1927. Andra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1927:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1927. Andra kammaren. Nr 14.

Fredagen den 11 mars.

Kl. 3.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 4 och den 5 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 196, angående
viss ändring i grunderna för utlåning från fonden för torvindustriens befrämjande.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 320 av herr Lindqvist i Halmstad;

till bevillningsutskottet motionen nr 321 av herrar Lindqvist i Halmstad och
Andersson i Falkenberg;

till statsutskottet motionen nr 322 av herr Månsson i Erlandsro m. fl.;

till andra särskilda utskottet motionen nr 323 av herr Johanson i Huskvarna
m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 324 av herr Andersson i Katrineholm m. fl.;

till första särskilda utskottet motionen nr 325 av herrar Pettersson i Hällbacken
och Olsson i Ram sta;

till jordbruksutskottet motionen nr 326 av herr Lindgren; och

till andra särskilda utskottet motionen nr 327 av herr Fast m. fl.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr
7 och 8, statsutskottets utlåtanden nr 30—32, bevillningsutskottets memorial
nr 20 och 21 samt betänkande nr 22 ävensom andra lagutskottets utlåtanden
nr 13 och 14.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 185, med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående
försäljning av pilsnerdricka;
nr 328 av herr Röing; och
nr 329 av herr Sävström m. fl.; samt
Andra hammarens protokoll 1927. Nr 14.

Nr 14. 2

Fredagen den 11 mars.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 116, angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m.:
nr 330 av herr Öhman m. fl.;
nr 331 av herr Sundström m. fl.;
nr 332 av herr Granath;
nr 333 av herr Mårtenson m. fl.; och
nr 334 av herr Björkman.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 64, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för befattningshavare hos statens pensionsanstalt.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets

betänkande, nr 23, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å jäst; och

memorial, nr 24, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckt motion om tull å förädlade träd av äpple,
päron, plommon och körsbär; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 § i lagen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av
utländsk domstols beslut;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
behörighet för diplomatisk tjänsteman att verkställa konsulär förrättning; och

nr 22, i anledning av väckt motion om befogenhet för domstol att i vissa
fall förordna god man att å bolagsstämma föra talan för aktie.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Wagnsson	under	7 dagar fr. o. m.	den	12	mars,
» Fager		4 » »		12
» Svensson i Högsjöhult		6 » »	>	14
» Gustafson i Vimmerby	Tf	4 > »	T»	12	» och
» Björkman		4 » t>		15	»
Kammarens ledamöter åtskildes	härefter kl. 3.49 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 12 mars.

3 Nr Ué

Lördagen den 12 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen tillkännagav, att efter överläggning inom talmanskonferensen
rörande riksdagens arbete under tiden närmast före och efter påsk beslutats, att
sista arbetsplenum före påsk komme att hållas onsdagen den 6 med fortsättning,
om så erfordrades, torsdagen den 7 nästkommande april, att första arbetsplenum
efter påsk skulle äga rum torsdagen den 21 i nämnda månad, därvid
gemensamma omröstningar skulle företagas över eventuellt då godkända voteringspropositioner,
samt att under den mellanliggande tiden inga andra ärenden
komme att upptagas till avgörande än sådana, som rörde godkännande av voteringspropositioner,
skrivelseförslag och dylikt.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 196, angående viss ändring i grunderna för utlåningen
från fonden för torvindustriens befrämjande.

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och
remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 328 av herr Röing; och

nr 329 av herr Sävström to. fl.; samt

till andra särskilda utskottet motionerna:

nr 330 av herr öhman to. fl.;

nr 331 av herr Sundström to. fl.;

nr 332 av herr Granath;

nr 333 av herr Mårtenson to. fil; och

nr 334 av herr Björkman.

§ 4.

Bevillningsutskottets härpå föredragna betänkande nr 23 bordlädes åter.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 24, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande i anledning av väckt motion
om tull å förädlade träd av äpple, päron, plommon och körsbär; och blev den;i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.

Nr 14.

Lördagen den 12 mars.

Ang. lag om
dödande av
förkommen
handling m.m.

§ 6.

Första lagutskottets utlåtanden nr 20—22, som nu föredrogos, blevo ånyo
bordlagda.

§ 7.

Vid härefter skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 15, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar, biföll kammaren utskottets däri
gjorda hemställan.

§ 8.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 16, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om dödande av förkommen
handling m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Leo, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att förevarande utskottsutlåtande
måtte föredragas punktvis, att under punkt 1) först föredragas
de särskilda lagförslagen vart för sig och därefter utskottets hemställan,
samt att lagtext icke må behöva uppläsas i annan mån än så av någon kammarens
ledamot påfordras.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1.

Utskottets under punkten upptagna förslag till lag om dödande av förkommen
handling.

Efter föredragning av lagförslaget anförde:

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman, ärade kammarledamöter! Den

lag, som här föreligger, är ju ny, och man avser med den att kunna döda
handlingar, som på ett eller annat sätt ha förkommit. Vid införandet av en
sådan ny lag bör man enligt mitt och många andras förmenande gå försiktigt
tillväga, så att man icke genom detta dödandeförfarande förorsakar personer
någon skada. Lagen är med all säkerhet behövlig, gagnelig och nödvändig,
därom har hela utskottet varit ense, men en avvikande mening har gjort sig
gällande i fråga om § 8 i lagen, som man just av försiktighetsskäl icke ansett
vara tillfyllestgörande. Då jag bland andra undertecknat den härutinnan föreliggande
reservationen, anser jag mig här inför kammarens ledamöter nödsakad
att framhålla några skäl, utöver vad som framhållits i reservationen,
för att jag varit med om det i densamma föreslagna tillägget.

Jag drar mig till minnes ett fall från en grannsocken där hemma, där en
person säkerligen hade gått förlustig tusen kronor, om denna lag då varit gällande,
och om de personer, saken gällde, hade varit så att säga en smula orättvisa
och icke tagit hänsyn till de verkliga rättsförhållandena, som litet var
borde ha aktning för. Det var nämligen så, att för en 25 ä 30 år sedan bodde
där i en stuga en f. d. lantbrukare, som var änkling och ägde en liten förmögenhet.
Han hade bara ett barn, en pojke, som bodde tror jag i Värmland, och
då fadern avled, reste sonen ned för att göra bouppteckning och för att realisera
den lilla fastighet, som gubben ägde. Bland andra tillgångar, som fadern
ägde, var en revers på tusen kronor, som var intecknad i en liten fastighet i

Lördagen den 12 mars.

5 Nr 14.

en grannsocken. Fordran gällde som sagt tusen kronor, och räntan hade betalts Amj- lag om
intill dess dödsfallet inträffade. Fordringsägaren fick först icke reda på dödsfallet
eller det slutliga realiserandet av boet. Sedan ett år hade gått, fick han handling m.m,
emellertid reda på att gubben var död, men han kände icke sonens adress. (Forts.)
Sedan han skaffat sig adressen på denne arvinge, som naturligtvis hade inteckningen
i sin hand, skrev han till denne, men brevet återkom med påteckning
från postkontoret, att adressaten hade avlidit. Då han gjorde förfrågningar
efter den avlidnes arvingar, fick han det beskedet, att det endast fanns en
dotter, men att man icke visste, var hon vistades. Han blev icke krävd på
någon ränta, så att han kunde icke betala. Efter fyra eller fem år blev han
emellertid krävd på räntan av en inkasserare, jag tror det var av länsman,
som landsfiskalen då kallades. Han erhöll ett brev från denne med anfordran
att erlägga ränta jämte ränta på ränta samt dessutom kostnaderna för inteckningens
förnyande. Jag träffade händelsevis samman med honom och han omtalade
saken för mig och frågade, hur han skulle förfara med anledning av
det inträffade. Dottern, som innehade inteckningen, bodde uppe i Norrland,
där hon var gift med en person, anställd vid järnvägen, och av en eller annan
anledning hade dessa icke krävt honom på räntan å sin fordran. Gäldenären
tyckte, att det var besvärligt att ha inteckningen liggande, så att han ville
lösa den. Jag gav honom råd för hans förfaringssätt, och han fick verkligen
sin inteckning tillbaka mot att han erlade förfallna räntor och själva summan.

Om nu den föreliggande lagen hade varit gällande utan det tillägg till § 8,
som reservationen innehåller, skulle lantbrukaren, om han varit mindre rättvis,
ha kunnat få den inteckning dödad, som gällde hans fastighet, och därigenom
hade han också under vissa omständigheter kunnat omöjliggöra för fordringsägaren
att inkassera beloppet i fråga. Man kan ju tänka sig, att lantbrukaren,
som ägde den fastighet, som inteckningen besvärade, hade kunnat sälja
den gravationsfritt. Det hade gått så många år, att han icke riktigt visste,
hur det var med inteckningen i fråga. Då i alla fall i gravationsbeviset var intaget,
att hemmanet var besvärat av en inteckning, kunde han gå in till vederbörande
domstol med anhållan om dödningsförfarande på sätt, denna lag föreskriver,
och efter vederbörligt kungörande med mera sådant kunde detta ha
skett. Han kunde ju till exempel ha uppgivit för domstolen, att då den ende
arvingen var hemma efter faderns död, hade denne kommit till honom med
skuldebrevet, och att han då hade löst det, men att skuldebrevet under årens
lopp sedan hade förkommit. Han kunde ju också ha sagt, att han bränt upp
skuldebrevet. Jag känner särskilt en person, som brände upp en inteckning på
det sättet. På detta sätt skulle fordringsägaren kunna bli bedragen på sin fordran,
därför att han bodde så långt borta och av en eller annan anledning icke
krävt ränta på fyra eller fem år, och därför att gäldenären kunnat begagna
sig av de möjligheter, som denna lag medgiver, om icke det tillägg, som vi reservanter
föreslå, blir vidfästad lagen.

Man kan också tänka sig flera andra fall, där fara kan föreligga, att inteckningshavaren
går förlustig om sin fordran på grund av ett förhastat dödande
av inteckningen. I det fall, som jag nu relaterat, vill jag endast erinra
om, att om ägaren till hemmanet, som var besvärat av inteckningen i fråga,
hade blivit insolvent och hemmanet sålt, skulle fordringsägarens anspråk att
få sina pengar haft mycket små utsikter att lyckas.

Det föreslagna tillägget är därför enligt mitt förmenande fullkomligt behövligt.
Första kammaren har också tagit lagförslaget med det tillägg, som
reservationen innehåller. Jag vill vädja till denna kammares ledamöter att
också fatta ett liknande beslut, ty jag är fast förvissad om att genom detta
tillägg vinnes större säkerhet för att icke en värdehandling skall kunna dödas
förhastat. Det är ju känt, att inteckningar måste förnyas vart tionde

Nr 14. 6

Lördagen den 12 mars.

Ang. lag om år. Sker icke detta, förfaller inteckningen. Om man då väntar några år, flera
förbommen e^er färre allt efter det inteckningen utfärdats eller senast förnyats, kan därhandling
m.m. enligt mitt förmenande icke någon nämnvärd skada eller förlust åväga(Forts;)
bnngas.

Herr talman! På grund av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets
lagförslag med det tillägg till 8 §, som föreslås i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr Leo: Herr talman! Jag bar egentligen samma yrkande att göra

som den siste ärade talaren. Jag ställer dock icke detta yrkande därför, att
jag delar hans uppfattning om nyttan och lämpligheten av att omgärda inteckningar
med ytterligare säkerhetsföreskrifter. Jag tror, att det är obehöv•
ligt, och jag tror, att det särskilt i vissa fall kan komma att skada fastighets ägarens

intressen.

Då saken emellertid nu liggeT så till, att första kammaren redan har tagit
lagförslaget med reservationen, och det såvitt jag förstår icke finns någon
möjlighet att åstadkomma någon förnuftig sammanjämkning, anser jag det
vara riktigast, att andra kammaren i detta fall biträder första kammarens
beslut, så att man åtminstone får lagen igenom i sina huvuddelar.

Jag yrkar alltså bifall till det föredragna lagförslaget med den ändring av
§ 8, som innefattas i reservanternas förslag.

Herr Jansson i Edsbäcken instämde häruti.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förevarande lagförslag, dels ock på
bifall till det av herr Johansson i Brånalt gjorda yrkandet; och fattade kammaren
beslut i enlighet med den senare propositionen.

Övriga av utskottet under punkten upptagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1 förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

Vunkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens bestämmelser
om ersättning för överliggedagar;

nr 18, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 3 § i lagen om
aktiebolag; och

nr 19, i anledning av väckt motion om åtgärder till skyddande av firmanamn,,
som tidigare använts av bolag eller ekonomisk förening.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa Utlåtanden hemställt.

§ 10.

Å föredragningslistan var härpå upptaget jordbruksutskottets utlåtande, nr
11, i anledning av vissa av Kung!. Maj:t i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Lördagen den 12 mars.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

7 Nr 14.

Punkten 6, angående hingstdepåernas och stuteriets verksamhet. Ang. hingst depåernas

och

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten stuteriets
39 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att höja ordinarie reservations- verksamhet.
anslaget till hingstdepåernas och stuteriets verksamhet, nu 236,000 kronor, med
14,000 kronor till 250,000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 246, herr Jensen föreslagit, att riksdagen vid anvisande av
anslaget till hingstdepåerna och stuteriet måtte beräkna, att avlöningen till betjäningen
skulle utgå efter de grunder, som vore angivna i det av ledamoten av
allmänna civilförvaltningens lönenämnd herr Carl Malmström avgivna, i motionen
refererade, särskilda yttrande samt att anslagen måtte bestämmas så, att
lönerna kunde regleras från den tid stuteriöverstyrelsen enligt propositionen
föreslagit eller från och med den 1 november 1926.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion bifalla Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Jensen: Herr talman! I anslutning till Kungl. Maj:ts äskanden under
denna punkt har jag tillåtit mig väcka en motion, i vilken jag hemställer, dels
att den lönereglering, som omtalas i propositionen, måtte utgå efter delvis andra
grunder än de av departementschefen omnämnda, dels ock att tiden för löneregleringens
ikraftträdande måtte bestämmas till, i stället för den av Kungl.

Maj:t föreslagna, den 1 november 1926. över denna motion har jordbruksutskottet
yttrat sig och förklarat beträffande sista delen av mitt yrkande, att utskottet
av principiella skäl icke kunnat tillstyrka densamma. Jag skall beträffande
denna del av motionen ge utskottet delvis rätt däruti, att av principiella
skäl det kanske kan vara oriktigt att gå med på ett sådant yrkande, men jag
ber att få fastslå, att det icke varit under gångna tider riksdagen främmande
att följa en sådan linje. Jag tror också, att jag är i ganska gott sällskap, då
jag framställt detta yrkande, därför att stuteriöverstyrelsen själv föreslagit hos
Kungl. Maj:t, att löneregleringen måtte få träda i kraft den 1 november 1926.

Jag tror, att man av samma skäl som i denna stutermverstyrelsens hemställan
kan påstå, att man med detta förslag i någon mån velat tillrättalägga ett förut
begånget missgrepp. Jag skall nämligen be att få erinra om •— och det påpekas
också i den kungl. propositionen — hurusom år 1924 en lönereglering för
den nu ifrågavarande personalen fastställdes. År 1923 uppdrog nämligen
Kungl. Maj :t åt stuteriöverstyrelsen att inkomma med förslag till lönereglering
för här ifrågavarande personal. Det omnämndes i jordbruksdepartementets
skrivelse till stuteriöverstyrelsen, att den borde taga under övervägande, huruvida
icke en reducering av de till personalen utgående lönerna kunde vidtagas.

Av det förslag, som styrelsen överlämnade till Kungl. Maj:t, framgick emellertid
med all önskvärd tydlighet, att styrelsen icke ansåg någon reducering av
lönerna överhuvud taget kunna ifrågakomma. Men när Kungl. Maj:t fastställt
detta löneförslag och det började tillämpas, visade det sig vara en lönereglering,
som ur ekonomisk synpunkt för personalen var mycket ofördelaktig. Före
1924 års lönereglering hade nämligen dyrtidstilläggen på dessa löner utgått enligt
grunderna för oreglerade verk men med löneregleringens genomförande år
1924 förklarade Kungl. Maj:t, att dyrtidstilläggen skulle utgå efter de grun -

Nr 14. 8

Lördagen den 12 mars.

Ang. hingstdepåernas
och
stuteriets
verksamhet.
(Forts.)

der, som vore gällande för reglerade verk, och resultatet av detta blev, att peTsonalens
löner i vissa fall minskades med 300 kronor om året och därutöver.

Under fjolåret, alltså under 1926, inlämnade stuteriöverstyrelsen en framställning
till Kungl. Maj:t, i vilken den gjorde framställning om att en lönereglering
måtte vidtagas, för att här ovan påtalade missförhållanden borde i
någon mån tillrättaläggas, och samtidigt överlämnade styrelsen till Kungl.
Maj :t ett förslag till lönereglering. Över detta förslag hava sedermera allmänna
civilförvaltningens lönenämnd yttrat sig och för sin del förklarat sig icke
hava något att erinra mot det av styrelsen framlagda förslaget i annan mån än
att den anser att beloppen av de ålderstillägg, som styrelsen föreslagit för stallknektar,
voro väl lågt tilltagna, och hade nämnden för sin del föreslagit, att ålderstilläggens
belopp måtte höjas till 90 kronor. Vidare har statskontoret yttrat
sig över framställningen och förklarat sig även anse en lönereglering böra
komma till stånd samt ifrågasatt till och med, huruvida man icke borde gå in
för, att ingen skulle lida minskning i de före år 1924 innehavda löner genom
den lönereglering, som nu skulle ifrågakomma. Statskontoret hade vidare föreslagit
en annan linje. Det säger nämligen beträffande ålderstilläggen, att tiderna
för deras åtnjutande synts statskontoret vara något väl långt tilltagna
och i stället för femårsperioder föreslår statskontoret, att man vid denna lönereglering
bör gå in för samma grunder och samma principer beträffande ålderstilläggen,
som inom andra verk numera är praxis. Statskontoret föreslår alltså
med anledning härav, att i stället för två ålderstillägg efter 5 resp. 10 år böra
införas ålderstillägg efter 3, 6 och 9 år med de belopp, som av lönenämnden
föreslagits. För att komma fram till detta resultat med tre ålderstilläggsperioder
föreslår emellertid statskontoret en sänkning av begynnelselönerna för
samtliga här ifrågavarande befattningshavaregrupper. Statskontoret föreslår sålunda
en sänkning av begynnelselönen för fetallknektar från av stuteriöverstyrelsen
och lönenämnden föreslagna 1,140 kronor till 1,050 kronor och för andra befattningshavaregrupper
med belopp, som motsvara det ena ålderstillägg, som
av statskontoret föreslås att ytterligare utgå. Följden av detta blir, att grundlönen
för en stallknekt blir 90 kronor lägre än vad styrelsen föreslagit. Men
det blir icke enbart 90 kronor lägre i begynnelselön för stallknektarna, om man,
såsom Kungl. Maj:t gjort, följer statskontorets linje, ty i och med att man sänker
begynnelselönen komma även dyrtidstilläggen på dessa löner att sänkas. I
stället för reduceringen av begynnelselönen för de omhandlade stallknektarna
med 90 kronor, blir det i verkligheten en lönereducering på 116 kronor eller
något mera. i

Kungl. Maj:t har nu följt denna linje, och det är särskilt på detta förhållande
jag ber få fästa uppmärksamheten. Stuteriöverstyrelsen förklarar nämligen
i sin hemställan till Kungl. Maj:t, att med de löner, som förut utgingo, var
det ganska svårt att få den nyrekrytering, som vore erforderlig vid institutionerna,
på ett tillfredsställande sätt ordnad, och efter ett godkännande av de
utav Kungl. Maj:t föreslagna lönerna bliva svårigheterna för denna nyrekrytering
säkerligen lika stora.

Jag har i min motion föreslagit, att de av stuteriöverstyrelsen föreslagna
grundlönerna för de olika befattningshavaregrupperna måtte få ligga till grund
för denna lönereglering, men jag har beträffande ålderstilläggen skilt mig i min
motion från Kungl. Maj:t så till vida, att jag föreslagit fyra ålderstillägg efter
3, 6, 9 och 12 år med 120 kronors förhöjning i varje ålderstillägg. Detta är
enligt mitt förmenande att införa även denna lönereglering på samma linjer,
som man följt vid under senare år vidtagna löneregleringar. Jag skall alltså,
herr talman, be att få yrka bifall till den av mig väckta motionen beträffande
den första delen av densamma, men beträffande yrkandet om löneregleringens
retroaktiva verkan få föreslå, att sista »att»-satsen i motionen måtte utgå.

Lördagen den 12 mars.

9 Nr 14.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Utan att ingå i något egentligt Anq. hingst -bemötande av vad den siste ärade talaren anfört, vill jag dock fästa uppmärksamheten
på, att den fråga, det här gäller, nämligen om avlöningsförmånerna veri^amket.
åt betjäningen vid Strömsholms hingstdepå samt Flyinge hingstdepå och stu- (Pörte.)
teri, ju är sådan, att det ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa denna lönereglering
inom ramen av det beräknade anslaget, d. v. s._ inom ramen av vad
riksdagen beviljar. Den lönereglering, som 1924 kom till stånd, visade sig
medföra en alltför stark beskärning av lönerna. Utskottet och Kungl. Maj:t
hava haft samma uppfattning att en förbättring av dessa löner bör äga rum.

Därför har utskottet icke haft någon anledning att motsätta sig det förslag,
som Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen framlagt. Utskottet har emellertid
icke närmare ingått på de olika förslagen. Vi hava funnit, att det av
departementschefen beräknade beloppet innefattar ett skäligt tillmötesgående.

Man måste även här se på saken från den synpunkten, att denna personal har
i allmänhet bostad och planteringsland. vilket ju bereder den vissa förmåner.
Emellertid skall jag icke uppehålla debatten. Då första kammaren redan
tagit utskottets hemställan, hoppas jag att denna kammare också kommer att
göra det. o

Med dessa ord ber jag alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Det förhåller sig så, som motionären
i ärendet, herr Jensen, omnämnde, att den lönereglering, som kom till stånd
1924, var för personalen synnerligen otillfredsställande. Dess tillämpning
innebar en väsentlig försämring för denna personal. Riksdagen har förut på
grund av motion haft befattning med denna fråga utan att den avancerat
framåt i riktning mot en förbättring av löneförmånerna för denna personal
förrän i det förslag, som nu föreligger. Det var tillämpningen av dyrtidstilläggen,
nämligen att dessa skulle beräknas efter de grunder, som gälla för
reglerade verk, som föranledde, att lönereglementet av år 1924 kom att innebära
en försämring i förhållande till de löneförmåner, som förut utgingo. Nu
hävdar motionären, herr Jensen, den uppfattningen, att även det förslag, som
nu föreligger, innebär en försämring i förhållande till de löneförmåner, som
utgingo före 1924 års reglering. Jag skulle vilja säga, att detta är en sanning,
men en sanning med modifikation. Det förslag, som föreligger, innebär
i förhållande till vad som gällde före 1924 en försämring för den, som är
i den första löneklassen; men jag vill erinra om, att så snart ålderstillägget
kommer i funktion, så blir han mer än väl kompenserad för den minskning,
som föreligger i den första löneklassen. Det förefaller mig också, att när denna
personals principal, om jag får uttrycka mig så, stuteriöverstyrelsen kunnat
godkänna detta förslag, som är byggt på vad statskontoret föreslagit, när stuteriöverstyrelsen
ansett sig kunna acceptera det och denna styrelse i alla fall
är den, som bäst känner till denna personals förhållanden, så borde man kunna
känna sig tillfredsställd. Med anledning av vad jag yttrade nyss ber jag
att få citera några rader av vad stuteriöverstyrelsen anfört och som just är
det, som föranlett motionen från herr Jensens sida. Stuteriöverstyrelsen säger:

»Om hänsyn toges jämväl till dyrtidstilläggen, bleve emellertid stallpersonalens
begynnelseavlöning» — begynnelseavlöning, säges det, och jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten på detta — »enligt statskontorets förslag lägre än
vad fallet skulle varit, om de före den 1 juli 1924 gällande staterna fortfarande
tillämpats och dyrtidstillägg fått beräknas enligt grunderna för oreglerade
verk. Denna försämring i avlöningsvillkoren uppvägdes emellertid av
den genom ålderstilläggen snart uppkommande förbättringen, så att efter sjätte
tjänsteåret, då två avlöningsförhöjningar enligt statskontorets förslag skulle

Nr 14. 10

Lördagen den 12 mars.

Ang j" hingst- ha va intjänats, avlöningen enligt detta, förslag skulle bliva högre än vad den
(*Pstuteriets var^ motsvarande tjänstålder enligt äldre stat». När saken ligger på

verksamhet. det sättet, tycker jag, att det icke finnes någon anledning för kammaren att
(Forts.) reflektera på motionärens förslag.

Med erinran om att första kammaren redan godkänt utskottsförslaget ber
jag sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jensen: Herr talman! Efter överläggning med herr talmannen beträffande
det av mig framställda yrkandet ber jag att få återtaga det yrkande,
. jag framställt om bifall till förra delen av min motion. Jag har nämligen
i motionen icke uppgivit något visst belopp, som borde finnas angivet
i detta yrkande. Jag skall i stället be att få framställa följande yrkande:
att riksdagen må,, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning
men med tillämpning av de i motionen II: 246 föreslagna grunder för lönereglering
åt betjäningen vid Strömsholms hingstdepå och Flyinge hingstdepå
och stuteri, höja ordinarie reservationsanslaget till hingstdepåernas och stuteriets
verksamhet, nu 236,000 kronor, med 21,000 kronor till 257,000 kronor.
Detta yrkande innebär, att det av utskottet föreslagna beloppet höjes med
7,000 kronor, ett belopp, som jag uträknat skulle kunna ungefärligen utgöra
den ökning, som innefattas i de av mig angivna riktlinjerna.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
det av herr Jensen under överläggningen senast framställda yrkandet; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 7—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. anslag Punkten 19, angående anslag till jordbrukskonsulenter.

''ill jordbruks konsulenter.

Uti punkten 64 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att såsom bidrag till avlönande under 1927 av högst 56 jordbrukskonsulenter
anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra förslagsanslag av 270,000
kronor.

Herr Lorichs m. fl. hade emellertid i en inom andra kammaren väckt, till
jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 195, föreslagit, att riksdagen måtte —
med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande framställning — för avlönande under
år 1927 av 45 jordbrukskonsulenter och 26 hus djurskonsulenter bevilja för
budgetåret 1927—1928 ett extra förslagsanslag av 345,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion bifalla Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.

Häremot hade herr Lorichs reserverat sig.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lorichs: Herr talman! I denna punkt hava jag och några kamrater
i kammaren väckt en motion, däri vi föreslagit, att det måtte anslås medel åt
hushållningssällskapen såsom bidrag till avlönande av 26 husdjurskonsulenter
samt att i sammanhang därmed det nu utgående anslaget till 56 jordbrukskonsulenter
skulle minskas till att avse 45 sådana, ökningen av anslaget skulle
bliva 75,000 kronor.

Motionen är föranledd av hushållningssällskapens ombudsmötes skrivelse, och

Lördagen den 12 mars.

Nr 14.

såvitt jag vet, var denna skrivelse fullkomligt enhällig. Det kan alltså sägas,
att motionärerna hava bakom sig en samlad opinion bland ledande kretsar konsulenter.
inom våra hushållningssällskap. Förslaget är också av lantbruksstyrelsen (Fort*.)
varmt tillstyrkt. Nu har emellertid utskottet avstyrkt motionen^ på skal, som
jag icke kan förstå. Det talas om de olika förhållanden, som råda inom landets
olika delar. Visserligen är landet avlångt, men så vitt jag vet förekommer
det ingenstädes i landet ett hushållningssällskap, som icke är i behov av
husdjurskonsulenter. Jag tror, att man kan saga, _ att det finnes behov av
sådana inom alla län. Nog äro förhållandena på jordbrukets område högst
skilda på olika håll, men icke äro de så skilda, att icke husdjursskötseln spelar
en dominerande roll för jordbrukets ekonomi inom alla landets delar.

Vidare säger utskottet, att det vore icke lämpligt med en alltför stark specialisering
av konsulenternas verksamhet. Detta skulle vara riktigt, om dessa
på sina olika områden icke voTe fullt sysselsatta. Men inom de^ flesta sällskapen
— och jag känner till många sådana i landet — är det på det sättet,
att konsulenterna äro så sysselsatta, att de knappast hinna med de uppgifter,
som falla på deras lott. Sålunda tror jag icke, att det är den ringaste fara
för att en specialisering blir olämplig på något sätt. Skulle för övrigt något
hushållningssällskap anse sig icke behöva någon husdjurskonsulent, star det,
så vitt jag kan förstå, sällskapet fritt att icke begära anslag för detta ändamål.
Jag kan icke finna annat, än att hushållningssällskapet själv beslutar,
om det vill hava någon konsulent eller icke och om det skall begära anslag hos
lantbruksstyrelsen för avlönande av sådan. Vill något sällskap icke detta, sa
bli ju de penningar, som anslagits, kvar hos staten.

Nu säger utskottet, att det är bättre, om hushållningssällskapen använda
de penningar, som de hava till förfogande för sin allmänna verksamhet, till
att avlöna dessa konsulenter. Det vore det visst, om det bara läte sig göra;
och jag skulle icke hava framställt yrkande om bifall till denna motion, om
det blivit någon höjning för detta ändamål under punkten 16, som rör det
allmänna anslaget till hushållningssällskapen. Det är visserligen sant, att
Kungl. Maj:t begärt en höjning av detta anslag med 118,000 kronor ■—- det
må tacknämligt erkännas — men det har icke höjts någon röst till förmån
för hushållningssällskapens ombudsmötes begäran om förhöjning av anslaget
i dess helhet till 3,500,000 kronor, ej heller har yrkats bifall till de motioner,
som väckts bl. a. av en del ledamöter i denna kammare om sådan förhöjning.
Denna siffra, 3,500,000 kronor, är icke heller sådan, att man kan hoppas
att få den beviljad framdeles.

Nu sade jag, att det tillägg på 118,000 kronor, som beviljades nyss, var en
bra höjning, men fördelat på 26 hushållningssällskap blir det icke mycket på
varje, i alla händelser icke så mycket, att det räddar hushållningssällskapen
från den hotande utsikten att nödgas förtära sitt kapital. Det är hushållningssällskapens
i allmänhet mycket svaga ekonomi, som är mycket betänklig
och som försvårar, jag skulle vilja säga förhindrar deras verksamhet i den utsträckning,
som vore önsklig. De få knappa in på alla områden, och att
giva sig in på nya uppgifter, som dock rikligen finnas, därtill förbjuder dem
de bristande ekonomiska möjligheterna. Det är icke bra på detta sätt. Det
är icke behagligt för hushållningssällskapen att så här år efter år behöva klaga
över brist på medel och vända sig till Kungl. Maj :t och riksdagen för att
få hjälp. Det vore ju bra tacknämligt, om man kunde hitta på något sätt,
varigenom hushållningssällskapen skulle kunna medelst självverksamhet skaffa
sig penningar utan att behöva anlita staten. Ett sådant sätt vore exempelvis
om de kunde få företaga en liten uttaxering per hektar odlad jord inom sina
områden. Då bleve de mera självständiga, det skulle väcka mera säkerhet hos
sällskapen, om de kunde slippa vända sig till staten med alla sina bekymmer.

Nr 14. 12

Lördagen den 12 mars.

Ang. anslag
till jordbrukskonsulenter.

(Forts.)

Det bleve en helt annan ställning. Det är ju för övrigt på flera områden än
det, som det gäller, att ju finera man kan frigöra sig från statshjälp, desto
självständigare blir man i sin verksamhet. Dit bör man sträva. Men så länge
man icke har annan utväg, måste man vända sig till statsmakterna.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att på den föredragna punkten få yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Lilliecreutz: Herr talman! I egenskap av medmotionär i den mo tion,

för vilken herr Lorichs nyss i korthet redogjorde, skall jag be att få säga
några ord.

I statsverkspropositionen under denna punkt meddelar herr departementschefen
bland annat, att lantbruksstyrelsen har gjort framställning om äskande
av anslag till anställandet av husdjurs- och mejerikonsulenter. En del av de
nuvarande jordbrukskonsulenterna skulle därvid indragas och ersättas med
husdjurskonsulenter, och dessutom skulle erfordras för samma ändamål femton
nya konsulenter. Vidare anför herr statsrådet, att lantbruksstyrelsens framställning
gick ut på anställandet av tio särskilda mejerikonsulenter. Lantbruksstyrelsens
framställning i vad den avser husdjurskonsulenter stödde sig på en
direkt hemställan från hushållningssällskapens ombud, och beträffande mejerikonsulenterna
hade framställningen på det livligaste tillstyrkts av dessa.

Herr statsrådet säger på sid. 140, att »huru behjärtansvärt syftemålet med
berörda framställningar angående inrättande av särskilda husdjurs- och mejerikonsulentbefattningar
än må vara, kan jag, utan att nu vilja uttala något
omdöme om lämpligheten av de framlagda förslagen, redan av statsekonomiska
skäl ej förorda ett realiserande av desamma. Vad husdjurskonsulenterna angår,
torde behovet av sådana vara åtminstone i viss mån tillgodosett genom
åtgärder från hushållningssällskapen själva.» Beträffande slutligen frågan
om inrättande av särskilda mejerikonsulentbefattningar hänvisar herr statsrådet
till av honom avgivet förslag under punkt 90 i samband med anmälan
om medelsbehovet för smörprovningar.

Då utskottets utlåtande i den sistnämndå punkten icke nu föreligger, måste
den frågan nu lämnas åsido, vilket jag för min del måste beklaga, då jag anser,
att den står i ett mycket intimt samband med den nu föreliggande frågan
om anställande av husdjurskonsulenter.

Vi motionärer ha i motionen, såsom herr Lorichs påpekade, stött oss på
hushållningssällskapens ombuds och lantbruksstyrelsens framställningar. När
herr statsrådet med sin ingående, på mångårig erfarenhet grundade sakkunskap
om våra hushållningssällskaps förhållanden säger, att behovet av husdjurskonsulenter
i viss mån är tillgodosett genom åtgärder från hushållningssällskapen
själva, så torde det, såvitt jag förstår, även innebära, att det finns
ytterligare behov att fylla.

Jag skall med några ord söka påvisa, huru rent av trängande detta behov
för närvarande i verkligheten är. Med bidrag av statsmedel — jag ber kammaren
observera detta med bidrag av statsmedel, ty med statsmedel bekostas endast
grundlön och ålderstillägg till jordbrukskonsulenterna, under det att alla
övriga kostnader såsom dyrtidstillägg, personliga lönetillägg och resekostnader,
vilka sistnämnda gå till betydande belopp, bekostas av hushållningssällskapens
egna medel — alltså med bidrag av statsmedel äro för närvarande 56
jordbrukskonsulenter anställda. Det är sålunda av våra 26 hushållningssällskap
endast fyra, som ha statsbidrag till anställande av flera än två konsulenter.
Förutom dessa 56 konsulenter finnas ytterligare 15 konsulenter, vilka
äro anställda på hushållningssällskapens egen bekostnad.

I den män som utvecklingen har gått framåt, har på lantbrukets liksom på
andra näringsområden en specialisering av arbetet ägt rum. Den första natur -

Lördagen den 12 mars.

13 Nr 14.

liga klyvningen skedde mellan sädesproduktion och animal produktion. Om t^ng-''or^^s
också teoretiskt taget »all round»män vore att föredraga, icke minst ur ren
kostnadssynpunkt för sällskapen, bär praktiken likväl förbjudit detta, och vi (F0rts.)
stå nu inför två konsulenttyper, nämligen jordbruks- och husdjurskonsulenttypen,
och vi ha alla utsikter att mycket snart tvingas att gå in för en tredje
typ, nämligen mejerispecialisttypen.

Då förhållandena inom mitt läns hushållningssällskap helt visst äro ganska
lika dem i Mellan- och Sydsverige, skall jag be att med några ord få beröra
dem, detta huvudsakligen för att få en bakgrund för mitt bedömande av utskottets
utlåtande. Vi i Jönköpings län hava sålunda för närvarande allenast
två konsulenter, en jordbruks- och en husdjurskonsulent, den sistnämnde även
mejerikonsulent. Då ju det föreliggande spörsmålet gäller husdjurskonsulenten,
skall jag icke gå in på de arbetsuppgifter, som påvila jordbruksspecialisten,
men jag kan dock icke undgå att säga så mycket, att denna jordbruksspecialist
för närvarande är så belastad med krävande arbetsuppgifter, att det icke
kan vara tal om att ålägga honom några ytterligare utan snarare att försöka
att på andra överflytta en del av den mycket stora arbetsbörda, som nu påvilar
honom.

I detta sammanhang, herr talman, ber jag emellertid att få till protokollet
anteckna min avvikande mening i fråga om en passus i den föreliggande motionen.
Jag har ju icke skrivit den själv, och jag måste beklaga, att jag icke
heller läst den med sådan uppmärksamhet, att jag förut har kunnat taga avstånd.
På sid. 8 i motionen heter det, att »genom anställandet av sådana tjänstemän
anser lantbruksstyrelsen, att antalet av de egentliga jordbrukskonsulenterna,
för vilka statsbidrag skulle utgå, skulle kunna nedbringas från 56
till 45». Emot detta har jag naturligtvis ingenting att erinra, då detta ju är
lantbruksstyrelsens uppfattning, men sedan står det: »Denna mening kan tvivelsutan
anses välgrundad.» Det är där, herr talman, som jag skulle vilja inlägga
en reservation, ty jag är ingalunda så säker på detta, och åtminstone är
jag icke av samma uppfattning som lantbruksstyrelsen, att vi verkligen kunna
för en lång framtid minska antalet jordbrukskonsulenter från 56 till 45.

Vad har då vår husdjursspecialist att göra? Jag talar fortfarande om Jönköpings
län, där jag känner förhållandena bäst. Jo, förutom de båda konsulenterna
åvilande skyldigheten att medverka vid den numera mycket omfattande
småbruksundervisningen och att utöva konsulterande verksamhet, har
han att bära ansvaret för en ekonomisk utveckling av hela vår animala produktion.

Jag skall icke försöka gå in närmare på vad detta stora problem innebär,
utan skall inskränka mig till att framhålla, att det kan uppdelas i två huvudmoment,
ett produktionsmoment och ett avsättningsmoment. Båda äro, kan
man säga, i mycket hög grad utslagsgivande för det ekonomiska resultatet.

Den animala produktionen är som bekant i hög grad beroende av tre saker,
nämligen urval av avelsdjur, uppfödning och vård av djur samt icke minst
själva utfodringen. Detta gäller alla slag av våra husdjur.

För att nu främja den animala produktionen offrar staten och hushållningssällskapen
årligen sammanlagt rätt betydande belopp i form av anslag till
premieringar, till organisations- och andra bidrag till avelsföreningar o. s. v.

Åt hushållningssällskapen är det anförtrott att närmast vaka över, att dessa
medel komma till verkligt gagn. Om man då något närmare undersöker, huru
våra hushållningssällskap stå rustade för närvarande för att utöva detta förtroendeuppdrag,
måste man erkänna, att rustningen är ganska bristfällig.
Beträffande gagnet av de medel, som stalen anvisar för främjandet av premieringar,
torde mindre vara att erinra. T fråga åter om gagnet av de medel, som
avses för främjandet av tjur-, svin- och fåravelsföreningar m. fl. föreningar,

Nr 14. 14

Lördagen den 12 mars.

Ang. anslag
till jordbruks
konsulenter.
(Forts.)

inå man dock kunna ställa sig mera tveksam. Avsikten med att staten med
■ bidrag vill uppmuntra dylika föreningar torde ej inskränka sig till, att staten
vill underlätta anskaffandet av avelsdjur. Huvudsaken torde vara att med
begagnandet av föreningsväsendets fördelar uppmuntra och främja den animala
produktionen i alla dess former; således dels genom att underlätta anskaffandet
av avelsdjur, dels genom att främja uppfödningen och dels och icke minst
genom att uppmuntra till en förbättrad utfodring. En bestämd förutsättning
för att dessa mål skola nås måste vara, att dessa olika föreningar oavlåtligen
beredas tillfälle till sakkunnig ledning. I minst lika hög grad, kan man säga,
är denna sakkunniga ledning behövlig, då det gäller en ekonomisk avsättning
av den animala produktionen. Jag skall dock icke nu närmare ingå på detta
senare spörsmål. En föreställning om hur det för närvarande är ställt kan
man få, om jag talar om, att inom Jönköpings län för närvarande finnas 100
tjurföreningar, 55 svinavelsföreningar och cirka 23 fåravelsföreningar, 14
kontrollföreningar samt ett 50-tal större eller mindre mejerier. Alla dessa
många föreningar äro för att erhålla råd och anvisningar hänvisade till en
enda konsulent. När man så betänker, att denne konsulent, denne husdjursspecialist,
såsom sakkunnig måste deltaga i nötboskaps-, svin- och fårpremieringar
med ty åtföljande stamboksföring och sifferspäckade redogörelser,
torde disproportionen mellan tillgång och efterfrågan vara uppenbar. Att
märka är också, att det behov av sakkunnighjälp, som här av mig''berörts,
endast avser de till föreningarna anslutna jordbrukarna, vilka representera
endast en ringa bråkdel av länets cirka 18,000 mindre jordbrukare.

Nu kan man ju möjligen invända, att därest behovet verkligen är så stort,
som jag här står och framhåller, lärer det icke kunna avhjälpas med en ökning
i detta fall av 15 konsulenter, som vi motionärer ha föreslagit. Denna
invändning är givetvis riktig, men dessa 15 konsulenter borde dock kunna avlasta
en del av de bekymmer, sällskapen för närvarande ha för att på ett någorlunda
tillfredsställande sätt ordna denna sak.

Om jag så går över att något granska jordbruksutskottets utlåtande i denna
fråga, har utskottet såsom grund för sitt avstyrkande, såvitt jag förstår, anfört
tvenne motiv. Dels anser utskottet, att en för hela landet ensartad anordning,
sådan motionärerna tänkt sig, ej lämpligen låter sig genomföras på
grund av de i skilda delar av landet rådande olika förhållandena, och utskottet
uttalar i samband därmed en varning för en alltför långt driven uppdelning
av konsulenternas verksamhet, dels hänvisar utskottet hushållningssällskapen
att bestrida kostnaderna för ökade konsulentkrafter av anslaget till hushållningssällskapens
allmänna verksamhet, i vilket anslag ju nyss en förhöjning
av 118,000 kronor blivit beviljad.

Jag måste erkänna, att jag icke riktigt förstår utskottets förstnämnda motiv.
Vilken är egentligen den »ensartade anordning», som ej lämpligen låter
sig genomföras på grund av de olika förhållandena? Vore det så, att vissa
delar av vårt land vore enbart inriktade på jordbruk och andra enbart på husdjursskötsel,
ja, då kunde man tvista om lämpligheten eller icke lämpligheten
av en ensartad anordning. Men mig veterligt finnas inga dylika områden av
beskaffenhet, att man behöver taga dem med i räkningen. Syftar utskottet
på, att de norrländska förhållandena skulle betinga en särställning, ber jag
att få påpeka, att konsulentbehovet i Norrland är avsevärt mycket större och
detta behov också avsevärt mycket bättre tillgodosett än i andra delar av
landet. Jag vill därmed ingalunda ha sagt, att behovet där ännu är tillräckligt
tillgodosett. Jag tror, att stora behov återstå att där fylla, men behovet är
dock vida bättre tillgodosett än för södra och mellersta Sverige.

Det må ju icke kunna bestridas, att, som utskottet säger, en långt driven
uppdelning av konsulenternas verksamhet kan medföra vissa olägenheter; men

Lördagen den 12 mars.

15 Nr 14.

kunna de farhågorna verkligen anses berättigade, när det som här är fråga
om att dela upp ett mycket stort arbetsområde i två, säger två delar? Denna ‘ munter.
uppdelning har ju för övrigt redan skett, icke på konstlad väg utan som en (Forte.)
följd av en naturlig utveckling.

När utskottet säger, att det för ifrågavarande specialändamål icke kan förorda
den begärda anslagsökningen, må det undras, om icke utskottet förbisett
det reella i framställningen för det formella. Det centrala i vår motion är att
få medel för avlönande av 71 konsulenter i stället för de nuvarande 56. Någon
risk att de anvisade medlen skulle användas för ändamål, som icke lämpa sig
för de lokala förhållandena, torde icke behöva föreligga, då det i varje fall,
såsom redan herr Lorichs påpekade, är Kungl. Maj:t, som beviljar medel, och
lantbruksstyrelsen, som har att övervaka, att dessa medel bliva använda för
avsett ändamål.

I den mån, säger slutligen utskottet, som medel för ifrågavarande ändamål,
d. v. s. ökning av konsulentkrafterna, erfordras, torde hushållningssällskapen
ha att anlita de för hushållningssällskapens allmänna verksamhet till förfogande
stående medlen. Ja, herr talman, den hänvisningen äro hushållningssällskapen
vana vid. Den lämnas nästan undantagslöst på de flesta av hushållningssällskapens
framställningar om anslag. Att den denna gång åtföljes
av en påminnelse om att utskottet tillstyrkt en förhöjning av det allmänna
anslaget, båtar, som jag strax skall visa, föga. Av denna utskottets ständigt
återkommande hänvisning till hushållningssällskapens allmänna medel måste
riksdagen få den uppfattningen, att detta allmänna anslag är en outtömlig och
aldrig sinande källa. Lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens ombud och
sällskapen själva vittna om ett helt annat förhållande.

På tal Qm detta allmänna anslag säger herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i propositionen: »De skäl, som lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapens
ombud anfört till stöd för en höjning av det för närvarande
utgående statsunderstödet till sällskapen, synas mig beaktansvärda, och
vill jag fördenskull tillstyrka en dylik ökning. Av statsfinansiella skäl synes
det emellertid för närvarande icke möjligt att härvid sträcka sig så långt som
föreslagits.» Hushållningssällskapens ombud hade i detta fall föreslagit
3,500,000 kronor, lantbruksstyrelsen hade prutat ned beloppet till 3,000,000
kronor, och herr statsrådet föreslog som bekant 2,900,000 kronor, vilket belopp
nu beviljats.

Nu kan man ju fråga: Vad bråka motionärerna om? Riksdagen har redan
beviljat en ökning med 118,000 kronor, och det kan ju räcka, när 15 konsulenter
icke kosta mer än 75,000 kronor. Då kunna ju sällskapen skaffa sig det
antal konsulenter, som behövs. Men, mina herrar, så enkel är saken i själva
verket icke. Vore det så, att de 118,000 kronor, som nu äro beviljade, finge
delas lika på alla hushållningssällskap, kunde ju invändningen vara riktig,
men nu skall enligt Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens nyss fattade beslut
detta anslag uppdelas efter förut fastställda grunder, d. v. s. i proportion till
folkmängd, areal o. s. v. Om man då undersöker, hur dessa 118,000 kronor
komma att fördelas, har herr statsrådet själv anfört, att på Blekinge län, som
är ett av våra minsta, skulle komma ett belopp av 2,790 kronor, och på Göteborgs
och Bohus län, som är bland våra större eller åtminstone medelstora,
skulle komma ett belopp av 5,272 kronor. Alltså, redan den fastställda grunden
för fördelningen lägger hinder i vägen för ett allmänt tillgodoseende av det
behov, som vi motionärer ha tillåtit oss att påpeka.

Härtill kommer ännu en annan omständighet, som icke i detta fall får förbises.
Dels på grund av anslagets otillräcklighet jämfört med de många behoven,
dels ock på grund av våra jordbrukares djupt rotade och för all del
mycket förklarliga obenägenhet att öka tjänstemannakåren, torde det kunna

Jfr 14.

Lördagen den 12 mars.

Ang. anslag
till jordbrukskonsulenter.

(Forts.)

Ang. anslag
till riksskogstaxeringens

fortsättande
m. m.

befaras, att den erhållna ökningen i mycket ringa mån kommer att användas
för att utöka konsulenternas antal. Detta oaktat man nog på de flesta håll
inom jordbrukarekretsar har fullt klart för sig behovet av ökade krafter för
de ändamål här är fråga om. Erfarenheten har i detta fall talat sitt fullt
tydliga språk och visat, att skola till hushållningssällskapen överföras ökade
arbetskrafter, måste det ske genom särskilda av staten lämnade bidrag för
detta ändamål.

Slutligen, herr talman, för att bringa ur världen den ständigt upprepade
optimistiska tron på hushållningssällskapens förmåga att med egna medel bestrida
en hel del kostnader, som det allmänna ej vill åtaga sig, så tillåter jag
mig till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet rikta en vördsam
vädjan, huruvida det icke skulle vara möjligt att låta verkställa en utredning
rörande hushållningssällskapens ekonomi. Av en dylik utredning kunde
man sedan döma, i vad mån sällskapen verkligen äro rustade för att tillgodose
kommande och även nuvarande krav. Jag för min del håller före, att
en sådan utredning skulle kunna åstadkommas utan igångsättande av någon
större apparat. Och jag är förvissad om, att den skulle vara till gagn både för
den anslagsgivande riksdagen och de anslagsbehövande hushållningssällskapen.

Vår motion, herr talman, syftar åt att bereda hushållningssällskapen ökade
möjligheter att utöva sin undervisande och handledande verksamhet. I
mycket stark känsla av, att denna uppgift är en av hushållningssällskapens
främsta och mest givande, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

_ Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

_ Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 20—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34, angående anslag till riksskogstaxeringens fortsättande m. m.

_ Kungl. Maj:t hade under punkten 116 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att

a) medgiva, att riksskogstaxeringen finge, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagit, fortsättas och
slutföras; och

. b) för sådant ändamål av det för fortsättande av riksskogstaxeringen beviljade
anslaget av 375,000 kronor anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra
reservationsanslag av 125,000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t under punkten 117 föreslagit riksdagen att för
bearbetning av material från riksskogstaxeringen anvisa för budgetåret 1927
—1928 ett extra reservationsanslag av 63,000 kronor.

Lördagen den 12 mars.

17 Nr 14.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen nr 68 i första kammaren av herr von Stockenström och
nr 117 i andra kammaren av herr Lorichs, hade emellertid föreslagits, att riksdagen
ville för bearbetning av material från riksskogstaxeringen för budgetåret
1927—1928 anvisa utöver det i statsverkspropositionen föreslagna anslaget
k 63,000 kronor ett belopp av 8,000 kronor eller tillhopa för ändamålet
i fråga ett extra reservationsanslag av 71,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) medgiva, att riksskogstaxeringen finge, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagit, fortsättas och
slutföras;

_ b) för sådant ändamål av det för fortsättande av riksskogstaxeringen beviljade
anslaget av 375,000 kronor anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra
reservationsanslag av 125,000 kronor; och

c) med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning och med avslag
å motionerna I: 68 och II: 117 för bearbetning av material från riksskogstaxeringen
anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra reservationsanslag av 63,000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar andre vice talmannen
Nils Anton Nilsson, Sjöblom, Tjällgren, Gabrielsson, Sköld, Hedlund i Häste
och Lorichs, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning samt motionerna 1:68
och II: 117

a) lika med utskottet;

b) lika med utskottet; och

c) för bearbetning av material från riksskogstaxeringen anvisa för budgetåret
1927—1928 ett extra reservationsanslag av 66,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Sköld: Herr talman! Vid denna punkt hava några ledamöter av jordbruksutskottet
anmält en avvikande mening gentemot utskottsmajoriteten. Det
gäller storleken av det anslag, som det är ämnat att bevilja för bearbetning av
material från riksskogstaxeringen.

När för fyra år sedan riksskogstaxeringen upptogs på allvar, motiverades
detta bland annat därmed, att det rådde stor arbetslöshet bland de unga skogsmannen
och även bland kvinnlig kontorspersonal. På grund därav förmenade
man, att man skulle kunna till mycket små löner få den nödiga arbetskraften
för fullföljande av riksskogstaxeringen. Man har alltså från dessa utgångspunkter
bedrivit denna riksskogstaxering med personal, som varit synnerligen
lågt avlönad. Särskilt gäller detta några stycken s. k. lagledare. Det är
jägmästare, utexaminerade från skogshögskolan, som på somrarna äro lagledare
ute på fältarbetet men som på vintern äro anställda hos nämnden här i
Stockholm för bearbetning av materialet. Dessa ledare ha under sin vistelse
här i Stockholm en månadsavlöning av 300 kronor. De ha 425 kronor i månaden,
när de äro ledare på fältet. Var och en måste ju erkänna, att 300 kronor
i månaden i Stockholm måste betraktas som en mycket låg avlöning. Den
kvinnliga personalen, som i stort sett ombesörjer bearbetningen, har löner, som
variera mellan 150 och 200 kronor i månaden. Alltså äro även dessa löner i
underkant.

Dessa löner ha kunnat motiveras med att det här kan betraktas rent av
såsom nödhjälpsarbete för dessa kategorier befattningshavare. Men när det
nu är så, att denna riksskogstaxering pågått i fyra år, och det dessutom av Andra

kammarens protokoll 1927. Nr lh. 2

Ang. anslag
till riksskogstaxeringens

fortsättande
m. m.
(Forts.)

Jfr 14. 18

Lördagen den 12 mars.

Ang. anslag
till rilcsskogstaxeringens

fortsättande
ro. ro.
(Forte.)

ses, att den skall fortsättas och slutföras under de tre härefter följande åren,
tycker åtminstone jag för min del, att det blir en något för lång tjänst man
honorerar med så låga belopp. Yi reservanter ha funnit det vara skäligt, om
man nu, när man skall gå in för den andra perioden i taxeringsarbetet och
vill räkna med att behålla denna personal ytterligare tre år framåt, bereder
tillfälle till en blygsam löneförbättring för de båda kategorier, som jag här
talat om. Med det förslag, som reservanterna framlagt, kan vinnas, att under
vintermånaderna dessa tre lagledare erhålla en löneökning per månad med
100 kronor, och de kvinnliga befattningshavarna kunna få en förbättring per
månad med 25 kronor. Det är alltså icke någon våldsam höjning vi föreslå
utan endast en mycket blygsam uppmuntran, som vi förorda. Konsekvenserna
av ett bifall till reservationen kunna heller icke bli avskräckande. Det gäller
ett belopp av 3,000 kronor per år, och när man beräknar, att riksskogstaxeringen
skall vara slutförd tre år härefter, kan hela konsekvensen endast belöpa
sig till sammanlagt 10,000 kronor. När man betänker, att hela riksskogstaxeringen
kostar mer än en miljon kronor, är det dock bara en liten del av det
hela, som här sättes i fråga.

Jag skulle vilja vädja till kammaren att följa reservationen, till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Det här gäller ingen stor sak, det
gäller endast 3,000 kronor, som reservanterna yrka på som lönetillägg för
ifrågavarande personal vid riksskogstaxeringen. Utskottmajoriteten har emellertid
icke funnit någon egentlig anledning föreligga till en sådan löneökning,
och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag skall icke uttala något egentligt
omdöme om skäligheten av de löner, som utbetalas till den personal, varom det
här är fråga. Men jag skall erinra om, vad för övrigt herr Sköld också erinrade
om, nämligen att ett av de avgörande skälen för att riksskogstaxeringen
på sin tid igångsattes, i varje fall ett skäl, som vägde mycket tungt, var den
omständigheten, att det fanns överflöd på arbetskraft med skoglig utbildning,
som man ville begagna sig av. Och även på andra områden, särskilt beträffande
den personal, som skulle bearbeta materialet, var skälet detsamma : överflöd
på arbetskraft. Det hela fick karaktären av ett slags nödhjälpsarbete,
och förhållandet är väl fortfarande detsamma; det finns fortfarande ett ofantligt
stort överskott av skogligt utbildade personer liksom på arbetsmarknaden
i övrigt.

Jag vill ju icke därmed hava sagt, att staten skall begagna sig av de exceptionellt
prekära förhållanden, som inträtt på grund av den ekonomiska situationen.
Men man kan ju å andra sidan icke alldeles bortse ifrån de förhållanden,
som råda. Och jag vill erinra herr Sköld om, att det finns ofantligt många
unga män och kvinnor med både akademisk och teknisk utbildning, som i dessa
dagar få nöja sig med löner, vilka i många fall väsentligt understiga, vad
som här betalas. Jag hörde för några dagar sedan omtalas en ung man, som
bär både studentexamen och betyg från tekniska högskolan, vilken efter lång
sysslolöshet tog en anställning med en avlöning av 200 kronor i månaden.
Och det var ett affärshus här i Stockholm, som för någon tid sedan annonserade
efter en kvinnlig kassör med en avlöning av 125 kronor i månaden, och
till platsen anmälde sig 50 sökande. Man kan ju icke alldeles bortse ifrån
de förhållanden, som råda. Jag skall, som sagt, icke göra något uttalande
om skäligheten av de löner, som här utbetalas, men jag vill ändå erinra om,
att detta har mycket stark karaktär av nödhjälpsarbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 12 mars.

19 Nr 14.

Herr Sköld: Bara en kort replik till herr Nilsson i Tånga.

Om man nu skall betrakta detta arbete som ett nödhjälpsarbete, vilket man
otvivelaktigt gjorde, när riksskogstaxeringen igångsattes, måste det väl betyda,
att man vid detta som vid andra nödhjälpsarbeten sätter lönen så lågt,
att de anställda skola finna med sin fördel förenligt att vid första bästa tillfälle
söka sig över till annan anställning. Det är ju det, som är motivet för att
man vid nödhjälpsarbeten sätter så låga löner. Nu är det emellertid så, att numera
har denna personal suttit i fyra år i riksskogstaxeringsnämnden och är inlärd
och fullt tränad för det uppdrag, som det gäller att fullfölja. Det är ett statens
intresse, att dessa människor icke under de tre år, som äro kvar, söka sig
över till andra befattningar, därför att man behöver deras sakkunskap och
rutin. Man kan, menar jag, i det läge, vari saken nu kommit, när det gäller
att efter fyra års riksskogstaxering planlägga för ytterligare tre år framåt,
icke längre betrakta detta som ett nödhjälpsarbete utan måste ge en liten uppmuntran
för att få behålla inlärda kvalificerade personer i fortsättningen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Sköld begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs
:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
34 av utskottets förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
nej-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 35.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion om utvidgad rätt till stamboksföring av
svin ;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal rörande överlåtelse till Ronneby stad av viss kronan tillhörig fastighet i
nämnda stad;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronans andel i soldattorpet för roten nr 4 vid Bodens kompani av Norrbottens
regemente m. m.;

Ang. anslag
till riksskogstaxeringens

fortsättande
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 12 mars.

Nr 14. 20

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
område tillhörande Bohusläns regementes övningsfält vid Uddevalla;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
kronan tillhörigt område i Bondkyrko socken av Uppsala län; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
viåsa statens järnvägar tillhöriga markområden; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion om lagstiftningsåtgärder
för beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de
allmänna flottlederna sjunkna virket.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 12.

And- Till behandling upptogs nu andra lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning

livräntas väckt motion om ändrade bestämmelser rörande livräntas utbytande mot
utbytande mot . t, t
kapitalbelopp, kapitalbelopp.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 33,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Luterkort föreslagit, att
riksdagen måtte för sin del besluta,

antingen att 6 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete enligt dess lydelse i lag den 18 juni 1926 skulle i nedanberörda del
erhålla följande ändrade lydelse: »På därom av den skadade gjord ansökan må

försäkringsrådet besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den
skadade utgivas ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst livräntans
eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder»;

eller ock att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl.
Maj:t låta verkställa skyndsam utredning, om och huruvida i vidsträcktare
mån än vad nu vore fallet för olycksfall beviljad livränta skulle kunna utbytas
mot kapitalbelopp, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Luterkort och Hage.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Vid förevarande utskottsutlåtande har jag fogat
en blank reservation, och jag skall med anledning därav be att få tillkännagiva,
att jag yrkar bifall till det andra alternativa förslag, som innehålles i herr Luterkorts
motion å sidan 4. Jag kommer alltså att begära, att en skyndsam utredning
företages, om och huruvida i vidsträcktare mån än nu är fallet för
olycksfall beviljad livränta må kunna utbytas mot kapitalbelopp, samt att för
riksdagen framlägges det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Jag skall
nu be att med några få ord få motivera denna min ståndpunkt.

Det är givetvis varken motionärens eller min mening, att man i här behandlade
fall skulle utan vidare slå in på den principen att vid olycksfall i stor utsträckning
utdela kapital i stället för livränta. Det är alldeles självfallet, att
det finnes mycket starka skäl, som tala för att man i allmänhet vid val av den
form, vari ersättning skall utgå, bör välja livränta framför ett kapitalbelopp
en gång för alla. Men å andra sidan bereder lagstiftningen, sådan den för
närvarande är utformad, vissa möjligheter till att under särskilda förhållanden
låta en skadad person uppbära kapital i stället för livränta. Utskottet har

Lördagen den 12 mars.

21 Nr 14.

nu enligt mitt förmenande framburit goda bevis för att försäkringsrådet varit Ang.

alltför restriktivt, när det gällt att tillämpa bestämmelserna om möjlighet till ut^Znde^mwt
dylikt utbyte. Det påvisas i utlåtandet, att under perioden 1918—1923 har en kapitalbelopp.
sådan tillämpning skett endast i ett sjuttiotal fall. Det är sålunda oerhört säl- (Forts.)
lan man går den vägen.

Emellertid är det uppenbart, att det i många fall finnes anledning att vid
olycksfall låta ersättningen få karaktär av kapital i stället för livränta. Så
är t. ex. händelsen, när den skadade skulle på detta sätt kunna beredas möjligheten
att inköpa en liten affär eller att skaffa sig ett eget hem, under förutsättning
givetvis att fråga är om en skötsam person, som man vet icke kommer
att slarva bort kapitalet. I utskottet har nu föredragits en hel del fall, där man
tyckt att försäkringsrådet gått, som jag sade, alltför restriktivt tillväga. Det
gällde t. ex. ett fall, där en person i mycket betrodd ställning och som blivit
skadad i arbete gjort ett yrkande uti ifrågavarande riktning. Han grundade
detsamma därpå, att han hade fått en inteckning uppsagd och att svårigheter
mötte för honom att kunna betala den. Det vitsordades, att han var en mycket
skötsam person: han var förresten en kommunal förtroendeman, och det blir
icke vem som helst, som herrarna veta. Han fick också en massa intyg om sin
skötsamhet, och både kommunalnämnden och fattigvårdsstyrelsen tillstyrkte
enhälligt hans framställning. Särskilt fattigvårdsstyrelsen har dock anledning
att vara försiktig i sådana fall, då ju skyldigheten att försörja vederbörande,
om de slösa bort sitt kapital, faller på fattigvårdskommunen. Under
sådana omständigheter — när mannen kunde åberopa dessa tillstyrkanden och
kunde förete intyg om att han var en duglig och präktig människa och när
man på olika håll ansåg det vara till fördel för det allmänna liksom för honom
själv, om ett utbyte av livränta mot kapital kunde ske -— synes det förvånansvärt,
att framställningen kunde avslås.

Med hänsyn till vad jag nu sagt har jag ansett det rimligt, att en utredning
göres därom, huruvida man tillämpar ifrågavarande bestämmelser riktigt eller
huruvida eventuellt vissa förtydliganden av lagtexten äro erforderliga, så att
en mera förnuftig tillämpning kan få göra sig gällande.

Jag ber alltså med denna utgångspunkt att få framställa det yrkande, jag
nyss angav, eller att riksdagen må hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning,
om och huruvida i vidsträcktare mån, än nu är fallet, för olycksfall beviljad
livränta må kunna utbytas mot kapitalbelopp.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
det av herr Hage under överläggningen framställda yrkandet, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 13.

Härpå förelåg till avgörande andra kammarens tredje tillfälliga utskotts ut- j fr,iga om
låtande, nr 2, i anledning av väckt motion angående borttagande i vissa fall uniform, för

av användandet av uniform för befattningshavare i statens tjänst m. m. befattnings havare I

en inom andra kammaren avgiven och till kammarens tredje tillfälligt * statens tjänst
utskott hänvisad motion, nr 276, hade herr Hage yrkat, att riksdagen ville m‘ m''
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida,
i vilken utsträckning och på vilket sätt bestämmelser skulle kunna åstadkommas,
som innebure i vissa fall borttagandet av användandet av uniform —

Nr 14. 22

Lördagen den 12 mars.

1 fråga om
uniform för
befattningshavare

statens tjänst
m. m.

främst paraduniform — för befattningshavare i statens tjänst samt i vissa
fall åstadkommande av enklare och billigare uniformstyper.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

(Forte.)

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Mage: Herr talman! Jag ber om ursäkt, att jag besvärar kammaren
två gånger omedelbart efter vartannat, men jag måste säga några ord med anledning
av det föreliggande utskottsutlåtandet.

Det kan möjligen göras gällande, att det här icke gäller någon stor fråga.
Häremot vill jag då erinra, att man förr i världen icke ansett denna sak utan
betydelse. Det visar sig nämligen när man går igenom riksdagshandlingarna,
att redan år 1878 framfördes av en bonderepresentant en motion i föreliggande
fråga. År 1908 framlades en liknande motion av den liberale herr Zetterstrand
från Norrköping, och vidare har herr Lindhagen motionerat i frågan. Bakom
dessa framställningar liksom bakom min motion torde ligga en ganska allmän
uppfattning ute i landet, att den omständigheten, om paraduniformer användas
eller ej, är på sätt och vis det yttre tecknet på demokrati eller reaktion. Ty
det har alltid varit så, att om en vänsterregering sitter, försvinna paraduniformerna
hos regeringens ledamöter, under det att en högerregering mera varit
en »guldsmidd» sådan. Detta kunde man särskilt konstatera under den reaktionäraste
regering vid någonsin haft, nämligen den Hammarskjöldska. Nämnda
synpunkter äro enligt min mening värda beaktande, och man har anledning
taga någon hänsyn härtill vid behandlande av denna motion.

Nu säger emellertid utskottet, att användandet av paraduniformer alltid är
frivilligt och att, när riksdagen markerar denna omständighet, det är naturligt,
att en inskränkning i deras användning kan förväntas. Jag tror icke härpå.
Det är beklagligen så, att hos svenska folket finns i vissa kretsar en läggning
och smak för det prål, som bruket av paraduniformer innebär.

Jag skall i detta sammanhang berätta en liten historia, som är ganska belysande.
Det var en man, som var handlande uppe i Norrland. Han blev så
småningom — vilket icke är så ovanligt med affärsmän — ganska förmögen,
och tyckte då, att det skulle vara så trevligt att bli konsul — det är också en
ganska vanlig strävan hos affärsmän. Han blev också detta, nämligen för någon
exotisk republik eller kejsardöme eller kungadöme, eller vad det var. När
- han sedan hörde talas om, att en konsul för denna stat hade rätt bära en mycket
elegant paraduniform, skrev han till generalkonsulatet och frågade, hur uniformen
skulle se ut. Men då befanns det, att densamma var sådan, att han skulle
få gå med benen delvis obetäckta, ty pantalongerna skulle endast hänga ett
litet stycke ned på benen. Och då mannen var bosatt i Norrland och det dessutom
kanske inte ansågs så korrekt att gå klädd på det sättet i hans omgivning,
måste han till sin stora ledsnad avstå från att använda uniformen; ryktet
förmäler dock, att han lär ha lagt sig till med densamma, ehuru han icke kunde
begagna den.

Denna lilla historia talar för, att det i vissa kretsar alltjämt finnes ett oerhört
inrotat begär att uppträda i de granna uniformer, som vi gång efter annan få
skåda men som efter mitt sätt att se äro i vårt pulserande nutidsliv rent av en
anomali; de verka som förlegade rester från en gången tid. Men även om riksdagen
understryker, att någon skyldighet icke finnes att bära paraduniformer,
kommer ett sådant påpekande icke att ha någon egentlig effekt. Det kommer
fortfarande att gälla, vad en ämbetsman vid ett tillfälle framhöll, nämligen att
så länge paraduniformer ännu finnas, anser en hel del folk det vara en plikt att
också använda dem. Först då man kan konstatera, att alla författningar, som

Lördagen den 12 mars.

23 >r 14.

gälla de här sakerna, helt enkelt tagas bort, först då är det troligt, att det gar
att få bort användandet av de här plaggen. . befaUnings Jag

måste alltså säga, att jag från den utgångspunkten vidhåller mitt yr- havare
kände. Jag skall gärna erkänna i det sammanhanget för övrigt, att jag tycker, i statens tjänst
om nu andra kammaren flera gånger gatt in för att taga bort ordnarna, att kon- ”*•

sekvensen rentav skulle fordra, att kammaren också uttalar sig för att taga
bort paraduniformerna, detta därför att ordnar och paraduniformer äro ungefär
samma sak, de hänga ihpo med varandra. Om man går in för att taga bort
ordnarna, så bör man vara konsekvent och även taga bort paraduniformerna.

Detta är nu några reflexioner i anledning av det föreliggande utskottsutlå tandet.

Men jag vill också tillägga i det sammanhanget, att utskottet, när det i sin
senare del kommer in på frågan att använda vanlig släpuniform, ansluter sig
helt och fullt till min uppfattning, nämligen att man bör göra denna släpuniform
så enkel som möjligt. För min del vill jag uttala, att man därvid kan
gå så långt, att man ersätter hela uniformen med ett vanligt enkelt ^tjänstetecken.
Detta framfördes också i en motion här i kammaren vid 1878 års riksdag,
och det är en riktig ståndpunkt, efter mitt sätt att se.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre, men från nämnda utgångspunkter
ber jag att, trots ett enhälligt utskottsutlåtande, fa yrka bifall till motionen.

Herr Lagerlnvist: Herr talman! Jag har haft för avsikt att yrka bifall till
utskottets hemställan endast med hänvisning till den motivering, som förekommer
i utlåtandet; men jag tror mig nu, sedan jag hört motionärens anförande,
kunna göra samma yrkande jämväl med hänvisning till vad han därvid anfört.
Ty för så vitt jag fattade hans uppläggning av frågan, var densamma av den
art och beskaffenhet, att den styrker utskottets hemställan i den föreliggande
saken.

Han utgick ifrån, huru man såg på förhållandena 1878 och vilka utgångspunkter
man då hade för den i motionen väckta fragan. Nu menar jag, att motionen
på 1870-talet kunde vara berättigad mot bakgrunden av dåvarande förhållanden
och att man därför fann anledning att från riksdagens sida gorå
ett uttalande i saken. Men att man skall taga samma förhållanden till utgångspunkt
år 1927 för att motionera i en sak, som redan med anledning av
riksdagens skrivelse 1908 har väsentligen ändrats, finnes ingen anledning till.

Vidare anförde motionären, att bärandet av uniformer är särskilt utmärkande
för reaktionen, under det att demokratien icke vill veta av några uniformer.
Han konstaterade då också riktigt den utveckling, som här föreligger
och som utskottet starkt understryker, eller att i den mån demokratien vinner
insteg i samhället, upphör väsentligen användandet av uniformer._

Sedan berättade motionären en historia i avsikt att därmed jvisa nödvändigheten
att bifalla hans motion. Men sa vitt jag kunde första, visade den
historien ingenting annat, än att det i var tid kan möta stora svårigheter vid
eventuella försök att anlägga uniform.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka. bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Endast några ord till ordföranden i utskottet.

Jag ber att få säga, att kammarens ledamöter nog kunna konstatera, att visserligen
har det skett någon förändring i förhållandena, när det gäller paraduniformer,
och i någon mån har kanske skett en inskränkning i bruket att
använda sådana. Men denna inskränkning är ganska liten. Jag tror, att litet
var kan konstatera det förhållandet vid vissa högtidliga tillfällen. Det har
skett en så pass liten förskjutning på detta område, att man gott kan säga, att

Nr 14.

Lördagen den 12 mars.

uniform för i q^q1^ s,e^j förhallandena äro desamma nu som år 1878. Och hade riksdagen
befattnings- 4878 anledning att ga in för ett uttalande i fragan, så har den från samma
bärare utgångspunkter lika stor anledning nu. Herr talman, jag vidhåller mitt yrstatens
tjänst kande.
m. m.

(Forte.) Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart för sig:

kf nstitutionsutskottets utlåtanden :

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Belgien undertecknad förliknings- och skiljedomstraktat;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Österrike undertecknad förliknings- och skiljedomstraktat;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för uppförande av en telefonstationsbyggnad å Södermalm
i Stockholm m. m.; och

nr 31, i anledning av väckt motion om viss ersättning åt Götlunda och Flistads
socknars enskilda brandstodsbolag.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Ang.

inlösen av
Kävlinge—
Barsebäcks
järnväg.

§ 15.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 32, i anledning
av väckta motioner om inlösen av Kävlinge—Barsebäcks järnväg begärdes ordet
av

Herr Boven, som yttrade: Herr talman! Det har upprepade gånger hänt,
att enskilda järnvägar, som erhållit statslån, kommit i sådant ekonomiskt läge,
att staten, för att rädda åtminstone någon del av det nedlagda kapitalet, måst
inköpa sådana enskilda järnvägar. Så har det hänt med ett par små järnvägar,
som för något ar sedan inköpts av statsverket; men då inträffade det märkliga,
att riksdagen i fjol sålde dessa två inköpta järnvägar till ett annat järnvägsaktiebolag.
I det fall, som nu föreligger, förhåller det sig emellertid icke på
samma sätt, därför att staten har ej någon kapitalinvestering i denna järnväg.
Järnvägen har emellertid kommit i ett ekonomiskt brydsamt läge, och enskilda
motionärer ha därför hemställt, att staten skall köpa den.

Det är i alla fall en underlig konsekvens, att det ena året säljer Kungl.
Maj:t tvångsvis inköpta enskilda järnvägar, andra året köper staten enskilda
järnvägar, som den varken har något egentligt bruk för eller i varje fall icke
är tvungen att köpa. _ Med samma intresse, som statsutskottet gick fram i fjol
för att^ sälja två enskilda järnvägar, lika enhälligt är statsutskottet i sitt förslag
i år att köpa en sådan här liten järnväg.

Fu är det naturligt, att befolkningen i orten och trakten däromkring komme
i ett brydsamt läge, om man skulle bli tvungen att lägga ned denna järnväg.
Järnvägsstyrelsen har också i skrivelse till statsutskottet erinrat om att från
statsmakternas sida krav börja göra sig gällande att åstadkomma ett sam -

Lördagen den 12 mars.

Nr 14.

manförande till större enheter av de många små och i splittringen svagt ställda
järnvägsföretagen. Det är så sant som det är sagt. Men helt naturligt är,
att när de små enskilda järnvägsföretagen så snart om möjligt böra sammanföras
till större enskilda enheter, så skall detta icke gå till på det sättet, att
staten först skall köpa de ekonomiskt under isen varande järnvägarna, utan i
samma köp böra också gå med några järnvägar med större ekonomisk bärkraft,
som kunna uppehålla dessa enheter, ty annars blir det sannerligen ekonomisk
svaghet även i fortsättningen.

Det hade givetvis varit önskvärt, om alla enskilda järnvägar t. ex. nere i
Skåne, såsom en gång varit påtänkt, kunde sammanföras genom en fusion.
Ty såsom tidigare sagts, är det icke rim och reson, att det skall finnas ett
tjogtal små, nära varandra liggande förvaltningar, som nagga varandra i kanterna
om den lilla trafik, som finns. Genom en fusion kan ett bättre utnyttjande
ske såväl av den rullande materielen och personalen som även beträffande
verkstadsdriften. Och det kan ifrågasättas, om det är lämpligt att
börja med ett sådant förfarande genom att inköpa här ifrågavarande järnväg.
Annars måste ju erkännas, att denna järnväg ligger bra till för samtrafik med
den av staten tidigare inköpa Landskrona—Kävlinge—Sjöbo järnväg. Hade så
icke förut skett, så hade för övrigt knappast järnvägsstyrelsen lämnat sitt tillstyrkande
till detta köp, så mycket mindre som järnvägsstyrelsen anser, att det
icke är så obetydliga ekonomiska förluster, som komma att inträffa.

Nu är visserligen min bestämda förvissning, att järnvägsstyrelsen i det kontrakt,
som kommer att tecknas, ser till, att icke i kontraktet insmyger sig någon
föreskrift om ett visst tågantal el. dyl., som kan påfordras från den hamn
eller badort, som här bero res. Jag är också förvissad om att järnvägsstyrelsen
kommer att draga försorg därom, att driften av denna järnväg sker för statens
järnvägar och för orten så ekonomiskt tillfredsställande som möjligt. Jag är
övertygad om att icke något nytt »Växjö—Alvestakontrakt» kommer att tecknas,
ty jag känner som sagt järnvägsstyrelsens åsikter i det fallet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Ang.

inlösen av
Kävlinge—
Barsebäcks
järnväg.
(Forts.)

§ 16.

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets memorial:

nr 20, angående särskild ersättning åt en tjänsteman hos bevillningsutskottet;
och

nr 21, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 2 maj 1924 angående befrielse
i vissa fall från erläggande av lastpenningar dels ock väckt motion om
avskaffande av lastpenningama.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa memorial hemställt.

§ 17.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 22, i anledning a\ Ang. tullen ä
väckt motion om höjning av tullen å tafflar och pianinon samt flyglar; och och ,

yttrade därvid: flyglar.

Herr Nyländer: Herr talman! Som de ärade ledamöterna av denna kammare
torde finna, har jag i denna fråga reserverat mig. Varför jag så gjort,
skall jag be att i korthet med några ord få beröra.

Nr 14. 26

Lördagen den 12 mars.

Ang. tullen å
tafflar och
pianinon samt
flyglar.
(Forts.)

Om man studerar de föreliggande handlingarna, så finner man bl. a., om man
jämför importvärdet av pianon och flyglar under åren 1913—1914 och 1923—
1925, att detta värde i förhållande till tillverkningsvärdet har stigit från den
förra perioden till den senare från 14 procent till icke mindre än 88 procent.
Man kan förstå, vad denna stegring betyder för den med stora svårigheter kämpande
svenska pianoindustrien, och man kan icke underlåta att göra sig den
frågan, vad det beror på att denna industri kommit in i en så ojämn kamp med
utlandet.

Jag vill då påvisa, att en av de viktigaste orsakerna till detta från svensk
nationalekonomisk synpunkt tråkiga förhållande ligger i den omständigheten,
att den stora tyska pianoindustrien koncentrerat sin exportförsäljning bl. a. på
vårt land. Andra länder, såsom exempelvis England, ha satt en pianotull, som
uppgår till 33 Va procent, Frankrike bär höjt sin tull till 70 procent, Förenta
staterna till 40 procent etc. Följden blir naturligtvis den, att den tyska pianoindustrien,
som till stor del är baserad på export, inriktar sig på länder, där
tullförhållandena ej lägga sådana hinder i vägen, och härvid har svenska marknaden
på grund därav givetvis blivit för tyskarna av största betydelse. Hit
slungas nu massor av tyska pianon från den stora massproduktionen, instrument.
som tyvärr ofta icke äro av någon högre kvalitet, utan som efter några
år visat sig vara sådana, att man icke har större lust att använda dem.

Den svenska pianoindustrien däremot är inriktad, såsom ofta är fallet med
svenska fabriker, på framställning av instrument av en mycket god kvalitet
men i något högre prisläge. Att priset blir något högre, innebär dock icke,
att det skulle vara ekonomiskt ofördelaktigt att lägga sig till med dessa instrument
utan tvärtom, ty de äro i längden hållbarare och bibehålla sin ton
ojämförligt längre än den utländska industriens massfabrikat. Jag lämnar
här givetvis helt och hållet å sido de framstående utländska märkena av särskilt
flyglar, såsom exempelvis Bechstein, Steinway m. fl., vilka falla helt och
hållet utom mitt resonemang i dag.

Om nu den svenska fabrikationen blivit tekniskt på efterkälken, om den
hade skött sig under kristiden på det sättet, att den låtit till ytterlighet urvattna
sitt kapital och därigenom gjort detta för närvarande oräntabelt, så
skulle förhållandena icke tett sig så ömmande, som de nu i verkligheten göra.
Ty denna industri består till att börja med av gamla företag, ett är t. ex. från
1843, ett annat från 1851 etc. Under kristiden gjorde man måttliga investeringar
och befinner sig nu ur kapitalsynpunkt på samma mark som före
kriget.

Genom den sammanslagning, som skett av nio fabriker, har man sökt vinna
en högre koncentration inom tillverkningen, förbilligande av inköpen, bättre
utnyttjande av arbetsmöjligheterna och de tekniska resurserna, med ett ord,
man har försökt anpassa sig för att möta den utländska konkurrensen. Men
på grund av de inledningsvis antydda förhållandena har detta icke lyckats,
utan den utländska industrien och särskilt den tyska har mer och mer trängt
undan vår industri, så att den nu i många fall endast arbetar några få dagar
i veckan; den har fått minska sitt arbetarantal etc., givetvis ett förhållande,
som är djupt att beklaga. Får nu den utländska konkurrensen fortsätta, så
löpa vi säkerligen _ den risken, att våra svenska pianoindustrier kunna komma
i den svåra situationen, att de måste helt och hållet upphöra. Därom vågar
jag, helt naturligt, icke spå definitivt, men så mycket vågar jag säga, att
det självklart är stora risker för denna industri, om den utländska konkurrensen
får fortsätta lika fritt som hittills.

Nu är det ofta så, att man med all rätt gentemot föreslagna tullförhöjningar
framhåller, att de äro ägnade att höja prisnivån inom landet. Därmed lända
de till skada för konsumenterna och vidare sedermera för våra exportindustrier,

Lördagen den 12 mars.

27 Nr 14.

som givetvis då måste räkna med höjda löner och därmed ytterligare försvå- Ang. tullen å
rade konkurrensmöjligheter på världsmarknaden. Men självklart är, att i detpi^ninonsamt
bär fallet några sådana synpunkter icke spela någon roll; ty höja vi tullen^ flyglar.
på pianon och flyglar, så är det givet, att detta icke medför några farliga kon- (Forts.)
sekvenser för den allmänna levnadsstandarden och för prisnivån. I stället ligger
det, intressant nog, till på det sättet, att om vi genomföra denna tullförhöjning,
så skulle den icke en gång medföra en förhöjning av priset på pianon och
flyglar i handeln utan tvärtom. Det låter ju såsom en paradox; men jag skall
be att få meddela, att de förenade pianofabrikerna gjort den utfästelsen, att
om en sådan tullförhöjning, som här föreslagits, kommer till stånd, skola de
inom sex månader sänka priset på pianon med 50 kr. stycket. Hur är detta
möjligt? ■— kan någon fråga. Det är möjligt, ty efter noggranna kalkyler har
man kommit till det resultatet, att en tullförhöjning av här angivna art skulle
medföra möjlighet att öka fabrikationen ifrån ett antal, som jag här icke anser
mig ha rätt att återgiva, till en högre siffra. Kommer man, vilket man
säkert räknar med, till denna högre siffra, så medför den ökade kvantiteten
sådana fördelar, att man kan sänka priset i handeln.

Jag för min del finner alltså, att här mycket starka skäl tala för att i detta
fall gå med på en tullförhöjning. Men jag har under hand erhållit vissa upplysningar
och finner med hänsyn till frågans läge nu i riksdagen det näppeligen
möjligt att nu kunna få riksdagen med på denna tullförhöjning, till vilken
jag inom utskottet yrkat bifall.

Under sådana förhållanden skall jag för dagen inskränka mig till att påpeka
vad jag redan gjort och ytterligare ge uttryck åt den förhoppningen, att riksdagen
till ett annat år, om och när frågan kommer upp, verkligen ville på allvar
behjärta denna framställning, som jag nu här närmare berört.

Jag vill därför, som sagt, herr talman, för tillfället icke gorå något yrkande.

Med herr Nyländer förenade sig herr Pehrsson i Göteborg.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Den pianoindustri, som här kommer
och begär understöd, har förut, enligt vad man påstår, haft anställda till
ett antal av 600. Industrien har nu åtnjutit ett tullskydd av 420,000 kronor förde
av densamma såsom tillverkade uppgivna pianon och flyglar. Det uppges
vidare, att import sker för ungefär lika stor summa, och tullskyddet utgör
alltså i den delen ävenledes 420,000 kronor. Belastningen av den svenska allmänheten
i tullhänseende till förmån för dessa 600 anställda — det gäller för
övrigt icke blott arbetare utan även springpojkar, kontorsanställda o. s. v. —
uppgår alltså till mellan 800,000 och 900,000 kronor. Nu begäres det en tullförhöjning
av den omfattning, att efter dess införande tullen skulle för den
svenska industrien belöpa sig till 720,000 kronor, d. v. s. ungefär 1,100—1,200
kronor för varje arbetare. Om sedan hänsyn tages även till de importerade instrumenten,
skulle tullbelastningen på den allmänna marknaden uppgå till icke
mindre än 1 ''[2 miljoner kronor.

Man måste säga sig, att med en sådan sakernas ordning har man överskridit
de gränser, som kunna anses tillåtliga. Man har så mycket mera anledning att
framhålla detta, som man kan vara övertygad om att tullförhöjningen icke
kommer att bli till den allra ringaste annan nytta, än att vederbörande fabrikanter
och aktieägare i bolaget avhända sig aktierna lättare och på detta, sätt
kunna skudda stoftet av sina fotter och uppsöka bättre marknader än pianoindustrien.
Det torde nu delvis vara industriens egen skuld, att den ligger så
illa till som den gör. Den arbetar nämligen på icke mindre än 15 fabriker, en
splittring, som givetvis är alldeles meningslös. Men det är naturligtvis den
gamla tullpolitikens synder, som här gå igen. Av de i pianotrusten intagna

Nr 14. 28

Lördagen den 12 mars.

Any-tulIen “ firmorna tillkommo de allra flesta vid den våldsamma tullförhöjningen 1888
pianinon°samt~}^^’ ^et är egentligen bara två eller tre firmor — Malmsjö, Billberg och

flyglar. Rålin -— som äro äldre.

(Forts.) Bet säges nu, att ställningen för ifrågavarande industri är så svår, att av
1926 års pianofabrikation ända till 60 % lagts på lager och förblivit osåld, vid
vilket förhållande det naturligtvis är alldeles orimligt att hålla på med driften.
Jag skall nu icke gå in i några detaljer, om icke någon längre debatt uppstår.
Jag har endast vid behandlingen av denna tullfråga passat på att säga några
ord, som en gång måste sägas rörande formerna för alla de småindustrier vi ha
i allmänhet. Vi lade i fjol på en hög tull på fönsterglas, så att den, om jag
icke tager fel, kom att svara mot 90 procent av arbetslönerna. Trots detta
gick det så, som jag sade •— jag framförde dock icke min åsikt i kammaren
utan endast i utskottet. Jag framhöll clå också, att vad man borde göra vore
att ordna glasindustrien efter kommunistiska grunder. Det går icke längre att
köra i de gamla liberala hjulspåren och tillämpa den allmänna konkurrensens
principer. Tullförhöjningen har icke hjälpt arbetarna ens i de industrier, som
på grund av densamma kunna hållas i gång. Vi ha vidare gett textilindustrien
en våldsam tullförhöjning, och vad blev följden? Ja, det finnes icke, mig veterligen,
en enda tjänsteman eller arbetare, som fått ett öre mer tack vare förhöjningen.
De väldiga miljoninkomsterna åtos upp av för industrien fullständigt
främmande människor, som bo i Stockholm, Saltsjöbaden, Djursholm o. s. v.
Det var dock icke för att hjälpa dessa, som vi beviljade tullförhöjningen, utan
för att stabilisera industrien. I Norrköping råder allmänt klagomål över att
miljonrullningen från allmänheten i fråga om textilindustrien icke med ett öre
kommit arbetare eller tjänstemän tillgodo.

_ Läget i världen är nu sådant, att vi måste se oss om efter de utvägar, som
yi böra välja för att ordna våra arbetsförhållanden. Vi se, hurusom vi här
i landet dragas med en osynlig arbetslös skara i bondehemmen om 80,000—
100,000 personer. Även dessa människor skola dock en gång gifta sig, och
de måste ha mat och kläder. När deras föräldrahem upplösas, kan bara ett
av barnen övertaga det lilla jordbruket, och de andra måste ut i världen. Vi
stå, som jag sade i förfjol, i samma situation som vi stodo inför vid 1500-talets
början; det är fara för att vi få en livegen klass, som hänger i luften och som
icke har någon plats på jorden. Vi ha vidare enligt mitt förmenande att vänta
en tilltagande arbetslös industriarbetarskara, alldeles såsom förhållandet är i
andra länder. I England dragés man konstant med 1 1/i miljon arbetslösa. I
Tyskland utgöra de arbetslösa genomsnittligt sett mer än en miljon. Det lilla
Österrike har de senare åren och ännu i fjol, efter vad jag konstaterade, 7* miljon
personer, som äro utan arbete. Danmark •— ett land, som förr var tämligen
förskonat från arbetslöshet — har nu 70,000—80,000 arbetslösa.

Allt detta visar, att samhället ramlat sönder, att den gamla grunden icke
håller längre, allra helst som de, vilka skulle vara bärare av det gamla samhället,
lagt benen på ryggen och sprungit sin väg. Det är ingen överdrift, om man
säger, att hela överklassen, den ledande klassen i Europa, håller på att bli kommunistisk
för närvarande. Vi stå inför samma förhållande, som när en gång i
världen till följd av klimatförsämringen de skräckslagna folken sammanslöto
sig i härad, och alla klarade sig själva inom sina sammanslutningar. Järnindustrien
söker sluta ihop sig i karteller och truster. Cementindustrien trevar
sig fram över haven för att rädda sig genom sammanslutningar på olika håll.
Detsamma gäller för en mängd områden inom handeln här hemma; jag behöver
bara nämna apotekar- och färghandeln, järnhandeln och alla andra näringsgrenar,
som typiskt segla i väg för kommunistiska vindar. Jag sade häromdagen
i samband med socialiseringsdebatten, att det här icke är fråga om socialism
eller icke socialism, utan att det gäller, om överklassen skall skapa sin socialism

Lördagen den 12 mars.

29 Nr 14.

ensam och alla övriga samhällsmedlemmar hållas utanför och bli trälar i det Ang. tullen a
i ,, ii . taft lar och

nya samhallet. „ , pianinon samt

Mot alla dessa karteller och truster, som taga våldsamt betalt pa egna mark- flyglar.
naden och som sedan söka till underpris skövla av sig utomlands vad de icke (Forts.)
blivit av med hemma, söka de för denna produktion och handel utsatta folken
gardera sig. Vi ha t. ex. i Amerika antidumpinglagen, som faktiskt verkar
som ett importförbud. Detsamma gäller beträffande det brittiska imperiet,
och vi ha fått känna på detta, när det härom dagen upplystes, att då våra
cementfabriker sålde cement i Sydafrika två shilling billigare per säck
än här i Sverige, slog sydafrikanska unionen nävarna i bordet och beslöt
stänga ute oss med sin antidumpinglag. Härtill kommer, att även i de
länder, som icke försetts med sådana lagar, har man nu så höga tullar,
att de omöjliggöra för oss att där erhålla någon avsättning för vår industri;
så är fallet i Sydamerika och på vissa andra håll. Över huvud företer samhället
en bild av den mest fullständga upplösning man kan tänka sig. Den
gamla världskulturen har gått under; kriget har haft den inverkan, att det
effektivt slagit sönder den gamla samhällsmekanismen. Oordningen har gått
så långt, att man i vissa länder icke kan hjälpa sig fram ens med tullar. Detta
beror på att en tull för en kapitalistiskt lagd industri genast framkallar spekulation,
vilket gör, att tullen icke får någon nytta.

Jag kan nu icke se, att någon annan utväg är möjlig, än att, när alla andra
beställa om sitt hus, även vi måste göra detta. Vägen måste gå tillbaka till
den gamla kommunism, som våra fäder hade — visserligen icke inom industrien,
ty någon sådan fanns ju icke, men på jordbrukets område. Nu invänder
man visserligen — jag har resonerat med många arbetsgivare — att det kommunistiska
samhället är ett hårt samhälle och att det icke finns några arbetare,
som vilja leva i ett sådant. Jag talade häromdagen med en disponent
nere i SjMsverige om den saken. Han berättade, att han undersökt och pejlat
förhållandena bland sina arbetare och frågat dem, om de ville gå med på en omläggning
i den riktning jag nu avser. Han skulle då vara villig bygga ut sin
fabrik, arrendera bort den ena tillverkningen till arbetarna och själv taga hand
om den andra. Det visade sig emellertid, att man icke vågade ge sig in på experimentet,
ehuru det var ytterst lockande och billiga villkor erbjödos. Arbetarna
fruktade nämligen, att de skulle komma att till en sådan grad piska på varandra
med hänsyn till arbetsintensiteten, att även med en 50 % ökad kapacitet
alla arbetare icke skulle behövas utan en del få avsked. Och var och en skulle
vid den avgörande voteringen fråga sig. om det vore han, som skulle komma att
bli avskedad eller någon annan. Detta verkade så, att man ville icke gå med
på förslaget, som man dock till en början var rätt livad för.

I varje fall är det nu nödvändigt att resonera om, vilken bog man bör slå in
på i den ekonomiska politiken. Enligt mitt förmenande kan en omläggning ske
i tre tempon. Först är det nödvändigt att införa tillägg i tulltaxan, som innehålla
förbud mot införsel av ekonomiskt icke önskvärda varor. Här importeras
nu till landet en förskräcklig massa lump. Yi ha i Europa kratrar, som spy
ur sig lava i form av dåliga varor, vilka vi icke behöva eller ha någon nytta
av. Jag minnes, när jag frågade en handlande i Säter i förfjol, varför han icke
kunde tillhandahålla en hederligt gjord vara till något högre pris. Svaret blev:

Vad skulle vi då leva av? Med det nuvarande ekonomiska systemet har man
kommit därhän, att det för den enskilde bara gäller att i största möjliga utsträckning
tjäna för dagen till hyran och maten. Den kapitalistiska upplösningen
har gått så långt, att man icke längre söker ordna sig för morgondagen utan
endast tänker på kampen för stunden; sedan må syndafloden komma.

Den andra uppgiften blir att vidtaga åtgärder för skapande av en tullunion
helst med både Finland och Norge men i varje fall med Norge, och detta med

Nr 14. 30

Lördagen den 12 mars.

AZmrhochd det klara malet för Ögonen att ordna ländernas industri på det sätt. som jag
pianinonsamt strax ska11 nämna. Finland erbjuder nu vissa svårigheter i detta fall. Finland
flyglar. är ett rikt land med väldiga skogar, större än man synbarligen kan på kort

(Forts.) tid hugga ned. och låta ingå i den ekonomiska konsumtionen. Det är därför

mycket sannolikt, att Finland kommer att fortsätta sin liberala lindans ännu
en 40 eller 50 år. Landet har dessutom ordnat sin jordfråga tämligen skapligt,
varför saken där ligger något annorlunda till än i Norge och Sverige. Men
Norge och Sverige äro så där tämligen likställda. Det synes mig, som om den
tanken borde på allvar föras fram, att den gamla tullunionen, som vi hade förr,
en gång. återigen måtte införas. Det är ändå, både för den norska och den
svenska industrien, en väldig skillnad på att ha en marknad på 8 å 9 miljoner
och med den rikhaltighet, som en förenad norsk och svensk marknad skulle erbjuda,
och en avstängd svensk marknad på 6 miljoner respektive. en norsk
marknad på 2 ä 3 miljoner.

Men för det tredje och sista så måste man, när det är gjort, välja ut vissa
industrier, som icke äro levnadsdugliga under liberala förhållanden. Jag tänker
då t. ex. på vårt varmvalsade järn och på fönsterglasindustrien, pianoindustrien
och flera andra sådana industrier. Dessa industrier, som icke kunna
klara sig själva under liberala former, måste man enligt mitt förmenande pressa
in i kommunistiska arbetsformer. Man måste säga arbetare och arbetsgivare
inom ifrågavarande industrier, att ni må komma överens om att organisera eder
industri, hur ni vill med avseende å löner och arbetsdagar, men ni måste garantera,
att ni föda er själva, när vi försöka i vår tur hjälpa er. Hjälpen från vår
sida skall vara den, att vi garantera er 15 eller allra högst 20 % i extra skydd
gentemot utlandets marknad, så länge ni vilja arbeta och tillverka hederliga
varor till rimliga pris, varor, vars modeller skola vara utställda på generaltullstyrelsen
och där av en särskild opartisk nämnd bedömas under jämförelse med
de. utländska industrivarorna. Så länge ni tillverka dessa varor till hederligt
pris och ett pris, som icke får överskrida allra högst 20 / av varans tillverkningsvärde,
garantera vi eder arbetstrygghet genom införselförbud eller genom
en antidumpinglag, som möjliggör för er att arbeta.

Det är icke roligt, det vet jag, varken för arbetarna eller för dem, som förälskat
sig i ett liberalt system, att ge sig in på detta, som i viss mån erbjuder
hårda »ögonblicksvillkor», men om det erbjuder hårda »ögonblicksvillkor», bjuder,
det också större framtidsmöjligheter. Och det är lättare för allesammans i
en industri att gno och arbeta och lägga manken till, när de veta, att det sker
för det gemensamma bästa, när de veta, att det sker under det allmännas hägn,
för att man skall åtnjuta arbetslugn och arbetsro och icke störas av några priskastningar
av och an och dumpinghistorier.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan,
men jag har i samband med detta ärendes behandling velat frambära
en idé, som jag ett par år resonerat om och som vi förr eller senare här måste
taga upp till .allvarlig debatt. Ty det få vi komma överens om, att det liberala
samhället är i grus och spillror, och att det är fullkomligt hopplöst att resa det
upp igen.

Herr Nyländer: Herr talman! Då jag i mitt föregående anförande icke
gjort, något yrkande, saknar jag anledning ingå på ytterligare detaljer i anslutning
till det anförande, herr Månsson nyss höll, men jag finner det dock
nödvändigt att inlägga en liten gensaga mot en punkt i sistnämnda anförande,
den nämligen, i vilken herr Månsson gjorde det antagandet, att en tullförhöjning
endast skulle medföra, att aktieägarna inom den ifrågavarande industrien
skulle komma att springa ifrån sina företag och försöka att på någorlunda
gynnsamma villkor sälja sina aktier. Detta måste jag bestrida, ty ledningen

Lördagen den 12 mars.

31 Nr 14.

för dessa företag har visat ett både så levande och vederhäftigt intresse för å

sin sak, att de säkerligen icke komma att handla på det sättet. De skola sä- pia%inon samt
kerligen akta sig för att trampa i klaveret pa det sätt, herr Fabian Månsson flyglar.
ville antyda. . (Forts.)

Vad sedan angår herr Månssons allmänna uttalanden om tullfrågan i allmänhet
och hans funderingar om en omläggning till mera kommunistisk drift, sa
vill jag för dagen icke ingå härpå. Ett lämpligare tillfälle att beröra dessa frågor
kanske kommer att yppa sig, då den av bondeförbundet väckta motionen
angående utredning om en bättre avvägning av jordbrukets och industriens tullar
kommer upp till behandling i riksdagen.

Herr Köing: Herr talman, mina damer och herrar! Jag är som känt ingen
större beundrare av det protektionistiska systemet, men jag ma efter herr Fabian
Månssons anförande säga, att vi leva ju nästan i ett himmelrike i förhållande
till det samhälle, som herr Fabian Månsson önskar sig; ett samhälle med
importförbud, ett statsingripande, som vi litet var erinra oss ifrån världskriget,
en åtgärd, som jag anser vi haft alltför obehagliga erfarenheter av under krigsåren,
för att vi någonsin mera skulle vilja tillgripa den utvägen.

Herr Fabian Månsson talade om den arbetslöshet, som finnes både här i^ Sverige
och i vissa andra länder, och om den kommunistiska rörelse, som pågår inom
vårt näringsliv, bland järnhandlare, bland färghandlare etc.; och han ville
nu genom en förändrad handelspolitik, bland annat genom importförbud och
andra statsingripanden, slå ett slag för den kommunistiska uppfattningen. Men,
herr Fabian Månsson, är det icke just sådana kommunistiska åtgärder, på vilka,
bland annat, murarefackföreningen lämnat typiska exempel, som äro en av anledningarna
till den rådande arbetslösheten här i Sverige? Undersök, varför
den svenska industrien icke arbetar under lyckligare förhållanden, än den gör,
utan nödgas inskränka produktionen och avskeda ett antal arbetare, sa skall
man finna, att en av huvudanledningarna härtill just är den höga lönenivån i
vårt land.

Sedan jag icke längre tillhör något av riksdagens utskott, har jag en och annan
timme till mitt förfogande för att närmare studera förhållandena inom
olika industrier. Häromdagen behandlade vi i riksdagen, som kammarens ledamöter
torde erinra sig, frågan om tull å urfodral och urverk. Undersök, herr
Månsson, vad de arbetare, som nere i Mjölby tillverka dessa, enkla urfodral förtjäna
per vecka, så kanhända herr Månsson finner anledningen till den inom
denna industri rådande arbetslösheten. Nyligen var jag i tillfälle att under ett
par timmar besöka en storindustri, som sysselsätter kvinnor i sitt arbete. Jag
är visst den, som unnar både män och kvinnor en skälig lön för sitt arbete, men
det är väl något för mycket, herr Månsson, att dessa unga arbeterskor skola
ha en veckoinkomst varierande mellan 40 ä 60 kronor! Det är denna lönenivå,
herr Månsson, som är en av anledningarna till de förhållanden, under, vilka
den svenska produktionen nu arbetar. Jag erkänner, att jag, hur litet jag än
beundrar det protektionistiska systemet, dock vida föredrar detsamma framför
det system, som herr Fabian Månsson kallar för »kommunistiskt».

Nu älskar visserligen herr Fabian Månsson att för politiska företeelser såväl
i nutiden som i forna tider använda benämningar, som knappast torde vara de
riktiga, men jag antar, att herrar Spångberg, Herou, Samuelsson och Dahlén
icke ville tro sina öron, när herr Fabian Månsson för några minuter sedan påstod,
att överklassen i Europa är på väg att sluta sig till den kommunistiska
rörelsen. I Folkets Dagblad Politiken, en tidning, som jag icke ofta läser, påstås
i stället att det är bland proletärerna, partiet vinner sina anhängare. Skulle
det i verkligheten förhålla sig så, som herr Månsson påstod, att överklassen
till följd av den desorganisation, under vilken vårt näringsliv arbetar, skulle

Nr 14. 32

Lördagen den 12 mars.

Ang tullen å ha sympatier för kommunismen, borde det glädja de herrar, vilkas namn jag
piåninon°samt ?yss nämnde> men icke gläder det mig. . Min övertygelse är allt fortfarande,
flyglar. 1 motsats till herr Fabian Månssons, att ju större frihet vårt näringsliv arbetar
(Forts.) under, desto lyckligare är det både för näringslivet och för landet i dess helhet!

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Vad de höga lönerna beträffar är
det icke så förskräckligt farligt med dem. Jag blev tvärtom, då jag häromdagen
gjorde en jämförande undersökning härvidlag, ganska överraskad över att
lönerna icke voro högre, relativt sett. Om jag lever och är med i debatten, då
bondeförbundets motion, kommer före, och om herr Nyländer lovar att då taga
upp frågan, huruvida vi böra eller icke böra så småningom glida in i kommunistiskt
samhällsskick och frågan om tullunion med Norge och allt det andra,
som jag nyss talade om, så skall jag även vara beredd att då svara på frågan
om lönerna.

Jag gjorde häromdagen en översikt över lönerna i skilda länder, och jag blev
verkligen förvånad över att det var så liten skillnad, som det i själva verket
var. .Man har dragit fram några exempel på höga ackordslöner, funna i en
avlöningslista för något mera vällyckat företag, men det är ju inte detsamma
som lönerna i allmänhet.

Vad näringslivets frihet angår, så kan man icke klaga. Man har ju minsann
under ett århundrade haft frihet att ordna allting precis som man har velat.
Skulle det hjälpa med näringslivets frihet, skulle alla människor vara lyckliga,
men jag läste i Berliner Tageblatt i höstas en notis, som är mycket betecknande.
Det var en artikel om förhållandena inom klädeskonfektionsindustrien. Där
stod, att tusentals ämbetsmannafruar, officersfruar och änkor i Berlin sutto
och sydde kasackklänningar — ni vet sådana där fodral, som fruntimmerna
ha på sig — för den otroligt låga avlöningen av 10 pfennig — ''9 öre — stycket.
Jag undrar, om herr Eöing menar, att våra sömmerskor skola konkurrera med
de utsvultna officersfruarna i Berlin och sy kasackklänningar för 9 öre stycket?
Vi. ha icke tänt eld på vårt hus, vi ha skött oss, vi ha hållit oss undan
världskriget, vi behöva därför icke i vått och torrt precis dela lott med dem,
som tända eld på sina egna hus ibland.

Herr Molander: Herr talman! Herr Röing stod här och, jag kan nästan

säga, bröstade sig över hur förfärligt stora löner de kvinnliga arbetarna hade
i en storindustri, där han nyss hade studerat förhållandena, och han förklarade
i det sammanhanget, att orsaken till industriens svårigheter låg just i de höga
arbetslönerna. Det skulle vara mycket önskvärt, och åtminstone skulle jag för
egen. del vara mycket tacksam, om herr Röing också samtidigt talat om, vilken
fabrik och vilken industri hans uppgifter avse.

För övrigt, om det nu är så, att det finns några kvinnliga arbetare, som ha
40 kr. i veckan, är nu detta något så förfärligt häpnadsväckande, att man behöver
här stå och ondgöra sig däröver? Om herr Röing vill gå till tändsticksindustrien
i Jönköping, Tidaholm och annorstädes, eller om han vill gå till textilindustrien
o. s. v., så kan han lätt övertyga sig om att arbetarnas löner ligga på
en helt annan nivå. Jag tror därför, att det varit bäst, att herr Röing också samtidigt
hade talat om vilken fabrik det är som betalar så förfärligt stora löner
till de kvinnliga arbetarna^ att industrien fördenskull befinner sig i nödläge.

Herr Samuelsson: Även jag vill här göra ett litet påpekande med anledning
av herr Röings anförande.

Man får jämt och ständigt i riksdagen höra, att arbetslösheten beror på arbetarnas
höga löner, det är ju det stående temat nästan jämt och ständigt, när
man talar med personer i de borgerliga partierna. Och herr Röing har på det

Lördagen den 12 mars.

33 Sr 14.

yttersta av dessa dagar och särskilt med sitt anförande här i dag visat, att han Ang. tullen å
står på den linje, som vill göra gällande, att hela arbetslösheten skulle bero ^ninon°samt
på arbetarklassens höga löner. Jag är alldeles övertygad om att, om herrp flyglar.
Rökig ville något närmare undersöka just den industri han åsyftar, där de (Forts.)
kvinnliga arbetarna ha löner av 40—60 kr. i veckan, och göra en jämförelse
med dessa självförsörjande kvinnor i Stockholm, som betala för sig ordentligt,
så skulle han nog lätteligen komma till insikt om, hur mycket det blir kvar på
en veckolön av 40—60 kr., om det som sagt är fråga om självförsörjande kvinnor.
Nu kan det ju å andra sidan visserligen hända, att det finnes en del unga
kvinnor, som bo hemma hos sina föräldrar, men man får icke taga dessa som
någon allmän företeelse inom industrien, utan där är det nog så, att det finns
ett flertal, som äro självförsörjande och som således få själva svara för alla
sina utgifter.

Jag har hört en hel del relationer angående arbetslönerna, då det gäller arbetslösheten.
Det var en borgerlig riksdagsman, som jag talade med härom
dagen, vilken drog fram ett exempel från sin egen socken, där det även rådde
arbetslöshet och där han fått på känn, att denna arbetslöshet var mycket stor.

Han förklarade härvid, att det visade sig, att det fanns en bonde i denna socken,
som kunde ge sysselsättning åt tre ä fyra arbetare genom att låta dem
uppföra ett stängsel omkring hans ägor. Denna bonde erbjöd då dessa arbetare
en lön av 2 kr. om dagen. Men tro ej, sade denne borgerliga riksdagsman,
att de ville ha detta arbete; nej de ville hellre vara utan, de ville icke ha något
ordentligt arbete. Det var enligt hans mening det utslagsgivande, därför att
de icke ville taga emot denna lilla lön, som bonden i det fallet hade bjudit.

Det är huvudsumman av det borgerliga resonemanget, att arbetarklassens löner
skola nedpressas i det oändliga, ty då kommer industrien att uppblomstra.

Och herr Röing synes i det fallet stå på samma ståndpunkt som de mest reaktionära
borgarna i detta land.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Till behandling upptogs nu andra lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning
av Kung!. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa beslut, som fattats av den internationella arbetsorganisationens konferens
vid dess åttonde sammanträde i Geneve år 1926.

Ang. vissa
av den

internationella

arbetsorgani sationens -

Sedan punkten 1, angående förslag till konvention angående förenkling
inspektionen av emigranter ombord å fartyg, föredragits, anförde:

konferens i
Geneve fattade
beslut.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Den förevarande konventionen

har säkerligen inte stor betydelse för Sverige, men den avser att bringa ordning
i en detalj i den mellanfolkliga sammanlevnaden, något som för andra nationer
är av rätt stor betydelse.

I åtskilliga av de sydeuropeiska och östeuropeiska staterna tillämpas emigrantinspektion
ombord å fartyg på det sättet, att alla stater, varifrån emigranter
komma, göra anspråk på att ha en särskild inspektör på fartyget. Det är
helt naturligt, att denna ordning ur många synpunkter icke är önskvärd. Det
vore naturligtvis vida bättre, om inspektionen ordnades enhetligt, så att
det vore en stat, som vore ansvarig för denna inspektion, och i konventionen
föreslås nu, att denna uppgift skall i regel tillkomma den stat, vars flagga
fartyget för.

Nu har emellertid Kungl. Maj:t avstyrkt ratificering av ifrågavarande konvention.
Man anför härvid, att det möjligen skulle medföra moralisk förplik Andra

kammarens protokoll 1927. Nr lh. 3

Nr 14. 34

Lördagen den 12 mars.

Avg. vissa telse för vårt land att utse en officiell emigrantinspektör och att behov av eu
internationella s^^an inspektör för närvarnde icke förefinnes. Nu tror jag knappast för min
arbetsorgani- del, att man behöver läsa konventionen på det sättet, att det skulle medföra mosationens
ralisk förpliktelse för oss att utse en officiell emigrantinspektör. Ty i 3 § står
konferens t uttryckligen att »om officiell emigrantinspektör anställes ombord på emigrantGeneve^faitudc
far(;yg) skall han | regel tillsättas av regeringen i det land, vars flagga fartyget
(Forts) för». Detta om är ju uttryckligen en reservation för att, därest omständigheterna
i ett land äro sådana, att det icke föreligger något behov, så medför konventionen
icke någon förpliktelse för detta land att utse en sådan inspektör.

Emellertid* ha nu de socialdemokratiska representanterna i utskottet ansett,
att det icke förefinnes någon anledning för Sverige att nu avböja eller dröja
med en ratifikation av denna konvention. Det är av betydelse, att konventionen
ratificeras, även om betydelsen härav för Sveriges del, som sagt, icke är så
framträdande. Men då Sverige genom sin anslutning till den internationella
arbetsorganisationen gått in för att söka åstadkomma en bättre ordning på det
sociala området, så förefinnes det absolut ingen anledning för Sverige att avböja
ratificering av en konvention, som icke medför några olägenheter för
vårt land. Det skulle vara större anledning att avböja ratificering av en konvention,
som verkligen kunde medföra uppoffring och olägenheter. Men i
detta fall förefinnas icke några sådana svårigheter. Och har man nu en gång
gått in för att medverka till bättre sociala förhållanden i världen, så finns det
enligt vår mening ingen anledning att avböja ratificering av föreliggande konvention.

Herr talman! Jag skall därför be att få yrka att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t meddela, att riksdagen för sin del anser att konventionen
angående förenkling av inspektionen av emigranter, ombord å fart3Tg bör av
Sverige ratificeras.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Pettersson: Herr talman!

Här föreligger fråga om ratificering av en konvention, som är antagen av den
internationella arbetskonferensen. Då man skall göra klart för sig, huruvida
man bör ratificera en sådan konvention eller icke, så är naturligtvis den första
fråga man har att göra sig: är denna konvention för oss önskvärd, är den behövlig?
På den frågan har redan den föregående talaren, herr Edvard Johanson,
svarat, att någon stor betydelse har den icke för Sverige. Jag tror att
man kan gå ett steg längre och svara, att den för närvarande icke alls har någon
betydelse för oss. Ungefär i den riktningen uttalade sig den föregående regeringen
i fjol, då det var fråga om. huruvida en sådan konvention överhuvud
skulle antagas. I samma riktning ha likaledes ämbetsverken uttalat sig. Jag
tror, att man icke gör sig skyldig till någon överdrift, om man säger, att för
närvarande har denna konvention icke någon betydelse för oss.

Nu säger emellertid herr Johanson, att den har betydelse för andra folk, och
det har han rätt i; den har betydelse för andra sjöfarande nationer. Men då
synes mig den rätta konklusionen vara den, att de nationer, för vilka den har
praktisk betydelse, må ratificera den. Om Sverige för sin del icke ratificerar,
kan det icke fördröja eller försvåra konventionens ikraftträdande för de nationer,
som verkligen ha nytta av den. Ty som bekant behövs det endast, att två
nationer förklara, att de ratificera konventionen, för att den skall bli gällande.

Herr Edvard Johanson sade vidare, att någon skada kan det ju i alla fall icke
medföra för oss att ratificera. Jag är icke så alldeles säker på det. Om man
också icke kan gå så långt, att man påstår, att en ratificering från vår sida

Lördagen den 12 mars. 35

ovillkorligen och klarligen skulle medföra moralisk förpliktelse att anställa
inspektörer på emigrantfartygen, så kan man dock säkert påstå, att om vi ratificera,
det från en främmande stats sida kan framföras krav på att vi dock
böra anställa inspektörer, d. v. s. vi kunna utsätta oss för klander och obehagligheter,
om vi icke anställa inspektörer.

Slutligen vill jag erinra kammaren, om att, om Sverige icke nu ratificerar,
så utgör det icke något hinder för oss att framdeles ratificera, i händelse behov
möjligen skulle yppas av en sådan anordning som den här ifrågavarande.

Det är visserligen sant, som det redan blivit sagt, att man skall tänka på den
internationella sociallagstiftningen i allmänhet och se till vad som kan göras
för att vidare utbygga densamma. Men det vill jag säga, att Sverige ingalunda
försummat sig i det avseendet. Hittills har Sverige ratificerat icke mindre
än elva av arbetskonferensens konventioner; och för att herrarna skola förstå
vad det talet betyder vill jag meddela, att Norge har ratificerat inalles två.
Danmark sex och Finland sju. Jag tror således att vi icke billigtvis behöva
riskera att utsätta oss för klander, om vi än så länge dröja med att ratificera
denna konvention.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
det av herr Johanson i Stockholm under överläggningen framställda yrkandet;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Slutligen föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 34 inom. 4
värnpliktslagen den 12 juni 1925 (nr 337); och biföll kammaren därvid utskottets
hemställan.

§ 20.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Forssell in. fl., nr 335, om avslag ä Kungl. Maj:ts proposition, nr 185,
med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli
1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka;

herr Leffler, nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 187, med
förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. i förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket,
m. m.; och

herr Lindmark, nr 337, i anledning av Kungl. Maj ds proposition, nr 190, med
förslag till allmänt resereglemente.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i bestämmelserna
om val av riksdagsmän;

nr 10, i anledning av väckt motion om tillägg till § 4 regeringsformen m. m.;

Nr 14.

Ang. vissa
av den

internationella
arbetsorganisationens

konferens i
Geneve fattade
beslut.
(Forts.)

Nr 14. 36

Lördagen den 12 mars.

nr 11, i anledning av väckt motion om utredning rörande införande av enkammarsystem
m. m.; och

nr 12, i anledning av väckt motion om ändring i regeringsformen m. m. för
ordensväsendets avskaffande;

andra lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående viss ändring av bestämmelserna
angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark;

nr 16, i anledning av väckt motion om ändring i 28 och 30 §§ lagen om allmän
pensionsförsäkring;

nr 17, i anledning av väckta motioner angående ändring i grunderna för bestämmande
av pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkring;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § första stycket andra punkten i lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen; och

nr 20, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande andra lagutskottets
utlåtande nr 3 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnd;
samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående inordnandet i dyrortsgrupperingen av vissa från det
samhälle, de tillhöra, avlägset boende tjänstemän.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

§ 23.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:''

herr Johansson i Brånalt
» Hedin

» Nilsson i Hörby
» Hedström
» Vahlstedt
» Olsson i Berg
» Heiding

» Christenson i Södertälje
» Osberg

» Magnusson i Skövde

under 4 dagar fr. o. m. den 14 mars,

» 3 » » » 14 »

» 3 » » '' » 15 *

» 4 > » » 15 »

» 6 » > » 14 »

» 8 » » » 15 »

» 4 » > » 14 »

* 3 » > > 24 »

» 3» » » 14 » och

* 4 » » •» 13 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.36 e. in.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

271177