1926. Första kammaren. Nr8
ProtokollRiksdagens protokoll 1926:8
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1926. Första kammaren. Nr8.
Onsdagen den 10 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.
Herr statsrådet Nothin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 67, angående höjning av maximivärdet för jordbrukslägenheter vid lån
ur egnahemslånefonden;
nr 68, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond;
samt
nr 69, angående fiskerätt m. m. i vissa kronan förbehållna, ovan odlingsgränsen
belägna vattenområden i Västerbottens län.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 6.
^ Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 10 i
förordningen den 16 november 1863 angående allmänt kyrkomöte.
Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 33, vari Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om
ändrad lydelse av § 10 i förordningen den 16 november 1863 (nr 61 s. 3)
angående allmänt kyrkomöte.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att förevarande
kungl. proposition måtte av riksdagen bifallas.
Reservationer hade anförts av, utom annan,
1) herrar David Bergström och Bäckström, vilka på åberopade grunder
ansett sig böra yrka avslag på Kungl. Maj:ts förevarande proposition;
2) herr Reutersldöld, som inom utskottet yrkat avstyrkande av Kungl.
Maj:ts proposition och ansett utskottets yttrande böra erhålla den lydelse,
reservationen visade, slutande med en hemställan, att förevarande kungl. proposition
måtte av riksdagen avslås.
Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Vid detta utskottsbetän
kande
har jag tillåtit mig anteckna mig såsom reservant.
o Man kan betrakta det föreliggande förslaget på två sätt. Man kan anse det
såsom en ren formsak, som angår kyrkomötet ensamt och allena, som en kyrkomötets
inre angelägenhet. Jag har fått det bestämda intrycket av föredragande
Första kammarens protokoll 1926. Nr 8. 1
Ang.
ändring i kyr
komötesförord
ningen.
Nr 8.
Ang.
ändring i kyrkomötesjörordningen.
(Forts.)
2 Onsdagen den 10 februari.
statsrådets motivering, att han för sin del betraktar det mestadels som en expeditionsåtgärd
och att han bär lagt fram förslaget för riksdagen under den
förutsättningen, som han ansett sig kunna konstatera vara för handen, att ett
bifall till detta förslag icke prejudicerade en framtida undersökning och ett
framtida förslag rörande kyrkomötets rättsliga ställning. Samma ståndpunkt
torde kyrkomötet självt ha intagit.
För min del har jag emellertid icke kunnat ansluta mig till denna rent formalistiska
uppfattning av förslaget såsom innebärande ingenting annat än en
arbetsordningsfråga för kyrkomötet, och jag skall be att i korthet få framlägga
de synpunkter, som göra att jag även i kammaren måste vidhålla det avslagsyrkande,
jag framställt i utskottet.
Förhållandet är, som kammaren behagade erinra sig, att kyrkomötet har en
prästerlig halva och en lekmannahalva. Kyrkomötets väsentliga uppgift är
att vara rådslående, överläggande och rådgivande. Det har medbeslutanderätt
i två fall: i kyrkolagsfrågor och privilegiefrågor, men i stort sett har det till
uppgift att vara rådgivande. För denna rådgivande församling är det i kyrkomötesförordningen
förutsatt, att de speciellt kyrkligt tekniska frågorna: frågorna
om de kyrkliga böckerna, som de kallas, skola speciellt behandlas av kyrkomötets
prästerliga avdelning. Därmed har man avsett, att denna prästerliga
avdelning skulle kunna sinsemellan på ett tidigt stadium och innan linjerna för
besluten äro givna överlägga och överenskomma, utan att detta skedde i så att
säga den formella debatt, som alltid äger rum i plenum vid prövningen av ärendena
efter utskottsbetänkanden.
Man har emellertid i kyrkomötet efter allt att döma funnit, att denna avdelning
är ett onus ur den synpunkten, att den konkurrerar med utskotten och
plena i fråga om tiden och drar ett visst mått av tid, som man anser det vore
lämpligare att fördela på utskottsarbete, och så har kyrkomötet beslutit att
för sin del göra denna ändring i kyrkomötesförordningen för att få ett beredningsutskott,
som skulle bereda dessa frågor i stället för den prästerliga avdelningen.
Man har icke velat helt avskaffa den prästerliga avdelningen utan låtit
det stå kvar i lagen, att den skall finnas, men överlämnat åt dess egna ledamöter
att själva bestämma, om de vilja såsom prästerlig avdelning handlägga ett
ärende eller om de vilja låta bli.
Nu är det alldeles uppenbart att om det icke finns någon skyldighet för den
prästerliga avdelningen att taga dessa frågor under övervägande, men det blir
en skyldighet för kyrkomötet att tillsätta ett beredningsutskott, kommer följden
av detta med nödvändighet att bli, att beredningsutskottet, som alltid kommer
att handlägga frågorna, gör den prästerliga avdelningen om icke överflödig,
så åtminstone icke önskvärd.
Hittills har förhållandet varit tvärtom. Den prästerliga avdelningen har varit
nödvändig, och man har önskat att också få en gemensam beredning i utskott.
Detta har knappast låtit sig göra på grund av den dubbelheredning,
som därigenom skulle komma till stånd. Så har den prästerliga avdelningen tillsatt
delegationer, stundom blandade sådana, men det har blivit ett dubbelarbete.
Och ändå har lagen stått kvar på den ståndpunkten, att den prästerliga avdelningen
skulle såsom sådan handlägga dessa frågor.
Om man vill förvandla kyrkomötet från en överläggande till en beslutande
församling, så är den naturliga och raka vägen att avskaffa just detta organ
för överläggningar, och därför måste jag för min del anse, att kyrkomötets förevarande
förslag, som praktiskt taget innebär ett avskaffande av den prästerliga
avdelningen, är en fråga icke om kyrkomötets inre arbetsordning, utan en
fråga både om kyrkomötets sammansättning och allmänna organisation samt om
dess uppgifter. Håller man fast, såsom jag, vid att kyrkomötet skall vara en
överläggande och rådslående församling, då är det önskvärt, att man icke före
-
Onsdagen den 10 februari. 3
griper en blivande utredning och ett blivande förslag rörande kyrkomötets stallning
genom att just praktiskt taget avskaffa denna prästerliga avdelning.
Därför att jag sålunda omöjligen kan betrakta frågan såsom en rent inre angelägenhet
för kyrkomötet, utan ser den som en konstitutionell fråga rörande
kyrkomötets allmänna ställning med hänsikt till dess organisation, är det, herr
talman, som jag ber att få yrka avslag på den kungl. propositionen.
Herr von Gei jer: Herr talman! Den ärade talare, som nyss hade ordet
och yrkade avslag på konstitutionsutskottets hemställan, började sitt anförande
med att säga, att detta ärende av Kungl. Maj:t — och sålunda, förmodar jag
han menade, även av utskottsmajoriteten — behandlats som en formsak och
att vi förbisett den materiella sidan av ärendet och de vittgående följderna av ett
beslut av ifrågasatt art.
Det är visserligen i viss mån sant, att utskottsmajoriteten betraktat denna
fråga företrädesvis som en kyrkomötets inre angelägenhet. Det gäller ju här,
som den ärade talaren också framhöll, att på ett lämpligt sätt ordna den förberedande
behandlingen av de ärenden, som här åsyftas, nämligen frågor om
de s. k. kyrkliga böckerna. Såvitt handlingarna utvisa, har endast en enda
röst höjts mot förslaget inom kyrkomötet, av en ledamot, som först i kyrkolagsutskottet
och sedermera i plenum uppträdde emot detsamma. Motionen i
kyrkomötet, som framfördes av två av biskoparna, antogs sålunda praktiskt
taget enstämmigt, utan opposition, och, såvitt utskottet kunnat förstå, på vägande
skäl. Fanns det då någon anledning att sätta sig emot detta förslag,
som kyrkomötet bett om? Utskottet ansåg att härför skulle fordras icke endast
tungt vägande utan också nya skäl, och sådana ha icke framförts. På så sätt
kan den ärade talaren ha rätt i att vi betraktat förslaget som en formsak.
Jag anser det näppeligen behövligt att i detta sammanhang gå in på en
beskrivning av vad förslaget innebär, och jag skall icke heller göra detta, men
jag vill erinra om att det icke är meningen att beröva den prästerliga avdelningen
det inflytande, den kan ha, ty det står avdelningen fritt att redan från
början, då motion väcks, då utskottet tillsättes eller då utskottsbetänkandet ligger
på bordet, begära att ärendet skall behandlas av den prästerliga avdelningen.
Jag skulle kunna fatta och förstå den utgångspunkt, som herr Engberg i
sin reservation har, om jag ginge ut ifrån att utgångspunkten vore riktig,
men ett bifall till föreliggande förslag prejudicierar enligt min mening ingenting.
. Och det är denna synpunkt, jag vill framhålla, att riksdagen synes mig
böra ingripa endast såvitt ärendet går in i en annan rättskomplex och statsrättsligt
berör någonting annat än kyrkomötet självt. Då det icke gör detta,
föreföll det utskottsmajoriteten alldeles naturligt, att man borde bifalla den
gjorda framställningen.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bergström, David: Herr talman! Även jag har anmält en reserva
tion
mot detta utskottsbetänkande. Denna min reservation hänför sig till den
omständigheten, att kyrkomötet hittills tillämpat principen om full likställighet
emellan lekmannaledainöterna och de prästerliga ledamöterna i kyrkomötet.
När kyrkomötet kom till på 1860-talet och hade sitt första sammanträde år
1868,. stod denna princip klar för samtliga kyrkomötets ledamöter, och den
vart icke där föremål för någon tvist. Nu framgår det emellertid av handlingarna,
att därest man antar vad konstitutionsutskottet på Kungl. Maj ds
framställning tillstyrkt i avseende å lagen om kyrkomöte, kommer detta att
ha en konsekvens och en mycket allvarlig konsekvens, uttryckt i ett beslut av
Nr 8.
Ang.
(ludring i kyrkomötes/ör
ordningen.
(Förta.)
Nr 8.
Ang.
ändring i kyrIcomötesföronlningen.
(Forts.)
4 Onsdagen den 10 februari.
det senaste kyrkomötet om en betydande ändring i arbetsordningen, som på
ett område, vid utskottsbehandlingen, helt och hållet brjder denna likställighet
emellan lekmannaelementen och de prästerliga elementen till det prästerliga
elementets favör och till lekmannaelementets disfavör.
Jag har för min del icke kunnat vara med om att man i hastigt mod •—
ty såsom någonting annat kan jag icke betrakta detta — och för att ordna
en viss angelägenhet slår ikull denna enligt min mening viktiga princip. Det
torde behöva göras till föremål för en vida mera ingående prövning än här
varit fallet, vad som kan bli följden icke allenast på ett område utan kanske
senare även på andra områden av en förändring, sådan som den föreslagna.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Bergkvist: Herr talman! Såvitt jag förstår, har man givit åt denna
fråga betydligt större dimensioner, än den faktiskt har. För kyrkomötet har
det varit en angelägenhet att kunna ordna arbetet på det mest praktiska sättet.
Nu är det föreskrivet, att de ärenden, som angå de kyrkliga böckerna, skola
förberedas av mötets prästerliga ledamöter, den s. k. prästerliga avdelningen,
men det har gestaltat sig så, att när präster jämte lekmännen blivit invalda i utskotten,
har deras tid där blivit så upptagen, att det knappast blivit tillfälle
för den prästerliga avdelningen att kunna fullgöra sina åligganden. Särskilt
ha de präster, som suttit i kyrkolagsutskottet, varit upptagna dagarna i ända.
Följden har blivit, att den prästerliga avdelningen fått sina sammanträden
antingen tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen och kvällen, och medlemmarna
ha varit trötta. Det har varit svårt att få dem samlade allesammans,
och frågorna ha blivit behandlade i många fall mera, kan man säga, på
en slump än efter verkligt rationella linjer. Det har också befunnits nödvändigt
att på grund av detta förhållande tillsätta särskilda delegationer för
att förbereda de ärenden, som sedermera behandlats inom den prästerliga avdelningen.
Vid alla kyrkomöten under senare år ha sådana delegationer tillsatts,
och de präster, som tillhört dem, ha fått rätt att tillkalla lekmän för att
samråda med dem i dessa frågor.
Nu vill man låta de ärenden, som av den prästerliga avdelningen hittills
skolat behandlas, förberedas av ett särskilt beredningsutskott, bestående av
fem lekmän och fem präster. Ordförande i detta utskott skulle vara den prästerliga
avdelningens ordförande: ärkebiskopen. Att man därmed bryter med
någon viktig princip, som herr Bergström sökt göra gällande, kan jag ej förstå.
Åtminstone bryter man inte principen på det sättet, att man tillbakasätter
lekmännen, ty enligt det föreliggande förslaget skulle lekmännen få tillfälle
att icke blott deltaga i överläggningen vid den förberedande behandlingen
av dessa frågor, utan också avgiva sina vota, och detta är ju snarast en förskjutning
till förmån för lekmännen.
Emellertid är den prästerliga avdelningens rätt ändå bibehållen på det sättet,
att när denna avdelning finner nödigt att underkasta ett av beredningsutskottet
framlagt utlåtande ny överläggning, detta står densamma öppet. Jag anser
för min del, att detta är en praktisk åtgärd och ep åtgärd, som på intet sätt
sammanhänger med kyrkomötets rättsliga ställning och icke föregriper någon
blivande lagstiftning i avseende å förhållandet emellan kyrkomöte och riksdag
eller dyrlikt.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Reuterskiöld: Endast ett par ord i anledning av den siste ärade talarens
anförande. Om det förhåller sig så — och det har jag ingen anledning
att betvivla — som den siste ärade talaren, liksom jag i mitt första anförande,
framhållit, då hade den naturliga vägen varit, att man avskaffat den präster
-
Onsdagen (lön 10 februari.
Nr 8.
liga avdelningen och icke skrivit om kyrkomöte,sförordningen, så att avdelningen
finns kvar, men kyrkomötet genom sin arbetsordning praktiskt taget
kan avskaffa den.
Man bär gjort tvärtom. Man har satt in i lagen, att avdelningen skall finnas,
men praktiskt taget kommer den icke att finnas. Hade man tagit bort den
i lagen, hade frågan fått ett annat utseende, och då hade det icke gått lika lätt.
Då hade man kunnat sätta in den prästerliga avdelningen i arbetsordningen,
om man ville ha den.
Men jag frågar: Om herr biskopens framställning är riktig, hur skall det då
gå, om eu prästman begär att den prästerliga avdelningen skall sammanträda
angående böckerna? Han har icke rätt att få avdelningen samlad för sakfrågans
behandling, endast för att avgöra, om avdelningen vill överlägga om den.
Men om det är så ont om tid, som det sagts, kommer denna prästerliga avdelnings
majoritet säkerligen att i 999 fall av 1,000 säga nej, och då är praktiskt
taget den prästerliga avdelningen avskaffad.
Att avskaffa denna avdelning i förklädnadens form. finner jag icke lämpligt.
Då är det bättre att gå direkt och rakt på sak, och det är därför att följden
av ett bifall till föreliggande förslag faktiskt blir, att avdelningen avskaffas
på en omväg, som jag icke vill vara med om detsamma.
Ang.
ändring i kyrkomöte^/orördningen.
(Forts.)
Herr Boberg: När jag hörde den opposition, som restes mot det beslut, som
av sistlidet års kyrkomöte fattades och som i Kungl. Maj:ts proposition går
igen kom det för mig. vad som skämtsamt yttrades av en biskop i kyrkomötet,
nämligen att lekmännen där äro mycket mera konservativa än prästerna. Dessa
frågor rörande kyrkoböckerna, som kyrkomötet har att handlägga, behandlas
nu av den prästerliga avdelningen, som ju uteslutande består av präster. Men
vad de besluta och proponera kan icke bliva kyrkomötets beslut, förrän hela
mötet instämt däri. Nu förhåller det sig ju så, att de prästerliga ledamöterna
av kyrkomötet äro upptagna i kyrkolagsutskottet, i första och andra tillfälliga
utskotten samt i de särskilda utskott, som möjligen behöva tillsättas för vissa
frågors utredande. Av denna anledning hinna ledamöterna icke att på sin
avdelning sysselsätta sig med de frågor, som beröras av detta förslag. Därför
ha två ledamöter av kyrkomötet, nämligen biskoparna Billing och Eklund,
framkommit med förslaget. Endast en reservation avgavs, nämligen av kontraktsprosten
doktor Ekström i Falun, en man, för vilken jag har mycket stor
respekt på grund av hans kunskaper, hans vakenhet och hans dialektiska begåvning,
som han har uppenbarat på mångahanda sätt. Jag har likaledes
beundrat herr Beuterskiölds juridiska kunskaper och hans i denna kammare
ådagalagda lugna vältalighet. Men att på detta område ställa dessa två herrar
såsom auktoriteter — även om de få herr David Bergström till hjälp — gentemot
hela kyrkomötet och den samlade kunskap, som där finns representerad
både hos de prästerliga ledamöterna och en del av mötets lekmannanelement,
kan jag icke göra.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den kungl. propositionen.
Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman! Även jag har deltagit i kyrkomötet
och varit närvarande vid denna frågas behandling därstädes. För min
del gillar jag icke kyrkomötets beslut —• ehuru utav förbiseende min avvikande
mening icke i de tryckta förhandlingarna kommit till synes -—- utan ställer
mig på samma ståndpunkt som herr Reuterskiöld och yrkar, att den kungl.
propositionen måtte avslås. Det förhåller sig nämligen så, att de prästerliga
ledamöterna endast hava att yttra sig om de rent kyrkliga böckerna, d. v. s.
bibeln, bibelöversättningen, psalmboken, handboken och bekännelseskrifterna.
De äro ju allesammans skrifter, som för vår kyrkas liv äro av yttersta vikt
Nr 8. 6
Onsdagen den 10 februari.
An$: och som prästerskapet i första hand är skickat att bedöma. En lekman kan
komötesförord- samma sätt som prästerskapet, som ju är skolat för hela sin gärning
ningen. i denna riktning, bedöma värdet av en bibelöversättning, en psalmbok o. s. v.
(Forts.) Därför har det redan från början föreskrivits en dubbelbehandling av dessa
ärenden — ett slags dubbel läsning — på det att man icke måtte förhasta sig.
De skäl, som nu anförts för avskaffande, i regeln, av den prästerliga avdelningens
förberedande behandling av dessa frågor, gå endast ut på att vinna
tid och göra det bekvämare, men det torde väl dock icke var riktigt att kasta
bort en garanti, som från början ansetts nödvändig och som jag för min del
anser fortfarande vara nödvändig, för ett så underordnat skäl.
Jag hemställer sålunda, herr talman, om bifall till herr Reuterskiölds reservation.
Herr von Geijer: Herr talman! Endast några få ord i anledning av den
siste ärade talarens yttrande.
Jag skall därvid icke ingå på något bemötande av hans anförande, men jag
anser, att det kanske icke hade varit så olämpligt, om herr Ekman, som tillhörde
kyrkomötet och dess kyrkolagsutskott, redan i kyrkomötet framfört sina
nu uttalade synpunkter och icke först nu. Ty såvitt kyrkomötets protokoll och
bihang därtill utvisa, har herr Ekman där biträtt majoritetens förslag.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i det under behandlingvarande
utlåtandet hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Reutershiöld begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag av skogsförsäljningsmedel
från utskogen Knappåsen till restaurering av Ekshärads
församlings kyrkobyggnad; och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående anordnande av förbättrade lokaler
för musikaliska akademien.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Onsdagen den 10 februari.
7
Nr 8.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl. Ma,j:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsfonder.
Punkterna 1—3.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4.
Lades till handlingarna.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 1C, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens
vatten!''allsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 5, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.
För verkställande av ifrågavarande granskning hade utskottet tagit del av
dels fullmäktiges i riksbanken allmänna och särskilda protokoll för tiden från
och med den 10 januari 1925, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för deras
i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande
års riksdag, dels de av vederbörande revisorer avgivna berättelser om verkställd
granskning av riksbankens såväl huvudkontors som samtliga avdelningskontors
i orterna förvaltning under år 1924, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning år 1925, ävensom de av styrelserna för
riksbankens avdelningskontor i avseende å dessa kontors förvaltning under
samma år lämnade redogörelser.
Punkten 1. Ang. upp
Revisorerna
hade under § 19 i sin berättelse angående riksbanken lämnat
en redogörelse för den under år 1924 verkställda upphandlingen av lump för Tumba bruk.
papperstillverkningen vid Tumba bruk samt därefter gjort följande uttalande
i ämnet:
»Av den här lämnade redogörelsen för de iakttagelser, revisorerna gjort beträffande
leveranser av lump till Tumba bruk, framgår alltså, att Tumba bruk
endast till en ringa del utnyttjat de leveransmöjligheter, som förefunnits hos
statens verk och inrättningar, och i stället i påfallande stor utsträckning som
leverantör anlitat ett enskilt företag, vilket dessutom i förhållande till bruket
måste anses företräda konkurrentintressen. Vidare hava de priser, som av
bruket erlagts till nämnda företag, vida överstigit de priser, som eljest av bruket
betalats för levererad lump, och även, såvitt revisorerna kunnat finna, pri
-
Nr 8. 8
Onsdagen den 10 februari.
Ang. upp- gerna å den öppna marknaden. Slutligen kar nämnda företag beretts den yt°
lumpor111 ierligare förmånen, att betalning för av detsamma levererad vara erlagts i enTumba
bruk. lighet med dess fakturor med däri angivna kvantitets- och kvalitetsteckningar,
(Forts.) oaktat vid sedermera verkställd .sortering de levererade partierna befunnits varken
i fråga om varans myckenhet eller beskaffenhet motsvara vad fakturorna
sålunda angivit, under det att de statens verk och inrättningar, som levererat
lump till bruket, erhållit betalning efter brukets egen sortering och prissättning.
Det synes revisorerna uppenbart, att den särskilt gynnade ställning, som
tillerkänts ifrågavarande enskilda företag, icke varit förenlig med brukets
sanna intressen. Yad förvaltaren härutinnan andragit kunna revisorerna för
sin del icke godtaga såsom en tillfredsställande förklaring å de påpekade förhållandena.
Revisorerna måste för den skull beteckna det sätt, varpå brukets
upphandling av lump sålunda handhafts, såsom synnerligen anmärkningsvärt.
»
Utskottet hade inhämtat fullmäktiges yttrande i detta ärende; och hade med
anledning härav fullmäktige med skrivelse den 28 nästlidna januari, jämte
meddelande att efter anmodan från fullmäktige inspekterande fullmäktigen
för bruket med skrivelse den 27 i samma månad ingivit bruksförvaltarens
förklaring i ärendet, överlämnat berörda handlingar under uttalande tillika att
fullmäktige därutöver ej hade något att tillägga.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:
»Utskottet är av den uppfattning, att Tumba bruk, såsom jämväl inspekterande
fullmäktigen uti sin i ärendet avgivna förklaring framhåller, bör från
statens, verk och inrättningar inköpa den lump, som kan komma till användning
vid bruket för där varande särskilda fabrikation; och förutsätter utskottet,
att vederbörande verk och myndigheter icke underlåta att vidtaga de åtgärder,
som för .underlättande härav från deras sida må anses erforderliga.
. Vad sålunda i detta ärende förekommit har utskottet ansett sig böra för
riksdagen omförmäla.»
Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Då jag icke har något
yrkande att framställa, skulle det kanske hava varit onödigt att uppehålla kammaren
med något anförande, men det är en sak i denna punkt, som jag icke
kan låta stå oemotsagd. Det gäller då icke utskottets eget uttalande, utan jag
har fäst mig vid vad den inspekterande fullmäktigen för Tumba bruk i sin
förklaring över statsrevisorernas anmärkning yttrat. Han avvisar kategoriskt
denna anmärkning såsom obefogad. Ett sådant uttalande kan icke få stå
oemotsagt.
Behandlingen inom bankoutskottet har tillgått sålunda, att liksom statsrevisorerna
under hand fått del av bruksförvaltarens och inspekterande fullmäktigens.
förklaringar, hava också statsrevisorerna under hand till bankoutskottet
inlämnat en promemoria rörande dessa förklaringar, däri desamma
tillfullo vederläggas. Denna promemoria har emellertid icke influtit i bankoutskottets
utlåtande, utan där står endast vad bruksförvaltaren och inspekterande
fullmäktigen yttrat. Jag kan ju icke upptaga kammarens tid med att
läsa upp denna promemoria, som inlämnats till bankoutskottet, utan jag vill
endast beröra ett par ställen och därvid påpeka, att i den inlaga, som bruksförvaltaren
inlämnat, har han riktat invändningar och påståenden om misstag
i revisionsberättelsen, därvid han genomgående underlåtit att åstadkomma
något som helst stöd för riktigheten av sina uppgifter eller att förebringa någon
som helst utredning eller bevisning. Han åberopar i sin inlaga vissa
Onsdagen den 10 februari.
!)
Nr 8.
reklamationer, som han fått av det enskilda företag, varom här är fråga, och
i detta syfte har han bifogat 13 stycken kreditnotor, som utvisa reklamation
från brukets sida vid leveranser från denna enskilda firmas sida. Det bör
emellertid uppmärksammas, att av dessa notor, 10 stycken, bilagorna 4—13,
hänföra sig till andra frågor än de av statsrevisorerna granskade och sålunda
sakna all betydelse. En nota, bilaga 1, har fått sin förklaring, och det kvarstår
faktiskt ingenting annat än den av revisorerna påpekade. En annan omständighet,
som tycks hava imponerat, är den förklaring, som bruksförvaltaren
lämnat, nämligen att han skulle hava rättighet att granska denna enskilda firmas
prissättning vid leveranser till andra bruk. Emot detta kan anmärkas,
att det saknar varje betydelse om icke vederbörande jämviil beredes möjlighet
att taga del av bolagets räkenskaper i sin helhet.
Jag vill som sagt endast i största korthet inlägga en gensaga mot inspekterande
fullmäktigens för Tumba bruk kategoriska avvisande av anmärkningen.
Då bankoutskottet ju har varit mera försiktigt och delvis givit statsrevisorerna
rätt, har jag emellertid icke i anledning av utlåtandet såsom sådant
för närvarande något att erinra.
Herr Gustafsson, Karl: Herr vice talman, mina herrar! Då den föregå
ende
ärade talaren icke direkt riktat sig mot utskottet, har jag ingen anledning
att gå in på frågan om den behandling, som denna sak fått i utskottet. Ehuruväl
mitt namn icke står antecknat under utskottets utlåtande, har jag vid de
allra flesta tillfällen, då frågan varit före, deltagit i dess behandling, vadan
jag tror mig vara inne i förhållandena.
Jag får då först säga, att jag finner den siste ärade talarens uttalanden
angående denna promemoria och vissa inlagor, som följt med till statsrevisorerna
och som skulle avse andra ting än vad revisionen omfattat, icke vara av
det värde, att de kunna eller böra användas såsom någon bevisföring för revisorernas
anmärkning. Jag för min del är av den uppfattningen, att såväl förvaltaren
vid Tumba bruk som vederbörande fullmäktige i vad det rör denna
fråga hava gjort vad på dem ankommit och vad som varit möjligt att göra för
brukets skötsel. Därför har jag intet att tillägga, utan hänvisar endast till
utskottets utlåtande och vill låta bero vid vad som här förekommit i den förhoppningen
att, om det är möjligt att göra några smärre förändringar för
Tumba bruks inköp av vissa varor, komma dessa förändringar, efter vad som
nu har förekommit, säkerligen att göras.
Herr Lindley: Jag ber att få peka på en av de anmärkningar, som blivit
framförd av herr Johansson. Han klagade över att utskottet icke tagit del av
den promemoria, som ställts till utskottets förfogande. Då måste jag säga, att
om utskottet skulle hava gjort detta, skulle utskottet säkerligen hava gjort
sig skyldigt till ett mycket klandervärt tilltag. Denna promemoria är icke
ens undertecknad; man visste ej ens, varifrån den kommit, om den kom från
statsrevisorerna eller från deras sekreterare. Men statsrevisionen är i närvarande
stund upplöst, så att den kan icke skicka in någon promemoria, och
enskilda ledamöter hava ju ingen möjlighet att göra det. Skulle man då tänka
sig, att utskottet i sitt officiella utlåtande skulle hava intagit en promemoria,
som tillkommit på ett sådant sätt, då är jag övertygad om att kammaren skulle
hava klandrat utskottet. Dessutom innehåller denna promemoria intet annat
än en polemik mot ledningen vid Tumba bruk, då den ju bestrider, utan att
komma fram med några nya fakta. Vi hava icke kunnat göra annat än vad
utskottet gjort i denna fråga.
Jag tror även, att om revisorerna skola rikta något klander åt något håll,
skulle de hava riktat det mot sådana övriga statens verk och inrättningar, som
Ang. upphet
ndli mjell ar
lump för
Tumba brak.
(Korta.)
Nr 8. 10
Onsdagen den 10 februari.
upp- icke galt sin lump till Tumba, utan till privata firmor, vilka efteråt sålt den
°lump föraV till Tumba. Där ligger felet. Det har icke visats, att man vid Tumba bruk
Tumba bruk. vägrat att mottaga någon lump, som av statens verk och inrättningar ställts
(Forte.) till förfogande. Det kan visserligen sägas, att Tumba bruk betalat alltför
låga priser jämfört med vad fallet varit beträffande de privata firmor, som
tillhandahållit sådan lump. Först och främst är det emellertid svårt att bedöma,
huruvida det är just den kvalitet, som bruket är i behov av. Den sämre
lumpen har bruket helt och hållet köpt från statens verk och inrättningar, och
det är endast den finare linnelumpen, som statens verk och inrättningar säkerligen
icke kunna tillhandahålla i tillräckligt stor utsträckning. Det är mot
detta, som anklagelsen riktar sig, att man betalat för mycket, men att å andra
sidan säga, att Tumba bruk betalat för litet till statens verk och inrättningar,
är ganska svårt för utskottet, då det är omöjligt att kunna avgöra kvaliteten
av den vara som är lämnad. Till syvende och sist: Vad är det fråga om?
Ingenting har gått förlorat. Om Tumba bruk köpt till alltför billigt pris och
statens verk och inrättningar på andra orter fått för litet betalt, stannar det
väl inom staten; det är, om jag så får uttrycka mig, samma firma, som inkasserar
mervinsten, och ingenting förloras för statens vidkommande, lika litet som
om Tumba bruk betalar mera på omkostnadskontot och de övriga statens verk
och inrättningar kunna ståta med någon liten vinst i fråga om dessa försäljningar.
Jag tror därför, att statsrevisorernas anmärkning i detta fall ej varit
behövlig, och att de låtit sig lockas på detta plan utan att hava tillräckligt
stark vetskap om de verkliga förhållandena.
Herr talman, jag har intet yrkande att göra.
Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten till
handlingarna.
Punkterna 2 och 3.
Lades till handlingarna.
Punkten 4.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 6, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning.
Punktenia 1—3.
Lades till handlingarna.
Punkten 4.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 8, i anledning av firllmäktiges i riksbanken framställning om ändrad
lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 m. m.;
nr 9, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om årligt
understöd åt vaktmästaren vid riksbankens sedeltryckeri J. V. Andersson;
nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning för
Onsdagen den 10 februari.
Nr 8.
1 1
år 1926 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare utgående
understöd;
nr 12, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontorets framställning om anslag
till anordnande av lunchlokal inom fastigheten nr 5 i kvarteret Rosenbad
i Stockholm;
nr 13, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens avdelningskontor
i Göteborg och Visby;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare vid statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. samt flottans pensionskassa; samt
nr 15, i anledning av väckta motioner om pension åt korrekturläsaren Carl
Oskar Lundin.
Vad utskottet i dessa betänkande!! hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna i lagen den 19 juni
1917 angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige; och
hr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Ang.
upphävande
av bestämmelserna
om
dombolcsrenovation.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade anförts av herr Lindqvist i Halmstad, som med instämmande
av herr Olsson i Mellerud på anförda skäl inom utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida och i vad mån gällande bestämmelser om domboksrenovation
kunde upphävas, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Herr Luterkort: Herr talman, mina herrar! Även om jag, då jag väckte
denna motion, utgick ifrån, att det ärende, varom det är fråga, är av i och för
sig synnerligen ringa betydelse, skall jag likväl tillåta mig att ett par minuter
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk, och detta av två anledningar. Den
ena är den, att utskottet ägnat motionen en vidsträcktare utredning än jag
haft anledning antaga skulle bliva fallet, och den andra är att det finns två
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion angående upphävande av gällande bestämmelser om domboksrenovation.
I en inom första kammaren väckt till lagutskott hänvisad motion, nr 12,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Luterkort hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, efter verkställd utredning, taga under övervägande, huruvida
icke nu gällande bestämmelser om domboksrenovation kunde upphävas, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill sådant övervägande kunde föranleda.
Nr 8. 12
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
upphävande
av bestämmelser
na om
dombok srenovation.
(Forts.)
reservanter, varför jag sålunda blir åtminstone reservanterna skyldig att något
försvara deras reservation.
Utav den av lagutskottet förebrågta utredningen kunna herrarna finna, att
det här i Sverige sedan långa tider tillbaka varit föreskrivit, att hela domboken
skulle skickas in till hovrätten utan åtskillnad med avseende å målen. Detta
stadgande övergick sedermera till 1734 års lag. Det framgår också av den
utredning, som första lagutskottet förebragt, att 1826 års lagkommitté med
rätta framhöll, att det naturliga syftet med detta dombokens inskickande till
hovrätten var, att hovrätten på den tiden hade skyldighet att överse målen,
d. v. s. verkställa en granskning ex officio av målens beskaffenhet och huru de
blivit handlagda. Men herrarna torde veta, att en sådan granskning numera
icke förekommer. Alltså, denna grund för renovationen är undanryckt. Emellertid
började man i början av 1800-talet göra gällande, att renovationsskyldigheten
borde inskränkas. De grunder, som då angåvos, voro att det ansågs
vara, såsom det heter, av allmän nytta, att protokoll och domar, som anginge
vissa viktigare rättsförhållanden, förvarades på flera än ett ställe, därför att
man i fall av eldsvåda o. dyl. skulle hava dem tillgängliga. Det var för att
förhindra, att sådana handlingar skulle förkomma, genom vilkas förlust upplysningar
ginge förlorade i sådana saker, av vilka mångas väl berodde.
Efter en riksdagsskrivelse, vari dessa synpunkter närmare utvecklades, utfärdades
år 1848 kungörelse i ämnet, vilken kungörelse varit gällande ända
till 1915, då nu gällande lag i ämnet utfärdades. Skillnaden mellan 1848 års
kungörelse och nuvarande lag är endast den, att enligt den förra skulle renoveras
de mål och ärenden, som anginge ägande- eller nyttjanderätt till fast egendom,
ägoskillnad, delning av jord, arv eller testamenten.
Enligt nu gällande lag är dock renovationsskyldigheten, vad angår domboken,
i någon mån vidsträcktare, ty enligt nu gällande föreskrifter, skola följande
protokoll och handlingar underg-å renovation: mål och ärenden — alltså fortfarande
mål och ärenden liksom i den ursprungliga författningen av år 1848 —
angående ägande- eller nyttjanderätt till fast egendom eller rätt till servitut,
angående ägoskillnad eller delning av jord, angående jordägares rätt över
vattnet å hans grund, angående dikning eller annan avledning av vatten ävensom,
i likhet med vad förut gällde, angående arv eller testamenten. Någon
liten utvidgning i lagstiftningen av år 1848 föreligger alltså.
När man nu läser lagutskottets betänkande, slår det en med en viss förvåning,
att en så kvalificerad kommitté av sakkunniga som 1884 års lagberedning
kände sig redo att föreslå, att denna renovation ssk5ddighet skulle upphöra. T
det betänkande, som nya lagberedningen avgav 1884 angående rättegångsväsendets
ombildning anförde i denna del lagberedningen följande, och jag tilllåter
mig att här föredraga detta yttrande, därför att det är synnerligen viktigt
och grundläggande för den åskådning, för vilken jag i motionen gjort mig
till tolk:
»Den ifrågavarande renovationsskyldigheten---som för närvarande
antagligen har till ändamål att, om ett underrättsarkiv bleve förstört, dock äga
vissa viktigare urkunder i behåll, medför naturligtvis rätt mycken kostnad
och även besvär för vederbörande underrätter. I överrätterna samlas emellertid
stora massor av dylika renovationer år från år, men sällan eller nästan
aldrig lärer det inträffa, att dessa protokoll i överrätterna anlitas för vinnande
av upplysningar, som icke lika väl kunnat vinnas direkt hos underrätterna.
Vid sådant förhållande kan det svårligen anses vare sig lämpligt eller nödigt
att för dylika undantagsfall och endast för en eller annan enskild persons
lättnad eller bekvämlighet bibehålla en så pass kostsam och besvärlig apparat.
Det bör härvid dessutom märkas, att genom de nya lagfarts- och inteckningsböckerna
lämnas förut saknade upplysningar om de förhållanden, som angå
Onsdagen den 10 februari.
Nr H.
l it
last egendom, och ali i övriga fall, där renovation av dombok skall äga rum,
fullt giltiga skäl att i dessa mer än i många andra lika viktiga rättegångsmål
fordra renovation icke synas vara för handen. Ur de nu antydda synpunkterna
bör följaktligen renovationsskyldigheten, såsom endast föranledande en myckenhet
vanligen alldeles onyttigt skriveri, kunna utan våda eller olägenhet
eftergivas.»
Det var nya lagberedningen, som alltså redan 1884 yttrade sig på detta sätt.
Även nya lagberedningen talar om »alldeles onyttigt skriveri», vilken glosa
jag fullt fristående tillåtit mig använda i min motion, ty jag vill säga, att jag
hade icke haft tillfälle att taga del av nya lagberedningens betänkande, då jag
skrev motionen.
Då man nu emellertid läst detta nya lagberedningens utlåtande och kanske
därvid, som nämnt, gripcs av någon förvåning över det för den tiden djärva i
yttrandet, är det icke utan, att man blir ännu mera förvånad när man läser
första lagutskottets utlåtande i detta ärende. Redan för fyrtio år sedan avgav
nya lagberedningen ett svar på den fråga, som jag framställt i min motion,
nämligen spörsmålet: Är det någon nytta med denna domboksrenovation? Är
det någon människa, som begagnar sig därav, eller är det verkligen bara så,
att vi år efter år hopa en mängd papper i hovrätternas arkiv utan att någon
bryr sig om dem?
Det är väl huvudfrågan, men mina herrar, den frågan har, såvitt jag kan se,
första lagutskottet icke besvarat. Den synpunkten tycker jag är den avgörande
och utgör huvudskälet, varför jag tillåtit mig att väcka denna motion. Om vi
icke behöva denna domboksrenovation, då kunna vi väl taga bort skyldigheten
att verkställa densamma, ty den innebär då ett onödigt skriveri. Men, som jag
nyss sade, första lagutskottet har underlåtit att undersöka den sidan av saken.
Utskottet har icke försökt att taga reda på i vilken utsträckning domboksrenovationerna
nu komma'' till användning. Det kan väl möjligen vara så, att
utskottet icke behövt göra en sådan utredning, därför att utskottets ärade ledamöter,
som besitta stor erfarenhet på området, voro lika övertygade som jag,
att denna renovation faktiskt aldrig kommer till användning. Det är möjligt,
att så förhåller sig. För min egen del ber jag emellertid få säga, att jag
har erfarenhet från åtskilliga års hovrättsarbete och vet. att den icke alls
begagnas av någon. Vidare har jag ofta hört från advokatfiskalema, som närmast
hava vård om dessa handlingar, att ingen människa begär att få tillgång
till domboksrenovation. Här försiggår enligt min mening faktiskt något så
oförnuftigt som att år efter år fylla hyllorna i en hovrätt med fullskrivna
papper, vilka icke tjäna något annat syfte än att stå där i rader och se högtidliga
ut. Vid besök i går hos advokatfiskalen i Svea hovrätt har jag dessutom
konstaterat, att denna föreskrift ådrager statsverket betydande kostnader,
emedan man låter binda in dessa renovationer i rätt så prydliga band. Utskottet
har således icke visat, att jag har orätt i detta avseende, då jag betecknar
renovationen som väsentligen meningslös. Utskottet säger blott, att
»utskottet kan icke dela motionärens uppfattning», men i stället för att besvara
den avgörande frågan har utskottet i själva verket endast förklarat, att
utskottet visserligen kunnat konstatera, hurusom en viss grupp av de renoverade
målen hava betydelse endast för det närvarande, men att utskottet icke
funnit lämpligt att endast av hänsyn till denna grupp vidtaga lagstiftningsåtgärder.
Utskottet har således beträffande de nu nämnda målen självt icke
kunnat undgå att finna proceduren onödig. Och i övrigt har utskottet icke
något annat positivt skäl än att utskottet, beträffande återstående mål och
ärenden, som skola renoveras, anser, att det kan »vid uppkommande tvister
eller eljest visa sig vara av vikt att äga kännedom om vad däri förekommit».
Men jag vill fråga herrarna, hur ofantligt mycket handlingar av dem, som nu
A tuj.
upphävande
av bestämmelserna
om
domboksrenovation.
(Forts.)
Nr 8.
14
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
upphävande
av bestämmelserna
om
domboksr
enovation.
(Forts.)
inges till underdomstolar och andra myndigheter, skulle det icke vara viktigt
att äga dubbla exemplar av — om nu denna sats skulle vara avgörande! Det
nämnda argumentet är alltså föga bindande, om det förhåller sig så som jag
påstår, eller att denna renovation aldrig kommer till någon praktisk användning.
Men vidare kan jag säga, att det är icke svårt att positivt visa, att det icke
förhåller sig så som första lagutskottet påstår, nämligen att renovationsplikten
innebär de särskilda fördelar, utskottet gjort gällande. Om man ser efter,
vilka grupper av mål och ärenden, det i praktiken huvudsakligen är fråga om,
så utgöres den största gruppen mål och ärenden, som skola renoveras av testamentsvittnesförhör.
Att äga tillgång till dessa har ingen betydelse med mindre
klander i framtiden uppkommer beträffande testamentet. Den, som då skulle
hava fördel av dessa renoverade handlingar, är då den, som skall värja sig
mot klandret, men han har ju redan protokollsutdraget från underrätten i sin
hand. Sedan är det en grupp mål, som innefattar den viktigaste av alla våra
rättigheter: äganderätten, nämligen de, som röra klandertalan beträffande
fastighet. Därvidlag kan det icke vara av betydelse att allt, som förekommit
i ett föregående mål, således stora dossierer, vräkes in i en uppkommen ny rättegång,
utan det avgörande är, att det i denna rättegång finnes upplysning om
tvistens resultat. Enligt nu gällande lagstiftning är det så, att såsom villkor
för, att en äganderättstvist överhuvud skall kunna upptagas till prövning finnes
föreskrivet, att anteckning om tvistens anhängiggörande skett i lagfartsprotokoll
och lagfartsbok. På det sättet kommer ju uppgiften in i fastighetsboken
och lagfartsprotokollet och någon ändring beträffande renovationen av det
sistnämnda har jag icke satt i fråga. Sedan finner man denna massa ärenden
och mål, som omfattar underrätts tillstånd för förmyndare vare sig att försälja
omyndigs fastighet eller att inteckna omyndigs fastighet samt föreläggande för
tredskande arvinge att deltaga i arvskifte. Detta är alltsammans frågor, som
ha betydelse för stunden men icke för framtiden. Jag har med det anförda
velat visa, att utskottets positiva skäl icke äro bindande.
Återstå då endast ett par synpunkter, av dem utskottet berört, för att jag
skall vara fullständig.
Utskottet har talat om arkivförhållandena. Men jag måste härutinnan säga.
att jag är bestämt övertygad om, att utskottet underskattat den betydande förbättring
som under senare tider här inträtt. Jag tror. att våra underdomstolars
arkivlokaler genomsnittligen äro sådana, att de innebära rätt stor säkerhet mot
eldfara.
Så har utskottet yttrat, att renovationsskyldighetens borttagande sannolikt
icke skulle medföra så stor vinst för underdomstolarna. Det kan nog, även med
mina utgångspunkter i frågan, vara sant, att besväret icke är så stort. Men då
utskottet såsom ett skäl för sitt påstående om det ringa besväret åberopar, att
man kan avskriva ingivna originalhandlingar i två exemplar, och att parten
i vissa fall enligt föreskrift måste jämte originalhandlingen ingiva en för renovationen
bestämd avskrift, så vill jag erinra om att det mest betungande arbetet
vid renoveringen omfattar icke originalhandlingarna utan parternas stora
och vidlyftiga skrifter, samt andra handlingar, som ingivas endast i ett exemplar,
som man behåller för intagande i domboken och därför ej alls behöver gorå
avskrifter av. Och vad beträffar utskottets yttrande, att arbetet så avsevärt
skulle underlättas därigenom, att man vid avskrivningen kan taga genomslag,
så kan ju detta påstående vara sant när det gäller småprotokollen. Numera
skaffar man sig nog i allmänhet renovationer av lagfarts- och inteckningsprotokollen
medelst genomslag. Men den metoden torde icke praktiseras när det
gäller domboksrenovationen. En granskning av de i hovrätten förvarade renoverade
domboksexemplaren ger vid handen, att i många, kanske flertalet fall
Onsdagen den 10 februari.
1.0
Nr 8.
ha vederbörande domare ändock ansett sig tvungna att göra renovationen
genom särskilda sammanhängande avskrifter, ty det blir för otympligt att
göra en mängd små avskrifter ur domboken, efter band som man skriver ut dessa
smärre ärenden, varom det i allmänhet är fråga. Jag kan av egen erfarenhet
vittna om, att detta tager en rätt väsentlig tid från det egentliga kansliarbetet.
Den sista synpunkten liksom kostnadssynpunkten, tillmäter jag dock ej avgörande
betydelse i ärendet. Men det förtjänar omnämnas, alt jag vid min
undersökning i hovrätten fann, att ännu i rätt många domsagor domboksrenovationerna
voro skrivna för hand. Vi sago stora luntor, skrivna med bläck, något
som ju måste betraktas som antediluviansk! i dessa tider.
På grund av vad jag anfört är det uppenbart, att jag i frågans nuvarande läge
måste ansluta mig till reservanternas yrkande. Själv har jag i motionen utgått
från, att utredningen skulle gå ut på ett avskaffande av domboksrenovationen.
Reservanterna äro givetvis litet försiktigare. Jag ber, herr talman, att
få yrka, att kammaren måtte besluta, att riksdagen måtte i anledning av min
motion hos Kung!. Maj :t anhålla om utredning, huruvida och i vad mån gällande
bestämmelser om domboksrenovation kunna upphävas, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Herr Åkerman: Herr vice talman! Jag anhåller att få yrka bifall till
utskottets förslag. Den ärade motionären började sitt anförande med att uttala
sin förvåning över den vidlyftighet, med vilken utskottets utlåtande var avfattat.
Han hade inte väntat, att vi skulle ägna honom så stor uppmärksamhet.
Men utskottet fann, att frågan hade ett visst intresse, och att det därför var
på sin plats att lägga upp spörsmålet så, att kammarens ledamöter kunde, då
de läst utskottets utlåtande, få en klar föreställning om frågans läge. Under
sådana förhållanden kunde kanske den ärade motionären ha gjort sitt anförande
betydligt kortare, ty det innehöll ju huvudsakligen en redogörelse för utskottets
utlåtande, naturligtvis parad med en viss kritik, det vill jag icke bestrida.
Motionären nämnde att första syftet med denna renovation hade varit, att
Överrätterna skulle få tillfälle att granska underdomarnas domar och utslag.
Detta motiv hade sedermera bortfallit, och det veta vi alla. Men ett annat
syfte kvarstår: man räknar med den eldfara, som alltjämt förefinnes, och man
vill för sådan händelse genom protokollens förvarande på två ställen hava åt
eftervärlden bevarade vissa viktiga dokument, som skulle kunna komma att
behövas. Det är samma tanke, som ligger till grund för renovationen av småprotokollen:
man är rädd om dessa protokoll och vill ha dem på två ställen, om
en olycka skulle inträffa. Sådana olyckor äro icke uteslutna, då många domstolsarkiv
ju icke äga effektivt skydd för eldfara. I många domsagor förekommer
det också, att dessa viktiga handlingar förvaras hemma i häradshövdingens
bostad, där de icke alls äro skyddade mot eld. Herr Luterkort uttryckte
i fortsättningen ännu en gång sin förvåning: det var då han läste lagberedningens
yttrande. Jag hade verkligen trott, att han läst det uttalandet, innan
han väckte sin motion, men han tycktes ha blivit glatt överraskad när han nu
fick se yttrandet citerat i utskottets utlåtande. Denna hans förvåning delar
jag, om jag ock icke kan dela hans glädje. Jag kan icke förstå, att lagberedningen
ville taga på sitt ansvar, att föreslå upphävande av domboksrenovationen.
Nu säger motionären, att den viktigaste frågan har lagutskottet lämnat obesvarad.
Ingalunda: vi ha just talat om denna arkivfråga, som vi hava ansett
vara den viktigaste. Det har också klagats över, att renovationen icke fått någon
praktisk användning. Men det har dock inträffat en och annan gång och
det kan inträffa oftare. Därför finner jag det vara försiktigast att icke avskaffa
denna renovation.
A ng.
upphävande
av bestämmelserna
om
domboksrenovation.
(Forts.)
Nr 8. 16
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
upphävande
av bestämmelserna
om
domboksrenovation.
(Forts.)
Vidare yttrar motionären, att många protokoll som renoveras, skrivas av i
onödan. Det kan jag ju också medgiva, men då lagen är avfattad så pass allmänt
som den är, och det är svårt att skriva den annorlunda, blir det ju alltid
några mål som komma med, vilka man kanske kunde undvara. Jag tror, att det
bleve mycket svårt att verkställa någon utgallring, om man skulle inlåta sig på
en lagändring. Jag tror att det blir ytterst svårt. Det är också att märka,
att denna fråga var. uppe 1915 i sammanhang med framställning från J. O.
beträffande en otydlighet i lagen. Då var det ingen människa, som talade om,
att hela ctenna procedur skulle vara onödig. Tvärtom utvidgades då renovationsskyldigheten
i någon mån.
När nu motionären så utförligt redogjort för hela detta ärende, kan det vara
överflödigt att vidare yttra sig därom. Det är ju alldeles klart att renovationsskyldigheten
kan en och annan gång vålla något besvär, men om arbetet vid
underdomstolarna, ordnas förståndigt, tror jag icke, att domboksrenovationen
skall vålla särskilda bekymmer. En del kostnader uppstå visserligen för domhavanden,
men de äro icke av större betydenhet. Men faran, att dessa viktiga
handlingar kunna brinna upp förefinnes, och är det därför enligt min mening
nödvändigt att tills vidare, till dess arkivfrågan här i landet blir ordnad, handlingarna
förvaras på två ställen.
Jag tillåter mig därför yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: I dessa tider av bemödanden att spara i stort och smått,
vilka bemödanden till ^större delen misslyckas, ehuru bemödandet ändå står
kvar, återstå en del små tillfällen, då man kan fästa uppmärksamhet på punkter,
där besparing kan äga rum av arbete samt tidspillan och kontanta utgifter
undvikas.
Det kan ju vara förklarligt, att år 1734, då städerna bestodo av idel trähus,
och då inga brandkårer funnos och det brann friskt i den ena staden efter den
andra, man införde sådana här bestämmelser. Men i våra tider, då allting
förbättrats och byggnadssättet blivit ett annat, då brandkårer inrättats och
säkerheten blivit vida mer betryggande på många ställen, kommer givetvis en
sådan dubblering av arbetet att väcka uppmärksamhet, då man finner, att den
icke är till den ringaste nytta. Redan 1848 års riksdag begärde, att mån skulle
inskränka renovationsskyldigheten. 1884 års lagberedning sade, att man skulle
borttaga den. 1926 års riksdag kan verkligen bestå sig med den beskedliga
utredning, reservanterna föreslå.
Då jag sitter i rådhusrätten på första avdelningen och ser dessa ofantliga
luntor, som vi, enligt min uppfattning utan ringaste nytta, skicka upp till
hovrätten vid varje månadsskifte, så har jag många år tänkt väcka motion i
ämnet, men jag har icke haft tid. Då herr Luterkort nu gjorde det, gladdes
jag åt att slippa besväret, men jag måste understödja honom i alla fall.
Nu uppräknade motionären åtskilliga exempel på, att en hel del av domboksrenovation
uppenbarligen innefattar ett fullkomligt onödigt arbete. Emellertid
hava dessa handlingar kommit med. därför att de. så att säga, stått i
samma följd som de andra. De hava kommit med på släpskjuts. En författning
kan väl i alla fall ändras, sa att domboksrenovationen kan delvis tagas
bort, Vidare behövs en undersökning, huruvida det är så som Luterkort påstår.
att uppe i hovrätten har man knappt något exempel på, att dessa luntor
blivit använda. För det tredje, vilka besvär och kostnader innebär det ej
för underrätten att skriva av handlingarna, och sedan komma bokbindarna,
ja, de gorå t. o. m. ännu gentilare band, än då vi häfta ihop dem och skicka
upp dem till hovrätten. Och dessa hyllor sedan, som växa och skapa behov av
nya lokaler!
Kan man då icke ha så pass mycken omtanke i dessa svåra tider, att man
Onsdagen den 10 februari.
17 Nr 8.
kan fa en utböjning i denna bråte av onödiga papper och onödigt besvär och
inskränka renovationen åtminstone till ett minimum? Dit räknar jag också
särskilt avskrivningen av reverser i inteckningsprotokollet, som gå till hekatomber
bara i den rätt, där jag sitter som ordförande, och som sedan skola ståta
iör eftervärlden pa hyllorna i hovrätten, men vilka aldrig komma till den ringaste
nytta. Kunde icke saken ordnas så, om man nu bibehåller en del av
lenovationen, att Kungl. Maj:t skulle kunna få tillstånd i författningen att
ge dispens för sådana rätter, som hava väl ordnat med arkiven t. ex. Stockholms
rådhusrätt i sitt nya hus. Det behövs verkligen icke, det försäkrar jag,
att några sådana renovationer skickas därifrån upp till hovrätten. Huset är
yu nytt^och förstklassigt, valven brandfria, och dessutom finnes en förstklassig
brandkår. _ Av den utredning, motionären föreslagit, kunde man dessutom få
reda pa, vilken nytta proceduren medfört. Jag fragade en gång för länge sedan
advokatfiskal i hovrätten: vad tjänar detta till? Ingenting, svarade
advokatf iskalen.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Klefbeck: Jag fick det intrycket, då jag hörde herr Luterkorts anförande
att han ansag, att det var en stor reform, som han kämpade för. Vane
»adan stravan bor ju vinna anklang hos oss alla och icke minst hos oss på vänsterkanten.
Men vi hava icke i utskottet kunnat finna, att saken har dessa
dimensioner, utan blott att det var fråga om att avlyfta en del besvär från
haradshovdingarnas axlar, en del besvär, som kunde synas vara onödiga att
-körkort säger, att renovationen under tidernas lopp visat sig fullständigt
onodig och da han förebrår utskottet, att vi icke svarat på den anmärkningen,
vill jag för min del bara saga, att jag sett saken på följande
satt. Det har visats att arkivforhallandena icke på alla ställen äro så väl
ordnade som i Stockholm, och att därför vederbörliga handlingar i underrättsarkiven
icke åtnjuta det skydd, som bör tillkomma dem. Dessa handlingar
aro dock av stor betydelse i många hänseenden. Om det nu är så, bör det vara
av intresse att trygga sig även för så olyckliga omständigheter som en eldsvåda
Genom den till hovrätten insända avskriften kan man få en utskrift av
handlingarna, aven om den ena utskriften blivit genom eld förstörd När
man säger, att renovationerna hittills icke hava kommit till användning visar
det ingenting annat än att vi hittills fått leva under lyckliga omständigheter.
och att ingen eldsvåda har odelagt några handlingar av värde. Men vem garan;(jF’
att1 , arkivförhallandena icke äro ordnade och alltså icke erbjuda
tillräcklig säkerhet icke en sådan eldsvåda kan inträffa, och att vid eu sådan
eldsvåda åtskilliga handlingar kunna förstöras? Har man då ingen avskrift
sa star man inför den olycka, som man hittills sluppit.
Herr Luterkort stödde sig särskilt på lagberedningen år 1884. Men emot
denna sta yttranden i motsatt riktning på åtskilliga ställen i vårt betänkande
Och av icke minst betydelse synes oss den ställning riksdagen själv förut intagit
i fragan. Sa pass sent som när vattendomstolarna infördes var riksdagen
med om att utsträcka renovationsskyldigheten även till vattendomstolarnas
protokoll. Sedan 1884 har också inträtt betydligt andra förhållanden
i fråga om besväret med renovation™. Man har nu helt andra tekniska möjligheter
an man 1884 hade, och att man fortfarande skriver av med bläck och
penna betecknade herr Luterkort själv som något fullständigt antediluviansk,
i vilket jag av hjärtat instämmer. Sedan utelämnade herr Luterkort en mycket
viktig omständighet, när han åberopade 1884 års lagberedning och det var
den, att lagberedningen då avgivit hela sitt utlåtande under förutsättning att
Första kammarens protokoll 1926. Nr 8. 2
Ang.
upphävande.
av bestäm -melserna om
domboksre
novation.
(Forte.)
Onsdagen den 10 februari.
Nr 8. 18
Ang.
den förbättring av arkivförhållandena, som påyrkades, bleve införd. När det
upphävande en gång sker, kommer frågan i ett helt nytt läge.
/v. lim> TV» IT» fiol lolrp ilpt TI TI (yfl.stfi fiinot Släl\
av bestäm
melserna om
domboksr
enovation.
(Forts.)
Jag har för min del icke det ringaste emot själva saken, ty onödigt skriveri
har jag aldrig älskat, men jag anser, att då det gäller så pass viktiga handlingar
som dessa äro man skall ha full trygghet för arkivforhallandenas beskaffenhet,
innan man går in för denna så kallade reform. Nar en gång dessa
förhållanden bli bättre ordnade, skall jag med glädje ga med pa herr Duterkorts
yrkande.
Herr Larsson, Jacob: Jag skall be att få instämma med den siste ärade
talaren däri, att vi inom utskottet alldeles inte haft den uppfattningen att
det här gällde någon så synnerligen viktig sak. utan att den pa det hela taget
kunde anses vara rätt bagatellartad. Men inom utskottet var det i alla tall
olika meningar beträffande denna fråga. Slitande om bifall till motionen kan
jao- näppeligen minnas att någon framställde, men däremot fanns det vissa sympatier
för den uppfattningen, att de nuvarande bestämmelserna kunde och borde
i högst väsentlig mån inskränkas. Det anfördes ett exempel, som i utskottsbetänkandet
antydes, nämligen att till tvister rörande fast egendom hanfores
denna ofantligt stora massa av rättegångar, framförallt vid stadsdomstolarna,
om utbekommande av oguldna hyresavgifter med eller utan samband med hyresgästens
avhysning från förhyrd lägenhet. En hel del andra likartade mai
förekomma ju, som alla nu skola renoveras, och det skulle kunna ske en eftersyn,
huruvida icke renovationsskyldigheten skulle kunna till omianget betydligt
begränsas. Den tanken hade ganska stora sympatier. . .
Nu ha reservanterna begränsat sig till att uteslutande begära en skrivelse i
motionens syfte och det kan jag inte vara med om på de skal. soni tiar förut
äro anförda, nämligen att arkivförhållandena säkerligen i störa ^delar av landet
äro så bristfälliga, att man inte med säkerhet kan ga med pa avskal t ande
av renovationsskyldigheten. Men jag skulle kunna ge motionären ett råd, om
nu, som väl antagligt är, utskottets hemställan bifalles av kammaren ett råd.
som jag skall hämta från ett yttrande, som falides av en ledamot i utskottet,
att hade motionären begärt åtgärder för att få renovationstvanget begränsa^
så skulle han kunna vara med om det, men inte nu. Motionären kan ju mo,]-ligen, om saken anses vara av vikt, återkomma en annan gång i mera begränsad
form.
Herr Luterkort: Herr talman: Endast ett par ord! Det har gångpa gång
under debatten använts uttrycket de viktiga handlingar, det här är fragan om,
men ingen av herrarna har kunnat visa, vad det är för »viktiga handlingar».
Vilka äro de? Det skulle verkligen vara intressant —; om fragan nu ar vard
ett djupare studium — om herrarna såg efter, om ni funne något verkligt
stöd för talet om viktiga handlingar. Men den fragan hänger sa oerhort nära
ihop med den andra frågan, som jag fortfarande säger, att lagutskottet inte besvarat,
nämligen i vilken utsträckning dessa renovationer begagnas. Om de
aldrig begagnas, måste de ju sägas relativt sett icke vara nagra viktiga handlingar.
Och i själva verket äro de inga viktiga handlingar.
Nej herr Klefbeek, jag har inte ansett detta vara en stor reform: men om
herr Klefbeek fortsätter en stund till och diskuterar, kanske han kan gorå
det till en stor reform. Beträffande frågan, hur långt man skall vara försiktig
eller optimistisk, så skall jag visserligen inte gå och titfmetter hur pass
optimistisk herr Klefbeek brukar vara i större och viktigare frågor. JVLen^nog
tror jag, att herr Klefbeek beträffande domboksrenovationerna utan någon
större risk skulle kunna vara något mera optimist.
Herr talman! Jag vidhaller mitt yrkande.
Onsdagen den 10 februari.
Nr 8.
Herr Lindhagen: Såvitt jag kan finna, lia herrar Klefbeck och Jacob Larsson
i sin motivering i själva verket yrkat bifall till reservationen. Jacob Larsson
sade, att han rådde motionären att komma tillbaka nästa år och begära en
begränsning. Men jag vet då inte hur lagutskottet numera är beskaffat:
förr i världen kunde man motionera hur vidsträckt som helst, och utskottet
tillät sig göra de begränsningar, som utskottet fann lämpliga. Skall man nu
behöva begära antingen själva saken eller någon begränsning av den? Nu
föreligger i reservationen just den av Jacob ''Larsson begärda begränsningen,
1y där står »huruvida och i vad mån» och jag har yrkat bifall till denna
undersökning »huruvida och i vad mån». Däri ligger ju Jacob Larssons
»begränsning».
Vad Klefbeck angår så medgav han ju, att så snart arkivförhållandena
bliva bättre, inträder ett helt förändrat läge. Då frågar jag Klefbeck: Skola
hela landets underdomstolar, som fått förbättrade arkiv, vänta och hålla på att
sända in onödiga papper, tills den sista underrätten borta i Lappmarken eller
Härjedalen också fått bra arkiv? Jag tillåter mig framhålla, att det är en
förnuftig reform med Klefbecks utgångspunkt att låta de underrätter, där
man fått dessa av Klefbeck påyrkade nya förhållanden, för sin del slippa
ifrån insändandet av renovationer. Därför föreslår jag, att därest renovationsskyldigheten
i någon mån bibehålies Kungl. Maj:t får ge dispens just för sådana
domstolar, där arkivförhållandena ha fått den fulländning, som Klefbeck
talade om som en framtidssak. Det ligger också i reservanternas försiktiga
kläm, att en så beskaffad lagstiftning kan övervägas.
Herr Lyberg: Den ärade motionären har såväl i sin förevarande motion
som nu här under debatten gång på gång framhållit, att det icke kunnat påvisas,
att man någonsin haft någon nytta av denna domboksrenovation. Jag
ber då få säga, att för icke så många år sedan utsattes tingsarkivet i Dalarnas
största domsaga för en eldsvåda, som förstörde en mycket stor del av arkivhandlingarna.
Hade icke då renovationshandlingar funnits tillgängliga,
hade säkerligen den eldsvådan åvägabragt en alldeles oersättlig skada och
sannolikt också i vissa fall rätt betydliga rättskränkningar. Jag har därmed
besvarat herr Luterkorts fråga. Han har strukit under, att det avgörande för
honom är icke frågan om handlingarnas vikt eller icke, utan det avgörande är,
om erfarenheten visat någon nytta av att ha tillgång till dessa renovationshandlingar.
Jag har framfört ett erfarenhetsrön och ber att få biträda utskottets
hemställan.
Herr Luterkort: Ja, herr talman, det är alldeles omöjligt för mig att kunna
acceptera herr Lybergs yttrande såsom innebärande svar på min fråga. Jag
tycker till och med, att svaret är något försåtligt. Det torde vara herrarna
bekant och det är även mig bekant, att det var Ovan-Siljans domsagas tingsställe
i Orsa, som brann, och vad man hade olägenhet av var givetvis att fastighetsböcker,
lagfarsprotokoll och inteckningsprotokoll brunno upp. Men herrarna
böra märka, att jag sagt i min motion, att jag icke för närvarande Auigar
röra vid frågan om renovation av lagfarts- och inteckningsprotokoll. Herr Lyberg
har icke svarat mig i fråga om vad det har för betydelse, att dombokshandlingar
renoveras. Han visade inte på minsta sätt i sitt svar, att några
värden från Orsa skulle ha gått förlorade, om inte domboksrenovationen varit.
Herr Lindhagen: Jag förstår icke, att alla herrarna kasta sig över herr
Luterkort, men ingen bemöter mig! Antingen, herr talman, har jag talat så
dåligt, att jag inte förtjänar något bemötande, eller så bra, att jag inte kan bemötas.
Jag talar för rådhusrätten i Stockholm för närvarande, och jag be
-
Ancj.
upphävande
av bestämmelserna
om
domboks -renovation.
(Forts.)
Nr 8. 20
Onsdagen den 10 februari.
gär, att de rätter, som ha sina arkiv väl vårdade, få bli befriade från denna
3“ börda. Vidare har jag också begärt, att man skulle granska huruvida icke
melserna om en del av dessa renovationer kunde överallt inskränkas, vilket ju är uppendomboks-
bart, att de kunna. På dessa grunder har jag yrkat bifall till reservationen,
renovation, och detta måtte vara ett riktigt yrkande, herr talman, eftersom ingen vågat
(Forts.) opponera sig.
Herr Lyberg: Om jag inte missminner mig framhöll motionären i sin
motion saken på så sätt: Kan man ens påvisa, att renovationen av småprotokollen
har någon betydelse? Och vidare säger han: här är det inte fråga om
handlingar av mer eller mindre vikt, utan om det överhuvud visat sig vara
av värde att hava dem renoverade. Det är alldeles påtagligt, att t. ex. i en
äganderättstvist, där det avgörande är frågan om huruvida hävd föreligger
eller icke, det kan i framtiden vara av oerhört stor betydelse att ha tillgång
till i målet åberopade handlingar in. m. Sålunda gäller vad jag sagt icke
bara småprotokollen, utan också vissa av de mål eller ärenden i domboken, som
skola renoveras enligt nu gällande bestämmelser.
Jag tycker för övrigt, att det hela från arbetsbesparingssynpunkt är en
skräpfråga, och jag skall inte uppta tiden vidare.
Herr Åkerman: Herr vice talman! Herr Lindhagen klagade över, att
ingen bemötte honom, och sade, att detta antingen berodde på, att han talade så
illa, att ingen ville bemöta honom, eller också så bra, att ingen kunde gendriva
honom. Jag kan säga herr Lindhagen, att intetdera av dessa alternativ föreligger.
Men jag skall visst inte förneka, att det finns vissa tänkvärda saker i
herr Lindhagens anförande. Såvitt jag uppfattade honom rätt, är hans huvudsyfte,
som han vill komma fram till genom en skrivelse, att Kungl. Ma,j:t
skulle få något slags befogenhet att från renovationstvånget gallra ut — det
skulle väl ske i administrativ ordning — de domstolar, vilkas arkiv vid den
undersökning, som skulle sättas igång, befunnes vara i så gott skick, att man
kunde våga ta risken att förvara vissa viktiga handlingar bara på ett enda ställe.
Men då vill jag erinra herr Lindhagen om, att den viktigaste delen av
renovationen, den som verkligen kostar både möda och pengar, gäller de så
kallade småprotokollen, lagfartsprotokoll, inteckningar och så vidare, och då
vill jag fråga: År herr Lindhagen beredd att om denna undersökning, som
skulle komma till stånd, visar, att vissa domstolar ha sina arkiv i gott stånd,
befria dessa domstolar även från renovationen av småprotokollen, vilken ju då
också vore meningslös, eftersom det inte är någon risk att dessa handlingar
försvinna?
Herr Lindhagen: Ja, herr talman, den siste talaren borde ju hålla sig
till sitt eget ämne och svara på min fråga, i vad mån och i vilken omfattning
det föreligger någon risk. Visserligen sade talaren, att jag uttalat tänkvärda
saker. Sålunda är mitt yrkande, såvitt det rör de handlingar, som motionen
avser, enligt utskottets uttalande tänkvärt, och på denna grund vidhåller jag
detsamma.
Men den ärade talaren frågade mig om en sak, som inte föreligger, nämligen
om jag skulle vara beredd att ta bort renovationen även av småprotokollen.
Jag vill då verkligen säga, att för Stockholms rådhusrätts del är jag beredd
att också göra det. Men det hindrar ju inte, att herrarna bifalla den sak, som är
upptagen i reservationen. Vi för vår del ha brandfasta förvaringsrum, järndörrar,
sprutor och brandkår. Jag tycker det är meningslöst att under århundraden
belamra hovrätternas hyllor med härskaror av onödiga luntor.
Onsdagen den 10 februari.
‘Jl
Nr 8.
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Ang. upphävande
av bestämmelserna
om
domboksrenovation.
(Forts.)
Herr Luterkort begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
lösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande sammansatta stats- Ang. ■
och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats- lönereglering
verkspropositionen framställda förslag angående lönereglering för vissa pro-f^ssorlTJTfi
fessorer m. fl. ävensom åtskilliga i ämnet väckta motioner.
Uti den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj:t, med åberopande av statsrådsprotokoll
över socialärenden (punkt 44), över ecklesiastikärenden (punkterna
20 och 90) samt över jordbruksärenden (punkterna 7, 47, 50, 106 och
109), för riksdagen framlagt förslag angående lönereglering för befattningshavare
vid statens_ bakteriologiska laboratorium, statens rättskemiska laboratorium,
naturhistoriska riksmuseet, tekniska högskolan, centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet, veterinärhögskolan, statens veterinärbakteriologiska
anstalt, skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt.
Nämnda förslag innebar, bland annat, att vissa befattningshavare, vilka
före 1925 års lönereglering för universiteten och karolinska institutet voro
i avlöningshänseende likställda med universitetsprofessorer, icke skulle erhålla
den löneställning, som riksdagen år 1925 beslutat i fråga om professorerna
vid universiteten, utan skulle hänföras till lönegraden B 30 i avlöningsreglementet
för statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila förvaltningen.
Dessa befattningshavare voro: vid statens bakteriologiska laboratorium
1 föreståndare, vid statens rättskemiska laboratorium 1 föreståndare,
vid naturhistoriska riksmuseet 8 professorer och avdelningsföreståndare, vid
tekniska högskolan 34 professorer, vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet 6 avdelningsföreståndare, vid veterinärhögskolan 8 professorer,
vid statens veterinärbakteriologiska anstalt 1 föreståndare, vid skogs
-
Nr 8. 22
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
m. fl.
(Forts.)
högskolan 4 professorer och vid statens skogsförsöksanstalt 3 avdelningsföreståndare.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels följande till statsutskottet remitterade motioner, nämligen
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
N. TFohlin m. fl. (nr 76) och den andra inom andra kammaren av herr Th.
af Ekenstam m. fl. (nr 91), däri hemställts, att riksdagen, med avslag å
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln punkt 32
gjorda framställning, måtte besluta, att intendenterna vid riksmuseet vid den
nu förestående löneregleringen skulle i lönehänseende likställas med professorerna
vid rikets universitet; samt
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Hj. von Sydow och A. von Sneidern (nr 43) och den andra inom andra kammaren
av herr E. Nyländer in. fl. (nr 85), däri hemställts, att riksdagen
täcktes besluta, bland annat, att, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition vad
beträffar tekniska högskolans professorers uppförande i avlöningsklass B 30,
dessa professorer i stället uppfördes i samma löneklass som professorerna vid
rikets universitet och det karolinska mediko-kirurgiska institutet;
dels ock följande till jordbruksutskottet remitterade motioner, nämligen
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
G. Sederholm m. fl. (nr 143) och den andra inom andra kammaren av herr
A: Lindman m. fl. (nr 134), däri hemställts, bland annat, att riksdagen
måtte ^ besluta,, att i löne- och pensionshänseende professorer och avdelningsföreståndare
vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, statens
skogsförsöksanstalt, skogshögskolan, veterinärhögskolan och veterinärbakteriologiska
anstalten såväl som lantbruksakademiens sekreterare måtte likställas
med professorer vid rikets universitet och karolinska institutet; samt
en inom första kammaren av herrar A. Vennersten och A. von Sneidern väckt
motion (nr 92), däri föreslagits riksdagen att vid blivande beslut i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag till lönereglering för veterinärhögskolan vidtaga sådana
ändringar i vad Kungl. Maj:t föreslagit, att högskolans professorer i löneoch
pensionshänseende bleve likställda med professorerna vid rikets universitet
och karolinska institutet.
Punkten 1.
I denna punkt hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å herr Wohlins
m. fl. och herr af Ekenstams m. fl. motioner (I: 76 och II: 97), herrar von
Sydows och von Sneiderns samt herr Nyländers m.. fl. motioner i ovanberörda
del (I: 43 och II: 85), herr Sederholms m. fl. och herr Lindmans m. fl.
motioner i förut berörda del (1:143 och II: 134), ävensom; herrar Vennerstens
och von Sneiderns motion (I: 92), besluta,
_a) att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle, med undantag
dock för de tilläggsbestämmelser eller avvikelser från avlöningsreglementet,
varom beslut kunde komma att fattas av 1926 års riksdag, äga tillämpning å
följande befattningshavare:
föreståndare vid statens bakteriologiska laboratorium,
föreståndare vid statens rättskemiska laboratorium,
professor och avdelningsföreståndare vid naturhistoriska riksmuseet,
Onsdagen den 10 februari.
Nr 8.
2 ii
. . Ant].
professor vid tekniska högskolan, . , • lönereglering
avdelningsföreståndare vid centralanstalten för försoksvasendet pa jordbiu s- jöf vism pro_
. . , fessorcr m. fl.
området, . .
professor vid veterinärhögskolan, *• or
föreståndare vid statens veterinärbaktenologiska anstalt,
professor vid skogshögskolan, och
avdelningsf öreståndare vid statens skogsförsoksanstalt,
b) att i a) omnämnd befattningshavare skulle hänföras till avlöningsreglementets
lönegrad B 30.
Reservationer hade avgivits av, utom annan.
1) herrar G It Sederholm och V. S. Hedlund i Häste, vilka ansett, att utskottets
yttrande under punkt 1 bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen matte, i anledning av Kungl.
Mai ds förslag och herr Wohlins in. fl. och herr af Ekenstams m. fl motioner
(1:76 och II: 97), herrar von Sydows och von Sneiderns samt herr Nyländers
in. fl. motioner i ovanberörda del (I: 43 och II : 85), herr Sederholms m. fl. oc i
herr Lindmans in. fl. motioner i förutberörda del (IM 14 och II: 134) ävensom
herrar Yennerstens och von Sneiderns motion (1:92), besluta att följande befattningshavare
skola i löne- och pensionshänseende vara likställda med professorer
vid rikets universitet och karolinska institutet, nämligen.
professor och avdelningsföreståndare vid naturhistoriska riksmuseet,
professor vid tekniska högskolan, „
avdelningsföreståndare vid centralanstalten för försoksvasendet a jordbruksområdet,
professor vid veterinärhögskolan,
föreståndare vid statens veterinärbakteriologiska anstalt,
professor vid skogshögskolan,
avdelningsföreståndare vid statens skogsförsoksanstalt, ävensom
lantbruksakademiens sekreterare;
2) herrar O. U. B. Olsson och E. B. Andersson i Eältenborg, vilka ansett, att
utskottets motivering under punkt 1 bort hava den lydelse, som i denna reservation
angivits.
Herr Sederholm: När denna fråga först upptogs till behandling inom det
sammansatta stats- och jordbruksutskottet, gjordes — icke minst från statsutskottshåll
— den invändningen emot de yrkamden, som föreligga i ett flertal
motioner, att riksdagen genom sitt beslut i fjol hade bundit sig, sa att man
på denna grund nu vore förhindrad att biträda motionerna. Särskilt åberopades
ett uttalande av statsutskottet, som av riksdagen lämnats utan erinran,
däri utskottet uttalade, att detta förslag till lönereglering för umversitetsprofessorerna
icke finge tagas till intäkt för anspråk, som kunde från andra lärarkårers
sida resas på lönereglering efter för universitetsprofessorerna ifrågasätta
avlöningsgrunder. . .....
Jag kan icke dela den uppfattningen, att detta uttalande utgor en inskränkning
med avseende å riksdagens befogenhet eller möjlighet att ta ställning till
denna fråga på det sätt, som vid saklig prövning kan befinnas riktigast och
lämpligast. Jag medger, att det innebär en inskränkning .sa till^ vida, som
dessa professorer, vilkas lönereglering det nu är fråga om, icke pa grund av
sin förutvarande likställighet kunna utan vidare göra anspråk pa fortsatt likställighet
med universitetsprofessorerna, men detta avskär icke möjligheten^ och
rättigheten för riksdagen att nu ingå i en prövning av huruvida dessa nu ifrågavarande
professurer med mera praktisk syftning verkligen äro av den beskat
-
Nr 8. 94
Onsdagen den 10 februari.
lönereglering d<; på ^rund av det reala innehållet i den uppgift deras innehavare
för vissa pro- ..a .a“t * y1Ia -kunna och hora likställas med universitetsprofessurerna Och det
fessorer m. fl. ar inte blott en rättighet och möjlighet för riksdagen, utan jag vågar'' säga det
(Forts.) ar dess plikt att nu, nar fragan föreligger till prövning om dessa nya professurers
likställighet eller icke gorå denna prövning fullt saklig och obunden
och icke låta detta uttalande från i fjol stå hindrande i vägen för att därvidlag
handla efter vad man anser rätt och riktigt.
f ^af-11j)er ^ {Ö^st fa förutskicka den förklaringen, att då det gäller att
fastställa Vilket lönebelopp, som är det riktiga för en sådan befattning man
praktiskt taget icke kan komma till eu bestämd slutsats och säga att detta lönebelopp
ar det^råtta och intet annat; utan valet av vilket lönebelopp man skall
stanna för maste ske efter jämförelse med andra fastställda löner. Den enda
onegrupp, som i detta avseende står på en jämförlig grund och vars lön är
fastställa, ar universitetsprofessorernas. När man nu skall gå att pröva
denna fråga, blir denna fastställa lönestandard för universitetsprofessorerna
den likare efter vilken man har att gå, och man har alltså här att pröva frågan
pa det sattet: Äro dessa nu till lönereglering föreslagna professurer jäm1
örliga med den lönegrupp, som universitetsprofessurerna kommit i? Herr
statsrådet och chefen för såväl jordbruks- som ecklesiastikdepartementen
har ju kommit till den slutsatsen, efter åtminstone ett försök till en sådan
saklig jämförelse, att de icke äro förtjänta av att komma i samma löneställmng
som universitetsprofessorerna. Jag kan inte dela den uppfattningen,
.t 1ar sant’ att professurerna vid dessa praktiska högskolor och anstalter ofta
innehavas av personer, som icke ha inom de hävdvunna akademiska formerna
vunnit den högsta vetenskapliga kompetens, men därmed är icke uteslutet att
icke dessa personer ha på annat och kanske lika tidskrävande och i värjemål!
lika tillfyllestgörande och grundligt sätt meriterat sig för sina befattningar.
Det ar ju sa inom de praktiska yrkena, att den utbildning, som måste sökas
or en protessorskompetens, icke på grund av organisationen av våra högskolor
kan sokas under samma former, och därför menar jag, att ett underkännande
av den montering, som skett för dessa högskolor, eller dess placerande i eu
-agre klass därför att den icke skett under de akademiska formerna är oriktigt.
Man maste därvidlag gå in på en rent saklig prövning, huruvida de inom
sina resp. ^ ämnesområden verkligen besitta motsvarande kompetens, och iag
Vafr j Pasta> att vid många, kanske de llesta, av dessa befattningar så är fallet
\ id vara högskolor, skogshögskolan, veterinärhögskolan och tekniska högskolan,
ha ju dessa professorer att utbilda forskare var och en på sitt område
pa samma sätt och med samma krav på vetenskaplig kompetens som vid universiteten,
och vad som därvidlag åstadkommes vittnar ju också om att do
härvid kunnat upprätthålla en mycket hög standard. Jag kan därför inte
medge, att vid en jämförelse mellan universitetslärarnas lönegrupp och den
lönegrupp det är fråga om vid dessa högskolor man generellt taget har foofor
att underkänna den undervisning, som de sistnämnda bibringa de personel
som skola utbildas till forskare och efterträdare till vederbörande lärare vid
dessa högskolor och för övrigt föra den fria forskningen på hithörande områden
i ramat.
Det kan ju icke döljas, att den huvudsakliga verksamheten för lärarna vid
dessa högskolor lika väl som vid universitetens medicinska, juridiska teologiska
och filosofiska fakulteter, i varje fall blir att utbilda ämbetsmän, och
att nu sa är fallet vid tekniska högskolan, skogshögskolan och veterinärinstitutet
innebar därvid ingen skillnad. Det är möjligt, att kvantitativt ett större
antal forskare åtminstone på vissa områden utbildas vid våra universitet i
jämförelse med dessa fackhögskolor, men det är ju icke antalet, som bestämmer
vilka krav som måste ställas på lärarna, utan vad de verkligen kunna bi
-
Onsdagen den 10 februari.
25
Nr 8.
bringa sina elever. Vad särskilt skogshögskolan beträffar framhölls vid dess AntJtillkomst
1912 dels av statsrådet och dels, och icke minst, av de sakkunniga, Mneregkriiuj
som föreslagit inrättandet av denna anstalt, att det var synnerligen viktigt,mf//
att lärarna och ledarna vid skogshögskolan finge en hög kompetens och bered- (ForU.)
des sådana förmåner, att man kunde påräkna, att de skulle stanna där och
ägna sig åt detta lärarkall såsom sin livsuppgift. De 14 år, som gått av
skogshögskolans verksamhet, bära otvetydigt vittne om, att de förhoppningar,
som.då ställdes på anstalten, icke blivit jävade. Vad skogshögskolan beträffar
intaga dess ledare och forskare en ställning på sitt område, som icke behöver
stå tillbaka för någon annan institution i vårt land i fråga om vetenskaplig
forskning, och de ha också på det internationella området intagit eu
mycket bemärkt plats. Skogshögskolan besökes av personer från skilda länder,
som vilja utbilda sig till forskare, och vi se, att skogshögskolans lärare och
skogsförsöksanst.altens föreståndare kallats att planlägga och organisera motsvarande
undervisningsväsen, även rent vetenskapligt, inom Amerikes förenta
stater. Allt detta bär otvetydigt vittnesbörd om vilken hög vetenskaplig ståndpunkt
skogshögskolan intar. Den har organiserat sig med docenturer på samma
sätt som universiteten, och de vid skogshögskolan anställda docenterna liksom
flera andra bära vittne om, vilken hög utbildning anstalten kan bibringa och vilka
värdefulla resultat, som under detta arbete och denna utbildning framkommit.
Förtjänsten av detta arbete delar skogshögskolan i hög grad med skogsförsöksanstalten.
Det är ett mycket intimt samarbete mellan dessa båda anstalter.
Kvalifikationerna för anställning vid ansalterna kunna i fullt mått
likställas, och deras verksamhet vilar på en ständig samverkan och växelverkan
mellan dem. Att göra en skillnad mellan dessa anstalter ifråga om
den ställning deras ledare skola intaga blir en fullständig orättvisa mot den,
som’ sättes lägre. Jag vet att ett sådant yrkande framställts i andra kammaren,
men jag kan icke finna, att ett sådant särskiljande är riktigt eller ens
försvarligt. Men skogsförsöksanstalten har en, om jag får säga, ännu viktigare
uppgift att fylla än skogshögskolan. Den har organisationen av hela
försöksväsendet på skogsskötselns område om hand.
Det finnes väl ingen viktigare uppgift för hela vårt folk under denna generation
än att bevara och utveckla våra skogars produktionskraft, ordna så med
avseende på våra skogars skötsel, att de bliva en verklig tillgång icke blott för
denna generation, utan även för kommande. Vid det arbete, som i detta hänseende
kan och. skall göras, måste det-vara en samverkan mellan vetenskapsmännen
och näringens egna män. Men om man därvidlag skall komma fram till
ett. gott resultat, är det först och främst angeläget att arbetet på skogshanteringens
område anknytes till forskningsarbetet, och att till detta senare arbete
knytas de skickligaste, kunskapsrikaste, de för denna uppgift mest framsynta
och dugligaste, och att deras arbete icke blir ordnat på ett sådant sätt
som om de vore fästa.de därvid endast för en kort tid, utan så, att de stanna vid
sina tjänster och däri finna sin livsuppgift. Det är därför nödvändigt att icke
sätta de personer, som leda dessa arbeten, i en lägre löneklass än universitetslärarnas.
Jag vill påstå, att det forskningsarbete, som kräves av de vid försöksanstalten
för jordbruket och skogshögskolan anställda personer är i avseende
å de krav, som från vetenskaplig synpunkt kunna ställas därpå, ingalunda
underlägset det universitetsmässiga, och jag hävdar bestämt, att det oftare
är svårare att fylla dessa krav, därför att de uppgifter, som bär ställas på
vetenskapsmännen, dem. få de icke själva fritt välja, utan de ställas inför dem
såsom de praktiska näringarna och de rådande förhållandena själva framlägga
dem.
Vad jag sagt. om skogsförsöksanstalten gäller i lika hög grad eller i ännu
större utsträckning centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.
Jfr 8.
26
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
m. fl.
(Forts.)
Ledarna på de olika avdelningarna hava här en likartad^ uppgift, och under de
år anstalten varit i verksamhet, har denna medfört för vårt jordbruk betydande
framsteg, och många iakttagelser och forskningsresultat, som där framkommit,
ha varit av oskattbart värde för vårt jordbruks ekonomi. Det måste för denna
näring liksom för skogshanteringen vara av allra största värde att även vid dessa
anstalter kunna knyta framstående vetenskapliga krafter och att de vid dem bevaras.
Innan den långa segslitna frågan om en jordbrukshögskola här i landet
blir löst, har ifrågavarande centralanstalt varit den ledande på det vetenskapliga
forskningsområdet i vad som rör jordbruket. Den har där en uppgift att
fylla, likartad med den som skogsförsöksanstalten för närvarande delar med
skogshögskolan. Således, ett ytterligare skäl att i detta fall uppehålla dess
vetenskapliga standard. Utskottet säger i sitt utlåtande, att det icke vill
underskatta vikten och betydelsen för landet som befattningshavarna vid dessa
institutioner äga och alltjämt höra äga — men jag undrar om man icke får
säga att detta mer är ett vackert talesätt. Man säger sig icke vilja underskatta
betydelsen av dessa institutioner, och man hävdar att de äga och fortfarande
böra äga en särskilt stor betydelse, men man vill icke giva dem den ställning,
som enlig! min och mångas uppfattning ändå är en nödvändig förutsättning
för att hålla dessa anstalter uppe i den ställning, som är nödvändig för att de
må kunna fylla sina uppgifter. Ledarna för dem komma antagligen, ja, jag
kan säga säkerligen, inom en icke alltför långt avlägsen framtid att avgå,
och i mån som detta sker, komma dessa platser antagligen att i stor
utsträckning besättas med andra klassens forskare. De mera framstående
komma att söka sig till universiteten, och om de på grund av överfyllnaden
på hithörande område av kompetenta personer i förväntan på en universitetsprofessur
söka sig till en anstalt eller högskola av nu ifrågavarande
slag, kommer detta antagligen att medföra, att de betrakta sin anställning vid
dessa anstalter såsom ett övergångsskede för att sedan komma till den högre
avlönade och kanske också just därför högre ansedda universitetsprofessuren.
Det är icke möjligt, att man i längden med den lägre avlöningen skall kunna
upprätthålla samma standard för befattningarna vid dessa anstalter som vid
universiteten. För övrigt, och det ligger väl rätt nära till hands, komma vederbörande
icke att betrakta anställningen vid dessa anstalter såsom en slutlig
ställning i livet, en livsuppgift, utan som en övergångsplats, och då blir det icke
samma intresse eller samma energi i arbetet; de komma lätt nog att övervägande
inrikta sig på att meritera sig för sin kommande anställning vid
universiteten.
Jag vill icke här ingå på de övriga institutioner, som äro ifrågasatta: tekniska
högskolan, veterinärhögskolan, riksmusei intendenter o. s. v., emedan jag vet,
att motionärerna därvidlag komma att tala för dem. Jag vill blott säga, att
för mig är det klart, att det finnes goda skäl för att icke någon .skillnad göres
mellan dessa olika institutioner.
Här har talats om de konsekvenser som det skulle medföra, om man följde
reservationen. Jag vet icke, att det skulle behöva innebära några mera vittgående
konsekvenser, än att de som förut varit likställda med professorerna
vid universiteten skulle fortfarande få bli det. och att således i varje fall ett
bifall till reservationen icke skulle tagas till intäkt för att andra professorer
utan vidare saklig prövning skulle kunna göra anspråk på sådan likställighet.
Här har även talats — både av utskottet, av departementscheferna och i övrigt
— om den långa utbildningstid som krävdes vid universiteten. Jag vill
därvid såsom utbildningstid icke räkna mer än som behövs för att uppnå nödig
professorskompetens. Om på grund av överfyllnad på banan för professur
kompetenta personer få vänta över, är detta icke något som i och för sig kräves
för universitetsprofessuren, utan är beroende på andra förhållanden. Vi ha
Onsdagen den 10 februari.
27
Nr 8.
däremot om annan faktor att taga med i räkningen, och det är konkurrensen om Ang.
de förstklassiga krafterna på dessa områden, som man möter från de praktiska }?n*''e^enn,J
näringarna. T. ex. en professur i skogsteknologi vid skogshögskolan måstefamnr''J''.™t.
ju besilttas med en person, som besitter de framstående kunskaper, som äro be- (Forts.)
stämmande, när en duglig skogschef eller sågverksdisponent skall utses. Lönen
och ställningen måste avpassas, så att man till sådana lärostolar kan få personer,
som verkligen vilja föredraga en sådan ställning. Även från den synpunkten
är det av vikt att bestämma sådana löner, som bereda åtminstone
ulsikt att få verkligt förstklassiga krafter till dessa lärostolar. .Tåg bar redan
förut sagt, att jag anser, att ett motsatt förfarande, att denna deklassering
kan vara ödesdiger, och jag kan icke annat än vidhålla detta påstående.
Jag tror, att det skulle bliva ödesdigert för de forskningsinstitut, där sådant
skulle förekomma. Men det är endast en sekundär sida av saken. Det
primära, det tyngst vägande är i alla fall att de för vårt land så oerhört
viktiga näringar, som dessa professurer avse att stödja och utveckla, dessa näringar
komma att lida genom att icke de bästa krafter kunna tillföras och
kvarhållas såsom ledare för de olika institutionerna. Jag tror därför, att
om riksdagen nu skulle gå att fatta ett beslut i överensstämmelse med utskottets
förslag, komme det att leda till för vårt näringsliv synnerligen menliga
följder. Det är ändå på uppehållandet av våra näringar, vår kultur, våra
universitet och överhuvud taget den bildning och levnadsstandard, som utmärker
vårt nuvarande samhälle, vi i huvudsak äro beroende. De utgöra det
ekonomiska underlaget för vårt välstånd, och detta bottnar i sin ordning i att
våra näringar verkligen kunna bestå i konkurrensen med andra länder och
att de både för den nuvarande generationen och för kommande generationer
kunna medföra den utveckling och det välstånd, som är förutsättningen för bibehållandet
av vår kulturstandard.
Från den synpunkten ber jag att få framhålla, att en deklassering av dessa
professurer kan bliva av en ödesdiger betydelse. Jag tillåter mig därför, herr
talman, att yrka bifall till min reservation, men jag ber att till detta yrkande
få göra ett tillägg, beroende på en inadvertens vid reservationens avfattande.
Reservationen omfattar samtliga de professurer eller föreståndarebefattningar,
som äro föremål för en lönereglering, utom två, för vilka motioner icke föreligga,
nämligen föreståndaren vid statens bakteriologiska laboratorium och föreståndaren
vid statens rättskemiska laboratorium. Med avseende på dessa föreligger
icke någon motion om att de skulle likställas med universitetsprofessorerna.
De ingå icke heller i reservationen, men för att reservationen skall fylla
samma rum som första punkten av utskottets utlåtande, ber jag att få göra
följande, tillägg till yrkandet i min reservation: samt att beträffande föreståndaren
vid statens bakteriologiska laboratorium och föreståndaren vid statens
rättskemiska laboratorium bifalla vad utskottet föreslagit. Jag skulle givetvis
även med avseende å dessa i sak önska likställighet, men då någon motion
därom icke föreligger, saknar jag möjlighet att framställa sådant yrkande.
Jag ber i stället att få framställa nyssnämnda tilläggsyrkande till reservationen,
till vilken jag i övrigt yrkar bifall.
Herr von Sydow: De svenska statsmakterna ha hittills i stort sett gjort sig
förtjänta av den vackra beteckningen vetenskapens gynnare och vänner, en beteckning,
som är vedertagen i de akademiska testprogrammen. Både regering
och riksdag ha visat frikostighet, när det gällt tillmätande av anslag för vetenskapliga
ändamål, större frikostighet, än när det gällt anslag för andra
ändamål, även sådana, som i och för sig själva varit nödiga. Inom riksdagen
har, såvitt jag förstår, detta gällt alla partier, även det parti, som för när
-
Kr 8. 28
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
in. fl.
(Forts.)
varande är i besittning av regeringsmakten. Men det vill synas, som om i det
ärende, som nu är under behandling, från regeringens sida gjorts ett avsteg
från denna vackra maxim, och detta avsteg har vunnit gillande av utskottets
majoritet. Jag tror emellertid, att avsteget kännes mycket beklämmande för
den vetenskapliga och tekniska odlingens vänner här i landet.
Nu har jag väckt en motion i frågan. Denna motion tar hänsyn till den tekniska
högskolan. Jag har inskränkt mig till den tekniska högskolan, icke därför
att jag icke trott, att det finnes även andra naturvetenskapliga högskolor
och institutioner, för vilka ett bifall till den kungl. propositionen vore ytterst
beklagligt, men jag har gjort det därför att jag genom min verksamhet kommit
mera att förstå och uppskatta den utomordentliga vikten av att just den tekniska
högskolans verksamhet hålles uppe på det höga plan, där den för närvarande
står. Det är i själva verket nödvändigt, såväl för den andliga som
för den materiella kulturen, att här icke sker någon tillbakagång. Om jag får
tala något om industrien, vill jag säga, att herrarna ju veta i vilken ytterst
bekymmersam ställning den svenska industrien befinner sig. Jag vill inte tala
om de tillfälliga anledningarna därtill, om dumping, om valutasvårigheter och
sådant, hur förkrossande dessa svårigheter än kunna vara. Men även ifall vi
se på de normala förhållandena, måste man förstå, att det är utomordentligt
svårt för industrien i ett litet land som Sverige att kunna upptaga tävlan med
industrien i de stora länderna, där man kan inrikta sig på massproduktion och
specialisering och standardisering och därigenom bringa ner kostnaderna för
produktionen på ett helt annat sätt än som är möjligt här.
Vad har man då att göra i ett land som Sverige för att motverka detta?
Såvitt jag kan se, måste man sträva efter att man håller uppe den tekniska
insikten, den tekniska forskarandan på allra högsta möjliga nivå. Därigenom
kan man få en viss motvikt, och jag vill såga, att det har också lyckats här
i landet. Vi ha här i landet på grund av svensk uppfinningsförmåga och svensk
teknik fått till stånd industrier, som äro världsindustrier och som kunna tävla
med de stora ländernas industrier i detta avseende. Jag behöver bara erinra
om separators- och kullagerindustrierna samt de elektriska industrierna. Men
hur ha vi fått fram detta? Jo, det ha vi fått i stort sett, därför att statsmakterna
förstått den utomordentliga betydelsen av att driva fram den tekniska
forskningen och hålla den tekniska undervisningen uppe. Redan för omkring
ett århundrade sedan inrättades i Sverige den tekniska högskolan, och jag tror,
att värdet av denna åtgärd för hela det svenska näringslivet icke kan överskattas.
Om vi jämföra förhållandena i detta avseende i vårt land med förhållandena
till exempel i vårt grannland Norge, märka vi, att där icke finnes, åtminstone
inte tillnärmelsevis i sådan grad som hos oss, en dylik på inhemsk
uppfinnare- och ingenjörsduglighet grundad världsindustri.- Detta beror icke
därpå att det norska folket är oss underlägset i arbetsamhet, energi och intelligens.
Det beror på att vi för 100 år sedan här i landet för främjande av den
tekniska forskningen och uppfinningsförmågan inrättat en teknisk högskola,
under det att man i Norge först för ett eller annat decennium sedan inrättat
eu motsvarande institution.
Nu vill man deklassera vår tekniska högskola. Jag tror, att man därmed
handlar mycket oklokt och mycket orättvist mot professorerna vid högskolan,
och jag får säga, att de skäl som anförts för denna deklassering äro för mig
mycket litet övertygande. I fråga om det uttalande, som gjordes vid förra årets
riksdag, att den då beslutade höjningen av universitetsprofessorernas löner icke
finge tagas till intäkt för en motsvarande förhöjning av lönen åt professorerna
vid de naturvetenskapliga högskolorna och institutionerna, kan jag åberopa vad
herr Sederholm yttrat, ty det står även för mig alldeles klart, att detta uttalande
innebar, att i och med själva löneförhöjningen åt universitetsprofessorer
-
Onsdagen (len 10 februari.
•JO
Nr 8.
na var icke avgjort, att en konsekvens därav skulle bliva, att de övriga profes- Annsorerna
skulle ia samma förmån. Men det var icke heller avgjort, alt de
skulle få det. Detta måste bero på en prövning, som måste komma, och det fessorer m. fl.
hade också varit önskligt, om det skett en noggrannare prövning i detta av- (porto.)
seende. Det har också varit ifrågasatt och uttalats en önskan därom från riksdagens
sida, men någon sådan prövning har icke ägt rum.
Vad sedermera beträffar det yttrande, som återfinnes i statsrådsprotokollet,
att det vetenskapliga arbetet vid dessa högskolor icke skulle vara jämförligt
med arbetet vid universiteten, så är jag för min enskilda del fullkomligt förvissad
om att detta icke är riktigt, såvitt tekniska högskolan angår. Det kan
möjligen ha varit riktigt i någon mån för några år sedan, då arbetet vid tekniska
högskolan var i väsentlig mån inskränkt till vissa kurser, där eleverna
måste gå och på vilka det fordrades, att de följde med, men där deras självverksamhet
var tämligen inskränkt. Numera fordras emellertid ett självständigt
arbete av dessa elever i lika hög grad som av studenterna vid universitetet.
Om herrarna studerat min och herr von Sneiderns motion, ha ni funnit, att
vid den är fogad som bilaga en förteckning över de arbeten, som under ett år
blivit utgivna av lärare och elever vid tekniska högskolan, och jag tror, att
den, som vill läsa igenom denna förteckning, skall bli imponerad över det mått
av vetenskapligt arbete, som han sålunda finner där utfört.
Man har också sagt, att vid dessa högskolor icke utbildas lärare och forskare
i samma grad som vid universitetet. Detta stämmer emellertid icke vad tekniska
högskolan beträffar. Där utbildas nämligen först och främst de, som
skola bliva lärare vid tekniska högskolan, och vidare utbildas där en hel del
unga och lovande ingenjörer, som skola fortsätta forskningsarbetet i sin vetenskap.
Jag vill också understryka vad herr Sederholm yttrade beträffande konkurrensen
med industrien i fråga om dessa lärarplatser. Det är alldeles givet,
att industrien, på grund av den möjlighet den, i motsats till statsmakten, har
att differentiera lönerna efter individens förmåga, kan betala en helt annan
lön till en mycket framstående ingenjör och teknisk forskare än vad staten kan
ge en professor vid tekniska högskolan. Det blir alltså en sugning åt industrien
av de mest framstående av dessa forskare. Nu är det lyckligtvis så,
att det finnes personer så varmt fastade vid vetenskapen, att de hellre ägna
sig åt den, även om de skulle förtjäna mera, ifall de ägnade sig åt industrien.
Men detta sker naturligtvis endast under förutsättning, att staten visar sig
värdesätta och uppskatta deras vetenskapliga värv. Ty blir det så, att dessa
forskare sättas i underklass, deklasseras i förhållande till sina kolleger, ja,
då är det alldeles naturligt, att de gripas av missmod och gå över till industrien.
Jag vill säga er, mina herrar, att jag är alldeles övertygad om att
ifall detta förslag går igenom, kommer att ske så.
Man har också anfört sparsamhetsskäl till stöd för ifrågavarande förslag.
Sparsamhet är ju mycket bra, och den är för närvarande i synnerligen hög
grad påkallad. Men en klok man, som vill spara, sparar inte på det sättet,
att han säger nej till alla utgifter. Han försöker klassificera utgifterna, försöker
se vilka som äro nödiga och nyttiga och se vilka som äro onödiga och
överflödiga. Och det är de senare han stryker men icke de förra. Han söker
skilja mellan produktiva och improduktiva utgifter. De improduktiva
stryker han, men han behåller de produktiva. Vad som ges ut för en teknisk
forskning och odling här i landet och för att hålla kvar den tekniska högskolan
uppe på den höga nivå, där den nu står, detta är i själva verket produktiva
utgifter. Det är utgifter, som komma åter, om inte så snart, med ränta och
ränta på ränta.
Utskottet har också, som herrarna finna, varit något vacklande i sitt utta -
Nr 8. 30
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
m. fl.
(Forts.)
lande. Utskottet medgiver, att det finnes vissa av dessa professorer vid de
naturvetenskapliga högskolorna och institutionerna, som, med allt fog, kunna
jämställas med universitetsprofessorerna, men i alla fall tycker utskottet, att
alla skola placeras i en lägre klass. Ja, men är icke detta i hög grad orättvist
mot dem, som äro jämförliga med universitetsprofessorerna? Jag kan inte förstå
något annat. Det hade varit bättre, synes det mig, att utskottet då i stället
med begagnande av den motiveringen, att somliga ha befogade anspråk på att
jämställas med universitetsprofessorerna, medan andra icke synas kunna komma
med sådana anspråk, förordat uppskov med hela frågan för att man skulle
utreda vilka som skulle få samma ställning som universitetsprofessorerna och
vilka som icke borde ha det. Som det nu är, begår man en orättvisa mot en
del av ifrågavarande professorer och detta framgår i utskottets eget uttalande.
Ja, herr talman, jag måste framställa ett yrkande, och det är givet, att jag
skulle vilja framställa yrkande om bifall till min motion. Men jag vill inte
göra detta enbart, ty jag känner på mig, att jag då beginge en orättvisa mot
en del andra av dessa professorer, som äro jämförliga med professorerna vid
tekniska högskolan. Jag ber därför att få ansluta mig till herr Sederholms
yrkande.
Herr Bergsvigt: Herr talman, mina herrar! Det har inte varit någon
lätt sak att taga ställning till den nu föreliggande lönefrågan. Å ena sidan
måste man ju medgiva, att de professorer det här är fråga om i många fall
till sin vetenskapliga utbildning kunna jämställas med universitetsprofessorer.
A andra sidan är nu här i propositionen framlagt ett lönesystem, sådant, att
om man bryter det på någon punkt, detta drar med sig en hel rad av konsekvenser,
och detta har för utskottets majoritet, kan jag säga, varit avgörande så
gott som vid ställningstagandet till frågan.
Jag skall emellertid gå något litet in på vad som här är sagt.
Herr S.ederholm har särskilt framhållit vikten av att man ser denna fråga
fullt sakligt och icke låter på något sätt binda sig av de uttalanden, som riksdagen
förra året gjorde. Emellertid får man val antaga, att när riksdagen
gjorde dessa uttalanden, den också sökte att se frågan sakligt och icke uttalade
sig, förrän den hade, åtminstone i den mån det var möjligt, underkastat frågan
en saklig prövning. Jag vill då erinra om att förra årets riksdag satte universitetsprofessorerna
i en klass för sig. Riksdagen yttrade: »Med hänsyn
till befordringsförhållandena och kompetensvillkoren samt till tjänstgöringen
och framför allt till det vetenskapliga arbetet, som företrädesvis känneteckna
universitetsprofessorns gärning, intaga universitetens lärare en särställning,
som ‘näppeligen torde hava sin motsvarighet på andra områden.» Sålunda
uttalade riksdagen tydligt och klart, att den ansåg, att universiteten jämte
karolinska institutet intogo en alldeles särskild ställning, och det var på grund
av denna sin uppfattning som riksdagen övervann sin tvekan att gå in för ett
särskilt lönesystem för dessa lärare. Riksdagen förutsåg, att det kunde medföra
konsekvenser och anspråk från andra lärargrupper och grupper av professorer
att bliva likställda, men då tilläde riksdagen, att den ville samtidigt
med styrka betona, att ett bifall till detta förslag ej finge tagas till intäkt för
anspråk, som kunde från andra lärarkårers sida resas i fråga om lönereglering
efter de för universitetsprofessorerna ifrågasatta avlöningsgrunderna.
Vad som låg till grund för denna riksdagens ståndpunkt var naturligtvis
först och främst hänsynen till den långa utbildningstid, som kräves för kompetens
till ett professorsämbete vid universitet. Vidare var det också arten
och omfattningen av universitetsprofessorns arbete. Han har nämligen icke
blott att utbilda ämbetsmän utan även att utbilda vetenskapsmän och forskare.
De elever, som gå ut från universiteten, äro ju i många fall själva
Onsilagen den 10 februari.
31 Nr 8.
vetenskapsmän och de ha måst handledas betydligt djupare än vad som kan
komma i fråga vid någon fackhögskola. Härf ör ansåg riksdagen, och man j^~r j)ril.
kan ju säga, att så skedde med rätta, att universiteten intaga en alldeles sär- fe«mrer tu. fl.
skild ställning. „ ... (Forts.)
Nu är det emellertid så, att de professorer, som det här är fråga om, hittills
i lönehänseende varit likställda med universitetsprofessorerna, och därför har
man nu också i debatten fyrfaldiga gånger använt ordet »deklassera». Det
skulle sålunda ske en deklassering av dessa professorer, därför att de i lönehänseende
icke fortfarande ställas lika med universitetsprofessorerna. Man
torde dock icke få lägga den synpunkten pa saken. Att riksdagen i fjol satte
universiteten i en särskild klass för sig, innebär icke en deklassering av de
andra, därför att de icke få följa med upp i samma klass, Löneregleringskommittén
har själv sagt, att universiteten och karolinska institutet äro de
mest betydelsefulla härdarna för landets vetenskapliga odling'', och kommittén
tilläde, att »mellan universiteten och flertalet fackhögskolor ej någon fullständig
jämbördighet rådde». Då emellertid löneregleringskommittén placerade
dessa professorer i lönegraden B 30 gav den dem därmed en god ställning,
och det är just denna löneställning som Kungl. Maj:t nu föreslagit och som
det sammansatta utskottet har förordat. Denna löneställning är ju ingalunda
dålig.
Det har här framhållits, att om man skulle gå på utskottets förslag, detta
skulle innebära de största vådor för Sveriges industri och näringsliv. Jag
undrar, om inte detta är att alldeles för mycket överdriva saken. Vore det
verkligen så, att Sveriges näringsliv och industri vore beroende av om dessa
professorer sattes i B 30 eller jämställdes med universitetsprofessorerna, måste
man givetvis taga steget fullt ut och låta dem få samma avlöning som professorerna
vid universiteten, men jag kan för min del inte tänka mig, att en sådan
risk på något sätt kan föreligga. Jag är alldeles viss om att våra högskolor
och vetenskapliga institutioner skola komma att få mycket duktigt folk även
med den lönestandard, som det nu är ifrågasatt att erbjuda.
Jag vill återkomma till vad jag nämnde från början om att det var lönetekniska
hänsyn som i utskottet också spelade en stor roll. Om man nu skulle
flytta upp vissa professorer av de här ifrågavarande till jämbördighet i lönehänseende
med universitetsprofessorerna, vilka skulle man då utvälja? Skall
man taga med alla, eller skall man taga med några vissa? Somliga säga, att
de övriga må vara, men intendenterna vid naturhistoriska riksmuseet böra flyttas
upp. Andra säga: »Tekniska högskolans professorer böra komma framför andra.
» Andra återigen säga, att avdelningsföreståndarna vid centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet böra komma i fråga. Andra framhålla
att professorerna vid skogshögskolan böra flyttas upp o. s. v. Nå, antag, att
man nu går med på att alla dessa flyttas upp. Vad blir då följden? Jo, då
komma de övriga lärarna vid dessa institutioner, där vi ha laboratorer, överassistenter.
lektorer, som i lönehänseende intaga ett visst avstånd från professorerna.
Flyttar man på professorerna, måste hela denna rad flyttas efter
undan för undan. Och inte nog med det, utan då komma andra anstalter, där
professorer finnas, såsom farmaceutiska institutet, Chalmers tekniska institut,
lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp, med sina krav. År det så, att man
flyttar upp de här ifrågavarande professorerna, kan man väl inte honnettemang
låta dessa andra professorer stå kvar i B 28, utan då skulle även dessa
flyttas upp efter. Och sedan komma deras laboratorer etc. att i sin ordning
flyttas efter; det hela hänger samman som en härva, så att man inte gärna kan
rubba en sak, utan att det drar med sig sådana konsekvenser, att man icke vet
var det slutar.
Då sålunda ett lönesystem på detta sätt föreligger, är det synnerligen svårt
Nr 8.
32
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
in. fl.
(Forts.)
att kunna rubba detta pa en punkt, utan att man därmed råkar in, som jag i
utskottet sade, i en labyrint, ur vilken man knappast kan taga sig ut.
Jag säger ännu en gång, att det varit svårt att taga ställning till denna
fråga, och ^det kan ju hända, att det i viss man sker en orättvisa mot vissa av
de här ifrågavarande professorerna, men såsom ärendet föreligger, kan jag
inte finna annat än att utskottet här måst komma till det resultat, vartill dess
majoritet har kommit, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Holmgren: Herr talman! När man läser det sammansatta utskottets
utlåtande, finner man, att det varit en ganska stor tvekan, hur utskottet skulle
ställa sig i föreliggande fråga. Ett av de viktigaste hindren för utskottet att
ansluta sig till de motioner, som äro väckta i detta ärende, tycks ha varit,
att man har ansett det omöjligt att överblicka konsekvenserna av ett beslut i
denna riktning, och vi ha nu av herr Bergqvists anförande fått höra, att denna
synpunkt i själva verket har varit den väsentligen avgörande för utskottet.
När man ser på den mängd av olikartade befattningar, som här finnas sammanförda
och för vilka begäres likställighet i lönehänseende med universitetsprofessurerna,
kan man icke heller annat än tycka, att det ligger något riktigt
i denna utskottets synpunkt. Men det förefaller mig, som om man inom denna
stora grupp skulle kunna skilja ut en mindre grupp, i fråga om vilken denna
betänklighet ej längre skulle göra sig gällande, och då menar jag högskolorna:
den tekniska högskolan, veterinärhögskolan och skogshögskolan. Jag tror,
att detta skulle klart framträda, ifall vi här i Stockholm hade något universitet,
ty enligt min mening skulle i så fall dessa högskolor tillhöra universitetet, och
deras professorer skulle vara universitetsprofessorer. I herrar von Sydows
och von Sneiderns motion lämnas exempel på, att så är förhållandet, särskilt
i de anglosaxiska länderna, och det är nog så även på andra håll.
Det har i fråga om dessa anstalter anförts, att de icke skulle ur vetenskaplig
synpunkt i fråga om arbetet vara likvärdiga med universiteten. Den frågan
vill jag icke ingå på och kan icke uttala mig om, men jag anser icke, att den
är något avgörande i denna sak, och jag kan därför icke heller för min del
finna, att den tankegång, som tagit sig uttryck i herrar Oscar Olssons och Anderssons
i Fältenborg reservation kan vara riktig, nämligen att riksdagen
skulle avvakta den tidpunkt, då dessa anstalter blivit ur vetenskaplig synpunkt
jämställda med de andra, och att deras professorer i löneavseende då skulle
jämställas med universitetens. Jag kan icke finna det vara en riktig tankegång,
att riksdagen skulle ställa sig så uteslutande avvaktande i en sådan sak
som denna, utan jag måste finna, att det är en viktig uppgift för riksdagen att
själv söka befrämja dessa anstalters höjande i vetenskapligt hänseende till
jämbördighet med universiteten, i den mån detta icke redan är fallet. Den
vetenskapliga kulturen är ju av ofantlig betydelse för vårt land och, såsom
herr Sederholm nyss påpekade, är det vid våra universitet och högskolor, som
de intellektuella vapen smidas, som äro en av vårt lands viktigaste tillgångar
i konkurrensen med andra nationer. Det kan icke förnekas, att ett jämställande
av de nämnda högskolornas professorer med universitetsprofessorerna i
lönehänseende skulle vara en åtgärd ägnad att höja högskolorna i vetenskapligt
avseende.
Det är beklagligt, att denna lönefråga kommit i det läge, där den nu ligger.
Emellertid skulle jag tro, såsom jag nyss sade, att det till icke ringa del beror
på, att^vi icke ha något Stockholms universitet, och skulle denna sak därför
i sin mån kunna väcka uppmärksamheten på vikten för hela vårt lands vetenskapliga
kultur av att vi få ett Stockholms universitet, tror jag, att den i alla
fall gjort någon nytta.
Onsdagen den 10 februari.
33 Nr 8.
T anledning av vad jag nu sagt, skall jag för min del anhålla att få yrka,
att professorerna vid tekniska högskolan, veterinärhögskolan och skogshögskolan
i lönn- och pensionshänseende likställas med professorerna vid rikets universitet.
Ang.
lönereglering
för vissa ''professorer
in. fl.
(Forts.)
Herr Wolilin: Herr talman! Det är visserligen sant, att fjolårets riksdag
vid sitt beslut angående universitetsprofessorernas lönereglering starkt underströk,
att detta beslut icke finge tagas till intäkt för anspråk på liknande lönest
Silning från andra professorsgruppers sida, som kunde ifrågakomma. Men
även enligt min mening, liksom enligt herrar Sederholms och von Sydows, kan
detta uttalande dock ej rimligen så tolkas, som skulle riksdagen därmed ha
avsett, att andra grupper ovillkorligen skulle vara utestängda från den lönereglering,
som gavs universitetsprofessorerna. Fastmera måste ju i uttalandet
inläggas den meningen, att om det efter noggrann omprövning i varje särskilt
fall skulle befinnas, att en viss grupp av andra professorer med avseende å de
omständigheter, som här komma i betraktande, intoge en med universitetsprofessorerna
jämställd ställning, denna grupp skulle kunna i lönehänseende likställas
med universitetsprofessorerna. Riksdagen avsåg att skapa ett prejudikat,
som icke skulle kunna tagas till intäkt för allehanda olika anspråk,
men om man efter undersökning i visst fall finner, att förutsättningarna för
likställighet äro för handen, så är det ju ingen prejudice, och i så fall kan riksdagen
med obundna händer pröva de olika frågor, som nu äro före.
Må det tillåtas mig säga några ord angående en liten grupp av professorer,
som jag jämte andra ledamöter av kammaren i en särskild motion har vidrört.
Det gäller professorerna och intendenterna vid naturhistoriska riksmuseet. I
själva verket är det så, att knappast någon annan grupp av professorer bland
de här omhandlade står så nära universitetsprofessorerna i fråga om alla de
förhållanden, som inverka på bedömandet av deras löneställning, och det är att
beklaga, att det sammansatta utskottet under sin forcerade behandling av frågan
icke tillräckligt uppmärksammat just denna professorsgrupps speciella förhållanden.
Intendenterna och professorerna vid riksmuseet äro beträffande
sina befordringsförhållanden praktiskt taget fullt likställda med universitetsprofessorerna.
De rekryteras i regel ur universitetsdocenternas led och deras
befordran sker efter samma grunder som befordran till universitetsprofessor.
Vetenskapsakademiens ifrågakommande klass, som inrymmer den samlade förnämsta
sakkunskapen på vederbörande forskningsområde, fungerar som sektion
eller fakultet, och därtill kommer ytterligare, att på senare år utlåtanden jämväl
brukat inhämtas från särskilt utsedda sakkunniga. Denna befordringsordning
är givetvis av sådan karaktär, att den fullt motsvarar den, som är
gällande vid statsuniversiteten. Beträffande intendenternas utbildningsförhållanden
kan man säga, att deras förberedelsetid, innan de nå denna sin ställning,
i genomsnitt är fullt ut lika lång som universitetsprofessorernas, vilket
eu närmare granskning av förhållandena bestyrker. Det framgår än vidare, att
åtskilliga av dem ha stått på första förslagsrummet till universitetsprofessur,
ja, att universitetsprofessor övergått till professor och intendent vid riksmuseet.
Det råder knappast med avseende å någon annan professorsgrupp, som
här är under behandling, ett så nära samband med universiteten, som fallet är
beträffande professorerna och intendenterna vid riksmuseet.
Vad därefter angår den viktigaste frågan, nämligen dessa professorers vetenskapliga
gärning, kan man utan minsta tvekan instämma i departementschefens
eget uttalande, att skulle man endast fästa avseende vid den vetenskapliga
kompetensen, torde näppeligen någon anledning förfinnas att frångå
den förutvarande likställigheten i berörda avseende. Departementschefen
ha.r sålunda själv beträffande den vetenskapliga halten av dessa professorers
Första kammarens protokoll 1926. Nr S. 3
Nr 8. 34
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
m. fl.
(Forts.)
arbete sagt ifrån att de i detta avseende intaga en ställning, fullt jämförbar
med universitetsprofessorernas. Att så är fallet bestyrkes ytterligare, da man
får närmare höra, vilket arbete i vetenskapligt avseende som dessa intendenter
utfört och utföra. Enligt en till mig lämnad sammanställning ha under
de senaste 20 åren vid naturhistoriska riksmuseet utarbetats 568 vetenskapliga
avhandlingar av riksmuseeets egna tjänstemän, 239 sådana avhandlingar
av studerande vid universitet eller Stockholms högskola eller andra medarbetare,
som arbetat vid museet, samt 392 vetenskapliga avhandlingar av utomstående
specialister, som likaledes arbetat under intendenternas ledning. Detta
gör under dessa 20 år sammanlagt omkring 1,200 vetenskapliga avhandlingar.
Jag får ytterligare erinra om att de svenska vetenskapliga forskningsresande,
vilkas resor ju ha så stor betydelse också bidraga till vårt lands internationella
anseende, i väsentlig mån låtit sina materialsamlingar och iakttagelser bearbetas
av professorerna vid riksmuseet eller deras medhjälpare. Man kan i
själva verket såga, att vetenskapsakademien, varunder riksmuseet lyder, utgör
en centralhärd för det naturvetenskapliga livet här i landet, sammansatt
som vetenskapsakademien är av de förnämsta vetenskapsmännen på dessa olika
områden inom riket. Vid sådant förhållande lär ingen kunna bestrida, att
icke synnerligen starka skäl föreligga för dessa professorers jämställdhet i
lönehänseende med universitetsprofessorerna.
Nu har departementschefen för att finna en motivering till sitt förslag av
annan natur huvudsakligen betonat, att de tjänsteåligganden, som karakterisera
dessa befattningar, starkt markera deras egenskap av museitjänster, och
vidare att universitetsprofessorernas »ansvarsfulla och i många fall tyngande
undervisnings- och examinationsbörda» icke åligger professorerna vid riksmuseet.
Vad angår den museitekniska tjänstgöringen, torde man nog på grund
av riksmuseets utflyttning till Frescati ha fått en något felaktig föreställning
om proportionen mellan denna tjänstgöring å ena sidan och intendenternas
vetenskapliga forskningsarbete å den andra, ty denna proportion är under normala
förhållanden helt annorlunda och medger intendenterna en långt större tid
för vetenskaplig forskning än som varit fallet under dessa övergångsår, närriksmuseet
flyttats. Det är visserligen sant, att dessa professorer icke ha
någon undervisnings- och examinationsbörda. Men de ha likväl under sin handledning
haft en rad studerande vid universiteten och Stockholms högskola och
de ha handlett dessa fram till licentiatexamina och doktorsavhandlingar på
alldeles samma sätt som en universitetsprofessor handleder sina lärjungar, och
själva det faktum, att licentiatavhandlingens godkännande sker vid statsuniversitet
eller att doktorsdisputationen äger rum där, kan ju icke rimligen vid
bedömandet av professorernas vid riksmuseet arbete av detta slag tillmätas
någon avgörande eller ens större betydelse. Jag skulle vilja säga, att i det
yttrande, som herr Bergqvist läste upp, vari riksdagen särskilt underströk
universitetsprofessorernas säregna ställning med hänsyn till bef ordrings förhållandena
och kompetensvillkoren samt till tjänstgöringen och »framför allt
till det vetenskapliga arbetet», uttryckssätten äro så valda, att det är synnerligen
svårt att med hänsyn därtill bestrida det berättigade i riksmuseets
intendenters anspråk på jämställdhet. Ty om det framför allt gäller det vetenskapliga
arbetet, såsom riksdagen skrev i fjol, så har ju departementschefen
själv bestyrkt, att skillnaden är ingen. Departementschefen har lagt
avgörande vikt vid synpunkten, att det är museitjänsten med viss daglig tjänstgöring
samt utan undervisningsskyldighet, som skall vara avgörande, och departementschefen
ser i detta faktum ett avgörande kriterium, som för honom möjliggjort
att draga en skiljelinje mellan universitetsprofessorerna och den nu berörda
gruppen av professorer. Men nu är förhållandet det, att han själv underkänt
denna grund för en differentiering, i det att han beträffande chefen för
Onsdagen den 10 februari.
3''»
Nr 8.
statens institut för rasbioloffi föreslagit likställighet i lönchänsecndc mellan
denne och uniyemtetsprolessorerna, ehuruväl chefen för rasbiologiska institutet,
i likhet med exempelvis professorerna vid riksmuseet icke har någon
honom alagd regelbunden undervisningsskyldighet och är underkastad vis-a
bestämmelser om tjänstgöring på ämbetsrummet m. m. Jag ber, mina herrar
ia saga, att det ju icke kan vara rimligt, att naturhistoriska riksmuseet som
under årtionden, lör att icke säga under nästan ett århundrade, spelat eu
sa stor roll i vart naturvetenskapliga liv och som bland sina ledamöter kunnat
rakna sa,lana världsberömda män som professor Nordenskiöld, professor
Nålborst och andra, nu skulle deklasseras, ty detta skulle bli fallet eftersom
dessa professorer hittills varit i lönehänseende jämställda med universitetspro
t ess o Terna Om man erinrar sig den rad av stormän på, det naturvetons
uppgå området, vilka varit intendenter och professorer vid riksmuseet och
betänker det storartade arbete de utfört för vårt land, under det att de haft
sådan tjänst som intendenter, lärer det icke rimligen kunna göras gällande
att denna grupp, om vilken jag här talar, skall få eu annan och lägre ställ-’
mng an proressorerrm vid rikets universitet. Det låter sig i varje fall, oavsett
yyken utgång fragan far_ vid denna riksdag, icke i längden upprätthålla
en sådan skillnad, och det maste komma en tidpunkt, och det ganska snart
da riksdagen finner att det. som donna gång eventuellt beslutas, måste ordnas
pa ett rattvist satt.
,,Tld sist, herr talman, återstår för mig frågan om yrkande. Jag får säga.
att jag i vasenthga delar instämmer i de synpunkter på denna fråga i dess
,storreffsan1lmanllanSj R"m förut under debatten framförts av herr Scderholm
beträffande skogshogskolans professorer och professorerna vid centralanstal.
... torsoksvasendet pa .jordbruksområdet, liksom jag till väsentliga delar
"ST" '' h" ™ fV”? ?nfiira,n''1(! ‘"eend; I tekniska högskolans
vrkandehoin i /"å 11 f ''''r 1:"HJ1''"''oCa laget i kammaren nr sådant, att
yrkandet om bifall till herr von Sydows motion, respektive det yrkande som
framställts av den näst föregående talaren, med all sannolikhet icke kommer
med i den slutliga voteringen, så gäller efter allt att döma detsamma berättande
den av mig vackta motionen. När man därför som jag önskar en
ny omprovning av alla dessa förhållanden, innan slutligt avgörande sker är
* £lap'';ast ™ed klokhet förenligt att nu yrka bifall till sin motion. När
j g betraktar denna angelägenhet i dess större sammanhang, kommer iag till
oTmnl ^ frå,ganvfm den J ** föreligger på kammarens bord icke
ar mogen till avgörande. Den utredning i hithörande ämne, som departements
hlivitV
° "i j dei ^tSlkt’ lar’ S°m en föregående talare redan påpekat, icke
blivit verkställd, °ch den omprövning av de olika fackskolornas förhållanden
V föregå ett ställningstagande till deras lönekrav, har icke ägt rum!
hln hBergM 1S\ f°re/° 1-ckc synnerligen entusiastisk över deu ståndpunkt som
att de?rkn°df"tS1 inta+?a rt?k°-ttet °ch t; kammaren, och han förklarade själv,
att det kan hända, att »det i viss man blir en orättvisa mot en del av ifråga
Iaranne
Pereoner». ifall riksdagen nu följer utskottets förslag. Vid sådant
förhållande form aller mig den riktiga åtgärden vara, att kammaren genom ett
avslag pa saval utskottets förslag som därmed på Kungl. Maj ds proportion
fear frag1an pppea for en verklig utredning i överensstämmelse med de riktig
f’ som ha framkommit under diskussionen i denna kammare. Då ett dylikt
beslut likaledes ar det enda, efter vilket man kan tänka sig, att uppmärksamhet
skall agnas åt den kila grupp av professorer, som jag här företrädesvis
uppehållit mig vid synas mig alla skal, som kunna anföras från de olika
reseivantgrupperna, tak för lämpligheten av att framställa ett dylikt yrkande
I det yrkandet ligger givetvis icke i ringaste mån någon önskan att otillbörligt
uppskjuta en lönereglering för dessa professorsgrupper, utan allenast den
Ang.
lönereglering
för vi fisa professorer
m. fl.
(Forts.)
Nr 8. 30
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
ro. fl.
(Forts.)
tanken, att rådrum bör beredas för en verklig omprövning av förhållandena
och att efter denna omprövnings verkställande frågan bör återkomma till riksdagen
för fattande av beslut.
Med hänsyn, herr talman, till vad jag sålunda anfört, tillåter jag mig i
frågans nuvarande läge yrka avslag å utskottets hemställan.
Herr Olsson, Oscar: Herr talman! I en mycket väsentlig punkt skall jag
be att få instämma med den siste ärade talaren.
Jag är lika övertygad som han om att det i längden är omöjligt att upprätthålla
den skillnad mellan professorerna vid universiteten och professorerna
vid fackhögskolorna, som utskottet här föreslår. Det är också därför jag till
utlåtandet fogat en reservation, som lämnar vägen öppen för fackhögskolornas
professorer att ganska snart komma fram till universitetsprofessorernas_ställning,
d. v. s. de fackhögskoleprofessorer, som kunna anses därtill berättigade.
Det yrkande, som den siste ärade talaren gjorde, skulle jag icke ha haft något
emot, om jag hade kunnat lita på riksdagen i detta hänseende. Men sanningen
att säga finns det åtskilliga kårer här i Sverige, som av egen dyster erfarenhet
veta, att det är bättre, att man tager den förbättring, som kan erhållas,
för att sedan vidare bygga på den, än att denna förbättring skall avslås och
det hela än en gång skjutas ut i det ovissa. Jag tror, att om riksdagen bifaller
den siste ärade talarens yrkande i denna fråga, gör man en otjänst åt
de befattningshavare det här är fråga om, och därför kan jag icke gå med på
att nu uppskjuta den ekonomiska förbättring för vederbörande, som det sammansatta
utskottets förslag dock innebär.
Den förste ärade talaren i denna debatt hade ett yttrande, som innebar, att
en del av det sammansatta utskottets motivering närmast vore att betrakta som
vackra talesätt. Det kan jag ge honom fullt rätt i. Det finns nämligen inte
bara sakskäl i den motiveringen, utan det finns också talesätt — om alla äro
vackra bör man kanske inte nu gå in på. De sakskäl, som förefinnas, ha under
denna debatt ganska starkt understrukits av de talare, som framställt olika
yrkanden. De olika yrkanden, som gjorts om uppflyttning av några och kvarlåtande
av andra — men aldrig på det sättet, att yrkandena omfatta samma
befattningshavare till uppflyttning eller kvarlåtande — måtte väl ändå bevisa,
att det inte gärna bör gå för sig att flytta upp allesammans. De böra också
ganska tydligt hava givit vid handen, att det är rätt farligt att uppflytta
några grupper på grundval av den utredning, som de ärade talarna här hava
presterat, en utredning, som jag visst inte underkänner men som jag inte vågar
tillstyrka riksdagen att fatta beslut på, ty det vore kanske ändå litet förhastat.
Ett av Kungl. Maj:t anfört skäl, som står fast och icke kan rubbas, är, att
även de med universitetsprofessorerna i vetenskapligt hänseende jämställda befattningshavarna
dock icke hava till uppgift att utbilda sådana högt kvalificerade
vetenskapsidkare, som det åligger universitetens professorer att utbilda.
Den synpunkten har ingen av de föregående talarna kunnat komma ifrån. Herr
Wohlin påpekade, att det är möjligt och kanske till och med troligt, att intendenterna
vid riksmuseum hava att giva blivande vetenskapsmän en handledning
av sådan art, att den åtminstone i många fall skulle kunna jämställas med
den utbildning universitetsprofessorerna meddela. Men detta är dock endast
ett antagande. Herr von Sydow hade ett liknande antagande^ som emellertid
icke var bättre bestyrkt, beträffande professorerna vid tekniska högskolan.
Detta är, som sagt, ett skäl, som ännu ingen har kunnat komma förbi i denna
debatt.
Så finns det ett skäl till, som det också torde vara mycket svårt att komma
förbi och som likaledes anförts av Kungl. Maj:t, nämligen att icke alla pro
-
Onsdagen den 10 februari.
Nr 8.
fessorer vid ifrågavarande liögre fackskolor böra komma i åtanke vid en upp- 1^,,,''röring
flyttning. Den saken har icke liär diskuterats, men när den frågan var under jör vi/m p?0_
debatt i utskottet, var det egentligen ingen som ville jäva den synpunkten. Den feSaorer m. fl.
kan nog inte heller jävas. Man kan, om man så vill, säga, att det är ett mindre (Forte.)
antal, och det skulle jag tro, men det är dock ett antal, som egentligen ingen
anser böra komma upp till samma nivå som universitetsprofessorerna. Jagtycker,
att dessa två skäl måste vara avgörande för den ståndpunkt riksdagen
i dag bör intaga till denna fråga. . .....
Jag kommer nu in på vad jag nog skulle vilja, kalla »talesätt» i mjiti ver ingen.
Och jag vill då peka på ett sådant, som det inte precis bör vara sa angenämt,
skulle jag tro, för riksdagen att sluta upp omkring. I utskottsutlatandet finnes
på sid. 5 en mening av följande lydelse: »Den omständigheten, att dessa»
— d. v. s. universitetsprofessorerna — »placeras något förmånligare, får ingalunda
anses innebära ett underskattande av den vikt och betydelse för landet,
som befattningshavarna vid de institutioner och högskolor, varom nu är fråga,
hava och alltjämt böra äga.» Det är ju det göda med talesätten, att de ingå
konsekvenser hava och till ingenting förplikta, men ibland bör man se^upp litet
med dem ändå. Det nu ifrågavarande talesättet innebär verkligen något, som
inte är så värst trevligt. Om det skall betyda något, så är det, att utskottet
anser, att dessa professorer vid de högre fackskolorna inte bara nu utan även
i framtiden skola ha en lägre ställning än universitetsprofessorerna. Detta
är, vad riksdagen inbjudes att säga ja och amen till, när skrivelse i ärendet föreligger.
För allt i världen, det är mycket vackert, att utskottet anser, att det
ingalunda skall anses innebära ett underskattande av deras vikt och betydelse,
men här står dock tydligt, att vederbörande även för framtiden böra ha en
lägre ställning än universitetsprofessorerna. Det är naturligtvis en mycket
bekväm ståndpunkt att intaga på statsutskottshall och kanske också pa nksdagshåll
att stänga igen dörren ordentligt och säga: »Vi vilja inte ha mera
bråk om den här saken!» Det vore ju ganska lugnt, om man kunde ga pa den
linjen. Nu antar jag emellertid, att riksdagen inte fattar sin uppgift sa, att
den är här för att ordna det lugnt och fridfullt för sig, utan den är väl här
för att taga upp till behandling de frågor, som böra behandlas.
Det är en synpunkt till, som låter som ett starkt sakskäl från utskottets sida,
och det är de ekonomiska konsekvenserna. I likhet med motionärerna tror jag
inte, att man i detta fall kan tillmäta det skälet någon avgörande betydelse, om
det överhuvud taget har någon betydelse alls. Herr Bergqvist var inne på den
frågan och sade, att om dessa professorer skulle flyttas upp till samma nivå
som universitetsprofessorerna, så droge det med sig även en del lägre befattningshavare.
För allt i världen, det gjorde det nog, men enligt de siffror, som
vi ha kunnat finna i propositionen, skulle jag inte tro, att det ens kan bli
fråga om ett belopp av en halv miljon kronor. Hur rädd man än är för konsekvenserna,
torde ingen kunna komma fram med någon högre siffra i detta
sammanhang. För de 66 befattningshavare, varom det för närvarande är fråga,
tror .jag, att det skulle bliva ett par hundratusental kronor. Då framställer
sig osökt denna fråga: skall man, när det gäller det svenska näringslivet,
för vilket ifrågavarande fackhögskolor hava en avgörande betydelse, anse, att
konsekvenser, som innefatta utgifter för ett par hundra tusen kronor, skola få
vara avgörande? Ifall någon ställer sig på den ståndpunkten, att dessa fackhögskolor
sakna någon större betydelse för vårt näringsliv, ställer sig saken
annorlunda. Men ha de verkligen någon betydelse, tror jag inte, att man kan
imponera med talet om de ekonomiska konsekvenserna.
Det har anmärkts mera indirekt på en brist i den reservation jag har avgivit.
Min reservation innebär, att dessa fackhögskolor äro av lika stor vikt
och betydelse för det kulturella livet i Sverige som universiteten, och just för
Nr 8. 38
Onsdagen den 10 februari.
(Forts.)
löneregleriny °ra betydelse dessa, fackhögskolor hava och i ännu högre grad måste få
för vissa pro- oi e svens a näringslivet och för den svenska kulturen, har jag tillika med
fessorer m. fl. min medreservant ansett, att man bör hålla dörren öppen, så att i samma ögonblick
som de fylla sadana uppgifter, som åligga universiteten men som de för
närvarande icke fylla pa samma sätt, och de alltså äro jämställda med universiteten
i detta hänseende, skola deras befattningshavare, naturligtvis efter prövning
! varje särskilt fall, ovillkorligen flyttas upp till samma nivå som universitetsprofessorerna.
Nu skulle det kunna anmärkas, att det är svårt att ur
denna reservation läsa ut, att t. ex. intendenterna vid naturhistoriska riksmuseet
skulle komma med. Men liksom den siste ärade talaren är jag överygad,
att om och nar det blir tal om att fackhögskolornas lärare skola uppflyttas,
ar det ofrånkomligt att samtidigt taga med dessa intendenter vid riksmuseum
och det ar för resten rent av möjligt, att de kunna tagas upp ändå, i
synnerhet om den siste ärade talaren har rätt i sin uppgift beträffande den
idkare lnS’ ^ Vld natuT]llstoriska riksmuseet gives blivande vetenskaps
Det
är naturligtvis ofrånkomligt, att ett beslut även enligt min reservation
vommer a it kannas som en deklassenng av de vetenskapsidkare som det nu
stVSatX''r-Det al JaS f+UUt medv.eten om. och det är inte heller så roligt att
std och tala for en reservation, som innebär något sådant. Men jag hade ingen
politik^ daennåmfråaf inVllle fig med att fram med demonstrationsatt
det - fask\™ herr Wohlins uppmärksamhet på
Sken sätt förr nksda^n förelaS en, fråga om en dylik deklamering.
Savi1lt1 forstar, var lika upprörande som den deklassering det i dac
galler, en deklassenng, som jag för min del sökte bekämpa till det yttersta
enär Tj ^ universitetsbibliotekarierna, som ha stått i samma ställning som
universitetsprofessorerna och beträffande vilka man kan hänvisa till lika vackra
narn 1 yar kultureHa historia som dem herr Wohlin räknade upp, när det
d^M? lateä T3'' ?d nksmusf''um. Hur skulle man över huvud, sedan riksd.
eu uttalat sig u.r den motivering med vilken beslutet i fjol fattades, och med
turné pa den av riksdagen beslutade deklassenngen av universitetsbibliotekarierna
kunna tro, att riksdagen i ar skulle göra en helomvändning och gå andra
vagar. Både herr \\ china och andra ha riktat sig mot herr statsrådet''och chalon
för ecklesiastikdepartementet, därför att han icke har låtit fullfölja den utledning,
som han sta.llt i utsikt. Det har redan anförts i utskottet och av herr
ergqvist, att det skulle hava vant ett tämligen överflödigt arbete sedan riksdagen
i sm motivering i fjol så bestämt avvisat tanken på ett uppflyttande av
andra an universitetsprofessorerna. Herr von Sydow var. liksom efter vad jag
ror aven herr W ohlm, inne pa frågan om en tolkning av riksdagens mening
med uttalandet, att umversitetsprofessorernas uppflyttning i fjol icke fick prejudicera.
Ja, ifall man ser uttalandet ensamt, kan det finnas rum för två
tolkningar men om man, som herr Bergqvist gjorde, ställer det i samband med
andra uttalanden av riksdagen rörande umversitetsprofessorernas särställning,
tycker jag, att det är svårt att komma till annat resultat än att riksdagen ordentligt
sagt ifrån, att riksdagen icke ämnar flytta upp professorerna vid fackhogskolorna.
. D.et talades här om ett Stockholms universitet, som skulle lösa frågan Ja
jag har också mina. förhoppningar i den riktningen. Jag kan inte tänka nå-’
got annat än att vi också måste ha ett särskilt lantbruksuniversitet eller en
låntbruksfakultet via ett universitet, och jag skulle tro, att om riksdagen godanner
ett. sadant uttalande som det av mig och min medreservant föreslagna
skulle dan också ligga en uppmaning till de nuvarande fackhögskolorna''och
andra, som. aro intresserade för en vidare utveckling att så intensivt som möjligt
pabörja en dylik. Såvitt jag kan se, skulle tekniska högskolan, om min
Onsdagen den 10 februari.
Nr 8.
31)
reservation bifallas, efter ett par, tre eller fyra år komma att hava fyllt de villkor,
som riksdagen då ställt för en uppflyttning av högskolans proiessorcr, för msJga pr''
naturligtvis efter en ingående prövning av de olika professurernas betydelse fessorer m. fl
och vikt för tekniska högskolan. För de högt lort,jänta vetenskapsmän, som till (Korta.)
bliva deklasserade, vare sig man deklarerar att man icke vetat det eller ej,
skulle det väl ändå ligga någon liten tröst — och den trösten skulle kanske
på sina håll inte vara så liten — i tanken på att de genom ett intensivare arbete
på den utveckling, som de själva hava uttalat sig lör och tidigare arbetat för,
ganska snart skulle komma i den ställning, som jag i likhet med motionärerna
anser vara den enda rimliga, när det gäller representanterna för dessa fackhögskolor.
som visat sig vara av så avgörande betydelse för vår materiella kulturs
liksom även för den vetenskapliga kulturens utveckling.
Herr talman! Jag har icke något annat yrkande i iraga om klämmen än
om bifall till den, som utskottet har kommit till, men jag skall redan nu be att
få passa på tillfället och yrka bifall till den av mig och herr Andersson i Fältenborg
avgivna reservationen beträffande motiveringen.
Herr Widell: Herr talman! Då jag varit ordförande i den kommitté,
vars betänkande ligger till grund för Kungl. Maj :ts proposition i ämnet, skall
jag be att få yttra ett par ord.
Kommitténs majoritet föreslog jämställdhet mellan universitetsprofessorerna
och samtliga de professorer, som nu äro i fråga. Det skedde beträffande åtskilliga
av dessa senare professorer utan någon tvekan men däremot beträffande
andra med större eller mindre tvekan, något som åtminstone i ett fall
tagit sig uttryck i kommitténs betänkande. Men samtidigt som kommittén
föreslog denna likställighet, upprätthöll kommitténs majoritet en annan likställighet,
som den fann vara minst lika betydelsefull, nämligen den dåvarande likställigheten
mellan professorerna å ena sidan och å andra sidan de s. k. tredjegradstjänstemännen,
byråcheferna. Kommittén föreslog nämligen, att lönerna
för samtliga dessa befattningshavare skulle regleras efter den lönegrad, som
nu kallas B 30. Genom den lönereglering, som vid förra riksdagen antogs
beträffande universitetsprofessorerna, har hela denna fråga kommit i ett fullkomligt
nytt läge. Förra riksdagen flyttade upp universitetsprofessorerna betydligt
över den trettionde lönegraden. Frågan blir alltså nu, om man skall
bibehålla den hittillsvarande likställigheten mellan professorerna och bryta likställigheten
med tredjegradstjänstemännen eller om man skall bryta likställigheten
mellan professorerna och bibehålla likställigheten med tredjegradstjänstemännen.
För min del tvekar jag icke att i princip svara ja på den senare
frågan. Ett uppflyttande av alla dessa professorer i samma lönegrad som universitetsprofessorerna
skulle enligt mitt förmenande föra till så utomordentligt
betänkliga lönekonsekvenser, att åtminstone jag icke vill taga på mitt ansvar
att medverka till ett sådant beslut.
Herr Bergqvist har redan talat om'' en hel del sådana konsekvenser på det
område, som nu närmast är föremål för prövning, men jag är övertygad om att
konsekvenserna komma att sträcka sig långt vidare. Den ifrågasatta uppflyttningen
kommer sannolikt att få inflytande även på de civila tjänsterna.
Jag skall bara taga ett enda litet exempel. Om föreståndarna för de bakteriologiska
och rättskemiska laboratorierna jämställas med universitetsprofessorerna
i deras nu erhållna lönegrad, blir det enligt .mitt förmenande en fullkomligt
nödvändig konsekvens att inom kort medicinalråden få, samma ställning.
Det måste väl betraktas som ganska orimligt, att medicinalråden, som
äro~överordnade tjänstemän i förhållande till dessa föreståndare, skola hava en
lägre lön än de. Men om medicinalråden få en lönereglering efter denna.princip,
varför skulle icke andra byråchefer få det också? På detta sätt fa vi hela
Nr 8. 40
Onsdagen den 10 februari.
lojering löneP™bl?met upprullat. Det är utsikter, som jag för min del ryggar tillbaka
för vissa pro- lor’. °cdi jag kan darlör icke instämma i den reservation, som herr Sederholm
fessorer m. fl. avgivit Jag kan mycket val och mycket livligt beklaga, att den hittillsva(Porfe.
) rande likställigheten mellan professorerna icke kali upprätthållas, men orsaken
härtill ar icke någon njugghet från riksdagens sida beträffande löneregleringen
ior de befattningshavare som nu äro i fråga, utan orsaken är uteslutande den
onereg enng, som vid förra riksdagen beslöts för universitetsprofessorerna.
-Det år den, som nu kastar sina följder efter sig*.
Då .lag sålunda i princip ställer mig på Kung!. Majrts och utskottets förslag
inns det emellertid en institution, beträffande vilken jag är av annan meningan
utskottet och en, beträffande vilken jag är i hög glad tveksam. Den institution
beträffande vilken jag är tveksam, är det av herr Wohlin omnämnda
naturhistoriska riksmuseet. Jag delar till fullo de synpunkter, som herr Wohlin
an ort beträffande professorerna där. Jag har i löneregleringskommittén kommit
till precis samma uppfattning som han om deras arbete och vill till alla
delar vitsorda vad han yttrat. Om jag likväl icke är beredd att nu framställa
ett yrkande beträffande dessa befattningshavare, beror det därpå, att jag icke
ar saker pa, huruvida icke en sådan åtgärd kan medföra konsekvenser nå andra
områden, som jag icke kan överblicka. Däremot vill jag bestämt förklara, att
om jag nu i överensstämmelse med utskottets förslag röstar för deras bibehålande
i nuvarande löneställning, skall jag, om vid en kommande riksdag förslag
ommer upp om deras uppflyttning i jämbredd med universitetsprofessorerna
och det visar sig, att en sådan uppflyttning kan ske utan menliga konsekvenser
pa andra områden, vara den första att deltaga i ett sådant beslut
Den punkt dar jag är av annan mening än utskottet, rör emellertid tekniska
högskola!!. Redan det förhållandet, att det icke torde finnas ett enda annat
land i hela världen, där professorerna vid den tekniska högskolan ställas lägre
an universitetsprofessorerna, torde vara ägnat att ingiva starka tvivel på att
tv unga. Maj :t och utskottet äro på rätta vägar, då de icke vilja flytta upp
tekniska högskolans professorer. Jag skall emellertid icke gå närmare in på
skaten för en _ sådan uppflyttning. De hava redan framlagts av herr von
bydow. Jag vill blott erinra om ett enda skäl, som kan hava rätt stor betydelse.
\ ld tekniska högskolan finnas professorer i för högskolan förberedande ämnen
nämligen matematik, mekanik, fysik och kemi. Utbildningen i dessa ämnen,’
ar t ull t vetenskaplig och star på samma nivå som vid statsuniversiteten. och
det maste naturligtvis fordras precis samma kompetens av professorerna i dessa
ämnen som vid statsuniversiteten. Om nu tekniska högskolans professorer
ställas på en lägre lönenivå än statsuniversitetens, måste, såvitt jag kan förstå,
ioljden bliva den, att ifrågavarande befattningar vid tekniska högskolan bliva
genomgångsplatser. och om någon skulle stanna kvar vid en sådan plats har
man väl all anledning att befara, att orsaken kan vara, att han icke visat sig
lämplig att befordras till universitetsprofessor. Ett sådant förhållande kommer
.naturligtvis att i högsta grad inverka på högskolans ställning och på undervisningen
vid densamma.
Da kan man naturligtvis säga: »Ja, då skulle man kunna flytta upp dessa
professorer, men beträffande de Övriga föreligga icke sådana skäl.» Det torde
emellertid icke kunna komma i fråga att sätta professorerna i dessa teoretiska
ämnen .som för högskolans undervisning visserligen äro av avgörande betydelse.
derför att do ligga till grund för det hela, i en bättre löneställning än professorerna
i de egentliga läroämnena vid högskolan. Något sådant kan icke
vara möjligt och jag kommer sålunda till det resultatet, att redan av detta
skal jag förbigå!’ alla de andra, som herr von Sydow anfört — tekniska
högskola ris professorer hora flyttas upp i jämbredd med universitetens Inom
lonereglenngskommitten förelag för övrigt icke den allra ringaste tvekan därom.
Ousilugun <leu 10 februari.
Nr 8.
•I I
filt vilken löneregleringen för universiteten än bleve, borde tekniska högskolan
följa med. Vi tänka oss dock — det vill jag framhålla — icke någon
högre löneställning för universitetsprofessorerna än trettionde lönegraden.
Från de utgångspunkter jag nu angivit måste jag, herr talman, beträffande
tekniska högskolan yrka bifall till herrar von Sydows och von Snciderns motion
men i övrigt bifall till utskottets hemställan. Då jag emellertid har anledning
att antaga, att det av mig gjorda yrkandet icke kommer att upptagas i slutvoteringen,
vill jag redan nu förklara, att jag i sådant fall i slutvoteringen
röstar för utskottets förslag.
A ng.
lönereglering
för vism professorer
in. J''l.
(Forts.)
Herr von Slidder»: Herr talman, mina herrar! Det anförande, som den
siste^ ärade talaren hållit, torde kanske bättre än något annat visa de stora
svårigheter, som riksdagen i denna fråga råkat i. Talaren är ju specialist på
1 öneregleringsfrågor. Han har tidigare förordat jämställdhet mellan de grupper
av befattningshavare, som det här gäller, befattningshavarna vid universiteten
och befattningshavarna vid de högskolor och institutioner, som vi i dag
behandla. Han måste nu livligt beklaga, att han icke kan vidhålla denna ford”
rån på likställighet och detta av hänsyn till det lönesystem, vid vilket vi hava
bundit oss. Själv kan han emellertid inte in absurdum fasthålla vid sin egen
ståndpunkt, utan han låter regeln brytas på en punkt, där han anser, att det
sunda förnuftet måste få råda; detta gäller tekniska högskolan. Jag erkänner,
att också jag för min del är mest engagerad på denna punkt. Jag har
deltagit i motionen till förmån för befattningshavarna vid tekniska högskolan.
På grund av gamla erfarenheter såsom elev både vid tekniska högskolan och
vid universitet, måste jag säga, att för mig framstår det såsom någonting särskilt
orimligt, att det skulle göras en skillnad mellan universitetsprofessorerna
och professorerna vid tekniska högskolan.
Då herr Widell kommit till denna slutsats på en punkt, är det icke då synnerligen
antagligt, att var och en av dem, som hava kunnat påvisa skäl för jämställdhet
med universitetsprofessorerna även beträffande övriga institutioner,
kanjiava rätt därutinnan? När en gång likställighet har genomförts på dessa
områden, bör man inte vrida utvecklingen tillbaka och bryta denna likställighet
på formella grunder av hänsyn till ett visst lönesystem, som man antagit.
o Det kan inte hjälpas, att det här är fråga om en deklassering och en allvarlig
sådan, vars skador upprepade gånger hava framhållits av de föregående talarna.
När herr ordföranden i utskottet här vill göra gällande, att det inte är
en deklassering, tror jag, att vi inte ha så stor anledning att fästa oss så
mycket därvid. Jag undrar, vad biskopen i Luleå skulle säga, om övriga
biskopar i vårt land flyttades upp i en högre lönenivå, men biskopen i Luleå
lämnades kvar i sin nuvarande löneställning. Jag tror, att i så fall även han
skulle anse, att kvarstannandet i löneställning skulle innebära -en deklassering.
Två särskilda skäl hava här kraftigt betonats i detta sammanhang. Det
ena har varit riksdagens ställning förra året, och det andra har varit det vetenskapliga
arbetet vid universiteten. Yad först beträffar riksdagens uttalande
förra året ställer jag mig givet på deras ståndpunkt, som däri inte kunna se
något annat än ett uttalande från riksdagens sida, att riksdagen inte önskade,
&tt dess fjolårsbeslut skulle betraktas såsom bindande vid behandlingen av de
frågor, som skulle komma upp i år. Detta beslut har heller inte från något
håll åberopats såsom ett bindande prejudikat, men man har sagt, att de sakliga
skäl, som talade för fjolarsbeslutet, tala också för det beslut, som här motionsvis
påyrkats. Jag måste säga, att man allt för ofta här i riksdagen åberopar
vad föregående riksdagar uttalat och vill taga till intäkt för sin ståndpunkt
vad som yttrats i motiveringarna. Om detta tillvägagångssätt alltjämt tilllämpas,
blir en nödvändig följd härav, att man i större utsträckning än hittills
Nr 8. 42
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
m. fl.
(Ports.)
vant vanligt måste upptaga jämväl motiveringarna till debatt. Detta skulle
ju ytterligare öka vårt arbete här i riksdagen.
När det gäller att fixera de här ifrågavarande lönerna, har man, såvitt jagförstår,
främst att se till de kompetenskrav, som ställas på befattningshavarna,
därnäst deras arbete och slutligen rekryteringsfrågan. Vad rekryteringsfrågan
beträffar, har den icke på något sätt blivit uppmärksammad i propositionen.
Jag för min del tror emellertid, att denna fråga är av utomordentlig
betydelse. Detta har även påpekats av föregående talare, varför jag inte
behöver uppehålla mig därvid. Man har härvid att taga hänsyn till såväl den
konkurrens med universiteten, vilken uppstår exempelvis vid tekniska högskolan
i fråga om professorerna i de förberedande vetenskaperna, som konkurrensen
med det praktiska livet, då det gäller de tillämpade vetenskaperna vid tekniska
högskolan och övriga praktiska anstalter. Man tycker nu, att man har fullt
upp med folk på alla områden. Det är sant, men man har icke fullt upp med
kvalificerat folk på alla områden, och här gäller det att få det bästa folket
på de platser, som äro mest krävande, och vi veta, att det här är fråga om
just sådana platser.
Vad därefter angår kompetenskraven har utskottet självt här uttalat, alt det
finner dessa krav i stort sett vara desamma som för universitetsprofessorerna,
men att detta dock inte gäller för samtliga ifrågavarande befattningshavare.
Det är ju möjligt, att så är förhållandet, men då måste man säga sig, att det är
underligt att vilja hålla löneregleringen i underkant och inte taga hänsyn till
den stora mängden av högre kvalificerade befattningshavare. Jag tror, att
riksdagen och förslagsställarna i detta fall icke skulle med så stor välvilja
betrakta en enskild arbetsgivare, som ville rätta sina arbetares lönestandard
efter dylika synpunkter, så att han ville giva lön endast efter den sämste arbetarens
förhållanden. Jag tror, att motsatsen är riktigare och mera överensstämmande
med rättvisan.
Vad vidare beträffar det arbete, som dessa olika befattningshavare hava att
utföra, har i propositionen med skärpa understrukits, att det vetenskapliga
arbete, som bedrives vid universiteten, är av mera värdefull och högre kvalificerad
art än arbetet vid dessa högskolor. Härtill får man för det första säga,
att även vid universiteten är utbildningen av yrkesmän den främsta uppgiften,
som kräver det mesta arbetet. Vidare måste man, såsom redan påpekats, erkänna,
att även vid högskolorna bedrives ett rent vetenskapligt arbete, och
detta i allt högre grad för varje år, som går. Men även med dessa medgivanden
måste man ju säga, att en viss grad av sanning ligger i detta påstående.
Man kan ju också säga, att det är glädjande att se, huru värdet av det rent
vetenskapliga arbetet understrykes från statsmakternas sida. Men detta värdesättande
får naturligtvis inte drivas därhän, att man kommer till en underskattning
av annat arbete. Den vetenskapliga undervisningen är dock inte
helt ojämförlig med andra prestationer. Jag tror, att man väl kan säga, att
emot vad som möjligen i detta avseende kan föras universiteten till godo måste
ställas annat synnerligen värdefullt och behövligt arbete vid de övriga institutioner,
som det här gäller.
Man har även att taga i betraktande, att professorerna vid ifrågavarande
högskolor ju inte kunna nöja sig med att stå kvar på den vetenskapliga ståndpunkt
de inneha vid tillträdandet av sina befattningar. Även deras arbete
måste gå ut på att ständigt följa med vetenskapen. Göra de inte det, bli de
snart oskickliga för sina befattningar. Därvid hava de inte, åtminstone inte
överallt, den lättnad, skulle jag vilja säga, och den pådrivande kraft, som just
meddelande av den högre undervisningen utgör för universitetsprofessorerna.
Skulle man genomföra en differentiering härvidlag, skulle rättvisan måhända
också kräva, att man inte stannar vid en differentiering blott emellan universi
-
Onsdagen den 10 februari.
43 Nr 8.
tet och högskolor; det kan även tänkas, att en differentiering också skulle behöva
göras inom universiteten. Ty det är dock härvidlag inom olika fakulteter
olika förhållanden just i fråga om utbildningen av vetenskapsmän.
I sin motivering har utskottet i viss mån berört differentieringen inom anstalterna
på så sätt, att utskottet diskuterat möjligheten av att göra en differentiering
bland professorerna vid högskolorna. Men utskottet säger, att utskottet
måst avstå från denna tanke, bland annnat därför att detta skulle minska
arbetsglädjen vid dessa anstalter. Tror man då inte, att det kan minska arbetsglädjen
vid dessa anstalter, då man genomför ett förslag, som leder till differentiering
mellan dessa anstalters befattningshavare och universitetens? De!
är just denna skillnad, som har uppmärksammats och påtalats av högskolornas
lärare och som dessa känna just såsom en sänkning av arbetsglädjen. De
fästa mera avseende vid denna deklassering än vid den enbart ekonomiska innebörden
av dessa skiljaktigheter.
I utskottets motivering förekommer även en hänvisning till att universitetsprofessorerna
skulle hava en längre utbildningstid än professorerna vid de övriga
anstalterna. Jag undrar, om detta kan vara riktigt. Jag har en .sammanställning
av den ålder, vid vilken de nuvarande professorerna vid tekniska högskolan
tillträtt sina befattningar. Denna visar, att genomsnittsåldern vid tillträdet
var 40 år. Jag betvivlar, att denna siffra är högre vid universiteten.
Jag tror, att man inte kan lyckas få fram någon skiljaktighet i detta hänseende.
Jämte den långa utbildningstiden för universitetsprofessorerna har utskottet
vidare talat om »den höga vetenskapliga standard, som kännetecknar en
universitetsprofessors elever mot slutet av deras långa utbildning». Detta har
sagts utan att man gjort någon inskränkning. Såsom jag redan framhållit, är
dock majoriteten av eleverna även vid universiteten sådana, som inte bedriva
deri vetenskapliga utbildningen till den punkt, som utskottet här talar om såsom
den allmänt förekommande.
De högskolor, där tillämpad vetenskap bedrives, hava så småningom kommit
i det läget, att undervisningen i ifrågavarande ämnen har blivit likställd
med universitetens. Detta har ingalunda förut varit fallet; det har varit en utveckling
under århundraden, innan man kommit därhän. Yi ha de urgamla
fakulteterna, men även inom dessa gjorde sig en stark klasskillnad gällande.
Jag är övertygad om att man i tidigare skiften väl funnit representanter för
vetenskapsgrenar som ansett den väg, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
numera slagit in på, vara fullständigt riktig. Men de
landvinningar, som äro gjorda, äro ju en gång vunna. Jag kan icke annat än
uppfatta det förslag, som nu här föreligger, såsom ett beklagligt steg tillbaka.
Av vad jag nyss yttrade om nödvändigheten att jämföra det vetenskapliga
utbildningsarbetet med andra grenar av arbetet vid högskolorna, är det unpenbart,
att jag inte kan godkänna de synpunkter, som framkommit i herr Oscar
Olssons reservation. Att fastlåsa denna skillnad på så sätt, att man såsom ett
förbehåll för en ny lönereglering för högskolorna uppställer, att dessa komma
i samma läge formellt sett som universiteten i fråga om kreerande av doktorer
o. dyl., skulle jag för min del anse vara synnerligen olyckligt. Jag tror,
att det är berättigat att vidhålla den likställighet, till vilken vi nu hava kommit.
Från denna utgångspunkt anser jag, att det är både riktigt och fullt
tillräckligt motiverat att stå kvar vid den ståndpunkt, på vilken herr Sederholm
ställt sig i sin reservation. Under sådana förhållanden yrkar jag bifall
till herr Sederholms yrkande.
Herr Swartz: Herr talman, mina herrar! Den förda diskussionen har tydligt
visat, vilket ovanligt intresse den föreliggande frågan väckt, och det är
Aruj.
lönereglering
för vissa professorer
in. fl.
(Forte.)
Nr 8. 44
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för nesa professorer
m. fl.
(Korts.)
inte att undra på, då det är så många, som beröras av denna fråga, och då
den berör vår kulturs livsnerv så att säga, den högre undervisningen, på det
allra närmaste.
Här hava från det ena och andra hållet framförts alla möjliga divergerande
synpunkter på frågan. Somliga hava motionerat om att en anstalt skall likställas
med universiteten, andra hava motionerat till förmån för en annan anstalt
o. s. v. Men det har varit mycket svårt att finna någon genomgående
röd tråd i alla dessa olika yrkanden. Jag förstår för min del mycket väl,
att man kan ha större eller mindre sympatier för olika grenar av den undervisning,
som det här gäller, och anse, att en gren behöver tillgodoses bättre än
vissa andra, och därvidlag skulle jag också kunna instämma i ett. eller annat
av vad som här yttrats. Men det är icke detta, som frågan egentligen hänger
på, eller som är det viktigaste. Det viktiga är att komma till ett slut, som
kan stå sig mot blivande kritik och stå sig såsom ett förståndigt beslut, fattat
i övertygelsens och insiktens tecken. Och jag må säga, att hur vältaliga
bemödanden än hava gjorts från den ena och den andra talaren här för att
motivera deras olika ståndpunkter och syn på saken, så har jag dock inte
hört någon taga upp frågan i hela dess vidd, utan var och en har skjutit
fram sina önskemål och lämnat övriga delar av frågan å sido.
Jag för min del kan icke dela en dylik uppfattning. Jag måste beklaga,
att det icke blev någonting av med den utredning, som herr ecklesiastikministern
i fjol utlovade skulle komma till stånd genom tillkallande av särskilda sakkunniga,
vilka skulle behandla frågan så pass hastigt, att förslag, grundat på
deras utredning, kunde föreläggas denna riksdag. Jag förstår mycket väl, att
man har dragit sig för att fullfölja denna tanke. Det är ingalunda någon lätt
sak att härvidlag komma till klarhet och finna någon bestämd gräns mellan de
befattningshavare, som böra upptagas, och de befattningshavare, som böra kvarlåtas,
om jag får använda detta uttryck. Men jag tror, att det är alldeles nödvändigt
att försöka komma därhän, för att man skall kunna stå till svars för
vad man gör. Här ha vi som sagt från det ena eller andra hållet hört
framhållas, att vissa grenar böra tagas med vid uppflyttningen, medan andra
gärna kunna lämnas kvar, om man också inte uttryckligen sagt ifrån det senare.
Jag tror icke, att detta är det rätta sättet att behandla frågan. Det
rätta sättet är att uppdraga frågans utredning åt verkligt sakkunniga, vilka
utan förutfattad mening gå till att utreda, var man skall draga gränsen. Detta
kan, såvitt jag förstår, ingen annan åstadkomma än just herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet på det sätt, som han tänkte sig i fjol och
som han till mitt beklagande, det måste jag säga, lät avskräcka sig från att fullfölja,
antagligen på grund av riksdagens eget uttalande, att den lönereglering,
som i fjol beslöts, icke finge tagas till intäkt för liknande löneregleringar på
andra håll. Jag får nu för min del såga, att jag tycker, i likhet med vad som
här redan framhållits, att man från riksdagens sida — och jag förmodar, att
det möjligen varit samma tankegång, som har lett herr ecklesiastikministern
— inlagt en alltför vid betydelse i detta uttalande från riksdagens sida. Om
man uttalar, att man inte vill, att en lönereglering skall tagas till intäkt för
yrkanden på liknande löneregleringar för andra befattningshavargrupper, betyder
väl detta egentligen inte. att det är förbjudet att följa det stadgade omdöme,
som man möjligen kan bilda sig i en fråga, om också detta skulle leda
därhän, att man får lov att flytta upp en och annan av de befattningshavare,
som man har tänkt behålla i en lägre lönenivå. Jag kan omöjligen tolka detta
uttalande på ett sådant sätt, och jag tror, att den tolkning, som andra avdelningens
ärade herr ordförande gav av detta uttalande i början av denna diskussion,
är något oriktig och var alltför bokstavstrogen — ja, även om man
Onsdagen den 10 februari.
4 5
Nr 8.
] ii ser uttalandet efter bokstaven behöver man icke lägga in den betydelsen i
detsamma, men man kan ju möjligen göra det, såsom skedde här. ^ .... för vissa pro
Jag
tror därför, att det för närvarande, om man icke skall göra någon orätt " fessorer m. fl.
visa mot någon av de befattningshavargrupper, till förmån för vilka bär har (Forte.)
motionerats, är nödvändigt att icke nu fatta något bestämt beslut rörande det
förslag, som här har framlagts. Man kan visserligen, som jag hört förordas,
göra så, att man bifaller Ivungl. Maj:ts proposition, men med en motivering
liknande den som exempelvis herr Oscar Olsson anfört och mot vilken jag —
under förutsättning av ett föregående beslut i sak av antydd innebörd i
och för sig icke har något att anmärka. Men jag vill dock saga, art mot ett
sådant beslut talar, att man därigenom i viss mån prejudicera!- frågans slutliga
lösning. Sedan en riksdag har fattat beslut om en definitiv lönereglering
för en tjänstemannagrupp, är det inte så lätt att genast vid nästa riksdag få
denna upphävd och ett annat beslut fattat. Det är ur demm synpunkt, som jag
för min del skulle vilja förena mig i yrkandet om avslag på den kungl. propositionen,
sådan den nu föreligger, med tillfogande av en varm och ödmjuk anhållan
till herr ecklesiastikministern att i år göra allvar av vad lian i fjol lovade
och göra det på ett sådant, att till nästa års riksdag kan ga i uppfyllese
som vi möjligen på grund av hans i fjol gjorda uttalande hade hoppats skulle
hava kommit redan till denna riksdag. _ „
Med denna motivering ber jag få instämma i det yrkande om avslag a utskottets
hemställan, som herr Wohlin framställde.
Herr statsrådet Olsson: Herr talman! Med anledning av det beklagande,
som herr Swartz just nu framförde över att det löfte, som uttalades i förra
årets statsverksproposition, inte har blivit infriat, ber jag att omedelbart få
svara ett par ord. .
När det gäller för en departementschef att tillkalla^ sakkunniga, bor han
säkerligen veta, varför han tillkallar dem. Här förelag ett kommittébetänkande.
som ju inte var gammalt. När jag första gången läste igenom dess
båda delar, föreföll det mig, som om det på vissa punkter •— såväl olika kårer
emellan som inom kårerna — skulle kunna behöva företagas en del omflyttningar,
och det var naturligtvis detta, som låg bakom det uttalande, som^ herr
Swartz åsyftade. När jag nu återigen hade att taga ståndpunkt till frågan,
var det två saker, som tämligen snart blevo klara för mig, nämligen först och
främst, att det resultat, som högskolornas löneregieringskommitté kommit till,
nog i det stora hela var riktigt, och så vidare att det fanns bestämda skäl,
som talade för att universitetsprofessorerna sattes i en klass för sig. Om nu
de olika tjänstemannagrupperna skulle graderas sinsemellan, om det således
var riktigt att sätta professorerna vid Chalmers tekniska institut i lönegraden
B 28 och tekniska högskolans professorer i sin tur i B 30, då kunde jag inte
förstå annat än att det också var riktigt att sätta universitetsprofessorerna
något högre. Jag medger, att det på en punkt fanns en viss tvekan, och det
var närmast detta, som gav anledningen till 1925 års uttalande. Det gällde
tekniska högskolans professorer. Jag hade ju vid behandlingen av frågor, som
rörde professorstillsättningar vid högskolan, varit i tillfälle att få en inblick
i dessa befattningshavares kvalitet o. s. v., och jag måste _ säga, att denna
inblick givit mig tanken, att här funnes skäl för en gradering för en högre
klass och eu lägre klass. Men när jag hade att fatta en definitiv ståndpunkt
i frågan, reste sig för mig alldeles samma betänkligheter, som kammarens ledamöter
kunna läsa om i det sammansatta utskottets utlåtande. Det var svårt
att tänka sig, att man verkligen skulle kunna dela upp professorerna i två
klasser, och jag kom omsider till den bestämda uppfattningen, att det kunde
Nr 8.
46
Onsdagen den 10 februari.
lön^^lérim man in^e- Ja- aven om så skulle vant, att en sakkunnigutredning eventuellt
förvissa™™, kommit ti11 det resultatet, hade jag ändå inte som departementschef gått fram
essorer m. fl. 1 det tecknet, därför att jag anser, att en sådan ordning skulle komma mera
(Forts.) skada åstad för den lägre klassen än den skulle vara till gagn för den högre.
Detta var anledningen till att några sakkunniga aldrig tillkallades. Men det
är nog riktigt, som herr Swartz menade, att riksdagens beslut i fjol också
spelat med härvidlag, och det skulle inte vara ärligt av mig att inte erkänna
detta. Jag ville ju genom universitetspropositionen, om jag så får kalla den,
känna mig för här i riksdagen, hur pass man var villig att gynna vetenskaperna,
och då man här ställde sig som man gjorde — det knakade ju rätt bra
i den där propositionen — så hade jag en känsla av att man säkerligen inte
kom fram vidare på den vägen. När man sedan tog och placerade överbibliotekarierna
i B 30, var jag säker på att vägen var stängd. Det hindrar emellertid
inte, att jag vridit och vänt på detta spörsmål så pass, att det verkligen
inte kan sägas ha kommit under riksdagens ögon utan föregående omprövning.
Detta behöver naturligtvis inte betyda, att jag kommit till det rätta
slutet, men det betyder i varje fall, att saken inte är framlagd i förhastande.
Och jag har ju meddelat de skäl, som varit bindande för mig.
. Nu begär jag inte, att de människor, som den här saken gäller, skola giva
sig till tåls och vara nöjda. Det är i allmänhet mycket svårt att göra människor
till Jags, och värst tror jag detta vara. när det gäller löneregleringar.
Men man skall säkerligen också ge mig rätt, då jag säger, att man heller inte
kan begära, att dessa människor skola se objektivt på dessa sina egna angelägenheter.
Det är väl alltid så, att vi taxera oss själva i överkanten antingen
vi äro vaktmästare eller professorer. Och det blir inte bättre, när dessa uppfattningar
från de olika kårernas sida glida in i motioner i riksdagen. I den
von Sydow-von Sneidern.ska motionen tycker jag mig mellan raderna so ettpar
intelligenta och snälla ögon, som varken äro herr von Sydows eller herr
von Sneiderns.
Min utgångspunkt är ju egentligen, som man finner i huvudtiteln, mycket
enkel och utan alla slags märkvärdigheter. Jag har lagt märke till, att man
även här i riksdagen trots allt liksom har en förnimmelse av att universiteten
dock äro själva blomman av den vetenskapliga odlingen. Det är svårt att
fixera dessa förnimmelser, och det är ju möjligt — såsom det framhållits i
någon skrivelse, som kommit mig till hända — att allt det där bara är eu
fördom. Men vad som däremot är alldeles säkert, det är, att det arbetas mycket
mera vetenskapligt vid universiteten än vid fackhögskolorna. Nu är det
min uppfattning, att detta måste återverka på professorerna. Det är en sak att
så att säga överflytta från sig själv till andra vad man en gång har lärt, och
det är eu helt annan sak att alltid vara med när det nya skapas, att vara utsatt
för pressen från de unga vetenskapsidkarna, som skapa detta nya. Men, säger
man, och det sades alldeles nyss här. det är inte bara vetenskapsmän, som
komma ut från universiteten; det är också präster och jurister och andra. Och
det är riktigt; men det är inte detta, som är det karakteristiska. Vad som
sätter sin stämpel pa universiteten är just den vetenskapliga forskningen. Och
gå vi igenom de motioner, som väckts i denna fråga, skola vi finna, att fackhögskolornas
män ha förstått detta; de ha haft klart för sig. att det låg någonting
i departementschefens yttrande. Därför söka sig också allesamman in
under detta uttalande genom att framhålla, att det vid deras resoektive fackhögskolor
bedrivs vetenskaplig forskning i lika hög grad som vid universiteten;
att det där finns lika framstående vetenskapsidkare; att det där framskapas
lika dugliga forskare o. s%v„ o. s. _v. Det kan naturligtvis sägas med
en viss rätt — mera på somliga håll och mindre på andra — men detta är inte
oet karakteristiska för fackhögskolorna. Det är tvärtom det mera tillfälliga.
Onsdagen den 10 februari.
17
Nr 8.
När man därför märker, alt dessa skid infe räcka till, mobiliserar man andra, AnVoch
ett av dessa andra skäl är de ifrågavarande vetenskapernas betydelse lör
olika grenar av Sveriges näringsliv. l)et första jag hörde i denna debatt det je ssorer rn. fl.
var, att här gällde det Sveriges jordbruk, skogshantering och industri. Men (Forts.)
var och en förstår ju. att vi inte lönereglera med utgångspunkt från do olika
lärdomgrenarnas betydelse för näringslivet. Om vi skulle lönereglera på det.
sättet för professorer, skulle minsann mer än en framstående professor vid
våra universitet få eu rätt så obetydlig lön. Det är också betecknande, att
man alldeles har glömt bort socialdepartementet båda föreståndare, som ju
också tillhöra här ifrågavarande grupp. Det fanns nämligen ingen näringsgren,
som kunde mobiliseras för dem. Jordbruket kunde inte mobiliseras,
heller inte skogshanteringen och inte industrien. Därför blev det ingen motion
till förmån för dem, utan de ha måst tagas fram nu efteråt.
Detta sammanhänger i viss mån med vad jag hörde herr von Sneidern säga
och som för övrigt var det första jag hörde, då jag kom in här i kammaren,
nämligen talet om degradering och deklassering. De där båda orden äro egentligen
inte några vackra ord och när man än använder dem, väcka de en viss
förstämning. Man har beskyllt mig för att jag degraderat och deklasserat i
två avseenden. Jag har först och främst degraderat den tekniska vetenskapen.
Emot detta påstående, som man förresten skickat mig svart på vitt
på, inåste jag här som i medkammaren inlägga en stillsam men bestämd protest.
Jag har överhuvud taget inte yttrat mig om den tekniska vetenskapen.
Jag tilltror mig inte att på något vis värdesätta den, och jag^tror, att de, som
försöka sig på den saken, förhäva sig. Vad jag däremot vågat göra, det är
att placera professorerna i löneställningar, som överensstämma med det arbete,
som de utföra. Men då säger man, att det just är dessa professorer, som deklasseras.
Jag undrar, om det talet är riktigt. Alla de, som det här gäller,
äro ju placerade i en grupp för sig och de ha fått den löneställning, som högskolekommittén
föreslog. De ha inte flyttats ned på något vis till någon annan
grupp; under dem ligga som förr Chalmers tekniska instituts och farmaceutiska
institutets professorer. År det inte riktigare att säga, att universitetsprofessorerna
ha lyfts upp och är det inte riktigt, att det finnes skäl förtenna
uppflyttning? Om vi se på saken alldeles oförvillat och utan att låta påverka
oss av sådant, som inte har i denna diskussion att göra, ska vi nog finna, att
det är så. Det pågår inom tekniska högskolan för närvarande^ en strävan
att skapa en högre teknisk-vetenskaplig examen, att få tekniska doktorer. Vad
är det som man vill ernå med detta? Jo, man vill komma upp på en högre
vetenskaplig standard. Och vilken standard? Jo, universitetens. ^ Men innebär
inte detta ett erkännande av att man ännu inte hunnit upp i nivå med universiteten?
När man så dessutom får höra, att en dylik examen skulle mer än
fördubbla studietiden för att den skall kunna bli jämförlig med en^ motsvarande
filosofisk examen, då tycker jag för min del, att man bör få åtskilligt
att fundera över. o 0
Jag har här yttrat mig utan att ingå i polemik med någon av de föregående
talarna under debatten — som jag ju inte haft tillfälle att mera fullständigt
åhöra. Vad jag sagt är emellertid i all korthet det centrala i min ställning till
spörsmålet. Jag är fullt medveten om att jag har gjort människor ledsna och
det är ingenting, som gläder mig, men jag är också fullt medveten om, att jag
inte gjort någon orättvisa åt någon.
Herr Vcnnersten: Herr talman! Efter den diskussion, som nu ägt rum.
synes det väl vara klart, att vare sig riksdagen fattar ett beslut i överensstämmelse
med Kungl. Maj ds förslag eller går på någon annan linje, äro vi icke
befriade från att taga befattning med detta ämne även i fortsättningen.
Nr 8.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
in. fl
(Forts.)
f
48
Onsdagen den 10 februari.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har ju nu angivit
skälen för sitt ställningstagande, men även det skickligaste försvar kan dock
. icke dölja, vad jag nu tillåtit mig påpeka och som särskilt från herr Swartz’
sida så kraftigt framhållits.
Jag har såsom motionär i denna fråga tagit mig friheten frambära ett krav
på likställighetens bevarande mellan en viss professorsklass och universitetsprofessorerna,
och detta har jag gjort på den grund, att jag, allt sedan jag kom
till riksdagen, av anledningar, som jag här icke behöver gå in på, med stort
intresse följt utvecklingen av Sveriges veterinärväsende. Jag har med tillfredsställelse
sett, hurusom tack vare icke minst lantmännens i riksdagen stora
förståelse för saken vår veterinärhögskola utvecklats till vad den är, nämligen
en av världens allra främsta veterinärhögskolor.
Herr Swartz har så rätt, då han säger, att det icke är rätta sättet, att var
och en här står upp och talar för sin speciella professorskategori, utan att man
skall se frågan ur det helas synpunkt. Det är fullkomligt riktigt. Tyvärr
har man icke slagit in i tid på den vägen. Hade man gjort det, skulle diskussionen
i dag måhända givit ett annat resultat än den kommer att ge och under
alla förhållanden ökats högst betydligt i klarhet och kraft.
Herr statsrådet får emellertid ursäkta mig, om jag, trots vad jag nyss hört
ifrån statsrådsbänken, påstår, att det är av allra största vikt att bibehålla
denna likställighet mellan lärarkrafterna vid vissa av våra högskolor och vid
universiteten, ty detta har så stor betydelse för just Sveriges näringsliv, att
ingen kan bortresonera denna betydelse.
Om vi nu se litet närmare på förhållandena beträffande den högskola, som
jag av nu angiven orsak i detta sammanhang har ansett mig jämte en bänkkamrat
böra ställa mig såsom talesman för, skola vi finna, att denna högskola,
om vi jämföra den med dess likar ute i andra länder, har all anledning
att komma med de anspråk, som här äro framställda. Ser man efter, hur det
är ordnat exempelvis i Tyskland i detta hänseende, skall man finna, att en
veterinärhögskola där kan vara en fakultet vid ett universitet. Och lika litet
som i Tyskland behöva vi här i landet först söka åstadkomma likställighet i det
avseendet, ty den finns redan, och då kommer också kravet på likställighet i
professorernas löneförmåner och ställning av sig självt såsom konsekvens av det
förhållandet.
Jag tror det skulle vara mycket klokt, om man här fattade ett beslut i
överensstämmelse med herr Sederholms reservation. Jag vågar knappast tro
på framgång för detta yrkande, men det vill jag ännu en gång såga, att icke
äro vi färdiga med denna fråga, därför att vi eventuellt nu bifalla Kungl.
Maj :ts förslag. Den vetenskapliga forskningen är och förblir vetenskaplig
forskning var den än utövas, och då arbetsmetoderna vid veterinärhögskolan och
vid de medicinska högskolorna äro desamma, lärer det väl icke vara möjligt att
införa någon klassskillnad i fråga om forskningen på detta område. Ehuru
kanske icke de bakterier, som framkalla människornas sjukdomar, äro just desamma
som de, vilka framkalla sjukdomar hos våra husdjur, så lära de väl i
alla fall såsom forskningsobjekt vara lika svårbehandlade och kräva samma
metoder och samma skarpsinnighet hos vetenskapsmannen i ena som i andra
fallet. Jag är också mycket glad över att här hava fått höra en representant
för en av våra medicinska högskolor tala för en likställighet, som från hans
synpunkt tydligen befanns vara alldeles självklar. Då ingen klassificering
av de olika bakterierna torde kunna ifrågasättas, är det nog riktigast att likställa
dem, som ha till uppgift att utöva en vetenskaplig forskargärning på
detta område.
I sakens nuvarande läge anhåller jag, herr talman, att få ansluta mig till det
jakande, som framställts av herr Sederholm.
Onsdagen den 10 februari.
■in
Nr S.
(Forts.)
Ib1!'' Kculeiskiöld: Herr talman! I )et år med viss tvekan jagt1 såsom uni- .1 ar/,
versitelsman här tagel- till orda, men med den ståndpunkt jag kommit att in- !<>»,iregierh<i
1ag;i i t råga n. anser jag mig skyldig att med några ord motivera densamma.''%’[
Jag säger då från början, att jag ansluter mig till Kungl. Maj:ts förslag]e*mn''r w''1 ’
och utskottets ståndpunkt, ehuru den motivering, som jag skulle önskat, närmast
går i en riktning, som angivits i herr Oscar Olssons reservation.
När jag nu begärt ordet för att motivera detta, kan jag först och främst be
att få helt och hållet ansluta mig till de synpunkter, som herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet framlagt. Men jag skulle vilja stryka
under ännu en sak. Det har bär i kammaren talats om likställighet mellan
professorer, mellan de enskilda vetenskapsidkare, mellan forskarna och lärarna
på de skilda områdena. Herr statsrådet strök under, och jag vill, att
kammaren gärna skulle beakta hans ord, att det gällde icke så mycket dessa
individer, dessa enskilda personer och deras likställighet, utan det gällde institutionerna,
det gällde de organisationer, som det här är fråga om, och deras
ställning och huvuduppgift i vår svenska kultur.
Nu har situationen i vårt land blivit den, att man först skapat så att säga
professorstiteln för den ena kategorien efter den andra och sedan ställt krav
på den lika kompetensen och den lika lönen eller kanske den lika lönen och den
lika kompetensen. Jag tror, att så länge vi fasthålla vid, att denna titelfråga,
sa att säga, har blivit vad den blivit, är det nödvändigt att låta den utredning,
som är avsedd.att göras, icke blott omfatta frågan, vilka av de nuvarande professorskategorierna
som skulle uppflyttas till den s. k. personliga likställigheten,
utan även gälla en prövning, om och i vad mån dessa såsom institutioner
behöva bibehållas eller behöva intaga denna likställighet. Det är nödvändigt
att göra en sådan utredning, men det går icke att göra den fort och hastigt.
Vår svenska andliga kultur hänger i grund och botten icke därpå, att vi ha ett
mångtal, ett otal olika högskolor eller olika lärostolar, utan den hänger därpå,
att de lärostolar vi ha icke blott få sina nödiga löner utan också få sina nödiga
institutioner, vilka kosta minst lika mycket och många gånger mera ej
endast för byggnaders uppförande utan även i driftkostnader.
Skall vår kultur kunna bevaras — och jag är glad. att jag kan anknyta till
ett yttrande, som jag tidigare i riksdagen fällt, då jag förordade en personlig
professur vid ett av våra universitet — skall vår andliga kultur bevaras,
•säger jag, så gäller det snarare att beskära antalet lärostolar även vid universiteten
än att skapa nya och nya, och jag kan icke underlåta att i det sammanhanget,
då man talar om klasskillnad inom tekniska högskolan och omöjligheten
av att genomföra gradering mellan professorer vid samma tekniska högskola,
påpeka, att det icke är så synnerligen länge sedan det fanns en skillnad,
i det man hade en kategori professorer och en annan kategori lektorer. Om detta.
är fallet, så är det uppenbart, och för mig ställer sig saken så, att där det ur
statens, samhällets och vårt lands synpunkt föreligger ett behov av vetenskaplig
forskning, bunden vid en viss institution, då har staten att undersöka, om deii
kan och vill upprätta och underhålla denna institution, och om den kan göra
det i likhet med vad fallet är beträffande de centrala institutionerna, som här
utgöras av universiteten. Kan den det, då skall likställigheten naturligtvis
genomföras.
Nu kan man ju, såsom också universitetskanslern framhållit, komma på två
vägar till samma mål. Den ena vägen är den, att man tager Kungl. Maj ds
förslag och sedan begär att få denna utredning verkställd. Herr universitetskanslern
ansåg den vägen vara mindre lyckosam. Den andra vägen var att nu
gå på avslag med begäran om utredning. Jag vågar i all ödmjukhet likväl
hysa den motsatta uppfattningen, nämligen att om vi gå och kasta ut alltsamman
i en sådan utredning, som måste bli så allomfattande som jag sökt antyda,
Första kammarens protokoll 1050. Nr 8. 4
Nr 8. 50
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
m. fl.
(Forts.)
så komma alla dessa grupper, vilka liär i dag haft sina särskilda talesmän, att
trängas med varandra. Då skall allting göras på en gång, och utsikten för
att någon skall få något blir minimal. Men om vi i dag stanna vid det förslag,
som Kungl. Maj:t och utskottet här företräda, finns den möjligheten, att man
i lugn och ro, steg för steg och grupp efter grupp undersöker, vem som kan föras
in och när detta kan ske. Man har icke något tvång på sig, att den förbättring
i ställning, som denna lönereglering medför, har uteblivit och att man
därför måste skynda på. Vill man få en verklig utredning, en objektiv utredning,
så tror jag icke den går att genomföra i hastighetens och fortfärdighetens
tecken, då den är så svår att utföra som den är.
Under sådana förhållanden, herr talman, har jag stannat vid att för min del
förorda utskottets förslag. Men då vi komma till frågan om motiveringen,
kommer jag att ansluta mig till herr Oscar Olssons motivering'', som visserligen
icke i allo tillfredsställer mig men som dock pekar på vad som här är huvudsaken,
nämligen att man nu lägger en grund, på vilken ytterligare kan byggas
upp en likställighet, där institutioner finnas, som kunna vara likställda.
Herr Pauli: Herr talman! Jag har fått den uppfattningen, vilken jag
tror delas av många i denna kammare, att |ven efter den i många avseenden
klargörande diskussion, som här förts, är det ytterst svårt att fatta en bestämd
ståndpunkt i denna fråga. Det läge, som uppstått i riksdagen i avseende å frågans
behandling, beror ju på fjolårets beslut om universitetsprofessorerna och
den motivering, som ställde dessa professorer i en särställning. Och den orättvisa,
som man ur vissa sjmpunkter kan säga i år skulle begås mot vissa befattningshavare
vid fackhögskolorna och jämförliga anstalter, om den kungl. propositionen
antoges, denna orättvisa härflyter ur en positiv välvilja emot den
kategori, som i fjol fick sin lönefråga ordnad.
Det är säkerligen fullt riktigt, såsom ecklesiastikministern nyss sade, att
han försökt göra rätt åt alla och orätt åt ingen. Han har visserligen givit universitetsprofessorerna
en bättre ställning, men ifråga om dessa övriga har han
ju i alla fall följt löneregleringskommitténs förslag om lönehöjning. Men
jag kan icke undgå att finna, att det dock ligger något i talet om deklassering,
när denna senare åtgärd i fråga om fackhögskoleprofessorerna kommer efter åtgärden
ifråga om universitetsprofessorerna. Jag tror, att den skarpa gräns,
som regeringen och utskottet här uppdragit mellan universitetens och fackhögskolornas
forskare, i längden är ohållbar.
Det finns ju som bekant, och det har också framhållits under debatten, i utlandet
på många ställen en sådan anordning, att fackhögskolorna —• de tekniska
högskolorna, veterinärhögskolorna o. s. v. — äro inordnade i universiteten
och följaktligen jämställda med dessa i såväl rang som lönehänseende. Det
vore enligt min mening önskvärt, att så med tiden bleve fallet även här. Vad
vi skola eftersträva är sålunda icke att fastlåsa dessa fackhögskolor vid en
lägre vetenskaplig nivå genom att försvåra deras professorers rekrytering
bland de bästa vetenskapliga krafterna utan i stället att befordra en utveckling
till en så gedigen vetenskaplighet som möjligt inom dessa fackhögskolor.
Och jag tror, att det skulle vara ett bidrag till en sådan utveckling, om riksdagen
visade sig benägen att ställa dessa fackhögskolors och institutioners
professorer på samma nivå som universitetens, i sådana fall där det verkligen
lian sägas, att deras vetenskapliga utbildning och verksamhet motiverar detta.
Nu stå vi emellertid i den ställningen, att det för närvarande är omöjligt att
avgöra, i vad mån detta verkligen redan nu är fallet, i vilken utsträckning
alltså redan vissa av dessa professorer kommit fullt i nivå med universitetens.
Yad som dock är alldeles tydligt, det är, att det måste finnas sådana fall. och
att dessa högskolor befinna sig i en utveckling, som inom en icke alltför avläg
-
Onsilnuon den 10 februari.
r.i
Nr N.
sen framtid kommer att göra dessa fall allt talrikare. Det kommer därför inom -*"#•
kort att 1>1 i behövligt med eu rättelse i det beslut, som riksdagen nu går att
fatta och som antagligen kommer att innebära ett bifall till Ivungl. Maj:tsjcsaonTvi^Jl
och utskottets förslag. (Forts.)
Sedan kan man ju tveka, huruvida man skall försöka betona den provisoriska
karaktären hos detta beslut genom att biträda herr Oscar Olssons reservation
eller genom att, samtidigt med att man tillstyrker utskottets ståndpunkt,
tillika anhålla om en skrivelse om utredning. Jag tycker, att det ligger mycket
i herr Oscar Ols sons reservation, som pekar just på de synpunkter jag nu har
försökt framhålla. Men jag tror, att det skulle befordra frågans praktiska utveckling,
om kammaren beslöte sig för att direkt uttala önskvärdheten av en
utredning, som kunde leda till att inom kort åtminstone de befattningshavare,
som kunna bevisas vara reellt jämställda med universitetens, också finge sin
löneställning korrigerad och bleve uppflyttade i överensstämmelse härmed.
Det har nu framhållits olika kategorier, som man på det sättet borde uppflytta,
och det är verkligen ett sådant virrvarr för närvarande genom dessa
motioner från olika håll, att vi naturligtvis icke kunna fatta bestämd ståndpunkt
till detta i dag. Dessutom är det ju så, som herr statsrådet också nämnde,
att det finns professorer, som inte kommit med i dessa motioner och som genom
en uppflyttning av dessa andra skulle bliva orättvist tillbakasätta. Till dem
höra bl. a. föreståndarna för statens bakteriologiska laboratorium och rättskemiska
laboratoriet. Jag för min del — och jag tror även många andra —
skulle djupt beklaga, om riksdagen bidroge till den uppfattningen, att dessa
professorer skulle utföra ett mindre betydelsefullt arbete än de övriga. Det
är snarare tvärtom. Den starka utveckling, i vilken den bakteriologiska vetenskapen
för närvarande är stadd, gör det alldeles särskilt betydelsefullt, att föreståndaren
för statens bakteriologiska laboratorium är en så kvalificerad person
som möjligt.
Jag skall inte ytterligare förlänga debatten utan ber, herr talman, på grund
av vad jag nu hav anfört, få hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag, men tillika ingå till Kungl. Maj :t med en skrivelse, vari kammaren
anhåller om närmare utredning i ärendet.
Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Här ha så många såväl i vetenskap
som i lönereglering lärda män yttrat sig, att jag kan fatta mig mycket
kort.
Jag vill då säga, att det i utskottsutlåtandet ligger någonting, som förefaller
mig sympatiskt, nämligen att där råder en viss strävan att noga tillse, att icke
statens utgifter växa utan verkligt bärande skäl, att man sålunda, när man
nu fått dessa platser att lönereglera, undersöker, huruvida det verkligen är
riktigt, att innehavarna skola vara likställda med universitetsprofessorér eller
om man icke kan komma ifrån saken något billigare.
Jag instämmer också med dem. som ha yttrat sig här, däri, att professorer
ingalunda alltid kunna anses böra likställas. Jag vill uppenbarligen nu ej
tala om högt begåvade professorer och icke särskilt begåvade, ovanligt skickliga
och mindre skickliga o. s. v.: utan på grund av den verksamhet, som de
ha att utöva, kan det förefinnas en väsentlig skillnad, som också kan böra taga
sig ett uttryck i deras löneförhållanden. Men vad jag icke kan vara med om,
det är den synpunkt, som herr ecklesiastikministern anlagt, då han har klassificerat
ifrågavarande professorer och tjänstemän såsom skilda från universitetsprofessorerna.
Jag anser, att därvidlag ett misstag har skett. Herr ecklesiastikministern
gjorde gällande, att det för honom bestämmande och avgörande
varit, att det bedrives mera vetenskapligt arbete vid universiteten än vid dessa
övriga anstalter, något som för övrigt är tvivelaktigt med avseende å natur
-
Nr 8. 52
Onsdagen den 10 februari.
Anf . historiska riksmuseet. Jag tror emellertid för min del att det inte är därpå
förvissa™™- k°mmer an> utan det för denna lönefråga avgörande är, huruvida en profesfessorer
m. fl. sor för att kunna på sin plats göra landet det gagn, som man vill vinna av hans
(Forts.) verksamhet, behöver vara högt vetenskapligt kvalificerad och sålunda bedriva
vetenskapligt arbete. Detta är det avgörande. Det är tydligen av mycket
stor betydelse, att eleverna kunna bedriva vetenskapligt arbete, och om professorn
skall kunna vara lämplig ledare för dem, bör han naturligtvis då stå högt
i vetenskapligt avseende, men det kan också vara så. att elevernas arbete icke
är vetenskapligt i någon större mån, men att den professor, som skall leda dem,
bör stå synnerligen högt i sin vetenskap. Och detta är just enligt min mening
fallet t. ex. med professorerna vid tekniska högskolan. För att de skola fylla
den uppgift som de ha för landet, måste de stå på höjden som vetenskapsmän
och följaktligen bedriva ett intensivt vetenskapligt arbete. Och vid dylikt förhållande
är det alldeles klart, att en sådan professor bör vara lika högt avlönad
som en, vilken har elever, vilka under hans ledning bedriva vetenskapligt
arbete. Det fordrar rättvisan.
Nu sade herr Bergqvist — och det har redan påpekats av herr Wohlin — att
möjligen en orättvisa begåtts. Ja. jag förstår mycket väl. att man begår och
måste begå orättvisor många gånger, utan att kunna göra något vid den saken.
Det är — för att taga ett exempel — naturligtvis en orättvisa, att en professor.
som är en ytterst framstående lärare och vetenskapsman, ej skall ha högre
avlöning än en professor, som är medelmåttig i bägge avseendena. Det är
vidare en viss orättvisa., att åtskilliga personer i riksdagen, vilka genom sitt
arbete här göra landet och det allmänna en verkligt stor tjänst, skola ha samma
arvode som andra, vilka här icke utföra ett lika betydelsefullt arbete — de
kunna kanske göra det på andra områden. Men i alla fall är det väl ingen
människa, som vill bota den orättvisan, att professorer av samma slag ha lika
stor avlöning eller vi alla i riksdagen ha samma arvode. Det kan icke hjälpas.
Men när en orättvisa föreligger och man har någon möjlighet att undanröja den,
då blir det en moralisk plikt att begagna sig av denna möjlighet, och det är
detta, som är fallet här. Här är ett sådant fall. då man genom en ytterligare
utredning och fördjupad undersökning säkerligen kommer till det resultat, att
bland dem. som här av motionärerna äro ifrågasatta att bli likställda med
universitetsprofessorer, kanske vissa, om ej alla. böra likställas och andra icke,
d. v. s. ett resultat, som realiserar en verklig rättvisa.
Ja, då detta är min ståndpunkt, är det klart, att jag ovillkorligen måste instämma
i det yrkande, som är framställt av herr Wohlin, att sålunda Kungl.
Maj ds förslag icke måtte bifallas och att man i motiveringen anhåller om en
förnyad utredning av detta ärende. Trots vad herr ecklesiastikministern yttrade
här i början av sitt anförande, vari det nästan lät. som om han ej ville
tillkalla sakkunniga, därför att han i själva verket redan var bestämd i sin
uppfattning, oberoende av vilket resultat dessa skulle komma till. tror jag, att
jag känner honom tillräckligt för att veta, att han, om det verkligen bleve en
utredning och de därvid framlagda skälen vore bindande, ej alls skulle tveka
att modifiera den ståndpunkt, som han tidigare intagit.
Jag ber att få yrka bifall till herr Wohlins hemställan.
Herr statsrådet Olsson: Herr talman! Det blir lätt en strid om ord bara,
när man ger sig in på dessa ordsammanställningar om var det arbetas mest
vetenskapligt och vilket som är det mest vetenskapliga arbetet. Det är kanske
bättre, för att klargöra den divergens, som möjligen finnes mellan herr Trygger
och mig, att taga på saken rent praktiskt.
Som jag nämnde, vill man inom tekniska högskolan gärna få till stånd en
högre tekniskt-vetenskaplig examen. När den en gång kommer, tänker sig herr
Ousdagcu dun 10 februari.
Nr S.
53
Trygger, all de professorer, som få att sysselsätta sig med just dem, som inriktat
sig på denna högre examen, inte få mer att gorå än de, som bara syssel- "om
sätta
sig med de utgående civilingenjörerna, bergsingenjörerna eller arkitek- jeasorer m. //.
terna? Jag nämnde också, att jag vågat mig på att gradera professorerna efter (Forts.)
deras personliga arbete och alldeles oberoende av deras kvalifikationer förresten.
Vare sig de äro duktiga eller ej, geniala eller motsatsen, så, få de enligt
min mening eif annat göra den dag, de få att handleda dem. som inrikta sig på
vetenskapen.
Herr Petrcn: Jag begärde ordet i anledning av herr ecklesiastikministerns
första yttrande, däri herr statsrådet, som svar på universitetskanslerns anförande,
framhöll, att han ansett sig inte ha behövt sätta i gång någon ny
sakkunnigutredning i ärendet, därför att det förelåg ett kommittébetänkande,
som ej var gammalt, och därför att han hade den uppfattningen, att kommittén
kommit till ett resultat, som i det stora hela var riktigt. Och i åttonde
huvudtiteln har herr statsrådet anfört, att han i likhet med denna kommitté
anser, att professorerna vid de här ifrågavarande högskolorna böra placeras
i lönegraden B 30 i likhet med vad löneregleringskommittén i fråga föreslagit.
Emellertid är det att märka, att sedan löneregleringskommittén skrev detta,
har någonting inträffat, nämligen att universitetsprofessorerna av riksdagen
ha blivit placerade i en högre lönegrad än den. som kommittén hade föreslagit.
Det synes mig därför, som om statsrådet icke kan grunda sitt förslag på kommitténs
yttrande, ty vad har kommittén sagt i denna fråga, särskilt beträffande
tekniska högskolan? Jo, kommittén yttrar: »Då tekniska högskolans
professorer i avseende på vetenskaplig skicklighet syntes vara likvärdiga med
universitetsprofessorerna, och då de förras undervisningsskyldighet i avseende
på timantal till och med överstege de senares, syntes ett bibehållande av den
hittillsvarande likställigheten i avlöningshänseende mellan universitetens och
tekniska högskolans professorer vara fullt berättigat.» Skall man grunda sin
uppfattning på denna kommittés yttrande, kan man alltså efter riksdagens
beslut i fjol icke komma till annat resultat, än att tekniska högskolans professorer
böra uppflyttas i samma lönegrad som den universitetsprofessorerna i
fjol kommo i. Yi ha också hört, att ordföranden i denna kommitté uttalat en
från statsrådets mening i frågan avvikande uppfattning.
I själva verket förhåller det sig även så, att tekniska högskolan i lika hög
grad som universiteten är icke endast en utbildningsanstalt utan också ett
forskningsinstitut, ty det är även en betslande vetenskaplig forskning, som
bedrives vid tekniska högskolan. Och ser man på den uppgift, som1 tillkommer
tekniska högskolan, så är den icke mindre betydelsefull än den
uppgift, som tillkommer universiteten, tj- om universiteten ha till uppgift att
fostra och dana dem, som en gång skola uppbära vårt lands odling •— såsom
det har anförts ■— så har å andra sidan tekniska högskolan till uppgift att
dana och uppfostra dem, som skola åstadkomma de tekniska framstegen i
framtiden, och den uppgiften är väl icke mindre viktig med hänsyn till den
betydelse de tekniska framstegen ha för industriens utveckling och hela det
ekonomiska livet överhuvud taget. Det är också betecknande, att de tekniska
högskolornas lärare i alla andra länder, såvitt jag vet. ha samma ställning i
lönehänseende som universitetsprofessorerna, och i vårt land finnes en femtioårig
hävd för att dessa två slag av professorer skola vara likställda. Vid alla
löneregleringar ha tekniska högskolans professorer hittills kommit i samma
löneställning som universitetsprofessorerna.
För mig är det alltså alldeles uppenbart, att den gräns, som av herr statsrådet
blivit dragen mellan de två slagen av professorer, enligt vilken endast
universitetsprofessorerna blivit upptagna i den högre klassen, men lärarna vid
5r 8. 54
Onsdagen den 10 februari.
Ang.
lönereglering
för vissa professorer
m. fl,
(Forts.)
älta andra högskolor i den lägre klassen, är oriktigt dragen. Yar gränsen
. rättvisligen bör dragas är givetvis omöjligt att säga utan en ny sakkunnig.
. utredning. För att få en sådan till stånd, innan riksdagen fattar beslut i denna
lönereglenngsfråga, anser jag därför, att denna riksdag bör avslå alla förslag,
som äro framställda i denna fråga.
Jag ber därför nu att. på de skäl, som jag anfört, få ansluta mig till dem,
som bär yrkat avslag på utskottets hemställan.
Herr Pauli: Då jag hört, att det av mig framförda förslaget också blivit
framställt i andra kammaren, men där blivit avslaget, skall jag, för att reducera
antalet av de här framställda förslagen, ansluta mig till yrkandet om
bifall till herr Oscar Olssons reservation. Jag kan icke, trots att jag i huvudsak
delar de synpunkter, som nu framställts av herr Petrén, ansluta mig till
hans ståndpunkt,^ att kammaren här bör gå på avslag. Jag vill påminna om
det gamla ordspråket, att en fågel i handen är bättre än tio i skogen, och det
är nog så, som herr Reuterskiöld påpekade, att skulle det bli en ny utredning,
så kan den bli så pass vidlyftig, att ingen vet, hur länge den drar ut.
Jag yrkar alltså fortfarande bifall till utskottets hemställan, men jag skulle
gärna se, att kammaren ville taga den med en sådan motivering, att åtgärdens
provisoriska karaktär bleve betonad. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till herr Oscar Olssons reservation.
Herr Bergqvist: Jag skall icke inlåta mig på frågan om vad som kan anses
vara det konstituerande för att göra en rättvis skillnad mellan professorerna
i avseende på deras löneställning. Jag skall bara taga fasta på herr Tryggers
medgivande, att det är omöjligt att undvika orättvisor, hur man än beslutar.
Men herr Trygger tilläde, att en orättvisa blir omoralisk, om det finnes möjlighet
att undvika den och man icke begagnar sig av detta tillfälle. Och här, i
detta fall, skulle ett sadant tillfälle kunna givas. Ja, om man går ut från den
förutsättningen, att löneregleringen för dessa professorer m. fl. kan uppskjutas
i det ovissa, under det att en mer eller mindre långvarig utredning sker.
då finnes möjligheten, men går man ut från den förutsättningen, att det är
önskvärt, att löneregleringen nu sker, då finnes icke möjligheten. Inom det
sammansätta utskottet ha vi haft den uppfattningen, att det vore önskvärt, att
denna lönereglering nu bleve genomförd.
Det har av herr Trygger och flera andra yrkats, att kammaren skulle avslå
heta framställningen, både Kung!. Maj:ts proposition och motionerna. Jag
undrar, hur det då kommer att ställa sig med medel för avlönande av professorerna
under nästkommande budgetår. Det borde väl i så fall till detta yrkande
åtminstone knytas ett förslag om att de må stå kvar i den löneställning,
som de ha enligt den gamla löneregleringen, och att medel för detta ändamål
beredas för nästa budgetår. Men jag tror, att den bästa utvägen nog vore den.
att kammaren nu toge denna lönereglering, men med den tysta förutsättningen,
att därmed icke något vore definitivt avgjort med avseende på alla dessa
professorer, utan att en utredning ändå kunde tänkas ifrågakomma. Och med
det stora intresse för denna lönereglering, som tyckes finnas, lär det väl träda
fram krafter, som taga, att fragan icke dör. Då komrne man ju nu åtminstone
till ett positivt resultat.
Jag ber också fa nämna, att andra kammaren, där frågan nyss avgjorts,
med mycket stor majoritet bifallit utskottsförslaget.
Herr Tryggor: Herr talman’ Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
säde, att ifall vid teknologiska institutet högre examina än de,
Onsdagen deri 10 februari.
Nr S.
som för närvarande där avläggas, skulle komma i fråga, så vore det: alldeles
uppenbart, att professorerna skulle få eu ökad arbetsbörda. Jag förmodar, att
detta uttalande avsåg att antyda, att då kunde tiden vara inne att ge dem en
likställighet i löneavseende med universitetsprofessorerna.
likställighet i löneavseende med universitetsprofessorerna.
Till detta vill .jag säga. att jag hela tiden har utgått, ifrån alt det här
vore fråga om verkliga vetenskapsmän. Gäller det emellertid en verklig vetenskapsman,
så kan jag icke finna, att hans arbetstid tages ytterligare i anspråk
genom att han får sköta examination och undervisning, ty det är ju uppenbart,
att en vetenskapsman arbetar så mycket som lian överhuvud står ut med.
Alägger man honom undervisnings- och examinationsskyldighet, måste han sålunda
taga tid därtill från vad han eljest skulle ägnat åt vetenskapen. Och
då det ur min synpunkt mest avgörande för hela lönefrågan är, att de i vetenskaplig
skolning och högtvetenskapligt arbete likställda böra åtnjuta samma
avlöning, är det ju alldeles uppenbart, att den argumentation, som herr statsrådet
gjorde gällande, icke kan av mig anses bindande.
Herr Bergqvist yttrade, att ifall kammaren skulle avslå den kungl. propositionen,
så stode man inför en svårighet, nämligen att det icke vore sörjt för
att dessa personer, varom nu är fråga, finge behålla sina nuvarande löneförmåner.
Jag tror icke det är någon fara för den saken, ty det är alldeles uppenbart,
att om Kungl. Maj:ts förslag förkastas, så får Kungl. Maj:t se till, att
det kommer en proposition, som kan anses erforderlig. Därom finnes ju intet
tvivel.
Herr andre vice talmannen: Då överläggningen här i denna viktiga sak
har pågått under så lång tid, skall det icke falla en lekman som mig in att
hålla något längre anförande, även om jag rätt så väl känner skälen både
för och emot de ståndpunkter, som här under debatten ha urgerats. Jag skall
nöja mig med att göra ett par tre mycket små anmärkningar.
Det har ifrån ett par håll anförts här i diskussionen såsom ett argument och
åberopats den ståndpunkt, som intagits av den universitets- och högskolekommitté,
vilken käft hela denna fråga under utredning, och det har sagts, att
när denna kommitté har förordat jämställdhet i lönehänseende mellan alla dessa
här ifrågavarande professorer och universitetsprofessorer, så borde riksdagen
acceptera den ståndpunkten. ^Nu är det dock inte alldeles säkert, att denna universitets-
och högskolekommitté höll på den fulla jämlikheten i lönehänseende,
ty vad kommittén än skrev i sin motivering, vilken här har citerats, så föreslog.
den emellertid i sitt yrkande dels att alla dessa professorer liksom universitetsprofessorerna
skulle placeras i lönegrad B 30 i det nya lönereglementet,
men dels ock att professorerna i Lund och Uppsala skulle avlönas, inte
efter de löner, som utgå i de billigare orter, där de äro bosatta, utan som på
högsta dyrort och därigenom få en högre avlöning och således i själva verket,
om man tar hänsyn till levnadsomkostnaderna, få en högre reallön än den, som
skulle tillerkännas fackhögskoleprofessorerna. Detta yrkande från kommittén
väckte också gensaga från den professor vid tekniska högskolan, som var ledamot
av kommittén.
Den andra anmärkningen gäller också denna jämställdhet. Jag skall inte
tilltro mig att efter de många yttranden, som ha fällts, kunna bidraga med
något självständigt omdöme i den saken. Jag skall endast tillåta mig att citera
ett litet uttalande •— det är endast fyra, fem rader. Jag har här i min
hand en skriftlig utredning, gjord av en professor vid en av våra fackhögskolor
här i Stockholm, en professor, som jämväl tjänstgjort vid universitet
och tvenne gånger förklarats kompetent till universitetsprofessur. Han skriver:
»I betraktande av den mängd professorer av olika slag, som nu finnas i landet,
ar det helt naturligt, att dessa delas upp i olika lönegrader. För mig, som
Nr 8.
56
Onsdagen den 10 februari.
-4.ru/.
lönereglering
för vissa professorer
m. fl.
(Forts.)
själv under 25 månader i sträck uppehållit universitetsprofessur, är det ganska
klart, att universitetsprofessorerna höra stå i en klass för sig.» Det är, som
sagt, en högskoleprofessor i Stockholm, som gör detta uttalande med namnunderskrift,
och jag finner det ganska beaktansvärt.
Till sist skall jag bara ange vad som är det viktigaste och för mig avgörande
skälet, varför jag här yrkar bifall till utskottets förslag. Det är hänsynen
till de ytterst vittgående ekonomiska konsekvenser, som ett beslut i annan riktning,
än vad utskottet föreslagit, skulle medföra. Jag känner så pass väl de
lönerörelser, som pågå och som ge sig tillkänna även bland statens befattningshavare,
att jag är fullkomligt övertygad om, att därest åt dessa professorer,
som det här i dag är fråga om, tillerkännes en löneställning i likhet med
universitetsprofessorerna, och man således i själva verket gör dem till överdirektörers
vederlikar i lönehänseende, då ramlar hela detta med så mycket
besvär uppgjorda lönesystem för statens befattningshavare i allmänhet, och det
blir en ny lönereglering, som kommer att innebära en merutgift för staten av
miljoner och många miljoner.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Då jag, herr vice talman, icke haft tillfälle
att deltaga i förarbetet på det område, som här är fråga om, har jag icke i
nu föreliggande lönefråga någon så utpräglad personlig mening, som i vissa
andra lönefrågor varit fallet. Men jag vill säga, att vare sig man går på utskottets
hemställan eller skulle bifalla den av herr Sederholm framförda reservationen,
kommer man enligt mitt sätt att se saken till ett otillfredsställande
resultat.
Frågan förefaller mig nu ligga så till, att om man a priori ställer sig på
den ståndpunkten, att, därför att riksdagen i fjol, när det gällde universitetsprofessorerna,
yttrade, att den löneregleringen ej får medföra konsekvenser,
detta uttalande skulle utesluta en ny sakprövning beträffande professoma
på andra områden, som därvid till äventyrs skulle befinnas i lönehänseende i
ena fallet böra likställas med, i andra fallet sättas under universitetsprofessorerna,
då kan jag icke vara med om att lägga in den betydelsen i det då gjorda
uttalandet. Uttalandet i fråga innebär, såvitt jag förstår, endast, att riksdagen
menade, att därav icke skulle följa, att andra professorer skulle, enbart
därför att de benämndes professorer, komma att intaga samma löneställning
som den, som föreslogs för universitetsprofessorerna. För egen del kommer
jag också att i nu föreliggande fråga ansluta mig till dem, som hemställt
om avslag.
Mot detta yrkande har invänts — och jag tror, att det kanske var huvudanledningen,
varför man i andra kammaren icke mera allmänt anslöt sig till
den ståndpunkten — att om det bifölles skulle den situationen uppstå, att man
ej vet om det föreligger något som helst förslag beträffande dessa befattningshavares
löneställning. Man har avslagit Kungl. Ma j ds förslag, och vad skall
då inträffa? Såvitt jag förstår, ligger saken så, att utskottets hemställan avser
icke storleken av det av Kungl. Majd på varje lönepost föreslagna beloppet.
Det kvarstår fortfarande till sin omfattning oprövat. Vad som nu i utskottets
hemställan föreslås är, att tillämpningen av ett visst avlöningsreglemente
skall ske på vissa punkter. Därest detta förslag avslås, kommer, såvitt
jag förstår, endast det att inträffa, att — eventuellt efter gemensam omröstning
— utskottet, när det behandlar de olika punkterna, där i varje fall de
föreliggande förslagsbeloppen väl täcka den gamla löneställningen, är oförhindrat
att föreslå, att den gamla löneberäkningen skall fortfarande vara tilllämplig.
Det är ur donna synpunkt jag menar, att den framförda, rent formella invänd -
Onsdagen den 10 februari.
57 Nr 8.
ning mot avslugsyrkundct, icke är pa. det sättet hållbar, som det förefaller mig
att man på vissa håll anser vara fallet.
I det läge, vari frågan nu befinner sig, kommer jag att ansluta mig till dem
som biträda avslagsyrkandet.
.11KJ.
* lönereglering
för vissa proi
fessorc.r in. fl.
(Fort».)
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende å den under behandling varande punkten förekommit
följande yrkanden: 1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Sederholm, att kammaren skulle med bifall till utskottets hemställan, såvitt
anginge föreståndarna vid statens bakteriologiska och rättskemiska laboratorier,
i övrigt avslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades
i den av honom och herr P. S. Hedlund i fläste vid utlåtandet avgivna
reservationen; 3:o), av herr Holmgren, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, att professor vid tekniska högskolan, veterinärhögskolan
och skogshögskolan skulle i löne- och pensionshänseende likställas med
professor vid rikets universitet och karolinska institutet; 4:o), av herr Widell,
att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med den ändring, att professor
vid tekniska högskolan i löne- och pensionshänseende likställdes med professor
vid rikets universitet och karolinska institutet; samt 5 :o) att vad utskottet
hemställt skulle avslås. Därjämte hade i fråga om motiveringen framställts
ett särskilt yrkande, till vilket herr förste vice talmannen ville återkomma
efteråt, om anledning därtill gåves.
Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt de i fråga om
utskottets hemställan förekomna yrkandena och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wohlin begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad sammansatta stats- och jordbruksutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1 punkten 1, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.
Då herr förste vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 61;
Nej — 65.
Punkten 2.
Lades till handlingarna.
Första kammarens protokoll 1926. Nr 8.
5
Nr 8. 58
Onsdagen den 10 februari.
Herr statsrådet Olsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 71, angående
iståndsättande av fastigheten nr 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm m. m.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av överskott
i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1927 av Ulriksdals kungsgårds
förvaltning och drift; samt
nr 18, i anledning av väckta motioner om användandet av ett vid ombyggnad
av det militära epidemisjukhuset i Boden inbesparat belopp.
Efter föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades dessa, nr 67—69 till jordbruksutskottet och nr 71 till statsutskottet.
Avgåvos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:
nr 226, av herr Strömberg och herr Hansson, Gustav, om avskaffande av
censusbestämmelserna i fråga om valbarhet till riksdagens första kammare; och
nr 227, av herr Ekman, Carl Gustaf, m. fl., om utredning och förslag i syfte
att vid val till riksdagens andra kammare tillförsäkra de olika partierna mandat
i förhållande till deras sammanlagda rösttal.
Herr Andersson, Karl, väckte en motion, nr 228. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894
angående jordfästning.
Denna motion hänvisades till behandling av lagutskott.
Herr Luterkort väckte en motion, nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om delning av jord å landet m. m.
Denna motion hänvisades till särskilda utskottet.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bergqvist under två veckor
från och med den 12 innevarande månad.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.23 e. in.
In fidem
G. H. Berggren.
Fredagen den 12 februari.
5!) Nr 8.
Fredagen den 12 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.
Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 70, angående utsträckt tillämpning av de militära avlöningsreglementena
m. m.;
nr 72, med förslag till lag om vissa inskränkningar beträffande tiden för
förläggande av bageri- och konditoriarbete;
nr 73, med förslag till lag om arbetstidens begränsning;
nr 74, angående definitiv lönereglering för förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. m.;
nr 75, med förslag till ny provinsialläkartaxa;
nr 76, angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader;
samt
nr 81, med förslag till lag om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslag).
Justerades protokollen för den 6 och den 9 innevarande månad.
Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avgivande
av förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i art. 36, andra
stycket, av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen;
nr 4, i anledning av väckt motion angående införande av verklig (decisiv)
folkomröstning; och
nr 5, i anledning av väckt motion engående krigsväsendets fullständiga avrustning
såsom mål för Nationernas förbund m. m.; samt
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för vetenskaplig bearbetning av vissa, av
professor J. G. Andersson hopbragta ostasiatiska arkeologiska samlingar.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 18, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 10 i förordningen den 16 november 1863
angående allmänt kyrkomöte.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 19, till Konungen i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897.
Sr 8. 60
Fredagen den 12 februari.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna i lagen den 19 .juni
1917 angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige; och
nr 21. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.
Efter föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade kungl. propositionerna
hänvisades dessa, nr 70 och 74—76 till statsutskottet samt nr 72,
73 och 81 till behandling av lagutskott.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.40 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
260GÖ6