1928. Andra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1928:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Andra kammaren. Nr 14.

Onsdagen den 29 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare, Birger Petersson, på grund av
sjukdom (angina tonsillaris) är oförmögen att tills vidare deltaga i riksdagsarbetet,
intygas på heder ock samvete.

Lindesberg den 27 februari 1928.

L. E. Hallén,

stadsläkare.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 113, med förslag till lag om
ändring i vissa delar av sjölagen m. m.; och

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 115, med förslag till ändrad lydelse
av § 50 riksdagsordningen.

§ 3.

Vidare föredrogs herr Lefflers vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan, att till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa spörsmål angående revision av näringslagstiftningen;
och blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 4.

Härefter föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 431 av herr Nyländer; och

nr 432 av herr Engberg; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 433 av herrar Gardell i Gans och
Gardell i Stenstu.

§ 5.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Pettersson propositionerna:

nr 106, angående anslag till ersättning till häradsskrivarna för pensionsförteckningar;
och

nr 122, angående anslag till medicinalstyrelsen m. m.; samt

Andra hammarens protokoll 1928. Nr lb.

Kr 14. 2

Onsdagen den 29 februari f. m.

av herr statsrådet Meurling propositionerna:

nr 117, angående pensioner och understöd åt efterlevande till vissa i statens
tjänst anställda personer;

nr 118, angående vissa ändringar i statsbaneförvaltningens organisation
m. m.;

nr 119, angående vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk;
nr 120, angående vissa inrikes postavgifter;

nr 121, angående avsättande av en reservfond för postgirorörelsen;
nr 126, angående inköp av mark och uppförande därå för postverkets räkning
av tillbyggnad till telegrafhuset i Borås; och

nr 127, angående beräknande av den period, varunder semester må tilldelas
befattningshavare i statens tjänst.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Föredrogos vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om en allmän revision av folkförbundets
akt; och

nr 3, i anledning av väckt motion om införande i vallagen av bestämmelse
rörande inkallande av temporär ersättare vid långvarigt laga förfall för riksdagsman
m. m.; samt

bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

§ 7.

Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 6, angående
vissa delar av tullbevillningen.

Bevillningsutskottet hade i ett sammanhang förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner rörande tullskyddsfrågor, nämligen:

inom första kammaren:

nr 62 av herrar Boberg och N. J. Martin Svensson;

nr 63 av herrar Johan Bernhard Johansson och Frändén;

nr 153 av herr Lindgren;

nr 155 av Nils Anton Nilsson m. fl.; och

nr 199 av herr Asplund; samt

inom andra kammaren:
nr 100 av herr Lorichs m. fl.;
nr 173 av herr Hedlund i Häste m. fl.;
nr 265 av herr Nyländer;

nr 266 av herrar Andersson i Tungelsta och Söderberg;

nr 269 av herr Leffler; och

nr 346 av herrar Gardell i Gans och Laurin.

Onsdagen den 29 februari f. in.

3 Nr 14.

Uti nedannämnda motioner hade föreslagits:

i de likalydande motionerna I: 155 och II: 100, att riksdagen måtte besluta
följande ändring av tulltaxan att tillämpas från den 1 april 1928:

Levande djur
Nötkreatur 1 kg. 12 öre.

Kött

andra slag, härunder inbegripna till konserver icke hänförliga ätbara
djurdelar, ej särskilt nämnda, såsom lever, njurar m. m.
1 kg. 21 öre;

i motionen I: 62. att riksdagen ville besluta, att tullen å päron och äpplen
skulle höjas med 20 öre under årets sista fyra månader varje år;

i motionen 11:346, att riksdagen ville besluta om importförbud av äpplen,
päron och plommon, med rätt för Kungl. Maj:t att helt eller delvis tillfälligt
upphäva förbudet;

i de likalydande motionerna I: 63 och II: 173, att riksdagen måtte besluta,
att tullen å automobiler skulle höjas från nuvarande 15 procent till 30 procent
av värdet;

i motionen II: 269, att riksdagen ville med ändring av nu gällande tulltaxa,
i vad den avsåge tullsatsen för stennötsknappar, höja denna tullsats från nu
utgående 80 öre till 2 kronor per kilogram;

i motionen 1:199, att riksdagen måtte för sin del besluta, att pimstenstegel,
som hittills ej specificerats i tulltaxan, skulle upptagas under den i kapitel X
under rubriken »Tegel» förekommande underrubriken 649 »Murtegel»;

i motionen II: 265, att till tulltaxans rubriker 693, 694 och 695 måtte fogas
en anmärkning av följande innehåll: »Mekanisk tillslutningsanordning tullbehandlas
särskilt för sig enligt vad för huvudbeståndsdel är stadgat»; samt

i motionen 1:153, att riksdagen ville besluta,

att tullavgiften å brokadskodon skulle utgå med tio kronor per kilogram; och

att sidenliknande skodon och skodon av mönstrat tyg skulle tullbehandlas
såsom brokadskodon.

Uti motionen II: 266 hade framlagts ett i sak med det i sistnämnda motion
1:153 gjorda yrkandet överensstämmande förslag.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna 1:155 och II: 100 om Röjning av tullen å
levande nötkreatur samt kött, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen I: 62, om höjning av tullen å päron och äpplen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att motionen 11:346, om importförbud beträffande äpplen, päron och
plommon, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

4) att de likalydande motionerna I: 63 och II: 173, om höjning av tullen å
automobiler, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

5) att motionen II: 269, om höjning av tullen å stennötsknappar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6) att riksdagen måtte, i anledning av motionen I: 199, besluta,

att rubriken 649 i gällande tulltaxa skulle hava följande ändrade lydelse:

Tegel:

649. mur-, vanligt, oglaserat (även poröst), kalksand- och

pimstenstegel härunder inbegripet .............. 100 kg. -—: 10

Nr 51.
Nr 59.

Hr 14.

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

7) att riksdagen måtte, i anledning av motionen II: 265, besluta,

att efter rubriken 695 i gällande tulltaxa skulle intagas en anmärkning av
följande lydelse:

Anm. till nr 693—695. Mekaniska tillslutningsanordningar, anbragta å
artiklar, bänförliga till någon av dessa rubriker, tullbehandlas särskilt
för sig enligt vad för huvudbeståndsdelen är stadgat; samt

8) a) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:153 och II: 266, i
vad desamma avsåge tullen å skodon av spånadsvara, innehållande silke eller
finare metalltråd (siden- och brokadskodon), besluta,

att rubriken 212 i gällande tulltaxa skulle hava följande ändrade lydelse:

Skodon:

andra:

212. av spånadsvara, innehållande silke eller finare metalltråd
................................ 1 kg. 10:—; och

b) att nyssnämnda motioner I: 153 och II: 266, i den mån desamma icke besvarats
genom utskottets hemställan under punkten a), icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade likväl avgivits:

vid punkten 1) :

av herr Johan Nilsson i Kristianstad; samt

av herrar Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Lithander och Henriksoti, vilka
yrkat bifall till motionerna;

vid punkten 2) :

av herrar Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Lithander och Henrikson, vilka
yrkat bifall till motionen;

vid punkten 4) :

av herr Lithander, som yrkat bifall till motionerna; samt

vid punkten 6):

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen,
Lithander och Johansson i Krogstorp.

Sedan punkten 1 föredragits, anförde:

Herr Jönsson i Boa: Herr talman! Från alla håll erkännes jordbrukets
nuvarande betryckta läge, men så snart det framkommer direkta förslag till
förbättring häri, mötas dessa inom riksdagen av kraftigt motstånd. I syfte
att åstadkomma någon förbättring för jordbruket hava motioner väckts av
herrar Nils Anton Nilsson i första kammaren och Lorichs i andra kammaren,
vari föreslås en förhöjning av tullen på levande nötkreatur och kött. Till stöd
för motionerna anföra motionärerna bl. a. huru andra länder vid antagande av
ny tulltaxa i detta hänseende skyndat antaga högre tullsatser för att skydda
sitt jordbruk. Så har t. ex. Tyskland höjt sin tulltaxa för levande nötkreatur
från 8 Rmk före kriget till 16 Rmk per 100 kg. och för färskt kött från 27 Rmk
till 37.50 Rmk per 100 kg. I Norge, där tullen före kriget var växlande efter
djurets storlek, är tullen nu 21 öre pr kg. för levande djur. För kött gällde
förut en tull av 25 öre pr kg., men nu har tullen höjts till 45 öre pr kg. Mo -

Onsdagen den 29 februari f. in.

Nr 14.

tionärerna föreslå, afl iullen lör levande djur sättes till 12 öre pr kg. och föi
kött till 21 öre, alltså eu franska blygsam begäran i förhållande till tullen i
förutnämnda länder.

I sin motivering erkänner utskottet, att de i motionerna berörda tullsatserna
uppenbarligen jämte jordbrukstullarna äro de för jordbruket viktigaste, men
motiverar sitt avslagsyrkande med att ett avvägande av dessa tullar bör ske
i samband med den förra året beslutade utredningen om avvägningen mellan
tullskyddet för industrien och jordbruket. I samband härmed erinrar utskottet
om, att riksdagen iiven får tillfälle yttra sig i ett med den förevarande tullfrågan
nära sammanhängande spörsmål, nämligen om anordnande av effektiv
kontroll vid import av slaktboskap och kött med anledning av två till tillfälligt
utskott hänvisade motioner. För min del kan jag ej finna annat än afl Irågan
om kontroll över importen och förevarande tullfråga mycket val kunna lösas
oberoende av varandra. De endast så att säga komplettera varandra. Da nu
från utskottets sida erkännes den föreliggande tullfrågans stora vikt och betydelse
för jordbruket och från stora jordbrukaremöten från skilda håll i landet
kräves skyndsam handling, så hava vi reservanter icke ansett oss kunna vara
med om att nedgräva denna fråga i en kommitté, vars resultat kanske först
flera år framåt bliva kända. Jag tillåter mig i detta hänseende erinra om att
vi snart i tio år eller ända sedan början av 1919 haft tullutredningar, till vilka
bevillningsutskottets majoritet alltid hänvisat till stöd för sina avslagsyrkanden,
då det gällt jordbrukets tullskydd. Då den senast beslutade utredningskommitténs
uppdrag enligt departementschefens uttalande kommer att bliva
tidsödande, så kan, om ingenting under tiden göres för lindring i jordbrukets
betryck, detta för jordbrukarna bliva ödesdigert.

Om man nu erkänner, att jordbruket behöver stöd, och samtidigt erkänner,
att tullarna å nötkreatur och kött äro bland de för jordbruket viktigaste, så
bör man enligt mitt förmenande redan nu ej tveka att giva jordbruket detta
stöd. Skulle sedan tullutredningen giva vid handen ändringar eller nya uppslag
till gagn för jordbruket, så varken böra eller kunna dessa tullförhöjningar
verka därpå. Tyvärr synes icke mycken utsikt finnas för att riksdagen nu vill
vara med härom, särskilt som de, vilka städse önska framhålla sig som jordbrukets
speciella representanter inom riksdagen, icke inom utskottet velat bifalla
motionerna, utan yrkat avslag på desamma. Som förhållandena nu äro
inom jordbruket, anser jag emellertid sådana omständigheter förefinnas, vilka
i förevarande fall påkalla skyndsam ändring i tulltaxan, och vill i anledning
därav^herr talman, yrka bifall till den av mig m. fl. vid punkt 1 i betänkandet
fogade reservation.

Herr Loriclis: Herr talman! Att förhållandena på vår slaktdjursmarknad
sedan lång tid tillbaka varit långt ifrån tillfredsställande, kunna väl alla vara
eniga om, som ha några djur att utbjuda på denna marknad.^ Då det därför
göres försök att åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd på detta^ område,
torde vi ha bakom oss en ganska enig jordbrukareklass. Även om ifrån en del
håll det säges, att man bör gå fram på andra vägar än dem de föreliggande
motionerna ange, och även om det skulle vara så, att på ett annat håll man i
resignationens och trötthetens tecken säger: »det är icke värt att bråka, det
tjänar ingenting till», och även om en del personer förskansa sig bakom gamla
principer åtminstone i sitt tal så finns det nog i själva verket många, som
innerst inne anse, att dessa principer är ett ganska hårt ben att gnaga på, och
som gärna se, att yxan går, blott de slippa hålla i skaftet.

Nu har här en motion väckts av 27 ledamöter av denna kammare. Motionens
innehåll har den föregående ärade talaren redan omtalat, och jag vill endast
säga, att vi hava icke saknat påtryckningar att komma fram med detta förslag

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Ports.)

Nr 14.

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Fort*.)

från hushållningssällskapens sida eller andra sammanslutningar av jordbrukare
eller från enskilda sadana. Vi ha ansett oss för vår del icke kunna underlata
att komma fram med ett förslag, då det icke kommit något sådant förslag
från det håll, varifrån jordbrukarna helst skulle ha sett det komma, nämligen
från regeringen.

Jag vill då nämna några ord om våra exportförhållanden på detta område.
Exporten av levande djur under år 1927 har ökats något mot föregående år.
Det säger icke så mycket i jämförelse med år 1926, ty då var exporten praktiskt
taget ingen, men även siffran för år 1925 var något lägre än föregående
år. Det oaktat ha vi för närvarande icke något exportöverskott på levande
djur utan raka motsatsen. Närmaste åren före kriget, 1912 och 1913, exporterade
vi djur till ett antal av över 30,000 mer än vi importerade. Närmast
efter kriget var siffran lägre men det var dock fortfarande exportöverskott. Nu
är det, såsom jag nämnde, motsatsen. På köttmarknaden är tendensen enahanda.
Även där har exporten år från år minskats, ehuru det icke förrän år
1926 blev något importöverskott. Huru siffran för år 1927 i det fallet ställde
sig, fanns mgen upplysning om, när motionen framlades.

Att icke dessa förhållanden förr än på de senare åren verkat så mycket prisnedsättande,
har berott därpå, att utbjudandet å den inhemska marknaden minskats
efter kriget, då kreatursstammarna decimerades genom foderbrist och
andra abnorma förhallanden. Likaledes har mul- och klövsjukan under sin
värsta tid icke så litet inverkat, t,v då inträffade ju ofta i vissa delar av landet,
att av sjukdomen angripna djurbesättningar i ett tag nedslaktades, utan att
köttet tillvaratogs. Nu hava emellertid våra ladugårdsbesättningar kommit upp
i normala förhallanden, och då borde vi ha kommit därhän att vara självförsörjande
pa detta område och dessutom hava en del över för export. Så är
emellertid icke förhållandet. Och det beror på, att den säkerhetsventil, som
exporten skall vara, fungerar numera ytterst tungt och trögt, tack vare de
tullar, som våra bästa avnämareländer lagt på sina varor. Den föregående
talaren nämnde något om dessa tullsatser i vad de rörde Tyskland och Norge,
vilka äro de länder, som huvudsakligast importera kött från oss. Med ledning
av dessa siffror vill jag blott påpeka, att om vi exporterade ett levande djur
om 500 kg. till Tyskland, drar det i närvarande stund en tull av 80 mark,
d. v. s. i svenskt mynt 72 kronor,, och en export av lika tunga djur till Norge
droge en tull av 105 kronor pr djur — visserligen i norska kronor, men med
den nuvarande^ kursen spelar det icke så synnerligen stor roll. Blir det då
ökade utbud på hemmamarknaden och ökad import från utlandet men samtidigt
exporten försvåras, är det klart, att det skall bli en överproduktion med
de kraftiga prisfall, som därav följa. Så har också blivit händelsen. Nu kan
det ju hända, att detta.prisfall icke hav hunnit märkas så mycket för dem, som
i saluhallar eller i butiker köpa sin dagliga köttranson, men för dem, som bjuda
ut siim djur till slaktare eller slakthus, märkes det så mycket mera. Det
är alltid, så, att när det är fråga om jordbrukets produkter, ett prisfall träffar
alltid först och häftigast jordbrukarna själva.

Här äro vi inne pa ett område, där det ofta hörda, men enligt min mening
ogrundade talet om de större, eller mindre jordbrukarnas grundskilda intressen
icke kan föras. Här är det ingen skillnad på större eller mindre jordbrukare.
Här gäller det lika för alla, och jag skulle nästan vilja säga, att för en liten
småbrukare med en besättning på 7 å 8 djur spelar det proportionsvis större
roll, om han får någorlunda betalt för sina slaktdjur, än för en större. Ett
kokreatur, t; ex. är för en småbrukare en sparad penning. Han får för det
ett icke så litet samlat kapital. Och det är klart, att han räknar med detta i
små kalkyler. Skulle det då inträffa att han ett år blir bjuden 20 ä 25 %
mindre än vad man fått ett föregående år — det blir för ett medelstort djur

Onsdagen den 29 februari f. m.

Nr 14.

70 k 80 kronor — spelar detta för en liten småbrukare en högst väsentlig roll ^ “jj™?
och kan rubba hans ekonomi på ett mycket kännbart sätt. . Uvandt nät Nu

talas det så mycket om — och vi fa sa manga råd vi jordbin- kreatur samt
kare -— att vi icke skola odla spannmål utan slå oss på den animala pro- kött.
duktionen såsom mera lönande. Jag far verkligen stiga, att de priser, som nu (torts.''

gälla för t. ex. smör och mjölk äro ingalunda lönande, utan det är snarare sa,
att det är ganska svårt att få ladugårdens ekonomi att gå ihop med de nuvarande
priserna. Skulle det da dessutom fortfara att vara så laga priser pa vara
slaktdjur, skulle detta bli ett högst väsentligt debet på ladugårdens förut icke
alltför lysande konto. De oundgängliga uppfödningskostnaderna för våra unga
djur fördyras, om man icke kan fa nagot så när skälig betalning för de djur,

som gallras ut. _

Tendensen att stycka de stora egendomarna i småbruk är omisskännelig. Det
ligger i tidens anda. Den kan icke hejdas. Det torde snarare vara fara värt,
att det går för fort och att det icke blir nationalekonomiskt fördelaktigt. Det
är nämligen icke så, att det icke finns jord att köpa. Det är snarare fråga om
att få lämpliga köpare. Det är icke någon lätt sak att bli duglig småbrukare
och det passar heller icke för alla, även om man är född och uppfödd på landet
och sysslat med jordbruksarbete under sitt föregående liv. Här gäller det^som
sagt att få strömmen att gå i rätt riktning. Nu kan man ju icke sätta några
stora pretentioner på staten. Staten kan icke göra några underverk, och det
vore till och med olyckligt, om staten skulle bli en klockarfar, som skulle allting
bestyra. Men vad staten kan och bör göra, det skall den göra, och det är
enligt min mening ett steg i rätt riktning, om riksdagen vill medge en tullförhöjning
i detta fall. Det är alldeles givet — och det är en självklar sak, som
icke behöver bevisas, ett axiom — att jordbrukarna, större eller mindre, måste
ha någorlunda betalt för små varor om de skola kunna klara små räntor, betala
sina arbetare med skäliga löner, underhalla sina hus och redskap och draga
sig fram med sin familj. Det är de enklaste krav, som kunna framställas.

Ja, nu säger man på annat håll: »ni skola icke gå på den vägen och begära
höjda tullar utan i stället försöka kontrollera importen av djur och kontrollera
försäljningen inom landet». Ja, om den saken kan man ju resonera. Men om
idealtillståndet är ett fullkomligt fritt varuutbyte mellan de olika länderna, vilket
idealtillstånd icke kan åvägabringas därför att vissa länder icke anse det
förenligt med vissa vitala intressen, då undrar jag, om man inte kan säga, att
det är ett mindre hinder för det fria handelsutbytet länderna emellan att höja
tullen för en vara och sedan låta den varan fritt försäljas inom landet än att
taga hand om varan vid själva importtillfället och sedermera kontrollera distributionen
av densamma. Jag kan emellertid icke finna annat än att de åtgärder,
som föreslagits i motionen, verka i den riktningen. Skall det emellertid vara
någon mening med märkning av kött eller märkning av charkuterivaror eller
anslag i butikerna om att där säljes utländsk vara så är det väl den att köparen
skall ställas inför ett val, varvid han antingen av patriotiska skäl eller av
farhågor för att den utländska varan skall var mindervärdig, förutsättes föredraga
den inhemska varan. Nu är det ju sa. att i vårt grannland Danmark har
införts ett sådant märkningssystem, som lär fungera tillfredsställande. _ Huru
det skulle bli här i landet, det kan man icke veta. Enligt uppgift hava i Danmark
fackföreningarna uppmanat sina medlemmar att icke köpa utländska varor.

Till sist ett par ord om utskottsbetänkandet. Utskottet inleder detsamma med
ett allmänt resonemang. Man talar om att alltsedan år 1919, da tull- och traktatkommittén
tillsattes, intill denna stund alla förslag om tullförhöjningar ha avslagits
av riksdagen och hänvisar nu till den nya tullkommittén, som i år blivit
tillsatt på grund av skrivelse från riksdagen. Jag får verkligen gratulera ma -

Nr 14. 8

Onsdagen den 29 februari f. m.

joriteten i utskottet till att ha funnit denna sköna och härliga papperskorg att
levande nät- med alla förslag om tullförhöjningar uti, en papperskorg så stor och vid,

kreatur samt clen helt visst kommer att räcka för manga ar framåt. Herr statsrådet och
kött. chefen för handelsdepartementet säger i sitt diktamen till statsrådsprotokollet,

(Fort..) att denna utredning ovillkorligen måste bli tidsödande, och. han förklarar sig

utgå ifrån den förutsättningen, att de jämkningar och ändringar i tulltaxan,
som av särskilda omständigheter kunna bli påkallade, icke skola bli oprövade
och oavgjorda i avvaktan på slutförandet av utredningen. Då framställer sig
den frågan: vad är det egentligen, som majoriteten skulle anse vara av den beskaffenhet,
att statsrådets uttalande ägde tillämpning därpå? Ja, i sitt betänkande
antyder den vissa dylika frågor. Om man nämligen ser på de sista
punkterna i betänkandet, finner man, att utskottet tillstyrkt vissa förändringar
i tullhänseende. Dessa gälla emellertid endast smärre tullfrågor — låt vara
nationalekonomiskt sett icke oviktiga — men bland dem finns det en fråga, där
meningarna äro ytterst delade, i det att icke mindre än fem utskottsmedlemmar
reserverat sig mot utskottets förslag. Att döma av vad jag här anfört är det
tydligt och klart, att några förändringar på detta område icke kunna väntas av
den nuvarande majoriteten i bevillningsutskottet.

Meningen är nu, att det skall bli en utredning om de för industrin och jordbruket
gällande tullsatsernas inbördes förhållande till varandra, i vad mån den
ena näringen växelvis verkar på den andra och dess produktionskostnader o s v
Den fragan är dock ytterligt grannlaga och svår; den tager lång tid i anspråk
och det torde vara mycket osäkert, om man kan komma till ett enhälligt betäniran
kommitténs sida. Men även om detta märkvärdiga komme att inträiia,
skulle det vara ett underverk, om betänkandet vore av "den beskaffenhet
att alla intresserade parter inom industri och jordbruk bleve nöjda och belåtna."
Men vi leva icke längre i underverkens tid. Skola nu alla förslag till förbättringar,
som på vare sig industrins eller jordbrukets område väckas under de
närmaste åren, förklaras vara^för tidigt väckta, förklaras vara okynnesförslag,
ägnade att föregripa den pågående utredningen, ja, herr talman, då måste jag
gora gällande, att de som tagit initiativet härvidlag kunna med skäl säga till
regeringen: är detta meningen med svaret som ni gav oss? Yi ha då blivit bönhörda
över hövan.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Förhållandena på slaktdjurs- och köttmarknaden ha ju på senare tider
varit ägnade att ingiva jordbrukarna åtskilliga bekymmer på grund av rådande
låga priser och trög avsättning. Man har också "i jordbruksdepartementet
sedan ganska lang tid tillbaka halt uppmärksamheten inriktad på dessa
frågor Vi ha härvidlag fått mottaga en hel del framställningar och förslag i
ohka riktningar. Vissa myndigheter, i främsta rummet lantbruksstyrelsen och
medicinalstyrelsen, ha blivit hörda i ämnet, och vidare ha inom departementet
ytterligare utredningar företagits, statistik införskaffats o. s. v. Då frågan nu
blivit bragt inför riksdagen, har .jag ansett del vara lämpligt lämna en del upplysningar
om vad som vid dessa utredningar framkommit, och jag skall härtill
också knyta några reflexioner för att angiva hur jag själv bedömer frågan.

Vad då först angår importen av levande djur, så har denna under de senaste
tre åren utgjort: för år 1925 9,766, för år 1926 5,880 och för år 1927 6,977
djur. Den allra största delen av dessa djur ha kommit från Estland. Så t. ex.
importerades år 1927 från Estland 6,820, från Finland endast 131 och
från övriga länder_ sammanlagt 26 djur. Antalet importerade djur har alltså
under ar 1927 vant omkring 1,100 flera än under år 1926, däremot jämfört
med år 1925 inemot 3,000 mindre. Importen av kött har utgjort — jag talar

Onsdagen (lön 20 februari f. in.

9 Nr 14.

nu endast om nötkött, som det ju här närmast är fråga om —: för år 1025
3,020 ton, för år 1920 2,65G ton och för år 1927 1,399 ton. Importsiffran för
kött har alltså under år 1927 varit icke mindre än omkring 1,200 ton lägre än
under år 1926 och omkring 1,600 ton lägre än under år 1925. Särskilt har
importen av kött från Finland minskats. Denna import utgjorde år 1927 1,050
ton i jämförelse med 2,267 ton år 1926. Det importerades alltså under förstnämnda
år icke fullt hälften så mycket som under år 1926.

För att emellertid få en bättre översikt över sammanlagda importen av levande
djur och kött har importen av djur omräknats i kött på det sättet, att i
enlighet med uppgifter, som lämnats från Stockholms stads slakthus rörande
från Estland importerade djur — vilka ju utgjorde huvudparten —- varje djur
beräknas lämna i genomsnitt 200 kg. kött. Sammanlägger man då siffrorna
för levande djur, uttryckt i kött, med de siffror, som angiva importen av uppslaktat
kött, får man fram siffror, som angiva den totala importen uttryckt i
kött. Och jag tror det är nödvändigt att göra en sådan sammanställning därför
att importen av levande djur och kött varierat ganska mycket. Vissa år ha
importerats mera djur men mindre kött, andra år har det omvända varit fallet.
Detta gör, att man måste lägga samman det hela för att få en klar bild
av hur det förhåller sig. Gör man detta sammanställande, finner man, att den
sammanlagda importen, uttryckt i kött, utgjorde för år 1925 4,976 ton, för år
1926 3,832 ton och för år 1927 2,795 ton.

Dessa siffror visa, att den sammanlagda importen av djur och kött har under
de senaste tre åren avsevärt nedgått. Den har minskat med i runt tal 1.000
ton om året, och importen 1927 utgjorde icke mycket mer än hälften av importen
två år tidigare. I detta sammanhang kanske bör nämnas, att rätt stora variationer
ägt rum även med hänsyn till de olika månaderna av året. Såsom
man kunde vänta, har utbudet av levande djur varit störst på hösten vid betestidens
slut. Från Estland importerades sålunda under september 1927 1,681
djur, under oktober 1,077 djur, under november 495 djur -—■ alltså en betydlig
nedgång — och i december endast 26 djur. I januari ha icke importerats
några djur alls.

Se vi åter på vårt lands export, utgjorde denna år 1925 2,569, år 1926 endast
98 och 1927 5,695 djur. De låga siffrorna år 1925 och 1926 torde till väsentlig
del sammanhänga med den då som svårast härjande mul- och klövsjukan och
de ganska stränga restriktiva bestämmelser rörande exporten, som voro gällande.
År 1926 hade vi ju praktiskt taget ingen export alls av levande djur —
som sagt endast 98 djur — medan däremot exporten förra året uppgick till
5,695 djur. Exporten av kött visar följande siffror: för år 1925 5,312 ton. för
år 1926 2,561 ton och för år 1927 970 ton. Exporten av kött har alltså visat
en ganska stark nedgång, men den stora nedgången under det sista året bör givetvis
ses i samband med att vi just detta år i stället hade en så väsentligt ökad
export av levande djur.

Det har nu gjorts en sammanställning på samma sätt som jag nyss nämnde
rörande importen för att få fram siffrorna beträffande den totala exporten av
djur och kött. Med hänsyn till de svenska djurens större storlek och bättre kvalitet
bär man inom lantbruksstyrelsen, som verkställt denna utredning, räknat
med att varje exporterad tjur uppskattats till 350 kg., varje annat fullgott
djur till 250 kg. och varje ungnöt till 150 kg. Totalexporten, uttryckt i kött,
utgjorde för år 1925 6,077 ton, för år 1926 2,597 ton och för år 1927 2,682
ton. Sammanställa vi dessa exportsiffror med de siffror som jag förut nämnde
beträffande importen, visar det sig, att vi år 1925 hade ett exportöverskott
av 1,101 ton. Vi exporterade alltså sammanlagt, om hänsyn tages till både
slaktdjur och kött, 1,101 ton mera än vad vi importerade. År 1926 vände sig
bladet: vi hade då ett importöverskott på 1,235 ton. Förklaringen ligger gi -

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Nr 14. 10

Onsdagen den 20 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.
(Forts.)

vetvis däri, att vi under detta år hade en så dålig export av levande djur och
att även vår köttexport var begränsad. År 1927 utgjorde åter importöverskottet
endast 113 ton.

Som sammanfattning kan man säga, att importen under de båda senaste åren
beträffande djur och kött sammanlagt påtagligt nedgått men att vår export visat
under de båda sista åren lägre siffror än under år 1925, dock med någon ökning
under det sista året. Det tämligen vackra exportöverskott, som vi hade år
1925, byttes 1926 i ett ungefär lika stort importöverskott. För år 1927 vägde
däremot i det allra närmaste vår export upp importen; differensen var endast
113 ton. Se vi emellertid på hur utvecklingen varit under de allra senaste månaderna,
så visar det sig, att vi under december månad 1927 hade en totalimport
på 147 ton, medan totalexporten var 202 ton. Yi hade alltså denna månad
ett exportöverskott av 55 ton. Än mera tydlig blir förbättringen, om vi
se på siffrorna beträffande januari innevarande år. Under denna månad ha
alls inga levande djur importerats vare sig från Finland eller Estland eller
något annat land. Det har däremot importerats en del kött, från olika länder
sammanlagt 76 ton. Vår export under januari månad utgjorde 65 ton kött och
574 levande djur. Importen utgjorde 76 ton och exporten, uträknad på det sätt
som jag förut nämnt, belöpte sig till 226 ton. Vi hade alltså enbart under
januari månad ett exportöverskott på 150 ton. Vi exporterade med andra ord
150 ton mera i levande djur och kött än vi importerade. Då den föregående ärade
talaren framhöll, att vi icke nått så långt, att vi kunde exportera mer än vi
importera, tror jag därför, att hans uppgifter behöva någon korrigering. Vi
se, att för hela år 1927 var det en ganska liten differens mellan exporten och
importen och att under de allra senaste månaderna en påtaglig färbättring ägt
rum.

Jag har för resten i dag efterhört, om det till Stockholms slakthus kommit
några djur under februari månad, men jag fick det beskedet, att sedan början
av december månad förra året har det icke kommit några djur till Stockholm.
.Tåg bär ansett mig böra upplysa härom, då man ute i landet på sina håll tror.
att vi fortfarande översvämmas av levande djur. Så är faktiskt icke förhållandet.
Hur det blir längre fram, på sommaren eller hösten, vågar jag icke uttala
mig om. Vad angår importen av kött nämnde jag nyss, att den under januari
månad uppgick till 76 ton, som kommit från de baltiska staterna och
Finland, medan vi själva exporterade 65 ton. Denna import av 76 ton torde
ungefär motsvara köttet av 13 djur om dagen, varvid djuren beräknas lämna
200 kg. kött. Detta har alltså varit hela importen.

Jag har sökt på ett ungefär räkna ut, hur stor nedslaktningen är i hela vårt
land, men så fulländad är icke vår statistik, att det finns siffror därpå. Jag
bär emellertid med ledning av siffror rörande kreatursstockens storlek sökt
komma fram till en siffra men den vågar jag icke bestämt stå för, emedan den
är alldeles för osäker. Jag tror emellertid, att den dagliga nedslaktningen rör
sig om ett tusental djur eller sannolikt något mer. En import motsvarande 13
djur om dagen får nog anses vara ganska obetydlig, och som jag framhöll, hava
vi själva exporterat mycket mer, än vi importerat. Jag har icke med detta velat
alldeles bagatellisera den import som äger rum. Den har nog något inverkat
på priserna vissa tider, men vi böra dock reducera denna inverkan till dess
rätta proportioner.

I fråga om priserna på kött har lantbruksstyrelsen uppgjort vissa pristabeller
och diagram för de senaste två åren. Därav framgår, att priserna år 1927
i förhållande till 1926 stodo i genomsnitt 15 öre lägre per kg., men, såsom lantbruksstyrelsen
yttrar, visa de i övrigt ett stabiliserat läge. Priset å första
klass oxkött har under tiden den 20 januari till 7 april 1927 noterats till 1: 30
per kg. och sedan fram till juni månad 5 öre lägre. Ännu mera stabilt var pri -

Onsdiigen (lön 29 februari f. in.

II Nr 14.

set på andra klass oxkött, som knappast alls fluktuerat under, årets fem första
månader. Sedan inträffade ett större prisfall vid midsommartiden 1927, då
priset på första och andra klass oxkött sjönk med respektive 10 och 20 öre och
på tredje klass oxkött med 30 öre, men på hösten steg priset åter och uppnådde
samma nivå som första halvåret. Lantbruksstyrolsen yttrar vidare härom, att
några katastrofala prissänkningar sålunda icke kunna påvisas utan endast ovannämnda
allmänna sänkning under hela året med cirka 10—15 öre per kg. jämfört
med föregående år, och lantbruksstyrolsen fortsätter: »En granskning av
diagrammen synes därför i likhet med vad som syntes vara fallet under år 1926
giva vid handen, att de betydande variationerna uti importfrekvensen» — det
syftas här på växlingarna månadsvis i fråga om importen av djur och kött —
»knappast kunna sägas ha utövat något mera påvisbart direkt inflytande på
prisrörelsens gång å köttmarknaden i Stockholm. Iletta förhållande torde ha
sin förklaring däri, att den till Stockholm importerade mängden kött representerar
endast en bråkdel av hela den staden tillförda myckenheten kött. Även
om man härav icke får draga den slutsatsen, att importen av kött österifrån är
utan varje inflytande på prisbildningen å Stockholms köttmarknad, så tyder
dock det påpekade förhållandet på att inflytandet i fråga heller ej får överskattas.
» Jag har här citerat lantbruksstyrolsen.

I detta sammanhang skall jag anföra några siffror rörande den totala tillförseln
av storboskap till Stockholms slakthus, siffror som avse både import från
utlandet och tillförsel från det övriga Sverige. År 1925 uppgick tillförseln
till Stockholms slakthus till 38,783 djur, 1926 var tillförseln 30,175 och 1927
29,661 djur. Alltså var det en oavbruten nedgång i tillförseln, som från 1925
till 1927 belöpte sig till omkring 9,000 djur. Jag kan icke neka till att jag
blev ganska förvånad, när jag fick se dessa siffror, som visade, att tillförseln
till Stockholms slakthus nedgått så avsevärt de sista åren, då siffrorna avse
både importerade och inhemska djur. Vad Stockholm angår, hava vi alltså
haft både minskad tillförsel av slaktdjur och sänkta priser, ett förhållande som
ter sig ganska egendomligt. En förklaring kan tänkas ligga däri, att förbrukningen
av kött minskats, men jag tror, att skälet till att priserna gått ned så
avsevärt varit, att samtidigt som importen av djur och kött samt tillförseln av
levande djur från eget land minskats, har tillförseln av kött till Stockholm
från andra inhemska orter avsevärt ökats. Någon statistik härom föreligger
icke, men sannolikheten synes mig tala för att produktionen av slaktdjur inom
landet de sista åren ökats ganska betydligt och följaktligen även utbudet av
dylika och av kött stigit.

Det skall givetvis bli av mycket stort intresse att taga del av siffrorna för
den husdjursräkning som verkställdes i höstas. De äro ännu ej klara. Vi veta
för närvande icke hur stor husdjursstocken är, då någon sådan husdjursräkning
icke ägt rum sedan 1919. Jag tror, att det blir av stort värde att få taga
del av dessa siffror. Före kriget importerade vi visserligen normalt en hel del
både djur och kött men vår export var, såsom särskilt framhålles av motionärerna
här, mångdubbelt större än nu. Vi hade med andra ord före kriget ett
högst betydande exportöverskott av kreatur. Men sedan gick vår kreatursstam
ned högst betydligt under kriget. Jag tror emellertid, att den nu uppnått
fullt normal, ja kanske mer än normal storlek. Depressionen å denna marknad
torde väl därför trots den under de sista åren minskade importen bero på
att vår kreatursstock ökats väsentligt och vidare på att vår export icke på
långt när nått den omfattning, som den tidigare hade. En bidragande orsak
till att så icke skett, är tydligen att söka i mul- och klövsjukan, som förutom
de restriktioner, som vi vidtagit, haft den följden, att vårt västra grannland
vidtagit en hel del mycket stränga skyddsåtgärder, som ännu ej helt upphävts.

Vad kan då göras för att åvägabringa bättre förhållanden och lätta trycket

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Korta.)

Nr 14.

Onsdagen den 20 februari f. m.

°avtvlknå köttmarknaden? Det synes i främsta rummet vara en angelägenhet att
levandet- söka få exporteri bättre i gång. Jag tror också, att en hel del kan göras på
kreatur samt detta område. Jag tror, att man bör söka organisera handeln bättre och taga
kött. reda på, vilka marknader och vilka importhamnar i våra grannländer som de!

(Forts.) bäst lämpar sig att skicka till. Vidare kräves förbättrade anordningar i fråga
om transporterna, så att man kan få en jämn och kontinuerlig utförsel. I
fråga om vårt stora södra grannland kan jag icke underlåta att i detta sammanhang
peka på, att vi numera fått en särskild representant för våra jordbruksintressen
där, och jag vet, att han betraktar som en av sina främsta uppgifter
att försöka på detta område åvägabringa bättre förhållanden. Jag vill
i detta sammanhang också påpeka, att vi i fråga om detta land intar ställningen
som mest gynnad nation och att alltså intet annat land kan betinga sig
bättre villkor i fråga om tullar och dylikt än vi.

Jag vill också erinra om att den författning, som gällt sedan den 23 maj
1924, angående förbud mot utförsel av klövbärande djur och hästar samt kött
av sådana djur till av mul- och klövsjuka smittat land, en författning som
stadgade, att sådan utförsel icke fick äga rum utan licens från medicinalstyrelsen,
är sedan den 2 december förra året helt och hållet upphävd.

I fråga om kontrollen över kött, som importeras, gäller, att dylikt kött skall
vara underkastat kontroll i exportlandet, där stämpel åsättes, och dylika stämplar
godkännas först, sedan vår statsinspektör över köttkontrollen på ort och
ställe undersökt hithörande förhållanden och funnit dem fylla vissa krav.
Vidare är dylikt kött underkastat särskild veterinärkontroll i importhamnen
här i Sverige. Man kan alltså säga, att detta kött undergår en dubbel besiktning.
Nu har det framkommit en del förslag i hithörande hänseenden. Man
har ifrågasatt, att kontrollen skall utsträckas att gälla icke bara kött vid hitkomsten
utan även beredningen av charkuterivaror. Vidare har man pekat på.
att man skulle åsätta beteckningen »utländsk» på dylika varor, och det har
föreslagits, att man i affärerna skulle uppsätta särskilda anslag. Jag vill här
endast lämna den upplysningen, att vi i jordbruksdepartementet sedan i höstas
hava en särskild sakkunnig förordnad för att biträda vid utredningen rörande
bestämmelser för köttkontrollen m. m. Prövningen av vissa framkomna förslag
i hithörande avseenden pågår även i lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Jag kan på sakens nuvarande ståndpunkt icke närmare yttra mig om
vad dessa förslag kunna leda till, då de icke varit föremål för beredning inom
regeringen. För egen del vågar jag emellertid uttala den uppfattningen, att på
detta område vissa åtgärder borde kunna vidtagas.

Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att nämna något om förhållandena
i Skåne, som ju på grund av mul- och klövsjukan varit avspärrat
från övriga delar av landet i fråga om kreaturstransporter. Nu har beklagligtvis
några spridda fall av mul- och klövsjukan inträffat där i vinter, men
sedan nu 20 dagar förflutit efter det senaste fallet, har från och med i går
Malmöhus län blivit friförklarat. Emellertid gäller genom en särskild bestämmelse
i författningen alltjämt en spärr mellan Skåne å ena sidan och landet i
övrigt å den andra. Denna spärr har regeringen förut icke ansett sig böra
häva på grund av den latenta smitta, som man fruktat kunde finnas kvar efter
den häftiga epizootien, då ju endast isoleringsferfarandet tillämpats. Då nu
emellertid så pass lång tid förflutit, sedan sjukdomen var av mera elakartad
karaktär, och då vidare på sista tiden endast enstaka spridda fall förekommit,
har jag för avsikt att nu hos Kungl. Maj:t tillstyrka att den spärr, som hittills
rått mellan Skåne och övriga delar av landet omedelbart helt upphäves. I vad
mån detta kan medföra en bättre avsättning speciellt för de skånska djuren,
vågar jag icke bestämt yttra mig om. Noteringen på slaktdjur i Malmö har
dock under år 1927 legat något högre än i Stockholm. Jag skall icke upptaga

Onsdagen den 29 februari f. in.

13 Nr 14.

tiden med att närmare redogöra för dessa siffror. Noteringen i Malmö har
även legat högre än noteringarna i Danmark, både den i Köpenhamn och speciellt
den i Esbjerg, diir en stor kreatursmarknad äger rum. L Malmö har medelnoteringen
varit 7 öre högre än i Esbjerg. Danmark har en högst avsevärd
export, förra året omkring ''/i miljon storboskap, medan vi icke kommit
upp till 6,000. I vad mån alltså upphävandet av denna spärr kan medföra eu
lättnad för slaktdjursmarknaden i Skåne, vågar jag icke bestämt uttala mig om.
I varje fall åstadkommes dock en lättnad för de skånska lantmännen därigenom,
att de utan särskild licens kunna skicka både avels- och bruksdjur uppåt landet.
Jag förstår, att man i Skåne med föga välvilliga känslor fogat sig i den
spärr som rått. Jag är emellertid glad över att kunna medverka_ till denna
spärrs upphävande, och därmed faller den sista restriktion, som varit gällande
på grund av mul- och klövsjukan.

Som en sammanfattning skulle jag vilja säga, att det väl knappast är troligt,
att man genom något radikalmedel skulle kunna mera väsentligt förbättra läget
på köttmarknaden. Då vi tidigare normalt hade en betydande export och allt
tyder på att vår produktion är så stor, att vi icke själva kunna konsumera den,
så synes väl den främsta angelägenheten vara att på alla de sätt, som äro
möjliga, främja vår export. Huruvida med denna utgångspunkt marknadsläget
skulle förbättras, priserna höjas och exporten bättre komma i gång, därest
tullarna på kött höjdes, det vågar jag icke uttala mig om. Det brukar väl dock
knappast vara så. att exporten underlättas för en vara, varpå man redan har
överflöd, därest en tullförhöjning sker. Huruvida emellertid den nuvarande
tullen kan anses vara fullt riittvist avvägd såväl i förhållande till andra animala
produkter som särskilt industrivarorna, vill jag i detta sammanhang icke
närmare ingå på.

Till sist kan jag icke undgå att peka på en annan sida av saken. Det gäller
det arbete för förbilligande av produktionen, som måste anses vara ett mycket
viktigt led i strävandet att göra hela vår lantmannaproduktion mera ekonomiskt
lönande. Detta kräver givetvis sin tid. Men då det gäller produktionen av
slaktdjur vill jag särskilt erinra om att vi här i landet ha mycket stora
arealer betesmark och att vi därför nog ha goda möjligheter och förutsättningar
för en ekonomisk produktion, möjligheter, som jag tror ännu icke på långa
vägar äro utnyttjade.

Herr Björklund: Herr talman! Efter den uppläggning av ärendet, som

herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet här gjort, återstår det
sannerligen inte mycket för mig att säga i denna sak.

Det är nog ingen här i kammaren, som vill förneka, att det är stora svårigheter
som göra sig gällande på jordbrukets område, och de kanske äro synnerligen
kraftiga just i närvarande stund på grund av prisläget för de varor,_ som
lantmannen producerar. Emellertid har jag under den tid, jag suttit i utskottet,
bibragts den uppfattningen, att även om man icke överdriver svårigheterna
för lantmännens vidkommande, så glömmer man dock bort väsentliga
ting, när man söker bilda sig en uppfattning om vad som eventuellt skulle
kunna hjälpa till att förbättra det ekonomiska laget för lantmännen och för hela
landets medborgare överhuvud taget. Av vad vi här upplysts om har jag särskilt
fäst mig vid departementschefens uttalande, att importen av slaktdjur
till Stockholms stad senaste tiden högst avsevärt nedgått. Vi ha visserligen
förut inom utskottet haft på känn, att så varit förhållandet, och sökt bilda oss
en uppfattning om, varför så skett. Det är emellertid icke bara för Stockholms
stad, som en nedgång i konsumtionen inträffat, detsamma gäller hela landet.
Denna nedgång beror nog till stor del på den minskade köpkraften hos stora
delar av folket, exempelvis industriarbetarna, som på grund av arbetslösheten

Om höjning
av tullen å
levande nöt
kreatur samt
kött.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

o. s. v. ha svårigheter att anskaffa livsmedel och många gånger måste avstå
från att köpa köttvaror, som de förut kunde köpa och ansett sig böra köpa för
att upprätthålla en något så när hygglig levnadsstandard.

Chefen för jordbruksdepartementet har redan lämnat upplysningar om exportoch
importsiffrorna, och har jag för min del ingenting vidare att säga om den
saken, men jag skulle dock vilja göra ett påpekande här. Det har från den
motsatta kanten inom utskottet den gången, vi behandlade ärendet där, gjorts
gällande, att, i händelse riksdagen ginge med på denna högre tull, skulle detta
icke föranleda, att konsumenterna komme att i avsevärd utsträckning drabbas
av densamma. Jag måste fråga mig: om icke konsumenterna skola drabbas av
den ökade tullen, vad är det då som man avsett att åstadkomma med denna
prisförhöjning; vad är det då, som gör, att lantbrukarna bli hjälpta med denna
tullförhöjning? Det är ett spörsmål, som man behöver tränga närmare in på
livet.

Chefen för jordbruksdepartementet sade, ait det här kräves en förstklassig
organisation för att på den utländska marknaden till lämpliga priser avsätta de
animaliska produkter, som lantmannen frambringar. När det emellertid är på
det sättet, att man från vissa håll säger, att det är nödvändigt med en organisation
för den utländska marknaden, så tror jag, att det är för lantmännen
nödvändigt att icke bara söka få en organisation för den utländska marknaden
utan också en organisation för hemmamarknaden, varigenom man i möjligaste
mån skulle söka åt lantmännen själva bevara den vinst, som mången gång
uppstår men som icke tillföres lantmännen utan mellanhänderna. Det har
sagts mig, att man vid ett visst tillfälle här i Stockholm gjort en överslagsberäkning
av antalet konsumenter och mängden av förefintliga charkuterivaror
samt gjort ett överslag över hur stort antal charkuterister, som behövdes, d. v. s.
fabriker och mellanhänder mellan producenter och konsumenter. Detta överslag
gjordes av folkhushållningskommissionen, visserligen sorglig i åminnelse,
men det finns ändå icke skäl att tro, att folkhushållningskommissionen haft några
särskilda biavsikter därvidlag. Man kom vid detta tillfälle till det resultatet,
att Stockholm behövde något över 300 mellanhänder, men när man räknade
vederbörandes antal här, kom man upp till siffran 3,500. För all del, människorna
skola leva, och jag missunnar icke charkuteristerna att leva. Men är
det så, att både producenter och konsumenter hava det svårt att få det att gå
ihop för sig, så förefaller det mig vara lämpligt, att man i möjligaste mån
söker avskaffa onödiga mellanhänder. Att ett visst mellanhandssystem alltid
måste finnas, är en sak, som vi icke behöva diskutera. Men i den mån
som detta mellanhandssystem växer ut i sådan omfattning, som jag här
talat om, i samma mån blir det dock för både producenter och konsumenter
ett — jag skulle rentav vilja kalla det oting. Det fördyrar varan för konsumenten.
Å andra sidan behöver vederbörande själv något att leva av, och
mellanhandssystemet pressar inköpspriserna så lågt, att producenten får för
lågt betalt. Härmed är icke sagt, att hela detta mellanhandssystem, som ju
till en viss grad är behövligt, skulle fördömas. Jag fördömer icke de enskilda
charkuteristerna, ty vi hava ju näringsfrihet o. s. v. Men just därför att vi
hava näringsfrihet, förefaller det mig, som skulle konsumenter och producenter
genom organisationer och genom föreningar kunna komma varandra betydligt
närmare härvidlag. Därigenom kunde den ena få bättre priser för sina varor
och den andre erhålla fullgoda varor för om möjligt billigare priser. Det vore
till bådas gagn.

Jag vill säga, att nog tycker jag synd om Sveriges lantbrukare därför att de
hava det dåligt ställt ur ekonomisk synpunkt. Men jag tycker ännu mer synd
om dem, som arbetslösa gå omkring i landet och icke hava den minsta möjlighet
att skaffa utkomst eller ens bröd för dagen åt sig och de sina. Jag erkänner,

Onsdagen den 29 februari f. in.

Nr 14.

att statsmakterna oeli kommunerna liava gjort en hel del för att hjälpa dessa
människor, som drabbats av det hårda slaget, att ha blivit arbetslösa. Men
denna statens och kommunernas hjälp har ingalunda räckt till att effektivt
hjälpa på det sätt, att man kan säga, att de människor, som vilja hava arbete
och vilja försörja sig och de sina, också kunna få arbete. — Jag talar ej om
dem, som icke vilja detta. — Men, som sagt, dessa som vilja men icke kunna
få arbete, dem tycker jag mycket mera synd om än om lantmännen, även om
dessa få dåligt betalt för sina jordbruksprodukter.

När man emellertid hade att pröva ärendet inom bevillningsutskottet, så
även om man icke skulle vilja taga något vidare intryck av vad riksdagen säger
det ena året, kunde man dock icke totalt ignorera vad riksdagen sagt i fjol. I
fjol beslöt nämligen riksdagen, att hos Kungl. Maj :t begära en ny tullutredning.
Skälen för denna tullutredning behöver jag här icke upprepa. Man har
från Kungl. Maj :ts sida tillmötesgått riksdagens önskan, och man har tillsatt
denna tullutredning. Och just i fråga om det ärende, som vi här behandla
och som även utskottet erkänner röra en av de viktigaste tullarna på jordbrukets
område, just i fråga om dessa saker skulle man enligt reservanternas inom utskottet
mening gå att på förhand lagstifta. Man skulle höja köttullen med ett
par tre hundra procent och därigenom ytterligare fördyra livsmedlen för folket
i landet, utan att producenterna av dessa livsmedel skulle få bättre avsättningsförhållanden.
Jag säger detta senare därför, att jag har personligen den övertygelsen,
att visserligen skulle köttvarorna bliva dyrare genom den tullagstiftning,
som man vill genomföra, men det skulle icke verka så, att lantbrukarna
skulle få bättre betalt. Vinsten av detta skulle i stället komma att stanna
hos mellanhänderna. Konsumenterna finge det högre priset, mellanhänderna
toge vinsten och lantbrukarna sutto fortfarande i det svåra ekonomiska nödläge,
där de för närvarande äro.

Herr Lorichs talade om en papperskorg, d. v. s. han benämnde denna nya
utredning en stor papperskorg, vari man hade tillfälle att från bevillningsutskottet
stoppa ner en massa obehagliga saker, som man icke ville närmare sysselsätta
sig med. Herr Lorichs sade, att det skulle vara märkvärdigt, om man
från denna kommittés sida skulle erhålla ett enhälligt betänkande. Jag förmodar,
att herr Lorichs menade, att det enhälliga betänkandet borde se ut så,
att man skulle införa avsevärda tullförhöjningar på jordbrukets och industriens
område. Jag får för min del säga, att jag tror liksom herr Lorichs, att det
skulle vara märkvärdigt, om man finge se detta betänkande. Men jag får också
säga: Måtte Gud bevara oss för ett sådant enhälligt betänkande. Vi skulle

nog icke hava mycket gagn av det i framtiden. Vi behöva nog litet olika
åsikter i landet. Om jag tror på det ena sättet, så tänker min kamrat på det
andra; och vi äro lika goda båda. Vi få söka ordna dessa frågor ur statsnyttans
synpunkt, och om vi också icke se dem på samma sätt, kan den ene
vara lika god hushållare som den andre.

Utskottet har en kort motivering. Det har också antytt, varför motiveringen
är så kort. Utskottet har gått fram på den linjen, att när man från riksdagens
sida begärde en tullutredning i fjol och fått den, har också riksdagen skyldighet
att se till, att denna tullutredning får fortsätta. När vederbörande äro
färdiga med utredningen, ankommer det på Kungl. Maj:t att för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Jag tror, att det är riktigt att förfara som bevillningsutskottet gjort. Jag
vill icke taga upp tiden längre utan ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! När man läser detta betänkande från bevillningsutskottet,
blir man egentligen icke förvånad, om man tager i betraktande

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Nr 14. 16

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

den ställning, som bevillningsutskottet under de senare åren intagit till alla
sådana frågor som den här föreliggande. Bevillningsutskottet sätter ju självt
en stor ära i, synes det, att alltjämt intaga samma ställning som det intagit
förut. Ty utskottet räknar upp, hur det förfarits under de sista nio åren, då
utskottet skjutit undan alla sådana frågor. Det bär utskottet gjort därför, att
det har velat hava någonting att skylla på för att komma ifrån prövningen
av själva sakfrågorna. Så var det under tiden efter 1919. Då hade man den
stora tull- och traktatkommittén. Då hette det helt naturligt, att man kunde
icke göra någonting åt en tull, ty där sutte den stora tull- och traktatkommittén.
Så slutade den äntligen sitt femåriga arbete, och då fick man tulltaxerevisionen.
Nu hade man denna att skylla på. Så tog tulltaxerevisionen slut, men Gud
ske lov fick man något annat. Man fick en ny tullkommitté, nämligen den nu
sist tillsatta av år 1928. Och nu, herr talman, skola vi få bevittna, att alla sådana
frågor som denna, om vilken vi just nu tala, komma, för att tala med
herr Lorichs, att hamna i denna tullkommittés stora papperskorg. Vi komma
icke in i någon prövning av sakfrågorna, vare sig på det ena eller det andra området,
när det gäller en tull. Så kommer det att fortsätta i åtskilliga år framåt.

Jag tycker, att detta är så underligt, herr talman, när här i riksdagen sitter
en stor samling av folk, som väl framför alla skulle kunna anse sig för praktiskt
folk. Här sitta representanter för alla möjliga näringsgrenar, både jordbrukare
och andra yrkesutövare. Man tycker, att det skulle vara i eminent
mening praktiska människor, som kunde säga: Nog borde väl vi själva vara
karlar att bedöma, om vi skola göra en liten tullförhöjning på kött eller icke.

Men,- mina herrar, det vågar man icke, utan det skall gå till utredning i kommitté
för att begravas där under ett antal år — och utredas, och utredas. Aldrig
någonsin får det bli en prövning av en sakfråga, så fort den rör en tull,
ty det är av ondo. En sådan fråga får helt enkelt icke behandlas så, att det
kommer till ett avgörande, utan den skall hänskjutas till utredning.

Trots detta är det väl ändå så, att här i denna kammare finnes en väldig
mängd folk, som i alla fall erkänner, att jordbruket befinner sig i en synnerligen
brydsam och besvärlig ställning. Till och med den siste ärade talaren yttrade,
att han ville visst icke förneka, att jordbrukarna hade det svårt. Uti
den statsverksproposition, som i år avlämnats, talar man om de svåra förhållandena
för jordbruket och detta alldeles särskilt på grund av förhållandena
under förra året med dess dåliga skörd, o. s. v. överhuvud taget behöver man
väl knappast bevisa, att det är dåligt på detta område, ty den saken är väl så
gott som allmänt känd.

När jag hörde herr statsrådet framföra en del siffror angående importförhållandena,
så fäste jag mig vid, att man fick en redogörelse för hur förhållandena
varit 1925, 1926 och 1927. Statsrådet förmenade, att det icke tedde sig för
honom så farligt, därför att importen visade ingen tendens att gå uppåt utan
det vore sannolikare, att den ginge nedåt. Men en sådan fråga som denna, herr
talman, får man lov att se på längre sikt, ty här kunna naturligtvis, om man
tager ett par, tre enstaka år, så många andra förhållanden spela in, som man
icke är herre och mästare över. Man måste se på dessa siffror under en längre
tidsperiod, se frågan på längre sikt. De siffrorna, herr talman, finna vi i den
motion, som vi nu behandla. Man behöver bara gå tillbaka till förhållandena
före kriget och se, hurusom utförseln av levande nötkreatur år 1912 översteg införseln
med 31,000 och 39.000 år 1913. Nu äro vi åter nere i ett importöverskott
på något över 1,000 kreatur.

På samma sätt är det med köttförhållandena. Där hade vi 1912 ett exportöverskott
på över 7,100 ton. Dessa siffror äro ju riktiga, och de tyda på, att
förhållandena ändrats i högst väsentlig grad.

Om det vore så, att det verkligen behövdes en sådan import, låge saken ju

Onsdagen den 29 februari f. in.

17 Nr 14.

annorlunda till; men så ilr det ju alls ej, ty denna import är icke nödvändig.
Vi kunna producera själva vad vi behöva. Då förefaller det som om något
hinder icke borde finnas att stävja eller minska densamma.

Herr stal srådet talade i detta sammanhang om, att siffrorna nu gått ned för
importen, och han trodde, att det skulle komma att fortsätta på det sättet. Det
är väl ganska klart, att importsiffrorna visa tendens att gå nedåt, när priserna
falla. Först kan importen bidraga till att — jämte den egna produktionen ■—
få priserna att gå ned. Men när priserna till följd härav fallit ned till en
viss nivå, såsom de här enligt ovederläggliga siffror gjort, är det klart, att
detta i sin tur minskar importen. För övrigt bör man icke tala om importen
under just den månad, som statsrådet talade om, nämligen januari. Ty herr
statsrådet förklarade självt, att importen framträdde mest inpå hösten. Det
är den tid, då importen är störst. 1 januari åter kan den icke vara stor, i synnerhet
om man tänker på de besvärliga sjöfartsförhållanden, som ägt rum i år
beträffande importen till Stockholm.

Prisnedgången står angiven i siffror i motionen för den, som vill taga del
därav. Där visas, vilka prissiffrorna äro och att de i vissa fall äro lägre nu
än före kriget. Men, herr talman, här i denna kammare finnes det en hel mängd
statstjänare, som av statsmakterna erhålla dyrtidstillägg på grund av att priserna
och förhållandena ändrat sig så ofa.ntligt mycket. Detta dyrtidstillägg
utgår efter en index av 171 i förhållande till priserna före kriget. Jag frågar
mig: Hur ställer det sig då för jordbrukaren? Han är ju en arbetare, som

arbetar på sitt för att föra det framåt. Han producerar nyttigheter: han är
en nyttig samhällsmedlem lika väl som vilken statstjänare som helst. Vad har
han fått i dyrtidstillägg? Jo, dessa priser, som vi se i motionen, när vi jämföra
priserna med de priser, som gällde före kriget. Han har icke ens fått så
mycket, att han fått index, vare sig det generella index eller livsmedelsindex,
tillämpat på de tullar, som statsmakterna beviljat honom före kriget. Det har
han icke fått. Han har icke fått något, utan han får finna sig i att taga de
priser, som han nu får. Jag undrar, om det är så märkvärdigt, om en jordbrukare
blir ledsen och bekymrad under sådana förhållanden och om han tycker,
att i ett rättvist samhälle skall det icke vara ställt så här.

Mångfaldiga gånger hava genom uttalanden här i andra kammaren jordbrukarna
uppmanats att slå sig på den animala produktionen. Det har varit
ett tema, som man många gånger berört. Hur är det för resten med denna
animala produktion? Är det någon av dem, som talat för denna, som nu kan
säga, att den är en lukrativ affär? Nej. Jag tror tvärtom, att man måste säga,
att det är en ganska dålig affär, att det finnes jordbruk, som sysslat med animal
produktion, där man icke haft någon vinst eller ens ränta på byggnaderna.
Men när man nu begär skydd, förvägras det naturligtvis. Ty det kan
icke komma i fråga, att man vill giva detta.

Herr statsrådet talade om, och med full rätt, att man skall söka arbeta på
att öka exporten. Det synes mig vara en mycket god väg, ty det är klart, att
kunde vi få en väsentligen ökad export, så skulle importen spela mindre roll
för oss. Men, herr talman, exporten, hur är det med den? Jag hörde av herr
statsrådet och visste det ju förut, att vi skola få ett särskilt ombud på detta område
i Tyskland, en synnerligen framstående och duglig man. Jag hoppas,
att han skall göra något. Men när den tyska handelsträktaten för några år
sedan behandlades i denna kammare, hur behandlades då jordbruket och vilka
röster reagerade mot den tullförhöjning, som då drabbade de svenska jordbruksprodukterna?
Tullen i Tyskland har uppenbarligen medfört ett försvårande
av exporten.

Och hur är det med de förhållanden, som gälla beträffande vår export och
vår import, beträffande besiktningen av kreaturen, organtvånget, användan Andra

hammarens protokoll 1928. Nr 14. 2

Om höjning
av tallen å
levande nötkreatur
sa ml
kött.

(Forts.)

Nr 14. 18

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning det av stämpel etc.? Yi få lov att skicka våra slaktade kreatur med vidhänlemmlenöt-
6;ani?e organ till utlandet för att få dem besiktigade, under det att vi låta bekreatursamt
siktiga köttet i de främmande länder, som exportera till oss. Hur är det i
kött. Norge? Jag vet visserligen, att Norge vidtagit särskilda åtgärder mot im ports.

) porten från Sverige för att skydda sig mot mul- och klövsjukeepizootien. Men
oavsett detta, hur är det exempelvis med tullarna i Norge? Jo, de äro av en
betydande höjd, så att de i högsta grad försvåra exporten från Sverige till
Norge.

Nu framhåller utskottet här slutligen, att man skall avvakta tiden, ty man
har ju en motion till, som avser att man skall söka råda bot för detta onda i
den formen, att man skall hava anslag, stämplar o. s. v., varmed det skall tillkännagivas
för var och en, att det finnes utländskt kött till salu i butikerna.
Det har sagts, att detta i Danmark verkat ganska gynnsamt. Ja, vi få nu se,
ifall denna motion en gång kommer att bifallas av andra kammaren. Det återstår
ännu att avvakta den tiden. Men, herr talman, vad jag omöjligen kan
förstå, det är, hur man kan vara emot en tull förhöjning på detta område eller
sätta den i andra hand och föredra dessa tillkännagivanden om tillhandahållande
av utländskt kött. För mig ter det sig på det sättet, att man kan det ena
göra utan att det andra låta, ty man skulle mycket väl kunna besluta den förhöjning
av tullen, som här är ifrågasatt, och lika fullt bifalla den motion, som
nu ligger i ett tillfälligt utskott.

_ Herr talman! Till de jordbrukare, som finnas i denna kammare, skulle jag
vilja. säga, att man får icke förtröttas, när man talar om tull och skyddstullar
för jordbrukets produkter. Ty det är med detta som med så mycket annat:
tröttnar man och ger upp, då är ju gärdet upprivet. Men om man håller i sig
och kommer tillbaka år efter år och verkligen påvisar, huru bekymmersamma
och besvärliga förhållandena äro, då vill jag säga, att om Sveriges jordbrukare
mangrant ställa sig bakom sådana krav, hava de möjlighet att en dag också få
gehör för sin mening. Vi ha sett många krav riktade från en annan klass i
samhället, arbetarklassen, vilka krav efter trettio års arbete slutligen genomdrivits.
Vad är det, som hindrar, att Sveriges jordbrukare, om de upprepa
och upprepa och upprepa sina krav, också en gång få dem bifallna, och att de,
som nu vägra att erkänna, att jordbrukarna äro i behov av något skydd och
någon hjälp, till sist måste falla till föga för en enhällig opinion och ett enhälligt
krav? Men, herr talman, det måste vara enhälligt, det får icke vara
någon schism eller finnas någon tvekan om, huruvida den ena vägen kan vara
att föredraga framför den andra, utan man måste gå fram på en enda enhetlig
väg, om man skall kunna vinna något gehör för det, man vill genomföra.

Till sist, herr talman, endast ytterligare ett ord. Vad som för mig är oförklarligt
i detta, när man skyller på den stora tullkommittén, det är det: varför
skulle icke riksdagen nu kunna bifalla den tullförhöjning, som det här är fråga
om för att sedermera lämna ärendet till tullkommittén att få det utrett?
Varför skall man låta de ogynnsamma förhållandena bestå, under det utredningen
pågår? Varför skall man icke kunna låta ett gynnsammare förhållande
äga ram och höja tullen samt därefter verkställa utredningen?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Magnusson i Tumhult, Almquist, Persson i
Fritorp, Lilliecreutz, Olsson i Blädinge, Johansson i Krogstorp, Wirsell, Svedman,
Månsson i Erlandsro, Fjcllman, Larson i Tönnersa, Holmgren, Christenson
i Södertälje, Persson i Falla, Aronson, Hedin, Lcffler, Johansson i Väby,
Olsson i Berg, Wallerius, Magnusson i Skövde, Gustafson i Kasenberg, Anderson
i Storegården, Huden, Brännström, Lindmark, Nilsson i Antnäs, Hedström,
Grapenson och Lundquist i Baggarbo.

Onsdagen den 29 februari f. m.

19 Nr 14.

Herr Månsson i Furuvik: Det iir ju intet tvivel om att det icke i det avseendet
är såsom herr Lindman säger, att produktionen av kött för närvarande
säkerligen icke är någon lönande affär. Men man borde fråga sig, vad detta
beror på. Det beror på två orsaker. Den första är överproduktion eller att
man åtminstone är bra nära gränsen för den. Den andra är producenternas
bristande organisation i försäljningsavseende. Där ha vi orsakerna. Det händer
ju även inom andra näringsgrenar, att det blir sådan tillgång på en vara,
att det är svårt att få rejält betalt för den. Det händer t. ex. mycket ofta, att
fiskarna i Bohuslän och Blekinge och på andra håll få sa mycket sill, att de
icke kunna få sälja den till något pris utan måste använda den till gödsel. Och
det händer t. ex., att det i vissa yrken blir en sådan tillströmning av människor,
som valt dessa yrken, att de icke kunna sälja sin arbetskraft till något
pris. Sådana företeelser förekomma ju alltid i samhället.

Nu säger emellertid herr Lindman: »År det ett rättvist samhälle detta, som
icke vill betala bonden för hans arbete?» Nej, det är det visst icke. Kan man
finna någon form för att ge dem betalt, som arbeta i jordbruket, skall jag gärna
vara med om det. Men nu är frågan den: hjälper det med tullar?^Tror någon
av er verkligen, att om vi lägga på en tull av 10 kronor per kilo på kött, köttpriset
t. ex. om fem år skulle vara högre än nu? Nej, så är det icke. Och det
är därför att det redan nu inom landet produceras lika mycket kött, som man
kan konsumera under de mest gynnsamma förhållanden. Här föreligger för
närvarande faktiskt överproduktion. Industriarbetarna hava icke råd att äta
upp allt det kött, som lantbruket producerar. Om en sådan hastig bondeorganisation
skulle kunna springa upp — det kan ju tänkas, men det är icke sannolikt
— att man skulle kunna genom organisation få till stånd en ökning av
tullen, vad skulle det innebära? Skulle det innebära ökad betalning för de
jordbrukare, som bäst behöva det? Nej, det skulle endast innebära, att industriarbetarna
skulle få ge ut mera pengar till storbönderna, som hava mycket
att sälja, men småbönderna, som hava en stut att sälja vartannat eller vart tredje
år, skulle få så gott som ingenting. Det bleve den första erfarenheten vi
finge av tullen i denna form.

Nu vill jag säga, att jag tror icke, att det kommer att stoppa ens med den
prissänkning, vi äro inne på, därför att med den tilltagande beteskulturen kommer
man att kunna föda upp mycket mera kreatur än hittills, och det kommer
otvivelaktigt att bli än större överproduktion. Med vår nuvarande dåliga
försäljningsorganisation i utlandet kommer det år från år att bli en tilltagande
överproduktion. För övrigt är det ju så, att en del av de samhällsgrupper, som
varit stora köttätare -— det säges i varje fall från läkarhåll och andra •— visa
tendens till återgång till mjölrätter ifrån den stora köttdieten.

Men jag ser för ögonblicket ganska pessimistiskt på utvecklingen. Vi komma
säkerligen nu att stå inför ganska omvälvande jordbruksrevolutioner. Jag
såg härom dagen i Berliner Tageblatt en artikel med följande rubrik: »Bort
från den medeltida plogen!» Där berättades, att det på två veckor i Tyskland
sålts icke mindre än 500 fräsar från Siemensverken. Vi ha här i Sverige, som
bekant, även fräsare på mossodlingar. Gisselås och Uddeholm hava också fräsare.
De hava en odlingskapacitet på mossjord av, om jag icke tar fel, ett tunnland
i timmen, och i varje fall med två fräsningar ett tunnland på
tre timmar. Om denna maskin avlöser plogen, årdern och harven på
de jordbruk i världen, som äro släta — och det är stora områden i Europa —
behöva vi icke tvivla på, vad följden blir. En tredjedel skördeökning på sålunda
behandlad jord är absolut säker. Vidare komma en hel del andra uppfinningar
till. Hela krigsindustriens ingenjörkår har kastat sig över på jordbruksmaskinerna,
och en följd av detta kommer säkert att bli, att om 20 år
komma både Europas och den övriga världens grödor att vara avsevärt ökade

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Nr 14. 20

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen a
levande nötkreatur
samt
Icött.

(Forts.)

med den naturliga påföljden, att priserna på jordbruksprodukterna komma
att sjunka. Det behöver icke bil sa värst stor överproduktion, förrän priserna
komma att sjunka i langt högre grad än i förhållande till den överproduktion,
som finnes. Detta gör, att vi i viss mån faktiskt komma att återvända till det
gamla bondesamhället. Vi komma att stå inför en period, när kapitalismen,
som gjort sådan bankrutt, då det gällt industrin och en del andra förhållanden,
även kommer att göra total bankrutt inom jordbruket. Det blir icke lönt mera
med kapitalistiskt jordbruk. Det kommer att bliva än tydligare än förr, att
jorden kommer att avkasta ägaren och endast kunna föda brukaren. Det kan
man vara tämligen viss på.

Å andra sidan, sade jag, ligger felet i jordbrukarnas bristande organisation.
Ni behöva bara se på dem, som nu instämde i herr Lindmans mycket skickligt
lagda anförande. De äro medlemmar i en vidunderlig organisation, som heter
lantmanna- och borgarpartiet, jag kan väl säga en enastående organisation i
hela världen. Så långt som jag känner hava lantmän och borgare slagits, sfi
att håret rykt, i flera hundra år, ända sedan borgarklassen föddes. Men häi*
ser man denna underliga företeelse, att lantmän och borgare bilda ett parti,
där t. o. m. dess ledare drömmer om, att samla alla bönder under en hatt. Vad
innebär lantmanna- och borgarpartiet i praktiken? Jo, det innebär ingenting
annat, än att lantmännen producera och förlora och borgarna vegetera och förtjäna.
Vad är det, som hindrar, att lantmännen kunna ha sina egna saluhallar
i Stockholm och på andra ställen, sina egna försäljningsorgan? Jo, det är denna
konstiga, inbitna individualism, som den svenska och den norska bonden
hava kommit in i, tack vare att de hava haft råd att hålla sig med individualism.
Herr Lindman frågade, om det är rättvist, att bonden icke skall få betalt
för vad han producerar. Ja, något för något och intet för intet. Den
svenska bonden är individualist, han är icke socialist och icke kommunist. Då
får han nöja sig med att få mindre betalt för sitt arbete. Den danska bonden
är_ kommunist. Med järnhård hand följer straffet på brottet i form av lägre
pris pa andra och tredje klass fläsk och anmärkningar på ägg och anmärkningar
på smör o. s. v. Den australiske och nyzeeländske bonden, som också konkurrera
med^oss i England, äro socialister. Där har staten tagit hand om försäljningen
på ett sådant sätt, att den australiska och den zeeländska bonden praktiskt
taget äro befriade från alla bekymmer med försäljningen. Den sköter
staten själv om. Kan herr Lindman visa mig ett samhälle, där bondeklassen
existerar och trives i ett: individualistiskt samhälle? Det har herr Lindman
aldrig sett. Jag är visserligen icke så spränglärd, men något historia har jag
läst, och jag vet, att då bondeklassen härskat i ett land, har det alltid varit i
ett kommunistiskt samhälle. Och där arbetarklassen haft något så när ställning,
har det varit i ett socialistiskt samhälle. Numera visa Australien och
Nya Zeeland, att bondeklassen kan trivas mycket bra även med en socialistisk
organisationsform. Men antingen socialistisk eller kommunistisk måste den
vara. Man kan icke överlämna försäljningen till en samling borgare, när man
bara får en krona eller en krona fem öre för fläsket, slaktad vikt. Det gäller
det dubbla i affärerna här i staden. Och om jag vill sälja mjölk nere i Småland
i den trakt, varifrån jag är, huru är det då? Jo. det är så, att man kan
icke där uppdriva högre pris på mjölken, än min mor fick för 45 år sedan, ungefär
25 öre kannan.

Detta är icke rimliga förhållanden. Men vad visar det? Kan man förändra
detta genom högre tullar? Nej, man kan endast förändra det genom att förändra
ett samhälle, som icke längre är något samhälle utan en lumphög, ett
lumpsamhälle. I det samhället vill jag icke vara med och flytta brickorna,
utan slå spelet över ända, så är jag med! Vi behöva ingen tullkommitté, som
tar emot alla möjliga förslag och begraver dem i papperskorgen, utan vi be -

Onsdagen den ''2!) februari f. in.

Nr 14.

höva en generalkommitté med direktiv från statsministern att helt enkelt grusa
hela lumpsamhället och organisera om det på nytt. Idet är, vad vi behöva.

Nu är det ju tämligen tvärsäkert, att någon sådan regering kommer icke,
och en sådan statsminister kommer icke, därför att alla statsministrar och regeringar
äro ju i regel rätt svaga. Utan det skall komma ifrån de djupa leden,
från en arbetarrörelse, som verkligen känner sin plikt och inser, att den existerar
icke i tjuvsamhället, och att detta är ett lumpsamhälle, som ovillkorligen
måste byggas om. Det måste komma från en bondeklass, som icke i ren tanklöshet
går med i ett lantmanna- och borgarparti, utan som verkligen ser, huru samhället
varit förr i världen. Varför blommade vårt gamla bondesamhälle förr
en gång och steg till oerhörd makt och inflytande? Jo, det var en sådan organisation,
att det var disciplin och ordning och reda i det, precis som i de danska
bondeorganisationerna och de australiska och nyzeeländska organisationerna.
Men sanningen är den, som vi veta här, att tullfrågan blivit ett politiskt
spel. Tullmotionerna komma huvudsakligen vid två riksdagar. Det är under
den första riksdagen i perioden, då en del herrar vilja visa, vad de duga till,
och motionera om det, som de hållit på och predikat om på landsbygden, innan
de blivit valda. Sedan komma framför allt tullmotionerna vid en sådan riksdag
som den nuvarande. Men det är icke fråga om att få tullarna genomförda,
utan det är fråga om att få en bräda i plattformen för att kunna gå till valmännen
och säga till dem: »Nu se ni, ni få endast en krona fem öre för fläsket,
slaktad vikt. Vi ville ha tjugu, trettio eller fyrtio öre mera; det hade ni fått,
om ni fått tull.» Det är detta politiska skoj, som man hänger sig åt vart
fjärde år. Och när fyra år hava gått, hittar man alltid på något nytt skoj att
lura enfaldiga människor med. Det är detta, som tullfrågan blivit och ingen
allvarlig fråga.

Men jag hoppas, att det val, vi nu gå till, är det sista valet vi gå till med
nuvarande partibeteckningar. Jag hoppas på en sådan grundlig förändring
av hela lumpsamhället, att vi kunna möta upp med ett verkligt bondeförbund,
som vet, vad det vill, och med en arbetarrörelse, som är något styvare i ryggen
och något klarare i huvudet; och sedan skola vi resonera. Ja, det är min mening,
därför att även arbetarrörelsen, sådan den nu är, har naturligtvis sina
skavanker som allt mänskligt, det kan man vara säker om. Och jag känner till
en del av dem. Men sedan, när vi fått en sådan förändring till stånd, skola
vi resonera i tullfrågan. Men då skola vi resonera om industritullar och jordbrukstullar
på en gång. Då skola vi resonera om, huruvida vi, som utföra
hederlig pappersmassa och hederligt timmer och järn, skola vara skyldiga att
taga emot silkesstrumpor och all möjlig lort från världens alla länder. Vi
kunna säga till en främmande person: ni är ingen önskvärd människa, var god
försvinn! Det kunna vi säga om en person. Varför kan jag icke säga om dåliga
läsår och dåliga tyger likadant: det här är en mindervärdig vara, den
vilja vi icke ha. Varför skola våra fruntimmer tillåtas att köpa strumpor, som
gå sönder första dagen, när de kunna göra strumpor själva, som hålla månadsvis?
Vi skola nog resonera om tullfrågan. Men det går icke med lantmän och
borgare på samma bänk; vi måste ha borgarna på en bänk och lantmännen på
en annan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Golvvasta: Herr talman, mina herrar! Min föregående ställning
till dessa spörsmål torde av kammaren vara så pass väl känd, att jag icke
behöver upprepa, hur jag ställt mig till dessa frågor vid tidigare riksdagar,
t. ex. 1923 och 1924, när vi hade dessa frågor uppe på allvar; det torde vara

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Nr 14. 22

Onsdagen den 20 februari f. m.

Om höjning val känt, att vi hava arbetat för att göra vår näring mera lönande genom ett
kmndenöt- f°rkättrat tullskydd för lantbruksprodukter. Men huru har riksdagen ställt
kreatur samt sig till dessa frågor? Det socialdemokratiska partiet och det frisinnade hava
kött. alltid gjort gemensam sak och avfärdat dessa våra krav med det rena avslaget.

(Forts.) Trots att jag nu icke tillhör reservanterna vid detta betänkande, är min stånd punkt

till denna sak icke någon annan än den tidigare har varit, det vill jag
förutskicka. Men jag är icke riktigt överens med herr Lindman, när han säger,
att vi skola upprepa och upprepa våra krav ideligen, när vi så väl känna
till den ståndpunkt majoriteten i riksdagen intager i dessa frågor. Från min
synpunkt sett skulle detta endast vara en tom demonstration. När vi år efter
år fått avslag på dessa våra krav, så fanns ingen annan utväg än att, som vi
gjorde i fjol, begära en utredning av hela vårt tullproblem, och riksdagens båda
kamrar biföllo dessa våra motioner, om jag icke missminner mig, i denna kammare
utan votering.

Nu komma högerns representanter här i dag och visa ovilja över att denna
utredning kommit till stånd, som, såsom herr Lorichs uttalade sig, endast skulle
bliva en stor papperskorg, i vilken tullmotioner skulle vräkas. Ja, man får
väl alltid se, huru det går med den saken. I varje fall har jag åtminstone icke,
när jag var med om att rösta för denna utredning, haft den uppfattningen, att
sådana verkligt viktiga frågor, som vi resonera om i dag, skulle begravas under
flera år, utan jag har tänkt mig, att denna tullkommitté borde kunna skynda
på och verkligen framlägga sådana saker, som äro av vikt och betydelse utan
att dröja allt för länge. Det har åtminstone varit min uppfattning i denna
fråga. Herr Lindman sade, att det tidigare varit så, och däri ger jag honom
rätt, att frågorna alltid hänskötos till den gamla tull- och traktatkommittén.
Men den gamla tull- och traktatkommittén hade icke möjlighet att föra sitt
arbete längre än fram till krisåren. Sedan kunde den icke fortsätta med sitt
arbete, ty alla äro väl ändock överens om. att vi hade kommit in i en onormal
tid, som gjorde att detta arbete icke kunde fortsättas. Men i fjol, när vi kommit
så långt fram som till 1927, efter krigets slut, ansågo vi från bondeförbundshåll,
att tiden kunde vara inne att fullfölja den utredning, som den
gamla tull- och traktatkommittén hade påbörjat, vilket som sagt blev riksdagens
beslut, och jag upprepar än en gång, att högern begärde icke ens votering,
utan alla partier voro med om, att en sådan utredning borde komma till
stånd.

Med tanke på vad jag tidigare sagt, att vi känna till riksdagens hållning i
dessa frågor., hava vi i år icke gått fram med några tullmotioner. Utskottet
har framhållit, att frågor av detta slag borde behandlas av tullkommittén, och
i detta avseende anfört följande: »Med anknytning till de motioner, som närmast
givit anledning till skrivelsen och i vilka hävdatSj att det i Sverige utbildade
tullsystemet gynnade industrien på jordbrukets bekostnad, har riksdagen
vidare anfört, att frågan om förhållandet mellan jordbrukets och industriens
tullskydd borde kunna ingå såsom ett naturligt led i utredningen.»

När jag utan att darra på manschetten i år såväl som i fjol var med på avslag
på begärda förhöjningar av industriens tullskydd, så bjuder också konsekvensen
när det är fråga om en förhöjd tull på dessa animaliska produkter,
och jag tidigare varit med om att överlämna hela tullfrågan till en utredning,
att även sådana tullar prövas i ett sammanhang med de övriga.

Nu förstår jag av de sura miner, som från högerhåll här i dag visas över
att man begärde och fick denna tullutredning till stånd i fjol, att det partiet
sannerligen icke är välvilligt stämd mot det svenska jordbruket, utan jag börjar
misstänka, att för detta parti är huvudsaken att skydda och stödja industrien,
särskilt storindustrien. Då förstår man, efter den utredning som tidigare
gjorts av tull- och traktatkommittén, vari påvisats med siffror, vilka väl

Onsdagen den 20 februari f. in.

23 Nr 14.

måste tillskrivas ett visst värde, att industrien, för att använda ett allmänt
talesätt, beskattar jordbruket på icke mindre än 3(> miljoner kronor årligen, då
förstår man, säger jag, de sura miner som i dag visas från högerhåll.

Emellertid var jag tidigare inne på, att jag icke, på grund av den ställning
som jag intagit vid fjolårets riksdag till denna utredning, kunde vara med om
att väcka några motioner i sådant syfte som nu har framkommit, detta så
mycket hellre, som dessa icke hade någon som helst möjlighet att vinna riksdagens
gehör. Jag liar fattat min uppgift pa det sättet här i riksdagen för de
valmän jag representerar, att man bör väl ändock försöka göra något som kan
vara av praktisk nytta och leda till nagot praktiskt resultat. Därför gick jag
in för de motioner, som omnämnas i utskottets betänkande, nämligen nr 51 i
första kammaren och nr 131 i andra kammaren, i vilka vi hava yrkat på effektiv
kontroll över dessa importerade varor samt ett sådant försäljmngssystem,
att utländska varor icke skola kunna prackas på konsumenterna under sken av
att vara inhemska. Med stöd av de erfarenheter man haft i Danmark vagar
jag uttala, att om nu riksdagen går med härpå, komma de missförhållanden,
som verkligen råda på detta område att i betydande utsträckning avhjälpas.
Konsumenterna hava ju nu icke en aning om, huruvida det är svensk eller
utländsk vara de få köpa, varför denna förändring också torde vara förenlig
med konsumentintresset. Det är ju visserligen litet för tidigt att börja tala
för denna sak, men eftersom nu utskottet i någon män har förordat dessa motioner
i sin motivering, så ville jag i varje fall peka på, att där har riksdagen
möjlighet att åstadkomma något som i praktiken kan leda till en förbättring

Om höjning
av tullen ä
levande nötkreatur
samt
kött.
(l(,orta.)

på detta område.

Att jordbruket är synnerligen hårt klämt dessa dagar och att vi särskilt
hava låga priser på våra köttvaror, icke endast kött utan även fläsk, är ju
uppenbart, och efter vad jag här framhållit torde väl ingen behöva misstänka
mig för att jag icke vill vara med om att göra allt vad som göras kan lör att
förbättra det verkligt prekära läge, vari jordbruket för närvarande befinner

Herr talman, jag vill återigen upprepa vad jag tidigare sagt, att jag icke
har släppt min gamla ståndpunkt, men att jag anser, när vi fått till stand denna
tullutredning, som ingående kommer att beröra de olika spörsmålen från
olika synpunkter, det vara i full konsekvens med beslutet i fjol att nu icke
göra något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Med den sammansättning som riks dagens

bevillningsutskott för närvarande har, var det icke att vänta annat, än
att de föreliggande motionerna om förhöjda tullsatser på levande nötkreatur
och kött skulle komma att avstyrkas. Det innebar sålunda i och för sig icke
någon överraskning. Men jag får säga, att när jag hör på den debatt som
nu föres i saken, så känner jag mig i hög grad överraskad, visserligen icke så
mycket över det uttalande som gjordes av herr Månsson i Furuvik. Det är ju
en man för sig, och det förefaller ofta, som om han icke alltid hade klart för
sig ordens valör, när han uppträder och talar i politiska ting. Han behagade
stämpla dessa motioner såsom politiskt skoj. Och det må ju vara ett uttryck
som får stå för hans räkning, något vidare parlamentariskt uttryck är det i
varje fall icke. Men vad som överraskade mig ännu mera än herr Månssons
uttalande, var det som gjordes av den näst föregående talaren. Han förklarade
för sin del, att det vore i rent demonstrativt syfte som dessa motioner hade
väckts från lantmanna- och borgarhåll. Jag måste i fråga om ett sådant omdöme
nedlägga min bestämda och kraftigaste protest. Jag kan försäkra, att
det ligger en ärlig mening i dessa framställningar, och det är förvånansvärt,
att man från bondehåll kan göra dylika uttalanden. Hade herr Olsson i Golv -

Nr 14. 24

Onsdagen den 20 februari f. m.

Om hö jning

levande nötkreatur
samt
kött.
(Forts.)

av tulien å ^s^ vant närvarande vid de stora opinionsmöten som hållits i Skåne på skilda
stallen, dar tusentals lantman voro närvarande och uttalade sina bekymmer
Tu0r^1? haa skalle något modererat sitt påstående. I södra Sverige, och särs
llt i Skane har det vant en klen skörd, svårt bärgningsväder, och detta i förening
med hoga kraftfoderpris gör, att lantmannanäringen f. n. är synnerligen
tryckt. Om da från representanternas sida förslag väckes om att åtminstone
nagot matte goras för att sa snabbt som möjligt kunna lätta på dessa svårigheter,
da ar det ju underligt, att detta stämplas att vara endast att »visa sura

.-i''.. , 8/ lck<j s-ura mmer utan verkligen uttryck för behov som

taktiskt aro forhanden, och .lag tror, att lantmännen bliva högst förvånade, när
de no ra en av små yrkesbröder fälla sådana omdömen, som herr Olsson i Golvvasta
har i detta sammanhang har tillåtit sig att göra

Oen ärade ledamoten av bevillningsutskottet, herr Björklund, erkände för sin
del, att det lanns betydande svårigheter för jordbrukarna, men han såg räddningen
icke sa mycket på den väg som här anvisats utan fastmera däri att
lantmannen skulle organisera sig och på så sätt söka undkomma mellanhänderna,
emedan dessa enligt hans mening suga åt sig för stor del av den ersattning,
som borde tillkomma lantmännen, att de äro så att säga till skada för
bade konsumenter och producenter. Jag ger honom rätt i detta, att mellanhandsvinsterna
aro betydligt högre än de borde vara. och att de medverka till
att beröva lantmannen den ersättning han borde hava för sina produkter. Men
lierr Björklund det bor ju vara lika mycket en konsumenternas som jordbrukarnas
sak° att astadkomma dylika organisationer. Lantmännen få stå i från
uligt pa morgonen till sent på kvällen. De kunna icke medhinna att vara
slaktare och charkutenster. Och att åstadkomma en organisation att handhava
verksamheten ar icke heller lätt. I varje fall tager det tid och skulle icke leda
till nagon omedelbar lattnad; måhända att det kan gå i framtiden.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet meddelade nu att
den sparr, som isolerat provinsen Skåne, kommer att upphävas. Det är för
mig och jag tror även för alla, som representera denna provins, nästan det största
glädjeämnet i denna debatt att få erfara detta, och jag ber att till herr
statsrådet och chefen for jordbruksdepartementet få uttala mitt tack för detta
glada budskap, vilket jag tror kommer att mottagas med tillfredsställelse över
hela provinsen.

Beträffande herr statsrådets uttalande, alt man skulle sörja för alt exporten
komme igång, sa är detta lättare sagt än gjort, eftersom andra länder genom
tullmurar varja sig för export. Om de makthavande i detta land ville se på
samma satt pa dessa närmgsproblem, som man gör i Tyskland och Norge, skulle
det ej vara sa hopplost for våra jordbrukare. I Norge har införts en skyddstull
pa dessa varor sex gånger högre än den vi för närvarande ha. Att exportera
till länder, som på detta sätt byggt upp kring sig tullmurar, är tydligen
icke nagot, som later sig genomföras. Även om en höjning av här ifrågavarande
tullar i och för sig är av ringa betydelse, vore det ändock ett steg i rätt
riktning, som åtminstone i någon mån skulle åstadkomma lättnad på detta område.
Därjämte skulle det utöva ett gynnsamt psykologiskt inflytande på lantmannen.
^

Jag anser det vara tämligen lönlöst att i frågans nuvarande läge längre
upptaga tiden med densamma. Jag skall därför, herr talman, allenast be att
la yrka bifall till den av herr Jönsson i Boa m. fl. avgivna reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Ingen har i denna debatt kunnat
saga annat, an att jordbrukets ställning är mycket bekymmersam, och om ett
bitall till de vackta motionerna skulle kunna rädda situationen för jordbrukarna
skulle jag och många med mig gärna rösta för ett sådant yrkande Se -

Ons<liiK<*i» d<*ii 20 februari f. in.

25 Nr 14.

dan herr statsråd»!!, och chefen för jordbruksdepartenienlet klargjort, liur läget
är med avseende å import «(!h export, blir man emellertid mer ån betänksam inför
det råd, som här gives av reservanterna. De siffror jordbruksministern
lämnade visa ju att medan vi icke* ha importerat några levande slaktdjur sedan
i början av december förra året ha vi ensamt under januari i år exporteret 544
levande slaktdjur till Tyskland. Under januari ha vi importerat 70 ton kolt
men samma månad exporterat 22(i ton. Man har rätt göra anspråk på att jordbrukets
bekymmersamma ställning, i den man den beror på riksdagen, avhjälpas,
men detta måste sk»! på vägar, som äro framkomliga »xdi som giva garanti
för att den hjälp man åsyftar verkligen kommer jordbruket till god»).

Jag betecknar det såsom mindre välbetänkt och rekommenderande att ingiva
jordbrukarna förhoppning om att i det läge vi befinna oss, förhöjda tullar på
kött skall kunna hjälpa upp priset på slaktdjur, ty för var och en, som är inne
i export- och importförhållanden, bör det vara klart att beträffande en vara, på
vilken man har exportöverskott, det inte hjälper med högre tullar. Lika litet
som det går att hjälpa upp våra fläskpriser med förhöjda tullar, så länge vi ha
exportöverskott på fläsk och därtill ett betydande sådant, lika litet hjälper det
med ökad tull på kött för att höja priset på denna vara då det, enligt de färska
siffror, som herr statsrådet meddelade kammaren, visat sig, att vi numera
exportera mera kött än vi importera. Om vi hade per kg. 1 kronas tull på
fläsk eller kött kan det icke höja priset med ett enda öre. Det är ansvarslöst
att inge jordbrukarna en annan uppfattning. Med avseende på framtiden vill
jag icke yttra mig om, hur förhållandena komma att ordnas, då den av riksdagen
begärda tullutredningen föreligger färdig. Vare sig det visar sig att tullarna
böra ökas, vilket förslag i så fall skall få mitt stöd, eller bibehållas oförändrade.
gentemot industrien, anser jag emellertid, att jordbruket med all
kraft bör stärkas och stödjas. Jag måste gentemot herr andre vice talmannens
herr Nilsson i Bonarp protest mot herr Olsson i Golvvasta vidhålla, att sedan en
kommitté tillsatts för att göra en utredning om verkningarna av jordbruks- och
industritullarna, är det en onödig demonstration av högern, som icke hjälper
vare sig lantbrukarna eller eljest är till gagn för landet.

Jag kan instämma med herr Lindman i att medan statstjänarna i full utsträckning
erhålla dyrtidstillägg. jordbrukarna ofta få intet. Det iir något, som vi
lagt märke till litet var, att förhållandet är bekymmersamt, men det hjälper icke
vare sig med jämmer eller deklamationer, som genom tidningspressen och på
annat sätt sprides ut i landet, nämligen att högern för sin del försökt få igenom
tullar men misslyckats på grund av övermakten. Men även om högern lyckats,
skulle det snart visa sig att tullarna härutinnan icke skulle ha berett jordbruket
någon hjälp. Den oriktighet som högern driver är påtaglig, säkerligen
även för de högermän, som se litet längre än folket ute i landet. Men är det
lämpligt att söka vinna lantmännen genom dylika oriktiga förespeglingar?

När herr Lindman vidare säger, att det icke är underligt, att importen österifrån
stannar vid så låg siffra som 76 ton under en vintermånad, beroende på
kölden, så måste jag svara, att då det snart sagt varje vecka kommer skeppslaster
med potatis från östersjöprovinserna hit kan det omöjligt bero på kölden
att kött ej kan importeras, då ju som vi jordbrukare veta potatisen iir känslig
för köld, men köttet däremot konserveras genom kölden. Men då man vill bevisa
någonting, så tager man till vad man för tillfället har till hands, och bevisar
då ofta för mycket.

Jag ber till sist att få till regeringen och särskilt herr jordbruksministern få
framföra mitt varma tack för att vi hädanefter i Skåne icke längre behöva behandlas
som en främmande nation. Vi ha länge nog varit avstängda från de
övriga provinserna, och det har smärtat många, att man dragit upp en gräns
t. o m. flera mil ifrån de socknar, där epidemien rasat och därmed avstängt

Om höjning
av tallen d
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Nr 14. 26

Onsdagen, den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.
(Forts.)

även sådana orter i stor utsträckning, där aldrig i mannaminne mul- och klövsjuka
förekommit. Men gång på gång möter man denna ämbetsverkens makt
och myndighet, som det trots försök då och då från riksdagens sida tyckes vara
omöjligt att övervinna.

Jag vågar uttala den förhoppningen, att om man från regeringshåll kan anvisa
någon framkomlig väg för att på ett fruktbärande sätt hjälpa jordbruket
i dess nödläge — ty jag vågar bestämt säga, att det för närvarande råder nödläge
inom jordbruket på många orter i vårt land — riksdagen icke skall säga
nej. Jag tror, att vi litet var känna, att jordbruket är den grundval, varpå
vårt näringsliv bör byggas. Det har varit omstritt, huruvida jordbruket eller
industrien är huvudnäringen, men de senare åren ha tydligt visat, att det är
farligt att alltför mycket bygga på industriens bärkraft i kommunerna. Jordbruket
har under århundraden, för att icke säga årtusenden, varit och kommer
säkerligen att i framtiden förbli den huvudnäring, som det svenska folket får
lita till, och det skulle vara mycket märkvärdigt, om det icke även å konsumenthåll,
t. o. m. inne i det socialdemokratiska partiet funnes sympatier för att
bereda jordbruket det stöd, t. ex. i utförselbevisen, i exporten av djur till Tyskland
m. m., som det behöver.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Laurin: Herr talman! I föreliggande fråga har bondeförbundet kommit
i ett ogynnsamt läge därigenom, att då vi gått fram med en egen motion på
detta område, denna icke förekommer samtidigt. Det är emellertid två saker,
som vi få komma ihåg. Den ena är, att ingen vet, hur länge tullkommittén kan
komma att sitta. Det är möjligt, att utredningen sker snabbt, men det är lika
möjligt att det kan dröja länge. Ovedersägligt är nu, att jordbruket lider kolossalt
under den import, som för närvarande äger rum. Den andra saken är
den, att jordbruket har att dragas med, förutom låga priser, även mycket höga
fraktsatser. Det är ett faktum, att man kan få in djur billigare från Estland
eller Finland än man kan få upp dem från Västergötland eller liknande trakter.
Det förefaller mig i likhet med herr Lindman, att det vore icke så farligt
att nu försöka med en tullförhöjning och se huru den verkar; tullkommittén har
ju alla möjligheter att bedöma sakläget under tiden. Likaså är det icke alls säkert,
fastän man uttalar sig i något svävande ordalag om de åtgärder, som vi
hänsyfta på i vår motion, att man får dem genomförda. Jag anser, att man
mycket väl kan gå på den linjen att nu bifalla förslaget om tullförhöjning.
Det är icke sagt, att denna förhöjning sedan bör bli beståndande. Jag är icke
någon vän av tullar i alla väder, men jordbruket lider nu så svårt, att det kanske
icke kan hålla ut med sin köttproduktion, tills de nya bestämmelser hinna
bli antagna, som tullkommittén kan komma med.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Flera högertalare ha i dag, och

i alldeles särskilt hög grad amiral Lindman, sagt vad som bör sägas i denna
fråga. Jag skulle därför icke ha behövt begära ordet, men jag vill dock tilllägga
några ord.

Det är ett faktum, att det svenska jordbruket för närvarande befinner sig i
ett verkligt nödläge, ja det har säkerligen icke haft det så svårt ekonomiskt
sett sedan före år 1888, då spannmålstullarna infördes. Detta framgår också
av de opinionsmöten, som avhållits på skilda platser här i landet. Jordbrukarna
pläga icke så att säga i oträngt mål opponera sig. Men när det går alldeles
för långt beträffande deras ekonomiska existens, måste även de försöka ge

Onsdagen don 29 februari f. m.

27 Nr 14.

tillkänna, att de finnas till. Våra lantmannaprodukter ha sedan flera år tillbaka
sjunkit ned i samma pris som före kristiden och i flera fall t. o. m. därunder.
Men för nästan allt vad vi lantbrukare behöva köpa gäller fortfarande
kristidspriser i mycket stor utsträckning. Så t. ex. ilro jordbruksmaskiner ännu
cirka 100 % dyrare än före kriget. Arbetslönerna äro mer än fördubblade och
arbetstiden kortare. Det är ej underligt att jordbrukarna äro allvarligt bekymrade.

Här har nu utskottets majoritet talat om utredning i denna fråga och en föregående
talare har från denna plats särskilt strukit under behovet därav. Att
han så gjorde, är doek kanske icke så mycket att förvåna sig över, då han ju
själv tillhör denna utredningskommitté. Enligt min uppfattning är föreliggande
fråga av så brådskande natur, att vi icke kunna vänta på resultatet av en
utredning, om vilken man icke alls på förhand vet, huru länge den kan hålla
på. Säkerligen blir det i flera år. Det är ett gammalt ordspråk som säger, att
medan gräset gror dör kon, och om icke de svenska jordbrukarna i denna och i
andra för dem viktiga frågor få någon hjälp av statsmakterna, så är det fara
värt, att en hel del av dem ekonomiskt sett måste gå under. I Norge gäller
en tullsats av icke mindre än 45 öre per kg. kött, och det är ju bra besynnerligt,
att man här i Sverige icke ens skall kunna gå med på hälften utan vill stå kvar
vid den tullsats, som är snart sagt ingenting värd. Att en sådan politik föres
från vissa håll, äro vi svenska jordbrukare vana vid, men jag kan icke annat
än beklaga, att även det svenska bondeförbundet intager samma hållning.

Jag ber, herr talman, med dessa korta ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen, vilken helt sammanfaller med motionen.

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Olssons i Golvvasta anförande. Det förvånar mig, att herr Olsson
har en sådan tilltro till den nya tullkommitténs förmåga att klara upp ifrågavarande
problem. Det är uppenbart, att denna tullutredning kommer att bli
ganska långvarig, och det är farligt att gå in för en sådan princip, som andra
kammaren här synes vilja ansluta sig till, nämligen att man skall i avvaktan
på en utredning låta anstå med alla tullåtgärder. Man skall med andra ord tillerkänna
åt den nya tullutredningen den betydelsen, att den en gång för alla
skall kunna fastställa de tullbelopp, som i det ena eller andra fallet kunna vara
nödvändiga. Det är givet, att ingen tullutredning kan framlägga något för
längre tid allmängiltigt förslag till tullsystemets ordnande. Tullåtgärder böra
i stället vidtagas, då en höjning eller sänkning av tullen är i det särskilda fallet
erforderlig. Det är då icke tid med årslånga utredningar; vi ha av denna utredningspolitik
i tullfrågor allaredan skördat så många nackdelar, att jag tycker
vi borde ha lärt oss åtskilligt. Under det vi i vårt land fört en negativ tullpolitik,
har man i främmande länder, av vars handelspolitik vi i hög grad äro beroende,
fört en positiv tullpolitik och vidtagit väsentliga tullförhöjningar på just
sådana produkter, som det här är fråga om, nämligen kött och levande djur. Vi
kunna i det hänseendet tänka på de åtgärder, som vidtagits i Tyskland och
Norge. För västra Sveriges vidkommande har helt säkert vår export till Norge
i avsevärd grad påverkats av just de tullförhöjningar, som införts därstädes.

Skall man under sådana förhållanden vänta på ett allmänt upplagt, i stora
drag skisserat program från tullkommittén, tror jag man är inne på oriktiga
vägar. Riksdagen bör i stället i varje särskilt fall, där behov föreligger för
en tullförhöjning, vidtaga densamma. De sura miner, som herr Olsson i Golvvasta
trodde sig upptäcka, när ifrågavarande utredningskrav framlades, förefunnos
säkerligen icke, åtminstone icke hos högern. Men man hyste på vissa
håll — och även jag personligen —• åtskillig betänksamhet därför att man anade,
att denna tullutredning skulle komma att bli den papperskorg, där alla för -

Om höjning
av tullen a
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Jfr 14. 28

Onsdagen den 29 februari f. in.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

slag om positiva åtgärder till näringslivets stöd och hjälp i den ena eller andra
situationen komme att hamna. Då nu herr Olsson i Golvvasta själv anvisat vägen
för hur riksdagen enligt hans mening bör göra med här ifrågavarande förslag,
blir väl fortsättningen den, att riksdagen kommer att i fråga om alla positiva
förslag till tullåtgärder hänvisa till den pågående utredningen. Men det
kan hända, att de, som förvänta åtgärder från riksdagens sida, skola komma att
i framtiden — och detta med allt fog — visa herr Olsson i Golvvasta sura miner.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Larson i Tönnensa: Herr talman! Det är allmänt känt, att jordbruket
lider av mycket betryckta förhållanden, och de många möten av jordbrukare,
som nyligen hållits här i landet, bestyrka till fullo detta. Anmärkningsvärt
är, att dessa möten varit besökta av så stort antal småbrukare. Man förstår,
att dessa drabbas ganska hårt av det nuvarande läget; de äro ju i allmänhet
också inriktade på animalisk produktion, smör, kött, fläsk och ägg o. s. v.
Vad produktionsförhållandena inom landet överhuvud taget angår, ligger nivån
ungefär 50 % över förkrigsnivån, under det man däremot beträffande lantbruksprodukter
befinner sig vid en nivå av ungefär 30 %. Differensen är alltså synnerligen
stor. Inskränkningar ha måst vidtagas på olika områden, varmed även
jordbrukets produktionskraft nedbringats. Vi ha ju kommit upp i en ganska
hög djurstock, och det kräves avsättning för våra produkter. De länder, å
vilka vi tidigare haft avsättning, hindra vår export genom tullar. Vad särskilt
östersjöländerna beträffar, från vilka vi på senaste tiden haft en stor import,
uppkommer frågan, om detta är ett tillfälligt förhållande, eller om vi kunna
påräkna att inom en nära framtid få någon lättnad i det hänseendet. När man
där följer utvecklingen på jordbrukets område, synes man kunna antaga, att
det måste bli ännu större import från dessa länder. Desamma befinna sig på
ett stadium av livlig utveckling, de arbeta under gynnsamma förhållanden, lågt
jordvärde och billigare arbetskraft och gynnade av valutaförhållandena. Alldeles
säkert finns bär ingenting annat att göra än att möta importen med förhöjda
tullar.

Utskottets avslagsyrkande grundar sig väsentligen på det förhållandet, att
de av Kungl. Majrt den 30 december 1927 tillkallade sakkunniga skola företaga
utredning om i vad mån det svenska tullsystemet gynnar industrin på lantbrukets
bekostnad. Vidare säger utskottet, att tullarnas avvägning bör ske
med stödet av den utredning, vilken tillkommit närmast med anledning av sådana
tullskyddsanspråk, som göras gällande i de ifrågavarande motionerna. Utskottet
har således icke tagit någon ställning i den fråga, som för närvarande
är aktuell, nämligen hur man skall kunna bringa jordbruket någon hjälp. Man
skjuter bara undan hela den viktiga frågan till framtiden.

_ Från bondeförbundshåll har nu kommit fram motioner om att genom lagstiftning
rörande en mera effektiv ursprungsbeteckning bidraga till att vi i högre
grad än nu sker använda den inhemska varan, och man pekar på Danmark, där
sådan lagstiftning lett till gott resultat. Ja, men det ställer sig dock väsentligt
olika i Danmark och i Sverige. I Danmark finnes det en mycket starkare
intressegemenskap mellan jordbrukarna och den övriga befolkningen, i det att
allmänheten söker på alla möjliga sätt stödja jordbruket, vilket är ganska naturligt,
då jordbruket där är huvudnäringen och stora befolkningsgrupper äro
beroende av danska jordbrukets framgång. Jag tror knappast, att vi här i vårt
land kunde få ett sådant understöd från befolkningen överhuvud taget, som förekommer
i Danmark. Jag är övertygad om att om en effektivare ursprungsbeteckning
infördes, som markerade när man i köttbodarna sålde utländskt kött.
skulle allmänheten i alla fall lika gärna köpa utländsk vara då den anser att
priset är förmånligt. För övrigt anser jag att tydligt framträdande ursprungs -

Onsdagen don 2!) februari f. in.

29 Nr 14.

beteckning svårligen kan upprätthållas och bliva effektiv, då det gäller korv
och charkuterivaror som framställas av utländskt kött. Jag förstår, att bondeförbundarna
anse, att det är betydelsefullt, att den ifrågavarande utredningen
genomföres, men jag kan icke finna, att utredningen behiiver innebära något
hinder för ett ökat tullskydd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindman: Herr talman! .lag ber att få yttra några ord med anled ning

av vad som sagts i debatten, och jag skulle då särskilt vilja vända mig mot
det anförande, som hölls strax efter mitt förra yttrande, nämligen av herr Olsson
i Golvvasta. Jag förstår nu icke riktigt det kloka i att man i en fråga,
som rör jordbrukets förhållanden, ovillkorligen skall söka gå fram på olika linjer
och försöka misstänkliggöra andra, som beträffande jordbrukets prekära
ställning faktiskt ha samma uppfattning som man själv har. Jag bortser
alldeles från det yttrande, som fälldes av den ärade talaren och som väl får betraktas
som ett överord, nämligen att vi å högersidan icke ha något intresse för
jordbruket, utan att vi tvärtom ha andra intressen, industriintressen eller något
sådant. Man lär väl icke komma ifrån, att det intresse, som från olika håll
inom högerpartiet yppats för jordbrukets sak under en lång följd av år, varit
uttryck för en ärlig mening. Jag lämnar som sagt yttrandet helt och hållet åt
sitt värde; jag tror icke det finns någon som misstänker, att några biavsikter i
det hänseendet föreligga mer än möjligen den ärade talaren själv.

Herr Olsson i Golvvasta förklarade, att han i denna sak icke ändrat mening,
utan att han stode kvar på samma ståndpunkt som förut. Men, säger han, han
vill icke vara med om några tullförhöjningar nu, därför att detta skulle innebära
en »demonstrationspolitik». Ja, herr talman, skulle då alla de möten, som
hållas nu ute i landet — jag har från ett par håll nere ifrån Skåne fått resolutioner
överlämnade till mig — vara en demonstrationspolitik, som vore förkastlig?
Ogillar herr Olsson i Golvvasta, att sådana möten hållas? Detta är ju
icke mera demonstrationspolitik, än när man på andra håll söker framföra sina
krav i form av skrivelser till Kungl. Maj:t, genom hållande av möten, genom
motioner eller på vad sätt det vara må. Det är väl eu lojal och berättigad sak,
att man skall få framkomma med sina önskemål. Och om man därvid får stöd
för sina meningar från andra medborgargrupper, skall man väl icke vara ledsen
för detta, herr talman, utan man bör vara glad för det.

Herr Olsson i Golvvasta förklarade: jag var med och begärde utredningen i
fjol, och då är det icke konsekvent att nu komma med något annat! Men i sitt
anförande — som jag verkligen tyckte var litet fram och tillbaka, om jag får
säga det — uttalade han också, att han i fjol, när han röstade för utredningen,
hade den uppfattningen, att de viktiga saker, som vi här tala om, icke skulle
komma att begravas. Vad fordrade då konsekvensen, det ber jag att få fråga
den ärade talaren, för hans egen del? Jo, konsekvensen borde väl ha varit,
antingen att han gått med på något sådant, som jag förmenar vara det riktiga,
nämligen att man begär att få den ökade tullen nu och utreda frågan sedan,
under det tullkommittén sitter; visar det sig, att den är för hög, få vi gå tillbaka
— eller också (och det vore väl det allra minsta man kunde begära av
konsekvens) att han sökt få in i utskottsbetänkandet eller också utsagt det i
form av reservation, att man enligt hans åsikt borde hos tullkommittén begära
en skyndsam utredning i ämnet. Han borde ha sagt, att denna fråga är av den
vikt, att den icke får begravas utan att kommittén fortast möjligt bör komma
med en utredning i saken. Det synes mig, som om detta varit konsekvent och
riktigt.

_ Dör övrigt vill jag tillägga, att önska Sveriges jordbrukare någon förbättring
i förhållandena, få de sannerligen icke vara för ängsliga att demonstrera,

Om hojnivtf
av tullen a
lovande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Nr 14. 30

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.
(Forts.)

ty demonstrera måste man göra i våra dagar, om man skall komma någon vart.
Det är väl icke så oerhört farligt, om jordbrukarna demonstrera? Varför kunna
icke Sveriges lantmän från bondeförbundet och högern och de frisinnade
(herr Bengtsson i Norup talade ju så vackert nyss och hoppades att regeringen
skulle kunna hitta på något till hjälp för jordbruket) och göra som en annan
samhällsklass, nämligen att en dag om året gå och demonstrera — man kunde ju
taga den svenska flaggan med i demonstrationen — och säga ifrån, att man vore
betryckt och behövde hjälp. Om då en del borgare skulle följa med i tåget —
och det bleve säkerligen ganska många — behövde man icke vara ledsen för
den skull.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det ur förvånande, att man
i en diskussion som denna — när det gäller en så smaklig biff, om jag så får
säga — skall på olika håll bli ganska hetsig. Jag förstår icke, om detta ligger
i luften i riksdagen eller vad det kan bero på. Jag tycker, att man kan konstatera
överord å båda sidor i denna debatt.

Ostridigt har utvecklingen de sista åren lett till, att särskilt det mindre jordbruket
för närvarande sitter hårt emellan. Vad som skulle göra det
mindre jordbruket inkomstbringande, nämligen de förädlade jordbruksprodukterna,
ha sjunkit mycket i pris; de stå praktiskt taget på förkrigsnivån. Jag
erkänner gärna, att detta kan innebära en verklig fara för den egnahemsrörelse
i form av jordbruk, som staten så starkt omhuldat. Om konjunkturerna hålla
i sig, blir det nog omöjligt för den hårt skuldsatte egnahemsbrukaren att klara
sig; hans jordbruk måste i grund och botten vara en liten fabrik för framställning
av förädlade jordbruksprodukter -—• eljest är det omöjligt för honom
att existera, åtminstone i södra Sverige. Det förvånar mig då icke alls, att
man här velat protestera och demonstrera för att få något botemedel, som skulle
kunna hjälpa de jordbrukare, som sitta trångt och besvärligt. De hänga, kan
man säga, ekonomiskt sett i en mycket skör tråd, och för dem måste jag ömma
lika mycket som många andra.

Men jag har uppriktigt sagt litet svårt att förstå, huru man ögonblickligen
skall kunna gripa in på detta område utan att taga någon hänsyn till andra saker,
som ovillkorligen också måste komma i betraktande. Då jag var motionär
i fjol om att vi skulle göra en verklig tullutredning, så att man skulle kunna
avväga tullskyddet för jordbruket i jämförelse med industrien, hade jag den
känslan, att det nuvarande tullskyddet höll på att förskjuta sig till jordbrukets
nackdel. Man kunde åtskilliga gånger få se här i riksdagen, att det var möjligt
att på vissa punkter höja tullarna för industrien — t. o. m. herr Månsson i
Furuvik har röstat för vissa höjningar — under det att det däremot var alldeles
omöjligt att, hurudant läget än var, få någon höjning av jordbrukstullarna.
Svårigheterna ha ökats genom det tillstånd, som gällt de två sista åren, då Skåne
praktiskt taget varit totalt avspärrat från det övriga landet. I det hänseendet
kan jag icke förstå herr andre vice talmannens bestämda uppfattning i denna
fråga. Äro vi avskurna från Sverige för övrigt, så lär det icke stort betyda,
åtminstone icke för den skånska produktionen, huru det hela ordnas, om
icke spärren upphävcs. För oss betyder det däremot mycket huru det är ställt
med exporten, främst till Tyskland.

Vi ha nu nyss avslutit en traktat med tyska riket, enligt vilken de tyska tullarna
för jordbruksprodukter kunna sägas vara prohibitiva. Jag försökte hela
tiden i utrikesnämnden påkalla uppmärksamheten på att vi borde försöka få
mera rimliga tullsatser i förhållande till vissa andra tullar, som tyskarna ville
ändra i sammanhang med traktatavslutandet. Men då frågan sedan kom upp,
gällde det till slut endast, huruvida förslaget skulle antagas eller förkastas, och

Onsdagen den i!!> februari f. in.

Nr 14.

jag ansåg det vara så illa ställt med hänsynen till det svenska jordbrukets intressen
i detta fall, alt det icke fanns den minsta tvekan hos mig därom, att
förslaget borde förkastas. Då förvånade det mig verkligen, att amiral Lindman,
med sitt djupa intresse för jordbruket, icke lade an på att vi skulle göra
vad vi kunde på det hållet för att åtminstone få ett litet luftbål. Kanske han
undervärderade den tyska marknaden och ansåg, att den icke var av den stora
betydelse som den var. Säkert är emellertid att för prisbildningen i Sverige, åtminstone
när det gäller hyggliga slaktdjur, är vår export på Tyskland utslagsgivande.
Det har jag sagt, och det står jag för än i dag. Nu äro vi, som sagt,
avstängda och stå utanför det hela, men naturligtvis hoppas vi, att vi skola
förenas med landet i övrigt även i produktionshänseende.

Nu vill jag göra även herrarna av högern uppmärksamma på att vi bondeförbundare
motionerat — efter vad jag tror fyra eller fem gånger — och herrarna
av högern ha också motionerat, om tullförhöjning i de fall, där tullen proportionsvis
varit alldeles orimligt för låg i betraktande av den utveckling, som
ägt rum. Resultatet för oss, herr Lindman, vad har det blivit? Nederlag oupphörligt!
Vi ha förlorat varenda batalj på detta område, och jag tycker siffrorna
varit så stationära, att det ser ut, som om det inte verkade på någon utanför
högerns och bondeförbundets krets. Då gör man sig naturligtvis den frågan:
finns det då ingen möjlighet att övertyga icke-jordbrukare och även jordbrukare
här i riksdagen, att det är en rimlig fordran, att jordbruket i tull-,
skatte- och andra hänseenden skall ställas varken bättre eller sämre än övrig
produktion här i landet? Det var just själva uppslaget till den motion, som i
fjol väcktes om en utredning rörande våra tullförhållanden.

Att jag i fjol mycket väl förstod, att amiral Lindman egentligen inte tyckte
om motionen, törs jag väl säga, utan att herr Lindman behöver känna sig på
något sätt irriterad av detta mitt uttalande. Han ansåg säkerligen det kunna
leda till vissa icke önskvärda konsekvenser. Jag tycker verkligen, att alla
våra motioner beträffande tullar å jordbruksprodukter under de sista sju, åtta
åren lett till precis rakt ingenting. Då vore det väl kanske skäl i att se det hela
litet mera i stort. Jag skall också bedja att få framhålla, att sedan 1911 ha vi
egentligen icke tagit någon samlad överblick av hur våra tullförhållanden utvecklat
sig, nej, icke det minsta, och det visade sig alltför väl, att, när traktatsunderhandlingar
med andra makter skulle ske, så voro vi utomordentligt antikverade
på alla områden i jämförelse med andra. Även det torde ha varit ett
bidragande skäl, varför man ville ha en allmän revidering, en allmän översyn
av tullförhållandena i vårt land, speciellt beträffande förhållandet mellan jordbruket
och industrien. Nu tyckte jag det var märkvärdigt, att, när till sist,
låt vara en smula motvilligt, alla partierna samlades om att vi skulle skriva till
Kungl. Maj:t, det behövde taga så pass lång tid, innan Kungl. Maj:t tillsatte
den kommitté, som skulle utföra arbetet. Jag har för övrigt aldrig föreställt
mig, att denna kommitté skulle ha samma typ som tull- och traktatkommittén,
utan det må väl vara så, att när det, som här allmänt anses vara fallet, gäller
åtgärder, som äro brådskande, bör arbetet kunna gå något fortare, och särskilda
betänkanden avgivas beträffande speciella frågor. Så ha ju andra kommittéer
gjort, och varför skulle icke den nya kommittén arbeta på samma sätt? Det hoppas
jag också regeringen tillser, att den gör.

Hur ställer det sig med tullarna på animaliska produkter i Norge och i
Tyskland, som före kriget voro våra förnämsta avnämare? I jämförelse med
tullarna i dessa länder äro ju våra löjligt små. De äro nästan fixerade blott
för syns skull. När man i Norge höjde köttullen från 25 till 30 öre, frågade
jag, om icke någon åtgärd borde vidtagas från Sveriges sida med anledning
av denna tullförhöjning, men fick det svaret: det betyder ingenting för
Sverige. Då blev jag ytterligt förvånad. Jag tyckte, det borde åtminstone

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Nr 14. 32

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Förta.)

betyda så pass mycket, att man företog en liten undersökning om, hurudana
våra tullar på det här området äro och borde vara.

Men då vill jag bestämt rikta det spörsmålet till amiral Lindman, sedan nu
herr Bengtsson i Norup förklarat, att han icke kunde gå med på någon
omedelbar förhöjning av de här föreslagna tullsatserna: vad tror då amiral
Lindman, att vår röstning i dag skall resultera i, även om vi utan vidare
samlas på en linje? Ja, det måste väl i så fall bliva nu som vanligt, att vi
komma att bita i gräset. Det bleve hela följden. Då tror jag det är bättre
att koncentrera vårt gemensamma arbete på ett så starkt tryck på respektive
medlemmar i den nya kommittén, att de verkligen sätta bra fart på sitt arbete,
så att man får en mera proportionell avvägning av våra tullförhållanden,
än vi nu ha. Hade jag — det förklarar jag bestämt — haft den minsta
tro på att en förnuftig reglering uppåt av tullen på kött hade varit möjlig
att genomföra här i dag i riksdagen, så hade jag icke tvekat ett enda ögonblick,
men här gäller det att välja mellan att antingen rösta för en tullförhöjning
och sätta allt på ett kort eller inrikta sig på lång sikt och försöka
uppnå resultat via kommittén. Det är sannolikt, att det sistnämnda alternativet
kommer att medföra den största behållningen för Sveriges jordbrukare.
Det ar inte säkert, att så kommer att ske — det ser jag alltför tydligt •—
ty vi ha så många motståndare, som rekommendera oss allt möjligt för att
hjälpa oss ur knipan — men utsikterna äro enligt min uppfattning en liten
smula bättre att uppnå ett gott resultat via kommittén än genom att rösta
för motionerna i dag. Dock vill jag visst icke bryta staven över den, som
röstar för motionerna. Man kan möjligen, som herr Lindman säger, göra
bäggedera, men det försvagar i alla fall ställningen. Det är jag icke blind
för, och jag kan icke riktigt gå emot den som säger: skola vi taga en utredning,
så få vi lugna oss litet, medan denna utredning pågår.

Då jag var motionär i fjol, har jag velat klargöra, att jag: håller starkt på
att en utredning bör göras så fort och så grundligt som möjligt, och att den
bör resultera i ett avvägande av tullskyddet för de olika produktionsgrenarna,
som är så rättfärdigt som möjligt.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, mina damer och herrar! Debatten har
nu pågått i snart tre timmar, och jag har noggrant följt densamma från dess
början. Jag har ändå icke kunnat bliva övertygad om att motionärerna av
högerpartiet äro absolut förvissade om att ett bifall till deras motioner nu
skulle giva jordbrukarna någon verklig lättnad i det bekymmersamma läge,
som dessa näringsidkare för närvarande befinna sig i. Av den bild av exporten
och importen på detta område, som jordbruksministern framlagt för oss,
framgår att vi befinna oss i det predikamentet, att produktionen av kött är
icke endast så stor, att den kan försörja landet, utan att det även blir över
för export, och den svåra frågan är, hur skola vi kunna placera detta överskott
i utlandet till något så när rimliga priser. Jag tror det är riktigt, som vi
lantmän bruka säga, att det naturligtvis inte är möjligt att gynna exporten
genom att höja tullarna, det skulle icke hjälpa det ringaste, ty en tullförhöjning
skulle endast hava till följd att de länder, dit vi exportera, skulle komma
att vidtaga motåtgärder. Det har sagts mig, att när den agitation, som
bedrives här i landet för att få tullförhöjning beträffande levande djur, kom
till de baltiska staternas kännedom genom våra tidningar, väckte det synnerlig
oro, och de baltiska staterna försökte genast vidtaga motåtgärder för
att i viss män försvåra den export härifrån av vissa alster — jag tänker då
närmast på avelsdjur och utsädesspannmål — som nu äger rum. Saken är
därför synnerligen invecklad.

Onsdagen den 29 februari f. rn.

33 Nr 14.

Då handelsministern i slutet av förra året fick Kungl. Maj :ts uppdrag att
tillkalla särskilda sakkunniga för att i anledning av riksdagens skrivelse göra
en utredning om de olika näringarnas nettotullskydd, yttrade handelsministern
till statsrådsprotokollet, att han förmodade, att denna utredning skulle bliva
rätt så tidsödande, men att han förutsatte, att detta icke finge utgöra skäl
för kommittén att, om så skulle befinnas nödigt, upptaga separata förslag
och framlägga dessa. Under det plenum i bevillningsutskottet, då vi avgjorde
denna fråga, sökte jag förmå utskottet att särskilt poängtera detta handelsministerns
uttalande till statsrådsprotokollet, så att vi skulle säga till denna
kommitté — jag formulerade satsen som ett tillägg till första punkten av utskottets
yttrande på sid. 4: »Utskottet förväntar, att 1928 års tullkommitté,
så snart de förberedande utredningarna göra det möjligt, skall beakta de spörsmål,
som väckts i dessa motioner, och, om så befinnes lämpligt, framkomma
med separata förslag.» — Det hade, som herr Lindman sade till herr Olsson
i Golvvasta, varit att understryka vad handelsministern yttrat. Jag vann icke
beaktande för detta lilla tillägg ens av bondeförbundets representanter i
utskottet. Det sades mig, att dessa synpunkter kunde av mig som ledamot
i denna kommitté framföras i kommittén och att riksdagen därför icke
behövde säga det. Och att herrar socialdemokrater icke skulle vilja vara
med om att särskilt poängtera detta, det förstår man ju har sina särskilda
skäl. Här har anförts i dag, att Tyskland har tullsatser på levande
djur, som gå upp till cirka 70 ä 80 kronor per styck. Häremot vill
jag framhålla, att detta icke kunnat hjälpa de tyska jordbrukarna i deras
svåra nödläge. Det nödläge, som råder inom jordbruket, är nämligen internationellt.
Till och med i Amerika befinner sig jordbruket i sådant läge, att
hela trakter blivit avfolkade och jordbruket nedlagt. Detta internationella
nödläge lär icke hjälpas genom en höjning av tullen på kött och levande djur
i värt land! Om man går igenom deklarationerna för jordbrukarna och särskilt
de mindre jordbrukarnas deklarationer och ser vilka poster, som äro
de största bland jordbrukarnas inkomster, är det dels inkomst av mjölkproduktion,
dels inkomst av äggproduktion och dels inkomst av produktion utav
fläsk och svin. De äro de största inkomstposterna för småbrukarna i detta
land, och försäljning av djur inskränker sig i vissa län, t. ex. i mitt län, till
gödkalvar och till sådana djur, som skola slås ut. Nu kan jag naturligtvis
icke säga, att icke de större jordbrukarna skulle kunna vara betjänta av, om vi
genom tullförhöjning på kött skulle kunna höja priserna. Det är väl dock rimligt,
att tullkommittén får pröva frågan, innan riksdagen går till beslut. Det
har ju varit så, att föregående år ha motioner i denna fråga avslagits. Förra
året gick ju riksdagen på den linjen, att frågan skulle utredas, och nu blir
den utredd. När frågan icke är av den ekonomiska betydelse för jordbruket,
som man har velat göra gällande så bör den prövas av tullkommittén, innan
riksdagen fattar beslut.

Jag har velat säga dessa ord, innan debatten avslutas. Jag är själv jordbrukare,
och jag tror, att det är många samverkande orsaker, som bidragit
till det läge, vari jordbruket nu befinner sig. Det har påpekats här i dag, att
den minskade köpkraft, som för närvarande råder bland en stor del av arbetarklassen,
inverkar på priserna. Det är klart, att så är fallet. Det ha vi sörmlänningar,
som sälja gödkalvar på Stockholm, fått erfara. Gödkalvspriset brukar
icke följa priserna på estniskt eller annat sämre kött i Stockholm, utan
gödkalvspriset är beroende av tillgången på just denna vara. Vi ha funnit, att
i januari månad, då importen av kött från Estland och övriga baltiska stater
varit ganska minimal, har gödkalvspriset gått ned, så att vi i Södermanland
fått nöja oss med 85 ä 90 öre per kg. levande vikt för bästa gödkalvar. Då är
icke produktionen lönande.

Andra hammarens protokoll 1928. Nr lä. 3

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

14. 34

Onsdagen den 29 februari f. m.

höjning
tullen å
inde nät■itur
samt
kött.
Forts.)

Ja, herr talman, jag skall icke ytterligare förlänga debatten, men jag har
velat säga dessa ord, och jag kommer naturligtvis att inom tullkommittén följa
frågan med det allra största intresse, och kammaren kan vara förvissad om att,
om det är möjligt att göra något, så komma vi att framlägga separata förslag.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag skulle verkligen
icke begärt ordet, om jag icke blivit uppkallad av vad herr Lindman yttrat.
Han frågade om de möten som hållits, bl. a. i Skåne, endast inneburit en demonstration
och att således, om jag får fortsätta hans tankegång, vad därvid
bär uttalats bör tillmätas föga betydelse.

Nej ingalunda! Dessa möten voro ett ärligt uttryck av den misstämning,
som i den provins jag tillhör råder på grund av den i allo dåliga skörden, de
dåliga priserna och framför allt de hårda restriktioner, som drabbat lantbruket
i dess rörelsefrihet på grund av mul- och klövsjukan. Hade emellertid
lantmännen på dessa möten i Malmö och Hässleholm fått del av de siffror,
vilka herr statsrådet, och chefen för jordbruksdepartementet nyss nämnde, då
skulle de säkerligen icke ha fattat en resolution rörande en höjning av tullen
på kreatur och kött, ty de skulle insett, att tullen var för dem av föga eller intet
gagn, men däremot skulle de hälsat med stor tillfredsställelse vad statsrådet
sedermera yttrade: att skåningarna skulle få full rörelsefrihet, att de skulle
återfå den rörelsefrihet, som blivit beskuren på grund av vissa bestämmelser,
som väl ha sin grund i förslag från kungl. medicinalstyrelsen. När skåningarna
få igen denna rörelsefrihet, ja, då tror jag de skola reda sig. Jag förstår mycket
väl bondeförbundarnas ställning till frågan. Vi lantmän behöva verkligen
understöd, därför att vi ha det svårt i närvarande stund, ej minst därför att
vi icke kunna betala lantarbetarna den skäliga ersättningen, och detta därför
att inkomsterna ej räcka till. Förra året var det en fullkomlig förlust för såväl
de stora som de mindre lantbruken, kanske ej minst för de senare, därför
att de slagit sig på animalisk produktion. Men att komma till dem och säga:
här har varit ^ett importöverskott på 1,100 ton kött, eller vad det var — jag
kommer ej ihåg siffran — och att vi genom att hindra denna lilla importen
skola hjälpa upp jordbruksnäringen, det vore att slå blå dunster i ögonen på
våra svenska jordbrukare, ingenting annat. Jag tror att skola vi hjälpa jordbruket,
så skola vi göra det efter praktiska riktlinjer, som herr Lindman yttrade,
och icke så att vi slå blå dunster i ögonen på dem.

Jag skulle vilja tillägga ännu ett ord och då vända mig till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet. Vi ha ju fått löfte att få de s. k.
mul- och klövsjukerestriktionerna, som äro så förhatliga för oss, upphävda. Men
vore det ej möjligt att gå ett steg ännu längre och göra utförseln av varor lättare,
_ än vad nu är fallet, så att denna utförsel skulle kunna ske över alla hamnar
i Sverige och icke bara över ett fåtal och att den dyrbara kontrollen i sammanhang
med denna utförsel, vars kostnader drabba i främsta rummet lantmännen,
skulle i någon mån kunna mildras. Vår produktion av kött och levande
djur har för många år sedan varit en stor exportvara, och vi hoppas att den
skall så bliva även framdeles; därvidlag böra naturligtvis alla åtgärder vidtagas
som göra det möjligt att nå detta mål.

Ja, herr talman, då jag anser att det förslag som här blivit framställt är av
obetydlig fördel, ja knappast av någon fördel alls för jordbruket i sin helhet,
så ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindman: Jag måste besvära kammaren än en gång, därtill nödsakad
av herr Olssons i Kullenbergstorp anförande. Jag vill säga till honom att det
beslut som kammaren fattade i fjol var sådant, att jag ej var så värst förtjust
i det, det veta alla som hörde mitt yttrande i fjol, och det står för övrigt att

Onsdagen den 29 februari f. in.

Nr 14.

läsa i riksdagsprotokollet. Men jag undrar, om icke det skäl, på vilket jag
grundade denna brist på tillfredsställelse, gått i full uppfyllelse just nu. Om
man gör på det sättet, att man sätter sig till att utreda netto tullskyddet, så
blir det en utredning på många år, och under tiden som denna utredning pagår
får man icke fram något annat. Detta är just precis vad vi bevittna i denna
dag; vi få icke fram något annat. Ty sakfrågan har skjutits undan, och man
hänskjuter den till utredning av kommittén. Efter min uppfattning är således
detta ett fullkomligt belägg för riktigheten av min uppfattning.

För övrigt, då herr Olsson i Kullenborgstorp talar om att de frisinnades
ställning i utskottet var så betydelsefullt och att det gällde att få deras och
bondeförbundets röster och därmed också ut skot t smajoritet för ett förslag, emedan
detta skulle stärka framställningen hos tullkommittén, så vill jag säga,
att det ju kan hända att det kan vara på det sättet. Men min uppfattning är
den, att tullkommittén kommer att taga upp dessa frågor objektivt och förutsättningslöst
utan att fästa sig vid, huruvida i detta fall de frisinnade och
bondeförbundet eller högern yttrat sig i utskottet i ena eller andra riktningen.
Utan då frågorna nu äro hänskjutna till kommittén, så kommer kommittén att
taga hand om dem. Vida bättre vore det, tyckes det mig, om man starkt
framhållit att man önskar att dessa åtgärder skola vidtagas snarast möjligt.
Jag kan ej finna annat, än att det hade varit en klokare taktik att gå den
vägen.

Jag ber även att få yttra mig om en annan sak, nämligen om den tyska handelstraktaten,
som vi behandlade för ett par år sedan. Herr Olsson i Kullenbergstorp
ville låta påskina, som om endast han arbetat emot de tariffer, som
blevo bestämda för jordbruksprodukterna, och således hade privilegium på
att liksom vara den som ensam hade gjort det. Jag har nu tagit fram protokollet
för att friska upp mitt minne — jag hade nog saken ganska klar för
mig ändå och visste vad jag yttrat — och jag finner då att efter det jag först
talat om, hur olyckliga för det svenska jordbruket dessa höga tariffer för
spannmålstullarna vore, så gick jag därefter över till frågan om kött- och fläsktullen
i den tyska traktaten och slutade mitt anförande i den delen med det
uttalandet att, om tullsatserna på dessa varor, kött och fläsk, blevo bundna vid
32 mark och 37.50, så hade jordbruket icke mycken glädje av den uppgörelsen
som blivit träffad. Jag resonerade i ett ganska långt anförande om traktaten
från olika synpunkter och slutade med detta, att »skulle man fälla ett totalomdöme
om denna traktat, måste jag svara att den kan och får icke betraktas som
annat än för Sverige synnerligen oförmånlig.»

Om höjning
av tullen å
levande, nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

Herr Olsson i Golvvasta: Herr talman! Jag har föranletts att begära

ordet på grund av vissa frågor, som framställts av herr Lindman.

Till en början vill jag konstatera, att herr Lindman ändock fick den riktiga
uppfattningen av mitt anförande, nämligen att jag icke gått ifrån den ståndpunkt
som jag tidigare intagit i dessa frågor. Men så frågar herr Lindman:
är det då en klok taktik att intaga den ståndpunkt som jag gjort här i dag?
Ja, herr Lindman, jag är nog icke politiker nog för att bara tänka på taktiken,
utan jag har fattat min uppgift så, att man skall försöka föra en praktisk politik,
som gör det möjligt att nå de mål som kunna synas eftersträvansvärda
med hänsyn till de kommittenter man företräder. Det skulle ju kunna vara en
utväg att yrka bifall till motioner av detta slag men gå emot industritullar.
Men jag går ut ifrån att detta åtminstone icke vore en lojal politik, och jag
har försökt att så mycket som möjligt föra en lojal politik här de gånger jag
med min röst kunnat bidraga till det ena eller det andra.

Sedan frågade också herr Lindman beträffande de möten som hållits ute i
landet, om jag anser dem innebära demonstrationspolitik. Nej, herr Lindman,

Nr 14.

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
levande nötkreatur
samt
kött.

(Forts.)

det har jag aldrig påstått. Men jag har sagt för egen del, att om jag skulle ha
yrkat bifall till dessa motioner men avslag på allt som industrien begär i ökat
skydd, måste jag åtminstone inför mig själv — och jag tror även att opartiska
bedömare skulle med fog säga detsamma — erkänna att detta vore demonstrationspolitik,
och det vill jag ej utsätta mig för.

Om jag icke använt mig precis av så mjuka ord här i debatten i dag, så kan
det väl° ändock vara förlåtligt. Vad som skulle vara överord är jag dock icke
fullt på det klara med.

Herr Lindman var i sitt andra anförande inne på den tyska handelstraktaten,
och det är alldeles riktigt att herr Lindman då framhöll att han hade den meningen
att denna lände till ett dåligt resultat särskilt för jordbruket. Jag kan
säga detsamma, då även jag var uppe och yttrade min mening, nämligen att
traktaten särskilt för jordbruket vore synnerligen ogynnsam, så att den gången
voro vi åtminstone på samma linje.

Herr Lilliecreutz: Herr talman! Jag skall icke många minuter taga kammarens
uppmärksamhet _i anspråk, men då jag är från en landsända, för vilken
den animaliska. produktionen är av den största betydelse, så har jag icke kunnat
undgå att inlägga en gensaga mot det sätt, varpå man från vissa håll behandlat
denna fråga.

Här har ju sagts att denna fråga tagits upp av högern endast som en tom
demonstration, och en talare talade om att det var »en valmanöver» o. s. v. Man
hänvisar som stöd.för avslagsyrkandet till den utredning som nu pågår, och
man påstår sig vilja avvakta resultatet av densamma. Här har riktals rätt så
skarpa förebråelser mot motionärerna för att de kommit fram med denna motion.
Men, mina herrar, är det ingenting som har inträffat sedan högern var
med om att det skulle verkställas en utredning? Jag tror att var och en som
något känner till förhållandena ute i bygderna skall erkänna, att det har inträffat
sadana omständigheter, att vi knappast ha tid eller äro försvarade med
att vänta på resultatet av en blivande utredning.

Jag skall i detta sammanhang be att få uttala en bestämd protest mot herr
förste vice talmannens påstående, att det är »ren bluff» vi komma med då vi
begära denna förhöjning. Jag undrar, om inte våra jordbrukare snarare hade
anledning att anse det som en ren bluff, om vi komme hem och sökte trösta
dem med att här pågår en utredning, och innan den är klar, få ni sköta er bäst
ni kan. Jag tror, herr förste vice talman, att det vore mera bluff.

Jag skall emellertid ej förlänga debatten, utan ber endast att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Det är ju klart att

om man erbjuder lantmännen något som icke är till gagn för dem, så blir det
en bluff. Med stöd av de siffror, herr jordbruksministern framvisade, tror jag
icke att tullen i fråga har någon avgörande inverkan på priset på kött, och
man bör därför icke göra ett stort nummer av att vilja hjälpa jordbruket med
en tull, som ingenting verkar. Nej, vi jordbrukare, om vi skola ha hjälp, så
nöja vi oss ej med sådana småsaker, utan vi vilja ha en effektiv hjälp, vi vilja
se frågorna praktiskt och det måste den siste ärade talaren erkänna, att erbjuder
man folk något som blott är luft, då är det bluff.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag hade icke tänkt att yttra mig i denna
debatt, men då herr Olsson i Kullenbergstorp med sådan skärpa angrep resultatet
av handelstraktatsförhandlingarna i Berlin 1926 och då jag råkade vara
en av dem som hade i uppdrag att föra dessa förhandlingar med Tyskland, vill

Onsdagen den 29 februari f. in.

37 Nr 14.

jas med några siffror visa, hur denna traktat i verkligheten ställt sig för Om höjning

” ” av tullen a

exporten av vara jordbruksprodukter. _ o levande nöt Det

visar sig då, att traktaten i stället för att hindra eller försvåra exporten jcreatur samt
härifrån till Tyskland synbarligen varit till fördel. Jag vill bevisa detta med kött.
några siffror över exporten av vissa jordbruksalster. (Förta.)

Om vi börja med hingstar, så visa siffrorna för 1926 en export av 160 stycken
och för tiden januari—november 1927 422; kor: ingen export 1926 men
under nyssnämnda tid 741; tjurar ingen export 1926 men 3,578 under nyssnämnda
tid 1927; svin ingenting under 1926 men 5,070 år 1927; fläsk 4,960
deciton 1926 mot 9,144 deciton 1927; flott 2,459 deciton mot 4,069 1927; talg
3,537 deciton mot 5,171 deciton 1927; smör 42,299 deciton 1926 mot 70,600
1927 till och med november; ägg, räknat efter tusental, 2,664 under 1926 mot
6,687 under 1927.

Här är som herrarna finna en mycket vacker utveckling av vår export efter
nya handelstraktatens ikraftträdande, och jag har icke kunnat underlåta att
framlägga dessa siffror för att vederlägga de anmärkningar som herr Olsson
i Kullenbergstorp nyss framfört.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Bara ett par ord varmed jag her att

få vända mig mot herr förste vice talmannen.

Hörande det effektiva eller mindre effektiva av de åtgärder som här föreslås
äro meningarna delade. Somliga av kammarens ledamöter hålla före att
de ifrågasatta åtgärderna äro betydelselösa, andra åter anse att de skulle komma
att verka gynnsamt. Under dessa förhållanden och da man pa jordbrukarhåll
anser, att ett bifall till motionerna skulle bereda, näringens utövare någon
lättnad, frågar jag, huruvida det icke är väl kraftigt att såsom herr förste
vice talmannen gör avfärda dessa såsom »bluff». Herr förste vice talmannen
har sagt, att man borde komma med någonting, som innebure en verklig hjälp.

Vad är det då för en åtgärd herr förste vice talmannan anser vara till
verklig hjälp för den betryckta näringen? Därom ha vi emellertid ingenting
fått veta. Att bara resa motstånd, utan att framlägga något annat
förslag, en sådan ståndpunkt skulle möjligen med större fog förtjäna
det epitet herr förste vice talmannen behagade använda om motionärernas
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Votering begärdes likväl av herr Jönsson i Boa med flera
av kammarens ledamöter, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkten
1 av utskottets förevarande betänkande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt votenngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat tor japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Nr 14.

Onsdagen den 2$ februari f. m.

§ 8.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet von Stockenström propositionerna:
nr 133, angående statsbidrag till lantmäteriförrättningar;
nr 134, angående försäljning av ett till Flyinge kungsgård i Malmöhus län
hörande jordområde;

nr 135, angående dispositionen av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt
behov avsatta områden; och

nr 136, angående anordnande av en fast försöksgård för jordbruket; samt
av herr statsrådet Ribbing propositionerna:

angaende tillfällig löneförbättring och tillfälligt lönetillägg åt vissa
befattningshavare vid bergsskolorna i Filipstad och Falun;
nr 116, angående statsbidrag till kommunala flickskolor m. m.;

nr 129, angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda läroanstalter
;

nr 130, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för svenska smörprovnmgarnas
befattningshavare;

nr 131, angående tilläggspensioner för två befattningshavare vid vårdanstalten
i Lund för blinda med komplicerat lyte;

nr 132, angående extra provinsialläkarnas pensionskassas anslutning till statens
pensionsanstalt m. m.;

nr 123, med förslag till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid
iörsvarsväsendet ;

■ an&ående tilläggspension åt två förutvarande flaggunderofficerare

vid flottan;

• 1^5, angående försäljning av kronans andelar i den till vissa soldatrotar

i Hedens by l^Overluleå socken hörande solda t jorden; och

nr 128, angående försäljning av gamla centralposthuset i Göteborg.

Ovannämnda propositioner bordlädes.

§ 9.

Fortsattes föredragningen av bevillningsutskottets betänkande, nr 6 angå
ende vissa delar av tullbevillningen.

Om höjning
av tullen å
päron
och äpplen.

Punkten 2 föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Fjellman: Herr talman, mina damer och herrar! Då jag varit närvarande
i bevillningsutskottet, när dessa frågor behandlades, skall jag be
att la säga ett par ord.

Vårt folk har sedan långa tider tillbaka haft den svagheten att alltför mycket
och pa bekostnad av de svenska varorna värdesätta vad som kommer från
utlandet. Detta visar sig icke bara i en sådan här obetydlig fråga som frukt
utan även i fråga, om andra artiklar, framförallt industriartiklar. Det har till
och med gatt sa langt, att man sneglar pa utländska seder och bruk och kritiklöst
vill införa sådana i landet. Vi behöva bara se på vår ungdom nu för tiden,
en del hämtar sina politiska asikter från Moskva, andra importera sina från
liom. Det är osmakligt, anser jag, båda delarna.

Denna fråga är som sagt mycket obetydlig och gäller ju endast den svenska
Irukten. Under tre, fyra manader av aret ha vi i regel en riklig tillgång på
inhemsk frukt, och experter på detta område anse, att denna frukt är till sin

Onsdagen den 29 februari f. m.

;j«j Nr 14.

kvalitet fullt ut lika god som den utländska. Men ändå ser man ofta hur svenska
folket i stället köper den utländska varan, medan den svenska får ruttna
bort eller användas till svinföda. Kunde det icke ända vara lämpligt, att
svenska riksdagen nu gåve ett stöd åt de svaga och vankelmodiga och lärde
dem värdesätta vad den svenska jorden kan producera i detta avseende? Detta
kan lätt ske genom ett importförbud, men då ett sådant förbud alltid smakar
för mycket av tvång, är kanske tullförhöjningens väg att föredraga.

Vad skulle då verkan bli av en tullförhöjning? Jo, under sadana år som till
exempel i fjol, då det var ont om svensk frukt till följd av den dåliga skörden,
då skulle det kanske komma in mycket utländsk frukt, men andra år, då det
vore gott om frukt i landet och priset följaktligen lagt, då skulle man kanske
kunna hålla den utländska frukten ute, tack vare den höjda. tullenOm det
ändå skulle komma in utländsk frukt, så må ju de, som anse sig ha råd därtill,
köpa densamma, det kommer ju alltid svenska staten till godo i form av ökade
tullintäkter.

Nu är det väl meningen, att denna motion skall kastas på samma hög, som
andra tullmotioner, som vi behandla i dag, och alltså tagas med^i den kommande
tullutredningen. Jag tycker dock, att, när denna fråga är så ringa^ och obetydlig,
men dock en rent nationell fråga, kammaren gärna kunde ga med pa
denna framställning, och jag yrkar därför bifall till motionen.

Herr Björklund: Herr talman! Jag skall i likhet med den föregående

ärade talaren vara synnerligen kort, då jag yttrar mig om detta spörsmål.

Herr Fjellman sade, att frågan var ringa och obetydlig, och han tyckte därför,
att det inte var någon vidare idé att ödsla ord på den,. men han ansåg
dock, att riksdagen borde kunna bifalla den ena av de motioner, det här är
fråga om. Den motion, som berör importförbudet, ville ju herr .Fjellman icke
yrka bifall till, utan endast till den, som avser en tullförhöjning på äpplen
och päron med 20 öre under vissa månader av året. Jag skall dock icke, i all
synnerhet efter den utgång, som den vida betydelsefullare frågan vi nyss behandlade
fick, och efter den motivering av bevillningsutskottet, som kammaren
också godtog i sitt föregående beslut, ödsla flera ord på denna saken. Frågan
kan otvivelaktigt lika väl som den föregående stora frågan få ligga.till
sig och vänta, till dess tullkommittén har tagit hand om densamma. Visar
det sig då, att det ur ekonomiska och praktiska synpunkter är nyttigt att. en
reglering vidtages på detta område, så förmodar jag, att förslag i sådan riktning
kommer att framställas.

Herr talman, jag ber endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall endast be att fa ge

en liten fortsättning av den motivering den näst föregående talaren anförde.
Han förmodade, att om det efter skedd utredning, av ekonomiska ellev andra
skäl skulle visa sig nödvändigt med en tullförhöjning på äpplen och päron
under den tid, som här är ifrågasatt, så skulle förslag i sådan riktning komma
att framställas och då välvilligt prövas. Sannolikt torde det komma att visa
sig, att behov av en sådan tullförhöjning föreligger, och. jag hoppas då, att
han om han då tillhör kammaren, verkligen skall vara villig att biträda förslaget
härom. Jag vill påpeka, att man just under sista månaderna under flera
föregående år varit utsatt för en så oerhört stor import av billig frukt från
Östersjöprovinserna, att den inhemska frukten, trots den manga gånger rikliga
tillgången, till följd därav vant sa gott som osäljbar. När man begränsar sig
till att begära skydd för frukten under den korta tid, som här är i fråga, så
tycker jag verkligen, att en så anspråkslös begäran borde kunna bifallas.

Nu vet jag mycket väl, att man kommer att resonera i denna fråga på

Om hö jning
av tullen ä
päron
och äpplen.
(Forts.)

Nr 14. 40

Onsdagen, den 29 februari f. m.

°wMknä ?ammf1 ?ätt som } den föregående, nämligen hänvisa till tullutredningen, och
päron ja£ V1^_ ^ara uttala den förhoppningen, att när en gång denna utredning komoch
äpplen, och det visar sig att det föreligger skäl för förhöjningen av tullen på

(Forts.) frukl» herr Björklund då må gå med på denna tullförhöjning och icke hitta
på några ursäkter för att slippa göra någonting för den svenska fruktodlingen.

Herr Björklund: Jag vill endast säga, att jag icke har något behov att

leta upp ursäkter härvidlag i ena eller andra riktningen, men jag vill också
iramhalla, att mina ord inte få.uppfattas såsom något förhandslöfte. Jag varken
kan eller bör eller vill avgiva något sådant. Jag vill endast vara med om
att sakligt utreda och pröva ärendet, när det kommer fram, och om det då framgar
av utredningen, att man bör välja denna tullförhöjningens väg, så innebär
detta icke nödvändigt, att även jag skulle kommit till ett sådant resultat.
JJet torhandslöfte, som herr Magnusson söker avpressa mig, kommer jag icke
att giva, och jag vill endast tillägga, att om jag då tillhör kammaren, så skall
jag sakligt pröva ärendet och därefter avgiva mitt votum.

, .e/". härrned slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bilall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag därå
samt bilall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Ang. Sedan punkten 3 härpå föredragits, anförde:
importförbud

ävvhn^ron H-err Clardell i Gräns: Herr talman! I föreliggande motion ha vi föreslagit,
och plommon. skulle ligga i Kungl. Maj :ts hand att under höstmånaderna reglera im porten

av frukt. Jag är övertygad om, att denna reglering skulle verka lika
gynnsamt på fruktpriserna, som t. ex. utförselbevisen verkat på spannmålspriserna,
och man skulle icke behöva räkna med någon vidare fördyring av
frukten. En småbrukare kan omöjligt existera på enbart spannmålsodling och
köttproduktion, utan han måste ägna sig åt alla möjliga binäringar. Har han
då för fruktodling lämplig jord, så bör han icke underlåta att på detta sätt
skaffa sig^en liten biinkomst. Genom den ohejdade importen hava emellertid
priserna pa den inhemska frukten blivit sadana, att odlaren icke får ersättning
för sin möda. Erfarenheten visar, att så snart det kommer ett gott fruktår,
så blir frukten billig på hösten, men blir det ett dåligt fruktår, så blir också
frukten dyr.

Riksdagen beviljar årligen stora anslag dels till trädgårdskonsulenter och
dels till utvecklingen av fruktodlingen. Det bör därför också vara ett riksdagsintresse
att se till, att det finnes möjlighet för odlarna att få ersättning
för sitt arbete. A andra sidan tror jag icke, att det av oss föreslagna sättet
skulle i nämnvärd grad höja fruktpriserna, utan endast uppmuntra svenska
folket att köpa svensk frukt under höstmånaderna såväl till hushållet som till
beredning av marmelad. Här talas sa vackert om det svenska folkhemmet, men
vill man verkligen detta folkhem, så bör man väl se till att också människorna
i ett sådant hem ha sin anständiga bärgning, och därför tycker jag, att man
kunde vara med om någon anordning att reglera fruktpriset. Vi äro så moderata
i vara anspråk, vi föreslå ju endast, att riksdagen ville besluta om importförbud
av äpplen, päron och plommon, med rätt för Kungl. Maj:t att helt
eller delvis tillfälligt upphäva förbudet. Och i motionen heter det ju: »Vi dare

kan det tänkas att en fruktsort — exempelvis päron — slår fel, under
det att tillgången av andra sorter är fullt tillfredsställande. Vid sådant förhållande»,
heter det därefter, »borde självfallet importförbudet å päron upphävas,
men förbud a övriga slag kvarsta». Jag tror, att om riksdagen ginge med på
denna motion, så skulle detta hjälpa fruktodlarna betydligt.

Onsdagen den 20 februari f. m.

41 Nr 14.

Nu är det så, att jag av formella skäl icke kan yrka bifall till motionen, men
jag skall i stället be att få yrka, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående lämpligheten av förbud i viss omfattning
mot import av äpplen, päron och plommon samt om framläggande för
riksdagen av förslag i ämnet».

Herr Björklund: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter hörde, så
kunde herr Gardell i Gans av rent konstitutionella skäl icke yrka bifall till sin
motion utan framställde ett särskilt yrkande med förslag till skrivelse till
Kungl. Ma,j:t i den punkten det här är fråga om.

Jag föreställer mig, att det icke ens för mycket stora tullvänner kan vara
önskvärt, att man kommer fram till ett sådant sakernas tillstånd här i landet,
att det vore omöjligt att hit importera vissa slag av frukt. Jag kan ju möjligen
förstå motionärens synpunkt på detta spörsmål, om han nu verkligen har
den uppfattningen, att fruktodlingen kan för de mindre lantbrukarna här i landet
vara av så stor betydelse, att en sådan lantbrukares ekonomiska väl och
ve hänger på den saken. Så lär väl ändå icke vara förhållandet, om man ser
sakligt på frågan, och när det nu, såsom bevillningsutskottet uttalat, kan bli
tillfälle att pröva allt, och således även detta spörsmål, på en gång, så förstår
jag icke, varför herr Gardell i Gans kommer fram med detta separata ändringsyrkande
på nu förevarande punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Jag tror det skulle gå ganska lätt
för regeringen att få nödiga upplysningar i detta hänseende. Det föreligger
ju inga svårigheter att fastställa indextalen för varje månad med ledning av
de uppgifter, som insamlas genom särskilda ombud. På samma sätt tror jag
också, att regeringen skulle genom trädgårdskonsulenternas försorg kunna på
förhand inhämta upplysning, huruvida missväxt på det ena eller andra fruktslaget
föreligger eller ej. Jag tror alltså, att saken med litet god vilja skulle
kunna ordnas.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen givna
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till det av herr Gardell i Gans under överläggningen gjorda
yrkandet biföll kammaren utskottets hemställan.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 4 yttrade:

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Jag har intet annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag på denna punkt. Jag har dock icke kunnat
underlåta att, då man vet, det vi här i Sverige importera motorfordon för cirka
52 miljoner kronor per år, uttala mitt beklagande av att så är fallet. Det vore
verkligen i högsta grad önskvärt, om man kunde åstadkomma någon framkomlig
väg för vår egen motorindustri att vinna terräng här i landet.

Herr Magnusson i Skövde: Ja, herr talman, jag skall endast begagna tilfället
att göra ett uttalande, som kanske lämpligen borde kommit för någon
eller några veckor sedan. Det kan inte hjälpas, att man ser litet hopplöst på
utsikterna för den svenska industrien och på möjligheterna att hejda importen
av utländska industrivaror, när man får bevittna hurusom, då en utländsk importfirma
med skickligt utnyttjande av reklamen och tidningarna — jag kan
ju förstå deras ståndpunkt på grund av de feta annonserna, som de erhålla —
hade utställning här i Stockholm, folk rusar dit, nyfikna som alltid, men den -

Ang.

importförbud
beträffande
äpplen, päron
och plommon.
(Forts.)

Om höjning
av tullen å
automobiler.

Nr 14.

Onsdagen den 29 februari f. m.

Om höjning
av tullen å
automobiler.
(Forts.)

Ang. tullen å
pimstenstegel.

na gången kanske värre än någonsin förr. Jag har velat i anledning härav
uttala någon förvåning men framför allt ett visst klander. I ett visst hänseende
har jag dock känt mig särskilt förvånad, och jag kan icke underlåta att
uttala, att jag finner det onödigt, att folk i mycket högt uppsatt ställning tillmötesgår
reklamen genom att på utställningens första dag hedra densamma
med sin närvaro.

.Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Härefter föredrogs punkten 6; och yttrade därvid:

Herr Svedman: Herr talman! Man kanske kan tycka, att detta icke är

någon stor fråga, men den är dock tillräckligt stor för att i sig innebära ett avgörande
av, huruvida en ung svensk industri skall få leva och utvecklas eller
om den skall gå under.

Sedan fyra år tillbaka ha några av Sveriges cementfabriker tillverkat ett
byggnadsmaterial, som kallas gasbetong. På grund av detta materials beskaffenhet
och tack vara en målmedveten propaganda har detta material på kort
tid fått en stor marknad, något som framgår därav, att i fjol tillverkades omkring
20,000 kubikmeter gasbetong. För närvarande ligger emellertid driften
nera vid en del fabriker inom denna industri, därför att man icke hunnit sälja
undan inneliggande lager.

I Tyskland har sedan något längre tid tillbaka, sedan omkring trettio år,
tillverkats ett tegel kallat pimstenstegel. I den mån den svenska gasbetongen
vunnit marknad här i Sverige, har en ganska svår konkurrens uppstått med
detta pimstenstegel, och i fjol importerades omkring 26,000 kubikmeter sådan
vara från Tyskland. Tyskarna kunna med framgång konkurrera, därför att
de ha råvaran, d. v. s. den vulkaniska sand, som ingår i pimstensteglet, så att
säga mera färdiglagd än de svenska fabrikerna beträffande sin råvara. Tyskarna
ha vidare billigare arbetskostnader och billigare frakter, och slutligen
tillkommer en annan omständighet, som här utgör kärnpunkten: det är knappast
någon nämnvärd tull på detta pimstenstegel vid dess införande i vårt land.

Hittills har pimstensteglet behandlats under en rubrik 649 i tulltaxan, vilken
rubrik avser murtegel, och varan har således åsatts en tull av endast 10 öre
för 100 kg. Denna omständighet har föranlett Svenska cementföreningen att
hos generaltullstyrelsen göra en hemställan, huruvida icke pimstensteglet borde
kunna behandlas under annan rubrik, nämligen under rubriken cementvara,
eftersom pimstensteglet ju faktiskt är en cementvara. Gasbetongen och pimstensteglet
innehålla ju icke någon lera, lika litet som murteglet innehåller någon
cement, och därför anser föreningen det vara rätt och billigt, att detta
pimstenstegel vid tullbehandlingen kommer under rubriken cementvara i stället
för att hänföras till samma rubrik som det vanliga murteglet.

Föreningens skrivelse ingavs i mitten av september förra året. Det tyska
intresset åter har vid årets riksdag fått en god hjälp i en motion, som väckts
i första kammaren, en motion, som bevillningsutskottet givit sitt stöd. I denna
motion vill man helt enkelt fastslå, att pimstensteglet skall kunna behandlas
såsom tegel under tulltaxans rubrik 649. Följderna av ett bifall till denna
motion och till bevillningsutskottets hemställan härutinnan. skulle bli, att den
svenska industrien på detta område komme att gå en säker undergång till mötes.
Det är icke blott så, att om denna svenska gasbetong får det tullskydd,
som den enligt gällande bestämmelser bör ha, utsikt finnes att de redan i gång

Onsdagen den 29 februari f. m.

Nr 14.

varande fabrikerna skola kunna fortsätta sill drift, utan det är även så, att en
utvidgning av hela fabrikationen i sfi fall kan komma till stånd. Saken är
nämligen den, att endast hälften av cementfabrikemas kapacitet utnyttjas för
egentlig cementtillverkning. Det finnes således en stor latent kraft tillövers,
och det är denna man tänkt inrikta på produktionen av detta relativt nya
byggnadsmaterial. Här är det icke fråga om — det torde kammarens ledamöter
observera —- att införa något nytt tullskydd, här föreligger ingen framställning
om tullförhöjning, utan här gäller det endast en tolkningsfråga, huru
tullbehandlingen av detta pimstenstegel skall ske. Och när det måste anses
ostridigt, att denna vara är av helt annan beskaffenhet än det vanliga murteglet,
såsom jag nyss haft äran påpeka, så är det väl heller icke mer än rätt, att
dessa två, faktiskt från varandra skilda, varuslag tullbehandlas på olika sätt
och icke föras under en och samma rubrik.

Det är av denna anledning och från denna synpunkt, som jag, herr talman,
skall be att få yrka avslag på bevillningsutskottets hemställan.

Med herr Svedman förenade sig herr Nyländer.

Herr Björklund: Herr talman! Jag förmodar att de flesta av kammarens
ledamöter de sista dagarna blivit uppvaktade med ett cirkulär angående fördelarna
och nackdelarna, sedda ur alla möjliga synpunkter, i avseende å pimstensteglet
och den s. k. gasbetongen. Vi ha ju inom utskottet också fått del
av vissa synpunkter härutinnan dels från fiireträdarna av pimstensteglet och
dels från gasbetongens förespråkare.

Liksom den föregående ärade talaren vill jag1 framhålla, att företrädarna för
gasbetongen tillhöra en sammanslutning av vissa cementfabriker. Det är den
stora sammanslutningen Cementa, som tydligen ligger bakom allt detta. När
denna stora fabrikssammanslutning i sin skrivelse talar om vilken arbetslöshet
och vilka tråkigheter, som skulle bli följden, om man går den vägen, som utskottet
föreslår, skall jag å min sida också be att få tala om något, som kan
ha sitt intresse i detta sammanhang. Det finnes ett stort gods nere i Skåne,
som heter Maltesholm, och som till största delen äges av cementtrusten. Den
där nere drivna tillverkningen har hittills givit ett så gott resultat att man
kunnat årligen dela ut 12 procent, en utdelning, som man ju i våra dagar anser
vara ganska skälig. På grund av att denna utdelning — jag förmodar att
detta är anledningen -—• icke ansetts vara tillräckligt stor, har man i dessa dagar
kommit överens om, att man skall sluta upp med all tillverkning därnere.
Följden därav skulle bli att 200 ä 300 arbetare bliva arbetslösa på denna arbetsplats.
Man ömmar tydligen under sådana förhållanden icke synnerligen
mycket för arbetslösheten eller för dem, som drabbas av densamma.

När man från herr Svedmans sida vill göra gällande, att det icke är fråga
om något nytt eller högre tullskydd, måste jag säga, att man nog får vara
litet försiktig, innan man framkommer med ett sådant påstående. Ty den
framställning, som för närvarande ligger hos generaltullstyrelsen, och vilken
framställning sedermera väl skall vandra iväg till regeringsrätten för att där
slutligen prövas, innefattar även, att man skulle höja tullen på pimstensteglet.
Men vi ha ju importeret denna artikel under många, många år förut, utan att
man haft något att invända mot nu gällande tullsats. Man vill emellertid nu,
som sagt, höja tullen från 10 öre till 80 öre per 100 kg.; en tullförhöjning alltså
till 80 öre per 100 kg. är odiskutabel för den händelse att regeringsrättens
utslag skulle falla i enlighet med det yrkande, som gjorts av företrädarna för
gasbetongen. Man kan således icke förneka, att det eventuellt skulle kunna
bli fråga om en tullförhöjning. Jag anser mig emellertid böra påpeka, och
jag tror, att även de herrar i utskottet, åtminstone den större delen, som ha en

Ang. tallen å
pim stensteg el.
(Korta.)

Nr 14. 44

Onsdagen den 29 februari f. m.

Ang. tullen å
''pimstemtegel.
(Forts.)

annan uppfattning än jag på hithörande punkt, skola kunna konfirmera det,
att man icke ens från reservanternas sida varit så speciellt angelägen om att
komma fram till ett definitivt beslut i ärendet för närvarande. Från deras
sida, som gått reservanternas väg, har man velat avvakta regeringsrättens beslut,
eller, kanske rättare sagt, velat avvakta tullutredningens resultat. Man
hoppas nämligen, att detta utredningsresultat skall komma att föreligga före
det utslag, som regeringsrätten kommer att avkunna i detta ärende.

Yi å andra sidan säga, att det är önskvärt att detta slag av byggnadsmaterial
alltjämt finnes tillgängligt här inom landet, och så långt man hittills kan
förstå har gasbetongen med mycket stor framgång haft förmåga att konkurrera
med pimstensteglet. Nu förhåller det sig kanske så, att detta byggnadsmaterial,
särskilt när det gäller att använda det till ytterväggar och sådant,
icke är ett så fast och hållbart material, som man verkligen skulle vilja önska.
Det torde emellertid icke heller gasbetongen vara. Det är det gamla svenska
murteglet, som intager rang, heder och värdighet av att vara det bästa byggnadsmaterial,
som åtminstone för närvarande står till buds.

Emellertid förhåller det sig så, a.tt detta pimstenstegel sedan åtskilliga år
tillbaka har importerats under rubriken murtegel, och man har fått betala en
tull av 10 öre per 100 kg. Nu vill man från cementtrusten komma fram till
det resultatet, att detta pimstenstegel skall behandlas såsom cementartikel för
att därigenom få tullen på detsamma förhöjt. Detta skulle ju också bli fallet
om regeringsrätten, tack vare rent specifika juridiska bestämmelser, på grund
av att det ingår så eller så stor procent cement i detta pimstenstegel, anser att det
bör bliva så behandlat. Mina herrar, riksdagen har ju nu en gång fastställt en
tulltaxa och till dess rubrik 649 har sedan detta pimstenstegel i praxis hänförts
vid tullbehandlingen. Under sådana förhållanden finner jag liksom också
utskottets majoritet, att det icke är önskvärt att nu åstadkomma ändring
härutinnan på grund av att regeringsrättens eventuella beslut kan gå i den riktning,
som firman Gasbetong i sin skrivelse påyrkat.

Vi tro att gasbetongen med full framgång kan konkurrera på den inhemska
marknaden med detta utländska material, och jag är övertygad om, att byggnadsverksamheten
såsom sådan här i landet endast har gott av, att man inom
landet har tillgång till detta i sig själv lätta och därför mycket lättransportabla
byggnadsmaterial. Det är önskvärt, säger jag, ur de människors synpunkt,
som skola bygga sig bostäder eller ladugårdar och så vidare, att den
lägre tullen alltjämt bibehålies. men det är icke önskvärt, att man, därför att
regeringsrätten eventuellt kan finna på en finess, som möjliggör åsättandet av
en högre tull, slår in på den vägen.

Majoriteten i utskottet har i denna punkt i betänkande uttalat, att vad utskottet
här föreslagit naturligtvis icke innebär, att man icke skall taga upp
såväl denna som alla övriga tullsatser till prövning, i den nya tullutredningen.
Men intill dess, att denna utredning är färdig med sitt resultat i fråga om dessa
punkter, vilja vi att pimstensteglet förblir bundet vid den rubrik, där det
för närvarande är bundet, d. v. s. med en tull av 10 öre per 100 kg. Man kan
eljest, om man bifaller reservationen, riskera, att regeringsrätten, eventuellt
innan tullutredningen är färdig, fattar ett beslut, som skulle komma att föranleda,
att tullen på denna artikel, ända tills dess tullutredningen föreligger,
skulle bli 80 öre per 100 kg. därigenom föranledande ett fördyrande av byggnadskostnaderna,
och det är väl ingen här i denna kammare, som skulle finna
något sådant önskvärt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall be att ett litet ögon blick

få dröja vid den här frågan. Jag gör det, därför att det rör sig om en

Onsdiitfcn den 29 februari f. m.

lf> Nr II.

för vårt land ny tillverkning, som, om statsmakterna i någon man vilja intressera
sig för den och skydda densamma, möjligen skulle komma att i en snar
framtid bli av stor betydelse och spela eu beaktansvärd roll såväl för arbets -tillgången inom vårt land, som för uppförandet av våra byggnader.

Vid eu debatt i eu föregående tullfråga har det ordats om att de, som här
talat för dom, som förordat de väckta motionerna om tullförhöjning, vore förespråkare
för storindustrien. Jag ber att få framhålla, att jag här icke uppträder
som någon förespråkare för storindustrien utan för en småindustri.
Men om vi skulle kunna få denna industri att växa fram till en storindustri
tror jag, att ingen i vårt land skulle ha något ont av detta eller böra so en
sådan sakernas utveckling med oblida ögon.

Jag har icke alls något ekonomiskt intresse av tillverkningen, fastän gasbetongen
i viss utsträckning tillverkas i min hemstad, Skövde. För dem, som
till äventyrs icke sett någon av dessa artiklar, har jag tagit med mig ett par
prover. Det ena av det tyska pimstensteglet och det andra av gasbetongen.
Pimstensteglet tillverkas huvudsakligen i Phentrakterna av därstädes avlagrade
vulkaniska tuffer. Jag har mig icke bekant, om det erfordras någon
målning av densamma, innan gjutningen med cement sker. Men jag tror, att
det finnes lager, som är av sådan beskaffenhet, att man för framställning av
detta material kan tillsätta cement utan föregående målning. Skillnaden mellan
detta pimstenstegel och gasbetongen är förnämligast, att pimstensteglet är av
grövre struktur och har genomgående porositet och därför är genomsläpplig
för såväl vatten som för luft, varav följer att, även om detta tegel är ett gott
isoleringsmaterial, det likväl icke får fullgoda egenskaper i det hänseendet
med mindre båda sidorna tillslutas med ett fullständigt tätt putslager. I annat
fall cirkulerar luften genom stenen, som då är ett mindervärdigt material
gentemot gasbetongen, särskilt när det skall användas till ytterväggar.

Nu är detta pimstenstegel — jag betonar detta — icke i vederbörlig ordning
prövat under svenska förhållanden eller i statens provningsanstalt. Vi
ha därför icke några jämförande provningsresultat att peka på. Jag ber emellertid
att få meddela att en analys av detsamma beträffande cementhalten har
verkställts så sent som under gårdagen. Då visade det sig, att det ena provet
bestod av 12 procent och det andra av 11 procent cement såsom bindemedel.
Teglet i fråga är alltså att betrakta såsom en typisk cementprodukt, varför
det är ingen tvekan om att det i tullavseende skall hänföras under rubriken
cementvaror, vilket för övrigt också bestyrkes av ett av en så betydande auktoritet
som professor Kreiiger tidigare lämnat uttalande.

Gasbetongen återigen är en svensk uppfinning, tre eller fyra år gammal,
möjligen fem år, dock icke äldre. Den har framgått efter de omfattande försök,
som gjorts att av de mycket rika råvarutillgångar, som finnas i våra siluriska
avlagringar, särskilt i våra kalk- och skiffcrlager, framställa ett billigt
byggnadsmaterial. Gasbetongen framställes av den urbrända alunskiffern. Det
är kanske flertalet bekant, att den huvudsakliga kalkindustrien i vårt land
är baserad på bränning av kalk medelst alunskiffer. Man lägger varvvis kalk
och varvvis alunskiffer och vid bränningen förtäres oljan i alunskiffern. Man
får då kvar samma kvantitet skiffer som en oanvändbar slagg, som man får
kasta bort och varav finnas oerhörda massor lagrade vid kalkbruken. Nu har
man funnit en metod, att mala skiffern och blanda den med en viss procent
cement och medelst gasbehandling göra den lätt och porös. På så sätt får man
ett lätt, bekvämt och mycket starkt isolerande bygnadsmaterial. som är synnerligen
lämpligt för innerväggar men även för ytterväggar, därför att det
icke är genomsläppligt vare sig för luft eller vatten. Vidare är det sågbart
och spikbart och lätt att hantera och att framställa i stora plattor, sålunda
ett utmärkt byggnadsmaterial. Materialet i fråga har emellertid hitills icke

Ang. tullen u
pimstenstegel.
(Kort».)

Nr 14. 46

Onsdagen den 29 februari f. m.

Ang. tullen å kommit till någon vidsträcktre användning på grund av att tillverkningen är
pimstenstegel. sä ny. Det dröjer ju alltid en smula innan man vant sig vid materialet och
(Forts.) fått detta inarbetat och innan vederbörande arbetare vunnit nödig skicklighet
att kunna använda detsamma.

Det tyska teglet, som konkurrerar med gasbetongen, är i viss mån likvärdigt
men om man jämför båda materialen torde man kunna påstå, att det tyska
teglet är mindre värt än gasbetongen. Jag ber också här att få nämna, att
jag framför mig har ett uttalande från Regierungsbaumcister Fränckel, en
tysk, som gjort en jämförande undersökning rörande gasbetongen och pimstensteglet.
Han framhåller, att båda äro bra såsom byggnadsmaterial, men
gör samtidigt ett tydligt uttalande för gasbetongens överlägsenhet.

Nu beror ju så mycket här i världen på prisfrågan, och så är även fallet i
fråga om detta byggnadsmaterial. Men jag måste erkänna, att motionärens bevisföring
i denna fråga är litet underlig. Han får förlåta mig, om jag säger,
att man icke behöver vara så värst hemma i tyska språket och dess ordvändningar
för att märka, att det är en person, som varit mera van att behandla
tyskan än svenskan, som skrivit den motionen medföljande bilagan. Men när
man å ena sidan gör gällande, att vi dock i detta pimstenstegel har ett alldeles
utmärkt byggnadsmaterial, som är billigt och bra •— det skall jag icke
förneka — liksom att det är utmärkt hygieniskt, men sedan å andra sidan i
bilagan till motionen — herrarna böra göra sig besvär att läsa den — vill
bevisa att trä och sten, d. v. s. vanligt tegel, är ett ohygieniskt material till
bostäder, då bevisar man litet för mycket. Man kan ju tala om prisskillnad
och annat, men nog får man väl hj^gieniska bostäder av trä och tegel. Sådan
argumentering tycker jag icke, att man skulle behöva tillgripa. Beträffande
kostnaderna ställer det sig för närvarande så — jag skall icke trötta herrarna
med mycket siffror — att fraktkostnaderna för pimstensteglet åtminstone till
Stockholm och andra hamnar i allmänhet äro billigare än fraktkostnaderna för
gasbetongen per järnväg. Var och en kan ju förstå att frakterna bliva låga.
när man kan lasta teglet på pråmar i Rhen för transport till svensk hamnstad.
Det blir gynnsammare frakt för pimstensteglet från Tyskland än t. ex. för
den gasbetong, som man transporterar från Skövde till Stockholm, och fraktkostnaden
ställer sig kanske lika billig, som från Gotland till Stockholm.

Gasbetongen tillverkas som nämnt mest av skiffer men även till mindre del
av koksaska, även det en avfallsprodukt. I skifferlagren ha vi outtömliga tillgångar
för tillverkning av detta material. Det ställer sig emellertid för närvarande
något dyrare att använda gasbetongen än pimstensteglet. Men jag
ber att få erinra om, att gasbetongindustrien är ny för vårt land. Man har
ju dels att erlägga licenser, dels nödgats betala patentavgifter, dels viss royalty.
Den senare är ju icke så stor men är alltid att räkna med. när det gäller en
mindre industri. Man kan icke heller med en gång komma fram till fullgoda
fabrikationsmetoder. Det kräver både tid och kostnader. Nu har man emellertid
lyckats komma fram till bättre fabrikationsmetoder men industrien är
fortfarande svag. Det är mycket möjligt att denna industri, om vi giva den
ett nödigt skydd nu under uppväxtåren, det skydd som den skulle ha enligt
gällande tulltaxa, som ovedersägligen är fel tillämpad vad beträffar detta tegel,
därom är icke något tvivel, gasbetongindustrien skulle kunna växa stark och
bli fullt konkurrenskraftig gentemot pimstensteglet. Men så svag som denna
industri för närvarande är, är det fara värt att den gentemot en konkurrent,
som icke drager sig för rena dumpingpriser, går under, med påföljd att icke
så få arbetare bli arbetslösa. Deras avlöningar gå då i stället till utländska
arbetare.

Jag vet hur omdiskuterad frågan om tullskydds- och frihandelsprinciperna
är, och hur man från den ena och den andra sidan biter sig fast vid vissa prin -

Onsdagen den 29 februari f. m.

47 Nr 14.

(■iper, men jag kan icke komma ifrån den uppfattningen, att, när det gäller att
välja, jag anser mig skyldig att genom tullskydd tillförsäkra arbete åt svenska
arbetare och företagare hellre un att, som kanske blir fallet, om vi lämna
gasbetongen utan tullskydd, tillförsäkra arbete åt tyska företagare och tyska
arbetare. Så mycket bör man vara sig själv, sitt eget lands arbetare närmast
att man i forsta hand ger dem arbete. Jag vägrar att bli så internationell, att
jag skulle anse, att vi ha lika stora skyldigheter gentemot utländska arbetare
som mot våra egna.

Förlidet år betalades i denna fabrikation i runt tal ICO,000 kronor i arbetslöner,
och det förbilligande, som användning av pimstenstegel skulle medfört
för byggnader, hade utgjort omkring 15,000 kronor. Det förefaller mig alltså,
att man inte hehöver vara så värst kunnig räknemästare för att finna, att vi
förtjäna på att använda detta svenska byggnadsmaterial. Jag vågar tro, att
prisskillnaden för egnahemsbyggare och andra som bygga och vars svårigheter
och förhållanden jag väl behjärtar, dock inte kan vara så betydelsefull, att den
på något vis motiverar att låta den utländska fabriksvaran undantränga den
svenska. Jag vågar också tro, att vi i detta svenska material ha ett byggnadsämne,
som är det för våra förhållanden lämpligaste. Utan att närmare ingå på
frågan vill jag blott påpeka, hur vanskligt det i vårt ojämna klimat är med
ett material, som i likhet med pimstensteglet fordrar en absolut tät putsyta,
vilken ju så lätt fryser av. Åtminstone i fråga om användning till ytterväggar
kan därför under inga förhållanden pimstensteglet anses likvärdigt
med gasbetongen; det är överhuvud taget inte att rekommendera för det ändamålet.
När det gäller innerväggar, vartill båda dessa material hittills huvudsakligen
använts, kan det möjligen vara likvärdigt. Men inte heller därvidlag
lämpar sig pimstensteglet på grund av sin större genomsläpplighet lika bra
som gasbetongen. Ty man måste vid användning av pimstenstegel genom särskilda
metoder hindra förrostning av järnet i armerade murar, medan däremot
gasbetongen, som inte genomsläpper fuktighet, skyddar järnet för förrostning.

Det är givetvis, det förstår jag mycket väl, vanskligt att åstadkomma en
ändring gentemot ett utskottsutlåtande, bakom vilket står så stor majoritet som
i föreliggande fall. Men jag undrar, om man inte kan ha rätt och anledning
att här vädja till kammaren att följa reservanterna, i vilket fall det antagligen
kommer att bli så, att det högre tullskyddet kommer att tillämpas gentemot
pimstensteglet, varigenom vår uppblomstrande gasbetongindustri skulle skyddas
och säkerligen komma att bereda arbetstillfällen åt många genom att göra
ett råmaterial, som nu ligger till ingen nytta, användbart inom byggnadsindustrien.
Härigenom skulle den brist på arbetstillfällen, som nu föreligger, i någon
mån avhjälpas samt pengar och arbetstillfällen komma att stanna inom
landet.

Herr talman, jag yrkar avslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Gentemot vad som anfördes av herr
Björklund, vill jag först påpeka, att gasbetongen är utexperimenterad och
först tillverkades vid Vallevikens cementfabrik på Gotland samt att såväl denna
som fabriken i Slite stå utanför cementringen. Det är här alltså inte alls
fråga om att hjälpa den stora cementtrusten.

Jag kan inte förstå, att bevillningsutskottet kunnat behandla denna sak så
lättvindigt. Man får komma ihåg, att pimstensteglet väger cirka 2 kilogram,
medan ett vanligt murtegel av samma storlek väger 4.6 kilogram. Det är
då givet, att vid lika tull mer än dubbelt så mycket pimstenstegel kommer
igenom. Med den behandling, denna fråga fått i utskottet, är det fara värt,

Ang. tullen å
j)imste?istegel.
(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 29 februari f. m.

Ang. tullen å
pimstenstegel.
(Forts.)

att även de vanliga tegelbruken komina att duka under i konkurrensen med
det tyska pimstensteglet.

Vad gasbetongen beträffar är den ett material, som är nära nog okänsligt
för fuktighet. Vid Valleviken har man av detta material byggt arbetarbostäder,
som stått orappade tre år, och trots mycket stor och häftig nederbörd,
har fuktigheten knappast trängt in 2 centimeter. Där innanför är materialet
alldeles torrt, och man behöver inte revetera innerväggarna. Det är
över huvud taget mycket behagliga bostäder. Materialet är till den grad okänsligt
för fukt, att det kan ligga två månader i vatten utan att sjunka. Vidare
tillverkas gasbetongen så gott som uteslutande av svenskt råmaterial, i det att
endast 10 procent av råmaterialet behöver importeras. Det är alltså här fråga
om en nästan alltigenom svensk företagsamhet.

Om bevillningsutskottets förslag går igenom, anser jag som sagt fara föreligga,
att inte bara denna gasbetongindustri kommer att få läggas ned utan
att även de vanliga tegelbruken komma att konkurreras ihjäl, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Ivullenbergstorp: Herr talman! Då jag nyss här yttrade

mig i en annan fråga, så ansåg jag, att de övervägande skälen talade för att
man lät saken gå till den stora utredningen i den nya tullkommittén, och även
i denna fråga, som nu föreligger, står jag givetvis på samma ståndpunkt. Men
när jag ser på de olika linjer, på vilka man här ställt sig, nämligen på ena
sidan en tull av 10 öre och på den andra sidan en tull av 80 öre, så gör jag
mig den frågan: månntro inte ändå det rätta ligger någonstädes mitt emellan?
Man har naturligtvis på importhåll skyndat att hänga upp pimstensteglet på
murteglet. Men såsom den siste ärade talaren framhöll, kan detta inte vara
rimligt. Ty när man åsätter en tullsats för en vara efter vikt, så skall naturligtvis
varan någorlunda i vikt motsvara den normalvara, för vilken man egentligen
skapat tullsatsen i fråga. Det är däri det hela brister. Men då återigen
reservanterna vilja ha en tull av 80 öre per 100 kilogram, så är detta ändå väl
starkt. Det förvånar mig emellertid, att bevillningsutskottet inte mera sett
till, hur problemet ställer sig med hänsyn till den tull, som skall utgå, räknat
icke efter vikt utan efter kubikmassa. Ty det är ju alldeles orimligt med en
tull av 10 öre per 100 kilogram för såväl vanligt murtegel som för detta pimstenstegel,
även om detta senare kallas för och från början slunkit igenom såsom
murtegel. Jag anser, att man på båda sidor, såväl där man starkt går in
för frihandel som där man starkt håller på protektionism, bör vara med om att
lojalt tillämpa tulltaxan såsom den bör tillämpas. Om det här varit fråga om
en tull efter rymd, så hade herrarna i utskottet haft alldeles rätt, men nu är
det ju tyvärr inte så, utan det är en tull efter vikt.

Nu förstår jag väl, att här ingenting kunnat åtgöras annat än genom utskottets
eget initiativ, och jag antar, att frågan nu kommit så långt, att ingenting
är att göra åt saken. Men nog finns det skäl för motionärerna, även om den
nya tullkommittén inte blir färdig med någonting på denna punkt, att till ett
annat år återkomma med en motion, däri det kräves, att tullsatserna skola så
avvägas, att vederbörlig hänsyn tages till den olika vikten hos detta pimstenstegel
och vanligt murtegel, ty det är inte mer än rimligt.

Såsom frågan nu ligger, har jag intet yrkande att göra.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag anser, att vi borde kunna behandla

denna fråga helt sakligt, och därför finner jag det minst sagt olämpligt att,
såsom herr Björklund gjorde, i debatten indraga en så fullkomligt ovidkommande
omständighet som nedläggandet av cementfabriken i Maltesholm. ,Vad

Onsdagen den 29 februari f. in.

49 Nr 14.

detta nedläggande berodde på, känner jag inte till, men jag antar, att orsaken
kanske var, att fabriken var omodern och därför icke ekonomiskt bärkraftig.
Då ordet rationalisering är det moderna inom alla länders industri, ha inte heller
vi råd att låta bli att följa med. Jag tror nog, att dylika omständigheter
ha något sammanhang med nedläggandet av den ifrågavarande fabriken.

För övrigt vill jag säga, att om herr Björklund behjärtar arbetslöshetsproblemet,
så är det väl inte något sätt att förbättra ställningen på arbetsmarknaden
genom att gå på bifall till ulskottets förslag. Ty det framstår klart och
tydligt, att gasbetongindustrien, om vi inte nu slå ihjäl den genom att gå på
utskottets förslag, har goda möjligheter att utvecklas i vårt land och skapa
nya arbetstillfällen.

Då herr Björklund säger, att denna fråga är ett cementtrustintresse, vill jag
gentemot honom påpeka, att det i själva verket är ett särskilt stort intresse för
de båda gotländska fabrikerna, vilka, såsom herr Gardell i Gans nyss anförde,
stå utanför cementtrusten. Svenska cementföreningen är icke heller något speciellt
organ för själva Cementa, utan den är en propagandaförening för alla
cementfabriker i Sverige, alltså även för de från trusten fristående gotländska
fabrikerna.

Jag ser saken så, att om vi ta reservanternas förslag, så ge vi denna industri
en möjlighet att utveckla sig och komma i full drift. Detta skulle för cementindustrien
vara av den allra största betydelse, och. möjlighet skulle därigenom
beredas att få ned priset på gasbetong och att täcka behovet av detta
byggnadsmaterial genom inhemsk fabrikation. Det är detta, som för mig är
det avgörande, i all synnerhet som prisskillnaden mellan gasbetong och pimstenstegel
även efter reservanternas förslag med nuvarande produktion inte
skulle bli stor och man vidare kan ta för givet, att sedermera, allt eftersom
gasbetongindustrien hinner utvecklas, priset på gasbetong kommer att sänkas
och marginalen sålunda att minskas.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Då man beslutar sig för att

uppföra en byggnad, är det ju av allra största vikt att se till, att man får så
fullgott material som möjligt på alla punkter. Det här ifrågavarande pimstensteglet
kan emellertid inte sägas vara något fullgott material. Enligt uttalanden
från flera auktoriteter på byggnadsområdet kan det inte alls användas
till ytterväggar. Det är poröst och genomsläppligt och kan inte användas till
någon som helst isolering. Det består, såsom herr Magnusson i Skövde framhöll,
av ett tyskt slagg, en värdelös tysk massa, sammanbunden med något litet
cement. Det finns enligt min uppfattning ingen anledning att från svensk sida
uppmuntra till användning av detta pimstenstegel, och på den grund ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Magnusson
i Skövde slutade sitt anförande med att hemställa till kammaren att följa reservanterna.
Jag vill säga, att jag blev i hög grad förvånad över att herr
Magnusson, med den uppfattning han utvecklade i sak, kunde komma till det
resultatet, att han skulle segra, därest reservanternas linje här bifölles. Jag
blev också, herr talman, synnerligen förvånad, när jag hörde herr Nyländer och
herr Bengtsson i Kullen här utveckla sina synpunkter. Herr Nyländer förklarade.
att genom att avslå utskottets förslag skulle man åtminstone undvika att
slå ihjäl gasbetongindustrien. Jag vill för kammaren tillkännagiva, att i sak
befunno sig herrar reservanter under utskottsbehandlingen på precis samma linje
som utskottsmajorieten. Jag har här det alternativ, som reservanterna hade

Andra hammarens protokoll 1928. Nr li. 4

A ng. tullen ä
pimstenstegel.
(Korta.)

Nr 14. 50

Onsdagen den 29 februari f. m.

Ang. Udlen å
pimstenstegel.
(Forts.)

skrivit vid den första behandlingen i utskottet. De förklara i detta sitt alternativ,
att de icke vilja gå med på att åstadkomma den tullförhöjning, som
man tänker försöka åstadkomma genom det skedda överklagandet. Orsaken till
att de reserverat sig, är, framhålla de, den, att de anse det icke lämpligt, att
man nu tar ställning till frågan. Det är inte så brått, ty regeringsrätten hinner
icke på de närmaste tre åren fälla sitt utslag i saken, och under tiden kommer
generaltullstyrelsen att tillämpa den praxis, som styrelsen hittills följt,
d. v. s. detsamma som utskottets majoritet här hemställer om. De säga ytterligare,
att regeringsrättens prövning kommer att dröja så länge, att riksdagen,
innan utslaget kommer, hinner taga ställning till 1928 års tullutredningskommittés
förslag i ärendet. Det synes mig härav, herr talman, klart och tydligt
framgå, att i sak äro reservanterna och utskottsmajoriteten fullkomligt eniga.
Skillnaden är bara den, att vi inom utskottsmajoriteten inte ha litat på att
regeringsrättens utslag skall dröja i tre hela år. Och därför ha vi kommit till
det resultatet, att just den praxis, som hittills tillämpats, alltjämt skall följas
intill det ögonblick, då 1928 års tullutredningskommittés förslag i ärendet föreligger.
Det är det som saken gäller. Det är inte på det sättet, som man här
försökt göra gällande, att reservanternas linje och utskottsmajoritetens linje
skilja sig helt och hållet från varandra. Vi ha från majoritetens sida också
hävdat den meningen, att riksdagens bevillningsutskott och riksdagens kamrar,
med den erfarenhet vi ha exempelvis från lästutslaget under sistlidna år, äro
väsentligt mera lämpade än regeringsrätten att pröva vad riksdagen menat med
bestämmelser i tulltaxan.

Med anförande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Månsson i Furuvik: Jag hade inte tänkt ta till orda i denna fråga,
men några stycken av de talare, som nu haft ordet, ha formligen tvingat fram

mig Här

ha vi ett typiskt, ett fullkomligt urtypiskt exempel på lantmanna- och
borgarpartiets verksamhetsmetoder. Vi kunna inte finna ett mera lysande vittnesbörd
därom än det här. Detta är nu ett rent bondeintresse, ett typiskt
bondeintresse av första ordningen. Ty detta material är lätt att hantera, lätt
att lägga upp. Vem som helst kan mura upp en sådan mur. Det är lätt att
köra. För en som bor en mil från järnvägsstationen är det av utomordentlig
betydelse att kunna köra detta material, som är fyra till fem gånger lättare
än det vanliga tunga teglet. Priserna per kvadratmeter för en mur av pimstenstegel,
av gasbetong eller av vanligt murtegel äro ungefär desamma, så
den saken spelar ingen roll. Vad här anförts om pimstensteglets porösa beskaffenhet,
skall jag inte lägga mig i, då jag inte ämnar bidraga till att
pimstensteglet i längden får härja här som det behagar. Jag har bara intagit
min ställning för dagen och för ögonblicket, och jag vill se tiden an.
Jag vill då bara nämna, varför jag intagit den ställning jag gjort.

Gasbetongen ligger inte i sjön. Den har tre fabriker i gång här i landet,
och den får sälja strängt taget så mycket den kan tillverka. Importen av
pimstenstegel är obetydlig. Gasbetongen är ganska ny, vilket däremot inte
är fallet med pimstensteglet. Men bägge varorna äro ganska litet kända av
Sveriges lantmän och andra husbyggare, som ännu inte förstå, vilket värde
det nya materialet har för dem, särskilt ur fraktsynpunkt. Vem är det nu,
som för fram agitationen för gasbetong och för att få tullen på pimstensteglet
höjt till det åttadubbla, från 10 öre till 80 öre per 100 kilogram? Jo.
det är Cementa, som säljer de 11 eller 12 procent cement, som ingår i råvaran
vid tillverkningen av gasbetongen. Vad är då Cementa för en inrättning? Jo.
en av vårt lands mest ofosterländska inrättningar, som riksdagen, om det varit

Onsdagen den v3 februari f. in.

51 Nr 14.

något kurage i den, för länge sedan skulle funnit någon form för att liigga
vantarna på, antingen genom rättegång eller annorledes.

Man har nu under en lång följd av år sålt cement till utlandet för 5—6
kronor men i sin fosterländskhet tagit 11 kronor för samma vara av Sveriges
biinder. Nu vill lantmanna- och borgarpartiet hjälpa dem till att bli alldeles
allsmäktiga. Det är, som jag säger, ett typiskt utslag av hur lantmanna- och
borgarpartiet sköter den svenske bondens intressen, fast det nu inte är det enda.

Hur är det nu ställt för gasbetong, och hur bör ställningen vara? Med den
uppfattning, jag har om hur riksdagen, när den blir sammansatt en gång som
jag vill ha den sammansatt, skall arbeta, är jag säker på, att den skulle i
längden icke tillåta, att pimstensteglet importerades i allvarlig konkurrens
med gasbetong. En sådan import och konkurrens ämnar jag i varje fall icke
vara med om i längden. På samma gång jag säger detta, säger jag, att gasbetong
icke skall ha tullförhöjning i sådan form, att den konkurrerande pimstenen
utestänges genom en 8 gånger så hög tull på pimsten som på gasbetong,
förrän gasbetong avlämnat en skriftlig förbindelse till staten, enligt den
nya tullpolitik, jag företräder och förfäktar — jämte en deposition i riksbanken
av en viss summa för varje tillverkat ton gasbetong — en förbindelse enligt
vilken den deponerade summan ögonblickligen skall vara förfallen till
staten i böter, om man komme på gasbetong med att använda sig av samma
trafik som Cementa och taga dubbelt så mycket betalt i inlandet som i utlandet
för varan. Sådant är nödvändigt för att det skall bli hederlighet i tullaffärer.
Intill dess vi kommit dit få vi taga upp underhandling med gasbetong och
på samma gång i grund och botten syna Cementa. Det är en affär, som inte
längre bör tolereras med en sådan politik som den för. Om något skulle vara
en fråga för den stundande valagitationen i landet, skulle det vara den politik,
som cementfabrikerna nu bedriva mot Sveriges jordbrukare.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

A ng. tullen å
j)imstensteqel.
(Kort*.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Månsson i Juruvik yttrade
något om, hur det skulle bli, när riksdagen bleve så sammansatt som han
önskade. Jag har nu inte någon föreställning om hur speciellt han tänker sig
denna sammansättning. Han säger emellertid, att det då skulle bli hederlighet
i tullpolitiken. Då skulle bland annat tyskarna här i landet inte få sälja
pimpstensteglet hur de vilja. Såväl i detta som i herr Månssons tidigare anförande
här i dag skymtar jag åtskilligt, som bottnar i en protektionistisk
åskådning, nästan mer utpräglad än den jag för min del hyser. Det är dock
tydligt, att herr Månsson synes vilja göra till sitt det gamla ordspråket: »Medan
gräset växer, dör kon.» Då herr Månsson blir färdig med sin tullpolitik, är
nog bondens och i detta fall industriens ko död och står icke att väcka vare
sig med gräsbete eller med läkemedel. När vi kommit dithän är nog också
gasbetongindustrien död, herr Månsson, och det är inte sa lätt att väcka upp
dem från de döda.

Då herr Månsson nu talade om cementtrusten och dess politik, som jag ingalunda
ärnar taga i försvar, så vill jag säga, att det är icke den, vi nu tala om,
utan jag håller före, att det här gäller ett fristående företag, även om det
köper cement för sin fabrikation. Det företag i Skövde, som jag känner, köper
icke cement från cementringen utan från ett Skövdeföretag, vilket icke tillhör
cementringen. Herr Månsson syntes icke vilja ställa sig mot en hjälp till
gasbetongf öre tagen men fordrar, att den då skulle tillämpa metoden att deponera
en viss, givetvis mycket stor och effektiv, summa, vilken skulle vara
förverkad, därest industrien i fråga tillämpade en sådan prispolitik, att den
sålde varan dyrare här i landet än i utlandet. Herr Månsson talade dock inte
om, hur industrien skulle kunna framskaffa denna stora summa. Ifrågavaran -

Nr 14. 52

Onsdagen den 29 februari f. m.

ii^Mcnstead ''1° företag'' saknar för närvarande all möjlighet att göra sådana depositioner;

(Forts) " svag ar den. Men, herr Månsson, det pimstenstegel, som nu säljes här i
'' landet, lär nog säljas till dumpingpriser. Nog böra vi, och nog kunna vi försöka
åstadkomma rättfärdighet och hederlighet här i landet, men vi kunna,
herr Månsson, icke vara säkra på att det åstadkommes sådan i utlandet, som
skickar sina industrivaror till oss. Deras dumpingmetoder borde lära oss att
den dag som är, och inte någon gång i framtiden, vidtaga åtgärder för att
skydda oss mot dumpingen utifrån. Här föreligger nog ett fall, där en sådan
åtgärd är välbehövlig.

Herr Olsson talade om reservanternas ställning och utskottsmajoritetens. Den
saken blir väl närmast att klara upp mellan ledamöterna i utskottet. Den
saken lägger ^jag mig för ögonblicket inte i. Men när herr Olsson talade om,
att en tullfråga här hade hänskjutits till regeringsrätten och att det skulle
dröja tre år innan den kom med sitt utslag, så ber jag få säga, att det väl
ändå inte skall behöva dröja så länge. Jag vill tillägga, att om denna gasbetongindustri
skall under tre år vara utsatt för den konkurrens, som den nu
har att kämpa mot, just under den tid, då industrien nyorganiserats och håller
pa att arbeta sig fram, lär det nog bli mycket små möjligheter för densamma
att slå igenom. Då herr Månsson talar om en politik, som var typisk för lantmanna-
och borgarpartiet samt ville göra gällande, att här kom till synes eu
politik, som var motsatt lantmannaintresset, så vill jag säga, att jag icke företräder
en politik, som är motsatt lantmännens intressen. Jag har litet svårt
att förstå, hur man kan säga, att lantmanna- och borgarpartiet för en politik
mot lantmännen. Jag kan icke finna, att det ligger i lantmännens intresse att
få ihjälslagen en svensk industri, vilken fabricerar ett för lantmannabyggnader
lämpligt material, och att de i stället skola hänvisas till att köpa en utländsk
industris vara. Och märk väl, från det ögonblick, då konkurrensen från den
svenska gasbetongindustrien icke längre förefinnes, komma säkerligen de utländska
fabrikaten att bli minst lika dyra, i varje fall icke billigare än vad
gasbetong under nuvarande förhållanden är. Man kan nog inte utgå ifrån, att
utlandet skall vara hågat spela välgörare mot oss. när man där blir fri från
konkurrens. Då skall man nog inte sälja till sina allra lägsta priser, utan man
skall nog veta att taga betalt av bonden. Jag tror därför, att även bonden
får det bäst, om vi i detta fall, i enlighet med reservanternas förslag, äro med
om att stöda svensk industri och ej bli beroende av utlandet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Björklund^ Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att göra
mig fri från det påhäng, herr Magnusson i Skövde ville sätta på mig. Herr
Olsson i Gävle och jag äro kanske lika, men inte äro vi väl så lika, att det
skall vara omöjligt att skilja på oss.

Medan jag har ordet vill jag säga ännu en sak och detta med anledning av
vad herr Nyländer sade. Herr Nyländer tyckte, att man kunde få lov att behandla
denna sak fristående, och man behövde inte lägga synpunkter på densamma,
som gjorde, att man skulle draga in aktiebolaget Cementa i debatten.
Det är möjligt, att en hel del av den cement, som förbrukas av gasbetongindustrien,
köpes ifrån cementringen utomstående fabriker. Det kan jag icke yttra
mig om. Anledningen till att jag drog in cementringens göranden och låtanden
på en viss annan punkt här var just, att man talade om den stora arbetslöshet
o. s. v. som skulle bli följden, därest man läte pimstensteglet allt fortfarande
importeras och förtullas som för närvarande Jag påpekade då de åtgärder,
som cementtrusten företagit bl. a. i Maltesholm i Skåne. Dessa ville herr Nyländer
bagatellisera. Han pekade bland annat på en rationalisering av industrien.
Låt vara att en rationalisering är ur trustens synpunkt nödvändig, dess

Onsdagen den 201 februari f. m.

53 Nr 14.

tillvägagångssätt är inte vare sig humant eller vackert. Herr talman, jag vidhåller
mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen den förra propositionen va,ra med
övervägande ja besvarad. Herr Svedman begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkten
6 av utskottets förevarande betänkande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpningav
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Slutligen föredrogs punkten 8; och begärdes ordet därvid av

Herr Röing, som anförde: Herr talman, jag skall icke tillåta mig att göra
något yrkande i den föreliggande punkten, trots att jag önskar för kammarens
ledamöter framhålla, att den fråga, motionärerna fört fram, icke genom det
beslut, som jag är övertygad om att riksdagen i dag kommer att fatta, nämligen
att bifalla utskottets hemställan, får en tillfredsställande lösning.

Det är icke mer än rätt och billigt, att den skoindustri, som tillverkar
skodon, i vilka ingår verklig sidenbrokad (ej bomullsbrokad), erhåller en kompensation
för den förhöjda sidentull, som riksdagen på sin tid beslöt. Enligt
min uppfattning är det därför fullständigt riktigt, att tullen å dessa skodon
höjes med en krona per kilogram eller från nio till tio kronor. Däremot finner
jag det orimligt, som utskottet här föreslår, att riksdagen annat än rent provisoriskt,
intill dess en utredning föreligger, beslutar en förhöjning av tullen å
vissa andra skodon från en krona 50 öre till tio kronor per kilogram. Utskottet
fordrar denna förhöjning, bland annat därför, att i brokadvävnaden förekomma
metalltrådar, överspunna med annan textilvara än silke. Då skall detta
arbete tullbehandlas som gulddragararbete, vilket denna produkt dock icke är.
Vill riksdagen att gulddragararbete skall vara åsatt en så hög tull som den
nuvarande, må det vara hänt, men den omständigheten, att en metalltråd, omvirad
med en annan textilvara än siden, ingår i vävnaden, bör enligt min uppfattning
ej föranleda en sådan tullförhöjning, som av bevillningsutskottet förordas.

Jag har ansett, herr talman, att denna fråga icke bör avgöras av riksdagen
utan att det framhållits, att man icke kan anse denna lösning annat än som''
provisorisk, och att riksdagen sedermera får, när frågan blivit utredd, göra
de ändringar i tullbeskattningen, som utredningen kan föranleda.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Ang. tullen å
pimstenstegel.
(Forts.)

Ang. tullen å
skodon av viss
spånadsvara.

Nr 14.

Onsdagen den 29 februari f. m.

§ 10.

Ang. Å föredragningslistan var härefter uppfört andra lagutskottets utlåtande.
arbetstids- nr 15, i anledning av väckta motioner angående arbetstidsförhållandena vid
förhaUandena rikets fasta brandkårer.
vid rikets fasta

brandkårer. Andra lagutskottet liade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 286 i andra kammaren av herr Samuelsson m. fl.
och motionen nr 290 i samma kammare av herr Törnkvist i Karlskrona m. fl.

Herr Samuelsson m. fl. hadé uti sin motion föreslagit, att lagen om arbetstidens
begränsning skulle omfatta brandmännen vid yrkesbrandkårer i landet
eller, om detta icke bifölles, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag angående begränsning av brandmännens
tjänstgöringstid.

I den av herr Törnkvist i Karlskrona m. fl. väckta motionen hade föreslagits,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj .t till 1930 ars riksdag, da lagen om arbetstidens begränsning ånyo torde
komma under statsmakternas omprövning, ville låta verkställa utredning rörande
arbetstidsförhållandena vid rikets fasta brandkårer samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Linder, Nothin, Sigfrid
Hansson, Magnusson i Kalmar, Hagman, Holmström i Stockholm och Pettersso™
i Hallbäcken hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj.-t
anhalla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning rörande tjänstgöringsförhållandena
vid de fasta brandkårerna i riket samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter

torde finna, harman inom utskottet i denna fråga icke kunnat komma till någon
enighet.^ Utskottsmajoriteten har ju kommit fram till ett yrkande på rent
avslag å frågan.

Från brandmännens sida har ju tidigare framställts krav på åtgärd från
statsmakternas sida för astadkommande av en reglering i någon mån av den
långa tjänstgöringstid de i allmänhet ha. Sålunda inkom redan vid 1926 års
riksdag, i samband med behandlingen av arbetstidslagen, till andra lagutskottet
en skrivelse från brandmännen, vari de hemställde, att utskottet skulle taga
i övervägande, huruvida det funnes möjlighet att inrymma även dem under
arbetstidslagen.

Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, att det icke gärna är möjligt
att inrymma brandmännen och med dem likställda grupper inom arbetstidslagen
sådan den nu är avfattad och formulerad. Det går helt enkelt inte därför,
att man kan icke beteckna brandmännen såsom tillhörande vare sig »rörelse»
eller »arbetsföretag» i arbetstidslagens mening.

Vill man emellertid se något på den tjänstgöringstid, som brandmännen i
regel ha, maste man säga, att denna blir ovanligt lång. Även om man inte kan
säga, att den effektiva arbetstiden genomsnittligt torde bli särskilt lång, då
den kanske i medeltal är 61j2 timmar, så blir dock den sammanlagda tjänstgöringstiden
så mycket längre. Av ett utlåtande framgår, att i Stockholm utgöres
tjänstgöringstiden av inte mindre än 112 timmar per vecka under tiden

Onsdugou (Umi 29 fcbninri f. m.

Nr 14.

15 maj—15 september och 93 timmar under tiden IG september—14 maj. An- arbet^ds.
talet fri timmar utgjorde alltså endast 56 respektive 75 per vecka, hör bote- förhållandena
borg är tjänstgöringstiden beräknad till 112 timmar, och vissa andra städer ha vid rikets fasta
eu avsevärt längre tid. Från Västerås har sålunda uppgivits, att brandmännen brandkårer.
där ha en ordinarie tjänstgöringstid av i genomsnitt 18.46 timmar per dygn
och 129.42 per vecka. Härav torde tydligt framgå, att det nog är av behovet
påkallat, att åtgärder vidtagas för att i någon mån reglera tjänstgöringstiden

(Forts.)

för brandmännen. „ . .,

Ofta framföres, när det är fråga om brandmännen, den uppfattningen att
flertalet av dem äro dock ogifta. Det skulle därför inte vara så noga med dem.
Däremot vill man alltid erkänna, att familjeförsörjare ha större behov av
längre fritid. Det har emellertid företagits eu utredning från brandmannens
sida rörande ett tjugutal av våra städer. Av denna utredning framgar att
familjeförsörjarna bland brandmännen utgöra inte mindre än 81 procent, de
ogifta sålunda allenast 16 procent. Man har samtidigt konstaterat, att medelåldern
är 35—40 år. Om man utgår från det förhållandet, att brandmännen,
även om den effektiva arbetstiden icke är så lång, dock äro bundna vid små
stationer genom en alltför lång tjänstgöringstid, borde det väl vara rimligt, att
någon åtgärd vidtoges för en närmare undersökning av förhållandena.

Vid utskottets utlåtande har fogats en reservation av herr Linder in. fl., van
man på grund av de förhållanden som av mig hår berörts, yrkar, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning i hithörande
avseenden och att riksdagen därefter må bli i tillfälle att närmare taga denna I

fråga under övervägande.

Jag skall med vad jag sagt. herr talman, be att fa yrka avslag a utskottets
hemställan och bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Hedvall, Karlsson i Vätö och Hagman.

Herr Samuelsson: Herr talman! Utöver vad redan sagts av den föregå ende

talaren vill jag säga, att jag icke kan forsta den standpunkt, som andra
lagutskottets majoritet kommit till i denna fråga. Man papekar en del sake
i motiveringen, som jag anser gå stick i stäv mot vad man egentligen skulle
framhålla för att komma till det resultat, vartill man kommit.

Man påpekar bland annat, att man icke funnit tillräckliga skal for att det
skulle göras någonting i fråga om brandmannens arbetstid. Har har nu av den
föregående talaren meddelats graverande siffror i fråga om brandmannens ar
betstid och i den motion, som även jag vant med om att underteckna, hav angivits
arbetstiden för de flesta städers här i landet brandstationer. Det framhålles
där också skäl, som för utskottet bort vara bärande nog for att gora något
för åstadkommande av en förändring.

Nu framhåller man också i motiveringen »de vållande förhållanden, undu
vilka verksamheten måste utövas i olika städer och samhallen». V ad ar det
egentligen för motivering för ett avslag å en begäran om bättre arbctstidslorhållanden
för brandmännen, när det har påpekats, att det finns stationer, som
ha över 122 timmars arbetsvecka, och fall, där en gift brandman inte kan a
besöka hemmet mer än vart femte dygn. Med sådant för ögonen maste man
väl säga, att om man överhuvud taget vill göra .något i fråga om arbetstidstorhållandena
för denna personalgrupp, det nog finns bårande skal. JSJog mas e
man säga, att vill man göra något i fråga om arbetstidsförhallandena för denna
personalgrupp, så finnes det bärande skäl — särskilt den vaxlande tjänstgöringen
för brandmännen — som motivera, att riksdagen borde gora nago or

att reglera förhållandena. .....

Det sista i motiveringen anser jag vara det mest egendomliga. Man säger.

Nr 14.

Onsdagen den 29 februari f. m.

(Forts.)

afbZtids- fDå 6J hellcr omständigheter påvisats, som giva vid handen, att vederbörande
förhållandena k?m™uncer sasom arbetsgivare bestämma brandmännens arbetstidsförhållanden
vid rikets fasta Pa ett sadant sätt, att anledning finnes för riksdagen att trots här anförda bebrandkårer.
tänkligheter ingripa för att med lagstiftning reglera nämnda förhållanden», så
vill man icke vara med om någon ändring. När arbetsgivarna icke ha gjort
anmärkning, da anser lagutskottet alltså icke, att man bör göra något. Då
brandmännen år efter år gjort framställning till riksdagen om att få arbetstiden
reglerad, sa befattar sig andra lagutskottet icke med det därför att arbetsgivarna,
d. v. s. kommunerna, icke gjort anmärkning eller förhållandena för
brandmännen äro sadana, att man finner skäl ingripa.

Vad skall först inträffa? Skall det inträffa först, att man icke kan få brandman
i landet? År icke tjänstgöringstiden för brandmännen för lång för närvarande.
Det finnes sa stora skäl här, att det förvånar mig, att andra lagutskottet
icke velat beakta den framställning, som gjorts från brandmännens organisation.
Dragan ar icke ny. Den var före vid 1926 års riksdag i form av en längre
skrivelse från brandmannen, som inkom till andra lagutskottet vid behandlingen
av arbetstidslagen. Den beaktades icke då ens av de socialdemokratiska
ipnnn riTi • Jag anser, att det är en vinst, att brandmän frn

Tri +t''id!m+Fa s,1n1.sida- .P,et bauar, att brandmännen ha i en mycket snar

Lb?tet1dSlknde»t bchandla<ie «*» ““““kor. »är det gälle,

att ma,n lcke kan Jämföra brandmännen med industriarbetarna,
nin! 1 Personalgrupper i landet, statstjänarna, som ha sådan sysselsättng
att de maste taga arbetet for månad räknat. Jag tänker på mig själv.
Jag bär ibland en tjänstgöringstid av 19—20 timmar per dygn, men på grund

sIkenbkf ldeT reglenng fö,r. må"ad är jag jämställd med industriarbefarna.
männen °m “an blott har litet god vilja att göra något för brand Jag

ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ödström:
hemställan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag tycker inte, herr talman,
att man så lättvindigt bör komma ifrån ett ärende av denna beskaffenhet. Det
var icke den föregående talarens korta anförande, som gav mig anledning att
yttra mig, utan min egenskap som motionär i förevarande ärende.
o Det förefaller, som om arbetstidsförhållandena för brandmännen i allmänhet,
sådana de äro bevisade genom praxis, äro av den beskaffenhet, att riksdagen
knappast har anledning att förbigå den saken med tystnad eller en axelryckning,
ty riksdagen har åtagit sig omsorgen om med brandmännen i övrigt ganska
mycket jämställda befattningshavares arbetsförhållanden och genom åtgärder
sökt lätta deras arbetstid. Vad brandmännen angår, är det, såsom i både reservationen
och motionen visas, sådana förhållanden, att de visserligen icke ha så
lång arbetstid, men de ha en vakttid, som binder dem till uppgiften på ett ytterst
besvärande sätt och på ett många gånger för familjelivet betungande sätt.
När man kan visa upp, att antalet timmar per vecka, något som står angivet i

såväl reservationen som motionen, går upp ända till 129 timmar eller 18_19_

20 timmar per dygn i langa perioder, lär man icke kunna komma ifrån den rätt
sa mänskliga synpunkten, som säger, att det måste vara något snedvridet i
detta.

Man säger, att detta är en kommunernas angelägenhet i hög grad. Det kan
man säga även i andra frågor, att det är kommuners eller korporationers eller
enskildas angelägenheter, men detta är en socialhumanitär fråga av synnerli -

Onsdagen don 2!> februari f. in.

57 Nr 14.

gen stor betydelse för denna speciella grupp, som vi dock ha anledning att ägna Ang.

OSS åt. arbetstids -Tåg

vill säga, herr talman, att det ju icke är omöjligt att göra något i det Jidrikets^asta
stycket. I åtskilliga andra länder lär det finnas exempel på reglering av arbets- brandkårer.
tiden, väl icke efter normen för arbetstidslagens bestämmelser men efter andra (Förta.)
normer, och här i Sverige synas vi ha normer, som man mycket väl i sina huvuddrag
kan följa, och det är normalinstruktionen för polispersonalen, där man
förmått normera arbetstiden för befattningshavarna.

Jag vill säga, att andra kammaren skulle göra en god gärning, motsvarande
den andra kammaren tidigare gjort, när det gällt befattningshavares tunga ställning
— och jag betraktar det så, att våra brandmän vid fullgörandet av sin arbetsuppgift
ha en tung ställning — jag anser, säger jag, att andra kammaren
skulle, om den bifaller reservationen, göra en god gärning. Vi skulle icke, om
vi biträdde reservationen, därigenom binda oss, då det ju blott yrkas, att på ett
auktoritativt sätt skola samlas uppgifter om de verkliga förhållandena inom
brandkårerna. Det binder icke till annat än att vi bereda oss möjlighet att bilda
oss ett objektivt omdöme, så att man i framtiden kan fatta ett positivt beslut i
fråga om arbetstiden. Jag hemställer sålunda, herr talman, om bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Olsson i Gävle, Höglund, Kloo, Jensen och Hage.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.

Herr Ödström begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å andra lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 15, bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Vidare upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 1, i an- Ang. den ärftledning
av väckt motion angående den ärftliga konungamaktens avskaffande konungaoch
införande av republik. avT^fande.

I eD inom andra kammaren väckt motion, nr 409, hade herr Spångberg
m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta uttala sig för avskaffandet av
den ärftliga kungamakten och införande av republik samt hos regeringen
begära förslag till sådana ändringar i grundlagen, som på grund av detta
beslut erfordrades.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 14. 58

Onsdagen den 29 februari f. m.

Ang. den ärftliga
konungamaktens

avskaffande.
(Forts.)

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Engberg, Strömberg, Gustav TF. Hansson, Vennerström, Sävström,
Borg, Andersson i Igelboda och Jens en, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående statschefens konstitutionella maktställning i vissa främmande länder
med republikansk författning under jämförelse med vårt gällande statsskick
samt rörande de författningsändringar, som erfordrades för sådan omgestaltning
av vårt statsskick, att statschefen utsåges genom val;

av herr Thulin; samt

av herrar David K. Bergström och Björnberg.

Uti de två sistnämnda reservationerna hade reservanterna med biträdande
av utskottets hemställan förklarat sig anse, att utskottets motivering bort hava
annan i respektive reservationer angiven lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Jag vill icke, då vi väl alla

önska få äta vår middag, sätta kammarens tålamod på prov genom att hålla något
anförande i egentlig mening, utan jag vill endast rikta kammarens uppmärksamhet
därå, att vi socialdemokrater i konstitutionsutskottet ha vid utskottets
utlåtande fogat en reservation. Vi hålla före, att i samma ögonblick som
denna motion fick remiss av herr talmannen till utskottet, i samma ögonblick
som utskottet beslutat att mottaga motionen, så kan det icke vara riktigt vad
konstitutionsutskottets majoritet skriver, nämligen »att skäl saknas att till
övervägande upptaga frågan om en förändring av statsskicket». Ty i samma
ögonblick som kammaren har remitterat motionen till utskottet och utskottet
beslutat mottaga densamma, har utskottet i själva verket upptagit frågan. Det
är om den formella sidan av saken.

Beträffande den reella, ha vi i vår reservation hemställt om en sådan utredning,
som tar sikte på att undersöka statschefens konstitutionella maktställning
i olika länder med republikansk författning under jämförelse med förhållandena
i vårt eget land, och vi anse. att en sådan utredning är både nyttig och
nödig. De skäl, som för oss äro vägledande, ha många gånger förut utvecklats
i kammaren. I en tid då den republikanska statsförfattningen har gjort sådana
landvinningar som i vår tid, i en tid då man anser det självklart, att alla statsämbeten
skola tillsättas efter förtjänst och skicklighet, i en tid då ingen förnuftig
människa faller på den idén att låta något annat statsämbete gå i arv, i en
tid då hela den föreställningsvärld, som ligger bakom monarkien, har skjutits
tillbaka till den tid dit den hör, i en sådan tid kan denna fråga icke sägas sakna
aktualitet. Det är, herr talman, visserligen sant, att frågan för närvarande icke
har politisk aktualitet i den meningen, att den politiskt står på dagordningen,
men den har alltid i eu demokratisk stat en saklig aktualitet. Inom parentes vill
jag anmärka, att det är ett ganska orimligt förhållande, att man från deras läger,
som principiellt bekämpa demokratien och som icke ha minsta sinne för
och minsta kärlek till en sådan republikansk författning, som den vi ha åsyftat,
att man från deras läger —• jag tänker på herrarna av moskovitisk riktning -—
har varit motionärer i frågan, men det få de göra upp med sitt eget samvete och
sina principaler där borta. Det lägga vi oss icke i. Vår ståndpunkt är, att frågan
har en saklig aktualitet i en demokratisk stat. Yi betrakta det därför som
nyttigt och nödigt, om saken rent statsrättsligt och tekniskt kommer till utredning,
så att vi kunna överblicka, hur den ligger till, när den dag randas, då som
vi hoppas statsskicket förvandlas från monarkiskt till republikanskt. Jag

Onsdagen den 21) februari f. in.

Nr 14.

r»y

hemställer därför i korthet så liilr strax före middagen om bifall till den reserva- fonimgn
tion, som jag ocli mina partivänner fogat till utskottets utlåtande. maktens

avskaffande.

Herr Spångberg: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag skulle kunna (Forts.)
i viss mån instämma i den första delen av herr Engbergs anförande, i^ hans kritik
av utskottets formulering, men jag måste säga mig, när jag går igenom
behandlingen av denna fråga, sådan den under årens lopp tett sig i riksdagen,
att republikkravet har i konstitutionsutskottet ändå vunnit så mycken förståelse,
att man numera anser sig kunna upptaga detsamma till behandling. Det fanns
en tid, det var icke så många år sedan, då den första republikmotionen väcktes
av några socialdemokrater, då man i utskottet formulerade sitt avslagsyrkande
så, att motionen, skulle »lämnas utan avseende». Jag må säga, att man ändå
kommit ett litet steg på väg framåt. En förutvarande ordförande i det socialdemokratiska
partiet, som då var medlem av konstitutionsutskottet, hade vid
det tillfället reserverat sig med motivering, att han var principiell anhängare
av republiken, och från den utgångspunkten kom han till den ganska underliga
ställningen, att han yrkade avslag på motionen. Nu ha vi hunnit så pass långt
med utskottet, att det ansett sig kunna upptaga motionen till behandling och
övergått ungefär till den ståndpunkt, som Hjalmar Branting på sin tid hade i
utskottet. Utskottet hemställer nämligen, »att förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda».

Utskottets motivering är ju densamma som den under senare tid varit eller
att utskottet finner, »att skäl saknas att till övervägande upptaga frågan om
en förändring av statsskicket». Bakom ifrågavarande motivering stå ju emellertid
endast åtta av utskottets 20 ärade ledamöter. De övriga tolv ha framfört
sin avvikande uppfattning i tre olika reservationer.

Herrar David Bergström och Björnberg mena i sin reservation, att frågan
knappast torde kunna lösas på parlamentarisk väg. Det heter: »Erfarenheten

har lärt, att, när förändringar av statsskicket genomföras i ett land, detta gemenligen
sker på andra vägar än de parlamentariska. Uteslutet bör emellertid,
såsom också våra grundlagar giva vid hand, ej vara,_ att även frågor av detta
slag handläggas och lösas i laglig och fredlig ordning, därest förhållandena
och en utbredd folkmening kräva deras upptagande.»

Eörra gången, den här frågan var uppe till behandling i riksdagen, hade vi
också en frisinnad reservation av två ledamöter av konstitutionsutskottet, som
den gången framförde som sin mening, att frågan »icke kan anses.äga aktualitet
utanför motionärernas egen krets». Tydligen ha även de frisinnade på
tre år lärt sig, att man åtminstone kan gå utanför motionärernas krets för att
finna, att frågan nu verkligen har aktualitet.

Såsom en andra framgång skulle jag vilja anteckna den socialdemokratiska
reservationen. Socialdemokraterna ha kommit så pass långt denna gång, att
de hemställa om »utredning angående statschefens konstitutionella maktställning
i vissa främmande länder med republikansk författning under jämförelse
med vårt gällande statsskick samt rörande de författningsändringar, som erfordras
för sådan omgestaltning av vårt statsskick, att statschefen utses genom
val». _ o

Ja, det är alltid något. Det är visserligen att göra halt på —• jag
kan säga — halva vägen, då det endast talas om utredning. Jag har därför
litet svårt att förstå, varför socialdemokraterna i utskottet behövde spricka på
den här frågan i två grupper. Den ena gruppen, som endast räknar herr Thulin,
har framfört en reservation, där han, under motivering att han ar principiell
anhängare av republiken, ansluter sig principiellt till kravet påsett republikanskt
statsskick. Och därför yrkar han på. att motionen icke måtte till
någon åtgärd föranleda!

Sr 14. 60

Onsdagen den 29 februari f. m.

Uga konun a- ska^ ej *änge uPPehålla kammarens tid, men vill med några ord vän ‘g

makten*90 mig'' dem, som anse, att skäl saknas att till övervägande upptaga frågan
avskaffande, om sadan förändring av statsskicket, som motionärerna föreslagit. Jag kan
(Forts.) förstå det endast ur en synpunkt, frånsett naturligtvis högerpartiets, som alltid
står i den ställningen, att det givetvis alltid kan utnyttja monarken för sina
syften. I övrigt kan jag endast förstå detta ur den synpunkten, att det är en
mycket inrotad vördnad för dessa förhållanden, som gör, att man vägrar att
gå med på något bättre, uteslutande för att detta är nytt. Jag vill nämligen
säga, att alla skäl tala för ett bifall till motionen. Jag tror, att utskottet i sitt
letande efter skäl för avslag på densamma haft mycket svårt att finna dylika.
Jag finner en bekräftelse därpå i den synnerligen kortfattade motivering, som
utskottet har lämnat för bibehållande av den ärftliga kungamakten. I motionen
ha vi framhållit, huru under tider, då det fordrats vissa kvalifikationer för
att vara kung, successionsordningen ej kunnat upprätthållas. Landets historia
bekräftar också riktigheten härav. Och det är väl för övrigt rätt klart,
att, då kvalifikationer till en eller annan befattning, till en eller annan
ställning fordras, dessa kvalifikationer icke kunna gå i arv från far
till son, generation efter generation. Jag skulle vilja fråga de herrar,

som gå in för kungamaktens bevarande, om de på allvar skulle vilja
gå in för att, då det gäller en annan befattning, göra den ärftlig. Jag
tror ej, att det finnes någon, som skulle taga en motion på allvar,
om det här motionerades om, att om det så vore den enklaste kommunala
befattning skulle göras ärftlig. Och vart skulle det taga vägen, om det på
viktiga poster skulle införas en sådan princip? Vi ha vidare i motionen i detta
sammanhang framhållit, att det måste helt enkelt verka förnedrande att ha
en befattning, där det redan i grundlagen säges ifrån, att det ej är fråga om
andra kvalifikationer för densamma än att stå i ett visst officiellt släktskapsförhållande
till en person, som kanske för hundra år eller mera tillbaka ansågs
vara lämplig att uppehålla ifrågavarande befattning. Och det blir högst
betänkligt, när man har en bestämmelse i grundlag, som gör kungen oansvarig
för sin ämbetsutövning. Vi ha flera bevis på, hurusom — t. o. in. under senare
år — kungen vidtagit vissa åtgärder, som haft följder, som kunnat medföra
stora risker lör landet. Då man från frisinnat och liberalt håll hyser vissa
betänkligheter mot en ändring i den riktning som i motionen föreslagits,
borde man där ha anledning att draga sig till minnes vissa tilldragelser. Jag
erinrar därom, huru t. ex. två liberala regeringar med Karl Staaff i spetsen
måste avgå med anledning av kungens uppträdande vid vissa tillfällen. Men
vi skulle kunna gå vidare. Det är icke endast kungen såsom oansvarig för sina
handlingar, som utnyttjar sin ställning i högerpartiets syfte. Vi finna också,
hur under samma skydd drottningen har tillåtit sig liknande åtgärder. Jag
påminner om, hur exempelvis under krigsåren det pågick från kungahuset med
drottningen i spetsen ett mycket intimt samarbete med den tyska militärkamarillan.
Jag erinrar vidare om, huru drottningen såsom officiell representant
för Sverige lät hylla sig med en krigskrona delvis sammansatt av ammunitionsskårvor
från ett blodigt slagfält. Jag erinrar om, huru sådana handlingar
upprepats den ena gången etter den andra. Dessa förhållanden, säger jag,
borde kunna stämma även frisinnade riksdagsmän till en smula eftertanke. Ty
om vi för tillfället leva i en lugn period, så avbrytes dock lugnet av tider, som
äro upprörda ^i ett eller annat avseende, då liknande handlingar från det hållet
skola kunna återupprepas.

Till detta skall jag endast under ett par ögonblick lägga några ord om sparsamhetsmomentet.
Jag anser, att även detta spelar en icke alldeles oviktig
roll. Jag vill erinra om, hur kungen och hans familjemedlemmar för sig och
för underhåll av bostäder och annat vid innevarande års riksdag erhållit an -

Onsdagen den 20 februari f. in.

Öl Nr 14.

slag på över 1,800,000 kronor. Det är alldeles klart, att med ett republikanskt
system skulle kunna åstadkommas stora besparingar varje år, som skulle kun- igarm^t^a
na utgå för nyttiga och nödvändiga ändamål. Vi kanske kunna erinra oss, att avskaffande.
det ibland föreligger synnerligen behjärtansvärda frågor, från vilka kamma- (Ports.)
ren tar avstånd, under motivering att det statsfinansiella läget icke medgiver
anslag för dessa ändamål, även om de äro aldrig så behjärtansvärda.

Beträffande det system, som skulle vara lämpligt för Sverige, sammanfaller
vår ståndpunkt, såsom framgår av motionens motivering, med den uppfattning,
som i viss mån kommit fram i den reservation, som herr Engberg m. fl. avgivit
till utskottet betänkande. Jag anser, att en utredning bör komma till stånd.

AU ha också fastslagit detta i vår motion, och det kommer ju att finnas skilda
system att välja på. Visserligen leva vi ej under samma förhållanden här som
i Ryssland. Herr Engberg var inne på den saken. Men jag vill påstå, att det
ur arbetarklassens synpunkt råder mera demokratiska förhållanden i Ryssland
än i Sverige, där kapitalisterna äro de, som säga ifrån, hur det skall vara. Jag
vill påstå, att vi t. o. m. ha något att lära just från Sovjetunionen. Kanske
vi även under nuvarande förhållanden ha något att lära därifrån beträffande
själva valsystemet, då det gäller att utse statschefer.

Jag anser vidare, att vi böra slå fast, att statschefen ej bör vara eller känna
sig som herre över folket. Han bör vara folkets tjänare, han som andra
tjänstemän i landet. Han bör känna sin ställning som sådan, han bör sköta
sina skyldigheter och uppgifter, och man bör ej ge honom någon speciell maktbefogenhet,
varigenom han kan känna sig som något slags härskare med eller
utan »guds nåde». Under sådana förhållanden är jag ganska övertygad om, att
själva valet skulle kunna försiggå utan allt för stora kostnader, ja, jag skulle
vilja säga, med mycket små sådana. En utredning om den saken skulle givetvis
ge oss en bild av vilket system, som under nuvarande förhållanden kan anses
lämpligt för Sverige.

Till sist skall jag ge ett erkännande åt den uppfattning, som säger, att erfarenheten
lärt oss, att, när förändringar av statsskicket genomföras i ett land.
detta gemenligen sker på andra vägar än de parlamentariska. Jag är övertygad
om riktigheten av denna uppfattning. Det är möjligt, att så kommer att
ske även med kungamakten. Men jag skulle vilja säga, att för dem, som icke
önska större våld än nöden kräver, finnes ingen anledning att endast därför,
att erfarenheten visar, att genomgripande förändringar i statsskicket bruka äga
rum på annat sätt, även vänta med denna relativt lilla förändring av statsskicket,
som skulle åstadkommas genom avskaffande av den ärftliga kunga^
makten och införande av republik. Erågan om republik bör kunna ordnas på
parlamentarisk väg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den motion, som här föreligger.

Herr Björkman: Den siste talarens anförande, hur olämpligt det än var,

föranleder mig icke till annat yttrande än att jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Björnberg: Herr talman! Det var ett yttrande i herr Spångbergs

anförande, där han sade, att vi i vår reservation skulle ha antytt, att det vore
önskligt, att dylika förändringar av statsskicket skulle ske på våldsamma vägar.
Så är det naturligtvis icke sagt eller menat. Här säges i vår reservation,
att erfarenheten giver vid handen, att så varit fallet. Det är således endast
ett konstaterande av faktum. Vad vi sedan säga, det stå vi för, att det ej kan
vara uteslutet, såsom också våra grundlagar giva vid handen, att en omläggning
kan ske på laglig och fredlig väg, därest förhållandena och en utbredd
folkmening kräva sådant. Jag tror, att om ett sådant uttalande kunna de flesta

Nr 14. 62

Onsdagen den 2$ februari f. m.

Ang. den ärftliga
konungamaktens

avskaffande.
(Forts.)

i andra kammaren vara eniga. Jag har ingen anledning att taga avstånd från
eller blygas för vad vi skrivit i reservationen, ty om en utbredd folkmening och
förhallandena i övrigt kräva det, kunna och maste vi ingå på det spörsmålet.
Nu föreligger ej något sådant fall, och därför ha vi kommit till samma yrkande
som det såväl utskottet som en annan reservant gör, nämligen att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Engberg: Herr talman! Endast en sekund. Herr Spångberg för klarade,

att i det statsskick, till vilket han hänvisade, råder demokrati. Jag
hänvisar honom då till Bucharins uttalande, att hos oss är det så, att när ett
parti regerar, få de andra leva, men på ett villkor: att sitta i häkte.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och
bifall i stället till den av herr Engberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan samt bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr
Spångberg, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under
2:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd samt
anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
skottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

hemställan i ut -

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Engberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

^ Avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 107, angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 angående
utförselbevis för råg och vete m. m., nämligen:
nr 434 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.; och
nr 435 av herr Gardell i Gans m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.57 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem1
Per C ronvall.

Ousdagcn (lön 20 februari e. in.

63 Nr 14.

Onsdagen den 29 februari.

Kl. 7 e. in.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och tjänstgjorde, i anledning
av förfall för sekreteraren, jämlikt herr talmannens förordnande undertecknad
vid protokollet.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsmannen Aug. Wilh. Pettersson, Köping, på grund av sjukdom
(ledgångsreumatism) är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under närmaste
tiden, intygas.

Stockholm d. 28 febr. 1928.

G. Kahlmeter,

med. dr., docent.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckt motion om
fullständig avrustning m. m.; och blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande, nr 16, i anledning
av väckt motion om anslag för pensionsförbättring åt vissa barnmorskor,
som varit kommunalt anställda, anförde:

Herr Wallerius: Herr talman! Det är här fråga om en grupp av med borgare,

av vilka många torde ha en verkligt bekymmersam ställning. Kiksdagen
har ju nyligen beviljat dem ett pensionstillägg, som uppgår till högst
180 kronor, men alla komma visst icke upp till detta maximum, som dessutom
är lägre, än vad myndigheterna hade begärt, nämligen 200 kronor. Som jag
och min medmotionär ha framhållit i motionen, ha de barnmorskor, det bär gäller,
ofta icke kunnat göra tillräckligt stora inbetalningar, utan de ha måst hålla
sig till det minsta möjliga, därför att deras inkomster ha varit så ringa.
Det är ju nog så beklagligt i betraktande av de tjänster, ^ som de i sm krafts
dagar ha gjort åt andra, och som man då satte ett nog så högt värde på, att
de nu på gamla dagar skola ha det sa bekymmersamt.

Nu medger utskottet, att pensionerna trots det medgivna pensionstillägget
i en del fall kunna vara synnerligen låga. En enskild motionär har ju omöjligen
samma tillfällen som ett utskott att erhålla närmare kännedom om förhållandena
i stort, i hela vårt vidsträckta land. Jag har emellertid försökt inhämta
uppgifter från vederhäftigt håll och har fått en del uppgifter, delvis
från dessa barnmorskor själva. Det är icke så lätt att få reda pa förhållandena.
Barnmorskestyrelserna i landstingen ha icke alltid reda på dem, utan
man skulle i en del fall få gå igenom den ena kommunen efter den andra. Jag
skall emellertid be att få nämna några exempel på hur det kan vara ställt.

Ang. pensionsförbättring
åt vissa
barnmorskor.

Nr 14.

Onsdagen den 20 februari e. m.

Ang. pensionsförbättring
åt vissa
barnmorskor.

(Fort*.)

Här finns en barnmorska, som har erhållit 240 kronor om året i pension. En,
som haft 20 tjänstår, har icke alls fått någon pension. En. som haft 36 tjänsteår
och är 80 år gammal, har 200 kronor om året. En, som haft 17 tjänsteår
och är 71 år gammal, har icke fått någon pension. En annan får tillbringa sin
ålderdoms dagar på ett försörjningshem efter 30 tjänsteår, hon är 80 år gammal.
En har efter 25 års tjänstgöring fått 255 kronor om året. En, som är
född år 1856 och varit anställd åren 1890—1927, har 152 kronor om året.

Detta är några exempel, som jag har kunnat inhämta, och det skulle nog kunna
dragas fram flera. Det torde utgöra tydligt talande bevis på, hurudan ställningen
i många fall verkligen är. Dessa gamla barnmorskor ha också i regel
icke kunnat spara ihop^något på de små inkomster, som de haft. Åtskilliga
av dessa stå nu trots hög ålder och kanske sjuklighet kvar i tjänst, ja, det har
bestämt uppgivits, att de icke våga taga avsked, därför att de ha att emotse
en sådan knapp bärgning på ålderdomen. Här finns en, som är född 1859 och
examinerad 1890, en, som är född 1861 och examinerad 1887, en annan, som är
född 1856, en som är född 1855, en född 1862 och en född 1863, vilka stå kvar
i tjänst.

En läkare har uttalat, att det icke blir någon ändring, förrän riksdagen ingriper.
Han sade, att alla barnmorskestyrelser i landet skulle med tillfredsställelse
hälsa, om dessa, gamla utarbetade barnmorskor bereddes möjlighet att
avgå. Man kan visserligen göra framställning till vederbörande kommun om
pensionering, men det blir i många fall ingenting utav, utan man går och väntar
på riksdagen. Det är ju också ett intresse att få full pensionering åt dessa äldre
barnmorskor på den grund, att man nu företager omläggning av distrikten och
inskränker deras antal.

Det ena med det andra gör, att ett ingripande från riksdagens sida synes mig
fullt befogat. Som vårt yrkande blivit lagt, ansluter det sig till vad vissa
landsting ha beslutat. De ha nämligen beslutat tillförsäkra dessa gamla barnmorskor
en minimipension, under villkor att primärkommunen betalar minst
lika mycket som landstinget. Fullkomligt lika är det ju icke formulerat överallt.
Älvsborgs läns landsting beslöt i fjol höst. att pensionen skulle vara
minst 800 kronor, och att landstinget därav skulle bidraga med 300 kronor.
Jag har erfarit, att Örebro läns landsting beslutat något liknande. Södermanlands
läns landsting har också anslagit minst 300 kronor och likaså Malmöhus
läns landsting.

Nu har det emellertid visat sig, att fastän detta skulle vara en sporre för
kommunerna att göra något för dessa gamla vanlottade, har det icke varit effektivt
nog. Vi ha därför tänkt oss, att staten här skulle träda till och förklara,
att det skall utgå en viss minimipension, och att staten bidrager härtill.
om landsting och kommuner bidraga med minst lika mycket som staten. Det
har ju i motionen också lämnats möjlighet för landsting och kommuner att samverka.
Detta borde kunna utgöra en verkligt mäktig hävstång för att få fram
bättre förhållanden. Pengar för ändamålet torde nog finnas. T nästa utlåtande
från bankoutskottet är det fråga om att minska anslaget till barnmorskornas
pensionering, därför att anslaget icke tagits i anspråk till hela sitt belopp.

Under sådana förhållanden kan jag icke se. varför jag icke skulle våga yrka
bifall till motionen.

Häruti instämde fru Timring, fru Östlund och fru Ekberg.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att till alla delar få instämma med
den föregående ärade talaren. Därutöver skulle jag vilja erinra om att samhället
står i en synnerligen stor tacksamhetsskuld till dessa sina gamla trotjänarinnor,
som utfört sitt ansvarsfulla och krävande arbete under en tid. då

Onsdagen den 29 februari e. m.

Nr I t.

detta icke fick någon större ekonomisk värdering. De ha icke haft några bestämda
löner eller i varje fall ytterst små sådana och inga fastställda taxor.
Därtill kommer, att de ofta jämte sitt barnmorskekall fått utöva en sjukvårdande
verksamhet i sina socknar, fått vara, barnmorska, sjuksköterska och
läkare i en person. I vår tid ha landsting och stat tagit hand om bammorskefrågan
och tillförsäkrat denna kår skäliga löner, fastställda taxor för förlossningar
och pensioner vid avgång ur tjänsten. Samma myndigheter ha också
iklätt sig stora kostnader för en ordnad sjukvård, och jag anser därför för min
del, att det är en ringa erkänsla från statens sida om den bidrager till att i
största möjliga utsträckning göra dessa gamla barnmorskors ålderdom så
ljus och trygg som möjligt.

Det torde under sådana förhållanden icke vara ur vägen, att man i främsta
rummet söker bereda dem en skälig pension. Det krav, som har framförts i
motionen, nämligen ett sammanlagt pensionsbelopp av 700 kronor per år, synes
mig vara ganska rimligt. Nu kan det naturligtvis vara riktigt vad som
anföres från utskottets sida, att det i främsta rummet bör vara en kommunernas
angelägenhet att sörja för en tillfredsställande pensionering åt dessa sina
befattningshavare, men som den föregående ärade talaren nämnde, är det
ytterst dåligt ställt med detta. Det är ett mycket ringa antal kommuner, som
beaktat detta spörsmål. Icke ens så blygsamma pensioner som 300 kronor
om året har man ansett sig kunna gå med på, trots att vissa landsting förklarat
sig vara villiga tillskjuta ett liknande belopp. Detta har man kunnat
konstatera i Malmöhus län. Landstinget där beslöt år 1925 att anslå ett belopp
av 300 kronor till varje kommunalt pensionsberättigad barnmorska, som
avginge ur tjänsten, under villkor, att vederbörande kommun anslog ett lika
stort belopp, men detta beslut har icke lett till påföljd i någon större utsträckning.
Det finns kommuner, som erbjudit sin gamla barnmorska en så pass
ringa pension som 150 kronor om året, och man förstår ju, att det är en pension,
som det är omöjligt att existera på.

Om det hade varit möjligt, skulle jag för min del ha velat, att staten skulle
ha helt pensionerat dessa gamla barnmorskor med ett lämpligt belopp, även
om detta varit så ringa som exempelvis 500 kronor per år, utan att det ställdes
några villkor om att kommuner och landsting skulle anslå lika mycket.
Det hade i så fall blivit en verklig hjälp för dessa många gamla, som nu icke
få någon pension alls utan tvingas att öva praktik trots hög ålder och behov
av vila.

Nu vet jag ju, att något sådant av principiella skäl icke går för sig, men
en ökning av pensionstillägget låter sig väl göra utan någon nämnvärd ekonomisk
uppoffring från statens sida. Det anslag som står till förfogande torde
vara fullt tillräckligt för detta ändamål, om man får döma av nästföljande
ärende, där det påyrkas en nedsättning av det nuvarande anslaget, därför att
det icke behöver tagas helt i bruk.

Utskottet säger också något om konsekvenserna av ett utökat bidrag från
statens sida. Jag tror för min del icke, att dessa konsekvenser kunna bli så
farliga. Jag vet nämligen ingen med de gamla barnmorskorna jämförlig grupp
för vilken ett beslut i enlighet med motionen skulle kunna få prejudicerande
verkan.

Till sist skall jag be att få uttala en önskan, att om det vore möjligt det
företogs en fullständig utredning angående de äldre barnmorskornas förhållanden.
Jag vill betona, att denna utredning bör omfatta alla de äldre kommunalt
anställda barnmorskorna, icke endast dem, som tillhöra barnmorskornas
pensionsanstalt. Om de sistnämnda kunna vara i behov av bättre pensioner,
förstår man, att läget måste vara ännu mera bekymmersamt för dem, som
inga pensioner ha.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr llf. 5

Avg. penfiiontt
förbättring
åt vissa
barnmorskor.

{Fort*.)

Nr 14. 66

Onsdagen den 29^ februari e. in.

Ang. pensionsförbättring
åt vissa
barnmorskor.

(Fort..)

Herr talman! Under nuvarande förhållanden och så, som frågan nu ligger
till, har jag intet yrkande.

Herr Wallerius: Herr talman! Då jag blivit uppmärksamgjord på att det
yrkande, jag framställt, stöter på formella hinder, skall jag be att få återtaga
detsamma. Jag får mellertid hoppas, att vad som här förekommit, må
bliva saken till hjälp i fråga om statsmakternas ställning härtill och som en
påstötning för kommuner och landsting att i sin mån göra vad som göras kan.

I detta yttrande instämde fru Östlund, fru Ekberg och fru Thuring.

Herr Törnkvist i Bjuv: Herr talman! Såsom framgår av utskottets betänkande,
har detta varit enhälligt i sitt avslagsyrkande. Detta är emellertid
icke beroende på att icke utskottet skulle ömma för dessa gamla barnmorskor.
Ej heller beror det därpå, att vi skulle anse det begärda pensionsbeloppet för
högt tilltaget utan det beror därpå, att på detta område, när det gäller tillsättning,
lön och pension för distriktsbarnmorskorna, råder ett mycket stort osäkerhetstillstånd.
De skola ha lön av staten, landstinget och kommunerna, och det är
likaledes fråga om att de skola ha pensioner från staten, landstinget och
kommunerna. Den förste ärade talaren, herr Wallerius, påpekade ju också,
vilka olikheter som förefinnas i de pensioner, som de gamla barnmorskorna
få, och han omnämnde också de olikheter, som förefinnas mellan landstingens
och kommunernas sätt att tillgodose dessa gamla.

Nu har jag den uppfattningen, att hela denna fråga, vad det gäller
morskestyrelser och barnmorskornas löner och pensionering, är i behov av
en grundlig omarbetning och revision, ty det är verkligen icke förnuftigt ordnat,
som det nu är. Kommunerna kunna tillsätta lärare, lärarinnor, sjuksköterskor,
präster, poliser och andra befattningshavare, men i fråga om barnmorskorna
är kommunernas självbestämningsrätt alldeles bortskuren. Det är
bammorskestyrelsen i varje län, som bestämmer, att den och den personen skall
besätta barnmorsketjänsten i den och den kommunen. Den bestämmer också
taxorna för deras arbete.

Om nu riksdagen skulle gå med på förslaget att bevilja pensioner, vad
skulle då bliva följden? Jo, dessa gamla barnmorskor erhålla en pension,
som är avsedd att tillförsäkra dem deras uppehälle, men om de fortfarande
äro tjänstedugliga, ha de kvar sin gamla praktik och komma att taga all
praktik från distriktsbarnmorskorna, som ha lön från staten, landstinget och
kommunerna. Resultatet blir alltså, att staten betalar pensioner till de gamla
kommunalt anställda barnmorskorna, som fortfarande ha kvar sin praktik,
och staten, landstinget och kommunerna få dessutom betala löner till distriktsbarnmorskorna.
Det är icke riktigt och icke förnuftigt att ha det så ordnat.
Här behövs, ju förr dess hellre, en reformering för att få likartade förhållanden
över hela landet.

En del landsting bevilja nu 300 kronor i pension, om kommunen bidrager
med lika mycket. Ett annat landsting beviljar ingenting. En kommun beviljar
sina barnmorskor 300, 400 eller 500 kronor. En annan kommun beviljar
ingenting. Det behöver därför utredas, huru förhållandena skola ordnas.

Jag tror, att vad som föranlett det mesta trasslet och största obehaget var
riksdagens beslut att taga barnmorskelagen, som stadgar, att barnmorskestyrelsen
i varje län skall handhava dessa ärenden. Det förekommer många gånger,
och det har jag bevis på från mitt län, att bammorskestyrelsen tillsatt
som barnmorska i ett distrikt en person, som vederbörande icke känna till
eller ha intresse för på något sätt. Däremot kan en annan, som de känna till
och veta är human och kompetent, få stå tillbaka.

Onsdagen den 29 februari e. m.

g7 Nr 14.

Jag tror, att om någon till ett kommande år vill föra fram en motion om
utredning av frågan i hela dess utsträckning, kommer riksdagen att intressera
sig för ett bifall till denna för att få ordning och reda i förhållandena.

Det är i huvudsak på dessa grunder, som utskottet har stannat för att avstyrka
motionen, i tanke att något bättre skall kunna komma fram med tiden.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Törnkvist i Bjuv förenade sig herr Paulscn.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§4.

Härefter föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställning angående det ordinarie förslagsanslaget till statens
bidrag till pensionering av barnmorskor; _

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förhöjning för år
1928 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare utgående understöd;
och

nr 19, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om vissa ändringar
i gällande särskilda bestämmelser angående tillämpning av avlöningsreglementet
för befattningshavare vid riksdagens verk; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning och förslag till fackdomstolar i biltrafikmål.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 5.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av
väckt motion om upphävande av lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord
med tillhörande följdförfattningar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 369,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Anderson i Storegården
och Petersson i Lerbäcksbyn föreslagit, att riksdagen ville besluta, att lagen
den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord med tillhörande följdförfattningar
skulle upphöra att gälla från och med den 1 juli 1928, och att
de lagar och författningar, i vilka sagda lag föranlett ändringar och tillägg,
skulle återställas i det skick de hade före åbolagens införande.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Den motion, som vi ha väckt,
har avsett att få åborättslagstiftningen upphävd, innan något rättsförhållande
kommit till stånd till följd av denna lagstiftning. Utskottet säger nu, att man
har för litet erfarenhet av den ifrågavarande lagstiftningens verkningar för att
nu gå till ett upphävande av densamma. Det kan man ju gå med på,, ty det
är klart, att större erfarenhet beträffande lagens verkningar skulle varit önskvärd,
men om vi få verkningar av lagen, få vi också rättsfall, som bindas av

Ang.
ifrågasatt
upphävande
av lagen om
upplåtelse
under åborätt
av viss jord
m. m.

Ang. pen
sionsfbrbättring
åt vissa
barnmorskor.

(Forts.)

Nr 14. G8

Onsdagen den 29 februari e. m.

Ang.
ifrågasatt
wpphavands
av lagen om
upplåtelse
under åborätt
av viss jord
m. m.
(Forts.)

lagstiftningen, och när sådana rättsfall kommit till stånd, kan icke lagen avskaffas.

De erfarenheter av lagens verkningar, som vi hittills ha fått, hava emellertid
tydligt ådagalagt, att de farhågor, som anfördes av motståndarna till lagen
vid dess tillkomst, ha besannats. Lagen gäller upplåtelse av jord från kronan
tillhöriga egendomar. Under de två senaste åren har det pågått utredning
angående styckning och försäljning av sådan kronojord. Under dessa två år
har det föreslagits försäljning av sammanlagt 814 stycken lotter förutom en
del mindre tilläggskolonisationer. I intet av dessa fall har det visat sig något
större intresse för åborättslagens tillämpning. Majoriteten bland de sakkunniga,
som dock varit anhängare av denna lagstiftning, har icke i mer än ett
enda fall funnit en tillämpning av lagen påkallad. Till dags dato ha i domänstyrelsen
endast två ansökningar angående förvärv av jord under åborätt inkommit.

Lagstiftningen har emellertid medfört en omfattande apparat. Man måste
vid uppskattningen av styckningslotter uppskatta värdet såväl för försäljning
som för upplåtelse med åborätt. De många och tillkrånglade bestämmelserna
göra merarbetet i domänverket synnerligen omfattande. Redan därigenom
vidkännes staten betydande kostnader.

När det sålunda enligt min mening har blivit ådagalagt, att något större
intresse för denna upplåtelseform icke förefinnes, och då den därjämte medför
ganska betydligt ökade kostnader för statsverket och ökat arbete för domänstyrelsens
tjänstemän, synes det mig icke finnas någon anledning att behålla
denna lagstiftning.

_ Vad är då, frågar man sig, anledningen till att man icke i större utsträckning,
än som skett, vill ha upplåtelse under åborätt? Ja, enligt utskottets något
välmenta tro synes det vara, att lagen och dess bestämmelser äro alltför
litet kända i bygderna. Lagutskottet förutsätter därför, att Kungl. Maj:t skall
vidtaga åtgärder för att få en ökad kännedom om denna lagstiftning spridd ute
i bygderna. Jag tror för min del icke, att man ens genom en ganska omfattande
reklamapparat för lagens tillämpning skulle finna så värst många, som
skulle spekulera på en upplåtelseform under åborätt. När lagen antogs, ansåg
man, att denna upplåtelsei orm skulle behövas för att underlätta för de relativt
medellösa individerna och jordhungriga människorna här i landet att kunna åtkomma
jord. Hur förhåller det sig i det praktiska livet härmed? Jo, det har
visat sig, att det finns fullkomligt lika stor möjlighet för en medellös medborgare
att skaffa sig ett lantbruk eller göra ett jordförvärv under äganderätt
med tillhjälp av egnahemslån som att skaffa sig ett lantbruk med åborätt. I
båda fallen bisträcker staten med lån i samma utsträckning. Det är emellertid
den skillnaden, att om man köper med äganderätt, får man en utmätningsbar
tillgång och därmed också kredit för vad man behöver skaffa sig utöver det
förvärvade jordbruket. Vidare har man kvar inteckningsrätten, och man kan
därför genom inteckningar i egendomen åtkomma det kapital, som erfordras
för uppsättning, utsäde och dylikt. Vid upnlåtelse under åborätt har man varken
kredit eller inteckningsrätt, och följden blir, att den relativt medellöse under
inga villkor kan förvärva jord med åborätt, ty han måste med nödvändighet
ha möjlighet att erhålla pengar till den del av kostnaden för lantbrukets
förvärvande och bebyggande, som han icke kan få genom egnahemslån. Vidare
måste han ha det kapital, som erfordras för jordbrukets uppsättning med kreatur
och lösöre och för sådd o. s. v. Allt detta gör naturligtvis, att den grupp
av medborgare, som man, då lagen infördes, ville gagna, icke har erhållit
någon nytta av denna upplåtelseform.

De former för upplåtelse av jord från kronans egendomar, som hittills ha
tillämpats, ha i stort sett varit samma former som vid upplåtelse av annan

Onsdagen (lön 29 februari o. in.

(59 Nr 14.

jord. Man liar haft dels upplåtelse under arrende, dels i viss utsträckning upplåtelse
genom försäljning. Dessa båda former åro enkla och praktiskt lagda,
och varje människa i landet känner till och förstår dessa upplåtelseformer. De
tillfredsställa också alla rimliga anspråk. Föredrager man att skaffa sig ett
jordbruk med någon slags besittningsrätt, har man arrenderätten, vilken ger
fullt ut lika goda möjligheter som åborätten. I annat fall förvärvar man jorden
med äganderätt, och då kommer den nye jordbrukaren att ha den relativt
trygga och oberoende ställning, som jordbruksbefolkningen älskar att ha. De
få rätt att fritt förvalta och fritt förfoga över den egendom, som de ha förvärvat,
och därmed ha de också rikare möjligheter att kunna klara sig på
sitt jordbruk.

För statens vidkommande torde upplåtelsen med åborätt vara synnerligen
oförmånlig, ty förutom de ökade administrationskostnader, som jag redan omnämnt,
kommer denna upplåtelseform att i framtiden medföra betydande kostnader
för staten, då det gäller att genom statens tjänstemän tillse, hur åbon
följer åborättslagens bestämmelser. Detta måste givetvis kräva betydande kostnader.
Jag tror för min del, att dessa kostnader komma att sluka hela den
avgäld, som staten kommer att erhålla från de relativt blygsamma jordområden,
som upplåtas under denna form.

Skall man sålunda genom att upplåta jord från statens jorddomäner till fattiga
och jordhungriga personer hjälpa dessa och jämväl tillgodose statens intresse,
kan man nästan gå hur långt som helst i tillmötesgående beträffande
priset för de försålda jordområdena. Det belopp, staten därvid erhåller, får
staten, och det ätes icke upp på olika omvägar.

Det har varit av dessa anledningar, som vi ha ansett, att frågan om denna
åborättslags bibehållande borde komma upp inför riksdagen vid en tidpunkt,
då lagen ännu kan avskaffas, alltså innan ännu något rättsförhållande inträtt,
som gör lagens fortvaro nödvändig.

Första lagutskottet synes icke ha betraktat frågan på detta, satt utan har
väl ansett, att när riksdagen en gång fattat beslut om en lagstiftning — denna
lagstiftning må vara hur opraktiskt ordnad som helst och hur främmande för
det praktiska livet och de verkliga förhållandena som helst — så bör^man ha
den kvar. Det har tydligen tänkt ungefär som Pontius Pilatus en gång: att
vad jag har skrivit, det har jag skrivit. Det må vara rätt eller orätt.

Då det emellertid icke låter sig göra att här framställa ett yrkande om ändringar
i de 18 författningar, som denna lagstiftning sammanlagt omfattar, skall
jag, herr talman, be att få yrka på återremiss till första lagutskottet.

Ang.
ifrågasatt
upphävande
av lagen om
u pplåtelse
under åborätt
av viss jord
in. m.
(L’’orts.)

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Det är mera sällan, som det

inom första lagutskottet rått en sådan enighet som vid det tillfälle, när vi hade
att taga ställning till den föreliggande motionen. Att det radde en sadan enighet,
var ju beroende därpå, att den lagstiftning, det här är fråga om och som
motionärerna vilja ha bort, är så ny, att vi icke ännu ha hunnit tillämpa densamma.
Att under sådana förhållanden komma med ett sådant yrkande, som
motionärerna ha gjort, kan knappast tagas på fullt allvar. Jag förmodar också^,
att kammaren i dag skall nästan lika enhälligt som första lagutskottet avslå
den föreliggande motionen.

Jag kan icke heller finna, att det kan ligga något berättigande i det yrkande
om återremiss. som motionären nu har framställt.

Ej heller kan jag finna, att det kan vara behövligt att i dag, såsom frågan
ligger, taga upp någon längre debatt, utan jag skall nöja mig med, herr talman,
att med hänvisning till vad utskottet har anfört som motiv för sitt avslagsyrkande
hemställa om bifall till utskottets hemställan.

Nr 14. 70

Onsdagen den 29 februari e. m.

Ang.
ifrågasatt
upphävande
av lagen om
upplåtelse
under åborätt
av viss jord
m. m.

(Forte.)

Ang. avskedsersättning
åt
övertaligt
underbefäl vid
armin m. fl.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till yrkandet om
ärendets återremitterande till utskottet för ny behandling; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Härefter upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 4, angående
regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Törnkvist i Karlskrona, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta, att vid föredragningen av föreliggande
statsutskottsutlatande endast nummer och kantrubriker skola uppläsas, i den
mån annat föredragningssätt icke påkallas.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten 5, angående avskedsersättning åt övertaligt underbefäl
vid armén m. fl. Därvid anförde

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! I samband med denna fråga om
avskedsersättning åt övertaligt underbefäl ber jag att få erinra om att herr
Bäcklund och jag vid 1925 års riksdag motionerade om att sådan indelt personal,
som varit i tjänstgöring under en längre tid, skulle erhålla avskedsersättning
efter ungefär samma grunder som underbefäl i övrigt. Försvarsutskottet
förklarade, att denna motion förtjänade beaktande och överlämnade åt Kungl.
Maj:t att, så snart ske kunde, inkomma med ett lämpligt förslag. Då något
sådant ännu icke inkommit till föregående års riksdag, motionerade vi ånyo.
Utskottet avstyrkte motionen och framhöll, att utskottet under hand hade fått
reda på att inga indelta skulle bliva utsatta för att i fortsättningen bliva utan
tjänstgöring.

Nu har det emellertid visat sig, att indelta blivit försatta ur tjänstgöring.
Jag anser, att dessas förhållanden äro ännu mera behjärtansvärda än underbefälets,
ty dessa indelta äro ju i regel komna till mycket hög ålder och ha följaktligen
mycket svårare att skaffa sig förvärvsarbete. Jag har ett exempel från
sammanslagningen av I. 4 och I. 5, där en indelt varit i ständig tjänstgöring
ända sedan 1914. Han är nu 58 år gammal, och först nu har han blivit satt ur
tjänstgöring. Han kommer givetvis att gå in till Kungl. Maj :t med anhållan
att få någon ersättning. Jag hoppas, att Kungl. Maj:t beaktar hans framställning,
men^jag hoppas också, att Kungl. Maj:t med anledning av detta vidtager
lämpliga åtgärder, eftersom det nu visat sig, att vi ha haft fog för vår motion.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Bäcklund instämde häruti.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Oasdagen den 29 februari e. m. 71 *>'''' IH*

Punkten 6, angående anslaget till rekryteringskostnader, föredrogs nu; och
yttrade därvid: kostnader.

Herr Samuelsson: Herr talman! Som vi allt framgent äro motståndare till
hela den borgerliga militarismen, kunna vi icke vara med om anslag på denna
punkt, och jag ber därför att få yrka avslag på densamma och därmed också
avslag på hela huvudtiteln.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att fa yrka bifall till
utskottets förslag under förevarande punkt.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 9—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12, angående anslaget till inskrivnings-, mönstrings- och färdkostnader
m. m.

I överensstämmelse med vad Kungl. Majrt uti innevarande års statsverksproposition
under punkten 18 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen hemställde
utskottet att riksdagen måtte minska ordinarie förslagsanslaget till
inskrivnings-, mönstrings- och färdkostnader m. m„ nu 1,000,000 kronor, med
65,000 kronor till 935,000 kronor.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Olof Olsson, Johan
Nilsson i Malmö, Walles, Carl Johansson, Björck, Anderson i Rastock Kyden,
Jansson i Falun. Carlsson-Frosterud, Törnkvist i Karlskrona och Jonsson i
Eskilstuna förklarat sig anse, att utskottets motivering bort hava i reservationen
angiven lydelse.

Ang.

inskrivningsmönstringsoch
färdkostnader
m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att få påpeka, att å
sid. 75 i utskottsutlåtandet återfinnes en reservation, som^ endast hantor sig
till" motiveringen. I fråga om den summa, som föreslås pa denna punkt, aro
utskottet och reservanterna eniga. Ehuruväl reservanterna haft en kansla av
att försvarsministern på denna punkt gör så gott, som det överhuvud taget kan
göras, hava reservanterna dock ansett sig böra rekommendera ett uttalande av
riksdagen, att riksdagen på denna punkt vidhåller sm gamla uppfattning om
behövligheten av sparsamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Det väcker onekligen en viss förvåning,

att utskottsutlåtandet på denna punkt är åtföljt av en reservation, som icke tar
sikte på anslagsbeloppet utan utmynnar i en liten motivering, van starkt accen -

Nr 14. 72

Onsdagen den 29 februari e. m.

-4 r>g.

inskrivnings
mönstringsoch
färdkostnader
m. m.
(Forts.}

tueras sparsamhetskravet just pa denna punkt. Reservanterna motivera denna
lilla^admonftion till Kungl. Haj:t med det förhållandet, att anslaget sedan lång
tid tillbaka högst betydligt överskridits. Jag menar då, att innan riksdagen
overhuyud_ taget kan reflektera pa reservanternas förslag, bör riksdagen ha
klart för sig, varför detta anslag överskridits och om det är faktiskt genomförbart
att vinna en besparing av någon betydelse under detta anslag

Anslaget upptogs i 1925 års kostnadsberäkning till 710,000 kronor, men det

^Pfl/n°ri aS+-dbe:raiknai''-i!iks0m-fa et Var med atskilHga andra anslag år 1925.
Sedan ^den tiden har tillkommit ett nytt resereglemente, som utan tvivel influerar
pa anslaget vilket också från början var beräknat på grundval av lägre
jarnvagstransporttaxor än de nu gällande. Det är alldeles omöjligt att vinna
besparings under ett anslag, som är för knappt tillmätt, för såvitt man icke
skall riskera det med anslaget avsedda ändamålet.

Herr försvarsministern gjorde i höstas en ansträngning för att tillmötesgå de
önskningar om sparsamhet, som han själv säkerligen delar, då han utfärdade eu
generalorder, varigenom inskränktes på antalet personer, som skulle deltaga

twad^m aftSmana äenkarna''- Se-de™.erf kar do?k herr statsådet blivit över°
^ „ ka? ?ora inskränkningar i sådan omfattning, som han
tankt sig, enar i sa fall insknvningsförrättningarna komme att taga längre tid
varigenom det icke bleve nagra besparingar i det stora hela.

• p11 attryeka min förvåning över att reservanterna, som sett herr stats adets

Rosens forsvarsekonomiska utveckling, verkligen kunnat bilda sig det

sTrsSd v0amrning0?k t ^ ^ rUndhänt “ed försvarsmedel ftt eu
särskild varning skulle vara pa sm plats gentemot honom. Om överhuvud

SwenTör''förs 6n 5''S ’ d”6t ®äUer.att tillgodose de mest primära an svarsdeulrtementet

7 SJaSen<3ei’ f7a?rjag påstå’ att man såväl inom försvarsdepartementet
som dess underlydande institutioner skall ha svårt att finna

en mera dygdig man än herr statsrådet Rosén.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag hade haft för avsikt att
i fråga om denna reservation liksom i fråga om de följande icke upptaga kammarens
tid alltför länge. Men jag kan icke underlåta att komma igen med hänsyn
till att den föregående talaren uttryckte sin förvåning över att reservanterna
pa denna punkt poängterat ett speciellt sparsamhetsintresse

Det torde vara även för den ärade talaren liksom för alla ledamöter i kammaren
framfor allt ledamöterna i statsutskottet och, jag vill tillägga, vissa ledamöter
av regeringen, klart, att på denna punkt har man under en följd av år
tryckt pa behovet av sparsamhet. Jag minns icke, om den nuvarande försvarsministern
tagit initiativet i detta avseende, men om han gjort det, skulle lag
betrakta det som en merit. Jag vet emellertid, att han fortsatt att trvcka^på
behovligheten av sparsamhet just i fråga om detta anslag. Att man fortsätter
darmed behover icke vara agnat att framkalla förvåning på något håll. På sin
hojd skulle det kunna replikeras med ett uttalande om att man med all sannolikhet
kommit darhan, att man icke kan vinna något med ett försök till ytterligare
sparsamhet pa denna punkt. Detta är mycket möjligt, och det får betraktas som
nå 7Te •1 frSTrSmmi®tern, om man antyder möjligheten av att man

beslntPt\ninkVC^e kan komma läa«re- Men det hindrar icke, att man i själva
om detta an k! o fa 7ld den synP™kt, som man tidigare gjort gällande i fråga
3m detta anslag, vilken synpunkt, som jag förmodar, framkommit på grund av

“derVÄPaaae“ “d,SBIe ^ “ ”»“ ‘ ™ »Wna

riktiga™r deSSa SynpUnkter’ som velat framhålla, och jag tror, att de äro

Onsdagen den 29 februari e. m.

Nr 14.

Jag hemställer därför, att kammaren vidfogar beslutet att bevilja, vad försvarsministern
begärt, och att godkänna försvarsministerns egna siffror det uttalande
i fråga om sparsam hot, som reservanterna föreslagit och som återfinnes
på sid. 75.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Då herr Törnkvist förklarade, att
herr försvarsministern gjort, vad han kunde, när det gällde besparingar i detta
avseende, och framhöll som eif önskemål, att sparsamhetssträvandena böra drivas
ännu längre, ber jag att få förklara som min enkla mening, att herr försvarsministern
redan drivit dessa sparsamhetsåtgärder alltför långt, så att
sparsamheten bedragit visheten. Jag åsyftar de av herr Holmgren omtalade
åtgärderna beträffande inskrivningsnämnderna.

Enligt 1925 års försvarsbeslut skola inskrivningsnämnderna bestå av en regementsofficer
som ordförande och två civila ledamöter, valda av landsting eller
motsvarande korporation. Nämnden skall biträdas av eu läkare och rullföringsbefälhavaren.
Så står det i 1925 års förordning: »Övriga biträden förordnas
enligt i kommandoväg utfärdade föreskrifter.» Dessa biträden hava sedan år
1922 utgjorts av en underofficer och ett sjukvårdsunderbefäl som biträde åt
läkaren. År 1926 utökades dessa övriga biträden med ytterligare en officer
eller underofficer.

Det är just åt dessa övriga biträden, som försvarsministern ägnat sin sparsamhetstanke,
och han har, som herr Holmgren sade, låtit meddela, att övriga
biträden icke komme att beordras. Detta väckte stor uppmärksamhet. Herr
försvarsministern förklarade på en tidnings förfrågan, att avsikten var att göra
besparingar och att de civila ledamöterna skulle biträda i detaljarbetena. Det
var också hans mening, att de skulle hjälpa läkaren.

Emellertid kom, som herr Holmgren påpekade, herr försvarsministern snart
underfund med, hur galet han ställt till och slog till reträtt, men tyvärr endast
delvis, då han ändrade bestämmelserna såtillvida, att sjukvårdsbiträden skulle
förordnas, men i övrigt skulle inga biträden inkallas. När man bedömer inskrivningsnämndernas
arbetsförhållanden, får man komma ihåg, att det tidigare
även fanns en lagfaren ledamot förordnad av länsstyrelsen. Men 1925
kom han bort, och nämnden har själv fått ansvaret för författningarnas tolkning.

Såsom en sammanfattning av förändringarna beträffande nämnden kan kort
och gott sägas, att nämnden minskats beträffande antalet ledamöter och erhållit
färre biträden, medan dess arbete blivit alltmer invecklat och ansvarsfullt. När
de värnpliktige komma till nämnden, skola de av läkaren förklaras såsom vapenföra
eller icke vapenföra. De vapenföra skola så sorteras upp i en massa
grupper, vissa uttagas till underbefäl och fackmän, vissa till linjetjänst, vissa
till linjeersättare och vissa till ersättningsreserv. De skola fördelas på olika
truppslag. Vidare skall nämnden bedöma deras ansökningar om uppskov och
befrielse o. s. v. Detta blir naturligtvis ett mycket maktpåliggande arbete.
När 1925 års riksdag bestämde antalet civila ledamöter till 2, var det i en känsla
av nödvändigheten att särskilt grundligt beakta de sociala förhållandena vid
uttagning till olika tjänst. Ty det är så, att dessa grupper ha olika lång tjänstgöringstid.
Man måste vid uttagningen anlägga såväl militära som sociala
synpunkter. De civila ledamöter, som kommo till för att särskilt bevaka de
värnpliktigas intressen, hava emellertid nu av försvarsministern degraderats till
skrivbiträden. Jag tror, att man kan diskutera, om det överhuvud taget är
rätt, att försvarsministern, såsom skett, i form av en expeditionsskrivelse ålägger
de civila ledamöterna i nämnden vissa arbeten, som ligga utanför ramen av
deras uppgift.

Nu har inskrivningsförrättningarna pågått en tid, och jag har satt mig i per -

Ang.

■inskrivnings-,
mönstringsoch
färdkostnader
m. m.
(Forts.)

Nr 14. 74

Onsdagen den 29 februari e. m.

. Ang. sonlig förbindelse med nämnderna på ett par håll, och deras mening har varit
samstämmig om att det är galet, som det är. De civila ledamöterna säga, att
och lärdkost- sedan de fått rena expeditionsgöromål i nämnden, kunna de icke fylla den uppraderm.
m. gift, som de anse vara huvudsaken för dem inom nämnden. Jag vill inom pa(Forts.
) rentes nämna, att det finns civila ledamöter, som icke besitta den rent tekniska
skrivfärdighet, som erfordras för skrivgöromålen. Ordföranden, den militäre
ledamoten, har fått en del mera skrivgöromål, som inkräktar på hans åliggande
att vaka över de rent militära synpunkterna.

Genom minskningen av nämndens arbetskrafter blir det en given följd, att
det kommer att taga längre tid för nämnden att behandla varje särskild värnpliktig.
Alltså måste antalet värnpliktiga per dag vid inskrivningsförrättningarna
minskas. Följden blir, att man måste beräkna ett betydligt större
antal förrättningsdagar. Vart tager det då vägen med försvarsministerns sparsamhet?
Man spar en underofficer som skrivbiträde, men man får i stället ett
större antal dagkostnader för nämnden i dess helhet. Det är på detta, som jagsyftar,
då jag säger, att snålheten bedrar visheten.

Skall det åter bliva någon verklig besparing på detta område enligt försvarsministerns
tanke, så att antalet förrättningsdagar skall bliva detsamma som
förut, då måste nämnden ägna åt varje värnpliktig en kortare tid än förut.
Nämnden måste forcera arbetet. Det blir då icke samma tid att bedöma alla
möjliga synpunkter, som man skall taga hänsyn till. Det blir ett hastverk.

Att märka är, att försvarsministerns bestämmelse, att intet skrivbiträde skulle
finnas, kom till, sedan kungörelser utfärdats om inskrivningsförrättningarna.
På ett par håll i Norrland tog man steget, att man, sedan bestämmelsen om indragningen
av skrivbiträdet utkommit, ändrade kungörelserna, som redan voro
tryckta och utfärdade. Den kostnaden bara lärer ha varit betydligt större, än
vad man tjänat in genom indragningen av biträdet.

Skall nämnden forcera sitt arbete, kan det icke bliva den rättvisa, som de
värnpliktiga kräva vid behandlingen i inskrivningsnämnderna. Allt detta är
till skada såväl för försvaret som för de värnpliktige själva. Även i det stycket
ar jag benägen att säga, att snålheten bedrar visheten.

Herr talman! Jag har velat anföra dessa synpunkter i förhoppning, att
den av försvarsministern i år vidtagna åtgärden icke upprepas, och även i förhoppning,
att kammaren icke i dag beslutar i enlighet med reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman!

Statsutskottet uttalade i fjol rörande detta anslag till inskrivningskostnader,
att det icke kände sig övertygat, att all den sparsamhet iakttoges, som vore påkallad.
Jag hörde icke, fastän jag satt i denna kammare vid huvudtitelns behandling,
att den siste ärade talaren hade någon invändning att göra mot det uttalandet
från statsutskottets sida. Jag efterlyste i första kammaren någon anvisning
om vad utskottet menade, att man skulle vidtaga för åtgärder, men jag
fick till min besvikelse intet svar. Jag upplyste nämligen vad som gjorts och
möjligen kunde göras, men någon anvisning på vad som ytterligare borde göras
fick jag icke. Då fanns det intet annat att göra än att försöka de vägar, som
stodo öppna. De hava också begagnats.

Det är mot dessa åtgärder, som herr Holmström i Gävle vänder sig, Herr
Holmström påstår, att det kan diskuteras, huruvida något arbete med expeditionsgöromål
kan åläggas de civila landstingsvalda ledamöterna i inskrivningsnämnden.
Jag har den uppfattningen, att sådant arbete icke blott kan åläggas
dem, utan även att de böra utföra något arbete.

Till försvarsdepartementet hava ingått två förfrågningar i saken, den ena
från en arméfördelningschef och den andra för ett par dagar sedan från länsstyrelsen
i Värmlands län. som skickat en skrivelse från en inskrivningsnämnds

Onsdagen den 29 februari c. in.

7f, Nr 14.

ledamot, vilken klagade iiver, att ordföranden i inskrivningsnämnden förklarat
sig komma att ålägga honom vissa skrivgöromål. Denne ledamot ifrågasatte,
om det lagligen kunde åläggas honom att utföra sådant arbete. Rimligt vore
det ej, ansåg han. Till svar på dessa förfrågningar från arméfördelningschefen
och länsstyrelsen har avlåtits en skrivelse, varur jag skall bo att få läsa
upp några få rader: »Enligt värnpliktslagens § 19 åligger det inskrivningsnämnden
att utföra det arbete, som erfordras för de värnpliktigas inskrivning
och som i nämnda paragraf närmare angives. I inskrivningsförordningens § 28
bestämmes, att vissa handlingar skola föras av i nämnda paragraf angivna
personer. Det får anses ligga i sakens natur, att det tillkommer inskrivningsnämndens
ordförande att ordna det nämnden enligt gällande bestämmelser åliggande
arbetet i övrigt på siitt denne finner lämpligt.»

Det beskedet hava de fått, och det beskedet kommer att givas, om ytterligare
förfrågningar skulle ingå. Det är nämligen enligt lagen som det åligger nämnden
att utföra detta arbete. En del civila ledamöter av inskrivningsnämnder
hava långt innan jag blev försvarsminister sagt mig, att det är galet att skicka
med biträden för att utföra ett så enkelt arbete, som de civila ledamöterna mycket
väl kunna göra. Dessa civila ledamöter hava åtminstone i de fall, då så
ifrågasatts, också utfört sådant arbete, sedan det första biträdet drogs in. Att
det i vissa fall icke går för sig, beror möjligen på, att en del landstingsval^
ledamöter äro mycket ålderstigna personer. Det finnes, efter vad jag tagit
reda på, åtskilliga, som i dessa dagar skjutsas omkring i orterna, som äro över
sjuttio år gamla och besitta ringa förmåga i skrivkonsten. Det tjänar knpppast
någonting till för staten att betala dryga kostnader för att skicka omkring
sådana ledamöter i inskrivningsnämnderna, vilka kanske icke ens känna till
värnpliktslagen och ej kunna utföra något arbete. Jag anser, att en ändring
på den punkten bör ske.

Beträffande sjukvårdsbiträdet förhåller det sig icke så, som herr Holmström
i Gävle påstod, att detta biträde under inga förhållanden kunde undvaras. Det
finnes till och med militära personer i officersställning, som i dessa dagar förklarat,
att sjukvårdsbiträdet kan undvaras. Den frågan, huruvida sjukvårdsbiträdet
för framtiden skall följa med eller ej, är icke avgjord ännu.

Då herr Holmström i Gävle gör det uttalandet, att vad som nu inträffat i
fråga om biträdena vid inskrivningsnämnderna icke skall upprepas, nödgas jag
säga. att så länge jag sitter på denna post. vill jag icke lova något i detta avseende.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Då försvarsministern säger, att

han i första kammaren i fjol anhållit om anvisning, huru sparsamheten skall
bedrivas på detta område, men icke erhöll några anvisningar därvidlag, så tycker
jag, att han hade kunnat taga den omnämnda skrivelsen ganska lugnt. I
varje fall har det, som jag säger, visat sig, att de åtgärder, som han i år vidtagit,
varit mycket olämpliga.

Jag sade vidare, att det kunde diskuteras, huruvida det var rätt eller icke att.
i den form det skett, anbefalla de civila ledamöterna visst arbete utanför ramen
av deras egentliga uppgift. Beträffande detta säger försvarsministern, att förfrågningar
ingått från en arméfördelningschef och en länsstyrelse. Det visar
ju riktigheten av vad jag sade, att det kan diskuteras.

Till slut sade försvarsministern, att sjukvårdsbiträdet kan undvaras. DS
frågar jag: Varför ändrade försvarsministern sin åtgärd i det stycket? Först
meddelade han, att något sjukvårdsbiträde icke finge kommenderas? Sedan
ändrade han detta och meddelade att ett sjukvårdsbiträde skulle få kommenderas.
Nu säger försvarsministern i dag, att sjukvårdsbiträdet kan undvaras.
Varför ändrade han då sitt första beslut?

Ang.

inskrivnings
mönstringsoch
färdkostnader
m. in.
(Forts.)

Nr 14. 76

Onsdagen den 29 februari e. m.

, Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman! Om
■ mönstrings- ’ ,herr Holmström är ledsen över att beslutet ändrats, skall jag be att få uppoch
färdkost- lysa, att min erfarenhet rörande möjligheterna att undvara sjukvårdsbiträdet
noder m. m. inhämtats, sedan årets inskrivningsnämnder börjat sitt arbete. En undersök(Forts.
) ning har gjorts under pågående inskrivning rörande möjligheterna att undvara
sjukvårdsbiträdet, och denna undersökning har givit till resultat, att detta biträde
kan i vissa fall undvaras.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen först
framställd proposition på bifall till utskottets hemställan fattade kammaren
beslut i enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering, dels ock på godkännande av den motivering,
som innefattades i den vid punkten fogade reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

dei frivilliga Vunkten 15’ angående anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

skyitemsendeis I enlighet med vad Kungl. Maj :t under punkten 22 av förevarande huvudtioefrämjande.
te} föreslagit riksdagen, hemställde utskottet, att riksdagen måtte

a) till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1928—1929
anvisa ett extra reservationsanslag av 440,000 kronor; och

b) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda
personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga reservationer
under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under ar 1928 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma år
vore eller kunde varda bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade samma ledamöter av utskottet,
vilka, på sätt ovan omförmälts, vid punkten 12 reserverat sig, förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag om anvisande av anslag för
det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1928—1929; och

b) medgiva — — —--tjänst.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Här hava vi den gamla, evigt
unga tvistefrågan rörande skytterörelsen. Liksom fallet varit här i kammaren
under de senare åren, skall jag inskränka mig till att yrka bifall till den reservation
vid förevarande punkt, som återfinnes på sidorna 75 och 76 i utskottets
utlåtande.

. Herr Holmgren: Herr talman! Jag skall icke heller upptaga kammarens
tid nämnvärt längre än den föregående ärade talaren. Jag vill blott fästa uppmärksamheten
på, att den årligen återkommande socialdemokratiska reserva -

Onsdagon den 29 februari e. in.

77 Nr 14.

tionen mot anslag till det frivilliga skytteväsendet vittnar om en — jag höll på
att säga — sund konservatism, som från min synvinkel skulle te sig mycket
mera tilltalande, ifall den toge sig uttryck vid behandlingen av andra frågor.

Nu hava på sista tiden även inom det socialdemokratiska partiet höjts röster
för ett avvikande från den gamla ståndpunkten i fråga om det frivilliga skytteväsendet.
Ännu är dock motståndet mot denna verkligt folkliga rörelse så
pass starkt inom det socialdemokratiska partiet, att man icke för närvarande
kan räkna med röster därifrån. Men i förhoppning, att denna fråga snart blir
avförd från det socialdemokratiska partiprogrammet, skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Efter min mening är detta icke
någon folklig rörelse. Om man ser på, vilka som äro medlemmar i skytteföreningarna,
så är det småborgarelementen. Dessa småborgarelement äro dock de
mest efterblivna och okunniga och på samma gång mest bornerade i landet.
Det är nästan systematiskt som man möter detta, var man möter medlemmar
av dessa skytteföreningar.

Jag skall icke lägga mig i vad småborgarna vilja roa sig med. De må gärna
skjuta. Men jag vill protestera mot att man lägger ned mer än en halv miljon
kronor år efter år för en särskild liten samhällsklicks nöjen. Vi böra se på
vad denna .summa innebär och fråga oss: Vad kunna vi få för den? Jo, för den
skulle vi kunna kommendera ut hela vår skolungdom att lära sig dika om
sommaren. Om jag tar mossodlingen, skulle denna summa, om jag frånser
grusning, räcka till att odla upp tusen hektar mosse för varje år. Det är ungefär
så mycket, som man behöver till hundra bondgårdar på tjugu tunnland
vardera.

Jag frågar, om det är en förnuftig användning av medlen att i så svåra tider
som dessa, då vi jämra oss över skatter och över att det är så ont om medel,
använda dem till detta ändamål. Låt i stället skolungdomen om 14—15 år
komma ut och få undervisning i dikning. Detta vore bättre, än att sådana
element, som rekrytera skytterörelsen, skola hålla på och roa sig på statens
bekostnad.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! I anledning av vad som yttrades
av den talare, som hade ordet närmast efter mig, min bänkkamrat herr
Holmgren, vill jag fästa uppmärksamheten på att detta är icke en speciellt
socialdemokratisk fråga. Redan i fjol hade jag tillfälle att med stöd av riksdagshandlingar
visa, att denna kammare har med växlande, ofta mycket stora
majoriteter alltifrån 1922 avslagit anslaget. Följaktligen har motviljan mot
skytteanslaget ganska djupa försänkningen också på borgerligt håll, ty annars
hade sådana beslut under en följd av år icke varit möjliga i kammaren, där vi
socialdemokrater ju äro i klar och given minoritet.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Törnkvist i Karlskrona, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
15 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Ang.

det frivilliga
skytteväsendet
befrämjande.
(Korts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Jir 14. 78

Onsdagen den 29 februari e. m.

, Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

del frivilliga

skytteyåsenMs Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringsbeframja
. propositionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämp(rortb.
) ning av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 68 ja och
80 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkterna 17—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 49 och 50.

Lades till handlingarna.

Punkterna 51—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. Vid härpå skedd föredragning av punkten 68, angående anslag för utvidgning
utvidgning av av vissa skjutfält, begärdes ordet av

VtSSOb SKIlUTCUt.

Herr Danielsson, som yttrade: Herr talman! Den förevarande punkten,

som avser ett extra reservationsanslag på 50,000 kronor till utvidgning av vissa
skjutfält, haj av utskottet tillstyrkts enhälligt. Det skulle således icke vara
av behovet påkallat, att någon sade något på denna punkt, men i avdelningen
åtminstone debatterades rätt ingående en del saker, vilket gör, att jag här finner
skäligt att taga till orda, och jag tror, att avdelningens och även utskottets
övriga ledamöter ingenting hava däremot.

Detta extra reservationsanslag har ju avsetts att utgå under en längre tidsperiod.
Det är avsett till att omfatta rätt så kostsamma arbeten, som måste
bedrivas, och utskottet har också funnit dem nödvändiga för artilleriskjutningens
rationella bedrivande och till förhindrande av att risker och olyckshändelser
kunde tänkas uppstå,. Nu har ett betydligt utökat större område avsatts
och redan kartlagts vid Eemmene skjutfält, om vilket jag skall nämna något.
Detta område är synnerligen vittomfattande och berör flera kommuner. Från
dessa^ kommuner hava kommit enhälliga klagomål, eller om man vill uttrycka
det så, protester, oro och bekymmer över den tilltänkta sträckningen av skjutfältet.
Man är givetvis fullt på det klara med därvidlag, att man får ersättning
genom expropriation, men innan detta fastställes, och jag antar, att detta
skjutfälts sträckning ännu icke är så fastställd, att det icke kan i någon mån

Oasdiigon den 20 februari e. in.

79 Nr 14.

ändras, har dock befolkningen där haft tanken på, om det icke går afl ändra på

detta skjutfillt, utan att de militära fordringarna eftersättas, ty man är na'' vi^^kjZfält.

turligtvis på det klara med, att man måste taga hänsyn till dessa. ^ (Forts.)

Det är så, att det icke är nog med att man tager mark från en massa småbruk,
eu del bli av med hälften ungefär, en del med en fjärdedel, eu del med
en tredjedel, plus det mesta av skogen, som står i sin bästa tillväxt, och torvmossar,
från vilka man brukar taga bränsle. Det medför även andra olägenheter,
som jag knappast förstår, huru man skall komma till ratta med genom expropriation.
Så t. ex. har det påpekats, hurusom skolbarn få gå långa omvägar,
något som skulle kunna undvikas, om man flyttade detta fälts sträckning 100
ä 200 meter. Det har från Herrljunga påpekats, hurusom vissa socknar få
förlängd väg till detta stationssamhälle, där det finnes bank, läkare, apotek
in. in., med fyra ä fem kilometer.

Det är således rätt så stora svårigheter, som, efter vad det förefaller, åsamkas
befolkningen därnere; och under sådana förhållanden vågar man framhålla
önskvärdheten av att, innan det definitivt fastslås, var gränsen för detta skjutfält
skall gå, vederbörande tillsammans med de militära sakkunniga och i samråd
med ortsbefolkningen undersöka möjligheterna av att lägga skjutfältet så,
att dessa svårigheter i största möjliga grad undanröjas. Sedan kan man ju
också tala något om expropriationen. Avdelningen ville här icke göra något uttalande,
och det förstår man, att det skulle medfört ganska stora konsekvenser,
om ett speciellt uttalande här gjorts, som skulle för en blivande expropriationsnämnd
påpekat vikten av att taga hänsyn icke endast till jordvärdet vid expropriationen
utan även till de svårigheter, som skulle uppstå för befolkningen genom
vägars avstängande och dylikt.

Jag vill göra detta påpekande här till den kraft och verkan det hava kan, och
det blir också svårigheter för dessa små fattiga skogskommuner. De hava ganska
höga skatter förut. Därigenom att en stor del av skattunderlaget, fastigheterna,
dragés in under statens ägo, Komma dessa kommuner att ga miste om
en hel del bevillningskronor, vilket gör att skatten per bevillningskrona ofrånkomligt
måste höjas. Man har härvidlag från detta håll pekat på någon statens
skattskyldighet, under framhållande av att fallet icke är analogt med statens
expropriationer för dylika ändamal i städerna, därför att da följa ju alltid
officerare och andra tjänstemän med, som bosätta sig där, varigenom ^platsen
tillföres nya skatteobjekt. Det får man väl söka reda ut, om det är någonting
att göra åt detta. Jag tror det vore synnerligen önskvärt, om man vid
expropriationen toge alla dessa faktorer i betraktande, och om man, innan expropriation
tillgripes, gör en undersökning om, huruvida det icke kunde vara
möjligt att jordägarna finge upplåta marken på servitutsrätt eller dylikt, så
att de hade möjlighet att kunna använda sig av den skog, som de kanske själva
planterat, torvtag och dylikt; och visar det sig, att detta icke är möjligt, så
får man ju lov att tillgripa expropriation. Men vid denna expropriation anser
jag, att det bör vara en fullt befogad och rättvis fordran, att hänsyn tages
icke endast till värdet av jorden, som vid vanlig expropriation, utan även till
de svårigheter, som uppstå för dessa småbrukare, när en del av deras egendom
övergår i statens ägo och de således kanske bli urstandsatta att försörja sig på
återstoden. Och framförallt vill jag framhålla önskvärdheten av att,finnan
något definitivt avgörande härvidlag fattas, ortsbefolkningen höres och får sätta
sig in i detta ärendes handläggning. Det torde vara av synnerligen stor betydelse,
kanske det går att få det lika bra, kanske ännu billigare, med^bibehållande
av alla militära krav härvidlag, även om man i möjligaste mån söker
tillgodose ortsbefolkningens önskningar.

Det är, som jag nämnde, ett flertal kommuner, Torssene, Remmene och Landa
som haft möten och skickat fram inlagor här, som kommit till avdelningens

Nr 14. 80

Onsdagen den 29 februari e. m.

Ang. kännedom. Jag skall icke trötta med att söka draga något av innehållet i dessa
vhmshutm fkrivelser- JaS har blott velat påpeka förhållandet, så att det givetvis kan
(Fort*) komma under lämplig aktpågivenhet. när man en gång i framtiden går att mera
'' •'' definitivt fastställa och utforma detta ärende.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 69—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 72 och 73.

Lades till handlingarna.

Punkten 74.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 75—77.

Lades till handlingarna.

Punkterna 78 och 79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Lades till handlingarna.

Punkterna 81—84.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 85—88.

Lades till handlingarna.

Punkterna 89—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. . Punkten 92, angående anslaget till kustartilleriets krigsberedskap och övkustartilleriets
ningar.
krigsberedskap

och övningar. Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj :ts uti punkten 103 av förevarande
huvudtitel gjorda framställning hemställde utskottet, att riksdagen måtte i
riksstaten för budgetåret 1928—1929 upptaga ordinarie reservationsanslaget
till kustartilleriets krigsberedskap och övningar med oförändrat belopp, 500,000
kronor.

Beträffande denna punkt hade de under punkten 12 nämnda reservanterna
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte minska
ordinarie reservationsanslaget till kustartilleriets krigsberedskap och övningar,
nu 500,000 kronor, med 75,000 kronor till 425,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Kostnaden för kustartilleriets
krigsberedskap och övningar skulle enligt 1925 års försvarsbeslut vid fullt ge -

OiihcIji^oii (lön fohriuiri <*. in.

81 Nr 14.

nomförd organisation uppgå till ett beräknat belopp av 350,000 kronor. Soni
synes av fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen, bar ej heller i år försvarsministern
lyckats komma ned till den sålunda 1925 beräknade siffran. Att så
icke kunde ske i fjol kan delvis förklaras därmed, att i 1927—1928 års huvudtitel
fick man räkna med, att en del av den gamla organisationen var kvar och
givetvis behövde en särskild summa utöver de beräknade 350,000 för att kunna
fungera.

Nu har det visserligen sagts — och jag vill icke jäva riktigheten därav — att
siffran vore felräknad 1925, och att man då stannade vid ett belopp, som var
lägre, än vad den beslutade organisationen fullt genomförd skulle komma att
kräva. Fjolårets statsutskott tillät sig därför uttala en önskan om att en omräkning
borde ske, och riksdagen å sin sida strök under detta. De medlemmar
av utskottet, som i år äro reservanter, voro även i fjol reservanter på denna
punkt med samma summa, som i år återkommer i reservationen.

Då nu med den föreliggande huvudtiteln organisationen för kustartilleriet är
fullt genomförd med undantag av vad som rör de värnpliktiga, så vill det förefalla,
som om man, även med ett erkännande av att 1925 års beräknade siffra
måste höjas, bör kunna stanna vid en ökning av denna siffra med ungefär 22 ?»,
såsom reservanterna här föreslå. Vederbörande myndigheter hava gjort en omräkning
av kostnadssiffran, såsom det begärdes i fjol, och man har då efter nödiga
putsningar kommit till ett belopp av 530,700 kronor. Det är ju aktningsvärt,
förståeligt och värt beröm, att försvarsministern har skurit ned den siffran
till 500,000 kronor. Men det skulle varit vida tacknämligare, om det varit
möjligt för försvarsministern att skära ned den ytterligare. Ty den ökning av
den ursprungliga beräkningen från 350,000 till 425,000 kronor, som vi medge
förefaller vara, såvitt jag förstår, en rimlig station att stanna vid, tills vi fått
en — jag vill understryka det — mera tillförlitlig beräkning än den, som presterats
i statsverkspropositionen. Även om man icke för ögonblicket kan förebringa
några bärande skäl för att den nu beräknade siffran för kustartilleriet
icke är hållbar, så har man dock, med kännedom om att de militära myndigheterna
hellre lägga till litet än hålla sig vid den siffra, som kan anses vara oundgängligen
nödvändig, rätt att anse, att man utan risk hade kunnat skära ned
litet mera än de 30,700 kronor, som försvarsministern här prutat. Ty det är
dock, förefaller det mig, en ganska stor skillnad mellan 350,000 och 500,000
kronor, och det behövs kanhända en övergranskning, innan vi gå in för att fastställa
denna som den slutliga siffran för dessa kostnader. Jag vet icke, om en
sådan övergrauskning är gjord eller icke. Såvitt jag kan finna, framgår det
icke av handlingarna, att någon annan övergranskning skett än den generella
avprutningen på de 30,700 kronorna. Det förefaller mig, säger jag, som om
skillnaden mellan år 1925 beräknade och nu föreslagna kostnader vore alltför
stor, för att man skall kunna från riksdagens sida godtaga denna summa såsom
ofrånkomlig.

Jag anser, herr talman, att då vi i fjol kunde ställa detta yrkande, och då
herr statsrådet i fjol kunde stanna vid 500,000 kronor och likväl hava kvar en
del av den gamla organisationen, så borde vårt yrkande i år om ett anslag på
425,000 kronor kunna accepteras av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
Och jag vill säga, att en ökning av den tidigare beräknade kostnaden
med dessa 22 % bör kunna vara tillräcklig för tillfället, tills man får klarare
belägg för att detta belopp måste överskridas, om man vill, att den försvarsorganisation
för detta vapen, som beslöts år 1925, skall vara tryggad.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Som den föregående ärade talaren mycket
riktigt anmärkte, begärde riksdagen själv i fjol en omräkning av detta anslag.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr lb. 6

A ng.

kustartilleriets
krigsherr ds kap
och övningar.
(Förta.

Sr 14. 82

Onsdagon den 29 februari e. m.

Ang.

kustartilleriets
krigsberedskap
och övningar.
(Forts.)

En sådan omräkning har ägt rum, myndigheterna hava inkommit med sina
kostnadsberäkningar, och de befinnas uppgå till 530,700 kronor. Nu har herr
statsrådet jämkat summan nedåt och prutat av 30,700 kronor samt sålunda kommit
ned till 500,000 kronor. Då det nu är så, som herr Törnkvist säger, att
skillnaden mellan de 350,000 kronorna, som begärdes 1925, och de 500,000 kronorna,
som nu framkommit, är alltför stor, beror detta ju därpå, att kostnadsberäkningen
var alltför dåligt uppgjord 1925 och icke därpå att det icke finns
behov att tillfredsställa med de 500,000 kronorna.

Jag tror, att riksdagen i allmänhet icke har brukat vara alltför njugg, när
det gällt anslag till övningar, även om riksdagen i fråga om materiellanslag
och även andra militära anslag icke visat särskilt stor offervilja. Och jag håller
före, att riksdagen icke nu bör sänka detta anslag, som helt säkert av herr
statsrådet blivit sänkt så pass obetydligt, just därför att det rör sig om övningar
och icke om någonting annat.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman!

Såsom framgår av huvudtiteln, uttalade jag redan i fjol i statsverkspropositionen,
att vid granskning av beräkningen av medelsbehovet under detta anslag
jag kommit till den uppfattningen, att det belopp av 350,000 kronor, som beräknats
i försvarspropositionen, visat sig icke vara tillfyllest. Det var ett av de få
anslag, om vilket något sådant uttalande gjordes, kanske t. o. m. det enda. Vid
den av riksdagen begärda omräkningen har framgått just det resultat, som här
berörts både av herr Törnkvist i Karlskrona och av herr Holmgren. Denna
fråga har jag för min del ganska noga., såvitt jag förstått, undersökt, bland annat
genom att vara med vid vissa övningar, som kustartilleriet anordnat. Och
jag vågar försäkra, att jag fått det bestämda intrycket, att man icke kan komma
under det nu begärda beloppet, om övningarna skola kunna bedrivas i den
omfattning, som måste anses erforderlig.

o Jag kan sålunda för min del icke anse, att det är lämpligt, att man nu prutar
på detta belopp.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Törnkvist i Karlskrona begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 92 :o)
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 78 ja och
72 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 29 februari e. in.

Punkterna 93 och 94.
Lades till handlingarna.

83 Nr 14.

Punkten 95, angående anslag för flottans ersättningsbyggnad. Ang. flottans

ersättnings I

överensstämmelse med Kungl. Maj:ts uti punkten 105 av förevarande hu- byggnad.
vudtitel gjorda framställning hemställde utskottet, att riksdagen måtte för
flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 9,198,000 kronor.

Beträffande denna punkt hade förenämnda, under punkten 12 angivna reservanter
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa-, att riksdagen måtte för
flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reserservationsanslag
av 7,415,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till den å sidan 76 i utskottsutlåtandet vid denna punkt upptagna reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Då riksdagen så sent som i fjol antog

program för ersättningsbyggnad åt flottan, kan man väl icke gärna nu fatta
annat beslut. Med hänsyn till röstsiffrorna i voteringen nyss vågar jag också
tro, att kammaren skall antaga utskottets hemställan, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen framställt
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkten 96, angående anslaget till befästningar, kustartilleriets kaserner
m. m.

I enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslagit uti punkten 106 av förevarande
huvudtitel hemställde utskottet, att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret
1928—1929 upptaga ordinarie reservationsanslaget till befästningar, kustartilleriets
kaserner m. m. med oförändrat belopp, 350,000 kronor.

Ang.

befästningar,
kustartilleriets
kaserner m. m.

Jämväl vid denna punkt hade förenämnda reservanter anmält reservation och
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte minska ordinarie
reservationsanslaget till befästningar, kustartilleriets kaserner m. m.,
nu 350,000 kronor, med 30,000 kronor till 320,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag skall be att få yrka

bifall till den reservation, som vid denna punkt återfinnes på sidan 77 i utskottsutlåtandet.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 14. 84

Onsdagen den 29 februari e. m.

Ang.

kustartilleriets
materiel m. m.

Punkten 97, angående anslaget till kustartilleriets materiel m. m.

I överensstämmelse med Kungl. Maj:ts uti punkten 107 av förevarande huvudtitel
gjorda framställning hemställde utskottet, att riksdagen måtte öka
ordinarie reservationsanslaget till kustartilleriets materiel m. m., nu 530,000
kronor, med 50,000 kronor till 580,000 kronor.

I fråga om denna punkt hade förenämnda reservanter förklarat sig anse, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte minska ordinarie reservationsanslaget
till kustartilleriets materiel m. m., nu 530,000 kronor, med 55.000 kronor
till 475,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag her att få yrka bifall

till den reservation i anslutning till denna punkt, som återfinnes på sidan 77 i
utskottsutlåtandet.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag her att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 98—104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105.

Lades till handlingarna.

Punkten 106.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 107 och 108.

Lades till handlingarna.

Punkterna 109—116.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. Punkten 117, angående anslag till åtgärder för industriens krigsorganisation.

åtgärder för

industriens Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj :ts uti punkten 131 av förevarande
krigs- huvudtitel gjorda framställning hemställde utskottet, att riksdagen måtte till
organisa lön. åtgärder för industriens krigsorganisation för budgetåret 1928—1929 anvisa
ett extra reservationsanslag av 25,000 kronor.

Vidkommande denna punkt hade förenämnda reservanter förklarat sig anse,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte till åtgärder för industriens
krigsorganisation för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 10,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Under ett par års tid har

riksdagen till åtgärder för industrins krigsorganisation anvisat årligen ett be -

Onsdagen den 29 februari c. in.

85 Nr 14.

lopp av 10,000 kronor. Nu har herr försvarsministern i innevarande års huvudtitel
föreslagit denna summa höjd till 25,000 kronor. Departementschefen anser,
att ökningen är behövlig, under det reservanterna för sin del finna, att så
icke är händelsen.

Då voteringen förut i kammaren visat att diskussion är överflödig, vill jag inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen, som går ut på att riksdagen
bibehåller anslagssumman för förevarande ändamål vid ett belopp av 10,000
kronor.

Herr Holmgren: Herr talman! Marinförvaltningen har beräknat det er forderliga

beloppet under denna punkt till 71,000 kronor, och statsrådet har
prutat ned summan till 25,000 kronor. Jag tycker, att man kan icke rimligen
begära mer sparsamhet beträffande detta anslag, och yrkar därför bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Sedan herr talmannen givit propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 118—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121.

Lades till handlingarna.

Punkten 122, angående uppsättande av första flygkåren.

Uti två inom riksdagen väckta, likalydande motioner nr 82 inom första kammaren
av herr Lithander och nr 152 inom andra kammaren av herr Anderson
i Linköping m. fl. hade föreslagits, att riksdagen ville besluta, att uppsättandet
av 1. flygkåren skulle taga sin början under budgetåret 1928—1929 och
att härför erforderlig ökning i anslag och stater skulle vidtagas.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Fjellman: Herr talman, mina damer och herrar! Då föregående år

frågan om uppsättning av första flygkåren var före, uttalade jag mina betänkligheter
mot att man uppsköt organiserandet av densamma. Den kommitté, som
tillsattes för att utröna, var flygkåren skulle förläggas, ansåg jag för min del
tämligen onödig, därför att man redan utrett den frågan så pass grundligt och
därför att jag fruktade, att det skulle dyka upp nj?a aspiranter på flygkåren,
så att frågan ytterligare skulle förhalas. För min egen del vill jag säga, att
jag icke anser det spörsmålet vara så viktigt, på vilken av dessa platser som
flygkåren skall förläggas, men att det viktiga är, att flygkåren kommer till
stånd, något som jag också underströk föregående år. Det är för övrigt ganska
egendomligt med 1925 års försvarsbeslut. Bara man önskar att göra den allra
minsta påbyggnad på detsamma, svaras det alltid, att man bör icke rubba på beslutet.
Men om man däremot önskat, att beslutet i ett visst hänseende skall gå
i verkställighet, vill man icke alltid vara med därpå, utan då förfaller den anmärkningen.

Den första flygkåren torde vara det primära i hela vårt försvar. Första flygkåren
är nämligen den första krigsberedskap vi ha. Den skall vara sammansatt
så, att den alltid skall kunna rsmka ut. Den skall bestå av fullt utbildat folk,

Ang.

åtgärder för
industriens
krigsorganisation.

(Forte.)

Ang.

uppsättande j
av första
flyg kåren. ]

Nr 14.

Onsdagen den 29 februari e. m.

Ang.

uppsättande.
av första
flygkåren.
(Forts.)

och dess materiel måste både till kvantiteten och kvaliteten vara det mesta och
det bästa som finnes. Redan när fara hotar, innan kanske krigsförklaringen
kommit, kan det hända, att flygkåren får giva sig ut för att möta en annalkande
flygflotta. Den har en mycket delikat uppgift i början. Den skall nämligen
skydda mobiliseringen, som är en synnerligen ömtålig sak. Sedermera
har d.en till sin uppgift den s. k. strategiska spaningen. Denna spaning är en
uppgift, som den övertagit från det självständiga kavalleriet, vilken truppformation
numera endast är ett minne. Dessutom skall den kunna göra angrepp
på vissa viktiga förbindelseleder och järnvägsstationer, hamnar och depåer
m. m. Sedermera, när kriget har kommit i full gång, får den en till avståndet
mera begränsad uppgift, nämligen att söka angripa de fientliga landstigningsflottorna
och i rätt tid och på rätt plats förhindra en landstigning.

Dessutom har högkvarterets flygstridskrafter till uppgift att bringa den övervikt
i luften, som är erforderlig för att både land- och sjöoperationerna må kunna
bringas till lyckligt^ utförande. Dessa uppgifter måste ofta lösas utan direkt
samband med pågående land- och sjöoperationer. Högsta krigsledningen
måste därför ha till sin disposition flygstridskrafter, som den omedelbart kan
förfoga över, och dessa krafter måste tagas från den första flygkåren. De
kunna nämligen icke tagas från de andra flygkårerna, som tilldelas armén och
flottan i och för deras spaningsuppgifter. I. flygkåren får vidare företaga
anfall pa områden, som ligga långt utom de operationsområden, där land- och
sjöstndskrafterna för tillfället uppträda. Det hör just till det nya vapnets
styrka, att det skall hastigt kunna anfalla på platser, som ligga avlägset från
de operationsområden, där själva armén och flottan operera.

För åstadkommandet av nämnda högsta kraftutveckling kräves ett enhetligt
insättande av starkast möjliga krafter på rätt plats och i rätt ögonblick. Detta
är_ endast möjligt, ifall flygstridskrafterna permanent ligga uti den högsta
krigsledningens hand.

Första flygkaren är framför allt ett uttryck för det självständiga flygvapen,
som skapats, genom 1925 års härordning. Det är första flygkåren, som
skall göra det möjligt att utnyttja flygvapnet i överensstämmelse med moderna
principer. 1 lygvapnet, som det nu är organiserat, utan att första flygkåren är
uppsatt, är endast detsamma som flygväsendet var före 1925, d. v. s. blott några
ilygspanareavdelningar, som tilldelats armén och flottan. Jag får därför ytterlgare
understryka vad jag sade föregående år, att jag anser det vådligt att
angre uppskjuta första flygkårens uppsättning. Förläggningsplatsen är icke
en gang riktigt bestämd.

Jag kan tillägga, att när det självständiga kavalleriet indrogs, var det många,
även sådana som kanske icke betraktade detta vapenslag som det allra modernaste,
som ansago, att det hade en stor uppgift att fylla, nämligen den strategiska
spaningen. Nu är detta viktiga organ fullständigt borta. Man lugnade
dem, som hade oro för denna omständighet, med att man skulle få den första
flygkåren i stället. Men trots att det självständiga kavalleriet avlägsnats, är
vad som skall ersätta detsamma, första flygkåren, icke uppsatt. Detta anser
jag fullständigt galet.

. Flygvapnet far heller ingen stadga och inre konsolidering, förrän dess organisation
blivit klart fastställd. Först då kunna alla parter lojalt samarbeta till
organisationens genomförande, och först då kan organisationen sammanfogas
till ett verkligt och enhetligt helt.

Herr talman! Jag ber att i anslutning till vad jag här sagt få yrka bifall
till den motion, som är väckt av herr Ivar Anderson.

Herr Holmgren: Herr talman! Vid 1925 års riksdag bröto sig meningarna
ganska starkt i fråga om flygvapnets organisation. Jag hörde till dem, som

Onsdagen den 29 februari o. in.

Nr I t.

ansågo, att första flygkåren överhuvud icke borde uppsättas alls. Jag vill icke
uu i afton draga upp någon diskussion i den frågan, men jag vill säga, att förutom
de synpunkter, som då anfördes, föreligger det ett starkt skäl, vilket talar
för den uppfattning, som herr statsrådet kommit till, nämligen att det för närvarande
icke finns någon flygmatericl för denna flygkår. Det är icke rimligt
att sätta upp en flygkår, som icke har något att flyga med. Anskaffningen av
flygmateriel och uppsättning av kåren måste gå hand i hand med varandra, och
det finns sålunda för närvarande ingen anledning att sätta upp kåren, förrän
de erforderliga maskinerna äro anskaffade.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan på denna punkt.

Herr Fjellman: Då jag av herr talmannen fått meddelande, att formellt

hinder möter för att framställa yrkande om bifall till herr Andersons motion,
ber jag att få återtaga detta yrkande.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman! Jag
tror att herr Fjellman tager miste, då han säger, att riksdagen år 1927 beslöt
uppskov med första flygkårens uppsättande. Riksdagen fattade icke ett sådant
beslut. Om man söker i 1926 års proposition, finner man av en framställning
av flygstyrelsen, att avsikten nog var, att denna flygkar skulle uppsättas under
budgetåret 1928—29. Vad som förekom i fjol var, att riksdagen icke då
ville godkänna den proposition rörande första och andra flygkårens förläggning,
som då framlades. Riksdagen begärde i denna fråga ytterligare utredning. En
sådan kom ju också till stånd, och den avlämnades i departementet den 14 december
1927.

Nu ser det ut, av motionärernas uttalanden i motionen att döma, som om de
väntat, att proposition därmed skulle vara färdig att avlåtas till riksdagen. Men
myndigheterna måste först höras, och det sista yttrandet inkom icke förrän
den 21 januari i år. Frågan var emellertid icke därmed klar. Det skulle nämligen
varit mycket oklokt att lägga fram en proposition i denna förläggningsfråga,
innan preliminär uppgörelse träffats med de städer, som beröras av dessa
frågor. Omkring den 18 januari i år — om jag icke tager miste —- anmodade
jag kasernkommittén att utan dröjsmål avresa till Karlskrona för att upptaga
förhandlingar därstädes, och detta skedde. Förhandlingarna ha givit till resultat
ett preliminärt avtal, som sedan behandlats i Karlskrona stadsfullmäktige,
där frågan — om jag icke är illa underrättad — avgjordes i slutet av förra veckan.
Avtalet lär då ha godkänts, men åtminstone i går eftermiddag hade icke
till departementet inkommit meddelande om något beslut i saken.

Jag kan för min del icke finna, att från min sida föreligger, hittills åtminstone,
något förhalande av föreliggande fråga.

Herr Anderson i Linköping: Herr talman! Det förhaller sig sa, som herr
statsrådet påpekat, att motionen är framlagd under den förutsättningen, att till
årets riksdag skulle komma ett förslag om platsen för första flygkårens förläggning.
Nu är det tydligt, att ett sådant förslag icke kan väntas, och under
sådana förhållanden finner jag icke anledning att nu ingå på själva sakfrågan.
Jag skall nöja mig med att uttala den förhoppningen och till herr statsrådet
rikta den vädjan, att under ärendets fortsatta behandling frågan om första flygkåren
icke måtte få bli en sprängkil i det självständiga flygvapnet. Jag spårade
bakom herr Holmgrens anförande en liten antydan om att det finns krafter
i rörelse, som vilja spränga den organisation, som tillkom 1925, och dela upp
flygvapnet på armén och marinen. Jag hoppas, att den fortsatta behandlingen

A ng.

vppsättande
av första
flygkåren.
(Forts.)

Nr I t.

Onsdagen den 29 februari e. m.

Ang.

uppsättande
av första
flygkåren.
(Forts.)

av denna fråga icke blir anledning till en sådan sprängning, som jag befarar
skulle för hela försvaret bil mera till skada än till gagn.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 124—134.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 135 och 136.

Lades till handlingarna.

Punkterna 137—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 140 och 141.

Lades till handlingarna.

Punkten 142.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 143—145.

Lades till handlingarna.

Punkterna 146—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152.

Lades till handlingarna.

Punkten 153.

Utskottets hemställan bifölls.

'' Punkterna 154 och 155.

Lades till handlingarna.

Punkterna 156 och 157.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Herr Weibull avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 77, med förslag till lag angående handel med utsädesvaror.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 436, bordlädes.

Onsdagen den 29 februari e. in.

Nr 14.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 4, angående beviljande för innevarande
års riksdag av viss ersättning för mistade avlöningsförmåner till sekreteraren
i konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre
furiren A. F. Fredriksson och förre korpralen A. E. Andersson från viss ersättningsskyldighet
;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till generalmajoren
A. F. Hultkrantz för av honom i egenskap av beställningsliavarc
å reservstat erlagda pensionsavgifter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa förbättringsoch
moderniseringsarbeten å äldre undervattensbåtar; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte av mark
mellan kronan och vissa enskilda personer i Boden; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa ändringar i
den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor
fogade tulltaxa i vad angår vissa driv- och transportremmar m. fl. varuslag; nr

8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om
ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; nr

9, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning och förslag
rörande viss omläggning av maltdrycksbeskattningen; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union avslutat avtal,
med tillhörande slutprotokoll, angående ryska handelsdelegationens i
Stockholm rättigheter och skyldigheter.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Paulsen	under	5	dagar tf. o. m.	den	2	mars,
	Sundström		den 3 mars,
»	Oberg		10 dagar fr. o. m.	den	1	mars,
	Persson i Fritorp	»	5	» »	»	o O	»
7>	Magnusson i Tumhult	»	8	» »	»	1
	Johanson i Huskvarna	»	5	» »	»	1
	Grapenson	t	6	» >/	2»	1
»	Röing		8	» y>	»	2
	Aronson		10	» »	2>	3	»
"»	Heiding		5	» »	»	1	»
»	Andersson i Falkenberg		5		>	1
Tf	Gustafson i Kasenberg		2	» »	»	2	»

Nr 14. 90

Fredagen den 2/ mars.

herr Magnusson i Skövde
> Olsson i Ram sta
* Andersson i Grimbo

under 3 dagar fr. o. m. den

» 7 »

» 2 » » »

1 mars,

3 » och

2 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.49 e. in.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 2 mars.

Kl. 3.30 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 24 och den 25 nästlidna februari.

§2.

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 137, angående
reglering av vissa domsagor under Svea och Göta hovrätter.

Denna proposition bordlädes.

§3.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande Kungl. Maj:ts
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 106, angående anslag till ersättning till häradsskrivarna för pensionsförteckningar;
och

nr 122, angående anslag till medicinalstyrelsen in. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 117, angående pensioner och understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer;

till statsutskottet propositionen, nr 118, angående vissa ändringar i statsbaneförvaltningens
organisation m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 119, angående vissa ändringar i lagen
den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk; till

bevillningsutskottet propositionen, nr 120, angående vissa inrikes postavgifter; till

bankoutskottet propositionen, nr 121, angående avsättande av en reservfond
för postgirorörelsen;

till statsutskottet propositionerna:

nr 126, angående inköp av mark och uppförande därå för postverkets räkning
av tillbyggnad till telegrafhuset i Borås, och

Fredagen den 2 mar».

!) 1 Xr 11.

nr 127, angående beräknande av den period, varunder semester må tilldelas
befattningshavare i statens tjänst;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 133, angående statsbidrag till lantmäteriförrättningar;

nr 134, angående försäljning av ett till Flyinge kungsgård i Malmöhus län
hörande jordområde;

nr 135, angående dispositionen av vid utmarksdelningen å Oland för allmänt
behov avsatta områden; och

nr 136, angående anordnande av en fast försöksgård för jordbruket; samt

till statsutskottet propositionen, nr 114, angående tillfällig löneförbättring
och tillfälligt lönetillägg åt vissa befattningshavare vid bergsskolorna i Filipstad
och Falun.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 116, angående statsbidrag
till kommunala flickskolor m. m. yttrade: nr 116.

Herr Engberg: Herr talman! Såsom redan är omnämnt, bär denna propo sition

nr 116. Jag vet inte, om man skall betrakta det som en ödets ironi, att
det råkar vara precis samma nummer som bars av den stora skolproposition som
kamrarna mottogo vid fjolårets riksdag. Jag far säga, herr talman, att det är
i detta sammanträffande av siffrorna, denna överensstämmelse i numreringen
mellan de båda propositionerna någonting som ter sig dubbelt sällsamt, när
man ser det i ljuset av den tendens beträffande det faktiska innehållet, som ligger
under den nu avlämnade propositionen, i jämförelse med tendensen i den
proposition vi fingo mottaga i fjol och i det beslut, som riksdagen da fattade.

Jag har den uppfattningen, att när en regering sådan som den nuvarande genom
sina ledande män uti ett annat sammanhang — jag tänker på det beslut som
fattades här i kammaren den 1 juni år 1926 •—- med sällspord styrka har faätt
in för den uppfattningen, att när riksdagen har givit bestämda direktiv så bör
också en sådan regering i allmänhet lata sig angeläget vara att sörja för att den
handlar och vandlar i överensstämmelse med den av riksdagen uttalade viljan.

I detta fall stå vi inför det sällsamma förhållandet, att den proposition nr
116, som vi i år mottagit, innebär till hela uppläggningen och till hela sin motivering
ett klart och bestämt frånträdande av de grundsatser, för vilka riksdagen
gjort sig till målsman i sitt beslut och i sin skrivelse år 1927, de grundsatser,
som de sakkunniga, vilka sedermera tillsattes, ytterligare ha byggt på.

Jag erinrar därom, att man här ifrån utskottsledamöternas sida, vilka voro med
om att bilda majoriteten i utskottet — även jag tillhörde dem -— måste med så
mycket större förvåning taga del av detta, som vi maste säga, att här ha vi
svikits, för att använda ett milt ord. Varför vi icke den gången lade in i utskottets
beslut direkt förslag till avgörande av riksdagens kamrar beträffande
frågan om dessa kommunala flickskolor, berodde helt enkelt därpå, att hans
excellens den nuvarande statsministern genom utskottets ordförande bragte till
oss budskapet, att man önskade, att vi i stället valde skrivelse vägen i stället för
det direkta beslutets väg, ty resultatet, som vi åsyftade, garanterades ändå
skola bli detsamma. Det var i förtröstan på denna utfästelse från regeringens
sida, kan man säga, som vi gingo skrivelselinjen. Och när vi nu få mottaga
propositionen 116, så upptäcka vi att saken arrangerats på helt annat sätt, på
ett rakt motsatt sätt, än vad utskottsmajoriteten den gången trädde i bräschen

för. -iii

Jag skall med några ord be att få ange, vari denna min anklagelse rent sakligt
består. Slår jag upp propositionen, så finner jag på sidan 4 en hänvisning
till Kungl. Maj :ts förslag ifrån i fjol, och där återges mycket riktigt vad

Nr 14. 92

Fredagen den 2i mars.

V£lwHtionen %0m dnen gångei? sades i propositionen, nämligen: »Ifrågavarande skolor» —
nr 116. dessa kommunala flickskolor — »borde alltså bygga på genomgången sexårig

;o:’- folkskola, och kommunen skulle ansvara» o. s. v. »Den skall bygga på genom gången

sexårig folkskola.» Går jag vidare till riksdagsbeslutet, så hittar jag
det också refererat i den kung], propositionen på sid. 6 och fortsättning sid. 7
där det heter: »Mot en tillämpning i huvudsak av de allmänna grundlinjer för
den kommunala flickskolans organisation m. m., som angivits såväl av departementschefen
som av motionären» — det var den socialdemokratiska partimotionen
som åsyftades — »hade riksdagen intet att erinra». Och så heter det vidare:
»I enlighet härmed beslöt riksdagen anhålla, bland annat, det Kungl.
Ma,] :t täcktes till 1928 års riksdag, med beaktande av de synpunkter riksdagen
anfört och efter verkställd utredning, framlägga förslag om inrättande av kommunala
flickskolor». Jag stryker under »med beaktande av de synpunkter riksdagen
anfört». Riksdagen hade i sin skrivelse krävt, att uppbyggandet skulle
ske genom anknytning till den sexåriga bottenskolan. Jag beklagar, att herr
Bengtsson i Norup icke är närvarande i kammaren i dag, jag beklagar det däriör
att det skulle ha varit sa nyttigt att höra honom än en gång upprepa och
inskärpa för sina partivänner i regeringen det folkfrisinnade partiets uppfattning
i denna fråga från fjolårets riksdag.

Vad gör nu Kungl. Maj:t? Jo, här tillsättes eu utredning; utredningsmännen
framlämna ett förslag på höstsidan, och dessa utredningsmän de skriva
bland annat i sitt utlåtande — herr statsrådet har återgivit det på sidan 15 i sin
proposition —: »Då nu departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet
uttalat sig för en organisation byggd på sexårig grundskola och sagda
motioner jämväl förorda en dylik organisation, hava de sakkunniga ansett sig
icke kunna annat än utgå ifrån att riksdagen i denna fråga, som väl måste
anses höra till det huvudsakliga, avsett, att den kommunala flickskolan skall
bygga på sexårig folkskola.» Ja, i själva verket är detta uttalande av de sakkunniga
ingenting annat än ett inregistrerande av ett faktum, det faktum som
riksdagens fattade beslut innebär. Hur ställer sig då herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet till frågan? Vi gå till sidan 19 i propositionen,
där han kommer med sitt eget yttrande. Där hänvisar han då till vad han
sagt i propositionen från 1927, alltså till den ståndpunkt riksdagens majoritet
hade gjort till sin och som blivit framburen till Kungl. Maj:t i riksdagens
skrivelse. Han säger: »Jag gjorde detta uttalande givetvis under förutsättning,
att den då ifrågavarande reformen komme att verkställas i huvudsak efter
av mig i samma anförande närmare angivna allmänna riktlinjer», men, säger
han, »nu har emellertid denna fråga inträtt i ett nytt läge, sedan genom
riksdagens beslut väsentliga ändringar vidtagits i de av Kungl. Maj :t på mitt
tillstyrkande framlagda förslagen». Jag trotsar att någon i mannaminne skall
kunna leta upp en riksdagsproposition med den motivering från en regering
som här föreligger, att man därför att riksdagen har ändrat en proposition, men
där man själv från regeringens sida såväl genom herr ecklesiastikministern som
genom statsministern inför kamrarna har godkänt utskottets hemställan, slagits
för utskottets hemställan, man sedan kommer och säger, att vi anse nu att den
omständigheten att riksdagen gjort ändringar i propositionen 1927, den rättfärdigar
att vi, när vi skola effektuera riksdagens skrivelse, icke göra detta
som riksdagen har velat, utan vidtaga ändringar från vår sida i något så för
riksdagens skrivelse väsentligt som anknytningen till den sexåriga bottenskolan.
För att uppfriska herr statsrådets och chefen för ecklesiastikdepartementet
minne slår jag upp riksdagens protokoll från hans anförande i första kammaren,
och jag läser där: »Jag uttalar emellertid den förhoppningen att kommunala
flickskolor, särskilt anpassade för sin speciella uppgift, snarast möjligt
skola komma till stånd, varigenom de studiemöjligheter Kungl. Maj :t vill

Fredagen den 2 mars.

93 Nr 11.

bereda flickorna genom detta förslag, som utskottet icke kunnat biträda, komma
att bli tillfinnandes.» Alltså herr statsrådet fasthåller bär vid den uppfattning
han lagt fram i propositionen. De studiemöjligheter, om vilka han talar,
sammanhängde just med anknytningen till genomgången sexårig folkskola. Och
eftersom hans excellens herr statsministern är närvarande, så skall jag också
be att få friska upp hans minne beträffande hans anförande i första kammaren,
där han säger: »Jag är klar och bestämd anhängare till bottenskoletanken i sin
gamla mening», alltså anknytning till den sexåriga bottenskolan.

Nu ha statsministern och ecklesiastikministern genom den framlagda propositionen,
såvitt jag förstår, fullkomligt överkorsat på ett väsentligt område
hela den tankegång, som för oss var bestämmande den gången. Jag tillhör
icke, herr talman, de ortodoxa i denna fråga, jag är långt ifrån någon av dem
som bruka gå under namnet bottenskoledogmatiker. Men jag måste säga, att
när riksdagen har ställt sig på en så klar och bestämd ståndpunkt år 1927,
när utfästelser av denna art äro givna, när utskottsmajoriteten nöjde sig med eu
riksdagsskrivelse i stället för en direkt konkretiserande hemställan, därför att
vi bibragts den uppfattningen att hans excellens statsministern skulle svara
för att vi finge våra synpunkter igenom, ja, då må jag säga, att när man
mottager en sådan proposition som den nu föreliggande, är det frestande att
våga det uttalandet, att det tycks ingå i den nuvarande regeringskonsten att i
vissa väsentliga stycken rygga ingångna politiska utfästelser.

Jag måste också, herr talman, göra mig den frågan: när man nu ser denna
proposition och särskilt fäster sig vid tabellerna i slutet, var har herr ecklesiastikministern
kostnadsberäkningarna, var får man veta vad hela kalaset skall
gå till? Ja, därom lämnas man i okunnighet. Men det är kanske ändå en fråga,
som icke bör behandlas i detta sammanhang. Den stora och den avgörande
frågan för mig, efter mitt sätt att se, det är att man här sålunda, sedan man
år 1927 har trätt in för en bestämd princip beträffande ordnandet av detta undervisningsväsende,
man år 1928 efter allehanda manipulationer bakom förlåten,
som jag icke har en aning om, nu kommer fram med en proposition, som innebär
ett bestämt överkorsande av riksdagens vilja den gången. Det är detta,
herr talman, som jag betraktar som en betänklig statskonst, och det är åt detta
jag här velat giva uttryck.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr tal man,

mina herrar! Den ärade talaren föreföll synnerligen upprörd däröver,
att Kungl. Maj:t i den nu framlagda propositionen angående statsbidrag till
kommunala flickskolor skulle ha gått ifrån de direktiv, som riksdagen gav,
när den skrev till Kungl. Maj:t med anhållan om att utredning om de kommunala
flickskolorna skulle föreläggas 1928 års riksdag. Innan jag går närmare
in på att belysa halten av detta påstående, ber jag att få erinra om ett par
saker.

När riksdagen principiellt i sin skrivelse uttalade sig beträffande den kommunala
flickskolan, sökte riksdagen att definiera det mål, till vilket den nya
skolan skulle leda, det bildningsmål den skulle företräda. Riksdagen erinrar
om att den visserligen genom sitt beslut i långt större utsträckning än Kungl.
Maj :t gått in för att öppna de nuvarande statsläroverken för flickor och därigenom
gjort det möjligt för flickorna att under samma ekonomiska villkor som
gossar erhålla möjlighet till avläggande av realskole- och studentexamen. Men,
säger riksdagen — det står på sid. 87 i dess skrivelse — därjämte vill riksdagen
principiellt uttala sig för att det upprättas särskilda undervisningsanstalter,
som ha till ändamål att tillgodose det speciella behov av högre undervisning,
som kan föreligga för flickor, och för den skull hemställer riksdagen i

Vid remiss av
propositionen
nr 116.
(Förta.)

Nr 14.

Vid remiss av
rjoropositionen
nr 116.

(Forte.)

94 Fredagen den 2 mars.

1 skrivelse att en utredning skall ske. Riksdagen uppdrager alltså själv en bestämd
gräns mellan läroverkens och den speciella folkskolans bildningsmål.

När man vidare granskar, vad riksdagen i fråga om utredningen om den kommunala
flickskolan uttalat, finner man, att de bestämda påståenden, som herr
Engberg här nyss fällde, ingalunda motsvaras av verba formalia. Riksdagen
har i sin skrivelse omnämnt de skilda motioner, som hade väckts och som behandlade
den kommunala flickskoleundervisningen, flickornas undervisning för
övrigt överhuvud taget, och särskilt nämnde riksdagen därvid motionerna 254
i första kammaren och 417 i andra kammaren, d. v. s. de likalydande socialdemokratiska
motionerna. I dessa motioner föreslogs det visserligen, att den
kommunala flickskolan skulle bygga uteslutande på sex klasser och att de med
hänsyn till antalet årsklasser generellt borde vara femklassiga. Men det fanns
även andra motioner väckta. Riksdagen säger i skrivelsens motivering, att
riksdagen icke har något att erinra mot en tillämpning i huvudsak av de allmänna
grundprinciper, som angivits såväl av departementschefen som av motionärerna,
samt hemställer i klämmen, att Kungl. Maj :t med iakttagande av de
synpunkter, riksdagen anfört, måtte låta verkställa den ifrågavarande utredningen.

Vad är det då för synpunkter i motionerna och i departementschefens uttalande,
som riksdagen i huvudsak givit sin anslutning till? Gäller det bland
annat bestämda anknytningsförhållanden? Jag skall i det avseendet först tillkännagiva
min egen ståndpunkt. Herr Engberg har redan berört den, han har
också uppläst ur propositionen en del av de motiv jag åberopat för den ståndpunkt,
jag nu intager.

Kungl. Maj :t hade, som man torde erinra sig, föreslagit riksdagen, att vissa
statsläroverk skulle kunna öppnas för flickor efter framställning av vederbörande
kommun. Därmed skulle i någon, men mycket begränsad ytterligare
omfattning det bli möjligt för flickor att under samma villkor som gossar nå
fram till realskole- och studentexamen. Riksdagen åter beslöt, att 26 högre
allmänna läroverk skulle förändras till samläroverk, att 10 nya samrealskolor
skulle upprättas förutom de 17 som förut funnos, samt att nio högre flickläroverk
skulle upprättas i stället för de av Kungl. Maj:t föreslagna 4. Genom
dessa riksdagens åtgärder hade praktiskt taget på varje läroverksort i landet
det öppnats möjligheter för flickorna att med val av antingen 4-årig eller 5-årig
realskola komma fram till samma examina som pojkarna och under lika ekonomiska
villkor. De förutsättningar under vilka departementschefen gjorde sina
uttalanden om den kommunala flickskolan hade alltså i hög grad förändrats.
Därjämte kan erinras om, att departementschefens uttalande icke hade den formen,
att den nya kommunala flickskolan skall byggas på sexårig folkskola,
utan departementschefen nämnde — efter att ha erinrat om att under skolfrågans
utredning framkommit ett uppslag gående ut på att kommunala flickskolor,
avsedda att närmast tillgodose de bildningsmål, som företräddes av de
förutvarande privata högre flickläroverken, skulle komma till stånd, ett uppslag,
som vore av det värde, att det borde underkastas en närmare utredning —
att det förefölle som om den kommunala flickskolan både kunde och borde (icke
skulle) byggas på genomgången sexårig folkskola. Vid den tidpunkten, i det
skick, som frågan om den kommunala flickskolan då förelåg, torde knappast
ha förefunnits någon bestämt utpräglad mening, huruvida den nya skolan skulle.
upprättas lör att bidraga till att undanröja den brist på möjligheter för
flickorna att nå realskole- och studentexamen under lika villkor som gossarna
som dittills förefunnits, eller om den skulle upprättas såsom för flickorna speciella
undervisningsbehov avsedda särskilda läroanstalter. Under utredningens
gång har jag för min del kommit till den bestämda uppfattningen, att det icke
är behövligt att, sedan riksdagens beslut kommit i tillämpning, bereda flic -

Fredagen den 2 mars.

95 Nr 14.

korna ytterligare möjligheter att nå tram till realskola- och studentexamina. Men
vad däremot behöves, det är upprättandet av sådana nya undervisningsanstalter,
som kunna tillvarataga den privata högre flickskolans bildningsinål under vissa
förändrade omständigheter, bland annat under mer demokratiska former och
med tillämpning av nyare metoder o. s. v. Detta är min personliga ställning
till frågan, och jag har icke stuckit under stol med den, utan framlagt den inför
riksdagen, som må avgöra, huruvida den finner min ståndpunkt riktig eller
icke. Jag uppbär utan att hesitera det klander, som i detta avseende kan riktas
emot mig, därför att det kan se ut, som jag i viss mån avvikit från tidigare
uttalanden, vilka gjorts under helt andra förutsättningar, och innan den
kommunala flickskolan tagit fast form, åtminstone icke detaljerat utan framstod
såsom en mera avlägsen och obestämd framtidstanke.

Jag återkommer så till riksdagens uttalande och ber att med några ord få
söka klargöra, huruvida herr Engbergs påstående beträffande innebörden i
detta rörande anknytningen äger sin riktighet. Herr Engberg förklarar, att
han deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende, och det vet jag. Däremot
känner jag icke till, vad som förekommit inom utskottet, men då herr Engberg
påstår, att i förevarande avseende meningen skulle vara absolut given och klar.
ber jag få bestrida detta. Att jag har rätt härtill framgår av en hel del yttranden,
som fälldes under debatten beträffande flickskoleundervisningen — i
första kammaren åtminstone — då denna fråga här behandlades. Jag erinrar
om, att herr statsministern på tal om flickskoleundervisningen bland annat yttrade,
att man kunde hysa vissa betänkligheter gentemot en del av de anvisningar,
som utskottet givit beträffande tillämpningen i vissa delar, men att man
torde få vara tillfreds därmed, att riksdagen och kommande regeringar sedermera
erhölle tillfälle att närmare ingå på en prövning av en del därmed förenade
förhållanden.

Fröken Hesselgren, som ju var .särskilt intresserad för flickornas undervisning,
förklarade för sin del, att hon icke beträffande de kommunala flickskolorna
kunnat komma till klarhet, om utskottet menade, att det skulle vara anslutning
enbart till 6-årig folkskola, eller om möjligheter även skulle finnas till
annan anknytning. Men så kommer det i detta sammanhang kanske viktigaste
uttalandet, som gjordes, och som visar, att herr Engbergs påstående icke grundar
sig på bestämda fakta. Det var ett yttrande av herr Reuterskiöld, som
också var ledamot av skolutskottet. och som, om jag icke är oriktigt informerad,
deltog i formuleringen även av just denna punkt. Han yttrade i första
kammaren vid diskussionen i denna fråga om de kommunala flickskolorna ungefär
följande: Beträffande de kommunala flickskolornas anslutning till folkskolan
torde det vara ställt utom allt tvivel, att Kungl. Maj:t är oförhindrad att,
när utredningsförslaget upprättas och sedermera framlägges inför riksdagen,
laga hänsyn till. att anknytning i full utsträckning upprättas jämväl till folkskolans
fjärde klass. Jag tror mig härmed ha visat, att riksdagsskrivelsen
ingalunda är så klart avfattad, som herr Engberg gör gällande. Det är mycket
möjligt, att herr Engberg och de, som med honom ha lika uppfattning, i sitt
utskottsarbete ha gått ut ifrån, att skrivelsen borde läsas på av honom angivet
sätt. Men det är också klart och uppenbart, att när en person, som icke har deltagit
i utskottsarbetet, läser riksdagsskrivelsen och icke tager hänsyn till några
utskottspolitiska eller andra inflytelser, så finner han lika stora skäl för
det påståendet, att beträffande anknytningsförhållandena icke gjorts något
bestämt uttalande.

Under sådana omständigheter, d. v. s. med hänsyn till det förändrade läge,
vari frågan om flickornas undervisning inträtt, och med hänsyn därtill, att
riksdagsskrivelsen ingalunda absolut utesluter en annan tolkning, än den herr
Engberg bär framfört, har jag ansett mig oförhindrad att, då jag fann att rätt -

Vid remiss av
pro jM.sitionni
nr lift.
(Forts.)

Nr 14. 96

Fredagen den 2 mars.

Vid remiss av visan så krävde, framlägga förslag om att dubbel anknytning också här anpropositionen
ordnas, så att flickorna i den kommunala flickskolan måtte få samma möjlighe(Korts)
^er va!-ia vilken linje som helst, den längre eller kortare, som flickorna och
gossarna i de högre allmänna läroverken av riksdagen i fjol tillerkändes.

Herr Engberg gjorde vidare vissa anmärkningar emot kostnadsberäkningarna.
Han sade huvudsakligen, att det icke fanns fullständiga kostnadsberäkningar
i propositionen. Jag förstår icke, vilka kostnadsberäkningar som saknas.
Här är ju.fråga om en ny undervisningsanstalt, en helt och hållet ny skolform.
Här är icke fråga om att inrätta en hel hop skolor eller ett visst antal
på en gång, utan här begäres ett förslagsanslag på 58,000 kronor för att göra
det möjligt för Kungl. Maj :t att, efter prövning av de förhållanden och omständigheter,
som framläggas från de kommuners sida, som reflektera på upprättandet
av kommunala flickskolor, medgiva upprättandet av sådana.

För att icke bliva för utförlig, skall jag till sist endast anhålla, att denna
kammares herrar ledamöter måtte taga del av propositionen, och jag tror, att
många, jag hoppas de flesta, skola komma till den uppfattning, som jag själv
har, nämligen att det framlagda förslaget är i sakligt avseende ett starkt förslag
och att det är ett demokratiskt förslag. Det ordnar nämligen flickornas
särskilda undervisningsfråga på sådant sätt, att möjligheter ges för flickor att
övergå omedelbart från genomgången folkskola till dessa högre flickundervisningsanstalter,
varjämte undervisningen ’ föreslås skola bli avgiftsfri.

Herr Engberg: Om_jag skulle anknyta till det sista herr statsrådet sade,
så vore jag närmast böjd att sammanställa det med en ledande artikel i Svenska
Dagbladet, som uttalar sin förtjusning över att skolfrågan äntligen efter
dess uppfattning har tagit denna vändning, och renlav gratulerar herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet till att ha undfått någon slags
Lidnersk knäpp. . När jag hörde hela denna hans replik, tänkte jag icke så
mycket på den Jädnerska knäppen, som fastmera på, huru i honom gått förlorat
en framstående representant för den skolastiska teologien. Ty när han
gjorde sin distinktion mellan »böra» och »kunna» och »skola», förmodar jag,
att det icke var jag ensam i kammaren, som tänkte: »Ack, vilken skolastiker
har här icke gått förlorad för mänskligheten!» Han menar, att därför, att
han i sin proposition hade skrivit böra och kunna, måste det tolkas på ett helt
annat sätt än skola. Ja, om herr statsrådet anser, att man bör göra en sak
eller man skall göra en sak, så tror jag det är en stor omöjlighet, t. o. m. för
de skickliga^ exegeter, som sitta på regeringsbänken, att framtrolla någon för
riksdagen påtaglig skillnad mellan dessa uttryck. Har man sagt, att en sak
bär ske, så menar man nog att den skall ske.

Men vidare rättfärdigade herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
sin omsvängning därmed, att man från riksdagens sida hade gjort ändringar.
Ja, han upprepade strängt taget bara vad han sagt i sin proposition.
Men då frågar jag: Varför fann herr statsrådet och varför fann hans excellens
statsministern icke nödigt att vid behandlingen av detta ärende i riksdagen
i fjol omtala för kammaren, att just den omständigheten, att propositionen icke
var av riksdagen oförändrad antagen, skulle ge någon slags fullmakt vid sidan
av riksdagsskrivelsen åt regeringen att här komma med en fullständig omkastning
och ett överkorsande av den tankegång, som hade varit utskottsmajoritetens.
och som sedan vart uttalad i riksdagsbeslutet? Det är den frågan jag
skulle vilja ha besvarad, och då jag nu hör herr statsministern begära ordet,
tillåter jag mig uttala den förhoppningen, att jag också får svar på min första
fråga, huru det kommer sig, att när utskottsmajoriteten levde i den föreställningen,
att om den gick skrivelsevägen, som herr statsministern själv hade önskat.
den skulle nå samma resultat som eljest, han nu är med om att medverka

Fredagen den 2 mars.

07 Nr 14.

till ett resultat av rakt motsatt beskaffenhet. Jag kan verkligen icke finna
att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har givit något
tillfredsställande svar på frågan, varför han förfarit, som lian har, och när
han slutar med att säga, att det är en demokratisk anordning, så beklagar jag
för andra gången att den framstående experten på området, som herr Bengtsson
i Norup är, icke är närvarande för att än en gång få tala om för regeringen,
vad han menar med en demokratisk skolreform. Och eftersom författaren till
Svenska Dagbladets ledande artikel finnes närvarande i andra kammaren, skulle
det vara roligt att få höra honom inför herr statsrådet än en gång understryka
och än en gång uttala den oförställda förtjusning, som han haft över
att riksdagsbeslutet från i fjol nu faktiskt på en bakväg har upprivits.

Ja, det är nog sant, att så skett. Det är möjligt, att det hoptrollats den
nödiga majoriteten. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
åberopar ett uttalande av herr Reuterskiöld i första kammaren. Det är möjligt,
att herr Reuterskiöld, såom eu gång Odyssevs, sökt binda sig vid masten
och stoppa vax i sina öron. Sirenerna ha tjusat honom ändå. Jag vill icke
utsträcka jämförelsen längre, men förlåten rämnar väl så småningom, och det
blir uppenbart vad vi ha att vänta. Yad beträffar det läger jag tillhör, kan
regeringen vara övertygad om att den princip, för vilken regeringen har gjort
sig till talesman, den komma icke vi att godkänna. Ty den strider bestämt och
klart mot den politik vi rid förra riksdagen förde i denna fråga.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag skulle, herr talman, icke i
detta ögonblick begärt ordet, då jag icke har anledning att nu gå in på någon
detaljdiskussion rörande den föreliggande propositionen om de kommunala flickskolorna.
Men då herr Engberg, vilken efter mitt sätt att se mindre än någon
annan i denna kammare har rätt att uppträda som en de moraliska och politiska
principernas riddare, här försökte göra gällande, att propositionen utgör
något slags svek mot en uppfattning, regeringens ledamöter tidigare uttalat,
fann jag anledning begära ordet.

Om man läser fjolårets socialdemokratiska, motion i skolfrågan, med dess
förordande enbart och uteslutande av anslutning för läroverkens vidkommande
till folkskolans sjätte klass, och ställer den i belysning av det resultat, 1927
års skolreform innebar, därvid man godkände anslutning såväl till fjärde som
till sjätte klassen, om jag alltså ser på skiljaktigheten mellan uttryckssättet i
denna motion och det resultat, som socialdemokraterna förordat, och på uttryckssättet
i 1927 års proposition i fråga om flickskolorna och det resultat
som nu föreligger i fråga om 1928 års proposition, äro skiljaktigheterna större
och mera prononcerade i fråga om den socialdemokratiska motionen och det resultat
man kom till år 1927 än i fråga om den då och den nu föreliggande propositionen.
Men det var ingen av oss, som år 1927 uppträdde på det sätt, som
herr Engberg nu gör här i dag, därför att socialdemokraterna i utskottet i viss
omfattning frånträdde sin uppfattning och, på samma gång som man i övrigt
garanterade anknytning till sjätte folkskoleklassen, möjliggjorde anknytning
till läroverken också från fjärde folkskoleklassen. Om den reformen kunde
biträdas ur socialdemokratisk synpunkt med bibehållande av vederbörandes
ståndpunkt i sakfrågan och under trohet mot bottenskoletanken, så förefinnes
i det nu föreliggande fallet intet som helst därifrån skiljaktigt uppträdande
från min eller ecklesiastikministerns sida. Herr Engberg borde själv veta, att
mitt av honom citerade yttrande i första kammaren gällde försvaret av ett förslag,
som avsåg anknytning såväl från fjärde som från sjätte klassen. Det
var för att värna och möjliggöra antagandet av det förslaget, som mitt yttrande
fälldes, och det yttrandet innebar, att jag fortfarande stode fast vid och

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 14. 7

Vid remiss av
propositionen
nr 116.

(Kort».)

Nr 14. 98

Fredagen den 2 mars.

Vid remiss av höl] på anknytningen från folkskolans sjätte klass. Det är samma princip, som
ProP°^t^nen nu hävdas i det föreliggande förslaget, vilket gäller ett område, där tillämp(Forts)
ningen av denna princip såvitt jag förstår bör kunna försvaras med minst lika
goda skäl, sakligt och skoltekniskt, som gälla i fråga om reformen i övrigt.

Sålunda, den som i likhet med herr Engberg varit med om att i egenskap
av medlem i utskottet själv underkasta sig den förskjutning från en tidigare
ståndpunkt, som där ägde rum, den borde icke vara skickad att här uppträda
såsom någon slags kritiker över att en motsvarande förskjutning gjorts i fråga
om de kommunala flickskolorna och att således anknytningsförhållandena bliva
likartade över hela skolsystemet.

Det är för övrigt mot den ton, som herr Engberg uppträder med i kammaren
och pressen och som renderade honom ett sådant omdöme, som i går fälldes av
en av huvudstadens tidningar, det är som sagt mot denna ton, som jag, herr
talman, velat inlägga en gensaga.

Herr Sävström: Herr talman! Jag vet icke, om det är nödvändigt, men i
varje fall vill jag framhålla, att när jag nu yttrar mig vid remissen av denna
proposition, så sker detta ingalunda av några som helst politiska skäl, ty jag vill
icke på minsta sätt politiskt komma åt vare sig herr ecklesiastikministern eller
hans excellens statsministern, när det gäller denna proposition. Jag kan dock
icke underlåta att, ehuruväl jag icke läst igenom propositionen fullständigt,
utan ännu så länge nöjt mig med vad jag anser vara det viktigaste, ändå giva
uttryck åt den uppfattning, som herr Engberg här framfört, nämligen att man
verkligen blir besviken över att propositionen är utformad på det sätt, som här
har skett. Jag vill också säga detsamma som herr Engberg att om vi i utskottet
hade kunnat ha en aning om att propositionen i denna fråga skulle komma
att läggas på detta sätt tror jag, att vi redan då skulle varit betydligt försiktigare
och sett till att formuleringen blev annorlunda, och skrivelsen skulle då
måhända mer klart och tydligt ha blivit vad vi själva åsyftade. Jag har tidigare
i skolkommissionen varit med om att bekämpa eller rättare sagt att söka
begränsa antalet av de åttaklassiga flickläroverken. Från motsatta sidan var
man angelägen att få detta antal så stort som möjligt. Här är dock ett försök
att komma tillbaka till de förhållanden, som tidigare varit rådande beträffande
dessa flickläroverk. Det är icke precis den raka vägen denna, ifrån fjolårets
proposition och till den proposition, som här föreligger, utan det är snarare den
eleganta omväg, som herr statsrådet nyss gjort, när det gällde utvecklingen av
denna sak. Det är det, som jag velat ge uttryck för. Det är icke precis samma
uppfattning, som kom till synes i fjol. Det tror jag aldrig man kommer
ifrån.

Herr Engberg: Det är besvärligt att nödgas ställa samma fråga tre gånger,
men kammaren hörde att herr statsministern sorgfälligt undvek att lämna en
förklaring till att, trots det han lämnat utskottsmajoriteten i den uppfattningen,
att den kunde lita på att även med skrivelsevägen samma resultat skulle nås.
han nu går på en rakt motsatt väg. För övrigt så vill jag taga fasta på vad
han betraktade såsom huvudargumentet. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen
hade framlagt en motion, utvecklande sin uppfattning i denna fråga,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i fjol. När uppgörelsen kom i utskottet,
frånträdde den socialdemokratiska riksdagsgruppen delvis sin motion för
att nå en uppgörelse. I valet mellan att intet nå och att nå det väsentliga av
vad man åsyftade, valde man naturligtvis det senare. Jag trodde det var onödigt
att erinra herr statsministern såsom gammal utskottskompromissarie om
huru man förfar i dylika fall. Det är ju orimligt att jämföra detta med det
förhållandet, att sedan utskottet har fattat ett beslut, sedan riksdagen har på

Fredagen den 2 mars.

90 Nr 14.

basis av utskottets beslut avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj:t och, märk väl,
herr statsminister, sedan regeringens egna sakkunniga uti sitt utlåtande, som
finnes infört på sidan 15 i propositionen, har gjort en auktoritativ tolkning a,v
innebörden av riksdagsskrivelsen, så kommer nu såväl herr statsministern som
herr ecklesiastikministern och försöker med sköna sofisterier motivera, varför
man frånträtt sin ståndpunkt.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja be herr statsministern att icke förspilla
sin dyrbara kraft på att inlägga reservation gentemot mina yttranden
vare sig i kammaren eller i pressen. De torde bliva fullkomligt opåverkade av
dylika admonitioner.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt överlämna ifrågavarande proposition
jämte de i anledning av densamma inom kammaren avgivna yttrandena
till statsutskottet.

Ordet begärdes nu av herr Kristensson, som yttrade: Herr talman! På

grund av detta ärendes synnerliga -omfattning anhåller jag om motionstidens
utsträckande till det sammanträde, som infaller näst efter tjugo dagar från
förevarande propositions, nr 116, avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Slutligen föredrogos övriga å bordet vilande propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionen, nr 129, angående dyrtidstillägg åt lärare
vid vissa statsunderstödda läroanstalter;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 130, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för svenska smörprovningarnas
befattningshavare;

nr 131, angående tilläggspensioner för två befattningshavare vid vårdanstalten
i Lund för blinda med komplicerat lyte; och

nr 132, angående extra provinsialläkarnas pensionskassas anslutning till
statens pensionsanstalt m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 123, med förslag till avlöningsreglemente
för fast anställt manskap vid försvarsväsendet;

till bankoutskottet propositionen, nr 124, angående tilläggspension åt två
förutvarande flaggunderofficerare vid flottan;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 125, angående försäljning av kronans
andelar i den till vissa soldatrotar i Hedens by i överluleå socken hörande
soldatjorden; samt

till statsutskottet propositionen, nr 128, angående försäljning av gamla
centralposthuset i Göteborg.

§4.

Härefter föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 434 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.; och

nr 435 av herr Gardell i Gans m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 436 av herr Weibull.

Vid remiss av
prtypoaitionen
nr 116.
(Forts.)

Sr 14. 100

Fredagen den 2 mars.

§5.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets memorial
nr 4, statsutskottets utlåtanden nr 25—28 och bevillningsutskottets betänkanden
nr 7—10.

§ 6.

Avgå vos två motioner, nämligen av:

herr Pettersson i Hällbaeken, nr 437, om avslag å Kungl. Maj :ts proposition,
nr 107, angående provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli
1926 angående utförselbevis för råg och vete m. m.; samt

herr Strindlund, nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 85, angående
anslag till folksanatorierna m. m.

Nämnda motioner bordlädes.

§7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:
från statsutskottet:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utförande av vissa
tätningsarbeten m. in. vid ammunitionsförrådet å Stora Fjäderholmen:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för räntefria studielån; samt

från bevillningsutskottet, nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om vissa postavgifter.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ ll Till

bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets memorial, nr 11, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om punkten 6) i utskottets betänkande nr 6 angående vissa delar
av tullbevillningen;

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
motion angående avveckling av riksräkenskapsverket; och

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion angående kustartilleriets omorganisation till rörligt kustförsvar.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Ödström under 4 dagar fr. o. m. den 7 mars,

» Jönsson i Boa » 5 » » » 3 » och

» Mogård » 5 » » » 3 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.31 e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280U50