1928. Andra kammaren. Nr 13 (Riksdagens protokoll 1928:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1928. Andra kammaren. Nr 13.

Fredagen den 24 februari.

Kl. 3.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och den 18 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Viktor Herou är på grund av sjukdom (influensa) oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet tillsvidare, intygas härmed.

Gysinge den 22 febr. 1928.

rAssar Hellichius,

prov. läkare.

§ 3.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Lyberg propositionerna:

nr 89, angående ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor;

nr 90, angående den fortsatta avvecklingen av Aktiebolaget Kreditkassans
av år 1922 engagemang;

nr 91, angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1928—1929 för
viss personal inom den civila statsförvaltningen; och

nr 111, angående ändring i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår vissa slag av
mattor;

av herr statsrådet von Stockenström propositionerna:
nr 97, angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten;
nr 99, angående undersökning rörande reglering av vissa delar av Lyckebyån; nr

107, angående provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926
(nr 382) angående utförselbevis för råg och vete m. m.;

nr 108, angående överlåtelse till staten av viss fastighet för anordnande av en
station för fiskeribiologiska undersökningar m. m.; och

nr 112, angående uppförande av ett redskapsskjul m. m. vid Flyinge hingstdepå
och stuteri;

av herr statsrådet Meurling propositionen, nr 100, angående viss ersättning
till reparatören Frans Magnus Berglund;

av herr statsrådet Pettersson propositionerna:

nr 79, angående tilläggspensioner åt vissa förutvarande lärarinnor;
nr 80, angående understöd åt avlidne medicine kandidaten J. G. Larssons
minderårige son m. m.;

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 13.

Hr 13. 2

• Fredagen den 24 februari.

nr 83, angående försäljning av en tomt jämte byggnader i Hälsingborg;
nr 92, angående tilläggspension åt f. d. vaktmästaren vid pedagogiska biblioteket
i Stockholm S. P. Romulus m. m.;

nr 93, angående tillfällig löneförbättring åt nordiska museets personal;
nr 94, med förslag till grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret
1928—1929 åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat
samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster;

nr 95, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1928
—1929 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt
kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner;

nr 96, angående inrättande av en professur i flygteknik vid tekniska högskolan
m. m.;

nr 102, angående lönereglering för befattningshavarna vid domkapitlens expeditioner
m. m.;

nr 43, med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
m. m.;

nr 86, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 maj 1917
om expropriation;

nr 71, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1927 fattade beslut;

nr 101, med förslag till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus; nr

39, med förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol;
nr 40, med förslag till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen m. m.;
och

nr 41, angående anslag till centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister
m. m.;

av herr statsrådet Rosén propositionerna:

nr 81, angående befrielse för sergeanten vid intendenturkåren C. A. Svedberg
från viss ersättningsskyldighet;

nr 87, angående om- och tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Skövde m. m.;
nr 88, angående överlåtelse till lantförsvaret av den till kronoegendomen
Gudhem nr 1—9 med Holmäng nr 1 Hulegård i Gudhems scoken av Skaraborgs
län hörande utgården Knype; och

nr 98, angående pensionsålder för brigadchefer; samt

av herr statsrådet Hamrin propositionerna:

nr 103, angående godkännande av ett mellan Sverige och Finland avslutet
handelsavtal;

nr 104, angående godkännande av ett mellan Sverige och Turkiet avslutet
handels- och sjöfartsavtal; och

nr 105, med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 27 april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift.

Samtliga avlämnade propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande propositioner:

nr 84, angående lån till främjande av bostadsproduktionen; och
nr 85, angående anslag till folksanatorierna m. m.

Fredagen den 24 februari.

3 Nr 1».

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtanden nr
21—23, första lagutskottets utlåtande nr 12, andra lagutskottets utlåtanden
nr 9—14, andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 samt
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.

§ 6.

Herr talmannen gav nu ordet till herr förste vice talmannen Hamilton, som
yttrade: Herr talman! Beträffande Kungl. Maj:ts proposition, nr 97, angå ende

den statsunderstödda egnahemsverksamheten tillåter jag mig hemställa,
att tiden för avlämnande av motioner, som beröra nämnda proposition, må utsträckas
till det plenum, som inträffar näst efter tjugu dagar från i dag.

Kammaren biföll denna hemställan.

Härefter lämnades ordet till herr Järte, som anförde: Herr talman! Jag

har motsvarande yrkande beträffande propositionen nr 84, där Kungl. Maj :t
äskar anslag till främjande av bostadsproduktionen, och hemställer sålunda,
att motionstiden måtte förlängas till sist det plenum, som infaller näst efter
tjugu dagar från propositionens avlämnande i kammaren.

Jämväl denna hemställan bifölls.

Ordet begärdes härpå av herr Johanson i Stockholm, som yttrade: Herr

talman! Beträffande Kungl. Maj:ts proposition, nr 39, med förslag till lag om
kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol ber jag att få framställa enahanda
yrkande, eller att motionstiden måtte utsträckas till det plenum, som infaller
näst efter 20 dagar från denna dag.

Ifrågavarande hemställan blev av kammaren likaledes bifallen.

Herr Johanson i Stockholm, som ånyo erhöll ordet, anförde vidare: Herr
talman! Jag skall be att få framställa samma yrkande beträffande propositionerna
nris 40 och 41.

Även denna hemställan bifölls.

§ 7.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Wallerius m. fl., nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
70, angående vissa ändringar med avseende å fortsättningsskolans anordnande;
herr Lindgren m. fl., nr 429, i anledning av samma proposition; och
herr Wikström m. fl., nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
66, angående grunder för statsbidrag till uppförande och drift av tuberkulossjukvårdsanstalter
i Västerbottens län.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från bevillningsutskottet:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) om

Nr 1& 4

Fredagen den 24 februari.

utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor
fogade tulltaxa, i vad angår kautschukringar m. m. till motorvelocipeder;

från sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, nr 38, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande över förslag
till kungörelse angående förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot
dels ock i ämnet väckta motioner;

från andra lagutskottet, nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa
delar av Kopparbergs län;

från första lagutskottet:

nr 35, i anledning av väckt motion om ersättning åt nämndemän för nämndemansuppdragets
fullgörande;

nr 36, i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna rörande
gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning av löneboställe; och

nr 37, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande lagstiftning angående
fjärdingsmans avlönande m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 29, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
och

nr 32, angående val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 30, för revisionssekreteraren m. m. E. Gr. G-eijer att vara riksdagens justitieombudsman
;

nr 31, för häradshövdingen m. m. H. G. Forsberg att vara riksdagens justitieombudsmans
efterträdare;

nr 33, för revisionssekreteraren m. m. G. M. E. Bendz att vara riksdagens
militieombudsman; och

nr 34, för hovrättsrådet E. H. Elliot att vara riksdagens militieombudsmans
efterträdare.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om en allmän revision av folkförbundets
akt; och

nr 3, i anledning av väckt motion om införande i vallagen av bestämmelse rörande
inkallande av temporär ersättare vid långvarigt laga förfall för riksdagsman
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter; och
nr 6, angående vissa delar av tullbevillningen; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av väckta motioner angående
arbetstidsförhållandena vid rikets fasta brandkårer.

Justerades protokollsutdrag.

10.

Lördagen don 25 februari f. in.

6 Kr 18.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Pettersson i Bjälbo under 3 dagar fr. o. m. den 25 febr.,

» Wikström » 4 »

» Werner » 4 » »

» Larson i Tönnersa 8 3 »

» Hallén » 4 »

» Olsson i Blädinge » 2 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.S6 e. m.

2(5

och

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 25 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 20 innevarande februari.

'' § 2.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande Kungl. Maj:ts
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 89, angående ändrad lydelse av §
8 mom. 3 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor; och

till statsutskottet propositionen, nr 90, angående den fortsatta avvecklingen
av aktiebolaget Kreditkassans av år 1922 engagemang.

Vid föredragning härpå av propositionen, nr 91, angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1928—1929 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen, remitterades propositionen, såvitt den anginge pensionsväsendet
till bankoutskottet, i vad den rörde jordbruksärenden till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare överlämnades:

till bevillningsutskottet propositionen, nr 111, angående ändring i den vid förordningen
den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade
tulltaxa, i vad angår vissa slag av mattor;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 97, angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten; och

nr 99, angående undersökning rörande reglering av vissa delar av Lyckeboån;

Jfr 13. 6

Lördagen den 25 februari f. m.

till bevillningsutskottet propositionen, nr 107, angående provisorisk förlängning
av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för
råg och vete m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 108, angående överlåtelse till staten av viss fastighet för anordnande av
en station för fiskeribiologiska undersökningar m. m.; och
nr 112, angående uppförande av ett redskapsskjul m. m. vid Flyinge hingstdepå
och stuteri;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 100, angående viss ersättning till reparatören Frans Magnus Berglund;
nr 79, angående tilläggspensioner åt vissa förutvarande lärarinnor; och
nr 80, angående understöd åt avlidne medicine kandidaten J. G. Larssons
minderårige son m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 83, angående försäljning av en tomt
jämte byggnader i Hälsingborg;

till bankoutskottet propositionen, nr 92, angående tilläggspension åt f. d.
vaktmästaren vid pedagogiska biblioteket i Stockholm S. P. Romulus m. m.;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 95,^med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1928
—1929 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt
kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner; och

nr 96, angående inrättande av en professur i flygteknik vid tekniska högskolan
m. m.

Härefter föredrogs propositionen, nr 102, angående lönereglering för befattningshavarna
vid domkapitlens expeditioner m. m.; och hänvisades densamma,
i vad den avsåge viss ersättning till prästerskapets änke- och pupillkassa från
ett under elfte huvudtiteln uppfört förslagsanslag till bankoutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Härpå föredrogos och överlämnades till behandling av lagutskott propositionerna
:

nr 43, med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
m. m.;

nr 86, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 maj 1917
om expropriation;

nr 71, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1927 fattade beslut; och

nr 101, med förslag till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

§ 3.

Herr statsrådet von Stockenström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 109, angående vissa pensioner från allmänna indragningsstaten; och
nr 110, angående vissa pensioner och understöd från allmänna indragningsstaten.

Dessa propositioner bordlädes.

Lördagen den 25 februari f. in.

7 Nr >3.

§ 4.

Vidare föredrogs Kungl. Maj:ts på bordet liggande proposition, nr 39, med Vid remiss
förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol. “LfTdt.0''

Därvid anförde:

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Då jag ser herr statsrådet och

chefen för socialdepartementet närvarande, förstår jag, att han själv haft. en
känsla av att när en dylik proposition remitteras, det lärer vara ofrånkomligt,
att den beledsagas med några reflexioner, i varje fall från.deras sida, som under
detta ärendes långa och i många stycken, spännande historia företrätt och
alltjämt företräda en ståndpunkt, som står i rak strid med den regeringen företräder.

Jag tror, herr talman, att vi alla, som sitta i denna kammare — kanske med
något undantag, som bekräftar regeln — se med djupt bekymmer på den konfliktsituation,
som råder ute i landet, den väldiga kraftmätning mellan arbete
och kapital, som där äger rum. Och vi äro alla fyllda av känslan, att det. helt
naturligt är en olycka för hela vårt produktiva liv, att en dylik, förhärjande
strid pågår. Men vi hava alla hoppats, och vi hoppas det väl alltjämt, att det
skall lyckas att ernå en lösning av konflikten. Med så mycket större förvåning
nödgas vi då konstatera, att regeringen funnit denna situation med alla
dess brännbara ämnen anhopade vara den ratta och riktiga för att slunga in
på riksdagens bord en proposition sådan som den, vilken här föreligger. Jag
måste säga, att dylikt är ett nytt steg i hela den serie av —- låt mig uttrycka
det så — psykologiska klumpigheter och missgrepp, som satt sin prägel på
regeringens handläggning av detta ärende alltsedan den 30 december 1926, da
den s. k. arbetsfredsdelegationen sprängdes. Nog hade man haft rätt att begära,
att regeringen med sin ställning som landets ansvariga styrelse i ett läge
sådant som det nuvarande betänkt sig mer än en gång, innan den lägger fram
en proposition, om vilken den på förhand vet, att den mötes av ett samlat och
energiskt misstroende från den svenska arbetarklassen, och därtill en proposition,
som mig veterligen icke heller påkallats eller begärts av den andra parten.

När herr statsrådet och chefen för socialdepartementet på senhösten 1926
höll sitt bekanta föredrag i Göteborg, var det för mången en glädje att kunna
konstatera, att han i ett avseende gick fram på linjer, som förtjänade .allmän
respekt. Det var, när han betonade nödvändigheten av, att varje lagstiftning
nå detta område skall omfattas med förtroende från de olika parterna på arbetsmarknaden,
och när han vidare utvecklade, att det vore nödvändigt för sakens
lyckosamma utgång, att det funnes medverkan från ^arbetarpartens sida.

Jag tror,’att vi alla kunna göra den uppfattningen till vår,, huru vi än tänka
om lagstiftning eller icke lagstiftning på detta område, nämligen, att skall lagstiftning
ifrågasättas, så skall den fotas på förtroende från de parters sida,
som den kommer att omspänna och vars liv den kommer att reglera.

Jag kan, herr talman, icke underlåta att uttala min förvåning, att socialministern,
för vars person jag själv så många år haft den största beundran, nu
har fallit ifrån den grundsats, som han proklamerat, och gått över till deras
leder, som i likhet med statsministern — också i Göteborg för resten — krävt,
att här skulle en lagstiftning tillskapas alldeles oberoende av huruvida arbetsfredsdelegationen
bleve färdig med sin rapport eller ej. Jag måste på det livligaste
beklaga, att socialministern tagit detta steg och frånträtt den sunda
grundsats, för vilken han gjort sig till tolk i Göteborg.

Nu stå vi här med propositionen framför oss och fråga oss närmast med oro,
vilken inverkan den psykologiskt skall få på det nuvarande läget. Kan den
betraktas som ett rimligt och förnuftigt bidrag från den svenska regeringens

Nr 13. 8

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss sida att dämpa upprörda känslor i landet? Kan den vara ägnad att införa ett
aVnenTS39W'' ®lelPent ''jv försoning, överenskommelse och vilja till samförstånd i det nuvaran(Forts.
) n o r.r talman, JaS nödgas tro, att ett allmänt omdöme går i den

riktningen, att sa icke är fallet. Det är icke att dämpa tvisterna utan att medvetet
giva dem en ny näring, när ett förslag som detta i oträngt mål kastas
fram pa riksdagens bord.

Jag sade. att det var i oträngt mål. Jag vidhåller den uppfattningen, ty redan
en snabb genomläsning av den kungl. propositionen, enkannerligen de delar
darav som innehålla den principiella motiveringen för att man beträder denna
väg, har givit mig det bestämda intrycket, att det är ytterst svaga och ytterst
diskutabla argument, Kungl. Maj :t framfört, när det gäller att motivera tillgripandet
av lagstiftningsvägen.

Jag har här i min hand en bok, som heter: »Hur man sköter sitt folk. Samförstånd
mellan företagare och arbetare» av K. F. Göransson, disponent och
känd som en man, vilken väl står i främsta ledet av erfarna svenska industriidkare
och industriledare. Han har i sin bok ägnat ett kapitel även åt detta
spörsmål, och han säger här följande under rubriken: »Förutsättningar för
skiljemannasystemets framgång». — Jag skall tillåta mig att göra ett citat,
herr talman, ty jag anser det han här säger så värdefullt, att det bör införlivas
med kammarens protokoll. Han säger: »Om systemet skall lända till gagn,
måste det motsvara sund praxis och rättsmedvetenhet hos båda parterna. Likaså
torde systemets införande icke böra rekommenderas annat än om avtalen
och de därmed förbundna förhållandena vunnit den utveckling, att båda parterna
kunna omfatta skiljedomstanken med förtroende.

Skulle den ena eller andra parten finna, att hans ställning försämrats genom
systemets införande, riskeras att denna part blir obenägen till att överhuvud
ta®’et1avs^''a kollektivavtal. Därav kunna följa än större strider och osäkrare
förhållanden än de nu rådande.

De, som höja en varnande röst i denna riktning, göra sig även den frågan,
om överhängande behov av skiljedomsinstitution för rättstvister verkligen kan
anses föreligga, då de flesta öppna konflikterna i vårt land beröra de rena intressetvisterna
för avtalens upprättande men icke rättstvister om deras tillämpning.
. Den sistnämnda sortens konflikter anses huvudsakligen förekomma i de
syndikalistiska kretsarna, och det göres också den frågan, om detta icke kan
betraktas som en övergående företeelse, vilken försvinner i den mån som bättre
kunskaper i ekonomiska frågor spridas bland dessa arbetarkretsar.»

Jag är övertygad om, herr talman, att den synpunkt, som denne erfarne industriledare
och denne med arbetsmarknaden och dess psykologi väl förtrogne
man här gjort sig till målsman för, är sund och riktig. Den kan man litet till
mans göra till sin. Socialministern har gjort den i långa stycken till sin i föredraget
i Göteborg. Nu se vi honom på en annan väg. Det må ursäktas mig,
om jag bakom honom skymtar icke hans bättre jag, utan gestalten av en annan,
som vill driva en tjurskallighetens och oresonlighetens prestigepolitik och som
kanske kommer att driva sitt spel så långt, att det hela slås i stycken.

Jag vill vidare säga, herr talman, att man i dessa dagar med intresse kunnat
se, hur i ett annat land och ett stort sådant — jag tänker på Storbritannien, som
har en liberalism, som alltjämt måste betraktas som ledande i Europa och som
våra liberaler efter råd och lägenhet åtminstone i bättre ögonblick söka efterhärma
hur, säger jag, man i detta land från det liberala partiets sida lagt
fram ett stort betänkande om Storbritanniens ekonomiska framtid, och där man
sida upp och sida ned understryker nödvändigheten av att frivillighetens principer
tillämpas pa det område, varom här är fråga, där man varnar för tvångslagstiftningens
väg och uttryckligen säger, att man är glad över att i Storbritannien
tanken på obligatorisk skiljedom icke har framtid för sig. Jag för

Lördagen den 25 februari f. in.

Nr 13.

min del skulle tro, att denna åskådning, som förfäktas av Lloyd George och
lians vänner i Storbritannien, vittnar både om ansvarskänsla och om öppen och
klar blick för arbetsmarknadens förhållanden.

Jag tror, att regeringen genom det steg, den tagit här, kastat in ett brandämne
i diskussionen, som förvärrar möjligheterna att få fred på arbetsmarknaden
och som giver Sveriges arbetare ett påtagligt bevis för, att regeringen icke
bryr sig om deras uppfattning i frågan utan att den vill kommendera fram en
lagstiftning mot dem. Det är enligt min uppfattning ett olyckligt och synnerligen
ödesdigert grepp.

Det är dessa känslor, som jag velat giva uttryck åt.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Pettersson: Herr talman!

Herr Engberg har framställt en del anmärkningar mot själva principerna för
den föreslagna lagstiftningen, och det nödgar mig att också säga några ord
till försvar för propositionen.

Herr Engberg har till en början erinrat om ett yttrande av mig angående
dessa frågor av den innebörd, att lagstiftningen bör vara sådan, att den kan
omfattas med förtroende av dem, det gäller. Jag fällde det yttrandet på ett
möte i Göteborg i höstas ett år sedan, och det fälldes med hänsyn till förslaget
om obligatorisk skiljedom i intressetvister. Jag ville därmed varna mot
att gå för långt i lagstiftningsiver, man kunde då skada den sak, man ville
främja; ty sina egna intressen borde parterna själva vara närmast att tillgodose.
Jag vill betona, att i det sammanhang, vari yttrandet fälldes, avsåg
det endast frågan om intressetvister. Men jag kan tillägga, att enligt min
mening även lagstiftning om domstolsbehandling av rättstvister bör uppbäras
av parternas förtroende. Man har också i det föreliggande förslaget sökt tillgodose
detta syfte först och främst därigenom, att man skrivit lagen så, att
den icke endast formellt är opartisk utan även kan beräknas verka så, att den
icke leder vare sig den ena eller den andra parten till obehörigt förfång.

Vidare har man vid lagens avfattande sökt så nära som möjligt ansluta sig
till den rättsuppfattning och den åskådning, som på detta område vunnit burskap
bland de närmast intresserade.

Slutligen har man sökt tjäna samma syfte genom att i den domstol, som det
här är fråga om, inorganisera representanter för de stora partsorganisationerna,
i tanke att dessa därigenom skola få tillfälle att övervaka, att rätt skipas i
överensstämmelse med lagen, samt därjämte att själva delta i det fortsatta
utbyggandet av den rättsordning, varom här är fråga. Ty det är klart, att
den på kollektivavtal grundade rätten icke är fix och färdig med antagande
av detta förslag.

Gentemot den svartmålning, herr Engberg gav av förslagets syfte, skall
jag be att helt kort få framhålla, vad det här verkligen är fråga om. I propositionen
föreslås en lag om kollektivavtal, som går ut på att genom lagens
helgd auktorisera den speciella form för ingående av överenskommelser mellan
arbetsgivare och arbetare, som fackföreningarna drivit fram och som slutligen
också tillvunnit sig arbetsgivarnas erkännande.

Vad den föreslagna domstolen beträffar, så är dess uppgift att avgöra de
tvister, som kunna uppstå angående vad som i särskilda fall är rätt mellan
arbetsgivare och arbetare. Därvid har man föreställt sig, att man skulle kunna
vinna medverkan av partsorganisationerna själva.

Det hela går således helt enkelt ut på att giva samhällets och lagens stöd
åt den faktiska riittsordning, som på detta område redan uppstått och som är
i behov av en sådan sanktion. Ty med allt erkännande åt den skapelse, som
den svenska arbetarorganisationen innebär, och den nytta, den gjort icke endast
arbetarklassen utan hela samhället, tror jag icke, att det är lämpligt,

Vid remiss
v irrupositionen
nr 39.
(Forts.)

Nr 13. 10

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss
av •propositionen
nr 39.
(Forts.)

att en sådan organisation får växa ut så, att den blir en verklig stat i staten.
Staten måste hålla på rätten att ordna och leda rättsbildningen i det stora
hela.

Herr Engberg talade något om motsvarande förhållanden i utlandet. Jag
vill med anledning därav framhålla, att en sådan lagstiftning, som här föreslås,
redan är genomförd i så gott som alla europeiska stater, som kunna
sägas vara något så när jämförliga med oss. Herr Engberg nämnde England.
Det är sant, att där icke förekommer någon speciell lagstiftning om domstolsprövning
av rättstvister mellan arbetsgivare och arbetare. Detta beror därpå,
att engelsmännen ha en helt annan uppfattning än vi om lämpligheten av att
lagstifta. De av herr Engberg lämnade upplysningarna kunna i detta avseende
kompletteras med att det i England är en ytterst vanlig sak, att tvister
om kollektivavtal dragas inför de allmänna domstolarnas prövning och avgörande,
utan att detta på arbetarhåll väcker den ringaste förargelse eller förvåning.

Det kan ju för övrigt, eftersom vi tala om utlandet, vara skäl att påminna
om hur det ser ut i andra stater, som äro jämställda med oss.

I Norge ha vi en lag av 1927 om kollektivavtal och om en statsdomstol för
prövning av dylika tvister. Det har funnits sådan lagstiftning i Norge sedan
1915. I Danmark har man en lag av 1919 i samma ämne och i Finland en
lag av 1924. Enligt den senare handläggas tvister om kollektivavtal av de
allmänna domstolarna. I Tyskland finnes en förordning om kollektivavtal av
1918, som visserligen är ganska knapphändig. Beträffande den vill jag framhålla,
att den var en av de första förordningarna, som utfärdades i Tyskland
efter revolutionen. Denna inträffade i november 1918, och den nämnda förordningen
tillkom den 23 december samma år, undertecknad med de kända namnen
Ebert, Haase och Bauer. Man ansåg i Tyskland, att när folket blivit herre
i eget hus, en av lagstiftningens första omsorger borde vara att lagfästa kollektivavtalen.
Man har sedermera utarbetat förslag till en betydligt vidlyftigare
lagstiftning om kollektivavtal, men det förslaget har ännu ej blivit lag. År
1926 införde man i Tyskland en lag om domstolsbehandling i tre instanser av
tvister om kollektivavtal. Domstolarna äro nära anslutna till de allmänna
domstolarna.

Jag kan icke neka mig nöjet, att när jag talar om de tyska förhållandena
meddela, hur detta lagförslag, framlagt av en icke socialdemokratisk regering,
mottogs av socialdemokraterna i tyska riksdagen.

Under principdebatten yttrade den socialdemokratiske huvudtalaren bl. a.
följande: »Vad som gör det föreliggande arbetsdomstolslagförslaget särskilt
betydelsefullt är, att man med denna lag skall övergå till erkännande av den
kollektiva arbetsrätten i Tyskland.» (När talaren yttrade detta, ropades från
socialdemokratiskt håll: »Sehr richtig.») »Detta lagförslag», fortsatte talaren,
»omfattar jämte rättsskipningens även rättsbildningens område, i det förslaget
erkänner kollektivavtalet i hela dess betydelse, detta avtal, vid vilket icke
blott förhandlas enligt bestående lag, utan varigenom ny rätt skapas medelst
parternas fria överenskommelse. Jag tror mig hava förstått herr riksarbetsministern
rätt däri, att han till utgångspunkt för denna lag tagit erkännandet
av arbetsgivarnas och arbetstagarnas stora koalitioner. Det är ju det stora i
den utveckling, som finner sitt utflöde i detta lagförslag, att småningom även
de lagstiftande korporationerna och, såsom jag antar, även riksdagen icke längre
kunna komma förbi, att framtidens sociala rättsordning måste byggas på de
stora koalitionerna av de intresserade ekonomiska faktorerna —'' att man måste
ställa den kollektiva arbetsrätten i medelpunkten av hela vår kommande arbetsrättslagstiftning.
» (»Mycket sant» från socialdemokraterna.) »Det är
vid arbetsrätten icke fråga om någon sakrätt utan om den arbetande männi -

Lördagen den 25 februari f. in.

11 Nr 1!1.

^kans rätt. Denna kan endast skapas ur det sociala livets källa, d. v. s. vi
behöva för bildande av denna arbetsrätt de intresserade arbetarna och befattningshavarna,
som alltid åter av sig själva skola på nytt skapa rätt, som också
själva skola förvalta sitt arbetsavtals rätt. Utifrån denna grundtanke, som
vi också höra tona i fjärran i det föreliggande förslaget, bestämmes vårt partis
ställningstagande till enskildheterna i förslaget.» Härefter framställde talaren
en del detaljanmärkningar, som jag icke skall uppehålla mig vid. Jag vill
endast nämna, att den främsta anmärkning, som restes, var, att förslaget alltför
nära anknöt till de ordinarie domstolarna och att juristerna skulle få för
mycket att säga inom desamma. Med tanke härpå måste jag framhålla, att
det svenska förslaget åtminstone icke kan utsättas för den kritiken.

När man ser, hur de tyska socialdemokraterna äro fullt övertygade om
gagnet, välsignelsen och vikten av en sådan lagstiftning som här avses och å
andra sidan hör de svenska socialdemokraternas förkastelsedomar över det svenska
förslaget, då undrar man, hur det kan komma sig, att vad som är sanning
för socialdemokraterna i Berlin och Jena, bara är dåligt skämt för socialdemokraterna
i Stockholm.

Men det är även andra stater, som hava en dylik lagstiftning. I Österrike
har man en lag om kollektivavtal av 1919, där gå tvister om kollektivavtal till
de allmänna domstolarna. I Schweiz har man bestämmelser härom i den allmänna
civillagen av år 1911, visserligen knapphändiga. I Frankrike infördes
1919 i arbetslagen ett kapitel, som närmare reglerar kollektivavtalet, och i
Belgien har man en förordning av 1898 med vissa bestämmelser om dylika
avtal. I Holland gäller, att tvister om kollektivavtal dragas inför de allmänna
domstolarnas prövning, och helt nyligen, för ett par månader sedan, har man
i Holland antagit en ny lag om kollektivavtal, som i vissa avseenden rätt
mycket sluter sig till det förslag, som här framlagts.

Till dessa kortfattade upplysningar om främmande länder vill jag göra ett
litet tillägg. Jag sammanträffade i höstas på ett möte i Oslo med den förre
finske socialministern Helo, vilken själv satte en ära i att befinna sig på
vänstra flygeln av sitt parti. Jag frågade honom därvid om man från hans
eller hans partis sida hade något att invända mot principen obligatorisk skiljedom
i rättstvister. Han svarade utan betänkande: naturligtvis icke, under den
självklara förutsättningen att man kan åstadkomma opartiska domstolar. Under
danska veckan helt nyligen sammanträffade jag här i Stockholm med lektor
Bramsnses, finansminister i Staunings socialdemokratiska ministär. Jag
frågade honom, om han kände till att det på något håll bland de danska socialdemokraterna
gjordes någon invändning mot principen obligatorisk skiljedom
beträffande rättstvister. Han svarade utan betänkande, att han för sin del
icke hört talas därom.

Jag skall icke längre uppehålla mig vid denna sida av saken, utan övergår
till att meddela herr Engberg det skäl, som förmått regeringen att nu framlägga
denna proposition. Skälet är, att riksdagen begärt lagstiftning i ämnet.
Det skedde 1926. Riksdagen anhöll då efter en mycket stark motivering, att så
snart Kungl. Maj:t ansåg det material föreligga, som var erforderligt för
bedömande av frågan om lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens bevarande,
Kungl. Maj:t ville utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet. Riksdagen avsåg då icke endast lagstiftning om skiljedom
i rättstvister utan också lagstiftning om förbud mot s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser.

Vid den utredning och det övervägande, som regeringen företagit i anledning
av denna riksdagens skrivelse, har det befunnits, att frågan om lagstiftning
angående^ rättstvister föreligger i det skick, att den nu kan avgöras. Vad den
andra frågan beträffar, har regeringen funnit, att man i fråga om den icke

Vid remiss
v ''propositionen
nr 39.
(Forts.)

Nr 13. 12

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss kommer så snart till botten utan den kräver ytterligare åtskillig utredning
^■nen^Ty0'' oc^ åtskilligt övervägande. Den föreligger icke i det skick, att den för när(Forts)
'' varande kan föreläggas riksdagen. Vid sådant förhållande har regeringen
trott sig handla i överensstämmelse med riksdagens önskan 1926, då den här
framlagt förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol.

Särskilt förebrår oss herr Engberg, att vi framlägga denna proposition
just nu, när det för tillfället råder en upphetsad stämning på grund av de pågående
stora arbetskonflikterna. Jag kan mycket väl förstå detta klander,
men jag vill ändå icke medgiva, att det är befogat. För mig står det klart,
att när det gäller en lagstiftning sådan som denna, är det avgörande vid bedömandet
av frågan, om förslag skall framläggas och antagas, endast: är lagen
nödig och nyttig? Besvaras den frågan med ja, lägges förslaget fram. Besvaras
den åter med nej, håller man det inne. Däremot kan jag icke finna, att en
stämning, som av andra orsaker kan finnas inom landet, därvidlag är av avgörande
betydelse.

Jag hade verkligen trott, att i den svenska riksdagen skulle finnas resonans
för den mening, som jag nu uttalat, ty vad man än må säga om den
svenska riksdagen, så tror jag icke, att man kan förneka, att vilja till saklighet
hör till dess förnämsta egenskaper. Jag har åtminstone under min riksdagstid
iakttagit att den svenska riksdagen har en fast vilja att behandla var
sak efter dess egen beskaffenhet och icke efter hänsyn till en eller annan
främmande omständighet.

Detta är de synpunkter, som varit vägledande för regeringen.

Jag kan sammanfatta mitt svar till herr Engberg så: det man anser vara
rätt, det måste man göra, även om det från en eller annan synpunkt skulle
framstå som mindre opportunt.

Herr Johanson i Stockholm: Herr isocialministern har angivit avsikten med
föreliggande förslag vara att ordna rättsförhållandena mellan arbetare och
arbetsgivare på vissa områden. Mot detta är ingenting att säga. Åtgärder i
detta syfte hava ju statsmakterna tidigare vidtagit och med resultat, som varit
till fromma för arbetsfreden och för utformningen av rättsförhållandena mellan
arbetare och arbetsgivare. Jag åsyftar förlikningsmannainstitutionens införande
1906, de särskilda skiljedomare, som tillkommo 1920, och den centrala
skiljenämnden, som också tillkom 1920. Men atff märka är, att tillvägagångssättet
varit, att man endast lagstiftat om sådana åtgärder för uppbyggande av
rättsförhållandena mellan arbetarna och arbetsgivarna, beträffande vilka parterna
varit överens om att de voro nyttiga och fyllde sitt ändamål.

Det är således inte första gången denna fråga förelägges riksdagen. För
övrigt har den varit föremål för behandling i mer än 40 år. Men riksdagen
har klokt nog iakttagit, att man icke bör lagstifta om sådana saker, varom tvist
råder. I nu förevarande fall råder emellertid på arbetarsidan en alldeles bestämd
uppfattning om det skadliga i att nu vidtaga lagstiftningsåtgärder på
ifrågavarande område. Herr socialministern har i propositionen meddelat,
att landsorganisationen och fackförbunden samt icke mindre än cirka 1,500
arbetarsammanslutningar bestämt avstyrkt lagstiftning för närvarande.

Herr socialministern har svårt att förstå, varför arbetarna i Sverige intaga
eu så bestämt avvisande ståndpunkt till lagstiftning på detta område, som i
flertalet andra länder varit föremål för reglering av statsmakterna, men herr
socialministern bör icke förbise, att i dessa länder är industrialismen mycket
äldre än i Sverige. Om rättsförhållandena mellan arbetarna och arbetsgivarna
finge, såsom vi anse vara klokt, utformas under full frihet och då man nått
fram till en praxis och ett förfarande, som vunnit båda parternas förtroende,
är tiden inne för statsmakterna att genom lag fastställa detta. Så har man

Lördagen den 25 februari f. in.

13 Nr 13.

otvivelaktigt förfarit i de gamla industriländerna. Man får komina ihåg, afl,
exempelvis i England framträdde industrialismen i ganska stor utsträckning
redan på 1820- och 1830-talen. I Tyskland är också industrialismen väsentligt
äldre än i Sverige. Där har man låtit parterna under full frihet småningom
uppdraga konturerna för ett ändamålsenligt och nyttigt ordnande av rättsförhållandena
mellan arbetare och arbetsgivare, och först, när man fått sådant
underlag för lagstiftningen, har man ingripit.

Jag vill vidare erinra herr socialministern om, att i de länder, där man sökt
lagstifta om obligatorisk skiljedom i tvister mellan arbetare och arbetsgivare,
har det alltid skett med icke så liten skamfilad ära för statsmakterna, därför
att lagstiftningen icke lett till åsyftat resultat, och detta har varit förenat
med en viss chikan för statsmakterna. Det är icke önskvärt, att statens auktoritet
på detta sätt nedsättes. Det bör även ur statsmakternas synpunkt vara
angeläget, att förhållandena få växa fram under frihet och att man ingriper
först då, när betänkliga avarter framträda.

Är så förhållandet hos oss? Nej, ingalunda. Rättstvister ge numera anledning
till ytterst få konflikter och ha för övrigt i alla tider givit anledning
till ytterst få konflikter. Den tanken, att man skall låta rättstvister avgöras,
icke genom makt utan genom skiljedom, är ingalunda någon nyhet för arbetarna
utan praktiseras dagligen. Vi ha Centrala skiljenämnden som avdömer
rättstvister. Men därjämte finns det inom flera industrier siirskilda skiljedomsinstitut,
som behandla de rättstvister, vilka kunna uppstå om de kollektivavtal,
som gälla inom resp. industrier. Jag erinrar om de skiljedomsinstitutioner,
som finnas exempelvis inom byggnadsindustrien och som avdöma ett
flertal tvister1 om gällande kollektivavtal, jag tror, man kan säga varje vecka.
Det vore ur vår synpunkt önskvärt, om detta förfarande finge växa sig fram
mera,, än vad det hittills gjort, innan man i lagstiftningen inför bestämmelser
om obligatoriskt skiljedomsförfarande. Herr socialministern beklagade, att
han icke fått stöd av de närmast intresserade parterna och deras medverkan
för ordnandet av rättsförhållandena på arbetsmarknaden.

Jag tror, det varit oljmkligt, att man avbrutit de försök, som gjorts vid
ett par tillfällen, då representanter för parterna jämte samhället allvarligt bemödat
sig om att söka få fram något ytterligare, som skulle kunna vara till
gagn för vad man naturligtvis på båda hållen är livligt intresserad av: att försöka
undgå arbetskonflikter. Ingen må leva i den föreställningen, att arbetskonflikter
äro önskvärda vare sig ur arbetarnas eller ur arbetsgivarnas synpunkter.
Jag är för min del övertygad om att båda parterna livligt önska att
kunna undvika dessa konflikter och vid varje tillfälle göra sitt yttersta för
att undvika dem. Men varför kan man då icke få vara i fred för regeringarna
då man kommit ett stycke på väg? Det är i högsta grad olyckligt. Efter
storstrejken 1909 ingrep den dåvarande Lindmanska regeringen och gjorde ett
brått slut på den undersökning, som kunde främjat arbetsfreden, vilken åtgärd
var ett lika beklagligt ingrepp som det, som gjordes av den nuvarande regeringen
1926. Hade parterna då i ro fått avsluta sina överläggningar, är det
mycket troligt, att de skulle lämnat ett väsentligt bidrag till frågan om
vilka åtgärder man ytterligare bör vidtaga för att trygga arbetsfreden i vårt
land.

Jag är övertygad om att hur man än går till väga, kommer man icke förbi
det förhållandet, att det är nödvändigt att ha parternas stöd för den lagstiftning,
som skall genomföras. Ty i motsatt fall blir den av noll och intet värde.
Jag är förvissad om att de som äro intresserade av att söka åstadkomma arbetsfred
skola till sist komma till insikt om att det är nödvändigt låta parterna
få den tid, som är erforderlig för att genomdiskutera detta spörsmål och så
eventuellt komma fram med sina förslag, som naturligtvis måste vara fotade

Vid remiss
v 7yropositio
nen nr 39.
(Förta.)

Nr 13. 14

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss
av propositionen
nr 39.
(Forts.)

på inbördes förtroende för åtgärderna och icke mötas av opposition från någotdera
hållet.

Men jag lämnar den saken åt sitt öde för närvarande. Låt oss nu se: i vad
mån kan detta lagförslag bidraga till att trygga arbetsfreden?

För närvarande ha vi stora och omfattande arbetskonflikter. Men det är
att märka, att av de arbetare, som för närvarande deltaga i arbetskonflikter,
är det endast omkring 20,000, som deltaga i konflikterna, därför att man icke
kunnat få kollektivavtalen ordnade. De övriga ha blivit indragna på grund
av sympatiåtgärder — strejk eller lockout.

Nu frågar man sig: behövs det någon särskild utredning för att i ett lagförslag
intaga en bestämmelse om att sympatiåtgärder icke skola få vidtagas?
Vore det förbjudet för arbetsgivareföreningen att, om den exempelvis har en
tvist med pappersmassearbetarna, få kasta ut sågverksarbetarna i lockout. Och
vore det förbjudet för svenska arbetsgivareföreningen att, om den har en tvist
med pappersmassearbetarna, få kasta ut pappersbruksarbetarna så kunde man
säga att en sådan lag verkligen hade betydelse för arbetsfreden. Därav skulle
givetvis bli följden, att om arbetarna, som nu — om jag får taga det, som ligger
närmast före för tillfället — ha konflikt med mellansvenska gruvförbundet, det
också vore förbjudet för dem att ordna till med sympatistrejk av de arbetare,
som äro sysselsatta vid malmfälten i Norrbotten. Det är uonenbart, att om
man föreslagit något sådant, skulle man i hög grad bidragit till att trygga
arbetsfreden. Men det har man icke vågat föreslå, utan här i förslaget om
kollektivavtal § 4 säger man endast: »Arbetsgivare eller arbetare, som äro
bundna av kollektivavtal, må under den tid avtalet är gällande icke vidtaga
arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd: 1. på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd

eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider
mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas; 2. för att åstadkomma ändring
i avtalet; 3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning
efter det avtalet utlupit; eller 4. för att bispringa annan i fall, då denne icke
själv äger vidtaga stridsåtgärd.»

Man har med detta förslag icke avsett att förbjuda sympatiåtgärder —
strejk eller lockout — i syfte att därmed öva tryck på motparten. Men då vi
för närvarande ha cirka 25,000 man ute på grund av att parterna vidtagit
sådana sympatiåtgärder, så vore ju en lag, som förbjöde dylika sympatiåtgärder
av mycket större betydelse för arbetsfreden, än om man nu försöker genom
lagstiftning obligatoriskt ålägga parterna, att vissa rättstvister skulle avgöras
av domstol. Varför är regeringen ej intresserad av en sådan lag? Är det
för att arbetsgivareföreningen ej vill vara med därom?

Man måste, då man läser detta lagförslag, komma till det resultatet, att det
kommer att få ytterst ringa betydelse för arbetsfreden. Arbetsfreden kommer
i mycket ringa mån att bli tryggad genom denna lag, därest den vinner
riksdagens bifall. Då frågar man sig: varför är det så bråttom att lägga fram
ett lagförslag, som icke har någon nämnvärd betydelse för den sak, som man
vill främja? Varför ger man sig icke tid till att låta saken mogna? Ja, det
är frågor, som man icke får något svar på, då man läser propositionen. Men
det är också uppenbart, att man icke där fått rätta greppet på frågan.

Jag är övertygad om att man nog här i riksdagen kommer att liksom tidigare
sakligt behandla det föreliggande förslaget, och jag tror, att herr socialministern
och regeringen i dess helhet kan vara övertygad om att det icke är
på grund av illvilja gentemot tanken att bidraga till att åstadkomma rättsförhållanden
på arbetsmarknaden, som arbetarna och deras organisationer äro
bestämda motståndare till lagstiftningen nu, utan de äro motståndare till förslaget
därför, att de överhuvud äro medvetna om att det icke kommer att

Lördagen den 25 februari f. in.

15 Nr 18.

främja arbetsfreden. Det kommer i stället att omedelbart försvåra möjligheterna
för fackorganisationerna att träffa avtal. Det kommer att ge anledning
till att parterna måste fila på kollektivavtalen på ett helt annat sätt än
tidigare med därav i många fall följande förlängning av arbetskonflikterna.
Blir detta lagförslag antaget av riksdagen blir man tvungen tillse, att avtalen
äro så formulerade, att vad man avsett med dem också skall vid tolkningen av
arbetsdomstolen komma till uttryck. Ty man riskerar för mycket, om man
förfar på sätt, som hittills gängse skett, nämligen att man varit på det klara
med, att förutsättningarna för kollektivavtalet varit det och det, även om det
icke varit så tydligt uttalat i själva avtalets formulering. Men skall man gå
till väga på det sättet, som regeringen nu förordar, att tvister om avtalens
tolkning och tillämpning obligatoriskt skola hänskjutas till arbetsdomstolen,
så måste man naturligtvis ägna betydligt större uppmärksamhet åt formuleringen
av avtalens olika paragrafer. Och det vet var och en, som deltagit i
arbetet på detta område, att detta måste ge anledning till konflikter i större
omfattning, än vad hittills varit förhållandet, intill dess man får avtalen sådana,
att det icke finns tvetydigheter i dem, såsom nu i mycket stor omfattning
är förhållandet.

Jag är övertygad om att detta blir den erfarenhet, som landet får, därest
lagstiftningen kommer till stånd. Det vore därför i hög grad önskvärt, om
man, innan lagen blir föremål för behandling i utskott och kamrar, i vidsträcktaste
mån kunde göra klart för alla, som få taga befattning med den, att man
löper den risken, att i stället för att vidtaga en åtgärd, som främjar arbetsfreden,
vidtar man en åtgärd som ger anledning till arbetskonflikter, som icke
behövt uppstå, därest lagen icke tillkommit.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Pettersson: Herr talman!

Den föregående ärade talaren gjorde till en början gällande, att det icke skulle
ha någon nämnvärd betydelse för arbetsfreden, om denna lag antoges. Jag
vill då erinra, att lagförslaget avser icke intressetvister utan rättstvister. Och
då flertalet av de arbetare, som gå i strid, göra detta på grund av intressetvister,
skulle antalet deltagare i sådana öppna strider icke komma att bliva
avsevärt mindre, om detta lagförslag antages. Men därmed är icke sagt, att
herr Johanson har rätt i sitt påstående, att lagstiftningen icke skulle ha något
inflytande på antalet öppna strider. Jag vill i det avseendet hänvisa herr
Johanson till vad som står i propositionens motivering. Enligt statistik, delvis
insamlad av landsorganisationen, har under 1912—1925 icke mindre än 12.4 %
av de öppna striderna berott på rättstvister. Och detta anser jag icke vara en
liten siffra.

Herr Johanson gjorde mot lagförslaget nu gällande samma synpunkter, som
han framförde i remissdebatten i fjol. »Varför denna brådska?» säger han.
Mot det talet vill jag dock erinra om att denna sak verkligen rätt länge påkallats
från åtskilliga håll. Det kan vara av ett visst kuriositetsintresse att
framhålla, att första gången, mig veterligt, som det offentligt ropades på en
sådan lagstiftning, var år 1886. Då var det en skandinavisk arbetarkongress
i Göteborg, som antog en resolution med krav på obligatorisk skiljedom. Sedan
har ju, såsom herr Johanson erinrade, frågan varit behandlad av statsmakterna
1910 och även 1911. Och vid båda tillfällena insamlades massor av yttranden
från korporationer och ämbetsverk. Vidare har socialstyrelsen år 1916 upprättat
ett förslag, som också genomgått skärselden och granskats av intresserade
korporationer och ämbetsverk. Jag tror således icke, att den där förebråelsen
om opåkallad brådska är riktigt motiverad i det här fallet, då det dock
gäller en viktig samhällsfråga, som åtminstone i aderton år varit mycket livligt
och ingående diskuterad.

Vid remiss
v jrroppositionen
nr 39.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss
av propositionen
nr 39.
(Forts.)

Slutligen gjorde herr Johanson den invändningen mot förslaget i det hela,
att det skulle komma att leda till ett ökat antal tvister. I det sammanhanget
framhöll herr Johanson, att en lagstiftning enligt förslaget skulle leda till
att arbetarna, liksom även arbetsgivarna, skulle se sig nödsakade nedlägga mera
omsorg på kollektivavtalens formulering. Det är nämligen inom parentes sagt
för närvarande så, att kollektivavtalen, trots deras stora betydelse, icke sällan
äro utformade på ett sådant sätt, att formuleringen ger anledning till olika
tolkningar och därför också tvister. Nu menar herr Johanson, att om denna
lag antages, få arbetarna i eget intresse lov att lägga ned betydligt mera arbete
på att få förslagen ordentligt utformade, och detta kunde ge anledning till
tvister. Men jag vill i detta sammanhang hemställa till herr Johanson, om
det icke är rimligt eller, rättare sagt, självklart, att ett avtal, som är tillkommet
efter grundlig beredning och omsorgsfull undersökning av vad det egentligen
innebär och efter omsorgsfullt avvägande av uttryckens verkliga valör,
har större utsikt att förekomma tvister än ett avtal, som är tillkommet litet
mera på en slump och i hast, utan att man givit sig tillfälle att så noga tänka
över, vad ordalagen innebära.

Utan tvivel skall därför en sådan lagstiftning, trots tillfälliga olägenheter
och svårigheter i början — dem vill jag icke bestrida — i det långa loppet
ovillkorligen vara ägnad att förekomma tvister i stor utsträckning.

Herr Lindman: Herr talman: Jag hade icke tänkt att i remissdebatten

yttra mig i själva sakfrågan, därför att jag förmodar, att med de stora motsättningar,
som vi nu hört ha gjort sig gällande mellan exempelvis herr socialministern
och det socialdemokratiska partiets talare här i dag, så kommer denna
fråga i det utskott, som skall få hand om den, att bliva synad från alla håll.
Och alla de synpunkter, som här blivit framhållna — och som jag för övrigt
icke tror äro några nya synpunkter — komma naturligtvis fram där. Det
gäller ju här ett jämförelsevis litet område av arbetstvisterna, och man har i
alla fall på detta område tidigare uttalanden även från socialdemokratiskt
håll om att man icke vore obenägen att vara med om en sådan lagstiftning.
Och vi ha hört av herr statsrådets redogörelse — såsom vi också visste förut
—- att den finns i de allra flesta europeiska länder.

Men, herr talman, det som föranledde mig att begära ordet var ett yttrande
av den förste talaren i denna remissdebatt, herr Engberg, då han framhöll, att
förslaget blivit lagt på riksdagens bord i ett illa valt psykologiskt ögonblick
och det kan ju verkligen synas så. Herr Engberg syftade naturligtvis på de
stora arbetstvister, som för ögonblicket pågå. Och jag förmodar, han menade,
att genom att nu kasta fram detta förslag skulle regeringen komma med en
brandfackla, som skulle kunna verka därhän, att den förlänger dessa tvister
och försvårar uppgörelse i dem. Ja, herr talman, det beror ju mycket på. hur
man tar frågan här i riksdagen, om man verkligen här vill hålla huvudet kallt
och behandla detta lagförslag så, som det egentligen bör behandlas, nämligen
rent sakligt. Jag hörde att herr Thorberg i första kammaren lär hava yttrat sig
i den riktningen, att förslaget naturligtvis skall få en fullt saklig behandling.
Men man bör se till, att man icke på något sätt använder detta som en förevändning
att försöka gjuta olja på elden i den strid, som nu pågår. Detta förslag
är uppgjort långt tidigare, och vi ha vetat om det enligt mångas mening
allt för länge, innan det kommit fram. Men när det nu kommit, gäller det att
se på detta lagförslag och bedöma det för sig och att söka motverka, att det
skall ha något inflytande på de nu pågående arbetstvisterna.

Där har just herr Engberg en mycket stor uppgift att fylla, ty han sitter
som redaktör för det socialdemokratiska huvudorganet. Om herr Engberg
nu börjar dag ifrån dag predika den satsen, att det är alldeles galet, att rege -

Lördagen den 25 fcbrunri f. in.

17 Nr 18.

ringen kommit fram med detta förslag nu, och att detta kommer att inverka på remiss
de arbetstvister, som nu pågå och förlänga dem, samt att det kommer att för- aVnJ^0„^Syj‘
öka svårigheterna att få en uppgörelse till stånd, då kan det komma att psyko- (p''orta)
logiskt inverka. Men om herr Engberg återigen skulle i sin tidning säga:

»Låt oss behandla denna fråga om arbetsavtalen fullt sakligt; den har intet
att göra med de pågående arbetstvisterna», då kan herr Engberg medverka till
att dämpa elden. 1 motsatt fall kan ban möjligtvis kasta några bränder in
i brasan.

Herr Rydén: Herr talman! Vid remissdebatten förra året riktade jag några
ord till de närvarande ledamöterna av regeringen med en vädjan till dem att
icke lägga fram en lagstiftning av här förevarande beskaffenhet, förrän den
tidpunkt komme, då cn lagstiftning på detta område kunde ske under förtroende
från båda de parter, som berördes av densamma. Jag var också glad över
att händelserna fogade det så, att regeringen icke var i tillfälle att framlägga
något lagförslag i fjol.

Det ligger något av djup tragik över allt vad svensk arbetsavtalslagstiftning
heter med hänsyn till det sätt, på vilket representanter för borgerliga partier
betrakta och handlägga dessa frågor. Det rann mig i minnet i går, när
jag fick se denna proposition med namnet Jacob Pettersson under, hurusom det
en dag för 18 år sedan hände, att vi som sutto här i kammaren fingo mottaga
en proposition från den dåvarande regeringen i föreliggande ämne, undertecknad
med namnet Albert Pettersson. Jag gjorde den stilla reflexionen, att det
är bestämt farligt, att regeringarna bestå av för många juridiska Petterssöner,
ty man kan tydligen frukta lagar från deras sida, som kunna vara för samhället
ganska riskabla.

Hela det sätt, på vilket detta ärende är förberett, påminner också om förberedelserna
för 1910 års avtalsförslag. Precis som nu var det tillsatt en kommitté
för ärendets utredning. Jag var mycket god vän med min dåvarande
bänkkamrat, Nils Persson, som jämte Herman Lindqvist satt med i kommittén,
och han hade vänligheten att anförtro mig, huru arbetet låg till i kommittén
vid tiden omkring storstrejken. Plötsligt efter densamma sprängde den Lindmanska
regeringen kommittén och satte till ett par s. k. experter, som skulle
arbeta ut förslag till avtalslagar. Det gällde där att realisera den höga rättvisan,
och man var på väg att lagstifta utan hänsynstagande till det faktiska,
levande livet. Så kommo dessa lagförslag. Bland dem som vid detta tillfälle,
år 1910, motarbetade desamma, var den nuvarande socialministern. Nu har det
gått ungefär på samma sätt. Jag har icke som den gången genom en trofast
kamrat kunnat inifrån följa arbetet, men jag antager, att läget varit
ungefär analogt. En tillsatt delegation har sprängts, och till förmån för
den höga abstrakta rättvisan har man utan tillräcklig kontakt med det levande
livet skrivit ett lagförslag, som kastas fram här i riksdagen. Det är en olycka
för vårt land, att de som representera borgerlig åskådning behandla arbetsavtalslagstiftningsfrågor
på detta sätt.

Jag är för min personliga del övertygad om att utvecklingen så säkert som
någonting i världen kommer att gå i den riktningen, att de motsättningar mellan
arbetsgivare och arbetare, som nu finnas men som äro mycket mindre, än
vad de förr i tiden varit, skola så småningom minskas, om man låter utvecklingen
vara i fred och främjar på ett förståndigt sätt samarbetet mellan arbetare
och arbetsgivare. Dessa skola finna, att de ha så ofantligt många intressen
gemensamma, att det kommer att växa fram en stämning för utjämning av motsättningarna
på överenskommelsernas och samförståndets väg, i stället för att
man skall behöva tillgripa en lagstiftning, som den ena parten finner riktad
mot sig.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 13. 2

fir 18. 18

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss
av propositionen
nr 39.
(Forts.)

Jag har mig bekant, att i ett av våra allra största och mest livliga industriområden
håller man i detta ögonblick på — i fall regeringen nu icke förstör
allting genom att trumfa igenom en dylik lagstiftning — att skapa fullkomligt
frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare- och arbetarsammanslutningar,
om en skiljedomstol, som skall döma i alla rättstvister. Man har kommit
så långt i sina preliminära överenskommelser, att man är ense i stort sett
om hur det hela skall läggas. Man går ut ifrån att det skall vara en framstående
rättslärd som ordförande, under det att ombuden från arbetsgivare- och
arbetarsidan skola vara utsedda så, att man å det andra hållet förklarar sig
kunna godkänna och respektera dem.

Huru utomordentligt mycket förhoppningsfullare är icke en utveckling i
vårt svenska samhälle på dessa vägar i jämförelse med den som avses i detta
lagförslag, vilket den ena parten betraktar såsom riktat mot sig. Jag behöver
bara ställa den frågan, huruvida, om man tänker sig att svenska arbel sgivareföreningen
avstyrkt en sådan lagstiftning, densamma i alla fall skulle ha ifrågasatts
på allvar. Här har ju arbetare- och fackföreningsvärlden så gott som
enhälligt ■— med undantag endast av ett järnvägsmännens kontoristförbund
tror jag — bestämt avstyrkt och motsatt sig lagstiftningen. Svenska arbetsgivareföreningen
har tillstyrkt den, dock utan någon påtaglig värme.

Jag tror, att man här är inne på vägar, som i varje fall måste komma att
leda till ett upprivande av det som håller på att växa sig fram i riktning mot
arbetsfred på föreliggande område. Jag minns hurusom under åren 1910 och
1911, när vi diskuterade avtalslagarna här i kammaren, regeringen kom med
alla slags svartmålningar — storstrejken hade ju då nyss varit. Man framhöll,
att lagstiftningen var nödvändig för att icke det skulle uppstå anarki på
den svenska arbetsmarknaden. Nu ha vi 18 års erfarenhet i det hänseendet.
Har det uppstått någon anarki eller ha arbetskonflikterna vidgats? Ha rättstvisterna
och brotten mot kollektivavtalen ökats? Vad visar den statistik, som
herr socialministern själv lagt fram härvidlag och som givetvis icke är ogynnsam
för hans ståndpunkt? Herr socialministern anförde bara den siffran, att
antalet fall, där avtalstvister förekommo, utgjorde 12.4 % av samtliga. Den
siffran motsäges emellertid från andra håll. Han underlät i varje fall att meddela,
att om man tager hänsyn till huru många arbetare, som äro berörda av
dylika tvister, uppgår siffran endast till 1.4 %. Det rör sig alltså om 1/eo eller
V70 av hela arbetarantalet, och likväl framlägger man en lagstiftning, som arbetarna
med rätt eller orätt fatta såsom riktad mot fackföreningsrörelsen.

När jag ser på utvecklingen och finner, hurusom under varje år som gått
faktiskt alltmera stadgat sig en levande rättsåskådning på detta område utan
lagstiftning, gör jag mig den frågan: är detta det riktiga sättet att se på ifrågavarande
problem — att vid denna tidpunkt, när man kommit steg för steg
till allt större stadga på detta område, bryta hela utvecklingen genom att kasta
fram en dylik lagstiftning? Det är ju ett faktum, att arbetarna icke vilja
ha lagstiftningen, och detta är för mig ett viktigt faktum, ty jag tror aldrig,
att man här bör lagstifta utan att lagen kan omfattas med förtroende från
båda sidorna.

Jag gör mig då den frågan: är behovet av denna lagstiftning så pressande,
att man bör gå fram mot den ena partens uppfattning om vad som är riktigt?
Ja, jag behöver bara erinra om den siffra jag nyss nämnde, nämligen 1.4 %.
Det är den högsta siffran; jag tror att landsorganisationen uppger ungefär
0.4 %. Det är sålunda en oerhört ringa bråkdel av alla de förlorade arbetsdagarna
i vårt land, som sammanhänga med rättstvisterna. Och jag vågar säga,
att det icke är säkert, att lagen i fråga kommer att ge oss ett mindre antal
förlorade arbetsdagar. Så vitt jag kan bedöma, har denna lagstiftning icke
dokumenterats som behövlig.

Lördagen den 25 februari f. in.

19 Nr Kl.

Jag måste fråga mig: Vem har gagn av lagstiftningen? Jag är säker på,
att samhället icke har gagn av den, så länge den icke kan komma till stånd
under båda parternas förtroende. Ty det vill jag säga, att genomföres den under
bifall från den svenska fackföreningsvärlden, såsom man åberopat i exempel
från Tyskland, finge lagen ett moraliskt värde, som den saknar i detta
ögonblick, då hela den svenska arbetarvärlden riktar sig mot densamma. Vem
gagnar som sagt lagen? Samhället gagnar den icke. Ja, jag tillät mig säga
det i fjol: jag tror att den gagnar de krafter inom den svenska arbetarrörelsen,
som sträva elter att komma ifrån kollektivavtalen och komma in på de lösa arbetsavtalen
och de lösa arbetsförhållandena. Om man får den uppfattningen
inom arbetarvärlden, att kollektivavtalen innebära stora risker för alla som
äro anslutna till fackföreningarna — att det finns fara för att man på arbetarsidan
icke kan få så skickligt utformulerade kollektivavtal, att ej domstolen
rent materiellt sett kan begå en oförrätt mot arbetarna — då kommer säkerligen
den stämning, som på många håll finnes inom den svenska arbetarvärlden,
att utbreda sig, nämligen att man icke skall sluta kollektivavtal utan föra den
fackliga kampen på andra och lösligare grunder. Det är möjligt, att lagstiftningen
kan göra mycket ohägn för den gamla fackföreningsrörelsen. Men jag
trodde, att man skulle på de håll, som önska ifrågavarande lagstiftning, ha
insett, att det icke är den gamla fackföreningsrörelsen, som är det stora bekymret,
på den svenska arbetsmarknaden. Om ni, mina herrar på regeringsbänken,
vilja arbeta syndikalisterna i händerna, så böra ni driva fram en dylik lagstiftning,
ty då komma många av dem, som förut hållit på den gamla fackföreningsrörelsen
och kollektivavtalen, att lockas av rösterna från andra sidan.

Jag förstår, att detta icke kan inverka på herr socialministern, med hela den
rättsåskådning som han har och som tog sig uttryck i uttalandet, att man icke
bör taga hänsyn till stämningar — komme man till en övertygelse om att en
sak är rättvis, finge man icke taga hänsyn till vad som vore opportunt, tror
jag han yttrade. Ja, det är mycket vackert det där, och det har fört många
människor på martyrbålet, men det är icke en sats, efter vilken det går att
styra stater. Statsmannen kan icke in absurdum driva rent abstrakta rättsgrundsatser.
De som styra samhället måste också taga hänsyn till att lagarna
stå i överensstämmelse med en allmän uppfattning i landet om vad som är
nyttigt. Man kan icke bara bygga på en abstrakt grundsats, att det ena är
rätt och det andra är orätt, och man kan icke resonera som så, att om något är
rätt, så får hela riket gå itu, bara man kan få den abstrakta rättsgrundsatsen
igenom. Man måste se till att den lagstiftning, som kommer till stånd, stöder
sig på folkets förtroende; i annat fall äro juristerna rent av farliga för riket.

Jag tror, att den nuvarande regeringen skulle ha kunnat göra nytta på detta
område, om man, i stället för att gå in för en lagstiftning med hela den
svenska arbetarvärlden som motståndare, använt sitt inflytande i syfte att sammanföra
arbetare och arbetsgivare till förhandlingar och överläggningar •— förutsättningslösa
och till intet förbindande överläggningar — om huru arbetarproblemen
böra på lämpligaste sätt behandlas. Den ståndpunkten är icke för
jurister, det erkänner jag gärna, men för praktiskt folk kommer den mer och
mer i förgrunden. Yi se, hurusom i England hela detta problem tagits upp •—
icke alls med några lagparagrafer utan av människor från det praktiska livet
under överläggningar och diskussioner om den industriella demokratiens problem
m. m. mellan arbetsgivare och arbetarrörelsens män. Härvid söker man
bilda sig en uppfattning om. vad det är som är omöjligt att komma förbi och
vad man kan göra för att hålla ihop. Om den nuvarande regeringen, i stället
för att forcera fram en lagstiftning mot den svenska arbetarklassens övertygelse,
och önskningar, sökt göra vad ingen tidigare regering gjort i detta land,
nämligen att sammanföra några av de mera vidsynta och kunniga arbetsgivar -

Vid remiss
av j/roposttionen
nr 39.
(Forts.)

Nr 13. 20

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss
av ''propositionen
nr 39.
(Forts.)

na med representanter från arbetarna till en fri och förutsättning-slös och förtrolig
överläggning om vad som kan åstadkommas, hade detta kunnat vara till
stor nytta. Det hade icke blivit något omedelbart resultat, men på detta område,
mina herrar, verkar icke vad man företager ögonblickligen — för så vitt
icke en sådan lagstiftning som den föreliggande genast kan slå sönder vad som
förut åstadkommits — utan det nya måste taga tid att arbeta fram. Det
finns vid sidan av den gamla typen arbetsgivare, som ha sitt organ i svenska
arbetsgivareföreningen, en grupp av yngre och mera vidhjärtade och socialt
vidsynta arbetsgivare, som förstå, att den rätta vägen att vandra är att bliva
ense med arbetarna och söka utjämna motsättningarna i stället för att skärpa
konflikterna.

Jag vill, herr talman, framhålla, att då denna lagstiftning nu framlägges,
är detta för mig en mycket bitter stund med tanke på det arbete, som nedlades
år 1910 av den dåvarande vänstern för att fälla herr Lindmans avtalslagar.
Dessa skulle ha visat sig olyckliga, om de kommit till stånd, och de då framförda
profetiorna ha ju icke heller besannats, utan det har blivit bättre för
varje år som gått. Det är för oss, som voro med i kammaren år 1910, en av
de bittraste stunder, som tänkas kan, när vi nu från denna regering,
som dock inrymmer åtminstone vissa element, vilka voro med om den
ståndpunkt, som denna kammares majoritet tidigare intagit, erhålla ett
sådant lagförslag som det förevarande — en lagstiftning, som, huru
man än förklarar och huru man än försvarar den, av hela den svenska arbetarvärlden
uppfattas som en lagstiftning riktad mot densamma. Jag beklagar
detta icke bara för gamla minnens och vänskaps skull utan också därför, att
landet icke har någon nytta av en sådan statsmannakonst som den som här
är verksam.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag är för min personliga del
alldeles övertygad om att herr socialministern haft det bästa syfte med den
framstöt, som ligger i den kungl. propositionen. Men jag är lika säker på, att
när en tid gått, kan herr socialministern på sig tillämpa den gamla monologen:
jag ville det goda men jag framkallade det onda. Jag skall i korthet söka
bevisa att min åsikt är riktig.

Jag har som mer än 30-årig fackföreningsmän — både i ledande ställning
och som enskild medlem — funnit, att den största faran med en lagstiftning
som den ifrågavarande trots dess begränsning och kanske på grund av dess''
begränsning ligger däri, att den undergräver kollektivavtalet självt. Ingen
torde behöva tvivla därpå, att om ifrågavarande lagstiftning kommit år 1910
eller åren däromkring, hade dess förutsättningar i dag icke förelegat. Vid den
tiden fördes inom den svenska arbetarrörelsen mellan dess s. k. radikalare
riktning och dess konservativare en hård kamp i frågan om kollektivavtal eller
avtalslöshet. När kollektivavtalet segrade i denna tvekamp, skedde detta tack
vare att fredskrafterna inom arbetarrörelsen, som fingo hållpunkt i kollektivavtalet,
voro starkast företrädda och hade de djupaste försänkningarna. Hade
vi haft en lagstiftning sådan som varit ställd i utsikt och som gick ut på att
med kollektivavtalets ingående följde risken för utgifter, skadestånd och dylikt,
som kunde uttagas ur fackföreningsrörelsens kassor, är jag för min del
alldeles förvissad om att vi i dag icke behövt diskutera frågan om att reglera
genom lag ett i frihet upprättat kollektivavtals innehåll; vi hade däremot möjligen
haft att diskutera frågan om upprättande av tvångskollektivavtal. Jag
minns livligt den fejd inom arbetarrörelsen, som då pågick, och jag instämmer
till fullo med den föregående talaren däri. att det var eu styrka, att man
vid den tiden hade frihet att välja mellan de båda olika formerna.

Nu kan man möjligen häremot invända, att mellan åren 1910 och 1928 ligger

Lördagen den 25 februari f. in.

•>1

Ni- 18.

nära 20 år och att mycket kan vara förändrat under mellantiden. Jag tror,
dock icke, att kollektivavtalet ännu är så rotfäst i medvetandet inom arbetarvärlden,
att icke med hänsyn till de risker, som den föreslagna lagen medför,
det på allvar kan uppstå en ny diskussion om kollektivavtalets vara eller icke
vara. Detta är den stora faran med en sådan lagstiftning. Herrarna törstå,
att när jag framhåller dessa synpunkter och icke vill vara med om lagstiftningen,
sker detta uteslutande därför, att jag icke vill äventyra den faktiska,
relativa trygghet på arbetsmarknaden, som kollektivavtalet dock skapah Vi
kunna tänka oss en spänd situation på arbetsmarknaden. Det kommer da ett
moment, när man diskuterar i arbetarvärlden, om man skall upprätta ett kollektivavtal
eller icke — vilka fördelar och vilka risker medför det? Om man
dåi finner, att lagstiftningen förändrat kollektivavtalets karaktär och däri infört
stora ekonomiska riskmoment är det högst sannolikt att man kan komma
att med hänsyn härtill hellre välja avtalslösheten. Arbetarna förklara, att de
kräva så och så mycket för sitt arbete, men de utfästa sig icke till något och
skriva ingenting. I valet mellan de fördelar och nackdelar, som kunna följa
av ett kollektivavtal, kunna arbetarna ställa sig på den ståndpunkten, att man
icke bestämmer på förhand vad man skall göra.

Jag frågar er alltså, mina herrar: vilja ni vara med om, att sådana förutsättningar
skola uppkomma på arbetsmarknaden, att arbetarna tvingas diskutera
frågan på nytt: kollektivavtal eller icke kollektivavtal? Den situationen
kommer att bli aktuell, om lagen genomföres. Lagen komme sålunda praktiskt
taget att få den omedelbara verkan — om den icke skall bli utan all mening
■— att den framkallar behovet av en lag, att med tvång uppgöra kollektivavtal.
Vad öppna sig då för perspektiv på detta område? Jo, det finns
inom samhället reaktionära krafter, som med glädje vilja befordra anarki på
arbetsmarknaden. Jag tänker icke på de reaktionära krafterna på den vänstra
sidan, utan jag tänker främst på dem som finnas på den högra, de som ickie
ha gladare och mera förhoppningsfulla spekulationer, än att arbetarna må
komma in i ett sådant orostillstånd, att förhållandena bli orimliga, olidliga,
krävande ingripande utifrån. Dessa, som vilja framkalla anarki i arbetarrörelsen,
skulle få ett utomordentligt gott handtag, om de förutsättningar, som
jag här antagit såsom riktiga, komme att inträffa. Jag talar om detta av
egen erfarenhet. Jag var själv med i centrum av striden för 15 ä 20 år sedan,
när vi slogos om kollektivavtal eller avtalslöshet. Huru många gånger kunde
det icke hända, att vi hävdade vår seger endast genom att peka på den styrka,
som låg i friheten med kollektivavtalen. Det låg icke en lömsk kraft bakom
i form av lagstiftning och domstolar, som kunde döma ut skadestånd, om i
ett obevakat ögonblick man gjort en lapsus beträffande avtalets tillämpning.
Den friheten böra vi icke rubba på. Låt oss vänta ännu en tid, innan vi diskutera
dessa spörsmål och problem på allvar! Låt organisationerna själva
överenskomma om formerna för avtalen och lägg icke de band på avtalen, som
följa av repressalier genom skadestånd och dylikt, förrän man är säker på att
detta icke allvarligt skadar den rättsordning, som på arbetsmarknaden utbildat
sig, tack vare det fria kollektivavtalet.

Det är så jag sett föreliggande fråga, och jag vill vädja till samtliga riksdagsledamöter
och framför allt till utskottet, att denna sidan av problemet blir
allvarligt undersökt. Det går icke att tro, att man utan vidare kan korrigera
verkningarna av lagstiftningen, sedan den väl är genomförd. Skall den senare
korrigeras, är det alldeles visst och säkert, att den godmodighet, med vilkeU
socialministern framlagt förslaget, icke längre kommer att prägla hans framträdande.
Det kan uppstå en situation, som jag icke önskar för vare sig den
nuvarande regeringen eller för arbetarna eller vårt näringsliv. Därför hemställer
jag, att man vid behandlingen av ärendet inom utskott och kamrar nog -

Vid remiss
v jiropositione.
n nr 39.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss
av propositio
nen nr 39.
(Forts.)

samt beaktar den del av problemet, som jag nu har pekat på och som jag betraktar
såsom dess kärna.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag hade icke

tänkt förlänga denna debatt, men ett par uttalanden, som gjordes av herr Rydén,
föranleder mig att säga några ord.

När jag hörde herr Rydén stå här och säga, att om man bara låter utvecklingen
vara i fred och förhållandena ordna sig, utan att lagstiftningen söker
dirigera desamma, skulle man nå bästa möjliga resultat, så erinrade jag mig,
att detsamma nästan ord för ord yttrades i riksdagen, när frågan om ett medlingsinstituts
skapande var fore men da från den motsatta intressegruppen.
Man trodde då, att medlingsinstitutet skulle komma att verka ogynnsamt för
arbetsgivarna, och man undanbad sig därför från detta håll ett sådant ingripande,
som att staten skulle upprätta funktionärer, vilka, när parterna själva
misslyckats, skulle söka åstadkomma nya förhandlingar för träffande av överenskommelser.
Huru gick det med de spådomar mot nämnda ingripande, som
framkommo vid den tiden? Ja, naturligtvis har medlingsinstitutet alltjämt
sina brister, och man kan givetvis icke säga, att därigenom alltid nås det bästa
tänkbara resultat. Men sedan man fått erfara, vad en på detta sätt rättvist
och opartiskt startad anordning från samhällets sida vill säga, tror jag, att
för närvarande ingen i vårt land vill avstå från densamma •—■ icke ens de, som
vid det nämnda tillfället trodde, att anordningen skulle komma att verka förödande
för deras egna intressen.

Det är ungefär samma resonemang, som man här framför, och det är, så vitt
jag kan se, med ungefär samma fog, som man nu uppträder på det sätt som
sker, då herr Rydén förklarar, att man bör låta utvecklingen vara i fred på
detta_ område och att det allra lyckligaste är, om man försöker undvika varje
statsingripande. Jag hyser därför den uppfattningen, att när man genom ett
ingripande på sätt som här föreslås, fullständigt opartiskt och objektivt söker
skapa förutsättningar för saväl tillkomsten av kollektivavtal som för deras
normala funktion, ingripandet i längden icke skall komma att verka vare sig
skadligt eller hinderligt.

Man bör också studera förhållandena ute i världen, där motsvarande bestämmelser
angående kollektivavtalet förekomma, och fråga sig, huru de där verkat.
Ha de framkallat tvister, skapat svårigheter mellan parterna eller ur
olika synpunkter förvirrat situationen? Det visar sig av vittnesbörd från
olika håll, att så icke varit fallet där det gällt en lagstiftning av det innehåll,
som regeringen nu framlagt. Varpå skulle man då grunda ett antagande, att
det, som i övriga länder verkat fördelaktigt, hos oss skulle ha en motsatt verkan?
Det förefaller mig icke vara möjligt att med fog övertyga genom en
sådan argumentation.

Man har från ett par håll — jag tror det var herr Johanson i Stockholm
och herr Rydén — frågat, varför regeringen hade en sådan brådska i denna
sak. Jag svarar, att man hos oss icke haft någon brådska att införa bestämmelser
om kollektivavtal. Regeringen har tvärtom fått förebråelser därför
att den icke redan i fjol lade fram förslag i ämnet. Då begärde man emellertid
från arbetarsidan, att man skulle få en fullt tillräcklig tid för att utveckla
sina synpunkter och göra det pa ett sådant sätt, att alla olika underavdelningar
skulle kunna deltaga i belysningen av spörsmålet. Och även med risken att bli
utsatt för omdömet, att regeringen vore tveksam och vacklande eller att den
hade bestämt sig för uppskov av andra skäl, ville man från regeringens sida
bereda parterna tillräckligt med tid, för att de skulle kunna ur olika synpunkter
dryfta ärendet. Detta har nu skett, och man har vetat sedan länge, att regeringen
skulle komma att framlägga sitt förslag. Det finns därför, så vitt jag

Lördagen den 25 februari f. in.

23 Nr 13.

förstår, icke ett spår av överraskningsmoment, då förslaget nu framlagts. Det
är väntat, dess omfattning är känd, och jag kan icke se, att man har någon
som helst rätt att säga, att man sökt pressa fram den i otid eller sökt påskynda
den på ett sätt, som icke låter sig motiveras.

Vilken part har gagn av en lagstiftning av ifrågavarande art? Ja, jag
vill för min del säga: alla parter ha gagn av lagstiftningen, både arbetare och
arbetsgivare och samhället. Det är allas intresse, att upprättade avtal mellan
parterna på detta område hållas och tillämpas på ett därmed avsett sätt och
att tvister om tillämpningen av arbetsavtalen icke behöva prövas och avgöras
genom kraftmätning utan genom objektiv rättsprövning, medan arbetet fortgår
under orubbat lugn. Naturligtvis kommer det under själva övergångsperioden
att i viss mån uppstå svårigheter, liksom i regel under varje övergångsperiod.
Men sedan man på detta område kommit in i förhållandena, fått i vissa avsepnden
kollektivavtalens bestämmelser tillämpade av domstolen, fått prejudikat
både i den ena och den andra riktningen om vad en på ena eller andra sättet
formulerad bestämmelse kan innebära, komma som sagt säkerligen alla parter
att gagnas utav att rätten, i stället för den tillfälliga makten eller do tillfälliga
konjunkturerna, skall vara avgörande.

Herr Rydén yttrade, att det för dem som voro med år 1910 måste kännas
»bittert», att nu en lagstiftning lägges fram på det sätt, som här sker. Jag
är av den bestämda övertygelsen, att alla de som deltogo i behandlingen av
motsvarande spörsmål år 1910 och som bevarat de utgångspunkter för ärendets
handläggning, som av anhängarna till den åskådning, jag själv tillHör, då
gjordes gällande, i detta ögonblick .måste säga sig, att mellan deras hållning
år 1910 och vad som nu föreslås i propositionen finnes ingen motsägelse. De
tydliga uttalanden, som tidigare gjorts till förmån för en sådan lagstiftning å
socialdemokratiskt håll, ha också säkerligen varit grundade på den uppfattningen,
att lagstiftningen vore nyttig, lämplig och i längden önskvärd såsom
ett hjälpmedel för båda parterna. Att under sådana förhållanden förklara,_ att
vad som nu sker är »bittert», det är, så vitt jag förstår, fullständigt överdrivet
—- det är att i stället för sakskäl hänföra sig till ogrundade känsloskäl. Jag
trodde icke, att den högt ärade talaren på malmöbänken skulle i frågor av
förevarande art anlägga en sådan bevisföring.

Man har här hänvisat till vad som för närvarande försiggår i England. Jag
frågar: I vilket avseende skulle antagandet av nu ifrågavarande lag hindra
parterna eller andra intresserade på detta fält att frivilligt söka sig samman
för att diskutera om möjligheten att åstadkomma ett närmande, en högre grad
av samverkan för underlättande av utvecklingen på näringslivets område? I
vilken mån kan den omständigheten, att man slår fast, att det som parterna
överenskomma om skall gälla och tillämpas under avtalstiden på det eller det
sättet, i vilken mån kan den omständigheten, säger jag, hindra, att man på
sätt, vartill ansatser gjorts i England, på den ekonomiska samverkans stigar
även söker sig fram på frivillighetens väg? Jag kan icke se, att det finns
någon som helst anledning att befara, att ett försök att gå fram enligt dessa
riktlinjer skulle hindras därutinnan av det föreliggande förslaget.

Jag vill konstatera, att man icke i någon av kamrarna vid behandlingen av
detta ärende sökt göra gällande, att det föreliggande förslaget på grund av
sin syftning eller sina överskådliga verkningar i de praktiska fallen skulle
åstadkomma någon som helst skada eller oreda. Vad man motiverar sina farhågor
med såväl i denna som i första kammaren är, att man i vida kretsar genom
missuppfattning om förslagets innehåll kan tänkas skapa en stämning,
som i sin tur skulle försvåra och omöjliggöra överenskommelser på näringslivets
område. Men det kan icke vara rimligt, att sådana hänsyn få vara avgörande
för lagstiftningen i fortsättningen.

Vid rami as
v ''propositionen
nr 39.
(Korts.)

>''r 1?.

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss
av propositionen
nr 39.
(Forts.)

Den sist uppträdande talaren gjorde gällande, att man kunde ha anledning
att frukta för att — om lagen genomfördes — kollektivavtalen icke finge samma
användning som förut utan ersattes av andra avtalsformer. Jag vill för
min del erkänna, att jag försökt tänka igenom, huru mycket berättigande, som
skulle kunna ligga i den erinringen. Men jag kan icke finna, att skälet är
av den art, att det bör utesluta antagandet av den nu föreslagna lagstiftningen.
I en tid, när det kanske för första gången offentligen förklaras, att vissa grupper
utgå ifrån, att arbetsavtal icke böra hållas och i vissa situationer icke komma
att hållas, måste, så vitt jag förstår, alla de, som utgå ifrån att det som
avtalas och överenskommes bör hållas och tillämpas, ha nytta av en lag, som
stöder den rättsuppfattningen i det hänseendet. Jag vågar därför tro, att det
här kommer att gå precis på samma sätt som i det fall jag inledningsvis berörde,
nämligen vid tillkomsten av medlingsinstitutionen, att reformen en gång
skall visa sig vara lyckosam och att den ena partens farhågor, att lagen skulle
komma att verka till dess nackdel, skola visa sig icke bli besannade.

Herr Engbcrg. Herr talman! Endaist en replik till herr Lindman.

Herr Lindman vädjade till mig såsom tidningsman, att jag icke skulle vara
med om att uppjaga lidelserna i denna fråga. Jag är tacksam för rådet, och
ja.g har för min del ingenting emot att följa ett klokt råd. Jag skulle rent av
kunna säga, att ett rad från herr Xandman i dylika frågor skulle jag redan
från början vara mera benägen att följa än ett rad från hans excellens herr
statsministern. Jag har nämligen den uppfattningen, att herr Lindman med
sitt mera utpräglade sinne för psykologiska realiteter icke skulle, om han varit
i hans excellens nuvarande ställning, ha lagt fram ett dylikt förslag. Men
jag vill tillägga, att om herr Lindman i sitt råd velat inlägga, att jag i min
tidningsverksamhet skulle ha nagon tanke på att iakttaga de synpunkter, som
äro för^ honom vägledande, har han misstagit sig. Jag skulle för övrigt, om
det tillätes mig, vilja ge ett råd tillbaka. Svenska Dagbladet, där herr Otto
Järte uppenbarligen förde pennan, skrev häromdagen, att det var ganska
naturligt, att propositionen från regeringens sida dröjde, ty, hette det, det
konfliktläge som råder är av den beskaffenhet, att regeringen har skäl att
nu icke lägga fram propositionen. Det skulle därför vara av intresse, om herr
Lindman ägnade herr Järtes skriftställarverksamhet en smula uppmärksamhet
i detta fall i stället för de socialdemokratiska tidningsmännens.

Så ännu ett ord, herr talman! Herr statsministern gjorde gällande, att från
socialdemokratisk sida också förekommit uttalanden till förmån för dylik lagstiftning.
Ja, det har av enstaka socialdemokrater gjorts deklarationer om att
man i princip icke haft något att invända emot en lagstiftning av ifrågavarande
art — själv är jag av en annan mening — men man har sagt — och det
var grundtanken i det regeringsbeslut, som fattades den 29 januari 1926 —
att man borde undersöka, huru långt marken för principens utförande bär i
parternas eget rättsmedvetande. Det var den undersökningen man krävde som
förutsättning för varje lagstiftningsåtgärd härvidlag, och det var den förutsättningen,
som herr Ekman själv slog sönder genom sitt beslut den 30 december
1926. Och när herr statsministern gör en jämförelse med vad som förekom
vid medlingsinstitutets införande, ligger det snubblande nära till hands att
säga, att jämförelsen är den oriktigaste som tänkas kan, ty medlingsinstitutet
vilar på frivillighetens grund, under det att statsministern lagt fram sitt förslag
på tvångets grund. Det finns två huvudlinjer i Europa för närvarande,
som brottas med varandra. Den ena är Sovjetrysslands, tvångets linje, den
andra är den engelska liberalismens, frivillighetens linje. Herr statsministern
bär valt den sovjetryska linjen, och det är därför, som jag förstår, att det är
så tyst från den kommunistiska bänken i kammaren i dag.

LUr (lagen (lön 25 februari f. in.

25 Nr llt.

Herr Spångberg: Herr talman! Hot -väckte givetvis icke någon förvåning
i arbetarkretsar, att det nuvarande förslaget framlagts. Detsamma var ju''
bebådat redan i trontalet i fjol, och regeringen hade lovat att under förra året
komma med ett dylikt förslag. Den nuvarande regeringen har varit eu kampregering
mot arbetarna allt sedan dess tillkomst på strejkbrytareklausulens
skärpning i arbetsdirektiven. Vi ha sålunda icke från arbetarhål! väntat oss
något för arbetarna gagneligt från det hållet. Jag har icke heller någonsin
kunnat acceptera den tankeriktning, som herr Eydén gjorde sig till tolk för,
nämligen att om utvecklingen får sköta sig själv, kommer nog en utjämning
att ske och vi skola nå fram till större samförstånd mellan klasserna. Det är
icke från dessa utgångspunkter, som vi kommunister äro motståndare till den
föreslagna lagens bestämmelser. Jag är ganska säker på, att oavsett huru
riksdagen söker påverka eller förhindra utvecklingen, med eller utan lagbestämmmelsernas
hjälp, kommer icke någon utjämning att äga rum i samförstånd
och samarbete. På grund av de ekonomiska förhållandena kommer tillspetsningen
att ytterligare tilltaga i styrka i det kapitalistiska samhället, tills
en annan och bättre samhällsform kan utfinnas.

Det är från denna synpunkt jag ser på hela detta problem, och jag förstår
mycket väl, att man från samhällsbevararna, d. v. s. från bevararna av det
nuvarande klassamhället med alla dess orättvisor, kommer med dylika lagförslag,
i det man begagnar metoden, att inrikta hela det kapitalistiska lagmaskineriet
på att hålla arbetarklassen nere i syfte att bevara den »rätt», som den
härskande klassen i ett kapitalistiskt samhälle alltid haft i sin utsugning och
sin kamp mot den stora massan.

Ifrågavarande lagförslag har ju en synnerligen tydlig tendens och en
mycket klar klasskaraktär. Det har tillkommit i syfte att ytterligare klavbinda
arbetarna, att hindra fackföreningarnas frihet. Herr socialministern
önskade, att han i denna fråga skulle ha alla parters fulla förtroende. Ja, jag
undrar, huru den socialminister skulle se ut, som i ett kapitalistiskt land med
alla de motsättningar, som där trots talet om demokrati och utjämning ändå
råda och som en blick på samhällsförhållandena bekräftar, skulle framlägga
ett förslag, varmed han kunde vinna alla parters fulla förtroende.

Man söker här göra gällande, att förslaget om kollektivavtal gäller endast
rättstvister. Men var går egentligen gränsen mellan rättstvister och intressetvister?
När det gäller tvister mellan två parter på arbetsmarknaden, tror jag
man kan förgäves söka efter verkliga rättstvister; det är nog intressetvister
allihop. Herr socialministern gav ju för övrigt på hand, att det nu gällde endast
ett första steg, och man kan mycket väl förstå, att man önskar nu i förväg
binda arbetarna med mera svävande och till sin form icke så vittomfattande
bestämmelser för att sedan genomföra ytterligare lagar i det hänseendet.

Det nu föreliggande förslaget har synnerligen väl under flera år förarbetats
i den borgerliga pressen. Det har från borgerligt håll pågått en omfattande
hets mot fackföreningarna och fackföreningsfolket. Man har talat om fackföreningsterror,
fackföreningsmonopol o. s. v. samtidigt som man rest krav
på strejklagstiftning. Att de borgerliga härvid understötts av socialdemokraterna,
må åtminstone de arbetare, som givit socialdemokratien sin anslutning,
på det högsta beklaga. Yi känna t. ex. till, huru herr Möller i socialministerns
ställning här i riksdagen flera gånger förklarat, att han för sin del
ansåge, att obligatorisk skiljedom i rättstvister skulle vara mogen för genomförande.
Det är förklarligt, att socialministern i den nuvarande regeringen
med en viss triumf åberopar sig på socialdemokraterna här och i andra länder
och med stöd av deras uttalanden vill ha gehör för förslaget. _ Men i den man
socialdemokraterna gått in för dylika åtgärder, ha de varit isolerade från
arbetarmassorna från fackföreningsfolket; det är icke fackföreningsmedlem -

Vid remiss
v ''propositio
nen nr 39.
(Korts.)

Ur 18. 26

Lördagen den 25 februari f. m.

Vid remiss
av propositionen
nr 39.
(Forts.)

marnas åsikter, som vid dessa tillfällen framförts utan det är de socialdemokratiska
partiledarnas egna spekulationer.

Herr Edvard Johanson ansåg, om jag icke missförstod honom, att förslaget
kunde vunnit större gehör, om det lagts på annat sätt. Han menade, att ett
förbud mot sympatiåtgärder sådana som nu äga rum, då den ena eller andra
gruppen kastas ut i lockout eller då andra arbetargrupper gå i sympatistrejk,
skulle haft större utsikter och varit mera ägnat att bevara arbetsfreden. Jag
tror, att fackföreningsfolket, som redan sagt sin mening på tusentals möten i
landet, kommer att betydligt rubba herr Edvard Johansons politiska spekulationer
om skärpta lagbestämmelser. Jag är säker på, att man kommer att ge
klart besked i det hänseendet, då man nämligen är motstå,ndare till varje som
helst klasslagstiftning i detta avseende och motståndare till varje åtgärd, som
går ut på att ytterligare försvaga arbetarklassens handlingsfrihet på arbetsmarknaden.
Blir detta förslag antaget — det finns givetvis vissa utsikter, att
riksdagen skall göra det — har visserligen riksdagen sagt sitt ord, men det blir
icke det sista ordet i denna fråga. Har riksdagen talat, blir det fackföreningsfolkets
uppgift att handla. Fackföreningarna få finna nya vägar, nya framkomliga
linjer att bevara sin frihet ute på arbetsmarknaden, trots alla lagbestämmelser.

Herr Rydén: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr statsministerns
replik till mig. Jag skall icke förlänga debatten med att tala
länge, men ett par synpunkter skulle jag vilja lägga fram.

Herr Engberg har redan framhållit den fullständigt falska bild, som uppkommer
genom den jämförelse, som hans excellens gjorde mellan medlingsinstitutet
och det obligatoriska skiljedomsinstitutet i rättstvister. Jag skulle vilja
tillägga, att även medlingsin sti tutet i arbetstvister kom icke till stånd, förrän
det vunnit anslutning även hos den dåvarande högermajoriteten. Man kan alltså
icke säga, att förslaget därom genomfördes mot en bestämd samlad opinion
å arbetsgivaresidan.

Vad hans excellens anförde om erfarenheterna från andra länder varnar jag
kammarens ledamöter att fästa alltför stort avseende vid. Det är en oerhörd
skillnad mellan olika arbetarrörelsers psykologi, om jag så får säga, deras traditioner,
åskådningar och dylikt. Icke kan väl excellensen Ekman vara så borta
från all verklighet, att han föreställer sig, att den svenska arbetarrörelsen är
utan vidare jämförlig med t. ex. den norska — jag behöver bara nämna de
två syskonlanden för att visa, huru oerhört olika förhållandena äro, med hänsyn
till tradition, historia, ledande personligheters inflytande o. s. v. Det är
icke heller möjligt att jämföra t. ex. den franska fackföreningsrörelsen med
den engelska — de äro så väsensskilda som man överhuvud taget kan tänka
sig. Alla sådana jämförelser ha icke något vidare värde, utan man får taga
hänsyn till de erfarenheter, som vi kunna bilda oss i vårt eget land om våra
egna förhållanden och om våra egna arbetare.

Jag har aldrig, personligen uttalat mig mot den tanken, att ett skiljedomsförfarande
kan bli lämpligt att genomföra, men vad jag tillåtit mig uttala såsom
min bestämda övertygelse är, att detta aldrig bör ske annat än under förtroende
från såväl den fackliga arbetarrörelsen som arbetsgivarrörelsen. Om man
nu genomtrumfar denna lagstiftning, huru tror ni att man kommer att inom
fackföreningsrörelsen bedöma den ifrågavarande domstolen? Man såg hur det
gick i Norge i liknande fall. Arbetarna vägrade helt enkelt att nämna ombud
till domstolarna o. s. v. Det är en oerhörd skillnad, om lagstiftningen kommer
till stånd såsom ett led i en naturlig utveckling och framlägges av en
regering, som har arbetarklassens förtroende, så att lagen bäres upp av respekt
och auktoritet och icke blir ett stridsämne. Detta är excellensen Ekmans och

Lördagen den 25 februari f. m.

27 Nr 18.

lians regeringskamraters stora felsyn på alla dessa problem. De ha icke tagit
hänsyn till dylika rent psykologiska faktorer. Jag tror icke, att man i detta
land kan tänka sig någon regering, som skulle med mindre utsikt söka vinna
arbetarklassens förtroende för en lagstiftning som denna än den Ekmanska
regeringen. Jag säger det rent ut, att arbetarklassen skulle haft mera förtroende
för lagstiftningen, om den kommit från herr Lindman än från den nu
sittande regeringen. Jag vill icke sä fr a på vad grund detta är händelsen, men
det är ett faktum. Det finns icke olämpligare personer, psykologiskt sett, att
lägga fram en lagstiftning på detta område, än de herrar, som nu sitta i regeringen.

Därmed faller uttalandet, att alla skulle ha gagn av ifrågavarande lagstiftning.
Ett sådant gagn skulle otvivelaktigt ha förefunnits, om domstolen och
lagstiftningen omfattats av arbetarnas förtroende, men när så icke är fallet,
är jag säker på, att något gagn icke kommer att uppstå. Jag är för min del
absolut övertygad om att lagstiftningen blir till ogagn i stället för gagn, när
den kommer till stånd på ett sådant sätt.

Jag fick en halv förebråelse av herr statsministern, därför att jag använt
uttrycket att det kändes för mig, som var med år 1910 under den strid, vilken
då fördes mot avtalslagarna, såsom en bitter stund, då ifrågavarande lagförslag
nu lägges fram. Ja, jag borde kanske icke ha sagt »bitterhet» utan i
stället sorg. Det förhåller sig nämligen så — det vill jag icke fördölja ■— att
jag har under hela min tid med sympati och värme omfattat tanken på att
man skulle lägga den politiska utvecklingen här i landet därhän, att vänsterpartierna
samarbetade med varandra, varigenom utvecklingen skulle länkas på
en riktig och god väg. Jag är tillräckligt gammal för att blicka tillbaka med
en viss saknad på den tiden, när det var möjligt för vänstern att samarbeta.
Det var dock den tiden, som medförde de stora reformerna i vårt svenska samhällsliv,
och det är avbrottet i detta samarbete och upplösningen därav, som
fört oss in i en utveckling, som jag naturligtvis icke kan på något sätt vara.
glad över. Liksom jag såg, att Stripa skulle bli en spik i den gamla vänstersamverkans
likkista, ser jag nu, att förevarande lagförslag från en regering,
som dock i viss mån gör anspråk på att bära upp vänstertraditionerna och''
vänsterns åskådning, kommer att bli ännu en. Det är icke med bitterhet utan
med sorg, som jag tänker på .den utvecklingen. Jag hoppas, att kammaren
vill förstå vad jag menar.

Jag vill slutligen tillägga ännu en sak. Hans excellens berörde icke i sin
replik till mig frågan om lagförslagets inverkan på kollektivavtalen. Om det
är så, att kollektivavtalen äro ett nyttigt institut men man nu på olika håll
har den uppfatningen, att dessa avtal komma att skadas av den föreslagna
lagen — därigenom att de element, som icke vilja ha kollektivavtal utan endast
tillfälliga avtal eller helst inga avtal alls, få den hjälp från statens sida, att
de kunna peka på att tack vare en sådan lagstiftning organisationerna kunna
hotas av skadestånd och dylikt, därest avtalen icke bli så exakt juridiskt
utformade som möjligt — ja, då menar jag, att herr statsministern skulle
förstå mina farhågor för att lagen skulle komma att medföra en oerhörd skada
för hela det svenska arbetslivet.

Jag vill göra ytterligare ett tillägg, medan jag nu talar och är litet varm —•
det är ju så mycket av gamla minnen och sådant, som dyker upp när man är
inne på detta område. Man talar på borgerligt håll på det sättet, att man
får ett intryck av att man anser det icke betyda någonting, vad arbetarna tänka
i en sådan fråga som denna. Man struntar i det helt enkelt, man lagstiftar i
alla fall, under det däremot, om en viss uppfattning gör sig gällande på arbetsgivarnas
sida, man är mycket lyhörd för densamma. Det är möjligt, att den
generation, som jag och excellensen Ekman tillhör måste drivas ut i öknen och

Vid remiss
v ;propositionen
nr 39.

(Forts.)

Nr 13. 28

Lördagen den 25 februari f. in.

Vid remiss
av propositionen
nr 39.
(Forts.)

där förgås, innan det blir en ändring i det betraktelsesätt, som jag tror, att man
kan spåra bakom herrarnas uppträdande och hållning i denna fråga, det betraktelsesättet
nämligen, att arbetarna liksom stå i ett slags samhällelig undantagsställning,
så att man icke behöver taga hänsyn till vad de anse. En
sådan uppfattning håller icke i längden. Yårt svenska samhälle är ett ungt
industrisamhälle, ehuru gammalt historiskt sett, och den svenska arbetarklassen
bildar dess majoritet. Den svenska bondeklassen går tyvärr, kanske man kan
säga, tillbaka; varenda folkräkning vart 10 år visar, att den minskar i antal,
under det industriarbetarna tillväxa i antal. Yi vandra den vägen i det nuvarande
svenska samhället, vare sig vi tycka det är lyckligt eller icke lyckligt.
Men vart tro ni, mina herrar, att ett sådant betraktelsesätt, som att man egentligen
icke behöver bry sig om arbetarnas opinion, skulle leda till i längden?
Det naturliga är, att man låter arbetarna, denna nya folkklass, växa in i samhället
och få en känsla av att man tager samma hänsyn till deras opinion och
deras önskemål som till andra samhällsklassers. I annat fall sprängas samhällsramarna;
det finns icke någon möjlighet till annat.

Ni, som hålla på en borgerlig åskådning, ni gjorde klokt uti att tänka er
in i, att tiderna äro sådana, att man måste taga hänsyn även till arbetaropinionen
och icke betrakta den som obefintlig. För min del har jag varit med så
länge inom arbetarrörelsen — ehuru visserligen icke såsom fackföreningsmän
— att jag har lärt känna den svenska arbetarklassen tillräckligt för att
kunna säga, att, om man icke bär sig illa åt mot arbetarna i lagstiftningsväg
eller annorledes, så kommer denna stora folkklass att växa in i det svenska
samhället och bliva en organisk och solid grupp av medborgare, som kommer
att göra goda positiva insatser till det svenska samhällets uppbyggande och
vidare förkovran. Det är arbetarklassens historiska roll att göra detta. Men
på borgerligt håll borde man någon gång kunna sätta sig in i att den där
gamla överhetssynpunkten på arbetarvärlden tillhör ett förgånget skede. Man
måste taga hänsyn till arbetarklassen.

Jag har, herr talman, kommit att röra mig litet i utkanten av det föreliggande
ämnet, men man kan icke diskutera arbetarproblemet utan att tänka
på de förhållanden, som jag talat om, och därför ser jag i regeringens lagstiftningspolitik
en mycket oklok och för riket i hög grad skadlig åtgärd. Om
regeringen haft möjlighet att taga denna proposition tillbaka, skulle den enligt
min övertygelse gjort riket större nytta än genom att lägga fram den.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag vill endast
replikera med ett par ord.

Var och en som följt med herr Rydéns nyss hållna anförande måste finna,
att han talat om helt andra förhållanden än dem, som beröras i den föreliggande
propositionen. Han slutade med att säga, att vi från vår synpunkt utgå
ifrån, att det ingenting gör, vad arbetarna tänka. När han den satsen blivit
uppställd såsom riktlinje för svensk lagstiftning, och framför allt för den lagstiftning,
som det parti, jag tillhör, vill främja? Vi ställa inga andra fordringar
på arbetarna,. än vi ställa på varje annan medborgare. Yi vilja underordna
oss under samma bestämmelser, som här äro ifrågasatta för arbetarna,
nämligen att, när ett avtal ingås, så böra tvister angående avtalet underkastas
rättslig prövning. Det är precis samma fordran, som man ställer på varje annan
samhällsklass eller samhällsgrupp.

Det har vidare invänts, att en lagstiftning på detta område skulle, om ock
med orätt, uppfattas gå emot den ena partens intresse. Jag vill härvidlag
exempelvis erinra om att vi i riksdagen, när det gällde lagstiftning om åttatimmarsdagen,
voro med om den saken, trots att så gott som allt vad arbetsgivare
hette var emot bestämmelser därom. Vi trodde nämligen, att vinsten,

Lördagen don 25 februari f. m.

29 Nr 18.

ur det helas synpunkt, ur samhällets synpunkt, motiverade ett beslut trots
oppositionen. Man skulle kunna räkna upp det ena området efter det andra,''
där staten varit tvungen att lagstifta, ehuru de närmast intresserade parterna
- ofta synbarligen med orätt -—• haft den uppfattningen, att lagstiftningen
stått i strid emot deras intresse. De direkt engagerade parternas uppfattning
om en ifrågasatt lagstiftning kan, såvitt jag förstår, icke alltid vara vägledande.
Avgörande måste däremot vara, vad som ur det helas synpunkt är riktigt.
Och jag kan, som sagt, icke finna något fall, där man numera visat arbetarna
mindre hänsyn än andra intressegrupper.

Jag skall icke yttra mig om den av herr Rydén uttalade meningen, att den
regering, som nu sitter, är särskilt litet ägnad att framlägga en lagstiftning
av denna art. För egen del vill jag säga, och jag kan säga det även beträffande
alla mina kolleger, att vi aldrig i vårt förhållande till arbetarna hava förfarit
på sådant sätt, att vi icke våga stå till svars för det var som helst och när
som helst. När arbetarna enligt vår mening fört fram en viktig uppfattning,
så ha vi för vår del, oavsett var den förelegat, uttalat vår mening därom
och följt den. När vi ha trott, att arbetarnas bästa och det helas intresse skulle
främjas med att man uppfyllde arbetarnas önskemål, så ha vi sökt uppfylla
dem. Jag är övertygad om att ett sådant förfaringssätt, klart motstånd, när
man tror, att det gestaltar sig olyckligt, klar anslutning, när man tror, att det
gestaltar sig lyckligt, i längden skall stå sig bäst.

Herr Rydén sade slutligen, att den svenska arbetarrörelsen skulle vara så
olika alla andra arbetarrörelser, att en lagstiftning därom hos oss skulle få
en helt annan verkan än i andra länder. Jag tror icke, att detta är något starkt
och övertygande argument. En lagstiftning av denna art kommer, såvitt jag
förstår, att verka precis på samma sätt, om för övrigt förutsättningarna för
lagstiftningens tillämpning äro desamma, hos det ena folket som hos det
andra.

Gent emot herr Engberg vill jag endast säga, att efter herr Spångbergs uppträdande
kan ju herr Engberg själv eftersinna, huruvida icke herr Spångbergs
linje ligger närmare herr Engbergs än min. Det är det, som bör vara avgörande
för omdömet rörande, vilken som väljer »sovjetryska» vägar.

Gent emot herr Spångberg vill jag säga, att jag tycker det var litet underliga
ord han använde, då han sade, att kommunisterna i allmänhet »äro motståndare
till klasslagstiftning», och när han ytterligare talade om, att de »ville
hävda arbetets frihet». Det förefaller mig nämligen vara uttalanden, som
stå i rak strid mot vad som eljest praktiseras på de håll, där den meningsriktning,
herr Spångberg tillhör, har tillfälle bestämma, vad som skall ske.

Herr Spångberg: Bara en kort replik, herr talman! Herr statsministerns
förundran över mitt uttalande bottnar väl kanske däri, att herr statsministern
och jag hava så olika uppfattning om arbetarnas frihet. När jag talar om
arbetarnas frihet, så innebär det helt säkert något helt annat, än då statsministern
talar om arbetets frihet.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande proposition
jämte de i anledning av densamma inom kammaren avgivna yttrandena
till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var för sig övriga på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 40, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen m. m.;

Vid remiss
v ''propositionen
nr 39.
(Forts.)

Nr 13. 30

Lördagen den 25 lebruari f. m.

till statsutskottet propositionerna:

nr 41, angående anslag till centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister
m. m.;

nr 81, angående befrielse för sergeanten vid intendenturkåren C. A. Svedberg
från viss ersättningsskyldighet; och

nr 87, angående om- och tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Skövde m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 88, angående överlåtelse till lantförsvaret
av den till kronoegendomen Gudhem nr 1—9 med Holmäng nr 1 Hulegård
i Gudhems socken av Skaraborgs län hörande utgården Knype;

till bankoutskottet propositionen, nr 98, angående pensionsålder för brigadchefer;
samt

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 103, angående godkännande av ett mellan Sverige och Finland avslutet
handelsavtal;

nr 104, angående godkännande av ett mellan Sverige och Turkiet avslutet
handels- och sjöfartsavtal; och

nr 105, med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 27 april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna:
nr 428 av herr Wallerius m. fl.;
nr 429 av herr Lindgren m. fl.; och
nr 430 av herr Wikström m. fl.

§ 6.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 2 och 3, bevillningsutskottets betänkanden nr 5 och 6 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 15.

§ 7.

Herr talmannen gav nu ordet till herr förste vice talmannen Hamilton, som
yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att tiden
för avgivande av motioner, som beröra Kungl. Maj:ts proposition nr 101 med
förslag till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, må utsträckas
till det plenum, som inträffar näst efter tjugu dagar från den kungl. propositionens
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lämnades härefter till herr Hage, som anförde: Herr talman! Jag

skall be att få föreslå, att andra kammaren måtte besluta, att tiden för avlämnande
av motioner med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 43 med förslag
till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m. måtte
utsträckas till det plenum, som inträffar näst efter tjugu dagar från den
kungl. propositionens avlämnande.

Jämväl denna hemställan blev av kammaren bifallen.

Lördagen den 25 februari f. m.

31 Nr 18.

§ 8.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utförande av vissq,
tätningsarbeten m. m. vid ammunitionsförrådet å Stora Fjäderholmen;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande i
vissa fall av kronans rätt till danaarv; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för räntefria studielån.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§9.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande,«nr 12, i anledning av
väckta motioner med förslag till lag angående slakt av husdjur.

Första lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner med förslag till lag angående
slakt av husdjur, nämligen

inom första kammaren

nr 36 av herr Holmgren m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 118 av herr Hansson i Trollhättan m. fl.;

nr 195 av herr Bergström i Bäckland och

nr 293 av herr Bodén.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar V. Edward Larson, Karlsson i Vätö och Olsson i Rimforsa, vilka
hemställt, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte för sin del
antaga följande förslag till

Lag

angående slakt av husdjur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.
Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas därigenom
att huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2 §•

Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning, ej
heller avtappa blodet eller eljest avliva djuret, med mindre det sker under uppsikt
av någon äldre; och åligger denne tillse att de med avseende å slakten
gällande föreskrifter hliva iakttagna.

3 §.

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov nedslaktas, må
slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

4 § _

Verkställes slakt för annans räkning, åligger den, för vars räkning slakten
utföres, eller, där han ej är tillstädes, den, som därvid företräder honom, tillse

Om lag angående
slakt
av husdjur.

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Om lag angående
slakt
av husdjur.
(Forts.)

7 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldaiyle, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929, dock skall, såvitt angår
slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer; samt

av herr Bissmark beträffande motiveringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Karlsson i Yätö: Herr talman! Sedan första kammaren bifallit utskottets
förslag till utlåtande, så skall jag inskränka mig till att yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade reservation, som, förutom av mig, är
undertecknad av herrar Larson i Lerdala och Olsson i Rimforsa. Om kammaren
bifaller reservationen, står kammaren kvar på samma ståndpunkt, som
kammaren intog i fjol i denna fråga och bifaller alltså lagförslaget.

att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna. Är skälig
anledning antaga att sådan tillsyn icke erfordras, äger vad nu sagts dock
ej tillämpning.

5 §.

Överträdelse av bestämmelse i denna lag straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor, där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna
strafflagen.

6 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 5 § sägs.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Enär den ärade reservanten icke
önskade någon debatt, skall icke heller jag bidraga till en sådan, utan jag skall
nöja mig med att hänvisa till vad utskottet anfört och yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den av herr Y. Edward Larson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den senare propositionen.

Herr Lindqvist i Halmstad begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å första lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 12, bifaller den av herr V. Edward Larson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Lördagen den 25 februari f. m.

33 Nr 13.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Nilsson i Hörby, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 92 ja och 83 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit den av
herr V. Edward Larson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 10.

Ä föredragningslistan var vidare uppfört andra lagutskottets utlåtande, nr
9, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen om undersökning angående
monopolistiska företag och sammanslutningar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 289,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Järte m. fl. föreslagit, att
riksdagen ville besluta följande ändrade lydelse av 1 § i lagen den 18 juni 1925
om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar:

»I fråga om företag eller sammanslutning, som avser produktion eller bearbetning
av varor eller andra förnödenheter, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse
eller transportverksamhet, eller som eljest genom sin verksamhet kan inverka
på prisrörelsen och som kan antagas vara av monopolistisk natur, äger
Konungen, när skäl därtill äro, förordna, att undersökning, på sätt i denna lag
sägs, skall äga rum till utredning rörande företagets eller sammanslutningens
inverkan på pris- eller omsättningsförhållandena här i riket.»

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Westman, von Sydoiv,
greve Spens, Frändén, Öberg, Magnusson i Skövde och Johanson i Hallagården
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen med anledning
av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville verkställa utredning rörande behovet av lagstiftning i syfte
att möjliggöra ingående undersökning i vad mån sådana sammanslutningar av
arbetsgivare, arbetare eller andra yrkesutövare, vilka kunde antagas vara av
monopolistisk natur och ej fölle under lagen den 18 juni 1925 om undersökning
angående monopolistiska företag och sammanslutningar, inverkade på prisförhållandena
här i riket, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Järte: Herr talman! När frågan om statlig kontroll över monopol väsendet

blev aktuell här i landet, så fick den från början en viss partipolitisk
inriktning därigenom att man särskilt från bondeförbundshåll trodde sig på
det viset kunna komma till rätta med kvarnföreningen. Och när det 1920 tillsattes
en kommitté för att framlägga förslag till åtgärder i ämnet, så var man
angelägen från början definiera monopolbegreppet så pass snävt, att det uteslutande
skulle täcka näringsföreteelser och inte sträcka sig över monopoltendenser
i övrigt hos det moderna samhällslivet, ty då kunde man riskera mothugg
från socialisthåll. Då den s. k. trustkommittén framlade sitt förslag, möttes
denna begränsning av begreppet av kritik på den remissvandring, för vilket betänkandet
blev föremål. Sålunda framhölls från Sveriges industriförbund,
med vilket en hel del andra näringsorganisationer instämde — ävensom vid

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 13. 3

Om lag angående,
slakt
av husdjur.
(Korts.)

_ Ang.
ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.

Nr 18.

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring »
lagen om
undersökning
ang. monofolistiska

företag.
(Forts.)

offentlig diskussion i nationalekonomiska föreningen här i Stockholm — att
man gått ur vägen för det vidare och riktigare monopolbegreppet. Man hade
undvikit att under trustkontrollen lägga de monopolsammanslutningar av
facklig art, som kunde misstänkas ha trustkaraktär. När sedermera 1925
proposition avläts, icke om en trustkontroll i allmänhet utan i form av ett förslag
till en trustunder sökning smyndighet, som regeringen kunde tillsätta ad hoc
för ett visst begränsat syfte att undersöka, huruvida en företeelse hade monopolkaraktär,
så var det klart, att den dåvarande regeringen — det var den
Sandlerska ministären — icke var benägen att lyssna på kritiken beträffande
trustkommitténs begränsning av monopolbegreppet, utan fasthöll vid att detta
uteslutande omfattade företeelser inom näringslivet.

När propositionen kom fram, avlämnade jag med flera undertecknare en
motion i ämnet, som stödde sig dels på de anförda remissyttrandena och dels
på en del praktiska exempel av välbekant art och som påvisade, huruledes fackliga
sammanslutningar av olika slag bedrevo monopolpolitik, närmast då med
avseende på personliga tjänster. Jag hemställde i motionen, att man skulle
i lagens första paragraf utsträcka monopolbegreppet till att gälla även sådana
fackliga sammanslutningar. Motionens öde är bekant. Andra lagutskottets
majoritet, som då innefattade socialdemokrater, frisinnade och bondeförbundare,
gick emot motionen, framhållande att det inte var principiellt riktigt och
icke praktiskt välbetänkt att bifalla dess yrkande. Det gjordes vidare gällande,
att i andra länder förekom icke en motsvarande trustlagstiftning, och att
det över huvud icke ankom på denna lagstiftning att taga itu med dessa missförhållanden,
vilka borde beivras i annan ordning. Med en sådan majoritet
i utskottet var ju motionens fatum beseglat. Den föll också i bägge kamrarna,
och här i kammaren var det endast från högerns sida man understödde densamma.

Vid den debatt, som ägde rum här i slutet av maj, framkom utöver den kritik
av motionen, som presterats i utskottsmajoritetens utlåtande, en hel del yttranden
från ledamöter i kammaren, som jag skall he att nu få bringa i erinran.
Det var särskilt herr Hagman och herr Edvard Johanson, vilka ju bägge äro
fackmän på detta område, som sökte påvisa, att det funnes ingen monopolism
egentligen att tala om i fråga om fackliga sammanslutningar. Det förnekades
rent av att sådana tendenser ens hade yppats och gjordes vidare gällande, att
allt vad fackföreningsrörelsen hade för sig skedde i offentlighetens ljus. Min
motion vore sålunda både felaktig och onödig samt frammanade spöken mitt
i den gloria av klaraste solsken, som omstrålade den svenska fackföreningsrörelsen.
Man kan resumera deras andraganden sålunda: vi bestrida förekomsten
av fackliga monopoltendenser, och vi anse obehövligt att härvidlag tillgripa
någon särskild trustundersökningslag, därför att vi inga hemligheter ha
att fördölja. Detta var deras argumentation då; jag vill påminna härom för
att komma fram till den följande utvecklingen.

Ty, herr talman, det hade inte gått många månader, förrän allmänhetens
uppmärksamhet just fästes på dessa företeelser. Jag erinrar då först om, att
vid diskussionen här i kammaren 1925 hade påvisats, att dessa monopoltendenser
inom fackföreningsrörelsen trädde särskilt fram i den klyfta, som börjat
uppstå mellan de hemmaskyddade näringarna å ena sidan, sålunda exempelvis
byggnadsfacken och livsmedelsindustrierna, och å andra sidan de näringar, som
arbetade för världsmarknaden, evad de exporterade eller de här hemma
voro utsatta för konkurrens utifrån. Denna klyfta inom hela vårt näringsliv,
som via de arbetare, som finnas i dessa näringar, går genom hela nationen,
denna klyfta markeras genom den olikhet, som under de senare åren
uppkommit i fråga om arbetarnas löner, vilka ligga högre i de skyddade yrkena
och lägre i de oskyddade. Den kommer vidare fram i avseende å dessa

Lördagen den 25 februari f. in.

Nr 13.

hemmaskyddade yrkens utövares större förmåga att hålla all konkurrens borta
på arbetsmarknaden, deras mera skråmässiga slutenhet i fråga om sin fackliga
politik, ja, deras övergång till den slutna fackföreningspolitiken, »the closcd
shop», som anglo-saxarna säga, d. v. s. man avspärrar sig mot nya medlemmar
och genomför i stor utsträckning organisationstvång vid resp. företag,
d. v. s. arbetsgivarna förbjudas antingen avtalsenligt eller i kraft av vederbörande
organisations maktställning att antaga annan än organiserad arbetskraft.

Den klyfta, som hiir förefinnes, framträdde nu i grell belysning i det s. k.
Slcromberga-fallet. På våren 1925 hade livsmedelsarbetareförbundets avdelning
i Landskrona utfärdat blockad och bojkott mot två bageriidkare i Skromberga
i syfte att förmå dessa att »organisationsmässigt ordna förhållandena
med sina arbetare», vilka voro oorganiserade, och att betala löner, motsvarande
de på andra orter gällande. Gruvarbetarna i Skromberga förklarade sig icke
vara beredda till »att bidraga till att ånyo låta mjölka oss av en grupp arbetare,
som är mer än dubbelt så högt avlönad som vi själva». De förklarade sig
därför icke komma att respektera blockaden och bojkotten, »under förutsättning
att nämnda bagare hålla nuvarande brödvikter och priser». Dessa skånska
gruvarbetare ha ju en mycket låg lön, genomsnittligt kanske 30 kronor i
veckan, och det avtal, som livsmedelsarbetareförbundets avdelning i Landskrona
ville påtvinga bageriidkarna i Skromberga, skulle inneburit en dubbelt så
stor lön för bageriarbetarna. Tack vare den omständigheten att bagarna ägde
tillgång till billig oorganiserad arbetskraft kunde de tillhandahålla gruvarbetarna
i detta distrikt billigare bröd. Skulle de nu vara tvungna att gå in
på högre löner i enlighet med förhållandena på andra orter, skulle det naturligtvis
komma att gå som det brukar i dylika fall, d. v. s. att man övervältrade
kostnaden på konsumenterna och att således brödet fördyrades. Häremot protesterade
gruvarbetarna. Detta var innebörden av det s. k. Skromberga-fallet,
som föranledde livlig diskussion i hela tidningspressen, och som utgjorde en
illustration, den mest riksbekanta, som dittills förekommit, till de påtalade
fackliga monopoltendenserna på hemmamarknaden.

Ett annat fall, som belyser samma metoder, denna gång inom byggnadsarbetarefacken,
stod att läsa i tidningen Social-Demokraten här i Stockholm
på våren 1925, alltså vid samma tid som Skromberga-fallet. Det fall jag nu
syftar på var av följande natur:

»Stockholms murarefackförening», står det i Social-Demokraten, »har blockerat
N. N :s egnahemsbygge i Liseberg, emedan denne ''icke följer gällande avtal’.
Herr X. X. har emellertid intet avtal med organisationen, han har inga
vare sig organiserade eller oorganiserade anställda, har överhuvud taget inga
anställda. Han arbetar för sig själv på sitt eget husbygge. _I sådant fall är
talet om avtal och avtalsbrott rena nonsens. Herr X. N. kan icke tillämpa arbetsavtal
med sig själv. Han har förklarat sig villig ingå i murarnas fackförening,
men vägrats. Ej därför att han icke skulle vara tillräckligt utlärd
murare, alldenstund han tidigare erbjudits medlemskap i föreningen, men därför
att föreningen f. n. har 200 arbetslösa medlemmar och icke intager flera
medlemmar. Herr X. X. är såld. Han är tillräckligt utbildad för att utöva
murareyrket, men får likväl icke ansluta sig till organisationen, och därför att
han icke är ansluten till organisationen, får han inte arbeta på ett eget egnahemsbygge
i Liseberg.»

Detta citat belyser ju på bjärtaste sätt monopoltendenserna från byggnadsfackföreningarnas
sida. Jag måste således konstatera, att kort tid efter det
man här i kammaren sökte bortadvocera dessa tendenser, fick man i det levande
livet se exempel, som på det mest drastiska vis underströk dessa förhållanden.
Sedan dröjde bara ett år, herr förste vice talman, tills man genom fack -

Avg.
ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(Forts.)

Nr 13. 36

Lördagen den 25 februari f. m.

ärljng- . föreningsrörelsens högsta myndighet här i landet, vid landsorganisationens konTigeTlm
Sress, fick en ännu kraftigare bekräftelse på dessa tendensers förefintlighet.
undersökning Fragan hade varit sporadiskt framme tidigare, nämligen år 1922 vid samma
ang. mono- kongress, men fyra år senare tog den ett betydligt mått av intresse och tid i
ansPrak fran kongressens sida. Då väcktes nämligen bl. a. en motion från
metallarbetarefackföreningen här i Stockholm, ur vilken jag skall läsa upp
(Fort,J några utdrag. Det heter där:

»Under senare år har inom ett flertal yrken och organisationer en tendens
börjat göra sig gällande, som, om den fritt får utvecklas, kommer att för arbetarklassen
medföra de ödesdigraste verkningar. Vi syfta härvid på de åtgärder,
som göras för att monopolisera yrket för en viss grupp arbetare. Denna
monopolisering tillgår som bekant så, att man hindrar nyrekryteringen till
ett visst yrke eller så att man avstänger arbetsområdet för arbetssökande från
andra orter. Så länge dylika monopol upprätthållas inom enstaka yrken, bliva
verkningarna måhända ej så framträdande eller svåra, men man må göra sig
en föreställning om hur det skulle bliva, därest samtliga yrken inrättade sig
på samma sätt. Det måste på detta sätt uppstå en permanent arbetslöshetsarmé,
vilken ej kan inkomma i ett yrke på annat sätt än som — strejkbrytare!

Dessutom komma dessa monopol att på ett betydligt effektivare sätt än arbetsgivarnas
''svarta listor’ göra den arbetslöse arbetaren fågelfri inom samhället.
Arbetsgivarna själva behöva ej under dessa förhållanden, medelst svarta
listor eller andra medel, avstänga en misshaglig arbetare från förvärvsmöjligheter;
därom draga arbetarna försorg. I stället för att ena och stärka arbetarklassen
kommer motsättningarna mellan de skilda arbetargrupperna att medföra
splittring och inbördes strider. De svårigheter av berörda problem, vilka
här endast antydas, kunna mångfaldigas. Fackorganisationerna böra i första
rummet sätta som sin uppgift, att verka för att ett visst pris åsättes den arbetskraft,
som ställes till arbetsgivarnas förfogande, samt tillse, att medlemmarna
hålla detta pris. Dessutom har givetvis fackföreningen att tillse, att
övriga avtalsenliga bestämmelser mellan arbetaren och arbetsgivaren komma
vederbörande medlem till del. I övrigt bör yrket hållas öppet för de arbetare,
vilka önska inträde i yrket, under villkor att de kräva och erhålla det fastställda
priset och förmånerna. Att dessa arbetare inskriva sig i respektive
yrkens fackorganisationer och i övrigt ställa sig dess stadgar och föreskrifter
till efterrättelse, förstås av sig självt.»

Man yrkade »att kongressen i princip uttalar sig emot monopolsträvandena.
inom fackföreningsrörelsen och för att fackorganisationerna beträffande tillträdet
till de skilda yrkena i möjligast vidsträckta mån tillämpar den öppna
dörrens politik».

Detta är på vanligt språk monopolfria fackföreningar, d. v. s. sådana som
stå öppna för alla medlemmar, och där man alltså icke tillämpar den skråmässiga
slutenheten. Att denna motion var ett uttryck för länge närda stämningar
inom arbetarvärlden i Sverige, framgick tydligt av den följande debatten, ty
där visade det sig, att det länge pyrande missnöjet slog ut i full låga. Jag
skulle kunna läsa upp sida efter sida av citat ur detta kongressprotokoll och
det skulle icke behövas mer för att gentemot herrar Hagman och Johanson göra
gällande, att deras bestridande året förut står i minst sagt märkvärdig
kontrast till vad som förekom vid kongressen. Jag skall dock icke trötta kammaren.
Vad gjorde då landsorganisationens styrelse, av vilken herr Edward
Johanson är en betrodd och högt uppsatt ledamot? Jo, landssekretariatet
kunde icke heller fördölja, att här förelåg ett beaktansvärt spörsmål, och sekretariatet
uttalade i sitt förslag till utlåtande, att fackföreningsrörelsen borde
söka föra en öppen fackföreningspolitik och medgiva rätten till anställning för
alla arbetare, som arbeta inom en förenings verksamhetsområde.

Lördagen ilen

februari f. in.

Nr 13.

Man skulle av sekretariatets uttalande kunnat få den uppfattningen, att vederbörande
voro beslutna att söka även i praktiken och icke bara med pappersresolutioner
motverka monopoltaktiken och att sekretariatet således befann sig
på samma sida som alla de, vilka i likhet med 1925 års motionärer önskat, att
detta spörsmål skulle beaktas och motåtgärder vidtagas. Men under de snart
två år, som gått sedan dess, har man, såvitt jag vet, icke kunnat bevittna någon
enda praktisk insats från sekretariatets sida i detta hänseende. Jag har
åtminstone icke hört talas därom, och icke heller har något offentligt framkommit
i den vägen. I stället har man fått bevittna, att dessa tendenser, trots den
skoningslösa kritik, som den slutna fackföreningspolitiken underkastades vid
kongressen, skärpas och att yttringar därav allt oftare förspörjas. Det går
knappast någon vecka, utan att man i pressen kan inregistrera de mest upprörande
bevis härför. Då man nu vill försöka att, såsom i motionen avses, få
till slånd en objektiv och allsidig undersökning av dessa problem, så skulle
man kunna förvänta sig medhåll och bistånd från deras sida, som inom fackföreningsrörelsen
dels i broschyrer och artiklar i landssekretariatets tidskrift
och dels vid kongresser med rätta ivra mot dessa obestridliga missförhållanden.

Sedan denna kongress hållits, tror jag också man kan säga, att även den stora
allmänheten börjar vakna till fullt medvetande om att här föreligger ett av
det svenska samhällets mest bekymmersamma problem för närvarande. Man
har fått klart för sig, att här uppväxer en monopolfara, som är vida större
än . den man trodde sig kunna komma åt genom trustundersökningslagens
inriktning på näringslivet. I detta sammanhang, herr förste vice talman, vill
jag erinra därom, att den enda gång, som denna lag tagits i bruk, var, när man
för tre år sedan gav professor Wohlin i uppdrag att undersöka kvarnföreningen.
Men denna utredning måtte icke ha blottat några nattsvarta hemligheter,
ty resultatet har icke offentliggjorts. Tvärt emot all agrardemagogisk
legendbildning fanns här tydligen intet av natur att förtjäna klandras ur samhällsnyttans
synpunkt. Man har sålunda använt denna lag endast en gång under
loppet av tre år. En socialdemokratisk regering satt dock ett helt år efter lagens
tillkomst och hade alltså obegränsad möjlighet att taga itu med dessa
trusthydror, som man före lagens tillkomst trodde sig skönja allestädes inom
näringslivet. Och den nuvarande regeringen, vilken enligt egen utsago varmt
nitälskar för näringsfriheten, har haft samma möjligheter att begagna sig
av lagen, men någon mera påfallande olägenhet av de förhållanden, som lagen
avsåg att råda bot på, måtte icke ha försports, alldenstund något nytt ingripande
icke har skett.

Den andra stora monopoliseringen åter, av de personliga tjänsterna, förtrustningen
av arbetsmarknaden, den fortskrider däremot och det så eftertryckligt,
att man ute bland folket alltmer känner sig vara föremål för en gastkramning,
som hotar näringsfriheten och arbets friheten på ett sätt, som man tidigare icke
trott vara möjligt. Jag uprepar, att denna monopolisering hotar arbetsfriheten,
och behöver icke för kammaren skildra alla de företeelser, som dagligdags
förekomma, om hur man behandlar arbetsvilliga och hur dessa metoder
leda till samma öde, som från de amerikanska trusternas sida vederfares »outsiders»
och som på skråväsendets tid drabbade »bönhasarna». Vi se här samma
fenomen, som äro så karakteristiska för trusterna, gå igen här, men hotet mot
arbetsfriheten har kanske en lika upprörande konsekvens i de faror, som uppkomma
genom ungdomens utestängning från arbetstillfällena.

Man torde icke kunna förneka, att den ungdomsarbetslöshet, som under senare
år tyvärr försports i ökad omfattning, inte bara beror på större tillopp
av de yngre åldersklasserna till arbetsmarknaden och ett saktare avlopp av
de äldre årsklasserna, utan till väsentlig del är beroende på att fackföreningar -

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Korts.)

Sr 13. 38

Lördagen den 25 februari f. in.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

na i stigande utsträckning avspärra sig mot nyrekrytering. I stort sett lära
nämligen samtliga fackföreningar fasthålla såsom villkor för att bevilja nya
medlemmar inträde kravet, att vederbörande har anställning inom facket. Så
länge han saknar anställning, kan han icke få medlemskap. Detta är den
generella bestämmelsen. Men denna kombineras med att inga oorganiserade
tolereras på arbetsplatsen. Följaktligen utestängas systematiskt alla arbetssökande
från arbetstillfällena. Inom de hemmaskyddade yrkena intaga, som
jag nämnde, fackföreningarna antingen kollektivavtalsmässigt eller till följd
av sin faktiska maktposition den ställningen, att de kunna tvinga arbetsgivaren
att endast anställa organiserade arbetare. Inom storindustrien, vilken i
avsevärd grad sammanfaller med exportindustrien, är läget föga annorlunda.
Visserligen stadgar, då det gäller kollektivavtal inom svenska arbetsgivareföreningens
rayon, § 23, att arbetsgivaren äger leda och fördela arbetet samt antaga
och avskeda arbetarna oberoende av deras organisationstillhörighet. Ja,
det står så i kollektivavtalet, men det vet ju kammaren, att kollektivavtalen undergå,
liksom alla skrivna lagar, en omvandling, beroende på de faktiska förhållandena.
Det är mycket som står i Sveriges regeringsform, men som parlamentarisk
praxis totalt har omvandlat. På samma sätt förhåller det sig med
§ 23, och detta gäller särskilt i fråga om arbetsfriheten. Fackföreningarnas
makt har nämligen småningom blivit så stor, att man de facto genomfört organisationstvång.
Av den ursprungliga konstitutionella arbetsrättsformen genom
kollektivavtalet har småningom blivit full industriell demokrati, som efterhand
urartar till arbetarpartens diktatur. Detta kan ske antingen så, att
man enligt registermetoden, som även de industriella fackförbunden lägga sig
till med i ökad utsträckning, monopoliserar hela arbetsanställningen och föreskriver
stadgeenlig förpliktelse för varje medlem att han, innan han söker anställning
vid ett företag, först skall uppsöka fackföreningsexpeditionen och där
utverka tillåtelse att söka anställning. Han får då ett kort. som legitimerar
honom hos kamraterna på fabriken och som visar, att han sökt tillstånd hos
vederbörande expedition. Har han icke sådant kort, finns det lämpliga metoder
att göra livet surt för honom, och så försvinner han snart; han »tittas ut»
i lindrigaste fall. Detta gör. att denna obligatoriska arbetsanvisning genom
fackföreningsexpeditionen reglerar nyantagningen av arbetare, och så står § 23
där i sin korrekta ordalydelse, men utan praktisk verkan.

Men det kan också hända, att registermetoden icke behöver anlitas. Arbetsgivaren
har av erfarenhet vant sig vid, att tager han in folk, som icke tillhör
fackföreningen, så blir det obehag. Han vet. att den situationen i längden blir
odräglig, och så fogar han sig stillatigande i organisationstvånget. Således
kan man säga, att såväl i de hemmaskyddade industrierna som i exportindustrinäringarna
organisationstvånget är genomfört i mycket stor utsträckning och
att det är fackorganisationerna, som de facto, man för man, kontrollera arbetsanställningen.
Man förbehåller därvidlag arbetstillfällena åt medlemmar, som
äro arbetslösa. En nummerordning upprättas, där var och en tages in i mån
av längre eller kortare tids arbetslöshet. Någon nyrekrytering förekommer
däremot sällan, och på det sättet stänges ungdomen ute.

Detta är en sak, som naturligtvis bär stora sociala vådor med sig. och jag är
övertygad om, att arbetarklassen gör sig själv den största skadan, ty denna
ungdom, arbetarklassens egen ungdom, faller ju i alla fall föräldrarna till last.
Under alla förhållanden innebär denna försvårade rekrytering en sådan hämning
av arbetskraftens rörlighet, en sådan stelhet i den dynamik, som måste
medfölja det moderna näringslivet, att dessa friktionsrubbningar måste anses
utgöra ett socialt problem, som påkallar den största uppmärksamhet, Detta
om fackorganisationernas medansvarighet för arbetsfrihetens förkvävning i
allmänhet och ungdomens trångmål i synnerhet.

Lördagen den 25 februari f. ni.

Nr 13.

Vild frågan om det fackliga monopolhotet mot näringsfriheten beträflar finnes
det de mest slående och nedslående exempel på det opåkallade och obehöriga
förmynderskap, som utövas, t. ex. när det gäller hembagerierna, dag tror,
att många riksdagsmän var i sin ort fått mottaga framställningar och skrivelser,
vari just dessa bagerier klaga sin nöd och berätta, hurusom de åro underkastade
en systematisk förföljelse från fackorganisationernas sida i syfte
att få dessa bagerier att gå med pa kollektivavtal och organisationstyang,
ehuru deras arbetsanställda icke vilja veta av något kollektivavtal. På det
sättet söker man komma till livs just småfolkets och den mindre bemedlade
medelklassens rätt att ärligen försörja sig. Och ha vi icke under åratal
hört klagoropen genljuda över deras betryckta läge och huru just bageriarbetarna
på allt sätt göra livet surt för dem och fördärva deras utkomstmö,]-ligheter? För några år sedan förekom i Stockholm ett typiskt exempel härpa.
Det var Tössebageriet på Karlavägen, som blev föremål för en sadan blockadkampanj.
Jag ber att få citera blockadnotisen för att det må komma in i
kammarens protokoll som ett exempel på näringsfrihetens läge i vårt land för
närvarande. Meddelandet lyder på följande sätt: »Enär innehavaren av

N. N.-bageriet (fru N. N.), Karlavägen 77, ej följer gällande avtal samt bedriver
arbetet med oorganiserad arbetskraft, så förklaras nämnda firma i blockad
och dess tillverkning i bojkott. Blockaden omfattar även transport av
varor från och till firman, evad det gäller förbundets medlemmar, som handhar
transport av mjöl, jäst och margarin.» .

Man stryper således till även materialtillförseln. Na, det bageriet räddades
därigenom, att det i ett närbeläget läroverk fanns en vaken skolungdom, som
genom masskonsumtion av bakelser frälste firman ur dess nödläge, vilket ger
en viktig fingervisning vilken taktik, som den borgerliga solidariteten bör
följa. Försök att anlita domstolsvägen ha däremot icke lyckats. Det var
några systrar i Sundbyberg, vars hembageri fick en blockad på halsen; samma
vedervärdighet drabbade en bagare i Vällinge. Dessa gingo till vederbörlig domstol
och stämde, men domstolen avvisade målen i båda fallen. Domstolsvägen är
alltså spärrad, och man har endast att lita till, att allmänheten eventuellt sk^ll
behjärta dessa firmors belägenhet och genom större konsumtion rädda dem från
undergång. Jag tror icke det finnes någon ledamot i kammaren, icke ens om
här skulle sitta en organiserad bageriarbetare, som skulle vilja gilla denna
fackliga terror. Skrombergaarbetarna förstodo att protestera. De hade hela
den moderna demokratiska opinionsapparaten till förfogande och tillbakaslogo
också blockaden, men hembagerierna få tiga och lida och gå under.

De symtom, jag nyss uppehållit mig vid, på fackföreningsrörelsens monopolistiska
politik synas mig kunna utgöra grundade skäl för det påståendet,
att fackföreningsrörelsen är på väg att från djupet omvandlas. Jag. vet icke,
hur pass klart detta framstår för fackföreningsrörelsen själv. I varje fall begynner
man på borgerligt håll få upp ögonen härför och kallt taga det nya

lägets konsekvenser. , . , . , , n

När fackföreningsrörelsen först framträdde pa 1880-talet, hade den alla
sociala känsloskäl för sig. Det var en arbetarklassens reaktion mot den tygellöst
fria konkurrensen på arbetsmarknaden, vars . skadeverkningar ^tedde sig
mycket svåra den tiden, därför att det svenska näringslivet då var sa outvecklat.
Industrien var i sin linda med låga löner, och man kunde liksom tillskriva
den allmänna låga standard, som kännetecknade hela vårt land bristen
på organisation. Så kommo fackföreningarna^ till och byggdes upp till fasta,
mäktiga organisationer. Det visade sig så småningom till den borgerliga världens
förundran, hur duktiga de svenska arbetarna voro även pa detta område,
hur de frambragte skickliga ledare och skapade organisationer, som kpide
tävla med de bästa, som kunde åstadkommas på andra fält, och som utförde

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolist
is ka
företag.
(Forte.)

Nr 13. 40

Lördagen den 25 februari f. m.

äJrZa i ett samhällsgagnande arbete för arbetarklassens fostran. Alla dessa ljuslagen
om Pakter utgöra, det skall ingen förneka, insatser av bestående betydelse för
undersökning vart fosterland. Men fackföreningsrörelsen hade också en oerhört stor tur.
ang mono- Den seglade^ i oavbruten ekonomisk medvind. Man trodde och tror alltjämt
På• arbetarhåll, att den nuvarande höga standard, som de svenska arbetarna
(Forts) ^eiinna sig på, är ett resultat av fackföreningsrörelsen. För att få belägg på
denna arbetarnas höga standard behöver man t. ex. endast gå till Statistisk
årsbok och konstatera den år från år ständigt stigande konsumtionen av alla
viktigare varor. Man behöver för övrigt endast kasta en blick på de svenska
arbetarna i helg och socken, i land och i stad, för att finna, att om den svenska
arbetaren förr for till Amerika för att skaffa sig bärgning, så har Amerika
nu kommit till Sverige. Det finns ingen väsentlig skillnad mellan de amerikanska
och de svenska arbetarnas levnadsstandard. Kanske den amerikanska
arbetarklassen lever litet bättre och har till mans litet flera bilar. I stort sett
lever dock den svenska arbetaren sitt liv tryggare och lugnare. Det är emellertid
fackföreningsfolkets barnafromma och bergfasta tro, att det är faekorganisationenms
och till någon del deras tjänande broders, socialdemokratiens,
förtjänst, att arbetarna fått denna höga standard. Det är icke så. Den svenska
arbetarens glädjande höga standard är till all lycka bättre förankrad än så.
Det är den ekonomiska utvecklingen själv, som har bragt det därhän. Det är
denna mäktiga bölja, som burit upp fackföreningsrörelsen. Hade denna rörelse
haft att kämpa mot en längre tid av ekonomiskt tryck, hade dessa organisationer
ingenting väsentligt förmått. I Sovjetryssland lär det finnas mycket
starka och stora arbetarorganisationer och där härskar t. o. m. »proletariatets
diktatur», men läget blir där eländigare varje år som går. Därav ser man, att
där icke näringslivet befinner sig i stigande produktivitet, där hjälper icke
politisk makt eller facklig organisation. Det är det ekonomiska livet, dess
förmåga av ökad avkastning och förbättrad organisation som är det avgörande.
Det var denna medvind, som förde fram fackföreningsrörelsen till dess
segrar. Vid motvind och stiltje skulle dess svällande segel snart ha slaknat.

För närvarande ha vi här i landet c:a 525,000 organiserade arbetare, varav

430.000 tillhöra landsorganisationen. Men när man har kommit så långt att
de flesta, ja, inom industrien nästan alla arbetarna äro organiserade, då har
man nått en kvantitet, som medför en ny kvalitet hos rörelsen. Då har man
kommit fram till monopolet. Detta stadium kommer obönhörligt såsom ett
ofrånkomligt resultat av utvecklingen, och därmed är det sentimentalt-sociala
skedet avslutat. Den suveräna, allom bjudande monopolmakten, diktaturen,
över arbetsmarknad och näringsliv har trätt i stället.

Såsom jag nämnde, har monopolismen nått längst i de hemmaskyddade facken.
JJär trotsar man den allmänna arbetarsolidariteten och skär genom sina
övernormala löner och monopolistiska metoder i övrigt de bredaste remmarna
ur små klassbröders ryggar, d. v. s. när det gäller dem som arbeta med lägre
ioner under världsmarknadens tryck.

Man når snart här i landet fram till Disraelis berömda »två nationer», denna
sats ur romanen »Sybil», som Karl Staaff en gång i klasskampshetsande
sylte citerade här i kammaren. Ja, herr talman, det är icke många av våra
Jönarbetaregrupper, som äro »proletärer» i sociologisk mening, och gudskelov
att proletärstadiet är förbi för de allra flesta yrken i vårt land. De
organiserade arbetarna, tillhörande de hemmaskyddade yrkena, föra i regel
den rena småborgarens liv, för att icke tala om stockholmsmurarna. som
in nnn^r?m^ §ynnsamma löneförhållanden. De sitta med inkomster på 8—

10.000 kronor om året och föra en existens som den bättre ställda medelklassen.
Men som sagt, detta gäller den ena nationen, den, som frodas
i skydd av hemmamarknaden och allt vad därmed sammanhänger. Men så

Lördagen den 25 februari f. in.

Nr 18.

hava vi deti andra dulen, som får känna på världsmarknadens tryck. Längst
ned leva lantbruksarbetarna och skogsarbetarna; det är på dem, som hela tyngden
av de övernormala lönerna avlastar sig. Deras standard äir låg. Allenast
5 kronor om dagen förtjänar en skogsarbetare eller ungefär lika mycket som
en byggnadsarbetare har i timmen, då det vill sig väl. Vi se också i våra
dagar, huru de »två nationernas» lönegränser skära varandra, såsom t. ex.
när det gäller vägarbeten o. d., och ha ett färskt exempel i konflikten vid
banbygget å Djursholm—Roslagsbanan ute vid Svalnäs. Arbetslöshetskommissionens
beslut i den konflikten är nu underställt regeringens prövning. Här
gäller det för höga vederbörande att träffa ett rättvist avvägande, så att man
icke fattar ett beslut, som undervisar den på skuggsidan levande nationsdelen
om att pretentionerna på bättre levnadsställning tillkomma dem, som arbeta i de
speciella stadsnäringarna och hemmaskyddade industrierna, men att de andra
få knoga med sina låga löner bäst de kunna, därom bekymrar sig icke landets
regering. Eftersom statsministern och socialministern sitta här och höra på,
vill jag särskilt betona denna synpunkt.

Till denna splittring har fackföreningsrörelsen lett i vårt svenska samhälle.
Härvidlag äro vi tämligen ensamstående i världen, möjligen med undantag av
Danmark. Vi skola därför icke springa över ån efter vatten genom att göra några
jämförelser med andra länder, ty vi gå i spetsen för »utvecklingen». Men problemet
om åtgärder mot den fackliga monopolismen har förvisso sin internationella
sida. Den finnes i större och mindre avskuggningar överallt i den civiliserade
världen. Professor Cassel har i sitt berömda memorandum till den internationella
ekonomiska konferensen i Geneve i fjol våras som. sin uppfattning
uttalat, att en av orsakerna till den svåra arbetslöshet, som hemsöker den
gamla världen och som i så hög grad handikapar den gentemot Amerika, icke
minst beror på den fackliga monopolismens olyckliga egenskap att förstelna
näringslivet, att hämma arbetskraftens rörlighet och att göra lönerna oböjliga
genom kollektivavtalssystemet, medan, som sagt, hela det moderna livet i övrigt
fordrar större rörlighet på grund av den dynamik som numera präglar
detsamma. Under medeltiden kunde man upprätthålla en planhushållning
med fasta priser och taxor, som fastställdes av borgmästare och råd, därför
att man kunde överskåda marknaden. I våra dagar är detta omöjligt; sätter
man en käpp i det hjulet, lider hela mekanismen med permanent massarbetslöshet
som följd.

Det är om detta problem, som motionen åsyftar att få en undersökning till
stånd. _ När vi nu ha en t.rustundersökningslag, vore det väl mycket enkelt
och tillika rimligt att begagna sig av denna och genom en liten ändring av § 1
få lagen tillämplig på ifrågavarande företeelser. Jag tror mig ha visat, att
detta spörsmål existerar och kräver beaktande, och att man skulle göra det
allmänna en tjänst, om det gjordes till föremål för en ingående, opartisk undersökning.

Sedan övergår jag till den andra invändning, som mina ärade opponenter
från 1925 anförde mot mig, nämligen att det icke här skulle finnas några
hemligheter, som skulle behöva blottas genom en sådan undersökning. Ja,
de som närmare känna de fackliga företeelserna, veta förvisso, att icke allt framkommer
eller utspelas i det fulla dagsljuset. Det största fackförbundet här
i_ landet, metallindustriarbetareförbundet, har t. ex. 1922 infört den syn dika -listiska registermetoden. I detta registers stadgar står t. ex. upptaget såsom
rubriker: »bestämmelser om upprättande av arbetsgivareregister, hem lig

blockad, vad en medlem har att iakttaga vid ombyte av arbetsplats och bestämmelser
om påföljd». Vad beträffar hemlig blockad heter det, att »hemlig
blockad av arbetsplats är ett stridsläge, som kan tillgripas i stället för
öppen strejk, synnerligast om sådan av en eller annan anledning ej anses önsk -

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
avg. monopolitiska

företag.
(Förta.)

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Iforts.)

vård eller lämplig, men åtgärder ändå beliöva vidtagas mot arbetsgivaren för
genomdrivande av något krav från arbetarnas sida». Det heter, »att har hemlig
blockad proklamerats av verkställande utskottet, skall genom förbundsexpeditionens
försorg meddelande härom tillställas avdelningsstyrelserna på
det att arbetssökande medlemmar må kunna avhållas dels från att söka anställning
på sådan plats, dels också erhålla instruktioner om villkor för att anställning
på sådan plats skall få antagas». Vidare står det, »att förteckningöver
sådana arbetsplatser får av respektive styrelser under inga omständigheter
utlämnas till andra och att arbetssökande medlemmar äro ålagda absolut tystnadsplikt
evad det gäller erhållna upplysningar». Här finnes alltså åtskilliga
dunkla punkter att belysa. Det stadgas också att för brott mot denna sekretess
tillämpas vissa sanktionsåtgärder, och det gives vissa straffbestämmelser,
först varning och sedan uteslutning; och en utesluten medlem har mycket svårt
att komma igen trots offentlig avbön o. s. v. Han blir utstött från den ena arbetsplatsen
efter den andra och ökar de permanent arbetslösas skara. Fackförbunden,
som »den stat i staten» de enligt Karl Staaffs uttryck nu blivit,
ha som bekant sin egen jurisdiktion med evig vanfred, fredlöshet o. s. v., som
den humanare offentliga straffrätten avskaffat.

Ett annat belysande exempel är ett cirkulär av hemlig beskaffenhet, som
kommit i min hand från en bleck- och plåtslagarefackförening i en sydsvensk
stad. Där uppmanas medlemmarna att iakttaga följande: »Resande arbets sökande

kolleger ävensom de på platsen varande, som reflektera på ombyte av
kondition, skola, innan kondition sökes eller tages, först rådfråga sig med avdelningsstyrelsen.
» Sålunda får ingen medlem söka plats eller taga plats utan
särskilt tillstånd från avdelningsstyrelsen. »Brott mot denna punkt kommer
att i varje särskilt fall behandlas av avdelningsstyrelsen.» Vidare heter det,
att man skall verka för en kraftig reducering av nu befintliga mästare och
firmor. »Det är till skada för hela yrket, att det finnes för många mästare,
varför nu befintliga mindervärdiga firmor om möjligt böra avlägsnas genom att
vid lämplig tidpunkt undanhållas arbetskraft.» Alltså: om en mästare anses
»mindervärdig», skall han strypas på arbetskraft och därigenom avlägsnas.
Detta är näringsfriheten i våra dagars Sverige. Det är synd, att handelsministern
icke är närvarande i kammaren. Han skulle eljest ha kunnat få några
impulser för den revision av näringsfrihetsförordningen, som är under utarbetande
i hans departement. Vidare »åläggas medlemmarna att genom en särskild
kommitté, eventuellt av arbetslösa, företaga en grundlig undersökning
rörande firmor och enskilda, som kunna misstänkas för att ej tillämpa åttatimmarslagen.
Om enskilda medlemmar arbeta längre än åtta timmar vare sig
hos andra eller på egen hand skola de varnas, och om ej bättring göres skall
avstängning av arbetsplats företagas.» Man kan icke tänka sig skråväsendets
renässans mera tydligt ådagalagd. En opartisk undersökning, som i motionen
föreslagits, skulle nog påträffa dylika cirkulär även inom andra yrkesområden,
cirkulär, som skulle upplysa allmänheten, hur landet i själva verket ligger

tin.

Kammaren torde lägga märke till, att motionen icke riktar sig mot fackföreningsrörelsen
såsom sådan utan endast mot dess avarter. Det är icke heller
meningen att fritap;a arbetsgivarna från en närgången granskning. För
min del sympatiserar jag icke med den taktik att spärra cementtillförseln
till oorganiserade företagare, som svenska arbetsgivareföreningen tillgrep under
byggnadslockouten hösten 1920, då herr talmannen var socialminister. Jag
gillar ännu mindre följande aktstycke, som belyser hur man i Lund från bagarmästarnas
sida försöker stäcka en obekväm konkurrens. Det heter där, att
»organiserade arbetare förbinda sig att ej arbeta hos sådana arbetsgivare, som
använda Lund som avsättningsort och ej tillhöra idkareföreningen, samt ej

Lördagon don

fulmiari f. in.

4;{ Nr IX

heller hos dom, som bevisligen bryta mot protokollförda beslut, beslutade av
idkaretoreningen. I sådana fall erhålla dessa arbetare antingen direkt avlöning
av idkareföreningen eller ock annan anställning.» Sålunda: om en bageriarbetare
vägrar a.rbeta hos en osolidarisk arbetsgivare får han avlöning av
andra arbetsgivare eller ock annat arbete. Här föreligger en typisk »allians»
mellan arbetsgivare och arbetare. Man måste doek i sanningens intresse konstatera,
att arbetsgivarna härvidlag dock äro den mindre skyldiga parten. De
äro blott objekt och offer för vederbörande fackförenings monopolmakt. Företagarna
inom de hemmaskyddade näringarna veta dock att hålla sig skadeslösa
gentemot de övernormala löner, som de enväldiga fackorganisationerna
frampressa, genom att övervältra merkostnaderna, i form av ständigt höjda
varupris, på konsumenterna, vilka icke alltid förmå att värja sig så framgångsrikt
som Skrombergafolket. Dessa arbetsgivares motståndskraft är
dessutom underminerad genom kooperationen, som går i spetsen för löneförhöjningar
och sätter en ära i att betala högre löner än det enskilda näringslivet.

Ja, herr talman, detta är en sammanfattning av vad som inträffat, sedan
motionen senast var före här i kammaren. Jag har för min del funnit, att det
fanns tillräcklig anledning att förnya densamma. Den vill ju bara, att den lag
vi ha beträffande trustundersökningar skall vara rättvist och allsidigt verkande.
Men andra lagutskottets majoritet avstyrker lika fullt och konstaterar,
att ingenting inträffat sedan sist, och finner därför icke anledning att justera
sin uppfattning. Att socialdemokraterna ha den meningen, kan man till
nöds förstå, om man sätter sig in i deras ställning, ty de mena, att det här
gäller inre, husliga bekymmer i det kombinerade tvångs- och samvetsäktenskapet
med fackföreningsrörelsen, som de själva vilja göra upp. De sticka därför
huvudet i busken. Men att de folkfrisinnade härma dem i denna strutstaktik,
är mera obegripligt. Jag trodde, att de skulle följa bondeförbundarnas
kloka exempel. Dessa ha beaktat tidens tecken, och de ha numera beslutit
sig för att, på sätt framgår av reservationen, förorda en undersökning i motionens
syfte. Herrar folkfrisinnade finna emellertid, att allt är bra som det
är, och därför avstyrka de motionen. Nå, det är en sak, som de få göra upp med
sitt eget samvete och med sina valmän i höst. Jag förvånar mig dock över,
att när det finns en så klar opinion inom fackföreningsrörelsen själv, man på
borgerligt håll skall ställa sig till vänster om denna välbetänkta opinion.

Herr talman! Såsom frågan nu ligger, finner jag mig böra tillstyrka reservationen.
Den vill ett steg i rätt riktning och åsyftar i sak detsamma som motionen.
Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr Hagman: Herr talman, mina damer och herrar! En sak kunna vi väl
i alla fall vara eniga om: att. frågor, som beröra den svenska arbetsmarknaden
och dess problem, tilldraga sig här i denna kammare ett betydande intresse.
Yi hava här i dag efter klockan 11 offrat ett par timmar på en remissdebatt om
den s. k. arbetsfredspropositionen. Vid behandlingen av den nu föreliggande
motionen om en utvidgning av 1 § i vår s. k. trustlag från 1925 hava vi fått
en mycket omfattande exposé över det sätt, varpå de fackliga arbetarsammanslutningarna
f. n. anses arbeta på arbetsmarknaden i vårt land.

Jag vill för min del emellertid framföra den uppfattningen, att den framställning,
som den ärade motionären här i dag gjort, egentligen borde komma
först sedan denna trustlags 1 § blivit ändrad och sedan den undersökning eventuellt
blivit verkställd, varom motionären har gjort hemställan, och, därest resultatet
av den gjorda undersökningen motsvarat den skildring av förhållandena
som vi här nyss hört, samt vi hade på bordet det undersökningsresultat,
som då komme att föreligga, försåvitt inte även detta i vissa delar bleve hem -

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

>''r 13. 44

Lördagen den 25 februari f. m.

.. . ligstämplat och alltså ej tillgängligt för alla dem som härav tydligen äro in tresserade.

undersökning Lat oss da nu till en början reducera denna motion till vad den i själva ver ang.

nwno- ket innebär. Vi ha ju en lagstiftning-, som är sådan, att den möjliggör för
Pföltaga Kungl. Maj:t att, när särskild anledning därtill anses föreligga, på ett eller
(Forts) anlfat_sätt undersöka sådana företags affärer, som man förmenar vara av monopolistisk
karaktär, för att sedermera, sedan denna undersökning gjorts, vidtaga
de åtgärder som av denna undersöknings resultat eventuellt kunna betingas.
Denna lagstiftning ger sålunda i och för sig endast rätt till undersökning. Det
problem, som nu motionärerna tagit upp, gäller en utsträckning av denna lagstiftnings
undersökningsrätt till alldeles nya områden, vidgar den från att gälla
endast de affärsmässigt betonade områdena även till arbetsmarknadens organisationer.
Motiveringen till detta yrkande är att åstadkomma en undersökning
av förekomsten av sådana fall, där man gör sig skyldig till handlingar,
som medföra prisfördyrande inverkan. Jag måste emellertid säga. att
den framställning, som den ärade motionären här i dag givit, sjmes mig i det
allra rikaste mått bekräfta att, om allt det är riktigt som i dag sagts, så behövs
det i varje fall icke någon undersökning för att få reda på hur det förhåller
sig, utan det tycks vara ganska klart, hur man gar tillväga. Det är riktigt,
som motionären angav, att da en motion av liknande innebörd som den nu föreliggande
behandlades vid 1925 års riksdag, jag för min del gjorde gällande,
att fackföreningsrörelsen arbetar under så pass öppna former och tvingas ge
offentlighet åt alla sina åtgärder, alt det icke finns mycket att vinna genom
en undersökning på det sätt som nu önskas genom ändring av vår trustlag. Jag
har hittills inte heller haft någon anledning att ändra denna uppfattning, utan
jag vidhaller, att det fortfarande är pa det sättet, att det finns ingenting att
vinna genom en utvidgning av denna trustlagstiftning. Man kan nämligen
praktiskt taget få reda på vad som förekommer även utan en sådan utvidgning.
Därom vittnar ju, som jag nyss anfört, motionärens egen framställning om förhållandena
i den mån den är riktig. Det torde vidare också vara på det sättet,
såsom har anförts, särskilt under tidigare debatter i denna sak, att om någon
regering i vårt land önskar eu mera ingående undersökning av dessa förhållanden,
det icke är någon som egentligen har anledning att motsätta sig en sådan
från dessa organisationers sida, vilka nu bär särskilt utpekas. Ty de behandla
sina angelägenheter Öppet. De skicka ut cirkulär om saker och ting, som vi
här i dag hört. Det finns^ enligt min erfarenhet ingen möjlighet beträffande
ett sa stort materml och sådana medlemsmassor, som arbetarorganisationerna
ha att.röra sig med, att smussla med saker och ting, allra minst i fråga om arbetspriser
och löner, vilket däremot t. ex. vissa stora firmor ha möjlighet till
att göra i fråga om priserna på sina produkter.

Inom .utskottet,, där ju motionen i år liksom 1925 varit föremål för mycket
ingående behandling, visade det sig också, som herrarna behagade finna av
den reservation, som är bilagd utskottets utlåtande, att själva motionens yrkande
ansågs .under överläggningen ha blivit fullkomligt grundskjutet. Man lämnade
alltså den första försvarsställningen åt sitt öde och gick tillbaka till den
andra skyttegravslinjen, för att nu använda sig av ett militärt uttryckssätt.
Man ändrade yrkandet till, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj: anhålla om en
utredning av hithörande problem. Man lämnade motionärernas framställning
om att detta skulle, ske först efter ändring av 1 § i trustlagen åt sitt öde. Därmed,
är naturligtvis ett stort steg vunnet ur de synpunkter jag för min del
speciellt företräder, enligt vilka det icke är behövligt att ändra denna trustlag.
Jag gör vidare gällande, att en sådan undersökning som den reservanterna påyrka
icke heller är behövlig. Man kan nämligen t. ex. i det betänkande, som
arbetsfredsdelegerade på sin tid avlämnade, finna en hel exempelsamling på de

liirdugcu don 25 februari f. in.

Nr 13.

speciella arbetsmetoder, som nu tillämpas på arbetsmarknaden i vårt land. Detta
är alltså ingen hemlighet.

Jag har emellertid lör mitt vidkommande en alldeles särskild synpunkt,
som gör, att jag betraktar ett bifall till motionärernas framställning såväl
som till reservanternas yrkande såsom fullkomligt överflödigt. Jag kan nämligen
inte finna någon möjlighet att från lagstiftningens eller samhällets sida
åstadkomma någon åtgärd mot ett förhållande, som eventuellt kan upptäckas
genom en undersökning på detta område eller som är känt även utan en undersökning,
för så vitt man inom en viss grupp av yrkesutövare själv är ense om att
en viss fråga bär behandlas och uppfattas på ett visst sätt. Vi hava hört här
i dag, hur man går till väga, enligt herr Järtes framställning, på olika arbetsområden,
särskilt å arbetarnas verksamhetsfält. Förhållandet var precis enahanda
på ett annat fält i ett fall, som lät tala om sig ganska mycket för ett
par år sedan. Jag vill erinra om den tillsättning av en läkarbefattning inom
Kopparbergs län, som skulle verkställas på visst sätt enligt lasarettsdirektionens
mening och på ett annat sätt enligt läkarkårens mening i vårt land.
Detta ledde som bekant till, att omnämnda befattning icke kunde tillsättas. När
en sådan kår som den ifrågavarande, vilkens medlemmar ha en utbildningstid av
12 15 år, säger att den under inga förhållanden vill vara med på att saken

ordnas på ett föreslaget sätt utan vill ha den ordnad på ett annat sätt, så vet
jag icke vad det^ allmänna egentligen skall göra. Så förhåller det sig också på
andra yrkesområden. Det finns ingen som helst anledning för det allmänna
att offentligt demonstrera en maktlöshet sådan som den vilken uppstår, därest
man i en yrkesgrupp är enig om att en viss sak skall utföras på ett visst sätt.
Mot denna synpunkt kan man nu anföra, att den innebär en anslutning till
den principen, att samhället __ skulle lämnas så maktlöst, att allting skulle
fa gå vind för våg. Det förhåller sig ingalunda på det sättet. Saken är ju
den, att alla åtgärder på detta område äro föremål för olika uppfattningar och
meningar även bland dem som där själva äro direkt agerande. Jag tror för
min del, att det bästa sättet att komma till rätta med sådana problem som i
dag antydas har man i de läkemedel, som arbetsmarknaden själv förfogar över,
och de diskussioner, som bland arbetare och av saken berörda förekomma. Jag
tror, att en prövning av dessa frågor och från dessa utgångspunkter kommer
att lämna ett resultat, som är vida säkrare och hållbarare än det sätt, enligt
vilket man skulle försöka med lagstiftning på ett område där lagstiftningen, av
skäl som jag här i korthet antytt, måste komma till korta.

Det var också intressant att höra, hurusom motionären slutade sin framställning
med en liten varning till det folkfrisinnade partiet, som icke anses
ha tagit lärdom av det goda exempel, som bondeförbundet i år i motsats till
1925 enligt motionärens uppfattning har givit. Det visar ju, att denna fråga
väl får bedömas efter politiska utgångspunkter mera än efter strängt objektiva
och sakliga. Det har talats här i denna kammare många gånger vid behandling
av frågor av liknande art om politiska löner, men man kan nog också
tala om politiska motioner. Jag undrar, om inte den nu föreliggande är att
hänföra till denna grupp. Beträffande problemet i dess helhet, de ting, som
skola undersökas, och de framställningar av förhållandena, som här av den
ärade motionären lämnats i hans nyss hållna anförande, vill jag säga, att jag
icke saknar möjlighet att i någon mån bedöma dessa ting med hänsyn till min
tidigare långvariga anställning inom den svenska fackföreningsrörelsen. Jag
vill icke närmare ingå på dessa spörsmål, därför att jag anser, att de icke
höra till saken, men jag vill säga, att de yttringar, som vi här ha fått del av,
komma naturligtvis, därav att inom alla, företagare, arbetare och andra, bor
ju innerst inne en liten monopolunge, som mycket lätt ger sig till känna i att
man tycker, att beträffande de svårigheter, varmed man kämpar dag för dag,

Avg.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

jörelag.
(Forts.)

Ni 13. 46

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(Forts.)

skulle man kunna komma bättre till rätta, om man inte hade så många konkurrenter,
som hindrade ens rörelsefrihet. Det är naturligtvis detta som gör,
att man i första tankegången kommer in på linjer av den art som här skisserats.
Jag vågar dock göra gällande, att dessa strävanden inom den fackliga
rörelsen ingalunda gå på djupet utan äro rörelser i periferien och på ytan.
Särskilt vad det gäller möjligheten att, på sätt som här sagts, kringgärda
arbetskraftens rörlighet och de enskilda individernas rörelsefrihet, så förhåller
det sig ju på det sättet, att de ifrågavarande organisationerna inom vårt land
i stort sett äro begränsade till städerna och de större industrisamhällena. På
landsbygden finnes en oerhört stor reservoar, varifrån utbildad arbetskraft
kommer. Jag tror man överdriver alldeles oerhört, om man vill göra gällande,
att vi här inom en närmare eller fjärmare tid skulle stå inför en genomförd
monopolisering på dessa områden, såsom motionären gjort gällande. I och med
det man har denna uppfattning finns det ingen saklig grund för att biträda ens
det yrkande, som reservanterna ha framställt, om en undersökning av dessa
frågor.

Jag vill därför i korthet, herr talman, hemställa om bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Hasjön: Herr talman! Den ärade huvudmotionären har
här talat rätt länge och om många saker. Han slutade med att uttala en förmodan,
att de folkfrisinnade finna allt ganska bra ställt. Jag vill redan från
början säga ifrån, att det förhåller sig icke på det sättet. Om herr Järte, som
jag förmodar, läst utskottets utlåtande, så har han funnit, att utskottsmajoriteten
åberopat den motivering, som anfördes i samma ärende vid 1925 års riksdag.
Där står det tydligt, nu återgivet på sidan 3 i förevarande utlåtande:
»Att det förekommit och förekommer på pris- eller omsättningsförhållanden
här i riket verkande, allvarliga missbruk av den maktställning, som såväl arbetar-
som arbetsgivareorganisationer förskaffat sig, är obestridligt.» Utskottsmajoriteten
har även i år direkt medgivit riktigheten härav genom att
taga in detta utdrag ur motiveringen från år 1925 och ånyo göra det till sitt.
Jag vill därtill lägga, att jag kan instämma i mycket av vad herr Järte nyss
anförde från denna plats, men jag kan tyvär icke instämma i det slut, vartill
han kom. Det är beklagligt, ty det vore en stor förmån att få vara bundsförvant
till en motionär med så mycken sakkunskap och så stor vältalighet.

Jag skall nu med några ord redogöra för anledningen till att jag icke har
kunnat biträda vare sig motionärernas yrkande eller det yrkande om en utredning
i ett mera vidsträckt syfte, som har framkommit i utskottet och som finnes
återgivet i reservationen. Jag understryker dock, att jag finner de_ monopolistiska
tendenserna inom fackföreningsrörelsen allt annat än sympatiska.
Man måste säga sig, att dessa tendenser framför allt äro synnerligen hinderliga
för den fria rörelse på arbetsmarknaden, som utan tvivel skulle vara
önskvärd i tider, då arbetslösheten är svår och försörjningsmöjligheterna så ytterligt
begränsade. Särskilt upprörande bli dessa monopolistiska tendenser i
vissa enstaka fall, av vilka huvudmotionären här antydde något. Jag åsyftar
det fall, då en person hindras verkställa arbete i sitt eget företag, därför att
en viss facklig sammanslutning kräver, att arbetet skall förbehållas dem, som
tillhöra respektive fackliga organisationer på platsen. Det tycker jag är den
mest osympatiska och för det allmänna rättsmedvetandet mest stötande form av
monopolistiska tendenser inom fackföreningsrörelsen. Om man emellertid frågar
sig, huruvida dessa monopolistiska tendenser inom den svenska fackföreningsrörelsen
haft särskilt stora framgångar, så måste man ju erkänna, att
så icke varit fallet, om man ser fackföreningsrörelsen mera generellt. Att det
har lyckats i vissa enskilda fall, är ju icke bestritt från något håll, men att det

Lördngon (l<‘ii 25 februari f. in.

Nr 13.

4 7

lyckats för en viss organisation att upprätta och upprätthålla ett arbetsmonopol
inom ett helt fack över hela riket, det tror jag icke har kunnat ådagaläggas
i mer än ett eller högst två fall.

Herr Hagman anförde nyss, att orsaken till att detta icke kunde ske främst
är den, att den fackliga rörelsen är lokaliserad huvudsakligen till städerna
och större samhällen, under det att landsbygdens arbetskraft är i stort sett
oorganiserad. Det ligger ju under sådant förhållande i sakens natur, att ett
arbetsmonopol genom en fackorganisation icke kan bli fullständigt, icke kan
bli riksomfattande, utan det måste bli mer eller mindre lokalt. Om sedan
det allmänna löneläget i respektive fack i någon utpräglad grad har påverkats
av den monopolställning, som fackorganisationen inom branschen till
äventyrs lyckats erhålla, är givetvis mera problematiskt, och, så vitt jag fattat
motionären rätt, är det i det hänseendet han vill hava en undersökning
igångsatt. Det är klart att ett högt löneläge i och för sig inte ovillkorligen
behöver bero på, att arbetet inom facket har monopoliserats av en viss sammanslutning,
utan många andra omständigheter inverka givetvis också på löneläget.
Jag för min del håller för troligt, att konjunkturläget inom branschen
i fråga inverkar i minst lika hög grad, kanske än mer på löneläget än en fackförenings
monopolställning någonsin kan göra.

Nu har motionären tänkt sig, att en dylik undersökning skulle kunna åvägabringas
genom att en viss ändring gjordes i den s. k. monopolkontrollagen.
År 1925 förekom samma yrkande i samband med monopolkontrollagens införande.
Den ärade motionären lyckades då få en reservant i lagutskottet
med på sin linje, men i år har det icke lyckats honom att få någon enda med
sig, utan den reservation, som föreligger, går, som jag antydde i början av mitt
anförande, efter något andra linjer än dem herr Järte tänkt sig. Jag vill säga,
att motionärerna och utskottsreservanterna ledas säkerligen i sitt görande i
föreliggande fråga av helt naturliga och här i riksdagslivet rätt vanliga motiv.
Det finns i landet en ganska stark opinion mot de påtalade osunda tendenserna
i fackföreningsväsendet; man gripes på vissa håll av en känsla, att
här måste något göras, och man ropar på att åtgärder skola vidtagas av statsmakterna.
Riksdagen skall animeras att taga initiativ, och man väntar sig
givetvis, att det skall gå att på den vägen bringa rättelse i det onda. Jag
är som sagt med om att något borde göras för att bringa rättelse i vissa missförhållanden
på det fackliga området. Men jag är för det första tveksam,
huruvida detta kan ske på lagstiftningens väg, och för det andra är jag tämligen
säker på, att det inte bör ske eller kan ske på de vägar, som man har
utstakat i den föreliggande motionen. De har sagts förut här i dag från
denna talarstol i ett annat sammanhang, vid behandlingen av en fråga, som
jämväl berör förhållandena på arbetsmarknaden här i Sverige,_ att man icke
får äventyra statens auktoritet genom att vidtaga onödiga och ineffektiva åtgärder,
som ge sken av att staten på något sätt ingriper, utan att sedan det
åsyftade resultatet nås. Här förefaller det, som om man hade ett verkligt
renodlat exempel på ett försök att få fram en dylik åtgärd. Jag fruktar, att
en lagstiftning i den anda, motionären tänkt sig, skulle komma att bli ett slag
i luften, och det är den huvudsakliga orsaken till att jag icke heller kunnat
förena mig i det yrkande, som framkommit i reservationen. Ty även om reservationen
går i delvis annan riktning, så har man svårt att tänka sig, att
den undersökning, som där påyrkas rörande behovet av lagstiftning, skulle
kunna komma att mynna ut i annat än någonting motsvarande vad som nu
förekommer i trustlagen, och trustlagstiftningen har även åtminstone indirekt
åberopats i reservanternas motivering.

Trustlagstiftningen bygger i fråga om sin effektivitet på det. hot, som
statsmakterna kunna sätta bakom sina åtgöranden mot de monopolisti ska af -

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(Forts.)

Nr 18.

Lördagen den 25 februari f. in.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

färs- och industriföretagen. Det dolda hotet om vissa tullpolitiska åtgärder,
importreglering eller eventuellt andra mått och steg av ekonomisk natur, som
statsmakterna ha möjlighet att använda gentemot de affärsmässigt drivna
monopolföretagen, finnes där. Men såsom herr Hagman nyss förut antytt,
torde det för närvarande saknas medel för staten att sätta något motsvarande
hot bakom monopolkontrollagen, i den händelse den skulle användas för en
undersökning om fackföreningsmonopolen, och varken i motionen eller i det
anförande, som den ärade huvrrdmotionären här hållit, ha anvisats några vägar,
på vilka man skulle kunna råda bot på sådana missförhållanden, som
eventuellt skulle konstateras genom den begärda undersökningen. I det hänseendet
förefaller det mig, som om frågan om de fackliga sammanslutningarna
och kontrollen över deras monopolställning ligger på ett helt annat plan
än den kontrollmöjlighet, som trustlagstiftningen har velat ge statsmakterna
över de affärsmässiga monopolföretagen. Det är ju så, att monopolkontrolllagen
inskränker sig rätt och slätt till att ge Kungl. Maj :t rättighet att för
undersökning i vissa speciella fall erhålla tillgång till handlingar och dokument,
som eljest betraktas såsom hemliga.

Det är klart, att många dolda faktorer kunna finnas, som konstituera ett
affärsföretags monopolställning. Då frågar man sig: kan det finnas sådana
dolda akter eller handlingar, som konstituera fackliga sammanslutningars
monopolställning. Herr Järte säger, att det finns sådana. Men samtidigt
dementerar han sig själv genom att här läsa upp en hel rad urkunder, som
påstås vara hemliga men där ju blotta den omständigheten, att de befinna sig
i hans händer, tyder på, att så icke är fallet. Från fackföreningshåll bestrider
man energiskt, att det finns hemliga dokument eller handlingar som
angå sammanslutningens karaktär. Att döma av den diskussion, som uppstått
i pressen omkring denna fråga, förefaller det också, som om tillräckligt
mycket redan bragts till offentlighetens ljus, för att man eventuellt redan på
kända fakta skall kunna göra en rätt omfattande utredning, därest så anses
behövligt. Jag för min del är benägen att tro fackföreningsledarna på deras
ord, och inom utskottet ha spetsarna av den svenska fackföreningsrörelsen
samfällt förklarat, att de ha ingen anledning att motsätta sig en undersökning,
om något statens organ vill göra en sådan, närmast då socialstyrelsen,
med vilken huvudmotionären är nära lierad och som i sin instruktion har sig
uttryckligen förelagt att följa förhållandena på arbetsmarknaden. Om socialstyrelsen
kommer till facitföreningarna och begär alla handlingar om löner,
avtal, reglementen och dylikt, då skall man få dem, säger man på ledande
håll. Även om man från motionärernas sida betvivlar beredvilligheten i
detta hänseende, så anser jag, att man är skyldig att tro de åsyftade fackföreningsledarna
på cleras ord, så länge icke något inträffat, som bestyrker
motsatsen. Det borde i varje fall från socialstyrelsens sida göras ett försök
att få tillgång till nödigt undersökningsmaterial, innan man kommer till
riksdagen och begär en särskild lagstiftning i syfte att få fram materialet.

Trustlagen syftar ju som nämnt till ett offentliggörande _ och därmed givetvis
indirekt till ett brännmärkande inför den allmänna opinionen av monopolistiska
tendenser på affärslivets område. Här skulle man, såvitt jag förstår,
vid ett bifall till herr Järtes framställning inte kunna få fram något annat
eller mera än en officiell bekräftelse på redan kända fakta, och ett sådant
officiellt konstaterande kunde givetvis ha sitt värde. Men jag har som sagt
ingen anledning att tro annat, än att ett dylikt konstaterande kan ske utan
någon särskild lag eller särskild författning, redan i kraft av den möjlighet,
som finnes för socialstyrelsen att följa förhållandena på hithörande område.
Herr Hagman antydde, att vissa undersökningar redan äro gjorda och att en
utredning är utgiven av trycket, där vissa monopolistiska tendenser inom fack -

Lördagen (lön

4!) Nr I».

25 februari f. in.

föreningsvärlden bero res och det är dessutom av alla känt, att för närvarande
en undersökning pågår rörande arbetslöshetens orsaker. Det är alldeles givet,
att man vid denna sistnämnda undersökning icke kan undgå att även
komma in på de här berörda förhållandena, särskilt i den mån de monopolistiska
tendenserna syfta till att utestänga tillförseln av ny arbetskraft eller
hindra rekryteringen av vissa yrken lärlingsvägen genom antagande av unga
arbetare. När den undersökningen slutförts och utredningen föreligger, är
det sannolikt, att vi även där komma att erhålla ett rätt omfattande material
till frågans belysning. Skulle det då visa sig, att någonting från statens
sida ytterligare bör och kan göras för att få ännu större offentlighet åt förhållandena,
så kan ju tiden vara inne att taga upp frågan på nytt. Men för
närvarande kan jag icke finna, att det finns några särskilda skäl till åtgärder
i den riktning som här föreslagits.

Det brukar ju vara kutym i riksdagen att icke besvära Kungl. Maj :t med
skrivelser i onödan. Här synas föreligga så pass klara skäl för att en hänvändelse
från riksdagens sida i närvarande läge är obehövlig, att man bör betänka
sig mer än en gång, innan man i denna sak skriver till Kungl. Maj :t.
För övrigt tror jag icke, att jag går utskottssekretessen för nära, om jag säger,
att den ståndpunkt, utskottsreservanterna intagit, är den tredje eller
fjärde i ordningen. Under frågans behandling var man tidigare inne på ett
förslag, som skulle inneburit en direkt admonition till socialstyrelsen. Man
ville ge Kungl. Maj:t en »körare» att sätta socialstyrelsen i gång för att få
till stånd en dylik utredning. Jag är för min del inte alldeles säker på att
det yrkande, som förekommer i reservationen, helt överensstämmer med det,
som slutligen ställdes vid huvudvoteringen i utskottet. Jag hyser i det fallet
vissa tvivel, ty jag kan icke minnas, att jag sett eller hört yrkandet så utformat,
som det här föreligger, förrän det kom i trycket.

Slutligen några ord om grundtanken i herr Järtes motion. Jag har nyss
antytt, att jag icke rent formellt kan finna, att företeelser på arbetsmarknaden
i förevarande hänseende kunna jämställas med företeelser på affärsområdet.
Därtill skulle jag vilja lägga, att vad som skulle bli avgörande för,
huruvida ett monopol obehörigt inverkade på prisläget eller icke, väl skulle
vara skäligheten av de löner, som de i facket anställda arbetarna kunnat betinga
sig, liksom då det gäller en prövning av ett affärsföretags monopolställning,
det väl närmast blir fråga om att pröva skäligheten av den vinst,
som företaget tack vare sin monopolställning kunnat förskaffa sig. Då det
gäller att pröva skäligheten av ett företags vinst, har man alltid vissa allmängiltiga
normer att gå efter. Man känner det allmänna ränteläget, och det är
inte så synnerligen svårt att konstatera, om affärsföretaget betingat sig högre
ränta på det däri nedlagda kapitalet, än som kan anses vara normalt. Vidare
vet man, vad som behövs såsom riskmarginal, och likaledes kan man ganska
lätt taga hänsyn till vilka avsättningar ett företag behöver göra för sin framtida
konsolidering och dylikt. Jag menar således, att det beträffande ett affärsföretag
är tämligen lätt att avgöra, om vinsten är skälig eller oskälig.
Men hur ställer det sig, när man kommer till arbetsmarknaden? Vem skall
avgöra och hur skall det avgöras, om arbetslönerna i ett fack äro skäliga eller
icke? Det beror helt och hållet på vilken uppfattning man har om vikten av
vederbörande arbetares insats i produktionsprocessen. Jag för min del anser,
att lantarbetarens och skogsarbetarens insats i produktionsprocessen är
minst lika viktig som bagarens eller typografens, men jag föreställer mig, att
det är många i denna kammare, som inte vilja ge mig rätt häri. Vidare förmenar
jag, att murarens samhällsinsats är viktigare än fondmäklarens. Muraren
utför i varje fall ett värdeskapande arbete. Fondmäklaren däremot endast
förmedlar transaktioner mellan köpare och säljare av vissa värden, och

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 13.

An/f.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. mono‘politiska

företag.
(Forts.)

Kr 13. 50

Lördagen den 25 februari f. m.

„ Ang- i åtskilliga fall blir fondmäklarens verksamhet rent av förstörande för samliager^am
hällsvärdena. Många andra sådana jämförelser kunna göras. Vi ha exemundersölcning
pelvis många synnerligen väl avlönade tjänster hos stat och kommun, visserang.
mono- ligen viktiga i och för sig, men en jämförelse med många verksamhetsgrenar
•pohstiska Jet ren-t produktiva arbetsfältet skulle göra, att åtskilliga skulle ställa

n? to sig tveksamma, huruvida vissa lönelägen i allmän tjänst verkligen betingas
or '' av en motsvarande vikt och betydelse av dessa tjänster för det helas välfärd.
Jag skall icke gå längre med mina jämförelser. Med vad jag sagt, har jag velat
framhålla, att själva grunden för en skälighetsprövning av arbetslönernas
storlek är synnerligen vacklande. Den beror i sista hand på den subjektiva
uppfattningen hos den, som gör granskningen i fråga. Därtill kommer, att
ett monopolistiskt strävande inom en facklig rörelse ofta möter organiserat
motstånd, och särskilt gäller detta, då det är fråga om arbetarrörelsen. Det
gäller visserligen icke i samma grad vissa yrkessammanslutningar, såsom
t. ex. läkare och olika hantverkarskrån. Men om vi tänka på fackliga arbetarsammanslutningar,
så mötas deras av löneintressen förestavade monopolsträvanden
av ett väl organiserat motstånd. Vi ha i vårt land en starkt organiserad
arbetsgivarkår. Då det gäller affärsföretagen kan man icke förutsätta
något motsvarande, utan där får man utgå ifrån att å ena sidan står en
stark sammanslutning bland en viss grupp företagare och å andra sidan den
oorganiserade massan av konsumenter utan möjlighet att göra sina önskemål
gällande och prisgiven såsom ett rov åt företagarnas profithunger. Även
i detta fall föreställer jag mig, att man måste medgiva, att en alldeles bestämd
skillnad föreligger. De löner, som i ett visst fack uppkomma, äro icke
enbart beroende av att arbetarna krävt det och det eller av arbetarnas monopolställning,
utan de framgå åtminstone i alla fack med kollektivavtal, efter
samråd med vederbörande arbetsgivare och underhandlingar med dessa.

Jag har den uppfattningen, att lagstiftningen rörande förhållandena på arbetsmarknaden
bör söka sig fram efter helt andra vägar än dem, som anvisats
i denna motion. Det förslag till lagstiftning på ett visst område, som
förut i dag remitterats till utskott, anser jag för min del helt naturligt vara
ett steg i rätt riktning. Skulle därutöver ytterligare åtgärder behöva vidtagas,
och därest man skulle vilja bryta tendensen till utbredning av fackföreningsmonopolen,
skulle jag för min del vara intresserad av att gå fram
efter en väg, som försökte förhindra yttringarna av monopolsträvandena,
d. v. s. blockad- och bojkottofoget. Kunde man på ett verksamt sätt bryta
detta, hade man även i väsentlig mån undanröjt den grund, på vilken denna
tendens till monopol ytterst vilar. Men om möjligheterna för detta är det givetvis
oerhört vanskligt att yttra sig. Ser man emellertid på spörsmålet om
arbetsstriderna i allmänhet, så äro givetvis dessa blockader och bojkotter och
allt vad därmed följer de mest osympatiska och på den allmänna friheten mest
inkräktande företeelserna.

Beträffande vad som förekommit på landsorganisationens kongress och om
fackföreningsledningens möjlighet att komma de monopolisti ska tendenserna
till livs, så instämmer jag fullkomligt i vad herr Järte anförde och även
i de slutsatser, han därvid drog. Jag kan icke neka mig att göra det uttalandet,
att därest fackföreningsledarna kunnat visa litet större fasthet i sitt
uppträdande gentemot yttringarna av monopolsträvandena, så hade orsakerna
till sådana här attacker, som den föreliggande, varit undanröjda. Det är beklagligt,
om fackföreningsrörelsens ledning icke har denna fasthet och det
starka grepp om rörelsen som behöves. Det är beklagligt mest ur fackföreningsrörelsens
egen synpunkt. Ty de monopolistiska strävandena inom fackföreningsrörelsen
äro givetvis ett frätsår, som inifrån kan äta sönder hela
den nu så ståtligt uppförda byggnaden. I den mån fackföreningsrörelsen

Lördagen den 25 februari f. in.

Öl

Nr 13.

isolerar sig och övergår till att vara ett slags skrå, så ställer den sig i motsatsställning
till en ofantligt stor grupp arbetare, som bli stående utanför och
på det sättet givetvis icke gärna kunna känna någon solidaritet med sina organiserade
klassbröder.

Den ärade huvudmotionären slutade med att ge bondeförbundet en liten
klapp på axeln för att dess utskottsrepresentanter nu intagit en annan ståndpunkt
än vid 1925 års riksdag. Det skulle vara tacknämligt att under diskussionen
få belägg för vad som orsakat denna åsiktsändring på det hållet. För
min del har jag icke funnit några skäl föreligga för en ändrad ståndpunkt, och
jag vill erinra om att båda kamrarna 1925 avslogo herr Järtes motion utan
votering. Bondeförbundets ändrade hållning kan eventuellt rekommenderas
till herr Engberg som stoff, när han nästa gång strängar sin lyra till bondeförbundets
lov. Kanhända att han då även kan hitta förklaringsgrunden till
att partiets representanter nu i denna fråga befunnit sig på en annan sida än
år 1925 och som jag antar är det socialdemokratiska partiet mera fjärran.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Herr Järte vill göra gällande,
att han med sin motion icke har avsett att komma åt fackföreningsrörelsen utan
endast dess avarter, men när herr Järte skall exemplifiera vad som givit anledning
till hans motion, då blir det företeelser i periferien. Det blir sådana
exempel som Skrombergafallet, sådana som fallet vid Lisseberg, där man tvistade
om murning av en skorsten, sådana fall som Tössebageriet i Stockholm
och ungdomsarbetslösheten. Det är de exempel, som herr Järte givit på motiven
till sin framställning, men när herr Järte skall klara ut^om det finnes
monopolistiska tendenser inom fackföreningsrörelsen, sker det på^det sättet, att
herr Järte mycket noga återger en motion, som väcktes vid 1926 års landsorganisationskongress,
men endast fragmentariskt återger vilken ståndpunkt kongressen
intagit i denna mycket viktiga fråga. Jag tror, att det är onödigt att
betona, att den svenska fackföreningsrörelsen tagit bestämt avstånd från alla
monopolistiska tendenser. Det är känt och vittnat så många gånger, att jag
är övertygad om att det är onödigt att klargöra saken för denna kammares ledamöter,
men då herr Järte framställer saken pa ett så tvetydigt sätt, är det
nödvändigt att med citat från kongressen 1926 återgiva den ståndpunkt till
frågan kongressen intagit.

Kongressen har gjort följande uttalande: »Kongressen, som finner en slu ten

föreningspolitik vara stridande mot fackföreningsrörelsens principer och
icke vara förenlig med demokratisk och socialistisk åskådning, uttalar, att den
svenska fackföreningsrörelsen även i fortsättningen bör föra en öppen fackföreningspolitik
och medgiva rätt till anslutning för alla arbetare, som arbeta
inom en förenings verksamhetsområde. I arbetet för upprätthållande av gällande
avtal böra fackföreningarna ej vidtaga åtgärder som förhindra arbetskraftens
fria rörlighet i annan mån än som är ofrånkomligt för upprätthållande
av ordnade förhållanden inom respektive industrier. Föreningarna böra
även var för sig inrikta sig så att tvister organisationerna emellan om rätten
att utföra visst arbete undvikas.»

Kan man på ett tydligare och klarare sätt uttala, att man tar bestämt avstånd
från monopolistiska tendenser? Nej, förvisso icke. Men då uppstår den frågan:
följer man i sin verksamhet den ståndpunkt, som den högsta myndigheten
inom landsorganisationen har gjort till sin eller är det riktigt, som man gjort
gällande här, att man försöker avstänga folk, särskilt de yngre arbetarna, från
tillfälle att lära sig ett yrke, är det riktigt, att man försöker monopolisera var
för sig inom olika verksamhetsområden? Nej, det är det ingalunda. Men det

Avg.

ändring »
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(Forts.)

Jfr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. mono\politiska

jöretag.
(Forts.)

är naturligt, att kampen om arbetstillfällena kan giva anledning till vissa erinringar
mot de yttringar, som denna kamp tar, men det är helt naturligt, att,
om i vart land, som den senaste räkningen av de arbetslösa visar, det finnes
omkring 60,000 arbetslösa, trycket av dessa 60,000 arbetslösa måste sätta sin
prägel på kampen om arbetstillfällena, och det är naturligt, att det kommer till
lriktioner här och var. . Detta är helt naturligt. Men om man ser, hur det förhåller
sig i fråga om tillgången på arbetskraft inom ett område, som alldeles
särskilt varit föremål för kritik i den offentliga diskussionen, och ser på förhållandena
i byggnadsfacket i Stockholm, så förhåller det sig där så, att under
de första krigsåren avstannade praktiskt taget all byggnadsindustri i Stockholm
Och den naturliga följden blev, att antalet arbetare nedgick väsentligt.
När krigsåren voro slut och man åter kunde ha betingelser för att börja byggnadsverksamhet,
är det klart, att den då befintliga arbetskraften i Stockholm
var otillräcklig med den till vida över före kriget utökade byggnadsverksamheten.
Men har man kunnat rekrytera denna kår med erforderlig arbetskraft?
Ja, det har man kunnat och mer än nog.

Om man tar t. ex. byggnadstimmermansfackföreningen i Stockholm och byggnadssnickarefackföreningen
i Stockholm, så finner man, att den 1 juli — jag
tar den 1 juli såsom utgångspunkt därför att byggnadsverksamheten då florerar
som bäst — så finner man, att den 1 juli 1916 fanns det hos Stockholms
byggnadstimmermansfackförening 487 medlemmar och att av dessa 39 voro
arbetslösa, att det i byggnadssnickarefackföreningen fanns 464 medlemmar och
att av dessa 34 voro arbetslösa. Det var 1916. Går man så fram litet i tiden,
tills man kommer fram till 1922, då byggnadsverksamheten började taga fart
igen, så finner man, att byggnadstimmermansfackföreningens medlemsantal
var 838 och de arbetslösas antal 158. Går man till byggnadssnickarefackföreningen,
så var antalet medlemmar 701 och de arbetslösas antal 122. För juli
månad 1923 har medlemsantalet sprungit upp till 1,050 och antalet arbetslösa
till 110 i byggnadstimmermansfackföreningen. I byggnadssnickarefackföreningen
var antalet medlemmar 752 och antalet arbetslösa 33. Går man till
1924,_ har medlemsantalet sprungit upp för byggnadstimmermansfackföreningen
till 1,376 och antalet arbetslösa till 116, och för byggnadssnickarefackföreningen
är antalet medlemmar 1,039 och antalet arbetslösa 71. År 1925 har
medlemsantalet ytterligare stigit, i byggnadstimmermansfackföreningen till
1,676 och antalet arbetslösa till 347 och i byggnadssnickarefackföreningen till
resp. 1,333 och 309. _ År 1926 — i juli månad fortfarande — är det 1,790 medlemmar
i byggnadstimmermansfackföreningen och 445 arbetslösa samt i byggnadssnickarefackf
öreningen 1,591 medlemmar och 336 arbetslösa. För år 1927
1 ftm&naS ^rialet medlemmar 1,957 i byggnadstimmermansfackföreningen
och 601 arbetslösa, i bj^ggnadssnickarefackföreningen är antalet medlemmar
1,773 och antalet arbetslösa 412.

Vad säga dessa siffror? Jo, de säga, att behovet av arbetskraft har mer än
väl fyllts år efter år oaktat byggnadsverksamheten stigit ofantligt. Medan
dessa båda fackföreningar i juli månad 1916 hade resp. 39 och 34 arbetslösa
medlemmar, hade de i juli månad 1927 resp. 601 och 412 arbetslösa medlemmar.
Finnes det något belägg för att i dessa särskilt utpekade fackföreningar
kunnat vidtagas några åtgärder, som hindrat tillförseln till facken av behövlig
arbetskraft? Nej. ingalunda.

Och titta vi på hur det är inom murarefackföreningen i Stockholm — den är
ju också en av dem, som äro särskilt utpekade för att bedriva monopolistisk
verksamhet — sa hade den föreningen år 1916 749 medlemmar. I genomsnitt
lör 1927 hade den 1.786 medlemmar. Hur många arbetslösa bär man för närvarande
i föreningen? Jo, icke mindre än 690 arbetslösa murare hade man här
i Stockholm i januari månad. Det är uppenbart, att hur man än vill försöka

Lördagen don 25 februari f. in.

Nr 13.

511

kränga på fakta, kvarstår det doek, att murareyrket här i Stockholm har under
den exceptionellt kraftiga byggnadsverksamhet, som ägt rum sedan krigets
avslutning, vid varje tillfälle haft erforderligt antal arbetare till förfogande.
Medlemsantalet har stigit från 749 till 1,786, och det har funnits ett betydande
antal arbetslösa medlemmar. Om vi gå till de andra speciella byggnadsarbetarefacken,
så äro förhållandena enahanda. Rörarbetarefackföreningcn, som
icke är utpekad så som de förut nämnda, har i runt tal 700 arbetslösa för närvarande.
Det finnes icke något skäl att göra gällande, att man inom dessa yrken
urartat till att driva monopolistisk verksamhet i den mening, som nu är
i fråga.

Nu gör herr Järte gällande, att fackföreningarnas kollektivavtal innebära
i sig ett monopolavtal, och det bestyrkes ju av citat i motionen. Jag måste säga,
att det är rätt förvånansvärt att finna en byråchef i socialstyrelsen, som så
utan vidare sväljer vissa nationalekonomers abstrakta och verklighetsfrämmande
syn på fackföreningsrörelsen. Herr Järte skakar på huvudet, men herr
Järte citerar dock ett uttalande i Svenska Dagbladet, där det heter: »Vad är
ett kartellavtal? Tydligen ingenting annat än ett avtal till reglering av konkurrensen.
Men sådana avtal förekomma icke blott inom den egentliga varuproduktionen
och varuhandeln utan också mellan alla slags yrkesidkare, såsom
arkitekter, läkare och advokater. De viktigaste av alla kartellavtal äro naturligtvis
fackföreningarnas. De reglera lönerna för hela yrken och använda som
bekant mången gång ytterst kraftiga medel för att tvinga icke blott köparna
av arbetskraften utan också arbetarna själva till respekt för fackföreningens
fordran.»

Är nu denna framställning riktig, herr Järte? Nej, det är den ingalunda.
Kollektivavtal kunna icke ingås på det sätt, som herrar arkitekter, läkare och
advokater uppgöra taxa för sina tjänster, utan ett kollektivavtal förutsätter
ett samförstånd om priserna mellan för det första arbetsgivare och arbetare.
Men som vi veta är i regel inom de större områdena samhället representerat genom
förlikningsmän och förlikningskommissioner, och det råder följaktligen genomgående
det förhållandet, att kollektivavtal icke ensidigt fastställas av arbetarna.
Det är helt enkelt otänkbart. Man får härjämte komma ihåg, att
hur man än resonerar, är det dock så, att arbetarna äro vid varje tillfälle underkastade
åtminstone den internationella konkurrensen.

Nu vill herr Järte göra gällande, att fackföreningsrörelsen skulle oskäligt
uppskörta prisnivån på hemmamarknaden, därför att den internationella konkurrensen
inom vissa områden icke i samma mån som inom exportindustrin kan
göra sig gällande. Men, herr Järte, det är icke så, att denna företeelse kan sägas
vara generell, ty om herr Järte tittar på svenska arbetsgivareföreningens
lönestatistik för andra kvartalet 1927, så skall herr Järte finna, att, för att
taga ett exempel, inom textilindustrin manliga arbetare över 21 år ha i genomsnitt
för hela landet 84.9 öre per timme. Det är i genomsnitt per timme, oavsett
löneformen, om arbetaren arbetar på timlön eller ackord. Det är en industri,
som avsätter sin produktion på hemmamarknaden, men naturligtvis är
denna industri också beroende av konkurrensen utifrån. Om man däremot tar
en speciell exportindustri såsom gruvindustrin i Norrbotten, så är genomsnittet
per timme för vuxna arbetare, oavsett löneformen, ackord eller timlön, 2 kronor
30 öre. Det är ren exportindustri. Det ger belägg för att herr Järtes teori
icke håller streck. Den kan vara tillämplig på vissa områden, men den håller
icke överallt. Nu säger kanske herr Järte, att det råder speciella förhållanden
i Norrbotten. En utomordentlig naturrikedom möjliggör och den nordliga
breddgraden och andra förhållanden nödvändiggöra, att man måste hålla arbetarna
på en högre standard än annars är nödvändigt.

Men herr Järte drog i samband med Skrombergafallet upp en jämförelse

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(Forts.)

Nr 13. 54

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

mellan kol- och livsmedelsarbetarnas levnadsstandard. Om herr Järte tittar i
samma publikation, som jag nyss hänvisade till, skall herr Järte finna, att för
manliga arbetare, oavsett löneform, ackord eller timlön, var förtjänsten vid
kolfälten 1 krona 18 öre per timme, och för arbetarna vid livsmedelsindustrin
i Malmöhus och Kristianstads län kom förtjänsten upp till 1 krona 24 öre per
timme. Det är uppenbart, att kolarbetarna äro sämre ställda än arbetarna i
livsmedelsindustrien, men skillnaden är icke större, herr Järte.

Jag skulle vilja säga några ord också om ungdomsarbetslösheten. Det är
klart, att det är svårighet för de unga arbetarna att komma ut i arbete för
närvarande därför att det går 60,000, som icke kunna finna sysselsättning.
Men jag tror, att det är fullkomligt överdrivet, om man tror, att denna arbetslöshet
förnämligast drabbar de unga årsringarna. Här i Stockholm i metallindustrin
är det 1,000—1,200 arbetare, som tillhöra de äldre årsringarna, som
icke kunna komma in i arbetet, därför att metallindustrin förnämligast tar
in de yngre. Det sker en ständig överflyttning. När arbetarna komma till omkring
femtiotalet, vilja verkstäderna icke ha dem, utan man föredrar att taga
arbetare ur de yngre kretsarna. Så går det till i de fall, där ingen speciell
yrkeskunskap erfordras, men det är klart, att när det kräves längre yrkesutbildning
och det endast kan tagas emot ett begränsat antal arbetare, då är det
svårare för de yngre att få arbete. Om man tar andra industrier än metallindustrin,
t. ex. textil- eller skoindustrierna, så förhåller det sig på samma
sätt, att man föredrar yngre arbetare i stället för äldre i sådana fall, där det
icke kräves speciell yrkesutbildning.

Om vi så titta på om det finnes anledning för samhället att bifalla herr Järtes
yrkande om undersökning av hur fackorganisationerna bedriva sin verksamhet,
så vill jag erinra om något som har här förut framhållits, att denna verksamhet
sker under offentlig kontroll. Det finnes helt enkelt icke förutsättningar
för att kunna hemlighålla verksamheten, därför att vad 500,000 medborgare
ha för sig kan icke hållas hemligt. Men söka fackorganisationerna hemlighålla
sina beslut och under vilka former verksamheten bedrives? Nej, ingalunda.
Kollektivavtalen äro offentliga handlingar, som äro tillgängliga för
envar. Det är alldeles säkert så, att det i socialstyrelsen finnes en fullständig
kollektion av kollektivavtalen. Kongressprotokollen äro tryckta handlingar
och finnas tillgängliga för alla. Årsberättelserna finnas i tryck. Varje organisation
har cn speciell publikation, varigenom besluten delgivas medlemmarna.
Den är tillgänglig för alla. Och hur fackorganisationerna disponera det
kapital, som står till förfogande, lämnas utförlig redogörelse för i publikationer.
I landsorganisationens berättelse, som jag har här, angives varje år vad
kapitalbehållningen var hos förbunden och landsorganisationen vid årets början,
vilka inkomsterna och utgifterna varit under året och vad kapitalbehållningen
var vid årets slut. Det förekommer icke bara i klumpsummor, utan det är
tämligen specificerat. Här finnes för de anslutna förbunden uppgift på vad
de använda till strejker, lockouter, lönerörelser, skiljedomar och förhandlingar,
trakasserade medlemmar, kontingent till landsorganisationen, uttaxering till
landsorganisationen, bidrag till andra fackorganisationer i Sverige, ordinarie
avgifter till internationella förbindelser, extra bidrag till utlandet, arbetslöshets-
och reshjälpsunderstöd, sjuk- och begravningshjälp, rättegångskostnader,
bildningsändamål, administrationen, kongresser och konferenser, agitationen,
facktidningar, övriga trycksaker, skatter och övriga utgifter. När allt
detta lägges fram för dem. som önska titta på det, finnes det då behov
av en särskild lagstiftning för att få fram detta? Jag tror icke, att så är förhållandet.

Herr Järte har fäst alldeles särskild vikt vid, att fackorganisationerna icke
vid varje tillfälle taga in dem, som göra ansökan om inträde. Det samman -

Lördagen den 25 februari f. in.

55 Nr 13.

hänger i någon mån med den arbetslöshetspolitik, som förts här i landet. Det
är känt, att inom 22 fackförbund finnas arbetslöshetskassor, till vilka medlemmarna
måste erlägga avgifter. Vid arbetslöshet utgå understöd från dessa
kassor. Det är naturligt, att då så är förhållandet, kan en fackförening med en
sådan kassa icke vid varje tillfälle bevilja medlemskap till dem, som icke hava
sysselsättning inom facket, ty följden därav skulle bliva, att den, som vore
arbetslös, skulle kunna, om man tillämpade den metod, som herr Järte vill
göra gällande, begära inträde i fackförbund, som hava sådana arbetslöshetskassor;
och när sedan karenstiden vore ute, skulle han utan vidare få understöd.
Det är naturligt, att fackorganisationerna måste aktgiva på dessa förhållanden,
så att icke stadgade bestämmelser om arbetslöshetsunderstöd missbrukas på det
sätt, som kan bliva följden av ett sådant tillvägagångssätt, som herr Järte
gör sig till tolk för.

Jag skulle vilja göra gällande, att det förhåller sig så beträffande fackföreningsrörelsen,
att den är på det hela taget sund. Det är helt naturligt, att
inom en rörelse, som omfattar över en halv miljon medlemmar, kunna förekomma
saker, som giva anledning till kritik. Så blinda äro vi icke, att vi ej förstå
det. Men det är något, som är utmärkande för alla både enskilda och sammanslutningar,
att alltid vid något tillfälle förekomma saker och ting, som kunna
giva anledning till kritik. Vi äro icke så fariseiska, att vi vilja göra gällande,
att varje anledning till kritik av fackföreningsrörelsen är utesluten.
Det göra vi icke. Men vi göra dock med god rätt gällande, att vår fackföreningsrörelse
är och varit sund. Men skulle man gå till väga på det sätt, som
herr Järte föreslår, bleve följden, att man jagade in fackföreningsrörelsen på
sådana banor, som icke vore sunda. Då bleve följden att man under fruktan
för att myndigheterna skulle på obehörigt sätt lägga sig i dessa saker, bedreve
underjordisk verksamhet. Jag kan icke inse, att det på det sättet skulle
vara till fördel för samhället.

Det har ju framhållits, att den utredning, som vissa sakkunniga gjort upp
och som låg till grund för de förut i dag behandlade propositionerna, innehåller
en ingående redogörelse för fackorganisationernas arbetssätt och även vad
herr Järte karakteriserar som deras avarter. Jag tror, att när man närmare
tittar på detta med ögon, som hava lärt sig att bedöma vad som verkligen döljer
sig bakom, måste man komma till det resultatet, att det ligger icke denna
betydelse i det, som herr Järte vill göra gällande.

Och för övrigt: Hur är det överallt här i livet? Finnas icke hos allt nytt,
som växer fram, vissa avigsidor? Och är icke allt nyskapande arbete både på
det sociala och andra områden förenat med en hel del saker och ting, som
kunna förefalla brutala och motbjudande. Någon har sagt, för att exemplifiera
detta, att man behöver bara taga under övervägande vilka omständigheter,
som föreligga, när en ny medborgare kommer till världen. Det är icke
bara blommor och vackert utan det är en hel del motbjudande ting, som förefinnas
där.

Men jag frågar: Om vi titta på de historiska händelser, som utgöra natio nens

stolthet, ligger icke bakom alla dessa historiska händelser mycket, som
med herr Järtes glasögon måste te sig osympatiskt och frånstötande?

Jag är övertygad, att när man ser på fackföreningsrörelsen med samma historiska
perspektiv som på våra historiska minnen, som vi äro stolta över, skall
man nog medgiva, att det. goda inom fackföreningsrörelsen, det nya, som medfört
ökade möjligheter för nationens medborgare att arbeta sig framåt, varit
större än det, som är motbjudande men som är ofrånkomligt förenat med allt
nytt, som växer fram. Jag är övertygad, att om herr Järte ser mera välvilligt
på fackföreningsrörelsen, skall han finna det paradoxala i att jämföra den med
kartell- eller trustbildning. Det är en abstrakt och verklighetsfrämmande syn

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

Nr 13. 56

Lördagen den 25 februari f. m.

äJwL i på fackföreningsrörelsen, som jag måste anse beklagligt i högsta grad, att den
lagen om omfattas av en byråchef i socialstyrelsen.
undersökning Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
ang. monopolitiska företag.

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Som nu den föreliggande

(Forts.) frågan fallit i första kammaren genom att kammaren bifallit utskottets förslag,
tjänar det ju ingenting till att längre debattera densamma, men som jag
har deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende, och då jag ställt mig som
reservant, sa skall jag be att få säga några ord

Jag vill till en början säga, att jag för min del icke ville vara med om att
avstyrka herr Järtes m. fl. motion, därför att det finnes nog åtskilliga behjärtansvärda
synpunkter i den, sa att man kan nog göra åtminstone så mycket
som en undersökning om saken och da icke bara angående arbetarorganisationerna
utan även beträffande arbetsgivareorganisationer och andra.

Nu hava ju både järnkontoret, Sveriges kemiska industrikontor i Göteborg
och flera handelskamrar ansett, att såväl arbetsgivare- som arbetarorganisationerna
borde läggas under monopolkontrollen. Jag anser också, att så mycket
hänsyn kunde man val ända taga till motionen, att man ville verkställa en
undersökning rörande förekomsten och verkningarna av monopolistiska sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetare eller andra yrkesutövare, samt
därest det för utredningens slutförande visar sig vara erforderligt för riksdagen
framlägga de förslag till ändrad lagstiftning vilka kunna finnas behövliga.

Vidare skulle det vara lämpligt att få fastslaget, hur det förhåller sig med
monopolismen mom de ifrågavarande organisationerna. Vi begära nu endast
en undersökning. Med hänsyn till den opinion, som finnes i landet för en effektiv
trustlagstiftning, bör riksdagen nu gå in för den skrivelse, vi begära i
herr Westmans m. fl. reservation.

Om det förhåller sig så, att arbetarorganisationerna föra en öppen prispolitik,
sa borde väl från deras sida icke möta något hinder för en sådan undersökning.
Riksdagen har ju gått in för en trustlagstiftning. Då får man
också lov att göra denna sa effektiv som möjligt. De partier, som i riksdagen
verkat för en sådan lagstiftning, böra då också taga konsekvenserna härav.

Nu förhåller det sig så på ''det ekonomiska området i vårt land, att alla
andra näringsgrupper söka bibehalla små inkomster och löneförmåner, under
det att huvudnäringen, jordbruket, far finna sig i en nedpressning av priserna
för små produkter. Det är givetvis en viss monopolism såväl inom arbetarorganisationerna
som bland arbetarna, som bidrager härtill, varför det vore
berättigat, om en undersökning, huruvida och i vad mån detta kan inverka
pa prisrörelserna, kunde komma till stånd.

. Gentemot herr Andersson i Rasjön vill jag säga, att jag förstår, att han
icke vill vara med om att skriva till sin egen regering. Jag skall ändå våga
mig pa att vädja till regeringen att taga upp fragan och göra en undersökning
om saken, trots att frågan är fallen.

Herr talman! Jag skall icke längre upptaga kammarens tid utan endast
be att fa yrka bifall till herr Wbstmans m. fl. reservation.

HeiT Hage: Herr talman! Jag har med avsikt begärt ordet närmast efter
bondeförbundets representant i utskottet. Mot honom vill jag säga, att de
framställningar, på vilka han nu grundade sitt ställningstagande här i dag,
törelago redan 1925 i stort sett. Likväl ställde sig bondeförbundet då på den
sidan, att det icke ville vara med om att räcka ens ett finger till herr Järtes
tanke. I det avseendet hava alltsa icke inträffat nya förhållanden, som nu

Lördagen den 25 februari f. in.

Nr 13.

kunna motivera en annan hållning från bondeförbundets sida. Tvärtom ha
t. o. m. inträffat omständigheter, som borde motivera, att bondeförbundarna
med ännu större kraft stode kvar på sin gamla ståndpunkt. Det är nämligen
så, att sedan 1925 har denna sak, d. v. s. fackföreningarnas åtgöranden i monopolistisk
riktning, klarlagts mer än detta var klarlagt 1925. Ty sedan denna tid
hava vi fått denna utredning, varom en föregående talare yttrat sig, och som
går på icke mindre än 40 sidor, som just berör de förhållanden, som här resoneras
om. I det avseendet vill jag säga, att i denna utredning om arbetsfredsfrågan
klarläggas dessa saker på ett synnerligen mycket mera uttömmande och
grundligt sätt än som kunde ske i herr Järtes tämligen långa föreläsning
i dag.

Utöver detta har det pålysts, att här pågår ytterligare en utredning om samma
sak. Alltså skulle jag vilja säga, att här tillkommit moment, som för
bondeförbundets del borde hava varit motiv för att ännu mera definitivt stå
kvar på den gamla principuppfattningen.

Sedan vill jag endast säga, att vi hava inom utskottet sökt undan för undan
lista ut, vart herr Järte vill komma med sitt motionsförslag. Alltså vad vill
herr Järte komma fram till, när saken blir utredd? Vilka åtgärder vill han
vidtaga, om man kan konstatera, att här behövas åtgärder? Vill han t. ex.
gå in för bestämmelser om att arbetarna icke få bilda fackförbund? Jag hoppas,
att han icke försöker sig på något så utsiktslöst. Eller vill han gå in för
linjen, att om det bildas alltför starka fackförbund så skola de upplösas d. v. s.
då de blivit så starka, att de blivit en fara och grundvalen för ett monopol?
Eller vill han gå in för lagstiftning med maximipriser på arbetskraft eller
för en lagstiftning, som innebure vissa bestämmelser om normallöner som icke
finge överskridas? Eller vad vill herr Järte egentligen företaga, om herr Järte
verkligen kommer fram till uppfattningen, att här måste göras något? Ty
jag föreställer mig, att herr Järte icke tänker sig denna utredning endast som
en akademisk doktorsavhandling, som man blott skall stoppa i sin hylla, när
den är färdig.

Nu vill jag säga, att jag tror nog, att bakom detta ligger det hos en så utpräglad
högerman som herr Järte funderingar på en eller annan av dessa
åtgärder. Men jag hoppas, att bondeförbundarna, som nu äro på glid i den här
frågan, icke skola luras så långt in åt högerpartiets linjer. Därför tycker jag,
att om de icke vilja vara med om det, som herr Järte vinkar med i fortsättningen.
så finnes det heller ingen anledning att taga de första stegen, ty
de första stegen förplikta i allmänhet. Om herr Järte lyckas få med sig en
del på de första stegen, kommer han säkerligen att kräva, att de skola gå med i
fortsättningen också. Därför är det bättre att stoppa i början.

Ja, herr talman, med detta korta anförande ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Ett par föregående talare, såväl
herr Hagman som herr Andersson i Rasjön, hava i sina anföranden gjort gällande,
att de yrkanden, som vi gjort i motionen skulle hava blivit söndermalda
i utskottet; och därför skulle vi hava gått fram på ett delvis förändrat yrkande.
Jag undrar, om icke majoriteten i utskottet något litet överskattat sig
själva och en smula underskattat minoriteten, när det fälles ett sådant omdöme.
Jag kan icke förutsätta, att detta felaktiga omdöme fotats på bristande
kännedom om förhållanden i riksdag och utskott, vilka ofta föranleda, att
man framgår med något modifierade yrkanden för att vinna positivt resultat,
utan att detta i minsta mån kan karakteriseras som bevis för att motionärernas
argument varit sönderskjutna.

I »g.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

förelag.
(Korta.)

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang. Jag har egentligen begärt ordet för att ägna utskottsledamoten herr Anders ändring

i g0I1 i Rasjön några få ord, ehuru jag erkänner, att det var mig fullkomligt
undersökning omöjligt att följa med honom i hans anförande från talarstolen, oaktat jag
ang. m<mo- verkligen bemödade mig att följa honom. Men jag kan ej finna annat än att
polistiska hans yttrande och hans argument lika väl kunnat utmynna i bifall till moföreiag.
tionärernas yrkande som i avslag. Hans anförande kunde lika väl hava ut(F°rts.
) mynnat i bifall till motionen eller reservationen som till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Rasjön hade emellertid mot slutet av sitt anförande det
uttalandet, att han hade den uppfattningen, att regleringen av förhållandena på
arbetsmarknaden bör söka sig fram på helt andra vägar. Han nämnde dock
ej vilka vägar. Han tilläde, att om bara fackföreningarna visade nödig fasthet,
skulle man dock komma fram till förbättringar i fråga om de missförhållanden,
som herr Andersson i Rasjön själv erkände funnes på hithörande område.
Han yttrade vidare, att han trodde, att det funnes möjlighet att redan
med nuvarande förhållanden komma till en utredning; och han hänvisade till
att socialstyrelsen skulle kunna göra en sådan. Herr Andersson i Rasjön torde
väl ändå erinra sig, att det diskuterades åtskilligt på denna punkt inom utskottet,
och att man ansåg, att som förhållandena nu äro, är det diskutabelt,
om socialstyrelsen verkligen har befogenhet eller kommer att utföra den undersökning,
som motionären och reservanterna åsyfta. Lika osannolikt är att
vänta den efterlysta fastheten från fackföreningarna.

Man borde kunna erkänna, att det icke är tillräckligt med den nuvarande
lagstiftningen och att därför en undersökning är behövlig. Det har sällan
här i kammaren, det vågar jag påstå, givits en starkare motivering för en motion
än den, som nu i debatten framförts i första hand av herr Järte. Jag ber
att få påpeka, att även om man vill göra gällande, att vi voro så svaga i utskottet,
att man där sönderskjutit våra skäl, lär man ingalunda kunna göra
gällande, att man sönderskjutit de skäl för motionen och reservationen, som i
debatten framförts av herr Järte. De kvarstå i oförminskad grad, och sålunda
starka skäl att biträda reservanternas yrkande.

När man från visst håll vill göra gällande, att detta förslag huvudsakligen
riktar sig mot arbetarorganisationerna, vill jag uttala, att åtminstone jag för
min del icke kunnat se yrkandet såsom enbart eller huvudsakligen riktat mot
dessa. Det står uttryckligen i reservationen, att vi kräva undersökning såväl
beträffande arbetsgivare- som arbetareorganisationer och övriga yrkesutövare.
I den mån det råder missbruk av påtalade slag, från vare sig den ena eller
den andra parten, önska vi utredning och åtgärder. Huruvida en sådan utredning
skall leda till resultat eller göra nytta, är svårt att med bestämdhet säga.
Men jag ber att få erinra, att när den förra lagen om trustundersökning genomfördes,
påpekade man, att redan den omständigheten, att offentlighetens
ljus kastades över monopolistiska företag, skulle vara ägnad att medföra
bättre förhållanden. Man ställde däröver i utsikt att. om icke detta var tillfyllest,
skulle man vidtaga andra effektivare åtgärder för att åstadkomma
rättelse av missförhållandena. Det är klart, att om man gör den undersökning,
som här föreligger, har samhället samma möjligheter som med den nuvarande
trustlagstiftningen att genom ytterligare åtgärder göra lagen effektiv.
Man behöver icke, om man verkligen vill saken, frukta för ett misslyckande
härvidlag. Det kan icke vara önskvärt, att missförhållanden av den antydda
arten förefinnas, utan att man gör någonting för deras avlägsnande, och jag
tror icke heller, att förhållandena äro så obetydliga och oskadliga, att de komma
att reglera sig själva. Det behöves nog ett ingripande, och när detta ingripande
—• jag betonar det än en gång — riktar sig mot alla parter, kan jag
icke förstå annat än att andra skäl, politiska eller rena konjunkturskäl, äro

Lördagen den 25 februari f. in.

b i)

Nr 13.

bestämmande för dem, som gå emot en utredning av det avsedda slaget. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag själv på sin tid var
motionär i frågan rörande undersökning från statens sida angående monopol
och truster, fick jag ett mycket gott understöd från socialdemokraterna, i det
att dessa icke alls ställde sig ovilliga till ett dylikt förslag. Emellertid kom
man underfund med, att det hela icke kunde fungera, förrän vissa grundlagsändringar
komme till stånd. Detta drog ut på saken rätt länge, och till
sist misströstade vi, att man någonsin skulle kunna övervinna de formella hinder,
som stodo i vägen för en verklig undersökning på ifrågavarande område.
Jag vill göra herr Hage uppmärksam på att detta förhållande fortfor ända till
år 1925, då äntligen de formella hindren undanröjdes. Vi togo då först itu
med de saker, vilka det låg oss närmast på hjärtat att man skulle undersöka
och beträffande vilka vi trodde, att en undersökning skulle bli mest givande.
Jag har nämligen lärt det i världen, att om jag säger att jag vill få till
stånd en undersökning om en massa saker på en enda gång, så svarar man
nej, men att det ställer sig annorlunda, om man tager var sak för sig. Det var
givet, att slutförandet av det program, som vi först gingo in för, skulle ta
sin tid. Herr Hage och herr Andersson i Rasjön ansågo visst denna vår ståndpunkt
betyda, att vi skulle ha menat att man i evighet borde stå kvar på den
punkten. Något sådant var dock icke alls vår avsikt; vi ville visst icke, att
man bara skulle fästa sig vid det som först togs upp och att man sedan skulle
säga nej till alla andra undersökningar i fortsättningen.

Nu säger man, att det behövs icke någon undersökning; det finns ingenting
att göra på området. Härpå svarar jag: jag vet icke, huru det är med den
saken, och herrarna ha kanske lika litet reda på det som jag, ehuru jag förmodar,
att herr Johanson i Stockholm kanske bättre vet om den saken. Jag
kan tänka på, huru det ställer sig på ett område, som jag närmast känner till,
nämligen beträffande mejerisammanslutningar. Det förekommer dylika sammanslutningar
i syfte att åstadkomma koncentration vid avyttringen av mejeriprodukter.
Om man nu från en annan folkgrupps sida skulle säga, att staten
borde titta på förhållandena och undersöka, om man icke ginge fram något
väl egoistiskt på ett sätt, som icke vore gagnande för det stora hela ■— utan
man mera använde sammanslutningen till att jaga upp priserna och skaffa
sig enskilda fördelar -— så skulle jag svara: Välan, herrarna äro välkomna
att göra en undersökning! Jag skulle aldrig begagna herrarnas taktik att
förklara: Nej för all del, ingen undersökning hos oss! Jag vill ännu en gång
erinra herrar socialdemokrater om att åtminstone majoriteten av dem voro
år 1925 med om att en trust- och monopollagstiftning borde införas. Varför
säga då herrarna nu: Den får icke användas till att undersöka något, som gäller
oss och våra förhållanden? Varför intaga herrarna en sådan ståndpunkt?
Ha ni — såsom man brukar säga hos oss bönder — rent mjöl i påsen, varför
är ni då så rädda för en undersökning? Jag begriper icke den saken. Därför
kan det aldrig falla mig in att yrka bifall till utskottets förslag. Det lyster
mig verkligen att se, om man från socialdemokratiskt håll kommer att vidhålla,
att hos dem får man icke undersöka något som helst.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Järte: Herr talman! Herr Hagman och herr Edvard Johanson ha

denna gång icke velat och vågat bestrida förefintligheten av fackliga monopoltendenser.
Den senare var dock mera genstörtig än den förre, och jag
faller för frestelsen att replikera herr Johanson genom att läsa upp från lands -

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(KorU.)

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. in.

At^. organisationens kongressprotokoll år 1926 ett yttrande, som efter vad kamma''lagen^om
ren nog torde snart finna, är ägnat att ord för ord kunna begagnas för detta
undersökning bumerangsyfte. Det är ett yttrande av herr Fritjof Ekman, som bekläder en
ang. rtumo- hög post inom metallindustriarbetareförbundet. I debatten om den fackliga
poHshska monopolpolitiken sade han, som följer: »Representanterna för murare och trä(Forts)
afbetare och även. herr Lagergren i livsmedelsarbetareförbundet ha genom
or '' sina uttalanden erinrat mig om huru det går tillväga vid förhandlingar med
arbetsgivare. Man försöker först göra små medgivanden, och när man icke
kommer längre med det, så försöker man begagna känsloskäl. I det avseendet
ha herrarna varit verkliga mästare. Under debatten har det för er varit a och
o att frågan upptagits, därför att borgarpressen fört den på tal, och för övrigt
bondneka ni till att några monopoltendenser förekommit. Jag vill ej bestrida
de siffror man begagnat sig av, men däremot vill jag påstå, att de icke alls
bevisa varken huruvida ni fört den öppna dörrens politik eller monopolpolitik.
Arbetstillgången och medlemsantalet stå icke i sådan relation till varandra,
som ni här velat göra gällande. Exempel därpå kunna anföras i mängd från
vårt eget förbunds verksamhet. Vad jag vill stämpla såsom verkliga monopoltendenser.
det är eder konsekventa vägran att låta andra förbunds medlemmar
erhålla arbete inom ett fack ens mot avtalsenliga löner, eder konsekventa
vägran att bevilja övergång från annat förbund, som dock är fastslaget i
landsorganisationens stadgar. Det är icke endast byggnadsfackens organisationer,
som härvidlag med rätta kunna klandras. Även herr Lindleys förbund,
transportarbetarna, har infört samma metoder. Jag förstår mycket väl orsaken
därtill. Man är rädd för att, om för stort antal arbetare komma in i facket
och överskottsprocenten därigenom ökas, så skall man få svårare att uppehålla
lönestandarden. Jag förstår detta, men jag stämplar det lika väl som
en egoism, som minst av allt har med socialismen att skaffa. Det har givits
exempel på att om en arbetare uppför ett eget hem och därvid tager till hjälp
en annan arbetare, så uppenbarar sig en vacker dag en representant för fackföreningen
och vill uppmäta arbetet efter en prislista. Efter denna uppmätning
skall man betala till fackföreningen en viss summa, som ibland kan bli
rätt stor. Detta belopp skall visst utgöra något slags skadeersättning till fackföreningen^
Det är förkastligt, att man på detta sätt tillgriper den knutna
nävens politik emot eu fattig arbetare, som tagit en vän till hjälp för att
bygga sig ett eget hem. Denna politik är det mest typiska uttrycket för en
förkastlig monopoltendens. Jag kan ej heller underlåta påtala det okamratliga
sättet att gå tillväga. Man skickar en man, som bara kommer och
kräver några hundra kronor. Kan han icke betala beloppet, så klämmer man
bara till med en blockadnotis och på så sätt kanske rent av omöjliggör för
mannen att fullborda eller behålla sitt egna hem. Jag kan icke underlåta att
brännmärka sådana metoder. Ni ha ingen rätt att tala om att ni fört den
öppna dörrens politik. (Kraftiga applåder.)»

Icke sant, herr talman, den repliken fick jag verkligen till skänks mot herr
Ed. Johanson, då han nyss, drabbad av momentan minnesförmörkelse, försökte
sig på den omöjliga uppgiften att vederlägga min framställning och kritik
av den fackliga monopolismen. Det skulle vara roligt att veta, om den ärade
talaren erinrar sig, huruvida han var med bland dem, som »kraftigt applåderade»
herr F. Ekmans anförande på kongressen? Med den uppfattning jag
har av honom som klok och erfaren fackföreningsledare, förmodar jag att han
icke sparade på sitt bifall, vilket ställer hans roll vid dagens debatt i dess rätta
belysning.

Det har.av herr Johanson riktats den anmärkningen mot mig, att jag bara
tagit »periferiska» exempel och att exemplen icke voro »nya». Jag vet just
icke det. Exemplen äro samtliga tillkomna efter våren 1925, och de äro inga -

Lördagen den 25 februari f. in.

Öl Nr It.

lunda periferiska, utan illustrera frågan allt igenom. Jag kunde ju ha valt
mera »centrala» exempel, t. ex. det fall då landsorganisationens eget hus, och
herr Johanson med det år 1923, blockerades av stockholmsmurares fackförening!
Anser herr Johanson detta exempel på fackligt maktmissbruk och
blockadofog tillräckligt »centralt»? Eller behöver jag fortsätta?

Vidare gjordes det av herr Edvard Johanson gällande, att några hemligheter
förefunnos icke å fackföreningshåll. Nej, det är en massa saker, som icke
äro hemliga — och herr Johanson nämnde en hel del — men det finns också
en hel del andra, som jag tillåtit mig draga fram och som äro av konfidentiell
natur, t. ex. de cirkulär, som sätta tumskruvar på arbetets och näringarnas
frihet. Sådana åtgärder böra komma fram i dagsljuset genom en undersökning
av den art, som påyrkas i motionen och reservationen. Jag förstår, som
sagt, i likhet med den föregående ärade talaren, icke, varför herrarna äro så
rädda för en undersökning? Det sägs visserligen, att socialstyrelsen kan göra
den undersökningen. Ja, men då kunde man ha sagt, att kommerskollegium
borde ha gjort de utredningar, som skulle vinnas med trustundersökningslagen.
Men detta nöjde man sig icke med. Nej, mot näringslivet ville man ha en särskild
lag.

Till sist förkunnade herr Johanson, att den svenska fackföreningsrörelsen
är sund. Ja, jag tror, att den är »sund» i sina stora drag. Men är det svenska
näringslivet inte också sunt? Om man ändå för dess del stiftat en trustundersökningslag,
varför skall man då vara så partisk och klassbetonad, att man
icke låter denna lag verka allsidigt, över hela området för monopoltendensernas
framträngande?

Nu upptäcker herr Hage ugglor i mossor o. s. v. och söker därmed skrämma
vissa hedervärda lantmän här i kammaren. Sådana syner såg icke herr Hage,
när det gällde trustundersökningslagen. Varför är man icke lika objektiv
och förutsättningslös härvidlag? Låt oss först se vad som förekommer inom
den fackliga monopolismen, innan vi ge oss in på eventuella repressiva åtgärder!
Vi begära blott att få klarhet över ifrågavarande företeelser, en klarhet,
som icke minst skulle komma den lojala delen av fackföreningsrörelsen till
godo. Det är visst icke »politik» i den pejoriserande mening, i vilken vi nyss
hört flera av utskottsmajoritetens förespråkare använda ordet. Politik är allt
vad vid företaga oss på detta rum. Vänsterpartierna ha sannerligen intet monopol
på att hölja sig i vita kläder och hylla sig som obefläckade av »politik».
Frågan gäller, om här skall drivas god politik eller dålig politik. Utskottsmajoriteten
får ursäkta, att jag tycker, att min motion är god politik, och att
herrarnas ståndpunkt är dålig politik. Det är hela skillnaden.

Här har vidare på ett något skrymtaktigt sätt beklagats, att jag som ämbetsman
i socialförvaltningen kunde ha en så skev uppfattning om fackföreningsrörelsen,
att jag kunde anse, att densamma företedde vissa trustdrag i sin
oskuldsfulla fysionomi. Jag vidhåller, vad jag sökt påvisa i mitt första anförande,
att det på sistone försiggår en genomgripande omvandling av fackföreningsrörelsen,
en synnerligen betydelsefull och ödesdiger process, som vi
ännu icke kunna klart överskåda. Det är just den processen, som snarast
borde undersökas, då det finns mycket, som talar för att här pågår en typisk
förtrustning av arbetskraften. Jag nämnde i mitt förra anförande åtskilliga
karakteristiska symtom som bevis härför. Jag kan tillägga, att
icke ens dumpingpolitik saknas i det hänseendet. Det fackförbund, som kanske
nått längst i fråga om monopolisering — typograferna — utfäste för ett
par år sedan, enligt tillkännagivande i förbundstidningen, 200 kronor i premier
för varje typograf, som lämnade landet, ty därigenom ökades knappheten på
typografer och lönerna komme att stiga. Detta är ju den rena dumpingen.
Exporten stimuleras med premier och sedan tages mera betalt på inlandsmark -

Any.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

nåden. På samma sätt får en typograf exportpremie, bara han ger sig i väg,
ty därigenom blir det mera ont om typografer och lönerna stiga för de andra.
Yore det icke till nytta för den sunda utvecklingen inom fackföreningsrörelsen,
om just herr Edv. Johanson som sekreterare i landsorganisationen ville
motarbeta sådana tendenser i kraftigare grad än som tyvärr nu tycks vara
fallet.

Vad herr Anderssons i Rasjön anförande beträffar, så instämmer jag med
herr Magnusson i Skövde däri, att hans premisser talade för bifall till motionen,
men att han undvek att draga den riktiga konklusionen. I stället argumenterade
han så, som om det skulle gällt att restaurera det förlorade vänsterparadis,
som herr Rydén begrät här i förmiddags. Men jag kan icke förstå
den attraktion åt vänsterhållet, som bestämt herr Anderssons i Rasjön och hans
meningsfränders ståndpunkt, ty i sitt inlägg gick han ömsom till höger om min
motion och — om jag fattade honom rätt — yrkade på ögonblickligt förbud
för blockader och lockouter samt ömsom till vänster och ville icke göra någonting.
Vore det icke skäl att hamna »i den rätta mitten» och låta oss, i enlighet
med motion och reservation, undersöka och konstatera, huruvida monopoltendenserna
ha endast ytligt inflytande eller om de genomsyra hela vår
fackföreningsvärld. Detta är rätta och raka vägen, om man vill skaffa sig
ett underlag för en klar uppfattning av läget. Sedan kan man överväga vad
som därutöver kan vara att göra. Fackföreningsrörelsens ledning skulle nog
få vingar under fotterna, om vi finge rådande missförhållanden offentligt och
otvetydigt klarlagda, och det bleve en allmän opinion för de åtgärder, av vilka
vi, trots den vackra resolution, som den senaste kongressen antog, hittills icke
sett några spår i praktiken. Om landsorganisationens majoritet är emot monopoltendenserna,
finner jag så mycket större skäl föreligga, att det blir en
enhetlig anslutning till reservationen, som endast kräver utredning och klarhet
i ärendet.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Endast ett par repliker. Herr
Järte frågade varför vi äro så rädda för den ifrågasatta undersökningen, då
vi göra gällande, att alla våra förhållanden ligga öppna för kontroll. Det är
icke undersökningen vi äro rädda för — den skulle vi taga mycket lätt —
utan det är den förnedrande jämförelsen med truster och karteller, som vi protestera
emot. Det är en fullkomligt oriktig syn på ifrågavarande samhällsföreteelse
att jämföra den med truster och karteller.

Herr Järte ville exemplifiera ytterligare vad han förfäktar och säger: se på
typograferna, huru de bära sig åt. Efter kriget blev det 200 typografer arbetslösa
— tror ni de gingo lugnt och väntade på att få arbete eller att svälta
ihjäl? Nej, de skickades över gränsen för att de skulle få något arbete. Ja,
har man den synen på problemet, så förstår jag herr Järte. Då menar väl
herr Järte, att varje arbetslös arbetare, som vidtager åtgärd för att skaffa
sig sysselsättning, bidrager till att åstadkomma monopolistiska förhållanden
på arbetsmarknaden. Men herr Järte bör icke förväxla kampen om arbetstillfällen
med monopolismen, den senare är något helt annat. Nu tror jag,
att herr Järte kan vara ganska trygg för utvecklingen inom fackföreningsrörelsen.
Densamma ser på herr Järtes avsikter med en viss tvekan,
men resultatet av riksdagens bifall till herr Järtes motion är den icke alls
rädd för. Vi ha som sagt ingenting att dölja, och det är redan enligt den
nuvarande lagstiftningen möjligt att göra den ifrågavarande undersökningen,
om man vill.

Herr Järte anser nu, att fackorganisationerna äro jämförliga med truster
och karteller. Men organisationernas överenskommelser och allt som i det
hänseendet inverkar på prisrörelserna innefattas ju i tryckta handlingar, som

Lördugcn don 25 fobrimri f. in.

Nr 13.

Ang.

ändring »
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

förelag.
(Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Endast ett par ord! Herr Järte yttrade sig

just nu så, att jag fick den uppfattningen, att han menade, att möjligheterna
att efter den skedda utredningen lagstifta för fackföreningar vore lika stor
som för truster och karteller. Men häremot vill jag säga, att när vi gingo
in för en trustlagstiftning mot bolag och karteller år 1925, då talades clet
både i propositionen och i debatterna i kamrar och utskott -—- jag var med hela
tiden — om t. ex. sådana åtgärder som sänkning av vissa industriskyddstullar
m. m. som man skulle kunna tillgripa mot truster m. m. Där hade man alltså i
varje fall en utväg, som man ämnade använda mot de oarter, som konstaterats.
Här kan man däremot icke peka på några som helst åtgärder, som
skulle kunna tillgripas, sedan det är konstaterat, att det behövs ett ingripande.
Detta är skillnaden.

Gentemot herr Olsson i Kullenbergstorp vill jag påminna om att bondeförbundet
år 1925 under debatterna både i utskott och kamrar definitivt och
principiellt gick emot tanken att utsträcka ifrågavarande lagstiftning till
fackföreningarna. Man riktade sig visst icke mot herr Järtes projekt på det
sätt, som herr Olsson i Kullenbergstorp nu antydde — i det att man skulle
ha sagt ungefärligen som så, att man finge vänta och se för att senare möjligen
gå vidare —• utan man motsatte sig definitivt och principiellt.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Winkler: Herr talman! Det var herr Johansons i Stockholm förra

anförande, som gav mig anledning att begära ordet, om debatten skulle fortsätta.
När jag finner, att så tyckes bli förhållandet, tar jag mig friheten att
besvära de närvarande damerna och herrarna några ögonblick.

Herr Johanson i Stockholm efterlyste i sitt sista anförande, huruvida herr
Järte ville ha några bestämmelser om att monopolistiska sammanslutningar
inom näringslivet skulle offentliggöra sina avtal. Jag vet icke, om herr
Järte anser detta lämpligt, men det vet jag, att en socialdemokraterna så närstående
sammanslutning som kooperativa förbundet nyligen hemställt till regeringen,
att den måtte framlägga proposition för riksdagen om att sammanslutningarna
måtte få ett sådant åläggande.

Herr Hage har gång efter annan riktat den frågan till herr Järte: vad vill
herr Järte ha efteråt? Ja, man kan väl icke gå längre i sin begäran, än att
de nu gällande bestämmelserna om rätt för regeringen att undersöka monopolistiska
sammanslutningar skola gälla alla monopolistiska strävanden, så att
man kan få en förundersökning till stånd. Sedan blir det regeringens och
riksdagens sak att med anledning av de upplysningar, som ernås genom dessa
undersökningar, fatta beslut om vad som bör göras. Det kan hända, att det

äro fullt offentliga och tillgängliga för alla. Vad jag åter vill fråga herr
Järte är, huruvida han för sin del skulle vilja vara med om en lag, som ålade
truster och karteller att offentliggöra alla sina överenskommelser. Man kunde
ju få tillfälle att verkligen kontrollera, vad truster och karteller ha för sig,
om de voro lagligen förpliktade att offentliggöra alla sina överenskommelser
på samma sätt, som fackorganisationerna göra med sina kollektivavtal. Men
jag misstänker, att herr Järte nog skulle betacka sig för genomförandet av en
sådan tanke.

Jag tror som sagt, att herr Järte icke behöver ha några så stora bekymmer
för fackföreningsrörelsens utveckling. Det är nog sörjt för att träden icke
växa upp i himmelen — det veta vi inom fackföreningsrörelsen alltför väl —
och jag har anledning tro, att vår herre icke utsett herr Järte att vara trädgårdsmästare
i den örtagården.

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

blir nödvändigt med hänsyn till samhällets och allmänhetens väl, att kartellavtal
mellan näringsidkare öppet framläggas, och det kan också hända man då
även beslutar, att de hemliga cirkulär, som herr Järte här citerade, också få
bli offentliga.

Herr Johanson gjorde gällande, att fackföreningarna föra en öppen politik.
Jag tillåter mig säga, att detta påstående icke är med det verkliga förhållandet
överensstämmande. Jag har själv rätt många gånger haft erfarenhet
av motsatsen. Det finns ingenting, som så skadar det svenska näringslivet
som den s. k. hemliga blockaden av företagen och de s. k. passiva strejkerna.

Herr Johanson frågade, om icke fackföreningsrörelsen vore sund. Ja, det
kan man svara både ja och nej på. Det är alldeles säkert, att det finns många
osunda utväxter på denna rörelse. Det är beklagligt, mina herrar, att icke arbetare
och arbetsgivare finna varandra i så måtto, att de båda vilja arbeta på
ett blomstrande näringsliv. Men vad göra fackföreningarna? Jo, de försöka
vid alla tillfällen lägga hinder i vägen för näringslivets blomstring. Det har
i dag framdragits flera exempel på icke blott att de hindra nya företag att uppkomma
utan även att de ödelägga dem som vi för närvarande ha. Och huru
kan herr Johanson säga, att fackföreningsrörelsen går fram på övertygelsens
väg, när det kan påvisas, att fackföreningarna den dag som i dag är använda
våld mot både arbetsgivare och arbetare, vilka icke rätta sig efter kommandot
av den stat i staten, som fackföreningarna utgöra. Tiden är verkligen inne
för samhället att se till, om någonting kan göras. Här har många gånger
väckts förslag om att man skulle skydda de arbetsvilliga, men de ha förkastats
gång efter annan. Men det gäller bär ett område, där någonting måste göras,
och som berör denna sak mycket nära.

Herr Johanson yttrade, att de exempel, som herr Järte framförde, voro utnötta
och använts alltför ofta. Ja, jag kan anföra flera nya exempel. I min
egen hemstad finns det för närvarande en konflikt, som icke kan vara herr
Johanson alldeles främmande — den har pågått i 2 72 år — nämligen hos
firman A. V. Nilsson. Nyligen gladde vi oss i Malmö åt att det äntligen
skulle bli ett slut på konflikten. Uppgörelse träffades mellan arbetsgivarna
och fackföreningen och därvid behöll man den § 23 i avtalet, där det tydligt är
angivet, att arbetsgivaren får använda bade organiserade och oorganiserade arbetare.
Det är också ett faktum, att arbetsgivaren under förhandlingarna påpekade,
att bland de s. k. strejkbrytarna funnos fackkunnigt folk, som man
ämnade behålla även efter uppgörelsen. Men de fackorganiserade arbetarna
samlades på gården utanför fabriken och gingo icke in i fabriksbyggnaden
utan stodo där två dagar från morgon till afton och förklarade, att de icke
ville arbeta, så länge det fanns någon oorganiserad personal kvar. Och när
det påpekades, att 23 § i avtalet gav arbetsgivaren rätt att använda sådan
personal, svarade man, att så var det visserligen skrivet, men att detta icke
dugde i praktiken. Skall det då skrivas avtal, som man icke skall taga hänsyn
till, och som man icke ämnar hålla?

En talare yttrade här, att vi icke finge lagstifta på ett sätt. som gjorde intrång
i vad han ansåg vara arbetarnas rätt. Det gällde därvid en annan
fråga. Jag vill^bara fråga, varför man icke kan få lagstifta på ett område,
där det gäller såväl arbetarnas som andra samhällsklassers väl. Jag anser,
att man i detta land, som vi ärvt i frihet från våra fäder med rätt att bestämma
oss _ själva, bör från riksdagens sida tillse, att likheten inför lagen tilllämpas
i sin fulla utsträckning.

Jag skall nämna ett annat exempel. Det finns en affär i Malmö, som varit
blockerad i mer än ett helt år. Jag har här en blockadannons, som jag skall
läsa upp: »Med anledning av att grosshandlare Eric Lundbladh i Malmö —

Lördagen (lön 25 februari f. in.

Nr 1%

som också är ägare till ovannämnda bolag (Castor) — vägrar att med oss ingå
avtal för sina anställda, ha vi medgivit rätt till arbetsncdläggelse hos denna
firma från och med lördagen den 7 maj 1927. Samtidigt förklara vi härmed
Eric Lundbladhs affärer och kontor blockerade för all arbetskraft, däri
inbegripet transport av varor till och från firman, samt lians varor bojkottade.
Affärerna äro belägna på följande platser: Huvudaffären: Södra Förstadsgatan
76, Filialer: Kaptensgatan 4, Västergatan 3, Östra Förstadsgatan
29. Var och en, som fr. o. m. den 7 maj hos denna firma söker eller tager anställning,
kommer att av oss betraktas som osolidarisk och behandlas därefter»
(herr Johanson vet säkerligen lika bra som jag, vad som menas med
orden »behandlas därefter»), »och vi vädja till envar med arbetarrörelsen sympatiserande
att låta Lundbladh själv behålla sina varor tills annorlunda från
oss meddelas. Malmö den 6 maj 1927, För Svenska Handelsarbetareförbundet:
Styrelsen.» Vid sidan härav finns en förteckning på alla de personer,
som äro anställda i firman. Det står där icke ånyo utsagt: »behandlas efter
förtjänst», men var och en förstår vad som menas. Det står var arbetarna bo
och var deras föräldrar äro sysselsatta. Den som vet, huru dessa s. k. strejkbrytare
eller osolidariska bli behandlade, känner också till det martyrium, som
de själva och deras hustrur och barn få genomgå, hur mycket slagsmål och besvärligheter
de få utstå o. s. v. Det är ju känt — och det hände även i Malmö
— att det ofta, den ena gången efter den andra, förekom överfall av arbetsvilliga.
Det finns icke något annat medel ni regera med, mina herrar, än våldet.
Lägg bort det, och vi komma säkerligen bättre överens med avseende på
fackföreningens sundhet eller osundhet!

Vad sedan frågan om hemliga blockader beträffar, har jag själv varit med
i ledningen av en fabrik, där nyligen följande inträffat. Vi hade dugliga
arbetare, som kunde mycket lätt tillverka 40 stycken av ett visst fabrikat per
dag (jag skall icke här lämna en närmare beskrivning, men jag står till tjänst
för var och en, som vill övertyga sig om sanningen i vad jag säger). Den s. k.
fabriksklubben beslöt, troligen efter påtryckning från någon mer eller mindre
egendomligt sinnad fackföreningspamp, att det icke skulle få tillverkas
mer än 14 artiklar per dag. Följden blev naturligtvis, att de bästa arbetarna
slutade och gåvo sig i väg på andra håll. Vi måste till slut förklara, att den
som icke tillverkade minst 20 stycken per dag skulle få avsked, men följden
blev endast, att man fortfarande förklarade, att det vore omöjligt att tillverka
mer än 14. Ja, dessa arbetare blevo avskedade naturligtvis. För närvarande
söka vi reda oss med halvvuxna pojkar —- det går sakta och besvärligt givetvis
— och kunna vi icke taga oss fram få vi göra här som i så många andra
fall: besluta att lägga ned fabriken. Tro ni, mina herrar, att de arbetsgivare,
som på detta sätt ha med fackföreningsrörelsen att göra, få någon lust att skapa
nya företag? Tro ni icke, att de endast längta att draga sig ifrån alltsammans
i stället för att många i likhet med mig gladde sig i sin ungdom över
att se företagen växa och nya företag skapas, så att man kunde slippa att importera
till landet lika mycket som man förut gjort?

Herr Johanson i Stockholm nämnde även något om exportindustrins förhållande
till hemmaindustrin, och han talade bl. a. om gruvarbetarna i Norrland.
Han påstod, att gruvarbetarna icke hade så mycket betalt och anförde vissa siffror
— jag förmodar, att det är samma siffror, som jag själv händelsevis har
tillgängliga. Det visar sig då, att på Norbottens gruvfält arbeta 2,596 man, för
vilka timlönen utgör 1 krona 70 72 öre och ackordslönen 2 kr. 42.9 öre; genomsnittslönen
per timme uppgår till 2 kr. 24 72 öre. Detta, herr Johanson, var
icke det slags exportindustri, som herr Järte avsåg med sitt påpekande i motionen
om olikheten i avlöningarna. Det gäller ju här en exportindustri, som vi ha

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 13. 5

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(Forts.)

så att säga vår Herre att tacka för, ty det är ingen konst att taga malm ur de
malmrika bergen vid Kiruna och lasta dem på järnvägsvagnar och skicka ned
dem till hamnarna vid havet för att där lastas in. Men, mina herrar, huru är det
med vissa andra exportindustrier? Jo, statistiken visar, att vid t. ex. sågverken,
som ligga runt järnbruken, ha arbetarna i genomsnitt 74 öre i timlön och en
ackordsavlöning av 91 öre, så att genomsnittslönen ligger vid något tal mellan
74 och 91 öre — jag kunde ha annoterat siffran, men jag visste icke, att jag så
snart skulle få användning för den. Man kan då lätt tänka sig, huru stor avundsamheten
skall vara bland dessa arbetare vid sågverken, vilkas principaler omöjligen
kunna betala mera, såvida deras rörelse skall kunna gå ihop, om de göra
jämförelser med vad deras kamrater ha inom den nyssnämnda industrin, nämligen
i genomsnitt, som jag sade, 2 kr. 24 1j2 öre per timme. Kan man icke då
såsom herr Järte tala om två nationer av arbetare i detta fall? Jo, med fullt
skäl.

Herr Johanson beklagade vidare, att det för närvarande fanns så många arbetslösa.
Ja, den fackföreningspolitik, som för närvarande föres i vårt land,
framskapar och framprovocerar arbetslöshet i betydlig utsträckning. Detta är
beklagligt, och i det hänseendet ha ni fackföreningsledare, herr Johanson, en
viktig uppgift att fylla. Ni böra tillse, att ni icke genom eder oerhörda maktställning
driva upp arbetslönerna så, att en ökad arbetslöshet uppstår i den utsträckning,
att våra finanser slutligen icke kunna reda upp densamma. Om
avlöningarna för vissa arbetskårer ställa sig så högt, att ingen till sist vill eller
kan låta utföra något arbete, hämma vi därmed arbetsmöjligheterna. Jag har
själv varit med i industrier, där vi hjälpt våra arbetare genom att skaffa dem
präktiga arbetarebostäder för 4,500 ä 6,000 kronor. Men detta är alldeles
omöjligt nu, därför att motsvarande hus kosta omkring 20,000 kronor, och det
finns ingen arbetare, som har möjlighet att utan alltför stora försakelser begagna
sig av sådana bostäder. Men om herr Johanson styrde om, att det icke
bleve så dyrt att bygga nya hus, vore det många flera, som man skulle kunna
skaffa byggnader på detta sätt. Jag frågade en gång en byggmästare, huru
han kunde i sin räkning begära så stora belopp för reparationer som det var
fråga om — jag sade honom, att man kunde helt enkelt icke låta utföra några
arbeten till dylika kostnader. Han svarade, att man heller icke borde göra
någonting för närvarande. Sådant är orimligt även ur fackföreningarnas egen
synpunkt. Det kan icke nekas till att det under sådana förhållanden finns
fullt fog för en motion av ifrågavarande art. Det är tänkbart, att andra kammaren,
såsom redan skett i första kammaren, avslår motionen, så att den icke
får någon effekt, men förr eller senare komma de ekonomiska lagarna att
taga ut sin rätt, och i stort sett kan jag hålla med en föregående talare därom,
att det betyder i själva verket ganska litet, huru vi lagstifta härvidlag. Men
det finns något som heter allmänheten — det folk i vårt land, som icke tillhör
vare sig arbetsgivare eller arbetarna — och det är allmänheten, som blir
lidande på varje åtgärd som inverkar så, att näringslivets behov av personal
minskas.

Jag skulle kunna säga mycket mera i denna fråga, men jag hade icke tänkt
yttra mig och vill därför ej längre upptaga kammarens tid. Jag har endast
velat lämna dessa uppgifter för att i någon mån understryka nödvändigheten
av att något göres för att stävja de övergrepp, som arbetareorganisationerna
begå. Framför allt måste vi se till, att människor få frihet att arbeta, när de
vilja och under de förhållanden som de önska. Herr Johanson talade om att
man åtnjuter stor frihet inom fackorganisationerna och att man på sammanträdet
med landsorganisationen hade bestämt, att man icke skulle hindra tillgång
till medlemskap i fackorganisationerna. Men det står också i beslutet:

Lördagen den 25 februari f. in.

67 Nr 18.

»i don mun det icke; är nödvändigt för upprätthållande av disciplin» eller dylikt.
Ja. på det sättet kan man ju dölja allting.

För min del anser jag alltså, herr talman, att det finns goda skäl för herr
Järtes motion, och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Järte: Herr talman! Låt oss reducera frågan till riktiga proportio ner!

Det har påståtts, att det förefinnes monopoltendenser inom fackföreningsrörelsen.
Detta ansåg också flera talare vid den senaste kongressen inom landsorganisationen.
Saken torde också vara obestridlig. Nu vill herr Johanson i
Stockholm icke kalla sådant för kartell- eller trustväsende. Ja, det är en smakfråga.
Kärnan, det väsentliga, är monopolmakten och dess missbruk.

Nu föreligger ett förslag om att tillämpa trustundersökningslagen på monopoltendenserna
över hela linjen. Detta skulle gälla för alla yrkesutövare, även
för läkare, musiker o. s. v. Det är bara fråga om att tillämpa lagen allsidigt
och rättvist. Men när det begäres, att undersökningen skall omfatta även den
fackliga monopolismen, så opponerar man sig och vill, att denna skall få vara
i fred. Det är häremot som motionen vänder sig. Det är också i högsta grad betänkligt,
att herr Johanson kan säga, att om man tillämpade lagen på fackföreningsrörelsen,
skulle denna slå in på underjordiska vägar m. m. Vad skulle
herrarna ha sagt, om t. ex. kvarnföreningen vid kritik av trustundersökningslagen
yttrat, att om lagen genomfördes, skulle man tillgripa illojala metoder.
Detta hade man brännmärkt som otillbörligt. De som erkänna, att det finns
monopolism på detta område, och de som vilja ha klarhet över dess verkningar,
böra alltså rösta för reservationen. Det är väl icke meningen, att fackföreningsrörelsen
skall ha monopol på monopolismen här i landet.

Herr Loven: Herr talman! Jag har fattat herr Järtes motion så, att man
borde göra undersökningar om de hemligheter, som dölja sig inom fackföreningsrörelsen.
Men nu kommer herr Winkler och läser som stöd för sin uppfattning
upp stora blockadannonser i tidningarna, som vem som helst kan ta
del av. Jag förstår icke den bevisföringen.

I anledning av vad som yttrades om konflikten vid firman Lundbladh i Malmö
med utestängandet av de oorganiserade därstädes, vill jag framhålla,
att man å andra sidan får tänka på de många tusen arbetare, som utestängas
genom hemliga svarta listor från arbetsgivarnas sida. Och vad beträffar
konflikten vid firman A. V. Nilsson i Malmö, gällde det där ingenting annat
än att arbetarna här som i den andra konflikten begärde löner, som utgå
enligt träffade kollektivavtal. När slutligen herr Winkler framhöll, att arbetarna
vid ett visst tillfälle stodo ute på gården framför fabriken och icke ville
arbeta tillsammans med strejkbrytare, måste jag säga, att ingen lag kan tvinga
dem att arbeta tillsammans med strejkbrytare.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Järte, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(Förta.)

Nr 18. 68

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolitiska

företag.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen meddelade, att herr Järte jämte 24 av kammarens ledamöter
framställt skriftlig begäran om voteringens verkställande medelst namnupprop,
vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst namnupprop nu
omedelbart företogs. Därvid avgåvos 106 ja och 67 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Förste Vice Talmannen .....
»	Andre Vice Talmannen .....		1
	Stockholms stad.
Herr	Lindman............		1
»	Lindqvist i Stockholm......	1
»	Löfgren i Stockholm.......
»	Hagman............	1
»	Eriksson i Stockholm......	1
»	Hansson i Stockholm......
»	Nyländer............
»	Johanson i Stockholm......	1
»	Holmström i Stockholm.....	1
Fru	östlund.............	1
Fröken Wellin............		1
Herr	Forssell.............		1
»	Carlsson i Stockholm.......	1
»	Holmdahl............		1
»	Järte..............		1
Fru	Wessman............	1
	Stockholms län.
Herr	Söderberg............	1
»	Karlsson i Vätö.........	1
»	Andersson i Igelboda.......	1
»	Andersson i Tungelsta......	1
»	Bernström............		1
»	Christenson i Södertälje......		1
»	Laurin.............
»	Mosesson............	1
»	Ahl...............
Fru	Ekberg.............	1

Lördagen den 25 februnri f. in.

69 Nr 18.

	Ja	Nej	Av- står
Uppsala län.
Herr Borg..............	i
» Sjölander............
» Olsson i Golvvasta........		1
» Björnberg...........
» Lundquist i Baggarbo......		1
Södermanlands lån.
Herr Johansson i Uppmälby......	i
» Olsson i Ramsta.........	i
» Schill..............
» Laurén.............		1
» Andersson i Katrineholm.....	i
» Jonsson i Eskilstuna.......	i
» Lundkvist i Eskilstuna......	i
Östergötlands län.
Herr af Ekenstam...........		1
» Pettersson i Bjälbo........
» Sjögren .............	i
» Johansson i Arkösund......	i
» Karlsson i Vadstena.......
» Olsson i Rimforsa........	i
» Björkman............
» Ericson i Boxholm........	i
» Ward..............			i
» Holmberg............	i
» Anderson i Linköping......		1
» Jonsson i Risinge........		1
Jönköpings län.
Herr Johanson i Huskvarna......
» Hamrin.............
» Carlström............	i
» Fast..............	i
» Petersson i Broaryd.......		1
» Svensson i Högsjöhult......		1
» Lilliecreutz...........
» Andersson i Löbbo........	i
» Göranson............
Kronobergs län.
Herr Magnusson i Tumhult......		1
s> Olsson i Blädinge........		1
» Svensson i Betingetorp......		1
» Leo...............	i
» Blomquist............	i
» Svensson i Grönvik.......		1 1

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

Nr 13. 70

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar ......	1
»	Olsson i Kalmar.........		1
»	Werner.............
»	Gustafson i Vimmerby......	1
»	Johansson i Krogstorp......		1
»	Olsson i Högby.........		1
»	Heiding...........		1
»	Wirsell.............		1
»	Johnsson i Kalmar........	1
	Gotlands län.
Herr	Gardell i Gans.........
»	Svedman............		1
»	Gardell i Stenstu.........		1
	Blekinge län.
Herr Jönsson i Boa .........		1
»	Törnkvist i Karlskrona......	1
»	Kloo..............
»	Jeppsson............	1
»	Holmgren............		1
»	Adler..............			i
	Kristianstads län.
Herr	Bengtsson i Norup .......
»	Borggren............	1
»	Persson i Fritorp........		1
»	Björklund............
»	Björk ..............	1
»	Isacsson.............
»	Hammarlund..........		1
	Malmö m. fl. städer.
Herr	Rydén.............	1
»	Winkler.............		1
»	Lovén..............	1
»	Jensen .............	1
»	Engberg.............	1
»	Lindskog............		1
»	Weibull.............			1
»	Bergström i Hälsingborg.....
	Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge .......	1
»	Olsson i Kullenbergstorp.....		1
»	Sköld..............
»	Andersson i Höör........	1
»	Törnkvist i Bjuv.........	1

Lördagen den 25 februari f. in.

71 Nr 13.

		Ja	1 Nej	Av- Btår
Herr	Paulsen.............	i	\|
»>	Fjellman............		1
»	Månsson i Erlandsro.......		1
»	Nilsson i Hörby.........	i	1
Fru	Nordgren............
Herr	Carlsson i Ystad.........	i
	Hallands län.
Herr	Henrikson ...........		1
»	Lindqvist i Halmstad......	i
»	Johansson i Brånalt.......	■	1
»	Andersson i Falkenberg......	i
»>	Larson i Tönnersa........
	Göteborgs stad.		i
Herr	Röing .............
»	Kristensson i Göteborg......	i
»	Sjöström............	i
»	Thore..............
1 »	Pehrsson i Göteborg.......	i	1
»	Hedvall.............
»	Höglund............
Fru	Thiiring ............	i	1	j
Herr	Almquist............
	Göteborgs och Bohus län.
Herr	Andersson i Grimbo.......		1
»	Olsson i Broberg.........
»	Olsson i Berg..........	i	1
»	Osberg.............
»	Carlson i Mölndal........	i
»	Wallerius............		1
»	Brännberg ............	i
»	Mårtenson............	i
	Ålvsborgs län.
Herr	Hallén.............	i
»	Danielsson............	i
»	Gustafson i Kasenberg......		1
»	Lindgren............		1
»	Hansson i Trollhättan......	i
»	Olsson i Mellerud........	i
»	Alströmer......... . . .		1
»	Ryberg.............		1
»	Leffler.............		1
»	Johansson i Väby........			i
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....		1
»	Weijne.............	i

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. mono•polisliska

företag.
(Korts.)

Nr 13. 72

Lördagen den 25 februari f. m.

Ang. ändring i Jagen om			Ja	Nej	Av- står
undersökning
ang. mono-
politiska		Skaraborgs län.
företag. (Forts.)	Herr Bengtsson i Kullen........		1
»	Magnusson i Skövde.......		1
	»	Bäcklund...........
	»	Johanson i Hallagården......		1
	»	Vahlstedt...........	1
	»	Lundén .............			i
	»	Anderson i Storegården.....
	»	Bodén ...........
	»	Hedin............
		Värmlands län.
	Herr Jansson i Edsbäcken.......			i
	»	Carlsson-Frosterud........	1
	»	Andersson i Prästbol.......	1
	»	Ros..........		1
	»	Norling...........	1
	»	Norself..........	1
	»	Spångberg ...........	1
		Björlfng.............	1
	»	Eriksson i Väst bro........		1
	»	Morfeldt...........	1
		Örebro lån.
	Herr	Uddenberg...........	1
	»	Anderson i Råstock......	1
	»	Nilsson i Örebro.........	1
	»	Ödström...........	1
	»	Ljunggren............
	»	Öhman...........	1
	»	Lundgren..........	1
	»	Persson i Falla.........		1
	»	Mogård...........	1
		Västmanlands län.
	Herr	Larsson i Västerås........	1
	»	Lorichs...........		1
	»	Pettersson i Köping.....	1
	»	Eklund.........	1	1
	»	Olo vson i Västerås........	1
	»	Olsson i Broddbo........	1
		Kopparbergs län.
	Herr Jansson i Falun........	1
	»	Olsson i Mora..........
	»	Andersson i Rasjön......	1
	0	Pettersson i Hällbacken . . . .'' .	1

Lördagen den 25 februari f. m.

73 Nr 18.

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Andersson i Ovanmyra......		1
»	Englund.............	1
»	Sundström............	1
»	Smedh.............	1
»	Aronsson ............		1
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson i Furuvik........	1
»	Sävström............	1
»	Lindley.............
»	Olsson i Hov..........
»	Johansson i Kälkebo.......
D	Granath .............	1
»	Johansson i Edsbyn.......
»	Olsson i Gävle..........
»	Holmström i Gävle........			i
»	Herou..............
»	Högström............
	Västernorrlands län.
Herr	Öberg.............			i
»	Johansson i Sollefteå.......	1
»	Bergström i Bäckland......	1
»	Lagerkwist............	1
»	Strindlund............			i
»	Västberg............
»	Molander............	1
»	Rudén.............		1
	Frost..............	1
»	Berg..............	1
	tJämtlands lån.
Herr	Olofsson i Digernäs.......	1
»	Hedlund i Östersund.......	1
»	Hedlund i Häste.........		1
»	Persson i Trången........		1
»	Olsson i Rödningsberg......	1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund............		1
»	Bäckström............	1
»	Wikström............
»	Brännström...........		1
»	Lindmark............			i
»	Lindberg............
»	Sandberg ............	1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............	1
»	Nilsson i Antnäs.........		1

Ang.

ändring i
lagen om
undersökning
ang. monopolistiska

förelag.
(Forts.)

Lördagen den 25 februari e. m.

Nr 18.

Ang.

ändring i
lagen ont
undersökning
ang. monopolistiska

företag.
(Forts.)

Ang.

optionsrätt
för vissa
arrendatorer
till ny arrendeupplåtelse.

	Ja	Nej	Av- står
Herr Lövgren i Nyborg........
» Dahlén.............	1
» Samuelsson........... » Hedström............	1	1
» Grapenson ............		1
Summa	106	67	10

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.8 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. in., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Ver C ronvall.

Lördagen den 25 februari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§1.

Till behandling upptogs nu andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning
av väckta motioner om införande av stadgande i den sociala arrendelagstiftningen
angående optionsrätt för arrendatorer till ny arrendeupplåtelse.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionerna nr 200 i första kammaren av herr Lindhagen och
nr 359 i andra kammaren av herr Hage m. fl.

I dessa motioner hade föreslagits,

1) att riksdagen ville besluta ett tillägg till lagen om arrende av viss jord å
landet i Norrland och vissa delar av Svealand, innefattande optionsrätt för arrendatorerna
vid utgången av den stadgade minimitiden, eller ock hos Kungl.
Maj:t begära förslag därom snarast möjligt; och

2) att riksdagen ville besluta ett tillägg till allmänna arrendelagen, innefattande
optionsrätt för arrendatorerna vid utgången av den för sociala arrenden
stadgade minimitid, ellei ock hos Kungl. Maj:t begära förslag därom snarast
möjligt.

Utskottet hemställde,

A) att yrkandena under 1) i ovanberörda motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; och

B) att yrkandena under 2) i samma motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Lördagen den 25 februari e. m.

75 Nr 13.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Linder, Lindhagen, Sigfrid
Ilansson, Huge, Johansson i Sollefteå, O lov son i Västerås och Pettersson
i Hällbacken hemställt,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära förslag till ett tilllägg
till lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av
Svealand, innefattande optionsrätt för arrendatorer; och

2) att riksdagen likaledes i samma skrivelse ville begära förslag till ett till -lägg till allmänna arrendelagen, innefattande optionsrätt för arrendatorerna
vid utgången av den för sociala arrenden stadgade minimitiden.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hage: Herr talman! När denna arrendelagstiftning, som antogs vid
1927 års riksdag, förbereddes, så gjordes det gällande, icke minst från arrendatorer
och torpare, att denna lagstiftning borde syfta till att åstadkomma en
större trygghet för arrendatorerna. Den borde leda till att arrendatorerna
i största möjliga mån tryggades vid innehavet av sina hemman. Och
detta skulle ske, sade man från arrendatorshåll, bland annat på det sättet,
att man dels tog till arrendetiden så lång som möjligt, och därutöver skulle
man införa i lagstiftningen en s. k. optionsrätt, d. v. s. när arrendet
gick ut, skulle det för arrendatorn finnas rätt att få en förnyad upplåtelse.

Det var, som sagt, en uppfattning, som var allmän och omfattades av alla
arrendatorer och torpare. Och under lång tid kan man också säga, att, åtminstone
vad vänsterpartierna och kanske t. o. m. i någon mån högern beträffade, så
hade man en viss förståelse för den uppfattningen. Den kom särskilt till synes
därigenom, att inom jordkommissionen framkom en enhällig uppfattning,
som även omfattades av bondeförbundet, att man skulle åstadkomma en lagstiftning
av den art, att den vore förbunden med optionsrätt för arrendatorerna.
När denna fråga behandlades vid 1927 års riksdag, kom emellertid icke lagstiftningen
att utföras på det sättet. Det blev tvärtom i vissa fall kortare
arrendetid, än man tänkt sig, i vissa fall t. o. m. inga bestämmelser alls om
minimiarrendetid. Och hela detta förslag om införande av optionsrätt i lagstiftningen
kom alldeles bort.

Nu ha vi socialdemokrater, som fortfarande hylla den gamla ståndpunkten,
att optionsrätt bör finnas i denna lag, ansett det vara nödvändigt att återigen
redan i år, fastän denna fråga behandlades så sent som 1927, upptaga denna
sak till förnyad omprövning. Yi anse, att optionsrätten är en så viktig och
nödvändig beståndsdel i en arrendelagstiftning, som är avsedd att skydda
arrendatorer och torpare, att vi velat framhålla, att utan en sådan optionsrätt
är en dylik lag otillfredsställande. Och det är från den utgångspunkten de
socialdemokratiska motioner blivit väckta, som vi behandla här i dag. Vi ha
emellertid icke i utskottet fått något understöd från annat håll. Men vi socialdemokrater
hava i alla fall förenat oss i det här föreliggande andra lagutskottets
utlåtande nr 10 i en reservation om en begäran, att riksdagen nu
skulle gå in för en skrivelse till Kungl. Maj :t, i vilken man framhöll, att denna
lagstiftning borde kompletteras med en bestämmelse om optionsrätt. Den
saken hålla vi på, och vi ha även anledning att återigen framföra den och
aktualisera den. Vi komma givetvis även i fortsättningen att göra detta. Och
för tillfället skall jag be att med denna korta motivering få yrka bifall till
den här föreliggande reservationen.

Jag vill emellertid i detta sammanhang tillägga, att när man just nu i dagarna
i vårt land har firat något, som heter hemmets vecka, så tycker jag, att det

Ang.

optionsrätt
för vissa
arrendatorer
till ny ärren
deupplåtelse.
(Forts.)

>''r 13. 76

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang.

optionsrätt
för vissa
arrendatorer
till ny arrendeupplåtelse.

(Forts.)

vore ett mycket lämpligt sätt från riksdagens sida att fira denna vecka genom
att bifalla reservationen. Med denna reservation avses nämligen just någonting
sådant, som man vill framhålla, då man firar hemmets vecka. Man vill
skydda en massa små hem ute på landsbygden genom att genomföra denna
lagstiftning om optionsrätt.

Jag vill slutligen säga, att jag måste för min del förvåna mig över, att det
nu för tiden finns så ringa förståelse för denna optionsrätt från borgerlig
sida. Denna optionsrätt grundar sig på den principiella åskådningen, att om
en arrendator suttit under lång tid och brukat ett hemman och där frambragt
värden och uppodlat jorden, skall den omständigheten anses vara av den samhällsgagnande
innebörd, att han på sätt och vis har, åtminstone moraliskt, åt
sig tryggat en fortvaro av denna samhällsnyttiga verksamhet. Och vill man
åstadkomma detta på bästa sätt, måste man givetvis gå inför en sådan lagstiftning,
som optionsrätten innebär, nämligen att åstadkomma, att dessa arrendatorer
ha möjlighet även i fortsättningen att odla den jord, de en gång
arrenderat och uppodlat.

Jag skall, herr talman, be att från dessa utgångspunkter få yrka bifall till
den reservation, som är fogad vid föreliggande utskottsutlåtande.

Häruti instämde herr Johansson i Sollefteå.

Herr Öberg: Herr talman, mina herrar! När jag inom andra lagutskottet
motsatt mig införandet av optionsrätt i vår arrendelagstiftning, har detta icke
skett av ovilja emot de mindre bemedlade klasserna, utan det har skett av
andra orsaker. Jag har velat vinna någonting mera och större, än vad som är
möjligt att vinna genom optionsrätten. Jag har velat vinna tillkomsten av
verkliga egna hem. De hem, som tillkomma genom arrendelagstiftningen —
även om optionsrätt skulle införas — äro enligt min uppfattning icke verkliga
egna hem, utan de äro så att säga lånade hem.

Jag umgås med den tanken, att det vore lyckligt, om vi betraktade arrendelagstiftningen
mera såsom en övergångsform för åstadkommande av egnahem
än att nu göra arrendelagstiftningen så vidgad, som av motionärerna ifrågasättes.
Jag vill vinna tillkomsten av dessa verkliga egnahem därigenom att
man icke så mycket skall begagna sig av arrendelagstiftningen utan fastmera
av ett annat förfarande, som leder till detta mål. Och det sker genom att likasom
hålla tillbaka någon smula på arrendeförfarandet. Man skall söka så
mycket som möjligt förmå de mindre bemedlade och de jordägare, som upplåta
jord åt dessa, att gå in för äganderättsförfarandet och sålunda skapa
hem, som bestå, och där vederbörande verkligen kunna bli besuttna. Målet
för mitt strävande har varit och är att, i den män jag kan, hjälpa till att få
dem på egen, fri och självständig grund. Detta är bättre för dem själva, och
det är bättre för det allmänna. Det är bättre för dem själva därför, att då blir
det egna hemmet en verklig sparbössa, dit de med god vilja och stor kärlek
bära sina slantar. Och det är bättre för det allmänna, om dessa mindre jordägare
sikta på den egna och fullständigt fria torvan. Många exempel därpå
kunna anföras. Många jordbrukare resonera nog också på samma sätt och anse,
att det bästa för dem är att bli ägare till hemmen. Och från min verksamhet
såsom ledamot av en egnahemsnämnd i hembygden medför jag den erfarenheten
och det vittnesbördet, att det numera göres mycket för att bereda de mindre
bemedlade möjlighet att bliva verkliga och självständiga ägare till jorden.
Bolag, som tidigare icke varit så synnerligen intresserade för egnahemsidén,
göra nu mycket för att möjliggöra egnahemsidéns förverkligande, och många
vackra exempel därpå skulle kunna anföras.

Nu är det ju så, att en och annan yngre jordbrukare, som har överflöd så

Lördagen den 25 februari e. in.

77 Nr 1».

att säga på jord, d. v. s. mera jord, än han för sill, eget vidkommande behöver
och hinner med att bruka, tänker sig att förfara på det sättet, att medan
familjen är liten och han följaktligen icke behöver så mycket jord, kan han gärna
genom utarrendering frånhända sig en del av jorden enligt arrendelagen på
viss tid. Men sedan den första arrendeperioden löpt ut, kan behovet för honom
vara ett helt annat. Hans söner ha vuxit upp, och han känner behov.
av att få åter den jord, som han haft utarrenderad, och då är det ju bra för
honom att äga tillgång till denna jord och sålunda kunna utplantera den ene
sonen där och den andre där på hemmets mark. Men införes optionsrätten,
såsom här ifrågasatts, varigenom arrendatorerna beredas tillfälle att vid en
periods utlöpande förklara sig villiga att fortsätta med arrendet, då kan icke
den där vackra tanken hos jordägaren om att få skifta ut jorden bland de
sina bliva förverkligad. Och jag tror, att det finns goda skäl för att påstå,
att sådana förhållanden existera.

Detta var det första skälet, herr talman, för mig, då jag inom utskottet
motsatte mig optionsrättens införande. Jag kan säga, att med den syn jag
har på förhållandena har jag liksom tvingats att intaga denna ståndpunkt,
ehuru det från min sida skall erkännas, att även vissa skäl kunna åberopas för
en dylik anordning, och att det finns ömmande fall, där en och annan haft
goda skäl att ha tillgång till optionsrätten och få utnyttja densamma. Men
när jag vägt skälen för och emot, så har min ståndpunkt blivit den, att jag
icke kunnat godtaga den reformåtgärd, som sålunda ifrågasättes och avser
optionsrättens införande.

Det andra skälet för mig har varit, att då frågan så nyligen diskuterats
inom riksdagen och riksdagen så sent som i fjol tagit ståndpunkt till densamma
och förklarat sig icke vilja införa optionsrätten i arrendelagstiftningen.
vare sig i den allmänna eller i den norrländska, har det synts mig vara
på sin plats, att man, då inga nya skäl kommit till, liksom respekterar riksdagens
nyss fattade beslut och så att säga håller dem i helgd och icke så snart
som nu påyrkar en ändring i fjolårets beslut. Det skall väl ändå vara någon
stadga och fasthet i de beslut, som här fattas. De böra väl icke göras så lösliga,
som nu ifrågasättes, eller att vad man beslutar det ena året, skall rivas
upp det andra.

Gentemot herr Hage, som talade så vackert om hemmets vecka och ansåg,
att vi på värdigaste sätt skulle fira hemmets vecka genom ett bifall till reservationen,
vill jag hava sagt, att vill man högtidlighålla hemmets vecka och
inpränta betydelsen av det egna hemmet så mycket som möjligt -— som riktigt
är — så gör man det bäst genom att biträda utskottets ståndpunkt, ty
därigenom främjar man tillkomsten av verldiga egna hem.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Även om det vore riktigt, vad
herr Hage anfört, nämligen att den förra året antagna arrendelagen icke är
tillfredsställande med mindre i densamma införes en tryggad optionsrätt,
skulle det likväl nu finnas fullgoda skäl att gå emot ett sådant förslag, därför
att, som det nyss erinrats om, riksdagen så sent som förra året beslutade
en väsentlig omstuvning av arrendelagstiftningen. Det är dock nödvändigt,
när det gäller näringslivet och dess förhållanden, att man icke från det ena
året till andra ändrar lagstiftningen. Näringarna behöva arbeta med trygghet
och veta, att om ett avtal skrives, detsamma kommer att stå sig åtminstone
någon tid framåt. Rubbar man alltför mycket på detta krav, medför
sådant en otrygghet, som, herr Hage, ingalunda kommer att i föreliggande
fall trygga hemmen och en brukares möjligheter att sig försörja på en ar -

Anj.

optionsrätt
för vissa
arrendatorer
till ny arrendeupplåtelse.

(Forts.)

Nr 13. 78

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang.

optionsrätt
för vissa
arrendatorer
till ny arrendeupplåtelse.

(Forts.)

renderad jordbit, utan det kommer att verka en otrygghet, som blir till betydande
skada.

Herr Hage var nämligen inne på deklamationer om hemmens trygghet och
hemmets vecka och uttalade i samband därmed några ord om nödvändigheten
av att trygga hemmen. Och särskilt tänkte han väl därvid på hemmets
rent yttre och ekonomiska förhållanden. Han yttrade också, att det gällde
att bereda trygghet åt dem, som frambringa värden och uppodla jorden. Ja,
men det är väl ändå icke så, herr Hage, att man kan säga generellt om dem,
som arrendera en jordbit, att de uppodlat jorden. Så är väl visserligen i några
fall förhållandet, men i de flesta fall ha arrendatorema icke uppodlat jorden.
De bruka jorden och uttaga ur den vissa värden, men de få också nu vissa
inkomster av den arrenderade jorden. Och i varje fall: när de avslutat avtal
om ett arrende, ha de varit medvetna om, under vilken tid de skulle få
bruka stället. Och driver man den satsen, att ett avträdande av arrenderat
ställe vid kontraktstidens slut skulle innebära förstörande av det egna
hemmet, då innebär ju också en avflyttning ur en hyrd lägenhet i viss mån
ett analogt fall, ett upplösande av hemmet och brytande av hemmets förhållanden.

Nu kan man emellertid mycket väl genom alltför restriktiv och hård lagstiftning
åstadkomma motsatsen av vad man åsyftar. Man kan åstadkomma
förhållanden, som försvåra möjligheterna för hembildning, och sålunda icke
verka uppbyggande. Ty man bör väl ändå medgiva, att även med behjärtande
av vikten, att en arrendator skall kunna arbeta någorlunda tryggt på
sitt arrendeställe, det nog kan finnas skäl att upprätthålla möjligheten till
omflyttning även av arrendatorer. Ty därigenom skapas också möjlighet för
en del personer att bilda nya hem. Jag ber att få erinra därom, att det för
ett mycket stort antal jordbrukare är just på denna väg, via arrenden, som de
komma fram till självägande hem.

Då vi under förra riksdagen så ingående diskuterade hithörande spörsmål,
kan det vara överflödigt att nu återigen framdraga alla skäl, som kunna anföras
för och emot. Jag vågar sluta med samma skäl som jag i början anförde,
nämligen att det är nödvändigt att någon gång få trygghet och stabilitet
i den ekonomiska lagstiftningen. Och det vore synnerligen oklokt att nu ändra
på den lag, som vi fastställde i fjol.

Av dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill erinra herr Magnusson om att även
med en sådan optionsrätt som den här föreslagna blir det alltid tillfälle för
en arrendator att köpa den arrenderade jorden. Finnes icke optionsrätten,
kan det visserligen i många fall leda till att jorden säljes, men icke till arrendatorn
utan till någon annan och i andra fall återigen kan jordägaren använda
den omständigheten, att arrendatorn gärna vill sitta kvar, till att vid köpet
avpressa honom en alltför orimlig köpesumma. Så kan det gå till.

För min del får jag säga, att visserligen är det troligt, att man även med
herr Öbergs linjer skapar självständiga jordbrukarhem, men i många fall blir
det på det sättet, att det visserligen blir en ägare, som äger jorden, men icke
den, som suttit på den och uppodlat den. Den linje, jag förordar, går mera ut på
att söka verka för att de, som suttit och uppodlat jorden, skola få antingen
optionsrätt eller eventuellt möjlighet att köpa jorden, och då må jag säga,
att den linjen måste väl mera vara ägnad att trygga fortvaron av hemmet.
Nu är det dessutom att märka, att med avseende på en hel del av dessa arrenden,
som det här är fråga om, är det visserligen möjligt, att de själva icke
uppodlat jorden, men i många fall, åtminstone i Norrland på en hel del håll,
är det deras förfäder, som suttit där led efter led och uppodlat jorden. Från

Lördagen den 25 februari e. in.

79 Nr l!l.

dessa utgångspunkter, herr talman, måste jag säga, att när jag ställer dessa
omständigheter, som det här gäller, mot varandra och avväger, vilket som kan
vara fördelaktigast, då måste jag säga, att optionsrätten är fördelaktigare.

Det jvar för övrigt så i jordkommissionen, där det också satt representanter
från borgerliga element, att man därvid utan betänkande gick in för
detta under lång tid. Det är först under den allra senaste tiden, som en viss
krasst privatekonomisk inställning kommit till på en del håll, som rivit ned
den gamla åskådningen. Men det är den gamla och konservativa åskådningen
som i detta fall är bäst, och till denna gamla och konservativa åskådning
skall jag, herr talman, be att få ansluta mig genom att ännu en gång yrka
bifall till reservationen.

Herr Brännström: Herr talman! .Tåg skulle icke begärt ordet i denna fråga,
om jag icke, när jag läste den motion, som framburits i denna kammare
av herr Hage, där funnit ett uttalande om norrlandsförhållanden och norrlandslagens
tillämpning, vilket icke kan få stå oemotsagt. Det heter där:
»Det är val ingen mening i, att den gamla arrendatorn efter nämnda tid»
— han menar den tid, när arrendet utlöper — »åter skall sitta lika löst enligt
allmänna arrendelagen som före norrlandslagens tillkomst» — och än
mera: »det spektakel, som, på sätt reservanterna erinrat» — här talar han
om reservanterna vid föregående års behandling av frågan — »nu äger rum
vid norrlandslagens tillämpning, bör väl genast avlysas.»

Huru har denna tillämpning av norrlandslagen verkat? Huru har det blivit,
herr Hage? Jo, det har blivit så — jag känner till västerbottensförhållanden
och även norrbottensförhållanden — att inom Västerbottens län
torde av de arrenderade jordbruken, där den nya arrendelagen tillämpats, över
80 % nu hava övergått till arrendatorerna, vilka inköpt dessa hemman. I Norrbotten
är det också^ på samma sätt. De allra flesta hemman, på vilka föräldrar
och söner efter varandra brutit jorden och bott, hava, sedan ägostyckningar
gjorts, blivit inköpta. Jag känner icke siffran för Norrbotten, men
den torde vara mellan 70 ä 80 % av alla arrendebruk, som funnos, när lagen
beslöts.

Är det spektakel, herr Hage, att dessa övergått till enskild ägo? Jag finner,
att det är en utveckling i rätt riktning, och den utvecklingen tror jag
också skall fortlöpa i de trakter, till vilka norrlandslagens tillämpning blivit
utsträckt, och då tycker jag man kan lugna sig med detta.

Det är intet spektakel utan en utveckling i rätt riktning, och det gör, att
jag, herr talmän, ber att få yrka bifall till uskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Hage har ett egendomligt
rent monomant sätt att argumentera. Han talar fortfarande om »dem som odlat
upp jorden», precis som om varje arrendator odlat upp sitt ställe. Så är
fallet med en del, men långt ifrån med flertalet; mycket ofta har arrendatorn
icke odlat någonting alls. Att söka fastslå nyodlingen, herr Hage, som generell
regel, är ett fullkomligt misstag. Därjämte bör erinras, att genom förra året
antagna lagändring tillförsäkras arrendatorn ersättning för utförd nyodling.

Sedan talade herr Hage om — och jag ber att få notera det intresse han visade
för själväganderätten — vikten av att arrendatorn får köpa sitt ställe,
men på samma gång ville han göra gällande, att hade icke arrendatorerna
optionsrätten, skulle man icke på något vis vara trygg för att de finge köpa. Jag
tror mig hava en viss anledning säga, att i fråga om försäljning av arrendegårdar
till arrendatorer är jag rätt så erfaren, så att jag vet mycket väl, huru
detta går till och vad faktorer man har att räkna med. Jag kan då säga, att i
de fall, där det finnes lång arrendetid på fastigheten, är det mera sällan som

Ang.

optionsrätt
för vissa
arrendatorer
till ny arrendeupplåtelse.

(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. arrendatorerna köpa stället utan bita sig fast vid arrenderätten och bry sig
°för°viMa icke om köpa. Möjligen köper han, när arrenderätten är slut; ifall han
arrendatorer dessförinnan köper, blir det endast om priset är betydligt under marknadsvärtill
ny ärren- det, som jag haft tillfälle att tidigare påpeka. Jag missunnar icke arrendatorn
deupplåtelse. (|e{(-a att få köpa under marknadsvärdet, men följden blir oftast, att han går
(Forts.) ifrån sitt ställe. Det är ett egendomligt, men allmänt iakttaget förhållande,
att om en arrendator köper sitt ställe betydligt under marknadsvärdet men
senare blir bjuden fulla värdet, så kan han ej motstå den erbjudna förtjänsten
utan säljer och går ifrån hemmet.

Jag ber att få upptaga tiden med att erinra, hurusom en gång herr Thorsson,
då han tillhörde kammaren, anförde ett fall, då han hjälpt eu fattig arbetare
till att köpa ett ställe mycket billigt, men, sade herr Thorsson, icke var det
min mening, att han skulle inneha det blott några månader och sedan sälja det
med 2,000 kronors förtjänst, utan min mening var, att han skulle sitta kvar på
stället. Det är dock så, att om en person köper ett hemman betydligt under
marknadsläget, kan han sedan i regel icke motstå frestelsen att sälja med förtjänst,
när tillfälle erbjuder sig.

Enligt min mening bör priset ligga i underkanten av marknadsläget, därmed
är arrendatorn bäst betjänt. Han får också i regel köpa till detta pris,
därför att det är den bästa uträkningen att sälja till arrendatorn, som känner
till förhållandena och kan i regel reda sig bättre på stället och göra rätt för
sig än en främmande.

Låser man fast arrenderätten under alltför långa perioder, kan detta för
arrendatorn under de osäkra ekonomiska konjunkturer, som råda, medföra icke
blott fördelar utan även nackdelar, det hava vi haft talrika exempel på under
kristiden. Det kommer ej heller att påskynda avlösningen av arrendejordbruken
till själväganderätt, utan det kommer att försena och försämra dessa möjligheter,
och det anser jag för min del icke vara riktigt. Vidare ber jag få
tillägga, det är väl ändock icke något brott att äga och arrendera ut en jordbit,
utan detta bör väl vara en obeskuren rättighet, och jag vågar tro, att den arrendelag,
som förra året antogs av riksdagen, på samma gång innebär tillräckligt
hänsynstagande till arrendatorn, som den naturligtvis tar vissa hänsyn till
jordägaren.

Jag tror sålunda, att vi göra rätt och klokt att åtminstone vila något, innan
vi vidtaga ändringar i den arrendelagstiftning, som vi förra året beslutade.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag hade ickg tänkt begära

ordet i denna fråga, men när jag hör, med vilken kraft yrkanden framföras om
bifall till utskottets hemställan, har jag ansett mig böra säga några ord i denna
sak.

När en av högerns representanter i kammaren bl. a. gjort gällande, att det
vore av betydelse, att efter en viss period jorden kunde stå till förfogande, exempelvis
för att kunna överlåtas på släktingar och anförvanter, om de önska överta
den, vill jag framhålla, att denna lag gäller bolagsarrenden och sådana hemman,
där ägaren icke är skriven, alltså icke på det sättet som en talare utgick
ifrån, att det skulle gälla enskilda, som utarrenderat sin jord.

Sedan skulle jag vilja säga, att det är gamla toner, som gå igen sedan i fjol.
när man från högerhåll ömmar för arrendatorerna och säger, att optionsrätt
icke skulle vara fördelaktigt för dem. Herr Magnusson i Skövde var inne på
den saken och förklarade rent ut ur jordbrukets synpunkt, att det icke skulle
vara lämpligt för arrendatorerna utan olämpligt med en optionsrätt. Men, mina
herrar, när vi gingo in för denna lagstiftning, förhöll det sig på det sättet, att
det var just på grund av de otrygga förhållanden, som varit rådande för arrendatorerna,
vilka i stor utsträckning sutto på ettåriga kontrakt och voro i oviss -

Lördagen den 25 februari e. m.

81 Nr 1».

hot om de efter den korta arrendetiden skulle få sitta kvar på arrendejordarna,
som gjorde, att riksdagen gick in för den arrendelagstiftning som stadfästes
i fjol. Inom jordkommissionen, som ingående behandlat arrendelagen, voro ju
praktiskt taget samtliga ledamöter eniga om, att vid en social arrendelag optionsrätt
skulle införas. Att riksdagen icke gick in för den saken har sina
särskilda orsaker, som jag icke nu skall gå in på. För åsikten att optionsrätten
skulle vara förbunden med den nya arrendelagen kämpade som bekant socialdemokraterna
förgäves vid fjolårets riksdag. Skall man överväga vilken som
egentligen är den svagare parten av båda kontrahenterna, jordbrukaren och
arrendatorn, sa måste man säga, att det är arrendatorn som är den svagare.

När vid fjolårets riksdag lagen med rätt till 15-åriga arrenden genomfördes
hade man den uppfattningen ute i landet — och jag skulle tro att det finnes
riksdagsmän också, som haft samma uppfattning -—- att om en fastighet utarrenderas
på 15 år och arrendatorn efter dessa år vill hava förnyelse av arrendet,
får han förnya det på 15 år. Men så är icke förhållandet, utan när arrendetiden
utlupit för vederbörande, står det fritt för jordägaren att bortarrendera
på kortare tid till samma arrendator. Alltså efter 15 år kan man låta bli att
taga en ny 15-årsperiod och i stället säga, vi taga kortare tid. Utarrenderas
fastigheten däremot till ny arrendator måste avtalet slutas på 15 år.

Emot de talare som påsta, att det är i oträngt mål man motionerat vid årets
riksdag skall jag be att fa säga, att det är icke allenast för arrendatorns skull
som det framhalles nödvändigheten av att få arrenden med rätt till förlängning
av arrendetiden, utan det är även ur jordbrukets synpunkt viktigt, att jordbruksnäringens
utövare skola hava jorden på så lång tid, att de få intresse av
att sköta jordbruket på bästa och mest rationella sätt.

Det är därför, herr talman, som jag icke kan finna annat, än att denna motion
även ur rationell jordbrukssynpunkt är av den art, att den bör bifallas.
Och jag tillåter mig därför att fa yrka bifall till den av herr Linder m. fl. vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Hage: Herr talman! De uppgifter herr Brännström hade om övergången
från arrenden till självägande jordbruk må vara riktiga. Men det
finnes, som bekant, fortfarande många arrendatorer alltjämt, och vi hava alla
en känsla av, att det finnes stora vidder i Norrland, där arrenden äro övervägande.
Och det är dessa människor man vill trygga och skydda genom
denna lagstiftning.

. Sedan skulle jag vilja säga, att jag är övertygad om, att en eventuellt befintlig
optionsrätt i Norrbotten och Västerbotten icke kommer att motverka, att
folk köper jord där det är möjligt för dem. Det är säkerligen så med de flesta
jordbrukare, att de hellre vilja vara självägande än arrendatorer, men jag menar,
att övergången till själväganderätt skall man icke framtvinga på det sättet,
att man säger, .att optionsrätten icke skall finnas för att ‘på det sättet
pressa dem till att köpa. Jag tycker det är rimligt, att lagstiftningen är sådan,
att folk av fri vilja få gå över och bliva självägande, när de anse att det är
lämpligt och när deras intressen bäst betjänas därav. Det är denna principiella
åskådning vi socialdemokrater ha i denna fråga. Och den uppfattningen överensstämmer
mycket bra med att halla pa optionsrätten för dem, som äro arrendatorer.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av
herr Hages förra yttrande, där han gjorde vissa jämförelser mellan borgerlig
åskådning nu och förr och bl. a. sade, att en privatekonomisk inställning nu
rivit ned den gamla konservatismen för vilken han nu stod som representant.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 13. 6

Anq.

optionsrätt
för vissa
arrendatorer
till ny arrendeupplåtelse.

(Forts.)

Nr 13. 82

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. Så framt han med uttrycket åsyftade det förhållandet, att vissa personer på
optionsrätt (jcn borgerliga sidan tidigare uttalat sympatier för optionsrätten och ansett
arrendatorer kunna acceptera en sådan men nu ställa sig tvekande, vill jag säga, att
till ny amu- det visserligen kommit till något nytt, men det är icke inställningen på en
deujrplåteUe. privatekonomisk åskådning, utan det är nya sociala och ekonomiska förhål(Forts.
) landen. Tidigare kunde man icke gärna tänka sig, att bolagen skulle bli villiga
att sälja innehavd jord i den utsträckning som faktiskt sedermera ägt rum
på grund av dels lagstiftningen och dels de ekonomiska konjunkturerna. På
senare tid har huvudsaken för dem, som äro intresserade av en sund jordpolitisk
utveckling i vårt land, blivit att främja återgången från systemet med
arrendatorer till systemet med självägande jordbrukare. I det hänseendet
måste, såsom förut är antytt, optionsrätten komma att utgöra ett hinder för
försäljning av bolagens fastigheter, och därför kan jag icke vara med om en
sådan lagstiftning. Jag vill nämligen helst främja en sådan utveckling, som
leder fram till skapande av så många självständiga jordbruk i vårt land som
möjligt. ^

Då frågan om Norrlandslagens verkningar bragts på tal av herr Brännström,
vill jag passa på att sticka in ett litet observandum. Det förhåller
sig säkerligen icke på det sättet, att en arrendator efter den utlupna minimitiden
av 15 år kan väntas bli avhyst av bolaget-jordägaren och ersatt av någon
annan. Fastmera komma bolagen säkerligen att bli synnerligen måna om
att få ha kvar de arrendatorer, som suttit å fastigheten förut, därför att om
ett bolag avslutar avtal med en ny arrendator, måste avtalet gälla 15 år, under
det att, om den förra arrendatorn får sitta kvar, avtalet kan träffas även för
kortare tid. Det är ju av kända skäl av intresse för bolagen att icke binda
sig för alltför långa avtalstider, och därför håller jag för sannolikt, att det
blir ytterst få fall, då arrendatorerna icke få sitta kvar precis lika säkert,
som om de haft optionsrätt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Hage begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 59 ja och
62 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Lördagen den 25 februari e. in.

83 Nr 13.

A föredragningslistan var härefter uppfört andra lagutskottets utlåtande, nr
11 j anledning av väckta motioner om sänkning av minimiarealen för airenden,
som omfattas av den sociala arrendelagstiftningen.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionerna nr 201 i första kammaren av herr Lindhagen och
nr 358 i andra kammaren av herr Hage m. fl.

Herr Lindhagen hade i sin motion föreslagit, att riksdagen ville besluta eller
hos Kungl. Maj:t begära förslag:

1) därom, att i lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa
delar av Svealand bestämdes, att minimigränsen för arrenden, som fölle under
lagen, skulle vara två hektar odlad jord, ängs- och hagmark, eller, om detta
ej bifölles, två hektar odlad jord; och

2) därom, att enahanda bestämmelser skulle gälla även för sociala arrenden
i de övriga delarna av riket, som omförmäldes i den allmänna arrendelagen.

I den av herr Hage m. fl. väckta motionen hade föreslagits, att riksdagen
ville besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag:

2) därom, att enahanda bestämmelser skulle gälla även för sociala arrenden
i de övriga delarna av riket, omförmälda i den allmänna arrendelagen.

Utskottet hemställde,

A) att yrkandet under 1) i motionen I: 201 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

B) att yrkandet under 2) i motionen I: 201 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

C) att yrkandet under 1) i motionen II: 358 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; och

D) att yrkandet under 2) i motionen II: 358 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Aid utlåtandet voro likväl fogade reservationer:

av herrar Linder, Berglund, Magnusson i Kalmar, Johansson i Sollefteå,
Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville begära förslag

1) att i lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar
av Svealand bestämdes, att minimigränsen för arrenden, som fölle under lagen,
skulle vara två hektar odlad jord; och

2) att enahanda bestämmelser skulle gälla även för sociala arrenden i de
övriga delarna av riket, som omförmäldes i den allmänna arrendelagen; samt

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen måtte besluta, att minimiarealen
i de under punkterna 1) och 2) omförmälda respektive fallen sattes till
två hektar odlad jord, ängs- och hagmark.

•

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Jag iskall i denna fråga fatta mig ytterst kort.
När arrendelagstiftningen genomfördes vid 1927 års riksdag uteslöts en hel

Ang.

sänkning av
minimiarealen
för vissa
arrenden.

Nr 13. 84

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang.

sänkning av
minimiarealen
för vissa
arrenden.
(Forts.)

Ang.

höjning av
arrendetiden
för fideikommissarrenden

m. m.

del mindre arrenden från lagens tillämpning. Detta skedde därigenom, att
minimiarealen för arrendena, som skulle falla under lagen, sattes ganska högt.
Vi socialdemokrater gingo in för den uppfattningen, att gränsen borde sättas
lägre ned, så att lagen avsåge alla arrenden med minst 2 hektar odlad jord.
Genom den ståndpunkt, som riksdagen intog, föll ett mycket stort antal arrenden
utanför lagen, ehuru dessa mindre arrendatorer, enligt vårt förmenande,
bort gynnas allra mest, då de voro de svagaste. Nu ha vi återigen framfört
våra synpunkter och påyrkat en ändring i nämnda hänseende. Vi begära nämligen
en skrivelse i den riktningen, att minimigränsen nedsättes på det sätt
jag här förklarat. Med denna korta motivering skall jag be att få yrka bifall
till reservationen, vari det påyrkas en sådan skrivelse.

Herr Andersson i Hasjön: Herr talman! Det är ju icke mer än ett år sedan
arrendelagen fick sin nuvarande lydelse, och om vi nu ginge in för bifall
till ifrågavarande motioner, skulle det innebära, att vi ändrade en lag som
varit i tillämpning blott några månader. Då jag icke kan tänka mig, att den
nu föreslagna lagändringen skulle få tillbakaverkande kraft, skulle påföljden
dessutom bli, att vi finge två typer av sociala arrenden: en typ, där avtal
slutits under de första månaderna, och en annan typ, där avtal slutits efter
den här ifrågasatta lagändringen. Jag var för min egen del vid förra årets
riksdag inne på en linje, som i viss mån sammanföll med den som avses i föreliggande
motioner, men av nyss berörda orsak kan jag icke finna anledning
att nu gå in för en ändring. Någon ordning och stadga i lagstiftningen måste
det vara, och det brukar vara en god praxis i riksdagen att icke utan tvingande
skäl företaga ändringar i lagar, som helt nyss trätt i tillämpning. Under
uttalande av den förhoppningen, att vi icke skola behöva diskutera själva
sakfrågan, skall jag be att på de anförda skälen få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herr Linder m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

§3.

Härefter företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning
av väckta motioner om höjning i vissa fall av arrendetiden för arrendeupplåtelser
enligt den sociala arrendelagstiftningen.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionerna nr 202 i första kammaren av herr Lindhagen och
nr 361 i andra kammaren av herr Hage m. fl.

Herr Lindhagen hade uti sin motion föreslagit, att riksdagen måtte besluta
eller hos Kungl. Maj :t begära den ändring i allmänna arrendelagens 55 § och
det tillägg till densamma, att för arrenden under fideikommiss och sådana gods,
som omförmäldes i 56 § i Kungl. Maj:ts förslag till 1927 års riksdag, skulle
bestämmas en minimitid av 15 år.

I den av herr Hage m. fl. väckta motionen hade föreslagits, att riksdagen
måtte be#luta eller hos Kungl. Maj :t begära den ändring i allmänna arrendelagens
55 § och det tillägg, att för arrenden under fideikommiss och enskilda
jordägare, som omförmäldes i 56 § i Kungl. Maj :ts förslag till 1927 års riksdag,
skulle bestämmas en minimitid av 15 år.

Lördagen den 25 februari e. in.

86 Nr 13.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Linder, Lindhagen, Berglund,
Magnusson i Kalmar, Johansson i Sollefteå, Olovson i Västerås och Pettersson
i Hällbacken hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
begära förslag, varigenom för fideikommissarrenden och vissa andra i reservationen
omförmälda jordbruksarrenden likaledes bestämdes en minimiarrendetid
av femton år.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hage: Herr talman! Jag skall i denna fråga försöka fatta mig lika
kort som nyss. Vid antagandet av 1927 års arrendelagstiftning påyrkades
av oss socialdemokrater, att minimiarrendetiden skulle göras tämligen lång.
Det rådde en allmän önskan härom bland arrendatorerna, att den borde sättas
till åtminstone 15 år. Med avseende å vissa arrenden genomfördes också dessa
önskemål, under det beträffande andra, nämligen arrenden under fideikommiss,
minimiarrendetiden sattes till 10 år och beträffande en del lägenheter under
huvudgård icke någon minimiarrendetid alls bestämdes. Nu ha vi socialdemokrater
återigen tagit upp frågan och påyrkat en skrivelse om ändring i lagstiftningen
i den riktning, att en förlängning av minimiarrendetiden måtte
komma till stånd genom ändring av arrendelagstiftningen. Från den utgångspunkten
ber jag få yrka bifall till den reservation, som är bifogad vid utskottsutlåtandet
och som går ut på att åstadkomma en skrivelse till Kungl. Maj:t
i sådant hänseende.

Herr Öberg: Herr talman! Under åberopande av de skäl, som finnas anförda
i utskottsutlåtandet — där vi påminnas om att förevarande fråga nyligen
varit föremål för riksdagens prövning — tillåter jag mig, då några nya
skäl icke anförts, yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder framställda yrkandena, avslog kammaren utskottets
hemställan samt biföll i stället den vid utlåtandet fogade reservationen.

§4-

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion om ändring i vissa avseenden av lagen den
14 juni 1918 om fattigvården; och . . ,

nr 14, i anledning av väckt motion angående undanröjande av vissa brister i

vattenlagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av motion om beredande
av ökat skydd mot skadegörelse å växande ungskog.

I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 201, hade herr Svensson i Grönvik m. fl. föreslagit, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande möjligheterna
till beredande av ökat skydd mot skadegörelse å växande ungskog

Ang.

höjning av
arrendetiden
för jideikommis8arrenden

m. m.
(Forts.)

Ang. ökat
skydd mot
skadegörelse
å växande
ungskog.

Nr 13.

Lördagen den 25 februari e. m.

samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej matte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den fråga, som här föreligger,

nar tidigare behandlats i riksdagen vid olika tillfällen. Å.r 1924 avlät också
riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj :t i ärendet. Skrivelsen föranledde emellertid
icke till något resultat, i det att Kungl. Majt icke ansåg sig böra framlägga
något förslag i den åsyftade riktningen.

. Är nu denna fråga av den art, att den icke bör upptagas till allvarlig prövning?
Fragan är av stor nationalekonomisk betydelse, och det förefaller mig,
att den i år borde hava större betydelse än eljest på grund av att intresset för
skogsvården vid innevarande riksdag tillvunnit sig särskild uppmärksamhet.
Från olika politiska meningsriktningar ha ju framkommit motioner, som syfta
till en bättre användning av vårt skogskapital. Men vad är det för mening i
att riksdagen beviljar anslag till skogsvården, om den icke söker skydda ungskogen
mot förstörelse? Det torde icke kunna förnekas, att i närheten av större
städer skadegörelse i .mycket stor utsträckning förekommer. De siffror jag
tillåtit mig omnämna i min motion ha pa förfrågan av Stockholmstidningen
framlagts, av länsjägmästaren i Stockholms län. Han är givetvis medveten om
den rovdrift och skadegörelse, som förekommer på större eller mindre avstånd
från större städer,__i detta fall Stockholm.

Utskottet har, ^ så vitt jag förstår, icke gjort sig någon större ansträngning
att lösa denna fråga. Man har pekat på processreformen och sagt, att man icke
kunde bryta ut frågan om åtalsrätten ur sitt rätta sammanhang. Jag tillåter
mig dock erinra om att vi för några dagar sedan, sistlidna onsdag, behandlade
en fråga, där lagutskottet icke alls hade något emot en skrivelse i en angelägenhet,
som berörde processreformen. En ledamot av denna kammare yttrade
också, att det kunde dröja flera år — jag tror han sade ett tiotal år —
innan fragan om processreformen bleve löst. Det förefaller mig, som om lagutskottet
borde ha minst lika stora kvalifikationer att bedöma, när processreformen
kan komma fram och bli löst av riksdagen, som tredje tillfälliga
utskottet.

Jag kan heller icke underlåta att bringa i erinran vad kammarens ålderspresident
ar 1924, herr Åkerlund, yttrade, när spörsmålet då var uppe: »Jag
håller nu före, att om alltjämt intet kommer att företagas härvidlag, blir det
absolut omöjligt att ålägga jordägarna att i närheten av storstäderna plantera
skog eller eljest hålla skogsbörden vid makt. Jag känner till fall här i Stockholmstrakten,
där det förekommit, att flera familjer flyttat ut på landet för
att uteslutande leva på att utplundra ungskog.» Vidare tillägger han litet
längre fram i sitt anförande, när han talar om olägenheten av det nuvarande
tillståndet: »Denna olägenhet träffar icke sa mycket de stora egendomar, som
finnas kvar, ty där^har man i regel eller åtminstone synnerligen ofta skogvaktare.
Det är småbrukarna, bönderna med små arealer, som lida mest, ty
dessa ha annat att göra än att se efter sådana skogsrövare. Deras skog blir
totalt förstörd.» Det är självfallet, att denna hans uppfattning var icke grundad
endast på lösa hugskott, då han vid nämnda tillfälle verksamt bidrog till
att andra kammaren fattade beslut om skrivelse i ämnet.

De som nu icke vilja få en skrivelse till stånd ha stirrat sig blinda på att
det här skulle gälla ett slags social fråga; man vill förhindra, att de som bo
i städerna icke skulle kunna få en grön kvist — eller en julgran för att be -

Ang. ökat
skydd mot
skadegörelse
å växande
ungskog.
(Forts.)

Lördagon den 25 februari e. in. 87

gagna ett ofta använt uttryck. Därom vill jag säga, att jag och likatänkande
med mig ha naturligtvis ingenting emot att vederbörande få pryda sina hem
med grönt, men det är icke den saken det hår gäller, utan det år fråga om den
rovdrift, den handel, för att icke säga grosshandel, som på detta område utvecklat
sig på ett sådant sätt, att var och en, som försöker tänka sig in i
förhållandena, måste reagera mot densamma.

Nu säger utskottet, att det finns ingenting att göra åt saken. Vederbörande
ha, menar man, kommit underfund med, att ingenting kan göras, och det var
därför Kungl. Maj :t beslutade att icke framlägga något förslag för riksdagen.
Hur är det med den saken? När frågan var uppe i konstitutionsutskottet med
anledning av regeringens beslut, att riksdagens skrivelse icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj :ts åtgärd, företeddes det i själva verket ett sådant material,
att jag är övertygad om att om tredje tillfälliga utskottet haft detsamma
för ögonen — ett material, som bl. a. utgjordes av yttranden från skogsvårdsstyrelserna,
de egentligen sakkunniga på detta område — tror jag icke man
kunnat,, såsom nu skett, avfärda motionen med, bildligt talat, en axelryckning.
Äro vi så vanmäktiga i ett sådant fall som detta, beklagar jag verkligen förhållandet.
Under den nu pågående utredningen om processreformen kommer
man naturligtvis icke, om riksdagen nonchalant avfärdar förslaget om någon
åtgärd på detta område, att taga någon hänsyn till frågan. Man kommer endast
att taga hänsyn till att riksdagen avfärdat tanken på en ändring härvidlag.
Därför saknar det icke sin betydelse, att riksdagen nu ingår med en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Jag ber alltså att få yrka bifall till motionen.

Herr Leffler: Herr talman! När den ärade motionären kritiserade ut skottsutlåtandet,

framhöll han bl. a., att utskottet icke gjort nagra större ansträngningar
för att få en utredning i den riktning, som motionärerna önska.
Jag får också medge, att utredningen i år icke varit så vittomfattande,, men
jag vill erinra om att under de föregående aren ganska vidlyftiga utredningar
förekommit i ämnet. Under sadana förhallanden var nagon ytterligare utredning
i år knappast möjlig, och i varje fall skulle den icke ha kunnat framlägga
något nytt av beskaffenhet att förändra utskottets uppfattning i fragan.
Motionären har önskat, att man skulle ha gjort en framställning om ett yttrande
från domänstyrelsens sida. Om jag icke misstager mig, ha emellertid
yttranden tidigare erhållits såväl av domänstyrelsen som av länsstyrelserna.
Utlåtandena från dessa olika institutioner ha varit, ganska olikartade, men
det har gått som en röd tråd genom dem alla, att man icke borde ^föregripa händelsernas
utveckling utan avvakta och se vilket resultat den pågående utredningen
angående rättegångsreformen skulle medföra. Dit hör nämligen även
spörsmålet, huruvida åtalsplikten för allmänna åklagaren bör utvidgas. Motionären
har i år särskilt tryckt pa just denna möjlighet; att genom utsträckt
åtalsplikt kunna åstadkomma en förändring till det bättre. Förra årets liksom
även innevarande års utskott ha ju ställt sig synnerligen sympatiska till
tanken om en förändring härvidlag, men man har kommit till det resultatet,
att en sådan icke är möjlig att åstadkomma för närvarande. Dessutom, har
ju ingenting skett sedan förra året, som kan motivera en förändring i utskottets
uppfattning. Motionären har själv icke kommit med nagot nytt förslag
i det hänseendet.

Motionären nämnde, att 1924 års ålderspresident varmt talade för en åtgärd
i den ifrågavarande riktningen. Detta är sant, men jag tillåter mig fästa
uppmärksamheten på att sedan dess åtskilliga utredningsåtgärder vidtagits i
ämnet. Saken ligger alltså nu något olika till mot då. Jag tror därför, herr
talman, att det icke finns någon annan möjlighet än att vidbliva förra årets
beslut, och jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 18.

Ang. ökat
skydd mot
skadegöreltM
å växande.\
ungskog.
(Forts.)

Nr 13. 88

Lördagen den 25 februari e. m.

Andersson i Grimbo: Herr talman! Den föregående ärade talaren

tkadegöreUe yttrade, att det icke hänt nagot nytt sedan förra året, då utskottet avslog en
ä växande liknande motion, och detta skulle vara ett skäl för att vi icke borde få någon
ungskog, utredning i ämnet. Det tycker jag är ett egendomligt skäl. Motionen riktar
(Forts.) sig mot skadegörelse å ungskog, och denna skulle få fortsätta därför att missi
manSa ar- Om det är nya krav man kommer med, så bör

det bil rättelse, men om det är gamla oegentligheter, så bör man få fortfara
med dem! Det heter visst, att om man en gång beträtt brottets bana, kan man
bara^kliva pa, och utskottet tycks resonera på samma sätt.

I år. ha framkommit, åtskilliga motioner, där det yrkas på att staten skall
gripa in med skogsodling och dylikt, så att större möjligheter erhållas för
skogsproduktion å mark, som ligger öde. Anslag utgår ju också årligen till
skogsplantering m. m., och skogsvårdslagen ålägger jordägaren att företaga
plantering liksom den förbjuder dem att själva förfoga över skogen utan skogsvardsmyndigheternas
tillstånd. Om nu en person frivilligt planterat skog på
av alder kala marker men sedan företager skadegörelse på den, i det att han
tager unga plantor och säljer ^topparna och dylikt, ja då komma både allmänne
aklagaren. och skogsvardsstyrelsen och åtala. Men om en utomstående
person, som icke har med marken att skaffa, gör precis detsamma, gör
ingen någonting, utan alla lägga armarna i kors. Visserligen kan markägaren
själv åtala, men. den som en gång gjort det gör nog icke om det, därför
att det kostar åtskilligt med pengar och tar lång tid. Om återigen landsfiskalen
eller polismyndigheterna kunna åtala, behövs det icke mer än att vederbörande
kallas till förhör, för att detta skall inge dem respekt. Om den enskilde
stämmer, så får skadegöraren visserligen böta, men skadeståndet kan
ofta icke tagas ut, ty det gäller ofta den sortens folk, som icke ha några tillgångar.
. 1 ä #; 4:

Det bär framhållits manga ömmande skäl för att någon ändring icke skall
komma till stand, nämligen att man bör lata folk taga grönt och pryda sina
hem med kvistar och dylikt. Ja, detta kan nog gå för sig, om det sker i samförstånd
med skogsägaren; det finns säkert mer än tillräckligt för det ändamålet.
Men man bör icke få taga topparna och öva skadegörelse på det sätt
som nu sker. Ofta vet folk själva icke, huru stora skada de göra genom att
taga kvistar och toppar; de tänka på virkesvärdet och mena, att det väl icke
kan betyda någonting, om de taga några pinnar.

o e£endomligt, att riksdagen kan avslå utredningsförslaget år efter

år, lastan saken har stor betydelse för skogsodlingen. Det förekommer verkligen
ett missförhållande bär, som bör hävas. Detta har icke utskottet begripit
utan kommer med sin advokatyr, som svävar långt bort från de verkliga
förhållandena.. Jag kan icke annat än beklaga, att utskottet skall vara
sa kortsynt, ty därigenom tillfogas våra skogar icke så liten skada. Ja, nu
kan man icke ställa utskottet till något ansvar, men man tycker, att man
borde möta någon förståelse på det hållet, så att det icke bara heter att därför
att det missbruket pågått under långa tider, så skall det få fortsätta.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Lagerkwist: Herr talman! Jag skall be att få erinra om att den utredmng,
som motionärerna begära, i själva verket redan är färdig. Den har
för övrigt legat färdig i flera år, och utskottets vice ordförande har densamma
med sig här i kammaren till tjänst för dem, som därav önska taga del. Men
iragan så till, att man ännu åtminstone icke kunnat åstadkomma en

regering i detta land, som är villig skriva en proposition efter de riktlinjer man
önskar. Det bär nämligen varit så starkt delade meningar i ämnet, att man
icke kunnat fa fram nagot förslag om ändring i lagstiftningen härvidlag.

Lördagen den 25 februari e. in.

89 Nr 13.

Dessutom vill jag erinra om att det går icke så lätt att utsträcka åtalsplikten
i ett visst fall, utan att man samtidigt kommer in på en massa andra frågor,
där det också kan gälla att lägga förseelser under allmänt åtal. I det hänseendet
kräves givetvis en helt annan utredning än den som bara tager sikte
på ungskogen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§6.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående genomförande av ett
världsspråk.

Uti en inom andra kammaren av herr Hage m. fl. väckt, till kammarens femte
tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 400, hade föreslagits, att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga initiativ

1) till en internationell överläggning om genomförande, vid sidan av modersmålen,
av ett världsspråk, som skulle inläras i alla världens skolor;

2) till övervägande av frågan att såsom sådant språk antaga esperanto, som
vore ett levande, inom de flesta länder talat, lättlärt och logiskt världsspråk;
samt

3) till övervägande av officiella åtgärder för att stödja den svenska världsspråksrörelsen
genom esperantos införande på försök i vissa skolor, åtminstone
som frivilligt läroämne, medverkan till utbildning av lärare i språket m. in.
dylikt.

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta, det riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga initiativ till en förutsättningslös
internationell överläggning:

dels om behovet vid sidan av modersmålet av ett världsspråk, avsett att antagas
genom mellanfolklig överenskommelse,

och dels om lämpligheten av att såsom sådant språk antaga hjälpspråket
esperanto.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindskog: Herr talman! Det kan ju tyckas vara en tämligen få fäng

uppgift att söka gå fram mot ett enhälligt utskott. Att jag ändå vågar
göra det, beror av två anledningar.

För det första, så misstänker jag, att det rätt mycket berott på en tillfälligheternas
lek, att utskottet denna gång blivit enhälligt, och för det andra
så vågar jag verkligen, alldeles i likhet med en talare på regeringsbänken i
dag, hysa den bestämda tilltro — jag skulle vilja säga: den »oförbränneliga
tilltro» — till andra kammarens goda omdöme och saklighet, att andra kammaren
står fast vid samma ståndpunkt, som kammaren intog, då den senast
behandlade frågan. Sedan dess har det nämligen icke tillkommit något som
helst skäl, som skulle kunna göra, att kammaren ändrade ståndpunkt.

Nu vill jag säga det, att, då jag här ber att få yrka avslag å utskottets
hemställan, så innebär detta ifrån min ståndpunkt icke någon som helst kritik
mot det konstgjorda språket esperanto. Det faller mig icke in att anmärka
mot detta språk. Jag är övertygad om att det är synnerligen väl

Ang. ökat
skydd, mot
skadegörelse
ä växande
ungskog.

(Forts.)

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.

Nr 13. 90

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

format och klart utbyggt, liksom jag också är övertygad om att ido även
är ett utomordentligt väl format och väl utbyggt språk och liksom jag också
är övertygad om att även det allra nyaste konstspråket, som ju heter »Occidental»
■—• kom ihåg det mina herrar: »Occidental», ty det kommer nästa år
— det är också säkerligen ett utomordentligt välformat och väl utbyggt språk.
Således: jag riktar icke någon kritik mot språket som sådant.

Icke heller förnekar jag, att det skulle vara utmärkt bra, om man kunde
få ett hjälpspråk, så att alla människor i världen jämte sitt modersmål använde
detta- hjälpspråk. Ja, jag skulle vilja gå ännu längre. Jag skulle
tycka det vara ännu bättre, om man avskaffade modersmålen och införde
esperanto i stället, så att nästa generation hade esperanto som sitt modersmål
och man på det sättet finge ett enda språk i hela världen. Det är mig fullkomligt
obegripligt, att icke herr Lindhagen och andra världsförbättrare gå rakt
på saken och föreslå detta, ty varför skall man lära sig två språk? Det
är, som utskottets ärade ordförande sade vid ett föregående tillfälle, en oerhörd
svårighet, men som han också sade: svårigheter äro ju till för att övervinnas,
och tror man sig kunna övervinna dem, så böra vi gå fram för att
avskaffa alla språk, svenska etc. och införa esperanto som det enda språket
i världen!

Om jag sedan går över till själva sakfrågan, så har man därvidlag sagt
mot mig och andra, att vi gå emot den här saken, därför att vi i allmänhet,
sämre eller bättre, kunna ett eller annat modernt språk och för den skull
själva icke ha behov av esperanto. Jag tillbakavisar bestämt en dylik motivering.
Jag skulle till och med vilja göra till min motivering precis den,
som herr Rydén en föregående gång, då frågan var före här. på ett synnerligen
förträffligt sätt framlade. Han påpekade då just detta, att det är oriktigt,
särskilt med tanke på vår arbetarungdom, att låta dem lära sig ett konstgjort
språk och sålunda få detta lilla dåliga surrogat i stället för att de •—
ehuru kanske på längre tid och kanske sämre — skulle kunna lära sig ett
världsspråk sådant som engelskan, som de skulle ha verklig nytta av. Det
är enligt min mening att giva dessa massor av unga. människor stenar i stället
för bröd. Det är visst icke utan nytta att lära sig esperanto; ingen kunskap
är värdelös. Det vare långt ifrån mig att säga annat! Man kan skriva
brevkort till Japan och Kina. Man kan ha nytta av att kunna göra detta,
och så kan det ju också vara mycket roligt. Men om man lärt sig engelska.,
kan man komma in i en hel världslitteratur och i en hel världskultur. Det
är en helt ny värld, som öppnar sig! Läser man esperanto, så kan man, som
sagt, använda det för att skicka brevkort till Japan eller Kina. och när man
kommer till Berlin eller London kan man fara till esperantoklubben och prata
med sina likar; men på tåget, på gatan, på hotellet, träffar man icke en på
tiotusen, som kan esperanto. Det vore en förfärlig tur, om man träffade en
människa, som kunde esperanto, men det vore också en förfärlig otur, om
man icke träffade på åtskilliga som kunde engelska. Det är därför jag menar,
att esperanto kan ha sin lilla, minimala nytta och sin stora glädje, men
det är stenar i stället för bröd att servera esperanto, då man i stället kan
få ett världsspråk. Jag medger, att esperanto kanske är lättlärt och att man
kanske kan lära sig det på 40 timmar. Lägg dock i stället ned 40 timmar
på engelskan. Man lär sig engelska dåligt på 40 timmar, men den dåliga
engelska man lär sig, är betydligt mera värd än den goda esperanto, som man
lär sig på 40 timmar. Det vågar jag med bestämdhet säga.

Härtill kommer den mycket viktiga omständigheten, att så länge esperantisterna
äro ett litet fåtal av entusiaster, sådana som vi ha här även i kammaren,
så kunna de förstå varandra, men, om esperanto skall fylla sitt ändamål,
så skall det ju läras av hundra tusen och åter hundra tusen människor,

Lördagen den 25 februari e. in.

91 Nr 13.

och ju fler människor, som lura sm (let, desto svarare fa de att begripa var- Ang. gcnnmandra
inbördes, .lag iorsakrar, att, om eu engelsman ocli eu svensk av genom- världesp-åk
snittstyp tala esperanto med varandra, så begripa de lika litet varandra, som (Kort*.)
jag själv och en engelsman förstå varandra, om vi tala latin. Om en engelsman
läser upp en latinsk text, förstår jag honom nämligen icke alls, ty han
uttalar latinet på engelska. En engelsman kommer att tala esperanto på
engelska. Det vågar jag bestämt påstå. Jag skall icke gå in längre på
detta. Kammarens medlemmar känna tillräckligt alla skäl förut.

Jag skall blott påpeka en enda sak till. Man talar om att de många språken
i våra skolor äro en olycka, en förbannelse. Ja, visst äro de många
språken i skolorna en stor olägenhet för oss, ett litet folk, som behöver använda
åtskilliga språk. Men om man tänker sig att införa esperanto, vad blir
resultatet? Jo, jämte tyska, engelska, franska, behöver man också lära sig ett
fjärde språk, esperanto, ty ingen kan väl inbilla herrarna det, att man, därför
att man lär sig esperanto, kan undvara de tre stora kulturspråken vid
t. ex. ett vetenskapligt arbete. Det står någonstans i de handlingar, som
jag haft att tillgå, att, om man bara kunde esperanto, så skulle vetenskapsmännen
kunna till varje vetenskapligt arbete foga en liten kort resumé på
esperanto, vilken alla skulle begripa. Men det är ju alldeles uppenbart, att
i regel ett vetenskapligt arbete icke låter sig bedrivas, utan att vederbörande
vetenskapsman kan både tyska, engelska och franska. Skall man då lära sig
esperanto till, så blir det ju ytterligare ett pålägg i arbetet. Någon bättring
blir det icke.

Nu i år har ju förslaget utformats en liten smula annorlunda än förut.

Jag skulle vilja säga, att det är försämrat. Det är åtminstone ingen förbättring.
I stället för att man förut ville låta Nationernas förbund taga upp
frågan, har man kastat den tanken och vill nu komma med en förutsättningslös
internationell överläggning. Ja, att man övergivit tanken på Nationernas
förbund, kommer sig väl närmast därav, att Nationernas förbund sagt ifrån att
förbundet kasserat hela planen. Men vad menas med internationell överläggning?
Skola vi verkligen här, mina herrar, gå in till Kungl. Maj:t och bedja,
att Kungl. Maj:t sammankallar en världskongress för att överlägga om esperanto?
Jag beklagar den Kungl. Maj:t, som skulle vara nödsakad att tillmötesgå
riksdagens begäran!

Sedan är det också en annan försämring, nämligen att här bestämt Står
framhållet, att det skall övervägas, om inte esperanto skall antagas. Förut
har det dock stått nämnt som en möjlighet, att man skulle kunna välja ett
modernt språk, och jag skulle vilja säga det, att den möjligheten att acceptera
ett modernt språk stöter icke på andra svårigheter, än de visserligen i
och för sig mycket stora vanskligheter, som bestå i nationella fördomar, men
att införa esperanto stöter på andra och värre, ja rentav oöverstigliga svårigheter.
Jag förvånar mig verkligen över att utskottet, som ansett sig böra falla
till föga för de svårigheter, som nationella fördomar ha byggt upp, och som
kunna vara nog så svåra, ansett sig kunna övervinna och trampa på de svårigheter,
som ligga i den mänskliga naturen, ty de svårigheterna kunna aldrig
övervinnas.

Det är av dessa skäl, herr talman, jag tillåter mig att yrka avslag på utskottets
hemställan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Laurén: Herr talman! Jag vill från början konstatera, att herr Lindskog
gått ifrån den uppfattning, han hade, då frågan var före för två år

Nr 18. 92

Lördagen den 25 februari e. m.

timiuäen0métt sec^an'' rekommenderar han att taga bort alla modersmål och införa enbart
världsspråh esPeranto — om jag fattade honom rätt — och det är ju ett så långt steg,

(Forts.) '' sa det l}ar aldrig det enkla femte tillfälliga utskottet vågat sig på att föreslå.

Herr Lindskog sade vidare, att vi mena, att Kungl. Maj:t skall sammankalla
en världskongress för att utreda frågan om ett världsspråk. Så är långt ifrån
förhållandet, och då utskottet stöder sitt yrkande nu på vad utskottet motiverade
samma yrkande med år 1926, så skall jag be att få fästa herr Lind skogs

uppmärksamhet på utskottets nu förevarande utlåtande sid. 3 tredje
raden nedifrån, där det står: »Det torde vara vanskligt att bedöma den mest
lämpliga formen för internationellt initiativ och, särskilt då världsspråkssträvandena
i en del länder synas hava kommit betydligt längre än hos oss,
skulle det måhända vara lämpligast att till en början hos sådana länder undersöka
möjligheterna för understöd vid förslag om internationell samverkan.»
Det är en betydligt blygsammare form, än vad herr Lindskog ville lägga in i
utskottets utlåtande.

Vidare skall jag bedja få rätta ett par misstag, som herr Lindskog gjort sig
skyldig till. Vi ha icke ändrat vårt utlåtande, sedan frågan sist, år 1926,
var före. Utlåtandet är i huvudsak lika det utlåtande, som då avgavs. Det
är bara den skillnaden, att vi nu föreslå esperanto som världsspråk. Då var
det icke något särskilt språk, som vi föreslogo. Herr Lindskog missminner sig
antagligen, och det är ju helt naturligt, då frågan varit före rätt många gånger
här i riksdagen.

Vidare relaterade han ett yttrande, som herr Rydén skulle ha fällt i debatten
vid frågans behandling förra gången. Jag vill med anledning härav upplysa
herr Lindskog om att herr Rydén icke alls deltog i debatten då. Det var i ett
tidigare skede.

Det har, säger herr Lindskog, icke förekommit något nytt, sedan frågan sist
behandlades i riksdagen. Ja, det kan ju hända, att det icke är så mycket, men
utskottet har dock funnit, att de personer, som studera språket, blivit väsentligen
flera. Språket har fått en väsentligt större utbredning under de två
år, som gått. Utskottet tror, att denna utveckling kommer att fortgå.

Herr Lindskog rekommenderade engelska språket till studium. Ja, det ha
vi också resonerat om i utskottet, och den tanken har där haft sina förespråkare,
men man har ansett, att en liten nation icke bör ivra för att ett av de
stora kulturspråken skall antagas som världsspråk. Det kan ju hända, att herr
Lindskog inte heller tänker, att engelskan skall bli ett världsspråk. Börjar
man emellertid arbeta för ett av de mest utbredda språken, hjälper man naturligtvis
denna nation icke bara andligen utan även materiellt långt framåt.
Det vore ett svaghetstecken från en liten nation att peka på, att det språket
skola vi lära oss, nagot annat behöva vi icke. Därmed hade man, som jag nyss
sade, hjälpt de engelsktalande folken ett betydligt stycke fram på en väg, man
icke vill att utvecklingen skall slå in på.

Vidare talade herr Lindskog om att man icke skulle begripa varandra. Ja,
den saken kan jag icke uttala mig om av egen erfarenhet, men jag har hört
av personer, som kunna esperanto, att svårigheterna härvidlag icke äro så
stora, som man vill påstå.

Att esperanto är betydligt mera lättlärt än något av kulturspråken, det är
ju ett faktum, och det har jag fått belägg för av personer, som alls icke äro
med om denna reform, men som villigt erkänna, att esperanto är synnerligen
lättlärt. Det är ju icke fråga om dem, som äro hemma i de stora kulturspråken,
utan det är fråga om dem, som icke ha tillfälle att lära sig något språk, om
dem, som endast ha folkskolebildning men ändå vilja meddela sig med personer
i andra länder. Kan man göra det genom att lära sig ett språk på
kanske fjärdedelen av den tid, som det tager att lära ett annat, då ligger väl

Lurilagou den 25 februari e. in.

911 Nr 13.

intet ont i detta. Det är val ändå statsmakterna, som böra uppmuntra en sådan Ang. genomförande
av eU
världsspråk.

sak.

Herr Lindskog nämnde, att man kanske, om man var ute och reste, skulle
kunna träffa på en eller annan person, som talade esperanto. I detta sammanhang
vill jag påpeka, att man gör ju inte bara nöjesresor. Det finns ju även
andra resor, resor som företagas i och för arbetet. Jag tänker närmast pa
t. ex. ett sådant fall, att en verkstad här i landet med kunder i Ryssland,
England och Tyskland skickar ut en montör för att sätta upp maskiner. Antag
att denne montör skall resa till olika länder, men icke kan något av de främmande
språken utan endast esperanto. Då kan han i alla fall alltid på den
plats, där han kommer att vistas, åtminstone, om det är en stad av någon betydelse,
få tag i någon, som förstår esperanto. Har då icke detta hjälpspråk
gjort denne person en stor tjänst? Det är för deras skull, man får tänka på
att införa hjälpspråket och inte för deras skull, som kunna sju, åtta kulturspråk.
De sistnämnda behöva sannerligen ingenting.

Det ligger en motsägelse i att, som herr Lindskog påstår, å ena sidan tala
om att en engelsman och en svensk icke skulle förstå varandra, om de talade
esperanto, och att å andra sidan till bevis för detta framdraga, att han själv
och en engelsman, som talade latin med varandra, icke skulle första varandra.
Yarför läsa de latin, när de icke kunna förstå varandra? Första folk icke
varandra, om de tala esperanto, ja, då är ju saken klar. Då bör man kasta
yxan i sjön. Då skall man icke läsa något alls. Det är icke dit man vill
komma, utan man skall söka skapa tillfällen för dem, som icke hava tillfälle
att lära sig de stora kulturspråken, att lära sig ett så lättlärt språk, som esperanto
faktiskt är.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Förta.)

Herr Svedman: Herr talman! Det förefaller mig, som skulle herr Lind skog

i sitt anförande i någon mån överträtt gränserna för den saklighet, som
han förutsatte i denna kammare skulle vara ledstjärna för hållningen även
i denna fråga, och att hans personliga iver att bringa frågan på fall var väl
stark, för den, som vill stå fast på denna saklighetens mark. Även jag har
varit skeptisk beträffande världsspråksidén, och även jag har tillhört dem,
som med en viss nonchalant högdragenhet bekämpat frågan och trott den vara
en spekulation, ett hugskott och en på förhand till döden dömd idé, men då
jag för två år sedan i min egenskap av ledamot i det utskott, som då hade att
behandla det förslag, som nu kommer åter, nödgades att taga del därav och gå
frågan närmare in på livet, så har icke blott denna min skepsis och denna
min högdragenhet fallit, utan jag har ödmjukt medgivit, att jag tror, att det
finnes förutsättningar för just denna idé, och det är min skyldighet att giva
skäl för denna min uppfattning.

Man talar om att det finnes och har funnits flera konstgjorda språk, och
det är sant. Men här föreligger ett yrkande att undersöka, huruvida icke ett
visst av dessa språk, nämligen esperanto, är det verkligen bärande och det
för framtiden mest löftesgivande. Och säkert är, att ingen vill förneka att
esperanto är en genialisk uppfinning. Det är, såsom här påståtts och framhållits,
mycket lätt att lära; man kan skriva dess grammatik på baksidan av
ett visitkort, och det är ett språk, som med allt större entusiasm omfattas runt
om i världen. Förutsättningarna för att på denna väg få ett meddelelsemedel
äro alltså fullständigt klara och fastslagna. Då återstår frågan:
har detta språk någon uppgift, och vad är syftet med detsamma?
Ja, syftet är helt enkelt det att ställa de små folken, de små nationerna,
i stånd att begagna sig av ett medel att vara med i det internationella
umgänget, i umgänget med de stora. Det är givetvis ett demokratiskt behov

Nr 13. 94

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. genom- och ett nationellt demokratiskt behov hos ett litet folk att skapa just möjvärkUspråk.
^helerna att få vara med, då det gäller samtal och överläggningar med de
(Korts) stora och mäktiga grannarna.

Ja, säger man, men det finns ju levande språk; vi ha engelska språket, som
talas av hundratals miljoner, varför icke taga det? Ja, just denna vädjan att
taga ett modernt språk, t. ex. engelskan, och låta detta fylla syftet visar, hur
litet man satt sig in i vad själva saken gäller. Inga skulle givetvis önska
detta högre än de engelsktalande folken själva. Men vilket övervälde skulle
icke de engelsktalande folken få över alla andra, om deras språk, deras litteratur,
gjordes tillgängliga för alla människor i världen! De amerikanska filmfabrikerna
behövde ju då icke ens översätta texten på sina filmer, för att de
skulle utan vidare kunna användas överallt i världen. Och i den mån man
klagar över amerikaniseringen nu, så skulle detta klagomål få verkligt berättigande,
om engelskan bleve det språk, som skulle bli den allmänna förmedlingslänken
mellan folken i världen. Det är denna synpunkt, som för mig
härvidlag är den avgörande, och det är just den synpunkten, som kommer mig
att stanna vid ett språk, som icke ger ett visst folk eller någon viss nation
hegemonien, överväldet över alla andra, tack vare den omständigheten att detta
folks språk härigenom skulle hindras att bli medlet till att sätta prägeln på
hela världens kultur.

Här finnas redan nu anledningar till att ur både kommersiell och kulturell
syn punkt rellektera pa tanken pa ett världsspråk. Och ute i det internationella
umgänget, där man allt mera kan börja tala om förkortade avstånd och
där människorna få allt större lätthet att umgås med varandra, växer behovet
att kunna meddela sig med varandra med varje dag som går. Och flera av
kontinentens länder ha insett denna omständighet, och i många länder har man
redan nu infört skyldighet för järnvägskonduktörer att lära sig esperanto. Ett
stort och mäktigt folk, Japans, har av begripliga skäl motvilja mot det engelska
språket och har börjat allt mer att omfatta just esperanto och att söka
sig både på det vetenskapliga området och framför allt på handelns fram med
delta, språk. Skola vi då ligga efter härvidlag och sätta oss i bakkanten,
handikappade av andra, som bättre följa med sin tid och som kunna ingripa’
där vi sta maktlösa, just därför att man på grund av inbitna fördomar vägrar
att begagna sig av ett så enkelt och lättlärt meddelelsemedel, som detta esperanto
är? Den utländska turisttrafiken har under de senare åren tillfört vårt
land mellan 20 och 25 miljoner kronor årligen. Det är dock en summa att reflektera
över icke minst i våra dagar, då landet kommer att förlora hundratals
miljoner på grund, av de stora arbetskonflikterna. Denna turisttrafik — jag
vet det av personlig erfarenhet — har livligt intresse av just detta hjälpspråk.
Och en. framstående man och språkvetenskapsman, nämligen doktor Edrnond
Privat i Geneve, har nyligen i universella esperantoförbundets officiella organ
»Esperanto» givit uttryck åt en del erfarenheter, som han har haft under
ett besök i denna stad och ifrån resor i de nordiska länderna, och jag vill bara
tillåta mig att använda någon minut för att återgiva, vad han anfört, just
därför att det verkligen är att betrakta såsom talande argument: »En sex
veckors resa genom de nordeuropeiska länderna under föregående sommar bibringade
mig en del nya intyck beträffande de internationella språkliga förbindelserna»,
skriver han, och fortsätter: »Det första intrycket var det faktum,
att i stora städer som Warschava och Stockholm är det icke alls med någon
lätthet som man på »främmande språk» kan komma i förbindelse och umgås
med stadsmvånarna. Varken engelska, tyska eller franska språken äro tillräckliga
på restauranger, affärer, museer, postkontor, telefonstationer o. s. v.
De enda, som med säkerhet förstå — med undantag av några diplomater i utrikesministeriet
— äro hotellens portierer, och den ende, som med säkerhet kan

Lördagen den 25 februari e. in.

05 Nr ltt.

hjälpa, är — Universella Esperantoförbundets ombud. Denna beryktade »kun- Ang. gennmskap
i främmande språk» är en legend, som bryter ned alla illusioner. Möj- lör''f>^e av‘u
ligen lär man sig dem, men i varje fall utan påtagligt resultat. Man må ej var**** ’
vidare komma och berätta, att »med de tre språken reser man vart som helst». or ''

Jo, man reser vart som helst, och t. o. m. utan dem, men varför resa, om endast
för att samtala med en hotellportier på varje plats? Landskap äro vackra,
men människor mera intressanta. Lyckligtvis finnes esperanto. I Stockholm
och Helsingfors måste jag även samtala med journalister, administratörer och
statsmän. Våra internationella språk voro än engelska, än tyska. Varför ej
öppet säga sanningen? De flesta av dessa samtal voro ömkliga ur språklig
kvalitésynpunkt och naturligtvis även ur begriplighetssynpunkt. Människor
tveka, söka ord, frukta att göra misstag, uttala med svårighet,
uppfatta dåligt andras uttal. På det hela taget är detta skuggor av konversation,
ej verkliga, fullödiga och ogenerade samtal, såsom vi ha på esperanto.

Är det icke bedrövligt, att intellektuella personer, som båda ha använt flera
timmar i veckan i åratal för att lära främmande språk, endast uppnå en så
liten grad av ömsesidig förståelse efter så mycket stretande? Jämför i kvalité
dessa samtal på främmande språk med dem på esperanto, t. o. m. med arbetare
utan språklig kultur. De sistnämnda stå tio gånger högre, äro mycket mera
tillfredsställande och äro mera att jämföra med samtal på ett gemensamt modersmål.

Eör att läsa, för att lära känna en annan nations kultur genom litteratur, är lärandet
av främmande språk utmärkt, men för användning i internationell taltjänst
med övriga nationer ger det ojämförligt mycket mindre tillfredsställande
resultat än lärandet av esperanto, sett ur synpunkten ej endast med hänsyn till
den tid, som använts, utan med hänsyn till den kvalité, som är möjlig att uppnå.»

o Ja, säger man, men här kommer att föreligga en förbistring; man kan icke
på grund av dialektsvårigheter förstå varandra, när man mötes från olika håll
och kanter i världen och talar detta språk. Ja, sakkunskapen har försäkrat,
att detta tal om dialektsvårigheter är en chimär, det är ett falskt påstående.

Lika väl som t. ex. herr Lindmark förstår herr Olsson i Kullenbergstorp, ehuru
dessa bägge sinsemellan tala ganska olika dialekter, lika väl kommer en japan
att förstå en abessinier, om de båda tala esperanto; ja, säkerligen komma både
en skåning och en göteborgare att bli begripliga, om de uppträda på esperanto
i internationellt umgänge.

Men, frågar man, vad har riksdagen och regeringen att göra med detta? Ja,
denna fråga är typiskt parlamentarisk. Är det så, att jag är övertygad om
värdet av ett uppslag, övertygad om att en idé innehåller något som jag vill
främja, då stannar jag icke bara i ett platoniskt betraktande, utan då vill
jag, om jag icke är alltför larvig och omanlig, hjälpa fram vad jag anser vara
gott och riktigt och föra ut det i det levande livet och bringa det på verklighetens
fasta mark.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till vad utskottet här har föreslagit.

Jag har icke stora förhoppningar om att kammaren skall nu mer än i fjol följa
utskottet. Ty liksom herr Lindskog hoppades att kammaren skulle vidbliva
sin ståndpunkt från i fjol, så har utskottet också vidblivit sin. Och om detta
förslag, såsom sannolikt är, faller, så beror det icke därpå, att det icke innehåller
förnuft och i och för sig är riktigt, utan det blir fastmer en yttring av
den andliga tröghetens lag.

Häruti instämde herr Iiage och fru Thuring.

Herr Osberg: Herr talman! Jag ämnade instämma i professor Lindskogs
yttrande, men när han kom in på den tankegången att, om man skall gå

Nr 13. 96

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. genom- jn för esperanto, böra vi och övriga kulturländer först övergiva modersmålen —
vårldaspråh? * detta yttrande låg nog mera ironi än allvar -— avstod jag från att fullfölja
(Forts.) '' ianken. Jag anser det lönlöst för oss att stå och resonera här i denna församling
om införande av detta esperanto som världsspråk. Då vi nu en gång tillhöra
ett litet land och ha ganska svårt att inlära de språk, som vi egentligen
behöva behärska för att tillgodose bland annat våra kommersiella intressen,
så måste vi se saken ifrån den mest praktiska synpunkten. Jag tänker då närmast
på nödvändigheten att behärska engelska språket, men jag tänker också
på tyska och franska och vill heller icke förglömma spanskan. Det är alldeles
nödvändigt, att vi måste bemöda oss om att förskaffa oss språkkunskaper. Men
om vi nu ytterligare skulle komma med ännu ett språk, så tror jag att vi härigenom
skulle få att göra med så mycket språkkunskaper, att vi komme att belasta
oss ända till det orimliga. Jag kan inte förstå, vartill detta egentligen
skulle tjäna. Då är det väl mycket bättre som professor Lindskog yttrade, att
vi ägna oss åt engelska språket; ty då kunna vi vända oss vart vi vilja och
behöva aldrig riskera att stå oförstådda.

Nu sade utskottets ordförande att, om det t. ex. gällde att vi skulle skicka ut
en montör för att sätta ihop maskiner, så skulle han alltid kunna finna någon
som talade esperanto och med vilken han sålunda, om han själv behärskade
detta språk, skulle kunna meddela sig. Men då vill jag fråga den ärade ordföranden,
om han verkligen tror att, om det gällde en sådan montör, denne
icke skulle finna någon som skulle kunna meddela sig med honom på engelska,
så att han, om han själv kunde detta språk, lika väl skulle kunna meddela sig
med engelsktalande folk. Säkert är, att vart han än kommer, så finner han
folk som kan tala engelska, och med vilka han sålunda, om han själv är hemma
i detta språk, kommer längre än med esperanto. Vore det så, att de stora nationerna,
t. ex. de engelsktalande, tänkte på att själva lära sig esperanto,
skulle jag förstå betydelsen av att vi verkade för detta språks införande. Men
med den kännedom jag har om de engelsktalande folken, och de tillhöra dock
de folk, med vilka vi mest ha att göra, jag menar då invånare i moderlandet
England samt Förenta staterna, Kanada, Sydafrika och Australien — om
dessa icke bry sig om ett nytt språk, vad har då detta för betydelse i
det praktiska livet? Det gäller här bara en modesak, detta tal om esperanto;
det är några personer som kommit på idén att köra med detta språk, idealister,
som tycka att det skulle vara så trevligt att kunna meddela sig med hela
världen. Men hur vi än ställa oss. så blir det ju dock bara ett fåtal, som kommer
att ägna sig åt detta språkstudium, och det får sålunda rakt ingen betydelse.
Nej, låt oss i stället använda våra krafter på inlärandet av ett levande språk,
som har verklig betydelse för oss, om vi skola leva och hålla oss uppe i konkurrensen,
låt oss då hålla oss till något som är till nytta och som bereder
oss ökade utvecklingsmöjligheter.

Jag kan icke, herr talman, på något sätt gå med på att vi här, i vår riksdag,
skola hålla på med sådana här obetydliga frågor, då vi ha långt viktigare saker
att ägna oss åt, och jag yrkar därför avslag på utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Om man granskar den historik som utskottet
bestått, så ser man att utskottet omnämner att denna fråga sju gånger varit
behandlad i kammaren. Sedan ingår utskottet på en ganska uttömmande beskrivning
av vilket öde frågan rönt vid 1921, 1924 och 192G års riksdagar.
Men utskottet omnämner icke det öde som frågan haft vid de tidigare riksdagarna.
Sju gånger har kammaren haft att behandla denna fråga, och om icke
mitt minne sviker mig, så har den sju gånger intagit samma ståndpunkt, en
ståndpunkt, över vilken herr Svedman nyss uttryckte sina bekymmer. Jag

Lördagen den 25 februari e. in.

97 Nr 13.

undrar, om icke det är en ganska sund konservatism hos kammaren, om den
även den åttonde gången intager samma ståndpunkt som förut.

Jag vill fatta mig synnerligen kort, då herr Lindskog redan i sak sagt det
lilla, varmed jag kunde bidraga till debatten. Jag vill endast göra den lilla
erinran att när det heter i den dubbelkläm, som är ansluten till utskottets uttalande,
att man skall taga initiativ till en förutsättningslös internationell överläggning,
så slår visserligen utskottet självt med bägge händerna — om den
bilden är tillåten — ifrån sig den tanken att frågan skulle komma upp i Nationernas
förbund. Let är ju för övrigt otänkbart att det skulle lända till något
resultat. Den andra formen av en förutsättningslös internationell överläggning,
som skulle kunna komma i fråga, är, som herr Lindskog sade, att man
tänker sig en språkkongress, och att man då gör det tankeexperimentet att den
engelska parten i den kongressen, som väl dock får antagas vara med, skulle
gå med på en sådan självuppgivelse som att uttala sig för vare sig esperanto.
Occidental eller något annat språk i den vägen. Detta är otänkbart, den vägen
är, menar jag, i och för sig stängd.

När sedan utskottet i samma kläm uttalar sig om behovet vid sidan av modersmålet
av ett världsspråk, alltså esperanto, så ligger det väl alldeles snubblande
nära till hands att säga, att detta behov skulle tillfredsställas i skolåldern,
det ligger redan i uttrycket modersmålet. Utskottet säger visserligen
icke, att man skulle införa det som ett skolämne, det vore ju ytterst diskutabelt;
tvärtom säger utskottet något, som väl är värt att räddas ur glömskan, nämligen
på tal om att herr Lindhagen sagt att det skulle övas »i alla världens skolor»,
att »däremot saknar utskottet tills vidare skäl att tillstyrka inlärandet av
detta språk i alla världens skolor». Det är verkligen en gest ä la Mussolini,
att man lovar att icke ännu fordra att detta språk skall införas i alla världens
byskolor. Detta »tills vidare» innebär ju att den stunden ännu icke är kommen,
men varslar samtidigt om att den dagen kan komma, då man finner att
detta språk bör införas världen runt. Har man icke menat det, så brister det,
tycker jag, synnerligen mycket i uttryckssättet. Och när man säger i sista
klämmen att man skall överväga frågan att såsom världsspråk antaga hjälpspråket
esperanto, så tycker jag med all respekt för kammarens ärade esperantister
och för det synnerligen nyttiga arbete, som på detta område överallt i
världen utförts, att nog är det dock för mycket begärt, att kammaren skall taga
ståndpunkt just till detta språk. Herr Lindskog framhöll, att det dykt upp
ett nytt världsspråk, nämligen Occidental. Jag har här framför mig en artikel
av fil. mag. Eamstedt i Helsingfors med den temperamentsfulla rubriken
»Occidental, aldrig esperanto». Han säger där bland mycket annat, att »Occidental
innebär en omvärdering av alla värden», »en omkastning i det allmänna
tänkesättet» o. s. v. Nu vill jag visserligen icke skriva under den magisterns
ord, därför att varken jag eller någon annan i kammaren har väl någon kännedom
om det nya världsspråkets eventuella möjligheter. Men att vi skulle äga
de så att säga språkliga förutsättningarna för att kunna engagera oss principiellt
för esperanto, det är nog att begära alldeles för mycket av kammaren.

Jag vill sluta, herr talman, med att säga, att när man nu begärt att vi skola
vidtaga åtgärder i en sådan bär fråga, så tycker jag att, fastän det är på sätt
och vis en liten fråga, detta ger oss ett typiskt exempel på den mekaniska uppfattningen
att man skall lagstifta på alla möjliga områden. Jag vill ej upprepa
den gamla satsen att vi ha ett världsspråk, nämligen engelskan; hela den
amerikanska kontinenten och även Sydafrika meddelar sig ej med andra folk
annat än på engelska, och det behöver ej fattas något beslut om att upphöja
ett språk till ett världsspråk. Det är sant att det reser sig ett motstånd både
från franskt och tyskt nationalistiskt håll mot att ge engelska språket denna

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 13. 7

Ang. genom -förande av ett
världsspråk.
(Forts.)

Nr 13. 98

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

överhöghet. Men något beslut i en sådan här fråga fattar man ej; saken avgöres
av livet självt, utan att man kommer och fingrar med lagstiftning och
med paragrafer. Jag menar att man skall ej utsträcka sin benägenhet att lagstifta
till alla möjliga områden; livet går sina egna vägar, och vad denna fråga
angår, så finna vi att allteftersom tiden går, så finner den sitt eget avgörande,
i samma mån som den allmänna bildningsnivån stiger. Då växer också alldeles
spontant engelskan fram som världsspråket, och detta vare sig vi vilja eller
icke.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Med herr Hallén förenade sig herr Persson i Fritorp.

Herr Johansson i Yäby: Eftersom jag var med om denna frågas behandling
år 1926 och då reserverade mig mot utskottets förslag, så vill jag även nu
med några få ord deklarera min ståndpunkt. Jag ändrar icke åsikter så ofta,
och jag intager samma ståndpunkt nu som jag gjorde då, och ansluter mig
sålunda till vad de föregående talarna herrar Lindskog, Osberg och Hallén
ha yttrat. Den siste ärade talaren omnämnde, att det var sjunde gången, som
denna fråga var under debatt i kammaren, och lika många gånger har den
avlivats. Jag erinrade mig vid dessa ord några rader, som jag såg i en Göteborgstidning
efter denna frågas behandling i riksdagen år 1926, där det hette:

»Herr Lindhagen är en förunderlig kar,
vart år han en lans för sin rotvälska drar.

Motionen pratas kull och stoppas i mull,
men står upp om ett år med det friskaste hull.»

Frågan har nu stått upp för åttonde gången och blivit remitterad till femte tillfälliga
utskottet för behandling och har där omhändertagits med moderlig omvårdnad.

Ett enigt utskott står bakom utlåtandet. Av detta förhållande skulle man
kunna sluta, att utskottet haft mycket stort intresse för denna fråga. Jag
fick vid ett tillfälle en annan uppfattning. Femte tillfälliga utskottet hade
nämligen inbjudits till en kurs i esperanto som avhölls i Beskowska skolan,
varvid endast en suppleant hörsammat inbjudningen och tillstädeskommit.
Herr ordföranden hade ju laga förhinder att närvara.

Jag säger i likhet med vad herr Svedman sade för en stund sedan: Jag har

förut ställt mig något skeptisk till denna fråga, och tillägger att jag alltfort
ställer mig skeptisk till densamma.

Då jag kom tillbaka, jag hade nämligen varit i mitt hem, då frågan behandlades
inom utskottet, fick jag veta, att utskottet var enigt om det för motionens
tillstyrkande fattade beslutet. Detta överraskade mig, enär jag tyckt mig finna
så litet intresse vid förenämnda tillfälle, och dock var det — om jag inte missminner
mig — en präst från Rumänien, som var ledare vid kursen, en pastro,
som det heter på esperanto.

Man säger, att det är de lärda, som strida emot denna fråga, och varför? Jo,
säger man, det är därför att de äro rädda att de skola förlora sin auktoritet
om esperanto vinner insteg. Det är dock icke endast de lärda, det kan också
hända, att det är någon olärd, som råkar intaga samma ståndpunkt, och detta
på grund av egen övertygelse.

Det skulle vara en fördel för de mindre i samhället, om vi finge infört esperanto
såsom läroämne i våra skolor, säger man. Jag tror dock, att de mindre
i samhället kunna betacka sig för den fördelen. Om vi finge esperanto infört
såsom ett obligatoriskt läroämne i — jag använder herr Lindhagens uttryck
— »alla världens skolor», och naturligtvis då i första hand i Sveriges skolor,

Lördagen den 25 februari e. in.

99 Nr 13.

ty därifrån vore ju upphovet kommet, och de små skulle plugga i flera år för
att lära in detta språk och så kanske de efter ett par eller tre års praktiskt
arbete funne, att hela härligheten farit sin kos, vore bortglömt, vad skulle då
detta pluggande tjäna till?

Då denna fråga senast var uppe till behandling i kammaren, framställde
femte tillfälliga utskottets ärade ordförande till mig den frågan om jag inte
kände till historien om Babels torn, om hur folket kom på den tokiga idén att
bygga ett torn, som skulle räcka ända upp .till himlen. Det var högmod, som
låg till grund för denna idé. Om vi nu i Sveriges riksdag kunde ta initiativet
till att undanröja de svåra följder, som detta har haft med sig skulle ju detta
vara ett storverk. Ja, högmod kan ha många svåra följder med sig. Jag vill
ju inte säga, att det är högmod, som ligger till grund för den idé, som framskapat
alla dessa motioner i denna fråga. Men jag kan inte neka till, att jag
ändå har en känsla av, att det är en viss släktskap mellan uttrycken: »ett torn
som skulle räcka upp till himlen», och detta herr Lindhagens uttryck »som
skall inläras i alla världens skolor».

Beträffande historien om Babels torn kan jag inte förneka, att jag känner
densamma. Jag lärde mig den redan för nära femtio år sedan, då jag gick i
skolan. Det var på den tiden, då man ännu ej hade sådan mångfald av läroämnen
i skolorna som nu. Jo, jag känner historien, och vet därav, att det
redan då kunde komma underliga idéer för folk, men om det då fanns några utskott,
som tillstyrkte utförandet av dessa, därom vet jag intet.

Herr talman, jag yrkar avslag på utskottets hemställan.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Det är redan nog sagt i denna

fråga. Jag vill emellertid uttala en varning till de arbetare och andra, som
offra tid på detta språk. När en arbetare eller en bondson lär sig ett språk,
så lär han sig inte vilket språk som helst, t. ex. en indisk dialekt eller ett annat,
som det inte finns någon litteratur på, ty han lär sig språket i syfte att ha
någon nytta av det. Han försöker lära sig att läsa tyska — att tala tyska
grammatikaliskt för en arbetare, när han hunnit vuxen ålder, är nämligen
omöjligt -—• för att komma åt de oskattbara värden rörande t. ex. historia, som
finnas på tyska, eller måhända för att komma åt alla de utomordentliga böcker,
där man kan lära sig alla yrken som finnas på jorden. För en billig penning
köper jag mig en lärobok i ett visst yrke, eller överhvud taget vad jag
vill läsa. Om jag läser tyska har jag tillgång till allt detta, och det är det,
som är meningen.

Eller varför försöker jag lära mig engelska? Jo, för att ha tillgång till de
facktidningar, facktidskrifter och böcker, som finnas, t. ex. en australisk
mjölkeritidning, som jag har intresse av, vissa tidskrifter i Japan, som utkomma
på engelska, och en hel mängd andra sådana saker. Med andra ord:
Jag söker lära mig tyska eller engelska ■— inte lära mig dem i vanlig mening
utan lära mig läsa dem -— för att därigenom komma åt skatter, som inte finnas
på svenska språket. Detta är ju meningen med det. Ingen förnuftig människa
beställer väl en dyrbar nyckel, som kostar en månads arbete, om hon inte har
ett lås eller ett skåp till nyckeln. Ingen människa, som reflekterar över vad
det gäller, lär sig ett språk, när det inte finns någonting att läsa på språket.

Jag vill uttala en allvarlig varning mot detta. Det är visserligen mycket
idealistiskt tänkt, men ett världsspråk kräver dock tusentals år för att skapas,
och innan dess äro vi döda. Vi behöva ett språk, som vi ha nytta av medan
vi leva, eller till och med efter ett halvt till ett års arbete, som vi skola ha någon
nytta av det.

Jag ber att få yrka avslag på utskottets förslag.

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

Nr 13. 100

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

Herr Lindmark: Herr talman! Det må vara hur som lielst med esperantos
användbarhet och möjlighet att lätt lära och begagna i det praktiska livet. Det
finns dock några omständigheter, som göra, att vi i dag måste gå in för avslag
på utskottets hemställan. Det finns nämligen en praktisk synpunkt, som jag
särskilt vill framhålla.

Det är många framstående män, som till en början känt sig tilltalade av tanken
på ett internationellt hjälpspråk. Man har förmenat, att det vore praktiskt
möjligt, att, för den händelse man,funne på ett acceptabelt sådant, inskränka
språkstudierna i skolorna i väsentlig grad.

Med det sociala genombrott, som på sin tid skedde i och med tillkomsten av
Nationernas förbund, så synes såsom en våg genom mänskligheten hava gått
den tanken, att nu skulle vi också reformera på språkets område och skaffa ett
hjälpspråk. En så framstående man som lord Robert Cecil föreslog i Nationernas
förbund, att ett utskott skulle utreda frågan om esperantos möjlighet och
användbarhet, och han fick flera ombud, som gjorde gemensam sak med honom.
Utskottet, som behandlade denna fråga, har tydligen tillstyrkt, att förslaget
skulle utredas, och Nationernas förbunds andra församling beslöt, att frågan
skulle närmare utredas av folkförbundets generalsekrelariat. Så skedde även,
och vid förbundsförsamlingens tredje möte var generalsekretariatets utlåtande
färdigt, och församlingen beslöt bland annat, att »frågorna om undervisning i
esperanto skola hänskjutas till kommissionen för intellektuellt samarbete för
avgivande av utlåtande rörande olika sidor av spörsmålet om ett internationellt
hjälpspråk». Mina herrar! Det har oupphörligt ifrån deras sida, som motionerat
i denna fråga, föreslagits, att Nationernas förbund skulle utreda saken.
Ett sådant yrkande förelåg också 1924, ehuru Nationernas förbund redan 1921
och 1922 behandlat ärendet. Ett uttalande var gjort, och man hade överlämnat
åt kommissionen för intellektuellt samarbete att företaga en närmare utredning.

Det märkliga har sedan inträffat, att kommissionen ej avgivit något utlåtande,
åtminstone icke något, som föredragits i Nationernas förbunds församling.
Jag har gått igenom alla årgångar och konstaterat, att något sådant icke
föreligger. Vad är orsaken till detta? Man kan tänka sig flera orsaker, men
jag tänker mig närmast två alternativ: Antingen har man konstaterat det omöjliga
i att finna ett konstgjort internationellt hjälpspråk, som alla kunna ena
sig om, eller också ligger frågan fortfarande hos kommissionen för prövning
och utredning.

Nu föreslå motionärerna, att det skall bli en internationell utredning i detta
spörsmål, och utskottet har gått med härpå. Jag måste instämma med dem,
som tidigare i kväll uttalat sig i den riktningen, att en internationell kongress
speciellt för detta ärende är otänkbar. Det synes mig, som om man inte skulle
kunna finna någon mera exklusiv internationell församling än Nationernas förbund.
Åberopar man Nationernas förbund, ja, då måste vi konstatera, att
ärendet redan förekommit där och blivit behandlat.

Nu skulle jag endast ytterligare vilja påpeka, att något allmännare önskemål
ifrån Sveriges folk att få ett internationellt hjälpspråk föreligger icke,
och jag är färdig att med de andra, som yttrat sig i kväll, instämma i, att
Sveriges riksdag kan ha angelägnare saker att syssla med än den föreliggande
frågan. Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Almquist: Herr talman! Då jag begärde ordet, stod jag under intrycket
av, att här föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande och att ett par
anföranden hållits till förmån för den av utskottet tillstyrkta motionen. Jag
tyckte därför, att jag borde lämna ett anspråkslöst stöd åt den ståndpunkt, som
professor Lindskog ulvecklat. Nu har debatten förlupit på ett något annat

Lördagen den 25 februari e. in.

101 Nr 18.

sätt än jag förutsett, och kanske på mig faller endast den anspråkslösa lotten
att slå den sista spiken i motionens likkista.

Debatten bär för övrigt visat, att man kan so på denna fråga på ganska
olika sätt. Det har visat sig, att många talare kunna behandla den på ett sätt,
som kunnat locka kammarens ledamöter till ett alltid välkommet leende. A
andra sidan har det uppstått mycket vederhäftiga och allvarliga män, som
framhållit betydelsen och värdet av den tanke, som framlagts i motionen.
Detta verkar litet paradoxalt, men jag tror man kan förstå det. Man har rätt
att bekämpa och till och med en smula förlöjliga denna motion och denna världsspråkstanke.
om från motsatt håll göres gällande, att detta världsspråk på något
sätt skulle kunna uttränga eller ersätta de stora nationella språken. Jag
skall icke närmare ingå på denna synpunkt, ty den har förut berörts av flera
talare. Detta konstgjorda språk utan förflutet, utan litteratur, kan aldrig på
något sätt ersätta ett av kulturspråken.

Å andra sidan hör jag till dem, som anse, att detta konstgjorda språk kan
ha en viss betydelse, men på ett mycket mera anspråkslöst sätt, än utskottet
förefaller att hava uppfattat saken. Jag har redan under min studenttid omkring
1900 hört ganska mycket talas om esperanto, och jag känner det något,
fastän jag varken talar eller skriver det. Jag finner vidare, att redan 1911
var saken föremål för behandling inom riksdagen. Jag står då år 1928 inför
det bestämda intrycket, att detta språk i vårt land i betraktande av denna tidrymd
och vid jämförelse med den kolossala och snabba utveckling, som en
mängd andra rörelser haft, ter sig som relativt stillastående.

Jag tror emellertid som sagt, att detta världsspråk kan ha en viss praktisk
betydelse. Det har berättats mig, att t. ex. i Östeuropa, i Polen och på andra
håll, kunna svenska esperantister med hjälp av detta konstgjorda tungomål anknyta
förbindelser och göra sig förstådda inom något vidare kretsar än eljest.
Men det beror nog litet på, mina herrar, att dessa esperantister ännu ha en smula
tycke av internationellt ordensbrödraskap. Man träffas på kongresser och
sänder varandra brevkort. Man har här och där en bekant, som man är glad
att träffa, och med vilken man kan underhålla sig på detta språk. Men låt då
detta språks, praktiska utövare vidare utveckla det utan ingripande från statsmakternas
sida. Låt esperantisterna agitera och låt språket genom sin inneboende
kraft vinna terräng, men låt oss tillsvidare hålla statsmakterna borta
från världsspråksfrågan.

Jag beklagar i förbigående, att utskottet till och med i sin slutkläm använt
uttrycket ett världsspråk. Det är alldeles för mycket. Det är ett alldeles för
pretentiöst uttryck ^i detta sammanhang. Det uttryck, som använts på andra
håll i utskottets utlåtande, nämligen ett internationellt hjälpspråk, är betydligt
mera träffande.

Jag vill slutligen säga, eftersom någon under debatten framhöll, att esperanto
för vetenskapen skulle ha särskild betydelse, att det har jag inom de
vetenskaper, jag haft beröring med, icke på något sätt kunna förmärka. Som
internationellt meddelelsemedel inom de vetenskaper, som jag känner, saknar
esperanto så vitt jag förstår betydelse.

Slutligen skulle jag vilja ifrågasätta — utöver att hela saken förefaller mig
något betänklig -— huruvida kammaren icke borde fästa särskilt avseende vid
formuleringen av utskottets kläm. Det yrkas ju, att på svenska regeringens
initiativ skulle förekomma till internationell överläggning frågan om behovet
vid sidan av modersmålet utav ett världsspråk, avsett att »antagas genom mellanfolklig
överenskommelse». Jag kan icke förstå, herr talman, hur man skall
kunna antaga ett världsspråk. Jag förstår, att man kan antaga en traktat, att
man kan antaga ett lagförslag, att man kan antaga esperanto låt oss säga
som kongresspråk; men att antaga ett världsspråk så där utan vidare, det för -

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.
(Kort*.)

Nr 13. 102

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

står jag icke riktigt, hur det skall gå till. Mina herrar, jag tror, att ett världsspråk
skall antagas — för att nu använda, det uttrycket — på det sättet, att
det sker genom språkets egen inneboende kraft och genom de intresserades agitation
för det. Jag ansluter mig härvid till herr Halléns tankegång och anser,
att statsmakterna icke för närvarande hava någon anledning .att taga något
initiativ i detta fall. Jag tror, att de svenska statsmakterna överhuvud böra,
när det gäller att framlägga saker inför internationellt forum, noga se till, att
deras förslag äro mogna och väl genomtänkta. Då så icke är fallet med föreliggande
förslag, herr talman, ansluter jag mig till dem, som yrka avslag på
utskottets hemställan.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att få rätta
ett missförstånd, som mitt förra anförande tydligen givit anledning till. När
jag talade om att avskaffa alla modersmål och införa esperanto, var det naturligtvis
icke min allvarliga mening, att vi skulle gå den vägen. Det var ett
ironiskt uttryck för att denna väg synes mig precis lika ohjälplig eller oframkomlig,
som den vägen, att man i hela världen skulle jämte modersmålet hava
ett för alla folk gemensamt språk.

Jag vill särskilt uttrycka min glädje över, att herr Månsson i Furuvik här
träffat den centrala punkten i hela frågan. Han har, förefaller det mig, slagit
huvudet på spiken, när han framhållit, att vad man vill genom att lära sig
ett språk är att komma fram till litteraturen och kulturen.

Utskottets ärade ordförande fällde ett yttrande, som jag icke vill låta stå
oemotsagt i protokollet. Han sade, att då icke en engelsman och en svensk förstå
varandra, när de tala latin sinsemellan, varför skall man då läsa latin?
Jag förvånar mig verkligen, att det ordet kom från utskottets ordförande, ty
det vet han lika väl som jag, att latin läser man icke för att tala det i umgänget
utan uteslutande av det skäl, herr Månsson framhöll, det vill säga för
att komma fram till den oändligt rika litteratur, som latinet genom över ett årtusende
skänkt mänskligheten. Det är huvudsaken. För att tala latin sinsemellan
lär sig ingen förnuftig människa detta språk nu för tiden.

Så talade herr Svedman om, att han förr var högfärdig men nu blivit ödmjuk,
under det att jag förr var högfärdig och fortfarande framhärdade i denna
synd. Jag är mycket ledsen över detta, och jag får säga, att om det menas
med högfärd att fortfarande anse, att kammaren bör gå emot detta utskottsbetänkande,
så kommer jag nog att rätt länge ännu vara högfärdig. Men
jag tycker icke, att herr Svedman och utskottet i sin helhet riktigt lärt sig ödmjukhetens
dygd i dess fulla utsträckning, då de kunnat skriva ett utlåtande
sådant som detta. Jag vill instämma i vad herr Hallén sade därom, att utskottet
tills vidare saknat skäl att tillstyrka utredning om detta språks införande
i hela världens skolor. Det vittnar icke om det ödmjuka sinnelag, som
herr Svedman talar om, att han tillägnat sig.

Nu vill jag till sist säga, att om kammaren verkligen tänker acceptera utskottets
förslag, så skulle jag vilja vända mig särskilt till utskottets ärade ordförande
och i all vänlighet uppmana till att en omformulering sker i klämmen.

Herr Almquist har redan framhållit ett par betänkliga saker, och jag instämmer
fullkomligt med honom. Men därtill vill jag säga, att de tre klämmarna
sammanhänga icke alla inbördes med varandra. Läser man dem, så finner
man att det föreslås bifall till motionen och — det är första punkten — att
kammaren måtte besluta etc., och så kommer — för det andra — »dels om behovet»
etc. Vad menas med att utskottet hemställer om bifall till »motionen
på så sätt dels om behovet» etc.? Och så — för det tredje — kommer det att
utskottet hemställer »om bifall till motionen på så sätt och dels överväga frågan»
etc. Det är icke heller svenska. Således, de tre punkterna sammanhänga

Lördagen don 25 februari e. in.

103 Nr

icke med varandra. Och i fall det är sant — som jag icke tvivlar på — att
esperanto är ett språk, som utmärker sig för synnerligen klar logik, lar jag ^rtd8tprålc.
säga, att utskottets ärade medlemmar ännu icke fullt tillägnat sig esperanto i (lfortoi)
anda och sanning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr Hage: Herr talman! Då jag i dag hör debatten, kommer jag^ att

tänka på de diskussioner, som försiggingo i riksdagen och ute i landet långt
tillbaka i tiden, då man först började tala om att bygga järnvägar här i landet.
Den tanken var på den tiden någonting oerhört utopisk. Jag har hört
omtalas, att vid det tillfället uppträdde många Johanssöner i Väby, och Lindskogar,
som fingo applåder av majoriteten för en sund uppfattning i järnvägsfrågan,
då de t. ex. förklarade, att om det byggdes järnvägar i detta land, så
komme folk att stjäla bort rälsen och försälja den. Och om det byggdes järnvägar
i landet, hette det vidare, så komme böndernas drängar att resa mellan
stationerna ideligen, ideligen, fram och tillbaka, och i övrigt icke göra något
alls.

Ja, så resonerade den tidens Lindskogar och Johanssöner i Väby och fingo
skrattama på sin sida. Men huru gick det sedan? Jo, Johanssönema i Väby
samt Lindskogarna fingo orätt och de, som först blevo utskrattade fingo så
småningom rätt. Så kan det gå i denna sak också. Jag är övertygad om, att
en gång i tiden kommer framtidens folk att skratta åt herr Johansson i Väby
och dem, som skrattat med honom, samt i stället giva oss rätt.

Det var någon, som i detta sammanhang mycket föraktfullt kastade fram
orden »unga utopister, unga svärmare», med mera sådant. Ja, mina damer och
herrar, var skulle vi ha stått i världen, om det icke funnits svärmare och
utopister, som vågat taga de första stegen på det ena eller det andra området?

Om det icke funnits sådana människor, skulle världen hava stått stilla, och
vi hade icke kommit någon vart.

Nu förutser jag, att denna fråga tager mycket lång tid. Den har säkerligen
framför sig en lång lidandets väg, därom är jag övertygad. Men det finnes
sundhet och livskraft i denna tanke och därför kommer den att segra.

Frågan, som här föreligger i dag, är denna: Skola vi icke kunna vara med
om en riksdagsskrivelse, ett initiativ, som endast syftar till att begära en utredning
av frågan? Är det så orimligt, att vårt land vidtager något slags åtgärder
för att få fram denna fråga till internationell överläggning och internationellt
bedömande? Jag är för min del övertygad, att det skulle falla en viss
glans över en nation, som gjorde detta. Ty just denna tanke, att söka astadkomma
nya och ökade möjligheter till förhandlingar och internationellt samarbete,
denna tanke är dock en stor och hög tanke, som man borde kunna hava
förståelse för både i vårt land och runt om ute i världen.

Nu hava emellertid två professorer av högerns ultras gått emot denna tanke.

Det förstår jag så väl, ty de hava naturligtvis ingen förståelse för att åstadkomma
internationellt samarbete mellan de samhällsklasser, som i allmänhet
äro mindre språkkunniga. Till dessa har anslutit sig en statskyrkopräst. Jag
skulle vilja säga, att just dessa omständigheter äro ganska betecknande och
klarläggande för det faktum, att bakom motståndet till hela denna utredning
och hela denna tankes förverkligande står i allmänhet de samhällslager, som
gemenligen sluta upp omkring militarismen och statskyrkan. Men vi, som hava
en annan uppfattning och som vilja verka för att något göres på detta område,
vi kunna icke böja oss för de där dryga och överlägsna professorliga och statskyrkoprästerliga
argumenten. Vi kunna för vå,r del visserligen erkänna, att
man kan diskutera denna sak. Men jag vill också i detta sammanhang säga,
att jag tror, att det är rimligt, att när man diskuterar sådana här saker, man

Nr 13. 104

Lördagen den 25 februari e. in.

tiZdlZv™''it iTke SÖker- läg^a heIa sin taktik på det sättet- att man söker förlöjliga saken.
världsspråk. vet visserligen, att det ibland icke finns något så utmärkt sätt att slå ned
(Forts.) sak som a^ åstadkomma, att löjets skimmer breder sig över hela saken.

Detta har professor Lindskog synbarligen tagit fasta på och en hel del andra
talare ha följt honom härvidlag. Det imponerar emellertid icke mycket på oss,
som vilja verka för saken.

Då fäster jag^mera avseende vid sådana argument som det, att här finnes en
del_ levande språk, som nu användas och alltjämt kunna användas vid internationella
förhandlingar. I det avseendet vill jag emellertid understryka, att
det system, som vi för närvarande hava i våra skolor och som består däruti, att
man skall lära tyska, franska och engelska i våra läroverk, resulterar faktiskt
i, att man kommer att »nosa» litet på alla tre språken men man kan intet av
dem ordentligt. Jag har personlig erfarenhet av detta. För min del tog jag
studentexamen 1895 och jag hade »med beröm godkänd» i franskan. År 1901
kom jag till Paris och jag kunde icke klara mig det bittersta med språket. Så
är det i stort sett, eller så var det åtminstone på den tiden i fråga om vår språkundervisning.
Med andra ord sagt, man har hittills utgått från, att det internationella
förhandlandet skall grunda sig på åtminstone hre-språkighet hos personer,
som fått en viss teoretisk utbildning. Men följden har i de flesta fall
blivit, att man icke kan något av dem ordentligt. För min del vill jag dessutom
tillägga, att åtminstone förr i världen var det nog både si och så även när det
gällde praktiska kunskaper hos dem, som skulle undervisa i språken. De kunde
nog grammatik och annat utmärkt, men när de ställdes inför praktiska problem,
inför exempelvis nödvändigheten att tala språket, så hände det, att språk -lärarna gingo bet. Herrarna kanske hava hört den gamla historien i Strix, vilken
lär vara sann. Det var en lektor i franska, som for till Paris samt kom tillbaka
efter en tid och då mötte en vän, som frågade, hur han hade haft det i Paris.
Han fick då svaret, att det hade varit utomordentligt bra — om icke det
förbaskade språket hade varit. Det hade alltså varit den värsta av de svårigheter,
som mött honom. Och ändå var han själv lektor i franska. Det kan
hända, att denna historia är överdriven, men det ligger nog ändå litet sanning
där bakom.

Med ett ord, den språkundervisning, som vi hava i våra skolor, är icke i alla
avseenden — trots vissa reformer — tillfredsställande. Just systemet att plugga
in tre olika språk hos lärjungarna och att i konsekvens därmed i en viss utsträckning
hålla på principen Le-språkighet vid internationellt umgänge mellan
folken är synnerligen otillfredsställande. Kan man komma in på en sådan
linje, att man koncentrerar sig på att lära ett enda språk, så är med detta
åtminstone för menige man och dem, som icke gå längre än till realskoleexamen.
mycket vunnet. Jag vill icke därmed säga, att människor, som fortsätta till
universitetsundervisningen, skulle få sin språkundervisning inskränkt, utan för
dem måste givetvis undervisningen utsträckas till att omfatta flera levande
språk.

I det avseendet måste jag säga till min vän herr Månsson i Furuvik, att det
är icke riktigt vad han påstår. Han säger, att de flesta lära sig språk för att
tränga in i det eller det landets litteratur. Det är visserligen sant, att så är
förhållandet beträffande en del människor såsom herr Månsson och andra. Men
den stora massan, som lär sig språk, gör detta för praktisk användning i samtal
med Per och Pål i Tyskland, Frankrike och England, eller för att kunna
korrespondera med. utlandet, d. v. s. överhuvud taget för praktiskt handlande
och vandlande ute i världen. Som sagt, den stora massan lär sig språk för detta
ändamal och icke för att kunna exempelvis läsa Shakespeare på grundspråket.
Det är endast ett mindretal, som gör det för att exempelvis kunna gå tillbaka
i tiden och plöja igenom en del verk av poeter, skalder in. fl.

Lördagen den 25 februari e. in.

105 Nr 18.

Det är min syn på saken. De! liar icke inträffat något, som kan giva mig
anledning att övergiva den mening, som jag liar i denna sak. I (ivrigt liar jag
den uppfattningen, att enda sättet att få fram sådana här saker är att vara envis,
att misslyckas och misslyckas år efter år men till slut —- lyckas. Ty det
tror jag, att man kommer att göra i denna fråga.

Herr talman! Från dessa mina utgångspunkter ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hagman: Herr talman! Efter de mycket allvarliga överläggningar,

som kammaren haft i dag beträffande två mycket viktiga frågor, vill det förefalla
mig, att många av kammarens ledamöter ansett, att man borde sluta med
en lättare anrättning och lägga en litet skämtsam ton över den överläggning,
som nu äger rum beträffande detta utlåtande från femte tillfälliga utskottet.

Jag har emellertid för min del åhört överläggningen med mycket stort intresse
och gjort den reflexionen, att det måste väl dock förhålla sig så, att de ledamöter
i kammaren, som här yttra sig i andra frågor, som förekomma till behandling,
äga större insikt i dessa andra frågor, än vad do synas hava beträffande
den fråga, som nu behandlas. Jag har hört uttalanden här, som icke alls
överensstämma med den faktiska verkligheten. Det är underbart, att här kan
den ena efter den andre kammarledamoten stå upp och göra tvärsäkra uttalanden,
som icke desto mindre äro fullständigt felaktiga.

För cirka trettio år sedan kom jag i beröring med en mycket intresserad
esperantist. Detta medförde, att jag kom att intressera mig för esperanto och
lärde mig detta språk. Sedan dess har jag icke haft tillfälle att lägga ned så
mycket arbete därpå, och jag skulle troligen icke förmå mig till att underteckna
en motion gående ut på att i kammaren genomdriva ett utlåtande eller
på annat sätt söka få riksdagen att engagera sig i denna sak, åtminstone i varje
fall icke utan vidare. Saken är nämligen den — och det har jag framfört vid
ett tidigare tillfälle, när denna fråga behandlades här i kammaren -— att jag
anser, att detta icke är det rätta sättet att främja den sak, man vill främja.
Man bör i stället förfara på ett helt annat sätt. Man skall arbeta för saken ute
i det praktiska livet, och i den mån, man är övertygad, att här föreligger verkligen
ett behov, som behöver tillgodoses, söka främja detta behov så, att man
i de sammanslutningar, som hava internationella arbetsuppgifter sig förelagda
ansluter sig till detta syfte och använder det språkliga hjälpmedel, som står till
buds och på sådant sätt visar användbarheten av språket ute i det praktiska
livet.

När tillräckligt många och stora internationella sammanslutningar ha förmåtts
att gå in för denna uppgift, kan det vara tids nog att komma in till de
olika beslutande församlingarna i de olika länderna på skilda områden och tala
om, att man vill ha hjälp i en eller annan form för att främja de synpunkter,
som man vill främja. Men att börja med att kräva, att en riksdag skall binda
sig för ett artificiellt språk vid en tidpunkt, då så ytterst få i själva verket
känna till vad det hela gäller, tycker jag är fel; man kräver nog då alldeles
för mycket, och därför har jag aldrig brytt mig om att väcka någon motion i
denna sak.

När jag emellertid hör professor Lindskog yttra sig i detta ärende, vill jag
säga, att det är mycket intressant att höra uttalanden av vetenskapsmän från
andra länder. Här har av herr Svedman i dag citerats ur en internationell
tidskrift en artikel av docenten Privat vid universitetet i Geneve. Han säger
där bland annat — därför redogjordes icke — att han hade besökt olika länder,
särskilt under sommaren 1927. Han hade haft tillfälle tala med befolkningen
i dessa olika länder. Han anför då härom, att en sådan underbar engelska
som den, vilken talas här i Sverige, hade han ingenstädes träffat på. Han hade

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.

(Korts.;

«r 13. 106

Lördagen den 25 februari e. m.

Ang. genomförande
av ett
världsspråk.
(Forts.)

dock studerat vid universitetet i Oxford och ansåg, att han kunde tala engelska.
Av svenskar, som han talade engelska med, kunde han endast med svårighet
göra sig förstådd. Däremot förstod han alldeles utmärkt svenska arbetare,
som han talade esperanto med. Det är sådana små drag, som i praktiken ha
betydelse, men som naturligtvis äro svåra att använda, då det gäller att övertyga
ett lands riksdag om att densamma bör principiellt binda sig på denna
punkt.

Nu kunna väl emellertid alla vara eniga om att behovet av ett lätt och enkelt
internationellt språkligt hjälpmedel föreligger som ett faktum. Man kan ha
delade meningar om, hur saken skall lösas, men det kan väl icke finnas någon,
som icke anser, att det vore i högsta grad önskvärt, att man kunde komma över
de föreliggande språkliga svårigheterna, då man kommer tillsammans med folk
från andra länder.

Nu har herr Lindskog gjort gällande, att det är omöjligt att förstå varandra,
om man söker att meddela sig med varandra på detta hjälpspråk. Jag
måste av praktisk erfarenhet bestrida detta påstående. Jag har nämligen talat
på esperanto med människor från olika länder, och det beredde inga svårigheter
alls.

Det är naturligtvis ytterst svårt att övertyga svenska riksdagens ledamöter
därom, att detta hjälpspråk är användbart. Nu tror jag för övrigt inte heller,
att tidpunkten är mogen för att använda det föreslagna sättet för sakens främjande.
Jag tror, att om vårt lands arbetarrörelse, som här i dag har skildrats
som stark och mäktig, och som även är fallet, vill taga sig an denna sak och
förmå kamraterna i alla andra länder att göra detsamma, och så småningom
praktiskt använda detta språk vid sina sammankomster och på det sättet visa,
att språket på detta område har en verkligt praktisk uppgift, så kommer säkerligen
den tidpunkten av sig själv, då herrar akademici och beslutande församlingar
komma lunkande efter. Man skall icke begära, att de skola gå i spetsen.
Ty alla hava huvudet fullt av fördomar, och man vill framför allt se praktiska
resultat, innan man går in för att binda sig i en eller annan riktning, särskilt
då beträffande en så omdiskuterad sak som denna. Ett faktum är emellertid,
att många av de herrar, som i dag tvärsäkert uttalat sig, gjort det utan att alls
känna saken. När jag nyss sagt, att det icke fallit mig in att väcka motion
i frågan, så hindrar detta icke. utan det är självklart, att om saken av andra
bringas på tal, jag vill delgiva min uppfattning, mina synpunkter och min
erfarenhet beträffande detta problem.

Därför vill jag också, när det gäller att taga ställning för eller mot den
föreliggande motionen, vilken jag bara betraktar som en manifestation för en
i och för sig god sak, sluta med hemställan om bifall till utskottets förslag.

Herr Laurén: Herr talman! Bara ett par repliker! Herr Lindskog an märkte,

att utskottets kläm inte var logisk och inte var avfattad på riktig
svenska. Jag vill bara förklara, att vi tagit formuleringen av denna kläm ur
motionen.

Vidare anmärkte herr Lindskog och herr Hallén på den mening i utskottets
utlåtande, som lyder: »Däremot saknar utskottet tillsvidare skäl att tillstyrka
inlärandet av detta språk ’i alla världens skolor’.» Jag ber då att få påpeka,
att vi ha satt orden »i alla världens skolor» inom citationstecken, och vi ha därmed
velat betona, att detta innebär en sådan överdrift, att vi icke velat taga
ställning till det. Att »tillsvidare» kommit med, beror därpå, att om utskottets
förslag skulle bifallas, så kunde en sådan reservation vara erforderlig. Det
är alltså inte något högmod hos utskottet, som dikterat detta »tillsvidare».

Herr Johansson i Väby förklarade, att om utskottets förslag bifölles, detta
skulle medföra så mycket arbete i skolorna. Nej, av hela utlåtandet framgår,

Lördagen den 25 februari e. m.

107 Nr 13.

att så icke behöver bli fallet. Att komma och säga, att vi icke kunna binda oss

för något sådant, därför att vi icke kunna gå med på att utvidga skolorna, ^rldsaprUk.

är väl för övrigt att säga för mycket. Var och en här i kammaren önskar väl, (Forta )

att folkbildningen och kulturarbetet skola gå framåt, och det kan väl icke vara

den innersta tanken hos kammarens ledamöter, att vi skola stävja och hämma

denna sak, för att icke skolans arbete och utgifter skola ökas.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den senare propositionen.

Herr Laurén begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren avslår femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Laurén, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 56 ja och 45 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan.

§ 7.

Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll så lydande:

År 1928 den 24 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg,
» Neiglick, Fritz, kapten, Göteborg,

» d’Orchimont, F., f. d. handlande, Floda,

» Larsson, L., landstingsman, Huveröd,

vid kontoret i Malmö

herr Cavalli, Gustaf, överstelöjtnant, Malmö,

» Rosén, A., f. d. lektor, Lund,

» Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

med 36 röster;

» 36 »

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Nr 13. 108

Lördagen den 25 februari e. m.

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön, med 36 röster,

» Skarstedt, W., f. d. riksdagsman, Falun, » 36 »

» Backelin, //., landstingsman, Falun, » 36 »

» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand, » 36 » •

vid kontoret i Gävle

herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle, med 36 röster,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle, » 36 » ’

» Nygren, G., konduktör, Gävle, » 36 » ’

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle, » 36 » ;

vid kontoret i Halmstad

herr Linder, J. R., skollärare, Tvååker, med 36 röster,

» Brodin, O., direktör, Halmstad, » 36 »

» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge, » 36 »

» Johansson, Aug., lantbrukare, Skälmtorp, Slöinge, » 36 » ;

vid kontoret i Härnösand

herr Berglund, Enar, landstingsman, Strömnäs, med 36 röster,

» Törner, A., direktör, Härnösand, » 36 » ''

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand, » 36 » ''

» Sundelin, H., kamrer, Härnösand, » 36 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd, med 36 röster,

» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping, » 36 »

» Jonsson, Johan, landstingsman, Norrahammar, » 36 »

» Pettersson, J. Aug., landstingsman, Huskvarna, » 36 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., rostmästare, Kalmar, med 36 röster,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås, » 36 » ,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar, » 36 »

» Sjöberg, S., godsägare, Färjestaden, » 36 » ;

vid kontoret i Karlskrona

herr Rydén, Magnus, förste marinintendent, Karlskrona, med 36 röster,

» Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby, » 36 » ,

» Lundblad, Hj., kyrkoherde, Hällaryd, » 36 »

» Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona, » 36 » ;

vid kontoret i Karlstad

herr Berg, N. A:son, f. d. riksdagsman, Munkfors, med 36 röster,

» Göthberg, A. H., f. d. riksdagsman, Munkfors, » 36 » ,

» Huss, R., major, Karlstad, » 36 » ,

» Lindh, A., landstingskamrer, Karlstad, » 36 » ;

Lördagen den 25 februari e. ni.

109 Nr 1».

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Wingren, H., kamrer, Kristianstad,

» Jönsson, Sven, f. d. riksdagsman, Fridhill,

» Lorenzen, 11. C hr., kamrer, Karpalund,

med 36 röster,

i) 36 » ,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Hanzén, J., redaktör, Linköping,

» Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Bexell, Albert, stadsfogde, Luleå,

» Lindqvist, Melker, grosshandlare, Luleå,

» Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Johansson, Alf., lantbrukare, Rambotorp, Låstad,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,
» Lund, John, lantbrukare, Rosenhaga, Lerdala,

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Lundbom, Erik, f. d. riksdagsman, Stigtomta,

» Giertz, Ivan, förvaltare, Blacksta by, Vadsbro,

» Carlsson, E. G., stadsstyrelseledamot, Katrineholm,

» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Vrena,

vid kontoret i Sundsvall

herr Gustafsson, Gid., redaktionssekreterare, Sundsvall,

>> Carlström, L. W., bageriföreståndare, Sundsvall,

» Thor, C. G., förvaltare, Nedansjö,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Skellefteå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Berg, Knut, rådman, Umeå,

»> Johansson, K. A., lokomotivförare, Vännäs,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 >> ,

» 36 » ;

Nr 13. no

Lördagen den 25 februari e. m.

vid kontoret i Uppsala

herr Tapper, K.. landstingsman, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

friherre Kruuse af Verchou, II., major, Tingstäde,
herr Larsson, K. L. J., f. d. riksdagsman, Bondarve,

» Kahlström, K., f. d. riksdagsman, L:a Atlings, Atlingbo,
» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bonsarve, Vamlingbo,

vid kontoret i Vänersborg
herr Lindkvist, G. E., landstingsman, Åmål,

» Berggren, Gustaf, stationskarl, Åmål,

» Andersson, Folke, I rafika sistent, Vänersborg,

» Johansson, Albert, bruksbokhållare, Trollhättan,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

>) 36 » ;

vid kontoret i Västerås

herr Johansson, K., lantbrukare, Vretberga, Medåker,

» Landstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,

» Johansson, A. J., häradsdomare, Bro, Hedensberg,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Johansson, G.W., hemmansägare, Östad, Täckaregård, Väckelsång,

» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult,

» Lindahl, Ernst, lantbrukare, Lagan,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Örebro

herr von Hofsten, H. R., major, Örebro,

» Gustafsson, Arv., kassör, Örebro,

» Ågvist, Torsten, direktör, Örebro,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Östersund
herr Mattsson Anders, lasarettssyssloman, Östersund,
» Olsson, Per, mejeridisponent, Östersund,

» Roman, P. G., häradsskrivare, Östersund,

» Olsson, O. P., affärschef, Östersund,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Rodhe, C. W., överstelöjtnant, Göteborg,

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,

» Ljungberg, Axel, f. d. riksdagsman, Lysekil,

» Börjesson, L. A., sjukkasseexpeditör, Göteborg,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Lördagen den 25 februari e. m.

111 Nr 18.

vid kontoret i Malmö

herr Andersson, Olof, ombudsman, Malmö,

» Bengtsson, Olof, landstingsman, Anderslöv,

» Hermansson, J. W., lagerbokhållare, Malmö,

» von Boråt, Wilhelm, överstelöjtnant, Lund,

vid kontoret i Falun

herr Minor, P. A., landstingsman, Falun, .

» Ohlsén, Olof, handlande, Orsa,

» Eriksson, Ollas A., f. d. riksdagsman, Fors station,
» Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand,

vid kontoret i Gävle

herr Hellström, II., kapten, Gävle,

» Berg, Fredrik, direktör, Gävle,

» Norell, J. A., fabrikör, Söderhamn,

» Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 >> ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » j

vid kontoret i Halmstad

herr Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Härnösand

herr Lindéborg, J., kamrer, Härnösand,

» Hägglund, 0. A., nämndeman, Arnäsvall,

» Bouvin, A., handlande, Sollefteå,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Gelotte, B. E., f. d. riksdagsman, Tranås,

» Strömberg, Viktor, direktör, Jönköping,

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,
» Fors, N., ekonomichef, Jönköping,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Jonsson, John W., landstingsman, Nybro,

» Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

» Olsson, F., konditor, Kalmar,

» Göransson, C. E., rektor, Kalmar,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Karlskrona

herr Olsson, N. P., kamrerare, Mjällby,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Dahl, Aug., häradsdomare, Rosendal,

» Andersson, Anton, kakelarbetare, Karlskrona,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Sr 18. 112

Lördagen den 25 februari e. in.

vid kontoret i Karlstad

herr Lennartsson, C. E. L., godsägare, Rotnäs, Ulvsby,

» Ferm, E. D., lantbrukare, Skåre,

)> Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Yäse,

» Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Åmotsfors,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Olsson, Otto J., lantbrukare, Hammenhög,

» Berglund, Allan, landstingskamrer, Kristianstad,

» Sköld, II., folkskollärare, Kristianstad,

» Olsson, Henrik, landstingsman, Spjutstorp,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Linköping

berr Hallendorff, Joh., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping,

» Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,

. » Johnsson, Robert, överassistent, Linköping,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Widlund, 0., tapetserare, Luleå,

» Wallin, Levi, handlande, Boden,

» Nycander, Henry, landstingsdirektör, Luleå,

» Lantz, E. P., landstingsman, Luleå,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Mariestad

herr Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

» Johansson, K. E., landstingsman, Faleberg, Larv,

» Klen, David, f. d. landstingsman, Tidaholm,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Norrköping

herr Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping,

» Johansson, Fredrik, hemmansägare, Vevlöf, Östra Husby,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Larsson, Arvid, murare, Katrineholm,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

» Berger, C. 0., folkskollärare, Stigtomta,

, » Andersson, II., lantbrukare, Johannesnäs, Dunker,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Sundsvall

herr Edberg, J. P., f. d. riksdagsman, Erikslund,

» Johansson, Gustaf, disponent, Sundsvall,

» Andersson, Torsten, e. o. hovrättsnotarie, Sundsvall,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

med 36 röster,

» 36 » ,

>> 36 » ;

Ijiirdugen den 25 februari e. iii.

113 Nr 1Ö.

vid kontoret i Umeå

herr Eriksson, E., f. d. riksdagsman, Böle,

» Jacobsson, U. R., landstingsman, Vilhelmina,

» Hansson, Erik, nämndeman, Vännäs,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

vid kontoret i Uppsala

herr Thorsson, Ernst, lantbrukare, Österberga, Rasbo,

» Eriksson, C. J., landstingsman, Rosenhill, Almunge,
» Elmroth, A. E., fjärdingsman, Tierp,

» Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk,

med 36 röster.

» 36 » ,

» 3 G » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 3G » ,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Visby

herr Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Lummelunda, Martebo,
» Kullberger, Algot, kamrer, Visby,

» Lingström, Aug., f. d. riksdagsman, Klintehamn,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Vänersborg
herr Browall, Paul, lantbrukare, Pjukarp, Almestad,

» Samuelsson, Knut, banmästare, Bohus,

» Andrén, Anders, handlande, Brålanda,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Västerås

herr Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,

» Westholm, E. A., landstingsman, Västerås,

» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Växjö

herr Mattson, W., lantbrukare, Eneryda,

» Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Johansson, Karl, nämndeman, Öja,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

» Jansson, G. L., nämndeman, Grythyttehed,

» Abrahamsson, 0., förrådsförvaltare, Örebro,

» Windahl, A., f. d. riksdagsman, Örebro,

med 36 röster,

» 36 »

vid kontoret i Östersund
herr Holm, Sigurd, typograf, Östersund,

» Pålsson, Olof, hemmansägare, Söre, Lit,

» Henriksson, Henrik, d. y., mejeridisponent, Offne, Trångsviken, » 36 » ,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla, » 36 » ;

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal röster, blivit
genom lottning bestämd.

Carl Jansson. A. Antonsson.

Edv. Björnsson. Harald Laurin.

Andra kammarens protokoll, 1028. Nr 13. 3

med 36 röster,
» 36 » ,

Nr 13. i 14

Lördagen den 25 februari e. Öl.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse
om de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll meddelas
bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige
i riksbanken som vederbörande avdelningskontor och de valda meddelande om
valens utga.ng.

. § 8-

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående
den ärftliga konungamaktens avskaffande och införande av republik;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, angående reglering för budgetåret 1928—1929 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet;
och

nr 24, i anledning av väckt motion om fullständig avrustning m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om anslag för pensionsförbättring åt vissa
barnmorskor, som varit kommunalt anställda;

nr 17, i anledning av Kungl. Ma,j:ts i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställning angående det ordinarie förslagsanslaget till
statens bidrag till pensionering av barnmorskor;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning för
år 1928 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare utgående
understöd; och

nr 19, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om vissa ändringar
i gällande särskilda bestämmelser angående tillämpning av avlöningsreglementet
för befattningshavare vid riksdagens verk; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning och förslag
till fackdomstolar i biltrafikmål; och

nr 14, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord med tillhörande följdförfattningar.

Justerades protokollsutdrag.

Ledighet från riksdagsgöromå
herr Björk
» Ros
» Laurén

* Smedh
» Norsell

* Lövgren i Nyborg
Blomquist

» Öhman

* Olsson i Rödningsberg

* Olsson i Kalmar

>'' Magnusson i Kalmar
> Henrikson

§ 9.
§ 10.
beviljades:
under	5 dagar	fr. o. m.	den	28	febr.,
»	5 ,	»	»	28	Tf
»	10 »		»	26	»
>	4 •»	»		28	»
	5 »	»	»	28	»
»	8 »	>	»	27	»
»	5 »	»	»	28
»	7	»	»	28	»
	6 »	2>	>	27
2»	8 »			27
»	6 »		»	27	T,
	4			28	i''

Tisdagen den 28 februari.

116 Nr 18.

herr Carlström
» Bäcklund
» Wcijnc
» Lindgren

under

7 dagar fr. o. m. den 29 febr.,
3 » j> » 26 »

ds » > 29 >

3 » » » 27 »

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.31 e. in.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 28 februari.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var för sig och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande propositioner:

nr 109, angående vissa pensioner från allmänna indragningsstaten; och
nr 110, angående vissa pensioner och understöd från allmänna indragningsstaten.

§ 3. ''

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, statsutskottets utlåtanden nr 4 och 24, bankoutskottets utlåtanden
nr 16—19 samt första lagutskottets utlåtanden nr 13 och 14.

§ 4-

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 113, med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, m. m.; och

nr 115, med förslag till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Leffler, som yttrade: Herr interpellation.

förste vice talman! Från köpmanna- och hantverkarekretsar ha sedan länge
framförts önskemål om revision av 1864 års näringsfrihetsförordning. Vad
som därvid främst eftersträvats är en sådan ändring i bestämmelserna, att
rätten att idka handel och hantverk göres beroende av att vederbörande upp -

Nr 13. ne

Tisdagen den 28 februari.

Interpellation, fyller vissa primära villkor i fråga om yrkes- och bokföringskunskap, viss
(Kons.) praktik inom yrket samt disponibelt kapital. Men även andra bristfälligheter
i den nuvarande näringslagstiftningen ha påvisats, exempelvis de otillfredsställande
bestämmelserna om gårdfarihandel och realisation samt avsaknaden av
en genomförd lagstiftning mot illojal konkurrens etc. I sammanhang härmed
har även den frågan varit föremål för uppmärksamhet, huruvida gällande bestämmelser
om hyresvärds förmånsrätt i konkurs kan anses medverka till
uppkomsten av överflöd på butikslägenheter runt om i landet.

Rörande dessa och andra hithörande frågor ha upprepade framställningar
avlåtits till Kungl. Maj:t med hemställan om att åtgärder skulle vidtagas för
att råda bot på missförhållandena i fråga. Det kan i samband därmed vara
av intresse framhålla, att åtgärder för åstadkommande av en så att säga »kvalificerad
näringsfrihet» äro under omprövning jämväl i våra grannländer Norge,
Danmark och Finland.

Med hänsyn till de nu angivna spörsmålens väsentliga betydelse för hantverket
och minuthandeln var det naturligen med stor tillfredsställelse, som
landets köpmän och hantverkare i början av år 1921 mottogo meddelandet, att
regeringen igångsatt utredning i och för revision av den föråldrade näringsfrihetsförordningen.
Emellertid måste med beklagande konstateras, att inga som
helst resultat ännu efter sju års förlopp framkommit av detta utredningsarbete.
För närvarande lär arbetet omhänderhavas av Kommerskollegium, men några
upplysningar om dess läge lämnas icke i årets berättelse om vad sig i rikets
styrelse tilldragit. I en nyårshälsning till landets köpmän i Sveriges Köpmannaförbunds
tidning har emellertid herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
nyligen erinrat om den pågående utredningen och understrukit
behovet av en revision av gällande näringslagstiftning.

Under de år. utredningsarbetet pågått, har behovet av åtgärder till avhjälpande
av missförhållandena inom handeln och hantverket alls icke försvagats.
Tvärtom hava de osunda företeelser inom dessa näringsgrenar, vilka äga sin
grund i lagstiftningens bristfälligheter, alltmera tilltagit i mån som konkurrensen
vunnit ökad skärpa. Den utlovade revideringen av näringsfrihetsförordningen
och en effektiv lagstiftning mot illojal konkurrens emotses därför
med största otålighet av landets köpmän och hantverkare.

På grund av det anförda hemställes om kammarens medgivande att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet få rikta följande frågor:

1. Delar herr statsrådet den uppfattningen, att näringslagstiftningen i sin
nuvarande utformning måste anses vara i vissa avseenden föråldrad och sålunda
i behov av en snar revision?

2. Har herr statsrådet i så fall för avsikt att, för den händelse så befinnes
påkallat, komplettera direktiven för nu pågående utredning i den riktning jag
här berört, samt att i lämplig form söka påskynda frågans behandling?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Nyländer, nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 50, angående
anslag till utrikesförvaltningen;

herr Engberg, nr 432, i anledning av samma proposition; samt
herrar Gardell i Gans och Gardell i Stenstu. nr 433, om avslag å Kungl.
Maj:ts proposition, nr 77, med förslag till lag angående handel med utsädesva
ror.

Nämnda motioner bordlädes.

Tisdagen den 28 februari.

117 Nr I

§ 7.

Herr iorste vice talmannen gav härpå ordet till herr Wiklund, som anförde:
Herr förste vice talman! .lag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta,
att statsutskottets utlåtande, nr 4, angående regleringen för budgetåret
1928—1929 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande
anslagen till försvarsdepartementet, skall å föredragningslistan för morgondagens
plenum uppföras sist bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet, nr 42, angående regleringen för budgetåret 1928—1929
av utgifterna för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt statens
järnvägar och statens vattenfallsverk; samt

från bankoutskottet, nr 11 A, angående regleringen för budgetåret 1928—
1929 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen
till pensions- och indragningsstaterna.

§ 9.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Englund under 10 dagar fr. o. m. den 28 febr. och

» Kristensson i Göteborg » 2 » » » 29 >

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.46 e. in.

In fidem
Per C ronvall.