1927. Första kammaren. Nr 41

ProtokollRiksdagens protokoll 1927:41

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1927. Första kammaren. Nr 41.

Torsdagen den 2 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes två till kammaren ankomna protokoll, så lydande:

År 1927 den 2 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksbanken ej mindre för valperioden
1927—1930 efter herrar V. L. Moll och R. E. Norberg, vilka voro i
tur att avgå, än även för återstående delen av valperioden 1925—1928 efter
hans excellens hem statsministern C. G. Ekman, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1927—1930:

herr Moll, Victor Ludvig, bankdirektör...........med 47 röster,

» Larsson, Viktor, överrevisor, ledamot av riksdagens andra

kammare...................... »47 »

för återstående del av valperioden 1925—1928:

* Widell, Jakob Ludvig, generalkrigskommissarie, ledamot

av riksdagens första kammare............ »47 » ;

suppleanter:

för tiden från valet till dess nytt val under år 1928 försiggått:

herr Lambér, Charles Laurentius, verkställande styrelseledamot
vid riksbankens avdelningskontor i Örebro . . . med 47 röster,
» Björnsson, Johan Edvard, lektor, ledamot av riksdagens

första kammare.................. »16 »

» Nilsson, C. Petrus V., lantbrukare, ledamot av riksdagens

första kammare................... »45 »

Ernst Trygger. Gustav Möller.

O. A. Ernfors. Erik Bernström.

År 1927 den 2 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksgäldskontoret efter herrar
H. S. Tamm och A. Anderson i Råstock, vilka voro i tur att avgå, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda kontor, och befunnos efter valens slut
hava blivit utsedda till

Första kammarens protokoll 1027. Nr 4l.

1

Nr 41. 2

Torsdagen den 2 juni e. in.

fullmäktige

för valperioden 1927—1930:

herr Tamm, Henric Sebastian, verkställande direktör i Sveriges

allmänna hypoteksbank...............med 42 röster;

» Anderson, Anders, i Råstock, fångvårdsfullmäktig, ledamot
av riksdagens andra kammare ......... >42 » ;

suppleanter:

för tiden från valet till dess nytt val under år 1928 försiggått:

herr Hagman, Emil Oskär, byråassistent, ledamot av riksdagens
andra kammare...............

» Johansson, Johan, i Kälkebo, hemmansägare, ledamot av

riksdagens andra kammare . ........... •

» von Stockenström, Bo Henrik, godsägare, ledamot av riksdagens
första kammare...............

med 43 röster,
» 42 »

» 41 » .

Ernst Tryggei-.

Gustav Möller.

O. A. Emfors.

Erik Bernström.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för
de valda, dels till skrivelser till Konungen med anmälan om de förrättade valen,
dels ock till de paragrafer, som därom borde intagas i riksdagsbeslutet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 253, angående ändrade bestämmelser rörande ersättning till besiktningsmän
vid under offentlig kontroll ställda slakterier;

nr 254, angående åstadkommande av lättnad i villkoren för eldbegängelse;

S&nr 255, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 5, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets utlåtande nr 1 i anledning av
dels Kungl. Maj ds propositioner nr 113 med förslag till lag om ändrad lydelse
av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar och nr 114 med förslag till
förordning om erkända sjukkassor m. m.; dels ock i ämnet väckta motioner;

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial:

nr 3, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 2 i anledning av dels

Torsdagen den 2 juni e. m.

3 Nr 41.

Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 5, angående ersättning åt utskottets tjänstemän m. fl.; ävensom

andra särskilda utskottets memorial nr 6, angående ersättning åt dess tjänstemän
m. fl.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att sammansatta andra
lag- och jordbruksutskottets memorial nr 3 och 4 skulle sättas först bland en
gång bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 157, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till överenskommelse med
Tuossavaara—Kurunavaara Aktiebolag, Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund, Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Norrbottens Järnverks Aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr Winberg: Herr talman! Det första intryck jag fick. då jag genom läste

finansministerns proposition i malmavtalsfrågan, var en bestämd undran
huruvida inte finansministern i den brådska som av allt att döma i alla fall
vant rådande vid utarbetandet av detta förslag och de överläggningar som
1 oregatt detsamma, rakat glömma vilken part han här närmast hade att företråda
Nu bär visserligen finansministern uttalat, att det icke rådde någon
ovanlig brådska, men kvar stå dock en del fakta, som tala i detta avseende.
Jag behover inte uppehålla mig vid sådana saker som att man tydligen inte
haft tid att ordentligt läsa korrektur, utan att man nu upptäcker korrekturfel
i propositionen, att komma ha satts på fel plats, så att det står 24 miljoner i
sallet för 2,4 miljoner, ehuruväl detta ändå tyder på att det varit rätt så brådskande.
Mera betyder, vilket redan varit omnämnt, att de officiella myndigheterna
samtliga förklara, att den dem tillmätta tiden inte varit tillräcklig att
ingående behandla fragan. Kommer sa därtill att propositionen framlagts ganska
sent till, riksdagen och förekommer till behandling i kamrarna nu, när man
allaredan står omedelbart, inför uppbrott, då må man säga, att det kan väl dock
ifrågasättas, om inte det i ett sådant fall ur alla synpunkter sett är klokast att
icke fatta beslut av så vittgående beskaffenhet, som det kommer att innebära
vare sig man, nu bifaller Kungl. Maj:ts förslag eller utskottets.

Herr Nothin försäkrade visserligen och gick i borgen för, att finansministern
väl tillvaratagit statens intressen, och jag tror att det var han som försäkrade,
att både han och finansministern skulle vara mycket belåtna, ifall de blivit
ännu mer desavouerade än vad som bär inträffat i och med utskottets förslag.
För min del tycker jag att desavoueringen är alldeles tillräcklig, i varje fall
vad herr Nothin beträffar, ty han har inte allenast blivit desavouerad i detta
avseende, att utskottet inte kunnat gå med på Kungl. Maj:ts proposition, utan
han står också ensam inom det parti, han företräder, vid ställningstagandet här
i riksdagen. Såvitt jag förstår, och det har allaredan framhållits här, har regeringen
låtit bibringa sig den uppfattningen, att det här skulle vara för svenska
staten liksom för svenska intressen i allmänhet absolut nödvändigt, att
man nu i all hast fick reviderat de avtal som äro gällande mellan staten och
Grängesbergsbolaget rörande malmbrytningen uppe i Norrland. För min del
tillåter jag mig nu att allt fortfarande ha den uppfattningen, att några som

Ang. statens
avtal med
ma Imbolagen.
(Forts.)

Nr 41. 4

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

helst avgörande eller bärande skäl för att en dylik brådska i fråga om att få
ett nytt avtal till stånd, för närvarande icke föreligger. Det märkliga är, att
när man läser motiveringen till Kungl. Maj :ts proposition, innehåller den, som
redan är relaterat, att den tyska järnhanteringens representanter erkänna, att
de numera äro mera beroende av den svenska malmen än tidigare. Detta har
föranlett dem att tillsammans med de ^ svenska intressenterna hos regeringen
begära nya bestämmelser, så att man från svensk sida kan sluta långsiktiga avtal
med de tyska köparna av vår malm. Ett dylikt erkännande av den svenska
malmens betydelse för den tyska järnproduktionen skulle val i varje fall
sätta staten som den som i sista hand har det avgörande ordet i en betydligt
starkare ställning beträffande sin motpart, än vad förut varit iallet. Men vad
inträffar? Med utgångspunkt från denna motivering kommer man fram till ett
avtalsförslag, däri man medger en utsträckt brytningsrätt av nära 1 miljon ton
per år, förlänger tiden för staten att överhuvud taget kunna inlösa malmfyndigheterna
däruppe i de lappländska malmfälten med tio ar och där vidare staten
får ikläda sig övertagandet av en del av bolagets skulder. Men denna ökade
malmbrytning och den förlängda tid, inom vilken staten har möjlighet att inlösa
malmfälten, medför icke en minskad inlösensumma, vilket det val enligt
vanlig logik egentligen borde leda till, utan den medför en betydligt höjd in I/ÖSCWSMYiZWICl.

Om jag sedan uppehåller mig vid ett par andra mindre saker, som dock kunna
vara av ganska stor betydelse, är det en, till exempel, som ger bolaget enligt
detta förslag fullkomligt herravälde över styrelsen, där visserligen staten
har hälften av representanterna och bolaget hälften, men där det är överlämnat
åt bolaget att utse ordförande i denna styrelse. Einns det någon som helst
rimlig anledning för staten att sätta sig i en sådan undantagsställning, sa att den
erkänner det enskilda intressets inflytande här såsom avgörande och domme Nu

invänder man, att härefter skall detta inte betyda så mycket, ty hela
sikten med detta nya avtalsförslag är ju att bringa ur världen en hel del inktionsmöjligheter,
som man talar om ha förekommit hittills, och av den anledningen
menar man, att sedan nu avtalet kommit till stånd, skall det bil bara
frid och harmoni, och då kan det ju vara av mindre betydelse, menar man, vem
som har att tillsätta ordföranden i styrelsen. För min del anser jag att en sådan
abderitisk anordning och ett sådant medgivande från statens sida borde
vara tillräckligt skäl för riksdagen att avvisa ett förslag, som innehåller en

dylik bestämmelse. . , , ,

Frågar man sig nu, vilka fördelar förslaget innehaller gentemot alla dessa
eftergifter: ökad brytningskvantitet, förlängd tid av tio år för statens rätt att
inlösa företaget, iklädande av hälften av bolagets skulder, avstående från den
fordran i fråga om frakttillägg, uppgående till 54 miljoner kronor, som man
nu föreslår att man skall göra mot att staten får 20 miljoner på en gång, och vidare
att de nuvarande frakttaxorna skola gälla för all framtid, förutom en
del övriga detaljer, bland annat den att de enskilda aktieägarna skola utse ordförande
i styrelsen, frågar man sig, säger jag, vad staten för sitt vidkommande
erhåller i ersättning för alla dessa enligt min mening rent av uppseendeväckande
eftergifter, som man här gått in på. så framhåller man ju att det bil
betydligt ökade inkomster för staten. Finansministern räknar här med att un
der den första perioden skall det bli sammanlagt omkring 33 miljoner. Jag ha
hört en talare här före middagen lägga ut den där saken också, men även finansministern
erkände, att under vissa perioder av den tid, detta avtal skull
avse så skulle det ekonomiska utbytet för staten bli sämre än enligt nu gal
lande bestämmelser. I varje fall ligger ju frågan^om utbytet mot den ökad
brytningsrätten så till, att man a ena sidan pastar, att staten skulle fa be

Torsdagen den 2 juni e. m.

5 Nr 41.

tala en 20—25 miljoner för att den lämnar denna ökade brytningsrätt, å andra
sidan vill man göra gällande att staten skulle tjäna 8 miljoner kronor. Enligt
utskottets förslag skulle det väl ungefärligen bli så, att staten varken behöver
betala för att den lämnar en större brytningsrätt ej heller få någon nämnvärd
del med utav den uppkomna förtjänsten, möjligen ett par tre miljoner kronor.
Inför sådana fakta måste man verkligen fråga sig, vad det finns för tvingande
skäl att gå med på en uppgörelse under sådana förhållanden. Visserligen
är det sant, att hela historien om utnyttjande och exploaterande av våra rika
malmfyndigheter i Norrland är ständigt upprepade bevis för hurusom det allmännas
intresse har mer och mer åsidosatts för att det enskilda intresset skulle
göra sig gällande. Det är inte bara detta nu föreliggande avtalsförslag, som
i rätt stor utsträckning lämnat åsido statens verkliga intressen; det har förekommit
förut, och vill man vara ärlig, måste man kanske erkänna, att det avtal,
som i detta avseende, d. v. s. jämfört med vad som senare kommit till och
det föreliggande avtalet, kanske bäst tillgodosåg statens intresse eller i varje
fall minst premierade det enskilda intresset, var kanske det som ingicks första
gången, 1907, under den dåvarande högerregeringen. När man här målar upp
vilka faror det skulle medföra att avslå det nu föreliggande förslaget visavi
malmbrytningen och vår ställning gentemot köparna av malmen, så får jag
återupprepa vad jag sade förut, att allt detta är antaganden, som icke kunna
till någon som helst evidens bevisas. Ingen skall inbilla mig, att tyskarna
som äro så pass realitetsmänniskor och hava så väl reda på vad som är nödvändiga
förutsättningar för att driva en industri, lämna åsido den högvärdiga
svenska malmen och ge sig till att laborera, med mera lågvärdig malm vid tillverkningen
av sina järnprodukter, bara för att man inte här fått ett avtal, till
alla delar sådant som man helst skulle önska, så mycket mer som det redan påvisats,
att det föreligger intet hinder för malmbolaget att ingå ett avtal på
längre sikt. Bedan det nu gällande avtalets bestämmelser medge brytning av
över 8 miljoner ton per år, och med de kvantiteter man har på lager, kan man
under de närmaste åren mycket väl leverera 9 miljoner ton per år.

Jag förstår så ofantligt väl. hur själva upprinnelsen till denna fråga gått
till. Det är inte någon ny företeelse, att de enskilda kapitalintressena i de
olika länderna samarbeta, och här har man haft ett samarbete mellan det
tyska och det svenska storkapitalets intressen. Det sorgliga är att regeringen
låtit dupera sig av detta, så att den med så oerhörd brådska forcerat ärendet
och vill göra gällande, att det nu är en det svenska folkets angelägenhet att
så fort som möjligt sluta detta avtal, som lämnar det enskilda profitintresset
så oerhört ökade vinstmöjligheter utöver vad det redan haft och lämnar statens
intresse i andra rummet och vars huvuduppgift synes vara att borteliminera
den sista illusionen av att del stadie ligga någon möjlighet i talet ont
att staten skulle komma att inom överskådlig tidrymd återerövra dessa malmfyndigheter.
Man börjar mer och mer göra gällande, att talet om att staten
skulle inlösa dem är egentligen inte någonting att tro på. Man har således
övergivit den ståndpunkten i verkligheten och börjat inrätta sig för att detta
skall vara en privatdrift i fortsättningen, där staten endast som en andrarangsmedlem
i den stora koalitionen får sig tillförsäkrad eu del av de vinster, som
uppstå genom denna malmexploatering. Det är ur den synpunkten, som det
föreliggande förslaget är så mycket mer anmärkningsvärt. Nu är det ju så,
att under nuvarande förhållanden är det privata kapitalet det allt dominerande,
men det finns ingen anledning för svenska staten och dess lagstiftande
församling att gå och undanrycka möjligheterna för staten att inom en något
så när rimlig tidrymd ändå göra allvar av tanken på ett fullt övertagande
och rationellt utnyttjande av dessa malmfyndigheter. Detta gör man emellertid,
om man antar vare sig Kung!. Maj ds eller utskottets förslag.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Nr 41. 6

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Man liar också framhållit, det sades av både finansministern och herr Nothin,
att utgångsläget här var, särskilt från statens representanter i förhandlingarna,
statens ombud, att man skulle få till stånd ett avtal efter andra
linjer, d. v. s. ett avtal, där vardera parten skulle få lika rätt, ett slags hälftenbruk,
och man tycks ha stirrat sig så blind på den principiella innebörden av
denna linje, att man nära nog lämnade därhän, under vilka villkor man fick
detta hälftenbruk till stånd.

Man säger att detta avtal kommer naturligtvis att bereda staten ofantligt
mycket större inkomster, ty staten får nu hälften av den uppkomna vinsten
i stället för endast en liten del. Ja, utan att ingå närmare därpå, tillåter
jag mig att påpeka det något egendomliga förhållandet, att så länge man här
hållit på att exploatera den i dagen liggande malmen, då det var mycket lätt
att bryta, ha vi haft ett avtal, där staten inte fått hälften av förtjänsten,
utan endast en liten del per ton bruten malm, men nu, då det blir svårare
och man får ta upp problemet om djupbrytning, då skall man träffa ett avtal
om hälftenbruk. Dels menar man nog från de enskilda aktionärernas sida,
att det blir en massa utgifter, som man måste gorå, när man börjar med djupbrytning,
och dels undrar jag, om inte dessa enskilda aktionärer tycka att
då man inte längre kan skumma på ytan, kan det vara lika fördelaktigt att
ha avtal, baserat på hälftenbruk, då de under den mest gynnsamma perioden
fått skumma av grädden och stoppa på sig behållningen, medan staten bara
fått en liten del. Jag tycker detta är en händelse, som ser ut som en tanke.

Nu säger man, att det är från staten, som detta förslag gått ut, och jag
tror det är sant, men det skulle inte förvånat mig, om det varit från motsatta
partens sida, som man nu ville ha en dylik omläggning till stånd.

Det är också en punkt i de nuvarande avtalsbestämmelserna som jag här
vill beröra något litet. Det är fråga om frakttaxorna. Jag nämnde, att
förslaget innehåller, att de frakttillägg, som bolaget nu häftar i skuld för
och varom process pågår — det gäller, om jag minns rätt, omkring 54 miljoner
— skulle avskrivas, och staten skulle få 20 miljoner, och så skulle det
enligt förslaget fastslås, att nuvarande taxor, som redan gällt i 20 år, skulle
tillämpas för all framtid, såvitt jag förstår.

Nu förklarade herr Nothin, att även med denna bestämmelse kommer riksgränsbanan
att bli en av de mest räntabla delar, som statsbanenätet kan uppvisa.
Innan jag går in på detta, skall jag emellertid något beröra den sidan
av saken, som redan har berörts här i dag, och det är den möjlighet, som
staten har genom att inte frakttaxorna äro på förhand fastställda för oöverskådlig
tid framåt, att därest det behöves, utnyttja detta vapen för att få
den andra parten att lojalt uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet. Den
möjligheten förefinnes alltid, så länge inte frakttaxorna äro fastslagna. Nu
borttar man den möjligheten, samtidigt som man överlämnar åt de enskilda
aktieägarna att tillsätta ordföranden i styrelsen, och staten kommer alltså att
i båda dessa avseenden stå utan möjlighet att komma till rätta med sin motpart,
därest denna skulle på oriktigt sätt vilja utnyttja sin ställning. Den
sidan av saken är visst inte alldeles utan betydelse, ty även om man har det
mest obegränsade förtroende för lojaliteten och uppriktigheten hos det enskilda
kapitalets representanter, synes det mig, att erfarenheten och klokheten alltid
skulle bjuda, att man även räknar med möjligheten att hava något tryck
att taga till, därest det skulle visa sig, att denna lojalitet inte är så överväldigande,
som man talar om.

Beträffande frakttaxorna vill jag mot herr Nothins uttalande om att även
vid fastställande av nuvarande taxa skulle riksgränsbanan bli en av våra mest
räntabla, även säga, att det kan varken herr Nothin eller jag i detta ögonblick
avgöra, därför att vi vet inte vilka frakttaxor som komma att få fast -

Torsdagen den 2 juni e. m.

7 Jir 41.

ställas om tio eller femton år för järnvägsdriften i allmänhet, och därest taxorna
i allmänhet skulle höjas, varom redan föreligger förslag, är det självklart,
att inte riksgränsbanan kan komma att bli en av våra mest räntabla banor.
Jag förstår att han därmed alluderar på att hur det än kommer att ställa
sig med den rent affärsmässiga driften, har bolaget förbundit sig att garantera
en räntabilitet av 5 procent av det i järnvägen nedlagda kapitalet. ^ Så
tillvida är naturligtvis järnvägens räntabilitet säkerställd, men jag måste
understryka, vad järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande här framhåller, och det
är den omständigheten, att vid sidan av denna enda handel uppe i Norrland,
som egentligen kan sägas förränta sitt kapital och gå något så när affärsmässigt,
ha vi ju en massa järnvägar, som gått under beteckningen kulturbanor,
tillkomna utan egentlig tanke på att de skulle förränta sig och som
varje år lämna underskott på driften. Är det då någon orimlighet, om man
i ett sådant läge räknar med att en järnvägslinje som har en sådan ensartad
och kolossal trafik och där taxorna äro så ovanligt låga som för närvarande
skulle kunna bära något högre taxor, på det att överskottet till någon del
skulle täcka det stora underskott, som uppkommer på de övriga norrländska
järnvägarna? Det förefaller mig som om detta vore en synnerligen rimlig begäran.
Den möjligheten har man emellertid alldeles avkopplat, och då utskottet
här är inne på samma väg, som jag vill minnas statskontoret är inne
på, att en del av de medel, som nu skulle tillföras staten genom det nya avtalet,
skulle avsättas på något sätt eller överföras till statens järnvägar för
att täcka en del utav vad som annars skulle ansetts skäligt att uttaga genom
frakter på denna järnväg, så kunde det visserligen vara en nödfallsåtgärd, som
man kunde vidtaga för att därigenom söka rätta till det hela, men det finns
fortfarande ingen anledning att på detta sätt premiera en part, sådan som
malmbolaget där uppe i Norrland, som i fråga om järnvägsfrakter i alla fall
har så betydligt lägre taxor än övriga, som frakta på järnväg här i detta
land, att det kan vara skäl i att man skulle utjämna denna skillnad i stället
för att fastlåsa den för en tid av 20 år, som utskottet begränsat det till, eller
för all framtid, som det skulle vara enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Det skulle finnas en massa saker här att anföra, om man ville gå in på detaljerna,
men jag förstår att i närvarande stund tjänar det inte mycket till
att tala om saken. Det är en gammal erfarenhet, att man klubbar igenom
förslag av den mest vittgående natur vid sådana tillfällen, då de ärade lagstiftarna
bara vänta på att få fara hem. Då kan man knappast vänta, att ärendena
skola få den grundliga behandling som de voro förtjänta av.

Man har här talat om vilka väldiga kvantiteter malm, man här har, och^hur
många hundra år det skulle räcka, innan de bleve exploaterade, och man ifrågasätter,
huruvida det inte skulle vara oklok politik från svenska statens sida,
om man hölle igen och inte bröte så stor kvantitet som är föreslagen, därför att
man aldrig vet, hur det kan ställa sig i framtiden.

Därför skulle jag till detta vilja säga, att det är lika stor anledning, att herrarna
taga sig en allvarlig betänketid, innan ni gå att på detta sätt till den
enskilda företagsamheten definitivt överlämna vad som är den svenska statens
och det svenska folkets naturrikedom, för vars förvaltning och skötsel ni äro
ansvariga ej blott inför nuvarande släkten, utan även inför kommande.

Det kan synas, som om det vore en bra affär att göra detta. Staten får så
och så många miljoner kronor. Men, mina herrar, om man härigenom avkopplar
statens ställning såsom den, som i sista hand har att bestämma över denna
nationalförmögenhet, kan den icke återtagas, när den en gång är bortskänkt.
Det svenska folket har en alltför dyrköpt erfarenhet av, hurusom Kungl. Maj:t
och riksdagen hava i många hänseenden förfarit med svenska folkets gemensamma
egendom. Det vore då hög tid, att man började att i detta avseende

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.

(Forts.)

Nr 41. 8

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

litet mera se på statens verkliga intresse än man gör. Jag förstår, att ett parti
som t. ex. högerpartiet med något vackert undantag resonerar som så, att det
privata kapitalet och den privata företagsamheten äro så viktiga företeelser, att
deras intressen böra tillgodoses. Man tröstar sig naturligtvis med att samtidigt
tillgodose även statens intressen. Jag kan möjligen också förstå, att
de båda regeringspartierna resignera i frågans nuvarande läge och anse, att de
icke kunna desavuera regeringen mera, än de redan gjort genom utskottsutlåtandets
formulering. Ja, mina herrar, det är sådana offer man måste göra,
när man skall hava äran och glädjen att vara regeringsparti. Men dessutom
är det ju möjligt, att deras uppfattning rörande statens verkliga ställning gentemot
det privata intresset sammanfaller med det partis, som jag förut nämnde.

Däremot synes det mig mycket svårare för dem, som anses representera den
svenska bondeklassen, att vara med om att på detta sätt tillgodose det privata
intresset och, märk väl, ej blott det inhemska, det svenska privata intresset,
utan till en stor del ett utländskt intresse. Det förefaller mig, säger jag, vara
svårare för dessa representanter att övertyga sina respektive kommittenter, att
detta skett i svenska statens intresse — detta särskilt av den anledningen, att
det är så gott som praktiskt taget omöjligt att tala om någon möjlighet att
återtaga dessa malmfyndigheter, men även på grund av att man har lämnat
större brytningsrätt, förlängd tid. inom vilken man åtminstone teoretiskt kunde
tala om en inlösningsrätt, med flera sådana eftergifter. Och man har satt inlösningssumman
för staten, om det nu överhuvud taget kan komma i fråga någon
inlösen, betydligt högre än den varit. I gengäld hava vi visserligen fått en
förespegling, att under den närmaste perioden få några tiotal miljoner kronor
mer i statens kassa, men för längre sikt vet man icke, hur det kommer att ställa
sig. Det går visserligen att i våra dagar övertyga folk om snart sagt vad
som helst, men nog förefaller det mig omöjligt att på allvar göra gällande, att
man med ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag — ja, jag kan lämna det, ty det
finnes ingen som håller på det längre — men till och med genom bifall till utskottets
förslag kan resa hem i pingst och säga: nu hava vi verkligen tillvaratagit
svenska folkets intressen!

Den enda trösten är, att även om man i dag inte räknar med den möjligheten,
att staten om 20 år skall kunna återtaga dessa naturrikedomar, har man dock
den trösten, att det kan hända mycket på 20 år, och det kan hända så mycket
att det inte bara är möjligt, utan någonting som svenska folket utan vidare
kommer att praktisera. Även om man i sista hand griper till en sådan tröstegrund,
anser jag i varje fall, att det icke finnes några skäl att här vidtaga en
sådan disposition, som här föreslagits. Jag anser att själva utgångspunkten
är felaktig så tillvida, som att det icke skall gå att inbilla någon förståndig
människa, att vi löpa någon risk för att inte få avnämare för vår svenska järnmalm,
därest inte i all hast nytt avtal träffas efter helt andra linjer än förut,
ett avtal, där statens intressen inte tillnärmelsevis blivit tillgodosedda på ett
sådant sätt som i det gamla avtalet. Utgångspunkten är som sagt felaktig,
och vid sådant förhållande är det inga skäl att forcera fram frågan till ett sådant
avgörande, som man här vill.

Vid sådant förhållande tillåter jag mig, herr talman, hemställa om avslag på
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts proposition, vilket i detta fall
innebär bifall till den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilsson, Petrus: Herr talman! Det är inte så lång tid sedan, den kungl.
propositionen rörande malmavtalet kom på kamrarnas bord och utskottsutlåtandet
har blott förelegat ett par dagar. Bland den mängd stora och små ärenden,
som nu i riksdagens sista timme skall behandlas, har det varit svårt för de
enskilda riksdagsmännen att få tillräckligt med tid att sätta sig in i denna om -

Torsdagen den 2 juni e. m.

9 Nr 41.

fattande och stora fråga. Även om så inte varit avsikten, framträder lätt ett
sken utav, att den forcerats fram. Och med hänsyn till den tendentiösa argumentering
med siffror och dylikt, som under sista tiden förekommit i den ledande
borgerliga pressen, kan man knappast frigöra sig från den uppfattningen,
att man sökt driva igenom densamma. Icke minst lantmännen, bondeförbundet,
har man från det hållet i något överlägsna vändningar ofta med pekpinnen givit
anvisningar. Man har visat intresse av den beskaffenhet, som jag tror ej
gagnar frågans lösning. Jag anser, att det för sakens skull hade varit bättre,
att man sökt objektivt upplägga problemet för att därigenom bidraga till att
giva större möjlighet att bedöma detsamma icke minst med hänsyn till den betydelse
ett nu fattat beslut kan få för framtiden och som varje folkrepresentant
måste känna ansvaret inför! Ty jag anser, att denna fråga nationalekonomiskt
sett är av så stor betydelse, att jag icke vill tro, att några politiska synpunkter
få öva inflytande vid sakens avgörande.

Jag har också sökt, herr talman, se denna fråga från nationalekonomisk synpunkt
samt naturligtvis även från statliga och privatekonomiska synpunkter.
Vad den förra beträffar, tror jag, att tiden nu är inne, att vi böra öka vår*
malmbrytning i de norrländska malmfälten. Detta skulle ju kunna tillföra
den svenska nationen en ökad inkomst på 30—40 miljoner kronor om året, som
sedan kommer ut i den allmänna rörelsen, giver ökat arbete och bidrager till
att höja välståndet. Även staten skulle få en stor andel i den vinst, som uppstår
genom den ökade malmbrytningen. Under sådana förhållanden anser jag,
herr ^Vinberg, att hur vi än söka bedöma denna fråga, skulle det vara till gagn
för svenska folket, såväl för arbetarna som även för lantmännen om vi tillgodogöra
oss den merinkomst, som under nuvarande förhållanden är möjlig. I annat
fall kanske vi försitta våra fatalier. Man är ju inte säker på, att denina
möjlighet står till buds i framtiden, och från denna synpunkt får jag för min
del säga, att jag vill stödja det nu föreliggande avtalsförslaget.

Då återstår naturligtvis den andra frågan: huru bör driften ordnas? Jag
tror för min del inte, att det sker på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt genom
statsdrift. Har jag den uppfattningen, anser jag det icke lämpligt att staten
bör inlösa dessa malmfält år 1937, utan att driften såsom hittills bör ske privatekonomiskt.
När så är förhållandet, bör man naturligtvis inrätta sig härefter.
Man bör vidtaga sina åtgärder på en längre sikt med hänsyn till framtiden,
utan att därmed skada statens framtida intressen beträffande malmbrytningen.

Därvid bör i första hand tillses att icke malmtillgångarna allt för fort exploateras.
Men då malmtillgångarna i norrländska malmfälten äro så stora,
att de komma att räcka i en så lång framtid, att vi icke nu kunna bedöma, i
vad mån malmen kommer att bliva lika begärlig som nu eller om den kommer
att behövas i samma utsträckning, så torde icke av den anledningen brytningen
behöva begränsas. Om alltså här ses till, att dessa värden icke få förskingras,
böra de å andra sidan tillgodogöras i den utsträckning, som under nuvarande
förhållanden kan anses klokt. Jag anser icke, att Kungl, Maj ds förslag i
detta avseende går för långt, utan jag tror, att det i det fallet är lämpligt
avvägt.

Återstår så frågan, huruvida statens intressen äro tillräckligt tillvaratagna
i det föreliggande avtalet. Ja, det är ju mycket svårt att bedöma, ty denna
fråga har så många obekanta faktorer, såsom t. ex. kommande valutaförhållanden,
malmpriser i framtiden, fraktkostnader och arbetslöner m. m. Därför kan
man naturligtvis inte bedöma dessa förhållanden för en alltför avlägsen framtid,
utan man får nöja sig med att bedöma dem för de närmaste tiotal åren.
Man kan ju lättare göra detta, om man blickar något tillbaka på de förändringar,
som ägt rum under de senast gångna tio åren. Har man denna bakgrund,

Ang. statens
avtal med
malmbölagen.
(Forts.)

Nr 41. jo

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
■malmbolagen.
(Forts.)

kanske det är lättare att bedöma den närmast liggande framtiden, så att man
kan få någon utgångspunkt. Då får jag säga, att just i detta avseende har man
ju nu begränsat avtalet till år 1947, då staten, om den skulle finna det vara med
sina intressen förenligt, skulle hava möjlighet att på grund av andra förhållanden
återigen kunna få tillfälle att pröva, huruvida den då vill inlösa malmfälten.
Likaså får man då pröva fraktsatserna jämte en del andra förhållanden.

Inom utskottet har i dessa avseenden jämte en del andra vidtagits åtskilliga
förbättringar, som jag anser vara av betydande värde för staten. I övrigt
måste man lita till de personer, som varit statens ombud vid uppgörandet av
det nya avtalet. Även om det finnes en del obekanta faktorer bör detta ej
driva tveksamheten så långt att man ej vågar gå in för ett avtal. Detta är,
herr talman, anledningen till att jag icke ansett mig kunna gå emot föreliggande
förslag.

Jag skall icke gå in på några siffror. Även om det synes ligga åtskilligt
berättigande i den kritik, som herr Stendahl i dag framförde, så beror det naturligtvis
på, huru siffrorna i det rika siffermateriel, som åtföljt propositionen,
användas. De kunna nyttjas på olika sätt.

Såsom frågan nu ligger, vill jag således biträda densamma, ehuruväl jag
vill säga, att det nog hade varit önskvärt, om längre tid stått till buds och om
det icke hade varit en så jäktande brådska som under dessa veckor vid prövningen
av denna omfattande fråga med dess många detaljbestämmelser.

Jag skall alltså, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kobb: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke gå in på alla de

argument för och emot förslaget, som föreligga från statsutskottet i allmänhet,
utan jag vill blott sysselsätta mig med den kritik, som framförts såväl
i reservationen som i herr Stendahls anförande här i dag gentemot de beräkningar,
som legat till grund såväl för propositionen som för de ändringar,
som vidtagits av statsutskottet.

Det är ju klart, att när man skall bedöma värdet av ett sådant avtal, är
det alldeles nödvändigt, att man såvitt möjligt försöker att skaffa sig antagliga
uppgifter om de malmpriser, som1 vid en viss tidpunkt kunna anses
vara de riktiga, att man jämför de angivna siffrorna med varandra, då dessa
såväl inkomst- som utgiftsposter i en lång rad icke infalla vid samma tider
utan vid olika tillfällen. Man måste sålunda, såsom sakkunniga gjorde, beräkna
deras värde vid en viss tidpunkt, och det är den 1 oktober 1927.

Herr Stendahl gjorde först anmärkningar mot de priser, som sakkunniga
åsatt malmen vid olika tidpunkter. Det är ju klart, att för den, som icke
är insatt i malmpriserna, är det alldeles omöjligt att hava en egen uppfattning
om den saken, utan man får nöja sig med de uppgifter, man här får. Det
förefaller mig emellertid, som om kammaren hade större anledning att förlita
sig på de siffror, som presenteras i de sakkunnigas beräkningar i samråd
med statens ombud i bolagets styrelse, än de siffror, som framlagts av herr
Stendahl.

Om vi sålunda utgå från de siffror på malmpriser, som angivits av sakkunniga,
skola vi gå över till beräkningarna. Där har herr Stendahl gjort
en del anmärkningar. Dels har han anmärkt, att sakkunniga utsträckt beräkningen
över en mycket lång tidrymd, nämligen ända till år 2007. Ja, man
kan vara av olika mening, om detta varit lämpligt eller icke. Anledningen
till detta förmodar jag vara, att man ville hava bättre jämförelse med, huru
ställningen skulle bliva vid hälftenbruk. Men låt oss följa herr Stendahl i
hans anmärkningar och skära av de sista 40 åren. Man följer icke räkningen
längre än till 1967, och den tid, som följer därefter, bryr man sig icke om.

Torsdagen den 2 juni e. in.

11 Nr 41.

Ser man då på siffrorna, kommer det att vara en förändring i statens vinst- Ang. statens
andel. Om herrarna se efter på de siffror, som finnas i tabellerna på sid. 51 m^^0ja?enoch
52 i statsutskottets utlåtande, där vi hava beräkningar för båda alterna- (jort8,)
tiven med inlösen år 1936 och med inlösen 1947, ser man, att för de sista
åren får man enligt alternativ II ett diskonterat slutvärde på statens inkomst
av malmen till 79.9 miljoner kronor, och i alternativ III av 74.9 miljoner. Där
är således en skillnad av 5 miljoner kronor. De.ssa 5 miljoner kronor komma
således att minska på summan för alternativ II och däremot kommer det att
något öka förhållandet mellan dessa båda summor. Det blir 5 miljoners skillnad,
tydligen till fördel för staten.

Nu har herr Stendahl framställt en del andra anmärkningar och därvid
talat om diverse faktorer, vilka alla tendera till att minska statens vinst. Jag
skall inte närmare gå in på detta, utan för ett ögonblick antaga, att även
här herr Stendahl har fullkomligt rätt. Då blir ju summan av den minskning,
han beräknat, 13 miljoner kronor. Men om vi göra som han vill och
avsluta räkningen år 1967, är det ju en vinst till statens favör på 5 miljoner
kronor, och då återstå 8 miljoner kronor. Jag vill då påpeka, att det
finns en annan vinstkälla, som icke är upptagen i den ursprungliga beräkningen,
nämligen den vinst staten gör på skatten från aktieägarna. Denna
är av sakkunniga beräknad att utgöra 8 miljoner kronor. Jag har sett deras
beräkning, och jag tror den är i underkant. Lägger man tillsammans dessa
5 och 8 miljoner, får man de 13 miljoner kronor, som utgöra de osäkerhetsmoment,
om vilka herr Stendahl talade. Herr Stendahls anmärkning försvinner
således, och ställningen blir alldeles densamma, som den angivits av
sakkunniga.

Vidare anförde herr Stendahl, att G-rängesbergsbolaget genom överenskommelsen
får bryta .större mängd malm i Grängesberg, d. v. s. i egna gruvor.

Ja, det är fullkomligt riktigt, och detta är naturligtvis en fördel för bolaget,
men icke är det någon förlust för staten, att Grängesbergsbolaget får bryta
malm i sina egna gruvor. I jämförandet av hur stor del staten har av vinsten
uppe i Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare har denna summa av 15
miljoner kronor som vinst för Grängesbergsbolaget ingenting att betyda. Vidare
kan man ju säga, att dessa 15 miljoner kronor icke tillfalla Grängesbergsbolaget
självt. Aktieägarna skola betala skatt för dem, och jag tror,
att man måste draga ifrån denna inkomst ett belopp av åtminstone 1 V2 ä 2 miljoner
kronor.

Man ser vidare, att den av sakkunniga ursprungligen beräknade statens vinst
på differensen mellan avtalet enligt alternativ II och III, d. v. s. inlösen 1937
och inlösen 1947, nämligen 8 miljoner kronor, kvarstå oförändrad. Detta är
den första uppgiften, som är avgiven av sakkunniga, och proportionen till bolagets
vinst står kvar. Men nu har statsutskottet ändrat propositionen, och
man har beräknat, vad denna ändring skulle kunna åstadkomma. Ja, den
åstadkommer, såsom herrarna se i utskottets utlåtande, 21 miljoner kronor.

Då komma ju således siffrorna att bliva andra än i sakkunnigas ursprungliga
beräkning av den vinst, som är skillnaden mellan alternativen II och III,
av 64 miljoner kronor så fördelad, att 8 miljoner kronor gå till staten och
56 miljoner kronor till Grängesbergsbolaget. Lägger man nu till 21 miljoner
kronor för statens del, skall man ju draga ifrån dessa 21 miljoner kronor
från bolagets andel och då har man siffrorna 29 och 35 miljoner kronor, d. v. s.
en fördelning av vinsten, som är tämligen lika.

Sakkunniga hava emellertid påpekat, att det är en del andra uppgivna omständigheter,
som kunna inverka. Herr Stendahl har endast påpekat sådant,
som inverkar till statens nackdel. Sakkunniga påvisa i själva verket sådana
moment, som kunna inverka till statens fördel. De hava beräknat, att dessa

Sr 41. 12

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forte.)

skulle gorå ej mindre än 29 miljoner kronor, som sålunda kommer till fördel
för staten. Det blir följaktligen en fullkomlig omkastning av de siffror,
som reservanterna ange på sid. 68 i sitt utlåtande, när de säga att av mervinsten
vid en jämförelse mellan de båda alternativen II och III skulle eu
åttondel tillfalla staten och sju åttondelar bolaget. Det blir tvärtom. Reservanterna
ha sålunda fullkomligt rätt i vad de säga om fördelningen, men
det är endast den skillnaden, att det sannolikt blir staten, som tar den stora
delen av vinsten och bolaget, som får den mindre. Naturligtvis kommer därtill
på bolaget, såsom herr Stendahl sade, dessa 15 miljoner kronor, Grängesberg.
Det har jag emellertid icke haft tillfälle att kontrollera.

_ Jag vill vidare endast säga. ett ord beträffande det sätt, på vilket beräkningarna
gjorts i reservanternas utlåtande. Reservanterna säga beträffande
alternativen II och III följande: »Enligt dessa alternativ skulle staten för
hela den beräknade perioden av 80 år erhålla omkring 300 miljoner kronor
mindre efter det nya avtalet än efter det gamla.»

Ja, det låter ju mycket storartat med en förlust för staten på 300 miljoner
kronor, men att endast komma fram med denna totalsumma naken, och
icke alls tala om vid vilka olika tidpunkter summorna skola infalla, kan ju icke
vara riktigt. Det synes mig, att det ligger politisk aritmetik i detta. Ser man
nämligen efter huru siffrorna ställa sig — de korrigerade siffrorna, ty reservanterna
vända sig mot den kungl. propositionen och icke emot den slutliga
form, som statsutskottet givit åt densamma — så finner man, att skillnaden
visserligen blir brutto ungefär 300 miljoner, men undersöker man de diskonterade
siffrorna, icke på hela vinsten utan frånsett skatt, finner man, att
det i denna stund blir ungefärligen 13.5 miljoner i diskonterad vinst. Det är
sålunda, om man ser saken enkelt, alltför enkelt, och utan att göra någon
ränteberäkning, en 300-miljonersförlust, men beräknar man förhållandet fullt
korrekt, enligt de grunder, som skola tillämpas vid dylika beräkningar, kommer
man till en diskonterad vinst på 13.5 miljoner.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid. Jag skall endast nöja mig
med att ansluta mig till dem, som yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag skall be att få börja med den anmärkningen, att den
stora allmänheten icke mycket vet, varom vi här tvista, och vad innebörden i
den stora striden egentligen är. Vi diskutera nämligen här icke några grundsatser,
och det är endast grundsatser, som allmänheten förstår, och det är endast
grundsatser, som kunna föra en fråga framåt till en fruktbar lösning.

Jag har begärt ordet närmast därför, att jag är den kanske ende i riksdagen,
som var med i andra kammaren då striderna om tillgodogörandet av de stora
malmfälten började i den kammaren, i vilken tyngdpunkten då låg vid de politiska
avgörandena, vilket det knappast gör numera. Det kan vara nyttigt
för den nuvarande generationen att veta, vad den föregående generationen tillkämpade
sig och väntade sig av sina bemödanden, och det är av intresse för mig
att försöka orientera mig, då jag står inför de oförmodade tilldragelser, som
nu äga rum, fjärran från våra förhoppningar i gången tid.

Det förhåller sig nämligen så, att staten kom så i efterhand vid sina bemödanden
att i detta avseende tillvarataga sina intressen, att den icke ens hade
jordägareandel i de fyndigheter, som funnos på dess egen mark. Det var först
år 1889, som staten tillförsäkrade sig sådan jordägareandel. och kort förut hade
de ifrågavarande på kronans mark befintliga stora fyndigheterna inmutats av
enskilda. Det gällde, när man väl vaknat upp och fått klart för sig vilka oanade
värden, som lågo dolda i jorden, att sörja för att denna stora rikedom, som
i själva verket var svenska folkets, även skulle komma folket i tillbörlig omfattning
till godo. Då först började man att reflektera, och kampen kom då

Torsdagen den 2 juni e. m.

13 Nr 41.

till en början att stå om, vem som skulle bygga en bärkraftig bana till dessa Ang. statens
trakter, sedan det engelska bolaget misslyckats. Malmfyndigheterna hade näm- n^irniK)jagen
ligen icke alls skapats av inmutarna och de hade inget praktiskt värde utan
en järnväg.

Avgörandet under de tilldragelser, som då ägde rum, och som i högsta grad
ha prejudicerat svenska folkets rätt, låg i en s. k. stark ministärs hand, nämligen
den Boströmska ministärens. Boström ville helst, att enskilda skulle
bygga banan, och han ville under inga förhållanden tillåta, att staten förvärvade
äganderätten till fyndigheterna. Emellertid voro meningarna i landet delade,
och 1897, min första riksdag förresten, remitterade regeringen frågan till
riksdagen och sade: vissa grunder tala för att enskilda få bygga, andra måhända
tala för att staten får bygga. Var god och säg vad ni tycker! Man visste,
att regeringen själv höll på det enskilda initiativet, och regeringen uppträdde
icke heller vid detta viktiga avgörande en enda gång under debatten i riksdagen.
Däremot fördes det enskilda intressets talan av en del framstående män,
främst landshövding Husberg samt bondeståndets vice talman Danielsson. Herr
Petrus Nilsson började nyss sitt anförande med att säga något som kort och
gott betydde, att »vi bönder bli alltid lurade». Det bli vi andra nu också. Då
bönderna emellertid icke våga taga på sitt ansvar att icke bli lurade, tillstyrkte
han utskottets förslag. År 1897 var det så, att böndernas vice talman
i andra kammaren gick i spetsen för att lura bönderna, och låta enskilda lägga
sig till med dessa, härligheter.

Emellertid följde vi menige inte alls våra ledare. Vi voro ännu icke så fördärvade
av partiparlamentarismen, att vi inte kunde tänka själva.. Detta gjorde,
att från de djupa leden uppstod en allmän opposition mot regeringens och de
höga herrarnas hemliga förehavanden, och det slutade med att riksdagen med
andra kammaren i spetsen uttalade sig för att staten skulle bygga banan.

När jag här hörde herr Asplund tala om de miljarder, som nu skulle vinnas
eller förloras, och även hörde finansministern i en passus tala om dessa miljoner,
»eller kanske vi kunna säga miljarder», som nu ligga dolda, kommer jag
ihåg att även jag förenämnda år uppträdde — jag tror det var mitt andra anförande
i riksdagen — och frammanade Gustav Vasas spökelse. Jag tillät
mig då lägga i hans mund det yttrandet, att de enskilda skulle ha en full och
riklig ersättning för sin kapitalinsats och sitt arbete, »men alla dessa överskjutande
miljoner, som med tiden varda miljarder, skulle samt och synnerligen
rulla in i det svenska folkets skattkammare».

Detta var alltså 1897. Följande år. 1898, avlämnades en proposition, som
gick ut på att staten skulle bygga banan. Även då tvistades det, men det blev
i alla fall beslutat, att så skulle ske. Sedan vidtog en ständig kamp under
tio år, tills slutligen den stora kompromissen år 1907 blev avslutad.

År 1903 försökte Boström fullfölja sin grundsats genom att, i stället för
att söka för statens räkning förvärva gruvfyndigheterna. framlägga för riksdagen
en poposition om, att staten skulle bevilja ett lån åt bolaget på 20 miljoner
kronor, för att detta skulle bli i tillfälle att utvidga sin verksamhet. Denna
proposition avstyrktes av statsutskottet och föll i riksdagen. Detta ville man
dock icke vara med om.

Emellertid hade riksdagens motstånd och betänkligheter gjort, att de enskilda
aktieägarna började känna olust. Do anade, att det kanske skulle vara
bäst att draga sig ur spelet. Trafikbolaget hade då köpt malmaktierna i Kiruna
och Gellivare, och några av oss riksdagsmän fingo veta. att bolaget var
villigt att sälja dessa till staten för precis samma pris, som de köpt dem av den
förre innehavaren — en spottstyver i förhållande till de summor, med vilka vi
nu röra oss. Men regeringen, som också stöttes på, ville icke veta, av inköp.

Den ville icke godkänna principen, att staten skulle förvärva fyndigheterna.

Nr 41.

14

Torsdagen den 2 juni e. m.

avtal med* ^ v’i pågra stycken en motion i andra kammaren — den tiden kunde

malmbolagen, motioner till tillfälliga utskottet väckas när som helst under riksdagen, och där(Forts.
) för väckte vi den vid riksdagens slut under själva debatten om den kungl. lånepropositionen,
ty förr blev denna sak icke uppklarad, och yrkade frågans återremiss
till utskottet. Då sade emellertid utskottet, att riksdagen på en enskild
motion icke kunde taga upp en så viktig sak. Motionen avslogs följaktligen,
och ingenting blev åtgjort. Där ser man sålunda, huru ett lysande tillfälle på
vanligt svenskt sätt försummades. Det är för de utmärkta formella principernas
skull för att vi hade en stor regering — det är dyrbart i allmänhet med stora
regeringar — som var så envis och icke ville veta av att staten förvärvade
dessa aktier, och för att å andra sidan andra kammaren gubevars icke ville
avgöra stora frågor pa enskilda motioner, som vi få betala, enligt herr finansministerns
och herr Asplunds kalkyler, ungefär en miljard under de närmaste
tidernas lopp. På sådant sätt ha vi fått umgälla förenämnda herr Boströms
och riksdagens principer!

Slutligen kom som sagt efter vånda den stora uppgörelsen år 1907 till stånd.
De, som då kämpade för statens rätt, voro liberalerna och en del patriarkaliskt
konservativa gent emot en del partifolk och aktiekonservativa. Vi tyckte att
det var särdeles nedslående, att inlösningsrätten — ty det ansågs då i alla fall
som en självklar sak att staten skulle inlösa fälten förr eller senare — blev
framskjuten så långt som till år 1932, eller senast 1942. Och jag tänkte då
i mina ganska unga dagar, att vid den tiden lever jag väl inte, det är ju en sådan
avlägsen tidpunkt utanför all fattbarhet! Icke anade jag då att jag skulle
uppleva denna dag och få se, att vår dröm till den grad grusats, att den svenska
riksdagen nu står redo att kasta bort hela denna naturens gåva till det
svenska folket åt de enskilda spekulationsintressena.

Så till vida instämmer jag med herr Petrus Nilsson, att jag lika litet som han
förstår alla vinklarna och vrårna i propositionen och utskottets betänkande. Men
det är vissa saker, som vi menige ändå kunna få ganska klara för oss.

Det är för det första — att icke heller de sakkunniga begripa frågan, ty de
komma ju med motsägande uppgifter och ändra positioner, som vi här hört
exempel på. De veta i själva verket icke heller så mycket ut eller in, även om de
veta något mer än vad vi ha att bygga på, det måste jag rättvisligen erkänna.

Vidare förstå vi, att utskottets ändringsförslag äro antingen betydande eller
också obetydliga. Bägge sakerna har försäkrats, och då tror jag att vi kunna
vara ganska förvissade om, att de äro mera obetydliga än betydliga, vilket
också en Jäsning av innehållet anger. Men det är ju i alla fall alltid något, och
sålunda icke förkastligt. Emellertid ligger även häri en fara, att allmänheten
föres bakom ljuset, såsom skett i pressen i högsta grad. men även här
i riksdagen. Det har till och med gått så långt, att man påstått, att Kungl.
Maj:ts proposition skulle vara ur spelet, vilket emellertid icke är fallet! Det
är den, som dominerar och härskar över det hela, och utskottet har fått det
nöjet att gorå några små tuscheringar, vilka Kungl. Maj:t självfallet icke
kan ha det ringaste emot.

Att järnvägen, svenska folkets stora maktmedel i den här affären, nu i
avtalet totalt fråntagits sin nämnda betydelse till stor gamman säkerligen för
stamaktierna, det förstå vi också.

Ytterligare inse vi. att man icke kan förhindra brytning, och även en ganska
avsevärd brytning. Ty framtiden är oviss. De malmer, som ligga i jorden,
avkasta ingenting medan de ligga kvar där, och man vet icke vilka nya upptäckter,
som kunna göras. Allting kan ju inträffa numera, så kanske en vacker
dag till och med järnmalmen blir utan det stora värde den för närvarande har.
Men å andra sidan förstå vi på samma gång. att här skall en rovbrytning äga
rum. Och då finansministern sade, att med den nu föreslagna brytningen kom -

Torsdagen den 2 juni e. m.

15 Nr 41.

mer »världens största järnmalmsfyndighet», som han uttryckte sig, att räcka

175 år, spratt jag verkligen till. Jag hade icke dividerat, utan trodde att. det ^Xmholaqen.

var frågan om 900 år eller något dylikt. 175 år, vilken kort tid i en nations (Forts)

liv! Jag tycker man nästan känner sig uppfordrad att redan nu börja planera,

hur man skall avveckla rörelsen och sörja för den befolkning, som nu plockats

dit upp, men som blir brödlös, när den inom denna jämförelsevis korta tid

skall avföras från dagordningen.

Man kan tycka, att i varje händelse borde de stora vinsterna till avsevärd
del kapitaliseras, såsom statskontoret har föreslagit, genom att nedläggas i
produktiva företag, eller på annat sätt göras på ett varaktigt sätt fruktbärande.

Det säges i propositionen, att detta är en sak, som icke har något sammanhang
med det förevarande avtalet, ett ogillande således av statskontorets förständiga
erinran. Och den av herr Asplund vid denna riksdag i förenämnda kapitaliseringssyfte
väckta motionen, vid vars avgivande jag tyvärr genom. ett
förbiseende icke var närvarande för att få instämma med honom, blev snöpligen
avvisad av statsutskottet och riksdagen. Men gudbevars, när vi nu skola lockas
att taga detta förslag, skyndar sig statsutskottet påminna om att ^statskontoret
har gjort nämnda erinran och att den kan man tillmötesgå på det
sättet, att järnvägen, som är ett produktivt företag, skulle kunna få en liten
hacka av vinsten för att bättra upp sina affärer i allmänhet. På sä sätt
skulle ju en liten bråkdel av statskontorets, av riksdagen kort förut förkastade,
förhoppningar bliva uppfyllda.

Det är givet att denna rovbrytning icke kommer att minskas, utan påskyndas
av stamaktierna. Stamaktierna ha sina egna lagar, som. de icke kunna
frångå, och det finns sålunda intet att anmärka mot stamaktierna och deras
förvaltare och innehavare, ty de göra sin plikt mot sig själva på den plats,
där de äro satta. Men dessa stamaktier, liksom alla aktier, äro ju till för utdelning
och profit, ju större dess bättre. Det är givet, att om det kommer nya
krav t. ex. från Tyskland om ännu större leveranser, kommer också en ny
framställning att ingivas om att öka ut brytningen, och på det sättet bli måhända
slutligen även de 175 åren väsentligt avkortade. Icke böra vi heller
förvåna oss över, att stamaktierna »sabotera» företaget, om man nu vill använda
ett så starkt uttryck, som i själva verket ändå anger vad det är som i
realiteten försiggår, sabotera företaget, med anlitande av de utvägar de ha
fått för att tillgodose sina egna lagliga intressen. Ty juridiskt lagliga äro de
i alla fall. _

Därav sluta vi, att detta avtal icke löser denna fråga på något sätt. Det
blir säkerligen bara en tillfällig lösning i en evig konflikt mellan eld och vatten,
mellan det allmänna folkintresset och det enskilda profitintresset. Därför
vill jag nu medge, att avtalet förmodligen icke kan göras bättre, i varje händelse
icke i år. Och att skjuta upp det till nästa år för att avtvinga bolaget något
mera, är väl ett tämligen hopplöst och ofruktbart företag..

Nej, den fråga som här föreligger är i verkligheten, vilket också pressen
börjar förstå, men som vi här i riksdagen förtiga, ehuru vi i korridorerna tala
om det, den frågan: skall staten begagna den inlösningsrätt, som 1907 års
avtal tillförsäkrade staten, eller skall staten berövas möjligheten att på ett
effektivt sätt begagna denna sin inlösningsrätt? Därom slåss vi, och det borde
då också uttalats offentligt både i propositionen och i utskottsbetänkandet. Det
har icke skett, och därför vet allmänheten icke vad frågan gäller. Jag har
talat med sådan allmänhet, vanlig förståndig allmänhet, som förklarat att den
icke alls vet vad det gäller. Men om jag säger, att det ytterst gäller, huruvida
staten skall begagna sin inlösningsrätt till fyndigheterna samt driva affären
själv eller utlämna den på arrende (koncession) eller om det skall anses °helt
och hållet olämpligt att staten äger fyndigheterna och befattar sig med sådan

Nr 41. 16

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

verksamhet, och att denna alltså skall bibehållas hos de enskilda intressena, ja,
då först börjar allmänheten förstå hur det förhåller sig. Och då säga de flesta
av dem jag talat vid, att det är alldeles givet att staten bör begagna sin ^lösningsrätt,
medan åter andra ha stått på den ståndpunkten, att staten är olämplig
att äga och handhava en sådan rörelse.

Med en sådan problemställning kan det bli någon klarhet över frågan, men
det blir det icke genom det sammelsurium, som är hopkokat av vederbörande för
att föra oss allesammans, och även var och en av dem själva, bakom ljuset
angående frågans verkliga innebörd.

Nu har genom beslut av statsmakterna den första inlösningstiden blivit framskjuten
från 1932 till 1936, men den sista av de gamla inlösningstiderna, 1942
står dock alltjämt kvar. Denna inlösningstid är det här, liksom den som var
fixerad till 1936, meningen att stryka och framskjuta den till 1947, och sedan
har man medgivit en inlösningstid vart tionde år. Det erkännes enskilt öppet,
det ligger i sakens natur och det är ingenting att skämmas för offentligt, att
meningen med detta avtal i själva verket är att avskriva statens inlösningsrätt.
Den nu till skenet stadgade inlösningsrätten kan behövas för någon oförmodad
storpolitisk tilldragelse, då staten i yttersta nöd behöver anlita denna
rätt. Men i övrigt är avtalet lagt så, att det uteslutande är fråga om att ideligen
framskjuta och alltmer försvåra inlösningsrätten. Annars kunde man
ju tjocka, att staten skulle försöka begagna inlösningsrätten så fort som möjligt,
så länge det är lättare att bryta malmen, innan prisstegringen blir för
kraftig och så länge en inlösen är billigare än den kommer att bli framdeles.
Det vilja naturligtvis alla, som sträva efter en inlösen. Det är de, som icke
alls vilja någon inlösen, som söka förhala frågan på detta sätt.

Jag har talat med några uppriktiga människor, som stå ganska nära ifrågavarande
enskilda företag och vilka jag väl förstår. Men jag står som en representant
för staten och dess samtliga medlemmar och måste tala för dessas
räkning. Jag har då frågat de förenämnda uppriktiga människorna, om det
här ändå inte är meningen att bli kvitt statens inlösningsrätt. De ha svarat:
naturligtvis, just det. just det! Detta ha icke reservanterna klart uttryckt.
De ha, tycker jag, i för hög grad tagit sikte på, att vi skola försöka tilltvinga
oss ett ytterligare bättre avtal. De ha endast snuddat vid inlösningsrätten, och
icke gjort den till huvudsak, och därmed ha reservanterna, synes mig. förlorat
en stor del av den chans, som de kanske skulle haft om de satt kyrkan mitt
i byn. Och utskottet suddar ju alldeles över vad som är det förnämsta. Inlösningsrätten,
dess principer och praktik, diskuterar utskottet icke alls, fastän
det bort börja med den saken. Det är det tyska avtalet, som skjutits i förgrunden,
men behöver alls icke hänga samman med inlösningsrätten. Även
det nuvarande bolaget med dess nuvarande former kan. med medgivande från
staten, när som helst träffa ett avtal med den tyska koncernen om en ökad
och varaktig leverans av malm. Att säga, att detta ej kan ske utan att staten
uppger sin inlösningrätt, är en fullkomligt oriktig slutsats. Jag har också
frågat den, som lagt mest hand vid propositionens avfattande, om dessa saker
hänga ihop. »Nej, det göra de i själva verket icke», svarade han, »ty saken
kan ju lösas genom ett separatavtal.» Och detta säde han, ehuru han eljest
var övertygad om, att frågan borde lösas på det sätt, som här är föreslaget.

Nu är vi helt enkelt inne på frågan: är all statsdrift omöjlig tvärtemot vad de
liberala och konservativa dock tänkte år 1907? Jag står icke här såsom talesman
för några speciellt socialdemokratiska åsikter, utan jag står här såsom
en försvarare av vi liberalas och åtskilliga konservativas uppfattning vid sekelskiftet,
att en inlösen borde bli det slutliga resultatet av det avtal, som ingicks
år 1907. Sedan dess har liberalismen gått andra vägar, och den patriarkaliska
konservatismen dödades fullkomligt under världskriget och ersattes på

Torsdagen den 2 juni e. in.

17 Nr 41.

alla positioner av aktiekonservatism. Följaktligen stå vi nu där vi stå, delade
uti en mänsklighetsfråga i partier med strikta partilinjer, vilket här är så
onaturligt som möjligt och stridande mot sakens förhistoria.

Emellertid frågar jag mig ändå, om det icke i alla fall i tidernas längd mest
kan gagna det allmännas eller menige mans bästa, som ju enligt domarreglerna
är yppersta lag, att de stora sällsynta naturrikedomarna, såsom stora vattenfall,
stora skogar och stora gruvor, ägas av det allmänna. Är det icke i tidernas
längd större möjligheter, om det allmänna äger dessa stora rikedomar, för
att de skola bli utportionerade till alla rättvist, så att icke de ena förtjäna
på de andra, än om dessa stora naturrikedomar ägas av en enskild trust, som
enligt sakens natur främst måste tänka på aktieägarnas utdelningar.

Det kan icke bestridas, att det ligger en oerhört stor skillnad i detta, men, säger
man i alla fall, det enskilda initiativet är det enda, som smidigt kan sköta
dessa störa företag. Staten är alltid en dum, byråkratisk inrättning, som icke
kan syssla med affärer, varken stora eller små. Nu erkänner jag villigt, att
det enskilda initiativet och den enskilda omtanke, som varje individ måste ha
för sig själv och sin omgivning, är den största kraft till produktion, som finns,
och som icke kan åsidosättas. Men därifrån är steget långt till att påstå, att
staten icke ens får äga någonting alls, emedan den icke skickligt kan förvalta
det. Staten och kommunerna kunna dock, om de väl en gång få tillfälle att
utbilda sig för ändamålet, tjäna allas väl, vilket en enskild trust omöjligen
kan göra, ty det strider mot dess naturlagar.

Vad nu själva driften angår, vad hindrar, att det allmänna lika väl som aktieägarna
— de lägga sig icke heller i driften — anställer den yppersta personal
att sköta allt detta, betalar denna personal bra och ger den royalty och andra
förmåner, som locka de stora örnarna till åtelen? Varför kan icke även staten
och det allmänna då ge personalen den handlingsfrihet, som behövs för att sköta
hela affären smidigt?

Det är så lustigt att kasta en blick bakom kulisserna. Statsutskottet menar
nu, att det får icke alls komma i fråga att staten på något sätt skall äga och
sköta denna affär. Men utskottet vinkar i alla fall litet till de klentrogna, bland
annat därmed, att bolaget bör som ersättning för att staten avstår sin företrädesrätt
till Luossavaara malmfält överlåta till staten några små malmfält, som
lära ha dålig malm, vilket utskottet dock ej omtalar. Vid sekelskiftet voro vi så
glada över att staten fick ensamrätt till Luossavaara malmfält. Men nu slumpas
genom detta avtal bort statens förvärvade ensamrätt till denna präktiga
malm. I lockelsen ingår ock att det nya vederlaget skall läggas till »statsgruvef
alten». Jo, jag tackar! Det går således fortfarande för sig att staten äger
gruvfält och således förmodligen även begagnar dem. Det var en av amiral
Lindmans trumf i kampen om ägodelarna, att vid kompromissen i början av
seklet för staten avsattes vissa statsgruvefält. Nu skola vi fortfarande ha statsgruvefält,
men det största gruvfältet, om vilket finansministern sade, att det
var den största järnmalmsfyndigheten i världen, får icke bli statsgruva — icke
under några villkor och icke Luossavaara med sin goda malm får längre vara
statsegendom. Det ville icke Boström, och det vilja icke herrarna i dag heller.
Varför? Jo, återigen därför, att där åtelen är, där samla sig ock örnarna.

Således,^ herr talman, man för enligt min mening folket bakom ljuset genom
att icke diskutera det väsentligaste. Man förråder det svenska folkets förstfödslorätt
till dessa miljoner genom att sälja bort den av äldre generationer
tillämpade inlösningsrätten. Jag kan således icke vara med på ett blott avslag
och allra minst under förhoppning att få ett nytt avtal, som avpressar bolaget
några hackor till, utan jag vill alltid gå framåt. Därför yrkar jag i nära anslutning
till min motion, att riksdagen, med avslag å propositionen nr 2 11,
ville hos Kungl. Maj:t begära förnyat övervägande, byggt i främsta rummet på

Första kammarens protokoll 1927. Nr hl. o

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Nr 41. 18

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

bemödande att befrämja statens inlösen av stamaktierna om möjligt redan den
31 december 1936 samt tillika på avslutande snarast möjligt av leveransavtal
med den tyska koncernen.

Herr Lindblad: Blott ett par ord. Herr statsrådet och chefen för finans departementet

ville i dag göra gällande, att den framställning, som jag gav om
förhållandet med handlingarna till denna proposition, icke skulle vara riktig.
Det är ju dock så att vid varje proposition, som kommer till statsutskottet,
medfölja de handlingar, som ha varit vägledande vid propositionens utarbetande.
Med denna proposition följde emellertid inga handlingar, och sekreteraren
på avdelningen begärde hos finansdepartementet att få de handlingar och de
kalkyler, varpå propositionen var byggd. ATi fingo det svaret från finansdepartementet,
att inga handlingar funnos, och det var alldeles riktigt. Sedan
gjordes framställning från statsutskottet, att handlingar måtte tillställas avdelningen,
och den framställningen gjordes den 3 maj. Det första sammanträdet
med statsrepresentanterna var den 2 maj, och då medförde dessa statens representanter,
kalkyler, som sedermera sammanställdes, så att vi vid ett kommande
sammanträde erhöllo de nödiga kalkylerna, varpå propositionen var byggd
jämte ifrån statens järnvägar en del promemorior, som hade ingått till finansdepartementet
med anledning av denna fråga. Således är det alldeles riktigt,
som jag förut sade. att i början fanns icke tillgängligt genom finansdepartementet
några handlingar för bedömande av propositionen.

Finansministern gjorde ytterligare gällande, att tiden visst icke varit så
kort, som det kanske kunde se ut. Bolaget hade nämligen redan 1925 gjort
framställningar om ett nytt avtal, alltså ett par år efter 1922 års avtal, som
avsåg att räcka för tiden intill 1927 och att möjliggöra driften utan störningar.
Bolaget kom således med framställningar. Emellertid besvarades icke dessa
framställningar förrän föregående år. då de förnyades från bolagets sida av
statsrepresentanterna. Det var i oktober föregående år, som statens representanter
förklarade, att bolaget hade möjlighet att bryta den malm, som de avsågo
med det nya avtalet, även efter det gamla avtalet. Statsrepresentanterna
yttrade, att det "återstår obrutna något över 80,000,000 ton malm, d. v. s. något
mera än 8 miljoner ton om året och avsevärt mera än som brutits eller utfraktats
hittills under något år. Hänsyn till brytningskvantiteterna framtvinga ett
nytt statsavtal först när anledning föreligger att överskrida ovannämnda brytningsmängd.
Ej heller innebära nu gällande statsavtal i och för sig något
hinder mot träffandet av leveransavtal, som avse tiden efter 1936 års utgång
o. s. v., och de hänvisa till bolagsordningen § 12. Sedermera fick statsrepresentanterna
ett svar från bolaget, däri bolaget avgiver en öppen sabotageförklaring.
Det säger bland annat, att om icke under den närmaste tiden avtal komme
till stånd, kunna vi råka i den situation, att vi för fullgörande av våra skyldigheter
emot stamaktieägarna nödgas att, inom ramen av nu med staten gällande
avtal lägga bolagets drift och försäljningspolitik efter sådana linjer, att dessa
aktieägare under tiden till den eventuella inlösningsdagen kunna räkna med den
största möjliga utdelning å sina aktier, liksom att de vid den eventuellt inträffande
inlösningen skola erhålla högsta möjliga ersättning för aktierna. Tyvärr
skulle emellertid härigenom sannolikt icke kunna undgås att åtgärder, syftande
till befästande av affärens nuvarande starka ställning på malmmarknaden och
till dess utveckling även efter år 1936 komma att eftersättas. •— Det synes mig
vara en fullständigt öppen sabotageförklaring, och jag får säga min gode vän
Nothin, att när han så sent som i oktober 1926 var med om att förklara för
bolaget, att det kunde fortsätta malmbrytningen och även utfästa sig för kortfristiga
kontrakt och fick ett sådant svar på skrivelsen, borde han enligt min
mening, då han såg den öppna sabotageförklaringen, ha kommit till en annan

Torsdagen den 2 juni e. m.

19 Nr 41.

mening. Det förefaller mig alldeles uppenbart, att här är det icke fråga om
något annat än att här skall staten underkasta sig vår vilja, och mot det hade
han bort reagera starkare än han gjort. Jag förstår mycket väl i vilken obehaglig
ställning han har kommit, men jag kan icke hjälpa, att jag måste säga,
att det har gått rätt sa hastigt med omvändelsen ifrån det, att man förklarar,
att bolaget kan bryta, och till det. att man går med på ett nytt avtal.

Dessa nya avtalsförhandlingar började i början av januari, enligt vad finansministern
själv upplyste, och han yttrade då i sammanhang med talet om handlingarna,
att vi tydligen icke hade någon kännedom om hur man driver underhandling
i stora affärer. Ja, det vi icke hade kännedom om. det tycker jag vi
ha fått nu! Det är ju så, enligt vad han själv yttrade, att han, sedan han hade
inlämnat propositionen, kom underfund med att det fanns åtskilliga ändringar
att gorå, och det var de ändringar, som bolaget hade förklarat sig berett att gå
rned pa och som vi fingo oss tillställda, innan, vi började de verkliga underhandlingarna
i avdelningen.

Nu klagade herr Kubb över att siffran 300 miljoner icke var riktig. Naturligtvis
är den icke det, ty därnran skola dragas de miljoner, som räntorna uppgå
till, men herr Kobb vet också mycket väl, att när saken behandlacles i statsutskottet,
förelag utskottsutlatandet såsom det ena alternativet och vårt utlåtande
såsom det andra, och tiden medgav icke reservation, sedan utskottet fattat
sitt beslut. Vi måste därför stanna vid det alternativ, som nu föreligger
såsom var reservation vid utskottets betänkande.

.Det förefaller mig, att saken ligger så illa till, enligt min uppfattning åtminstone,
pa grund av brådskan dels förut dels nu i denna stund, att man icke
Iran .riksdagens sida borde gå in på ett avtal, där man har kastat in några förändringar
pa nagra punkter i några paragrafer, som naturligtvis i viss mån —
åtminstone ett par av dem — kunna innebära en förbättring. En däremot anser
jag vara en försämring. Det förefaller mig i alla fall, att riksdagen icke bör
pa det har sättet taga ett så stort och vittomfattande förslag, utan överlåta åt
regeringen att föra nya underhandlingar och få avtalet format på ett tillfredsställande
satt Det är ju dock ett avtal, som skall gälla i 20 år framåt, och det
ar sa pass vittomfattande och betydelsefullt för hela vårt lands ekonomi, att jag
tycker, att riksdagen skulle draga sig för att nu i sista stund taga ett på detta
satt pa en höft tillkommet förslag.

i trodde också..att herr Nilsson i Gränebo skulle ha kommit till det resultatet,
da han dock maste medgiva, att tiden har varit för knapp för att behandla
detta, ärende, och da det i sista stund förligger i ett skick, som icke kan sägas
att riksdagen annars är van att fatta beslut i.

ståhthSen'' il6lr talman’ llar ^ag intet annat yrkande än det jag förut fram -

Herr Kvarnzelius: Herr talman! När denna proposition kom riksdagen

tillhaiida och jag första gången läste igenom den, blev jag mycket starkt instämd
redan ifrån början för att man borde skjuta på detta ärende till en
kommande riksdag, och jag strök samvetsgrant för alla de punkter i propositionen,
som ^kunde tala för ett uppskov. Emellertid ansåg jag mig ju skyldig
att, så långt som det var möjligt, försöka få ärendet ordentligt utrett,
och jag vill försäkra, att jag har aldrig vant med om handläggning av en
fråga, som har fatt en grundligare utskottsbehandling, än vad detta ärende
fått.

Redan från första början togo vi ett sammanträde in piano med statsutskottet,
vilket ju är ganska ovanligt, och till detta sammanträde inbjödo vi
statens fyra representanter i bolaget. Därjämte hade vi bergmästaren, som
ar den ansvarige för malmbrytningens planläggning däruppe, bergmästare

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Nr 41. 20

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Norelius. Där framfördes från alla dessa experter på området olika synpunkter
för att belysa ärendet, och där fick var ocli en göra alla de frågor,
som voro erforderliga, och det lämnades upplysningar med anledning av desamma.
Sedermera, när vi övergingo till behandling i avdelningen av ärendet,
inbjödo vi de motionärer, som hade yrkat avslag, både herr Stendahl och bergmästare
Asplund, vilken sistnämnde ju sitter i statsutskottet, men dock icke
på den avdelningen. Dessutom hade vi hela tiden tillgång till sådana experter
— jag kan med fullt fog kalla dem så — som överdirektör Borgquist och
revisionssekreterare Waller, och dag efter dag pågick diskussion angående de
spörsmål, som kommo upp till omprövning. Siffrorna bollades, så att man
blev alldeles vimmelkantig av de miljoner, som på ömse sidor fördes fram;
det egendomliga var emellertid, att de olika åskådningarna icke^ på någon
punkt egentligen kunde närma sig varandra. Diskussionen fördes på olika linjer.
Var och en hade sin utgångspunkt, och därför kommo de också till olika
resultat. Ja, det vill säga, att den diskussion, som ägde ruin mellan överdirektör
Borgquist och herr Stendahl, var ju rätt givande. Herr Stendahl är
gammal affärsman, och han förde ett affärsmässigt resonemang. Det gavs
skäl och det togs skäl, och åtskilliga skiljaktigheter blevo därigenom utjämnade.
Den andre motionären, herr Asplund, opererade däremot på en annan
linje. Han ville överhuvud taget icke, att man skulle spoliera dessa malmtillgångar.
Han ville bevara dem åt eftervärlden, till våra efterkommande.
Gentemot detta argument framfördes det från motsatta sidan, att just nu var
det en god konjunktur för avsättning av den svenska malmen till goda pnser.
Huvudsaken är bara den, att man icke spolierar det kapital, som flyter
in för denna malm. Statsutskottet har ju också i det förslag, som föreligger,
i motiveringen mycket starkt understrukit nödvändigheten av att åt eftervärlden
bevara det värde, som genom det nya avtalet årligen tillföres staten, och
att regering och riksdag således icke undan för undan äter upp detsamma för
budgetära ändamål. _ . . . „

Emellertid visade det sig ganska snart, när vi kommo till behandlingen pa
avdelningen, att där yppade sig en mycket ilsken och frän opposition mot avtalsförslaget
överhuvud taget, och att det icke så mycket var fråga om att
giva och taga skal, utan att propositionen skulle till varje pris fällas. Jagfick
ett mycket starkt intryck av att hela det socialdemokratiska partiet hade
gått in för den linjen, att det icke skulle träffas något avtal, och jag fick
även den uppfattningen, att bakom den ståndpunkten låg en mycket bestämd
föresats att år 1936 gå till inlösen av gruvorna. _ .

Att på den grunden enbart fälla propositionen kunde jag för min del givetvis
icke vara med om. Under den diskussion, som hade förts mellan
opponenterna och de sakkunniga hade jag allt mer och mer bringats över från
den ståndpunkt, som jag från början intagit; och fann mig böra inrikta mitt
arbete på att få ett godkännande av propositionen redan vid denna riksdag.
Det som i främsta rummet därvid påverkade mig, var den redogörelse, som
lämnades inför statsutskottet av en av landets främsta experter på järnhanteringens
område, nämligen överingenjör Wahlberg. Han lämnade inför utskottet
in pleno en mycket utförlig redogörelse för de tyska järn- och stålverkens
politik, och därav framgick mycket tydligt, att tyskarna nu ville
ha sitt malmförsörjningsproblem ordnat för en avsevärd framtid. Kunde de
icke vinna säkerhet för att få sitt behov av malm tillgodosett från den svenska
marknaden, utan voro hänvisade till kortfristiga kontrakt, hade de under övervägande
att övergå till en annan metod för järn- och ståltillverkning, som visserligen
medför mycket stora kapitalutlägg. Sedan en sådan övergång en gång
har skett, kan en återgång icke mer äga rum. Har Tyskland lagt om sin järntillverkning
efter en annan tillverkningsmetod, varigenom de kunna tillgodo -

Torsdagen den 2 juni e. m.

21 Nr 41.

göra sig järnfattigare malmer, har det krävt så .stort kapitalutlägg, att en återgång
överhuvud taget aldrig kan komma i fråga till den tillverkningsmetod,
för vilken de svenska malmerna lämpa sig. Detta hade givetvis varit ett av
de argument, som tidigare hade dryftats mycket ingående mellan bolagets styrelseledamöter
och statens styrelseledamöter i bolaget.

Det blev för mig det avgörande momentet, när jag gick in för att försöka
få en antaglig lösning redan vid denna riksdag. Jag ville för min del icke
dela ansvaret för att en utveckling inom Tysklands stålindustri skulle ske i
en sådan riktning, att svenska staten eller vår nation en vacker dag står med
stora tillgångar av järnmalm, utan att ha avsättningen för dem tryggad. Jag
har nämligen den uppfattningen, att det är icke tänkbart, att vi inom landets
egna gränser skola kunna förädla denna järnmalm till stål och järn. Det kan
endast ske i en mycket begränsad omfattning, och sedan det visat sig, att
de svenska malmtillgångarna vore så stora, att vi utan att äventyra den svenska
järnhanteringen kunde exportera 8 å 10 miljoner ton malm årligen där
uppifrån, kunde jag icke heller på denna grund eller med hänsyn till
de synpunkter, som bergmästare Asplund lagt på denna fråga, reflektera på
att låta ärendet falla. Nu har det sagts — det har framkommit flera gånger
här i dag och framförts senast av herr Lindblad — att det är ingenting, som
hindrar bolaget att med nu gällande kontrakt bryta 8 miljoner ton malm årligen
och exportera dem. Han säde, att ifall bolaget icke ville göra det, saboterar
bolaget staten. Ja, detta är att driva eller sträcka kraven på bolaget
något längre än vad jag anser vara rimligt. Avtalet, som nu existerar,
innehåller ju icke någon som helst skyldighet för bolaget att bryta malm. Det
innebär endast frågan om i vilken omfattning, bolaget skall få transportera
malm å statens järnvägar och i vilken ordning det skall anmäla, om det vill öka
sin exportkvantitet.

Det ligger i sakens natur, att om bolaget får ett mycket starkt intryck av
att inlösen skall komma att äga rum 1936 — de överläggningar, som förekommit
här i riksdagen och i pressen, måste giva bolaget ett mycket starkt
intryck av att den situationen mycket väl kan tänkas komma att uppstå -—-är det klart, att det måste inrätta sig därefter och se till att inlösningsbeloppet
1936 blir för bolaget och dess aktieägare tillfredsställande. Det ligger också
i sakens natur, att med en mindre kvantitet malm, som exporteras årligen,
kommer den gamla regeln »om tillgång och efterfrågan» automatiskt att medföra
ett högre pris per ton än om eu större kvantitet malm föres ut i marknaden.
Redan av denna grund måste det således vara klart, att bolagets intresse
måste inrikta sig på att endast bryta så mycket malm, som med hänsyn
till bolagets ekonomiska intressen är fördelaktigast vid tiden för inlösen.
Sedan kommer därtill å andra sidan, att ifall bolaget skall bryta denna större
kvantitet malm, medför det vissa kapitalutlägg för mekaniska anordningar för
brytningens utförande. Dessa skola vara amorterade till 1937, ty i annat fall
har ju bolaget en ren och klar förlust.

Jag kan således icke erkänna, att det är ett riktigt påstående, att om bolaget
håller sig till den lägre malmkvantiteten med hänsyn till osäkerheten för
att få fortsätta efter 1936, det kan betecknas såsom illojalt från bolagets sida.
Det är en naturlig sak, och det tror jag, att herr Stendahl såsom affärsman skall
vara den förste att erkänna. Det är säkerligen vad han, om han sutte i det bolagets
styrelse, otvivelaktigt redan från början skulle vara på det klara med
och gå in för.

Sedan har under diskussionen förts fram ett annat argument, som jag för min
del — det får jag uppriktigt säga — icke har synnerligen stor respekt och aktning
för. Det är det tvång, man skulle kunna ha på bolaget genom att tillgripa
järnvägsfrakterna efter 1936. Det har viftats med detta många gånger

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Nr 41. 22

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

vid handläggningen av ärendet inom statsutskottet. Järnvägsfrakten skulle
vara den tumskruv, genom vilken man kunde gorå bolaget mjukt. Ja, i detta
avseende vill jag för min del säga, att jag icke vill .ställa detta bolag så utanför
det rättsskydd, som jag anser, att varje näring inom landet för övrigt är
berättigad att få, och att staten sålunda icke genom dylika tvångsåtgärder, dylika
tumskruvar, skall pressa ur bolaget mer än som kan anses vara rimligt
och skäligt. Jag tror, att vi i längden här i landet stå oss bäst, ifall vi låta
varje företag vederfaras ungefär samma behandling och att man icke bara därför,
att ett bolag har fått en mycket stor omfattning skall tillämpa alldeles
särskilda metoder mot detsamma och sätta det i en undantagsställning.

Med. hänsyn till vad som förekommit inom statsutskottet fann utskottet sig
böra vidtaga vissa jämkningar i Kungl. Maj ds proposition i syfte att göra avtalet
något förmånligare för staten. Den ändring, som jag främst ansåg vara
av behovet påkallad, var, att avtalet icke fick karaktären av ett evighetskontrakt
i fråga om järnvägsfrakterna. Det bjöd mig emot att binda staten i detta
avseende för en så lång framtid som enligt den kungl. propositionen var
ifrågasatt. Jag satte mig då i förbindelse med den person här i landet, som
sannolikt har större insikt på detta område än någon annan person här i landet.
Jag rådgjorde i saken med honom, och vi enades om de skärpningar i avtalsförslaget
som nu framgå av statsutskottets förslag. Av den två timmar
långa överläggning, som jag hade med denne person, hade jag större behållning
än av de ändlösa diskussioner, som förts inom fjärde avdelningen.

Jag har för min del icke på något som helst sätt försökt efterforska, huruvida
de skärpningar i den kungl. propositionen, som statsutskottsutlåtandet innebär,
äro av den beskaffenheten, att de kunna accepteras, eller om de äro av
den beskaffenheten att de icke kunna accepteras av bolaget. I det avseendet
måste jag ännu en gång, som jag många gånger gjort inom statsutskottet, försäkra
herr Lindblad, att, såvitt jag känner till förhållandet, man icke kan säga,
som han sade i förmiddags, att vad som i det avseendet föreslås av utskottet
varit i säck, innan det kommit i påse. Jag svävar i fullständig okunnighet
om hur bolaget skall komma att ställa sig till förslaget, i den händelse det blir
riksdagens beslut, men jag betraktar statsutskottets förslag såsom ett uttryck
för en uppriktig önskan — och något som bolaget skall förstå innebär en uppriktig
önskan, därest riksdagen beslutar i enlighet med utskottets förslag —
att komma till ett samförstånd med bolaget på en sådan grund, att bolagets
framtida verksamhet skall vara tryggad och så att det skall kunna inrätta sig
därefter.

Däremot måste jag beteckna den första av de reservationer, som här föreligga,
såsom den knutna handen i jämförelse med utskottets förslag. Jag vill för
min del i varje fall icke vara med och dela det ansvar, som skulle följa av att
man nu läte frågan falla. Om bolaget icke kan gå in i några mera långfristiga
kontrakt, om bolaget icke kan lämna den garantien åt de tyska stål- och järnverken,
som dessa anse sig behöva för sin framtida malmförsörjning, så kan
man äventyra en minskad avsättning av svensk malm, som i stället blir liggande
kvar i gruvorna. Jag vill icke taga på mig ansvaret för att vara med
på ett sådant äventyr, när det här bjudes en möjlighet att få en överenskommelse,
som obestridligen kommer att tillföra staten betydande summor utöver
vad det nuvarande avtalet innebär, på samma gång som det skulle bli till fördel
för bolaget, och det hela dock resulterar i att det kommer att tillföra staten
ett högst betydande antal miljoner kronor årligen utöver de miljoner, som nu
flyta in för malmexporten, och dessa miljoner givetvis i en eller annan form
komma nationen till godo på olika områden. Dessa pengar stanna väl icke
utan vidare hos dem, som få dem, utan de gå så småningom ut över landet och
befrukta andra delar av vårt näringsliv, vilket kommer att bli till fromma för

Torsdagen deri 2 juni e. m.

23 Nr 41.

hela nationen. Det kanske även kommer att bidraga till att i någon mån öka
arbetsmöjligheterna och i vad det gäller särskilt ett gruvfält, Grängesberg, beträffande
vilket ju jag för min del har ett alldeles speciellt intresse av att gruvdriften
där får upprätthållas i den omfattning den för närvarande har, riskerar
man ju, ifall avtalet icke går igenom, att en minskning av arbetspersonalen inom
de närmaste åren skall ske, en minskning som kanske kommer att göra att arbetsstyrkan
nedgår till hälften mot den arbetsstyrka, som nu har sysselsättning
där.

När jag sålunda väger alla skälen för och emot varandra, finner jag, herr talman,
min skyldighet vara att yrka bifall till det förslag, som statsutskottet
här framlagt.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Ett studium av de handlingar,
som här äro tillgängliga för en vanlig riksdagsman, ger åtminstone mig
två bestående intryck. Det ena intrycket är det, att den officiella expertisen
blir allt mindre och mindre förtroendeingivande, och det andra intrycket är, att
det viktigaste här icke är det, som direkt synes, utan det, som ligger mera
bakom men som är en verklighet, vilken får allt större och större vikt i samma
mån som det nu föreliggande avtalsförslaget skapar sannolikhet för ett längre
bestående av den enskilda bolagsverksamheten där uppe.

Jag vill bara såsom belysning av vad jag menar påpeka den bestämmelse,
som finnes i avtalets § 30 angående Luossavaara-Kiirunavaarabolagets aktier,
vilka ju äro alldeles säkerställda för att icke komma i främmande händer. Men
det, som ligger bakom, är naturligtvis, vilka intressen som behärska dessa, sa
länge en statsinlösen icke skett, det är således aktierna i själva Grängesbergsbolaget
och de intressen, in- eller utländska, som där få dominerande inflytande,
varvid huvudintresset borde knytas.

Dessa avtalsförslag kunna dock icke ge upplysning härom, och det är alldeles
klart dessutom, att, då man som jag, varken har personlig affärsväg
eller affärsinsikt och icke heller haft tillfälle att inom utskottet kunna följa
utvecklingen och taga kännedom om de där företedda beräkningarna och handlingarna
och få del av de upplysningar, som där måste vara lämnade, man
måste, när man träffar sitt avgörande, hålla sig till auktoriteter, de enda som
äro möjliga att här använda. Då ha vi i detta fall två auktoriteter. Den ena är
reservanterna till utskottsutlåtandet och den andra är utskottsmajoriteten.

Då jag inte gärna kan följa utskottsreservanterna av det skälet, att man
bakom hela denna reservation skymtar klart och tydligt — det har ju herr Lindhagen
betonat och den siste ärade talaren också strykit under — statsinlösen
och statsdrift, något som icke egentligen stämmer med min uppfattning om
vad som är klokt och riktigt, blir endast utskottsmajoriteten kvar^såsom auktoritet,
och då jag nu har begärt ordet, är det egentligen för att ^få till protokollet
uttala, att jag, ehuru jag personligen helst skulle vilja gå med^ på det
yrkande, som framställts av herr Stendahl, och kommer att göra det, så länge
det finns kvar vid voteringen, i ett slutligt val mellan utskottsförslaget och
reservationen kommer att stanna vid utskottets förslag, och det gör jag särskilt
med fäst avseende på det anförande, som här hållits av herr Nothin, under
uttryckligt betonande av att jag med hänsyn till de synpunkter, jag här i
största korthet framlagt rörande möjligheten av in- eller utländska intressens
dominerande i bolaget, förlitar mig på att statsutskottsmajoriteten har full
kännedom om och tänkt sig in i de konsekvenser, vartill ett bifall till förslaget
kan leda.

Under denna förutsättning kommer jag, som sagt, att i slutvoteringen ge min
röst åt utskottsförslaget, men, herr talman, jag har intet yrkande.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Nr 41.

24

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Herr Wigforss: Jag tänkte icke upptaga kammarens tid med något slags
resonemang om alla de sifferkalkyler, som blivit gjorda på olika håll. Jag
tror, att det finns enstaka medlemmar av denna kammare, som ha en fast
grundad övertygelse, vunnen genom studium av dessa siffror, och de ha tydligen
vid dessa studier kommit till olika resultat. Men de allra flesta av oss
kunna säkerligen icke på den grundvalen skaffa sig en ståndpunkt, som leder
till ett votum. Det är möjligt, att herr Kvarnzelius därför hade rätt, när han
åtminstone antydde, att den ståndpunkt, som intages av reservanterna, är förestavad
av något, som skulle kunna kallas för principiella skäl. Jag skulle vara
mycket villig att erkänna, att jag för min del i denna fråga voterar, låt oss
säga, efter principer eller efter instinkter eller efter fördomar, vilket som helst,
men frågan är då vilka principer, instinkter eller fördomar som i detta fall
kunna anses mest sammanfallande med samhällets intressen.

Det är nog så, att vi litet var i en ställning sådan som denna få säga oss,
även om herr Kvarnzelius har rätt i sin uppfattning om fördelarna för staten
av detta avtal, att inte fördelarna kunna vara så utpräglade, som han vill få oss
att tro, och kanske någon skall säga, att, även om det ligger sanning i herr
Stendahls siffror, det väl icke är så alldeles säkert, att hans mycket skarpa
slutsatser äro fullt befogade. Men just i ett sådant läge, när vi måste erkänna,
att det ligger sanning i siffrorna på båda hållen, så falla vi tillbaka på vår allmänna
inställning i eu fråga som denna och då finns det somliga människor,
som resonera så här: »Antag, att det gäller att göra en affär och att staten har
viss rätt att lösa in dessa rikedomar år 1936. För att staten skall uppge denna
rätt, vill jag ha klara skäl, som visa, att staten verkligen vinner en bestämd
fördel därpå, annars faller jag tillbaka på den rätt, som jag redan har.» Fn
annan, och jag förmodar, att så är fallet med herr Kvarnzelius, resonerar på ett
rakt motsatt sätt och säger kanske: »Här är det uppenbart, att det enskilda
företaget vinner störa fördelar och att dessa fördelar spridas ut till vida kretsar
i landet; alltså går jag med på avtalet, såvida det icke klart och tydligt kan
visas, att staten blir lurad.»

Jag tror att saken, i allra största korthet sagt, ställer sig för oss litet var
på det sättet ungefär. Den ene finner det liksom vara en presumtion för att
staten skall släppa sina rättigheter till enskildas fördel, under det att andra
finna en presumtion för att staten skall hålla fast vid sina rättigheter, när
staten icke kan anföra klara skäl för den andra synpunkten.

Nu säger man: »Det är val ändå bra begränsade synpunkter att lägga på
denna stora fråga, att betrakta den såsom en rent privatekonomisk uppgörelse
mellan staten och ett bolag.» Men saken kommer tillbaka till denna i viss mån
privatekonomiska uppgörelse i samma ögonblick som alla de allmäntekonomiska
tvistefrågorna äro ur världen, och det är det, som jag egentligen begärde
ordet för att få understryka i denna debatt, att vi här icke från de olika sidorna
ha några delade meningar om den allmäntekonomiska sidan av denna sak. Det,
som bolaget begär, och det, som anföres för avtalet, är, att vi skola möjliggöra
cn ökad brytning, möjliggöra längre kontraktstid och möjliggöra de nyanläggningar
vid gruvorna, som äro nödvändiga för att redan under den närmaste
tiden gå till en ökad brytning. På ingen av dessa punkter vägra reservanterna
eller, låt oss säga, det socialdemokratiska partiet att gå med på bolagets krav.
Vi äro fullt villiga att medge denna ökade brytning och att träffa arrangemang,
som möjliggöra längre kontrakt. Vi äro till och med villiga att taga
den del av risken, som behöver tagas, för att göra de kapitalutlägg, som krävas
under de närmaste åren, på det att denna större brytning skall bli möjlig.

När vi gå med på detta, så ha vi egentligen väntat, att man skulle komma
fram med ett förslag, som just tog sikte på det och där man klart kunde se,
att detta är ändamålet och ingenting annat. Det, som i stället möter oss, är ett

Torsdagen den 2 juni e. m.

25 Hr 41-

kontrakt, av vilket vi icke kunna undgå att draga den slutsatsen, att det visser- A^af^s
ligen också är ändamålet, men att det ännu väsentligare ändamålet .är att göra nmimi)0iagen_
den där inlösningsrisken illusorisk från bolagets sida. Det är väl i grund och (Forts.)
botten det, som vi komma tillbaka till och som gjort, att misstänksamheten
ifrån vår sida är så stor, att vi finna liksom hela avtalet uppbyggt med detta
till centrum att befria det enskilda bolaget från det servitut, som ligger på det
genom statens rätt att lösa in, och det är därför som vi ha denna misstro, och
det är därför som vi i detta fall gå tillbaka till vad jag. kallar för våra fördomar
eller principer och säga, när vi stå i detta tvivelaktiga läge, att då hålla
vi på statens rätt.

Nu kan man säga: »Ja, men det är ju den socialdemokratiska principen»,
men jag vill då tillägga, att när vi hålla på inlösningsrätten, så gorå vi det
icke därför att vi i detta ögonblick äro på det klara med att någon inlösning
skall ske 1936. Jag säger icke, att vi avvisa detta, jag säger bara, att ståndpunkt
icke tagits i detta ögonblick.

Men även om vi gingo in för att göra denna inlösen 1936, ha vi därmed icke
alls sagt, att detta företag skall skötas så som ett statens affärsföretag tills vidare
skötes. Alltså äro vi icke alls beredda att taga alla de risker man brukar
anse följa med en statsdrift.

Man kan då fråga, vad det är i denna inlösningsrätt som vi sätta ett sådant
värde på. Ja, det är egendomligt att kunna konstatera, att denna fråga skall
komma ifrån det håll där man är allra mest övertygad om äganderättens bestämda
överlägsenhet över varje annan form för att trygga sig avkastningen
av jorden eller av kapitalet. Vi falla här bara tillbaka på den, jag vill säga,
rent allmänmänskliga erfarenheten att — när det gäller att välja en form, genom
vilken han skulle trygga sig sina rättigheter till avkastningen av jord och
kapital — äganderätten utan tvivel är den säkraste, och därför att staten i
detta fall icke är enskild ägare utan är representant för hela svenska folket
såsom ägare, sätta vi icke mindre värde på äganderätten för den sakens skull.

När jag säger, att vi äro fullt beredda att göra alla de medgivanden, som äro
nödvändiga för att få denna ökade brytning, för att få de längre kontrakten
och för att möjliggöra genom kapitalutlägg denna större brytning, så säger
man däremot: »Ja, men alltsammans riskeras ju, om vi icke fatta ett beslut i
detta ögonblick.» Det är alltså risken av ett uppskov, som man framhäver. Ja,
det är klart, att man knappast kan resonera om den punkten, men det finns, två
faktorer, som göra, att vi inte taga detta hot på så fruktansvärt allvar. Vi ha
nämligen erfarenhet av, och jag misstänker litet var här i kammaren känner
till det, att det nästan aldrig går till på annat sätt, när staten skall göra gorå
upp affärer med enskilda, vare sig det gäller riksdagen eller regeringen, då det
gäller mycket stora affärer, än att avgörandet pressas fram i .det ögonblick,
då man tycks med ett visst fog kunna säga från det enskildas sida, att här är
det en ytterlig fara som ligger i ett dröjsmål med avgörandet. Om icke avgörandet
fattas nu i år, eller denna vecka eller, som det också har hänt att det
sagts, denna natt, så äro stora värden för samhället förlorade. Det är den erfarenheten
av att enskilda ha eu förmåga att ställa staten i ett sådant läge
eller att i alla händelser låta den uppfattningen framstå, att staten står i ett
sådant läge, som för oss är en anledning till att anse det svårt att i detta ögonblick
taga detta hot på allvar.

Jag vill nu formulera det andra skälet för vår ståndpunkt helt enkelt genom
hänvisning till vad herr Kvarnzelius sade, ty då herr Kvarnzelius själv framhävde
de stora riskerna av ett uppskov, så sade han samtidigt en sak, som var
alldeles oförenlig med en allvarlig tro på dessa risker, i det han förklarade:

»Jag vet ingenting om, hur bolaget kommer att ställa sig till detta förändrade
avtal, jag vet ingenting om, huruvida bolaget kommer att säga ja eller nej.»

Nr 41.

26

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen
(Forte.)

Alltså är herr Kvarnzelius beredd att, för att få denna ökning av fördelarna
. från statens sida, _som jag tror, att herr Nothin i dag värderat, diskonterade
till nutidsvärdet, till 10 miljoner kronor, han är beredd, sade jag, för att staten
skall få detta nutidsvärde av 10 miljoner kronor, att taga hela risken av
att landet går miste om detta och att tyskarna skola gå över till annan form
av järntillverkning o. s. v., allt detta som utmålats såsom det stora argumentet
varför vi i detta ögonblick icke skola gå på avslag. Men jag tror, att när
man ser saken på det sättet, ha vi icke anledning att avstå ifrån vårt uppskovsyrkande.

Jag vill uttryckligen sluta, med anledning av vad herr Reuterskiöld sade om
att reservanternas krav på avslag icke är något annat än ett krav på uppskov,
med att såga, att vi reservanter allesamman äro fullt beredda att taga upp dessa
förhandlingar och föra dem till det resultat, som för båda parterna är önskvärt,
nämligen denna ökade brytning, dessa långa kontrakt och de nya kapitalutlägg,
som behövas.

Herr Stendahl: Herr andre vice talman! Det skulle för mig vara synnerligen
lockande att gå in på polemik i synnerhet med herr Kobb, men då utgången
av detta ärende praktiskt taget redan är avgjord, skall jag icke falla för
denna stora frestelse.

På en till mig riktad så gott som direkt fråga från statsutskottets ärade ordförande
skall jag svara honom på följande sätt.

Ända från min första köpmanstid är jag uppfostrad till att, om jag ingår
en överenskommelse, muntligen eller skriftligen, denna skall av parterna hållas
icke endast efter en trång, bokstavlig tolkning, utan också efter andan och meningen
i avtalet. Det anses, bland hederliga köpmän åtminstone, icke vara fair
att försöka pressa ett avtal efter bokstaven i för den ena parten enbart fördelaktig
riktning. Det är svaret på den till mig ställda frågan!

Orsaken, varför jag begärde ordet, herr andre vice talman, var emellertid,
att jag i mitt första anförande tillät mig att apostrofera herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, och i sitt därpå följande anförande ville han
göra troligt, att jag hade citerat honom falskt eller oriktigt.

Jag har med herr talmannens medgivande skaffat mig en utskrift av herr
statsrådets anförande på ifrågavarande punkt och skall tillåta mig att här läsa
upp det ojusterade stenografiska referatet av vad herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet enligt stenograf protokollet verkligen har yttrat: »Jag
tar nu med glädje ansvaret för — jag skulle med ännu större glädje säkerligen
tagit avtalsförslaget oförändrat •— men jag tar med glädje även bifall till avtalet
— även ansvaret för avtalet med modifikationer och med naturligtvis
särskilt stor glädje, om jag kunde vara säker på att det vinner G-rängesbergsbolagets
godkännande.»

Av det upplästa stenografiska referatet torde med all möjlig tydlighet framgå,
att det av mig gjorda citatet är riktigt.

Herr Boman: Herr talman, mina herrar! En talare yttrade, att det nu

föreliggande förslaget till avtal skulle från statens sida i vad det rör järnvägsfrakterna
innebära ett premierande av ifrågavarande enskilda bolag, och
den förste talaren påpekade, att kungl. järnvägsstyrelsen hade avstyrkt avtalet.

Jag kan inte underlåta att då hänvisa till vad som återfinnes i den kungl.
propositionen på sid. 83, där järnvägsstyrelsens uttalande återgives in extenso
och där det redogöres för att det årliga överskottet för statens järnvägar
från malmbanan skulle vid maximiskeppning bli 18 1/2 miljoner kronor. Denna

Torsdagen den 2 juni e. m.

27 Nr 41.

summa angives räcka till att förränta och amortera hela järnvägsanläggningen
på 50 år och dessutom lämna en årligt vinst av 10 V2 miljoner kronor. Dessa
siffror synas mig tyda på att avtalet väl inte ändå innebär ett premierande
av malmbolagen utan att det blir en synnerligen god affär att få
frakta dessa maximikvantiteter malm, om vilka det är fråga. Ser man på
de faktiska uppgifterna för år 1926, finner man, att utgifterna för att forsla
6 miljoner ton malm voro 14 miljoner kronor och beräknades för de 7 miljoner
ton, som äro avsedda att fraktas innevarande år, bliva 15 miljoner kronor.
Vid en ökning med 1U av kvantiteten ökas omkostnaderna med 1/14.
Förhållandet är ju det, att dessa vackra resultat vid en intensiv trafik till
stor del äro att tillskriva den omständigheten, att denna bana är elektrifierad.
Granskar man de absoluta tal, som äro bestämda i fråga om frakterna, kan
jag meddela, att statens järnvägar för några år sedan togo en malmtrafik
från Fors, som tidigare under många år gått på Gävle—Dalabanan över Gävle,
och i stället ledde den till Värtan, genom att notera en frakt, som per tonkilometer
var densamma som i avtalet är bestämd för en sträcka på 211 kilometer,
och då gällde det, på en icke elektrifierad bana, endast en sträcka
av 176 kilometer. Självkostnaden per tonkilometer faller givetvis vid längre
avstånd. Det gällde dessutom då likväl endast c:a 25,000 ton om året och
här gäller det 6—8 miljoner. Helt andra och billigare anordningar kunna
göras, när man forslar så stora kvantiteter, och dessutom gäller det i ena
fallet en elektrifierad bana, som vid intensiv trafik kan drivas väsentligt billigare.
I båda fallen hade man att räkna med återtransport av tomvagnar.

Då jag har ordet, vill jag yttra något i huvudfrågan. Det synes mig,
att man icke kan klandra statens ombud i bolagsstyrelsen eller finansministern
för att det förslag till kontrakt, som först framlades, nu inom statsutskottet
blivit ytterligare förändrat till statens fördel. Det är ju dock så, att om två
kontrahenter förhandla om eu mycket stor affär, och den ena parten i synnerhet
ej alls kan avgöra, om det blir affär av, är det icke så lätt att framtvinga
det allra gynnsammaste anbud, som är möjligt. Men denna omständighet,
att man på detta sätt nu kunnat pressa fram en ytterligare fördel
utöver vad den kungl. propositionen innebar, synes mig icke vara ett skäl
till att, såsom åtskilliga talare här, vilka förordat reservationen, säga, att vi
skola pressa fram än mera genom att i dag säga nej. Vi skola uttala, att
staten vill tillmötesgå bolaget, säde en ärad talare i fråga om vad det önskar
om rätt till ökad skeppning av malm, men bolaget är icke hjälpt av detta
tillmötesgående, ty bolaget behöver veta, hur det skall inrätta sig, då utgångspunkten
för en ny förhandling är ett inlösningsavtal. Det finnes visserligen
nu bestämmelser om inlösning, men de bestämmelserna äro, såsom statens
representant, herr Nothin sade, när han talade i frågan, sådana att ingen
kan säga, hur inlösningssumman kommer att so ut. Här ha gjorts många
kalkyler av flera talare om vad nutidsvärdet är i ena och andra fallet, och
det bär därvid räknats med en räntefot av 5 V2 procent. .Ta, nutidsvärdet,
om man flyttar räntefoten till 5, 4 1/2 eller 4 procent, kommer att förvandlas
alldeles enormt. I verkligheten kommer det icke att ställa sig så, att man
får att göra med ett nutidsvärde, utan staten kommer att få årliga inkomster,
större eller mindre, beroende på de ekonomiska konjunkturerna på malmmarknaden.
och malmmarknadens växlande konjunkturer äro sådana, att ingen i
dag kan förutse, huru det kommer att bli under en lång följd av år.

För min del är jag övertygad, att det avtal, som nu föreligger, erbjuder
åt staten avsevärda, säkra inkomster, och då jag som affärsman vill förorda
detta avtal, gör jag det gärna med öppna ögon för att det möjligen kan
vara gynnsamt även för den andra kontrahenten. Det är sannerligen ingen olycka
i affärer, om även den andra kontrahenten kan vara belåten, men jag tror,

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forte.)

Sr 41. 28

Torsdagen den 2 juni e. m.

Amf. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

att riksdagen såsom representant för svenska staten, också kan vara tillfredsställd,
om detta avtal kommer till stånd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr örne: Herr andre vice talman, mina herrar! Den debatt, som förts

här i dag, har givit vid handen, att det finnes skäl för de olika, diametralt
motsatta ståndpunkterna, skäl som i varje fall ha ett stort subjektivt värde.
Det är självklart icke så lätt för en enskild riksdagsman, som icke varit med
under den förberedande behandlingen, att taga någon ståndpunkt till denna
fråga. Under det jag lyssnat på debatten, har det emellertid förefallit mig,
som om de skäl, herr Nothin anförde, skulle vara de mest hållbara, och som
om man helt och hållet kunde lita på vad en man med hans kända allmånan
da och hans sakkunskap i det föreliggande ärendet hade att anföra.

Jag har frågat mig här under den pågående debatten, vad som ytterligare
kunde vara att vinna genom att vi förkasta utskottets hemställan. Det är
ju möjligt, att man kan nå ytterligare något resultat, ifall man fortsätter
förhandlingarna. Det kan också hända, att man icke når något bättre resultat
än det nu föreliggande. En sak, som ingen här bestritt under debatten
i dag, är emellertid att det vid bifall till utskottets förslag kommer
att flyta in ökade medel till landet, att företagsamheten kommer att ökas
och att det följaktligen blir ökade arbetstillfällen, och det är det, som vi just
nu, under vår generation, i all synnerhet behöva. Vi äro mycket litet hjälpta,
om vi exempelvis kunna vara vissa om att få en miljard om hundra år. Vi
äro, säger jag, mycket litet hjälpta därmed i den föreliggande situationen.
För min del är jag icke övertygad om att de lager av befolkningen, som jag
speciellt ömmar för, komma att ha någon som helst fördel, utan de kunna tvärtom
få väsentliga olägenheter av ett uppskov.

Detta är självklart endast min personliga övertygelse i saken, och på grund
av den ber jag helt enkelt att få tillkännage, att jag i den blivande voteringen
kommer att rösta på samma sida som herr Nothin, d. v. s. till förmån för
utskottsförslaget.

Herr Möller: Herr vice talman! Då jag nu i debattens sista stund begärt
ordet i denna fråga, är det för att behandla synpunkter, som i en viss grad
redan blivit företrädda, närmast av herr Wigforss i denna kammare.

Om jag försöker bilda mig en mening om de motiv, på vilka riksdagen nu
skulle gå. att fatta beslut i detta ärende, så har jag särskilt fäst mig vid herr
Kvarnzelius’ yttrande, att det, som hade gjort det starkaste intrycket på honom
och som kommit honom att avstå från tanken på att eventuellt gå in för en
uppskovslinje i detta ärende, var faran, att tyskarna, om de icke finge sina
långa kontrakt, skulle komma att lägga om sin järntillverkning och på det
sättet befria sig från beroendet av de svenska malmerna, framför allt då
Kirunamalmerna. Det är faktiskt kring denna axel som huvudargumenteringen
rört sig. Alla dessa frågor om hur de olika avtalen komma att verka,
ha, såvitt jag förstår, til syvende og sidst icke spelat den verkliga huvudrollen
för riksdagens enskilda ledamöter, och icke ens för statsutskottets majoritet
spelat den verkligt avgörande rollen. Vi ha hört en lång rad av mer
eller mindre utmärkta affärsmässiga resonemang i denna fråga under debatterna
i dag, men man har slutligen ändå alltid kommit fram till det, att även
om avtalet kanske icke är fullt så bra, som man skulle önskat, vågar man
icke ta risken, att de tyska tillverkarna skola lägga om sin drift och vända
sig till andra marknader.

Jag tror, det är befogat att säga, att huvudfrågan därför är denna: kan
man skapa långa kontrakt med de tyska avnämarna av den svenska mal -

Torsdagen den 2 juni e. m.

29 Nr 41.

men. även om intet avtal kommer till stånd? Och. mina herrar, den frågan Ang. statens
ha ni i själva verket icke besvarat, ty vad är det, som gör att icke sådana ^Xmho]af](,n
långa kontrakt kunna komma till stånd? Jo, det som gör det, är att bolaget (]jortB-)
icke vill göra långa kontrakt, om det ej får vissa garantier. Det finns ju nämligen
ett farligt år i hela denna malmbrytningshistoria, och det året är 1936.

Året 1936 är ett kritiskt år. därför att då har staten rätt men icke skyldighet
att inlösa samtliga stamaktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Det
är detta, att man icke vet, hur det kommer att gå i fråga om inlösningen, som
utgör hinder för avslutandet av de långa kontrakten. Vore det så, att staten
redan nu kunde förklara, att den är beredd att gå in för en inlösning, då skulle
det ej föreligga något som helst hinder för det nuvarande bolaget att göra ett
precis lika långt kontrakt med de tyska avnämarna, som det blir, därest det
avtalsförslag, som föreligger, kommer att godkännas, ty i samum ögonblick
som staten 1936 inlöser dessa stamaktier, övertager Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samtliga de förpliktelser, som Grängesbergsbolaget för detta ändamål
kan ha iklätt sig.

Om jag nu tar detta som första utgångspunkt, att staten verkligen begagnar
sig av sin ^lösningsrätt, gör jag mig följande fråga: är det då sannolikt, att
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, bara därför att staten kan komma
att (ivertaga förpliktelserna att fullgöra kontraktet efter 1936, skulle binda
sig för priser eller andra bestämmelser i kontraktet, som staten icke skulle
vara villig att taga? Ett jakande svar på denna fråga förefaller vara fullkomligt
orimligt.

Om jag utgår från den allmänna uppfattningen, som även råder i denna
kammare, att staten egentligen ej kan göra affärer — som ett exempel skulle
man eventuellt, i en viss grad åtminstone, kunna nämna det avtalsförslag,
som föreligger — om jag utgår från att det till och med är riktigt, att staten
ej förstår sig på att göra affärer, utan att de enda, som kunna göra förmanliga
affärer, äro enskilda affärsmän, de må uppträda som enskilda personer eller
som representanter för enskilda bolag, då måste väl slutsatsen också bli den,
att om det nuvarande bolaget gör ett långfristigt kontrakt, som sträcker sig
långt över tiden för statens inlösningsrätt, är icke staten i stånd, när den en
gång eventuellt själv skulle få taga hand om affären, nämligen år 1936, att
skaffa sig ett bättre kontrakt med hänsyn till malmpriset och sådant, som
kontraktet kan komma att innehålla i övrigt, än det enskilda bolaget gjort.

Staten kunde få de fördelar, som kunna vara förbundna med att det nuvarande
bolaget sluter ett sådant långvarigt avtal, och för min del skulle det
förvåna mig, om det verkligen vore så, att man i riksdagen skulle liksom anse,
att bolaget ej kan göra ett sådant långvarigt kontrakt, bara därför att staten
i sinom tid skulle komma att övertaga stamaktierna.

Nu förmodar jag, att man kommer att svara mig, att i själva verket är det
icke heller denna fara, som hindrar, att ett långfristigt kontrakt kan komma
till stånd, utan risken för bolaget att nu gorå ett långt kontrakt ligger däri.
att staten icke begagnar sig av sin inlösningsrätt 1936. Det är den faran, ^att
staten 1936 förklarar: »Nej, vi vilja icke övertaga stamaktierna, utan behålla
det nuvarande förhållandet mellan staten och de enskilda i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag.» I stället för inlösning kan staten höja malmfrakterna.
så att den via järnvägen tager av bolaget, praktiskt taget, all den vinst,
som bolaget skulle ha av det långa kontraktet. Det är, så vitt jag kunnat
fatta, därom diskussionen rört sig, och för övrigt allt, som förekommit i denna
sak. Det är däri själva kärnfrågan ligger. Bolaget tror eller anser sig kunna
antaga, att den svenska staten skulle år 1936 uppföra sig på det sättet, att den
förklarar: »Vi vilja ej inlösa gruvorna, men vi komma att lägga beslag på
den vinst, som bolaget kan göra sig på mahnexporten, genom att höja malm -

Nr 41.

30

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens frakterna och på den vägen draga in alltsammans till staten. Staten vill ej
avtal med driva affären, den vill överhuvud ej befatta sig med den saken, men den
mahnbolagen. viH ]la hela vinsten på malmfrakterna och malmbrytningen uppe i Norrland.» —
(iorts.) jag tillåter mig spörja mina ärade åhörare i denna kammare, om det finns

någon soin helst reson i ett sådant antagande. Här är, så vitt jag förstår, riksdagsmajoriteten
beredd, till undvikande av att ens den allra minsta lilla risk
för en höjning av malmfrakterna i denna ordning skall äga rum, att taga ett
nytt avtal, som skiftar efter väder och vind, som ger staten åtminstone den närmaste
tiden större förmåner än nu gällande avtal, men i det långa loppet näppeligen
ger staten dessa större förmåner. Tror man då verkligen, att en riksdag,
som är villig att så långt tillmötesgå bolaget, att den år 1927 vill säkerställa
det mot en risk, som ej kan inträffa förrän tio år härefter — tror man
verkligen att en riksdag, att statsmakter, som uppföra sig eller som man
i varje fall föreslår skola uppföra sig på detta ytterligt lojala sätt mot de enskilda
intressenterna i bolaget, skola använda sin makt över järnvägen i Lappland
till att pressa all must ur bolaget vid dessa malmbrytningsaffärer, för
den händelse ingen inlösning skulle äga rum?

Ja, jag vet ju, att det möjligen kan sägas, att bolaget begagnar sig av detta
antagande som skicklig affärsman, och att staten som dålig affärsman säger
så här: »Yi acceptera edert antagande, fast det egentligen strider mot hela
den svenska statens natur, hela dess metod att uppföra sig mot enskilda personer.
» — Jag kan icke erkänna, att detta argument har den tyngd, som man
här gett det i denna debatt och som man gett det hela vägen i de olika diskussioner,
som på skilda håll ha förekommit. Jag är för min del fullkomligt
övertygad om att ettdera av två saker kan hända 1936. Det ena är. att staten
begagnar sin inlösningsrätt, därmed övertager det kontrakt, bolaget kan ha
gjort. Det andra är, att staten icke begagnar sin inlösningsrätt men kommer
att uppträda på ett fullt honnett och staten värdigt sätt mot bolaget, därest
detta trafikbolag alltjämt skall förbli partner med svenska staten.

Det är icke något ovanligt, att i agitationen för avtal av denna beskaffenhet
mer eller mindre förtäckta hotelser spela en högst betydande roll. Om bolaget
vore lojalt, eller, låt mig säga, om bolaget tänkte lojalt, skulle icke uti dess
kalkyler ingå som en förutsättning, att den svenska staten skall pressa musten
ur det, därest den ej vill begagna sin inlösningsrätt.

Men det finns en annan sak, alldeles oavsett hur man bedömer dessa ekonomiska
ting, som gör det för mig i varje fall fullständigt otänkbart, att jag
skulle kunna vara med om ett sådant avtal. Jag återkommer till huvudargumentet,
det nämligen att om vi icke nu slå till, riskera vi att förlora den
tyska marknaden. Vår järnmalm ligger där uppe till ingen nytta, vår handelsbalans
förstöres, Kiruna kommer att ruttna ned, det blir icke längre något
samhälle. Människorna måste flytta därifrån och söka sig andra anställningar
o. s. v. — ty det är ju de oljmkorna som skulle inträffa, om vi icke få
ett långfristigt kontrakt. Det är det, som skulle göra, att vi måste taga detta
avtal. Jag vill säga: ni tala här om att vi skola besluta uppskov med statens
inlösningsrätt på tio år. Det är vad ni säga. Det är vad som står i papperen.
Men är det någon människa, som verkligen tror. att det kan komma att äga
rum? Om det argumentet, som jag här väsentligen uppehållit mig vid, har
någon tyngd, tro ni då, mina herrar, att det kommer att förlora i tyngd, när
vi komma — låt mig säga— fram till 1937 eller 1938, då det blir fråga om att
vi ånyo skola uppskjuta inlösningsrätten, eventuellt mot utbyte av något nytt
avtal på tio år? Det argument, som varit avgörande för bland andra statsutskottets
ärade ordförande, då han bestämt sig, kommer att upprepas varenda
gång denna fråga blir aktuell, och det är däri jag ser den stora faran i det
nya avtalsförslag, som föreligger. Det där att staten skall få betala litet mer

Torsdagen den 2 juni e. m.

31 Nr 41.

en gång för inlösningen 1947, är visserligen för mig mycket oaptitligt, men
det skulle jag möjligen kunna tänka mig. Det, som är av vikt, är att beslutet
i dag betyder, icke ett uppskov med statens inlösningsrätt, utan ett avskaffande
av statens inlösningsrätt. De argument, som i dag gälla, gälla
precis på samma sätt men med ökad styrka om tio år.

Det finns medlemmar av mitt eget parti, partivänner, på vilka jag sätter
utomordentligt stort värde och vilkas omdöme jag skattar mycket högt, som
ha gått in för detta avtal. De ha anfört sina skäl för den ståndpunkt, de intagit.
För min del är det mig fullkomligt omöjligt och skulle under alla omständigheter
vara omöjligt att medverka till ett beslut, som innebär — vad
som kanske icke har stått fullkomligt klart för alla — en reaktion i tänkesättet
gent emot vår allmänna mening för icke så många år sedan om statens
rätta förhållande till landets naturtillgångar. Med den utgångspunkt, som
jag har, att detta i själva verket betyder, att staten för framtiden avstår från
en inlösningsrätt, som en konservativ regering år 1907 genomdrev, är det som
sagt för mig fullkomligt omöjligt att medverka till det beslut, som nu föreslås
från utskottets sida. Om man säger, som jag förmodar, att man på många håll
kommer att göra, att staten ej lämpar sig för att driva affärer av detta slag,
så borde i varje fall den frågan varit underkastad en särskild prövning, innan
man beslutar sig för att säga, att staten icke får, icke bör och icke skall driva
affärer av detta slag. Vad är det, som sker, därest en inlösning av denna
gruvegendom skulle komma att äga rum? Det enda, som sker är, att ett redan
existerande bolag övertager aktierna i stället för att enskilda ha aktierna.
Jag kan ej se annat än att staten kan driva denna affär, praktiskt taget, precis
på samma sätt som nu sker i aktiebolagsform, utan att belasta sig med något
slags ämbetsmannamässighet, något slags byråkratisk apparat för att sköta
dessa ting, och därför kan jag ej erkänna, att det icke skall vara möjligt
för staten själv att driva en affär i denna form, precis lika väl som enskilda
kunna driva den affären.

Ja, det är vad jag för min del velat särskilt ge uttryck åt i denna debatt,
och det är självfallet, att jag under dessa omständigheter yrkar bifall till
reservationen.

Herr Notlrin: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Möller talade om
det reaktionära tänkesätt, som låg bakom detta avtal. Jag vill endast göra en
jämförelse. Det torde icke vara obekant, att staten har en inlösningsrätt till
våra enskilda järnvägar. Varför har man icke påyrkat, att staten skulle
begagna sig av denna rätt? Jo, av den helt naturliga orsaken, att det icke
skulle vara för staten ekonomiskt, det skulle bli för dyrbart. Här föreligger ett
fall, där staten har inlösningsrätt 1936, men där man i stället gått in för ett
avtal, som bättre tillgodoser statens ekonomiska intresse än en inlösning 1936.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr vice talman! Efter att

ha åhört åtminstone större delen av den här i kammaren förda debatten ber jag
att å regeringens vägnar få säga ett par ord.

. Jag får erkänna, att jag var ganska nyfiken att höra den kritik, som skulle
riktas mot det föreliggande förslaget och mot utskottets hemställan från motståndarna
till ett beslut i överensstämmelse med nyss nämnda förslag.

Jag får dock, efter att ha åhört de skäl — jag har emellertid icke hört herr
Stendahls första anförande — som här framförts, säga, att den övertygelse, som
jag erhöll efter att ha sökt ur olika synpunkter pröva det resultat, vartill statens
representanter i bolaget kommit, när de för sin del förordade ett avtal i
överensstämmelse med det av dem utarbetade förslaget — den övertygelsen nämligen,
att man genom att avlåta proposition i ärendet skulle handla i statens

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Nr 41.

32

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

intresse, blivit stärkt av vad som förekommit under diskussionen. Jag skall
endast peka på en sådan omständighet som att man från oppositionens sida
ej ens kunnat komma överens om vad den förändring, som utskottet företagit
i regeringens hemställan, egentligen innebär. Herr Lindblad här i kammaren
och herr Kristensson, som jag hörde i andra kammaren, sade båda, att här
föreligger ett helt nytt förslag. Regeringsförslaget vore ur räkningen, det vore
ingenting att tala om. Herr Lindhagen åter förklarade för sin del, att det
fortfarande är regeringspropositionen, som i allt väsentligt ligger till grund
för förslaget; det är bara lättare retuscheringar som gjorts från utskottets
sida. Redan den omständigheten, att det, som utskottet haft alldeles särskild
anledning att inrikta sig på, blivit på detta sätt olika bedömt av kritikerna, säger
mig att deras omdöme i övrigt icke kan vara tillräckligt för att jäva de
uttalanden och råd, som kommit från alla i ärendet hörda sakkunnigas sida.
När man exempelvis här sagt, att 1907 års avtal var ett oerhört fördelaktigt
avtal, under det man ögonblicket därefter säger, att vi inte nu skola börja
tala om hälftenbruk, sedan man »skummat hela grädden av vad som finns
däruppe», så är detta också en motsägelse, där vad man säger ena ögonblicket
inte står i god överensstämmelse med vad man anför det andra.

Jag konstaterar emellertid, att den gemensamma förutsättningen föreligger
från båda gruppernas sida, att man önskar ett långtidsavtal och att man är
med på den ökade brytning, som det här föreliggande utskottsförslaget också
förutsätter. I detta avseende skulle således överensstämmelse råda. Därmed
skulle väl det problem, som i detta ögonblick kvarstår, lyda: hur skall
lämpligast en sådan förlängning av avtalet och en sådan ökad brytning komma
till stånd och samtidigt statens intressen tillvaratagas på bästa möjliga sätt?
Det var just den problemställningen, som regeringen för sin del ansåg föreligga,
då denna fråga började komma upp. Man hade därvid att tänka sig
olika alternativ, som man försökte så långt det var möjligt bedöma. Det gällde
då antingen förslag om inlösen 1936 eller att — som herr Möller yttrade —•
med »uraktlåtenhet att begagna detta tillfälle», träffa ett avtal för den närmaste
tjuguårsperioden. Då måste jag säga, att om jag frånsåg det svåra att
bedöma kalkylerna för olika alternativ på grund av att dessa samtliga vilade
på ovissa förutsättningar, kom jag till det resultatet, att den bästa utsikten att
förena önskvärdheten av ett dylikt förlängt och utvidgat avtal med statsintresset
skulle ernås genom att samarbetet mellan staten och de i gruvföretagen
engagerade enskilda intressena så ordnades, att de senare stimulerades till
största möjliga ansträngning och till bästa möjliga organisation, samtidigt som
staten automatiskt erhölle fördelen av varje dylik, det enskilda intressets ansträngning
och därmed också det allmänna bereddes skäligt utbyte av sin grundägarrätt.
Det var den allmänna utgångspunkten för regeringens tillstyrkande
av det föreliggande förslaget. Samtidigt skulle och borde den möjligheten
hållas öppen att inför ett omkastat ekonomiskt läge eller annan avgörande
omständighet staten vid ett icke alltför avlägset tillfälle skulle kunna bli ensamägare
och därmed också ha tillfälle att använda en annan metod för bearbetningen.
Den möjligheten borde enligt regeringens mening bibehållas med
beaktande av att därmed icke intresset från bolagets sida av bästa möjliga ledning
skulle försvagas, utan att detta intresse skulle kunna hållas uppe ända
till det ögonblick, då staten ville göra sin inlösningsrätt gällande.

När det nya avtalets anhängare ställa sig på den ståndpunkten och mena, att
därmed staten under den tid det här gäller skulle få bästa möjliga utbyte, har
man då på motsidan rätt att, som här i diskussionen skett, säga, att den representerar
det allmännas intresse i strid mot dominerande enskilda intressen?
Det förefaller mig icke vara fallet. Det förefaller mig tvärtom, som om de,
vilka från nyss angivna utgångspunkt sökt bedöma det föreliggande förslaget,

Torsdagen den 2 juni e. m.

33 Nr 41*

kunna säga sig med samma skäl och rätt företräda de allmänna intressena som
motståndarna.

Sedan beror det ju på, huruvida de grundläggande kalkylerna äro riktiga eller
inte. Jag vill emellertid i fråga om inlösningsrätten säga, att frågan,
huruvida den i fortsättningen vid de olika tillfällena skall tas i anspråk eller
inte, måste ordnas så, att den blir beroende på, huruvida de vid varje särskilt
tillfälle ansvariga anse det finnes anledning att befara att ett övertagande från
det allmännas sida direkt av företagen i fråga icke skulle ge mer utan mindre
i utbyte för samhället självt. Det är väl det, som måste bilda utgångspunkten
för prövningen vid varje särskilt tillfälle. Det gäller därför endast nu, att hålla
möjligheten öppen att med lämpliga mellanrum företaga en sådan prövning.

Jag skall som sagt inte närmare gå in på, huruvida det föreliggande förslaget
från den här av mig framhållna synpunkten fyller den förutsättning, som jag
här angivit, eller inte. Jag tror, att så är fallet. Och jag hade den bestämda
känslan vid underhandlingarna, att det icke var möjligt att komma längre vid
detta tillfälle än vad propositionen upptog. Jag vill icke säga, att det är
omöjligt att man på bolagets sida sökte behålla kvar någon marginal, därest
en ökning av kraven från riksdagens sida skulle förekomma. Jag kan tänka
mig, att en med det allmänna förhandlande part finner det vara nödvändigt
att ända till sista instans ha en ytterligare sådan marginal kvar. Det är på
förefintligheten av en dylik marginal man här skulle ha att bygga, när man nu
i åtskilliga avseenden skärpt regeringspropositionen. Men jag måste säga, att
jag hyser den uppfattningen, att om denna förutsättning för beslutet, en
accept från bolagets sida, visar sig föreligga, så är det därför, att just nu i detta
ögonblick verkligen förutsättningarna för bolaget, att ta ut det mesta möjliga
ur ett sådant medgivande genom ett tillmötesgående mot de utländska konsumenterna,
föreligga i alldeles särskild grad. Det är ur det allmännas
synpunkt då synnerligen önskvärt, att detta ögonblick användes.

Det är från dessa utgångspunkter, herr talman, som jag tror mig kunna påtaga
mig den del av ansvaret, som vid ett bifall kan påvila mig i egenskap
av såväl regeringsmedlem som riksdagsman, och jag ber därför att få yrka att
utskottets hemställan godkännes.

Herr Möller: Jag vill bara till herr Nothin anmärka, att jämförelsen mellan
de enskilda järnvägarna och de stora naturtillgångar, som det här är fråga om,
vilka dock med tiden komma att uttömmas och av vilka generationer av svenskar
i viss grad skulle ha nytta, är ytterligt haltande, då det gäller frågan om
hur staten skall förhålla sig till olika ekonomiska företag i samhället.

Herr Asplund: Jag skulle vilja säga, att det här inte har förut påpekats,
att summan för statsinlösen enligt nuvarande avtal under alla förhållanden
blir mycket mindre än den blir enligt det nya avtalet, vare sig man går ut ifrån,
att staten enligt detta skall begagna lösningsrätten direkt och erlägga i lösen
nettovinsten på 53 milj. ton malm eller eventuellt först på den av majoriteten
inom statsutskottet fördömda vägen att driva upp frakterna och därigenom få
ett föreläggande från bolaget, att staten bör lösa in fyndigheterna, pressa ner
lösesumman till motsvarande vinsten på 47 milj. ton malm. I båda dessa avseenden
blir lösesumman mycket större, därför att det inte längre medges några
som helst avdrag för den brytning som skulle skett enligt 1913 års avtal och
för det frakttillägg med 6 % ränta på ränta statens järnvägar skulle kunnat
tillerkännas tillsammans överstigande 100 milj. kronors avdrag vid statsinlösen
1937. En inlösen blir på detta sätt faktiskt omöjliggjord enligt nu föreslagna
avtal och därmed betyda de nya villkor, som statsutskottet uppställt
beträffande nytt fraktavtal 1947, faktiskt detsamma som att frakterna komma

Första hammarens protokoll 1027. NrJft. 3

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forts.)

Nr 41. 34

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.

(Forts.)

att för all framtid fastlåsas vid vad som är bestämt i det nya avtalet för tiden
19.37—1947. I

Innan kammaren går att bifalla statsutskottets hemställan, skall jag också
be att få konstatera, att den tredje fördelen, som påstås ha tillkommit i utskottets
förslag, är efter min mening fullkomligt värdelös. Där har sagts, att i ersättning
för att staten återlämnar Luossavaara till Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag skola till staten överlämnas de malmfält, som tillhöra aktiebolaget
Nordsvenska malmfält. Dessa malmfält ligga samtliga synnerligen illa till
för tillgodogörande, största delen under myrmark. De innehålla huvudsakligen
anrikningsmalm och sådan malm, som är starkt förorenad av svavel, således
värdelösa för den svenska järnhanteringen. Därtill kommer, att vid tre av de
ifrågavarande malmfälten äro sådana villkor förbundna med beviljande av utmål,
att bolaget redan nu är skyldigt att genom anrikning skilja järnmalmen,
vilken utgör den huvudsakliga delen av förekomsten, från de föroreningar av i
huvudsak apatit och svavelkis, som den innehåller, och upplägga denna järnmalm
på lätt åtkomliga ställen till fri disposition för staten. Att komma och
erbjuda detta som en kompensation är ju rena bluffen! Sedan har utskottet sagt
att statsgruvefält bör läggas å de till staten överlämnade fyndigheterna. Det
går givetvis för sig i fråga om nyssnämnda tre malmfält, som ligga på kronojord,
men beträffande alla de övriga fälten måste ett sådant utläggande som
statsgruvefält föregås av expropriation av den enskilda jord, å vilken de befinna
sig. Det går icke att utan denna procedur såsom statsgruvefält utlägga
något enda av de fält, som möjligen skulle betyda någonting. Jag vill bara
konstatera detta, att det enda tillskott, som staten skulle få genom det något
ändrade avtalsförslaget, är de 17 miljoner, som Grängesbergsbolaget skall återbetala
av erhållen royalty.

Jag yrkar fortfarande bifall till herr Lindblads m. flis reservation.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i
den av herr Lindblad m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; 3:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr Stendahl i ämnet väckta motionen; samt 4 :o),
av herr Lindhagen, att riksdagen skulle, med avslag å propositionen nr 241, hos
Kungl. Maj:t begära förnyat övervägande, byggt i främsta rummet på bemödande
att befrämja statens inlösen av stamaktierna om möjligt redan den 31
december 1936 samt tillika inriktat på avslutande snarast möjligt av leveransavtal
med den tyska koncernen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wig forss begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i herr
Lindblads m. fl. reservation, uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 157, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindblad m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Torsdagen den 2 juni e. m.

35 Nr 41.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstning, enligt av herr
Thulin jämte 20 av kammarens övriga ledamöter före voteringspropositionens
godkännande framställd begäran, medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 40.

Vid omröstningen röstades

ja av herrar Hederstierna, von Sydow, Ljunglund, greve Lagerbjelke, herrar
Reuterskiöld, Carl Gustaf Ekman, Hjalmar Hammarskjöld, Borell, Fehr, Sederholm,
Nothin, von Stockenström, John Karlsson, Kobb, Westman, Carl Gustaf
Hammarskjöld, Karl Andersson, David Bergström, friherre Beck-Friis, herrar
Karl Gustafsson, Karl Johan Ekman, Abrahamsson, greve Spens, herrar Martin
Svensson, Johan Bernhard Johansson, Elisson, Rooth, Bissmark, Per Gustafsson,
Thorén, Petrus Nilsson, Erik Anderson, Rune, Bodin, Boberg, Johan Nilsson
i Kristanstad, Alexander Nilsson, Elof Andersson, Leander, Forssberg, von
Geijer, Nils Anton Nilsson, Wohlin, Antonsson, Pålsson, Jönsson, Lithander,
Boman, Hallin, Widell, Sundberg, Isak Svensson, Pettersson, Johan Johansson,
von Sneidern, Vennersten, Per Adolf Larsson, Edward Larson, Ernst Svenson,
Vrång, August Johansson, Lundell, Georg Dahl, örne, Gottfrid Karlsson,
Lyberg, Schedin, Pers, Jonas Andersson. Carl Carlsson, Enhörning, Kvarnzelius,
Johan Peter Johansson, Frändén, Österström, Henrik Andersson, Rosén,
Bergqvist, Hellström, Almkvist, Jonsson och Stenberg; samt

nej av herrar Klefbeck, Lindley, Stendahl, Magnuson, Möller, Wahlmark,
Julin, Carl Svensson, Åkerman, Bärg, Oscar Olsson, Thulin, Albert Bergström
Pauli, Larsén, östergren, Linder, Kropp, Jacob Larsson, Olof Olsson, Johan
Nilsson i Malmö, Carl Johansson, Linders, Lindblad, Wigforss, Gustaf Hansson,
Holmgren, Björnsson, Ström, Strömberg, Schlyter, Dalberg, Åström, Sandler,
Norling, Carl Eriksson, Walles, Lindhagen, Winberg och Asplund.

Herrar Trygger, Oscar Ericson, Bergman, Valfrid Eriksson, Lindgren och
Tjällgren förklarade sig avstå från att rösta.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 151, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition angående ändring av förordningen av
autonmbilskat temedel, dels Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar om vissa anslag till vägar, dels ock i dessa
ämnen väckta motioner, punkten d).

Herr Kvarnzelius: Herr förste vice talman! Jag skall anhålla att med

frånträdande av det yrkande jag i går afton framställde i denna fråga få
biträda det av herr Nilsson i Gränebo då gjorda yrkandet.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Eftersom tiden nu är något mindre fram skriden

än då detta utlåtande i går var under behandling här i kammaren, skall
jag tillåta mig att säga några ord.

När det beslöts, att av automobilskattemedlen en ersättning motsvarande
10 % av den uppskattade vägunderhållskostnaden skulle utgå såsom s. k. automatiskt
bidrag, hyste jag redan då farhågor för, att detta skulle vara första
steget till ett slags indragning av automobilskattemedlen, så att dessa medel
skulle komma att tagas i anspråk för det allmänna vägunderhållet och sålunda

Ang. statens
avtal med
malmbolagen.
(Forte.)

Aiig.

fördelningen
iv automobilskattemedel

in. m.

Nr 41. 36

Torsdagen den 2 juni e. m.

Ang. i själva verket komma att behandlas som vanliga statsmedel. Denna farhåga

av''‘automobil ^iar * uppfyllelse i en utsträckning, som jag verkligen icke då tänkte mig, ty

a\''skattemedel enligt det nu föreliggande utlåtandet skall ju dels av automobilskattemedel utgå
m. m. hälften av det vanliga statsbidraget och dels också det automatiska automobil (Forts.

) skattebidraget till vägunderhållet ökas i viss proportion enligt propositionen

och utskottsförslaget till 15 % och enligt reservationen till 20 % av underhållskostnaden.
Detta kan jag inte finna vara annat än oriktigt. Automobilskatten
har pålagts för särskilt ändamål och under uttalad förutsättning att automobilskattemedlen
skulle användas till sådant som de skattepliktiga hade
nytta av, så att de därigenom skulle få valuta för vad de betalade.

I fråga om den första delen, som jag här nämnde nämligen detta bidrag med
hälften av det allmänna vägbidraget, har kammaren redan i går fattat beslut
och därför är ingenting annat därom att säga, än att jag skulle vilja konstatera,
att till stöd för bifall till det förslaget åberopades med styrka ett, som vi alla
hoppas, tillfälligt finansiellt läge, som gör, att i statsregleringen dessa medel
inte kunna ersättas på annat sätt, varav då väl också följer, att detta beslut
inte skall vara ett prejudikat för framtiden, men att då det finansiella läget det
tillåter, man bör slå in på en enligt mitt förmenande riktigare väg.

Då jag sedan kommer till den andra punkten skall jag inte heller där göra
något yrkande icke ens på bifall till propositionen, eftersom statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet har meddelat, att han för sin del inte
har något emot det högre bidrag, som reservationsvis föreslagits. Men jag vill
endast påpeka till den kraft och verkan det för framtiden kan ha, att detta
automatiska bidrag måste anses vara i och för sig oriktigt. Det har redan
sagts, att automobilskattemedlen äro avsedda att bota de skador, som automobilerna
förorsaka på vägarna och att från en annan sida sett göra vägarna bättre
för automobiltrafiken, således komma dem till godo, vilka betala automobilskatten.
När nu ett bidrag utgår automatiskt till allt vägunderhåll, kommer detta
bidrag att lämnas även till underhåll av sådana vägar, där automobiltrafik icke
förekommer eller där den rent utav är förbjuden. Och eftersom det numera
också är fråga om bidrag till vinterväghållningen, vill jag erinra om, hur enligt
ett nyligen fattat beslut det finns vinterväghållning, som uttryckligen är
inskränkt så, att den inte innefattar vägens öppenhållande för automobiler.
Det kan väl inte gärna anses vara billigt, att automobilskattemedel användas
till vinterväghållning i sådana fall, då vinterväghållningen förklarats uttryckligen
skola vara av beskaffenhet, att vägarna inte hållas öppna för automobiltrafik.

Det är som sagt inte min mening att göra något yrkande i det läge, däri frågan
nu befinner sig, men jag har velat framhålla dessa betänkligheter.

Vad sedan sista punkten i reservationerna angår, punkten om förutsättningen
för utdelning av det automatiska bidraget, så har detta bidrag såväl av Kungl.
Maj:t som av utskottet föreslagits skola utgå till sådana väghållningsdistrikt.
som övertagit hela vägunderhållet, under det att reservationen går ut på något
annat, nämligen att även sådana väghållningsdistrikt skulle kunna erhålla bidrag,
vilka icke övertagit alla vägar till underhåll. I den delen får jag på
samma sätt som under föregående riksdag uttala, att enligt min uppfattning
reservationen träffar det rätta. Det är nämligen varken nödvändigt eller
lämpligt att framtvinga ett övertagande till underhåll genom vägkassan av
alla vägar inom ett väghållningsdistrikt. Det råder nämligen på åtskilliga
orter sådana förhållanden, att det avgjort är lämpligare, att endast de större
vägarna övertagas till underhåll av vägkassan, under det att de mindre vägarna
bibehållas vid na turaunderhållet.

Detta är anmärkningar, som jag, herr talman, velat få antecknade till protokollet
för att stanna i konsekvens med vad jag vid föregående tillfällen ut -

Torsdagen den 2 juni e. m.

37 Nr 41.

talat och för att fast utan hopp om framgång förfäkta vad jag även denna
gång anser böra gälla.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att
beträffande den nu förevarande punkten endast yrkats att kammaren skulle
med antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Vennersten m. fl.
avgivna reservationen beträffande frågan om procentsatsen för det från automobilskattemedlen
utgående bidraget till vägunderhåll, i övrigt bifalla vad utskottet
hemställt.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
oförändrad samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets inledande hemställan.

Bifölls, i vad den ej blivit besvarad genom kammarens beslut angående de
särskilda punkterna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att handläggningen av
återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 260, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 2 juni 1922
om automobilskatt, m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.39 e. m.

Ang.
fördelningen
w aiUomobilskattemedel

m. m.
(Forts.)

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 41. 38

Fredagen den 3 juni.

Ang.

ersättning fö?
vid rågångsregleringar

förlorad
ståndskog
ro. ro.

Fredagen den 3 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 1.30 e. m.

• tf!m„nnen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Thyrén, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Nothins interpellation
angående ersättning för vid rågångsregleringar förlorad ståndskog m. in., erhöll
ordet och yttrade: I sammanhang med behandlingen vid fjolårets liksom
,av den nya lagstiftningen om delning av jord å landet uppkom spörsmalet
om fastställande av särskilda bestämmelser angående ersättning för
s tandskog eller skogsmark, varav vid skifte sakägare gått förlustig. Med anledning
av motioner i båda kamrarna föreslog särskilda utskottet, att i jorddelnings
lagen skulle härom införas en bestämmelse, till vilken motsvarighet
saknades i den kungl. propositionen. Vid ärendets behandling i kamrarna
framställdes emellertid — främst av dåvarande chefen för justitiedepartementet
— vissa anmärkningar emot det sätt, varpå uppgiften blivit löst i
utskottets förslag, och hänvisades till behovet av en närmare utredning. Om
förslagets sakliga berättigande förspordes däremot icke någon meningsskiljaktighet.
Kamrarna förenade sig om det beslut, att riksdagen skulle, med
uteslutande av den ifrågavarande av utskottet föreslagna paragrafen, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta utreda
och för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Under hänvisning till dessa i korthet anmärkta förhållanden har, med kammarens
begivande, herr Nothin till mig framställt det spörsmål, huruvida det
kan förväntas att regeringen kommer att inom en snar framtid företaga den
av riksdagen begärda utredningen.

Att vid planläggningen av det närmast förestående lagstiftningsarbetet beaktande
kommer att ägnas den fråga, som är föremål för interpellantens framställning,
torde kunna tagas för givet. Om det förslag, som kan framgå av
en blivande utredning, är det tydligen ännu för tidigt att göra något uttalande.
Ehuru med hänsyn till den speciella sakkunskap, som detta ärende
kräver, det ännu icke varit möjligt att träffa någon definitiv anordning, är
det dock min förhoppning, att utredningen skall kunna verkställas inom sådan
tid, att -— om utredningen ger ett positivt resultat — hinder icke skall
möta för framläggande av förslag redan vid början av nästa års riksdag. Då
den nya jorddelningslagstiftningen kan träda i kraft tidigast den 1 januari
1928, skulle, under den förutsättning jag nu angivit och om icke särskilda
svårigheter mellankomma, en lagstiftning i detta speciella ämne icke behöva
framskjutas väsentligt över den tidpunkt, då huvudlagstiftningen på området
erhåller sin första praktiska tillämpning.

Herr Notliin: Herr talman! Herr justitieministern har redan berört uppkomsten
av den nu föreliggande lagfrågan, varför jag ej behöver uppehålla

Fredagen den 3 juni.

39 Nr 41.

kammarens tid därmed. Anledningen till att interpellationen framställts har
varit den, att då riksdagen på min hemställan förra året avstod från att fatta
positivt beslut om lagbestämmelser i förevarande ämne, så ansåg jag mig böra
förvissa mig om, att ej saken kom i glömska.

Nu har herr justitieministern ställt i utsikt, att frågan skall framläggas
till nästa riksdag, och för detta svar ber jag att få uttala ett uppriktigt tack.
Eftersom frågans utredning möjligen kan komma att taga längre tid i anspråk
än vad som vid första påseendet kan synas antagligt, tillåter jag mig
att till mitt tack foga den hemställan, att arbetet måtte upptagas så snart som
möjligt, så att ej frågans framläggande till nästa riksdag måtte äventyras genom
arbetets försenande.

Till sist vill jag i förbigående omnämna, att något sammankopplande med
den nya jorddelningslagen ej torde vara erforderligt, eftersom denna sak, som
rör rättsförhållandet grannar emellan, torde vara lika aktuell vare sig den nya
jorddelningslagen trätt i kraft eller ej.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag har ansett mig höra begagna tillfället
att till herr Nothin uttrycka mitt tack för att han har bragt detta synnerligen
viktiga spörsmål på tal genom att framställa sin interpellation. Det
är ju så, att var och en, som har haft något att göra med eller har någon
erfarenhet av rågångsförrättningar och lantmäteriförrättningar, vet, av vilken
stor betydelse dessa kunna bli för ett skifteslag, om t. ex. ej skifteskartorna
stämma med märkena på marken. Då kan det uppstå rätt så stora
olägenheter inom en by eller ett byalag. Det lagförslag, som herr Nothin
nu har efterlyst och vilket herr justitieministern har ställt i utsikt skulle
framläggas till nästa års riksdag, avser ju att i någon mån reglera detta
förhållande. Jag är som sagt särskilt tacksam för att frågan har kommit
fram, och jag är även tacksam för att herr justitieministern har lovat att

till nästa riksdag framlägga ett lagförslag på det här området. Det är väl

givet, att innan detta lagförslag lägges fram, en utredning bör verkställas,
huruvida vid en rågångsreglering de gällande skifteskartorna eller de på marken
befintliga märkena böra anses gälla. Jag skall ej göra något uttalande
om vilken uppfattning jag har i det avseendet nu, men jag hoppas på, att
innan lagförslaget framlägges, en fullständig och noggrann utredning i det
avseendet skall verkställas.

Herr Lindhagen: Då här har framhållits önskvärdheten av, att en viss

jordlag måtte komma fram till nästa riksdag, varemot jag naturligtvis icke
har det ringaste att erinra, vill jag påminna justitieministern om, att det finnes
en del andra jordlagar, som i trängseln med denna jordlag böra få ha

lika förmånsrätt. Så t. ex. de av riksdagen år 1925 begärda tillägg och

ändringar i samma års ofullkomliga förbudslag med mera sådant.

Justerades protokollen för den 28 nästlidne maj.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 11 B, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; nr

237, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, jämte en i ämnet
väckt motion;

Ang.

ersättning för
vid rågångsregleringar

förlorad
ståndskog
ra. m.
(Forts.)

Nr 41. 40

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämh- nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under elfte
“”X huvudtiteln gjorda framställning angående förhöjning av ersättning i anledlagsfrågan.
nmS av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; samt
(Forts.) nr 261, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till allmänna indragningsstaten
för budgetåret 1927—1928.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 281, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 282, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
utlännings rätt att här i riket vistas dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan kammaren inbjudits att genom representanter deltaga i den fest, varmed
Tekniska högskolan den 19 september innevarande år komme att högtidlighalla
sin 100-ariga tillvaro, samt kammaren med antagande av inbjudningen
beslutit att vid festen lata sig representeras av en deputation av tre ledamöter,
företogs nu val av dessa deputerade; och befunnos efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedda:

greve Hamilton..................med 44 röster,

herr Wigforss.........•........ »44 »

* Nilsson, Petrus............... » 44 Ä

Anställdes val av tre suppleanter för de deputerade, som av kammaren utsetts
att företräda densamma vid den fest, varmed Tekniska högskolan den
19 september innevarande år komme att högtidlighålla sin 100-åriga tillvaro;
och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter utsedda:

herr Yennersten.................med 17 röster,

» Bergström, David.............. »17 »

» Linders................... » 17 »

sedan ordningen mellan dem blivit genom lottning bestämd.

Sammanjämlc- Föredrogs sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 3,
37 med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatta
lagsfrågan. andra Ja£“ och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

. f utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
ui 0m ludring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom m. in. dels ock i ämnet väckta motioner hade utskottet hemställt,
att riksdagen matte antaga av utskottet i dess berörda utlåtande framlagda
förslag till

1). fag om ändring i visas delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom,

Fredagen den 3 juni.

41 Nr 41.

!) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) omSammanjåmk -

vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast
egendom,

3) lag om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand,

4) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade riksdagens kamrar
i fråga om utskottets berörda hemställan fattat skiljaktiga beslut.

ningsförslag
i arrendelag
sfrågan.
(Forts.)

Sålunda hade beträffande det under 1) upptagna förslaget till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
första kammaren avslagit 2 kap. 1 § men godkänt övriga delar av lagförslaget,
under det att andra kammaren godkänt 2 kap. 7 § i dess utav Kungl.
Maj :t föreslagna lydelse men antagit övriga delar av utskottets lagförslag.

I fråga om det under 2) upptagna förslaget till lag om ändrad lydelse av
10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om nyttjanderätt till fast egendom hade första kammaren avslagit lagförslaget,
under det att andra kammaren godkänt utskottets förslag.

I fråga om det under 3) upptagna förslaget till lag om arrende av viss jord
å landet i Norrland och vissa delar av Svealand hade första kammaren med
avslag å ifrågavarande lagförslag godkänt det av herr K. G. Westman m. fl.
reservationsvis framlagda, å sid. 132 och 133 i det tryckta utlåtandet upptagna
förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni
1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, under det
att andra kammaren godkänt utskottets lagförslag.

Beträffande det under 4) upptagna förslaget till lag om ändrad lydelse av
40 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom hade
första kammaren avslagit lagförslaget, under det att andra kammaren godkänt
utskottets förslag.

Med anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet framlagt förslag till sammanjämkning av den skiljaktighet,
som alltså förelåg mellan kamrarnas beslut.

Angående sättet för memorialets föredragning yttrade

Herr förste vice talmannen: Jag får hemställa, att kammaren ville besluta,
att detta memorial företages till avgörande på det sätt, att först föredrages
i ett sammanhang vad utskottet hemställt beträffande 1) förslaget till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom och 4) förslaget till lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, samt därefter,
likaledes i ett sammanhang, utskottets hemställanden beträffande 2)
förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 om
vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast
egendom och 3) förslaget till lag om arrende av viss jord å landet i Norrland
och vissa delar av Svealand.

Herr Lindhagen: Jag kunde ej riktigt följa den siste talarens förslag,

men är det meningen, att vi skola behandla den sociala arrendelagen för södra
Sverige fiir sig och den sociala arrendelagen för Norrland för sig ävensom
den senares eventuella utsträckning till vissa delar av riket, så kan jag för
min de! ej vara med därom.

Nr 41.

42

Fredagen den 3 juni.

^3% Herr förste vice talmannen: Med anledning av herr Lindhagens anförande
» arrende- ^er ia£ a^t få upprepa mitt förslag. Först föredrages i ett sammanhang vad
lagsfrågan, utskottet hemställt beträffande 1) förslaget till lag om ändring i vissa delar
(Forts.) av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och 4) förslaget
till lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, samt därefter, likaledes i ett sammanhang, utskottets
hemställanden beträffande 2) förslaget till lag om ändrad lydelse av
10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om nyttjanderätt till fast egendom och 3) förslaget till lag om arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand.

Herr Lindhagen: Det framgår således av förslaget — jag vet ej, vem som
har kommit upp därmed — att det är meningen att behandla den sociala
arrendelagen för södra Sverige såsom en sammanjämkningssak för sig och
den sociala arrendelagen för Norrland och vissa andra delar av landet, till
vilka den skall utsträckas, för sig. Enär dessa hänga ihop och hela tiden
varit ett enda sammanhängande ämne, hemställer jag om avslag på denna
föredragningsordning och yrkar i stället, att allt föredrages i ett sammanhang.

Herr Westman: Jag vill vitsorda, att det är riktigt, som herr Lindhagen
sagt, att hela den sociala arrendelagstiftningen inom utskottet har behandlats
i ett sammanhang och att detta skett även vid handläggningen av frågan
om sammanjämkning. Under sådana omständigheter finnes det naturligtvis
ett mycket starkt reellt skäl för att behandla sammanjämkningsförslaget också
på det sättet, att utskottsmemorialet såsom en helhet ställes under kammarens
beslut. Men om kammaren ej skulle bifalla herr Lindhagens yrkande,
ser jag däri icke en förklaring från kammarens sida, att ett materiellt sammanhang
mellan memorialets delar icke föreligger, utan endast en kammarens
åtgärd, som syftar till att underlätta diskussionen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen propositioner, först
på bifall till vad herr förste vice talmannen föreslagit i avseende å föredragningen
av nu föreliggande memorial samt vidare på bifall till herr Lindhagens
yrkande, att memorialet skulle företagas till avgörande i ett sammanhang; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till herr
förste vice talmannens förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter gigiven
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad herr förste vice talmannen föreslagit i avseende å föredragningen
av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens yrkande om föredragningssättet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Fredagen den 3 juni.

43 Nr

I enlighet med den antagna föredragningsordningen föredrogos nu

Utskottets hemställanden beträffande 1) förslaget till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, samt 4) förslaget
till lag om ändrad lydelse av 40 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Biföllos, för så vitt de rörde första kammaren.

Utskottets hemställanden beträffande 2) förslaget till lag om ändrad lydelse
av 10 i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, samt 3) förslaget till lag om arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand.

I fråga om förstnämnda lagförslag hade utskottet anfört följande:

»Första kammarens beslut om avslag å förevarande lagförslag utgör en följd
av kammarens beslut att avslå det under 3) här nedan omförmälda förslaget om
utsträckt tillämpning av den s. k. norrländska arrendelagen.

Då utskottet med avseende å sistnämnda lag här nedan föreslår lagens utsträckning
till vissa delar av Svealand, får utskottet hemställa, att första kammaren
måtte, med frånträdande av sitt ovannämnda beslut, biträda andra kammarens
beslut.»

Beträffande det senare lagförslaget hade utskottet yttrat bland annat:

»JJtskottet vill erinra, att det förslag, som i förevarande fråga av Kungl.
Maj:t förelagts riksdagen, avser dels en utsträckning av den norrländska arrendelagens
tillämpningsområde, vilket för närvarande omfattar Norrland och
vissa delar av Dalarne, till jämväl Värmland dels ock vissa ändringar i lagen,
som betingas av förslaget om ändringar i den allmänna arrendelagen. I sitt
utlåtande hade utskottet tillstyrkt en ytterligare utsträckning av den norrländska
arrendelagen. Enligt utskottets mening borde nämligen under denna
lags tillämpningsområde falla förutom Värmland jämväl de delar av Kopparbergs
län, där lagen nu ej gäller, ävensom Västmanlands, Örebro, Uppsala och
Stockholms län. Av lagtekniska skäl ansåg utskottet lämpligt, att i samband
härmed den nu gällande lagen ersattes av en ny lag med benämning Lag om
arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand. I denna
lag upptogos de nu gällande bestämmelserna i den norrländska arrendelagen
med de jämkningar, som enligt utskottets mening voro påkallade dels av de av
utskottet förordade ändringarna i den allmänna arrendelagen och dels av lagens
utsträckande till vissa delar av Svealand. Bland annat föreslogs den ändring
av minimiarealen, att under lagen skulle falla alla arrenden, som omfatta antingen
minst fyra hektar inrösningsjord eller tre hektar odlad jord.

I avgiven reservation (s. 131) framhölls av herr K. G. Westman m. fl., att
tillräckliga skäl ej förelåge för utsträckande av den norrländska arrendelagens
giltighetsområde. Reservanterna framlade därför ett förslag till ändring av
den norrländska arrendelagen allenast i de avseenden, som enligt reservanternas
mening påkallades av ändringarna i den allmänna arrendelagen.

Andra kammaren har bifallit utskottets förslag, medan första kammaren
antagit reservanternas förslag.

Sammanjämkning av dessa skiljaktiga beslut synes utskottet lämpligen böra
ske sålunda, att kamrarna godkänna utsträckning av den norrländska arrendelagens
tillämpningsområde till de delar av Kopparbergs län, där lagen nu
ej gäller, Värmlands län samt Degerfors, Karlskoga, Bjurtjärns, Grythyttans.
Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs socknar av Öre -

Sammanjämknings
för slag
i arrendelag
sfrågan.

(Forts.)

Nr 41. 44

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämkning
sförslag
i arrendelagsfrågan.

(Forts.)

bio län. Andra kammaren lärer böra frånträda sitt beslut beträffande ändring
av nu gällande minimiareal. I fråga om de modifikationer, som påkallas
av lagens utsträckande, torde första kammaren böra biträda andra kammarens
beslut.»

I enlighet härmed hade utskottet hemställt, att kamrarna, med frånträdande
av sina förut fattade beslut, måtte antaga i memorialet infört förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående ändring
i vissa delar av samma lag.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Gabrielsson och herr
Magnusson i Skövde ansett, att kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om den
norrländska arrendelagen icke vore av beskaffenhet att kunna med varandra
sammanjämkas.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr greve och talman! Under den sista

tiden ha kammarens ledamöter haft tillfälle att finna, att ett och annat i fråga
om möjligheten av sammanjämkning och lämpligheten av sammanjämkning
mellan kamrarnas beslut kan vara tvistigt. Man har dock föreställt sig, att en
av de gamla lärorna skulle stå orubbligt fast, den läran nämligen, att sammanjämkning
är utesluten mellan ett positivt beslut och ett rent avslag. Emellertid
är det just ett sådant fall, som föreligger här. Andra kammaren har för
sin del beslutit antaga en lag om arrende av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand. Denna lag har i sin helhet avslagits av första kammaren.
Första kammaren har visserligen antagit en del ändringar i den nu
gällande lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne,
men dessa ändringar ha ej alls haft karaktären av någon utsträckning av
norrlandslagen, utan de ha endast utgjort konsekvenser av kammarens beslut
i avseende å ändringarna i den allmänna arrendelagen. Att här sammanjämkning
är utesluten av det skäl, att det föreligger å ena sidan ett positivt beslut
och å andra sidan ett rent avslag, kanske blir klarare, om vi tänka oss det
exemplet, att en vanhävdslag för hela riket är föreslagen. Denna vanhävdslag
antages av den ena kammaren och avslås av den andra kammaren. Då skulle
man väl ej gärna ifrågasätta i sammanjämkningsväg, att vanhävdslagen skulle
komma att gälla för flera eller färre län, härader eller socknar. Jag kan därför
ej finna annat än att den i reservationen uttalade meningen, att kamrarnas
skiljaktiga beslut i denna fråga icke äro av beskaffenhet att kunna sammanjämkas,
är riktig, och, herr greve och talman, jag yrkar därför, att kammaren
måtte ogilla utskottets hemställanden i nu föredragna delar.

Häri instämde herrar Trygger, vem Geijer, Karl Gustafsson och Borell, greve
Lagerbjelke samt herr Hederstierna.

Herr Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren utgick därifrån,
att frågan om norrlandslagen skulle betraktas såsom en fristående fråga.
Det är endast under den förutsättningen, som den ärade talarens resonemang
kan vara giltigt. För att belysa sin ståndpunkt hänvisade ju också den ärade
talaren till en jämförelse med hur förhållandena skulle ställa sig i fråga om ett
annat fristående lagförslag. Det exempel, som den ärade talaren valde, var
dock ej riktigt lyckligt, ty det kan ej anses, att förhållandet i fråga om det nu
föreliggande förslaget till vanhävdslag är sådant, att detta förslag är fullt
självständigt. Till den frågan återkommer jag sedermera.

Emellertid vill jag ånyo påpeka, att förutsättningen för att den slutsats, som
den ärade talaren drog, skall vara riktig, är, att det rör sig om ett fristående

Fredagen den 3 juni.

45 Jir 41.

lagförslag. I sådant fall är det alldeles givet, att, om den ena kammaren be- Sammanjämkslutar
avslag och den andra beslutar bifall, är lagförslaget fallet. Men det
finnes många exempel på, att om ett lagförslag, som är formellt fristående, står lagsjmgau.
i sammanhang med ett annat, gäller ej den satsen. Exempel härpå ha vi ju nu (Forts.)
för ögonen. Här finnas ju i memorialet behandlade två fall, i vilka den ena
kammaren avslagit och den andra har bifallit ett lagförslag, och likväl råder,
såvitt jag vet, ingen meningsskiljaktighet därom, att sammanjämkning kan äga
rum på det viset, att den ena kammaren anmodas att biträda den andra kammarens
beslut. En sådan anmodan har ju följts vid kammarens föregående
beslut, som omfattade två punkter, av vilka den ena punkten har den beskaffenheten,
som jag nyss angivit.

Allt hänger naturligtvis på en materiell prövning av hur sammanhanget är
mellan de olika lagförslag, som, formellt skilda äro behandlade i det sammanjämkningsmemorial,
som nu föreligger. Jag vill då betona, att här föreligger
i teknisk mening endast en fråga. Det framgår därav, att frågan är behandlad
uti en kungl. proposition. Den är inom utskottet också behandlad såsom en
fråga. Således: i detta memorial är tillämpat vad som står i riksdagsordningens
§ 63, där det heter: »Stanna kamrarna över någon fråga ■— •— -— uti

huvudsakligen eller till vissa delar olika beslut ----.» Här föreligger

emellertid ej bara formellt en fråga, som omfattar hela det komplex av lagförslag,
som är behandlat i detta memorial, utan det föreligger även materiellt
endast en fråga, nämligen frågan om en social arrendelagstiftning för vårt land.

Jag ber att för att belysa, att saken verkligen förhåller sig på det viset, få
erinra, att jordsakkunniga föreslogo, att den materiella sidan av saken skulle
formellt få framträda på det sättet, att det skulle utfärdas en gemensam, allt
omfattande arrendelag för hela Sverige, och herr Lindhagen har ju motionerat
om, att man skulle ha en allmän arrendelag för hela Sverige och en social
arrendelag för hela Sverige. Det visar ju, hur frågan hänger ihop, då man
kan behandla den på dessa olika sätt ur formella synpunkter. Nu har Kungl.

Maj :t gått en annan formell väg och fördelat frågan på det sätt, som synes av
det här föreliggande memorialet. Kungl. Maj:t föreslår nämligen dels en allmän
arrendelag dels en särskild lag för Norrland, vilket varken jordsakkunniga
eller herr Lindhagen hade föreslagit. Således: formellt sett har Kungl. Maj:t
delat upp denna rättsliga reglering på dessa två olika lagar, men det sakliga
sammanhanget mellan vad som står i dessa lagar framträder på mångahanda
sätt. Om vi t. ex. betrakta bestämmelserna om arealgränserna, så finna vi, att
man måste, som också har skett i utskottet, vid bestämmandet av dessa arealgränser
för de utarrenderade områdena taga hänsyn till, huruvida man låter
den allmänna arrendelagen gälla över en större eller mindre del av Sverige. På
samma sätt när fråga är om norrlandslagens bestämmelser om arealgränserna
måste man också beakta lagens giltighetsområde. Jag skall fatta mig så kort
som möjligt och vill endast erinra om, att det finnes även andra bestämmelser
i den allmänna arrendelagen, som påverkas av frågan om norrlandslagens utsträckning.
Så t. ex. kan man nämna reglerna om husbehovsskog och om bete.
Jordsakkunniga ha föreslagit, att bestämmelser härom till arrcndatorernas
bästa skulle införas i den allmänna arrendelagen, och inom utskottet gjordes
också yrkanden härom gällande, men när utskottet gick över på den linjen,
att utskottet ville utsträcka den norrländska arrendelagen, ansågs det, att
sådana bestämmelser ej vore behövliga i den allmänna arrendelagen.

Vidare förhåller det sig så, att om man nu skulle avslå utskottets sammanjämkningsmcmorial
beträffande norrlandslagen, så skulle den gamla norrlandslagen
förbli gällande, och det skulle innebära, att en hel del regler i densamma
skulle komma att stå i en mycket dålig överensstämmelse med de regler,
som ha antagits i den allmänna arrendelagen. Jag vill i det avseendet

Nr 41. 46

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämkning
sförslag
i arrendelagsfrågan.

(Forts.)

■ fästa uppmärksamheten på de paragrafer, som återfinnas här i memorialet. § 3
och § 5, § 6 och § 19. Ett avslag på dessa paragrafer sådana de införts i utskottets
memorial skulle medföra, att arrendatorema i Norrland skulle få en
sämre ställning än arrendatorema i det övriga Sverige och detta med bibehållande
för dem av principer, som stå i dålig överensstämmelse med dem, som
kommit till uttryck i den allmänna arrendelagen.

Vad jag sagt belyser en smula även en annan fråga, nämligen frågan om
vilken betydelse man skall tillmäta den omständigheten, att det har framträtt
en viss skiljaktighet mellan kamrarna i fråga om den geografiska utsträckningen
av lagens giHighetsområde. Av vad jag har yttrat torde väl framgå, att här
ha inte stått två rent geografiska frågor mot varandra, utan här har det rört
sig därom, huruvida man skulle låta vissa regler rörande husbehovsvirke och
bete gälla i de omtvistade provinserna, eller om man skulle låta andra regler
gälla där. Det är den verkliga frågan. Denna fråga har fått ett geografiskt
uttryck, men det får man naturligtvis inte låta förbrylla sig av. utan man
måste se till realiteterna. Om man godkänner memorialet, innebär det således,
att arrendatorema utanför det område, där norrlandslagen nu gäller, inte få
rätt till husbehovsvirke och bete. Det är hela frågan i dess juridiska mening.
Och denna fråga kan ju inte anses vara av den huvudsakliga natur, att en sammanjämkning
skulle vara omöjlig.

Det är inte alls någon stor principfråga som i verkligheten här föreligger,
utan det är en mycket liten praktisk fråga. Under sådana omständigheter
anser jag, att man kan låta de konstitutionella betänkligheterna fara och att
man kan bedöma detta sammanjämkningsförslag ur rent sakliga synpunkter.
Kammaren har naturligtvis full frihet att göra så. det är ju en självklar sak.
som också har betonats i andra sammanhang, och jag har också full frihet att
vid denna överläggning bedöma denna sammanjämkningsfråga ur rent saklig
synpunkt. Då vill jag säga. att sakligt sett skulle jag ha önskat i vissa avseenden
^ett annat innehåll i utskottets förslag beträffande denna punkt, men jag
har gått med på, vad utskottet här har föreslagit, med hänsyn till sammanjämkningen
i dess helhet.

Jag vill sluta med att ännu en gång understryka, att vi i utskottet ha behandlat
hela den fråga, som detta memorial rör sig om. såsom en enda och!
odelbar, så att både diskussionen och jämkningarna ha rört sig över hela detta
område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den hemställan, som utskottet
gjort.

Herr statsrådet Thyrén: Herr greve och talman! Jag känner mig inte

alldeles säker på om det fullt stämmer med kutymen, att man från regeringshåll
blandar sig i en sammanjämkningsfråga, men i detta särskilda fall ber
jag om överseende, om mitt uppträdande strider mot bruket.

Förhållandet är, att andra kammaren har tagit samtliga de förslag, som

förekomma i detta memorial. Andra kammaren har, med rätt eller orätt -—
det är jag fullkomligt säker på -— tänkt sig detta såsom en helhet, även

om kanske utskottet icke har tillräckligt uttryckligt anlagt denna synpunkt

på frågan. Och vad betyder detta? Jo, det betyder, att den har tagit arrendelagen
^ kanske i rätt väsentlig mån därför, att den räknade på att då
skulle också norrlandslagen få röna något inflytande av andra kammarens åsikt
i den delen.

Andra kammaren tog arrendelagen, och som vi av det föreliggande memorialet
se, går sammanjämkningsförslaget huvudsakligen ut på en utvexling av
1 § å ena sidan mot 7 §, första stycket, å andra sidan. Jag tror inte, att
någon av alla de herrar, som nu instämde med herr Hammarskjöld, och ej

Fredagen den 3 juni.

47 Nr 41.

heller herr Hammarskjöld själv, skulle förneka, att där har andra kamma- Sammanjämkren
givit mer än den har tagit. 1 § är i mitt tycke, jag höll på att säga, i ningsförslag
ganska tokig, som den nu är — det är ett opassande ord; i varje fall är den lagfrågan
inte särdeles lyckad. Men otvivelaktigt är i alla fall, att innehållet i 7 §: 1 (Korts)
är av långt större vikt än innehållet i 1 §.

Om första kammaren nu skulle stryka norrlandslagen, sedan arrendelagen
är tagen, skulle det ovillkorligen se ut som en manöver ■— jag vill dock säga,
att jag icke ett ögonblick misstänker, att någon, som yttrat sig i den riktningen,
skulle vilja göra en manöver. Men det kan inte hjälpas, att det skulle
sc ut som en manöver och jag undrar, om inte här Caesars numera något
banala hustru ännu en gång kunde lämpligen framföras.

Jag hemställer alltså till kammaren, om det inte vore skäl att låta dessa
mer eller mindre formalistiska betänkligheter falla — vilka, inom parentes
sagt, jag inte tror det skulle vara alldeles omöjligt att juridiskt vederlägga,
om det vore nödigt att gå in på den saken nu. Jag undrar, om det inte vore
riktigt, vore både klokast och rättfärdigast, om man av hänsyn till andra
kammaren, som i god tro tagit sammanjämkningsförslaget som en helhet, bortser
från dessa betänkligheter och tar alltihop.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag ber att få erinra därom,

att när man slog in pa den bogen, att man såsom grund för denna kammares
beslut beträffande den nu förevarande lagen lade den hittillsvarande norrlandslagen
och företog ändringar i denna, så tillsporde jag här i kammaren
utskottets ordförande, huruvida man var fullt på det klara med att denna utgångspunkt
kunde användas jämväl såsom sammanjämkningsgrund gentemot
det av utskottet då förordade lagförslaget. På den frågan erhöll jag ett bestämt
ja till svar från utskottsordförandens sida. Det var också säkerligen
under denna förutsättning, som många av kammarens ledamöter följde utskottsreservanternas
förslag att godtaga förändringar i norrlandslagen såsom uttryck
för kammarens ståndpunkt. Skulle man nu här komma till annat resultat,
_ skulle det faktiskt föranleda att vissa kammarledamöter tidigare blivit
missledda i fråga om verkan av sin egen röstning. Det kan inte vara
möjligt och lämpligt att man förfar så, utan även om det kan anföras formella
erinringar emot det nu föreslagna sammanjämkningssättet, måste detta
i nu föreliggande speciella fall, efter vad jag kan förstå, följas, för såvitt inte
en än större orätt skall komma att begås.

Ur denna synpunkt ber jag att i detta speciella fall — ehuru jag erkänner,
att jag vid det föregående tillfället var och alltjämt är tveksam om det
formellt riktiga i förfaringssättet — och som saken nu ligger till, få hemställa,
att sammanjämkning måtte ske och beslut fattas i överensstämmelse med
utskottets hemställan.

Herr Ilederstierna: Herr talman! Jag åhörde mycket uppmärksamt vad
utskottets ordförande här i dag sade, och jag lyssnade till de skäl han anförde
för att ett förfarande sådant som det, han rekommenderade, skulle vara
berättigat, men jag måste bekänna, att oaktat jag försökte mycket uppmärksamt
följa^honom, var det inte lätt. Jag får medge, att det är möjligt, att
han hade några funderingar, som jag inte lyckades komma underfund med. Han
vill, att vi skola förfara på något särskilt sätt, därför att det gäller en social
fråga. För mig existera icke några särskilda regler för vissa frågor, utan
jag anser, att vi få bedöma dessa olika frågor, vare sig de äro sociala eller
inte, så som grundlagen stadgar och bestämmer. Att han är på gungfly
kunde man märka därav, att han förklarade, att detta var en mycket liten
fråga, och därför kunde man bortse från de konstitutionella bekymren. För

Nr 41. 4g

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämkningsförslag

i arrendela/jsfrågan.

(Forts.)

mig existera i konstitutionellt avseende varken små eller stora frågor, utan
jag anser, att man i varje fall får följa vad grundlagen stadgar. Här har
faktiskt första kammaren avslagit ett förslag, och första kammaren har rättighet
att fordra, att detta dess beslut respekteras.

Herr justitieministern fritog oss från att hava gjort någon manöver. Ett
sådant fritagande behöver inte alls första kammaren. Vi göra aldrig några
manövrar. Ha här gjorts några manövrar, är det från utskottets sida, men
så som utskottet har totat till hela denna fråga, är det vår fulla rättighet
att begära, att vi skola få första kammarens beslut respekterat.

Jag ber att få instämma i herr Hammarskjölds yrkande.

Herr Tjäilgren: Utskottets ordförande betonade så kraftigt, vad ett avslag
å föreliggande sammanjämkningsförslag skulle innebära, att jag inte nu anser
mig böra ingå därpå. Men jag vill säga, att jag inte kan förstå de herrars
mening, som nu yrka avslag å sammanjämkningsförslaget, på annat sätt än
att de nu vilja försöka passa på tillfället att sätta krokben för den norrländska
arrendelagens utsträckning till Kopparbergs län och Värmlands län. Om
detta skulle lyckas herrarna, vad skulle då herrarna vinna därpå? Herrarna
böra observera, att andra kammaren hade fattat det beslutet, att den norrländska
arrendelagen skulle utsträckas till att omfatta även Kopparbergs län, Värmlands
län, Örebro län, Västmanlands län, Uppsala län och Stockholms län, men
enligt sammanjämkningsförslaget skulle den norrländska arrendelagen utsträckas
till att gälla Kopparbergs län, Värmlands län och vissa delar av Örebro län.

Jag vill omnämna, att det var med knapp nöd man inom utskottet lyckades
förmå en del utskottsledamöter att gå med på den utsträckning, som lagen fått
i sammanjämkningsförslaget. Jag skulle tro, att följden blir den, om sammanjämkningsförslaget
faller, att man inom en ganska nära framtid får vara
med om att utsträcka lagen ända ned till Mälaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Westman: Herr talman! I anledning av herr Hederstiernas utta lande

ber jag att få säga, att herr Hederstierna naturligtvis fullständigt missförstod
mig. Jag sade, att detta inte var någon stor fråga och att man kunde
låta de konstitutionella bekymren därför fara. Det skedde med tanke på min
hänvisning till riksdagsordningens 63 § där det står: »Stanna kamrarna över
någon fråga, däri ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott sig yttrat,
uti huvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, då skall utskottet söka
att de olika meningarna, såvitt möjligt är, sammanjämka och med förslag
därom till kamrarna inkomma.» Jag sade, att det inte var någon stor fråga,
vars sammanjämkning vi nu diskutera. Jag sade, att den sociala arrendelagstiftningen
är en stor fråga, men jag sade, att i denna stora fråga spelar den
detalj, som vi nu diskutera, inte någon större roll. Denna detalj är inte någon
stor fråga, och den faller således endast under den nyss anförda rubriken »till
vissa delar olika beslut».

Jag ber att, eftersom jag har ordet, få fästa kammarens uppmärksamhet på
ytterligare en sak, nämligen den, att om avslagsyrkandet segrar, så är en följd
därav, att även vanhävdslagen måste avslås. Den behandlas vid föredragning
av utskottets memorial nr 4.

Herr Lindhagen: Jag kände mig mera som en brottsling, då jag gent emot
ett officiellt förslag från talmanskapet, som således också alltid blir kammarens
stora majoritets beslut, besvärade kammaren med en votering beträffande föredragningsordningen,
men nu har ju även andra kammaren sett saken på samma

Fredagen den 3 juni.

4 9 Nr 41.

Sammanjämkning
8 för slag
i arrendelagsfrågan.

(Forts.)

marens.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! När denna fråga var före

till realbehandling här i kammaren, gav jag genomgående min röst åt de yrkanden.
som framställdes av det sammansatta utskottets ordförande. Jag kan väl
därför icke gärna misstänkas för att ej önska lagens antagande. Vid samma
tillfälle tillät jag mig, då hans excellens herr statsministern till det sammansatta
utskottets ordförande framställde den frågan, om sammanjämkning verkligen
vore möjlig, och därpå erhöll ett jakande svar, begära ordet för att förbehålla
mig full handlingsfrihet i dag med avseende på frågan om sammanjämkning,
som jag för min del ansåg vara omöjlig i detta sammanhang.

Jag har velat erinra härom, innan jag går vidare till den korta belysning av
frågan, som jag tänkte lämna. Jag tillåter mig också, beträffande själva
sammanjämkningsfrågans förutsättningar, erinra, att det lagförslag, som bär i
kammaren föredrogs, punkt för punkt, paragraf för paragraf avslogs och att i
stället antogos de ändringar i gällande norrlandslag, som blevo första kammarens
beslut. Det kan väl då inte gärna förnekas, att det lagförslag, som här
punkt för punkt avslogs, också i sin helhet är avslaget, men att i stället en
annan lag med en annan räckvidd blivit antagen eller, rättare sagt, att en redan
bestående lag blivit i vissa punkter ändrad.

Det sammansatta utskottets högt ärade ordförande säger nu, att man måste
betrakta detta ärende såsom en helhet, såsom en komplex. Denna lag är endast
ett moment i en stor komplex av paragrafer och lagar. Men förutsättningen
för riktigheten av detta resonemang är vill ändå, att denna komplex
också förut har behandlats såsom en enhet. Om komplexen består av ett flertal
lagar, med avseende på vilka vardera kammaren kan fatta självständig
ståndpunkt för eller emot, liir man väl ändå inte kunna säga, att denna karaktär
av komplex sedermera kan åberopas såsom hinder för avslag å ett förslag
om sammanjämkning beträffande en lag, som den ena kammaren icke velat
antaga.

Här föreligger nu det fallet, att det som sammanjämkningsvis föreslås är varken
den lag, som den ena kammaren tog, eller den lag, som den andra kammaren

Första kammarens protokoll 1037. Nr hl.

sätt som jag och tagit memorialet såsom en enhet och helhet samt utan vidare
diskussion godkänt sammanjämkningsförslaget.

Den nu ifrån herr Hammarskjöld m. fl. framförda frågan beror naturligtvis
på att dessa herrar — det var ju flera framstående ledamöter av kammaren,
som instämde med herr Hammarskjöld — hysa en lidelsefull kärlek till ett
formellt korrekt iakttagande av grundlagens föreskrifter. Denna aktningsvärda
tendens måste man ju respektera, men jag kan inte annat än säga som
professor Thyrén, att det kan se ut som en manöver, när just alla dessa instämmanden
i herr Hammarskjölds anförande komma från den yttersta högern här
i kammaren. Det är märkvärdigt, att de, som göra en sådan formell tolkning
av grundlagen, skola vara just den yttersta högerns representanter i denna
kammare. Resultatet skulle i alla fall, om denna del av sammanjämkningen
avsloges, bli, att även förslaget om denna lilla förbättring — jag får betona,
att det är ett rent spektakel, att efter alla utredningar, som påkallat mycket
mer, man inte för övrigt fått ett spår av förbättringar i norrlandslagstiftningen,
utan att det till på köpet lyckats motståndarna att få insmugglad en liten
försämring däri -— att även förslaget om denna lilla förbättring, säger jag,
skulle falla. Då kan man säga, att den yttersta högern verkligen fått sitta
och skära pipor i vassen.

Jag hoppas, att de flesta av kammarens ledamöter, även de frisinnade, nu
skola sluta upp och samlas kring utskottets förslag i detta fall, så att man
således kan påräkna, att första kammarens beslut blir detsamma som andra kam -

4

Nr 41. 50

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämk- tog, utan det är en tredje helt ny lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den ^ juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
lagsfrågan, ävensom angående ändring i vissa delar av samma lag, med helt annan ingress
(Forts.) än någotdera av de två förra lagförslagen och därefter med bestämmelser, som
här äro angivna. Hur gärna jag än sakligt ville se en framgång för sammanjämkningsförslaget,
tror jag dock, att det ligger en fara i att här godkänna
denna sammanjämkning av det skälet, att om man företager en dylik sammanjämkning
och detta blir så att säga ett precedensfall, som kan åberopas i fortsättningen,
ha vi sedermera icke samma säkerhet och garanti som hittills, när
det gäller att besluta rörande lagar som ingå i en komplex och ej heller samma
garanti mot olämplig beredning. Då måste man alltid hålla för ögonen, att de
olika momenten i komplexen måhända i verkligheten återverka så på varandra,
att vi till sist få lov att taga ett helt nytt förslag, som ej var vad det syntes
vara, en självständig fråga, som man kunde behandla självständigt.

Jag nödgas därför för min del, herr greve och talman, instämma med den
förste ärade talaren på stockholms- och uppsalalänsbänken.

Herr Larsson, Jacob: Det kan måhända vara skäl att — under förutsättning,
att kammarens ledamöter läst propositionen — erinra herrarna om att
ett av de första spörsmål, som departementschefen upptagit till besvarande, då
det gällt att genomföra denna stora sociala arrendelagstiftning, är, huruvida
denna fråga skulle behandlas i en lag, omfattande hela riket, eller, om man
skulle bibehålla den hittillsvarande uppdelningen i olika lagar, en allmän
arrendelag och en speciell norrlandslag. Departementschefen har på anförda
skäl funnit, att ett bibehållande av den nuvarande formella anordningen vore
lämpligast och riktigast. Rån man inför detta förhållande förneka, att det
här rör sig om en fråga och icke om flera fristående?

Jag vill erinra om, att här tidigare, även under denna riksdag, fällts yttranden
från högerhåll av innebörd, att första kammaren skulle söka bevara sitt
förtroende hos allmänheten och att man skulle tillgodose första kammarens
värdighet. Jag undrar, om ett avslag på denna punkt, efter vad som har blivit
under debatten upplyst rörande sammanhanget mellan de här föreliggande
frågorna och de förutsättningar, under vilka andra kammaren fattat sitt beslut,
kan anses vara att stärka förtroendet för första kammaren eller att hävda dess
värdighet.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr greve och talman! Det är ett i denna
debatt från motsidan anfört argument, som jag anser böra bemötas, icke därför,
att detta argument gjorde stort intryck på mig, utan därför, att jag
förutser, att det kunde göra intryck på en del andra. Vad jag åsyftar är herr
justitieministerns yttrande, att om första kammaren nu icke godkände sammanjämkningsförslaget,
hade andra kammaren antagit arrendelagen i förhoppningar
och under förutsättningar, som icke hava förverkligats. Andra kammaren skulle
således i viss mån hava blivit bedragen. Detta vore naturligtvis en ytterst
beklaglig situation.

Häremot ber jag då först att få erinra, att herr statsrådets meningsfrände i
denna sak, utskottets ordförande, upprepade gånger betecknat den föreliggande
frågan som en relativ småsak, såsom en bagatell, och det är då svårt att
förstå, hur andra kammaren skulle kunna lägga sådan vikt vid densamma. Vidare
få vi väl komma ihåg, att om andra kammaren har fattat sitt beslut under
förutsättning av att få sin vilja fram med avseende på norrlandslagens utsträckning,
kommer ju denna förutsättning i alla fall icke att förverkligas,
eftersom sammanjämkningsförslaget inte lägger under norrlandslagen vissa län,
som andra kammaren ville lägga under denna lag.

Fredagen den 3 juni.

51 Nr 41.

Slutligen far jag säga, att det skulle i högsta grad förvåna mig och mycket Sammanjämkilla
överensstämma med den uppfattning, jag har om andra kammaren, därest ningsförsla^
jag skulle nödgas tro, att andra kammaren icke skulle vilja i den allmänna
arrendelagen införa de förbättringar, som nu äro godkända av båda kamrarna, (Koran"''
under annan förutsättning än att kammaren också får en utsträckt norrlandslag.

Herr greve och talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Westman: Herr talmman! Jag ber om ursäkt för att jag ånyo tar
ordet, men jag måste, för att visa hur formellt man ser på denna sak på vissa
håll, bland de herrar, som yrkat avslag, erinra om en sak, som herr Reuterskiöld
yttrade.

Herr Reuterskiöld erinrade om att vi i denna kammare avslagit en mängd
paragrafer i utskottets hemställan rörande norrlandslagen. Ja, det ha vi gjort;
det är alldeles riktigt. Men det innebär ju ingenting i sak, ty det innebär ju
bara det, att vi gingo över ifrån den form — nämligen utfärdandet av en ny
norrlandslag — som utskottet hade använt för att framlägga vissa ändringsförslag,
till en annan form. De paragrafer, som vi här i kammaren avslogo,
avslogo vi inte därför, att vi ogillade deras innehåll, utan vi avslogo dem,
emedan de förut med samma innehall stodo i norrlandslagen, och när vi gingo
över till den andra formen, nämligen en lag om ändring av norrlandslagen, behövde
därför dessa paragrafer inte vara med. Om herrarna vilja se de sakliga
skiljaktigheterna _ mellan kamrarnas beslut, vill jag hänvisa till utskottets
memorial.^ Där finns det fåtal paragrafer, beträffande vilka kamrarnas beslut
avvika från varandra, satta sida vid sida.

Av memorialets uppställning framgår fullkomligt tydligt, att båda kamrarna
fattat positiva beslut, som skilja sig från varandra i vissa punkter.

Bland de punkter, i vilka besluten skilja sig, är också frågan om den geografiska
utsträckningen av lagen, bakom vilken fråga ligger en juridisk realitet.

Det är alldeles riktigt, att jag har framhållit, att detta är en detalj, som är
av mindre vikt i lagkomplexet som ett sammanhang, men därav följer icke, att
andra kammaren — såsom den siste ärade talaren gjorde gällande — skulle
kunna med jämnmod se ett avslag i detta fall. Ty om vi låta denna detalj
föranleda, att vi avslå förslaget, får detta beslut helt andra och större verkningar
än blott med avseende på denna detalj. Såsom jag förut påpekat, innebär
det, bland annat, att hela vanhävdslagen faller.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Hans excellens herr statsministern Ekman: För att bedöma, hur detta fall
kan ur konsekvenssynpunkt påverka behandlingen i fortsättningen av frågor,
när sammanjämkning kan ske eller ej, vill jag endast i korthet erinra om, att i
detta fall till protokollet ju uttryckligen vid ärendets första behandling anfördes^
att man med den avslagsform för sitt beslut, som man då begagnade, icke
avsåg att utesluta eller omöjliggöra ärendets fortsatta behandling genom’sammanjämkning.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare
pa avslag a vad utskottet hemställt beträffande de nu förevarande lagförslagen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets ifrågavarande hemställanden, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 41. 52

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämkningsförslag

i arrendelagsfrågan.

(Forts.)

Herr Hammarskjöld, Hjalmar, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet i sitt
memorial nr 3 hemställt beträffande dels förslaget till lag om ändrad lydelse
av 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, dels ock förslaget till lag om
arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, röstar

Ja;

Den, Idet ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets ifrågavarande hemställanden.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det satt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogs sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 4,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 2 i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk dels
ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets memoiial nr 5, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets utlåtande nr 1
i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 113 med förslag till lag
om ändrad lydelse av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar och
nr 114 med förslag till förordning om erkända sjukkassor m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Utskottets å sidan 2 i memorialet gjorda anmälan lades till handlingarna och
utskottets hemställan bifölls. __

Vid föredragning av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial
nr 5, angående ersättning åt utskottets tjänstemän m. il., biioils vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid föredragning av andra särskilda utskottets memorial nr 6, angående
ersättning åt dess tjänstemän m. fl., bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 152, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag för fortsatt uppehållande av eu särskild
polisbyrå för övervakande av här i riket vistande utlänningar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Fredagen den 3 juni.

53 Nr 41.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften; och

nr 54, i anledning av väckt motion om upphävande av tullsatserna för obränt
samt bränt eller rostat kaffe.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 59, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken framställning om ett tillfälligt understöd åt
eldaren E. A. Bäckströms änka, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillskott till dyrtidstillägg åt vissa lantmätare;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad konvention rörande
ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och Muonio älvar m. m.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom
Torne älvs fiskeområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och staden Ystad i vad rör nedskrivning av
statens domäners fond; samt

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förläggning av 1 :a
flygkåren till Västerås m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 153, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag dels till kostnader för taxering till skatt å inkomst
och förmögenhet, dels till kostnader för fastighetstaxering år 1928 jämte i dessa
ämnen väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 154, i anledning av väckta motioner
om åvägabringande av utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande
av kostnaderna för den allmänna sjukvården i riket.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren, nr 24,
av herr S. H Kvarnzelius m. fl. samt den andra inom andra kammaren, nr 40,
av herr Bernh. Eriksson i Grängesberg, hade hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning, huruvida och på vad sätt staten borde bidraga till täckandet av
kostnaderna för inrättande och drift av även andra allmänna sjukvårdsanstalter
inom landets särskilda sjukvårdsområden än de anstalter, som avsetts

Ang.

utjämning av
kostnaderna
för den
allmänna
sjukvården.

Nr 41. 54

Fredagen den 3 juni.

Ang.

utjämning av
kostnaderna
för den
allmänna
sjukvården.
(Forts.)

för sinnessjuk-, tuberkulos- eller epidemisjukvård, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren,
nr 133, av herrar K. J. Gustafsson och J. Clemedtson, samt den andra
inom andra kammaren, nr 205, av herr C. O. Johanson i Huskvarna m. fl.,
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl.
Maj :t måtte verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning bidrag
från staten kunde utgå till bestridande av kostnaderna för den allmänna sjukvården
i riket, och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av herrar Kvarnzelius’ in. fl., Erikssons i
Grängesberg, Gustafssons och Clemedtsons samt Johansons i Huskvarna m. fl.
berörda motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt en utjämning av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket kunde åvägabringas, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Reservation hade anförts av herrar Y ennersten, Widell, Nilsson i Gränebo,
Nilsscm i Bonarp, Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Blädinge, Järte och Anderson
i Storegården, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse
som i reservationen angivits samt att utskottet bort hemställa, att herrar Kvarnzelius’
m. fl., Erikssons i Grängesberg, Gustafssons och Clemedtsons samt Johansons
i Huskvarna m. fl. berörda motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Widell: Herr greve och talman! Med hänsyn till den framskridna

tiden skall jag inskränka mig till att med åberopande av vad reservanterna
anfört yrka bifall till den vid utlåtandet fogade Teservationen.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman! Med åberopande av vad som
anförts i motionen och i utskottets utlåtande samt med hänvisning till att andra
kammaren med stor majoritet bifallit utskottets hemställan anhåller jag att
få yrka bifall till denna.

I detta anförande instämde herrar Frändén, Karl Gustafsson, Karl Johan
Ekman och Rune.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Widell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fredagen den 3 juni.

55 Nr 41.

Viner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
etter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Ang.

uljämning av
kostnaderna
för den
allmänna
sjukvården.
(Forts.)

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 156, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bidrag till återupprättande av viss industriell
verksamhet i Nederkalix socken jämte en i ämnet väckt motion.

Uti en till riksdagen den 20 maj 1927 avlåten proposition, nr 252, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden nämnda dag, föreslagit riksdagen
o dels medgiva, att Kungl. Maj :t finge, i enlighet med vad i berörda statsrådsprotokoll
anförts, lämna bistånd till återupprättande av viss industriell
verksamhet i Nederkalix socken i Norrbottens län,

dels å riksstaten för budgetåret 1927—1928 bland utgifter för kapitalökning
under titeln »Låneunderstöd» för understöd till återupprättande av viss industriell
verksamhet anvisa ett reservationsanslag å 2,000,000 kronor, därav
att täckas av andra statsinkomster än lånemedel 500,000 kronor och att täckas
av lånemedel 1,500,000 kronor,

dels ock, vid bifall till sistnämnda hemställan, höja den i förslaget till riksstat
för budgetåret 1927—1928 upptagna inkomsttiteln »Tillfälliga lånemedel»
med 1,500,000 kronor.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

Utskottet hade i sammanhang med behandlingen av förevarande proposition
ansett sig böra upptaga till behandling en inom andra kammaren av herr
O. W. Lövgren i Nyborg väckt motion, nr 138, däri yrkats, att riksdagen bland
utgifter för kapitalökning under budgetåret 1927—1928 måtte uppföra en
summa av 10,000,000 kronor, under namn av »Näringsrevisionsfonden», att
ställas till Kungl. Maj :ts disposition enligt i motionen föreslagna grunder.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att Kungl. Maj:t finge, i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden den 20 maj 1927 anförts, lämna bistånd till återupprättande
av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken i Norrbottens
län;

b) å riksstaten för budgetåret 1927—1928 bland utgifter för kapitalökning
under titeln »Låneunderstöd» för understöd till återupprättande av viss industriell
verksamhet anvisa ett reservationsanslag å 2,000,000 kronor, därav
att täckas av andra statsinkomster än lånemedel 500,000 kronor och att täckas
av lånemedel 1,500,000 kronor;

II. att den av herr Lövgren i Nyborg i ämnet väckta motionen, II: 138, i
den mån den icke kunde anses besvarad genom vad utskottet förut anfört, icke
måtte av riksdagen bifallas.

flr 41. 56

Fredagen den 3 juni.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forts.)

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) av herrar Lindblad, Nilsson i Malmö, Wallés, Asplund, Johansson i Hälsingborg,
Anderson i Råstock, Carlsscm-Frosterud, Törnkvist i Karlskrona,
Kristensson i Göteborg, Eriksson i Stockholm och Jonsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen i anledning av förevarande proposition och den av
herr Lövgren i Nyborg i ämnet väckta motionen (II: 138) måtte å riksstaten
för budgetåret 1927—1928 under utgifter för kapitalökning och titeln »Låneunderstöd»
till hjälpkredit åt svensk industri till lindrande av arbetslöshet anvisa
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor, därav att täckas av andra inkomster
än lånemedel 1,000,000 kronor och att täckas av lånemedel 4,000,000
kronor;

2) av herrar Nilsson i Bonarp, Olsson i BläJdinge och Järte, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa om avslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition som
den i ämnet väckta motionen;

3) av herr Bergqvist, som ansett, att utskottets motivering bort hava följande
lydelse:

»Enligt utskottets mening---affärsmässigt sätt.

Då Nederkalix grannkommun Töre befinner sig i nästan samma belägenhet
som Kalix, vill utskottet hava uttalat, att hinder ej må möta för Kungl. Maj :t
att, därest omständigheterna sådant medgiva utan eftersättande av Kalixintresset,
inom ramen av här förordade förslag underhjälpa trävaruindustriens upptagande
jämväl i Töre.

Beträffande herr Lövgrens i Nyborg---— genomförande.»;

4) av herr Hallin, som dock ej antytt sin mening.

Herr von Sydow: Herr greve och talman! Då jag har någon kunskap om
de industriella förhållandena i övre Norrland, ber jag få säga några ord i
anledning av denna proposition och utskottets förslag.

Jag ber därvid att till en början uttryckligen få betona, att jag fullkomligt
instämmer i vad socialministern har yttrat därom, att förhållandena i denna
landsända för närvarande äro av så exceptionell natur, att det kräves mycket
starka och kraftiga åtgärder till hjälp åt den betryckta befolkning, som lever
där. Men jag betvivlar för min del, att det sätt, varpå man enligt Kungl.
Maj :ts förslag skulle bringa befolkningen denna hjälp, är lyckligt.

Det har i en tidning häromdagen uttalats — och jag tror, att det är riktigt
— att i fall statsmakten vill komma befolkningen i en betryckt landsända till
hjälp, är det sämsta man kan gorå, att man på artificiell väg söker där upprätta
en industri, för vilken de nödiga ekonomiska grundvalarna saknas. Jag
kan inte se annat än att detta just är vad man här försöker göra.

Kungl. Maj :t föreslår, att här skall bildas ett aktiebolag med 3 miljoner kronors
kapital. Staten skall tillskjuta 2 miljoner kronor. Det bankrutterade
Ytterstforsbolagets konkursförvaltning skall till bolaget överlåta fastigheter
för 800,000 kronor mot likvid i aktier. Därefter skulle man försöka erhålla
återstående 200,000 kronor på annat sätt. Det ser inte ut, som om det skulle
vara lätt att få dem. Nu är emellertid detta belopp 3 miljoner inte på
långt när vad man behöver för att driva ett sådant företag. Enligt beräkningarna
behövs det nämligen 9 miljoner kronor. Man anser sig nu som sagt
ha 3 miljoner kronor. Av detta belopp motsvarar ungefär 1 miljon kronor
vad som behöves för inköp av byggnader; återstående 2 miljoner kronor åtgå
för att sätta dessa byggnader i ändamålsenligt skick och anskaffa nya ma -

Fredagen den 3 juni.

57 Hr 41.

skiner. Till rörelsekapital skulle man då behöva 6 miljoner kronor. Hur
skulle man få detta belopp? Därom säges i den kungl. propositionen, att »det
kreditinstitut, som varit förläggare åt Ytterstforsbolaget, förklarat sig berett
att såsom likvid för anläggningarna vid Karlsborg mottaga aktier till ett
belopp av 800,000 kronor i ett blivande, för anläggningarnas drivande avsett
bolag och att även framdeles tillhandahålla detta bolag erforderlig kredit».
Härmed åsyftas tydligen Handelsbanken, vilken varit kreditgivare åt Ytterstforsbolaget.
Då jag är styrelsemedlem i denna bank, anser jag mig skyldig
att säga, att det referat, som här gives av vad bankens ledning uttalat i saken,
är så kortfattat, att det inte giver en riktig bild av vad som förekommit.
Banken har ställt i utsikt, att därest det skulle bildas ett bolag med ett kapital
av 3 miljoner kronor, som tillskötes av enskilda, så att man såge, att det funnes
ett enskilt företagarintresse, som verkligen litade på bolaget, skulle banken
tillhandahålla erforderligt driftkapital genom lån, om banken kunde erhålla
nödig banksäkerhet för lånen. Det senare var ett uttryckligt villkor, och
utan detta har banken icke gjort några utfästelser. Jag vill för min del säga,
att, såsom det nu är ställt, betvivlar jag, att banken är hågad att insätta
något ytterligare kapital i detta företag, varom också vederbörande underrättats.
Det förhåller sig nämligen så, att man, såvitt jag kan se, inte kan få nödig
banksäkerhet.

Nu frågas: varför kan man inte få banksäkerhet? Jag svarar: Först

och främst har man ju erfarenhet av en dylik rörelse på orten. Det fanns ju ett
bolag, som bedrev sågverksrörelse och sulfattillverkning vid Karlsborg. Det
var det gamla Ytterstforsbolaget. Rörelsen bedrevs på fullt modernt sätt, anläggningar
och maskiner voro nya, men det bar sig ändå icke. Bolaget beslöt
därför, redan innan bolaget råkade i svårigheter, att lägga ned sulfatfabriken,
vilket var en ytterligt ovanlig åtgärd. Husen fingo stå, och de dyrbara maskinerna
slumpades bort till Finland. Man ser med vilka svårigheter det visat
sig förenat att bedriva en sådan rörelse i denna trakt. Detta beror på flera
omständigheter. Det beror dels på läget så högt uppe mot norr med den korta
skeppningstiden och de fördyrade omkostnaderna samt svårigheterna i övrigt,
och dels på arbetarförhållandena. Den svensk-finska arbetarstam, som finnes
där uppe, är ytterligt svår att komma överens med, och den högste ledaren
för det bolag, som nedlades, har sagt mig, att den väsentliga anledningen till
nedläggandet var, att bolaget inte kunde komma överens med arbetarna. Det
var jämt stridigheter och tvister, man kunde inte få någon arbetsro, så att
företaget kunde drivas normalt. Man invänder nu: men det går ju i Finland;
där går dylik verksamhet mycket bra. Ja, det är riktigt, men det beror på, att
arbetslönerna där äro blott hälften så höga, i allmänhet äro arbetslönerna i
Finland endast hälften så höga, som här i landet. Vidare strejkas det inte i
Finland. I den finska industrien har sedan inbördeskriget knappast förekommit
någon strejk. Hade sådana förhållanden varit rådande här, skulle man
sannolikt kunnat driva sulfatrörelse å orten i fråga, men dessa förutsättningar
saknas.

I själva verket lärer det nya bolaget, om det kommer till stånd, bliva
sämre ställt än det gamla. Först och främst därför, att konjunkturerna äro
sämre. Konjunkturerna på sulfatmarknaden äro alldeles givet i nedgående.
Det föreligger överproduktion i Sverige och överproduktion i hela världen. Om
någon skulle vilja lägga en ny sulfatfabrik på den mest gynnsamma ort i Sverige
och under do mest gynnsamma förhållanden i övrigt, betvivlar jag, att
han nu finge något kapital, som intresserade sig för saken. Kommerskollegium
har yttrat, att sulfatpriset i kalkylerna för don nya fabriken är upptaget
till 185 kronor men att försiktigheten bjuder att icke räkna med högre pris än

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forts.)

Nr 41. 58

Fredagen den 3 juni.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederlcalix
socken m. m.

(Forte.-)

160 kronor, i vilket fall företaget komme att gå med förlust. Så är det också.
Alla utsikter äro för att detta företag, som kommerskollegium säger, kommer
att gå med förlust.

Jag vill också framhålla, att en fabriksanläggning aldrig blir riktigt modern
och förstklassig, när man skall använda gamla byggnader, som äro avsedda
för tidigare anordningar, och i dem sätta in nya maskiner. Det blir inte någon
förstklassig fabrik på så sätt. Även i detta fall blir alltså företaget handikappat.

Om herrarna nu bifalla detta förslag och fabriken anlägges, blir följden, att
en massa pengar läggas ned i detta företag, och om ett par år stå herrarna
i alla fall inför det läget, att dessa pengar äro bortkastade och att staten får
tillgripa nödhjälpsarbete.

Nu kan man ju säga, att för den händelse banken inte vill gå in på att släppa
till rörelsekapital blir det ingenting av, och då är ingen skada skedd. Men
det är i alla fall skada skedd, ty om riksdagen bifaller Kungl. Majrts förslag,
inger riksdagen hela befolkningen där uppe förhoppningar om att staten
har tagit saken om hand och skall ordna industriförhållandena där uppe.
Det kommer att bli en ytterligt svår situation för staten. Dessutom är det ju
möjligt, att man på annat sätt kan få ihop något litet rörelsekapital och därmed
börja rörelsen. Då kommer débåclet, sammanstörtandet, att inträffa
förr än efter regeringens plan, men företaget kommer att störta samman. Det
är visserligen mycket beklagligt, om man inte har någon annan utväg för
det nödlidande folket där uppe än att hänvisa till nödhjälpsarbeten, men jag
tror, att det nu icke återstår något annat. Dessa nödhjälpsarbeten kosta visserligen
en hel del, men de ge också valuta åt det allmänna. Upprensning och
förbättring av flottleder, byggande av ny bro över Kalix älv och dylika arbeten
äro i själva verket företag, som ge valuta och om vilka man därför inte
kan säga, att pengarna äro bortkastade.

Jag ber alltså, herr greve och talman, att få yrka avslag på Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag, och med hela min grunduppfattning torde det vara
naturligt, att jag också yrkar avslag på herr Lindblads m. flis reservation.

I herr von Sydows yttrande instämde herr Karlsson, John, och herr Lallande
r.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman! Att någonting måste göras

för befolkningen på ifrågavarande ort, tyckas nästan alla vara ense om, liksom
även därom, att man icke år efter år skall kunna hålla på, som det för närvarande
sker, med att lämna understöd åt de arbetslösa och anordna nödhjälpsarbeten.
Dessa kunna ju icke få bli av permanent karaktär. Kostnaderna för
dem gå till ungefär en halv miljon kronor per år, och man måste givetvis se till
att på ett eller annat sätt få produktivt arbete i gång i enskild regi, så att staten
slipper att permanent anordna nödhjälpsarbeten åt befolkningen. Denna
har ju synnerligen hårt drabbats av den katastrof, som i samband med den stora
Ytterstforskoncernens sammanstörtande övergick stora delar av Norrland. Denna
koncern hade tillkommit på det sättet, att spekulativa hjärnor, som ville
tjäna pengar för stunden, plockade ihop små och medelstora bolag till ett enda
stort företag. Sedan lämnade bankerna en efter min uppfattning huvudlöst
stor kredit, och en vacker dag inträffade naturligtvis det oundvikliga, att koncernen
störtade samman. Den historien känna alla till. Nu måste någon träda
emellan på ett eller annat sätt för att hjälpa befolkningen. De, som bo i
dessa trakter, ha själva i mycket hög grad intresserat sig för att om möjligt
få en kombinerad sågverks- och trämasseindustri till stånd. De ha från domänstyrelsen
fått utfästelse om att deras virkesbehov skall säkerställas under

Fredagen den 3 juni.

59 Nr 41»

elt visst antal år. De ha själva gjort försök med aktieteckning där uppe, men
alla äro fattiga, och det blir egentligen intet kapital på detta sätt. Nu ha de
kommit till regeringen, och Kungl. Maj :t har framlagt en proposition i ärendet.

För min personliga del är jag liksom den föregående ärade talaren mycket
tveksam beträffande möjligheterna av att realisera ifrågavarande projekt. Jag
tror icke synnerligen mycket på det, men jag offrar de 2 miljoner det gäller,
för att man åtminstone icke hos dessa människor skall alldeles släcka hoppet
om att det finnes någon, som vill hjälpa dem till rätta. Jag tror, att ifrågavarande
industri där uppe har sådana svårigheter att kämpa med, att det knappast
är möjligt för dem att uthärda konkurrensen med den trävaruindustri, som
arbetar under gynnsammare förhållanden. Vi veta ju, att hela vår trävaruindustri
för närvarande arbetar under synnerligen tunga och ogynnsamma förhållanden.

Detta oaktat har jag varit med om att tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
proposition. Jag hade hellre sett. att domänstyrelsen igångsatt den försöksverksamhet
med förädling av statens skogar, som det flera gånger varit på
tal om att starta, och att man förlagt denna verksamhet där uppe samt därigenom
berett befolkningen sysselsättning. Jag tror, att det hade varit en tryggare
och bättre lösning, ifall detta kunnat genomföras.

Nu har det emellertid ansetts, att man icke bör förspilla det moment, som
ligger däri, att folket på denna plats självt vill göra en insats. Det är meningen,
att arbetarna och bönderna där själva skola intresseras, och under sådana
omständigheter får man väl hoppas, att bästa möjliga resultat skall vinnas,
även om jag icke vågar tro att den omständigheten att arbetarna bliva direkt
intressenter i företaget kommer att medföra att det blir arbetsfred under alla
förhållanden. Om arbetarna göra en mindre kapitalinsats, väger den naturligtvis
lätt, ifall det blir fråga om en lönerörelse, i syfte att skaffa vederbörande
något hundratal kronors större inkomst om året. I så fall bleve naturligtvis
detta senare utslagsgivande. Emellertid är det här fråga om ett försök, som
skall göras, och jag kan icke se något annat sätt, varpå man för närvarande
kan manifestera sin goda vilja, än genom att bevilja ifrågavarande anslag,
även om man som jag är mycket skeptisk, och ehuru jag principiellt är en mycket
bestämd motståndare till att på detta konstlade sätt driva fram industrier.

Några andra utskottsledamöter, som hava deltagit i detta ärendes handläggning,
äro ju på synnerligen lösa boliner färdiga att tillstyrka ett anslag på 5
miljoner kronor, som skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att understödja
nödlidande industrier. Det vore enligt min uppfattning en mycket
betänklig åtgärd att anslå ytterligare 3 miljoner kronor utan att egentligen
veta, vartill de skulle användas. Man vill, att riksdagen skall bevilja detta
anslag på grund av enskilda motionärers framställning utan någon som helst
utredning och utan att närmare klargöra, under vilka förhållanden detta kapitel
skulle ställas till förfogande. Det kan jag, herr greve och talman, under
alla förhållanden icke vara med om.

Beträffande det förslag, som Kungl. Maj :t har framlagt, ligger ju saken
ändå så, att ämbetsverken, även om de ställt sig mycket tveksamma, icke velat
avstyrka projektet. Jag tror, att man, när man läser den kungl. propositionen,
får det intrycket, att även Kungl. Maj :t själv är mycket tveksam om
saken, men Kungl. Maj:t har icke ansett sig vara försvarad med att icke
på något sätt manifestera statsmakternas vilja att hjälpa ifrågavarande ort,
som i så hög grad blivit drabbad genom sammanstörtandet av en industrikoncern,
som tillskapats, icke av omtanke om orten, utan i syfte att vederbörande
i en hastig vändning skulle kapa åt sig någon eller några miljoner. Det iir
alltså andras gamla synder, som staten här får vara med om att betala, men

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forte.)

Nr 41. 60

Fredagen den 3 juni.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forts.)

med den uppfattning, som jag här utvecklat, får jag det oaktat, herr greve och
talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Vennersten: Herr greve och talman, mina herrar! Jag hoppas, att

herr talmannen ursäktar och kammaren likaledes har överseende med att man
så här sent på riksdagen vågar taga uppmärksamheten i anspråk. Ärendets
vikt nödvändiggör det emellertid.

Det är naturligtvis oändligt mycket lättare att rikta sig emot utskottets förslag
och kritisera ihjäl det än att försvara, att man gått med på utskottsförslaget,
som jag för min del har gjort. Jag har naturligtvis alldeles samma
både grunduppfattning och, jag vågar säga, i detta speciella fall detaljuppfattning
som den förste ärade talaren, och ändå har jag låtit förmå mig eller,
rättare sagt, förmått mig själv att gå med på utskottets förslag. Det är utomordentligt
säregna förhållanden, som föreligga här.

På grund av omständigheter, som icke tiden medgiver, att man nu närmare
går in på, och som för övrigt kammarens ledamöter förmodligen alla väl känna
till, har ett industriellt företag gått under, och befolkningen, som tidigare
hade sin utkomst därifrån, står utan försörjningsmöjligheter. Man måste betänka,
att det här gäller en av Sveriges gränsbygder längst uppe i norr. Det
har visats ett så oerhört intresse för det planerade företaget från befolkningens
sida, att aktieteckning och övriga bidrag till dess förverkligande kommit från
alla håll, även från personer i mycket blygsamma ekonomiska omständigheter.
Visserligen kan man säga, att de i allmänhet icke äro kompetenta att bedöma
möjligheterna att leda detta företag mot en lycklig utveckling. Jag kan
dock icke böja mig för det påståendet, att detta skulle vara fullkomligt otänkbart,
därest befolkningen ville, om uttrycket tillätes, lägga manken till och
göra allt vad i dess förmåga står för att möjliggöra detta företag på ett sätt,
som vi av den förste ärade talaren hört, att det icke gjorts under den föregående
regimen. Nöden lär oss mycket här i livet, och det är icke absolut otänkbart,
att nöden skulle kunna vara en god läromästare även i detta fall.

Den största faran i det förslag, som här av utskottet är framlagt, ser jag
däri, att det skulle kunna ingiva befolknifrgen falska förhoppningar om fortsatta
bidrag, ifall företaget misslyckas, och det är egentligen för att betona
detta, som jag begärt ordet. Jag hoppas, att de ärade ledamöter av regeringen,
som bär äro närvarande, icke måtte taga illa upp, att jag vädjar till dem att
göra allt vad de kunna för att förebygga varje missförstånd, som eventuellt
skulle kunna uppkomma i den riktningen, att man ansåge detta vara endast en
början samt att staten i händelse av ett misslyckande skulle tillskjuta ständigt
nya miljoner. Jag vill betona detta, icke blott med hänsyn till möjligheten,
att det skulle kunna framkomma förslag till riksdagen om ytterligare understöd
i form av direkta anslag, utan även och icke minst därför, att det är av
vikt att framhålla, att domänstyrelsens medverkan här icke får taga barmhärtighetens
eller fattigunderstödets form.

Jag vill också meddela, att det till mig sagts, att man redan kan se en fara
däruti, att eventuellt domänstyrelsen skulle kunna komma att bliva representerad
i det här ifrågasatta bolagets styrelse genom någon sin tjänsteman. Jag
skulle anse detta vara synnerligen olyckligt. Låt företaget komma till stånd,
såsom här är tänkt, och låt oss samtidigt säga ifrån, att vi vilja göra detta
försök i det ytterliga nödläge, som nu råder, men att staten icke kan sträcka sin
medverkan längre! Misslyckas detta, får man söka andra utvägar, vare sig de
skola heta nödhjälpsarbeten eller annat.

Det är på de skäl jag här anfört, som jag, herr talman, nu nödgas yrka bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Rune, Kobb och Westman.

Fredagen den 3 juni.

61 Jfr 41,

Herr Pålsson: Herr talman! Jag anser också det vara en synnerligen

farlig princip, som riksdagen nu på regeringens önskan går att inaugurera, då
man vill uppehålla driften i en träexportindustri, som den ifrågavarande i
Kalix, genom direkta statsanslag, och man måste fråga sig, vad som skall bliva
följden, när detta kapital är förbrukat. Det är väl ingen, som kan tro annat
än att detta anslag snart är förbrukat, om driften skall uppehållas med vanliga
omkostnader. Utom vad som nu ifrågasattes fordras mycket kapital för lagerhållande,
om detta nämnes inget. I den industri, som det här gäller, är det väl
ytterst viktigt att kunna lagra för rätt många miljoner kronor.

När på sin tid Höganäsindustrien i Skåne befann sig i svårigheter och var
nära ett sammanbrott, beslöto arbetarna efter några månaders strejk att foga
sig i det, som i dylika fall väl är den enda lösningen, nämligen lägre löner. Det
är det enda, som kan hjälpa en nödlidande industri. I det fallet tänkte man
icke på att gå den vägen att låta staten uppehålla driften under väntan på en
eventuell konjunkturförändring. Detta gör också, att stenkolsindustriarbetarna
i Skåne torde vara de lägst avlönade industriarbetarna i Sverige.

Här går man emellertid en annan väg. Staten skall lämna ett miljonanslag,
för att ifrågavarande industriarbetare skola kunna upprätthålla sin lönestandard.
Om det nu här skall bliva ett nödhjälpsarbete, som det tydligen i själva
verket blir, borde väl även arbetslönerna kunna nedsättas, så att industrien till
sist kunde bära sig själv. Om man nu icke ansett sig vilja gå den vägen, att
man direkt minskade lönerna och sålunda läte arbetarna hjälpa till, da staten
lämnar sitt bidrag, hade man väl ändå en annan möjlighet att tillgripa, nämligen
att vid sådana industrier, där staten skall lämna direkt understöd, avstå
från tillämpningen av arbetstidslagen. Om man uppe i Kalix vill ha statshjälp,
borde sådan lämnas med det förbehållet, att denna lag ej tillämpas utan i stället
exempelvis en arbetstid av tio timmar om dagen införes. Med tio timmars arbetsdag
kunde nämligen arbetarna få den lön, som de äro vana att få, och samtidigt
kunde företaget likväl bliva lönande.

Jag vill icke direkt yrka avslag på utskottets förslag, men jag skulle gärna
se, att regeringen till nästa år framkomme med ett förslag om att lagen om
8-timmarsdagen ej tillämpades vid sådana industrier,_ där staten särskilt ingripit
för att hjälpa dem över iråkade konjunktursvårigheter.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag kan delvis instämma

i vad herr Kvarnzelius anförde beträffande utskottets förslag. Vi äro emellertid
några reservanter, som hava ansett oss böra gå ett steg längre och detta,
efter vad jag anser, på göda grunder. Jag tror, att ett beslut i överensstämmelse
med den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen skulle vara både
välbetänkt och välbefogat. Då emellertid nu andra kammaren bär bifallit utskottets
förslag, kan man dock ifrågasätta, huruvida man i riksdagens ^sista
timmar bör prestera någon utförligare motivering för reservationen. Då jag
anser, att det kan vara mindre behövligt att göra det, skall jag inskränka mig
till att i korthet yrka bifall till den av herr Lindblad in. fl. avgivna reservationen.

Herr Stendahl: Herr greve och talman! Jag kommer att vara något hän synslös

mot kammarens ledamöter, i det jag tager deras tid i anspråk, fastän
det är så sent, och jag kommer också att vara hänsynslös i formen av det yrkande
jag ämnar göra, därför att jag anser denna sak alldeles för viktig för
att få passera på det sätt, som det tycks vara meningen, att det nu skulle ske.

Det är enligt min uppfattning, för att börja med den siste talaren, inte alls
fråga om vad andra kammaren beslutat och vad andra kammaren icke beslutat,

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forts.)

Nr 41. g 2

Fredagen den 3 juni.

itrmmtuZde J1*3,11 det gLillfP- vad som kan vara skäligt och nyttigt, att första kammaren
avindustrien bt''^utar- och ingenting annat.

i Nederkalix _ rör att sedan fortsätta med den förste ärade talarens anförande, var det
■rjcken m. m. ju alldeles tydligt av vad han sade, att de G miljoner utöver de första 3 miljo(F°rts.
) norna, som^äro nödvändiga, för att överhuvud den ifrågasatta industrien skall
komma i gång, antagligen icke kunna anskaffas. Det var också tämligen tydligt
av vad den ärade talaren säde, att vederbörande — om det är vederbörande
statsråd eller^ statsutskottet, lämnar jag därhän — ha blivit underrättade om
detta sakförhållande. Det förefaller mig då vara högst uppseendeväckande, att
något som helst meddelande härom icke kan återfinnas i utskottets utlåtande.
Utskottet har ju haft kännedom om att det, enligt genom kommerskollegiums
lörsorg verkställd utredning, för att överhuvud någon finansiell möjlighet skall
finnas, försatt företaget skall komma i gång, behöves ett kapital av 9 miljoner
kronor. Pa sätt, som nu är föreslaget, skulle man möjligen med stor ansträngning
och med. vissa manipulationer kunnat skrapa ihop 3 miljoner kronor, men
de andra 6 miljonerna måste vi, om vi vilja vara sanningsenliga mot varandra,
erkänna, ättled knappast går att anskaffa. Det beslut, som är tillstyrkt av utskottet,
är således ingenting annat än en gest, som icke kan leda till något som
helst praktiskt resultat. Jag vågar ifrågasätta, huruvida, det kan vara lämpligt
att förbereda ärenden och avgiva tillstyrkande utlåtanden till kammaren på
detta sätt.

hkall sedan alldeles förbigå vad som här anförts av ett par ärade talare, som
säga, att vad de tillstyrkt fullständigt strider emot deras principer, både när
det gäller de stora dragen och detaljerna. Det är ju en gammal sats, att principer
har man egentligen endast för att gå ifrån, och det illustreras ju alldeles
förträffligt av tvenne av de föregående talarna.

Nu är här i och för sig ingen fara skedd, om kammaren skulle gå med på ett
anslag på 2 miljoner kronor, därför att det praktiskt taget icke blir någonting
annat än ett slag i luften. Pengarna komma antagligen aldrig att tagas i anspråk,
därför att förutsättningarna för anslagets utanordnande faktiskt aldrig
komma att föreligga. Det är ju skönt, att man har de två miljonerna besparade
och inte kastar ut dem vind för våg, men principiellt •—• om vi nu skola
använda det ordet — är det lika illa för det, om kammaren fattar okloka beslut,
även om oklokheten utan kammarens förtjänst dess bättre icke leder till
något skadligt resultat. Men även om det skulle bliva så, att kammaren fattar
ett dylikt.beslut och det dess bättre icke kan verkställas, kommer det likväl att
för framtiden ha en viss bindande verkan, som enligt min uppfattning är synnerligen
skadlig.

Nu^kommer jag in på något, som jag vet här kommer att framkalla mycket
motstånd. och rent ut sagt ovilja. Detta gäller arbetarfrågorna och de ekonomiska
frågorna. Det är enligt min uppfattning icke tillrådligt och lämpligt att
man försöker med konstlade medel skapa en verksamhet av den ena eller andra
sorten, ty det går helt enkelt icke. Frågan blir endast, under hur lång tid man
med konstlade medel kan hålla en icke ekonomiskt bärkraftig rörelse i gång.
Det blir endast en fråga om hur mycket pengar man skall förlora på saken, men
det går^ aldrig att med våldförande av de ekonomiska grunderna genomdriva
något sådant, som här proponeras.

Vad skall då ske, när i en viss trakt av landet en större industri visar sig
ekonomiskt ohållbar,, så att den måste likvidera och upphöra? Jo, då skall man,
enligt min uppfattning åtminstone, icke med konstlade medel söka binda den
levande arbetskraft, som varit sysselsatt i den kullbytterade industrien, vid den
trakt, där. den förut haft anställning, utan man skall, om den icke vill det självmant
och i godo, med lämpliga medel — och de medlen må gärna för mig tagas
till tillräckligt skarpa för att verka i rätt riktning •— tvinga den att söka sig

Fredagen den .3 juni.

G 3 Nr 41.

ifrån den trakt, där arbetstillfällen icke längre finnas, för att söka sig till platser,
där till äventyrs levande arbetskraft är efterfrågad. — Jag ser, att herr
talmannen är otålig, men jag kommer inte att taga någon som helst hänsyn till
det. — Det är givet, att denna levande arbetskraft, som på det sättet tvingas
ut i cirkulation, kommer att utöva en press nedåt på arbetslönernas nivå, och
jag förstår mycket väl, att det är många av herrarna, som inte önska detta,
men det är just precis vad som måste ske och som skall ske, om man överhuvud
skall kunna driva industri och företagsverksamhet i detta land efter ekonomiska
principer och således efter linjer, som i längden kunna bära sig. Detta om
detta.

Beträffande den av herrar Lindblad m. fl. avgivna reservationen skall jag
tillåta mig säga följande. Jag kan visserligen, i den form, som reservationen
har fått, icke gilla den, men jag skall villigt medge, att jag i allra högsta grad
sympatiserar med en viss tanke, som kan ligga i den. Vi ha här i landet tvenne
institutioner, som ha åtminstone en viss beröring med vad man här har tänkt
sig. Den ena är den s. k. manufakturlånefonden, som är den äldsta och som är
avsedd att hjälpa hantverket och den mindre industrien. Den andra är rederilånefonden,
tack vare vilken man på den korta tiden av ett par tiotal år verkligen
kunnat få fram en förstklassig svensk sjögående transatlantisk flotta. Om
det inte genom Kungl. Maj :ts försorg till nästa riksdag skulle tagas initiativ,
gående ut på att försöka skapa en industrilånekassa, ungefär i stil med och
byggd efter ungefär samma normer som rederilånefonden, så skall jag för min
del taga mig friheten att föra fram den saken motionsvis. Men den fonden och
dess användning måste enligt min mening byggas efter ekonomiska principer,
d. v. s. den får icke användas för att stödja företag, som från början äro dödsdömda,
utan för att försöka skapa en ny, livskraftig industri, för vilken det
finns ledare, vilka, samtidigt som de gå till staten och få hjälp för att kunna
sätta företagen i gång, också äro beredda att själva gå in för och själva stå
och själva svara för hela rörelsen och således även lämna betryggande garantier
åt staten för de belopp och de förskott, som de eventuellt kunna få av
staten.

Det förefaller mig, som om herrar reservanter Lindblad m. fl., ifall de ville
slå in på den bogen, skulle komma ett gott steg framåt i strävandet att främja
svensk industri, men på det sättet, som här har föreslagits, förefaller det mig,,
som man i stället skulle med alla till buds stående medel söka riva ned den
industri och den företagsverksamhet, som redan finnes.

Herr greve och talman! Jag yrkar avslag på utskottets hemställan.

Herr Bergqvist: Herr greve och talman! I denna fråga skulle ju vara

åtskilligt att säga, men då riksdagen nu är så långt framskriden att vi komma
till dess sista timma, skall jag endast yttra några korta ord.

Det är beklagligt, att denna landsända har kommit i den situation, som fallet
är. Man kan diskutera, vilka orsakerna därtill må vara, men ett faktum
är, att den nu befinner sig i nödläge och att ett ingripande från statens sida
på det ena eller andra sättet måste ske. Jag vill fästa uppmärksamheten på,
att det här icke allenast är fråga om nödhjälp för de industriarbetare, som ha
blivit arbetslösa, utan det är även fråga om hela den gamla bondebefolkningen i
Kalixbygden, som är beroende av att industrien kan hållas i gång. Man kan
hysa olika meningar om huruvida man kan räkna med någon vinstgivande industri
däruppe, därest staten nu beviljar dessa 2 miljoner kronor. Emellertid
bär ortsbefolkningen den fasta förvissningen, att det skall bli ett företag,
som bär sig, och bästa beviset för detta är, att Kalix kommun velat gå i borgen
för ett kapital, motsvarande det, som nu är ifrågasatt att beviljas från statens
sida.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forte.)

Nr 41.

64

Fredagen den 3 juni.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forts.)

Det av herr Stendahl rekommenderade botemedlet är väl ändå alltför skarpt,
nämligen att man skulle förflytta en hel befolkning från en svensk landsända
och ödelägga denna. Om vi tänka på vad vi i går resonerade om här, måste vi
väl erkänna, att Norrbotten inte är ett fattigt land, en landsända som bör avfolkas.
De skatter som finnas där, äro mycket stora, och vårt land i dess helhet
har stort gagn av dessa skatter. Men vad är det som gör, att staten kan tillvarataga
dem? Jo, det är den omständigheten, att där bor en befolkning, som kan
uppbära gruvindustrien, förse den med de förnödenheter, som arbetarna behöva.
Därför förefaller det mig också, som om det funnes alla skäl att söka stödja
och hjälpa denna befolkning att kunna existera under de svårigheter, som den
har att kämpa med. Om också många ovisshetsmoment finnas i denna fråga och
en stark tvekan givetvis kan förekomma hos många, vill jag dock livligt hoppas,
att kammaren med behjärtande av frågans stora vikt nu inte måtte tveka att
lämna sitt bifall till utskottets hemställan.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Enhörning.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Den nu föreliggande propo sitionen

har kritiserats från två håll. På det ena hållet har man sagt, att det
för det ifrågasatta ändamålet tillmätta anslaget är för knappt, att det begränsar
sig till ett enda fall och att det ifrågavarande fallet kanske lämpligen kunde
ersättas med ett annat och ur den industriella framgångens synpunkt fördelaktigare
fall, och att det sålunda icke finnes någon särskild anledning att gå fram
just på det sätt, som propositionen föreslår med ett anslagsbelopp för stödjande
av en enda industri. På det andra hållet göres gällande, att varje anslag av denna
art är oförsvarligt. Antingen skall man, har det sagts, vidga ut ramen och
möjliggöra statligt ingripande på olika områden, eller också måste man principiellt
avböja varje åtgärd av denna art. Det är mot detta resonemang som
jag nu vill vända mig och därom säga några ord.

Jag vill saga, att propositionen genom sin begränsning, genom att hänföra
sig till ett visst fall, för vilket särskilda skäl kunna anföras, å ena sidan har
undvikit att prejudicera ett fortsatt statligt ingripande i varje sådant fall, där
på grund av ogynnsamma konjunkturer av ena eller andra arten en industri
kämpar med svårigheter. Man har avskilt från anslaget i fråga alla dessa
olika fall och stannat inför ett, för vilket man ansett särskilda skäl tala, och
då är frågan den: äro dessa skäl tillräckliga för ett statligt ingripande under
den form, som här föreslås? För egen del måste jag säga, att jag anser, att
dessa motiv äro fullt tillräckliga.

Jag vill då först såga, att vad man här avser, är inte att konstruera fram
något, som saknar förutsättningar i bygden, något som i och för sig är onaturligt
eller i övrigt saknar livsbetingelser. Herr Stendahl uttalade med mycken
säkerhet det påståendet, att det här var en affär, för vilken man inte kunde
hoppas på någon som helst stabilitet eller framgång. Om herrarna haft tid, vilket
kanske inte är möjligt, att läsa igenom handlingarna, skola ni ha funnit,
att verkliga yrkesmän på detta område fälla andra omdömen om fallet i fråga.
Disponent Sundblad från Iggesunds bruk säger, efter att först ha uttalat sig
om en del tekniska detaljer och givit vissa råd i det avseendet:

»Med den kännedom jag har om rådande förhållanden i Kalix och vid Karlsborg
anser iag sålunda goda utsikter föreligga för att en sulfatcellulosa- och
sågverksdrift därstädes skall bliva en räntabel affär.»

När detta säges av sakkunniga män, så förefaller det mig som om de av
kammarens ledamöter, vilka icke förfoga över samma sakkunskap, åtminstone
kunde förråda någon tvekan i sitt omdöme rörande denna affärs möjligheter.

Fredagen den 3 juni.

65 Nr 41.

Nu iir det sa, utt sagverksdrift och anlaggandet äv eu sulfatfabrik, soui sagt, nr
en med ortens allmänna industriella förutsättningar direkt förbunden och förknippad
affär. Att den förut pågående sågverksdriften och sulfatfabrikationen
inte lönat sig, det kan inte, såvitt jag förstår, hänföras till den omständigheten,
att en sådan industrirörelse där saknar betingelser, utan får det hänföras
till andra omständigheter. Jag skall inte ingå på frågan om det därvid varit,
som man å ena sidan säger, oresonliga och omöjliga arbetarförhållanden, eller
om det varit avgörande brister på affärsledningens sida, som i det avseendet
främst medverkat. Jag vill emellertid saga, att alla de, med vilka man samrått,
ha uttalat den meningen, att det i detta ögonblick lika väl kunde vid platsen
i fråga förefunnits en bärkraftig, ur olika synpunkter sig själv uppehållande
affär. Nu kommer ju därtill, att staten väl äger omkring 65 / av den
råvarutillgång, som finnes utefter hela Kalix älv på skogsdriftens område, och
det är sålunda dessutom, förefaller det mig, ett statsintresse, att en närbelägen
industri för förädling av dessa produkter finnes. Även om man anlägger kalla
och realistiska synpunkter på detta fall, är det för staten icke en ovidkommande
sak, om dylik förädlingsverksamhet bedrives där eller icke. Då så är fallet, blir
en insats nu för att möjliggöra återupptagande av denna verksamhet inte att
gorå våld på en utveckling, som eljest under alla förhållanden komme att sopa
bort detta företag, utan det blir, såvitt jag förstår, att just på det sätt, som är
lämpligt och riktigt, lämna bidrag för skapande av ett upprepat allvarligt försök,
under såvitt jag förstår goda betingelser, för att på nytt få verksamheten
där i gång.

Yad vi här i landet äro eniga om är ju, att vi först böra söka bekämpa arbetslösheten,
icke med konstgjorda bidrag åt ena eller andra hållet, utan med en
allsidig strävan att i första hand skapa arbetstillfällen. De insatser, som göras
på detta område, måste man anse vara den mest naturliga och riktigaste användningen
av medel för arbetslöshetshjälp. Nu är det ju vidare så, att staten,
sedan den industriella verksamheten i Kalix lagts ner, fått åt Kalixområdet
lämna ungefär ''/2 miljon kronor årligen i bidrag till arbetslöshetsunderstöd. I
stället för att fortsätta på den vägen har man här velat åstadkomma arbetsmöjligheter,
som hade betydelse icke ensamt för de inom denna industri anställda,
utan också högst gynnsamt inverkade för den där omkring boende lantbefolkningen.
den jordbrukande befolkningen, som vid en sågverksrörelse med
därtill hörande binäringar erhåller avsättningsmöjligheter för sina produkter.

Jag vill alltså göra gällande, att hela detta tal om, att det här är fråga om
att utan utsikt till framgång kasta in 2 miljoner på ett konstruerat försök, icke
är befogat, utan att det tvärtom är ett oriktigt betraktelsesätt, som ligger under
det resonemanget. Därmed är icke sagt, att osvikliga garantier förefinnas
för att det i allt skall komma att gå väl. Det är många industrier, som haft
goda betingelser, men det oaktat icke kunnat bestå. Man har ej heller i detta
fall säkerhet därför. Men om man vill säga. att det saknas betingelser och
möjligheter för bärig drift vid den planerade kalixindustrien, då inlägger jag
däremot en bestämd gensaga.

Nu yttrade herr Stendahl, att utöver detta bidrag och det inom trakten uppbringade
aktiekapitalet kan icke i övrigt erforderlig kredit anskaffas. Den
saken är, såvitt jag förstår, icke slutligt prövad. Man vet inte, hur det förhåller
sig därmed. Det är sant, att sedan propositionen skrevs, har det penninginstitut,
som står omnämnt i propositionen, meddela!, att det för sin del finner,
att om det blir ett företag av den art. som det nu är fråga om, måste man taga
upp resonemanget om kreditvillkoren på nytt. Men samtidigt har man försäkrat,
att institutet i fråga är intresserat för att i fortsättningen bevilja kredit och
göra detta på så bäriga och rimliga villkor som möjligt. Gent emot herr Stendahls
med mycken säkerhet gjorda påståenden, att det behövs 9 miljoner, d. v. s.

Första kammarens protokoll 1927. Nr 1^1- 5

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken ra. ra.

(Forts.)

Nr 41. 66

Fredagen den 3 juni.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederlcalix
socken m. m.

(Förta.)

ett högre belopp än man förut kalkylerat med. och att icke det för rörelsen erforderliga
kapitalet skall kunna anskaffas, måste jag sålunda genmäla, att de
icke överensstämma med förhållandena, sådana de för närvarande gestalta sig.
Jag har därmed icke sagt, att det redan i detta skede kan sägas, hur det blir
i dessa avseenden; men att utsikter finnas för att medel skola kunna anskaffas
och företaget komma i gång, det måste jag bestämt vidhålla.

Vidare är det ju så, att företaget i viss mån skulle få en ny karaktär. Det
skulle icke starta som ett utifrån planlagt industriföretag, utan det skulle bli
ett verkligt bygdeföretag. Här stå nu denna kommuns småbönder, hantverkare
och arbetare beredda att jämte andra sätta in sina besparingar i detta företag
med tro på företagets fortsatta existens. Med den solidaritet mot företaget,
som därmed kan beräknas från arbetarnas sida, från de omkringboende
lantbrukarnas sida och för övrigt från hela kommunen, ligger däri, såvitt jag
förstår, ett plus för företaget utöver det som en enskild affärsrörelse eljest
måste räkna med. Och det skulle väl vara rätt så egendomligt, om inte staten
skulle finna det vara, även rent ekonomiskt sett, klokt att göra det experiment,
som — det skall gärna erkännas — ligger däri att under dessa betingelser
söka bistå en svensk bygd i stället för att till den årligen utgiva summor
som snart tillsammans bilda hela det totalbelopp, som det här är fråga om.
Jag vill tillägga, att även ur nationell .synpunkt vet jag ingen insats på arbetsområdet,
som borde te sig mera tilltalande för svensk nationalkänsla än det, att
i denna vår gränsbygd försöka bibehålla en bofast befolkning i sådan sysselsättning
och på sådant sätt, att den icke behöver föra en rent konstruerad tillvaro
utan ett på naturliga grunder i fortsättningen tryggat liv. För dem som
vilja anlägga den synpunkten tror jag, att det gives synnerligen goda skäl att
också var med om det föreliggande förslaget.

Jag vågar därför hoppas —• jag skall icke upptaga tiden längre — att kammaren
skall följa utskottets hemställan och alltså bifalla densamma. Jag skall
icke gå in på herr Stendahls resonemang, att det som här borde ske vore. att
denna bygdebefolkning med våld transporterades från denna plats till en annan
ort. Eller vilja herrarna göra kalkyler över vad det skulle kosta? Det räcker
inte bara med att transportera människorna därifrån; vill man vidtaga den åtgärden
genom ett ingripande från statens sida, följer väl också nödvändigheten
att kunna placera dem någonstans, där betingelserna i fråga om uppehälle äro
bättre än betingelserna, där de för närvarande utöva sin verksamhet. Och skall
det vid denna förflyttning skapas betingelser för bättre existens och staten skall
åtaga sig denna uppgift, då tror jag nog man kommer till andra, större ehuru
ingalunda mera löftesrika belopp för förräntning och bibehållande i statens
hand än det, som det nu är fråga om.

Herr Pålsson från Skåne anförde att han går på avslag, enär — och det har
också förordats från andra håll — det icke samtidigt föreligger något avtal
med arbetarna om exempelvis tio timmars arbetsdag. I andra kammaren förordade
man lägre löner än som eljest äro gällande. Ja, jag kan^ undra, om
man utginge från den synpunkten, att staten skulle börja på att på det sättet
ingripa på industriens område, att den skapade nya anläggningar och gjorde
det under förutsättning, att vid dem skulle gälla en annan och lägre lönesättning
än den, som i allmänhet råder på lönemarknaden, vad det skulle komma
att bli för följder av den operationen. Jag vet för övrigt icke^, hur man formellt
skulle kunna tvinga folk att på förhand binda sig för en lång tid framåt,
vare sig i fråga om arbetstid eller beträffande lägre löner, för att vederbörande
i fortsättningen skulle erhålla anställning i den ena eller andra industrien.
Det förefaller mig att vara ett projekt, som är fullständigt orealiserbart, att på
det sättet för en tid framåt dekretera med avseende på arbetstid och löner.
Men vad regeringen räknat med är, att när på det sättet, som här är fallet,

Fredagen den 3 juni.

67 Nr 41.

arbetare, i många fall boende pa orten och knutna vid bygden, sätta in sina besparingar
i ett företag i känslan av att företaget behövs för att de skola kunna
existera den solidaritetskänsla, som i det fallet skapas mellan arbetarna och
företaget, räkna vi med som en mera betydelsefull faktor, när det gäller att få
fram deras intresse för arbetet, än vare sig det ena eller andra projektet om tio
timmars arbetsdag eller en på det och det sättet konstruerad lönesättning.

oPå nu anförda skäl och då den föreslagna åtgärden, som sagt, inte behöver
pa grund av detta anslags begränsade karaktär medföra konsekvenser i andra
avseenden, tror jag, att kammaren utan större tvekan kan följa utskottets hemställan,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr Lindhagen: Jag har ansett det tillbörligt, att ljuset från kammarens
beslut i går i malmfragan måtte få tillfälle att kasta någon strimma över denna
mörka punkt i vår nordligaste landsdel. I går utpekades ju den enskilda företagsamheten
såsom det yppersta medel att framkalla produktiva värden. Ja,
man hade den uppfattningen, att staten får överhuvud taget inte äga någonting
annat än skulder och ämbetsverk. Att den äger jord är en bekymmersam
omständighet, och att den skall få äga en fabrik, det kan väl aldrig komma i
fråga!

Nå, hur har det gått här i Nederkalix? Hur har det gått med den enskilda
företagsamheten? Herr Kvarnzelius överraskade oss i dag med att säga, att
industrien däruppe gjort bankrutt och kvarlämnat folket i fattigdom, därför att
den var skapad och ledd av »spekulativa hjärnor, som ville skaffa vinst för
stunden». Nej, men tänk! Kan verkligen något så utmärkt som den enskilda
industrien någonsin vara så lättsinnig? Det kunde jag aldrig tänka mig. Nå,
men hur har det gått med mången annan storindustri särskilt norrut, som nu
är administrerad av banker, vilka få bli både industriella företagare, skogsförvaltare,
jordbrukare och allt möjligt för att rädda sina krediter? Tänk, om
även dessa katastrofer bara skulle vara skapelser av spekulativa hjärnor, som
ville skaffa vinst för stunden, av aktieägares ensidiga profitbegär med andra
ord.

Här är nu emellertid att eklatant bevis på, hur även den enskilda företagsamheten
kan totalt misskötas, och nu måste någonting göras. Vad kan göras? Här
föreligger nu ett förslag att fortfarande bygga på illusionen om den enskilda
företagsamhetens stora förmåga däruppe, och det är ju ofantligt vanskligt, då
man inte vet, hur det kommer att gå, och då det från många håll uttryckligen
sagts, att man inte kan skaffa erforderligt kapital, så det måste gå omkull.
Då nu statsministern sade, att det här är ett plus, att hela befolkningen vill
engagera sig, är väl detta lätteligen också ett minus, att man måste bygga upp
en industri och locka en hel befolkning att sätta in sina sista sparstyvrar i ett
företag, som måhända är dömt att gå omkull. År det inte bra ''lättsinnigt
också?

Och så måste man fråga sig, varför inte grannkommunen Töre, som lider under
lika svara omständigheter, också skall bli ihågkommen av statsmakterna?
Jag har nyss i dag fått en petition från Töre kommun, som fäst uppmärksamheten
på: varför komma inte vi i fråga lika väl som Nederkalix? Snart ha
vi kanske halva Norrland över oss på det sättet för denna kolartro på den enskilda
industriella företagsamheten, som nu till större delen är en bankverksamhet,
som i nöd maste bevaka sina kreditiv. Herr Kvarnzelius tilläde nämligen
också om de där spekulativa hjärnorna, att de fått »huvudlös kredit».
Där ser man ytterligare en betygssättning från själva statsutskottets ordförande
av den där utmärkta enskilda företagsamheten.

Nu, gubevars, när det gäller, att staten skall göra skulder för att hjälpa upp
enskilda bankrutterade företag, då duga statens kalla pengar. Men jag får

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forte.)

Nr 41. 68

Fredagen den 3 juni.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken in. m.

(Forts.)

verkligen säga mig, då här vinkas med 2 miljoner, 5 miljoner, 10 miljoner,
varför skulle det inte då vara bra mycket bättre att de pengarna lades^ner till
befolkningens nytta på sådant sätt, att man visste, att det ägde^ bestånd och
varaktighet? Varför icke taga upp den en generation gamla frågan att där
uppe i de stora statsskogarnas land bygga förädlingsverk, som staten själv
satte igång och själv skulle driva och som herr Kvarnzelius säde i dag, till
skillnad från i går, att det i dag var det allra .utmärktaste^ men inte^i går! Så
borde naturligtvis pengarna ha använts, och da kunde också staten få ut någonting
ur sina skogar. Den enskilda industrien kommer alltid att efter förmåga
klå staten och således oss alla på råvaran. Om det här mot mångas förmodan
skulle lyckas, komma aktierna i alla fall att så småningom köpas upp, och det
kommer att bli det gamla företaget, som kommer att se till att staten icke kommer
fram i flottlederna, på det sätt de äro vana vid att mota både staten och
småbönderna vid tillgodogörande av sina skogsegendomar.

Vad skall man nu göra? Att skapa en enskild industri är vanskligt. Staten
får åter under inga förhållanden bygga någon industri, ty det skulle ju
strida mot alla sunda principer! Ja, då återstår endast ett tredje nämligen
herr Stendahls program, emigration, det är ingenting annat att reflektera på.
Men det måste finnas industri där uppe också, befolkningen kan icke leva
på bara luft. sol och för små jordbruk, den måste leva på förädling av skogsprodukter
också. Alltså enskild industri, stålindustri eller emigration, något
annat synes icke vara möjligt åtminstone, för tillfället. . o

Här stå vi nu utan grundsatser i dag liksom i går, utan vilja att gå till botten
av frågan på någon punkt.

Inför detta nödläge föreslår nu utskottet 2 miljoner, reservanterna föreslå
5 miljoner och motionären 10 miljoner. När här emellertid har sagts, att den
nya industrien icke kan astadkommas under 9 miljoner .kronor, är det klart,
att bara 2 miljoner gör överenskommelsen särdeles vansklig. Det behövdes väl
åtminstone 5 miljoner såsom stöd för detta företag. Därför är jag beredd att
giva min röst för 5 miljoner kronor med en blank fullmakt för regeringen att
använda denna summa pa ett förståndigt sätt. Man har ingen annan utväg,
och då bör väl regeringen se sig någorlunda för att pengarna icke bli planlöst
bortkastade

Till sist vill jag säga: huru mycket pengar har icke det svenska statsverket
avstått ifrån för nöjet att icke låta de störa malmfälten komma i statens ägo?
Herr Asplund kalkylerade i går med miljarder, och i går kastade vi sannolikt
bort för att undvika statens rätt till inlösen storartade förmögenheter. Har
man råd att på detta sätt kungligt subvenera enskilda industrier på aktieägares
försyn, bör man sannerligen också kunna offra 5 miljoner på ett bräde
och på Guds försyn för en industri i denna olyckliga landsända.. .

Jag kommer sålunda att rösta för 5 miljoner kronor såsom en tärpenning huruvida
vi höra tro bara på den enskilda industrien eller om det icke vore lyckligare
att låta staten någon gång förädla sin egen råvara.

Herr Hallin: Herr greve och talman! Då det väl far anses vara en parlamentarisk
snygghetsregel. om jag så får säga, att man, då man avgivit en
blank reservation, något redogör för vad som därmed avsetts, skall jag be att

här få säga några ord. . .

Jag har inom utskottet röstat för avslag på Kungl. Maj:ts proposition såsom
varande i principiellt avseende uppenbarligen synnerligen betänklig, något
som såväl av departementschefen själv som jämväl av utskottet framhållits,
och här ha i kammaren höjts flera röster i samma anda.

Sedan emellertid avslagsyrkandet inom utskottet blivit utslaget, fanns det
två alternativ att välja pa, och da ansag jag att man av tva onda ting, som

Fredagen den 3 juni.

09 Nr 41.

man hade att välja på, borde taga det minst onda, och det var enligt min mening
det som utskottets majoritet sedan samlade sig omkring. Detta förslag
innebure -— i motsats till huvudreservationen •— åtminstone någon utredning
rörande ett statligt ekonomiskt ingripande för denna hårt hemsökta Ivalixbygd
och dess befolkning. För att emellertid giva detta statsingripande en framkomlig
motivering har man sagt, att det vore en nödhjälpsåtgärd vidtagen i stället
för att föreslå arbetslöshetsmedel, och man kan vara med så långt om denna
motivering, då det otvivelaktigt är bättre att offra dessa miljoner på arbeten,
som kunna sägas vara produktiva, än att såsom annars bleve fallet utgiva
pengarna i form av kontant arbetshjälp, enär det nämligen uppgivits att möjligheterna
att skaffa nödhjälpsarbeten i dessa trakter vore synnerligen minimala.
Emellertid kan jag icke finna annat än att man bort, såsom en mycket
nära till hands liggande förutsättning, uttala den förväntan — jag skiljer mig
här kanske något från herr statsministerns uttalade mening och delar snarare
den uppfattning, åt vilken herr Pålsson nyss gav uttryck — att lönekraven av
arbetarna åtminstone i någon mån skulle kunna modifieras, tills man får se
huruvida företaget har möjlighet att kunna drivas ekonomiskt, varom meningarna
än så länge synas vara ganska pessimistiskt utformade. På så sätt
hade man fått fram en form av statsingripande, som enligt min mening hade
varit mera försvarbar. Jag har icke tänkt, att detta skulle behöva ske medelst
något slags tvång, såsom jag tror herr statsministern uttryckte det, utan att
detta skulle ske i form av en vädjan till dem det vederbör ocli sålunda även
härvidlag till den solidaritetsanda, som man annars varit så mån om att i detta
samband frammana. Jag vill hänvisa till vad som förekommer i Kungl. Majrts
proposition sid. 40, där man läser följande:

»I anslutning till vad ämbetsverken anfört torde det kunna förväntas, att
de arbetstillfällen, som genom den nu ifrågasatta statshjälpen åstadkommas,
i första hand förbehållas ortens arbetslösa. Man torde även kunna hysa en
viss förhoppning, att i förevarande fall samtliga parter skola vara besjälade
av önskan att såvitt möjligt undvika driftstörningar på grund av arbetstvister.
» Jag finner, att man lika väl hade kunnat där tillfoga en vädjan att
vederbörande genom en moderat lönepolitik åtminstone under företagets första
år måtte underlätta möjligheten till framgång för företaget.

Det är, herr greve och talman, under den förutsättningen att en dylik vädjan
åtminstone icke lämnas oförsökt innan detta företag eventuellt igångsättes,
som jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Trygger: Herr greve och talman! Jag för min del har vid många

tillfällen i denna kammare uttalat den meningen, att på samma sätt som den
enskilda företagsamheten bör få vara befriad från statens förmynderskap, så
bör den också å. andra sidan icke göra anspråk på statens hjälp, ifall den har
råkat i några svårigheter. Det är den principen, som jag ansett att man bör
följa. Emellertid kommer jag trots detta att rösta för utskottets hemställan
därför, att det här icke är fråga om att understödja ett företag, utan om att
hjälpa en befolkning i en landsända och särskilt i eu landsända, som ligger vid
rikets gräns. Det är en fosterländsk plikt att göra ett försök att hjälpa härvidlag.
Olika sätt kunna tänkas, på vilka denna hjulp skulle kunna lämnas.
Regeringen har i sitt förslag försökt med ett sätt. och när vi läsa utskottets
förslag, finna vi, att utskottets tillstyrkan av 2 miljoner kronor gjorts beroende
av att i övrigt erforderliga penningar kunna anskaffas och att ett beslut i enlighet
med utskottets hemställan icke innebär någon subvention in natura till
företaget på det sätt, all dom än styrelsen skulle nu eller framdeles behandla
detta företag annorlunda än andra företag.

Nu är det mycket möjligt att man icke kan bringa upp de penningar, som

Alu/, återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forts.)

Nr 41.

70

Fredagen den 3 juni.

Ang. återupprättande

av industrien
i Nederkalix
socken m. m.

(Forts.)

Sammanjämkningsförslag

i kommunalskattefrågan.

ytterligare behövas, och att således det som regeringen avsett icke låter realisera
sig. Ja, då får man taga upp saken på nytt för att se, om man kan lösa
frågan på något annat sätt. Att ödelägga en landsända, att beröva en landsända
vid rikets gräns dess befolkning är emellertid någonting för mig så främmande,
att jag icke kan förstå, huru herr Stendahl, som enligt min åsikt i sitt
anförande framförde många kloka ekonomiska grundsatser, har kunnat komma
fram med ett sådant förslag.

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder förekommit, gjordes propositioner, dels på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt, dels på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lindblad m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
dels ock på avslag å utskottets hemställan; och förklarades den förstnämnda
propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion angående beredande av större möjlighet
för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller
sltolavdelningar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets memorial med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande
nr 1 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag
m. in. jämte i ärendet väckta motioner.

I sitt utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner, hade utskottet
hemställt, att riksdagen, med tillkännagivande att vissa av de i Kungl. Maj:ts
propositioner nr 102—105, 134, 149, 204, 205 och 210 framlagda författningsförslag
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick bifallas, måtte för sin del
fatta beslut på sätt utlåtandet under 17 särskilda punkter visade. I punkterna
1—14 hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del antaga 14 särskilda, i
bilagor 1—14 införda författningsförslag.

I en vid berörda utlåtande nr 1 fogad, av herrar Bärg in. fl. avgiven reservation
hade hemställts, att riksdagen måtte

1 :o) dels avslå ej mindre Kungl. Maj ds proposition nr 102 än även utskottets
hemställan under punkterna 1 och 2, utom vad gällde verkställande
av fastighetstaxering;

dels i stället antaga som bilaga till reservationen infört förslag till förordning
om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för aren 1928
och 1929 m. m.;

dels ock med bifall till vad Kungl. Majd i propositionen nr 102 föreslagit
om verkställande av fastighetstaxering med de ändringar, som föranleddes dels
av begränsning till vad anginge den allmänna fastighetstaxeringen ar 1928
och den särskilda fastighetstaxeringen år 1929, dels ock av att nu gällande
kommunalskatteprovisorium skulle bestå, antaga som bilagor till reservationen
införda förslag till

a) förordning om allmän fastighetstaxering 1928;

b) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog
vid allmän fastighetstaxering år 1928; samt

c) förordning om fastighetstaxering år 1929;

Fredagen den 3 juni.

71 Nr 41.

2:o) avslå Kungl. Maj:ts propositioner nr 103, 104, 105 och 204 samt utskottets
hemställan under punkterna 3)—6) samt 10), 11) och 12);

3:o) under förutsättning av bifall till vad under l:o) och 2:o) föreslagits
samt eventuellt till vad utskottet under punkt 7 föreslagit, i och för framläggande
av förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid allmän fastighetstaxering år 1928 samt till förordning om taxeringsförfarande
vid tillämpning av förordningen om skatt vid utskiftning av aktiebolags
och solidariska bankbolags tillgångar, till utskottet återremittera Kungl.
Maj:ts proposition nr 210 samt utskottets hemställan under punkt 13;

4:o) under förutsättning av bifall till vad under l:o) föreslagits återremittera
till utskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 205 samt utskottets hemställan
under punkt 14, i och för formell överarbetning av förslaget till förordning
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner; 5:o)

med anledning av motionen II: 346 anhålla hos Kungl. Maj:t att Kungl.
Maj:t ville låta utreda på vad sätt och i vad mån tryggandet åt kommunerna
av tillgång på fasta beskattningsunderlag kunde, oavsett i vilken form detta
skulle ske, komma att åvila jämväl andra beskattningsföremål än fastighet,
samt för riksdagen i samband med nytt förslag till lösning av kommunalskattefrågan
så snart som möjligt framlägga utredningens resultat.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna vid behandlingen
av utskottets ifrågavarande utlåtande fattat i vissa avseenden skiljaktiga
beslut.

Utskottet hade i det nu föreliggande memorialet lämnat en redogörelse för
kamrarnas beslut i förevarande fråga och därefter yttrat bland annat följande:

»Av det anförda framgår, att kamrarna stannat i samstämmiga beslut beträffande
punkterna 7, 8, 9, 15, 16 och 17 utom mom. ag) i utskottets utlåtande
nr 1, varför kamrarnas beslut i dessa delar ej föranleda något utskottets
uttalande.

Vad beträffar utskottets hemställan under punkt 17 mom. ag), har andra
kammaren bifallit av herrar Bärg m. fl. reservationsvis gjord hemställan om
skrivelseförslag, medan första kammaren i enlighet med utskottets förslag beslutat
avslag å den i punkten avsedda motionen. Den i berörda punkt avsedda
frågan har sålunda för innevarande riksdag förfallit; vilket utskottet får för
riksdagen anmäla.

Vad däremot angår det komplex av författningsförslag, som avses i de
punkter av utskottets i dess utlåtande nr 1 gjorda hemställan, i vilka kamrarna
i övrigt stannat i olika beslut, d. v. s. punkterna 1—6 samt 10—14,
finner utskottet, att dessa äga sådant inbördes sammanhang, att det förslag till
sammanjämkning, som det åligger utskottet att söka åstadkomma, bör avse
komplexet i dess helhet. Därest det av första kammaren antagna förslaget
till kommunalskattelag av riksdagen avslås, följer därav, att exempelvis förordningarna
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, om kommunal progressivskatt
och om utjämningsskatt likaledes böra avslås, enär de sistnämnda
förslagen rent tekniskt äro uppbyggda på förstnämnda förslag. Utskottet tror
sig för övrigt bäst tillgodose den avsikt, som föranlett kamrarnas beslut i
olika punkter, genom att framlägga ett sammanjämkningsförslag, som omfattar
hela författningskomplexet. Från dessa utgångspunkter och med begagnande
i vissa delar av den utskottet tillkommande initiativrätt finner sig
utskottet böra tillstyrka ett genomförande av de förslag, som åsyftas i punkterna
1—4 i den av herrar Bärg m. fl. avgivna reservationen, d. v. s. en förlängning
av det gällande provisoriet under två år, antagande av förslag till

Sammanjämknings
förslag
i kommunalskatlefrågan.

(Forts.)

Nr 41. 72

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämkningsfårslag

i kommunalskattefrågan.

(Forts.)

förordningar om allmän fastighetstaxering år 1928 och om fastighetstaxering
år 1929, förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid allmän fastighetstaxering år 1928, förordning om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1928, förordning om
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner
ävensom, såsom följd av att båda kamrarna bifallit utskottets hemställan under
punkt 7 om antagande av ett förslag till förordning om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar, viss ändring i gällande
taxeringsförordning rörande förvarande av deklarationer till dylik skatt.»

Utskottet hade sedermera hemställt, att riksdagen måtte, vardera kammaren
med frånträdande av sin genom föregående beslut beträffande punkterna nr 1
■—6 samt 10—14 i utskottets utlåtande nr 1 samt de där behandlade propositioner
och motioner intagna ståndpunkt, antaga i vid memorialet fogade bilagor
1—7 införda förslag till

1) förordning om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskj-lder
för åren 1928 och 1929 m. m. (bilaga 1);

2) förordning om allmän fastighetstaxering år 1928 (bilaga 2);

3) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid allmän fastighetstaxering år 1928 (bilaga 3);

4) förordning om fastighetstaxering år 1929 (bilaga 4);

5) förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering
år 1928 (bilaga 5);

ö) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 117) om taxeringsmjmdigheter och förfarandet vid taxering (bilaga 6);
samt

7) förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner (bilaga 7).

Utskottets i memorialet gjorda anmälan.

Lädes till handlingarna.

Utskottets hemställan.

Herr Sederholm: Herr greve och talman! Den enhällighet, som kommit

till uttryck i detta utskottsutlåtande, bottnar säkerligen icke i en lika enhällig
uppfattning om lämpligheten och den lyckliga utgången av den fråga, som här
är avsedd att lösas. Utan tvivel torde den sammanjämkning, som här föreslås,
knappast kunna anses i realiteten utgöra någon verklig sammanjämkning. Här
föreslås i realiteten, att första kammaren skall biträda andra kammarens beslut
och därmed gå in för ett bibehållande, en förlängning av det nuvarande provisoriet.
Det har påtalats i statsverkspropositionen, liksom ock i alla de motioner,
som väckts och som berört skogsbeskattningen, huru betänklig och orättvis
den nuvarande skogsbeskattningen är och huru nödvändigt det är att söka få
till stånd en rättelse härutinnan. Det nu fattade beslutet innebär först och
främst i fråga om själva den kommunala skattelagen bibehållande av samma
orättvisa åtminstone under de kommande två åren. Men genom fastställande
av instruktion för den blivande fastighetstaxeringen och bestämmande av att
kapitaliseringen av skogen skall ske efter 5 procent i stället för efter 6 procent
uppstår en ytterligare skärpning av belastningen på skogen. Det är alldeles
givet, att, om en kapitalisering sker efter 5 procent i stället för efter 6 procent,
det kommer att uppstå en höjning av skogsvärdet i förhållande till skogens
avkastning, motsvarande en sjättedel eller omkring 16 procent.

Fredagen den 3 juni.

73 Nr IL

Nu göres den invändningen, att denna skärpning säkerligen icke kommer att Sammanjamktaga
sig uttryck i höjda skogsvärden och detta på grund av att skogsvärdet
under tiden sedan förra fastighetstaxeringen sjunkit så mycket, att icke blott skattefrågan.
denna skärpning av kapitaliseringsprocenten icke kunnat taga sig uttryck i (Forts.)
ett ökat kapitalvärde utan kanske, åtminstone inom vissa trakter, en sänkning
icke desto mindre skall ske. Att med detta vilja hävda, att här. ej skett
en verklig skärpning, kan icke vara annat än vilseledande. Det är givet, att
om själva åkerjorden eller skogsmarken eller den växande skogen har sjunkit
i avkastnings- och därmed i kapitalvärde taxeringsvärdet även borde sjunka
i motsvarande mån. Men genom att sänka kapitaliseringsprocenten och
därmed höja värdet i förhållande till avkastningen eliminerar man bort en
väsentlig del av den naturliga sänkning i taxeringsvärdet, som skulle skett,
och därigenom uppstår en relativ stegring av skogens taxeringsvärde.

Det är en ödets ironi — jag kan icke säga annat — att speciellt det parti,
som satt beaktande av lantmannanäringama på sitt program, eller åtminstone
en del av detta parti, velat medverka till åtgärder, som innebära en skärpning
av belastningen på skogen utöver den som redan förut av alla och icke
minst av detta parti stämplats såsom orättvis. Man hade vidare väntat att
från majoriteten av dem, som genomdrivit detta beslut, skulle vidtagits åtgärder
eller jämkningar för att få denna stegring borteliminerad. Försök
härtill ha också gjorts av högern och även andra genom kapitaliseringsprocentens
nedsättning. Det lyckades icke, och jag vill medge, att de konstitutionella
skäl, som anförts mot anlitande av denna utväg, voro tungt vägande.

Jag kan emellertid icke låta detta tillfälle gå förbi, utan att överhuvud
taget uttala mitt beklagande över ifrågavarande lösning, och speciellt vill jag
med avseende på skogsbeskattningen uttala mitt beklagande över att man på
detta område, där man framför allt hade behövt en lindring, i stället fått en
skärpning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Kvarnzelius, Per Adolf Larsson, Rune och Borell.

Herr Nilsson, Petrus: Herr greve och talman! Ja, det hade ju varit önskvärt,
att det sammanjämkningsförslag, som herr talmannen nu snart går att
klubbfästa, hade fått ett avsevärt annat innehåll än det som här föreligger.

Orsakerna till att resultatet av detta arbete blivit sådant det här föreligger
skall jag nu icke gå in på, men jag vill säga, att jag hoppas, att det icke skall
komma att dröja allt för länge innan vi få ett nytt förslag på riksdagens bord.

Nu är det visserligen föreslaget att provisoriet skall gälla för de båda åren
1928—1929, men detta bör väl icke utgöra något hinder för att vi tidigare få
en proposition rörande kommunalskattefrågans lösning till prövning. Det skulle
till och med vara önskligt, att ett sådant förslag redan under nästkommande år
bleve underställt riksdagen.

Herr Sederholm har gjort åtskilliga reflexioner i fråga om dels verkningarna
av det föreliggande provisoriet, dels även kommunalskattefrågans utgång.

Jag får då säga, att herr Sederholm lika väl som jag under sitt arbete för denna
frågas lösning nog önskat att såvitt möjligt få en skattelag, som rättvist
avvägts med hänsyn till de skattskyldiga ävensom en lösning av frågan vid
innevarande års riksdag. Om därvid majoritet inom riksdagen ej kunnat ernås,
så böra vi söka so de verkliga orsakerna härtill.

Jag vill nu icke kasta skulden på någon, men givet är att detta arbete icke
bedrevs på sådant sätt eller att underhandlingarna förde till sådant resultat,
att det ledde till en positiv utgång, utan den gav ganska magert resultat. Det

Nr 41. 74

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämk
ningsfårslag
i kommunalskattefrågan.

(Forts.)

- är flera omständigheter, som bidragit därtill, och därom kan man nu endast
göra åtskilliga reflexioner, som den sena tiden vid riksdagens avslutning icke
föranleder att giva uttryck åt.

Jag skall därför nöja mig med att uttala en förhoppning, att det icke måtte
dröja allt för länge, innan vi få motse en ny proposition i kommunalskattefrågan.
Den har säkerligen tillräckligt länge varit underkastad utredning.

I detta anförande instämde herrar Tjällgren, Oscar Ericson och Schedin.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke fördjupa mig
i denna fråga och dess materiella sida. Den har kommit till en avslutning, och
vi veta med stor sannolikhet, att riksdagen kommer att bifalla utskottets förslag
om sammanjämkning.

Den fråga, som av herr Sederholm bragtes på tal, nämligen frågan om skogsbeskattningen,
har varit en av de centrala frågorna och en av dem som utskottet
ägnat den mest ingående uppmärksamhet, och i utskottets förslag hade man
även kommit till en lindring av den tidigare som avgjort för tung erkända
skogsbeskattningen. Genom avslaget å utskottets förslag och bifall till sammanjämkningsförslaget,
som åter är framlagt på ett sätt, som jag tror varit det
enda möjliga, kommer man emellertid icke ifrån, att man icke kommit till någon
lindring, utan rent av att man gjort skogsbeskattningen något tyngre, även
om jag måste säga, att det i det läge man befann sig näppeligen varit möjligt
att komma till något annat resultat. Man får antaga, att den fastighetstaxering,
som nu skall verkställas, kommer att räcka fem år eller någonting sådant,
och under denna tid kommer väl, får man hoppas, en kommunalbeskattning till
stånd, som anpassar sig efter den skogsvärdering, som nu kommer att verkställas.
Men under sådana omständigheter är det naturligtvis önskvärt att de
lättnader beträffande skogens beskattning, som utskottet och även regeringen
avsett att åstadkomma, komma till stånd så snart som möjligt. Från den utgångspunkten
och då jag för övrigt anser, att Kungl. Maj:ts proposition till
årets riksdag var lagd på rätt bog och även fått en lycklig utarbetning av utskottet,
är det givet, att jag gärna vill instämma i det önskemål, som uttalats
av herr Nilsson i Gränebo, nämligen att Kungl. Maj:t av det förhållandet, att
beslutet går ut på två års förlängning av det nuvarande provisoriet, icke skall
känna sig förhindrad att så snart som möjligt framlägga nytt förslag till en
kommunalskattelag, som bör komma i huvudsak att följa de riktlinjer, som
årets proposition följt. Själva frågan om repartitionstalen lämnar jag därvidlag
öppen. Jag tror därför, att det är en önskan hos många, ja, flertalet av
dem, som understött utskottets förslag, att inom kort här få återse detsamma.

_ För övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag till sammanjämkning.

I herr von Sneiderns yttrande instämde herrar Jonsson, Abrahamsson, Johan
Johansson och Carl Carlsson.

Herr Trygger: Ja, herr talman, jag skall be att få instämma i vad den

siste ärade talaren yttrade.

Herr Sederholm sade, att det icke var någon egentlig sammanjämkning, som
ägt rum, och det må vara sant, men det är en laglig sammanjämkning, och den
har icke kunnat ske på annat sätt än som nu blivit fallet. Det är beklagligt,
att man skulle få en ökad skogsbeskattning genom det sätt, varpå man gått till
väga. Man hade kunnat vänta, att de ledamöter av andra kammaren, som slogo
ihjäl kommunalskatteförslaget, skulle observerat, när de kommo till förslaget
angående fastighetstaxeringen, att beskattningen bort utgå för skogen efter

Fredagen den 3 juni.

75 Nr 41.

den gällande kapitaliseringsprocenten. Men så har icke skett, och överhuvud
taget gör detta ärendes behandling intryck av en viss oreda, troligtvis bero- ‘
ende på att någon eller några bland kamrarnas ledamöter icke haft kvar den
skärpa och spänstighet, som med skäl kunna fordras, när man skall behandla (Forte.)
allmänna angelägenheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wigforss: Jag skall icke blanda mig uti den politiska uppgörelse

mellan högern och de frisinnade, å ena sidan, och bondeförbundet, å den andra
sidan, som här etablerats. Jag vill endast påpeka, att man kan vara mera
tveksam än herr Sederholm och övriga talare varit rörande trycket av skogsbeskattningen.
De som varit ledamöter av kommunalskatteutskottet veta mycket
väl, att, när Kungl. Maj:ts proposition kom fram, det förklarades från skogsintresserat
håll i utskottet med stor styrka, att det vore mycket tvivelaktigt,
huruvida Kungl. Maj :ts förslag till skogsbeskattning vore lindrigare eller hårdare
än den nu gällande beskattningen. Utskottet har gjort en viss jämkning,
det är riktigt, men den jämkningen är icke så stor, att man verkligen på den
punkten kan skapa sig en plattform för en agitation gent emot dem, som icke
velat taga detta förslag av andra skäl. Och när man särskilt fört fram frågan
om kapitaliseringsprocenten för skogen, kan jag icke underlåta att säga, att
på den punkten har även det parti jag tillhör sin del av ansvaret för att vi icke
vid sammanjämkningen gått med på någon ändring. Att frågan om kapitaliseringsprocenten
på skogen är en från alla andra frågor om skogsbeskattningen
fullkomligt fristående fråga bevisas därav, att det kommit fram ett förslag
från en man, som man icke kan misstänka för att vilja onödigt belasta skogen,
professor Thor Jonsson, som icke går längre ned än från 6 till 51/* procent.

Detta förslag har upptagits av domänstyrelsen och förordats av kammarrätten;
och om herrarna i denna kammare icke finna dessa auktoriteter tillräckligt stora,
så ber jag att få erinra om att det under förra årets riksdag av sex medlemmar
av högerpartiet i denna kammare väcktes en motion om fastighetstaxeringen
år 1927, däri man utan någon hänsyn till andra lättnader i skogsbeskattningen
föreslog, att kapitaliseringsprocenten skulle sänkas från 6 till b1^ procent.

Bland undertecknarna av denna motion befann sig även — herr Sederholm.

Jag skall icke uttala mig om, huruvida den bör bli definitiv eller provisorisk,
ty det är regeringens egen sak att avgöra på vilken linje den vill gå.

Herr Eeuterskiöld: Herr greve och talman! I den önskan, som från flera
håll framförts till regeringen, att den måtte framlägga ett nytt kommunalskatteförslag
inom den närmaste tiden, kanske till nästa år, ber jag att för min
personliga del få förena mig. Jag anhåller att härtill få lägga två andra
önskemål.

Det ena är, att den proposition, som måhända då kommer att framläggas, måtte
bättre än den som i år framlagts och förkastats taga i beaktande jordbrukets
och alla fastigheters anspråk på lika berättigande med andra skatteunderlag ur
beska ttningssynpunkt.

Det andra önskemålet är, att regeringen därvid ville beakta icke blott de olika
parti synpunkter, som här kommit att göra sig gällande, utan också de meningar,
som enskilda riksdagsmän, fastän medlemmar av partier, med bevarad
»spänstighet», »skärpa» och självständighet ännu i riksdagens sista timmar givit
uttryck åt, därvid fullgörande sin grundlagsenliga rätt och plikt att rösta
efter egen övertygelse, efter sin egen uppfattning.

Herr Nilsson, Petrus: Herr talman! Eftersom skogsbeskattningen till dragit

sig en rätt så stor uppmärksamhet under denna debatt, så vill jag för

Nr 41. 76

Fredagen den 3 juni.

Sammanjämkningsfärslag

i kommunalskatter
ägan.
(Forts.)

min del säga, att, när utgången i andra kammaren var så pass oviss, som den
var. hade det framför allt varit skäl för dem, som starkast ivrat för en lägre
skogsbeskattning, att ha sin uppmärksamhet riktad därpå, att man genom ändring
av kapitaliseringsprocenten bibehållit skogsbeskattningen vid det nuvarande.
Därvid får man väl icke lägga ansvaret enbart på några få, utan på
samtliga, och framför allt de, som vilja ha en lägre skogsbeskattning, ävensom
utskottets ledamöter borde väl under sådana förhållanden ha haft sin uppmärksamhet
riktad på denna sak. Det inträffar ofta i riksdagen, att man icke får
vad man önskar, men då måste man ha sin uppmärksamhet riktad på, att man
under för handen varande förhållanden ändå får det bästa; och då tror jag. att
man kan lägga ansvaret på kammaren i sin helhet eller åtminstone på dem, som
önska att få en lägre skogsbeskattning. Vi böra här lägga ansvaret där det
bör läggas.

Herr Rune: Herr greve och talman! Gentemot min ärade vän herr Wigforss
vill jag säga, att det ju egentligen icke är någon, som riktat sig emot det
förhållandet, att denna kapitaliseringsprocent är bestämd till 5 procent i stället
för till 6 och att därav måhända föranledes någon skärpning i taxeringen
av skogens värde. Vad man vänt sig mot är, såvitt jag uppfattade herr Sederholm
rätt, med vilken jag instämde, att samtidigt som man var med om detta,
förkastade man det förslag, som skulle utgöra en kompensation i detta avseende
och i övrigt en förståndig och klok omläggning och lindring av skogsbeskattningen.
Det är som sagt detta man vänt sig mot, att de, som skulle särskilt
tänka på jordbrukets beskattning och se till, att jordbrukare, som ju ofta
hava. skog, skulle bli hårt beskattade, begått denna inkonsekvens.

Sedan jag begärde ordet, har emellertid herr Petrus Nilsson sökt göra gällande,
att ansvaret för att saken genom andra kammarens beslut blivit så ordnad
skulle ligga på kammaren i sin helhet och icke på den majoritet, som framröstade
detta beslut. Det lär väl ändå inte kunna gå att i detta fall rikta någon
förebråelse mot dem, som voro med om att taga instruktion för skogsbeskattningen
och förslaget om att åstadkomma lindring i denna beskattning. Jag
menar, att den majoritet, de personer, som förkastade lindringen, men samtidigt
antogo skärpningen, väl i alla fall komma att få bära ansvaret för det beslut,
som de fattade och som de andra hava röstat emot.

Herr Sederholm: Herr Wigforss uppgav alldeles riktigt, att jag varit med
bland de motionärer, som i fjol motionerade i syfte att åstadkomma en ny fastighetstaxering
och därvid föreslagit en kapitaliseringsprocent av 5 V2 procent.
Denna motion föranleddes av att taxeringsvärdena på fastigheterna överhuvud
taget hänföra sig till kristiden eller tiden närmast därefter och ligga på
en nivå betydligt högre än den, som efter fjolårets förhållanden kunde anses
riktig. Jag har icke vänt mig mot att 5 procent kunde rent objektivt sett vara
en riktig kapitaliseringsprocent, och jag vände mig icke heller i utskottet mot
detta, när utskottet föreslog att 5 procent såsom kapitaliseringsprocent skulle
bliva riksdagens beslut, under förutsättning att skogens skattebelastning i övrig
bleve rättvis. Men när man får fram en belastning på skogen, som är lika
orättvis som den nuvarande, kunde man vänta, att speciellt de, som togo ansvaret
för detta genom att biträda majoritetens beslut i andra kammaren, också
borde hava känt det som en förpliktelse att på annat sätt söka rätta till denna
överbelastning. Detta kunde hava skett genom att bibehålla kapitaliseringsprocenten
vid 6 procent.

Jag vill tro att det icke var med avsikt, som beskattningen höjdes utöver den
nuvarande, utan att det skett av förbiseende eller tanklöshet. Men man kan av
majoriteten i ett sådan fall även påräkna, att den visar så pass mycken ansvars -

Fredagen den 3 juni.

77 Nr 41.

känsla och förutseende, att den tänker sig för, innan den går att besluta ej blott Sammanjamk i

fråga om kommunalskattelagen, utan även i fråga om kapitaliseringsprocen ten,

i den mån denna senare kan och bör påverkas av det föregående beslutet, skattefrågan.

(Forts.)

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag vill gent emot herr^Wigforss
genmäla, att det förefaller mig, som om han gärna hade kunnat avsta från
att använda slutorden i sitt anförande. Det lämpar sig inte att komma med sådana
uttalanden för en representant för ett parti, som uppfordrades att genomföra
det nu föreliggande förslaget utan ändring av repartitionstalet för fastighet,
men som avböjde detta och som föredrog att avslå propositionen, utan att
giva några riktlinjer för framtiden, och som fann det mera tilltalande att locka
representanter för jordbruket att åstadkomma en skärpt beskattning för skogsbrukets
utövare.

Herr Wigforss: Med anledning av herr Sederholms yttrande vill jag ännu
en gång understryka, att tvisten här rör sig om huruvida denna ändring av kapitalprocenten
hänger samman med hela frågan om hur hårt skogen överhuvud
taget skall vara beskattad. Redan i mitt första yttrande framhävde jag, att
denna fråga om ändring har kommit fram oberoende av något slags tanke på att
ändra skogsbeskattningen. När herr Sederholm själv vid förra årets riksdag
föreslog, att skatteprocenten skulle ändras från 6 till 5.5 %, så var det tydligen
utan något som helst samband med en lindring i övrigt av skogsbeskattningen.

Den förelåg inte, och det var omöjligt att förutse, hur det skulle gå med ett
förslag om lindring av skogsbeskattningen. Jag kan således inte se annat än
att det är de, som hela tiden hävdat att denna fråga skall behandlas oberoende
av skogsbeskattningen i övrigt, skall vara oberoende av räntefoten och virkes -priserna, som stå på den fasta, sakliga grunden.

Vad statsministerns invändning beträffar, så skulle jag — det kan jag erkänna
— inte ha gjort detta yttrande, om inte hela detta uppträde här i kammaren
givit intryck av att vara arrangerat såsom en politisk demonstration.

Herr Rune: Jag hade verkligen inte tänkt att säga någonting mer i denna
debatt, och jag skulle inte heller ha gjort det, om inte herr Wigforss nu uppträtt
och sagt, att denna kapitaliseringsprocent är en sak, som är fullständigt fristående
för sig. Det har han rätt i, men det hjälper inte. att den skärpning, som
där måhända åstadkommes, naturligtvis inte hade varit olämplig, eller — om
jag får säga så — det hade inte varit någon olycka, om den blivit antagen, om
man samtidigt gjort en lindring.

Nu undras kanske, om det kan vara en överenskommelse här att demonstrera
från min sida genom att giva detta svar. Jag får då säga, att jag svarade
även och ansåg mig ha anledning att svara på ett yttrande av herr Nilsson i
Gränebo. Jag hade verkligen inte vetat, att herr Nilsson i Gränebo skulle
komma med det yttrandet. Jag ber att fa säga, att jag tycker, att debatten
är sådan att den visat, att var och en har haft anledning att säga det lian, har
sagt; och jag vet inte om, att det här har varit fråga om att åstadkomma någon
demonstration.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande memorialet hemställt.

Eöredrogos ånyo första särskilda utskottets memorial:

nr 8, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
särskilda utskottets utlåtande nr 2 i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner

Nr 41. 78

Fredagen den 3 juni.

nr 146 med förslag till lag om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen den
9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning,
nr 203 med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 15 och 35 i förordningen
den 21 mars 1862 (nr 15) om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m.,
och nr 207 med förslag till lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110,
sid. 1) angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning m. m.

Lades till handlingarna.

nr 9, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
särskilda utskottets utlåtande nr 3 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr
197 med förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober
1891 (nr 68, sid. 1) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet och
nr 206 med förslag till förordning om ändrad lydelse av 52 § i stadgan den
22 juni 1911 (nr 63) om skjutsväsendet jämte i förstnämnda ärende väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls, och utskottets i slutet av memorialet gjorda
anmälan lades till handlingarna.

nr 10, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
särskilda utskottets utlåtande nr 4 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 202 med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den
21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. m.

Lades till handlingarna.

ändn'' V^d Föredrogs ånyo första särskilda utskottets memorial nr 11, med föranledande
en kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utnorrländska
låtande nr 5 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 238 med förslag till
arrendelagen, lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m.

I sitt berörda utlåtande nr 5 hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte
antaga fyra i Kungl. Maj :ts proposition nr 238 framlagda lagförslag, nämligen

1) förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;

2) förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907
(nr 36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr
57, sid. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, samt

4) förslag till lag angående vad med uppskattning till allmän bevillning av
fast egendom i vissa fall skall förstås.

Dessa lagförslag ägde samband med de av Kungl. Maj:t framlagda förslag
till kommunalskattereform, som behandlats i utskottets utlåtande nr 1.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren,
som i huvudsak bifallit vad utskottet hemställt i utlåtande nr 1, dels bifallit
utskottets i utlåtande nr 5 gjorda hemställan beträffande de med 1), 2) och
4) betecknade lagförslagen, dels till utskottet återförvisat förslaget till lag
om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57, sid. 2) om arrende av
viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, varemot andra kammaren, som
i huvudsak avslagit utskottets hemställan i utlåtande nr 1, avslagit samtliga nu
ifrågavarande lagförslag.

Utskottet hade i det nu föredragna memorialet yttrat:

»Vad angår förslaget till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25
juni 1909 (nr 57, sid. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland

Tredagen den 3 juni.

79 Nr 41.

och Dalarne, torde, därest utskottets i memorial nr 7 gjorda hemställan i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande den föreslagna kommunalskattereformen
vinner riksdagens bifall, anledning saknas att vidtaga åtgärd
för vinnande av syftet med första kammarens återremiss till utskottet.

Utskottet får därför hemställa, att första kammaren måtte fatta beslut beträffande
punkt 3) i utskottets berörda utlåtande nr 5.

Beträffande åter de med 1), 2) och 4) betecknade lagförslagen, så hava —
då sammanjämkning av kamrarnas berörda skiljaktiga beslut beträffande
samma förslag icke synes kunna äga rum — förslagen i fråga, enligt utskottets
mening, för innevarande riksdag förfallit, vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.»

Med anledning av utskottets ifrågavarande hemställan föredrogs nu ånyo,
punkten 3 i första särskilda utskottets utlåtande nr 5.

Herr von Sneidern: Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, avslogs vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

På därefter gjord proposition beslöt kammaren att lägga utskottets i slutet
av memorialet nr 11 gjorda anmälan till handlingarna.

Föredrogos ånyo första särskilda utskottets utlåtanden:
nr 12, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande första särskilda
utskottets utlåtande nr 6 i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse angående
förslag till formulär för deklarationsblanketter; och
nr 13, angående arvode åt dess sekreterare m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 283, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt m. m.;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för tillgodogörande av kronans jakträtt m. m.;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 och 41 §§ i stadgan om skjutsväsendet den 22 juni
1911 (nr 63);

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare ersättning
till M. Nylén för ett av staten övertaget kaffeparti;

Ang. viss
ändring i den
s. k.

norrländska

arrendelagen.

(Torts.)

80

Fredagen den 3 juni.

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående statens avdikningsanslag;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny lantmäteritaxa;
samt

nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av
en allmän jordbruksräkning.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 6, angående ersättning
åt sekreterare och vaktbetjäning hos sammansatta stats- och andra lagutskottet
för behandling av Kungl. Maj:ts propositioner nr 113 och 114; samt

andra lagutskottets memorial nr 35, angående arvode åt den, som inom andra
lagutskottet biträtt vid behandling; av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om utlännings rätt att här i riket vistas m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.44 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 4 juni.

81 Nr U.

Lördagen den 4 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 273, till Konungen angående val av tre fullmäktige
i riksbanken och av tre suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige
i nämnda verk;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 274, för två fullmäktige i riksbanken;

nr 275, för generalkrigskommissarien, filosofie doktorn m. m. Jakob Ludvig
Widell att vara fullmäktig i riksbanken; samt

nr 276, för tre suppleanter för riksdagens fullmäktige i riksbanken.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 277, till Konungen angående val av två
fullmäktige i riksgäldskontoret och av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda
verk;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 278, för två fullmäktige i riksgäldskontoret; och

nr 279, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

nr 76, rörande användande av riksbankens vinst för år 1926 m. in.;
nr 77, rörande förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m.;

nr 78, rörande förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården;

nr 79, rörande lag om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14
juni 1918 om fattigvården m. m.;

nr 80, rörande förslag till lag angående slakt av husdjur;
nr 81, rörande lag om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30
maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk;

nr 82, rörande lag, innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel;
samt

nr 83, rörande förslag till lag om bokföring vid enskild järnväg m. m.

Vid föredragning av sammansatt stats- och andra lagutskotts memorial nr 6,
angående ersättning åt sekreterare och vaktbetjäning hos sammansatta stats Första

kammarens protokoll 1927. Nr Jtl.

G

82

Lördagen den 4 juni.

och andra lagutskottet för behandling av Kungl. Maj:ts propositioner nr 113
och 114 bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid föredragning av andra lagutskottets memorial nr 35, angående arvode
åt den, som inom andra lagutskottet biträtt vid behandling av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas m. m.,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.05 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 7 juni.

83 Nr 41.

Tisdagen den 7 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. in.

Justerades protokollen för den 31 nästlidne maj.

Anmäldes och godkändes sammansatt stats- och andra lagutskotts förslag
till riksdagens skrivelse, nr 303, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 113 med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29
juni 1912 om understödsföreningar och nr 114 med förslag till förordning om
erkända sjukkassor m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål
;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; samt

nr 315, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 325, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 326, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående uppsikt å vissa jordbruk, dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets memorial och betänkande:

nr 56, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden; och

nr 57, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1927—1928,
m. in.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o), 8:o), 9:o), 11 :o) och
14 :o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.07 e. in.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 41. 84

Onsdagen den 8 juni.

Onsdagen den 8 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. in.

Justerades protokollen för den 1 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9 B, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet; nr

319, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1927-—1928 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skogsvårdens
befrämjande;

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skogsvårdsstyrelsemas
förbund;

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillskott till dyrtidstillägg åt vissa lantmätare;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 215 angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar; nr

328, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad konvention rörande
ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och Muonio älvar m. m.;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne
älvs fiskeområde;

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och staden Ystad i vad rör nedskrivning
av statens domäners fond;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förläggning av
l:a flygkåren till Västerås i vad rör dispositionen av kronoegendomen Hässlö
nr 1, 2, 3 och 4 i Västmanlands län;

nr 332, i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvanhemman ;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om skogsvårdsavgift;

Onsdagen den 8 juni.

85

Sr 41.

nr 335, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 333, till Konungen angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1927—1928, m. m.

Vid föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 56, angående ersättning
åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande nr 57, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1927—1928, m. m.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt bifölls.

Vid föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o),
8:o), 9:o), 11 :o) och 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Majrts regeringsrätt,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2 B, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

nr 5 B, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;

nr 6 B, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet; nr

7 B, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 8 B, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
uppförande m. m. samt driften av hem för kroniskt sjuka;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till avtal
mellan staten och Malmö stad rörande stadens övertagande av hela sin sinnessjukvård
;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av anslag till fattigvård och
barnavård i allmänhet;

Nr 41. 86

Onsdagen den 8 juni.

^nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fattigvård
och barnavård för lappar;

nr 270, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 271, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till socialstyrelsen
m. in.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för kapitalökning å fonden för bibanor i vissa delar av
riket;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av fastigheten nr 12 och 13 i kvarteret Blåmannen i Stockholm
;

nr 293, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående viss ändring i
grunderna för utlåningen från fonden för torvindustriens befrämjande;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till överenskommelse
angående kronans gruvegendom i Skelleftefältet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 295, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 297, i anledning av väckta motioner om anslag till fortsatt elektrifiering
av Norrbottens kustland;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förläggning av
l:a flygkåren till Västerås m. in.;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om återbetalning av tillfälliga lånemedel;

nr 301, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. in.;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden :

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till återupprättande
av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken;

nr 311, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående ändring av
förordningen om automobilskattemedel, dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställningar om vissa anslag till
väg-ar, dels ock i dessa ämnen väckta motioner;

nr 312, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till överenskommelse
med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, Trafikaktiebolaget Grrängesberg-Oxelösund,
Aktiebolaget Gellivare Malmfält och Norrbottens Järnverks
aktiebolag;

nr 316, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för fortsatt uppehållande av
en särskild polisbyrå för övervakande av här i riket vistande utlänningar;

nr 317, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag dels till kostnader för
taxering till skatt å inkomst och förmögenhet, dels till kostnader för fastighetstaxering
år 1928; samt

Onsdagen den 8 juni.

87

nr 318, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning och
förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna för den allmänna
sjukvården i riket.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutade kl. 3.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.