1927. Andra kammaren. Nr 34

ProtokollRiksdagens protokoll 1927:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1927. Andra kammaren. Nr 34.

Torsdagen den 19 maj.

Kl. 11 £. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollet för den 13 innevarande maj.

§2.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskott* utlåtanden och memorial
nr 114—127.

§ 3.

Vidare föredrogs och lades till handlingarna första lagutskottets memorial,
nr 43, i anledning av första kammarens återremiss av första lagutskottets memorial
nr 38 med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående slakt av husdjur dels ock i ämnet väckta
motioner.

§4.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, som nu föredrogs,
bordlädes åter.

§5.

Fortsattes den vid gårdagens sammanträde avbrutna föredragningen av andra
särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och lämnades därvid i fråga om punkten I. B. a. mom- 4, enligt förut
skedd anteckning, ordet till

Herr Mosesson, som anförde: Herr talman! Då jag i natt satt och lyssnade
till herr Pehrsson i Göteborg, rann mig i minnet en erinran från den störa behandlingen
av propositionen angående den nu gällande läroverksorganisationen
1904. Jag satt på läktaren i gamla riksdagshuset och hörde den man, som då
innehade platsen nummer ett i kammaren, hålla det yppersta tal i ett profant
ämne, som jag någonsin i mitt liv hört. Talaren var Adolf Hedin. Jag vill
icke säga detta på grund av att associationen mellan herr Hedins anförande då
och herr Pehrssons nu grundar sig på likhet i form. En association kan ju
grunda sig på kontraster och en del andra omständigheter; men det var den likheten
mellan Hedins anförande och herr Pehrssons i Göteborg, som slog
mig, att båda visade, huru svårt det kan vara även för upplysta perso Andra

kammarens protokoll 1927. Nr 34. 1

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 84 2

Torsdagen den 19 maj f. m.

Arq.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

ner att, när ett avgörande i en fråga skall träffas, döma lidelsefritt och
lugnt i det förevarande ämnet. Jag minns Hedin, som stod med Carl von
Friesens förslag eller det var utskottets betänkande i sin hand och skakade
papperet över huvudet samt sade, att det här vore något, som han
hatade med det mest starka och hjärtliga hat, som vore möjligt att åstadkomma.
Detta allt på grund av att han i denna proposition såge en attack mot den
del av språkundervisningen, de romanska språken, som han särskilt intresserade
sig för. Han menade, att det förevarande förslaget skulle komma att innebära
ett ödeläggande i viss mån av »vårt språks fädernesland». Tjugufem år
hava snart förgått sedan dess och denne man, en av andra kammarens mest
klarsynta män, är icke längre här; men vi, som någon gång läsa gamla papper
och läsa yttranden, som vi kanske hörde för många år sedan och nu jämföra
en sådan profetia med uppfyllelsen, hava svårt att för oss dölja det faktum,
att det är svårt att döma lidelsefritt. När jag sagt detta, herr talman, är det
naturligtvis en fara för att jag gör mig skyldig till det, som jag insett vara ett
fel. även om det finnes hos mera insiktsfulla och erfarna män än min ringhet.
Att det spörsmål, som nu debatteras, tilldrager sig så mycken uppmärksamhet
som det gör, må väl icke förvåna. Det finns måhända ingen fråga, som riksdagen
kan behandla, där den upplysta allmänheten har en så bestämd och allmän
åsikt som i detta ärende. Det finnes en hel del personer, om vilka man
verkligen kan säga, att de kunna denna fråga ganska bra. Det är icke underligt
således, att sådana personer göra på ett eller annat sätt sin röst hörd. Jag
menar också, att ibland dem, åt vilka vi skola giva erkännandet, att de kunna
denna fråga befinner sig andra särskilda utskottets ordförande. Det var en
del kamrater i går, som mot slutet av hans anförande log åt, att han visade sig
vara gripen av sitt ämne, då han talade om vad som varit hans ungdoms dröm.
Jag må säga för min del, att jag finner alls ingen anledning att le vid ett sådant
tal som detta. Det finnes en mängd människor i våra tider, som aldrig
gripits av en så ädel och stor idé som den att jämna för allmogens barn och för
småklassens barn vägen till vetandet, vilket herr Rydén förklarade vara hans
dröm. Här finnas tyvärr en hel del människor, som anse sig vara ledande på
kulturellt område, vilkas ideella intressen kanhända kan mätas i centilitrar
eller något sådant mått. Det är således enligt min mening glädjande, att det
finnes människor, som äro genomträngda av en stor idé. När jag i det fortsatta
skall giva exempel på, att jag icke är herr Vämer Rydéns man •— han
räknar mig säkerligen icke heller som sin -— vill jag i alla fall, att det här
skall vara sagt. Jag tycker, att det är erkännansvärt, att det finnes personer,
som gå genom livet konsekvent med en enda tanke, att söka jämna vägarna för
dem, som komma efter oss, och att söka utjämna motsättningarna bland vårt
folk.

Vi möta också i skolfrågan en mängd lokala intressen.

Var och en av oss, som sysslat med kommunala angelägenheter, vet, att så
är fallet. Således, här möta vi i avgörandets stund mycket stora svårigheter
Ja, man kan väl säga, det blir rent omöjligt att tillgodose alla dessa intressen,
-— även som man tycker legitima intressen — vilka här tränga sig med varandra.
Således återstår för oss, som skola taga ställning till detta utskottsförslag,
att söka jämka. Är det så, att vi icke vilja gå in på det utan vi stå så
att säga var och en i sin fastlåsta position och förklara, att vi icke vika, då ser
jag icke, hur vi skola kunna göra något arbete alls.

Nu har den stora frågan, inför vilken jag själv stått, varit följande: Hade
det varit möjligt att åstadkomma en samförståndsfred på annan och bättre
grund än den, som nu erbjudes här av några samverkande partier i riksdagen,
men som icke har med sig alla medlemmarna eller ens den överväldigande majoriteten?
Jag tror, att med litet bättre vilja hade detta varit möjligt. Såvitt

Torsdagen den 19 maj f. m.

3 Nr 34.

jag kan förstå, var den kungl. propositionen ett ärligt försök till samförstånd.
I)et försök, som gjordes i utskottet, var enligt min mening från början ett ärligt
menat försök i samma avseende. Jag beklagar, att detta försök icke ledde
till resultat. Jag frågar: Är då divergensen mellan utskottsmajoritetens förslag
och reservanternas i de väsentliga frågorna så oändligt stor, att det icke
både varit möjligt att åstadkomma något närmande? Därtill måste jag från
min synpunkt svara, att om det hade varit litet mer av koncilians, litet mer av
psykologisk blick och litet mer av socialt sinne på högerns och på herr Bergmans
sida, och hade det varit litet mindre av dogmatism på socialdemokraternas
sida, så tror jag, att samförstånd vant möjligt. Jag beklagar, att enighet icke
har vunnits, men jag vill som min mening säga, att det är icke ens fel, att vi
stå där vi stå. Minoriteten avvisade ju ett förslag att insätta ombud i den särskilda
delegation, som skulle utarbeta detaljerna i det föreliggande betänkandet.
Jag vet, att bland minoritetsgruppen finnas sådana, som beklaga denna
åtgärd, men, å la bonne heure, erbjudandet att vara med blev i alla fall avvisat
och vid sådant förhållande kan det icke vara rätt och billigt, att man tillåter
sig att i tidningar och debatter göra gällande, att det suttit en mindre grupp,
som dikterat besluten, medan en annan grupp hållits utanför en sluten konklav.
Den, som stått utanför, enär han vägrat att vara med i arbetet, har enligt min
mening icke rätt att anklaga dem, som måst utföra arbetet.

Om, såsom somliga önska, denna fråga i dag skulle falla, vad blir resultatet?
Vi kunna väl säga, att med kännedom om den proposition, som är framlagd
och med hänsyn till att Kungl. Maj:t accepterat, den kompromiss, som föreliger
i utskottsbetänkandet, är det väl icke mycket nytt att vänta, om riksdagen
skulle fatta beslutet att avslå utskottets förslag och återförvisa ärendet till
Kungl. Maj:ts förnyade utredning. Således menar jag, att, så som det ligger
till här, hava vi att efter bästa förstånd bedöma utskottsförslaget, som visst
icke i allo är tillfredsställande — jag skall visa exempel därpå framdeles ■—
och försöka göra det bästa av förhållandena.

Utskottet har ingått för principen om ett blandat system, när det är fråga om
anslutning mellan folkskolan och realskolan. Här skulle jag verkligen vilja
säga en sak, och jag har, tror jag, rättighet att säga det till de herrar i bondeförbundet
och andra, som varit med om denna uppgörelse. Jag har själv blott
varit suppleant i utskottet och jag var icke bland de invigda. Jag har här icke
att tala annat än efter hörsägen, men det har sagts mig — är denna uppgift
oriktig, är den slutsats, jag bygger på uppgiften också oriktig — att förutsättningen
för kompromiss om ett blandat system, med 4-årig och 5-årig realskola
skulle vara, att envar skulle betraktas som fullt likvärdig den andra, att ingen
av dem skulle markeras såsom den där borde vara den egentliga, en annan som
den där skulle tolereras. Så har det sagts mig. Likvärdigheten kan enligt min
mening naturligtvis aldrig innebära, att man säger, att det skall vara hundra
av den ena gruppen och hundra av den andra. Siffror är det härvidlag icke
fråga om, utan det är fråga om själva motiveringen för principen. Om jag nu
läser vad utskottet i detta avseende i motiveringen sagt, kan jag icke frigöra
mig från den känslan, att denna motivering illa harmonierar med den förutsättning,
som låg till grund för uppgörelsen. Ty av den framgår ostridig!, att
det är den sexåriga folkskolan, som betraktas såsom bottenskola och icke någon
kortare folkskolekurs. Det har uppgivits för mig, fortfarande från bondeförbundshåll,
att man yrkat, att i motiveringen skulle intagas den definition på
vad som förstodes med folkskolan som bottenskola, vilken den enligt min och
mångas mening klokaste och insiktsfullaste mannen på detta område, avlidne
undervisningsrådet Sandberg givit, då lian förklarade, att därmed förstodes en
sexårig folkskola eller i varje fall den väsentligaste delen av en sådan kurs.
Detta yrkande på, att i motiveringen denna definition skulle angivas som det

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 84. 4

Torsdagen den 19 maj {. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Torts.)

begrepp, varmed man rörde sig, avvisades. Jag anklagar icke den, som måhända
därtill nödd och tvungen gått med på vad som här står, för att han ej
höll på sin mening, men jag kan ej frigöra mig från den känslan, att de herrar,
som med denna förutsättning gingo in i denna underhandling, visade svaghet,
när det gällde att hävda förutsättningen för denna överenskommelse. Det är
således på dem, som detta ansvar vilar, icke på dem, som ha önskat, att det
skulle vara uttalat ännu något mera bestämt att den sexåriga folkskolan är
den enda riktiga förklaringen på vad som menas med folkskolan som bottenskola.

Jag är ju icke profet, men, såvitt jag förstår, kommer det att i vårt gamla
fädernesland åtminstone i vår och våra barns tid att existera icke bara en
form för anknytning mellan folkskolan och realläroverken, utan det kommer
att finnas åtminstone två former, men om det blir de nuvarande eller några
andra, därom kan jag icke döma. Den glesa bebyggelse, som vi ha på landsbygden,
och det i städerna högt utvecklade folkskoleväsendet jämte en del
andra omständigheter medföra, att vi icke — åtminstone om sakliga skäl få
bestämma, vad riksdagen beslutar —• i min tid besluta ha blott en grund för
realläroverken, t. ex. den sexåriga folkskolan. Icke inom riksdagen men utanför
den har man fått höra en ren skrämselagitation för den tanken, att vi
skulle låta våra barn gå i folkskolan, även om förmögenhetsvillkoren eller
lokala omständigheter skulle göra det möjligt för oss att sända våra barn till
en privatskola eller ett läroverk. Jag kan icke förstå detta. Om jag så hade
dubbelt så många barn som jag har, jag har nu fem, skulle det aldrig ett
ögonblick falla mig in, att sända dem till annan barnskola än folkskolan. Om
vi underhålla en folkskola, och den i det hela måste betraktas såsom en god
skolform, och vi där ha en kunnig och upplyst lärarkår, och vi ha som vårt
ideal att våra barn icke isoleras från andra klasser utan i tidigare år få lära
känna dem, som äro komna från såväl rikare som enklare hem, kan jag icke
förstå, varför det icke skulle vara riktigt och lämpligt att skicka våra barn
till denna barnskola. Å andra sidan vill jag bedja dem, som hålla på en
obligatorisk sexårig folkskola, men som också önska att deras barn skola
komma en liten smula längre än folkskolan för dem, taga med i beräkningen
olägenheten av ett års utökad studietid. Jag kan icke förstå, att de skola så
envist hålla på den sexåriga folkskolan såsom enda normalform. Jag har en
god vän i hemstaden, en insiktsfull och präktig man, som gjort mycket för
skolväsendet där. Han är säkerligen lika intresserad som jag för att skoltiden
icke skall onödigtvis förlängas. Om jag frågar honom på vad sätt jag
skall kunna undvika den olägenheten att studietiden för mina barn som gå
i folkskolan förlänges, säger han, att det är bäst att låta dem hoppa över
första klassen eller hoppa över andra eller tredje eller fjärde eller femte klassen.
Men om jag frågar honom: få de hoppa över den sjätte klassen? svarar
han: nej, de böra gå igenom den sjätte klassen. Jag kan icke förstå annat,
än att detta är dogmatism.

Jag vill fråga herr Rydén och andra, ja, jag skulle kunna rikta den frågan
även till regeringen: är man rädd för att den sexåriga folkskolan som grundskola
icke skall kunna hävda sig i en fri konkurrens? Tror jag på skolformens
eget inre livsvärde, behöver jag icke rothugga allt som möjligtvis kan uppträda
konkurrerande med denna form. Om jag planterar ett livsdugligt träd, skall
jag väl icke, för att få det att växa, hacka bort allting runt omkring, där
detta träd skall växa upp.

Vad har den kommunala mellanskolan under de ganska många år, som den
existerat i vårt land, visat oss, som ha haft våra barn i densamma eller som
eljest på grund av verksamhet eller intresse följt den? Den har visat sig
vara en livsduglig, en fullt användbar skolform. Låt oss erkänna detta fak -

Torsdagen den 19 maj f. m. 5

tum. Brister känneteckna val denna skolform, men låt oss icke för dessa
bristers skull göra oss skyldiga till en orätt dom. "Vi må ock taga hänsyn
till att den kommunala mellanskolan icke haft för densamma särskilt avpassade
läroböcker och kurser, och till att i vissa fall den lärarkår, som tjänstgjort
vid denna skola, varit mindre rustad än deras kamrater vid läroverken.
Vi kunna mycket väl göra flera skolor, realskolor och andra fyraåriga, och
ändå vara förvissade om, att vi icke begått någon illgärning mot våra barn.
Men denna 4-åriga skolform har ju också visat sig vara behäftad med sådana
olägenheter, att jag icke tror, att det i detta rike finnes någon ansvarig man,
som, om han känner till förhållandena, vill göra gällande att denna fyraåriga
realskola bör betecknas såsom en idealform. Så formulerar jag min uppfattning
i detta avseende.

Herr Rydén beklagade i går läroverksorganisationens stelhet eller bristande
rörlighet. Det var ungefär så, som han uttryckte sig. Jag skulle vilja säga:
låt oss då röra på den ett litet tag. Det sätt, på vilket herr Rydén ville vara
med om en sådan rörlighet i fråga om läroverken, framgick av hans anförande
i går. Jag förmodar, att herrarna hörde uppmärksamt på, vad han sade. Är
det fråga om ett historiskt läroverk, en skola, som nu är så liten, att den icke
har mera än en begynnelseklass, ville herr Rydén, att riksdagen skulle säga
till denna gamla skola: du skall se på och rätta dig efter den kommunala
mellanskolan, du skall glömma din historia och dina anor och se till att du
blir demokratisk. Rätta dig efter detta nya, som 1909 åvägabragtes i Sveriges
undervisningsväsende. Är det åter fråga om en kommunal mellanskola, som
har växt och blivit så stor, att där finnas tre parallellklasser i första, andra
och tredje klassen, och det kommer en fribytare till motionär och hemställer,
att denna kommunala mellanskola, som nu upphöjes till rang, heder och värdighet
av samrealskola, skall få röra sig i så måtto, att en linje där blir femårig,
då säger herr Rydén om den skolan: nej, det får icke ske, du skall
icke tänka på några läroverksanor, som gå längre tillbaka än till 1909. Du
har varit en kommunal mellanskola, därifrån härstammar du. Du får bli
vid ditt stånd. Jag menar således, att den rörelse beträffande läroverken, som
herr Rydén ville ha, skulle vara en särskild slags rörelse. Det finnes ju
olika slag av rörelser, som herrarna veta. Det finnes en rörelse uppåt och
nedåt, d. v. s. man får hoppa. Man säger till en skola: har du många elever,
får du ha tre parallellklasser, som skola allesammans vara fyraåriga. Har du
så få elever, att de kunna gå i två klasser, så får du ha två klasser. Skulle det
bli fråga om en utveckling framåt eller tillbaka, gissar jag, att det kommer
att visa sig förenat med ganska stora svårigheter att få till stånd en förändring
ifrån en fyraårig realskola till en femårig. Herr talmannen kommer
kanske ihåg, att det berättas en historia om en gubbe, som var anklagad för
att han dragit sädesskylar från sin grannes åker och in på sin, och åberopade
till sitt försvar att han var litet tokig. Man frågade honom, om det icke
inträffade, att han drog sädesskylar från sin åker och över på grannens, men
då svarade han, att han var icke tokig på det sättet. Ja, så är det med den
här rörelsen. Det får uppenbarligen bli en rörelse i en riktning nedåt eller
uppåt, men det får icke bli någon rörelse i den riktningen, som herr Rydén
betraktar såsom en tillbakagående riktning, d. v. s. från kortare realskolekurs
till längre.

Beträffande de samrealskolor, som herr Wallerius i sin reservation fäst
uppmärksamheten på, nämligen Piteå, Strömstad. Filipstad och andra, där
samhällena enhälligt gjort framställning om att riksdagen icke nu skulle vidtaga
den föreslagna våldsamma förändringen, enär ett sådant beslut från riksdagens
sida skulle åsamka vederbörande kommuner störa svårigheter, kräver
rätten och billigheten att vi åtminstone giva dessa städer en längre övergångs -

Nr 84.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 6

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. tid, så att icke på en gång störa kostnader åsamkas dem genom en sådan
°Uanav''det ändring. Jag påyrkar dock intet avsteg från vad utskottet föreslagit.
högre slcolvä- Jag annoterade i går med tillfredsställelse, att herr statsrådet, som ju eljest
sendet m. m. var mycket medgörlig och, såvitt jag förstod, i det hela, accepterade, vad ut(Forts.
) skottet hade föreslagit, på en punkt inlade, en bestämd gensaga. Jag önskar
innerligt, att ministären på denna punkt icke ville frånträda vad ecklesiastikministern
i går säde. Han inlade sin gensaga mot utskottsförslaget att slopa
alla inträdesprövningär till realskolan.

Såsom en var vet, upptog ju det kungliga förslaget i detta avseende två ämnen,
i vilka prövning skulle äga rum för sådana elever, som kommo med fulla
betyg ifrån någon av folkskolans huvudformer, medan prövning i alla ämnen
skulle äga rum, när det gällde sådana, som kommo från privatläroverk eller
idkat självstudier. Varför håller jag för min del på prövning i dessa ämnen,
modersmålet och räkning? Jag gör det därför, att ett beslut om inträdesprövning
i dessa två ämnen skulle, såvitt jag som skolman begriper det, i någon
mån avlasta den svåra trängsel, som faktiskt är till finnandes på realskolans
gebit. De lärare, som skola taga hand om barnen och under t. ex. fyra år ge
dem hela realskolans pensum kunde genom prövningen få förvissning om, att
de i dessa stycken icke behövde syssla med elementa, som de riskerade att göra,
om eleverna skulle tagas in utan all prövning. Jag gör detta yrkande också
för folkskolans egen skull. Ty det är väl ett allmänt önskemål för oss, som äro
vänner av folkskolan och vilja hennes förbättring, att hon skall i läsning, rättskrivning,
uppsatsskrivning o. s. v., med ett ord modersmålet, samt räkning, bibringa
eleverna en nödtorftig kunskap. Äro vederbörande folkskollärare medvetna
om, att de elever, som skola in i realskolan, måste pröva i dessa ämnen,
så kommer detta att tvinga vederbörande lärare att ägna en särskild uppmärksamhet
åt dessa viktiga och nödvändiga ämnen. Jag tycker också att de barn.
som vilja gå längre än folkskolan leder, och barnens föräldrar och lärare må
såsom vore det en ambitionssak visa nitälskan för att barnen skola få den verkliga
kunskap, som visas genom en inträdesprövning till läroverken. Jag hoppas
sålunda, att Kungl. Maj:t håller på detta, och jag skulle vara förvånad, om
det icke skulle finnas resonans i riksdagen för detta enligt min mening så billiga
och för både folkskolan och realskolan lyckosamma krav.

En sak till, herr talman! Herr Pehrsson i Göteborg, med vilken jag tillät
mig börja, slutade i går sitt anförande med att beröra kristendomsundervisningens
plats på schemat och jag kommer även att sluta med samma sak. Jag
hade önskat, att jag i alla avseenden hade kunnat giva min anslutning åt vad
herr Pehrsson i Göteborg sade. Men även om han och jag äro eniga i sak.
bjuder mig härvidlag mitt sanningsmedvetande att förklara, att den motivering
för detta yrkande, som herr Pehrsson i går hade, kan jag under inga förhållanden
skriva under. När han här gjorde gällande, jag vill säga, en ond avsikt
att komma kristendomsundervisningen till livs. när han gjorde gällande, att den,
som varit andra särskilda utskottets ordförande, såsom ecklesiastikminister avsiktligt
ville komma kristendomsundervisningen i folkskolan till livs genom
1918 års undervisningsplan nu stode i begrepp att taga det andra steget och
avkristna realskolorna och läroverken, då är detta enligt min mening ett farligt
tal, därför att jag icke kan tro, att det är ett sant tal. Jag kan såga, att jag
har samma uppfattning som herr Pehrsson i Göteborg och flera, att det varit
önskvärt, att kristendomsämnet i folkskolan fått tre veckotimmar, och vi hava
talat därför. Men när jag såsom kristen man och såsom en, som vill vara ärlig
och sann, prövar 1918 års undervisningsplan i kristendomsfrågan, kan jag omöjligen
göra gällande, att de, som hava utarbetat denna plan, hava velat komma
kristendomsundervisningen i våra folkskolor till livs. Herr Pehrsson tycker,
att vi skola ha katekesundervisning, och jag tjmker det icke. Det är vår plikt

Torsdagen den 19 maj f. m.

7 Nr 34.

att se till, att vi icke identifiera kristendom och katekes. Den som lämnar katekesen
och går till vår kristna religions urkund och lägger den till grund vill
icke avkristna skolorna.

Sedan jag sagt detta, ber jag ytterligare få säga, att jag icke kan förstå annat,
än att, även om Kungl. Maj:t med sitt förslag och utskottet med det förslag,
som här föreligger, icke avsett, att kristendom sundervisningen i realskolor
och gymnasier skulle skjutas åt sidan, så måste ett bifall till vad som i detta
avseende är föreslaget innebära, att kristendomsämnet på skolans schema kommer
att få maka åt sig och för gymnasiets högsta ringar kommer det att försvinna
som obligatoriskt ämne. Då detta är något, som jag icke önskar och
icke kan biträda, vill jag hava detta sagt. Hur skall det vara möjligt att i enlighet
med den kungliga propositionen införa tjugo dagars ledighet på läsåret,
d. v. s. en halv dags ledighet i veckan, hur skall det vidare vara möjligt att som
obligatoriskt ämne i realskolan införa slöjd, vilket ämne väl måste få åtminstone
tre till fyra timmar i veckan, allt under det att man förklarar, att avsikten
icke är att sänka realskolexamens värde, utan de nya ämnena bliva ett plus, som
kräver sitt minus? Huru skall det vara möjligt annat, än att en del av de förutvarande
ämnena måste maka åt sig? Vilka ämnen skola maka åt sig? Jag
har frågat medlemmar av utskottet, jag har frågat andra kloka karlar, men
icke fått något svar. Icke tror väl någon, att de moderna språken skola maka
åt sig? Redan nu hava de för kort tid. Icke tror väl någon, att naturvetenskaperna,
enkannerligen matematiken, skola maka åt sig? Varje mellanskolrektor
och -lärare klagar ju över att tiden är för knapp för naturvetenskaperna.
Det måste då enligt min oförgripliga mening bli så, att ett av de ämnen, som
måste ge rum, om utskottets förslag i detta avseende skall effektueras, är kristendomsämnet.
Då jag icke vill och kan vara med därom, har jag velat säga
detta.

Nu måste jag sluta men vill dock dessförinnan tillägga, att den ämnesminskning
och valfrihet, som utskottet föreslagit på gymnasiestadiet, leder därhän,
att kristendomskunskapen såsom obligatoriskt ämne försvinner. Jag kommer,
herr talman, när det blir fråga om den saken, att biträda den reservation, som
är avgiven av herr Wallerius.

I den punkt, som nu föreligger, kommer jag att rösta med utskottet.

Vidare yttrade:

Herr Andrén: Herr talman, mina herrar! Äntligen ha vi fått höra en

röst från det frisinnade partiet. Såsom nr 21 bland talarna i denna debatt har
en representant, den förste representanten, för regeringspartiet yttrat sig i
denna viktiga fråga. Jag tar för givet, att den tystnad, som regeringspartiet
hittills iakttagit, vittnar om den tveksamhet, varmed man på den sidan mött
det här föreliggande utskottsförslaget. Herr Mosessons inlägg gav också klart
och tydligt uttryck åt denna tveksamhet. Det finns ett hasardspel, som heter
tjuguett. Jag fruktade nästan, att talaren nr 21 skulle ge intryck av detta
hasardspel, och i viss mån blev jag sannspådd. Efter många och långa preludier
gav herr Mosesson dock klart besked på ett par punkter, och med tillfredsställelse
konstaterade jag, att herr Mosesson på de punkterna gick emot
utskottets föreliggande förslag.

Jag skall tillåta mig att här dröja något vid en sak, som visserligen saknar
all aktualitet men ändå haft sin betydelse: den kungliga propositionen. Den
har kommit bort i diskussionen, den har fallit, icke på grund av den granskning,
som den varit föremål för inom utskottet, utan på grund av den granskning,
som den offentliga kritiken riktat mot densamma. Vår bildade opinion
är sällan enig — men med sällsynt enighet har den gått fram mot det ord i vår

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Torta.)

Nr 34. 8

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. bildningsfråga, som heter propositionen nr 116. Herr statsrådet sökte visseromorganisa-
ligen i gårdagens anförande göra det mesta möjliga av det arv, som skulle ingå
högre llolvL } utskottets förslag från den kungliga propositionen. Man kan väl förstå, att
sendet m. m. herr statsrådet var angelägen om att slå bryggor mellan propositionen och ut(Forts.
) skottets förslag. Om de bryggorna icke hålla, och om de bryggorna icke äro
tillräckligt bekväma, då kan herr statsrådet icke komma över till den sida, som
herr statsrådet tror skall bli den segrande. Man förstår så väl, att herr statsrådet
är angelägen om att vinna åtminstone ett litet blad av den segerpalm, under
vilken herr Rydén satt sig inför allt folket. Men förgäves skall man peka
på de likheter, som kunna förekomma mellan den kungliga propositionen, å ena
sidan, och skolutskottets förslag å den andra. Det finns någonting, som heter
allmänna sanningar och allmänna fördomar. Den kungliga propositionen var
sällsynt rik på bådadera. Några av dessa hava kommit igen i utskottets förslag,
icke därför att de stodo i propositionen, utan därför att de voro allmänna.

Den kungliga propositionen har blivit icke en grundval för en skolreform
utan ett språngbräde till en sådan. Jag vet icke, om herr statsrådet är belåten
med denna roll. Det förefaller mig, som om herr statsrådet kunde ha större
mål för sin ambition. Men den äran — om det nu är en ära — och det ansvaret
kan man icke förmena vår nuvarande regering: den har aktualiserat vår
skolfråga som kanske ingen föregående regering på mycket länge. Enligt min
mening har detta skett i en olycklig stund och på ett olyckligt sätt.

Herr statsrådet har varit angelägen att giva en stor bakgrund till sitt verk.
Det är demokratiens seger på författningens område, som nu skall följas av en
demokratisk skolreform. Men, mina herrar, herr statsrådet har glömt, att vårt
land har löst demokratiens författningsproblem och demokratiens skolproblem
i en annan och riktigare ordning. Våra skolor voro i allt väsentligt demokratiska,
innan vår författning blev det: våra läroverk voro allmänna, innan vår
rösträtt blev allmän. Vi ha visserligen på grund av den sammankoppling
mellan första kammaren och den kommunala rösträtten, som de Geers liberala
representationsreform 1866 medförde, gjort oss skyldiga till det misstaget, att
vi demokratiserade vårt stat, innan vi demokratiserade våra kommuner. Men
vad vårt skolväsen beträffar, så har detta varit demokratiskt, långt innan den
moderna demokratien blivit en makt i det svenska samhället. Jag behöver bara
erinra om de många, som från samhällets lägsta skikt arbetat sig fram till rikets
främsta värdigheter. Det är visserligen sant, att de olika klasserna äro
ojämnt representerade i våra skolor. Men det beror icke på omständigheter,
som ligga inom räckhåll för en skolreform; det beror framför allt på den
ojämnhet, som alltid bestått och alltjämt består i fördelningen av teoretisk begåvning
och ekonomiska möjligheter.

Vad vi behöva på skolans område, det är icke främst organisatoriska förändringar
utan reformer på det inre arbetets område. Det liv, som pulserar
inom skolan, är dock långt viktigare än den yttre ramen. Men denna yttre ram
måste bliva sådan, att den skapar så goda förutsättningar som möjligt för detta
inre liv. Herr statsrådet har sett detta arbetsproblem — men herr statsrådet
har också med sina organisatoriska reformförslag rest hinder i vägen för dess
rationella lösning. Eller hur skall det bliva möjligt att ge den högre skolan
mera arbetsro, mera samling, ett starkare inslag av karaktärens och fysikens
daning, när man samtidigt gör vad man kan för att förkorta denna skola? Herr
statsrådet har med andra ord försvårat lösningen av den högre skolans viktigaste
problem i detta ögonblick.

Men även på skolorganisationens område har herr statsrådet gjort sig skyldig
till en egendomlig felsyn. Under en tid, då en ganska svår arbetslöshet
råder och en än värre arbetslöshet hotar att bryta in bland alla dem, som gått
den teoretiska vägen, då vet herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdeparte -

Torsdagen den 19 maj f. m.

9

Nr 34.

mentet ingen angelägnare uppgift än denna att ytterligare öka tillströmningen
till, att ytterligare öka arbetslösheten inom dessa grupper. Är det meningen,
att allt flera studenter förgäves skola stå och klappa på portarna till vår tids
slutna yrken, är det meningen, att allt flera studenter, jägmästare och ingenjörer
skola konkurrera med varandra ända därhän, att deras löner drivas ned
till det otroliga och tvinga många av dem att taga anställning i yrken, där de
icke passa, men där de sitta med sina stora skulder? Är det meningen, att de
borgerliga klasserna skola smulas sönder genom en av staten organiserad och
skärpt konkurrens — ja, då kan jag förstå den kungliga propositionen och det
här föreliggande utskottsförslaget. Men nog förvånar det mig, att borgerliga
män i en borgerlig regering och en borgerlig riksdag hava velat låna sin medverkan
till en dylik gärning. Och allra mest förvånar det mig, att bondeförbundarna.
velat vara med om att stödja en sådan politik. Innan ännu den s. k.
kompromissen ens var påtänkt, skrevs det några ord i bondeförbundarnas motion,
som jag skall tillåta mig uppläsa. Det står i motionen nr 260 i första
kammaren bland annat följande: »I vår tid med dess skarpt beskurna möjligheter
till utkomst på de lärda banorna kan det starkt ifrågasättas, om det ens
är lämpligt överhuvud att bredda vägarna till det lärda proletariatets trista
slutmål.»

Om emellertid herr statsrådet har avsett att aktualisera de problem, som äro
minst brännande, och att blockera vägen till lösningen av de frågor, som mest
kräva en lösning, så har herr statsrådet lyckats på ett nästan lysande sätt.
Men herr statsrådet har också lyckats att aktualisera problemen på en olämplig
tidpunkt. Det kan icke förnekas, att de sista årens skoldiskussion avsevärt
bidragit till att minska motsättningarna och närma linjerna till varandra. Den
gamla skoldogmatismen har varit på väg att uppmjukas. Man var på marsch
mot en verklig, en lojal samförståndsfred, mot en samförståndsfred i klarhetens
och redlighetens tecken. Det är denna lyckliga utveckling, som nu genom
herr statsrådets ingripande blivit avbruten. Den saklighetens och moderationens
anda, som talade ur de skolsakkunnigas yttrande, har tystats ned. Undervisningsrådet
Björck, som till sina åsikter är förvillande lik skolkommissionens
lektor Björck, har återigen kallats fram. Skolkommissionen och dess förslag
har »tittat» på nytt. Skolfrågan har återigen blivit en partifråga, om det
också varit svårt nog att kommendera fram de borgerliga mellanpartierna till
gamla och övergivna stridsställningar. Är det verkligen ett utslag av en högre
statsmannakonst, av en djupare politisk vishet, att icke kunna vänta — att icke
kunna vänta, när ingen nöd står på och när sakligheten skulle vinna på ett
uppskov? Den på 6-årig folkskola byggda kommunala mellanskolan kan ju utvecklas
huru långt som helst utan hinder från statsmakternas sida, och den är
ju — i varje fall enligt utskottets mening — så högst förträfflig.

Herr statsrådet har icke haft det avgörande ordet i vår skolfråga, men på två
punkter har han kunnat öva ett bestämmande inflytande på densammas utveckling.
Han har kunnat bestämma tidpunkten för frågans behandling och problemställningen.
På bägge punkterna har herr statsrådet enligt mitt förmenande
valt orätt. Dessutom har herr statsrådet kunnat förmedla arvet från
salig skolkommissionen, medan den sakkunniga opinionen i växande utsträckning
liar gjort sig urarva.

I nära tretton veckor har nu den kungl. propositionen varit utsatt för offentlighetens
ljus och offentlighetens kritik. Starkare verk än denna proposition
ha dåligt bestått ett sådant prov. I skydd av utskottshemligheten och i skydd
av hemliga konklaver har man emellertid, fjärran från all besvärande offentlighet
och fjärran från all besvärande sakkunskap, av det virke, som var kvar
av den kungl. propositionen, utarbetat ett nytt verk. Herr statsrådet hade med
herr Wilhelm Björcks hjälp tagit och byggt om skolkommissionens och herr

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m\m.
(Forts.)

Nr 34. 10

Torsdagen-den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. in.
(Forte.)

Rydéns båt, medan herr Rydén var ute och badade, men herr statsrådet kunde
icke föra båten i land utan herr Rydéns hjälp, och priset för herr Rydéns medverkan
blev, att båten på nytt skulle byggas om, förses med ny vimpel och nytt
befäl. Vem som blev kapten, det behöver jag icke säga. Men herr statsrådet
fick följa med som passagerare, och herr Reuterskiöld fick alltemellanåt visa
sig, fick alltemellanåt synas, på kommandobryggan. Jag tager för givet, att
ingen tror, att herr Reuterskiöld fått föra ett verkligt befäl.

Men vad hade då bondeförbundet på galejan att göra? Vad är bondeförbundets
vinst av denna kompromiss? Jo, mina herrar, bondeförbundet har fått en
utredning »huruvida och i vad utsträckning» — jag citerar på nytt dessa
lovande ord: »huruvida och i vad utsträckning» — praktiska utbildningslinjer,
för landsbygden avpassade högre folkskolor och statsstipendier till studerande
vid folkhögskolor och lantmannaskolor kunna komma i fråga. Med dessa tre
fåglar i skogen har man avspisat bondeförbundet. Eller menar kanhända herr
Johansson i Kälkebo, att det är en sådan stor fördel för landsbygden, att denna
via kronoskatten får vara med om att finansiera de kommunala mellanskolor,
som redan nu finnas och redan nu stå öppna för landsbygdens barn? Jag
hade verkligen icke väntat mig ett sådant ädelmod från det hållet. Eller
kanske bondeförbundet har för avsikt att vinna rekryter —• politiska rekryter
menar jag naturligtvis — i mindre städer, köpingar, municipalsamhällen och
andra industriorter? Eller överskattar man kanhända fördelarna för landsbygdens
del av den på sexårig bottenskola byggande högre skolan?

Jag förstår ju, att det kan se ut som en stor fördel att behålla barnen hemma
två år längre. Men man får icke glömma, att den faran föreligger, att barnen
få stanna hemma för alltid. Landsbygden har som regel sämre skolor, och
när så icke är fallet, sämre lärare och sämre utrustning. Barnens utveckling
går också i lugnare och i vissa avseenden långsammare tempo på landsbygden
än i städerna. I varje fall är den talförhet, som ofta är så avgörande för ett kort
prov, ej sällan mindre bland landsbygdens barn än bland städernas. Ju längre
man under sådana förhållanden uppskjuter tävlan mellan landsbygdens och
städernas barn, dess sämre bli landsbygdens barn ställda. På det sättet kan
landsbygdens vinst av den sexåriga bottenskolan i många fall se ut. Men
kanske har man avsett — som det så vackert heter i bondeförbundsmotionen -—-att »med lämpliga medel förhindra, att strömmen ledes från jorden, som ytterst
dock ger arbete åt de arbetslösa».

Frågan är emellertid för stor och betydelsefull, för att jag uteslutande skulle
vilja se den från bondeförbundets speciella synvinkel. Jag skall icke gå in
på de pedagogiska synpunkterna; de ha av många sakkunniga talare blivit
utförligt belysta. Men jag vill vända mig mot den trafik, som här förekommit,
att med föregivna sociala fördelar försöka försvara även uppenbara pedagogiska
misstag. Är det icke så, att det pedagogiskt oriktiga också är socialt
oriktigt? Är det icke ett socialt ont, att flickorna flyttas över till skolor, som
äro gjorda för pojkarna, som dåligt passa dessa men ännu sämre flickorna?
Och är det icke ett socialt missgrepp att flytta ihop pojkar och flickor i oerhört
forcerade realskolor, där de skola sitta tillsammans under pojkarnas slöaste
och flickornas ömtåligaste år, under den tid då de olika könens utveckling
präglas av de mest olika utvecklingstendenser? Är det icke ur sociala synpunkter
förkastligt att förlänga skoltiden för tusentals barn med ett helt år,
utan att deras utbildning blir bättre? Vad betyder icke detta för svenskt arbete
och för svensk ekonomi? Denna sida av saken, denna kostnadsfråga,, får
man icke glömma, när man är inne på kapitlet om skolreformens ekonomiska
konsekvenser. Att ett år senare komma in i det produktiva arbetet, det är en
förlust för den enskilde och för det allmänna, som väger tungt i vågskålen mot
den sexåriga bottenskolan.

Torsdagen den 19 maj f. m.

11 Nr a*.

Men även på andra punkter är denna skolform behäftad med svåra olägenheter.
Under den tid, då utlandet på grund av nya tekniska resurser för var
dag som går rycker oss^allt närmare, när vi varje afton kunna höra utländska
radiostationer, när vi på ett dygn kunna komma till London, Paris eller Berlin,
när på alla sätt de internationella förbindelserna vinna ökad betydelse, då
försämrar man språkundervisningen i våra skolor. För närvarande åtgår det
normalt 12 år till studentexamen, och under nio av dessa har man främmande
språk uppförda på schemat. När den sexåriga bottenskolan lägges till grund
för den högre skolan, tager det tretton år till studentexamen, men endast under
sju av dessa finnas främmande språk på schemat. Jag kan verkligen icke
tänka mig någon mera otidsenlig reform än just denna.

Till sist några ord i en annan fråga. Regeringens proposition har på väsentliga
punkter blivit övergiven i utskottets förslag. Vi ha emellertid hört,
att herr ecklesiastikministern är beredd, om också med någon motvilja på ett
par punkter, att acceptera detsamma. Men hur ställer sig regeringen? Vi ha
hört herr ecklesiastikministern; vi ha snart rätt att vänta ett auktoritativt ord
från regeringsbänken. Är regeringen verkligen beredd att bära det solidariska
ansvar, som brukar vila på parlamentariska ministärer och som är så starkt
förankrat i vår svenska statsrätt?

Jag läste härom dagen i en bok av Winston Churchill, den nuvarande engelske
finansministern, nagra ord som äga sitt intresse i detta sammanhang. Han
skrev: »Medlemmarna i en regering äro aldrig riktigt sammansvetsade förr än
de^ gjort misstag tillsammans och försvarat varandras felgrepp.» Jag kan förstå,
att det kan föreligga en frestelse för den nuvarande regeringen att starkt
halla samman. Men varom skall man här hålla samman? Ingen har här yrkat
bifall till den kungl. propositionen, och jag tror icke, att någon kommer
att gorå det. Utskottsförslaget avviker på väsentliga punkter från regeringens
förslag, och denna komprometterande kompromiss är tillkommen i löndom,
utan regeringens medverkan. Kan det verkligen vara en så angelägen uppgift
för regeringen att hålla samman kring utskottets förslag och på detta sätt
stödja och stimulera utskottsväldet och utskottsgodtycket i svensk politik ■—-på regeringsmaktens bekostnad? Så vitt jag kan förstå har regeringen ännu
möjligheter att säga ja eller nej till utskottets förslag. Ett ja betyder svaghet
och underkastelse, ett nej betyder, att regeringen åter är beredd att taga ledningen
i en fråga, där den förlorat ledningen.

I detta anförande instämde herrar Lorichs, Magnusson i Skövde, Olsson i Blädinge
och Bernsiröm.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Het är icke för att diskutera
den pedagogiska sidan av skolproblemet, som jag har begärt ordet; därtill
känner jag mig sakna nödiga förutsättningar. Men när man i motiveringen
för föreliggande förslag lägger huvudvikten på de sociala synpunkterna och
därvid särskilt skjuter fram de fattiga pojkarna på landet, må det vara förklarligt
och försvarligt, om den, som själv delat dessa fattiga pojkars lott och
prövat deras villkor, känner sig uppfordrad att säga ett ord ur sin egen personliga
erfarenhet.

Jag tillåter mig då framhålla, herr talman, att frågan, huruvida en fattig
pojke från landet skall få gå läsvägen eller icke, är icke så mycket en fråga om
skolans organisation som fastmera beroende på andra omständigheter. Var
läroverket anknyter till folkskolan, det vet kanske i många fall varken den fattige
pojken själv eller hans närmaste omgivning, visste det i varje fall icke på
min tid. Vad det i första hand kommer an på är däremot, om det finns någon
som tager sig an honom och hjälper honom till rätta, hjälper honom att över -

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Nr 34. 12

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forte.)

vinna de betänkligheter, som de fattiga föräldrarna helt naturligt hysa inför
de ekonomiska konsekvenserna och inriktar hans ansträngningar på ett bestämt
mål. Hittills har det väl i de flesta fall varit pastorn i församlingen,
som fyllt den uppgiften, understundom kanske läraren på platsen eller någon
student, som varit hemma på ferierna.

I detta förhållande gör denna nya skolorganisation ingen ändring. I alla
de fall, där folkskolan är organiserad efter någon av de s. k. undantagsformerna
— och i dessa undervisas alltjämt en fjärdedel av landsbygdens barn —
blir den fattige pojken hänvisad att läsa extra för att våga tentera, och detsamma
blir praktiskt taget förhållandet även i övriga fall, alldenstund han blir
underkastad inträdesprövning, så snart det är flera sökande än det finns platser,
något som nog torde komma att bli händelsen åtminstone i den femklassiga
realskolans lägsta klass. Jag tänker på förhållandena i min egen hembygds
skolstad. Borås, där det nu i vissa klasser på realskolestadiet finnes ända till
tre parallellavdelningar men där det hädanefter skulle få finnas parallellavdelningar
endast på den nya fyraklassiga linjen med påföljd, att man icke tror
sig om att kunna taga emot mer än en ringa del av dem, som vilja söka sig in
i den femklassiga realskolan.

Vad det härefter och till sist kommer an på, när det gäller, huruvida en fattig
pojke skall få studera eller ej, är om det lyckas att ordna den ekonomiska
sidan av saken. Ännu på min tid skedde detta i mycket stor utsträckning i
form av s. k. »matdagar», d. v. s. det var familjer i skolstaden, som togo emot
pojken från landet vid sitt bord en eller flera dagar i veckan. På detta sätt
lyckades det för honom att bringa ned sina kontanta utgifter i synnerligen hög
grad. Numera lär väl icke den vägen stå öppen i samma utsträckning; allting
har också blivit så mycket dyrare än förr. Men om den ekonomiska sidan av
frågan var den svåraste att lösa på den tiden, när man med sparsamhet kunde
draga sig fram med 75—100 kronor i terminen i kontanta utgifter, gäller
detta för närvarande i ännu högre grad. Men det problemet har den kungl.
propositionen icke ens gjort ett försök att angripa. Jag räknar nämligen icke
med den i utsikt ställda befrielsen från avgiften till ljus- och vedkassan, då
det ju här rör sig om jämförelsevis blygsamma belopp. Då är utskottet inne
på en riktigare väg, när utskottet förordar utredning om möjligheten att bereda
studiehjälp åt fattiga, studiebegåvade elever. Naturligtvis måste även
den vägen beträdas med varsamhet och urskillning, men den leder enligt min
tanke till målet oändligt mycket enklare och säkrare än den föreslagna läroverksreformen
som sådan.

Den ekonomiska frågan sammanhänger givetvis närmast med frågan om
studietidens längd. För den som först sent kan bestämma sig att taga det avgörande
steget in på studiebanan blir det angelägnaste av allt att i möjligaste
mån förkorta vägen till examen. Det är därför så många av ynglingarna på
landet försöka att läsa sig in i någon högre klass eller sedermera »hoppa iiver»
en klass. Av samma anledning finna vi, hurusom många söka sig in i längre
bort belägna privatläroverk med förbigående av den närmaste skolstadens läroverk.
Här skulle naturligtvis de föreslagna lyceerna fylla en uppgift, och jag
tror, att detta är en riktig tanke, som emellertid säkerligen skulle vinna på
att till en början förverkligas i en mera begränsad omfattning och i övrigt på
det sätt, som förordas i högerreservationen. Att lägga det största lyceet till
huvudstaden, landets dyraste ort, skulle kunna äventyra syftet med denna organisation.
Något organiskt sammanhang med den nya läroverksorganisationen
har denna försöksform icke, utan den kan i den utsträckning, som befinnes
lämplig, genomföras fristående för sig.

I övrigt medför Kungl. Maj :ts och utskottets förslag icke någon tidsvinst för
landsbygdens barn under annan förutsättning, än att de som efter genom -

Torsdagen den 19 maj f. m.

13 »r 34.

gången sexårig folkskola vinna inträde i den fyraåriga realskolan under andra
förhållanden hade varit hänvisade att efter avslutad folkskolekurs söka in i någon
av den nuvarande realskolans lägsta klasser, vilket visst icke alltid är förhållandet.
A andra sidan förlänger man, såsom här upprepade gånger erinrats,
för en stor del av såväl städernas som landsbygdens barn studietiden med
ett år. Att denna sak icke får bagatelliseras, såsom man i går från flera håll
visade benägenhet att göra, sluter jag till av de utredningar, som äro verkställda
och vilkas resultat är tillgängligt, bl. a. de skolsakkunnigas utredningar
och även vissa lärarkollegiers. Jag erinrar mig särskilt den undersökning,
som på sin tid verkställdes av lärarkollegiet vid Gävle allmänna läroverk och
som gav vid handen, att av 597 elever, vilka under en viss tidsperiod inskrivits
i första klassen vid läroverket, 397 skulle ha förlorat vardera ett år, några
av dem t. o. m. två år, på den sexåriga bottenskolan, under det att endast 25
skulle ha vunnit vardera ett år och 3 två år. Av 361 läroverkets dåvarande elever,
som skulle ha förlorat vardera ett år, i vissa fall två år, hade 271 eller 75 %
kommit från folkskolan. Det torde kunna ifrågasättas, om det över huvud taget
kan anses socialt försvarligt, långt mer socialt rättfärdigt, att i onödan
fördröja utträdet i livet för unga människor, som annars kunnat komma ut ett
år tidigare.

Om därtill, såsom man från sakkunnigt håll med stor enighet försäkrar, resultatet
av den längre och dyrbarare studievägen blir från utbildningssynpunkt
svagare genom realskolans och gymnasiets avkortning, om man alltså för att
flera skola få gå studievägen sätter målet för utbildningen lägre, sätter kvantiteten
före kvaliteten, om så är fallet, då tycker jag uppriktigt sagt, herr talman,
att vad man här bjuder landsbygdens ungdom är mindre att tacka för än
att betacka sig för.

Om jag alltså icke tror på den föreslagna reformens ändamålsenlighet från
förslagsställarnas egna utgångspunkter: att hjälpa fram de medellösa ungdomarna
på landsbygden, så kan jag å andra sidan, herr talman, icke underlåta
att säga, att jag ställer mig ganska betänksam till själva förutsättningarna
för reformen, om och i den mån med densamma avses att bredda studievägen
för att föra allt fler och fler in på den vägen. Varken för de fattiga pojkarna
själva eller för den samhällsklass de tillhöra eller för landet är en sådan
utveckling uteslutande av godo. Ser jag det från den enskildes synpunkt, så
måste jag säga mig, att bara det att få gå studievägen ju inte kan vara något
självändamål, utan att det måste finnas något reellt mål för utbildningen. I
förbigående skulle jag vilja anmärka, att i allmänhet börja de riktigt stora
svårigheterna först efter studentexamen, men dem kan man ju inte göra något
åt med en läroverksreform. Man kommer i alla händelser icke förbi frågan,
vad det skall bli av alla dessa fattiga pojkar, sedan man väl fått in dem päl
studiebanan! Och jag tycker då, att man blir ganska betänksam, när man ser
sig omkring och finner, hur det snart sagt på alla områden råder en olidlig
trängsel, som man val knappast kan förvänta, att den är av snart övergående
natur.

Vad skola de bli? Läkare? I fjol behandlade vi här i kammaren en motion,
som utgått från samma håll, där man nu som ivrigast förordar läroverksreformen,
en motion, som bl. a. avsåg att »reglera tillgången på läkare och den
årliga tillströmningen till läkarbanan». Jurister? För endast ett par veckor
sedan offentliggjordes en av särskilda kommitterade för de juridiska föreningarna
i Uppsala och Lund verkställd utredning, som visade, att juristbanan
för närvarande är mycket överbefolkad och att ingen förbättring kan väntas
inträda på lång tid. Det utexamineras, säger kommittén, årligen dubbelt så
många jurister som behövas. Folkskollärare? Ja, där tillämpas redan yrkesprotektionistiska
åtgärder för att i någon mån minska olägenheterna av den rådande

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 14

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

överbefolkningen. Och lmr tillämpas de? Jo, så att studentklasserna vid seminarierna
indragas! Ingenjörer? För tillståndet på den banan finns det ett
träffande uttryck i påpekandet, att ingenjörerna sedan flera år tillbaka utgöra
en av våra förnämsta exportartiklar.

På det sättet kan man gå igenom yrke efter yrke, överallt samma resultat.
Undantag utgör visserligen prästbanan, men jag kan knappast tänka mig, att
det är för att rekrytera den banan, som skolutskottets ordförande och majoriteten
bland dess ledamöter äro så angelägna att leda de fattiga pojkarna ur arbetare-
och bondehem in på studiebanan.

Vad jag vill komma till med detta är, att det för en fattig pojke på landet,
även om han förmenar sig ha läshuvud, många gånger kan vara mycket bättre
att utbilda sig för sina fäders yrke och bli en duktig jordbrukare eller skicklig
yrkesman, än att öka trängseln inom de s. k. lärda yrkena med ovissa utsikter
att efter många års ansträngningar nå en ställning, som i fråga om självständighet
är jämförlig med bondens eller hantverkarens.

Söker jag så slutligen bedöma frågan från den svenska allmogens synpunkt,
vars förhållanden jag tror mig känna så pass mycket, att jag vågar mig på ett
sådant bedömande, så måste jag säga, att värdet av denna reform ter sig skäligen
tvivelaktigt. Det är icke heller landsbygdens folk, som begärt denna skolreform.
Landsbygdens folk, så långt jag känner det, fruktar av egen dyrköpt
erfarenhet den skolpolitik, som bär ordförandens i särskilda utskottet namn,
fruktar den även när den kommer med skänker, vare sig de ha formen av en
ny undervisningsplan eller nya skolformer. Vad man begär på landsbygden
är bättre fortbildningsmöjligheter för det praktiska livets värv, vilket måste
bli flertalets ibland den svenska allmogeungdomen.

När man så talar om den föreslagna reformen som ett medel att utjämna
klassemotsättningarna, så måste jag säga till allra sist, att på landsbygden har
man större anledning att frukta den nya klasskillnad, som skulle kunna uppstå,
därest det en gång började ingå i allmänna medvetandet, att det finnes två klasser
bland allmogens barn, de begåvades klass, som går läsvägen, och de obegåvades,
som måste ägna sig åt de praktiska yrkena. Den klasskillnaden komme,
tro mig, herr talman, att göra oändligt mycket mera ont än den ofta inbillade
klasskillnad, som man säger sig vilja utjämna.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Om man skulle fullfölja det

resonemang, som den siste ärade talaren var inne på, skulle man komma till
det resultatet, att det nuvarande skolsystemet gjort bankrutt därför att vi
med utgångspunkt från detsamma fått in alltför mycket folk på den lärda
banan. Har man emellertid en sådan uppfattning, tycker jag, att det kan
vara mycket liten anledning att taga den hittills gällande skolorganisationen
i försvar. Men jag skall icke gå in på den sidan av saken och icke heller inlåta
mig på något polemiskt anförande, ehuru jag icke kan underlåta att från
början säga ifrån, att herr Andréns yttrande var i hög grad lagt så, att det
kunde vara mycket frestande att hålla vissa vidräkningar med honom. Vill
han här i kammaren uppträda med starka ord, så är detta naturligtvis hans
ensak; jag skall icke följa det exemplet. Jag anhåller i alla fall, att den
grupp, som jag tillhör, må få intaga sin ställning i denna fråga utan att
bli föremål för sådan uppmärksamhet, som den ärade talaren ägnade oss.
Jag konstaterar också den ofantligt stora skillnaden mellan herr Andréns
yttrande och det anförande, som hölls av herr Holmdahl och som man måste
respektera, därför att det helt och hållet vilade på saklighetens grund.

Den fråga, som med skolpropositionen kom på riksdagens bord, har man
haft att vänta under åtskillig tid; den har uppskjutits länge och sedan många
år tillbaka stått på dagordningen. Behandlingen av frågan har också under

Torsdagen den 19 maj f. m.

15 Nr 34

väntetiden i ganska hög grad föregåtts av överväganden och överläggningar
ur olika synpunkter, och därvidlag har särskilt bottenskoletanken bildat ett
stort inslag i diskussionen. Fastän jag från början icke tillägnat mig åsikten
om nyttan och nödvändigheten av bottenskolan, har jag alltmer förts
över till den uppfattningen, att när en reglering av det högre undervisningsväsendet
i vårt land skulle ske, detta måste bygga på bottenskoleprincipens
grund. Strängt taget har väl också hela opinionen i landet kommit att gå i
den riktningen. Nu reses det ju egentligen icke något motstånd mot att
godkänna denna princip, utan man har i diskussionen kommit att behandla
endast frågan om de olika tidpunkter, vid vilka det vore lämpligt att anknyta den
högre undervisningen till folkskolan. För min del vill jag gärna, att man
skall sörja för att den lämpligaste tidpunkten härvidlag väljes. Men det kan
i varje fall icke tillkomma mig att bestämt avgöra, om den fyraåriga bottenskolan
har ett sådant företräde framför den sexåriga, att jag icke skulle
kunna vara med om att även den senare finge komma till heders vid den
blivande omorganisationen. Jag har så mycket mindre anledning att göra
detta, som ju hela vårt system av kommunala mellanskolor är byggt på anknytningen
till sexårig folkskola, När utvecklingen gått därhän, att man har
icke mindre än ett 90-tal kommunala mellanskolor i landets olika delar, måste
man säga att anknytningen till den sexåriga bottenskolan redan är praktiskt
genomförd i stor utsträckning, och under sådana förhållanden kan jag för
min del icke se något principvidrigt, att man också närmar denna bottenskola
till de egentliga realskolorna, som väl i grund och botten, till en icke oväsentlig
del, ha på det första stadiet samma undervisningsuppgifter som de kommunala
mellanskolorna. Det är från den utgångspunkten, som jag kunnat i
stort sett ansluta mig till den mening, som undervisningsutskottet kommit till.

Beträffande vidare åtskilliga detaljer i utskottsutlåtande! har jag icke så
»förbenat» bundit mig, att jag icke kan tåla kritik i vissa avseenden. Jag
finner mig också i mångt och mycket sakna förutsättningar för att kunna
bedöma dessa saker så genomgående, att jag anser eller ansett mig böra göra
en insats för att åstadkomma någon ändring i utskottets förslag härvidlag.
Jag utgår ifrån såsom alldeles bestämt, att skulle det visa sig, att reformen
skär sig på några punkter vid tillämpningen, skall det icke bli så svårt att
ställa saken till rätta. Jag skulle för min del lika gärna varit med om att
man i år bara fastslagit principen och huvudgrunderna och att man beträffande
detaljerna gått in med en skrivelse till Kungl. Maj:t. I så fall
skulle jag varit lika belåten, men frågan ligger icke till på det sättet, och då
man här gått in för ett direkt fastslående även av detaljerna, anser jag detta
icke innebära något så förskräckligt förhållande, att jag icke skulle kunna
vara med om förslaget, särskilt som jag, efter vad jag nyss nämnde, har
den tanken, att om det hela icke skulle gå ihop på alla punkter, kan en rättelse
ske.

Nu har i denna diskussion kommit fram såsom ett stort moment kostnadsfrågan.
Jag har emellertid hört en person, som är absolut motståndare till
utskottets förslag, medgiva, att han genomgått de gjorda beräkningarna tillsammans
med utskottets expert och på ett kritiskt sitt t granskat desamma samt
därefter måst erkänna, att mot dessa beräkningars hållbarhet funnes för närvarande
ingen saklig anmärkning att göra. Men man säger vidare: förslaget
medför så många ekonomiska konsekvenser, som icke synas och som icke avses
i beräkningarna. Man menar särskilt, att det måste komma till stånd en
kolossal utveckling på folkskolans område, därest denna skall bliva skickad
att vara underlag för undervisningen i de högre skolorna. I den delen har
dock riksdagen för många år tillbaka eller redan år 1909 intagit ställning,
nämligen när ordningen för de kommunala mellanskolorna fastslogs. Jag skall

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Nr 84. 16

Torsdagen den 19 maj £. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre''skolväsendet
m. m.
(Forts.)

tillåta mig att till dagens protokoll anföra ett citat från propositionen nämnda
år för att visa, att man från det håll, där man nu talar om de ofantligt stora
kostnaderna för folkskolans utveckling i framtiden, vid den tiden icke var så
rädd för dylika konsekvenser. Den dåvarande ecklesiastikministern, Hugo
Hammarskjöld, anförde i propositionen nr 81 vid 1909 års riksdag å sid. 29
och 30 ordagrant följande: »Som villkor för erhållande av statsunderstöd
bör stadgas, att folkskolan å orten skall vara anordnad enligt gällande normalplans
typ litt. A. Med hänsyn till den ifrågasatta nya skolformens ändamål
får denna fordran icke eftergivas, och jag kan därför icke biträda det förut
berörda yrkandet, att understöd till skola av ifrågavarande art skulle kunna
utgå, änskönt kommunen ej anordnat sin folkskola enligt nämnda normaltyp.
Detta innebär icke ett förnekande av möjligheten att en folkskola av lägre
typ i enstaka gynnsamma fall kan föra lärjungarna till samma bildningsmål
som skolor av A-typen. Men skolorganisationen måste grundas på allmännare
förutsättningar än vad i enstaka fall möjligen kan äga rum.»

Detta var utgångspunkten för dem, som förde fram de kommunala mellanskolorna
vid 1909 års riksdag. Och när herr Lindman i går var inne på att
den reform, som vi nu genomföra, skulle komma att föranleda så stora kostnader,
hade han kanske icke riktigt i minnet, att det var ecklesiastikministern
i hans egen regering, som just slog fast systemet, att A-skolorna skulle ligga
till grund för 1909 års skolreform, vilken säkerligen medverkat till att folkskoleväsendet
nu till omkring 70 % är ordnat enligt de s. k. huvudformerna.
Denna reform skapas alltså icke i dag, utan den tillkom egentligen
redan med 1909 års riksdagsbeslut, när de kommunala mellanskoloma i sin
nuvarande form infördes. Den reform, vars lösning jag för närvarande är böjd
att bidraga till, utgör enligt min mening en fortsättning av den reform, som
infördes på mellanskolestadiets område vid nämnda riksdag.

Jag anser mig icke böra fördjupa mig vidare i föreliggande fråga. Jag
kommer vid den slutliga voteringen att rösta med utskottets förslag. Men
skulle under diskussionen något medlingsförslag på någon punkt i motiveringen
uppkomma, är jag naturligtvis villig att jämka mig därefter. Jag skulle
också i likhet med herr Mosesson vilja biträda den linje, som tager visst avstånd
från att religionsundervisningen i för stor utsträckning skulle kopplas
bort från den nya skolplanen på gymnasiestadiet.

Herr Grapenson: Herr andre vice talman, mina herrar! Jag hade ur sprungligen

begärt ordet för att yttra mig om det föreliggande förslaget med
hänsyn till det län, som jag har äran representera. Men jag kan icke underlåta,
att i sammanhang härmed understryka och i viss mån belysa ett par synpunkter,
som redan blivit här berörda, och jag skall bemöda mig om att göra det
utan att bli långrandig.

Personligen har jag själv alltid varit intresserad av bottenskoletanken, och
jag räknar mig ännu till denna tankes anhängare. Jag kan också försäkra,
att det skulle ha blivit mig en sann tillfredsställelse, om jag på sakliga grunder
nu kunnat rösta för denna tankes förverkligande. Men när jag söker lägga
verklighetens måttstock på vad som här föreslås, då ter sig saken för mig annorlunda
än endast en åstundan att kunna förverkliga idén i fråga.

Utskottet berör en av de synpunkter, som också jag har i tankarna. Utskottet
säger nämligen på sid. 63 mitt på sidan: »Emellertid vill utskottet å andra
sidan framhålla, att man i och med folkskolans anordnande som allmän bottenskola
för den högre undervisningen måste tillse, att folkskolan icke förvandlas
till i första hand en förberedande skola för de högre undervisningsanstalterna,
utan att den får ostörd fullfölja sitt eget mål att bereda en elementär allmän
och medborgerlig bildning.»

Torsdagen den 19 maj f. m.

17 Nr 34.

Det är sålunda tydligt, att utskottet här ser och erkänner en fara efter det
nya reformförslagets genomförande. Folkskolan kan i första hand endast bli
en förberedelse för realskolan med förbiseende av folkskolans egentliga uppgift.
Men denna fara är i stort sett icke möjlig att avvärja. Föräldrarna på
de orter, där frågan om barnens fortsatta skolgång intresserar dem, komma helt
visst att utan vidare giva sina barns lärare och lärarinnor betyg efter antalet
barn, som de lyckas läsa in i realskolan. När barnen, såsom det vid sådana
tillfällen säkerligen kommer att heta, till följd av brist på utrymme icke kunna
tagas in i skolan, trots att betyget är vackert, så förstår man •—- ja, jag har
i viss mån erfarenhet därav •— att dessa lärares och lärarinnors ställning då
icke blir avundsvärd. Jag förstår vidare, att barn från de längre bort liggande
skolorna i fråga om intagning i realskolan alltid måste komma efter barnen
från de orter, där realskolan är förlagd. Läraren och lärarinna råka ofta ut
för svårigheter och tråkigheter i detta avseende. Det kommer att uppstå en
oangenäm rivalitet mellan de olika A-skolorna. Vissa skolor anses gynnade,
andra missgynnade; vissa lärare och lärarinnor bli favoriserade vid barnens intagning,
andra bli tillbakasätta; och dock kan det hända, att just dessa lärare,
vilkas arbete måhända kommer att betraktas såsom underhaltigt som underlag
för realskolan, dock äro de, som trognast arbeta efter folkskolans egna synpunkter
utan avseende på undervisningens inriktning för barnens intagande i realskolan.
Det kommer vidare givetvis att bli mycket svårt, såsom här redan antytts,
för barn från B-skolor att vid inträdet i realskolan upptaga en tävlan
med barn, som komma från A-skolor.

Men även realskolans lärare komma säkerligen, förutsatt att denna reform
genomföres, i en mycket svårare ställning än förut. De komma att råka ut
för klander och få emottaga beskyllningar för kitslighet, orättvisa och hårdhet
emot eleverna; och ytterst är det dock icke lärarna utan systemet, som rår för
anklagelserna. Jag nämner nu icke detta därför, att jag anser den saken: hur
lärare och lärarinnor behandlas, som en huvudsak från skolorganisatorisk synpunkt.
Men ofrånkomligt är i varje fall, att lärarnas och lärarinnornas motgångar
och svårigheter i många fall också äro skolans och skolarbetets motgångar
och svårigheter. Kort sagt: Jag har velat säga, att ökade slitningar
mellan skola och hem åtminstone ännu så länge, tills förhållandena annorlunda
utvecklat sig, komma att bli en given följd av den föreliggande reformens genomförande.
Jag skulle icke för närvarande vilja förfuska bottenskoleidén på
detta sätt eller göra den misstrodd, ty jag tror, att denna idé har framtiden
för sig, även om tiden för dess genomförande i den utsträckning, som utskottet
tänkt sig, ännu icke enligt mitt förmenande är inne.

Den andra synpunkten, som jag också helt kort ville beröra, har en del talare
redan vant inne på; ett stort antal av landets barn gå ännu i skoltyper,
från vilka möjlighet att utan inträdesprov vinna inträde i realskolan icke föreligger.
Barn från dylika skolor råka ju i en synnerligen missgynnad belägenhet.
Inom det län, som jag representerar eller rättare detta läns södra del,
d. v. s. piteåtrakten eller piteåområdet, om jag så får kalla det, voro år 1922
endast 32, säger trettiotvå, av distriktets 158 skolor av A- och B-typen, således
ungefär en femtedel. Förhållandena ha givetvis något förbättrats under de
fem år som gått, men förbättringen är dock icke på något vis avsevärd. Under
dessa omständigheter är det ju att beklaga, att utskottet icke ansett sig kunna
taga större hänsyn än det gjort till den motion, som i detta stycke blivit framburen
i första kammaren av herr Bergqvist. Det blir för visso mycket svårt
för den ifrågasatta realskolan i Piteå att arbeta under sådana förhållanden
på folkskolans område, som jag här nyss påpekat.

Ställningen är icke bättre i fråga om Haparanda. Här har man visserligen

Andra kammarens protokoll 1027. Nr 34. 2

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. is

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

gått in för en femklassig realskola i stället för ett av samme motionär, herr
Bergqvist, framfört krav på sexklassig skola.

Man tycks icke ha fäst tillräckligt avseende vid motiven för att denna skola
skulle få intaga en särställning bland landets läroanstalter, med hänsyn till de
i orten rådande språkliga svårigheterna. Denna vägande omständighet har utskottet
alltför litet beaktat och därmed ställt i utsikt för realskolan i Haparanda
ett arbete under synnerligen svåra förutsättningar. Därvarande rektor
säger också: »Mitt förstånd står formligen stilla. Jag frågar mig, vad ut skottet

egentligen menar!»

I fråga om kommunala mellanskolorna i Malmberget och Kiruna ber jag att
få tacka utskottet för dess välvilja att föreslå dessa skolor till förstatligande.
Det är ju en välvilja gent emot oss däruppe, men jag har dock icke kunnat undgå
att fråga mig, varför förstatligandet av dessa skolor uppskjutits så långt
fram som till den 1 juli 1932. Barnantalet i Malmbergets och Kiruna kommunala
meilanskolor är för närvarande uppe i resp. 160 och 108 med ett medeltal
av resp. 156 och 109 under den senaste sjuårsperioden.

Bland de andra skolorna, som föreslås till förstatligande från och med den
1 januari 1928, träffa vi sådana, i vilka barnantalet uppgår till endast hälften
och något därutöver av de anförda siffrorna. Jag behöver som exempel härpå
endast påpeka sådana skolor som Vara, Anderslöv, Hallsberg m. fl.

Jag har icke kunnat underlåta att redan nu rikta uppmärksamheten på det
svåra läge, i vilket särskilt skolorna i Piteå och Haparanda blivit försatta enligt
utskottets förslag. Jag har gjort det i förvissning om att, därest förslaget
nu genomföres, komma framställningar om ändring i dessa delar att göras;
och jag har velat redan på sakens nuvarande ståndpunkt lägga statsmakterna
på hjärtat, att när dessa framställningar snart nog komma, man då icke slår
dövörat till utan med förståelse upptager, vad å sagda orters vägnar kommer
att framföras.

Herr talman! Jag nöjer mig i övrigt med att yrka bifall till herr Wallerius’
reservation i punkt I. B. b. 9 och med att jämväl instämma i vad samme person
som reservant anför på sid. 259 angående ämnet kristendom och dess bibehållande
vid »sin nuvarande obligatoriska ställning».

Herr Carlström: Herr talman! Det finns ju en gammal sats, som tjuder,
att vad stort sker sker tyst. Men om man skulle bedöma denna fråga efter
den synpunkten, så skulle frågan efter allt det rabalder, som densamma åstadkommit
i pressen och efter det myckna ordandet mot utskottets förslag här i
kammaren icke vara så särdeles stor. Jag tror heller icke, att frågan är av
den betydelse, som man vill göra gällande på många håll.

Då man lyssnar till den pressdiskussion, som föregått frågans uppläggning
här i riksdagen, har man icke kunnat undgå att få det intrycket, att det måste
icke enbart ha varit sakliga intressen, som här göra sig förnimbara. Man
måste nämligen få den uppfattningen, att man särskilt på vissa läroverkslärarehåll
och från med dessa lärare allierade personers sida haft en viss
rädsla för att genom detta förslag komma folkskolan så att säga »för nära».
Det har visserligen sagts, att det skulle icke finnas några skäl för en sådan
ståndpunkt hos läroverkslärarna, därför att dessa i många fall äro landsbygdens
och folkets barn och sålunda icke skulle ha något överklassintresse. Ja,
detta kan nog vara sant, men det är märkvärdigt att finna, att det finns ingenting
som är så lätt för människor som att lämna sin gamla miljö och släppa
kontakten med de uppfattningar, man hade i det samhällsskikt, där man förr
hade hemvist och varifrån man kommit.

Förhåller det sig verkligen så, att den högre bildningen här i landet skulle
stå vid avgrundens brant, om föreliggande förslag antoges? Skulle vi få en

Torsdagen den 19 maj f. m.

19 Nr 84.

mindre intelligent och bildad klass, om vi sloge in på dessa vägar och erkände
olkskolan som bottenskola? Vad har i själva verket redan inträffat i det
praktiska livet? År icke den omständigheten, att det finnes nästan ett hundratai
mellanskolor, som bygga på den sexåriga bottenskolan, ett talande bevis
tor att just denna ide på det praktiska livets väg sökt sig fram? Och skulle
det nu vara någon synnerlig fara, om statsmakterna gåve den sin välsignelse’
Jag tror det icke.

Ett av de förnämsta skälen, som andragits för att den sexåriga folkskolan
icke skulle vara lämplig som bottenskola, är att den skulle förlänga studie.
.77a,n» det ,lc^e kan vara ekonomiskt riktigt, att barnen på

detta satt fa fortsätta sin skolgång ett år längre. Men på samma gång kan
man icke från nämnda hall starkt nog framföra den meningen, att reformen
Kommer att leda till att massor av barn strömma till de högre lärdomsskolorna.
i„an,<,sa^e:r’ redan nu alldeles för många gå in på den lärda banan, att de
a sta i ko och vänta pa arbete o. v. s. Ja, men om de unga ej få platser förran
etter tva eller tre ars väntan, är det väl icke så farligt, om studietiden
skulle förlänga,» med ett ar; man hinner ju då i alla fall. Rusningen till de
larda bamorna blir nog för övrigt icke så farlig, ty till syvende og sidst gäller
pa detta som pa sa manga andra områden, att det är tillgången och efterfrågan,
som ar den bestämmande faktorn. Och blir det för många, som gå in på de
larda banorna och icke kunna få levebröd, komma nog barnens föräldrar att
draga sig för att i onödan skicka iväg barnen på sådana vägar,
l ^ j S1pa?> - I- man sagt såväl i denna som i första kammaren, att
a? s f0Jb.lcke skulle ha något som helst intresse av ifrågavarande

reform, darfor att den skulle »länsa» landsbygden på intelligensen och begåva’
Y gärna, att vi skola få behålla begåvningarna på landsygclen,
men det kan dock i en familj finnas barn, som ha sådan håg för
7"e,r’ att .d.®? nästan förkväver intresset för det praktiska arbetet, och att
da bättre mojligheter bor beredas sådana barn att komma fram till lärdomsskola
anser jag icke vara oriktigt. Om för övrigt de »stora intelligenserna»
berövades oss och vederbörande bleve professorer och andra högtstående män i
staten, sa skulle detta enligt min mening knappast innebära någon förlust
lor landsbygden, forsavitt man kan döma av vissa »politiska professorers» praktiska
förstånd. Jag tror emellertid att det nog blir på det sättet, att även
med den bär reformens antagande kommer tillströmningen icke att bli så avfevaut
mycket större an förut; men jag tror å andra sidan att utgallringen måhanda
kan bil bättre, om vi se på folket i dess helhet, än vad den varit hitV+
1-1iragw°Y begavumgarna. Jag måste i det avseendet säga att jag då
det galler detaljen om mtradesprövnmgen i det fallet har samma uppfattning
som herr Mosesson för en stund sedan gjorde sig till tolk för, nämligen att
mtradesprovningen från folkskolan till realskolan måtte bibehållas, såsom
iiungl. Maj:t har föreslagit.

• S;Nh?™ !alY Solans inre omorganisation såväl i propositionen som
i utskottets betänkande och reservationerna. Det är med anledning av den
saken som jag egentligen närmast har begärt ordet. Och jag vill då säga det.
att jag bär ingenting emot att en omorganisation av såväl det högre som det
agre skolarbetet kommer till stånd helst i den riktningen, att man söker att
ingiva den uppväxande ungdomen en ny anda så att säga. Det behöves att
barnen redan i. folkskolan om möjligt få klart för sig, vad som är »fint» och
vad som ar »simpelt», och att det icke är fint bara att gå de lärda banorna
••i ia11®tt arbYe s?m lcke ar kroppsarbete, utan att kroppsarbetet är lika
värdefullt och eftersträvansvärt socialt sett som något annat arbete. På det
området behöver det verkligen bil en omgestaltning i fråga om undervisningen,
sa att detta blir mlart från början i skolorna.

Ang.

omorganisa•
tion av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 20

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Vad i övrigt beträffar folkskolans förmåga att i sitt nuvarande skick fylla
sin uppgift som bottenskola utan vidare anpassningar, så måste jag saga, att
jag för min del i det avseendet vill understryka den uppfattning, som kommit
till uttryck i utskottets betänkande på sid. 63, att man får inte förrycka folkskolans
egentliga uppgift — vad som bär är skrivet i utskottets betänkande
skulle jag önska varit skrivet med »rött bläck». Det heter nämligen:
»Emellertid vill utskottet å andra sidan framhålla, att man i och med folkskolans
anordnande som allmän bottenskola för den högre undervisningen maste
tillse, att folkskolan icke förvandlas till i första hand ^en förberedande skola
för de högre undervisningsanstalterna, utan att den får ostörd. fullfölja sitt
eget mål att bereda en elementär allmän och medborgerlig bildning.» Det är
ett krav som jag för min del inte pa något sätt vill eftergiva, hy skulle det
vara på det sättet, att man med anledning av vad som nu kanhända kommer
att beslutas här i dag sedermera säger, att nu skola vi inrätta folkskolan sa
att den tillfredsställer alla krav, som möjligtvis läroverkslärarna skulle vilja
ställa upp på densamma, ja, da kanske det kan bil rätt sa betänkliga konsekvenser
för folkskolan. .

Vad sedan beträffar de ekonomiska beräkningar som utskottet bär har presterat,
så har det framförts necken kritik på den punkten av skilda talare.
Och jag måste säga för min del, att jag icke är alldeles säker på om utskottets
beräkningar komma att hålla streck — ty hur ofta har det hänt i Sveriges
riksdag att beräkningar på det ekonomiska gebitet sa göra? Vi fa således nog
bereda oss på något annorlunda beskaffade siffror med tiden. Men om man
jämför den reservation som högern här avgivit, så måste man finna att densamma,
om den skulle omsättas i praktiken i det levande livet, skulle föra
med sig kostnader i det fallet, som skulle ställa sig mångdubbelt större än de
kostnader, som följa av att detta förslag antages. Jag tror sålunda i det fallet,
att man på motståndarnas sida icke egenligen kan åberopa några sparsamhets
skål, då man här säger sig vilja gå emot reformen i fråga om kostnaderna.

Då det gäller ett par andra detaljer, skall jag be att få instämma i vad
herr Mosesson här yttrat. Jag har redan berört en av dessa, nämligen lnträdesprövningen.
Den andra gäller kristendomsundervisningen. Jag vill icke
här utveckla i någon vidare mån mina synpunkter på dessa saker. Jag vill
endast säga att, då vissa talare från högerhall visat ett sa starkt intresse för
att ungdomen skall få den etiska fostran som kristendomen förmår skänka och
uttalat att man vill skydda ungdomen, det verkligen skulle vara roligt, om
dessa herrar, då det gäller att på andra områden skydda ungdomen, såsom
t, ex. då det gäller spritdrycker m. m., ville vara lika måna att gripa in. Men
då visar sig tj^värr icke samma intresse för ungdomens fostran.

Ja, herr andre vice talman, jag skall be att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Herr Cliristenson i Södertälje: Herr andre vice talman! Jag skall icke

förlänga denna redan långt utdragna debatt genom att ga djupare in pa det
synnerligen viktiga ämne, vi nu behandla. Jag skall endast fästa mig vid .en
enda fråga i detta sammanhang, men en fråga av myket stor vikt såväl principiellt
som även ekonomiskt. Den fråga, jag åsyftar, är frågan angående
öppnande av de högre läroverken för flickorna,

Enligt nu gällande bestämmelser i ett kungl. brev av 1923 gäller det, att
flickor få tillträde till gymnasier, under förutsättning att det finnes plats och
att framställning göres av vederbörande kommun. Nu är det fråga om en avsevärd
utvidgning av möjligheten för flickorna att komma in i de allmänna
läroverken. Den kungl. propositionen vill utsträcka denna möjlighet till att
avse även realskolorna, Den vill också borttaga villkoret angående plats, d. v. s.

Torsdagen den 19 maj f. m.

21 Nr 34.

även om det inte finns plats i läroverket, skall ändå möjlighet förefinnas för
flickor att komma in, och då får det givetvis bero på tävlan mellan flickorna
och gossarna, vilka som skola komma in intill dess genom nybyggnader, bekostade
av kommunen, alla kunna beredas plats. Men Kungl. Maj:t har i sitt
förslag bibehållit det villkoret, att tillstånd i detta avseende får lämnas endast
på framställning av kommun. I sin motivering säger härvidlag herr ecklesiastikministern
på sid. 148 i propositionen bl. a. följande: »Jämlikt kungö relsen

den 5 juli 1923 har för medgivande att intaga flickor å gymnasiet vid
allmänt läroverk förutsatts framställning från vederbörande kommun om sådan
åtgärd. Det kan ifrågasättas, huruvida samma förfaringssätt bör följas även
vid den utvidgning av ifrågavarande rätt, som jag nu åsyftar» — d. v. s. den
utvidgningen, att flickor skulle få komma in även i realskolan. »För min del
anser jag», fortsätter herr statsrådet, »att den hittills gällande ordningen bör
bibehållas. Ej minst med hänsyn till de skiftande meningarna om samundervisningens
lämplighet torde det uttryck för den å vederbörande läroverksort
rådande opinionen i detta hänseende, som en av kommunen gjord framställning
innebär, vara av värde, även om förekomsten av sådant uttryck för ortens önskan
givetvis ej bör eller kan vara det för varje fall utslagsgivande.» Kungl.
Maj:t ansåg sålunda, att det borde fästas avseende vid de meningar, som härutinnan
gjort sig gällande på vederbörande läroverksort.

Beträffande själva frågan om samundervisningens lämplighet eller icke lämplighet
råder ju därom synnerligen delade meningar. Statsrådet själv ställer sig
synbarligen mycket sympatisk till samundervisningen, men han säger också,
att frågan därom icke ännu torde kunna anses slutgiltigt besvarad (sid. 144 i
propositionen). Jag tror, att den undervisning, som i våra högre 8-klassiga
flickskolor meddelas, är av synnerligen stort värde, och detta har ju även omvittnats
från många olika håll. Om man jämför den utbildning, som flickorna
få i dessa högre flickskolor, med den utbildning, som erhålles i realskolan, tror
jag, att den förstnämnda skall visa sig vara att föredraga och detta ej minst
därför, att undervisningen vid flickskolan särskilt anpassats efter flickornas
naturliga läggning och utveckling. Nu invänder man kanske, att vi ju på
många ställen i vårt land ha samskolor, och det går ju bra. Ja, men detta
förhållande beror nog till stor del därpå, att det icke finnes möjlighet på dessa
platser att på något annat sätt ordna med undervisningen åt flickorna. På
många andra ställen, i medelstora och större städer t. ex., har man föredragit
realskolan för gossar jämte en högre flickskola framför en gemensam samskola.

Hur ställer sig nu utskottet till denna fråga? Jo, utskottet föreslår helt
enkelt, att inte mindre än 26 st. högre allmänna läroverk skola ombildas till
högre samläroverk, och detta alldeles oavsett om i det avseendet någon framställning
från vederbörande kommun göres eller ej. Dessa kommuner, som
delvis bestå av ganska stora städer — bland dem finnas exempelvis Karlskrona,
Gävle, Eskilstuna, Kalmar, I.andskrona, Halmstad, Sundsvall, Södertälje
m. fl. — dessa kommuner skola icke alls få yttra sig huruvida de anse, att den
ändrade undervisningsformen är lämplig eller inte. De skola icke heller —
vilket ju är särskilt anmärkningsvärt — få yttra sig om de ekonomiska konsekvenser,
som ett sådant beslut kommer att medföra.

Nu sade utskottets värderade ordförande här i går, att detta sätt att lösa den
här frågan var ekonomiskt synnerligen fördelaktigt, då man kunde plocka in
flickor på platser, som voro lediga och därigenom bereda dem undervisning
utan någon särskild kostnad. Detta kan ju möjligen vara fallet i en eller annan
mindre stad, där det finnes gott utrymme i läroverket. Men jag tror, att i
många av dessa 26 städer utrymmet är kanske till det yttersta utnyttjat, så att
det icke finnes någon möjlighet att bereda plats för ett stort antal flickor utan
betydande nybyggnader, och dessa äro ju kommunerna skyldiga att bekosta.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. in.

(Forts.)

Nr 34. 22

Torsdagen den 19 maj I. m.

Anj.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Det kan säkerligen komma att röra sig om avsevärda utgifter, som ett beslut
enligt utskottets förslag kommer att medföra. Jag kan ju inte veta, huru förhållandena
äro på alla dessa ställen, som beröras av denna fråga. Men jag
vet ju, huru saken ställer sig i min hemstad Södertälje, som hör till dem, som
skulle påtvingas högre samläroverk. Det förhöll sig så, att 1904 års läroverksreform
bestämde, att Södertälje skulle få en sexklassig samskola. Detta skedde
mot stadens önskan, men lärjungeantalet i den förutvarande gosskolan var så
knappt, att det icke gick för sig att få en realskola enbart för gossar, vilket
staden uttalat sig för. Men så fort beslutet blivit meddelat och trätt i tillämpning,
började staden omedelbart sträva efter att få detta beslut ändrat. Och för
att kunna få framgång härutinnan upprätthöll staden under en följd av år
en högre flickskola vid sidan av samskolan. Så småningom kröntes stadens
strävanden med framgång, i det att, på framställning av staden år 1913 Kungl.
Maj:t och riksdagen nästföljande år medgåvo, att Södertälje samskola skulle få
ändras till en realskola enbart för gossar. På denna skola byggde staden sedan
ett kommunalt gymnasium — i detta sammanhang ber jag att få uttala ett
tack för den välvilja, som bevisats såväl av Kungl. Maj :t som av utskottet genom
förslaget, att staten nu skall övertaga detta kommunala gymnasium. Emellertid
har staden underkastat sig betydande uppoffringar för att kunna lämna
undervisning åt flickor i den form, som ansetts lämplig, d. v. s. i en högre åttaklassig
flickskola.

Hur skall det nu gå, om utskottets beslut att ombilda Södertälje realskola
och gymnasium till högre samläroverk kommer att genomföras? Det högre läroverk,
som finnes i Södertälje, är byggt för cirka 300 lärjungar, men där finnas
nu 344 lärjungar; det är sålunda redan överbefolkat. Ett genomförande av
skolreformen kommer i och för sig att medföra en ökad tillströmning av lärjungar.
Skall nu dessutom läroverket göras till samläroverk, komma givetvis
en mängd elever över från flickskolan. Flickskolan har utöver de förberedande
klasserna, d. v. s. i den egentliga flickskolan, 208 lärjungar. Om man antar,
att kanske snart nog hälften av detta antal kommer över till samläroverket, så
bliva betydande nybyggnader oundgängligen nödvändiga för att inrymma alla
lärjungarna. Att härigenom mycket stora kostnader komma att drabba staden
är ju uppenbart.

Det står nu visserligen även i utskottets betänkande, att dessa läroverk skola
ombildas till högre samläroverk under villkor att vederbörande kommun åtar
sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler ävensom bostad eller
hyresersättning åt rektor. Om det nu skulle visa sig, att kostnaderna att tillhandahålla
erforderliga lokaler för en relativt liten och kanske förut ekonomiskt
ansträngd kommun bliva så stora, kanske uppgående till flera hundra
tusental kronor eller mera, att man icke orkar med dem, hur skall man då ställa
sig? Utskottet säger som sagt, att dessa läroverk skola ombildas till högre
samläroverk under den nämnda förutsättningen. Ja. men hur går det, om
denna förutsättning kanske icke med bästa vilja i världen kan uppfyllas?

Nu är det sagt förut i dag av herr Johansson i Kälkebo —• och jag vill minnas
att något liknande sades i går av herr Kydén — att, om det är någonting
som skär sig, så är det ganska lätt att rätta till det sedan. Men det är väl ändå
en galen ordning, att, om det kan påvisas, att brister och fel finnas i ett förslag,
som föreligger — såsom här ifrån så många olika håll påvisats — ändå
genomföra förslaget och samtidigt säga, att befintliga fel kunna rättas till
senare. Det vore väl bättre och riktigare att först söka rätta till felen och därefter
framlägga ett nytt förslag.

Jag ber, herr talman, att på föreliggande punkt få yrka bifall till herr
Dahls m. fl. reservation.

Herr Svedman instämde häruti.

Torsdagen den 19 maj f. m.

23 Nr 34.

Herr Almquist: Herr talman! Jag skulle knappast på detta stadium av
debatten ha vidhållit min anmälan om att få ordet, om jag icke hade en särskild
legitim anledning att yttra några ord i den föreliggande frågan. Det
sker, herr talman, emedan jag har framburit den motion, i vilken det parti som
jag har äran tillhöra närmare har utvecklat sina åsikter i fråga om ett ganska
viktigt kapitel i föreliggande spörsmål, nämligen den kvinnliga ungdomens
undervisning. Och det är om denna fråga, vilken ju tillfälligtvis har skymtat
då och då under debatten, som jag skall be att få säga några mera sammanfattande
ord.

Jag vill säga i största allmänhet att denna kritik kan ha en litet vidare syftning,
därför att de missförhållanden, som man överhuvud taget kan säga vidlåda
den nya organisationen, framträda i klar spegelbild och kanske till och
med i den skarpaste dagern beträffande flickundervisningen. Vad jag säger
äger i många fall sin tillämpning på denna undervisningsreform -— om man
kan kalla den så — i det hela. Ett erkännande vill jag ge skolutskottet i detta
sammanhang. Utskottet har åtminstone i ett avseende avhjälpt de brister i
den kungl. propositionen, som ha påpekats och beivrats i den av mig framburna
motionen. Jag tänker på det av starka billighetsskäl stödda yrkandet,
att staten skulle i långt större utsträckning än Kungl. Maj :t har föreslagit
sörja för att lärarinnorna vid de enskilda flickskolorna icke i händelse av dessas
indragning, därest en sådan blir en följd av den nya organisationen, skulle
ställas utan plats och utan skälig försörjning. Vad utskottet i det avseendet
föreslår kan jag lämna utan erinran, ehuru jag också kan gå med på det yrkande
som framförts i herr Dahls m. fl. reservation, där denna fråga jämväl
uppmärksammats.

I de flesta övriga fall måste jag som motionär konstatera, att utskottet icke
skänkt verkligt beaktande eller i varje fall tillräckligt beaktande åt motionens
synpunkter och yrkanden. Om dessa synpunkter och yrkanden sammanfölle
med personliga hugskott hos mig, så vore det icke mycket att tala om. Men
i själva verket är det så, att de torde sammanfatta en mycket stark och enhällig
opinion inom vida kretsar av skolfolk, läkare och föräldrar. Denna opinion
har på sistone tagit sig mångstämmigt uttryck såsom opposition mot utskottets
omarbetning av Kungl. Maj ds förslag. Och fastän jag i allmänhet icke är
någon vän av metoden att uppläsa resolutioner och dylikt i kammaren för att
få dem till protokollet, skall jag göra ett undantag här — det skall dock bli
bara ett kort utdrag.

Vid det opinionsmöte som hölls i Göteborgs konserthus den 12 maj 1927 fattades
en resolution. Jag vill nämna i förbigående, att bland inbjudarna till
detta möte befann sig också den socialdemokratiske ordföranden i Göteborgs
stadsfullmäktige. Resolutionen påpekar först vissa betydande risker för skolarbetets
överdrivna forcerande överhuvud taget och fortsätter: »Särskilt betänkliga
äro dessa risker för flickornas vidkommande, varför de framkomna
förslagen, att de statliga och kommunala flickläroverken genomgående skulle
uppbyggas såsom realskolor på den sexåriga bottenskolan, måste på det bestämdaste
ogillas. Över huvud har frågan om ett rationellt ordnande av flickundervisningen
trots förefintliga utredningar, bl. a. av regeringens skolsakkunniga,
på påfallande sätt försummats både i regeringsförslaget och av skolutskottets
majoritet. Den beprövade form för flickornas undervisning och
uppfostran, som våra högre flickskolor representera, synes dömd att helt undanträngas.
»

Jag skall icke i detta sammanhang närmare gå in på frågan om den högre
samundervisningens värde, fördelar, företräden och nackdelar. Men då jag har
ordet, vill jag framhålla, att om man ser i fågelperspektiv på opinionsbildningen
sedan slutet av 1800-talet, får man det intrycket, att tanken på denna sam -

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forte.)

Nr 84. 24

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

undervisning först framfördes mycket entusiastiskt, såsom representerade densamma
framtidens bästa skola. Jag misstager mig dock knappast, om jag
säger, att många av dess anhängare på sin tid läto sitt omdöme påverkas
mindre av undervisningssynpunkter än av sociala synpunkter. Och det är detta
gamla, som går igen i dessa dagar, ty vad är det starkaste skäl, som anföres
för det föreliggande reformförslaget, om icke just de sociala synpunkterna?
Striden för samskolan var på sin tid mången gång en annan sida av striden om
kvinnans principiella likställighet med mannen.

Man kan nog säga, att både entusiasmen och den häftiga motkritiken numera
i stort sett fått vika för lugnare betraktelser och för en högst besinningsfull
diskussion. Anhängarnas anslutning har givits i alltmera dämpad och
reserverad ton, och även kritiken har blivit alltmera reserverad och dämpad.
Det är i det hänseendet rätt lärorikt att se litet närmare på vilka uttryck som
i föreliggande aktstycken användas på detta område. Herr Rydéns stora skolkommission
talar om samundervisningen såsom »en god skolform». Skolöverstyrelsens
majoritet yttrar i sitt utlåtande, att samundervisningen är »en tillfredsställande,
i varje fall fullt försvarbar skolform». Kungl. Maj :t i propopositionen,
som ofta hyllar försiktighetens dygd i fråga om argumenteringen,
gör gällande, att man kanske helst bör beteckna frågan om samundervisningens
värde som icke slutgiltigt besvarad. Utskottet kallar samundervisningen
för »en tillfredsställande skolform». Herr Lindhagen, som omkring år 1900
förmodligen var bergfast övertygad om att samundervisningen var det enda
riktiga, har nu dristat sig att hemställa om en avgörande utredning, byggd på
vårt lands och andra länders erfarenheter rörande samskolans berättigande och
ändamålsenlighet på det högre skolstadiet. Herr Lindhagen älskar som bekant
vittsvävande utredningar. Utskottet har i allmänhet icke visat någon
förkärlek för utredningar, som icke kunde inrymmas inom ett fåtal veckors
forcerat utskottsarbete, och man har i själva verket avvisat herr Lindhagens
motion. Man kunde dock icke blott i fråga om samundervisningen tänka sig
något som läge emellan en vittsvävande utredning och ett alltför hastigt ståndpunktstagande,
helst som ju en sådan utredning skulle kunna tänkas begränsad
till vissa lätt gripbara frågor. Slutligen kan jag erinra om, att herr Rydén
förklarat sig vara entusiastisk anhängare av samundervisningens idé och tilllämpning
i vårt land men att han icke lyckats förmå ens »framstegsmännen» i
utskottet att gripa tillbaka på den entusiasm, som var modern vid sekelskiftet
och som alltså nu kan sägas vara en smula förlegad. Utskottsmajoritetens betänksamhet
sammanhänger måhända därmed, att samundervisningens största
företräde numera kan sägas ligga däri, att den ordnar skolutbildningen på det
relativt billigaste sättet. Den rent ekonomiska synpunkten har bestämt trätt
i förgrunden. De pedagogiska företrädena skymta mera obestämt i bakgrunden;
man kan måhända säga, att de skymta och försvinna.

Kritiken mot samundervisningen har tidigare från en synpunkt sett varit
inriktad på vissa moraliska betänkligheter mot att under övergångstiden sammanföra
manlig och kvinnlig ungdom i samma skolor. Sådana betänkligheter
må på sin tid ha varit förklarliga, men de ha så småningom förstummats, och
det torde minst av allt i våra dagar, då umgänget mellan de unga har antagit
så frigjorda, självsvåldiga eller stundom t. o. in. förvildade former, finnas någon
anledning att ånyo frammana dessa betänkligheter. Däremot har kritiken
fått ett starkt stöd av vetenskapens och psykologiens metodiska iakttagelser.
Den medicinska sakkunskapen, som i denna fråga förefaller mig alltför litet
uppmärksammad, torde vara enig om att den manliga och kvinnliga ungdomen
under åldern låt oss säga från 12 till 17 eller 18 år, d. v. s. under pubertetsperioden,
utvecklas i en helt olika rytm och på ganska olika sätt. Detta tager
sig rent yttre uttryck däri, att flickan i fråga om kroppslig växt företer en

Torsdagen den 19 maj f. m.

25 Nr 34.

helt annan kurva än ynglingen, men något liknande gäller även omdaningarna
inom själslivets sfär. De särskilt ömtåliga perioderna begränsas icke av samma
levnadsår hos flickan och hos ynglingen. De vaknande intressena, den intellektuella
livaktigheten å ena sidan, den ofta framträdande håglösheten och
oron å den andra infalla icke vid samma levnadsålder. Flickor vid åldern 12
-—14 år äro betydligt mera utvecklade i kroppsligt och andligt avseende än
gossarna, men om ett par år senare är förhållandet det motsatta. Detta avspeglar
sig också i de erfarenheter, som man rent praktiskt gjort inom samskolan.

Det är tydligt, att från dessa synpunkter några mera vägande invändning-ar
icke kunna göras mot Barnundervisning på barnskolans eller gymnasiets stadier
men att betänkligheterna bli så mycket starkare mot flickornas inpressning i
realskolan, som är tillrättalagd för den manliga ungdomen och som nu enligt
utskottets förslag i stor utsträckning skulle göras till en hetsande och forcerande
lärdomsskola. Det förekommer nu visserligen antydningar om att man
inom den nya samrealskolan skulle i viss mån kunna tillgodose den kvinnliga
ungdomens särskilda utbildningsbehov. Men det löftet, den utsikten, är insvept,
kan man säga, i dunstmoln av allmänna talesätt och fraser, och den goda
viljan, om den finnes, är beroende av en mängd omständigheter, som äro omöjliga
att förutse. För min personliga del har jag ganska svårt att fatta, hur
det egentligen skulle kunna gå till att ordna den saken i de nya samrealskolorna.

Det är klart, att jag i detta sammanhang särskilt har min uppmärksamhet
riktad på utskottets förslag att -—• bortsett från några läroverk som alltjämt
skulle förbehållas pojkarna — de högre läroverken och realskolorna skulle ombildas
till samläroverk, alltså slå upp portarna på vid gavel för flickorna. Jag
bortser därvid från det förhållandet, att denna reform —- om man kan kalla
den så •—-i hög grad kommer att beskära gossars möjligheter att överhuvud
taget komma in i samrealskolorna. Viktigare från den synpunkt jag nu anlagt
är, att reformen kommer att medföra en stark sugning av kvinnliga lärjungar
till dessa samrealskolor, och detta icke bara från de fattigare hemmen.
Den låga avgiften kommer naturligtvis att locka både den ena och den andra,
och dessutom komma säkerligen många föräldrar att utan att närmare tänka sig
in i pedagogiska frågor och pedagogiska vanskligheter — i förlitande på att
staten icke bjuder på olämplig undervisning •— låta flickorna följa med strömmen
in i samrealskolorna. Det kommer då också för vida kretsar att te sig naturligt,
att flickorna skola gå dit och sträva sig fram till realskole- resp. studentexamen.
Sådant kan naturligtvis ha betänkliga följder.

Om man nu ser närmare på utskottets utlåtande, finner man, att det föreslås
upprättande också av rena flickskolor av två olika typer, nämligen högre flickläroverk
och kommunala flickskolor. Häri ligger väl från utskottets sida ett
visst erkännande av särundervisningens värde och berättigande. Så till vida är
ingenting att invända mot utskottets förslag, och man måste också finna det
fullt befogat, att det närmare utformandet av dessa planer hänskjutes till Kung],
Maj :t i förhoppning om att nästa års riksdag skall få tillfälle träffa ett avgörande
i hithörande frågor. Däremot måste det anses ligga något mycket betänkligt,
från de synpunkter som jag antytt, i utskottets förslag därom, att riksdagen
redan nu skall binda både Kungl. Maj :t och sig själv vid principen om
de nya skolformernas anslutning till en sexårig folkskolekurs, och detta vill
att märka utan att på detta område ett fyraårigt alternativ överhuvud taget
någonstädes kommer i fråga. I denna del av kompromissen, herr talman, har
herr Rydén icke behövt bita i det omtalade sura äpplet utan har han tvärtom
haft anledning att finna det hela synnerligen smakligt. Men andra måste fråga
sig, om det är rimligt och rättvist, att den kvinnliga ungdomen, så långt de här
berörda skolformerna komma i fråga, skall vara obönhörligt avskuren från

Ang.

omorgcmisa-''
tion av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Nr 34. 2G

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

den kortare, bättre och för densamma avgjort lämpligare övergången från en
kortare folkskolekurs till en i motsvarande grad längre men lugnare och mera
givande utbildning på det högre stadiet. Utskottet har ställt sig avvisande
icke bara till en sådan anknytning till den fjärde folkskoleklassen utan också
i sak, om än under älskvärd form, till tanken att låta den åttaklassiga flickskolans
utbildningsform fortbestå under förändrad yttre organisation, under
statens direkta omvårdnad.

Herr Rydén hänvisade i sitt anförande i går flickskolans vänner till just de
kommunala flickskolorna såsom löftesgivande ifrån vår synpunkt. I själva
verket kan det naturligtvis bli möjligt att i någon mån lämpa undervisningens
art inom dessa kommunala flickskolor efter den kvinnliga ungdomens natur,
läggning och intressen. Men är det väl en gång fastslaget, att anslutningen
skall ske från sjätte folkskoleklassen, blir det icke möjligt att låta den kvinnliga
ungdomen så att säga i all hast, på fem år, nå samma utbildning som man
i lugn och ro kunnat tillägna sig under åtta år i den högre flickskolan eller, om
man skulle tänka sig anknytningen till fjärde klassen, under sju år. Räknar
man åter såsom den socialdemokratiska motionen och även efter vad jag tror
utskottsbetänkandet med sex år utöver de sex åren i folkskolan, har man nått
fram till en ettårig förlängning av studietiden även för flickorna, utan att man
därför med säkerhet undgår dilemmat att få antingen ämnesträngsel, forcering
och överansträngning eller också sänkt kompetens, i detta fall sänkt normalskolekompetens.

Det finnes, herr talman, enligt mitt förmenande mycket starka skäl för att
inom en ny skolorganisation under statens och kommunens direkta omvårdnad
bevara den högre flickskolans bildningsform. Den har möjliggjort en inriktning
av flickornas undervisning och fostran till såväl hemmets arbetsuppgifter
som förvärvsarbete utom hemmet, och den har också, efter vad redan sagts,
sökt anpassa skolarbetet efter flickornas fysiska och psykiska utvecklingsgång.
Den visar vägen till ett studiemål, som kan sägas ligga vid det gränsmärke,
som jag skulle vilja kalla »det gyllene lagom» mellan realskolexamens
och studentexamens bildningsnivå. Inom den privata skolverksamheten, där
den, hårt beträngd, fortfarande skulle få bestå, har denna utbildningsform icke
fort ett tynande och vissnande liv utan tvärtom visat livskraft och utvecklingsmöjligheter.
Den har i stort sett uppburits av levande intresse från sina målsmäns
sida, och ingen lär väl påstå, att den sökt trevnad som hölje åt rent privatekonomiska
intressen. Den har enligt förhållandenas natur kommit att utvecklas
såsom de mera burgna klassernas flickskola, kan man säga. Men det bör
icke glömmas, mina herrar, att denna skola — i långt högre grad än staten
kunnat fordra såsom villkor för beviljade anslag -— öppnat sig för barn från
fattiga hem. Det föreligger i detta avseende en ganska lärorik statistik, som
på sin tid publicerades av regeringens privatskolesakkunniga och som finnes
tryckt.

Jag vill icke gå närmare in på möjligheten att genom ökade statsbidrag demokratisera
dessa skolor, i det man på denna väg skulle kunna sänka terminsavgifterna.
Det är möjligt, att så skulle kunna ske, ehuru jag tror, att det
.skulle bli mycket dyrt för staten. Måhända förtjänade denna fråga i ett större
sammanhang en närmare utredning.

Herr talman! Min korta granskning av skolutskottets förslag i dessa delar
bär icke varit vare sig misslynt eller hätsk, men den måste i alla fall utmynna
i en förklaring, att detta förslag, hastigt tillkommet som det är, icke visat den
rätta vägen för skolfrågans lösning under en relativ endräkt — som är den
enda förekommande formen av endräkt inom det politiska livet. Det kan icke
förnekas,_ herr talman, att åtskilligt i den långt framdragna debatten även med
hänsyn till det yttre förloppet kommit att erinra om de stora försvarsdebatter -

Torsdagen den 19 inaj f. m.

27 Nr 34.

na år 1925. Det gällde då en militär nedrustning. Nu gäller det i viss mån
en kulturell nedrustning, utan att reformens tillskyndare se eller vilja se detta.
Herr Rydén talade i går om det tragiska i att läroverkens lärarkår ställt sig
så bestämt avvisande mot den föreslagna reformen. Ja, det må så vara, att det
är en smula tragiskt från hans synpunkt. Men jag tycker, att det här föreligger
en tragik av större räckvidd än den antydda. Det är i själva verket djupt
beklagligt, att den moderna demokratien i sin hårda framfart — bård trots de
mjuka orden — icke skall kunna bereda de unga utbildning utan fara för att
densamma uttunnas och försvagas. Det finns säkert bland reformens anhängare
mycket av god vilja och ärlig övertygelse, men det finns också mycket
av ovist nit och inbiten självtillräcklighet.

Herr talman! Utskottets förslag är för mig oantagligt.

Herr Forssell: Herr andre vice talman! Det är ju klart, att under en

debatt, så lång som denna och berörande ett så centralt samhällsproblem som
det föreliggande, en mångfald spörsmål av olika slag skola yppa sig, spörsmål,
som det kunde vara av intresse att få säga några ord om. Jag skall
emellertid begränsa mig till att belysa några saker, som förekommit i debatten,
för att därefter mera utförligt behandla ett ämne, som jag i detta sammanhang
gjort till föremål för en motion.

Först må det vara mig tillåtet att säga ett ord till skolutskottets ärade
ordförande. Han fick in i sitt anförande under gårdagen vissa personligt färgade
moment, som måhända kunna göra några korta reflexioner berättigade.
Jag skulle nämligen vilja vördsamt hemställa till herr Rydén, att han inte
skall göra sig intressantare än han är. Han är intressant nog ändå och behöver
inte för att sätta relief på sin tillvaro måla bakom sig en mörk bakgrund
av överklasshat. Jag skulle tro, att de kalamiteter, för vilka herr
Rydén har råkat ut, de ha, såvitt jag minnes rätt, i lika hög grad kommit
till stånd genom opposition inom hans eget parti, inom det socialdemokratiska
partiet. Det var reaktionen inom detta parti år 1919, som gjorde ett så
hastigt slut på herr Rydéns dåvarande gärning. Men å andra sidan vill jag
erinra om, att den regering, som på nytt satte in herr Rydén i förvaltningsarbetet,
det var den Tryggerska regeringen, och det var denna regerings konservative
ecklesiastikminister, Sam Clason, som tog herr Rydén under armarna
och på nytt placerade honom i det kommittéväsen, där herr Rydén ju är som
fisken isvattnet. Jag menar, att om man kommer ihåg vissa samtidshistoriska
fakta, så är det mycket liten grund för herr Rydéns tal om överklassens hat,
som skulle vållat honom så ofantligt stora bekymmer. Och om jag icke är
illa underrättad och om ryktet talar sant, så har ju herr Rydén ganska väl
vårdat sina förbindelser med stora kapitalstarka företag på den marknad, där
herr Rydén finner sin livsuppgift. Detta, herr andre vice talman, inledningsvis,
såsom en liten randanteckning till herr Rydéns med sådant patos framförda
anförande under gårdagen.

Jag övergår därefter till en viss del av detta herr Rydéns anförande. Herr
Rydén och efter honom flera andra talare såväl uti denna kammare som uti
medkammaren talade om den mjukhet, med vilken man kunde motse tilllämpningen
av det beslut, som nu naturligtvis riksdagen går att fatta, herr
Rydén, säger jag, och åtskilliga andra talare för utskottets förslag i bägge
kamrarna, ha sökt gorå den s. k. kompromissen mera smaklig genom att göra
gällande, att ingenting i utskottets förslag skulle hindra upprättandet av ytterligare
parallellavdelningar i varje linje utöver de för varje särskilt statsläroverk
nu i utskottets förslag preciserade. Detta löfte skulle, såvitt jag har
fattat rätt, också giilla den femåriga realskolelinjen, och däri skulle då denna
mjukhet ligga. Då enligt vad jag kunnat finna, utskottets formulering på

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 28

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

denna punkt icke låter sig väl förenas med en sådan tolkning, så skulle jag
vilja till besvarande få framlägga ett par frågor. — Jag skulle kunna rikta
dem till herr Rydén, jag kan ju också eventuellt rikta dem till hans excellens
statsrådet Löfgren, som ju genom sitt sundsvallstal visat ett sådant intresse
för dessa skolfrågor, att det skulle vara särskilt intressant att få höra honom
yttra sig i detta spörsmål. Men då varken hans excellens utrikesministern
eller herr Rydén äro närvarande, får jag rikta min interpellation till hans
excellens herr statsministern.

Jag tänker mig att vid ett läroverk, som efter ett eventuellt beslut nu i dag
kommer att tilldelas en femårig och en fyraårig realskolelinje, att vid ett sådant
läroverk, säger jag, exempelvis 68 lärjungar godkännas för inträde i
den femåriga linjens första klass, under det att endast 35 få mottagas. Kan
då efter ett beslut i den av utskottet föreslagna formuleringen en ny parallellavdelning
av den femåriga linjen redan samma läsår upprättas, även om antalet
samtidigt godkända inträdessökande till den fyraåriga linjen ej skulle
uppgå till mer än låt oss säga cirka 15? Eller kan den behövliga parallellklassen
av den femåriga linjen komma till stånd först sedan den nu beslutade
fyraåriga linjen samlat över 35 godkända inträdessökande? Jag har skriftligen
formulerat dessa frågor, och jag har sökt läsa upp dem så långsamt och
så tydligt som möjligt, så att deras innebörd icke skall gå förlorad för kammaren.
Svaret, herr andre vice talman, mina herrar, på dessa frågor, är avgörande
för värdet av det vackra talet om förslagets mjukhet i tillämpningen,
ty om den nya parallellavdelningen av den femåriga linjen får upprättas först
sedan den fyraåriga blivit fylld, ja då tvingas ju åtminstone två årskullar
sökande mot sin egen och mot sina föräldrars vilja in på den fyraåriga linjen,
och man får på det sättet, herr andre vice talman, tvärtemot målsmännens och
lärjungarnas önskan och tvärtemot det verkliga förhållandet underlag för en
falsk statistik, som skenbart kommer att visa upp den fyraåriga linjens dragningskraft
och behövlighet. Än värre blir givetvis förhållandet på läroverksorter,
vilka såsom Halmstad, Sundsvall m. fl. tilldelas två fyraåriga och endast
en femårig linje. — Som sagt, det skulle vara mycket värdefullt att få
ett svar på dessa båda frågor från hans excellens statsministern eller hans
excellens utrikesministern — eller från herr Rydén.

Jag kommer nu till det tredje spörsmålet i min framställning, som jag
skulle vilja med några ord beröra. Det spörsmålet knyter sig till en motion,
som jag väckt i detta ärende, en motion, som måhända ger mig berättigande
att här taga till orda och taga herrarnas tid i anspråk.

Jag har, när jag lyssnat på diskussionen i bägge kamrarna, icke kunnat
undgå att fästa mig vid vissa, om jag så får kalla dem, ofullständigheter i
försvaret på utskottsmajoritetens sida. En sådan liten ofullständighet eller
oriktighet hörde jag alldeles nyss inne i första kammaren från hans excellens
statsministerns mun. Hans excellens gjorde nämligen på samma sätt som herr
statsrådet Almkvist och även herr Rydén gjorde i går. Han sade det, att
vid alla tidigare tillfällen, då stora skolfrågor dryftats i riksdagen, så hade
det varit hårda meningsbrytningar, och allting hade i alla fall blivit så bra,
sedan de omstridda besluten fattats. Den där historieskrivningen är icke alldeles
riktig. Jag vill nämligen erinra om, att 1918 års riksdagsbeslut om det
praktiska ungdomsskolesystemet fattades under en obrottslig enighet mellan
riksdagens alla partier. Denna enighet, herr andre vice talman, skattade man
— det visade sig under debatten — synnerligen högt. Och det är nu, herr
andre vice talman, som jag kommer att använda dessa folianter, som jag från
biblioteket hämtat med mig till talarstolen. Jag har kunnat förstå, att man
inom kammaren blev rätt betryckt, när man fick se dessa digra luntor, och
jag måste säga, att det kan vara begripligt om så sker, då gamla riksdags -

Torsdagen den 19 maj f. in.

09 Nr 34.

män få se begravningsplatsen för sin visdom i flydda år på nytt demonstreras 0„Jf^njsa_
för sina ögon. -— Ja, detta inom parentes. — Nåväl, jag säger, att enigheten tion av det
vid 1918 års riksdag skattades utomordentligt högt. Det visade sig emeller- högre skolvätid,
att någon opposition dock anmälde sig i diskussionen om 1918 års yrkes- sendet m. m.
skolereform. Från några håll gjorde man anmärkningar och anmälde avvi- (For1»-)
kande mening mot det då föreliggande utskottsförslagets formulering i i råga
om kristendomsundervisningens ställning i den obligatoriska fortsättningsskolan.
Man fäste tydligtvis mycket stort avseende vid dessa invändningar. Då
uppträdde här i kammaren en framskjuten liberal lantmannarepresentant och
sade det, att lian väl senterade dessa synpunkter, men han manade anmärkarna,
kritikerna, att nedlägga sin talan för enighetens skull. Ledamöter i
fråga, det var herr Bengtsson i Norup, yttrade följande: »Beträffande riksdagens
beslut i dag är det av mycket stor betydelse, huru det kommer att
mottagas i landet, ej minst om det är framsprunget av en någorlunda enig
riksdag, ty om meningarna äro alltför splittrade här, så kommer förslaget
att mottagas med större misstro än eljest.» Denna vädjan förklingade icke
ohörd. Det gjordes intet yrkande i motsats mot utskottets förslag, utan detta
gick enhälligt igenom.

Nu vill jag säga det, att det kunde ju vara rimligt och riktigt att år 1918
göra den hemställan till opponenterna, att, eftersom de i de stora grundfrågorna
dock gillade förslaget, avstå från eu särmening på en punkt, som visserligen
ur deras synpunkt var riktig nog, men som dock icke gällde det
stora organisationsförslagets grundprincip. Det kunde vara rimligt, säger jag,
att 1918 komma med en sådan vädjan med hänsyn till den frågas läge, som
då var före, men man kan ju inte begära att den opposition soim i dag, år
1927, anmäler sig, skall frånträda sina meningar, då striden gäller just grundprinciperna,
och då det snart sagt knappast finnes en enda punkt av vital
natur, där icke skilda meningar anmält sig. Vore det bara fråga om nyanser
i detaljerna, då kunde man väl tänka sig en uppgörelse, om man ändå var
enig om grundprinciperna, men det kan icke begäras, att en sådan enighet
skall kunna åstadkommas i dag. Vi stå nu, herr andre vice talman och mina
herrar, inför ett skolförslag, som till sin innebörd sannerligen är lika viktigt
som 1918 års yrkesskolereform. När det gällde detta senare skolförslag påvisade
man dock, hur vitalt viktigt det var, för att det skulle kunna realiseras,
att riksdagen var enig, men nu i dag söker man beträffande det förslag,
,som nu är före, och som är minst lika viktigt som 1918 års förslag, att
pressa igenom sin mening mot en opinion, så stark och kraftig, som den som
här kommit till synes under den stora pressdiskussionen och under kammardebatten.
Jag frågar: Då man 1918 ansåg det högst skadligt för det då
föreliggande förslagets omsättande i praktiken, därest oenighet yppade sig
i en punkt, som icke var av central betydelse, huru kan man då, år
1927, våga sig på att genomdriva ett förslag, där oenigheten härskar på
alla väsentliga punkter? Anser man, tror man, att detta förslag, som vi nu
ha framför oss, är mindre i behov av ett enigt stöd och av samverkan från
alla parter än 1918 års system? Nej, herr andre vice talman, läget är nog
det, att denna reform, som vi nu tala om, behöver fuller väl och mera kanske
än 1918 års reform en enig mening bakom sig för att den skall kunna
med framgång omsättas i det levande livet. År icke detta ett talande skäl,
herr andre vice talman och mina herrar, att taga denna fråga under förnyad
omprövning, så att man åtminstone finge tid på sig att om möjligt sammanjämka
meningarna, så att detta förslag kunde slippa att gå ut i livet under
de skärande dissonanser, som vi nu höra från alla håll och som, såvitt jag
känner arten av det motstånd, som här förefinnes, säkerligen icke kommer
att bli mindre i framtiden.

Nr 34. 30

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m,
(Forts.)

Och vad blir då följden? Jo, det blir att kravet på en revision kommer att
resas. Och vad blir i sin tur följden av detta? Jo, självfallet det, att dessa,
. som ute i ämbetsmannavärlden och eljest skola medverka till ett realiserande
’ ay „ ars beslut, kunna komma att säga: Revisionshotet ligger över oss, och
vi få på detta sättet arbeta på kort sikt. Vårt arbete får ett helt annat och
mera begränsat perspektiv. — Detta är faran av den djupa söndringen i detta
ögonblick, då riksdagen skall fatta sitt beslut.

En annan fara ligger också däri, att den allmänna opinionen utanför denna
ämbetsmannavärld, om vilken jag nyss talade, kommer att reagera. Alla föräldrar
komma att gripas av misstro till det system, i vars skolor de inbjudas att
sätta sina barn.

Jag tror som sagt, att precis samma psykologiska synpunkter, som man 1918
förde fram, ha en levande slagkraft ännu i dag, och de som biträdde dessa synpunkter
1918, ha sannerligen skäl att gå in i sig själva och fråga sig: Är det
rätt detta att forcera igenom detta förslag i den sinnesförfattning, som nu råder.
. Jag hemställer till er, mina herrar, — det är måhända fåfäng vädjan,
men jag har dock velat göra den ■— jag hemställer, huruvida detta kan vara
riktigt.

Ja, herr andre vice talman, jag skall be att få säga ännu ett ord om 1918 års
förslag och jämföra vad som då sades, med vad som nu säges. Det förhåller
sig utan tvivel så, att den bärande tanken 1918, och det som då skcopade enighet,
det var detta, att man kände, att då försökte man i alla fall att göra någonting
för att leda bort överbefolkningen från de teoretiska studiebanorna över på den
praktiska undervisningens banor. Den känslan hade man då, att något måste
göras, och detta var dock, herr andre vice talman, mina herrar, på en tid, då
den s. k. högkonjunkturen rådde och dessa unga människor, som gingo fram
gymnasievägen eller realskolevägen upp till studenten, hade lätt att få anställning
både i den fria marknaden, i statens och kommunens tjänst och, icke att
förglömma, i kommissionerna; Man hade. trots högkonjunkturen, en stark
känsla av att någonting här maste göras för att skapa ett praktiskt ungdomsskolesystem,
som kunde avleda strömmen från de teoretiska banorna. Denna
tankegång fick ett mycket drastiskt uttryck under behandlingen av detta spörsmål
år 1918. Det fick uttryck i den kungl. propositionen om yrkesskolreformen,
en proposition, åt vars klarhet och reda och i många avseenden rent av
briljanta stil jag är den förste att vilja giva mitt erkännande. Jag är villig
medgiva, att jag känner det angeläget att säga detta, med hänsyn till vad jag
nyss tillåtit mig uttala om herr Rydén. Detta framhölls, som sagt, i den kungl.
propositionen, det kom fram i statsutskottets utlåtande, och det kom fram i kamrarna.

Jag vill för att belysa den saken citera ett ord av herr Jönsson i Revinge.
Han yttrade följande: »Just därför att förslaget», av 1918 »förutom allmänbildningens
höjande, även tar syfte på den rena yrkesundervisningen, finner jag
för mm del detsamma vara synnerligen förtjänstfullt, ty intet är nödvändigare
för ett land än att det råder jämvikt mellan de producerande krafterna, melland
det intellektuella och det materiella arbetets män.» Och sedan fortsatte
herr Jönsson i Revinge — jag skall be att få uppläsa det, fastän det innehåller
ett fullkomligt oberättigat angrepp mot oliktänkande: »Nu anses det tyvärr

vara finast att ha någon sorts intellektuell sysselsättning, och den, som känner
svenskarna, förvånar sig inte över att denna åskådning vunnit utbredning, ty
det finns en hel del tidskrifter, speciellt de, som utgivas av den s. k. unghögern,
genom vilkas uppsatser det går en röd tråd, man kan rent av säga av förakt
mot alla^ dem, som inte ha i sin ungdom besökt någon högre lärdomsskola.»
Det är på den punkten jag menar, att herr Jönsson målar en falsk bild av motståndarnas
uppfattning. Men herr Jönsson i Revinge fortsätter: »Och då även

Torsdagen den 19 maj f. m.

3! Nr 34.

de obildade kunna läsa innantill» — jag tillåter mig inom parentes att säga, att
beklagligtvis ha dessa tidskrifter icke den spridning, som herr Jönsson i Revinge
tror. Men han fortsätter —■ »är det klart, att därigenom få rätt många
den uppfattningen, att det är oundgängligen nödvändigt att låta barnen gå den
lärda vägen. På det sättet dras dock allt för många ifrån jordbruk, hantverk,
handel o. s. v., och allt för många ägna sig åt de lärda yrkena. En sådan alltför
stor strömning till de intellektuella sysselsättningarna kan emellertid ingalunda
vara gagnelig för vårt land. En mycket framstående nationalekonom,
nämligen tysken Liszt, skrev en gång att ett överflöd av lärda och litteratörer
i ett land förde med sig produktion av en hel mängd onödiga böcker och spetsfundiga
utläggningar, som varken främjade den sanna nationalandan eller den
ekonomiska utvecklingen, och han liknade en sådan stat vid en knappnålsfabrik,
inom vilken man hade en så huvudlös arbetsfördelning, att man tillverkade flera
knappnålshuvuden än nålar. Att döma av den kolossala tillströmningen till
våra lärdomsskolor är det verkligen fara värt, att vi i vårt land få alltför
många nålhuvuden och alltför få nålar, och det kan icke precis vara gagneligt»,
tyckte 1918 herr Jönsson i Revinge. Och han hade nog ganska rätt i en sådan
reflexion. Säkert är, att den reflexionen var i allra högsta grad bestämmande
för beslutet år 1918. Samma tankegång kom fram genom andra talare,
särskilt från lantmannahåll. En lantmannarepresentant talade om, att han hoppades,
att denna skolreform skulle i landsbygdens ungdoms ögon höja »lantbrukets
ära», såsom han uttryckte sig. Och av intresse är också att erinra sig,
hurusom dåvarande ecklesiastikministern Rydén förde fram liknande synpunkter
i debatten i första kammaren. »Jag vågar också», sade herr Rydén,
»i likhet med vad en annan talare sade, uttala den förväntan, att ett bifall här
i kammaren till nu föreliggande regeringsförslag, till denna stora sammanhängande
reform beträffande det praktiska undervisningsväsendet, skall leda till
ökad värdesättning av det allmänna medvetandet av den praktiska undervisningen
och det praktiska arbetet. Man kan nog icke bestrida att man här i Sverige
mången gång velat underskatta dessa praktiska bildningslinjer och onödigt
upphöja den rent teoretiska skolningen med sitt avguderi för studentexamen, till
vilken man försöker draga fram alla unga män, som därtill kunna hava råd,
oavsett om de hava en studiebegåvning, som gör dem lämpliga för den vägen
eller icke.» Tendensen i den dåvarande ecklesiastikministerns yttrande är ju
omisskännlig. Han hoppas att en praktisk undervisningsreform skulle skapa
en utväg att lätta på den stora tillströmningen till de teoretiska studiebanorna,
ehuru jag visserligen erkänner, att här ligger inlyckt även en annan tankegång,
fast den förefaller att vara så orimlig, att jag icke gärna tror att den tillkommit
annat än genom felsägning. Ty herr Rydén tycks i detta anförande mena, att
det för den unge studenten är bättre att vara begåvad och medellös och stå utan
arbete än att vara student och ha en egen ekonomisk rygg att bära den börda,
som arbetslösheten medför.

Nåväl, herr andre vice talman, mina heTrar, på det sättet kom en annan
skolreform till stånd under full enighet och jag tror jag förklarade, hur det
kom sig, att denna enighet nåddes. Men precis samma omständigheter, som
1918 förklarade enigheten, precis samma omständigheter äro i en viss väsentlig
punkt förklaringen till den djupa oenigheten nu. Ty här har man kastat
tankarna, från 1918 över bord. Nu motiverar man det föreliggande förslaget
just med att den nya skolan skall ha sin särskilda kvintessens däri, att den
sticker sina sugrör långt ut på landsbygden, så långt man kommer, för att
suga ungdomarna där in i den stora teoretiska kitteln. Jag menar, att man
på det viset har gjort en kovändning. 1918 års argumentering har man lagt
på hyllan, och nu går man in för andra syften. Ja, mina herrar, jag undrar
sannerligen icke på att man i sina översikter över skolhistoriska problem ■—

Ang.

omorganieation
av det
högre skolväsendeim.
in.

(Forts.)

Nr 31.

32

Torsdagen den 19 maj f. m.

Aim omorganisation

av det
högre skolväsendet
m. m

(Forte.)

alldeles som herr statsministern gjorde nyss och herr Rydén i går och likaså
herr Almkvist — lämnat ute 1918 års förslag. Ty talar man om 1918 års
förslag, så skulle det ju kunna hända, att någon toge del av den riksdagslitteratur,
som står i samband därmed, och på den vägen får man ju en utgångspunkt
för bedömandet av föreliggande förslag, som säkerligen är ganska
oangenäm för 1927 års förslags upphovsmän och försvarare. Det finnes emellertid
två omständigheter, som skulle kunna motivera, förklara och försvara
den omsvängning i grunduppfattningen, som skett sedan 1918. Det ena alternativet
skulle då vara, att 1918 års yrkesskolereform, det system, som då
byggdes upp, visat sig så effektivt och så till den grad infriat förhoppningarna,
att det faktiskt dragit landets ungdom till de praktiska yrkena. Vi skulle
då ha våra ungdomar i tillräcklig grad sysselsatta och införda på de banor, som
vi 1918 ville ha in dem på. Det är det ena alternativet, som skulle kunna motivera
föreliggande proposition. Det andra alternativet, som också skulle kunna
motivera en omsvängning, vore. att det sedan 1918 hade inträffat en sådan
samhällsutveckling, att vi fått ökat behov av folk, utbildat i realskola och
gymnasium. Jag frågar er då, herr andre vice talman, mina herrar, är det
någon, som vill stå upp och påstå, att 1918 års skolsystem hållit vad man
trodde och hoppades om det? Det kunna icke ens de, som ivrigast anmäla sig
som överskylare av bristerna i 1918 års system, våga sig på att säga. Alla
äro eniga om att det systemet har gjort fiasko. Det alternativet håller alltså
icke, utan man har icke den yrkesskoleorganisation till hands, som vore ägnad
att suga till sig överskottet från de mera teoretiska studiebanorna. Så har
man då det andra alternativet, nämligen det, att samhällsutvecklingen efter
1918 skulle ha gått i den riktningen, att vad samhället nu behöver vore ökad
tillströmning till dessa teoretiska studiebanor. Ja, herr andre vice talman,
mina herrar, den frågan behöver väl icke mer än ställas, för att den genast
skall kunna avfärdas. Yi behöva alltså icke orda om den saken. Jag har, herr
andre vice talman, nu tillåtit mig att i korthet skissera mitt betraktelsesätt.
Jag skulle kunna dokumentariskt bevisa vad jag här sagt om yrkesskolereformen
och dess genomförande. Jag har kommit att intressera mig för
den ganska mycket, men tiden är långt framskriden, och jag skall icke ge mig
in på den saken vidare. Det blir nog tillfälle att återkomma, mina herrar.

Jag har emellertid väckt en motion, som är byggd på den tankegång, jag
här skisserat, och den motionen går ut på ett avslagsyrkande å den kungl.
propositionen. Tillika innehåller den ett skrivelseförslag, som tager sikte på
en anhållan hos Kungl. Maj:t om en grundlig granskning av 1918 års system,
och innehåller desslikes en anhållan om förslag till reform av detta system,
till de förändringar, jämkningar och utvidgningar i detsamma, som kunna vara
av nöden, och en hemställan att man skall framlägga förslag om denna sida
av saken först eller åtminstone senast samtidigt med att förslaget till den
högre undervisningens organisation framlägges.

Mot dessa tankar ställer sig nu skolutskottets majoritet kallt avvisande.
Man är ganska förvånad, när man finner herr Rydéns namn under ett utskottsbetänkande
av detta innehåll. Det är ju samma herr Rydén, som 1918 låg
så i selen för denna yrkesskolereform. Man känner ju också hans förhållande
till skolkommissionen, som arbetade efter 1918, där precis samma synpunkter
gjorde sig gällande, men där man då ännu trodde, att 1918 års yrkesskolereform
visat sig duglig, livskraftig och effektiv. Ty det säges av denna kommission
på ett ställe, att alldenstund vi nu ha denna yrkesskola, behöva vi
icke taga hänsyn till farhågor för alltför stark tillströmning till de lärda
studiebanorna. Men den erfarenhet, som sedan dess avslöjat sig, har mer och
mer ådagalagt, att den ståndpunkten hos skolkommissionen var förhastad.

Nåväl, man finner i detta skolutskottets betänkande ett iskallt avvisande

Torsdagen den 19 maj f. m.

33

Nr 34.

av min synpunkt. Vad säger man då här? Vad anför man för skäl? Ja, det
är verkligen knapphändigt. Man säger, att »I vart fall äger detta spörsmål
icke sådant sammanhang med den förevarande propositionen, att utskottet finner
skäl att nu påkalla några åtgärder i anledning av motionen». Ja, det är
en ny lära, en fullständigt ny lära och en fullständig omkastning från allt
vad förut sagts. Man frågar sig ovillkorlie-en: Vad tjänade 1918 års system
till, som sedan dess kostat oss ganska många miljoner?

För det andra säger utskottet, att »i den mån detta system», 1918 års system,
»ej kommit att motsvara förväntningarna, torde detta närmast finna
sin förklaring i de ekonomiska svårigheter, som varit rådande efter världskriget».
Det låter mycket plausibel^ men det kan man icke utan vidare skriva
under. Jag skulle vilja påpeka, att det finnes privata yrkesskolor, som
stå utanför 1918 års organisation, som slagit igenom riktigt bra, och som
arbetat med fulltaligt besatta elevsalar, burit sig synnerligen väl och givit
ungdomen en god uppfostran, även om de naturligtvis i den framstående läroboksförfattarens,
herr Rydéns, ögon komma att stämplas som s. k. affärsläroverk.

För det tredje säges det också, att »hithörande förhållanden komma att småningom
reglera sig själva». Ja, har man den uppfattningen, att avvägningen
mellan den teoretiska banan och den praktiska reglerar sig själv, då återkommer
jag till frågan: vad tjänade det till, det där som gjordes 1918? Ty i
själva verket stå vi nu inför en situation, som är ganska likartad den vi hade
1918. Det är endast det, att utsikterna för teoretiskt utbildade att bliva placerade
i livets strid äro sämre än då. Jag måste alltså även med dessa utgångspunkter
resa opposition emot andra särskilda utskottets betänkande. Det
är sant, att andra särskilda utskottet på en annan punkt, med anledning av
herr Röings och herr Oscar Olssons motioner, har förordat någonting, som
synes gå ut på praktiska linjer inom realskolans ram. Men det är ju endast
en del av det stora problemet, och varför skola vi ge oss in på nya metoder,
innan vi ha försökt, huru det har slagit ut med allt det andra? Skall man
odla fram en ny bransch, medan allt det andra, dyrbart som det är, håller på
att förtvina mer och mer?

Men jag konstaterar med största tillfredsställelse, att det är i den av herr
Dahl till utskottets betänkande fogade reservationen, som den verkliga förståelsen
för detta spörsmål har kommit i dagen. Och det bör ju kunna vara
en ganska effektiv vederläggning av det påstående, som jag nyss citerade ur
1918 års kammarprotokoll från en liberal representant i andra kammaren, att
man på högerhåll visat sig oförstående för dessa praktiska yrkesskolefrågor.
Jag konstaterar, säger jag, med tillfredsställelse, att herr Dahls reservation
har tagit upp det spörsmålet med förståelse, med välvilja och med positivt
intresse. Det är visserligen sant, att herr Dahls reservation intet säger
om den grundliga prövningen av 1918 års praktiska ungdomsskolesystem, men
då det torde vara absolut oundgängligt, att en sådan prövning äger rum, då
man i alla fall vill ha en positiv nydaning på detta område, kan jag känna
mig tillfredsställd med en sådan formulering, som i reservationen givits på
denna punkt.

Ja, herr andre vice talman, jag stannar för att yrka bifall till herr Dahls
reservation, men innan jag slutar vill jag på nytt enträget hemställa till herrarna
på regeringsbänken eller i statsutskottet, att de måtte giva mig svar
på de frågor, jag tillät mig framställa under förra delen av mitt anförande.

Herr Magnusson i Tumhult: Herr talman! Det nu föreliggande utskotts utlåtandet

måste, om jag särskilt tar hänsyn till landsbygdens behov och ön Andra

kammarens protokoll 1027. Nr 3Jf. 3

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Nr 34. 34

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

skemål, mötas med de allra största betänkligheter. Jag tänker därvid främst
på våra folkskolor, som genom den föreslagna förändringen riskera att få sitt
eget bildningsmål förryckt och sin egen undervisning, åtminstone i viss mån,
snedvriden därigenom, att deras lärare nödgas att rikta sin uppmärksamhet och
sitt intresse på att tillgodose synpunkter, som ligga utanför folkskolans eget
område.

Det är dock för vår folkskolas sunda inriktning av allra största vikt, att den
får, utan tryck av ovanför liggande skolformer, tjäna sitt eget stora syfte att
fostra och undervisa det övervägande stora flertalet av svenska barn, som aldrig
komma att få annan skolundervisning än den folkskolan kan giva.

När man vidare vill påstå, att det föreliggande skolförslaget skulle i särskild
grad främja landsbygdens intressen därigenom, att de barn från landsbygden,
som skola komma in i den högre skolan, kunna få stanna längre tid i
sina hem, så frågar jag, om icke denna fördel mer än uppväges av den olägenheten,
att deras skoltid förlänges med ett år.

Vidare och icke minst måste jag framhålla, hurusom vådorna av att antaga
det föreliggande förslaget synas mycket stora även i ekonomiskt avseende.
Några beräkningar över kommunernas ökade kostnader, om förslaget antages,
föreligga ej, men det synes säkert, att de bliva högst avsevärda. Och aven
för statsverket kommer förslagets antagande att medföra utgifter, som ej för
närvarande kunna med någon säkerhet beräknas.

Då det föreliggande skolförslaget alltså enligt min uppfattning kan medföra
äventyrliga konsekvenser på såväl det pedagogiska som ekonomiska området,
vågar jag, herr talman, icke påtaga mig ansvaret att med min röst bidraga
till genomförande av detsamma. Jag anser därför, att frågan bör hänskjutas
till förnyad utredning och yrkar således avslag.

Med herr Magnusson i Tumhult förenade sig herrar af Ekenstam, Lilliecreutz,
Jönsson i Boa, Fager, Svensson i Betingetorp, Johansson i Krogstorp, Holmgren,
Ernfors, Brännström, Wiklund och Grapenson.

Herr Sundström: Herr talman! När den kungl. propositionen uti denna

fråga förelädes riksdagen, var det givetvis med det största intresse man tog
del av densammas innehåll.

Man väntade sig givetvis, att däri skulle framföras förslag om en verkligt
genomgripande omorganisation av det högre skolväsendet, innebärande
inte bara rätt utan även möjlighet för alla barn, som visat sig äga förutsättningar
att kunna tillgodogöra sig den högre skolbildningen, att utan några
hinder kunna göra detta. Man stärktes också i denna uppfattning, när man
i början läste statsrådets allmänna motivering, varpå förslagen sedan skulle
grundas.

Han skriver ju nämligen följande:

»Det gäller att åvägabringa en sådan utformning av skolsystemet, att de
bildningsmöjligheter, de högre skolorna erbjuda, kunna bekvämt utnyttjas icke
blott av dem, som av ålder företrädesvis tagit dem i anspråk för sina barns
undervisning, utan jämväl av de stora skikt inom samhället, vilka först på senaste
tid vunnit politisk fullmyndighet.

I detta krav mötas individens välgrundade anspråk och samhällets välförstådda
intresse. För den enskilde gäller det att, utan hänsyn till social eller
ekonomisk ställning, få åt sig tryggad rätten att vinna den utbildning för verksamhet
i samhällets tjänst, som anlag och utrustning anvisa. För samhället
framstår det som en bjudande plikt att intet underlåta för att de yttre hinder,
som hittills upprest sig mot förhandenvarande bildningstillfällens utnyttjande
av alla, oavsett sociala eller ekonomiska villkor, undanröjas. Endast på denna

Torsdagen den 19 maj f. m.

35

Nr 34.

väg kunna i längden de för de skilda samhällsfunktionerna mest skickade personliga
krafterna hållas tillgängliga.»

»Men ingenting får efter min mening underlåtas för att förhindra, att de
ungas tillträde till högre undervisningsanstalter blir beroende väsentligen av
föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning», skriver departementschefen så
längre fram.

Efter detta förhoppningsfulla yttrande kände man sig emellertid något besviken,
när man sedan såg, att de upptagna förslagen icke på något sätt inneburo
försök till lösning av frågan i denna riktning.

A.vens;) kännetecknades propositionen utav störa svagheter i övriga avseenden.
Beviset därpå utgöres av den mångfald motioner om krav på förbättringar
och utökningar, som framkommit.

Utskottet har emellertid väl förstått och beaktat dessa framförda krav, varför
man i stort sett kan betrakta utskottsförslaget såsom tillfredsställande.

Jag har emellertid inte begärt ordet för att tala om förslagets olika former
utan för att ytterligare understryka de synpunkter, vi framfört uti vår motion
om bidrag till mindre bemedlade studiebegåvade barn.

Utskottsmajoriteten har tacksamt nog vid flera tillfällen i sitt betänkande
även understrukit detta krav och i konsekvens därmed gått på skrivelse till
Kungl. Maj :t. Däremot har^ reservanterna, ehuru de ansett syftet behjärtansvärt,
icke kunnat gå med på förslaget, detta huvudsakligen utav det skälet,
att det skulle locka för många in på studiebanan från olika kategorier, och att
detta skulle medföra ökad arbetslöshet bland de lärda.

Vad den senare saken angår, så är det ju uppenbart, att det för medelmåttorna,
som ^tvingas in på studiebanan, blir svårare att få anställning. Men att
detta är något skäl för avslag, förstår jag inte. Man skulle till dem kunna
säga, som herr Andrén sade till bondeförbundet: vad hade ni på galejan att
göra.

Vad den ^förra saken beträffar, d. v. s. att barn från olika kategorier skulle
lockas in på studiebanan, så är nog faran därför själva kärnpunkten i hela den
opposition, som reses mot förslaget inte bara här i riksdagen utan även i hela
deri borgerliga pressen. Dessa människor, som av ålder haft företrädesrätten
till den högre skolutbildningen, känna nog sanningen i ordspråket, att kunskap
är makt, samtidigt som de veta, att de, som makten hava, regera samhället.
När därför dessa herrar ge sig till tolk för landsbygdens och den fattiga befolkningens
intressen, da är det förlåtligt, om man betecknar dem som ulvar
i fårakläder.

o Emellertid bör här bestämt sägas ifrån, att denna fråga icke får göras till
någon klassfraga. Det är också därför, som vi kräva likställighet härvidlag.
Nu har dot sagts, att donna likställighet rodan finnos. Ja, i toonon mon inte i
praktiken! Vi få komma ihåg, att för de fattiga och särskilt för landsbygdens
småfolk är den ekonomiska sidan den avgörande. När man då vet, att
inackorderingskostnaden per månad belöper sig till ungefär 80 kronor och däröver,
då förstår man, att landsbygdens barn icke få någon likställighet med
de Övriga. Det finns ingen möjlighet särskilt för arbetarklassens barn att med
dessa höga mackorderingskostnader komma till skolan. Med tanke härpå torde
nog heller ingen kunna bestrida, att vårt krav på ekonomisk hjälp i någon form
för bestridande av dessa kostnader är befogat. Herrarna få komma ihåg, att
landsbygdens folk lika väl som andra får vara med att betala de kostnader,
som den nya organisationen kräver. Man har därför också full rätt att kräva
en sådan ekonomisk lösning, att även landsbygdens folk kan göras delaktigt i
reformens fördelar. Samstämmiga toner från landsbygden ha också sagt mig,
att detta krav är en av frågans viktigaste kärnpunkter.

Herr talman, jag skulle därför vilja till regeringen rikta den vädjan, att

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 36

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forte.)

när den skrivelse, som jag hoppas att riksdagen kommer att besluta i detta avseende,
tages under omprövning, ingenting må underlåtas för åstadkommande
av ett tillfredsställande förslag. Kravet kommer i annat fall aldrig att tystna
från vårt håll.

Yad till sist angår klagomålen om den förlängda studietiden, sona denna reform
påstås skola medföra, ville jag bara fråga vederbörande: ta in någonsin
hänsyn till tiden, när det gäller edra barns utbildning? Sända ni dem i kroppsarbete,
om de icke lyckas med studierna i rätt tid? Nej, tiden har det aldrig
frågats efter förr, och jag tror, att om man får förståndigt folk in på studiebanen,
så nog reder det sig med tiden. 0 ..

Herr talman, när jag nu slutligen yrkar bifall till utskottets förslag, sa gor
jag det inte i någon särskild klass intresse, heller inte i något enskilt samhälles,
utan i hela landets intresse.

Herr Herou: Herr talman, mina damer och herrar! När debatten nu fortgått
så länge, anser jag mig som representant för en partiriktning hora ge en
förklaring till vårt ställningstagande i den förestående omröstningen.

De som haft tillfälle att deltaga i det förberedande arbetet med denna vidlyftiga
fråga ha ju här i kammaren och annorstädes klagat över det bristfälliga
i utredningen. Man har talat om det lättsinne och den ansvarslöshet o. s. v.,
som skulle ha präglat handläggningen av denna fråga. För oss, som pa grund
av den partidiktatur, som råder i denna kammare, inte ens kunnat la in en
suppleant i ett så viktigt utskott som skolutskottet, har det ju inte vant möjligt
att deltaga i eller avlyssna frågans förutvarande behandling. o Om man således
saknat utgångspunkter tidigare för sitt ställningstagande i fjagan sa. har man
sannerligen av den debatt som förts inte haft särdeles mycket vägledning. Man
har visserligen försökt göra gällande, att endast sakligheten skulle vara avgörande
för frågans behandling, men detta tal vederlägges av debattens uppläggning.
Det har sagts, att den förestående lösningen av denna fråga vore
ett förverkligande av herr Kydéns ungdomsdrömmar: en ungdom, en skola, ett
folk, av hans mannaålders gärning eller ett stort steg i den riktningen. Och
från regeringens sida har uttalats, att de konstitutionellt och formo g enhets skyddades
sista skans skulle falla genom att utskottets förslag nu bringades till seger
Å andra sidan har det emellertid gjorts gällande, att de som vilja forcera
ett genomdrivande av denna fråga nu, handla politiskt lättsinnigt och ansvarslöst
Det är således inte särdeles mycket vägledning för dem, som skulle med
ledning av debatten försöka bilda sig en uppfattning i denna stora och vicl ^

Centralfiguren i debatten i denna fråga, en plats, på vilken han sjalv ställt
sig han lämnade ju ett kommissariat och blev kompromissarie i denna fråga.
Och han hembär sannolikt, om några timmar kanske, segern i en politisk aktion,
där vi fått bevittna, hurusom bondeförbundet lämnat högerns armar oc
slutit upp tillsammans med socialdemokraterna, trots de röda skynken, varme
högern försökt skrämma bondeförbundarna. Det skulle vara intressant att
veta, om detta är endast en tillfällig, isolerad företeelse, eller om man kan antaga,
att det innebär en nyorientering från bondeförbundets sida, en nyorientering,
framtvingad t. ex. därav att de bönder, som samlats i bondeforbundet,

revolterat mot den tidigare högerorienteringen. __

Det har i den upprörda debatten i denna fråga vidare framhållits, att demokratiens
statsordning kräver en utveckling av skolformerna i den utsträckning,
som utskottet föreslagit. Jag vill medgiva, att det torde, vara pa det sattet,
att varje statsorganisation, varje hushållningssystem har sina krav ur samhällets
egna intressens synpunkt på skolformerna. Skolformerna maste i varje tid
tjäna ett visst statsintresse. Jag finner, att när det galler den punkten tyckas

Torsdagen deri 19 maj f. in.

37

Nr 84.

meningarna icke alls vara delade. Departementschefen har ju i sin motivering
sagt, att »skolan intet mål har i sig själv utan fyller sin uppgift blott såsom en
samhällets tjänarinna och såsom ett dess redskap för kulturutvecklingen. Bestämmande
för hennes organisation och utveckling blir därför samhällets utveckling
i det hela.» Och i det följande på samma sida 29 i utskottets utlåtande
framhåller departementschefen ytterligare, vilket nyss citerades av herr
Sundström, betydelsen och angelägenheten av att de stora skikt inom samhället,
vilka först på senare tid vunnit politisk fullmyndighet, inte utestängas i alltför
hög grad från den högre skolan, från åtnjutande av högre skolbildning. Det
heter, att i detta krav mötas individens välgrundade anspråk och samhällets
välförstådda intresse. Det är bara det felet med detta, att den kompromiss, som
föreligger, icke kan infria dessa runda löften, som givits av departementschefen
och av utskottet. Den kommer icke att hålla vad i det stycket har lovats, därför
att det är andra faktorer som i högre grad än skolformerna äro bestämma
de, när det gäller förverkligandet av detta vackra program.

Utskottet har vidare på sidan 36 anfört några synpunkter, som äro tämligen
anmärkningsvärda, därför att utskottets utlåtande är underskrivet av medlemmar
av vänsterpartierna och framför allt av ett parti, som tidigare var klassbetonat.
Det heter nämligen på sidan 36: »Samhället bör låta sig angeläget
vara att skapa ett skolsystem, som är ägnat att ingiva en starkare förståelse
mellan olika samhällsklasser och framkalla känslan och medvetandet av de olika
medborgar gruppernas nationella samhörighet.» Det är riktigt, sade någon.
Men det är den gamla lögnen om att fattiga och rika måste vara bland varandra,
som socialdemokraterna där accepterat, ty något annat sätt att få full
förståelse samhällsklasserna emellan lär väl inte komma att utlösas genom
detta förslag. Det är den gamla politiken hos den mening sriktning, som av arbetarna
benämndes »gulingar». Långt efter det att dessa äntligen nått sin död
som politiskt parti, se de sitt program om en försoning mellan de olika folkgrupperna
upptaget i ett utskottsutlåtande, undertecknat av representanter för den
arbetarrörelse, som förde krig på kniven mot guling srörelsen.

Det är nog riktigt, såsom det säges, att den demokratiska statsordningen behöver
den utveckling av medborgarskolan, det lättare tillträde till de högre läroanstalterna,
som utskottets förslag innebär. Det demokratiska samhället, det
fcrmaldemokratiska samhället behöver naturligtvis ge medborgarna så pass
stor medborgerlig kunskap, som motiveras därav att nya grupper i samhället
rycka in i kommunalfullmäktige, landsting o. s. v. Och ur formaldemokratiska
synpunkter, ur allmänna borgerliga vänstersynpunkter är således onekligen utskottets
förslag en lösning, som står i överensstämmelse med vad som rör sig i
tiden. De som däremot företräda rent kapitalistiska intressen, de kunna naturligtvis
nöja sig med en långt blygsammare skolordning. De kunna nöja sig med
en skolordning, som fostrar arbetare, som duga till basar och som kunna skriva
rapporter, avlöningslistor o. s. v. De kunna nöja sig med en skolordning, som
fostrar en bondebefolkning, som kan skriva växelac.cepter och deklarationsuppgifter.
Det är fullt förklarligt, att högern med verklig indignation protesterar
mot att dagens skolreformatorer ha försökt att för sin åskådning och sin reform
mobilisera de gamla föregångsmännen, bland andra.sådana män som Wallin
m. fl. Jag måste ge herr Lindskog rätt i, att det snarare är högern som är
anhängare till dessa föregångsmän, som voro upphovet till det av honom citerade
skolprogrammet, som började med ordet »kristendomskunskap» och slutade
med orden »enklare naturkunnighet». Det är alldeles givet, att högern kan vara
nöjd med ett sådant program. Enkel hur också. den undervisning varit, som man
gett folkets barn, i all synnerhet landsbygdens, i jämförelse med deri, som man\
gett herrekastens barn — man må tala om våra demokratiska skolforjner hur
mycket man vill. Enkelt önskar nog också högern skolprogrammet för folkets

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. to.
(Forts.)

Nr 34. 38

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

barn i fortsättningen. I det fallet tolkar jag icke deras motstånd i dag, som om de
vore överdrivet känsliga för och noga vägde och avlyssnade en stark folkopinion.
De göra säkerligen, när det gäller denna fråga, icke mer än vad de äro
nödda och tvungna till. Å andra sidan kan man också göra gällande, att nog har
det i debatten givits sakliga argument för det påståendet, att när starka krafter
driva sitt spel, då kan ett rätt så betydelsefullt reformförslag drivas igenom på
grundvalen av en utredning, som icke varit tillräckligt omsorgsfidl, en sak, som
bör vara lika omvittnad som den, att om det är någonting, som man icke vill göra,
då sker det icke heller, det må förebringas aldrig så klara utredningar och bevis
för riktigheten av kravet i fråga. Men sådant hör nu en gång för alla ihop
med de politiska intrigerna i klassamhället.

Det bör slås fast ytterligare att den högre skolbildningen har varit ett privilegium
för herrekasten. Det har anförts, att på 1,000 arbetarefäders barn komma
icke mer än 2 lärjungar i läroverken, på 1,000 bondefäders barn 5 men på
1,000 industriidkares och fabrikanters barn ej mindre än 154 barn i läroverken.
Den skolreform, som nu står inför sitt avgörande, kan i någon mån ge större
möjlighet till högre skolbildning åt fattiggruppernas barn, åtminstone om reformen
sammanbindes med rikliga anslag till stipender åt medellösa lärjungar.
Det är kännedomen om detta sakförhållande, som kommer högerns talesmän i
denna debatt att varna för överproduktion av studenter. Man frågar: vad skall
det bli av detta studentproletariat? Kunna, säga högerns talesmän, studenterna
gå tillbaka till plogen och mursleven? Äro inte redan nu alla banor överhopade
o. s. v. Alltså, den långvariga strid, som förts i denna fråga, den bottnar
i viss mån i slagsmålet om de arbetstillfällen eller eventuellt möjligheter
till arbetsfri inkomst, som kunna beredas eller bli en följd av studentexamen.
Att högern vill bevara dessa privilegier åt överklassen, är förklarligt ur dess
klassynpunkt. Deras innersta mening är, att överklassens barn skola få dessa
tillfällen och dessa utsikter. Det är, menar man innerst inne, icke skäl att
släppa fram flera arbetare- och bondebarn till den högre skolundervisningen.
De kunna enligt högerns mening bli goda kroppsarbetare, helst vid arbetslöshetskommissionens
nödhjälpsarbeten, kunde vi kanske tillägga. Men för att
klassynen inte skall framträda allt för öppet, talar man i rörande ordalag om
vårt gamla demokratiska skolväsen. Se bara, säger professor Lindskog, på
alla dessa arbetarbegåvningar, som trängt sig fram till stort inflytande och
ända upp i konseljen utan studentexamen eller professorsvärdighet. Se på
John Ericsson och alla andra. Se på alla torparpojkar, som blivit t. o. m.
professorer. Vittnar det inte om hur sekelgamla demokratiska skolformer vi
ha i vårt land. Detta motsäges emellertid fullständigt av de siffror, som jag
för en stund sedan anförde. Men för övrigt, även om det var sant, när kapitalismen
var, om jag skulle taga den bilden, en ung kraftig man, när kapitalismen
var på uppåtgående, när var man, som hade vilja och friska krafter, kunde
få ett jobb och en plats, så är det dock långt ifrån sant nu i kapitalismens slutskede,
när kapitalismen är en åldrande gubbe. Det är inte sant nu, därför att
alla banor äro överbefolkade. Vi ha nu en nedåtgående kapitalism med alla
dess företeelser: studentproletariat, arbetslöshet och nödhjälpsarbeten. '' Det
finns 13 miljoner officiellt räknade arbetslösa i Europa, och hur många det
finns i detta land, har ju också blivit allt klarare. Vi ha ju t. o. m. grytinsamlingar
för arbetslösa befattningshavare. Det är inte så enkelt och klart
numera, som man vill bevisa med dessa rörande historier om torparpojkarna,
som nått upp till rikets högsta värdigheter. Det är tvärtom så, att arbetareoch
bondebefolkningen redan från början på grund av sin sociala utgångspunkt
måste bli efter den befolkning, som bland sig inrymmer familjer, vilka ha en
ekonomiskt bättre ställning. Barnet i familjen med 1,000 kronors inkomst om
året, barnet i torpare-, lantarbetare- eller andra lågt avlönade arbetares hem

Torsdagen den 19 maj f. m.

39 Nr 34.

har icke samma möjligheter som överklassens barn och kommer icke heller att
få det enligt den mest demokratiska skolordning. Olikheten kommer att i sin
väsentligaste gestaltning bestå, så länge den oerhört olika inkomstfördelningen
i samhället existerar. När vi ha dessa synpunkter på frågan, kunna vi icke
hjälpa, att vi måste säga ut trots allt: förväntningarna på ett stort resultat härvidlag
äro överdrivna. Eller kanske de mest hänförda förespråkarna — de
som ha den överdrivna uppfattningen, att nu skulle överklassens sista positioner
falla — mena. att en rikligare tillförsel av arbetar- och bondpojkar till ämbetsverken
och till olika vilctiga statsinstitutioner skulle medföra, att folkets
tänkesätt på annat sätt än hittills kommer att genomsyra hela statsförvaltningen.
Men, mina herrar, icke heller där kunna vi hoppas alltför mycket. Arbetarrörelsens
och parlamentarismens historia är tillräckligt rik på exempel och
illustrationer till att personer, som utgått från stugornas folk och från början
varit försedda med en rätt stark barlast av radikala idéer, då de någon tid fått
äta som borgare, kläda sig som borgare och bo som borgare också komma att
tänka och känna scm borgare. Det kommer alltid att finnas, för att använda
ett ord som man brukar använda på folkmötena, »uppkomlingar», och dessa
äro de värsta, säger folket ute i landet. Bevis för det kan tagas bland ledamöter
i riksdagen.

Vi kommunister kunna acceptera herr Rydéns ungdomsdröm: en ungdom, en
skola, ett folk, men a och o i förverkligandet av problemet ligger i en socialistisk
ordning, som med brytandet av herrekastens alla privilegier ger möjligheter
för en verklig skolreform, vilken kan medföra möjlighet till bildande av
en skola och en skolordning, som icke skapar ett studentproletariat och som
utan slöseri av mänslig arbetskraft utbildar individen och ställer honom på
hans rätta plats i samhället.

Herr talman! Vi kommunister äro inga hänförda anhängare av frågans
lösning nu i enlighet med utskottets förslag, och vi måste bestämt säga ifrån,
att de löften man givit i denna debatt och de förväntningar man ställt i utsikt
såsom en följd av denna reform äro i hög grad överdrivna. Men när förslaget
trots allt betyder i någon mån ökade möjligheter för fattiggruppernas barn
att komma i åtnjutande av en högre skolbildning, vilja vi i frågans nuvarande
läge ge våra röster för detta förslag.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det hände en dag under skolutskottets
arbete, när jag bekände, att den förda diskussionen bibragt mig en ändrad uppfattning,
att en ärad kamrat förklarade, att han för sin del aldrig ändrade
mening under en överläggning. Jag tror, herr talman, att vi nu kommit därhän,
att detsamma skulle kunna sägas om andra kammaren. Det tjänar icke
mycket till att kasta boll med olika argument. Parterna nå varandra icke
längre, vi förstå icke varandra. De olika ståndpunkterna äro fastlåsta på ett
sådant sätt, att när man hör deras olika förespråkare, frestas man erinra om
det gamla, ofta missförstådda och ofta vantolkade ordet om de två nationerna.
Utgången är väl given, åtminstone här i andra kammaren. Innan beslutet
fattas, vill jag för min del ha deklarerat, att jag på den föredragna punkten
kommer att rösta för utskottets förslag.

Jag kan visserligen icke tillägna mig den hänförelse för utskottets förslag,
som flammat på en del håll. Jag tror, att skolreformen även i utskottets gestaltning
är bristfällig som varje kompromiss och som allt mänskligt. Men
å andra sidan kan jag icke förstå annat, än att talet om att utskottets förslag
skulle medföra en fullständig kulturrasering, en kulturell nedrustning eller
en kulturtragedi — såsom herr Pehrsson i Göteborg präglade ordet i går kväll
-— innebär en sådan agitatorisk överdrift, som understundom anses böra ingå
i en oratorisk anrättning eller en parlamentarisk komedi — för att fortfarande

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 40

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

tala med herr Pehrsson i Göteborg. Att utskottet, låt vara i begränsad omfattning,
går med på den fyraåriga grundskolan vid sidan av den sexåriga,
är i mina ögon en väsentlig förbättring av den kungl. propositionen, och jag
kan icke erkänna, att det är riktigt, när man under denna debatt liksom även
i den offentliga diskussionen försökt göra gällande, att den fyraåriga grundskolan
förordats endast såsom en kompromisslösning i stället för den som nu
proponeras. Jag kan visserligen hålla med herr Holmdahl om att utskottets
motivering för den fyraåriga grundskolan är särdeles torftig. Den säger
egentligen icke mycket mera än att den femåriga realskolans genomförande
kommer att innebära en betydande besparing för statsverket. Att man på
denna väg undgår en förlängning av den officiella studietiden säges icke, lika
litet som att hemmen med denna skolform få behålla barnen ett år längre än
med vårt nuvarande statliga system.

Nu har det under debatten sagts — och så vitt jag hört har det hittills lämnats
oemotsagt — att skolöverstyrelsens chef skulle i sitt yttrande om det
högre skolväsendets omorganisation ha underkänt den fyraåriga grundskolan.
Denna uppgift är knappast riktig. Generaldirektör Bergqvist säger i verkligheten:
»Då den fyraåriga grundskolan med en därpå byggd femårig realskola
är en hos oss ännu oprövad organisationstyp och man efter min mening
icke kan vara säker på att den icke skulle i vissa avseenden föra med sig
bestämda olägenheter, kan jag för min del icke finna det tillrådligt att nu
upphöja typen till generell organisationsform för våra högre skolor. Då emellertid
förslaget vunnit stor anslutning bland skolkommissionens kritiker, föreligga
givetvis starka skäl att här anställa försök.» Så långt generaldirektör
Bergqvist. Hans ord synas mig kunna åberopas som stöd för utskottets alternativa
linje. Något underkännande av den fyraåriga grundskolan innebära
de knappast.

Men om jag efter den förändring, som jag nu berört i avseende å anknytningen,
anser mig kunna rösta för utskottets förslag i denna punkt, måste jag
liksom mina meningsfränder, herrar Mosesson och Carlström, anmäla en avvikande
mening i fråga om inträdesprövningarna. Utskottet finner det vara
en konsekvens av principen om folkskolan som bottenskola, att realskolan bör
utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar, vilka genom betyg från
anknytningsklass i någon av folkskolans huvudformer styrkt sig besitta det
kunskapsmått, som är stadgat för inträde i realskolan. Men då genomförandet
av denna princip möter bestämda hinder för de läroverk, där bristande utrymme
gör en gallring i fråga om inträdessökande nödvändig, nödgas utskottet
gå in för en prövning, som för folkskolornas elever begränsas till två ämnen
men för övriga utsträckas till folkskolans alla ämnen. Jag kan icke godtaga
vare sig denna princip eller dess praktiska tillämpning. Om man i den högre
skolan vill locka in så många som möjligt, är principen utan tvivel riktig.
Men efter min mening är det varken ett enskilt eller något allmänt välfärdsintresse
att jämna vägen till högre studier för dem som sakna förutsättningar
att tillgodogöra sig den högre undervisningen. Det är riktigare att lägga
organisationen så, att man så långt görligt är möjliggör för de verkligt studiebegåvade
att komma fram men förer de övriga ut i det praktiska arbetsliv,
som materiellt skall bära upp vår svenska kultur.

Jag skall icke utförligt gå in på frågan om inträdesprövningen, men jag
kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att utskottets förslag, såsom
det nu föreligger, i sin praktiska tillämpning kan leda till att folkskolebar’
nen, tvärtemot vad avsikten varit, bliva oförmånligt ställda. Inträdessökande.
som åtnjutit enskild undervisning, måste tentera i folkskolans alla ämnen och
få sålunda tillfälle att i alla dessa ådagalägga sina kunskaper. Folkskolebarnen
däremot få visa sin duglighet endast i två ämnen, och för åtskilliga

Torsdagen den 19 maj f. m.

41 Nr 34.

barn kan detta naturligtvis råka vara de ämnen, där de i ettdera eller båda
äro svagast.

Herr talman! Jag bekände nyss, att jag icke kan upptändas till någon
hänförelse för utskottets kompromissförslag. Som landsbygdsrepresentant kan
jag icke finna annat än att landsbygden varit styvmoderligt företrädd vid
den förberedande behandlingen av frågan om det högre skolväsendets omorganisation.
Landsbygden var underrepresenterad i skolkommissionen, och den
var det i ännu högre grad bland de skolsakkunniga. Av detta förhållande
torde man kunna förklara åtskilliga felbedömningar i avseende å särskilt landsbygdens
skolväsende. Såsom utskottsförslaget nu föreligger, tror jag, att
man på en del håll är benägen överskatta betydelsen för landsbygdens vidkommande
av förslaget. Detsamma innebär för landsbygden en organisatorisk
förbättring, men det löser icke den sociala rättfärdighetsfrågan att hjälpa
landsbygdens fattiga studiebegåvningar — dessa som trots alla hinder kämpat
sig fram och stått som prydnader för den svenska kulturen men också dessa
många ute på landsbygden, som få gå sin tunga väg som brustna instrument,
på vilka vår Herre aldrig fått spela livets bästa melodi —• att åt dessa, säger
jag, trygga rätten att erhålla den utbildning för verksamhet i det allmännas
tjänst, som anlag och utrustning anvisa. Skall denna rättfärdighetsfråga lösas,
måste samhället lämna ekonomisk hjälp, det må sedan bli i form av lån
eller stipendier eller genom inrättande av studiehem eller skolhem. Jag hoppas
livligt, att det skall bli möjligt att lämna denna hjälp, så att man i den
nu föreslagna organisationsramen får ett levande innehåll till fromma för de
fattiga och tillbakasätta.

Jag måste ge uttryck även åt en annan förhoppning. Jag hoppas, att utskottets
skrivelseförslag under punkt II b) skall resultera i utbyggandet av
praktiska bildningslinjer, ägnade å ena sidan att avleda från den teoretiska
studiebanan, å andra sidan att lyfta det praktiska arbetet till full likvärdighet
med det gråa teoretiserandet. Under senare år ha vi här i landet sysslat för
mycket med den teoretiska undervisningen. Det är på tiden, att vi allvarligt
med minst lika stort intresse inrikta oss på att genom praktisk undervisning
uppbygga ett sjudande arbetsliv. När detta sker, få vi icke glömma bort flickorna.
Flickorna ha lika rätt till högre undervisning som pojkarna, men det
skall och får icke förglömmas, att erkänd likställighet på detta område icke
med nödvändighet betyder, att flickorna erhålla samma undervisning som gossarna.
Vägen må vara öppen, men i längden torde både samhället och kvinnan
bäst gagnas av en undervisning, anpassad efter kvinnans naturliga livsuppgift
och personliga egenart.

I den upprörda strid, som pågått och ännu pågår i skolfrågan, ser jag knappast
någonting mera glädjande, än att bondeförbundet går in för en positiv
skolpolitik. Jag vill in i det sista gärna hoppas, att högerns besinningsfulla
bondeelement skola följa med, i anslutning till det gamla lantmannapartiets
bästa traditioner. Jag vill i varje fall tro, att om frågan nu avgöres, högerns
lantmän skola vägra att taga del i en fortsatt skolstrid, vars verkningar skulle
gå förödande ut över våra barn. Varje lantman vet, huru livet och naturen
går sina egna vägar och icke låter sig förkvävas av våra organisatoriska linjaler.
Justeringar bliva säkerligen behövliga — ja, låt oss då göra dem! Här
har träffats cn moralisk överenskommelse, att den nu proponerade skolreformen
icke får förrycka folkskolans eget bildningsmål men att den skall tilllämpas
klokt och försiktigt och jämkas efter livets skiftande förhållanden.
Tidigare har det utan tvivel funnits starka skäl, som kunnat tala för ett uppskov
till nästa år. Men uppriktigt sagt: är det någon som numera tror på en
samförståndsfred, såsom striden rasat och såsom vi alla låst oss fast vid partiståndpunkter?
Jag tror det icke. Jag kan icke se någon bättre utväg, än att

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Fortå.)

Nr 34. 42

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

vi på en så bred front som möjligt samlas omkring utskottets förslag och i
försonlighetens anda söka att i dess organisationsram gjuta in ett innehåll,
som skapar en smula rättvisa och rättfärdighet för bygder och folk, som hittills
varit eftersatta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag på den föredragna
punkten.

Häruti instämde herr Björnberg.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Löfgren: Herr förste

vice talman, mina damer och herrar! Jag skulle ha en särskild anledning att
begära ordet redan däruti, att en del spörsmål, tyvärr i min frånvaro, lära ha
riktats till mig ifrån herr Forssells sida. Tyvärr är jag emellertid icke mannen
att ingå på de tekniska detaljer han synes ha berört, men i en viss viktig
principiell fråga skall jag under mitt anförandes lopp söka lämna besked.

Men framför allt begär jag ordet därför att jag har ett behov av att i det
skarpa meningsutbyte, som i denna fråga uppstått icke minst i den liberala
pressen och inom den liberala partiopinionen, få i all korthet klargöra först och
främst min och mina regeringskollegers ställning till det ursprungliga regeringsförslaget
men vidare också den ståndpunkt, vilken vi nu i den omröstning,
som väl snart kommer att gå av stapeln, komma att intaga.

Jag kan i fråga om de liberala regeringsmedlemmarnas samtycke till regeringspropositionen
i det stora hela ansluta mig till den uppfattning, som framförts
av herr statsministern i första kammaren. Det liberala partiet har sedan
länge och även under tiden efter det partiet skilts från de frisinnade, haft på
sitt program genomförandet av en för hela folket gemensam barndomsskola,
vilken bättre än det nuvarande systemet tillgodosåge, att alla, och särskilt landsbygdens
barn, erhölle likställighet i uppfostran. Enligt det liberala programmet
har visserligen icke sättet för sambandet mellan folkskolan och den högre
skolan fixerats, och att det uteslutande skulle gälla en anknytning till den normala
eller sexåriga folkskolan har ingalunda varit en förutsättning för programmets
genomförande enligt vår mening. Men å andra sidan har det åtminstone
för mig — ty om dessa tekniska ting kunna ju råda olika meningar
— framstått såsom självfallet, att, särskilt med hänsyn till landsbygdens krav,
som vi hört så mycket talas om i går och i dag, övergången till realskolan efter
en fullständig folkskolkurs, sålunda på sex år, borde underlättas och åtminstone
utgöra ett led i det nya bottenskolsystemet.

Denna utgångspunkt var ju också propositionens. Genom att vi parallellt
med denna linje av anknytning förordade en anknytning till folkskolans tredje
klass, vunno vi en del praktiska fördelar, som både statsministern i första kammaren
och ecklesiastikministern här berört. Man vann, att man icke behövde
rubba på den högre skolans organisation, att kostnaden för hela reformen blev
måttlig och fullt överskådlig; och förslaget framstod även i övrigt för oss såsom
ett synnerligen försiktigt försök till en partiell lösning av spörsmålet i dess
helhet. Men det, som särskilt tilltalade mitt liberala hjärta — och jag tror, att
jag härvidlag kan tala också för mina liberala regeringskolleger — det var, att
ecklesiastikministern i sin motivering för Kungl. Maj ds förslag betonade, att
detta förslag vore första steget till att upptaga ett lika aktuellt kulturspörsmål,
ja, ett ännu mera aktuellt sådant än det sociala likställighetskravet, nämligen
det inre skolarbetets omläggning från vad herr Lindhagen i sin motion
kallar för »pluggskola» till att mer än förut inrikta sig på intellektets och karaktärens
daning för livet. På en viktig punkt ville propositionen, om jag så
får kalla det, även »föregripa» det inre arbetets omläggning, och det var i fråga
om uppdelningen på mindre klasser för att vinna en bättre möjlighet till individualisering.
Det kostade en del pengar, icke så litet; men vi ansågo den re -

Tor,sdagen den 19 maj f. m.

43 Nr 34.

formen värd pengarna. Man har anmärkt på, att man icke nu fått en detaljerad
uppläggning av det inre skolarbetets omdaning; men för min del har jag
böjt mig för det skäl, som anförts och som synes mig talande nog, att man först
måste hava klart för sig, hur den yttre anslutningen skall ske, innan man i
detalj griper sig an med det inre arbetet.

En mera allvarlig invändning, som gjorde mig från början betänksam mot en
anknytning, som i regel skulle bygga på den sexåriga bottenskolan, var invändningen
om skoltidens förlängning. För det första vill jag dock säga, att jag
är icke så säker om anmärkningens allmängiltighet. Om man jämför studietiden
för dem, som nu gå folkskolevägen, så innebär den föreslagna anknytningen
till sexårig folkskola väl knappast i regel någon förlängning. Jag är emellertid
den förste att medgiva, att en förlängd studietid i och för sig innebär
en mycket stor olägenhet, som man bör motarbeta. Men vem har sagt, att hela
detta yttre kunskapsstoff, allt det, som är resultatet av den nuvarande minnesläsningen
och som för ögonblicket erfordras för en viss mogenhetsgrad, att allt
detta skall bibehållas såsom ett givet och oeftergivligt kvantum av vetande på
kunskapens alltjämt växande träd? Det är väl ändå meningen med den blivande
inre skolreformen att genom ämnesurval och koncentrering vinna i kvalitet
vad som möjligen kan förloras rent kvantitativt i ämnen, som individuellt icke
ligga för barnens röst. Samma resonemang, som jag nu fört. synes mig också
i viss mån bryta udden av påståendet, att den fyraåriga realskolan är för kort
och att den skulle vara en för svag överbyggnad på den sexåriga bottenskolan.
Det är en sak, som i mycket beror på vad innehåll man ger de båda skolformerna.

Det var, herr förste vice talman, i korthet vårt sätt att se på regeringens
förslag. Vi betraktade det som ett första steg att lösa ett socialt önskemål,
särskilt för landsbygden och dess befolkning, och samtidigt som inledningen
till en genomgripande inre skolreform. Jag frågar: Gör man sig icke skyl dig

till ett förbiseende, när man bedömer det ena eller det andra förslaget till
yttre skolorganisation, som uttryckligen förutsätter, att man sedan skall företaga
en viss inre omdaning av skolan ■—- gör man sig icke skyldig till ett förbiseende,
om man uteslutande bedömer verkan av en ny yttre organisation med
hänsyn till skolarbetets nuvarande läggning?

Utav min sålunda en gång tagna ståndpunkt till propositionens principer följer
i vissa hänseenden min sakliga ställning till utskottets förslag och till huvudreservationen.
Syftet och i viss mån även grunden är detsamma i propositionen
och i utskottets förslag. Men jag vill tillika öppet förklara, att jag, i
den mån utskottets förslag går utöver propositionen, känner mig helt obunden
till utskottets yttrande. Utskottet —- det kunna vi icke komma ifrån — går
längre i allmänna organisatoriska förändringar. Det inför en ny linje för anknytning,
annan än man tänkt sig; det omlägger flickskolundervisningen i större
utsträckning och på olika sätt; det föreslår statsinlösen av ett långt mera betydande
antal kommunala mellanskolor; och det förutsätter nya, till viss del
icke beräkneliga utgifter med andra ekonomiska konsekvenser. Jag förbehåller
mig därför att från mina principiella utgångspunkter fritt bedöma utskottets
förslag och huvudreservationen till detta utifrån de sakskäl, som det ena
eller det andra förslaget företer och på grundval av den nu föreliggande utredningen.

I valet mellan de olika förslag, som jag sålunda bär att välja på, vill jag
först säga, att, ehuru jag i en del punkter kan dela vad som säges i huvudreservationen,
jag dock icke kan ansluta mig till denna. Jag kan icke giva mitt
förord åt den fyraåriga bottenskolan som den enda regelmässiga anknytningspunkten
för fortsatta studier med den sexåriga bottenskolan endast som subsidiärt
undantagsfall. Jag böjer mig under trons lydno och även med hjälp

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 84. 44

Tor&dagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

av en smula förnuft för den fackmannaopinion, som nu utpekar den fyraåriga
bottenskolan i stället för den treåriga såsom det lämpligaste alternativet till
fullständig folkskolekurs; men jag får tillstå, att jag, som nyligen biträtt Kungl.
Maj:ts proposition, icke hinner med i vändningen vidare. Med stöd av vad som
anförts i de skolsakkunnigas förslag och i propositionen samt med hänsyn till
en stark saklig opinion anser jag mig däremot kunna vara med om lösningen efter
ett s. k. blandat system med såväl fyraårig som sexårig bottenskola och
med de båda typerna, den fyraåriga och den sexåriga, lika berättigade och likställda.
Valet mellan dem bör träffas efter olika läroverksorters behov och i
övrigt efter praktiska lämplighetshänsyn. En sådan grund för lösningen har
även antagits föreligga i den politiska kompromiss, som ligger bakom utskottets
förslag. Man har anmärkt på, att principen för likställighet mellan de båda
skolformerna icke kommit till tydligt uttryck i motiveringen; och utskottets
ärade ordförande gav en viss, för en politiker tämligen naturlig förklaring på
att denna tydlighet saknades i motiveringen. Men jag har ingen anledning att
tro annat än att utskottet verkligen sökt likställa från praktiska utgångspunkter
de båda skolformerna, med ledning alltså av ortsbehov och lämplighetshänsyn.
Att detta varit meningen icke blott bestyrktes av utskottets ordförande
i hans gårdagsanföranäe, utan man kan också läsa sig till det av utskottets egen
motivering, om man nu har litet god vilja. På tal om de jämkningar i organisationen,
som utskottet förutsätter bliva erforderliga, framhålles det nämligen,
att dessa med ledning av omständigheterna böra vidtagas med hänsyn till lokala
förhållanden, elevantal o. s. v.; och utskottet förväntar också, att Kungl.
Maj :t, när någon ändring visar sig vara påkallad, skall efter utredning framlägga
förslag för riksdagen. Jag gör min första konklusion: jag är beredd
att med stöd av nu tillgänglig utredning fullt acceptera utskottets deklarerade
utgångspunkter i anknytningsfrågan, d. v. s. ett blandat sj^stem med likställighet
mellan de båda skoltyperna, allteftersom den ena eller den andra av erfarenhet
eller eljest finnes vara den bästa. Jag kan däremot icke underlåta att i
vissa punkter uttrycka min tvekan inför det anspråk, som ställes på oss, att
utan vidare tillerkänna slutligt vitsord åt utskottets omdöme rörande det sätt,
varpå detta nya system i detalj skall utföras. Det förefaller för den oinvigde,
att de blivande jämkningarna i riksdagsbeslutet, vilka man förutsätter lämpligen
kunnat på förhand åtminstone begränsas genom att Kungl. Maj:t redan
nu fått i uppdrag att till nästa riksdag företaga de administrativa utredningsåtgärder,
som i allmänhet i dylika ting närmast ankomma på Kungl. Maj ds
prövning och förslag. Därmed hade man också haft möjlighet att få ett säkrare
bedömande av reformens ekonomiska konsekvenser både för stat och kommun.
Jag har tidigare offentligen — och det var väl det, som herr Forssell
hänvisade till — hänsyfta! på en dylik principiell lösning, som skulle giva riksdagen
och Kungl. Maj:t var sin behöriga del av ärendets utredning och avgörande.
Jag är beredd, men jag skall icke taga upp tiden med att göra det, att
visa upp, hurusom ett riksdagsbeslut efter antydda linjer visst icke behövde utmynna
bara i en platonisk riksdagsskrivelse utan att det bleve för riksdagen
fullt förbindande med antagande av vissa huvudpunkter och med hänvisning
till utredning av Kungl. Maj:t om sättet för utförandet av utredning till nästa
riksdag. Med det förtroende, jag hyser för utskottets sakkunskap, tror jag
emellertid gärna, att utskottets förslag i det mesta är likadant som det, en så''dan
där utredning skulle leda till. Men det man genom det antydda förfarandet
hade kunnat vinna i rådrum — icke för reformens antagande, ty det
skulle ha skett nu, men i fråga om verkställighetssättet — det hade enligt min
mening varit dels en mera allmän säkerhetskänsla och dels måhända också en
avspänning i den hetsstämning, vari frågan tyvärr nu kommer att lösas.

Det temperamentsfulla yttrande, vari utskottets ärade ordförande i går för -

Torsdagen den 19 maj f. in.

45 Nr SM.

middag värdesatte pressopinionen, hade framträtt som ett ännu starkare uttryck
för personligt oberoende, om han haft sitt partis press i denna fråga
emot sig. Men alldeles frånsett denna opinions betydelse i och för sig kan det
väl ändå icke nekas, att dess inverkan på föräldrar och målsmän är en faktor
att räkna med, helst om jag ser, att en betydande del av fackmännen på detta
område, vilka skola i praktiken efterleva ett riksdagens beslut, ställa sig på
samma sida. Däremot är jag naturligtvis ense med utskottets ärade ordförande
därom, att man icke skall taga hänsyn till all slags opinion. Det beror
också på, vilken grund den har och det syfte, varpå den är inriktad. Till frågan
om detta sakliga underlag skall jag om en liten stund återkomma.

Jag ber att i detta sammanhang för den liberala riksdagsgruppen få uttala,
att alla dess medlemmar äro anhängare av bottenskolans idé; och jag tror mig
kunna säga, att alla skulle hava varit beredda att antaga ett förslag, som hade
säkrat reformens principiella och praktiska genomförande fullt ut på grundval
av likvärdighet mellan de båda anknytningslinjerna efter de olika orternas förhållanden,
med de kommunala mellanskolornas förstatligande samt åtgärder
för att underlätta och förbättra den kvinnliga ungdomens undervisning men
med uppdrag tillika åt Kungl. Maj :t att till nästa riksdag utreda, på vad sätt
reformen närmare skulle utföras, naturligtvis efter de nu angivna grunderna.
Efter det fart accompli, som utskottet och den snabba riksdagsbehandlingen
skapat, har emellertid ett sådant förslag icke befunnits äga politiska förutsättningar
för att påverka riksdagens beslut. I varje fall måste ni, mina damer
och herrar, vara ense med mig, att det verkade rena demonstrationen, vore fullständigt
utsiktslöst att i denna kammare väcka ett förslag i den riktningen.
Jag har verkligen varit intresserad för en dylik — jag vill icke kalla den
uppskovs- utan principlösning. Men jag måste säga, att någon brygga till
enighet om ett positivt sådant beslut icke precis slogs av herr Wohlin i går i
första kammaren. Som statsministern påvisade redan i medkammaren, utförde
herr Wohlin ■— jag hoppas, att jag kan tala om fallet i detta sammanhang,
fast herr Wohlin icke tillhör kammaren — det ekvilibristiska konststycket
att motivera ett avslagsyrkande med ett uttalande till förmån för den
likställdhet mellan de båda anknytningslinjerna, som vi gärna velat hava tydligare
uttryckt i utskottets motivering även om vi tro oss kunna läsa in den
både i utskottets nuvarande motivering och kläm; och detta resonemang, denna
argumentation förde han i samma andedrag eller rättade sagt i andedraget
strax efter det han utdömt det ena alternativet, den sexåriga bottenskolan, som
en fara för den jordbrukande befolkningens bestånd. Det vore, i förbigående
sagt, lätt att visa på den rena orimligheten av en dylik tankegång. Snarare
får man väl säga, att den längre folkskolan är ägnad att bibehålla befolkningen
vid dess hem än motsatsen. En dylik saltomortal kan vara vacker att se
på; men den inbjuder icke de jordiska betraktarna till efterföljd.

Som läget är, anser jag mig sålunda böra taga ståndpunkt i sak till utskottets
förslag sådant det ligger före; och min och mina i principfrågan liktäinkandes
ställning kommer givetvis att bestämmas efter vår olika syn på frågans
betydelse i det hela, på de olika sätten för dess lösning. I den visserligen viktiga
men dock, måste jag säga, rent tekniska frågan om anknytningslinjen
mellan folkskolan och realskolan kan jag icke hjälpa, att den liberala riksdagsgruppen
lika väl som — mer eller mindre — andra partier står delad. Det
är vårt fåtal som gör, att skiljaktigheterna märkas så tydligt. Jag vågar dock
säga, att ingen av oss anser det vara ett illdåd mot liberalismen eller kulturen
att sluta upp på den ena eller andra linjen. För min personliga del måste jag,
som deciderad anhängare av bottenskolan och från den utgångspunkten, att
jag vill ge landsbygdens 6-åriga folkskola en fullt lika chans som den 4-åriga,
komma till följande resultat.

Awj.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Nr 34. 46

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forte.)

Vad först angår den starka opposition — jag lovade taga mera hänsyn till
denna än utskottets ordförande gjorde — som icke minst från liberalt håll har
framträtt mot de olika förslagen till lösning, måste jag vid mitt slutliga ställningstagande
ändå fråga mig, mot vad denna opposition i nuvarande ögonblick
egentligen riktar sig. Frågan har, som bekant, haft många och starkt växlande
faser. Tidigare har oppositionen ju företrädesvis tagit sikte på kravet att
motarbeta något slags monopol för den 6-åriga bottenskolan på den 3- eller
4-årigas bekostnad. Men den anmärkningen har ju icke längre giltighet. Den
är borta, då det nu gäller att bedöma utskottets förslag i dess slutliga skick.
I det alldeles övervägande antalet fall, nämligen så snart det finnes flera parallella
linjer i skolan, måste man väl erkänna, att den 4-åriga bottenskolan helt
ut har ^accepterats som parallell till den 6-åriga, och dessutom har den blivit
allenarådande i ett visst antal skolor. Till antalet bli därmed linjerna med
den 4-åriga bottenskoleanslutningen mycket flera än de övriga, även om vi
icke räkna dem, som ensamt äro anslutna till den 4-åriga skolan. Det återstår
emellertid dels ett fåtal enkellinjiga realskolor, dels de förstatligade
mellanskolorna. Det är väl egentligen där, som den ytterligare utredningen
om bästa anknytningen skulle komma att sätta in, kanske även i vissa, detaljer
i fråga om parallellinjerna, som visst ha berörts av herr Forssell. Ja, jag är
den förste att medgiva, att en närmare undersökning här varit önskvärd för
att fylla kravet på en allsidig utredning. Men frågan är om jag, i det läge jag
nu står, av den anledningen skulle vara färdig med att yrka avslag på hela
förslaget. Härvid maste det erinras, att dels har ecklesiastikministern endossent
utskottets_ anvisning på erforderliga jämkningar, och dels förutsätter propositionen
och jag vill minnas även utskottet möjligheten till anstånd med vidtagande
av organisatoriska förändringar. Den legitima fack- och lekmannaoppositionen
synes även mig härmed i dessa punkter vara skäligen tillgodosedd.

4 Endast på en väsentlig punkt tyckes mig dock kravet på ytterligare utredning
gälla med sin fulla kraft. Jag avser ombildningen av den kvinnliga ungdomens
undervisning, i vad den sträcker sig utanför propositionens försöksvis
och väsentligen på kommunernas initiativ föreslagna anordningar. Jag är visst
icke motståndare till samskolan, snarare tvärtom, men jag hyser den största
tvekan om lämpligheten av att mera generellt och obligatoriskt intvinga flickorna
under samma skolschema som gossarna. Härvidlag kan jag icke annat
än att i mycket ansluta mig till det, som sades av herr Holmdahl i går. Jag
måste därför här gå med reservationen och jag vill, därest jag såsom regeringsledamot
skulle få befattning med ärendet en gång, känna mig fullständigt
obunden av utskottets ståndpunkt i fråga om organisationen av undervisningen
för flickor. Detsamma är förhållandet med min ställning till vissa punkter i
utskottets motivering, särskilt i fråga om inträdesprövningen, som också statsministern
anmärkte på i första kammaren. Jag har mina dubier också om
vissa auktoritativa anvisningar rörande det inre skolarbetets läggning. För
min del lutar jag bestämt åt en ännu starkare begränsning av de obligatoriska
språken, och jag är nog kättersk att tro, att engelskan bör ha företräde framför
tyskan som begynnelsespråk. Däremot sympatiserar jag med studentexamens
omläggning både i fråga om ämnenas begränsning och i övrigt.

Överhuvud taget tyckes mig utredningen beträffande de s. k. inre linjerna
vara alldeles för summarisk för att leda till annat än mera allmänna principuttalanden,
och en given brist i utskottets förslag tyckes mig vara, att man
för att få en billig kostnadsberäkning nu har avstått från det bestämda krav
på mindre klasser, som ingick i propositionens uppläggning av ämnet.

Jag vill sålunda än mindre än andra, som talat för utskottets förslag, förklara
detsamma för ofelbart. Men då jag med de gjorda reservationerna dock
i nuvarande läge anser mig böra yrka bifall till den föredragna punkten, så är

Torsdagen den 19 maj f. m.

47 Nr 34.

det därför, att jag i valet mellan de alternativ, som bjudas, finner mig böra taga
det som kan bidraga till en positiv lösning av bottenskolefrågan, som så länge
utgjort ett allmänt demokratiskt krav, och därför, att jag hoppas att lösningen
skall tvinga fram den andra stora reformtanken, skolarbetets inre omläggning,
till förverkligande. Det må vara, att huvudreservationen innebär ett ärligt
försök till ett steg i samma riktning. Men dess utgångspunkt, som rubbar likställigheten
mellan de alternativa anknytningslinjerna, kan jag som sagt icke
gilla. Reservationen är för övrigt, likaväl som den skisserade medlingslinjen
i herr Wohlins yrkande, praktiskt sett, såvitt man nu kan döma, alldeles ur
räkningen. I det val, som återstår, behöver jag väl icke försäkra eder, att jag
skall rösta på samma sätt, som om jag hade min plats uteslutande på stockholmsbänken.
Men då jag står i valet mellan ett avslag, som alldeles övervägande
— märk väl vad som yrkats i kamrarna -—- skulle komma att ge uttryck
för ett motstånd mot själva bottenskoletankens effektiva genomförande, då
jag har att välja mellan detta å ena sidan och den positiva lösning, som erbjudes,
låt vara med åtskilliga bristfälligheter, å andra sidan, så kan jag, såsom
regeringsledamot och riksdagsman, ansvarig inför landet och icke blott inför
Stockholms stad, icke göra annat än yrka bifall till den föredragna
punkten.

Herr Björkman: Herr talman! När jag begärde ordet hade ännu icke i

kvinnoundervisningsfrågan de uttalanden gjorts, som sedan fälldes, dels av en
min meningsfrände på göteborgsbänken och dels av en min — om jag så
får uttrycka mig -— meningsfränka på stockholmsbänken.

Emellertid har jag nu, liksom andra anmälda talare, i denna sena debatttimme
blivit utsatt för den anmaningen, att låta namnet strykas, och jag
förstår, att man är nästan stryktäck, om man nu längre uppehåller kammaren,
men jag har velat få till protokollet antecknat mitt instämmande med
herr Almquist och fröken Wellin. Jag vill emellertid därutöver säga några ord.

Då utskottets ordförande i går talade och lade sitt anförande så, som att
han önskade, att han skulle få det hela löst i samförståndets tecken, så
var ju detta en återklang av vad som .skedde 1918, då han även var med.
Nu kunde emellertid icke, såsom då, samförstånd nås. Vi känna den starka
opposition, som varit ute i landet, och vi ha hört dess stormar här i riksdagen
dessa dagar. Det har gällt att här få uppskov, få plats för den
sakliga kritiken, och vi ha ansett, att man skulle fästa sig vid den allmänna
opinionen, som enständigt framhållit, att i det outredda skick, som frågan
föreligger, den icke nu bör avgöras. Så får emellertid nu icke ske, utan här
skall frågan drivas igenom gentemot opinionen. Det är ju tydligt, ej minst
efter det sista anförandet. Jag vågar dock säga, att det beslut, som nu,
efter vad som förekommit, fattas, icke kan stärka riksdagens pondus. Det
kommer säkerligen att där ute i landet öka parlamentsledan. Det blir bandet
mellan riksdagen och den allmänna opinionen, som brister.

Så är det, och det är dit jag egentligen ville komma, en del medborgare,
som skola se detta beslut med bitterhet, och det är en hel del frivilliga krafter
ute i bygderna, sådana, som tagits i anspråk för skolarbetet som ledamöter
av skolstyrelser, sådana som äro inspektores för läroanstalter. Dessa ha
alltid fått föra samförståndets och enighetens talan — som herr Rydén gjorde
gällande, att han ville ha i detta förslag — när de haft att hålla fram skolsynpunkterna
inför kommunerna och inför dem de varit ansvariga för. Dessa
personer skola vid högtidliga tillfällen tala inför ungdomen och dess föräldrar
ocli målsmän, och det är just då, de behöva kunna visa på att skolarbetet
bedrives efter väl utredda linjer. Det blir nu pinsamt att syssla med
skolarbetet, när den allmänna opinionen säger, att där har icke den lugna sak -

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 48

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

kunskapen kommit till uttryck, där har man icke fått utreda begreppen om
skolans organisation och innehåll från första början.

Herr Rydén talade om, att nu blir genomförd den principen: en ungdom,
en .skola och ett folk. Jag är rädd för att det icke har blivit så helt med
den saken. Hade vi fått vänta till ett kommande år, kunde den stora tanken
slagit igenom, men såsom det nu är, är det icke en ungdom, icke en skola
och icke ett folk, utan det är bara delar, som gagnas. Förslaget är ej till det
helas gagn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Dahls reservation.

Herr Holmdahl: Herr andre vice talman! När jag begär ordet är det icke
för att efter mitt anförande i går fortsätta debatten med anhängarna av utskottsförslaget
i denna kammare. Såväl hänsynen till kammarens uppenbarligen
ådagalagda önskan att komma till ett snart slut, som det förhållandet,
att den hittills förda debatten icke lämnar några tacksamma utgångspunkter
för ett fortsatt sakligt meningsutbyte i detta stora och viktiga komplex
av frågor, avhålla mig härifrån. Jag har emellertid begärt ordet med anledning
av en del uttalanden, som hans excellens .statsministern gjorde i första
kammaren. Man skulle måhända kunna göra den invändningen däremot, att
man här i kammaren icke borde taga upp till debatt det, som förekommit i
medkammaren. Men då hans excellens statsministern ägnade en ganska stor
del av sitt anförande åt kritik av den förste talaren för reservanternas ståndpunkt,
herr Lindskog, och hans anförande här i andra kammaren i går, anser
jag mig fullkomligt oförhindrad, att, då hans excellens icke gjort andra kammaren
äran att i denna fråga göra ett uttalande, här också taga upp vissa delar
av hans anförande, som jag var i tillfälle att åhöra i första kammaren.

Hans excellens frågade där: Varför kan icke högern gå in för det här
föreliggande förslaget, när reservanternas talesman i andra kammaren ju förklarat,
att man inom utskottet även från högerns sida varit inne på samförståndslinjen,
nämligen en samförståndslinje, som skulle inneburit upprätthållande
av full jämställdhet mellan båda linjerna, full paritet mellan dem,
och fri och lika utvecklingsmöjlighet för dem båda.

Hans excellens frågade: När man gått in för en sådan samförståndslinje,
varför kan högern då icke sluta upp kring utskottsförslaget? Ja, på den
frågan kan svaret göras mycket kort: Vi ha icke kunnat sluta upp kring utskottsförslaget
därför, att vi icke i det återfinna något utav dessa krav, varken
jämställdheten, pariteten, eller de fria och lika utvecklingsmöjligheterna
för båda linjerna. Vare sig vi se till det principiella utförandet eller utförandet
i praktiken, återfinna vi icke någon av dessa grundsatser.

Hans excellens var vidare inne på en tanke, som framförts från olika håll,
tanken på uppskov och återremis.s till regeringen av hela frågan. Jag kan
icke underlåta att med några ord beröra de skäl, som herr statsministern
har anfört för att han finner detta förslag fullkomligt omotiverat. Han fann
det bl. a. förvånande, sade lian, då det rörde frågan om samundervisningens
ordnande. Vad skulle det tjäna till att uppskjuta denna fråga, och vad
skulle det tjäna till att från de olika läroverksorterna inhämta vederbörandes
uppfattning i denna fråga. När herr statsministern yttrade detta, så föreföll
det mig stå i bestämd motsats mot vad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
yttrar om behovet av de lokala myndigheternas hörande
just i denna fråga.

Jag skall tillåta mig att hänvisa till sid. 144 i propositionen, där statsministern
gör gällande, att han icke finner frågan om samundervisningen slutgiltigt
besvarad. Han säger, att man ur finansiell synpunkt måste tillgripa
utvägen att öppna gossläroverken, men att en dylik situation icke får be -

Torsdagen den 19 maj f. m.

49 Kr 34.

dömas, såsom om man ville generellt genomföra samskoletanken. Och så säger
han på sid. 145, att man måste taga hänsyn till en eventuellt framträdande
lokal opinion i frågan.

Propositionen har alltså mycket starkt understrukit betydelsen av den lokala
opinionen, då det gäller samundervisningen, och propositionen har därför
som villkor för läroverkens öppnande för Barnundervisning fastställt, att det
skall ske på grundval av framställning från vederbörande kommunala myndigheter.

°När propositionen intagit denna försiktiga och enligt min mening kloka
ståndpunkt, är det förvånande, att statsministern nu i första kammaren förklarar
sig icke kunna förstå värdet av de lokala myndigheternas hörande, då
det gäller en sådan undervisnings ordnande.

Ja, mina damer och herrar, jag skall nöja mig med att slutligen blott beröra
den sista punkten i hans excellens anförande i medkammaren. Hans excellens
vädjade till motståndarna mot utskottsförslaget och efterlyste respekten,
vår respekt för motståndarnas mening och vårt erkännande av det goda syftet
och den goda viljan även hos det motsatta lägret. Jag försäkrar, att vi
äro i hög grad villiga att förutsätta ett gott syfte och en god vilja både hos
regeringen och utskottets majoritet. Men jag tillåter mig säga, att vad vi icke
kunna respektera, det är, att en regering, som i en kungl. proposition har med
mycket stor bestämdhet tagit position i vissa centrala frågor, en regering som
bl. a. tagit bestämd position i fråga om den 4-åriga bottenskolan, en bestämd
och i vissa hänseenden försiktig och förnuftig position i fråga om samundervisningen
och även en försiktig och klok position, då det gällt förstatligande
av de kommunala mellanskolorna, att denna regering, säger jag, som i sin till
riksdagen framlagda proposition har intagit en sådan bestämd ståndpunkt i
väsentliga delar av förslaget, utan vidare springer ifrån sitt eget förslag och
accepterar en kompromiss, vid vars tillkomst man icke medverkat. Vi kunna
icke respektera, att regeringen i en sådan stor och för hela landet betydelsefull
fråga lämnar ledningen ifrån sig. Det är för såvitt jag kan förstå betänkligt
av hänsyn till regeringsmaktens försvagande, men det är också betänkligt ur
den synpunkt, som herr statsministern sist anlade, då han vädjade till motståndaresidan
om respekt för regeringens och utskottsmajoritetens ståndpunkt.
Det är icke gärna möjligt att bevara respekten för vederhäftigheten i regeringens
ståndpunkt till utskottets förslag, när man kan peka på en sådan oöverensstämmelse
mellan dess eget och utskottets förslag. Det är svårt att bevara
respekten för ett förslag, som uppvisar så uppenbara motsägelser, som det föreliggande,
och jag skall tillåta mig att endast på ett par punkter belysa denna
inre motsägelse.

Man talar i detta förslag om vikten av att tillvarataga de individuella anlagen
och den individuella begåvningen i skolan. Men denna hänsyn, som man
med så stor kraft gör gällande, den låter man falla, när det gäller att ordna
flickornas undervisning. Man talar om vikten av tillvaratagandet av begåvningarna,
men man vill icke veta av det bästa möjliga sättet för begåvningarnas
tillvaratagande förrän efter sex års skolgång.

Man talar slutligen om vikten av en reform av det inre arbetet i skolan, men
samtidigt går man in för en organisation, som kommer att försvåra detta inre
reformarbete, och som i själva verket kommer att omöjliggöra upprätthållandet
av ens samma standard för det inre arbetet, som finnes i den nuvarande organisationen,
som det nya förslaget skall ersätta.

Ett förslag som innehåller dylika inre motsägelser, ett förslag, som tillkommit
på det sätt, som här har skett, ett förslag, som vid sin tillkomst visat,
att regeringen icke ens har respekt för sina egna till statsrådsprotokollet uttalade
meningar, ett sådant förslag kunna vi icke respektera. Och hans excel Andra

kammarens protokoll 1927. Nr 3h. 4

Amj.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 50

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forte.)

lens statministem kräver verkligen under sådana förhållanden förgäves respekt
från motsidan för regeringens hållning härvidlag.

Vi ha icke, herr andre vice talman, kunnat taga på vårt ansvar att med våra
röster medverka till att ett dylikt av inre motsägelser lidande förslag antages
av denna riksdag. Det är därför, herr andre vice talman, som jag fasthåller
vid mitt förra yrkande om avslag på utskottets förslag i den ifrågavarande
punkten och bifall till den av herr Dahl m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
punkt.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr vice talman! Jag skall
icke länge upptaga kammarens tid, men med anledning av en av de erinringar,
som nu gjordes av den ärade talaren på stockholmsbänken, torde jag kunna få
säga ett par ord.

Han yttrade nämligen, att han hade svårt att bibehålla respekten för en regering,
som på viktiga punkter sprang ifrån sitt eget förslag. Jag vill då erinra
om att på alla de punkter, varom här var fråga, om jag därvid undantar
frågan om anknytningen till folkskolans tredje eller fjärde klass, anvisar regeringspropositionen
samma lösning, som numera av utskottet upptagits, men
att man från regeringens sida av ekonomiska hänsyn ansett sig böra gå mindre
fort fram. När då riksdagen och dess beredande delegation, utskottet, i avseende
å farten av reformens genomförande anse, att takten bör kunna bliva
hastigare än Kungl. Maj:t förutsatt, har det icke funnits någon anledning för
regeringen att motsätta sig detta skyndsammare genomförande. Det innebär
icke i något avseende ett sådant frånträdande av regeringspropositionens framställningar,
som borde kunna inverka på respekten från deras sida, som önska
få objektiva skäl för sitt bedömande. När har en regering, då en lösning av
riksdagen förordas fortgå i hastigare takt men efter samma linjer, som regeringen
föreslagit, avböjt, att ett sådant beslut skulle komma till stånd?

Vad beträffar frågan om anknytning till tredje eller fjärde klassen, så är
det ju så, att det i regeringspropositionen har angivits, att mellan de båda alternativ,
som i det avseendet förelågo, ansåg man på grundval av de gjorda utredningarna
och av vad i ärendet förekommit, att företräde borde lämnas åt en
anknytning vid tredje klassen, detta förnämligast därför, att det skulle lämna
de nuvarande förhållandena orubbade. När emellertid man för anslutning till
förslaget från flera håll inom riksdagen önskade på den punkten få ett utbyte,
som ju icke kan sägas väsentligt skilja sig från regeringspropositionen i annat
avseende än att det avviker från den hittillsvarande, icke i lag reglerade,
men av utvecklingen själv inledda ordningen, måste jag för min del biträda
denna önskan. Detta kan icke på något sätt utgöra en förändring, ovanlig för
en regering, när det gäller att acceptera eller taga position emot ett ändringsyrkande
i ett av densamma framlagt förslag.

Den ärade talaren må naturligtvis hysa den respekt för andra, som han för
sin del finner vara berättigad i olika fall. Att som grund för regeringens uppträdande
i detta fall ligger fullt tillräckliga sakskäl att acceptera utskottets
förslag, tror jag mig hava haft tillfälle att både nu och tidigare uppvisa.

Herr Lindskog: Det var för mig ganska överraskande, att jag fick ordet,
i så måtto, att jag hade fått meddelande, att debattens fortsättning skulle uppskjutas
till efter middagen. Då jag emellertid nu fått ordet av herr talmannen,
skall jag blott med några få ord bemöta ett anförande, som hölls av hans excellens
herr statsministern i första kammaren. Jag vill ju icke förneka,''att jag
har haft en viss tur här under debatten. Jag hade nämligen den turen, att
när jag höll mitt anförande, som av hans excellens herr statsministern betecknades
såsom oppositionens huvudanförande i andra kammaren, slapp jag all

Torsdagen den 19 maj f. m.

51 Nr 84.

den opposition, som jag hade väntat mig såväl ifrån ecklesiastikministern som
från utskottets ordförande av den för mig mycket angenäma anledningen, att
de försvunno vid mitt anförandes början. Sedan hade jag visserligen, vill jag
säga, den oturen att komma in i första kammaren, just då hans excellens herr
statsministern höll sitt stora anförande, i vilket han även ingick på ett bemötande
av mitt anförande i andra kammaren. Just därför att jag på detta sätt
fick tillfälle att taga del av de anmärkningar, som hans excellens herr statsministern
riktade mot mig, skall jag tillåta mig att blott och bart säga några
få ord med anledning därav.

Jag hade i mitt anförande talat om den fara, som fanns för bondeklassen
att utsugas på sina ledarebegåvningar. Det var en synpunkt, som sammanföll
med herr Wohlins i första kammaren, och hans excellens herr statsministerns
kritik riktade sig mot oss bägge. Jag vill icke neka till att jag icke rätt fullt
förstod hans excellens, då han talade om detta. Om jag förstod honom rätt,
så menade han, att just om allmogens söner finge gå upp till generaldirektörer
och lektorer och professorer o. s. v., skulle man kunna tänka sig, att de kunde
tillvarataga bondeklassens intressen. Jag kanske missuppfattade det, ty jag
stod verkligen så långt bort, att jag icke fullt uppfattade allt, men om jag
uppfattade det rätt, kan jag icke tänka mig annat än att hans excellens tänkte
kanske för mycket på den nuvarande anordningen, då några professorer äro
ledare för bondeförbundet. Detta får väl dock betraktas såsom en mera tillfällig
anordning. När jag talade om det stoltaste bladet i vår svenska historia
under det sista århundradet, tänkte jag på verkliga allmogemän, som stodo
som ledare för vår bondeklass.

Då jag märker, att det är en viss oro här i kammaren, vill jag blott säga, att
denna oro över att oppositionen kommer till tals, är endast ett eko av den oro,
som ständigt och jämt uppenbarade sig i skolutskottet, och som egentligen bäst
kan karakteriseras med de ord, varmed en medlem av skolutskottets majoritet
riktade sig till oss i minoriteten. Jag har glömt själva orden, men det löd
ungefär så: »Vad bråka ni för egentligen i minoriteten. Ni kunna ju ändå

förstå, att vi ändå till sist komma att få rätt.» Det är ju en synpunkt som
vädjar mera till makten än till rätten, men det skall ändå icke hindra mig att
säga några ord med anledning av hans excellens herr statsministerns uttalande
i första kammaren.

Hans excellens nämnde något om opinionen. Jag är gärna ense med dem'',
som säga, att man icke bör taga alltför stor hänsyn till den, om man själv har
en fast grundad övertygelse. När emellertid utskottets ordförande som exempel
på att opinionen ingalunda är enhetlig drar fram ett telegram, som han fått
privatim, eller när hans excellens herr statsministern talar om ett brev från en
viss läroverksadjunkt, då får jag säga, att jag tänker på det gamla ordet, att
en svala gör ingen sommar. Dylika privata meddelanden från ett eller annat
håll kan man alltid lätt skaffa. Dylika brev äro icke mera övertygande än
när till exempel i propositionen på sid. 123 talas om att det finns en namngiven
lärare vid Gävle borgarskola, D. Elfstrand, som anser, att ur språkundervisningens
egen synpunkt är ett uppskov den enda sunda utvägen, och så tillägger
herr statsrådet, att här står alltså »mening mot mening». Ja, det är naturligtvis
mening mot mening, men om mening mot mening ligger däruti, att man
på den ena sidan har en enda person och på den andra sidan har den övriga
sakkunniga opinionen, ja, då finns det ju icke någon så förfärligt stark basis
för detta uttryck.

Sedan nämnde hans excellens, att den adress eller opinionsbildning, som läroverkslärarna
kommit med, kunde tolkas såsom en opinionsyttring lika väl för
som emot regeringsförslaget. Jag har emellertid detta papper här framför mig
och vill säga, att här står det: »Undertecknade vilja härmed på det kraftigaste

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34.

53

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

avstyrka en sådan lösning av den aktuella skolfrågan att en på 6-årig bottenskola
byggande realskola införes såsom enda formen eller med en principiell
motivering, som fastslår denna skoltyp såsom den normala och utesluter fri
tävlan för andra realskoleformer med anslutning till en kortare bottenskola.»
Denna fria tävlan existerar icke i det nu föreliggande utskotts förslaget.'' Det
har jag utförligt påvisat i mitt första anförande, och det framgår i viss mån
indirekt av det anförande, som hans excellens utrikesministern blott för. en
kort stund sedan hade i denna kammare. Jag skall då be att få peka på just
de uttryck, som hans excellens utrikesministern använde, då han sade: »Detta

likaberättigande, som vi gärna vilja läsa in i utskottets betänkande.» — »En
sådan granskning har antagits.» — »Det finns ingenting tydligt uttryckt i
motiveringen.» Således, herr utrikesministern uttalar sig med underbar försiktighet
just på denna punkt, och det är en väl motiverad reservation. Han
säger, att man försökt likställa de olika linjerna. Ja, det är riktigt, att man
kanske på sina håll t. ex. från visst bondeförbundshåll försökt göra det, men
man måste säga, att därvidlag har man grundligt misslyckats.

Så tog hans excellens statsministern — och därmed vill jag sluta — ett exempel
från en stad på 15,000 invånare, där det fanns en landsbygd med 40- ä
50,000 personer. Det är alldeles riktigt. Men hans excellens statsministern
utlämnade därvidlag det moment, som för mig är den springande punkten, nämligen
att i denna rayon runt omkring finnas icke mindre än tre kommunala
mellanskolor. Jag skall sluta med detta, men om herrarna''demonstrera fortsätter
jag. Jag vill blott säga, såsom vi sade i skolutskottet, att oppositionen
låter icke betvinga sig av några dylika åtgärder, utan vi tillåta oss att komma,
fram med vår bestämda mening och veta mycket väl, att här står en majoritet
som tycks säga: Vad är allt detta för onödigt prat? För dylika ord böja vi
oss icke. Hans excellens statsministern omnämnde vad jag yttrade i slutet av
mitt anförande, där jag sade, att det blir en formell seger men i verkligheten
ett stort nederlag för regeringen, och han tilläde, att ett dylikt nederlag är regeringen
tacksam för. Jag är säker på att den som nyss hörde hans excellens
herr utrikesministerns anförande icke fick något starkare intryck av att hans
excellens utrikesministern var så utomordenligt tacksam för en formell ‘ seger
för regeringen. Jag har blott och bart läst ett kort utdrag av det tal, som herr
utrikesministern höll för någon tid sedan på annat håll, och om jag icke missminner
mig eller läst fel talar han där i viss mån för en önskan om uppskov
med frågans avgörande. Detta tyder icke på någon större segerglädje. Vi
veta, som sagt, mycket väl, att frågan är avgjord, men ändå har jag tillåtit
mig att i någon mån rikta ett bemötande mot de synpunkter, som hans excellens
statsministern varit vänlig att rikta mot mig i sitt anförande i första,
kammaren.

Herr Röing: Herr talman! Jag anhåller att få till protokollet antecknat,
att jag i stort sett delar den uppfattning, som hans excellens utrikesministern
nyss givit uttryck åt, och yrkar bifall till utskottets hemställan i den föreliggande
punkten.

I detta yttrande instämde herrar Osberg och Jönsson i Revinge.

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill endast yttra några ord, innan klubban
faller för detta beslut.

Hans excellens statsministern uttalade nyss, att det förslag, som andra kammaren
går att antaga, avviker icke så mycket från Kungl. Maj:ts. Kungl.
M.aj:t har av ekonomiska skäl icke velat gå så långt, men när riksdagen nu
vill, att detta skall genomföras i snabbare tempo, anser hans excellens, att man
skall taga emot. Jag undrar, hur ett sådant resonemang står inför en ekono -

Torsdagen den 19 maj f. m.

53 Nr 34.

misk granskning. Man tillsätter besparingskommittéer för ^besparande av
20,000 kronor här, 50,000 kronor där eller kanske 100,000 kronor på något
ställe, men när det gäller ett så betydande belopp som bär låter man det gå och
följer helt enkelt efter riksdagen och utskottsmajoriteten. Om jag har den
uppfattningen •— såsom den nuvarande regeringen har — att en regering skall
leda, skall den även leda i ekonomiska ting. Jag kan uppriktigt sagt icke begripa,
huru regeringen kan kasta ifrån sig det ekonomiska ansvaret och säga,
att därför att riksdagen går längre med beslutande av utgifter än man inom
regeringen vill göra, är regeringen beredd att taga emot och tacka.

Jag har också en reflexion till. Man har sagt -— och särskilt herr Rydén
var inne på det •— att den opinion mot detta förslag, som rests från läroverkslärarhåll,
skall man icke fästa så mycket avseende vid. De ha alltid varit
emot, när det varit fråga om att genomföra sådana här reformer, och de utsätta
sig också för herr Rydéns stora misshag genom att vara emot detta. Jag vill,
herr talman, emellertid konstatera, att i detta fall kommer beslutet att genomföras
med mellanpartiernas röster. Det kommer att genomföras med det frisinnade
partiets röster, och inom detta parti råder dock en stor och märkbar
splittring, åtminstone ute i landet. Jag vet icke, hurudan splittringen kan vara
inom regeringspartiet i riksdagen, men när jag hörde hans excellens utrikesministern
tala om att han, som i alla fall gick med på utskottets förslag här
i kammaren, likväl komme att inom regeringen söka motarbeta utförandet av
ett kommande beslut på en viss punkt, nämligen när det gäller flickskolorna,
får jag säga, att detta icke tyder på någon absolut enhällighet inom regeringspartiet.
Ja, jag undrar rent av, ifall man började på att riktigt lägga korten
på bordet, om det inom regeringen själv finns en fullständig enighet om detta
förslag. Vad bondeförbundet slutligen beträffar, som ju även skall medverka
till genomförandet av detta beslut, råder en uppenbar splittring. Då gör jag
mig blott den frågan: Skall man inför denna splittring inom de partier, som

skola genomföra detta beslut, gå fram för att frampressa ett definitivt beslut?
Vore det icke bättre att låta frågan ligga till sig ännu ett år för att i ett bättre
berett skick komma igen till nästa år?

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Löfgren: Herr talman!
Jag vill endast med anledning av ett yttrande av herr Lindman om min skiljaktiga
ståndpunkt, som väl syftar på frågan om den kvinnliga ungdomens undervisning,
förklara, att jag där icke kommer att rösta för utskottets förslag
utan med reservanterna. Men i den punkt, som vi nu behandla, där det gäller
den allmänna ställningen till förslaget i dess helhet och framför allt frågan om
anknytningen, skall jag rösta för utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Detta bekräftar endast vad jag nyss sade
om den bristande enigheten inom regeringen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av förevarande del av utskottets hemställan, 2:o)
bifall till det av herr Lindskog under överläggningen framställda yrkandet
samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan i nu föredragna del som Kungl.
Maj:ts förslag i motsvarande del; och förklarade herr andre vice talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Holmdahl med flera av kammarens ledamöter begärde emellertid votering,
varför herr andre vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under
2:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd samt
anslagen:

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Nr 34. 54

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Den, som vill, att kammaren godkänner punkten I. B. a. mom. 4 av andra särskilda
utskottets hemställan i dess förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Lindskog under överläggningen
framställda yrkandet.

Herr andre vice talmannen meddelade, att herr Lindskog jämte 24 av kammarens
ledamöter framställt skriftlig begäran om voteringens verkställande medelst
namnupprop, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst namnupprop
nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 152 ja och 64 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande del av utskottets hemställan.

över omröstningen fördes anteckningar på voteringslista som här nedan intages
: _

	Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen .....
» Andre Vice Talmannen .....
Stockholms stad.
Herr Lindman............		1
» Löfgren i Stockholm.......	1
» Hagman............	1
» Eriksson i Stockholm......	1
» Hansson i Stockholm...... » Nyländer............	1	1
» Johanson i Stockholm......	1
» Holmström i Stockholm.....	1
Fru östlund............. Fröken Wellin............	1	1
Herr Forssell.............		1
» Carlsson i Stockholm....... » Holmdahl............	1	1
» Järte.............. Fru Wessman............	1	1
Stockholms län.
Herr Söderberg ............	1
» Karlsson i Vätö.........	1
» Andersson i Igelboda.......	1
» Andersson i Tungelsta...... » Bernström............	1	1
» Christenson i Södertälje...... » Laurin.............	1	1
» Mosesson............	1
» Ahl...............	1
Fru Ekberg.............	1

Torsdagen den 19 maj f. m.

55 Nr 84.

		Ja	Nej	Av- står
	Uppsala län.
Herr	Borg..............	1
»	Sjölander............	1
»	Olsson i Golvvasta........	1
»	Björnberg...........	1
»	Andrén.............		1
	Södermanlands län.
Herr	Johansson i Uppmälby......	1
»	Olsson i Ramsta.........	1
»	Schill..............	1
»	Laurén.............
»	Andersson i Katrineholm.....	1
»	Jonsson.............	1
»	Lundkvist............	1
	Östergötlands län.
Herr	af Ekenstam...........		1
»	Pettersson i Bjälbo........		1
»	Sjögren.............	1
»	Johansson i Arkösund......	1
»	Westman............	1
»	Karlsson i Vadstena.......	1
»	Olsson i Rimforsa........	1
*	Björkman............		1
»	Ericson i Boxholm........	1
»	Ward..............	1
»	Holmberg............	1	1
»	Anderson i Linköping......
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna......		1
»	Hamrin.............	1
»	Carlström............	1
»	Fast..............	1
»	Petersson i Broaryd.......	1
»	Svensson i Högsjöhult......			i
»	Lilliecreutz...........		1
»	Andersson i Löbbo........	1	1
»	Göranson ............
	Kronobergs län.
Herr	Magnusson i Tumhult......		1
»	Olsson i Blädinge........		1
»	Svensson i Betingetorp......		1
»	Leo...............	1
»	Blomquist............	1
»	Svensson i Grönvik.......	1

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Fort».)

Kr 34. 56

Torsdagen den IS maj £. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forte.)

		Ja	Nej	Av- står
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar ......	1
»	Olsson i Kalmar.........		1
»	Werner.............	1
»	Gustafson i Vimmerby......	1
»	Johansson i Krogstorp......		1
»	Wagnsson............	1
»	Olsson i Högby.........	1
»	Heiding...........	1
»	Wirsell.............		1
I	Gotlands län.
Herr	Gardell i Gans.........			i
»	Svedman............		1
»	Gardell i Stenstu.........			i
	Blekinge län.
Herr	Jönsson i Boa .........		1
	Törnkvist i Karlskrona......	1
»	Kloo..............	1
»	Jeppsson............	1
»	Holmgren............		1
»	Adler..............	1
	Kristianstads län.
Herr	Bengtsson i Norup .......	1
»	Borggren............
»	Persson i Fritorp........		1
t>	Björklund............	1
»	Björk ..............	1
»	Isacsson.............	1
»	Hammarlund..........	1
	Malmö m. fl. städer.
Herr	Rydén .............	1	1
»	Winkler.............
»	Lovén ..............	1
»	Jensen .............	1
»	Engberg.............	1
»	Lindskog ............		1
»	Weibull.............		1
»	Bergström i Hälsingborg.....	1
	Malmöhus län.
Herr	Jönsson i Revinge .......	1
»	Nilsson i Tånga.........	1
»	Olsson i Kullenbergstorp.....	1
»	Sköld..............	1
»	Andersson i Höör........	1

Torsdagen den 19 maj f. m.

57 Nr 34.

		Ja	Nej	Av- står
Hen	Törnkvist i Bjuv.........	1
»	Paulsen.............	1
»	Fjellman............		1
»	Månsson i Erlandsro.......		1
»	Nilsson i Hörby.........	1
Fru	Nordgren............	1
	Hallands län.
Herr Henrikson ...........		1
»	Lindqvist i Halmstad......	1
»	Johansson i Brånalt.......			i
»	Andersson i Falkenberg......	1
»	Larson i Tönnersa........		1
»	Fager .............		1
	Göteborgs stad.
Herr Röing .............	1
»	Kristensson i Göteborg......	1
»	Sjöström............	1
»	Thore..............		1
»	Pehrsson i Göteborg.......		1
»	Hedvall.............	1
»	Höglund............	1
Fru	Thiiring ............	1
Herr Almquist............		1	i
	Göteborgs och Bohus län.
Herr Andersson i Grimbo.......		1
»	Olsson i Broberg.........		1
»	Olsson i Berg..........		1
»	Osberg.............	1
»	Carlson i Mölndal........	1
»	Wallerius............		1
»	Brännberg ............	1
»	Mårtenson............	1
	Ålvsborgs län.
Herr Hallén.............	1
»	Danielsson............	1
»	Gustafson i Kasenberg......		1
»	Lindgren............	1
»	Hansson i Trollhättan......
»	Olsson i Mellerud........	1
»	Alströmer............		1
»	Ryberg.............			i
»	Leffler.............		1
»	Johansson i Väby........		1
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....		1
»	Weijne.............|	1

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Fort».)

Nr 34. 58

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. TO.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........		1
»	Magnusson i Skövde.......	1	1
»	Bäcklund............
»	Johanson i Hallagården......	1		i
»	Vahlstedt............
»	Lundén .............	1
»	Anderson i Storegården......	1	1
»	Bodén .............
»	Hedin..............		1
	Värmlands län.			i
Herr Jansson i Edsbäcken.......
»	Carlsson-Frosterud........	1
»	Andersson i Prästbol.......	1
»	Ros...............		1
»	Norling.............	1
»	Norsell.............	1
»	Spångberg ............	1
»	Björlmg.............	1
»	Eriksson i Västbro........	1
»	Morfeldt.............	1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg...........	1
»	Anderson i Råstock.......	1
»	Nilsson i Örebro.........	1
»	Ödström............	1
»	Ljunggren............	1
»	öhman.............	1
»	Lundgren............	1	1
»	Persson i Falla.........
»	Mogård.............	1
	Västmanlands län.
Herr Larsson i Västerås........	1	1
»	Lorichs.............	1
»	Pettersson i Köping.......
»	Eklund.............	1
»	Olo vson i Västerås........	1
»	Olsson i Broddbo........	1
	Kopparbergs län.
Herr Eriksson i Grängesberg......	1
»	Jansson i Falun.........	1
»	Olsson i Mora..........	1
»	Ernfors.............		1
»	Andersson i Rasjön.......	1

Torsdagen den 19 maj f. m.

59 Nr 34.

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Pettersson i Hällbacken.....	1
	Andersson i Ovanmyra......	1
»	Englund.............	]
»	Sundström............	1
»	Smedh.............
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson i Furuvik........	1
»	Sävström............	1
»	Lindley.............	1
»	Olsson i Hov..........	1
»	Johansson i Kälkebo.......	1
»	Granath.............	1
»	Johansson i Edsbyn.......	1
»	Olsson i Gävle..........	1
»	Holmström i Gävle........		1
»	Herou..............	1
»	Högström............	1
	Västernorrlands län.
Herr	Öberg.............		1
»	Johansson i Sollefteå.......	1
»	Vennerström...........	1
»	Bergström i Bäckland......	1
»	Lagerkwist............	1
»	Strindlund............	1
»	Västberg............	1
»	Molander............	1
»	Rudén.............		1
»	Frost..............	1
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs.......	1
»	Hedlund i Östersund.......	1
»	Hedlund i Häste.........		1
»	Persson i Trången........	1
»	Olsson i Rödningsberg......	1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund............		1
»	Bäckström............	1
»	Wikström............	1
»	Brännström...........		1
»	Lindmark............		1
»	Lindberg............	1
»	Sandberg ............	1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............	1
»	Nilsson i Antnäs.........		1

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Fort».)

Nr 84. 60

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Fort».)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Lövgren i Nyborg........ » Dahlén.............	1 1
» Samuelsson........... » Hedström............	1	1
» Grapenson............		1
Summa	152	64	7

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av herr
andre vice talmannen att uppskjuta den vidare handläggningen av förevarande
utlåtande till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.57 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 19 maj e. m.

61 Nr 34.

Torsdagen den 19 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra särskilda
utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
omorganisation av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten I. B. a.

Mom. 5, 7,6,8, 1,2 och 3.

Godkändes.

Punkten I. B. b.

Mom. 1 föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! På denna punkt i utskotts betänkande!,

som rör inrättandet av fyra nya högre läroverk för flickor, skall
jag anhålla att, med hänvisning till mitt anförande under gårdagen, få yrka
avslag på utskottets förslag i den förevarande punkten och bifall till herr
Dahls m. fl. reservation, punkt II, moment c), i vad denna reservation rör
inrättande av högre läroanstalter för flickor.

Herr Rydén: Jag ber, herr talman, att få hemställa, att kammaren måtte
bifalla utskottets hemställan i nu föredragna punkt.

i Vidare anfördes ej. Efter av herr förste vice talmannen givna propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag i förevarande moment, dels ock på
bifall till det av herr Holmdahl under överläggningen framställda yrkandet
godkändes momentet.

Mom. 2—I.

Godkändes.

Mom. 5 föredrogs härpå; och yttrade därvid:

Herr Lindskog: Herr talman! Jag ber att få yrka, att kammaren må, med
avslag åt utskottets förslag i förevarande punkt, bifalla herr Dahls m. fl.
reservation, punkt 1: 4.

Herr Rydén: Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets

hemställan i nu föredragna punkt; men jag vill tillägga, i anledning av

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
TO. TO.

(Forts.)

Nr 34. §2

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forte.)

under debatten fällda yttranden, att det förslag i fråga om förstatligande
av kommunala mellanskolor, som inrymmes i detta moment, har tillkommit på
grund av en mycket ingående omprövning inom utskottet, där man har vägt
mot varandra en serie av olika faktorer, icke bara dessa rent matematiska
om skolornas ålder och antal lärjungar m. m. utan även en mängd andra omständigheter
såsom frågan om samhällenas struktur, deras ekonomi, närheten
till eller befintligheten av allmänt läroverk på platsen o. s. v.

I anledning av vad herr Wallerius i går yttrade i fråga om vissa särskilda
kommunala mellanskolor, som icke kommit med, tillåter jag mig framhålla,
att i flertalet fall, som herr Wallerius omnämnde, grundar sig utskottets
prövning av detta ärende helt på den omständigheten, att lärjungeantalet i de
av honom omnämnda skolorna sjunkit på sista tiden så mycket, att man
rimligen bör avvakta, hur det kommer att ställa sig i fortsättningen.

Jag vill samtidigt, herr talman, uttala, att det naturligtvis icke är meningen,
att det skall vara otänkbart, att i den mån utvecklingen på detta
område går vidare, kommunala mellanskolor, som visa sig livskraftiga och
fylla ett verkligt behov, böra i framtiden komma till förstatligande, fast
detta nu icke ansetts kunna äga rum.

Jag tillåter mig, som sagt, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr förste vice talmannen
framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena, godkände
kammaren utskottets förslag i förevarande moment.

Mom. 6.

Godkändes.

Efter nu skedd föredragning av mom. 7 anförde:

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! I denna punkt yrkar utskottet,
att 26 högre läroverk skola ombildas till samläroverk. Jag skall, med hänvisning
till vad jag förut yttrat rörande utskottets ställning till frågan om
flickundervisningens ordnande, be att få yrka avslag på utskottets hemställan
i denna punkt och bifall till herr Dahls m. fl. reservation, punkt II, mom.

c), i vad den rör läroverkens öppnande för flickor.

Herr Rydén: Herr talman! Då den föreliggande punkten berör en av

själva grunderna för den av kammaren beslutade organisationen av vara läroverk,
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr förste vice talmannen givna propositioner
å de under överläggningen förekomna yrkandena blev utskottets förslag i förevarande
moment av kammaren godkänt.

Mom. 8.

Godkändes.

Härefter föredrogs mom. 9. Därvid yttrade:

Herr Wallerius: Herr talman! I anslutning till vad jag i går hade tillfälle
att anföra beträffande de i denna punkt omnämnda städerna, anhåller
jag att få yrka bifall till den av mig framförda reservation, som angår denna
punkt.

Torsdagen den 19 maj e. m.

63 Nr 34.

Herr Rydén: Herr talman! Det förvånar mig nästan, att det föregående
yrkandet framställdes nu, men formellt kan det ju göras. Denna fråga bör
annars rimligtvis vara avgjord genom voteringen i själva principfrågan. Jag
tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på godkännande av utskottets förslag i förevarande
moment, dels ock på godkännande av det förslag, som innefattades i den
av herr Wallerius beträffande momentet avgivna reservationen; och blev utskottets
förslag av kammaren godkänt.

Mom. 10—24.

Godkändes.

Punkterna I. A. samt C.—H. med undantag av inledningarna.

Godkändes.

Härefter anförde:

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Vi hava kommit till den punkt
i föredragningsordningen, då man har rätt att framställa yrkanden och förslag
rörande utskottets motivering.

Jag skall då, i anslutning till vad jag yttrade i går rörande det kapitlet
i utskottets motivering, som avser realskolan, där man tar upp frågan om
inträdesprövningar till realskolan, be att få framställa ett yrkande. Utskottet
går, som jag nämnde i går, in för den principen, att det icke skall förekomma
några inträdesprövningar till realskolan, utan att med godkänt betyg
från folkskolans sjätte klass skall man utan vidare komma in i första klassen
i den fyraåriga realskolan och i första klassen i realskolan överhuvud från
motsvarande klass i folkskolan.

Jag skall icke upprepa de invändningar, som man kan göra mot ett sådant
tillvägagångssätt. Jag vill blott erinra om att jag tror, att det vore mycket
lyckligt, om kammaren rättade till utskottets förslag på denna punkt, enär
det kommer att medföra ovedersägliga svårigheter för läroverkens organisation,
ifall man skulle bifalla ett förslag om att i princip inträdesprövningar
icke skola ifrågakomma, utan att så skall ske endast i det fall, där flera
inträdessökande förefinnas, än läroverket kan emottaga. Jag vill också erinra
om att hans excellens herr statsministern i första kammaren före middagen
ganska starkt kritiserade just denna punkt i utskottets utlåtande och att han
för sin del sade sig icke kunna godtaga densamma. Det synes mig därför
klokt, om kammaren och även majoriteten inom kammaren ville reflektera
på att här stanna vid det förhållande i stort sett, som nu råder, och överlåta
åt Kungl. Maj:t att vidtaga de jämkningar, som Kungl. Maj:t kan finna
behövliga, då det gäller utfärdande av bestämmelser om inträdesprövningar.

Jag skall i detta syfte be att få yrka bifall till en vid utlåtandet fogad reservation,
som avser motiveringen och som förekommer på sidan 258. Denna
reservation är avgiven av herr K. J. Ekman, och den innebär, att ett visst stycke
i utskottets motivering, i vilket utskottet ansluter sig till tanken på inträdesprövningarnas
borttagande, skall ersättas med ett stycke av följande lydelse:
»Utskottet anser inträdesprövning till realskolan böra äga rum väsentligen efter
samma grunder som hittills, dock under samverkan mellan lärare vid den avlämnande
och den mottagande skolan.» Härmed överlämnar riksdagen åt Kungl.
Maj :t att vidtaga de jämkningar i nuvarande bestämmelser, som Kungl. Maj:t
kan finna skäliga.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(FortB.)

»Tr 34. 64

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Herr talman! Jag skall alltså beträffande motiveringen i denna punkt, kapitlet
om realskolan, be att få yrka bifall till herr K. J. Ekmans reservation,
punkten 3, på sidan 258 i detta utskottsutlåtande och till det yrkande, som i
denna reservation på denna punkt framställes.

Herr förste vice talman, därtill kommer, att den föredragna punkten är ju
mycket omfattande. Den omfattar praktiskt taget hela utskottets betänkande,
och därför är det uppenbart, att man här även sedan beslutet träffats i huvudfrågan,
kan ha vissa önskemål att framställa från reservanternas sida.

Den fråga, som jag här därjämte vill taga upp, gäller de privata högre lärarinneseminarierna.
Jag menar icke, att vi skola föreslå förändrade anslagsbelopp
till dessa seminarier. I detta stycke har jag, och reservanterna med
mig, kunnat ansluta mig till utskottsmajoritetens ståndpunkt. Beloppet behöver
icke ändras, men jag skall be att få redogöra för varför jag ändå på
denna punkt ber att få göra ett yrkande.

Beträffande dessa enskilda lärarinneseminarier har Kungl. Maj :t i propositionen
föreslagit successiv avveckling av två av de tre seminarier, vilka åtnjuta
understöd från anslagen till privatläroverken. I motioner, avgivna såväl i
första som i andra kammaren av fröken Hesselgren och herr Almquist m. fl.,
har man i stället påyrkat, att riksdagen borde uttala sig för den väg, som
skolöverstyrelsen anvisat, nämligen att, i stället för ett definitivt indragande
av två utav dessa privata seminarier, gå in för att Kungl. Maj:t tills vidare
endast skulle tillåta att en årsavdelning av nya lärarinneelever antoges vid ett
av dessa seminarier. Detta förslag är från flera synpunkter mjukare än det
av Kungl. Maj:t framställda.

Av de skäl, som skolöverstyrelsen har anfört för detta sitt förslag, vill jag
erinra om följande: Skolöverstyrelsen framhåller, att man för närvarande icke
kan bilda sig en säker mening om behovet av lärarinnor med utbildning för
högre skolor efter den nya organisationen av skolväsendet. Man erkänner också
allmänt, att det pedagogiska livet i vårt land kan komma att göra en kännbar
förlust om man nu tar det föreslagna steget, som kanske senare kommer att
visa sig obehövligt, nämligen indragning av två av dessa privata seminarier.
Jag skall för min del dessutom framhålla, att det väl är sant, att en begränsning
här är av nöden. Men å andra sidan synes det mig vara lika ovedersägligt,
att det är betänkligt, att allt för mycket beskära möjligheterna för den kvinnliga
ungdomen, som genomgått 8-klassig flickskola, att få fortsätta sin högre
utbildning.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att dessa privata lärarinneseminarier
tjäna en dubbel uppgift, om jag så får säga. Den första uppgiften
är otvivelaktigt att utbilda lärarinnor för högre flickskolor och kommunala
mellanskolor. Men dessa seminarier ha därtill en annan och enligt
min mening nog så betydelsefull uppgift, nämligen den, att vara högskolor
för de 8-klassiga flickskolorna. Det är otvivelaktigt en fördel för en hel
del unga flickor, som gått igenom 8-klassig flickskola, att få lov att fortsätta
med sina studier några år, att få lov att perfektera sig i vissa språk t. ex.
Och då erbjuder sig för dem ingen annan möjlighet än just dessa högre lärarinneseminarier.
De äro så att säga högskolor för den 8-klassiga flickskolan.

Det är, mina damer och herrar, i huvudsak dessa skäl, som göra, att reservanterna
gått in för ett bifall till den väg, som skolöverstyrelsen här föreslagit.
De ha här föreslagit, att Kungl. Maj:t vid utdelande av anslag under
följande år skulle gå denna av skolöverstyrelsen anvisade väg och icke nu
omedelbart inskrida för en fullständig avveckling av två av dessa privata lärarinneseminarier.

Det är i detta syfte, herr förste vice talman, jag tillåter mig att vid denna

Torsdagen den 19 maj e. in.

65

Xr 34

punkt på föredragningsordningen begära att få motiveringen ändrad i utskottets
utlåtande.

Utskottets yttrande återfinnes pa sidan 176. Det är det stycke, som börjar
med orden »Vidkommande anslaget till enskilda lärarinneseminarier», och
det följande stycket, som slutar med orden »Kungl. Maj :ts förslag», det är
dessa båda stycken, som vi vilja skola utgå. I stället skulle från reservationen
pa sidorna 241 och 242 införas, vad vi sagt, från och med det stycke, som på
sidan 241 börjar med »Vidkommande anslaget till enskilda lärarinneseminarier»,
t. o. m. det stycke, som pa sidan 242 slutar med »nu gjorda uttalandet
icke erfordras».

Mitt yrkande gar alltså, herr förste vice talman, ut på denna förändring i
motiveringen. Det är alltså en förändring i sak, som jag har sökt så kort som
möjligt motivera. Det rör endast motiveringen, ty anslagsbeloppet blir i båda
lallen lika. Det är sålunda lika billigt;, vilken väg man går, men av skäl,
jag anfört, finnes anledning att förmoda, att det kan vara skäl att beträda
denna mjukare väg och se tiden an.

Jag ber att få hemställa om bifall till det sålunda framställda yrkandet.

Herr Lindskog: Herr förste vice talman! Jag tillåter mig att yrka en

ändring med avseende på motiveringen till det, som handlar om gymnasiets
organisation på sidan 85 t . o. m. sidan 89. Det rör den fria tillvalsrätten på
gymnasiet. Där skall man ha en kärna av tre eller fyra ämnen, och så få
lärjungarna själva fritt välja till efter behov.

Jag vill icke förneka, att tanken i systemet i och för sig är ganska tilltalande,
och att om detta skulle kunna organisatoriskt anordnas, det egentligen
skulle vara. en ganska idealisk anordning. Men det förefaller mig, som om
det kanske icke är på någon punkt i hela detta föreliggande utskottsbetänkande,
som utskottets majoritet har gått till väga med sådan, jag säger, lättvindighet
som här, där man utan någon slags utredning av allvarligare art har kastat
fram ett önskemål, där det dock torde vara uppenbart, att dess genomförande
stöter på oerhörda organisatoriska och schematiska svårigheter.

Jag har även gjort mig underrättad på det mest kompetenta håll, man
gärna, kan tänka sig, att dessa svårigheter befinnas vara av mycket vägande
art, så att man verkligen kan anse det ytterst osannolikt, att överhuvud taget
dessa framställda önskningar skola kunna realiseras.

Då förefaller det mig också vara betänkligt, om riksdagen går in för ett
dylikt önskemål utan föregående prövning. Jag vill tillägga, att även ekonomiskt
blir det mycket betänkligt. Men jag säger, att trots att de ekonomiska
synpunkterna även för mig äro mycket vägande, så är det framför allt de organisatoriska
synpunkterna, som äro för mig de avgörande, då jag yrkar på att
den del av utskottets yttrande, som på sidan 85 i utlåtandet börjar med »Utskottet
delar den uppfattning, som motionärerna sålunda uttalat», och slutar
vid mellanrummet å sid. 89, sålunda före det stycke, som börjar med »I fråga
om rätten att vinna inträde», skall utgå och att i stället skall insättas följande:
. »Utskottet finner de framförda önskemålen såväl pedagogiskt som
ekonomiskt alltför vittgående för att i förevarande ordning kunna förordas.»

Herr Olsson i Mura: Herr talman! Jag hoppas att kammaren håller mig
räkning för att jag icke river upp en ny debatt. Under åberopande av vad
tidigare anförts „ emot slopandet av alla inträdesprövningar till realskolan
anhåller jag att få ställa det yrkande, att i utskottets utlåtande, sid. 76, 3 och
4 styckena, följande ord strykas: »Utskottet finner---kommande lär jungar.

» samt ersättas med följande: »Utskottet, som icke kunnat ansluta sig

Andra kammarens protokoll 1027. Nr SJh 5

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Fort®.)

.Nr :U. 66

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Korts.)

till principen, att realskolan bör utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar,
vilka enbart genom betyg från anknytningsklass i någon av folkskolans
huvudformer styrkt sig besitta det kunskapsmått, som är stadgat för inträde
i realskolan, biträder på denna punkt departementschefens förslag.»

Yrkandet innebär i korthet, att inträdesprövningen för folkskolans elever begränsas
till två ämnen, modersmålet och räkning, och att prövningen skall ske
under samverkan mellan avlämnande och mottagande lärare.

Häruti instämde herr Westman.

Herr Holmdahl: Herr talman! Rörande det nu sist framställda förslaget
vill jag för min del framhålla, att det naturligtvis alldeles givet innebär en
förbättring framför utskottsmajoritetens förslag om inträdesprövningarnas
bortfallande. Men jag kan icke underlåta att för kammaren ytterligare framföra
några motiv till att jag yrkat bifall till den av herr Ekman framförda
reservationen.

Skillnaden mellan dessa båda yrkanden är den, att under det att den siste
ärade talaren ville begränsa inträdesprövningarna till att omfatta endast två
ämnen, modersmålet och räkning, innebär det av mig förordade förslaget, att
prövningen skall gå till på samma sätt som nu. Men det innebär också för
Kungl. Maj:t möjlighet att jämka nuvarande bestämmelser just i den riktningen
att begränsa ämnenas antal.

Jag tillåter mig för kammaren framhålla, att det skäl, som gör, att reservanterna
icke hava funnit, att två ämnen, modersmålet och räkning, äro tillräckliga,
är framför allt det, att vid denna inträdesprövning gäller det icke
blott att uppvisa vissa tekniska färdigheter, utan det gäller för lärarna att
försöka få ett omdöme om barnets förståndsmognad, dess intellektuella läggning
och möjligheter. Och det blir icke så lätt, om man blott haller sig till
dessa båda ämnen, modersmålet och räkning. Till detta behöver man några
andra ämnen, såsom historia, geografi eller dylikt, där det gäller att mera
komma i samtal med barnet.

Av samma skäl som de skolsakkunniga, som på denna punkt mycket starkt
understrukit, att man icke bör stanna vid blott modersmålet och räkning utan
också taga ytterligare några ämnen, är det, som jag och reservanterna tillåta
oss yrka bifall till herr Ekmans reservation. Jag tror, att härmed får Kungl.
Maj :t erforderlig möjlighet att begränsa prövningen. Men å andra sidan hava
vi uttalat oss för en något vidlyftigare prövning än i blott ämnena modersmålet
och räkning.

Herr förste vice talman! Jag tillåter mig vidhålla mitt yrkande beträffande
inträdesprövningarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr talman,
mina herrar! Jag hade tillfälle redan i går, när jag uttalade mig om utskottets
ställning i allmänhet i jämförelse med den kungliga propositionen, att beträffande
denna punkt framhålla önskvärdheten av att riksdagen icke frångår
Kungl. Maj:ts förslag och att denna kammare bifaller det av Kungl. Maj:t
framställda yrkandet.

Det förhåller sig på det sättet, att vid den starka tillströmning, som för
närvarande är rådande vid de allmänna läroverken, inträdesprövningarna ofta
i verkligheten så gestalta sig, att de, som kunnat för tillfället läsa in den
största mängden minnessaker, ha de största utsikterna att vinna inträde under
det att för studier verkligt begåvade mången gång icke kunna göra sig gällande.
Det har därför befunnits önskvärt, att inträdesprövningarna ges en annan
karaktär, så att de bli just av den beskaffenhet, som av herr Holmdahl
närmare angivits.

Torsdagen den 19 maj e. m.

67

Nr 34.

Vid behandlingen av detta ärende hava de skolsakkunniga anfört, att de för
sin del anse, att ämnena kristendomskunskap och historia på grund av sin karaktär
icke böra vara ämnen vid inträdesprövningarna. På samma skäl, som
de skolsakkunniga anfört, har jag uttalat mig för att ämnena geografi och
hembygdskunskap också skola uteslutas från inträdesprövningarna. Om man
bibehåller prövningen i modersmålet och räkning, de två huvudämnena, och
därjämte omlägger prövningen på det sättet, att den icke bara kommer att
bestå i tekniska prov, i skriftliga övningar o. s. v., utan att den inträdesprövande
läraren jämväl genom samtal med barnen söker göra sig underkunnig
om deras allmänna mognadsståndpunkt och intelligensnivå, i den mån den
på detta sätt kan utrönas, tror jag, att vederbörande lärare skola kunna bilda
sig en någorlunda rättvis uppfattning om de inträdessökande.

Jag vill därjämte särskilt framhålla den stora förändring, som dessutom
skulle inträda därigenom att ett samråd skulle äga rum mellan den avlämnande
läraren och den mottagande. Under förutsättning att man anordnar
inträdesprövningarna på ett väl planlagt sätt. tror jag, att dylika, även om de
begränsas enligt Kungl. Maj:ts förslag, skola ge samma rättvisa och riktiga
utslag som de av herr Holmdahl anbefallda.

Jag hemställer alltså, att kammaren måtte taga hänsyn till det av herr
Olsson i Mora framställda yrkandet beträffande motiveringen på denna punkt.

Herr Engberg: Herr förste vice talman, mina herrar! På grund av före dragningsordningen

blir det ju här oundgängligt att göra en sammanblandning
mellan fortepiano och halmstadlax, som det brukar heta. Vi komma på
det sättet att diskutera det ena ämnet efter det andra, i stället för att vi borde
begränsa diskussionen till att gälla ämne efter ämne och avgöra dem efter
hand. Därför ber jag kammaren om ursäkt, att jag tar upp ett nytt ämne.
Det finns ingen annan form härför.

Det gäller den fråga, som utskottet behandlat på sidan 75 i sitt betänkande,
och till vilken sida det finnes en reservation fogad, återgiven i betänkandet på
sidan 259, av herrar David Bergström m. fl. Det ärende, som jag här vill
rikta kammarens särskilda uppmärksamhet på, gäller språkföljden. Prågan
är konkret följande: skall man ha tyska som begynnelsespråk, såsom utskottet
här föreslagit, eller skall man, som reservanterna föreslagit, ha engelska till
begynnelsespråk? Enligt min bestämda uppfattning är denna fråga för tusentals
ungdomar i vårt land av den allra största betydelse. Och jag vill särskilt
vädja till kammarens lantmän. Då vi gått in för den skolform, som här i dag
beslutats, är det i själva verket på det sättet, att realskolan blir för ofantligt
många av landsbygdens pojkar den enda högre skola, de få. Och då är det
av vikt, att språkföljden där är så ordnad, att de kunna lära sig ett språk,
som är lämpligt för dem och under deras kommande liv till största gagn. Jag
kan icke med bästa vilja i världen förstå, huru utskottet rimligtvis kan motivera
att under sådana förhållanden släpa med sig tyska som begynnelsespråk.
Ty tyskan kan icke för dessa ungdomar var ett språk, som är det lämpligaste
för dem, därest de skola sluta med realskolan. De behöva ett språk, varmed
de kunna ta sig fram ute i världen på olika områden. Och där står då engelskan
som det närmaste till buds.

Man kan anmärka gentemot detta, att vad engelskan beträffar bereder den
icke samma möjlighet till grammatikalisk bildning, som tyska språket gör,
därför att engelskan på grund av hela sin grammatikaliska uppbyggnad icke
erbjuder de regler för vad man brukar kalla språklogik, som exempelvis
tyskan erbjuder. Men däremot vill jag ställa en praktisk synpunkt,
och det är den, att om vi beräkna, att engelskan är administrativt
språk för 400 miljoner människor på vår jord, och att den är ett språk, som

Avg.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 84. 68

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
?n. m.

(Forts.)

talas av ett par hundra miljoner människor, så är det av den allra största betydelse,
att det språket blir begynnelsespråk, och att man i realskolan kan få
lära sig detta och gå ut ifrån realskolan med möjlighet att reda sig ute i världen.
För vårt land, som har så många förbindelser med Nordamerikas Förenta
Stater, är det dubbel anledning att rikta uppmärksamheten på detta.

Nu hava vi sedan gammalt haft tyskan som begynnelsespråk. Skolkommissionen
frångick systemet på det sättet, att den föreslog engelskan. Nu kommer
utskottet tillbaka och föreslår tyskan igen. Jag tycker, herr förste vice
talman, att frågan är av den betydelse, att den debatt, som här föres ikring
talmansbordet, väsentligen kunde sparas till efteråt. Och jag vill fästa herrarnas
uppmärksamhet på att när det gäller att fatta beslut i en så viktig fråga,
som gäller vår ungdoms möjligheter att taga sig fram i världen, få vi icke
betrakta denna sak som en bagatellfråga. Det är under trycket av en vanekonservatism,
som vi här hålla på tyskan som begynnelsespråk.

Det må vara sant, att tyskan spelar en stor roll också därigenom, att den vid
våra universitet är av betydelse, därför att en massa'' läroböcker äro skrivna
på tyska språket, att vi äro fränder med tyskarna i språkligt avseende, att
vi hava mycken förbindelse med tyskarna o. s. v. Men jag vädjar till var och
en i denna kammare, om man tar hänsyn till, när det gäller engelska språket,
lättheten att inhämta själva elementen, lättheten att vid de där åren lära sig
tala språket, och att det dels omfattar en ofantligt stor litteratur och kultur,
dels medför praktiska möjligheter att taga sig fram ute i världen — jag vädjar
till var och en, om man icke anser, att det är ett riktigt steg, som reservanterna
föreslagit, att vi slå vakt om engelskan som begynnelsespråk. Därmed
göra vi det uppväxande släktet i detta land en mycket stor tjänst, ty därigenom
sätta vi de unga i tillfälle att, när de ge sig ut i världen, kunna reda sig nödtorftigt
och följa med i litteraturen, som i detta ämne är av stor. betydelse.

Jag hemställer därför, herr förste vice talman, beträffande sidan 75 i utskottets
utlåtande, att vad som där gäller språkundervisningen må ersättas
med vad som är anfört av herr David Bergström m. fl. i deras reservation på
sidan 259 i utskottets betänkande.

Med herr Engberg instämde herrar Osberg och Johanson i Huskvarna samt
fru Thiiring.

Herr Waljerius: Herr talman! Jag hade egentligen icke tänkt yttra mig

i den fråga, som den siste ärade talaren berörde, men jag vill först säga några
ord i anledning av vad han anförde.

Jag vill icke invända något emot den syn på det engelska språkets betydelse
i våra dagar, som han utgick ifrån och gjorde gällande. Den är nog alldeles
riktig. Men jag måste för min del även se saken från den pedagogiska synpunkten;
vi måste ju göra det alla. Och då framträder det för mig i synnerhet
som ett betydelsefullt faktum, att våra ungdomar numera icke hava latinet
till det övningsspråk i grammatikaliskt hänseende, som det under generationer
har varit, och varigenom de fingo en grundläggande och för all framtid betydelsefull
hjälp att komma till rätta ined språk ur den mera formella synpunkten.
Jag har den uppfattningen, att det är ett starkt skäl för att låta tyskan
vara begynnelsespråk — det är ju endast Dåga om ordningen mellan språken
— att tyskan tjänar visserligen icke på långt när på samma sätt som latinet
att hjälpa de unga till en fast stomme i språkligt hänseende, men att tyskan i
alla fall har en så stor betydelse i det hänseendet, att man icke gärna bör undanskjuta
den. Jag måste därför för min del ansluta mig till den uppfattningen,
att tyskan skall vara begynnelsesprak. . ..

Detta har jag emellertid mera i förbigående fått anledning framföra, oka -

Torsdagen den 19 maj e. m.

69 » 34.

let till att jag begärde ordet var det, att jag ville begagna tillfället att inför
kammarens ärade ledamöter få yrka bifall till den reservation, som jag talade
för i går, angående kristendomsämnets ställning på gymnasiet. Jag ber att få
hemställa om bifall till denna reservation, eller att det alltså måtte göras det
uttalande, som jag här har angivit på sidan 259 i utskottets betänkande: »Under
alla förutsättningar bör enligt utskottets mening undervisningsplanen för
gymnasiet så bestämmas och anordnas, att ämnet kristendom bibehåller sin nuvarande
obligatoriska ställning.» Däri var icke någon ändring ifrågasatt i den
kungliga propositionen. Och det är en tradition, men icke blott en tradition
utan enligt mångas övertygelse även i denna kammare en välgrundad tradition,
att kristendomsämnet får vara med som obligatoriskt ämne. Icke blott ur allmänbildningssynpunkt,
som utskottet i detta sammanhang anlagt, är det som
religion eller kristendom måste anses vara obligatoriskt ämne, utan framför
allt för de inre värdens skull, som detta ämne tillför den personliga utvecklingen,
varom vi i betänkandet se så många berättigade och behjärtansvärda ord.

Just ur denna synpunkt, för de livsvärden, som detta ämne tillför de unga
under deras viktiga utvecklingsår, ber jag att få anbefalla denna reservation
till kammarens välvilliga behjärtande.

Fröken Wellin instämde häruti.

Herr Rydén: Herr talman! För att få någon ordning och något sammanhang
i denna debatt tillåter jag mig hemställa, att kammaren ville besluta,
att överläggningen får röra varje särskilt framställt yrkande för sig, och att,
sedan debatten om ett yrkande slutförts, beslut därom fattas. Jag hemställer
följaktligen, att man på grund av de nu framställda yrkandena först upptager
till behandling och avgörande frågan om inträdesprövningar till realskolan,
i vilket ärende yrkanden framställts av herrar Holmdahl och Olsson
i Mora, därefter frågan om motiveringen för anslaget till enskilda lärarinneseminarier,
i vilket ämne yrkande framställts av herr Holmdahl, därefter
frågan om linjedelningen på gymnasiet, i vilket ärende yrkande framställts
av herr Lindskog, därefter frågan om språkundervisningen i realskolan, i vilket
ärende yrkande framställts av herr Engberg, och därefter frågan om
kristendomsundervisningen i gymnasiet, varom herr Wallerius framställt ett
yrkande. Skulle därefter komma nya yrkanden, torde herr talmannan måhända
finna det lämpligt att ställa det ena yrkandet efter det andra under
debatt och avgörande på samma sätt.

Jag tillåter mig göra detta yrkande beträffande föredragningsordningen.

Kammaren biföll det av herr Hydén framställda yrkandet.

Beträffande motiveringen i fråga om inträdesprövningarna till realskolan anförde
härpå:

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall be att få säga några få ord beträffande
detta spörsmål, som är berört dels av herr statsrådet och dels av två
olika talare, herrar Holmdahl och Olsson i Mora.

Mellan herr Holmdahls yrkande å ena sidan och utskottets å andra sidan
är en mycket väsentlig skillnad. Herr Holmdahls yrkande går ut på bifall
till den av herr Karl Johan Ekman avgivna reservationen, i vilken föreslås,
att inträdesprövningama skola ske i ungefär samma ordning som för närvarande,
dock under iakttagande av samarbete mellan de lärare, som lämna,
och de, som komma att taga emot de inträdessökande. Herr Olssons i Mora
yrkande sammanfaller med Kungl. Maj:ts förslag, vilket innebär, att inträdesprövningama
för barn, som komma ifrån någon av folkskolans huvudformer.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forte.)

Nr 34,

70

Torsdagen den 19 maj e. m.

Awj.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

skola omfatta endast ämnena modersmålet och räkning. Utskottets förslag
sammanfaller i praktiken med Kungl. Maj :ts förslag, men det är en principiell
skillnad mellan utskottets hemställan och Kungl. Maj:ts ståndpunkt i
ärendet i så måtto, att utskottet i konsekvens med den uppfattning angående
enhetsskolan, som utskottet gått in för, förklarar, att i de fall, då det finns
tillräckligt med platser, så att ingen inträdessökande behöver avvisas, skall inträdesprövning
icke behöva äga rum, utan de godkända betyg, som förekomma
från någon av folkskolans huvudformer, skola vara tillräckliga. Emellertid
kommer det nog icke att förekomma synnerligen ofta, sedan man nu har öppnat
större möjligheter för barn ifrån landsbygden och arbetarhemmen att komma
in i dessa skolor. Och i så fall, så snart det är fråga om inträdesprövnings
verkställande, ställer sig utskottet på Kungl. Maj:ts linje, d. v. s.
att denna inträdesprövning skall avse ämnena modersmålet och räkning.

Det är ju ingen stor skiljaktighet mellan utskottets förslag och det yrkande,
som gjorts av herr Olsson i Mora i det fallet. Men utskottet har hyst den
uppfattningen, att det är principiellt riktigare, när man går in för tanken
på enhetsskolan, att godkända betyg från det ena stadiet till det andra skola
vara tillfredsställande lika väl från folkskolan till realskolan som från realskolan
till gymnasiet.

Jag tror, att det vore praktiskt, att riksdagen icke rubbade någonting av
utskottets hemställan här. Utskottets uttalande är icke avsett att på det
sättet vara bindande för Kungl. Maj:t, att det avser att beröva Kungl. Maj:t
den självfallna rätt, som Kungl. Maj it med sin administrativa myndighet har,
att på detta område bestämma, såsom det vid en slutlig prövning befinnes vara
lämpligast.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka, att utskottets motivering i den nu föredragna
punkten måtte vinna kammarens bifall.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Jag ber kammaren hava fördrag
med att jag icke kan låta herr Rydéns yttrande stå oemotsagt. När herr
Rydén upprepar det påstående, som göres i utskottets utlåtande, att detta
krav på prövningens bortfallande direkt sprungit fram ur enhetsskolans idé,
menar jag, att det icke gärna bör få stå oemotsagt, därför att det förhåller
sig, såvitt jag förstår, ingalunda så, utan enhetsskolan förutsätter tvärtom inträdesprövningar.
Det har starkt betonats framför allt av skolkommissionen,
att enhetsskolan förutsätter en ständigt fortgående gallring av elevmaterialet,
när det gäller de högre linjer, som anknyta till grundskolan. Därför kan jag
icke finna, att detta är en riktig tolkning av enhetsskolans idé. Den förutsätter
ju denna gallring. Och vad jag vill betona för kammarens ledamöter
är det, att om gallringen icke sker vid inträdet, måste den ske vid flyttningen
från en klass till en annan, och att det i själva verket är inhumant
mot lärjungarna att låta gallringen först inträda vid flyttningen från första
till andra klassen, liksom det även kommer att verka äventyrligt på hela skolorganisationen,
då man får ett osovrat elevmaterial och sannolikt många kvarsittare
och därför färre platser för nytillträdande elever.

Herr talman! Det är blott med dessa ord, som jag velat bemöta en punkt
i herr Rydéns anförande; och jag skall be att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag kan ju lova att blott med några ord

ännu en gång, liksom jag gjorde på förmiddagen, begära, att kammaren ville
i detta avseende bifalla, vad Kungl. Maj it föreslagit.

Då utskottets ordförande nyss var uppe, framgick det ju av hans anförande,
att han ansåg, att antingen utskottets förslag eller också herr Olssons
i Mora förslag borde tagas. Jag konstaterar med tillfredsställelse, att han,

Torsdagen den 19 maj e. m.

71 Nr 84.

ehuru han yrkade bifall till vad utskottet föreslagit, i alla fall icke satte
in någon större kraft på att få kammaren att följa utskottet. Det är, såsom
han påpekade, en ganska stor skillnad mellan herr Holmdahls yrkande och
den kungliga propositionen. Jag sade på förmiddagen, och jag tillåter mig
upprepa det nu igen, att när det är fråga om modersmålet och räkning, hava
såväl folkskolan som realskolan gagn av att dessa ämnen komma att särskilt
odlas, vilket också komme till synes vid en inträdesprövning. Och jag kan
icke förstå annat, än att särskilt de personer, som äro intresserade för att
folkskolan skall bli så god som möjligt och att de grundläggande elementen:
läsning, skrivning och räkning, skola bli så väl behandlade som möjligt, böra
bifalla det kungliga förslaget i detta avseende.

Jag skulle önska, att vi på denna punkt kunde ena oss; och enheten ligger
därvidlag enligt min mening i Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Engberg: Jag kan för min del icke i likhet med utskottets ärade

ordförande säga, att icke denna fråga intresserar mig i hög grad personligen.
Jag har den uppfattningen, att denna fråga är av ganska stor praktisk betydelse Jag

erinrar därom, att vi hava en mängd av dialekter i vårt svenska språk,
som göra, att den, som skall pröva in i skolan, ställes inför en betydligt svårare
uppgift, när han är från en landsortssocken, där man talar en dialekt, än vad
fallet är, när han är från en stad, där man i regel talar högsvenska. Jag kan
vittna därom av egen erfarenhet, jag, som har en sockendialekt, som är ganska
besynnerlig. Jag minns, när jag tenterade in i läroverket, huru det var med
den allra största svårighet man kunde undergå detta prov i modersmålet, därför
att vad man där skulle prestera med pennan och vad ögonen skulle se var
någonting helt annat, än vad örat hörde i hemmet och det språk, man talade
om dagarna.

Även med den begränsning, som Kungl. Maj:t föreslagit, enligt vilken inträdesprövning
endast skulle ske i matematik och modersmålet, blir det ändå för
det senare ämnets vidkommande på det sättet, att landsbygdens barn bliva
handikapade i förhållande till städerna. Det vill jag för min del icke vara
med om. Med den metod, som man nu använder vid inträdesprövningar, där
eleverna exempelvis få avlägga ett skriftligt prov och läsa ur en bok, tror
jag, att det skall vara att ha en övertro på våra läroverkslärares psykologiska
begåvning, om jag så får uttrycka mig, ifall man anser, att de därvidlag skola
undgå att falla offer mången gång för den föreställningen, att en liten landsbygdspojke,
som icke reder sig så bra i dessa stycken, därför att han icke haft
samma möjligheter att öva sig som städernas pojkar, är obegåvad. Jag menar
därför, herr förste vice talman, att det är av ganska stor vikt, att denna sak
ordnas på det sätt, som utskottet här föreslagit, ty annars ger det ett företräde
åt somliga.

Jag vill tillägga gent emot herr statsrådet, att det spelar också in ekonomiska
förhållanden i dessa stycken. Den som har råd att hålla sig med en inpluggare
för sina barn, innan dessa prov skola bestås, han har ett avgjort övertag över
den fattige i det fallet. Ty även med en rätt skral begåvning lär det vara på
det sättet, att en sådan där inpluggare kan åstadkomma vissa resultat, som i
sin tur av herrar lärare förväxlas med någon slags begåvning, som kanske icke
är förefintlig.

Jag ber därför, herr förste vice talman, att få hemställa om bifall till Utskottets
förslag.

Herr Mosesson: Det är ju intet hinder, herr talman, om en lärare prövar

en elev i modersmålet, att detta kan tillgå på annat sätt än genom en rätt -

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forte.)

Nr -''il. 72

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

skrivning. Han kan väl låta eleven läsa ett stycke, och sedan kan lian samtala
med honom om det lästa och på det sättet i någon mån övertyga sig om vad
eleven går för. Jag kan icke förstå annat, än att herr Engbergs framställning
här väsentligen är en konstruktion.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Med anledning av herr Eng bergs

anförande tillåter jag mig verkligen påpeka ett av de skäl, som jag icke
kommit att omnämna, och som gjort, att reservanterna gått något längre än
Kungl. Maj :t och föreslagit att i väsentlig mån bevara den nuvarande ordningen
vid inträdesprövningarna. Det skälet var just hänsynen till landsbygdens barn,
nämligen den icke ringa del av landsbygdens barn, som går i folkskolans undantagsformer.
Det är 25.7 % för närvarande, som det uppgives i propositionen.
Dessa barn, som alltså komma från de lägre formerna av folkskolan, bliva
verkligen icke rättvist ställda, ifall de skola prövas i alla ämnen, under det att
de, som komma ifrån städernas och de burgnare och större kommunernas skolor,
icke skola behöva prövas i mera än modersmålet och matematik. Det var ett
av huvudskälen, som gjorde, att reservanterna uttalade sig för en rättvisare anordning.
Icke minst med hänsyn till denna fjärdedel av barnen, som går i den
svenska folkskolan, borde inträdesprövningar anordnas i huvudsakligen samma
ordning som för närvarande, dock med rätt för Kungl. Maj :t att göra de jämkningar,
som kunde finnas skäliga. Jag tror, att denna synpunkt är av verkligt
värde, och jag kan icke neka till, att denna begränsade prövning rörande
alla barn från folkskolans huvudformer komme att bli mycket ogynnsam för
de barn, som komme från folkskolans undantagsformer.

Det är därför, som jag, herr talman, just med tanke på landsbygdens ungdom
vidhåller mitt yrkande.

Herr Rydén: Jag måste ändå opponera mig emot herr Holmdahls sätt att
betrakta denna fråga. Det kan ju icke vara rimligt, att man i en tid, när man
på andra områden försöker minska trycket av examina och sådant, skall till
den grad oskäligt betunga barnen vid en inträdesprövning, vare sig det gäller
dem, som komma från fyraårig eller sexårig folkskola, att denna prövning skall
omfatta alla ämnen. Det vet ju var och en, som haft egna barn, att det mången
gång kan vara lika. svart för barnen och bereda dem lika mycken hets och
svårighet och spänning med en inträdesprövning efter nuvarande form vid de
allmänna läroverken, som för äldre ungdom kan komma ifråga vid studentexamen.
Jag tycker, att åtminstone så långt skulle herr Holmdahl kunna gå
till mötes kravet på. att man icke gör det onödigt tungt för dessa småttingar,
när de skola söka sig in i skolan, att det icke bör ske i så betungande form,
som för närvarande är fallet.

Jag vidhåller ännu en gång. att jag tror, det är i viss mån en strid om ord,
det som skiljer utskottets och Kungl. Maj :ts, d. v. s. herr Olssons i Mora, yrkanden
från varandra. Men då det alltid kommer att bereda en del trassel att
bär ändra i motiveringen, tror jag, att kammaren bör taga utskottets förslag,
sådant det föreligger.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) godkännande av utskottets motivering i förevarande del, 2 :o)
bifall till det förslag, som innefattades i punkten 3 av herr Karl Johan Ekmans
i fråga om motiveringen avgivna reservation samt 3:o) bifall till det av
herr Olsson i Mora under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Herr Holmdahl med flera av kammarens
ledamöter begärde emellertid votering, varför herr förste vice talmannen

Torsdagen den 19 maj e. m.

73

Jfr 34.

för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Hosesson votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra särskilda
utskottets motivering i dess utlåtande nr 1 i fråga om inträdesprövningarna till
realskolan antager det förslag, som innefattas i punkten 3 av herr Karl Johan
Ekmans reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
det av herr Olsson i Mora under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringsproposition^!
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsf örfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen,
vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given varsel nu
upplästes och godkändes samt anslogs, erhöll följande lydelse:

. ^en’ ®om aV kammaren godkänner andra särskilda utskottets motivering
i fråga om inträdesprövningarna till realskolan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

_ Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Olsson i Mora under överläggningen
framställda yrkandet.

Efter det kammarens ledamöter anyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpnmg
av uppresningsf örfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för nej-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit det av herr Olsson i Mora under överläggningen
framställda yrkandet.

den härpå följande debatten beträffande motiveringen i fråga om anslaget
till enskilda lärarinneseminarier yttrade:

Herr Rydén: Herr talman! I denna punkt har Kungl. Maj:t föreslagit

att det med hänsyn till den rådande överproduktionen å lärarinnor för privatskolorna,
skulle ske en indragning av två av de nuvarande privata lärarinneseminarierna.
Denna hemställan av Kungl. Maj :t är obestridligen synnerligen
starkt motiverad och blir det givetvis ännu mer under de förhållanden, som
inträda i samband med skolreformen. Under sadana förhållanden har utskottet
med mycket stor majoritet och i stort sett oberoende av partiställning hemställt
om bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Herr Holmdahl har däremot yrkat,
att man skulle göra inskränkning på det sättet, att man, för att använda ett
något vulgärt uttryck, skulle köra med endast halv maskin inom de privata
högre lärarinneseminarierna, som skulle kvarstå. Anslagsfrågan har icke nå -

Anq.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 74

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

gon betydelse, men vid prövning av saken har utskottet med stor majoritet funnit,
att Kungl. Maj :t haft goda skäl för sin ståndpunkt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag och motivering
rörande denna punkt.

Herr Holmdahl: Herr talman! Under hänvisning till vad jag tidigare

i detta ämne för en rätt så lång stund sedan haft äran anföra inför kammaren,
skall jag med anledning av det sista anförandet inskränka mig att till de skäl,
som jag förut anfört, lägga endast det, att statsutskottet förra året hade denna
fråga under omprövning och att riksdagen, i enlighet med statsutskottets
förslag, i en skrivelse, daterad den 14 maj 1926, stannat inför det alternativ,
som reservanterna här gått in för. Där framhalles just såsom alternativ till
indragning av något seminarium annan anordning, såsom t. ex. att nyintagning
av elever endast skulle ske alternerande mellan seminarierna. Reservanternas
yrkande är alltså i full överensstämmelse med ett av de alternativ, som nämnas
i riksdagens skrivelse i fjol. . .

Jag vill för övrigt till herr Rydéns påpekande, att det var med stor majoritet
detta beslut fattades, erinra, att reservanterna i denna punkt stå fullt eniga. Vi
stå lika enhälliga här som i alla övriga yrkanden, som gälla huvudreservationen.
Detta yrkande ingår alltså i huvudreservationen och har nio av utskottets
ledamöter bakom sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det tidigare av mig framställda
yrkandet på denna punkt.

Herr Mosesson: Herr talman! Vid denna punkt skall jag^ instämma med
herr Holmdahl. Det synes mig vara rätt, att när en allmän svårighet har uppstått,
som nödsakar till inskränkning i fråga om utbildning av lärarinnor det
icke är lämpligt att vidtaga åtgärder, som leda till två seminariers slopande,
innan man får verkliga garantier för att en sådan åtgärd är oåterkalleligen nödvändig.
...

Visar det sig, att vi icke i längden ha användning för dessa utbildningsanstalter,
då kunna vi naturligtvis vidtaga den åtgärd, som här är föreslagen, till
dess detta är visat, är det enligt min uppfattning lämpligt att gå fram på det
sätt, som här är påyrkat av herr Holmdahl, d. v. s. att man så att säga slår
ut de svårigheter, med vilka vi nu laborera, över alla seminarierna. Vi höra
därför icke, när man nu icke definitivt kan säga, hur det kan bli i framtiden,
strypa något av dem.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på godkännande av utskottets motivering i förevarande
del, dels ock på bifall till det av herr Holmdahl under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Holmdahl,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner andra särskilda utskottets motivering
i fråga om anslaget till enskilda lärarinneseminarier, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Torsdagen den 19 maj e. m.

75

Nr 31.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Härefter ägde överläggning rum beträffande motiveringen i fråga om linjedelningen
å gymnasiet. Därvid anförde:

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall inskränka mig att i denna punkt

yrka bifall till utskottets hemställan. Den princip, som bär beröres av herr
Lindskogs yrkande, är en av de grundläggande för skolreformen i fråga om
gymnasiets organisation.

Jag hemställer därför även här, att kammaren godkänner utskottets förslag.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag tillåter mig erinra, att jag i gåi

ganska ingående berörde denna punkt, och jag påvisade, hur det är ett synnerligen
vittgående och till sina konsekvenser svåröverblickat förslag, som utskottet
här lågt fram rörande gymnasiets omorganisation.

Det blir nog organisatoriskt ytterst vanskligt att realisera det förslaget, men
det är icke för att upprepa detta, som jag begärt ordet; utan jag vill påpeka,
att om man bifaller det förslag, som herr Lindskog framlagt, kommer man också
ifrån de farhågor, som här framförts från olika håll och som gälla kristendomsundervisningen.
Genom bifall till herr Lindskogs förslag skulle riksdagen
här uttala sig för att man inte för närvarande kan gå in på ett så vittutseende
projekt, utan att man bör i stället anknyta till de synpunkter, som angivas i
propositionen.

Jag vill som sagt påpeka att genom herr Lindskogs förslag undanröjer man
också de farhågor, som från vissa håll framkommit rörande kristendomsämnets
obligatoriska ställning på gymnasiets schema. J a g anser, att den frågan är
från allmänbildningens synpunkt av mycket stor betydelse liksom också ur
synpunkten av skolans fostrande uppgift.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till det av herr Lindskog väckta
förslaget.

Med herr Holmdahl förenade sig herrar Johanson i Huskvarna och Andrén.

Herr Mosesson: Herr talman! Såsom jag tillät mig säga på förmiddagen,

när det var fråga om kristendomsundervisningens vara på schemat, är jag av
samma uppfattning som herr Holmdahl. Men jag menar, att om vi annars
icke vilja motsätta oss en minskning av antalet ämnen på gymnasiet, som uppgår
till elva, så kunna vi icke biträda herr Holmdahls yrkande. Yi höra skilja
på dessa två saker, enligt min mening.

De som ha den uppfattningen, att vi böra göra ett uttalande, varigenom kristendomsämnet
bevaras, böra gå på herr Wallerius’ reservation i den delen men
icke nu på herr Holmdahls yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering i förevarande del, dels ock
på bifall till det av herr Lindskog under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Holmdahl under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets motivering i förevarande del.

Nr 34. 76

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

övervägande ja för den förra propositionen. Herr Lindskog med flera av
kammarens ledamöter begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs: Den,

som vill, att kammaren godkänner andra särskilda utskottets motivering
i fråga om linjedelningen å gymnasiet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Lindskog under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets motivering i förevarande del.

Vidare debatterades motiveringen i fråga om språkundervisningen i realskolan;
och yttrade därvid:

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall på denna punkt bara i allra största
korthet yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag är personligen av samma uppfattning av engelskans betydelse för den
tid, som ligger åtminstone någon människoålder framåt eller kanske för en ännu
avsevärt längre tid. Jag kan ge belägg för denna min uppfattning, då jag
för många år sedan skrivit i den pedagogiska pressen till förmån för engelska
språkets införande möjligen i folkskolans högsta klass eller åtminstone i dess
överbyggnader.

Emellertid har jag ej, från den utgångspunkt jag företräder i fråga om
engelskan, kunnat biträda den uppfattning, som åtskilliga av mina politiska meningsfränder
här omfattat i utskottet. Skälet härför är, att engelskan får en
starkare ställning i det svenska läroverket med den ordning, som är tänkt av
utskottet, än med den ordning, som är tänkt av reservanterna.

Det skulle föra mig alldeles för vidlyftigt att lägga fram hela den plan beträffande
gymnasiets ämneskärna, om jag så får kalla det, som inom utskottet
varit uppe och som ligger till grund för det förslag, som kammaren nyss godkänt.
Jag behöver bara i största korthet antyda, att tyskan, om den blir det
grundläggande språket, med all sannolikhet kommer att läsas i klasserna genom
realskolan och gymnasiets två första ringar. Det är den organisation av gymnasiet,
som jag tror det blir, d. v. s. om det är 4-årig realskola, kommer tyskan
att läsas i fem år, och, om det blir 5-årig realskola, kommer tyskan att läsas i
sex år.

Om engelskan inträder som det andra språket, kommer däremot densamma,
såvitt jag kan bedöma, när vi få gymnasiets organisation färdig, att normalt
gå med upp till studentexamen och sålunda läsas hela läroverket igenom med
undantag av första klassen. Jag tror, när man väger mot varandra, å ena sidan,
fördelen med engelskan såsom grundläggande språk och tager hänsyn till
att de, som stanna vid realskolexamen, få läsa detta språk ett år mer och å
andra sidan hela den kulturella orientering, som kommer såsom en följd av
engelskans starkare ställning vid läroverket överhuvud taget, att man bör stanna
inför den uppfattningen, att det är klokast att bibehålla den nuvarande ordningen
och icke väcka hela den strid, som skulle uppstå inom en stor del

Torsdagen den 19 maj e. m.

77 Nr 34.

av språklärarvärlden, om vi kastade om språkföljden från tyskan till engelskan.

Av dessa skäl har jag, som företräder den allmänna uppfattningen, att engelskan
bör ha den starkaste ställningen i våra läroverk, vid övervägande dock
kommit till den slutsatsen, att den ställningen får engelskan genom att icke
vara grundläggande språk utan genom att normalt gå med upp i studentexamen
— detta vill jag ännu en gång betona.

Jag tror, att herr Engberg och hans meningsfränder ha precis samma grundsyn
som jag i fråga om den engelska och amerikanska kulturens betydelse för
kommande tider. Men just därigenom att engelskan får följa med upp i själva
studentexamen, så tror jag, att man fastare knyter dessa kulturella förbindelser,
än om man ger den ställning av grundläggande språk.

Jag har därför anslutit mig till majoritetens uppfattning, att engelskan bör
inträda såsom andra språk efter tyskan såsom grundläggande språk; och jagskulle
vilja hemställa till dem, som hålla på den motsatta uppfattningen, om
det verkligen är skäl, såsom läget har varit och är, att försöka driva fram en
annan ståndpunkt. Det blir icke lätt för utskottet att finna en medellinje, ifall
kamrarna stanna vid olika beslut i fråga om språkföljden.

Häruti instämde herrar Jonsson och Mosesson.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag har i denna fråga en avvikande mening
mot den som herr Rydén företräder. Herr Rydéns resonemang skulle
vara riktigt, under förutsättning att alla elever i skolorna ginge fram till
studentexamen, men som herr Rydén torde ha sig väl bekant, utgör för ett
mycket stort antal av de studerande vid realskolorna avläggandet av realexamen
slutpunkten beträffande deras skolstudier. För hela den stora kategori,
för vilka examen på mellanskolstadiet utgör slutexamen, är det resonemang,
herr Rydén här fört, fullkomligt oriktigt. Alla dessa få genom den
anordning, som herr Rydén förordar, en mindre kunskap i det engelska språket
än i det tyska, och därigenom når man icke det syfte, som herr Rydén dock
förklarat sig vara intresserad av.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr Engberg: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten därpå,

att en av de linjer, på vilka man argumenterade, när vi fattade huvudbeslutet,
var att realskolan skulle bli en medborgarskola för landsbygdens ungdom.
Det blir ju också, såsom herr Wagnsson säger, på det sättet, att den stora
massan blott kommer att gå igenom realskolan, under det att endast ett mindre
antal går fram till studentexamen. Jag tycker verkligen, att det är orätt mot
denna ungdom att ordna det med språkföljden så, att just det språk, som man
skulle få största nyttan av, skulle komma i andra hand. Och när herr Wallerius,
då vi diskuterade denna fråga i första reprisen, gjorde den invändningen,
att engelskan ur språk- och bildningssynpunkt med hänsyn till sin
enkla grammatik icke vore lämplig som grundspråk och att han därför hölle
på det tyska språket i brist på latin, så vill jag därutinnan hänvisa till vårt
eget förträffliga modersmål, som i fråga om material för grammatikalisk utbildning
erbjuder ett lika intressant lärostoff ur språklig synpunkt som någonsin
det tyska språket.

Jag måste därför, herr talman, ur de väsentligt praktiska synpunkter, jag
anlagt på denna fråga, vidhålla mitt yrkande.

Med herr Engberg förenade sig herr Olsson i Mellerud.

Alu/.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. in.
(Forts.)

Nr 84. 78

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr tal man!

Den nu föreliggande frågan har varit föremål för mycket stort intresse
icke blott inom vårt land utan även inom de andra kulturländer, som haft att
syssla med omläggningen av sitt högre skolväsen. När skolkommissionen avgav
sitt betänkande, yttrade den sig till förmån för engelskan som begynnelsespråk,
under det att de skolsakkunniga stannade för att förorda den nuvarande
anordningen. För min personliga del anser jag, att de skolsakkunniga
anfört mera vägande skäl för sin ståndpunkt än skolkommissionen. Jag
förnekar visserligen icke betydelsen av det engelska språket, utan har samma
uppfattning som flera av de talare, vilka hittills yttrat sig. nämligen att kunskapen
i detta språk är i praktiskt hänseende av lika stor betydelse som kunskapen
i tyska. Men när det gäller realskolstadiet, måste man särskilt taga
i betraktande, att kunskapen i de båda språk, som skola läsas obligatoriskt,
icke kan leda därhän, att eleverna kunna tala språken. Undervisningens mål
måste framför allt vara att bibringa lärjungarna förmågan att så behärska
språken, att de kunna på egen hand studera vederbörande länders litteratur.
Då därtill kommer, att tyskan har företräde framför engelskan med hänsyn
till elevernas framtida språkliga utbildning, har i propositionen förordats den
nuvarande anordningen. Det föreligger ju vissa möjligheter, som också tidigare
tagits i bruk, nämligen att vid de läroverk, där förutsättningar och villighet
finnas, antaga engelskan som begynnelsespråk. Man har alltså möjlighet
att vinna en bestämd erfarenhet, på vilken man sedan eventuellt kan
grunda ett annat beslut.

Jag ber därför, att kammaren måtte i detta avseende bifalla vad utskottet
hemställt och på samma gång propositionens förslag.

Herr Sävström: Herr talman! När frågan om språkföljden behandlades

inom utskottet, följde ledamöterna icke några som helst partilinjer, utan meningarna
voro delade. Emellertid tillhör jag reservanterna och önskar sålunda,
att engelskan skall bli det första språket. Men jag måste rättvisligen
nämna för alla de kammarledamöter, som icke deltagit i den förberedande behandlingen
av denna fråga, att det i utskottet anförts rätt starka skäl för
att tyskan av rent pedagogiska orsaker borde bli begynnelsespråk. Hade det
varit fråga om sympatier för de olika språken, är jag rädd för att majoriteten
stannat på den andra sidan, men det torde vara de pedagogiska skälen, som
föranlett utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Ehuru jag som sagt anser, att engelskan bör vara första språk, har jag
funnit det rättvist meddela, att det är skäl av den art jag antydde, som varit
avgörande inom utskottet.

Herr Osberg: Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig med det instäm mande

jag gjorde i herr Engbergs anförande, men jag skall dock gorå ett

tillägg. _ o

Om man, såsom herr Rydén tänkte sig, skulle ga fram till studentexamen,
vore det måhända lämpligt börja med tyska språket. Nu kommer emellertid
en mångfald ynglingar att stanna vid realskolexamen, och da skulle det
vara av oerhört stort värde, att de lärde sig engelska något så när ordentligt.
Man får härvidlag tänka på det stora antal människor, som tala engelska.
Det finns intet affärsland på jorden, där man icke kan reda sig med
detta språk. Vi måste tänka på de folkrika Förenta Staterna, på det stora
Kanada, på Australien och Sydafrika, och vidare själva moderlandet, med
vilka samtliga länder vi ha livlig affärsförbindelse och relationer. Det är
enligt min mening mera sympatiskt att börja med ett språk, som man skulle

Torsdagen den 19 maj e. m.

79 Nr 84.

kunna kalla ett världsspråk. Jag förstår som sagt utskottets ärade ordförande,
när han håller på tyskan som begynnelsespråk för dem som skola gå
fram till studenten, men för de andra ligger saken till på annat sätt. Jag
beklagar, att så många av kammarens ledamöter gått in i medkammaren, ty
när de komma rusande tillbaka för att votera, ha de icke kännedom om vad som
här anförts utan gå på utskottets linje.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Thore: Herr talman! Då jag är representant för ett samhälle och
för ett yrke, för vilket det engelska språket säkerligen har större betydelse
än för andra samhällen och yrken, kunde det möjligen förväntas, att jag ginge
in för det engelska språket som första främmande språk i realskolan. Min
bestämda uppfattning är dock, att tyskan bör vara det grundläggande språket.
Det engelska språket ter sig för dem, som skola börja studera detsamma,
mera främmande än det tyska; det är främmande med hänsyn till uttalet, konstruktioner
o. s. v. Jag tror icke, att det blir så synnerligen stor valuta av
ett stadium av engelska som första språk. Den som gått igenom realskolstadiet
har i allmänhet lärt sig så mycket tyska, att han kan reda sig något
så när i Tyskland, under det att den språkundervisning i det engelska språket,
som meddelats på ett lägre stadium, till mycket stora del torde bli värdelös.
Jag tror, att det för ett studium av det engelska språket fordras en
större mognad och mera uppfattningsförmåga hos eleven, om man skall komma
någon vart, än beträffande tyskan. Det tyska språket har därjämte en större
grammatikalisk betydelse på grund av likheten med vårt eget språk. Jag
anser mig därför böra följa utskottet på denna punkt.

Herr Weibull: Herr Osberg påpekade, att det engelska språket medförde

stora fördelar med hänsyn till de engelsktalande nationerna England. Nordamerikas
Förenta Stater o. s. v., men, om vi tänka på förbindelserna mot öster,
vill jag för min del säga, att tyska språket gör sig mycket mer gällande i
det störa landet Ryssland. Jag föredrager för min del tyska språket som begynnelsespråk,
emedan tyskan kräver längre tid att lära och emedan vi ha
större användning för tyska språket. Engelskan är lättare och kan därför i
någon mån tillbakasättas.

Herr Hage: Herr talman! Yi ha ett mycket stort befolkningsöverskott i
detta land, och detta befolkningsöverskott ökas ständigt och jämnt. Om någon
del av detta folköverskott emigrerar blir det säkerligen till de länder, där
man har större nytta av att kunna engelska, under det att det är mycket små
utsikter, att de kunna komma att resa till länder, där de kunna få nytta av
tyska språket.

Detta är en synpunkt, som jag för min del anser värd att föras fram i diskussionen,
och jag är övertygad, att de unga män och kvinnor, som komma i
den ställningen, att de behöva resa ut till främmande land, i regel ha mycket
mer nytta av kunskap i engelska än kunskap i tyska.

För min del skall jag från denna utgångspunkt be att — trots att historiska
och pedagogiska skäl möjligen kunna anföras till förmån för tyska språket —
likväl få yrka bifall till förslaget om engelskan som begynnelsespråk.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets motivering i förevarande del, dels
ock på bifall till den av herr David K. Bergström m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervä -

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. ra.
(Forts.)

Nr 34. 80

Torsdagen, den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. in.

(Fort».)

gande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Engberg, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner andra särskilda utskottets motivering
i fråga om språkundervisningen i realskolan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr David K. Bergström m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt utskottets motivering i förevarande
del.

Vid den överläggning, som härpå ägde rum beträffande motiveringen i fråga
om kristendomsundervisningen i gymnasiet, anförde:

Herr Rydén: Herr talman! Då det är fullständigt uteslutet, att med den
organisation av gymnasium, som är beslutad av kammaren man överhuvud
kan i den tilltänkta kärnan av obligatoriska ämnen, som skola finnas i de
två linjerna, inrymma mera än de ämnen, som äro angivna i utskottets betänkande,
så anhåller jag, herr talman, att få yrka avslag på herr Wallerius
reservation och bifall till utskottets motivering.

Herr Wallerius: Herr talman! Då det här är fråga om en motivering,
och då det givetvis står kammaren fritt att göra sin åsikt gällande inför regeringen,
som har att i administrativ väg utfärda dessa stadgar, ber jag, att,
med åberopande av vad jag förut som sakskäl anfört, i detta avseende få
hemställa, att kammaren behaga bifalla den reservation, som jag har framfört,
och om vilken jag inom parentes vill säga, att det har varit en tillfällighet, att
jag kommit att stå ensam på densamma, ty dess tillkomst sammanhängde
med de brådskande omständigheter, under vilka flertalet av mina meningsfränder
fingo arbeta med den stora och omfattande huvudreservationen.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn instämda häruti.

Herr Holmdahl: Herr talman, blott några få ord med anledning av det

utav skolutskottets ordförande senast hållna anförandet.

Jag vill gent emot vad herr Rydén yttrade bestämt betona, att det visst
icke är orimligt att inom gymnasium även efter en omorganisation, bland de
kvalitetsämnen, som skola utgöra kärnan, också fixera kristendomsämnet som
obligatoriskt ämne. Det bör emellertid särskilt understyrkas, därför att, om
man icke gör det, så har herr Rydén alldeles rätt i naturligtvis, att detta kommer
att bortfalla. Det är icke orimligt, tvärtom i hög grad motiverat, att man
vid sidan av de centrala ämnena infogar ett sådant ämne som kristendomsämnet,
i den mån man tillmäter detta ämne en allmänbildande och fostrande
betydelse.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till herr Wallerius’ förslag.

Torsdagen den 19 maj e. m.

81 Nr 84.

Herr Rydén: Herr talman! Detta för oss åter till en detaljdiskussion om
gymnasiet, som kammaren kanske icke finner angenämt, att man här rullar
upp i hela dess vidd. Den tanke, som är utvecklad i fråga om linjedelningen
på gymnasiet i kammarens nyss fattade beslut är den, att sju ämnen
skola tagas med i studentexamen. Man har tänkt sig, att av dessa sju ämnen
skulle några vara sammanbundna som en obligatorisk kärna och icke kunna
väljas bort, och sedan skulle de andra ämnena kunna väljas till enligt vissa
regler.

Utskottet har två alternativ i fråga om kärnorna. Det ena alternativet med
en obligatorisk kärna av fem ämnen och det andra med en obligatorisk kärna
av fyra ämnen. De obligatoriska ämnena, som man tänkt sig på de båda
linjerna, latinlinjen och reallinjen, äro, om jag tar en femämneskärna, på
latinlinjen latin, på reallinjen matematik och dessutom på båda linjerna modersmålet,
historia och två levande språk. Då blir det två fria ämnen att
välja till, och varje studerande äger att välja till det ämne, som för hans blivande
utbildning eller för hans individuella inriktning är lämpligast. Det är
klart, att de, som t. ex. vilja bliva teologer, välja till grekiska och kristendom.
Det finns för gymnasisterna fullständig frihet att välja inom den givna ramen.
Det andra alternativet, med den fyraämniga kärnan, upptar på latinlinjen latin,
modersmålet, historia och ett levande språk. Sedan får det väljas till tre
ämnen, och dessa tre ämnen kunna då väljas inom vissa gränser, som ge sig
själva, men varje studerande kan välja till det ämne, som passar för hans
studiebana eller för hans individuella läggning. Jag skulle förresten vilja
fråga dem, som hålla på kristendomsämnet såsom obligatoriskt, alltså såsom
kärnämne: vilket av dessa ämnen i kärnan äro ni med på att taga bort, om
ni skola ha kristendomsämnet som obligatoriskt? Ni kunna icke välja bort
latin på latinlinjen eller matematik på reallinjen. Ni kunna ej gärna välja
bort modersmålet. Jag tror knappast heller, att den bildade svenska allmänheten
vill vara med om att välja bort historia, med den inriktning man tänkt
detta ämne skulle få genom att kompletteras med samhälls- och medborgarkunskap.
Och man kan icke rimligen begära, att de unga skola gå upp i studentexamen
utan åtminstone ett levande språk. Följaktligen finns det ingen
möjlighet att vid genomförandet av denna linjeindelning med obligatorisk kärna
av sammanhängande kvalitetsämnen och fritt tillval inrymma kristendomsämnet
som obligatoriskt ämne.

Däremot står det fullständigt fritt för varje studerande, som behöver kristendomsämnet
för sin utbildning — som vill bli teolog eller som har ett personligt
intresse för kristendom eller vars föräldrar anse, att han bör läsa
kristendom — att välja till detta ämne till den obligatoriska kärnan. Jag kan
icke hjälpa, om ni bli sårade av det, men jag måste säga, att nog vore det
orimligt, om pojkar, som läst kristendom ända upp till de två sista åren i
gymnasium, skulle, fastän de ej ämna bli teologer utan t. ex. ingenjörer eller
läkare, tvingas att läsa kristendom i stället för ett annat ämne, som de behöva
för sin utbildning i framtiden, och sålunda nödgas avstå från att på skolstadiet
inhämta kunskaper, som do behöva för den bana, som de ämna välja
för livet. För hela det övriga svenska folket, allmogen och arbetarklassen, är
kristendomsundervisningen icke obligatorisk längre än folkskolan räcker.
Kristendomsundervisningen slutar med konfirmationen. Anser man då, att
pojkarna och flickorna i våra läroverk, som under alla förhållanden och vad
de än skola bliva i livet få läsa kristendom 5 ä 6 år längre än folkskolebarnen,
böra tvingas att även de två sista åren i skolan läsa kristendom och i stället
utesluta ett ämne, som de behöva för sin utbildning? Varför yrkar icke herr
Wallerius, att alla studenter skola läsa teologi vid universiteten? Vi skola

Andra kammarens protokoll 1027. Nr 31f. 6

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Nr 34.

82

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

komma ihåg, att det är 18- och 19-åringar det är fråga om här. Jag anser
för min del dessa anspråk lika orimliga i fråga om gymnasium som om herr
Wallerius ville genomföra, att varenda en som studerar medicin eller juridik
skulle ha teologi i sin akademiska examen.

Enligt min mening måste det vara någon gräns i fråga om vad man i det
fallet fordrar av vår ungdom. De människor, som icke behöva detta ämne
för sin studieutbildning, böra val de två sista åren på gymnasium ha rättighet
att bliva fria från att läsa det, om det är nödvändigt för dem att läsa ett annat
ämne. Det är ingen, som förbjuder dem att välja kristendom, men det är enligt
min mening orimligt att tvinga dem därtill och att skada deras framtid
genom att de icke få läsa vad de behöva för sin kommande utbildning.

Herr talman! Jag yrkar avslag på herr Wallerius reservation och eftersom
den innebär ett tillägg till den av kammaren godkända motiveringen, ändrar
jag mitt föregående yrkande på det sättet, att jag yrkar avslag på förslaget
om detta tillägg till motiveringen.

Med herr Rydén förenade sig herrar Wagnsson, Anderson i Råstock och Törnkvist
i Bjuv.

Herr Mosesson: Då jag, herr talman, i ett anförande i dag på morgonen

uttalade den meningen, att det icke var rätt vad som sades för ett dygn sedan,
att det skulle ligga någon ond avsikt vare sig hos Kungl. Maj:t eller hos
utskottet, såsom man då förmenade, så gjorde jag detta i den fasta övertygelsen
att vad jag sade var riktigt, och jag hoppas att under debatten här i fortsättningen
icke något skall framkomma, som nödgar mig att justera denna min
mening. Jag må säga, att den iver, med vilken utskottets ordförande nu här
gick emot det av herr Wallerius framställda yrkandet, kunnat vara ägnad
att göra mig betänksam i dessa avseenden. Då jag för en stund sedan förordade,
att vi, när det var fråga om gymnasiets organisation, skulle gå på
utskottets förslag, och att de, som hade den önskan, att göra ett opinionsuttalande
för kristendomsundervisningen skulle spara med detta, till dess att herr
Wallerius yrkande komme före, så gjorde jag detta därför, att jag hade den
uppfattningen, att det ena härvidlag icke stode i nödvändig opposition mot det
andra.

Jag behöver icke upplysa utskottets ordförande om att, när det är fråga
om den nuvarande organisationen av våra läroverk, så ingår kristendom —
och har gjort det sedan urminnes tider — såsom ett obligatoriskt ämne bland
de elva, som vi ha. Vi ha ju möjlighet beträffande dessa elva ämnen, att
göra bortval, så att det är nio obligatoriska ämnen. Bland dessa är kristendomen
ett. Därav har icke någon dragit den slutsatsen, att vi för den skull
måste resa krav på att en veterinär, en läkare etc. skulle för sin utbildning
studera teologi. Jag kan icke förstå, vad det är för nya signaler, som här
hissats, när det är fråga om ett uttalande för ett bibehållande av vad som
sedan urminnes tider har gällt i det svenska undervisningsväsendet.

Jag skall icke upptaga den rent pedagogiska frågan till behandling här.
Tiden tillåter icke det. Så mycket vill jag dock hävda, att liksom kammaren
har fullkomlig rätt att göra ett uttalande i detta avseende, utan att man kan
göra gällande, att man genom ett sådant uttalande strukit över vad vi förut
varit eniga om, lika viss är jag därom, att ett sådant uttalande kommer att lända
till vägledning för både den nuvarande Kungl. Maj:t och dem som i framtiden
få att göra med utformningen av de kursplaner, som skola ligga till
grund för undervisningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Wallerius reservation.

Torsdagen den 19 maj e. m.

83 Nr 34.

Herr Wallerius: Herr talman! Jag vill endast säga det, att det torde icke
vara någon annan inom detta rum, som kan finna anledning att vilja påbörda
mig att jag skulle fordra, att alla studenter skulle studera teologi, utom någon
som särskilt behöver tillgripa ett argument av sådan kvalitet. Det har aldrig
fallit mig in att påyrka det, och jag tror icke, att det är någon av mina
meningsfränder, som skulle kunna påyrka något sådant.

Detta var det ena jag ville säga. Och sedan vill jag säga, att då det är
fråga om utskottets motivering, så är det endast en motivering, och kammaren
kan icke vara bunden av någon bokstavsträldom, såsom om det vore fråga
om en kläm, där beslutet är formulerat på ett särskilt sätt för att vara definitivt.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande och instämma i vad herr Mosesson sist
anfört.

Herr Sävström: Herr talman, bara ett ord! Jag tycker att de av kammarens
ledamöter, som hysa en starkt religiös uppfattning och kärlek till
kristendomsämnet, ändå icke borde, då det gäller denna sak, hålla så hårt på
att driva fram den på sätt, som det här är fråga om. Ty enligt min uppfattning
är deras förslag så gott som ogenomförbart; de måste i varje fall släppa
ett ämne. Och nog går det väl an att försöka få människor att omfatta den
läran och få kärlek till den, utan att direkt tvinga dem att på det sättet underkasta
sig en sådan undervisning hela vägen igenom. Jag tycker, att om man
har rimliga anspråk, så måste det ställa sig lättare för dem, som intressera
sig för spridande av religiös kunskap, att vinna sympatier för den idén,
än om man går den vägen, att man absolut vill tvinga människor på detta
sätt.

Jag tycker sålunda för min del, att det är långt rimligare att här icke vara
med om ett bifall till det av herr Wallerius framställda förslaget.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Blott några ord, icke med anledning
av den siste ärade talarens yttrande utan med anledning av herr
Rydéns yttrande.

. Jag vill ge herr Rydén^ fullkomligt rätt i, att det blir trångt för flera ämnen
vid gymnasiet, när man gar in för den linje, som utskottet och andra kammaren
nu. gatt in för. Men jag vill påpeka, att hela denna rörligare linjeuppdelning
kring kärnämnen med rätt till tillval, ännu är så att säga flytande. Utskottet
har diskuterat och skisserat, men icke fixerat detta. Genom beslutet är visst
icke fastslaget ännu, hur många kärnämnen man här måste gå in för. Det
är därför icke något orimligt att tänka sig, att man allt fortfarande även utifrån
dessa utgångspunkter vill bevara samma ställning åt kristendomsämnet
som hittills i gymnasiet. Härför finnes icke något hinder. Men jag erkänner,
att det blir trångt om plats där.

, Varför jag anser att man bör göra detta yrkande, det är därför att gymnasiebildningen
har två mål, och det har herr Rydén själv underskrivit i majoritetens
utlåtande. Det ena målet är att ge dem, som gå igenom gymnasiet och
taga studentexamen, ett visst mått av högre allmänbildning. Det andra målet
är, som utskottet självt uttryckt det, att inrikta studierna mot de olika utbildnings-
och yrkesvägar, som den blivande studenten sedan skall gå. Det är två
olika mål. Det är med hänsyn till det första målet, som man verkligen —
och det tror jag nog herr Rydén ger mig rätt i — kan sätta i fråga, huruvida
icke kristendomsämnet bör höra till de obligatoriska ämnenas antal som behövas

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 84. 84

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

för den högre allmänbildningen. Och jag vill påpeka, att utskottsmajoriteten
just i fråga om kärnämnena yttrar följande: »I enlighet härmed bör den

fasta ämneskärnan tydligen bestå av ämnen, som giva vederbörande linje
dess särskilda karaktär, men ej heller utesluta ämnen, som äro av mer personligt
utvecklande och allmänbildande natur.»

Nu är det min mening — och jag har en icke alldeles så kort erfarenhet på
området, herr Sävström — det är min bestämda uppfattning, att kristendomsämnet,
rätt handhaft och med undervisningen lagd på objektivt vetenskaplig
grund, är ett i hög grad allmänbildande ämne. Det är det enda ämne, där
eleverna vid våra gymnasier föras i närmare kontakt med den sidan av den
mänskliga tankens historia, som heter försöket att skapa livsåskådningar. Det
är det enda ämne, där de komma i kontakt med olika etiska åskådningar och
den diskussion, som under århundraden från olika filosofiska och religiösa
utgångspunkter rört sig i frågor om religionens och sedlighetens problem. Det
är därför enligt min mening så, att detta ämne, som det numera bedrives
och bör bedrivas, har en rent objektivt allmänbildande betydelse men dessutom,
beroende på själva det material, som detta ämne rör sig med, en alldeles
särskild förmåga att bidraga till det fostrande och karaktärsdanande inflyttande,
som skolan även i gymnasiet skall utöva.

Utifrån dessa synpunkter är det, herr talman, som jag anser att mycket
starka skäl tala för bifall till herr Wallerius'''''' här framlagda förslag. Jagvill
peka på att vi därmed icke lägga något obehörigt band på den kommande
gymnasieorganisationen. Det gäller ett yttrande i motiveringen, som Kungl.
Maj:t har att taga hänsyn till efter en föregående prövning, såsom förslagsställaren
själv har påpekat.

Alltså, herr talman, med den motiveringen, att det gäller ett ämne av stor
personlighetsutvecklande och allmänbildande betydelse, fasthåller jag vid yrkandet
om bifall till herr Wallerius förslag.

Herr Rydén: Herr talman! Det är ju så nu, att tankegången beträffande
omläggningen av gymnasiestudierna är den, att när ynglingarna och flickorna
ha kommit fram till, låt mig säga, den näst sista ringen, så skall det egentliga
vanliga läxläsningssystemet upphöra och efterträdas av en form av friare studier
med en mera högskolemässig prägel och allt mera läsning av sammanhängande
partier, med självständigt elevarbete och med tentamen o. s. v. Detta
skall komma in i stället för det nuvarande plugget och läxläsningssystemet.
Då blir det efter min uppfattning oundgängligen nödvändigt, att man begränsar
antalet ämnen. Och det har icke på något hall rests det kravet, att man
skulle gå utöver sju ämnen i studentexamen.

Om jag skall minska antalet ämnen från 11 till 7, som är nödvändigt, om man
vill göra vissa ämnen obligatoriska, vilka ämnen skall jag taga bort? Såvitt
jag kan se, blir det nödvändigt att taga bort något av de 11 ämnena, och då. får
jag taga bort ett som så att säga icke spelar in i fråga om det fria och självständiga
studiearbetet på gymnasiet. Det finnes icke någon som helst kompromiss,
det vill jag säga herr Holmdahl, mellan den ståndpunkt, som utskottet
och kammaren här har intagit i fråga om en rörlig linjedelning med fasta, kärnor,
och den ståndpunkt, som herrarna intaga beträffande kristendomsämnet
såsom obligatoriskt. Tar jag femämneskärnan, så skulle man genom att gorå
kristendomsämnet obligatoriskt införa sex kärnämnen. Den enda förutsättning
för att en blivande student skulle ha fördel av att ha ett ämne som kristendom
såsom obligatoriskt, det vore om han i framtiden hade för avsikt att^ studera
teologi; för alla andra blir det till nackdel att fa detta sjätte ämne såsom

Torsdagen den 19 maj e. m.

85 Nr 34.

obligotoriskt, och detsamma gäller beträffande den fyraämniga obligatoriska
kärnan.

Att jag tog i litet nyss, herr talman, i mitt anförande, berodde därpå, att jag
fick se, att det låg på talmannens bord en skriftlig framställning om att bär
skulle ske votering med namnupprop och anteckning till protokollet i denna
fullständigt praktiska fråga, och då förstod jag, att det icke var fråga om saklighet,
utan det var fråga om partipolitik; och det var därför jag blev litet
varm i mitt anförande.

Men vi skola komma ihåg, herr Wallerius, hur det var litet tillbaka i tiden,
att det funnits en tid, då man fordrade detsamma vid universiteten, att de som
skulle ägna sig åt universitetsstudier fingo avlägga en teologisk-filosofisk examen,
innan de fingo avlägga någon annan examen. Detta fick vika på grund
av tidsförhållandena och nödvändigheten att specialisera sig. Det bör ju vara
möjligt, att om man läser kristendom obligatoriskt till 17—18 års ålder, då
man fått mycket mera undervisning häri än allmogens och arbetarnas barn
få, man bör kunna släppa av på kristendomskravet och bereda de unga möjlighet
att ägna sig åt de studieämnen, som äro nödvändiga för deras vidare
utbildning.

Jag kan försäkra, att jag delar herr Holmdahls allmänna syn i fråga om
kristendomsämnets i hög grad allmänbildande karaktär, och jag skulle icke ha
det ringaste emot, om något av mina barn, som komma in under de nya förhållandena,
ville tillvälja detta ämne, om de äro intresserade därav. Det är
således icke på den punkten mitt motstånd ligger, utan det hänför sig därtill,
att det är omöjligt att lägga till detta ämne såsom ett obligatoriskt ämne och
därmed slå fast att ännu ett ämne skall vara obligatoriskt. Då är tillvalsmöjligheten
praktiskt taget borta. Och jag skulle vilja hemställa till dem, som
uppenbarligen vilja göra ett politiskt nummer av denna fråga, att ändå se
denna sak principiellt ur vår ungdoms synpunkt. Och ur den synpunkten ''menar
jag att det är klokt att gå med på att detta såväl som åtskilliga andra
ämnen skall falla bort som obligatoriskt ämne i mitten av gymnasiet ''och stå
som tillvalsämne i fortsättningen av gymnasiet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till det förslag till uttalande, som innefattades i
herr Wallerius reservation i fråga om utskottets motivering, dels ock på avslag
å berörda förslag; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen. Herr Wallerius
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren avslår det förslag till uttalande angående kristendomsundervisningen
i gymnasiet, som innefattas i herr Wallerius reservation
i fråga om andra särskilda utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda förslag.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade, att herr Pehr.sson i Göteborg jämte
23 av kammarens ledamöter framställt skriftlig begäran om voteringens verk -

Nr 34. 86

Torsdagen den 19 maj e. m.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forte.)

ställande medelst namnupprop, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, omröstning
medelst namnupprop nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 100 ja
och 94 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade således avslaget det förslag till uttalande uti föreliggande
fråga, som reservationsvis framställts av herr Wallerius.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan
intages:

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Förste Vice Talmannen......
»	Andre Vice Talmannen......		1
	Stockholms stad.
Herr	Lindman..........i .		1 1
»	Löfgren i Stockholm.......
»	Hagman.............	1
»	Eriksson i Stockholm.......	1
»	Hansson i Stockholm.......	1
»	Nyländer............		1
»	Johanson i Stockholm.......	1
»	Holmström i Stockholm.....
Fru	östlund.............	1
Fröken Weilin............		1
Herr	Forssell.............		1
»	Carlsson i Stockholm.......
»	Holmdahl............		1
»	Järte..............		1
Fru	Vessman.............	1
	Stockholms län.
Herr	Söderberg............	1
»	Karlsson i Vätö.........	1
»	Andersson i Igelboda.......
»	Andersson i Tungelsta......	1
»	Bernström............		1
»	Christenson i Södertälje......		1
»	Laurin.............
»	Mosesson.............		1
»	Ahl...............	1
Fru	Ekberg.............	1
	Uppsala län.
Herr	Borg..............	1
»	Sjölander............
»	Olsson i Goiwasta........			i
»	Björnberg ............
»	Andrén.............

Torsdagen den 19 maj e. m.

87

Nr 34.

		Ja	Nej	Av- står
	Södermanlands län.
Herr	Johansson i Uppmälby ......	1
»	Olsson i Ramsta.........	1
»	Sohill........... . . .
»	Laurén .............
»	Andersson i Katrineholm.....	1
»	Jonsson.............	1
»	Lundkvist............
	Östergötlands län.
Herr	af Ekenstam...........		1
»	Pettersson i Bjälbo........			i
»	Sjögren.............	1
»	Johansson i Arkösund.......	1
»	Westman............		1
»	Karlsson i Vadstena.......	1
»	Olsson i Rimforsa........	1
»	Björkman............		1
»	Ericson i Boxholm........	1
»	Ward..............	1
»	Holmberg............	1
»	Anderson i Linköping......		1
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna......		1
»	Harmun.............		1
»	Carlström............	[H	1
»	Fast..............	1
»	Petersson i Broaryd.......		1
»	Svensson i Högsjöhult......		1
»	Lilliecreutz...........
»	Andersson i Löbbo........	1
»	Göranson ............		1
	Kronobergs län.
Herr	Magnusson i Tumhult......		1
»	Olsson i Blädinge........		1
»	Svensson i Betingetorp......		1
»	Leo...............	1
»	Blomquist............	1
»	Svensson i Grönvik.......		1
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar ......	1
»	Olsson i Kalmar.........		1
»	Werner.............	1
»	Gustafson i Vimmerby......		1
»	Johansson i Krogstorp......		1
»	Wagnsson............	• 1

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 88

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Fort».)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Olsson i Högby.........		1
»	Heiding.............		1
»	Wirsell.............		1
	Gotlands län.
Herr	Gardell i Gans..........			i
»	Svedman............
»	Gardell i Stenstu.........		1
	Blekinge län.
Herr	Jönsson i Boa..........		1
»	Törnkvist i Karlskrona......	1
»	Kloo..............	1
»	Jeppsson............	1
»	Holmgren............
»	Adler..............
	Kristianstads län.
Herr	Bengtsson i Norup........
»	Borggren............	1
»	Persson i Fritorp........		1
»	Björklund............	1
»	Björk ..............	1
»	Isacsson.............	1
»	Hammarlund..........
	Malmö m. fl. städer.
Herr	Rydén.............	1
»	Winkler.............		1
»	Lovén ..............	1
»	Jensen .............	1
»	Engberg.............	1
»	Lindskog ............		1
»	Weibull.............	1
»	Bergström i Hälsingborg.....	1
	Malmöhus län.
Herr	Jönsson i Revinge........	1
»	Nilsson i Tånga.........
»	Olsson i Kullenbergstorp.....		1
»	Sköld..............	1
»	Andersson i Höör........	1
»	Törnkvist i Bjuv.........	1
»	Paulsen.............	1
»	Fjellman............		1
»	Månsson i Erlandsro.......			i
»	Nilsson i Hörby.........		1
Fru	Nordgren.............	1

Torsdagen den 19 maj e. m.

89 År

		Ja	Nej	Av- står
	Hallands län.
Herr	Henrikson............		1
»	Lindqvist i Halmstad......	1
»	Johansson i Erånalt.......
»	Andersson i Falkenberg......	1
»	Larson i Tönnersa........		1
»	Fager .............		1
	Göteborgs stad.
Herr	Röing..............
»	Kristensson i Göteborg......	1
»	Sjöström............	1
»	Thore..............		1
»	Pebrsson i Göteborg.......		1
i>	Hedvall.............	1
»	Höglund............	1
Fru	Tbiiring.............	1
Herr	Almquist............
	Göteborgs och Bohus län.
Herr	Andersson i Grimbo.......		1
»	Olsson i Broberg.........		1
»	Olsson i Berg..........		1
»	Osberg.............		1
»	Carlson i Mölndal........	1
	Wallerius............		1
»	Brännberg ............	1
	Mårtenson............	1
	ÅIvsborgs län.
Herr	Hallén..............			i
»	Danielsson............		1
	Gustafson i Kasenberg......		1
	Lindgren............		1
»	Hansson i Trollhättan......
»	Olsson i Mellerud........	1
»	Alströmer............		1
»	Ryberg.............		1
»	Leffler.............		1
»	Johansson i Yäby........		1
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....		1
»	Weijne.............	1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........		1
»	Magnusson i Skövde.......		1
»	Bäcklund.............	1
	Johanson i Hallagården......		1
»	Yahlstedt............	1

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Sr 84. 90

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Lunden .............		1
»	Anderson i Storegården......		1
»	Bodén .............		1
»	Hedin..............		1
	Värmlands län.
Herr	Jansson i Eds bäcken.......		1
»	Carlsson-Frosterud........	1
»	Andersson i Prästbol.......	1
»	Eos...............		1
»	Norling.............	1
»	Morsell..............	1
»	Spångberg ............	1
»	Björling.............		1
»	Eriksson i Väst bro........
»	Morfeldt.............	1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg............	1
»	Anderson i Råstock.......	1
»	Nilsson i Örebro.........	1
»	Ödström............		1
»	Ljunggren ............		1
»	Öhman.............	1
»	Lundgren ...........		1
. »	Persson i Falla.........		1
»	Mogård............ .		1
	Västmanlands län.
Herr	Larsson i Västerås........	1
»	Lorichs.............		1
»	Pettersson i Köping.......	1
»	Eklund.............	1
»	Olo vson i Västerås........	1
»	Olsson i Broddbo........		1
	Kopparbergs län.
Herr	Eriksson i Grängesberg......	1
»	Jansson i Falun.........	1
»	Olsson i Mora..........		1
»	Ernfors.............		1
»	Andersson i Rasjön.......		1
»	Pettersson i Hällbacken.....	1
»	Andersson i Ovanmyra......		1
»	Englund.............	1
»	Sundström............	1
»	Smedh.............

Torsdagen den 19 maj e. m.

91 Nr 34.

		Ja	Nej	Av- står
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson i Furuvik........	1
»	Sävström............	1
»	Lindley.............	1
»	Olsson i Hov..........
»	Johansson i Kälkebo.......		1
»	Granath .............	1
»	Johansson i Edsbyn.......		1
»	Olsson i Gävle..........	1
»	Holmström i Gävle........
»	Herou..............	1
»	Högström............	1
	Västernorrlands län.
Herr	Öberg..............		1
»	Johansson i Sollefteå.......	1
»	Vennerström...........	1
»	Bergström i Bäckland......		1
»	Lagerkwist...........	1
»	Strindlund............
»	Västberg............	1
»	Molander............	1
t>	Rudén.............		1
»	Frost..............	1
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs.......		1
»	Hedlund i Östersund.......	1
»	Hedlund i Häste.........		1
»	Persson i Trången........		1
»	Olsson i Rödningsberg......	1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund............		1
»	Bäckström............			i
»	Wikström............			i
	Brännström...........		1
»	Lindmark............		1
»	Lindberg............	1
»	Sandberg............		1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............	1
»	Nilsson i Antnäs.........		1
»	Lövgren i Nyborg........	1
»	Dahlén.............	1
»	Samuelsson...........	1
»	Hedström............		1
»	Grapenson ............		1
	Summa	100	94	7

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Jfr 34.

92

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Härefter anförde:

Herr Lindskog: Herr förste vice talman! Jag skall be att beträffande

utskottets motivering på sid. 111—112 få yrka på strykandet av det stycke,
som börjar på sid. 111 med orden: »Frågan om särskilda lokala styrelser» och
som slutar på sid. 112 med orden »högre som lägre».

Saken är den, att här föreslår utskottet, att riksdagen skall besluta om inrättandet
av kommunala lokala styrelser vid samtliga högre som lägre läroverk.
Det är ett förslag, som synes mig vara fullständigt omotiverat och som
icke har något som helst stöd i ett verkligt förefintligt behov. Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet har också med en bestämd motivering
avvisat en dylik tanke, och reservanterna ha gått in fullständigt på samma
linje, som angives i den kungl. propositionen. Vi följa således endast denna,
då vi föreslå detta styckes borttagande och att i stället skola införas följande
ord: »Mot en dylik anordning finner utskottet ej skäl till erinran.»

Herr Kydén: Herr talman! Här är en olikhet mellan Kungl. Maj:ts förslag
och utskottets förslag, som jag tror, att man bör uppmärksamma. Det
gäller frågan om de kommunala, lokala styrelserna för läroverken. Kungl.
Maj:ts förslag innebar, att vid alla de läroverk, som skola få karaktär av samläroverk,
skulle kommunala läroverksstyrelser vara obligatoriska. ''Utskottet
däremot har gått den vägen, att utskottet hemställt, att kommunala lokala
styrelser obligatoriskt skola finnas vid alla de läroverk, där sådana finnas nu,
d. v. s. de nuvarande statssamskolorna och de till förstatligande föreslagna
kommunala mellanskolor, som ombildas till samrealskolor, men därjämte har
utskottet tillagt en sak, som innebär ett principuttalande. Utskottet hemställer
nämligen till Kungl. Maj:t att taga under övervägande, huruvida det icke vore
lämpligt att ha sådana styrelser vid alla högre läroverk både de gamla läroverken
och de nya. Jag får säga det, att bland de av skolkommissionen framlagda
förslag, som man satt sig så mycket emot från läroverkens sida, förefaller
det mig, som om detta förslag att det skulle finnas en kommunal lokal
styrelse vid varje läroverk, vore ett förslag, där det finnes mycket, mycket
svaga grunder för det motstånd, som har rests. Jag tror, att en sådan styrelse
skulle vara nyttig för läroverken och nyttig för samhället. I många fall skulle
en praktisk erfarenhet inom en kommunal styrelse vara till gagn för läroverket,
såsom t. ex. i byggnads- och ekonomiska frågor. Och läroverken ha endast att
vinna på att bli omhändertagna av de kommunala myndigheternas intresse och
omsorg. En isolering i detta hänseende är ej eftersträvansvärd. För min del
tror jag därför, att det skulle verka gott i många samhällen, om man läte det
kommunala inflytandet få göra sig gällande i så måtto, att man vid sidan av
rektor hade en kommunal styrelse, som hade en del praktiska angelägenheter
om hand, t. ex. byggnadsfrågor, frågor om reparationer, vissa mindre administrativa
angelägenheter, som uppstå i läroverkssamhällena m. m.

Jag tror, att utskottet har gått en mycket klok väg, då utskottet dels föreslår,
att där det redan finnes sådana styrelser, där skola dessa obligatoriskt
vara kvar, och dels gör en hemställan till Kungl. Maj:t att överväga, huruvida
det icke vore lämpligt att inrätta sådana styrelser även vid andra läroverk. Det
är naturligtvis inte något tvång för Kungl. Maj :t att göra detta utan endast
en hemställan till Kungl. Maj:t att taga saken under övervägande. Jag ber
således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen angående det av herr Lindskog framställda yrkandet
beträffande utskottets motivering i fråga om lokala styrelser för läroverken
härmed förklarats avslutad samt herr förste vice talmannen givit propositioner

Torsdagen den 19 maj e. m.

93

Nr 34.

å de yrkanden, som därunder förekommit, godkände kammaren utskottets mo
tivering i nu debatterade del.

Punkten I. 1. med undantag av inledningen.

Mom. a) och b).

Godkändes.

Vidare föredrogs mom. c). Därvid anförde:

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! På denna punkt gör utskottet
eu förklaring. Utskottet förklarar nämligen i enlighet med yrkande i den
kungl. propositionen, att utskottet icke har något att erinra mot att undervisningsarbetet
i de allmänna läroverken ordnas i huvudsaklig anslutning till de
grundsatser, som av departementschefen angivits i statsrådsprotokollet.

Härmed åsyftas ett uttalande rörande skolans inre gestaltning, som departementschefen
gör i det andra kapitlet i den kungl. propositionen. I detta kapitel
framför departementschefen en hel rad av önskemål, som för övrigt sedan länge
stått på dagordningen, då det gäller den för skolans utveckling i vårt land otvivelaktigt
viktigaste frågan, nämligen reformen av det inre arbetet i skolan.
Departementschefen pekar där på betydelsen av att en starkare koncentration
i undervisningen kommer till stånd, att en sovring av lärostoffet äger rum o. s. v.
Han påpekar också önskvärdheten av att större utrymme beredes åt fysisk
fostran, att vissa praktiska ämnen få en plats såsom obligatoriska också på
realskolans schema o. s. v.

När nu reservanterna ha haft att taga ställning till detta, ha vi i själva verket
icke i väsentlig grad skilt oss på denna punkt från utskottsmajoriteten. Vi
ha också erkänt i vår reservation, att här äro många och beaktansvärda uppslag,
och vi instämma på ett flertal punkter helt och fullt med de intentioner herr
statsrådet haft. Men när vi ändå icke kunnat gå med på att helt enkelt så att
säga underskriva detta och bemyndiga Kungl. Maj :t att verkställa en inre omgestaltning
efter dessa linjer, så beror detta därpå, att dessa mycket svårlösta
problem äro här i själva verket blott skisserade. Det framgår icke närmare,
hur departementschefen tänker sig dessa problems lösning. När det t. ex. gäller
arbetets koncentration, så kan detta tänkas ske genom begränsning av de
nuvarande ämnena på realskolans schema. Eller det kan tänkas ske genom begränsning
av det antal timmar, som är fastställt för de olika ämnena. Det är
mycket svårt att så att säga underteckna en fullmakt in blanco för Kungl.
Maj:t, när man icke ser några riktlinjer för, hur departementschefen tänker
sig dessa olika, i och för sig mycket goda önskemål tillgodosedda i praktiken.

Detta är grunden till, herr förste vice talman, mina herrar, att reservanterna
ansett försiktigheten på denna punkt bjuda att i stället ingå med en skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om en utredning dels huruvida och i vilken
utsträckning det i propositionen antydda programmet för skolans inre arbete
i verkligheten låter sig genomföra utan att läroverkens arbetsresultat äventyras,
dels ock i vilken omfattning ett genomförande av nyssnämnda program är
ägnat att medföra ökade kostnader för statsverket.

Det är alltså från dessa synpunkter, som det otvivelaktigt behövs en närmare
och ingående utredning, för att man över huvud skall kunna taga bestämd
ståndpunkt till förslaget. Man kan vara vän av koncentrationsprincipens genomförande,
men därför är det icke säkert, att man underskriver vilket som
helst av de sätt, varpå denna koncentrationsprincip kan utföras i verkligheten.

Vi skilja oss alltså från utskottsmajoriteten däri, att vi, under uttalande av
vår anslutning till en hel rad av de önskemål, som departementschefen här på -

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 94

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

pekat, dock icke anse, att frågan nu föreligger i det skick, att vi utan vidare
kunna binda oss på förhand för det programmets utförande. Denna vår ståndpunkt
grundar sig dels därpå, att förslaget har sådana konsekvenser rörande
skolans inre organisation, rörande timplanen o. s. v., att vi måste se hur man
tänkt sig lösningen i detalj, och dels därpå, att dessa önskemål otvivelaktigt
också komma att föra ekonomiska konsekvenser med sig, och man bör ha den
sidan av saken utredd, innan man binder sig.

Det är därför, herr förste vice talman, som jag skall be att i den föredragna
punkten få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till det yrkande i
reservationen, som jag nyss hade äran uppläsa och som återfinnes under mom.
II: e).

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr förste
vice talman, mina herrar! Vid omläggningen av det inre skolarbetet har i
Kungl. Maj :ts proposition fästs det allra största avseende. Det kunde under
sådana omständigheter givetvis ha ansetts befogat, att propositionen också innehållit
en utförligare och detaljrikare framställning än den föreliggande. Men,
mina herrar, jag undrar hur propositionen skulle kommit att se ut med hänsyn
till omfånget, om man skulle tagit upp alla dessa olika frågor, som nu, ehuru
angivna endast till sina grundlinjer, likväl upptaga flera sidor i den kungl.
propositionen. Jag vill fästa uppmärksamheten på att enbart beträffande ämnet
koncentration skulle ju kunna skrivas flera avhandlingar, en var av lika stort
omfång som propositionen i dess helhet. Jag har också ur andra synpunkter
varit angelägen om att inte gå för mycket i detalj, ty även om i dessa ämnen
här förefinnes sakkunskap, äro dock icke alla olika sidor företrädda, och för
övrigt skulle en detaljerad redogörelse endast giva anledning till omfattande
diskussioner mellan representanter för olika åsikter.

Som svar på en nyss framställd fråga vill jag meddela, att det icke är uteslutet,
att vid den närmare utfasningen av koncentrationsprincipens tillämpning
i realskolan jämväl kan tagas under övervägande, huruvida ämnenas antal bör
minskas eller icke. Men vad som framför allt är inneslutet i begreppet koncentration
är givetvis att i lämplig omfattning sammanföras likartade delar av
samma ämne till en och samma undervisning. För ett rätt utförande av denna
tanke måste ett vida djupare samarbete komma till stånd mellan de olika lärare
som ha att behandla sinsemellan besläktade ämnen och ämnesdelar än vad nu
är fallet.

Den viktigaste delen av tillämpningen skall emellertid ske genom ett gemensamt
arbete i kollegiet, sedan undervisningsplanerna blivit fastställda.

Jag har förut betonat, att jag anser, att riksdagen skall ha rätt mycket att
säga i fråga om själva den yttre organisationens ram, att bestämmandet därav
icke skall överlämnas till Kungl. Maj:t och icke heller till de lokala myndigheterna,
där opinionsvindarna ofta växla och häftigt blåsa.

Om det inre arbetet åter bör riksdagen icke fatta detaljbeslut. Det är icke
riksdagens sak att ingå i den prövning, som endast den speciella sakkunskapen
beträffande varje ämne och varje detalj verksamt kan utföra. Det är ur alla
synpunkter lämpligare, att Kungl. Maj:t, sedan grundlinjerna äro uppdragna,
med anlitande av olika ämnens speciella företrädare och förespråkare och under
medverkan av den centrala myndighet, som har överinseende över hela skolväsendets
ordnande i vårt land, angiver de vägar, vilka det inre undervisningsarbetet
skall i framtiden följa.

Jag finner alltså, i detta avseende föreligger en väsensskillnad emellan herr
Holmdahls reservation å ena sidan och Kungl. Maj:ts proposition å den andra,
därför att i herr Holmdahls reservation måste anses ligga innesluten den åsikten,
att riksdagen skall i detalj pröva hithörande ärenden. Utskottet åter ställer

Torsdagen den 19 maj e. m.

95 Nr 34.

sig på den andra sidan och förklarar, att utskottet för sin del ansluter sig till
Kungl. Maj:ts förslag i vad det icke medför ekonomiska konsekvenser. Utskottet
vill således icke vara med om att överflytta på riksdagen makten att
bestämma i detalj i dessa ärenden, såvida de icke medföra ekonomiska konsekvenser.
Att alla åtgärder, som kunna medföra ökade kostnader för staten,
skola framläggas inför riksdagen, anser jag självfallet. Detta hade måhända
bort tydligt utsägas i Kungl. Maj :ts proposition, men jag har, som sagt, utgått
ifrån att därest omläggning av detta inre arbete i skolan komme att visa sig
medföra ökade kostnader, skulle detta för riksdagen anmälas och anslag för
ändamålet begäras.

Herr Mosesson: Herr förste vice talman! När det gäller denna fråga, så
är det naturligtvis rätt som statsrådet säger, att den hör till Konungens administrativa
lagstiftning. Men mot denna för övrigt riktiga erinran kan också
enligt min uppfattning med rätta riktas den invändningen, att då Kungl.
Maj:t begär av riksdagen, att denna skall uttala sig om vissa allmänt skisserade
principer, men riksdagen icke alls vet, vad ett bifall till dessa så vagt
och allmänt skisserade principer innebär, då kan man också begära att få
se vad ett ja betyder, innan man ger detta ja. Här har t. ex. herr statsrådet
antytt, och icke blott antytt, utan rent ut sagt ifrån, att när det är fråga om
realskolan, så skall det införas obligatorisk slöjdundervisning. Vidare har
herr statsrådet givit uttryck åt att det bör vara en halv dags ledighet i veckan,
men samtidigt har herr statsrådet givit till känna, att realskolexamen
icke skall komma att kvalitativt sänkas. Var och en som är intresserad av
dessa saker frågar sig naturligtvis då: Hur skall det vara möjligt för ett
statsråd eller vilken annan som helst att kunna införa låt oss säga 6, 7 nya
veckotimmar utan att det antingen blir en överbelastning av elevernas förmåga
eller också ett undanskjutande av andra ämnen? Jag tror visserligen
på möjligheten av att genom koncentration och genom andra åtgärder kunna
vinna något, men jag betvivlar storligen möjligheten av att genom några sådana
organisatoriska åtgärder hitta på något i pedagogiens historia så nytt,
som att på en endaste gång införa nya ämnen, vilka kräva så mvcket tid,
utan att något av det som förut finnes på schemat blir lidande. Denna fråga
står, såsom herr statsrådet vet, i mycket nära sammanhang med ett uttalande
av herr Oscar Olsson i hans motion. Då jag var med i utskottet hörde jag,
att där från frisinnat håll framställdes förslag om att riksdagen skulle begära
av Kungl. Maj:t att få se huru frågan skulle kunna ordnas, icke blott
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, som ju utskottet intresserat sig
för, utan jämväl, hur det skulle vara möjligt att ordna saken i organisatoriskt
avseende. Sedan dess har intet förekommit, som ändrat min uppfattning
om det nyttiga och önskvärda att. innan man, som herr Holmdahl sade.
ger fullmakt in blanco, man får se vad detta kommer att innebära, och jag måste
i detta stycke hålla på det förslag, som framställdes av herr Bengtsson i Norup.
Jag ber att få säga, att då jag detta gör, så gör jag det av principiella
skäl. Jag har eljest en mycket stark tillit till den måttfullhet, klokhet och
erfarenhet, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, och,
som jag förmodar, Kungl. Maj:t i allmänhet har.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Med anledning av herr stats rådets

yttrande ber jag först att få säga, att vad jag här begärt, det är verkligen
icke några vidlyftigare utredningar om dessa önskemål, sedan länge kända
och ofta framförda i den pedagogiska litteraturen även här i landet. Men
vad jag önskat, det är blott en kort skissering över, hur herr statsrådet tänkt sig
deras lösning. En hel rad av dessa önskemål höra nämligen till det slag av

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

5r 34. 96

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

önskemål, som äro utomordentligt lätta att uttala, och som tidigare ofta ha
uttalats, men som äro ytterligt svåra att realisera. Dit hör just koncentrationen
och begränsningen av lärostoffet. Överhuvud taget har frågan därför
icke enligt min mening bragts närmare sin lösning genom de allmänna resonemang,
som föras här i II kap. i den kungl. propositionen.

Sedan vill jag säga, att när herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
gjorde gällande, att i det yrkande, jag här framställt, låg den
åsikten, att riksdagen skulle uttala sig i detalj i dylika frågor, är det en
fullkomlig missuppfattning av herr statsrådet. Min mening är precis den motsatta.
Men varför ha vi måst taga upp denna fråga? Jo, därför att herr
statsrådet i propositionen har ett moment, där herr statsrådet vill, att
riksdagen skall förklara sig icke ha någonting att erinra mot att undervisningsarbetet
ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de grundsatser,
som anförts i detta kapitel. Gentemot detta kan man ju resa de
invändningar, jag nyss anförde. Jag instämmer med herr Moses,son däri,
att man icke kan binda sig för dessa grundsatser, om man icke ser huru herr
statsrådet tänkt sig deras realiserande. Det är alltså icke alls fråga om en
lust från min eller reservanternas sida att ge oss in på ett område, där Kungl.
Maj:t har sin administrativa förordningsrätt obeskuren kvar. Och det är
uppenbart, att även med ett bifall till reservanternas förslag Kungl. Maj:t har
fullkomlig frihet härvidlag. Men vad vi åsyfta är det, att när Kungl. Maj:t
frågar oss om denna punkt, och när Kungl. Maj:t vill höra riksdagens mening,
bör riksdagen svara: Vi kunna icke uttala vår mening, innan vi få närmare
se, hur departementschefen tänkt i detalj ordna saken. Som det nu blir,
om utskottets förslag bifalles, innebär det att riksdagen, helt enkelt obesett
så att säga, går in för dessa låt vara i flera fall önskvärda moderna principer
för det inre skolarbetets ordnande utan att kunna överblicka konsekvenserna.
I varje fall måste dessa innebära ökade kostnader, men har riksdagen
en gång gått in för dem, är det självfallet, att den också måste betala,
vad de kosta. Det är gott och väl, att man får kostnadsberäkningar,
men den principiella anslutningen i dag kommer då att framställas såsom skäl
för att riksdagen också skulle utan vidare acceptera kostnaden.

Jag vill taga ett exempel. Jag tager det å en punkt, där jag för min del
helt delar departementschefens uppfattning. Det är nämligen när departementschefen
på ett efter min mening förtjänstfullt sätt går in för frågan om
den fysiska fostran vid våra skolor. Det kan ha sitt intresse att erinra om,
att vi för ett år sedan — jag vill minnas att jag då konfererade med nuvarande
departementschefen i hans egenskap av ledamot av första kammaren
om saken — debatterade en fråga, som gällde just den fysiska fostran
i våra skolor. Det gällde skrivelse om införande av halvdagsledighet för lek
och idrott. Jag tillät mig uppträda med ett så gott försvar jag kunde prestera
för denna tanke, och jag fick många instämmanden i kammaren. Och detta
föranledde mig att begära votering. Men till min överraskning var det, oaktat
det var, om jag minnes rätt, ett 15-tal instämmanden, icke stort flera som
röstade med mig än de, som instämt. Hela kammaren stod som en man mot
denna tanke, att den fysiska fostran skulle få ökad plats på schemat.

Nu har departementschefen framkastat precis samma tanke, och nu är utskottsmajoriteten,
utan att ha fått en rad om vad detta kommer att kosta,
beredd att gå med på den. På denna punkt är jag verkligen glad över detta,
ty jag är övertygad om att förslaget bör tagas, men jag tager det som ett
exempel på ett sätt, på vilket man icke bör behandla en fråga, som kommit
fram till riksdagen i detta skick. Det anser jag icke riktigt, oaktat jag är
övertygad anhängare av planens realiserande. Jag anser, att man icke kan
gå in för grundsatser, som blott äro allmänt skisserade. Jag har icke önskat

Torsdagen den 19 maj e. m.

97 Nr 3.4

att riksdagen skulle uttala sig i detalj, men om departementschefen önskar ett
gillande av dessa grundsatser för att kunna bedöma saken, måste vi väl se
hur departementschefen tänkt sig lösningen, och det få vi icke veta något
om, då det gäller en hel rad av här framförda önskemål. Det är alltså ur
denna synpunkt, som jag icke vill att vi besvara departementschefens begäran
om yttrande på denna punkt på annat sätt, än att vi säga, att för den
händelse departementschefen önskar vårt yttrande, så behöva vi närmare utredning,
huru och på vad sätt detta program i realiteten skall genomföras,
och vi behöva också en beräkning av kostnaderna för programmet. Det är,
vad som säges i reservationen på denna punkt, till vilken jag yrkat bifall. Jag
vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till reservationen II mom. e
och avslag på utskottets yrkande i motsvarande punkt.

Herr Rydén: Herr talman! Jag kan icke neka till, att jag tycker det

mer och mer ser ut, som om ett guerillakrig började föras här i kammaren beträffande
det av utskottet fattade beslutet. Den punkt, det här gäller, sammanhänger
på det sättet med hela utskottets betänkande, att den icke rimligen
kan brytas loss och^ett yrkande sådant som det av herr Holmdahl framställda
bifallas. Jag förvånar mig i någon mån över att man här, fastän huvudvoteringen,
som avgjort principfrågan, har ägt rum, fortsätter med att även
på sådana punkter, som har oskiljaktigt sammanhang med själva huvudfrågan,
försöka bryta sönder det, som utskottet här har föreslagit. Det ligger ju så
till, att Kung! Maj:t här fått ett huvudsakligt godkännande från utskottets
sida i de delar, som röra det inre arbetet i skolan, som icke ha ekonomiska
konsekvenser. Och sådan är den svenska grundlagen, att Kungl. Ma.j:t har
rätt och bör ha rätt att avgöra sådana frågor om det inre skolarbetet, som
icke ha några ekonomiska påföljder. Däremot står tydligen utskrivet i utskottets
betänkande, att i den mån åtgärder, som sammanhänga med omgestaltningen
av skolans inre arbete, föra med sig ekonomiska konsekvenser, måste
fragan självfallet komma att läggas inför riksdagen. Jag undrar egentligen,
om man kan intaga en annan ståndpunkt än denna, om man vill hålla sig
både till vad som är rimligt, och vad som är i överensstämmelse med hela
vår författning. Jag tycker, att herrarna nu borde avstå från att fullfölja
detta, som ju ändå sammanhänger med hela huvudbeslutet, och jag tillåter mig
att yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag tillåter mig i anledning av den siste
talarens yttrande att säga ännu ett ord. Jag trodde det vara självfallet, att
det icke kunde misstolkas, om reservanterna tilläte sig motivera de olika yrkanden,
som framkommit i reservationen, i enlighet med den föredragningsordning,
_ som är antagen. Här är en punkt i reservanternas yrkande, som jag
tillåtit mig motivera, som svarar emot den föredragna punkten i utskottets
klämmar. Jag vill gentemot den förre talaren endast erinra om denna reservanternas,
av riksdagsordningen garanterade självfallna rätt. Jag trodde icke,
att någon i denna kammare skulle kunna misstycka, att en av reservanterna
begagnade sig av densamma.

Herr Rydén: Herr talman! Jag bär icke förmenat herr Holmdahl den

formella rätten, men det brukar ju finnas en viss kutym här, som jag tycker är
förnuftig. Det är den, att när en fråga i sina stora huvuddrag är avgjord,
bruka reservanterna icke hålla på att i varenda punkt taga kammarens tid
i anspråk och försöka bryta sönder vad som är beslutat.

Kammaren bör för övrigt snart kunna få en bild av hur det varit i skolutskottet,
och om befogenheten av de skarpa angreppen mot att jag försökt

Andra hammarens protokoll 1927. Nr 34. 7

Aruj.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Förta.)

Nr 34. 98

Torsdagen den 19 maj e. m.

Arg.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

få arbetet påskyndat, försökt att få ett beslut inom sådan tid, att riksdagens
prövning av detta ärende icke skulle behöva ske i sista minuten. Jag förmodar,
att denna kammare kanske kan få en föreställning om hur det inom
utskottet varit i fråga om den tid, som pratades bort. Efter detta förstår
kammaren nog den saken och inser, att jag haft goda skäl för att söka begränsa
de vidlyftiga diskussionerna.

Herr Lindskog: Herr talman! Det är med anledning av herr Rydéns

sista uttalande, som jag begärt ordet. Han säger, att kammaren nu bör
förstå, hur det varit inom utskottet. Detta ger mig anledning att säga, att
herr Rydén icke här enligt min mening har någon som helst anledning att tala
om, hur det varit i utskottet. Och jag vågar protestera å egna och reservanternas
eller minoritetens vägnar emot detta herr ordförandens i utskottet uttalande.
Här har enligt min mening icke i utskottet skett något övergrepp
från reservanternas sida. Vi ha icke annat än fört en fullt saklig opposition,
och vi ha här använt den rätt, som vi såsom riksdagsmän och ledamöter av utskottet
äga. Vi ha använt denna rätt att på alla punkter, där vi ansett oss
ha möjlighet att korrigera en enligt vår mening oriktig uppfattning, försöka
göra detta. Vi ha använt denna rätt att söka få rättelse. Som bevis pa hur
enligt min mening orätt detta, som herr ordföranden i utskottet anfört, är,
vill jag påpeka, att sedan ett principbeslut i utskottet blivit fattat just pa
denna punkt, som herr Holmdahl angripit, så hade en ledamot tillhörande majoriteten,
nämligen herr Bengtsson i Norup, gått in för ett yrkande ungefär i
den stil, som herr Holmdahl här framställt, och först i sista upploppet lamnat

sin mening. . .

Jag nämner detta som bevis för att man verkligen även efter ett principbesluts
fattande kan ha rätt att gå in i diskussion på vissa punkter och ha
rätt att gå in för en ändring av dem. Jag far här säga, att denna fråga, om
det inre arbetet icke enligt min mening hänger så intimt samman med det hela
i detta organisationsproblem i övrigt, att man icke där kan framställa en
begäran om ändring i beslutet. . .

Jag tror, herr ordföranden i utskottet icke kan säga om mig, att jag har sokt
öva något slags obstruktion. Sedan jag höll mitt första anförande i går^ har
jag blott på några få punkter och blott i korta anföranden begärt att få ett
yrkande framställt. Att under sådana förhållanden antyda, att kammaren nu
skall få en föreställning om hur det gått till inom skolutskottet, det anser jag
vara minst sagt oberättigat. Och jag ber att få nedlägga mm bestämda protest
mot detta uppträdande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Då den förre talaren här direkt ville be strida

riktigheten av de uppgifter, som från utskottsordförandens sida nyss
lämnats, bör det understrykas vad kammaren här kunnat konstatera och vad
herr Rydén i sitt anförande betonade, nämligen att en och annan bland dem,
som stå antecknade som reservanter till utskottets utlåtande, i mycket stor
utsträckning begagnat sin rätt att framföra sin uppfattning i en mängd olika
detaljer. Det har, som jag redan under gårdagen tillät mig antyda, förhållit
sig på det sättet, att från reservanternas sida vid ett flertal tillfällen yrkats
på bordläggning i det oändliga. Därigenom ha de försinka! eller sökt försinka
utskottets arbete. Jag tror emellertid, att såväl majoriteten som en och annan
av minoriteten äro utskottets ordförande synnerligen tacksamma för att han
försökt att inom rimlig tid få ett slut på behandlingen av denna fråga, samtidig!
ber jag få fastslå, att icke något som helst försök gjorts från ordförandens
och utskottsmajoritetens sida att på något sätt förhindra minoriteten att ia
sin mening fram. Men däremot ha säkerligen många inom utskottet ansett, att

Torsdagen den 19 maj e. m.

99

vissa talare från reservanternas sida — jag åsyftar icke utskottets ärade
vice ordförande ■ skulle kunnat koncentrera sina anföranden mera och icke

1.f,a onmligt stor utsträckning lägga beslag på den tid, som utskottet haft till
srtt förfogande Och det är ju ungefär detsamma kammarens ledamöter vid
ärendets behandling i kammaren kunnat konstatera.

Psn’-+rr ^ViSt^m; ?err hofman! ^ Vore det inte, efter de anföranden som nu
naints, skal att stryka över och ga vidare i texten.

Herr Lindskog: Herr talman! Hade inte herr Wagnsson haft sitt sista

anförande sa både jag naturligtvis inte blivit uppkallad. Jag ber emellertid
att pa det bestämdaste fa protestera mot påståendet, att minoriteten i utskottet
skulle missbruka^ sm yttranderätt. Det är icke förhållandet. Men vi ha verkligen
ansett att i en fråga, som är av den utomordentligt genomgripande art
som den har föreliggande skolfrågan, har minoriteten ägt rätt att framföra sina
uppfattningar. Da herr Wagnsson säger, att minoriteten har i det oändliga
uppskov och åter uppskov, så är detta påstående icke med de verkliga
lornaflandena överensstämmande. Hade minoriteten begärt uppskov och åter
uppskov i det oändliga, rå hade inte denna utomordentligt viktiga fråga varit
den forsta av de störa frågorna, som kommit på kammarens bord. Jag vill
saga, att jag för min del skänker min stora beundran åt ordföranden i utskottet
för det utomordentliga arbete, som han nedlagt inom utskottet. Jag beundrar
hans arbetsförmåga. Men jag måste säga, att minoriteten har endast använt
sig av den ratt, som man har, nämligen att få framlägga sina synpunkter Jag
inser mycket val, att majoriteten tyckt, att detta var alldeles överflödigt eftersom
saken anda var klar. Men vi ha ansett det vara en verklig samvetssak
för oss att lagga fram vara skäl och grunder. Det har hänt i utskottet att
med majoritetens votering har diskussionen förklarats avslutad, även sedan
minoriteten begärt att få yttra sig. Den möjligheten har nu icke förelegat här
1 kammaren att fa slut på debatten. Jag vill bara säga, att det är oberättigat
att rikta mot minoriteten några angrepp, därför att vi försökt få en saklig
framställning av fragorna. Jag vill säga, att beträffande samtliga de frågor,
som har framdragits från minoritetens sida, gäller det, enligt min mening, att
de icke sta i det oupplösliga samband med själva huvudfrågan, att man icke
f-i, :.e kunnat tänka sig att få en ändring till stånd, om kammaren hade varit
tillgänglig för sakliga skäl.

Fröken Wellin: Herr förste vice talman! Jag beklagar, att denna fråga,
som inte hor till amnet, har kommit in i debatten. Men när nu så skett och
nar sadana uttalanden gjorts, som här varit fallet, anser jag, som haft förtroendet
att vara suppleant från högerpartiets sida inom utskottet, inte, att mitt samvete
tillåter mig, att de uttalanden från min sida få stå oemotsagda i protokollet
Jag nar som suppleant varit i tillfälle att följa överläggningarna
vid nästan varje sammanträde inom utskottet. Jag skall här inte göra annat
an som ledamot av högerpartiet och den meningsriktning, som representeras av
reservanterna, be att fn betyga min djupt kända och många gånger kända
tacksamhet för det satt, varpa högerrepresentanterna, de ordinarie ledamöterna,
skott sitt åliggande inom utskottet, för det skickliga, sakliga och, jag vill tilllägga,
hovsamma sätt, varpå de förfäktat sina åsikter.

Herr Rydén: Herr talman! Ja, vi skola väl inte fortsätta att gräla. Men
det har verkligen sagts sa mycket elakt om mig i debatten. Jag har inte svarat
pa det, och kanske var det olämpligt av mig, att jag nu tog upp detta Men
jag kan inte underlåta att säga, att jag vidhåller den uppfattningen att man

Nr 34.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34.

100

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

om man vill taga hänsyn till den mening, som segrat i kammaren med så stor
majoritet, inte bör driva fram det yrkandet, som gjorts från reservanternas
sida i denna punkt. Ty denna punkt har ett sådant sammanhang med det störa
hela, att har kammaren tagit huvudfrågan, så bör den också taga denna detalj.
Jag betonar ännu en gång, att den icke avser att frånsåga riksdagen gransknings-
och prövningsrätten av någonting, som har ekonomisk innebörd. Men
de pedagogiska spörsmålen tillhöra Kungl. Maj :ts lagstiftning, och i det hanseendet
innebär förklaringen från utskottets sida ingenting annat, än att man
icke haft någonting huvudsakligt att erinra mot de tankar, som uttalats har.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
å de därunder gjorda yrkandena; och godkände kammaren utskottets förslag
i förevarande moment.

Mom. d).

Godkändes.

Härefter föredrogos i ett sammanhang inledningarna till samtliga punkter
under avdelningen I.

Ordet begärdes därvid av

Herr Rydén, som yttrade: Med hänsyn till avfattningen av deri föredrag ningsordning,

som av riksdagens båda kamrar blivit godkänd, tillåter jag mig
hemställa, att ingresserna till punkterna A—I matte utgå Det ar dessa inoresser
där det heter i punkterna A—H: »under förutsättning av bifall till

vad utskottet» etc. samt i punkten I: »Vid bifall till vad utskottet» etc.

Samma yrkande kommer att framställas i första kammaren.

Det av herr Rydén framställda yrkandet blev av kammaren bifallet.

Inledningen till utskottets hemställan under avdelningen I.

Godkändes.

Vid nu punktvis skedd föredragning av avdelningen II. biföll kammaren vad
utskottet hemställt.

Slutligen föredrogs avdelningen III. Därvid yttrade:

Herr Norling: Herr talman! Jag skall under denna avdelning be att få

Yrka bifall till den av herr Bergström m. fl. avgivna reservationen Den innebär
att riksdagen måtte i skrivelsen till Kungl. Maj :t hemställa, det Kung .
Maj-t ville låta verkställa utredning angående behovet av ett nytt gymnasium
i Värmland och, därest Kungl. Maj :t finner omständigheterna det påkalla, fo
riksdagen framlägga förslag om utvidgande av Kristinehamns realskola ti 1
högre allmänt läroverk. Motiven härför framgå av de motioner, som väckts i

frå o-an såväl i första som i andra kammaren. . „ „

f Värmland anser sig missgynnat på hithörande område, d v s i fråga om
mö Tio-heterna till gymnasialbildning. I hela provinsen med dess 292,000 in
vånare finnes endast ett gymnasium, nämligen i Karlstad, och det tangerar
redan nu den gräns, om vilken departementschefen yttrar, att nar ett gymnasium
når ett elevantal av 600, synes normalt den gräns vara ,uPPn^dd’Ddatt^eJrnfgr;
serna för anordnande av ytterligare ett läroverk aro för handen. Detta arior
hållandet i Karlstad. Medeltalet av de realskolor, vanfran larjungarna ga ti

Torsdagen den 19 maj e. m.

101 Nr 34.

gymnasierna, är på varje gymnasium i riket i dess helhet något över 2. Men
i Värmland ha vi 5 realskolor och 5 kommunala mellanskolor. Och vi anse
även den proportionen alltför ogynnsam för Värmlands del. Vi vilja visst inte,
att Värmland skall bli mest gynnad provins i detta avseende, men det må anses
förklarligt, att befolkningen reagerar mot, att Värmland skall vara den minst
gynnade provinsen i riket. Vi anse kravet på upprättande av ytterligare ett
gymnasium i Värmland vara uppburet av så talande och starka motiv, att det
icke utan att orättvisa begås kan avvisas.

Nu ha emellertid reservanterna icke yrkat bifall till motionerna, sådana de
föreligga. Motionärerna ha givetvis önskat ett positivt beslut i frågan. Men
reservanterna hålla före, att riksdagen kanske anser sig förhindrad att på enskilda
motionärers framställning fatta ett positivt beslut i en sådan fråga som
denna. Därför hemställa reservanterna om utredning. Det är alltså för närvarande
endast en utredning som önskas från en provins, som helst skulle sett
ett omedelbart positivt beslut i frågan.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Norling förenade sig herrar Carlsson-Frosterud, Norsell och B lärling.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren, att överläggningen
nu först skulle avse det av herr Norling framställda yrkandet och efter
överläggningens slut beslut härom fattas.

Herr Rydén: Herr talman! Jag har för min del av flera olika skäl inom
utskottet inte kunnat vara med om att stödja dessa motioner. I utskottet gick
nu yrkandet ut på ett rent bifall till motionerna, d. v. s. att riksdagen skulle
fatta ett omedelbart beslut om upprättande av ett statsgymnasium i Kristinehamn.
Detta yrkande ansåg jag mig för min del icke kunna biträda, då detta
ärende icke är på det sättet förberett och utrett som de andra frågor om upprättande
eller övertagande av gymnasier, vilka varit förelagda utskottet för
prövning. Vidare vill jag säga, att ett skäl, som man också måste ta hänsyn
till, är det, att när vi nu övertagit de kommunala gymnasierna i Eksjö, Uddevalla,
Skövde och Landskrona, så ha dessa städer i årtionden på egen bekostnad
först och sedermera de två sista åren med statens hjälp uppehållit kommunala
gymnasier och gymnasielinjer. Det blir ett för bryskt avbrott i vad som varit
sed i detta fall, om man här på grund av enskild riksdagsmotion går med på
att upprätta ett statsgymnasium i en stad, där man aldrig kostat på sig ett
enda öre för lösande av gymnasiefrågan. Nu föreligger i reservationen yrkandet
i den mera begränsade omfattningen, att det är fråga om en skrivelse om
utredning. Men jag får säga, att av vad som framlagts i motionerna har icke,
särskilt vid den granskning i detalj som jag gjort beträffande läroverksförhållandena
i Värmlands län, framgått några för mig tillräckligt bärande skäl
för att gå med på denna riksdagsskrivelse för närvarande.

Jag tillåter mig därför att yrka avslag på det av herr Norling framställda
yrkandet.

Överläggningen angående det av herr Norling framställda yrkandet förklarades
härmed avslutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till vad utskottet under förevarande avdelning hemställt i fråga om motionerna
I: 251 och II: 409, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den i avseende härå av herr David K. Bergström m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Norling, i anledning

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 102

Torsdagen den 19 maj e. m.

varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller vad andra särskilda utskottet under avdelningen
III i utskottets förevarande utlåtande nr 1 hemställt i fråga om motionerna
I: 251 och II: 409, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i avseende härå av herr David K. Bergström m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit vad utskottet i förevarande avseende
hemställt.

Härefter anförde:

Herr Högberg: Herr förste vice talman, mina herrar! Som herrarna lagt

märke till, finns här under punkten III en reservation av herr Olof Olsson
m. fl., i vilken hemställes om bifall till de motioner, som av det socialdemokratiska
partiets förtroenderåd väckts i första och andra kammaren, i vad dessa
motioner gälla frågan om studentexamen, dess bibehållande eller avskaffande.

Det kan naturligtvis inte vara lämpligt, att jag vid denna sena timme går in
utförligare på de skäl, som motivera reservanternas hemställan. Jag vill emellertid
säga, att när vi från det socialdemokratiska partiets sida varit med om
att yrka på studentexamens avskaffande, har det skett därför att vi äro övertygade
om att med hänsyn till skolarbetets inre gestaltning det blir en bättre
ordning, om man i stället för en sammanträngd studentexamen får mera av
successiva tentamina. Nu är det så, att dessa ynglingar och flickor, som skola
upp i studentexamen, de skola där på några få timmar vara, om bilden tillåtes,
några slags laddade kanoner, som skola avfyra sina laddningar och som skola
bedömas efter vad de då prestera. Det blir på det sättet, att de skola hålla en
massa ämnen presenta i huvudet för ögonblicket och avleverera sin kunskap,
för att sedan skaffa sig den så kallade allmänbildningen, som lär bestå i vad
man kan sedan man glömt allt det man lärt sig medan man läste på studentexamen.
I varje fall förefaller det mig, som om systemet med en dylik studentexamen
saklöst kunde avskaffas.

Ett skäl, som jag mycket väl vet att man anför för studentexamens bibehållande,
är detta, att det behövs en kontroll över undervisningen. Man säger,
att genom censorsinstitutionen blir det dock en pressning för vederbörande ämneslärare
att nå ett visst tillfredsställande resultat och att, om sålunda censorsinstitutionen
försvinner i och med studentexamens avskaffande, kontrollen upphör
över det sätt, varpå man vid läroverken sköter sig från läroverkslärarnas
sida. Jag tror för min del, att det ligger åtskilligt av överdrift i dylika farhågor.
Det kan pekas på möjligheten att åstadkomma en kontroll på annat
sätt, en inspektion på annat sätt över de resultat, som lärarna i de olika ämnena
ernå.

Det andra skälet, som här föres fram, är universitetens behov. Man säger,
att om vi ta bort studentexamen, så måste den ersättas med en examen rigoro -

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 19 maj e. m.

103 Nr 34.

sum såsom inträdesexamen vid universiteten. Ja, den risken tycker jag inte
att det finnes någon anledning att hesitera för. För närvarande, när vi ha
bortvalssystemet beträffande ämnena i våra skolor, är det ju så, att man kan
vid universiteten fortsätta och studera just de ämnen man valt bort i skolan,
under det att människor, som icke tagit studentexamen men som bedrivit självstudier,
mycket långt gående självstudier i något ämne, hindras att fullfölja
sina studier i detta ämne vid universiteten och där avlägga examen, bara därför
att de icke passerat detta streck, som studentexamen innebär. Jag är övertygad
för min del, att våra universitet skulle ha ett vida friskare och rikare
rekrytmaterial av svensk intelligens, därest studentexamen vore avskaffad.
Ty den är ett hinder för många begåvade ungdomar att vid universiteten fullfölja
studier, varmed de syssla. Att tvinga dem att först avlägga en studentexamen,
är det ingen mening med.

Jag tror därför, på grund av vad jag nu nämnt, att tiden kunde vara inne
att man avskaffade studentexamen. Det finns inga värden, som där gå förlorade,
men stora värden stå att vinna. Det blir bättre ställt vid läroverken
med hänsyn till möjligheten att där slippa sammanpressa undervisningen i en
fruktansvärd hets under skolans sista år, och det blir bättre vid universiteten
med hänsyn till deras rekrytmaterial.

Jag vet, att min högt ärade vän och granne här i bänken, som är mångårig
censor vid läroverken, har en motsatt mening, och jag ber därför, herr förste
vice talman att få avvakta vad han kan ha att anföra. Jag yrkar emellertid
bifall till herr Olof Olssons m. fl. reservation.

Herr Lindskog: Herr talman! Då utskottets ärade ordförande ju här är
bland reservanterna, må det tillåtas mig att i den ganska ovanliga situation
jag befinner mig nu föra utskottets talan.

Jag vill då saga, att när det gäller studentexamen, måste det påpekas, att
bland alla de.instanser, man haft att göra med under denna frågas mångåriga
förberedelse, ingen enda har gått in för studentexamens avskaffande. Vi ha
haft den stora skolkommissionens, vi ha haft skolsakkunnigas, vi ha haft departementets
och vi ha haft överstyrelsens utlåtanden och uttalanden; på intet
håll har man gått in för avskaffande av studentexamen. De skäl, som herr
Engberg nu kom med, låta ju synnerligen bestickande, men jag tror, att den,
som har kännedom om hur förhållandena i verkligheten äro, måste säga, att
de ligga rakt motsatt till mot vad herr Engberg sade. Han pekade på, att vid
studentexamen, såsom den nu är anordnad, de stackars pojkarna skola vara
beredda att på några timmar skjuta av alla sina pilar i olika ämnen. Tacka
vet jag, menade han, om universiteten få hand om denna examen såsom en inträdesexamen;
då bleve det på ett helt annat sätt. Enligt min uppfattning är
förhållandet det rakt motsatta. Vi ha ju haft det gamla systemet med inträdesprövningar
vid universiteten. Dessa inträdesprövningar vid universiteten
ansågos och befunnos så krävande och prövande för de unga, att man avskaffade
dem. Man ansåg sig göra de unga människorna en tjänst genom att flytta
dessa prövningar från universiteten till skolorna. Om vi nu tänka oss, att de
unga komma till universiteten och där skola genomgå inträdesprövning, så
kommer det att bliva så, att vid dessa prövningar professorerna och docenterna
skola pröva unga män och kvinnor, som de absolut icke känna. De skola pröva
dem i ett flertal ämnen. Det blir en verkligt betungande och krävande examen,
där dessa unga få inte på ett par timmar men på några dagar eller veckor
.skjuta av alla sina pilar i de olika ämnena, och där det gäller, att de verkligen
skola kunna behärska dessa olika ämnen.

Den som känner sjiilva metoden, tekniken vid den nuvarande studentexamens
begående, han vet mycket väl, att det icke alls är fråga om — såsom den stora

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr B4r. 104

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

allmänheten så ofta tror ■— en examen, där det gäller att liksom avlasta ett
visst mått kunskap på ett fåtal minuter. Saken är helt''enkelt den, att censorerna
hava framför sig samtliga examenstabeller för de två sista åren, de ha
framför sig samtliga skrivningar från det senaste året. de ha vidare de betyg
som lärarna avge. Det är således dessa olika moment, som föreligga. Man
blev i utskottet ganska överraskad, när detta meddelades, och man tyckte, att
det var en allt för lätt prövning. Jag sade, att när det föreligger klara betyg
från föregående terminer, och när det föreligger klara skrivningar, så kan i
verkligheten en elev sitta och rent av skämma ut sig i den muntliga examen,
men det faller ändå ingen förståndig censor in att underkänna en sådan elev
bara därför, att han under dessa timmar råkar vara okunnig av en tillfällighet.
Däremot är det lika klart, att om en elev visat sig under de föregående terminerna
ha t. ex. BC eller B— i ett flertal ämnen, och om det vidare visar sig,
att han under de senaste årens skrivningar misslyckats gång på gång,^ och om
det vidare visat sig, att han misslyckats i studentskrivningarna, ja, då spelar
verkligen den muntliga examen en ganska stor roll. Visar det^ sig, att han
verkligen klarar sig på ett bra sätt i den muntliga examen, då räddar den
muntliga examen honom. Det kan möjligen vara för stor mildhet som^visas
honom därigenom, att denna muntliga examen verkligen räddar honom, då^han
kanske i stället borde falla. Men även detta, att en pojke kan under några
timmar spänsta upp sig till en verklig kraftprestation, är någonting som bör
givas erkännande. Om han däremot misslyckas också i den muntliga examen,
komma samtliga dessa faktorer att verka till ynglingens underkännande. ° Jag
skulle då vilja tillägga det, att det som gör, att säkerligen
instanserna aldrig velat gå in för studentexamens avskaffande, är det, att^hur
stort förtroende man än har och vi säkerligen alla ha för våra läroverk, så är
det alldeles klart, att när det gäller ett femtiotal olika läroverk, så måste det
under tidernas lopp förr eller senare komma en slags nivåskillnad, om icke det
finns en instans, censorsinstitutionen, som reser omkring och håller uppe denna
nivå. Nu kan man visserligen såga, och det har den socialdemokratiska motionen
sagt, att vi ha ju den institution som heter skolöverstyrelsen, som kan tänkas
inspektera undervisningen. Det är riktigt, men det är en mycket stor skillnad
mellan att inspektera undervisningen och att inspektera de kunskaper,^ som
eleverna ha. Det kan tänkas att det finns en lärare — och det finns .många
sådana — som är en utomordentlig lärare, som undervisar utomordentligt bra
men som icke kan, som termen lyder, hålla uppe fordringarna; det kan då
tänkas, att vid något läroverk fordringarna sjunka djupt under den allmänna
nivån. Det är censorsinstitutionens uppgift att vid studentexamen tillse, att
undervisningen vid de olika läroverken i Sverige hålles uppe vid en så jämn
nivå som möjligt.

Jag kan icke ingå här på alla de tekniska detaljerna i fråga om studentexamen;
jag vill blott säga, att det är icke sant, att vid studentexamen allt kommer
an på en sinkadus utan att det tvärtom beror på resultatet av den samlade undervisningen
under flera terminer jämte också de vitsord, som av olika lärare
ges och de samtal lärare och censorer ha om de pojkar, som det kan vara
fråga om.

Ålit detta, menar jag, ger en ganska stor garanti för att icke tillfälligheter
spela in i studentexamen. Jag har emellertid i utskottet sagt, att det verkligen
finns en tillfällighet, vilken jag betecknade som den enda ''tillfällighet,
som ensam kan vara avgörande. Jag har i avseende å densamma under åtskilliga
år sökt genomdriva en förändring men tyvärr icke lyckats. Det
gäller det svenska provet. Det är enligt min mening icke gott, att ett underkännande
i modersmålsprövningen ensamt kan underkänna hela examen. Det är
enligt min mening synnerlige beklagligt, och jag skulle för min del gärna vilja

Torsdagen den 19 maj e. m.

105

Nr 34.

se en ändring på den punkten. Detta är emellertid enligt min mening den
enda punkt, där man kan säga att en ren tillfällighet kan inverka.

Det är på dessa grunder och framför allt därför att inga sakkunniga myndigheter
tillstyrkt studentexamens avskaffande och det inte heller föreligger
någon utredning rörande vad som skulle komma i stället, som jag, herr
talman, ber att få tillstyrka utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Det är visserligen sant, som herr Lindskog

sade, att studentexamen under de senare åren undergått den förvandling han
beskrev, och att den därför icke är den examen rigorosum, som man i allmänhet
tror, där eleven skall på en enda stund avskjuta alla sina pilar, och att
han med all sin sakkunskap som censor kan intyga, att själva förhören under
examen icke äro avgörande utan att man vid examen tager hänsyn till elevernas
allmänna kunskapsmått och utveckling under de senaste åren, något som
naturligtvis ger studentexamen ett större värde. Men det finnes en opposition
mot studentexamen, som herr Lindskog inte så mycket berörde. Vi hava en känsla
av att om också denna examen avlägges under aldrig så vederhäftiga och kontrollerade
former, så är överhuvud taget detta förande fram till studentexamen
något alldeles olyckligt. Jag går, mina herrar, så långt, att jag för min ringa
del säger, att jag ser en attack mot studentexamen som något av det allra viktigaste
i hela den föreliggande reformen. Ty om det finns ett visst fog för
det ofta hörda talet, att man underlättar för alla klassers barn möjligheten att
ge sig in på de teoretiska studiebanorna, är det så mycket angelägnare, att man
på ett tidigt stadium liksom leder av denna ström till de praktiska yrkena, och
att man gör allt för att förebygga vad jag ville kalla denna isolerade studentkunskap,
som vi i vårt lilla fattiga land redan nu äro för mycket belastade
med. Det måste ligga något mycket praktiskt i det, att man kunde komma tillbaka
till gamla tiders förhållanden, där studentexamen var det verkliga provet
för tillträde till akademien, och att man finge i stället för den nuvarande
studentexamen på ett tidigare stadium ett slags kunskapsprov, genom vilket
man visade, att man tillägnat sig en viss allmän medborgarkunskap. Studentexamen
själv och hela den poesi, som kringsvärmar den vita mössan, är någonting
både dyrbart och i nuvarande tid högst äventyrligt. Det finns ett studentproletariat
som är av högst allvarlig art. Många av oss känna flera exempel
från familjer, inte minst inom vår medelklass, där man haft stort bekymmer
att släpa fram pojkarna genom läroverket och till studentexamen. Och varför?
Det vet man ofta inte. Man har inte kostat på pojkarna denna examen för att
därigenom få en förberedelse till fortsatta studier av vetenskaplig eller annan
art, utan man har bara haft en slags allmän, dunkel känsla av att man skall
just fram till studentexamen, även om den unge sedan skall hamna i ett yrke,
där man icke får någon direkt nytta av denna examen, eller diir denna isolerade,
aldrig i fortsättningen underhållna kunskap blir värdelös och går bort. I allt
för många fall synes det ej vara andra motiv som driva till denna examen än
en social fåfänga och högfärdskänsla, som man ingalunda bör giva någon näring.
Det finns studenter, det veta vi, som faktiskt inte ha den ringaste allmänbildning,
därför att de efter studentexamens absolverande aldrig formerat sina
kunskaper. Då ha både de och det allmänna fått utstå en onödig belastning.

Även om det är, kanske av en tillfällighet, bara en viss grupp som har reserverat
sig, har opinionen mot studentexamen icke sill hemvist inom ett visst
parti, utan den företrädes inom vida kretsar av den svenska allmänheten. Även
om man kan säga, att det icke föreligger någon utredning, och vi icke kunna
taga ett sådant steg idag, som jag skulle vilja vara med om, så tror jag, att
det vore till ganska stor nytta, om åtminstone andra kammaren kunde med -

Aiuj.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Kr 34. 106

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

verka till en sådan opinionsyttring, varigenom kunde rubbas något på den falska
idol, som den nuvarande studentexamen enligt min mening innebär.

Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Järte: Herr förste vice talman! För min enskilda del kan jag

icke instämma i reservanternas yrkande, fastän jag väckt en motion om studentexamens
avskaffande. Den paradox, som denna min ställning innebär, har
sin förklaring däri, att jag, fastän jag håller före, att det vore lämpligt att
avskaffa den nuvarande studentexamen, dock vill ha densamma ersatt med en
— rent ut sagt — examen rigorosum till olika högskolor. Men inte på det sättet,
som min ärade vän herr Lindskog nyss skildrade, hur man i gamla tider
for med skjuts till Uppsala eller Lund och omedelbart avlade studentexamen.
Nej, jag tänker mig ett år inskjutet efter avgången från det förkortade gymnasiet,
ett år, ägnat åt denna inträdesexamen, så att en linjeuppdelning kan
äga ruin vid universiteten. Jag förstår fullväl, att det är en utopi att nu
hoppas på någon åtgärd inom rimlig tid, ty det kräves naturligtvis först en
omläggning av universitetens verksamhet.

Emellertid torde det bli nödvändigt att effektivt förkorta skoltiden, särskilt
efter riksdagens blivande beslut i dag. Denna förlänges ju nu med ett år
för dem, som gå igenom den 4-åriga realskolan. Härigenom kommer en del av
.våra gymnasister att avlägga studentexamen först vid 20 års ålder. Nu sker
det i regel som bekant under det nittonde levnadsåret. Redan nu går den bildade
ungdomen alltför länge i skolan. Ju fortare den kan komma därifrån
och ut att mera på eget ansvar pröva sina krafter, desto bättre ur såväl psykologisk
som ekonomisk synpunkt. Denna uppfattning grundar jag på egen
personlig erfarenhet, förstärkt av vad jag sedermera sett och hört i livet.

Föräldrar och målsmän torde också ge mig rätt, då jag säger, att sjutton
år fyllda vet vanligen en yngling, vilken levnadsbana han vill välja. Då är
det även på tiden att specialisera sig för att undvika det mångläseri och den
splittring, som den nuvarande högsta gymnasieringens repetitioner innebära.
Bäst vore då att som i Förenta staterna avskaffa denna sista klass och därigenom
vinna oersättlig tid för oumbärlig differentiering.

Gymnasiets uppgift är numera också en helt annan än i gamla dagar. Vår
moderna tid har åt gymnasiet förlänat uppgiften att meddela en högre allmänbildning.
Samtidigt som det gör detta kan det näppeligen i längden vara en
förskola till högskolorna. Dessa två uppgifter tror jag omöjligen i längden
kunna förenas. Man måste välja; och då bör man välja den förra uppgiften:
att meddela högre medborgerlig bildning, och i stället på andra vägar tillgodose
behovet av nödiga förstudier för inträde i högskolor. Dessa meningar
har jag närmare utvecklat i min motion. Jag tillåter mig nu blott erinra, att
det sålunda avkortade gymnasiet givetvis bör avslutas med fulla avgångsbetyg,
ja, kanske också med en »mogenhets»examen, fastän av mindre rigorös
art än den nuvarande. Men denna maturitetsexamen synes icke böra berättiga
till titeln »student» och till bärande av studentens vita mössa. Härmed
skulle man kanske kunna motverka, vad som är en farlig tendens för
närvarande, nämligen att många ägna sig åt gymnasiestudier bara för att ernå
den vita mössan, varav de i livet icke hava någon som helst nytta. Vi ha
bevittnat nu i vår, hurusom postverket rentav diskvalificerade studenter för
inträde i verket. Detta gör man samtidigt som här antages en skolplan, som
är avsedd att främja framkomsten till studentexamen. Det talas så vackert
om att »skona studentromantiken». En studentromantik i verklig mening, den
riktiga och äkta, finnes endast vid akademierna. Den som vidlåder den vanliga
studentexamen, den varar en dag, examensdagen, och kanske en vecka

Torsdagen den 19 maj e. in.

107 Nr 34.

framåt, fram till studentzwycken; men sedan börjar för de flesta livets bistra
allvar. Den romantiken är det för närvarande icke mycket bevänt med. Den
äkta studentromantiken är knuten till akademierna, det är den, som för många
utgör livets lyckligaste och bästa ungdomsminnen. Den är det icke meningen
att avskaffa.

Detta mitt projekt är ingen lös idé, ingen förflugen tanke; de skolsakkunniga
ha i sitt betänkande offrat åtskilliga sidor för att diskutera de uppslag,
som framkommo genom skolkommissionens förslag. Från skilda håll ha uttalanden
gjorts angående gymnasiets dubbeluppgift, t. ex. från en så erfaren
skolman som överdirektör Laurin; och likaså har rektor Andersson vid Lidingö
samskola uti sitt yttrande över skolkommissionens förslag betonat, att
pa längden kan icke gymnasiet förena uppgifterna att förläna högre allmänbildning
och vara en förberedelseanstalt till högskolan. Även en kungl. länsstyrelse,
nämligen den i Hallands län, har varit inne på samma tankegång.
Jag har nu dristat mig att i en motion föra tanken fram. Det är nämligen
min tro, att genom riksdagens beslut här i dag kommer man att lägga hela
vårt undervisningsväsende i stöpsleven. Kammaren skall icke tro, att denna
debatt avslutar den mångåriga skolstriden, utan det kommer årligen att bliva
ständiga skoldebatter icke minst som följd av beslutets ekonomiska konsekvenser.
Småningom kommer att framtvingas, såsom jag hoppas, en revision av
detta beslut och en omstöpning kanske av hela vårt undervisningsväsen även
beträffande akademierna. Då tror jag, att tiden skall vara inne för att taga
här framförda uppslag upp till närmare övervägande.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Mosesson: Herr talman! Utöver de skäl, som herr Lindskog angav,
skall jag be att få framhålla ett par synpunkter. Kanhända är jag den ende
av kammarens ledamöter, som först vid mogna år började läsa på studentexamen.
Hur skall man enligt reservanternas mening bete sig med en, som vid 25 års
ålder gripes — han har icke kunnat förverkliga sin barndoms dröm förut —
av en obetvinglig åtrå att få studera och komma till högskola? Hur skall det
gå med alla dessa, som nu bliva hänvisade att som privatister taga studentexamen?
Icke alla dessa och jag hoppas icke ens majoriteten av dem äro sådana,
som böra avvisas. För deras räkning menar jag, att man väl behöver behålla
studentexamen. Jag tror, att man även behöver den för de elever, som gå regelrätt
genom gymnasiet. Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Sävström: Herr talman! Det är nästan så att man behöver be om

ursäkt för att man yttrar sig i denna fråga, där man icke har den ringaste sakkunskap.
Emellertid har jag nog under de år, jag deltagit i skolkommissionens
arbete, varit i tillfälle att åhöra överläggningar bland ett stort antal skolmän
om studentexamens vara eller icke vara. Jag hade tillfälle att under principdebatten_
säga min mening om studentexamen från social synpunkt, och jag
behöver icke upprepa det. Men när jag hörde utskottets ärade vice ordförande
herr Lindskog säga, att han för sin del skulle önska en reformering av studentexamen
i så måtto, att det skriftliga provet icke skulle få vara helt avgörande
för huruvida en elev skall godkännas i examen eller ej, och med det inflytande,
som professor Lindskog ändå besitter på detta område, han i alla fall icke lyckats
att ens få igenom denna lilla reform, vilken man ändå som lekman tycker,
att man i första hand borde kunna vara med om, då förstå man, hur förfärligt
konservativt det hela ändå är och hur svårt det skall vara att få den minsta
ändring till stånd. Vid den överläggning, som förekom inom skolkommissionen,
hörde jag klart och tydligt, att meningen var den, att allmänheten säkerligen
icke vill, att studentexamen skall avskaffas. Det skall vara glans över det hela

Aiuj.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. 108

Torsdagen den 19 maj e. m.

Arn/.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

vid avslutningen. Den vill ingen vara med om att taga bort. Men reellt sett kan
envar av oss tänka, att blott detta att en elev skall på en dag svara på alla
frågor i förut elva och nu i sju ämnen, kan icke vara fördelaktigt för den undervisning,
som pågått under föregående år. Det måste bliva ett oerhört tryck
att bereda sig på den dagen, som då kommer. Det kan, som sagt, icke vara fördelaktigt
för undervisningen. Om eleven däremot får studera de olika ämnena
och göra klart det ena efter det andra för att slutligen göra en avslutning på
det hela, nog skulle det vara lugnande och bättre i alla avseenden. Huru det
skall gå till, om det skall vara en prövning för de fortsatta studierna, kan vara
svårt att avgöra. Men jag tycker dock, att Kungl. Maj:t skulle få taga saken
under omprövning för att söka finna ett annat sätt, icke för studentexamens
avskaffande i och för sig utan för att få en ändring till stånd och i någon mån
göra det bättre än det för närvarande är.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Lindskog: Herr talman, mina herrar! Jag her endast att få säga

ett par ord med anledning av den siste ärade talarens yttrande. Han talade om
en person med mitt inflytande. Det är verkligen oväntat, när man tillhör skolutskottets
minoritet, att få höra så älskvärda ord. Jag måste dock verkligen
på det bestämdaste protestera mot riktigheten av detta. Bästa beviset på att
jag icke har något inflytande är ju, att jag verkligen har försökt i åtskilliga
år att införa en förändring på denna punkt men icke har lyckats.

För mig står verkligen saken så, att vi kunna vara mycket belåtna med en
inrättning, i fråga om vilken icke ens den senaste ärade talaren kan peka på
mer än en punkt, där man icke har lyckats införa en enligt min mening välbehövlig
förändring. Han sade, att det visar väl bäst, hur konservativt det hela
är. Jag skulle tvärtom vilja säga, att detta, att vi ha lyckats under årens lopp
att så småningom ändra och ändra på denna studentexamen, så att till och med
en person som herr Sävström icke kan säga mer än att det är rysligt, att vi på
denna punkt ha en felaktighet kvar, tyder icke på någon så hemsk konservatism.

Saken gäller ju blott och bart den svenska skrivningen. För min del skulle
jag önska, att man kunde få till stånd en ändring, så att en elev skulle kunna
få ha underkänt i den svenska skrivningen, om det finns garantier för att eleven
i fråga under de föregående åren skött sig väl i ämnet. Emellertid ha vederbörande
utgått ifrån, att modersmålet är ett så grundläggande ämne, att man
därför icke velat gå med på en ändring. Det beklagar jag, men jag måste säga,
att om man icke har någon annan anmärkning att göra, kan man ju gå in för en
skrivelse på den punkten. Jag föreslog verkligen detta i skolutskottet, men
omständigheterna gjorde, att jag icke fick majoriteten med mig.

Herr Sävström drog emellertid också fram ett annat skäl, som har vida starkare
grund för sig och som verkligen är ett motiv, som låter höra sig, och som
också ofta höres. Det var nämligen, att studentexamen övar ett visst tryck på
den föregående undervisningen. Det är ett riktigt skäl. Det är ett skäl, som
onekligen talar mot varje slags examen. Jag vill visst icke förneka, att då jag
tänkt över denna sak, har jag allvarligt gått in på detta spörsmål. Det är en
olägenhet med detta tryck, och det kan i viss mån förrycka undervisningen.
När jag emellertid tänkt mig in i saken, har det ändå stått klart för mig, att
denna olägenhet uppväges av den enligt min mening vida större fördelen, att
verkligen eleverna ställas för första gången kanske i sitt liv inför den uppgiften,
att nu kommer det att gälla på allvar, nu kommer jag att ställas inför ett
prov, där det kan vara nyttigt, att jag verkligen har ansträngt mig för att nå
fram till ett resultat. Människorna ställas ju förr eller senare i livet inför myc -

Torsdagen den 19 maj e. m.

109 Nr 34.

ket allvarliga uppgifter, uppgifter, som äro mycket allvarligare än studentexamen
någonsin är. Jag känner massor av pojkar, som ha sagt till mig: Ja,
det var väl, att vi äntligen fingo en verklig prövning, som kom oss att spänna
våra krafter just under de sista åren. Yi visste, att nu gällde det allvar, och
därför spände vi i för att verkligen lära oss något.

Detta är också ett moment, som är mycket betydelsefullt, och som enligt min
mening uppväger detta tryck, ty detta tryck är ju ingenting annat än det, att
det visserligen driver undervisningen till ett slags examensläsning —det medger
jag — men detta, att man verkligen tvingas att lära sig något i livet, är
icke betydelselöst, mina herrar. Jag tror verkligen, att om man skulle gå till
de unga och fråga dem, så skulle givetvis många ställa sig på herr Sävströms
sida. Men det stora flertalet skulle säga, att det är rätt väl, att vi ha detta
tvång på oss, så att vi verkligen tvingas att lära oss något.

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Engberg: Endast ett par ord till den föregående ärade talaren. Herr
Lindskog framhöll såsom bevis på nyttan av studentexamen, att eleverna i
skolan nödgas sätta sig ett mål före och arbeta för det. Jag vill säga herr
Lindskog, att jag tror, att i ofantligt många fall verkar studentexamen förhärjande
på en hel del ungdomars möjlighet att fullfölja sina mål i livet, helt
enkelt därför, att de kunna ha en speciell begåvning, som är så utpräglad, att
en hel rad av ämnen icke alls ligga för dem. Just därför att det krånglar i
dessa ämnen, där de äro svaga, kuggas de ibland. I varje fall äro lärarna
av den meningen, att till studentklassen skall man endast släppa upp sådana,
som ha utsikter att klara sig i examen. Följden blir, att en hel del specialbegåvat
folk icke kommer fram annat än efter flera försök, och ibland stoppas
de alldeles. Jag kan ta det ofta förekommande fallet, att vi ha en naturvetenskapligt
begåvad yngling, speciellt inriktad på en eller annan disciplin inom
naturvetenskapen, men som icke alls har någon fallenhet för språk och dylika
saker. Han kan t. ex. i modersmålet vara så undermålig, att han har alla
utsikter att fastna, när han kommer fram till studentskrivningen i svenska.
Är det då rim och reson att tvinga en sådan att gå upp och tentera i alla dessa
ämnen och låta honom plocka in i hjärnan alla möjliga saker, som han icke
har någon direkt nytta utav och som icke ligga i stråklinjen för hans egentliga
intressen?

Jag tycker, att från universitetens sida begår man en dumhet, då man håller
på studentexamen. Ni ha, ni universitetsmän, ofantligt mycket större förutsättningar
att få gott rekrytmaterial, i den händelse ni taga bort denna gärdesgård
och släppa fram den svenska ungdomen. Den lilla examen rigorosum,
som skulle erfordras, behöver icke omspänna så många ämnen. Det blir bara en
förprövning för vederbörande, om de kunna deltaga i undervisningen av det ena
eller andra slaget vid universitetet.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen rörande det av herr Engberg gjorda yrkandet
avslutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på bifall till vad
utskottet under förevarande avdelning hemställt i fråga om motionerna I: 254
och II: 417, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den av herr Olof
Olsson in. fl. i avseende härå avgivna reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervilgande ja för den förra
propositionen. Herr Engberg begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Am}.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.
(Forts.)

Nr 34. HO

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang.

omorganisation
av det
högre skolväsendet
m. m.

(Forts.)

Interpellation.

Den, som vill, att kammaren bifaller vad andra särskilda utskottet under
avdelningen III i utskottets förevarande utlåtande nr 1 hemställt i fråga om
motionerna I: 254 och II: 417, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Olof Olsson m. fl. i avseende härå avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren, med avslag å vad utskottet hemställt i
fråga om berörda motioner, bifallit den av herr Olof Olsson m. fl. i avseende
härå avgivna reservationen.

Härpå yttrade:

Herr Mosesson: Mitt sista yttrande för i dag, herr talman, skall åtmin stone

bli mycket kort. Jag skall endast be att få hemställa därom, att andra
kammaren måtte besluta i enlighet med den reservation, som är avgiven av
herr Bengtsson i Norup beträffande utskottets hemställan i anledning av motionen
II: 421, och som återfinnes på sid. 256 i skolutskottets betänkande.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall be att få yrka avslag på denna

reservation och bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen rörande det av herr Mosesson framställda yrkandet
härmed förklarats avslutad, gav herr förste vice talmannen propositioner dels
på bifall till vad utskottet under förevarande avdelning hemställt i fråga om
motionen II: 421, dels ock på bifall till den av herr Bengtsson i Norup i avseende
härå avgivna reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

Utskottets hemställan i övrigt i avdelningen III blev av kammaren bifallen.

§2.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Samuelsson, som yttrade: Herr

talman! Vid förhandlingar under år 1919 angående banarbetares löne- och
anställningsvillkor framfördes från arbetarrepresentanterna yrkande därom att
det för pensioneringen av icke ordinarie personal gällande pensionsreglementet
av den 29 juni 1917 borde omarbetas så, att möjlighet bereddes även banarbetargruppen
att bli delägare i den icke ord. personalens pensionskassa. I enlighet
med sålunda framställda yrkanden ingick Kungl. Järnvägsstyrelsen den 20 dec.
1919 till Kungl. Maj:t med skrivelse, vari Kungl. Maj:t gjordes uppmärksam
på behovet av åtgärders vidtagande i ändamål att jämväl banarbetare och omlastare
vid statens järnvägar måtte komma i åtnjutande av rätt till pension
och hade styrelsen i nämnda syfte föreslagit vissa tillägg till ovan berörda reglemente
för statens järnvägars pensionskassa.

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 11 juli 1920 anbefalldes kommunikationsverkens
lönekommitté att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om
pensionering av viss statsanställd icke ordinarie personal, och i ett den 6 nov.
1922 dagtecknat betänkande avgav nämnda kommitté förslag till pensionering

Torsdagen den 19 maj e. m.

111 Nr 34.

av icke ordinarie personal vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och interpellation.
statens vattenfallsverk, med principiell anslutning till de pensionsbestämmelser (Forts.)
som voro gällande för ordinarie personal vid kommunikationsverken, varjämte
kommittén föreslog införandet av s. k. försäkringspension för vissa grupper
av icke ordinarie personal, vars arbete och anställning var av mera säsongartad
karaktär. Sedan berörda betänkande och förslag för yttrande remitterats
till vederbörande ämbetsverk, upptogs frågan till förnyad behandling av Kungl.

Maj:t, varvid föredragande departementschefen framhöll såsom ett önskemål
att likartade pensionsbestämmelser för den icke ord. personalen måtte bliva
gällande inom så stora delar av statsförvaltningen som möjligt. I sitt yttrande
över kommunikationsverkens lönekommittés förslag till pensionering av
icke ord. personal vid kommunikationsverken framhöll järnvägsstyrelsen angelägenheten
av att denna fråga snarast komme till sin lösning, varjämte riksdagen
i anledning av en i andra kammaren väckt motion i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 26 maj 1923 nr 202 hemställde att den angivna utredningen angående pensionering
av viss statsanställd icke ord. personal måtte på lämpligt sätt fortsättas.
Genom tillsättande av 1921 års pensionskommitté, som fick sig uppdraget
att utarbeta förslag till ny civil pensionslag, blev frågan om pensioneringen
av stadigvarande banarbetare och stadigvarande omlastare vid statens
järnvägar ytterligare uppskjuten, och ehuru önskemål om berörda gruppers
inrangering i förut vid statens järnvägar gällande pensionskassa för icke ordinarie
personal för nära åtta år sedan framfördes, vill det synas som om berörda
grupper sist skulle komma i åtanke att få denna för dem synnerligen viktiga
fråga löst, ett förhållande som uteslutande borde få tillskrivas statsmakternas
benägenhet att inrangera all statsanställd personal under samma bestämmelser.

Vid statens järnvägar torde f. n. finnas omkring ett hundratal stadigvarande
banarbetare, vilka på grund av hög levnadsålder icke äro tjänstedugliga utan
erhålla, på därom i varje särskilt fall gjord framställning, en av järnvägsstyrelsen
bestämd sjukavlöning. Under år 1924 ifrågasattes att entlediga de
banarbetare och omlastare som längre eller kortare tid åtnjutit sjukavlöning,
vilken sålunda skulle ersättas med understöd eller gratifikation. Detta nödvändiggjorde
en framställnings ingivande från Svenska Järnvägsmannaförbundet,
att berörda personer i avvaktan på pensionsfrågans lösning för icke ordinarie
personal allt fortfarande måtte erhålla en lämpligt avvägd sjukavlöning.

I anledning härav meddelade järnvägsstyrelsen, att den tills vidare frånträtt
sitt beslut rörande omlastare och banarbetare, och dessa åtnjuta sålunda allt
fortfarande sjukavlöning, men då pensionsfrågans lösning ej heller vid innevarande
å,rs riksdag är att emotse, kan frågan om entledigande med en obetydlig
gratifikation lätteligen på nytt uppstå och svårigheter från organisationens
sida förefinnas att få järnvägsstyrelsen att frånfalla ett sådant yrkande.

Det är sålunda inte minst ur denna sist angivna synpunkt, som är av synnerligen
stor vikt och betydelse, men även när frågan således nu legat för utredning
i åtta år som jag anhåller att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande spörsmål:

Har man att förvänta att utredningen i frågan om pensionering av banarbetare
och omlastare vid statens järnvägar kan vara slutförd så att frågan framlägges
och således definitivt beslut kan fattas vid 1928 års riksdag?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§3.

Herr andre vice talmannen, som härefter erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig föreslå, att andra lagutskottets utlåtande nr 32 må

Kr 34. 112

Torsdagen den 19 maj e. m.

uppföras först bland två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan till
nästa lördag, samt att statsutskottets utlåtande nr 115 uppföres näst efter
statsutskottets utlåtande nr 127 å samma föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.4 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 20 maj.

113 Hr 84.

Fredagen den 20 maj.

Kl. 3 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 14 innevarande maj förda
protokollen.

§ 2-

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti bankoutskottets
memorial nr 39 punkterna 1 och 2 samt nr 40 ävensom bevillningsutskottets
memorial nr 48 föreslagna voteringspropositioner rörande frågor, i vilka kamrarna
fattat stridiga beslut, samt bestämt blivit, att vederbörliga omröstningar
över de olika besluten skulle denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar
enligt nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning, nämligen

Första omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 39, punkten 1).

»Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet hemställt
eller att riksdagen, med bifall till Kungl Majrts förevarande framställning och
med avslag å berörda motion II: 305, må medgiva, att förre städaren vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori Axel Andersson må från och med den 1 maj
1926 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 852 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, bifallit den vid
punkten fogade reservationen och således, i anledning av Kungl. Majrts förevarande
framställning och berörda motion II: 305, medgivit, att förre städaren
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori Axel Andersson må från och med den
1 maj 1926 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 996 kronor.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 61 Ja och 148 Nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ...... ........ 110 Ja och 22 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .. 61 Ja och 148 Nej,

sammanräkningen visade i........ 171 Ja och 170 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Andra kammarens protokoll 19%7. Nr 34.

H

Nr 34. 114

Fredagen den 20 maj.

Andra omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 39, punkten 2).

»Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet hemställt
eller att förevarande motioner 1:62 och 11:98 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, bifallit den vid
punkten fogade reservationen och alltså, i anledning av förevarande motioner
1:62 och 11:98, medgivit, att förre daglönaren Johan Alfred Lindström må
från och med den 1 januari 1927 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 600 kronor.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 70 Ja och 134 Nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ,........ 102 Ja och 32 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller ,. . 70 Ja och 134 Nej,

sammanräkningen visade ................. 172 Ja och 166 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Tredje omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 40).

»Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet hemställt
eller att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
må medgiva, att avlidne f. d. intendenten, professorn E. J. G. Holms änka
Fredrika Olivia Holm må, räknat från och med den 1 juli 1926, under sin
återstående livstid, så länge hon förbliver änka, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 912 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, avslagit såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 96 Ja och 101 Nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

Fredagen den 20 maj.

115 Nr 84.

hade utfallit med................................ 126 Ja och 6 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .. 96 Ja och 101 Nej,

sammanräkningen visade ............. 222 Ja och 107 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Fjärde omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 48).

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen skall, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 56 samt med avslag å motionen 11:279
av herr Hage ni. fl., antaga följande

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Härigenom förordnas, att 3 §. 4 § 2 mom., 6 § samt 7 § 2 och 4 mom. i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper skola, 3 §, 4 § 2 mom. och 6 § i nedan angivna delar,
erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

1. Avräkningsnota, varom i 2 § förmäles, skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, vid köp förses med stämpel till följande belopp, nämligen:

a) vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 30 öre, då de
överlåtna aktiernas, lotternas, andelsbevisens eller delaktighetsbevisens sammanlagda
värde icke överstiger 100 kronor, och därutöver 30 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor,

b) vid köp av obligationer 10 öre, då de överlåtna obligationernas sammanlagda
värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver 10 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor,

dock att, där den ene kontrahenten är fondhandlare och avtalet avslutas icke
för dennes räkning utan i kommission, avräkningsnotan skall förses,

c) vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis med stämpel
av 15 öre, då !de överlåtna aktiernas, lotternas, andelsbevisens eller delaktighetsbevisens
sammanlagda värde icke överstiger 100 kronor, och därutöver 15
öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor, samt

d) vid köp av obligationer med stämpel av 5 öre, då de överlåtna obligationernas
sammanlagda värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver 5 öre för
vane påbörjat belopp av 100 kronor.

Ävenledes skall, där ej nedan annorlunda stadgas, avräkningsnota vid byte
förses med stämpel till följande belopp, nämligen:

e) vid byte av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 15 öre, då det
värde, som enligt 4 § 4 mom. skall i avräkningsnotan upptagas, ej överstiger
100 kronor, och därutöver 15 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor, samt

f) vid byte av obligationer 5 öre, då det värde, som enligt 4 § 4 mom. skall
i avräkningsnotan upptagas, e.i överstiger 100 kronor, och därutöver 5 öre för
varje påbörjat belopp av 100 kronor.

Med----handel sböcker.

Nr 84. u 6

Fredagen den 20 maj.

2. Stämpelplikt äger icke rum i följande fall, nämligen:

a) då bägge kontrahenterna äro fondhandlare och avtalet å vardera sidan
avslutas icke för egen räkning utan i kommission;

b) då aktie, lott, andelsbevis eller delaktighetsbevis utan mellangift utbytes
mot annan eller andra aktier, lotter, andelsbevis eller delaktighetsbevis i samma
bolag och till enahanda eller lägre belopp;

c) då obligation utan mellangift utbytes mot annan eller andra obligationer
av samma utgivare samt med samma räntefot och till enahanda eller lägre belopp; d)

vid köp av obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska staten,
eller då vid överlåtelse av aktie eller obligation den ene kontrahenten är
svenska staten eller svenska statsförvaltningen tillhörande allmänt verk eller
styrelse, riksdagens verk, Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, samt slutligen

e) vid utlämnande av här i riket utfärdad obligation, då enligt förordningen
angående stämpelavgiften obligationen skall före utlämnandet förses med
särskild stämpel.

3. Slutes reportavtal, skall endast den avräkningsnota förses med stämpel,
som gäller den till beloppet större av de båda till reportavtalet hörande affärerna;
och skall stämpelavgiften utgå med femtedelen av det belopp, som enligt
1 mom. eljest skolat utgöras, i varje fall dock minst 5 öre.

Skall vid reportavtal icke särskild ersättning erläggas till den andre kontrahenten
i avtalet, äge stämpelplikt icke rum.

4. Därest avtal om köp eller byte av fondpapper avslutas genom en eller
flera fondhandlare i kommission, skall sammanlagda stämpelavgiften icke i
något fall beräknas till högre belopp än om avtalet slutits utan anlitande av
kommissionär, dock med iakttagande av vad i 3 mom. stadgas om viss lägsta avgift.

5. Värdet å de överlåtna fondpapperen skall vid köp anses motsvara köpeskillingen
och må vid byte icke upptagas till lägre belopp än det vid tiden för
bytesavtalet i allmänhet gällande.

2 §•

2. Vid — — — namn.

Då fondhandlare avslutar köpavtal, icke för egen räkning utan såsom kommissionär,
skall han förse avräkningsnota med påskrift: i kommission (avräkningsnota
i kommission); där jämlikt 3 § 2—4 mom. stämpeln utgöres med
nedsatt belopp eller stämpelplikt icke äger rum. skall i avräkningsnotan tillika,
antecknas grunden till nedsättningen eller befrielsen, såvida den icke eljest
framgår av avräkningsnotans innehåll. Avslutar annan än fondhandlare köpavtal
för annans räkning, skall i avräkningsnotan utsättas för vems räkning
avslutandet skett.

Avräkningsnota —- --underskriven.

6 §.

Den,---stämpel.

För utgörandet av föreskriven stämpel svare likväl i varje fall såväl vardera
kontrahenten för sig som ock förmedlare, med den inskränkning att. om
köp- eller bytesavtalet avslutats i utlandet, ansvaret ligger endast å här i riket
bosatt kontrahent och förmedlare. Såsom avslutat i utlandet anses härvid
jämväl sådant avtal, som kommit till stånd medelst post-, telefon- eller telegrafförbindelse
mellan ort i Sverige och ort i utlandet.

7 §.

2. När till avräkningsnota erfordras stämpel till större belopp än en stämpel
innehåller, må två eller flera stämplar begagnas. Där stämpelbeloppet

Fredagen den 20 maj.

117 Jfr *4.

utfaller i sådant tal, varå stämpel ej finnes eller vartill flera stämplar å mindre
värden ej kunna sammanjämkas, skall stämpel å det lägre värde, som är sagda
tal närmast, begagnas.

4. För stämpel, som av förmedlaren åsatts avräkningsnota, äger denne utbekomma
ersättning hos vilken av kontrahenterna som helst. Stämpel å avräkningsnota,
som, efter försäljning av fondpapper å exekutiv auktion, av auktionsförrättaren
upprättas, skall gäldas på sätt i 198 § utsökningslagen om
kostnad för utmätt egendoms försäljning stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928; dock skola de i 3 §
3 mom. meddelade föreskrifter tillämpas först från och med dag, som Konungen
efter särskild prövning bestämmer.

Intill den 1 januari 1928 skall den stämpelavgift, varom stadgas i förordningen
den 6 november 1908, utgå med de i förordningen den 13 april 1922
(nr 175) om ändrad lydelse av 3 § i förstnämnda förordning stadgade belopp.

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att, med
bifall till motionen 11:279 av herr Hage in. fl. samt med förklarande, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 56, i vad densamma avser nedsättning av stämpelavgiften
vid köp och byte av aktier och därmed likställda fondpapper, icke
kunnat av riksdagen bifallas, ävensom i anledning av vad Kungl. Maj:t i övrigt
i nämnda proposition föreslagit, antaga följande

För slag
till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 (nr 129)

angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, m. m.

Härigenom förordnas,

dels att den stämpelavgift, varom stadgas i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, fortfarande
till och med den 30 juni 1928 skall utgå med de i förordningen den 13
april 1922 (nr 175) om ändrad lydelse av 3 § i förstnämnda förordning stadgade
belopp, med rätt för Konungen att, om särskilda förhållanden därtill föranleda,
förordna om stämpelavgiftens nedsättande till lägst de belopp, vilka i
motsvarande fall utgingo enligt förordningen den 15 augusti 1913 (nr 191)
om ändrad lydelse av 3 § i omförmälda förordning den 6 november 1908,

dels ock att 3 §, 4 § 2 mom., 6 § samt 7 § 2 och 4 mom. i nämnda förordning
den 6 november 1908 skola, 3 §, 4 § 2 mom. och 6 § i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:

3 §.

1. Avräkningsnota ----handelsböcker.

2. Stämpelplikt äger icke rum i följande fall, nämligen:

a) då bägge kontrahenterna äro fondhandlare och avtalet å vardera sidan
avslutas icke för egen räkning utan i kommission;

b) då aktie, lott, andelsbevis eller delaktighetsbevis utan mellangift ut -

Nr 84. H8

Fredagen den 20 maj.

bytes mot annan eller andra aktier, lotter, andelsbevis eller delaktighetsbevis
i samma bolag och till enahanda eller lägre belopp;

c) då obligation utan mellangift utbytes mot annan eller andra obligationer
av samma utgivare samt med samma räntefot och till enahanda eller lägre
belopp;

d) vid köp av obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska staten,
eller då vid överlåtelse av aktie eller obligation den ene kontrahenten är
svenska staten eller svenska statsförvaltningen tillhörande allmänt verk eller
styrelse, riksdagens verk, Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, samt slutligen

e) vid utlämnande av här i riket utfärdad obligation, då enligt förordningen
angående stämpelavgiften obligationen skall före utlämnandet förses med
särskild stämpel.

3. Slutes reportavtal, skall endast den avräkningsnota förses med stämpel,
som gäller den till beloppet större av de båda till reportavtalet hörande affärerna;
och skall stämpelavgiften utgå med femtedelen av det belopp, som enligt
1 mom. eljest skolat utgöras, i varje fall dock minst 5 öre.

Skall vid reportavtal icke särskild ersättning erläggas till den andre kontrahenten
i avtalet, äge stämpelplikt icke rum.

4. Därest avtal om köp eller byte av fondpapper avslutas genom en eller
flera fondhandlare i kommission, skall sammanlagda stämpelavgiften icke i
något fall beräknas till högre belopp än om avtalet slutits utan anlitande av
kommissionär, dock med iakttagande av vad i 3 mom. stadgas om viss lägsta
avgift.

5. Värdet å de överlåtna fondpapperen skall vid köp anses motsvara köpeskillingen
och må vid byte icke upptagas till lägre belopp än det vid tiden för
bytesavtalet i allmänhet gällande.

4 §.

2. Vid —--namn.

Då fondhandlare avslutar köpeavtal, icke för egen räkning utan såsom kommissionär,
skall han förse avräkningsnota med påskrift: i kommission (avräkningsnota
i kommission); där jämlikt 3 § 2—4 mom. stämpeln utgöres med
nedsatt belopp eller stämpelplikt icke äger rum, skall i avräkningsnotan tillika
antecknas grunden till nedsättningen eller befrielsen, såvida den icke eljest
framgår av avräkningsnotans innehåll. Avslutar annan än fondhandlare köpavtal
för annans räkning, skall i avräkningsnotan utsättas för vems räkning
avslutandet skett.

Avräkningsnota---underskriven.

6 §.

Den,---stämpel.

För utgörandet av föreskriven stämpel svare likväl i varje fall såväl vardera
kontrahenten för sig som ock förmedlare, med den inskränkning att, om
köp- eller bytesavtalet avslutats i utlandet, ansvaret ligger endast å här i riket
bosatt kontrahent och förmedlare. Såsom avslutat i utlandet anses härvid
jämväl sådant avtal, som kommit till stånd medelst post-, telefon- eller
telegrafförbindelse mellan ort i Sverige och ort i utlandet.

7 §•

2. När till avräkningsnota erfordras stämpel till större belopp än en stämpel
innehåller, må två eller flera stämplar begagnas. Där stämpelbeloppet
utfaller i sådant tal, varå stämpel ej finnes eller vartill flera stämplar å mindre
värden ej kunna sammanjämkas, skall stämpel å det lägre värde, som är sagda
tal närmast, begagnas.

Fredagen den 20 tnaj.

119 Sr 84.

4. För stämpel, som av förmedlaren åsatts avräkningsnota, äger denne utbekomma
ersättning hos vilken av kontrahenterna som helst. Stämpel å avräkningsnota,
som, efter försäljning av fondpapper å exekutiv auktion, av
auktionsförrättaren upprättas, skall gäldas på sätt i 198 § utsökningslagen om
kostnad för utmätt egendoms försäljning stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927; dock skola de i 3 § 3 mom.
meddelade föreskrifter tillämpas först från och med dag, som Konungen efter
särskild prövning bestämmer.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 78 Ja och 128 Nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ...........-............____ 80 Ja och 50 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller •... 78 Ja och 128 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 158 Ja och 178 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogs herr Samuelssons vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa spörsmål angående pensionering av
banarbetare och omlastare vid statens järnvägar; och blev berörda anhållan av
kammaren bifallen.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
nämligen:

från statsutskottet:

nr 203, i anledning av Kung], Maj:ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till anstalter för förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av
Piteå hospital och asyl m. m.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalt i
Härnösand;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Härnösands stad;

nr 207, angående de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummor;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksräkenskapsverket
och dess verksamhet under budgetåret 1927—1928;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
tullverkets utgiftsstater för budgetåret 1927—1928 m. m. jämte en i ämnet
väckt motion; och

Hr 84. 120

Fredagen den 20 maj.

nr 210, i anledning av Knngl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående förhyrande av bostad åt landshövdingen
i Yästernorrlands län jämte i ämnet väckta motioner; samt

från andra lagutskottet, nr 211, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den
14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården dels ock i ämnet väckta motioner.

... § 5-

Till bordläggning anmäldes:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
bokföring vid enskild järnväg m. m. dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 42, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare av teaterföretag
att föra handelshöcker; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckta motioner, 1:125 och II: 73, angående vissa av enskilda föreningar eller
klubbar anordnade nöjestillställningars inordnande under gällande bestämmelser
för offentliga tillställningar.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lorichs under den 21 innevarande
maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.8 e. m.

In fidem
Ter Cronvall.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

272231