1927. Första kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1927:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1927. Första kammaren. Nr 27.

Onsdagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 146, i fråga om lantförsvarets anslag till inskrivnings-, mönstrings- och
färdkostnader m. m.;

nr 147, i fråga om anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av fjärde huvudtiteln
gjorda framställningar; samt

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. vid flottans varv.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 151, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tvenne mellan Sverige och Danmark respektive Sverige
och Norge avslutade överenskommelser angående handelsresandes behandling.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående uppförande av ett posthus i Umeå.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 85, i anledning av vissa av Dyrtidstillägg
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda framställningar om dyrtidstill- 6c/a«rai?igslägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I den till riksdagen den 4 januari 1927 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1927—1928 hade Kungl.

Maj:t, under åberopande av det vid propositionen under rubrik: Utgifterna;

För flera huvudtitlar gemensamma frågor; 5. Dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. fl. fogade statsrådsprotokollet över finansärenden
för nämnda dag, föreslagit riksdagen

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga vissa av departementschefen
föreslagna ändringar i kungörelserna angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer
samt åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i
statens tjänst m. fl., att lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1927,
dels ock besluta,

att dyrtidstillägg åt befattningshavare och pensionärer vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, statens domäner
Första kammarens protokoll 1927. Nr 27.

Nr 27. 2

Onsdagen den 4 maj.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst.
(Forts.)

och statens reproduktionsanstalt eller vid av nämnda verk övertagna företag
eller inrättningar samt dyrtidstillägg åt befattningshavare vid flottans pensionskassa
och statens pensionsanstalt m. fl. skulle utgå av de medel, av vilka
verkets eller institutionens omkostnader i övrigt bestredes, samt

att, där arbetslönerna vid arméns och marinens verkstäder och fabriker
m. fl. anläggningar vore uppdelade i grundlöner och dyrtidstillägg, kostnaderna
för dyrtidstilläggen skulle bestridas från vederbörande underhålls- eller
anskaffningsanslag.

I enlighet med grunderna för kamrarnas remiss av statsverkspropositionen
hade utskottet behandlat denna framställning med undantag av de delar, som
berörde befattningshavarna under jordbruksdepartementet och pensions- och
indragningsstaterna.

Vidare hade Kungl. Maj:t i förutnämnda till riksdagen den 4 januari 1927
avlåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret
1927—1928 under de huvudtitlar, vilka voro föremål för statsutskottets behandling,
föreslagit riksdagen att

dels till täckande av kostnader för dyrtidstillägg åt personalen vid nedannämnda
ämbetsverk och kårer för budgetåret 1927—1928 såsom extra reservationsanslag
anvisa följande belopp, nämligen

under sjunde huvudtiteln:

för mynt- och justeringsverket ..........i............... kronor 34,000,

att direkt utgå av inkomst av myntning och justering;

för bank- och fondinspektionen ...................... » 16,000,

att direkt utgå av bidrag till bankinspektionen och av bidrag till fondinspektionen
;

under åttonde huvudtiteln:

för statens biografbyrå ...................... ......... . kronor 9,000,

att direkt utgå av avgifter för granskning av biograf bilder;

under tionde huvudtiteln:

för patent- och registreringsverket ............-........... kronor 115,000,

att direkt utgå av patent- och varumärkes- samt registreringsavgifters medel;

för försäkringsinspektionen............................., kronor 13,000,

att direkt utgå av bidrag till försäkringsinspektionen;

dels ock till bestridande av motsvarande kostnader för befattningshavare
vid verk och institutioner, som icke förut särskilt angivits, å extra stat för budgetåret
1927—1928 såsom förslagsanslag anvisa

under andra huvudtiteln

» tredje »

» fjärde »

departementet ■ •
lantförsvaret • • •

sjöförsvaret.....

flygvapnet......

» femte huvudtiteln

» sjätte »

> sjunde »

» åttonde »

» tionde »

kronor 1,500,000
» 250,000

kronor 40,000

» 5,100,000

» 2,000,000

» 100,000

» 7,240,000

» 4,300,000

» 160,000

» 2,700,000

5,800,000
» 950,000.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till
behandling förehaft vissa inom riksdagen i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 4 maj.

3 Nr 27.

Sålunda hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 17, av herrar L. Ljimglund och E. Lithander och den andra inom
andra kammaren, nr 26, av herr C. Lindskog m. fl., hemställts, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 1 i vad den avsåge dyrtidstilläggens
bindande vid ett fast procenttal besluta, att dyrtidstillägg åt statens
befattningshavare m. fl. skulle under budgetåret 1927—1928 fortfarande utgå
enligt de i kungörelsen av den 15 juni 1923 (nr 265) fastställda grunderna.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 126, av herr A. Thorberg m. fl. samt den andra inom andra kammaren,
nr 152, av herr E. Johanson i Stockholm m. fl. yrkats, att riksdagen
måtte med anledning av Kungl. Maj:ts förslag till dyrtidstilläggens utgående
till befattningshavare i statens tjänst besluta, att nämnda dyrtidstillägg
skulle utgå för budgetåret 1927—1928 efter samma grunder som gällde för
budgetåret 1926—1927, dock med nedanstående ändringar:

1) stadgandet om minskning av dyrtidstillägget för icke häraförsörjningspliktig
befattningshavare, som vore under 25 år, skulle utgå,

2) utöver barntillägget och det procentuella dyrtidstillägget skulle utgå ett
tillägg enligt nedanstående grunder:

Tillägg till befattningshavare i reglerade verk:

Tilläggens belopp i kronor pr år

Löneklass	A-ort	B-ort	C-ort	D-ort	E-ort	F-ort	G-ort
1 8 ...	.. 120:	126: —	132: —	138: —	144: —	150: —	156:-
9 12 ...	.. 96:	101: —	106: —	111: —	116: —	121: —	126:-
13 14...	.. 72:	76: —	80: —	84: —	88: —	92: —	96:-
15 16 ...	.. 60:	63: —	66: —	69: —	72: —	75: —	78:-

Tillägg till övriga befattningshavare.

Till icke ordinarie befattningshavare, vilka åtnjuta avlöning efter andra
grunder än vad i löneplanen för ordinarie befattningshavare vid de reglerade
verken är stadgat, samt till befattningshavare vid oreglerade verk, ävensom
till i statens tjänst anställda arbetare, vilka åtnjuta dyrtidstillägg, skall tilllägg
utgå år respektive dyrorter med samma belopp, som enligt ovanstående
tabell utgår till befattningshavare i reglerat verk, vilka åtnjuta motsvarande
avlöning, med iakttagande dock, att befattningshavare, vars avlöning är större
än enligt löneklasserna 8, respektive 12 eller 14, men mindre än nästföljande
löneklass, alltid skall hänföras till den löneklassgrupp, där tillägget är mindre.

Slutligen hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 127, av herr C. G. Schedin m. fl. och den andra inom andra kammaren,
nr 218, av herr J. E. Andersson i Ovanmyra m. fl., hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att dyrtidstilläggen för befattningshavare i statens tjänst
och därmed jämställda skulle för budgetåret 1927—1928 utgå efter ett till
166 fastställt indextal.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) beträffande befattningshavare hörande under andra—åttonde samt tionde
huvudtitlarna, med avslag dels å Kungl. Maj:ts förevarande förslag rörande
bemyndigande att vidtaga ändring i gällande grunder för dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst dels ock å berörda av herrar Thorberg m. fl.,

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst.
(Forts.)

Nr 27. 4

Onsdagen den 4 maj.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst.
(Fortsd

Johanson i Stockholm m. fl. Schedin m. fl. samt Andersson i Ovanmyra m. fl.
i ämnet väckta motioner (1:126, 11:152, 1:127 och 11:218) ävensom med
bifall till herrar Ljunglunds och Lithanders samt herr Lindskogs motioner
(1:17, 11:26) besluta, att de för budgetåret 1926—1927 gällande allmänna
grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst skulle gälla
jämväl för budgetåret 1927—1928;

b) besluta,

att dyrtidstillägg åt befattningshavare och pensionärer vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk, statens domäner och statens
reproduktionsanstalt eller vid av nämnda verk övertagna företag eller
inrättningar skulle utgå av de medel, av vilka verkets eller institutionens
omkostnader i övrigt bestredes, samt

c) till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg vid nedannämnda verk
och institutioner för budgetåret 1927—1928 såsom extra reservationsanslag
anvisa

Under sjunde huvudtiteln:

Lör mynt- och justeringsverket ett reservationsanslag å . . . . kronor 34,000,

att direkt utgå av inkomst av myntning och justering;

för bank- och fondinspektionen ett reservationsanslag å . . . . kronor 16,000,

att direkt utgå av bidrag till bankinspektionen och av bidrag till fondinspektionen; Under

åttonde huvudtiteln:

Lör statens biografbyrå ett reservationsanslag å .......... kronor 9,000,

att direkt utgå av avgifter för granskning av biograf bilder;

Under tionde huvudtiteln:

Lör patent- och registreringsverket ett reservationsanslag å kronor 115,000,
att direkt utgå av patent- och varumärkes- samt registreringsavgifters medel; för

försäkringsinspektionen ett reservationsanslag å ....... kronor 13,000,

att direkt utgå av bidrag till försäkringsinspektionen;

till .bestridande av motsvarande kostnader för befattningshavare vid verk
och institutioner, som icke förut särskilt angivits, för budgetåret 1927—1928
såsom extra förslagsanslag anvisa

under andra huvudtiteln

» tredje »

» fjärde »

departementet ■ •
lantförsvaret • • •

sjöförsvaret.....

flygvapnet ......

» femte huvudtiteln

» sjätte »

» sjunde »

» åttonde »

» tionde »

kronor 40,000
* 5,100,000

> 2,000,000

» 100,000

kronor 1,500,000
» 250,000

» 7.240,000

» 4,300,000

» 160,000

» 2,700,000

» 5,800,000

» 950,000.

Onsdagen den 4 maj.

5 Nr 27.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat: Dyrttdshllägg

»Utskottet har ej heller ansett tidpunkten vara inne att vidtaga åtgärder havare i
för en avveckling av dyrtidstilläggen och deras inarbetande i den fasta statens tjänst.
lönen.» (Forts.)

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Nilsson i Malmö,

Walles, Asplund, Anderson i Råstock, Carlsson-Frosterud, Törnkvist i Karlskrona,
Kristensson i Göteborg och Eriksson i Stockholm ansett, att utskottets
motivering bort hava följande lydelse:

»Alltsedan ----— fast indextal.

Även med denna utskottets ståndpunkt lära de av departementschefen ifrågasatta
förberedande åtgärderna för en avveckling av dyrtidstilläggen kunna
igångsättas, och utskottet har intet att erinra emot vad departementschefen
härutinnan föreslagit.

Med den •— ■— ■— föreslagna belopp.»

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vid detta ärende är fogad en
reservation, som skiljer sig från utskottets utlåtande endast genom det uttalandet
i motiveringen, att intet är att erinra mot de av departementschefen
ifrågasatta förberedande åtgärderna för en avveckling av dyrtidstilläggen.

Då emellertid andra kammaren nu har bifallit utskottets utlåtande, tjänar det
intet till att vidare orda i denna sak, och även om kamrarna, såsom är troligt,
bifalla utskottets förslag, är departementschefen naturligtvis icke förhindrad
att vidtaga de förberedelser, som han anser vara behövliga och lämpliga för en
avveckling av dyrtidstilläggen. Jag ber därför med hänsyn till frågans avgörande
i andra kammaren att nu endast få yrka bifall till reservationen.

Herr Thorberg: Herr talman! Jag beklagar, att utskottet icke ansett sig
kunna biträda det yrkande, som gjorts i den av mig m. fl. väckta motionen.

Detta yrkande var ju mycket blygsamt. Det gick ut på att i någon mån avveckla
de grunder för dyrtidstilläggens utgående, som nu tillämpas, samt även
att vidtaga en förhöjning av tillägget för några av de lägst avlönade befattningshavarna.
Då emellertid nu utskottet enhälligt har ansett sig icke kunna
acceptera yrkandet i motionen, skall jag icke yrka bifall till denna. Då jag
anser, att de nuvarande grunderna för dyrtidstilläggens utgående äro olämpliga,
vill jag emellertid hemställa, att första kammaren måtte bifalla det
yrkande beträffande motiveringen, som gjorts i den av herr Johan Nilsson
in. fl. avgivna reservationen. Ehuruväl jag delar herr Nilssons mening, att
departementschefen, även om kammaren icke gör ett dylikt uttalande, likväl
icke är förhindrad att företaga en utredning angående en ändring av grunderna
för dyrtidstilläggens utgående, finner jag det dock vara riktigare, att
man redan nu markerar, att man önskar en sådan utredning. Den kan ju
ändock, efter vad jag föreställer mig, icke vara färdig förrän till 1929, och
det blir då god tid för kamrarna att överväga resultatet av den utredning, som
kan förekomma.

Herr talman! Jag hemställer med åberopande av vad jag här sagt, att kammaren
måtte bifalla yrkandet i reservationen.

Herr Lindblad: Jag vill endast i korthet yrka bifall till utskottets hemställan.
Utskottet har icke ansett tiden ännu vara inne att vidtaga åtgärder för
dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna och har styrkts i denna åsikt av de
uppgifter, som det underhand fått från experter på detta område. Jag ber
som sagt att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 27. 6

Onsdagen den 4 maj.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst.
(Forts.)

Herr Winberg: Herr talman! Det börjar bli mer och mer tröstlöst att behandla
frågan om statstjänarnas dyrtidstillägg, och det var därför med mer
än vanligt intresse man iakttog, att finansministern i årets statsverksproposition
ansåg tiden vara inne att börja avveckla detta kristidssystem med dyrtidstillägg
o. dyl. Tyvärr har emellertid utskottets majoritet givit uttryck åt
en helt annan uppfattning rörande möjligheterna att vidtaga en sådan procedur.
Det skulle nog ha varit intressant att från denna majoritets sida och icke
minst från de tre socialdemokratiska representanter, som tillhöra denna majoritet,
få några närmare upplysningar om de förhållanden, varpå de stött sig,
då de kommit till ett helt annat resultat än vad finansministern gjorde i statsverkspropositionen.
Annars förefaller det verkligen, som om vi nu snart tio
år efter krigets slut skulle hava kommit fram till den tidpunkt, då det ur
alla synpunkter borde vara lämpligast att börja avveckla den kristidsföreteelse,
som heter dyrtidstillägg. Jag vet icke, varpå utskottets majoritet bygger
sitt utlåtande, när den säger, att tidpunkten ännu icke kan anses vara
inne för en avveckling av dyrtidstilläggen. Går man verkligen och inbillar
sig, att vi beträffande penningens köpkraft etc. skola komma tillbaka till utgångsläget
före kristiden, så vill jag erinra därom, att all historisk erfarenhet
bär vittne om att sådant aldrig inträffar. Man kommer aldrig tillbaka till
utgångsläget, och det lära vi icke göra nu heller. I övrigt förefaller det, som
om förhållandena nu så pass stabiliserat sig, att det icke blott skulle vara
ett personalintresse utan lika mycket ett statsintresse att komma bort från
detta evinnerliga sysslande med frågan om dyrtidstilläggen.

Emellertid är det också en annan sak här, vilken redan berörts av en föregående
talare. Utskottet endast uppräknar en del motioner, som väckts i denna
fråga. Det är ju under sådana förhållanden skäligen lönlöst att här göra
något yrkande. När riksdagen 1923 beslöt en betydande nedskärning av
dyrtidstilläggen, vilken särskilt drabbade de lägre befattningshavarna, motiverade
man detta med det exceptionella statsfinansiella läget. Det var nog
många, som trodde, att om denna åtgärd var alldeles nödvändig att vidtaga
då, skulle den i någon mån kunna repareras, sedan statens finanser förbättrats.
Nu vill man emellertid överhuvud icke resonera i denna fråga. Det är bra som
det är, tycker man. Det är dock icke bra som det är, men man skulle kanske
inte ha behövt syssla vidare med denna sak, därest man nu kunnat ansluta sig
till den tanken, att det för alla parters vidkommande är bäst, att sedan man
kommer in i relativt normala förhållanden söka avveckla den kristidsföreteelse,
som heter dyrtidstillägg. Jag kan i varje fall icke ur utskottsutlåtandet få
fram några sakliga motiv, varför man motsatt sig en utredning. Huruvida
regeringen eller departementschefen kan anse sig oförhindrad att vidtaga de
ifrågasatta åtgärderna, huru än riksdagens beslut blir i denna fråga, därom
kan jag icke yttra mig, men vad jag kan yttra mig om, är, att vi ovillkorligen
förr eller senare och helst förr måste komma fram till en annan ordning beträffande
statstjänarnas löneförhållanden och icke fortsätta och laborera med
de hittills utgående dyrtidstilläggen.

Då jag emellertid anser, att det finnes starka skäl, som tala för de krav,
som framförts i den i denna kammare av herr Thorberg m. fl. väckta motionen,
skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition med
den ändring, som innefattas i sistnämnda motion.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Med anledning
av vad herr Nilsson i Malmö och ett par andra talare yttrat vill jag endast i
korthet säga, att det väl är alldeles uppenbart, att vilken regering som än
sitter icke kan undgå att taga hänsyn till det faktum, att efter det regeringen

Onsdagen den 4 maj.

7 Nr 27.

ifrågasatt en allmän inarbetning i lönerna av dyrtidstilläggen och en därtill
knuten lönereglering för de återstående oreglerade tjänstemannagrupperna, uvare i
statsutskottet och riksdagen därpå uttryckligen förklarat, att tiden ännu icke«ta*e?w tjänst.
är inne för att vidtaga denna åtgärd, och att dessa förklaringar måste utöva (Forts.)
inflytande på det sätt, varpå ärendet i fortsättningen kommer att beredas. _ Ser
jag därtill detta i belysning av den omständigheten, att de tillfälliga partiella
regleringar, som föreslagits — jag tänker här närmast på landsfogdarnas lönereglering
— icke blivit av riksdagen bifallna, följer väl därav, att man i dessa
upprepade beslut måste se ett uttryck för riksdagens mening i detta ögonblick
— något som i en löneregleringsfråga av denna omfattande art givetvis måste
utöva ett avgörande inflytande på ärendets fortsatta behandling.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
yttrat och hemställt skulle godkännas; 2:o) att utskottets hemställan^ skulle
bifallas med den ändring i motiveringen, som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle bifalla Kungl. Maj ds
i ämnet gjorda framställning med den ändring, som föranleddes av bifall till
de av herr Thorberg m. fl. och herr Johanson i Stockholm m. fl. i ämnet väckta
motionerna.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets yttrande och hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Eöredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande föreskrifter
angående byarnas organisation för tillgodoseende av gemensamma
behov; samt .

nr 36, i anledning av väckt motion om utsträckt befogenhet för förvaltning
av bysamfällighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 41, i anledning av väckt
motion om statsverkets övertagande av vägväsendet.

I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 29, av herr Rooth, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till övertagande utav
statsverket av besväret med byggande och underhåll av allmänna vägar och
broar inom riket.

statsverkets
övertagande av
vägväsendet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 1: 29 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Rooth: Herr greve och talman! Eftersom min motion enhälligt avstyrkts
av utskottet, kan jag icke våga hoppas på möjligheten av att bibringa
kammarens ledamöter en annan uppfattning. Jag skall i allt fall be
att få säga några ord.

Att underhållet av de allmänna vägarna inom landet numera är ett riksintresse,
bestndes icke av någon. Statsmakterna bekräfta själva detta genom
att år efter år bevilja ökade anslag för ändamålet. Så länge staten icke över -

Nr 27. 8

Onsdagen den 4 maj.

statsverkets tagit „hela vägväsencIet- är vägfrågan icke löst. Antalet motioner i vägfrågor
övertagande av ökas ar efter ar> och för närvarande spekuleras det mycket ivrigt i bilskattevägväsendet.
medel. Om vägskattegrunderna kan man tvista i det oändliga och likväl aldrig
(Forte.) komma till tillfredsställande resultat, så länge man försöker räkna med andra
intressen än statsintresset. Genom vägkassornas övertagande av vägunderhållet
har mycket vunnits, men så länge man har att dragas med en mängd större
och mindre vägdistrikt såsom enheter, kommer man ej ifrån en mycket ojämn
vägskattebörda, och arbetet med vägunderhållet kan ej bedrivas på ett fullt
rationellt och ekonomiskt sätt.

Utskottet säger, att den lösning av vägfrågan, som jag i min motion tillåtit
mig ifrågasätta, nu ligger den allmänna uppfattningen ganska fjärran. Jag
tror icke, att så är förhållandet. Det torde icke dröja länge, förrän det skall
visa sig vara nödvändigt att gå fram på den väg jag föreslagit, om man skall
få^ reda och ordning i denna för hela landet numera så utomordentligt viktiga
fråga. Då jag nu, herr greve och talman, ber att få yrka bifall till min motion,
tillåter jag mig. erinra därom, att riksdagen redan år 1919 i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhallit om utredning och förslag i det av mig angivna syftet.

Herr Andersson, Elof: Herr greve och talman! Under förarbetena till det
lagstiftningsförslag, som förelag vid 1922 års riksdag, förkastades tanken,
att staten skulle övertaga väghållningen. Skälet härtill var, att man ansåg,
att statens övertagande av väghållningen skulle nödvändiggöra en alltför stor
förvaltningsapparat. Nästföljande år, 1923, var samma fråga uppe till behandling
inom riksdagen, men även då föll förslaget. Sedan den tiden har
åtskilligt inträffat pa vägväsendets område. Det är för samtliga inom kammaren
väl bekant, att vägväsendet efter år 1922 har genomgått en omgestaltning,
vilken man nästan kan beteckna som revolutionerande. Denna utveckling
pekar väl snarare i annan riktning än motionärens förslag, vilket går ut
pa att staten skulle övertaga vägväsendet. Utskottet har varit enigt därom
att tiden ingalunda nu är inne för statens övertagande av vägväsendet. Snalare
synes det utskottet, som om den tiden skulle ligga ganska långt avlägsen.

Jag tillåter mig, herr greve och talman, att yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

AUagendoi7 föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
rätt titt jakt ds Proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av larn.
m. gen den 8 november 1912 om rätt till jakt m. m.

I en till riksdagen den 18 februari 1927 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 120, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 8 november 1912 (nr 289) om rätt till jakt samt förslag till lagom
ändrad lydelse av 2 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående
nationalparker.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) nr 298 av herr Gustafson i Kasenberg, vari föreslagits riksdagen att antaga
19 § i förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8

Onsdagen den 4 maj.

9 Nr 27.

november 1912 (nr 289) om rätt till jakt med den ändring, att löseskillingen
för upptagen hund i de särskilda fallen bibehölles vid de belopp, som nu gällde,
nämligen fem kronor eller, där inom ett år före upptagandet hund, tillhörig
samma ägare, blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, tio kronor; samt

2) nr 307 av herr Strindlund, vari hemställts, att riksdagen måtte för sin del
besluta den förändringen i Kungl. Maj :ts förslag till ändring av lagen den 8
november 1912 (nr 289) om rätt till jakt, att § 12 utginge samt att § 19 erhölle
den ändrade lydelse, som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna 11:298 och 307 bifalla
förevarande proposition.

Herr Lindhagen: För några dagar sedan hade kammaren till avgörande på
sitt bord ett lagförslag om slakt på husdjur, och därvid fördes humanitetens
talan både i lagförslagets text och i de anföranden, som förekommo här i kammaren.

I dag föreligger ett lagförslag om slakt på vilda djur, vilket lagförslag
innehåller, att denna slakt får ske genom något som kallas för jakt. Det innehåller
emellertid icke en enda bestämmelse om utövande av humanitet vid
denna slakt eller jakt. Om man går till jaktstadgan, äro där visserligen vissa
slags jaktsätt förbjudna, men merendels endast för vissa djur, och det synes
framgå, att ifrågavarande paragraf icke är dikterad av humanitet mot de vilda
djuren, utan snarare mot människor och husdjur. I en punkt står det också,
att man icke får använda ett jaktsätt, som medför fara för människor och
husdjur.

Nu innehåller emellertid strafflagens bestämmelse om djurplågeri, att man
icke får plåga djur, och således inbegripas där även vilda djur. Det har icke
ingått i svenska folkets rättsmedvetande och således icke heller i dess lagstiftning,
att plågande av vilda djur överhuvud är ett djurplågeri. Ehuru mycken
jakt är ett oerhört djurplågeri, vida mer än det som överklagas vid slakt av
hemdjur, kommer det aldrig i fråga att tillämpa strafflagen i sådana fall.
Här står ju svenska folket inför en motsägelse i sitt samvete, som icke lagarna
kunna utplåna i ett slag men som man bör fästa uppmärksamheten vid, så att
vi småningom komma fram till att icke heller de vilda djuren få plågas vid
jakt.

Vad man egentligen dock närmast borde kunna vara mogen för, är avskaffande
av arrangerade nöjesjakter, då det icke är fråga om jakt till husbehov.
Nu möter ju där den svårigheten, att varje jakt, som en enskild person bedriver
på sina ägor, av honom betraktas såsom ett nöje och alltså blir en nöjesjakt,
men då han på samma gång tillgodoser sitt husbehov, må det gärna vara
hänt, att han tillika har ett nöje av jakten. Men en annan sak är det med de
drevjakter, som anordnas för höga personer i olika ämbetsmannaställningar
och som även arrangeras av enskilda, som hava arrenderat jakträtter, varvid
de bjuda in jägare att med hjälp av ett stort hunddrev nästan pina de förföljda
vilda djuren till döds och slutligen, när de påträffa dem, skjuta på dem,
ofta utan att träffa riktigt, så att de endast bliva skadskjutna och kanske bliva
liggande eller länge få vänta på nådestöten. Detta står i uppenbar strid mot
vårt samvetes påminnelser och vår strafflags innehåll liksom mot den diskussion,
som häromdagen ägde rum beträffande humanitet mot husdjur.

Det var intressant att iakttaga den konflikt, som då förekom mellan herr
Holmgren och justitieministern. Justitieministern trodde, att man administrativt
skulle kunna behålla skäktningen utan att det bleve något djurplågeri,
blott man först gjorde skäktsnittet och sedan omedelbart bedövade djuret2

Ang. ändring
i lagen om
rått till jakt
m. m.
(Forts.)

Nr 27.

Onsdagen den 4 maj.

Ang. ändring
i lagen om
rätt till jakt
m. m.
(Forts.)

Ang. rätten till
jakt å kronans
marker.

Herr Holmgren svarade mycket riktigt, att det kvalfullaste ögonblicket är
det, då djuret utan att vara bedövat får snittet i kroppen, även om bedövningen
kommer omedelbart efter. Herr Holmgren tilläde, att om vi människor
skulle få välja mellan att bliva bedövade först eller att bliva det strax
efteråt, skulle vi naturligtvis allesamman välja det förra. I en drevjakt med
en mängd hundar utsättes djuret, efter vad jag föreställer mig, för de största
kval under en lång tidrymd, och blir det till på köpet endast skadskjutet och
det dröjer, innan det blir avlivat, ökas kvalen ännu mer. Man har sagt mig
från jägarhåll, att ingenting är så rörande som den vädjande blicken hos ett
jagat och skadskjutet älgdjur. För den, som står inför den, är det något alldeles
ofattligt, vad detta öga talar för starka förebråelser emot den människa,
som så har behandlat detta oskyldiga djur.

I den lag, herr talman, som bär är föredragen och där det bland annat talas
om att man har rätt att jaga å sin egen mark, kan man icke nu och allra
minst jag, som icke väckt någon motion i frågan, gorå något yrkande, men
jag skall, när vi komma till nästa proposition, i alla fall tillåta mig att göra
ett yrkande. Jag har vid det nu föredragna betänkandet endast velat göra
dessa påminnelser för att möjligen senare återkomma med en framställning i
mera utarbetat skick.

Herr Slef beck: Herr talman! Jag skall inte heller göra något yrkande,

men jag vill säga, att jag rätt mycket delar den uppfattning, som herr Lindhagen
gjort sig till tolk för. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten särskilt
på en paragraf i det ifrågavarande lagförslaget, nämligen 7 §, där det
står: »I skärgård på klippor och skär, som ej höra till visst hemman, samt

på öppna havet äge varje svensk man rätt att jaga.» Vi ha senast i vår läst
upprörande skildringar om en fullständig masslakt på de stackars sjöfåglarna,
när de häcka. Jag skulle vördsamt vilja hemställa till regeringen, att den
ville taga i övervägande, om det missförhållande härvidlag, som har påtalats
i år och många gånger förr, skulle kunna på något sätt rättas till.

Herr Lindhagen: Jag sade att uppmärksamheten bör fästas på denna stora
lucka i vår rättsskipning, och det är då för litet, att jag står här ensam.
Saken skulle falla mera framåt, om några eller någon av de ledamöter i kammaren,
som förra gången förde humanitetens mot djuren talan, också med några
ord ville medgiva, att det här föreligger ett missförhållande. Jag skulle därför
vilja fråga, om icke borgmästare Bissmark och rådman Dahl kunde göra något
litet inlägg i samma syfte, så att vi bli åtminstone tre om denna sak.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till grunder för tillgodogörande av kronans
jakträtt m. m.

I en till riksdagen den 18 februari 1927 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 122, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogat förslag till grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt,

dels ock medgiva ej mindre att å kronans mark, med undantag av nationalpark,
varom vore särskilt stadgat, björn, lo, örn och berguv icke finge utan
Kungl. Maj:ts tillstånd dödas eller fångas likasom ej heller ägg och bon av

Onsdagen den 4 maj.

11 Nr 27.

sagda fåglar tagas eller förstöras, dock att, utan hinder av förbud mot dödande ^-^en bU
eller fångande av björn eller lo, sådant djur finge, där det anfallit människa ''tr^aric°e^an''i
eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn dräpas efter tillåtelse av läns- (forts.)
styrelsen, än även att, där inom kronans områden med undantag av nationalparker
av björn eller lo förorsakades skada å tamdjur, vilka för betning kunde
dit inkomma, och skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning,
sådan skada skulle ersättas av statsverket.

Punkten 3:o i det med propositionen framlagda förslaget till grunder för
tillgodogörande av kronans jakträtt var så lydande:

»Personal vid skogsstaten äger att å sådana i 2 ro avsedda marker, som
tillhöra dess tjänstgöringsområde, idka jakt efter varg, järv, räv, utter, grävling,
iller, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, duv- och sparvhök samt kråka
ävensom, med domänstyrelsens på särskilda skäl och begränsad tid lämnade
tillåtelse, även efter annat vilt eller vissa arter därav.»

I sammanhang med propositionen hade utskottet till behandling förehaft
följande inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

nr 299 av herr Lindman, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
vissa i motionen angivna ändringar i det i Kungl. Maj:ts proposition nr 122
till riksdagen framlagda förslaget till grunder för tillgodogörande av kronans
jakträtt m. m.;

2) nr 302 av herr Lövgren i Nyborg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
ville företaga den ändringen uti Kung!. Maj:ts proposition nr 122, med förslag
till grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt, att punkten 3:o
erhölle följande lydelse:

»Personal vid skogsstaten, innehavare av fjällägenhet, kolonat, skogstorp,
odlingslägenhet eller kronotorp äger att å sådana i 2:o avsedda marker, som
tillhöra dess tjänstgöringsområde eller gränsa till deras lägenheter, idka jakt

-— -----, även efter annat vilt eller vissa arter därav»; samt

3) nr 308 av herr Hage, vari hemställts, att riksdagen måtte för sin del
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 122 besluta sådana ändringar
i det vid nämnda proposition fogade förslaget till grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt, att rätten till jakt å kronans egendom för Konungen,
chefen för Konungens hovjägeristat samt dem följaktiga personer inskränktes
till att omfatta endast sådana områden, som vore direkt ställda till Konungens
egen disposition.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna II: 299, 302 och 308 bifalla
förevarande proposition.

Herr Lindhagen: Vad detta författningsförslag beträffar, är det så långt
ifrån, att man däri skattar åt humaniteten, att man tvärtom privilegierar nöjesjakten,
vilket enligt min uppfattning icke står i överensstämmelse med
humaniteten. När denna fråga förekom år 1912, voro vi åtskilliga, som väckte
motion i saken. Jag påyrkade då för min del, att privilegierad rätt till
nöjesjakt skulle bortfalla. Motionerna föranledde då ingenting annat än att
privilegierna för vissa personer att jaga även på häradsallmänningama bortlogos
samt vidare den bestämmelsen, att på kronans marker Konungens hovjä -

Nr 27. 12

Onsdagen den 4 maj.

Ans-rätunull geristat icke skulle få jaga annat än efter Konungens uppdrag; förut hade
J marker"™ tillstånd att gorå det även utan dylikt uppdrag.

(Forte.) I ar har nu av herr Hage väckts en motion i detta avseende, i vilken han vill
taga bort Konungens och hans jägeristats jakträtt å kronans egendom i allmänhet,
men han glömmer den privilegierade jakträtt, varom stadgas i ett
eller två av de efterföljande momenten. Han har icke heller framlagt något
förslag till ändrad formulering av stadgandet, så att det skulle vara möjligt
att framställa något yrkande, och jag har inte heller hunnit uppgöra något
sådant förslag.

Emellertid ha elva representanter i andra kammaren med herr O. W. Lövgren
i Nyborg i spetsen i avgiven motion vad beträffar den jakträtt, som är
tillerkänd personal vid skogsstaten enligt punkten 3:o i det föreliggande förslaget
till grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt, framhållit, att
det är det största skäl att utvidga denna jakträtt även till innehavare av fjälllägenhet,
kolonat, skogstorp, odlingslägenhet eller kronotorp. Där ha vi alltså
ett fall, beträffande vilket man kan säga, att jakträtten i eminent mening
skulle bli till husbehov. De människor, som avses med denna uppräkning, leva,
som vi veta, i bekymmersamma omständigheter, och riksdagen får ju ofta framställningar
om att taga hand om dem på något sätt. Det är väl icke för
mycket, om de, som bo där uppe och kämpa emot snön och fattigdomen,
skulle hava — med minst lika stor rätt som personalen vid skogsstaten —
tillstånd att idka jakt till husbehov, helst då personalen vid skogsstaten där
uppe visserligen kanske delvis behöver jaga för husbehov, men måhända dock
till den övervägande delen jagar blott för nöjes skull.

Jag ber således, herr talman, att vid denna punkt få yrka bifall till den
av de elva motionärerna i andra kammaren föreslagna ändringen i 3:o i detta
författningsförslag, vilket moment då skulle få till ingress: »Personal vid

skogsstaten, innehavare av fjällägenhet, kolonat, skogstorp, odlingslägenhet eller
kronotorp äger att» etc., varefter lydelsen skulle bliva densamma som enligt
propositionen. Utskottet har emot detta förslag icke anfört något annat än
att »utskottet kan för sin del ej förorda detta förslag, som tydligen skulle
kunna medföra icke önskvärda konsekvenser». Även det förslag, som utskottet
förordar, medför ju uppenbarligen icke önskvärda konsekvenser, i det att man
privilegierar ett alldeles särskilt utstuderat djurplågeri. Rättsmedvetandet
har dock inte, kommit längre, och därför få vi kanske tillsvidare slå oss till ro
med saken sådan den är. Men när skogsstatens tjänstemän kunna få jaga
där uppe, skall val också denna fattiga del av svenska folket, som icke har
några fasta löner och pensioner, kunna få jaga för sitt husbehov på dessa ofantliga
vidder där uppe på kronoparkerna och fjällvidderna.

Jag yrkar således bifall till den av herr Lövgren i Nyborg m. fl. väckta
motionen.

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Som kammaren behagade finna, har
utskottet _ avgivit ett fullständigt enigt utlåtande beträffande denna fråga.
På tre olika punkter hava som synes motioner om ändringar i Kungl. Majrts
förslag i detta ärende blivit väckta. En av dessa motioner har avsett inskränkning
och de två övriga utvidgning av jakträtten enligt Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet har icke funnit skäl föreligga för ändring eller jämkning av förslaget
i vare sig ena eller andra riktningen, och jag vill tillråda, att kammaren
antager Kungl. Maj :ts förslag eller med andra ord bifaller utskottets hemställan.

Jag tillåter mig därför, herr greve och talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 4 maj.

13 Nr 27.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yr- Ang. rutten till
kanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till (Forts)
utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till den avherr
Lövgren i Nyborg m. fl. i ämnet väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i förordningen den 15 juni 1923 (nr 213)
angående skogsvårdsstyrelser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 215, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 48, i anledning av
motion angående uthålligt skogsbruk på bolags och enskildes skogar av
omfattning.

väckt Ang. uthålligt
större skogsbruk på
bolagsskogar
m. m.

Uti en inom riksdagens första kammare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 162, av herr Lindhagen, hade hemställts,

1) att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande av skyldighet
att å bolagsskogar och enskilda skogar av större omfattning införa rationell
(uthållig) skogshushållning samt framläggande av det lagförslag, vartill detta
yrkande kunde föranleda,

2) eller, om detta ej bifölles, att riksdagen ville anhålla om dylikt övervägande
åtminstone för de rikets norra trakter, där skogar av ifrågavarande

Nr 27. u

Onsdagen den 4 maj.

Ang. uthålligt
skogsbruk på
bolagsskogar
m. m.
(Forts.)

beskaffenhet tidigare genom avvittring eller storskifte blivit av kronan donerade
till jordbruket.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion I: 162 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Lindhagen: Det har i någon mån överraskat mig, att det inte finns

en enda reservant vid detta betänkande. Herr Ingeström, som själv vid flera
tillfällen har varit med om att förorda en lagstiftning av här ifrågasatt slag,
har sagt mig, att han vid början av riksdagen gjorde ett mycket kraftigt inlägg
inom avdelningen i jordbruksutskottet till förmån för motionen, och han trodde
att detta skulle ha en god verkan. Men nu ser jag, att man i alla fall -— i
herr Ingeströms frånvaro från riksdagen — står inför ett enhälligt avstyrkande
från utskottets sida.

Det är ju nu så, som vi bruka vara vana vid, att när det är någon fråga, som
man ogärna ger sig in på, men som har ganska starka och djupliggande skäl
för sig, låta vederbörande utskott — eller eventuellt reservanter — bli att gå
in på frågan utan yrka rätt och slätt avslag. Så också här. Utskottet har
icke yttrat sig om den motion, som nu har förelegat, utan har inlåtit sig på allmänna
talesätt om att vi nyligen fått en allmän skogslagstiftning och att vi nu
böra se, vilka verkningar denna kommer att få. Det har ännu icke visats,
menar utskottet, att landets skogar behöva starkare skydd än den nuvarande
lagstiftningen. Men det är icke alls den saken, det här gäller, utan detta är en
specialfråga, som väcktes långt tidigare än andra skogsvårdslagstiftningsfrågor,
vilka på senare tid tillkommit och som även särskilt framförts efter det
dessa blivit aktuella.

Det är väl i alla fall så, att idealet för en skogsvård är uthållighetsbruk.
Särskilt i vårt land utgör ju skogen en av de förnämsta källorna till möjligheterna
för landets befolkning att uppehålla livet. Det är då ganska viktigt,
att skogstillgångarna lämna en jämn årlig avkastning, så att skogskapitalet icke
förskingras, befolkningen, som behöver leva på skogsarbete, får en ständigt
återkommande arbetsförtjänst och industrien alltid kan räkna med ett tillgängligt
råmaterial. För att genomföra en uthållig skogshushållning kan man
nu använda olika metoder. Man kan låta visst skogskapital bestå av bara
ungskog, ett annat av fullmogen skog o. s. v. Även avkastningens uttagande
kan ske på olika sätt, såsom genom blädning, trakthuggning o. s. v. Hushållsplaner
kunna upprättas av olika innehåll för skilda ändamål. Huvudsaken
är, att de bs^gga på uthållighetsskogsbruk. Nu är frågan, om vi inte på grund
av tidsförhållandena och skogslagstiftningens framsteg skulle kunna vara
mogna för att låta enskilda skogar i större omfattning på samma ändamålsenliga
sätt tjäna landets varaktiga hushållning, som man ansett vara nödvändigt
att tillämpa beträffande de allmänna skogarna. Varför ha vi sedan länge uthållighetsbruk
på de allmänna skogarna? Jo, därför att det är idealet för
en skogshushållning och tillgodoser landets behov på ett varaktigt sätt. Varför
kan man då inte slå in på samma väg i detta avseende beträffande de större
enskilda skogarna, vilka spela en så oerhörd roll i vårt lands ekonomi?

Av den vidlyftiga historik, som jordkommissionen lämnat i denna fråga, finna
vi också, att frågan har varit uppe oavlåtligt och aldrig kunnat avlivas och
att även tjänstemän i hög ställning på skogsvårdens område gått i spetsen, då
det gällt att framföra den. Det innebär ju inte heller någon tunga för lojala
skogsägare att använda skogen på detta sätt. Här är ju inte fråga om att
ställa dem under något utsyningstvång, utan det gäller endast en förpliktelse
för dem att uppgöra en hushållningsplan efter deras behov och skogens be -

Onsdagen den 4 maj.

Nr 27.

skaffenhet, men en plan byggd på uthållighetsbruk. Sedan skulle de blott ha Ang. uthålligt
att följa denna plan och sköta skogen efter densamma. Endast genom stickprov
här och där eller genom särskild undersökning, därest i ett speciellt fall m m
någon anmälan förekomme, skulle statsmakten då behöva övertyga sig om (Forte.)

huruvida någon överträdelse ägde rum. Det är alltså här inte alls fråga om
utstämplingstvång eller utsyningstvång — tvärtom.

Det finns nu en mängd anledningar till att skogsägare icke iakttaga en dylik
skötsel av skogen. T. ex. den oerhörda brist på framsyn under kriget, som
gjorde, att de stora norrländska skogsbolagen lade ned otroliga omkostnader
för att tillgodose en efterfrågan, som de trodde skulle komma efter krigets
slut, men som uteblivit. Detta har föranlett, att dessa bolag råkat på obestånd
och numera stå under administration av banker. I sådana fall gäller det
lätteligen att låta yxan gå för att betacka de nödvändigaste utgifterna. När
vidare aktiestocken i ett bolag ligger hos söner, vilka ärvt sin pappas aktier
och skola använda inkomsten endast för varjehanda nöjesändamål, så är det
vid bolagsstämmorna inte heller alltid så noga med den uthålliga skogshushållningen.
Flera liknande fall kunna inträffa.

Här stå vi således inför en princip, som kräver hänsyn, oavsett hur skogslagstiftningen
i övrigt är utformad för smärre enskilda jordägare. Denna
princip har ingen inom utskottet inlåtit sig på och det är särskilt förvånande.

I synnerhet i vår tid, då vi hört nödropet från Kalix älv och då vi veta, att
det råder stor arbetslöshet uppe i skogarna bland skogsbefolkningen, bör det
väl vara särskilt angeläget att ägna uppmärksamhet åt att denna befolkning
åtminstone får en varaktig inkomst av skogen, så att icke skogskapitalet tages
bort på vidsträckta områden, där befolkningen sedermera under en halv eller
en hel generation berövas de möjligheter till uppehälle, som den förut halt
och som den oundgängligen behöver. Om allt detta har utskottet icke behagat
yttra ett enda ord utan kommer med dessa allmänna talesätt, som endast
betyda, att man bäst undgår en obehaglig fråga på sådant sätt. Jag tycker
verkligen, att åtminstone socialdemokraterna, som ju vilja socialisera en del tillgångar
— och särskilt nämnas ju i programmet naturrikedomarna — borde
ha kunnat i motiveringen bestå sig med någon förståelse för detta krav till
småfolkets fromma där uppe på de stora vidderna. Men det är ju så, att
jordfrågan och den utrikespolitiska frågan äro de två områden, där partierna
tämligen enhälligt hava samma mening. Det är dessa frågor, som få betala
fiolerna för att partierna skola åtminstone i några hänseenden kunna gå enigt
fram och kunna hålla sig kvar vid regeringen, under det att de tvista om övriga
frågor. Men det kommer en tid, då också jordfrågorna kräva, att vi — liksom
liberalismen gjorde vid sekelskiftet — gå fram som en man för de verkliga
jordpolitiska problemen och icke längre fortgå på det sätt, som nu är modernt,
då man beslutar all lagstiftning i jordfrågan i samförstånd med högerpartierna.

Här är ett sådant fall. Det är återigen taburettismen, som spökar och som
förstör stora värden för folket.

Olyckorna kring Kalix älv hava dock väckt uppseende. Statsministern och
andra hava fått fara upp dit och bigga råd, och allting har gått ut på att
försöka skaffa befolkningen en varaktig utkomst. När jag i somras reste på
åtskilliga ställen i Norrland, var det vanligt, att man sade mig, att det endast
är en tidsfråga, när samma förhållanden komma över befolkningen även i
andra norrländska skogsbygder. Och såväl de arrendatorer, vilka jag träffade
på konferensen i Bräcke, som de småbönder, som jag talade med under resorna
där uppe, sade mycket ofta: »På den eller den trakten taga bolagen inte några
hänsyn utan avverka skogskapitalet så långt som den gällande skogslagen
tillåter, så att vi veta inte, vart det skall taga vägen för oss och våra efterkommande.
» Dylika röster och de verkligheter, som ligga bakom, vinna intet

Nr 27. 16

Onsdagen den 4 maj.

Ang. uthålligt gehör och ge icke anledning till någon undersökning, utan här sitta vi såsom
Sbolagssk ar lePresentanter för andra intressen. Småfolket däruppe har mycket liten rera.
nu presentation i riksdagen i själva verket. Därför nonchaleras också fullkomligt,
(Fort*.) såsom utskottet här gjort, en sådan fråga som denna.

När nu en dylik fråga väckes och en så vidlyftig motivering presteras, som
här skett, vore det ju ingenting att anmärka på frågans formella behandling,
om utskottet då uppriktigt sade: »Det är ingen fara. Det äventyras icke någonstans
där uppe sådana faror som motionären uppgiver. Det vet utskottet.
Man iakttager tvärtom, att skogskapitalet över allt bevaras, så att befolkningen
kan påräkna en varaktig inkomst.» Men det har utskottet aktat sig för att
säga. Herrarna bara skylla på att en ny skogsvårdslag kommit till stånd och
att vi först böra se dess verkningar beträffande landets skogar, innan man tager
upp denna angelägenhet.

Jag har alternativt ifrågasatt i motionen, att riksdagen åtminstone ville påkalla
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på denna fråga, såvitt angår de rikets
norra trakter, där skogar av ifrågavarande beskaffenhet tidigare genom avvittring
eller storskifte blivit av kronan donerade till jordbruket. När kronan i en
tämligen sen tid har donerat dessa skogar till jordbruket — vilka sedermera i
stället gått till skogsindustrien — ligger i denna donations begrepp en uppfordran
att se till, att jordbruket och lantbefolkningen får åtminstone så mycket
gagn av dessa skogar, att skogskapitalet bevaras och befolkningen kan få en
varaktig inkomst av desamma, vilket ju också måste gagna industrien, som på
detta sätt även i framtiden kan räkna med en bestämd tillgång på råvara. Hela
Norrlandslagstiftningen begränsades först just av denna anledning till dessa
områden. Man fann i dessa förhållanden en särskild anledning att ingripa. Då
skulle man väl, även då det gäller skogsvården, ha ägnat en särskild uppmärksamhet
åtminstone åt dessa områden, i synnerhet som det behov, jag nu framfört,
mest framträder just i dessa norra skogsbygder. Förr i världen ansågs
detta vara en fristående fråga, och liberalismen i andra kammaren beslöt tre år
nästan i rad ett skrivelseförslag, åsyftande att uppmärksamhet skulle ägnas åt
denna sak och att dessa skogar skulle likställas i skogsvårdshänseende med de
allmänna skogarna, oavsett vilken skogslagstiftning man i övrigt hade. Förslagen
avslogos då av första kammaren så gott som enhälligt; den representerade
ju just dessa större skogsägare.

Hela jordfrågan har ju nu gått i köpenskap, och man kan inte få fram några
principer i vare sig den ena eller den andra kammaren. Men detta är i alla fall
en viktig fråga. Det är väl också därför som den inte röner den uppmärksamhet
i vår tid, som den förr i världen ansågs förtjäna.

Jag yrkar nu bifall, herr talman, till första punkten i motionen.

Herr Andersson, Elof: Herr greve och talman! Jag skall inte närmare gå
in på detta spörsmål utan endast med några ord erinra om att 1923 års skogsvårdsutskott
hade att behandla en motion av herr Lindhagen av ungefär samma
innebörd som den, som nu föreligger till behandling. Den i år väckta
motionen innehåller egentligen icke några nya synpunkter på denna fråga och
intet nytt har framkommit vid motionens utskottsbehandling. Utskottet har
likväl icke ställt sig egentligen avvisande till herr Lindhagens tanke, men vill
avvakta verkningarna av 1923 års skogslagstiftning på detta område. Utskottet
säger nämligen i slutet av sitt utlåtande följande: »I varje fall torde det
emellertid vara uppenbart, att ytterligare erfarenhet bör vinnas rörande denna
lags verkningar, innan man skrider till att återupptaga lagstiftningsarbetet på
detta område. Skulle denna erfarenhet visa, att en starkare lagstiftning till
skydd för landets skogar är av behovet påkallad, då måste givetvis en ompröv -

Onsdagen den 4 maj.

17 Nr 27.

ning äga rum även av den förevarande frågan. Under nuvarande förhållanden Äng. uthålligt
anser sig utskottet däremot icke kunna ifrågasätta en dylik omprövning.» ar

Jordbruksutskottets andra avdelning, som till en början har haft att be- m%

handla denna motion och som ju även har antagit förslag till utlåtande, har för (Korta.)

sin del icke kunnat finna, att det för närvarande kan vara anledning att bifalla
herr Lindhagens yrkande, och jordbruksutskottet in pleno har ansett sig böra biträda
avdelningens förslag.

Jag tillåter mig, herr greve och talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren har fortfarande undvikit att svara
på den fråga, som framställts i motionen och av befolkningen där uppe. Han
vill avvakta erfarenheten av skogsvårdslagens verkningar. Den fråga, som vi
här skola svara på, är denna: Är det nu skäl i att man går därhän, att de stora
skogarna i Sverige, vilka ägas av enskilda, underkastas enahanda skogshushållning
som de allmänna skogarna? Det är ju i alla fall en mera omfattande
och bättre skogsvård, som betryggar skogskapitalet, och det är en fråga, som
jag aldrig kan få svar på av jordbruksutskottets medlemmar. Den törs ni inte
svara på och komma inte att göra det i dag heller, det är jag alldeles övertygad
om, utan ni falla tillbaka på detta allmänna talesätt: »Herr Lindhagen väckte
motion i saken redan år 1923» •— ja, det var jordkommissionens förslag, vilket
herr Ingeström, som sitter i denna avdelning av jordbruksutskottet, också gick
i härnad för — och eftersom man inte antog det då, skall man inte göra det
nu heller, därför att man inte fått tillräcklig erfarenhet. Det är inte det, som
det är fråga om, utan här upprepas ett krav i kammaren, oavsett om det tidigare
gått igenom i riksdagen eller inte, för att någon gång för det första få
svar på frågan och för det andra så småningom få det igenom. Att denna sak
föll år 1923 är väl inte någon tillräcklig anledning för en hel riksdag att säga,
att vi inte behöva ägna saken någon uppmärksamhet. Så gick det inte till förr
i tiden. Detta är en modern utveckling i parlamentarismens historia.

Jag beklagar, att herr Ingeström jämt är sjuk. Han har själv sagt, att han
slog ett stort slag i den avdelning inom jordbruksutskottet, som behandlade denna
sak, då den var före, men sedan försvann han från skådebanan, och då komma
herrarna från södra och mellersta Sverige, som antagligen inte ha någon sakkunskap
i denna fråga, och förmena i själva verket, att eftersom vi inte förstå
den, yrka vi avslag. Det är också en rimlig ståndpunkt, som man naturligtvis
måste respektera, men man kan ju i alla falla bemöda sig om att söka förstå
den och ge svar på själva frågan. Jag vill då fråga den siste talaren, om det
förhåller sig så som det på många håll däruppe klagas över, och det vill jag
ha undersökt. Det är en gammal historia, att somliga bolag, som befinna sig
i god ekonomisk ställning och ha rivande och duktiga chefer, skötas bra, tills
innehavarna av aktiemajoriteten behöva pengarna för andra ändamål. Men
det finns också bolag med dålig ekonomi eller mindre goda chefer eller där innehavarna
av aktiemajoriteten inte äro Guds bästa barn — vilket också kan
inträffa, t. o. in. på detta område. Jag vill fråga den siste talaren: Har han
undersökt, att det är oriktigt, vad befolkningen klagar över däruppe, vilket
man för resten hört sedan lång tid tillbaka, att det på många ställen i vissa bolagsskogar
avverkas allt och i andra skogar till mycket betydande och äventyrliga
delar det skogskapital, som man kan avverka utan att komma i konflikt
med gällande skogsvårdslag? Men om det är på det sättet, skall då utskottet
förorda, att vi skola avvakta verkningarna av en så beskaffad skogshushållning?
Är det på det sättet man tillgodoser, att befolkningen på sådana
orter få sitt framtida uppehälle och att den industri, som skall drivas på sådana
orter, får sitt behöriga råmaterial? Skola vi avvakta, att det blir omöjlig F

örfil a hammarens protokoll 1027. Nr 27. ■ 2

Nr 27.

Onsdagen den 4 maj.

^kogsbr^pf ®J''or*: dem d°t arbete och det råmaterial de behöva? Det är häri faran

bolagsskogar ligger vid ett dröjsmål. Det förstår varje människa, som vill behjärta denna
m. ro. sak. Jag frågar således just jordbruksutskottets medlemmar: Anse ni ej ti (Forts.

) den vara inne, att på grund av den stora betydelse denna sak har för vårt land,

för vårt folk, för vår framtid, jämställa bolags och enskildas skogar av större
omfattning med de allmänna skogarna i detta avseende? Och vidare: Kunna
m försäkra ■— det måste ligga under detta — att ni samvetsgrant sökt att
övertyga er om att dylik avverkning till skada för en, ja, kanske flera generationer
icke alls försiggår däruppe?

På dessa två frågor ber jag jordbruksutskottets herrar ledamöter, icke minst
de socialdemokratiska, att avge svar vid detta tillfälle.

Herr Sederholm: Den ärade motionären har här utgått ifrån, att uthålligt
skogsbruk och rationell skogshushållning skulle vara synonyma begrepp. Jag
har inte på något vis satt mig in i definitionen på vad han menar med uthålligt
skogsbruk. Jag vill fästa uppmärksamheten på att detta begrepp —
uthålligt skogsbruk — är oerhört skiftande, allt eftersom den individuella uppfattningen
växlar. Det är alltså ingen fast term, ingenting att hålla i, utan
den ene lägger däri in det ena, den andre ett annat. Det innebär motsatsen
till skövling, kan man säga. Det utgör ett utnyttjande av skogen som produktionsfaktor
i möjligaste grad. Men det växlar naturligtvis efter det ändamål,
för vilket man driver skogshushållning. Det växlar också allt eftersom
konjunkturerna ändra sig. Vad som för t. ex. 20 år sedan ansågs vara
önskvärt, nämligen att lägga an på huvudsakligen timmerproduktion, är i
många trakter inte längre något önskemål, utan nu är produktionen av ved
för pappersbruk o. d. det mest lönande och det rationellaste i fråga om skogshushållning.
Nu har detta begrepp »uthålligt skogsbruk» ofta missbrukats
såsom en motsats till skövling, men det användes även, som jag nyss nämnde,
som motsats till ett skogsbruk, som avser att tillgodogöra sig virket i klenare
dimensioner än som tidigare ansetts vara det bästa.

1923 års skogsvårdslag genomförde skydd för skogarna, så långt de äro
att hänföra till yngre skogar. Detta begrepp har ju ej heller någon fix gräns,
men det sträcker sig i alla fall ganska högt upp, efter den tillämpning
det fått inom rikets olika delar. Det sträcker sig upp i 60—70-årsåldern,
i många trakter upp i den dimension, där virket delvis fått karaktär av
timmer eller i varje fall gagnvirkesdimension i mycket stor utsträckning.
Man har nu fått skydd för skogarna i hela riket intill denna
gräns. Då menar man i jordbruksutskottet, att det är lämpligt och riktigt
att avvakta och se, huruvida inte ett rationellt utnyttjande av skogen
lämpligen bör kunna ske inom denna ram och att man inte bör utsträcka
skyddet längre. Givetvis behöves ett skydd för att inte skogen under den tid,
som den mer är att betrakta som produktionsfaktor än som handelsvara, skall
missbrukas, och därpå vilar ju också 1923 års lag.

Nu vill jag starkt stryka under, att utskottet inte på något vis velat så
att säga skydda någon skogsskövling eller lämna en skogsskövling fri, men
utskottet menar, att man skall inte gå längre med avseende på ingripande i
det enskilda handhavandet av en tillgång, som är viktig för en näring, än som
är nödvändigt av nationalekonomiska och sociala skäl, och utskottet hyser den
uppfattningen, att detta syfte, såvitt man kan se, tills vidare nås genom tilllämpning
av 1923 års skogsvårdslag. Skulle erfarenheten visa, att ett ingripande,
ett skärpande i en eller annan ordning kommer att vara behövligt,
så kommer säkerligen både regeringen och den allmänna opinionen att så uppmärksamt
följa denna frågas utveckling, att man inte behöver befara, att ej
ett ingripande kommer att ske i tillräckligt god tid. Skogen kan inte hinna

Onsdagen den 4 maj.

Xr 27.

exploateras så hastigt, så våldsamt, att inte ett ingripande från statsmakternas
sida i tid verkligen kan ske.

På grund av vad jag anfört ber jag, herr greve och talman, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Ang. uthålligt
skogsbruk på
bolagsskogar
m. m.
(Forts.)

Herr Lindhagen: Det var ganska märkligt att höra en medlem av jordbruksutskottet,
som också skall ha ett stort ansvar i fråga om landets skogar,
fordra av mig, att jag skall ge en definition av begreppet »uthållig skogsvård».
Talaren har inte en aning om vad som menas därmed, sade han. Och
ändå är detta ett begrepp, som använts inom vetenskapen och i det praktiska
livet under generationer. Det är underligt att höra, att jordbruksutskottet inte
är kompetent att bedöma denna fråga, att jordbruksutskottet inte vet, att det
finns ett begrepp, som heter »uthållig skogsvård».

Jag började för övrigt mitt anförande med en definition av vad som menas
med uthållig skogsvård. Det är inte något stämplande av ett visst system,
utan denna uthålliga skogsvård skall ha till mål, att kapitalet bevaras, så
att endast avkastningen uttages efter en hushållningsplan, som är utarbetad
för detta ändamål, utan någon ^stämpling eller utrymning genom det allmännas
försorg, utan som sagt efter en fastställd hushållningsplan. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att i motionen också har åberopats ett uttalande av landshövdingen
i Jämtlands län. Dagens Nyheter hade nyligen en enquéte med
landshövdingarna i riket, och landshövding Linnér, som ju är en konservativ
man och också en ämbetsman, men som söker sätta sig in i sitt läns önskemål,
svarade bl. a. följande beträffande sitt län:

»Det som i fråga om skogen är det största önskemålet från det offentligas
sida, det är att skogsskötseln och skogsvården ledas så att man kommer över till
det uthålliga skogsbruket.» Detta skulle således vara bara ett okunnigt yttrande
av honom! Det är tvärtom i själva verket ett belägg för att uthållig
skogsvård icke upprätthålles däruppe. Han talar även om arbetslösheten och
nödvändigheten att skapa arbetstillfällen för folket, och det är väl en oerhört
viktig sak, att man undersöker, hur det förhåller sig i detta avseende.

Jag vet ju inte alls, i vad mån befolkningens klagomål äro grundade eller
ej, men ingen rök utan eld, och far man omkring i skogarna, ser det eländigt
ut. Därför bör denna sak undersökas, så att icke jordbruksutskottet här äventyrar
framtiden för stora landsdelar genom att såga: Vi skola vänta och se.
Vad är det ni skola få se? Jo, att skogskapitalet blir spolierat. Något annat
yrkande ligger icke bakom jordbruksutskottets förslag.

Jag yrkar bifall till landshövding Linnérs instämmande i min motion, herr
talman.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till punkten 1 i den av herr Lindhagen i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 48,
röstar

Ja;

Sr 27.

Onsdagen den 4 maj.

Awj. uthålligt Ben, det ej vill, röstar
skogsbruk på Ne i ''

bolagsskogar J ’

m. m. Vinner Nej, bifalles punkten 1 i den av herr Lindhagen i ämnet väckta
(Forts.) motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Ang. rationell Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 49, i anledning av väckt
^åviss^aU- motion angående rationell hushållning å vissa allmänna skogar.

manna skogar, eri jnom riksdagens första kammare väckt, till jordbruksutskottet hän visad

motion, nr 163, av herr Lindhagen, hade hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t begära ny utredning och förslag till rationell hushållning
å de vid 1923 års riksdag i propositionen nr 157 omförmälda skogar, nämligen
kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers och sällskaps
skogar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion 1:163 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. ..i ii '' *»-

Herr Lindhagen: Denna motion är ju en konsekvens av den föregående,

och då kammaren genom sin omröstning tillkännagivit, att de här frågorna
icke kunna påkalla kammarens uppmärksamhet, har jag, herr talman, intet yrkande
att göra. Eftersom en del ledamöter här skrattade så hjärtligt, då det
befanns, att så få röstade för min motion, så vill jag bara säga, att detta icke
hindrar, att denna motion fortfarande liksom den även ansågs vara i forna tider
är riktig, herr talman, ty det är den!

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Eöredrogos ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial:
nr 50, med överlämnande till riksdagen av förteckning över försålda kronoegendomar;
och

nr 51, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1926 försålda eller bortbytta tomter och områden.

Ang. Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 72, i anledning av Kungl.
avlöningen för Maj :ts proposition angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsbMade^dom-
förhållanden och anställningsvillkor jämte en i ämnet väckt motion.

sagobiträden p eQ p-jj riksdagen avlåten, den 14 januari 1927 dagtecknad proposition,
nr 52, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för samma dag, begärt riksdagens yttrande över
det förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas

Onsdagen den 4 maj.

2 i Nr 27.

avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som av föredragande departe- rwl-^''n jör
mentschefen förordats. icke rätts I

sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande proposition hade utskottet sag0fyiträden
till behandling förehaft en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt OT. m.
motion, nr 186, vari hemställts, att riksdagen ville med avslag å propositionen (Forts.)
besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag till en annan ordning, byggd
på i motionen ifrågasatta grunder.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte
förklara, att ett ingripande från statens sida i de i propositionen angivna hänseendena
i frågans nuvarande läge icke borde äga rum; samt

b) att herr Lindhagens berörda motion, 1:186, måtte anses besvarad genom
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Nilsson i Malmö, Walles, Asplund, Bergström,
Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Carlsson-Frosterud, Törnkvist i
Karlskrona, Kristensson i Göteborg och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å herr Lindhagens berörda motion, 1:186, måtte
förklara, att riksdagen icke haft något att erinra emot det förslag till bestämmelser
angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor, som av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden den 14 januari 1927 förordats.

Herr statsrådet Thyrén: Herr greve och talman! Då det är en tillfällighet,
som gjort, att icke mitt namn står under denna proposition, skall jag be
att nu i stället få framlägga min syn på frågan. Jag delar naturligtvis fullkomligt
statsutskottets uppfattning, att staten icke bör i onödan gripa in och
reglera förhållanden mellan enskilda arbetsgivare och deras anställda, men
detta fall ligger på ett alldeles särskilt sätt.

Sedan urminnes tider, nära nog, har en lösen utgått till bl. a. domhavandena,
och denna lösen har uppenbarligen varit beräknad till att i första rummet hålla
dem skadeslösa för de utgifter, som de behövde vidkännas i form av arvode åt
skrivbiträden o. d. Så kom emellertid krigstiden, som ju stegrade alla omkostnader
högst betydligt även för domhavandena, och så kom denna. förhöjning
av lösen år 1918, vilken, som var och en vet, sedan har fått bli bestående,
utan att såsom andra vanliga dyrtidstillägg sjunka. Den är densamma
nu som 1918, men den är blott provisoriskt bestämd. När väl detta var
gjort, så var det riksdagen själv, som kom på den tanken, att det kunde ligga
två intressen inneslutna i denna lösenförhöjning, det ena nämligen det, att
tillgodose häradshövdingarna för de höga omkostnader, som fallit på dem,° det
andra att tillse, att dessa skrivbiträden, som skulle utföra arbetet i fråga,
också komme att njuta gott av förhöjningen på det sätt, att de bleve säkerställda
mot att inte bli underbetalda av häradshövdingarna. Riksdagen avlät
således en skrivelse till Kungl Maj :t, närmast gående ut pa, att dessa
biträden skulle bli statsanställda eller dylikt. _ Frågar man nu, hur lösenförhöjningen
faktiskt verkade med avseende på biträdenas ställning, så är svaret
det, som man finner av de sakkunnigas betänkande och som också antydes i
propositionen, att ett stort antal av häradshövdingarna självmant tillgodosågo
de anställdas intresse. Många betalade betydligt mer än det minimum, som nu
är föreslaget, och många betala fortfarande betydligt mera. Men å andra
sidan visade det sig, att det fanns ett stort antal, enligt betänkandet närmare

Nr 27. 22

Onsdagen den 4 maj.

Ang. bestämt 69 domsagor av 124 — således något över hälften — där biträdena,
ickengrml0r äV6n °m man meclräknar den ersättning, som de kunna ha i form av kommissiobildade
dom- uärsarvoden, ävensom inräknar fritt vivre, fri bostad o. d. — dock lågo något
sagobiträden under, i några fall rätt mycket under minimum.

m. m. Frågar man, hur staten i detta läge lämpligast skall tillgodose dessa bi(Forte.
) trädens intressen, så att de icke bli underbetalda •— om nu staten fortfarande,
liksom riksdagen då gjorde, betraktar det som ett statsintresse •— så vore väl
det närmaste svaret, att man gjorde dem till statsanställda, ungefär på samma
sätt som våra skrivbiträden i departementen och hos mångfaldiga andra
myndigheter. ^Men i detta särskilda fall stöter det på ett hinder, det samma
hinder, som så ofta ställer sig i vägen på detta gebit av förvaltningen ■—
nämligen den stundande, för att inte säga hotande processreformen. Om man
nu icke alls kan beräkna, hur många skrivbiträden som kunna behövas eller
hur många kanslier, som måste försvinna eller förflyttas från en ort till
annan, överhuvud hur mycket som kan spela in, vilket icke nu kan överblickas,
så vore det uppenbarligen icke klokt eller lämpligt att skapa en mängd
dylika fasta befattningar på stat. Då frågas det: Vilket är det mest prak tiska

sättet, om man vill göra något åt saken? Det förefaller mig, som om man
då svårligen kunde ha grundade principiella betänkligheter emot att samtidigt
med att man förvandlar lösenförhöjningen från att vara provisorisk, som
den hittills varit sedan 1918, till att bli definitiv i den meningen, att den definitivt
införes i expeditionslösensförordningen, rksdagen också går med på
de av Kungl. Maj :t. framställda linjer, av vilka den viktigaste bestämmelsen
ju innebär en minimilön för de statsanställda, vidare de andra bestämmelserna
om semester, sjukhjälp och pension, som kammaren ju känner från propositionen.
Det förefaller mig, som om detta icke borde möta några betänkligheter.
. Detta får. naturligtvis icke förväxlas med en sådan åtgärd, som om
man ville tänka sig, att den nuvarande förhöjningen skulle återtagas av regeringen,
ifall riksdagen icke ville gå med på Kungl. Maj:ts nu bestämda linje,
ty däremot skulle ju med skäl kunna sägas, att utredningen förmodligen komme
att fortfarande visa vad den förut visat, nämligen att en stor del av häradshövdingarna,
nära hälften, betala sina biträden kanske icke bara lika mycket
som regeringen kräver, utan åtskilligt mera därtill, och man kan icke låta
dessa lida för dem som stanna under. Således, lösningen kan icke vara att
pressa häradshövdingarna genom att taga bort denna förhöjning för dem alla.
Antingen finge man göra skillnad, vilket i praktiken bleve svårt att genomföra,
eller, vilket jag anser vara den rätta lösningen, göra förhöjningen definitiv
för allesamman, men på det villkor, att Kungl. Maj:t bemyndigas att
utfärda de föreskrifter, som jag förut har omtalat.

Jag kan för min del, som sagt, icke se, att några principer därigenom trädas
för nära. Uppenbarligen blir det till stor fördel för häradshövdingarna, att
de få detta definitivt, som hittills varit provisoriskt ordnat och vad biträdena
beträffar, bli de lika väl behandlade som motsvarande statsanställda. Vad
angår konsekvenserna, som man så mycket talat om, vill jag särskilt påpeka
till slut, att man väl knappast kan befara några egentliga konsekvenser såvitt
ej processreformen även i andra fall skulle ställa hinder i vägen för att öyerfpra^liknande
biträden till statsanställning. Eljest har man ju den vägen att
tillgå, som man redan har följt i departementen och ofta annars, att man gör
biträdena till statsanställda, såvitt utgifterna kunna täckas genom indragande
till staten av motsvarande lösenbelopp. Nog av, vi kunna icke nå något
annat praktiskt sätt ordna saken för en lång tid framåt, och det förefaller
mig, som sagt, som om de principiella betänkligheterna borde få vika för det
praktiska intresse, som nu onekligen föreligger.

Onsdagen den 4 maj.

23 Nr 27.

Herr Walles: Herr talman! Som kammaren torde finna, har utskottet i Ang.
år i denna fråga framfört en annan mening än vid behandlingen i fjol, och det av^c-^^Jfr
märkliga är, att medan reservanterna av i fjol voro ense med utskottsmajoriteten
om att vilja bereda pension och kostnadsfri sjukledighet åt dessa domsago- sagobiträden
biträden, har en helomvändning även i detta avseende skett, varom man i fjol m. m.
var fullt ense. ...... (Forts.)

Det förefaller mig som om det vore särdeles tröstlöst för dessa människor,
det här gäller, ensamma och isolerade, som de äro, utan det stöd och den hjälp
som ligger i möjlighet till att genom sammanslutning få sin ställning förbättrad.
Utskottsmajoriteten förmenar, att allt är väl beställt och att inga missförhållanden
existera. Att företagna utredningar visa motsatsen, lämnas utan
avseende. Att flera häradshövdingar förklarat, att de anse den föreslagna minimilönen
av 125 kronor i månaden för hög, och att det under debatten i fjol
anfördes exempel på. att ett biträde under den värsta kristiden hade endast 50
öre per timme, därtill har man icke tagit någon hänsyn. På allt detta synes
det mig som om utskottsmajoriteten svarat: »Det kommer oss icke vid. Vi
kunna icke göra något i den saken.» Utskottsmajoriteten vill vidare bestrida
staten rätt att av häradshövdingarna kräva vissa villkor beträffande avlöningen
av deras biträden vid fortsatt förhöjning av expeditionslösen, oaktat här i
kammaren i fjol från domarehåll erkändes, att denna rätt. existerar. ^ Det är
sålunda hopplöst för utskottsmajoriteten att hävda denna åsikt. Det går enligt
min mening icke heller att bortadvocera, att ehuru dessa, biträden formellt, äro
anställda hos häradshövdingarna, de dock utföra arbete i det allmännas tjänst
på dessa expeditioner år ut och år in, jämsides med de xättsbildade domsage-!
biträdena.

Riksdagen har tidigare som sin uppfattning uttryckt, att dessa biträden i
likhet med de rättsbildade borde vara statsanställda. Det förefaller oss reservanter,
som om utskottsmajoriteten varit synnerligen kallsinnig mot dessa
domsagobiträden. Då emellertid minoriteten fortfarande anser, och vidhåller
vad statsutskottet i fjol framhöll, ber jag, herr talman, få yrka bifall till reservationen,
d. v. s. till Kungl. Maj :ts förslag, vilket även i går antogs av andra
kammaren.

Med herr Walles förenade sig herr Carlsson, Carl.

Herr Hallin: Herr greve och talman! Det är alltid medryckande anförande,
som man får höra från herr justitieministern, och hans argument äro många
gånger bestickande, men jag får lov att säga, att man måste ålägga sig en viss
försiktighet, när det gäller att följa denna argumentering.

Ifrågavarande ärende, som gäller att tvångsvis ålägga våra häradshövdingar
att till sina skrivbiträden giva en viss bestämd minimiavlöning, var föremål
för vidlyftiga överläggningar här i kammaren under föregående års riksdag,
och således torde detsamma för kammarens ledamöter ännu vara i friskt minne.

Riksdagen avgjorde ärendet på det viset, att andra kammaren biföll Kungl.

Maj :ts dåvarande proposition, vilken var ungefär lika lydande, som den nu
föreliggande propositionen, under det att denna kammare avslog densamma,
och då någon sammanjämkning av kamrarnas beslut icke kunde ske, ansågs
det, att frågan för den riksdagen hade förfallit.

De huvudargument, som denna kammare då ansåg sig kunna följa vid sitt
beslut, voro i huvudsak följande.

För det första villo man icke tvångslagstifta på detta område. Man ansåg,
att det var principiellt motbjudande att med dylika bestämmelser ingripa i privata
löneavtal, och detta så mycket mera, som några missförhållanden såsom
skäl för ett dylikt ingripande i själva verket icke kunde påvisas existera. Yt -

Nr 27. 24

Onsdagen den 4 maj.

avfatiwn för tcrst sällsynta undantagsfall, sades det, hade i detta avseende förekommit. Den
icke rätts, nuvarande statsministern yttrade från sin plats i kammaren, att man exempelbildade
dom- vis kunde befara, att en nytillträdande häradshövding icke skirlle anse sig böra
sagobiträden honorera, vad företrädaren med avseende å utbetalningen av honoraret till skrivm.
m biträdena ansett sig kunna gorå. Men man ansåg då med rätta, att sådana unor
•> dantagsfall icke kunde motivera ett så säreget tillvägagångssätt, som de föreslagna
tvångsbestämmelserna innebure. Och om man skulle gå in för dessa bestämmelser,
sa måste man ju i alla fall också tänka på de konsekvenser, som
måste bli en följd av ett sådant tillvägagångssätt.

Man kan ställa sig litet undrande, när utgången av detta ärende blev sådan
förra riksdagen, vad anledningen kan ha varit till, att Kungl. Maj :t i år ansett
sig höra komma tillbaka med samma förslag oförändrat, och man efterlyser,
om några särskilda, nya skäl föranlett detta. Såvitt jag och utskottets majoritet
kunnat finna,. ha inga nya skäl tillkommit, och av justitieministerns anförande
kunde jag icke heller få fram några nya skäl lika litet som av den föregående
ärade talarens. Precis samma skäl anföras i år, som man anförde i fjol.

. Reservanterna ha i år påpekat en omständighet såsom varande ny, den nämligen
att föreningen Sveriges häradshövdingar nu förklarat sig icke ha någon
anmärkning, att framställa mot förevarande bestämmelser. Jag har med avseende
härpå en känsla av, att det är mycket lätt att förstå, att denna förening
icke gent emot detta förslag kunnat intaga någon annan ståndpunkt än den
gjort, då det för häradshövdingarna syntes vara ganska hotande att bli av med
den förhöjda expeditionslösen, som utgick till dem, och som i ganska stor utsträckning
utgjorde del av deras löneförmåner.

„Det är ju att märka med avseende på häradshövdingarna, att deras löneförhållanden
äro, kan man säga, jent av antediluvianska. Lönerna utgå med ett
belopp av 4,500 kronor per år, vartill kommer ett personligt lönetillägg av
1,200 kronor. Den förhöjda expeditionslösen måste således i väsentlig mån
anses vara ett bidrag till häradshövdingarnas egen avlöning, samtidigt som en
del av densamma utgår till deras biträden. I vilken proportion detta är förhållandet
finnes icke angivet någonstans.

För övrigt måste riksdagen se på en fråga som denna ur andra synpunkter
än häradshövdingarna. De se på densamma kanske mera ur deras egen personliga
intressesfär, men riksdagen måste se frågan ur en annan synpunkt, som
sammanfaller med den, som jag i början av mitt anförande vidrörde. Statens
förmynderskap beträffande enskilda löneavtal bur i det längsta undvikas.

Nu säger man, att det icke skall bli några nya statstjänare, utan att det skall
bil ett slags mellanting mellan enskild tjänst och statstjänst. Och justitieministern
gjorde sig rätt mycken möda att förklara, att det här var ett alldeles speciellt
förhållande, och att man därför icke behövde befara, att det skulle bli
några tråkiga konsekvenser av anordningen i fråga.

Emellertid strider detta något mot, vad som förekommer i den kungl. propositionen
i detta hänseende. Ty, när man läser den, får man ett bestämt intryck
av, att det här är fråga om att få in en ny talrik klass bland våra statstjänare.
Härom star det pa sidan 8 i den kungl. propositionen följande: »Visserligen

är det sant att, såsom under behandlingen av frågan vid fjolårets riksdag från
vissa håll gjordes gällande, ifrågavarande biträden även under tiden för den
provisoriska anordningen allt fortfarande skulle komma att vara anställda i
häradshövdingarnas tjänst. Emellertid må härvid erinras, att dessa biträden
obestridligen utföra ett för staten nödvändigt arbete, varför deras förhållande
icke kan anses såsom privatanställning i vanlig mening utan snarare måste betraktas
såsom i det närmaste analogt med den ställning statsanställda biträden
hos andra myndigheter intaga.»

Det förefaller mig, som om detta skulle vara ett alldeles tydligt och klart ut -

Onsdagen den 4 maj.

25 Nr 27.

talande om, att man, därest man går in på denna anordning, i och med detsam- Ang.
ma har införlivat en ny grupp av statstjänare i vår förvaltning. Under det
man har all möda att söka sörja för de stora skaror, som vi för närvarande ha, wUade dom.
och under det man med ljus och lykta söker efter möjligheter att genom indrag- sagobiträden
ningar förminska denna stora skara, är det bra egendomligt, att man nu utan m- mnågon
vidare utredning om, vad det skulle komma att innebära och om de kon- (Forts.)
sekvenser det skulle komma att föra med sig vill införliva en sådan stor skara
med våra förut ganska talrika statstjänare.

För övrigt är det ganska underligt, att man anser sig böra börja med häradshövdingarna.
Det är underligt, att man anser, att häradshövdingarna i detta
fall icke skulle veta att avväga de löneförmåner, som de böra giva sina biträden
inom ramen av det lämpliga och med bibehållande av domarämbetets värdighet.
Man ställer mycket stora krav på dessa ämbetsmän och domare. De
skola ju avgöra enskilda personers ekonomiska förhållanden sinsemellan, men
i detta fall tilltror man dem icke att kunna avväga de belopp, som de böra betala
till sina skrivbiträden.

Då man emellertid sagt, att det kanske finnes undantag, vilket jag för min
del knappast tror vara fallet, att det möjligen kan vara ett och annat missförhållande
härvidlag, så har utskottet trott sig i ett uttalande i motiveringen kunna
gå ut ifrån, att något sådant hädanefter icke skall behöva påtalas.

Ett tvångsingripande av den art, som Kungl. Maj :t i år såväl som i fjol föreslagit,
är sålunda, enligt utskottets bestämda mening, såväl principiellt motbjudande
som till sina konsekvenser ytterst betänkligt, och i detta speciella
fall är det under alla förhållanden opåkallat.

På grund av vad jag nu haft äran anföra anhåller jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Winberg: Herr talman! Den föregående talaren erkände i början

av sitt anförande, att herr justitieministerns argument ibland äro mycket bestickande.
Att döma av samme ärade talare synes det emellertid ha varit
bortkastad vältalighet från herr justitieministerns sida visavi utskottets majoritet.
Den föregående talaren funderade till och med, huru det varit möjligt
för regeringen att föra fram denna fråga i år, eftersom den varit föremål
för behandling i riksdagen förra året och med den utgång, som frågan
då fick. För min del ber jag att få hålla regeringen räkning för, att den
gjort det. Jag anser, att det är regeringens skyldighet att, när det gäller en
väl motiverad och fullkomligt rättvis fråga, kräva rättelse och föra fram den
frågan och lämna riksdagen tillfälle att rätta till ett misstag, som tidigare
begåtts. Jag anser nämligen, att riksdagen begick ett misstag i fjol.

De synpunkter, som statsutskottets majoritet anlagt på denna fråga, verka
på mig rent av upprörande. De äro så formalistiska och färgade av privata
arbetsgivaresynpunkter, och jag hade icke väntat att få se sådana uttryck i samband
med en fråga, som berör rättskipningen i landet.

Man säger t. ex., att man icke kan gå in på något tvångsförfarande gentemot
häradshövdingarna, som ha att avlöna sina biträden. De höra naturligtvis
ha så pass rättskänsla och takt, att de lämna en skälig avlöning till de
biträden de ha, och den föregående talaren sade, att han icke trodde, att det
förekom några missförhållanden eller att det fanns fall, där biträdena vore
underbetalta. Men här är det icke nog med att bara tro. Enligt meddelande,
som lämnats mig, är det mer än hälften av biträdena, som åtnjuta lägre lön
än skälig minimiavlöning. Man bör icke endast taga tron till hjälp., utan man
bör också räkna med de realiteter, som föreligga. Det förefaller mig, som om
det vore en alldeles förfärlig finkänslighet gentemot häradshövdingarna, som
gör, att man icke anser sig böra ingripa och detta trots att häradshövdingar -

Nr 27. 26 Onsdagen den 4 maj.

Ang'' nas egen organisation uttalat, att den icke har något emot ett ingripande från
aVicketätts-0'' s.tatens sida- Det förefaller mig, som om inför detta uttalande denna förfärbildade
dom- liga osäkerhet och räddhåga från riksdagens sida vore ännu mer opåkallad.
sagobiträden Vid frågans föregående behandling inom riksdagen ha sådana saker framm•
m• kommit, att jag anser, att riksdagen icke kan komma ifrån densamma.

(Forts.) . framgår det av den föregående ärade talarens anförande, vad som enligt
min mening är pudelns kärna i fråga om utskottsmajoritetens ståndpunkt,
nämligen att de under inga förhållanden vilja vara med om att utöka statstjänarnas
antal. Ja, denna paniska förskräckelse för -om det skulle bli några flera
statstjänare förstår jag icke, och det få herrarna ursäkta mig för. Vid frågans
avgörande bör man naturligtvis icke taga hänsyn till, om det skulle bli
några flera statstjänare, utan vad det gäller är, om det här är fråga om sådana
befattningshavare, som böra bli fast anställda såsom statstjänare. Jag
vill erinra utskottsmajoritetens medlemmar därom, att de, därest de motsätta
sig varje tillfällig lönereglering för befattningshavare av det slag. varom här
är fråga, därigenom medverka till, att den slutliga lösningen måste bliva den,
att dessa befattningshavare bli statsanställda. Enligt min mening är detta
också det enda riktiga. I fråga om ett så viktigt område som lagskipningen
här i landet, så är det väl märkvärdigt, om icke även underordnade befattningshavare
med anställning på detta område skulle vara lika berättigade att
få statsanställning som andra befattningshavare på områden, som kunna sägas
vara vida mindre direkt anslutna till statens verksamhet såsom sådan. I all
synnerhet som vi berömma oss av att i en alldeles särskilt hög grad vara
en kulturnation, borde vi anse rättskipningen vara ett så oass viktigt område,
att vi borde se till, att inga privata arbetsgivarsynpunkter där finge spela en
dominerande roll, något som utskottets majoritet verkligen har låtit komma sig
till last.

Ja, det var en debatt här om dagen, då man, såsom jag då hade äran framhålla,
ådagalade en alldeles särskild d.jurskyddsvänlighet. Det skulle vara intressant
att se, att man även läte denna välvilja sträcka sig till människor
och till människor i en underordnad ställning, vilkas ekonomiska förhållanden
med nödvändighet böra ordnas på ett tillfredsställande sätt. Därvidlag tyckes
»skyddsvänligheten» emellertid icke räcka till, och jag får säga, att jag knappast
någonsin läst ett statsutskottsutlåtande med så krassa synpunkter anlagda
som detta, och det vill icke säga litet, när det gäller utlåtanden från
statsutskottet.

Är det sålunda så, att det är detta som är den springande punkten, att man
är rädd för att öka antalet statstjänstemän, så vill jag säga herrar ledamöter
av statsutskottets majoritet, att ni böra utan vidare vara med om en
tillfällig lönereglering för de biträden, varom det här är fråga utan att göra
dem till statsanställda, ty gör ni icke det, så är jag övertygad om, att det icke
finnes någon annan lösning än att göra dem till statsanställda. Detta har
hittills icke^kunnat ske på grund av denna eviga väntan på processreformen,
som tager så många år, innan den blir färdig.

Jag skulle naturligtvis gärna vilja ansluta mig till de synpunkter, som anlagts
av herr Lindhagen i denna fråga, men då huvudvikten för mig är, att
åtminstone något göres härvidlag, skall jag be att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Lindhagen: Då jag för många år sedan vid flera tillfällen fick stå
här i. kammaren och förorda för dessa skrivbiträden en människovärdig behandling,
så var det den nuvarande statsministern, som förde statsutskottets
talan pa grund av enahanda skäl, som utvecklas i det nu föreliggande statsutskottsutlåtandet.

Onsdagen den 4 maj.

27 Nr 27.

Det är ganska lustigt att se, att statsutskottet talar om de konsekvenser
ett inslående på den av Kungl. Maj:t nu angivna vägen kunde komma att
medföra, och utskottet erinrar i detta hänseende om den hos häradsskrivarna
anställda personalen. Herr Ekman slutade också alltid med att hänvisa till
dessa befarade konsekvenser i föregående debatter. Jag vill därför uttala
min tillfredsställelse över, att den nuvarande statsministern i någon mån ändrat
mening och be honom fortsätta på denna väg och verka för att de skrivbiträden,
varom det här är fråga, på samma sätt, som staten redan gjort
i fråga om en myckenhet andra skrivbiträden, må vinna statsanställning.

Här föreligga nu tre olika alternativ. Det första är statsutskottets förslag,
att dessa biträden fortfarande skulle vara i privat anställning på grund av
de skal, som anförts av utskottets talesman, herr Hallin. Om emellertid herr
Hallin ville litet närmare läsa igenom papperen, skulle han finna, att detta
icke är någon enskild anställning i realiteten ■— utan att staten låter dessa
biträden till skillnad från andra vara beroende av enskilt antagande. De arbeta
i statens intresse och behövas i domsagorna för att tillgodose statens rättskipning.

Herr Hallin sade, varför skola vi börja med häradshövdingarna? Bäste
herr Hallin, vi börja icke med häradshövdingarna, utan vi sluta med dem!
I varje fall inom rättsvården. På olika områden — i hovrätterna, i departementen,
länsstyrelserna och annorstädes — har staten oavsett processreformen
och annat givit skrivbiträdena statsanställning. De juridiska biträdena i domsagorna
voro också på sin tid privatanställda och till den grad privatanställda,
att de ofta fingo betala till häradshövdingarna för att få vara biträden. Detta
har staten icke ansett vara riktigt, och därför har staten givit dessa juridiska
biträden statsanställning, herr Hallin!

När en ledamot av statsutskottet uppträder såsom talesman för detta stora
utskott, bör han åtminstone taga hänsyn till detta och icke bara komma med
allmänna talesätt och säga, att det visserligen är sant, att de rättsbildade domsagobiträdena,
ehuru de förut haft privat anställning, numera äro statsanställda
men att det är en skillnad mellan de rättsbildade biträdena och de icke
rättsbildade. Herr Hallin borde ha utvecklat, varför det skall förefinnas
statsanställning, befordringsutsikter och karriär endast för de rättsbildade
biträdena men icke ens ett nödtorftig statsuppehälle för de andra. Varför
gjorde icke herr Hallin detta? Om han hade gjort det, hade det varit öppet
spel, och vi hade då vetat, var vi hade varandra.

Nu innebär reservanternas förslag, liksom också Kungl. Maj:ts proposition,
en kompromiss, och detta är ju alltid något. Men det är varken fågel eller
fisk utan konjunktur utan grundsatser, och för denna kompromiss synes även
min vän, herr Winberg, i all välmening dukat under för en gångs skull. I
motionen har yrkats, att dessa skrivbiträden skulle bli statsanställda i likhet
med exempelvis skrivbiträdena i justitiedepartementet, hovrätterna och de
juridiska biträdena i domsagorna.

Jag har anfört exempel på, att Stockholms stad på ett helt annat, reellt
och förståndigt sätt löst denna fråga för skrivbiträdena vid rådhusrätten. De
ha blivit stadsanställda alla dessa biträden, vilka förut haft privat anställning
hos assessorerna, som uppburit lösen för protokoll m. m. Jag har sagt detta
väl för tionde gången ■— man får upprepa det, ty ingen lyssnar därpå. •— Det
enda, som en gång inträffat, är, att statsministern under debatten i kammaren i
fjol sade, att det kan man väl icke gå in på. Det var, såvitt jag minnes, hela
motiveringen. Men varför inte det då? Statsministern resonerade som så, att
den förhöjda lösen tillkommit bland annat för att bereda en fast anställnings
förmåner åt de icke rättsbildade biträdena.

Skrivbiträdena hos Stockholms rådhusrätt blevo stadsanställda ögonblick -

Ang.
avlöningen för
icke rättsbildade
domsagobiträden

m. to.
(Forts.)

Nr 27. 28

Onsdagen den 4 maj.

Ang.

avlöningen för
icke rättsbildade
domsagobiträden

m. m.
(Forts.)

ligen och utan prut, justitiestaten, alla, från de högsta till de lägsta, skola vara
statsanställda utom domsagornas skrivbiträden. Staden gav dem en liten
grundlön, sjukhjälp och pension, och assessorerna fingo betala dem med sportlerna,
enligt en taxa, som fastställts av magistraten. Och vidare gav man
ett erkännande åt dessa skrivbiträden, att de hade förrättat stadstjänst, ehuru
de hade varit privatanställda. Hela den tjänstgöring, som de på grund av
privatanställning hos assessorerna haft, skulle få räknas dem till godo för erhållande
av lönetillägg på samma sätt som om de hade varit stadsanställda.
Detta, herr statsminister och statsutskott, är verkligen rättvisa. Föreställningen,
att saken ej kan ordnas, så länge sportelsystemet existerar, är endast
en fördom.

Nu ha sportlerna indragits. Biträden ha nu i stället full lön efter vissa
grunder, och staden uppbär sportlerna. Där ser man, huru allt går för sig,
ifall man verkligen vill göra något.

För den kompromiss, som här föreslås och till vilken jag naturligtvis önskar
bifall hellre än till utskottets avslagsyrkande, anföres också, att häradshövdingarna
gått med på de ifrågavarande bestämmelserna. Detta beror icke
minst därpå, att den nuvarande statsministern velat använda sportlerna såsom
ett tvångsmedel mot häradshövdingarna för att förmå dem att gå in på detta
projekt, och jag vill då giva statsutskottet rätt, då det säger, att någon sådan
uppgift hade icke förhöjningen av lösen vid dess tillkomst.

Herr Ekman ville nämligen såsom ordförande i kommittén i fjol och han
vill i år såsom statsminister ha ett tvångsmedel mot häradshövdingarna. Till
protokollet över finansärenden den 29 juni 1926 sade han såsom finansminister
att om häradshövdingarna icke ginge med på detta, så skulle den ökade lösen
indragas åtminstone vad underdomstolarna på landet beträffar. Vad är detta
för något, varför icke likaväl i städerna? Att städerna skulle få behålla
sportlerna skulle kanske bero på, att de till skillnad från staten ordnat det så
gentilt för sina motsvarande biträden.

När jag ser den nuvarande finansministern, som framlagt detta förslag,
här närvarande, så vill jag erinra honom om, att, när jag utvecklade dessa synpunkter
på statsanställning i fjol, så sade han från sin bänk enskilt, att han
haft mycken lust att instämma i mitt anförande.

Reservanterna ha icke heller, jag upprepar det, svarat på min motion. De
ha på andra skäl, som icke alls beröra min motion, yrkat avslag på densamma.
Vad innebär reservanternas förslag i pensionsavseende? Jo, det innebär, att
de ifrågavarande biträdena skulle få pension på grundvalen av en först nu börjande
inbetalning av 100 kronor om året. När får då den nuvarande generationen
en anständig pension? Hela den nuvarande generationen och i all synnerhet den
äldre delen av densamma är sålunda fullkomligt åsidosatt. Och dock säga
reservanterna, att det är angeläget, att biträdena i fråga »snarast möjligt»
beredas en tryggare ställning än de hittills intagit. Då nu motionären ovedersägligen
påvisat, att detta icke blir fallet, så bryr man sig icke om det.
Det är obekvämt under den nuvarande parlamentarismen att vidröra en sjuk
punkt, och därför tiger man. Det yrkas avslag på motionen till och med med
den motivering att de ifrågavarande biträdena snarast möjligt böra få en tryggare
ställning än de hittills intagit. De få icke denna tryggare ställning
»snarast möjligt» av reservanterna, och häri ligger en fundamental blotta i
deras förslag.

Nu ha häradshövdingarna fallit till föga inför hotet att icke få den förhöjda
expeditionslösen fastställd för framtiden, något som herr Ekman ordnade med,
då han var finansminister. Häradshövdingarna ha gått med på detta för
att få den förhöjda expeditionslösen fastställd för framtiden, ty de tycka

Onsdagen den 4 maj.

29 >r 27.

begripligt nog icke om att mista den. Detta är våld förstås, men vad skall ^

man göra. . icke rätu Nu

har jag för att bättra på saken och för att vinna gehör för en sådan bildade domstadskonst,
som Stockholms stad och kanske de flesta städer. i landet tilläm- sagobiträden
pat beträffande skrivbiträdena i deras rådhusrätter, föreslagit, att staten be- ™’

träffande de äldre biträdena, som icke alls, såsom reservanterna saga, snarast or ■>
möjligt komma att få en tryggare ställning, skulle, redan nu anslå ett belopp
för att de med stöd av det skola få pension. Det finns inte något annat sätt.

Denna sak var naturligtvis hopkopplad med motionen, nren tekniken i grundlagen
ansågs påkalla, att den skulle skickas till bankoutskottet, och. där ligger
den nu, och utskottet lurpassar givetvis nu på beslutet i dag i huvudrfrågan
för att slippa ge besked. Inte heller har anordnats ett sammansatt
stats- och bankoutskott för att bedöma frågan i hela dess vidd. Man har,
utan att säga ens ett ord om realiteten, avstyrkt skrivbiträdenas behöriga krav.

Både utskottet och reservanterna blunda för motionärens grundlagsenliga rätt
att få sitt förslag bedömt efter dess innehåll, då han talar å en del av det
svenska samhällets vägnar, och de ge sig ej ens sken av att antyda, varför
de blunda för motiveringen.

Jag yrkar således bifall till förslaget om statsanställning eller med andra
ord bifall till min motion.

Herr Sehlyter: Mina herrar! I princip är jag för min del fullt ense med
herr Lindhagen i de synpunkter, han framfört i sin motion. Att jag nu
icke går närmare in på herr Lindhagens yrkande beror därpå att det i dag
dock icke kan bli tal om att kammaren skulle komma att bifalla herr Lindhagens
förslag. De aktuella yrkanden, som sta emot varandra, äro yrkandena
om bifall till reservationen, d. v. s. till Kungl. Maj:ts förslag, och om bifall till
statsutskottets hemställan.

När man ser detta statsutskottsutlåtande är det ju märkligt, att Kungl.

Maj :ts proposition icke vunnit understöd av nagra andra än utskottets socialdemokratiska
ledamöter — men, om jag icke ser fel, av så gott som alla dessa.

Ej en enda ledamot av Kungl. Maj ds eget parti har understött propositionen.

Jag har emellertid den förvissningen, att ställningen här i kammaren icke motsvarar
ställningen i utskottet. Av ett flertal borgerliga ledamöter av denna
kammare har jag nämligen förnummit, att de hava förståelse för det av Kungl.

Majd här framförda önskemålet. . 0

Nu anförde herr Hallin såsom talesman för utskottet,^ att man i år kunde
gorå samma invändningar mot propositionen som förra året. Till en början
fann han det olämpligt att framgå med tvångslagstiftning mot häradshövdingarna.
Men han kom själv med svaret: Häradshövdingarna hava. sjalva
tillstyrkt en åtgärd i den riktning Kungl. Majd föreslagit. Emellertid fann
herr Hallin lämpligt att söka misstänkliggöra häradshövdingarnas mening med
den förklaringen, att de talade i sitt eget intresse. Han yttrade, att sedan
Kungl. Maj d hotat Sveriges häradshövdingar med att de annars skulle bil av
med vissa inkomster, häradshövdingarna sett till sina egna personliga inlösen,
när de understött Kungl. Maj ds uppfattning i denna punkt. Jag ber att
få inlägga en gensaga mot detta uttalande och att få lämna den upplysningen,
att redan förra året, innan något dylikt hotfullt yttrande fällts, styrelsen i föreningen
Sveriges häradshövdingar tillstyrkt samma förslag. Och styrelsen i
nämnda förening brukar stå i intim kontakt med föreningens medlemmar. Det
visade sig också vid det på hösten förra året hållna årsmötet, att. föreningen
så gott som enhälligt delade styrelsens uppfattning. Den omständigheten, att
under tiden mellankomma eif i sig olämpligt yttrande frun den da fungerande

Nr 27.

Onsdagen den 4 maj.

avlöni™én för finan.sministern> ptt man eventuellt finge tänka på en reduktion av den proicke
rätts- visoriska expeditionslösen, kunde icke vara ägnad att rubba häradshövdingarbildade
dom- nas ställning till denna fråga. Jag avvisar alltså detta försök att förringa
sagobiträden värdet av den sakkunniga kårens uppfattning, liksom jag avvisar berr Lindhagens
mera på skämt framförda anslutning till herr Hallins yttrande, då herr
ors.) Lindhagen förklarade, att häradshövdingarna gått med på detta på grund av
hotet. Detta är, som jag säger, icke riktigt.

I statsutskottets utlåtande åberopas ett skäl, vilket, såvitt jag följt med diskussionen,
icke upptogs av herr Hallin, sedan skälet bemötts av justitieministern.
Jag behöver därför icke närmare uppehålla mig vid detta, men vill
dock erinra om, att utskottet säger: »Spörsmålet i dess helhet om de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor torde
böra lösas först i sammanhang med den förestående rättegångsreformen.» Detta
är en konsekvent ståndpunkt från deras sida, som överhuvud taget motsätta
sig åtgärders vidtagande på områden, som hava med domstolsväsendet att göra,
med hänsyn till att vi en gång i framtiden kunna få en processreform genomförd.
Men jag tror icke, att detta skäl skall kunna med framgång anföras
gentemot varje ifrågasatt partiell förbättring under alla de år som återstå,
innan vi få se processreformen realiserad.

Herr Hallin uttalade sin förvåning över, att propositionen återkommit i huvudsakligen
oförändrat skick, fastän första kammaren förra året avböjde densamma.
Även jag skulle hava önskat någon liten förändring, när propositionen
nu kom tillbaka. Kungl. Maj:t borde enligt min mening hava beaktat vissa
erinringar, som förra året gjordes om att biträdena icke bleve tillräckligt
hjälpta med att en minimilön sattes. Framför allt tänker jag härvid på den
invändningen, att det kunde finnas fara för att en uppställd minimilön droge
ned lönen för de mera kvalificerade kvinnliga skrivbiträdena på kanslierna, så
att minimilönen kunde komma att tendera till att bli en maximilön. Då nu
emellertid icke något åtgjorts i detta avseende, är detta naturligtvis ingalunda
för mig något skäl att icke gå med på vad som här föreslås och som är i
huvudsak detsamma, som förra året av den då sittande regeringen föreslogs
riksdagen, men hoppas att Kungl. Maj:t även i fortsättningen har sin uppmärksamhet
riktad på skrivbiträdenas löneförhållanden.

En ^ invändning, som man ofta hör särskilt under hand framställas, är den,
att på ett domsagokansli ett skrivbiträde kan få gå kvar, som i själva verket
icke representerar mer än halv arbetskraft, i det att domaren behåller ett
överårigt skrivbiträde eller ett biträde, som överhuvud taget icke är så skickligt,
samt att det icke är lämpligt, att domarna skola vara skyldiga att på
grund av åläggande i en gällande författning betala ett sådant biträde full avlöning.
Den omständigheten är emellertid observerad och kan i det individuella
fallet regleras i enlighet med vad fallet kräver.

Innan jag slutar, skulle jag också vilja uttala den förhoppningen, att även i
andra fall möjlighet beredes att taga hänsyn till särskilda omständigheter i olika
domsagor. I en domsaga exempelvis har man framför en pensionering av
skrivbiträdena föredragit ett system, som går ut på att under samförstånd mellan
domaren och skrivbiträdena insattes varje månad på räkning hos bank ett
visst belopp, som icke får uttagas utan domarens medgivande och som är avsett
att stå där, så länge biträdet tjänstgör i domsagan. Detta medför den förmånen,
att om skrivbiträdet slutar, t. ex. för att ingå äktenskap, har det på
en sparkassebok en samlad slant, som biträdet då har mera valuta av än av
en pensionsförsäkring. Jag tar emellertid för givet, att ett godkännande av
Kungl. Maj :ts proposition icke skall utgöra hinder för att dylika särskilda anordningar
bliva möjliga även i framtiden.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Onsdagen den 4 maj.

31 Xr 27.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Herr Sclilyter nämnde i början av sitt

anförande, att han fann det anmärkningsvärt, att icke någon meningsfrände
till regeringen inom utskottet anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag i denna
del. Jag har litet svårt att förstå, att detta i och för sig kan vara någonting
anmärkningsvärt, ty detta är ju icke någon partiskiljande fråga utan en
fråga av mera praktisk innebörd. Närmast får man väl betrakta det så, att
regeringen framlagt densamma såsom en humanitär fråga för att söka tillvarataga
intressena för skrivbiträdena på domsagokanslierna.

Emellertid kan man se frågan ur principiell synpunkt, och det är företrädesvis
ur den synpunkten som jag tillförne liksom nu ställer mig avvisande intill
den stund, då frågan föreligger i ett sådant skick, att det kan ådagaläggas,
att de personer, vars anställningsvillkor man här har för avsikt att reglera,
skola på allvar inrangeras i statens tjänstemannagrupp. I detta fall har
herr Lindhagen intagit en klar ståndpunkt, men såvitt jag förstår kommer
Kungl. Maj :ts föreliggande förslag logiskt att leda fram till, att dessa biträden
skola bliva statsanställda. När man nämligen börjat blanda sig i anställningsoch
avlöningsvillkoren för en stor grupp av medborgare, är det ofrånkomligt,
att man bär gett på hand, att man betraktar dem som så viktiga för samhällsmaskineriet,
att man måste se till, att villkoren bliva så drägliga, att man får
goda kvalifikationer hos dessa biträden. Annars kunde det vara litet egendomligt.
Jag måste då instämma med herr Hallin, att det är litet underligt,
att man just börjat med den högt kvalificerade arbetsgivargrupp, som landets
domhavande och häradshövdingar få anses utgöra. Det finns säkerligen
många andra områden, där förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare i
långt högre grad skulle kräva ingripande från statens sida än i fråga om förhållandet
mellan domarna och deras kanslibiträden. Jag utgår nämligen ifrån,
att de av sina arbetsgivare få en human behandling, och för min del är jag
icke beredd att i närvarande stund ge på hand att utvidga tjänstemannakåren,
statstjänarnas grupp, med ytterligare detta antal, som utgöres av skrivbiträdena
hos domhavandena. Jag kan omöjligt komma ifrån, att detta icke kan
medföra konsekvenser. Det föreligger ju alldeles samma skäl för häradsskrivarbiträdena
att sedan komma och göra samma framställning. Ingen, som
känner till den arbetsbörda, som påvilar en häradsskrivare, vill väl ifrågasätta,
att dennes arbetskraft skulle räcka till för att ensam utföra detta arbete. Han
måste hava många fler biträden än varje domhavande för att kunna utföra
det arbete, som han enligt lag är skyldig att utföra. Då kan jag omöjligt
komma ifrån, att inte precis samma skäl göra sig gällande på detta område,
där man lågt på en person så stor arbetsbörda, att han icke kan utföra sitt
arbete utan biträde. Man får taga konsekvenserna och säga, att de äro i samma
ställning som domsagobiträdena.

När man ser våra lönestater, kan man ju märka, att vi ha stora grupper
statstjänstemän. Man kan ju snart räkna med en tid, då statstjänstemännen
med släkt och vänner tillsammans behärska majoriteten i detta land. Om utvecklingen
i vårt samhälle fullföljes på det sätt, som herr Lindhagen skisserat,
att det har skett i Stockholm, blir det snart så, att det blir tjänstemännen
som dominera i fråga om allmänna val och dylikt. För min del anser jag,
att det icke finns någon anledning att påskynda utvecklingen i denna riktning.

Då jag icke kan se någon anledning till, att staten i detta fall skulle ge
sig på en avtalslagstiftning mellan enskilda arbetsgivare och deras biträden
— det är ju den ställning man för närvarande får anse, att dessa domsagobiträden
intaga — har jag varken tidigare eller nu kunnat vara med om bifall
till det förslag, som här föreligger, utan ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Ang.

avlöningen för
icke rättsbildade
domsagobiträden

m. m.
(Forts.)

Nr 27.

o 2

Onsdagen den 4 maj.

Ang.

avlöningen för
icke råttsbildade
domsagobiiräden

m. ra.
(Fort.)

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr vice talman! Då jag förut
under olika förhållanden haft anledning att deltaga i behandlingen av detta
ärende, ber jag att få säga några ord.

Med anledning av herr Lindhagens uppfattning, att jag skulle i denna fråga
hava ändrat mening, därför att jag tidigare såsom statsutskottsledamot avstyrkt
hans då gjorda framställning, under det att det nu föreligger förslag
från Kungl. Maj :t om vissa åtgärder, vill jag först erinra om, att vad som tidigare
från statsutskottets sida avstyrktes var att omedelbart med statsmedel ge
dessa befattningshavare vissa förmåner, utan att deras ställning vare sig i ena
eller andra avseendet klart anvisades. De skulle i lönehänseende betraktas såsom
statsanställda, utan att man i övrigt gjorde klart för sig hela deras läge
och ställning. Det är klart, att föreliggande förslag skapar just denna förutsättning
för ett bedömande, som man då påvisade, att den icke förelåg. Det
föreligger, såvitt jag kan se, icke någon inkonsekvens i den hållning jag intagit
i egenskap av ledamot av regeringen och framläggare av denna proposition
och min tidigare intagna ståndpunkt.

Däremot måste jag säga, att det är mycket svårt att förstå, när statsutskottet
såsom sitt huvudskäl anfört, att häradshövdingarna måste i förhållande till
dessa biträden anses likställda med enskilda arbetsgivare samt att ett ingripande
från statens sida i löneavtal, ingångna mellan häradshövdingarna och
deras biträden, ur denna synpunkt icke synes böra ifrågakomma. Jag måste
säga, att när riksdagen skrivit till Kungl. Maj :t med begäran om en utredning,
huruvida icke statsanställning syntes böra beredas ifrågavarande biträden, så
är det fullständigt uppenbart, att riksdagen icke skrivit så om en befattningshavaregrupp,
likställd med hos enskilda arbetsanställda i allmänhet, utan här
måste det vara fråga om en befattningshavaregrupp i en annan ställning än
de i enskild tjänst placerade. När man alltså vet, att riksdagen gjort detta,
förstår jag icke, att statsutskottet kan förklara, att det icke finnes någon skillnad
mellan dessa befattningshavare och övriga hos enskilda arbetsgivare anställda
personer.

Det förhåller sig som sagt faktiskt på det sättet, att här har man att göra
med en grupp befattningshavare, som stå i en viss särställning. Man har visserligen
också ifrågasatt, huruvida de icke borde hänföras till statstjänare eller
inte. Häremot invänder utskottet: »Spörsmålet i dess helhet om de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor torde
böra lösas först i samband med den förestående rättegångsreformen.» Därmed
föreligger, såvitt jag förstår, klara linjer rörande hela detta resonemang angående
frågan, huruvida man på annat sätt nu har utsikt att tillgodose dessa
biträden, så att deras intressen bliva något så när tillgodosedda.

Nu har ju det förslag, som Kungl. Maj:t i fjol framlade och som i år åter
framlagts, löst frågan på ett sådant sätt, att man utan särskild kostnad för
statsverket dels skapat en åtminstone i vissa fall tryggad ställning för ifrågavarande
befattningshavaregrupp, dels också stimulerat dem själva till åtgärder,
alldeles särskilt för betryggande av deras uppehälle på ålderns dagar.
Det förefaller mig, som om det kan givas mycket goda skäl för detta förfaringssätt.

Att inte det som föreslås kommer att kosta någonting efter utskottets mening
framgår därav, att utskottet säger, att utskottet förutsätter, att nu gällande
bestämmelser om förhöjd expeditionslösen prolongeras oberoende av frågan
om domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor. Man
förutsätter således, att precis samma kostnader skola från statens sida utgå,
oberoende av om denna uppgörelse kommer till stånd eller ej och om sålunda
detta villkor blir knutet vid uppgörelsen i fråga. Då är spörsmålet icke -— såsom
man gång på gång alldeles oriktigt hört upprepas — huruvida konsekven -

Onsdagen den 4 maj.

33 Nr 27.

serna av detta skulle, såsom herr Hallin uttryckte sig, skapa en ny talrik grupp ,_ Anl- ...
av statstjanare, utan iragan ar, huruvida man i detta sammanhang — om man icke ^ätts_
gör rätten till expeditionslösen definitiv, i den mån man kan det och med den bildade dommotsatta
partens begivande — bör sörja för, att det blir ordnat jämväl för ut- sagobiträden
övarna av det arbete, för vilket expeditionslösen avsåg att utgöra ersättning m- mtill
häradshövdingarna. Jag kan icke finna, att det finnes någon som helst (*orts-)
farlig konsekvens däri. Om det uppstår en annan statstjänaregrupp, som i förhållande
till staten intager samma ställning som denna, och man beträffande
deras löneställning ombesörjer så, att man utan ökade kostnader kan tillgodose
deras behov och för dem ordna en säkerhet för vissa framtida inkomstmöjligheter,
förefaller mig detta icke vara en konsekvens, för vilken man har anledning
att falla undan. Om man i detta fall underlåter att åstadkomma en
uppgörelse, kvarstår uppenbarligen på grund av riksdagens skrivelse och en
massa uttalanden en försörjningsskyldighet från statens sida, som säkerligen
i olika avseenden kommer att åberopas och som staten då får på annat sätt
tillgodose.

Jag vill också säga, att när man i detta sammanhang talar om hot och tvång,
förstår jag icke detta tal. Här är det fråga om en ekonomisk uppgörelse mellan
två parter. Då är det ju naturligt, att i detta sammanhang både den ena
och andra parten får angiva, på vilka villkor uppgörelsen enligt dess mening
skall ske, och den innebörd, som den skall ha. Detta kan man väl icke betrakta
såsom hot och tvång. Man betraktar saken såsom ett naturligt angivande från
den ena partens sida, huru han anser, att uppgörelsen bör i det ena eller andra
fallet organiseras. Det är vad som i detta fall skett.

Herr Hallin frågade, huruvida några nya skäl tillkommit sedan i fjol. Ja,
anledningen till, att frågan måste upp hos regeringen var ju den, att den förr
fastställda tiden för giltigheten av den medgivna förhöjningen av vissa lösensatser
utgick den 1 juli i fjol och att med anledning därav beslut skulle fattas.

Då fann Kung! Maj:t, att det borde fattas ett nytt temporärt beslut, och detta
beslut borde då motiveras. Det är denna omständigheten plus den omständigheten
att, mot vad man i fjol uttryckte tvivel om. häradshövdingarna i allmänhet,
såsom förening betraktade, förklarat sig villiga att gå in på denna uppgörelse
och att vara nöjda med den. Den omständigheten föreföll vara ett alldeles
tillräckligt skäl för att framföra frågan på nytt. Jag vill även säga, att
man har från häradshövdingarna själva protesterat emot, att frågan förts fram
på ett sådant sätt, att det skulle vara en uppgörelse som från den ena partens
sida godtages. därför att man icke har någon annan möjlighet. I andra kammaren
uppträdde i går också en häradshövding och förklarade, att han för sin
del ville förorda förslaget, därför att det ur häradshövdingarnas synpunkt vore
acceptabelt och riktigt. Jag säger i dag vad jag sade i går, att då föreningens
flertal vet, att det redan nu betalar sina biträden på ett sådant sätt, att det icke
träffos av bestämmelserna om minimilönen, finner jag det naturligt, om samma
flertal anser att de återstående kunna betala sina biträden efter ungefär samma
normer. Det behöver icke ligga någon känsla av tvång i ett dylikt positionstagande.

Det har uttalats en viss förvåning över, att icke meningsfränderna till regeringen
i utskottet intagit position till förmån för detta förslag. Jag vill härtill
endast i korthet anmärka, att regeringens meningsfränder i andra kammaren
visade sig intaga den ståndpunkten, att varenda en med undantag av utskottets
representanter röstade för detta förslag. Även högerns ledare i andra
kammaren och en mycket stor del av den kammarens ledamöter funno, att de
anförda skälen för Kungl. Maj ds förslag voro fullt tillräckliga.

Vidare säger man, att det är underligt att man skall börja med häradshövdingarna.
Det är inte underligt alls, därför att läget är sådant. Det är frå Första

kammarens protokoll 1927. Nr 27. 3

Nr 27. 34

Onsdagen den 4 maj.

Ang.

avlöningen för
icke rättsbildade
domsagobiträden

m. m.
(Forte.)

gan om deras lösenrätt, som skall avgöras. Frågan om dessa befattningshavares
ställning har gång på gång förts fram i olika motioner under en följd av
år. Det är då inte alls egendomligt, att i fråga om just denna grupp uppgörelsen
först skulle komma till stånd. Och när nu herr Kvarnzelius i det sammanhanget
hotar med talet om häradsskrivarnas skrivbiträden, skulle jag vilja
säga: Kan en uppgörelse ske på samma sätt med dem och utan ökade kostnader
för staten på det sätt, att man går in för att de på häradsskrivarkontoren
sysselsatta biträdena få åtminstone en minimiställning i fråga om säkerhet vid
anställningen och framtida inkomst, så ligger däri, såvitt jag kan förstå, ingen
som helst avskräckande konsekvens.

Herr Kvarnzelius föreföll vara i viss mån rädd för att öka statstjänarnas
antal i deras egenskap av väljare. De börja snart på att bli i majoritet, sade
han. Jag skall inte ingå på den saken, men jag vill framhålla, att om de ur
ut.skottsmajoritetens synpunkt bli så mycket välvilligare efter ett avslag än
efter ett bifall, är väl osäkert. Det förefaller knappast vara anledning att
tro, att så skulle vara fallet.

Det är här inte fråga om att öka statstjänarnas antal, utan det är fråga om
att på ett smidigt och lämpligt sätt tillgodose det, som nu i detta skede kan tillgodoses,
utan att det för staten innebär några ökade utgifter. Men då säkerligen
ett beslut i överensstämmelse med statsutskottets hemställan skulle kunna
tydas så, som om denna kammare skulle ha mindre omtanke och mindre intresse
för befattningshavare i dylik ställning, vågar jag uttrycka den förhoppningen,
att denna kammares majoritet skall i likhet med andra kammaren godtaga
reservationen och därmed Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Jag hade av åtskilliga
skäl haft för avsikt att i år icke uppträda i denna fråga. Jag uttalade min
mening i frågan i fjol, och den meningen hyser jag fortfarande. Vad som gör,
att jag ändock begärt ordet, är innehållet i några uttalanden av hans excellens
statsministern.

Hans excellens statsministern tryckte mycket hårt på, att frågan innebär
en ekonomisk uppgörelse mellan två parter. Men man får väl icke glömma,
att den ena av dessa parter är staten, som har all beslutanderätt, under det
den andra parten icke har någon beslutanderätt. Jag skall icke ge mig in
på frågan, om vad som kan ha legat under häradshövdingeföreningens uttalande
i saken. Jag vill endast erinra därom, att mellan den tidpunkt, då häradshövdingeföreningens
styrelse första gången uttalade sig i frågan utan att
ha hört föreningen och den tidpunkt, då häradshövdingeföreningen avgav sitt
uttalande i samma fråga, ligger frågans behandling i riksdagen förra året och
den debatt, som då förekom. Det är väl alldeles naturligt, att häradshövdingarna
måst låta sig i viss mån åtminstone påverkas av den omständigheten, att
de stått inför ovissheten om, huruvida de skulle få behålla den förhöjda lösen
eller i varje fall om de skulle erhålla den säkerhet, som består i att den förhöjda
lösen inskrives i lösenförordningen. Vad häradshövdingarna sagt i denna
sak, och vilken ståndpunkt de däri intagit, övar emellertid på mig icke det
ringaste inflytande. Jag skulle kunna säga, att jag för min del beklagar,
att häradshövdingarna varit i den ställningen, att de ansett sig böra gå in på
ett förslag, som dock i varje fall ur statens allmänna synpunkter, såvitt jag
kan förstå, icke är att rekommendera. Det synes mig, att riksdagen bör betänka
sig mer än en gång, innan den går in för en princip sådan som den
ifrågavarande, som väl, hur man än ser saken, icke kan betyda något annat,
än att riksdagen fastställer avlöningar, som enskilda åläggas utgiva till hos
dem anställda personer. Påståendet att skrivbiträdena i fråga intaga en sär -

Onsdagen den 4 maj.

35 Nr an -

ställning därför att de uträtta visst för det allmänna nödvändigt arbete är väl
närmast en lek med ord. Det förhållandet, att staten ansett lämpligt, att detta
arbete, i stället för att uträttas genom statsanställda, skall verkställas på
häradshövdingarnas försorg genom av dessa anställda biträden kan väl ej
rimligen föranleda till, att staten bör fastställa samma lönenorm, som gäller
för statsanställda, vilket, hur man än ser saken, måste innebära ett ingripande
i förhållandet mellan enskilda arbetsgivare och arbetstagare, som kan medföra
vidsträckta konsekvenser. Man kan väl åtminstone icke blunda för, att om
man tager ett första steg i nu angiven riktning, så ligger det snubblande nära
till hands att antaga, att många andra biträden, som sitta på för allmänheten
öppna expeditioner och utföra vissa funktioner för det allmännas räkning,
komma med anspråk på att bli i avlöningshänseende likställda med domsagobiträdena.

Nu säges det, att detta förslag innebär ett mycket smidigt sätt att ordna
saken. Ja, såvitt jag förstår, är det smidigt såtillvida, som man lägger bördan
på enskilda personer och icke belastar staten därmed. Men jag undrar, om
det sättet skulle gå lika bra, därest det gällde t. ex. landsfiskalernas och
häradsskrivarnas biträden. Jag vet icke, om häradsskrivarna få någon förhöjd
lösen för sina taxeringsbevis. Emellertid är den inkomst, som ligger i
förhöjd lösen på sådana bevis, en mycket ringa del av deras inkomster utöver
lönen. De inkomster utöver lönen, som en häradsskrivare har, utgöras i huvudsak
av uppbördsprovision, och man kan väl icke ifrågasätta, att man skulle
ålägga häradsskrivarna att med uppbördsprovisionen betala sina biträden.
Nej, när den frågan kommer upp en gång, och det gör den säkerligen, om det
föreliggande förslaget antages, står man inför det faktum, att då får staten
betala kostnaden. Hela denna fråga om ifrågavarande och med dessa likställdas
anställning bör lösas i ett sammanhang och icke på det sätt, att man
lösrycker från det hela en enda grupp av befattningshavare. Om så sker,
kan man bedöma konsekvenserna av frågan i ett sammanhang, och då är
rätta tidpunkten för ett bedömande av spörsmålets verkliga innebörd: skall man
göra dessa biträden statsanställda eller skall man det icke? Den halvmesyr,
som nu föreslås, måste jag för min del avråda ifrån. Jag ser icke på saken
som häradshövding. Den berör mig privat synnerligen litet. Men jag måste
avråda från detta steg ur allmän och principiell synpunkt.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Hallin: Herr greve och talman! Jag är i mångt och mycket före kommen

av den siste ärade talaren, men jag har i alla fall begärt ordet för
att besvara herr Schlyter. Denne talare tog mycket illa vid sig, därför att
jag i mitt första anförande skulle ha gett uttryck åt den personliga känsla
jag hade, att vid häradshövdingarnas ståndpunktstagande i frågan det måste,
såsom jag avsåg att uttrycka mig, ha varit mänskligt, om de ansett sig nödsakade
att taga hänsyn till de förhållanden, under vilka denna fråga hade
utvecklat sig och den behandling, den erhöll vid föregående års riksdag, det
vill säga de förhållanden, som förelågo, och de uttalanden, som gjordes, då den
förhöjda expeditionslösen i fjol prolongerades. Detta uttalande från min sida
var ju inte på minsta vis ägnat att kasta någon skugga över denna aktningsvärda
kår. Jag hoppas, att ingen annan än herr Schlyter i denna kammare
fått det intrycket.

Hans excellens statsministern har i sitt nyss hållna anförande, mycket utförligt
uppehållit sig vid riksdagens skrivelse i detta ärende av år 1920. Det
är mycket riktigt, att riksdagen skrivit i saken, och att riksdagen skriver i en
fråga är ju inte så ovanligt. Men att man samtidigt med att man avfattar en

Ang.

avlöningen för
icke rättsbildade
domsagobiträden

m. m. ;E
(Ports.)

Nr 27. 36

Onsdagen den 4 maj.

Ang. skrivelse tager ståndpunkt till vad som eventuellt därav kan framkomma är

avlöningen för ingalunda förhållandet. Tvärtom, man vill gärna se, vad det förslag, man

bildade^doni- skriver om, skall innehålla. Jag vill då erinra om, att detta skrivelseförslag
sagobiträden slutade med orden, att beträffande den motionsvis väckta frågan rörande
m. m. sportelsystemets avskaffande funne riksdagen en utredning i ämnet önskvärd

(Forts.) och för den skull ansåge sig böra hos Kungl. Maj :t anhålla om sådan utredning,

varjämte riksdagen förmälde sig kunna förutsätta att vid en utredning
i nu angivna syfte frågan om beredande av statsanställning av å domsagokanslierna
tjänstgörande skrivbiträden »komme att tagas under omprövning».
Denna omprövning hava vi nu i viss mån att verkställa, och i likhet med den
föregående ärade talaren säger också jag, att det rätta ögonblicket föreligger
inte nu att besluta i denna fråga enligt de riktlinjer, som här föreslagits av
Kungl. Maj:t.

Hans excellens statsministern erinrade om frågans behandling i andra kammaren,
och framhöll, att andra kammaren med viss majoritet antagit Kungl.
Maj:ts förslag. Det är väl i alla fall så, att vardera kammaren beslutar för
sig, och jag vet inte, med vilken grad av pondus det kan inverka på första
kammaren, att högerns ledare i andra kammaren röstat för Kungl. Maj:ts
proposition, eller att en hel del frisinnade där skulle ha gjort det. Jag utgår
ifrån, att första kammaren fattar sitt beslut efter sakliga grunder alldeles
frånsett, vilket beslut andra kammaren redan fattat och vilka som där bidragit
till detta beslut.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Pers: Herr talman! Det har uppstått en lång debatt i denna fråga,
men debatten har blivit av sådan beskaffenhet, att jag i alla fall måste be att
med några ord få förlänga densamma.

Det har dragits in en hel del saker i överläggningen, som göra, att jag
känner mig behöva giva tillkänna, huru jag ser denna fråga, och vilken ståndpunkt
jag intager däri. Om det hade gällt att göra dessa personer, som det
här är fråga om, till statstjänare, då hade frågan legat på ett annat sätt, legat
mera rätlinigt, så att säga, än vad som nu är fallet. Då hade man fått ordna
för dem definitivt. Man hade fått verkligt besked om deras anställning och
deras anställningsvillkor, och de själva hade också fått besked om dessa saker.
Ku bliva de indirekt statstjänare. De uppgörelser, häradshövdingarna träffa
med dessa sina biträden, måste väl i någon mån bliva individuella och kanske
i rätt stor utsträckning individuella. Varje häradshövding ordnar väl den
här saken mellan sig och sina biträden i någon mån såsom den ter sig efter
hans förhållanden. Det skulle vara att beklaga, om de häradshövdingar, som
nu betalat högre belopp än som här stipulerats, skulle sätta ned lönerna till den
nivå, som här angivits. Om de skulle göra det, komma en del biträden att förlora
på detta. Men det kan också vara åtskilliga andra förhållanden, som
medföra, att uppgörelserna bli individuella. Det ligger nära till hands, att
biträdena, därest det skulle trassla sig på ett eller annat sätt, komma att
vända sig till den principal, som fastställt dessa regler för att få trasslet
rättat, och det är kanske då inte så lätt att åstadkomma rättelse. Förslaget
inbjuder till trassel på olika sätt, för att inte tala om vad som kan inträffa,
när dessa övergå till att bli direkta statstjänare, ty det står väl ändå såsom
slutperspektivet.

När alltså förhållandet är, att sådana svårigheter föreligga, synes det mig,
att det vore riktigast att invänta den tidpunkt, då avlöningen kunde övertagas
av staten. Då kunde en rejäl uppgörelse ske på en gång. När detta nu inte
låter sig göra, så kunna väl de bestående förhållandena få fortfara.

Onsdagen den 4 maj.

Nr 27.

Jag vill här påpeka, att när statsministern talar om, att utskottet förut- avl0ni^n
sätter, att bestämmelser om förhöjd expeditionslösen kunna p.rolongeras. obero- icke rättl
ende av frågan om avlöningsförhållandena och anställningsvillkoren, så finns bildade domi
den punkten även på föregående sida i betänkandet en förutsättning, som sagobiträden
statsutskottet uttalar, nämligen att om missförhållanden i fråga om avlönings- “•

villkor förefinnas, »torde man få förutsätta, att efter vad i fragan förekommit
vederbörande häradshövding vidtager erforderlig rättelse». Med andra ord:
i sådana fall där inte biträdena fått den avlöning, som man här tänkt sig, förutsätter
utskottet, att däri sker rättelse, och med den upphöjda ståndpunkt,
som man vill tro, att häradshövdingarna intaga, förutsätter åtminstone jag,
att efter ett sådant uttalande rättelse sker utan att staten behöver lägga sig
om bord med det rätt vidlyftiga arrangemang, som nu föreslås.

Jag vill betona, att man ser givetvis frågan olika med en socialdemokrats syn
på samhället och med den syn, som jag har och som man väl får tänka sig,
att en borgerlig riksdagsman i regel har. Herr Winbergs iver för saken är
ju förklarlig. Jag föreställer mig, att han ser det såsom ett önskemål, att vi
alla bliva statstjänare, att vi alla bli omhändertagna av staten, så. att vi ha
vår tryggade utkomst genom statsavlöning. Och i större eller .mindre mån
är väl detta förhållandet även med den socialdemokratiska riktningen. Men
den som i likhet med mig anser, att löneregleringarna redan nu taga i anspråk
en alltför stor anpart av riksdagslivet och av statslivet i allmänhet, honom
får man inte förtänka, att han värjer sig för ett sådant perspektiv så länge
som möjligt. Den lätthet, med vilken statsministern behandlade förhållandet,
när han här anställde en jämförelse med häradsskrivarnas biträden förvånar
mig verkligen, ty det upprullar perspektivet till en betydande ny lönereglering.
Att åstadkomma den efter samma linjer som de här föreliggande, tror
jag knappast är möjligt, ty förhållandena ligga icke till på samma sätt i båda
fallen. Det är även avskräckande att indirekt tvinga personer, som äro i enskild
arbetsgivarställning, att ge ut den och den avlöningen till biträden. Det
är något som inte är tilltalande, och jag får säga, att jag lada märke till, att
justitieministern, då han började sitt anförande, kanske i förbigående, men i
alla fall faktiskt, betecknade häradshövdingarna såsom stående i enskild arbetsgivarställning.

Jag skall nöja mig med vad jag nu sagt i själva saken, men jag kan inte
underlåta att här även komma med ett par ord som mera röra periferien. Man
har indelat oss här efter hjärtelaget. Statsutskottsmajoriteten förvånar man
sig icke över, ty den är hårdhjärtad, men. har det sagts, den, som icke är hårdhjärtad,
han röstar med reservanterna. Det är en mycket ledsam uppdelning.

Man får dock betänka, att vi här i detta fall liksom annars röra. oss med samhällets
pengar och med samhällets pengar förhåller det sig ju sa, att de skola
satsas även av andra samhällsmedlemmar. Man måste betrakta frågan även
ur den synpunkten och se efter, vilka konsekvenser det medför.

Aldrig har jag förut under min riksdagstid märkt en sådan direkt anknytning
till partilinjer som just här. Det börjades av min vän häradshövding Schlyter,
som gått i bänkarna och förvissat sig om, att den partigrupp, som står statsministern
närmast, inte skulle dela den mening, som uttalats av partimedlemmarna
i statsutskottet. Jag tycker inte, att detta är riktigt — jag vill inte
uttala ordet. Men så kommer statsministern själv och framlägger för oss, hur
de ställt sig partimässigt, och hur hans folk skött sig i andra kammaren.. Nu
hade till och med herr Kvarnzelius ställt sig på den andra sidan och ingen
av regeringspartierna hade hjälpt regeringen i utskottet. Men han hoppades
tydligen, att det skulle gå bättre i kammaren med förslaget. Det sades inte
direkt, men ligger dock nära till hands. Hur står sig nu detta mot bakgrunden
av de starka ord man hört så ofta : här skall föras saklig politik och ingenting

Nr 27. 38

Onsdagen den 4 maj.

Ang.

avlöningen fö.
i eke rättsbildade
domsagobiträden

m. m.
(Forts.)

annat än saklig politik? Ty här är dock en fråga, som man har att avgöra
r efter rent^ sakliga grunder. Efter dessa sakliga grunder tror jag att frågan
inte är så klar till förmån för regeringens ståndpunkt, att man inte med
heder kan ställa sig på statsutskottets ståndpunkt.

Jag förordar således bifall till utskottets hemställan.

_ Hans excellens herr statsministern Ekman: Min vän herr Pers brukar, så
vitt jag vet, vara mycket logisk, men den här gången gjorde han sig skyldig till
en hel mängd på varandra hopade inkonsekvenser. Han sade ena ögonblicket,
att han tyckte, att det var rätt naturligt för en person med socialdemokratisk
uppfattning att vara med om saken, men det andra ögonblicket säde han, att
han tyckte,_ att det var märkvärdigt, att man i detta fall velat framkalla beslut
enligt partiuppdelning.

Nu vill jag för min del säga, att jag betraktar denna fråga icke alls som en
fråga, där man skall intaga position på grund av att man har socialdemokratisk,
frisinnad eller ^annan åskådning. Jag kan inte se ett spår av samband mellan
den allmänna åskådning, som en person kan ha, och den ståndpunkt han bör
intaga i denna fråga. Då jag anfört, att i andra kammaren medlemmar av
olika partier röstade för förslaget, var det just för att därmed markera denna
min ståndpunkt, att föreliggande fråga inte borde anses vara av den beskaffenhet,
att den föranleder en person att taga position till densamma med hänsyn till
sin politiska partiställning. Här bör ifrågakomma allenast hänsyn till det resultat,
som ett vägande av skäl och motskäl ger anledning till. Huruvida det
därför kan vara anledning för herr Pers att i detta fall rikta en förebråelse
lör bristande saklighet mot mig, förstår jag inte.

Jag måste svara, att jag icke kan godkänna herr Pers’ uppfattning, att i
denna fråga ligger ett uttryck för socialism. Hur är det med dessa befattningshavare?
Jo, det finns flera befattningshavare av den art, att man måste
vara tveksam om, huruvida de under alla förhållanden eller under några förhållanden
böra göras till direkta statstjänare, eller om detta för samtliga alls
icke bör ske. Huruvida ett biträde med hänsyn till sin arbetskapacitet är erforderligt
eller icke, är nämligen beroende på häradshövdingens eget avgörande.
Det kan vara ett rent individuellt förhållande, som är avgörande för frågan,
om han behöver ett fullgott biträde eller två biträden eller icke något biträde
alls. Man har inte velat blanda sig i den saken nu, såsom domstolsorganisationen
för närvarande är ordnad. Man säger blott, att därest häradshövdingarna
anställa biträden med den och den kapaciteten, så böra de betala
ett visst minimibelopp i avlöning till ett sådant biträde.

Nu ansåg herr Schlyter, att man borde ha gått längre i fråga om bestämmelserna
och här icke blott tala om minimilöner. Herr Schlyter ansåg, att
man skulle ha sökt åstadkomma en garanti, så att icke de häradshövdingar,
som nu betala biträdena mera än de fastställda minimibeloppen, skulle frestas
att sätta ned dessa och betala mindre, om de föreslagna stadgandena antagas.
Nåja, det kan ju sägas. Men då det gäller att reglera ett sådant förhållande
som detta, synes man inte kunna gå fram med mera detaljerade bestämmelser
än dessa, utan man får nöja sig med att skapa så att säga en minimiställning
för biträdena. Men just i den omständigheten, att man kallar och betecknar
det fixerade beloppet »minimilön» för ett fullgott biträde, ligger väl också klart
uttryckt, att man förväntar, att biträdena sedermera skola betalas i den mån
de bli mera skickliga och tränade även i fortsättningen. Sker detta, behöver
man inte några detaljerade bestämmelser, vilka för övrigt uppenbarligen, i den
mån man går längre och längre på det här området, bli svåra att upprätthålla.

Här är det också så, att man har dels ena ögonblicket som ett skäl mot bifall
till Kungl. Maj :ts förslag anfört, att om man bifaller detta förslag, korn -

Onsdagen den 4 maj.

39 Nr 27.

ma sedan häradsskrivarnas biträden och landsfiskalernas biträden med en lik- Ang.
nande aktion. Men andra ögonblicket har man medgivit, att dessa andra biträden
och där ifrågavarande befattningshavare och deras avlöning ej kan järn- bildade, åomföras
med häradshövdingarna och deras biträden samt dithörande avlönings- sagobiträden
förhållanden. Jag förmenar, att möjligheten att träffa uppgörelse med varje «*• msådan
befattningshavargrupp efter dessa linjer måste prövas i varje särskilt (Forts.)
fall och måste bliva beroende på anställningens art och den löneform, efter
vilken huvudmannen uppbär sin lön och mera dylikt. När man, såsom herr
Pers avslöt sitt anförande, säger, att det är en väsentlig skillnad mellan de å
häradsskrivarekontor och de å häradshövdingskansli anställda biträdena, en
väsentlig skillnad i olika avseenden, förstår jag inte, hur man samtidigt kan
åberopa, att ett eventuellt beslut i föreliggande ärende enligt Kungl. Maj:ts
förslag kan medföra konsekvenser, som skulle innebära något slags tvång att
acceptera samma linjer för en i olika ställning stående befattningshavaregrupp,
därest man finner skäligt och lämpligt med hänsyn till arbetet och andra förhållanden,
att även den gruppens ställning förbättras. Det blir som sagt en
prövning, som man får göra i varje särskilt fall. Men jag återupprepar, att
om man kan åstadkomma en uppgörelse av den art, som här är i fråga, är det
min uppfattning, att man därmed gagnar alla parter. Man undviker att utvidga
den direkt statsanställda kårens numerär, en sak som man i allmänhet
och enligt mitt förmenande med rätta nog har föga böjelse för. Att man nu
får försöka det nya systemet på en befattningshavargrupp sådan som denna är
något, som man, förefaller det mig, så långt ifrån har särskild anledning att
varna för, att det i stället är särskild anledning att rekommendera ett sådant
försök. Ty då man sedan kommer till områden, där befattningshavarnas egenskap
av statsfunktionärer är tvivelaktig och de stå i en ställning, som å ena sidan
inte direkt motiverar statsanställning men å andra sidan medför för staten ett
visst ansvar för deras lönenivå och för det sätt, på vilket förhållandena skola
ordnas, tror jag, att även ur dessa synpunkter skulle vinnas åtskilligt genom
bifall till vad som här föreslagits av Kungl. Maj:t.

Jag tillåter mig yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Leander: Herr greve och talman! Jag vill blott i korthet tillkännagiva,
att jag kommer att rösta för reservationen.

Då jag läste utskottets utlåtande, väckte det genast min förvåning, att inte
reservanternas ståndpunkt i stället blivit majoritetens inom utskottet. Ty hur
man än resonerar, är det ett arbete för det allmänna, som dessa biträden uträtta,
således en statstjänst. Därför bör riksdagen också se till, att deras
ställning blir mera betryggad än den för närvarande är. Den börda, som
genom ett bifall till det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget kommer att
påvila häradshövdingarna, är inte större, än att de gott orka bära den. För
övrigt ha både statsministern och justitieministern så utförligt redogjort för
skälet, varför en anslutning till Kungl. Maj:ts förslag bör äga rum, att något
vidare inte behöver tilläggas.

Jag yrkar, som sagt, bifall till reservationen.

Herr Linder: Herr talman! Det är sällan som jag brukar taga till orda

i frågor, där jag inte varit med vid utskottsbehandlingen, och jag skulle icke
ha gjort det denna gång heller, om jag inte funnit, att jag kanske ändå borde
säga något, därför att jag har en viss erfarenhet på det område, denna fråga
rör.

Det har här yttrats, att det borde föras saklig politik i denna fråga. Jag
skulle verkligen beklaga, om frågan skulle på något sätt kastas ut i partilivets

>''r 27. 40

Onsdagen den 4 maj.

Ang.

avlöningen fö a
icke rättsbildade
domsagobiträden

m. m.
(Forts.)

strider, ty det kan inte vara riktigt, att man bedömer saken beträffande dessa
'' skrivbiträden efter sådana grunder.

Jag kan för min del, med mitt sätt att se saken, icke finna annat, än åt;
det vore rättvist, om dessa kanslibiträden finge den ställning, som regeringen
har velat tillerkänna dem i sin proposition. Det är dock ett faktum, att ingen
domare, ingen häradshövding i detta land kan sköta sin domsaga utan dessa
biträdens hjälp. . Dessa biträden äro, skulle jag vilja säga, förutom domaren
i domsagan, faktiskt kansliets kärna. Förste och andre notarierna komma och
gå, men dessa biträden sitta alltid kvar och få under tiden lära sig det ena
efter det andra. I en mångfald domsagor är det på det sättet, att dessa kanslibiträden
faktiskt äro de första instruktörerna eller instruktriserna för de unga
juristerna, när de komma till domsagan, och jag skulle kunna draga fram
exempel ur min egen erfarenhet, som ingen skulle kunna jäva riktigheten av.
när jag säger, att det finns biträden, som jag skulle önska, att de hade kunnat
få sitta ibland rentav i domstolen i s. k. mindre mål.

Jag vill nu beträffande kanslibiträdenas löneförmåner säga, att när jag
kom till min förra domsaga en gång i tiden, fanns det ett biträde där, om
vars utmärkta duglighet intet tvivel kunde råda. Det kan vitsordas av många,
som känna biträdet i fråga. Biträdet hade intill år 1919 90 kronor i månaden,
och när jag kom till detta kansli år 1922, vill jag minnas, att hon
hade varit där i 22 år. Ett annat biträde, som hade funnits på kansliet i
7 år, hade ännu 1922 i januari 75 kronor i månaden. Båda dessa biträden
hade var och en på sitt håll en gammal mor att försörja. Jag anser för min
del, att det är icke annat än rättvist, om staten träder in och ser till, att biträdena
tryggas i sin ställning, även om — det är förvisso ett faktum — det
har blivit mycket bättre numera med avseende å deras månadsavlöningar än
förut har varit fallet; det behöva vi icke nu tala om — det är alldeles
säkert. Men ålderdomen står för dem fullständigt otrygg, ty den dag, de
icke längre kunna arbeta, äro de utan några möjligheter till försörjning.
och herrarna kunna nog tänka sig, att de icke ha kunnat sätta undan något
på sina löner, även om dessa i allmänhet blivit förbättrade. Det är också
så, att det kommer nya häradshövdingar; de byta t. ex. domsagor eller någon
avlider.. Den nye häradshövdingen kan ju icke vara förpliktigad att ur egen
kassa bidra till någon pensionering för dessa biträdens vidkommande. Det bör
därför gärna skapas en kontinuitet i detta avseende.

Eu har det sagts, att här skulle det bli fråga om mycket vittgående konsekvenser.
Det skulle nämligen bli en utvidgning med ytterligare en stor statstjänarklass.
Ja. i detta avseende ber jag att få hänvisa till vad jag förut
sagt,° att ingen kan sköta sin domsaga utan dessa kanslibiträden, men jag vill
också i detta sammanhang säga. att icke i någon domsaga här i detta land
finnes det flera biträden anställda än vad som varit av nöden, ty häradshövdingarna
skola av egen kassa betala dem, och de ha sannerligen därför inte
antagit flera biträden än vad som. verkligen behövs. Nu är det emellertid icke
fråga om en utvidgning av statstjänarnas antal, utan det är endast fråga om
att kunna ordna för dessa människor, som dock ha så stor betydelse för arbetets
gång i domsagorna.

Det har nu här vidare talats om, hur det har ordnats på andra ställen, och
herr Lindhagen har omnämnt hur man ordnat i Stockholm. Jag vill då säga,
att förhållandena äro precis desamma i Malmö. Där voro biträdena förut anställda
hos stadsnotarierna enskilt, men då en omreglering av tjänsterna skedde,
blevo de anställda i stadens tjänst och åtnjuta numera avlöning ifrån staden
och i sinom tid även pension ifrån staden. Ett biträde i rådhusrätten har förut
varit anställt hos en stadsnotarie — numera pensionerad — i över 20 år, och
staden har här gått in för att räkna med dessa 20 år i hennes tjänstgöringstid.

Onsdagen den 4 maj.

41 Nr 27.

I sinom tid får hon därför pension, som om hon varit anställd i stadens tjänst
dessa 20 år.

Jag skulle förvisso helst, när det gäller själva ordnandet av förhållandena,
ha velat gå in för en lösning i den riktning, som herr Lindhagen i sin motion
har förordat. Det anser jag nämligen vara det mest riktiga härvidlag- men
såsom förhållandena nu ligga till, anser jag för min del med den kännedom,
jag har om dessa kanslibiträdens villkor och förhållanden, att man skall vara
tacksam för, att regeringen ändock har kommit fram med något förslag, som
gör det bättre för dem och tryggar deras ålderdom. För övrigt kunna ju de
löner, som här äro föreslagna såsom minimilöner, inte på något sätt vara oroande
vad beträffar framtiden.

Jag kan under sådana förhållanden icke göra annat än att för min del
rösta för reservanterna, som ju, om jag icke minns fel, ha reserverat sig till
förmån för den kungl. propositionen, till vilken jag alltså yrkar bifall.

Herr Winberg: Herr talman! Om man tänker på de av den siste talaren
anförda exemplen, blir det svårt att trösta sig med det ofta framförda talet
om, att det är bra som det är och att det icke finns några missförhållanden
på det här området.

Jag begärde närmast ordet med anledning av herr Pers’ uttalande, som var
synnerligen intressant och avsett att klarlägga var skiljelinjen mellan socialistisk
och borgerlig uppfattning går, men jag måste dock säga, att det brast
åtskilligt i fråga om konsekvenserna. Herr Pers fann det alldeles naturligt,
att jag yrkade bifall till Kungl. Maj:ts förslag och relativt förklarligt att
även socialdemokraterna gjorde det. Konsekvensen av detta skulle då bli, att
den regering, till vilkens förslag jag yrkar bifall, skulle vara icke bara socialdemokratisk
utan också med någon snegling åt kommunism, såvitt jag kunde
förstå honom.

Men det var icke bara där, som herr Pers gjorde sig skyldig till inkonsekvens.
Han förklarade dessutom, att ur borgerlig synpunkt måste man gå
emot, att sådana här saker socialiserades eller i varje fåll, att biträdena blevo
statsanställda. Om han varit konsekvent, skulle han ha sagt, att vi gå också
emot, att övriga befattningshavare, d. v. s. de högre inom rättsskipningen i
vårt land äro statsanställda. Det innebär också socialism, men nu är det emellertid
här så olyckligt, att dessa tjänster ha varit socialiserade sedan flera
hundra år tillbaka. Då herr Pers icke reagerade mot den formen eller graden
av socialism, kommer man till det resultatet, att skiljelinjen mellan borgerlig
och socialistisk uppfattning kommer till synes, när det blir fråga om att de
lägre befattningshavarna skola bli statsanställda. Det är den logiska konsekvens,
man kan få ut av herr Pers yttrande, och är denna uppfattning riktig,
då gratulerar jag. Det har nämligen en viss betydelse att få det klarlagt.
Emellertid var herr Pers den förste, som drog upp partipolitiska linjer i den
här frågan, fastän han sedan förklarade, att den borde behandlas ur rena
saksynpunkter.

Även i en annan punkt kunde jag finna, att herr Pers gjorde sig skyldig
till inkonsekvens. Han anförde nämligen såsom skäl mot att bifalla vad
Kungl. Maj :t föreslagit i fråga om den lönereglering, som sedan skulle komma
att ske, att det är tänkbart, om de anställda biträdena icke skulle bli belåtna
med den individuella reglering, som deras arbetsgivare eller entreprenörer
— eller vad man nu skall kalla häradshövdingarna för — verkstiilla, att
de komma att vända sig till själva upphovsmännen för detta förslag. Detta
fann han vara olyckligt, därför att staten skulle kunna trassla in sig på detta
område. Men strax därefter läste han upp ett uttalande på en sida ur utskottets
utlåtande, varav det framgick, att även utskottet anser, att det är härads -

Ang.

avlöningen för
icke rättsbildade
domsagobiträden

m. 7u.
(Korts.)

Nr 27.

Onsdagen den 4 maj.

An/j.

avlöningen Jöi
icke rättsbildade
domsagobiträden

m. m.
(Forts.)

hövdingarnas skyldighet med hänsyn tagen till omständigheterna att här verkställa
en dylik tillfredsställande reglering. Ja, men om nu staten icke trasslar
in sig i denna fråga, vad finns det då för en mening i detta utskottsutlåtande.
Antag, att det ligger någon mening däri, men att det finns några, som uraktlåta
att göra detta. Hur ställer det sig då? Jo, antingen säger man: Vi kunna
icke göra någonting eller också, som herr Pers sade, få vi gå till uppdragsgivaren
för att försöka få någon rättelse till stånd.

Jag tror för min del, att det är ett synnerligen olyckligt exempel att välja
här föreliggande fråga såsom i någon mån utslagsgivande mellan socialistisk
och kommunistisk uppfattning å ena sidan och borgerlig uppfattning å den
andra, och jag blev ytterligare styrkt däri, sedan jag märkte, på huru märkvärdiga
vägar herr Pers kom fram till att göra en dylik uppfattning gällande.

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Med anledning av herr
Linders anförande skall jag be att få poängtera, att jag icke har något emot,
att skrivbiträdenas ställning förbättras och att jag för min del gärna skulle
se, om frågan kunde lösas på det sättet, att icke blott häradshövdingarnas
skrivbiträden utan även andra med dem jämställda skulle kunna göras statsanställda
för att ge dem en tryggare ställning. Det är enligt min mening
den enda möjligheten att kunna lösa denna fråga. Då herr Linder så skarpt
framhöll, att renskrivarkåren är domsagokansliernas must och kärna, får jag
emellertid säga, att detta är något överdrivet. Nog förekommer det på en
del ställen, att man har synnerligen kvalificerade biträden, som få uträtta en
del av det arbete, som annars utföres av de rättsbildade biträdena, men i allmänhet
ha väl då sådana kvalificerade personer också en därefter avpassad
avlöning. I regel äro skrivbiträdena blott renskrivare. För min del tror jag
för övrigt icke, att en organisation med ett flertal skrivbiträden på en domsaga
är lycklig. Det är så, att arbetet på en domsaga växlar i hög grad.
Det hopas under vissa tider mellan tingen, medan däremot under vissa mellantider.
under sommaren t. ex., arbetet är mycket ringa. Nu kan i allmänhet en
häradshövding icke hålla så många biträden, att expeditionerna kunna komma
ut till allmänheten så fort som önskvärt vore. Detta ordnar man mycket
bättre, om man exempelvis endast har ett biträde tillika förordnat till kommissionär
för de löpande expeditionsgöromålen, och i övrigt anlitar tillfällig
skrivhjälp t. ex. genom att göra upp ett avtal med en renskrivningsbyrå, som
på brådskande tider kan insätta så mycken arbetskraft, som behövs. På detta
sätt åstadkommer man, att allmänheten får ut sina expeditioner så fort soili
möjligt och att under de tider, då behov icke finnes av större arbetskraft,
häradshövdingen undgår de kostnader, som följa av att hålla personal, som under
sådana tider ej är erforderlig. Ur allmänhetens synpunkt är den anordningen
givetvis också att föredraga, då såsom jag förut antydde expeditionen kan
bliva snabbare.

Herr Walles: Jag begärde ordet med anledning av att herr Pers åberopade,
att statsutskottets majoritet hade uttalat, att därest likväl dylika missförhållanden
i ett eller annat fall skulle förefinnas, torde man få förutsätta,
att, efter vad i frågan förekommit, vederbörande häradshövding vidtager erforderlig
rättelse. Jag vill ju icke — långt därifrån — påstå, att häradshövdingarna
såsom arbetsgivare äro sämre än andra, men jag tror heller icke,
att de äro bättre. Jag tror icke, att deras yrke predestinerar dem till någon
särskild vekhjärtenhet, och jag tror verkligen, att herr Kvarnzelius under sin
långvariga verksamhet såsom förlikningsman har en fast rotad uppfattning
om, att det nog måste vara litet makt bakom orden, när krav om förbättringar

Onsdagen den 4 maj.

43 Nr 27.

framställas från den arbetssökande parten till arbetsgivaren. Denne vet mycket
väl, och det vet också herr Pers, att dessa personer äro i den situationen,
att de icke ha stöd av en sammanslutning. Då så är förhållandet, påstår jag
fortfarande, att statsutskottets majoritet här visat kallsinnighet mot personer,
som borde haft dess stöd.

Herr Lindhagen: Här har särskilt av herr Borell understrukits — det

ligger kanske också bakom statsutskottets ståndpunkt, eftersom han avslutade
sitt anförande med att yrka bifall till utskottets hemställan — att den här
frågan bör icke ordnas annat än i sammanhang med alla andra ännu ej tillgodosedda
biträdens förhållanden. Därmed är allt ställt på en mycket oviss
framtid. Vi få vänta, tills processreformen kommer till stånd. Sedan den
är genomförd, skola vi väl vänta på en häradsskrivarreform, o. s. v. även för
ordnande av dessa domsagobiträdens förhållanden. Detta är innebörden i
herr Borells yttrande. Därmed ställas domsagobiträdenas framtidsutsikter i
det absolut dimmiga, och det är mer än man förr någonsin tillåtit sig i den
vägen. Varför har man icke resonerat på det sättet, då staten gav de privatanställda
skrivbiträdena i hovrätterna statsanställning? Då sade man icke,
att man skulle vänta ens på processreformen och än mindre att man skulle
vänta, tills hela biträdesfrågan var löst. Man sade det icke. Varför skall
man säga det just nu? På samma sätt var det, när de juridiska biträdena på
domsagorna blevo statsanställda. Varför sade man icke även då, att vi skola
vänta på processreformen, häradsskrivarreformen och för övrigt vänta, tills
hela biträdesfrågan blir löst? Varför väntade man icke då? Varför har man
överhuvud taget reglerat ett ämbetsverk i sänder och icke väntat tills man
kunde reglera alla på en gång?

Saken är helt enkelt den, att nu har biträdesfrågan utom på denna enda
punkt lösts inom rättsskipningens ämbetsverk. Man har gått fram så småningom
på detta sätt, och nu är det ju bara denna mörka fläck på tavlan, som
står kvar. Rådhusrätterna ha förstått att utplåna denna fläck, men här tillkommer
även, att häradshövdingarna vilja framskjuta denna sak till en ännu
mera avlägsen framtid.

Jag har icke fått svar från herr Hallin, varför det var riktigt att i statstjänst
anställa juristerna i en domsaga, men icke dessa biträden. Men man
svarar ju icke på frågor, som äro genanta och avgörande, utan man går hellre
förbi dem.

Herr Linder, som visst instämde något i fråga om kravet på, att här ifrågavarande
skrivbiträden skulle av riksdagen erhålla statsanställning i likhet
med alla andra skrivbiträden, som förut varit privat anställda inom rättsskipningen,
gjorde detta dock i förbigående och helt flyktigt. Han sade till mig
i går, att han hoppades, att jag skulle yrka bifall till min motion såsom varande
den enda riktiga.

Nu vill jag säga, att då herr Linder framhöll och särskilt tryckte på, att
ålderdomen var allra värst hotande för dessa biträden, är det ju så, att varken
Kungl. Maj:ts eller reservanternas förslag tillgodose den nuvarande generationens
ålderdom. De 100 kronor eller vad det nu är, som hädanefter skola
inbetalas varje år för ändamålet, kunna nämligen först en tid efter rättegångsreformens
genomförande avkasta en något så när anständig pension. Här säger
man, att de skola hjälpas snarast möjligt, och herr Linder säger, att det
mest trängande är pension, och allt detta skall man vinna genom reservanternas
förslag, ehuru detta i verkligheten icke kan vinnas genom berörda förslag.
Deras förslag innebär liksom utskottets avslag på denna punkt för den nu
levande generationen. Kunna icke herrarna diskutera den frågan och ange de
skäl, varför man ställer sig på den ståndpunkten, eller är det bara ren bekväm -

Ang.

avlöningen för
icke rätts -bildade dowsagobiträden

m. m.
(Forts.)

Nr 27. 44

Onsdagen den 4 maj.

-in3- lighet och därför att man vill gå förbi en mycket genant punkt i hela den
avlöningen för i~ nmanj
icke rätts- nar

bildade dom- Så slutligen har sagts, och det glömde jag att bemöta i mitt föregående
sagobiträden anförande, att man skall icke anställa dem, ty man vet icke, om de behövas,
m. m. när processreformen kommer till stånd. Men man har ju redan statsanställt

(Forts.) hovrättsbiträdena, och de kanske icke heller komma att behövas. Vi ha dess utom

anställt i rådhusrätterna våra biträden — för övrigt helt naturligt —
men de kanske icke heller komma att behövas. Hela ämbetsmannakåren inom
de juridiska ämbetsverken kanske icke behövs. Varför säger man då just om
dessa biträden, att de kanske icke behövas? Det inryckes för övrigt i alla
förordnanden, att tjänstemän ha att rätta sig efter blivande befordringslagar
och få finna sig i förflyttningar m. m. Men under den tid, som man
väntar på en rättegångsreform, böra väl dessa biträden, som fylla en statstjänst,
ha samma säkerhet, som alla andra fått förut. Ingen vet för övrigt

huru länge denna reform fortfarande ännu dröjer.

Herr Jonsson: Herr greve och talman! Under diskussionen ha många

synpunkter framförts; det har talats om, hur häradshövdingarna se saken,
och det har lagts politiska synpunkter på densamma. Det må då kanske tilllåtas,
att det säges några ord även från det håll, som här närmast beröres.
nämligen från de icke rättsbildade domsagobiträdenas håll. Jag har i denna
egenskap tjänstgjort i en domsaga i 35 år och har därför något reda på, huru
deras förhållanden gestalta sig, och jag vill för min del förklara, att jag här
helst, och även gärna, instämmer i det yttrande, som hölls av herr Linder.

Jag har alltså i minst 35 år arbetat i en domsaga det talade jag för övrigt
om här i kammaren redan i fjol, och behöver därför icke gå in på någon
vidlyftigare upprepning av vad jag då yttrade — mot t. ex. en timpenning av
35 öre och en betalning av 8 öre pr sida, med 36 bokstäver på raden och 28
rader. Jag vet, att domsagobiträdenas ställning åtminstone förr i världen var
synnerligen dålig. Jag slutade denna min verksamhet för tio år sedan, icke
på grund av bristande intresse för arbetet, som jag satt mig in uti och som jag
tyckte var både intressant och lärorikt och till att börja med också kunde nödtorftigen
leva på. Men sedan jag fick flera att försörja, insåg jag, att det var
omöjligt att på denna plats försörja mig och de mina, och därför måste jag
övergå till att ägna mig åt annat arbete.

Jag tror mig sålunda här ha rättighet att påstå, att om de biträden, varom
här är fråga, finge bli i tillfälle att nu avgiva sin röst, skulle de absolut rösta
för reservationen, vilket också jag kommer att göra.

Herr Schlyter: Jag är tacksam mot herr Hallin för att jag icke behöver

uppfatta hans ord i hans första yttrande alldeles så, som de folio. Med herr
Pers är jag fullkomligt ense därom, att denna fråga bör behandlas sakligt,
och det var just min förvåning över den till synes politiska uppdelningen inom
utskottet som gjorde, att jag före debatten hörde mig för hos en del borgerliga
kamrater i kammaren, därvid jag fann, att uppdelningen icke var densamma i
kammaren som i utskottet. Jag förstår icke, hur detta kunde förtörna herr
Pers så mycket.

Jag skall nu be att med några ord få lämna ännu ett bidrag till den sakliga
debatten. Redan i sitt första anförande replikerade herr Lindhagen, med anledning
av herr Hallins fråga varför vi just skulle börja med häradshövdingarna,
alldeles riktigt, att vi i själva verket sluta med dem. Herr Lindhagen
har upprepat det i sitt sista anförande, och jag skall be att ytterligare få understryka
detta för dem av kammarens ledamöter, som måhända endast flyktigt

Onsdagen den 4 maj.

45 Nr 27.

satt sig in i detta ärende. Vi sluta med häradshövdingarna, ty frågan om An0-skrivbiträdenas ställning är ordnad inom hela rättsskipningen för övrigt. För “w^É”rä«sicke
längre tid sedan än under min hovrättstid utfördes skrivarbetet i hov- bildade domrätten
på ackord efter privat överenskommelse; hovrättsnotarierna hade sina sagobiträden
renskrivningsbidrag och med dessa avlönade de själva sina skrivbiträden. m- mDetta
system med sålunda avlönade skrivbiträden har tagits bort överallt, både (Forts.)
i högsta instans och i hovrätterna; och även vid stadsdomstolarna har man, såsom
herr Lindhagen förklarade, i ett mycket stort antal fall övergått till systemet
med av städerna fast avlönade biträden, detta efter det att sportlerna
dragits in i städernas kassor. Men varför återstå då endast häradshövdingarna?

Jo, därför att vi beträffande dem ännu måste dras med det föråldrade sportelsystemet.
Vi kunna icke övergå till en ny ordning, förrän detta avlöningssystem
blir ersatt med ett annat. När så sker, är det alldeles självklart, att
den nuvarande anordningen måste avlösas genom en statsanställning av skrivbiträdena
vid domsagornas kanslier, på sätt som herr Lindhagen i sin motion
har yrkat. Till de herrar, som tala om konsekvenser, vill jag därför säga, att
om konsekvensen här är den, att domsagobiträdena skola bli statsanställda,
äro vi beredda att taga denna konsekvens.

Vad denna anställning beträffar, vill jag ytterligare understryka en sak,
som även här Lindhagen nyss framhöll. Det är bär icke fråga om att binda
fast vid kanslierna vare sig det ena eller det andra biträdet, eller något visst
antal biträden. Icke heller har frågan den innebörd, som nyss antyddes av
herr Pers, när han yttrade, att vi »röra oss med samhällets pengar», och att
det därför icke går an att låta vårt hjärtelag få något utrymme vid avgörandet.
Fråga är helt enkelt om att ge permanens åt de provisoriska bestämmelserna
i expeditionslösensförordningen. Då detta i viss mån innebär en avlöningsreform
till förmån för häradshövdingarna, vilka för närvarande lida under
ytterst osäkra förhållanden i löneavseende, har Kungl. Maj:t, såsom villkor
för den högre expeditionslösens fastställande som permanent velat uppställa,
att de i domsagorna tjänstgörande skrivbiträdena få sin behöriga del av de
medel, som staten sålunda ställer till häradshövdingarnas disposition.

Det är allt varom fråga är. Kungl. Maj:t vill uppställa det rimliga villkoret,
att när expeditionslösen utmätes till ett sådant belopp, att häradshövdingarna
därigenom skola kunna skäligt betala sina skrivbiträden, skall det
också finnas garanti för att biträdena få del av dessa medel.

Det har sagts mycket älskvärt av herr Pers och andra, att vi kunna ha så
stort förtroende för häradshövdingarna, att vi låta dem självmant tillgodose dessa
önskemål. Jag vill här icke på något sätt klaga över mina kolleger, men jag vill
erinra om, vad justitieministern i sitt första anförande upplyste, eller att i ett
sextiotal domsagor i riket skrivbiträdenas löner icke uppgingo till den minimilön,
som justitieministern och Kungl. Maj:t ansett skälig. Det torde därför få
anses till fullo bevisat, att det föreligger ett behov att uppställa det lönevillkor,
beträffande vilket Kungl. Maj:t nu vill ha första kammarens godkännande.

Efter dessa kompletterande upplysningar ber jag, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservanternas hemställan.

Herr Lindhagen: Herr Jonsson förklarade helt nyss, att om ifrågavarande

skrivbiträden i riket finge tillfälle att nu rösta, skulle de allesammans rösta
för bifall till reservation. Nej, herr Jonsson! De skulle som en man rösta
för den ordning, som jag har föreslagit. Deras största bekymmer är för övrigt,
att de icke få pension efter ett livslångt arbete i en tjänst, som i själva verket
är en statstjänst. Denna pension förvägrar dem i realiteten reservanterna likaväl
som statsutskottet.

Nr 27. 46

Onsdagen den 4 maj.

._4n0'' Herr Borell: Herr talman! Med anledning av herr Schlyters sista yttranaVickorn!
de viH jag endast förklara, att den omständigheten att en del häradshövdingar,
bildade dom- såsom statistiken visar, betala sina skrivbiträden med mindre belopp än det nu
sagobiträden föreslagna minimibeloppet, naturligtvis ingalunda bevisar, att dessa skrivm.
m. biträden äro underbetalta. Det är ju mycket möjligt att de, även om de ha

(Forts.) mindre betalt än minimibeloppet, dock äro fullt ut betalta efter de belopp, som

i respektive orter i allmänhet betalas för arbete av det slag, varom här är
fråga. Detta bör, anser jag, sägas för häradshövdingarnas skull.

Herr Sclilyter: Av herr Borells anförande tvingas jag att lämna en upplysning
om huru denna fråga på sin tid egentligen uppkom. Det var en gång
en vice häradshövding, som under en vakans haft förordnande i en domsaga, där
ett gammalt utmärkt skickligt skrivbiträde var anställt. Sedan han lämnat förordnandet,
erfor han och berättade för mig, att den nyutnämnde häradshövdingen
för nämnda biträde, som åtnjöt en skälig lön under företrädaren, förklarat,
att han icke hade råd att betala henne denna lön, utan tänkte skaffa sig
ett nytt, billigare biträde. Om hon emellertid ville nöja sig med hälften av
lönen, skulle hon få stanna kvar. Och biträdet var i en sådan situation, att hon
var tvungen att nöja sig med hälften av sin gamla lön.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet förekommit följande
yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o), av herr Lindhagen, att riksdagen skulle med avslag å Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition hos Kungl. Maj:t begära förslag till en annan
ordning, byggd på i motionen 1:186 ifrågasatta grundsatser.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter m. fl. begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hallin begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 57;

Nej — 70.

Onsdagen den 4 maj.

Nr 27.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa beslut,
som fattats av den internationella arbetsorganisationens konferens vid
dess nionde sammanträde i Geneve år 1926.

Genom en den 18 februari 1927 dagtecknad proposition, nr 152, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande rörande de i nämnda protokoll
omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens konferens vid dess
nionde sammanträde i Geneve år 1926 fattade besluten.

De ifrågavarande besluten utgjordes av ett förslag till konvention angående
sjömäns anställningsavtal, ett förslag till konvention angående hemförskaffning
av sjömän, en rekommendation angående hemförskaffning av befälhavare
och lärlingar samt en rekommendation angående de allmänna grunderna för inspektionen
av sjöfolkets arbetsförhållanden.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i
fyra särskilda punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t meddela, att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot
vad i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet av vederbörande departementschef
hemställts beträffande förslaget till konvention angående sjömäns
anställningsavtal.

Enligt berörda statsrådsprotokoll hade föredragande departementschefen ansett,
att Sverige icke för närvarande borde ratificera ifrågavarande konvention.

Vid det nu förevarande utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar
Linder, Sigfrid Hansson, Thorberg, Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i
Stockholm och Holmström i Stockholm. Enligt punkten 1 i denna reservation
hade reservanterna ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t meddela, att riksdagen för sin del ansåge, att
förslaget till konvention angående sjömäns anställningsavtal borde av Sverige
ratificeras.

Herr Thorberg: Herr talman! Föreliggande förslag till konvention angående
sjömäns anställningsavtal skiljer sig ej väsentligt från det i svensk sjölag
gällande. Det är endast i ett avseende, som det föreligger en mera väsentlig
skillnad, nämligen i vad det rör det yrkande, som framställes i konven -

KonverUionsförslag
ang.

sjömäns

anställnings avtal.

Jfr 27.

Onsdagen den 4 maj.

Konventions- tionens 9 :e paragraf och som innebär, att sjöman, som ingått avtal för obe°rsjömans
'' stämd tid, må äga rätt att i envar hamn, där fartyg lastar eller lossar, efter
anställnings- vederbörlig uppsägning avmönstra. Samma rätt är givetvis tillerkänd även
avtal. befälhavare gent emot besättningen. Enligt svensk lag äger icke sjöman, som
(Forts.) påmönstrar fartyg på obestämd tid, att avmönstra i främmande hamn. Det är
sålunda i denna principiella del, som konventionen skiljer sig från gällande
svensk lagstiftning.

Nu ha vederbörande ämbetsverk avstyrkt bifall till ratificering av konventionen,
med åberopande av denna skillnad. I anledning därav ber jag att med
några ord få klargöra, hur frågan tidigare behandlats.

Sedan man inom internationella arbetsbyrån uppgjort vissa frågeformulär
angående lagstiftning på ifrågavarande område, utsändes dessa frågeformulär
och underställdes vederbörande regeringars prövning. Därvid gjordes vid remissen
från kommerskollegium några erinringar och framställdes vissa önskningar,
som också beaktades till en del vid utarbetandet av arbetsbyråns första
förslag till konvention. Då detta underställdes prövning av ämbetsverken här
i Sverige gjorde dessa några erinringar, vilka sedan vid konferensen i Geneve
blevo beaktade. Emot här ifrågavarande punkt, d. v. s. mot paragraf 9 i konventionen,
gjordes vid denna förberedande behandling icke någon erinran från
kommerskollegii sida, och därför hade ju regeringen icke heller anledning att
giva sina representanter vid konferensen något uppdrag att framföra någon avvikande
uppfattning rörande innebörden av paragraf 9. Först sedan konventionsförslaget
blivit utarbetat och antaget av konferensen, med biträde utan
någon erinran från de svenska representanterna, med undantag av redarerepresentanten,
och kommerskollegium får saken åter till prövning för att yttra sig
om, huruvida Sverige bör ratificera konventionsförslaget, vaknar kommerskollegium
och gör en erinran i av mig här berörda hänseende. Ett sådant tillvägagångssätt
från ett ämbetsverks sida är enligt min uppfattning synnerligen
anmärkningsvärt. Att kommerskollegium icke först observerade denna
sak torde ha berott därpå, att frågan i praktiken icke betyder någonting, emedan
avtal av denna art ytterst sällan, om någonsin, numera ingås.

Emellertid ha nu två ämbetsverk yttrat sig över konventionsförslaget, socialstyrelsen
och kommerskollegium. Socialstyrelsen anför, att sannolikt skulle
denna bestämmelse möta ett bestämt motstånd från sjöfartsnäringens målsmän.
Socialstyrelsen har sålunda icke ens gjort sig besvär med att undersöka,
huruvida rederinäringens målsmän verkligen anse denna bestämmelse
vara av någon vital betydelse, utan säger endast, att »sannolikt» kommer det
att möta motstånd. På detta har socialstyrelsen motiverat ett avstyrkande
av bifall till konventionen. Styrelsen tillägger sedan också, att måhända kommer
motstånd även att väckas från sjöfolkets sida. Detta »måhända» säger
ju ingenting varken för eller emot, ty det är något, som man kan säga utan
den ringaste förbindelse. Men jag förmodar att socialstyrelsen velat göra
gällande eller åtminstone velat väcka misstanken, att man icke ens från arbetaresidan
skulle vara på det klara med sin ställning i föreliggande fråga. I
anledning därav ber jag att få försäkra herrarna, att man inom sjöfolkets
organisationer och även bland sjöfolket självt mycket bestämt är på det klara
med, att man önskar en sådan förändring i den svenska sjölagen, som föranledes
av ett bifall till konventionsförslagets paragraf 9 sådan den är formulerad.

Kommerskollegium har axlat en mycket märkvärdig kappa, då det säger,
att omvårdnaden av sjöfolkets intressen synes motivera, att en bestämmelse
sådan som den i paragraf 9 i konventionen icke godtages från svensk sida.
Det är verkligen rörande att höra, att kommerskollegium känner sig ha någon

Onsdagen den 4 maj.

49 Nr 27.

skyldighet till omvårdnad av sjöfolkets intressen. Det har sannerligen hit- Konventionsintills
icke givit uttryck för detta sitt intresse på något sätt, som sjöfolket
självt har uppskattat. Sjöfolket anser tvärtom, att kommerskollegium är en anställningsinstitution,
som ingalunda tillvaratager sjöfolkets intressen. _ avtal.

Till detta anföres ytterligare som ett skäl att icke ratificera konventionen, (Forts.)
att den nuvarande sjölagen är tillkommen efter samarbete mellan Danmark,

Norge, Sverige och Finland. Rent principiellt vill jag förklara, att jag icke
finner denna motivering vara sakligt bärande, ty Sverige har genom sitt inträde
i Nationernas förbund och genom sin anslutning till den internationella
arbetsbyrån satt sitt sigill och sin underskrift under innehållet i 13 kapitlet, i
vilket ingår en förbindelse till samarbete genom internationella arbetsorganisationen
för att åstadkomma likartade sociala förhållanden på respektive
arbetsområden. Att då åberopa som skäl för att icke fullfölja den internationella
överenskommelse, som man träffat genom inträdet i arbetsorganisationen,
att fyra särskilda länder varit eniga om tillkomsten av en viss lagstiftning,
synes mig icke vara riktigt eller berättigat.

Därtill kommer, att motiveringen i och för sig är synnerligen svag, ty den
säger endast, att Danmark icke har godkänt ratificering av denna konvention,
under det att frågan ligger under prövning i Norge och Finland. Alltså vill
man sätta Sverige i efterhand. Vad finns det för skäl till detta? Vore det
icke lika riktigt, att Sverige ratificerade konventionen och meddelade detta
till Norge och Finland, som ännu icke fattat beslut i frågan. Det skulle säkerligen
påverka deras ståndpunktstagande i denna sak. Enligt min uppfattning
har det icke vid något tillfälle tidigare anförts så svaga argument för
avslag på ratificering av en konvention som i fråga om denna.

Nu skall jag icke klandra departementschefen, för att han har stött sitt
yrkande på ämbetsverkens utlåtande, ty han kunde väl näppeligen något annat
göra. Men jag skulle vilja hemställa till regeringen och till departementschefen
i synnerhet att vid kommande tillfällen icke utan vidare taga för gott
vad ämbetsverken säga, då de endast anföra skäl såsom »sannolika» och använda
uttryck sådana som »måhända» till grundval för sina yrkanden. Då
bör det nog göras en undersökning utöver den, som ämbetsverken presterat,
för att få till stånd en verkligt saklig prövning av de skäl, som dock komma
att bli avgörande för frågans vidare behandling. Nu har departementschefen
icke gjort detta utan tagit för gott ämbetsverkens utlåtande, vilka utlåtandens
sakliga innebörd jag för min del underkänner. Utskottets majoritet har följt i
departementschefens fotspår och såsom grundval för sitt bifall till departementschefens
yrkande om, att någon åtgärd icke skall företagas, åberopat sig
på vad ämbetsverken anfört.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag här anfört och med hänsyn till, att
det är en moralisk plikt för Sverige, då det genom sitt inträde i arbetsbyrån
förklarat sig villigt till internationellt samarbete för åstadkommande av likartad
social lagstiftning, och då Sveriges representanter i arbetsbyrån vid
frågans behandling därstädes utan någon som helst reservation och utan att
ämbetsverken framfört några erinringar, som av dem skulle beaktas, att icke
undandraga sig ett beslut om ratificering, må det tillåtas mig att yrka bifall
till det yrkande, som återfinnes i första punkten av den reservation, som vid
detta betänkande är avgiven av herr Linder m. fl.

Herr statsrådet Pettersson: Herr greve och talman! Naturligtvis kan det
åberopas skäl för och emot en ratifikation av en konvention sådan som denna.

Den föregående ärade talaren har också framhållit de skäl, som kunna tala för

Första kammarens protokoll 1027. Nr 27. 4

Nr 27.

Onsdagen den 4 maj.

Konventionsförslag
ang.

sjömäns

anställnings avtal.

(Forts.)

ratifikation. Han betecknade dem, såvitt jag hörde, i huvudsak såsom varande
av moralisk art.

Jag anser å min sida, att huvudskälet till. att man icke denna gång bör ratificera,
helt enkelt är det, att den nu förevarande konventionen i huvudsak icke
har någon egentlig betydelse för oss. Konventionen går nämligen ut på att
fastslå vissa elementära krav, som redan förut äro erkända i vår lagstiftning.
Jag vill erinra, att sjömansunionen och eldareunionen medgiva detta förhållande.

Häremot kanske invändes, att det vid sådant förhållande icke heller kan
skada, att Sverige ratificerar. Jo, detta har verkligen en viss olägenhet med
sig. Om vi ratificera, måste vi nämligen också göra en ändring i den år 1922
antagna sjömanslagen, som tillkommit efter samarbete med övriga skandinaviska
länder och Finland. Detta har särskilt betydelse vad beträffar frågan om
rätten att uppsäga anställningsavtal. I den punkten är det olika linjer, som
följas i konventionen och i sjömanslagen. Konventionen innehåller, att sjömän
lika väl som redare skola vara berättigade att uppsäga anställningsavtalet i
varje hamn, där fartyg lastar eller lossar, under förutsättning att avtalet är
ingånget på obestämd tid och att uppsägningstiden icke är kortare än 24 timmar.
Vår svenska sjömanslag innehåller i 13 § samma bestämmelse, men den
innehåller dessutom ett mycket viktigt undantag, nämligen det, att om sjöman
är svensk och avtalet är ingånget i Sverige, det icke skall kunna uppsägas
vare sig av sjömannen eller rederiet annorstädes än i svensk lastnings- eller
lossningshamn. Denna bestämmelse, som uppenbarligen avser att trygga såväl
rederiet som sjömannen mot en obekväm uppsägning i främmande land,
måste falla bort, i händelse vi ratificera konventionen.

Nu har det verkligen någon gång visat sig en benägenhet hos svenska befälhavare
att utomlands låta en svensk besättning avmönstra för att ersätta
densamma med utländsk besättning. Man skulle kunna befara, att antalet sådana
fall skulle komma att ökas, ifall lagen uttryckligen stöder ett sådant
förhållande. Jag vågar gentemot den föregående ärade talaren vidhålla, att
detta skulle vara till verklig olägenhet för besättningen. Men det skulle även
kunna bli kostsamt för statskassan, ty det är klart, att en besättning, som på
det sättet ställdes utan anställning i främmande land och som icke genast
kunde få hyra på annat fartyg, finge lov att hänvända sig till konsulatet på
platsen för att bli hemförskaffad. Statskassan måste då förskjuta hemforslingskostnaden
med kanske icke alltför säkra utsikter att få ersättning för
sitt förskott. Att en undantagslös uppsägningsrätt också skulle kunna medföra
rätt stora vankligheter för rederiet, är uppenbart, och redareföreningen
här därför bestämt motsatt sig ratifikation.

Jag vill erinra, att när den näst föregående regeringen hade att yttra sig
över det frågeformulär rörande de ifrågasatta konventionerna, som cirkulerade,
innan denna sak företogs till behandling, uttalade den, att vår svenska lagstiftning
i dessa avseenden var ganska modern och att den tillkommit efter
samarbete med de övriga skandinaviska länderna. Särskilt framhölls, att lagstiftningen
i fråga om inspektion och sjöfolkets arbetsförhållanden ombord
kunde anses vara ganska långt kommen. Regeringen förklarade det därför
vara rätt naturligt, att man hyste en viss tvekan i fråga om en konvention
rörande dessa förhållanden, och den uttalade, att den ram, inom vilken man
kunde vara med om ett tillstyrkande, skulle vara den lagstiftning och den administrativa
praxis, som under medverkan av representanter för olika intressen
här i landet hade utbildat sig. Det förefaller mig, att om man nu icke skulle
besluta ratifikation, skulle man i den punkten icke komma att stå så långt
ifrån den ståndpunkt, som den föregående regeringen i ämnet intog.

Vad som särskilt är ett mycket starkt skäl för att ställa sig betänksam, är

Onsdagen den 4 maj.

Öl Nr 27.

naturligtvis den omständighet, som redan den förste ärade talaren vidrört, nämligen
hänsyn till de övriga nordiska länderna, Danmark, Norge och Finland.
Danmark har beslutat att icke ratificera. I Norge och Finland är frågan under
utredning, men efter de upplysningar jag inhämtat, har man all anledning
vänta, att Norge icke skall ratificera. Hur det kommer att gå i Finland
i det avseendet torde vara mera ovisst.

Jag tror således, att såväl regeringen som utskottsmajoriteten har rätt goda
skäl för sin ståndpunkt att i detta fall avstyrka ratificering.

Herr Lindley: Herr förste vice talman! Vid ett nyligen avhållet repre sentantmöte

inom vår fackliga landsorganisation här i Stockholm uttalades
vissa klagomål från sjöfolkets sida, i det man förmenade, att deras intressen
bliva så litet beaktade av den lagstiftande församlingen. Detta kan nog vara
riktigt. Det beror ju till stor del på sjöfolkets nomadiserande verksamhet, vilken
gör, att de ha mycket liten möjlighet att kunna öva inflytande på de representanter,
som bli valda till den lagstiftande församlingen, och följden blir helt
naturligt den, att deras speciella intressen aldrig kunna vinna det beaktande,
som de ha rätt att kräva. Vi må komma ihåg, att man kan, så att säga, uppdela
mänskligheten i sjögående individer och i på land varande individer. De,
som gå till sjöss, måste givetvis ha helt andra lagar och förordningar, som skola
styra deras dagliga verksamhet, än de, som leva i de ordnade samhällena på
land. Det är tydligt, att just det problemet, hur det skall kunna ordnas för de
förras vidkommande utgör en fråga, som borde ägnas betydligt större uppmärksamhet
än hittills skett.

Jag vågar påstå, att skeppsredarna, som ju utgöra en relativt liten grupp i
samhället, äro betydligt bättre representerade och ha mycket mer inflytande i
den lagstiftande församlingen än den stora grupp, som sjöfolket bildar, någonsin
skulle kunna få. Emellertid finns det ju i samhället en myndighet, som
skulle ha till uppgift att speciellt bevaka sjöfolkets intressen, och den förste
talaren har ju riktat en del kritik mot denna myndighet, i det han sade sig anse,
att den myndigheten icke bevakat sjöfolkets intressen på sätt den borde ha gjort.
Jag är övertygad om att en författare med möjlighet att taga vara på goda
uppslag säkerligen skulle kunna göra just detta förhållande till en odödlig fars,
ett skådespel, som säkerligen skulle kunna leva sekler igenom, ty det är rent
förvånansvärt, att tänka sig, att den institution, som skulle ha att bevaka sjöfolkets
intressen, också har att bevaka motståndarnas intressen, nämligen
skeppsredarnas intressen. Det är givet, att denna institution inte kan bevaka
båda parternas intressen eller, för att använda bibelns uttryck, tjäna två herrar,
utan antingen måste tjäna den ene eller den andre. Följaktligen är det så, att
kommerskollegium tjänar skeppsredarnas intressen på bekostnad av sjöfolkets,
och man behöver icke gå längre än till detta utlåtande för att finna bevis därpå.
Kommerskollegium har emellertid även en tvillingbroder, som vi icke heller
skola släppa ur sikte här — den förste ärade talaren nämnde ingenting därom,
men jag nödgas göra det — nämligen socialstyrelsen, som kan betraktas som en
tvillingbror till kommerskollegium.

Socialstyrelsen har haft sig detta ärende förelagt. Socialstyrelsen vände sig
då först till kommerskollegium och frågade, vad kollegium hade för anmärkningar
att göra emot ett godkännande av denna konvention. »Jo», sade då kommerskollegium,
»de och de anmärkningarna göra vi!» Dessa anmärkningar accepterades
sedan av socialstyrelsen med påföljd, att båda dessa institutioner stå
precis på samma ståndpunkt, med samma anmärkningar såsom skäl för att
denna konvention icke bör ratificeras. Sedan är det naturligt, när frågan
kommer upp till Kungl. Maj:t, att departementschefen, vilken icke besitter
någon större sakkunskap på området, blir nödsakad att acceptera myn -

Konventionsförslag
ang. •
sjömäns
anställningsavtal.

(Forts.)

Nr 27.

Konventionsförslag
ang.

sjömäns

anställnings avtal.

(Forts.)

52 Onsdagen den 4 maj.

digheternas ståndpunkt. Jag åsyftar icke att vara oartig, men utgår ifrån, att
departementschefen saknar fackkunskaper, då det gäller att bedöma sjöfolkets
levnadsförhållanden — det är helt naturligt, säger jag, att departementschefen,
när han får dessa aktstycken i sin hand. icke finner annan möjlighet föreligga
än att gå fram till riksdagen med understrykande av det yrkande, som framkommit
genom socialstyrelsen och kommerskollegium. Så kommer frågan fram
till utskottet, som är av precis samma kaliber. Utskottet har icke heller förutsättningar
att kunna pröva vad som är rätt eller orätt i denna sak, och då måste
även utskottet yrka bifall, icke till godkännande av konventionen, utan till det
av myndigheterna framställda avslagsyrkandet.

Internationella arbetsbyrån gjorde för några år sedan en hemställan till de
olika länderna att komma samman för att försöka dryfta möjligheterna till
gemensamma bestämmelser för sjöfolkets anställningsavtal, hemförskaffning
och om inspektion av sjöfolkets arbetsförhållanden. Den viktigaste punkten,
som arbetsbyrån skulle ha tagit upp till behandling, måste byrån emellertid
släppa, nämligen arbetstidsfrågan, vilken ju icke alls är löst för sjöfolkets vidkommande.
Den punkten måste man som sagt släppa, emedan vissa länder förklarat,
att de icke ville komma tillsammans för att diskutera den frågan. För
närvarande anse de sig icke kunna godkänna åttatimmarsdagen för sjöfolkets
vidkommande, emedan ett sådant godkännande skulle innebära en utökning av
manskapsmängden för att kunna tillsätta tre vakter, och det vill man i närvarande
stund icke gå med på. Alltså har arbetsbyrån nödgats släppa denna
stora fråga och låta bli att taga upp den till omprövning. I stället tog man upp
här föreliggande mindre omtvistade frågor, som likväl kunna ha sin stora betydelse,
när det gäller att få gemensamma linjer fastställda i samtliga länder
och icke endast för ett eller två länder.

Arbetsbyrån utsände också ett frågeformulär till de olika länderna rörande
respektive förhållanden, för att därigenom kunna få en fast och säker basis, på
vilken man skulle kunna utarbeta ett förslag, som icke borde kunna stöta någon
för huvudet eller vara oacceptabelt för något land.

Inom parentes kan jag nämna, att vår organisation, fastän vi äro ganska
intresserade av dessa spörsmål, icke fick detta frågeformulär oss tillställt för
besvarande. Det är emellertid icke den nuvarande Kungl. Maj:ts fel. Vi fingo
således icke något tillfälle att yttra oss om detta frågeformulär. Jag är emellertid
övertygad om att vi skulle bär gjort åtskilliga påpekanden, som kanske
kunnat vara till nytta.

Den då sittande regeringen gav emellertid uttryck åt sin erkänsla för det
initiativ, som i det avseendet tagits, ty den uttalade, vilket återgivits här å sid.
3 i propositionen, att »Regeringen ville först och främst giva uttryck för sitt
uppriktiga erkännande åt det initiativ, som från byråns sida tagits i riktning
mot åstadkommande av en såvitt möjligt tillfredsställande och likformig lagstiftning
rörande sjöfarten, vilken ju vore mera internationell till sin karaktär
än någon annan näring». Kungl. Maj:t utsåg även en delegation bestående av,
tror jag, minst 9 personer, vilka skulle resa ned till Genéve för att där tillsammans
med de andra ländernas representanter försöka komma till något resultat.
Det gjorde de ju också, och nu föreligger resultatet, men inte försett med en
tillstyrkan från socialstyrelsen, kommerskollegium och Kungl. Maj:t utan med
en begäran om avslag på hela härligheten. Det kan emellertid vara ganska intressant
att närmare studera de anmärkningar, som gjorts emot det föreliggande
förslaget.

Jag kan då såsom exempel först taga kommerskollegium, som svarat socialstyrelsen
på dess olika spörsmål och därvid utpekat vissa bestämmelser, som
enligt kollega förmenande icke skulle vara acceptabla. Det erkännes visserligen,
att sjöfarten har en internationell karaktär, vilket kan gorå det behövligt, att

Onsdagen den 4 maj.

53 Nr 27.

det blir en internationell reglering av sjöfolkets anställningsvillkor, men, heter Konverdionsdet,
och det uttalandet tycker jag låter ganska intressant: ^ sjömäns9''

»Kommerskollegium hade emellertid för sin del icke erfarenhet av något större arJtäilningsbehov
därav.» Ja, det är onekligen ganska intressant och utgör ett av de mest avtal
belysande momenten för denna uppfattning och för de kunskaper i hithörande (Forts.)
ämnen, som man besitter inom kommerskollegium; när kommerskollegium säger
sig icke ha känt ett sådant behov. Tacka för det! Kommerskollegium kan väl
icke ha känt ett behov av internationella, likformiga bestämmelser, men de personer,
som gå till sjöss, ha tydligen känt det. Om man har olikartade bestämmelser
i de olika ländernas lagstiftning, komma de nämligen mycket lätt att
kollidera med varandra, och det blir då svårt för såväl konsuler som sjöfolk att
ibland få klarhet i vad som kan vara vederbörandes rättighet eller icke. Besättningarna
skifta ofta på olika nationers fartyg och därför måste det uppstå
svårigheter, om olika bestämmelser gälla inom de olika ländernas lagstiftning.
Följaktligen är det på många sätt till gagn, om lagstiftningen i dessa, olika
punkter, som icke äro så mycket stridande emot varandra med hänsyn till nationella
intressen, kunde göras lika.

Vidare säger denna högt ärade institution, att en kodifiering visserligen skulle
kunna vara till ett visst gagn, men, säger man, en sådan kodifiering får icke
gå längre än till i vår egen nationella lagstiftning fastställda linjer. Om således
de övriga länderna vilja anpassa sin lagstiftning efter svensk lagstiftning, skulle
man på sin hjöd kunna vara med om att godkänna en sådan kodifiering,, men så
snart det skulle vara fråga om att rubba vår egen lagstiftning för att vi på det
sättet skulle komma att stå lika med andra länder, vill man icke vara med,
d. v. s. vår egen svenska lagstiftning, men vad därutöver är, det är av ondo!

Sedan anför man såsom bevis för vår villighet till internationell lagstiftning,
att vi träffat en interskandinavisk uppgörelse om en lika sjömanslag i de skandinaviska
länderna. Finns det emellertid något skäl att göra den omständigheten
till skyttegrav eller hinder för att kunna åstadkomma en större enighet på
lagstiftningens område i alla de övriga länderna också? Men det är detta man
gör. Man åberopar helt enkelt det förhållandet, att vi träffat en sådan interskandinavisk
uppgörelse, såsom hinder för att vi skola kunna gå längre. Vi
kunna alltså icke rubba den interskandinaviska uppgörelsen, utan den måste
■vara absolut intakt och följaktligen utgöra ett hinder för att åstadkomma en
internationell kodifiering.

Om man nu ser på de anmärkningar, som kommerskoilegium och socialstyrelsen
riktat emot själva konventionsförslaget, skall man finna, angående sjömännens
anställningsavtal, att man där först riktar sig emot § 3, första stycket. Man
säger i det avseendet, att det i denna formulering finnes angivet något, som
icke har sin motsvarighet i den svenska lagtexten. Det står nämligen i konventionsförslagets
§ 3: »Anställningsavtal skall undertecknas av redaren eller
hans representant samt sjömannen. Tillfälle att granska avtalet skall, innan
det undertecknas, beredas sjömannen och hans rådgivare.» Man har hakat upp
sig på bestämmelsen om rättigheten att granska avtalet, men efter vad jag
kan förstå, föreligger icke någon anledning att frukta något i den delen, eftersom
detta endast är en bestämmelse, som allaredan praktiseras i vårt eget land.
Kommerskollegium bör väl ha reda på hur det tillgår i detta avseende, eftersom
kommerskollegium är högsta övervakare av dessa förhållanden och under
kollegium sortera de underorganisationer, som ha att utföra mönstring, inspektion
o. s. v. När en sjöman går upp för att mönstra på ett mönstringskontor,
ett av staten öppnat arbetsanvisningskontor, kunna vi ju säga,,
fastän det i verkligheten kallas för sjömanshusets mönstringskontor, så
har rederiet allaredan utskrivit ett avtal. Det finns, tryckta blanketter
med vissa fastställda bestämmelser, utdrag ur sjömanslagen, upp -

Nr 27. 54

Onsdagen den 4 maj.

Konventionsförslag
ang.

sjömäns

anställnings avtal.

(Forts.)

gift angående den kost och hyra, som sjömannen skall ha o. s. v. Detta
avtal, läses upp för vederbörande, och det är ingenting annat än vad som föreskrivits
i föreliggande förslag till konvention. Det skall alltså beredas sjömannen
tillfälle att taga del av denna handling. Jag förstår då icke, hur kommerskollegium
kan göra det till en anmärkning mot förslaget och att påstå, att
detta konventionsförslag innehåller sådana bestämmelser, som icke föreligga
i den.svenska lagen. Samma ord kanske icke återfinnas i den svenska lagen,
men i praktiken tillämpas samma bestämmelse även här i Sverige, och det
kan inte vara annorlunda.

Vidare, pekar kommerskollegium på bestämmelsen om att det också skall
beredas tillfälle för sjömannens rådgivare att få vara närvarande vid avtalets
undertecknande. Denna bestämmelse om sjömannens rådgivare innebär ju i
princip ingenting annat än den rätt, som tillförsäkrades det engelska sjöfolket
för 35 år sedan, då deras organisation först kom till. och då de gjorde hemställan
därom till engelska kommerskollegiet, det s. k. Board of trade, som
dock har en annan ställning än vårt eget kommerskollegium. Det gjordes då,
som sagt, en hemställan till regeringen och till Board of trade, som beviljade
sjöfolket den rätten, att de skulle få ha en av sina funktionärer, d. v. s. någor,
representant för den förening, som de tillhörde, närvarande, när avtalet undertecknades,
för att se, huruvida det i detta avtal fanns något, som icke överensstämde
med i lag och förordning givna föreskrifter eller villkor som kunde
verka skadligt för sjömannen. Visserligen finns icke något sådant i lag fastställt
här i Sverige för närvarande, ty man har icke behövt det, och även om
det nu visar sig, att man skulle kunna behöva det, är väl den frågan mycket
lätt ordnad och behöver således icke utgöra något hinder för en ratifikation.

Vidare har man gjort anmärkning mot bestämmelsen i samma paragrafs
inom. 4, där det i konventionsförslaget föreskrives, att det skall vara en skyldighet
att tillse, »att sjömannen förstår betydelsen av avtalets bestämmelser».
Det skall finnas möjlighet att kunna göra dessa begripliga för sjömannen.
Man påstår nu, att detta kan lägga hinder i vägen för att kunna mönstra
folk, som icke förstår det språk, som är det officiella ombord på fartyget. Ja,
men i så fall finns det väl den möjligheten att låta översätta de bestämmelser,
som avtalet innehåller. Man kan väl ändå knappast begära, att en människa
skall gå och underteckna en handling, utan att han vet vad denna handling
innehåller. Om man förfar på så sätt, är det väl i hög grad klandervärt.
Skulle verkligen kommerskollegium kunna tillstyrka, att en person, som skall
mönstras för anställning på ett fartyg, skall få underskriva ett avtal, som
han icke vet vad det innehåller? Är det icke så ordnat vid mönstringen inom
de svenska konsulaten, att vederbörande upplyses om vad han förbinder sig
till i och med sin underskrift, bör det göras en ändring i det förhållandet fortast
möjligt. Det förefaller mig emellertid, som om konsulaten redan nu lämna
tillräckliga upplysningar. Ty om ett fartyg mönstrat folk på främmande ort,
finns det alltid på därvarande svenska konsulat någon tolk närvarande, som
klarar upp dessa saker.

. Sedan bär man gjort en anmärkning mot att i konventionens bestämmelser
finns en § 5, som ålägger redaren att utgiva en sjöfartsbok. Detta praktiseras
även i vårt egt land, men i konventionens § 5 angives, att man icke får inskriva
uppgiften om lön i sjöfartsboken. Detta anses nu vara omöjligt att
efterkomma i vart land, därför att vi ha en särskild mönstringsavgift, en viss
procentuell avgift, som tages ifrån sjömannens lön och sedan går till sjömanshusen.
Denna procentuella avgift skulle visa precis detsamma, som om man
i sjöfartsboken skulle ange, vilken lön sjömannen haft under föregående anställning.
Denna fråga betyder för det svenska sjöfolket mycket litet. Den
kan dock ha något större betydelse för det utländska sjöfolket. I vårt land.

Onsdagen den 4 maj.

55 Nr 27.

där vi ha fixa tariffer, avtal som äro träffade mellan redare och sjöfolk, är Konventionsdenna
sak redan avklarad. I andra länder, där dylika avtal icke existera, kan
det vara så, att man, när en sjöman söker plats och visar fram sin sjöfartsbok, ånåäUningskan
ur denna bok utläsa, hur stor lön han haft å det fartyg han förut tillhört, avtal
och man skulle då kunna säga: »Så mycket hade du där, du får icke heller mera (Forts.)
här!» Det är bara detta, som man vill förebygga genom ifrågavarande bestämmelse.
Emellertid gäller detta väl en så obetydlig sak, att den icke kan betyda så
mycket, att vi för den skull skulle behöva ändra vår lagstiftning. Det erkänner
man också ifrån kommerskollegii sida. Och när man erkänner, att man
på dessa punkter icke behöver ändra vår lagstiftning,_ så tycker jag det är löjligt
att framdraga dessa punkter såsom skäl för att icke ratificera konventionen.

Yi komma så till en annan fråga, som man fäst största betydelse vid samt
ansett vara den, som fäller förslaget, och vilken herr statsrådet anser göra det
absolut omöjligt för oss att acceptera konventionen, nämligen frågan om rätt
att vid avtal på obestämd tid kunna avmönstra i vilken last- eller lossningshamn
som helst. Jag nödgas säga, att just på den punkten är det tillräckligt tydligt
bevisat, att de personer, som voro nere i Geneve för att där komma till en
uppgörelse angående denna konvention, icke ha begripit bestämmelsens innebörd.
Vad avser denna bestämmelse? Jo, den avser ingenting annat än den
gamla bestämmelse, som existerat i England över 40 år tillbaka, alltså även
vid den tid då jag för första gången kom till England, nämligen den bestämmelsen
som engelsmännen kalla »running agreements». Med detta menar man
icke något annat än att, i stället för såsom kutymen är, att ^besättningen efter
varje resa mönstrades av och sedan, när fartyget skulle avgå igen, mönstrades
på, man träffar avtal, i vilka det icke finns någon tid angiven för resans
längd, men enligt vilket man när som helst kan få avmönstra, ifall man är
missnöjd och önskar lämna fartyget och meddelar befälhavaren, att man önskar
mönstra av, eller att befälhavaren kan mönstra av en person, om befälhavaren
så önskar. Engelsmännen, som naturligtvis vid denna konferens i Geneve
voro den tongivande nationen, då det gällde sjöfartsfrågor, ha påyrkat införande
av denna bestämmelse, därför att de betraktade den som helt naturlig. De
ha aldrig kunnat tänka sig, att någon strid skulle kunna uppstå med anledning
därav. Därför fördes den bestämmelsen in i konventionen, och ingen har
tidigare opponerat sig däremot. De ombud, vi hade i Geneve, hade^ heller
icke något att säga om »denna bestämmelse», utan det är först nu efteråt man
opponerat sig mot densamma och sagt: På grund av att denna bestämmelse

finnes med i konventionen, kunna vi icke acceptera den eller tillstyrka ^dess
godkännande. Nu är det även ett annat faktum, som också blivit framhållet,
nämligen att vi icke ha sådana avtal. Det träffas inga dylika avtal mellan
redare och besättningar. Vi ha inga avtal på obestämd tid, och följaktligen
kan ju detta ej utgöra något hinder för godkännande av konventionen. Det
finnes också möjlighet, utan att behöva ändra en enda rad i vår nuvarande
lagstiftning, att till och med sätt ett verksamt hinder mot att vi någonsin
skola behöva riskera några sådana avtal på obestämd tid, ty^ Kungl. Maj :t
kan ju bara utfärda en skrivelse till de olika sjömanshusen och ålägga dem att
icke mönstra ut folk på basis av avtal, som icke ha någon bestämd_ utlöpningstid.
Men även om vi här i landet hade avtal med obestämd utlöpningstid,
vad gjorde väl det? Vad skulle väl då kunna inträffa? Jo, säger man, då
skulle det kunna inträffa, att sjömän i främmande länder skulle kunna begära
att få bli avmönstrade ifrån ett fartyg,_ eller också .skulle ju skeppsredarna
kunna avmönstra besättningarna utan vidare. Departementschefen påvisade
just nu, att det hade hänt, att skeppsredare avmönstrat svensk besättning och
i dess ställe inmönstrat en lägre stående klass av sjömän, exotiskt sjöfolk. Jag

Nr 27. 56

Onsdagen den 4 maj.

Konventionsförslag
ang.

sjöm äns
anställningsavtal.

(Forts.)

antager, att det är kulis eller kineser, som han avsåg, ty det förekommer
ofta i de europeiska handelsmarinerna nu för tiden, att man mönstrar på dylikt
sjöfolk, men det kan göras redan nu. Med nuvarande lagar kan man icke
hindra detta. Det finns intet förbud för skeppsredarna, om de kunna få den
gamla besättningen avmönstrad och hemsänd, att mönstra på dylikt exotiskt
folk i stället. Det kan göras nu i närvarande stund, och vad det skulle bli för
ändring genom konventionen, det begriper jag icke. Vidare, säges det, skulle
sjöfolket komma i sämre ställning än nu, men även om denna bestämmelse
skulle bli införd i svensk sjörätt, skulle säkerligen icke någon förändring
heller i det avseendet inträda, ty det finnes fortfarande den bestämmelsen, att
om en sjöman blir avmönstrad, d. v. s. avskedad i utländsk hamn, är redaren
skyldig att hemförskaffa honom. De allra värsta konsekvenserna av bestämmelsen
om dylika, avtal på obestämd tid med rättighet att gå när som helst
vore val, att en mindre vetande sjöman, om man vill utgå från ett dylikt fall.
kunde säga: »Jag vill bli fri från mitt fartyg och avmönstra», och så skulle

lian kanske bil lämnad strandsatt i främmande hamn. Det är det värsta, som
skulle kunna^ hända. Men behöva vi för sjöfolkets vidkommande ha detta
tvång kvar, ar ut och ar in? I trettio ars tid ha vi hållit på och sökt göra
klart för de svenska lagstiftarna, att legohjonsstadgan behöves icke mer för
svenska sjöfolket än för någon annan. En sjöman måste vara ansvarig för
sina egna handlingar liksom varje annan medborgare.

.Den förste talaren pekade ju på tror jag — åtminstone nämnde han till
mig,, att han ämnade göra det — de fall, då sjömän, som lämnat sitt fartyg,
blivit anklagade för rymningsbrott. Ja, rymningsbrotten ha ju försvunnit
allt mer och mer, och det bevisar väl, att även sjöfolket börjar känna ansvar
för sina egna handlingar. Det är icke så lätt att taga sig fram, om man blir
strandsatt i främmande hamn. Förr var det vanligt, att sjöfolk lämnade ett
fartyg, då det kommit i främmande hamn, där förhållandena voro mer drägliga,
men det har. upphört. Nu hör man sällan talas om, att sjöfolk rymmer
från sina respektive fartyg.

Kommerskollegium drager emellertid upp en annan svårighet för ett godkännande
av denna konvention. Kommerskollegium säger nämligen, att om vi
skulle göra det, skulle vi därigenom åstadkomma svårigheter för den
svenska sjöfarten, svårigheter beträffande fartygens behöriga bemanning.
Ja, är icke det även typiskt för en enkelriktad uppfattning? Kommerskollegium
företräder här redareintresset och säger, att det skulle
bli svårt för redarna att få besättning, om sjöfolket får rättighet att
avmönstra i främmande hamn. Men saken är ju den, att rederiet själv
bär ansvaret för att detta göres möjligt, om det förelägger besättningen ett
mönstringskontra.kt, vari stipuleras en obegränsad avtalstid. Gör icke skeppsredaren
det, föreligger ju icke denna svårighet, och alltså har kominerskollegium
ej någon anledning alls att uttala sina stora farhågor för rederiernas möjligheter
att få behålla besättningen ombord. Men det är mycket intressant också,
må jag säga, vad sjöfolket här sagt i sin svarsskrivelse till Kungi. Maj:t beträffande
^ dessa konventionsförslag: »Vid den granskning av internationella

arbetsbyrans utkast till konvention, vilken verkställts av kommerskollegium
och socialstyrelsen, riktades icke några större anmärkningar mot förslaget,
och de erinringar, som av de svenska ämbetsverken framställts och som samma
ämbetsverks representanter i egenskap av konferensdeltagare varit i tillfälle
att personligen framföra, hade i största utsträckning beaktats och godtagits
av konferensen.» Och sedan säger man: »De svenska ämbetsverken och deras
i konferensen deltagande representanter syntes vid sin granskning av arbetsbyrans
förslag liksom senare vid förhandlingarna i Geneve icke hava ägnat
berörda fråga någon som helst uppmärksamhet, vilket väl kunde förklaras

Onsdagen den 4 maj.

57 Nr 27.

därav, att avtal, slutna på obestämd tid, så gott som aldrig förekomme å sven- Konventionsska
fartyg. Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke en förändring av den
svenska lagtexten på nämnda punkt bleve erforderlig i samband med konven- anställnings.
tionens ratificering.» Nu tror jag icke, att det är nödvändigt att gorå en änd- avtal.

ring i den svenska lagtexten även vid ratificering av denna konvention, men (Forts.)

å andra sidan, vad blir följden av avslag från Sveriges sida? Jo, Sverige är
ett av de få länder, som betraktas såsom stående framför de flesta andra länder
i detta avseende. Vi kunna icke godkänna förslaget, därför att det innehåller
några otydliga punkter, som vi icke vilja godkänna, och de andra länderna
kanske icke vilja godkänna det, därför att förslaget kanske går längre än vad
deras lagstiftning föreskriver. På det sättet samverka dessa olika uppfattningar
till att göra en internationell kodifiering fullständigt omöjlig, och likväl
har jag alltid hört talas om, åtminstone från redarhåll, att man klagat
över denna internationella konkurrens, att man klagat över att de eller de länderna
ha betydligt mindre stränga lagar än de som tillämpas i vårt land.

Där har sjöfolket, säger man, sämre sociala villkor, under det att vi kräva
en hel del förbättringar på de svenska fartygen, som icke krävas av de andra.

.Då borde man väl medverka till att åstadkomma en kodifiering av dessa förhållanden,
så att vi kunde komma fram till samma utgångslinjer. Men likväl
är det så, att man försöker stapla upp alla möjliga små obetydligheter för att
framskapa skäl mot en internationell kodifiering. Ja, jag har verkligen den
uppfattningen, att det då är mycket bättre att icke vidare skicka några representanter
till Geneve eller något annat ställe, där det är fråga om att åstadkomma
konventioner på dessa områden. Är det så, att man vill taga dessa
småsaker, som icke ha den ringaste betydelse för vare sig svenska sjöfarten
eller någon annan, såsom skäl för att vägra godkänna konventionen, då böra
vi sannerligen avhålla oss från all gemenskap både med arbetsbyrån och
Nationernas förbund.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Jag börjar med att lova kammaren, att jag
skall fatta mig betydligt kortare än den föregående ärade talaren. Jag kan
emellertid icke underlåta att beröra några av de synpunkter, som förut framhållits.

Den förste ärade talaren yttrade, att det förhåller sig så i riksdagen, att
sjöfolkets intressen här icke bli tillbörligt beaktade, och att det berodde på
att sjömännen befinna sig på nomadiserande fot, som han uttryckte det, varför
deras representation icke är tillräckligt kraftig i riksdagen. För min del
vill jag säga, att jag står på den ståndpunkten, att om ett rättvist krav från
någon sida framföres i kammaren, är jag beredd att lyssna därtill, oavsett om
detta krav stödes av en starkare eller svagare representation i kammaren. Och
för övrigt kan jag, i anledning av den siste talarens pessimistiska uppfattning
av det sätt, på vilket sjöfolkets intressen tillgodoses i riksdagen, erinra därom,
att vi dock i detta land till sjöfolkets förmån infört lagar, som stå på
höjden av vad som förekommer i hela världen. Det framhöll för övrigt den
ärade talaren själv i slutet av sitt anförande, då han sade, att det skulle vara
synnerligen beklagligt, om Sverige, som är föregångslandet på området, skulle
ställa sig avvisande 1 ill konventionen. Det skulle, sade han, kunna föranleda,
att andra stater icke heller ansåge sig kunna gå med på konventionen, eftersom
Sverige icke kunde gå med på den. Jag menar alltså, att den ärade talaren
såg alltför pessimistiskt på möjligheten att få sjömännens intressen beaktade
i riksdagen.

När den ärade talaren talade om att i den fråga, som bär föreligger, kommerskollegium
och socialstyrelsen ej hade tillgodosett sjöfolkets intressen och

Nr 27.

Konventionsförslag
ang.

sjömäns

anställnings avtal.

(Forts.)

58 Onsdagen den 4 maj.

att de därvidlag kunde betraktas som tvillingbröder, vill jag framhålla, att
det skal, som låg bakom detta talarens yttrande, var det, att dessa båda ämbetsverk
icke hade funnit någon anledning till anmärkning mot det innehåll, som
finnes i 13 § sjömanslagen. Men skall det anses, att alla. som underlåtit att
göra sådan anmärkning, stå i broderskapsförhållande till varandra, ber jag
få såga, att då finns det trillingbröder, ty till de båda andra ber jag’ få lägga
herr Lindley själv. Han var nämligen med, när sjömanslagen antogs 1922,
och då framställde han icke någon anmärkning mot innehållet av denna 13 § i
sjömanslagen i det avseende, varom nu är tal. I annat avseende gjorde han
det, men icke i. detta avseende. Herr Lindley har sålunda åtminstone 1922
gjort sig skyldig till samma förbiseende, som enligt hans mening kommerskollegium
och socialstyrelsen gjort sig skyldiga till nu. Men i själva verket
är ju differensen, som föreligger mellan 13 § i sjömanslagen och 9 § av konventionsförslaget
så ytterst obetydlig, att jag tror, att samtliga här berörda,
både kommerskollegium, socialstyrelsen och herr Lindley, kunna taga med
stort jämnmod, att de icke framställt något yrkande i enlighet med konventionens
förslag på denna punkt.

Herr Thorberg sade i sitt anförande mycket riktigt, att den fråga, som
tvisten gäller, är utan betydelse i praktiken, och herr Lindley sade detsamma i
sitt anförande, då han talade om att det bara var småsaker, som stodo i vägen
för en ratifikation av konventionen. När nu det önskemål, som hyses från
sjöfolkets sida, alltså gäller sådana obetydligheter, kan ju sjöfolket icke taga
sig alltför nära, om riksdagen av andra skäl underlåter att uttala sig för anslutning
till konventionsförslaget. Det finns i alla fall ett bärande skäl för oss
att förhålla oss avvaktande, och det är den omständigheten, att denna sjömanslag,
som man nu skulle ändra, tillkommit på grund av ett skandinaviskt
samarbete. Herr Thorberg yttrade visserligen, att sedan Sverige anslutit sig
till Nationernas förbund, är det icke bärande att göra en hänvisning till det
skandinaviska lagstiftningsarbetet. Men jag ber att få inlägga en reservation
mot den synpunkten, ty jag tror, att det i många fall kan vara ganska vanskligt,
att man lämnar den skandinaviska ramen för att sträcka ut händerna
efter någonting internationellt i vidare mening, vilket kanske visar sig vara
av rätt så bräcklig natur. Det skandinaviska samarbetet vilar dock på gemensamma
förhållanden i de nordiska länderna. Det är en fast och reell grund;
och jag tror vi skola vara mycket försiktiga gentemot förslag, som innebära,
att vi övergiva den grunden eller minska utsikterna för framtiden att bygga vidare
på det skandinaviska lagstiftningsarbetet. Men det göra vi naturligtvis,
om vi nu utan tvingande skäl, endast därför att vi anse, att det här är fråga om
internationalism av högre ordning, ändra bestämmelser i en av de skandinaviska
lagarna, vilken tillkommit genom ömsesidiga eftergifter och efter ett noggrant
övervägande. Gorå vi detta, gå vi på den väg, herr Thorberg vill, riskera
vi naturligtvis, att de andra skandinaviska länderna vid kommande tillfällen
icke skola vara villiga att underkasta sig den möda, som ett samarbete
med oss på det skandinaviska området innebär.

Då nu icke några för Sverige bärande skäl, som bottna i de nordiska förhållandena,
tala till förmån för ratifikation, ber jag, herr talman, få yrka bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt.

Herr Thorberg: Endast några repliker.

I ingressen till kap. 13 förklaras att de höga fördragsslutande parterna äro
eniga om att de böra medverka till åstadkommandet av likartade och rättfärdiga
förhållanden för arbetarklassen i alla länder. Genom godkännande av
detta har Sverige förpliktat sig att internationellt medverka till åstadkom -

Onsdagen den 4 maj.

Sr 27.

mandet av likartade förhållanden och att sålunda när icke oöverstigliga hinder
föreligga ratificera de konventioner, som utarbetats inom den internationella J ejémäm
arbetsorganisationen. anställniwjs Om

jag rätt uppfattade utskottets ärade ordförande sade han, att då nu avlalgällande
lag tillkommit i samarbete med de nordiska länderna, är det oriktigt, (Forts.)
att Sverige går med på ratificering av föreliggande konvention, därför att den
avviker från den nordiska överenskommelsen. Emellertid har icke mera än
ett av länderna fattat beslut i saken. Skulle det då icke varit riktigt, om man
vill åberopa att man ej kan bryta den nordiska överenskommelsen, att man.
med hänsyn till den förpliktelse, Sverige iklätt sig gentemot Nationernas förbund
och arbetsbyrån, uttalade sig för att man vill genom förhandlingar med
de andra nordiska länderna söka åstadkomma sådan ändring i den nordiska
uppgörelsen, så att ratificering kunde ske? Det vore åtminstone att ge ett
uttryck för den goda viljan att fylla förpliktelserna på både det ena och andra
hållet, som utskottet manifesterat. Det har man emellertid ej velat vara med
om utan bara åberopat uppgörelsen med de nordiska länderna som motiv för
ett blankt avslag. Detta anser jag vara inkonsekvent och oriktigt.

Sedan en liten replik till statsrådet, som sade, att därför att det är så små
skiljaktigheter mellan denna konvention och vår gällande lag, vore det egentligen
icke skäl att bry sig om att göra en ändring för ratificeringens skull.

Vid andra tillfällen säger man, att skiljaktigheterna mellan vår lag och konventionen
äro så stora, att man därför icke bör ratificera. Det blir, herr statsråd,
icke något skäl, när man ställer synpunkterna mot varandra på det sättet,
utan då blir det endast ett de obotfärdigas förhinder.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr statsrådet Pettersson: I anledning av den siste talarens yttrande vill
jag inlägga en gensaga mot talet om att det här skulle föreligga något de obotfärdigas
förhinder. Jag vill vidare gentemot hans yttrande säga, att det mycket
väl låter tänka sig, att en konvention överensstämmer så nära med vår lagstiftning,
att det icke för oss föreligger något behov att ratificera den, men att
vi på grund av andra, praktiska skäl kunna känna oss förhindrade att gorå det.
på samma gång som vi om en annan konvention kunna säga, att den avviker så
radikalt från vår lagstiftning, att vi icke kunna ge oss på att bringa vår lagstiftning
i överensstämmelse med den. Och slutligen kan det finnas en tredje
grupp av konventioner, som endast i mindre väsentliga delar avviker från vår
lagstiftning och som vi därför böra känna oss mogna för att ratificera. _

Jag vill för övrigt, då herr Thorberg åberopade vår moraliska skyldighet att
ratificera de konventioner, som antagas av arbetsbyrån, saga, att vi.icke så illa
ha fullgjort våra moraliska förpliktelser, ty hittills har Sverige ratificerat icke
mindre än elva dylika Genévekonventioner. Yad det betyder inses, om man jämför
oss med andra stater och ser, vilken ställning de intaga i detta avseende.

Norge har ratificerat två, Danmark sex och Finland sju konventioner.

Jag vill, eftersom jag har ordet, passa på att ge en liten replik till herr
Lindley. Herr Lindley ville — på ett mycket godmodigt och älskvärt sätt för
övrigt — fullständigt förneka min kompetens att yttra mig i dessa frågor, enär
jag skulle sakna grundliga kunskaper i ämnet. Jag vill ej alls bestrida, att
herr Lindley kan ha rätt i detta, men jag vill dock säga herr Lindley, att jag
under årens lopp läst åtskilliga omfattande, grundliga och intressanta verk i
sjörätten i form av motioner av herr Charles Lindley. Jag har icke allenast
läst dessa avhandlingar utan även haft tillfälle i lagutskottet att underkasta
dem ett noggrant studium och granskning och jag har ilven såväl i riksdagens
bägge kamrar som i lagutskottet varit en intresserad åhörare av åtskilliga före -

Jfr 27.

Konventionsjordlag
ang.

sjömäns

anställnings avtal.

(Forts.)

60 Onsdagen den 4 maj.

drag i sjörätten av samme författare. Således är jag icke utan all kunskap
i ämnet, men kanske herr Lindley menar, att detta varit en något för ensidig
utbildning för att jag skall kunna gälla som expert.

När för övrigt herr Lindley förmenar, att min ståndpunkt i frågan skulle
vara dikterad av ämbetsverken, kommerskollegium och socialstyrelsen, kan jag
icke medge, att han har rätt. Jag yttrade, när jag hade ordet förut, att huvudskälet
för mig att avstyrka ratificering var, att denna konvention i huvudsak
icke innehåller annat än principer, som vår lag redan accepterat. I det avseendet
stöder jag mig icke blott på kommerskollegium och socialstyrelsen utan
framför allt på svenska sjömans- och eldareunionerna, vilka förklarat, att de
principer, som fastställdes i konventionen, knappast hade någon betydelse för
de svenska sjömännen, då det där gällde endast vissa elementära krav, som redan
vore allmänt erkända i vårt land.

Herr Lindley: Bara några korta repliker.

När jag här anmärkte, att statsrådet icke hade tillräcklig fackkunskap på
detta område, innebar det icke, som jag förut sade, något förnärmande, utan
vad jag menade med denna kunskap var att verkligen kunna lägga handen i
bordet och säga till kommerskollegium och socialstyrelsen: »Den ståndpunkt,
ni företräda, är oriktig, ty detta utlåtande måste läggas efter helt andra linjer»,
men därtill kräves naturligtvis, att statsrådet också är fullständig kännare av
dessa förhållanden för att kunna intaga en sådan ståndpunkt.

Jag ber att till herr Westman få säga, att det icke är riktigt, när han gör
gällande, att till de två tvillingbröderna kan läggas en tredje, som skulle vara
jag. Nej, ty vad skulle jag ha för anmärkning att göra mot 13 § sjömanslagen,
som finnes angiven på sid. 10 i den kungl. propositionen och som säger,
»att om ej överenskommelse träffats om tjänsteavtalets varaktighet vardera
parten äger uppsäga avtalet att upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper
för lossning eller lastning. Tillika stadgas emellertid, att om sjömannen är
svensk och han antagits här i riket avtalet icke må från någondera sidan uppsägas
till upphörande annorstädes än i svensk lossnings- eller lastningshamn.
Genom bestämmelse i 15 § göres visst undantag från nämnda regel.» Det har
ju icke det ringaste med nu ifrågavarande sak att göra, ty jag hävdar ju, att
sådana avtal icke träffas hos oss, därför att vi icke ha några »running agreements».
De tillämpas nämligen huvudsakligen på de engelska colliers, som gå
med kollaster, därför att dessa fartyg göra så korta resor, på fjorton dagar
eller så, fram och tillbaka; och att mönstra och avmönstra dessa ideligen skulle
vara synnerligen kostsamt och besvärligt. Vi ha alltså icke sådana avtal.

Jag vågar också säga till statsrådet, att jag hyser den uppfattningen att det
behöver icke göras någon ändring i den svenska sjömanslagen, för att man skall
kunna gå med på ett godkännande av denna konvention, ty det behöver endast
skickas ut eventuellt en kungl. förordning till sjömanshusens mönstringskontor.
däri man säger ifrån, att sådana avtal icke få föreläggas folk, så är man borta
från alltihop. Det föreligger väl ej hinder för att godkänna konventionen på
sådana grunder.

Sedan säger man också, att godkännandet av konventionen ej betyder något
för det svenska sjöfolket. Det är riktigt, att det icke gör det, men om det betyder
något internationellt, att så många länder som möjligt ansluta sig till
konventionen, .så ligger det väl någon nytta i att även vi göra det, och då anser
jag, att man icke skall rida upp sig på småsaker och helt enkelt söka lägga
dem i vägen för ett godkännande. Men när man åberopar och vill försvara
kommerskollegium och socialstyrelsen, vill jag fästa uppmärksamheten på en
sak, som ej borde undgått kammarens ledamöter, nämligen att det är synner -

Onsdagen den 4 maj.

61 Nr 27.

ligen betecknande, att Sveriges redareförening avstyrkt förslaget i princip men Konventiomicke
framfört ett enda skäl för sitt avslag. De ha icke som kommerskollegium,
socialstyrelsen samt Kungl. Maj :t understrukit, dessa skäl, och varför ha de anställningsicke
gjort det? Jo, dessa herrar äro rädda om sitt anseende såsom sjöfartssak- avtal

kunniga och ha därför icke velat framföra de skäl, som anförts av kommerskol- (Forts.)

legitim och socialstyrelsen. De akta sig för att bliva utsatta för löjet.

På redarehåll är man nog medveten om att de här anförda betänkligheterna
utgöra endast svepskäl, men de sammanfalla dock med redareföreningens principiella
avslagsyrkande. Dessa anmärkningar torde likväl imponera på denna
kammare enär den tror på kommerskollegiums vederhäftighet. Det måste väl
ändå vara något berättigat, när sådana institutioner som kommerskollegium
och socialstyrelsen gjort detta uttalande. Jag överlämnar därför äran av denna
uppfinning till dessa två institutioner.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varefter
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr Westman: Bara ett par ord med anledning av herr Lindleys anfö rande.

Herr Bindley har att döma av både detta och hans förra anförande icke observerat,
att kommerskollegium har lämnat en redogörelse för skiljaktigheterna
mellan konventionen och nu gällande svensk lag. Det är en massa småsaker,
som kommerskollegium på detta sätt räknar upp, men denna förteckning på
små avvikelser innebär inte, att kollegium lämnat en förteckning på de skäl,
som föranlett detsamma att avstyrka förslaget, utan kommerskollegii skäl äro
ju särskilt angivna och äro av mycket mer begränsad natur. Jag nämner bara
detta, då jag anser, herr Bindley, att man skall vara rättvis även mot sin trillingbror.

Vad beträffar särskilt § 13 sjömanslagen, som vi nu tala om, vill jag bara
konstatera, att herr Bindley är fullständigt ense med statsrådet och utskottet
om att det inte finnes något sakligt skäl att ändra den svenska sjömanslagen
på denna punkt. Då sedan herr Bindley säger, att det inte heller finns någon
formell anledning att göra det, om man ratificerar, så tror jag, att herr Bindley
är rätt ensam om den meningen. Både utskottets majoritet och statsrådet äro
ense om, att det ur formell synpunkt finns anledning till en ändring av paragrafen,
om konventionen godkännes.

Herr Bindley: Jag skulle vilja göra en hemställan till herr statsrådet att
vidta den åtgärden att hos arbetsbyrån i Geneve förfråga sig, vad denna bestämmelse
innehåller och om den kan innebära någonting stridande mot den
svenska sjömanslagen och dess tillämpning. Jag är alldeles övertygad om att
något hinder för att godkänna konventionen utan risk att behöva ändra den
svenska sjömanslagen inte föreligger, och under sådana förhållanden anser jag,
att jag kan vidhålla mitt yrkande om ett godkännande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på godkännande
av motsvarande del av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifa.
ll
gande ja besvarad.

Nr 27.

Onsdagen den 4 maj.

Konveniionsförslag
ang.

sjömäns

anställnings avtal.

(Forts.)

Konventionsjorslag
ang.
hemskaffning
av sjömän.

Herr Thorberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande del av den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositioneu
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 2.

I förevarande punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t meddela, att riksdagen för sin del icke haft något att
erinra mot vad i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet av vederbörande
departementschef hemställts beträffande förslaget till konvention angående
hemförskaffning av sjömän.

Föredragande departementschefen hade enligt ifrågavarande statsrådsprotokoll
förklarat sig icke kunna tillstyrka ratifikation av förevarande konvention.

Herr Linder m. fl. hade enligt punkten 2 i den av dem vid utlåtandet avgivna
reservationen ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t meddela, att riksdagen för sin del ansåge, att förslaget
till konvention angående hemförskaffning av sjömän borde av Sverige
ratificeras.

Herr Thorberg: Herr talman! Förslaget till konvention angående hemförskaffande
av sjömän innehåller såsom allmän regel att sjöman, som under avtalstiden
eller vid dess utgång lämnar fartyget, alltid har rätt att bliva återförskaffad
till sitt hemland eller till anställnings- eller utgångshamnen enligt
föreskrift i den nationella lagstiftningen. Det är sålunda detta, som är innebörden
i denna konvention. Beträffande den med en sådan hemförskaffning
förenade kostnaden innehåller konventionen bestämmelser om att man i den
nationella lagstiftningen må besluta, vem som skall bära densamma. Den
svenska sjömanslagen stadgar ju inte någon generell rätt för sjöman att bli
hemförskaffad men innehåller däremot bestämmelse om att i vissa fall sjöman
må äga rätt att bli hemforslad. Även i denna fråga grunda departementschefen
och utskottet sitt yrkande på vad som sagts från ämbetsverkens sida. Men
det är att märka, att de inte anföra några faktiska skäl mot saken, utan det
yttras egentligen endast, såsom skett från ett håll, att stadgandet innehåller
ökade förpliktelser i fråga om sjömäns hemförskaffande och betydligt ökade
kostnader. Ja, visst innehåller det ökade förpliktelser att hemförskaffa sjömän,
men är inte det något, som kan anses rätt och billigt och skäligt, att staten
verkligen går in för en sådan förpliktelse att inte lämna sjömannen vind för

Onsdagen den 4 maj.

Nr 27.

våg utan vid alla tillfällen ge honom möjlighet att hunna komma hem? Konventionen
innebär ju, att vi i vår egen lagstiftning må införa bestämmelser,
som i vissa fall lägga kostnaderna på rederiet, därest detta har ansvaret för
att sjömannen lämnats i hamn, och i andra fall på sjömannen själv. Således
behöver det inte medföra ökade kostnader för statsverket, om man tillmötesgår
framställningen och ratificerar konventionen.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till vad som yrkas i reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Jag måste säga, att den siste ärade talaren
lämnade en alldeles för mörk skildring av den svenska lagstiftningens ståndpunkt
i fråga om rätten för sjömän att bli hemforslade, när han på tal om
denna lagstiftning fällde uttrycket, att staten inte bör lämna sjömannen vind
för våg i främmande hamn. Så är ju inte alls förhållandet. Vi ha i sjömanslagen
en rad bestämmelser, som uppräkna de särskilda fall, i vilka en sjöman
har rätt att bli hemförskaffad. Dessa lagbestämmelser ha tillkommit efter
skandinaviskt samarbete och ha antagits vid 1922 års riksdag. Jag kan inte
tro, att bestämmelserna kunna vara alltför olämpliga ur sjöfolkets synpunkt.
Jag ber att få erinra om att en sådan auktoritet på detta område som herr
Lindley lämnade dem utan all anmärkning, när sjömanslagen antogs av riksdagen.
De måtte sålunda inte vara så förfärligt hjärtslitande inhumana.

Skillnaden mellan konventionen och sjömanslagen är den, att konventionen
vill stadga allmän rätt för sjöman att bli hemskickad med vissa förbehåll, som
skulle göras i anslutning till den nationella lagstiftningen. Vår lag däremot
går på den linjen, att den uppräknar alla de behjärtansvärda fall, då det kan
finnas anledning att ta hand om sjömannen för hemskickning. För min del
tycker jag, att vår lags ståndpunkt är den principiellt riktiga, och då inte
från något håll påvisats något fall, där det i praktiken vore önskvärt att få nu
gällande sjömanslag ändrad i detta avseende, så finner jag ingen anledning
föreligga att biträda den önskan, som den siste ärade talaren gjorde sig till
tolk för, utan jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorberg: Herr talman! Skulle det vara så, att inte en ratificering

av konventionen skulle pålägga ökade förpliktelser vid hemforsling av sjömän
utan det verkligen vore därom väl besörjt i vår nuvarande lagstiftning,
så vore ju utskottets yttrande, att det skulle medföra ökade kostnader väl
ändå oriktigt. Nu har utskottet ansett sig böra framhålla, att det kan medföra
ökade kostnader och därmed medgivit indirekt, att det kan finnas en hel
del fall, utöver i gällande lag upptagna, då det kan anses riktigt, att sjömän
hemforslas. Vad kostnaderna beträffar kunde man ju sedan undersöka, om
de skulle läggas på staten, på den hemforslade sjömannen själv eller på rederiet.

Herr Westman: Herr talman! Jag måste inlägga en gensaga mot den

slutsats, som den siste ärade talaren drog av mitt yttrande. Jag sade, att det
icke påvisats några fall, då en sjöman haft berättigade anspråk på att hemforslas,
vilka inte falla under vår nuvarande lagstiftning. Men därav följer
naturligtvis inte, att om man antar en generell bestämmelse om hemförskaffande
av sjömän detta icke skulle ådraga oss ökade kostnader. Ett hemförskaffande
kan ju ske även i sådana fall, då inte tillräckliga humanitära skäl
föreligga.

Herr Lindley: Jag tror inte, att några svårigheter skulle tillkomma be träffande

våra skyldigheter i detta fall, ifall vi godkände konventionen, ty det,

Konventionsförslog
ang.
hemskaffning
av sjöman.

(Forts.)

Nr 27. 64

Onsdagen den 4 maj.

Konvevtionsförslag
ang.
hemskaffning
av sjömän.
(Forts.)

som konventionen förpliktar de olika länderna till, praktisera vi redan utan
vidare. En förändring skulle blott ske på en enda punkt, nämligen den, som
sammanhänger med den nyss diskuterade punkten 9, om rättighet att lämna
fartyg, där det finns avtal på obegränsad tid. Där ha vi — åtminstone såvitt
jag kan läsa ut det, och jag har försökt läsa dessa handlingar grundligt ■— det
moment, som tagits som skäl varför vi inte skulle kunna godkänna den i konventionen
föreslagna hemförskaffningen. Redan nu är det så, att om ett fartygs
besättning blir avpolletterad i främmande hamn, skall den hemförskaffas;
om fartyget lider haveri eller förliser med mera, skall besättningen hemförskaffas;
har sjöman blivit sjuk på främmande ort, skall han hemsändas, och det är
rederierna, som få betala i alla dessa fall. Är en sjöman fullständigt strandsatt
och utblottad — han har kanske rymt från fartyget —, då åligger det ju
konsulatet på platsen att se till, om det kan bereda honom någon anställning
eller eventuellt få honom ombord på något fartyg för att på det sättet få honom
hemsänd. Det är ingenting annat, som föreligger, och några andra större
skyldigheter blir det inte genom denna konvention. Detta praktiseras också
av alla utländska regeringar, och följaktligen måste jag säga, att det inte föreligger
någon risk för oss att godkänna konventionen. Borttar man den bestämmelse.
som jag talat om, nämligen om avtal under obegränsad tidslängd,
så föreligger heller inte något skäl, varför inte konventionen skall godkännas.

Och en annan sak: vilken verkan skall det ha utåt, i andra länder, om Sverige
vägrar att godkänna konventionen? Kunna vi tala om att det är på grund
av punkt 9, första delen, d. v. s. avtalen på obegränsad tid, som vi frukta skola
medföra konsekvenser? Man kommer att tro, att Sverige vill undandra sig
sina mänskliga skyldigheter helt enkelt. Vi skola inför hela världen framstå
såsom ett land, som vill undandra sig sina skyldigheter, som man överallt betraktar
såsom åliggande för varje civiliserat land. Detta är vart denna ståndpunkt
leder, och det kan väl inte vara till gagn för vårt land att figurera inför
utlandet med ett avslag på denna punkt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Med anledning av den siste ärade talarens
yttrande om att konventionens regler skulle praktiseras av alla civiliserade
länder och att Sverige genom att vägra ratificering skulle undandra sig sina
mänskliga skyldigheter och de förpliktelser, som åligga varje civiliserad stat,
ber jag att få erinra om att av herr statsrådets meddelande framgår, att Danmark
beslutat att icke ratificera och att man efter all sannolikhet kan förutse,
att Norge inte heller kommer att göra det. Detta gäller även i fråga om denna
konvention, så att Sverige blir i alla fall inte alldeles ensamt i de civiliserade
folkens samfund, om det beslutar att icke ratificera. Det kanske enligt herr
Lindleys mening inte är någon ursäkt, att man har sällskap, om man gör en
handling, som inte kan anses vara riktig.

Jag vill emellertid upprepa vad jag förut framhållit, att motivet för vägran
är, att vår lagstiftning för närvarande är mycket god. Jag vill dessutom framhålla,
att man inom arbetsbyrån i Geneve inte alls dömer nationerna på det
enkla sätt, som den föregående ärade talaren trodde, så att man säger: »Deri

nationen har inte ratificerat och är alltså ur folksamfundets synpunkt inte
mycket värd men den nationen har ratificerat och är därför föredömlig.» Det
föres hos arbetsbyrån i Geneve mycket noggranna anteckningar om varför den
ena eller andra nationen inte ratificerat en konvention, och därvid framträder
en särskild rangklass, som jag vågar beteckna som en hedersklass, vilken upptar
de nationer, som inte ratificerat på grund av att de förut haft en god och
tillfredsställande lagstiftning på området i fråga, en lagstiftning, som de inte

Onsdagen den 4 maj.

65 Nr 27.

vilja ändra på grund av att den beträffande några småsaker skiljer sig från

den konvention, som är föreslagen. Lmskaffning

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av motsvarande del av den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Thorberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande del av den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 3.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till hZmförskaffKungl.
Maj :t meddela, att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot ning av befälvad
i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet av vederbörande depar- , ^™are
tementschef hemställts beträffande rekommendationen angående hemförskaff- °c r garning
av befälhavare och lärlingar.

Föredragande departementschefen hade enligt berörda statsrådsprotokoll ansett,
att förevarande rekommendation icke borde föranleda någon åtgärd från
de svenska statsmakternas sida.

Enligt punkten 3 i den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
hade reservanterna ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t meddela, att riksdagen för sin del ansåge, att
beträffande rekommendationen angående hemförskaffning av befälhavare och
lärlingar Sveriges lagstiftning på ifrågavarande område snarast borde bringas
i överensstämmelse med rekommendationen.

Herr Thorberg: Herr talman! Denna rekommendation rör ju inte man skapet

utan hänför sig till statens förpliktelser gentemot befälhavare och lärlingar.
Det är ju heller inte fråga om en konvention utan endast om en rekommendation
att i den nationella lagstiftningen införa tillämpningen av vissa
principer.

Nu har man sagt, att de i den svenska lagen redan befintliga föreskrifterna
torde vara tillfredsställande och på detta »torde vara» begär man, att riksdagen
skall vara nöjd och belåten och fatta sitt beslut. Utan förebringande

Första kammarens protokoll 1927. Nr 27. 5

av sjöman.
(Forte.)

Bekommen rlnt.

inr). n.nn

St 27. 66

Onsdagen den 4 maj.

Rekommendation
ang.
hemförskaffning
av befäl
havare
och lärlingar.
(Forts.)

Rekommendation
ang.
inspektionen
av sjöfolkets
arbetsförhållanden.

således av egentligt bärande skäl med undantag av detta »torde», yrka såväl
ämbetsverken som regeringen, att ingenting skall företas i annan mån än som
. framhållits av departementschefen. Jag finner inte detta vara tillfredsställande
utan anser, att det bör fästas vidare avseende vid innehållet i denna rekommendation
och hemställer därför om bifall till det yrkande, som anförts i
reservationen.

Herr Westman: Som kammaren finner av propositionen och utskottsutlå tandet,

är förhållandet det, att svensk rätt innehåller för lärlingar i sjömansyrket
samma bestämmelser som för sjömän. En konsekvens av det förut fattade
beslutet är alltså, att kammaren med avseende å denna rekommendation
biträder utskottets hemställan, till vilken jag yrkar bifall.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under behandling varande,
punkten hemställt samt vidare på godkännande av motsvarande del av
den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 4.

Utskottet hade i denna punkt hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t meddela, att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot
vad i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet av vederbörande departementschef
hemställts beträffande rekommendationen angående de allmänna
grunderna för inspektionen av sjöfolkets arbetsförhållanden.

Departementschefen hade enligt ifrågavarande statsrådsprotokoll ansett, att
förevarande rekommendation icke för närvarande påkallade någon särskild åtgärd
från de svenska statsmakternas sida.

Herr Linder m. fl. hade enligt punkten 4 i ovannämnda reservation ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
meddela, att riksdagen för sin del ansåge, att beträffande rekommendationen
angående de allmänna grunderna för inspektionen av sjöfolkets arbetsförhållanden
Sveriges lagstiftning på ifrågavarande område snarast borde bringas i
överensstämmelse med rekommendationen.

Herr Thorberg: Herr talman! Denna rekommendation innehåller en hel

del bestämmelser angående de allmänna grunderna för inspektion av sjöfolkets
arbetsförhållanden. Nu säger utskottet, att detta är i svensk lagstiftning redan
tillfredsställande beaktat och att man därför inte bör fästa så stort avseende
vid innehållet i rekommendationen. Departementschefen har dock givit
ett löfte, att om av annan anledning skäl kunna komma att företes för beaktande
av vad som är framfört i rekommendationen, så skall detta komma att
ske. Jag är glad över att detta lilla löfte givits, ehuruväl jag finner, att det
borde ha utsträckts till att gälla omedelbara åtgärder.

Beträffande rekommendationens innehåll vill jag framhålla i korthet följande:
Punkt 1 i rekommendationen avser att åstadkomma, att inspektionen
skall huvudsakligast gälla de sociala förhållandena ombord. Man önskar sålunda
åstadkomma ökad trygghet för att det i den nationella lagstiftningen
verkligen tillses, att de sociala förhållandena ombord på fartyg komma att bli
inspekterade på ett tillfredsställande sätt. I punkterna 8 och 9 talas om innehållet
i de allmänna rapporter, som skola avlämnas. Det är kanske i och
för sig inte en så betydelsefull fråga. Rekommendationens punkt 11 talar

Onsdagen den 4 maj.

67 Nr 27.

något om att inspektör inte bör yppa affärshemligheter. Punkterna 16 och 17 Bekommeninnebära,
att befälhavare å fartyg skall äga rätt att påkalla inspektion; svensk "”ZÄ
lagstiftning ger honom inte en sådan rätt utan överlämnar helt åt den inspek av sjöfolkets
terande myndigheten att avgöra, om inspektion skall ske eller inte. I punkt arbets18
a av rekommendationen föreslås, att klagomål från manskap skall behand- förhållanden.
las konfidentiellt, så att inte någon av räddhåga för disciplinära följder skall (Forts.)
underlåta att påpeka sociala brister, som kunna finnas ombord. I punkt 18 b
ifrågasättes slutligen upprättandet av blandade kommissioner av sjöfolket och
arbetsgivarna-redarna.

Ett beaktande av samtliga dessa punkter är naturligtvis möjligt, om man
vill, utan att man därigenom på något sätt skadar rederinäringen. Jag vill
emellertid enbart uppehålla mig något vid bestämmelsen i punkt 1, där man
rekommenderar inrättandet av en social inspektion, åtskild^ från inspektionen
av fartyget i övrigt. Jag måste därvid tyvärr återkomma till klagomålen mot
kommerskollegium. Det är orimligt att bibehålla kommerskollegium såsom
chefsmyndighet för den sociala inspektionen ombord. Kommerskollegium är
väl ekonomiskt sakkunnigt, det är val också lämpat att tillvarata rederinäringens,
d. v. s. arbetsgivarnas intresse och även allmänhetens intresse i den
mån denna allmänhet är passagerare ombord. Men kommerskollegium kan
inte, samtidigt som det har att fylla dessa uppgifter, också vara en tillvaratagare
av arbetarnas intressen.

I avgivna utlåtanden ha ämbetsverken sagt att de sociala förhållandena ombord
å svenska fartyg äro rätt så tillfredsställande, och skall man blott fästa
sig vid vad som yttrats i samband med denna rekommendation, skulle man nog
lå den uppfattningen, att förhållandena äro mycket tillfredsställande här i
Sverige. Jag vill ge ett erkännande och en eloge åt de rederier, som byggt nya
båtar och därvid mycket väl tillgodosett bostadsförhållandena för manskapet
ombord. Men det finns båtar, och dessa utgöra för resten större delen av handelsflottan,
där så icke är förhållandet, och dessa svenska fartyg lämna mycket
övrigt att önska i fråga om bostäderna för manskapet.^ Jag vill erinra herrarna
om vad som inträffade för några år sedan i ett sådant fall. I Gävle
gick hela besättningen på en av Sveabolagets båtar i land och lämnade fartyget.
Besättningsmännen blevo åtalade för rymning, men rådstuvurätten i Gävle
frikände besättningen och ålade bolaget att iordningställa fartyget, så att det
blev beboelig!. Det torde vara uppenbart för en och var, att innan en rådstuvurätt
vidtager en så pass handgriplig åtgärd, som detta utslag innebar,
måste förhållandena vara rent av ohyggliga. Detta visar, hur pass bristfällig
den sociala inspektionen för förhållandena ombord ändå är. Den är bristfällig
och otillfredsställande, och i detta avseende måste det åstadkommas en
förändring, som inte kan ske på annat sätt än genom att denna inspektionsmyndighet
fråntages kommerskollegium och lägges över på socialstyrelsem

Nu har man visserligen sagt, att dessa verk äro tvillingbröder i viss mån,
men jag tror, att en del av socialstyrelsens synpunkter vid dess ställningstagande
i sjöfartsfrågor beror på att styrelsen icke ständigt och jämnt vill stå
på kant med kommerskollegium. Därför torde denna sak icke kunna rangeras
på tillfredsställande sätt med mindre det blir en förändring, så att hela den sociala
inspektionen flyttas över på socialstyrelsen.

Det är också så, att det inte enbart är bostadsförhållandena ombord som äro
otillfredsställande, utan olycksfallsprocenten vid arbete ombord är även den
så stor, att den frågan tarvar uppmärksamhet från myndigheternas sida. Ty
jag vågar påstå, att med en bättre inspektion och med åstadkommande av bättre
anordningar ombord skulle olycksfallens antal också komma att bli mindre
än för närvarande.

Nu kan ju ett uttalande till förmån för rekommendationen inte föranleda

Nr 27. 68

Onsdagen den 4 maj.

Bekommen- något omedelbart beslut av riksdagen. Jag vill dock i anslutning till utskotiwpehtimén
tets uttalanc^e^ >>alt fråga om omorganisation av kommerskollegium för närav
sjöfolkets varande är föremål för utredning och att förslag härom kan förväntas komma
arbets- att föreläggas riksdagen inom en nära framtid», till herr statsrådet och chefen
förhållanden, för socialdepartementet, i den mån han kan hava något inflytande på dessa
(Forte.) frågor, hemställa, att denna utrednings resultat må komma att utmynna i en
omläggning av chefskapet för den sociala inspektionen ombord. I senare delen
av sitt uttalande anför utskottet, att riksdagen i fjol avslog en inom andra
kammaren väckt motion om den sociala inspektionens å fartyg överflyttning
till socialstyrelsen, och att detta skulle utgöra skäl för att man i år ingenting
borde gorå. Här tycker jag, att utskottet gått längre än vad utskottet har
anledning till. Ty anser man, att den åberopade utredningen skall komma att
resultera i något förslag, som kan sammanfalla med innehållet i rekommendationen,
behöver man ju inte i år åberopa att riksdagen i fjol avslog den berörda
motionen.

Jag ber, herr talman, att få hemställa, att beträffande denna rekommendation
angående allmänna grunder för inspektionen av sjöfolkets arbetsförhållanden
Sveriges lagstiftning på ifrågavarande område måtte snarast bringas i överensstämmelse
med vad som anförts i rekommendationen.

Herr Westman: Herr talman! Om kammarens ledamöter taga kännedom
om innehållet i denna vidlyftiga rekommendation, som finnes återgiven i utskottets
utlåtande, sk finna ni, mina herrar, att den innehåller en mängd detaljerade
förslag, vilka ingripa i varjehanda småregler rörande förvaltningens
anordnande. Jag måste för min del säga, att man inte kan undgå att hysa tveksamhet,
huruvida det kan vara lämpligt att på detta sätt genom internationella
regler ^fastslå ^detaljer i de olika ländernas förvaltningsmekanism. Ty det är
dock så, att så länge det finns självständiga stater med säregna nationella behov,
så kommer det alltid att finnas anledning för dem att anordna sin förvaltningsteknik
på ett sätt, som sammanhänger med rättstillstånd, folklynne
och ekonomiska förhållanden. Jag tror verkligen icke, att det är någon större
skada om riksdagen nu vägrar att uttala sig för att dessa detaljerade bestämmelser,
vilka den siste ärade talaren omnämnde i början av sitt anförande,
skola införas i vår svenska rätt. Men den ärade talaren intresserade sig icke
heller så mycket för dessa punkter, som han först berörde, utan han intresserade
sig väsentligen för den sats i rekommendationen, som gäller inspektionens
uppgift. Jag vill då anmärka, att den ärade talaren icke refererade konventionens
text fullt korrekt. Den ärade talaren sade nämligen, att enligt konventionen
skulle den sociala inspektionen vara åtskild från annan verksamhet,
men det står här, att de myndigheter, vilka i varje land hava att svara för tillsyn
å sjöfolkets arbetsförhållanden, böra hava som förnämsta uppgift etc. Således
skulle detta inte vara deras enda uppgift. Detta påpekande gäller ju en
obetydlighet, som jag endast velat i förbigående beröra.

Jag vill i fråga om det önskemål, som den ärade talaren särskilt underströk,
nämligen att få till stånd en omorganisation av fartygsinspektionen,
främst då i det syfte, att den skulle skiljas från kommerskollegium och överlämnas
till socialstyrelsen, såga, att om kammaren bifaller utskottets hemställan,
har kammaren därvid inte på något sätt intagit någon ståndpunkt vare sig
för eller emot detta önskemål. Detta av det skäl, att utskottet inte ansett
lämpligt, ^att kammaren skulle i det avseendet binda sig i detta sammanhang,
ty den frågan blir ju ett statsutskottsärende. Den frågan bör prövas av statsutskottet,
och då frågan kommer före i den ordningen, vilket anledning är att
antaga, att den skall göra, bör riksdagen ha fullt fria händer att taga ställning
till problemet.

Onsdagen den 4 maj.

69 Nr 27.

Då utskottet, såsom den siste ärade talaren påpekade, framhållit, att fjol- Rekommenårets
riksdag avslagit den inom andra kammaren väckta motionen med hemställan,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära, skyndsam utredning av frå- av sjöfolkets
gan om överflyttande från kommerskollegium till socialstyrelsen av de sjö- arhetsfartskontrollen
rörande frågor, som enbart eller i övervägande grad röra ar- förhållanden.
betareskyddet, när utskottet har omnämnt detta, säger jag, är det blott därför t1,0118-)
att utskottet ansett sig ha skyldighet att omtala detta faktum. Men detta omnämnande
innebär icke alls något försök från utskottets sida att ge den innebörden
åt ett bifall till utskottets hemställan, att riksdagen därmed skulle ånyo
hava godkänt den ståndpunkt, riksdagen intog i fjol i denna fråga. Utskottet
säger blott, att vi inte nu skola tala om, hur fartygsinspektionen i framtiden
bör ordnas, ty den frågan ligger under utredning, och med tiden får riksdagen
■— jag upprepar det — taga ståndpunkt till den frågan, när denna utredning,
av vederbörande utskott behandlad, föreligger på kamrarnas bord.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindley: Då man läser denna rekommendation och dess formulering,
är det inte utan att man nästan får en liten känsla av, att vederbörande i Geneve
haft ögonen riktade på vårt eget kommerskollegium. Denna slutsats
kunde ju kanske förefalla ganska långsökt, då ju en mängd länder sammanträffat
i Geneve, så väl europeiska som asiatiska och exotiska. Men hela denna
formulering är sådan, att den absolut träffar målet, och jag undrar inte
på att man i kommerskollegium känner sig ganska stött. Kanske detta också
är en av anledningarna varför förslaget till konvention och rekommendation
fått ett så kyligt bemötande från det hållet. Men man försöker också
»svitscha» hela den här historien om sjöfartskontrollen från sig själv med att
man säger: »I fråga om den svenska fartygsinspektionen torde böra erinras
om, att den har till åliggande att utöva tillsyn å efterlevnad av sjöarbetstidslagen.
» Vidare har den till uppgift att vaka över »att fartyg, som nyttjas till
sjöfart, äro i sjövärdigt skick och behörigen utrustade samt så inrättade, att
nödigt skydd mot olycksfall och ohälsa beredes samtliga ombordvarande, att
bostäder ombord äro tillräckliga och lämpliga, att fartygs inrättningar och redskap
erbjuda tillräcklig säkerhet till förekommande av olycksfall och ohälsa,
att fartyg äro på betryggande sätt bemannade, samt att fartyg äro så lastade
eller barlastade, att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.»

Man åberopar detta nästan som om det skulle utgöra något hinder för att
just den institutionen skulle vara så inrättad, att den kunde svara mot de
krav, man internationellt skulle kunna ställa på dylika institutioner. Men
tvärtom gäller motsatsen, ty allt detta är bara sociala föreskrifter, vilkas
fullgörande denna fartygsinspektion har att övervaka. Den är ju, om jag
så får säga, just idealet i överensstämmelse med de principer, man där uttalat.

Sedan pekas på en del andra skyldigheter, som skulle åligga vederbörande
här i Sverige, om konventionen biträddes, i motsats mot vad fallet är enligt
gällande rätt, därför att vi inte ha motsvarande bestämmelser i vår lagstiftning.
Detta har då av utskottet naturligtvis ansetts utgöra skäl, varför vi
inte skulle kunna godkänna denna rekommendation. Punkterna 8 och 9 kan
jag hoppa över, ty de gälla blott själva rapporteringen, och den saken kunna
vi väl ordna så som vi anse lämpligt. Vi rapportera t. ex. inte traden, på vilken
fartyget går eller dess storlek m. m. Men det är endast en mycket enkel
sak att lägga upp en sådan rapport, så att det är ju ingenting att tala om.

I punkten 11 vill man fastställa inspektörens skyldighet att inte yppa affärshemligheter.
Jag kan inte riktigt komma ihåg, om vi berörde den saken, när
jag satt med i sjöfartskommittén, vari redarna voro synnerligen starkt repre -

Nr 27. 70

Onsdagen den 4 maj.

dation^17 senterade. Den bestod bl. a. av tre skeppsredare och undertecknad såsom eninspektZmln
sam representant för sjöfolket. Men likväl kunde vi enas om dessa bestämar
sjöfollcets melser, som sedan ingingo i lagen och som man numera betraktar som mycket
“T*]ets- stränga, just därför att rättskänslan kanske på den tiden var mycket starkare

förhållanden, accentuerad än i närvarande stund. Men jag vet inte, om vi då hade frågan
[ ors'') uppe om skyldighet för inspektörerna att inte yppa affärshemligheter. Har
sådan skyldighet inte blivit fastställd i reglementet för dessa tjänstemän,
så kan jag inte finna annat än att det bör göras snarast möjligt. Ty jag skall
villigt erkänna, att om t. ex. en sjöfartsinspektör kommer ombord på ett fartyg
och upptäcker något som kan betecknas som en ren affärsangelägenhet
eller affärshemlighet eller dylikt och som icke har med fartygets säkerhet att
gorå och han sedan skulle använda detta eller rent av gå och sälja hemligheten
till en konkurrerande firma, så vore detta naturligtvis ett fullständigt missbruk
av hans rättighet att komma ombord på fartyget och inspektera. Skulle
nu fallet vara, att frånvaron av sådana stadganden, vilket jag betvivlar, utgör
hinder för oss att godkänna denna rekommendation, så bör lagstiftningen ändras
omedelbart.

Sedan har man anmärkt på den föreslagna rätten för befälhavaren att påkalla
inspektion. När vi behandlade fartygens säkerhetsbestämmelser och rättigheten
att om det brister i det hänseendet påkalla inspektion, så medger jag,
att vi bara tänkte på sjöfolket, därför att dessa förut voro handikappade att påkalla
inspektion eller undersökning av det fartyg, vilket de betraktade såsom
icke sjövärdigt. Att befälhavaren skulle ha samma rätt utskriven i lagtexten
tänkte vi icke på vid den tiden, men det kan vara möjligt, att han behöver sådan
rätt uttryckligen föreskriven. Visst kan det inträffa ett sådant fall, att
en befälhavare är fullständigt medveten om att fartyget inte är fullt sjövärdigt,
men han kan inte på egen hand vidtaga några åtgärder för att avhjälpa
detta. Han kan inte få fartygets redare att vidtaga en sådan åtgärd. Nog
borde han då hava samma rätt som sjömännen nämligen att påkalla, att fartygsinspektionen
kommer och tar kännedom om dessa missförhållanden. Detta
kan dock inte utgöra något hinder för oss att godkänna denna rekommendation.
Tvärtom anser jag, att allting talar för att även den detaljen borde av oss
accepteras.

Vidare har det talats om att anmälningarna borde kunna göras konfidentiella,
d. v. s. man vill förhindra att de skola offentliggöras. Det är också en
fråga, som vi inte i någon vidare mån dryftat, men det ligger åtskilligt i den.
Nu äro ju stadgandena sådana, att alla skrivelser, som lämnas in till fartygsinspektionen,
bli offentliga handlingar, och dessa måste läggas fram för vem
som helst som begär att få granska dem. Men det kan också tänkas, att det
göres muntliga framställningar, och dessa höra kunna hållas konfidentiella.
Ingenting bör väl hindra detta, ty det är fullständigt berättigat. Låt oss
såga, att det, finns en sjöman ombord på fartyget, som inte vill förlora anställningen
på fartyget, men han är övertygad om att det ombord finnes vissa
bnstfälligheter, och han vill att fartygsinspektionen skall komma ombord och
undersöka saken. _ Skall han nu utsätta sig för det hat, som blir följden, om
han gör en offentlig anmälan? Skall han inte kunna gå till fartygsinspektionens
närmaste tjänsteman och omtala missförhållandena utan att samtidigt
avgiva en skriftlig anmälan? Jag har själv en gång i mitt liv varit ute för en
sådan historia., Det var nämligen på en sådan där »collier», som jag talade
om, och som gick på korta resor. Jag tyckte bra om fartyget, det var inte
tu tal om det, och ville gärna vara kvar ombord. Det var ett sådant fartyg,
där man gick på »running agreement» utan att mönstra av vid varje resa. Men
detta fartyg hade genomgått vissa haverier. Så t. ex. hade en stor del av

Oasdagen dea 4 maj.

71 Nr 27.

relingen blivit sönderslagen och sedan bara provisoriskt reparerad, och vissa
reservpumpar voro fullständigt sönder. Om någon olycka inträffade, förelåg
stor fara för fartygets säkerhet. Jag gick då upp till representanten för inspektionen
i Sunderland och anmälde saken. Han svarade; vi skola komma
och titta på det! De kommo också, och följden blev, att de stoppade fartyget.
Det hade redan börjat lasta, men inspektionen befallde oss att taga ur lasten
igen, ty pumparna måste repareras. Man gick likväl och skvallrade och talte
om, att »den, som rapporterat detta, det är Lindley!» Följaktligen blevo vi
naturligtvis avmönstrade, och sedan såg man inte gärna åt mitt håll, då det
gällde att mönstra på nytt igen, ty man ansåg, att jag tillfogat fartyget kostnader
genom att det blev stoppat. Skulle det nu inte, vill jag fråga, vara berättigat,
att man med tanke på dylika fall införde en sådan bestämmelse, att
endast en muntlig framställning behöver göras och att den skall betraktas
som konfidentiell.

Alla de anmärkningar, som man framställt beträffande dessa rekommendationer,
gälla därför sådant, som vi böra acceptera därest vi inte infört sådana
bestämmelser förut. Följaktligen borde utskottet ha kommit med ett annat
utlåtande, om icke tillstyrkande så dock hållet i helt annan anda och innefattande
hemställan om att Kungl. Maj :t skulle snarast möjligt försöka förverkliga
de krav, som här hava framställts.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på godkännande av motsvarande
del av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr andre
vice talmannen att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 152, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å ämnen för skoläster;
samt

nr 153, i anledning av väckt motion om tull å förädlade träd av äpple, päron,
plommon och körsbär.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättningsbyggnad
för flottan ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 92, i anledning av väckt motion om nordisk avrustning i anslutning till
det avrustade Tyskland;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksräkenskapsverket
och dess verksamhet under budgetåret 1927—1928 jämte en
i ämnet väckt motion; samt

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljnng av vissa
kronan tillhöriga vattenfall i Lagan in. in.;

Rekommendation
ang.
inspektionen
av sjöfolkets
arbetsförhållanden.

(Forts.)

Nr 27. 72

Onsdagen den 4 maj.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften,
m. m. ävensom en i ämnet väckt motion;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en
särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper ävensom en i ämnet
väckt motion; samt

nr 44, i anledning av väckta motioner om beredande av likställighet i tullskyddshänseende,
mellan, å ena sidan, jordbruket och dess binäringar samt, å
andra sidan, de industriella näringarna, m. m.;

bankoutskottets memorial:

nr 39, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkterna
47 :o och 76 ro av bankoutskottets utlåtande nr 36 i anledning av vissa framställningar
rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna; samt

nr 40, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten 43 :o
av bankoutskottets utlåtande nr 38 i anledning av vissa framställningar rörande
pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående lättnad i villkoren för eldbegängelse; nr

5, i anledning av väckt motion om uppbyggandet av en folklig musikkultur,
grundad icke minst på bibehållandet av de gamla militärorkestrama i
deras förutvarande omfattning; samt

nr 6, i anledning av väckt motion angående statens medverkan till inrättande
av och stöd för intressekontor m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.52 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 6 maj.

73 Nr 27.

Fredagen den 6 inaj.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Justerades protokollen för den 30 nästlidne april och den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 154, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrivning.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av den
nyttjanderätt till Tuna bergslags allmänning i Södermanlands län, som må
tillkomma Tunabergs kopparverk;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk;

nr 157, angående ändrad lydelse samt förlängd giltighetstid av avlöningsreglementet
för tjänstemän vid domänverket;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring
i grunderna för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
viss del av Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande mötesplats
Axvalls hed;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa tullverket tillhöriga jordlotter i Norrtälje;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
byggmästaren E. Jonsson i Malåträsk i anledning av förluster å byggnadsarbeten
för domänverkets räkning jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande till
nationalpark av visst område av kronoparken Norra Kvill i Kalmar län.

Herr talmannen yttrade, att sedan hos kammaren såsom kanslist anställde
juris studeranden T. Vide begärt att för fullgörande av värnpliktstjänstgöring
erhålla ledighet från kanslistbefattningen från och med den 14 innevarande
maj till riksdagens slut, herr talmannen och de ledamöter, som fått i uppdrag
att jämte honom tillsätta kammarens kansli, med bifall till nämnda begäran
antagit amanuensen i arméförvaltningen II. Palmer att under Vides ifrågavarande
ledighet bestrida hans kanslistbefattning.

Första hammarens protoholl 1927. Nr 27.

Nr 27. 74

Fredagen den 6 maj.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 91—94 samt bevillningsutskottets betänkanden nr 42—44.

Föredrogos bankoutskottets memorial:

nr 39, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkterna
47:o och 76:o av bankoutskottets utlåtande nr 36 i anledning av vissa framställningar
rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna; samt

nr 40, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkterna
43 :o av bankoutskottets utlåtande nr 38 i anledning av vissa framställningar
rörande pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionema godkändes.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4—6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag får
hemställa, att kammaren måtte besluta, att å morgondagens föredragningslista
bland två gången bordlagda ärenden uppföras först statsutskottets utlåtande
nr 91 och sedan statsutskottets utlåtande nr 92. Övriga ärenden må
föredragas i vanlig ordning.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.42 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1927. Kung! Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

271921