar. Åtminstone sedan vi nu ha behandlat
för automobil- detta statsutskottsbetänkande, veta vi ju alla vilken skillnad det är mellan
trafik. att använda pengar till nya vägar, d. v. s. sådana vägar, som förut icke funnits

(Forts.) till Qgjj att underhålla eller förbättra förutvarande vägar. Men denna för bättring

av förutvarande vägar innebär, det känner ju var och en till, som
har någon. kunskap om förhållandena på landet, i själva verket ofta nog en
nyanläggning av vägar. I alla fall är det så, att en gammal väg härigenom
ofta blir så gott som ny, även om den icke i hela sin sträckning blir att anse
såsom en ny väg. Den blir, som sagt, åtminstone delvis ny. Nya vägar tillkomma
ju för övrigt ofta på detta sätt.

Jag har velat framhålla detta, då jag icke har velat låta stå oemotsagt påståendet,
att jag icke känner till förhållandena. Jag tror, att herr Kristenssons
i Göteborg invändning var skäligen onödig.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Har jag missförstått
herr Kristensson i Göteborg eller har han icke klar för sig frågans innebörd.
Det är ju alldeles tydligt, att det icke är fråga om att vägdistrikten skola få
vissa procent av bilskattemedlen, utan att de skola av bilskattemedlen få sig
tilldelade viss procent av vägunderhållskostnaderna. Det är klart, att det
blir till stor fördel för ett väghållningsdistrikt, som har stora underhållskostnader,
om. det får en viss procent av dessa ersatta. De mest betungade
väghållningsdistrikten få sålunda en högre andel av bilskattemedlen till hjälp
för att täcka kostnaderna för underhållet. En fullständig utjämning vore
det naturligtvis om 80 % av vägunderhållskostnaderna bleve täckta på detta
sätt. Ty detta procenttal motsvarar väl ungefär biltrafikens andel i vägarnas
förslitning.

Herr Kristensson i Göteborg envisades att påstå, att det betyder ingenting,
om vi besluta i år eller nästa år i den här saken. Men jag skall be att få återupprepa^
för honom, vad jag förut sagt, nämligen att vägstämmorna enligt lag
skola hållas i augusti månad. Då skall man besluta om den skatt, som skall
utgå för kommande året. Det är klart, att man, om man vet att 30 % av bilskattemedlen
få användas till underhållskostnaderna, kommer att besluta en
utdebitering av en lägre skatt, än om man bara får 20 % för detta ändamål.

Så säger herr Kristensson vidare, att man nu icke vet verkningarna av fjolarets
beslut. Ja, mina herrar, det är ju tydligt och klart, att om vägdistrikten
få till sin disposition ett större belopp så blir skatten lägre. Sedan skall
jag be att fa erinra herrarna, d. v. s. de av herrarna, som icke haft känning
av vägskatten, om att vägskatten är en synnerligen hög skatt. Den kan för
jordbruksfastigheter gå upp till fem gånger bevillningen och till och med högre.
Eör andra skattedragare pa landsbygden kan den uppgå till åtminstone två
gånger bevillningen. Det är således en hög skatt. År det då skäl att höja
skatten och öka skattebördan för dem, som kanhända ha det svårast, när det
gäller att betala sin skatt, bara för att man i hastigare takt skall kunna utföra
vägförbättringar?

Herr Carlsson-Frosterud talade om ett samtal, som han haft med sin landssekreterare.
Denne landssekreterare vet antagligen icke vad vägskatt vill säga,
då han icke själv har fått betala dylik skatt. Om han hade fått känna på,
uet svider, när man skall betala en vägskatt på två gånger bevillningen,
hade han nog haft en annan uppfattning i den här frågan.

Onsdagen den 14 mars.

29 Nr 17.

Ja, herr talman, jag tycker att allting talar för att det är orimligt att höja Anp.
en skatt, som redan trycker så hårt på vårt folk. Det är icke någon enskild ^underhåll a^v
klass utan hela landsbygdens befolkning, som drabbas av densamma. Det är vissa vägar
orimligt att höja skatten, bara för att man icke tror sig veta hur fjolårets för automobilbeslut
skall komma att verka. Till och med ett barn kan förstå en så enkel trafik.

sak. (Forts.)

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Blott några få ord till. När man
hör herr Kristensson i Göteborg i den här frågan, bör man icke glömma, att han
är mantalsskriven i en stad. Hade han varit mantalsskriven på landet och
känt till landsbygdens förhållanden tror jag, att han skulle haft en annan
uppfattning.

Herr Anderson i Råstock förvånade sig här nyss över att det kunde fattas
ett sådant beslut, som förlidet års riksdag fattade i denna fråga. Jag vill
fråga honom, om han verkligen tycker, att det var en dag för tidigt, att man
gick in för ett sådant beslut, när man haft en sådan orättvis beskattningsgrund
i detta hänseende ända sedan väglagens tillkomst 1891. Vi lantbrukare ha
ju intill sistlidna års riksdags beslut fått betala vägskatt efter en skattegrund,
som inneburit att vi fått betala fem gånger så mycket, som andra inkomsttagare.
En liten ^bonde har fått betala fem gånger så mycket, som herr Anderson
i Råstock fått göra för motsvarande inkomst.

Herr Paulsen var inne på frågan om permanentbeläggning av vägarna, och
han var bekymrad för att, om man skulle följa reservanternas förslag, det icke
skulle bli så mycket bidrag över, att man kunde fortsätta med denna permanentbeläggning.
Jag tror för min del icke, att det i detta fall inverkar
så mycket. Jag tror, att det blir bidrag över även därtill. Nu får i alla fall
enligt min uppfattning icke den frågan vara avgörande. Ty det är ju så, att
dessa permanenta beläggningar endast, kan man säga, avse mindre vägbitar
i Skåne och i Stockholms närhet, men den fråga, som vi nu behandla är av helt
annat och betydligt större intresse. Denna fråga gäller hela det svenska vägnätet,
och. det är av den anledningen, herr talman, som jag fortfarande ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Gentemot den siste ärade talaren
vill jag säga, att när det gäller att fatta ståndpunkt till denna fråga är
den omständigheten, att man är mantalsskriven i stad eller på landet, knappast
av någon betydelse.

Då statsutskottets fjärde avdelning behandlade denna fråga, fanns där en
man, som jag för min del hyser det allra största förtroende för, och jag är
säker på att den föregående ärade talaren och hans partikamrater också göra
det. Denna man var herr Johansson i Fredrikslund, och han var principiellt
för en höjning på sätt reservanterna föreslagit, men han ansåg sig inför de
starka sakskäl, som här förelågo, och som bland annat också utvecklats av herr
kommunikationsministern, icke kunna vid årets riksdag vidhålla denna sin
uppfattning. Han är, tror jag, vägstyrelsens ordförande i sin hembygd och
gammal vägkarl och känner förhållandena fullt ut så bra, som den föregående
ärade talaren och kanske ännu bättre.

Till herr förste vice talmannen skulle jag vilja säga, att jag vet verkligen,
vad jag talar om i detta fall. Det är alldeles givet, att om man har mindre
att utdela till betryckta vägdistrikt, så få de också mindre hjälp. Det är
just, vad som kommer att inträffa, om man minskar länets vägfonder allt för

Nr 17. 30

Onsdagen den 14 mars.

Ang. mycket och går på den bog, som herr förste vice talmannen föreslår, att man
av s^u^e in på. Det är icke riktigt att tala om, att det blir höjda skatter,
vissa vägar 0ln ffå den ena vägen och att det blir mindre skatter, om vi gå den andra
för automobil- vägen. Det kan hända, att det blir höjda skatter, om man icke vidtager vägtrafik.
förbättringar, ty då blir det dyrare underhåll. Då vägarna äro förbättrade,

(Forts.) blir underhållet billigare, och då blir det också billigare skatt. Man bör vara

försiktigare med det där talet, än man hittills har varit. Det är icke så, att
man så att säga kan draga en linjal över hela landets vägnät och säga, att så
och så verka bestämmelserna, ty det göra de icke.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Paulsen: Jag vill säga herr Bengtsson i Kullen, att Kungl. Maj:t redan
har varit inne på frågan att minska statsbidraget till permanentbeläggningar
från två tredjedelar till hälften. När förhållandena äro sådana, att man,
redan innan den förhöjning av bidraget till vägunderhållet, som förut beslutats,
kommit till stånd, är inne på den vägen, fruktar jag, att man ganska
snart kommer fram till en sänkning från två tredjedelar till hälften, när det
gäller statsbidraget till permanentbeläggning av vägarna, och då omöjliggöres
ju all permanentbeläggnig för framtiden.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen till en början
framställd proposition på bifall till vad utskottet under I) a)—c) hemställt
fattade kammaren beslut i enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen propositioner beträffande I) d), nämligen dels
på bifall till utskottets hemställan i denna del, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till herr Bergqvists m. fl. ovanberörda reservation; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Votering begärdes likväl av herr Jeppsson, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 17
I) d) av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Bergqvist m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Herr talmannen meddelade, att herr Johanson i Hallagården jämte 23 av
kammarens ledamöter framställt skriftlig begäran om voteringens verkställande
medelst namnupprop, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser
samt voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, omröstning
medelst namnupprop nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 82 ja och
98 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså med avslag å utskottets hemställan i förevarande del
bifallit den vid punkten 17 av herr Bergqvist m. fl. fogade reservationen.

Onsdagen den 14 mars.

31 Nr 17.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:

Ang.

förbättring och
underhall av

	Ja	v ■ 1 Av-Nt-> 1 står
Herr Förste Vice Talmannen......		1
» Andre Vice Talmannen......		1 i

vissa vägar
för autorrwbiltrafik.

(Forts.)

Stockholm* stad.

Herr Lindman............

» Lindqvist i Stockholm......

» Löfgren i Stockholm.......

» Hagman.............

» Eriksson i Stockholm .......

» Hansson i Stockholm.......

» Nyländer............

» Johanson i Stockholm......

» Holmström i Stockholm ...*..

Fru östlund.............

Fröken Wellin............

Herr Forssell.............

» Carlsson i Stockholm.......

» Holmdahl............

» Järte..............

Fru Wessman.............

Stockholms län.

Herr Söderberg............

» Karlsson i Vätö.........

» Andersson i Igelboda.......

» Andersson i Tungelsta......

» Bernström............

» Oliristenson i Södertälje......

» La urin.............

» Mosesson............

»> A hl...............

Fru Ekberg.............

Uppsala län.

Herr Borg..............

» Sjölander............

)> Olsson i Golvvasta........

>> Björnberg............

» Lundquist i Baggarbo......

Södermanlands län.

Herr Johansson i Uppmälby......

» Olsson i Ramsta.........

» Schill..............

» Laurén .............

» Andersson i Katrineholm.....

» Jonsson i Eskilstuna.......

» Lundkvist i Eskilstuna......

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Nr 17. 32

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

f örbättring och
underhåll av
vissa vägar
för automobiltrafik.

(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Östergötlands län.
Herr	af Ekenstam...........			i
»	Pettersson i Bjälbo........
»	Sjögren.............	1
»	Johansson i Arkösund......	1
»	Karlsson i Vadstena.......			i
»	Olsson i Rimforsa........		1
»	Björkman............
»	Ericson i Boxholm........
»	Ward..............			i
i>	Holmberg............	1
»	Anderson i Linköping......		1
»	Jonsson i Risinge........		1
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna ......		1
»	Hamrin.............	1
»	Carlström............		1
»	Fast..............	1
»	Petersson i Broaryd.......		1
»	Svensson i Högsjöhult......			i
»	Lilliecreutz...........		1
»	Andersson i Löbbo........	1
»	Göranson ............		1
	Kronobergs län.
Herr	Magnusson i Tumhult......		1
»	Olsson i Blädinge........		l
»	Svensson i Betingetorp......		1
»	Leo...............	1
>>	Blomquist............	1
»	Svensson i Grönvik.......		1
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar ......	1
»	Olsson i Kalmar.........		1
»	Werner.............			i
»	Gustafson i Vimmerby......
»	Johansson i Krogstorp......
>>	Olsson i Högby.........		1
»	Heiding.............		1
»	Wirsell.............		1
»	Johnsson i Kalmar .......	1
	Gotlands län.
Herr	Gardell i Gans.........		1
»	Svedman............		1
»	Gardell i Stenstu.........		1

Onsdagen den 14 mars.

33 Nr 17.

	Ja |	Nej	Av-står j
Blekinge län.
Herr Jönsson i Boa .........			i
» Törnkvist i Karlskrona...... i) Kloo..............		1
» Jeppsson ............ » Holmgren............ » Adler..............		l l
Kristianstads län.
Herr Bengtsson i Norup........		1
» Borggren ............ » Persson i Fritorp........	1	1
» Björklund............	1		:
» Björk..............	1
» Isacsson............. » Hammarlund..........	1	1
Malmö m. fl. städer.
1 Herr Rydén.............	1		j
» Winkler............. » Lovén ..............	1	1
» Jensen .............	1
» Engberg............. » Lindskog............	1	1
» Weibull . . . .......... » Bergström i Hälsingborg.....		1
Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge.......		1
» Olsson i Kullenbergstorp .... » Sköld.............	1	1
» Andersson i Höör.......	1
» Törnkvist i Bjuv........	1
» Paulsen............ » Fjellman...........	1	1
» Månsson i Erlandsro......		i 1
» Nilsson i Hörby........		1
Fru Nordgren........... Herr Carlsson i Ystad .......	1
Hallands län.
Herr Henrikson .......		1
» Lindqvist i Halmstad.....	1
» Johansson i Brånalt...... » Andersson i Falkenberg..... » Larson i Tönnersa.......	1	1
Fru Hegardt......		1
Göteborgs stad.		1
Herr Röing ............	1
1 » Kristensson i Göteborg.....	i

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 17.

Ang.

förbättring och
underhåll av
vissa vägar
för automobiltrafik.

(Forts.)

3

Nr 17. 34

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

förbättring och
underhåll av
vissa vägar
för automobiltrafik.

(Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Sjöström............	1
» Thore..............		1
» Pehrsson i Göteborg....... » Hedvall.............	1	1
>> Höglund............	1
Fru Thiiring ............ Herr Almquist............	1	1
Göteborgs och Bohus län.
Herr Andersson i Grimbo.......		1
» Olsson i Broberg.........		1
» Olsson i Berg..........		1
» Osberg.............		1
» Carlson i Mölndal........ » Wallerius............	1	1
» Brännberg............ '') Mårtenson............	1		i
Älvsborgs län.
Herr Hallén.............
i> Danielsson............		1
» Gustafson i Kasenberg...... » Lindgren............		1
» Hansson i Trollhättan...... » Olsson i Mellerud........ » Alströmer............ » Ryberg.............	1	1	i i
» Leffler.............		1
» Johansson i Yäby........ » Petersson i Lerbäcksbyn.....		1
» Weijne.............			i
Skaraborgs län.
1 Herr Bengtsson i Kullen........		1
» Magnusson i Skövde....... » Bäcklund............	1
» Johanson i Hallagården......		1
» Vahlstedt............ » Lundén.............		1
» Anderson i Storegården...... » Bodén............. >> Hedin..............		1
Värmlands län.
Herr Jansson i Edsbäcken.......
» Carlsson-Frosterud........	11
» Andersson i Prästbol....... » Ros...............	1	1
» Norling.............1	1 1		!

Onsdagen den 14 mars.

35 Nr 17.

	Ja	Nej	Av- står
Herr Norsell.............	1
» Spångberg ............		i
» Björlmg.............		i
» Eriksson i Västbro........		i
» Morfeldt.............	1
Örebro län.
Herr Uddenberg...........	1
» Anderson i Råstock.......	1
» Nilsson i Örebro.........	1
| » Ödström............		i
» Ljunggren............
» öhman.............	1
» Lundgren............		i
» Persson i Falla.........		i
1 » Mogård.............	1
Västmanlands län.
Herr Larsson i Västerås........	1
» Lorichs.............		i
» Pettersson i Köping.......			1
» Eklund.............	1
» Olovson i Västerås........	1
» Olsson i Broddbo........		i
Kopparbergs län.
Herr Jansson i Falun.........	1
» Olsson i Mora .........
» Andersson i Rasjön.......		i
» Pettersson i Hällbacken.....
» Andersson i Ovanmyra......		i
»> Englund.............	1
» Sundström............	1
» Smedh.............			1
» Aronsson............		i
Gävleborgs län.
Herr Månsson i Furuvik........	1
» Sävström............	1
» Bindley.............	1
» Olsson i Hov..........		i
» Johansson i Kälkebo.......		i
» Granath.............	1
» Johansson i Edsbyn.......		i
» Olsson i Gävle..........	1
» Holmström i Gävle........		i
» Herou..............		i
» Högström............	1

Ang.

förbättring och
underhåll av
vissa vägar
för autornobiltrafik.

(Forts.)

Nr 17. 36

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

förbättring och
underhåll av
vissa vägar
för automobiltrafik.

(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Västernorrlands län.
Herr	Öberg..............		1
»	Johansson i Sollefteå.......	1
»	Bergström i Bäckland......		1
»	Lagerkwist...........	1
»	Strindlund............		1
»	Västberg............	1
»	Molander............	1
»	Rudén .............		1
»	Frost ..............			1
»	Berg..............	1
	Jämtlands län.
Herr Olofsson i Digernäs.......
»	Hedlund i Östersund.......			i
»	Hedlund i Häste.........
»	Persson i Trången........		1
»	Olsson i Rödningsberg......		1	1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund............	1
»	Bäckström............		1
»	Wikström............		1
»	Brännström...........		1
»	Lindmark............		1
»	Lindberg............	1
»	Sandberg ............		1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............		1
»	Nilsson i Antnäs.........		1
»	Lövgren i Nyborg........			i
»	Dahlén.............		1
»	Samuelsson...........		1	:
»	Hedström............		1
»	Grapenson............		1
	Summa.	82	98	15

Slutligen blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets liemstäl
lan under II) av kammaren bifallen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhand
lingar.

Punkterna 18—23.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

:)7

Nr 17.

Onsdagen den 14 mars.

Vid liiirpå skedd föredragning av punkten 25, angående anslag till statens

byggnaden vid
Byxelkrok.

fiskehamnar, begärdes ordet av

Herr Olsson i Högby, som yttrade: Herr talman! Som synes bär jag rö rande

denna punkt avlämnat en motion, som avser statsanslag till byggande
av Byxelkroks hamn. Frågan om byggande av Byxelkroks hamn är en mycket
gammal fråga, som riksdagen känner till. Hamnen har varit upptagen
under gruppen I av fiskehamnar, men dess byggande har av olika skäl blivit
uppskjutet. Jag skall bara några få minuter ta kammarens tid i anspråk för
att relatera frågans gång.

Det första förslaget avsåg en hamnbyggnad för en kostnad av 600,000 ä

700.000 kronor. Sedan blev detta förslag av fiskehamn ssakkunniga nedp
ruta t till 529,000 kronor med villkor att kommunen och landstinget skulle
bidraga med 15 procent av denna kostnad. Böda kommun, som det närmast
gäller, ansåg en hamnbyggnad enligt denna förminskade plan icke vara
lämplig ur sjöfartssynpunkt utan påyrkade, att det stora förslaget skulle följas,
och Böda kommun var i så fall villig att bidraga med 50,000 kronor.
Jag vill peka på detta för att framhålla det intresse, som en liten landskommun
med 1,600 å 1,700 invånare och ett antal bevillningskronor av omkring

3.000 visat för denna hamn. Detta förslag bifölls dock icke, ej heller gick
landstinget med på att anslå det resterande beloppet av de 15 procenten.
Sedermera har på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens initiativ gjorts upp ett
nytt förslag, som skulle stanna vid endast halva denna kostnad eller 264,000
kronor. Detta förslag har tillstyrkts av samtliga myndigheter, och även de
kommunala myndigheterna, särskilt i Böda kommun, ha varit tillfredsställda
därmed, enär hamnen är lagd efter en helt annan plan, som fiskarbefolkningen
och de som idka sjöfart på orten äro belåtna med. För egen del tillmäter jag
stor betydelse åt uttalandena av dessa fiskare och dessa skutskeppare och
ångbåtsskeppare in. fl. Ty många av dem ha ett helt livs erfarenhet av hur
det egentligen bör vara med hamnen där på orten.

Nu har ju, trots att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptagit Byxelkrok
som en av de hamnar, som skulle byggas i den ordning, som förut beslutats,
Kungl. Maj:t likväl icke ansett sig för närvarande böra taga ställning till
denna fråga, såsom det heter i statsverkspropositionen. Såsom ölänning tycker
jag för min del, att det hade varit hög tid, att Kungl. Maj:t hade tagit
ställning till frågan. Ty denna hamn har en avsevärt stor betydelse för den
närmaste orten och inte bara för denna utan även för fiskarna på fastlandssidan.
När de idka sitt fiske i Kalmarsund och norr om Öland, som de
i ganska stor utsträckning göra, med de farkoster, som stå fiskarna till
buds, så ligger denna hamn mycket väl till för dem. De kunna där söka
skydd, då så erfordras, och de kunna ligga där över nätterna o. s. v. Jag
vill inte påstå, att hamnen kommer att få någon kolossalt stor betydelse som
handelshamn, men för ortsbefolkningen har den även på detta område ganska
stor betydelse. Det är så, att på sommaren brukar en passagerarbåt gå dit
4 dagar i veckan, när det går att angöra hamnen. Men utan skydd, som den
nu är, kan det hända att det går både en och två veckor, utan att den kan
anlöpas. Detta är naturligtvis en av anledningarna till att ortsbefolkningen
är mycket angelägen om att denna hamn skall komma till stånd. Det inses
lätt, att dessa fattiga kommuner — det rör sig om 2 eller 3 kommuner, som
möjligen skulle kunna bidraga — inte själva kunna åstadkomma en så dyrbar
hamnanläggning som denna.

Nu har ju utskottet avfärdat denna motion med en mycket välvillig motivering,
och jag skall be att särskilt få trycka på utskottets uttalanden i
den delen och ytterligare adressera dem till Kungl. Maj:t. Jag hoppas, att

Nr 17. 38

Onsdagen den 14 mars.

Ang. hamnbyggnaden
vid
Byxelkrolc.
(Forts.)

de ma lända till resultat, sa att nästa ar förslag till byggande av denna, ha
kommer upp statsverkspropositionen och medel äskas för ändamålet. Jag
skall bo ciitt f<i relatera, hurudana förhallandena äro där på orten. Det är
sa, att befolkningen huvudsakligen består av småbrukare men även av personer,
som icke hava något jordbruk utan livnära sig med skogsbruk på vintern
och med fiske på sommaren. Det är därför klart, att det är av stor betydelse,
om fisket genom denna hamnanläggning blir upphjälpt, särskilt nu
sedan man under de senaste åren skaffat sig en stor mängd dyrbara fiskredskap,
bland annat ett 40-tal ålbottengarn, vilket man gjort just med tanke
pa att denna hamn skulle komma till stånd, så att man skulle få lättare både
att bevara små batar och få avsättning för sin fisk.

j hoppas, att Kungl. Maj:t tar detta i betraktande och tar hänsyn

därtill samt Damlägger proposition i saken nästa år, och jag skall alltså inte
framställa nagot yrkande om bifall till motionen.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen, som under herr Olssons i Högby
förande atertagit ledningen av förhandlingarna, framställt proposition i ämnet,
biiöll kammaren utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 26—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Lades till handlingarna.

Punkterna 33—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkterna 39—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Punkterna 44—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52 och 53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 14 mars.

39

Nr 17.

Punkten 54, angående bidrag till utgivande genom Svenska brandkårernas
riksförbund av »Tidskrift för landsbygdens brandväsen».

Uti punkten 56 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att som bidrag till utgivande genom Svenska brandkårernas riksförbund
av »Tidskrift för landsbygdens brandväsen» för budgetåret 1928 1929 anvi sa

ett extra anslag av 1,000 kronor.

A tig. anslag
till Svenska
brandkårernas
riksförbund.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. //. väckt motion, nr 25, däri
föreslagits att riksdagen måtte till Svenska brandkårernas riksförbund bevilja
för budgetåret 1928—1929 ett extra anslag av 10,000 kronor såsom bidrag till
förbundets verksamhet.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen, med avslag å ovanberörda
motion i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, måtte bifalla Kungl.
Majits framställning i ämnet.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Kvarnzelius och
Bengtsson i Norup förklarat sig anse. att utskottet bort tillstyrka bifall till
den i ämnet väckta motionen.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman''. Vid behandlingen av

detta ärende inom statsutskottet anmälde jag min anslutning till den reservation.
, som avgivits av utskottets ordförande landshövding Kvarnzelius samt
herr Bengtsson i Norup. Men genom förbiseende — antagligen från mm sida
_har anteckning därom icke kommit att bli gjord. Jag ber därför att nu fa

rätta detta missförstånd. . r..

Vad sedan själva saken beträffar, så är det ju sa, att Kungl. Maj .t har föreslagit
riksdagen att som bidrag till utgivande genom Svenska brandkarernas
riksförbund av »Tidskrift för landsbygdens brandväsen» för budgetaret 1928—
1929 anvisa ett extra anslag av 1,000 kronor. Detta förslag är föranlett av en
framställning, som gjorts av brandkårernas riksförbund. Förbundet har under
år 1927 undergått en omorganisation, och för att kunna verkställa denna
omorgaisation har förbundet ansett sig behöva ett statsanslag. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att till förbundet äro anslutna icke mindre än 323 brandkårer.
Det är således tydligt, att förbundet omfattas med stort intresse. Eu
har emellertid Kungl. Maj:t avvisat framställningen om anslag till förbundet
utöver det ovannämnda bidraget till förbundets tidskrift, men förbundets framställning
har såsom motion upptagits av fyra landshövdingar, däribland landshövdingen
i Kristiantad herr J. Nilsson som huvudmotionär. Det är alldeles
uppenbart, att en sak av denna betydelse är förtjänt av uppmuntran från det
allmännas sida. Det är visserligen sant, som det säges, att om brandskada
uppkommer, så träffar den i första hand enskilda, och att detta således i första
rummet är att anse såsom en privatekonomisk angelägenhet. Men då betydande
värden och ibland stora kulturvärden bli förstörda, måste det dock vara
även en statens angelägenhet att bidraga till att såvitt möjligt åvägabringa
skydd mot dessa risker. Det är därför av stor betydelse att förbundet erhaller
möjlighet att fullfölja sin verksamhet, och man hade haft anledning förmoda,
att statsutskottet skulle visa större förståelse för denna sak, än som nu
varit förhållandet. .

Såsom saken nu ligger till, anser jag det knappast vara tjänligt att lör
mycket orda därom, men jag anser mig dock, herr talman, pliktig att yrka

>’r 17.

40

Onsdagen den 14 mars.

till Svenska .^ a Jl reservationen, och jag hoppas, att kammaren vill skänka densamma.

brandkårernas Sitt stöd.
riksförbund.

(forts.)

Häruti instämde herr Bengtsson i Norup.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är visserligen inte mycket
lönt att erinra om den snö som föll i fjol. Men jag vill dock påminna om att
kl''m,mare^ haJ°5} dagen fick en erinran från herr finansministern om vådan av
att tranga vad Kungl. Maj :t föreslagit. Kammaren har inte brytt sig om detta
Pa en annan punkt i dag, och då kanske den inte anser sig ha skyldighet att
gora det bär heller. Jag förstår ju, att det på vissa håll inte finns någon sammanhållning
om vad Kungl. Maj :t föreslagit. Emellertid vill jag säga, att jag
tror att utskottet haft bärande skäl för den ståndpunkt, utskottet intagit.
Utskottet bär inte velat avslå Kungl. Majrts förslag och inte heller ställa denna
loremng utan anslag. Vi ha tvärtom gått med på Kungl. Maj:ts förslag,
men vi ha ansett, att föreningen i huvudsak borde hålla sig till de existerande
brand! orsakringsmrattmngarna. Och herrarna kunna väl inte komma ifrån,
att det ar ett ganska stort intresse för dessa att se till att det göres vad göras
han itraga om upplysningsverksamhet på detta område. I likhet med herr
andre vice talmannen tror jag inte, att det lönar sig att alltför mycket ingå på
denna lilla sak Jag skall därför inskränka mig till vad jag nu sagt och ber
att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen framställt
propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,

dels ock pa bifall till den i ämnet väckta motionen, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Ang. under- Punkten 55, angående anslag till understödjande av motorförarnas helnykter stödjande

av hetsförbund.
motor förarnas

helnykterhets- _ Kungl. Maj :t hade under punkten 57 av förevarande huvudtitel föreslagit
förbund. riksdagen att till understödjande av motorförarnas helnykterhetsförbund för
budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag av 5,000 kronor, att utgå av
statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Utskottet hemställde, att riksdagen matte till understödjande av motorförarnas
helnykterhetsförbund för budgetaret 1928—1929 anvisa ett extra anslag
av 3,000 kronor, att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel.

A id denna punkt voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Lindblctd, Johan Bernhard Johansson, Clcmcdtson, Ernfors, Anderson
i Rastock, TViklund, Olsson i Rlädmge, Olsson i Kullenbergstorp, K riste
n sson i Göteborg, Nilsson i Örebro och Anderson i Storegården, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa om anvisande för ändamalet av ett extra anslag av

1,000 kronor att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel; samt

av herr Bengtsson i Norup, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr statsrådet Ribbing: Herr talman! Jag beklagar, att chefen för kommunikationsdepartementet
av sjukdom är förhindrad närvara här i dag, och
jag ber att i hans ställe fa säga nagra fa ord pa denna punkt. Det anslag på
•i.OOO kronor, som av Kungl. Maj:t bär begärts, är icke något stort anslag.

Onsdagen den 14 mars.

4, Nr 17.

Delta anslag har ur budgetsynpunkt ett mycket obetydligt intresse, men det
liar en stor betydelse för den verksamhet, som det här är fråga om. Den verksamheten
hör nog till de mera samhällsnyttiga som man över huvud taget
kan tänka sig. Utskottet har talat om, att detta anslag rätteligen borde upptagas
under åttonde huvudtiteln, och hänvisat det dit, ifall det skulle återkomma
ett annat år. Detta kan naturligtvis ha skäl för sig, men just genom
placeringen av anslaget under sjätte huvudtiteln har man velat så tydligt som
möjligt markera vad det här i första hand är fråga om, nämligen om eif
trafiksäkerhetsintresse.

Frågan är icke i första hand en nykterhetsfråga. Den är icke i första hand
ett spörsmål om olika vägar till åstadkommande av nykterhet, utan den är i
första hand en trafiksäkerhetsfråga. Jag föreställer mig, att var och en, som
har erfarenhet av att sitta vid ratten i en bil, har klart för sig, vad nykterheten
har för betydelse vid det precisionsarbete, som det är fråga om vid
bilföring. När nu motorförarna på eget initiativ bildat en organisation för att
bedriva propaganda till förmån för helnykterhet bland deras kamrater, så
förefaller mig detta initiativ från deras sida vara en så vällovlig åtgärd i allmänt
intresse, att det bör uppmuntras genom att man ger ett anslag, något
litet större än det som andra föreningar i liknande läge fått, när de första
gången kommit och begärt understöd. Hur lagstiftningen än må ordnas på
detta område, hur lagstiftningen än ordnas i fråga om nykterheten och i fråga
om motortrafiken, så kommer alltid den verksamhet, som! här utövas för frivillig
avhållsamhet från spritdrycker bland motorförare, att bli till största
nytta och betydelse för oss alla, som färdas på vägar och gator, vare sig vi
åka i egna eller andras bilar, färdas med hästskjuts eller gå till fots.

Jag tror, att kammaren skulle göra en klok och förutseende gärning, om den
ville i fråga om denna punkt bifalla det av Kungl. Maj:t framställda förslaget.

Herr Anderson i Håstock: Herr talman! Först skall jag be att få säga,
att jag blev litet förvånad av den upplysning, som herr statsrådet nyss lämnade,
då herr statsrådet sade, att det var på motorförarnas eget initiativ den
ifrågavarande rörelsen tillkom. Det kan man omöjligen läsa ut ur sjätte huvudtiteln.
Där står det på sidan 137, att motorförarnas helnykterhetsförbund
bildades den 31 juli 1926 på initiativ av deltagare i centralförbundets för
nykterhetsundervisning sjätte allmänna utbildningskurs för ungdomsledare
m. fl. Givetvis är det en bagatell vem som tagit initiativet härvidlag, men jag
har bara velat fästa uppmärksamheten på, att man inte i handlingarna kan
läsa ut, att det förhåller sig så som herr statsrådet upplyste.

I sin framställning begära motorförama 5,000 kronor till understödjande
av förbundets skriftliga upplysningsverksamhet. Den saken återfinnes här.
Anledningen till att jag för min del har reagerat på denna punkt är, att jag
icke lyckats upptäcka ett enda förbund med motsvarighet till detta, som på
en gång har fått ett så stort statsanslag efter ungefär 1 V2 års existens. Sådana
förbund ha fått visa vad de kunnat göra först. Om herrarna hade åttonde
huvudtiteln för i år till hands, skulle herrarna finna, att en så gammal organisation
som järnvägsmännens helnykterhetsförbund åtnjuter ett statsanslag
av blott 1,000 kronor. En annan organisation, som inte heller kan frånkännas
betydelse, polismännens helnykterhetsförbund, har icke heller större anslag än

1,000 kronor.

Jag får återigen upprepa, att vi i dag hava haft känning av, att det icke
är värt att iakttaga gamla konservativa men goda statsutskottsprinciper och
hålla på det rationella, men här är det verkligen på det sättet, att vi tyckt,
att när alla andra organisationer ha fått börja med 1,000 kronor, så skulle
denna också kunna göra det. Detta kan icke få tolkas som ovilja mot nykter -

Ang. understödjande;
av
motor förarnas
hclnykterhetsförbund.

(Forts.)

Nr 17. 42

Onsdagen den 14 mars.

Ang. understödjande
av
motor förarnas
helnykterhelsförbund.

(Forts.)

hetsrörelsen, framför allt icke av clem i kammaren, som hålla på lämpligheten,
att man här skall göra vad man kan, för att man verkligen skall få
fram upplysning. Men jag får dock verkligen lov att reagera litet, om man
vill göra gällande, att chaufförkåren i allmänhet behöver tagas för huvudet
för en stor del av de olyckor som hända. Man skulle nog i stället härvidlag)
kunna hålla sig till de s. k. gentlemannachaufförerna. Jag misstänker starkt,
att dem kommer varken Kungl. Maj :t eller riksdagen åt genom att bevilja
ett anslag till här ifrågavarande förbund, vare sig det sättes till 1,000 kronor,

3,000 kronor eller 5,000 kronor. Det är i stället så, att vår yrkeschaufförkår
har erhållit från många håll och erhåller ännu den dag som är varma vitsord
just för den återhållsamhet chaufförerna iakttaga med avseende å rusdrycksbruket
samlt den punktlighet och noggrannhet de iakttaga i sitt sätt att färdas
fram med den moderna tidens åkdon. Den andra delen av den bilkörande allmänheten
kunde behöva få en liten erinran, men den nås inte på detta sätt.
Jag anser mig stå på fullkomligt säker grund, då jag i överensstämmelse med
gammal statsutskottspraxis — som jag inte förstår hur man här skall kunna
komma ifrån — yrkar på samma bidrag till denna nykterhetsorganisation som
till järnvägsmännens helnykterhetsförbund enligt vad i år av Kungl. Maj:t
föreslagits. Det har icke väckts någon motion på denna punkt om ökning.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till den av herr Lindblad m. fl. vid
punkt 55 avgivna reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Vid behandlingen av den punkt,
där vi senast förut hade diskussion, betygade herr Anderson i Råstock sin villighet
att följa regeringen. Jag hoppas att han vill fortsätta och följa regeringen
på ännu flera punkter, och om han på någon punkt skulle finna det vara
ur allmännyttans synpunkt påkallat att följa regeringen, så måtte det väl vara
på den nu ifrågavarande.

Man har försökt att göra denna fråga till en nykterhetsfråga. Den är emellertid
inte huvudsakligen en sådan. Genom detta anslag avser man att befordra
ordning och säkerhet för den stora allmänheten i landet. Om meningarna
inte kunna vara delade därom, att det är en ordningsfråga, det här gäller, så
kunde man väl hoppas, att även på de håll, där man är motståndare till nykterhetsverksamheten,
man dock skulle vilja vara med om att här giva ett stöd.
Majoriteten i statsutskottet har också insett, att man här bör göra något. Utskottet
har därför kommit med ett medlingsförslag, ett förslag som ligger mellan
Kungl. Maj ds och den Lindbladska reservationen, för vilken herr Anderson
i Råstock gjorde sig till talesman.

Jag tror emellertid, att vi här äro inne på en fråga, som man inte kan lösa
bara genom lagstiftningsåtgärder. All respekt för lagar och författningar,
men det har visat sig vara mycket svårt att i sådana fall, där en motorförare
anhålles av en polisman och av denne uppgives vara berusad, få riktig klarhet
i att så verkligen varit fallet. Den anhållne bestrider bestämt, och läkaren
kan inte med säkerhet avgöra, huruvida denne är överlastad eller inte. Regeringen
menar därför, och jag instämmer med regeringen, att här bör man på
upplysningens väg påverka dessa chaufförer att avstå från spritdrycker, på
grund av att de stå i en mycket ansvarsfull ställning i samhället. Jag vill
säga herr Anderson i Råstock, att det är inte bara chaufförerna själva och de,
som åka med dem, som äro i fara när det kan vara fråga om onykterhet från
förarens sida, utan även de som gå fram på gator och vägar. Den stora allmänheten
är, på grund av den onykterhet, som förekommer bland dem som föra
bilar, ofta utsatt för fara, och det är icke så långt emellan man får se i dagspressen
att än den ene och än den andre blivit överkörd, och oftast är det på
grund av att den, som sitter vid ratten, icke kan behärska sin bil, emedan han

OnsihiKcn (len 1 ■) murs.

4.H Nr K.

förtäirl
ser gång på gång beklaganden. över, all jusiga cliautlörer sitta vid ratten. JNar rnoiorfQra)-),(iS
så ar förhållandet, anser .jag, alt man inte kan använda upplysningsverksam- helnykterhetsi
i., i.!.. „ .i ___c-.--------- ksuit-A tro/! enm h[\r tl r

rtcb (ii luiimiiuanAvv, w ^ .»“n) ----- . Q i ÅT •• 1

heten bland motorförarna bättre än vad som bär är itragasatt. Nu säger ner
Anderson i Rostock, att sä länge järnvägsmännens förbund och polismännens
förbund inte få mer än 1,000 kronor vardera, bör inte detta förbund få mer.
Men den jämförelsen, herr Anderson, lialtar mycket. Ty en sak år, atwokomotivförarna
i allmänhet ha en eldare bredvid sig, som är hemmastadd på området,
och vidare ha de skenorna att följa, och det är tryggare än när en berusad
chaufför slänger sin bil hit och dit till fara för människor, som vi ofta
få se i de dagliga tidningarna. Detta vill man motverka genom att påverka
chaufförerna att bliva nyktra. Därför hälsades med stor tillfredsställelse landet
över, när motorförarnas helnykterhetsförbund bildades 1926, och jag ma erkänna,
att det är en verksamhet, som är värd allt vårt stöd, både det moraliska
i bjygderna och riksdagens stöd i form av anslag för att förbundet skall kunna
hedriva sin upplysningsverksamhet på ett sätt, som verkar i° rätt riktning.

Då man därtill förstår av både regeringens och utskottets hållning, att det
icke varit delade meningar i fråga om att detta anslag skall utgå ur rusdrycksmedelsfonden,
förstår jag icke, att någon i riksdagen kan ha något emot att bevilja
5,000 kronor till detta behjärtansvärda ändamål. Om det gällt ett anslag
till nykterhetsverksamhetens befrämjande, kunde man förstå, att n.ykterhetsmotståndarna
skulle reagera, men jag betonar än en gång. att det är i
första hand en ordningsfråga av den allra största betydelse, och det är ur denna
synpunkt jag varit angelägen att reservera mig till förmån för regeringens
förslag. Skulle det förslaget icke antagas av kammaren, är det helt naturligt,
att .jag kommer att rösta på utskottets förslag som gäller 3,000 kronor
årligen. Men jag skulle förmoda, att om kammaren vill tänka sig in i den verkliga
situationen, både i Stockholms stad men särskilt utom Stockholm, på landsbygden,
bör kammaren icke draga i betänkande att gå med på Kungl. Maj bo
förslag. Då min reservation avser ett bifall till detta förslag, ber jag, herr
talman, att få j^rka bifall till denna.

för hund.
(Forts.)

Herr Herou: Herr talman! Jag kan instämma i att frågan icke är en speeiell
nykterhets fråga, men vilken åsikt man än har om nykterhetssträvandena
i allmänhet, måste varje ansvarskännande medborgare instämma i att utsikten
till att hava onyktra bilförare innebär ett allvarligt riskmoment i samfärdseln
på gator och landsvägar, framför allt på landsvägarna, där lagar och förordningar
bevisligen lätt åsidosättas. Het kan ges otaliga exempel från landsbygden
på motordrullars vanvettiga framfart, och det är uppenbart, att lagstiftningsåtgärder
icke enbart räcka till för att stävja det ofog, som, för all del,
mest tack vare vissa gentlemannachaufförer, förekommer. Man bör därför med
en viss tillfredsställelse se att ett nykterhetsförbund bildats, som tar sikte pa
att skapa en bilföraregrupp, som iakttar de krav. som allmänheten har rätt att
ställa på dem, som framföra motorfordon i allmän trafik. Det är uppenbart,
att överallt, där bilförare, anslutna till detta förbund, finnas att tillgå, där kommer
allmänheten att välja sådana bilförare, och det kommer säkert att ha en
stor och starkt uppfostrande betydelse för de övriga.

När riksdagen brukar bevilja inemot en halv miljon kronor till en sadan rörelse
som den frivilliga skytterörelsen, då förefaller det mig verkligen, som om,
när det genom regeringens förslag har ställts i utsikt, att motorförarnas ^helnykterhetsförbund
skall få ett anslag på 5,000 kronor, det icke föreligger nagra
som helst skäl att anslaget till denna ur trafiksäkerhetssynpunkt nyttiga rörelse
prutas till 3,000 kronor eller i enlighet med vissa reservanters förslag till

1,000 kronor.

Xr 17. 44

Onsdagen den 14 mars.

iödjanteav -Herr An*lerson i Råstock anförde, som jag tror, att vederbörande bruka ha
motorförarnas uträttat något och visat vad de duga till, innan de få så stort anslag som 5,000
helnykterhets- kronor. Men det är alldeles säkert, att om man går till de platser, där avdelforbund.
ningar av förbundet bildats och där medlemmar finnas, så kan man iakttaga,
(Forte.) att det visat sig, att det haft en stor betydelse just för att skapa fram en motorförarkår,
som iakttar vad allmänheten har rätt att fordra av den. När
han sedan vill jämställa detta anslag med det, som utgår till järnvägsmännens
eller till polismännens helnykterhetsförbund, då må jag säga, att det ligger
den stora skillnaden mellan de anslagen och detta, att man har lättare att utöva
kontroll över nämnda yrkesgrupper än man har att komma till rätta med de
missförhållanden, som finnas på detta område.

Jag vill instämma med herr Anderson i Råstock däri, att man kan göra gällande,
att den yrkeskår, som finnes, iakttar bättre ordning i det avseendet än
vissa gentlemannachaufförer, och det kan ligga något av sanning i att man på
denna väg icke kommer åt de s. k. gentlemannachufförerna, men jag tror dock.
att detta förbunds verksamhet även för dem skall få en viss uppfostrande betydelse.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.''

Herr Rydén: Herr talman! Jag skulle vilja hemställa till kammaren att
icke diskutera detta anslag sa mycket. Det är väl ingen som förnekar, att en
rörelse av denna beskaffenhet, särskilt beträffande en yrkesgrupp som motorförarna,
är i hög grad understödjansvärd. Det är icke på den linjen motsättningarna
uppkommit, utan det är så, att statsutskottet, som ju får pröva alla
ärenden efter någorlunda lika grundsyn på dem, har funnit, att det icke föreligger
tillräckliga skäl för att bevilja ett så högt belopp, som Kungl. Maj:t
föreslagit.^ Jag antar, att kammarens ledamöter icke ha med sig huvudtiteln.
Men om_ så är, kan var och en övertyga sig om att det icke finnes en enda
uppgift i Kungl. Maj :ts proposition, som ger vid handen, att det anslagsbelopp
på 5,000 kronor, som begäres, är behövligt. Det finnes — jag har varit med
om att pröva dessa anslag från första gången de kommo in i budgeten —- icke
en enda förening av jämförlig beskaffenhet, som fått ens 500 kronor utan att
man haft en utredning från dess sida, som visat, att den behövt pengarna
och hur den skall använda dem. Här finnes icke någon uppgift om vilka inkomster
förbundet har och vilka omkostnader det har eller vad understödet
kommer att betyda för dess verksamhet. Jag får säga, att ur den synpunkten
har jag aldrig sett ett anslag, som skulle utgå för likartat ändamål, som varit
så slarvigt motiverat som det föreliggande.

Jag tycker, att det är rätt handlat från statsutskottets sida att begränsa anslaget
i år. ^ Det är många, som begära statsanslag, och då har man rätt att
fordra att få se vad pengarna skola användas till, det må vara ett mer eller
mindre behjärtansvärt anslag, men det brister i många fall i fråga om nya anslag.
Därför °är det riktigt att hålla på kravet på att en anslagsfråga bör
vara utredd, så att man vet, vad pengarna skola användas till. Det är naturligtvis
den omständigheten, att utredningen i Kungl. Maj ds föreliggande förslag
är så bristfällig, som gjort, att i statsutskottet en del stannat vid 1,000
kronor eller samma belopp som det anslag, som utgår till järnvägsmännens
helnykterhetsförbund, och samma belopp, som utgår till polismännens helnykterhetsförbund,
under det att en annan grupp inom utskottet tyckt, att man
skulle ga något över vad dessa sammanslutningar ha, på grund av det särskilt
behjärtansvärda ändamål detta förbund tjänar. Då ha vi stannat vid
att förorda 3,000 kronor. Jag är övertygad om att icke någon i statsutskottet
är av annan mening än, att om sammanslutningen kommer och visar, att den
har behov av ett sådant anslag som Kungl. Maj:t begärt och att den gör nytta
för ett sadant belopp, sa är det möjligt att få det anslaget, men saken före -

Onsdagen den 14 mars.

45 K,- 17.

ligger icke på det sättet nu. Och om man skulle bifalla Kungl. Maj:ts förslag, Ang. underskulle
man handla på annat sätt än man handlat i alla andra fall, då det gällt stödjande ar

i n o motor öranias

att prova anslagsfragor. „ i0 . . helnykterhets Vad

beträffar fragan om pa vilken huvudtitel anslaget skali sta, sa iore- förbund.

faller det, efter den upprensning, som gjordes för några år sedan, då man (Korta.)

sammanförde anslag på en huvudtitel som hörde tillsammans, självklart, att
när nu alla anslag av ifrågavarande natur blivit sammanförda på åttonde huvudtiteln
vi äro skyldiga tillse, att också detta kommer dit. Det är icke någon
principiell skillnad mellan anslaget till motorförarnas helnykterhetsförbund
och anslaget till järnvägsmännens helnykterhetsförbund, som står på denna
huvudtitel. Vi se i statsutskottet praktiskt på frågan. Det är onödigt att ha
nykterhetsdebatter varje år på sjätte huvudtiteln. En sådan kommer i regel
på åttonde huvudtiteln, och med hänsyn till debatterna vore det klokt att låta
detta anslag stå tillsammans med övriga nykterhetsanslag. Det är samma
människor, som behandla dem i statsutskottet och riksdagen, och det spelar
därför icke så stor roll ur den synpunkt herr statsrådet framförde.

De 3,000 kronorna äro en kompromiss. Jag skulle vilja hemställa till kammaren,
om det därför är anledning att gå med på någon av ytterlighetslinjerna,
utan det synes mig bättre att följa denna mellanlinje. Då kan anslaget kanske
beviljas utan att det blir för stora strider. Jag för min personliga del har,
som jag förut sagt, den uppfattningen, att om det visar sig, att det behövs och
förbundet gör nytta för ett större belopp än 3,000 kronor, så kommer det att
utan svårighet bli beviljat. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i den föredragna punkten.

Med herr Rydén förenade sig herr andre vice talmannen Nilsson.

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Jag ber att få uttala min

glädje över att regeringen står för åtminstone en enda punkt av dem, som föreslagits
i huvudtiteln och som vållat opposition i utskott och kammare. Här
har t. ex. statsutskottet på en annan punkt höjt regeringens äskande med Va
miljon kronor utan vidare. Men regeringen sade inte ett ord om denna ändring
i finansplanen, som statsutskottet föreslagit. Den förra frågan debatterade
vi i ett par timmar. Då gällde det mycket stora värden, nämligen fördelning
av 20 miljoner kronor. Då teg regeringen. Men i denna lilla struntsak
få vi veta, att det är ytterligt viktigt, att vi följa Kungl. Maj:t. Jag har
endast velat konstatera detta.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Att den halva miljonen gick som
present till landsbygden tror jag icke, att herr Kristensson i Göteborg som
reservant skall skylla på regeringen, ty det är vanligt i debatterna, att reservanterna
i första hand få kläda skott för sin mening. Det är motståndarnas
till utskottsförslaget egen skuld, att de försummat sig med att börja debatten,
och det skola de icke försöka skylla ifrån sig. Vad gäller den andra frågan
vill jag till herr Kirstensson i Göteborg säga, att antingen det blir 20 eller
30 procent i statsbidrag, berör det icke budgeten. Herr Kristensson bör framställa
sina anmärkningar vid ett lämpligare tillfälle än här.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det var herr Bengtssons i Norup
nya princip, som uppkallade mig. Den gick ut på att när det är fråga om en
sak, som icke har betydelse för budgeten, bör icke regeringen intressera sig
för densamma. Det är en ny regeringsprincip, det ber jag att få fastslå till den
kraft och verkan det hava kan.

>''r 17. 46

Onsdagen den 14 mars.

A%>: ^der- överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav proposimotorjörarnLs^°neT
P**1 f :0) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall
helnykterhets- till Kungl. Maj ds framställning i ämnet samt 3 :o) bifall till den av herr Lindförbund.
blad m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
(Forts.) utskottets hemställan.

Punkten 56.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 57 och 58.

Lades till handlingarna.

Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

. nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Eksjö stad;

.nj* 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Norrköpings stad;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Linköpings stad; och

nr 33, i anledning av väckt motion angående ändring i grunderna och sättet
för markegångstaxomas upprättande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Ut ställ ■ast ■ ■ ^ föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande nr 34-,
''^personUr, “ 1 anledning av väckta motioner angående utredning om anställningsförhållansysselsatta
med dena för med städnings- och rengöringsarbete hos statens verk och myndigstädningm.
m. heter på ett stadigvarande sätt sysselsatta personer.
hos statens

verk och I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren, nr 188,
myndigheter. av herr Lindhagen och den andra inom andra kammaren, nr 313, av fru Östlund
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i vad mån hos statens verk och myndigheter personer
vore på ett stadigvarande sätt sysselsatta med städnings- och rengöringsarbete
samt i vilka fall och under vilka förutsättningar dessa borde tillerkännas fast
anställning^ eller åtminstone vissa skäliga med sådan anställning förbundna
förmåner såsom rätt till sjukhjälp, semester och pension.

Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Fru östlund: Herr talman! Det är nu femton år sedan herr Lindhagen

första gången i en motion begärde, att riksdagen skulle tänka på att bereda förbättrad
arbetsanställning och därmed följande förmåner åt den förbisedda och
i alla avseenden sämst ställda personal, som hade att utföra arbete inom sta -

Onsdagen (lön 14 mars.

47 Nr 17.

hos statens
verk och
myndigheter.
(Forts.)

tens verk och myndigheter, städerskorna. Det verkade ju nästan rcrohitiouc- äl

runde: skulle nu städningspersonalen också bli tjänstemän! Det var ju otänk- an*v(lraoMr<
bart, och frågan föll naturligtvis riktigt ordentligt. Under dessa femton år har sysselsatta med
i alla fall riksdagen behandlat denna fråga många gånger om, men den har /kodning m. m.
stupat på svårigheten att lösa den, och det ser nästan ut, som om dessa svårigheter
skulle vara oövervinneliga än i dag, ty det utlåtande, som statsutskottet
avlämnat och som naturligtvis kommer att antagas av kammaren, säger strängt
taget varken ja eller nej till den motion, som vid innevarande års riksdagväckts
i frågan.

Visserligen yrkar utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, men utskottet gör på samma gång så många värdefulla medgivanden,
så avslagsyrkandet är inte på något sätt förkrossande. Frågan vilar
hos Kungl. Maj :t, och där har den vilat i ro de senaste 8—10 åren, och det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder, som befinnas erforderliga,
anser utskottet. När nu utskottet meddelar, att till och med, åtminstone
till någon del, en utredning föreligger, så var det ju en nyhet att vara tacksam
för, men denna utredning omfattar ju endast den arbetsgrupp, som är anställd
inom de centrala ämbetsverken, och svarar inte annat än delvis mot motionen.

Men när riksdagen beslöt att begränsa utredningen till dessa verk, så var det
därför att det skulle vara lättare och för att det skulle gå fortare att kunna
göra något åt frågan.

Det är litet svårt att fatta, att det förslag, som motionärerna framlagt, förefaller.
så svårlöst och bereder vederbörande så mycket bekymmer. I motionen
är begärt, att det måtte utredas, i vad mån, i vilka fall och under vilka förutsättningar
fast anställning eller vissa nämnda förmåner kan beredas personal,
sysselsatt med städningsarbete. Men detta sista alternativ i motionen halkar
man behändigt förbi och stannar vid punkten om den fasta anställningen, som
ingen tycks kunna komma över. Men det är ju föreslaget den största tänkbara
bredd att både utreda och få fram ett förslag. Man kan nämligen läsa ut ur
utskottets utlåtande såväl som från tidigare behandling i riksdagen av denna
fråga, att svårigheten att ordna förhållandena angående städningspersonalen
skulle bero på anställningsvillkoren. Det är nämligen så, att städerskorna äro
anställda i andra hand, någon förste vaktmästare har hand om hela städningsarbetet
och anställer i sin tur den hjälp, som behövs. Det har hittills varit
den tuva som stjälpt hela lasset. Men jag undrar, var det. står skrivet, att dessa,
städerskor ovillkorligen för all framtid böra anställas pa det sätt som hittills
praktiserats, om nu delta är huvudorsaken till, att ingenting kan göras åt
frågan. Det talas också om, när det gäller denna personal, då man vill avfärda
tanken på att bereda den förbättrad ställning, att detta arbete i allmänhet utövas
som bisyssla. Det är ett utomordentligt bekvämt sätt att komma ifran
hela saken, men det är icke alldeles riktigt. Den enda, för vilken detta städningsarbete
är en bisyssla, är just denna förste vaktmästare, eftersom han redan
har en ordinarie anställning. Men för de kvinnliga städerskorna kan arbetet
ej betraktas som bisyssla, enär de, som oftast är fallet,^ icke ha annan
anställning. Nu önskar jag ej alls, att man ovillkorligen måste taga ifrån
förste vaktmästaren den eventuella inkomst han kan ha genom att han har hand
om städningspersonalen. Han kan få fortsätta, men då kan han få särskild
ersättning för detta, utan att behöva ha arbetet på entreprenad. _ Så har det
redan ordnats i många verk, att detta städningsarbete betalas, enligt räkning,
men ej utlämnas på entreprenad. När jag väckte denna motion, har jag för
min del icke ett ögonblick tänkt mig, att alla städerskor, vare sig de ha längre
eller kortare arbetstid, skulle bli ordinarie tjänstemän. Det har väl för övrigt
ingen tänkt, i det fallet tillåter jag mig instämma med utskottet. Men att detta
behöver leda till, att icke en enda förmån kan beredas den personal, som sköter

Nr i 7.

48

Onsdagen den 14 mars.

Ang. fast sitt, om ändå aldrig så enkla, arbete oklanderligt och. till den övriga personaanställning
åt lens och allmänhetens nytta och trevnad, det är ej riktigt och rättvist. Om vi
sysselsatta med Pa den arbetstid dessa städerskor ha från tidiga morgonen — den ena kan

städningm. m. börja kl. 4, andra senare — med kvällsarbete ibland, nattarbete eller söndagshos
statens arbete ibland, så är det säkert en arbetstid, åt vilken många av tjänstemännen
verk och skulle fnysa ganska föraktligt. Det borde värdesättas på ett helt annat sätt
myndigheter. an a^t endast avfärda saken så, som hittills skett.

(lorts.) ^ Det talas 0C]jS^ i utlåtandet om en ofta kort anställningstid. Ja, men de fallen
behöver man ju icke bekymra sig vidare om. I de fall, då anställningstiden
är kort, löser frågan sig själv, ty om man lämnat ett arbete, har man väl ej
längre några anspråk. Däremot säges ej ett ord om dem, som stanna på sin
post år ut och år in.

Utskottets utlåtande utgör ju till största delen ett citat från 1902 års lönekommittés
utredning, men giver en mycket ofullständig och väg bild av rådande
verklighet. Det blir ganska klart, att hela det entreprenadssystem, varom jag
nyss talat, är ett hur-som-helst-system, och att vederbörande verk icke mycket
bekymra sig om, under vilka förhållanden den underordnade grupp av arbeterskor,
om vilken här är fråga, existerar.

Att frågan ej är olöslig, det visar utskottets eget utlåtande, där det säges,
att vid den utredning, som är företagen, har »ett fåtal verk gjort gällande, att
semester och rätt att vid sjukdom få behålla en del av ersättningen ävensom
rätt till ålderdomsunderstöd borde tillerkännas personalen givetvis under förutsättning
av tillräckligt långvarig anställning. Vissa verk ifrågasätta också
lastare anställningsförhållanden. Inom några verk hade dock förekommit, att
viss semester och sjukersättning medgivits vederbörande.»

Det visar sig således, att man i några fall har förstått att göra det bästa
möjliga av nuvarande förhållanden. Och det förefaller då som om, när man fått
några verk att inse, att det finnes möjlighet att ordna förhållandena för denna
personal, det ej bör vara alldeles omöjligt att få andra verk att också göra
detta.

Så säger utskottet eller den citerade löneregleringskommittén, att den anordning,
som hittills tillämpats i avseende å beredande av ålderdomsunderstöd,
icke synes lämna rum för några mer väsentliga erinringar. Ja, det understöd,
som lämnas, utgår alltid, enligt vad jag tror, efter behovsprincipen. Städerskor,
som arbetat i 20—30 år och troget skött sitt arbete för den minsta tänkbara
avlöning, erhålla alltså ett eventuellt understöd, om de ej lyckats på sin
knappa avlöning samla en liten förmögenhet för sin ålderdom. Och detta anser
löneregleringskommittén och även utskottet icke lämna rum för väsentliga erinringar!
Emellertid har jag här ett par utlåtanden från bankoutskottet, både
från åren 1925 och 1926 och även ett, som vi komma att behandla något senare
i dag, i vilka det är fråga om pension för städerskor. En gemensam motivering
i alla dessa utlåtanden är, att »beträffande frågan om beredande av pension
eller understöd åt personer, som stadigvarande varit sysselsatta med städning
och rengöringsarbete hos riksdagens verk», anser bankoutskottet, detta
överensstämmer med en princip, som redan är erkänd. I ett annat utlåtande säges
det, att »det torde få anses fastslaget, att riksdagen numera i princip erkänt det
berättigade i, att understöd lämnas en person, som under en längre tid utfört
dylikt arbete». Men man begränsar sig till riksdagens verk. Jag tillåter mig
fråga, då man erkänt denna princip, när det gäller städerskor, hos riksdagens
verk, varför då ej erkänna principen, när det gäller de städerskor hos statens
verk och myndigheter, om vilka vi motionerat.

Jag kunde kanske få tillägga, att de städerskor — jag har gjort mig underrättad
om detta — om vilka vi motionera, ha en arbetstid av 4—5 timmar om
dagen, och att för en del av dem blir det extra arbete, på söndagarna eller nät -

Onsdagen den 14 inars.

49

ler. Och dessa städerskor i riksdagens verk, där man redan erkänt principen,
ha icke ens så lång arbetsdag.

Emellertid, eftersom det nu genom utskottets utlåtande och utredning befinnes
klart och tydligt, att frågan befinner sig i Kungl. Maj:ts hägn, så komma
åtminstone motionärerna att följa Kungl. Maj:ts åtgöranden i frågan med
det uppriktigaste intresse. Och när nu frågan så många gånger behandlats i riksdagen
och riksdagen redan år 1918 uttalat sin önskan, att saken måtte förarbetas,
och då utredning enligt utskottets uppgift redan föreligger, må det icke
förtänkas oss, att vi vänta något resultat ju förr dess hellre. Det är fattiga
människor, det gäller, och dessa skulle högt uppskatta, om någon rätt även
bleve tillerkänd dem.

Då jag naturligtvis förstår, att det är opraktiskt att komma med något annat
yrkande än det, som utskottet gått in för, och som jag förmodar kommer att
bli kammarens beslut, men å andra sidan icke vill taga tillbaka ett enda. ord
av vad jag uttalat i min motion, ber jag ändå, herr talman, att få yrka bifall
till motionen till den kraft och verkan det hava kan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det skulle nästan vara onödigt
att besvara den ärade talarinnans yttrande, då hon själv tycktes vara
ytterst tveksam, om hon egentligen skulle göra något yrkande eller ej. Men
jag är väl ändå tvungen att yttra några ord i saken.

Det yttrades, att detta utskottsutlåtande icke verkade förkrossande på motionärerna,
och det gläder mig, att det icke gör det, ty så ochevalereskt är dock
icke statsutskottet, att det velat förkrossa kammarens damer, eller ens någon
av dem. Men ännu mindre skulle det falla oss in att förkrossa alla, det vore
för mycket.

Då det vidare yttrats, att vi icke haft något intresse — ty så tyckte jag,
att det lät på talarinnan — för saken, så får jag säga, att det är ovanligt,
att en avstyrkt motion får ett så långt omnämnande och en så stark utredning,
som vi verkligen gjort på den avdelning jag tillhör. Jag beklagar, att
avdelningens ordförande ej är närvarande. Det är han, som borde. svara. Nu
får jag väl göra det. Att vi saknat intresse för denna sak, är icke. riktigt,
ty då hade den avfärdats på några rader. Jag tycker tvärtom, att vi skrivit
för mycket. Det får också medgivas, att det varit omöjligt för avdelningen att
på egen hand göra något och klara upp allt detta mångskiftande, som det
gäller. Det är väl knappast två verk, som ha samma förhållanden med avseende
på städning. Det kunde vi alltså ej göra. Då säger man, att vi borde
påyrkat utredning. Ja, saken är ju utredd, den är klar. den vilar hos Kungl.
Maj :t, och Kungl. Maj :t har haft den gamla löneregleringskommittén att klara
upp det hela. Och talarinnan tycktes icke ha så mycket emot det resultat,
vartill kommittén kommit. Sedan är det fråga om, vad Kungl. Maj :t själv
vill. Motionärerna borde då ha vänt sig till Kungl. Maj :t och icke kommit
denna väg med begäran, att vi i riksdagen skola klara upp saken. Jag kan
ej förstå, vad stort vi skola kunna göra däråt här i riksdagen. Jag tvivlar
verkligen på, att motionärerna själva kunna på rak arm säga, vad de vilja ha
gjort, men jag tror absolut icke, att de kunna säga, hur det skall göras. Då,
lär det väl ej vara rimligt, att man yrkar bifall till en motion, där man ej
är på det klara med, hur saken skall utföras. Att blott skriva till Kungl.
Maj :t ännu en gång, då ärendet nu ligger under utredning, anser jag vara
orimligt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Andra hammarens protokoll 1928■ Nr 17. 4

Nr 17.

Ang. fast
anställning åt
personer,
sysselsatta med
städning m.m.
hos statens
verk och
myndigheter.
(Forts.)

>''r 17. 50

Onsdagen den 14 mars.

Ang. fast
anställning åt
personer,
sysselsatta med
städning m. m.
hos statens
verk och
myndigheter.
(Forts.)

Fru östlund: Herr talman! Jag vet ej, om herr Olsson i Kullenbergstorp
har förstått vår motion eller vad jag här sagt. Men nog tror jag, att det .jämförelsevis
väl framgår av motionen och mitt anförande, att motionärerna veta
vad de vilja, även om vi ej ha rätt eller möjlighet att taga upp en utredning
om hur frågan slutligen bör lösas. Vad vi fäst oss vid, är, att frågan legat
hos Kungl. Maj :t i tio år, och att man ännu ej har fått något livstecken därifrån.
Nu är det fråga, om detta avslagsyrkande, som väl riksdagen kommer
att bifalla, skall tydas så, att man tycker, att frågan kan fördröjas hur länge
som helst hos Kungl. Maj:t. D. v. s. gör ej Kungl. Maj:t något åt densamma,
kan riksdagen intet göra, och då kommer frågan att i evighet gömmas
hos Kungl. Maj:t. Jag har fattat det så, att man har rätt att vända sig till
riksdagen och begära en ny utredning, om resultatet dröjer för länge. Riksdagen
hade måhända ej ännu på länge fått veta något om den gjorda utredningen,
därest ej motionerna blivit väckta. Jag tror således att jag är inne på
rätt väg och har ju nyss sagt, att jag icke ansåg mig ha anledning taga tillbaka
vad jag anfört.

Herr Carlsson-Frosterud: Herr talman! Jag ger motionärerna rätt i, att
utskottets yttrande här icke omfattar allt, vad motionerna omfatta. Motionärerna
ha begärt en utredning angående städerskeförhållandena vid samtliga
statens verk och myndigheter, men utskottets yttrande omfattar endast den
delen av detta problem, som innefattas i 1919 års skrivelse, och riksdagen
inskränkte sig därvid till att begära utredning angående dessa förhållanden i
statsdepartementen. Sålunda måste jag vidkännas, att utskottets yttrande
här icke omfattar allt, vad motionärerna i sin motion i år ha yrkat. Men
utskottet har ju sett saken på det sättet, då det nu är 10 år, sedan riksdagen
skrev till Kungl. Maj :t om utredning i denna begränsade omfattning, som endast
berör statsdepartementen, och Kungl. Maj:t med anledning av denna
skrivelse genom 1902 års löneregleringskommitté verkställt viss utredning, men
sedermera icke något blivit åtgjort från regeringens sida på grund av denna
utredning, att det vore i sakens intresse mindre lämpligt att, innan något
blivit åtgjort inom denna begränsade rayon, avlåta en njr skrivelse med hemställan
om utredning angående det hela. Det skulle kanske kunna innebära,
att man under ett tiotal år framåt icke finge se något resultat vare sig av
skrivelsen eller av motionärernas ansträngningar. För min del har jag sympatiserat
med motionärernas syfte och ansett, att då 10 år förflutit sedan riksdagen
skrev i ämnet, så borde man skriva på nytt, men jag fick ingen anslutning
inom utskottet för denna min synpunkt. I stället har man, efter att i
betänkandet ha lämnat en utförlig redogörelse för vad som är åtgjort i saken,
i dess sista rader framhållit, att frågan vilar hos Kungl. Maj:t. Och riksdagen
såsom sådan kan givetvis icke gå och anställa städerskor, utan det
måste ske genom vederbörande myndigheters åtgärder.'' Då utskottet här
framhållit, att det i varje fall torde ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för att åstadkomma någon rättelse, så har jag
för min del böjt mig för detta. Jag vill till motionärerna säga, att om det
vore jag, som vore motionär i denna fråga, skulle jag med stöd av detta statsutskottsutlåtande
vid en kommande riksdag anhålla om kammarens tillstånd
att till Kungl. Maj:t få ställa den frågan: Tänker Kungl. Maj:t att med

anledning av 1919 års riksdagsskrivelse och med stöd av 1928 års riksdags
uttalande i frågan vidtaga någon åtgärd i detta syfte?

Jag tror, att detta är den enda framkomliga vägen, såsom frågan nu ligger.
Med denna tanke har jag, som sympatiserar med motionärernas framställning,
ansett, att en fullt framkomlig väg blir klarlagd. Det är på den grund, som

Onsdagen den 14 mars.

5] Nr 17.

även jag inom utskottet slutligen har anslutit mig till detta utskottsutlåtande.
Efter detta klarläggande hoppas jag, att motionärerna för denna gång kunna
känna sig rätt så tillfredsställda med utskottets ståndpunktstagande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i
stället de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Ang. fast
anställning åt
personer,
sysselsatta med
städning m. m.
hos statens
verk och
myndigheter.
(Forts.)

Ang.

godkännande
av ett mellan
Sverige
och Finland
avslutat
handelsavtal.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte meddela av Kungl. Maj:t äskat
godkännande av det med förevarande proposition överlämnade handelsavtal
med tillhörande slutprotokoll och deklaration.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Brännström: Herr talman, mina herrar! I den proposition, där Kungl.
Maj:t begär riksdagens godkännande av det mellan Sverige och Finland slutna
handelsavtalet, har departementschefen framhållit vissa punkter i avtalet, vilka
enligt hans mening kunna i och för sig ingiva vissa betänkligheter. Dessa
punkter äro som bekant dels bindningen av den svenska tullsatsen å från Finland
importerad så kallad emmenthalerost, dels den kortare uppsägningsfrist
av avtalet, som är förbehållen Finland, därest den nu gällande köttullen i Sverige
skulle höjas.

Det är ju sant, att avtalet bibehåller de svenska tullsatserna oförändrade,
men det torde vara lika sant och kan icke bestridas, att eftergifterna från
svensk sida äro till nackdel för det svenska jordbruket, och att det svenska
jordbrukets intressen i viss mån ha fått tjäna som bytesobjekt för de fördelar,
som vunnits beträffande den svenska exportindustrien. Det är detta, som jag
anser vara synnerligen beklagligt. Man kan icke blunda för den tendens, som
framträder i de villkor, som Finland erhållit i avtalet, nämligen att man från
finsk sida söker allt mer och mer erövra den svenska marknaden för sin animaliska
produktion.

Redan nu ha vi en mycket stark känning av denna import från Finland. I
den landsända, som jag tillhör, Västerbotten, har särskilt osttillverkningen och
mejerirörelsen lidit mycket just till följd av importen av ost. Flera mejerier
ha där fått nedlägga driften.

Jag skall icke vidare ingå på de förhållanden, som göra, att Finland kan
vara en så farlig konkurrent till det svenska jordbrukets animaliska produktion.
Jag endast konstaterar, att det är så. Jag konstaterar vidare, att den
finska regeringen på ett mycket gott sätt, som det synes, förmått tillvarataga

§ u.

Härefter upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av ett mellan
Sverige och Finland avslutat handelsavtal.

Genom en den 24 februari 1928 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 103, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över handels- och utrikesdepartementsärenden
för den 13 december 1927 och över handelsärenden för den 24 februari
1928 samt med överlämnande av ett den 14 december 1927 mellan Sverige och
Finland avslutat handelsavtal med tillhörande slutprotokoll och deklaration,
äskat riksdagens godkännande av berörda avtal jämte slutprotokoll och deklaration.

Kr 17.

52

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

godkännande
av ett mellan
Sverige
och Finland
avslutat
handelsavtal.
(Forts.)

det finska jordbrukets intressen, då den, om jag särskilt tänker på osttillverkningen,
lyckats bibehålla sin tullsats över fyra gånger så hög som i Sverige
och därmed skyddat sin inhemska marknad,

Man skulle knappast haft anledning att säga så mycket om detta avtal, om
man från svensk sida hade lyckats förmå Finland till full reciprocitet beträffande
tullsatserna å animaliska produkter, särskilt i vad avser osttullen. Betingelserna
inom dessa två angränsande länder äro icke så olika, att det
åtminstone för en lekman förefaller orimligt att begära, att det skulle råda
likställighet mellan de två länderna i fråga om dessa tullsatser, och att den
enes tullmur icke skulle vara högre än den andres.

Avtalet innebär nu avsevärda fördelar för den svenska exportindustrien, och
i det avseendet kan man ju icke säga annat än att det är mycket gott och väl.
Jag kommer därför icke heller att yrka avslag på utskottets hemställan om ett
godkännande, men jag har velat uttala ett beklagande utav att ett missgynnande
av det svenska jordbrukets intressen fått tjäna som medel att erhålla lättnader
och fördelar för den svenska exportindustrien. Jag tror icke heller, att det
är första gången det händer. Det var nog ungefär på samma sätt, då det gällde
det tyska handelsavtalet.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Då jag står antecknad för detta utskottsutlåtande
men icke avgivit någon reservation, innebär detta, att jag icke
hade tillfälle att närvara vid justeringen av utskottets betänkande. Hade jag
varit närvarande, skulle jag till betänkandet ha fogat en blank reservation.

Jag vill säga, att detta är den tredje eller fjärde av de handelstraktater, som
avslutats under den tid, jag haft tillfälle följa med dessa saker, och allesammans
ha de avslutats på jordbrukets bekostnad. Även om detta kanske icke
kan sägas lika mycket om det nu föreliggande handelstraktatförslaget som i
fråga om de föregående, så innehåller det dock på en punkt, nämligen i artikel
17, en bestämmelse, som enligt min uppfattning kommer att binda den nuvarande
linjen på jordbrukstullarnas område för en lång tid framåt. Då jag härförleden
ställde mig på den linjen här i kammaren, att inga tulländringar för
närvarande böra företagas, gjorde jag det med den motiveringen, att jag först
ville se ett resultat av den utredning, som regeringen har igångsatt på detta område.
I det hänseendet kanske jag skiljer mig från många andra här i kammaren
och också från många av dem, som tillhöra utskottsmajoriteten, men det
är mitt hopp, att ett tillfredsställande resultat skall komma fram.

Skulle riksdagen nu antaga detta traktatförslag, skulle härigenom ännu en
stor sten rullas i vägen för ett eventuellt utredningsresultat, i fall detta ginge
i den riktningen, att tullskyddet för kött borde i någon mån höjas. Det är inför
utsikten härtill och med avsikt att ha fältet öppet tills utredningsresultatet
föreligger, som jag nu ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman!

Utöver vad som finnes anfört i den kungl. propositionen och jämväl blivit åberopat
i bevillningsutskottets betänkande, har jag icke mycket att tillägga. Det
har ju av bevillningsutskottet blivit vitsordat, att det föreliggande avtalet med
Finland innebär i stort sett betydande förmåner för det svenska näringslivet,
och jag tror, att man också kan vara ense härom.

När den förste ärade talaren här gjorde gällande, att det svenska jordbrukets
intressen blivit åsidosatta vid slutandet av detta handelsavtal, kan jag icke finna,
att han har stöd för detta påstående i någon av de bestämmelser, som finnas
intagna i avtalet. Det är ju alldeles uppenbart och fullt naturligt, att Finland,
som är ett jordbrukande land, satt in sina krafter på att åstadkomma

Onsthigni <!<*ii 14 mars.

53 Nr 17.

förmåner till gagn för det finska jordbruket, under det att Sverige, som i näringspolitiskt
avseende intager en i viss mån åtminstone annan ställning, haft
att tillgodose i detta fallet de industriella intressena. Att Finland har gjort
vad det har kunnat för att tillvarataga de finska jordbrukarnas intresse framgår
ju därav, att från första början inriktade sig de finska ansträngningarna
på att få betydande tullsänkningar till stånd på animaliska produkter vid införsel
till Sverige. Dessa krav avvisades energiskt från svensk sida, och i det
avseendet måste man ju vitsorda, att de svenska underhandlarna och de svenska
myndigheterna lyckats i sina strävanden att avvisa varje tullsänkning, även
när sådana till sist begärdes i mycket ringa omfattning. Däremot har man
från svensk sida vidhållit de krav för att tillgodose det svenska näringslivets
intressen, som man från början uppställde, och man har också lyckats att få
dessa krav i stort sett tillgodosedda.

När det gäller en traktatsunderhandling, kan man icke handla på samma
sätt, som när det gäller inhemsk lagstiftning, då man är obunden av förhållandet
till andra makter och andra intressen än dem, som skola tillgodoses inom
landet. Man har här att göra med en annan part. Det ligger ju i själva
underhandlingens natur, att man måste söka jämka på olika meningar och
ståndpunkter för att komma fram till ett resultat. Det har man naturligtvis
i detta fall i vissa avseenden fått göra, men de jämkningar och de krav, som
man till sist i detta avseende fått finna sig uti, synas mig verkligen _ vara så
ringa, att man icke har någon anledning att därför se med sneda blickar på
detta förslag.

Jag ber vidare att få påpeka, att förhandlingsläget gentemot Finland från
svensk sida sett såtillvida varit ogynnsamt, att vi ha en betydande export till
Finland. Dess storlek finns angiven i propositionen på sid. 20. År 1926 hade
vi en export till Finland på nära 38 miljoner kronor, under det att Sveriges
import från Finland var något över 19 miljoner kronor. Redan dessa båda
siffror, jämförda med varandra, ge vid handen, att utgångsläget för förhandlingarna
frän svensk synpunkt var ganska ofördelaktigt.

Man kan naturligtvis gentemot detta resonemang säga, att när vi i alla fall
vunnit marknad för svenska produkter i Finland i så stor utsträckning, hade
vi icke behov av några lättnader utan kunde finna oss uti de förutvarande förhållandena.
Häremot vill jag dock invända, att Finland är ett naturligt avsättningsområde
för svenska industriprodukter, och att när vi i det avseendet
ha möjlighet att utvidga vår marknad, böra vi också vidtaga de åtgärder, som
äro möjliga, och försöka gå de vägar, som äro framkomliga, för att vinna denna
ökade marknad. Jag tror, att det föreliggande avtalet verkligen i detta avseende
har tillgodosett svenska näringsintressen i så hög grad, att man har all
anledning att instämma i det uttryck för tillfredsställelse, som det enhälliga
bevillningsutskottet nedskrivit i sitt betänkande.

Herr Björklund: Herr talman! Jag har egentligen endast begärt ordet

för att i egenskap av utskottsledamot yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag vill emellertid säga, att jag kan nog kanske förstå känslorna hos en del av
våra lantbrukare med hänsyn till deras krav angående vissa tullförhöjningar
på kött o. s. v. När man ser den ställning, som detta handelsavtal intager till
just denna fråga, förstår jag nog, att det kan kännas litet smärtsamt. Jag
bär för min del ingenting emot, att riksdagen justerar sin uppfattning just
på denna punkt.

Emellertid måste jag ju säga, att en fråga som denna kan icke ensidigt
bara ses från den ena partens ståndpunkt. Vi ha inom bevillningsutskottet
erhållit upplysningar, varav framgått, att under förutsättning att avtalet
kommer till stånd, kommer den svenska exportindustrien att erhålla väsent -

Ang.

godkännande
av ett mellan
Sverige
och Finla nd
avslutat
handelsavtal.
(Forte.)

Nr 17. 54

Onsdagen den 14 mars.

Ang.

godkännande
av ett mellan
Sverige
och Finland
avslutat
handelsavtal.
(Forts.)

liga förmåner utöver dem, som kanske för närvarande äro gällande. När
man betraktar frågan i sin helhet, måste man ju, som herr statsrådet här har
framhållit, vid ett opartiskt bedömande komma till den slutsatsen, att man
måste yrka bifall till traktaten. Det är ju i alla fall så, att man måste väga
fördelar och nackdelar mot varandra, och jag tror, att det är få här i kammaren,
som skulle vilja se, att denna fråga löstes på det sättet, att kammaren
skulle stanna för ett avstyrkande. Tvärtom är det väl så, att man är förgrymmad
i själ och hjärta över att man icke har kunnat få mera. De underhandlingar,
som ha förts, ha ju pågått i långa tider, och det sades oss i utskottet,
att man har från svensk sida icke uraktlåtit att ställa all den press, som
varit möjlig, på finnarna för att få ett för svenskt lantbruk och svensk industri
så förmånligt avtal som möjligt.

När man under sadana förhallanden icke kunnat komma längre än till det
föreliggande avtalet, förefaller det i alla fall mig, som om det skulle vara
oklokt att avstå förslaget till handelsavtal, och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att denna § 17 ställer
sig mycket motbjudande för många. Det gjorde den även för mig i allra
högsta grad, när jag läste den kungl. propositionen. Jag har lika fullt mycket
svårt att förstå den uppfattning, som här uttalas av herr Nilsson i Hörby.

Herr Nilsson i Hörby står uppenbarligen skriven såsom närvarande, när
ärendet behandlades i utskottet, utan att han har avgivit någon reservation.
Det är visserligen sant, att han icke var närvarande vid betänkandets justering,
men han har varit närvarande vid behandlingen. Att han icke avgivit
någon reservation är emellertid en sak, som han må avgöra med sig själv. Nu
har han emellertid yrkat avslag på utskottets'' hemställan.

Jag vill påminna om, herr talman, att frågan om köttullen behandlade vi
här i kammaren för ganska kort tid sedan, och kammaren beslöt då med ganska
stor majoritet, att någon höjning av denna tull icke skulle äga rum. I denna
fråga visade det sig emellertid, att det var flera representanter för herr
Nilssons i Hörby eget parti, bland annat bondeförbundets representant i bevillningsutskottet
herr Olsson i Golwasta och även herr Olsson i Kullenbergstorp,
som uttalade sig emot en höjning av köttullen. Jag vet ju, att
meningarna inom bondeförbundet voro något delade, men det var i alla fall
flera av dess representanter, som icke ville vara med om en höjning. Riksdagen
har emellertid nyss belutat att icke höja köttullen. Under sådana förhållanden
gör jag mig den frågan: Om traktaten i övrigt är nyttig och bra,
varför skall man då icke taga den och använda den och säga, att man låter
den vara, till dess att den dagen kommer, när det i denna kammare och i riksdagen
och det parti, som herr Nilsson i Hörby tillhör, finns majoritet för
att möjligen sätta högre köttullar? Då har ju riksdagen fullkomlig frihet att
åsätta sådana. Därpå följer icke något annat än att i så fall man från finsk
sida kan uppsäga traktaten efter en månad i stället för efter sex om man vill.
Att man däremot skall låta bli att begagna en traktat, som man anser vara
förmånlig, för en tid av kanske flera år, till dess att denna omsvängning i
tänkesättet i den svenska riksdagen ägt rum, det förstår jag uppriktigt sagt
icke, herr talman.

. Herr Nyländer: Herr talman! I anslutning till herr statsrådets anförande
vill jag meddela, att jag har några siffror till hands över handelsutbytet med
Finland icke blott för år 1926, vilka angåvos av herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet, utan även för år 1927 enligt finsk statistik. Det

Onsdagen den 14 mars.

55 Nr 17.

visar sig då, att Finlands import från Sverige under år 1927 steg från 477.5 ,

miljoner finska mark till 523.2 miljoner finska mark, under det att den finska „„ Jtmeiian

exporten till Sverige nämnda år sjönk från 218.6 miljoner till 193.8 miljoner Sverige

mark. Det framgår därav, att handelsutbytet ytterligare utvecklats till svensk och Finland
fördel, och det säger sig då självt, att förhandlingsläget från svensk sida blivit
ännu ogynnsammare. Dessa siffror angiva också vilken betydelse den finska n?orta)

marknaden redan har för Sverige, men vi ha all anledning att tro, att om av- or

talet går igenom, vår export till Finland skall ytterligare ökas.

Nu anmärker man på att från svensk sida under förhandlingarna medgivits
bindning av osttullen. Det kanske då icke kan skada att inför kammaren
klargöra storleken av ostimporten från Finland. Jag vill därför meddela, att
enligt statistiska uppgifter hade all från Finland importerad ost år 1925 ett
värde av 309,492 kronor, vilken siffra år 1926 hade nedgått till 293,604 kronor.
Om man jämför dessa siffror med dem, jag nyss angav, finner man, att
värdet av den importerade osten är mycket ringa i förhållande till totalsiffrorna
i övrigt.

Jag kan icke finna, att lantbruket har någon anledning att framställa klagomål
över bindningen av osttullen, därför att läget i kammaren är ju, som redan
herr Lindman har anfört, sådant, att några utsikter till en^höjning knappast
förefinnas. Hade det varit fråga om sänkning, hade ju frågan legat på ett
annat sätt. Det har ju för övrigt ordnats så, att både lantbrukets och industriens
tullförhållanden blivit föremål för utredning genom den kommitté,
som i fjol tillkom på bondeförbundets initiativ. Jag är för min del° av den
övertygelsen, att där kommer nog både den ena och den andra tullfrågan att
få vila rätt så länge. Även med hänsyn härtill tror jag därför, att vi utan någon
risk kunna taga denna bindning av osttullen, då avtalet i övrigt erbjuder så
klara och uppenbara fördelar för svenskt näringsliv.

Med det nu anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då herr Lindman fann skäl
att vid detta tillfälle apostrofera mig för det sätt, på vilket jag hade röstat,
då det var fråga om köttullen, fann jag det något egendomligt, enär jag da
tydligt förklarade, som jag tycker rätt ingående, varför jag vid det tillfället
intog den ståndpunkten. Det berodde ju helt och hållet därpå, att vi så många
gånger ha försökt att komma fram på den vägen med höjda tullar men alltid
blivit avvisade över hela fältet. Vi hade da inom bondeförbundet försökt
komma fram på den linjen, att man skulle få.en samlad utredning till
stånd för att ställa tullförhållandena beträffande jordbruket och industrien
emot varandra. Jag tror, att den vägen kan vara lika bra som att oupphörligen
få sina tullmotioner ihjälslagna. Munst lika bra bör den i varje fall
vara, och det är ju icke alldeles uteslutet, att den icke kan komma att leda till
något resultat. . _

Om man emellertid icke precis för ögonblicket tror, att det lönar sig att
rösta för en tullförhöjning på kött, därför att en sådan ju skulle kunna hindra
kommittén att arbeta fullt ostört och objektivt, så är därmed icke. sagt, att
man nödvändigtvis behöver taga en handelstraktat, där det uttryckligen sägs
ifrån, att om köttullen höjes, skall den andra kontrahenten ha kortare uppsägningstid.
Det är väl just att försvåra arbetet för den kommitté, som skall
arbeta objektivt, om man på det sättet fattar ett beslut, innan den har hunnit
komma till ett resultat. Jag vill för övrigt inlägga min bestämda gensaga
emot att detta skulle bliva en långsläpig kommitté, utan den skall arbeta
raskt.

?fr 17. 56

Onsdagen den 14 mars.

An$. Just för att icke vidtaga några förändringar i tullsystemet utan bibehålla
?tftus quo tror J’ag verkligen, att man starkt kan reflektera på, huruvida det
Sverige, vore bättre att här avslå den föreslagna handelstraktaten. Det vore ju

och Finland icke värre än då jag yrkade avslag på den tyska handelstraktaten. Den
avslutat traktaten hade som denna sin spets riktad mot det svenska jordbruket, och
nanattmvM. jag kan icke erinra mig någon handelstraktat, som slutits den senare tiden,
( som ^ke vant beskaffad på det sättet. Då talar man varje gång om att

den ena parten kan icke ensidigt få sina önskningar igenom, men för oss
jordbrukare bliva de flesta handelstraktater ensidiga. Jag kanske får undantaga
traktaten med Turkiet, ty det landet ligger ju så långt borta och sänder
oss ej vidare jordbruksprodukter, så att den traktaten icke kan inverka på
oss jordbrukare. Jag tror därför, att ett yrkande om avslag på den föreliggande
handelstraktaten gott låter försvara sig.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
pa bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15.

Köredrogos vart för sig:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Turkiet avslutat handels- och sjöfartsavtal; och

nr ''''■‘V * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i den vid
förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade
tulltaxa, i vad angår vissa slag av mattor;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 20,^i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om årliga understöd
åt vissa städerskor vid riksbankens huvudkontor;

*■ ^ ■ 1 anledning av väckt motion om pensionsförbättring för viss grupp av
musikunderofficerare;

. nr 22, i^ anledning av väckt motion om utsträckning av giltighetstiden för
viss övergångsbestämmelse i reglementet för statens pensionsanstalt; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsålder för
brigadchefer; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion angående åstadkommande av en effektivare personalbokföring i
riket.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 16.

Om ändringar Slutligen företogs till avgörande bevillningsutskottets betänkande nr 12 i
* 3* anledning av Kungl. Haj.ds proposition med förslag till förordning om ändring
försäljning av1 vlssf delar. av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning
piU~n er dricka. av pilsnerdncka ävensom i ämnet väckta motioner.

I eu den 11 januari 1928 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 37, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid betänkandet fogat förslag till förordning om änd -

Onsdagen den 14 mars.

57 Nr 17.

ring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försälj ning

av pilsnerdricka. angående

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande i anled- ^^^dHcka.
ning av propositionen väckta motioner, nämligen: (Forts.)

inom första kammaren:

nr 238 av herr Bärg m. fl.; och

nr 241 av herrar Magnuson och Berglund; samt

inom andra kammaren:
nr 410 av herr Röing;
nr 412 av herr Olsson i Gävle m. fl.; och
nr 413 av herr Månsson i Erlandsro m. fl.

Herrar Magnuson och Berglund samt herr Månsson i Erlandsro in. fl. hade
uti sina motioner yrkat, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Övriga motioner avsågo ändringar i det av Kungl. Maj:t framlagda författningsförslaget.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition icke kunnat oförändrad bifallas och med bifall till motionerna
I: 238 och II: 412 samt med avslag å motionerna I: 241, II: 410 och
413 för sin del antaga det av Kungl. Maj:t framlagda författningsförslaget
med viss av utskottet föreslagen ändring beträffande 27 § 5 mom.

Vid betänkandet voro fogade reservationer:

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Boman, Bengtsson i Kullen, A Jylander,
Wikström och Brännström, vilka hemställt att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 241 och II: 413, avslå ej mindre Kungl. Maj:ts förevarande
proposition än även motionerna I: 238, II: 412 och II: 410; samt

av herr Björklund.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Olsson i Ramsta, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande nr 12 föreslås,

att först må föredragas Kungl. Maj:ts i betänkandet avsedda författningsförslag
samt därefter utskottets hemställan;

att författningsförslaget må föredragas paragrafvis med slutstadgande,
ingress och rubrik sist,

samt att vid behandlingen av den del av ärendet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

Det av Kungl. Maj:t framlagda författningsförslaget.

Efter föredragning av 6 § anförde:

Herr Brännström: Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle tro,

att ni hålla mig räkning för om jag fattar mig synnerligen kort. Detta är
.in en fråga, som varit före två gånger förut. Den debatterades mycket ingående
bägge gångerna och den sista gången, den behandlades, förelåg den
ungefär i samma skick som nu. Jag tillhörde då dem, som icke hade blivit
övertygade om att detta vore vare sig en nyttig eller nödig lagstiftning, och

!<• 58 Onsdagen den 14 mars.

TiöZdmZh S°nt, d.å stodo s°“ reservanter och yrkade avslag. Jag befinner mig i samma
angående ställning nu. Nagot nytt har icke inträffat, som enligt mitt förmenande gör
försäljning av denna lagstiftning mera nödig eller nyttig nu.

pilsnerdricka. Då jag går ut ifrån, att frågan är känd av kammaren — den har ju an(Forts.
) setts vara en av denna regerings största frågor till denna riksdag, så att jag
antar, att kammaren läst och satt sig in i den — ber jag att med dessa få ord
fa yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skall fortsätta att tillämpa samma
goda princip som den föregående ärade talaren och inskränka mig till
endast några få erinringar. Yi diskuterade ju denna sak så pass ingående
i fjol, att knappast någon på ömse sidor kan tänkas komma att förändra sin
uppfattning. Vi ha ju kommit dithän, att det i detta spörsmål råder ett ställningskrig,
där vi icke övertyga varandra varken på det ena eller andra
hållet.

Härtill kommer, att spörsmålet genom första kammarens beslut i dag på
förmiddagen kommit i ett helt annat läge. Jag vill säga, att detta läge
medför, att jag å utskottsmajoritetens vägnar kan förklara, att vi äro villiga
att frånträda utskottets förslag och hemställa om ett biträdande av det
beslut, som första kammaren i ärendet har fattat. Första kammaren har vidtagit
den ändringen, att i 22 § åldern nedsatts från 18 till 16 år, således
densamma som nu gäller. Vidare beträffande 27 § 5 mom., där utskottet
biträtt en av herr Bärg i första kammaren och mig i denna kammare väckt
motion, franfalla vi detta förslag och hemställa om bifall till den formulering,
som är upptagen i den kungl. propositionen.

Jag skall, herr talman, icke längre uppehålla tiden. Jag kommer att ställa
dessa yrkanden, när vi komma till respektive paragrafer. Jag skulle bara
vilja ställa den uppmaningen till dem av mina meningsfränder i denna kammaren
som vid fjolårets riksdag visade sig utgöra en synnerligen avsevärd
majoritet, att för att få ett resultat i denna fråga icke fortsätta striden längre
utan sluta upp på denna linje och biträda första kammarens beslut och därmed
åtminstone åstadkomma något resultat i denna så länge omdebatterade
sak.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Det är ju sant som förut här har
framhållits, att det har redan förlidet år sagts så mycket i denna fråga, att
man icke nu behöver tala så mycket därom. Enligt min mening står faktum
kvar, att den föreliggande lagstiftningen är olämplig och att den icke på
något vis är av behovet påkallad. Jag skall därför helt kort be att få yrka
bifall till den vid betänkandet fogade reservationen, men jag kan därvid icke
underlåta att göra det uttalandet, att enligt min uppfattning är det en mycket
konstig åsikt, den nu sittande regeringen har, när det gäller att taga ställning
till vilka frågor, som äro av den största betydelsen för vårt land. Den
nu föreliggande frågan kommer regeringen med år från år, trots att jag icke
tror, att det är sa manga, som bett om den, men när det gäller en annan för
vårt land så ovanligt viktig fråga som kommunalskattefrågan, då lägger regeringen
armarna i kors. Da gör den ingenting ehuru vid sista riksdagen
det från samtliga borgerliga'' partier uttalades den önskan, att vi vid denna
riksdag skulle få tillfälle att pröva kommunalskattefrågan.

Herr Månsson i Erlandsro: Herr talman! Då frågan redan är avgjord i

första kammaren, kan det ju icke, som redan sagts, vara mjmket bevänt med
att framhålla de skäl, som ha föranlett mig att motionera i frågan och yrka
avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Ingenting nytt har framkommit sedan

Onsdagen den 1-1 m.i i>.

59

Nr IT.

i fjol. Kungl. Maj :t liar byggt sill proposition på samma grund som då, endast

mod den överarbetning, som företogs av bevillningsutskottet. Bevillningsut- angående

skottet bär också byggt sitt utlåtande på samma grunder som föregående ar.

Kvar står emellertid, att de restriktioner, man genom denna lag vill aslad- V
komma, komma huvudsakligast att beröra landsbygden och icke sa mycket
städerna. Jag ber för min del att få protestera mot den orättvisa behandling,
som åstadkommes därigenom, att man stiftar en lag, som icke berör städer oc i

landsbygd på samma sätt. . . , _ . „ , , • ,

Här har visserligen i år ur propositionen uteslutits den sa mycket i tjoi
omdebatterade pilsnerombudsmannen, men vi ha fått se något annat skymta
fram, pilsnerkonstaplar, om jag får kalla dem så. Jag syltar pa nykterhetsnämndernas
befogenhet att bland sina ledamöter utse dem, som med polismans
befogenhet skola biträda vid övervakandet av förordningen. Denna sak kan
lätt komma att betraktas såsom det rena spioneriet Vi ha nyligen erfarit,
hurusom spioneriverksamhet utövas på vissa hall vid spritutskankningsaiiarerna.
och jag tror, att vi ha nog av den saken

Jag ber på grund av det anförda att få yrka bifall till reservationen och avslag
på utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det må kanske ursäktas en. som
icke deltagit i behandlingen av detta ärende, om han begär ordet för att framställa
en fråga. Eu av de sista talarna sade. att intet nytt bär framkommit,
sedan frågan behandlades i fjol. Jag undrar i alla fall, om det ar sa alldeles
riktigt. I förordningens § 9 mom. 3 står något, som jag tycker ar nytt. Uet

heter där på följande sätt: . ... .

»Den, som är berättigad att till avhämtning försalja pilsnerdricka, ma vid
försändning till kund av matportion på rekvisition försända till densamma horande
pilsnerdricka; dock må vid sådan försändning pilsnerdricka avlamnas

endast inomhus.» „ , e °

Är det icke ganska nytt, herr talman, att förutsatta, att de, som salja tra
ett bryggeri eller ha ett nederlag eller vad det heter — jag är icke sa hemma
i termerna — skola nu börja med matservering. Om en person är ute och
arbetar exempelvis i skogen och icke vill gå hem därför att det kanske ar sa
vackert väder så att han har det bättre där. då skulle riksdagen godhetsfullt
gå med på att om han skriver en rekvision, skulle harn fa medsänt en flaska
pilsner samtidigt med maten. Är icke detta i alla fall bra nog löjligt, i synnerhet
som man tillfogar, att pilsnerflaskan endast far avlämnas inomhus.

Det blir, såvitt jag förstår, omöjligt för var och en som nu innehar en matservering
uppe i de trakter, som jag känner till, att kunna tillgodose dem, som
vant sig vid och må bra av och verkligen icke taga mer an en enda llaska ol
till maten. Det blir omöjligt numera, ty då jag siar upp sidan 9 i den kungliga
propositionen, står där, att sådan rätt numera endast skall tillkomma parti ^Jag^kulle

vilja ha en upplysning om hur det verkligen förhåller sig med
denna sak. icke för att jag tror, att icke den saken kommer att ordna sig anda,
men jag misstänker starkt, att det är många, som ha samma uppfattning som
jag. att det är galenskap att stifta lagar, som äro sådana, att de icke kunna
följas i praktiken. Lagen är skriven så, att det åtminstone i denna punkt blir
ytterst svårt att kunna följa den. Och vad mera ä,r den kommer, som det har
är insnört, att skapa en gudom av denna fattiga klass II. Folk kommer att
tro, att det är något att ha. De komma att bliva intresserade for den i mycket
större utsträckning, därför att den blir så svår att få.

Som frågan nu ligger, och till dess att jag kan fa svar pa liur det lorha
sig med detta, ber jag att få instämma i reservanternas yrkande.

Nr 17. 60

Onsdagen den 14 mars.

f?wÄ,..I*err i St°$!dl.0lm:o Herr talman! Xär riksdagen på sin tid in angående

iörde restriktionslagstif tmng saväl i fråga om denna hantering som i fråga om
försäljning av den Övriga rusdryckshanteringen, trodde man ju, att man skulle bliva besparad
pilsnerdriclca. dessa upprepade debatter i riksdagen år efter år. Det har såväl i den kungl.

(Forts.) propositionen som i utskottsförslaget framkommit åtskilligt, som icke har så
värst mycket att göra med nykterheten i och för sig utan fastmera med de
extrema nykterhetspolitiska linjer, som avse att irritera laglydigt och lojalt
folk. Det har som nämnts, talats rätt så mycket om dessa detaljer, framför
allt i medkammaren, och jag vill icke nu upptaga någon längre debatt därom.
Jag må emellertid, herr talman, vad först beträffar kvitteringsförfarandet
säga, att när man förklarar, att detta icke kommer att bliva till hinder för en
lojal försäljning eller ett lojalt köpande, det dock icke kan förnekas, att detta
förfarande kommer att vålla besvär och trakasserier för den lojala handeln,
och dessa besvär vållas icke allenast landsbygdens befolkning, utan även befolkningen
i förstäderna, köpingarna och andra dylika samhällen komma i samma
predikament som landsbygdens befolkning. Om det funnits talande skäl
för förslaget, om den utredning, som låg till grund för förra årets proposition,
utvisat, att det verkligen varit stora vådor, som detta pilsnerdricka medfört,
da hade saken legat annorlunda till. Men den förra året åberopade utredningen
har ju icke kunnat pavisa detta, och sedan dess ha, herr talman, ingen vidare
utredning verkställts, utan man har endast hänvisat till bevillningsutskottets
förslag i fjol liksom till den regeringsproposition, som då förelåg. Detta
om kvitteringsförfarandet.

Nu har här framkommit ett yrkande i fråga om åldersgränsen, som ju icke
skulle medföra någon ändring av bestämmelserna i nu gällande författning.
Förslaget om åldersgränsens höjande från 16 till 18 år har man frångått, och
det är förnuftigt. Jag ber emllertid få säga herr Olsson i Gävle, att jag tror,
att man inte strikt kan halla pa 16-arsgränsen heller, utan den kommer nog
att överträdas. Man tycker då, att det är egendomligt, att i övrigt kloka och
förståndiga män i bevillningsutskottet kunnat vara med på förslaget att höja
gränsen till 18 år. Nu har man emellertid tagit tillbaka detta förslag, och då
fmns ingen anledning att vidare sysselsätta sig därmed.

Vad sedan §27 beträffar, så har man i fråga om den lämnat utskottets ståndpunkt
och fallit tillbaka på Kungl. Maj:ts förslag såsom en uppmjukning av
bestämmelserna. I alla fall tror jag för min del icke, att det finnes skäl, som
tala för att lämna kontrollstyrelsen den utvidgade befogenhet, som detta förslag
skulle medföra. Jag har, herr talman, den bestämda övertygelsen att
gällande författningar på detta område lämna myndigheterna tillräckligt stöd
lör beivrandet av missförhållandena och för ordningens upprätthållande. Det
är, såvitt jag kan förstå, icke nödvändigt att ytterligare lagstifta här. ty det
vore att lagstifta i oträngt mai. Vi ha inte behov av några abderitiska bestämmelser,
omöjliga att upprätthålla, utan här gäller det att med sunt förnuft
tillämpa de bestämmelser, som vi redan ha. Vi få komma ihåg, att vi icke
skola pressa restriktionsbestämmelserna för hårt. Vårt folk har dock funnit,
att det bör vara en gräns härvidlag, och det är ur ren nykterhetssynpunkt icke
klokt att driva restriktionerna för långt.

Herr talman, jag ansluter mig till reservanternas yrkande.

Häruti instämde herrar Hagman och Holmström i Stockholm.

Herr Engberg: Herr talman! Det är visserligen sant, att frågan redan

avgjorts i första kammaren samt att den kommer att avgöras på samma sätt här
med övervägande majoritet. Jag skall emellertid be att få säga ett par korta
ord i anledning av det i första kammaren fattade beslutet.

Onsdagen den 14 mars.

Öl Nr 17.

Utskottsförslaget är uppbyggt på tre hörnpelare, för det första kvitten ssy- Om ändringar
sternet, för det andra åldersgränsen och för det tredje den ändringen av 27 §. *

•som skulle giva kontrollstyrelsen möjlighet att påkalla ingripande av veder- försäljning av

härlig myndighet. Genom första kammarens beslut har man gått tillbaka till pilmerdrieha.

Kungl. Maj :ts förslag beträffande 27 §. Beträffande åldersgränsen bär man (Forts.)

vidtagit den förnuftiga åtgärden att bestämma densamma till 16 år i stället

för till 18 år. Då står frågan för mig så bär: var ligger den nykterhetseffekt,

man med lagens tillskapande avsett? Ty det skulle ju vara avsikten, att den

skulle få en nykterhetseffekt. Ja, om jag också tar förstoringsglaset i hand.

kan jag icke upptäcka, vari denna skulle bestå. Den skulle då legat i 27 §,

sådan utskottet formulerat den. Ty sanningen är ju den, om vi icke skola leka

kurragömma med uttrycken, att man misstrott länsstyrelsernas goda vilja att

gripa in och det är därför, som man velat ordentligt föra in kontrollstyrelsen på

nya jakt- och betesmarker. Det var avsikten med utskottets omformulering

av 27 §. och därigenom hade möjligen nåtts ökad nykterhetseffekt i så måtto.

att det kanske kunnat sättas mera fart i vederbörande länsstyrelse, när det

för den gällt att göra sin plikt. Med första kammarens beslut är emellertid

denna lilla nykterhetseffekt bortfallen.

Vad åldersgränsen beträffar, skulle det möjligen kunna sägas även där, sådan
utskottet föreslog den, vara en smula nykterhetseffekt, ehuru mikroskopisk.
Även den är bortfallen efter första kammarens beslut. Av de tre hörnpelarna
återstå alltså kvittenssystemet, som icke kan hava någon nykterhetseffekt,
utan, såvitt jag kan förstå, endast innebära ett krångelsystem utan prak -

tisk verkan för nykterhetstillståndet.

Vi befinna oss alltså enligt min uppfattning i det läget, att vi ta en lag, som
genom den ändring, som nu vidtagits i första kammaren, icke har någon nykterhetseffekt
utan rätt och slätt bringar ett kvitteringsförfarande, som bara
tilltrasslar saken för allmänheten. Vad nykterhetseffekten beträffar, befinner
sig frågan i precis samma läge som förut. Missbruket av pilsnerdricka torde
vara obestridligt i vissa delar av landet. Missbruket är knutet till vissa ölkaféer
i vad gäller städerna och i vad gäller landsbygden knutet till s. k. nykterhetskaféer,
där det under en falsk skylt bedrives en olovlig försäljning. Med det
beslut, som första kammaren fattat, har man avhänt sig de möjligheter beträffande
27 §, som jag nämnde, och man har kvar kvitteringssystemet, som
icke berör förhållandet mellan försäljningsställena och kundkretsen utan endast
inför ett trakasseringsmoment för de s. k. familjerekvirenterna. Då jag
för min del anser, att en lagstiftning på detta område skall vara ändamålsenlig
och förnuftig, om den skall tillgripas, och då jag anser, att hela förslaget från
början, även med den formulering, som utskottet velat giva detsamma, endast
inneburit, att man i ena vågskålen lagt ett större trakasserimoment än det nykterhetsmoment,
som lagts i den andra, så ansluter jag mig till avslagsyrkandet.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Jag
skall icke trötta kammaren med en längre utläggning av skälen för det framlagda
lagstiftningsförslaget, men jag kan icke underlåta påpeka det förhållandet,
att under det att de två första talare, som jag åhörde, talat om de
fruktansvärda ingripanden, som det här vore fråga om, så kommer sedermera
herr Engberg, som dock står på samma sida som dessa, d. v. s. yrka avslag,
och säger, att här vore det strängt taget fråga om någonting mycket magert.

Herr Engberg behagade påstå, att vad som föreslås vilar på tre hörnpelare,
och att en av dem skulle vara åldersgränsen 18 i stället för 16 år. Nej, herr
Engberg, så är det icke, ty enligt min mening har herr Engberg i så måtto
rätt, att om gränsen sättes till 16 eller 18 år, så har detta ingen större betydelse,
vilket jag haft tillfälle säga tidigare. Förra året ifrågasatte jag att bibehålla

» 17. 62

Onsdagen den 14 mars.

Om ändringar gränsen vid 16 år, men å andra sidan har jag tyckt, att man mycket väl i det
I förordningen fall; gom avses> skulle kunna gå in för att åldersgränsen sattes till 18 år.
försäljning6av Vad sedan den andra s. k. hörnpelaren beträffar, så kan ingen, som verkligen
•pilsnerdricka. en smula sökt sätta, sig in i frågan — icke med förutfattad mening utan för
(Forts.) att verkligen söka bilda sig en mening, såsom jag måst göra — komma ifrån,
att kvitteringsförfarandet icke är någon ny restriktion men innebär en verkligt
effektiv kontrollföreskrift, varigenom man kan se till, att en sedan länge förefintlig
restriktionsbestämmelse iakttages samt icke överträdes utan att det
föreligger möjligheter att beivra överträdelserna.

Vad sedan den tredje frågan angår, som rör den befogenhet, som kontrollstyrelsen
skulle få enligt lagen, så vill jag framhålla, att det betyder icke
så mycket, om därvid ordnas på det ena eller andra sättet, om denna befogenhet
inryckes i instruktionen för kontrollstyrelsen såsom ursprungligen var tänkt,
om det göres ett mera allmänt uttalande i enlighet med det kungl. förslaget
eller om man ger den ifrågavarande paragrafen den formulering, som bevillningsutskottet
föreslagit och som i sak icke så mycket skiljer sig från vad
Kungl. Maj :t föreslagit men som från vissa synpunkter är olämplig. Om man
ger paragrafen den formulering, som Kungl. Maj:t föreslagit, så åstadkommes i
varje fall något väsentligt med hänsyn till möjligheten att övervaka, att gällande
restriktionsbestämmelser iakttagas. Därigenom och med kvitteringsförfarandet
vinnes i själva verket i huvudsak, vad med detta förslag avsetts, d. v. s.
icke att åstadkomma nya restriktioner utan att åstadkomma kontrollföreskrifter,
som giva större möjligheter att förekomma och beivra överträdelser av nu
gällande restriktioner.

Vilja herrarna sedan göra anmärkningar mot dessa, såsom exempelvis herr
Anderson i Råstock gjorde, så få herrarna väl motionera om att dessa bestämmelser
ändras, varom emellertid nu icke varit fråga.

Herr Lindman: Herr talman! Man kan icke gärna, när det nu utspunnit
sig en debatt om denna proposition, underlåta att säga ett ord om det olämpliga
i den, då, man har den uppfattningen, att det är så. Jag har, herr talman, en
mycket stark känsla av att, när vi lagstifta i riksdagen, så skall det vara grundade
skäl för att lagstifta, och att vi skola försöka att undvika att framföra en
lagstiftning i onödan. Jag kan icke frigöra mig från, att här är fråga om en
sådan lagstiftning, som verkligen icke är av behovet påkallad. Att det förekommer
missförhållanden, hava vi visserligen fått veta genom den utredning,
som förefanns i den kungl. propositionen i fjol. Men frågan är: i vilken omfattning? Jag

erinrar mig ett yttrande av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i debatten i fjol, däri han sade, att missförhållandena vore relativt sällsynta.
även om man måste säga, att när de förekommit, hade de varit nog så
allvarliga. Med ett ord: de hava likväl varit sällsynta. Då frågar jag: varför
har man icke sökt, efter det frågan behandlades i riksdagen i fjol, att med nu
gällande lagstiftning undanröja dessa missförhållanden, där de uppträda och
kunna vara av allvarlig beskaffenhet?

Jag tog mig i går före att läsa igenom den nu gällande lagstiftningen på
detta område. Jag fann därav, att det finnes många och mycket stora möjligheter
att beivra missförhållandena. Konungens befallningshavande har en
mycket stor befogenhet i det avseendet, och kommunalnämnderna hava rätt att,
när det inträffar oordningar i detaljhandeln, förbjuda sådan handel. Och om
det uppkommer oordningar på grund av försäljningen från tillverkare, kan
Konungens befallningshavande stadga inskränkningar eller förbjuda försäljningens
fortsättande.

Hava nu sådana oordningar förekommit, vill det förefalla mig, att med den

Onsdagen den 14 mars.

03 Nr 17.

makt och myndighet, som Kungl. Ma,j:t har, skullo Kungl. Maj:t kunna hava Om ändringar
möjligheter att åstadkomma ett beivrande av dessa oordningar. Ty det linns 1 a^dende™
väl någon anledning, något rot, något upphov till det onda, såsom att en för- försäljning av
säljare icke sköter sig ordentligt eller att en tillverkare icke gör vad han skall pilsnerdricka.
göra. Detta kan man ingripa mot. Så mycket större skiil finns det, att man (Forts.)
sökte åstadkomma något på sådana platser, där oordningar förekomma, genom
att tillämpa den tanke, som finnes uttalad i propositionen och av kontrollstyrelsen,
nämligen att man skall förtroendefullt samverka med tillverkarna. Det
är min bestämda uppfattning, att dessa tillverkare icke vilja vara med om att
befrämja några oordningar utan att det ligger i deras intresse att undvika
sådana. Varför har man icke sökt att på den vägen åstadkomma någon förbättring,
d. v. s. med hjälp av den nu gällande lagstiftningen^ som dock ger
ett starkt vapen i hand på vederbörande myndigheter att göra något.

För övrigt, menar verkligen herr statsrådet och de, som dela hans uppfattning,
att dessa olägenheter, dessa oordningar tagit en sådan allmän omfattning
och äro av en sådan betydelse, att ett ingripande^ genom strängare lagbestämmelser
kan vara befogat trots de olägenheter, som å andra sidan genom en sådan
strängare lagstiftning vållas för alla lojala brukare av denna måltidsdryck,
ty något annat få vi väl icke anse den vara. Skall hela den stora lojala^ allmänheten
underkastas dessa olägenheter, därför att på ett eller annat håll förekommit
sådana oordningar?

Herr talman! Pilsnerdrickat är ju icke en rusdryck, och det skulle ju vara
fritt från restriktioner. Nu säger statsrådet, att detta är icke några restriktioner.
Men allt detta verkar väl dock i alla fall som restriktioner. Både
kvittensboken och mottagningsbeviset lägga stora svårigheter i vägen, likaså
tillsättandet av nykterhetsombudet med polismans befogenhet i kommunerna,
detta ombud, som, därom är jag övertygad, kommer att bliva en mycket obehaglig
stötesten för lojala medborgare, som få befogenhet att gå ut och
kontrollera den, som kör ut med pilsnerdrickat och genomgå kvittensböckerna,
och som slutligen får upplagd för sig hela befolkningen i den trakt,
där han bor, och får reda på vad den ena och den andre rekvirerar. Detta
för att icke tala om bestämmelsen i 22 §, att pilsnerdricka icke får utlämnas,
om det är uppenbart, att varan helt eller delvis är avsedd
att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. Jag frågar: vem
skall avgöra detta? Kommer icke det att föranleda trakasserier och besvärligheter
för lojala människor många gånger? Jag menar, att så blir fallet.

För att återkomma till nykterhetsombudet vill jag säga, att vi tycka icke om
i vårt land, vårt folk tycker säkerligen icke om ett sådant spioneri, som kommer
att följa av detta.

Jag förstår för övrigt icke, herr talman, varför landsbygden skall hedras
med en sådan lagstiftning som denna. Har landsbygden verkligen gjort sig
förtjänt av detta? I städerna äro möjligheterna att erhålla denna dryck mycket
mera vidsträckt. Den är där mera lättillgänglig. Städernas befolkning har i
det fallet en stor fördel framför landsbygdens. Då skall man till på köpet
komma och lägga dessa ytterligare restriktioner och svårigheter i vägen för
landsbygdens folk. Jag får verkligen säga, att vill man ställa sig på landsbygdsbefolkningens
sida, borde man vara med om att rösta mot denna lagstiftning.

Med herr Lindman förenade sig herrar Forssell och Nyländer.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Jag
anser det vara angeläget, att jag här uttryckligen säger ifrån, att en av förutsättningarna
för den ifrågasatta lagstiftningen är just vad herr Lindman talar

Nr 17. 64

Onsdagen den 14 mars.

Oin andungar om, nämligen ett förtroendefullt samarbete mellan bryggeriidkarnas målsmän
4 angående™ oc^ kontrollstyrelsen. Jag är också övertygad, att herr Lindman har rätt. då
försäljning av han säger, att pa den vägen kan man astadkomma det mesta. Och det är just
pilsnerdricka. för att skapa förutsättningar för en sådan förtroendefull samverkan, som man
(Forts.) en smula kopplat in kontrollstyrelsen på detta område. Nu är det emellertid
så — det kan icke hjälpas — att det finnes en och annan bryggeriidkare, som
icke tilltalas av att underkasta sig ett sådant förtroendefullt samarbete. Jag
vill icke trötta kammaren med att upprepa vad jag tidigare sagt om förekomsten
här och var inom landet av bryggeriidkare, som låta sina utkörare fara
omkring på landsvägarna med sina ölvagnar eller ölbilar och låta dem fungera
på ett olagligt sätt som ölkaféer. Det är ingenting annat som med kvittensförfarandet
är avsett, än att man i sådana fall skall hava bevisningsmöjligheter,
vilket för närvarande är ytterligt svårt.

Herr Lindman undrar, om verkligen pilsnerdrickat är en sådan rusdryck,
att det finnes anledning att ingripa. Icke heller i det hänseendet skall jag
trötta med att uppläsa en del uttalanden, som kommit från icke-absolutister
och från en sammanslutning med synnerligen framstående män i spetsen, och
som jag föredragit i första kammaren. Men då han vill göra gällande, att de
olägenheter, som i det hänseendet nu förekomma, icke kunna jämföras med de
olägenheter, som skulle drabba den lojale konsumenten särskilt genom kvittensförfarandet,
så måste jag bestämt bestrida, att den uppfattningen är riktig.
Detta kvittensförfarande blir lika litet besvärande för den lojale konsumenten
av pilsnerdricka som det kvitto, som en lojal — eller vilken annan som helst —
köpare av en vara lämnar exempelvis till Nordiska kompaniet. Jag förmodar,
att dessa uttalanden om trakasserier och besvärligheter i många fall bero på.
att man i realiteten icke vet vad här föreslås. Jag ber om ursäkt, men jag har
konstaterat, att så varit förhållandet beträffande många av dem, som jag talat
med under de sista dagarna.

Sålunda, några olägenheter för den lojale konsumenten skola herrarna icke
tala om, åtminstone icke olägenheter av annan beskaffenhet än dem, som en
lojal medborgare i allmänhet måste underkasta sig med hänsyn till, att det
kan^ finnas missförhållanden i världen, vilka man måste söka avvärja.

Vad förhållandet mellan land och stad beträffar, är det visserligen sant, att
kvittensförfarandet skulle beröra bara landsbygden. Men vad beror det''på?
Jo, på det förhållandet, som herr Lindman talade om, att vi hava helt andra
bestämmelser för försäljning av pilsnerdricka i städerna. Även i stad förekomma
missbruk, men icke överträdelser av de bestämmelser, som nu finnas,
angående bryggeriidkares rätt att efter rekvisition till köpare försända pilsnerdricka,
att avlämnas inomhus till dä.rstädes boende. Denna rättighet har nämligen
ingen betydelse för städerna, därför att där finnes rättighet att kringföra
pilsnerdricka till försäljning utan föregående rekvisition.

Jag undrar, om verkligen de delar av landsbygden, som haft känning av
olägenheterna utav öltrafiken, icke i stället skola anse, att vad nu föreslås —
om man verkligen därmed kan förebygga en del av dessa olägenheter — innebär
en fördel i stället för, såsom påståtts, en orättvisa mot denna del av
landet.

Härmed^var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av förevarande paragraf, dels ock på bifall till den
av herr Johan Nilsson i Kristianstad in. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förre propositionen. Votering begärdes likväl av herr
Thore, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Onsdagen den 14 mars.

65 Nr 17.

Den, som vill, att kammaren godkänner 6 § i Kungl. Maj :ts förevarande för- Om ändringar
slag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1919 * angående^
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdrieka, röstar försäljning av

ja. pilsnerdrieka.

’ (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Nilsson i Kristianstad
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Thore, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och 67 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen.

9, 15—19 §§.

Godkändes.

Härpå föredrogs 22 §; och begärdes ordet därvid av

Herr Olsson i Gävle, som yttrade: Herr talman! Jag skall be att vid denna
paragraf få yrka, att i första stycket orden »18 år» utbytas mot »16 år».

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av förevarande paragraf enligt Kungl. Maj:ts förslag, dels ock på godkännande
av paragrafen med den ändring, som under överläggningen föreslagits
av herr Olsson i Gävle; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i sistnämnda proposition.

Vid nu skedd föredragning av 27 § anförde

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skall be att få yrka, att kammaren
i fråga om 27 § bifaller Kungl. Maj:ts förslag.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

Övriga delar av författningsförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan, som slutligen föredrogs, förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om författningsförslaget.

§ 17.

Herr statsrådet Rosén avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 164, angående
pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i försvarsväsendets
tjänst anställda personer m. fl.

Denna proposition bordlädes.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 17.

5

Nr 17. Ce

Onsdagen den 14 mars.

§ 18.

Avgåvos följande motioner nämligen av:

herr Sköld m. fl. nr 447, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 97, angående
den statsunderstödda egnahemsverksamheten;

herr Brännberg m. fl., nr 448, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 101, med förslag till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;
och

herr Hage, nr 449, i anledning av samma proposition.

Förstnämnda motion bordlädes.

De båda återstående motionerna blevo på begäran omedelbart hänvisade till
behandling av lagutskott.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för sergeanten
vid intendenturkåren C. A. Svedberg från viss ersättningsskyldighet;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Karlskrona stad för övertagande av viss gatubelysning i Karlskrona m. m.;

nr 38, i anledning av väckt motion angående beredande åt två kaptener å
övergångsstat av vissa förmåner i löne- och pensionshänseende;

nr 39, i anledning av väckt motion om åtgärder för en planmässig och allmän
elektrifiering inom Norrbotten m. m.;

nr 40, i anledning av väckt motion angående elektrifiering av statsbanelinjen
Hagalund—Väsby, eventuellt Hagalund—Uppsala;

nr 41, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande omfattningen
av riksdagens revisorers granskningsrätt; och

nr 42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslaget till
tullverket;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad lydelse av
§ 8 mom. 3 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor ävensom en i samma ämne väckt motion; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923 angående rätt för
Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande
vägsyn;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti för lån,
avsedda att upptagas av vissa flottningsföreningar;

nr 12, i anledning av väckt motion angående införande av jaktvårdsavgifter;
och

nr 13, i anledning av väckt motion om humanitär hänsyn jämväl vid slakten
av vilda djur eller den s. k. jakten; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion, II: 80, angående ändring i gällande föreskrift om grunderna för
pålysning av husförhör eller för-skrivning.

Onsdagen den 14 mars.

<57

Nr 17.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Björklund	under 3 dagar fr. o. m. den	15 mars,
» Lovén	» 3 > » »	15 »
» Borg	» 4 » » *	17 »
» Olsson i Hov	» 6 » » »	15 » och
» Carlsson-Frosterud	» 5 » » »	15 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.9 e. m.

In fidem
Per Cronvall

Nr 17. 68

Fredagen den 16 mars.

Fredagen den 16 mars.

Kl. 3.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och den 10 innevarande mars.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

. av herr statsrådet Tliyrén propositionen, nr 174, med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst;
samt

av herr statsrådet Rosén propositionerna:

nr 169, angående inköp av mark till broslagningsplats för Bodens ingenjörkår; nr

175, angående 1. och 2. flygkårernas förläggning;

nr 176, angående försäljning av viss del av Västgöta och Skaraborgs regementens
förutvarande mötesplats Axvalls hed; och

nr 177, angående försäljning av vissa delar av Vännäs lägerplats.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts på kammarens bord liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 162, angående förlängd giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän
vid domänverket;

nr 163, angående utbyte av mark mellan kronan och staden Eslöv;

nr 166, angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
beviljade lån m. m.;

nr 167, angående understöd i anledning av skador till följd av Vänerns översvämning;
och

nr 168, angående ytterligare statsgaranti för centralkassornas för jordbrukskredit
förbindelser; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 164, angående pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i försvarsväsendets tjänst anställda personer m. fl.

§4.

Herr Skölds m. fl. på kammarens bord liggande motion, nr 447, som nu föredrogs,
hänvisades till jordbruksutskottet.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 36—41.

Fredagen den 16 mars.

(i 9

Nr 17.

§ 6.

Vid härefter skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 42, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslaget till tullverket blev
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkänd.

§ 7.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkanden
nr 18 och 19, jordbruksutskottets utlåtanden nr 10—13 samt andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Spångberg m. fl., nr 450, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 39,
med förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol;

herr Johanson i Stockholm m. fl.:

nr 451, likaledes om avslag å propositionen nr 39;

nr 452, om avslag å Kungl. Maj :ts proposition, nr 40, med förslag till lag

om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen m. m.; och „ ....

nr 453, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 41, angaende anslag till
centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m.;

herrar Lilliccreutz och Hedlund, i Häste, nr 454, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 97, angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten; herr

Månsson i Erlandsro, nr 455, i anledning av sistnämnda proposition;

herr Magnusson i Tumhult, m. fl., nr 456, i anledning av samma proposition;

herr Grapenson, nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 43, med
förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m.; samt

herr Hedvall, nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 101, med
förslag till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från jordbruksutskottet:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen angaende försäljning
av visst område av Visborgs kungsladugård; o . .

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark; ... 0

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen angaende upplåtelse
av rätt till icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av kronan
tillhörande jordägarandelar i gruvor; .... „

nr 59, i anledning av väckt motion angående ändring i lagen om bredden a
hjulringar å arbetsåkdon på landet; och

ffr 17.

70

Fredagen den 16 mars.

nr 60, i anledning av väckta motioner om viss ändring i kungörelsen den
augusti 1907 angående ändrade bestämmelser rörande fonden för fiskerinäringens
befrämjande;

från bankoutskottet:

nr 67, i^ anledning av väckt motion om utsträckning av giltighetstiden för
viss övergångsbestämmelse i reglementet för statens pensionsanstalt; och
nr 68, i anledning av Knngl. Maj:ts proposition angående pensionsålder för
brigadchefer;

från första lagutskottet:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången
därstädes;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om meddelande
av rättegångs fullmakt genom telegram;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken m. m.; och
nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar:
samt

från konstitutionsutskottet, nr 73, i anledning av väckt motion om viss utsträckning
av den proportionella valmetoden vid val inom landsting samt statsoch
kommunalfullmäktige m. m.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion angående
kyrkomötets lagstiftningsrätt m. m.; och

andra lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av väckt motion angående
utredning och förslag i fråga om stadgande, att landstingsområde skall vara
tattigvardsområde.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lundquist i Baggarbo under
2 dagar från och med den 19 innevarande mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.46 e. m.

In fidem
Per Cronvall

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

281107