1927. Första kammaren.. Nr37 (Riksdagens protokoll 1927:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1927. Första kammaren.. Nr37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 21 och den 24 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna handling:

Kungl. universitetet i Uppsala, som den 15—16 september innevarande år
kommer att högtidlighålla 450-årsminnet av sitt instiftande, har härmed äran
inbjuda Riksdagens Första Kammare att genom tre representanter deltaga i
denna högtidlighet. Universitetet utbeder sig uppgift före den 15 juni å de personers
namn, som utsetts att vid festen representera kammaren.

Uppsala 1 april 1927.

Å Universitetets vägnar:

Ludvig Stavenow,

Universitetets n. v. Rektor.

Herr andre vice talmannen: Jag tillåter mig hemställa, att kammaren behagade
besluta att antaga den erhållna inbjudningen och att vid ifrågavarande
fest låta representera sig av en deputation av tre ledamöter, som, tillika med
tre suppleanter, torde få utses å dag, som därför bestämmes.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. jämte i
ärendet väckta motioner.

I en den 22 februari 1927 till riksdagen avlåten, till dess första särskilda
utskott överlämnad proposition, nr 102, hade Kung!. Maj:t, under åberopande
av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett förslag till kommunalskattelag.

Vidare hade Kungl. Maj :t i särskilda till riksdagen avlåtna och till dess första
särskilda utskott överlämnade propositioner föreslagit riksdagen att antaga
följande författningsförslag, nämligen:

i proposition nr 103 förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

i proposition nr 104 förslag till

l:o) förordning om kommunal progressivskatt, och

2:o) förordning om utjämningsskatt,

Första kammarens protokoll 1927. Nr 37. 1

Förslag
till Icommunalskattélag

m. m.

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forte.)

i proposition nr 105 förslag till lag om skogsaccis,

i proposition nr 134 förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktiebolags
och solidariska bankbolags tillgångar,

i proposition nr 149 förslag till

l:o) förordning med särskilda bestämmelser angående nobelstiftelsens skyldighet
att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1927 samt

2:o) förordning angående frihet för nobelstiftelsen från kommunal progressivskatt
för år 1927,

i proposition nr 204 förslag till

l:o) förordning om ändrade grunder för utgörande av vissa utlagor,

2:o) förordning om ändrad lydelse av 3 § första stycket i förordningen den
23 oktober 1908 (nr 128, sid. 1) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter samt

3:ol förordning angående det belopp, varmed kommunal inkomstskatt för
gemensamt kommunalt ändamål skall utgöras,

i proposition nr 205 förslag till förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner samt

i proposition nr 210 förslag till taxerings förordning.

I samband med propositionerna hade utskottet till behandling förehaft ett
flertal i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i 17
punkter, av vilka den sista var indelad i moment. I punkterna 1—14 hade
hemställts, att riksdagen måtte för sin del antaga 14 särskilda, i bilagor 1—14
införda författningsförslag.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr von Sneidern: I avseende å föredragningen av första särskilda ut skottets

utlåtande nr 1 tillåter jag mig hemställa,

att detsamma företages till avgörande punktvis och punkten 17, där så erfordras,
momentvis;

att vid behandlingen av punkten 1 först må föredragas 2 § av utskottets förslag
till kommunalskattelag (bilaga 1) och att därvid överläggning må äga
rum beträffande utlåtandet i dess helhet;

att därefter föredrages återstående delar av nämnda lagförslag, där så erfordras,
paragrafvis, varvid de till särskilda paragrafer hörande anvisningar
föredragas i samband med vederbörande paragrafer samt promulgationsstadganden,
ingress och rubrik förekomma sist;

att sedan förslaget till kommunalskattelag blivit genomgånget i sin helhet,
utskottets hemställan i punkten 1 föredrages;

att var och en av punkterna 3, 4, 6, 13 och 14 företages till avgörande på det
sätt, att först föredrages vederbörande författningsförslag, där så erfordras,
paragrafvis, med anvisningar, där sådana förekomma, i samband med de paragrafer,
till vilka de höra, samt promulgationsstadganden, ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan i vederbörande punkt föredrages;

att, där föredragning av författningsförslag sker paragrafvis, endast paragrafernas
ordningsnummer må uppnämnas och uppläsning av texten ej behöva
ske eller särskild proposition på varje paragraf framställas, så framt ej sådant
särskilt begäres, samt att, efter det samtliga paragrafer i ett författningsför -

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 37.

slag blivit på detta sätt genomgångna, proposition framställes gemensamt rörande
alla de paragrafer, som icke förut varit föremål för beslut;

att ej heller i övrigt författningstext må behöva uppläsas i vidare mån än
sådant av någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse något av författningsförslagen kommer att i sin helhet
eller i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid
ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar; samt
att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Vad herr von Sneidern sålunda hemställt bifölls.

Punkten 1.

Utskottets förslag till kommunalskattelag (Bilaga 1).

2§.

Denna paragraf lydde:

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.
Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:
för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje fulla etthundra kronor av
fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje fulla etthundra kronor
av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje fulla
etthundra kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje fulla etthundra kronor av fastighetens
taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre
för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

I en av herrar Bärg, Wigforss, Nothin, Norling, Åkerberg, Eriksson i Grängesberg,
Larsson i Västerås, Lindqvist i Halmstad, Sköld, Andersson i Prästbol
och Pettersson i Hällbacken vid utlåtandet avgiven reservation hade under
punkt 1 hemställts, att riksdagen måtte

dels avslå ej mindre Kungl. Maj:ts prop. nr 102 än även utskottets hemställan
under punkterna 1 och 2, utom vad gällde verkställande av fastighetstaxering
;

dels i stället antaga det som bilaga A till reservationen intagna förslag till
förordning om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för åren
1928 och 1929 m. m.;

dels ock med bifall till vad Kungl. Maj:t i prop. nr 102 föreslagit om verkställande
av fastighetstaxering med de ändringar, som föranleddes dels av begränsning
till vad anginge den allmänna fastighetstaxeringen år 1928 och den
särskilda fastighetstaxeringen år 1929, dels ock av att nu gällande kommunalskatteprovisorium
skulle bestå, antaga som resp. bilaga B., C. och D. till reservationen
intagna förslag till

a) förordning om allmän fastighetstaxering 1928;

b) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog
vid allmän fastighetstaxering år 1928; samt

c) förordning om fastighetstaxering år 1929.

Förslag
till kommu•
nalskattelag
m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till Icommunalskattelag

m m.
(Forts.)

Vid 2 § av nu förevarande lagförslag liade reservation avgivits

1) av herr Magnusson i Tumhult, som med instämmande av herrar Frändén,
Brännström och Petersson i Lerbäcksbyn på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte besluta, att paragrafen skulle erhålla följande lydelse:

Allmän kommunalskatt--- — (= utskottets förslag)--— skatt skyldig

för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje fulla etthundra kronor av

fastighetens jordbruksvärde, fem---- (= utskottets förslag) —--

skattekrona.

i vilket yrkande herr K. Oscar Ericson och herr Johansson i Kälkebo instämt; 2)

av herrar Sederholm, Jeansson och Borell, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Det komplex av skattepropositioner,
som riksdagen nu har att besluta om, spänner över hela området för direkt
beskattning i svenskt samhällsliv, dock så, att de personliga skatternas borttagande
eller omläggning icke ansetts böra i detta sammanhang upptagas till
prövning. Såväl reellt som formellt är som bekant härvid kommunalskatteförslaget
den centrala punkt, omkring vilken allt det övriga grupperar sig, förslagen
om skogsaccis, om kommunal progressivskatt, om vägskatt, om landstingsskatt
och om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. I nära samband
med vägskatten står den konsumtionsskatt, som uttages av motortrafikanterna
och som ju, även den, i år är föremål för förslag till förändringar. Mera fristående
äro däremot förslagen om den s. k. utskiftningsskatten samt om utjämningsskatten
och skatteutjämningsförfarandet.

Vad sålunda föreslås är emellertid icke lika omvälvande som det är omfattande,
vilket måhända däremot kunnat sägas, om kommunalskatteförslaget hade
gått in för de ifrågasatta nyheterna: en särskild fristående objektskatt på
fastighet och på näring samt en särskild skogsskatt, som skulle ersätta så gott
som hela de för närvarande utgående skatterna på fastighets skogsvärde och
avverkat virke. Vad som föreslås i kommunalskattepropositionen bygger ju i
allt väsentligt på det gamla systemet. Det är endast beträffande en punkt i
detta gamla systems principer, som en avsevärd ändring ifrågasättes, och detta
gäller en punkt, där praktiskt taget alla varit ense om att orättvisor förefinnas
i gällande regler. Övriga nyheter i kommunalskattepropositionen och i de propositioner,
som anknyta sig till densamma, äro visserligen mångahanda och
nog så betydelsefulla. De utgöra ingalunda, som man emellanåt har hört sägas
och som det förefaller mig, som om de socialdemokratiska reservanterna ville
påstå, allenast sådant, som avser den redaktionella utformningen — en uppsnyggning
av de nuvarande skattelagarnas uppställning och avfattning. Men
det karakteristiska för dessa nyheter är, att de i allmänhet icke behöva utbytas,
för den händelse man skulle gå in för ett nytt system, att de i själva verket
regelmässigt passa in i såväl det ena som det andra systemet och att man ansett
dem vara behövliga oberoende av ett eventuellt systemskifte.

Det måste under sådana förhållanden, förefaller det mig, te sig såsom rätt
onaturligt, att man låter genomförandet av detta av praktiskt taget alla önskade
och gillade bliva beroende av ett systemskifte, som möjligen i framtiden
kan komma att äga rum och för vilket i själva verket detta nya icke skulle
komma att utgöra något hinder. Att på detta sätt binda det icke omstriddas
öde vid det omstridda synes mig så mycket mera oegentligt, som motsättningarna
i den principstrid, vid vars utgång man skulle binda det icke omstridda,
så småningom kommit att alltmera avtrubbas. 1897 års fjortonmannakommitté,
vilken hade till ordförande andra kammarens mångårige talman, doktor

Lördagen den 28 maj f. in.

Nr 87.

Herslow och till ledamöter sådana personer som skatteexperten doktor Cavalli
och ett par framskjutna bonderepresentanter i andra kammaren, medgav visserligen,
att den princip, som läge till grund för ett fristående objektskattesystem,
kunde anses i och för sig berättigad, men gick i alla fall emot tanken
på en omläggning av skattesystemet i dylik riktning och föreslog ett system
av alldeles samma art som 1920 års provisorium. Det var egentligen endast en
av kommitténs ledamöter, en skattetekniker, kammarrättsrådet Östberg, som
ifrågasatte en omläggning i riktning mot ett fristående objektskattesystem. När
därefter utredningen av kommunalskatteproblemet överlämnades till tre skattetekniker,
två landskamrerare och ett f. d. kammarrättsråd, kom frågeställningen:
»skatt efter intresse» eller »skatt efter förmåga» inom kommunerna att
skjutas i förgrunden och överskuggade allt annat. Man grupperade sig i två
läger, vilka ivrigt kämpade för var sitt av dessa två skattesystem. På detta
sätt tillspetsades läget, en regering sprängdes på principstriden, och så kom
1920 års proposition. Men redan motiveringen för det därpå följande avslaget
och skatteprovisoriet lade i själva verket om frågan. Man förnekade egentligen
icke det fristående objektskattesystemets teoretiska företräde, men man försökte
lägga direkt praktiska synpunkter på frågan, och man ansåg sig redan kunna
konstatera, att detta systems anhängare började skjuta intressesynpunkten i
bakgrunden och i stället såsom avgörande skäl för objektbeskattningen framhålla
skatteobjektets beskaffenhet. Denna benägenhet tog sig ytterligare uttryck i
den efter 1921 arbetande nya kommunalskattekomittén. Även här hade, såvitt
man kan förstå, skatteteknici ledningen — genom kammarrättspresidenten-ordföranden,
en landskamrerare samt ett kammarrättsråd. Kommittémajoriteten
gick visserligen in för det fristående objektskattesystemet såsom en komplettering
till kommunalskattesystemet i övrigt men förklarade, att kommittén ej funnit
anledning att till diskussion upptaga frågan om huruvida kommunalbeskattningen
borde bygga väsentligen å principen »skatt efter intresse» eller å principen
»skatt efter förmåga», utan funnit detta spörsmål vara av föga praktisk
betydelse. »Problemet blir», säger kommittén, »att fördela skattsumman på
kommunens skattdragande medlemmar så rimligt och skäligt, d. v. s. så rättvist
som möjligt.» Därmed har ju strängt taget det hela gjorts beroende av en
skälighetsprövning utan någon principiell teoretisk inriktning.

Om man nu efter detta, utan att förut hava knutit sig fast vid en viss position,
står i valet mellan dessa två olika meningsriktningar, kan man givetvis
icke undgå att taga ett starkt intryck därav, att flertalet skatteteknici förordat
det fristående skattesystemet. Vid studium av deras argumentering är
man rätt villig att erkänna, att detta system ter sig såsom rättvist och avgjort
har en del tekniska fördelar, och man förstår så väl, att teknici och teoretici
omhulda och försvara detta system. Men man får också ett annat intryck.
Man får intrycket av att anhängarna av det nya systemet så småningom börjat
förlora tron på möjligheten att i praktiken utforma denna teori på ett rättvist
sätt i ett system, omfattande alla de skatteobjekt, som ansetts böra ingå i systemet
för att detta skall bliva fullständigt; att man ryggar tillbaka för systemets
fulla genomförande; att man vidare är villig att erkänna, att det praktiskt
taget icke går att väga graden av det intresse, vilket skulle vara grundläggande
för skattetungans fördelning; och slutligen att man söker utfinna
s. k. repartitionstal, vilka icke äro baserade på intressesynpunkten utan vilka
framför allt sägas avse att garantera, att det icke inträder någon förändring i
den nuvarande fördelningen av skattebördan mellan olika kategorier skattskyldiga.

Man frågar sig då: Är det tillrådligt att övergiva vårt gamla, visserligen

bristfälliga, kommunala skattesystem — vilket dock tillämpats alltifrån våra
kommunallagars tillkomst utan att kommunerna eller fastighetsägarna eller

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 6

Lördagen den 28 maj f. m.

För .slag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

överhuvud taget de skattskyldiga i gemen klagat över detta systems fördelaktighet
i och för sig — för vissa skattetekniska fördelar och för en teoretisk
rättvisa, som i alla fall blir haltande, eftersom det, såvitt man hittills har kunnat
finna, icke går att i systemet infoga det ena ledet, nämligen näringsskatten
— en rättvisa, vilken för övrigt ter sig skäligen ofullständig, även när det
gäller förhållandet mellan fastighetsägarna inbördes, mellan skuldsatta och icke
skuldsatta, mellan lika taxerade men olika inkomstgivande fastigheter, beträffande
vilka rättvisa dock framför allt förmenats bli skipad genom det nya systemet.
Att utöver en av skuldsättning och avkastning oberoende lägre fastighetsskatt
införa en skatt, vilken står i relation till hela den behållna inkomsten
av fastigheten, ter sig ju knappast i och för sig rättvisare än att, såsom nu är
fallet, utöver en högre dylik fastighetsskatt hava en skatt, vilken står i relation
till blott en del av samma inkomst, nämligen den del, som återstår, sedan
man avdragit vad som motsvarar fastighetsskatten. Jag vet, att man säger,
att detta beror helt och hållet på hur man sätter repartitionstalen. Ja, detta
är just den stora frågan: Hur skall man fixera repartitionstalen?

År det tillrådligt att taga detta nya system, med vilket man trots en däremot
stridande utgångspunkt säger sig icke syfta till att förändra fördelningen av
skattebördan mellan olika grupper av skattskyldiga, men vilket, hur man än
väljer repartitionstal, skulle -—- jag upprepar det — obestridligen under vissa
konjunkturer och i vissa kommuner, låt vara undantagsvis, medföra en avsevärd
överflyttning av denna skattebörda från vissa kategorier skattskyldiga till
andra?

Ided allt erkännande åt det fristående skattesystemets förtjänster har jag för
min del icke kunnat annat än besvara dessa frågor med nej. Lika med 1897 års
skattekommitté skulle jag vilja säga: Hade det gällt ett rent nyskapande, hade
man haft att räkna endast eller huvudsakligen med nya beskattningsfaktorer,
hade man haft anledning att reflektera på de fristående objektskatterna eller,
såsom 1897 års kommitté uttryckte sig, den fristående kommunala förmögenhetsskatten.
Men vi måste räkna med våra hävdvunna skatteförhållanden och
våra svenska kommuners egenart samt deras sociala och ekonomiska uppgifter.
Att i strid med dessa hävdvunna förhållanden ge sig in på något nytt, vars
verkningar äro högeligen osäkra, bör väl icke ske utan mycket starka skäl, då
det ju i alla fall här gäller ett mycket ömtåligt område. Och då man baserar
sitt förord för fristående kommunala objektskatter på den allmänna uppfattningen,
att, medan statsbeskattningen bör taga hänsyn till den renodlade skatteförmågan,
man skulle för kommunernas vidkommande på grund av vissa beskattningsföremåls
större intimitet med och större beroende av de kommunala
åtgärderna medtaga en del fristående objektskatter, är jag en smula tvivlande.
Jag sätter ett litet frågetecken för detta resonemang framför allt med hänsyn
till det kommunala livets utveckling och den utveckling från fristående objektskatter
till andra skatteformer, som vår svenska skattehistoria kan uppvisa.
Detta »större beroende» av kommunala åtgärder gäller för övrigt i mycket ringa
grad, när man kommer till länskommunerna, landstingen, vilka man dock allmänt
anser skola hava samma skattesystem som primärkommunerna, och man
kan säga, att detsamma gäller även beträffande förhållandet till staten, ehuru
naturligtvis här i ännu mera försvagad grad. Det är ju så, att våra kommuner,
även primärkommunerna, hava att fylla en hel del statsuppgifter och att för
täckande av kostnaderna härför till dem utgå tillskott i form av statsbidrag och
bidrag av skatteutjämningsmedel, vid vilkas uttagande man sålunda icke tager
någon som helst hänsyn till beskattningsföremålens större beroende av de kommunala
åtgärderna. Det skulle i själva verket härigenom bli en rätt egendomlig
korsning; man använder för alldeles samma uppgifter skatter, vilka uttagits
efter helt olika principer.

Lördagen den 28 maj f. m.

7 Nr 37.

Jag skall icke trötta med att ytterligare tala om denna så småningom alltmera
avmattade principstrid. Det kan för ögonblicket icke bli fråga om ett re- ■
sultat i positiv lagstiftningsväg enligt det nya systemet. Resultatet av riksdagens
beslut i år måste, såvitt jag förstår, bli det gamla systemets bibehållande
tills vidare. Frågan är bara •— ehuru detta icke är »bara» — huruvida det
skall bli det gamla systemet med betydande förbättringar eller det gamla systemet
utan förbättringar. De socialdemokratiska reservanterna och, tänker jag,
kanske andra med dem anse, att det senare bör ske. Men om man i likhet med
dessa tvivlare menar, att man icke bör gå in för något, som kallas en definitiv
lagstiftning, varför då icke taga något, som man gärna kan kalla för en provisorisk
lagstiftning men en provisorisk lagstiftning med förbättringar? Varför
inte, i stället för att, såsom reservanterna föreslå, antaga det gamla provisoriet
för tiden till 1930 eller längre, antaga ett nytt, bättre provisorium för samma
tid?

Jag vill i förbigående säga, att detta senare synes mig ha varit det mest konsekventa
från reservanternas synpunkt, även om man velat fortsätta principstriden.
Ty det är ju detta man vill göra. Även om den mattats, vill man ändå
hålla den vid liv; man vill alltjämt utreda.

Man spårar visserligen även i reservanternas uttalanden, att dessa det nya
systemets anhängare, av vilka flera äro väl insatta i de skattetekniska problemen
och ha ägnat ett förtjänstfullt och intresserat arbete åt deras lösning, dock
känna sig stå på en smula vacklande grund och nu egentligen strida om en
princip mest för principens egen skull. Det heter sålunda i den socialdemokratiska
reservationen, att »utsikter för närvarande saknas att i riksdagen genomföra
ett dylikt förslag», d. v. s. det nya systemet, och vidare, att »särbeskattningen
å fastighet bör utsträckas till att gälla jämväl andra beskattningsföremål
såsom t. ex. närings företag». Efter nära trettio års utredning kan man
således icke peka på mer än ett »t. ex.». Det heter vidare: »Hittills har man
icke lyckats finna en praktisk lösning av problemet», nämligen att införa fristående
objektskatter annat än för fastighet, men man tror tydligen, att det
dock skall lyckas att så småningom hitta någon väg, på vilken man kan genomföra,
vad som hittills misslyckats. Man vinkar mot fastighetsägarna med andra
beskattningsföremål än fastigheter i ett sådant system, under det att man i alla
fall samtidigt säger — åtminstone har man hittills sagt det — att man icke vill
införa något som rubbar den nuvarande fördelningen av. skattebördan olika
skattskyldigkategorier emellan. Alltså skola vi nu åter igen sätta papperskvarnen
i gång; de trettio åren och de tiotusen trycksidorna äro tydligen icke
tillräckliga. Man säger, att det är fråga om en ganska begränsad utredning,
ty nu skola vi endast jaga efter dessa andra beskattningsföremål. Men det är
vackert så, då det egentligen är detta, som utredningarna hittills till icke oväsentlig
del rört sig om. Men för övrigt, reservanterna säga ju, att det är meningen,
att allt skall tagas upp »i ett sammanhang», bland annat också utredningen
om bolagsbeskattningen. Nu vill jag gärna erkänna, att en eventuell
utredning rörande detta senare skatteproblem nog för med sig en sista undersökning
av möjligheten att införa näringsskatter. Jag vill därvid erinra, att,
om det lyckas oss att finna lämpliga föremål för en fristående objektskatt, bör
det också lyckas att finna lämpliga ytterligare beskattningsföremål för en
garantiobjektskatt, varom ytterligare utredning har payrkats av nagra bondeförbundsreservanter.
Men vad jag ber om är detta: Ilat oss icke i denna utrednings
syndaflod draga med även allt det obestridligen behövliga och egentligen
icke omstridda! Jag vet icke, varför just nu parollen har blivit »allt i
ett sammanhang». När 1920 års proposition framlades, rörde den endast den
kommunala beskattningen och i själva verket blott en del därav, eftersom man
då icke hade upptagit frågan om landstingsbeskattningen och vägskatten. Jag

Förslag
till Icommunalakattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 8

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till Icommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

tillåter mig vädja till dem, som möjligen äro tveksamma, att icke låta denna
principstrid hindra förbättringarna. Jag vill erinra om, att det icke är nog
med, att den striden, som det tycks, i det oändliga uppskjuter en modernare
skattelagstiftning, utan den är ägnad att också sätta krokben för ett mera rationellt
och effektivt taxeringsförfanande. Ty en ny taxeringsförordning måste
givetvis, liksom varje taxeringsförordning, baseras på de skatteregler, som givits,
men att gå in för en ny taxeringsförordning, samtidigt som man säger, att
en massa nya sådana regler, alldeles oavsett vilket system man väljer, snart
skall genomföras, är naturligtvis mindre lämpligt.

Hur svårt det är att rättvist avpassa repartitionstalen, då man skall gå in för
ett nytt skattesystem, även om man är ense om utgångspunkten och även om det
endast^ gäller jämkningar i ett gammalt system, vars verkningar man känner,
framgår av de svårigheter, som mött, då det gällt att införa ändringar i det
gamla systemet på den punkt, som jag nyss antytt, nämligen beträffande skogsbeskattningen.
Man har varit ense om att skogen är för hårt beskattad. Man
är ense om att vi på grund av flera samverkande omständigheter kommit från
en klar underbelastning i skattehänseende av den växande skogen till en obestridlig
överbelastning av skogsvärdet. Man insåg detta, då 1920 års provisorium
infördes, och man förutsatte då, att redan påföljande år rättelse skulle
ske, men det har icke lyckats ännu. Mot skogsägarnas avgjort berättigade krav
att få lättnad i sin skattebörda har stått kommunernas intresse av att icke förlora
alltför mycket av sitt skatteunderlag. Mot skogsägarnas intresse att fä
betala skogsskatten, da inkomsten från skogen erhålles, d. v. s. då avverkningen
sker, har stått kommunernas krav att ha ett någorlunda konstant skatteunderlag
oberoende av avverkningarnas växlingar. Så föreslog kommunalskattekommitténs
majoritet en lösning och minoriteten en annan, bägge utgående
från samma synpunkt, nämligen att den växande skogens skattebelastning
skulle bliva relativt lika stor som den brukade jordens. Propositionen har nu
sökt gå en tredje väg, vilken principiellt syftade till att man i huvudsak skulle
komma från! till detsamma som enligt kommunalskattekommitténs förslag och
som„ a-^så Sar ut Pa abt inskränka skogsbeskattningen till vad som svarar mot
utgående garantiskatt efter underlaget 6 procent å den växande skogens värde
men med fördelning på dels en garantiskatt, mindre än den nuvarande och oberoende
av avverkningen, och dels en fristående skogsskatt, som vi fortfarande
kallat för skogsaccis. Av fruktan för vådliga rubbningar särskilt i skogskommunernas
skatteunderlag har jag emellertid nödgats förorda, att den förra,
d. v. s. garantiskatten, bibehölles vid en så hög procentsats som 4 och att man,
vad primärkommunerna beträffar, skulle pålägga en skogsaccis, som motsvarade
3 procent och icke, som man rätteligen borde hava gjort, de 2 procent, som
bortfallit av garantiskogsskatten. I stället skulle till landstingen utgå en skogsaccis
mindre ä,n bortfallande garantiskatt. Nu har utskottet föreslagit en fjärde
väg, som visserligen nära ansluter sig till propositionen, särskilt så till vida
som även utskottet ansett, att man icke kunnat sänka garantiskatten mer än som
propositionen ifrågasatte eller till 4 procent, men som dessutom innebär dels
eu lindring över lag, i vad angår primärkommunerna, varjämte det föreslås,
att de för landstingen bortfallande 2 procenten icke skulle evalveras i någon
skogsaccis alls, och dels att en maximering av skogsaccisen införes, som innebär,
att kommuner med lägre genomsnittsutdebitering än 12 procent skulle få
röra sig med relativt större skogsaccis än kommuner med högre genomsnittsutdebitering
än 12 procent.

^Vad beträffar lindringen överhuvud av skogsaccisen, vill jag säga, att jag,
då jag i propositionen ju principiellt intagit den ståndpunkten, att såvitt möjligt
ytterligare en lindring bort beredas skogsägarna, icke har något att erinra mot
vad utskottet nu ansett sig kunna förorda. Huvudsaken är, att de 4 procenten

Lördagen den 28 maj f. m.

9 Nr 37.

garantiskatt icke sänkes. Däremot vill jag säga, att maximeringen av skogsaccisen
är ganska irrationell. Visserligen finnas vissa omständigheter, som tala
för en sådan maximering, men då jag nu för min del accepterar den, nödgas
jag på samma gång framhålla, att jag icke är blind för, att jämkningar måhända
komma att behövas i vad som sålunda i detta avseende eventuellt kommer
att bliva lag.

_ Det är en fråga alldeles utanför principstriden, som 1920 års skatteprovisorium
fört fram i förgrunden och som för den skull varken den senast verkställda
utredningen eller regeringsförslaget kunnat underlåta att i olika hänseenden
uppmärksamma. Det är frågan om familj- och ortsavdragen samt deras
verkningar. Innebörden av dessa allmänna avdrag i vad angår kommunalbeskattningen
är ganska lärorik. Deras följder voro säkerligen icke förutsedda av
1920 års riksdag. Ifrågavarande avdragsbestämmelser tillkommo utan nämnvärd
strid, under det att man uttömde sina krafter på systemfrågan. Nu
illustreras deras innebörd bjärt av de provtaxeringar, som sedermera verkställts.
Vad landsbygden beträffar, har det visat sig, att den kommunalt beskattningsbara
inkomsten, som förut varit ungefär 83 procent av den taxerade,
till följd av avdragen sjunkit till ungefär 53 procent. På landsbygden bär med
andra ord ungefär s/s av den beskattningsbara inkomsten bortfallit, och dessa
avdrag ha jämte en del andra förhållanden haft till följd, att fastighetsägarna
på landsbygden fått en relativt betydligt högre skattebörda än förut. Därjämte
ha vi att uppmärksamma många andra för dessa avdrags verkningar betydelsefulla
spörsmål såsom avdragens differentiering med hänsyn till olika ortsgrupper,
relationen mellan avdragen för ogifta och familjeförsörjare, för hustru
och för barn, avdragsrättens tekniska utformning etc.

Den s. k. bankningens bibehållande har propositionen icke velat förorda.
I enlighet med kommunalskattekommitténs enhälliga hemställan och, som det
syntes, en enstämmig opinion har jag, trots bankningens obestridliga förtjänster
för möjliggörande av en smidig fördelning av skattebelastningen, ansett
mig böra förorda,, att bankningen skulle slopas såsom mycket svårbegriplig
för de skattskyldiga, ofta icke tillämpad och ofta, då den tillämpades, felaktigt
tillämpad av taxeringsmyndigheterna. Nu finner jag, att utskottet — i detta
utskott sitta fyra av de kommittémedlemmar, som tillstyrkt bankningens slopande
—_ som det förefaller, enhälligt ansett sig kunna förorda bibehållande
av bankningsregeln. Jag accepterar med nöje utskottets förslag, som tydligen
innebär, att man enligt utskottets mening numera så pass länge tillämpat bankningsregeln,
att de därmed förenade svårigheterna och regelns svårbegriplighet
icke längre äro så vägande moment. Jag vill också säga, att de omarbetningar
av förslagen, som föranletts av bankningsregelns bibehållande, i stort sett äro
sådana, att jag icke har något att erinra däremot utan att jag tvärtom anser
dem på vissa punkter vara förbättringar, ehuru jag, utan att nu närmare ingå
på den saken, måste erkänna, att de kanske också i något hänseende äro försämringar.

Genom de föreslagna lättnaderna i skogsbeskattningen för primärkommunerna
och för landstingens vidkommande samt i någon mån även genom omjusteringar
av ortsavdragen ha ju delvis de genom 1920 års beslut inträdda förskjutningarna
till fastighetsägarnas nackdel neutraliserats. Men det har framför
allt varit angeläget för regeringen att lindra den ökade vägskattebörda,
som särskilt genom detta provisorium har kommit att tynga fastighetsägarna
på landsbygden. Regeringsförslaget om ökad andel åt väghållningsdistrikten
för täckande av våghålIningskostnaden är ett uttryck för denna strävan, men
framför allt har regeringen velat vinna nämnda syfte genom att i sammanhang
med kommunalskattereformen söka återföra vägskatten till det läge, vari den
befann sig före 1920 års provisorium. Det framgår väl tydligt nog av propo -

Förslag
till kommunalskallelarj

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 10

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forte.)

sitionen i detta ämne, att det huvudsakligen varit farhågor för en allt för
häftig överflyttning av skattebördan, som gjort, att regeringen icke ansett sig
kunna gå något längre, men det framgår även, att det förslag, som nu framlagts
härutinnan, givetvis måste ses i samband med kommunalskatteprepositionen.

Jag har härefter icke mycket att tillägga. Det har framhållits, att så många
viktiga skattespörsmål undanskjutas, ehuru dock ett så omfattande förslag
framlagts. Jag vill därtill säga, att förslagen äro många nog och invecklade
nog ändå och att vad som föreslås är tillräckligt ägnat att komplicera frågan.
Man skall ju icke gapa över för mycket. Det är ganska betecknande, att när
ett av regeringsförslagen ifrågasätter, att den kommunala progressivskatten
skulle förvandlas till en landstingsprogressivskatt — detta enligt min mening
på mycket goda skäl och såvitt jag förstår utan några påvisbara nämnvärda
olägenheter — har detta tydligen varit alldeles för nytt för riksdagen. Jag
kan erkänna, att jag för min del förutsåg, att riksdagen skulle finna det vara
för nytt och att jag därför till en början, trots de därmed förenade fördelarna,
var ganska obenägen att framlägga förslaget. Men det är mycket betecknande,
att en sådan nyhet trots sitt berättigande icke har någon som helst möjlighet
att slå igenom på en gång. Jag bör för övrigt beträffande de undanskjutna
frågorna säga, att de visserligen utgöra delar av det hela men dock kunna anses
såsom avskilda beskattningsområden för sig.

Detta är t. ex. obestridligen fallet med aktiebolagsbeskattningen, till vilken
nära ansluter sig frågan om kooperationens beskattning, och jag har för den skull
ansett, att utredningen härom icke borde föranleda uppskov med framläggandet
av det övriga. När jag i alla fall ansett mig kunna föreslå en viss lättnad
beträffande aktiebolags och ekonomiska föreningars beskattning genom upphävande
av den s. k. mångdubbla beskattningen, genom ändring beträffande
moder- och° dotterbolag sbeskattning, så förvånar man sig kanske icke över, att
jag icke vågat gå längre. Att jag vågat gå så pass långt beror på, att 1920
års riksdags beslut förutsatte, att denna fråga borde snarast upptagas, att en
utredning om saken har blivit verkställd och att denna mångdubbla beskattning
är alldeles unik för Sverige och obestridligen ofta utgör ett hinder för
en lämplig organisation av och investering i stora för landet nyttiga industriföretag.
Jag erkänner, att man, vad särskilt detta förslag beträffar, icke kunnat
utreda vad det statsfinansiellt kommer att betyda, men att det icke är
oöverkomliga saker det är fråga om är uppenbart. En utredning härom har
mycket stora vanskligheter, ty den förutsätter, att man skall taga reda på
alla aktieinnehavare och alla andelar i ekonomiska föreningar, som aktiebolag
och ekonomiska föreningar ha på olika håll. För övrigt har det också den
vanskligheten, att, som bekant, den nuvarande beskattningen föranleder en
fördelning av inkomster, som i själva verket icke ger en riktig bild av verkligheten,
utan som föranletts just av den orimligt hårda beskattningen.

I övrigt och till sist vill jag säga, att det förefaller mig, som om vi litet
var borde ha klart för oss, att det är så, att den, som gapar över mycket,
ofta mister hela stycket. När i flera riksdagsmotioner ifrågasatts att på rak
arm sänka repartitionstalet, 6 procent, för jordbruksfastigheter till 5 procent
och lägre, vill jag visserligen icke alls uttala mig om, huruvida detta krav är
berättigat eller icke berättigat i och för sig. Men jag vill hålla för troligt,
att även de, som anse, att detta krav obestridligen är berättigat, dock skola
finna, att en dylik ändring på rak arm i ett skattesystem, som tillämpats allt
sedan den kommunala självstyrelsens tillkomst, att en sådan låt vara kanske
icke så betydlig lindring i en skattebörda, som i alla fall nog på grund av den
långa tid den tillämpats fått karaktären av realonus, skulle vara mindre välbetänkt,
verka allt för brådstörtad och kanske medföra verkningar som särskilt

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 37.

anhängarna av lättnader för fastighetsägarna i beskattningshänseende skulle
finna ganska ovälkomna. För övrigt, om vi börja att rucka på de gamla repartitionstalen,
så komma nya försök att rucka icke att utebliva, och det kan
icke förnekas, att vad nu ifrågasättes dock är någonting, som icke under de
sista decennierna ansetts vara aktuellt. Det är visserligen sant, att 1897 års
beskattningskommitté upptog tanken på en sådan lindring, men sedermera har
det, som sagts, icke varit vidare tal om en dylik förändring, och i varje fall
borde väl en sådan föregås av någon mera officiell och mera ingående undersökning
angående verkningarna.

Jag tror nu visserligen icke, att jag är mannen att kunna övertyga om, att
detta krav icke bör genast genomföras, men jag anser mig ändå pliktig att
vädja till dem, som anse, att det bör genomföras, att icke låta tanken på omöjligheten
att nu få detta krav realiserat förleda sig att säga nej till allt det
övriga av alla oomstridda och enligt allas mening nyttiga och nödvändiga ■—
att icke säga nej till vad som betyder fördelar icke minst för fastighetsägarna
men framför allt fördelar för de skattskyldiga i allmänhet, fördelar med hänsyn
till beskattningssystemets och taxeringsväsendets effektivitet.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren ville på den föredragna punkten
biträda vad Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m
(Forts.)

Herr Wigforss: Herr talman! Fastän denna fråga är en av de allra största,
som riksdagen i år har att behandla, är det sannolikt, att debatten icke kommer
att kvantitativt åtminstone svara däremot, och jag skall försöka att vara
synnerligen kort, även om detta skulle tydas av herr finansministern så, som
att saken kommer att avgöras i trötthetens tecken och att opponnenterna mot
regeringens och utskottets förslag skulle blivit mera tveksamma i fråga om
sin principiella ståndpunkt.

Saken ter sig åtminstone för mig på ett rakt motsatt sätt. Jag har snarast
det intrycket, att tröttheten eller avtrubbningen kan vara en följd av, att
garantiskattesystemets positioner under de sista åren ha blivit så sönderskjutna,
att även försvararna av detta system knappast försökt uppehålla skenet
av, att de finna, att det är ett rationellt beskattningssystem. Men man har
låst fast sig en gång, och allra starkast skedde det 1920 vid den lösning man
då stannade vid. Det har blivit, skulle jag vilja säga, en politisk fråga i
stället för att förut ha varit en ren sakfråga. Detta gör, att hoppet om att
kunna bryta igenom den politiska gränsen i detta ögonblick är mycket litet,
och det är därför, som vi i den reservation, som vi fogat till utskottets betänkande,
icke ha ansett det lönt att komma fram med ett yrkande om bifall till ett
skattesystem, som vi själva anse vara rationellt, utan vi ha funnit, att den
enda möjligheten att förebygga fastlåsandet av ett irrationellt system ligger
däri, att vi föreslå ett uppskov med hela det definitiva avgörandet av denna
fråga.

Man må komma ihåg, att ett av de problem, som det under denna trettioåriga
utredning gällt att lösa, har blivit löst. Frågan har varit om man skulle
kunna skapa ett beskattningssystem, som mera rättvist fördelade skattebördan
mellan de olika skattedragarna, och man skulle kunna säga, att 1920 års
kungl. proposition, som i detta fall varit utgångspunkten för de sista årens
diskussion, försökt att lösa frågan i ett tag genom att föreslå dels en fristående
objektskatt och dels så stora skattefria avdrag, att man därigenom
kunde överflytta en del av skattebördan från de mindre löntagarna till övriga
skattedragande.

1920 års förslag vann icke riksdagens bifall, men vi alla erkänna, att det
beslut, som då fattades, löste frågan åtminstone till en viss gräns på den

Nr 37. 12

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattdag

m. m.
(Forts.)

punkten, ^att man genom att införa de skattefria avdragen ganska väsentligt
lättade på de mindre löntagarnas skattebörda.

När regeringens proposition i år kom fram, väckte den en stark opposition
från det parti jag tillhör, just därför att man ansåg, att det skedde ett tillbakasteg
från 1920 års ståndpunkt genom införande av fasta, skattefria avdrag,
som icke lika smidigt anpassade sig efter de olika inkomstklasserna, och
det blev då praktiskt taget nödvändigt — och det giver jag propositionen rätt
uti -— att sänka dessa avdrag ganska väsentligt med påföljd att för en del
inkomsttagare i små villkor skattetrycket väsentligen skulle ha ökats.

När nu utskottet på den punkten avvikit från Kungl. Maj:ts proposition,
enär det bibehållit bankningen och nästan bibehållit de avdrag, som för närvarande
finnas, så kunna vi från vår sida — jag- talar då närmast för lönarbetarklassen
— vara relativt tillfredsställda och med ett visst lugn se det
beslut, som möjligen i dag kommer att fattas. Men därför att vi på den punkten,
om jag så må säga, från en trängre klassintressesynpunkt kunna vara
relativt litet missnöjda, så innebär det icke, att vi kunna finna oss i eller medverka
till, att andra frågor, som denna trettioåriga utredning avsett att lösa,
förbli olösta. I varje händelse kunna vi icke medverka till att de bli olösta.

Frågan har icke såsom av herr finansministerns anförande tycktes framgå
bara en teknisk och teoretisk karaktär. Det förvånar mig, att finansministern
i sitt anförande så många gånger kom tillbaka till detta, att det endast
skulle vara en tvist om det teoretiska, en tvist om principer och skatteteknik.
Det kan icke kallas för att vara endast en teoretisk tvistefråga, om den ene
skattedragaren får bära en oproportionerligt stor skattebörda i jämförelse med
den andre, och det få de skuldsatta fastighetsägarna, vilka få bära en tyngre
skattebörda än de skuldfria, så länge vi ha detta garantiskattesystem. Det kan
också sägas med fullt fog från fastighetsägarehåll och från jordbrukarehåll:
varför i all världen skall den särskilda skatt, som garantisystemet innebär,
vila bara på fastighetsägarna; finnes det verkligen icke andra beskattningsföremål
i kommunerna, som kunna vara lämpliga att bära den extra belastning,
som man anser vara nödvändig? Jag kan icke se, att detta är teorier.
Det är teorier liksom alla andra formuleringar av verkligt praktiska problem,
men att det är ett praktiskt problem skall man icke blunda för. Det är det
praktiska problem, som man under trettio år försökt att lösa, ehuru nu Kungl.
Maj :ts proposition och utskottets utlåtande innebär, att man skulle resignera
inför detsamma och säga, att det är olösligt.

Utskottets'' utlåtande börjar i motiveringen med att säga, att detta utlåtande
liksom också Kungl. Maj :ts proposition innebär ett senkommet erkännande åt
1897 års kommitté. Ja. det är riktigt, men då 1897 års kommitté framlagt
sitt. förslag om denna garantiskatt och sedan det blivit kritiserat ihjäl, hade
man icke tänkt sig, att det skulle tagas upp igen, förrän man år 1920, när
det gällde att skapa ett provisorium, vågade sig på att gå fram på den
linjen.

Men det finnes ingen, såvitt jag förstår, som bättre kritiserat detta system
än 1897 ars kommitté själv, när den uttryckligen säger, såsom var och en
kan läsa: vi vilja egentligen ha enbart en inkomstskatt, som går ut efter folks
skatteförmåga, men, säges det. det är icke möjligt, att hålla sig bara till inkomstskatten,
därför att det da skulle kunna inträffa, att jordbrukare, som
icke haft någon inkomst av sina fastigheter, skulle slippa betala skatt, och att
jordbrukare, som vore mycket skuldsatta, skulle få mycket liten skatt. För
att undvika den olyckan, att jordbrukare, som befinna sig i en svag ställning,
skulle slippa undan med lindrigare skatt än jordbrukare i en bättre ekonomisk
ställning, måste man skapa ett garantiskattesystem. Jag kan icke se annat,
än att 1897 års kommitté själv givit den allra kraftigaste kritik av detta

Lördagen den 28 maj f. m.

13 Nr 37.

system, som det överhuvud taget är möjligt att leverera, och sedermera har
man också allmänt ansett, att detta system borde avföras ur räkningen.

När 1920 års utskott ändå gick på den linjen, får man komma ihåg, att
utskottet uttryckligen förklarade — och det kunna ju de medlemmar av denna
kammare, som deltogo i debatten då, erinra sig — att problemet om rättvisa
mellan olika fastighetsägare icke blev löst genom detta förslag, som ju också
endast var ett provisorium. Alltså fann man sig försvarad att gå in för detta
garantiskattesystem just därför, att man förklarade, att det var ett provisorium.
Det ligger visserligen något, kan man säga, konsekvens i, att herr finansministern,
när han försvarade detta system, föll tillbaka på samma linje och sade:
Detta är visserligen ett omfattande förslag, men man må gärna för mig betrakta
det som ett provisorium. Hade det varit tal om ett definitivt förslag
med alldeles nya linjer, skulle det fristående objektsystemet legat närmast till
hands.

Nu kan jag icke se, varför man i detta läge skall ha ett nytt provisorium,
om man tänker sig, att det inom en relativt kort tid skall ersättas av något
annat. Herr finansministern frågade här: Varför har man icke i den socialdemokratiska
reservationen sagt: Vi vidhålla vår principiella ståndpunkt, vi
vilja ha ett annat system, men vi vägra icke att taga de förbättringar detta
system utan tvivel innebär tills vidare, vi godtaga propositionen såsom ett
provisorium? På den frågan vill jag helt öppet svara, att jag icke tror, att
det beslut, som man möjligen kommer att fatta i dag, kommer att bli provisoriskt.
Det skall icke någon tro, att om detta trettioåriga utredningsarbete
slutar med det beslut, som utskottet föreslår, det finnes någon faktisk möjlighet
att inom den närmaste tiden taga upp saken på nytt. Men om det vore
möjligt att efter ett par år taga upp frågan på nytt, vill jag säga, att det
utgör ett ytterligare skäl för att icke godkänna utskottets förslag. Kan man
tänka sig något värre, än att, sedan nu skattemyndigheter och skattedragare
under ett antal år hunnit vänja sig vid det nuvarande systemet i dess tekniska
utformning, de 1927 skulle få ett i många detaljer helt olika beskattningssystem,
som de skulle sätta sig in och arbeta sig in i med tanke på, att det
om några år skulle rivas upp. Jag tror, att man ur ren principiell synpunkt
kan säga, att man, om Kungl. Maj:t och utskottet vinner striden i dag, icke
kan dölja för sig, att vi få lov att finna oss i saken under en lång tid.

En annan fråga, som vid skatteomläggningen skulle lösas, var den om de
mindre löntagarnas lättnader i beskattningshänseende, och denna fråga har i
en viss utsträckning blivit löst. Men den andra frågan om jordbruksfastigheterna
ensamma skola bära den s. k. garantiskatten, den frågan har,. skulle
jag tro, kommit i ett förändrat läge med varje år som gått. Det var icke så
onaturligt kanske år 1897, att man skulle tänkt sig, att den särskilda skattebörda,
som man ansåg, att vissa beskattningsföremål i kommunerna skulle
åläggas, enbart skulle vila på jordbruksfastigheterna, ty överallt, där jordbruksfastigheterna
dominera, överallt, där jordbrukarna intaga en dominerande
ställning, kan man tydligen säga, att det är deras egendom, som utgör grundvalen
för kommunernas liv. Men i samma mån som vi få ett annat samhälle
än ett rent jordbrukssamhälle, i samma mån som industrien växer fram och
näringsföretag av alla andra slag växa fram, i samma ögonblick som förmögenheter
samlas, som icke placeras i fastigheter, så kan man verkligen erkänna,
att jordbrukarna ha rätt, när de säga: Varför i all världen skola vi
ensamma bära den där garantiskatten? Herr finansministern har säkerligen
liksom andra hört det ständiga talet från jordbrukarhåll, där man säger: här
skifta tre stycken barn i en familj arvet; den ene får en jordbruksfastighet
och han får sedan betala särskild skatt för att trygga, kommunernas skattebehov;
den andre får ett kontant kapital och han blir fri från saken, cell den

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 87.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till Icommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

tredje lägger ned kapitalet i en längre utbildning, skaffar sig en säker ställning
och en god inkomst och han slipper också undan billigare.

Jag skall villigt erkänna, att det möter svårigheter att på denna väg söka
skipa rättvisa, men att det skulle vara omöjligt är icke riktigt att i detta
ögonblick säga.

Man svarar naturligtvis: ni ha ju icke själva vågat att komma fram med
förslag om en näringsskatt; 1920 års förslag, som ansågs vara besvärligt, var
kanske bättre än de senare förslag, som kommit fram. Ja, det kan vara riktigt,
och del är möjligt, att det icke går att skapa en näringsskatt, som är på
samma gång någorlunda jämnt vilande och tillräckligt enkel att tillämpa, men
kanske svårigheterna ha legat däri, att man försökt att finna en näringsskatt,
som skulle kunna tillämpas på alla olika slag av näringsföretag. Det är därför,
som man fått kombinera ihop så många faktorer, och det är det som gjort,
att saken blivit så invecklad. Om man i fortsättningen kunde gå in på linjen
och se, om man icke möjligen kunde skapa ett par, tre olika former av näringsskatt,
anpassade efter olika näringars karaktär, förefaller det mig, som
om man åtminstone hade skäl att icke anse frågan vara utagerad i detta
ögonblick.

Sedan kommer jag åter till en fråga, som jag redan berört, nämligen skillnaden
emellan den skuldsatte och den skuldfrie fastighetägaren, skillnaden mellan
en fastighetsägare med dålig inkomst och en annan fastighetsägare med
god inkomst, skillnaden mellan en fastighetsägare med många barn och en
annan fastighetsägare med inga barn. Jag kan icke se, att herr finansministern
har rätt, då han säger: ter det sig så mycket rättvisare, att på en fast
objektskatt lägga inkomstskatt på hela inkomsten, ter det sig så mycket rättvisare,
fastän man inom denna inkomstskatt differentierar mellan de olika
ställda, än att införa en högre garantiskatt och sedan differentiera i fråga om
den överskjutande inkomsten? Jo, det är klart, att det rättvisa ligger däri,
såsom var och en förstår, att ju högre man kommer med denna garantiskatt
desto omöjligare blir varje differentiering. Var och en erkänner, att om vi
finge upp garantiskatten till t. ex. 10 procent på fastighetens taxeringsvärde,
skulle möjligheten att differentiera vara i största utsträckning utesluten, och
ju längre ned vi gå med denna garantiskatt, ju större blir möjligheten att differentiera.
I samma ögonblick som garantiskatten försvinner är det ju en ren
inkomstskatt, där man differentierar helt och hållet. Det är tydligt, att ju
lägre man kan hålla repartitionstalet i fråga om den särskilda beskattningen,
desto större möjlighet får man att differentiera och skipa rättvisa. Ingen kan
förneka, att man, när det gäller en fristående objektskatt, har möjlighet att
gå väsentligt lägre ned, än när det gäller denna garantiskatt, såsom ju Kungl.
Maj :ts proposition och utskottets utlåtande visa, där man icke vågat släppa
de 6 procenten på jordbruksfastigheter.

För övrigt nämnde finansministern — och det står i propositionen och har
framförts som ett ganska avgörande argument — att jordbrukarna själva inte
äro missnöjda över denna orättvisa. Jag vet verkligen inte, vad jordbrukarna
i det fallet mena. Man har ju inte sett någon särskilt stark opinion komma
från de skuldsatta jordbrukarna, men jag kan inte tolka jordbrukarnas häftiga
kritik av de 6 procenten på något annat sätt, än att jordbrukarna anse, att de
äro för hårt belastade för ögonblicket. Att sedan denna jordbrukarnas känsla
av att vara för hårt belastade tar sig uttryck på det sättet, att de önska vältra
över en del av sin skatt på löntagarna, det menar jag är deras stora misstag.
Om de i stället sagt: Vi skola försöka att vinna den lättnad i beskattningen,
som kan vara rimlig för vissa jordbrukare, som ha det sämre ställt, att vinna
den på andra vägar, nämligen genom att låta de icke skuldsatta jordbrukarna
och de, som ha det bättre ställt, bära den, men införa avdragssystem för de

Lördagen den 28 maj f. in.

Nr 37.

skuldsatta, om de sagt, att de skulle finna andra beskattningsföremål, som
kunna övertaga en del av den skattebörda, som nu vilar på de jordbrukare,
som ha det sämst ställt, så skulle jag ha funnit detta vara en rationell utväg.
Men det är också en utväg, som ligger helt och hållet i linje med kravet, att
man i detta ögonblick inte skall fatta definitivt beslut utan gå in på förnyad
utredning.

Denna förnyade utredning tror jag kan komma att ge resultat. Och så länge
vi från vår sida äro övertygade om, att en sådan utredning kan komma att ge
resultat, så länge äro vi inte beredda att genom ett definitivt beslut slå fast,
att detta 30-åriga utredningsarbete skall ha runnit ut i sanden. Det må vara
riksdagens övriga partier förunnat att slå fast detta beslut, som säkerligen
kommer att bli definitivt för lång tid framåt. I det beslutet vill i alla händelser
inte det parti jag tillhör medverka.

Jag skall därför be att i första punkten få yrka bifall till den av herr Bärg
m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Herr Wigforss har här

deklarerat, att resultatet av det 30-åriga utredningsarbetet icke har lett in på
de nya banor, som han önskat, utan att riksdagen här har erbjudits att antaga
och befästa ett skattesystem, som i och för sig har gamla anor, men vilket man
under dessa 30 år har riktat sig emot. Ligger det verkligen däri någon anledning
att beklaga sig? Har man icke lika mycket rätt att säga, att i denna omständighet,
att utredningsarbetet ej lett till det av herr Wigforss önskade resultatet,
ligger ett erkännande av, att vad man under en lång tid har haft, icke
har varit så felaktigt, att man icke med viss förbättring kan fortsätta på den
gamla vägen? Är det icke alltid en förtjänst hos ett skattesystem, att det icke
vidtager rubbningar utan att nödvändiga skäl för sådana finnas? Jag tror,
att statsrådet i propositionen på ett kortfattat sätt har angivit den ståndpunkt
i avseende på förändringar i skattesystemet, som är den riktiga. Gamla skatter,
sade han, äro goda skatter. Det är ett gammalt yttrande, och jag tror man
har skäl att i detta ögonblick minnas detta och taga vara på vad därmed kan
vara förenligt. Herr Wigforss ansåg, att man nu mindre talade om skillnaden
mellan de fristående fastighetsskatterna och garantiskatten, icke därför att man
kommit varandra närmare och att man insett, att de skiljaktigheter, som finnas,
ej äro så överväldigande, som man för ett tiotal år sedan ansåg, utan fastmer
därför att garantiskattesystemets anhängare för sin del måste erkänna, att deras
positioner voro så sönderskjutna, att ingenting mer var att säga. Jag undrar,
om herr Wigforss icke därvidlag något misstager sig och om han icke själv
i dag har givit erkännande åt att systemet icke är förenat med så stora brister,
som han själv vill låta påskina, då han icke tvekar att här föreslå, att vi för en
avsevärd tid framåt skola bibehålla samma system och tillämpa detsamma. Här
föreligger visserligen ett förslag från hans sida att förlänga det på två år, men
i samma ögonblick är han beredd att föreslå en utredning om den del av skatteproblemet,
som hittills har varit det mest svåråtkomliga och mest svårlösta.
Har man icke på detta fält kommit längre under de år som gått, är det väl ej sannolikt,
att man under den närmaste tiden skall komma längre, utan vi ha att se
framåt mot många år ännu av ovisshet och osäkerhet under fortsatta utredningar
enligt det av herr Wigforss angivna receptet.

Den anmiirkning, som har riktats emot det nuvarande systemet och som skulle
vara anledning till, att herr Wigforss och hans meningsfränder icke kunna gå
med på det, är, att det bygger, som man säger, på icke rationella grunder. Ja,
vad kan menas därmed? Det är visserligen sant, att åtskilliga, ja, jag är
villig att erkänna, kanske flertalet skatteteknici har ställt sig på de fristående
fastighetsskatternas sida, men beror ej till en icke oväsentlig del detta stånd -

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj {. m.

Förslag
till kommunahkatte.
lag
m. m.
(Forts.)

punktstagande därpå, att de fristående fastighetsskatterna — och det äro vi
villiga, att från vår sida erkänna — faktiskt erbjuda en lättare och bättre teknisk
lösning av skatteproblemet än garantiskatterna? Men går man åter och
ser till den allmänna meningen bland dem, som träffas av garantiskatterna, så
tror jag man måste säga, att deras mening har gått i annan riktning. För dem
har det varit så synnerligen naturligt, att när det gällde att skilja sig från den
gamla ackordskatten, som tillämpades före 1920, då det gällde såväl för jordbruksfastigheter
som för andra fastigheter att skatta 6 eller 5 % av taxeringsvärdet,
men icke mera — i händelse av större inkomster, så sluppo dessa fastighetsägare
från skatt för överskottet — och anmärkningar gjordes mot dessa
förhållanden, anmärkningar, vilka särskilt skärptes genom de starkt ökade inkomsterna
under kristiden, så låg det ganska nära till hands för dessa att säga:
Ja, vi skola betala för dessa större inkomster, men vi garantera till kommunerna
den ackordskatt, som vi hittills haft, dessa 6 och 5 %, för att kommunerna icke
skola berövas sitt nödvändiga skatteunderlag.

Det är den synpunkten, tror jag, som har varit den avgörande för fastighetsägarna,
och. det är den, som jag anser, att man har all anledning att fästa sig
vid. Jag vill naturligtvis icke säga, att man i en fråga som denna nödvändigt
skall gå den väg, som är den mest populära, men man har dock i en skattelagstiftning
i alldeles särskild grad anledning att se till, huruvida man kan följa
sådana vägar, som äro de mest framkomliga och mot vilka skatteobjekten opponera
sig minst. Man har, när sådant ställningstagande förekommer, anledning
att vånda sig till skatteteknici och se, om de kunna lösa problemet efter föreslagna
linjer, och så har nu skett, och det har befunnits möjligt att så göra,
om än jag är villig erkänna, att den andra vägen, den med de fristående fastighetsskatterna,
är enklare. Men det är dock en möjlighet att gå fram med garantiskatter,
och det har visat sig under de år, som dessa skatter tillämpats, att
de beskattade i stort sett ha varit belåtna med vad som förekommit. Häri
ligger naurligtvis den allra starkaste anledning till att icke gå in på någTa nya
och oprövade vägar.

Nu har man sagt: Ja, de som ha yttrat sig i denna fråga äro de rikare, det
ar de.som icke ha skulder o. s..v. Det är huvudsakligen de rika jordägarnas —
om vi nu närmast hålla oss till jordägarnas — åsikter som ha kommit fram
Ja, ar det verkligen det? Jag kan vara villig att säga, att det inom åtskilliga
korporationer kanske i huvudsak är de större jordbrukarna, som ha låtit sin
rost horas, men ar det verkligen dessa jordägare, som äro minst skuldtyngda?
J ag tror ingalunda, att sa är fallet. Men vad som däremot är visst, det är att
det ar de större jordegendomarna, som i främsta rummet drabbas av den orättvma
som här framhalles, eller skiljaktigheten mellan de skuldfria och de
skuldbelastade egendomarna, och detta därför att, vid beskattning av de mindre
jordegendomarna, i denna beskattning ingår vid sidan av kapitalräntan relativt
taget i jämförelse.med de större egendomarna, så mycket av ren arbetsinkomst,
b or dessa mindre jordegendomar blir därför inkomsten i procent av det taxerade
värdet rakfat sa mycket högre än för de större egendomarna, att garantien för
dessa minde egendomar kommer att i så ofantligt mindre utsträckning tagas i
anspråk an vad som är förhållandet vid de större. Jag är naturligtvis icke av
• en,,upP^attniI38''en> man eJ skall fästa sig vid de svårigheter, som de större
jordbrukarna för närvarande ha att genomgå, men jag hyser den meningen, att
man, da det större jordbruket icke har opponerat sig emot denna skatt, ej har
någon särskild anledning att fästa sig vid de skiljaktigheter, som här av herr
Wigforss har papekats.

Då frågar man sig: Varför har det större jordbruket ställt sig på denna

ståndpunkt. Ja, såvitt jag förstår, är det av den kloka anledningen, att man
dar ser vad man har, men man vet icke vad man kan få, Man kan fästa sig

Lördagen den 28 maj f. in.

17 Nr 37.

vid att beträffande de fristående fastighetsskatter, som här så varmt rekommenderas,
har såsom deras största förtjänst framhållits av deras försvarare,
att de äro så rörliga, att de äro så lätta att anpassa efter de olika behov, som
kunna göra sig gällande, men efter vad man i varje särskilt fall anser vara
rättvist. Ja, rättvist? Vem är det som avgör det? Det rättvisa skall ju prövas
av oss här. Det skall prövas av statsmakterna, och så mycket ha vi dock
lärt oss, att all skattläggning icke kan undgå att taga hänsyn till och i viss
mån få spår av de olika intressen, som i varje läge äro de dominerande. Så
har det varit hela vår skattehistoria igenom, och att framtiden därvidlag skulle
utgöra något undantag, har man väl här knappast anledning att antaga. Är
det någon här, som verkligen tror, att fastighetsägareintresset under den närmaste
framtiden kommer att bli starkare representerat än det för närvarande
är, att det har möjlighet att här vare sig nu genomdriva de lättnader, som man
från enstaka håll hör begäras, eller har man sannolikhet för att det i framtiden
skall sätta starkare spår på skattelagstiftningen än som för närvarande är
möjligt? Jag tror icke, att det är fallet, och under sådana omständigheter är
det för mig, och jag tror även för de jordbrukare, som här tidigare ha låtit
höra sig i de yttranden, som här föreligga från de korporationer, vilka yttrat
sig, alldeles klart, att det är bättre att bibehålla vad som finnes och nöja sig
med det läge, vari man är, än att riskera rubbningar och ändringar i framtiden,
detta vare sig man kastar sig in på de fristående fastighetsskatterna, som naturligtvis
utgöra en ännu osäkrare grund, eller om man nu går in på rubbning
av de repartitionstal, som under många årtionden ha vunnit hävd och som av
statsrådet påpekades i viss mån ha fått karaktären av realonus.

Nu säger herr Wigforss: Vi skola icke kasta oss in på att binda oss vid

någonting. Man binder sig vid detta system, som han för sin del anser vara
oriktigt, om man tager det nu, och det innebär en orättvisa mot jordägarna,
därför^att man uttager garantiskatt endast av dessa, som han sade. Han tänkte
icke på de andra fastighetsägarna, som det är samma förhållande med. Man
skall söka få fram andra objekt, som man kan belägga med skatt, menade han.
Ja, det är ju så sant, att det skulle vara förenat med en icke oväsentlig fördel,
om man kunde plocka fram några nya objekt för beskattning, varigenom det
kunde bli lättare för den andra kategorien, men hur länge ha vi icke arbetat
på dessa försök och misslyckats? Är det verkligen så sannolikt, att man kan
komma fram till lyckligt resultat nu, då man icke gjort det hittills? Har man
icke hellre anledning att ett ögonblick tänka efter, hur sådana nya skatter
eventuellt kunde komma att verka? Det är fråga om, som herr Wigforss yttrade,
andra näringsföretag och förmögenheter. Ja, vad är mera flyktigt än en
förmögenhet? Och föreligger icke en högre grad av flyktighet beträffande ett
näringsf öretag än i fråga om jorden? Jorden är dock det fasta grundlaget i
kommunen. Jorden har denna egenskap till fördel och skada för sig själv.
Den kan icke komma bort. Den är den fasta grund, på vilken kommunen dock
måste bygga, men allting annat har möjlighet att röra på sig. Vi veta, huru
företagen draga sig för att komma till kommuner, där det är höga skatter. Ju
mer man tynger företagen med skatter är det givet, att det blir en ökad tendens
hos dem att draga sig ifrån kommuner, där skatten är uppdriven. Jag
menar, att resultatet för de kommuner, som hoppas på ökad beskattning av
näringarna, kan bli alldeles motsatsen mot vad man väntar sig, därigenom att
företagsamheten drager sig därifrån i stället för att komma dit. Jag tror därför,
att denna invit, som herr Wigforss riktade till det speciella jordbruksintresset,
bär detta all anledning att taga med mycket stor försiktighet, och då
den socialdemokratiska reservationen anknyter sig till en motion av herr Olsson
i Kullenbergstorp, vilken särskilt sagt ifrån, att en eventuell näringsskatt icke

Första kammarens protokoll 1027. Nr 37. 2

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

in. in.
(Forte.)

på något sätt får träffa jordbruket, så skulle jag vilja säga till reflektanterna
på samarbete, att de borde taga skriftligt på. att verkligen hela det socialdemokratiska
partiet är med om en lösning efter herr Olssons i Kullenbergstorp linje,
innan de gå vidare på denna väg.

I det inledningsanförande, som statsrådet hållit, har han gått in på nästan
alla de frågor, som av herr Wigforss berördes, varför det i många delar skulle
bli ett upprepande, om även jag därvidlag ingick i svaromål. Jag tror därför,
att det kan vara bäst förenligt med vårt långa arbete i dag, att jag för ögonblicket
icke längre uppehåller mig vid dessa frågor utan avvaktar, om nya inlägg
kunna komma. Jag vill endast påpeka, att vi stå dock nu i viss mening
vid slutpunkten av ett långvarigt och ingående utredningsarbete och att det
under ett sådan arbete är ett verkligt behov, att man någon gång gör en hopsummering.
Man behöver i all verksamhet allt emellanåt göra ett bokslut, utan
att detta hindrar det fortsatta arbetet. Vi ha nu, tror jag, kommit till en sådan
punkt, där man verkligen har inhöstat så mycket av verkligt värde, att det
är fullt befogat att taga vad man för närvarande kan få och uppskjuta till
framtiden de eventuella ändringar och jämkningar, som kunna bli behövliga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Ericson. Oscar: Herr greve och talman! Efter 30 års utredningar

hade man verkligen haft rätt att vänta ett skatteförslag, som i någon mån
skapade mera rättvisa de olika kategorierna emellan, än vad detta nu för riksdagen
framlagda och av första särskilda utskottet till antagande förordade
förslaget gör. Då riksdagen år 1920 antog nu gällande provisorium, så var
väl meningen den, att när denna fråga åter kom på kamrarnas bord för att få
en definitiv lösning, den skulle vara så utredd och genomtänkt, att den borde
skipa, om ej full, så dock en större rättvisa gentemot de skattskyldiga, såväl
mellan som inom de olika kategorierna, än vad det nu gällande provisoriet gör.
Jag undantager därvid skogsbeskattningen, som förut har varit alltför hård,
men nu i detta förslag erhållit någon liten lättnad. I övrigt är det i stort sett
det nuvarande provisoriet, som föreslås att gälla för en avsevärd tid framåt,
låt vara i någon mån tekniskt förbättrat.

Att fastigheter endast skola garantibeskattas för att säkerställa kommunernas
tillgång till skattekronor finner jag ej vara riktigt. Även andra värden
borde möjligen för att fylla detta behov garantibeskattas. Jordbrukets ekonomi
och räntabilitet är sannerligen för närvarande icke sådan, att det kan ge anledning
till att hårdare beskatta detsamma än andra näringar.

Ehuru jag biträtt utskottets beslut rörande garantiskatteprincipen som lämpligaste
formen för fastigheters kommunala beskattning, så kan jag däremot
ingalunda finna det vara med rättvisan överensstämmande, att repartitionstalet
å jordbruksfastighet skall vara 6 procent. Jag har därför instämt i herr
Magnussons i Tumhult yrkande i hans vid detta utlåtande fogade reservation,
vari föreslås för jordbruksfastighet fem skatteören för varje fulla etthundra
kronor av fastighetens jordbruksvärde. I motionerna nr 272 i första kammaren
och nr 364 i andra kammaren föreslås 4 % för såväl fastigheten som den
växande skogens rotvärde såsom lämpligaste och rättvisaste garantiskatteprocent,
men som förståelse inom utskottet för detta skattetal ej vunnits, har jag
och min medreservant, herr Johansson i Kälkebo, för att icke försvåra skattefrågans
lösning, anslutit oss till herr Magnussons i Tumhult reservation.

Jag yrkar således bifall till första punkten med den ändring, som har föreslagits
av herr Magnusson i Tumhult rörande de fem procenten.

Herr Wigforss har i dag gjort sig till talesman för jordbrukarklassen. Det
är ju mycket glädjande att från detta håll få höra några förståelsens ord i

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 37.

kammaren, i synnerhet som vi tidigare vid många tillfällen, då det gällt jordbrukarnas
bästa, från det hållet icke mött någon förståelse. Jag tror emellertid,
att detta hans yttrande i dag väl får tolkas så, att det är just för tillfället,
som andan härutinnan fallit på honom. Och då han förordar en objektskatt
av 4 % såsom varande den lämpligaste och som skulle skipa mera rättvisa de
olika jordbrukarna emellan, så tror jag dock, att detta icke är alldeles riktigt.
Man får väl ändå tänka sig, att även med ett repartitionstal av 6 % — vilket jagdock
ej anser, att vi böra gå in för — är fördelaktigare än objektskatt av 4 %.
En fristående objektskatt enligt herr Bärgs motion bliver under alla förhållanden
en hårdare beskattning än garantiskatt. Det är ju så, att vi enligt garantiskattesystemet
ha rättighet att avdraga garantiskattesumman från inkomsten,
men den skatt, som socialdemokraterna här föreslå, skulle ju komma
som ett påbröd utöver inkomsterna i övrigt, och det finner jag visst icke vara
rättvist. Jag tror för min del, att jordbrukarna ute i bygderna icke skulle
förstå uttagandet av en sådan skatt å en inkomst, som de ej skulle ha rättighet
att avdraga såsom redan varande beskattad.

Finansministern varnade oss i sitt anförande här för att sänka repartitionstalet,
men man måste dock komma ihåg, att även inkomsten över garantiskatten
skall beskattas, vilket icke var fallet före antagandet av 1920 års provisorium.
Om nu en jordbrukare har en inkomst utöver garantiskatten, så skall
den ju beskattas. Då menar jag, att det icke är någon risk, även om vi sänka
repartitionstalet till 5 %. Detta skulle ge de skuldbelastade större möjlighet
att göra skuldavdrag och även familjeavdrag. Om vi taga såsom exempel en
egendom, taxerad till 15,000 kronor, så skall ju en sådan med ett repartitionstal
av 6 % i alla fall lämna en garantiskatt för 900 kronors inkomst på densamma.
Om vi säga, att repartitionstalet är 5 %, får denne jordbrukare givetvis
ytterligare ett avdrag av 150 kronor, och med hänsyn till de små förhållanden,
i vilka vi jordbrukare leva, betyder även ett så litet kapital ganska
mycket för vår ekonomi.

Jag skall icke, herr talman, upptaga tiden längre. Såsom jag förut nämnde,
yrkar jag bifall till herr Magnussons i Tumhult vid denna punkt avgivna
reservation, vari han har föreslagit ett repartitionstal av 5 %. Jag kommer
även att här begära votering.

Herr Sederholm: Jag tror det är lyckligt, att vi i dagens debatt icke ha

givit oss in på ett dryftande av de principiella fördelarna och förtjänsterna hos
de två skattesystem, varom striden har stått, objektskatt eller garantiskatt.
Det är väl ändå inte riktigt att här blott komma med påståenden och säga, att
det ena är mera rationellt än det andra. Man måste därvid söka få eu sammansyn
av alla de olika faktorer, både av skatteteknisk och annan natur, som där
inverka, innan man ger sig på en saldering, och när man sedan kommer till
denna saldering mellan de olika förslagen, ja, då är det så många osäkra och
irrationella faktorer, som spela in och ofta nog också äro avgörande, att man
icke kan räkna på att få ett slutgiltigt avgörande i fråga om vad som under
alla förhållanden eller ens under vissa förhållanden kan vara det rätta. Man
är härvidlag också i mycket hög grad, såsom utskottets ordförande här anfört,
bunden av, huru förhållandena för närvarande ligga till och huru de gestalta
sig, huru den stora skattedragande allmänheten ser och känner med avseende
på dessa skatteformer. Jag är alldeles ense med honom däri, att man måste
ha tungt vägande skäl för att frångå dessa former, allrahelst som nu, när
vi ha sju års erfarenhet av huru detta skattesystem verkar, efter dessa erfarenheter
just de personer, vilka det här gäller att lagstifta för, på det allvarligaste
ha undanbett sig de nya s. k. rationella skatteformerna och önska att
få behålla dem, som de nu hunnit vänja sig vid. Är icke detta en tillräcklig

Förslag
till kommuimlskattelag

m. m.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till Jcommunalskattelay

m. m.
(Forte.)

anledning till att skatterna också böra få stå kvar på dessa grunder och att
man bör söka tillämpa dem på sådant sätt, att de komma att bli i möjligaste
mån rättvisa? Det är endast från de kategorier av samhällsmedborgare, vilka
icke skulle komma att drabbas av dessa objekt- och garantiskatter, som vi
mött denna omtanke om vad som för jordbrukarna eller fastigheterna kan vara
det mest rationella och riktiga.

När det för övrigt här talas så mycket om att uppnå en rättvis beskattning
med avseende på de skuldsatta och icke skuldsatta, så få vi ju komma ihåg,
att om vi utgå från nuvarande provisoriska förhållanden och jämföra dem
med vad kommunalskattekommittén föreslagit, nämligen att det skulle utgå
en objektskatt av 4 % på jordbruksfastigheter och att sedermera inkomsten
skulle beskattas så att säga från bottnen, då fordras det enligt garantiskattesystemet,
för att antalet skattekronor skall bli lika stort, en beskattningsbar
inkomst, som endast motsvarar 2 % av fastighetens värde. Det är väl alldeles
klart, att ingen jordbrukare i längden kan hålla på och driva sitt jordbruk, om
inkomsten jämte värdet av hans personliga arbete icke skulle komma att överstiga
2 % av fastighetens värde. Den måste i medeltal komma att överstiga
detta mycket, särskilt vad beträffar de mindre jordbrukarna. Resultatet härav
blir givetvis, att beskattningen under normala förhållanden kommer att vid
en rättvis och riktig uppskattning av deras inkomst bli hårdare och tyngre
med ett objektskattesystem, som är byggt på dessa grunder och på dessa repartitionstal.

Då möter man den invändningen, att det är möjligt att genom en nedsättning
av repartitionstalen komma till en rättvis skattegrund, som åstadkommer en
lika tung belastning för fastighetsägarna som om man bibehåller nuvarande
repartitionstal och garantiskattesystem. Detta är en riktig invändning; man
kan verkligen på detta sätt nå en jämvikt. Vi komma då ned till ett så lågt repartitionstal
för den fristående objektskatten, att kommunerna komma att lida
brist på beskattningsföremål under kritiska tider. Hela systemet med en särskild
skatt, vare sig det är en objektskatt eller garantiskatt, utöver den vanliga
inkomstskatten är ju grundat på att man utgår ifrån att inkomsten kan
komma att flyta och inom många kommuner i regel flyter så ojämnt, att kommunerna
utan dessa skatteformer skulle sakna tillgång till nödigt antal beskattningsföremål
och att därför en objektskatt eller garantiskatt måste tillgripas.
Men då måste denna skatt också tillgripas i den omfattning, att den
ger kommunerna erforderlig ökning i antalet beskattningsföremål och skattekronor.

En minskning av objektskatterna, så att de bli jämbördiga med garantiskatterna
i fråga om skattedragarnas belastning, kommer alltså att medföra så
låga repartitionstal, att de icke komma att ge kommunerna tillräckliga beskattningsföremål
och den garanti, som de behöva, och om man å andra sidan
höjer objektskatterna, så komma dessa vid rättvis beskattning i övrigt och
normala förhållanden för jordbruksnäringen att medföra en övervältring, en
överbelastning på jordbruket. Det är ju rätt naturligt, att under sådana förhållanden
fastighetsägarna så enstämmigt ställt sig på den nuvarande garantibeskattningens
grund, och jag tror, att, åtminstone hittills, inga skäl hava
blivit anförda, som kunnat rubba min uppfattning, att därvidlag Kungl. Maj:ts
proposition vilar på en rättvis och riktig grund, en grund, som uppskattas och
erkännes som den rätta och riktiga av alla dem det närmast rör och som också
är i Kungl. Maj :ts proposition tekniskt så utformad, att den icke möter några
svårigheter i tillämpningen, åtminstone inga svårigheter, som icke erfarenheten
har visat kunna på ett lyckligt sätt övervinnas.

Med avseende å den föredragna paragrafen och särskilt de repartitionstal,
som där finnas angivna, kan jag icke underlåta att göra en del erinringar. Jag

Lördagen don 28 maj f. m.

Nr 37.

vill då först dröja med några ord vid det repartitionstal, som blivit satt på
jordbruksfastighet, nämligen 6 procent. I 1921 års kommunalskattekommitté
utgick man vid början av arbetet ifrån att ett avvägande av skattebördan med
avseende å en förskjutning därav mellan olika klasser av medborgare icke kunde
ingå i kommitténs uppdrag, då därtill krävdes helt andra förutsättningar än
kommittén ansåg sig sitta inne med. Man utgick ifrån att repartitionstalen
liksom förslaget överhuvud taget skulle i huvudsak ansluta sig till den nuvarande
fördelningen av skattebördan och att det sedermera finge bli ett övervägande,
där politiska, sociala och andra skäl bleve avgörande, om man skulle
kunna och om man borde företaga en rubbning, någonting som ju lätt kunde
ske, då repartitionstalen lätt kunde ändras utan att rubba förslaget. Reservanternas
alternativ konstruerades så, att det i den tävlan, som då rådde mellan
objektskatte- och garantiskattesystemen, skulle bli i möjligaste mån jämförbart
med kommittéförslaget. Frågan om en förändring av repartitionstalen
eller en förändring i fördelningen av skattetrycket, vilket sammanhänger med
detta, skulle komma till stånd eller icke, var knappast föremål för några överläggningar
eller överväganden. Detta är anledningen till att det finns praktiskt
taget ingenting i detta betänkande angående hur en rättvis avvägning av
skattetrycket mellan de olika samhällsklasserna rent förutsättningslöst borde
ordnas. Jag kan icke neka till att för mig synas ganska starka skäl vara anförda
för en jämkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet ifrån 6 till 5
procent. Det är ju så, att i fråga om kravet på en garanti finnas ju inga rationella
skäl till att denna skall vara större för jordbruksfastighet än för annan
fastighet. Det är därför också rätt naturligt, att ett krav på likställighet
framkommit, och jag vill på det bestämdaste bestrida, att detta krav kommit
såsom en reaktion emot det nuvarande provisoriets beskattning av jordbrukarna
eller på grund av uppfattningen, att denna beskattnings anordnande såsom
garantiskatt skulle vara ett olämpligt system. Men jag måste å andra sidan
medgiva, att frågan om ett lämpligt avvägande av repartitionstalet, om man
skall gå in för 5 eller 6 procent, är synnerligen komplicerad och att man under
utskottets behandling icke varit i tillfälle att utreda den så grundligt som saken
kräver. Jag förstår därför mycket väl, att det kan anföras starka betänkligheter
emot att nu omedelbart gå ned till 5 procent. Ett övervägande och en
undersökning av denna sak synes mig vara synnerligen önskvärda och av behovet
påkallade och likaså synes mig önskligt, att det förslag, som av en sådan
utredning kan föranledas, måtte föreläggas riksdagen.

Emellertid är det en annan sida av frågan om dessa repartitionstal, som gör
mig minst sagt lika betänksam, och det är förslaget om repartitionstalet 0.04 på
växande skog. Det har framförts såsom ett enstämmigt önskemål från skogsmän
och för övrigt även från andra, som äro både jordbrukare och skogsmän,
icke att skogen skulle få lindring i den beskattning, den bär att bära, i jämförelse
med andra beskattningsföremål — denna börda bör avvägas rättvist i
förhållande till skogens skattekraft, därvidlag råder ingen meningsskiljaktighet
— men däremot att skatten skulle bli lagd så, att den komme att utgå i
sammanhang med avverkningen och i förhållande till denna. Det är då skogsägaren
får sin inkomst från skogen, det är då hans skattekraft som skogsägare
är störst, och icke under den tid, när skogen står och växer och mera är
att betrakta som en produktionsfaktor iin som en färdig vara. Det är under
tillväxttiden, det är så betungande för skogsägaren att år efter år ha att bära
en betydande skatt, som han ofta har svårt att skaffa medel till. Just genom
detta förhållande, att skatten i förslaget — såsom även nu sker — till en betydande
del lägges på den växande skogen, kommer fortfarande denna skattebörda
att påvila skogen under den tid den icke ger inkomst eller i varje fall ger
en mindre inkomst än den bär alt, bära skatt för. Delta är icke lyckligt, och

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Förta.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalslcattelag

m. m.
(Forte.)

det verkar därhän, alt skattesystemet kommer att utgöra en direkt lockelse,
till och med ofta ett tvång för jordägaren att pressa ned det växande skogskapitalet
till det minsta möjliga och kanske mindre än det minsta möjliga,
så långt som skogslagarna medgiva och kanske till och med på andra sidan
om denna, gräns. Det är olyckligt att lagstifta på ett sådant sätt, att
man spolierar eller åtminstone genom skattesystemet bidrar att spoliera
skogen som produktionsfaktor, vilken ju är en av våra nationalekonomiskt
värdefullaste tillgångar, och jag beklagar, att utskottet icke lyckats
komma längre ned än till ett repartitionstal av 0.04. Kommunalskattekommittén
var nere i 0.01 och lade i stället den övervägande skatten på avverkningen
i form av skogsskatt.

Det, som nu här föranlett både Kungl. Maj:t och utskottet att bibehålla detta
tal, 0.04, var ju vissa norrlandskommuners behov av beskattningsföremål och
risken för att de på grund av den betydelse, som skogsbruket och särskilt den
växande skogen såsom beskattningsföremål där äger, skulle förlora en så betydande
del av sina beskattningsföremål, att skattetrycket i övrigt skulle bli
orimligt tungt. Jag tror, att man här kunnat komma till en lycklig och även
för dessa trakter tillfredsställande lösning genom att ordna skattelagstiftningen
med olika marginaler för olika delar av landet. Jag beklagar, att denna väg
icke blev utskottets, och jag tror också att man måste vara betänkt på att
framdeles söka få en förskjutning av skattebördan, så att den mindre lägges på
den växande skogen och mera på skogen vid avverkningen.

I övrigt innebär ju utskottets förslag i förhållande till Kungl. Maj:ts betydande
förbättringar i fråga om skogens beskattning, och jag vill påstå, att denna
beskattning nu torde vara konstruktivt riktigt lagd genom att den satts
i förbindelse med kommunens skattetryck samt att det också satts en maximering
av skogsaccisen. Det är ju så, att all skogsinkomst kommer i varje fall att
få deltaga i den kommunala beskattningen precis som varje annan inkomst, och
att det här är fråga om den garanti, som därutöver skall bäras av skogen. Jag
tror då att det är riktigt, att man ser till just med avseende å den växande skogen,
att det sättes en gräns för garantien, så att denna icke kommer upp i värden
som kunna bli rent orimliga i förhållande till skogens verkliga värde.

Herr Wigforss berörde betydelsen av de skattefria avdragen. Herr statsrådet
har också varit inne på denna sak, och han påpekade betydelsen av de skattefria
avdragen i detta system, och berörde, huru de kommo att bli införda vid
1920 års riksdag och hur man då efter, som han uttryckte det, ett rättvist avvägande
av skattebördan vad beträffar löntagarna gav dessa betydligt ökade
avdrag. Jag är den förste att erkänna, att förhållandena före 1920 icke medförde
ett rättvist avvägande av de skattefria avdragen för de mindre inkomsttagarna,
men jag vågar påstå, att det steg ut i det vida okända, som togs 1920,
säkerligen icke skulle tagits, om man då kunnat blicka in i framtiden och se
innebörden av denna överflyttning av skattebördan. Det var ju ändå en våldsam
överflyttning, då genom dessa förändringar i avdragen fastighetsägarna,
som förut buro 19 procent av skattetrycket inom kommunerna, i stället kommit
att få bära 33 procent. Nu utgår man ifrån att om man stannade vid samma
skattefria avdrag som då bestämdes, skulle detta innebära ett bibehållande av
vad man 1920 gick in för. Detta är icke riktigt, ty vi hava sedan dess haft en
deflation, som medfört, att samma skattefria avdrag, på ett visst antal kronor,
vilket då infördes, nu i realiteten innebär förhållandevis betydligt större avdrag.
En förskjutning är därför påkallad av förändringarna i penningvärdet,
och Kungl. Maj:t har ju också ifrågasatt en sådan förskjutning, som emellertid
icke fullt motsvarar penningvärdets stegring under denna tid. Det förslag,
utskottet här kommit med, innebär ju icke en minskning i avdragen, motsvarande
den stegring, som penningvärdet undergått, men det innebär i alla fall en

Lördagen den 28 maj f. in.

23 Nr

förskjutning i riktning mot det nominella värdet av detta avdrag. Det hade
varit ömkligt, och jag tror det varit försvarligt och rättvist, om denna förskjutning
gått något längre, så att avdragen minskats ytterligare, men å andra sidan
har det ju ett visst värde, att man kunnat nå enighet i utskottet angående denna
fråga, och jag vill därför icke motsätta mig bifall till utskottets förslag i
detta hänseende.

Jag ber för övrigt att få stryka under, att här har sagts, att man nu gick till
eu slutgiltig lösning av kommunalskattefrågan. Man kan nog emellertid knappast
tala om att man kommer till en slutgiltig lösning i en sådan fråga. Livet
förändrar sig, förhållandena inom näringslivet ävenså, överhuvud taget förändra
sig alla de grunder, varpå ett skattesystem,_ som hänför sig till det levande
livet, skola grundas. Dessa förhållanden bli aldrig stabila, och skattesystemet
och skatteförhållandena måste ändras i förhållande till dem. Något
ständigt bestående går man ju sålunda icke in för, och jag är viss^om, att ifall
vi nu gå in för detta förslag, innebär det kanske för en tid framåt en lösning
av frågan, men det innebär icke en förändring eller en förskjutning, som kommer
att bestå oberoende av det ekonomiska livets växlingar. Jag förmenar
också, att detta system, som man nu skulle gå in för eller rättare sagt bibehålla,
säkerligen kommer att i en framtid bli utsatt för förändringar, modifikationer
och förbättringar, och om nu riksdagen går in för ett repartitionstal av 6 procent
för jordbruket, är jag övertygad om att en utredning angående detta repartitionstal
kommer att på ett eller annat sätt sättas i gång och att, om resultatet
av denna utredning ger skäl för att det skulle innebära större rättvisa och riktigare
utformning av skattelagen, om man satte repartitionstalet till 5 procent,
ett sådant förslag också kommer att föreläggas riksdagen.

Jag skall, herr talman, tills vidare icke framställa något yrkande. Jag vill
endast uttala den förhoppningen, att detta förslag måtte i såvitt möjligt oförändrat
skick vinna riksdagens bifall.

Herr Rulle: Herr talman, mina herrar! I verkligheten är det ju så, att

man här har att välja mellan utskottets förslag, som ju är ungefär detsamma
som Kungl. Maj ds förslag, och avslag. Och vad innebär då ett ^avslag? Ja,
om man granskar den reservation, som mest direkt och bestämt gar på avslag,
finner man, att det icke blott innebär, att frågan för närvarande avslås —
den måste ju dock någon gång lösas — utan enligt denna reservation innebär
det även, att riksdagen skulle i samband med avslaget anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta utreda, på vad sätt och i vad män tryggandet åt kommunerna
av tillgång på fasta beskattningsunderlag må kunna, oavsett i vilken form
detta skall ske, komma att åvila jämväl andra beskattningsföremål än fastighet.

Då frågar jag: har icke en sådan utredning skett? Vi veta ju, att kommunalskattefrågan
varit föremål för utredning under bortåt 30 år, och de
sista utredningsåren har man just sysslat med frågan, hur man skulle kunna
åstadkomma en fristående objektbeskattning, som skulle kunna träffa de skattedragande
rättvist.

Sedan den kungl. propositionen 1920 kom fram med förslaget om fristående
objektskatter och detta förslag blev av riksdagen avvisat, tillsattes ju 1921
års kommunalskattekommitté. Kommitténs majoritet gick ju in för att skriva
en skattelag, där fristående objektskatter ingingo. Jag var av motsatt mening;
jag var icke med på detta, men den rättvisan vill jag gorå kommitténs
majoritet, att nog bemödade den sig mycket allvarligt under de fyra år, som
kommitténs arbete pågick, om att åstadkomma ett klokt och förståndigt förslag
i fråga om den fristående objektbeskattningen. Jag tror, att litet var
inom kommittén hyste den meningen, att man lyckats ganska bra i fråga om
den fristående objektskatten pa fastighet, men denna skatt förutsätter i alla

Förslåig
till kommunalslcattPÅag

m. ra.

(Forts.)

Nr 37. 24

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

fall som ett komplement, för att icke orättvisan skall bli allt för stor, att
man även skulle kunna införa en fristående objektskatt på näring. För mig,
som redan från början ställt mig pa andra sidan, och som vägrade tro, att
man skulle kunna, på ett rättvist sätt, lösa frågan om en fristående objektskatt
pa näring, var det av mycket stort intresse att under utredningsåren sitta
och bevittna de störa bemödanden och det stora arbete, som majoriteten nedlade
pa att lösa fragan om att införa en sådan skatt och att få den något så när
rättvis. . Jag fick under detta arbete allt mer och mer den uppfattningen, att
det faktiskt är ett olösligt problem att åstadkomma en fristående objektskatt
på näring, en s. k. näringsskatt, som drabbar skattedragarna rättvist. Näringsföretagen
ha ju så olika struktur och äro av så olika beskaffenhet, att
det är ogörligt att i det fallet ernå rättvisa.

Jag vill icke ga allt för djupt in i kritiken av näringsskatten, men när den
förste talaren påstår, att garantiskattesystemets positioner äro fullständigt
sönderskjutna, vill jag säga, att är det något, som blivit ordentligt sönderskjutet,
är det försöket att framkonstruera en rättvis näringsskatt, och när alla
yttranden kommit in från myndigheter och andra rörande kommunalskattekommitténs
förslag, var väl nästan den enda punkt, om vilken så gott som
fullständig enighet syntes råda, att någon näringsskatt kunde det icke vara
tillrådligt att pålägga. Men, som jag tror, äro alla ense om, att en objektskatt
pa näring är en förutsättning, för att det skall vara rättvist att lägga en fristående
objektskatt pa fastighet, och när försöket att få en rättvis näringsskatt
totalt misslyckats, tror jag, att man måste säga, att därmed är också
positionen för en fristående objektskatt på fastighet bra nog sönderskjuten.

Nu säges det här från annat hall, att man vill ha en utredning om möjligheten
att lägga garantiskatten pa bredare bas. Man vill nämligen från bondeförbundshåll
ha en utredning rörande möjligheten och lämpligheten av en
sådan ^utsträckning av garantiskattesystemet, att även andra värden än fastigheter
ålägga,s garantiskatt. Ja, även det utredningskravet har redan tillgodosetts.
Det är nämligen på det viset, att i kommunalskattekommittén utarbetades
ett särskilt förslag, som gick därpå ut, att man skulle söka få garantiskatt
även på annan egendom än på fastigheter. Detta utarbetades fullständigt
separat och komplett, och det finns i tryck bilagt kommunalskattekommitténs
betänkande. Det kallades B-förslaget. B-förslaget innehöll just eu
utsträckning av garantiskattesystemet till annat än fastighet, och det innefattar
således den utredning som från bondeförbundshåll begärts. Detta försök
gjordes i kommunalskattekommittén av mycket skickliga skatteexperter, det vågar
jag påstå - jag räknar nu icke de riksdagsmän, som voro där, för sådana,
men det fanns inom kommittén representanter för kammarrätten och landskamrerarna,
vilka representerade en mycket stor sakkunskap på området. Kesultatet
blev i alla fall, mina herrar, att i slutupploppet var det ingen av kommitténs
^åtta ledamöter, som vagade ansluta sig till detta förslag om garantiskatt
på annan egendom än fastigheter.

Jag vill därmed ha sagt, att de, som önska, att ett avslag skulle följas av
en ny utredning, varigenom man kunde hoppas på ett bättre förslag i denna
riktning, ha nog skäl att lata det hoppet fara, ty utredningen har verkligen
pa senare tid varit inriktad på detta spörsmål, men det har icke gått att komma
till något resultat.

. Beträffande herr Wigforss anförande, där han på ett enligt min uppfattning
synnerligen sympatiskt sätt gjorde sig till talesman för jordbrukarna och
fragade: »Varför skola de ensamma bära kommunens garanti?», vill jag säga,
om man verkligen från det hållet i skattefrågan vill skynda det betryckta
jordbruket till undsättning, förvånar det mig i alla fall. att man dels vill
halla på objektskatterna — ty det kan ingen övertyga mig om att man icke

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 37.

inom den gruppen gör — dels att man icke vill vara med om den skäliga lättnad,
som beredes jordbruket genom minskning i vägskattebördan. Jag vill
nämligen erinra herrar lantmän och även andra här i kammaren om att det
är endast från socialdemokratiskt håll, som man yrkar bestämt avslag på förslaget
om en lindring av vägskattebördan, och jag tycker, att det rimmar
rätt illa, att man från det hållet, samtidigt som man vill pålägga jordbruket
ytterligare bördor, vill gå i kompani med jordbrukarna för att få en utredning
om, hur man skall få andra att bära en del av jordbrukarnas bördor. Det
var också ganska intressant, när herr Wigforss närmare utvecklade sin tankegång.
Det var tydligen klart för honom, att på löntagarna fick icke övervältras
mera skatt, ty deras skattebörda var tung nog, men det var meningen
påstod han att genom att skatterna blevo bättre avvägda de olika jordbrukarna
emellan skipa rättvisa mellan mer ekonomiskt starka och mindre ekonomiskt
starka jordbrukare. Men, mina herrar, det är nog så, att jordbrukarna
stå i regel i våra kommuner icke ensamma om att bära kommunens skattebörda.
Vore det så, medger jag, att det icke kunde vara mycket att invända
emot om man pålägger jordbruket eller fastighetsägarna en fristående objektskatt.
Men det skär sig nog, när det kommer till en avvägning mellan dessa
och andra kategorier av skattedragare, och då vågar jag påstå, att hur svårt
det än är att avgöra, hur ett objektskattesystem kommer att verka, kommer
det alltid att verka så, att det blir en förskjutning i skattebördan från löntagarna
till fastighetsägarna. Det verkar på ett sådant sätt, att den skuldsatte
jordägaren i jämförelse med sin icke skuldsatte granne får en relativ
lättnad, d. v. s. han har den trösten, att då han betalar högre skatt, får hans
skuldfrie granne betala en ännu högre skatt. Men resultatet blir i alla fall, att
fastighetsägarna genom en fristående objektskatt få påtaga sig större del av
bördan än utan sådan objektskatt. Vem kommer detta tillgodo, mina herrar?
Jo, naturligtvis de övriga skattedragarna i kommunen, och det är just huvudsakligen
löntagarna. Det går nog an att tala vackra ord om att man icke vill
åstadkomma en övervältring från löntagarna till jordbrukarna, men resultatet
blir i. alla fall, att om den ena kategorien får en ökad skatt, så får den andra
en minskad. Kommunalskattebördan är ju sådan, att om man lättar den på
det ena hållet, åstadkommer detta en tyngre skatt på det andra.

Det synes mig sålunda, att om det är något som i detta fall är sönderskjutet,
är det nog principen om den fristående objektskatten, och det är min
tro, även om avslagsyrkandet skulle segra, och det skulle ifrågasättas en utredning
i den riktning, som herr Wigforss föreslog. Han sade, att det visserligen
inte gått så bra med denna utredning hittills, och att man icke hade riktigt
lyckats finna på, huru man skulle lägga detta garantiskattesystem så att
det skulle bliva mera rättvist, men att man ju kunde försöka utreda en gång
till, så skulle det väl alltid gå att hitta på någonting. — Ja, när man i så
många år och särskilt under de sista åren inom kommunalskattekommittén
sökt inrikta sig på detta, tror jag icke, att man skall göra sig några illusioner
beträffande en ny utredning. Frågan i all dess nakna verklighet är den:
skall man bigga en fristående objektskatt på näringarna och därigenom övervältra
eu ökad skatt på dessa och minska skatten för löntagarna? Det är
spörsmålet, mina herrar. Hur man än försöker med dimbildning och fraser
fördölja detta, är dock detta innebörden av hela denna sak. Åtminstone kan
jag icke se någon annan innebörd.

Om jag sedan skulle tala något om frågan angående ett repartitionstal av 5
eller 6 procent för jordbruksfastighet, vill jag endast säga. att det finns väl
ingen, som icke gärna skulle se. att jordbruket finge sin skattskyldighet något
minskad, om detta icke automatiskt medförde, att andra skattdragande finge
sin skattskyldighet ökad. Nu vill jag beträffande garantiskatten säga — det

Förslag

till kommu nalskattelag m.

(Forte.)

Nr 37.

Lördagen den 28 inaj f. ni.

Förslag

till kommu nalskattelag m.

(Forts.)

har sagts förut — att det ju icke under utredningen riktats någon anmärkning
mot dessa 6 procent men väl mycket starka och, såsom jag finner, befogade anmärkningar
mot den hårda skogsbeskattning, som enligt provisoriet är lagd på
skogsbruket. Nu har man i den kungl. propositionen och i utskottets förslag
sökt tillgodose rättvisan så tillvida, att man har minskat skogsbeskattningen,
och det är ju klart, att denna minskning kommer lantbrukarna till godo, åtminstone
alla dem —- och det är väl de flesta — som hava skog på sina hemman.
Man har alltså, mina herrar, icke riktat någon anmärkning mot garantiskatten
på jordbruket men väl mot skogsbeskattningen. Nu lindrar man skogsbeskattningen
så, att man anser, att en rättvis avvägning uppnåtts mellan skogsbeskattningen
och garantiskatten på jordbruket. Om man nu ytterligare skulle
i en hastig vändning sänka garantiskatten för jordbruket, kommer detta att
menligt inverka på skogsbeskattningen, och då har man rubbat den rättvisa
avvägning, man velat åstadkomma genom att sätta garantiprocenten för skogen
till 4 och för jordbruket till 6. Man får sålunda noga betänka, att en till synes
befogad minskning av beskattningen i detta fall för jordbrukarna rubbar rättvisan
i beskattningen för andra kategorier, nämligen både för skogsägarna
och för löntagarna. Det är sålunda en avvägning, som måste ske. Systemet
kan icke ensidigt rubbas, uppbyggt med så invecklade och så många olika faktorer,
som det är. Det är därför, mina herrar, som jag icke kan anse, att det
kan gå an —• åtminstone icke för närvarande — att göra någon minskning i
denna procent för jordbruket. Jag måste ju säga, att om man jämför en jordbrukare
med en liten lägenhetshavare t. ex. i ett stationssamhälle på landet,
kunna ju taxeringsvärdena på deras fastigheter vara ungefär desamma, låt oss
säga 10,000 kronor. Då får lantbrukaren i alla fall både bostad och vedbrand
och en hel del naturaförmåner såsom mjölk och smör m. in., som en gård lämnar.
Den andre får sin bostad och kanske inte mera. Det är sålunda, synes
det mig, även ur den synpunkten icke obefogat, att det är en liten skillnad på
eu procent mellan garantiskatten på jordbruksfastigheten och den andra fastigheten.

För övrigt är det ju så, som jag tror förut antytts, att garantiskatten mindre
drabbar de små jordbrukarna. De komma nog alltid att få en inkomst, som
uppgår till 6 procent av taxeringsvärdet på sina gårdar. Men på större gårdar,
där man har lejd arbetskraft, är det nästan nationalekonomiskt omöjligt att,
åtminstone i vissa delar av vårt land, komma upp till en nettoinkomst, som motsvarar
6 procent av taxeringsvärdet. Det är detta lantbruk, som ibland drabbas
hårt av garantiskatten, men de små drabbas icke så hårt. Men om man tänker
på antalet lantbruk, så skulle man kanske komma sanningen ganska nära,
om man säger, att de verkligt stora lantbruken utgöra allra högst 5 procent av
alla brukningsdelar, som finnas här i landet. Då är frågan: skall man skriva
lagar för de 5 eller de 95 procenten lantbruk i vårt land?

Hur jag ser denna sak, mina herrar, kan jag inte finna annat, än att det förslag,
som Kungl. Maj:t och utskottet lämnat till riksdagen, i stort sett tillfredsställer
rätt stora fordringar på en rättvis skattelag, och jag ber, herr talman,
att i den föredragna punkten få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Wohlin: Herr greve och talman! Det är ju i dag herr Runes stora
dag. Han känner det själv, ty hans anförande var fullt av självförtroende. Sålunda
förklarade han bland annat, att min principiella uppfattning om kommunalskattesystemets
mest rationella anordning har blivit »fullständigt sönder -

Lördageu den 28 maj f. m.

Nr 37.

skjuten». Jag får dock anmärka, att vad herr Ilune därom hade att säga ingalunda
var en sådan kanonad, som kom denna min uppfattning att ramla samman
som en ruin.

Jag har nu liksom städse förut uppfattningen, att, sedan man övergått till
kommunal inkomstskatt jämväl för fastighetsägare, det kommunala skattesystemet
är mest rationellt, som bygger på kommunal inkomstskatt jämte vid sidan
därav stående, lämpligt avvägda objektskatter av skilda naturer. Garantiskattesystemet,
där den erforderliga objektbeskattningen ingår i själva den kommunala
inkomstskatten, är en icke endast teoretiskt och principiellt mindre lycklig
anordning, utan den medför även praktiska olägenheter, och den förekommer
för övrigt, såvitt jag känner, icke i något främmande land. De mångåriga
utredningarna i detta ämne här i vårt land ha under växlande förutsättningar
gått ut på att finna en lämplig anordning, varigenom man skulle kunna under
depressionstider trygga kommunernas behov av erforderligt antal skattekronor.
De skatteexperter, som under årens lopp deltagit i dessa utredningar,
hava därvid praktiskt taget enhälligt funnit en sådan anordning för detta ändamål
lämpligast, som skapar den erforderliga garantien vid sidan av den kommunala
inkomstskatten genom vissa minimiskatter på härför lämpade olika beskattningsunderlag.
Som herr statsrådet erinrade, har denna princip också
varit vägledande för majoriteten inom den sista kommunalskattekommittén.

Jag vill säga, att det i själva verket är ganska förvånande, att denna fråga
om företrädena av å ena sidan ett »garantiskattesystem» och å den andra ett
»objektskattesystem» kunnat i den svenska kommunalskattepolitikens historia
ge upphov till så skarpa meningsutbyten och, åtminstone vid ett tillfälle, till så
stora politiska konsekvenser. Ty i grund och botten hänför sig ju den politiska
sidan av ämnet till avvägningen mellan olika yrkesgruppers kommunala skattskyldighet.
Men man kan åvägabringa en viss önskad sådan avvägning vare sig
att man har det ena eller det andra systemet. Man kan genom en väl lagd
objektbeskattning ernå ungefär samma fördelning av det kommunala skattetrycket
mellan å ena sidan jordbrukarna och andra näringsidkare samt å andra
sidan löntagare som man åstadkommer genom t. ex. det garantiskattesystem,
som föreslås i den förevarande propositionen. Man kan också genom ett lämpligt
val av repartitionstal åstadkomma en förskjutning i skattetrycket mellan
de olika yrkesgrupperna i den ena eller andra riktningen. De båda systemen
iiro således politiskt sett icke av den från varandra artskilda natur, att frågan
behövde ur de politiska intressekonflikternas synpunkt ges så stora dimensioner,
som fallet understundom varit. Jag vet ju mycket väl, att 1920 års provisorium
kom till i en svår politisk situation, då de borgerliga grupperna inom
riksdagen hade att ta ståndpunkt till en kungl. proposition med förslag till kommunalskattelag,
vars teoretiska konstruktion enligt min uppfattning i många
hänseenden var ganska god, men där repartitionstalen voro sådana, att förslaget,
om det gått igenom, i orimligt hög grad hade kommit att övervältra kommunalskattetrycket
på näringsidkare av olika slag. Under trycket av detta regeringsförslag
drevos de borgerliga fraktionerna att söka komma med ett motförslag.
Jag riktar ingen anmärkning mot, att man vid sådant förhållande för
att undvika den hotande faran av ett alltför hårt skattetryck på jordbruk och
andra näringar gick in för ett kommunalskatteprovisorium, byggt på garantibeskattningens
grund och avsett att vara en övergångsanordning, till dess man
finge större klarhet i fråga om riktlinjerna för en definitiv kommunalskattereform
längre fram i tiden.

Nu ha sedan dess sju år gått. Såvitt jag kan finna, ha de grupper av riksdagen.
som år 1920 samverkade för skapandet av detta provisorium, visserligen
i åtskilliga stycken vunnit vissa fördelar, men å andra sidan råkat ut för
missödet, att kommunalskatteprovisoriet blivit ofantligt mycket mera tyngande

Förslag

till kommu nalskattelag m.

(Forts.)

Hr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.

(Forts.)

för jordbruket, än vad man vid tiden för dess införande tänkte sig. Herr Sederholm
har medgivit riktigheten av detta förhållande, då han erinrade om att
detta »steg ut i det okända», man tog för sju år sedan, resulterat i att fastighetsägarnas
skattebörda, från att före kommunalskatteprovisoriet hava varit
omkring 19 procent, numera stigit till 33 procent, d. v. s., som även herr statsrådet
anfört, med över 50 procent. Denna utveckling har varit en följd av
de störa skattefria avdragen, rörande vilka år 1920 ej synnerligen mycken diskussion
kom att uppstå. Men jag vågar göra gällande, att hade man vid det
tillfället försökt med ett kommunalskatteprovisorium av den andra konstruktionen,
d. v. s. med en kommunal inkomstskatt samt vissa vid sidan därav stående
objektskatter, så hade jordbrukets faktiska skattetunga blivit mindre än
den blivit på grund av det provisorium, som nu varit rådande. Ty om man
hade infört en fristående objektskatt med lämpligt avvägt repartitionstal, hade
ju jordbrukarna kunnat tillgodogöra sig de skattefria avdragen i långt större
utsträckning än vad som under de gångna åren varit möjligt. Ehuru man icke
kan med någon visshet uttala sig om saken, vågar jag hålla för möjligt — måhända
för sannolikt — att till och med om den av herr Swartz avgivna reservationen
med dess repartitionstal av 4 procent blivit riksdagens beslut, övervältringen
från löntagarna till jordbrukarna icke hade blivit större än den nu
faktiskt blivit, utan måhända mindre. Och om man hade valt ett repartitionstal
av 3, så hade övervältringen på jordbrukarna blivit vida mindre än nu.

Jag anser alltså i likhet med herr statsrådet, att motsättningarna mellan de
bada olika systemens principiella anhängare borde hava avtrubbats på grund
av de gjorda erfarenheterna och att man icke borde i denna stund betrakta dessa
olika systems företrädare såsom opererande på skilda politiska linjer. De
operera nog, om jag så får uttrycka mig, mera på olika skattetekniska linjer,
och man kan, även om man som jag företräder uppfattningen, att ett system
med fristående objektskatter är bättre, mycket väl arbeta för en lösning, som.
för störa grupper av yrkesutövare skulle vara förmånligare än en lösning enligt
garantiskattesystemets princip. Detta förhållande gör, att jag under erkännande
av de i viss mån begripliga skäl, som kommit större delen av riksdagens
borgerliga grupper att. ^såsom jag förmodar, stanna vid garantiskattesystemets
principer, likväl haller före, att när det gäller en definitiv kommunalskattereform,
man icke gärna bör släppa ur sikte tanken att söka få denna reform
ur skattetekniska synpunkter i möjligaste mån rationell. Allenast om
det varit fråga om ett fortsatt provisorium med de förbättringar av det nuvarande,
som regeringspropositionen i många detaljer otvivelaktigt innebär,
skulle man nu kunnat acceptera detta som en ytterligare förlängd övergångsform
till vad man ur mina synpunkter tror med tiden kommer att pressa sig
fram såsom den lyckligaste lösningen. Men nu har herr statsrådet i propositionen
själv sagt, att den lösning, som här förberedes, har utsikt att bestå under
en avsevärd tid framåt, varmed han måste avse årtionden för att inte säga
någon mansålder. Då måste jag saga, att det är ganska orimligt att begära, att
vi, som i princip intaga en annan ställning, skola gå med på en dylik på så lång
sikt lagd definitiv kommunalskattereform. Herr statsrådet har också kanske
något litet missförstått de historiska perspektiven. Han anförde nämligen
till försvar för sin ståndpunkt, att den anordning, som nu föreslås till
definitivt genomförande, har en parallell i den historiska utvecklingen från de
fristående objektskatter till andra skattesystem, och det kan ju icke vara något
annat herr statsrådet tänkte på än de gamla jord- eller grundskatter, som på
sin tid fingo vika för den moderna inkomstbeskattningen av år 1910. Jag anser,
att denna parallell är fullkomligt missvisande, ty här rör det sig icke alls
om jordbeskattning i gammal bemärkelse, utan här är det endast fråga om att
finna den lämpligaste formen för tryggandet av kommunernas ekonomi under

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 37.

depressionstider. Parallellen är oriktig, därför att det i ena fallet gäller staten
och i det andra kommunerna, men den är även oriktig i sig själv, då det ju
nu gäller helt andra problem än under 1800-talet. Herr statsrådet sade också,
att vi måste räkna med våra hävdvunna skatteformer och därför stanna vid
detta förslag. Jag får då erinra om att våra »hävdvunna» skatteformer på
kommunalbeskattningens område övergåvos år 1920 vid antagandet av kommunalskatteprovisoriet.
Då infördes ju en kommunal inkomstskatt jämväl för
fastighetsägarna, och den »hävdvunna» princip, som herr statsrådet i detta
sammanhang anförde, daterar sig alltså från sju år tillbaka.

Herr Sederholms anförande var präglat av beklaganden och ledsnad över att
så många principer och förhoppningar, som omfattats av högern, icke blivit
iakttagna och uppfyllda i det föreliggande utskottsförslaget. Han konstaterade,
att repartitionstalet 6 hade blivit bibehållet och hemställde om en utredning
angående detta repartitionstal med framläggande i en framtid för riksdagen
av utredningens resultat, varav han då hoppades på ett lägre repartitionstal.
På tal om skogsbeskattningen erinrade han om det viktiga faktum,
att den sista kommunalskattekommittén stannat vid ett repartitionstal av 0.01.
medan utskottets förslag i enlighet med den kungl. propositionen ställt sig vid
siffran 0.04. Det är ju en högst avsevärd skärpning av skogsbeskattningen
jämfört med vad kommunalskattekommittén senast uttalade sig för, och jag
tror, att det skall bli ganska svårt för herr Sederholm att få det önskemål realiserat,
som han uttalade, nämligen att efter antagandet av denna lag få till
stånd utredning angående omläggningen av skogsbeskattningen i den av honom
önskade mildare riktningen. Likaså tror jag, att den väg han tänkte sig med
en utredning angående användningen av olika repartitionstal i fråga om skogsbeskattningen
inom olika delar av riket, redan under utskottsbehandlingen av
detta ärende har visat sig vara oframkomlig, varför även denna förhoppning
torde vara grundad på rätt osäkra förutsättningar.

Men det är icke blott det nu sagda som gör, att jag för min del finner, att
den kommunala skattefrågan kommit in i vad jag måste kalla en återvändsgränd.
En bland de anmärkningar, som år 1920 riktades mot den då gjorda
kompromissen, gällde den kommunala progressivskatten. I likhet, som jag
tror, med många av dem, som då av företrädesvis politiska skäl sågo sig nödsakade
att acceptera den kommunala progressivskatten, håller jag före, att denna
skatt är en av de mest irrationella skatter, som vi hava i Sverige. Progressivitet
vid inkomstbeskattningen bör vara förbehållen den statliga beskattningen,
och progressivitet vid kommunal inkomstbeskattning anser jag varken
principiellt böra förekomma eller vara praktiskt önskvärd. Den kommunala
progressivskatten har verkat i högsta grad menligt på den större företagarverksamheten
inom näringslivet, företrädesvis industrien. Sammanställer man
den progressivskala, som är gällande för denna skatt, med de stora skattefria
avdragen, får man — och det få industriens representanter icke glömma — en
totalbild av den kommunala beskattningens progressivitet, som torde vara något
ganska enastående i Europa. Även sådana länder, där man på grund av
statsfinansiella och andra svårigheter nödgats tillgripa progressivitet vid beskattningen
i mycket stor omfattning, hava likväl knappast någon motsvarighet
till den nuvarande kommunala progressivskatten i Sverige, sådan denna ter
sig i sammanhang med de skattefria avdragen.

I en kommun, där det finns ett större industriellt företag, får detta icke sällan
betala den övervägande delen av kostnaderna för fattigvårdsväsen och skolväsen.
De slöra grupper av kommunernas invånare, som draga nytta av skolorna,
däribland stora grupper ganska välsituerade löntagare, ga för närvarande
praktiskt taget fria från delaktighet i denna beskattning. Jag har alltid
trött, att det skulle ha varit en lycklig lösning, om man kunde komma ifrån

Förslag

till kommu nalskattelag m.

(Forts.)

Nr 37. 30

Lördagen den 28 maj f. in.

Förslag
till kommunahleattelag

m. m.
(Forts.)

denna kommunala progressivskatt helt och hållet. Politiskt sett kan det tyckas
vara en ganska svår sak att komma ifrån en en gång beslutad skatt. Men jag
tror, att den svenska industrien skulle vinna på om det bleve möjligt att bli av
med den kommunala progressivskatten, mot det att man på andra näringsföretag
än jordbruket lade en varsam, val konstruerad näringsskatt eller en dylik motsvarande
skatt, vilken dessutom skulle ha den stora fördelen att åvägabringa
större rättvisa mellan jordbruket och andra näringar i den kommunala beskattningen.

Min förhoppning har alltså varit, att riksdagen vid slutbehandlingen av denna
stora fråga skulle ha stannat vid ett kommunalt skattesystem, som skattetekniskt
varit riktigast, som vidare varit så utformat, att jordbruket och andra
näringar icke orimligt drabbades av den kommunala skattetungan jämfört med
löntagarna, som ytterligare inneburit att ingen kommunal progressivskatt funnits,
som än vidare åstadkommit en viss rättvisa mellan jordbruket och andra
näringar genom att den beskattning, som kräves för tryggande av kommunernas
ekonomi under depressionstider, fördelats på ett jämnare sätt mellan olika
ifrågakommande skatteunderlag, och där slutligen frågan om det interkommunala
skatteutjämningsproblemet icke lösts i överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts proposition och utskottets förslag, utan där de erforderliga medlen för
skatteutjämningen mellan olika kommuner tagits på statsbeskattningens väg
och uppförts på budgeten i vanlig ordning, i avvaktan på den allmännare utredning
om den interkommunala skatteutjämningens problem, som icke är verkställd
under förarbetena till denna kungl. proposition, men som tränger till sin
lösning. Sammanfattar jag därför mina skäl för avslag på utskottsförslaget,
kommer jag till det resultatet, att den kungl. propositionen och det därpå byggda
utskottsbetänkandet väl i en rad särskilda punkter innebära förbättringar vid
jämförelse med det nu gällande provisoriet, men att samma proposition och utskottsbetänkande
i sin principiella byggnad och vid utformningen av många
viktiga sidor av detta problem icke fört frågan fram till den lösning, som jag
anser skulle vara den bästa.

Man säger, att den föreslagna lagen endast bör uppfattas som ett provisorium.
Herr statsrådets hela anförande var egentligen ett anförande till förmån
för att detta system borde bli provisoriskt — hela hans uppläggning av
frågan var så tveksam med hänsyn till de principer, det här gäller, att man
nästan uppfattade detta anförande som uttryck för en önskan, att den av honom
föreslagna lagen skulle komma att bli ett provisorium och icke ett definitivt
skattesystem. När han likväl slutade med att förorda den till antagande,
tror jag, liksom en föregående talare, att hans intentioner icke komma att bli
följda, utan att systemet kommer att bestå under så lång tid, att dess brister,
dess otvetydiga brister, komma att falla alltmer i ögonen. Detta gäller icke
minst landets jordbrukare, som i två viktiga hänseenden måste anses missgynnade
genom denna reform, nämligen dels därutinnan, att den kommunala garantibeskattning,
som här föreslås, praktiskt taget är lagd allenast på fastighet och
i tusentals av rikets kommuner alltså företrädesvis eller uteslutande på jordbruksfastighet,
och dels och för det andra därigenom, att den stora fråga, som
man dock aldrig kan komma ifrån, nämligen frågan om en viss bättre rättvisa
mellan skuldsatta och icke skuldsatta jordbrukare icke är löst, utan att orättvisan
i detta hänseende kvarstår fullt ut i sin nuvarande och gamla utsträckning.
Jag tror, att det väl går för sig att låta det nuvarande kommunalskatteprovisoriet
räcka ännu någTa år, att det väl låter sig göra att under denna tid
taga under omprövning dessa båda sistnämnda, för jordbruket så viktiga spörsmål,
och att ingen fara hotar, när man intar en sådan ståndpunkt. Faran skulle
ligga däruti — och här berör jag slutligen med några ord den allmän-politiska
sidan av frågan — att om detta förslag avslås, man skulle få en socialdemo -

Lördagen den 28 maj f. m.

31 Nr 37.

kratisk proposition i kommunalskattefrågan, dels lagd efter principer, som man
på borgerligt håll i allmänhet icke önskar, och dels så utformad att den för
jordbruket skulle medföra större olägenheter och nackdelar än denna proposition
och detta utskottsbetänkande medföra. Utskottets ärade ordförande, herr
von Sneidern, betonade mycket starkt denna synpunkt. Han utgick från att
detta är det bästa förslag, som det svenska jordbruket kan räkna med — under
nuvarande politiska tider, förmodar jag— och att om man nu icke godkänner detsamma,
så får man i framtiden bereda sig på sämre och för jordbrukets utveckling
menligare förslag. Jag får härtill säga, att om det skulle komma en socialdemokratisk
regering snart nog igen, vilket ju är mycket möjligt, vilken
regering efter ett eventuellt avslag på frågan i dag toge upp problemet från
sina utgångspunkter och med sina intressebetonade synpunkter, så lära väl utsikterna
för ett sådant förslag åtminstone i denna kammare icke vara större än de
voro 1920, utan snarare mindre. Om återigen utvecklingen skulle gå i den riktningen,
att den socialdemokratiska politiken får en starkt ökad maktställning
i detta land, med möjlighet att genomdriva sina uppfattningar -— alltså även
på detta område ■— i långt större utsträckning än hittills, ja, mina herrar, då
förmodar jag, att en av de första åtgärder, som en i en sådan maktposition sittande
socialdemokrati skulle vidtaga, bleve att riva upp det beslut, som man nu
antar skall komma att fattas, och föra fram sina synpunkter, alldeles oavsett
vad vi ha beslutat i dag. Jag menar, att den politiska risken att nu fälla detta
förslag är i det förra fallet icke nämnvärt att räkna med, och i det senare fallet
är situationen sådan, att det ungefär kan komma på ett ut vilket man gör.

För min personliga del är det omöjligt att övergiva en gammal uppfattning,
som jag haft sedan femton år tillbaka, även om denna uppfattning måhända
är politiskt mindre opportun. Jag står ju i denna fråga i en viss motsättningtill
den övervägande delen av de borgerliga gTupperna i riksdagen. Men jagsaknar
varje anledning att, liksom vissa av mina meningsfränder från 1920.
ändra åsikt i denna sak. För övrigt får jag saga, därmed anknytande till vad
jag inledningsvis yttrade, att om det också är herr Runes stora dag i dag, så
blir det måhända inom en framtid, kortare än mången tror, någon annan skattepolitikers
stora dag — och herr Runes stora natt.

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Jag skall tillåta mig

att beröra några frågor, hörande till detta ämne, vilka under den hittills gångna
debatten åtminstone icke direkt varit föremål för diskussion. Innan jag gör
detta, skall jag emellertid med några ord framhålla de skäl, som föranlett mig
att i huvudsak ansluta mig till det föreliggande, på garantiskattesystemet uppbyggda
förslaget. . . , . .

När riksdagen år 1920 gick in för det nuvarande provisoriet och yrkade pa
en fortsatt utredning av frågan, gav riksdagen icke några direkta direktiv för
denna utredning. Riksdagen förutsatte emellertid, att det kunde befinnas nödvändigt
att jämte en skatt på inkomst införa objektskatt i cn eller annan form.
men betonade, att man, när det gällde denna objektskatt och dess anordnande,
måste se till. huruvida och i vilken mån den var bärkraftig från skatteförmågans
synpunkt. Riksdagen gav härigenom uttryck för den uppfattningen, att
den enda verkligt rationella grunden för ett skattesystem är skattens uttagande
efter förmåga, d. v. s. att grunden bör vara den verkliga inkomsten. Att detta
är riktigt är väl ovedersägligt och har icke heller från något håll bestritts. Det
är visserligen sant, att även om man som grund för beskattningen lägger den
verkliga inkomsten, så kan man dock icke komma ifrån att till en viss grad
komma in på beräkningar, nämligen när det skall avgöras i vad mån en större
inkomst har större skattekraft än en mindre inkomst, och i vilken mån en
större inkomst således bör beskattas procentuellt högre än en mindre, d. v. s.

Förslag
till kommunahkattdag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 32

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

vid uppgörandet av progressivskalorna. Men i detta fall har man dock det faktiska
underlaget av den verkliga inkomsten. Så snart man däremot kommer in
pa ett system av objektskatt, vare sig man vill taga ut objektskatten av objektet
på grund av någon förmodad inneboende skattekraft hos objektet utöver den
skattekraft, som motiveras av den avkomst detta skatteobjekt lämnar, eller
man vill grunda objektskatten på kommunernas nödvändiga behov av ett visst
antal _ skattekronor — så snart man sålunda beräknar skatten icke efter den
verkliga inkomsten utan efter andra faktorer — så är man inne på ett område,
där felkällorna äro talrikare och sålunda också felsluten talrikare än vid ett
skattesystem, byggt på skatt efter förmåga.

Nu är det emellertid obestridligt, att, när det gäller kommunalskatt, man
icke kan nöja sig med endast beskattning efter förmåga, ty kommunerna ha ju
till sitt förfogande allenast ett begränsat antal skatteobjekt, som kommunerna
icke efter behag kunna öka och på vilka den för varje gång nödvändiga utgiftssumman
måste utslås. Det är därför nödvändigt, för att icke den skatt, som
kommer att belasta varje särskild skattekrona, under vissa förhållanden skall
bli oskälig eller orimlig, att skaffa sig en garanti för ett visst minimum av
skattekronor. Så långt äro nog alla ense. Men när det gäller att motivera, varför
en sådan objektskatt är berättigad och hur en sådan objektskatt med utgångspunkt
från dess berättigande bör anordnas, gå meningarna isär. En mening
håller före, att objektet, och jag syftar nu närmast på fastigheterna, som
i förevarande situation ju äro det aktuella objektskatteföremålet, ha en egen inneboende
skattekraft, som är större än den skattekraft, som representeras av
avkastningen, och således motiverar, att man jämte full beskattning av inkomsten
uttar en fristående objektskatt. En annan mening återigen gör gällande,
att någon sådan extra skattekraft icke finnes hos de skatteobjekt, som nu äro i
fråga, utan att det enda teoretiska berättigande för objektskatten, är att söka
i den princip, som man plägat kalla intresseprincipen men som jag hellre skulle
vilja kalla nödvändighetsprincipen, d. v. s. principen om kommunens ovillkorliga
behov av ett visst minimiantal skattekronor.

När man talar om den extra skattekraft, som vissa skatteobjekt skulle ha,
har man särskilt beträffande jordbruksfastigheterna velat göra gällande, att
jordbruket skulle ha en sådan extra skattekraft, att jordbruket således skulle
vara skattekraftigare än andra skatteföremål, t. ex. inkomsten. Detta har man
givetvis icke kunnat visa, utan det är endast ett påstående, som man har velat
styrka genom ett annat påstående, det nämligen, att den avkastning, som jordbruket
lämnar, har en annan valör än avkastningen av andra skatteföremål,
t. ex. av inkomsten. Detta beror emellertid i själva verket icke på någon inneboende
egenskap hos skatteobjektet utan hänför sig till taxeringen. Ty om avkastningen
av jordbruket har större skattekraft än annan avkastning, måste
detta bero på, att man taxerar denna jordbrukets avkastning lägre än man taxerar
avkastningen av andra skatteföremål, exempelvis av inkomst. Om man åter
efter samma grund värderar avkastningen av jordbruksfastighet och avkastningen
av andra skatteföremål, förefinns ingen sådan skillnad i skattekraft, och
det föreliggande förslaget går också in för att söka åstadkomma jämnhet i
taxeringen uti ifrågavarande hänseende.

Är det sålunda på det sättet, att fastighet som sådan icke har någon större
skattekraft än andra skatteobjekt, utan att den enda grunden för objektskatten
är kommunens behov av ett visst minimiantal skattekronor, synes det mig, att
detta måste leda till, att man måste sätta garantiskattesystemet rent principiellt
framför objektskattesystemet. Ty är utgångspunkten riktig, skall man ju i
varje moment, vid varje beskattningsåtgärd icke taga ut mera av objektskatten
än som på grund av kommunens behov av ett visst minimum av skattekronor är
alldeles nödvändigt i de särskilda fallen, och såvitt jag förstår anpassas detta

Lördagen den 28 maj f. m.

33 Nr 37.

behov smidigare och lättare genom garantiskattesystemet än genom ett system
av fristående objektskatter, som äro till sitt belopp en gång för alla fastställda.
När man tar ut objektskatten efter garantiskattesystemet, tar man ju i varje
fall, om repartitionstalet är väl avvägt, icke ut mer än vad som är alldeles
nödvändigt. Är inkomsten av fastighet lika stor som den beräknade inkomsten
efter det repartitionstal, man bestämt sig för, utgör garantiskatten ingen objektskatt.
År inkomsten mindre, så täcker objektskatten just den lucka, som finns
mellan den beräknade avkastningen och den del av beskattningen för fastighet,
som vilar på deri verkliga inkomsten.

Ser mar. saken rent praktiskt, är det ju klart, att man kan avväga repartitionstalen
så, att det fristående objektskattesystemet icke pressar hårdare än
objektskatten enligt garantiskattesystemet. Detta kan väl ske i teorien, men
det torde väl icke kunna förnekas, att det är mycket svårt, för att icke säga
omöjligt, att i praktiken finna ett repartitionstal för den fristående objektskatten,
som icke med växlingar i fastigheternas avkastningsförmåga medför förskjutningar
och ojämnheter i beskattningen de olika beskattningsobjekten emellan.
Det är således huvudsakligen ur synpunkten av att garantiskattesystemet
smidigare anpassar sig efter och gör mindre avsteg ifrån det enda rationella
systemet, skatt efter förmåga, som jag för min del måste sätta garantiskattesystemet
såsom skattesystem före objektskattesystemet. Den utredning, som
förefinnes och för vilken statsrådet i propositionen redogjort, ger ju vid handen,
hurusom de verkställda provtaxeringarna visa, hur ojämnt objektskatten med
det föreslagna repartitionstalet skulle komma att verka under växlande konjunkturer
för jordbruket. Det är väl sant, att även objektskatter, ordnade^ efter
ganntiskattesystemet, kunna medföra sådana ojämnheter och trycka hårdare
än nödvändigt är, men man har därvidlag dock den förmånen, att man bibehåller
ett system, som blivit prövat och som icke föranlett några sådana svårigheter
eller sådana ojämnheter i beskattningen, att någon allmännare^opposition yppat
sig mot detsamma, medan man däremot, om man skulle övergå till ett fristående
objektskattesystem, tar ett steg ut i det ovissa.

Detta, att jag sålunda i princip ansluter mig till garantiskattesystemet
utgör för mig naturligtvis intet hinder att, när det gäller att avväga repartitionstalen,
ansluta mig till dem, som påyrka en jämkning därhän, att jordbruksfastighet
jämställes med annan fastighet med avseende på repartitionstalen.
Med min utgångspunkt lägger jag den synpunkten på denna fråga, att
om det icke kan visas, att det ur synpunkten av kommunernas behov av garantiskatt
är nödvändigt att ha ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet än
för annan fastighet, så finnes det ingen grund för att bibehålla en sådan skillnad.
Såvitt jag vet har det icke visats, knappast ens påståtts, att det ur
garantisynpunkt skulle vara nödvändigt att ha en procents högre repartitionstal
för jordbruksfastighet än för annan fastighet, och detta är för mig tillräckligt
att ansluta mig till det förslag, som påyrkar likställighet i detta avseende
mellan dem. Detta är ju en följd av. min utgångspunkt, då jag för
min del bestrider, att vare sig jordbruksfastighet eller annan fastighet har
någon egen inneboende särskild skattekraft, som berättigar till en extra beskattning
därav i förhållande till andra skatteobjekt, utan detta motiveras
enbart av det nödvändiga behovet av ett visst antal skattekronor. Är det nu
så, att detta nödvändiga behov icke påkallar en extra beskattning av jordbruksfastighet,
så bortfaller ju grunden för att bibehålla denna skillnad mellan
jordbruksfastighet och annan fastighet.

Jag skall efter detta övergå till att säga några ord om de juridiska personernas
beskattning, sådan den är anordnad enligt det föreliggande förslaget.
Beträffande aktiebolagen, de solidariska bankbolagen och de ekonomiska för Förstn

kammarens protokoll 1927. Nr 37. 3

Förslag
till Icommunalslcattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 34

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

eningarna bibehåller förslaget den hittillsvarande dubbelbeskattningen, d. v. s.
bolagets vinst beskattas både hos bolaget och hos aktieägarna. Det är ur
näringslivets synpunkt att beklaga, att denna dubbelbeskattning fortfarande
kommer att bibehållas. Under utredningen har från åtskilliga håll, från handelskamrarna
och med alldeles särskild styrka från Sveriges industriförbund,
framhållits, hurusom vår nuvarande bolagsbeskattning, kanske med undantag
för Norges, är den hårdaste i hela världen, och hurusom den hårda verkligheten
har visat, att denna belastning utövar ett tryck på våra näringsföretag,
som är till skada för hela vårt näringsliv och sålunda för hela landet. Det
hade alltså varit önskvärt, att man redan nu hade kunnat göra någon avlastning
och bereda någon lättnad i bolagsbeskattningen. Det är väl knappast
längre någon, som tror nå den gamla historien, att bolagen, endast på den
grund, att de äro konstruerade som bolag, skulle ha någon särskild extra
skattekraft. De senaste årens erfarenheter har helt och hållet vederlagt detta,
och, även om man icke utan närmare utredning — bland annat, om de statsfinansiella
konsekvenserna — kan på en gång gå så långt som till avskaffande
av dubbelbeskattningen helt och hållet, hade det dock varit synnerligen
önskvärt, om man åtminstone tagit ett första steg på denna väg på sätt påyrkats
i en motion i andra kammaren av herr Winkler m. fl. genom att från
beskattning undantaga den del av bolagets inkomst, som åtgår till utdelning,
dock högst sex procent av aktiekapitalet och reservfonden, och vidtagit motsvarande
åtgärd i fråga om ekonomiska föreningar och solidariska bankbolag.

Nu har utskottet emellertid icke ansett sig kunna gå in för detta förslag,
och någon reservation på denna punkt är icke avgiven. Med betonande av vikten
av, att en lösning av hela bolagsbeskattningsfrågan snarast möjligt kommer
till stånd, vill jag i detta avseende icke nu framställa något yrkande.
Jag konstaterar emellertid med tillfredsställelse, att herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet vid behandlingen av denna fråga visat sig behjärta
de synpunkter, som av näringslivets män ha framförts, och jag uttrycker den
förhoppningen, att denna utredning snart måtte komma till stånd, att den
måtte läggas objektivt, och att, såsom finansministern antytt, därvid tages
hänsyn även till de nationalekonomiska synpunkterna. Jag upnrepar, att det
ur näringslivets och hela landets synpunkt är viktigt, att denna fråga kommer
till en snabb och gynnsam lösning, och att det är fara i dröjsmål.

Med avseende på bolagsbeskattningen medför ju dock förslaget en lättnad,
nämligen den lättnad, som ligger däri. att den s. k. kedjebeskattningen borttagits.
Vissa farhågor häremot ha visserligen yppats, men jag tror för min
del, att i förhållande till den vikt, denna fråga har för möjligheten särskilt

för större industriföretag att på ett ekonomiskt sätt organisera sin rörelse,

dessa farhågor, med hänsyn särskilt till de bestämmelser, som i syfte att förekomma
missbruk äro föreslagna, icke böra väga tungt.

I detta sammanhang bör jag kanske nämna även några ord om utskiftningsskatten.
När B-skatten avskaffades, hade regeringen uppgjort ett förslag
om en ersättningsskatt för B-skatten, som omfattade dels en upplösningsskatt,
dels en fonderingsskatt. Detta förslag framfördes emellertid icke. då B-skatten
avskaffades, huvudsakligen på grund av de anmärkningar av taxeringsteknisk
art, som riktades mot detta förslag. Nu har ett nytt förslag till ersättningsskatt
utarbetats, avseende införande av en utskiftningsskatt, vilket

förslag med en mindre ändring beträffande sin tillämpning av utskottet blivit
föreslagen att godkännas. I motioner har emellertid yrkats, att frågan härom
borde vila och upptagas till bedömande först i sammanhang med den utlovade
utredningen angående bolagsbeskattningen i allmänhet. För min del har jag
den uppfattningen, att detta hade varit det enda rationella.

Då enligt min uppfattning det icke finns någon rationell grund för dubbel -

Lördagen den 28 maj f. m.

35 Nr 37.

beskattning, kan jag icke finna anledning till att nu, när hela bolagsbeskattningsfrågan
skall tagas upp till behandling, taga ett steg i riktning mot ytterligare
befästande av principen om dubbelbeskattning. Frågan har enligt min
uppfattning kommit in i ett nytt läge, sedan frågan om bolagsbeskattningen
hänskjutits till utredning. Jag skulle ha förstått, att man, om det rådde en
allmän uppfattning därom att dubbelbeskattningens system bör orubbat bibehållas,
haft svårt att låda den lucka i dubbelbeskattningen, som otvivelaktigt
uppstått efter B-skattens upphörande, stå ormen, men då man tänker att ta i
övervägande en omläggning av hela bolagsbeskattningsproblemet, hade det väl
icke varit särdeles riskabelt att låta den luckan stå öppen, till dess man får
hela frågan avgjord, och detta så mycket mindre som vid utarbetandet av förslag
till denna utskiftningsskatt avsikten har varit, att den endast skulle bli
temporär och skulle inarbetas i ett nytt bolagsskattesystem.

Mot utskiftningsskatten kan man ju för övrigt rikta jämväl vissa sakliga
invändningar. Dess syfte är att träffa sådana fall, där bolagsintressenter på
ett obehörigt sätt söka undandraga sig dubbelbeskattning genom att underlåta
att utdela bolagets vinster för att i sinom tid upplösa bolaget och utdela behållningen,
som då undgår dubbelskattning. Sådana försök äro emellertid
givetvis ganska sällsynt förekommande. I regel är den verkliga anledningen till
bolags upplösning, i sådana fall där icke upplösningen sker i avsikt att fortsätta
verksamheten under annan form, att bolaget är insolvent eller att tillgångarna
åtminstone äro förbrukade i sådan omfattning, att det icke lönar
sig att fortsätta med bolagets verksamhet. Genom den ifrågasatta lagen träffar
man emellertid i själva verket icke blott sådana fall, då utskiftningsskatt
verkligen skulle va,ra berättigad, utan man träffar också alla sådana fall, där
ett bolags upplösning påkallas av en organisatorisk omläggning av bolagets
verksamhet och således alla fullt lojala fusioner och liknande ombildningar.
Därjämte kan man mot utskiftningsskatten rikta den invändningen, att när
det gäller äldre bolag, har man av taxeringstekniska skäl måst gå in för att
bestämma ingångsvärdet, icke efter de däri ingående posternas verkliga värde,
utan efter deras bokförda värden vid senaste bokslutet eller vid sista redovisningen
av likvidatorerna. Det kan således tänkas, att bolag, som under goda
tider haft stora inkomster och skrivit ned sina värden med betydliga belopp,
vid beräknandet av sitt ingångsvärde endast få räkna med de" i förhållande
till de verkliga värdena låga bokföringsvärdena. Det blir i så fall en större
skilnad mellan ingångsvärdet och det utskiftade beloppet än om man justerat
ingångsvärdet efter det verkliga värdet, och följden blir en oskäligt hög utskiftningsskatt.
Då jag emellertid icke har kunnat undgå att taga hänsyn till,
att utskiftningsskattens införande från åtskilliga håll betraktas såsom en nödvändig
förutsättning för borttagandet av kedjebeskattningen, och då jag har
den. uppfattningen, att kedjebeskattningens borttagande är en större vinst för
näringslivet än den olägenhet som godtagandet av utskiftningsskatten medför
har jag slutligen bestämt mig för att på denna punkt icke göra något
särskilt yrkande.

Vad beträffar juridiska personers beskattning i sådana fall, där det är
fråga icke om dubbelbeskattning utan allenast om enkelbeskattning, går förslaget
in för den principen, att man skall beskatta intressenterna i den juridiska
personen hos den juridiska personen. Man skulle vid sådant förhållande
egentligen utmäta skatten så, att man läte den juridiska personen betala
den skatt, som de enskilda personerna skulle ha betalat för dem tillkommande
andel av vinsten. Detta later sig emellertid icke göra på annat sätt
än att man räknar med ett genomsnitt av vad de särskilda delägarna i företaget
erhålla som andel i vinsten. Detta skulle emellertid medföra stora taxeringstekniska
svårigheter. Man har därför föreslagit en proportionell beskatt -

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.

(Forts.)

ning av de juridiska personerna, till sin procent bestämd efter prövning i
varje särskilt fall. Mot denna princip har jag för min del ingen invändning
att göra, och någon sådan har, såvitt jag vet, icke rests från något håll,
men när det gäller att bestämma procenttalet för den proportionella beskattningen,
kan jag dock icke underlåta att uttala vissa farhågor för att det sätt,
varpå denna procent beträffande vissa skatteobjekt har blivit bestämd, kommer
att medföra avsevärda verkningar i statsfinansiellt hänseende. Då därjämte
den kommunala progressivskatten bortfaller, kommer det jämväl att
medföra en betydlig minskning i åtskilliga städers och samhällens inkomster.
Jag tänker särskilt på det sätt, varpå sparbankernas beskattning blivit ordnad.
Sparbankerna bliva hädanefter fria från den kommunala progressivskatten,
och de skola skatta proportionellt efter ett grundtal av 3 %. Jag
sätter i fråga, huruvida icke i detta fall en justering möjligen i framtiden
måste vidtagas.

I detta sammanhang skall jag nämna en fråga, vilken jag nog får tillfälle
att i ett senare sammanhang ytterligare komma in på, och det är systembolagens
beskattning. Det är föreslaget, att systembolag skulle frikallas från
all beskattning. Jag skall i detta sammanhang endast saga, att den frågan
får ur skattefinansiell synpunkt icke ses fristående utan i samband med den
minskning i kommunalskatteinkomst, som inträder genom den av mig nyss
omnämnda omläggningen av juridiska personers beskattning.

De ideella föreningarnas beskattning står i visst samband med denna fråga.
I väckta motioner har yrkats, att ideella föreningar med kulturellt, fosterländskt
eller liknande syfte kommunalt skola beskattas endast för inkomst av
fastighet och rörelse samt befrias från all statsbeskattning. Utskottet har däremot
föreslagit, att de skulle befrias från den kommunala progressivskatten
och med avseende på statsskatten skatta proportionellt efter ett grundtal, av
3 %. För min del har Jäg anslutit mig till utskottets ståndpunkt.. Jag förbiser
visserligen icke de kulturella skäl, som kunna tala för ett bifall till motionerna,
men med hänsyn till det allmänna finansiella läget, och då ett vidare
steg på skatteprivilegiernas väg givetvis innebär en överflyttning av
skattebördorna på andra redan alltför hårt skattetyngda objekt, har jag för
min del icke vågat taga steget längre i detta avseende, än utskottet gjort.

Beträffande förslaget om försäkringsbolagens beskattning har ju rätt mycken
oro från skilda håll försports. Denna oro har kanske föranletts, mest därav,
att de föreslagna bestämmelserna äro så pass nya, att man mindre än beträffande
de övriga skattefrågor, som ha blötts och stötts under många år,
har haft tillfälle att sätta sig in i dessa bestämmelsers verkliga innebörd.
Det är ju beträffande försäkringsbeskattningen på det sättet, att 1924 års
skatteberedning har framlagt alldeles nya regler, som icke ha kunna! — det
har legat i sakens natur — så ingående behandlas under utredningstiden som
de övriga, sedan gammalt mera aktuella frågorna. Man har befarat, att dessa
beskattningsregler för försäkringsbolagen skulle bli synnerligen svåra i tilllämpningen,
och det är egentligen det skälet, förefaller det mig, sommar motiverat
kammarrättens avstyrkande i denna punkt. Vad själva frågan beträffar,
innebär den ju åtskilliga nyheter bland annat, för livförsäkringsbolagen,
en ränteskatt lagd på försäkringstagarnas behållning hos livförsäkringsbolagen,
och för de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen, en skatt på inkomsten
av deras fonder. För min del har jag icke kunnat finna annat än att dessa
skatter ur rationell synpunkt äro fullkomligt berättigade samt avvägda så,
att de icke innebära någon fara för en fortsatt gynnsam utveckling av försäkringsväsendet.
Vad beträffar svårigheterna att tillämpa denna skatt, torde
denna farhåga vara överdriven, då man betänker, att deklarationsväsendet på
detta område ligger i händerna på utbildade sakkunniga, och att dessa företags

Lördagen den 28 maj f. m.

37 Nr 37.

verksamhet huvudsakligen är hopad i de stora städerna, där taxeringsnämnderna
ha större sakkunskap och ha lättare att vid behov få hjälp av experter.
Säkerligen kommer också försäkringsinspektionen att under den första
tiden, då svårigheter möjligen kunna yppa sig i detta avseende, lämna erforderlig
vägledning.

Om jag således sammanfattar min ställning till det föreliggande förslaget,
vill jag säga, att jag är beredd att i huvudsak ansluta mig till utskottets
förslag, ehuru förslaget med hänsyn till jordbruket och näringslivet ° i övrigt
visst icke är idealiskt. Såsom förut betonats såväl av herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet som av utskottets ärade . ordförande torde _ det
nu emellertid förefinnas ett verkligt behov att komma till ett mera definitivt
ordnande av denna fråga, och det synes mig, att det föreliggande förslaget
både materiellt och i formellt hänseende erbjuder så stora fördelar, att ett
antagande av detsamma kommer att utgöra en väsentlig förbättring av de
nuvarande förhållandena.

Häri instämde herrar Jeansson och Lithander.

Herr Winberg: Finansministern vädjade till kammaren att icke besluta på
sådant sätt, att man nu skulle nödgas sätta papperskvarnen igång igen. Han
ansåg nämligen, att det var tillräckligt, att den hade arbetat i 30 år. Herr
von Sneidern återigen erinrade om ett uttryck i den kungl. propositionen, där
det heter, att »gamla skatter äro goda skatter». Nu skulle jag vilja säga beträffande
det förstnämnda, att det är naturligtvis icke avgörande, huru länge
papperskvarnen — för att använda det uttrycket — har hållit på att arbeta,
utan avgörande är, vilket resultat den har uppnått. Om jag håller på att arbeta
med en sak så och så lång tid, men icke åstadkommit något, som är av värde,
kan det icke vara tillräcklig anledning för mig att avbryta arbetet, enbart därför
att jag hållit på så och så länge.

Beträffande sedan talet om att »gamla skatter äro goda skatter» tror jag
icke, att man kan taga ett sådant uttryck alltför bokstavligt, ty då skulle man
också i konsekvens därmed komma fram till att gamla orättvisor äro göda
orättvisor, och så långt lär väl ändå ingen vilja gå. Tvärtom synes det mig,
att om bestämmelserna i skattelagstiftningen äro mycket gamla, är det en särskild
anledning, att man tittar på dem och undersöker, huruvida de verkligen
kunna vara fullt tidsenliga eller ej — alldeles särskilt som förhållandena under
sista tiden ju ha kastat om åtskilligt i detta avseende.

Jag har verkligen gjort mig mödan att läsa igenom ej mindre Kungl. Maj:ts
proposition i föreliggande fråga än även kommunalskattesakkunnigas betänkande
och naturligtvis också det nu föreliggande utskottsutlåtandet, och jag
måste säga, att såväl Kungl. Maj :ts proposition som kommunalskattesakkunnigas
betänkande äro typiska i ett avseende, nämligen typiska för en tid, då allting
— regeringspolitik och parlamentarism — är synnerligen flytande. Het
är ingen, som egentligen vill eller vågar gripa sig an med att gå till botten
med en fråga, utan man står och väger och undersöker, hur mycket man skall
våga ta, för att det skall gå igenom i riksdagen o. s. v. Det återfinner man i
Kungl. Maj:ts proposition, och det intrycket får man även, när man läser kommunalskattesakkunnigas
betänkande. De senare ha varit inne på en hel del
saker, men förklara, att de ha icke ansett skäligt att närmare gå in på frågan.

För att nämna blott en detalj: frågan om den s. k. oförtjänta värdestegringen
är väl en sak, som, då det är fråga om att bereda stat eller kommun inkomster,
givetvis borde ha varit en av de saker, som man i första hand undersökt. _ För
min del motionerade jag i den frågan för 15 år sedan. Jag fick ett välvilligt
svar från vederbörande utskott, däri man meddelade, att den där saken låg del -

FörsUuj
till kommu
nalskattelag
m. m.

(Forte.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag

till kommu nalskattélag m.

(Forts.)

vis under utredning och skulle utredas i samband med en del andra saker. På
den utredningsvägen ligger saken fortfarande efter 15 år.

Jag förstår, att inför en sådan tafatthet, då det gäller att försöka gripa sig
an med en del konkreta saker för att komma fram till något resultat, är det
begripligt, om man säger, såsom en del liberala talare gjort i dag, att vad som
här föreligger är ungefär så mycket, som man överhuvud taget kan åstadkomma,
och vi skola icke gå och inbilla oss, att vi kunna komma längre, utan vi
skola därför taga vad som föreligger och vara tacksamma.

Sedan vill jag också erinra om en taktik, som med förkärlek använts här
idag, framför allt av herr Rune och även av professor Wohlin, nämligen den.
att man kommer fram och säger åt jordbrukarna eller borgarna överhuvud
taget: »Nej, akta er för att vara med om att medverka till att detta förslag

faller, ty andemeningen hos motståndarna är naturligtvis bara att övervältra
ytterligare bördor från löntagarna till jordbrukarna.» Det är en så primitiv
taktik, som man tyvärr allt fortfarande får se och bevittna inom riksdagen, att
jag icke skall något nämnvärt uppehålla mig därvid.

Skatteproblemet är naturligtvis ett av de viktigaste spörsmål, som överhuvud
taget föreligger, icke bara här i vårt land utan över hela världen. Det är
ett problem, som man brottas med över allt. Jag erinrar bara om förhållandena
i Frankrike förra året, där det visserligen i huvudsak var fråga om statsbeskattning.
Parlamentet hade där 6 å 7 olika förslag sig förelagda, vilka avslogos,
innan man kom till en provisorisk lösning av frågan. Under debatten
i denna fråga förekom det 5 olika regeringsskiften. Här tager man det litet
mera varsamt ur regeringspolitisk synpunkt, och därför behöva vi ju icke befara
något dylikt.

Vad nu Kungl.. Maj ds förslag beträffar, är det ju ett faktum, att det legaliserar
och stabiliserar någonting, som rätt så hastigt kom fram 1920 — då
det visade sig, att man på grund av partipolitiska differenser inom parlamentet
icke kunde ena sig om en verklig lösning av kommunalskattefrågan — och
som vi sedan haft under benämning provisorium. Redan den omständigheten,
att de. huvudsakligaste grunder, på vilka Kungl. Maj ds förslag bygger, tillkommit
under sådana förhållanden, måste givetvis ställa en synnerligen tveksam
inför förslaget att nu fastlåsa detta för en tid framåt — det är ju ett faktum,
som man icke kan komma ifrån — vare sig det blir för 10 år eller för
mansåldrar, som man talat om. Det är vidare klart och tydligt ådagalagt, såvitt
jag förstår, att det nuvarande provisoriet, särskilt med dess form av garantibeskattning,
åstadkommer S5mnerligen stora orättvisor i fråga om en hel
del fastighetsägare, d. v. s. jordbrukare, med hänsyn till skattebestämmelsernas
tillämpning på dem. När man förnekar detta, såsom skedde av en talare nyligen,
och säger, att skatteformen i fråga ansluter sig mycket nära till principen
om »skatt efter förmåga», då synes det mig, att ett sådant uttalande är
det rena hånet, ty ett .faktum är, att denna skatteforms rena praktiska tillämpning
alldeles bortser ifrån vederbörandes ekonomiska bärkraft. Det är därför
som det i det avseendet verkar så orättvist.

Det är också min bestämda mening, att om man överhuvud taget vill gripa
sig an med en lösning av kommunalskatteproblemet efter något så när rationella
grunder, är det ofrånkomligt, att man måste gå in även för det förslag,
som framkommit inom kommunalskattekommittén, d. v. s. om fristående objektskatt
i en eller annan form, detta bland annat därför att man därigenom får
större möjlighet att komma åt en del skattekällor och även därför att man på
så sätt bättre differentierar skattemöjligheterna, så att en kommun icke på
grund av kastningar på det ekonomiska livets område en vacker dag står nästan
rådvill inför frågan, hur den skall tillgodose det oundvikliga skattebehovet.
När man vill anse, att den principen är alldeles sönderskjuten, som

Lördagen den 28 maj f. m.

39 Nr 37-

herr Rune t. ex. sade, tror jag nog, att det mer är ett talesätt som man använder
för att här möjliggöra genomförandet av en lösning, vilken egentligen, som
jag redan framhållit, icke är någon annan lösning än ett knäsättande av det
hittills rådande provisoriet, som man på den sidan anser det vara bäst att
komma fram med i fruktan för att, om man icke det gör och således får bestämmelserna
legaliserade i fastare form än hittills, det skall komma en^ socialdemokratisk
regering om några år med rentav förskräckliga saker på^ det här
området. Nu kan jag försäkra herrarna, att om jag går in för avslag å utskottets
förslag, så är det icke alls med någon tanke eller ens med någon önskan, att
vi inom de närmaste åren skulle få en socialdemokratisk regering. Frfarenheten
har nämligen lärt mig, att under nuvarande politiska och parlamentariska
förhållanden är det betydligt mindre utsikter för en socialdemokratisk regering
att genomföra ett kommunalskatteförslag som är till fördel för de lägre inkomsttagarna
än det skulle vara för en borgerlig regering, som i det avseendet
verkligen vill engagera sig för saken på allvar. Jag har alltså i det avseendet
icke alls några partipolitiska spekulationer. För övrigt tycker jag, att det
skulle kanske vara bäst att försöka, åtminstone sa långt som det är möjligt, att
behandla och penetrera en fråga sådan som den kommunala skattelagstiftningen
utan att sväva alltför mycket ut i rent partipolitiska spekulationer. Naturligtvis
kunna vi icke alldeles komma ifrån dessa — det skulle vara för mycket
begärt i denna tid — men jag tycker, att man icke mer än nödvändigt skall
manifestera, att man anlägger sådana synpunkter.

Man har här från vissa talare — framför allt från professor Wohlin men
även från annat håll — framfört som sm bestämda mening, att när man löste
frågan provisoriskt 1920, begick man från borgerlig synpunkt det stora misstaget,
att man var med på att bevilja alltför stora skattefria avdrag för löntagare.
Nu får jag verkligen säga, att jag förstår icke riktigt, hur man kan
göra gällande något sådant, ty, såvitt jag kan förstå, skulle det egentligen icke
vara någon som helst mening eller något rimligt i att man lägger skatt pa vad
man anser vara oundgängligt nödvändigt för att uppehålla livet för en person
eller en familj. Hur ställer sig saken för närvarande i det avseendet? Jo, för
närvarande är all inkomst, som överstiger 530 kronor för en ensam person i ortsgrupp
I, beskattningsbar. Tror verkligen någon människa, att en person, han
må leva hur sparsamt som helst, i dessa tider ens på ortsgrupp I kan leva på
530 kronor? Nej, naturligtvis kan han det icke. Om det icke chockerar herrarna
alltför mycket, skall jag tillåta mig att meddela en siffra från Ryssland.
Det är litet farligt, men jag skyndar mig att trösta herrarna med att uppgiften
återfinnes i ett ur borgerlig synpunkt så aktningsvärt och välrenommerat organ
som Nya Dagligt Allehanda, och följaktligen borde ni icke ha någon^anledning
att misstänka, att icke uppgiften är riktig. För min del. kan jag också vitsorda,
att tidningen i fråga för en gångs skull har en verkligt korrekt uppgift om
Ryssland. Där heter det nämligen — det stod att läsa för tre dagar sedan —
att i Ryssland äro inkomster som ej överstiga 1,200 rubel skattefria i städerna
•— 1,200 rubel motsvara ungefär 2,300 kronor — och inkomster på 900 rubel,
alltså 1,700 kronor, skattefria på landsbygden. Då är det att märka, att man
här allmänt gör gällande, för närvarande kanske också med visst fog, att lönenivån
i Ryssland är betydligt lägre än i Sverige, och alltså skulle ett sa pass
högt avgiftsfritt belopp verka än kraftigare i Ryssland än i Sverige, därest
lönenivån i Sverige verkligen är högre.

Nu kan man invända, hur i all rimlighets namn ha då kommunisterna i sin
motion kunnat stanna vid att begära att endast inkomster på 900—1.200 kronor
skola vara skattefria? Jo, vi ha gjort det. därför att det naturligtvis maste
anses orimligt att i det kapitalistiska Sverige begära sådana förmåner för de
lägre löntagarna, som äro möjliga i Ryssland.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 40

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forte.)

De! var nu icke detta exempel, jag särskilt ville fästa avseende vid, utan
vid saken i sin helhet. Jag måste säga, att när man hör de uttalanden, som
gjorts, att man ångrar sig från borgerligt håll, att man 1920 gick med på att
låta t. ex. en löneinkomst som ej överstiger 530 kronor för ensam person i ortsgruppen
I vara^beskattningsfri, måste man få klart för sig, att här lär det icke
kunna gå att få någon lösning på kommunalskattefrågan i sådan riktning, att
verkligen de små inkomsttagarna kunna anse sina berättigade intressen rimligen
tillgodosedda. Och det är kanske känslan för det egna onda samvetets
röst, som också gör sig gällande, när man från borgerligt håll ä tout prix vill
genomdriva en lösning på grundvalen av den kungl. propositionen.

Nu förefaller det mig emellertid, som om trots finansministerns uttalande om
att papperskvarnen redan förut arbetat i 30 år, och trots det vackra uttalandet,
att gamla skatter äro göda skatter, allting talar för att vid de utredningar, man
tidigare anställt, särskilt i fråga om de anvisningar, som givits de sakkunniga,
man alltför mycket bortsett från en hel del reella faktorer, som nödvändigt
måste undersökas, för att man skall få fram ett skattesystem, som gör det möjligt,
att även de lägre löntagarnas intressen kunna vederbörligen beaktas, utan
att jordbrukarna därför behöva befara, att man samtidigt kommer att välta
över största tyngden på dem. Jag vill i det avseendet peka på den motion,
som väckts från kommunistiskt håll, vari det föreslagits, att repartitionstalet
skulle sättas till 4 för jordbruks- liksom för andra fastigheter. Man kan tvista,
om det^ skall sättas till 4 eller 5, men för min del måste jag säga, utan att det
får i något avseende betraktas som en kurtis för lantmännen eller jordbrukarna,
att jag kan icke förstå, hur man över huvud kunnat göra en skillnad mellan
jordbruks- och andra fastigheter — d. v. s. jag kan förstå det, i den mån som
det är ett utslag av just denna princip, att gamla skatter äro goda skatter.
Denna skattedifferentiering i detta hänseende förskriver sig långt tillbaka till
en tid då jordbruket var dominerande. Vid den tidpunkten var det klart, att
jordbruksfastigheterna ansågos ha ett alldeles särskilt värde och således kunde
bära en större börda. Men jag kan i denna dag icke bli på det klara med varför
jordbruksfastighet alltjämt skall åsättas högre repartitionstal än annan fastighet.
Jag tänker mig t. ex. en egendom, en fastighet i en större stad, vars
såväl försäljningsvärde som inkomster under de senaste 30 åren säkerligen ökats
med minst 300 procent, under det värdet på jordbruksfastigheterna liksom deras
alster — t. ex. en sådan vara som mjölk — under dessa 30 år knappt ökats
mer än 50—60 procent. Jag undrar, om ni jordbrukare ha så synnerligen stor
anledning att slå vakt om ett skattesystem, som har sådana praktiska konsekvenser
med sig. Och vore det ej kanske skäl, att ni ett ögonblick fäste er vid
dessa, realiteter hällre än att lyssna till de förfärliga skräckmålningarna, att
om ni ej gå med på det förslag, som föreligger, komma arbetarna och löntagarna
att vältra över en hel del av sin skattebörda på er. Jag tror, det vore
lyckligt för jordbrukarna — jag har även vid föregående tillfällen uttalat
— om de nu justerade sin uppfattning om hur andra samhällsgrupper vilja
behandla dem. Det var en annan talare — jag tror det var herr Ericson, som
gent emot herr Wigforss uttalade, att dess siréntoner från herr Wigforss sida
visserligen voro vackra, men att lantbrukarna under forna tider i riksdagen ej
haft att motse någon hjälp från det hållet. Jag undrar, om han då inte syftade
på behandlingen av tullfrågorna och menade, att den ställning, man i det avseendet
intagit från arbetarklassens representanter, inneburit ett direkt motarbetande
av jordbrukarnas intresse. Även i det avseendet tror jag, det är
lämpligt, att man något justerar sin uppfattning rörande tullarnas allenasaliggörande
verkningar.

En hel del detaljer i övrigt i det föreliggande förslaget skulle det naturligtvis
vara av intresse att röra vid, men dels blir det anledning att återkomma

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 37.

till dem, när de olika paragraferna föredragas, och dels utgår jag, som sagt,
för närvarande därifrån, att även om det möter stora svårigheter att åstadkomma
en sådan lösning av kommunalskattefrågan för närvarande, att den kan
tillnärmelsevis tillfredsställa alla parter, så anser jag i varje fall icke, att vad
som i det avseendet hittills gjorts, är tillräckligt för att man skall kunna säga,
att en dylik lösning icke kan åstadkommas.

Jag anser även ett annat skäl tala för att man icke nu i hastigheten här fastlåser
det provisorium, som för närvarande härskar, och det är den omständigheten,
att vi under närmast gångna tid, delvis under den tid kommunalskattesakkunniga
arbetat, och delvis under den tid, som sedan förgått, levat under i
viss mån abnorma förhållanden, och det är aldrig klokt att på grund av erfarenheten
från abnorma tidsförhållanden gå att lagstifta för någon längre tid
framåt. Det kan också vara skäl att något litet undersöka, hur förhållandena
komma att gestalta sig i olika avseenden, när det hela något litet mer få stabilisera
sig, när man får se, vilka av dessa kastningar under själva kristiden
som äro av övergående natur och vilka av dem som bliva bestående och som man
således måste räkna med för framtiden. Även ur den synpunkten synas mig
alla skäl tala för att icke nu kasta yxan i sjön, som jag anser, att man verkligen
enligt förslaget gjort, i fråga om en rationell lösning av kommunalskatteproblemet,
utan verkligen på allvar taga upp problemet igen. Vill man på
allvar göra det och ej bara måla upp politiska fantasibilder i det avseendet,
lärer det nog vara möjligt att åstadkomma en lösning av kommunalskatteproblemet,
som ingalunda vältrar större bördor på de jordbrukare, som ej ha förmåga
att bära dem, än för närvarande är fallet, utan snarare tvärtom, en lösning,
som icke heller behöver, såsom man inom en del borgerliga partier synes
ha för avsikt, ytterligare nedskära den skattefria summa, som man 1920 gick
med på för löntagarnas vidkommande.

Herr talman! Då det nuvarande provisoriet tillkommit under sådana förhållanden,
att det icke kan vara ägnat att läggas till grundval för en verklig
lösning av kommunalskatteproblemet, då vidare Kungl. Maj:ts förslag ingalunda
kan anses vara ens något försök att åstadkomma en dylik verklig lösning,
utan endast avser att fastlåsa detta provisorium, och då jag anser, att det ej
kan vara riksdagen värdigt att nu endast förklara sig inkompetent att lösa
kommunalskattefrågan efter något så när rationella principer, hemställer jag
om avslag å såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts proposition, vilket väl
i huvudsak betyder detsamma som bifall till den av herr Bärg m. fl. avgivna
reservationen.

Skulle emellertid detta förslag icke vinna majoritet i kammaren, förbehåller
jag mig givetvis rätt att vid föredragningen av de olika paragraferna framställa
ändringsyrkanden i överensstämmelse med den från kommunistiskt håll
väckta motionen.

Förslag

till kommu nalskattslag m.

(Forts.)

Harr Nilsson, Petrus: Herr talman! Rörande skattelagarna kan fällas

samma omdöme som finnes i våra gamla domarregler, nämligen att menige mans
bästa är bästa lag. Det första krav, man därför kan ställa på den kommunala
skattelagen, är att det skall befinnas vara enkelhet, klarhet och reda i densamma,
så att såväl beskattningsnämnderna, som handhava tillämpningen, kunna
finna sig tillrätta i dess olika irrgångar, som även den stora allmänhet, som
därav beröres, utan alltför mycket besvär kan lära känna de grunder, varefter
den beskattas.

När man nu tittar på detta komplex av lagförslag, så finner man, att även
om det, såsom det från visst håll säges, är förenklat i uppställningen, likväl
synes menige man omfattande och invecklat dessa över 300 paragrafer. Men

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag

till kommu nal

skattelag

m. m.

(Forts.)

därjämte bör på en skattelag även ställas ett annat och än större krav, nämligen
att grunderna för skatternas utgörande äro rättvisa.

Under den långa utredningen, som föregått detta kommunalskatteförslag, har
man ej kunnat ena sig om principerna för den s. k. fastighetsskattens utgörande.
Det är huvudsakligen två principer, två olika linjer eller ståndpunkter,
som man stannat för. Orsaken till att man ej kunnat enas ligger nog i åtskilliga
omständigheter, varav jag endast skall beröra den, som jag anser viktigast.
Jag förbiser därvid den politiska synpunkten. Den s. k. fristående objektskatten
har naturligtvis vissa tekniska förtjänster och fördelar, framför allt i tilllämpningen
av de skattefria avdragen, såsom familjeavdrag, avdrag för skuldränta
och dylikt. Men i och med man icke låter denna skatt vara enbart objektskatt,
utan även gör den till garantiskatt, har man frångått principen om vad
ett visst skatteobjekt, som sådant, bör betala i skatt till kommunen och i stället
räknat kommunens behov av skattegaranti från detsamma, och det är enligt
min mening det stora kardinalfelet, som torde vara svårt att komma ifrån och
som anhängarna av denna skatt hänga fast vid. Skatten blir därför mera garanti-
än objektskatt. Det repartitionstal, varefter skatt skall uttagas, sättes
så högt, att det ej står i förhållande till objektets intresse — om sådant förefinnes.
Man har sagt, att repartitionstalet ej kan sättas för lågt, ty då får icke
kommunen det skattebehov fyllt, som den under svåra ekonomiska förhållanden
behöver. Därför måste objektskatten sättas så pass högt, att den kommer att utgöra
även garantiskatt. Men som skatt även skall utgå från den inkomst, som
härflyter från objektet, så blir det faktiskt, säga vad man vill, dubbelbeskattning.
Man uttager från samma inkomst skatt två gånger efter olika system, och
det är just denna dubbelbeskattning, som mött motstånd.

Kan alltså icke garantiskatt undvaras i ett kommunalt skattesystem bör den
anordnas på annat sätt än genom sammankoppling med en fristående objektskatt
å fastigheterna. Det torde vara lämpligare att för närvarande gå den
väg, som utskottet föreslagit, men därvid ifrågasätter jag, huruvida skattegarantien
behöver sättas till den höjd, som här är föreslagen, nämligen till en
beräknad inkomst av 6 procent på jordbruksfastighet och 5 procent på annan
fastighet. När man utmäter en sådan garantiskatt — jag skulle även vilja
kalla den minimiskatt ■— bör den väl vara så avvägd, att den ungefär motsvarar
medeltalet av inkomsterna från ifrågavarande skatteobjekt. Vi känna nog
litet var till genom de undersökningar, som gjorts under de senare åren, att medelavkastningen
från jordbruket för närvarande ej går upp till 6 procent; den
stannar vid omkring 4 procent och mellan 4 och 5 procent. Då borde man väl
sätta garantiskatten, som för kommunerna skall utgöra det säkra ekonomiska
underlaget för fyllandet av dess uppgifter, till vad näringen eller objektet verkligen
avkastar eller ungefär så, att den motsvarar detta. Skulle sedan inkomsterna
från ifrågavarande skatteobjekt bli högre, uttages härav särskild inkomstskatt.
Det är ju alltså endast en garanti, man i det förra fallet vill försäkra
sig om, och den anser jag, att man bör, såvitt möjligt, försöka avväga
så, att den motsvarar den verkliga inkomsten.

Nu sade herr Sederholm, som varit en av de sakkunniga: Det är möjligt att
man skulle kunna sätta repartitionstalet på jordbruksfastigheterna till 5, men
därom är ingen tillräcklig utredning verkställd. Eljest ställde han sig tveksam
till huruvida man icke skulle kunna sänka det till 5, och jag tror till och
med, att han ansåg att det skulle kunna gå för sig, ehuru han ej tidigare förordat
det. Jag anser också, att man bör.kunna vidtaga denna sänkning. 5
procent kommer nog att utgöra en så pass stor garanti, att det torde för våra
kommuner numera vara tillräckligt. I reservationen till utskottets utlåtande
uttalar även herr Magnusson i Tumhult med flera reservanter att »ur synpunkten
av kommunernas behov av garanti för viss minimiskatt lärer det icke med

Lördagen den 28 maj f. m.

43 Nr 37.

fog kunna påstås, att bibehållandet av den högre skattesatsen för jordbruksfastighet
är nödvändig, då åtminstone även med en nedsättning till fem procent
kommunens behov i berörda hänseende måste anses vara fullt tillräckligt tillgodosett».

Från rättvisans synpunkt torde det näppeligen numera kunna försvaras,
att pålägga jordbruksnäringen en högre skatt än andra näringar, men jordbruksnäringen
är för närvarande den enda näring, som behöver lämna skatt,
även om den ej lämnar någon inkomst. Här är icke heller framställt tillräckligt
bärande skäl för bibehållandet av ett högre repartitionstal för jordbruksfastigheterna
än för andra fastigheter. När nu riksdagen går att fatta ståndpunkt
till en ny kommunalskattelag borde ju redan nu vidtagas den åtgärden
att sätta denna för jordbruket högre kommunalskatt i paritet med skatten
från annan fastighet. Om det ännu är nödvändigt att tillgodose kommunernas
behov av skatter genom en fastighetsskatt, så bör denna så långt möjligt avvägas
så, att försörjningsavdrag kan tillämpas, vilket icke bör hindras av att
det är gamla skatter, som även kallas goda skatter. Sänkes repartitionstalet
till 5, ges det möjlighet för särskilt de skuldsatta jordbrukarna, och de som
ha stora familjer att försörja, att komma i åtnjutande av större skuldränte-,
familje- och ortsavdrag än vad eljest blir fallet. De jordbrukare, som ej bli
berättigade till så stora avdrag, komma sannolikt i alla fall, särskilt vad beträffar
de mindre och medelstora jordbruken, att ha så pass stora inkomster
av sina jordbruk, att de få skatta för 6 procent på jordbrukets taxeringsvärde,
då även deras arbetsinkomst medräknas häruti. Men för de jordbrukare,
som äro skuldsatta och hava stor försörjningsplikt, skulle nog möjligheten
till större avdrag vara till gagn. Framför allt ur den synpunkten vore det
med nuvarande skattesystem ett steg i rätt riktning, om det ej uttages garantiskatt
till högre belopp än som anses nödvändigt för kommunernas behov därav.

Sedan är det ifrågasatt, huruvida man redan nu skulle fatta ett avgörande
beslut i denna fråga. Jag tror, att det är bättre att få något lugn och ro
och någon säkerhet i beskattningsförhållandena. Det har nu rått osäkerhet
i många år. Man har väntat på att få en definitiv kommunalskattelag. Skulle
nu detta provisorium ytterligare komma att utsträckas att bli gällande någon
längre tid, kommer denna osäkerhet att bibehållas. Och när icke denna 30-åriga
utredning ens under dessa senare år, sedan vi beslöto antaga provisoriet,
gett mera stoff, utöver det som föreligger i förslaget, än endast fragmentariska
anvisningar, att man på annat lämpligt sätt kanske kunde få en näringsskatt
utan alltför stora tekniska besvär och svårigheter, och att man
möjligen kunde tänka sig andra skatteobjekt än fastigheterna som underlag
för garantiskatt — när denna utredning verkligen ej lämnat större resultat,
anser jag, att man på denna grund icke nu behöver uppskjuta avgörandet.
Ty om vi nu företaga avgörandet av kommunalskattelagen i dag, så kunna
vi ju i alla fall besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t om vidtagande av utredning,
huruvida icke även andra skatteobjekt kunde läggas till grund för
en garantibeskattning. Det blir i varje fall härigenom något större trygghet,
större säkerhet såväl ibland dem som ha det tekniska arbelet med taxeringsförfarandet,
som även bland den störa allmänheten. Och även om vi nu skulle
antaga eu definitiv kommunalskattelag och förklara, att den vore definitiv,
är jag förvissad om att man ändå inom kort, kanske inom några år finge yrka
på en justering av beskattningslagarna, ty det är givet, att den förändring,
som samhället är underkastat, även kommer att medföra krav å förändring,
anpassning i skattelagarna. Jag anser i varje fall, att det provisorium, som
nu i 7 år varit tillämpat, undanröjt de då bestående största orättvisorna och
även enligt nu föreliggande förslag kommer att medföra åtskilliga smärre förbättringar.
Beträffande skogen har man ändå låtit sakkunskapen bli mer

Föralwj
Ull kommunalskattelag

m. m,
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag

till lcommu nalskatlelag m.

(Forts.)

avgörande än beträffande det rena jordbruket. Man har där mera gått in för
principen att beskatta skogen, när den avverkas, när den lämnar inkomsten.
Samma princip bör man nog även följa, när det gäller jorden.

Med anledning av vad jag nu anfört, herr talman, skall jag be att få yrka
bifall till förslaget, med den ändring, som reservationsvis yrkats i punkten 1)
av herr Magnusson i Tumhult m. fl., vartill även herr Johansson i Kälkebo
och herr Ericson, K. Oscar, givit sin anslutning.

Herr Frändén: Herr greve och talman! Då jag på denna punkt instämt i
den reservation, som avgivits av herr Magnusson i Tumhult, ber jag på de
skäl, som anförts i reservationen, att få yrka bifall till densamma.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman, mina herrar! Det är rätt

egendomligt att följa med debatten i dag och höra hur flertalet, som talat
för det föreliggande förslaget, i sin motivering talat emot det. Det har blivit
föremål för en hel del kritik och invändningar, men till slut komma talarna
ändå fram till att det väl i alla fall bör antagas. Man säger, att detta provisorium
har varat i 7 år. Ingen är nöjd med provisoriet. Därför skola vi
nu taga en definitiv lag, men — den är lika med provisoriet i stort sett.
Sällan har jag sett, att man lättvindigare avskaffat ett ont än genom att göra
det permanent, låt vara med en del förbättringar i detaljer och, såsom jag
tror, även en del försämringar i princip.

Ser man på det föreliggande förslaget, är det i stort sett provisoriet, men
i en punkt, en mycket väsentlig, är det en principskillnad, även om den kanske
framträder i något förklädd form. Det är, när det gäller frågan om
fastighetsbeskattningen. Ty det föreliggande förslaget delar upp kommunalskatten
i dels fastighetsskatt, dels inkomstskatt och betecknar fastighetsskatten
såsom en särskild, fristående skatt, låt vara att i 23, 26 och 45 §§ medges
vissa avdrag. Vad är då enklare än att man om en tid med en socialdemokratisk
majoritet i kammaren, om man vill gå tillbaka till objektskattesystemet,
upphäver 23, 26 och 45 §§? Det kan gå enkelt nog, och då ha vi
objektskatt på fastigheter, men med 6 procent. Jag tror, att de som tala
för garantiskattesystemet i nu föreliggande form, borde observera den ofantliga
lätthet, som formuleringen ger, att kunna övergå till rent fristående
fastighetsbeskattning på. 6 procent. Men bortsett från detta, är den konstruktion
som gjorts, även från rent rättslig .synpunkt, av fastighetsskatten sådan,
att jag ej kan gå med på den, ty den innebär, att, vad vi icke förut haft,
fastigheterna såväl i stad och på landet komma att intaga en alldeles säregen
ställning med säregen beskattning gent emot andra beskattnings föremål.

Om man läser nu gällande —• men för tillfället suspenderade — kommunalförfattningar
och deras formulering av beskattningsbestämmelsema, finner
man, att de 6 och 5 procenten på taxeringsvärdet å fastighet, som där äro
stadgade, icke innebära någon slags garantiskatt i modern mening, utan en
genomsnittlig beräkning av den verkliga inkomsten ur dessa inkomstkällor.
Man räknar med inkomst av fastighet, och lagen talar uttryckligen om detta.
Den fixeras till genomsnittligt 6 %, vare sig den blir mer eller mindre. Därmed
följer en viss faktisk garanti, men det är icke syftet. Den gällande
kommunalförfattningen, bortsett ifrån provisoriet, slår fast, att fastighet såsom
sådan icke intager någon särställning. I provisoriet har man också kommit
till att visserligen låta inkomsten fortfarande läggas till grund även vid
beskattning av fastigheterna, men man har låtit dessa 5 ä 6 % få en helt annan
karaktär än förr och låtit dem bli en garanti, så att, om fastigheterna ge
högre inkomst, det skall skattas för denna men med avdrag av den inkomst,
som man förut fått efter sagda procenttal beskattad, ehuru bägge delarna

Lördagen den 28 maj f. m.

45 Nr 37.

anses som inkomst, alltså utan att någon fastighetsskatt av särskild natur
skapats.

I det föreliggande förslaget är fastighetsbeskattningen däremot av en fullkomligt
annan typ och därför vågar jag säga, att det med detta skattelagförslag,
om jag skall använda uttrycket skatteZagdörslag, vilket är en felaktig
benämning, har kommit därhän, att fastigheten fått en särställning, soin den
icke förut haft, och en sämre ställning mot andra. En sådan anordning är
åtminstone så stridande emot det program i politiskt avseende, som jag givit
min anslutning och som fordrar likställighet i alla avseenden mellan jordbruk
och andra näringar, att jag för min del redan på denna principiella grund icke
kan ge förslaget min anslutning.

Men jag kommer också därmed över till den andra invändning, som jag här
har att göra. Den är mera av konstitutionell och formell natur. Utskottet
har ägnat den erinran, som jag motionsvis härvid framställt, några sidor —
sidorna 50—52 — i sitt betänkande och stannat vid att egentligen uttala en
önskan, som för ett särskilt utskott av detta utskotts karaktär är tämligen
ovanlig, uttalandet om önskvärdheten av en grundlagsändring, som enligt utskottsbetänkandet
skulle bli en grundlagsförklaring. Jag troi nu icke, att
det är lika lätt gjort som det är sacrt att åstadkomma en sådan grundlagsförändring,
men jag skall tillåta mig påpeka vad det här i själva verket gäller.
Om den föreslagna kommunalskattelagen är en verklig lag — är den då enligt
regeringsformen en kommunallag och kommer att såsom sådan behandlas
— så skall den konsekvent framdeles behandlas av konstitutionsutskottet,
icke av bevillningsutskottet såsom sakligt sett vore naturligast. Det är detta,
som även det särskilda utskottet finner vara litet betänkligt, och det är därför
som utskottet önskar en grundlagsändring. Men meningen kan väl ej
vara att grundlagen skall ändras efter tillfälligheter, som kunna undvikas,
blott därför att man ej vill undvika dem. Jag har litet svårt att följa med
i den galoppen.

Är det däremot icke en kommunal skattelag utan i själva verket, fastän den
kallas lag, en kommunalskatte/öroreZnmp, så följer den andra regler. Men
vad blir då resultatet av ett bifall till det förslaget? Jo, då blir följden den
att, sedan vi väl upphävt våra nuvarande verkliga kommunallagars bestämmelser
angående skattegrunderna för den kommunala beskattningen, det icke
finns någon som helst obestridlig och verklig /anstiftning därom, utan endast
denna skatteförordning, vilken skall ändras på samma sätt som alla andra
skatteförordningar. Frågan, hur detta skall ske, är i verkligheten en konstitutionellt
öppen fråga. Man har svävat på målet i praxis härvidlag, men
hittills i allmänhet funnit sig i att åtminstone i många fall behandla den såsom
lag, alltså utan avgörande genom gemensam votering. Regeringsformens
73 § är emellertid fullkomligt klar och tydlig i detta fall. Kommunalskattelagen
är, trots sin benämning, en förordning om pålagor, och värjo sådan förordning
skall enligt regeringsformen § 73 behandlas som om bevillningsstadgar
är föreskrivet. Att åter nu i år, då det första antagandet sker, båda kamrarnas
samtycke erfordras, detta sammanhänger därmed, jag upprepar det
ännu en gång, att det nu innebär ändring i gällande kommunal/a#, och om den
skall upphävas, måste det ske i den för lag och lagstiftning stadgade ordningen.

Jag kan därför icke finna, att man kommer till så synnerligen stor trygghet,
om man antager detta förslag och upphäver kommunallagarnas bestämmelser
i detta avseende, såsom det i ett följdutlätande från utskottet i anslutning
till en annan kungl. proposition föreslagits. Just därför att man här
rör sig på ett så ovisst område och just därför att man vill få vissa garantier,
som man i själva verket icke får, tror jag, att man är ute på hal is, om man
bifaller detta förslag i den mycket inkonstitutionella form, som det här fått.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 46

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m
(Forts.)

Jag skulle slutligen också vilja säga att när man talar om, att det ligger
en fara i att skjuta upp avgörandet av denna fråga, därför att man i stället
kunde få ett förslag, som vore så mycket sämre, så undrar jag, om det resonemanget
verkligen håller streck, ifall man granskar det litet närmare. Vad
blir väl följden av ett avslag i denna stund? Jo, följden måste bli antingen
en förlängning av provisoriet och en ny provisorisk kommunalskattelag, som
kommer att gälla för viss bestämd tid, eller en återgång till den aldrig upphävda
ordningen före 1920 års provisorium, om förlängning ej sker. När sedan
provisorietiden utgår, så upphör denna provisoriska lag att gälla genom
själva tidsförloppets utgång. Om den lagen icke förnyas genom båda kamrarnas
samtycke, har den upphört att gälla. Och om man vid den tidpunkten
har, låt oss säga, en socialdemokratisk regering, som lägger fram ett förslag,
vilket icke kan accepteras, vad blir då följden av att t. ex. första kammaren
avslår ett sådant förslag? Jo, följden blir. att provisoriet icke heller förlänges,
om man icke kan få kammarens samtycke därtill, och då återvänder man
ipso jure till den nu gällande, men genom provisoriet suspenderade kommunallagen,
som ger jordbruket en beskattning efter 6 % och annan fastighet en beskattning
efter 5 %, varken mer eller mindre. Jag tvivlar på att en socialdemokratisk
regeringen, som vill komma längre än vad t. o. m. nuvarande provisoriska
bestämmelser innebära, skulle finna sig i att gå tillbaka till det, som
var före 1920. Och då detta alltid på grund av lagens provisoriska karaktär
är möjligt, ligger redan däri en sådan pressning och en sådan hållhake på varje
förslag från en annan regering, att man kan ifrågasätta, huruvida, såvida icke
även första kammaren helt och hållet ändrar karaktär, det ens är tänkbart att
få igenom ett sämre förslag än det nu föreliggande.

Då jag tror, att vi kunna få många andra förslag, men intet som är sämre
än detta, yrkar jag avslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets
hemställan.

Herr Nothin: Herr talman! Det har av olika talare framhållits att eftersom
det nu föreliggande förslaget föregåtts av ett snart trettioårigt förarbete,
måste frågan nu vara färdig till lösning; den måste lösas. Jag kan emellertid
icke se, att förslaget innebär en verklig och god lösning av frågan, utan
denna har, såsom en talare sade förut i dag, förts in i en återvändsgränd.

Det nu gällande provisoriet infördes för sju år sedan, icke såsom ett försök
att slutligt lösa skattefrågan och icke i avsikt att efter prövning upphöjas
till lag, utan provisoriet infördes för att tillfälligt bereda en lättnad åt de
särskilt skattetyngda, medan frågan var föremål för ytterligare överväganden.

Nu har herr finansministern mot flertalet av de sakkunniga myndigheterna,
föreslagit, att detta provisoriska skattesystem skall upphöjas till en definitiv
lag. Han har emellertid därvid föreslagit åtskilliga förändringar i provisoriet;
i vissa fall hava dessa ändringar varit försämringar, som utskottet emellertid
rättat till. Jag skall icke här för länge dröja vid detaljerna, utan endast erinra
om de av utskottet föreslagna ändringarna i Kungl. Maj:ts proposition
beträffande orts- och familjeavdrag samt den kommunala progressivskatten.
Som förslaget nu föreligger innebär det, på sätt åtskilliga talare redan framhållit,
i stort sett blott ett upphöjande av provisoriet till slutlig lag.

Det skall visserligen erkännas, att förslaget i vissa delar innehåller redaktionella
förbättringar och förtydliganden; men fördelen av att få dessa förändringar
och förtydliganden införda är nu, sedan beskattningsmyndigheterna
blivit förtrogna med den provisoriska lagstiftningen, icke så betydande, att
man för den sakens skull bör vara beredd att gå in för ett upphöjande till lag
av det nuvarande provisoriet, därest betänkligheter ur andra synpunkter möta
däremot.

Lördagen den 28 maj f. in.

47 Nr 37.

Jag vill erinra om att snart sagt varenda talare, som yttrat sig här i dag,
varit missnöjd med det föreliggande förslaget. Den ene har påyrkat en förändring
och den andre en annan. Därest man nu går att upphöja det föreliggande
provisoriet till definitiv lagstiftning, skulle därigenom för avsevärd tid
framåt fastlåsas två enligt min uppfattning stora felaktigheter i vårt skattesystem.
Dessa felaktigheter äro redan tidigare berörda. Den ena består
däri, att för närvarande endast fast egendom ligger såsom grundval för den
mera fasta beskattning, varav kommunerna äro i behov, och den andra är den,
att skatten har lagts icke såsom en objektsskatt, utan såsom en garantiskatt.

Jag skall icke närmare gå in på att utveckla skälen för det ena eller det
andra systemet. Jag vill dock gentemot den talare, som förklarade, att det
icke var rättvist att lägga inkomstskatt ovanpå objektskatt, framhålla, att
det valet — om man skall välja objektskatte- eller garantiskattesystemet —
icke är av betydelse för att avväga skattebördan mellan fastighetsägarna å
ena sidan och inkomsttagarna å andra sidan. En fristående objektbeskattning
kan så avvägas, att skatten vilar på fastighetsägaren mindre än vad den nuvarande
garantiskatten gör liksom den naturligtvis också genom ändring av
repartitionstalet kan komma att bli högre. Men objektskattesystemets fördel
framför garantiskattesystemet ligger däri att man genom det förra kan
vinna en rättvisare fördelning av skattetrycket fastighetsägarna emellan inbördes.

Jag nämnde, att det nu föreliggande förslaget i stort sett innebär ett lagfästande
av det nuvarande provisoriet. Emellertid skall jag här beröra en
ändring, nämligen frågan om bolagens beskattning. Detta spörsmål behandlas
närmast i propositionen nr 103, som alltså icke nu föreligger till avgörande,
men jag hoppas, att herr talmannen ursäktar mig, om jag i allt fall nämner
ett ord om det sätt, varpå den statliga beskattningen av bolag är tänkt
bliva ordnad, därför att avgörandet i det ena förslaget icke kan ske utan hänsynstagande
till det andra.

oEnligt den kungl. propositionen skola svenska aktiebolag frikallas från skatt
på utdelning från andra svenska aktiebolag, d. v. s. kedjebeskattningen skall
helt och hållet försvinna. Mot ett sådant befriande har rests den gensagan, att
därigenom möjligheter öppnas för ett kringgående av nu gällande beskattningsbestämmelser.
Låt oss antaga, att en affärsman har en avsevärd inkomst av
sin rörelse och därjämte sitter med en betydande inkomst av aktier. För närvarande
skall han skatta såväl för inkomsten å rörelsen som för utdelningen
å aktierna. Därest det nu föreliggande förslaget upphöjes till lag, kommer i
många sådana fall vederbörande skattskyldige säkerligen att sätta sin förmögenhet
på s. k. familjebolag. Detta innebär, att utdelningen å aktierna, i
den mån den skattskyldige icke själv behöver använda densamma för att täcka
sina^ levnadskostnader utan fonderar den genom att låta behållningen stå inne i
familjebolaget, blir i hans hand fullständigt skattefri. Jag tager här ett exempel:
antag att en skattskyldig har en inkomst på 300,000 kronor, varav
100,000 i utdelning på aktier. Den skattelättnad han skulle vinna genom att
sätta förmögenheten på aktiebolag och låta utdelningen stå inne, skulle belöpa
sig till ungefär 16,000 kronor om året. Nu föreslås visserligen införande av
en utskiftningsskatt, men denna utskiftningsskatt utgår med mycket lägre skatteprocent
— den är endast fem för etthundra — så att staten får icke ens i
framtiden på långt när igen det oguldna skattebeloppet.

Vidare kan emot denna utskiftningsskatt väl erinras, att det är en beskattning,
som drabbar många gånger helt andra än de ursprungliga innehavarna
av aktierna. Den drabbar personer, som överhuvud taget utan vetskap om att
utskiftningsskatten häftar vid aktierna, övertagit dem till deras efter utdelningen
beräknade fulla värde.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 48

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslug
till kommunalskattelag

to. m.
(Forts.)

Ja, herr talmannen önskade, att jag skulle vara kortfattad. Jag har här omnämnt
ett exempel på vad de genom den kungl. propositionen föreslagna ändringarna
kunna leda till. Flera andra erinringar kunde vara att göra. Jag
tror, att man måste ställa sig betänksam mot att nu upphöja detta förslag till
lag, och jag ber därför få instämma med dem, som yrkat avslag på den nu
föredragna punkten av utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Då val åtskilligt av vad jag tänkt anföra
redan blivit sagt, skall jag fatta mig kort. Tillsammans med åtskilliga andra
av kammarens ledamöter har jag i anledning av Kungl. Maj:ts förslag väckt
motion, däri jag påyrkat vissa ändringar i detta förslag. Åtskilligt av vad
som i denna motion framhållits har blivit tillmötesgånget, men på en viktig
punkt, och det är just den paragraf, som vi nu behandla, har utskottet ställt sig
avvisande. Det gäller repartitionstalet på jordbruksfastighet; därvidlag har
jag och mina medmotionärer yrkat, att detsamma måtte sättas till 5 %, lika som
för annan fastighet.

Det är en orättvisa, som sedan länge har stått klar för fastighetsägarna, denna
olikhet i fastigheternas inbördes beskattning, och det är en orättvisa, som
har blivit större, sedan man gått in för att fastigheterna skola beskattas för
hela sin inkomst.

Jag skall nu icke gå in på någon utförligare motivering härför, sedan åtskilliga
talare här anfört detsamma som jag i det avseendet hade att säga, utan
jag ber endast att få framställa ett yrkande med åberopande av vad i min
motion och av vad reservanterna anförts samt vad som i detta avseende anförts
under diskussionen.

Innan jag gör detta, vill jag emellertid till herr Nothin säga, att åtskilliga
talare visserligen här ha riktat anmärkningar emot det föreliggande förslaget,
men att dessa icke synas mig vara av sådan beskaffenhet att man därför bör
fälla hela lagen. De anmärkningar, söm riktats emot förslaget, ha ju dock så
pass klart utformats, att det bör vara möjligt för kammarens ledamöter att omedelbart
kunna taga ställning till desamma. Det synes mig därför i olikhet mot
herr Nothin icke riktigt att därför fälla detta föreliggande lagförslag.

Jag skall emellertid, herr talman, begränsa mig till att på den föredragna
punkten yrka bifall till herr Magnussons i Tumhult m. fl. reservation, som
innebär, att jordbruksfastigheternas repartitionstal sättes till 5 % eller lika med
för annan fastighet.

Herr Trygger: Herr greve och talman! Jag har för min del den uppfattningen,
att den kungl. propositionen är sådan, att man i det stora hela bör bifalla
den. Vad särskilt den andra paragrafen i detta förslag beträffar, är jag
emellertid av annan mening med avseende på beskattningen av jordbruksfastigheterna,
den s. k. garantibeskattningen. Jag anser nämligen att det borde
vara samma garantibeskattning för jordbruksfastighet som för annan fastighet,
d. v. s. efter 5 %, och orsaken till att jag anser det vara rättvist skall anges
i det följande.

Det var ock en talare från Västervik, som hade ordet och sade, att han erkände.
att denna garantibeskattning efter 6 % var orättvis med avseende på
vissa fastigheter. Han sade visserligen, att det med avseende på den stora massan
av fastigheter, 95 % av dem, vore rättvist med en dylik garantiskatt, men att
det med avseende på de övriga 5 procenten av fastigheterna, de stora fastigheterna,
icke vore rättvist med 6 procent garantiskatt. Man behövde emellertid
icke bry sig om de 5, när repartitionstalet är rättvist för de 95 procenten.
Jag tycker, att detta är en ganska egendomlig logik. Det kan väl icke t. ex.

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 87.

bli berättigat att slå ihjäl 5 procent av människorna, därför att man låter 95
procent leva. Här föreligger alltså en orättvisa, som erkänts av personer, som
talat för Kungl. Maj:ts förslag. För min del anser jag det vara även principiellt
orättvist med avseende på de 95 procenten. När vi tänka på dessa repartitionstal
med avseende på jordbruksfastighet och annan fastighet, finna vi,
att det var ganska förklarligt ursprungligen, att man med avseende på jordbruksfastigheterna
hade 6 % och med avseende på de andra fastigheterna 5 %.
Detta var nämligen all den beskattning, som ålades dessa fastigheter. Även om
ägarna hade aldrig så mycket mer i inkomst av jordbruksfastigheten eller
annan fastighet än 6 respektive 5 %, så sluppo de undan med skatt på detta belopp,
och när man skulle motivera, varför man lade mera på jordbruksfastigheterna
än på de andra, så sade man, att man tagit hänsyn till att det för den
stora massan av jordbrukare förelåg också ett arbete, som skulle beskattas.
När man lämnat denna ståndpunkt, och det gjorde man med provisoriet, och
fullföljer det i Kungl. Maj:ts förslag, kan man icke fortsätta med den anförda
motiveringen. Vad är det nämligen som man vill lägga garantiskatt på? Jo.
man vill lägga garantiskatt på fastigheterna, på jordbruksfastigheter och på
andra fastigheter, men man erkänner ju själv, att man bestämt garantiskatten
efter 6 % på jordbuksfastighet men efter 5 % på annan fastighet, därför att det
föreligger ett visst arbete, som jordbrukaren lägger ned vid bruket av sin fastighet
och som man vill komma åt nu liksom i äldre tider före provisoriet.
Med avseende på jordbrukaren har man alltså garantiskatt icke bara på fastigheten,
utan även på hans inkomst av arbete, under det att man vid annan
fastighet endast har sådan skatt på fastighet. Med avseende på andra personer,
som ha inkomst av sitt arbete, finnes det ju ingen, som ifrågasätter garantiskatt.
Man har ifrågasatt garantiskatt eller objektskatt, och man har på vissa
håll gått in för garantiskatt på t. ex. annan näring, industri o. s. v. jämte sådan
fastighet, men det är ingen som ifrågasatt, att man även med avseende
på inkomst av arbete i allmänhet skulle lägga en dylik skatt. Med avseende på
jordbrukarna gör man det däremot. Man säger nämligen: vi ha lagt 6 % garantiskatt
på jordbruksfastigheterna, därför att denna skatt bör vara icke blott en
fastighetsskatt utan även en skatt på inkomst av arbete.

Jag menar, att det är fullkomligt principvidrigt att numera göra en skillnad
i nämnda hänseende mellan jordbruksfastighet och annan fastighet. Det är
ju klart, att ifall den, som har ett litet jordbruk, kan med sitt jordbruk och sitt
arbete å detsamma få fram mer än 5 %, bör han skatta för detta, och det gör
han ju också. Man skänker honom således ingenting genom att sätta garantiskatten
till 5 % och icke till 6 %, utan man behandlar honom blott lika rättvist
som alla andra, d. v. s. man fasthåller den principen, att den kommunala garantiskatten
är en skatt på fastighet och icke en skatt på något annat.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till herr Magnussons
i Tumhult m. fl. reservation.

Herr Rune: Jag vill endast beträffande den siste ärade talarens uttalande
angående min logik säga, att det måste naturligtvis alltid bli så, om man skriver
en skattelag att gälla under alla de skiftande ekonomiska förhållanden,
varunder folket här i landet lever, att resultatet av en sådan skattelag blir,
att den drabbar för hårt i somliga fall och för lätt i andra fall. Det är eu
sak, som icke någon skattelag, tror jag, kan råda bot för. När det är på
det sättet, så menar jag — och jag tror, att det är logik i det resonemanget
•—, att om man skriver en skattelag, som icke kan drabba på ett rättvist sätt
över hela linjen, är det dock lämpligare att lagen i det övervägande antalet
fall drabbar rättvist än att den i de flesta fall drabbar orättvist.

Forsta kammarens protokoll 1027. Nr 37.

Förslag

till kommu nalskattelag m.

to.

(Fort».)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag

till kommu nalskattelag m.

(Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen, vidare på paragrafens godkännande med den lydelse,
som påyrkats i den av herr Magnusson i Tumhult därom anförda reservationen
samt slutligen på bifall till punkten 1 i herr Bärgs m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservation; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wigforss begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Bärgs m. fl. reservation.

Herr Johansson, Johan Bernhard, äskade emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 2 § i första särskilda
utskottets förslag till kommunalskattelag antager bifall till punkten 1
i herr Bärgs m. fl. reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av paragrafen med den lydelse, som påyrkats i herr Magnussons i Tumhult
därom anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nothin begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och hefunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 52;

Nej — 82.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 2 § i det av första särskilda utskottet i utlåtande nr 1
punkten 1 (Bilaga 1) tillstyrkta förslaget till kommunalskattelag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som påyrkats i herr
Magnussons i Tumhult därom anförda reservation.

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 87.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och
därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina
platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 61.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

1 samt 3—19 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

20 § jämte därtill hörande anvisningar.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samtliga
ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar
eller penningars värde (bruttointäkterna) avräknas alla omkostnader under
beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må icke ske för: ''

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti
inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll eller,
där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i 22, 25 eller
29 § förmärs, till annans undervisning eller uppfostran;

värdet av den skattskyldiges, andre värdet av den skattskyldiges, andre
makens eller hemmavarande barns un- makens eller hemmavarande barns under
16 år arbete i den skattskyldiges der 18 år arbete i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet; förvärvsverksamhet;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital;

allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 51 betecknad reservation hade herrar
Sederholm, Jeansson, K. Oscar Ericson, Borell, Frändén, Magnusson i Tumhult,
Brännström, Johansson i Kälkebo och Petersson i Lerbäcksbyn av angivna
orsaker tillstyrkt, att paragrafen skulle erhålla den lydelse, Kungl. Maj:t
föreslagit.

Herr Sederholm: I anslutning till den reservation, som jag avgivit till sammans

med en ''del andra ledamöter av utskottet, får jag yrka att åldersgränsen
i fråga om barn, vilken i utskottets förslag är satt till 18 år, i stället
måtte sättas till 16 år, och alltså yrka bifall till den reservation, som är upptagen
under punkt 5 på sid. 413. Som skäl ber jag att få anföra att det
synes mig liksom övriga reservanter lämpligt och riktigt att skatteplikten in -

Färslag

till kommu nahkattelag m.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag

till lcommu nalskattdag m.

(Forts.)

träder för barn redan vid 16 år, enär för många vid denna tid en viss, ibland
t. o. m. fullständig försörjningsmöjlighet föreligger och alltså även skatteplikt
bör inträda. Detta innebär givetvis inte att någon sådan skatteplikt
skall utnyttjas i andra fall än där verkligen beskattningsbar inkomst föreligger.
Likaså anser jag det rimligt och riktigt att föräldrarnas rätt till avdrag
för hemmavarande barn inte må åtnjutas längre tid än till 16 år, då
efter 16 år, i de flesta fall åtminstone, möjlighet till försörjning från barnens
sida föreligger.

Jag ber alltså att få yrka bifall till nämnda reservation.

Herr von Sneidern: Herr talman! Denna fråga är inte av någon så stor

betydelse, men enligt min mening har det dock förebragts skäl för att hellre
bibehålla den åldersgräns, som nu finnes, än införa den, som föreslagits av
Kungl. Maj:t. Det motiv för sänkning av åldern från 18 till 16 år, som förebragts
såväl i propositionen som i kommunalskattekommittén, har varit att
vid 16 års ålder upphör rätten till fattigunderstöd. Jag har litet svårt att
se det nödvändiga sammanhanget härvidlag. Med den förändring, som föreslås,
kommer man rentav till en strängare bestämmelse enligt denna skattelag
än enligt fattigvårdslagen, ty enligt fattigvårdslagen inträder åldersgränsen,
då barnet blir 16 år, men här blir det först vid slutet av beskattningsåret,
så att faktiskt har man många gånger att räkna med arbete av en 15-åring och inte av eu 16-åring. Genom att det gäller slutet av året blir på
samma sätt vad man här egentligen strider om, 16- eller 17-åringarnas arbete.
När dessa arbetat utom hemmet och förtjänat ett belopp av 450 kronor,
skola de ändå beskattas. Detta inträffar mest i arbetarhemmen, och där
skulle de alltså beskattas till sin fulla inkomst, men när de, som det nu tyvärr
inte så sällan händer, gå arbetslösa, ges det möjlighet till barnavdrag,
som i lägsta klass är 140 kronor. I hem, där barnen arbeta i hemmet såsom
i jordbrukar- och hantverkarhem, innebär adertonårsgränsen, att för 16- eller
17-åringar det lilla familjeavdraget visserligen inte får göras, men däremot
avdrag för arbete i det yrke, som bedrives i hemmet. Det blir naturligtvis
mycket svårt att bestämma beloppet, ty i regel kan arbetet ej taxeras till värdet
av en fullvuxens arbetsprestation. I praktiken kommer det ofta att utfalla
så, att det inte blir det lilla familjeavdraget på 140 kronor eller litet
mer, som fadern får avdraga, utan det blir ett större belopp, värdet av arbetsförtjänsten,
som dock inte är så stor, att den kan hos barnet beskattas.

Jag för min del tycker att de skäl, som anförts för åldersgränsen 18 år,
äro starkare än de, som anförts för 16 år, och jag har därför anslutit mig
till utskottets ståndpunkt, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr statsrådet Lyberg: Den avvikelse från Kungl. Maj:t, som av utskottet
ifrågasatts beträffande åldersgränsen, är ju inte av så synnerligen stor vikt.
Emellertid får jag säga, att utskottet inte synes mig ha förebragt några egentliga
skäl för denna avvikelse. Jag medger att även propositionen i sin ordning
inte tagit så synnerligen omständligt på frågan, men det berodde på
—- och det är egentligen det jag vill erinra om -— att kommunalskattekommittén
enhälligt, alltså inklusive de medlemmar av utskottet, som nu gått in för
en annan åldersgräns, förordat åldersgränsen 16 år. Jag hemställer därför
huruvida det inte vore riktigast att på denna punkt följa Kungl. Maj ds förslag,
d. v. s. den av herrar Seaerholm m. fl. avgivna reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av nu ifrågavarande paragraf och anvisningar samt

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 87.

Förslug
till kommunalskattélag

m. m.
(Forts.)

Den, som beträffande 20 § jämte därtill hörande anvisningar i det av första
särskilda utskottet i utlåtande nr 1 punkten 1 (Bilaga 1) tillstyrkta förslaget
till kommunalskattelag godkänner motsvarande delar av Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i dessa delar.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstning på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

21 § jämte därtill hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

vidare på godkännande av motsvarande delar av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sneidern begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

22 § jämte därtill hörande anvisningar.

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt arbetspersonal,
som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket eller dess
binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till ersättning för
avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturssjukdom förlorade;
reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken och inventarier; inköp
av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader för skogs vård och underhåll,
såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur,
skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt, ävensom, då fråga är om skogsavverkning,
kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivning, flottning
med mera; försäkring av arbetspersonal, byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier,
som ej äro att hänföra till personlig lösegendom, med mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket värdeminskning, som till jordbruket
eller dess binäringar eller till skogs- eller dess binäringar eller till skogsbruket
hörande byggnader äro under- bruket hörande driftbyggnader, däri
kastade; inbegripna för driften nödiga bostads byggnader,

äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga
periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta
eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital;
speciella skatter eller avgifter till det allmänna.

Nr 37. 54

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Har skog avverkats eller försålts,
och understiger det återstående virkeskapitalet
därefter virkeskapitalet
vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten (ingående virkeskapitalet),
må ägaren njuta avdrag med så
stor del av skogens för honom gällande
ingångsvärde, som kan anses motsvara
minskningen av det ingående
virkeskapitalet.

Hemmavarande barn, som uppnått Hemmavarande barn, som uppnått
16 års ålder och deltagit i arbetet å 18 års ålder och deltagit i arbetet å
fastigheten, anses tillhöra arbetsper- fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen.
sonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring
därå, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt;

nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

Punkten 5 av de till paragrafen hörande anvisningarna hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

I avseende å hemmavarande barn
gäller, att barn, som uppnått 16 år
och deltagit i arbetet å fastigheten,
anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet
taxeras alltså självt för den inkomst,
det kan hava. haft i avlöning
och naturaförmåner eller eljest, varemot
föräldrarna få göra avdrag såsom
för annan arbetshjälp. För
hemmavarande barn under 16 år
får däremot intet avdrag göras, även
om barnet deltagit i arbetet (se 20 §),
varav följer, att lön och underhåll
åt barnet ej heller skall upptagas
såsom inkomst för barnet. Den lindring
i föräldrarnas skattskyldighet,
som medgives för sådant barn, regleras
genom ortsavdragen (se 48 §).

Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet
vid taxeringsårets ingång
(se 65 §).

(i utskottets förslag:)

I avseende å hemmavarande barn
gäller, att barn, som uppnått 18 år
och deltagit i arbetet å fastigheten,
anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet
taxeras alltså självt för den inkomst,
det kan hava haft i avlöning
och naturaförmåner eller eljest, varemot
föräldrarna få göra avdrag såsom
för annan arbetshjälp. För
hemmavarande barn under 18 år
får däremot intet avdrag göras, även
om barnet deltagit i arbetet (se 20 §),
varav följer, att lön och underhåll
åt barnet ej heller skall upptagas
såsom inkomst för barnet. Den lindring
i föräldrarnas skattskyldighet,
som medgives för sådant barn, regleras
genom ortsavdragen (se 48 §).

Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet
vid taxeringsårets ingång
(se 65 §).

I herr Sederholms m. fl. ovannämnda reservation 5) hade tillstyrkts, att 22 §
1 mom. skulle erhålla följande avfattning:

Från bruttointäkten---(= utskottets förslag)---till det all männa.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å fastigheten,
anses tillhöra arbetspersonalen.

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 87.

Därjämte hade reservanterna tillstyrkt, att punkten 5 av de till paragrafen
hörande anvisningarna skulle erhålla den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Herr Sederholm: I anslutning till det beslut, som nyss fattades, far jag

hemställa att 22 § får den avfattning, som finnes angiven i den av mig m. 11.
avgivna reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att därunder
endast yrkats, att nu förevarande paragraf och anvisningar skulle godkännas
med den ändring, att paragrafens 1 mom. samt punkten 5 av anvisningarna
erhölle den lydelse, som påyrkats i den vid utlåtandet fogade reservationen
5), av herr Sederholm m. fl.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
i nu föredragna delar samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

23—28 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

29 § jämte därtill hörande anvisningar.

X 1 mom. av denna paragraf förekom bland annat en bestämmelse av följande
lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Hemmavarande barn, som uppnått Hemmavarande barn, som uppnått
16 års ålder och biträtt i rörelsen, 18 års ålder och biträtt i rörelsen,
anses tillhöra arbetspersonalen. anses tillhöra arbetspersonalen.

1 den vid utlåtandet fogade reservationen 5), av herr Sederholm m. fl., hade
för ifrågavarande moment påyrkats följande avfattning:

Från bruttointäkten —--(= utskottets förslag)---till kapital förlust Hemmavarande

barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen, anses
tillhöra arbetspersonalen.

Herr Sederholm: Jag ber att få yrka att denna paragraf måtte få den förändrade
lydelse, som angives i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först pa
godkännande av nu ifrågavarande paragraf och anvisningar samt vidare, enligt
herr Sederholms yrkande, därpå att utskottets förslag i denna del skulle godkännas
med den ändring, att paragrafens 1 mom. erhölle den lydelse, som påyrkats
i den vid utlåtandet fogade reservationen 5); och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

30 _47 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

48 § jämte därtill hörande anvisningar.

2 mom. av förevarande paragraf innehöll bland annat följande bestämmelse: -

Förslag
till kommu
nalskattelag
m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet
barn under 16 år, vilket icke haft
minst 450 kronors inkomst, är berättigad
att, utöver grundavdrag, åtnjuta
familjeavdrag.

(i utskottets förslag:)

_ Skattskyldig, vilken under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet
ba,rn under 18 år, vilket icke haft
minst 450 kronors inkomst, är berättigad
att, utöver grundavdrag, åtnjuta
familjeavdrag.

I reservationen 5), av herr Sederholm m. fl., hade påyrkats, att 48 § 2 mom.
skulle erhålla följande lydelse:

,o Skattskyldig fysisk---( = utskottets förslag)---delvis underhållet
barn under 16 år, vilket icke haft---( = utskottets förslag)--.

— men eljest modern.

Herr Sederholm: Jag ber att få yrka bifall till den avfattning av 48 §,
2:a momentet, som finnes angiven i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
pa godkännande av utskottets förslag i nu föredragna delar samt vidare, i enlighet
med herr Sederholms yrkande, därpå att ifrågavarande paragraf och anvisningar
skulle godkännas med den ändring, att paragrafens 2 mom. erhölle
den lydelse, som påyrkats i den vid utlåtandet fogade reservationen 5), av herr
Sederholm m. fl.; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

^''9—52 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.
Lämnades utan erinran.

53 § jämte därtill hörande anvisningar.

1 mom. av denna paragraf lydde:

Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat föreskrives
i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade i den ordning 72 och
73 §§ angiva:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

. för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av
tjänst;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster
eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt
eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 37.

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse eller
av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av
industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens egna behov,
eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikationsverk med
tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verksamhet, som nyss
sagts;

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom
stipendiefonder, pensionsanstalter, som icke äro bolag, sjukkassor, understödsföreningar,
Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar,
järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga
ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, sådana ömsesidiga
försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden, å vilka lagen om
försäkringsrörelse icke äger tillämpning, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst
från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt
särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar
ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar och
andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för gemensamt
behov avsatta så kallade besparingsskogar, härådsallmänningar samt andra
likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma
räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster
eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 7) betecknad reservation hade herrar
von Sneidern och Rune yrkat,

dels att 1 mom. i nämnda paragraf skulle hava följande ändrade lydelse:

Skyldighet att erlägga — --(= utskottets förslag)--- ■— ecklesiastika

sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) ideella föreningar, vilka uteslutande avse att främja ett religiöst, fosterländskt,
kulturellt, välgörande eller allmännyttigt ändamål, ävensom stiftelser
med likartat ändamål, vilka ej äro att hänföra till fromma stiftelser:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

f) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt
särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar
ävensom under punkterna d) och e) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar
och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av
för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar
samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas
gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

Förslag
till kommunalskattdag

m m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Fort».)

g) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster
eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse,

dels ock att anvisningarna till förenämnda paragraf skulle hava den ändrade
lydelse, reservationen visade.

Herr von Sneidern: Herr talman! A7id denna paragraf ha herr Rune och
jag reserverat oss till förmån för en motion, som avgivits av herrar Fehr, Trygger
och Schlyter. Den avser en mindre beskattning av vissa ideella föreningar
än den, som föreslagits i propositionen och till vilken utskottet anslutit sig. Det
gäller sådana ideella föreningar, som uteslutande avse att främja ett religiöst,
fosterländskt, kulturellt, välgörande eller allmännyttigt ändamål, ävensom stiftelser
med likartat ändamål, vilka icke äro att hänföra till fromma stiftelser.
Dessa skulle enligt vår önskan endast beskattas för inkomst av fastighet och
av rörelse, medan de enligt utskottet även skulle komma att beskattas för annan
inkomst, ehuruväl den progressiva beskattning, för vilken de nu äro utsatta,
skulle strykas även enligt utskottsförslaget.

De skäl, som föreburits mot denna ändring, ha huvudsakligen varit två. Det
ena har varit det sedvanliga, att om man stryker några beskattningsföremål,
så vältrar man över skatten på andra. Ja, det är naturligtvis alltid sant, men
beträffande dessa beskattningsföremål är dock att märka, att praxis i rätt stor
utsträckning hittills gått ganska milt fram mot dessa beskattningsföremål.
Jag har haft den erfarenheten att det i många fall är först under de.senare
åren, som beskattningsmyndigheterna börjat uppmärksamma dessa stiftelser
och ideella föreningar. Förut har man funnit det vara så naturligt att dessa
föreningar och stiftelser skulle vara befriade från skatt, att man faktiskt inte
tagit upp dem till beskattning. Det har sannolikt varit den uppmärksammade
striden om Nobelstiftelsen, som väckt skattemyndigheterna på många håll och
givit upphov till deras ingripande. Detta innebär att man faktiskt på de senare
åren kommit till en strängare beskattning på detta område än förut varit
fallet.

Det andra skälet, vilket framförts av statsrådet i hans motivering för propositionens
ståndpunkt, är att det är naturligt att den fondbildning, som på detta
område förekommer, blir föremål för beskattning. Ja, det må vara sant,
men hur är det med denna fondbildning? Genom den sänkning av penningvärdet,
som ägt rum på senare tider, ha fonderna i realiteten blivit till värdet så
deprecierade, att fonderna ha de allra största svårigheter att fylla de uppgifter,
som varit och är avsikten med fondbildningen i fråga. Man kan därför finna
— vilket jag gör — att det skulle vara naturligt, om samhället gåve dessa välgörande
stiftelser och föreningar ett handtag i den svåra belägenhet, som de
flesta av dem nu befinna sig i på grund av det minskade värdet av fonderna.
Denna hjälpande hand skulle ges, om skatten sänktes.

Av dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr Rune
och mig avgivna reservationen.

Herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Frågan om ideella föreningars beskattning
har ju varit mycket omstridd. När det kungl. förslaget slutligen
stannade för ett system med en proportionell statsbeskattning och frihet från
progressiv kommunalskatt, så får ju detta betraktas som en medelväg, som

Lördagen den 28 maj £. m.

Nr 37.

bland annat med hänsyn till kommunernas intresse av skatteunderlag ansetts
rimlig och skälig.

Det är egentligen tre skäl, som gjort att jag för min del inte velat tillstyrka
den mera omfattande skattefrihet, som nu enligt reservanternas förslag ifrågasättes.
Det första skälet är det som jag nyss antydde: den icke oväsentliga betydelse,
som frågan har för en del av rikets kommuner, visserligen inte många,
men en del av dem. Det andra skälet är, att det kan sägas vara inkonsekvent,
att de föreningar, varom nu är fråga, skulle vara tvungna att betala skatt för
inkomst av fonder, som äro placerade i fastigheter, medan inkomst av fonder,
som inte äro placerade i fastigheter, skulle bli fri från skatt. Det tredje och
kanske avgörande skälet hänför sig därtill, att enligt reservanternas förslag
man skall göra skillnad mellan förening, som är »rent ideell» och förening som
är »blandat ideell», som termen lyder. Det är uppenbart, att det i praktiken
kommer att bli en massa svårigheter att avgöra var gränsen går: att säga vilka
ideella föreningar, som med hänsyn till denna gränsskillnad skola beskattas
på det ena sättet, och vilka som skola beskattas på det andra sättet.

Herr Möller: Herr talman! Jag skall i korthet be att få tillstyrka bifall
till den reservation, som vid denna paragraf är avgiven av herrar von Sneidern
och Rune. Det förefaller mig vara ganska rimligt, att föreningar, som inte
ha till ändamål att i egentlig mening bereda vare sig själva eller sina medlemmar
någon slags inkomst, inte beskattas. Att de i alla fall fastighetsbeskattas
hänger väl samman med att i stort sett alla fastigheter utan undantag beskattas;
vi ha en garantiskatt på den punkten och vi kunna väl inte utan vidare befria
dem därifrån. Annars vore det obestridligen den naturliga konsekvensen
av den ståndpunkt, som reservanterna och även jag. intar.

Jag vill inte förlänga debatten, utan tillåter mig att med hänsyn till det
syfte, som reservationen avser att främja, yrka bifall till densamma.

Häri instämde herr Schlyter.

Herr Fclir: Herr talman! Man måste ju säga, att det är ett ganska dåligt
sätt att stimulera den ideella företagsamheten, i den mån den tager sig uttryck
i att bilda ideella föreningar eller att göra donationer till ideella stiftelser för
allmännyttigt ändamål, när man icke beviljar denna företagsamhet någon väsentlig
lindring i skattskyldigheten. Såsom utskottets ärade ordförande anfört,
har man på många orter redan med nu gällande lagstiftning icke ansett
lämpligt att upptaga dessa samfälligheter till beskattning. Man har nämligen
icke kunnat föreställa sig, att det skulle vara överensstämmande med rättsuppfattningen
i skattelagstiftningen, att man beskattar dem efter gängse författningar.
Detta är väl också ett tecken på, att vi befinna oss på en god väg,
om vi nu bifalla reservationen.

Då nu herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anförde, att det
var något ologiskt av reservanterna att icke föreslå befrielse för dessa sammanslutningar
även från skatt för inkomst av fastighet och av rörelse, så måste
jag göra den invändningen, att dessa ideella föreningar och stiftelser äro nog
tacksamma att få någon skattelindring, även om de icke få all lindring, utan
fortfarande få betala någon skatt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Trygger, Kobb, Kvarnzclius och Jacob
Larsson.

Herr Morell: Herr talman! Jag har vidrört denna fråga redan under principdebatten,
och jag skulle kunna nöja mig med att här åberopa vad jag då an -

Förslw/

till kommu nalskattelag m.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag

till kommu nalskattelag m.

(Korts.)

förde. När emellertid herr Fehr nyss sökte göra gällande, att man icke tillräckligt
främjar de kulturella intressena, om man icke ger någon skattelindring
åt de ideella föreningar, som företräda sådana intressen, bör det dock ihågkomma^,
att även med utskottets förslag en mycket väsentlig lindring inträder i
dessa föreningars skattskyldighet. För nobelinstitutet till exempel utgör den
skattelindring, som följer av ett bifall till utskottets förslag, en högst väsentlig
nedsättning av skattebeloppet. Skulle man emellertid gå så långt i denna del
som reservanterna ifrågasätta, skulle detta utan tvivel komma att medföra en
betydlig förskjutning av skattskyldigheter, som då finge utgöras av andra beska
ttningsföremål.

Jag tillåter mig därför att i denna punkt yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
jämlikt de därunder framkomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännande
av nu föredragna paragraf och anvisningar samt vidare därpå att utskottets
förslag i dessa delar skulle godkännas med de ändringar, som påyrkats
i den av herrar von Sneidern och Rune därom anförda reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 53 § jämte därtill hörande anvisningar i det av första
särskilda utskottet i utlåtande nr 1 punkten 1 (Bilaga 1) tillstyrkta förslaget
till kommunalskattelag med de ändringar, som påyrkats i den av herrar von
Sneidern och Rune därom anförda reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i dessa delar oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

54 § jämte därtill hörande anvisningar.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Från skattskyldighet friJcallas:

a) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva
hank-, emissions- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag och
svenska ekonomiska föreningar;

b) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

c) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller medverkat
vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 37.

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller beträffande
vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma förordning åtnjutits
;

d) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 mom.:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom. avsedda
ändamål;

e) i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle
icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet skall
utgöra kommunal inkomstskatt;

f) rusdrycksförsäljningsbolag:

för inkomst av rörelse.

Att personer, om vilka i 70 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet
för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

Enligt en vid förevarande paragraf avgiven, med 8) betecknad reservation
hade herrar von Sneidern, Sederholm, Rune, Jeansson, Borell, Frändén, ''Åkerberg,
Magnusson i Tumhult, Brännström och Petersson i Lerbäcksbyn på anförda
skäl yrkat, att paragrafen skulle erhålla följande lydelse:

Från skattskyldighet---(= utskottets förslag) —---kommunal

inkomstskatt.

Att personer---(= utskottets förslag)--- — samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

Herr von Sneidern: Herr talman! Vid denna paragraf föreligger en reservation,
avgiven av nio av utskottets ledamöter förutom mig.

Frågan gäller beskattningen av de s. k. systembolagen. Enligt propositionen
skulle dessa bolag beskattas, men utskottsmajoriteten har ändrat bestämmelsen
så, att den föreslagit, att dessa bolag skola befrias från skattskyldighet. Motivet
för denna åtgärd är, att man anser att genom skattefrihet för dessa bolag
skulle nykterhetsintresset befrämjas. Man förmenar, att anordnandet av systembolag
på olika orter skulle främjas därigenom, att bolagen beskattas, enär
respektive kommuner därigenom komma i åtnjutande av skatt. Detta kan måhända
i viss grad vara sanning, men jag vill erinra om, att så många andra
motiv här spela in, att nämnda intresse vid en jämförelse med den skada som
genom skattebefrielsen åstadkommes för kommunerna, kan betecknas vara så
pass ringa, att nykterhetsintresset vid ett dylikt avvägande av de olika motiven
ingalunda får anses vara av den betydenhet, utskottsmajoriteten förmenat.
Jag vill erinra därom, att när nu detta betraktas som en så viktig nykterhetsfråga,
är dock det märkliga, att varken kontrollstyrelsen eller den nuvarande
regeringen ha följt utskottets linjer, utan i stället föreslagit, att bolagen skola
beskattas. Har man då icke en mycket grundad anledning, att anse, att det
verkliga nykterhetsintresset här inte spelar den roll för denna frågas avgörande
som utskottet velat tillmäta detsamma? Skälet, varför man vill bibehålla
beskattningen, är naturligtvis den skada, som genom skattebefrielse kommer att
förorsakas åtskilliga stadskommuner och andra samhällen, där det finnes systembolag.
Jag vill inflicka en sak och det är — vilket här är att observera —
nämligen att i rusdrycksförsäljningsförordningen gjorde riksdagen för några
år sedan den ändringen, att det i stort sett icke får inrättas några nya systembolag.
De bolag, av detta slag, som numera imättas, äro därför filialbolag
till redan befintliga och betyda ur skattesynpunkt mindre för ifrågavarande
kommuner. Ser man emellertid på hur de samhällen, där systembolag

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag

till kommu nalskattelag m.

(Forts.)

finnas, ha det ställt ekonomiskt, så spelar naturligtvis denna skattskyldighet
i sådana stora kommuner som Stockholm praktiskt taget ingen roll. Men många
av de mindre kommunerna ha det sannerligen inte så lätt, att man har anledning
att minska antalet av de skattekronor, som nu stå till deras förfogande.
I detta skattekomplex ha vi ett annat förslag enligt vilket man nödgats gå den
vägen, att man låter även städerna komma i åtnjutande av statlig skatteutjämning.
Att då i samma andetag vidtaga åtgärder, som minska antalet
skattekronor, kan väl icke anses förnuftigt.

Jag har kanske under mina tidigare år här ofta talat om landskommunernas
svåra ställning, när det gäller ekonomin, och det är givet att så ofta är fallet.
Men allt mera kommer man nog nu att få göra den iakttagelsen, att städerna i
alla fall inte heller ha det så synnerligen väl ställt i den delen. Jag har en viss
erfarenhet av den saken, då jag nu själv blivit stadsbo och — om jag så får
uttrycka mig — står med ena benet i en stad och med det andra benet i eu
landskommun. I stadskommunen har jag 50 procent högre skatter än jag har
inom landskommunen. Och samma förhållande går nog igen på många andra
håll. Här fatta vi för övrigt ej sällan beslut, varigenom vi för en del samhällen
borttaga skattekällor. Så kommer riksdagen nu att inskränka sparbankernas
skattskyldighet och detta minskar skatteinkomsten i avsevärd grad på
vissa orter. Riksdagen har vidare tagit död på en del institutioner, som för
åtskilliga kommuner utgjort tämligen goda skattekällor. Jag hänsyftar på det
beslut som fattades 1925 om indragandet av vissa regementen. Allt detta
sammanlagt gör, att skattefrågan för åtskilliga städer är synnerligen ömtålig,
men här vill man ytterligare skrida till en inskränkning av deras skattekällor.

Av denna anledning ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Winberg: Herr talman! I 54 § mom. b) uppräknas bland dem, som
skola vara befriade från skattskyldighet »medlem av konungahuset: för av
staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital».

Om man kan tvista om, huruvida alla »gamla skatter äro goda skatter» eller
ej, så kan man ännu mera tvista om, huruvida alla gamla skattebefrielser verkligen
äro goda skattebefrielser. Jag tillåter mig i detta avseende hysa den
uppfattningen, att denna bestämmelse är ovanligt medeltidsaktig. Jag har
visserligen ingen anledning att här plädera för kungahusets renommé och anseende,
men nog förefaller det mig, som om det i alla fall skulle vara en
degradering, man härigenom verkställer av kungahusets medlemmar, vilken
alltför mycket påminner om det gamla uttrycket: barn och militärer gå för
halv avgift!

Jag kan inte förstå, varför man skall ha en sådan bestämmelse, som väl enbart
bottnar i ren servilitet. Varje person, som uppehåller sig inom detta
land och särskilt de, som äro anställda i statstjänst, ha ju skyldighet att skatta
för sin inkomst, och de ha även skyldighet att skatta för sitt kapital. Jag
kan inte förstå denna servilitet, att man från den skyldigheten undantager vissa
statsanställda, bara därför att de hava en hög ställning och därför eventuellt
en högre inkomst. Det är en absurditet, som det sannerligen inte är värdigt att
man längre dragés med i vår skattelagstiftning.

Naturligtvis kan man säga, att detta är ingen stor ekonomisk fråga, och
det erkänner jag villigt. Men allt sådant, som inte sakligt kan motiveras i
förevarande lagstiftning, bör utrensas, och ur den synpunkten anser jag att
tiden verkligen borde vara inne nu, att man kunde vara så pass realistisk, att
det inte får anses på något sätt förödmjukande, att man i detta avseende jämställer
samtliga invånare i detta land, så att de komma in under samma bestäm -

Lördagen den 28 maj f. m.

G 3 Hr 87.

melser, och inte av något slags missriktad opportunitetshänsyn fritager vissa
personer, som råka ha en litet högre social ställning i samhället.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
med den ändring, som innefattas i den av herr^ Spångberg in. fl. vid denna
punkt avgivna reservationen, med uteslutande sålunda av vad som i detta
sammanhang förekommer i moment b) av förevarande paragraf.

Herr Bärg: Herr talman! -Tåg skall be att få yttra några ord med an ledning

av det av utskottets ordförande framställda yrkandet om bifall till reservationen
angående systembolagens beskattning.

Herr ordföranden erinrade om att varken kontrollstyrelsen eller den nuvarande
regeringen funnit skäl att biträda det förslag om skattebefrielse som utskottet
i denna del framlägger. Man finner i propositionen de skäl, som här varit
avgörande för kontrollstyrelsen. Kontrollstyrelsen yttrar nämligen, att för
de större kommunerna spelar beskattningen av spritbolagen egentligen ingen
roll, men medger, att skattebefrielse gör situationen svårare för de smärre kommunerna.
Detta förhållande har utskottet också uppmärksammat och föreslår
därför vissa åtgärder för att göra övergången från det nuvarande tillståndet
till ren skattebefrielse vad dessa bolag angår så dräglig som möjligt för nämnda
kommuner. Vad den nuvarande regeringens ståndpunkt beträffar, nödgas jag
saga — d. v. s. om jag nu skulle ge mig in på att^ gissa —, att om nuvarande
regeringschefen skulle ha skrivit propositionen, så torde densamma i nu anmärkta
del ha fått en lydelse, som sammanfaller med utskottets formulering.
Ty ännu så sent som 1921 motionerade den nuvarande statsministern om åtgärder
i av utskottet föreslaget syfte, och jag har ingen anledning att tro att han
nu skulle ha ändrat uppfattning i detta hänseende. En blivande votering kommer
att visa om jag gissat fel. Med det sagda som stöd får jag den uppfattningen,
att meningarna inom själva regeringen gå i sär i denna fråga. Det av
herr ordföranden i den delen anförda skälet, nämligen regeringens ståndpunkt,
är således inte något argument, som griper djupare in mot utskottet.

Otvivelaktigt förhåller det sig på det sättet, att man i rätt många av dessa
kommuner skulle få en annan syn på behövligheten att inom kommunen inrätta
systembolag, om man vore frigjord från hänsyn till skatteintäkterna. Det vill
dock synas mig, som borde frågan om inrättande inom kommunen av ett spritbolag
avgöras med hänsyn till om allmän önskan verkligen inom kommunen
föreligger att erhålla ett sadant och icke med hänsyn till de skatteintäkter,
bolagets inrättande kan komma att medföra. Inrättandet av spritutskänkning
synes mig vara en så pass ömtålig och grannlaga sak, att den bör granskas
och vägas endast med hänsyn till den uppgift, man anser att ett spritbolag har
att fylla och inte med hänsyn till detsamma såsom skattdragare.^

Vad i övrigt beträffar de ömmande omständigheter, man här åberopar för
kommunerna, så vill jag säga, att herr von Sneiderns påpekande, att några nya
systembolag svårligen komma att inrättas, sannerligen inte förefaller mig som
ett skäl att inte följa utskottet i detta hänseende. Jag vet icke, varför detta
monopol i fråga om skatteintäkter, skall beredas en hel del kommuner, endast
därför att de en gång fått det. I övrigt är det ju så, att rusdrycksbolagen icke
förekomma så allmänt, utan det är ett visst begränsat antal kommuner, som^en
gång hava fått sådana och således anse sig i all framtid skola hava den förmån,
som följer med att hava dylika bolag såsom skatteobjekt. Detta är begripligt
ur de enskilda kommunernas synpunkt men kan icke få vara ett avgörande moment
då man går att bedöma det allmänna gagnet eller skadan som förknippas
med hanteringens utövande. Då sprithandeln i övrigt icke numera är en fri
hantering, så att bolag icke kunna bildas i var kommun, som önskar det, och
icke heller näringen såsom sådan drives fritt, utan i stor utsträckning är ett

Förslag
till kommunahlcattdag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 64

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

skatteobjekt för staten, så förefaller det mig vara ännu större anledning att
följa utskottet i detta hänseende.

Med det förslag till övergång, som utskottet här framlägger i ett senare kommande
yrkande, anser jag som sagt, att den ekonomiska risk, som kommunerna
här skulle^ åsamkas, är synnerligen ringa. Om det nu för de kommuner, varom
här är fråga, är så nödvändigt att hava spritbolagen som skatteobjekt, vad
skall man då icke säga om alla de andra kommunerna, som icke hava spritbolag
och ändå få försöka reda sig, t. o. m. om dit lokaliserade industrier och andra
näringar nedläggas, från vilka kommunen ha erhållit rätt betydande skatter?
Bär träder sannerligen icke staten emellan, som här är föreslaget, och ger ersättning
under en längre avvecklingsperiod.

Jag anhåller, herr talman, att få jrrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Holmgren.

Herr Åkerberg: Herr talman, jag kunde helt instämma med vad utskottets
ordförande här sagt. Jag vill dock anföra ett par siffror till stöd för reservanternas
framställning, som i denna detaljfråga sammanfaller med den kungliga
propositionen.

Det säges här, att då det är fråga om upprättande av ett systembolag, skulle
många, vilka eljest hade motsatt sig ett sådant förslag, rösta därför på grund
av sin önskan, att kommunen måtte erhålla skattemedel därifrån. Jag vet inte,
om det kan påvisas, att så har varit fallet någon gång, men jag tänker mig, att
den synpunkten spelar en mycket underordnad roll vid sådana frågors avgörande.
Det är helt andra hänsyn man tar, då fråga uppstår om''beviljande av oktroj åt
ett systembolag. Jag har svårt att tro, att någon enda människa vid ett sådant
besluts fattande tänker på den skatt, som eventuellt skall komma samhället
till godo.

För övrigt har man ju på andra sätt gått in för att »kanalisera bort» inkomsterna
från bolagen, så att det inte blir så synnerligen mycket kvar att beskatta.
Jag vill nämna ett par siffror beträffande systembolaget i den ort, där
jag är hemma, vilka också visa, att talet om att det här är fråga om monopolvinster,
vilka inte böra tillfalla den kommun, där bolaget är befintligt, inte
heller har så stor betydelse. Systembolaget i Örebro erlade år 1926 en kommunalskatt
av 37,646 kronor och 50 öre, varav dock 11,782 kronor och 50 öre utgjorde
den kommunala progressivskattens utjämningsandel. Det återstår alltså
för kommunen endast ungefär 26,000 kronor av det belopp, som bolaget erlade
i kommunalskatt. Men samtidigt inflöt till staten på olika sätt, dels som nettovinst,
dels som omsättningsskatt och genom andra skatter ungefär 800,000
kronor från detta bolag. Det är alltså en ytterst ringa del av den inkomst, som
bolaget i verkligheten har, om man tar hänsyn även till omsättningsskatten, som
kommer kommunen till godo. Och''man får också lov att säga, att i rätt så stor
utsträckning draga väl även dessa företag nytta av de anordningar, som kommunerna
hava och som kräva ganska stora utgifter. Bolagets bilar, om det
finnes sådana, och det gör det väl i allmänhet, nöta ju kommunernas gator,
andra saker att förtiga. Man kan erkänna, att städerna hava rätt stor fördel av
att ha systembolag, men man kan säga, att det gäller beträffande även alla
andra företag som finnas i städerna. Om det t. ex. ligger en fabrik i en stad,
så ökar den kommersen och arbetarna och personalen i övrigt skatta till kommunen.
Skall man anlägga den synpunkten på beskattningsfrågorna som utskottet
framfört då skulle man lätt nog kunna advocera fram, att inga företag
alls borde erlägga någon kommunalskatt. I stället arbeta vi ju på att öka beskattningen
på näringsföretagen.

Om man skall anlägga nykterhetssynpunkten på denna fråga, så skulle man

Lördagen, den 28 maj f. m.

Kr 37.

ju för övrigt också befria källarmästare och andra, som ha med sprithantering
att göra, ifrån kommunalskatt, ty annars har ju kommunen en fördel av deras
verksamhet.

Jag nämnde nyss, att kommunalskatten är ytterst obetydlig i förhållande till
den verkliga vinst, som bolagen i allmänhet hava. Nu har ju en del av nettovinsten
tidigare gått och går alltjämt till kommunerna enligt Kungl. Maj:ts
nådiga förordning 1913. Men det är ju så, att på grund av tidigare beslut av
riksdagen håller man på att taga bort dessa inkomster för kommunerna. Jag
nämnde nyss, att Örebro stad i kommunalskatt från spritbolaget erhöll 37,000
kronor 1926. Samtidigt hade den en inkomst av 73,000 kronor på den andra
vägen, d. v. s. enligt Kungl. Maj:ts förordning 1913. Men detta belopp minskas
redan i år till 66,000 kronor, och år 1935 är det nere i 3,884 kronor, för
att år 1936 vara helt obefintligt.

Man håller alltså på att på en annan väg avveckla detta beroende av sprithanteringen
för de kommuner, där systembolag finnas, och jag tycker, att man
redan har gått tillräckligt långt på den vägen, så att det inte finnes någon anledning
att här ytterligare fråntaga kommunerna den lilla inkomst, de ha i form
av skatt från dessa företag.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Strömberg och Lindgren.

Herr statsrådet Lyberg: Jag anser mig böra säga, att jag icke vill förneka,
att det finnes vissa skäl, som tala för, att systembolagen skola åtnjuta den
skattefrihet, som av utskottet ifrågasattes. Detta med hänsyn till det åberopade
förhållandet, att dessa bolag grunda sig på monopol. Men jag vill
då också säga, att om man utgår från denna uppfattning, så borde man göra
åtskillnad mellan den del av vinsten, som grundar sig på monopolställningen,
och den del, som kan anses vara vinst av affärsrörelsen såsom sådan. Vidare
förefaller det mig ej vara riktigt att gå in för ett sådant frikallande från skatteskyldighet
beträffande systembolagen, utan att samtidigt taga upp motsvarande
fråga i vad angår partihandelsbolagen, d. v. s. Vin- och spritcentralen.
Kunna herrarna säga mig, varför Stockholms stad skall få taga skatteinkomster
av detta monopolföretag, utan någon begränsning, under det att däremot
de mångahanda samhällen, som för närvarande i hög grad äro beroende av
sina skatteintäkter från dessa systembolag, skulle gå miste om dem? _ Jag vill
som sagt ej bestrida, att det finnes vissa skäl för kravet på skattefrihet, men
man bör då göra ett arrangemang med uppdelning av vinsten i monopolvinst
och annan vinst, och man bör göra lika även med partihandeln.

När nu emellertid regeringen gått in för en skattelindring, men ej vågat
gå så långt, som utskottet har ifrågasatt, så är det endast i överensstämmelse
med den uppfattning, som man följt på den ena punkten efter den andra,
nämligen att man får se till, att man ej på en gång tar bort för mycket av
en kommuns skatteunderlag. Och nu är det verkligen så, att enligt statistiska
uppgifter — jag har ej några siffror tillgängliga senare än för 1922: de, som
äro intagna i kommunalskattekommitténs betänkande — var det för detta år
1922 ej mindre än 10 samhällen, som hade mer än 15 % av sin skatteinkomst
från systembolag. Det är givet, att det kan ha sina risker att på en gång
taga bort en så stor skatteintäkt. Jag tror för övrigt, i likhet med vad någon
annan talare tidigare har sagt, att man strängt taget måste medge, att detta
ej så mycket är en nykterhetspolitisk fråga, som man vill göra gällande. Jag
tänker, att även nykterhetsfolket märkt, att man, då fråga uppkommit om
att indraga systembolag i skilda samhällen, ej så mycket åberopat faran
för att förlora en betydande skatteintäkt, utan åberopat en hel del andra

Första kammarens protokoll 1027. Nr 57. 5

Förslag

till kommu nahkattelag m.

(Forts.)

Nr 37. 66

Lördagen den 28 maj f. m.

Förslag
till lcommunalslcatUlag

in. m.

(Ports.)

olägenheter — för affärslivet och för samhället i dess helhet ■— vilka skulle
bli en följd.

Det är i korthet av dessa skäl, som jag trott försiktigheten bjuda, att ej
taga ett alltför stort steg på en gång, och jag har velat erinra, att man i varje
fall ej bör gå in för någonting, utan att tänka på, att man borde ha gjort likadant
beträffande likartade fall.

Herr Olsson, Oscar: Ja, herr finansministern påstod visserligen, att nyk terhetsfolket

självt har märkt, att skattefrihet i detta hänseende ej skulle betyda
något för nykterhetsintresset i samhället. Om herr finansministern därvid
också avsåg hans excellens statsministern, så har ju finansministern mera
intima förbindelser åt det hållet än vad jag har, varför ju herr finansministern
bör vara betydligt säkrare i sitt omdöme, än jag kan vara. Emellertid håller
jag fortfarande på hans excellens statsministerns mening, innan han blev
excellens, då han år 1921 i denna fråga väckte sin motion här i kammaren,
och jag skulle djupt beklaga, om han i detta fallet har stått i den flock, om
vilken herr statsrådet Lyberg talade, då han omnämnde nykterhetsfolkets
ställning i detta hänseende. Jag kanske ej är tillräckligt snabb i vändningarna
för att kunna följa med hans excellens statsministern i så fall eller andra
regeringsledamöter, som 1921 intogo en annan ståndpunkt.

Herr finansministerns uttalande står för övrigt i en ganska skarp motsättning
mot herr Åkerbergs. Herr Åkerberg talade om, att detta här ej hade
någon ekonomisk betydelse för städerna, så att det ej vore någonting, som
nykterhetsfolket från den synpunkten borde taga hand om. Finansministern,
om jag räJtt förstod, honom, påstod, att det var vissa städer, som hade ej
mindre än 15 % av sin inkomst från det hållet. Jag kunde visserligen ej riktigt
följa med herr finansministerns uttalande i det fallet, men det föreföll
mig ändå, som om herr finansministern vädjade till kammaren att ej gå för
hastigt fram, då man, som uttrycket föll sig, genom att gå utskottets väg
skulle taga bort för mycket av vissa kommuners skatteunderlag. Skall det
betyda någonting, så betyder det således, att ej båda herrarna, både herr Åkerberg
och finansministern, kunna ha rätt i sin argumentering. Vidare måste
herr Åkerberg draga mycket långt gående konsekvenser för att komma fram
till att nykterhetsfolket i detta hänseende hade en orimlig ställning, då det
i överensstämmelse med herr Ekmans motion 1921 ville verka för att bolagen
skulle vara fria från kommunalskatt. Herr Åkerberg lyckades därmed, såvitt
jag förstår, endast visa det, att kommunerna, även om de skulle gå miste
om dessa skatter, dock hade ekonomiska fördelar på annat sätt av att bolagen
funnos i dessa kommuner. Jag kan då ej förstå, att det finnes den
ringaste anledning för riksdagen att gynna dessa kommuner ytterligare, utöver
det gynnande, som även herr Åkerberg erkände att man medgav dem, i
och med att bolag fick finnas i dessa städer. Således, herr talman, finner
jag mig böra helt och fullt instämma i herr Bärgs resonemang och yrkar bifall
till utskottets förslag i denna punkt.

Herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Jag vill till en början nämna för
herr Olsson, att jag icke har här stått och »vädjat» till kammaren. Jag tror
uppriktigt sagt icke, att den fråga, som vi nu resonera om, är så betydelsefull,
att jag behöver »vädja», utan jag har endast velat förklara, varför jag
för min del har förordat denna partiella befrielse, som för övrigt icke står i
strid med den ståndpunkt, som riksdagen intog 1921, då riksdagen anhöll
om utredning av frågan »i vilken utsträckning och under vilka former» sådana
bolag, som här äro i fråga, skulle kunna befrias från kommunal skattskyldighet.
Jag röstade för den skrivelsen och anser mig ingalunda hava från -

Lördagen den 28 maj I. m.

Nr 37.

trätt min ståndpunkt, när jag nu ansett mig böra förorda en partiell befrielse
från skattskyldighet.

Jag vill dessutom erinra herr Olsson om att jag ej har talat om städer, som
1922 hade 15 % eller mera av sina skatteintäkter från systembolagen, utan jag
talade om samhällen. Det förhåller sig sålunda ej alls så, att vad herr Åkerberg
och vad jag har sagt står i strid med vartannat, utan det är riktigt även
vad herr Åkerberg sagt. Ty städer i allmänhet äro ej i så hög grad beroende
av systembolagen som vissa andra mindre samhällen.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Ja, jag konstaterar med tillfredsställelse, att det var
endast för vissa samhällens, och däribland endast få städers avseende, som
finansministern och herr Åkerberg slogo ihjäl varandras argument. Vidare
ber jag att få konstatera, att jag talade om herr C. G. Ekmans motion, som
gav anledning till riksdagens skrivelse, då däremot herr finansministern talade
om skrivelsen, vilket väl också är att tala om olika saker, och vilket ej precis
innefattade ett svar på min anmärkning.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att
därunder yrkats, l:o) att nu förevarande paragraf och anvisningar skulle godkännas
enligt utskottets förslag; 2:o) att kammaren skulle med godkännande av
anvisningarna antaga paragrafen med den lydelse, som förordats i den av herr
von Sneidern m. fl. vid densamma avgivna reservationen; samt 3:o), av herr
Winberg, att kammaren skulle med godkännande av anvisningarna antaga paragrafen
med den ändring, att mom. b) utelämnades och bokstavsbeteckningen
för de efterföljande momenten ändrades i överensstämmelse därmed.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets förslag
i förevarande delar vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sneidern begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:o) upptagna yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 54 § jämte därtill hörande anvisningar i det av första
särskilda utskottet i utlåtande nr 1 punkten 1) (Bilaga 1) tillstyrkta förslaget
till kommunalskattelag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren att med godkännande av anvisningarna antaga
paragrafen med den lydelse, som förordats i den av herr von Sneidern m. fl.
vid densamma avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste vice talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Oscar, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — G7.

Nr 37.

Lördagen den 28 maj I. m.

Förslag
till kommunalskattelag

to. m.
(Forts.)

55—68 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.
Lämnades utan erinran.

69 § jämte därtill hörande anvisningar.

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall tillämpas vad i

denna lag stadgas angående här i
skattskyldig här i riket för sin inkomst
hans inkomst, som enligt föreskrifterna
skrivningsförordningen skolat beskattas
skatt i stället utgöras i Stockholm för
Vad ovan sagts gäller i tillämpliga
delar jämväl sådan persons hustru
samt barn under 16 år, därest de
äro svenska medborgare och bo hos
honom.

(Se vidare anvisningarna.)

ket bosatt person; dock är han icke
av berörda tjänst, och skall för annan
i denna lag och § 3 mom. 2 mantalsi
S:t Nikolai församling i Stockholm,
gemensamt kommunalt ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga
delar jämväl sådan persons hustru
samt barn under 18 år, därest de
äro svenska medborgare och bo hos
honom.

(Se vidare anvisningarna.)

I herr Sederholms m. fl. reservation 5) hade tillstyrkts, att paragrafen
skulle erhålla den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Herr Sederholm: I anslutning till kammarens beslut beträffande § 20 hemställer
jag, att § 69 måtte få den lydelse, som finnes angiven i Kungl. Maj:ts
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på godkännande av nu ifrågavarande paragraf och anvisningar samt vidare,
enligt herr Sederholms yrkande, därpå att kammaren skulle med godkännande
av anvisningarna antaga paragrafen i den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

70 § jämte därtill hörande anvisningar.

1 mom. av denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade
konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke är
svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke vara här i riket bosatt.
För inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna lag beskattas i hemortskommunen,
skall skatt av sådan person utgöras i den kommun här i riket, där han
senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att
sådant fall förelegat, stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan Vad ovan sagts gäller jämväl sådan
persons hustru och barn under 16 år, persons hustru, barn under 18 år och
därest de bo hos honom och icke äro enskilda tjänare, därest de bo hos
svenska medborgare. honom och icke äro svenska medbor gare.

I reservationen 5), av herr Sederholm m. fl., hade för ifrågavarande moment
påyrkats följande avfattning:

Lördagen den 28 maj f. m.

69 Kr 37.

Person som---(— utskottets förslag)---vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och
enskilda tjänare, därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare.

Herr Sederholm: I anslutning till kammarens beslut med avseende å § 20
hemställer jag, att § 70 mom. 1 måtte få den lydelse, som står angiven i den av
mig med flera avgivna reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av utskottets förslag i nu föredragna delar samt vidare,
enligt herr Sederholms yrkande, därpå att utskottets förslag skulle godkännas
med den ändring, att paragrafens 1 mom. erhölle den lydelse, som påyrkats i
den vid utlåtandet fogade reservationen 5); och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

71—76 §§ jämte till 74 § hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

Härefter framställdes proposition på godkännande av alla hittills föredragna
delar av ifrågavarande lagförslag, som icke redan varit föremål för beslut;
och blev denna proposition med ja besvarad.

Återstående delar av utskottets förslag till kommunalskattelag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Bifölls, i vad den ej besvarats genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att den fortsatta
handläggningen av förevarande utlåtande skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 10 B, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet
;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader;

nr 220, i anledning av Kung). Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag till tryckningskostnader; nr

222, i anledning av väckta, motioner om anslag till nybyggnad för lantmäterikontoren
i Kopparbergs län och Jämtlands län m. m.;

nr 223, i anledning av väckt motion om anslag till uppförande av posthusbyggnad
i Sandviken;

Förslag
till kommunalskattclag

m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj f. m.

nr 224, i anledning av väckta motioner om flyttningsersättning åt sådana till
truppförband eller stab i Boden hörande officerare m. fl., som lämna tjänsten
på grund av avsked eller överföras på övergångsstat; samt

nr 225, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—-30 juni 1926.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden;

nr 229, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1927-—1928, i vad angår jordbruksärendena;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående
skogsvårdsstyrelser;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i gällande
grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter
under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt
av egnahemslägenheter;

nr 232, i anledning av väckt motion om ändring i gällande bestämmelse om
storleken av lån ur gödselvårdslånefonden;

o nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
vard av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden; samt

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av ett
statens skogsutdikningsanslag.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 247, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 111, med förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§
i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. in.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förläggning av
l:a flygkåren till Västerås m. m.;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av för -

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 87.

ordningen om fördelning av automobilskattemedel, dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställningar om vissa
anslag till vägar, dels ock i dessa ämnen väckta motioner; samt

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för fortsatt uppehållande
av en särskild polisbyrå för övervakande av här i riket vistande utlänningar;

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 3, angående ersättning
till sekreterare och vaktmästare hos sammansatta stats- och andra lagutskottet
för behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 111;

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till^ förordning
om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften;
samt

nr 54, i anledning av väckt motion om upphävande av tullsatserna för obränt
samt bränt eller rostat kaffe;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 59, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om ett tillfälligt
understöd åt eldaren E. A. Bäckströms änka;

nr 60, angående ersättning åt sakkunnigt biträde, anlitat av bankoutskottet
vid handläggning av visst ärende; samt

nr 61, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss
del av bankoutskottets utlåtande nr 52 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
jämte i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillskott till dyrtidstillägg åt vissa lantmätare; _

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad konvention rörande
ordnandet av det samfällda laxfisket i Törne och Muonio älvar m. m.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne
älvs fiskeområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och staden Ystad i vad rör nedskrivning
av statens domäners fond;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förläggning av
l:a flygkåren till Västerås m. m.; samt

nr 88, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.35 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 37.

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag
till kommunalslcattelag

m. m.
(Fort».)

Lördagen den 28 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av. Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kommunalskattelag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Utskottets förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
(Bilaga 3).

l—6§§.

Lämnades utan erinran.

7 §■

Denna paragraf innehöll bestämmelser angående frikallelse i vissa fall från
skattskyldighet för inkomst.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 10) betecknad reservation hade herrar
von Sneidern och Rune yrkat, att paragrafen skulle erhålla viss ändrad
lydelse. Den påyrkade ändringen innefattade, att bland från skattskyldighet
frikallade skulle under mom. e) av paragrafen upptagas ideella föreningar,
vilka uteslutande avsåge att främja ett religiöst, fosterländskt, kulturellt, välgörande
eller allmännyttigt ändamål, samt stiftelser med likartat ändamål,
även om de ej vore att hänföra till fromma stiftelser.

Herr von Sneidern: I överensstämmelse med det beslut, som kammaren

fattade vid 53 § kommunalskattelagen angående beskattning av ideella föreningar,
hemställer jag om bifall till den vid utskottets utlåtande av herr Rune och
mig fogade reservationen vid denna paragraf.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, att
därunder endast yrkats, att den nu förevarande paragrafen skulle godkännas
med ''den lydelse, som påyrkats i den vid utlåtandet fogade reservationen 10),
av herrar von Sneidern och Rune.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

8—11 §§ jämte till 9 § hör aride anvisningar.

Lämnades utan erinran.

Lördagen den 28 maj e. m.

73 Nr 37.

12 § jämte därtill hörande anvisningar.

Förevarande paragraf innehöll bestämmelser rörande frikallelse i vissa fall
från skattskyldighet för förmögenhet.

I reservationen 10), av herrar von Sneidern och Rune, hade påyrkats viss
ändring i paragrafens 1 mom., innebärande att bland från skattskyldighet
frikallade skulle upptagas ideella föreningar, vilka uteslutande avsåge att
främja ett religiöst, fosterländskt, kulturellt, välgörande eller allmännyttigt
ändamål, ävensom stiftelser med likartat ändamål, även om de ej vore att hänföra
till fromma stiftelser.

Herr von Sneidern: I överensstämmelse med samma beslut vid 53 § kommunalskattelagen
yrkar jag även vid nu föredragna paragraf bifall till den av
herr Rune och mig vid paragrafen fogade reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först på
godkännande av nu ifrågavarande paragraf och anvisningar enligt utskottets
förslag samt vidare, i enlighet med herr vem Sneiderns yrkande, därpå att förslaget
i dessa delar skulle godkännas med den ändring, att åt 12 § 1 mom.
gåves den lydelse, som påyrkats i den av honom och herr Rune avgivna reservationen
10); och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

13—15 §§.

Lämnades utan erinran.

16 §.

1 mom. av denna paragraf innehöll bland annat följande bestämmelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller under
året haft hemmavarande eller
av den skattskyldige helt eller delvis
underhållet barn under 16 år, vilket
icke haft minst 450 kronors inkomst,
är berättigad att, utöver grundavdrag,
åtnjuta familjeavdrag.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn
under 18 år, vilket icke haft minst
450 kronors inkomst, är berättigad att,
utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag.

I den vid utlåtandet fogade reservationen 5), av herr Sederholm m. fl., hade
för ifrågavarande paragraf föreslagits viss ändrad lydelse. Den föreslagna
ändringen innebar, att de i nyss angivna del av momentet förekommande orden
»18 år» skulle utbytas mot »16 år».

Herr Sederholm: I anslutning till kammarens beslut vid 20 m. fl. §§ kommunalskattelagen
får jag hemställa, att den föredragna paragrafen måtte få
den förändrade lydelse, som angives i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare, enligt
herr Sederholms yrkande, därpå att paragrafen skulle godkännas med den
ändring, att 1 mom. erhöll den lydelse, som påyrkats i den av honom m. fl.
avgivna reservationen 5); och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forte.)

Nr 87.

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag 17—25 §§ jämte till 18 § hörande anvisningar.

till kommu nalskattelag

Lämnades utan erinran.
m. m.

(Forte.) 26 §.

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt eller
lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som
på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall tillämpas vad i denna förordning
stadgas angående här i riket bosatt person.

Vad nu sagts gäller jämväl sådan Vad nu sagts gäller jämväl sådan
persons hustru samt barn under 16 år, persons hustru samt barn under 18
därest de äro svenska medborgare och år, därest de äro svenska medborgare
bo hos honom. och bo hos honom.

I reservationen 5), av herr Sederholm m. fl., hade påyrkats, att ifrågavarande
paragraf skulle erhålla den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Herr Sederholm: Med samma motivering som vid 16 § får jag yrka, att
26 § måtte få den lydelse, som återfinnes i Kungl. Maj :ts förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter gjordes propositioner, först
på godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare, i enlighet
med herr Sederholms yrkande, på paragrafens godkännande med den lydelse,
Kungl. Maj:t föreslagit; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

27 §.

Denna paragraf innehöll bestämmelser angående frikallelse från skattskyldighet
för person, som tillhörde främmande makts härvarande beskickning eller
lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning. I paragrafens
första moment fanns upptagen en föreskrift av följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan
persons hustru samt barn under
16 år, därest de bo hos honom och
icke äro svenska medborgare.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan
persons hustru, barn under 18 år
och enskilda tjänare, därest de bo
hos honom och icke äro svenska medborgare.

I reservationen 5), av herr Sederholm m. fl., hade för ifrågavarande föreskrift
påyrkats följande avfattning:

»Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år
och enskilda tjänare, därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare.
»

Herr Sederholm: Med samma motivering, som vid 16 och 26 §§ får jag hemställa,
att den föredragna paragrafen måtte få den lydelse, som föreslås i den
av mig m. fl. avgivna reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare, enligt herr Séderholms
yrkande, därpå att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att 1 mom.

Lördagen den 28 maj e. m.

75 Nr 37.

erhölle den lydelse, som påyrkats i den av honom m. fl. avgivna reservationen
5); och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

28—32 §§.

Lämnades utan erinran.

Härefter gjordes proposition på godkännande av alla hittills föredragna delar
av ifrågavarande förordningsförslag, vilka icke redan varit föremål för beslut;
och blev denna proposition med ja besvarad.

Övriga delar av utskottets förslag till förordning om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 3.

Bifölls, i vad den ej besvarats genom kammarens beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkten 4.

Utskottets förslag till förordning om kommunal progressivskatt (Bilaga 4).

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 4.

Bifölls, i vad den ej besvarats genom kammarens beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Utskottets förslag till lag om skogsaccis (Bilaga 6).

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 6.

Bifölls, i vad den ej besvarats genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten 7.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte för sin del antaga
i propositionen nr 134 framlagt förslag till förordning om skatt vid
utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar i den ändrade
lydelse bilaga 7 angåve.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation både herrar Lithander och Anderson
i Linköping ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte lämna
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 134 utan bifall.

Herr Lithander: Herr talman! Vid denna punkt ha herr Anderson i Linköping
och jag fogat en reservation, i vilken vi yrka avslag på Kungl. Maj :ts
proposition nr 134.

Förslag
till IcommunaUkattelag

m. m.
(Forte.)

Nr 37. 76

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Under förmiddagens plenum framhöll herr Borell i detalj de skäl, som talade
för att riksdagen icke borde antaga Kungl. Maj :ts proposition, och jag skall
nu icke upptaga kammarens tid med att åter utveckla dessa utan ber med hänvisning
till den motivering, som då förebragtes, och med särskilt framhållande
av att det vid rekonstruktion av bolag och vid fusioner vore olägligt, om
detta förslag bleve lag, att få yrka avslag på propositionen nr 134.

Herr von Sneidern: Herr talman! Denna skatt har ursprungligen tillkommit
såsom en ersättning för B-skatten, men den torde nog för närvarande spela
en minst lika stor roll samt i ännu högre grad motiveras som ett komplement
till det nu fattade beslutet om bortfallande av även statlig kedjebeskattning.
Tidigare har under debatten framhållits den roll, som den föreslagna skatten
kommer att spela i detta avseende, och jag tror, att särskilt alla de, som äro
intresserade av att kedjebeskattningen skall bortfalla, även böra vara intresserade
av att utskiftningsskatten kommer till stånd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 8—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Utskottets förslag till taxeringsförorfirning (Bilaga 13).

1-11 §§■

Lämnades utan erinran.

12 ''§.

3 mom. av denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Av kommun må till ledamot eller
suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd
utses allenast den, som är inom
kommunen mantalsskriven, och av
landsting må till ledamot eller suppleant
i fastighetstaxeringsnämnd utses
allenast den, som är mantalsskriven i
kommun inom fastighetstaxerings distriktet;
och må ej annan väljas än
den, som tillika under året näst före
taxeringsåret haft att utgöra allmän
kommunalskatt till kommunen eller
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och jämväl, i den mån utskylderna vid
tiden för valet varit förfallna, erlagt
desamma.

(i utskottets förslag:)

Av kommun må till ledamot eller
suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd
utses allenast den, som är
röstberättigad i kommunens allmänna
angelägenheter, och av landsting må
till ledamot eller suppleant i fastighetstaxeringsnämnd
utses allenast den,
som är röstberättigad i kommun inom
fastighetstaxeringsdistriktet.

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 37.

Vid förevarande paragraf hade reservation avgivits av herrar Borell och An''derson
i Linköping, som med instämmande av herrar Sederholm, K. Oscar
Ericson, Frändén, Lithander, Johansson i Kälkebo och Laurén ansett, att 3
mom. bort erhålla den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

Herr Borell: I 3 mom. av denna paragraf finnas föreskrifter om valbarhet
till beskattningsnämnd. Till detta moment har fogats en reservation av mig
och herr Anderson i Linköping, däri vi yrkat, att den föredragna paragrafen
skall erhålla den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. I den kungl. propositionen
har såsom villkor för valbarhet till beskattningsnämnd stadgats såväl
bostadsort inom distriktet som fullgjord skattskyldighet till stat och kommun
för sista året. Detta stadgande ansluter sig i huvudsak till de bestämmelser i
ifrågavarande hänseende, som finnas i 25 § av gällande taxeringsförordning.

Vid behandlingen av detta ärende ansågo de taxeringssakkunniga, att man
icke borde uppställa annat villkor för valbarhet än att vederbörande skulle
äga rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter, och till detta yrkande ha
anslutit sig motionärer i andra kammaren. Såsom skäl för sin ståndpunkt anförde
taxeringssakkunniga, att då såsom villkor för valbarhet i taxeringsnämnd
fullgjord skattskyldighet föreskrivits, detta ägt samband med tidigare
bestämmelser om fullgjord skattskyldighet såsom villkor för rösträtt, men sedan
rösträttsbestämmelserna väsentligt förändrats, ansågo taxeringssakkunniga, att
valbarhetsbestämmelserna borde jämkas, så att för valbarhet till beskattningsnämnderna
endast fordrades rösträtt inom kommunen. Då bestämmelserna om
fullgjord skattskyldighet bibehållits i taxeringsförordningen, har väl emellertid
detta berott på att man för ifrågavarande uppdrag velat kräva, särskilda
kvalifikationer. Man har väl, förmodar jag, då ifrågavarande bestämmelse bibehållits
i taxeringsförordningen, utgått från den uppfattningen, att personer,
som skola avgöra andra kommunmedlemmars skattskyldighet, själva borde hava
fullgjort sin egen.

Det har anförts mot Kungl. Maj:ts förslag i denna del, att om man bibehölle
dessa fordringar för valbarhet till beskattningsnämnderna, skulle det
kunna hända, att en person, som vore särskilt kvalificerad för ifrågavarande
uppdrag men som på grund av sjukdom eller andra omständigheter icke kunnat
betala sin skatt för sista året, ej kunde komma i fråga och att detta vore olämpligt.
Sådant kan naturligtvis inträffa, men det torde vara undantagsfall. Det
synes mig dock vara rätt naturligt, att man fordrar, att personer, vilka skola
hava det uppdrag, som tillkommer en medlem i en beskattningsnämnd, böra hava
fullgjort sin skattskyldighet gentemot kommunen, och praktiskt taget torde bibehållandet
av dessa bestämmelser icke vålla några svårigheter.

Jag tillåter mig därför att yrka, att 3 mom. i den föredragna paragrafen erhåller
den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen.

Herr von Sneidcrn: Man lär väl kunna antaga, att det skall vara ytterst

sällan, som icke den av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelsen i praktiken kommer
att följas. Det skulle vara i några särskilda undantagsfall, såsom herr
Borell nämnde, som det kunde vara lämpligt, att den av utskottet föreslagna
mindre stränga bestämmelsen finge tillämpas. Men just med hänsyn till sådana
undantagsfall kan det vara skäl att icke uppställa strängare valbarhetsbestämmelser
än utskottet föreslagit. Beträffande alla övriga viktiga förtroendeuppdrag,
som finnas inom kommunen, har man icke strängare valbarhetsbestämmelser
än de av utskottet här föreslagna, och då förefaller det, som om
man också lugnt kunde bibehålla dem i detta fall.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Förslag
till kommunalskattelag

m. in.

(Fort».)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.

(Forte.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare därpå att
paragrafen skulle godkännas med den ändring, att 3 mom. erhölle den lydelse,
Kung!. Maj:t föreslagit; och förklarade herr andre vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 12 § i det av första särskilda utskottet i utlåtande nr 1
punkten 13 (Bilaga 13) tillstyrkta förslaget till taxeringsförordning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, att 3 mom. erhåller
den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

13—24 §§.

Lämnades utan erinran.

25 §.

Denna paragraf innehöll bestämmelser angående skyldighet att avlämna
självdeklaration. I paragrafens första moment fanns upptagen en föreskrift av
följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid tillämpning av vad i första
stycket under 2) b) är stadgat skall
i fråga om svensk medborgare, som
tillhör svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat
eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund
av sin tjänst varit bosatt utomlands,
så ock i fråga om sådan persons
hustru samt barn under 16 år, därest
de äro svenska medborgare och bo
hos honom, så anses, som om den
skattskyldige varit bosatt här i riket.
Person, som tillhör främmande makts
härvarande beskickning eller lönade
konsulat eller beskickningens eller
konsulatets betjäning och som icke är
svensk medborgare, så ock sådan per -

(i utskottets förslag:)

Vid tillämpning av vad i första
stycket under 2) b) är stadgat skall
i fråga om svensk medborgare, som
tillhör svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat
eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund
av sin tjänst varit bosatt utomlands,
så ock i fråga om sådan persons
hustru samt barn under 18 år därest
de äro svenska medborgare och bo hos
honom, så anses, som om den skattskyldige
varit bosatt här i riket. Person,
som tillhör främmande makts
härvarande beskickning eller lönade
konsulat eller beskickningens eller
konsulatets betjäning och som icke är
svensk medborgare, så ock sådan per -

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 37.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

sons hustru samt barn under IG år,
vilka bo hos honom och icke äro svenska
medborgare, anses däremot vid
tillämpningen av vad i första stycket
under 2) b) är stadgat icke vara här
i riket bosatta.

(i utskottets förslag:)

sons hustru, barn under 18 år och enskilda
tjänare, därest de bo hos honom
och icke äro svenska medborgare, anses
däremot vid tillämpningen av vad
i första stycket under 2) b) är stadgat
icke vara här i riket bosatta.

I den vid utlåtandet fogade reservationen 5), av herr Sederholm m. fl., hade
för ifrågavarande föreskrift påyrkats följande avfattning:

Vid tillämpning av---(= utskottets förslag) — — — utomlands,

så ock i fråga om sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest de äro

svenska medborgare och bo hos honom, — ---(=utskottets förslag) —--

så ock sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare, därest de
bo — — ■— (=utskottets förslag) — ---här i riket bosatta.

Herr Sederholm: I anslutning till föregående beslut om ålder för skatt skyldighet

får jag yrka, att denna paragraf måtte få den lydelse, som föreslås
i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av den nu förevarande paragrafen samt vidare, enligt herr Sederholms
yrkande därpå, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att 1 mom.
erhölle den lydelse, som påyrkats i den av honom m. fl. avgivna reservationen
5); och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

26—35 §§.

Lämnades utan erinran.

36 §.

1 mom. av denna paragraf var så lydande:

Självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas utan anmaning,
skall, försåvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara avlämnad senast
den 15 februari under taxeringsåret.

Staten, landsting, kommun och annan dylik menighet må åtnjuta anstånd
med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj :ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock annan, som
nästföregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta
liknande anstånd, försåvitt dess räkenskapsår gått till ända senare än den
31 oktober året näst före taxeringsåret, samt skriftlig anmälan om anståndets
begagnande göres hos taxeringsnämndens ordförande senast den 15 februari
under taxeringsåret.

På ansökan av deklarationsskyldig, som visar, att i följd av hans förvärvskällor
särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfattning
eller av annan giltig orsak hinder möter att avlämna självdeklaration
inom ovan stadgad tid, må landskamreraren i län, där taxeringen skall äga
rum, utsätta särskild tid för avlämnandet.

Vad i tredje och fjärde styckena är sagt skall hava motsvarande tillämpning
å delägare i vanligt handelsbolag eller rederi, å solidarisk delägare i kommanditbolag,
och kommanditdelägare i annat kommanditbolag än, som i 53 § 3 mom.
kommunalskattelagen sägs.

Förslag
till komnMnalskattelag

m. m.

(Forte.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Enligt en vid förevarande moment avgiven reservation hade herr K. Oscar
Ericson och herr Johansson i Kälkebo på anförda skäl yrkat, att momentet
skulle erhålla följande lydelse:

Självdeklaration---(=utskottets förslag)---vara avlämnad

före februari månads utgång under taxeringsåret.

Staten--•—- (^utskottets förslag) — -—- —- hos taxeringsnämndens ord förande

före utgången av februari månad under taxeringsåret.

På ansökan---(= utskottets förslag) — — -— kommunalskattelagen

sägs.

Herr Ericson, Oscar: Vid denna paragraf har jag jämte herr Johansson i
Kälkebo avgivit en reservation, vari vi yrka, att tiden för deklarations avlämnande
skall fastställas till den 1 mars, och jag hemställer, att kammaren behagade
bifalla denna reservation.

Herr von Sneidern: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag. Det ligger nog så till, att det är av verkligt värde för taxeringsarbetet,
att deklarationerna inkomma i god tid.

Denna fråga har rätt länge diskuterats, och utredningen har visat de fördelar
den föreslagna förändringen skulle hava för taxeringsarbetet. Man har
också i allmänhet varit av den uppfattningen, att den icke skulle vara till
nämnvärd olägenhet för de deklarationsskyldiga. Särskilt tror jag knappast,
att. jordbrukarna skulle lida någon skada av att deklarationerna inlämnas litet
tidigare.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen i
enlighet med de därunder framkomna yrkandena gjorde propositioner, först
på godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, som förordats i den av herr K. Oscar
Ericson och herr Johansson i Kälkebo därom avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 36 § i det av första särskilda utskottet i utlåtande nr
1 punkten 13 (Bilaga 13) tillstyrkta förslaget till taxeringsförordning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, som förordats i den av
herr K. Oscar Ericson och herr Johansson i Kälkebo därom avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 37.

37—148 §§. Förslag

T , . kommu JLämnades

utan erinran. naUkattelag

m. m.

Härefter gjordes proposition på godkännande av samtliga paragrafer i före- (Forts.)
varande förordningsförslag, vilka icke redan varit föremål för beslut; och
blev denna proposition med ja besvarad.

Övriga delar av utskottets förslag till taxeringsförordning.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 13.

Bifölls, i vad den ej besvarats genom kammarens beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkten 14.

Utskottets förslag till förord/ning angående understöd av skatteutjämning smedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner (Bilaga 14).

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 14.

. Bifölls, i vad den ej besvarats genom kammarens beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte för sin del i
skrivelse^ hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder för att nödiga
medel måtte finnas tillgängliga till ersättning i enlighet med vad i utlåtandet
angivits för mistad kommunalskatt åt kommuner, i vilka allt ifrån tiden för
1927 års ingång funnits inrättade rusdrycksförsäljningsbolag eller filialer
därtill.

Herr von Sneidern: Med anledning av kammarens beslut i förmiddags

rörande 54 § kommunalskattelagen, vilket beslut innefattade en ändring av utskottets
förslag rörande systembolagens beskattning, hemställer jag om avslag
å den nu föredragna punkt 16).

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare,
enligt herr von Sneiderns yrkande, på avslag därå; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 17.

Mom. a)—af).

Kammaren beslöt, att ifrågavarande motioner, i den mån de ej blivit besvarade
genom kammarens föregående beslut, icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Första kammarens protokoll 1927. Nr 87. c

Nr 37.

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Mom. ag).

I motionen nr 346 i andra kammaren, av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte

dels avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 102 med förslag till kommunalskattelag
m. m.;

dels besluta, att nu gällande provisoriska författningar på detta område
skulle på sätt som skedde vid 1924 års riksdag, hava förlängd giltighet till
den 1 januari 1930; och

dels i skrivelse till Kungl. Haj:t anhålla om utredning och förslag enligt i
motionen angivna riktlinjer till en sådan kommunalskattereform, som, med
bibehållande av det s. k. garantiskattesystemet, icke ställde jordbruksfastigheter
i en orättvis undantagsställnig vid jämförelse med andra skatteunderlag,
som lämpligen kunde komma i fråga för tryggandet under växlande konjunkturer
av kommunernas ekonomi.

Utskottet hade i det nu föredragna momentet hemställt, att förevarande motion,
i den mån den icke blivit av utskottet tillstyrkt eller eljest beaktad, icke
skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I punkten 5 av den av herr Bärg m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
hade hemställts, att riksdagen måtte med anledning av motionen 11:346 anhålla
hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t ville låta utreda på vad sätt och i vad
mån tryggandet åt kommunerna av tillgång på fasta beskattningsunderlag*
kunde oavsett i vilken form detta skulle ske, komma att åvila jämväl andra beskattningsföremål
än fastighet samt för riksdagen i samband med nytt förslag
till lösning av kommunalskattefrågan så snart som möjligt framlägga
utredningens resultat.

Enligt den vid utlåtandet avgivna reservationen 2) hade herr K. Oscar Ericson
och herr Johansson i Kälkebo med instämmande av herr Magnusson i Tumhult
på anförda skäl anhållit, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majjt måtte
hemställa om utredning rörande möjligheten och lämpligheten av en sådan utsträckning
av garantiskattesystemet, att även andra värden än fastigheter ålades
garantiskatt, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Herr Ericson, Oscar: Herr talman! Jag har jämte herr Johansson i Kälkebo
framställt ett yrkande om att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Majd måtte
hemställa om utredning rörande möjligheten och lämpligheten av en sådan utsträckning
av garantiskattesystemet, att även andra värden än fastigheter åläggas
garantiskatt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda».

Jag yrkar alltså bifall till denna hemställan.

Herr Wigforss: Herr talman! I denna punkt har, som väl kammarens

ledamöter sett, även den socialdemokratiska reservationen ett utredningsyrkande.
Det kan ju förefalla tämligen hopplöst att framställa ett yrkande om bifall
härtill, sedan kammaren nu bifallit ett kommunalskattelagsförslag, som väl
ändå får uppfattas som ganska definitivt. Men på grund av de många yttranden
under debatten, vari man förklarat, att denna kommunalskattelag nog icke
finge uppfattas som sista ordet i den trettioåriga diskussionen utan snarare
som ett förbättrat provisorium, förefaller det mig, som om det kanske ändå
skulle vara möjligt att framställa det yrkande, som innehalles i denna reservation.
Det överensstämmer ju i ett hänseende med det yrkande, som har gjorts

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 87.

av herr Ericson i Oberga, men skiljer sig naturligtvis på den punkten, att vi
med våra utgångspunkter icke önska ha uttalat, att utredningen skall gälla
frågan, huruvida just garantiskattesystemet kan utsträckas till att gälla andra
beskattningsföremål. För att göra det möjligt för alla som överhuvud önska
en sådan, utredning att gå med på vårt yrkande ha vi gjort det fullständigt
neutralt i den punkt det här gäller. Vi yrka sålunda endast, att riksdagen
måtte »med anledning av motionen II: 346 anhålla hos Kungl. Maj:t, att Kungl.
Maj :t ville^låta utreda på vad sätt och i vad mån tryggandet åt kommunerna av
tillgång på fasta beskattningsunderlag må kunna, oavsett i vilken form detta
skall ske, komma att åvila jämväl andra beskattningsföremål än fastighet». De
därefter följande raderna i reservationen få efter kammarens nu fattade beslut
strykas och punkt sättas efter »fastighet».

Det förefaller mig, som om det skulle vara av ett visst intresse att från denna
kammare få ett uttalande om hur man uppfattar det nu fattade beslutet, huruvida^det
betraktas såsom definitivt eller om man verkligen är villig att låna sitt
öra åt alla dem, som talat för en utsträckning av de fasta beskattningsunderlagen
till annat än fastighet. Med denna motivering ber jag att få hemställa
om bifall till det nu av mig formulerade yrkandet.

Herr von Sneidern: Utredningen i denna fråga har, som nämnts, pågått

under flera tiotal år och lett till det resultat, att man icke kommit till den eftersträvade
näringsskatten. Då förefaller det ju rätt hopplöst att nu, när man
hoppas .att stå vid slutet av en utredningsperiod och äntligen kunna fatta ett
beslut,, ånyo börja om igen. Herr Wigforss och herr Ericson i Oberga ha förhoppning
om att en ny utredning skall leda till något resultat, men av den, som
ser litet mera pessimistiskt på saken, kan man ju inte begära, att han omedelbart
skall vara med om en sådan.

Ännu för några år sedan hyste man här i riksdagen en viss betänksamhet
mot att.upptaga nya utredningar. Man avbröt påbörjade sådana och ansåg,
att en viss försiktighet borde iakttagas, när det gällde att upptaga nya. Denna
försiktighet tycks nu vara alldeles försvunnen i kammaren och riksdagen, och
oförfärat ger man sig åter in på nya och gamla spörsmål. För min del kan
jag icke finna annat än att det var rätt klokt att iakttaga den återhållsamhet,
som man under några år ålade sig, och i enlighet med denna uppfattning yrkar
jag avslag på de gjorda skrivelseförslagen.

Herr Wigforss: Jag vill med anledning av detta utskottsordförandens yttrande
endast understryka, hur riktigt de hade, som menade, att det beslut, som''
av kammaren nu fattats, kommer att uppfattas som definivt, och att var och en,
som här har röstat för utskottets utlåtande i förhoppning om att det skulle varamöjligt
att senare vinna förbättringar däri, helt enkelt icke insett, hurudan
situationen var.

Herr Rune: Jag vet inte, om man precis kon skriva under vad herr

Wigforss nu yttrade. Sedan den nya kommunalskattelagen blivit antagen av
riksdagen och den börjat tillämpas, kan det ju hända, att man kommer underfund
med att det på en eller annan punkt behöver göras någon ändring. Då
får man väl reda upp den saken och se till, om man kan bättra på, där så kräves.
och laga efter lägligheten, som det heter.

Det. är en sak, men en annan sak är, att det ifrågasattes, att man nu skall
påbörja en ny utredning på bred bas. Vad skall man utreda? Man skal] utreda,
om man kan åstadkomma objektskatter eller garantiskatter på liera beskattningsföremål
än man hittills föreslagit. Ja, den utredningen höll kommunalskattekommittén
på med i fyra år, och jag försäkrar, att man icke säknade

Förslag
till kommunnlskattelag

m. m.
(Fort*.)

Nr 87.

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag
till kommunaUlcattdag

m. m.
(Forts.)

intresse för den saken hos de skickliga skatteexperter och icke heller bland de
ledamöter som äro herr Wigforss’ partikamrater, men det gick inte. Det visade
sig, att det icke var möjligt att komma till något resultat på den vägen. Därmed
är det, såvitt jag kan förstå, konstaterat, att det inte tjänar något till att
komma med förslag om ytterligare utredning, men därmed är ej sagt, att icke
erfarenheten kan komma att visa, att lagen på en eller annan punkt behöver
en liten korrigering. Att däremot, som här föreslås, arrangera en utredning
om vad som redan under så många år blivit utrett kan jag icke finna rimligt.

Jag ber därför att få förena mig med herr von Sneidern i hans yrkande.

Herr Wohlin: Den ifrågasatta utredningen skulle gälla, huruvida fastig heterna

skola vara de enda beskattningsföremål, som fromma att bära garantibeskattmngens
tunga. För den händelse utskottsutlatandet av riksdagen bifalles,
bli ju fastigheterna inom en kommun, och i ett stort antal fall företrädesvis
eller uteslutande jordbruksfastigheterna, de enda beskattningsunderlag,
som komma att träffas av denna tyngande garantibeskattning på 6 procent.
Jag får endast erinra om att man i Sverige har en mycket stark dispersion av
vår industri på landsbygden. Det finnes i hundratals svenska kommuner industriföretag
vid sidan av jordbruket, och det kan ju icke vara orimligt att man
åtminstone undersöker, i vad mån en jämnare fördelning av garantibeskattnmgen
på olika beskattningsunderlag skulle kunna genomföras. _ I många bergslagskommuner
torde det vara så, att exempelvis ett där befintligt järnverk under
en depressionsperiod får relativt litet bidraga till garantibeskattningen, under
det några hundra eller några tusen bergslagsbönder i fattiga förhallanden,
med huvudsakligen gräsodling och mjölkförsäljning som förvärvskälla, egentligen
äro de enda personer inom kommunen, som träffas av denna hårda garantibeskattning.
Även om man har herr Hunes uppfattning att en dylik undersökning
icke kan leda till något annat än negativt resultat, bör man väl icke
vara rädd för att en undersökning av detta slag tages upp. Slutligen ber jag
få säga, att om denna undersökning komme till stånd, skulle den enligt min
mening även från industriens synpunkt kunna hava den fördelen, att den av
mig på förmiddagen påtalade orimliga anordningen med en progressiv kommunalbeskattning
skulle kunna i sammanhang därmed upptagas till förnyad omprövning.
Det skulle kunna tänkas, att även den. svenska industrien framdeles
funne med sina intressen förenligt att bliva befriad från. den kommunala progressivskatten,
mot det att industrien i varsam och skälig omfattning finge i
något större utsträckning än nu är fallet bidraga till tryggande av kommunernas
behov av skattekronor under depressionstider.

Jag tycker därför, att detta skrivelseförslag icke bör avvisas, och jag ber,
herr talman, att för min del få yrka bifall till det förslag om skrivelse till
Kungl. Maj :t, som senast av herr Wigforss anbefalldes till kammarens godkännande.

Herr Winberg: Herr von Sneidern framhöll, att man inte kunde begära,
att de, .som äro mera pessimistiskt anlagda, skola vara med om ett skrivelselörslag
av här ifrågavarande art. Nej, det kan jag första. Men a andra sidan
kan det ifrågasättas, om det egentligen skall vara pessimisterna, som skola
vara utslagsgivande vid de beslut, som riksdagen fattar. For min del tycker
lag att man icke skall överlåta alltför mycket åt dem att säga sista ordet.

Jag skulle för övrigt också vilja understryka det något tragiska läge, van
— såsom redan har framhållits — en hel del kammarledamöter har nu befinner
sig De ha förut förklarat, att det nuvarande systemet visserligen icke ar sa
tillfredsställande, men antingen på grund av vissa skräckmalningar, som har
dragits upp, eller av andra skäl hava de gått med på det föreliggande forslaget

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 37.

under den förhoppningen, att man i alla fall sedermera skall kunna komma
fram till några jämkningar i detta system. När man nu från regeringspartiernas
sida synes anse sig hava förslaget i hamn, får man klart besked om att det
här icke kan bli fråga om att ens taga upp till prövning de skäl, som från olika
håll hava framförts. För min del är jag ju nu av den bestämda uppfattningen,
att herrarna inte böra tro, att det beslut, som nu här i dag fattats, även om det
blir riksdagens beslut, innebär någon som helst definitiv lösning av denna fråga.
Om herrarna också äro trötta och pessimistiska, få ni nog räkna med att utvecklingen
driver fram något annat. Om också 1921 års kommunalskattekommitté
inte har kunnat komma till något resultat i denna fråga, är det ju inte
därmed sagt, att det skall vara lika omöjligt för all framtid att komma till en
lösning härvidlag. Jag kan för en gångs skull i viss mån instämma med den
närmast föregående talaren. Det är också min uppfattning, att industrien nog
måste bekväma sig till att i något större utsträckning än som hittills skett påtaga
sig vissa skattebördor, så att de icke komma att i huvudsak vila på jordbruket
och löntagarna.

Jag väntar nu inte några så synnerligen stora resultat av en sådan utredning,
som här föreslagits, men jag anser, att det är det minsta man har rätt att begära,
då man nära nog från alla håll erkänt, att även om man går in för detta förslag,
förklarar man det ingalunda tillfredsställande utan medger, att därvidlag
måste vidtagas vissa jämkningar.

Jag hemställer sålunda om bifall till det av herr Wigforss framställda förslaget.

Herr von Sneidern: Jag har mycket svårt att förstå herr Wohlin. Både i
förmiddags och nu i kväll har han varit inne på denna fråga, och båda gångerna
har han sagt, att detta icke blir något annat än att garantiskatten uteslutande
kommer att ligga på jordbruket. Men varenda människa vet ju, att så icke
blir fallet, ty även annan fastighet skall bära garantiskatt, och detta efter ungefär
samma repartitionstal, d. v. s. efter fem procent, under det att jordbruksfastighet
har sex procent. Man kan väl därför inte tala om att jordbruket uteslutande
kommer att bära garantiskatten, ty det blir ju även en annan stor
grupp, som kommer att bära denna skatt.

Vad nu beträffar herr Wigforss’ yttrande, talade han om, såsom skäl för att
han ville ha denna utredning, att man behöver andra grunder för garantiskatten
än fastigheterna och behöver andra skatteobjekt än dessa inom kommunerna.
Men om man samtidigt ser på den socialdemokratiska motionen, vilken har
legat till grund för socialdemokraternas förslag i år, finner man, att garantien
är minskad därigenom, att repartitionstalet vid den fristående fastighetsskatten
har satts lägre än det tal, som nu har fastställts, nämligen fem.

Naturligtvis kan man vara med om en utredning, och man behöver ingalunda
vara rädd för en utredning i denna fråga. Men skall man verkligen vara
med om varje utredning, som man inte är rädd för? Jag yttrade nyss, att det
här blivit nästan en mani, på samma sätt som det var för ett tiotal år sedan,
att gå med på alla möjliga utredningar. Herr Wohlin står nu och förebrår oss
för att vi inte omedelbart äro med på en utredning och menar, att om vi inte
äro det, skulle vi visa oss rädda för utredningen. Vår ståndpunkt motiveras
naturligtvis därav, att vi efter de erfarenheter, som vunnits, icke ha någon tro
på att man skall komma till något resultat, och att vi därför anse en utredning
innebära bortkastad tid och arbete. Jag anser verkligen, att man också har
rättighet att hysa den uppfattningen.

Herr Rune: Herr talman! För min del kan jag inte underlåta att finna den
situation, som här föreligger, rätt märkvärdig. Här påyrkas från socialdemo -

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37. 86

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag
Ull ''kommunalskattdag

m. m.
(Forts.)

kratiskt håll en utredning rörande utsträckning av garantiskattesystemet även
till andra än fastighetsägarna. Jag vill minnas, att herr Wigforss talade för
denna sak i förmiddags och då sade, att löntagarna borde stå utanför denna sak.
På vem vill han då lägga den nya garantiskatten? Från bondeförbundshåll
framhålles, att man också där vill hava en utredning om att garantiskatten skall
utsträckas till andra skattskyldiga, men man vill väl inte där, antar jag, att
den särskilt skall utsträckas genom någon näringsskatt på jordbruket, utan
det är väl meningen, att man skall införa någon garantiskatt, som skall drabba
löntagarna. Jag får verkligen säga, att jag tycker, att det är rörande att se,
hur dessa båda partier, som i sak verkligen ha så stridiga intressen — ty det
har visat sig, att deras intressen oftast stå rätt skarpt i strid med varandra —
nu förena sig om detta yrkande, att det skall verkställas en utredning på denna
punkt.

Här talas om att man är rädd för en dylik utredning och att det är möjligt,
att man kan åstadkomma ytterligare utredning. Jag vill då erinra därom, att
denna fråga, har ju till att börja med först varit föremål för utredning inom
flera kommittéer under ett trettiotal eller åtminstone ett tjugutal år. Därefter
verkställdes av den socialdemokratiska regeringen 1920 en grundlig utredning,
och man kom med ett förslag, som innefattade objektskatt på både fastighet
och näring. Då var, såvitt jag kan förstå, denna sak föremål för prövning
i hela dess vidd. Riksdagen säde då sitt ord i saken. Därefter har frågan behandlats
av 1921 års kommunalskattekommitté, som verkställt utredning i både
ena och andra avseendet. Jag vill särskilt erinra om att det förslag, som nu
från bondeförbundshåll framförts, nämligen att man skulle utsträcka garantiskattesystemet
även till andra beskattningsföremål, var så allvarligt och grundligt
föremål för kommitténs utredning, att det utarbetades ett särskilt förslag
i ämnet, som finnes tryckt i kommunalskattekommitténs betänkande och som
gick ut på att garantiskattesystemet skulle tillämpas icke blott på fastigheter
utan även på näringar; det är ungefär vad som här yrkas från bondeförbundshåll.
När det sedan kom till slutspurten i kommitténs arbete, visade det sig,
att det var så omöjligt att kunna lägga upp ett dylikt förslag, som kunde bli
tillfredsställande, att ingen inom kommittén vågade gå in för denna sak, ehuruväl
det naturligtvis fanns ledamöter, som hade ett visst intresse av att få frågan
löst i denna riktning. Och, mina herrar, efter kommunalskattekommitténs utredning
har nu regeringen tillsatt en skatteberedning, som gnuggat igenom denna
fråga och utrett den om igen, varefter Kungl. Maj:t har framlagt detta förslag.
Och sedan komma nu herrarna och säga, att man är rädd för utredning,
därför att man inte ytterligare vill hänvisa frågan till en ny utredning, vilken,
det får jag bekänna, jag finner vara bra utsiktslös och meningslös. Mig förefaller
det, som om detta vore ett ganska märkvärdigt yrkande, till vilket man
inte har den minsta anledning att lystra. Jag protesterar emot att det här sägas,
att man är rädd för en utredning, därför att man nu inte vill vara med
om att ännu en gång utreda samma sak. Någon gång får det väl lov att vara
slut på utredningen.

Sedan har här talats om frågan, huruvida den nya skattelag, som kammaren
i dag antagit, skulle vara definitiv eller provisorisk. Ja, det lär väl inte finnas
annat än provisoriska lagar, som vi här antaga, ty en kommande regering
och riksdag kan ju ändra dem. Jag vet inte, varför denna lag skall vara märkvärdigare
än alla andra lagar i detta hänseende. Befinns det, att denna lag,
om vi nu antaga den, är dålig, få vi försöka att få den ändrad. Så gör man
ju alltid, och så finner jag för min del, att man måste göra även i detta fall.
För min del kan jag därför inte finna den ringaste anledning till att i dag gå
med på yrkandet om en utredning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Lördagen den 28 maj e. m.

87 Hr 37.

Herr Wolilin: Med all respekt för deri sista kommunalskattekommitténs

arbete anser jag dock för min del, att det varit omöjligt för denna kommitté att
penetrera hela det stora ärende, som här föreligger. Åtskilliga uppslag hava
icke tagits upp av kommittén och vid ett bifall till det förslag om en skrivelse,
som här föreligger, skulle dessa uppslag kunna komma under övervägande.
Med anledning av vissa under diskussionen fällda yttranden får jag påpeka,
att det skrivelseförslag, till vilket herr Ericson i Oberga yrkat bifall, jämväl
är understött av en lantmannarepresentant i andra kammaren, vilkens omdöme
och ställning borgar för att förslaget icke är förhastat utan att det innehåller
en rimlig önskan, som bör kunna med berättigade anspråk från jordbrukarnas
sida bli föremål för omprövning. Herr Magnusson i Tumhult har även understött
det yrkande, som herr Ericson i Oberga gjort. De medlemmar av kammaren,
som vid omröstningen om repartitionstalet för jordbruksfastigheter röstat
för repartitionstalet 5, synas också böra i konsekvens med sin då hävdade
uppfattning vara med om en skrivelse, vars resultat kanske skulle bli att repartitionstalet
5 bleve gällande för jordbruksfastigheter, vilket ju skulle medföra
vissa lättnader för jordbrukarna. Jag får fortfarande yrka bifall till
förslaget om en skrivelse av det mera generella men fullkomligt ofarliga innehåll,
som förordats av herr Wigforss.

Herr Rune: Det är väl ändå rimligt, om man vill ha en utredning, att

man giver några direktiv för densamma. Åtminstone bör man väl få veta i
vilken riktning utredningen skall gå.

Herr Wohlin har talat om, att det nog är flera saker, som icke varit föremål
för utredning av kommunalskattekommittén, och det skulle därför intressera
mig att höra, om herr Wohlin kan angiva några sådana saker.

Herr Wohlin talade vidare om en generell utredning. Ja, det skola alla
veta, att den är generell, ty det enda resultat, som man vet, att den vill komma
till, är, att man skall få flera skatteobjekt.

Jag har icke hört talas om någon sida av saken, som icke varit föremål för
utredning tidigare, och det skulle därför vara roligt, om herr Wohlin kunde
giva anvisning på någon sådan, så kunde vi sedan börja resonera därom.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag skall icke upptaga kammarens tid

länge.

Herr von Sneidern yttrade, att den socialdemokratiska motionen icke gått
längre än att den föreslår ett lägre repartitionstal även för jordbruksfastigheter.
Detta är riktigt, men vi förutsätta även att. om detta förslag går igenom,
frågan därmed icke skall vara slutbehandlad; vi säga uttryckligen, att fragan
om en näringsskatt bör tagas upp till ytterligare utredning. Det kan jag således
svara även herr Rune. Vi ha pekat på en näringsskatt, och från bondeförbundshåll
har man pekat på att även förmögenheten skulle kunna bilda en
sådan garanti.

När nu herr Rune med visst skäl pekat på att man här gör utredningsyrkande
från två sidor, av vilken den ena håller på garantiskatt och den andra på en
fristående objektbeskattning, så kan det kanske synas egendomligt, att vi intressera
oss för en utredning, när vi veta, att den andra parten vill ha en särskild
form, som vi icke tro på. Men i överensstämmelse med vad jag yttrade
på förmiddagen vill jag säga, att jag tror, att garantiskattesystemet för närvarande
är så sönderskjutet, att det endast behövs en tids lugn och lidelsefri
diskussion i denna fråga för att de sista dimmorna skola skingras, och att även
de, som för närvarande tro, att garanti skattesystemet utgör ett skydd för fastighetsägarna
och att det fristående objektbeskattningssystemet innebär ett angrepp
mot fastighetsägarna, skola inse denna sin villfarelse. Därför har jag

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 28 maj e. m.

Förslag
till kommunal
Iskattelag
m. m.
(Forts.)

kunnat gå med på yrkandet om utredning. Men jag vill för herr Ericson i
Oberga påpeka, att det naturligtvis är rimligt, att detta yrkande om utredning
får en generell form, så att utredningen icke bindes vid en av de möjliga linjerna.

Herr Pålsson: Herr talman! Det vill synas, som om skillnaden i uppfattning
hos de olika partierna här i kammaren skulle bottna i frågan, huruvida
det för jordbruksfastigheter bör vara samma repartitionstal som för annan fastighet
eller med andra ord huruvida repartitionstalet för jordbruksfastigheter
bör vara 5 eller 6. Enligt de borgerliga partiernas uppfattning bör repartitionstalet
för jordbruksfastigheter sänkas till 5, så att det blir detsamma som
för annan fastighet. Det synes mig, som om denna lilla skillnad skulle kunna
utjämnas ett kommande år, och att man då skulle kunna på borgerligt håll enas
om ett gemensamt repartitionstal utan att en ny utredning behöver företagas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att därunder förekommit följande yrkanden: 1 :o) att kammaren
skulle besluta, att motionen nr 346 i andra kammaren, i den mån den ej blivit
besvarad genom kammarens föregående beslut, icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda; 2:o), av herr Ericson, Oscar, att den av honom och herr
Johansson i Kälkebo vid utlåtandet avgivna reservationen skulle bifallas med
den ändring, att orden »samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda», utelämnades; samt 3:o), av herr Wig forss, att kammaren
skulle bifalla punkten 5 i den av herr Bärg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, dock med utelämnande av orden »samt för riksdagen i samband
med nytt förslag till lösning av kommunalskattefrågan så snart som möjligt
framlägga utredningens resultat».

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till det under l:o)
upptagna yrkandet vara med övervägande jag besvarad.

Herr Wigforss begärde votering, i anledning varav herr andre vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr andre vice talmannen sig finna de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till herr Wigforss yrkande.

Herr Ericson, Oscar, äskade emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten 17 mom.
ag) i första särskilda utskottets utlåtande nr 1 antager bifall till herr Wigforss
yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Oscar Ericsons yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 37.

det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Schedin begärde rösträkning verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —- 60;

Nej — 57.

I anledning härav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att motionen nr 346 i andra kammaren, av herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl., i den mån den ej blivit besvarad genom kammarens föregående
beslut, icke skall till någon riksdagens åtgärd föranleda, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles punkten 5 i den av herr Bärg m. fl. vid första särskilda
utskottets utlåtande nr 1 avgivna reservationen med den av herr Wigforss under
överläggningen föreslagna ändringen.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre
vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter
de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina
platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Mom. ah)—bo).

Kammaren beslöt, att ifrågavarande motioner, i den mån de ej blivit besvarade
genom kammarens föregående beslut, icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 146 med förslag till lag om ändrad lydelse av
19, 20 och 21 §§ i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av
prästerskapets avlöning, nr 203 med förslag till lag om ändrad lydelse av
§§ 15 och 35 i förordningen den 21 mars 1862 (nr 15) om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd m. m., och nr 207 med förslag till lag om ändring i lagen
den 16 oktober 1908 (nr 110, sid. 1) angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning
m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 197 med förslag till lag om ändring i 6, 59 och
83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet och nr 206 med förslag till förordning om ändrad lydelse av 52 § i stad -

Förslag
till kommumlslcattelag

m. m.
(Forts.)

Ang. vägskattcbördans

fördelning.

Ifr 37. 90

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang. vägslcattebördans

fördelning.
(Forte.)

gan den 22 juni 1911 om skjutsväsendet jämte i förstnämnda ärende väckta
motioner.

I en den 11 mars 1927 till riksdagen avlåten, till dess första särskilda utskott
överlämnad proposition nr 197 hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen
den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Vidare hade Kungl. Maj:t i en till riksdagen den 22 februari 1927 avlåten
proposition nr 206 föreslagit riksdagen att antaga vid denna proposition fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse av 52 § i stadgan den 22 juni 1911
(nr 63) om skjutsväsendet.

I samband med propositionen nr 197 hade utskottet till behandling förehaft
följande med den sammanhängande och till utskottet hänvisade motioner, nämligen inom

första kammaren
nr 16, av herr Nilsson, Petrus, m. fl.,
nr 321, av herr Nilsson, Petrus, m. fl., och
nr 326, av herr Gabrielsson; samt

inom andra kammaren

nr 15, av herr Johansson i Kälkebo m. fl.,

nr 426, av herr Mårtenson m. fl.,

nr 427, av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.,

nr 448, av herr Henrikson m. fl., samt

nr 449, av herr Brännström m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, under förmälan, att det i propositionen nr 197 framlagda
författningsförslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick bifallas,
med bifall till vad i motion II: 426 yrkats, för sin del antaga det i proposition
nr 197 framlagda förslaget till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet i den ändrade
lydelse bilaga 1 vid detta utlåtande utvisade,

2) att följande i detta utlåtande behandlade motioner, nämligen

a) 1:16, av herr Nilsson, Petrus, m. fl.,

b) 1:321, av herr Nilsson, Petrus, m. fl.,

c) 1:326, av herr Gabrielsson,

d) II: 15, av herr Johansson i Kälkebo m. fl.,

e) 11:427, av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.,

f) 11:448, av herr Henrikson m. fl.,

g) 11:449, av herr Brännström m. fl.,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

3) att riksdagen måtte antaga det i proposition nr 206 framlagda, i bilaga 2
vid detta utlåtande fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 52 §
i stadgan den 22 juni 1911 (nr 63) om skjutsväsendet.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Bärg, Wigforss, Nothin,
Norling Åkerberg, Eriksson i Grängesberg, Larsson i Västerås, Lindqvist i
Halmstad, Sköld, Pettersson i Hällbacken och Fast, vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 197 med förslag
till lag om ändring i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Lördagen den 28 maj e. m.

91 Nr 37.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr von Sneidern: I avseende å föredragningen av första särskilda ut skottets

utlåtande nr 3 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten 1 på det
sätt, att först föredrages det av utskottet framställda lagförslaget, där så erfordras
paragrafvis, med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först unpstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammaTens
ledamot begäres.

Ang. vägskattebördane

fördelning.
(Forts.)

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

6 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja deltaga,
efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, för vilken fastighetsskatt enligt kommunalskatte lagen

skall utgöras, dock att äldre lotshemman, så länge de äro underkastade
lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;
o .

b) all annan fastighet, för vilken sådan fastighetsskatt skall utgöras, såvitt
taxeringsvärdet uppgår till minst åttahundra kronor; samt

c) till kommunal inkomstskatt be- c) till kommunal inkomstskatt beskattningsbar
inkomst. skattningsbar inkomst, därest den till

sådan skatt taxerade inkomsten uppgår
till minst ettusen kronor.

Herr Gabrielsson: Herr talman, mina herrar! Man skulle ju kunna,tycka,
att man borde vara nöjd, då man i viss mån rönt tillmötesgående i fråga om
grunderna för vägskatten. Men med tanke på de orättvisor, som varit rådande,
och då man erkänt, att intresseprincipen icke mera tillämpas i fråga om vägskattebördan,
skulle det varit önskligt, att man kunnat gå ännu längre. Utskottet
har också erkänt detta, men det har likväl stannat vid vad Kungl. Maj :t
föreslagit, nämligen att vägskatten skall minskas till hälften i fråga om jordbruksfastighet.
Utskottet säger emellertid: »Sedan naturaunderhållet alltmer
kommit ur bruk samt erfarenhet vunnits i fråga om huru den fördelning av vägskattebördan,
som nu föreslås till antagande, verkar, håller utskottet före, att
kravet på vägskattebördans rättvisa fördelning möjligen kan komma att påkalla
ytterligare nedsättning av den fastighetsägarna påvilande andel däri. Utskottet
förväntar, att under sådana förhållanden denna fråga åter upptages till
prövning.»

Jag vill särskilt understryka, att det trots den jämkning, som gjorts, likväl är
så, att ägare av jordbruksfastigheter betungas med en tre gånger så hög vägskatt
som andra inkomsttagare. Jag vill för att bevisa detta taga ett exempel.
Om man har en jordbruksfastighet, taxerad till 40,000 kronor, får man enligt
de nu gällande bestämmelserna 400 vägfyrk, och i de vägdistrikt, där vägskat -

>''r 37. 92

Lördagen den 28 maj e. in.

Ang. vägskattebördans

fördelning.
(Forts.)

ten utgår med 50 öre för varje fyrk, såsom den gör i många distrikt i övre
Norrland, får man således för en dylik fastighet betala 200 kronor. Om vi som
jämförelse taga en industriidkare, som har en beskattningsbar inkomst av 9,000
kronor, så får denne industriidkare 800 vägfyrk, och han får erlägga 150 kronor
i vägskatt. Om en jordbruksfastighet icke lämnar någon som helst inkomst,
får ägaren till densamma ändock betala samma höga vägskatt, under det att
industriidkaren icke behöver betala mer än efter den verkliga inkomsten.

Nu har man åtminstone på det tidigare stadiet av diskussionen i denna fråga
sagt, att, om man skulle lindra vägskattebördan i större utsträckning än detta
förslag innebär, skulle det komma att drabba de små inkomsttagarna mycket
hårt. Jag vill då taga ett exempel. Vi kunna tänka oss en egnahemslånetagare,
som har en jordbruksfastighet, taxerad till 10,000 kronor. Denna fastighet
åsättes 100 vägfyrk, och med 50 öre för varje fyrk blir skatten 50 kronor.
Vi kunna sedan tänka oss en inkomsttagare, som har 100,000 kronor insatta
i bank, och för detta kapital får han deklarera en inkomst av 4,000 kronor
i ränta. ^Om han t. ex. har hustru och tre barn, har han rättighet att göra
ett avdrag på 2,200 kronor, så att den beskattningsbara inkomsten endast blir
l,800^kronor. Han får 60 vägfyrk och han får betala en vägskatt av BO kronor.
Alltså, den, som har 100,000 kronor insatta i bank, får efter de nuvarande bestämmelserna
betala 30 kronor, under det att den fattige egnahemslåntagaren,
som måhända är skyldig allt vad han har och icke har någon inkomst av fastigheten,
får betala 50 kronor. Enligt de nu föreslagna bestämmelserna får han
betala 25 kronor, under det att den andre endast får betala 30 kronor, men det
blir i alla fall icke rättvist.

Jag har väckt en motion, däri jag yrkat att, då det numera, sedan motorfordomen
spela en sådan dominerande roll vid landsvägstrafik, erkänts, att något
intresse icke längre förefinnes för att fastighetsägare skola betala högre skatt,
skatten skall utgå efter allmän bevillning, d. v. s. att alla skatteobjekt skola
taxeras, efter lika grunder. Utskottet har icke velat förorda detta utan gått
med på Kungl. Maj:ts proposition. Jag anser nu emellertid det är lönlöst
att gorå något yrkande om bifall till min motion men jag har i alla fall velat
iramhålla detta, för att det må tagas i övervägande, när frågan ånyo kommer
upp om ytterligare lindring i fastigheternas vägskattebörda.

Efter härmed slutad överläggning godkändes förevarande paragraf.

Övriga ''delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls, i vad den ej besvarats genom kammarens föregående beslut.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 202 med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa
delar av förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 37.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 238 med förslag till lag om ändrad lydelse av
17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m.

I en den 22 mars 1927 till riksdagen avlåten, till dess första särskilda utskott
överlämnad proposition nr 238 hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36
sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne; samt

4) lag angående vad med uppskattning till allmän bevillning av fast egendom
i vissa fall skall förstås.

De i propositionen nr 238 framlagda författningsförslagen sammanhängde
med de av Kungl. Maj:t i propositioner nr 102 m. fl. framlagda förslag till
kommunalskattereform.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte antaga de i nämnda proposition framlagda förslagen,
nämligen

1) förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;

2) förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr
57 sid. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, samt

4) förslag till lag angående vad med uppskattning till allmän bevillning av
fast egendom i vissa fall skall förstås.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Pumkten 3.

Herr von Sneidern: Herr talman! Det ligger på kammarens bord ett förslag
om ändring i vissa delar av den norrländska arrendelagen, och detta förslag
berör även denna paragraf. Av denna anledning hemställer jag, att paragrafen
måtte återremitteras till utskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten annat yrkande ej förekommit,
än att densamma skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på återremiss; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. ändringar
i den
norrländska
arrendelagen.

Nr 37.

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.

Vid förråd föredragning av första särskilda utskottets utlåtande nr 6. i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse. angående förslag till formulär för deklarationsblanketter,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr förste vice talmannen infann sig och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 70, i anledning av Kungl..
Majrts proposition angående ytterligare ersättning till M. Nylén för ett av
staten övertaget kaffeparti jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 30 december 1926 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 40, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva,
att från statens folkhushållningskommissions fond finge såsom ytterligare
ersättning för i statsrådsprotokollet angivna av staten övertagna kaffepartier
till köpmannen M. Nylén utbetalas ett belopp av 12,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom första
kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

nr 188 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att,
utöver det i propositionen nr 40 föreslagna belopp, finge från statens folkhushållningskommissions
fond utbetalas ytterligare ersättning till det belopp,
som efter vederbörande utskotts förslag kunde anses skäligt och med statens
värdighet överensstämmande; samt

nr 189 av herr Jidin, vari hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att
från statens folkhushållningskommissions fond finge såsom ytterligare ersättning
för ifrågavarande kaffepartier till köpmannen M. Nylén utbetalas ett
belopp av 65,000 kronor.

J- sitt utlåtande nr 19 hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning och motionerna
1:188 och 189 medgiva, att från statens folkhushållningskommissions fond
finge såsom ytterligare ersättning för ifrågakomna av staten övertagna kaffepartier
till köpmannen M. Nylén utbetalas ett belopp av 34,669 kronor 50 öre.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade båda kamrarna visat
ärendet åter till utskottet för ny behandling.

Utskottet, som i anledning av vad sålunda förekommit införskaffat ytterligare
utredning i ärendet, hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen måtte med avslag å de i ämnet väckta motionerna
1:188 och 189 bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar Sederholm, Nilsscm i Kabbarp, Boberg,
Sjöblom, Olsson i Broberg, Gabrielsson och Kropp, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 87.

hemställan, att riksdagen måtte lämna såväl den förevarande propositionen som
de i anledning av densamma väckta motionerna utan bifall.

Herr Winberg: Under de 15 ä 16 år jag varit ledamot av riksdagen har
jag fått bevittna många underliga saker, men något mera underligt än den proposition,
de motioner och det utskottsutlåtande, som föreligga i denna fråga,
har jag dock aldrig sett. Det är nog icke skäl att upptaga kammarens tid
med någon längre debatt i denna fråga.

Man kan kanske beklaga, att Kungl. Maj :t vid detta tillfälle icke vill träda
fram och säga, att sedan Kungl. Maj:ts proposition avlämnades, sådana saker
framkommit, som då icke voro för regeringen kända och att regeringen därför
icke anser sig böra hålla på ifrågavarande proposition. Jag kan förstå, att
regeringen icke vill göra detta, men däremot förefaller det mig, som om det
skulle vara alla skäl för motionärerna i denna fråga och i synnerhet för den
motionär, som yrkar på ett belopp av 65,000 kronor, att i eget intresse förklara,
att de, som saken nu ligger, frånträda sina yrkanden. Om så icke sker,
kanske det är bäst att i barmhärtighetens namn draga en tystnadens slöja
över motionerna.

Jag skall icke ingå på de olika faserna av denna fråga eller på de rent juridiska
skäl, som kunna tala för att man i detta fall bör giva någon ersättning.
Men jag vill erinra om, att ifrågavarande person har, i likhet med alla andra,
som i någon mån drabbats av kristidens lagar och förordningar, fått sin sak prövad
av alla instanser, som för prövningen av dylika ärenden stått till förfogande
och att han i vissa delar fått sina anspråk godkända och i andra delar ogillade.

Jag kan förstå, att en regering eller en minister kan tröttna på att bli uppvaktad
av en så energisk person, som jag fått erfarenhet av att denne person
är, och att man till sist får den uppfattningen, att det kanske är bättre att föreslå
att giva honom något för att man skall bli av med honom.

Nu säger man emellertid, att det icke är rent juridiska synpunkter, som varit
de avgörande varken för Kungl. Majrt eller för de enskilda motionärerna utan
man förmenar att, när det gäller att tillämpa kristidens lagar och författningar.
det alltid kan uppstå fall, där det kan bli nödvändigt att reglera saker,
beträffande vilka full juridisk rättvisa icke kunnat skipas och att det vid en
sådan skälighetsprövning icke är fråga om någon juridisk skyldighet utan om.
huruvida det kan vara rätt och skäligt att lämna någon ersättning utöver vad
som på den juridiska vägen kunnat vinnas. Jag kan visserligen erkänna, att i
vissa fall sådana omständigheter kunna förekomma, att en dylik skälighetsprövning
av riksdagen kan i någon mån rekommenderas. Men för det första
får man vara mycket försiktig med att göra sådana korrigeringar, synnerligast
från riksdagens sida, och för det andra måste jag säga mig, att skall det förekomma
fall, där det är nödvändigt för riksdagen att direkt ingripa och reglera
vad juridiska och andra myndigheter prövat och inte kunnat gå med på, så böra
dessa vara av helt annan art än det nu föreliggande. Här ha, sedan denna sak
upptogs till behandling, framkommit så klara och tydliga skäl, att jag anser
det skulle vara riksdagen synnerligen ovärdigt, om den på detta sätt ger sig
till att premiera i ett fall, där det sannerligen inte finns någon anledning för
riksdagen att låta sitt goda hjärta tala. Jag skall inte inlåta mig på frågan,
huruvida, därest en ersättning av riksdagen skulle beviljas, denna ersättning
rätteligen skall gå till herr Nylén, eller om den skall gå till Nyléns aktiebolag.
Den saken är fortfarande ganska omstridd. Jag skall inte heller beröra vad
som har framkommit sedan dess, nämligen att man säger, att de personer, av
vilka denne Nylén köpte kaffet, fortfarande ha att fordra betalning av honom
för detta kaffe, men i varje fall kan det vara skäl för riksdagen, innan den

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.
(Forts.)

Nr 37. 96

Lördagen den 28 maj e. m.

Ant],

ersättning åt
köpmannen
M. Nylen.
(Forts.)

överhuvud går att fatta beslut, att göra klart för sig, vem som rätteligen skall
komma i besittning av de kompensationsmedel, som riksdagen möjligen i detta
fall kan komma att bevilja.

De övriga ledamöterna av riksdagen ha väl i likhet med mig själv uppvaktats
med en skrivelse av herr Nylén. I denna skrivelse anför han de mest vägande
motiv för avslag på utskottets hemställan. Han anser nämligen, att
ingen som helst rättvisa kommer honom till del, om saken ordnas så, som utskottet
föreslagit. Han utdömer denna lösning fullständigt. Jag tror, att riksdagen,
och i varje fall första kammaren, vid sådant förhållande skall godtaga
herr Nyléns motivering och underkänna utskottsförslaget, likaväl som herr Nylén
själv har gjort det. Men det är särskilt en passus i denna skrivelse, som
jag inte kan underlåta att citera, därför att den tydligt visar, vilken smart person
vi här ha att göra med, en person, som inte skyr några medel att framställa
den sak, han anser sig ha intresse av, i en för honom så behaglig dager
som möjligt. I den skrivelse, som han uppvaktat oss med, heter det bl. a. om
de tidningsartiklar, som förekommit om saken: »De artiklar i tidningspressen,
som föranledde, kamrarnas återremiss av ersättningsfrågan till utskottet, utgingo
från en å samtliga tidningsredaktioner här i Stockholm känd försäljare
av notiser, vilken emellertid numera å de flesta redaktioner tillbakavisas, enär
han upprepade gånger beträtts med att avyttra rent uppdiktade nyheter. Mannen,
som är notorisk alkoholist och går under benämningen Tyll-Jakob’, var
sommaren 1917 anställd i Martin Nyléns Aktiebolag, men skildes från tjänsten
och angavs hos kriminalpolisen, enär han förskingrat c:a 800 kronor bolaget
tillhöriga medel.»

Nu hade jag verkligen litet reda på den saken förut, men för att vara alldeles
säker, ringde jag i går till tredje polisintendenten och bad hos honom få
reda på, vilken påföljd denna anmälan haft, d. v. s. vad undersökningen resulterat
i från polisens sida. Polisintendenten meddelade då, att den resulterat i
ingenting, därför att den anmälde kunde lämna fullt nöjaktiga uppgifter angående
de dispositioner han måst vidtaga med bolagets pengar. Den anmälde
var nämligen, som herr Nylén själv erkänner här, anställd i bolaget och måste
naturligtvis göra vissa utbetalningar. Sedan föll det herr Nylén in, att han
inte kunde godkänna en del av utbetalningarna, och därför tog han utan vidare
och anmälde personen hos polisen för förskingring, alltså en ren okynnesanmälan,
som egentligen borde medfört rekonventionstalan från den anmäldes
sida, men det brydde denne sig inte om. Trots att herr Nylén känner till detta,
drar han sig inte för att draga in denna historia här och säga, att mannen i
fråga hade förskingrat 800 kronor, vilket är en uppenbar lögn, som polisen vederläde,
då den förklarade, att personen i fråga kunde lämna fullt nöjaktiga
uppgifter.

Ja. jag skall inte upptaga tiden längre. Jag tror, att det är alldeles tillräckligt
med vad som sagts. Jag tror, att det för regeringen och för utskottet
och framför allt för de motionärer, som engagerat sig här, vore lyckligast, om
vi göra som jag sade, draga en barmhärtig tystnadens slöja över denna sak, och
jag skulle anse det vara synnerligen egendomligt, om riksdagen i ett fall som
detta skulle vilja desavouera de myndigheter och andra, som haft att behandla
denna sak förut, och premiera en person, som det sannerligen inte finns någon
anledning för riksdagen att särskilt premiera.

Herr talman! Jag hemställer om avslag å såväl utskottets hemställan som
å Kungl. Maj:ts proposition och de i ämnet väckta motionerna.

^Herr Sederholra: Herr talman, mina herrar! När jordbruksutskottet första
gången handlade detta ärende, förelåg det från Kung!. Maj:ts sida en proposition,
som hemställde om ett anslag av 12,000 kronor till herr Nylén på grund av

Lördagen den 28 maj e. m.

97 Nr 37.

detta kaffebeslag, som hade skett år 1917. Utskottet tog kännedom om ärendet
såväl genom den tryckta propositionen som genom de övriga handlingar, som
tillhandahöllos oss, och det framgick enligt utskottets mening otvetydigt, att
här skett en rättskränkning gent emot ägaren av det kaffe, som folkhushållningskommissionen
då satt sig i besittning av.

Det var ju så, att det fanns rätt för folkhushållningskommissionen att efter
Kungl. Maj:ts särskilda beslut lägga beslag på kaffe, men en sådan procedur
föregick icke detta kaffebeslag, utan folkhushållningskommissionen anmodade
kriminalpolisen att utan vidare sätta sig i besittning av kaffet. Under tiden
den hade kaffet i sin besittning, utverkades av Kungl. Maj :t rätt till beslaget,
och så skedde några dagar senare detta beslag. Alltså hade kriminalpolisen,
utan att ha beslagsrätt, tagit kaffet från herr Nylén eller den, som då ägde
kaffet, och därigenom hindrat vederbörande ägare att tillgodogöra sig detta
under dessa dagar, något, som utredningen visat, att han hade haft möjlighet
att göra. Det syntes utskottet då uppenbart, att här ett olagligt ingrepp skett,
som hade åsamkat ägaren till kaffet viss förlust. På detta grundade utskottet
sitt utlåtande. Det tillstyrkte ett belopp, vida högre än det av Kungl. Maj:t
föreslagna. Utskottet menade, att det fanns icke någon reell grund, varför man
skulle stanna vid denna summa, 12,000 kronor, utan man ansåg, att man borde
gå upp till en siffra, som motsvarade kaffets värde, och den siffran uträknade
utskottet till det belopp, som då föreslogs i ersättning.

Ärendet återremitterades till utskottet. Det infordrades nya upplysningar.
Det hade påståtts, att herr Nylén inte var ägare till kaffet och att alltså ersättningen
för den rättskränkning, som skett, rätteligen icke tillkom Nylén, utan
borde tillkomma Martin Nyléns aktiebolag.

De upplysningar, som kommit utskottet tillhanda, ha, i stället för att göra
saken klarare, tvärtom gjort den vida mera grumlig, än den var, när vi hade
den före första gången. Det visade sig först, att det existerade ett Martin Nyléns
aktiebolag. Detta bolag fanns till samtidigt som Nylén drev sina affärer,
och Nylén ägde praktiskt taget alla aktier, så att Nylén opererade dels genom
bolaget, dels själv. Hur uppdelningen av arbetet mellan dessa två var ordnat,
det har man icke kunnat få upplysning om, och jag tror närmast man får säga,
att det var inte ordnat alls.

Nu finnes denna fordran för beslaget av folkhushållningskommissionen upptagen
i Martin Nyléns aktiebolags konkursstat. Detta skulle ju vara ett indicium
på att denna fordran verkligen tillkomme aktiebolaget och inte herr Nylén.
A andra sidan har det blivit upplyst och bevisat, att samma fordran, under den
tid bolaget existerade och innan det gick i konkurs, hade tagits i mät hos Nylén
personligen och också blivit försåld till en herre, som hette, vill jag minnas,
Bergström. Vid tillfället för konkursen ägde han denna fordran. Alltså är det
åtminstone mycket sannolikt, att Bergström var ägare till denna fordran för
kaffebeslaget, samtidigt som Nylén såsom ledare av aktiebolaget tog upp det i
konkursstaten. Själv uppger han, att han oriktigt tagit upp det i konkursstaten.
Han säger sig ha gjort det i överdriven ängslan och samvetsömhet, då han
inte ville riskera något genom att försumma att taga upp någonting’, som möjligen
kunde tillhöra bolaget. Alltså, här föreligger å ena sidan uppgiften i konkursstaten
och å andra sidan denna upplysning, att Bergström skulle vara ägare
till denna fordran. Det är två stridiga uppgifter. Det är, som jag sade, mera
troligt eller sannolikt, att det var Bergström, än att det var bolaget, men man
vet det inte. I allt fall, sedan bolaget gjort konkurs, köper Nylén av bolagets
konkursmassa alla bolagets osäkra, fordringar jämte möbler, värderade till 800
kronor. Alltsammans köper han för 600 kronor. Vidare, sedan han fått gottgörelse
genom en viss ersättning från folkhushållningskommissionen, förvär Fömla

kammarens protokoll 1927. Nr 37.

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.
(Forts.)

Nr 37. 98

Lördagen den 28 maj e. m.

An7.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.
(Forte.)

var han av Bergström samma fordran. Då är han obestridligen ägare till denna
fordran, såväl genom förvärvet från bolaget som genom förvärvet från Bergström.
Då skulle man väl kunna säga, att det är alldeles säkert, att Nylén är
rätte mannen att få ersättning för den ifrågavarande rättskränkningen. Detta
synes mig dock rätt ovisst. Först och främst föreligger en viss oklarhet med
avseende på den där uppgiften beträffande konkursstaten, huruvida Nylén eller
bolaget vid tiden för konkursen var ägare. Vidare har utskottet fått kännedom
om, att Nylén, då det sedermera beslagtagna kaffet skulle köpas, skulle ha
disponerat bolagets medel för att köpa kaffet. Dessa uppgifter äro dock fullständigt
obestyrkta och av Nylén bestridda, men de föreligga i alla fall. Om
så vore förhållandet, skulle Nylén alltså ha uppträtt visserligen nominellt såsom
stående utanför bolaget, men i realiteten, kan man säga, såsom bolagets
bulvan.

Vidare har till utskottet framkommit ett krav på åtskilliga tusen kronor från
en herre i Norrland, som säger: »Det är jag som har sålt kaffet till Nylén, och
jag har aldrig fått pengar för det. Jag är rätte ägaren till den ersättning, som
kan komma ifråga.» Det är herr Kauppi, tror jag han heter, i Lomkärr. Han
vill alltså ha pengarna. Bolagets konkurs avslutades utan någon utdelning,
och under förutsättning, att den reelle ägaren till kaffet verkligen varit bolaget
— låt vara, att kaffet förvärvats genom bulvanförhållandet mellan Nylén
och bolaget — så är det ju icke alls orimligt, att den ersättning, som skall utgå
till Nylén, den bör inte utgå till Nylén, utan till aktiebolagets kreditorer, som
icke fått någon som helst utdelning.

Allt detta tillsammans, både denna oklarhet med avseende på bolaget, oklarheten,
huruvida Nylén har uppträtt såsom bulvan för bolaget i denna affär,
oklarheten, huruvida ersättning skall utgå till Nylén eller till den person, som
påstår sig vara den, som skall ha pengarna i stället för Nylén, emedan han inte
fått betalt för kaffet, alla dessa omständigheter. tillsammans ha gjort, att vi
reservanter tycka saken vara så oklar och grumlig, att vi efter denna nya utredning
icke anse, att riksdagen bör taga ställning med avseende på något som
helst positivt understöd till Nylén för denna sak.

Det är väl för övrigt för mycket begärt av ett riksdagsutskott, att det skall
kunna gå till botten i en sak så komplicerad och som ligger så långt tillbaka i
tiden. Vi ha för övrigt sökt få fram bolagets böcker, men de äro förkomna.
Ifall det av regeringen eller av Nylén eller av någon annan kan på såda,nt sätt
styrkas, att verkligen Nylén och ingen annan är den, som bör ha ersättning för
denna rättskränkning, då menar jag, att man eventuellt får förvänta ny framställning
från Kungl. Maj:t. Då får utskottet taga den bättre utredda saken
under förnyat övervägande.

Nu har utskottsmajoriteten ställt sig på den linjen, att här föreligger, även
för majoriteten, all denna oklarhet. Detta har gjort saken så pass mycket
grumligare för utskottsmajoriteten, att den icke vill ge 35,000 kronor, men den
vill ge 12,000 kronor. Vi, minoriteten, ha inte ansett oss kunna gå in på någon
gradering av grumligheten, utan vi anse, att det är bättre att avslå det hela och
låta utredningen komma, ifall den kan presteras, och i så fall vidhålla vi, att
rättskränkning föreligger. Den, som visar sig vara kränkt, må komma med sitt
krav, och då anser jag, att det också är statens moraliska skyldighet att ersätta
det.

Jag ber om tillgift för att jag så länge tagit kammarens uppmärksamhet i
anspråk, men jag menar det är bäst att åtminstone söka nå den klarhet, som
man kan få om dessa saker, och jag anser också, att jag genom denna utredning
givit skäl för den åsikt reservanterna uttalat. Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen.

Lördagen den 28 maj e. m.

99 Nr 37.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det förefaller mig, som om den förda

diskussionen till fullo styrker, att kammaren kommit in på ett område rörande
enskilda personer, som grundlagen egentligen förbjuder oss att behandla. Jag
vidhåller den uppfattning, jag tidigare uttalat, att Kungl. Maj:t bort på egen
hand avgöra denna fråga. Har staten obehörigen riktats på någons bekostnad,
är det enligt min mening Kungl. Maj:ts sak att återbetala vad som har influtit
för mycket vid realisation av annan tillhörig egendom, som ej lagligen övergått
i statens ägo. Men Kungl. Maj:t har i detta avseende ingen anledning att besvära
riksdagen med en prövning, som riksdagen i själva verket knappast kan
verkställa.

Under sådana förhållanden och särskilt efter de upplysningar, som av utskottet
lämnats, är jag mest benägen att gå med på reservationen. Men då
jag gör ett yrkande om bifall till reservanternas hemställan, vill jag säga, att
jag däri inlägger, att Kungl. Maj :t fortfarande är oförhindrad att i vanlig ordning
pröva de krav, som kunna vara för handen. Därest Kungl. Maj:t finner
ett sådant krav berättigat, kan Kungl. Maj:t göra den utbetalning, vartill omständigheterna
föranleda, eller också mot förmodan göra den förnyade framställning
till riksdagen, som därav må bliva en följd. Men jag kan under inga
förhållanden vara med om, att kammaren skulle försöka gå in på en prövning
av alla möjliga förhållanden, som ligga utanför möjligheten för kammaren att
kunna bedöma.

Jag ber, herr talman, att få begränsa mig till vad jag nu sagt samt yrka bifall
till reservationen under den av mig angivna förutsättningen.

Herr Julin: Herr Winberg ville ha upp motionärerna i denna sak, och jag
skall be att få presentera den ene. Herr Lindhagen, som är den andre motionären,
är av sjukdom förhindrad, men han har sänt en hälsning, att han lider
lika mycket av att vara frånvarande som av sin sjukdom. Han anser nämligen,
att när en enskild man är kränkt, så borde han vara närvarande och försöka
försvara denne man.

När Kungl. Maj :ts proposition i denna fråga kom, föll i mina händer ett
utlåtande i saken av häradshövdingen G. F. Lindstedt. Jag fäste mig kanske
i viss mån vid detta utlåtande, därför att namnet var mig bekant, ty häradshövding
Lindstedt har ju varit riksdagens militieombudsman. Det utlåtande,
han avgivit i frågan, fanns icke bifogat Kungl. Maj ds proposition, men det
finnes inryckt i utskottets utlåtande, som i dag föreligger till behandling.
Häradshövding Lindstedts utlåtande visar till fullo och på ett långt bättre sätt,
än jag kan göra, att en rättskränkning föreligger. Även de, som i detta
stycke yrka avslag på all hjälp till Nylén, ha ju måst medgiva, att en kränkning
av hans rätt är för handen och att det är på andra skäl, som de gått in för
ett avslag.

När alltså i detta fall en kränkning var för handen och skulle gottgöras
och man studerade handlingarna, sådana de förelågo i Kungl. Maj ds proposition,
fick jag för min del det intrycket, att man icke borde lämna lägre ersättning
än den, som kunde innebära verklig gottgörelse av den skedda kränkningen.
Med denna utgångspunkt byggde jag min motion på häradshövding
Lindstedts utlåtande, vilket jag också bifogade min motion, och yrkade, att
vederbörande skulle få ut allt vad som kunde tänkas i fråga om inköpskostnader,
ränta å nedlagt kapital, frakter o. s. v., eller cn summa av 05,000
kronor. Det är givet, att jag såsom motionär icke kunde göra en sådan utredning,
att jag kunde angiva det alldeles rätta beloppet. Men jag föreslog
det högsta belopp jag rimligtvis kunde tänka mig, för att det skulle
vara möjligt för medlemmarna av utskottet att lägga sitt votum för vilket
belopp som helst mellan det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet 12,000 kro -

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.
(Forts.)

Nr 87. 100

Lördagen den 28 maj e. in.

Arm ersättning

åt
köpmannen
M. Nylén.

(Forts.)

nor och det av mig angivna, 65,000 kronor. Utskottet gick också in för en
utredning och kom, såsom vi känna till från utskottets utlåtande nr 19, daterat
den 15 mars i år, till det resultatet att omständigheter förelågo, som
gjorde, att staten icke borde undandraga sig ersätta Nylén med ett belopp motsvarande
vad han själv vid inköpet fått betala. Därefter gör utskottet en
kalkyl och hemställer sedan i klämmen: »att riksdagen må i anledning av
Kung!. Maj ±s förevarande framställning och motionerna I: 188 och 189 medgiva,
att från statens folkhushållningskommissions fond må såsom jdterligare
ersättning för ifrågakomna av staten övertagna kaffepartier till köpmannen M.
Nylén utbetalas ett belopp av 31,669 kronor 50 öre».

Då detta kom på kammarens bord var jag för min del villig att gå in för
detta belopp, ehuru det vida understeg vad jag föreslagit. Men jag ansåg
givetvis, att jag borde böja mig för den mera ingående utredning, som det varit
möjligt för utskottet att i denna sak prestera.

Vad händer nu? Sedan utskottet utrett denna fråga, som först passerat
en mängd instanser, såsom statskontoret och Kungl. Maj:t, och frågan därefter
kommer till kammaren, inträffar det, att en tidning innehåller en insändare,
som drar i tvivelsmål, huruvida Nylén verkligen var den, som borde
hava denna ersättning. Man får säga, att det är lösa grunder, på vilka riksdagens
handlande baserar sig, när man efter denna utredning av myndigheter,
Kungl. Maj:t och utskottet icke vågar latta beslut utan anser, att en insändare
i en tidning skall vara skäl nog för att kullkasta frågan.

Jag sökte emellertid i vad som framkommit efter vad som möjligen skulle
-njnna tänkas förmå riksdagen att frångå dessa utredningar och detta förslag.
och jag fann för min del, att det väl skulle vara, att man inte trodde,
att det var Nylén utan aktiebolaget med hans namn, som var kaffeimportören
och som i detta fall borde ersättas, när krav därpå framställdes. När frågan
var uppe i riksdagen var jag i tillfälle att meddela, att omständigheterna vid
köpet voro sadana, att man tillfullo visste, att det var Nylén personligen
som köpt kaffet. Jag skall inte trötta kammaren med att föredraga vad
jag då yttrade, utan jag ber i stället att få övergå till de handlingar, som
numera föreligga och lämna någon utredning i saken. Herr Sederholm har
redan dragit upp konturerna för frågan, så att jag kan nu bli ganska kort och
vill endast påpeka följande.

Av förste stadsfogdens här i Stockholm protokoll kan man inhämta, att han
år 1918 i januari och februari hade att taga befattning med ett kravmål på
herr Nylén. När detta krav, som grundade sig på en växel, tillställdes förste
stadsfogden för indrivning, hade han ju att undersöka, huruvida de ägodelar,
i vilka utmätning skulle göras, verkligen tillhörde Nylén. Av protokollet
framgår, huru han sökte i Nyléns bostad och på hans kontor utan att finna
någonting. Däremot fann han på folkhushållningskommissionens handelsavdelning
en Nyléns fordran, vilken han utmätte. Innan han kunde gorå detta,
måste han göra en undersökning. Detta hände år 1918, så nära nu ifrågavarande
händelse, att man måste lämna stadsfogdens utredning vitsord.

Men det finns en särskild omständighet, som gör, att hans undersökning är
ännu mera bindande, och det är, att när växeln sändes till honom, åtföljdes
den av ett brev, vari fordringsägaren just framhöll för stadsfogden möjligheten
av, att denna fordran icke var Nyléns utan aktiebolagets. Stadsfogden
har sålunda haft särskilt skäl att undersöka just den sak, varom man tvistat.
När han vid detta tillfälle kom till ett resultat, det nämligen, att denna fordran
tillhörde Nylén, tror jag, att man nu måste bö.ja sig för denna undersökning
av offentlig tjänsteman rörande en sak, som ligger så långt ifrån oss.
Det maste alltså anses fastslaget att detta kaffeparti vid denna tidpunkt tillhörde
Nylén personligen.

Lördagen den 28 inaj e. m.

101 Nr 37.

Ser man alltså saken på det sättet, har, sedan jordbruksutskottet avgav sitt
utlåtande nr 19, ingenting tillkommit i saken. Jag vill verkligen icke anse,
att något tillkommit, därför att några tidningar i denna sak tagit munnen
full. Jag känner icke Nylén mer än till utseendet och vet inte alls, om de
smädelser, som herr Winberg tillät sig gentemot honom, hava något som helst
berättigande. Det hör inte heller till saken. Jag vill alltså påstå, att sedan
utskottets utlåtande nr 19 kom på kammarens bord, har ingenting i sak passerat,
ty man kan icke tillmäta de tidningsartiklar, som .sett dagen, något som
helst värde. Man får ju betänka, att man använder sig av sådana vapen som
exempelvis följande, som stått att läsa i en tidning: »Meddelandet är av så
pass uppseendeväckande innebörd, att man faktiskt nödgas sätta tro till de
ivriga rykten, som under den senaste tiden beträffande kristidsgulaschen Nyléns
penningupplåningar mot reverser bland riksdagsmännen varit i omlopp.
Han lär f. ö. helt öppet under den sista tiden hava braverat om att ''farbröderna’
äro så vackert tvungna att ge mig mina pengar, annars få de själva
dra veven med deras reverser.» Om riksdagen skulle böja sig för en sådan journalistik
tror jag överhuvud taget inte man skall anföra några skäl.

Då alltså ingenting tillkommit i denna sak, sedan jordbruksutskottets utlåtande
nr 19 framlades, ber jag, herr talman, att få göra samma yrkande som
jordbruksutskottet då hade.

Herr Andersson, Elof: I jordbruksutskottets utlåtande nr 19, som förekom
för två månader sedan och återförvisades till utskottet för förnyad behandling,
sade utskottet till en början: »Vad i ärendet förekommit har bibragt utskottet
den uppfattningen, att staten omhändertagit och tillgodogjort sig ifrågavarande
Nylén tillhöriga kaffepartier på sätt och under omständigheter, som göra, att
staten icke bör undandraga sig att ersätta Nylén därför med ett belopp motsvarande
vad han själv vid inköpet fått betala.» Utskottets ärade vice ordförande
medger i dag, att en rättskränkning har ägt rum. Detta förhållande
har för mig varit avgörande vid ärendets senaste behandling. I den första, behandlingen
deltog jag icke.

Då jag alltså har anledning antaga, att en rättskränkning förekommit, är det
för mig icke så betydelsefullt, huruvida Nylén själv eller hans aktiebolag var
ägare till kaffepartierna vid den tid, då beslaget ägde rum. Rättskränkningen
är här för mig avgörande.

Emellertid synes det icke vara så oklart, som utskottets vice ordförande ville
göra gällande, huruvida Nylén varit ägare personligen eller hans bolag. I nu
förevarande utlåtande säger utskottet bland annat: »Av den av utskottet införskaffade
utredningen framgår emellertid, att en fordran hos folkhushållningskommissionen
om ersättning för här berörda kaffeparti den 6 februari 1918 togs
i mät för skuld såsom Martin Nyléns enskilda egendom, varefter densamma å
offentlig stadsaktion den 4 mars 1918 försåldes till utmätningssökanden. Härav
synes framgå, att kaffepartiet icke tillhört Martin Nyléns aktiebolag utan
Nylén personligen.» — Det synes sålunda vara mest sannolikt, att Nylén personligen
var ägare till kaffepartiet.

Emellertid har jag för min del icke ansett mig kunna biträda motionerna.
För övrigt hava utskottets ledamöter överhuvud taget ställt sig på den ståndpunkten,
att ersättningen icke skulle sträcka sig längre, än vad Kungl. Maj:t
föreslagit.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till utskottels hemställan.

Herr Åkerman: Herr talman! Enligt min uppfattning är detta eu fråga,
som hör domstol och icke riksdagen till. Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Ang.

ersättning åt
k&pmannen
M. Nylén.
(Forte.)

Nr 37. 102

Lördagen den 28 maj e. ta.

Ang.

ersättning åt
k&pmannen
M. Ny ten.

(Forts.)

Herr statsrådet Hellström: Då det här uttalats en viss förvåning över, att
Kungl. Maj:t förelagt detta ärende riksdagens prövning, skall jag be att få
säga, vad som föranlett mig att tillstyrka denna åtgärd.

Det framgår av de papper, som överlämnats till jordbruksutskottet, och av
den utredning, som förebragts i propositionen, att billigheten av den åtgärd,
som vidtagits mot Nylén, varit föremål för en ganska ingående granskning
från sakkunnigt håll. Först och främst har häradshövding G. F. Lindstedt,
som var delegerad för avvecklingen av folkhushållningskommissionen, lämnat
en utförlig utredning, i vilken han slutar med att säga, att billighetsskäl förelåge
i frågan och att den mot Nylén tillgripna åtgärden i förhållande till eljest
tillämpade principer och till förfoganderättslagens grunder fraimstode som]
orättvis. Dessutom har folkhushållningskommissionens ordförande, nuvarande
landshövdingen Elmquist, som kanske närmast är ansvarig för den vidtagna åtgärden,
förklarat att Nylén blivit onödigt hårt och knappast riktigt behandlad
från folkhushållningskommissionens sida och att det syntes riktigt och billigt,
att Nylén tillerkändes högsta möjliga ersättningsbelopp, vilket landshövding
Elmquist sålunda ville på det varmaste förorda. — Det förelåg sålunda från
dessa personer uttalanden om, att billigheten krävde, att det skulle vidtagas
någon åtgärd.

Nu var Nylén mycket angelägen om, att Kungl. Maj:t skulle själv avgöra
denna sak, men jag för min del meddelade honom, att jag var mycket ovillig att
föreslå Kungl. Maj:t att av nåd utanordna pengar, då riksdagen snart skulle
sammanträda och man således kunde underställa frågan riksdagens prövning.
Då inlämnade emellertid Nylén en promemoria, som egentligen blev utslagsgivande
för min ställning till frågan. Den var nämligen undertecknad av
C. A. Reuterskiöld, professor juris publicae et gentium, och i denna säges:

»Enligt uppgift söker M. Nylén att av nåd av Kungl. Maj:t tillerkännas
visst belopp såsom ersättning för ett, utan laglig grund, av folkhushållningskommissionen
tillgodogjort kaffeparti, och har sökanden genom intyg och
åberopade utredningar och yttranden styrkt, att laglig grund för detta tillgodogörande
saknas. Under förutsättning härav är uppenbart, att staten genom
folkhushållningskommissionen obehörigen riktats på sökandens bekostnad;
och då upplyst är, att av den behållning, som finnes å sagda kommissions fond,
ännu återstår ett belopp, som mer än väl täcker vad sökanden begär, synes
billigheten och rättvisan kräva, att staten till sökanden ur dessa medel återbär
det belopp, varmed staten obehörigen riktats.»

. Detta var för mig det viktigaste. I senare delen av promemorian sade intygsgivaren,
att denna fråga icke hörde under riksdagens prövning utan borde avgöras
av Kungl. Maj:t. Emellertid var jag a priori icke villig att gå den
vägen, att Kungl. Maj:t skulle, då riksdagen var samlad, avgöra denna fråga,
utan ansåg, att den borde hänskjutas till riksdagen. Just på grund av professor
Reuterskiölds uttalande i första delen av hans promemoria beslöt jag mig
för att hemställa, att regeringen skulle gå med på att underställa frågan riksdagens
prövning. Den utredning, som förelåg och som skulle visa billigheten
och skäligheten, blev meddelad i propositionen, men däremot blev beklagligtvis
professor Reuterskiölds intyg icke medtaget. Jag beklagar detta, ty i
så fall hade det väl varit litet svårt för professor Reuterskiöld att, såsom han
nu gjort, uppträda och yrka avslag på den föreliggande propositionen.

Jag har icke på sådant sätt engagerat mig i denna fråga, att jag skulle
taga det särskilt hårt om framställningen icke kommer att godkännas, men
jag har ansett att frågan lämpligen borde underställas riksdagens prövning
och jag anser för egen del att billighet och rättvisa tala för, att riksdagen borde
bevilja det belopp, som av Kungl. Maj:t föreslagits.

Lördagen den 28 maj e. m.

103

Nr 37.

Herr Julin sade, att han ansåg beloppet vara val lågt. Jag vill darfor saga eraätt^ing M
några ord angående den väg, på vilken jag kommit till detta belopp. köpmannen

Det har nämligen visat sig, att s. k. lyxkaffe vid denna tid såldes för ett M. Nylén.
pris av 6 kronor 50 öre per kilogram, och det är icke uteslutet, att det kaffe- (Forts.)
parti, som beslagtagits, verkligen också sålts såsom lyxkaffe och att staten sålunda
tillgodogjort sig en högre ersättning, än staten utbetalat till Nylén.

Då resonerade jag som så, att det icke var mer än rätt och billigt, att man till
Nylén betalade skillnaden mellan det pris, som staten själv erhållit,, om den
salt kaffet såsom lyxkaffe, och det pris som staten utbetalat till Nylén. Gör
man en sådan beräkning, kommer man till ett belopp av mellan 7 och 8,000
kronor, och med hänsyn till att nio år förflutit, sedan beslaget gjordes, ansag
jag, att man borde lägga till — icke ränta i egentlig mening men dock ett skäligt
belopp — och kom så till denna siffra av 12,000 kronor.

Jag tror icke, att man kan säga, att riksdagen genom ett bifall till Kungl.

Maj:ts proposition fattar något så olämpligt beslut, som vissa talare här velat
göra gällande.

Herr Schlyter: Herr talman! Såväl jordbruksministern som herr Julin

hava såsom ett viktigt dokument åberopat det i utskottets utlåtande intagna
yttrande, som avgivits av häradshövding Gustaf Lindstedt. Detta var det första
uttalande, som jag läste i saken, och det grundläde omedelbart hos mig en mycket
stor skepsis mot herr Nyléns krav.

Jag skall be att få fästa uppmärksamheten vid ett par punkter i häradshövding
Lindstedts utlåtande. Han börjar med att säga: »Såvitt det nu är mig
möjligt utreda, äro de av Nylén i hans underdåniga skrivelse lämnade faktiska
uppgifter riktiga.» Det var skönt, tänkte jag, da maste Lindstedt hava grundligt
studerat akterna i målet. Det har ju passerat genom samtliga instanser,
från underrätten till hovrätten och högsta domstolen. Men jag blev icke litet
förvånad, då jag längre fram i utlåtandet läste följande: »Huruvida numera
någon möjlighet står Nylén till buds att vid domstol göra sin talan mot kronan
gällande, kan jag, i saknad av ordalagen i kungl. hovrättens dom i ovannämnda
mål samt av övriga handlingar i saken, icke bedöma.» Da utlåtandet alltså
avgivits utan att dess författare ens sett hovrättens dom eller handlingarna i
målet, har jag svårt att tillmäta detsamma någon större auktoritet.

Häradshövding Lindstedt slutar sitt utlåtande med att förklara, att Nylén
borde tillerkännas ersättning åtminstone för sina »självkostnader». Jag hade
hittills vid läsningen av utskottsutlåtandet frågat mig: varpå baseras hela
detta ersättningsyrkande, vad har Nylén betalat för kaffepartiet? Frågan var
överhuvud taget förut icke berörd i utlåtandet, och varför har häradshövding
Lindstedt icke upplyst, vad Nylén betalt för kaffet? Min frågvishet blev tillfredsställd,
då jag några rader längre ner i statskontorets utlåtande fann följande
passus: »Härtill kommer, att sökanden ej kunnat styrka beloppet av
denna förlust eller de ''självkostnader’ (inom citationstecken), för vilka han enligt
häradshövdingen Lindstedts mening under viss förutsättning borde skäligen
erhålla ersättning.» Man får av detta uttalande det intryck, att statskontoret
läst handlingarna i målet. _ ^ .

Ovanpå detta material följer så i utskottsutlåtandet det jämväl av jordbruksministern
åberopade utlåtandet av landshövding Elmquist, däri denne uttalar
sig för, att Nylén måtte erhålla högsta möjliga ersättning för sin förlust. Den
springande punkten i landshövding Elmquists uttalande är, att han finner det
vara utrett att Nyléns fall är i sitt slag enastående. Detta tror jag också att
utskottet åberopar såsom skäl för riksdagen att ingripa. På vilket material
landshövding Elmquist och utskottet stödja denna sin uppfattning, vet jag icke.

Jag har ju icke mycken erfarenhet på detta område, men ett enda fall har jag

Nr 37. 104

Lördagen den 28 maj e. m.

ersättning åt Va„nt mecl om’ oc.^ ^et var fasom kronans ombudsman för många år sedan i ett
köpmannen sop1 lag nu “te skall låta mig förledas att närmare beskriva. Men det var

M. Nylén. så tillvida likartat med det nu föreliggande, att det var lika »enastående». De
(Forts.) personer, som där hade för dryga pengar berett sig tillfälle att få del av den
s. k. Lindgrenska spriten, återfingo slutligen, när en viss ersättning enligt förfoganderättslagen
tillerkändes dem, endast en mycket ringa bråkdel av det
belopp, som de hade betalat för att komma i besittning av denna sprit. Jag tror
icke, att herr Nyléns fall är enastående, och jag har hört en sakkunnig ledamot
av denna kammare förklara, att det finns många som vänta på att detta krav
blir bifallet, för att komma fram med fullständigt likartade anspråk.

Herr Elof Andersson yttrade, att det var konstaterat, att en rättskränkning
förelåg, och att detta för honom var avgörande samt att det icke spelade så stor
roll, om det blir ett större eller mindre belopp. Jag vill då påminna herr Andersson
om att frågan passerat genom samtliga domstolsinstanser. Hade det
förelegat en rättskränkning, skulle domstolarna hava beaktat detta och tillerkänt
Nylén ersättning. Om han riktat sin talan mot orätt svarande eller eljest
lagt målet på fel bog, står det honom alltjämt öppet att inför domstol göra gällande
anspråk på den ersättning, som han kan grunda på en förelupen rättskränkning.

Jag har, herr talman, försökt att med uppmärksamhet följa med varje i
diskussionen i dag framförd omständighet, för att sedan efter bästa förstånd
och samvete avge mitt votum, och jag får säga, att sällan har jag hyst så ringa
tvekan om hur jag borde rösta. Jag yrkar bifall till den av herr Sederholm
in. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Sederholm: Det har här ifrågasatts, huruvida verkligen en rätts kränkning

har skett, när domstolarna icke velat tillerkänna vederbörande någon
ersättning för en sådan. Jag vill med anledning härav i korthet relatera, hur
det gick till vid detta beslag.

Folkhushållningskommissionen lade icke själv beslag på partiet utan hemställde,
att kriminalpolisen ville sätta sig i besittning därav. Själva beslaget
skedde icke från folkhushållningskommissionens sida, förrän den fått Kungl.
Maj :ts. medgivande, och folkhushållningskommissionen har alltså icke gjort
någonting brottsligt. Men kriminalpolisen har satt sig i besittning av kaffet,
och däri liger, om jag så får såga, den reella rättskränkningen. Kriminalpolisen^
kan, enligt vad det upplysts mig, efter lag icke ställas till ansvar. Det är
en lucka i vår lag, men det var dock på den grunden, hovrätten ogillade detta
anspråk.

Herr Julin ville göra troligt, och jag tror han har rätt, att i februari eller
mars 1918 stadsfogden gjort en undersökning, som resulterade i, att herr Nylén
personligen var ägare till det kaffeparti, varom nu är fråga. Detta bevisar
emellertid icke, att herr Nylén i december 1917 var ägare till partiet, ty det
kan förhålla sig så, att bolaget då var ägare och herr Nylén sedermera blivit
det under loppet av dessa två månader. Där är en lucka i bevisningen, som ännu
står öppen.

Vidare är det icke på något sätt bevisat eller styrkt, att icke den sammanblandning
mellan herr Nyléns och bolagets affärer, som ägt rum. i realiteten
innebar, att, om också herr Nylén formellt var ägare till kaffet, den reelle ägaren,
om man frånser de juridiska formaliteterna, var bolaget och icke herr Nylén.
Det är sant, att om här skulle vara fråga om ett rent juridiskt krav, man
finge se till, vem som var den formelle ägaren, men här är icke fråga om något
sadant krav utan om ett krav, där man efter billighet och den reella rättens
synpunkter skall ersätta en rättskränkning. Då måste man se, vem som var den
reelle ägaren, och då är saken efter min mening ytterst dunkel.

Lördagen den 28 maj e. m.

105 Nr 37.

Herr statsrådet hävdade, att här skett en rättskränkning, och hans argumentering
gick övervägande ut på att understryka, att så var förhållandet och att
den kränkte borde ha en ersättning. Där äro vi alldeles ense. Men jag menar
fortfarande liksom förut, att saken är otillräckligt utredd och oviss och föreligger
icke i det skick, att riksdagen, därest nu frågan skulle falla under dess prövning,
också bör av denna bifallas.

Den konstitutionella sidan av saken vill jag icke här ingå på. Den berör ju
alldeles speciellt professor Reuterskiöld, och jag är övertygad om, att han i
detta hänseende är beredd att själv försvara sin ståndpunkt.

Jag ber alltså att fortfarande få yrka bifall till reservationen.

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! Min ärade vän herr Reuterskiöld har

åberopats i två särskilda avseenden: dels i fråga om ärendets formella behandling
och dels i fråga om dess sakliga bedömande, och jag får säga, att i detta
spörsmål, liksom för övrigt rätt ofta, kan jag till dels instämma med honom,
men delvis måste jag bestämt opponera. Jag tror i motsats mot herr Reuterskiöld,
att det kan vara rätt tveksamt, huruvida icke en fråga som denna, även
om den kan, som herr Reuterskiöld påstår, i nådeväg avgöras av Kungl. Maj :t,
likväl lämpligen bör av Kungl. Maj:t hänskjutas till riksdagens bedömande,
när fallet, sakligt sett, är så tvivelaktigt, som det förevarande.

När det sedan gäller det sakliga avgörandet, har ju herr Reuterskiöld, efter
vad vi här fått en förnyad erinran om och som jämväl nämnes i handlingarna,
ehuru jag för dagen icke har dem tillgängliga, tidigare avgivit utlåtande av
innebörd, att den ifrågavarande petitionären borde erhålla ersättning för detta
kaffeparti. Jag har nyss haft tillfälle att hos herr Reuterskiöld helt flyktigt
förvissa mig om de förbehåll, herr Reuterskiöld gjort vid detta utlåtandes avgivande,
vilka om de tillbörligen beaktas enligt min uppfattning betaga herr
Reuterskiölds utlåtande allt sakligt värde, ty dessa förutsättningar, under
vilka han avgivit tillstyrkande utlåtande, äro näppeligen för handen.

Liksom åtskilliga andra av kammarens ledamöter har jag fått under gårdagen
mottaga en del handlingar från petitionären, som såvitt jag kan bedöma
ställt saken på den ståndpunkten, att han näppeligen kan anses berättigad att
få det ersättningsanspråk tillgodosett, som man här framställt. Han vitsordar
där själv, att han i det i ärendet ifrågakomna bolagets konkurs såsom firmatecknare
för bolaget uppgivit denna fordran såsom konkursboets tillgång. Han
säger visserligen, att han gjort detta av samvetsömhet, men jag tror icke, att
detta förbehåll i nuvarande sammanhang kan tillmätas någon betydelse, ty det
står fast, att han uppgivit denna tillgång som fordran för bolaget och att han
sedermera för en ganska ringa penning på exekutiv auktion inropat fordringsrätten
till detta ersättningsbelopp. Det är således denna senare grund för hans
fordringsrätt, som såvitt jag förstår är det relevanta. Det är ett mycket
ringa belopp, han här utgivit för att juridiskt få sig tillerkänd denna kravrätt,
som han nu med mångdubblat belopp gör gällande emot kronan. Skall han
kunna åberopa några skälighetsgrunder för sitt krav, måste här finnas en
mycket starkare bevisning, än som i detta avseende föreligger.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet sade, att det skulle
icke vara något omänskligt beslut, om petitionärens framställning bifölles, och
han erinrar om, att landshövding Elmquist i ett avgivet utlåtande tillstyrkt, att
högsta möjliga belopp måtte tillerkännas petitionären. Jag skall icke uttala
mig om, huruvida mänsklighet eller omänsklighet komme att tillgodoses. Jag
tycker för min del. att vi här. när det gäller utgifter för statens räkning, ha att
pröva, för det första, huruvida lagliga skäl äro för handen och. för det andra,
hu ruvida skälighet ssynpunkter föreligga. Vad herr Elmquist kan tycka vara
det mesta möjliga här, det är av mindre betydelse, i varje fall från den syn -

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.
(Forts.)

Nr 37. 106

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.
(Forts.)

punkt, som jag anser bör för varje riksdagsman här vara avgörande, nämligen
om det finns laglig grund för hans anspråk eller, i annat fall, om det finns
skälighet för kravet. Ieke ett enda skäl har, såvitt jag kunnat höra, åberopats
för någondera av dessa förutsättningar, och jag har överhuvud taget mycket
svårt att förstå, hur herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet kunnat
tillstyrka Kungl. Maj :t att framlägga denna proposition. I likhet med
herr Schlyter är jag därför på det klara med, att de skäl, som åberopas här i
propositionen, och de uttalanden av de åberopade särskilda ledamöterna i sakkunnigsammanställningar
och i övrigt, som haft i uppdrag att utreda denna
sak, bevisa icke någonting alls. Jag har sällan sett en framställning till riksdagen,
som på mig gjort intryck av att vara så föga sakligt grundad och att
vara tillkommen på så föga vederhäftiga skäl som den här ifrågavarande.
Den har enligt det intryck, som åtminstone jag har fått, tillkommit under en
uppagiterad stämning. Jag kan mycket väl föreställa mig, att en man, som
själv bibragt sig den uppfattningen, att han under kristidens dagar blivit illa
behandlad, till den grad pressat myndigheterna, att man till sist sagt: Låt oss
i all barmhärtighets namn -— en snedvriden och misstolkad barmhärtighet
visserligen — ge karlen en penning, så att vi bli fria från honom. Så kan
man säga. men under sådant tryck bör icke Kungl. Maj:t komma med en proposition.
och lika litet bör riksdagen låta ett sådant inflytande vara avgörande
för frågans utgång.

För egen del är jag övertygad om, att jag handlar rätt, då jag yrkar avslag
på propositionen och bifall till reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag beklagar djupt, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet hade lika svårt att uppfatta mitt yrkande
här, som han haft att läsa och förstå den promemoria han citerade. Mitt
yrkande här var yrkande om bifall till reservationen, som innebär, att propositionen
skall lämnas utan bifall, och jag tillät mig — jag ber att få upprepa
det, efter som herr statsrådet tydligen icke riktigt uppfattat det — säga i motiveringen
till mitt yrkande, att jag i detta yrkande förutsatte, att Kungl. Maj:t
skulle ha möjlighet att återupptaga frågan till prövning efter de föreliggande
omständigheterna och därvid fatta det beslut, som Kungl. Maj:t på egen hand
kunde och borde fatta — alltså i full överensstämmelse med min promemoria.

Att jag icke formulerade ett särskilt yrkande, berodde därpå, att jag ansåg
denna motivering vara alldeles till fyllest för den väl formulerade reservationen
och herr talmannen har bemyndigat mig meddela, att han helst önskade förenkla
proceduren genom att undvika i sak samstämmiga men formellt olika
yrkanden.

Beträffande min av herr statsrådet åberopade promemoria är det egendomligt,
att herr statsrådet enligt egen uppgift fäste sig vid den del, som var oväsentlig,
men utelämnade den del, som var väsentlig. Hela den promemorian går
ut på, att någon proposition till riksdagen är grundlagsenligt icke möjlig. Jag
slutar den med att säga: »Ej heller kan någon tvekan råda därom, att i dylika
fall riksdagens prövning principiellt är av grundlagen utesluten.»

Med tillämpning av denna promemoria har herr statsrådet framlagt frågan!
Jag undrar, om en sådan tillämpning av vad promemorian innehåller i själva
verket är överensstämmande med vad författaren avsett?

Jag har visserligen i inledningen till densamma sökt redogöra för det faktiska
förhållande, från vilket hela resonemanget utgått. Jag började med
att säga, att »enligt uppgift» sökte M. Nylén att »av nåd» av Kungl. Maj:t
tillerkännas visst belopp såsom ersättning för ett av folkhushållningskommissionen
utan laglig grund tillgodogjort kaffeparti och att sökanden genom intyg
och åberopade utredningar och yttranden styrkt, att laglig grund för detta

Lördagen den 28 maj e. m.

107 Nr 37.

tillgodogörande saknades. Jag liar med flit undvikit att yttra mig om, huruvida
sökanden eller någon annan haft rätten, men att ett olagligt tillgodogörande
objektivt, oavsett till vilkens nackdel, ägt ruin, syntes mig uppenbarligen
ådagalagt. Jag har förutsatt, att ersättning verkligen tillkomme sökanden,
och det vore uppenbart, att staten obehörigen riktats, men om denna förutsättning
icke vore för handen -— och det hade jag icke möjlighet att pröva -—
kunde naturligtvis icke någon ersättning komma sökanden till godo, även om
själva saken innebure ett obehörigt riktande av staten på annans bekostnad.
På denna punkt har jag samma mening som utskottets herr vice ordförande.
Ett obehörigt riktande har ägt rum, på vems bekostnad kan jag icke yttra
mig om, och jag anser icke heller, att riksdagen kan yttra sig om den frågan.
Det är i själva verket på det sättet, att endast Kungl. Maj:t kan avgöra
frågan på eget ansvar och med vetskap om, att konstitutionsutskottet, som
är den enda behöriga granskande myndigheten, sedermera skall tillse, huruvida
tillräckliga skäl funnits eller icke. Att Kungl. Maj it överflyttar sitt
ansvar i ett ansökningsmål rörande viss rätt för enskild person på riksdagen
i strid med § 90 regeringsformen, kan jag icke finna riktigt; en disposition av
dessa medel kan och bör ske utan riksdagens medverkan, då här i verkligheten
är fråga om enskildes medel, som utan fog kommit under statens förfogande,
och att det icke tillkommer riksdagen att pröva enskilda besvärsmål och ansökningar
av dylikt slag. Jag tror, att vi skulle komma ut på alldeles vilsna
vägar, om enskilda besvärsmål, enskilda ansökningar om upprättelse skulle
ställas under riksdagens prövning.

Jag säger vidare i min P. M., att detta förfarande »av nåd» innebär intet
annat, än att dispositionen grundar sig icke på domstols utslag — som numera
enligt uppgift icke kan erhållas och möjligen över huvud icke, såsom i G.
Lindstedts utredning visats, kunnat erhållas med stöd av den åtgärd, som
ställde partiet till kommissionens förfogande utan laglig grund — utan på
Kungl. Maj:ts diskretionära prövning av det föreliggande konkreta fallet.
Sedan må man hysa vilken uppfattning man vill om omfattningen av Kungl.
Majrts benådningsrätt, men säkert är, att då det är fråga om obehörigt riktande
på annans bekostnad, gäller det icke statens medel utan andras, och då
skall Kungl. Maj:t ha det själyansvaret att på egen hand avgöra frågan, annars
komma alla besvärsfrågor in för riksdagen och vi äro tillbaka i frihetstidens
betänkliga prövningar av enskildas besvär och ansökningar.

Jag tror, att detta är en mycket betänklig väg, och då jag fortfarande vidhåller
mitt bifallsyrkande till reservationen, som är så formulerad, att den
ger Kungl. Maj :t möjlighet att ännu en gång pröva frågan under det konstitutionella
ansvar, som grundlagen lägger på Kungl. Maj:t, står jag därmed,
så vitt jag kan se, i fullständig överensstämmelse med min promemoria,
vilken uteslutande avsåg att få Kungl. Maj :t att på egen hand avgöra ärendet
efter den sakliga prövning, som Kungl. Maj:t kunde åstadkomma. Någon
saklig prövning har jag varken kunnat eller velat ingå på, och har ej heller
nu någon rätt att i denna kammare så göra.

Herr Ilederstierna: I denna fråga bär jag endast att döma efter de handlingar,
som äro relaterade här under debatten, men jag tycker, att herrarna i kritiken
av denna proposition äro något väl skarpa, även om jag själv skulle
i ett visst avseende vilja rikta någon kritik emot Kungl. Maj :t.

Jag skulle först vilja säga, att herr Åkerman har tydligen inte läst utskottsutlåtandet,
där just denna fråga är relaterad, i vad den kan komma under
domstols bedömande. Att nu komma och säga, att detta hör till domstol,
det är väl något post festum. Det iir nämligen tydligt, att det, som här kan

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylön.
(Forts.)

Nr 37.

108

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.

(Forts.)

bedömas av domstol, det har redan varit under sådan prövning, och alla parter
utgå nu ifrån, att sökanden icke kan komma någon väg med domstols hjälp.
Detta ha domstolarna i laglig väg sagt. Den vägen kommer han inte fram.
Men man utgår ifrån, att det är en obillighet begången mot denne man genom
att polisen inskred. Nu kan han icke få någon ersättning av polisen, och
därför bör staten inskrida och rätta till den obillighet, som är begången. Något
annat har aldrig ifrågasatts. Talet om rättskränkningar är sålunda på
sätt och vis oriktigt, om man nämligen därmed vill säga, att det är domstol,
som skall rätta till saken. Det går av formella skäl inte. Herr Schlyter
sade, att det var fråga om en rättskränkning, men det är icke fråga om en
sådan. Det är bara fråga om huruvida icke staten av billighetsskäl bör ge
denne man något.

När herr Dahl talade om, att man vet icke beloppet, tänkte han sig tydligen,
att inköpssumman, det belopp för vilket den här mannen återköpt sin
fordran, är det enda, det kan bli fråga om. Men detta är väl inte rätt. Här
anser man ifrån vederbörligt håll, att här har staten inskridit emot en person,
som ägde detta kaffe, och berövat honom rättigheten att tillgodogöra sig
partiet. Kaffet var ännu inte sekvestrerat på något lagligt sätt, och det är
inte fråga om att ersätta honom de 600 kronorna, utan det är fråga om att ersätta
den rättskränkning -— för att tala med herr Lindstedt — som begicks, då
polisen tog kaffet i beslag, innan den hade rättighet till detta. Det är det,
som skall rättas.

o vill jäg saga, att jag sällan sett, att Kungl. Maj :t kommit med en
sådan här proposition utan att ha bättre utredning än som här föreligger, och
när sedermera en invändning kommer upp mot denne mans rättigheter, har
Kungl. Maj:t inte heller försökt reda ut den frågan vidare. Kungl. Maj:ts
proposition låg ju då här på riksdagens bord, och det hade val varit skäl i
att då taga hand om frågan och se till: är detta rätt, äro dessa påståenden
riktiga? Det står påstående mot påstående.

Jag tycker nu, att herrarna som opponerat sig mot propositionen — jag
tänker särskilt på herr Dahl och herr Schlyter — äro något stränga, men,
ä la bonheur, om ni vilja vara det och saken skall granskas, få vi väl acceptera
reservationen. Men när jag hemställer om, att reservationen skall bifallas,
gör jag det under den bestämda förutsättningen, att Kungl. Maj:t kommer
igen till nästa riksdag och reder ut frågan, så att vi få veta vad vi göra. Skulle
jag inte tro det, skulle jag vara färdig att gå med på åtminstone Kungl.
Maj:ts proposition.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Julin: Herr Hederstierna har i mycket sagt vad jag ämnade säga och
givetvis mycket bättre än jag kunde ha gjort, men jag kan ändå inte låta bli
att vända mig direkt mot herr Dahl och herr Schlyter och litet exemplifiera vad
herr Hederstierna sade.

Man klagar över den dåliga utredning Kungl. Maj:t förebragt, och kanske
ha de rätt, som säga, att frågan borde aldrig ha kommit inför riksdagen. Herr
Dahl hade i går fått ett papper, på vilket han grundade sin argumentation här
i dag, och denna argumentation vände han mot en punkt, som ingen bestrider,
nämligen frågan om vem som äger kaffet i dag. Men detta hör inte alls hit.
Det är fråga om vem som ägde kaffet vid den tid, då det togs i beslag. Vad
jag åberopade, då det förra betänkandet var före, och vad jag åberopar i dag,
torde till fullo visa, vem som då ägde kaffet, och någon annan bevisning lär
icke kunna ifrågakomma.

Lördagen den 28 maj e. m.

] 09

Nr 37.

Gent emot herr Schlyter vill jag säga, att då han med sådan säkerhet vände
sig mot denna sak på grund av vissa uttryck i häradshövding Lindstedts inlaga,
vågar jag påstå, att herr Schlyter icke läst denna inlaga fullständigt, ty
han har inte ens observerat, att den inlaga, han vänder sig mot, är den, som
daterats den 4 augusti 1926, där herr Lindstedt talar som privatman och där
han givetvis kan tillåta sig sådana allmänna uttryckssätt, som att han inte
har papperen till hands just då. Han har emellertid två år tidigare i egenskap
av folkhushållningskommissionens avvecklingsdelegerade, den 21 maj 1924,
avgivit ett officiellt utlåtande, och detta har herr Schlyter tydligen inte sett.
På så lösa grunder anser man sig kunna ta ton i denna sak.

De juridiska distinktionerna kanske jag felar i, när jag talar om en rättskränkning,
men det är väl i alla fall på det sättet, att en reell orätt har blivit
begången mot någon. Någon har genom statens ingripande blivit lidande.
Finns det någon i denna säl, som tvivlar på att detta just var den man, för
vilken Kungl. Maj:t gått in här? Varför skall man då inte gottgöra vad som
skett, när Kungl. Maj:t lämnar riksdagen möjlighet att göra detta?

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till jordbruksutskottets utlåtande nr 19.

Herr Dahl, Adolf: För den händelse kammaren har tålamod att fortfarande
tära den här kaffeblandningen, skall jag be att med ett par repliker få bemöta
de senaste talarna.

Herr Hederstierna började med att säga att här icke var fråga om att gottgöra
en rättskränkning, men i fortsättningen upprepade han, att det just var
fråga om att gottgöra en rättskränkning. Jag kan ju inte förutsätta, att han
tappade sammanhanget, och jag får väl därför antaga, att han använde detta
uttryckssätt i olika mening vid dessa tillfällen.

Herr Julin har mot mig sagt, att det här icke var fråga om vem som ägde
kaffet för närvarande utan om vem som ägde det vid beslagstillfället. Jag
har citerat de handlingar, som — åtminstone såvitt underskriften utvisar —
petitionären själv tillställt mig. Av dessa handlingar framgår, att han gör
gällande närmast, att han förvärvat rätten till detta ersättningskrav genom
inrop på exekutiv auktion. Han gör visserligen gällande, att han även tidigare
varit ägare, men han sticker in det erkännandet, att han dessemellan såsom
uppgivare av konkursboet för visst bolag uppgivit denna fordringsrätt såsom
en bolagets tillgång. Då måste jag för min del anse, att han medgivit att
denna fordringsrätt vid visst tillfälle var bolagets, fast han sedan — jag vet
inte av vilka skäl, man kan nästan säga av vilka opportunitetsskäl — påstått
att rätten var hans. Detta har han emellertid inte på något sätt styrkt. Vad
som är styrkt är att rätten tillhört bolaget och att han sedermera för en ringa
penning förvärvat den. Då kan man icke tala om billighetsskäl. De juridiska
skälen kvarstå. Sedan kan jag vara överens med herr Reuterskiöld därom, att
om det finns någon lucka i vare sig den juridiska bevisföringen eller billighetsprövningen,
vore det önskvärt, att saken klarades upp av Kungl. Maj:t. Detta
kan ju ske i nådeväg, och om Kungl. Maj:t då stannar för en prövning, som
befinnes vara av beskaffenhet, att riksdagen bör granska saken, då har ju
riksdagen sin kända väg.

Som saken nu ligger, anser jag, att ett avslag bör vara det, som ligger närmast
till hands.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende å det under behandling varande utlåtandet yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att den vid utlåtandet
fogade reservationen skulle godkännas; samt 3:o), av herr Julin, att kammaren

Ang.

ersättning åt
köpmannen
M. Nylén.
(Forte.)

Nr 37. no

Lördagen den 28 maj e. m.

. skulle besluta, att riksdagen skulle i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
Itomarmerf framställning och motionerna 1:188 och 189 medgiva, att från statens folkM.
Nylén. hushållningskommissions fond finge såsom ytterligare ersättning för ifråga(Forts.
) komna av staten övertagna kaffepartier till köpmannen M. Nylén utbetalas ett
belopp av 34,669 kronor 50 öre.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av den vid utlåtandet
fogade reservationen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elof, begärde votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner den vid jordbruksutskottets utlåtande nr 70 fogade
reservationen, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
iför nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Ang. statens Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 71, i anledning av Kungl.
avdiknings- Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående statens avanslag.
dikningsanslag.

I den till riksdagen den 4 januari 1927 avlåtna proposition angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret 1927—1928 hade Kungl. Maj:t
under punkt 95 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen

a) godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt ändring
av gällande villkor för statsbidrag, från statens avdikningsanslag;

b) medgiva, att Kungl. Maj:t finge under budgetåret 1927—1928 bevilja
statsbidrag från avdikningsanslaget å tillhopa högst 3,100,000 kronor; samt

c) anvisa för budgetåret 1927—1928 under benämningen statens avdikningsanslag
ett extra reservationsanslag av 2,100,000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt ändring
av gällande villkor för statsbidrag från statens avdikningsanslag med den
jämkning utskottet i utlåtandet angivit;

b) medgiva, att Kungl. Maj:t finge under budgetåret 1927—1928 bevilja
statsbidrag från avdikningsanslaget å tillhopa högst 3,100,000 kronor; samt

c) anvisa för budgetåret 1927—1928 under benämningen statens avdikningsanslag
ett extra reservationsanslag av 2,100,000 kronor.

Lördagen den 28 maj e. m.

111

Nr 37.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Sederholm, Boberg
och Sköld ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, slutande med en hemställan,

I) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning under punkt

a) måtte godkänna sådan jämkning av gällande villkor för statsbidrag från
statens avdikningsanslag, som innefattades i vad utskottet i det av reservanterna
föreslagna utlåtandet förut anfört;

II) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i övrigt

a) medgiva, att Kungl. Maj:t finge under budgetåret 1927—1928 bevilja
statsbidrag från avdikningsanslaget å tillhopa högst 3,000,000 kronor; samt

b) anvisa för budgetåret 1927—1928 under benämningen statens avdikningsanslag
ett extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

Herr Sederholm: Herr talman! Det framgår av utskottets utlåtande, att

den utvidgning av rätten att erhålla lån ur statens avdikningsanslag, som riksdagen
på sin tid, i vissa avseenden utöver vad utskottet då föreslog, beslöt för
vissa norrländska län och Dalarna samt även för vissa delar av Värmland och
Västmanland, i tillämpningen medfört vissa ganska stora svårigheter, nämligen
vid beräkningen, huruvid statsanslag skall utgå med hälften eller en tredjedel
av kostnaden, eller till något belopp däremellan. Det föreligger en kungörelse
från Kungl. Maj :t, som bestämmer vissa grunder därvidlag, men dessa grunder
tarva vissa förtydliganden. Visserligen har utskottet beträffande denna
sida av saken gjort ett uttalande, som måhända medför vissa förenklingar, det
vill jag nu lämna öppet, men jag tror i alla fall, att det även i fortsättningen
kommer att bli en rätt komplicerad historia.

Herr statsrådet föreslår nu, att detta utdelande av understöd till mellan
hälften och tredjedelen av båtnaden skall utsträckas även till södra och mellersta
Sverige. Jag och några medreservanter ha ansett, att denna utsträckning
lämpligen borde kunna anstå, till dess att formerna för dessa beräkningar blivit
mera stadgade och man vunnit större erfarenhet om deras lämplighet. Nu kan
man ju fråga sig, huruvida det ändå icke ligger en fara i ett sådant dröjsmål.
Det föreligger dock för närvarande anslagsäskanden inne betydligt överstigande
de belopp, vilka staten anslår för ändamålet. Emellertid få ju de sökande
även med stadgandet om anslagets begränsning till en tredjedel vänta, till dess
man vunnit visshet om, att anslaget kommer att till fullo utnyttjas för det ändamål,
för vilket det är avsett, och då så, är förhållandet har jag och mina medreservanter
ansett, att man också lämpligen bör kunna avvakta erfarenheterna
av de bestämmelser, som börjat tillämpas i norra Sverige, innan man går in för
en utvidgning.

På grund av detta ha vi föreslagit, att anslaget skall minskas med 100,000
kronor och att de nuvarande grunderna fortfarande skola vara gällande för
södra och mellersta Sverige. Emellertid vill jag betona, att det ju i sig självt är
en god sak, om jordbrukarna även i södra och mellersta Sverige kunna få anslag
efter dessa nya grunder, och framdeles, när tillräcklig erfarenhet har vunnits,
vill jag följaktligen icke motsätta mig de krav, som kunna komma fram i denna
riktning. Men jag vill nu hemställa, att i avvaktan på denna erfarenhet reservationen
måtte bifallas.

Herr statsrådet Hellström: Jordbruksutskottets ärade vice ordförande har

bär yrkat, att riksdagen icke måtte i år bifalla Kungl. Maj:ts förslag att utsträcka
de gynnsammare villkoren för erhållande av anslag från allmänna
avdikningsanslaget att gälla även för de södra och mellersta delarna av lan -

Ang. statens
avdikningsanslag.

(Lorta.)

Hr 37. 112

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang. statens
avdikningsanslag.

(Forte.)

det, och som skäl härför har han åberopat, att man borde invänta erfarenhet
om, hur denna bestämmelse kan komma att verka i de norra delarna av landet.
Det sätt för beräkningen av båtnadens värde, som blivit diskuterat i
den kungl. propositionen och i utskott sutlåtandet, är emellertid en rent formell
fråga. Det gäller endast, på vilket sätt man skall beräkna det avdrag,
som bidraget skall undergå, för den händelse båtnaden överstiger dikningskostnaderna,
i enlighet med vad riksdagen föregående år beslöt sig att gå in för.
Men denna sak har ju ingen som helst betydelse för den fråga, som nu föreligger,
eller frågan om man skall utsträcka de gynnsammare bidragsvillkoren
att gälla också söder om Dalarna och Värmland.

Förra året behandlades detta spörsmål i en kungl. proposition, och denna
proposition föranledde en del motioner, i vilka påyrkades, att det område,
inom vilket de gynnsammare villkoren voro gällande, skulle utsträckas till
vissa delar av det övriga landet. Det förhåller sig nämligen så, att för de
södra delarna av landet utgår bidraget endast med en tredjedel av kostnaden,
medan det däremot för Norrland och Dalarna sedan gammalt utgått med
hälften av torrläggningskostnaden. Vid förra årets riksdag bestämdes i enlighet
med des«a motioner, att de gynnsammare bestämmelserna, då det gällde
oodlad jord, skulle utsträckas att omfatta icke endast Norrland och Dalarna
och en del av Värmland, utan även vissa andra delar av Värmland samt
vissa delar av Örebro län. Under den debatt, som fördes i riksdagen rörande
denna fråga, framhölls från flera håll, att det skulle vara lämpligt,
att denna rätt utsträcktes till ytterligare andra delar av landet. Man nämnde
särskilt Dal och vissa delar av Småland, där förhållandena ansågos vara sådana,
att de mycket väl motiverade större bidrag.

Med anledning av de uttalanden, som då gjordes i riksdagen, har jag föreslagit
Kungl. Maj :t, att hos riksdagen hemställa, att ifrågavarande bestämmelser
skulle få utsträckas även till de södra och mellersta delarna av landet.
Jag anser nämligen, att det är av mycket stor betydelse, att även de
odlingsmarker, som finnas söderut, bli tillgodogjorda. I dessa tider, då det
gäller att tillvarataga alla möjligheter, som finnas för att förbättra villkoren
för jordbruket och jordbrukarna, dels genom att bilda nya jordbruk, och dels
också genom att utvidga de jordbruk, som redan finnas, anser jag det vara en
angelägenhet av mycket stor vikt, att man begagnar sig av all landets disponibla
odlingsmark.

Nu är det många som tro, att det i de södra delarna av landet egentligen
icke finns några odlingsmarker. Det är emellertid en oriktig uppfattning.
Jordkommissionen har på sin tid verkställt en ganska omfattande undersökning
på detta område, och i sitt betänkande av år 1922 meddelade jordkommissionen
resultatet av denna undersökning. Det visade sig då, att i Götaland
och Svealand, med undantag av Värmland och Dalarna, fanns odlingsbar
jord till en areal av 51,919 hektar. Sedan ha också 1925 års kolonisationssakkunniga
gjort en undersökning på detta område med anlitande av hushållningssällskapen
och en del andra uppgiftslämnare, och jag har från sekreteraren
hos dessa sakkunniga inhämtat resultatet av denna undersökning. 1925
års kolonisationssakkunniga ha vid den undersökning, som de utfört efter
något andra grunder än jordkommi&sionen, kommit till en siffra för Svealand
och Götaland av 48,900 hektar, mot jordkommissionens 51,919. Tar man
medeltalet av de båda undersökningarna visar det sig sålunda, att det i runt
tal finns ungefär 50,000 hektar odlingsbar mark i södra och mellersta delarna
av landet, som ännu ej tagits i anspråk för odlingen.

1925 års kolonisationssakkunniga ha verkställt samma undersökning beträffande
Norrland, och för denna landsdel ha de sakkunniga kommit till en
areal av 307,000 hektar. Sålunda finns ungefär en sjundedel av vår dispo -

Lördagen den 28 maj e. m.

113 Nr 37.

nibla odlingsmark i de delar av landet, som Kungl. Maj:ts föreliggande förslag
berör, och enligt min uppfattning måste det anses vara en angelägenhet
av synnerligen stor vikt, att man även i dessa delar av landet, där dock
förutsättningarna för jordbruk i stort sett måste anses vara gynnsammare än
i Norrland, söker tillgodogöra sig där befintliga odlingsmarker. Att man även
där, då det gäller åtgärder för att taga i anspråk oodlad jord, behöver större
bidrag än de nuvarande, är för var och en, som något känner till jordbruksförhållandena,
alldeles uppenbart. Om man gör en torrläggning av redan
odlad jord, får man ju mycket snart avkastning och alltså ersättning för det
arbete man har nedlagt, medan det däremot, om man har oodlad jord och verkställer
torrläggning och uppodling av denna, dröjer mycket längre tid innan
man får denna ersättning. Det är sålunda synnerligen väl motiverat att här
lämna större bidrag — överhuvud taget anser jag, att behovet av större bidrag
förefinns alldeles oberoende av, huruvida odlingsmarken ligger i de norra
delarna av landet eller i de södra.

Jag tror därför, att det skulle vara synnerligen lyckligt, om riksdagen bifaller
det förslag, som nu föreligger om att utsträcka de gynnsammare villkoren
för erhållande av anslag ur avdikningsanslaget även till de södra och
mellersta delarna av landet.

Vad beträffar det sätt för beräknande av båtnadsvärdet, som diskuteras i
propositionen och i jordbruksutskottets utlåtande, och av vilken diskussion
framgått, att lantbruksstyrelsen har föreslagit en enklare och mera summarisk
metod för denna beräkning, vill jag endast förklara, att jag för min
del icke har något att invända mot denna del av jordbruksutskottets yttrande.

På grund av vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få hemställa,
att kammaren måtte bifalla jordbruksutskottets förslag i den föreliggande
frågan.

Herr Gabrielsson: När frågan om avdikningsanslaget behandlades i fjol

var det också ifrågasatt vissa ändringar i bestämmelserna, och jag var en av
de motionärer, som herr statsrådet omnämnde här och som yrkade, att detta
anslag skulle utgå intill hälften av kostnaden, när det var fråga om oodlad
mark. När frågan behandlades i riksdagen var jag också, liksom herr statsrådet,
i tillfälle att uttala mig, och meddelade då, att om det föreslagits, att
bestämmelserna skulle utsträckas till att gälla hela landet, skulle jag ha förordat
detta förslag. När nu frågan denna gång har behandlats i jordbruksutskottet,
har jag också ställt mig på denna sida. Ehuru vi i Norrland och
vissa delar av Värmland redan äro tillgodosedda i detta avseende, anser jag
likväl rättvist att utsträcka bestämmelserna att gälla över hela landet. När
det, som herr statsrådet har framhållit, är fråga om uppodling av oodlad
mark, gör man det allmänna lika stor nytta, vare sig jorden ligger exempelvis
i Småland eller i Värmland.

Jag vill icke upptaga tiden med att ytterligare motivera denna ståndpunkt
efter den utförliga motivering herr statsrådet här har givit, utan inskränker mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Elof: Efter det ingående och klarläggande anförande, som
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nyss höll, kan jag inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets hemställan. Jag vill dock
erinra om, att i södra och mellersta delarna av landet är det alldeles säkert lika
stort behov av bidrag i detta avseende som i andra delar av landet.

Första kammarens protokoll 1927. Nr 37. 8

Ang. statens
avdilcningsanslag.

(Forts.)

Nr 37. 114

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang. statens
avdikningsanslag.

(Forts.)

Ang. försäljning
av torplägenheten

Stenhagen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny lantmäteritaxa;
nr 73, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden; samt
nr 74, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1927—1928 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 215, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar, punkterna 8 och 27.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Under punkten 8 av en den 4 mars 1927 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 215, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva,
att torplägenheten Stenhagen finge med i statsrådsprotokollet angivet område
från kronoegendomen 3 7/s mantal Skenäs kungsgård nr 1 i östra Husby socken
av Östergötlands län försäljas enligt gällande grunder för upplåtande av
egnahemslägenheter från kronoegendomar, med förbehåll om rätt för köpare
av lägenheten till utfartsväg över stamfastigheten samt med hembudsrätt för
Aug. Hertzman.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två i anledning
av Kungl. Maj:ts berörda framställning inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nämligen nr 337 i första kammaren av herr Andersson, Karl, och
herr Bergström, Albert, samt nr 454 i andra kammaren av herr Johansson i
Arkösund m. fl., vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 215 måtte medgiva, att Versholmen med därintill liggande skär
och till dessa områden hörande fiskevatten finge från kronoegendomen 3 7/s
mantal Skenäs kungsgård nr 1 i östra Husby socken av Östergötlands län
försäljas enligt gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter med
hembudsrätt för Nils Eriksson.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte medgiva, att torplägenheten Stenhagen finge med i
statsrådsprotokollet angivet område från kronoegendomen 3 7/s mantal Skenäs
kungsgård nr 1 i östra Husby socken av Östergötlands län försäljas enligt
gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar,

Lördagen den 28 maj e. m.

115

Nr 87.

med förbehåll om rätt för köpare av lägenheten till utfartsväg över stam- AntJ''
fastigheten samt med hembudsrätt för Aug. Hertzman; ”''wyenÄeien

b) att motionerna 1:337 och 11:454 icke måtte föranleda någon riksdagens Stenhagen.

åtgärd. (Forts.)

Herr Andersson, Karl: I den föreliggande punkten har jag och några riksdagskamrater
väckt motion om att lägenheten Versholmen under Skenäs kungsgård
skulle få försäljas till förutvarande arrendator^ Vi hava i motionen anfört,
att denne man, Eriksson, som förut arrenderat Skenäs kungsgård, själv,
har uppfört husen på den där lägenheten, Versholmen, och där utfört ganska
kostsamma odlings- och andra förbättringsarbeten. Han har ett par gånger
gjort framställning om att få köpa stället i fråga, men fått avslag hos Kungl.

Maj:t. Myndigheterna ha yttrat sig över den här saken, och de flesta ha ju
avstyrkt densamma.

En av motionärerna i andra kammaren har för några dagar sedan besökt
platsen ifråga, och han fann därvid, att de olägenheter, som utskottet här åberopar,
icke alls böra kunna vara till finnandes eller äro så svåra, som utskottet
här framhållit och anfört till motivering för avslag. Utskottet framhåller, att
det skulle vara svårt för delning av fiskevattnet, som hör till huvudgården,
om Versholmen skulle avskiljas och försäljas. Nu är det ju så, att den där
holmen är ju belägen ganska långt ifrån land, nämligen cirka 1,400 meter, och
denna avsöndring bör således icke vara till någon så stor olägenhet för huvudgården.
För övrigt är hela strandrätten till Skenäs kungsgård omkring 8
kilometer, varför ganska mycket fiskevatten finns ändå för egendomens behov.

Jag anser, att rättvisa och billighet fordra, när statsmakterna för övrigt lägga
ned så mycket pengar — som rätt är — på att skapa egna hem, att staten
även här föregår med gott exempel och avyttrar denna lilla lägenhet till personen
ifråga, och jag ber därför att få yrka bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Herr Andersson, Elof: Vid behandlingen av detta ärende har jordbruksutskottet
ansett sig böra följa myndigheternas uttalanden. Utskottet har givetvis
intet annat till ledning vid behandlingen av ett sådant ärende som detta
än just de uttalanden, som förefinnas i den kungl. propositionen. Av dessa
uttalanden har, som också den föregående talaren anförde, framgått, att förn
säljningen av Versholmen skulle vara ur flera synpunkter olämplig och oläglig
för huvudgården. Inför dessa skäl har utskottet nödgats avstyrka motionerna
och bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle bifalla
de i ämnet väckta motionerna och i övrigt bifalla vad utskottet hemställt;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls. :

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets memorial nr 76, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om statsinköp av bulvanhemman.

Utskottets hemställan bifölls, för så vitt den angick första kammaren.

Nr 87.

116

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang.

omsättningsoch
utskänkningsskatten

å spritdrycker.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 77, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om förslag till grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt,
för såvitt det angick första kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion angående ändringar i visst
syfte i folkskolans undervisningsplan, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 52, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tillämpning
av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker.

I en den 4 januari 1927 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 35, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker med däri genom förordningarna
den 20 juni 1924 (nr 228) och den 4 juni 1926 (nr 150) gjorda ändringar
skall äga fortsatt tillämpning intill utgången av juni månad år 1932.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 35 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, antaga följande

Förslag

till

förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker med däri genom förordningarna
den 20 juni 1924 (nr 228) och den 4 juni 1926 (nr 150) gjorda ändringar skall
äga fortsatt tillämpning intill utgången av juni månad är 1928.

Herr Lithander: Herr talman! I den föreliggande propositionen har Kungl.
Maj :t hemställt om förlängning av nu gällande bestämmelser härvidlag till
år 1932. Utskottet har föreslagit, att de skola gälla endast till juli månad
1928. Mot utskottets yrkande har jag, herr talman, ingen erinran att gorå
utan yrkar bifall till detsamma, men jag ber med anledning av motiveringen
här få säga några ord.

Saken är nämligen den, att här gäller det de medel, som skola tillföras rus -

Lördagen den 28 maj e. m.

117 Nr 37.

drycksmedelsfonden, och Kungl. Maj:t har tillsatt en kommitté, som har under é"9:
utredning att se till att vad staten, i detta fall rusdrycksmedelsfonden, skall o^uukätikfå
också inflyter. Jag ber att få fästa dels kammarens, dels särskilt den kom- ningsskatten
mittés uppmärksamhet, som arbetar och vars ärade ordförande tillhör denna å spritdrycker.
kammare, på ett förhållande, som icke bör få förbises vid bedömande av vad (Forts.)
staten får eller icke får. Saken är nämligen den, att i statsverkspropositionen
för nästa budgetår står att från partihandelsbolag skola inlevereras 4 miljoner
kronor, men i samma andedrag, som partihandelsbolaget förklarar sig kunna inleverera
4 miljoner kronor såsom resultat av en mycket omfattande verksamhet,
skriver samma bolag bort 700,000 kronor på ett dotterföretag, nämligen på
Grand Hotel. Jag finner, att det är en viss disproportion mellan detta. Det
kan icke vara rimligt, att när staten för sitt vidkommande endast får 4 miljoner
kronor, man då skriver bort 700,000 kronor och detta så mycket mera som,
när 1923 en beredning undersökte dessa saker — just dessa tillgångar — den
sade som så, att tillgångarna i ifrågavarande bokslut äro mycket lågt värderade
och att det verkliga värdet väsentligt överstiger det bokförda. Då så är
förhållandet, synes det mig, att statens intresse beaktas icke, när för fjärde
gången bortskrives 350,000 kronor och i år bortskrevs 700,000 kronor.

Vi röra oss med så stora siffror här understundom, att man kanske icke fäster
sig så mycket vid dem, men jag tror, att svenska folket, om det får klart för
sig ■— såsom det i verkligheten är — att på varje liter, som förbrukas inom
riket, får staten 21 öre, men att närapå 10 % av detta skrives bort på en sak,
som, för såvitt jag har mig bekant, icke någon hemställan är riktad till regeringen
om att de ha rätt att göra det. Det skulle förvåna mig, därest framställning
har gjorts till regeringen, om den blivit bifallen.

I alla händelser har jag velat, herr talman, fästa uppmärksamheten på detta
förhållande, så att de personer, som fått Kungl. Maj:ts uppdrag att gå in i
denna kommitté, också måtte beakta dessa synpunkter. I övrigt har jag, som
sagt, intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Det skulle kanske vara onödigt att

här begära ordet, då den siste ärade talaren yrkade bifall till utskottets hemställan,
men det synes mig dock här höra sägas ifrån, att det förefaller mig
vara tämligen onödigt med det uttalande, som herr Lithander nu framfört. Det
är dock så, att i partihandelsbolaget. Vin- och spritcentralen, utses ju ledamöter
i styrelsen av Kungl. Maj:t, liksom även revisorer från Kungl. Maj:ts
sida. Dessutom finnes en av Kungl. Maj:t tillsatt jourhavande direktör.

Därjämte har Kungl. Maj:t tillsatt en kommitté, som har till uppgift att
granska monopolbolagens verksamhet. Det synes mig, som man icke har
någon anledning, när ifrån såväl dessa styrelseledamöter, jourhavande direktör
och revisorer icke kommer fram någon anmärkning, att här göra någon
anmärkning. Man får väl avvakta resultatet av den ytterligare utredning, som
är igångsatt. Jag vill också nämna, att denna fråga har i viss mån varit
diskuterad inom utskottet. Uppgifter ha där lämnats som ansetts tillfredsställande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning
av väckt motion om återbetalning till Bure aktiebolag av i visst fall erlagda
stämpelmedel, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 87. 118

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang. kronans
gruvegendom
i SkelleftefäUet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 139, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
grunderna för utlåningen från fonden för torvindustriens befrämjande; samt
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande nr 142, i
anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om återbetalning av tillfälliga lånemedel.

Punkterna 1—5.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till överenskommelse angående kronans gruvegendom
i Skelleftefältet jämte i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen den 18 mars 1927 avlåten proposition, nr 230, hade
Kungl. Ma.j:t föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens
vägnar i enlighet med ett propositionen bilagt förslag träffa överenskommelse
med Skellefteå gruvaktiebolag angående kronans gruvegendom i Skelleftefältet.

I sammanhang med Kungl. Majrts förevarande förslag hade utskottet till
behandling förehaft två i ämnet väckta motioner.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 346, hade herr C. Lindhagen»
hemställt, att riksdagen ville antingen, med avslag å propositionen nr 230 om
Skelleftefältet, hemställa hos Kungl. Maj:t om nytt förslag med iakttagande
av de i motionen under kapitelrubrikerna 1)—5) gjorda erinringar och yrkanden,
eller ock omedelbart vidtaga de förändringar eller tillägg i propositionen,
som av nämnda erinringar och yrkanden kunde föranledas.

Herr P. A. Hansson m. fl. hade i en inom andra kammaren väckt motion,
nr 474, yrkat, att förevarande proposition, nr 230, icke måtte av riksdagen
bifallas samt att det måtte framläggas nytt förslag om utnyttjande av statens
gruvegendom i Skelleftefältet, som bättre än det föreliggande tillgodosåge
statens fiskaliska intressen och gåve staten möjlighet att öva inflytande på
gruvegendomens utnyttjande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

a) att Kungl. Majrts förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas
;

b) att de av herr Lindhagen och herr P. A. Hansson i Stockholm m. fl. i
ämnet väckta motionerna (1:346 och 11:474) måtte anses besvarade med vad
utskottet sålunda anfört och hemställt.

Lördagen den 28 maj e. m.

119 Nr 87.

Herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Jag hyser givetvis icke någon som An9- kronans
helst förhoppning om att kammaren skall fatta annat beslut än det, varom statsutskottet
enhälligt hemställt. Men då den föreliggande frågan är av synnerlig tefältet.

stor vikt och betydelse, tillåter jag mig i alla fall att besvära kammaren med (Forts.)

att framföra något till försvar för Kungl. Maj:ts proposition.

Statsutskottet har nu enhälligt hemställt, att Kungl. Maj:ts proposition icke
måtte av riksdagen bifallas. I motiveringen till utskottets hemställan vill det
förefalla, som om en tendens till överskattning av Skelleftefältmalmernas möjligheter
i vissa avseenden gjort sig gällande. Med avseende å utskottets motivering
tillåter jag mig i övrigt att framställa några erinringar, varvid jag
stöder mig på upplysningar, vilka lämnats mig av Sveriges Geologiska undersökning,
alltså den mest sakkunniga myndighet, som vi ha på det här området
i vårt land. Beträffande först de verkställda undersökningarna har statsutskottet
i sitt utlåtande framhållit, att de ännu icke fortskridit så långt, att
något mera tillförlitligt begrepp om deras omfattning och värde kunnat vinnas.

Detta är i och för sig riktigt och har ävenledes av mig framhållits i propositionen.
Men det måste i detta sammanhang betonas, att det på grund av ifrågavarande
malmfyndigheters säregna beskaffenhet närmar sig det omöjliga att
för rimliga kostnader åstadkomma en fullt tillförlitlig sådan utredning om de
olika fyndigheternas värde, utan att detta sker i sammanhang med deras utnyttjande.
För undersökning av malmernas beskaffenhet i dessa fyndigheter är
man nämligen, framhåller Sveriges Geologiska undersökning, så. länge undersökningarna
skola bedrivas utan sammanhang med deras brytning, i huvudsak
hänvisad till diamantborrningar.

Staten har inom Skelleftefältet hittills utfört 31 st. borrhål med en sammanlagd
längd av 1,910 meter, och staten har, sedan riksdagen beviljat anslag för
ändamålet, härför nedlagt ett belopp av omkring 400,000 kronor. Centralgruppens
emissionsaktiebolag har utfört icke mindre än 134 st. borrhål med en
sammanlagd längd av 9,025 meter, och bolagets kostnader ha uppgått till ett
belopp, som för mig uppgivits närma sig 2,000,000 kronor. På grund av dessa
malmers blandade och växlande beskaffenhet erfordras ett mycket stort antal
diamantborrhål. Det torde alltså vara klart, att om det kräves, att statens
fyndigheter skola vara så noggrant undersökta, att värdet av malmerna i de
särskilda fyndigheterna skola med tillförlitlighet kunna angivas, innan de börja
exploateras, måste ytterligare mycket stora kostnader nedlägga^ på desamma.

Att vänta med exploatering av gjorda fyndigheter till dess möjligheter att göra
nya upptäckter inom området i fråga blivit uttömda, skulle innebära, att malmletningarna
finge fortsättas årtionden ännu, och det skulle måhända ändå icke
kunna med visshet förnekas, att icke även därefter möjligen ett nytt Boliden
kunde påträffas. Vad man efter de 8 gångna årens intensiva undersökningar
med bestämdhet kan påstå är dock, att det kommer att vara mycket svårt och
förenat med mycket stora kostnader att uppdaga nya malmfyndigheter av värde
inom Skelleftefältet. Men såvitt med någon sannolikhet kan bedömas, torde
de hittills upptäckta fyndighetema utgöra de förnämsta inom området. I alla
händelser finnas numera icke några utsikter att för rimliga kostnader göra nya
värdefulla upptäckter.

Propositionen hade till huvudändamål att befordra en snar uppkomst av en
enhetlig och rationellt ordnad gruv- och förädlingsindustri, baserad å de såväl
staten som enskilda tillhöriga gruvorna på sådana villkor, att staten utan att
löpa några ekonomiska risker och utan att själv behöva idka gruvdrift, vilken
lämpligen synes böra omhänderhavas av privata företag — tillföres viss vinstandel.
Genom ett bifall till propositionen skulle man också ha kunnat uppnå
den fördelen att i stället för att de upptäckta malmfyndigheterna nu aro i
statens och i tvenne olika bolags ägo, samtliga fyndigheter skulle kommit att

Nr 37. 120

Lördagen den 28 maj e. m.

An%rumg™m bearbetas och exploateras av ett bolag, alltså en juridisk personlighet. Vidare
dom i Skellef- ber JaS i detta sammanhang få påpeka, att Sveriges Geologiska undersökning,
tefältet. eftersom det förefaller mig, att utskottet hade tänkt sig, att den skulle fortfort8-)
sätta med en närmare undersökning och värdesättning av de upptäckta fyndig heterna,

ju icke är något affärsdrivande verk, utan en vetenskaplig institution,
som blott kan fortsätta malmletningarna, men icke rimligtvis kan taga hand om
nagla närmare undersökningar. Ett avslag å propositionen innebär visserligen
för bolaget ett klart besked om att nu föreliggande avtalsförslag icke kan från
statens sida godkännas, men i utskottets motivering saknas tyvärr närmare uppgifter
att tjäna till ledning vid eventuellt kommande förhandlingar mellan staten
och bolaget i nu angivet syfte. Följden av ett avslag blir dessutom den, att staten
tvingas att ensam fullfölja sin undersökningsverksamhet samt vidkännas de
därmed förenade ökade kostnader, som enligt avtalsförslaget skolat komma att
helt åvila bolaget. Nya möjligheter för uppnående av det för staten bästa
resultatet skola emellertid icke lämnas obeaktade, utan kommer noggrann provning^
de utvägar, som stå till buds för frågans lösning, att verkställas.

Något ytterligare i saken, herr talman, har jag icke att andraga.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Det är alldeles riktigt som herr statsrådet
yttrade, att utskottets motivering för sitt avslagsyrkande är skäligen magert,
och det kunde kanske behövas en utförligare redogörelse. Jag vill emellertid
säga, att det förnämsta skälet, varför utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
propositionen, var den långa arrendetiden. Då det icke fanns tillräckligt material
för att utskottet skulle kunna bilda sig en bestämd mening om att arrendevillkoren
voro väl avvägda, att staten verkligen fick den andel av vad som kan
hämtas^ upp ur gruvorna och som borde tillkomma staten, var det icke med
den brådska, som för närvarande under sista tiden gjort sig gällande inom
statsutskottet, möjligt för utskottet att våga sig på att tillstj^rka propositionen.

Det förnämsta skälet var, som sagt, enligt utskottets mening den synnerligen
långa arrendetid, som det här var fråga om. Då den erfarenhet, man har ifrån
det avtal, som gäller för Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund å ena
sidan och staten å den andra, där man icke har så lång arrendetid, likväl givit
vid handen, att man gång efter annan under avtalstiden måste vidtaga jämkningar
i avtalet, måste nog herr statsrådet förstå, att den synpunkten, 60 år
framåt i tiden, var en för utskottets flesta ledamöter tämligen avskräckande
lång tid. Det är det enda, som jag i detta avseende kan meddela. Att utskottet,
så arbetsfyllt som det varit, skulle ha kommit med några riktlinjer om hur
ett avtal lämpligare bort läggas, är litet obilligt begärt, tycker jag, då vi ändå
inom statsutskottet haft så mycket annat att syssla med.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Asplund: Herr talman! Jag kan icke underlåta att anmärka, att det
skulle enligt min mening varit lyckligare, om den för statens räkning bedrivna
undersökningen uppe i norra Västerbotten hade bedrivits på ett mer extensiv^
sätt än fallet varit. Jag tror, att det då skulle ha funnits utsikter till att det
kunnat påträffas flera fyndigheter än vad som nu blivit fallet, Att nu omedelbart
fortsätta med ingående, ytterligare djupborrningar på de fyndigheter,
som redan äro upptäckta och utmålslagda, förefaller mig icke vara lämpligt,
da det icke kan bli tal om att icke det stora antal fyndigheter, som ägas av de
enskilda bolag, vilka där bedriva verksamhet, äro tillräckliga för en ganska
lång framtid och att således statens fyndigheter mycket väl kunna ligga i
reserv.

Men för övrigt var ju avtalet så avfattat, att det skulle ha medgivit faktiskt
monopol för ett enda bolag på alla fyndigheter å kronojord inom ett område,

Lördagen den 28 maj e. m.

121 Nr 87.

som är — om jag minns rätt nu — icke mindre än 15 ä 17 mil långt och omkring kronans
7 mil brett. Det skulle ha medfört, att om någon annan hade påträffat fyn- domTskdhf.
digheter på denna kronojord, skulle han ha varit betagen den möjlighet, som tefältet.
inom andra delar av riket inmutare på kronojord ha, nämligen att kunna vid en (Forts.)
auktion på kronojordägarandelen få tillfälle att inropa arrendet å denna och
därmed få utnyttja hela fyndigheten.

Då den kungl. propositionen även direkt tager avstånd från frågan om anläggande
av järnväg, som är en nödvändig förutsättning för utnyttjande av fyndigheterna,
var det ett ytterligare skäl att icke nu bifalla förslaget.

Jag vill slutligen säga att om ett nytt avtal skulle träffas, bör det enligt min
mening gå ut därpå att staten träffar uppgörelse med det enskilda gruvbolag,
som där kommer att anlägga malmförädlingsverk, om förädling av den malm,
som kan komma att brytas på statens fyndigheter, antingen genom staten, genom
något annat företag eller genom detta gruvbolag. och med rätt för staten att
mot en viss avgift få malmen förädlad och återbekomma den färdiga metallen.

Det är ju nämligen så, att det bolag, som här skulle få monopol på statens
fyndigheter, är så konstruerat, att det till 9/i0-delar kan ägas av utlänningar.

När man tänker på de trustbildningar, som förekomma såväl beträffande koppar
som svavel i världen, kan det icke vara lämpligt, att staten frånhänder
sig all rätt att kontrollera dessa fyndigheter för en så lång tid.

Jag har intet annat yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 144, i anledning av väckta motioner
rörande fondering av viss del av inkomsten å statens aktier i Loussavaara—
Kiirunavaara aktiebolag m. m.

I en inom första kammaren väckt, till statsutskottet remitterad motion, nr
143, hade av herr C. I. Asplmd hemställts, att riksdagen ville i skrivelse hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och framläggande för riksdagen av förslag,
i vad mån i framtiden till statskassan inflytande utdelning å statens preferensaktier
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag samt royalty enligt. 1908, 1913
och 1918 års överenskommelse med nämnda bolag, aktiebolaget Gellivare malmfält,
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund samt Norrbottens järnverks
aktiebolag — vilka belopp, under förutsättning att medgivna malmkvantiteter
hunne utfraktas före 1936 års slut, uppginge för åren 1927—1936 till sammanlagt
nära 135 miljoner kronor — kunde fonderas eller reserveras för att
användas vid blivande inlösen av stamaktierna i Loussavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och till efter denna inlösen nödigt diftkapital för bolaget, vilket
f. n. tillhandahölles av Grängesbergsbolaget, till eventuell inlösen, av anläggningarna
vid Luossavaara enligt 1918 års avtal samt i övrigt till ändamål,
som tjänade till ökande av värdet av statens gruvegendom inom Norrbottens
län och till befordrande av malmens förädling inom landet.

Ang.

fondering av
inkomsten å
statens aktier
i Luossavaara
—Kiirunavaara
aktiebolag
m. m.

Vidare hade herr E. Hage m. fl. i en inom andra kammaren väckt motion,
nr 210, under åberopande av vad som anförts i förenämnda motion, gjort en
likalydande hemställan.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de av herr Asplund samt herr Hage m. fl. väckta motionerna I: 143 och IT: 210
icke måtte av riksdagen bifallas.

Nr 37. 122

Lördagen den 28 maj e. m.

Aing. Reservationer hade avgivits
fondenng av

inkomsten å I) av herr Asplund, vilken ansett, att i utlåtandet bort intagas viss del av
den av honom i ämnet väckta motionen samt att utskottets yttrande bort hava

1_Kiiruna-a ^e„n lydeJse_, reservationen visade, slutande med en hemställan, att riksdagen

vaara aktie- måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte med beakbolag
m. m. tande av de synpunkter, utskottet i det föreslagna yttrandet anfört, föranstalta
(Forts.) om utredning, huruvida i framtiden till statskassan inflytande utdelning och
royalty från malmbrytningen i Luossavaara, Kiirunavaara och Gellivare malmfält
i viss utsträckning kunde fonderas eller reserveras för att användas, därest
inlösen av stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag komme i fråga,
och i övrigt till ändamål, som tjänade till värdeökning av statens gruvegendom
i Norrbottens län och till befordrande av malmens förädling inom landet,
samt för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
giva anledning.

2) av herrar B er g qvist, Walles och Eriksson i Stockholm, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr Asplund: Såväl i 1907 års kungl. proposition som i 1913 års angående
uppgörelse om malmbrytning i de norrbottniska järnmalmfälten förekomma
vidlyftiga utredningar, som avsågo att utvisa, hurusom den utdelning, staten
skulle erhålla genom avtalen, skulle kunna räcka till för en inlösning av
gruvfälten. Det har inom utskottet väckt gensagor, att i den motion, som
av mig i denna kammare och av herr Hage och övriga norrbottniska riksdagsmän
i andra kammaren vid riksdagens början väcktes, föreslogs viss användning
av inflytande utdelning å statens preferensaktier i Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag och att den skulle till någon del fonderas eller reserveras
för att användas till inlösen av stamaktierna i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag. Vi hade ju även påvisat andra önskvärda sätt, på vilka
man skulle kunna utnyttja dessa statens inkomster av malmbrytningen, dels för
värdeökning av statens övriga gruvegendom inom Norrbottens län samt till befordrande
av malmens förädling inom landet. Men dessa syftemål synas icke
alls ha intresserat utskottets majoritet.

Jag har emellertid under utskottsbehandlingen av ärendet ansett mig böra
göra den inskränkningen i motionens yrkande, att jag har begärt en utredning,
huruvida i framtiden till statskassan inflytande utdelning från malmbrytningen
i Luossavaara, Kiirunavaara och Gellivare malmfält i viss utsträckning
må kunna fonderas eller reserveras för att användas, därest inlösen av
stamaktierna i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag kommer i fråga. Därmed
har jag velat poängtera, att här är det icke fråga om att nu taga ståndpunkt
till någon* inlösen. Jag ansåg mig endast icke kunna förbigå de intentioner,
som givits från de ursprungliga malmavtalen, där denna fråga har
framställts som en naturlig sak. Sedan motionen väckts, har frågan om nytt
avtal med Grängesbergsbolaget framkommit, och i denna proposition finns ett
uttalande av statskontoret, som jag har tillåtit mig att åberopa i min reservation
till detta utlåtande. Jag skall be att få konstatera, att statskontoret
anser, att inkomsten från malmbrytningen »uppkommer genom en exploatering
av landets naturtillgångar, som innebär en konsumtion av själva kapitalet»,
och vidare säger statskontoret: »En sund finanspolitik borde därför kräva,
att icke inkomsten i sin helhet tages i anspråk för statens löpande utgifter
utan att en avsevärd del i stället nedlägges i andra kapitaltillgångar av räntabel
natur eller sålunda användes till bestridande av sådana statsverkets utgifter
för kapitalökning, till vilka eljest lånemedel bruka anlitas. Denna fråga
äger givetvis icke direkt sammanhang med den nu föreslagna uppgörelsen

Lördagen den 28 maj e. m.

123 Nr 37.

mellan staten och bolagen. Det synes emellertid statskontoret motiverat, att
statsmakterna till principiellt övervägande upptaga berörda för statens framtida
finanspolitik viktiga fråga redan då de beslut skola fattas, som komma statens aktier
att tillföra staten det ökade inkomstflödet.» Här har ju således statskontoret i Imossavaara
direkt ställt sig på motionens ståndpunkt. _ ^rTaMe När

man nu under behandlingen av det nya malmavtalet har erfarit av de m m
kalkyler, som ha delgivits statsutskottet, att statens samlade vinst oberäk- (p0rts.)
nät skatter för de närmaste 80 åren å malmbrytningen i Luossavaara, Kiirunavaara
och Gellivare malmfält vid en total årsbrytning av 8 miljoner ton uppgår
till ungefär 2 miljarder 917 miljoner kronor, om man bibehåller de nuvarande
avtalen och verkställer inlösen i slutet av år 1936, och till ungefär
2 miljarder 600 miljoner kronor vid inlösen enligt det nya avtalsförslaget i
slutet av år 1947, eller om icke alls någon inlösen kommer i fråga i någotdera
fallet, till ungefär 1 miljard 500 miljoner enligt nuvarande avtal och till
ungefär 1 miljard 600 miljoner kronor enligt det nya avtalet, då måste man
medgiva, att här föreligger en fråga av ofantlig betydelse kanske icke så
mycket för denna generation, men så mycket mera för våra barn och våra
barnbarn.

Då en gång malmtillgången måste taga slut eller brytningen i varje fall
måste komma ned till så stort djup, att den icke längre blir lönande, skulle
en ödesdiger minskning av statens inkomster uppstå, om de tidigare åtnjutna
inkomsterna icke i tillräcklig grad använts till ändamål av räntabel natur,
varigenom en ersättning kan beredas staten, sedan inkomsterna av malmbrytningen
upphört eller nedgått till mera blygsamma mått. Detta nu beträffande
statens direkta inkomst av malmbrytningen.

Men det finns även andra intressen, för vilka det är av stor betydelse,
att icke dessa väldiga inkomster av gruvorna få gå till löpande utgifter utan
att något annat kommer i stället. Gruvbrytningen i Norrbottens län är en
av huvudbetingelserna för länets ekonomiska existens. Det är därför alldeles
nödvändigt, att, innan gruvbrytningen nedgått alltför långt från nuvarande
dimensioner, andra näringskällor blivit så utvecklade, att länets invånare
kunna livnära sig å dessa.

Vi ha från Norrbottens län redan pekat på en del åtgärder i detta syfte,
bl. a. genom en motion angående en räntefri kraftledning ned till norrbottenskusten
för att hjälpa den tynande sågverksindustrien att få billigare kraft
och möjliggöra en järntillverkning vid kusten med anlitande av det sågavfall,
som i riklig mängd finnes där och som till stor del icke kommer till någon som
helst användning.

Det har ju också ifrån Kungl. Maj:t kommit en proposition därom, att man
bör bevilja ett statslån för ett sågverk och en cellulosafabrik i Kalix. Det
läge ju nära till hands att därtill anlita de ökade inkomster, som, vare sig
nytt avtal träffas eller icke, komma staten till godo under de närmaste åren.

Men det är även ett för hela landets näringsliv mycket betydande intresse, att
järnhanteringen i sin helhet skulle kunna tillgodoses genom en rationell användning
av de medel, som inflyta från gruvbrytningen, och det har ju alltid
vid slutandet av alla avtal ansetts vara av intresse att tillgodose järnhanteringens
krav.

Det har just i dag hållits föredrag och diskussioner på Jernkontoret angående
dessa den svenska järnhanteringens aktuella problem, och där har då
av professor Arvid Johansson framhållits, att den »nuvarande depressionen
med dess relativt låga pris» icke kan »betraktas på något vis normerande»
för de tackjärnspriser, som nu råda. Det är icke möjligt att öka tackjärnstillverkningen
i Bergslagen, ifall det skulle bil bättre konjunkturer, utan att
priset springer upp, därför att störa mängder träkol da masta tagas ända

Nr 37. 124

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang.

Sondering av
inkomsten å
statens aktier
i Luossavaara
—Kiirunavaara
aktiebolag
m. m.
(Forts.)

från övre Norrland. Han fortsätter även med att säga: »Enda framkomliga
vägen för tackjärnsprisets sänkning synes därför vara genom den elektriska
masugnen. Högvärdigt tackjärn med tillsats av ett högvärdigt skrot är det
primära underlaget för en bestående järnhantering av högsta klass.» I fortsättningen
av sitt föredrag har han även pekat på elektrostålugnens stora
betydelse framför allt för martinståltillverkningen. För denna tillverkningsmetod
är erhållandet av billig kraft vid stålverken en nödvändig förutsättning.
Vidare har han påpekat den stora betydelse, som i framtiden måste
tillmätas tillverkningen av järnsvamp. Det har under några år pågått försök
i stor skala för en sådan tillverkning och det lär endast vara den omständigheten,
att det ännu dröjer ett par år, innan verket får sina vattenkrafttillgångar
utbyggda, som gör, att ett av våra förnämsta stålverk, som har
bedrivit de senaste årens undersökningar på detta område, icke ännu har byggt
något verk i full storlek.

Jaguar i min motion om malmfältsavtalet framhållit, att enligt de siffror
jag fått oifrån Ingenjörsvetenskapsakademiens undersökningar angående tillgången
på sågavfall inom Sundsvalls sågverksdistrikt, angående avfallets storlek
vid ett sågverk på 8,000 standard, som inte är kombinerat med sulfattillverkning,
man av det avfall, som blir över, sedan hushållen i trakten fått
sina _ behov tillfredsställda, och som eljest endast kan användas till kraftalstring,
kan få reduktionsmedel för en tillverkning av cirka 25,000 ton järnsvamp
om året. Vid denna tillverkning får man av biprodukterna vid föregående
kolning av avfallet ut mera i värde än man kan få ut i form av kraft,
ifall jag nu värdesätter kraften till det värde den kan ha nere vid kusten,
när man får en större konsumtion där. Om jag räknar med ett kilowattpris
av 80 kronor, således ett öre per kilowatttimme vid fullt utnyttjande året
runt, skulle reduktionsmedlet för ett ton järnsvamp kunna vara betalt med 225
kilowattimmar, d. v. s. 2 kronor 25 öre. Då jag däremot använder samma
avfallskvantitet till framställning av järnsvamp, får jag redan vid kolningen
tjära och andra biprodukter^såsom träsprit och sådant till ett värde av 2 kronor
80 öre. Jag har då således reduktionsmedlet gratis, medan det vid eu
elektrisk masugn åtgår träkol för ungefär 25 kronor, om man räknar priset
på träkol till en krona per hektoliter. Kraftåtgången vid järnsvampframställningen
är 1,600 kilowattimmar och vid tackjärnsframställningen 2,500 kilowattimmar.
Om man vid ett sågverk å norrlandskusten skulle med sågavfall
som^ reduktionsmedel tillverka järnsvamp av t. ex. fosforren malm från
Kiruna ä 17 kr. per ton vid sågverket med kraft ä 1 öre per kwh, skulle
järnsvampen inklusive frakt till bergslagsbruk å 11 kr. per ton vid bruket
kosta ungefär 86 kr. per ton färdigt stål.

Det färdiga stål, exempelvis verktygsstål eller hård vaxtråd, som tillverkats
av tackjärn där nerifrån, kommer att kosta ungefär 290 kronor per ton, medan
stål, tillverkat av järnsvamp inklusive frakt till Bergslagen, smältning i elektrostålugn
och utvägning vid bruket kommer på 238 kronor per ton. Denna
besparing på över 51 kronor täcker mer än väl alla arbetslöner, såväl i hyttan
som i martinverket och i valsverket. Vid ett besök, som statsutskottets
ledamöter gjorde i Sandvikens järnverk — det är för övrigt just det järnverk.
som ytterligare utarbetat denna järnsvampmetod ■— fingo vi den upplysningen,
att verkets billigaste malm var den, som kom ifrån Tuolluvaara i
närheten av Kiruna, för vilken malm det betalades en frakt av 5 kronor 8 öre
per ton, medan exportmalmen från Kiruna betingade en frakt av endast 3
kronor 48 öre per ton för samma väg. Malmen föres vidare i pråmar efter
bogserbåtar längs hela norrlandskusten från Luleå till Gävle förbi alla de
norrländska sågverken, där oerhörda mängder av sågavfall ligga outnyttjade;
lastas sedan på järnväg i Gävle och föres därifrån till Sandviken. Denna malm

Lördagen den 28 maj e. m.

125 Nr 37.

var, efter järnprocent räknat, billigare än den malm, som järnverket fick från
egna gruvor i Norberg till självkostnadspris.

Om man nu exempelvis skulle använda en del av de medel, som inflyta från
gruvorna, till att först och främst anlägga kraftledningar till kusten och
möjliggöra uppkomsten av en järnförädling, en förädling till tackjärn och järnsvamp,
och man sedan, i den mån denna förädling utvecklas, bygger ut nya
kraftverk för tillgodoseende av det alltjämt ökade kraftbehovet, så ligger
gränsen för produktionen av järnsvamp med det avfall, som blir kvar, sedan
hushållens vedbehov och hälften av det till sulfatflis dugliga undantagits,
med den tillverkning, som de norrländska sågverken hade år 1924, vid en kvantitet
av c:a 2 milj. ton järnsvamp, d. v. s. tre gånger så mycket som Sveriges
hela järntillverkning var före kriget. Detta torde kunna visa, vilka
möjligheter man här försitter, om man icke gör allt vad som göras kan för att
befrämja en sådan utveckling.

Jag har icke avsett, att staten skulle börja anlägga sådana verk. Det är
endast fråga om att tillhandahålla kraft nere vid kusten, nere vid sågverken
och att tillhandahålla malmen till ett facilt pris. I den kalkyl, som jag här
anfört, har malmpriset för övrigt räknats till 17 kronor per ton, vilket är
högre än exportpriset vid hamn vid kusten. Jag glömde påpeka förut, att
den järnsvamp, som jag här talar om, icke är någon ny produkt, utan att
den har tillverkats sedan år 1911, ehuru på annat sätt och under mycket dyrare
produktionsförhållanden, vid Höganäs. För denna järnsvamp betalas för
närvarande, fastän den är åtskilligt mer förorenad av svavel än vad fallet
skulle bli med den svamp, som tillverkas medelst gasreduktion av kirunamalm,
för den betalas, säger jag, vid stålverken uppe i Bergslagen 130 kronor
per ton. Det blir således en fyr- till femdubbling av malmens värde.

När det nu här talas om att man skall försöka förbättra handelsbalansen
genom att öka malmexporten, vill jag bara framhålla, att om man då av dessa
medel använder tillräckligt för att befrämja framställningen av en sådan
mellanprodukt, kan man ju med en fjärdedel eller femtedel av den exporterade
malmkvantiteten framskapa ett lika stort exportvärde, som hela malmexporten
representerar. Malmtillgången skulle således med denna utgångspunkt
räcka fyra ä fem gånger så länge som vid direkt malmexport utan att
handelsbalansen försämras. Jag kan ej annat än framhålla, att detta är till
stor förmån för våra efterkommande, vilka vi få hoppas skola bättre än vi
äga förmågan att utnyttja förädlingsmöjligheterna. Vi ha ej rätt att se bort
från att det tillkommer våra efterkommande lika mycket som oss att få njuta
av de naturtillgångar, vårt land innesluter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min reservation.

Häri instämde herr Wcdles.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Om jag icke vill ingå på något vidare

bemötande av vad den föregående ärade talaren anförde, hoppas jag, att han
icke betraktar det på något sätt som sidvördnad. Men jag tror, att kammaren
med hänsyn till den sena timmen håller mig räkning, om jag inskränker
mig till att, med åberopande av vad utskottet anfört, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Asplund vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen,

Ang.

/omkring av
inkomsten å
statens aktier
i Luossavaara
■—Kiirunavaara
aktiebolag
m. m.
t Forts.)

Nr 37. 126

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang.

fondering av
inkomsten å
statens aktier
i Luossavaara
—Kiirunavaara
aktiebolag
m. m.
(Lorta.)

sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Asplund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 144, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Asplund vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Ang- viss . Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 145, i anledning av väckta moeiJukkasjärvi
tl0oner om ersättning till vissa kommuner m. fl. för uteblivna skatteinkomster
och Geilivare från staten såsom aktieägare i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag.

kommuner

m. m. I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 142,
av herrar C. I. Asplund och O. Bergqvist och den andra inom andra kammaren,
nr 220, av herr J .Grapenson m. fl., vilka hänvisats till statsutskottet för förberedande
behandling, hade hemställts, att riksdagen ville för sin del besluta

a) att av den staten under budgetåret 1927—1928 tillfallande utdelning i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och royalty enligt 1908, 1913 och 1918
års överenskommelser för utfraktad malm från Luossavaara, Kiirunavaara
och Geilivare malmfält inom Jukkasjärvi och Geilivare socknar av Norrbottens
län, matte till Jukkasjärvi och Geilivare kommuner och väghållningsdistrikt
samt till Norrbottens läns landsting utgå skälig ersättning för de till
sammanlagt nära 2,600,000 kronor uppgående skattebelopp till kommun, kyrka,
skola och väghållningsdistrikt i sagda kommuner samt till landstinget, vilka
skulle hava påförts staten, därest staten varit skattskyldig i nämnda avseenden
för den inkomst av något mer än 32 miljoner kronor, som staten på grund
av sina jordägarandelar och ovannämnda överenskommelser uppburit under
åren 1909—1925;

b) att staten likaledes måtte utgiva ersättning för de skattebelopp av ovan
angivet slag, som under enahanda förutsättning skulle komma att utgå för den
utdelning och royalty å tillsammans 6,373,056:40 kronor, som staten uppburit
under 1926, samt

c) att för framtiden motsvarande årlig ersättning för uteblivna skatteinkomster
för nämnda socknar och län måtte utgå, intill dess genom lag bleve bestämt,
att staten skulle till vederbörande kommun och landsting erlägga utskylder
för inkomster av ifrågavarande art.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att berörda av herrar Asplund och Bergqvist samt herr Grapenson m. fl.
väckta motioner (1:142, II: 220) icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar Bergqvist, Walles och Asplund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen an -

Lördagen den 28 maj e. m.

127 Nr 37.

givits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning, i vad
mån ersättning kunde beredas Jukkasjärvi och Gellivare kommuner och väghållningsdistrikt
samt Norrbottens läns landsting för de skattebelopp, som
härefter skulle komma att påföras staten, därest staten vore skattskyldig för
den utdelning och royalty, som tillkomme staten för malm, som utfraktades från
Luossavaara, Kiirunavaara och Gellivare malmfält, samt för riksdagen framlägga
det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.

Herr Asplund: Herr talman! I en i båda kamrarna väckt motion har yrkats,
att det skulle betalas ersättning till Jukkasjärvi och Gällivare kommuner
och väghållningsdistrikt samt till Norrbottens läns landsting för de
skatteinkomster, som dessa kommuner och landsting gått förlustiga därigenom,
att en del av vinsten från malmbrytningen har tillfallit staten. Det var
i den första delen av motionen. I punkterna b) och c) yrkas, att sådan ersättning
skall utgå för framtiden, intill dess genom lag blir bestämt, att staten
skall betala ersättning för inkomster av det slag, det här är fråga om, från
gruvbrytningen.

Till det nu föreliggande utlåtandet är fogad en reservation av herrar Bergqvist
och Walles samt mig, som är ense med utskottet därutinnan, att någon
retroaktiv utbetalning av ersättning för utebliven skatteinkomst icke kan
komma i fråga. Den motivering, som första särskilda utskottet anförde beträffande
den motion, som väcktes i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
om kommunalskatteförordning, hänvisar endast till att royalty möjligen i något
fall kan betraktas som förtäckt utdelning och i så fall bör beskattas. Men
utskottet uttalade icke alls något om huruvida densamma kunde beskattas på
den ort, där rörelsen bedrives, och gjorde för övrigt i slutet av sin motivering
det uttalandet, att utskottet ej ville yttra sig angående karaktären av den i
motionen omnämnda royaltyn till staten. Utskottet hänvisade vederbörande
kommuner, såsom det framgår av motiveringen, till att försöka få en beskattning
verkställd av vederbörande taxeringsnämnd och sedan låta den gå till
de instanser, som skola fastställa beskattningen, för att möjligen få sin rätt
på den vägen. Vi reservanter ha icke ansett det vara lämpligt att i en sådan
sak gå den vägen, utan ha begärt en utredning, i vad mån ersättning må kunna
beredas de ifrågavarande kommunerna och väghållningsdistrikten för de skattebelopp,
som de i framtiden komma att gå miste om på grund av den staten
tillkommande royaltyn. Nu är det icke blott denna staten tillkommande
royalty, det kan bli fråga om, utan det är ifrågasatt, att om föreliggande
malmavtal antages av riksdagen, även Grängesbergsbolaget skall ha en viss
royalty, som skall utgå skild från den utdelningsbara vinsten. Det är särskilt
för Gellivare kommun mycket bekymmersamt, hur än det går med det nya
avtalet, därför att den malm, som kommer att brytas under de närmaste åren,
ifall de gamla avtalen bestå, kommer att åsättas en avgift till staten på icke
mindre än 3 kronor, och när nettovinsten ej ens uppgår till 4 kronor per ton,
blir det nästan ingenting kvar för kommunen att beskatta. Skulle det nya
avtalet gå igenom, blir det en avräkning av 2: 50 kronor per ton — 1: 50 till
staten och 1 krona till Grängesbergsbolaget —• som avgår i royalty, så att
det blir i det fallet ej mer än 1 krona att beskatta. Under sådana förhållanden
tycker jag, att man ej gärna kan anse, att det är orimligt begärt, att det
verkställdes en utredning, huru denna sak kan ordnas. Det kan i alla händelser
ej vara möjligt, att om staten en gång begagnar sin inlösningsrätt, ifrågavarande
kommuner skola bli helt utan skatteinkomster. Dessa malmbrytningsföretag
äro deras enda skattekälla av betydenhet.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som avgivits till utlåtandet.

Ang. viss
ersättning till
Jukkasjärvi
och Qellivare
kommuner
m. m.
(Forts.)

Nr 87. 128

Lördagen den 28 maj e. m.

Ang. viss
ersättning till
J ukkasjärvi
och Gellivare
kommuner
m. m.
(Forts.)

Herr Kvarnzelius: Det spörsmål, som i detta avseende bragts under riksdagens
prövning av motionärerna, är ju ett skattetekniskt spörsmål av synnerligen
invecklad och komplicerad beskaffenhet, men det oaktat ha icke motionärerna
dragit sig för att formulera ett direkt yrkande och fordrat positivt
beslut redan vid denna riksdag. I samband därmed ha de yrkat retroaktiv
verkan av det förslag, .de framlagt, och det är väl anledningen, varför statsutskottet
fatt. ärendet till sig remitterat. Annars hör ju detta ärende närmast
under bevillningsutskottets och icke under statsutskottets prövning.

I själva saken vill jag endast, säga, att beträffande den kommun, som närmast
och främst beröres. av motionen, där gruvdrift i största omfattning äger
rum, är den i den lyckliga situationen, att det näppeligen finns någon annan
kommun i. hela Norrland, som har så låga kommunalskatter som denna kommun
har, just på grund av den stora gruvbrytning, som äger rum där. Något
annorlunda ställer det sig givetvis för landstinget, som även berörts här. Men
såsom ärendet nu ligger till och på grund av vad hittills förekommit, anser
jag det. icke ens tillrådligt att biträda skrivelseförslaget, som reservationsvis
av motionärerna och andra framställts.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag om avslag på
motionen.

Herr Bergsvigt: Såsom statsutskottets ärade ordförande anfört, är ju detta
ett rätt invecklat skattespörsmål, och därför anser jag för min del, att det
finns all anledning, att det blir föremål för utredning. Nog är det underligt,
att en kommun skall gå förlustig en skatt på inkomst, som faktiskt vinnes
inom kommunen, men som utgår i form av royalty och därför ej blir föremål
för beskattning.

Nu säger herr Kvarnzelius, att den kommun, det gäller, är i en synnerligen
gynnsam belägenhet. Jag vet ej vilken kommun herr Kvarnzelius då tänker
på. Jag förmodar, att det är Jukkasjärvi, men det är två kommuner, som
äro berörda av denna fråga. Den andra kommunen är Gällivare. Och vad
den kommunen beträffar, kan man ej säga, att den är i någon gynnsam belägenhet
i skatteavseende, ty man har där en kommunalskatt, som överstiger
10 kronor per bevillningskrona, vilket ju icke kan anses vara så särdeles
billigt.

Jag anser för min del som sagt, att denna sak är av den beskaffenhet, att
den bör utredas, och jag vill därför utan att något vidlyftigare ingå på ämnet
yrka bifall till den av mig och herr Asplund anförda reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Asplund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Lördagen den 28 maj e. in.

120

Nr 37.

Ang. viss
ersättning till
J ukkasjärvi
och Gellivare
kommuner
m. m.
(Forts.)

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande och memorial:
nr 56, angående ändrade bestämmelser i gällande reglementen för riksbanken
och riksgäldskontoret samt stadgarna för riksdagsbiblioteket angående behandlingen
av disciplinära mål och besvär;

nr 57, angående användande av riksbankens vinst för år 1926 m. m.; samt
nr 58, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.38 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Forsta hammarens protokoll 1927.

Nr ,57.