1927. Första kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1927:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1927. Första kammaren. Nr 19.

Onsdagen den 30 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Meurling, som Ang. rätten
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Ljunglunds in- ttäningsterpellation
angående rätten till tidningsförsäljning å statens järnvägar m. m.,
erhöll ordet och yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag anhåller att i och för vägaTm.^
besvarande av de av herr Ljunglund till mig riktade frågorna få lämna en
framställning av nu gällande överenskommelser, som beröra tidningsdistributionen
inom statens järnvägars områden.

Genom kontrakt av år 1911 medgav järnvägsstyrelsen Aktiebolaget Svenska
pressbyrån rättighet att å statens järnvägars stationer och tåg ensam bedriva
försäljning av tidningar, tidskrifter, resehandböcker och andra tryckalster av
litterärt innehåll ävensom av kartor, vykort och vyfotografier. Försäljningen
skulle äga rum genom kolportörer och s. k. tågbud samt från fasta försäljningslokaler,
vilka i regel anordnades av bolaget men i vissa angivna fall tillhandahöllos
av statens järnvägar. Kontraktet gällde för femårsperioden 1912—1916
samt vidare beroende på uppsägning. Såsom ersättning erlades av bolaget en
årlig avgift av 16,000 kr. under de två första och 20,000 kr. under de följande
åren. Kontraktet uppsades år 1917 av järnvägsstyrelsen, men förlängdes från
och med år 1918 på ytterligare tio år mot en till 35,000 kr. förhöjd årlig avgift.

Den 22 sistlidne januari har detta kontrakt av järnvägsstyrelsen ånyo uppsagts
samt upphör sålunda med innevarande år. Styrelsen, som funnit den av
bolaget erlagda avgiften för låg, har meddelat sig ämna genom infordrande av
anbud i öppen tävlan söka utvinna en skäligare ekonomisk valuta av affären.

. Jag vill i detta sammanhang erinra, att den avgift, som inflyter för försäljningsrättigheten
i fråga skall jämlikt Kungl. Majrts reglemente för statens
järnvägars änke- och pupillkassa oavkortad tillfalla denna anstalt. Det är för
järnvägsstyrelsen givetvis en klar plikt att bevaka den rätt till inkomst, som
sålunda tillerkänts detta ändamål.

Må det så, innan jag går vidare, tillåtas mig att lämna några kortfattade
upplysningar även om det företag, Aktiebolaget Alga, som av interpellanten
berörts i detta sammanhang.

För tillgodoseende av den resande allmänhetens behov har, som bekant, sedan
länge försäljning av frukt, karameller, tobak, läskedrycker och dylikt förekommit
vid vissa stationer. Initiativet till dylika försäljningar var ända till för ett
tiotal år sedan beroende på den olika företagsamheten på olika platser, ofta
hos stationspersonalen själv. Olägenheter härav uppträdde givetvis och klagomal
samt offentlig kritik saknades icke beträffande de ojämnheter, som förekommo
med avseende på priser och kvaliteter, vissa kioskers olämplighet och
utseende, m. m. En välbehövlig ändring på detta område åstadkoms år 1918,
då Aktiebolaget Alga medgavs rätt att från av bolaget uppförda kiosker idka

Första kammarens protokoll 1027. Nr 10.

Nr 19. 2

Onsdagen den 30 mars.

Awj. rätten sådan försäljning, som nyss angivits. För reda och ordning har sörjts genom
till tidnings- b0iagets skyldighet att icke överskrida de å respektive orter gällande handelså
statens,''järn- priserna, samt att förete sina byggnadsritningar till styrelsens granskning. Konvägar
m. m. traktet avsåg tiden 1918—1923 med vidare förlängning beroende på sex må(Forts.
) nåders uppsägning. Avgiften regleras efter hand beroende på tillkomsten av
nya handelskiosker och ökat värde av äldre kioskplatser. År 1917, före uppgörelsen
med Alga, uppgick inkomsten av statens järnvägars plattformsförsäljning
till 6.200 kr.; för närvarande har den drivits upp till 23,700 kr. per år.
Aven denna avgift tillfaller statens järnvägars änke- och pupillkassa.

Av vad jag nu sagt torde framgå, att tidningsdistributionen inom statens
järnvägars område är ett monopol i den meningen att rätt till ensamförsäljning
av tidningar föreligger under kontraktstiden. Emot denna anordning lär väl ur
ordnings synpunkt någon rimlig invändning knappast kunna göras och det förefaller
mig så mycket osannolikare, att det är mot detta slag av monopol, som
interpellanten riktar sig, som han ju tvärt om för egen del kraftigt pretenderar
att just ett dylikt monopol skall tilldelas Svenska tidningsutgivareföreningen.
Interpellantens betänkligheter synes däremot rikta sig mot att denna upplåtelse
överhuvud taget lämnats till vad han kallar »herrarna Bonniers och Hirsehs
bolag» och han beklagar, att denna upplåtelse redan synes »hava förvandlats
till ett privatmonopol, synnerligen starkt förankrat genom statens tillhjälp för
en oöverskådlig framtid, därest kungl. järnvägsstyrelsens planer fullföljas»
samt förklarar »att blotta tillvaron av denna helt igenom på enskild vinning inriktade
betydande affär hotar att medföra stora faror för pressens självständighet
och oberoende».

I vad mån farhågorna för svenska pressens självständighet och oberoende på
grund av lösnummerförsäljningens ordnande på statens järnvägar äro grundade
kan jag givetvis icke bedöma ; även om jag i detta avseende har den största
respekt för interpellantens omdöme har jag dock ej kunnat undgå att konstatera,
att uppfattningen i denna fråga är långt ifrån enhällig bland landets tidningsmän.
Däremot anser jag mig berättigad att bestämt bestrida, att något av vad
som hittills förekommit eller kunnat påvisas angående järnvägsstyrelsens åtgöranden
eller planer i denna fråga rättvisligen kan betecknas såsom en statens
tillhjälp att för en oöverskådlig framtid starkt förankra försäljningsrättigheten
som ett monopol för Svenska pressbyrån. Interpellantens påstående om ett privatmonopol
i denna mening saknar enligt min uppfattning varje stöd i föreliggande
förhållanden och jag anser mig ej kunna undandraga mig att till belysande
härav erinra om några av interpellanten välkända, ehuru i interpellationen
ej särskilt nämnda omständigheter.

Jag ber då först att få erinra om att när nu gällande avtal slöts -— år 1917
således — så skedde detta efter fri tävlan, men att då icke någon som helst
betänksamhet från tidningarnas sida att låta Svenska pressbyrån omhänderhava
distributionen eller önskan att själva övertaga denna yppades. Jag betraktar
nämligen icke det erbjudande, som vid detta tillfälle lämnades av jtidningen
Fäderneslandet att övertaga hela tidningsdistributionen såsom något
allmängiltigare uttryck för pressens önskan i denna riktning! Det lär val
därför även vara svårt att hävda, att nu gällande distributionsavtal tillkommit
mot pressens eget goda minne eller som ett hot mot dess självständighet. Ej
heller mot sättet för avtalets fullföljande under de nu gångna tio åren hava
några väsentliga erinringar gjorts från pressens sida. Järnvägsstyrelsen har i
sitt avtal med pressbyrån tillförsäkrat sig viss rätt att i dylika fall bevaka
tidningarnas intressen. Endast i ett fall har i detta avseende framställning
gjorts, nämligen angående införande av bestämmelse om full opartiskhet vid
utrop av tidningar. Härför erforderlig ändring i avtalets föreskrifter vidtogs
även omedelbart. I övrigt har tidningarnas intressen, så vitt jag förstår, kraf -

Onsdagen den 30 mars.

3 Nr 19.

tigt främjats; lösnummerförsäljningen har betydligt uppdrivits och redovis- Ang. rätten
ningarna hava säkerställts. Interpellanten har själv inför tidningsutgivarna
intygat, att företagets skötsel varit oklanderlig. Ej heller i kontraktets full- & statens järnföljande
kan jag sålunda skönja några planer från järnvägsstyrelsen till press- vägar m. m.
byråns förmån kontra tidningsutgivarna. (Forts.)

När nu järnvägsstyrelsen i god tid före uppsägningstiden uppsagt avtalet
till upphörande vid kontraktstidens utgång med innevarande år, så har detta
skett bland annat för skälig reglering av den årliga avgiften, men givetvis även
med vetskap att Svenska tidningsutgivareföreningen numera möjligen skulle
vilja själv övertaga distributionsrätten. Jag tillåter mig att i detta avseende
nämna några belysande data. Den 26 sistlidna november tillsatte föreningen
en kommitté för att utreda möjligheterna att bilda ett pressens eget distributionsföretag.
Den 22 efterföljande januari uppsade järnvägsstyrelsen kontraktet
med Svenska pressbyrån i syfte att annonsera försäljningsrätten till
fri tävlan, den 28 januari skrevo kommitterade till järnvägsstyrelsen och anhöllo
att tiden för avgivandet av anbud måtte med hänsyn till den av föreningen
igångsatta utredningen bestämmas till den 30 instundande juni, den 31
januari meddelade järnvägsstyrelsen kommitterade att deras önskan i detta avseende
skulle tillmötesgås och samma dag översände järnvägsstyrelsen till ordförandena
i såväl Svenska tidningsutgivareföreningen som i Publicistklubben
förslag till kontrakt för nästa upplåtelseperiod med begäran om deras uttalande
angående lämpligheten av de ifrågasatta villkoren och bestämmelserna.

Jag konstaterar att dylikt yttrande ännu ej inkommit, varför tyvärr ännu ej
de nya bestämmelserna kunnat fastställas och annons om anbuds inlämnande
utfärdas.

Mot bakgrunden av vad jag sålunda anfört är det mig omöjligt att förklara
interpellantens uppgifter, att villkoren för nästa upplåtelsetid redan skulle
vara fastställda samt att »järnvägsstyrelsen för sin del på olika sätt avböjt,
att pressen ställes på jämlik fot med firmorna Bonnier och Hirsch i fråga om
erhållandet av antydda försäljningsrätt».

Jag måste emellertid i detta sammanhang även upptaga till belysning de
uppgifter, som i interpellationen lämnats angående Aktiebolaget Algas verksamhet.
Interpellanten anser nämligen denna verksamhet stå i sådant samband
med tidningsdistributionen, att tidningsägarna därigenom på förhand skulle
sättas ur stånd att konkurrera med de gynnade firmorna Bonnier och Hirsch
om rätten att försälja sina egna produkter. Bland de uppgifter, som interpellanten
lämnar till bestyrkande härav vill jag i detta sammanhang särskilt
beröra en.

Interpellanten meddelar nämligen, att Algas rörelse vid järnvägsstationerna
årligen inbringar 3 ä 4 gånger netto det belopp, som hittills utgått i årlig avgäld
för tidningsförsäljningsrätten, varför Algabolagets ägare aliså skulle
hava ett ofantligt försprång framför andra konkurrenter om denna rätt. Sannolikt
grundas denna uppgift på att bolaget år 1925 redovisade en årsvinst av
108.500 kronor. Det är emellertid att märka, att denna nettovinst ingalunda,
såsom interpellanten anför, hänför sig enbart till bolagets rörelse vid järnvägsstationerna.
Genom järnvägsstyrelsen har i nu föreliggande sammanhang bolagets
böcker underkastats granskning, varvid konstaterats att bolagets rörelse
vid statens järnvägar utgör omkring 20 % av hela rörelsen och att nettovinsten
från denna gren av verksamheten kan beräknas till omkring 22,000 kronor.

Då denna nettovinst endast uppgår till något mer än hälften av den nuvarande
arrendeavgälden i stället för tre ä fyra gånger densamma, så synes den knappast
kunna spela någon avgörande roll vid en blivande konkurrens. Att Alga
genom en driftig skötsel och skicklig ledning gör god vinst på sin verksamhet
i övrigt utom statens järnvägars områden kan ju rimligen icke indragas i den

Nr 19. 4

Onsdagen den 30 mars.

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. ra.
(Forts.)

här föreliggande frågan, eller betecknas som en favör som statens järnvägar
lagt i firmorna Bonniers och Hirschs händer.

Tiden medgiver nu icke att i detta sammanhang gå närmare in på de tolkningar
av § 3 i Algakontraktet och § 10 i pressbyråkontraktet, som interpellanten
gjort för att visa vilka ytterligare favörer Alga har att räkna med vid
en blivande konkurrens med en ny ensamförsäljare. Må det här endast tilllåtas
mig att erinra, att bestämmelserna hava ett direkt motsatt syfte mot
det angivna och att Alga inom statens järnvägars område är definitivt avskuren
från all konkurrens med den som därstädes erhåller ensamrätt till
tidningsförsäljning. Från sina järnvägskiosker kan ej Alga sälja en enda
tidning utan på uppdrag eller efter medgivande av innehavaren till försäljningsrätten.

Och om jag härtill lägger en erinran om, att Alga — vilket interpellanten
tycks hava helt förbisett — ej ens har ensamrätt till uppförande och förhyrande
av statens järnvägars plattformskiosker, samt att en ensamförsäljare av tidningar,
som mot förmodan ej kan träffa överenskommelse med Alga om skäliga
villkor för tidningskommission, själv kan söka rätt att uppföra eller förhyra de
erforderliga tidningskioskerna, så torde väl i själva verket Algas betydelse
för konkurrensen om tidningarna och därmed för svenska pressens självständighet
och oberoende vara, vad på statens järnvägar ankommer, reducerad till
ringa mått och i varje fall av interpellanten betydligt överskattad. Jag förstår,
uppriktigt sagt, ej interpellantens farhågor i denna punkt, då han i sitt
föredrag i denna fråga inför tidningsutgivareföreningen senaste hösten tvärtom
gav uttryck åt den uppfattningen, att ett frånskiljande av hela kioskaffären
vore för pressen förmånligast och i sak lämpligast. Men skulle den ärade
interpellanten det oaktat under sina fortsatta utredningar finna, att det kan
höra till pressens viktiga intressen att även försälja sötsaker och läkeroltabletter
m. in., samt han härför kan vinna intresse hos sina kolleger, så tror
jag mig kunna försäkra, att järnvägsstyrelsen med nöje skall upptaga diskussionen
om förbättrad ekonomisk ersättning för ett sådant övertagande.

Om jag så slutligen övergår till de direkta frågor, som av interpellanten
riktats till mig, så vill jag på den första: »Anser herr statsrådet, att en uttryckt
önskan från pressens sida att få övertaga tidning sfer säljning en är förtjänt
av minst lika stort beaktande och tillmötesgående som firmorna Bonniers
och Hirschs avsikt att även hädanefter få omhänderhava omnämnda försäljningsrätt?»
svara ett obetingat ja samt hänvisa till att det nuvarande kontraktets
uppsägning, anbudstidens fastställande i enlighet med tidningsutgivareföreningens
önskan samt de nya kontraktsförslagens översändande till föreningens
granskning skett i detta uttryckliga syfte.

Såsom andra fråga nödgas jag betrakta den fristående satsen: »Finner icke
herr statsrådet detta vara betänkligt?» vilken jag förmodar syftar på de favörer,
som genom bolaget Alga lagts i firmorna Bonniers och Hirschs händer.
På denna fråga vill jag svara ett lika klart nej samt hänvisa till att dessa s. k.
favörer äro av statens järnvägars åtgöranden oberoende eller av interpellanten
väsentligt överskattade samt i de senare fallen ej av annan art än som skäligen
bör tillkomma varje innehavare av kioskarrendet; kan arrendeavgiften
för handelskioskerna genom konkurrens höjas, ser jag detta givetvis gärna.

Den tredje frågan lyder: »Finner herr statsrådet denna järnvägsstyrelsens
åtgärd lämplig just nu, innan tidningsutgivareföreningen blivit i stånd att få
del av sina kommitterades rapport?» På denna fråga, vilken syftar på järnvägsstyrelsens
angivna avsikt att annonsera det nya arrendet av tidningsförsäljningsrätten
redan den 1 april, ber jag såsom svar få erinra, att styrelsens
avsikt varit grundad på förutsättningen att publicistklubben och tidningsutgivareföreningens
yttranden skulle enligt anmodan inkomma till styrelsen före

Onsdagen den 30 mars.

5 Nr 19.

den 25 mars. Då detta nu icke skett, kommer givetvis ej heller annonseringen
att kunna ske den 1 april utan uppskjutes, enligt vad jag förvissat mig om,
i avvaktan på föreningarnas yttranden. Då emellertid interpellanten låtit förstå,
att dessa ej kunna förväntas förr än efter tidningsutgivareföreningens ordinarie
vårmöte i medio eller senare delen av maj månad samt att man redan
nu kan förutse stora avvikelser från järnvägsstyrelsens förslag, så måste jag
kraftigt understryka risken och olägenheterna ej minst för den eventuella nya
anbudsgivaren att uppskjuta det nödvändiga samarbetet med järnvägsstyrelsen
till i tjugutredje timmen. Jag har ej velat underlåta att redan nu vädja
till interpellanten om beaktande av denna vänliga varning.

Den fjärde och sista frågan: »Anser herr statsrådet icke att även denna sida
av saken är förtjänt att tagas i betraktande vid det blivande avgörandet av frågan
om ensamrättigheten till tidnings försäljning å järnvägarna?» syftar som
jag förmodar på interpellantens föregångna yttrande att blotta tillvaron av
den helt igenom på enskild vinning inriktade Svenska pressbyrån hotar att
medföra störa faror för pressens självständighet och oberoende.

Svaret på denna fråga är, då jag själv saknar förutsättningar att bedöma,
huruvida interpellantens pa en djupt ideell unpfattning säkerligen grundade
farhågor för Svenska pressbyråns demoraliserande inverkan äro befogade eller
ej, ingalunda lätt att finna. Avser interpellanten å ena sidan, att den enskilda
vinningen^ skall bortskäras, så måste jag bekänna, att jag icke anser
det möjligt att på samma goda nivå som nu upprätthålla den tekniskt krävande
och ekonomiskt vanskliga tidningsdistributionen utan att en fullt skälig
vinning beredes de affärsmässigt ansvariga intressena. Avser interpellanten
å andra sidan, _a.tt utövandet av denna affär och åtnjutandet av den därmed
förbundna vinningen bör förbehållas tidningspressen själv, så vill jag giva min
principiella anslutning till denna tanke, som då bör innebära att under i övrigt
jämlika förhållanden pressens företrädesrätt bör klart respekteras.

Till denna principiella förklaring anser jag mig dock böra göra ett par viktiga
erinringar. Den första gäller, att bakom uttrycket »tidningspressen själv»
måste ligga en påtaglig verklighet, som är att bygga på. Jag behöver ej gå
så långt som till det nyss omnämnda fallet, då tidningen »Fäderneslandet» anmälde
sig som representant för pressen själv; men redan en avsevärd fraktionsbildning
inom tidningspressen är för mig ägnad att väcka betänkligheter. Att
efter en avsevärd splittring i den föreliggande frågan lägga distributionen i
handen på en till antalet eller lokalt starkare begränsad del av landets press
torde för min del snarast möta större betänkligheter än att för ändamålet anlita
en fristående, tekniskt väl kvalificerad affärsorganisation.

Den andra erinringen gäller, att jag med »i övrigt jämlika förhållanden»
måste mena ej endast i huvudsak lika ekonomiska villkor — det kan man ju
något tumma på — utan även något så när jämställda förutsättningar att organisatoriskt
och tekniskt ansvara, för den viktiga tidningsdistributionens oklanderliga.
skötsel. Man må aldrig förlora ur sikte, att alla de krafter, som här
mäta sina intressen med varandra, vare sig de representera statens järnvägar,
tidningspressen själv eller det enskilda affärsföretaget, dock ytterst äro allmänhetens
tjänare.

Herr Ljunglund: Herr talman, mina herrar! Då jag nu går att fullgöra

den traditionella ceremonien att tacka herr statsrådet för den möda, han gjort
sig genom att sa utförligt svara pa mm interpellation, sker detta verkligen med
en hög grad av uppriktighet. Min uppriktighet understrykes ytterligare genom
min tacksamhet för, att herr statsrådet gjorde sig besväret att vid midnattstid
tillställa mig sitt svar. Men da jag är utgivare av en tidning, som kommer ut
pa kvällen och följaktligen arbetar under dagen, har jag tyvärr icke kunnat

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

Nr 19. 6

Onsdagen den 30 mars.

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

använda natten till att förbereda ett svar på hans mycket skarpsinniga och i
många avseenden särdeles egendomliga uttalande.

Visserligen har herr statsrådet gjort vad han förmatt för att ådagalägga, att
mina anledningar till interpellationer! icke äro hämtade ur verklighetens värld,
som tvärtom även i denna lilla detalj lyckligtvis är den allra bästa bland världar.
Han är till och med så älskvärd att lian klappar mig på axeln och förklarar
sig vara övertygad om, att jag har gatt till mitt — hur skall jag säga -något lättsinniga företag, driven av en blåögd idealism, och han unnar mig, förmodar
jag, av medlidande med min oskuld livet, så att jag icke varder slaktad
och tillredd såsom ett litet påskalam^ till den förestående högtiden. . Men han
manar mig att väl betänka att tiden ilar, och att vi snart aro inne i tjugotredje
timmen. Härmed har ju också gudskelov den nya tidräkningen klockan 1—24
införts i Sveriges riksdag, vilket är ett betydligt reformsteg!

Herr statsrådet tycks hysa vissa dubier huruvida jag har någon, rättighet
att anmäla mig såsom representant för pressen själv. Han antyder vilka mäktiga
tidningar, som stå bakom den nuvarande Pressbyrån, vars ägare, som ofta
blivit nämnt, är tvenne större handelshus, och han bekänner sig ha större betänkligheter
att inlåta sig med tidningsutgivareföreningen än att för ändamålet
anlita en »framstående tekniskt och ekonomiskt kvalificerad organisation».
Det gäller ju här ytterst, säger han så vackert, att vara en allmänhetens tjänare.

Herr statsråd! Jag medger att jag går fram utan att vara utrustad med
några storståtliga attribut. Jag är, såsom ni torde veta, icke helt och hållet i
avsaknad av fullmakter från de svenska tidningarnas officiella sammanslutningar,
men till sist är jag dock personligen ansvarig för mina ord på denna
talarestol. Jag är icke försedd med någon tung rustning. Det lätta spjutet som
jag bär är varken förgyllt eller doppat i smuts. Men da jag vägrar att begagna
mig av sådana retoriska tillgångar som den nyss använda jämförelsen med
»Fäderneslandet», fruktar jag icke att i stället mot den av eder beundrade tekniskt
och ekonomiskt fullkomliga organisationen utslunga ordet: »Märk nu
huru blotta sanningen skall slå er till marken!»

Herr statrådets karakteristik av den beundrade organisationen är ofullständig.
De nuvarande innehavarna av Pressbyrån äro icke dess upphovsmän.
Dess upphovsman var direktör F. G. T. Eklund, eller rättare några, hans medhjälpare,
och det var dessa, som gåvo byrån dess första organisation. .De gåvo
den också dess förnämsta agitatoriska kraft, den numera avlidne direktören
Lindmark. Den stora förtjänst, som de nuvarande ägarna inlagt, om byrån,
skall jag icke förneka. De ha skött den i hög grad affärsmässigt.i vissa hänseenden,
om än denna affärsmässighet icke kan av mig till fullo gillas i en. del
andra hänseenden, som jag sedermera skall utveckla. Köparnas huvudsakligaste
odödliga förtjänst är, att de mitt under det stormande världskriget 1915 insågo
den oerhörda ekonomiska betydelsen av att komma i besittning av distributionsapparaten
för landets tidningar, först och främst på bveriges järnvägar
och därmed sedermera ute i hela landet. ...

Det är sant att de därmed gingo att bli allmänhetens tjänare. De skattade
också denna sin uppgift att få tjäna allmänheten så högt, att. de betalade det
ansenliga beloppet av 900,000 kronor för denna sin offergärning. Det händer
ju också, att om man rätt tjänar allmänheten, kan man bli icke blott en tjänande,
utan också en betydligt förtjänande broder. Pressbyråns historia visar detta
till full evidens. Vad de nya ägarna av byrån beträffar äro de s.å blygsamma,
att de i viss mån dolt storleken av de offer de bragt. Ursprungligen grundade
de ett bolag, som officiellt tillkännagav sig arbeta med^550,000 kronor i stamaktiekapital,
och dessutom var i bolaget investerat 75,000 kronor preferensaktiekapital,
som till väsentlig del befann sig i tidningspressens händer. Av

Onsdagen den 30 mars.

7 Nr 19.

det nya bolagets kapital äges två tredjedelar av huset Bonnier och en tredjedel
av huset Hirsch. Yad preferensaktierna angår inträffade med dem en egendomlig
historia. Jag har nyss nämnt den duglige organisatören, direktör
Lindmark, som stod i stor gunst hos pressen, då han nämligen skötte försäljningen
av tidningarna mycket bra. Han besökte nu alla tidningar i Sveriges
rike, som ägde några preferensaktier, och grät och bad att få inlösa dessa aktier,
ty hans existens berodde därpå. I annat fall kunde icke pressen få ha kvar
den utmärkte mannen i spetsen för denna betydelsefulla institution. Han lyckades
så bra med inlösningen av preferensaktierna, att endast tio blevo över.
och av dessa tio äro nio för närvarande i vad man skulle ur de nuvarande ägarnas
synpunkt kunna kalla fullt säkra händer. En enda preferensaktie är i en
fri pressmans hand, men denne frie pressman har förgäves försökt använda
denna nyckel till att dyrka upp låset till den väl stängda helgedom, som innefattar
de innersta hemligheterna i Svenska pressbyrån. Varje gång han gjort
detta försök har inför hans ögon upprests »jerikomurar», som ha tornat upp
sig över varandra. Och då han är bosatt i landsorten, har han icke haft tid
att gå i Stockholm i dagar och veckor och vänta på att få slippa in.

Dessa förhållanden förklara, att det har måst tillsättas en särskild kommitté
av tidningsutgivarna för att erhålla någorlunda klarhet om hur det verkligen
förhåller sig med denna betydelsefulla sak. Denna kommitté har arbetat mycket
tungt och med mycket stora svårigheter. AL ha icke såsom järnvägsstyrelsen
haft den glädjen att bara få titta i böckerna. Vi ha måst gå runt omkring;
vi ha måst sända ut cirkulärförfrågningar till tidningar, till återförsäljare,
till järnvägsförvaltningar, vi ha måst göra undersökningar av nästan detektivmässig
art på olika håll och kanter för att kunna få en någorlunda klar föreställning
om hur saken låg. Det är klart att en sådan undersökning tar tid.
Jag hade för min del förutsett detta, och jag förklarade för järnvägsstyrelsen
redan förlidet år, att vi behövde god tid på oss, och att vi framför allt behövde
arbeta ostörda. Antagligen är det av denna grund som järnvägsstyrelsen nu
två gånger å rad, med såsom jag anser kringgående av det löfte som gavs mig
om denna ostördhet, försökt att pressa oss fram till att redan vid innevarande
tidpunkt avge ett förhastat anbud i ena eller andra riktningen, detta oaktat det
löpande kontraktet icke går ut förrän med detta års slut, och järnvägsstyrelsen
icke kan göra sig ett dyft nytta med de inkomna anbuden, då den nämligen
är skyldig att vänta till den 1 juli. Jag förstår icke denna dess brådska. Jag
kan i all synnerhet icke tolka den på samma sätt som herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet. Om det behövs, skall jag gå djupare in på
denna sak, och på den brevväxling, tyvärr alltför litet upplysande, som
jag här har tillgänglig. Jag har nämligen alltid hyst den livliga övertygelsen,
att jag lugnt kunnat förhandla med statsmyndigheterna muntligen, utan att
efteråt få höra att jag misstagit mig, och att jag icke hört vad jag verkligen
med min egna öron hört.

Våra undersökningar ha varit svåra och tidsödande, sade jag. Jag kan inte
anföra ens en bråkdel av vad vi kommit underfund med, men jag skall anföra
ett litet prov.

I paragraf 9 i järnvägsstyrelsens avtal med Pressbyrån heter det. att »varje
tidningsutgivare äger att för sin tidnings eller tidskrifts räkning påkalla och
erhålla samma provisionsvillkor, varom Pressbyrån kontraktera,t med annan
tidning eller tidskrift, som har lika pris och expeditionsförhållanden». Genom
en eirkulärenquétc lins olika tidningar ha vi kommit underfund med hur det
förhåller sig med denna sak. Vi ha olyckligtvis icke fått svar från en mycket
stor del av pressen — pressen har den egenheten att det är svårt att få den att
svara på brev — så jag rör mig dessvärre ännu med ofullständiga siffror, ehuru
jag hoppas att de skola fullständigas mer och mer. Jag har sammanställt dem

Ang. rätten
till tid ni ngs -försäljning
å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

Nr 19. g

Onsdagen den SO mars.

UllJidni^ls 0C^ v*sa> det ar mycket ojämna provisioner som huset Bonnier, hade jag
försäljning'' sa nar saSb men JaS menar naturligtvis Pressbyrån, betingar sig av olika tidå
statens järn- ningar, som utgivas under likartade expeditionsförhållanden. Jag skall anvägar
m. m. fora några få exempel. Det förefaller mig att exempelvis östgötatidningarna.

(Forts.) som ges ut i Norrköping och Linköping, där pressbyrån säkerligen har mycket
goda och störa filialer tätt vid de stora järnvägarna, äro i fråga om expeditionsförhållandena
jämställda med Stockholmspressen. Icke desto mindre finner
jag att Ostgöta Correspondenten årligen får betala 3,750 kronor mer i provision
till firman Bonnier än den borde betala, om den betalade efter samma mått som
en så litet gynnad tidning som Nya Dagligt Allehanda. Jag finner att tidningen
Östgöten enligt samma mått betalar 1,875 kronor för mycket, jag finner
att Östergötlands Dagblad nödgas betala 2,363 kronor för mycket, och att
slutligen Norrköpings Tidningar får betala 1.368 kronor för mycket.

Nu kan man invända, att jag icke känner till vilka svårigheter som föreligga
vid expedierandet av dessa olika tidningar. Men jag kan då vända uppmärksamheten
till ett fall, som omfattar tidningar i en och samma stad. Jag finner då till
min förvåning, att Sydsvenska Dagbladet Snällposten, som hör till de tidningar,
vilka villigt och gärna förhållit sig stilla i denna fejd, dock nödgas betala ungefär
5 procent mera än de stockholmstidningar, som jag känner till — vad de som
jag inte känner till betala, kan jag inte yttra mig om. Dessa 5 procent utgöra för
den tidningens del 2.660 kronor om året. Skånska Aftonbladet måste betala
2,848 kronor och Skånska Dagbladet i runt tal 10,000 kronor om året mer än
som rätteligen borde betalas enligt den norm, som ifrågavarande bolag har
åtagit sig att följa. En egendomlighet är här, att sistnämnda tidning, som
utkommer i Malmö och efter vad jag tror är organ för bondeförbundet, får betala
efter en annan norm än Skånska Aftonbladet och Sydsvenska Dagbladet.
Den får nämligen betala 50 procent av bruttoförsäljningens avkastning,
medan de andra slippa undan med 40 procent. Jag har här talat rent ut och
nämnt namn, så att man icke skall påstå, att jag döljer mig bakom fakta, som
jag icke klargör. Mina siffror äro byggda på brev från tidningsförvaltningar,
vilka jag givetvis har förvarat och kan förete vid varje moment. Jag nämnde,
att jag icke vet, vad varje tidning betalar. Det är just det förhatliga i det
hemlighetsmakeri, varmed den nuvarande Pressbyrån omger sig, att dörren står
öppen för alla slags misstankar. Man vet icke, hur firman Bonnier fördelar
sina gracer bland de tidningar, i vilka den själv är ekonomiskt intresserad. Jag
skall i det hänseendet väl akta mig för att göra några antydningar, som kunna
vara förhatliga. Jag vill däremot i stället protestera mot att detta hemlighetsmakeri
föranleder till slutsatser, som äro förhastade och oriktiga. Jag har i
exemplar av skandalpressen, som tillställts mig, fått läsa, att jag själv är köpt
av firman Bonnier!

Jag påstår icke, att Svenska Pressbyrån genom vad jag här relaterat handlat
brottsligt. Det gäller, att den som inte ser upp med ögonen får se upp med
pungen. Men tidningarnas ögon visavi Pressbyrån ha blivit förbundna.
Dylikt förklarar kanske, herr statsråd, att en hel del av dem utan att därför
med rätta stämplas med Fäderneslandsstämpeln vilja ha rent spel och papperen
på bordet. De sammanställningar, som av oss gjorts av Svenska Pressbyråns
förvaltningsberättelser för åren 1915—1925, visa ganska förvånande
siffror. Nu vill jag säga, att dessa förvaltningsberättelser emellanåt i många
stycken äro mycket tystlåtna. Jag har icke heller här några fullständiga siffror.
Innan jag går in på dem jag emellertid har, bör jag kanske förutskicka,
att de nuvarande ägarna av Svenska Pressbyrån varit dess verkliga innehavare
ända sedan år 1915; de seglade i tre år under direktör Eklunds flagg så
att säga, i det de fingo begagna hans kontrakt. År 1917 gjorde de själva upp
ett kontrakt, som räckte i tio år. De ha sålunda nu haft detta lukrativa före -

Onsdagen den 30 mars.

9 Nr 19.

tag i tretton år, och jag förmodar, att det är meningen, att de skola få det i
ytterligare tio år, därest de bli vinnare i den ekonomiska tvekamp, som herr
statsrådet ställde i utsikt. Och tjugutre år, mina herrar, det är dock en rätt
lång period i en affärs tillvaro. Jag tror, att jag icke begick en alltför svår
överdrift, när jag sade, att detta var ett sätt att med statens hjälp förankra
ett monopol under en mycket avsevärd tidrymd. Jag vet för resten inte, Vart
det tager vägen efter dessa tio år, ty fortgår huset Bonniers förvärv av tidningar
i samma eldiga tempo under de kommande tio åren, är jag övertygad
om att det kan anföras mycket starkare grunder än i dag av den art, som herr
kommunikationsministern nyss anförde, för att det inte bör fästas något avseende
vid dem som önska en ändring i det nuvarande tillståndet.

Men jag är skyldig att lämna en hastig överblick över Pressbyråns ekonomiska
fördelar av företaget. Jag finner, att den under åren 1915—1925 haft
en bruttoförsäljning av 126,698,701 kronor. Därpå har den haft en bruttovinst
av 24,855,212 kronor. Nettovinsten slår en med förvåning, då man
jämför den med bruttovinsten. Den redovisas med endast 1,539,321 kronor.
Ännu mer förvånad blir man över blygsamheten i fråga om utdelningen av
dessa penningar. Under de tio år, som mina anteckningar här avse, har bolaget
utdelat 400,000 kronor. Vart de andra pengarna tagit vägen, framgår blott
mycket ofullständigt av årsredogörelsen. Hur litet en balansräkning emellanåt
kan säga, framgår av den allra senaste för 1925—1926, som visar följande
siffror: diverse fordringar 2,128,475:97, inventarier 555,168:20, värdepapper
941,563:25, varulager 70.866:83, egendomar 771,600 kronor. Så kommer
under rubriken skulder: aktiekapitalet 625,000 kronor, reservfonden 425,000,
diverse skulder 3,165,138:30, årets vinst 257,098:64 kronor. Denna ringa
vinst är anmärkningsvärd, då man kan utgå från att omsättningen säkerligen
ökats sedan år 1925, för vilket år den redovisats med 17 V2 miljoner kronor.
Jag är övertygad om att min vän, innehavaren av den enda icke säkert placerade
aktien, i händelse han fått titta i böckerna, även om han varit utrustad
med en överjordisk skattematematisk kunskap, ändå näppeligen skulle hava
fått klart besked om läget.

Beträffande aktiebolaget Alga är jag naturligtvis mycket mindre djupt invigd
än kungl. järnvägsstyrelsen, men jag vet genom officiella uppgifter, att
det grundades 1917 med ett kapital av 50,000 kronor. Aktiekapitalet bär
sedermera två gånger fördubblats genom utdelning av gratisaktier, så att det
numera utgör 200,000 kronor. Årliga utdelningen, nominellt 10 procent, är
alltså, karakteristiskt nog. i verkligheten 40 procent! Man måste instämma
med herr statsrådet i att detta är en beundransvärd af färsskicklighet, och om
dess utövning vid statsbanorna verkligen blott skulle inbringa 22,000 kronor,
d. v. s. nära 50 procent på grundkapitalet, är det onekligen inte så illa.

När jag anför dessa siffror, tänker man förmodligen: där höra vi avundsamhetens
röst! Det är denna pactolusflod, som tidningspressen vill leda tillbaka
till sina egna fickor. Herr talman, sådan är icke vår avsikt. Vi dela
visserligen statsrådets mening, att den som sköter en sådan affär, bör erhålla
en skälig vinst. Att den är svårskött, vill jag icke gå med på, ty det är helt
och hållet en kommissionsaffär, och det är fullkomligt uteslutet, att den kan ge
någon förlust. En affär, som inte kan ge förlust, anser jag åtminstone inte
så värst svårskött. Det är icke pressens mening att leda dessa guldströmmar
till sina egna fickor. Det är pressens mening, att när den distributionsaffär,
som skall sköta det hela, har fått sina utgifter betalade och erhållit sin begränsade
utdelning, skall överskottet uppdelas på allmännyttiga företag. Vi
hade tänkt oss, att liksom för närvarande en del av den nuvarande ägarens
vinst går till järnvägsmännens pensionsinrättning, något som vi mycket väl
unna denna inrättning, skulle också en del av vinsten gå till journalisternas

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
ra. m.

(Forts.)

Nr 19. 10

Onsdagen den 30 mars.

Ang. rätten
till tidningsför
sälj ning
ä statens järnvägar
m. in.

(Forts.)

pensionsinrättning. Vi vilja icke inlåta oss på en auktion, som kanske för vår
del skulle få det resultatet, att vi icke finge någonting över, som kunde motsvara
journalisternas förväntningar. Vi vilja i stället gå in på att dela upp
den väntade vinsten med vissa procenttal åt journalisternas pensionering och
vissa procenttal åt järnvägsmännens. Därmed skulle enligt vår mening detta
monopol göra allmän nytta. Det blir icke längre en spekulation för den enskilda
vinningen. Fastän jag fullt ut senterar herr statsrådets spirituella
skämt om pressens intresse för att sälja karameller och läkeroltabletter, vill jag
dock säga, att det är vår mening, vilket vi hava meddelat vederbörande institution,
att avkomsten av bolaget Viga skulle lämnas till ett allmännyttigt företag,
nämligen turisttrafikförbundet och dess turistreklam. Jag är inte rädd för
att avkomsten av Alga skall behöva bli så liten, som det ställdes i utsikt, fastmer
tror jag, att turisttrafiken vore tacksam för att få dessa pengar, vilka nog
kunna vara behövliga. Men jag undrar, om i beräkningen medtagits alla
kiosker, som stå i närheten av järnvägsstationerna. Det är ju möjligt, att
man här har sållat ut några, som skulle förmenas stå på främmande tomter, om
de också finnas omedelbart intill stationshuset. Jag förmodar med anledning av
herr statsrådets välvilliga löfte, att det skulle finnas möjligheter att göra
upp också i fråga om Algaaffaren.

Jag är rådd, att jag allt för länge tagit herrarnas uppmärksamhet i anspråk.
Det återstår blott att i allra största hast förklara, varför jag icke finner oss
väl behandlade av järnvägsstyrelsen. I medio av förlidet år gick jag upp
till generaldirektör Granholm och förklarade, att enligt min mening pressen
borde söka få hand om den blivande försäljningen. Han sade, att han gärna
skulle ställa sig välvillig till detta och vänta på oss till ^den 1 juli 1927. I
januari fick jag emellertid — ehuru jag icke fått påstötning från J. S.

— plötslig denna tanke: »Du bör dock göra dig underrättad om huru saken

ligger nu.» Jag gick upp till järnvägschefen och sade: »Nu äro vi i full

gång med vårt arbete. Vi ha skickat ut våra cirkulär, och vi kunna väl lugnt
vänta med att avgiva vårt anbud till den 1 juli.» — »Nej», svarade han, »det
kunna herrarna visst inte. Jag har redan sagt upp firman Bonnier, och vi
ämna annonsera i nästa vecka.» Det är då att märka, att vi i pressen icke
hade en aning om på vilka villkor rättigheten bjöds ut, och vi hade icke erhållit
någon underrättelse om att järnvägsstyrelsen var i färd _med_ att vidtaga åtgärder.
Jag blev mycket förvånad och protesterade kraftigt, i det jag förklarade,
att om ingenting annat hjälpte, finge jag vända mig till den första
statsmakten och underställa regeringen denna sak. Den har, som jag framhöll,
en mycket stor allmän betydelse; jag skall återkomma till detta under de få
minuter jag ännu vill upptaga kammarens uppmärksamhet. Jag fick emellertid
till slut löfte, att nu skulle vi få arbeta i lugn och ro. Men, vad hände? Jo,
i början av mars får icke jag men tidningsutgivareföreningens ordförande, som
är bosatt i Norrköping, ett brev, att han måste ge svar redan den 25 mars, om
han godkände järnvägsstyrelsens förslag till avtal, ty annars annonserade man
genast, och så fick avtalet gälla. Nu har herr statsrådet sagt, att så kommer
det icke att ske. Det gläder mig mycket, ty själv fick jag ett brev från kungl.
järnvägsstyrelsen, i vilket det heter, att man tvärtom har velat ha en anbudstid
på tre månader, för att vederbörande reflektanter skulle ha god tid att kalkylera
anbudet och vidtaga erforderliga förberedande åtgärder. Styrelsen finner önskvärt.
att entreprenadannonser utsändas omkring den 1 april. Inför detta hot

— ty annorlunda uppfattar jag det icke —- att plötsligt bli tvungen att välja
mellan att antaga järnvägsstyrelsens villkor eller avstå från alltsammans, var
det som jag vågade framställa min interpellation och jag tror, att jag underbyggt
den tillräckligt.

Det återstår en anmärkning, som jag tyvärr ej kan tillbakahålla. I slutet av

Onsdagen den 30 mars.

Nr 19.

sitt anförande uttryckte herr statsrådet sitt tvivel på att jag och de som gorå
gemensam sak med mig, ha rätt att kalla sig för tidningspressen: »Jag behöver försäljning
ej gå så långt som till det nyss omnämnda fallet, då tidningen Fäderneslandet å statens järnanmälde
sig som representant för ''pressen själv’, men redan en avsevärd vägar m. m.
fraktionsbildning inom tidningspressen är för mig ägnad att väcka betänklig- (rörts.)
heter. Att efter en avsevärd splittring i den föreliggande frågan lägga distributionen
i handen på en till antalet eller lokalt starkare begränsad del av
landets press torde för min del snarast möta större betänkligheter än att för
ändamålet anlita en fristående, tekniskt väl kvalificerad affärsorganisation.»

Ja, jag vet icke, om herr statsrådet har någon aning om journalisternas känslor,
när man vill jämföra dem med den nu lyckligtvis i dödsdragen^ liggande tidningen
Fäderneslandet. För min del finner jag, att herr statsrådet här gjort
sig skyldig till vad jag ej kan beteckna annat än som en mycket allvarlig
överilning och därtill en förolämpning mot alla dem, vilka deltaga i den aktion,
som jag för. Jag har sagt, att jag personligen svarar för mina ord,_ men jag
vill erinra om vad herr statsrådet redan torde veta, att min motion i ärendet
framlades för styrelsen i tidningsutgivareföreningen, som är svenska tidningsägarnas
officiella organ, i höstas, att den enhälligt tillstyrktes av styrelsen att
uppföras på det förestående mötets lista, att mötet med en så överväldigande
majoritet, att det icke var fråga om votering, beslöt tillsätta en kommitté, som
skulle utreda denna sak, och att denna kommitté bestar av fyra medlemmar av
riksdagen och därjämte av publicistklubbens ordförande och ekonomichefen i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Jag tror, det är förhastat att rikta
en sådan skymf mot oss allesammans, och jag tillbakavisar densamma.

Jag skulle ha ännu mycket att tillägga, men det är klart, att i en sak som
denna kan jag ej få för lång tid taga herrarnas uppmärksamhet i anspråk.

Jag förmodar, att det utspinner sig någon liten debatt, och jag skall därunder
stå till tjänst med alla upplysningar, som äro i min ägo, och dessa upplysningar
— det ber jag få betona — äro exakta.

Herr statsrådet Meurling: Jag ber att uppriktigt få beklaga, att ett om nämnande

av ett faktiskt föreliggande erbjudande, som jag gjort här i dag och
som jag gjort för att belysa, hur olika uttrycket pressen själv verkligen kan
tolkas, av interpellanten om och om igen, i upprepade vändningar och mot min
bestämda mening — det ber jag få försäkra — överförts till hans person, till
hans medkommitterade, som jag icke med ett ord nämnt, till Svenska tidningsutgivareföreningen
och, om jag förstod honom rätt, till hela svenska pressenj
Jag kan ej annat än beklaga detta missförstånd och än en gång ber jag få
påpeka, att jag icke nämnt detta i något annat sammanhang än att jag belyste,
hur olika uttrycket pressen själv i alla) fall kan tolkas. Jag har här
tagit ett extremt fall, vilket jag uttryckligen sagt, att man icke behöver hänvisa
till i detta fall. Jag har gjort det såsom det enda föreliggande faktum
på ett annat anbud under hela denna långa tid av tretton år. Sålunda kan
jag icke godtaga den beskyllningen, att jag skulle velat rikta en skymf mot
hela den svenska pressen, för vilken jag ber att få betyga min fulla högaktning.

Jag kan ej heller inse, att ett omnämnande av detta förhållande har någon
så förfärligt allvarlig karaktär eller kan betecknas såsom ett vapen ur en
väsentligt annan arsenal än den, interpellanten själv i spirituella ordalag om
och om igen använde, då han angående don nuvarande innehavaren av denna
affärsrättighet hänvisade till hans personliga trosbekännelse och rituella sedvänjor.

Jag ber att få rätta ett par misstag. Interpellanten har sagt, att ,iag förklarat
mig hysa större betänklighet mot att inlåta mig med Svenska tidnings -

Nr 19. 12

Onsdagen den SO mars.

Amf. rätten utgivareföreningen än med en affärsmässig organisation. Det har jag ej sagt.
‘förlåt^'' Jag llar påpekat, att om så skulle vara, att när man kommer till slutet av
å statens järn- utredningen ^— vilken ju nu endast är på väg — det visar sig, att betänkvägar
m. m. lighet uppstår inom tidningsutgivarvärlden, och att den önskan att övertaga
(Forts.) denna hantering, som det här är fråga om, endast uppbäres av en mindre
fraktion inom tidningspressen, jag då hyser större betänklighet att efter en
dylik splittring inom tidningsvärlden lägga distributionsrätten i denna fraktions
hand än att lägga den hos ett fristående opartiskt affärsföretag. Detta
innebär något helt annat.

Interpellanten har påpekat, vilket jag förmodar ej hör så mycket till frågan,
att de provisioner, som den nuvarande rättsinnehavaren pålägger de svenska
tidningsföretagen, äro högst varierande, och han har i detta sammanhang
uppläst ett stycke av § 9 i det föreliggande kontraktet. Jag ber få fortsätta
med ^ läsningen, där interpellanten slutade. Jag ber få läsa upp sista stycket
i ifrågavarande paragraf, som lyder på följande sätt: »Uppstår eljes tvist mellan
Pressbyrån» — således den nuvarande innehavaren — »och tidnings eller
tidskrifts utgivare i fråga om tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf»,
— således om provisioner också — »slites denna genom skiljemän enligt
lagen av den 28 oktober 1887, och skall Pressbyrån, därest strid uppstår
om provisionsvillkoren, vara skyldig meddela skiljemännen uppgifter på gällande
provisionsvillkor för de tidningar eller tidskrifter, om vilka sådant begäres.
» Interpellanten har klagat över, att man ej vet, vilka provisioner, som
debiteras av Svenska pressbyrån, att han fört en fruktlös och vidlyftig korrespondens
för att taga reda på det, och att alltjämt den mest uppenbara olikhet
och ojämnhet i debiteringen består. Jag frågar: Varför har under hela
denna lidandets^väg icke någon tillämpning av § 9 sista mom. påkallats? Varför
har man, då man funnit ett orättvist och oresonligt förhållande råda, icke
begärt att detta måtte regleras, vilket ögonblickligen skulle skett, och varför
har man ej på detta enkla sätt fått hela provisionslistan sig förelagd i stället
för att arbeta med en tungrodd korrespondens, vilken tydligen icke gett mycket
resultat? Jag ber få påpeka, att nuvarande kontrakt innefattar full möjlighet
att i detta fall bevaka tidningsutgivareföreningens intressen, och det skulle
icke ett ögonblick underlåtits, liksom icke heller i andra fall skett, ifall saken
påtalats i någon annan form än som en interpellation i riksdagen.

Interpellanten erinrar, att enbart det förhållandet, att en affär består i tjugutre
år hos statens järnvägar, måste kunna betecknas som eller ge ett berättigande
åt det betecknande, som interpellanten gjort, att affären är med statens
hjälp förankrad^ såsom ett privatmonopol. Jag vet icke, vilken väg man skall
gå för att undgå en sådan beskyllning. Jag kan ej se annat än en väg, nämligen
att lämna hela försäljningsrätten obesatt. Om man ej får in mer än
en enda anbudsgivare på denna försäljningsrätt, har man väl ingen annan möjlighet,
om denne dessutom visar sig kunna sköta saken på oklanderligt sätt,
än att träffa uppgörelse med honom på de villkor, som föreskrivas. Har han
under denna langa tid innehaft denna affär, betyder det ingenting annat än
att han under den tiden lämnat statens järnvägar förmånliga villkor för affären,
och att ingen annan uppträtt och konkurrerat. Jag vet icke, hur det är
möjligt, som sagt, att kunna beteckna detta fortsatta anlitande av den ende
spekulanten såsom ett oberättigat, med statens hjälp förankrat privatmonopol.
När som helst och upprepade gånger, då kontraktet utlöpt, har det
varit möjligt för vem som helst att komma in med anbud, och hade han bjudit
förmånligare, villkor, hade han givetvis blivit antagen.

Nu säger interpellanten: Vi vilja icke konkurrera om denna affär. Vi vilja
ej schackra med den svenska tidningspressen utan anlita andra vägar. Vi vilja
ej riskera en förlust, som skulle gå ut över intressen, som vi anse ideella. Ja,

Onsdagen den 30 mars.

13 Nr 19.

ståndpunkten är ju föga förenlig med interpellantens förklaring, när han skildrar
den nuvarande anbudsgivarens så förmånliga ställning, vilken han framställde
så, att denne innehade en affär, som ej kunde ge förlust. Är förhållandet
det, att denna affär är så ytterligt förmånlig, som den av interpellanten
här. skildrats, och att den —- fullkomligt oberoende av den skicklighet,
med vilken den drives -— verkligen får anses som en affär, som icke kan
ge förlust, då förställer jag mig, att det skulle vara en lätt sak för pressen
att konkurrera om densamma. Det kan icke bli något schackrande med
ideella värden, då man har förmånen att ekonomiskt kunna konkurrera. För
resten kan jag i denna punkt bara än en gång påpeka, att statens järnvägar
lågt. upp den saken till öppen tävlan. Den väntar alltjämt på att Svenska
tidningsutgiyareföreningen skall i sinom tid anmäla sig som spekulant på de
villkor, om vilka den väntar besked.

Interpellanten har omnämnt, att han för denna rättighets utövande tänkt sig
andra° grunder än de som för närvarande äro gällande. Han bär icke tänkt
sig något fast belopp, utan att den vinst, som uppstår, skall delas mellan
statens järnvägar, för att tillfalla deras pensionshavare. och tidningspressen för
att tillfalla dess pensionshavare. Ja väl, det är en idé, som förefaller mig
ganska tilltalande, och vi vänta då endast på att vi skola få detta svar i form
av ett yttrande över nu föreliggande avtalsförslag. När Svenska tidningsutgivareföremngens
kommitterade förklara, att det svaret icke kan ges till den
''2i) mars, har ja,g här omedelbart förklarat, att det icke finnes anledning att
under sadana förhållanden vidhålla den fastställda dagen, den 1 april, utan
att vi avvakta det förslag, som kan komma från tidningsutgivareföreningens
sida. Jag. ber än en gång få förklara, att från statsmyndigheternas sida finnes
ingenting, som tyder på, att icke den frågan skall i sinom tid fullt opartiskt
prövas och tagas upp till övervägande. Jag vill uttryckligen hänföra
detta även till de grunder, interpellanten skisserat för den blivande affärsöverenskommelsen.

När däremot. interpellanten antytt, att även Algarörelsen, denna handelsrörelse
med artiklar, som helt och hållet ligga utanför tidningsförsäljningsmonopolet,
skulle övertagas av. det intresse, som han representerar, och den
vinsten. skulle delas mellan turisttrafiken och statens järnvägars pensionärer,
så j 1 J''a® bestämt hävda, att jag anser, att bakom denna affärsrörelse, denna
handelsrörelse, icke ligger något sådant ideellt intresse, som kan göra, att jag
för min del skulle vilja vara med på att någon som helst del av den vinst, som
nu går till statens järnvägars pensionärer, skulle överföras till turisttrafikens
befrämjande. Det senare intresset må gärna kraftigt befrämjas på sitt sätt,
men jag vill icke, att det skall träda in och få hälften, av vad statens järnvägars
pensionärer eljest skulle få.

Herr Pers: Det överensstämmer icke med mitt lynne att taga till orda i en
fråga, där tonen blivit så het. Jag undandrager mig det om möjligt. Mitt
intresse för saken gör dock. att jag anser mig böra säga några ord. °

Innan jag gör det, vill jag förutskicka, att jag själv knappast har något
nämnvärt ekonomiskt intresse i frågan. Min tidning är ej av den storlek och
betydenhet, att distributionen av den ger några störa summor, men saken är
i alla fall av stort allmänt intresse. När striden utvecklar sig så, som vi
nu fått höra här under denna sista timme, är det fara värt, att det blir ganska
svårt att reda ut saken, och utgången — därom vet man ej så mycket. Med
mitt siilt att so skulle det dock vara beklagligt, om man'' här skulle strida
för att få en underkastelsefred. Därigenom skulle det allmänna kanske bli
den mest förlorande parten. För att så icke må ske, för att det icke må utveckla
sig därhän, skulle jag redan här vilja säga, att järnvägsstyrelsen så -

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

JNr 19. 14

Onsdagen den 30 mars.

Ang. rättm
till tidningsfärsäljning

ä statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

som företrädare av det allmännas intresse kanske borde taga mera positivt
på saken och ej sitta stilla och låta striden utveckla sig, till dess att de förstörande
krafterna fått överhand. För tidningsutgivareföreningen och dem, som
driva saken därifrån, finns det åtskilliga svårigheter att övervinna, som ej blivit
nämnda här och som jag vill påpeka, för att kammaren skall få kanske
litet bättre ljus över hela historien.

Det är det, att den nuvarande Pressbyrån har en tidningsdistribution, som
är mycket omfattande, utanför järnvägarnas område. I _vissa städer ombesörjer
den en mycket vidsträckt distribution, och det är något, som. järnvägsstyrelsen
och järnvägarna väl icke kunna ha .så mycket att säga till om. ^ Jag
vill bara fästa uppmärksamheten på att den nuvarande Pressbyrån alltså har
möjligheter att behålla fältet, som icke kunna vara så lätta att övervinna.
Jag vill icke här ga in på att ta parti i saken och inte närmare gå in, på
stridens faser, men jag vill uttala ett par önskemål om något som det allmänna
borde utvinna ur denna situation, vem som än stannar för distribueringen,
vem som än stannar för affären. Det främsta av dessa önskemal
är, att fullt ljus får falla över en affär som denna. Jag menar icke
så, att man möjligen skall kunna leta sig till ljuset efter mycket
arbete, utan saken bör läggas så. att var och en intresserad kan få besked
om, hur affären går och hur den skötes, och så att dessa detaljer
bliva klarlagda. En offentlig kontroll, utövad av något offentligt
organ, bör kunna arrangeras på lämpligt sätt. Vidare bör den vinst
begränsas, som utgår till aktieägarna, till dem som satt in kapitalet. Den
bör begränsas och det bör klarläggas, hur överskottet skall användas. Järnvägarna
böra icke av denna affär ha större intäkt än vad som svarar mot deras
omkostnader och en rimlig vinst, men vinsten på annat håll bör icke heller
vara annat än rimlig. Det överskott, som uppstår, borde tillfalla något allmänt
ändamål. Redan nu gå ju avgifterna till järnvägarnas änkepensionering.
Men å andra sidan — den andra parten här, tidningarna, har också en ganska
stor stab. som behöver tillskott för ålderns och sjukdomens dagar. Det är publicisternas
pensionering det gäller. Det vore rimligt, om en del av överskottet
ginge också dit, sedan aktieägarna fått en rimlig avkomst.

Vidare hemställer jag, huruvida man ej skulle kunna få. en ordning för
avvecklingen av en sådan affär. När nu den nuvarande af färsinnehavaren fatt
sätta upp kiosker och göra åtskilliga föranstalter vid järnvägarna, uppstår
naturligtvis den frågan, hur detta skall betalas och vilken betalningssumma,
som skall vara lämplig för det. En affär, som faktiskt är ett monopol,, bör
kunna ordnas så, att när ett ombyte sker, det finnes regler för ett. sådant
ombyte, så att man ej får svårigheter för att avveckla saken på ett rimligt sätt.

Dessa önskemål anser jag böra kunna utvinnas ur den nuvarande situationen,
vem som än stannar för monopolet. Och jag tror, att dessa önskemål kunna
hysas av hela svenska pressen — jag tror därvidlag icke, att man kan tala
om några grupper eller utbrytningar — och ifall järnvägsstyrelsen tager detta
i betraktande, så uppfyller den därmed ett allmänt önskemål, något som skulle
väcka stor tillfredsställelse, hur än, som sagt, utgången blir i fråga om tävlingen
om affärsrättigheten.

Herr talman! Jag har bett att få säga dessa ord för att belysa frågan i
lugn och utan den hetta, som förut gjort sig gällande.

Herr Winberg: Ja, herr talman, det var verkligen en upplevelse att höra

herr Ljunglund så energiskt och belysande framhålla privatmonopolintressets
fördärvliga verkningar eller privatkapitalets verkningar på olika^ områden.
Jag delar som bekant fullkomligt denna hans uppfattning. Jag har endast
att uttala en önskan, att denna hans uppfattning skall sträcka sig vidare och

Onsdagen den 30 mars.

15 Nr 19.

icke bara stanna, då det gäller en viss firma. Om en sådan utsträckning kommer
att ske, hoppas jag en vacker dag att få hälsa herr Ljunglund som medlem
av en politisk konstellation, som bestämt och konsekvent ständigt hävdat
den uppfattning, som herr Ljunglund nu för tillfället hävdar. Däremot har
jag litet svårt att följa honom, när han gör gällande, att han skulle representera
den blåögda idealismen och oskulden och vara särskilt lämplig såsom
påskalamm. Jag tror icke, man behöver vara mosaisk trosbekännare för att
avböja förtärandet av en sådan spis.

För att nu tala litet allvarligare, som herr Ljunglund gjorde i senare delen
av sitt anförande, måste jag saga, att om interpellanten varit konsekvent,
då han här talat om det fördärvliga i ett privatmonopol, förefaller det mig,
som om hela slutresultatet av hans resonemang skulle blivit, att han påyrkat,
att statens järnvägar själva skulle ombesörja denna distribution av tidningarna.
Det anser jag nämligen mycket väl kunna gå, liksom jag också anser,
att det vore det naturligaste, att statens järnvägar skötte sådana saker som
det som nu omhänderhaves av det mycket omtalade transportkompaniet. Då
både man varit ifrån att sådana enskilda och privatekonomiska intressen gjort
sig gällande.

Jag har ingen särskild anledning att här blanda mig i denna debatt, men
det synes mig vara litet oklart i denna sak. Här är det dock så, att man av
statens officiella verk och myndigheter gång på gång kräver, att de skola uppträda
fullt korrekt, öppet och offentligt och icke ge sig in i några smygunderhandiingar
med den ena eller andra parten, vare sig det är fråga om saker
sådana som denna eller andra affärer. Den enda formen för sådant är väl
då att inbjuda till offentlig tävlan eller annonsera ut det. Den som bjuder
högst och i övrigt lämnar de villkor, som anses acceptabla, han får det. Jag
måste såga mig, att jag inte riktigt förstår Svenska tidningsutgivareföreningens
kritik i detta avseende. Här har nu ett kontrakt gällt under tio år,
enligt vilket den som innehar denna monopolställning för närvarande betalar
35,000 kronor om året. Man behöver icke rota i firman Bonniers räkenskaper
för att förstå, att det måste vara ett ganska lukrativt företag för den, som
har det om hand. Då begriper man också, att järnvägsstyrelsen anser, att när
kontraktstiden är ute, det är järnvägsstyrelsens skyldighet att uppsäga avtalet
för att se, om den icke kan få mer av den vinst, som belöper sig på denna
affärsrörelse. Järnvägsstyrelsen har uppsagt kontraktet och förklarat, att
den tänkt sätta in annonser och infordra anbud från hugade spekulanter. Man
har då vänt sig emot att denna annonsering skulle ske så tidigt som den
1 april. Jag_ måste säga, att det icke kan vara obekant för Svenska tidningsutgivareföreningen,
att kontraktstiden utlöper innevarande år. Då har väl denna
institution haft tillräcklig tid på sig för att förbereda sig. Ämnar den
uppträda såsom konkurrent till den nuvarande innehavaren och reflektant på
att övertaga affären eller icke? Här förefaller det vara två stormakter, som
stött ihop med varandra. Båda anse sig vara den största. Järnvägsstyrelsen
följer sina vanliga normer i dylika fall. Den säger: Vi måste göra det, därför
att annars få vi den kritiken på oss, att vi icke ha full offentlighet över
våra handlingar. Tidningsutgivareföreningen kommer med anmärkningar och
vill ha försäljningen om hand, men den vill icke gå in på konkurrens. Alltså
vill den icke lämna anbud under samma former, som i vanliga fall äro fastställda
för dylika saker, utan vill ha andra grunder än de nu tillämpade.

Jag vill icke yttra mig om detaljerna i denna fråga, ehuru diirom kunde
vara mycket att säga, men så mycket kan jag säga, att hur än tidningsutgivareföreningen
resonerar, får den aldrig glömma — utan att jag härmed ett ögonblick
har anledning uppträda såsom försvarare av järnvägsstyrelsen — konsekvenserna
av de upprepade anklagelserna emot vissa myndigheter, att de icke

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

19. ig

Onsdagen den 30 mars.

. rätten fullt Öppet och officiellt tillväga, då det gäller att inhämta anbud från
säTniiw'' sådana företag. Dessa konsekvenser få vi lov att taga med i räkningen och
statensjämr- järnvägsstyrelsen har handlat med tanke på desamma. Naturligtvis kan därvägar
m. m. vid under hand en jämkning komma att ske, som jag anser vara påkallad, och
(Forts.) herr statsrådet har ju här ställt i utsikt att något sådant kan ske. Jag vill
bara framhålla att man, om man den ena gången hävdar kravet på öppenhet
och offentlighet efter vederbörligen antagna riktlinjer, som gälla de affärsdrivande
verkens styrelser, man en annan gång får finna sig däri, även om
det är fråga om en så mäktig institution som Svenska tidningsutgivareföreningen.
Järnvägsstyrelsen har härvidlag gjort vissa medgivanden, och jag
antager, att den kommer att göra ytterligare medgivanden, om den finner tidningsutgivareföreningen
vara verklig ref lektant på den sak det här gäller.

Man har vidare ansett det vara för kort tid fastställd för ingivande av anbud
och preciserad framställning före den 1 juli i år. Jag förmodar, att järnvägsstyrelsen
resonerat som så att, därest det skulle bli ombyte av innehavare
av denna rätt till försäljning vid järnvägarna, det icke är mer än rimligt, att
den, som haft. denna rätt under lång tid, får klart för sig några månader i förväg
att ändring inträder, så att rörelsen hinner avvecklas. Jag kan föreställa
mig, att det är denna sak, som legat till grund för den av järnvägsstyrelsen
intagna ståndpunkten.

Jag kommer emellertid tillbaka till den synpunkt, som jag uttalade i början
av mitt anförande, och jag skulle vilja hemställa till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet, eftersom han nu ser, vilket slagsmål och
vilket bråk det blir här mellan olika konkurrenter om detta monopolföretag,
huruvida det icke skulle vara möjligt att med ett Alexanderhugg lösa. den
gordiska knuten och i det avseendet reflektera över huruvida icke statens järnvägar
själva kunde taga hand om denna rörelse. Då behövde det icke bli
någon lukrativ affär vare sig för firman Bonnier eller för någon annan.

Herr österström: Herr talman! Icke minst på grund av det en smula

sensationella sätt, på vilket denna interpellation kommit fram, samtidigt i båda
kamrarna, är det ju möjligt att någon skulle kunna ha fått den uppfattningen
att det skulle stå en fullständigt enig pressopinion här, vilken anser sig misshandlad
eller illa behandlad av denna Pressbyrå, som handhar distributionen
och försäljningen av pressalster på och vid järnvägarna. Då det nu verkligen
icke är så,, att den svenska pressen är enhällig kring den uppfattningen att
den är så illa behandlad, har jag, herr talman, begärt ordet för att konstatera
detta. Men jag må gärna i samma andedrag säga, att jag gör detta med en
viss tvekan, en tvekan som dock hänför sig icke till själva saken, utan till herr
Ljunglunds anförande.

Herr Ljunglund var oerhört upprörd över att kommunikationsministern råkade
nämna tidningen Fäderneslandet i ett visst sammanhang. Jag får säga,
att jag, då jag uppmärksamt lyssnade till statsrådets anförande, för min del
icke på något sätt kunde få fram av detta yttrande den meningen, som upprörde
herr Ljunglund. Men herr Ljunglund själv drog sig icke för att litet
älskvärt insinuera att det fanns några få aktieinnehavare i svenska pressbyråns
aktiebolag, som voro »säkra». Vad lägger herr Ljunglund in i detta? Jag
är verkligen angelägen att i någon mån få fram ett svar på den frågan. Jag
har nämligen nyligen varit hemma på en bolagsstämma i Härnösands boktryckeriaktiebolag
— jag nämner namnet, eftersom det tycks ha blivit kutym att
röra upp och draga fram varandras enskilda angelägenheter — detta bolag,
som förlägger Västemorrlands Allehanda, vilken tidning har mig till redaktör,
och jag vill erinra mig att bland tillgångarna i vårt bolag funnos ■— vilket gör
mig mycket förtvivlad -— också upptagna två eller tre preferensaktier i Sven -

Onsdagen den 30 mars.

17 Nr It».

ska pressbyråns aktiebolag. . Herr Ljunglund sade, att han endast kände en
enda pressman, som var fri innehavare av aktier i detta Svenska pressbyråns
aktiebolag, men jag antager, att han därvid icke tänkte på mitt företag. Jag
måste emellertid spörja honom, om han menar, att den utdelning på — tror jag
det var - högst 25 riksdaler om.året. som vi åtnjuta är ägnad att binda oss.
Han kanske känner visserligen lika bra som jag, att den svenska landsortspressen
arbetar under mycket tunga och svåra omständigheter, men jag hoppas^
att han ända icke tror, att dessa 25 kronor, vilket utan tvivel är en mycket betydande
summa under vissa förhållanden, ha absolut avgörande betydelse för
mitt ställningstagande i detta avseende.

o skulle i mångt och mycket kunna instämma med herr Pers, som i ett,
såvitt jag. förstår, mycket sakligt och modererande anförande försökte ställa
kyrkan mitt i byn. Det är klart, att det icke kan bil tal om att Pressbyrån
skall utöva någon välgörenhet. Det är ju icke något brott i och för sig att
tjäna pengar, och även om man nu medger, att det iir en betydande skillnad
mellan monopolaffärer och affärer i fri konkurrens, tror jag dock det är en
plikt afsåga ifrån, icke minst ifrån landsortstidningarnas håll, att Svenska
pressbyrån icke bara tjänar pengar, utan att, så långt min erfarenhet sträcker
sig, byrån sköter denna affär på ett för oss tillfredsställande sätt.

Och jag får verkligen säga, att jag tycker, att alla dessa ekonomiska och tekniska
mellanhavanden mellan å ena sidan tidningarna och å andra sidan Svenska
pressbyrån i all rimlighets namn väl kunna göras upp på annat sätt än genom
att dragas fram inför riksdagen. Jag. har velat säga detta, herr talman, för
att man icke skall tro, att det bara finns missnöje med Svenska pressbyrån,
utan på det att, åtminstone så långt jag känner till saken och för min tidnings
vidkommande, det må uppriktigt bliva sagt, att Pressbyrån sköter sitt uppdrag
1 a , väsentligt utmärkt val i tekniskt avseende. Om byrån sedan tjänar pengar^därpå,
så upprör det icke oss så förskräckligt mycket.

. Vad skulle det för övrigt finnas för absolut och intimt sammanhang mellan
journalisternas pensionsfråga och detta enskilda företag? Jag får säga, att
även om jag nu har hört, att herr kommunikationsministern tyckte, att'' den
synpunkten var acceptabel, har jag litet svårt att förstå annat än att detta
sammanhang ligger rätt långt borta. Tidningarna må väl i alla fall se till
att de klara sin personals pensionsfråga utan att koppla ihop den oupplösligt
med denna affär.

Jag har under många år hört att man sagt, att tidningsmän icke förstå sig
pa ekonomi Det ligger kanske något i detta., men jag vågar säga, att jag efter
herr Ljunglu.nds framstöt i dag kommer att ha den allra djupaste och starkaste
respekt för tidningsmännens ekonomiska sinne. Det synes mig till och med berättigat
att säga,, att när tidningsmännen börja syssla med ekonomi, bli de alldeles
speciellt kniviga och hänsynslösa i sin framfärd.

„ Harr Ljunglund: Jag ställer mig icke här i talarstolen för att jag tänkt bli
sa långrandig, utan därför att mitt anförande skulle höras så dåligt om jag
talade ifrån min plats i kammaren.

Jag önskar närmast att besvara en del invändningar, som gjorts men eftersom
dessa invändningar, tycker jag, icke äro särskilt tungt vägande, skall jag
icke kosta pa dem så mycket arbete.

Herr statsrådet beklagade nu, och det tager jag upp å pressens och egna
vägnar såsom det förtjänar att upptagas, att han nämnt tidningen Fäderneslandet
och dess aktion i detta sammanhang, men jag kunde icke underlåta att
höra, att herr statsrådet i sitt anförande ett par gånger var inne på denna sammanknytning
mellan Fäderneslandet och föreliggande sak. Jag har övertygat

Första hammarens protokoll 1927. Nr 19 9

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

Nr 19. 18

Onsdagen den SO mars.

Ång. rätten mig om att jag hört rätt genom att läsa herr statsrådets manuskript till anföranhflörsäVn^S''
^et * dag. Herr statsrådet sade vidare, att jag å min sida hade försökt att satiriå
statens järn- sera personers bekännelse och rituella förhållanden o. s. v. Nå, det är mycket,
vägar m. ro. som är tillåtet, när man anlägger skämtets ton, och det kanske i grund och bot(Forts.
) ten icke är precis lika stötande att säga om någon, att han är jude, som att
säga om en tidningsman, att han hör till certen Fäderneslandet •— eller kanske
det anses av herr statsrådet vara lika svårt. Därom vet jag intet.

Vidare anmärkte herr statsrådet på kontraktets § 9, att det där står, att
tidningarna ha rätt att skydda sig mot sådana övergrepp, som jag påpekat, genom
att tidningarna kunna vädja till en skiljedom, och han frågade, varför de
icke hade gjort detta. Det har helt enkelt icke gjorts, därför att de icke vetat
av att de varit misshandlade. De ha trott, att de fått betala lika mycket som
alla andra, ty den hemlighetsfullhet, varmed Pressbyrån omger sig, gör det
omöjligt att få klart för sig detta. Det är först nu, genom den undersökning
som gjorts, som detta missförhållande kommit fram. Så enkel är den saken.
Och detta tyder ytterligare på nödvändigheten av att få en sådan ordning, att
papperen komma på bordet.

Det har vidare talats något om att detta är en ren privatsak, som icke angår
kammaren och att det också är onödigt att upptaga kammarens tid med denna
fråga. Jag vill säga, att detta är en av de allvarliga saker, åt vilken grundlagsstiftarna
ägnat en speciell omsorg. Det står nämligen i tryckfrihetsförordningens
1 § mom. 12 :o: »Intet hinder vare för bokhandelns idkande» — därmed
menas tryckta skrifter i allmänhet — »icke heller för utgivning till föryttrande
av någon skrift, vare sig inländsk eller utländsk». Lika litet som herr överståthållaren
i Stockholm får utfärda ett förbud för våra tidningar att sälja sina
alster här i Stockholm, utan att det träffas överenskommelse mellan tidningarna
och överståthållaren om en speciell ordning i den saken, lika litet synes
det mig tillbörligt, att järnvägsstyrelsen av egen maktfullkomlighet skulle bestämma
en speciell ordning utan att underhandla med den enligt grundlagen intresserade
parten, pressen, men tvärtom vilja skattlägga pressen, vilja driva den
i auktion att mäta sig med firman Bonnier!

Herr statsrådet säde, att det icke var någon fara att övertaga denna rörelse,
eftersom jag hade sagt, att affären icke kunde bli förlustbringande. I firman
Bonniers händer kan den icke bli förlustbringande, men i pressens händer kan
den bli det! Detta låter en smula paradoxalt, men jag ber få hänvisa till en
artikel, som redan i går kväll skickades fram såsom förridare mot den rättvisa
aktion, som jag anser mig föra. Denna artikel återfinnes hos min kollega
Aftonbladet, och i den finns det en passus, som jag skall peka på, lydande:
»Yi befara storligen, att ett ombyte av distributionsföretag vid järnvägarna
skulle bli för pressen högst oförmånligt, och fråga är väl, om icke redan dess
välvilliga hjälpare, om än givetvis ofrivilligt, bidragit till distributionskostnadernas
fördyrande.» Huru förklara detta utlåtande? Jag känner mycket
väl till förklaringen, och jag har fått den av de enskilda järnvägarnas förening
och dess styresman. Han har meddelat mig, att sedan en lång tid tillbaka
agenter för firman Bonnier resa omkring till de enskilda järnvägarna och erbjuda
dessa penningbelopp även där förut intet betalats till järnvägsförvaltningen.
Dessa belopp gå löst på 2 ä 3,000 kronor, och villkoret för deras erhållande
är, att man icke under några omständigheter skall sluta kontrakt om
tidningsförsäljning på dessa banor med någon annan än firman Bonnier. Även
denna saks sammanhang med grundlagen torde förtjäna undersökas.

Det är i alla fall tydligt, att firman Bonniers mening är, att dessa tusenlanpar,
som den nu sprider ut över de svenska privatbanorna, skola av tidningarna
betalas, och vi ha icke någon annan vån.

Herr statsrådet misstog sig nyss, då han talade om ett 23-årsmonopol. Jag

Onsdagen den 30 mars.

19 Nr 19.

sade, ätt firman haft detta monopol i 13 år och att den nu försökte få det på
ytterligare 10 ar, ^vilket skulle bli sammanlagt 23 år. Som jag förut sade, kan
det, när dessa 10 ar äro till ända, gå så som det står i slutet på herr statsrådets
anförande här i dag, att det kan vara en så stor fraktion inom pressen, som i
vatt och torrt går firman Bonniers ärenden, att det då aldrig kan bli fråga om
att överlata. denna rättighet till någon som helst medtävlare.

Jag har inte helt och hållet följt med de övriga invändningar, som gjorts.
IJe ha emellertid icke varit av någon större betydelse, såvitt jag förstår. Herr
Osterström beklagade sig över att vara misskänd. Jag tycker, att han tog
firman Bonnier i försvar sa gott han kunde, och så tillvida voro de aktier, barn
påstod sig äga, väl placerade, men jag vill anföra en kollega, som jag tror är
av oss alla ganska väl ansedd, ty den är både välredigerad, spirituell och har
beslutat sig skola vara fri. Den går med på samma aktion som jag, och så
^11 vida är den partisk. Den skriver i dag en artikel om »Tidningars och tidskrifters
spridning» Jag syftar på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,
och det heter däri bland annat: »Vad är det då att invända mot denna i och
för sig rättmätiga affärsverksamhet? Ingenting annat än obehaget av att möjligheten
till maktmissbruk är för handen och att misstanken därom aldrig kan
sknnlaggas. Aven om vissa tidningar gynnades på andras bekostnad så
skulle det vara sa gott som omöjligt att leda detta i bevis.» — Delvis har jag
lett det i bevis och hoppas kunna göra det ytterligare. — »Den otrevnad som
lofjer otryggheten i spåren, då ett särintresse har makt att gynna eller missgynna
små medtävLare, är tillräckligt stor för att begrunda önskan om eu mera
tilllredsställande sakernas ordning1, även om denna önskan genom omständigheternas
makt tränges ut ur de glesa led, som bildas av de till förverkligande
benadade for att nödgas sluta sig till de frommes bleka skara. Här möter man
nämligen de hinder, som firman har makt att resa i denna önskans väg. Vore
den svenska pressen enig, så skulle distributionen lätteligen låta sig göras till
en dess gemensamma angelägenhet.»

Jag för min del är övertygad om att det kominer att bil en pressens gemensamma
angelägenhet med undantag för de tidningar, som ha anledningar att
icke önska någon förändring.

. Herr Walles: Jag begärde ordet allenast för att instämma uti den ärade
interpellantens anförande, i vad avsåg det centrala i denna fråga. Jag har under
nagra tiotal ar haft tillfälle att syssla med tidningsdistribution och har under
de senare åren därjämte sysslat i någon mån även med en del andra tidningars
angelägenheter. Jag är icke lika övertygad som herr statsrådet och herr
Osterström om. Pressbyråns fullt objektiva handlande rörande distributionen.
Jag. tror för min del under alla förhållanden, att det skulle vara bättre och för
tidningspressen förmånligare, om den själv övertog distributionen. Det är
utan tvivel sa som framgar av vad den ärade interpellanten nyss läste upp ur
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, att det blir svårt att frigöra sig från
den misstanken, att här icke alltid sker ett sa objektivt handlande som borde
ske.

Jag vill beträffande herr statsrådets nämnande av tidningen Fäderneslandet
i denna sak säga, att jag fick precis samma intryck av obehag, som herr
Ljunglund erhöll, och jag kan tillägga, att jag fann herr statsrådets senare
lämnade förklaring icke vara så fullt tillfredsställande.

Beträffande herr Winberg vill jag nämna, jag fattade hans yttrande så att
han förmenade, att tidningsutgivareföreningen skulle haft god tid att även med
den tidrymd, som var anslagen, hinna komma in med anbud, att den kommitté
som fatt hand om utredningen, måste ha tid på sig att arbeta. Den fick av
tidningsutgivareföreningen respit att framlägga sitt förslag, som förut nämnts

Ang. rätten
till tidning8-försäljning
å statens järnvägar
m. ra.

(Forts.)

Nr 19. 20

Onsdagen den SO mars.

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. ra.
(Forte.)

till föreningens vårmöte i maj. Innan tidningsutgivareföreningen tagit definitiv
ståndpunkt till saken på grundval av dessa utredningar kan naturligtvis icke
något anbud lämnas. Den saken tycker jag kan vara klar.

Jag har, herr talman, ingenting annat att tillägga.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag finner mig föranlåten att yttra ett par
ord med anledning av herr Österströms anförande. Jag fruktar, att om han
ensam skulle representera landsortspressen här i kammaren, skulle man få den
uppfattningen, att alla landsortstidningar vore belåtna med förhållandena, sådana
de äro. Jag ber emellertid att redan från början få säga, att jag instämmer
med herr Winberg härutinnan, att staten mycket väl skulle kunna taga
hand om denna distribution inom sitt område. Jag gör det av samma principiella
skäl som jag åberopade rörande ett transportbolag, som ingick ett avtal
med järnvägsstyrelsen och kunde bjuda lägre frakter än järnvägsstyrelsen själv
i fråga om transport. I statsrevisionen riktade vi oss vid ett tillfälle emot
detta, och såsom motståndare till ett sådant tillvägagångssätt kan jag givetvis
icke annat än instämma däri, att staten borde omhänderhava även aenna
rörelse. Om emellertid nu icke staten skall omhänderhava den, törel aller det
mig som om det icke borde förvåna någon, att landets tidningar vilja sälja

vad de själva producera. . „. ,

Jag vill för övrigt tillägga beträffande herr statsrådets svar, att jag licJr
den uppfattningen, att herr statsrådet icke iakttog den försiktighet och opartiskhet,
med vilken man annars försöker fälla domar mellan, parter. Man ioreföll
mig vara mindre lämpad såsom skiljeman i detta fall, då han redan pa lodband
uttalar sig till förmån för den ena parten och om olämpligheten av att
den andra parten släpptes fram. Jag hoppas, att järnvägsstyrelsen, den myndighet,
som lyder under kommunikationsdepartementet i detta avseende, etter
detta skall finna en mera opartisk linje att företräda staten på. . „

Herr Österström har vidare undrat, varför journalisternas pensionsfråga
borde blandas in i detta. Ja, man kanske kan dela denna undran men nar det
redan är så. att av den inkomst, som uppstår på här ifrågavarande rörelse, en
del utgår såsom bidrag till ordnandet av vissa järnvägsfunktionärers pensionsförhållanden,
tycker jag icke. att vad som har föreslås ar någon nyhet Vad
är det väl, som ligger närmare till hands an att dessa, som producera och a
verka tidningar, även skola få del av dessa-överskottsmedel. Herr Österstrom
vet väl lika väl som jag, att det är synnerligen uselt ställt för lan^ts,3°"r^
lister i det avseendet och att, så snart en journalist icke formar mera, har ha
att gå sin väg mot en framtid och ålderdom, som är mycket vansklig.
har icke ens brödet för dagen. Kunde man — jag tanker mig, att tidningarna
kunna ordna pensionsförhållandena för dem. som äro yngre — särskilt tänka
på de äldre journalister, som se ålderdomen sa osäker, sa tror jag, att det vore
en så allmännyttig gärning, att den mycket väl later sig inraugeras vid sul
av omtanken om de järnvägsfunktionärer, som redan fatt del av denna forma,
Herr talman! Jag anser mig böra saga detta, derför att man inte har d g
skall få den uppfattningen, att landsortspressen ar nojd med forhallandena sådan!
de äro Jag finner det inte alls förvånansvärt, att tidningarna sjalya
vilja sälja sina egna produkter — det ligger tvärtom mycket nära till hands.
Den person, som startat det företag varom här talats, hai0Cfca ^^nge!
telegrambyrå vilken tidningarna själva overtogo. Man försökte den gången
S l”ka å“''n hos staten. Staten ville emellertid .eke medverka och da ov rtogo
tidningarna denna telegrambyrå sjal™. Jag fmner det vara mycket In
friskt och riktigt att tidningarna även sälja sina egna produkt
Såpa den byrå som statsrådet ansåg det vara olämpligt att skapa, emedan
£Talj Al» enighet ifrån alla håll. Om man roka kan spara en.ghet

Onsdagen den 30 mars.

21 Nr 19.

ifrån alla håll för närvarande, har det kanske sin förklaringsgrund däri, att
för tillfället vissa. intressen här stå emot varandra, men jag tror, att dessa
motsatser så småningom skulle utjämnas, om tidningarna själva finge övertaga
det ifrågavarande företaget.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag hade icke tänkt att blanda
\ den?a, diskussion, men ett par uttalanden, som förekommit från olika
hall, föranleder mig att yttra några ord.

Jag vill då inledningsvis saga, att det förefaller mig, som om man i ett par
i ad hade önskat att göra verkliga misstydningar av vad som sagts av kommunikationsministern.
Det framgick, såvitt jag förstår, alldeles uppenbart av
kommunikationsministerns yttrande, att för det fall, att tidningarna allsidigt
samlade i eu organisation, uppträdde som reflekterande part i denna affär,
jämsides. med den förutvarande firman, sag kommunikationsministern saken
sa, att tidningarna då borde ha företräde. Det är något helt annat än vad
den r-f}6 ^a^aren sjorde gällande, då han yttrade att kommunikationsministern
föreföll att vara partisk däriör att han ställde sig på den nuvarande innehavarens
sida emot en reflekterande tidningsorganisation.

. ansluter mig till den uppfattningen, att det naturligaste vore, att tidningarna
själva hade hand om denna sak. Jag anknyter till samma förutsättning,
som kommunikationsministern uttalade, nämligen att om denna tidningsorganisation
vore så sammansatt, att man av den kunde räkna på en fullt
opartisk behandling av tidningsföretag av olika färger och i olika belägenheter,
lokala och andra, om denna tidningsorganisation alltså fyllde den förutsättningen
förefaller den mig vara den naturliga innehavaren av denna distributionsverksamhet.
Det är inte heller pa den punkten som, såvitt jag kan se,
det förefinns någon meningsskiljaktighet. Utan meningsskiljaktigheten ligger
daruti, att mterpellanten vill, att man skall taga så stark position till förman
för en dylik organisation, att om den givit ett bud, detta skall antagas,
''fven om en konkurrerande organisation ger ett betydligt högre anbud för innehavet
av rättigheten. Huruvida detta kan vara riktigt eller lämpligt är en
sak, som, såvitt jag förstår, kan vara föremål för tveksamhet. Jag tycker för
övrigt., att en dylik situation knappast skulle behöva uppstå, enär ''det förefaller
mig, som om tidningarna, samlade inom en organisation, borde i detta
fall vara fullt konkurrenskraftiga med vilken som helst.

Nu bär man i detta sammanhang sagt, att eu hel del andra förhållanden
höra ordnas — det var särskilt herr Pers, som fäste uppmärksamheten därpå.
Ja, det anser också jag, och därför har jag väntat, att i det yttrande rörande
försäljningsvillkor m. in., som man begärt från Publicistklubben och Svenska
tidningsutgivareföreningen, skulle just komma de uppslag, önskemål, krav
och framställningar, som från tidningsvärldens sida kunde i detta sammanhang
framläggas. Och man väntar alltjämt på att dylika yttranden skola
inkomma. Man sköt på tiden för kungörandet av anbudsingivandet just för
att få yttranden av denna art. Regeringens ingripande i detta avseende har
just bestått i^ att trots den korta tiden försöka bereda möjlighet för de intresserade
tidningsföretagen att angiva sin mening om de villkor, under vilka enligt
deras uppfattning denna försäljningsrättighet bör handhavas, ävensom att
uppträda som konkurrerande part. Likväl maste jag uttala den meningen rörande
tidningarnas uppträdande i detta fall, att de tydligen dröjt för länge och
börjat för sent för att snabbt kunna uppträda som konkurrerande part. De
hade vill dock på förhand kännedom om när tiden för det nu gällande avtalet
skulle gå ut, och det förefaller mig, som om de i god tid bort kunna börja sina
förberedelser.

Nu stå vi emellertid i det predikamentet, att det från pressen säges: Vi äro

Ang. rätten
till tidningsförsälj
ning
å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

Kr 19. 22

Onsdagen den 30 mars.

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

ä statens järnrägar
m. in.
(Forts.)

inte färdiga, vi vilja ha längre uppskov, under det järnvägsstyrelsen å sin
sida kan, såsom också här anförts av herr Winberg, ge goda skäl för att frågan
måste ordnas i så god tid, att eventuellt en avveckling av nuvarande ägare
kan komma till stånd utan för stora störningar. Medan å ena sidan faktiskt
tidningarna haft tid på sig att uppträda som konkurrerande part och å andra
sidan järnvägsstyrelsen måste anlägga rent affärsmässiga synpunkter och icke
kan ta hänsyn till tidningarna såsom på något sätt privilegierad part, har
regeringen för sin del sökt åstadkomma vissa jämkningar, som gått ut på att
söka utsträcka tiden utöver den av järnvägsstyrelsen först ifrågasatta, för att
tidningarna skulle bli i tillfälle att komma in med yttranden, framställningar
och förslag. Jag går i detta avseende så långt att jag säger, att det kanske
blir möjligt, att man rent av måste träffa något provisoriskt avtal. Ty jag
vill — och det är jag övertygad om gäller även regeringen i övrigt — söka
bereda största möjlighet för tidningarna att -—• eventuellt genom ett dylikt
korttidsprovisorium — taga igen skadan av att de själva underlåtit att utnyttja
den tid, som förflutit för att få organisationen färdig. Längre förefaller
det mig att man icke rimligen kan begära, att regeringen skall gå. Det
är det sakliga läget i nuvarande ögonblick.

Vad som därutöver kommit fram i diskussionen rörande uttryckssätt och
dylikt behöver väl icke förrycka själva behandlingen av saken. Dock vill jag
säga till herr Ljunglund, att han uppenbarligen misstytt kommunikationsministerns
yttrande »att höra till certen Fäderneslandet». Kommunikationsministerns
yttrande på den punkten gick ut på, att när till och med en sådan tidning
som Fäderneslandet kan begära att bli betraktad som representant för
pressen och allmänheten, måste man draga den konklusionen, att det behövs en
mera omfattande organisation inom tidningsvärlden för att kunna uppträda
som allsidig och lämplig representant för hela detta yrke. Att därav draga
den slutsatsen, som herr Ljunglund gjorde, förefaller mig icke vare sig rimligt
eller befogat. Jag vill uttala den meningen, att nog skall man i fortsättningen
försöka bereda tidningarna både tillfälle att framställa sina önskemål
och göra de erinringar, som herr Pers gav uttryck åt, liksom också, det är jag
övertygad om, man skall taga hänsyn till deras önskan att själva uppträda
som konkurrerande part. Jag återupprepar att för mig framstår det alltjämt
som det mest naturliga, att tidningarna själva omhänderha denna försäljningsorganisation,
ehuru jag undrar, om man kan för tidningarnas skull göra
undantag från den regel, som staten eljest tillämpar i fråga om i dylika fall
uppträdande parter, att icke ge en grupp, blott därför att den är intresserad
på ett visst område, helt andra villkor även rent ekonomiskt för utövande av
sin verksamhet än vad en annan, tekniskt sett jämbördig konkurrent kan vilja
erbjuda. Ett motsatt förfarande kan väntas föra till konsekvenser även på
andra områden, som det finns skäl att från det allmännas synpunkt taga i
betraktande, då man går till detta avgörande.

Herr Sandén: Herr talman, mina herrar! Jag skall inte avsevärt förlänga
diskussionen, men det är med anledning av herr Österströms yttrande i debatten
som jag dristat mig att begära ordet.

Herr Österström sade bland annat, att han fann det skäligt att å den svenska
landsortspressens vägnar säga ifrån, att vi egentligen inte ha någon anledning
till veklagan över Pressbyråns sätt att handha det byrån tillerkända
monopolet. Jag ber med anledning av detta herr Österströms yttrande att få
säga, att å vilkas vägnar herr Österström än talar, då han åberopar den
svenska landsortspressen, så har han i varje fall inte någon fullmakt från den
socialdemokratiska landsortspressen att framföra dess synpunkter. Jag tror,
att den socialdemokratiska landsortspressen i det väsentliga är ense med de

Onsdagen den 30 mars.

23 Nr 19.

synpunkter, som herr Ljunglund under debatten anfört, och jag tror mig också
veta, att den socialdemokratiska landsortspressen har haft ganska stadgade
skäl till missnöje med byråns sätt att handha distributionen av tidningarna.
Det brukar å tågen vara ganska svårt att få köpa till exempel en socialdemokratisk
landsortstidning och ännu svårare att komma över en kommunistisk,
fastän jag hoppas, att förhållandet, åtminstone vad angår de kommunistiska
tidningarna, blir bättre nu efter herr Winbergs inlägg i debatten.

Herr Österström förstod inte vad det fanns för sammanhang mellan denna
sak och journalisternas pensionsfråga — pensioneringen kunde väl klaras ändå,
menade herr Österström. Han tänkte kanske ett ögonblick på den situation
han själv befinner sig i. Hans medarbetare ha nämligen helt nyss fått sina
pensionsförhållanden ordnade efter ingripande från journalisterna — utan svårighet
för övrigt, ber jag att få påpeka.

Nu vill jag upplysa herr Österström om att jag, som råkar vara ordförande
i journalisternas pensionskommitté, vet, hur ofantligt stora de svårigheter äro,
som framför allt de överåriga journalisterna få dras med här i landet för att
få sin pensionsfråga ordnad. Tidningarna, i synnerhet landsortstidningarna
— det vet herr Österström lika väl som jag —, äro för fattiga för att kunna
rå med en pensionering av sina överåriga journalister. Det är med mycken
möda de kunna lösa pensionsfrågan för dem, som äro unga och sålunda ha
möjlighet att själva satsa avsevärda belopp för sina pensioner. Hör de överåriga
är det däremot, som sagt, så gott som omöjligt att få saken ordnad. Men
vi ha trött, inom journalisternas pensionskommitté åtminstone, att herr Ljunglunds
interpellation kunde ge klaven, visa en möjlighet till en lösning av de
överåriga journalisternas pensionsfråga. Jag kan å mina kommittenters vägnar
säga herr Österström, att dessa överåriga journalister med stort intresse
och med störa förhoppningar emotse resultatet av herr Ljunglunds interpellation,
och att vi^alla hoppas, att detta resultat skall bil sådant, att även landets
tidningsmän få nytta av Pressbyrån såsom järnvägsmännen ha det, vilket jag
inom parentes sagt inte missunnar dem.

Herr talman! Jag skall inte dra ut på debatten, utan jag ber endast att i
stort sett fa understryka de synpunkter, som herr Ljunglund under diskussionen
framfört.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr Åkerberg: Herr talman! Det har avgivits tillräckligt många vitt nesbörd

här för att det skall vara klart, att herr Ljunglund i denna fråga
icke är en ropandes röst i öknen utan att han uppträder som förespråkare för
en inom tidningsmannavärlden vitt utbredd opinion. Jag tror, att den fråga,
som har sysselsatt flera talare, nämligen frågan om hur inkomsterna av denna
rörelse skola användas, exempelvis till tidningsmännens pensionering, kan lämnas
helt åt sidan. Jag förmodar, att interpellanten icke omnämnt denna sak
som ett motiv för att statsmakterna skulle ställa sig välvilliga till hans framställning,
utan bara för att klargöra, att det icke var meningen, att tidningsutgivareföreningen
på detta skulle göra en affär, utan att nettot helt och hållet
skulle gå till vissa allmännyttiga ändamål.

_ Herr Winbergs förslag, att järnvägsstyrelsen själv skulle sköta denna tidningsförsäljning,
vore kanske något man kan reflektera på. fastän jag för
min del inte kan inse varför så skulle ske. Det är ju dock tidningarna, som
äro de ursprungliga försäljarna av de alster det här är fråga om. Varför
skulle inte tidningarna själva få sälja sina publikationer? Varför skall det
vara någon mellanhand, vare sig den heter Pressbyrån eller statens järnvägar?

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. m.

(Forte.)

Nr 19. 24

Onsdagen den 30 mars.

Ang. rätten
• ill tidningsörsäljning

å statens järnvägar
m. m.
(Forts.)

Statens järnvägar äro ju för resten inte organiserade för sådana uppgifter, och
jag vet inte heller, om dess övertagande av försäljningen skulle vara en så
lycklig lösning av problemet. I likhet med herr Sandén anser jag, att herr
Österström tagit väl lättsinnigt på hela frågan, men jag förstår, att han här
betraktar sig mera som regeringsadjunkt än som förespråkare för tidningarnas
intressen. Han'' sade, att det i hans bygder fanns blott en mening härvidlag,
nämligen att Pressbyrån sköter sig bra. Ja, under den gamla tiden, då Svenska
telegrambyrån befann sig i privat ägo, fanns det nog också tillräckligt
många redaktörer, som kunde stå upp och vittna om att allt var gott och väl,
men i närvarande stund, då detta förhållande blivit ändrat, så att det är tidningarna
själva, som sköta om även den stora nyhetsförmedlingen, så finns det
väl inte mer än en mening, och det är den, att det var lyckligt, att det privata
intresset här blev avkopplat.

För övrigt, hur bra än Pressbyrån skötes, så kan man ändå inte dölja det
faktum, att det inom pressen finns en stark känsla av att pressens frihet i någon
mån är hotad genom en anordning sådan som den nu ifrågavarande, och det finns
också en mycket utbredd mening, att detta affärsföretag är ett led i vissa
finansintressens strävan att skaffa sig ett fast och bestämt grepp över pressen,
över det fria ordet här i landet, och att det därför också är ett allmänt intresse
att något göres för att motverka detta inflytande. Man kan ju se bort
ifrån att det icke inom en frisinnad regering finns någon starkare känsla för
denna nödvändighet — om man också måste konstatera, att statsministerns uttalande
var i någon mån mera tillmötesgående än kommunikationsministerns —
men det är beklagligt, att det inom pressen skall kunna uppbringas förespråkare
för denna ordnings bibehållande. Jag tror dock, att man med gott samvete
kan såga, att antalet av dem, som i detta fall .ställa sig likgiltiga och motsträviga,
är försvinnande litet i jämförelse med antalet av dem, som anse, att det
här gäller en verkligt stor nationell fara, som inte får bagatelliseras.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Efter den sympatiska objektivitetsförklaring,
varigenom hans excellens herr statsministern omturnerade
både tonfallet och riktningen i interpellationssvaret, har jag begärt ordet endast
för att hemställa, huruvida icke hans excellens skulle vilja tillse, att regeringen
tar avgörandet av denna fråga i sin egen hand.

Herr Ljimglund: Herr talman! Jag känner ett behov att få framföra

pressens och min djupa tacksamhet — för såvitt jag känner pressen, är den
enig i det fallet — för den objektiva hållning, som hans excellens herr statsministern
intog. Det synes mig sannolikt, att om härefter ett svar skall ges
på interpellationen i andra kammaren, så torde detta svar lämpligen höra ges
av hans excellens herr statsministern, och jag förmodar att regeringens flertal
är med honom likatänkande.

Jag tar fasta på hans älskvärda löfte att ge oss respit, därest så behöves. Yi
ha hittills inte av järnvägsstyrelsen begärt någon respit. Vi ha bara begärt,
att styrelsen till den tidpunkt, som den själv har ställt i utsikt, skulle vänta
med att börja annonseringen av sina åtgärder i denna sak. När jag besökte
generaldirektör Granholm, försvarade han sin åtgärd att redan i början av
februari vilja skicka ut en annons därmed att detta hade begärts av firman
Bonnier, som önskade att, därest den gick miste om denna försäljningsrätt, få
god tid på sig, få laga fardag att avskeda sin personal och så vidare. Men
detta skäl måtte dock inte ens av herr generaldirektören ansetts väga så tungt,
ty han avstod mycket snart från att begära att få in något anbud före den
1 juli. Yi ha alltså inte, trots de stora svårigheter, som varit förbundna med
våra undersökningar, förhalat någon som helst tid. Jag kan inte inse vad

Onsdagen den 30 mars.

25 Nr 19.

järnvägsstyrelsen kan göra den 1 april med anbud, som den ändå inte kan ta
hänsyn till, förrän styrelsen den 1 juli fått ta del av samtliga anbud. Jag
tror alltså, att vi därvidlag inte ha gjort oss förtjänta av någon förebråelse att
vara för långsamma. Jag har sagt, att det varit ett svårt arbete, men nu
se vi oss stå inför möjligheten att komma med vår rapport till tidningsutgivareföreningen,
vilket också skall ske inom den tid, som vi ha bestämt.

Vad beträffar den del av pressen, som står bakom vår aktion, finns det
tryckta protokoll från tidningsutgivareföreningens och dess styrelses sammanträden,
vari upplyses, att 108 medlemmar instämma i min framställning. Detta
är dock långt ifrån fulla antalet av de tidningar, som gå tillsammans på denna
väg. Jag har även här i kammaren hört tidningsutgivare, som inte förut tagit
ståndpunkt, komma och säga, att de hela tiden ha tänkt vara med. Vad som
torde ha förbländat herr kommunikationsministern är den mammutliknande
storleken hos vissa tidningar, som äro motståndare till denna, som jag tror,
riktiga ändring av tidningsförsäljningen.

Slutligen vill jag säga, att herr statsministern kanske en smula överdrev
risken av att i detta fall ge tidningspressen ett försteg framför andra medsökande.
Detta försteg är efter min uppfattning helt enkelt grundat i grundlagen,
eftersom tidningarna ha rätt att utan hinder försälja produkterna av
sin verksamhet på offentliga ställen. Naturligtvis måste det ske i en ordnad
form, men därvidlag äro tidningarna ingalunda likställda med försäljarna av
karameller och läkeroltabletter, som herr kommunikationsministern talade om.

Jag har inte något vidare att tillägga.

Herr Österström: Ja, herr talman, jag förstår ju, att herr talmannen och

kammaren kunna vara irriterade av det sätt, varpå debatten dragits ut, men de
många replikerna emot mig i anledning av mitt lilla anförande berättiga mig
kanske att säga ett par ord.

Herr Sanden förklarade mycket bestämt, att jag inte i något avseende representerade
den svenska landsortspressen, vilket han gjorde gällande, att jag påstått.
Jag har naturligtvis inte påstått, att jag representerade den svenska landsortspressen,
men jag representerar en viss erfarenhet om samarbetet mellan en
medelstor landsortstidning och Svenska pressbyrån, en erfarenhet, som kan vara
lika god som någon annans. När nu denna Svenska pressbyrå och hela detta affärsföretag
omnämnts i insinuanta ordalag och berörts med delvis antydningar,
som kunna betyda ungefär vad som helst men likväl — jag konstaterar detta,
herr talman — det inte kunnat påvisas något verkligt konkret fall, där denna
pressbyrå icke skött sin åtagna uppgift tillfredsställande, då har jag ansett det
vara min skyldighet som medlem av kammaren att med den erfarenhet jag har
såsom pressman säga detta. Om jag därmed uppträtt som förrädare mot ett
kårintresse må det vara hänt! Jag har i varje fall känt det vara min plikt att
säga detta.

Jag ber vidare att få säga att när herr Sanden talar om, att jag i varje fall
inte alls representerar den socialdemokratiska landsortspressen i denna tvist,
så är jag den första att vitsorda den saken. Jag kan tillägga, herr talman, att
jag mycket väl förstår den socialdemokratiska landsortspressens uppträdande
i detta fall. Med hela den grundsyn, den har intagit till de samhällsekonomiska
och andra ekonomiska spörsmål, förstår jag mycket vid att dess ståndpunkt
innebär en naturlig linje att framgå på. Att jag har litet svårare att förstå
högermannen herr Ljunglund bör måhända inte te sig så underligt.

Herr statsministern förklarade, att enligt hans uppfattning var det rimligt
och naturligt, att tidningarna själva toge hand om denna distributionsaffär, och
jag förstår att det tydligen är regeringens mening att så långt det är möjligt
ur lojala synpunkter främja en sådan lösning av frågan. Jag ber då att i

Ang. rätten
till tidningsfensäljning

å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

Nr 19. 26

Onsdagen den 30 mars.

Arig. rätten anledning härav få säga, att det nog kan synas vara riktigt och lämpligt detta,
hR men att det i alla fall icke är så enkelt, som det i förstone kanske förefaller.

å statens järn- Jag talar därvidlag med ledning av vissa erfarenheter, och jag ger uttryck åt
vägar m. m. en viss skeptisk uppfattning härutinnan trots den demonstration, som här skett
(Forts.) till förmån för en motsatt mening. Det finns ekonomiska realiteter, som för
tidningarna äro av oändligt mycket större betydelse än denna omtvistade distribution.
Jag tänker på en sak sådan som annonsmonopolet. Så som detta
utvecklats ha vi i landsorten en stark känsla av att det icke är önskvärt,_ att huvudstadspressens
inflytande får svälla ut ännu mera. Men om nu tidningarna
skola övertaga Svenska pressbyråns uppgift, vilka skola då satsa de mycket
stora kapital, som erfordras härför? Ja, knappast är det de små landsortstidningarna,
som kunna göra detta, utan det blir troligen de starka tidningsbolagen
i huvudstaden, som bli de dominerande. Splittringsmoment inom tidningsvärlden
kunna här uppstå, som bliva mycket farliga. Jag har här snuddat
antydningsvis vid saker och ting, som äro av verkligt stor betydelse för tidningarna,
och jag fruktar att de laudsortstidningsmän, vilka här uppträtt mot mig
i dag, om deras mening skulle segra, en gång i framtiden skola vara mindre
tvärsäkra på att de drogo en lans för den lyckligaste lösningen.

Till sist, herr talman, råkade jag säga, att jag inte förstår det absoluta sammanhanget
mellan denna affär och journalisternas pensionsfråga. Detta yttrande
måtte ha varit ett oerhört brott. Men jag är så brottslig, att jag förstår
ännu inte vad det är för sammanhang mellan dessa två. saker, och ingen av
herrarna har klarat upp .sammanhanget mellan den skyldighet, vi ha att sköta
om våra tidningsmäns pensionsförhållanden och sörja för dem på deras äldre
dagar då de blivit utslitna, samt denna affär. Var finns det absoluta sammanhanget
mellan dessa saker? Men det är ju så bekvämt, säga herrarna, att lita
till en sådan anordning. Man tager en affär, som är vinstgivande, och klarar
det på det sättet. Det är naturligtvis bekvämt, alldeles oerhört bekvämt.
Men skulle man inte kunna tänka sig, kära kolleger, att det i så fall finns andra
mellankommande parter i denna affär än journalisterna? Ni tala om att journalisterna
producera tidningar. Ja, drager man ut konsekvenserna så finns
det mycket folk, som sysslar med att producera det, som säljes i kioskerna.
Varför skulle inte de ha samma rätt som journalisterna? Det är tråkigt att
behöva säga detta. Jag vill naturligtvis icke på något sätt motsätta mig en
förnuftig och rimlig och billig lösning av de äldre tidningsmännens pensionsfråga.
Men jag måste alltjämt vidhålla, att det finns icke något ^absolut sammanhang
mellan denna affär och våra tidningsmäns pensionsförhållanden.

Herr statsrådet Meurling: Det har i den föregående diskussionen om denna
fråga upprepade gånger berörts, huruvida frågan icke tangerar tryckfrihetsförordningen.
Även interpellanten har i två särskilda anföranden berört den
omständigheten, att man kanske finge se till, att man här inte kommer i kontakt
med grundlagen, som eventuellt skulle anses stadga någon absolut rätt
för tidningsutgivarna själva att ombesörja den distribution, det här gäller.

Detta ger mig anledning, att för att vi inte skola ha ännu en osäker faktor i
den här saken att räkna med, relatera ett förhållande, som visar, att denna fråga
redan varit under viss prövning. Med anledning av att en redaktör för en
viss tidning år 1915 ■— vis av erfarenheten nämner jag icke namnet på den
tidning det var fråga om — anmält järnvägsstyrelsen hos justitieombudsmannen
med anledning av att styrelsen avstängt tidningen från rätt till försäljning
på statens järnvägars område, upptogs detta klagomål. Justitieombudsmannen
meddelade i utslag den 20 maj 1915, att enär den av klaganden åsyftade
bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen dels icke kan innefatta någon
ovillkorlig rätt att inom statens anstalter och inrättningar föryttra tryckta

Onsdagen den SO mars.

27 Nr 19.

skrifter, ock dä saluhållande av dylika skrifter på statens järnvägars område
är beroende av järnvägsstyrelsens tillstånd, så förklarades anmälan icke föranleda
någon åtgärd.

Jag har ansett mig böra nämna detta, för att det inte skall komma in något
nytt moment i de klara linjer, som jag anser vara avgörande här, nämligen
en fri tävlan men med klar företrädesrätt, av moraliska skäl, för tidningsutgivarna
själva.

Slutligen vill jag med anledning av herr Winbergs vädjan till mig, att jag
borde tillse, huruvida icke statens järnvägar själva kunde och borde övertaga
denna rörelse, nämna, att redan den omständigheten, att denna affärsgren rör
sig med ett antal av cirka 5,000 mer eller mindre fast anställda personer, gör,
att jag anser det vara omöjligt att reflektera på en sådan anordning.

Ang. rätten
till tidningsförsäljning

å statens järnvägar
m. m.

(Forts.)

Herr örne: Ja, herr talman, det är varken min avsikt att blanda mig i den
diskussion, som här förts mellan representanter för tidningsutgivarna inbördes
och kommunikationsministern eller att förlänga debatten. Det har här framhållits,
att distributionen av tidningar på järnvägarna är en synnerligen lukrativ
affär. Jag vill blott såsom gammal konsumentrepresentant framställa den
frågan, huruvida detta inte möjligen kan bero på, att priset på de försålda
publikationerna är alldeles för högt. Det är orimligt höga pris på tidningar
och böcker vid deras försäljning på järnvägarna i förhållande till den allmänna
prisnivån i landet. Jag har begärt ordet endast och allenast för att till herr
kommunikationsministern rikta en vördsam hemställan, att vid avgörandet av
denna fråga — vare sig distributören nu blir ett enskilt företag eller tidningsutgivareföreningen
eller statens järnvägar — tillse, att priset på de försålda
publikationerna kommer att sättas ned och det ganska grundligt.

Justerades protokollen för den 23 och den 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 7 A, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1927—1928
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 6, angående regleringen för budgetåret 1927-—-1928 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion angående utredning och lagstiftning om
under vilka villkor företagande av abort må vara tillåtet;

nr 26, i anledning av väckta motioner med förslag till lag om ändrad lydelse
av 18 kap. 13 § strafflagen; och

nr 27, i anledning av väckt motion angående faderskapsbevisning medelst
blodundersökning; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion angående folkupplysning i hälsovårdsfrågan.

Nr 19.

Onsdagen den 30 mars.

Ans lag t
arbetsrådet.

Vid föredragning av första lagutskottets memorial nr 24, angående arvode åt
den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkringsavtal m. m., bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.

Punkien 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkien 4.

Lades till handlingarna.

Punkien 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till arbetsrådet för budgetåret
1927—1928 anvisa ett extra förslagsanslag av 50,850 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte till arbetsrådet för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra
förslagsanslag av 47,650 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Kvarnzelius, Anderson
i Råstock, Tömkvist i Karlskrona och Nilsson i Örebro ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr statsrådet Pettersson: Beträffande avlöningen till arbetsrådets chef
hade Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit en återgång till den
ordning, som gällde före 1926, d. v. s. en avlöning till arbetsrådets chef av

15,000 kronor. Statsutskottet har icke ansett sig kunna gå med på detta utan
föreslagit en återgång till de förhållanden, som gällde från och med början av
år 1926, det vill säga statsutskottet föreslår, att denna befattning skulle anordnas
som en bisyssla och att chefen för arbetsrådet skulle avlönas med ett arvode
av 4,000 kronor.

Onsdagen den 30 mars.

29 » 19.

Såsom motiv för sin mening åberopar utskottet två skäl, först och främst
det, att när denna befattning inrättades, man bestämde avlöningen på sätt som
skedde med hänsyn därtill, att en mängd principiellt viktiga och omfattande
ärenden då väntades komma under rådets prövning och att det därför var nödvändigt
att se till, att man fick en högt kvalificerad person som chef, varför
avlöningen sattes till ett jämförelsevis högt belopp. Nu däremot, menar utskottet,
har en bestämd praxis utbildat sig. Nu kan det inte förekomma så
många ärenden av principiell innebörd och av större räckvidd, och nu bör det
följaktligen gå för sig med något mindre avlöning. Det andra motivet, som
utskottet åberopar, är att Kungl. Maj:t själv år 1925 ansåg, att befattningen
kunde anordnas som en bisyssla, och att riksdagen då inte framställde någon
invändning emot denna anordning.

Vad det första skälet angår, så vill jag först, dock mera i förbigående, nämna,
att det ser ut, som om antalet ärenden i arbetsrådet skulle vara statt i ökning.
Detta antal utgjorde år 1924 — jag tager nu runda tal — omkring
1,000, 1925 omkring 1,100, 1926 omkring 1,300. Jag vill endast tillägga, att
man inte torde få fästa för stor vikt vid dessa siffror. Det är också sant som
utskottet yttrar, att en del frågor av principiell innebörd och större räckvidd
fått sitt avgörande igenom arbetsrådet under de år som gått och att särskilt
beträffande vissa sådana frågor arbetsrådet icke är besvärat med lika tungt
arbete som i början av dess verksamhet. Men jag vill på samma gång betona,
att enligt uppgifter, som jag fatt från arbetsrådet, tid efter annan uppkomma
ganska besvärliga frågor, som påkalla ingående prövning och allvarligt arbete.
Det är sådana frågor som den, om lagen är tillämplig på visst företag
eller visst slag av arbete, vidare om visst arbete kan anses så oregelbundet, att
det icke kan förläggas till bestämda tider, det är frågor om visst sågverk är
att betrakta som binäring till ägarens jordbruksrörelse, om lagen är tillämplig
på viss firmas utkörare, om däckskarl på motorpråm, som endast utför lastnings-
och lossningsarbete, kan anses utföra skeppsläst o. s. v. Jag skall
inte besvära kammaren med flera exempel. Jag anser, att det, som Jag nu
yttrat, stöder påståendet, att ännu förekomma i rätt stor utsträckning frågor
av principiell innebörd och större räckvidd, och att man därför tryggt kan säga,
att arbetsrådet fortfarande har en arbetsbörda av det slag, att den ifrågasatta
avlöningen för chefen av 15,000 kronor väl må anses motiverad.

Sa var det det andra motivet, som utskottet åberopade, nämligen att Kungl.
Maj:t 1925 ansåg, att befattningen som ordförande i arbetsrådet kunde anordnas
som eu bisyssla, och att riksdagen godkänt detta. Det är sant, att Kungl.
Maj ds anordning och beslut den 31 december 1925 gick i den riktningen. Men
vill påpeka, att det var möjligt för Kungl. Maj:t att vidtaga en sådan åtgärd
endast därigenom, att man till chef för rådet kunde få en person, som
från liden för arbetsrådets inrättande vant verksam inom rådet och även
tjänstgjort som dess ordförande och som således på förhand var väl insatt i
detta arbete.

Vidare är det visserligen sant, att denna ordning inte föranledde någon anmärkning
från riksdagens sida och såvitt jag vet inte heller från statsutskottets.
Men det är att märka, att den föranledde en erinran från konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet yttrade: »Visserligen torde den större stadga
i fråga om arbetstidslagens tillämpning och den erfarenhet med avseende å
ärendenas handläggning, som vunnits under de gångna åren av arbetsrådets
tillvaro, hava minskat dess arbetsbörda. Men ärendenas antal är dock alltjämt
ganska betydligt (år 1925 uppgick det till 1.111 st.) och såsom redan delvis
antytts har det förutsatts, att ordföranden skall taga en ingående befattning

med dessa ärenden----------. Även om hänsyn tages till den lättnad i

ordlorandens arbetsbörda, som numera må hava inträtt, kan utskottet under

Aiislag till
arbetsrådet.
(Forts.)

Nr 19. 30

Onsdagen den 30 mars.

Anslag till dylika förhållanden icke finna, att denna chefspost nu bort förenas med statsarbetsrådet.
sekreterartjänsten i socialdepartementet.»

(Forts.) Slutligen ber jag att få framhålla, att det som Kungl. Maj:t här föreslagit
icke innebär en fullständig återgång till förhållandena sådana de voro före
1926. Före 1926 var det två personer, som delade arbetet inom arbetsrådet,
nämligen en ordförande med en avlöning av 15,000 kronor och dessutom vid
hans sida en sekreterare med samma lön som byråchef på gammal stat eller
7,800 kronor plus tillfällig löneförbättring 1,000 kronor. Det som i propositionen
föreslås är nu, att en och samma person skall handhava både chefsposten
och sekreterarposten, ehuru med en avlöning av 15,000 kronor. Denna anordning
innebär i själva verket en ganska väsentlig besparing i förhållande till
vad som gällde före 1926.

Med hänsyn till den ganska betydande arbetsbörda, som på detta sätt skulle
läggas på chefens-sekreterarens skuldror, förefaller det mig, att den föreslagna
avlöningen icke kan anses oskälig.

Herr Kvarnzelius: Ja, herr vice talman, såsom framgår av utskottets betänkande
har jag jämte några andra av statsutskottets ledamöter låtit anteckna
en reservation mot utskottets förslag i denna punkt. Vi ha ansett oss böra
tillstyrka Kungl. Maj ds förslag. Enligt min uppfattning måste man beteckna
det förslag, Kungl. Maj b här har framlagt, såsom synnerligen väl motiverat.
Jag har i detta avseende ingen anledning att ingå på ett närmare belysande av
den saken efter det anförande, som här nu hållits av herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet. Jag ber endast att få stryka under önskvärdheten av
att man på chefsposten inom arbetsrådet har en person med den pondus och de
insikter, som äro nödvändiga, för att han skall kunna fylla den uppgift, han
där har sig anförtrodd, på sådant sätt, att de rådslag, som träffas inom arbetsrådet
bli respekterade och bli till nytta för industrien. Denna är ju nämligen
i hög grad beroende av de beslut, arbetsrådet fattar. Därjämte ber jag att
få betona, att då vi nu fått en mycket intresserad och duktig karl på denna
post. så finns det inte tillräckliga skäl för att ådagalägga den småaktighet utskottet
här visar •— jag betecknar nämligen utskottets förslag i denna del som
i synnerlig grad småaktigt med hänsyn till det ringa belopp, varmed dess förslag
skiljer sig från Kungl. Maj :ts förslag. Skillnaden rör sig endast om något
hundratal kronor.

Jag ber med dessa ord, herr förste vice talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj ds proposition i denna del.

Herr Hallin: Herr talman! Utskottets förslag i förevarande punkt går

endast ut på att riksdagen skulle med avseende på arbetsrådets ordförande vidbliva
vad man i fjol gick in för, nämligen att denna post icke skulle vara en
post, som helt utfyllde innehavarens tid och arbete utan vore en syssla, som
kunde bestridas vid sidan av annan statssyssla.

Nu sade den föregående talaren, utskottets ärade ordförande, att det var en
småaktighet, när utskottet föreslog detta, ty det var endast ett mycket obetydligt
belopp, som skilde utskottets förslag från Kungl. Maj:ts förslag. Ja,
han må ju anse lämpligt att använda ordet »småaktigt», eftersom beloppet i
och för sig är litet. Men här föreligger en princip, som utskottet.har velat hävda,
och den principen gingo vi in för i fjol. Statsutskottets majoritet har inte
ansett det vara lämpligt, att man på detta vis år ifrån år saxar över från den
ena organisationsprincipen till den andra och gör ena året så och, andra året
så. Jag ber få hänvisa till vad herr statsrådet själv uttalar i statsrådsprotokollet,
nämligen att det är inte så säkert, att denna anordning, sådan den nu föreslås
av Kungl. Maj:t, är sådan, att den kan bli bestående. Ty därest omstän -

Onsdagen den 30 mars.

31 Nr 19.

digheterna skulle föranleda, att en återgång måste göras till det, som statsutskottet
nu föreslår, så skola vi slå in på det. Det är detta, som utskottet i sin
mån velat reagera emot, då utskottet föreslagit riksdagen att nu stå fast vid
den ståndpunkt, riksdagen intog i fjol.

Nu har Kungl. Maj:t här velat jämföra arbetsrådet med ett centralt verk.
Även detta har utskottet velat reagera emot, ty vi ha icke kunnat finna, att den
jämförelsen är tillfyllest motiverad. Det borde ju ändå vara uppenbart, att
man väl inte kan anse arbetsrådet vara ett centralt verk. Arbetsrådet är en
domstol med ordförande och sju bisittare. Därtill kommer ett litet kansli med
ett kvinnligt biträde i tredje lönegraden. Det är hela organisationen som detta
verk •— centrala verk, om man sålunda ville kalla det — skulle omfatta! Samtidigt
har utskottet också ansett sig kunna taga avstånd från jämförelsen med
kungl. försäkringsrådet, som departementschefen särskilt utpekat såsom varande
ett lämpligt jämförelseobjekt. Men försäkringsrådet har helt annan sammansättning
än arbetsrådet. Det har bl. a. rådsbefattningar, och det har en
stat, som är i det närmaste tre gånger så stor som arbetsrådets ävensom ett
avsevärt kansli. Vill man kalla försäkringsrådet för ett centralt verk ■— och
det har ju riksdagen genom att sätta lönen för den nuvarande innehavaren av
ordförandebefattningen i en verkschefs löneställning redan sagt, att så kanske
man bör anse — så har statsutskottet dock inte velat gå in för samma princip
i avseende på arbetsrådet.

Jag tror också, att vi med den anordning, som föreslås av statsutskottets
majoritet, giva Kungl. Maj:t betydligt friare händer med avseende på denna
befattning, vars betydelse vi visst inte på något sätt underkänt. Lönen har ju
också tillmätts på det sättet, att den kommer nästan upp till vad Kungl. Maj :t
föreslagit. Det skiljer tror jag på 1,200 kronor. Men som jag sade, det var
icke själva avlöningsbeloppet, som vi inom utskottet reagerade emot, utan det
var mot den nu åter ändrade organisationsprincipen, och att man skulle så att
säga på en bakväg gå in för att tillskapa ett nytt centralt verk. Ty vi veta
nogsamt, att om man vill skapa ett centralt verk och såsom här börjar med
toppen, följer sedan det övriga snart efter. Med detta förslag ha vi sålunda
trott, såsom jag nyss nämnde, att Kungl. Maj:t skulle i en framtid kunna få
större handlingsfrihet så att säga i avseende å besättandet av ordförandeposten,
och det är med dessa synpunkter och med åberopande i övrigt av vad utskottet
anfört, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Sydow: Herr talman, mina herrar! Jag har tillhört arbetsrådet
alltsedan dess tillkomst och har sålunda kunnat följa de olika faserna i dess
verksamhet och dess organisation. Jag måste ju medge, att det är riktigt, att
arbetsrådets verksamhet är högst betydligt förminskad mot vad den var, då
rådet först tillkom, då åttatimmarslagen var ny och tusentals ärenden strömmade
in över oss. Men det är därför inte så, att arbetsrådets verksamhet nu
är obetydlig till omfånget eller betydelselös. Tvärtom är det alldeles riktigt,
som herr statsrådet anförde, att det alltjämt är många ärenden, som komma till
rådet — de kunna räknas till omkr. 1,200 om året — och många av dem äro
av svårlöst och viktig beskaffenhet. Det är uppenbart, såsom hc-rr Kvarnzelius
yttrade, att arbetsrådets verksamhet är av mycket stor betydelse för den svenska
industrien och det svenska näringslivet.

Jag vill också säga herrarna, att ifall arbetsrådets göromål ha reducerats,
så har dess organisation blivit ännu mer reducerad. Det finns inte någon proportion
häremellan. Då arbetsrådet började, hade vi en chef, som hade 15,000
kronor om året, vilket då var mer än vad cheferna för åtskilliga ämbetsverk
hade. Vi hade vidare två ordinarie ledamöter, som hade 12,000 om året och
som inte sysslade med något annat än tjänsten i arbetsrådet. Vi hade två ä tre

Anslag till
arbetsrådet.
(Forts.)

Nr 19. 32

Onsdagen den 30 mars.

Anslag till sekreterare, som voro fullt avlönade. Sedan har man tagit bort den ena efter
arbetsrådet. (jen an(Jra av dessa funktionärer. Vad är det nu, som är kvar? Ja, vi ha en
(Forte.) en(ja tjänsteman, som inte har befattningen som bisyssla, nämligen sekreteraren.
''

Nu tycker jag i alla fall, att skall man ha en institution med en så betydelsefull
verksamhet som denna och som därtill är en domstol, borde den väl ha en
fast organisation. Nog tycker man, att chefen inte skulle ha befattningen som
en bisyssla utan som sin huvudsakliga uppgift, och vara avlönad därefter.

Det är riktigt, som herr Hallin yttrade, att arbetsrådet inte kan jämföras
med ett centralt ämbetsverk. Det är en domstol. Herr Hallin sade att det är
en fördel, om man ger Kungl. Maj :t fria händer att vid tillsättandet av chefen
göra ombyte när som helst. Men detta strider ju mot institutionens karaktär
av domstol, ty beträffande en domstol vill man inte på detta sätt ge Kungl.
Maj :t fria händer att godtyckligt flytta bort ordföranden, det strider mot regeln
om domares oavsättlighet.

Att det inte är mycket det här gäller i pengar, det är framhållet från flera
håll, men vad det gäller är, att då man har denna institution, skall åt den också
ges en sådan organisation, att den kan fullgöra sitt värv på ett sätt, som är tillfredsställande.
Det skall inte vara en sådan karaktär av osäkerhet över hela
dess organisation och verksamhet, som man nu vill skapa till.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr von Geijer: Herr talman! Ehuru inte någon direkt hänvisning till

konstitutionsutskottets anmärkning i fjol angående utnämnande av ordförande
i lagrådet förekommit, finner jag det ändå kanske lämpligt att här påpeka, att
den anmärkning, konstitutionsutskottet då framställde, alls icke gällde lönebeloppet.
Något principiellt uttalande i denna del gjorde konstitutionsutskottet
inte, utan det vände sig allenast mot den av Kungl. Maj :t gjorda sammanföringen
av befattningen som ordförande i lagrådet med en annan i hög grad
arbetstyngd tjänst, vilket i det föreliggande fallet konstitutionsutskottet ansåg
olämpligt.

Jag har intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare pa bifall till Kungl. Maj :ts
i ämnet gjorda framställning; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 30 mars.

33 Nr 19.

Punkterna 30—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

teiwlilllstyr5ande f! -Kungl. Maj.-ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

punkteTangivet^ätt1^ °rdinarie befattnin8''ar vid hospital och asyler på under

b) godkänna under punkten införd stat för hospital och asyler, att tillämpas
från och med budgetåret 1927—1928; samt

mCinnnnäita det förslagsanslaget till hospital och asyler, nu

10,300,000 kronor, med 500,000 kronor till 9,800,000 kronor. ^

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Vad först angår Kungl. Majrts förslag i fråga om ökning’av sjukvårdsper leTutv^Ir

al.STb°T h0S5lta1’ yilke1t förslag, enligt vad statsrådsprotokol-d
TTVagtSiUndfrTVedfrb?r lg^ hänsynstagande till storleken av dylik

Sskottit aidS ffltrinZ °S5,laI 0Ch 1Syler’ h“ detSamma icte sivit

Såsom nämnts, har departementschefen i samband med berörda förslag uppvwTVhWfet
T ledningff aV sJukvården vid Hälsingborgshospitalet och där »fragasatta

anordningen Kr sjukled JjnleiTC^r

vill utskottet erinra om att 1926 års riksdag i sin skrivelse
nr 38 beträffande Kungl. Maj :ts for samma års riksdag framlagda förslag
angående anslag till hospital och asyler uttalade, bland annat att riksda sfaVtm

aToemde^ lrad1^’ att’- T"” aV särskilda sakkunniga framlagt försiag.
tin lag om vard av sinnessjuka provats, en ny organisationsform infördes
i fråga om lakarpersonalen vid Hälsingborgshospitalet. Skäl för ett frångående
av denna uppfattning synes utskottet alltjämt icke föreligga »

Herr Petron: Herr vice talman! Jag har inte för avsikt att föreslå nåe-nn
ändring i utskottets hemställan, utan jag begärde ordet för att yrka på en lavering
måttTutglT’ namllgen att andra och tredJe styckena i utskottets motiDessa
stycken lyda:

»Såsom nämnts, har departementschefen i samband med berörda förslag upptagit
frågan om ledningen av sjukvården vid Hälsingborgshospitalet och därvid
förordat den av medicinalstyrelsen ifrågasatta anordningen för sjukledningens
handhavande.

I anledning härav vill utskottet erinra om att 1926 års riksdag i sin skrivelse
nr 38 beträffande Kungl. Maj:ts för samma års riksdag framlagda förslag
angående anslag till hospital och asyler uttalade, bland annat, att riksdagen
icke funne det tillrådligt, att, innan av särskilda sakkunniga framlagt förskg
till lag om vård av sinnessjuka prövats, en ny organisationsform infördes
i fråga om lakarpersonalen vid Hälsingborgshospitalet. Skäl för ett frångående
av denna uppfattning synes utskottet alltjämt icke föreligga.»

Den i frågan icke initierade skulle av denna sista punkt lätteligen kunna få
den föreställningen, att det nu gällde alldeles samma sak som i fjol. Så är
emellertid alls inte förhållandet. Det uttalande, som förefanns i det åberopade
yttrandet från i fjol, tillkom nämligen på grund av ett då framställt förslag,
att vid Hälsingborgs hospital skulle anställas tre självständiga överläkare, så

Första lcammarens protokoll 1027. Nr 19. o

Ang.

ledningen av
sjukvården vid
Hälsingborgs
hospital.

Jir 19. 34

Onsdagen den SO mars.

Ang.

ledningen av
sjukvården vid
Hälsingborgs
hospital.

(Forts.)

att det bleve två överläkare vid sidan om chefläkaren. Det var mot en sådan
organisationsform, som utskottet uttalade sig med den motiveringen, att utskottet
inte ville tillstyrka den, utan att frågan borde provas i samband med

förslaget om ny sinnessjuklagstiftning. .

Nu är det emellertid inte alls fråga om brytandet av den vanliga ordningen,
att det skall finnas endast en överläkare vid ett hospital, utan vad som nu ar
föreslaget är endast och allenast, att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att i instruktionen
för läkarna vid Hälsingborgs hospital medgiva, att tvenne av hospitalläkarna
av första klass skulle få en relativ självständighet i fråga om skötseln
av var sin utav de två av hospitalets tre huvudavdelningar, och detta av den anledningen,
att överläkaren inte anses kunna medhinna att mera i detalj leda
skötseln av mer än en av de tre huvudavdelningarna.

Departementschefen har gjort det uttalandet, att det syntes honom finnas
stärka lämplighetsskäl för att en sådan organisation av sjukhusledningen bleve
gällande, när beläggningen av hospitalet blivit mera omfattande.

Då det sålunda här inte alls är fråga om något anslag, kan jag inte se att
det finns någon anledning för riksdagen att uttala sig emot att Kungl. Maj.
utfärdar instruktion för läkare på det sätt, som Kungl. Maj :t finner lämpligast,
på det att hospitalets skötsel skall kunna ske på bästa möjliga sätt.

Jag ber därför, herr vice talman, att få göra det yrkandet, att de av mig
upplästa styckena, andra och tredje styckena, i utskottets yttrande ma utgå.

Herr Hallin: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets

motivering oförändrad. . , ,, . ,

Det kan dock inte hjälpas, att om icke ifrågavarande uttalande gores, ar
det möjligt, att här kan införas en organisationsförändring, som visserligen
inte för ögonblicket skulle draga några kostnader med sig men som i alla
fall eventuellt skulle komma att föregripa den ännu inte fullt overvagda nya
sinnessjukvårdslagen, vilken är under utarbetande. Utskottet anser att det
förslaget först bör ligga färdigt på bordet, innan man beträffande något hospital
finner det vara lämpligt att gå in för någon ny organisation med avseende
å de läkare, som där äro eller komma att bliva anställda.

Det är av dessa skäl, som utskottet enhälligt ansett sig inte kunna annat
än stå fast vid det uttalandet, som statutskottet och riksdagen gjorde i fjol i
denna fråga, och jag ber därför med dessa fa ord att fa yrka bila 11 till utskottets
förslag oförändrat.

Herr Petrén: Ungefär samma skäl. som nu anförts av den siste arade

talaren anfördes också vid ärendets behandling på avdelningen dar jag var
närvarande, ehuru jag sedan inte fick tillfälle att bevista utskottets plenum,
då ärendet där förekom. Å avdelningen uttalade man nämligen den förmodan
att om inte någon invändning gjordes mot departementschefens ifrågavarande
uttalande, skulle detta få till följd, att man från medicinalstyrelsens
sida nästa år skulle begära anslag till ytterligare tva overlakare i enll£ e
med motionen vid fjolårets riksdag. Jag ämnade da den upplysningen och
vill här återupprepa den för att få den till protokollet antecknad, att saval
medicinalstyrelsens chef som chefen för hospitalsbyran med[ bestämdhet förklarat,
att ett dylikt förfarande inte skulle fa någon sådan följd, och att tran
medicinalstyrelsen inte kommer att göras framställning om någon anc niyg
i fråga om läkarbefattningarna, innan sinnessjuklagstiftningen blir föremal

f° Den.0g jorda invändningen faller ju därför helt och hållet till marken och jag
skall be att få särskilt framhålla, att det ar av stor vikt att lranmfa
slagna ordningen genomförd redan nu under beläggningen, y

Onsdagen den 30 mars.

35 Ifr 19.

.om overlakaren skall svara för sjukvården i dess helhet på alla hu- Ang.

■ ^avdelningarna, finns det ingen möjlighet — jag står i vad jag nu säger lednin9«* ™
i fullständig overensstämmeise med vad chefen för hospitalsbyrån uttalat
att lika snabbt belägga hospitalet, som därest Kungl. Maj:t finge rätt att i

itTÄ Mitaltka/1 att ha nå^°n StÖ™ ^Svständighet SJ

•i, f £ av de tva huvudavdelningarna. Följden av att riksdagen

nino-f°rbjU-d+ ?oUngl; Maj d att utfärda instruktion i viss riktning, en riktat
imte.r*a£ någre, ekonomiska konsekvenser, skulle alltså bli, att hospi talet

inte kunde belaggas lika fort, och det kan väl ändå inte vara önskvärt

så sibbrTl^ be utVSOm skulla ha till följd, att hospitalet inte kan

sa snabbt belaggas, som eljest vore möjligt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talminktPn
tf därunder yrkats delsT att vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Petrén, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att den del därav, som
nå des 6 °rden >>SaSOm nämnts>> ock slutade med »icke föreligga», uteläm r,

S^teT ^°ydes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades prosvarad11611
^ bl^a kl utskottets hemställan vara med övervägande ja be -

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 48—50.

Lades till handlingarna.

Punkterna 51—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

TV i ,r . . , Anslag till

ivungi. Maj :t hade föreslagit riksdagen att uppförande

''!"!! ^ bSg rl 11 iUPÄran1dneo^Iler “rättande av tuberkulossjukvårdsan600
000 kronordgetaret 1927 19~8 anvisa ett extra reservationsanslag a\ anstalter m. m.

dels oek medgiva att av Kungl. Maj:t finge beviljas ej mindre åt föreningen
or kustvard åt skrofulös,!, barn till utförande av vissa byggnadsarbeten
m. m. vid kustsanatoriet Apelviken ett bidrag av sammanlagt högst 57 200
kronor an aven åt föreningen för skrofulösa barns vård till anskaffande av
kinsenlampor m. m. vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i Barkåkra
ett bidrag av högst 12,900 kronor, allt att utgå av nämnda anslag i huvudsakhg
överensstämmelse med de rörande bidrag från anslaget gällande grunder
och pa de närmare villkor i övrigt, som kunde av Kungl. Maj:t bestämmas.

l u sjvmairbanuff Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till

behandling forehaft tva likalydande motioner, väckta den ena, nr 25 inom första
kammaren av herr Joh Nilsson i Kristianstad och den andra, nr 25 inom
andra kammaren av herr L. Borr,gren, vari hemställts, att riksdagen måtte be -

Nr 19. 36

Onsdagen den 30 mars.

Anslag till sluta att höja anslaget till Kronprinsessan Victorias kustsanatorium 1 ®ark Uppförande

|kra £r^n av Kungl. Maj :t föreslagna 12,900 kronor till 43,894 kronor 50 ore.

av tuberkulos- . 1 ,

sjukvårds- Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställ.,
anstalter ro. m. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits förevarande förslag och

(Forts.) herrar jok Nilssons i Kristianstad och Borggrens berörda motioner, 1: 25 och

II* 25

a) till bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra reservationsanslag av blO,UUU

kronor; samt . . . ....

b) medgiva, att av Kungl. Maj:t finge beviljas ej mindre åt föreningen ior
kustvård åt skrofulösa barn till utförande av vissa byggnadsarbeten m. m. vid
kustsanatoriet Apelviken ett bidrag av o sammanlagt högst 57,200''kronor an
även åt föreningen för skrofulösa barns vard till anskaffande av Finsenlampor
m. m. vid Kronprinsessan Victorias kustsanatonum i Barkakra ett bidrag av
högst 22,900 kronor, allt att utgå av nämnda anslag i huvudsaklig överensstämmelse
med de rörande bidrag från anslaget gällande grunder och pa de
närmare villkor i övrigt, som kunde av Kungl. Maj:t bestammas.

Herr statsrådet Pettersson; I denna punkt föreslår utskottet en förhöjning
av det av Kungl. Maj :t begärda anslaget till kustsanatonum i Barkakra med
10 000 kronor i anledning av två i ämnet väckta motioner Det kan inte falla
mig in att göra någon invändning mot att utskottet har har vant något nkostigare
än Kungl. Maj:t, tvärtom tror jag, att de pengar utskottet bär vid
bevilja äro mycket väl använda. Men i motionerna förekomma flera önskemål,
till vilka man önskar anslag, och clå det galler att verkställa riksdagens
beslut som jag antager kommer att bil i överensstämmelse med utskottets
hemställan är det önskvärt att ha klart för sig vilket av motionärernas
önskemål som avses med denna tillökning pa 10,000 kronor, varför jag hemställer,
att från utskottshåll få ett förtydligande i det avseendet.

Herr Hallin: Herr talman! Jag skall be att med anledning av herr stats rådets

fråga få svara, att statsutskottet ansett, att människorna hora ga fo
de f. ö. mycket nyttiga djur, vars lokalbehov det också vant tal om att ti
godose, och att vi därför närmast tänkt, att det skulle vara den nya matsalen
på kustsanatoriet i Barkakra, som skulle komma i åtnjutande av den förhöjning
av anslaget med 10,000 kronor, som utskottet föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 56—59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 60.

radiumhemmet K j Maj :t hade föreslagit riksdagen att

’ dels under avdelningen medicinalstaten samt hälso- och sjukvården under avdelningen

sjukvårdsanstalterna, med rubriken radiumhemmet i Stockholm
uppföra ett ordinarie förslagsanslag av 40,000 kronor,

dels ock godkänna av departementschefen i statsrådsprotokolle over socialärenden
den 4 januari 1927 förordad ändring i grunderna for bidrag till ra
diumhemmets klinik.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i riksstaten uppföra

Onsdagen den 30 mars.

37 Nr 19.

a) såsom bidrag till radiumhemmets i Stockholm poliklinik ett ordinarie anslag
av 15,000 kronor; samt

b) såsom bidrag till hemmets klinik ett ordinarie förslagsanslag av 25,000
kronor.

oHerr Holmgren: Jag begärde inte ordet, herr talman, för att framställa

något annat yrkande, än vad utskottet gjort, utan för att framhålla en del synpunkter
pa denna fråga, vilka jag inte kan återfinna vare sig i statsutskottets
utlåtande eller i statsverkspropositionen men vilka jag tror det vara viktigt,
att riksdagen får taga del av.

_ När man läser statsutskottets utlåtande, finner man den uppgiften, att radiumhemmet,
som det nu är fråga om, har till ändamål att bereda vård åt
kräftsjuka, och detsamma framhålles till en början i statsverkspropositionen.
Det är ju påtagligt, att det är denna radiumhemmets verksamhet, som ansetts
vara ett statsintresse, vilket berättigar till ekonomiskt understöd. Jag för min
del anser också, att så i hög grad är fallet. De kräftsjuka, som inte kunna
operativt behandlas, ha ju en mycket svår lott. Emellertid kan ju en del av
dem få lindring eller bot genom behandling med radium, och på radiumhemmet
i Stockholm har samlats en betydande kvantitet radium, en kvantitet, som är
större än på något annat håll i landet, kanske större än vad som finnes på alla
andra håll i landet sammanlagt. Det är just därför, som hemmet blivit en
central för behandling av kräftsjuka, och det är detta, som efter min mening
motiverat statsunderstödet.

o När man nu läser statsutskottets framställning och statsverkspropositionen,
får man emellertid den uppfattningen, att detta skulle vara hela den verksamhet,
som bedrives vid radiumhemmet. Så säges t. ex. i statsverkspropositionen:
»Jämte kräftsjukdomens bekämpande har föreningen» -— d. v. s. cancerföreningen,
som äger radiumhemmet — »nämligen till uppgift att befrämja det vetenskapliga
studiet av denna sjukdom. På grund av begränsade ekonomiska tillgångar
har föreningen dock sett sig nödsakad att hittills inskränka sitt arbete
huvudsakligen till det praktiska bekämpandet av kräftsjukdomarna.»

Den, som läser detta, maste ju få den uppfattningen, att den verksamhet,
som bedrives vid _ radiumhemmet, består av praktiskt bekämpande av kräftsjukdomarna
och i mindre grad. beroende på otillräckliga ekonomiska resurser,
därjämte av vetenskapligt studium av kräftsjukdomar. Så är emellertid icke
förhållandet. Om man i den årsredogörelse, som cancerföreningen i Stockholm
utger — den sista utkomna avser verksamhetsåret 1925 — studerar tablån
över de sjukdomsfall, som de sista fem åren där iakttagits och behandlats, finner
man, att dessa sjukdomsfall till antalet äro ungefär 10,000 samt att av
dessa 10,000 ungefär 6,000 inte röra kräfta utan helt andra saker. Och då
har jag ändå tagit begreppet kräfta i den vidsträcktaste bemärkelse, man kan
göra, i det jag dit också räknat alla elakartade svulstbildningar av andra slag.
Räknar man även detta till kräfta, återstå alltså ändå av de 10,000 sjukdomsfallen
icke^mindre än 6,000, vilka ingenting hade att göra med kräfta utan fördela
sig på allehanda andra sjukdomar. Om man räknar de olika diagnoser,
som stå i tablån, finner man, att det är 148 olika andra sjukdomar, som representeras
av dessa 6,000 sjukdomsfall.

Det är således påtagligt, att radiumhemmet bedriver en vidlyftig verksamhet
utöver bekämpandet av kräftsjukdomarna, och jag kan inte finna, att det
är utrett, i vad man det är ett statsintresse att understödja denna särskilda verksamhet.
Dessa andra sjukdomar, som behandlas vid radiumhemmet, äro nämligen
till mycket betydande del sådana sjukdomar, som lika väl kunna behandlas
vid andra sjukhus här i Stockholm eller i landsorten.

Anslag till
radiumhemmet
i Stockholm.
(Forts.)

Nr 19.

Onsdagen den SO mars.

Anslag till
radiumhem m el
i Stockholm.
(Forts.)

Om man tar i betraktande uppgifterna beträffande polikliniken vid radiumhemmet,
finner man, att det visserligen inte i tablån är skilt mellan de sjukdomsfall,
som äro behandlade på polikliniken, och dem, som ha behandlats på
kliniken, således mellan patienter, som ha kommit och gått, och patienter, som
varit inlagda på sjukhuset. Men man finner av uppgifterna, att under år 1925
vårdades polikliniskt ungefär 3,300 patienter, och man finner vidare, att av
dessa voro 2,000 stockholmare och endast ett mindre antal från andra delar av
landet. Det lider intet tvivel, att just bland de polikliniskt behandlade patienterna
i särskilt hög grad återfinnas dessa andra sjukdomar, som inte ha med
kräfta att göra, och av vilka utan tvivel åtminstone huvudparten kunnat få lika
god och lika billig vård på Stockholms städs övriga_ sjukhus. Det är därför
för mig oklart, i vad mån det kan ligga i statens intresse att bevilja detta
anslag till polikliniken vid radiumhemmet. Det framgår också av tablån över
radiumhemmets verksamhet, att bland de sjukdomsgrupper, som där äro föremål
för behandling, finnas sådana, som för undervisningen i invärtes medicin
för de blivande läkarna ha stor betydelse. Dit höra särskilt vissa arter av
blodsjukdomar, s. k. leukemi o. s. v., vidare lymfogranulomatos och diverse
andra sjukdomsformer, som ha betydelse för undervisningen. Någon dylik bedrives
inte vid radiumhemmet, utan undervisning i invärtes medicin lämnas
vid statens kliniker för detta ändamål, således vid t. ex. karolinska institutets
medicinska klinik. Det är därför påtagligt, att det inte kan vara något ^verkligt
statsintresse att understödja vården av sådana sjuka, som kunde få lika
god vård på statsklinikerna och som där behövas för undervisningen.

Jag vet inte, om jag har rätt att tala om punkt 61 i detta sammanhang. Där
förekommer anslag till resor för patienter, som skola fara till radiumhemmet.
Det är ju eu mycket viktig och nödvändig sak, men det framgår icke av framställningen,
huruvida föreståndaren för radiumhemmet är berättigad att giva
sådant anslag också till andra sjuka än kräftpatienter. Om så är förhållandet,
om t. ex. föreståndaren har rättighet att ge sådant resebidrag till just de sjuka,
som för den statliga undervisningen behövas på annat håll och vilka statliga
undervisningsanstalter inte till sitt förfogande ha några medel för att betala
de sjukas resor till eller ifrån sjukhuset, kan jag inte finna, att det är en riktig
användning utav statsmedlen.

Jag vill därför till sist säga, att jag inte kan undgå att finna, att staten i
någon mån bör reglera utvecklingen av verksamheten vid radiumhemmet, när
staten ger bidrag därtill, och att staten inte har anledning att ekonomiskt stödja
något annat vid radiumhemmet än vad som är ett verkligt statsintresse, samt
vidare, att staten inte heller har anledning att låta understöd utgå för sjukdomsgrupper,
beträffande vilka det är ett direkt statsintresse, att de sjuka vardas på
andra håll än vid radiumhemmet. Beträffande resorna kan man också hysa
de betänkligheter, jag anförde. o o

Jag får alltså sammanfatta min uppfattning i denna fråga så: Radiumhemmet
är en utmärkt skött institution, som är av största betydelse för behandlingen
av de kräftsjuka, och jag anser det vara ett påtagligt statsintresse,_ att_ radiumhemmet
också får understöd för detta ändamål. Däremot kan jag inte
finna det vara utrett, i vad mån det är ett statsintresse att understödja radiumhemmets
övriga mycket betydliga verksamhet. Och jag vill tillägga, att jag
i vissa avseenden för min del anser, att så icke är fallet. Jag anser därför, att
om ordinarie statsunderstöd, som här nu föreslås, skall lämnas, bör också staten
ägna större uppmärksamhet än hittills åt en lämplig reglering av radiumhemmets
verksamhet.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt.

Onsdagen den 30 mars.

Nr 1».

Punkterna 61 och 62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63.

Lades till handlingarna.

Punkten 64.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 65.

Lades till handlingarna.

Punkterna 66—68.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69.

Lades till handlingarna.

Punkterna 70—SO.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkten 82.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 83.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att, utom annat,
dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle
från och med den 1 juli 1927 äga tillämpning å landsfogdar samt att i samband
därmed rätten för landsfogdarna till expeditionslösen samt till arvode för försäljning
av utmätt fast egendom skulle upphöra;

dels bestämma antalet landsfogdar och dessa befattningshavares placering
i lönegrad på följande sätt:

Ang. lönereglering
för
landsfogdar.

Befattning. Lönegrad.

24 landsfogdar . .....................i............ . B 27

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren av herr A. von Sneiäern an. fl.
väckt motion, nr 11, vari hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts
förslag till lönereglering för landsfogdarna måtte placera landsfogdarna i lönegrad
B 28.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke måtte vinna riksdagens bifall,
samt

b) att herr von Sneiderns berörda motion, I: 11, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 19. 40

Onsdagen den 30 mars.

Ang. lönereglering
för
landsfogdar.
(Forte.)

Reservation hade avgivits av herrar Kvarnzelius och Rooth, som ansett, att
utskottet bort hemställa om bifall till Kungl. Maj ds förslag med den av herr
von Sneidern i motionen I: 11 föreslagna ändringen.

Herr statsrådet Pettersson: Herr talman! Jag kan icke underlåta att här
uttala ett beklagande av, att utskottet ej funnit sig kunna tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag om definitiv lönereglering för landsfogdarna. Jag tror, att det
är svårt att förneka, att landsfogdarna intaga en mycket betydelsefull ställning
i vår förvaltning. De äro för det första chefer för polisväsendet och högsta
åklagare inom länet, och det hänger i det avseendet mycket på, att landsfogdarna
äro personer med självständighet, initiativförmåga och gott omdöme. De
ha vidare en icke mindre viktig uppgift därutinnan, att de skola vara mellanhänder
mellan länsstyrelserna och landsfiskalerna. Det har framkommit mycken
kritik över den nyordning för fögderiförvaltning, som här genomförts för några
år sedan, och det kan inte nekas till, att det nya systemet gnisslat åtskilligt,
men skall det kunna något så när tillfredsställande fungera, är det absolut nödvändigt,
att landsfogdarnas viktiga poster äro på lämpligt sätt besatta.

Skall man nu kunna få personer, som fylla dessa uppgifter — att vara högsta
åklagare i länet och att vara mellanled mellan länsstyrelserna och landsfiskalerna
— är det viktigt, att man ser till, att man får en verkligt god
rekrytering, men detta önskemål innebär, att man ser till, att landsfogdarna
få en något så när tillfredsställande avlöning.

En omständighet, som i detta avseende inte heller bör förglömmas, är den,
att landsfogdetjänsterna äro sluttjänster. Det är inte lämpligt att inordna dem
så i systemet, att landsfogdarna i regel skulle kunna befordras från sina poster
till några andra tjänster. Detta skulle nämligen medföra, att det i stor utsträckning
kunde förekomma, att landsfogdarna toge förordnanden inom länsstyrelsen
för att vinna befordran inom länsstyrelsen, vilket ej torde vara lämpligt.

De skäl, som jag nu anfört, synas mig vara ganska vägande till stöd för
förslaget, att landsfogdarnas lönereglering nu skall bli definitiv. Utskottet anser,
att denna lönereglering hänger så nära samman med landsfiskalernas, att
den bör anstå, tills även denna senare fråga kan komma till avgörande. Därvidlag
vill jag emellertid säga, att tyvärr är det nog inte absolut säkert, att
landsfiskalernas definitiva lönereglering kan hinna bli klar och komma före
nästa år, och då skulle således landsfogdarnas lönereglering ytterligare undanskjutas.
Med hänsyn till den ståndpunkt, som utskottet nu intagit, föreställer
jag mig emellertid, att det inte finnes stora utsikter att nu få riksdagens beslut
att gå i annan riktning, men jag har velat yttra detta därför att jag anser,
att riksdagen bör ha det hela klart för sig, när den skjuter upp landsfogdarnas
lönereglering.

Herr von Sneidern: Jag beklagar synnerligen livligt, att statsutskottet

kommit till det resultat det gjort i den här punkten. Det gäller här en löneregleringsfråga,
och den kanske har i huvudsak betraktats som sådan, men jag
vill dock påpeka, att i den kungl. propositionen har rättvisan för tjänstemännen
ej satts i främsta rummet, utan vad som har särskilt betonats har varit
frågan om rekryteringen till dessa synnerligen viktiga befattningar. Hur viktigt
det än är att åstadkomma rättvisa för de enskilda tjänstinnehavarna, så
är man dock inom riksdagen rätt förhärdad i det avseendet, ty ofta ha trängande
löneregleringar avvisats med hänvisning till den statsfinansiella situationen.
Men den synpunkten kan ju ej bli avgörande i denna fråga av den anledningen,
där det gäller en mycket liten kår. Å andra sidan kan man också säga, att en
liten kår ej bör ha företräde framför en stor.

Onsdagen den 30 mars.

41 Nr 19.

Vad nu beträffar de enskilda tjänstemännen, så kan saken i viss mån utjämnas
genom att det lämnas dem ett tillfälligt lönetillskott av erforderlig storlek.
Men vad som är det allvarliga är just rekryteringsfrågan i detta fall. Det har
nyss anförts av statsrådet, att han betraktar frågan kanske mest från denna
synpunkt, och jag giver honom fullkomligt rätt därutinnan. I fråga om landsfogdetjänsterna
har det visat sig, att det är synnerligen svårt att få dem besatta
och nyrekryterade på ett lämpligt och fullt tillfredsställande sätt. Till
de tjänster, som under den senare tiden hava tillsatts, har det varit mycket få
ansökningar, och det har ej varit ett tillräckligt antal sökande för att verkligen
få möjlighet till det urval, som man kunde hava önskat. Vid platsernas tillsättande
från första början hade man tillgång till en del väl förtjänta kronofogdar,
som flyttades över, men när dessa en gång hava kommit till den ålder,
att de skola avgå, får man se, hur det går att nyrekrytera kåren. Att döma
av de förhållanden, som hittills rått, stöter man då, såvitt jag kan se, på mycket
stora svårigheter. Dessa svårigheter äro såvitt jag förstår, närmast beroende
därpå, att tjänsterna äro isolerade tjänster, på vilkas innehavare det ställdes
ganska höga krav. Landsfogdarna ha ej något kansli, där en ung man kan utbilda
sig för att så småningom kunna komma fram till denna tjänst såsom
slutpunkt i sin ämbetsmannabana. Aspiranterna få tagas från andra håll, och
de skola ha en särskild utbildning. Landsfogdarna måste ha domarkompetens.
De skola hava tagit sin juridiska examen, de skola ha fungerat såsom innehavare
av domareämbeten, de skola ha den tjänstgöring, som ger kompetens
för domareämbete, och dessutom skola de ha en viss praktik som polismän.
Varifrån skall man tänka sig kunna taga dessa? Antingen bland länsnotarierna,
som då antingen få skaffa sig denna särskilda polisutbildning, eller också skall
vederbörande få dispens, vilket även har inträffat. Men dessa äro faktiskt ej
tränade på det arbetsområde, vartill de då komma, och således äro de ingalunda
de mest önskvärda till dessa befattningar. En annan rekryteringsmöjlighet
är att taga dem från landsfiskalerna, men detta förutsätter, att det finns
personer med domarkompetens och polisutbildning, vilka först giva sig till
landsfiskaler för att så komma fram till landsfogdetjänsten. Detta är naturligtvis
något ganska sällsynt, och det betyder, att dessa personer giva sig in
på denna bana med den överkompetens, som däri ligger, då för landsfiskalerna
helt andra kompetensfordringar finnas. Men för att få personer, som särskilt
intressera sig för detta arbete och utbilda sig därför, vet jag åtminstone ingen
annan utväg än att man verkligen ställer den lön, som de få till slut efter sitt
förberedande arbete, så pass hög, att den verkligen kan vara lockande. Som det
nu är ställt har detta visat sig ej vara fallet.

Nu har statsutskottet motiverat sitt avslagsyrkande därmed, att det skulle
i vissa avseenden finnas ett samband mellan landsfogdarnas lönefråga och
landsfiskalernas, och såsom stöd för denna uppfattning anföres nu någonting,
och vad är då detta stöd? Jo, det, att 1924 års statsrevisorer gjorde den
anmärkning, att en landsfogde, jag tror det var i Västerbotten, hade företagit
vissa tjänsteförrättningar, som rätteligen borde ha tillkommit en landsfiskal.
Detta hade föranlett, att hans reseräkningar hade gått upp till ett belopp, som
statsrevisorerna funno vara för högt. Nu är det ju så, att landsfogdarna
hava skyldighet att såsom åklagare åtaga sig vissa grövre mål. och så ha de
rätt att, om det skulle finnas lämpligt, även åtaga sig vissa mindre. Vederbörande
landsfogde hade således ej gjort för litet utan tvärtom för mycket.
Detta hade resulterat i dessa dyrare reseräkningar. Jag vill ej taga honom i
försvar, och länsstyrelsen i Västerbottens län hade, efter vad jag funnit i papperen,
även uppmärksammat förhållandet och i sin förklaring till statsrevisorerna
meddelat, att den ägnat saken sin uppmärksamhet. Således är delta det
enda fall till anmärkning, som har förekommit. Därför att en landsfogde i

Ang. lönereglering
för
landsfogdar.
(Forts.)

Nr 19. 42

Onsdagen den 30 mars.

Ang. lönereglering
för
landsfogdar.
(Forts.)

ett fall gjort för mycket skulle detta föranleda, att hela denna löneregleringsfråga
måste ligga till sig och att man borde sammanföra den med frågan om
landsfiskalernas lönereglering! Nu är det naturligtvis ej möjligt att så skarpt
uppdela vad en landsfogde såsom åklagare skall göra och vad en landsfiskal
skall göra. Man kan ej gå på den skarpa linjen att säga, att detta skall landsfogden
göra, och detta får landsfiskalen icke göra, utan det måste finnas på
något håll, antingen hos landsfogden eller hos länsstyrelsen, en viss diskretionär
befogenhet. Ty sådan kan landsfiskalen vara, och sådana kunna förhållandena
vara, att det är klokt, om landsfogden i vissa fall kan gripa in, även
då det gäller mindre brott. Å andra sidan förekommer det ej så sällan, att
landsfogdarna på grund av sina många göromål nödgas överlämna vissa brott
även av grövre beskaffenhet till landsfiskalerna. Men landsfogdarna få då
se till, att vederbörande landsfiskaler ha sådana kvalifikationer, att ett dylikt
överflyttande kan vara lämpligt. Nu har riksdagen begärt, att det^ skulle
göras en undersökning av Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :t har påbörjat den
men säger i propositionen, att man har under utredningen ej funnit sådana skäl
föreligga, att löneregleringsfrågan för landsfogdarna borde omedelbart framföras.

Sedan kommer emellertid frågan om sportlerna. Ja, vad äT det för sportler,
som landsfogdarna ha? Det är vissa lösenbelopp, ytterst obetydliga. Det är
vidare rätt till böter, som även äro obetydliga, och så är det ersättning för
exekutiva auktioner i den mån, som landsfogdarna få sådana förordnanden, och
detta förutsätter jag merendels sker i de mindre länen, där landsfogdarna böra
ha bättre tid än i de större. I det län jag tillhör förekomma ej sådana förordnanden.

Hur pass stora belopp det här gäller, framgår av propositionen: det finnes
endast 2 landsfogdar av 24, som ha över 2,000 kronor, och 2, som ha över 500
om året, och det roade mig att skaffa en uppgift från min egen landsfogde om
vad han i sådana sportelinkomster haft. Under de nio åren — han har nämligen
varit med från början av denna institution — har han tillhopa haft en inkomst
av 319 kronor 83 öre. Det är verkligen ej inkomster, som giva anledning
till, att man bör försinka och fördröja en lönereglering, som av andra skäl
är behövlig och nödvändig, dels för dem_, som äro beroende därav, och dels ur
synpunkten av det statsintresse, som ligger bakom.

Endast i en punkt kan jag gå med på vad utskottet uttalat, och det är då,
utskottet begär, att Kungl. Maj:t skulle taga under övervägande, huruvida ej
en differentiering av löner kunde vara lämplig för landsfogdarna, ty det är
uppenbart, att i de större länen med deras större folkmängd och större avstånd
en betydligt större arbetsbörda ligger på dessa tjänstemän än i de mindre länen.
Detta är ju ej det enda fall, då det kan vållas vissa svårigheter inom de större
länen därav, att en enstaka tjänsteman därstädes får större arbetsbörda än
han skulle ha i ett mindre län. Detta förhållande kan ju ej verka lockande,
utan det kan tvärtom medföra svårighet att besätta platser i de större länen.
En tjänst, som faller mig i minnet just nu, är förste provinsialläkaretjänsterna,
som alltid äro svårare att besätta i de större än i de mindre länen.

Ja, nu har statsutskottet med stor enhällighet kommit till detta avstyrkande.
Det har skett trots att Kungl. Maj:t har ansett, att lönereglering nu är behövlig,
det har skett trots att samtliga länsstyrelser anse, att den är nödvändig. Det
har skett trots att justitiekanslern anser, att det är ett synnerligen stort behov,
att saken blir omordnad — justitiekanslern påpekar, att det varit mycket anmärkningar
mot åklagarväsendet ute på landsbygden. Trots allt detta säger
statsutskottet emellertid nej med endast två reservanter. Det är synnerligen
beklagligt. Man förstår, att det nog ej går att rubba förhållandet, men jag
skulle vilja göra en framställning till statsrådet att om möjligt taga upp frå -

Onsdagen den 30 mars.

43 Nr 19.

gan så fort ske kan, även om det ej skulle vara möjligt att till nästa riksdag
få landsfiskalernas lönefråga framlagd. Man får väl säga, att den motivering,
som statsutskottet kommit med för sin ståndpunkt, är realiter mycket
svag, men det är även ganska tvivelaktigt, vartåt man särskilt syftar. Och
det är synnerligen goda skäl för Kungl. Maj :t att i denna sak ej förtröttas utan
ur den rena statsnyttans synpunkt åter föra fram frågan.

I detta anförande instämde greve Spens.

Herr Schlyter: Jag skall be att få helt och hållet instämma med de

talare, som här ha yttrat sig angående behovet av förbättrade lönevillkor för
landsfogdarna. Det finnes emellertid ett skäl som gör, att det icke är lämpligt
att nu skrida till en definitiv lönereglering, och det skälet ligger från
min synpunkt sett i ett av departementschefen i statsverkspropositionen gjort
uttalande, vid vilket man torde kunna sätta ett frågetecken. Det heter där:
»Av än större betydelse blir tillgången till kompetenta landsfogdar med hänsyn
därtill att, i vilken riktning en blivande processreform än kommer att
läggas, den säkerligen kommer att ställa större krav än för närvarande på
innehavarna av landsfogdetjänsterna eller däremot svarande befattningar.»

Nu förhåller det sig så, att processkommissionen i sitt förslag icke tänker
sig, att landsfogdarna i framtiden skola bliva överåklagare inom länen, utan
kommissionen tänker sig en fullt fristående, icke till länsstyrelserna knuten
åklagarekår, medan landsfogdarna skulle kvarstå som polischefer. Detta gör,
att det ju ej kan vara så lämpligt att nu, innan man vet, vilken ställning
regeringen kommer att taga till den blivande åklagareorganisationen, binda
sig vid en definitiv lönereglering för landsfogdarna, byggd på den förutsättningen,
att de skola komma att i framtiden bliva överåklagare inom länen.

På detta skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr von Sncidern: Jag kan ej underlåta att uttala den förhoppningen,

att det ej skall få anstå med löneregleringen för landsfogdarna, till dess processkommissionens
vittfamnande förslag kommit att bringas i verkställighet.
Det skulle väl vara att framflytta den alltför långt, och det skulle innebära
en alltför stor orättvisa mot denna kår.

Vidare framförde herr Schlyter den synpunkten, att åklagarväsendet på
landsbygden ej borde vara förbundet med landsfogdarna, utan att man härtill
skulle ha andra tjänstemän. Ja, men även dessa platser lär man väl ej kunna
taga från det blå, utan även för dem behövas väl kompetensfordringar, som
ungefär motsvara de nuvarande, så att även för denna blivande kårs rekrytering
skulle det väl vara av värde att ha tillgång till en kår sådan som landsfogdarnas,
som är väl utbildad för sin verksamhet.

Herr Schlyter: Med anledning av det senaste yttrandet skall jag be att få
tillägga ett ord, som jag glömde att säga nyss. Då statsutskottet säger, att
till frågan om landsfogdarnas löneförmåner återkommer utskottet i annat
sammanhang, så ber jag att få uttala den förhoppning, att när statsutskottet
återkommer till frågan om en tillfällig löneförbättring för landsfogdarna, utskottet
måtte tillgodose alla de skäliga anspråk, som landsfogdarna hava att
få uppbära en lön, svarande mot deras nuvarande arbete.

Herr Kvarnzelius: Herr förste vice talman! Då jag nu ber att få säga

några ord, är det ej för att här göra något yrkande. Jag känner förhållan -

Ang. lönereglering
för
landsfogdar.
(Forts.)

Sr 19. 44

Onsdagen den 30 mars.

Ang. Inne-- dena tillräckligt väl i båda kamrarna för att inse det hopplösa i att här kunna
rSn/y/°r förmå riksdagen att fatta ett annat beslut än vad statsutskottets majoritet
a (Frts 1 kommit till. Jag vill endast ytterligare stryka under vad den siste ärade
0 '' talaren här nu senast yttrade om nödvändigheten av, att skälig hänsyn tages
till det berättigade i kravet på bättre avlöningsförhållanden för landsfogdarna.
När frågan om tillfällig löneförbättring åt tjänstemän i allmänhet kommer
före här i kammaren, så måste ju statsutskottet, sedan nu Kungl. Maj :ts proposition
om definitiv lönereglering för landsfogdarna ej blivit bifallen, taga upp
frågan om sådan tillfällig löneförbättring även för landsfogdarna. Jag vill
redan nu hava sagt att denna löneförbättring då icke får tillmätas allt för
snävt.

Vidare vill jag, då jag nu har ordet, säga, att jag hoppas, att ej den siste
ärade talaren, när han fäste uppmärksamheten på vad den blivande processreformen
kommer att innehålla, därmed ville framhålla nödvändigheten av att
dröja med en definitiv lönereglering för landsfogdarna, tills den frågan fått
sin lösning. Det skulle verkligen vara i hög grad beklagligt, ifall denna visserligen
ej stora tjänstemannagrupp, men dock en tjänstemannagrupp av den
betydelse för landet, som det här gäller, skulle få ha sin avlöningsfråga oreglerad
så många år framåt i avvaktan på, hur riksdagen kan komma att ställa
sig beträffande ett kommittéförslag, som ligger under Kungl. Maj:ts prövning.
De krav, som man måste ställa på en god landsfogde, kan man ej få
behörigen tillgodosedda med den löneställning, som landsfogdarna för närvarande
intaga. Det är, som tidigare har omnämnts, så, att det här gäller
sluttjänster. Man måste lita till landsfogdarnas förmåga att själva ordna sin
verksamhet utan egentlig handledning av någon överordnad. De arbeta visserligen
under länsstyrelsen men i mycket hög grad vid sidan av länsstyrelsens
övriga uppgifter, och därför måste man räkna med, att dessa personer
skola hava självdisciplin och en ganska god förmåga att själva bedöma, vad
de böra göra för att fylla sin uppgift. Och det är tydligt, att man med hänsyn
till deras inspektion över landsfiskalerna och deras medelsförvaltning och
annat dylikt måste ställa sådana krav på landsfogdarna, att dessa krav ej stå
i en skälig relation till den löneställning, som de för närvarande hava.

Då jag emellertid nu ej gör något yrkande så är det ej därför, att jag ej
anser, att vad Kungl. Maj:t här har föreslagit är mycket väl värt allt beaktande
och förtjänt av bifall, utan det är uteslutande med hänsyn till det hopplösa
i att här försöka sig på att få riksdagen att fatta något annat beslut, sedan
statsutskottet på sin tredje avdelnings inrådan intagit den negativa ståndpunkt,
som det här gjort.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 84—92.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. höjning Punkten 93.

huvudtitelns Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att höja det ordinarie reservationskommitté-
anslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, nu 100,000 kronor,
anslag. med 50,000 kronor till 150,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Utskottet, som förutsätter, att den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen av
förevarande anslag är av tillfällig natur, har ansett sig böra tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag och får alltså hemställa, att riksdagen må höja det ordinarie

Onsdagen den 30 mars. 45

reservationsanslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, nu

100,000 kronor, med 50,000 kronor till 150,000 kronor.»

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Vcrmersten, Widell, Rooth,
Wiklund, Olsson i Blädinge, Persson i Fritorp, Järte och Jönsson i Revinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Utskottet förutsätter, att den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen av
förevarande anslag är av allenast tillfällig natur.

Yad angår den av departementschefen omnämnda frågan om tillsättandet av
en ny — sannolikt därefter permanent — delegation för samarbetet med internationlla
arbetsbyrån i Geneve, får utskottet erinra därom, att sedan ett särskilt
socialråd numera placerats i Genéve som förmedlande organ mellan arbetsbyrån
och vederbörande svenska myndigheter, behovet av sagda delegation,
därför nu synes mindre än 1922, då den förutvarande delegationen indrogs.

Utskottet hemställer, att riksdagen må höja det ordinarie reservationsanslaget
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, nu 100,000 kronor,
med 50,000 kronor till 150,000 kronor.»

Herr Nilsson, Petrus: I utskottets behandling av ifrågavarande punkt

har jag ej deltagit. I så fall hade jag kommit att ansluta mig till reservationen.
I fråga om beloppets storlek finnes det ingen skiljaktighet mellan utskottets
förslag och reservanternas, ehuru man beklagligtvis ej kan undgå att
uppmärksamma, att man nu måste höja detta belopp med 50,000 kronor. Det
är endast rörande motiveringen, som det föreligger någon skiljaktighet. Reservanterna
ifrågasätta, huruvida det nu kan anses behövligt att tillsätta den
särskilda delegationen uti Genéve. Herr Thorsson avskaffade 1922 den delegation,
som då fanns. Det torde för närvarande ej vara större behov av en
dylik delegations inrättande, än det har varit under de senare åren, i synnerhet
som det nu finnes ett permanent socialråd i Genéve inrättat av svenska staten,
vilket naturligtvis väl kan tillgodose de förbindelser, som behöva upprätthållas
mellan internationella arbetsbyrån och de svenska myndigheterna. Och
för övrigt säges det ej, hur denna delegation skall vara inrättad, huruvida den
skall lyda under utrikesdepartementet eller under socialdepartementet, eller
hur den skall organiseras. Jag anser därför, att riksdagen här bör iakttaga en
viss försiktighet, när ej större behov av vad som här ifrågasattes kan påvisas,
och jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Walles: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
motivering. Delegation för samarbetet med internationella arbetsbyrån i Genéve
har genom erfarenheten visat sig vara nödvändig för det socialpolitiska
samarbetet och det är av vikt att Sveriges intressen därvidlag handhavas på
bästa möjliga sätt, vilket även av departementschefen framhållits. Socialstyrelsen
har likaledes funnit, att övervägande skäl tala för, att denna delegations
verksamhet återupptages.

Det är alldeles uppenbart, att en delegation sådan som den här ifrågasatta,
sammansatt av representanter för såväl arbetsgivar- som arbetarorganisationerna
och utrustad med den mångsidiga kunskap, som en dylik delegation besitter
på detta speciella område, skall vara bättre skickad än de olika ämbetsverken
att förbereda de ärenden, varom här är fråga. Såsom det nu är ordnat,
skola de frågor, som föreläggas de här ifrågavarande internationella konferenserna,
behandlas i en mängd ämbetsverk, såsom socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, riksförsäkringsanstalten
etc. Då dessa ämbetsverk sortera under olika departement, må -

Nr 1!>.

Ang. höjning
av femte
huvudtitelns
kommittéanslag.

(Forts.)

Jfr 19. 46

Onsdagen den 30 mars.

Ang. höjning
av femte,
huvudtitelns
kommittéanslag.

(Forts.)

Ang. förvärv
av nyttjanderätten

till Tutia
bergslags
allmänning.

ste även flera departement taga befattning med ärendena. Det är ju tydligt,
att det är långt mera praktiskt och ändamålsenligt, att det finnes ett centralt
organ, som kan följa och sammanhålla dessa frågor. Detta skulle ge en mera
enhetlig och tillfredsställande behandling av ärendena. Det lär ha hänt, att
vissa, förekommande frågor fått en så otillfredsställande förberedande behandling
inom vederbörande departement, att ett upprepande härav icke bör få äga
rum. Att något dylikt även kan i fortsättningen inträffa vore förklarligt, då
nödig specialkunskap icke står till buds.

Herr Nilsson har nu här frammanat vår vördade Thorssons skugga. Jag
vill säga, att om Thorsson nu hade levat och varit här närvarande, är jag förvissad
om, att han för sin del skulle varit med på den sida, som vill återupprätta
delegationen, ty han var icke den man, som tvekade, då det gällde att
rätta till förefintliga missförhållanden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den motivering, som förordats i den av herr Yennersten m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 94.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 95.

La des till handlingarna.

Punkterna 96 och 97.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 166, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förvärv av den nyttjanderätt till Tuna bergslags
allmänning i Södermanlands län, som må tillkomma Tunabergs kopparverk.

I en till riksdagen den 21 januari 1927 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 74, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att
kronan finge med ägaren av Tunabergs kopparverk träffa avtal om upplåtande
till kronan av den rätt, kopparverket kunde hava till Tuna bergslags allmänning,
mot en ersättning av 30,000 kronor att utgå ur domänfondens medel.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Då jag läste detta utskottsbetänkande,
var det ett par ord, som jag särskilt fäste mig vid, och det är egentligen
den viktigaste punkten i betänkandet. Det heter: »En viss betänksam -

Onsdagen den 30 mars.

47 Jfr 19.

liet mot förslaget har hos utskottet förefunnits.» Varför? frågar man sig,
men man får icke något svar i utskottsbetänkandet. Om man emellertid erinrar
sig vad som beslöts vid urtima riksdagen 1919, och ser saken i sitt sammanhang,
betyder det helt enkelt, att riksdagen här föreslås att bifalla en
kungl. proposition, som medför, att 30,000 kronor betalas för ingenting.

Vid urtima riksdagen 1919 beslöts på vederbörande utskotts hemställan, att
skatteköp icke vidare skulle äga rum, vilket även gällde Näfvekvarns bruk
som ägare av Tuna bergslags allmänning i Södermanlands län. Därpå hette
det i beslutet: »dock att Näfvekvarns bruks aktiebolag, som anhängiggjort och
fullföljt ansökning att såsom ägare av Tunabergs kopparverk i nämnda ordning
skatteköpa vissa genom skattläggning enligt berörda författning uppkomna
hemman å Tuna bergslags allmänning i Södermanlands län, eller dess rättsinnehavare
skulle äga att av statsmedel utbekomma ersättning för de kostnader,
som varit förenade med ansökningen och dess fullföljande, vilken ersättning
i brist av åsämjande skulle på statsverkets bekostnad bestämmas genom
tre skiljemän av vilka länsstyrelsen skulle utse en, sökanden eller hans rättsinnehavare
en och domaren i orten den tredje.» Härom förmäles, såvitt jag
kan se, ingenting i propositionen och ingenting i utskottsbetänkandet.

Efter riksdagens beslut på hösten 1919 utfärdades ett kungl. brev till Konungens
befallningshavande i Södermanlands län med förständigande att förverkliga
detta riksdagens beslut. I anledning därav tillsattes, då man icke
kunde komma överens med Näfvekvarns bruks aktiebolag som ägare av Tuna
bergslags allmänning, en nämnd på sätt i beslutet angavs, vilket jag tror skedde
den 6 februari 1920. Så långt har jag kunnat följa ärendet på den korta
tid, som stått mig till buds. Det har varit mycket svårt att få reda på detta.
Man trodde först, att domänstyrelsen skulle känna till saken, men så var icke
fallet. Efter hand har man emellertid lyckats få dessa uppgifter, som kommit
mig till hända i dag. Där stannar det emellertid. Jag vet icke, vad nämnden
beslutat. Antagligen har den efter 1920 kommit till ett resultat, och förmodligen
har ersättningsbeloppet också blivit utbetalt: i varje fall har det
förts förhandlingar om saken. Om nu detta belopp blivit utbetalt, vad betyder
det? Jo, det betyder, för såvitt jag kan läsa juridiska handlingar, att den
skatteköpsrätt, som Näfvekvarns bruk fått sig tillerkänd genom högsta domstolens
utslag 1908, vilken skatteköpsrätt icke var förverkligad, när riksdagen
fattat sitt beslut, helt och hållet har upphört för bruket, och bruket har fått
ersättning för alla kostnader, som det förgäves haft för förverkligandet av denna
skatteköpsriitt.

Nu finnes i Nytt juridiskt arkiv ett referat av Kungl. Maj :ts dom 1908. på
vilken man stöder sig. Men rubrikerna i Nytt juridiskt arkiv äro icke alltid
rättvisande, varför det kan hända, att man, om man läser rubriken och dömer
därav om innehållet, kommer till felaktigt slut. Här torde ett sådant förhållande
föreligga. Rubriken säger, att kopparverket »tillerkänts ej mindre nyttjanderätt
till en bergslagsallmänning» etc., och på denna rubrik bygger man
hela resonemanget, att högsta domstolens dom 1908 innebar ett godkännande
av en nyttjanderätt till Tunabergsallmänningen. Av referatet av den av tre
justitieråd uttalade mening, som blev högsta domstolens beslut, framgår emellertid
icke detta, så vitt jag kan förstå. I underrätterna hade man ogillat kronans
talan med yrkande att återfå Tunabergsallmänningen, vilken talan hade
grundats på att nyttjanderätt en vore förverkad. Nedre justi ti erevi sionen hemställde.
sedan vittnesförhör anordnats, om bifall till kronans talan, varpå i högsta
domstolen tre justitieråd gingo på nedre justitierevisionens mening, medan
tre justitieråd kommo till ett annat slut. Dessa tro justitieråd, som dikterade
högsta domstolens dom, stödde sig emellertid icke därpå, att nyttjanderätten
bestode, utan diirpå, att en skatteköpsrätt uppstått, vilken vunnit laga kraft och

Ang. förvärv
av nyttjanderätten

till Tuna
bergslags
allmänning.
(Forts.)

Nr 19. 48

Onsdagen den SO mars.

Ang. förvärv
av nyttjanderätten

till Tunn
bergslags
allmänning.
(Forts.)

icke kunde förverkas genom att det senare visade sig, att driften vore nedlagd.
Det står uttryckligen i deras yttrande: »och emedan detta utslag, varigenom
ägarne av kopparverket i den av Kungl. Maj:t föreskrivna ordning erhållit
rättighet att skatteköpa viss del av allmänningen, vunnit laga kraft, samt den
omständigheten, att de enligt bergskollegiets utslag den 5 juli 1757 gjorda förutsättningar
och givna villkor för nyttjanderättsupplåtelsens bestånd i ett eller
annat avseende saknades eller eftersatts, icke kunde leda därtill, att rättigheten
till den för kopparverket enligt kammar- och kommerskollegiernas berörda
utslag bibehållna del av allmänningen förverkats, utan ägarnes av kopparverket
rätt till skatteköp måste anses hava på grund av detta utslag med
bindande verkan avgjorts» etc. Emedan bruket fått en skatteköpsrätt och denna
uppkomna rätt icke kunde påverkas av den bevisade nedläggningen av
bruksdriften, ogillades alltså kronans talan. Innan skatteköpet blivit fullbordat,
upphävde dock riksdagen hela institutet skatteköpsrätt i fråga om sådana
fall som Tunabergs allmänning, men medgav, att ägarna av Tunabergs kopparverk,
som haft kostnader för att erhålla skatteköp och nu icke kunde få
detta fullbordat, skulle få ersättning för sina kostnader. Detta riksdagens beslut
hava tydligen ägarna av Tunabergs kopparverk tagit i anspråk, och i och
med detta kan jag icke förstå annat än att den skatteköpsrätt de skulle ha haft är
helt försvunnen.

Om nu skatteköpsrätten är borta och om det vidare, såsom av den kungl. propositionen
framgår, är säkert, att driften är nedlagd bl. a. på grund av bristande
tillgång på malm, är det uppenbarligen åtminstone tvivelaktigt, om
ägarna av kopparverket överhuvud hava någon rätt alls. Man vill nu lösa
denna fråga genom att säga: »Det finns en rätt, men det är tvivelaktigt, vad
den innehåller eller om den har något innehåll alls, och för att få den bort ur
världen, vilja vi betala 30,000 kronor.» Man vet icke, vad rätten innehåller,
men man anser, att rätten finnes. Och vad är det för en rätt man här avser?
Jo, det är den nyttjanderätt, som Kungl. Maj:ts utslag 1908 icke tillerkände
ägarna, i ty att i utslaget avsågs en skatteköpsrätt.

Jag kan, mina herrar, omöjligen finna, att det är skäl, att riksdagen nu betalar
30.000 kronor för detta, efter det staten sannolikt betalat icke så ringa
belopp förut, fast ingenting upplysts härom. Under sådana förhållanden skulle
jag, herr talman, närmast hava varit benägen att föreslå återremiss till utskottet,
men eftersom frågan här kommit före så sent, att andra kammaren,
där saken icke blivit förd på tal, redan fattat sitt beslut, tjänar en återremiss
ingenting till. Därför ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan. jH;

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Jag skall tillåta mig att med några
ord beröra de spörsmål, som stå i samband med detta utskottsutlåtande.

Den föregående ärade talaren gjorde gällande, att Tunabergs kopparverk
numera icke skulle hava någon rättighet till den allmänning, som här är i fråga.
Om denna sak kan man ju tvista. Inom utskottet har ju även uttalats en viss
betänksamhet mot förslaget att lämna ägaren av kopparverket en ersättning av

30,000 kronor. Å andra sidan har det icke kunnat med någon bestämdhet påstås
annat än att Tunabergs kopparverk ännu har nyttjanderätt till allmänningen.
Då man, såsom ju också den siste ärade talaren framhållit »velat
försöka få denna fråga ur världen», har utskottet ansett, att det är bättre att
betala den ersättning å 30,000 kronor, som nu föreslås, än att låta frågan gå
till process, som kanske skulle draga många år, innan den bleve avgjord. Under
tiden skulle emellertid allmänningens torpare — ett trettiotal eller så —
icke kunna få sina önskningar uppfyllda att friköpa sina lägenheter. Dessa
skäl ha varit för utskottet avgörande. Utskottet har alltså övervunnit sin

Onsdagen den SO mars.

49 Nr 19.

betänksamhet och kommit till det slutresultatet, att ett bifall till Kungl. Maj:ts
proposition vore den bästa och enklaste lösningen av det ganska invecklade
spörsmålet.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Hellström: Då detta ärende var föremål för beredning inom
departementet, ställde jag mig mycket tveksam till hela spörsmålet. Herr
Heuterskiöld har nu här gjort gällande, att Tunabergs kopparverk icke skulle
hava någon rättighet alls till ifrågavarande markområde, och då jag gick igenom
handlingarna, framstod det för mig som lekman såsom ganska sannolikt
att sa borde vara förhållandet. Jag ansåg emellertid, att jag icke hade några
förutsättningar att kunna göra några undersökningar på detta område från
lent juridisk synpunkt utöver dem, som verkställts av departementets tjänstemän
och dessutom av alla de olika ämbetsverk, som yttrat sig i ärendet. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på att detta ärende varit underställt prövning
av kommerskollegium, kammarkollegium, statskontoret och justitiekanslersämbetet.
Da även i° dessa ämbetsverk finnas synnerligen framstående jurister,
som undersökt frågan och funnit saken vara tveksam samt förordat det
föreliggande förslaget att göra upp saken förlikningsvis, tyckte jag, att det
var allt skäl att underställa förslaget riksdagens prövning.

De av herrarna, som voro med här 1917, torde erinra sig,“att vi då hade denna
fråga uppe. Det var då meningen, att kopparverket skulle få inlösa allmanningen
för en summa av bortåt 600,000 kronor. I båda kamrarna fördes
ganska långa debatter i frågan. Kungl. Maj:ts förslag bifölls i denna kammare
men avslogs i andra kammaren, på grund varav frågan förföll. Vad som
da närmast var bestämmande för riksdagens ställningstagande var hänsynen
till de 34 torpare, som lunnos på allmänningen. Enligt det då föreliggande
kungl. förslaget skulle endast tre av innehavarna av de ifrågavarande torpställena
få en viss rätt till de av dem innehavda lägenheterna; denna rätt skulle
dock icke sträcka sig längre än att vederbörande lägenhetsinnehavare skulle
ta bruka sina ställen till döddagar. Däremot ansåg man sig icke kunna göra
någonting för de 31 övriga torparna. Skälet, att hänsyn borde tagas till ifrågavarande
torpare, verkade ju inte tillräckligt övertygande i denna kammare,
som biroll törslaget om att försälja allmänningen, men i andra kammaren var
detta skäl utslagsgivande. I debatten framhölls här bland annat, att om man
hide huvudvikten vid önskemålet att rädda dessa små jordbruk, kunde man gå
eu billigaie väg genom att lämna en viss ersättning till det bolag, som ansåg
sig ha rätt till allmänningen, för att därigenom möjliggöra för torparna att
la sitta kvar på sina ställen.

Da saken nu lag sa till och da man med kännedom om det sätt, varpå dylika
saker bruka skötas, kunde utgå ifrån att eu blivande rättegång beträffande
kronans rättighet till området skulle komma att draga icke bara lång tid utan
också stora kostnader, som kanske — därpå kunde man inte vara säker — icke
skulle bil så mycket lägre än 30,000 kronor — ansåg jag för min del att det vore
^mphgt att träffa den föreslagna överenskommelsen, även om det icke var
alldeles uppenbart, att ifrågavarande bolag hade någon klar rätt att åberopa.
Det vore bättre att taga en mager förlikning än en fet process

Jag vill nämna detta motiv till att Kungl. Maj :t har framlagt det föreliggande
förslaget. Såvitt jag kan finna, har man icke mycket att vinna genom
att nu avslå framställningen, utan frågan torde, särskilt med hänsyn till torpmnehavarna,
få den lyckligaste lösningen, därest första kammaren nu fattar
samma beslut, som andra kammaren redan har fattat, d. v. s. bifaller utskottets
lörslag.

Första kammarens protokoll 1927. Nr 19. 4

Ang. förvärv
av nyttjanderätten

till Tana
bergslags
allmänning.
(Forts.)

Nr 19. 50

Onsdagen den 30 mars.

Ang. förvärv
av nyttjanderätten

till Tuna
bergslags
allmänning.
(Forts.)

Herr lieuterskiöld: Jag förstår mycket väl, att nu liksom i alla tidigare
debatter framhäves dessa torpares friköpsrätt såsoml det avgörande momentet
vid bedömandet av det ena eller det andra förslaget. När jag 1919 deltog i denna
frågas behandling., stod jag på den ståndpunkten att domstolens skattekopsutslag
skulle gälla, och jag var därför emot att skatteköpsrätten for bruket
skulle upphävas. Riksdagen fattade emellertid ett annat beslut. .. .

Herr statsrådet har nu mycket riktigt erinrat om att den allmänning det
här gäller, har av kopparverkets ägare en gång ansetts vara värd 600,000 kronor
_ detta är en ungefärlig siffra. För samma objekt äro kopparverkets

ägare nu beredda att taga 30,000 kronor. Deras egen uppskattning av allmanningens
värde måtte väl i alla fall hava förändrats högst betydligt, nar de taga
30 000 kronor för det, för vilket de en gång ville ha 600,000 kronor. Jag undrar,
om detta icke beror på att de inse, att det inte förefinnes någon ratt alls

° Jagger herr statsrådet rätt i att här äro hörda konimerskollegium, kanimarkollegium,
statskontoret och justitiekanslersämbetet. Gar man till de tre förstnämnda
ämbetsverkens yttranden, får man icke den ringaste ledning ty de förutsätta
endast, att det finnes en rätt till allmännmgen för kopparverkets ägare.
Den enda myndighet, som yttrat sig om frågan, huruvida det föreligger någon
rätt, är justitiekanslersämbetet, men detta går en mycket underlig och slingrande
väg. Ämbetet säger nämligen, att ämbetet kan aldrig tro, att riksdagen
menat, att nyttjanderätten skulle upphävas därigenom, att skatteköpsrätten
upphävdes. Ja, riksdagen har naturligtvis aldrig kunnat uttala sig om en fråga,
som då icke förelåg. Det var endast frågan om skatteköpsrätten som förelag.
Vidare hänvisar ämbetet till en kungl. kungörelse den 17 oktober 1919 nr 660.
Jag har läst denna kungörelse. Jag har förgäves i denna kungörelse sokt efter
ett enda ord om Tuna bergslags allmänning. Denna kungörelse avser ett annat
ärende, som förelåg vid samma riksdag, angående skattekopsrattens upphalande
men den angår icke det särskilda fallet med Tuna bergslags allmänning
'' Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att justitiekanslersambetets
uttalande är så synnerligen förträffligt. Det kunde ju under dessa omständigheter
hava förväntats, att även chefen för justitiedepartementet kunde

hava deltagit i denna frågas beredning. .

Man säger nu, att man bör hellre taga en mager förlikning an en fet process.
Det kan väl så tyckas i många fall. Men när, såvitt jag förstår, alla skal tala
för att en dylik process icke skulle kunna få mera än en utgång och da, vidare
alla skäl tala för att ett så affärsmässigt klokt subjekt som agaren till 1unabergs
kopparverk — vem det än må vara i denna stund, ett afiarssubjekt ar det
väl i varje fall — icke offrar pengar på något onödigt, tillåter jag mig anda
tvivla på att denna process skulle draga så synnerligen lång tid eller kostnad.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till samt vidare pa avslao''
å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, och förklarades0
den förra propositionen, som upprepades, vara med overvagande ja besvarad.

Vid förnvad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 37, i anledning
av‘Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om andrad
lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 fnr
117), bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Onsdagen den 30 mars.

Nr 19.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 28,^ i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om årligt understöd
åt eldaren vid riksbankens avdelningskontor i Kalmar C. J. Ohlsson;

nr 29, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande omoch
påbyggnad av riksbankens fastighet i Östersund;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för överläkare vid vissa statsunderstödda kustsanatorier
samt för vissa dövstumpräster; samt

nr 31, i anledning av väckta motioner om ändrade betämmelser rörande pensionering
av besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

_ Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av väckt motion angående ändring i visst syfte av 8 § i lagen angående
köttbesiktning och slakthus, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ävgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 333, av herr Frändén m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till uppförande och drift av en för Jämtlands län avsedd
tuberkulossjukvårdsanstalt (centralsanatorium);

nr 334, av herr Fehr, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av reservpersonalens avlönings- och pensionsförmåner m. m.; samt
nr 335, av herr Lithander, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
reglering av reservpersonalens avlönings- och pensionsförmåner m. m.

Herr Gabrielsson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 336,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

Denna motion hänvisades till jordbruksutskottet.

Herr Andersscm, Karl, avlämnade en av honom och herr Bergström, ''Albert,
undertecknad motion, nr 337, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar.

Denna motion blev på begäran bordlagd.

På framställning av herr förste vice talmannen medgav kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.33 e. m.

In fidem
G. H. Berggren,

Nr 19. 52

Fredagen den 1 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 26 och den 29 nästlidne mars.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 100, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående forskarstipendier för docenter
vid universiteten och karolinska institutet;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisorisk reglering
av lönen för biskopen i Lunds stift;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till restaurering
av gamla gymnasiebyggnaden i Karlstad; o

nr 104, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inköp av ett
markområde för anläggande av väg till folkskoleseminariet i Lund m. in.;.

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för vissa
lärare vid folk- och småskolor att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna
sig tjänstgöring vid lotsbarnskola;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för anläggning av en brännoljecistern vid flottans station i Karls nr

107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
styckjunkaren i Göta artilleriregemente A. XJ. Olsson från viss ersättningsskyldighet;
.. D -| i*i ,-n

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till uppvärmning
av det s. k. kungshuset i Karlskrona; . i

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av en
fastighet i den s. k. Djurgårdsstaden; „

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning för depositioner och slottssam lingar;

. , . _

nr 111, i anledning av väckt motion angående restaurering av (Jvanakers

församlings kyrka m. m.; samt ...

nr 112, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet att iorlägga
repetitionsskolas båda årskurser till ett och samma läsår.

Fredagen den 1 april.

63 Nr 19.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för överläkare vid vissa statsunderstödda kustsanatorier
samt för vissa dövstumpräster; och

nr 114, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande
pensionering av besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner om minskning av riksdagsmännens
arvode; samt

nr 16, i anledning av väckta motioner dels om lagrådets avskaffande dels
ock om ändring i lagrådets organisation.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Andersson,
Karl, och herr Bergström, Albert, väckta motionen nr 337, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar och
upplåtande av lägenheter från sådana egendomar.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 6, första lagutskottets utlåtanden nr 25—27 och första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 338, av herr von Sneidern och herr Dahl, Adolf, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen m. m.; och

nr 339, av herr Möller m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bekämpande av arbetslösheten.

Herr Bergström, Albert, väckte en motion, nr 340, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förläggande av l:a flygkåren till Västerås m. m.

Denna motion blev på begäran bordlagd.

Avgåvos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 341, av herr Gustafsson, Karl, och herr Anderson, Erik, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
m. m.; samt

nr 342, av herr Andersson, Henrik, i samma ämne.

Herr Nilsson, Petrus, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till taxeringsförordning.

Denna motion hänvisades till första särskilda utskottet,

Nr 19.

Fredagen den 1 april.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.41 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1927. Kung! Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

271362