1926. Första kammaren. Nr 42 (Riksdagens protokoll 1926:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1926. Första kammaren. Nr 42.

Tisdagen den 1 juni f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne maj.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader; och

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1926—1927 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt; och

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
av § ''7 mom. 2, och § 8 i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 sid. 1) angående
utvidgad näringsfrihet.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 166 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill att riksdagen må såsom kapitalökning
för luftfartslånefonden för budgetåret 1926—1927 anvisa ett reservationsanslag
av 500,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att såsom
kapitalökning för luftfartslånefonden för budgetåret 1926—1927 anvisa
ett reservationsanslag av 600,000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst namnupprop;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 49.

Första kammarens protokoll 1926. Nr 42.

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 611, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 101 ja och 114
nej, samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 181 ja
och 163 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen
in. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet; nr

163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag under
riksstatens femte huvudtitel till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till oförutsedda utgifter; samt

nr 167, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till partiell löneförbättring
åt häradshövdingarna.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 168, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.

I en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1926 dagtecknad proposition, nr
213, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen att för bekämpande av arbetslösheten,
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen angivna
grunder, under riksstatens femte huvudtitel för budgetåret 1926—1927
anvisa ett extra reservationsanslag av 8,000,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under åberopande av
vad däri anförts hemställt, att riksdagen måtte för bekämpande av arbetslösheten
i enlighet med hittills gällande direktiv, tillämpade på sätt utskottet
i utlåtandet angivit, för budgetåret 1926—1927 under riksstatens femte huvudtitel
bevilja ett extra reservationsanslag å 8,000,000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar A. C. Lindblad, Oscar Olsson, J. Nilsson
i Malmö, J. G. Walles, A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, C. R. Jansson
i Falun, L. J. Carlsson-Frosterud, E. Kristensson i Göteborg och O. Nilsson
i Örebro, vilka ansett, att utskottets yttrande'' bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte för
bekämpande av arbetslösheten i enlighet med hittills gällande direktiv för
budgetåret 1926—1927 under riksstatens femte huvudtitel bevilja ett extra reservationsanslag
å 8,000,000 kronor.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det statsutskottsutlåtande, som nu
föreligger, avser såsom bekant anslaget till arbetslöshetshjälp. Innan jag
kommer in på själva detta utlåtande, tror jag det vara nödvändigt att lämna
en ganska utförlig redogörelse för de direktiv, som fastställdes av den svenska

Tisdagen den 1 juni f.

in.

3 Pir 42,

riksdagen ar 1022 och som i vissa avseenden föriindrade de förut gällande direktiven.
Om herrarna vilja titta på sidan 13 av betänkandet, finna herrarna
där en redogörelse, som utgöres av ett utdrag ur riksdagens skrivelse nr 291
är 1922, och där förekommer först och främst ett summariskt sammandrag av
dittills gällande praxis beträffande arbetslöshetskommissionens tillvägagångssätt
i fråga om arbetskonflikter. Det Diges först, att man har att skilja melLin
allmänna konflikter, d. v. s. konflikter, som omfatta det övervägande antalet
arbetare inom visst fack antingen på en särskild ort eller inom landet
i dess helhet, och partiella konflikter, och det heter sedan:

»Sa snart allmän konflikt inträdde i ett fack, avstängdes omedelbart alla
lackets arbetare pa orten respektive i landet från hjälpverksamheten. Såsom
berörd av allmän konflikt betraktas därvid värjo sådan person, som haft sin
sista mera stadigvarande sysselsättning inom facket i fråga. Om rekvisition
av arbetskraft skedde för att besörja de sålunda avstängdas arbete, skulle
jämlik! den offentliga arbetsförmedlingens praxis, att arbetsförmedlingen undermåla
omständigheter fortgår oberoende av inträffade arbetsinställelser,
anvisning visserligen ske, men det förelåg ingen skyldighet för arbetare, tillhörande
utanför konflikten stående grupper, att taga sådant arbete; eu vägran
narav inverkade e.] på rätten till understöd.

Var åter fråga om en partiell konflikt, skedde omedelbart avstängning endast
av de arbetare, som direkt berördes av konflikten. Men» — och här kommer
den springande punkten — »om arbetskraft rekvirerades för att besörja
det av dem lamnade och blockerade arbetet, skulle det på nyss angivna grunder
a andra sidan i och för sig icke föreligga hinder att anvisa till arbetet
andra arbetslösa — inom eller utom den organisation, vars medlemmar deltogo
konflikten i den man de ur yrkessynpunkt ansågos lämpliga för arbetet.

ca iV u11 a7 Y,agran att hörsamma anvisning eller att antaga arbetet
dar det erbjöds, skulle, savida ej avtalsbrott förelåg från arbetsgivarens

tillLnfl0maS läifyn däTti11’ 1?uruvida den bjudna lönen vore enligt eljest

tillämpade grunder att anse som oskäligt låg eller icke.»

Det är den framställning riksdagen själv gjorde år 1922 av den praxis, som
arbetslöshetskommissionen dittills hade tillämpat. Därefter kommer en myc*et
kortfattad redogörelse för vissa av Kungl. Maj:t den 10 mars utfärdade
föreskrifter rörande arbetslöshetshjälpen vid konflikter. Det säges här: »Medan
inom arbetslöshetskommissionen rått full enighet i övrigt rörande de sålunda
tillämpade grunderna för hjälpverksamheten, hava meningsskiljakticiuif-11
0 -1 t;Jlfädlen dar yppats i fråga om ställningen till sådana arbetsbi
a i11’ V1C, 7, a konflikt föreligger. Enighet har visserligen rått därom,
att understöd icke må utgå till de i konflikt direkt deltagande eller, i händelse
av allmän konflikt, till arbetare inom de fack, som befinna sig i konfhkt
— en princip, till vilken även Eders Kungl. Maj :t uttalat sin anslutning.
Men däremot hava rests invändningar mot majoritetens uppfattning, att
vid partiel! konflikt anvisning av arbetslösa till det blockerade arbetet borde
ske och skyldighet föreligga att antaga arbetet, så framt lönen ej vore oskäJigt
tåg Uch dessa invändningar hava föranlett Eders Kungl. Maj:t att genom
beslut den 10 mars innevarande år meddela ändrade bestämmelser i sådant
avseende.

Av/f.

nrbetdöshc Inunder
stöd vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Enligt dessa bestämmelser får i fråga om arbetslösas avstängande från understöd,
emedan de underlåtit efterkomma given anvisning till arbete, som av
fackorganisation förklarats i blockad, icke prövas av det lokala understödsorganet
utan hänskjutas till arbetslöshetskommissionens arbetsutskott. Uppnås
inom detta arbetsutskott icke enighet, skall frågan efter viss ytterligare
utredning avgöras av Eders Kungl. Maj:t. Intill dess beslut i frågan meddelats
av arbetsutskottet eller av Eders Kungl. Maj:t, bör avstängning från

Nr 42. 4

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflilcl.
(Korta.)

understöd icke äga rum. Rörande motiveringen för de sålunda meddelade
bestämmelserna må här hänvisas till det offentliggjorda statsrådsprotokollet.»
Jag skall genast följa denna hänvisning, då med all sannolikhet det är av intresse
för kammarens ledamöter att få kännedom om vad detta regeringsdirektiv
av den 10 mars innehöll. Innan jag går in härpå, vill jag dock påpeka,
att statsutskottet funnit det nödigt att ur detta statsrådsanförande citera en
enda passus. Det står nämligen i betänkandet, att »departementschefen till
statsrådsprotokollet uttalade sig angående frågan, om ett blockerat arbete
kunde anses som lämpligt arbetstillfälle, och därvid yttrade, att sadana fall
för visso kunde förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn icke tages
till en arbetaregrupps blockadpåbud''». Jag förmodar, att statsutskottet har
citerat detta med hänsyn till att det skulle vara huvudpunkten i _ statsrådets
anförande, ty skall man göra ett sådant citat, är det väl ändå skäl i att någorlunda
angiva den tankegång, som ligger bakom. Det star sa här i statsrådets
anförande: »Vad särskilt angår frågan om ett i anledning av arbetskonflikt
blockerat arbete skall hänföras till lämpligt arbetstillfälle, anser jag, att sådana
fall förvisso kunna förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn
icke tages till en arbetargrupps blockadpåbud. Men samhällsintresset kräver
ock ofrånkomligt, att understödspolitiken icke genom sin allmänna riktning''
blir ett medel att nedbryta den solidaritetsgrund och faktiska rättsordning, på
vilken det kollektiva avtals systemet byggts tipp. På grund av de växlande
förhållandena kräves det ofta en ingående prövning av de i det särskilda fallet
föreliggande omständigheterna för att kunna bedöma lämpligheten av en ifragasatt
arbetsanvisning. Det har emellertid vid sådant förhållande synts mig
erforderligt, för undvikande av onödiga slitningar och vinnande av den i varje
fall bästa lösningen, att närmare anvisningar meddelas om den ordning, vari
frågor av nu omförmälda art böra behandlas.» Så nämnes det, att arbetskonfliktens
beskaffenhet icke bör prövas av det lokala understödsorganet utan
denna sak hänskjutes till arbetslöshetskommissionens arbetsutskott. Om man
inom detta icke blir enig, skall frågan gå automatiskt — utan att det anförts
något besvär — till Kungi. Maj :t, och Kungi. Maj :t skall, innan ärendet avgöres,
hänskjuta saken till en tremannanämnd, som den gången sammansattes
på följande sätt: ordförande blev direktör Cederborg och ledamöter blevo byråchefen
Ribbing och professor Östen Undén.

Men det är icke bara detta statsrådsanförande, som föreligger. Samma dag
publicerades, för att ytterligare klarlägga vad regeringen menade, en kommuniké
till pressen, och i denna heter det, efter att där uttalandet om att samhällets
intresse kräver etc.: »Tillämpningen av eu regel i fråga om ar bet

san vis ning, som skulle innebära ett påbjudande, med risk av arbetslöshetsunderstödets
indragande, av klart dokumenterat strejkbryteri blir enligt
regeringens mening till sina verkningar ödesdigert för de framtida förhållandena
på arbetsmarknaden och därför också för hela samhället. Regeringen
kommer icke att lämna sin medverkan till en sådan arbetslöshetspolitik.»

Jag förmodar, att mina ärade åhörare här i kammaren hava fått en något
klarare uppfattning av den andra Brantingska regeringens ståndpunkt i dessa
ting än som är möjligt att utläsa ur de två rader, som statsutskottet funnit
anledning att citera.

Emellertid, sedan riksdagen i sin skrivelse, på sätt jag angivit, refererat
arbetslöshetskommissionens praxis och 10-mars-beslutet av regeringen, kommer
riksdagen till sina egna direktiv, som skulle gälla för framtiden. Vad står
det nu i riksdagens direktiv? Det har ju också sitt intresse att konstatera, att
när statsutskottet skrivit om dem, har man icke funnit anledning att på^något
sätt erinra om dem. Det heter emellertid: »I fråga om dessa spörsmål vill
riksdagen för sin del utttala», — jag förmodar, att uttrycket icke kan miss -

Tydligen den 1 juni f. in.

5 Nr 42.

förslås; riksdagen har icke gjort till sitt uttalande det referat, som föregår —
»att den allmänt erkända principen om statens neutralitet gentemot stridande
parter å arbetsmarknaden lärer böra vidhållas jämväl i fråga om arbetslöshetsjx(litiken.
Hå skulle dock icke vara fallet, därest vid arbelskonflikt understöd
utginge till arbetare, vilka till följd av sin intressegemenskap med de i konflikten
deltagande kunna anses solidariska med dem. När arbetslöshetskommissionen
också enat sig om — och Eders Kungl. Maj:t härutinnan icke gjort
ändring —, att vid konflikt av allmän karaktär låta avstängningsålgärdcr
drabba icke blott arbetare vid de direkt berörda arbetsställena utan även andra
arbetare inom samma industrigren, innebär detta just en tillämpning av ifrågavarande
princip; och skälet härför är uppenbarligen, att konfliktens utgång
berör icke blott de förras utan hven de sena res intressen.»

Så kommer ett stycke, citerat i det statsrådsanförande, där regeringens beslut
i Stripafallet motiveras:

»Så vitt riksdagen kan finna, föreligger i detta hänseende icke någon principiell
skillnad mellan allmänna och partiella konflikter. Många gånger torde
strider å arbetsmarknaden, som uppträda under den partiella konfliktens
form, i själva verket vara ett led i en genomgående plan, avsedd att förändra
linie- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive industrier. Där detta
är förhållandet, synes i nu ifrågavarande hänseende böra tillämpas samma
principer som vid allmänna konflikter, nämligen att all hjälpverksamhet från
det allmännas sida upphör. Riksdagen förbiser dock icke, att undantagsfall
kunna inträffa, då en partiell konflikt har annan anledning och innebörd än
den nu angivna. Såsom sådana kunna betraktas de partiella konflikter, vilka
icke kunna skäligen anses i avsevärd mån inverka på de allmänna Inne- och
arbetsvillkoren inom facket på orten, respektive landet. Vid dessa bör avstängning
endast gälla de i konflikten direkt deltagande.»

Denna punkt är avgörande, och det torde icke gå för sig att genom någon
advokatyr hävda, att avstängning i alla fall skall äga rum, fastän på indirekt
väg i stället för direkt. — I fortsättningen heter det: »Med avseende å prövningen
av frågan om partiell konflikts inverkan på hjälpverksamheten lärer
nu gälla, att, om enighet icke vinnes inom arbetslöshetskommissionens arbetsutskott,
frågan skall hänskjutas till Eders Kungl. Maj:ts avgörande. Under
tiden utgår understöd till alla arbetslösa inom facket, vilka ej direkt beröras
av konflikten. Understöd kan sålunda komma att utgå under flera veckor,
även om det sedermera vid den slutliga prövningen befunnits, att så rätteligen
icke bort ske. Riksdagen finner icke en sådan ordning tillfredsställande. Till
en början må erinras, att det torde vara kommun obetaget att, oberoende av de
statliga myndigheternas uppfattning, anse arbetskonflikt vara av beskaffenhet
att böra föranleda avstängning. Enligt riksdagens uppfattning bör dock
prövningen av konflikters karaktär förläggas till arbetslöshetskommissionen,
vilken för detta ändamål har att hos de lokala arbetslöshetskommittéerna inskärpa
nödvändigheten att till kommissionen omedelbart anmäla inträffade arbetskonflikter
inom fack, för vars arbetslösa hjälpverksamhet pågår i orten.
Kommissionens arbetsutskott prövar ofördröjligen konfliktens karaktär samt
meddelar beslut, vilket genast skall gå i verkställighet. Har inom utskottet
rått olika meningar, hänskjutes ärendet till Eders Kungl. Maj:ts avgörande.
Därest utskottet beslutat hjälpverksamhetens upphörande, skall detta gälla
till dess Eders Kungl. Maj :t tilläventyrs ändrat utskottets beslut, i vilket fall
understöd utbetalas även för tid avstängning ägt ruin.»

Här är alltså den införda praxis godkänd, att om det blir delade meningar i
arbetslöshetskommissionen, skall frågan automatiskt gå till Kungl. Maj:t, och
den ändring, som är gjord i de direktiv, som meddelades den 10 mars av regeringen.
är, att verkställigheten av kommissionens beslut icke skall uppskjutas

Amf.

arbetslöshetsumlerstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Jfr 42. g

Tisdagen den 1 juni f. m.

.dKj/. till dess Konungen fattat beslut, utan beslutet skall gå i verkställighet, och så
understöd vid man se- hur Kungl. Maj :t gör, om han upphäver eller fastställer kommisarbetskonflikt.
sionens majoritets beslut.

(Torts.) Sedan säges det:

»Med sammanfattande av vad nu anförts, vill riksdagen, på samma gångriksdagen
fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna grunderna
för hjälpverksamhetens bedrivande, såsom riktlinjer för dessa grunders tilllämpning
i fortsättningen vid fall av arbetskonflikt angiva»,

---sedan kommer det fyra attsatser--

»att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten, respektive
i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten;

att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid partiell konflikt,
dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd mån inverka
på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för orten respektive
landet;

att vid såväl allmänna som partiella konflikter vederbörande kommunala
arbetslöshetskommitté omedelbart skall underställa arbetslöshetskommissionen
frågan om konfliktens karaktär, därvid kommissionens arbetsutskott har att,
därest konflikten prövas hava karaktären av allmän eller därmed likställd
partiell konflikt, ofördröjligen meddela beslut, vilket genast skall verkställas;

samt att därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga om partiell konflikts
karaktär av allmän, ärendet skall hänskjutas till Eders Kungl. Maj:t,
varvid dock ovannämnda beslut beträffande hjälpverksamheten skall bestå i
avvaktan på Eders Kungl. Maj :ts beslut.»

För att slippa återkomma till det vill jag redan nu nämna, att den föregående
regeringen genom beslut, vill jag minnas, i september 1922, hade upphävt
detta riksdagens senaste direktiv om att ärendet skall gå till Kungl. Maj:t.
Den 17 september 1923 har nämligen regeringen beslutat bestämma, att från
och med den 1 oktober 1923 frågor rörande arbetslösas avstängning från arbetslöshetsunderstöd
på grund av allmän konflikt skola hänskjutas till statens
arbetslöshetskommission och avgöras av densamma.

Alltså, vilka äro nu de vid 1922 års riksdag fastställda direktiven? Det
finns en fullständig utveckling av dem, och därefter kommer en sammanfattning
i attsatser, som, såvitt jag- förstår, icke lämnar — i den mån man anser,
att en konflikt är partiell och icke kan i avsevärd mån inverka på de allmänna
lönerna och arbetsvillkoren inom facket för orten, respektive landet — något
i tydlighet övrigt att önska. Därvid skola endast de direkt i striden deltagande
avstängas från arbetslöshetshjälp. Det var vad riksdagen fastslagit.

Jag skall nu tillåta mig att gå in på en dokumenterad framställning av riktigheten
av den uppfattning, som jag här tillkännagivit, och av den uppfattning,
som legat till grund för Kungl. Maj ds beslut särskilt i Stripafallet. Det
sägs ju i utskottets utlåtande, att det råder skilda meningar om den saken. Utskottet
säger: »Då skilda uppfattningar gjort sig gällande i fråga om den rätta
tillämpningen av de nuvarande direktiven, vill utskottet sammanfattningsvis i
förtydligande^ syfte framhålla», och så redogöres i tre attsatser i detta statsutskottets
utlåtande för den hänvisningsprocedur, som upphävdes år 1922 genom
den då träffade kompromissen. När riksdagen fattade sitt beslut nämnda
ar, talade dåvarande chefen för socialdepartementet, herr Lindqvist, i andra
kammaren den 31 maj, och i eu replik till en talare sade han:

»Det har vidare sagts någonting, som gjort mig verkligen bekymrad. Det
var herr Dahlén, som förklarade, att här kan man konstatera, att denna regering,
som har ett så nära samband med arbetarklassen här i landet, nu har intagit
en sådan ställning, att man ifrån statens sida skall kräva, att arbetarna
antingen skola bli strejkbrytare eller också få svälta. Härav ser man, hur sa -

Ti.-i(luK<‘ii (len 1 juni f. m.

7 Nr 42.

kerna bedömas. .Tåg trodde eljest, att eu så pass markant sak som denna skulle
lästa sig i minnet hos alla. Det är ju icke längre än sedan den 10 mars i år,
då regeringen gav sitt bestämda besked och satte, som man brukar säga, allt
på ett kort med den förklaringen, att det system, som hittills använts, icke
vidare skulle tillämpas; det systemet nämligen, att man hänvisade arbetsliist
folk till konfliktplatser eller till arbetsplatser, som av arbetarorganisationerna
äro förklarade i blockad och att, om de ej böjde sig och toge detta strejkbrytarearbete,
skulle de straffas med att berövas rätten till arbetslöshetsunderstöd
och nödhjälp. Regeringen har på den punkten sagt klart ifrån, att den
kommer icke att böja sig för ett sådant system, den kommer icke att stödja något
sådant. Nu ligger utskottets betänkande här på bordet, och jag frågar herr
Dahlén, vad begär han mer? Utskottet har här böjt sig helt och hållet för
denna regeringens ståndpunkt, och det system, som innebär anvisning på strejkbryta
rarbete med påföljd, att de arbetare, som ej vilja gå med på något sådant,
mista sitt understöd, är skaffat ur världen.»

Herr talman! Jag skall nu be att få ställa några frågor till kammaren.
Tro kammarens ledamöter, att socialministern Lindqvist talade i god tro? Anser
man, att han icke begrep vad kompromissen 1922 innebar? Vill man göra
gällande, att han icke drog sig för att i andra kammaren lämna falska uppgifter
om kompromissens innebörd i denna punkt? Då man säger, att det, som
nu föreslås, är ett förtydligande och icke innebär någon skärpning av direktiven,
skulle jag — därest man utgår från att socialministern Lindqvist i
andra kammaren lojalt meddelade vad han hade ansett ligga i kompromissen —
vilja fråga de ledamöter av riksdagen, som deltogo i de dåtida förhandlingarna,
huruvida han var förd bakom ljuset helt enkelt. Men jag har icke något
behov av att framställa den frågan, ty det finnes ett mycket stort antal vittnesbörd
om riktigheten av den uppfattning, åt vilken socialministern den
gången gav uttryck. I första kammaren, där debatten förekom dagen efter
och där man således icke rimligtvis kan förutsättas hava svävat i okunnighet
om vad socialministern i andra kammaren dagen förut sagt, hava herr von
Sydow och herr Ekman haft ordet. Jag skulle anse för sannolikt att, därest
socialministern Lindqvist hade misstagit sig, skulle det ha kommit åtminstone
en gensaga från andra deltagare i denna kompromiss, från dem, som jämte herr
Lindqvist närmast hade ansvaret för den. Ehuru båda de nämnda talarna
ganska ingående uppehöllo sig vid direktiven i sina jämförelsevis korta anföranden,
har ingen funnit nödigt att tillrättalägga detta missförstånd förrän år
1926, när den nuvarande regeringen hade fattat sitt beslut i Stripakonflikten.
Jag skall icke citera vad de sagt. Skulle det behövas under den fortsatta debatten,
kunna vi återkomma dit.

Den 7 juni 1922 besvarade dåvarande statsministern Hjalmar Branting en
interpellation i andra kammaren, därvid han sade:

»Jag måste gentemot herr Kilbom konstatera, att vad regeringen fäst det
allra största avseende vid i hela arbetslöshetsfrågans behandling och i fråga
om de tvister, vartill den givit anledning, var, att regeringen på inga villkor
ville underkasta sig att driva arbetarna ut till strejkbryteri. Detta var kärnpunkten.
den förnämsta och viktigaste punkten i regeringens förklaring den 10
mars. Den punkten står fortfarande orubbad, fastän herr Kilbom nu söker
att på eu omväg vrida det därhän, att det ändå kunde bliva ett slags indirekt
strejkbryteri, nu framkallat därigenom, att arbetslöshetsunderstödet kan indragas
vid allmänna konflikter. Det är dock en helt annan sak, och därom
har man icke förut på allvar hört talas. Men detta före den 10 mars existerande
förhållande, att man skulle ha rättighet att genom statens organ hänvisa
arbetare till att taga regelmässigt blockerat arbete och sålunda driva dem
till strejkbryteri vid risk av arbetslöshetsunderstödets indragande, är slut. Det -

ÅMJ.

arbetslöshet sunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forte.)

Nr 42. g

Tisdagen den 1 juni f. m.

arbMösh ts är ensam^ sa s^ort framsteg, att vid sidan därav försvinner bra mycket
understöd vid av anmärkningarna från det partis sida, som herr Kilbom tillhör, att man icke
arbetsJconfliti. kommit längre än man gjort.»

(Forts.) Det fanns alltså ännu en person, som visade sig fullkomligt okunnig om den
ordning, som herr Ekman anser i själva verket vara fullkomligt otvetydig enligt
avdelningens uttalande, men som man i statsutskottet funnit, att det kunde
råda delade meningar om.

Emellertid inskränker sig det icke till vad socialdemokraterna kunde ha för
uppfattning. I »Industria» för den 13 juni 1922 heter det: »Regeringens beslut
av den 10 mars äro alltså, ehuru formellt ingenting rubbas, ganska kringätna.
Den för arbetarerörelsen och dess regering så motbjudande arbetsanvisningen
till blockerade platser har i kompromissen kommit bort» — det konstateras
alltså i arbetsgivareföreningens organ, att denna hänvisningsprocedur är
avskaffad, så pass snart efter riksdagens beslut som den 13 juni 1922. Sedan
fortsättes det — »men endast genom att i huvudmassan partiella konflikter
ersättas av allmän avstängning. Gärna ett hårdare tillvägagående bara
det solidaritetssårande momentet undanskaffas.»

Den fråga vi diskutera i dag är, huruvida denna hänvisningsprocedur finns
kvar eller ej enligt 1922 års direktiv, som icke skola skärpas utan bara förtydligas.
Att detta var en mening, som förefanns, även utom de kretsar, jag
nu har nämnt, torde kanske också i dagens debatt böra beläggas med några
dokumentariska framställningar.

I Stockholmstidningen säges det den 30 maj 1922 — alltså omedelbart före
debatten, då man på en tidningsredaktion hade att gå ensamt efter de i utskottsutlåtandet
skrivna direktiven utan att hava hört kommentarerna i debatten:
»Det återstod att finna en lösning i fråga om de partiella konflikter na.

Utskottets förslag i detta avseende innebär, att dessa konflikter skola i
understödsavseende betraktas och behandlas såsom allmänna konflikter utom
i de fall, då en sådan konflikt ''icke skäligen kan anses i avsevärd mån inverka
på de allmänna Inne- och arbetsvillkoren inom facket för orten, respektive
landet’. Härvid kan alltså i undantagsfall förekomma, att understöd utgår
till fackarbetare, som under konflikt icke vilja antaga blockerat arbete, och
detta är den punkt, vari kompromissen går regeringens ståndpunkt till mötes
i sak.»

I Dagens Nyheter för samma dag, den 30 maj 1922. heter det: »Utlåtandets
viktigaste avsnitt är emellertid det som rör förhållandet mellan arbetslöshetsunderstöd
och arbetskonflikter. Utskottet har löst tvistefrågan genom
att alldeles utmönstra de understöd som framkallade meningsskiljaktigheterna.
Först, och främst fastslås uttryckligen hittillsvarande praxis att generell avstängning
skall äga rum vid konflikter av allmän karaktär. Till detta stadgas
att samma förfarande skall vara regel även vid partiella konflikter, emedan
de icke principiellt och oftast icke heller till sina verkningar skilja sig
från de allmänna. Tack vare denna skärpning av den hittillsvarande regeln
blir det möjligt att undgå arbetsanvisningen som individuell prövosten på understödstagares
arbetsvillighet i konfliktfallen.»

Jag skall kanske också tillåta mig att säga ett ord om ett organ, som står
herr Ekman något närmare än de förut citerade, nämligen Svenska Morgonbladet,
där det den 2 juni 1922 såsom ett slags svar på socialminister Lindqvists
nyss citerade anförande i andra kammaren beträffande strejkbryteriarbete
säges: »Detta förfarande har nu utbytts mot ett annat, det nämligen att
samtliga sådana partiella konflikter, som kunna anses i någon avsevärd mån
inverka på lönenivån i orten, respektive landet, skola betraktas som allmänna
och sålunda utan vidare föranleda avstängning.» Det är ett uttryckligt er -

Tydligen den 1 juni f. m.

Nr 42.

kännande av att hänvisning sr e g eln ur avskaffad, utbytt mot ett annat förfarande.

Det kanske icke har så stort intresse för herrarna, men till dokumentsamlingen
kan gärna även läggas ett uttalande i tidskriften Tiden, som ju även på
motståndarhåll åtminstone anses vara uttryck för en viss objektivitet: »Den

borgerliga sidan» — det rör sig om kompromissen 1922 — »var från början
klart inställd på att ingen arbetare, som vägrade bryta blockad eller strejk,
skulle äga rätt till samhällshjälp. Om en strejk eller arbetskonflikt överhuvud
utbröt, skulle arbetslöshetsmyndigheterna icke endast utesluta de direkt i konflikten
invecklade från allt slags understöd utan därjämte anvisa ortens arbetslösa
i tur och ordning att inträda i de stridandes ställe. — Från socialdemokratiskt
håll bekämpades denna anvisning av ''klart dokumenterat strejkbryteriarbete’
och regeringsdirektiven av den 30 mars gav på denna punkt uttryckligt
besked. Nu har riksdagen godkänt regeringens ståndpunkt i denna
fråga.»

feom man ser, vimlade landet av missuppfattningar och missförstånd. Det
fanns klarhet bara på en enda punkt, och det var i statsutskottets tredje avdelmng.
Den klarheten behöll man dock den gången helt och hållet för sig
själv och aktade inte nödigt att lämna några uppgifter om sin insikt.

Det är emellertid icke ensamt detta. Vid den stora konflikten 1923 lämnade
arbetslöshetskomrnissionen till riksdagens statsutskott en mycket lång redogö.
relse för hur direktiven voro beskaffade. Denna redogörelse återfinnes
på sid. 9 i bilagan till statsutskottets utlåtande nr 30 för år 1923; redogörelsen
börjar vid kantrubriken »gällande direktiv för tiden 10 mars—9 juni
1922». Efter att hava citerat — det skall jag inte nu trötta kammaren med
att återupprepa _ — de att-satser, riksdagens skrivelse innehöll, uttalade arbetslöshctskornmissionen
följande: »De nya, av riksdagen och Kungl. Maj:t
fastställda direktiven inneburo så till vida en ändring av besluten av den 10
mars, att ovan anförda norm angivits för bedömandet av partiella konflikter,
och att ett beslut av arbetsutskottets majoritet genast skulle gå i verkställighet
utan hänsyn till ärendets eventuella hänskjutande till Kungl. Maj:t. Därjämte
hade statsutskottet funnit sig böra betona, att det vore kommun obetaget
att, oberoende av statlig myndighets uppfattning, anse arbetskonflikt
vara av beskaffenhet att böra föranleda avstängning, i vilket fall statsbidraget
till understödsverksamheten automatiskt upphörde. Utskottet hade likaledes
framhållit, att, jämlikt den offentliga arbetsförmedlingens principer, arbetsanvisningen
skulle fortgå oberoende av arbetskonflikt. Beträffande anvisningen
av understödda arbetslösa till blockerat arbetsställe skulle sådan visserligen
kunna ske, men riksdagen gjorde ingen ändring i beslutet av den 10 mars,
att ingen skyldighet skulle föreligga för den arbetslöse att antaga sålunda erbjudet
arbete. I stället för denna anvisning sprocedur vid partiell konflikt
uppställde statsutskottet nyssnämnda regler för sådan konflikts bedömande.''»
Arbetslöshetskommissionen av år 1923 visste sålunda mycket väl, att riksdagen
hade upphävt den gamla hänvisningsproceduren.

Det är icke bara arbetslöshetskommissionen, som hade kännedom härom.
Jag ser icke herr von Sydoiv här, vilket är skada. Det finns nämligen en skrivelse
av hans hand eller i varje fall undertecknad av honom, där denna sak
fullkomligt klart lägges upp. I skrivelse till statens arbetslöshetskommission
— den återfinnes också såsom bilaga till statsutskottets utlåtande nr 30 år
1923 — heter det:

»Efler att hava inledningsvis uttalat, att den allmänt erkända principen om
statens neutralitet gentemot stridande parter å arbetsmarknaden — det gäller
statsutskottets memorial nr 118 år 1922 — syntes böra vidhållas jämväl i frå -

Awj.

arbetslöshet sunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Nr 42. 10

Tisdagen den 1 juni £. in.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

ga om arbetslöshetspolitiken, sammanfattade riksdagen sina bekanta direktiv
för hjälpverksamhetens bedrivande och bestämde bl. a.

att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten resp. i
landet avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten;

I enlighet med dessa av riksdagen angivna grunder har sålunda i fall av arbetskonflikt
hänvisningen till blockerat arbete genom arbetsförmedlingen blivit
i ovan angivtia fall upphävd och ett mera summariskt förfarande med allmän
avstängning infört.»

I debatten om järnbrukskonflikten vid samma års riksdag förklarade herr
Trygger följande — socialministern hade i ett anförande med hänsyftning på
andra förhållanden talat om en försämring ur arbetarsynpunkt av direktiven:
»Emellertid minnas vi mycket väl, huru det förhöll sig med denna sak. Den
äldre regeln, att man, när det var konflikt inom ett fack, skulle hänvisa de arbetslösa
att taga arbete inom facket och att de voro skyldiga att vid äventyr
att förlora rätten till arbetslöshetshjälp taga arbete mot skälig avlöning, framställdes
förut såsom ett ingrepp i den ställning arbetarna skäligen kunde göra
anspråk på, nämligen att icke behöva tvingas till s. k. strejkbryteri. Således
samma sak, som då framställdes såsom något för arbetarna skadligt och som
ersattes med de direktiv, som bestämdes förra året, framställes i dag såsom
något för arbetarna fördelaktigt.»

Mina herrar! Vad är nu sanningen i denna sak? Är det sant, som statsutskottet
förklarar i sitt nu föreliggande utlåtande, att den passus, som här finnes
om hänvisningen, endast innebär ett förtydligande av riksdagens direktiv
av år 1922? Jag kan för min del icke finna, att man med sanning kan göra
gällande, att vad statsutskottet nu förelår riksdagen till antagande är ett förtydligande.
Det är en återgång till en genom kompromissen 1922 avskaffad
ordning, och jag skall något senare återkomma till de motiv, som ju icke äro
svåra att spåra bakom detta s. k. förtydligande.

Jag tillåter mig att gå in på själva det fall, som statsutskottet har berört,
därför att det ju har sitt intresse att se, huru denna sak har tagits från statsutskottets
sida.

Jag skall icke fästa något stort avseende därvid, men jag skall påpeka, såsom
en liten egendomlighet, att statsutskottet i reciten uttryckligen förklarar
att arbetslöshetskommissionen den 20 december 1925 behandlade Stiipafallet
såsom en partiell konflikt, men underlåter att lika tydligt förklara, att kommissionen
vid alla senare tillfällen, då den haft ärendet till prövning, också
har behandlat detta fall såsom en partiell konflikt. Jag har litet svårt att
tro, att detta bara beror på ett förbiseende. Statsutskottet förklarar vidare,
att »utskottet funnit sig kunna giva arbetslöshetskommissionens principiella
uppfattning av de i riksdagens skrivelse nr 291 år 1922 angivna riktlinjer sin
anslutning». Jag får kanske för närvarande nöja mig med att fråga, vilken
principiell uppfattning, som statsutskottet här syftar på. Det torde nämligen
inte vara så lätt att ur handlingarna få fram den principiella uppfattning, som
arbetslöshetskommissionen har haft, om man nämligen icke ensamt tänker på
hänvisningen. Härefter fortsätter statsutskottet på följande sätt: »Att kom missionen

enligt sitt beslut den 20 december 1925 uppfattade och behandlade
arbetskonflikten vid Stripa såsom en ''partiell’ konflikt av icke allmän karaktär,
synes med hänsyn till det dåvarande läget vara väl förenligt med riksdagens
nyss berörda yttrande rörande en dylik arbetskonflikts förutsättningar
och innebörd.» Sedan kommer det något ganska märkligt: »Vidare är det en -

Tisdagen den 1 juni f. m.

11 Nr 42.

ligt utskottets mening ostridigt, att den förändring, arbetsvillkoren vid Stripa
därefter och till den 23 mars 1926 undergingo, gav arbetslöshetskommissionen
fullgiltig anledning att vid sistnämnda tillfälle anse den fortgående konflikten
hava utvecklats till en med allmän konflikt likställd, partiell sådan.» Vad
menas med »ostridigt»? Regeringen bestrider det, arbetslöshetskommissionen
bestrider det. Det är ju nämligen på det sättet, att i fråga om konfliktens karaktär
har det icke rått några delade meningar mellan regeringen och arhetslöshetskornmisisonen.
En ledamot i arbetslöshetskommissionen, herr Paues, har
redan den 20 december förklarat sig anse, att konflikten vore en partiell ’kon1
likt med allmän konflikts karaktär. Detta tycktes emellertid, såvitt man kan
se av protokollet, arbetslöshetskommissionen hava betraktat såsom så besynnerligt,
att kommissionen bara lät honom reservera sig utan att egentligen bry
sig om den saken.

Varför nämner nu inte statsutskottet — låt vara, att det inte stod i reciten
varför nämner nu inte statsutskottet här, att arbetslöshetskommissionen
hven den 23 mars, även den 30 mars, även den 22 april har behandlat denna
konflikt som en partiell konflikt utan allmän konflikts karaktär? Ty det är
vad kommissionen har gjort. Detta är ostridigt. Jag kan, tror jag, jämförelsevis
lätt saga, varför statsutskottet icke nämner detta, utan säger någonting
helt annat, nämligen att kommissionen »hade fullgiltig anledning» att betrakta
konflikten på ett sätt, som kommissionen icke betraktade konflikten på. Ty
litet längre ned står det så här: »När därför arbetslöshetskommissionen be gränsade

avstängningen från understöd till dem, som efter hänvisning till denna
arbetsplats vägrade mottaga arbete därstädes, så innebar detta enligt utskottets
åsikt en mindre sträng och för ortens arbetslösa mera förmånlig tilllämpning
av direktiven i fråga än den, vartill deras ordalydelse och förhållandena
i övrigt kunnat giva anledning.»

Det var för att strö litet blommor för arbetslöshetskommissionens fotter,
som statsutskottet lindade in sin faktiska anmärkning mot kommissionens sätt
att betrakta konflikten. Nu tycker jag, att dessa blommor skulle dofta ganska
beskt, ty denna passus om den mindre stränga och för ortens arbetslösa mera
förmånliga tillämpningen låter för mina öron uteslutande såsom ett skämt, men
t5''värr bara såsom ett dåligt, för att inte säga mycket dåligt skämt. Man
skall anse, att ord äro ensamt avgörande — att gent emot orden på papperet
verkligheten icke har någon betydelse — för att man skall kunna skriva något
sådant. Ty vad var det som skulle ske? Från vederbörande gruvägare
rekvirerades 15 man till malmlastningsarbete. Malmlastningsarbete torde utan
vidare vara sådant, att praktiskt taget alla arbetslösa, om de icke äro för
klena, kunna hänvisas dit. Man kan inte gärna inskränka hänvisningen ensamt
till gruvarbetare. Det rörde sig ju om malm, som redan låg ovan jord och
som bolaget ville ha bortfraktad. Hänvisningen skulle — det vet varenda
människa, för att inte säga varje barn i detta land — ha lett dithän, att samtliga
arbetslösa — vare sig de voro gruvarbetare, grovarbetare eller timmermän
eller vad de än kunde ha varit, endast de haft de nödiga krafterna — skulle
kommit att successivt avstängas från all statlig arbetslöshetshjälp. Det finns
icke någon tvekan om att detta hade blivit följden. Allmän avstängning kan
man icke gärna låta sträcka sig utanför gruvarbetarnas krets, men genom hänvisning
sprocedur en dragas samtliga arbetare in i avstängning smaskinmet via
hänvisningen. Det är detta, som statsutskottet utan ironi, utan någon slags
känsla för det hån, som ligger i uttrycket, förklarar, att det är en mindre sträng
och för ortens arbetslösa mera förmånlig tillämpning av direktiven än arbetslöshetskommissionen
hade behövt använda.

Beträffande Stripakonflikten finns det emellertid en annan strid, och det
är striden, huruvida det är en allmän konflikt, eller rättare, huruvida det den

Ang.

arbetslöshet sunderstöd
vid
arbetslön}likt.
(Forts.)

>''r 42.

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetslconflikt.
(Forts.)

23 mars var en allmän konflikt eller en partiell konflikt av enkel karaktär.
Jag vill nu erinra om att det finnes konflikter av ganska olika typer. _ Vi ha,
såsom framgår av allt vad som förut är sagt, de s. k. allmänna konflikterna,
som omfatta flertalet arbetare inom en industri antingen i hela landet eller på
en särskild ort. Dem tvistar man inte om. Vi ha vidare de partiella konflikterna.
Av dem anses somliga kunna jämställas med konflikter av allmän ka•raktär;
andra anses icke kunna jämställas med dylika konflikter. För att en
partiell konflikt skall kunna jämställas med en allmän konflikt har statsutskottet
1922 uppställt följande förutsättningar. Den skall vara ett led i en genomgående
plan, avsedd att förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket eller
industrien. Detta är den positiva bestämningen; sedan kommer en negativ
bestämning, i vilken det säges, att undantag skall göras för sådana konflikter,
vilka icke kunna anses i avsevärd mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren
inom facket för orten, resp. landet. Jag vill visst icke påstå, att
jag är i stånd att på ett uttömmande sätt beskriva, hur konflikter måste vara
beskaffade för att, om de äro partiella, enligt statsutskottet egen karakteristik
av 1922 kunna likställas med allmänna konflikter. Men när man känner till
vilka fall av konflikter, som nog väsentligen hava legat bakom denna formulering,
torde jag kunna utgå från att tankegången har varit ungefär följande.
Ett fackförbund kan öppna en strid i avsikt att förbättra lönerna eller eventuellt
för att förhindra, att lönerna sänkas, på två alldeles olika sätt. Arbetarna
kunna antingen gå ut i en stor allmän konflikt och taga hela stöten på
en gång, eller också kunna de plocka ut arbetarna från en arbetsplats, under
det att samtliga de andra arbetarna underhålla dem som gå i strejk; på det
viset sätter man en mycket hård press på en enskild arbetsgivare. När denna
strejk har pågått en tid och kanske lyckats, börjar man på nästa plats. På
detta sätt går man planmässigt från arbetsställe till arbetsställe i syfte att antingen
få lönerna höjda eller också andra ändringar i arbetsvillkoren. Om det
icke är konflikter av denna art, som åsyftas, förefaller det mig rätt svårt att
saga, att konflikten skulle kunna ingå i en genomgående plan, vilket ju är den
postitiva karakteristiken ifrån riksdagens sida år 1922. Huruvida utgången
av en strid kan i avsevärd mån — jag vill bara inom parentes påpeka, att orden
»i avsevärd mån» hava fallit bort i det här föreliggande nya förslaget;
det är ju överhuvud taget icke alldeles samma formulering —■ inverka på löneeller
andra arbetsvillkor inom industrien antingen å orten eller i landet, kan naturligtvis
vara mycket kinkigt att med säkerhet bedöma. Jag vill bara konstatera,
att varken arbetslöshetskommissionen eller regeringen har kunnat komma
till det resultatet, att Stripakonfliktens utgång skulle i någon avsevärd
mån kunna inverka på arbets- och lönevillkoren i allmänhet inom yrket. Nu
är det självfallet, att det förstånd, den omdömeskraft och den sakkunskap, som
i detta avseende är företrädd i arbetslöshetskommissionen och i regeringen, är
oändligt underlägsen den som är företrädd i statsutskottets tredje avdelning.
Vi ha ju nu fått den instansordningen i arbetslöshetsfrågor, att först kommer
kommissionen och sedan Kungl. Maj:t, och så kommer statsutskottets tredje
avdelning såsom den högsta instansen, som icke bara är så säker på sin sak i
en fråga, där både regering och arbetslöshetskommission kommit till annat
resultat, att avdelningen i allmänhet säger, att man borde ha kunnat behandla
Stripakonflikten såsom en partiell konflikt av allmän karaktär utan som till
och med säger, att det är ostridigt, att det är en sådan konflikt. Det är ju
Omöjligt för mig att veta, vilken omsorg tredje avdelningen i statsutskottet
har haft tillfälle att lägga ner på ett studium av denna konflikt, men om det
har varit mera djupgående än arbetslöshetskommissionens och regeringens, må
mig vara tillåtet att lämna därhän. Ty när man icke ens kunnat på ett fullt
korrekt sätt referera, vad konflikten rör, så kan man ju inte anse, att herrarna

Tisdagen den 1 juni f. m.

Nr 4•>.

ha trängt sä utomordentligt djupt in i ämnet, att de mot kommissionen ocli regeringen
kunna förklara, att någonting här är ostridigt. Det står nämligen
på sid. 4 i utlåtandet: »Efter det arbetarna framställt begäran om 25 % förhöjning
av utgående löner, men arbetsgivaren vägrat godkänna detta krav,
nedlades arbetet den 9 mars 1925.» Det skulle vara intressant att veta, från
vilket papper den upplysningen har hämtats. Därest den vore riktig, vore
kanske kravet icke så farligt, eftersom arbetsgivarna mycket snabbt bjödo
timlöner, som med mera än 25 procent överstego de förut gällande. Men i
själva verket var det så, att arbetarna krävde samma timlöner, som förekomma
i gruvarbetaravtalet, men att beträffande ackordslönerna har däremot såsom
krav uppställts först en genomgående förhöjning med 25 procent; sedan ha de
ändrat sig en smula, så att jag tror, att det nu rör sig om tre olika satser, 20, 25
och 30 procent. I vilket fall som helst vågar jag bestrida, att detta referat
av lönekonfliktens egentliga läge vid Stripa är korrekt.

Mina herrar! Det är ssmdikalister, som väsentligen föra striden vid Stripa,
och eftersom syndikalisterna ofta ställa till okynneskonflikter ■— det torde
man inte kunna komma ifrån —, torde den föreställningen vara ganska allmän,
att det här helt enkelt rör sig om en sådan. Man finner det naturligtvis rätt
egendomligt, att en socialdemokratisk regering överhuvud bekymrar sig om
en sådan sak. Men jag tror, att det är befogat att säga, att de syndikalister,
som äro organiserade i Stripa, äro fullkomligt vanliga svenska arbetare utan
några som helst okynniga drag. Något sådant inslag finnes överhuvud icke i
denna konflikt, och det är av vikt att slå fast, att det också finnes syndikalister,
som icke skilja sig något egentligen från den stora huvudmassan av
svenska folket. Jag vill endast för att styrka detta mitt uttalande nämna vad
järnbruksförbundets ombudsman Wi strand har förklarat vid ett sammanträde
med. arbetslöshetskommissionen. Han säger: »Jag vill vitsorda, att arbets ledningen

och arbetarna vid Stripa icke haft några särskilda anledningar till
klagomål mot varandra utan att med undantag för själva lönekonflikten förhållandet
vant gott.» Jag skall dessutom till den upplysning det lända kan
nämna, att Stripaarbetarna kommo i ett sämre läge vid de stora lönereduktionerna
än andra gruvarbetare i trakten. Det bestyrkes av en promemoria, upprättad
av förlikningsmannen Wijkman i Örebro. Medan i genomsnitt gruvarbetarna
fingo sina löner reducerade med 40 ä 50 procent, fingo Stripaarbetarna
sina löner reducerade med 60 procent. Detta är vad som bildat själva
utgångsläget för konflikten, nämligen att ifrågavarande arbetare kommit rätt
betydligt under den allmänna lönenivån på orten. Landshövding Elmquist
har haft ett ganska långt yttrande vid ifrågavarande sammanträde i arbetslöshetskommissionen,
där han bl. a. säger följande: »Då det nya riksavtalet
slöts, togs gruvan icke med, emedan flertalet arbetare voro syndikalister.

Arbetsgivarens anbud låg då ännu under det nya riksavtalets nivå. Efter
det kommissionen första gången behandlat frågan och avslagit framställningen
om anvisning, blev det ny förhandling. Då erbjöd sig arbetsgivarsidan
att sluta avtal för Stripa på samma villkor som riksavtalet föreskrev, d. v. s.
timlöner till 63 öre ovan jord och 70 öre under jord. I enlighet med riksavtalet
skulle vidare de ackord, som icke gåvo den nya minimilönen, skäligen jämkas.
I övrigt skulle ackordslönenivån lämnas oförändrad. Till naturaförmåner
skulle icke tagas några hänsyn, och därför borde dessa värderas mera
jämnt än vad förut blivit fallet. Då naturaförmånerna förut varit lägre uppskattade
vid Stripa än vid andra gruvfält, förordade arbetsgivaren i följd härav
vissa förhandlingar beträffande uppskattningen av dessa förmåner. Arbetarna
förklarade emellertid, att de icke brydde sig om riksavtalet och att de
ansågo de ifrågasatta höjningarna i fråga om naturaförmånernas värden för
stora. De ville hava generell löneförhöjning.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonfUkt.
(Forts.)

Jfr 42.

Tisdagen den 1 juni f. in.

arbetslöshets- ^ fra&a om timlönsarbetet var situationen således fullkomligt klar. Vidare
understöd vid föreföll det mig, då jag kom till platsen och förhandlade, klart av de meddearbetskonflikt.
landen, som där gåvos, att även med de höjda värden på naturaförmåner, som
(Forts.) arbetsgivarna begärde, skulle hyran icke komma att bliva högre än på andra
platser utan ligga normalt. På sina håll voro hyrorna dyrare och detta gällde
även^belysningen. Därtill kom att Stripas bostäder enligt uppgift voro bättre
än på andra håll. Arbetarna påstodo emellertid att vid den generella lönenedsättning,
som tidigare hade skett, hade de fått högre avdrag än vad deras kamrater
vid andra gruvor fått, och de påstodo också, att ackordsförtjänstema
voro lägre än på andra håll.

_ Nu befanns att arbetsgivaren vid sin reglering av ackorden icke ansåg sig
vilja eller kunna sträcka sig längre än till fyllande av riksavtalet, d. v. s. att
de ackord, som. gåvo den nya minimilönen, skulle bestå, men de, som voro
lägre, skulle höjas till minimilönen eller däromkring. Uttrycket i förlikningsförslaget
»skäligen jämkas» var emellertid avsett att innebära att man skulle
kunna gå även något över minimilönen. Då jag ville ha bort konflikten och
på grund av den uppfattning, jag fick, att ackorden dock lågo i underkant och
lägre än på vissa andra platser, lade jag ett förslag, att de ackord, som givit
mindre än den nya timlönen, skulle höjas med 10 %. Detta skulle betyda, att
inkomsten å dessa skulle bliva minst 75 öre, medan det anbud, som arbetsgivaren
tidigare gjort, skulle hava givit 71.5 ä 72 öre. Då ackordsförtjänsten
otvivelaktigt var bättre på en del andra håll, föreslog jag vidare, att man
skulle taga hänsyn härtill i så måtto, att de ökade avdragen för naturaförmåner
skulle sättas något mindre än vad arbetsgivaren begärt. Lyset skulle ökas
endast från 4 kr. till 6 kr. pr år och lampa i stil Ilek för 7.50 kr., och hyrorna
skulle höjas i stället för med 30 % med endast 15 %. Arbetsgivarnas ombud
förklarade, att de voro beredda att tillstyrka detta förslag. Arbetarnas åter
iörklarade, att de under andra förhållanden möjligen skulle hava antagit förslaget.
eller förordat det, men att de icke voro villiga därtill under Dressen av
kommissionens beslut. Från arbetsgivarsidan framhölls, att det vid de andra
gruvorna efter uppgörelsen visat sig, att arbetarna genom ökad intensitet drivit
upp förtjänsten och att arbetarnas jämförelser därför haltade. Emellertid
vitsordades att arbetsintensiteten alltid varit god vid Stripa och jämförlig med
den vid övriga gruvor. Vid Stripa ligga redan uppfordrade 37,000 ton malm.
Gruvan har ett visst intresse av att få denna malm lassad ut från backen, men
har föga intresse av att vid nuvarande förhållanden sätta i gång full brytning.
Emellertid var avsikten, om uppgörelse vunnits, att taga upp driften med c:a
100 man.»

Det framgår även av detta dokument, att landshövding Elmquist ansett sig
kunna konstatera, att ackorden lågo i underkant, och i själva verket torde
detta heller icke från något håll bestridas.

Om nu detta är fallet, kan man då rimligen säga. att Stripakonflikten är eu
konflikt med allmän konflikts karaktär? Utskottets motivering härför är, att
»arbetarpartens vägran att med tillämpning av ett för yrket i övrigt i orten
gällande riksavtal återupptaga arbetet, därest icke medgivanden, gående utöver
vad sagda avtal innehöll, bleve arbetarna i fråga tillförsäkrade, måste
nämligen enligt utskottets mening hänföra denna konflikt till den grupp av
sådana, vid vilka enligt riksdagens direktiv »all hjälpverksamhet från det allmännas
sida bör upphöra». Ja, mina herrar, om, oavsett utgångsläget, den
omständigheten, att arbetarna icke ville nöja sig med grunderna i det gällande
avtalet, skall göra en konflikt till en konflikt av allmän karaktär, torde det
komma att visa sig, att knappast någon partiell konflikt kan återstå utan att
praktiskt taget alla sådana konflikter bli av allmän karaktär. Av ett protokollsuttalande
har det visserligen icke framgått, att när gruvarbetareförbundet

Tisdagen den 1 juni f. m.

15 Nr 42.

vägrade alt taga Stripa med i uppgörelsen, delta skedde av mycket reella skäl.
ty där står det, att förbundet hade så litet intresse av konfliken, därför att det
endast hade tolv man organiserade där, under det att de flesta voro medlemmar
av en syndikalistisk organisation. Men det förhöll sig så, att om Stripagruvan
hade ingått i uppgörelsen, hade denna icke fått det innehåll, som gruvarbetaravtalet
nu har, därför att avtalet, tillämpat på Stripa, skulle hava kommit
att giva lägre löner än vid andra gruvor, .just därför att själva utgångspunkten
låg lägre än vid de andra gruvorna. Detta var den verkliga anledningen
till att gruvarbetarförbundet avstod, eller rättare till att gruva,rbetarförbundet
under inga omständigheter ville ha Stripa med i uppgörelsen, ty då
hade hela avtalet måst byggas upp efter ett annat system. Jag skall icke allt
för djupt komma in på dessa avtalstekniska ting, men det är ett mycket Underligt
uppbyggt arbetsavtal, som föreligger vid de mellansvenska gruvfälten.
Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att den tredje att-satsen i statsutskottets
utlåtande, där det talas om att man vid en skälighetsprövning av lönen
skall fästa avseende »endast vid faktiskt utgående, lägsta löner», så vitt jag
kan förstå skulle leda dithän, att man som enkla partiella konflikter skulle
räkna sådana, där lönerna ligga över ett kollektivavtals minimilöner — om
det icke är avsett, förstår jag icke, vad utskottet menar där — medan man enligt
utskottets mening skall strängare behandla sådana konflikter, där de faktiskt
utgående lönerna icke ligga över en minimilön, som kollektivavtalet innehåller.
Det är nämligen den principiella grunden i det nämnda arbetsavtalet.

Jag vill ytterligare erinra därom, att statsutskottet på tillskyndan av tredje
avdelningen har karakteriserat denna konflikt på ett annat sätt än arbetslöshetskommissionen
och regeringen hava ansett sig böra göra. Jag upprepar,
att man, därest man godkänner den tolkning av Stripafallet, som ligger i
detta utlåtande, via denna tolkning kommer fram till en ganska avsevärd skärpning
av gällande direktiv. Skärpningen av direktiven kommer icke blott att
ligga i den nya tredje att-satsen utan också i själva tolkningen av Stripakonflikten
såsom en allmän konflikt redan nu. Det är att observera, att regeringen
har räknat med att den skall kunna utvecklas till en allmän konflikt. Det
är tänkbart, att man, när gruvarbetaravtalet utlöper, kommer att knyta ihop
frågan om ett nytt avtal för gruvarbetarna i allmänhet med Stripafallet på
sådant sätt, att det kan få den karaktär, som statsutskottet säger, att det redan
bär. Regeringen har i varje fall icke velat bortse från den möjligheten, och
den har som bekant även anbefallt arbetslöshetskommissionen att på den
punkten följa konfliktens utveckling.

Sedan yttras det i utskottets utlåtande: »Om därför en ändring i kommissionens
beslut av den 23 mars 1926 ansetts påkallad, borde den skäligen gått
därpå ut, att yrkets alla arbetare på orten avstängts från understöd.» Det är
ju ytterligare ett positivt uttalande i ett enskilt fall, där omdömessäkerheten
på den ena sidan knappast kan förutsättas vara större än på den andra.

Jag skall nu ett ögonblick också tillåta mig att uppehålla mig vid det beslut,
som Kungl. Maj:t har fattat och som skulle stå i direkt strid mot riksdagens
uttalande. Jag skall därvid icke komma in på sakens konstitutionella
sida, fast jag ju icke kan blunda för att uttalandet kanske går ut över de
befogenheter, som ett statsutskott grundlagsenligt kan anses hava, utan jag
skall gå in på frågan ur saklig synpunkt. Jag skall då be att få hänvisa till
sid. 15 i statsutskottets utlåtande, där man återfinner följande direktiv: »att,
därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga om partiell konflikts karaktär
av allmän, ärendet skall hänskjutas till Eders Kungl. Maj :t, varvid dock ovannämnda
beslut beträffande hjälpverksamheten skall bestå i avvaktan på Eders
Kungl. Maj:ts beslut.» Vad är det nu, som ligger bakom denna att-sats?
Bakom den ligger regeringens beslut den 10 mars 1922, enligt vilket, så snart

Alu].

arbetslvshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Nr 42. 16

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

det blev delade meningar rörande en partiell konflikts karaktär, verkställigheten
av arbetslöshetskommissionens beslut automatiskt skulle uppskjutas, till
dess Kungl. Maj:t hade fattat beslut. Riksdagen ändrade detta och sade:
»Beslutet skall gå i verkställighet. Sedan får man se, om Kungl. Maj:t upphäver
det, och i så fall skola vederbörande få sin arbetslöshetshjälp även för
den gångna tiden.» Men att det häri skulle ligga ett förbud för Kungl. Maj:t
att fatta ett beslut, är väl ändå ganska orimligt. Statsutskottet har sagt, att
man ej får tillämpa den regeln, att verkställigheten av kommissionens beslut
automatiskt skall uppskjutas. Regeringen har heller aldrig gjort någonting
sådant. Verkställigheten av arbetslöshetskommissionens beslut svarar nu arbetslöshetskommissionen
för, men när ärendet kommer till Kungl. Maj:t, har
väl Kungl. Maj:t rättighet att fatta det beslut, som Kungl. Maj :t anser vara
riktigt och lämpligt. Att detta skulle stå i någon som helst strid emot det
av riksdagen givna direktivet, lär icke med framgång kunna urgeras. Det
dröjde mellan arbetslöshetskommissionens beslut och regeringens första remiss
jämte uppskovet med verkställigheten fjorton dagar. Om kommissionens beslut
under dessa fjorton dagar icke gått i verkställighet, beror det ju icke på
Kungl. Maj:t utan på kommissionen själv. Därom har Kungl. Maj:t icke
gjort något yttrande. Först sedan ärendet besvärsvägen kommit till Kungl.
Maj :t, har Kungl. Maj :t tagit upp det till prövning och funnit, att viss utredning
vore erforderlig, och då sagt, att innan den utredningen har kommit, skall
beslutet icke verkställas. Det är något helt annat än vad som reglerades genom
1922 års direktiv. Därest statsutskottet icke ändrat regeringens beslut
av den 10 mars 1922, skulle kommissionens beslut aldrig hava gått i verkställighet.
Här har Kungl. Maj :t ingenting sagt om att det icke skulle gå i
verkställighet. Under de fjorton dagar, som lågo mellan kommissionens beslut
och Kungl. Maj:ts första beslut, ankom det på kommissionen, huruvida beslutet
komme att gå i verkställighet eller ej. Kungl. Maj:t har icke utfärdat något
förbud eller lagt något hinder i vägen för omedelbar verkställighet av kommissionens
beslut, men att Kungl. Maj:t själv icke skulle få fatta sina beslut
i två etapper, förefaller mig vara en nyhet av ganska märklig art i fråga om
de band, som skola läggas på en regering. Ehuru utskottet säger, att rege^-

ringen har handlat i direkt strid mot riksdagens uttalande, måste väl ändå

utskottet hava haft en känsla av att den uppgiften icke är riktig, ty varför

skulle annars orden »i huvudfrågan» hava tillagts? Varför skulle man först

säga, att beslutet skall bestå, till dess »beslut i själva huvudfrågan kommit
till stånd», och sedan längre fram, att det »gäller att av arbetslöshetskommissionen
i förenämnda frågor fattat beslut skall genast träda i verkställighet
och äga tillämpning till dess detsamma blivit beträffande huvudsaken vederbörligen
prövat», om man varit så säker på att beskyllningen mot regeringen
att hava handlat i strid mot direktiven varit befogad och riktig, vilket jag
på det mest energiska sätt bestrider, att den är.

Det finns en punkt till, som jag skall be att få uppehålla mig vid i detta
märkliga dokument, statsutskottets utlåtande nr 168. Efter citatet från socialministerns
anförande den 10 mars 1922 står det: »Både före och efter riks dagsbeslutet

1922 har ock, tydligen med tillämpning av sagda princip, sådan
arbetshänvisning förekommit.» Statsutskottet lämnar ibland ganska ingående
redogörelser för de förhållanden, som föreligga, men ibland finner statsutskottet
det önskvärt att uttrycka sig med en ordknapphet, som måhända är motiverad
på sitt sätt. Vad är det nämligen, som har hänt beträffande hänvisningen?
Jo, före 1922 förekom det ett mindre antal fall av arbetshänvisning, som jag
skall tillåta mig att föredraga. Även om kammarens ledamöter kanske tycka,
att det är tröttsamt, anser jag, att det följande tillhör den dokumentsamling,
som dagens protokoll bör innehålla:

Tisdagen deri 1 juni f. m. 17

Under åren 1921—1923 hava inom arbetslöshetskommissionen förevarit
till handläggning 107 konflikter på den öppna arbetsmarknaden, vilka berört
den statliga hjälpverksamheten för de arbetslösa. Flertalet fall hava emellertid
halt avseende på frågan om avstängningar, medan fall av hänvisning ar
inskränkt sig till ett mindretal. För de viktigaste av dessa senare fall lämnas
här nedan redogörelse.

»Betodlingsköntliläen i Skåne.

Under förra hälften av är 1921 förhandlades om ett nytt kollektivavtal för
betarbetet mellan lantarbetsgivarnas och lantarbetarnas organisationer. Nytt
kollektivavtal träffades härvid, till följd varav den tidigare anordnade blockaden
av arbetsplatserna upphävdes och arbetet allmänt upptogs. Emellertid
yppades på sina håll bland arbetarna missnöje med vissa bestämmelser i det
trallade avtalet, varjämte gjordes gällande, att arbetarnas delegerade överskrrdit
sill befogenhet genom att träffa definitivt avtal. Arbetet blev härefter
inställt och blockerat vid vissa gårdar i avvaktan på ny uppgörelse,
llessa gårdar anmälde då hos arbetsförmedlingsanstalterna behov av arbetskrait
utan att likväl kunna erhålla önskat biträde. Icke heller visade det sig
möjligt att omedelbart förmå vederbörande understödsorgan att vid fall av
arbetsvagn!n avstänga understödda från åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd.
lfa under sadana förhållanden framställning gjordes till kommissionen från
lantarbetsgivarforenmgen att sörja för att de lokala understödsorganen fullgjorde
sina författningsenliga förpliktelser, beslöt kommissionen att erinra de
lokala kommittéerna i fekåne om deras skyldighet att indraga arbetslöshetshjalpen
för de understödda arbetare, som vägrade antaga dem erbjudet betarbete.
Härjemte hemställde kommissionen hos socialstyrelsen om att från
dess sida skulle för arbetsförmedlingsanstalterna framhållas vikten av att anvisa
arbetslösa till hos dem anmälda lediga platser vid betarbetet

Konflikten hävdes i början av juni 1921. Emellertid hade landsorganisationen
i anledning av bland annat denna konflikt till Kungl. Maj:t framfört
vissa synpunkter på den statliga arbetslöshetspolitiken vid arbetskonflikter
vilket föranledde kommissionen att i ett den 26 september 1921 avgivet underdånigt
utlåtande i ämnet redogöra för detta ärendes gång samt att i övrigt
anföra vissa allmänna synpunkter på arbetslöshetspolitiken vid konflikter. Utlåtandet
synes icke ha medfört något direkt beslut av regeringen.

Sedan kommer ett fall, som rör kungl. lotsstyrelsens by g gnads arbeten på
Djur garden samt Nordiska Kompaniets målning sorbet en.

sammanträde den 19 april 1921 diskuterade kommissionen frågan om
arbetslöshetsunderstöd vid. arbetskonflikter, närmast i anledning av en av borgarrådet
W. Karlsson ingiven skrivelse angående blockad av vissa kungl. lotsstyrelsens
byggnadsarbeten å Djurgården samt vissa måleriarbeten för Nordiska
Kompaniets räkning. Frågan gällde i bägge fallen närmast vilken verkan,
som vägran från de arbetslösas sida att antaga dem erbjudet, blockerat
arbete skulle medföra.ur understödssynpunkt. Kommissionen beslöt uttala, att
bidrag av statsmedel icke kunde utgå till sådana arbetslösa medlemmar av de
genom ifrågavarande konflikter berörda facken, vilka efter av vederbörande
arbetsgivare gjord beställning på arbetskraft hos arbetsförmedlingen blivit dit
anvisade, men som vägrat antaga arbetet på grund av föreliggande konflikt.
Mot beslutet reserverade sig ledamöterna Hagman och Lindqvist, som, förutom
vissa erinringar beträffande sättet för handläggningen av konflikter, i
deri aktuella sakfrågan gjorde gällande, att, då grunden för konflikten vore berättigad,
(tvisten gällde beträffande lotsstyrelsen, huruvida vissa avlöningar
borde utbetalas retroaktivt) de arbetare, som vägrade antaga arbetet, icke
borde diskvalificeras som understödstagare. Beträffande konflikten vid Nordiska
Kompaniet förmenade reservanterna, att någon ståndpunkt i frågan icke

Första kammarens protokoll 1926. Nr 2

Nr 4i

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbe t skön/likt.
(Forts.)

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang.

arbetslöshets -understöd vid
arbetskonflikt.

(Forte.)

behövde av kommissionen intagas, alldenstund det icke blivit ådagalagt, att
någon rekvisition av arbetskraft ingått.

I det remissutlåtande, som arbetslöshetskommissionen avgav den 26 september
1921 i anledning av landssekretariatets erinringar mot den svenska arbetslöshetspolitiken,
ingick kommissionen även på en redogörelse för sina åtgöranden
i förevarande konflikt. Kungl. Maj:t synes icke ha fattat något särskilt
beslut med anledning härav.

Svenska Ackumulator A.-B. Jungner, Oskarshamn.

I början av år 1921 avskedade bolaget på grund av arbetsbrist ett åttiotal
ungkarlar och nedsatte sedermera under vinterns lopp timpenningen för samtliga
arbetare. Vidare permitterades sjutton man under sommarmånaderna.
Någon arbetsinställelse ägde icke rum, men arbetspersonalen vid fabriken förklarade
densamma i blockad för ny arbetskraft. Ett antal arbetslösa vägrade
av denna orsak att mottaga dem anvisat arbete. I anledning därav beslöt
kommissionen att indraga understödet för de arbetslösa, som hänvisats
men vägrat att emottaga dem erbjudet arbete. Vidare anmodades kommittén
att tillse, att anvisningen av ny arbetskraft skedde. Därest även dessa vägrade,
skulle kommittén ombesörja, att de avstängdes från erhållande av såväl
understöd som anvisning till statligt nödhjälpsarbete.

Stadens fackliga centralorganisation anordnade i början av år 1922 ett opinionsmöte,
därvid beslutades att hos Kungl. Maj:t överklaga kommissionens
beslut. Över de sålunda remitterade klagomålen avgav kommissionen den 21
februari 1922 utlåtande, därvid kommissionen, efter en redogörelse för vad som
i saken förekommit, uttalade, att de vidtagna åtgärderna stodo i full överensstämmelse
med den principiella hållning, som kommissionen hitintills ansett
sig böra intaga vid liknande konflikter. Kommissionen hemställde om avslag
på klagomålen, och fann Kungl. Maj:t jämväl desamma icke föranleda någon
regeringens åtgärd.

Aktiebolaget Vythagoras mek. verkstad, Norrtälje.

Till följd av lönetvist vägrade arbetare att mottaga arbete på dem erbjudna
villkor. Ehuru någon konflikt icke förelåg, beslöt kommissionen emellertid
den 21 april 1922, sannolikt till följd av förfrågan från den lokala kommittén,
att anvisning skulle ske i vanlig ordning och vägrande avstängas. Likaledes
förklarades arbetslöshetshjälp icke kunna utgå till de arbetare, som förut blivit
anvisade arbete hos bolaget men vägrat antaga detta.

E. V. Justs Färgeri, Borås.

På grund av tvist om arbetstidens indelning hade strejk uppkommit vid färgeriet
och detsamma blockerats. Kommissionen beslöt den 21 april 1922, att
då de av de strejkande resta kraven ej ägde stöd i gällande avtal, anvisningi
till ifrågavarande arbete skulle äga rum och avstängning ske vid vägran att
mottaga dem erbjudet arbete.

Konflikter inom byggnadsfacket.

På grund av tvist om arbetstidens indelning anmäldes till arbetslöshetskommissionen
under våren 1922 konflikter inom byggnadsfacket i Ystad, Malmö,
Södertälje, Örebro och Stockholm. På hemställan om direktiv från arbetslöshetskommittén
i Malmö uttalade kommissionen den 3 maj 1922, att, då arbetarna
icke kunde anses äga befogenhet att ensidigt genomföra förändring i arbetstiden,
anvisning av ny arbetskraft skulle ske och vägran att mottaga erbjudet
arbete medföra sedvanliga konsekvenser.

Grytgöls bruks aktiebolag, Ljus fallshammar i Hällestads socken av Östergötlands
län.

Sedan industriarbetarna vid bruket gått i strejk (lantarbetarna ej berörda),
rekvirerade bruket arbetskraft hos vederbörlig arbetsförmedling. Sannolikt i

Tydligen (lön 1 juni f. in.

It)

Nr 42.

anledning av begärande om direktiv uttalade kommissionen den 14 september
1922, att, då kontlikten omfattade brukets samtliga industriarbetare, personer
tillhörande denna kategori väl skulle avstängas, men att någon hänvisning av
i nödhjälpsarbetena sysselsatta arbetslösa, tillhörande andra kategorier, däremot
ej skulle äga rum.

Flyg kompaniets <i Malmslätt byggnadsarbeten.

Vid ifrågavarande arbeten gällde konflikten huruvida nödhjälpslöner eller
avtalsenliga löner skulle utgå vid arbetena. Arbetarsidan åberopade, att överenskommelse
om avtalsenliga löner träffats med flygkompaniet. Träarbetareförbundets
avdelning i Linköping blockerade arbetena. Arbetsledningen rekvirerade
då arbetskraft från Norrköping. Då de anvisade vägrade, blevo de
av Norrköpingskommittén avstängda från ytterligare statlig hjälp. Sedan
kommittén emellertid fått del av överenskommelsen med flygkompaniet rörande
lönerna, beslöt Norrköpingskommittén att upphäva avstängningen men att
samtidigt inhämta kommissionens direktiv i frågan.

Kommissionen beslöt i anledning härav den 13 januari 1922, att de, som
efter hänvisning vägrade mottaga dem erbjudet arbete, skulle avstängas. Mot
detta beslut reserverade sig herrar Hagman och Holmström, vilka gjorde gällande,
att kvalificerat yrkesarbete icke borde förvandlas till nödhjälpsarbete,
ävensom att om sådant arbete fordrades, detsamma skulle betalas med den öppna
marknadens löner. Besvär över kommissionens beslut anfördes av Svenska
Träarbetareförbundet, och avgav kommissionen utlåtande häröver den 9 mars
1922 i samband med det utlåtande över vissa andra konfliktfrågor, som finnes
in extenso återgivet i Sociala Meddelanden 1922 nr 4. I anledning av kommissionens
utlåtande resolverade Kungl. Maj:t den 14 mars 1922 följande:

Då de arbetslösa, som hänvisats att i Malmslätt utföra träarbeten, bjudits
den lön, som understigit vad av dem med fog kunnat anses ha blivit genom
överenskommelse den 25 oktober 1921 avtalat, finner Kungl. Maj:t, att ifrågavarande
personer icke i anledning av sin vägran att utföra sålunda anvisat
arbete skäligen bort avstängas från erhållande av understöd och nödhjälpsarbete.

Verks.tadskonfukter i Stockholm (A. V. Öhrström £ Son, A.-B. Bröderna
Hedlund samt Värmeaktiebolaget Calor).

På grund av anbefallda lönereduktioner, vilka av arbetarna icke godkändes,
utbröt konflikt vid ovannämnda trenne firmor i slutet av januari och början av
februari 1922.

I anledning av konflikten inhämtade arbetslöshetskommissionen yttranden
från verkstadsföreningen och metallindustriarbetareförbundet. Verkstadsföreningen
framhöll, att strejken endast omfattade tre av Stockholms sextio till
verkstadsföreningen anslutna firmor, att arbetet fortgick inom övriga till branschen
hörande firmor, att arbetarna vid här omnämnda firmor i intet avseende
blivit sämre ställda än arbetarna vid de övriga till verkstadsföreningen hörande
företagen samt att arbetsnedläggelsen fördenskull var oberättigad.

Metallindustriarbetareförbundet förmenade bland annat, att lönereduktionerna
vid dessa firmor voro oskäliga i anseende till att de minimilöner, som
gällde enligt avtal, väsentligt överstego verkstadsföreningens reducerade löner.
Kommissionens dåvarande expert, rådman Cederborg, avgav i frågan
ett särskilt utlåtande den 24 februari, i vilket han framhöll, att det enligt
hans mening icke vore möjligt att beteckna de erbjudna lönerna som oskäligt
låga med hänsyn till dåvarande förhållanden. Till följd härav ansåg han, att
anvisning av arbetslösa till de blockerade arbetena borde verkställas.

Till följd av den verkställda utredningen och i anslutning till herr Cederborgs
utlåtande beslöt kommissionen den 27 februari dels att uttala sitt gil -

Ang.

arbetslöshets -maler stöd vid
arbetskonfli/d.
(Forts.)

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

lande av den av stockholmskommittén vidtagna åtgärden att till de av strejk
och blockad träffade företagen på rekvisition anvisa understödda och vid de
statliga nödhjälpsarbetena anställda arbetslösa, som voro att anse såsom lämpliga
för de ifrågavarande arbetena, dels förklara, att därest sålunda anvisad
person vägrade att emottaga anvisad anställning, för vilken han befunnes
lämplig, statligt bidrag tills vidare icke kunde utgå för understöd åt honom
eller anställning tills vidare beredas honom vid statliga nödhjälpsarbeten.

Mot kommissionens beslut reserverade sig herrar Hagman och Holmström.

Intill den 7 mars 1922 anvisades till ifrågavarande blockerade arbeten inemot
1,200 personer.

Hos Kungl. Maj:t hemställde Svenska Metallindustriarbetareförbundet om
undanröjande av kommissionens beslut beträffande här ifrågavarande arbetskonflikter
i Stockholm. Kommissionens mycket omfattande och grundliga
utlåtande, som finnes in extenso återgivet i Sociala Meddelanden 1922 nr 4,
gick därpå ut, att framställningen icke borde föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Enär sådana omständigheter icke visats vara för handen, att vägran att
emottaga anvisat arbete vid förenämndal i blockad förklarade arbetsplatser
skäligen bort föranleda till avstängning från arbetslöshetsunderstöd, fann
Kungl. Maj:t genom beslut av den 14 mars 1922 hinder icke hava mött för
utbetalande av arbetslöshetsunderstöd till de arbetslösa metallarbetare, vilka
icke direkt deltaga i arbetsinställelsen.

Mor gård shammars Mek. Verkstads A.-B. i Norrbärke socken av Kopparbergs
län. .

Arbetsgivaren verkställde under januari 1922 en lönereduktion i enlighet
med föreskrifter från verkstadsföreningen. Arbetarna vägrade härefter att
antaga de erbjudna ackordspriserna, till följd varav driften inställdes i februari,
dock utan att detta föranledde öppen konflikt. Då emellertid längre fram på
våren arbetsgivaren vidtog åtgärder för driftens återupptagande och fråga
uppkom, huruvida arbetarna vid vägran att mottaga dem anvisat arbete skulle
anses diskvalificerade för erhållande av arbetslöshetshjälp, beslöt_kommissionen
den 3 april 1922 föreskriva, att därest arbetskraft på vederbörligt sätt rekvirerades,
hänvisning till arbetet av arbetslösa skulle äga rum och att vägran
att härvid mottaga erbjudet arbete skulle för dem medföra avstängning.»

Samtliga de fall som jag här har redogjort för, inträffade innan riksdagen
hade fattat sitt beslut år 1922. Sedan riksdagen fattat detta beslut, har —
med undantag av Stripafallet — förekommit ett enda fall. Det är nämligen
vid telegrafverkets kabelanläggning Stockholm—Göteborg.

»Tvisten rörde ursprungligen anställningsfrågor vid rikskabeln. Telegrafkabelns
lokala samorganisation i Örebro beslöt den 27 mars 1922 att blockera
arbetet, enär telegrafstyrelsen avslagit organisationens krav på att _ själv få
bestämma vilka arbetare, som skulle få anställas vid kabeln. Konflikten begynte
i Arästerås och spred sig sedermera till andra platser utmed kabelanläggningen.
I anledning av förfrågan från Västerås arbetslöshetskommitté
beslöt kommissionen uttala, att hänvisning till arbetet skulle ske i vanlig ordning
och arbetsvägran medföra avstängning. På grund härav kom under
själva konfliktsperioden 1,400 man att anvisas till detta arbete och att likaledes
avstängas på grund av arbetsvägran. Blockaden hävdes, i slutet av april.
På sommaren 1922 uppflammade konflikt ånyo av enahanda innebörd och med
samma konsekvenser.

På grund av anförda klagomål över kommissionens åtgärder avgav kommissionen
underdåniga utlåtanden i dessa konfliktfrågor den 29 april och den
25 augusti 1922. I utlåtandet den 29 april hänvisades till att konflikten blivit
löst och att direktiv i övrigt lämnats till Västeråskommittén. I utlåtandet av

Tisdagen den 1 juni f. m.

21 Nr 42.

(lön 25 augusti anfördes, att kommissionen alltjämt enhälligt fasthöll den uppfattningen,
att arbetare, som blivit arbetslösa på grund av konflikt, skulle
frånkännas rätten till statligt arbetslöshetsunderstöd och till erhållande av anvisning
till statliga nödhjälpsarbeten. Framställningen avstyrktes följaktligen
och torde icke heller ha föranlett några åtgärder från Kungl. Maj:ts
sida.»

Alltså, mina herrar, ha sedan 1922, då riksdagen fattade beslut om direktiven,
endast och allenast två frågor om hänvisning av arbetslösa till blockerat
arbete förekommit. Den ena förekom redan på hösten 1922 och den andra
först i december månad 1925. Det är följaktligen icke så lätt att tala om någon
praxis från arbetslöshetskommissionens sida efter riksdagsbeslutet år 1922.
Vad konflikten vid den omnämnda telegrafkabeln betrilffar, skulle jag, om
jag haft anledning att i min nuvarande egenskap av socialminister syssla med
den, icke tvekat att stämpla den som en typisk okynneskonflikt, och följaktligen
skulle jag, i full överensstämmelse med den reservation, som finnes i
socialminister Lindqvists yttrande, vilket är citerat i statsutskottets utlåtande,
att »sådana fall förvisso kunde förekomma, då samhällsintresset kräver,
att hänsyn icke tages till en arbetargrupps blockadpåbud», icke tvekat att
stämpla den som ett sådant fall på grund av konfliktens uppenbara okynneskaraktär.

Det är en falsk föreställning, att man från socialdemokratiskt håll eller inom
den nuvarande regeringen skulle anse sig tvungen att respektera varje blockadpåbud,
som kan utfärdas av en arbetaregrupp. Vad vi för vår del icke vilja
vara med om och det som också på grund av förhandlingarna år 1922 avskaffades,
det är arbetsanvisning till konflikter, som jag, därför att jag icke har
något bättre ord till hands, vill kalla för normala och enkla partiella konflikter.
Till sådana konflikter bör icke — och jag tvivlar på, att man överhuvud taget
får socialdemokraterna att medverka till något sådant — någon hänvisning
äga rum.

Nu vill statsutskottet införa denna hänvisningsprocedur, så snart lönen prövats
från vissa utgångspunkter vara vad man kallar skälig. Detta är val,
om jag bortser från hela skrivsättet i det egendomliga dokument, som jag
här har i mina händer, ändå den nuvarande stridens egentliga kärnpunkt.
Stripakonflikten är ingen okynneskonflikt. och det har heller ingen påstått.
Man har väl, icke i detta statsutskottets utlåtande, men på andra håll ansett,
att regeringens upphävande av arbetslöshetskommissionens beslut i Stripafallet
skulle utgöra ett slags carte blanche åt alla möjliga slags blockader, som
någon människa kan finna på.

Jag bör kanske ytterligare klargöra, varför jag betraktar telegrafkabelskonflikten
som en okynneskonflikt. Detta framgår nämligen icke alldeles klart
av den redogörelse jag nyss uppläste. Det förhöll sig så, att en syndikalistisk
organisation försökte monopolisera detta arbete för sin organisation genom att
föreskriva, att endast personer införda i dess register .skulle erhålla något arbete
vid telegrafkabeln, och det är självfallet, att en konflikt av denna karaktär
icke bör godkännas av samhället. Arbetslöshetskommissionen var också
enhällig, och överklagandet föranledde icke någon åtgärd. Det råder, jag
kan konstatera det med hänvisning till detta fall, på socialdemokratiskt håll
ingen meningsskiljaktighet om, huru konflikter av denna beskaffenhet lämpligen
böra behandlas. Men den nya ansats, som statsutskottet har föreslagit,
innebär en återgång till en avskaffad praxis, och det är denna återgång, som vi
icke vilja vara med om att acceptera,

Jag skall nu ytterligare ett ögonblick återkomma, till frågan, huruvida
verkligen detta förslag från statsutskottets sida innebär ett förtydligande eller
icke. Jag har tillåtit mig att citera den förre socialministerns, Lindqvist, ytt -

Avy.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflxkt.
(Forte.)

Nr 42. 22

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang. rande i andra kammaren, statsminister Brantings yttrande i andra kammaren,
understöd vid Industriös yttrande den 13 juni 1922, arbetslöshetskommissionens yttrande den
arbetslconflikt. 9 mars 1923, svenska arbetsgivareföreningens yttrande någon gång i februari
(Forts.) 1923 och herr Tryggers yttrande i debatten den 21 mars 1923 på denna
punkt.

Jag vädjar till denna kammares hederskänsla på denna punkt. Vill man
göra gällande, att regeringen efter alla dessa sammanstämmande uttalanden
rörande innebörden av 1922 års kompromiss skulle ha tolkat dessa direktivfelaktigt,
då den utgick ifrån, att hänvisning i Stripafallet icke bort äga
ruin? Mina herrar, det räcker icke med ett enkelt påstående från den ena partens
sida, därest denna part säger, att han icke kan minnas, att något sådant
ingick i uppgörelsen. Det finnes för många bevis, det finnes massor av bevis
på, att detta varit en fullkomligt allmän uppfattning — och ändå säger statsutskottet
på tillskyndan av dess tredje avdelning, att de icke vilja göra
någonting annat än förklara för oss, vad 1922 års direktiv innebära. De
vilja visst icke skärpa dessa direktiv, de vilja visst icke en återgång till vad
som gällde före år 1922. De, de vise männen, som ensamt förstått att tolka
vad direktiven verkligen innebära, vilja endast upplysa oss, som icke kunnat
ordentligt läsa innantill, om vad dessa direktiv verkligen innebära!

Mina herrar, är dst verkligen någon som tror, att det här är fråga om ett
förtydligande? Bör det icke vara klart av vad jag redan sagt, att här föreligger
någonting helt annat än ett förtydligande? Här föreligger detta: att statsutskottet
föreslår riksdagen att återtaga ett medgivande, som gjordes 1922,
och jag tycker, att det är ett egendomligt ordval för ett sådant återtagande att
kalla det för ett »förtydligande».

Jag tillåter mig att såga, herr talman, att detta aktstycke icke är ett »förtydligande»,
utan att det är ett politiskt aktstycke, som har en helt annan
syftning än att upplysa regeringens förmörkade förstånd om, vad direktiven
av år 1922 innebära. Jag skulle kunna säga, att detta aktstycke är under
skylten av ett »förtydligande» en enkel politisk manöver, och en manöver, som
icke hör till de snygga sorterna. Det är klart, att om den borgerliga majoriteten
vill ha bort den nuvarande regeringen, detta låter sig göra på ett jämförelsevis
enkelt sätt, och jag trodde icke, att man skulle behöva dölja sig bakom uttalanden
av denna beskaffenhet, vars sanningshalt jag bestrider. Om herrarna skriva
ut att det är en skärpning av direktiven, att herrarna ångrat sig, att ni icke
vilja veta av 1922 års kompromiss längre, då tala ni såsom människor, som
jag skulle förstå, och det är eder rättighet. Men att söka inbilla svenska folket
att ni komma med ett »förtydligande», det ingår i den sortens politiska taktik,
som åtminstone för mig är ganska motbjudande. Jag vågar säga, att regeringen
har lojalt tillämpat riksdagens direktiv, att den icke haft någon annan
tanke än att göra det. Och på denna från vitt skilda håll till riktigheten bestyrkta
tolkning av direktiven finner statsutskottet lämpligt att svara med det
papper, som jag här har i mina händer. Utskottet finner lämpligt att förklara
för ostridigt, vad inte bara arbetslöshetskommissionen och undertecknad, men
som en stor del, i varje fall till en början, av stockholmstidningarna också tillläto
sig bestrida.

Uti Svenska Dagbladet förklaras sålunda den 22 maj: »Av det offentliggjorda
statsrådsprotokollet framgår, att socialministerns hela argumentering
går ut på att fastställa, att striden vid Stripa varken är någon allmän konflikt
eller någon partiell sådan, som enligt riksdagens direktiv skall behandlas såsom
allmän konflikt.» »Men det har icke heller någon påstått», sägs det sedan,
omedelbart efteråt!

T Dagens Nyheter säges det: »Man kan tills vidare med hull och hår svälja
herr Möllers karakteristik av Stripa, att det icke är en allmän utan en partiell

Tisdagen den 1 juni f. in.

o;j Nr 42.

konflikt och att den partiella fonflikten ej ingår såsom led i någon allmän
stridsplan eller kan få några allmänna verkningar, ehuru det senare nog Iörefaller
skäligen dubiöst.» Men i alla fall kommer man tillbaka till arbetslöshetskommissionens
praxis före år 1022.

Det var visserligen ganska mycken förvirring, det måste jag ju erkänna, ty
i en kvällstidning säges det den ena dagen, den 21 maj, fiiljande: »Tvärtom,
socialministern har bemödat sig att med allehanda sofisterier och advokatyr
visa upp, att han men ej kommissionen förstått riksdagsdirektiven rätt. Det
hela vore nämligen ingen konflikt av allmän natur — vilket dock kommissionen
uttryckligen och övertygande uppvisat.» Man hade inte precis läst handlingarna
alltför grundligt.

Nästa dag återtager man detta och säger: »Han», socialministern, »bemödar
sig sålunda att ingående uppvisa, att konflikten icke vore någon allmän konflikt
i riksdagsdirektivens mening. Detta är uppenbarligen riktigt — beklagligtvis
hade på denna punkt gårdagens ledande artikel under den rådande brådskan
blivit en smula oklar.» Detta tillägges såsom en ursäkt 1.—

Ja, mina herrar, jag tror, att man lugnt kan säga, och jag upprätthåller
detta påstående, att regeringen har tillämpat 1922 års_ direktiv såsom de enligt
riksdagens uttalade vilja skulle tillämpas. »Förtydligandet» är därför, som
jag sagt, icke gjort med hänsyn till behovet av ett förtydligande, utan det är
gjort därför, att man icke längre önskar stå fast vid överenskommelsen av ar
1922 — dels det, och sedan naturligtvis annat också.

Jag skulle ju gärna vänta mig ett försök till begreppsbestämning av
vad ordet »förtydligande» innehåller även av ett annat skäl. Jag vågar nämligen
påstå, att något tydligt om vad statsutskottet menar icke gärna kan föreligga,
när det säger: »I det fall, att därvid såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen
lagts för annan liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal,
bör avseende fästas endast vid faktiskt utgående, lägsta löner eller däremot
svarande bestämmelser.»

Jag är övertygad om, att de stackars människor, som skola tolka detta direktiv,
komma att finna, att statsutskottets förmåga att uttrycka sig på ett något
så när klart sätt ingalunda vuxit sedan år 1922! —

Ja, riksdagen skall nu gå att fälla sin dom över detta statsutskottsutlåtande.
Jag kan icke neka till, att jag ändå till slut är nyfiken pa, om riksdagen ^vill
göra till sina uttalanden av denna beskaffenhet, som jag här har uppehållit
mig vid, och göra till sitt ett avgjort falskt uttalande rörande innebörden av
det beslut, som skall fattas, nämligen då man säger, att det här rör sig om
ett förtydligande i stället för om en notorisk skärpning genom återgång till tiden
före 1922.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! Vad först beträffar herr statsrådets
personliga uttalanden skall jag icke följa hans exempel att i diskussionen
om denna fråga draga in försök att påbörda andra motiv, bevekelsegrunder,
syften m. in., som man icke har någon som helst rättighet att påbörda dem.
Jag skall enbart och uteslutande hålla mig till det ärende, som här föreligger
till behandling.

Då jag åren 1922, 1923 och nu 1926 mera ingående haft att sysselsätta mig
med .arbetslöshetsfrågor och statens ställning till dem, har detta skett på grund
av att jag såsom ordförande å statsutskottets tredje avdelning haft plikt att
på noggrannast möjliga sätt pröva ärendena. Jag, liksom också mina kamra -

Ang.

arbetfilöfihetsv
tiderdöd vid
arbe t skonflikt.
(Forts.)

Nr 42. 24

Tisdagen den 1 juni f. m.

arbeta» V* På avdelllingen> hava därvid såväl 1922. 1923 som nu endast och allenast
understöd vid ful1jg.Jort Ja(1 som vant vår uppenbara skyldighet.

arbetskonflikt. Härmed övergår jag till några allmänna synpunkter på prövningens resul(Forts.
) tat. Under dessa upprepade behandlingar av arbetslöshetsfrågor och vad därmed
sammanhänger har jag kommit till den uppfattningen, att samhällsåtgärder
på detta område, om också i och för sig ytterst ömtåliga, äro ytterst svåra att
riktigt avväga och tillämpa och ur alla synpunkter besvärliga, likväl äro nödvändiga
och oundgängliga. Verklig oförvållad arbetslöshet är, enligt mitt sätt
att se, sa individuellt nedbrytande och ur social synpunkt så betänklig, att ett.
ingripande från statens sida till mildrande och hjälp icke kan underlåtas i ett
modernt, socialt välordnat samhälle. Det är också från den utgångspunkten
som jag för min del såväl 1922 och 1923 som 1926 tillstyrkt samtliga de anslag,,
som i dessa olika^ fall blivit äskade. Men samtidigt har det för mig blivit klart,,
att pa intet område av modern statsförvaltning är det så nödvändigt som bär
att åtgärderna bliva ur samhällets synpunkt rationellt genomförda och på sådant
sätt begränsade, att det avsedda syftemålet uppnås. Ty just på detta omraae
kan nian mena ett, men åstadkomma ett annat. Men kan hjälpa med statngt
arbetslöshetsunderstöd på sådant .sätt, att man vidgar arbetslöshetsområdet
och åstadkommer raka motsatsen till det. som man åsyftar med arbetslöshetsunderstödet
i fråga.

Ur näringspolitisk och social välfärdssynpunkt är, efter mitt sätt att se.
hjälpverksamheten pa arbetslöshetsområdet klart väsensskild från övriga so sakanSkyddS~

°Ch försäkringsområden- Jag ska11 Se ett par exempel på den

Om ålderdomspensioneringen och sjukhjälpsverksamheten kan man icke säga
att de fransett de kostnader, som äro förbundna med åtgärderna på detta
område och som givetvis medföra förpliktelse för varje skatteobjekt att deltaga
sedermera 1 tillämpningen utgöra något onus för näringslivet Tvärtom.
Ålderdomspensioneringen lättar arbetarens försörjningsplikt, mot arbetsföräldrar.
Om den plikten förelåge, så skulle han kanske tvingas
att höja gränsen för vad han betraktar som sitt existensminimum och detta
skulle i^sin tur gå ut över näringarna i allmänhet. Om sjukkasseverksamneten
maste man säga, att i fall det förelåge oundgängligt tvång till omedelbar
besparing för arbetaren för att han skulle kunna vara skyddad i fall av
sjukdom, d. v. s. om han icke kunde vid sjukdom genom medlemskap i sjukkassa
ha åtminstone de allra oundgängligaste behoven fyllda så skulle det
också, såvitt jag förstår, medföra tvång för honom, om han ville stå i samma
existensställning som eljest, att öka sina krav på arbetsförtjänsten. Nu kan
han underlåta detta, därför att det allmänna genom sina statsbidrag på detta
område tillser, att han även i fall av sjukdom har åtminstone i viss mån sin
iörsörjning.

Den statliga arbetslöshetshjälpen däremot är obestridligen en faktor, som,
fransett kostnaderna för produktionen, i fortsättningen vid tillämpning verkar
belastande på näringslivet. Arbetslöshetshjälpen innebär, hur neutralitetsbetonad
den än må vara, ett stöd åt ena parten i arbetsstriderna. Det kan icke
llaci^aSj man an försöker ordna den, och det ligger i sakens natur, att den
pa sadant sätt ger stöd åt den ena parten. Den bidrager, det är otvivelaktigt,
åtminstone i viss omfattning att hindra produktionens anpassning efter konjunkturernas
växlingar. Om vi i det avseendet skulle se på England just nu
och sammanhanget mellan saväl storstrejken och den engelska kolgruvestrejkeno
samt det engelska arbetslöshetsunderstödet och det sätt, varpå det senare
utgår, varom jag käft rent personliga vittnesbörd, så skulle den sats jag här
givit uttryck åt bli pa sakligt sätt klart belyst. Därför söka också — det är
vad som sker här inför våra ögon — representanter för arbetsutövarna på allt

Ti.sdiiiten den 1 juni f. m.

25 Nr 42.

sätt taga arbetslöshetsverksamheten i sin tjänst och gorå don till ett hjälpmedel
i sin kamp. På intet socialt område kan man heller i det avseendet utöva
ett starkare tryck till en förskjutning från en rationell verksamhet till en irrationell
sådan, än vad som kan ske just på detta område. På samma gång jag
alltså fått den uppfattningen, alt samhälleliga åtgärder på detta område äro
oundgängligen nödvändiga, att den oförvållat arbetslöse måste kunna ställa
anspråk på det allmänna om understöd, hyser jag jämväl den åsikten, att
samtidigt måste en neutralitetsbetoning till, som, på samma gång den kräver
statlig förpliktelse mot de oförvållat arbetslösa, klart och oryggligt motsätter
sig en sådan förskjutning av denna verksamhet, som gör vår produktion mindre
utvecklingsduglig och mindre värdeskapande än vad som eljest skulle bli
fallet. Ty det är dock så, att i det långa loppet gagnar en sådan hållning jämväl
dem, som i förslå hand tro sig vara ogynnsamt träffade därav. Ty det
gäller ju dock alltjämt i ett demokratiskt samhälle att de lägst betaldas ställning
är helt beroende av det helas disponibla tillgångar och dess möjlighet
att fördela dessa.

Jag har velat inledningsvis angiva detta för att klarlägga de teoretiska
utgångspunkter, som varit bestämmande för den hållning jag, och jag tror
flertalet^ av mina kamrater i statsutskottet, intagit, när vi fattat position till
dessa frågor såväl 1922 och 1923 som nu 1926. Och därmed går jag över till
en granskning av det fall, som nu närmast ligger före och som föranlett det
statsutskottsutlåtande, vilket nu från statsrådsbänken blivit kritiserat på sätt
som skett.

Jag vill först saga, att i vissa avseenden är herr statsrådets redogörelse för
förhållandena före 1922 sådan, att jag kan hänvisa till denna redogörelse för
förhållandena, dessförinnan. Inledningsvis anmärkte emellertid herr statsrådet
mot ett citat, som förekom i statsutskottets yttrande och som gick därpå
ut, att man stannat vid att citera endast att »sådana fall förvisso kunde förekomma,
då samhällsintresset kräver, att hänsyn icke tages till en arbetargrupps
blockadpåbud». Han ansåg det uppenbarligen vara av yttersta vikt
för bedömandet, att det tillägget borde komma till, i vilket den som meddelade
detta, dåvarande socialministern, gjorde gällande, att man å andra sidan måste
taga hänsyn till och att det också vore ett samhälleligt intresse, att arbetarnas
solidaritetskänsla icke kränktes på sådant sätt, att därmed skada åstadkommes.
Men för den frågan, som det bär gäller, huruvida man vid det tillfället medgav,
att överenskommelsen ar 1922 inneslöt också fall, där arbetshänvisning skulle
förekomma, för denna sak, som här är den springande punkten, är den fortsatta
argumentationen i det av den dåvarande socialministern gjorda uttalandet
fullständigt betydelselös, och därför är den icke medtagen i citatet. Det som
det här gäller och som man bör fråga sig är, huruvida man vid det tillfället
var överens om, att utöver fall av allmän konflikt och fall av partiell konflikt
med. allmän karaktär kunde dessutom förekomma även andra fall, där en hänvisning
skulle ske. Och ur den. synpunkten har det uttalande, som här är citerat
i utskottets betänkande, såvitt jag förstår, en avgörande betydelse.

Hur var det nu med besluten 1922? Jo, vid det tillfället försökte man, för
att komma tillrätta med de olika slag av arbetskonflikter, som kunde förekomma,
gruppera upp dem i olika kategorier, för vilka ett olika förfaringssätt
skulle ifrågakomma. Det var denna gruppering som skedde i dessa att-satser,
till vilka herr socialministern hänvisat. Den första och den allmännast träffande
att-satsen lydde, »att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare
på orten, respektive i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten».
Därmed fastslogs vid detta tillfälle beträffande denna del av
konfliktområdet, de stora riksomfattande konflikterna, där mot en arbetsgivaresammanslutning
stod en arbetarsammanslutning som vardera sträckte sig antin -

Aruj.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonfliki.

''Forte.)

Nr 42. 26

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd.
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

gen över viss del av eller över hela landet, att de skulle betecknas som allmänna
konflikter och att avstängning där skulle ske från såväl understöd som
nödhjälpsarbete. Därmed var för dessa fall överenskommelse träffad, att beträffande
dem, hänvisning icke skulle ifrågakomma. Så kom en andra grupp,
den grupp, som var begränsad till ett visst område, men där antingen de, som
voro invecklade i striden inom ett fack, utgjorde flertalet, eller där man på
grund av själva lönestridens innebörd måste säga sig, att den utgjorde en del
i den allmänna löneprissättningen. En dylik konflikt skulle, även om den var
begränsad till visst lokalt område, betecknas sorn-en ''partiell konflikt med allmän
karaktär, och beträffande densamma skulle förfaras på enahanda sätt, som
när det gällde en allmän konflikt, d. v. s. avstängning skulle ske av alla yrkets
arbetare på orten. Sålunda skulle jämväl i detta fall hänvisning icke ske.
Därmed tycktes — jag skall sedermera återkomma till detta — ungefärligen,
kan man säga, alla de fall, där regelbundna strider på arbetsfältet kunde ifrågakomma,
i stort sett vara täckta.

Härmed är jag framme vid den meningsskiljaktighet, som uppstått beträffande
innebörden i vad som beslöts 1922, nämligen rörande i vilken omfattning
partiella konflikter skola hänföras till dylika konflikter med allmän karaktär.
Om man enligt den innebörd, som åtminstone jag och mina meningsfränder
inlade i överenskommelsen av 1922, nämligen att till dessa senare höra hänföras
alla de fall, där inverkan sker på prissättningen i orten eller i landet på
sätt som antytts, kvarstår sedermera, precis som direktiven 1922 angåvo, endast
undantagsfall, de s. k. partiella konflikterna utan allmän karaktär. Och
därför kunde man tala om att den träffade överenskommelsen 1922 införde den
ordningen, att avstängning i regel skedde över hela området beträffande yrkesarbetare
och att man endast undantagsvis skulle påträffa partiella konflikter
utan denna karaktär, vid vilka alltså arbetshänvisning skulle förekomma.

Detta är kontentan av den överenskommelse, som träffades. När därför
statsrådet Lindqvist då i kamrarna talade om denna regels allmänna innebörd,
hade jag för min del ingen anledning att däremot göra erinringar. Jag gjorde
själv flera uttalanden — varmed jag skulle kunna fullständiga herr statsrådets
exempelsamling — vari jag sade, att efter överenskommelsen av 1922 är
regeln den, att hänvisning icke sker, ty såväl de allmänna konflikterna som
de partiella konflikterna med allmän karaktär äro undantagna från sådan
hänvisning. Men därav följer icke — och jag tror, att jag i fortsättningen
kommer att visa det — att alla arbetskonflikter skulle vara av den art att
därvid icke någon som helst arbetshänvisning skulle kunna ske, utan att alltjämt
fortfarande kvarstod en grupp av dylika konflikter. För deras tillvaro
har herr socialministern själv under sitt yttrande nu presterat bevis. Om man
hade tagit bort hänvisningen för alla grupper, så skulle väl icke de exempel,
som herr statsrådet själv anför, även om de voro få, kunnat ifrågakomma. Då
skulle väl icke heller den reservation, som anfördes exempelvis i arbetslöshetskommissionen
av de båda socialdemokratiska medlemmarna, kunnat tala om att
arbetshänvisning »i regel» icke äger rum. Det hade naturligtvis varit ett fullständigt
meningslöst uttryckssätt, om det icke hade förekommit några konflikter
av sådan karaktär, att hänvisning skulle kunnat ske vid dem, liksom det
också hade varit omöjligt för riksdagen, att i direktiven behandla frågan om
denna tredje grupp och den för denna grupp gällande regeln på sätt som skedde.
Herr statsrådet läste med mycket svag betoning, när han citerade partier
i dessa riksdagens direktiv, vilka icke ingingo i hans beviskedja. Men jag
skall be att få föredraga, fastän mycket kortare, de delar av dessa direktiv,
som ådagalägga, att riksdagens beslut innefattade en grupp av arbetskonflikter,
vid vilka hänvisning skulle ske. De äro dock icke preciserade på det sätt
som herr statsrådet gjorde, då han betecknade dem som okynneskonflikter, ty

Ti.sdiitfon d(‘ii 1 juni f. in.

27 N r 42.

om man skulle grunda statliga åtgärder på begreppet »okynneskonflikt», förefaller
det mig vara fullständigt omöjligt att komma till något hållbart resultat.
Särskilt bleve detta omöjligt om man skulle karakterisera såsom okynneskonflikt
den konflikt, som herr statsrådet betecknade på detta sätt, nämligen
telegrafkabelkonflikten, vilken han angav vara en okynneskonflikt därför
att vid denna en viss organisation sökt monopolisera för sin egen räkning det
arbete, som det då gällde. Skulle det vara utmärkande för eu okynneskonflikt
och läggas till grund för bedömandet, när arbetshänvisning skulle ske — ja,
då, herr statsråd, skulle det ju komma att träffa en mängd konflikter, som
herr statsrådet betecknade som normala, riktiga, naturliga, ur olika synpunkter
anmärkningsfria! Nej, det var icke den definitionen, som var avgörande
för riksdagsbeslutet 1922. Utan det var just de kvarstående partiella konflikter,
som i löneavseende icke ägde den betydelse, som direktiven angåvo för
grupperna I och II, och som därför icke heller till art (dier omfattning ägde
den ställning, som kännetecknade de övriga konfliktgrupperna. Om dem sades
det i herr Lindqvists direktiv av den 10 mars enligt riksdagens skrivelse —
jag håller mig till originalet, i vilket inga uteslutningar skett, utan allt medtagits:
»Enligt dessa bestämmelser får i fråga om arbetslösas avstängande

från understöd, emedan de underlåtit efterkomma given anvisning till arbete,
som av fackorganisation förklarats i blockad, icke prövas av det lokala understödsorganet
utan hänskjutas till arbetslöshetskommissionens arbetsutskott.»

Ett sådant meddelande skulle varit fullständigt meningslöst, om man icke i
fortsättningen avsåg, att det skulle förekomma konflikter av den art, att hänvisning
skulle ske. Det meddelande, som riksdagen sålunda uttalade sig om,
innehöll uttrycklig anvisning om att konflikter av denna art kunde ifrågakomma,
och när riksdagen sedermera korrigerat dessa meddelanden på en punkt,
nämligen i fråga om när arbetslöshetskommissionens beslut skulle vinna giltighet
och tillämpning, om omedelbart eller senare, och på den punkten åstadkommit
ändring i de av socialministern utgivna direktiven, yttrade riksdagen följande
före att-satserna: »Med sammanfattande av vad nu anförts vill riksdagen,
på samma gång riksdagen fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda
allmänna grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande, såsom riktlinjer för
dessa grunders tillämpning i fortsättningen» o. s. v. Och dessa senare riktlinjer
hänförde sig till av stängnings för farandet och upptogo icke och talade icke
om hänvisning sförfarandet, som inrymdes i den del av det fattade beslutet,
om vilket riksdagen sade, att den fasthöll vid de av riksdagen förut bestämda
allmänna grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande. Så ligger det
hela till.

Jag kan gärna medgiva, att det kunde uttryckas tydligare, men det förhöll
sig 1922 och 1923 precis som det förhåller sig nu, att när jag.för min ringa
del försökte bidraga på vissa punkter till tillräcklig tydlighet i uttryckssättet,
mötte jag motstånd på olika håll. Man tyckte då, som nu, att man icke borde
uppväcka strid om innebörden av det sagda, utan att man borde uttrycka sig
på sådant sätt, att man icke framtvingade diskussion om detaljerna. Jag sökte
vid det tillfället, liksom senare, att genom att påyrka klarare bestämmelser,
undgå efterverkningar på grund av tvekan om direktivens innebörd. Men, som
sagt, kompromissen erhöll just den innebörd, jag här har angivit.

Därav följer, herr statsråd, att beslutet av år 1922 innehöll uppdelning av
konflikterna i tre grupper: de allmänna konflikterna och de partiella konflikterna
med allmän karaktär, för vilka grupper — man kan ju säga, att de utgjorde
regel — icke någon som helst hänvisning skulle ske, men det bibehöll
en tredje grupp, där avstängningen skulle begränsas enbart till de i striden inbegripna,
de som lämnat arbetet, men för vilka konflikter hänvisning kunde
ifrågakomma.

Ä7UJ.

arbetslöshetsii
lider stöd vid
arbetskonflikt.

(Korta.)

Nr 42. 28

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang- Detta är den uppfattning, jag har om direktivens innebörd. Och när herr

<uvd^Mdi\Äd gång på gång säger, att vi inom statsutskottet sätta vår uppfatt arbetskonflilct.

ning emot regeringens och även i vissa detaljer, mot arbetslöshetskommissio(Forts.
) nens, så kunna vi väl ändå invända, att omdömet hos dem, som voro med och
lagen gjorde, borde väl, i stridiga fall, när man vet, hur kompromissen kom
till, tillmätas visst vitsord beträffande de omstridda bestämmelsernas innebörd.

Härmed tror jag mig sålunda ha besvarat och belyst det allmänna, faktiska
läge, som gäller rörande de olika gruppernas beskaffenhet och ställning. Och
när herr statsrådet med ytterlig skärpa i tonen men med en mycket svag bevisföring
ville göra gällande, att i det nu föreliggande utskottsförslaget skulle
ha skett icke ett förtydligande utan en utvidgning av direktiven, vill jag emot
detta ställa det bestämda påståendet, att det som föreslås i utskottsutlåtandet
på denna punkt är enbart ett förtydligande av de gamla direktiven av år
1922. I dessa göras nämligen uttryckligen sammanfattningar och hänvisningar
dels till dåvarande socialministerns promemoria av den 10 mars 1922, dels
till uttalandet i motiveringen, att riksdagen bibehöll alla äldre bestämmelser, i
vilka någon ändring icke skedde genom vad utskottet då föreslog. Och just
detta gör, att statsutskottets nu föreliggande förslag måste anses innebära ett
förtydligande, beträffande i vilka fall hänvisning skall förekomma och hur
liänvisningsfallet skall behandlas. Förslaget innebär sålunda, trots alla de
långa och högljudda förklaringarna från statsrådsbänken om motsatsen, ingen
utvidgning, utan endast ett förtydligande av direktivens innebörd.

Härmed kommer jag fram till en underlig passus i herr statsrådets anförande,
nämligen den, då herr statsrådet sade, att genom Kungl. Maj :ts beslut av
den 17 september 1923 skulle — om jag förstod herr statsrådet rätt — i avseende
å riksdagens direktiv om hur ärenden av denna art skulle behandlas
och om vilken verkan besluten hos arbetslöshetskommissionen äga, en förändring,
ett upphävande av riksdagens direktiv på den punkten skett. Jag har
här i min hand avskrift av statsrådsprotokollet för den dagen och, herr statsråd,
det skedde enligt detta icke någon som helst förändring i fråga om direktivet
att ärenden av denna art skulle gå direkt till arbetslöshetskommissionen
och att arbetslöshetskommissionens beslut skulle äga samma omedelbara giltighet
som tidigare enligt direktiven var anvisat desamma. Vad som enligt
detta statsrådsprotokoll skedde, det var, att man förändrade organisationen
inom arbetslöshetskommissionen. Man tog bort tremannanämnden, som aldrig
hade trätt i verkställighet, och man minskade antalet ledamöter ifrån 9 till 5,
enär man ansåg, att det icke behövdes ett särskilt arbetsutskott, som skulle
behandla frågorna, utan att kommissionen i dess helhet skulle avgöra dem. Beslutet
av den 17 september 1923 innebar sålunda ett avgörande i en omorganisationsfråga
inom arbetslöshetskommissionen, men det inverkade icke något
som helst beträffande den omständigheten, att riksdagen om beslut av denna
art sagt, att de icke skola behandlas av den lokala kommittén på orten, utan
skola upplämnas till arbetslöshetskommissionen och att kommissionen ofördröjligen
skall pröva konfliktens karaktär samt meddela beslut, »vilket genast
skall gå i verkställighet». I det avseendet stå riksdagens direktiv, såvitt
jag kan förstå, alltjämt fullständigt orubbade kvar. I ifrågavarande statsrådsprotokoll
förekommer i varje fall i det avseendet ingen som helst ändring.
Jag förstår verkligen icke, varpå herr statsrådet i denna punkt bygger sin
uppfattning om att i beslutet i fråga skulle inläggas den meningen, att ett
riksdagens direktiv om hur här skulle förfaras skulle upphävas.

Men vidare. Har inte herr statsrådet dessutom, när han gång på gång här
gjort gällande, att det icke skulle förekomma någon konflikt med arbetshänvisning,
har icke då herr statsrådet frågat sig självt, hur det kunde vara möj -

Ti.sdagen (lön 1 juni f. in.

2!)

ligt, alt arbetslöshetskommissionen — den institution, som ju ändå haft att
närmast i alla avseenden studera detaljerna på detta område och tillämpa dem
— kunde anse, att sådant luinvisningsförfarande borde ske? Om hela denna
procedur fallit bort, om den icke skulle förekomma annat än i de, som jag tycker,
mycket egendomliga typfall, som det icke står något talat om i riksdagsdirektiven,
men som man kallar »okynneskonflikter», om arbetslöshetskommissionen
ansåg detta vara händelsen, hur skulle den då kunnat tillämpa den nu i
Stripafallet på en konflikt, om vilken herr statsrådet självt förklarar, att den
icke är en okynneskonflikt? Bör icke herr statsrådet av detta draga den slutsatsen,
att det måtte ändå — fastän han icke själv trott så vara fallet — i riksdagens
beslut funnits något, som gett arbetslöshetskommissionen anledning att
ställa sig på den motsatta ståndpunkten? När dessutom herr statsrådets egna
partimedlemmar i denna kommission uttryckligen säga, att det »i regel» är så,
att arbotslöshetshänvisning icke skall ske, så förefaller mig saken i vad det
gäller vittnesbörd fullständigt klar. Och det borde inför dessa fakta icke ifrån
herr statsrådets sida ha försäkrats, med det språk han nu använt, att han har
rätt i denna punkt, men att de, som haft hand om direktivens tillämpning liksom
de, som ha varit med om att skriva direktiven, ha orätt.

Jag observerade också, att i den försäkran, som herr Branting avgivit och
som här åberopats, förekom uttrycket att till »regelmässigt» blockerat arbete
skulle icke arbetshänvisning förekomma. Med anledning därav må frågas:
när är ett arbete »regelmässigt» blockerat? I det nu föreliggande fallet, Stripa,
är det ju så, herr statsråd, att såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska
arbetarorganisationen blockerat arbetet. Var denna plats, innan
den socialdemokratiska organisationen införde sin blockad, en »icke regelmässigt»
blockerad arbetsplats? Herr statsrådet behandlade den emellertid
då precis på samma sätt som senare, efter det även den socialdemokratiska arbetarorganisationen
blockerat arbetet. I ett annat fall angavs den omständigheten,
att syndikalisterna ville tillförsäkra sig ensamrätten på arbetsområdet,
vara anledning till, att herr statsrådet betecknade arbetskonflikten såsom
okynneskonflikt? Här åter erkänner herr statsrådet, såvitt jag förstår, syndikalisternas
blockad vara en »regelmässig» blockad. Men det går väl icke
att med dylika omdömen bena upp detta ärende och försöka uppdela arbetarna
i två grupper, en grupp som skulle ha samhällets tillstånd att blockera och tillstånd.
att under blockaden åtnjuta arbetslöshetsunderstöd, och en annan grupp,
som icke hade denna tillåtelse och som därför ur samhällets synpunkt skulle
utestängas från arbetslöshetsunderstöd. När ni nu går fram på den linjen,
herr statsråd, lämpar det sig förvisso icke för riksdagen att följa med.

Herr statsrådet tillmätte mycken betydelse åt ett uttalande i arbetslöshetskommissionens
yttrande till 1923 års riksdag, vari arbetslöshetskommissionen
uttalat sig om att hänvisningen bortfallit. Men samtidigt behandlade ju arbetslöshetskommissionen
själv ett fall, i vilket sedermera hänvisning skedde. Då
är det väl uppenbart, att när den talar om denna sak, så talar den och tänker,
som alla andra, nämligen på den allmänna regeln, på allmänna konflikter och
på partiella konflikter med allmän karaktär, och upptar i detta sammanhang
icke de fall av konflikter — partiella sådana utan allmän karaktär — om vilka
man hela tiden förutsatt, att arbetshänvisning kunde förekomma. Jag vågar
därför säga, att när på denna punkt — och det var ju det, som herr statsrådet
fäste största vikten vid —• herr statsrådet frågar, om det är sant, att vad
utskottet här föreslår endast utgör ett förtydligande, så svarar jag därpå ett
bestämt ja, ett ja, lika ärligt och, herr statsråd, lika trovärdigt, som herr statsrådets
försäkringar.

Herr statsrådet frågade, vilka principiella ståndpunkter det var, som
statsutskottet gav sin anslutning i fråga om Stripafallet. Jo, det var den

Nr 42.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskarl]likt.
(Forts.)

Hr 42. 30

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang. principiella ståndpunkt, som kommissionen intog vid den första behandlingen
ZnderstödTid, av ärendet, när den betraktade Stripafallet såsom ett fall av en partiell konarbetskonfliH.
flikt utan allmän karaktär och behandlade det såsom en sådan genom att i
(Forts.j överensstämmelse med riksdagens anmaning samtidigt också pröva, huruvida
arbetshänvisning skulle ske eller icke. Det är denna principiella ståndpunkt,
som statsutskottet gav sin anslutning, och det är beträffande den ståndpunkten,
som jag fortfarande tror, att det är fullt riktigt, att den oryggligt vidhålles.

Herr statsrådet frågade vidare, vad vi mena med uttrycket »ostridigt» i
utskottsutlåtandet. Ja, vi skola se efter vad som följer efter ordet »ostridigt».
Där står: »Vidare är det enligt utskottets mening ostridigt, att den förändring,
arbetsvillkoren vid Stripa därefter» — det hade ns^ss talats om vad som
skedde den 20 december 1925 — »och till den 28 mars 1926 undergingo, gav
arbetslöshetskommissionen fullgiltig anledning att vid sistnämnda tillfälle anse
den fortgående konflikten hava utvecklats till en med allmän konflikt likställd,
partiell sådan.» Och därmed är jag inne på frågan om Stripakonfliktens
karaktär, om i vilken mån den vid första behandlingen redan kunde betraktas
såsom en konflikt av en art för att vid en senare behandling ha övergått
till en konflikt av annan karaktär.

När arbetslöshetskommissionen den 20 december 1925 behandlade fallet
Stripa, förelåg i de handlingar, som kommissionen hade erhållit, icke något
meddelande om att det vid övriga gruvföretag i orten hade träffats en kollektiv
överenskommelse. Underhandlingar höllo ungefär vid den tiden på att avslutas
rörande avtal beträffande gruvorna i allmänhet i Mellansverige, ett avtal,
som sedermera kom till stånd. Något sådant avtal existerade emellertid
icke vid den tid förhandlingarna först upptogos mellan Stripaarbetarna och
deras arbetsgivare eller före arbetsnedläggelsen av den 9 mars 1925. Då förelåg
icke något dylikt avtal; då förhandlade de olika arbetargrupperna på de
olika områdena var för sig och försökte komma till resultat. Saken utvecklade
sig emellertid så, att den socialdemokratiska arbetarorganisationen, svenska
gruvindustriarbetareförbundet, under loppet av sommaren år 1925 gjorde
upp om ett avtal vid de mellansvenska gruvorna. När arbetslöshetskommissionen
behandlade konflikten första gången, gällde emellertid vid Stripa fortfarande
de gamla arbetsvillkoren, vilka, när man tager hänsyn till timpenningen,
som ju var det avgörande, innebar en avlöning av 48 öre över jord och
52 öre under jord. Det var i belysning av dessa lönevillkor som arbetslöshetskommissionen,
då den i december 1925 behandlade konflikten, ansåg, att med
hänsyn till nämnda arbetsprisers låga belopp hänvisning icke borde ske. Kommissionen
ansåg då. att det icke förelåg skälig lön. Denna fråga kom upp
i arbetslöshetskommissionen vid det tillfället, såsom ju herr statsrådet också
anmärkt, därför att arbetsgivaren hade rekvirerat en del personer för malmlastning.
Han fick sålunda icke någon hänvisning av personal på grund av
detta sitt krav.

När sedan avtalet mellan arbetareförbundet och arbetsgivarna kommit till
stånd, i vilket avtal Stripa på begäran av underhandlarna för den socialdemokratiska
arbetarorganisationen, undantagits ifrån tillämpningen av arbetsavtalet,
var det sålunda på arbetarpartens begäran, som Stripa ställdes utom.
Ty om en sådan begäran icke hade skett, hade detta avtal kommit att jämväl
innefatta Stripa. Nu intog arbetsgivaren den frontförändringen, att han,
alldeles oavsett att avtalet icke gällde honom, förklarade sig villig att föh
Stripa låta arbetsavtalet lända till efterrättelse såväl i vad det avsåg timpenningen
som ackorden. I fråga om timpenningen innebar det att den skulle
ökas vid Stripa för arbete över jord från 48 öre till 63 öre och för arbete under
jord från 52 öre till 70 öre. I det sammanhanget skedde dock den för -

Ti.sil«gt‘n don 1 juni f. in.

;j i Nr 42.

ändringen beträffande naturaförmånerna — dessa naturaförmåner som förut
till billigare pris tillhandahållits eu del av arbetarna, ungefär hälften av dem,
enligt vad det uppgives i handlingarna, — att avtalet förutsatte, att man icke
skulle taga hänsyn till sådana naturaförmåner i avtalen, utan att naturaförmånerna
skulle få, i den mån de åtnjötes av arbetarna, debiteras till i orten
gällande pris. Beträffande ackorden — för att klarera den saken nu också
— innebar det nya avtalet den bestämmelsen, att ackorden skulle bibehållas
på respektive arbetsplatser till det innehåll de tidigare före avtalets slutande
ägt, dock så att, om där för ett medelgott arbete under normala förhållanden
ackordet icke skulle ge minimitimarbetslön, jämkningar i ackordet på det sättet
skulle ske uppåt, så att man skulle nå, denna timlön. Arbetsgivaren förklarade
då beträffande Stripa, att han komme att tillämpa, såväl i vad det avsåg
timlönen som ackorden, det gällande avtalet och hemställde, att arbetet på
dessa grunder skulle börja. Så skedde emellertid icke. Arbetarna gjorde framställningar
om högre belopp än vad det allmänna avtalet innehöll. När arbetsgivaren
då rekvirerade arbetskraft för sitt malmlastningsarbete — bolaget
hade ju en del malm liggande ovan jord — tog arbetslöshetskommissionen upp
till förnyad prövning frågan härom och beslöt göra den ändringen i sitt tidigare
ståndpunkttagande, att den meddelade hänvisning.

Därvid kommer emellertid den frågan upp, huruvida icke den omständigheten,
att från Stripabolaget lämnats anbud, innefattande att ett i orten nyligen
ingånget avtal beträffande såväl timlön som ackord skulle tillämpas på Stripa,
och att arbetsgivaren ur denna synpunkt begärt hänvisning, huruvida icke då —
genom detta avtals ingående och genom det förbättrade anbud arbetsgivaren givit
åt arbetarna — den förändringen inträtt, att konflikten i fråga gått över
ifrån att vara en partiell konflikt utan allmän karaktär till en sådan med allmän
karaktär?

Vad innebär i så fall arbetarnas krav på högre löner än det belopp, som gällande
avtal medförde på de omkringboende arbetargrupperna? Det var ju så,
herr statsråd, att i fråga om timlönerna dessa voro fixerade och gåvo lika,
men att man i fråga om ackorden i handlingarna strider om vad de skulle innebära
för Stripa, och att det uppenbart låg så till att i flertalet av ifrågavarande
gruvor ackorden på de övriga platserna skulle givit mera. Men det fanns ju
också arbetsplatser, om vilka parterna äro eniga att saga, att ackorden icke
skulle ha givit mera än i Stripa, arbetsplatser som äro inrymda i arbetsavtalet
och på vilka ackorden tillämpas. Då är frågan den: måste man inte anse
ett sådant fall, där en arbetargrupp kräver högre arbetsersättning än enligt det
i orten gällande avtalet för samma arbete, vara en konflikt av den art, att
den kommer att inverka på arbetsprissättningen i orten och på de följande avtalens
innehåll, när den tiden kommer att det är fråga om uppsägning av avtal
och dylikt? Såvitt jag förstår, kan man icke i det avseendet finna ett mera
typiskt fall än ett sådant, där arbetargruppen själv undantager en viss arbetsplats
från ett arbetsavtal, där den ingår och tillämpar avtalet beträffande övriga
platser, men sedermera just för denna sista, kvarstående arbetsplats kräver
en högre ersättning än den, som det ingångna avtalet innebär. Jag kan knappast
tänka mig ett mera klart typfall där konfliktens karaktär innebär att utöva
ett allmänt inflytande på prissättningen å arbetskraft, än vad Stripafallet
måste anses i sig inneslutna. Därför kan jag, och jag vågar tro icke vare sig statsutskottet
eller kammaren, komma till annat resultat än att i detta senaste fall
av konflikten den förändring, som skett, utgjorde tillräcklig anledning att förklara
konflikten vara en med allmän konflikt likställd, partiell sådan.

Herr statsrådet ville, såsom ett slags ursäkt för att man vid Stripa icke
accepterat avtalet och tillämpat det på Stripa, anföra två omständigheter. Den
ena omständigheten var den, att man tidigare vid lönereduktionen vid Stripa

Ang.

arbeUilöshftsumlcrstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forte.)

Nr 42. 32

Tisdagen den 1 juni f. m.

b hade gått ned djupare i fråga om lönereduktionen än andra fall och att sålunda
umhrstödvid utgångspunkten där var sämre än vid övriga platser. Ja, men detta kunde ju
arbetskonflikt. icke gälla timlönerna, ty för den tid detta avtal gäller, tillförsäkrar det ju ar(Forfa.
) betarna vid Stripa precis samma ställning i det avseendet som samtliga övriga
i avtalet inneslutna arbetare. Det kunde gälla i viss män i fråga om ackorden,
ehuru också där olika uppgifter lämnats.

Härmed kommer emellertid nästa fråga upp. beträffande vilken också hittillsvarande
direktiv givit möjlighet att draga olika slutsatser, den frågan nämligen:
När man såsom utgångspunkt för ett bedömande av »skäliga löner» vid
en viss arbetsplats skall taga ett för liknande näring eller yrke i orten gällande
avtal, skall den utgångspunkten anses innesluta endast de faktiskt utgående
timlönerna eller också jämväl ackorden? Här kommer den frågan, som man
tidigare i detalj ej tagit sikte på eller uttalat sig om, klart och ofrånkomligt
upp. Och då står statsutskottets flertal på den ståndpunkten, att det kan icke
vara möjligt, att staten skulle med sin arbetslöshetshjälp stå beredd att direkt
understödja en kamp från arbetarnas sida. som innefattar icke blott dessa överenskomna,
giltiga och.utgående timlöner utan också ackorden. Ty detta, herr
statsråd, är det som ligger inneslutet i den sida av saken jag nu berört, nämligen
om man, när det gäller att bedöma, om hinder skall anses föreligga för arbetshänvisning
vid en viss arbetsplats, vid skälighetsprövningen icke blott skall
nöja sig med att undersöka, huruvida det förekommer tillämpning av gällande
timlön, utan också därvid skall taga hänsyn till den olika ackordsättning, som
förekommer. Och jag får saga, att jag för min del tror ej, att det var någons
mening, när man i de tidigare direktiven talade om yrkens lönesatser, att man
på det sättet också skulle inrymma i bakgrunden till skälighetsprövningen hänsynen
till ackordsatserna, utan frågan var endast, huruvida man i det avseendet
skulle taga hänsyn till gällande timlöner. I det avseendet kan den hittillsvarande
formuleringen ge anledning till både den ena och den andra slutsatsen,
och i det avseendet är det som det nuvarande utlåtandet söker åstadkomma ett
klart förtydligande, utan att det innebär, att man går utom den tidigare i direktiven
angivna ramen.

Jag vill således med vad jag anfört anse mig ha visat, såväl att konflikten
vid Stripa var av den natur, att den vid den senare behandlingen bort betraktas
såsom en partiell konflikt med allmän karaktär, som också att det förslag, som
statsutskottets utlåtande i fråga om timlönerna innehåller, icke är en skärpning
utan ett förtydligande av den mening, som statsutskottet tidigare hade, när utskottet
frambar, sitt förslag. Ty om icke statsrådet vill erkänna denna tolkning,
att lönestriden, såsom den var lagd vid Stripa, var eu konflikt av den art,
att den kunde påverka prissättningen för dylikt arbete på orten, då vill jag fråga:
Hur skall den partiella konflikt se ut, som han syftar på, för att densamma
skall karakteriseras vara eu sådan, att den på grund av lönekampens innehåll
bör likställas med en allmän konflikt? Jag har sökt visa, att det fall, som
förelåg till prövning, var sådant, att det är uppenbart, att man borde ansett den
vara en konflikt av allmän karaktär.

Herr statsrådet angav också en annan omständighet i det som relaterades av
det utav herr Elmquist angivna utlåtandet, såsom en anledning, varför Stripakonflikten
skulle ställas så, att man icke alls kunde inrymma den i okynneskonfliktgruppen,
utan skulle beteckna den som en i alla avseenden respektabel och
giltig konflikt. Herr Elmquist meddelade i sin promemoria, som här lästes upp,
att man från arbetarsidan sagt, att man nog skulle kunna vara med om att acceptera
det föreliggande förslagets lönesatser, men att man ej ville göra det med
hänsyn till arbetslöshetskommissionens påträngande fordringar vilka måste
tillbakavisas. Mina herrar, en fortsatt arbetsnedläggelse kan alltså betraktas
och från statsrådsbänken betecknas såsom en särskilt aktningsvärd konflikt,

Tisdagen den 1 juni I. m.

33 Nr 42.

som kan ostört fortgå icke därlör att man anser löneanbudet olämpligt och oacceptabelt,
utan därför att statsorganet för arbetslöshetsbjälp vill utöva visst inflytande
på konfliktens fortsatta behandling och inriktning. Och det skall vara
ett skäl, varför statsmakterna skola betrakta och behandla denna konflikt icke
såsom en okynneskonflikt, utan som en konflikt, som skall bereda möjlighet till
statsunderstöd!

Herr socialministern sade ytterligare i sitt resonemang om allmänna och
partiella konflikter: »Om det att arbetarna» — jag antecknade det och tror.
att det är fullt ordagrant — »om det att arbetarna icke vilja nöja sig med
grunderna i gällande avtal skulle konstituera en konflikt av allmän karaktär,
da bleve det icke många konflikter, som icke vore allmänna.» — Ja, men
herr statsråd, det är ju arbetslöshetsverksamhetens mening, att där konflikter
äro av den art, att det står strid, som i detta fall, om grunderna i gällande avtal,
en lönestnd alltså, där skall arbetslöshetshjälp icke förekomma. Det är ju
det som är inrymt i hela denna neutralitetsställning, den bestämmelse om avstängning,
som ligger i arbetslöshetsdirektiven. Det är endast i ett enda fall,
° in ar S’ k'' Partiell konflikt utan allmän karaktär, denna mera ore gelbundna

konflikt, som man gör undantag och ingår i skälighetsprövning,
Wvida en hänvisning skall ske till konfliktställlet. Men eljest — när kampen
gäller löner och löneförbättringar — skola icke arbetslöshetsmedlen anlitas
som understöd åt de i kampen indragna. Eller är det statsrådets mening att
det skall ordnas på det sättet, att arbetslöshetshjälp skall utgå vid en hel del
konflikter, om vilka man oförbehållsamt medger, att de äro av den art, att de
avse ändringar av grunderna i gällande avtal? Det är här som det skär
ötatsradet gör anspråk pa att arbetslöshetsmedlen skola in som ett hjälpmedel
i kampen för förändrade grunder för lönerna, alltså förvandlas till
SrT.e un(ier det hela arbetslöshetshjälpen i grunden avser endast den

oförvållade arbetslöshet, som icke sammanhänger med konflikter och lönerörelser
och vad därtill hör.

T ^ s!c1a11 en hel del av de erinringar, som av herr statsrådet gjorts.

Jag skall med hänsyn fall tiden nöja mig med det väsentliga. Sålunda inträfJ.
u’ . n.!lr statsrådet kom fram till denna passus i statsutskottets framställning
i vilken vi förklara vår mening sålunda: »Ett uppskov av tillämp ningen

med eller ett upphävande av kommissionens beslut före ärendets definitiva
avgörande synes dessutom stå i direkt strid med riksdagens i sammanhang
med direktivens antagande gjorde uttalande, att arbetslöshetskommissionens
beslut rörande hjälpverksamhetens upphörande skall bestå och tilllampas,
fall dess i omtvistade fall ett upphävande av samma beslut i själva
huvudfrågan kommit fall stånd.» — så bestred herr statsrådet bestämt, att
regeringens åtgärd stod i strid med riksdagens beslut.

Nu vill jag säga, att skulle jag betrakta min rätt att yttra mig här i be.
ysmng av § 90 i riksdagsordningen enligt det sätt, på vilket man i dagarna
behandlat denna sak i pressen, skulle jag vara absolut förhindrad att yttra
mig om denna ^statsrådens invändning. Ty ett konstaterande av faktum skulle
da betraktas såsom ett klander i konstitutionell mening, varför det icke skulle
vara tillätet för statsutskottet att i den nu berörda punkten yttra sig Jag vet
emellertid, att här kommer från annat håll att meddelas exempel på hur statsutskottet
i andra fall, med biträde av dem som nu stå för reservationen gjort
uttalanden av långt mera skarp innebörd gentemot dem, som handhaft''medel
i strid mot de av riksdagen uppställda villkoren för deras tillhandahållande
an vad som förekommer i nu föreliggande förslag, varvid man icke haft någon
som helst erinran att göra mot den saken. Jag skall emellertid utgå från att
ingen tager denna kampanj på allvar, och jag skall därför yttra mig om vad

För sia kammarens protokoll 1926. Nr 1^2. 3

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Nr 42. 34

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

jag tror vara min rätt här att uttala mig om, nämligen huruvida Kungl. Maj :ts
beslut står i strid mot riksdagens direktiv eller ej.

Vad innehåller då riksdagens direktiv på denna punkt? Jo, i fråga därom
äro direktiven av 1922 följande. »Kommissionens arbetsutskott prövar ofördröjligen
konfliktens karaktär samt meddelar beslut, vilket genast skall gå i
verkställighet.» I regeringsbeslutet ifråga om förnyad utredning i detta fall,
då kommissionen fattat sitt beslut av den 23 mars, står det ju som slutsats, att
Kungl. Maj :t tillika förordnade, att med verkställighet av kommissionens ifrågavarande
beslut skulle anstå i avvaktan på Kungl. Maj:ts slutliga prövning
av ärendet. Nu frågade herr statsrådet: menar verkligen statsutskottet, att
Kungl. Maj :t ej skulle ha rätt att på det sättet fatta beslut i saken? Naturligtvis
menar utskottet det. Det var ju just för att garantera, att arbetslöshetskommissionens
beslut skulle omedelbart tillämpas, som _ direktiven innehöllo,
att kommissionens beslut skulle genast gå i verkställighet. Här står
mot detta regeringens beslut, att med verkställigheten av kommissionens beslut
skulle anstå i avvaktan på Kungl. Maj :ts slutliga prövning av ärendet. Jag
skall icke inlåta mig på en vidare provning av denna punkt. Jag ställer^ mot
varandra dessa rent faktiska och sakliga förhållanden, och herr statsrådets
oerhört energiska bestridande av riktigheten av utskottets uttalande på denna
punkt kan ju vara ett karakteristikon på bestridandena i övrigt. Jag kan emellertid
för min del på den punkten e,i finna annat än att riksdagens och regeringens
beslut stå i strid mot varandra.

Herr statsrådet sade mot slutet av sitt anförande, att om kamrarna godkänna
utskottets tolkning av Stripakonflikten, innebär det en skärpning av
direktiven. Ja,, det var egentligen den slutattack, som herr statsrådet gjorde.
Jag har med det nu anförda sökt visa, att överenskommelsen av 1922 just inneslöt.
att då konflikter utan allmän karaktär förekomma, hänvisning av arbetskraft
kan ske, och det är i det avseendet ingenting annat, som säges i utskottets
hemställan. I fråga om lönebestämningen säges i direktiven av 192^,
att till grund för skälighetsprövningen skall läggas gällande avtals^lönesa,tser.
Här har uttalats den meningen, att därmed åsyftades de lägst utgående lönesatserna.
och icke strid om ackordslönerna och vad därmed sammanhänger.
Jag vågar gorå gällande och jag vagar hoppas, att kammaren, då ju kammaren
själv var med om att besluta beträffande dessa direktiv och sålunda
dess ledamöter måste vara, åtminstone man för man, vittnesgill om vad de
lagt in i riksdagens uttalanden, skall komma till den övertygelsen, att utskottets
förslag till uttalande på denna punkt sammanfaller med vad man i riksdagsbeslutet
av år 1922 ville inlägga. ^ ^

Jag skall icke gå in på talet om denna kabelomläggning Västerås—Örebro.
Jag kunde ha haft anledning att gå närmare in på saken och på försöken att
karakterisera den såsom en okynnesstrejk i förhållande till andra. Men jag
tror, jag kan avstå från det, enär kammaren i alla fall av vad jag redan sagt
troligen fått en tydlig uppfattning beträffande vad statsutskottet velat inlägga
i sitt uttalande om i vilka fall hänvisning av arbetskraft kan ske..

Herr statsrådet slutade med att fråga, huruvida statsutskottets^förslag innebar
ett förtydligande eller ej. Ja, man får döma själv; man får döma med
hänsyn till beslutets innebörd, sådant det föreligger i 1922 års direktiv och
sådant det föreligger enligt utskottets förslag. Om det är klart för envar,
att man bättre fattar det enligt utskottets hemställan, att hänvisning kan ske
vid partiell konflikt utan allmän karaktär — om man uppfattar det lättare och
bättre efter utskottets förslag än förut, så är det ett förtydligande. Ty i sak
står 1922 års direktiv i den punkten på precis samma ståndpunkt som utskottets
hemställan. Och likaså — om man maste finna, att vad utskottet sagt
ifråga om begreppet lönesatser och vad därmed skall förstås, blir mera uppen -

Tisdagen don 1 juni f. m.

Nr 42.

bart för var och en, som läser det, så vågar jag också göra gällande, att däri
ligger ett förtydligande. Jag tror därför, att statsrådets ironi på den punkten
ej är så lyckligt placerad eller särskilt befogad.

_ Jag vill icke gå in på eller unptaga till behandling försäkringen från regeringens
sida om att den lojalt tillämpat riksdagsdirektiven. Jag vill för min
del säga, att i så fall har statsrådet och de övriga, som tillämpat dem, icke
förstått dessa direktiv i den mån avvikelser därifrån skett. Ty det är, såvitt
jag förstått, uppenbart i detta fall, när det exempelvis gäller frågan om huruvida
beslutet innebar ändring av direktiven ifråga om tiden för verkställigheten,
att om man med lojalt menar ett noga i överensstämmelse med direktiven
fattat beslut, så kan man ej säga, att så är fallet beträffande den delen
av beslutet.

Det är därför, herr talman, icke så att statsutskottets majoritet här önskat
genomdriva någonting, som icke står i överenskommelsen av 1922. Statsutskottet
vill i fortsättningen infria vad som låg i den överenskommelsen och
har avfattat sitt förslag i överensstämmelse därmed. Och jag vill sluta med
att säga, att vi hade för vår del intet annat syfte med vårt förslag än att få
riksdagsdirektiven av 1922 respekterade och tillämpade. När herr statsrådet
vill gorå utskottets yttrande till en partipolitisk akt, vill jag endast erinra därom,
att ett ingripande beträffande direktiven ju icke föranletts av att statsutskottet
velat påkalla någon ändring av dessa direktiv, utan att det är Kungl.
Maj:t, som emot arbetslöshetskommissionen sökt åstadkomma en oriktig tolkning
av direktiven ifråga och därmed ge dem ett annat innehåll än rikdagen
med desamma avsett.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd,
vid
ar betskonflikt.
(Forts.)

Herr förste vice talmannen: Herr talman, mina herrar! Vid 1922 års riksdag
hade jag den äran att vara ordförande för de sammanslagna tredje och
fjärde avdelningarna i statsutskottet, vilka hade till uppgift att vinna enighet
med avseende å direktiven beträffande denna arbetslöshetsfråga. Jag hade
då tillfälle att något närmare sätta mig in i denna sak, och jag får därför
säga, att det var beundransvärt, att vi verkligen kunde i ett så ömtåligt ämne,
med så olika partiåskådningar komma till ett enigt slut i alla fall. Hela kompromissen
hängde ju ibland på ett enda ord. De direktiv, som vi inom utskottet
till slut enades om att framlägga, kunde ju kanhända icke i alla avseenden
ha den tydlighet, som man skulle önskat att de skulle ha såsom direktiv.
Med anledning av vad som under tidernas lopp inträffat skulle man
i någon mån kunna fordra att förtydliganden ägt rum. Jag får för min del
säga, att jag funnit vad statsutskottet här kommit med vara ett förtydligande
av de år 1922 givna direktiven. Jag kan visst icke gå med på statsutskottets
utlåtande i alla delar — jag skall återkomma därtill senare — men jag kan
icke frigöra mig ifrån den tanken, att det här verkligen är fråga om ett förtydligande
och icke, såsom ifrån statsrådsbänken framhållits, en skärpning
av villkoren.

Jag beundrar mycket, trots de starka orden, herr statsrådets anförande, ty
det var utomordentligt uttömmande och utredande, ehuru man ju i vissa avseenden
skulle kunna vilja motsäga honom, men då han vädjade till vår hederskänsla
och ifrågasatte om. icke statsutskottets utlåtande var ett politiskt utlåtande,
far jag saga, att jag ber fa fråga honom, huruvida han, om han lägger
handen pa hjärtat, icke i alla fall beträffande sin uppfattning om denna
skärpning av direktiven måste medge, att han har en mycket stark vilja att
betrakta utlåtandet såsom något sådant av helt andra grunder än på grund av
ett objektivt bedömande av detsamma.

Jag skall nu för min del be att få förklara, hur jag ser denna sak.

Då alla äro eniga både om det av regeringen äskade anslagets berät -

Nr 42. 36

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang. tigande och om att förnya gällande direktiv för dess användning, borde riksarbetslöshets-
dagen ha kunnat inskränka sig till att fatta beslut i ärendet med den kortUVbZkndflld
f^htde motivering, som föreslås av utskottets reservanter. Denna innebär ju
^ (Forte)a^enasb a1:t de tidigare av riksdagen givna bestämmelserna om arbetslöshetsor
'' understöd skola »oförändrade» tillämpas. Men eftersom olika åsikter uppstått
om dessa direktivs tolkning i visst avseende, kan jag icke biträda ett allmänt
uttalande, som snarare synes vara ägnat att upprätthålla oklarheten än att
undanröja den.

Tvist torde icke råda om de generella grunderna för statens hjälpverksamhet,
om skyldigheten för den arbetslöse att efterkomma arbetshänvisning till
öppna arbetstillfällen och om avstängning från statlig arbetslöshetshjälp vid
allmänna och därmed likställda partiella arbetskonflikter.

Vad som nu är omtvistat är däremot, huruvida arbetshänvisning, med risk
av den arbetslöses utestängning från statshjälp, kan göras vid rent partiella
konflikter, som icke utgöra ett led i en mera allmän lönerörelse och som därför
icke anses vara av allmän konflikts natur. Under tiden före år 1922 tilllämpades
med säkerhet arbetshänvisning i dylika fall. Men fråga har uppstått
om icke grunderna för de år 1922 lämnade riksdagsdirektiven inneburit
ett fullständigt upphävande av arbetshänvisning jämväl vid konflikt av sist
omförmälda slag. Till stöd för uppfattningen, att arbetshänvisning vid varje
slag av konflikt skulle hava upphört, anföras åtskilliga omständigheter och
uttalanden, bland andra arbetslöshetskommissionens yttrande till 1923 års
statsutskott.

För min del kan jag dock icke finna bärande skäl vara anförda för åsikten
därom, att enligt gällande bestämmelser ett genom konflikt blockerat arbete
under alla omständigheter skulle vara fridlyst från arbetshänvisning. I detta
samband är den erinran på sin plats, att vid Kungl. Maj :ts i utskottsbetänkandet
omnämnda beslut den 10 mars 1922 föredragande departementschefen angående
frågan om ett blockerat arbete kunde anses som lämpligt arbetstillfälle
yttrade, att »sådana fall förvisso kunde förekomma, då samhällsintresset
kräver, att hänsyn icke tages till en arbetargrupps blockadpåbud». Ingenting
i 1922 års utskottsbehandling eller riksdagsbeslut tyder heller på, att man inom
riksdagen haft en annan mening än den av dåvarande socialministern sålunda
uttalade. Även efter det 1922 års riksdagsdirektiv lämnats har arbetslöshetskommissionen
utan anmärkning handlat efter samma princip. Den skälighetsprövning,
som härvid verkställts av kommissionen, har både avsett de
med konflikten förbundna omständigheter och de erbjudna lönevillkorens skälighet.

Enligt enahanda grunder har arbetslöshetskommissionen i olika skeden upptagit
och behandlat det mycket omtalade Stripafallet, vari hänvisning av arbetslösa
skett, trots att blockad av arbetet pågått under en långvarig, av den
syndikalistiska organisationen på platsen igångsatt konflikt. Anledning förefinnes
icke att ingå på kritik vare sig av kommissionens ståndpunkt eller av
Kungl. Maj:ts på klagomål av Sveriges kommunistiska parti och den syndikalistiska
centralorganisationen fattade beslut i detta speciella ärende. Men
det föreliggande fallet gör det nödvändigt att för framtiden fastslå, att tilllämpningen
av den statliga hjälpverksamhetens grundsats om arbets skyldighet
icke bör få äventyras av hänsyn till varje slags blockadpåbud. Upprätthållandet
av denna princip behöver ingalunda, vid den skälighetsprövning. som
i det speciella fallet åligger arbetslöshetskommissionen. utesluta vederbörligt
hänsynstagande till arbetarnas naturliga intressegemenskap vid en lojalt förd
lönerörelse. Men däremot kan det befaras, att ett generellt fastställande av regeln,
att arbetshänvisning i intet fall bör ske till blockerad arbetsplats, komme
att gynna guerillastrider inom arbetsmarknaden, vilka ingalunda vore till

Tisdagen den 1 juni f. ra.

Nr 42.

gagn vare sig för samhället eller för sammanhållningen inom den i större
landsförbund och på grundvalen av fasta kollektivavtal verksamma fackföreningsrörelsen.

På de skäl, som nu anförts, kan jag biträda utskottets huvudsakliga yrkande,
nämligen om förtydligande i den punkt rörande arbetshänvisning, vari
oklarhet egentligen tyckes föreligga. Men särskilt som utskottets motivering
i denna del, i den mån sådan förekommer, råkat få plats först efter konklusionen,
finner jag mig böra än en gång understryka, att utskottets sagda förtydligande
givetvis icke avser att medföra ändring i kommissionens hittillsvarande
praxis att vid ifrågavarande slag av konflikt efter skäligheten bedöma.
både huruvida och mot vilka arbetsvillkor hänvisning bör ske.

Vad därefter angår utskottets erinran därom, att arbetslöshetskommissionens
beslut böra genast träda i verkställighet och äga tillämpning i avvaktan
på deras slutliga prövning, tyckes mig denna erinran, i vad den rör användningen
av nu äskat anslag, vara fullt befogad.

I övriga punkter, vari utskottet påyrkar »förtydligande», torde allenast en
oväsentlig omformulering av nuvarande direktiv hava avsetts: och är härvid
intet att invända.

Däremot finner jag mig böra anmärka, att då utgångspunkten även för
utskottets yttrande varit, att någon som helst skärpning i de givna direktiven
eller i arbetslöshetskommissionens därpå grundade praxis ju icke förutsattes,
det i utskottets motivering sid. 8 gjorda bedömandet av Stripakonfliktens beskaffenhet
vid tiden för kommissionens beslut den 23 mars 1926 kan giva anledning
till missförstånd rörande kommissionens befogenheter för framtiden och
bör utgå. överhuvud anser jag det vara ett önskemål, som upprepade erfarenheter
allt starkare framhävt, att arbetslöshetskommissionen måtte erhålla en
mera fristående och självständig ställning och befogenhet, varav bland annat
skulle följa, att regeringsmakten i förhållandet till riksdagen mera friställdes
från det direkta ansvaret för verkställigheten av riksdagens arbetslöshetspolitik.

Ett sammanförande av de vid skilda riksdagar lämnade direktiven, med de
kompletteringar och eventuella modifikationer, som därvid anses påkallade, borde
samtidigt komma till stånd för att giva nödig stabilisering åt kommissionens
praxis. Det är att hoppas, att det pågående utredningsarbetet rörande arbetslöshetsförsäkring
skall avsätta resultat även i detta hänseende.

Som läget nu är, gives tyvärr icke rådrum för en mera allsidig behandling
av fragan om ordnandet av statens hjälpverksamhet. Riksdagen är även nu
inskränkt till att vidtaga provisoriska åtgärder : och det är så mycket mera
att beklaga, om i en sådan situation ett bibehållande från riksdagens sida av
vad den anser allenast vara på dess egna direktiv grundad praxis skall behöva
medföra vittgående politiska konsekvenser. Själva tvistefrågan är ju begränsad
till spörsmålet, huruvida en vid rent partiella konflikter ytterst sällan
använd procedur skall bibehållas för att göra det möjligt att komma till rätta
med överdrivna anspråk. När jag ansluter mig till yrkandet härpå, ligger
däri icke något angrepp mot arbetarnas organisation och fackföreningsrörelse.
Snarare torde det slags blockadförklaringar, vilka här äro i fråga, böra — för
att åter citera en passus i förutnämnda statsrådsprotokoll den 10 mars 1922 —
betraktas som »ett medel att nedbryta den solidaritetsgrund och faktiska rättsordning,
på vilken det kollektiva avtalssystemet byggts upp».

Med beklagande ser jag fram emot möjligheten, att dagens beslut blir av
beskaffenhet att kunna tagas till intäkt för en skärpt strid mellan skilda samhällselement
och meningsriktningar. Men det kan ju icke hjälpas, att frågeställningen
tillagts en undermening, som den icke bort och behövt äga. Själva
den begränsade men principiellt viktiga sakfrågan måste lösas; och i valet

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Torts.)

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni f. m.

arbetslöshets me^ai1 fortsatt oklarhet och nödigt förtydligande av riksdagens direktiv yrkar
understöd vid jag bifall till utskottets förslag med uteslutande ur dess motivering av de tre
arbetslconflikt. stycken, som å sid. 7 nederst börja med orden: »Vid den granskning» och som
(Forts.) å sid. 8 sluta med orden: »längre än nödvändigt».

I detta anförande instämde herrar Fehr, Kobb, Bondeson och von Sneidern,
fröken Ilesselgren samt herrar Pers, Lyberg och Isak Svensson.

Herr Walles: Då jag deltagit i detta ärendes behandling på tredje avdelningen
och inom utskottet står som reservant, skall jag be att få yttra några
ord. Det centrala och det avgörande vid bedömandet av denna sak är, så vitt
jag förstår, huruvida Stripakonflikten får anses som en partiell konflikt av
allmän karaktär eller ej. Såväl arbetslöhetskommissionen som statsutskottet
äro fullt ense med regeringen därom att Stripakonflikten från början var en
partiell konflikt utan allmän karaktär. Utskottet förklarar i sitt förevarande
utlåtande, att kommissionens beslut härom synes väl förenligt med riksdagens
yttrande i dess skrivelse 1922 rörande riktlinjerna och de allmänna grunderna
för tillämpningen vid hjälpverksamhetens bedrivande.

Vad det nu gäller är alltså att få ett tillförlitligt bedömande av huruvida
verkligen en förändring av konfliktens karaktär inträtt, så att om densamma
rättvisligen kan påstås, att den numera har till sitt syfte att åstadkomma en
allmän förbättring av de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket. Kan
det däremot visas, att de av stripaarbetarna framställda kraven, även efter de
av bolaget erbjudna villkoren, fortfarande ligga i underkant och med ackordpriser,
som äro lägre än på flertalet andra platser, och att sålunda inga anspråk
från arbetarnas sida gjorts att uppnå högre reallöner än de inom yrket i jämförliga
fall vanligen förekommande, så förfaller ju därmed obestridligen påståendet,
att konflikten numera skulle ha annan karaktär.

Nu förefinnes i detta fall mot varandra stridande uppgifter från arbetarna
och arbetsgivarna. I intetdera fallet har full kontroll över uppgifternas riktighet
kunnat vinnas. Men det bör anmärkas, att från såväl svenska gruvindustriarbetarförbundet
som från Sveriges arbetares centralorganisation, vilka var
för sig under ett flertal år fört lönestatistik, uppgifterna äro samstämmiga.

Bedömningen försvåras därigenom, att delvis olika gruvor åberopats till
jämförelse. Från arbetarhåll har åberopats Gullblanka, Norbergs och Ställbergs
gruvor samt Klacka-Lerberg och Dalkarlsberg. Här är medeltalet för
de viktigaste ackorden för samtliga gruvor utom Klacka-Lerberg lägst 83 och
högst 97 öre, därvid dock för lastning och borrning vid Ställbergsgruvorna lönen
uppgår till respektive 1 krona 7 öre och 1 krona 15 öre per timme. Vid
Stripa betaltes före konflikten 64.5 öre. Arbetsgivarna ha kommit till 67 ä 68
öre, och den av arbetarna begärda 25-procentförhöjningen skulle alltså ge något
över 80 öre. Arbetsgivarnas anbud enligt landshövding Elmquists utsago,
som även av herr statsrådet anfördes, inför kommissionen i april skulle medföra
en förhöjning beträffande ackorden för borrning och lastning till 71 å 71 1/2 öre.
Då han ansåg detta ligga i underkant föreslog han en sådan höjning i anbudet,
att förtjänsten skulle bli cirka 75 öre, varjämte han begärde en modifikation i
uppskattningen av naturaförmånerna, som han ansåg vore av bolaget för högt
tilltagna. Sociala ombudet herr Wikander anför, att i vissa fall och för vissa
ackord komma stripaarbetarna att ligga under i lönenivå jämfört med exempelvis
arbetarna vid Gullblanka, Klacka-Lerberg och Asboberg, medan de beträffande
arbetarna vid Stribergsgruvan komme att ligga något över. Den senare gruvan
lär ägas av samma aktiemajoritet, som äger Stripa. Om man bortser ifrån
exportgruvorna, d. v. s. norrbottensgruvorna och Grängesberg samt några
mindre gruvor däromkring, där arbetarna äro högst betalda, uppgår ackords -

Tisdagen den 1 juni f. m.

ISr 42.

förtjänsten vid mellansvenska gruvfälten till 7 ä 9 kronor per skift. Järn- arbetaiöåhetebruksförbundet
betalar vid övriga gruvor 6 kronor 50 öre. Det torde vara understöd vid
nödvändigt att i detta sammanhang erinra om att stripaarbetarna, såsom redan arbetskonflikt.
påpekats, vid kristidens början fingo vidkännas en lönereducering av 60 pro- (Forts.)
cent, medan vid övriga gruvfält reduceringen stannade vid 40 .procent Stripaarbetarna
kommo härigenom ned i en onaturligt lag lönenivå, uppgående till
blott något över 5 kronor per skift. Denna låga lönenivå var också den egentliga
orsaken, enligt förklaring från det till landsorganisationen anslutna Sv.
Gruvindustriarbetarförbundets sida, till att Stripa icke kom med i uppgörelsen.

Nu nämnde herr Ekman, att timpenningen skulle vara det avgörande, medan
däremot ingen hänsyn kunde tas till ackorden. Ja, jag ber om ursäkt, men jag
måste säga, att just detta är den stora bluffen i denna fråga. Det är nä,mligen
så att ackorden äro det grundläggande, och det är efter dessa, som avlöningen
i huvudsak utgår. Då i riksavtalet mnehalles den bestämmelsen, att det skall
stanna vid status quo vis ä vis ackorden, följer därav, att Stripa fortfarande
vidkommande ackorden och sålunda i reallön skulle komma att ligga väsentligt
under de övriga gruvorna. o .

Såsom motivering för de låga lönerna ha från arbetsgivarhåll aniorts de
dryga frakterna och de sämre avsättningsmöjligheterna för Stripa. Nu lar
det med den saken förhålla sig så att den mesta malmen går till det närliggande
Guldsmedshyttan, vilket bolag för övrigt lär vara ägare till gruvan
Härmed må nu vara hur som helst. Som faktum kvarstår, att denna kontakt
är en ren lokal löneaktion för ernående av skälig betalning för arbetet och

ingenting annat. .

Jag måste säga, att det är mig oförklarligt, att en man som herr Ekman,
vilken eljest vill gå till botten med de frågor, han sysslar med, icke grundligare
undersökt, huru verkliga förhållandet i denna fråga ligger till. Arbetslöshetskommittén
på platsen, som otvivelaktigt mera ingående och mera i detalj
känner förhållandena, har haft samma uppfattning, som här nu antörts. Get
synes även ha spelat in, att det här var en syndikalistisk organisation som
ledde striden, men vare sig statliga myndigheter eller riksdagen kan låta sig
påverka av vilken organisationsform, arbetarna välja vid framförandet av sina
krav.

Arbetarna vid Stripa och även andra — icke arbetare å platsen — hävda
energiskt, att den till kommissionen från järnbruksförbundet insända skrivelsen
icke är fullt sanningsenlig och att kommissionen förts bakom ljuset. Huru
härmed förhåller sig, vill och kan jag icke yttra mig om, blott uttala den
förhoppningen, att de i skrivelsen lämnade uppgifterna blivit av kommissionen
vederbörligen kontrollerade genom fullt ojävig person. Det vore ju sorgligt,
om i denna sak icke förts rent spel.

Jag vill nu endast tillägga den erinran till de representanter för andra samhällsklasser,
som nu gå att skärpa direktiven för hjälpverksamheten till de
arbetslösa, att Sveriges industri- och kroppsarbetare, som torde i det närmaste
omfatta hälften av den svenska nationen, aldrig skola ändra den uppfattning,
som en mansålders bitter erfarenhet rotfäst, att den man eller kvinna, som
under en facklig kamp bringar deras existens i fara, till egen fördel, är en
ärelös person. För de allra flesta skola inte ens arbetslöshetens mest pinande
svårigheter kunna övervinna motviljan mot. strejkbryteri, som mer och mer blir
en syssla för blott mindervärdiga samhällsindivider.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig,
varefter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice
talmannen.

Nr 43.

Tisdagen den 1 juni f. m.

arbetslöshets- ®-eljr Herr talman, mina herrar! När herr statsrådet och chefen för

understöd vid socialdepartementet i sitt långa inledningsanförande vid denna debatt upphöide
arbetskonfliki. statsutskottets tredje avdelning till rang, heder och värdighet av högsta domare
(lorts.) i tolkningen av direktiven, tror jag icke, att detta kommer att stiga någon av
avdelningens ledamöter åt huvudet. I varje fall vill jag såsom en blygsam
ledamot av avdelningen förklara, att det har lämnat mig helt och hållet oberord.

Vad för övrigt nu ifrågavarande ärende beträffar, skulle jag vilja erinra
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, ifall han vore här närvarande,
om att när ärendet ^gick från avdelningen in till statsutskottet in pleno, var
densamma delad på två lika störa hälfter med var sin motivering för anslaget.
-Någon.högsta dom har avdelningen sålunda icke kunnat avkunna, utan endast
gjort sin enkla, klara plikt. Det torde vara statsutskottet och i sista hand riksdagen
som faller utslaget. Huruvida detta nu kommer att baseras på ett »avgorande
falskt uttalande» • jag. ber om ursäkt, om jag uppfattade herr statsrådets
uttalande felaktigt, men jag antecknade det så — som herr statsrådet
behagade karakterisera statsutskottets utlåtande nr 168, torde stå för herr
statsrådets egen räkning.

Da ifrågavarande ärende förberedelsevis behandlades på statsutskottets tredje
avdelning, förefanns det till en början ganska stor tvekan, huruvida man
skulle kunna ga med pa hela det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet för arbetslöshetens
bekämpande under nästa budgetår, nämligen 8 miljoner kronor. För
egen del ansag jag, att om man överhuvud taget skulle gå utöver den av arbetsloshetskommissionen
beräknade utgiftssumman för 1926—1927 dvs överskottet
vid budgetårets början, eller 1.233,000 kronor, plus nva 5 miljoner —
skulle en sådan marginal kunna begränsas, till 1 ä D/= miljon kronor, sålunda
^mmamagt 6 a 6/2 i stället för nya 8 miljoner. Jag resonerade därvid som
sa, att det föreligger alltid en viss risk till mindre sträng sparsamhet, om man
anslar mera medel, an som beraknas åtgå. Vidare skulle de anvisade medlen
åtminstone racka till ett bra stycke in på nästa riksdag, som, om brist visade
sig ofrånkomlig, lätteligen skulle kunna fylla en sådan. Uppstod det däremot
vid arets slut en.oförutsedd, katastrofal arbetslöshet, komma de 8 miljonerna i
alla händelser ej att räcka till, och. då finge nästa års riksdag i alla fall ingripa
med tilläggsanslag. Emellertid kunde jag uppgiva min tvekan angående
beloppets storlek, dels därför att utskottet i sin motivering lät inskriva den mening,
som finns återgiven på sidan 4, där det heter, att »utskottet förutsätter,
att vederbörande myndigheter vid beviljande av medel tillse, att endast till fullo
motiverade anspråk bliva tillgodosedda», men dels även därför, att ett förtydligande
av utskottet gjordes rörande tillämpningen av de nuvarande direktiven,
d. v. s. rörande just det, varom striden nu bär står.

. Vad Stripaaffären angår, skall jag icke om den uttala något annat, än att
jag anser att den av regeringen blivit handlagd med anmärkningsvärd långsamhet
Att behöva ligga över en månad d. v. s. från den 20 april, då arbets!?sh.
^kommissionen avgav sitt senaste utlåtande om Stripakonfliktens karakter
i förhånande till arbetslöshetshjälpen, ända till den 21 maj, då regeringen
resolverade i ärende!, synes mig icke hava varit nödvändigt och detta så rnvcket
mindre som någre nya omständigheter eller fakta ej tillkommit, såvitt iag
vet, under tiden Man. må ha vilken uppfattning som helst om det slut. rege"
ringen slutligen kom till — jag skall såsom statsutskottsledamot underlåta att
vidare härom uttala någon mm mening — men om så mycket borde emellertid
alla kunna vara ense, att beslutet låtit onödigt länge vänta på sig. Skälighetsprovningar
ty det var ju en sådan prövning, som förelåg, nämligen huruvida
btnpakonlhkten enligt de senaste erbjudna lönerna .skulle betraktas såsom
partiell i inskränkt mening eller partiell med allmän karaktär — mota alltid

Tisdagen den 1 juni f. in.

4 i Nr 42.

svårighet er, men sn svårt att knacka eu tolkningsfråga som donna får eu regering
pj ha.

a Jag <ir glad (iver att konsta!era, att don under de sonaste dagarna i pressen
sa mycket omdebatterade, påstådda grundlagsstridigheten från statsutskottets
sida här icke vidare varit på tal, och jag skall därför sorgfälligt avhålla mig
från något vidare resonemang därom, men jag vill dock erinra om, att statsutskottet
vid många, många tillfällen förut givit sitt omdöme om medelsanvändmngen
på detta nu kritiserade eller jämförligt sätt till känna. På vad sätt skulle
för övrigt statsutskottet ha kunnat klargöra sin uppfattning om direktivens
tillämpning, om utskottet varit förhindrat att såsom åskådningsmaterial få
använda sig av det färska exempel, som Stripakonflikten utgör. Men vid sådant
förhållande var det ju också ofrånkomligt att uttala sitt omdöme angående
handläggningen av detta ärende, vilket ock utskottet gjort men ingenting
annat.

Vid sitt tillstyrkande av Kungl. Maj :ts nu föreliggande proposition om nvtt
anslag tor bekampande av arbetslösheten för nästkommande budgetår, har utskottet
vidare i förtydligande syfte angivit sin uppfattning angående den framtida
tillämpningen av de gällande direktiven. Nu utslungade visserligen herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet i rätt upprörd ton i slutet av sitt
anförande, att det var en politisk manöver, som inte hör till de snygga sorterna
och att det ej vore ett förtydligande, som detta utskottets utlåtande innebar''
utan en flit cynism gränsande skärpning. För min egen del bestrider jag helt
och hållet den sålunda uttalade insinuationen. Att ur utskottets formulering
av sina uttalanden utläsa någon skärpning av dessa direktiv är åtminstone för
mig omöjligt att gorå. Men att någon större klarhet vinnes, då otvivelaktigt en
viss otydlighet pa en väsentlig punkt förefunnits, kan ju icke vara annat än
eftersträvansvärt och det är främst ur den synpunkten, herr talman, jag yrkar

f-ni1 1:1 utskottets förslag oförändrat såväl vad motivering som kläm betrall
ar.

kammar^0wre:-+HerrialnVan!i. d8ma av de tomma bänkarna torde väl
T redaiYha kestämt Sln uppfattning och sin ställning till

anflranrl D f £ ^ kanna vara att vinna med att hålla ett längre

anförande om, hur den har frågan bör ses. Jag vill emellertid i anledning av

i anBri “sot-för att icke hMs »*»»*

^kfmanrhöriade med att gorå gällande, att staten bör vara neutral i sin
arbetsloshetspolitik, och sa till vida tror jag nog, att vi alla äro eniga med herr
Fkman, att vi anse att staten bör vara neutral. Sluten bör sålunda icke understödja
sadana arbetare, som direkt deltaga i en konflikt eller, som vi också

^ k aVfrilman k°afllkt kunna lnom. en näraliggande framtid ha di5
k?nfllkt.ens utgång Men staten bör ju också vara neutral på det
sattet att den icke vidtar direkta åtgärder för att pressa arbetslösa arbetare
till att uppta arbete såsom strejkbrytare vid en konflikt, som pågår. Men det
ar natt upp inneborden av statsutskottets resonemang, att staten skall frånträda
sm neutralitet och vidtaga åtgärder i syfte att pressa arbetarna att såsom
strejkbrytare upptaga arbetet. Det är enligt min uppfattning icke en neutral
Hållning tran statens sida, om man går in för en sådan mening.

Nu förnekar man ju bestämt ifrån statsutskottets sida, att man vill ha någon
skärpning av 1922 ars direktiv. Man vill endast ha ett förtydligande av desamma.
Det förefaller mig emellertid mycket egendomligt, att man anser sig
behova någonting dylikt, då ju de konflikter, varom tvist kan uppstå, i verklgheten
äro till antalet mycket ringa och ofta av mycken ringa omfattning
De kunna väl därför icke ha något stort inflytande på det allmänna ekonomi -

Anq.

arbeUlöahalsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni f. m.

Anq- ska läget i landet. Det förvånar mig också ur den synpunkten, att här har
u^derstöd^id det ju icke förelegat någon allvarligare meningsskiljaktighet under de gångna
arbetskonfliU. tre åren om, huru direktiven skulle tillämpas, förrän nu, då man i ett enstaka
(Forts.) fall har olika uppfattning om, huruvida konflikten vid Stripa är av den arten,
att hänvisning av arbetare skall ske eller icke. Nu föreställer jag mig, att den
saken rent konstitutionellt hade bort prövas på det sättet, att riksdagens vederbörande
utskott, jag säger vederbörande utskott, efter inhämtande av alla i saken
förefintliga upplysningar, som kunde ske genom remiss till arbetslöshetskomraissionen
för att få del av de uppgifter, på vilka kommissionen har stött
sitt beslut, samt genom att införskaffa övrigt, som förekommit i saken, kunde
ha avgivit ett sakligt yttrande, som kunnat vara vägledande för riksdagen, när
det gällde att döma över, huruvida den av regeringen vidtagna åtgärden att
justera arbetslöshetskommissionens beslut var befogad eller icke. Men nu har
man i stället i någon oförklarlig nervositet vidtagit en sa anmärkningsvärd åtgärd
som att föreslå ändringar i de bestämmelser, som, av riksdagen godkända,
tidigare vant gällande och i obestridd tillämpning under sa pass lång tid som
tre år.

Det är väl ändock så, att olika uppfattningar om tillämpning av lagar kunna
göra sig gällande på alla områden, men det föranleder ju icke, att riksdagen
ingriper och så där i en liten handvändning gör om lagarna, utan man låter
saken ha sin gång och prövar, huruvida en förändring av underrätternas
beslut kan göras och om detta kan anses vara konstitutionellt riktigt eller icke.
Man har frånträtt vad som i allmänhet tillämpas i sådana fall, och detta utan
att saken har en så allmängiltig och stor räckvidd, att detta på något sätt kan
anses vara befogat. Det är det, som gör, att man finner vad som här förekommit
från statsutskottets sida underligt, och att man anser, att det ej är sakliga
utan politiska motiv som föranlett statsutskottets ställningstagande.

Om man nu emellertid skulle försöka följa statsutskottets argumentation här,
kommer man till punkter, där man ej heller förstår de dragna konklusionerna.
För det första är det ju den, att om konflikten vid Stripa skulle ha fått karaktär
av att vara allmän, skulle det icke skett en hänvisning, utan då skulle det
ha skett en avstängning av arbetarna. Men det är för mig obegripligt vad som
gör, att utskottet anser, att denna konflikt skall vara en konflikt med allmän
karaktär. Den argumentationen förstår jag inte, ty det är icke riktigt vad utskottet
säger, att det är ostridigt, »att den förändring, arbetsvillkoren vid
Stripa därefter och till den 23 mars 1926 undergingo, gav arbetslöshetskommissionen
fullgiltig anledning att vid sistnämnda tillfälle anse den fortgående
konflikten hava utvecklats till en med allmän konflikt likställd, partiell sådan».
Har arbetslöshetskommissionen gjort det för resten? Förhållandet är
ju det, att lönerna vid gruvfälten i Nora och Lindes bergslag på grund av kristiden
sjunkit mycket lågt. Det företogs därför av arbetarna där med stöd av
Svenska gruvindustriarbetaTförbundet en lönerörelse i syfte att åstadkomma
fastställande av bättre arbetsvillkor. Vid förhandlingarna framkom ett förslag,
som gick ut på, att lönerna vid de gruvor, som äro jämförliga med Stripa,
skulle fastställas till 67 öre vid arbete över jord och till 70 öre vid arbete under
jord, samt att ackorden skulle höjas i de fall, att de icke gåvo den angivna
timförtjänsten. När det förslaget framlades, förklarade gruvindustriarbetarförbundets
underhandlande delegerade, att det förslaget icke kunde godkännas
för Stripa, beroende härpå, att ackordslönerna i allmänhet ligga så lågt, att
de medförde en mindre förtjänst än 70 öre per timme. De vägrade sålunda att
godkänna detta medlingsförslag för upprättande av avtal vid Stripa gruva.
Under förhandlingarnas gång kom man emellertid fram till det, att om man
fick ställa Stripa utanför uppgörelsen, kunde man för de övriga gruvorna godkänna
den ifrågasatta formuleringen vis-ä-vis ackordspriset. Anledningen

Tisdagen den 1 juni f. m.

Nr 42.

därtill var, att det vid övriga gruvor gällde endast enstaka ackordspris, som
gåvo en förtjänst, understigande 70 öre per timme, medan man vid Stripa hade
att räkna med, att flertalet ackordspris lågo under denna nivå. Detta framgår
ju också av gruvindustriarbetarförbundets till arbetslöshetskommissionen lämnade
uppgifter. Enligt dessa omfattar det mellan gruvindustriarbetarförbundet
och järnbruksförbundet upprättade kollektivavtalet Gullblanka gruva i Linde
socken, Dalkarlsbergs, Stribergs och Klacka—Lerbergs gruvfält i Nora bergslag
samt Ställbergs gruvfält i Ljusnarsbergs socken. Vid Gullblanka gruva,
som ligger närmast intill Stripa, är förtjänsten vid ackordsarbete under jord
vid borrning 90 öre, vid lastning 95 öre, vid ortdrivning 1 krona 20 öre och vid
schaktning 1 krona 50 öre per timme. T Dalkarlsberg i Nora bergslag är timförtjänsten
för ovan uppräknade grupper i medeltal cirka 8G,8 öre och vid
Striberg och Klacka—Lerberg 75—80 öre. Vid Ställbergs gruvfält i Ljusnarsbergs
socken är timförtjänsten vid lastning, tippning samt ortdrivning, vilka
arbeten för närvarande pågå, respektive 1 krona 7 öre och 1 krona 15 öre. Men
vid Stripa gruvfält har medelförtjänsten vid ackordsarbete under jord år 1924
uppgått i medeltal till endast 641/2 öre per timme. Det var detta, som var anledningen
till, att gruvindustriarbetarförbundet icke kunde godkänna det avtalsförslag,
som förelåg för upprättandet av avtal vid övriga gruvor, att också
gälla för Stripa. Till svar å en av Landssekretariatet avlåten skrivelse har
gruvindustriarbetarförbundet förklarat, att det icke finns anledning till att i
Stripa begära högre inkomster än vid andra gruvor, men att det ej heller finnes
någon som helst anledning att vid det gruvfältet godkänna lägre löner, än vad
som erhålles vid övriga gruvfält. Förbundet förklarade sålunda, att det är
berett att för sin del omedelbart godkänna ett förslag till uppgörelse vid Stripa
gruva, som ger arbetarna vid denna gruva samma eller motsvarande inkomst,
som erhålles vid andra närliggande gruvfält. Det är sålunda fullständigt oriktigt,
herr Ekman, att det vid Stripa gruvfält kommit till konflikt, för att man
vill driva upp lönerna vid de andra gruvfälten, utan konflikten rör intet annat
än enbart det krav, att man vid Stripa gruvor skall få samma löneinkomster
som vid de gruvfält, för vilka avtal mellan gruvindustriarbetarförbundet och
järnvägsförbundet gäller. Hur kan man då, när man vid enstaka gruvor eller
på enstaka arbetsplatser för en konflikt för att få samma löneinkomst som vid
motsvarande andra arbetsplatser, komma fram till något sådant, som utskottet
gör, och säga, att den här konflikten har en allmän karaktär, därför att den
skulle leda till en höjning av lönerna vid andra gruvor? Det är för mig alldeles
obegripligt.

Nu säger herr Ekman också, att man anser, att det skall vara timlönen,
som skall vara det avgörande och som man skall taga hänsyn till vid bedömande,
huruvida en konflikt är av den art, att det är berättigat eller inte ur
statens synpunkt att lämna arbetslöshetshjälp. Men, herr Ekman, de timlöner,
som stå på papperet i fråga om avtalet vid gruvfälten, äro icke garanterade vid
ackordsarbetet. Om ackorden äro satta så, att de giva mindre inkomster än här
bestämda 70 öre per timme, får arbetaren ut endast denna ackordsförtjänst. Nu
ser jag, att herr Ekman gör en anteckning och jag förmodar, att han skall komma
att säga, att enligt arbetsavtalet skall ackordet fastställas på sådant sätt,
att det ger den bestämda timlönen. Ja, det är ett teoretiskt resonemang, som
emellertid icke håller streck i detta fall. Arbetarna veta själva vad de ha förtjänt
och vad de kunna beräkna att förtjäna vid arbete efter föreslagna ackordspriser.
I det fallet har jag fått en förteckning från dem som visar deras inkomst
år 1924. I avtalet bestämda timlön ä 70 öre per timme skulle komma att giva
en inkomst, motsvarande 140 kronor i månaden. Under år 1924, sålunda innan
strejken utbröt, var emellertid månadsbeloppet däruppe för ackord varierande
mellan 88 kronor och 138 kronor. Jag undrar förresten, det tillåter jag mig

Ang.

arbetslöshets -under8töd vid
ar betakonflikt.
(Forts.)

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni f. m.

arbetslöshets- såga, om några av herrarna här, därest ni skulle ha tvingats att något år arunderstöd
vid beta för en inkomst varierande mellan 88 kronor och 138 kronor per månad, ni
arbetskonfhkt. då skulle beteckna en konflikt för att få en högre inkomst såsom en okynneskon(Forts.
) flikt. Nu ifrågasattes likväl att staten bör ingripa för att genom tvångsåtgärder
tvinga andra arbetare att som strejkbrytare taga arbetet från dem, som
av nöden tvingats att nedlägga detsamma. Vad jag här har anfört är motivet
till, att gruvindustriarbetarförbundet för egen del ställt sig bakom denna konflikt.
Det är också motivet till, varför vi från landsorganisationens sida måst
säga, att. så länge icke en uppgörelse träffats om ackordspris, som kunna beräknas
giva något mer än minimilön, så måste vi säga, att konflikten är berättigad.
Inom alla arbetar- och arbetsgivarkretsar skulle man egentligen finna det
löjligt att fastställa ackordspris, som i knappaste mån skulle giva den timlön,
sorn är bestämd. . I regel utgår man ifrån, att ackordsförtjänsten skall giva
minst 25 % över timpenninglönen, och man anser det normalt, om den ger 35 %
eller 50 % mer. Ja, det finnes även vissa yrken, där man anser, att ackordet
skall sättas så, att det giver mer än 50 % av timlönen i överskott. Det är en
normal och sund lönepolitik att sätta ackordsprisen så, men en meningslöshet att
sätta dem sa, att de bara giva minimilönen. Men det är en överenskommelse av
sistnämnda art, som man icke kunnat träffa i Stripa, herr Ekman! Det är därom
striden står. och den dag, som Stripa gruvägare gå med på att giva sådana
ackordsplaner, att arbetarna kunna förtjäna något mer än den bestämda timlönen
—- icke endast fråga om enstaka timmar, utan i allmänhet — den dagen
är konflikten slut. År konflikten då av sådan art, att det skall behöva påkallas
riksdagens särskilda ingripande? Regeringen har ansett konflikten vara
EV -fV ar^'' man icke skulle vidtaga någon särskild åtgärd för att driva dit
strejkbrytare. Statsutskottet däremot synes anse Stripakonflikten vara en okynneskonflikt,
ty eljest hade väl statsutskottet icke funnit någon anledning att befatta
sig med densamma. Statsutskottet vill nu att riksdagen skall döma om
huruvida, regeringen eller arbetslöshetskommissionen eller utskottet har bedömt
fragan riktigt och det bcgäres utan att en sakligt ingående utredning förelägges
riksdagen. Detta är en orimlig begäran och lika orimligt är det att på
grund av omhandlade fråga föreslå ändring av direktiven.

Herr Ekman frågar, hur en partiell konflikt skulle se ut, för att den skulle
kunna anses allmän. För det första vill jag svara, att den icke skall se ut som
i Stripa. För det andra vill jag såga, att i direktiven sägs det, att om konflikten
är av den art, att den kan åstadkomma en allmän löneförhöjning för de
»™PPer, som därav beröras, skall den kunna, kallas för allmän. Det står så i
1922 ars direktiv, och då tycker jag, att det är underligt, att den, som varit med
om att skriva direktiven, skall behöva fråga.

Ja., herr talman,, jag skall kanske icke uppehålla tiden mera. Jag har med
vad jag sagt särskilt velat stryka under, att konflikten i Stripa är av den art,
att man icke kan anse den vara allmän, utan att den måste anses vara av partiell
karaktar. Vidare vill jag framhålla, att dess karaktär är sådan, att den måste
anses vara en befogad konflikt, då den icke avser annat än att för arbetarna vid
fempa. åstadkomma samma lön eller motsvarande lön, som åtnjutes vid andra
gruviält, och att det då icke kan anses neutralt, om staten skulle ingripa för att
ta arbetarna att pa grund av svält uppträda som strejkbrytare.

Herr Rosén: Herr talman! Det var ett yttrande av herr socialministern
som uppkallade mig. Herr socialministern sade, att han icke skulle ingå på
sakens konstitutionella sida, ehuru statsutskottet kanske gått utöver de befogenheter,
som utskottet har. Samma mening, har ju förut med stor energi
gjorts gällande, i regeringsorganet av konstitutionsutskottets vice ordförande,
och den energi, varmed denna mening hävdats, har givit mig anledning att

Tisdagen den 1 juni f. in.

Nr 42.

undersöka, huru pass riktig den kan vara. Mitt minne sade mig nämligen,
då jag törsta gången såg detta påstående om »grundlagsbrottet», att det är,
icke möjligt annat, än att statsutskottet upprepade gånger under den tid, jag
suttit i riksdagen, gjort liknande och till och med långt skarpare uttalanden.
Jag skall icke besvära kammaren med mer än ett enda exempel, men detta
skall klart och tydligt visa, huru ovederhättigt och oriktigt påståendet är.

Det exempel, som jag skall ange, är av så färskt datum, att flertalet av
kammarens ledamöter torde erinra sig detsamma. I sitt utlåtande nr 14 vid
1922 års riksdag angående en skiljedom rörande patentverkets nybyggnad refererade
statsutskottet vad som förekommit i nämnda mål. Staten hade som
vanligt är i dylika iall dömts att betala. Byggnadsstyrelsen gick in till
Kungl. Maj:t med en redogörelse för saken. Kungl. Maj:t remitterade ärendet
till justitiekansler! för yttrande. Justitiekanslerns yttrande var icke fullt
klart; dock angavs däri ett par skäl, som kunde tala för sakens dragande inför
domstol. Kungl. Maj:t gjorde icke detta, utan bemyndigade byggnadsstyrelsen
att betala beloppet, i runt tal 86,000 kronor. Om den saken skrev
statsutskottet följande: »Vad sålunda förekommit har utskottet funnit så anmärkningsvärt,
att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att bringa detsamma
till riksdagens kännedom. Redan den omständigheten, att sådan anordning
vidtagits, att en eventuell tvist, däri statsverket är part, skall avgöras
av skiljemän, som tillsättas av en enskild institution, utan rätt för vederbörande
statsmyndighet att taga någon del i personvalet, måste anses synnerligen
betänklig. Vidare har ej heller, såvitt av handlingarna framgår, något
försök gjorts att få skiljedomen upphävd, vilket, med hänsyn till vad justitiekanslern
anfört i ärendet, synes kunnat vara väl motiverat. Överhuvud taget
kan man icke värja sig för den uppfattningen, att vid behandlingen av detta
ärende statsverkets intressen icke blivit av dem det vederbort på önskvärt sätt
tillvaratagna.»

Man kan ju svårligen finna något starkare uttalande, någon skarpare anklagelse,
än som ligger i detta. Vilka hava nu deltagit i detta beslut? Jo
samtliga socialdemokrater i statsutskottet m. fl. Då frågan behandlades i
i *Y^ deltogo i den langa debatten, som för övrigt rörde sig mest om

skiljedomstolsförfarandet, bl. a. tre ledamöter av konstitutionsutskottet. Ingen
utav dessa gjorde en antydan om, att statsutskottet i det fallet skulle ha gripit
konstitutionsutskottet i ämbetet. En utav utskottets ledamöter, herr K. J.
Ekman, förklarade, att man maste vara statsutskottet tacksam för, att utskottet
bragt denna sak till riksdagens kännedom. Utskottets utlåtande bifölls
också. Det var icke förslaget, som bifölls, utan det var, som det heter
i protokollet, »utskottets uttalanden» som »godkändes» av första kammaren
efter dubbla voteringar med 79 röster mot 52.

Något längre fram på riksdagen inkom konstitutionsutskottet med sitt betänkande
angående granskningen av statsrådsprotokollen, och i det betänkandet
finner man i punkten^5 c) följande: »Till riksdagens kännedom har redan
genom statsutskottets utlåtande nr 14 innevarande år bragts ett tredje principiellt
likartat skiljedomsärende, vilket konstitutionsutskottet jämväl funnit anmärkningsvärt.
Med huvudsakligt återgivande av vad statsutskottet därvid
anfört jämte nagra kompletteringar får utskottet för detta ärende lämna följande
redogörelse Utskottet återger därefter vad statsutskottet anfört och
något därutöver.» Sedan fortsätter utskottet: »Konstitutionsutskottet delar fullständigt
statsutskottets sålunda uttryckta uppfattning av ärendet och finner
för den skull föredragande departementschefens tillstyrkan av de ifrågavarande
medlens utbetalande utan vidare prövning av skiljedomens berättigande
olämplig. Pa grund av det nu anförda har utskottet funnit sig höra hos riksdagen
gorå anmälan, jämlikt § 107 regeringsformen, mot föredragande depar -

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskovflikt.
(Forts.)

Nr 42. 46

Tisdagen den 1 juni £. m.

Arg.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

tementschefen», vars namn givetvis angavs. Vilka hava nu dikterat detta konstitutionsutskottets
förslag? Jo, bl. a. konstitutionsutskottets vice ordförande,
herr Engberg, jämte några andra socialdemokrater. Da fragan torekom i denna
kammare såväl som i medkammaren, gjordes inte heller något påstående
om att statsutskottet vid sin behandling av ärendet hade förfarit grundlagsstridigt
och i utlåtandet, som konstitutionsutskottet avgav finnes ej någon antydan
om, att utskottet hade gripits i ämbetet. Ja, jag kan för mm del icke
förstå, att personer, som skola sitta och syssla så gott som uteslutande med
sådana här frågor, icke kunna draga sig till minnes, vad de vant med om förut
utan nu komma och göra gällande, att statsutskottet, som nu uttryc t sig
mycket milt, har begått ett »flagrant grundlagsbrott», och t. o m ifragasatt
propositionsvägran från talmannens sida. Jag tvekar icke att beteckna den
mening, som nu har framförts dels utav konstitutionsutskottets vice ordförande
och dels från statsrådsbänken, såsom rent av reaktionär. En dylik mening
har icke förut, såvitt jag kunnat finna vid granskningen av riksdagens protokoll
_ jag har läst dem sedan många år tillbaka — förekommit, ens nar

denna kammare var besatt uteslutande av högermän. . .. . ,

I själva sakfrågan ber jag få säga. gentemot den siste arade talaren, att
jag icke förstår, hur han kan göra ett sådant uttalande, att staten om riksdagen
nu antager statsutskottets utlåtande, skulle frångå sin neutralitet gentemot
arbetarna och vilja tvinga dem till att bliva strejkbrytare. Det ar ingenting
annat än en uppenbar vantolkning av utskottets förslag. _

För min del kan jag icke finna någon anledning till ändring det Motliggande
förslaget, och under sådana förhållande!! ber jag, herr talman, att la
yrka bifall till statsutskottets hemställan oförändrad.

Herr Wdnberg; Herr talman, mina herrar! Det är betecknande för förhållandena
här i landet, att det nu är andra gången under knappt tre år, som
frågan om behandlingen av de arbetslösa göres till en mycket stor Daga och
av allt att döma föranleder regeringskris. Jag vill, innan jag mgar pa sjalva
sakfrågan, från början säga. att om jag har stort intresse för den Daga som
nu föreligger, och för utskottets förevarande utlåtande, är det icke huvudsakligast
eller ens i någon nämnvärd grad därför, att detta utlåtande kan föranleda
regeringskris. Det är för mig av relativt underordnad betydelse, vilka personer
som sitta och regera här i landet. För mig är det av större betydelse,
hur ''det regeras. Varför jag ändå fäster sa stort avseende vid det föreliggande
ärendet, är på grund av de realiteter, som inneslutas i statsutskottets utlåtande,
och de realiteterna komma närmast att gå ut över de arbetslösa och arbetarklassen
i sin helhet. Jag tillät mig för tre år sedan när en liknande fråga var
föremål för behandling i denna kammare, att uttala mitt beklagande ^over, att
det riksdagspolitiska och partipolitiska spelet närmast kommer att ga ut över
de svaga i samhället, nämligen de arbetslösa. Jag hade da nöjet att i detta
mitt uttalande få instämmande från dåvarande ledamoten av denna kammare
herr Mauritz Hellberg. Om jag kunde säga det då, kan jag saga det med

betydligt större styrka nu. . . . 0 , •, , ,

Det tjänar icke mycket till att fördjupa sig i fragan om, huruvida det har
gäller en uttolkning av gällande direktiv eller ett förtydligande av dem eller
något annat, ty envar, som vill förstå, begriper, att det ligger något annat
bakom detta Herr Ekman bestred på det kraftigaste, att utskottets har föreliggande
utlåtande var någonting annat än ett förtydligande; det var icke något
politiskt där bakom förklarade han. Jag skall icke tvista med herr Ekman
härom Jag skall gå med på, att det här är fråga om ett förtydligande, men
icke ett förtydligande av direktiven 1922, utan det är ett förtydligande av de
borgerliga partiernas ställning till denna fråga, sådan den tagit sig uttryck

Tisdagen den 1 juni f. m.

47 Nr 42.

här i dag. I den bemärkelsen vill jag gå med på att det är ett förtydligande.

Det tjänar sedan icke heller mycket till att gå in närmare på detaljerna, men
jag vill först säga ett par ord rörande det föreliggande utskottsförslagets motivering,
för vilket herr Ekman, som allom bekant, är spiritus rector, och sedan
några ord om, hur herr Ekman kan komma fram till det resultatet, att vad som
bär föreslås icke innebär någon som helst ändring av de direktiv, som fastställdes
1922, och att det alltså står i full överensstämmelse även med de uttalanden,
som'' gjordes av dåvarande socialministern. För att komma dithän
nödgades herr Ekman säga, att när det blir fråga om att bedöma denna arbetargrupps
löneställning, har man att hålla sig till själva den fastställda minimilönen.
Ackordspriser och sådant skola icke alls här inräknas. Nu vill jag
saga, att för den, som har den ringaste erfarenhet om, huru förhållandet är
på arbetsmarknaden — icke bara i statsverket, där herr Ekman sysselsätter
sig med löneregleringar, utan även inom andra arbetsområden — låter det nog
ganska främmande att få höra en sådan argumentering. När man talar om
en arbetargrupps löneställning, menar man naturligtvis dess reallön, den lönestandard
den innehar, och gör man det, är det självklart, att i sådana fall,
där en betydande och integrerande del av lönen utgår i form av ackordsöverskott,
är det ganska lättvindigt, att man handlar på det enkla sättet för att få
belägg för den uppfattning, man intager i här föreliggande fråga, att man
här endast rör sig med själva timpenningen. Gör man det, så äro dessa arbetare
bjudna samma lön, som gäller vid övriga gruvfält. Om’ man åter tager
j betraktande, vad man här bör göra, nämligen den reallön, som i detta fall
åtnjutes, är det klart, att man icke erbjudit här ifrågavarande arbetare samma
lön som arbetarna vid övriga gruvfält ha.

Då måste jag fråga mig, huru herr Ekman kunnat komma fram till det
resultatet, att man i förevarande fall skulle ha att gorå med en lönekonflikt av
sådan art, att den skulle medföra löneförhöjningar över hela området. Jag
vill för övrigt säga, att även om man tager herr Ekmans utgångspunkt och
håller sig, såsom herr Ekman gör, till timlönen, kan man verkligen fråga sig,
huruvida en timlön av 52. resp. 70 öre, som gruvarbetarna ha, icke är oskäligt
låjg märk väl, att det i direktiven icke bara talas om verkningarna av konflikten,
utan även om, huruvida själva lönen skall anses oskäligt låg. Det är
ju en sak, varom man kan tvista. Det har redan berörts av en talare här, att
om herrarna från statsutskottet, arbetslöshetskommissionen och annorstädes
finge arbeta för den timlönen ett år, så är det möjligt, att de i det avseendet
skulle komma att ändra uppfattning om vad som är skälig avlöning eller icke.

Nu är jag fullkomligt övertygad om, att det tjänar ingenting till att framlägga
några bevis för, att det är så eller så, ty det är i alla fall den maktpolitiska^
ställningen, som här gör sig gällande — och det är också betydelsefullt
att fa det konstaterat. Jag vill bara säga, att man från herr Ekmans och
de andras sida visserligen talar så vackert om, att staten skall hålla sig neutral
i dessa förekommande lönekonflikter, men, mina herarr, hur är det i verkligheten?
Det finnes här icke någon absolut neutralitet, allra minst från statens
sida, och om man överhuvud taget går djupare in i spörsmålet, skall det visa
sig, att staten på övriga områden icke har ställt sig neutral, när det gällt en
svagare parts ställning gent emot en starkare. Jag kan sålunda nämna exempel
på lagstiftmngsområden, där det visat sig nödvändigt att lagstifta för att
.något skydda den svagare parten. Man skulle också kunna säga i fråga om
dessa parter, att det är icke så självklart, att det alltid är statens skyldighet
att ställa sig neutral, då det är uppenbart, att en svagare part kan slås ned,
när den strider för att erhålla rimliga villkor. Men jag skall icke fördjupa
mig i det spörsmålet, då jag förstår, att man icke har att vänta förståelse vare

A ruj.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Nr 42. 48

Tisdagen den 1 juni f. m.

Ang. sig från herr Ekmans eller de andras sida, som här stå på samma ståndpunkt
undlrst^vid ä0m kan- * stä^et inskränka mig till några mera allmänna re arbetalconflikt.

Hexioner.

(Forts.) Jag brukar icke i regel ha till uppgift att uppträda såsom någon regeringsadvokat
och jag har icke i något avseende den uppgiften i dag. Men eftersom
jag icke i detta fall är ensidigt bunden, skulle det ju kunna tänkas, att jag kunde
uppträda för en tredje part. Utan att det på något sätt är avsett att vara
något kränkande för regeringen, hyllar jag den gamla satsen, att även om själva
Belsebub säger, att två gånger två är fyra, så är det rätt. Jag måste säga, att
jag i detta speciella fall många gånger haft anledning att kritisera regeringen,
då jag sett, att regeringen måst fatta sina beslut efter de anvisningar, som kommit
från den borgerliga vänsterns sida, och det har icke alltid varit så synnerligen
glädjande att se. Men det är också belysande, att när denna regering för
en enda gångs skull handlar något så när i enlighet med sin egen övertygelse
— och, märk väl, både enligt min och många andras mening i full överensstämmelse
med de direktiv, som riksdagen själv utfärdat — då är man genast färdig
att säga: Nej, var så god och gå! Moren har gjort sin plikt, moren kan
gå! Det är ganska intressant, men jag sörjer icke utan endast beklagar, att
återverkningarna av riksdagens fastställande av utskottets beslut komma att
drabba en hel del arbetare. Annars skulle jag med glädje hava hälsat detta,
ty det är säkerligen ägnat att i ganska hög grad rensa den politiska atmosfären
i vårt land, och detta kan sannerligen behövas.

Nu bestred herr Ekman på det bestämdaste, att statsutskottets här föreliggande
utlåtande i sin tillämpning och efterföljd i något avseende avser att tvinga
arbetarna att uppträda såsom strejkbrytare. Ja, den saken skola vi ej längre
uppehålla oss vid, herr Ekman, ty den, som något så när kan läsa innantill, och
vet, huru förhållandena te sig på verklighetens område här i landet och vilken
uppfattning som arbetarklassen — den organiserade arbetarklassen — har i detta
avseende, lärer icke komma att duperas av några talesätt om, att det icke är
meningen.

Mina herrar! Ni ha säkerligen icke fullt satt er in i vad detta vill säga. Det
låter givetvis säga sig, att staten icke i något avseende får vara med om att
uppträda såsom part i saker gentemot arbetarnas och arbetsgivarnas mellanhavanden.
Så långt kan man följa med. Men när man vill tillämpa denna neutralitet
på ett sådant sätt, att den i praktiken blir ett partitagande för arbetsgivarintressena
mot arbetarintressena, då kan det vara skäl att erinra om, vilka konsekvenser
detta har med sig. Det är självklart, att de, som icke dväljas inom
arbetarklassens led, icke heller kunna fullt förstå, vilken moralisk betydelse,
för att icke säga vilken betydelse även i andra avseenden denna solidaritet och
sammanhållning inom arbetarklassen har. Ni anser antagligen, att man går
till överdrifter och till och med till samhällsvådliga överdrifter. Men, mina herrar,
om ni äro med om att genom ett dylikt beslut undergräva den uppfattning,
som allt mer och mer kommit till uttryck inom arbetarklassen, och om detta
skulle till sina verkningar medföra, att arbetarklassens sammanhållning brytes
och göres till ett viljelöst verktyg i det allt starkare internationella kapitalets
händer, varthän komma ni då? Jag tror visserligen icke, att det kan hända i
vårt land. men om ni lyckades bryta ned den grund, på vilken hela den moderna
fackliga arbetarrörelsen vilar, skulle detta leda dithän, att den svenska arbetarklassen
kunde bliva någonting motsvarande de kinesiska kulierna, som man talar
om. Tror ni verkligen, att det skulle vara någon fördel för vårt land? Har
Kina kunnat arbeta sig upp till en hög ståndpunkt på grund av att dess arbetarklass
stått på en låg nivå? Nej, mina herrar, tvärtom. Naturligtvis skall man
invända, att det är överord och överdrifter, och det är möjligt, att man ser det
så, men den, som något studerat arbetarklassens psyke, vet, att det ligger något

Tiwdftgcn den 1 juni f. in.

49 Nr 12.

allvarligt bakom delta, oeli del iir från denna utgångspunkt, som jag måste beklaga,
att jag icke kan gratulera den starke mannen av morgondagen, herr Carl
Gustaf Ekman, ty jag antar, att det är han. Jag tillät mig år 1923 fråga, huruvida
han »var den som komma skulle» eller om vi skulle förbida någon annan.
Men jag vill säga, att jag är glad över att ej behöva intaga en sådan ställning,
ty de personer eller det parti, som till utgångspunkt för sitt regerande av
det svenska folket skall taga eu sådan handling som det nu föreliggande utskottsutlåtandet
med den innebörd, som man genom dess tolkning vill ge detsamma,
dessa personer och detta parti finns det sannerligen ingen anledning att
gratulera. Det är möjligt, att de anse sig vara så starka män, att de skola
kunna lära den svenska arbetarklassen, huru den skall uppträda, men då är det
också möjligt, att det visar sig, att livslängden för de svenska regeringarna ej
kommer att öka efter det regeringsskifte, som nu med all sannolikhet förestår.

Med Jen reservation, som jag förut uttalat, nämligen att jag beklagar, att
verkningarna skola gå ut över de svagaste och mest oförskyllda i samhället,
skulle jag eljest med glädje hava hälsat det ombyte, som nu tycks förestå, därför
att det som sagt är någonting som måste komma. Det går icke an, att ett
litet mellanparti i all evighet skall få spela rollen av tungan på vågen utan att
i något avseende behöva taga ansvaret för detta och i varje fall trycka på den
sittande, regeringen, för att den skall regera efter detta partis kynne. För att
de politiska riktlinjerna i vårt land skola bliva klara, är det nödvändigt, att det
blir en ^ändring, så att dessa män och detta parti få visa, vad de bära i skölden,
samt .fa bära ansvaret för de handlingar, som de i verkligheten förestavat, men
för vilka de dragit sig för att taga ansvaret.

I detta avseende vill jag nu liksom år 1923 säga några sanningens ord till
nuvarande regeringspartiet, Jag tillät mig då undra, huruvida den lärdom, som
man redan då fick. av vanskligheten av denna tillit till en så obestämd faktor
som det svenska frisinnet, i längden skulle vara tillräcklig för att det dåvarande
och det nuvarande regeringspartiet skulle lämna dessa illusioner, att man
skulle kunna draga upp. några onaturliga gränser i vårt land och tala om någon
allmän »vänsterlösning» eller »vänstersamverkan» o. s. v. Det visade sig,
att denna lärdom av år 1923 icke var tillräcklig. Det gick icke så lång tid.
förrän man började att på ett alldeles uppseendeväckande sätt återigen fria till
detta svenska frisinne. . Tacken för detta frieri och de varma känslor, som man
från regeringspartiet visade åt det hållet, visade sig mer eller mindre i varje
liten fråga, som rörde någon realitet, några sociala eller ekonomiska förhållanden.
Då visade det sig, att den naturliga linjen icke går mellan vänsterfrisinne
och högern, mellan borgerlig vänster och borgerlig höger, utan att den
naturliga skiljelinjen går mellan borgerlig åskådning och arbetarklassens åskådning.
Om vad som nu inträffat verkligen skulle kunna vara en tillräcklig lärdom,
för det nuvarande regeringspartiet och framför allt för de delar av detta
parti, som synas hava till uppgift att regera så länge som möjligt med uraktlåtande
av att fästa sig vid, hur det kommer att regeras, anser jag för min del,
att man icke har någon anledning att beklaga sig, ty då har man
åtminstone en utgångspunkt, en naturlig utgångspunkt, för arbetarklassens
konsolidering, uppfostran och kampvilja i vårt land. sedan man kommit
ifrån dessa illusioner, att det är med hjälp av några borgerliga partier, som
man skall försöka få arbetarpartens intressen beaktade. Det är denna lärdom
vi behöva, och därför behöva vi också sådana utslag av reaktionär politik, som
komma från det s. k. frisinnade hållet.

Vad slutligen beträffar yrkande, herr talman, får jag beklaga, att saken ligger
på det sättet, att jag icke kan göra ett längre gående yrkande, än som innefattas
i Kungl. Maj :ts proposition, då den motion, som från vårt håll väcktes,
genom något missförstånd från kansliets sida aldrig kom att remitteras. Jag

Första hammarens protokoll 1926. Nr b2. 4

Avy.

arbctalöahr Inunder
stöd vid
arbetskonJlUd.
(Forte.)

Pir 42. 50

Tisdagen den 1 juni f. m.

Avq.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

måste således hålla mig inom ramen av föreliggande förslag från Kungl. Maj :ts
sida. Av vad jag yttrat är det självklart, att jag icke lian biträda statsutskottets
utlåtande, framför allt med hänsyn till den motivering, som utskottet har.
Nu har herr förste vice talmannen framlagt ett förslag om bifall till utskottets
förslag med uteslutande av vissa delar av motiveringen. För mig, som står utanför
de kretsar, som hava den mest intima kännedomen om det politiska läget för
ögonblicket, är det icke klart, vad detta förslag skall innebära och om det avser
att förtaga intrycket av statsutskottets utlåtandes verkliga innebörd och således
bereda möjlighet för den nuvarande regeringen att sitta kvar. Då jag för
min del icke har någon varmare önskan i den riktningen, skulle jag redan
av den anledningen icke kunna yrka bifall till herr förste vice talmannens
förslag. Det återstår mig under sådana förhållanden endast att yrka bifall till
den reservation, som är vidfogad statsutskottets utlåtande.

Till sist skulle jag vilja säga, att det verkligen finns en sak, som man skulle
kunna ifrågasätta — icke därför att, såsom jag redan låtit påskina, jag för min
del skulle hålla på, att denna regering skulle klamra sig fast vid regeringstaburetterna
så länge som möjligt, utan för att poängtera, att detta är en allvarlig
fråga — och det är att man icke utan vidare borde vara beredd att gå sin väg därför
att en tillfällig kombination av borgerliga partier kunnat åstadkomma en
enhällig ståndpunkt inom statsutskottet. Därför skulle det sålunda på allvar
kunna ifrågasättas, om icke den nuvarande regeringen kunde taga upp denna
fråga genom en upplösning av riksdagens andra kammare för att låta svenska
folket yttra sig i densamma. Ty den är icke så obetydlig, som ett ögonblick
framgick i denna kammare, då knappast 10 procent av dess ledamöter voro närvarande.
Det är givetvis den springande punkten, till vilken vi här komma
fram. I detta avseende är det lyckligt, om man då kunde ifrågasätta, huruvida
man icke från det nuvarande regeringspartiets sida kunde taga detta så
allvarligt, att man läte folket yttra sig i frågan. Den saken synes i alla fall
böra tagas under övervägande.

I övrigt är det ej blott tolkningen av de nu gällande direktiven och huruvida
statsutskottets förslag innebär ett förtydligande eller icke, som är att resonera
om i fråga om den hittills gällande arbetslöshetspolitiken, utan framför allt
den omständigheten, som ytterligare skärpts i statsutskottets utlåtande, att arbetslöshetskommissionen
tycks vara en instans över alla andra instanser. Varför
den är detta och varför den fått en sådan popularitet inom de borgerliga partierna,
skall jag i detta sammanhang icke gå in på utan vill endast säga, att
det är en synnerligen utbredd uppfattning inom vårt lands hela arbetarklass,
att den politik, som från arbetslöshetskommissionens sida bedrives, är av den
extrema karaktär, att det skulle finnas mycket god anledning att, därest man i
fortsättningen anser, att arbetslöshetsspörsmålet är något, som riksdagen och
staten överhuvud taget måste syssla med, man såge efter, huruvida icke en fullständig
omläggning i detta avseende är av behovet påkallad.

Jag ber att få sluta med att säga, att ehuru jag icke kan gratulera männen
av morgondagen, är jag i alla fall av den uppfattningen, att det är nödvändigt,
att de få komma till de platser, som de antagligen redan äro beredda att intaga.
Jag vill endast å egna och å den organiserade arbetarklassens vägnar här i landet
försäkra, att den grundval för regeringstillträdandet, som de hava i detta
statsutskottsutlåtande, och det sätt, på vilket de avse att detta utlåtande skall
tolkas, åstadkommer, att den svenska arbetarklassen säkerligen kommer att
mottaga dem »med varma servietter». Ty vill man gå dithän att bryta ned
själva grundvalarna för hela den moderna arbetarrörelsen, fordras det kanske
litet kraftigare män än dem, som jag nu åsyftar.

På grund av det nuvarande läget anser jag mig, herr talman, icke kunna annat
än yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Tisdagen den 1 juni f. in.

Nr 42.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag skall icke upptaga kammarens tid med
någon redogörelse för min personliga ställning i denna fråga. Jag vill endast
be att få säga, att jag icke kunnat övervinna mina tvivelsmål om klokheten
och lämpligheten av den utformning, som utskottet givit sitt utlåtande.
Jag kan därför icke rösta med utskottet utan ser mig nödsakad att i denna
fråga intaga en annan ståndpunkt än det parti jag tillhör.

Jag har ansett mig böra med dessa ord deklarera detta.

Ant;.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Herr Lindley: Jag tvekar icke att stämpla statsutskottsutlåtandets direktiv,
såväl de år 1922 fastställda som de senast utformade tilläggen, såsom varande
arbetarfientliga och orättvisa.

Går man först och främst till det stora allmänna direktivet om total avstängning
vid allmän konflikt, finner man, att man försökt bemantla denna sin
ståndpunkt med talesättet om samhällsneutraliteten. Jag ber att få säga, att
detta talesätt innebär en uppenbar osanning, ty någon sådan neutralitet kan
icke ligga i detta. Varför skulle arbetare, som äro i konflikt, ha större möjligheter
att påtaga sig de moraliska understödsförpliktelserna åt före konflikten
arbetslösa än vad de hade, innan de kommo i konflikt? Före konfliktens
utbrott hade de ju icke någon sådan möjlighet att kunna underhålla dessa
ofrivilligt arbetslösa, men genom att de själva ligga i konflikt, anser samhället
det befogat att kasta på deras ansvar, på deras axlar, underhållet av dessa
ofrivilligt arbetslösa! Skulle det finnas någon rättvisa i detta, skulle väl samma
rättvisa skipas lika mellan alla parter, och då måste man ju räkna med,
att också vidtaga särskilda åtgärder vid de tillfällen t. ex., då arbetsgivarna
förklara en stor landsomfattande lockout. I så fall borde samhället vid sådana
tillfällen träda till med extra understöd åt dessa, som på grund av sådan
lockout råkat i arbetslöshet, men det vill man icke. Man vill endast, må
jag säga, lägga bördan på den ena parten, på arbetarparten.

Man märker tydligt och klart, att det, som ligger bakom denna ståndpunkt,
ingenting annat är än klasskampen, intressekampen, och det synes också ganska
tydligt, att denna intressekamp har fått sin skarpa utformning från liberalt
och från folkfrisinnat håll.

För en 20, 25 år sedan var stämningen inom dessa kretsar betydligt annorlunda
än nu. Då var det ju t, o. m. mycket vanligt, att man på liberalt håll
lämnade ganska stora bidrag till de arbetare, som då lågo i konflikt. Jag satt
själv pn gång i tiden såsom uppbördsman vid en av de allra största konflikter,
vi haft i vårt land, nämligen den stora Sundsvallskonflikten
år 1899, och då fick jag ifrån bl. a. Dagens Nyheters redaktör
nästan varje vecka mottaga penningsummor till understöd åt dessa i
konflikt varande arbetare, och även en hel del andra, mycket framstående
liberaler lämnade då sitt ständiga bidrag till arbetarna i dessa arbetskonflikter.
Men det var på den tiden, då herr Ekman ännu inte trätt fram såsom en
mera känd och betydelsefull person och innan han hade fått det inflytande, som
han fått på senaste tiden.

Om vi nu gå ifrån de stora konflikterna och in på småkonflikterna, de partiella
konflikterna, måste man beteckna de därvidlag uppställda direktiven
såsom varande hänsynslösa, då det i dessa säges, att på enahanda sätt, som
nyss sagts, skall förfaras beträffande sådan »partiell» konflikt, om vilken
näller, att den kan anses vara ett led i en aktion med syfte att inverka på de
allmänna löne- och arbetsvillkoren inom yrkesområdet i fråga.

Vad beträffar det fack, som jag representerar, känner jag icke inom det
facket till några lokala lönekonflikter, om vilka man icke skulle kunna säga,
att de utgöra ett led i en dylik aktion. Vid utformningen av denna bestämmelse
har man endast tagit sikte på de inom vårt land befintliga riksavtalen.

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni f. in.

Alu],

arbetslöshetsunderstöd
vid
«rbetskonflikt.
(Forte.)

Beträffande dessa riksavtal skulle det kunna hända, att en grupps utträde ur
ett riksavtal skulle kunna anses medföra sådant inflytande, men det finns ju
fack, som icke ha riksavtal. Inom t. ex. vårt stora fack finns det icke något
riksavtal. Vi ha avtal vid cirka 50 svenska hamnar, ty så pass många svenska
hamnar finns det verkligen, fastän en del äro ganska små och obetydliga,
men alla dessa avtal äro ingenting annat än lokala avtal. En konflikt vid
någon av dessa hamnar skulle alltså kunna sägas utgöra ett led i en dylik
aktion, varvid det kan anses vara fråga om att skapa prejudikat för de allmänna
lönevillkoren på andra platser. Det måste vara prejudicerande, ty vid
varje avtalsförhandling söka ju parterna å- ömse sidor föra fram sina olika synpunkter
och söka då också klarlägga vilka löner och villkor, som utgå och tilllämpas
på andra platser. Det är ofrånkomligt, att så måste ske. Vi måste
alltså förutsätta, att de här direktiven, åtminstone dessa skärpta, utformade
direktiv, som nu framträda i statsutskottsutlåtandet, vid varje sådant tillfälle
skola komma i tillämpning, ty man kan väl knappast ifrågasätta, att de, som
nu så skarpt framträtt med klander gentemot den avgående regeringen, därför
att den inte här skulle ha tillämpat direktiven fullt konsekvent, sedermera
själva skulle uraktlåta att tillämpa ifrågavarande direktiv fullt konsekvent
och i överensstämmelse med denna deras åskådning. Då det bär icke är fråga
om några vissa yrkesskickliga arbetargrupper, så betyder tillämpandet av dessa
direktiv, att understödet skall fråntagas samtliga dessa icke yrkeslärda
arbetare.

Om vi utgå ifrån, att det t, ex. gäller en hamnarbetarkonflikt. så äro givetvis
samtliga »icke yrkeslärda» på den platsen kvalificerade att börja arbeta
där och att sedermera, utöver dessa, även alla »icke yrkeslärda» över hela landet
skola kunna kommenderas dit för att utföra arbetet, Om de vägra att
göra det, skall understödet indragas. Det är just det, som dessa direktiv i
realiteten innebära. Dessa »icke yrkeslärda» arbetare skola alltså då kunna
lockoutas, för att tvingas till strejkbryteri. Jag anhåller på det bestämdaste,
att dessa direktiv skola tillämpas så starkt och så konsekvent som möjligt, för
att vi på kortast möjliga tid skola kunna lära folk förstå, hur galet dessa direktiv
ändå verka i sin tillämpning, och jag tror också, att det snart nog skall
lära folk, att den där högpolitiska strategien är felaktig! Vi äro icke alls
rädda, ty vi veta synnerligen väl, att en fullt konsekvent tillämpning av dessa
direktiv i överensstämmelse med vad som fastslagits i statsutskottsutlåtandet
ovillkorligen skulle åstadkomma en så pass stor skada, att t. o. m. arbetsgivarna
absolut skola reagera däremot och betacka sig för statsingripandet.

Om vi så gå över till den tredje att-satsen. finna vi där några pärlor, som
jag anser t. o. m. vara av så oskattbart värde, att de böra komma till internationell
kännedom. Jag kan säga detta t. o. m. med stöd av uttalanden från
utländskt håll. Under pingstdagarna hade vi nämligen här i Stockholm en
engelsk arbetarrepresentant, som kommit hit för att begära ekonomiskt understöd
från Sverige på grund av den stora konflikten i England, och då det icke
fanns någon tidningsrepresentant tillgänglig här i Stockholm under pingsten,
fick jag övertaga uppdraget att intervjua personen i fråga. Jag frågade denne
representant bl. a.: »Nå. hur har man förfarit i England under den stora konflikten,
har man indragit understöden till arbetslösa?» — »Nej», sade han.
»icke till dem, som förut voro totalt arbetslösa.» — »Ja, men hur bär man
förfarit gentemot gruvarbetarna, som ju äro den egentliga kärnan i den slöra
konflikten i England?» — »Ja», sade han, »det är naturligt, att där de förut
haft delvis understöd, har detta indragits.» — »Hur så då?» — »Jo», förklarade
han, »det var på det sättet, att förut hade gruvarbetarna vid många
gruvor icke haft full vecka, icke haft full sysselsättning, och de hade alltså
fått mottaga understöd för de dagar, varunder de icke haft sysselsättning.

Tisdagen den 1 juni f. in.

53 Nr 4-.’.

När konflikten utbröt, fanns det ingen möjlighet att kunna räkna ut, under
vilka dagar de under vanliga förhållanden skulle halt sysselsättning och följaktligen
kunde man inte betala ut understöd till dem under strejkdagarna.»

— »Ja, men», sade jag, »fanns det där icke förut några gruvarbetare, som
voro helt och hållet arbetslösa?» — »Jo», sade han, »visst fanns det det!» —
»Fingo de då behålla sitt arbetslöshetsunderstöd?» — »Givetvis, de voro ju
förut fullständigt arbetslösa!» — »Men», sade jag, »så se vi icke saken i vårt
land, ty här anser man t. o. m., att man skall ha rättighet att kommendera
sådana arbetslösa att taga plats, där en konflikt råder.» Denne engelske arbetarrepresentant
yttrade då något, som icke kom med i denna intervju i Socialdemokraten,
därför att tidningen ansåg det icke vara riktigt lämpligt att
låta en utlänning få fälla omdömen av det slaget om Sverige. Jag måste erkänna,
att jag kanske är mindre bevandrad i fråga om att intervjua folk och
kunna anpassa eu sådan intervju i enlighet med vad tidningarna anse vara det
korrekta. Redaktionen strök alltså, vad jag i detta avseende skrivit. Emellertid
så stod han fullkomligt stum en lång stund och därefter gjorde han
mig några förvånade frågor, varpå jag svarade: »Det är den allmänna borgerliga
ståndpunkten, som säger, att det skall vara så.» Då sade han: »Och
jag, som trodde, att Sverige var ett mycket demokratiskt land och att den socialdemokratiska
regeringen här var ett uttryck för denna stora allmänna demokrati!» Mannen

i fråga blev fullständigt perplex, när han hörde, vilken ståndpunkt
man intager till sådana spörsmål här i vårt land. Han uttalade också såsom
sin uppfattning, att icke ens högern i England är så arbetarfientlig som de
liberala och de folkfrisinnade här i vårt land.

Jag anser, att just ifrågavarande passus i det tredje stycket av direktiven
bör komma till internationell kännedom, och att det bör slås fast, att sådan
är uppfattningen i Sverige anno 1926, efter det vi haft tre socialdemokratiska
regeringar. Det är nämligen fastslaget — vilket jag för min del måste betrakta
och flertalet talare här i kammaren också betraktat såsom varande en
skärpning av direktiven — »att vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning
av arbetssökande till därav berört arbetsställe skall göras beroende särskilt
därav, huruvida den lön och övriga villkor, som erbjudas, .kunna, med
hänsyn till de å orten för arbetets gällande löne- och arbetsvillkoren, anses
skäliga. I det fall, att därvid såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen
lagts för annan liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal, bör avseende
fästas endast vid faktiskt utgående, lägsta löner eller däremot svarande bestämmelser.
» Enligt denna bestämmelse skall staten alltså uppträda såsom
strejkbrytarvärvare. Borde icke den mera kända än välkända strejbrytarentreprenörfirman
Herou komma i åtanke och införlivas med regeringen, lämpligast
som socialminister, ty denna firma har ju stora förutsättningar och
kunskaper om, huru man på lämpligaste vis skall kunna leverera strejkbrytare.

Det står i utskottets utlåtande, att man endast skall fästa avseende vid
»faktiskt utgående, lägsta löner». Vad betyder detta i praktiken för en
sådan grupp som den, som jag själv företräder, nämligen hamnarbetarna?
T alla våra hamnavtal hava fastställts timlöner; dessa timlöner äro ju »lägsta
löner», men de äro utan varje som helst betydelse. De betyda ingenting, därför
att de icke i praktiken tillämpas, och de stå fastslagna endast för särskilda
undantagsfall för arbeten, som icke äro prissatta enligt ackordssatserna, eller
för tillfälliga undanröjningsarbeten, ställningsbyggnadsarbeten. väntetid m. m.
sådant. Likväl är det ju ett faktum, att dessa timlöner äro högre än de, som
tillämpas för grovarbetare, d. v. s. om man undantar sådana grovarbetare, som
äro sysselsatta inom byggnadsbranschen. Anledningen till, att timlönerna satts
högre för hamnarbetare än för andra grovarbetare, är ju den, att hamnarbe -

A vq.

urbelslöshetxunderstöd
vid
avbe.lskovjlikt.
(Fort».)

Nr 42. 54

Tisdagen den 1 juni f. m.

lama hava tillfällighetsarbeten. Men för övrigt är ju allt arbete beräknat efter
ZJerstöd vid ackord- En annan anledning till, att ersättningen för detta tillfälliga arbete
arbetskonflikt. ansetts_ höra vara så pass hög, är också den, att hamnarbetarnas levnadskost(Forts.
) nåder i allmänhet äro betydligt högre än andra arbetares, ty det är givet, att
sådana arbetare, som ena dagen arbeta vid stadsgården, den andra vid Yärtan,
den tredje vid Norr Mälarstrand och den fjärde någonstans utanför Stockholm,
icke kunna hava ordnade matförhållanden utan ovillkorligen måste äta på de
ställen, som ligga närmast intill arbetsplatserna, som ju alltid växla. Envar
kan ju förstå, att deras levnadskostnader måste ställa sig dyrare än för sådana
arbetare, som med avseende å sina levnadsförhållanden bar det ordnat på ett
helt annat sätt. Vi hava också olika ackordspris i olika hamnar för samma
arbeten. Det är hundratals olika faktorer, varmed man måste räkna vid bedömandet
av detta. Vi kunna hålla på i veckotal och diskutera dessa olika
arbetspriser, men hur skall det finnas någon möjlighet för arbetslöshetskommissionen
eller låt oss säga för Kungl. Maj:t att på rak arm fatta beslut om
dessa saker, och. om det uppstår konflikt, kommendera dit eventuella arbetsvilliga
för att upptaga arbetet.

Jag kan icke finna annat, än att dessa direktiv måste sluta med ett fiasko.
Låt oss t. ex. antaga att det finnes en stuverifirma, som skulle stödja sig på de
allmänna avtalens bestämmelser om timlön och ställde till konflikt på grund
av timlönernas tillämpning samt på grund härav begära att regeringen skall
ställa arbetslösa till firmans hjälp. Da skulle ju arbetslöshetskommissionen
vara nödsakad att ställa arbetskrafter till förfogande. Nu är det ju ett faktum,
att det finns en mycket stor skillnad på olika arbetsgivare. Det finns en
del smulgråtar, som aldrig få tillräckligt stor profit. Enligt min erfarenhet
bestå de oftast eller åtminstone mycket ofta av före detta arbetare, som kommit
sig upp just på grund av att de glömt att de varit arbetare, och som på
grund av sitt osolidariska och inställsamma uppträdande gentemot kamraterna
fått en liten chans och lyft på vägen. Det är också de allra värsta arbetsgivare,
som jag har haft göra med, då det gällt att förhandla. Dessa
skulle nu staten skydda och hjälpa för att skaffa dem arbetsvilliga, som de
kanske icke vilja betala med. marknadspriser. Låt oss emellertid antaga, att
det skulle lyckas Kungl. Maj:t att kommendera dit några arbetsvilliga för att
upptaga arbetet. Tror någon, att konflikten då skulle vara slut med detta?
Nej, säkerligen icke. Huvudsaken är väl ändå. efter vad jag förstår, att
hjälpa arbetsgivarna med dessa direktiv och att skaffa dem arbetsvilliga.
Huvudsaken är val icke att beröva några fattiga stackare deras arbetslöshetsunderstöd.
Konflikterna lösas emellertid icke genom ditkommendering av
arbetslösa ty konflikterna skulle fortfarande finnas kvar, och blockaden skulle
aldrig upphävas. Tag ett fall som Stripafallet och låt oss tänka oss, att man
skulle kommendera ut folk till Stripa för att upptaga arbetet. Är konflikten
löst med. detta? Nej, säkerligen icke! Den skulle pågå såsom förut. Man
kan ju till och med befara, att den skulle ytterligare utvidgas, ty då staten
ställer sig bakom arbetsgivarna, kunna arbetarna hava mycket större anspråk
på övriga arbetares solidaritet. Ingenting hindrar, att transportarbetarna
eventuellt skulle efter en sådan åtgärd indragas i denna konflikt. Även om
arbetsgivarna finge en sådan arbetskraft, vore konflikten sålunda icke bragt
ur världen. I nio fall av tio skall det också visa sig, att det skulle vara omöjligt
för arbetsgivarna att bedriva sin verksamhet med tillhjälp av strejkbrytare,
och att det sannolikt skulle bliva dem både dyrare och besvärligare.
Ävskedas återigen strejkbrytarna, frågar man sig, vad som då skulle
inträffa och om de då icke skulle komma och ställa fordringar på
staten. Om t. ex. arbetare av arbetslöshetskommissionen eller av Kungl.
Maj :t skulle bliva tvingade att upptaga ett arbete såsom strejkbry -

Tisdagen den 1 juni f. m.

55 Nr 42.

Inre och sedermera, när konflikten äntligen är slut, bliva avskedade, arf)et^jtellm
kommer detta på grund av den prickning, som ligger i att de upp- underst6d vid
tagit arbetet, att ställa dem i eu svår ställning gentemot alla andra arbetare, arbeiskovflikt.
och då är jag alldeles övertygad om, att de skulle komma till Kungl. Maj:t (Forte.)
och säga: till detta hava vi blivit tvingade. Var så god och tag hand om oss,
det är statens skyldighet att nu understödja och livstidspensionera oss. Det är
vad detta skulle leda till. Eller kanske, staten skulle subventionera arbetsgivarna
och säga: Ja, visserligen hava vi tilldelat en del mindre yrkesduglig

arbetskraft och kanske det därför icke går så bra med arbetet, men då få vi
lämna er statsunderstöd, så att ni även i fortsättningen kunna bedriva verksamheten
med denna mindre dugliga arbetskraft. Det är en hel mängd dylika
problem, som följa med denna direktivskärpning.

Men det stannar icke enbart vid detta. Låt oss tänka oss den ställning,
som en socialminister skulle få gentemot arbetarklassen. Lat oss t. ex. saga,
att en frisinnad socialminister träder till och ger order om, att arbetslösa skola
tvingas att upptaga arbetet vid Stripa. När denna socialminister sedermera
skall försöka bilägga de konflikter, som uppstå inom de olika fackens \erksamhetsområden,
vad komma då dessa facks arbetarrepresentanter att säga till
en sådan socialminister? De komma säkerligen icke såsom förut att bemöta
honom med den välvilja, varmed man förut brukat behandlat till och med
högerns socialministrar, ja, alla regeringars socialministrar, vilka man kommit
till mötes för att gemensamt med dem lösa problemet, huru man skulle kunna
få slut på en konflikt. Nej, de komma absolut att säga: »Var så god och

skicka dit edra arbetsvilliga! Skicka dit edra arbetslösa! Tvinga dem.att
upptaga arbetet! Vi vilja inte alls ha något med er att gorå!» Men. inte
nog med detta. Socialministern skall ju i sin ordning påverka förlikningsmannen
i deras verksamhet, och jag är alldeles övertygad om, att denna allmänna
svaghet kommer att göra mycken stor skada för denna verksamhet i
vårt land till följd av de nya direktiven, och jag vågar påstå, att även Sveriges
arbetsgivare skola efter sex månaders konsekvent .tillämpning komma att halla
upp händerna och säga: »Detta må vara tillräckligt! Nu må det vara slut.»

Jag är alldeles övertygad om, att arbetsgivarna snart nog komma underlund
med, att de fått lik i lasten med denna direktivskärpning.

Ja, jag skall inte uppehålla tiden längre, utan jag skall sluta med att
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Vad det första och det andra
direktivet beträffar, har det icke varit någon tvist på de punkterna. De återgiva,
vad som förut också varit tydligt stadgat. Endast herr Lmdley bär ju
haft något att säga därom, men jag skall icke ingå på den saken, daden 1 råga
n är alltför vittomfattande. Vad det här gäller är emellertid det tall, da det
råder en partiell konflikt, som icke kan anses hava allmän karaktär, r ragan
är, huruvida det genom 1922 års riksdagsbeslut blev bestämt,, att man vid dylik
partiell konflikt kunde göra hänvisning av arbetare till konfliktstället vid äventyr
för dem att, ifall de icke åtoge sig arbete där och lönen var skålig, bliva berövade
sitt arbetslöshetsunderstöd.

Jag har blivit åberopad av herr socialministern såsom stöd för den uppfattningen,
att enligt 1922 års direktiv en dylik hänvisning icke skulle kunna äga
rum. Vi hava icke tid att nu gå igenom handlingarna, och det kan.ej vara. roligt
för herrarna heller att höra på, men jag vill be herr socialministern, ifall
han skulle kunna få tid därtill, att läsa dåvarande socialministerns yttrande,
till vilket mitt yttrande hänförde sig, och sedermera säga mig, huruvida han
kan vidhålla sin ståndpunkt. Han kan det .säkerligen icke. Jag yttrade mig
icke alls om ifrågavarande partiella konflikter vid nämnda tillfälle. För öv -

Nr 42. 56

Tisdagen den 1 juni f. m.

rtalade jag- endast om 1922 års direktiv utan att på något sätt säga, vad de
ZTnM nid y}nehöll(>’ och ställde dem endast i motsats till den ordning, som hade gällt tiarbctskonfUkt.
dlSare (Forts.

) Jag har sålunda icke yttrat mig i den riktning herr socialministern angav.

Hade jag i eu debatt sagt något sådant — jag har verkligen inte läst igenom
detta yttrande förrän i Jag, ty jag brukar ej läsa, vad jag sagt förut — hade
det berott på, att jag icke tänkt över saken tillräckligt. Sådant kan ju hända.
Det kanske också händer herr socialministern, att han säger något här i kammaren,
som han sedermera vid närmare betänkande finner, att han, om han haft
mera tid att tänka, ej skulle ha yttrat. Men som sagt jag har icke gjort något
sådarnt uttalande, som tillskrivits mig, vilket framgår, om man läser protokollet
för 1923 närmare.

_Vad innebära då 1922 års direktiv? Enligt min uppfattning är det ej något
tvivel om, att den övergång, som i övrigt skedde genom direktiven 1922 från
vad som förut hade varit radande, hade i viss mån förmedlats genom dåvarande
socialministerns yttrande den 10 mars 1922, där han alldeles tydligt intog den
ståndpunkten, att man icke kunde säga, att vid dylik partiell konflikt hänvisning
icke kunde äga rum. Sedermera upptogs denna tanke i 1922 års direktiv
utan att man närmare ingick på densamma.

Herr socialministern har visserligen åberopat, att t. ex. herr Lindqvist och
herr Branting m. fl. sagt, att enligt de nya bestämmelserna uppmuntran av
strejkbryteri icke kunde komma att äga rum. Ja, såsom också är påpekat av
herr Ekman, voro 1922 års direktiv i denna punkt icke fullt ty-dliga. Man
tryckte icke tillräckligt på den ömma punkten, och därav följde återigen, att
dåvarande socialministern och herr Branting och deras meningsfränder naturligtvis
så mycket som möjligt tolkade riksdagens uttalande till sin förmån, under
det andra hade en avvikande uppfattning. De som voro emot en dylik hänvisning
vid partiell konflikt kommo i den allmänna diskussionen att få överjaget-
^ Men vad som gäller är, att frågan, huruvida hänvisning skall ske under
det ifrågavarande äventy-ret vid partiell konflikt, beror på en diskretionär prövning.
en prövning, som riksdagen ville omgärda med så stora garantier som möjligt.
Detta har ju påpekats här, och det måste helt enkelt vara på det sättet, om
herrarna vilja tänka sig in i saken. Man förstår, vad som gäller vid allmän konflikt
eller partiell konflikt med allmän karaktär, dä.r alla som höra till yrket i
stadgad omfattning, avstängas. Man vill, att staten där skall vara neutral. Parterna
få utkämpa sin strid, och man hoppas, att den som har rätt skall segra
eller att det skall bli en kompromiss. Där är det verkligen arbetarintresset å
ena sidan och arbetsgivarintresset å den andra, som kämpa mot varandra.
Vardera parten försöker genomdriva, vad han anser vara lämpligt, och det får
pa . sa sätt bliva ett utslag, medan staten håller sig tillbaka så mycket som
möjligt.

.Men var skulle det sluta här i landet, ifall man, så snart någon partiell konflikt
utan allmän karaktär uppstår, trots att man har en genomgående arbetslöshet,
icke skulle kunna hänvisa folk dit! Dessa konflikter kunna uppstå av
så^ många olika anledningar. Det kan uppstå en konflikt, där det icke alls är
fråga om löner, eller någonting dylikt, utan där arbetarna blott ilro missnöjda
med t. ex. en tjänsteman vid det ifrågavarande företaget. Det kan uppstå en
sådan lokal konflikt pa grund av att det blir ett gräl mellan två fackföreningar.
En fackförening på orten vill t. ex. till en viss avlöning ha arbetet, och när den
icke får .det. förklarar den vederbörande företag i blockad, när ägaren lämnat
arbetet till en fackförening på annan ort. Eller det kan vara så. att en arbetsgivare
anställer oorganiserat folk och arbetsstället därför förklaras i blockad.
Det finns med ett ord massor av anledningar, på grund varav man kan åstadkomma
blockad, och skall staten då vara skyldig att respektera varje blockad

Tydligen deri 1 juni f. m.

Nr ti.

under en tid, när det i övrigt råder arbetslöshet, bliva ju förhållandena alldeles
outhärdliga. Här är det ju icke alls fråga om att tvinga någon att arbeta, där
företaget är blockerat. Det är ej meningen, men man kan icke ge arbetaren arbetslöshetsunderstöd,
ifall man anser blockaden vara av den natur, att man skäligen
bör göra hänvisning dit.

Jag kan således icke finna annat, än att det mest kloka man kan tänka sig
är, att det här ej bör förekomma någon fast och fix regel, som säger antingen
att hänvisning alltid skall ske eller att hänvisning aldrig får ske, utan att man
under tillbörliga garantier ser till, att man får ett avgörande, som allt efter
konfliktens natur bestämmer, huruvida hänvisning av utom konflikten stående
arbetslösa skall ske eller icke.

Hur har man nu i det förtydligande, som här gjorts, ställt sig i detta avseende?
Jo, man har sagt, att »vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning
av arbetssökande till'' därav berört arbetsställe skall göras beroende .särskilt
därav, huruvida den lön och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med hänsyn
till de å orten för arbetet gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga».
Där ha vi just den skälighetsprövning, som enligt min åsikt gällde enligt 1922
års direktiv och som enligt min mening bör gälla. Det är ett fullkomligt misstag,
då herr Lindley säger, att detta skulle framkalla olidliga förhållanden.
Nej, vad. som skulle framkalla olidliga förhållanden vore, om syndikalister och
kommunister och andra dylika, som sannerligen icke uträtta något gott för arbetarna,
finge ställa till blockader och arbetskonflikter, som skola respekteras
av staten, samtidigt som det i landet råder eu stor arbetslöshet.

Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden längre. För min del får jag
hemställa om bifall till statsutskottets betänkande.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr förste
vice talmannen att den fortsatta överläggningen angående förevarande utlåtande
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3 B, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna under
riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet; nr

7 B, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna under
riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; nr

10 B, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet
;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar i avseende å vissa anslag till utrikesdepartementet
;

nr 293, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni
1925 gjorda anmärkningar;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till ödebygdsvägar;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för anläggning
av tillfartsvägar till inlandsbanan;

Ang.

arbetslöshets -understöd vid
(irbdskonflikl.
(Fort*.)

Tisdagen den 1 juni f. m.

nr 310, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående bidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor
och reservbarnmorskor samt dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor
m. fl.;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till åtgärder för åstadkommande av förbättrad
sjukvård inom rikets ödemarksområden;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;

nr 314, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till högsta domstolen och
regeringsrätten jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till justitiestaterna under
Svea och Göta hovrätter jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9 B, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna under
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet; nr

261, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statens understödsverksamhet
till främjande av avdikning av viss mark jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 264, i anledning av väckt motion angående prövning av inom landet odlade
rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m.;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
enskilda vägar;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
upplåtelse under åborätt av viss jord m. m., såvitt angår förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande
tillämpningen av föreslagen lag om upplåtelse under åborätt av viss
jord in. m.;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen framlagda
förslag om personalindragningar i statsdepartementen m. m., i vad rör jordbruksdepartementet;
samt

nr 322, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bestridande i
vissa fall med allmänna medel av kostnader förenade med friköp av lägenheter
å kyrklig jord.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 323, till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Tisdagen den 1 juni f. in.

59 Nr 4

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 294, till Konungen angående val av tre
fullmäktige i riksbanken och av tre suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige
i nämnda verk;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 295, för två fullmäktige i riksbanken;

nr 296, för f. d. bankokommissarien m. m. K. E. Norberg att vara fullmäktig
i riksbanken; samt

nr 297, för tre suppleanter för riksdagens fullmäktige i riksbanken.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 298, till Konungen angående val av två
fullmäktige i riksgäldskontoret ävensom av tre suppleanter för fullmäktige i
nämnda verk;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 299, för ledamoten av riksdagens första kammare greve J. G. Lagerbjelke
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 300, för f. d. professorn H. M. Bäckström att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;
samt

nr 301, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

_ dels till riksdagens skrivelse, nr 302, till Konungen angående val av en
riksdagens ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte en suppleant för
denne;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 303, för överdirektören in. m. J. L. Widell att vara ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket; och

nr 304, för professorn m. m. C. L. A. A. Reuterskiöld att vara suppleant för
en av de av riksdagen utsedda ledamöterna i riksdagsbibliotekets styrelse.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet: nr

79, angående förslag till lag om arbetstidens begränsning;
nr 80, angående förslag till lag om vissa inskränkningar beträffande tiden
för förläggande av bageri- och konditoriarbete;

nr 81, angående förslag till lag om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslag)
;

nr 82, angående förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av
fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning
så ock att i visst fall upplåta mark till gata;

nr 83, angående lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
ävensom av lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av förstnämnda
lag m. m.;

nr 84, angående vissa ändringar i förordningen den 5 maj 1882 angående
kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;

Nr 42. 6o

Tisdagen den 1 juni £. m.

nr 85, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av § 29 samt § 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse på landet m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 4, 5, 9 och 11 §§ i lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen;

nr 86, angående ändrade bestämmelser i fråga om den stärbhus efter präst
tillförsäkrade förmånen av tjänst- och nådår m. m.;

nr 87, angående förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i
förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken;

nr 88, angående förordning om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. i förordningen
den 22 maj 1925 med föreskrifter angående medgivande i vissa fall av undantag
från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.;

nr 89, angående tullsatserna för och restitutionsbeloppen vid återutförsel av
kaffe;

nr 90, angående godkännande av en mellan Sverige och Tyska riket avsluten
handels- och sjöfartstraktat;

nr 91, angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911
med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa;

nr 92, angående förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 23
oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter; nr

93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 202 angående vissa ändringar
i den vid förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa;

nr 94, angående användande av riksbankens vinst för år 1925;
nr 95, angående vissa beslut, som fattats av den internationella arbetsorganisationens
konferens i Genéve år 1925;

nr 96, angående förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1918 om fattigvården m. m.;

nr 97, angående ändrade bestämmelser rörande tillstånd till elektrisk stark -strömsanläggning, erforderlig för elektrisk järn- eller spårväg;

nr 98, angående lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon
den 23 november 1833 m. m.; samt

nr 99, i anledning av väckta motioner om skyldighet för järnväg att inhägna
sitt område.

Anmäldes och bordlädes andra särskilda utskottets memorial nr 9, angående
arvode åt dess sekreterare m. fl.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.56 e. in.

In fidem
G. II. Berggren.

Tisdagen den 1 juni e. in.

Nr 42.

<;i

Tisdagen den 1 juni e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:

nr 169, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande statsutskottets
utlåtande nr 157 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 216 angående
ändringsarbeten å serafimerlasarettet m. m.;

nr 170, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckta motioner
om tillfällig löneförbättring åt lärare vid folk- och småskolor samt högre
folkskolor; och

nr 171, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion
om tillfällig löneförbättring för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 168, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! I sitt stora anförande på förmiddagen
har herr C. G. Ekman sökt ge en principiell bakgrund för att därigenom få
den rätta belysningen till utskottets tillvägagångssätt i den här frågan. Jag
tror, att han själv ville kalla den för en teoretisk utredning, och gärna det!
Allt beror ju på de anspråk, man ställer på en sådan utredning. Kärnan i
denna principiella utredning var den, att eftersom samhället bör iakttaga neutralitet
i striderna på arbetsmarknaden, så häftade egentligen alltid något
betänkligt vid alla arbetslöshetsunderstöd ifrån den utgångspunkten, ty all
arbetslöshetshjälp måste enligt herr Ekmans mening betraktas som ett samhällets
partitagande i fejderna på arbetsmarknaden, ett partitagande för arbetaren.
Det kunde nämligen, menade han, inte undvikas, att arbetarna därigenom
erhöllo ett stöd i kampen för sina strävanden samtidigt som den betänkliga
följdföreteelsen inte kunde undvikas, att i ekonomiska depressionstider
anpassningen till de nya förhållandena på näringslivets område därigenom
måste fördröjas. Ja, det är ju ett sätt att se på saken! Men såsom herr C. G.
Ekman mycket väl vet, så ger den ekonomiska historien uttryck för även den
andra sidan av saken, nämligen den, att i och med att samhället icke hjälpande
ingriper vid fall av arbetslöshet så utlämnas därigenom de arbetslösa, den arbetande
klassen, på nåd och onåd, tack vore svälten, åt arbetsgivaren. När
herr C. G. Ekman för sin tes hänvisade till England, så var detta en smula
oförsiktigt just i betraktande av att England är själva skolexemplet på, att
det icke går an för samhället att försöka spela neutralt på det sätt, som herr
C. G. Ekman ansåg vara det principiellt riktiga, ty genom att gå fram på de
vägarna, ger man för visso uttryck för ett samhällets partitagande gent emot
de arbetslösa, gent emot arbetarklassen. Det går inte att försöka renodla de

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Nr 42. c 2

Tisdagen den 1 juni e. m.

,Arj?\ nationalekonomiska synpunkterna för sig och de sociala för sig. För de natio''urukrstödvid
Oekonomiska förhållandena kräves ett samhälle, och försöker man, även i fall
arbetskonflikt. man vill ha skydd bakom termen »en teoretisk utredning», att göra en sådan
(Forts.) av det slag, som herr C. G. Ekman här framlagt, kommer lätt den anmärkningen
att göra sig gällande, att ordet »teoretisk» i det fallet måste få den
populära betydelsen »verklighetsfrämmande». Det var också en rent verklighetsfrämmande
konstruktion som herr C. G. Ekman ville göra till den principiella
bakgrunden för en lösning av här föreliggande problem.

Frågan om samhällets neutralitet vid striderna på arbetsmarknaden ligger
på helt annat sätt än herr C. G. Ekman ville göra gällande. I detta samhällssystem,
det nuvarande kapitalistiska samhällssystemet, ligger det i sakens natur,
att samhället alltid tager parti i sista hand emot arbetarna till förmån för
arbetsgivarna. För detta samhällssystem måste det ju, rent ekonomiskt sett,
ligga i arbetsgivarnas intresse att äga en ständig armé av arbetslösa att falla
tillbaka på vid prisregleringen på arbetsmarknaden, och ur den synpunkten
kan man förstå en borgerlig samling, som vill se till, att arbetarklassen inte
får så gynnsamma förhållanden, att arbetarna i händelse av arbetslöshet kunna
kämpa för tillvaratagandet av de människovärdiga levnadsförhållanden, den
levnadsstandard, de en gång kommit upp till. Neutraliteten i fråga om striderna
på arbetsmarknaden är således ständigt på visst sätt en fiktion, ty i
sista hand blir det i nödtider alltid borgerlig samling mot arbetarna och deras
organisationer, då det gäller tillvaratagandet av arbetarnas intressen. Så har
det blivit vid detta tillfälle, och det har även visat sig vara så under hela den
tid. vi haft den nuvarande regeringen, men allra skarpast och allra starkast
under denna riksdag. Är det något slagord, som man på borgerligt håll vet
göra verklig effekt och stark verkan, så är det talet om »fackföreningarnas
regering». Det talet är inte bara enkel journalistik, utan det är statsmannavisdom
även här i kammaren. Då det gällde diskussionen om arbetslöshetsförsäkningen,
var ett av de kraftigaste vapen, herr Ekman trodde sig kunna
använda mot förslaget, det, att det är fullkomligt orimligt, att de allmänna
arbetslöshetskassorna skola handhavas av fackföreningarna. Bara den synpunkten
ansågs vara tillräcklig för att slå ihjäl det väntade förslaget om arbetslöshetsförsäkring.
Och nu i dag ha vi en fullständigt borgerlig samling på
grundval därav att i konflikterna på arbetsmarknaden skall anvisning till
blockerat arbete, strejkbryteri, ingå som en normal företeelse i de av riksdagen
fastslagna direktiven. Tydligare kan det knappast ådagaläggas, att
under nuvarande samhällsförhållanden, då det gäller samhällets partitagande
eller samhällets reglerande av arbetslöshetsförhållandena, blir det ett partitagande
för arbetsgivarna mot arbetarna och deras organisationer. Det ådagalade
också herr Trygger i sitt öppenhjärtiga framträdande på ett ganska välgörande
sätt — i motsats mot de krumbukter, med vilka herr C. G. Ekman
sökte komma ifrån, samma sak —, att här .var det fråga om ett inskrivande i
direktiven av strejkbryteri som en normal företelse i vår arbetslöshetslagstiftning.
Det har ju inte alls här varit tal om de två första slagen av arbetskonflikter,
ty dem äro alla ense om. Alla äro ense om, att 1922 års direktiv
på det området utan gensaga tillämpats och komma att tillämpas. Allting
hänger, såsom herr Trygger säde, på det tredje slaget av konflikter, de partiella
konflikterna utan allmän karaktär. Då det gäller detta tredje slag av
konflikter, så är frågan: hur är det ställt med hänvisningsförfarandet vid
dessa? Herr Lindqvist förklarade såsom socialminister, att hänvisningsförfarandet
vid sådana konflikter praktiskt taget är avskaffat i och med regeringsbeslutet
och riksdagens direktiv av år 1922. Socialministern har i dagläst.
upp flera uttalanden, som gingo ut på, att det också var den allmänna
meningen åren 1922 och 1923, att socialminister Lindqvist hade rätt i den

Tisdagen den 1 juni e. in.

63 Nr 42.

uppfattningen. Herr Trygger försökte i någon mån komma ifrån de beläggen
genom att freda sig själv och sedan genom att säga, att det var ganska tydligt
att en sådan tolkning skulle göras av herr Lindqvist och herr Branting.
Sedan stockade det sig i fortsättningen — jag satt just och väntade på namnet
herr von Sydow, men det kom aldrig fram. Det var ganska naturligt
också, ty herr Trygger ville tillägga, att det var ganska naturligt, att herrar
Lindqvist och Branting skulle tolka dessa direktiv på samma sätt som deras
meningsfränder, men det gick inte att få herr von Sydow med i meningsfrändernas
krets, lika litet som det går att få med Industria och lika litet som
det går att få med arbetslöshetskommissionen i meningsfrändernas krets i detta
hänseende. Herr C. G. Ekman sade också klart och tydligt ifrån med tanke
på dessa intyg, att de intygen gåvo nog uttryck för den verkliga uppfattningen,
och han själv hade ingenting emot, yttrade han, att instämma däri. Hur
kunde det gå för sig? Ja, herr C. G. Ekman använde sedan ett finurligt sätt
för att söka komma ifrån det instämmandet, dock inte mera finurligt än att
herr Trygger rent oförhappandes råkade täppa till utgången i denna något
krokiga passage. Hänvisningarna voro inte på tal år 1922, sade herr Ekman,
därför att de inte behövde komma på tal då. Riksdagen fastställde nämligen
då i det hänseendet samma direktiv som förut, och det var endast i fråga om
avstängningsförfarandet, detta som var det nya, som riksdagen behövde tala
om direktiv. Därför kom riksdagen endast att ge direktiv eller att tala om
direktiven för allmänna arbetskonflikter och för partiella konflikter med allmän
karaktär. Att herr C. G. Ekman ändå kunde instämma med socialministern,
det skulle bero därpå, att den tredje gruppen av arbetskonflikter, de
rent partiella konflikterna, blott skulle utgöra enstaka fall. Det är nu visserligen
sant, att riksdagen yttrat, att de äro undantagsfall, jämfört med de
båda andra slagen av konflikter, men att därav, såsom herr C. G. Ekman
gjorde, draga slutsatsen, att det blott skulle vara i enstaka fall som dessa konflikter
inträda, det är något felaktigt. I den delen kan herr Ekman gärna
skriva sig till minnes den livliga målning, herr Trygger gjorde om dessa
många olikartade konflikter landet över, som skulle medföra särskilt svårartade
konsekvenser. Om t. ex. en allmän kris inträffade här i landet, skulle
arbetslöshetskommissionen i dylikt fall verkligen vara förhindrad att hänvisa
arbetare till blockerade arbetsplatser av dessa slag? Det vore absurt, enligt
herr Trygger. Där talade hjärtat fritt och oförbehållsamt! Det var arbetsgivarnas
synpunkter, som där tydligt och klart kommo till synes. Det, som
här behöves, är att skapa förhållanden, så att man vid alla dylika konflikter,
Vilka visst inte äro ett fåtal, utan vilka, såsom herr Trygger påvisade, under
vissa tider kunna bli många över hela landet, kan skaffa sig ett medel, varigenom
arbetarnas motståndskraft kan brytas. Det kan ske genom dessa anvisningar.
Nu framgår det emellertid redan av handlingarna, att det inte
har avsetts någon arbetshänvisning vid dessa partiella konflikter. Det står
alldeles tydligt i 1922 års riksdagsskrivelse, att vid dessa konflikter bör avstängning
endast gälla de i konflikten direkt inblandade. Tydligare borde
det inte behöva sägas ifrån, att hänvisningsförfarandet där inte är av betydelse.

Men hela denna fråga står och faller dock med riktigheten av herr C. G.
Ekmans uppfattning, att hänvisningsförfarandet med avstängningspåföljd skall
kunna tillämpas vid alla partiella konflikter utan allmän innebörd — naturligtvis
efter skälighetsprövning, det är ju klart. Just därför hade socialministern
rätt, då han påpekade, att stympningen av citatet av socialminister Lindqvists
uttalande är belysande för ärligheten i det resonemang, som här fördes. Ty socialminister
Lindqvist menade tydligen raka motsatsen till vad man här har velat
läsa ut ur hans yttrande. Herr C. G. Ekman försökte sig på trollkonsten att

A iig.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskorg''I i kl.
(Forts.)

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni e. m.

arbetslöshets visa’ ^ s°cialminister Lindqvist just i statsrådsprotokollet den 10 mars 1922
understöd vid h‘l<ie Sivit belägg för herr Ekmans egen uppfattning, efter som herr Lindqvist
irbetskonflikt. da talade om »uppkommande fråga om arbetslösas avstängande från understöd,
(Ports.) emedan de underlåtit att efterkomma med anledning av stadgandet i § 2 punkt 4
av gällande kungörelse given hänvisning till arbete» etc. Herr Ekman hade
för sig, att socialministern nu läst mycket lätt för att komma över den passagen.
Det skulle jag inte tro, och jag skulle heller inte tro, att någon, som
läser socialminister Lindqvists uttalande här, kan falla på den idén, att herr
C. G. Ekman läst rätt, då han anser, att socialminister Lindqvist i detta hänseende
menat detsamma som herr Ekman menade, eller att hänvisningsförfarandet
skulle vara det normala vid sådana partiella konflikter, som här äro
i fråga. Men för att man skulle kunna läsa på det sätt, som herr C. G. Ekman
vill ha detta läst, är det nödvändigt att stympa, vad socialminister Lindqvist
sagt i stycket ovanför. Socialministern yttrar visserligen, att »sådana fall
för visso kunna förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn icke tagas
till en arbetargrupps blockadpåbud». Men detta förutsätter han skall vara
mycket starka undantagsfall. Det är sådana fall, där samhällsintressets krav
komma till synes. Sedan fortsätter herr Lindqvist och det är minst lika viktigt:
»Men samhällsintresset kräver ock ofrånkomligt, att understödspolitiken
icke genom sin allmänna riktning blir ett medel att nedbryta den solidaritetsgrund
och faktiska rättsordning, på vilken det kollektiva avtalssystemet byggts
upp.» De ord, herr Ekman ansåg att socialministern skulle ha slarvat över,
syfta således otvetydigt på enstaka undantagsfall. Detta är också tämligen
klart, ty om det inte varit meningen, skulle man nödgats anse socialminister
Lindqvists uttalanden antingen beroende på en mycket stor enfald eller vara
av den karaktär, att han ville bluffa. Det är alldeles naturligt, att en socialminister
icke skulle kunna offentligen här i kammaren säga, att hänvisningsförfarandet
praktiskt taget är avskaffat, om han i fråga om dessa konflikter
hade anlagt den mening, som herr C. G. Ekman ville anlägga beträffande dem.
Att arbetslöshetskommissionen i det fallet följde socialministern och icke herr
C. G. Ekman kunna herrarna se på sista sidan i detta utlåtande, då arbetslöshetskommissionen
yttrar: »Beträffande anvisningen av understödda arbetslösa
till blockerat arbetsställe skulle sådan visserligen kunna ske, men riksdagen
gjorde ingen ändring i heslutet av den 10 mars, att ingen skyldighet
skulle föreligga för den arbetslöse att antaga sålunda erbjudet arbete.»

Nu finns det ju en möjlighet, som jag inte tänkt på förut, och det är, att herr
C. G. Ekman och statsutskottet mena, att hänvisning visserligen skall ske men
utan påföljd av avstängning, därest den arbetslöse vägrar mottaga det erbjudna
arbetet. År detta meningen, så borde det ha varit sagt långt förut, och då
kunde vi ha besparat oss denna långa debatt. Då kunde vi nästan ha antagit
vilket beslut som helst, höll jag på att säga, om detta varit meningen. Då
jag ser igenom alla utlåtandena, finner jag visserligen inte på något ställe någonting,
som direkt skulle omöjliggöra en sådan tolkning. Jag antager dock,
att det inte är meningen, att tolkningen skall vara sådan. Men skulle det
vara på det sättet, att en ny regering skulle kunna tolka saken så som arbetslöshetskommissionen
förut har tolkat den. nämligen att hänvisning visserligen
skall ske, men utan avstängningspåföljd för trotsande arbetare, då är ju
saken ganska bra ordnad. Då skulle ju arbetarna i detta fall visserligen kunna
saga: det är blott så, att riksdagen har gett uttryck åt de borgerliga partiernas
samfällda önskan att vi borde mottaga strejkbryteriarbete, men riksdagen vill
därför inte alls pressa oss till det utan vill låta oss följa vår övertygelse, så att
den icke genom tvång till strejkbryteri tvingar oss till enligt våra begrepp
omoraliska handlingar. Då får jag säga, att i så fall hade, det upprepar jag,
varit lämpligt, om detta stått tydligt och klart i utskottets hemställan lika tyd -

Tisdagen den 1 juni e. in.

05 Nr 42,

ligt och klart som i här bifogade bil. 4 i arbetslöshetskommissionens yttrande
av den 9 mars 1923. Bara denna punkt är emellertid ägnad att ställa allt det
myckna talet om »förtydligande» i en rätt så egendomlig dager.

Här har tidigare påståtts, att »förtydliganden» begärts från olika håll. Det
som är det egendomliga i fråga om dessa »förtydliganden», är utskottets goda
tanke om sin förmåga att i detta fall skriva allmänna bestämmelser, så att de
kunna otvetydigt tillämpas på de olika fallen. Även i den delen hyste herr
Trygger en rakt motsatt uppfattning mot herr C. G. Ekman, och herr Trygger
står i det fallet i mycket god överensstämmelse med socialminister Lindqvist.
Socialminister Lindqvist yttrade nämligen i sin kommuniké beträffande dessa
konflikter utan allmän karaktär, att icke »någon schematisk och de olika möjligheterna
verkligen uttömmande regel att behandla spörsmålet om arbetslöshetsunderstöd
vid konflikter syntes kunna utformas utöver den av arbetslöshetskommissionen
samfällt hävdade allmänna principen, att understöd icke må utgå
till de i konflikt direkt deltagande, eller i händelse av allmän konflikt till arbetare
i det fack, som befinner sig i konflikt». Och jag tror, att socialminister
Lindqvist har mycket god erfarenhet att bygga på då han säger: »Men här utöver

är det, efter vad erfarenheten enligt min mening oförtydbart giver vid
handen, icke möjligt att uppställa några allmänna regler, vilkas tillämpning i
varje fall giver en tillfredsställande lösning.»

Det är precis vad herr Trygger sade i debatten med något andra ord, då han
också opponerade sig mot möjligheten att här ge en fix regel. När man för
övrigt ser på det s. k. förtydligandet, så finner man åtskilligt, som är rätt så
dunkelt och som blev ännu dunklare efter herr Ekmans anförande. Utskottet
yttrar i denna tredje att-sats, »att vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning
av arbetssökande till därav berört arbetsställe skall göras beroende särskilt
därav, huruvida den lön och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med
hänsyn till de å orten för arbetet gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga.
I det fall, att därvid såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen lagts
för annan liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal, bör avseende fästas
endast vid faktiskt utgående, lägsta löner eller däremot svarande bestämmelser.»
Vad menas då med begreppet »faktiskt utgående, lägsta löner?» I alla
arbetsavtal finns det ju alltid bestämmelser för sjuka och för åldringar, och
det stadgas därvid, att en viss procent av minimiavlöningen skall utgå till dem.
Det är naturligtvis inte meningen, att det är dessa »faktiskt utgående, lägsta
löner», som skola läggas till grund, hoppas jag — men man kan inte så noga
veta. »Förtydligandet» borde väl vara otvetydigt, alldeles tydligt och klart!
I sitt anförande hade nu herr C. G. Ekman en annan vändning påminnande om
det förslag, vi i statsutskottet först fingo oss förelagt, innan nödiga rättelser
vidtogos vid det avgörande sammanträdet. I det förslaget stod det talat om
någonting annat. Där stod det talat ungefär på samma sätt som herr Ekman
yttrade i dag, att avseende skulle fästas endast vid i avtalet stadgade minimilöner
och däremot svarande bestämmelser. Detta fann man sig dock föranlåten att ändra,
och som jag tror, på ganska goda skäl, ty som bekant äro inte minimilöner de
faktiska lönerna för genomsnittet av arbetarna. Då herr Ekman i dag står
och säger, att det är orimligt att taga hänsyn till annat än timpenningen —
lägsta timpenningen, skulle det väl vara, d. v. s. minimilönen — synes mig
herr Ekman vara inne på de gamla vägarna. Men då är han också inne på
vägar, som medföra, att det faktiskt från många håll blivit oskäligt låga löner,
som bjudas de arbetslösa. Det skulle vara ganska bra för en spekulant
under de förhållanden, som kunde öppnas genom dylika direktiv, att sätta upp
en fabrik och inte betala högre minimilöner än jag nu antytt, och när han sedan
inte kunde få arbetare, helt enkelt vända sig till arbetslöshetskommissionen och

Första kammarens protokoll 192G. Nr 42. 5

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikl.

(Forts.)

Jir 42. 66

Tisdagen den 1 juni e. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

saga, att han vill ha hänvisning av arbetslösa i detta yrke! Jag tror ändå, att
mot det »förtydligande», som här skett, är från tydlighetens synpunkt åtskilligt
att anmärka.

Men det väsentliga, som här redan framhållits, är den ovedersägliga skärpning,
som ligger i det förhållandet, att detta utskottsutlåtande kräver, att alla
partiella konflikter utan allmän karaktär skola kunna behandlas på det sätt,
att hänvisning ges med avstängningspåföljd. Det är om något ostridigt uppvisat
av socialminister Lindqvist, att arbetslöshetskommissionen och att den
allmänna meningen åren 1922 och 1923 voro överens om, att inte alla partiella
konflikter voro av sådant slag att detta förfarande skulle kunna tillämpas ens
vid skälighetsprövning. Det torde också vara ostridigt uppvisat för kammaren
här i dag. Det förfaringssättet skulle enligt socialminister Lindqvists tydliga
uttalande användas i enskilda undantagsfall, eller, såsom socialministern i
dag kallade det, vid okynnesblockader av ett eller annat slag. Men det måste
väl vara en skärpning, att under dessa enstaka fall skulle kunna inrymmas alla
fallen, och att alla fall skulle kunna underkastas skälighetsprövning med hänsyn
till lönerna. Det begriper varenda svensk arbetare, som tager del av dessa
direktiv, och det är en så pass stor livsfråga för de svenska arbetarna, att nog
taga de reda på det.

Det har här också gjorts försök att komma dithän, att de allra flesta sådana
partiella konflikter utan allmän innebörd måste på ett eller annat sätt kunna
räknas till okynnesblockader. Och här ha gjorts uttalanden rörande syndikalistiska
och kommunistiska strejker och blockader, uttalanden, som ge vid handen,
att vederbörande äro alldeles övertygade om, att så fort syndikalistiska
eller kommunistiska arbetare ge sig ut i en konflikt, är denna konflikt obefogad,
den är en okynneskonflikt. Detta har ansetts en gång även om fackföreningskonflikter,
som nu åtminstone inte offentligen stämplas med den karaktären,
när de komma till stånd.

Således, herr talman, då det inte torde kunna undvikas, att det ligger en
otvetydig skärpning i föreskriften, att alla partiella konflikter skola dragas in
under en regel, som förut endast kunnat tillämpas på undantagsfallen bland
dessa partiella konflikter, så är det helt naturligt, att arbetarpartiets representanter
här i riksdagen omöjligen kunna ge sitt bifall eller lämna sitt instämmande
till något som helst uttalande från riksdagens sida, som innehåller sådan
skärpning.

Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Thorberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för en replik till herr
Trygger. Herr Trygger framhöll i sitt anförande, att han för sin del ansåg
det vara synnerligen klokt, att man nu förtydligade tredje punkten i direktiven
så, att det inte kunde bli någon tvekan om, att det skulle kunna göras
hänvisning av arbetare till de lokala konflikterna. Han ansåg, att detta var
mycket klokt och mycket riktigt, ty det var olidligt att se sådana konflikter
pågå, medan det fanns arbetslösa arbetare i landet. Jag vill med anledning
av detta herr Tryggers uttalande säga, att jag anser ju att
avstängning av arbetare är en onödig och oberättigad grymhet mot de
arbetslösa. Som vi veta från ett föregående tillfälle, så blevo till följd
av direktiven arbetare avstängda, som i flera år varit arbetslösa, oaktat de
icke med sin röst kunnat bidraga till. att konflikten i fråga uppkom. Med anledning
av den opposition, som då gjordes, måste ju till och med herr Carl
Gustaf Ekman vara med om en bestämmelse, som skulle lindra detta förfa -

Tisdagen den 1 juni e. in.

07 Nr 42.

rande, men som vi redan då betecknade såsom ofullständigt och otillfredsställande
och som vi spådde skulle komma att av arbetsgivarna sedermera utnyttjas
för att trakassera de arbetare, som de ansågo sig ha någon anledning att
visa oginhet, ett förhållande, som vi också fått konstatera, att det slagit in.
Ett rätt så stort antal av de arbetare, som för att slippa avstängning då förklarade
sig icke längre tillhöra industrien i fråga, ha nämligen sedermera av
arbetsgivarna systematiskt förts bort från industrien med den förklaringen:
När ni själva sagt, att ni icke tillhöra industrien, var så goda och försök leva
på ett annat område, men försök icke komma tillbaka till oss! — Detta var
alltså konsekvensen av herr C. G. Ekmans ingripande till de arbetslösas förmån.

Men ännu mer upprörande blir ju förhållandet vid hänvisning. För att taga
fallet Stripa, så vill arbetsgivaren där ha 15 man till arbete, och hänvisning
av arbetslösa skall ske. Men de första 15, som bli hänvisade, vägra, de andra
15 ävenledes och likaså det tredje uppbådet. Kan man då anse det rimligt
och rättfärdigt att på grund av att det finns möjlighet för 15 man att komma
i arbete, om de skulle vilja uppträda osolidariskt mot dem, som föra striden,
samtliga. inom landet varande arbetslösa skulle kunna avstängas från hjälp,
därför att de vägra att ta en sådan anställning? Ja, herr Carl Gustaf Ekman
har icke sagt hur många, som skola hänvisas, och det står ingenting därom
i direktiven, men herr Tryggers uttalande — och det var just detta, som
föranledde mig att begära ordet — gav mig den uppfattningen, att hänvisning
skulle ske fullständigt obegränsat, ända tills behovet var fyllt. Det som
upprörde sinnena 1922 var ju det förhållandet, att man här i Stockholm avstängde
mellan 2,000 och 3,000 arbetare från arbetslöshetshjälp, därför att de
vägrade att ta anställning ute vid tullverkets byggnadsplats på Djurgården,
där man — förlåt mig, om jag nu tar fel på siffran — behövde fyra eller sex!
man till hjälp, och det var då riksdagen ändrade de gamla direktiven. Nu
vill man återinföra dem genom detta »förtydligande», men då vill jag fråga
herrarna: Är det meningen att för en liten konflikt, som berör 15 ä 20 arbetare,
genom hänvisning av samtliga arbetslösa i landet fullständigt indraga
statens hela understödsverksamhet till de arbetslösa? Den saken har icke förut
blivit klarlagd, och det är herr Tryggers inlägg, som föranlett mig att yttra
mig, som jag här har gjort.

Herr statsrådet Möller: Jag skall tillåta mig att göra några repliker, särskilt
till det anförande, som hölls av herr Ekman.

Herr Ekman föreföll att bestrida, att den tiggerska regeringen brutit mot
direktiven. Det kanske är genant, att uppmärksamheten fästs på detta, ty
det tillhör naturligtvis de brott, som icke ha någon betydelse, och han kunde
icke förstå, hur man kunde draga den slutsatsen ur beslutet av den 17 sep-i
tember. Nu vet jag ju icke längre, det får jag uppriktigt erkänna, om de där
att-satserna utgjorde direktiven; det förefaller av resonemanget i dag, som om
direktiven vore något helt annat än den sammanfattning, som statsutskottet
och sedermera riksdagen gjorde i sina att-satser. Men eljest står det uttryckligen
i den fjärde att-satsen, att därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga
om partiell konflikts karaktär av allmän, ärendet skall hänskjutas till Kungl.
Maj tf. Men i beslutet av den 17 september 1923 står det, att frågan om arbetslösas
avstängande från understöd på grund av arbetskonflikt skall avgöras
av arbetslöshetskommissionen. — förlåt mig, herr Ekman — när herr
Ekman nu ropar »båda två», vill jag säga, att detta inkast spelar icke någon
roll. Enligt direktiven kunde en majoritet icke avgöra dessa frågor, utan de
skulle automatiskt gå till Kungen, även om verkställigheten skulle fortgå och
det var Kungl. Maj tf , som skulle avgöra dem, därest det icke blev enighet

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forte.)

Nr 42. G8

Tisdagen den 1 juni e. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

inom kommissionen. Att detta innebär ett upphävande av direktiven lider så
mycket mindre något tvivel, som arbetslöshetskommissionen icke har på något
sätt underrättat Kungl. Maj:t om sitt beslut den 20 december, då kommissionen
icke var enig, på grund av att herr Paues reserverade sig just i fråga
om en partiell konflikts karaktär av allmän, eller senare den 27 mars, då herrar
Hagman och Holmström reserverade sig. Att regeringen horn att befatta
sig med detta ärende beror icke på riksdagens direktiv längre efter den bryggerska
regeringens beslut, utan det beror på att klagomål anförts. Enligt detta
riksdagsbeslut skulle klagomål icke anföras, utan var det oenighet i kommissionen,
så skulle ärendet automatiskt gå upp till regeringen. Jag får uppriktigt
säga, att så mycket skarpsinnighet, som av allt att döma herr Ekman
nedlagt på studiet av dessa ting, borde kunnat räcka till för att förstå,
att även detta beslut av den 17 september 1923 har upphävt det fjärde av riksdagens
direktiv för behandling av arbetslöshetsfrågor.

Jag skall icke upptaga till någon granskning herr Ekmans principiella framställning
av arbetslöshetshjälpens verkningar. Den har ett rätt stort intresse,
men man behöver underkasta den ett närmare studium än som är möjligt efter
endast ett åhörande för att kunna göra en analys. Så mycket vill jag endast
säga, och jag tror icke, att det är någon överdrift — om man nämligen nödvändigt
skall betrakta samhället ur den besynnerliga synvinkeln, att det består
av två partier, varav det ena ständigt befinner sig i en lönestrid med det
andra och det gäller huruvida samhället skall hjälpa den ena parten eller den
andra eller icke hjälpa någon — att all socialpolitisk lagstiftning innebär ett
understöd åt den ena parten. Men det är naturligtvis icke alls detta, som ligger
på bottnen, utan det som ligger på bottnen är ju helt enkelt det, att vårt
samhälle nödvändigt är behäftat med sådana brister, att människorna icke
utan vissa handtag från samhällets egen sida kunna reda upp sina personliga
förhållanden och hålla sig uppe på en rimlig social nivå. Det är från
denna utgångspunkt hela vår socialpolitik arbetar. Att säga, att så snart
en konflikt bryter ut, så får ingen arbetare, som finns i det fack konflikten
berör, någon hjälp, då närmast arbetslöshetshjälp, av samhället, är helt enkelt
ett avståndstagande från den allmänna princip, varpå all socialpolitik vilar,
och därför imponerar icke det resonemanget på mig.

Det är klart, att arbetslöshetspolitiken skall drivas med försiktighet, visst
skall den det, och här i landet kan man ju icke bestrida, att den har drivits
med försiktighet, efter min personliga mening i själva verket alldeles för försiktigt.
För att ta som exempel det här beslutet om Linde, så låter det ju
mycket bra att säga, att om nu staten avstänger de arbetslösa från arbetslöshetshjälp
eller genom hänvisning av arbetslösa berövar ett större antal än
genom avstängning arbetslöshetshjälp — ty det blir ju följden, det vet varje
människa — så få organisationerna sörja för dem. Ja, det är mycket bra
i teorien, men i praktiken blir det ju så. att fattigvården får ta hand om
dem eller i varje fall en stor del av dem. Va ha här i landet drivit en restriktiv
arbetslöshetspolitik så beskaffad, att den i vissa fall har haft moraliska
biverkningar, som i själva verket äro ganska bedrövliga. Jag har den meningen,
att det är en sund instinkt hos ett folk att icke gå till fattigvården,
förrän varje resurs till självuppehållelse utan fattigvårdshjälp är uttömd. Arbetslöshetspolitiken
har på många platser i vårt land brutit ned denna sunda
instinkt. Den medför att arbetslösa, ehuru fullt arbetsföra, icke ha någon annan
utväg än fattigvården att ta till. Jag är ingalunda säker på. som man
på borgerligt håll i allmänhet tycks vara, att vår arbetslöshetspolitik är något
non plus ultra, som alla andra länder bara ha att ta efter för att själva komma
i ett utmärkt tillstånd. Apropå det. vill jag bara nämna i fråga om den engelska
arbetslöshetspolitiken, att den naturligtvis har vissa sidor, som icke

Tisdagen den 1 juni e. in.

69 Sr 42.

precis äro så sympatiska, men resultatet av den, om man ser på arbetslöshetssiffrorna
relativt till den svenska arbetslöshetssiffran, är icke anmärkningsvärt
sämre. Vi ha haft en arbetslöshet, som, sedan själva den stora kristiden
var förbi, har svängt mellan 7 och 15 procent. Engelsmännen ha haft
en arbetslöshet som svängt mellan 9 och 12 procent, och jag får verkligen säga,
att jag tycker icke att skillnaden mellan 9 och 7 procent å ena sidan och 12(
och 15 procent å den andra är så fruktansvärd. Det har efter min uppfatt-i
ning, förresten i mycket lättbegripligt syfte, drivits en ganska besynnerlig
dyrkan av det så kallade svenska systemet. Det svenska systemet hade aldrig
hållit i den grad det gjort, om icke fackorganisationernas arbetslöshetskassor
hade varit. Det är på dem det berott, att detta ytterligt restriktiva system
överhuvud taget kunnat upprätthållas, därför att de arbeslösa i mycket stort
antal kunnat vända sig dit och åtminstone under en rätt stor del av året få
arbetslöshetshjälp därifrån i stället för från det allmännas organ. Men det
är en sak för sig, jag vill bara påpeka, att hela denna föreställningsvärld, i
vilken våra speciella arbetslöshetsdialektiker leva, icke är så alldeles överensstämmande
med verkligheten, utan är ovanligt starkt doktrinärt uppbyggd.

.Tåg skall nu tillåta mig att ett ögonblick uppehålla mig vid herr Ekmans
förklaring rörande kompromissen. Hans framställning av beslutet 1922 går ut
därpå, att det finns tre sorteTS konflikter, en sort, där utan vidare allmän avstängning
äger rum, och en annan sort, de partiella konflikterna, som ha allmän
karaktär, där också omedelbart allmän avstängning äger rum. Vid alla
andra konflikter skall hänvisning ske! Det finns icke någon mellangrupp mellan
dessa, på vilka alltså riksdagens direktiv skulle kunna tillämpas, nämligen
att avstängning skall ske endast av de i konflikten direkt deltagande. Några
sådana konflikter existera enligt herr Ekmans uppfattning av 1922 års kompromiss
icke mera. Det vill med andra ord säga, att förhandlingarna då hade
lett till, enligt statsutskottets egen tolkning, eftersom hänvisning betraktas
som den mindre stränga och mildare tillämpningen, en mycket stark skärpning
av de förutvarande direktiven, ty alla sådana partiella konflikter, dit hänvisning
icke bort ske, skulle i stället besvaras genom allmän avstängning. Ja,
det är en ståndpunkt, det kan jag icke neka till, som man kan intaga, men då
herr Ekman sedermera säger, att han representerar deras omdöme, »som lagen
gjorde», så måste jag säga, att herr Ekman var väl ändå icke ensam om att
göra denna lag. Jag tillhörde riksdagens första kammare det året, och jag
har för mig, att dåvarande socialministern och i en viss grad även dåvarande
statsministern hade åtminstone någon del i de förhandlingar, som resulterade i
1922 års kompromiss. Deras omdöme tycks numera vara fullständigt utslätat,
och det är bara uppfattningen hos den ena av de parter — jag betraktar i detta
fall herr Ekman som en part — som gjort denna 1922 års lag, om vi få kalla
den på det sättet med herr Ekmans benämning, för arbetslöshetspolitiken i det
här landet, som blir utslagsgivande. Ja, självsäkerhet är utan tvivel en mycket
god egenskap, om den icke överdrives, men en självsäkerhet som går därhän,
att ingen annans omdöme om vad som hände år 1922 rörande dessa direktiv
spelar någon som helst roll, denna självsäkerhet tillhör, låt mig säga, det slags
högmod, om vilket det finnes ett gammalt ordspråk.

Jag skulle våga påstå, att om man skall bedöma vad 1922 års direktiv faktiskt
innebar, så har man lika stor anledning att taga hänsyn till de omdömen
som äro fällda av den dåvarande regeringens medlemmar, som de omdömen
vilka fällas av statsutskottets tredje avdelnings borgerliga ledamöter.

Men därtill kommer att det icke bara var herrar Branting och Lindqvist som
tolkade 1922 års direktiv på det sättet, att hänvisningsregeln icke .skulle tilllämpas,
utan det var även de följande: arbetslöshetskcmmissionen, svenska arbetsgivarföreningen
dels i dess organ Industria och dels genom en skrivelse,

An/j.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forte.)

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni e. m.

arbdstishets- s.om P.ubl.icera(les av statsutskottet i dess utlåtande nr 30 år 1923, dels åtskilunderstöd,
vid tidningar, och slutligen även herr Trygger. Ty visserligen är det sant,
arbetskonflikt. att herr Tryggers anförande utgjorde en replik till socialministern, som hade
(Forte.) uttalat sig på visst sätt rörande direktiven och sagt att de voro skarpa, skarpare
än de voro förut. Men herr Trygger uttalade ett positivt omdöme just i
den fråga strid står i dag om, nämligen den frågan huruvida arbetarna skulle
behöva tvingas till s. k. strejkbryteri, och eftersom herr Trygger själv tycks
icke riktigt ha tänkt sig tillbaka i sin gamla tankegång, finner jag mig föranlåten
att upprepa hans uttalande; det står så här: »Den äldre regeln, att man,
när det var konflikt inom ett fack, skulle hänvisa de arbetslösa att taga arbete
inom facket och att de voro skyldiga att vid äventyr att förlora rätten till arbetslöshetshjälp
taga arbete mot skälig avlöning, framställdes förut såsom ett
ingrepp i den ställning arbetarna skäligen kunde göra anspråk på, nämligen att
ej behöva tvingas till s. k. strejkbryteri. Således, samma sak, som då framställdes
såsom något för arbetarna skadligt och som ersattes med de direktiv,
som bestämdes förra året, framställes i dag såsom något för arbetarna fördelaktigt.
» — Nu erkänner jag, att herr Trygger bär rättighet att säga, att det
var ett förhastat yttrande, såsom han nu vill göra gällande, men att taga tillbaka
ett yttrande år 1926, som man har fällt år 1923, det har ändå alltid sin
besvärlighet med sig, ty minnet av vad som hände år 1922 var naturligtvis
mera aktuellt året efter än det är nu, fyra år därefter. Såsom ett försvar för
detta statsutskottsbetänkande är det åtminstone svagt, att man nödgas karakterisera
sin egen, min uppfattning i frågan bestyrkande, mening såsom ett förhastat
yttrande.

Sedan frågade herr Ekman mig: om hänvisningen nu skulle vara upphävd,
huru kan det då komma sig att arbetslöshetskommissionen har gjort hänvisningar,
om denna bestämmelse icke funnes kvar? Ja, herr Ekman! Jag kan
icke svara på den frågan; den bör ställas till arbetslöshetskommissionen, ty jag
har under mitt studium, som jag ändå tror har varit minst lika ingående som
det, vilket man under de få minuter man i statsutskottet hade tillfälle att ägna
denna sak, icke kunnat finna den passus i riksdagens direktiv, på vilken arbetslöshetskommissionen
överhuvud taget skulle stödja sig, därest nämligen
kommissionen uppfattade konflikten såsom en partiell sådan utan allmän karaktär.
Jag erkänner,_ att jag själv var ganska förbluffad, såvida nämligen
icke det beror på att minnet kan vara förslappat och att man inte riktigt kommer
ihåg vad som hände för så många år sedan som ända tillbaka till år 1922!

Herr Ekman sökte vidare utnyttja ett uttryck i Brantings anförande, som
jag tillät mig åberopa, där det står, att statens organ skola icke hänvisa de
arbetslösa till att taga regelmässigt blockerat arbete. Ja, herr Ekman! Den
ståndpunkten har jag givit uttryck åt i dag. och jag förstår ej att den kan
utnyttjas mot den ställning vi intagit. Hela denna föreställning, att regeringsbeslutet
i fråga om Stripaafärren skulle innebära, att regeringen icke vill erkänna,
att det finns fall då hänvisning bör äga rum, hela denna uppfattning
är en fantasi, det är att påbörda regeringen en mening, som den aldrig haft.
Naturligtvis kunna sådana fall förekomma, då man icke alls skall respektera
en blockad. Nu frågar herr Ekman, om jag vill urgera, att det kan finnas en
organisation, som skall ha rätt att göra blockad, utan att samhället får bryta
den via arbetslöshetskommissionen, och en annan organisation, vars blockad
samhället skall bryta. Jag förstår icke den frågan, den är för mig fullständigt
ofattlig, eftersom visserligen icke samma regering, men två regeringar med
precis samma åskådning på denna punkt ha den ena gången rekommenderat
brytning av blockaden och den andra gången sagt, att blockaden bör resnekleras,
nämligen ena gången i fråga om telegrafkabelkonflikten i Västerås och den
andra gången nu, i fråga om Stripa. Det är raka motsatsen härtill; vi ha icke

Tisdagen den 1 juni e. in.

Nr 42.

tagit hänsyn till vilken organisation det är, utan vi ha tagit hänsyn till kon- arbel^ahets.
fliktens natur, och nu kommer jag in på frågan om okynneskonflikter. understöd vid

Det är visst och sant, att man icke kan åstadkomma en tillfredsställande defi- arbetskonfUkt.
nition på vad som skall anses såsom en okynneskonflikt, och därför kan med (Forts.)
all säkerhet varken genom en regeringsförklaring eller en riksdagens förklaring
preciseras, i vilket fall, därest man i allmänhet är överens om att okynneskonflikter
icke böra respekteras, hänvisning skall äga rum. Men den Brantingska
regeringen av 1921, d. v. s. den andra Brantingska regeringen, var
medveten om, hur svårt det var att reda upp de fall, som skulle kunna karakteriseras
såsom okynneskonflikter, da även hänvisning borde ske. Den försökte
därför åstadkomma en ytterst omständlig och mycket försiktig procedur, som
sedan skaffades ur världen av den Bryggerska regeringen, och med denna procedur
avsågs just att man skulle få ett auktoritativt omdöme bl. a. om vad som
kunde anses såsom en okynneskonflikt. Proceduren var den, att om meningarna
voro delade i arbetslöshetskommissionen, skulle frågan gå till en tremannanämnd,
sammansatt av i hög grad sakkunniga personer jag har nämnt- det
förut — av vilka en var nuvarande utrikesministern, såsom ordförande ingick
nuvarande arbetslöshetskommissionens ordförande, och den tredje ledamoten
var nuvarande statssekreteraren i socialdepartementet.^ Just .därför a.tt det var
så svårt att reda upp, vilka konflikter skulle anses såsom sadana, där hänvisning
skulle äga rum eller icke, så gjordes hela denna, jag medgiver det, ganska
omständiga procedur, och jag far uppriktigt säga, att det icke är något framsteg,
att man nu söker låtsa, som om man icke behövde resonera om. denna sak,
därför att alla sådana konflikter, som icke äro allmänna eller partiella av allmän
karaktär, de äro sådana, att hänvisning da skall äga rum, åtminstone i
varje fall då s. k. skälig lön bjudes. Det är naturligtvis en stor brist, att icke
denna tremannanämnd finnes kvar och fungerar, ty hade direktiven av år 1922
strikte upprätthållits, så hade vi kanske sluppit hela denna debatt i riksdagen
och hela detta statsutskottsutlåtande. Jag betvivlar icke, efter den befattning
jag tagit med Stripakonflikten, att en sådan tremannanämnd skulle kommit till
samma resultat, som regeringen nu gjort, beträffande riksdagens direktiv s rätta
innebörd, då det gäller deras tillämpning i sådana fall som detta.

Nu säger herr Ekman att denna konflikt är ett typiskt fall av allmän konflikt.
Ja, jag förstår, att riksdagen har en oerhörd respekt för herr Ekmans
omdöme i dessa ting, men det är väl ändå ganska egendomligt, att både regeringen,
och arbetslöshetskommissionen, som väl ändå varit något närmare till, då
det gällt prövningen av sådana här saker •— att bägge dessa institutioner ha
kommit till ett annat resultat. Det måtte väl ändå bero. på något. Om det
vore ett klart typiskt fall, såsom herr Ekman uttryckte sig, då vore det föga
sannolikt att det skulle uppstå tvist, i varje fall icke mellan arbetslöshetskommissionen
och statsutskottet på en sådan punkt som denna, även om det skulle
kunna tänkas, att en tvist skulle uppstå mellan regeringen och statsutskottet.

I själva verket är den bevisning, som herr Ekman lämnat för sitt påstående,
att detta är en allmän konflikt, mycket, mycket svag; den rör sig om det avtal,
som Stripaarbetarna icke ville acceptera. Herr Ekman säger, att de kräva
högre lön än riksavtalet medger, och därför är det en allmän konflikt.. För det
första vill jag säga, att själva kravet på högre lön kan icke bidraga till någon
karakteristik i detta fall. Den fråga, på grund av vilken man möjligen kan
bilda sig ett omdöme, är den, vilken uppgörelse de vore villiga att acceptera.

Det vet varje människa, som något så när känner till, huru de fackliga striderna
utkämpas, att både från arbetsgivarnas och från arbetarnas sida framställas
anspråk som äro mycket vitt skilda från varandra, därför att 25, 30
eller 40 års erfarenhet ha lärt dem att om de icke taga till med en. smula prutmån,
lyckas de icke överhuvud taget att komma ens något så när dit, de i verk -

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni e. m.

arbetslöshets- ^heten hade tänkt sig. Skulle man sätta upp kravet såsom ett kriterium, då
understöd vid galler att bedöma denna sak, då hamnade man i de besynnerligaste slutarbetskonflikt.
satser, om det eventuellt skulle komma att gälla andra fall än detta. Jag kan
(Forts.) icke här, ehuru det för övrigt skulle vara ganska intressant, i detalj redogöra
för, huru man på arbetarnas och arbetsgivarnas sida gentemot varandra uppfattar
icke de faktiskt utgående lönerna, utan de löner som skulle bli en följd
av bolagets anbud. Men jag vill nämna •— och det skadar för övrigt icke att det
blir upplyst i denna debatt, ty de i kammaren lämnade uppgifterna stå fullständigt
i strid med varandra — att det gällt bland annat att bedöma, huruvida
bolagets anbud skulle giva Stripaarbetarna en lön som låg på samma nivå
som, låt mig säga., Stribergsfältets arbetare, eftersom denna gruva ligger icke
långt därifrån och även tillhör de sämre gruvfälten i mellansverige. Vad visade
resultatet_av denna undersökning? Jo följande: arbetarna uppgiva att
lönerna vid Stripa bli mycket låga och lönerna vid Stribergsfältet jämförelsevis
höga. Arbetsgivarna uppgiva att lönerna vid Stripa bli ganska höga, under det
att arbetslönerna vid Stribergsfältet bli lägre. Detta är mycket karakteristiskt
för den tvist som nu pågår; tendensen i de bägge uppgifterna är fullkomligt
klar för den, som ser på siffrorna. Den ena parten har intresse av att överdriva
lönerna å det ena stället, medan den andra underdriver. Å andra sidan ha
parterna ett rakt motsatt intresse, då det gäller ett annat gruvfält i samma
trakt. Att draga slutsatser av detta, huru skall det vara möjligt för människor,
som söka bilda sig ett objektivt omdöme om detta? Det har i vissa uttalanden
sagts, att järnbruksförbundets uppgifter naturligtvis äro mera pålita
liga, ty deras statistik är bättre än gruvarbetarnas. Ja, men järnbruksförbundet
har icke haft lust att lämna ut primäruppgifterna, de ha bestämt vägrat
att lämna dessa till dem som begärt att få del därav, och varför? Jo, det
är mycket lätt att förstå : lönerna äro, icke de faktiskt utgående, utan ett slags
beräknade löner, ett genomsnitt av vad olika människor förtjäna vid gruvorna
med de pålägg, som genom det av bolaget avgivna anbudet skulle tillkomma.

Det är på sådana grunder, herr talman, bland annat, som statsutskottet
begärt, att riksdagen nu skall helt frankt förklara, att detta är en partiell
konflikt av allmän konflikts karaktär. Man skall icke tro på arbetslöshetskommissionen
eller godtaga dess uppfattning om konfliktens karaktär, man
skall icke tro på regeringen och dess uppfattning i fråga om karaktären, men
man skall tro på statsutskottets tredje avdelnings borgerliga ledamöters uppfattning
om denna konflikts karaktär, och detta efter ett studium, som i sanning
icke kan vara alltför djupgående, då utskottet rimligtvis icke haft tillfälle
att sysselsätta sig med saken under någon alltför lång tid! Vad statsutskottet
beträffar, så avslöjar jag nog ingen hemlighet, om jag säger, att
utanför tredje avdelningen ha statsutskottets ledamöter överhuvud taget ingen
uppfattning i denna sak; de kunna icke hava det annat än på grund av en
auktoritet som sagt dem, att det är så. Någon personlig mening om saken ha
de icke kunnat bilda sig på de korta stunder som utskottet haft tillfälle att
granska detta. Men på så lösa grunder skall riksdagen nu inbjudas att emot
arbetslöshetskommissionen och emot regeringen förklara, att detta är en partiell
konflikt av allmän konflikts karaktär. Jag skulle kunna tillägga, att det åtminstone
är ganska vårdslöst, om ingenting annat, att fatta beslut efter sådana
utredningar.

Nu frågar mig herr Ekman, huru en konflikt skall se ut för att vara partiell
konflikt med allmän konflikts karaktär. Ja, jag medgiver, att det kan
vara mycket svårt att giva en definitiv och positiv bestämning, som uttömmer
detta. Statsutskottet och riksdagen ha sedan år 1922 försökt att karakterisera
dessa konflikter på det sättet, att de skulle ingå såsom ett led i en genomgående
plan att förbättra eller inverka på arbetarnas lönevillkor. Det är ingen dålig

Tisdagen den 1 juni e. m.

73 Nr 42.

karakteristik, men Stripakonflikten kan omöjligt falla under denna karakteristik.
För mig är de tydligt att om ett fackförbund — jag har nämnt detta
förut — försöker begagna sitt välde å enskilda arbetsplatser till att taga först
en, sedan den andra, tredje och slutligen den fjärde platsen och höja lönerna a
Varje plats sucessivt i stället för att göra en allmän lönerörelse på en gång,
då är var och en av dessa en typiskt partiell konflikt av allmän konflikts karaktär.
Vad sedan den andra bestämningen angår, att konflikten skall i avsevärd
mån inverka på den allmänna lönenivån inom orten, så vågar jag bestrida,
att Stripakonflikten hittills kan anses få någon inverkan i nämnvärd mån på
lönerna i denna ort. Syndikalisterna ha icke många organisationer bland gruvarbetarna;
Stripa är en av de få, och Persberg en annan; det finnes några
stycken, men de äro icke många. De ha praktiskt taget icke något samarbete
[med gruvarbetarförbundet, och det förekommer med all sannolikhet ingen korrespondens
dem emellan, ty de äro fiender. Att Stripakonflikten således skulle
vara ett uttryck för något slags planmässighet, det är, så långt mitt omdöme
räcker, fullkomligt uteslutet. Det finnes icke något som helst indicium på,
att här skulle vara fråga om »en plan» eller någon avsevärd möjlighet för
en mer allmän löneförhöjning. Men det är en annan sak, och jag har redan upplyst
kammaren därom, att sedan 1922 års direktiv antogos, har det förekommit
endast två konflikter, till vilka arbetslöshetskommissionen hänvisat de arbetslösa.
Den ena av dessa förekom i Västerås hösten 1922 och den andra har inträffat
i Stripa hösten 1925. Huru många konflikter månne, ha pågått på
enstaka arbetsställen under dessa 4 år? Ja, under ett hundratal tror jag mig
lugnt kunna säga, att det icke förekommit; det har antagligen varit många,
många flera konflikter av denna mycket lokalt begränsade art, som Stripafallet
är typiskt för. Ingen har likväl begärt arbetshänvisning. Nog är det
val ändå märkvärdigt, att ett, tu, tre, särskilt denna konflikt skall lyftas upp
på det sätt, som arbetslöshetskommissionen gör genom hänvisningen, och sedan
statsutskottet ännu mycket mera genom förklaringen, att konflikten är av
allmän karaktär just i detta fall! Jag nämnde, att enligt min tro skulle riksdagens
accepterande av detta statsutskottets utlåtande bara på grund av karakteristiken
av Stripakonflikten och oavsett vad som sedan kommer i de nya attsatserna,
innebära en mycket stark skärpning av 1922 års direktiv. Då menar
jag, att därest riksdagen nu uppenbarligen mot regeringens beslut går in på
hänvisning i sådana här fall, så kommer naturligtvis rekvisitionerna av arbetslösa
att bli dagligt bröd för arbetslöshetskommissionen och regeringen. Man
har icke haft sådana på många år, men hädanefter kommer det att visa sig,
att det är den enklaste och naturligaste utvägen för varje liten arbetsgivare,
hos vilken konflikt förekommit, att rekvirera arbetslösa till det arbetet. Det
blir naturligtvis följden, om detta statsutskottsbetänkande går igenom. Jag
vet icke om utsikten är angenäm; möjligtvis anser man, att så bör samhället
vara beskaffat, att om det är någon, som vågar ställa till med en konflikt, skola
vi se till, att man skaffar strejkbrytare, och om de icke komma, så skola de i
alla, fall avstängas från all statlig arbetslöshetshjälp. Det är möjligt att det är
avsikten; det vet jag icke något om, men i alla fall blir det faktiskt följden
av detta betänkande. På högerhåll förstår jag mycket väl att man gnuggar
händerna, det förefaller mig mycket naturligt, men vad jag rakt icke drömt
om det var, att en_ borgerlig vänsterpolitiker skulle bli den främste målsmannen
för en politik med sådana verkningar. Nu sade herr Ekman, att jag
hade angivit detta, att här talas om avtalets grunder, och jag hade sagt, att om
man tillämpar denna regel, skulle det innebära, att man överhuvud taget icke
skulle få sådana partiella konflikter. Jag förmodar, att jag uttryckt mig ganska
dunkelt. Jag utgick nämligen, då jag nämnde detta, från en redogörelse
som jag tidigare lämnat om verkningarna på Stripafallet av en tillämpning av

Aruj.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbet skönj likt.
(Forts.)

Kr 42. 74

Tisdagen den 1 juni e. m.

Ariq.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.

(Forts.)

gruvindustriarbetarförbundets avtal. Jag förklarade, att om detta avtal skulle
tillämpas på Stripa, skulle det medföra för ackordsarbete faktiskt en lägre lön
än praktiskt taget vid alla andra gruvor i trakten; detta om man får tro den
ena partens uppgifter. Vad jag menade var det, att om man på rent formella
skäl kan finna en likställighet som i verkligheten icke alls finnes, om man med
hänsyn till denna formella likställighet skall tillämpa regeln att göra en partiell
konflikt till en allmän, då torde överhuvud taget icke några partiella konflikter
kunna karakteriseras på annat sätt, och det är detta, som! jag säger skulle
komma att innebära en betydande skärpning av direktiven.

Ja, herr talman, jag skall slutligen efter denna replik återigen komma till
frågan om det s. k. förtydligandet. Jag har här nämnt, jag upprepar det.
att regeringen har tolkat direktiven lojalt efter ett ingående studium av allting,
och jag kan ju i detta sammanhang till herr Hallin få fälla den repliken, att
om det dröjde med avgörandet, så berodde detta på tre ting. Det berodde först
och främst därpå, att regeringen ansåg det angelägnast att försöka få konflikten
ur världen, om detta vore möjligt, men därjämte ville regeringen noggrant
undersöka, om denna Stripakonflikt kunde vara en okynneskonflikt eller
om den vore en konflikt av allmän karaktär, i det läge den då befann sig. Det
var på grund av alla dessa faktorers svårbedömlighet som det kom att taga
tid, innan regeringen kunde bli färdig med sitt slutgiltiga beslut. Jag vill då
säga, att när regeringen sedan med all den samvetsgrannhet den kunde prestera,
hade sökt göra sina utredningar och undersökningar, då gick att fatta sitt
beslut, hade den icke någon annan avsikt än att lojalt tolka riksdagsdirektiven.

Herr Ekman svarar därpå, att i så fall ha vi icke förstått dessa direktiv.
Ja, herr Ekman, jag kan endast säga det, att ett sådant privilegium, som det
herr Ekman har på att förstå riksdagens direktiv i arbetslöshetspolitiken, besitter
måhända icke regeringen. Jag hoppas, att detta privilegium skall kunna
utnyttjas på ett gott sätt i sinom tid! Regeringen har icke haft någon anledning
att tolka direktiven på sätt statsutskottet gjort, eftersom det finns en
anhopning av bevismaterial för att regeringens tolkning är riktig, och jag bestrider
alltjämt, att herr Ekman har rättighet att såsom ena parten bland förhandlarna
förklara, att han är den, som ensam begripit vad dessa direktiv rätteligen
skulle innehålla.

Jag skall nu ett ögonblick även återkomma till frågan om den där verkställigheten.
Herr Ekman förstod synbarligen icke den skillnad, som låg i att
1922 års strid stod om den frågan, huruvida arbetslöshetskommissionens beslut
skulle automatiskt gå i verkställighet eller ej, alltså om arbetslöshetskommissionen
skulle förbjudas, ty det innebar nämligen regeringens direktiv av
den 10 mars, att låta sina beslut gå i verkställighet, därest det blev delade meningar
inom kommissionen. Därvidlag sade riksdagen nej. Arbetslöshetskommissionen
skall, sade riksdagen, låta sina direktiv gå i verkställighet, ända
till dess Kungl. Maj:t har fattat sitt beslut. Det är precis vad som skett.
Regeringen har icke lagt ringaste hinder i vägen för arbetslöshetskommissionen
att låta verkställa sitt beslut, men då regeringen får ärendet under sin
prövning, vore det ju egendomligt, om icke Kungl. Maj:t enligt dessa direktiv
skulle kunna fatta de beslut, som Kungl. Maj:t anser riktiga. Ja, herr Ekman
skakar på huvudet, men det hjälper icke ett dugg, ty så står det faktiskt
i papperen, och det spelar således icke någon roll, att han förklarar, att det,
som står här i 1922 års direktiv, är ett förbud för Kungl. Maj:t, att fatta
ett visst beslut. Det är fullkomligt orimligt, och något sådant förmodar jag,
att riksdagen överhuvud taget icke tänkt sig. Jag upprepar det ännu en
gång: tvisten stod icke alls på den punkten, utan på den punkten, huruvida
arbetslöshetskommissionens beslut överhuvud skulle gå i verkställighet, innan
regeringen prövat frågan eller ej.

Tisdagen den 1 juni e. m.

Nr 42.

Nu förklarade herr Ekman, att trots allt vad som däremot anförts, så gäller
särskilt det tredje partiet av att-satserna endast ett »förtydligande». Ja,
däremot kan jag endast upprepa, att det är i så fall ett ensidigt bedömande
av vad direktiven faktiskt skulle komma att innehålla, ett omdöme om direktiven,
som herr Ekman icke har funnit nödigt att på fyra år tillkännagiva;
icke funnit nödigt att såsom gensaga tillkännagiva gentemot socialministern;
icke funnit nödigt att såsom gensaga mot herr Trygger år 1923 tillkännagiva;
icke funnit nödigt att såsom gensaga mot herr Branting tillkännagiva och icke
funnit nödigt att såsom gensaga mot arbetslöshetskommissionen och mot
svenska arbetsgivareföreningen tillkännagiva. Nog är det väl ändå ett ganska
egendomligt sammanträffande, om jag nu skall inskränka mig till att karakterisera
det så, att just i detta ögonblick det skulle vara nödvändigt att
»förtydliga» dessa direktiv! Åtminstone förefaller det mig som om den förklaringen,
att det här är fråga om ett »förtydligande», icke räcker till för det
här papperet, som kallas för statsutskottets utlåtande nr 168. Det räcker
icke till såsom en förklaring för detta aktstycke, utan den karakteristiken att
»förtydligande» är ett återtagande av medgivanden, som gjordes 1922, att det
här gäller en återgång till förut gällande, men år 1922 upphävda direktiv, den
karakteristiken är hållbarare än den karakteristisk, som säger, att detta skulle
vara ett förtydligande. Ja, jag vågar säga så mycket som att detta »förtydligande»
är gjort i det bestämda syftet att förändra karaktären av den arbetslöshetspolitik,
som man kom överens om skulle föras år 1922, och, mina herrar,
om ni haft vänligheten att lyssna till mitt anförande i dag och till de
delade meningar, som finnas, skulle ni då vilja erkänna, att det, som står i
tredje avdelningens alternativa förslag till statsutskottet, också behövdes för
att åstadkomma förtydliganden i direktiven? Det står där, i motsats till vad
statsutskottet skriver, sålunda: »Ehuru enligt utskottets uppfattning någon

tvekan rörande de hittills gällande direktivens sammanfattning och tillämpning
i detta avseende icke synes behöva föreligga, vill utskottet likväl sammanfattningsvis»
etc. Jag undrar, varför denna passus befann sig i ett förslag, utgånget
av herr Ekmans hand!

Jag undrar vidare, varför, om det icke var meningen att skärpa direktiven,
att-satsen nummer två i detta avdelningsförslag förklarade, att, »därest i konflikt
innefattas arbete, för vars utförande särskild yrkeskunskap icke erfordras,
beträffande därtill lämpad arbetskraft skall gälla vad härutinnan stadgats
för 3-rkesarbetare». Jag undrar, varför — ifall hela detta utlåtande endast
är skrivet i förtydligande syfte och icke i något annat — varför alla
dessa, visserligen numera av statsutskottet utmönstrade, ting skulle behövt där
förekomma?

Herr Ekman får ursäkta mig, men min naivitet räcker icke till för att tro
på den uppgiften, att man här endast har avsett att undervisa en regering, som
icke riktigt har förstått, även om den möjligen skulle ha velat, tillämpa 1922
års direktiv!

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag skulle tro, att kammaren icke har alltför
stort nöje av att det skall fortsätta en diskussion timme efter timme på det
sätt och i den ton, som herr socialministern nu såväl som under förmiddagen
använt. Men jag skall i varje fall upptaga det väsentliga av hans erinringar
gentemot vad jag tidigare anfört.

Socialministern började med att förklara, att min uppfattning om beslutet
av den 17 september 1923 var oriktig, under det att herr socialministerns uppfattning
var riktig. Min uppfattning gick därpå ut, att vad man då beslöt
endast var en omorganisation av arbetslöshetskommissionen utan något som
helst syfte att därmed gå in på riksdagens direktiv eller förändra dessa. Det

Ang.

arbetslöshetsuliderstöd
vid
arbetskorg likt.
(Forts.)

Nr 42.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetsJconflikt.
(Forts.)

76 Tisdagen den 1 juni e. m.

var min uppfattning. Herr socialministern har i detta beslut lagt in, att det
gjorts en förändring i direktiven av den dåvarande regeringen och att man
hade syftat till att göra en sådan förändring. Jag har, sedan jag fick denna
uppgift, konfererat med den dåvarande regeringschefen, och han för sin del
vitsordar, att min uppfattning om beslutets innehåll är riktig och socialministerns
uppfattning oriktig. Naturligtvis kommer detta icke att föranleda herr
socialministern att ändra åsikt på den punkten, men jag har fullgod anledning
att vidhålla min mening.

Det är precis på samma sätt som då herr socialministern här kallat upp det
ena vittnet efter det andra, den och den och den, och han då, ehuru dessa
vittnen sagt, att de icke menat vad herr socialministern avser, fortsätter att
räkna upp dem som intygsgivare gång efter annan. Herr statsrådet har nu
i vissa fall tre gånger uppräknat dem, som på detta sätt protesterat mot att
bli påbördade den mening, som han lagt i deras yttranden! Skall detta vara
en stark och övertygande bevisning?

Herr socialministern yttrade, att jag på förmiddagen skulle ha sagt, att hänvisning
skall ske vid alla partiella konflikter utan allmän karaktär. Jag har
förvisso icke använt det uttrycket, utan jag har sagt, att hänvisning kan ske
vid alla dylika konflikter. Och just den omständigheten, som herr socialministern
nu sist berörde, att i ett hundratal konflikter hänvisning icke förekommit,
bland annat därför att icke rekvisition på arbetskraft skett, visar ju fullständigt,
hurusom de fall, om vilka tvist behöver råda, kunna begränsas till
ett ytterst ringa antal.

Herr socialministern förklarade vidare, att jag uppträdde med en oerhörd
självsäkerhet rörande vad utskottet åsyftat vid 1922 års riksdag. Ja, om nu
i detta avseende herr socialministern tror, att min mening är impregnerad av
bimotiv och politiska uppfattningar, bör väl det vittnesmål, som gjordes i denna
kammare av herr förste vice talmannen, däri han förklarade såsom sin mening
— han var ordförande i tredje och fjärde avdelningarna i utskottet, vilka
av delningar samfällt behandlade denna fråga — att det förslag, som utskottet
nu framlagt, i alla sakliga avseenden sammanfaller med avsikten och meningarna
vid det tillfället, och när det uttalats av en man, som icke står i första
stridslinjen och som väl således icke kan ha dylika bimotiv, borde ett dylikt
klart och bestämt vitsord tillerkännas någon betydelse. Men det sker naturligtvis
icke från herr socialministerns sida.

På min fråga, när jag förut sporde, varför arbetslöshetskommissionen uppfattat
beslutet av år 1922 så, att den fortfarande anser, att hänvisning kan ske
till vissa slag av konflikter, d. v. s. partiella konflikter utan allmän innebörd,
svarar herr socialministern: »Det vet jag icke!» Jag har emellertid frågat

arbetslöshetskommissionens ordförande om den saken och av honom fått det
svaret, att det skett, därför att han för sin del ansåg att i riksdagens beslut av
år 1922 låg, att detta hänvisningsförfarande bibehölls. Skulle det icke kunna
gå an att tillmäta något som helst vitsord åt den uppgiften?

Jag till sporde herr socialministern, i vilka fall regeringen anser att hänvisning
skall äga rum, när man nu icke menar, att denna sak skall regleras genom
direktiven och deras anvisningar. Jag sökte på förmiddagen påpeka, att
de anvisade, att hänvisning skulle kunna ske i de fall, då det var fråga om
partiell konflikt utan allmän karaktär och att detta är ett kriterium å de fall
där hänvisning kan ske. När socialministern gång på gång betygade, att den
socialdemokratiska regeringen visst icke anser, att hänvisningsförfarandet skall
vara helt uteslutet, utan att det skall existera och tillämpas, så bad jag att av
herr socialministern få reda på, efter vilka grunder hänvisning skall ske. Vad
är det, som karakteriserar de fall, där hänvisning skall tillämpas? Då svarar
herr socialministern: »Ja, det är icke lätt att få en definition på dessa fall,

Tisdagen den 1 juni e. in.

Nr 42.

det går icke, men det finns sådana, fall.» Jag tillåter mig säga, att då det gäller .

att välja emellan, å ena sidan, en regeringsuppfattning av denna fullständigt understöd vid
obestämbara innebörd och, å andra sidan, direktivens anvisningar, håller jag arbetskonjuta.
och statsutskottet liksom ock, tror jag, kammaren på de senare. (Forts.)

Herr socialministern sade, att han icke tvivlade på att den tremannanämnd,
som var tillsatt — såvitt jag vet, trädde den sedermera aldrig i funktion, men
jag är dock icke riktigt säker på den saken, ehuru jag tror, att det ligger till
så, att den aldrig fungerade — om nu den skulle existera, skulle ha gett den
nuvarande regeringen ridt i dess uppfattning om konflikterna och särskilt om
hänvisningsförfarandets existens. Jag förstår icke, vad herr socialministern
bygger denna uppfattning på. En av ledamöterna i denna nämnd är samme
man som nu är kommissionens ordförande, vilken i fråga om hänvisningsförfarandet
ju underkänt herr socialministerns uppfattning. Jag kan icke säga,
vad de övriga medlemmarna skulle ansett i detta fall. Men jag skulle vilja
saga, att när man bestämt förklarar, att denna nämnd skulle kommit att
ställa sig på samma ståndpunkt som regeringen, förefaller mig denna profetia
vara ett argument av den art, som icke kan övertyga någon annan.

Jag återkommer emellertid till Stripafallet. Beträffande detta säger herr
socialministern, att statsutskottet begär, att riksdagen nu skall betrakta denna
konflikt såsom allmän, endast därför att tredje avdelningen för sin del föreslagit
det. Man skall bygga på ett auktoritetsuttalande, utropar han. Kamrarna
kunna icke i någon mån bilda sig en uppfattning om saken och icke heller
statsutskottet, men så begär tredje avdelningen utan vidare, att man på
förslagsställarnas auktoritet skall fatta beslut i detta avseende!

Jag sökte på förmiddagen motivera, varför denna konflikt skulle betraktas
såsom allmän, och att det var därför — det kan icke bestridas — att om
denna konflikt gällde det, att den därvarande arbetargruppen var erbjuden att
få arbete på samma villkor, både evad det gällde timlönesatsen som ackordet,
som gällde i det av samtliga övriga likartade arbetargrupper i orten, med ett
par små undantag, omfattade avtalet, men att Stripaarbetarnas avslag och
lönekrav gingo ut på högre lönesatser än de i dessa avtal bestämda. Det
är på grund därav vi önska få en sanktion på vår uppfattning, att i dylika
fall en konflikt måste anses vara allmän. Det är icke på grund av
frågan om vem som framställt denna åsikt, det är icke alls av detta skäl
man begär, att riksdagen skall konfirmera utskottets ståndpunkt, utan det
är på grund av argumentationens egen innebörd. Jag säger fortfarande att
om vid ett avtals uppgörande av den ena avtalsslutande parten, här gruvarbetarindustriförbundet,
en viss plats uttryckligen undantages ifrån detta
avtal och man sedermera för denna plats uppställer högre anspråk än
dem, som'' för andra platser äro stadgade i avtalet, så måste en konflikt, som
sammanhänger med denna, senare begäran, ha karaktär av att vara, en allmän
konflikt och kan komma och troligen kommer att påverka prisförhållandena å
motsvarande arbete i orten. Den argumentationen förefaller mig vara av den
beskaffenheten, att den både bör och kan fattas av kammaren och att kamrarna
därpå kunna bygga sitt beslut.

Herr socialministern erinrade däremot, att man icke kan spåra någon planmässighet
i kravet på Stripas undantagande, därför att, såvitt jag fattade
honom, det icke förekom samarbete mellan den syndikalistiska organisationen
och den socialdemokratiska organisationen. Jag reserverar mig, ifall detta är
en missuppfattning, men var det icke så herr socialministern menade? (Statsrådet
Möller: Jo, men icke ensamt det skälet!)

Då vill jag säga, att det förefaller mig vara rätt naturligt, då det gällde
att taga undan en viss plats för att använda på det sättet, att man just då tog
undan den plats, där syndikalisterna vore i flertal och där sålunda den syndi -

Jfr 42.

Tisdagen den 1 juni e. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetakonflikt.
(Forts.)

kalistiska organisationens anspråk kunde framställas såom det, man byggde
förhandlingarna på den senare platsen på. Därav följer sålunda, att det icke
alls behövde förekomma något ordnat samarbete mellan organisationerna för
att detta likväl kunde ingå såsom ett led i planen på att här ändra förhållandena
till sin fördel. Jag har icke något att erinra emot detta i och för sig, ty
det är naturligt att så förfares i striderna mellan arbetare och arbetsgivare.
Vad jag vill säga är blott, att statens arbetslöshetsunderstöd icke få mängas
in såsom hjälpmedel i denna kamp mellan de stridande parterna. Det är det,
som riksdagen för sin del icke ville skulle ske, och det är den uppfattningen,
som jag för min ringa del sökt stödja.

Herr socialministern sade, att om vi nu gå med på utskottets hemställan,
kommer det att bli dagligt bröd, att man begär hänvisning på grund av kom
flikter av denna art. Jag undrar det! För det första fordras det, för att
en sådan begäran skall hava något resultat, att vid prövningen de från arbetsgivarsidan
erbjudna såväl löne- som arbetsvillkoren skola av arbetslöshetskommissionen
betraktas såsom skäliga. I fall sådan skälighet föreligger, förutsätter
jag, att grunden i regel skall bortfalla för konflikt. Men, menar herr
socialministern, det har förekommit åtskilliga sådana fall, där skäliga anbud
i löne- och arbetsvillkor skulle kunna anses föreligga ifrån arbetsgivarsidan,
men där ändå konflikt pågått. Men om det pågår konflikt av denna sistnämnda
art, frågar jag fortfarande: Föreligga då förutsättningarna för arbetslöshetsmedlens
användning i dessa speciella fall? Mitt svar blir: nej! Jag förutsätter
därför, att det blir ytterst få framställningar om hänvisning, just på
grund av att hänvisningens verkställighet förutsätter, att det skall föreligga
skälig lön och skäliga arbetsvillkor.

Vi komma därmed in på frågan om verkställigheten. I det avseendet vill
herr socialministern _ alltjämt göra gällande, att jag missförstått de förutvarande
direktivens innebörd och regeringens åtgärd. Herr socialministern
säde, såvitt jag icke förstod honom orätt, att det väl icke kan vara meningen
från riksdagens sida, att regeringen skulle hindras att uppskjuta verkställigheten
av arbetslöshetskommissionens beslut. Jag har förut betonat, att det
var just meningen, och det säges också tydligt och klart ut. Det var för att
förhindra exempelvis att, trots det att arbetslöshetskommissionen var övertygad
om att ett fall skulle behandlas på det eller det sättet och arbetslöshetsmedlen
i det föreliggande fallet icke få utnyttjas på det eller det sättet, det
kunde bli långa utredningar fram och tillbaka, och Stripa är ju i någon mån
ett typfall för detta fram och tillbaka, därvid arbetslöshetskommissionens fattade
beslut icke skulle få komma i tillämpning. Det var det man ville hindra.
Oavsett frågan om hur lång utredningen sedan blev och vilka åtgärder den
föranledde från Kungl. Maj:ts sida, så skulle arbetslöshetskommissionens beslut
stå fast och tillämpas, till dess de blevo i sammanhang med huvudfrågan
avgjorda utav Kungl. Maj:t. Då trädde Kungl. Maj:t in för ansvaret i det
föreliggande fallet. Detta var riksdagens uppenbara avsikt med direktiven.
Nu innehåller emellertid Kungl. Maj ds beslut i Stripafallet just det, att verkställigheten
av arbetslöshetskommissionens beslut icke skulle träda i tillämpning.
Jag måste säga fortfarande, att man måste vara underligt funtad, om
man icke kommer till det resultatet, att vad regeringen genom detta beslut
åstadkommit just var motsatsen till vad riksdagen ville skulle ske.

Herr socialministern sade slutligen, att jag icke funnit nödigt under fyra
års tid att tillkännagiva denna uppfattning om direktivens innebörd. Det fann
han vara en för mig mycket komprometterande sak. Och han ville naturligtvis
därav draga den slutsatsen, att jag nu hittat på något annat än vad jag
tänkt under dessa fyra år.

Jag vill säga, att jag har icke haft någon som helst anledning att för riks -

Tisdagen den 1 juni e. in.

7!)

Nr 42.

dagen framlägga min mening rörande innebörden av dessa direktiv förrän nu,
därför att frågan om direktivens innebörd på den nu omstriddaC punkten icke
förelegat i riksdagen, sedan direktiven antogos. Jag har haft den uppfattningen
-— liksom, jag tror, alla andra — att riksdagens direktiv hava blivit
tillämpade av kommissionen och lämnats orubbade av Kungl. Maj:t. Varför
vi under de fyra år, som på detta sätt ha förflutit, skulle deklarerat vår uppfattning
rörande dessa direktivs innebörd, förstår jag icke. Jag förstår icke
heller styrkan i den bevisföring, som gör gällande, att den omständigheten,
att dylika deklarationer icke förekommit, måste tyda på att vi haft en annan
mening i frågan än nu. Det är först nu — jag betonar det ännu en gång ■—
som frågan kommit upp på allvar om vad direktiven i detta avseende innehöllo
och hur de skulle tillämpas, och första tillfälle, som i statsutskottet erbjöds
oss att tillkännagiva vår mening, begagnade vi oss av. Det finns åtskilliga
av herrarna, som gjort gällande, att vi även nu grepo in i otid och
att vi inte heller nu borde ha ingripit, utan bort lämna saken orubbad och
låtit det gå. Det säger man å ena sidan, men å andra sidan frågar man: Varför
har icke ingripande skett tidigare, ehuru direkt anledning därtill icke
förelegat? Det förefaller mig ligga så till, att vi kunna ge klart besked,
varför vi i statsutskottet icke tidigare haft anledning att gripa in. Men när
det nu förelåg ett fall, där det var uppenbart, att det rådde olika meningar
mellan Kungl. Maj:t och kommissionen just om direktivens innebörd, ansågo
vi, att just i sammanhang med beviljande av medel för ändamålet borde denna
sak tagas upp och anvisningar ges om riksdagens uppfattning rörande medlens
användning. Jag kan icke hindra herr socialministern att tro, vad han
vill. För min del — och jag är övertygad om att det gäller även mina kamrater
— var det enda syftet med vårt ingripande att få riksdagens beslut
av år 1922 beaktat och respekterat både på det ena hållet och på det andra.

Herr socialministern avslutade sitt yttrande med att återupprepa, att förtydligandet
är gjort i det bestämda syftet att förändra karaktären av 1922
års beslut. Jag har förut, när jag inte själv blir trodd på mitt ord, hänvisat
till vad som vitsordats av den, som satt såsom ordförande å vederbörande utskotts
avdelning år 1922. Om det behövs, kan det påkallas vittnesmål av flera,
som voro närvarande vid detta tillfälle och som nu hysa samma uppfattning.

Jag skall icke gå in på herr socialministerns metod att kritisera icke blott
statsutskottets utlåtande utan också ett förslagstryck, som förelegat på ett tidigare
skede av frågans behandling i utskottet. Det är väl en ny och förnämlig
regeringsmetod, förmodar jag, att syssla med vad som förekommit inom
utskottet på detta sätt. Jag skall icke följa herr socialministern på den linjen.

Jag skall nu övergå till att säga några ord med anledning av vad som
förekommit från andra håll än från regeringsbänken under den debatt, som
pågått, sedan jag sist hade ordet.

Herr Oscar Olsson med sina gissningar fram och tillbaka om vad man kunde
ha menat i det ena eller andra avseendet, tror jag, att jag kan lämna utan
svar. Han spekulerar tydligen bäst på egen hand. Jag tror icke, att det har
någon större betydelse, om jag utelämnar det inlägget.

Herr Thorberg gjorde tidigare den erinran, att visserligen skulle arbetarna
vid Stripa på papperet erhålla enligt ackordsavtalet en ersättning, som svarade
emot den över hela området gällande timpenningen, men att det icke alls vore
säkert, att det i praktiken kommit att ställa sig så. Jag vill då gentemot
detta säga endast det, att om det verkligen skulle ha inträffat, att vad arbetsgivaren
erbjöd visat sig vara icke en realitet utan endast ett formellt erbjudande
•— om arbetslöshetskommissionen alltså skulle ha fått reda på, att
det låg någon oärlighet bakom arbetsgivaranbudet, är jag övertygad om att arbetslöshetskommissionen
skulle i vad det gällt arbetslöshetshjälp för sin del

Am/.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Nr 42.

Tisdagen den 1 juni e. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

vidtagit rättelse i sitt beslut. Jag är fullständigt övertygad om att så hade
skett.

Jag vill avsluta detta mitt inlägg med ett yrkande. Jag avstod i mitt första
anförande från att framställa något sådant därför, att jag hört talas om att
det skulle framkomma ett förslag, som i sak stode på utskottsförslagets grund,
men som formellt beträffande viss del av motiveringen skulle skilja sig från
utskottets förslag. Jag ville avvakta och höra. vad detta yrkande skulle innebära.
Sedan jag nu fått del av detsamma, måste jag emellertid för min del
yrka bifall till utskottets förslag fullständigt oförändrat. Så vitt jag förstår,
skulle den förändring i motiveringen, som påyrkats, endast såsom resultat
kvarlämna ovisshet om vad man från riksdagens sida önskat beträffande
vissa i utskottsbetänkandet berörda förhållanden, ett resultat som jag icke kan
se vara någon verklig fördel. Då i detta avseende utskottets förslag oförändrat
på ett mera fullständigt och bättre sätt verkar vägledande för den fortsatta
tillämpningen av arbetslöshetsanslagets användning, ber jag, som sagt, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag utan någon som helst däri
företagen ändring.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena XJndén: Den debatt,
som här förts, har haft en utpräglad juridisk läggning. Den har rört icke så
mycket frågan om hur man anser, att arbetslöshetspolitiken bör föras i fall av
arbetskonflikt, utan snarare frågan om vad de nu gällande direktiven innehålla.
Det kan då kanske anses motiverat för mig, som är jurist, och som har tagit
del i beslutet, att säga några ord i denna debatt. Jag kan göra detta med så
mycket större skäl, som jag på sin tid, den ryktbara dagen den 10 mars 1922,
av den dåvarande regeringen erhöll ett uppdrag att som medlem i en tremannanämnd
pröva just dylika, frågor om arbetslöshetshjälp vid arbetskonflikt. Lyckligtvis
behövde jag aldrig fungera i denna tremannanämnd^tack vare förhållandenas
makt och en nådig regerings omtanke. Detta är alltså första gången, som
jag haft anledning att för min del ge ett råd, nämligen i konseljen, rörande en
sådan frågas behandling.

Ett spörsmål, om vilket här har rått rätt stor meningsskiljaktighet och som
verkligen är av utpräglat juridisk natur, är, huruvida regeringen har brustit
i de av riksdagen givna direktiven genom att i sitt första beslut förklara, att
i avbidan på viss utredning och ett kommande beslut av Kungl. Maj :t med verkställigheten
av arbetslöshetskommissionens beslut skulle anstå. Förhållandet
var ju, att enligt de förut gällande direktiven, de direktiv, som utfärdades den
10 mars 1922, införde den dåvarande regeringen ett underställningsförfarande,
d. v. s. en bestämmelse, att vid meningsskiljaktighet inom arbetslöshetskommissionen
rörande avstängning från arbetslöshetshjälp på grund av konflikt skulle
frågan underställas Kung!. Maj:t för att definitivt avgöras, och under tiden
skulle beslut om avstängning icke gå i verkställighet. I detta förfarande gjorde
1922 års riksdag en viss ändring. Den förklarade, att visserligen finge underställningsförfarandet
bibehållas — d. v. s. arbetslöshetskommissionen skulle
själv underställa sitt beslut Kungl. Majrts definitiva avgörande — men under
tiden skulle kommissionens beslut gå i verkställighet. Sedan inträffade vad
socialministern här har betecknat såsom en ändring i dessa direktiv genom regeringens
beslut i september 1923. Jag har också detta beslut framför mig,
och jag vill gärna medge, att man kan låsa det på olika sätt. Men jag vill
påpeka, att det har nog icke blott av den nuvarande regeringen utan också
av arbetslöshetskommissionen tolkats så, att detta Kungl. Maj :ts beslut upphävde
underställningsproceduren. Arbetslöshetskommissionen har icke heller
underställt Stripakonflikten regeringens avgörande, utan ärendet har kommit
till regeringens prövning genom klagomål. Efter vad jag har hört från arbets -

Tisdagen den 1 juni e. in.

Nr 42.

löshetskommissionen hava åtminstone vissa av dess medlemmar den uppfattningen,
att här införts ett nytt förfarande. När utskottet i sitt betänkande refererar
riksdagens uttalande, gör utskottet detta referat ingalunda ordagrant i
överensstämmelse med de fastställda direktiven, utan utskottet lägger till ett
litet uttryck, som just gäller själva tvistefrågan i detta fall mellan regeringen
och utskottet. Utskottet siiger, att enligt riksdagens uttalande skulle kommissionens
beslut rörande hjälpverksamhetens upphörande bestå och tillämpas, till
dess eventuellt ett upphävande av samma beslut i själva huvudfrågan kommit
till stånd. Dessa ord »i själva huvudfrågan» finnas icke i direktiven. Det förefaller
mig alltså, som om utskottet vid referatet hade bort uppmärksamma att
här tillädes något, som åt referatet gav just den mening, varom striden stod.
Regeringen hade så mycket mindre anledning att tro, att riksdagsdirektiven
1922 innebure någon föreskrift för regeringens beslut, som det ju vore en ganska
ovanlig och enligt min mening ganska oformlig bestämmelse, att riksdagen
i sammanhang med beviljande av ett anslag förklarade, att regeringen
icke skulle kunna fatta ett beslut i dylika frågor i två etapper. Man kan mycket
val tänka sig, att riksdagen, när den behåller ett underställningsförfarande,
vilket innebär att arbetslöshetskommissionens beslut icke är definitivt, tilllägger
en regel rörande verkställigheten. Men i och med att detta underställningsförfarande
bortfaller, har bestämmelsen rörande verkställigheten icke längre
samma existensberättigande. Regeringen har alltså fattat denna regel såsom
ägande sammanhang med själva underställningsförfarandet och avseende
arbetslöshetskommissionens åtgärder i saken, icke Kungl. Maj:ts åtgärder. Jag
tror sålunda, att regeringen har haft göda skäl för sin uppfattning, att i detta
avseende icke funnes någon inskränkning i regeringens rätt att fatta sitt beslut
i två omgångar. Det förefaller mig för övrigt, som om, därest en sådan inskränkning
avses i avseende å regeringens prövningsrätt av en förvaltande
myndighets beslut, vilken regeringen i övrigt har rätt att ändra, inskränkningen
borde göras i lagform.

Då regeringen fått en fråga av här föreliggande art till bedömande, fungerar
Kungl. Maj :t såsom ett slags domstol, kan man säga. Det är arbetslöshetskommissionen,
som har gjort den reflexionen, att rörande spörsmål av denna
art är arbetslöshetskommissionen ett slags arbetsdomstol och regeringen en
andra instans. Det är såsom ledamöter av en sådan domstol, som regeringens
medlemmar hava gått att pröva det föreliggande fallet. Det var ju då två
spörsmål, som förelågo till avgörande. Det ena var frågan om konfliktens inrangering
under den ena eller andra av de här ifrågavarande tre kategorierna.
Det andra spörsmålet var att, sedan man hade inrangerat konflikten i en av
dessa kategorier, avgöra, vilka rättsverkningarna då skulle bli. I det första
avseendet vill jag säga, att regeringen hade ganska långvariga överläggningar
rörande frågan, huruvida Stripakonflikten skulle anses vara en allmän konflikt,
d. v. s. höra till den första, gruppen, som nu.icke ifrågasättes från något håll.
Det star nämligen i direktiven, att en konflikt skall anses såsom allmän, om
den omfattar det övervägande antalet arbetare inom visst fack på en särskild
ort, och det rådde oklarhet beträffande begreppet »ort», om detta skulle vara
lika med kommun eller motsvara ett mera vidsträckt område. Efter överläggningar
i saken och efter ett närmare övervägande kom regeringen till den uppfattningen,
att konflikten icke kunde anses vara en allmän konflikt. Men därefter
hade vi mycket mindre bekymmer, när det gällde att avgöra spörsmålet,
huruvida konflikten hörde till den andra eller den tredje gruppen. Det föreföll
oss nämlign, när vi läste riksdagsdirektiven, som om det vore mycket liten
anledning att betrakta Stripakonflikten såsom för närvarande hörande till gruppen
nr 2. Herr Ekman har för sin del framfört den uppfattningen, att ifrågavarande
konflikt rentav vore ett typiskt fall av konflikt, hörande till gruppen

Första kammarens protokoll 1926. Nr 1^2. g

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

Nr 42.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
fForts.)

82 Tisdagen den 1 juni e. m.

nr 2, d. v. s. en partiell konflikt med allmänna verkningar. Men när vi läste
karakteriseringen av dylika konflikter i riksdagsdirektiven, vilken ju redan
från olika håll anförts, och vari det säges, att under denna grupp höra hänföras
konflikter, som utgöra ett led i en genomgående plan, avsedd att förändra löneoch
arbetsvillkoren inom hela yrket, kunde vi efter rent juridiska överväganden
icke komma till ett annat resultat än att till denna grupp hörde icke Stripakonflikten.
Vi ansågo oss också hava ett starkt stöd för denna uppfattning
i det förhållandet, att arbetslöshetskommissionen själv stod på samma linje och
att den hade ansett konflikten höra just till gruppen nr 3. Jag vill särskilt
betona, att spörsmålet om inrangering av konflikten under gruppen nr 2 eller
gruppen nr 3 hade från regeringens ståndpunkt mycket stor betydelse, eftersom
det var så vitt skilda rättsverkningar mellan de två grupperna efter vår
tolkning, under det att från andra utgångspunkter det blir mycket mindre viktigt,
huruvida konflikten hör till den ena eller den andra gruppen, enär man
även i fråga om konflikter, tillhörande gruppen nr 3, vill göra rättsverkningarna
sådana, att arbetslöshetshjälpen så småningom indrages för alla arbetare
inom yrket.

När det sedan gällde det andra spörsmålet, som jag nyss nämnde, d. v. s.
tolkningen av direktiven i avseende å rättsverkningarna vid konflikter, tillhörande
den tredje gruppen, dit vi nu hade fört Stripakonflikten, hade vi där
uppenbarligen ett ståndpunktstagande från arbetslöshetskommissionens sida,
som gick i annan riktning än den ståndpunkt, regeringen sedan intog. Därvidlag
hade arbetslöshetskommissionens majoritet, såvitt man kunde finna — dess
beslut var icke försett med någon motivering, utan man fick sluta sig till motiven
av beslutets art — ansett, att vid konflikter, tillhörande gruppen nr 3,
kunde hänvisning ske, oaktat det uppenbarligen inom kommissionen icke varit
tal om att betrakta konflikten såsom hörande till den begränsade kategorien
okynneskonflikter, varom talades i direktiven av den 10 mars 1922. När det
nu gällde att tolka direktiven i avseende å rättsverkningarna, kommo vi till den
uppfattningen, att man måste läsa riksdagens direktiv så, att när där säges,
att vid denna tredje grupp arbetskonflikter med utpräglat isolerad karaktär,
som icke är ett led i genomgående plan o. s. v., avstängningsåtgärderna skulle
drabba endast de direkt i konflikten inblandade, så menade riksdagen verkligen
detta, att endast de direkt i konflikten inblandade skulle vara diskvalificerade
i avseende å arbetslöshetshjälp. Yi kunde icke tänka oss, att det skulle vara
underförstått, att om man vidtoge den formaliteten att först hänvisa alla de
arbetslösa i orten successivt till ifrågavarande arbetsställe för att få deras vägran
att gå till arbetet konstaterad, skulle man sedan ha fria händer att avstänga
dem från arbetslöshetshjälp. Alltså redan studiet av själva sammanhanget
ledde oss till den uppfattningen, att riksdagen på detta ställe liksom på
vissa andra ställen i sin skrivelse, när den talat om avstängningsåtgärder, menat
icke bara de direkta omedelbara avstängningsåtgärderna utan också de avstängningsåtgärder,
som skedde, sedan först en hänvisning hade givits och vederbörande
arbetslösa arbetare hade vägrat att åtaga sig arbetet. Men vidare
var det ju så, att själva grundtanken, då riksdagen här hade differentierat de
olika konflikterna, föreföll att vara den, att vid alla allvarligare konflikter,
som kunde gälla lönenivån inom ett visst yrke i landet, skulle samhället hålla
sig alldeles undan, och icke genom sitt arbetslöshetsunderstöd på något sätt möjliggöra
en förlängning av striderna, under det att den tredje gruppen av konflikter
avsåg konflikter av mera oskyldig art, så att säga, ur nationalekonomisk
synpunkt. Man måste ju säga sig, att om det var en mindre konflikt på en
ort, den må vara berättigad ur den ena eller den andra synpunkten, den må
kunna kritiseras såsom oklok eller olämplig, men om det i alla fall var en relativt
isolerad konflikt, funnes det ingen anledning för samhället att för att få slut

Nr 4‘2.

Tisdiigrn de» 1 juni e. in.

pii eu dylik kon flik! använda ett så starkt pressningsmedel på arbetarna, som
att föreskriva, att alla de kanske till antalet mångdubbelt flera arbetslösa, som
iunnos i orion och som förut gånge där arbetslösa, skulle successivt så att’säga
lockoutas från nödhjälpsarbetena från samhällets sida för att man skulle få
slut på konflikten. Man kan mycket väl tänka sig, att samhället, om det gäller
en sådan isolerad konflikt, icke bör respektera denna ur en eller annan synpunkt.
Men det var egentligen icke detta det gällde, utan frågan var, om detta
skulle ha till konsekvens att hundratals arbetare, som förut gingo i nödhjälpsarbete,
skulle skickas till arbetsstället, fastän man från början förutsåg, att de
skulle vägra, och sedan, när de vägrade, avstängas från nödhjälpsarbetena. Det
föreföll som sagt icke ur nationalekonomiska synpunkter motiverat att tillägga
dessa isolerade konflikter en så stor betydelse, att samhället behövde tillgripa
dylika kraftmedel för att få slut pa dem, utan de kunde få löpa linan ut, som
skedde i andra fall, när det icke är någon arbetslöshetsperiod i landet. Så föreföll
tankegången vara, och jag har av vad som förekommit här i diskussionen
icke kunnat fa den uppfattningen förändrad, att detta verkligen var själva
grunden för differentieringen av konflikterna. Nu kom till dessa, om jag så
ma säga, inre kriterier på, att denna tolkning'' var den riktiga, även en mängd
yttre vittnesbörd. Det är sant, att det var en omständighet, som åstadkom, att
regeringen kände sig betänksam, och det var naturligtvis, att arbetslöshetskommissionens
majoritet hade ansett, att hänvisning skulle ske även vid denna tredje
grupp av oskyldiga konflikter. Det var givetvis anledning till undran, hur
det kunde komma sig, att arbetslöshetskommissionen hade tolkat direktiven på
detta sätt. Men denna omständighet föreföll icke längre så förvånande, när
man fick taga, del av den praxis, som förefanns. Den redogörelse, som därvidlag
ställdes till förfogande, utvisade, att arbetslöshetskommissionen just icke
hade haft tillfälle att tillämpa 1922 års direktiv i denna punkt under de gångna
aren. Det var alltså mänskligt och förklarligt, att arbetslöshetskommissionen
icke hade så noga reflekterat på denna lagtolkningsfråga. Därtill kom ju, att
vi hade^det förut åberopade yttrandet av arbetslöshetskommissionen från år
1923, da ju direktiven voro betydligt färskare, vilket enligt min uppfattning
icke kan tolkas på annat sätt än att arbetslöshetskommissionen den gången
fattade direktiven på samma sätt som regeringen nu har gjört. Herr Ekman
säger nu gentemot alla de vittnesbörd, som här ha anförts, att dessa kunna förklaras
på det ^sättet, att den tredje gruppen av konflikter är så obetydlig, den
omfattar så få fall, att ingen människa har egentligen tänkt på dem,’utan när
man sagt, att hänvisningsproceduren vore avskaffad, har man tänkt på de första
och andra grupperna. Jag erkänner, att detta försvar är mycket skickligt. Det
är till den grad skickligt, att det nästan synes förutsätta en insikt om att
positionen är svag. När herr Ekman vill tolka direktiven på det sättet, att
den tredje gruppen^ är snart sagt obefintlig, skulle jag vilja säga, att detta är
icke en tolkning från herr Ekmans sida, utan det är ett trolleri. Han har helt
enkelt trollat bort den tredje gruppen av konflikter, vilken dock spelade en
ganska stor roll för arbetarpartiet på den tiden, då beslutet fattades. Herr
Ekman har anfört två citat till stöd för sin uppfattning. Men det ena citatet
härstammar i själva verket från 10 mars-beslutet, där det talades om hänvisningsförfarandet,
och detta var ju motiverat av att 10 mars-beslutet utgick från
att det fanns vissa fall, då hänvisning skulle ske, liksom ju även regeringen i
nuvarande situation utgar ifrån, att det finns sådana fall. Dessutom var ju
den gången uppdelning av de partiella konflikterna på olika grupper icke
gjord. Den gjordes först efteråt av riksdagen. Herr Ekman har vidare anfört
ett annat citat^det var inledningen till de sammanfattande punkterna i direktiven,
där det står, att »på samma gång riksdagen fasthåller vid de av riksdagen
förut bestämda allmänna grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande»,

A ng.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbets konflikt.

(Forts.)

Nr 42. 84

Tisdagen den 1 juni e. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflikt.
(Forts.)

vill riksdagen såsom riktlinjer för dessa grunders tillämpning angiva etc. Herr
Ekman säger nu, att här förklarar riksdagen, att den fasthåller vid de förut
bestämda allmänna grunderna för hjälpverksamhetens bedrivande._ Men såvitt
jag kan läsa detta stycke, avser det de allmänna grunderna för hjälpverksamhetens
bedrivande, då konflikt icke råder, och sedan tillägges fortsättningen för
att gälla »vid fall av arbetskonflikt». På det sättet läser jag detta uttalande
från riksdagens sida. Men det är kanske icke så stor anledning att uppehålla
sig vid denna puukt, ty den nuvarande regeringen är ju som sagt alldeles enig
med statsutskottet i det avseendet, att det finns alltjämt, såsom angavs i 10
mars-beslutet, fall, då konflikt icke bör respekteras ur den synpunkt, varom
här är fråga.

Statsutskottet använder icke mindre än nära fem sidor av sitt något över
sex sidor långa yttrande till att behandla ett konkret fall, nämligen Stripakonflikten,
alltså just det beslut, som Kungl. Maj:t fattat. Dess argumentering
synes mig kunna sammanfattas ungefär på följande sätt: »För det första är
Stripakonflikten inte en sådan där isolerad partiell konflikt, för det andra skola
de isolerade partiella konflikterna också, ehuru indirekt via hänvisning, föranleda
avstängning från arbetslöshetshjälp, och för det tredje erkänner ju regeringen
själv, att det finns okynnesblockader.» Det påminner ungdom den gamla
histoiren om mannen, som lånat ut en kruka och ville ställa låntagaren till
ansvar för att krukan var trasig. Låntagaren sade till sitt försvar: »För det
första fick jag aldrig låna någon kruka, för det andra var den trasig, när jag
fick den, och för det''tredje var den hel, när jag lämnade tillbaka den.» Argumenteringen
är till den grad överväldigande, att man icke urskiljer mer än en
enda sak, och det är själva resultatet, vartill vederbörande ^vill komma.

Man kan fråga sig, varför hela debatten här skall vara sa juridisk och varför
man skall tvista om huruvida det är en skärpning av direktiven eller icke.
Det kan ju måhända anses vara en tvist om ord, och man kunde tycka, att vi
icke skulle behöva upptaga tiden med den saken, utan de, som önska de i statsutskottets
utlåtande angivna direktiven, kunde helt enkelt säga:_ »Vi anse, att
de direktiv, som här föreslås, äro bra och riktiga, och därmed jämnt, och_ därför
bör riksdagen enligt vår mening acceptera dem.» Herr Trygger kom^i sitt
anförande in på de’n argumenteringslinjen. Vart skulle det taga vägen, frågade
han, om man icke finge göra hänvisning vid den tredje gruppen? Ja, vi skulle
naturligtvis kunna öppna en lång diskussion om hur man rätteligen borde formulera
direktiven, ifall det här gällde att formulera på nytt och taga upp hela
det spörsmål, som behandlades 1922. Men då man är så angelägen om att vidhålla
den ståndpunkten, att det här bara är fråga om en tillämpning av vad
som redan gäller, vittna! det naturligtvis mycket starkt om att man har en
känsla av att det är oklokt att nu röra vid delta ömtåliga område. Det var ju
dock så att arbetslösheten 1922 var mycket värre än den är nu, och om man da
kunde nöja sig med de direktiv, som tillkommo 1922 och som gav regeringen
eu viss prövningsfnhet, även om de voro litet dunkla, förefaller det helt sä
kert många, att man icke har tillräcklig anledning att nu söka formulera nya direktiv,
när arbetslösheten dock är betydligt mindre och den nationalekonomiska
synpunkten icke kan spela så stor roll, som den gjorde då. Jag tror för min
del att känslan av alt detta är ett ömtåligt område bort få ett större inflytande
på statsutskottets behandling av ärendet. År det verkligen så stor risk ur nationalekonomisk
synpunkt att lämna en regering en viss handlingsfrihet och
befogenhet att själv pröva de fall, varom det här gäller? Har avgörandet i
Stripakonflikten enligt oppositionens åsikt varit till den grad ödesdigert, att
det verkligen bör föranleda en omformulering av de gällande direktiven?—- För
mig ter det sig så, ätt även om det kunnat rada olika, meningar löpande tillämpningen
av de direktiv, som gälla, även om de äro oklara i vissa punkter, vilket

Tisdagen den 1 juni o. in.

Nr 12.

8 ii

utan tvivel är fallet, skall det vara mycket starka skäl för att taga upp ett av
regeringen avgjort konkret fall och till den grad reagera mot detta, att det blir
huvudsaken i statsutskottets utlåtande och föranleda utskottet att föreslå riksdagen
en omformulering av direktiven, som dock från andra sidan betraktas
såsom en skärpning. Det är ju klart, att så länge regeringen har den befogenhet,
som den enligt nu gällande ordning har vid prövning av arbetslöshetsfrågor,
måste regeringen handla så, som dess medlemmar vid en omsorgsfull och
noggrann prövning av frågan finna vara den lojala, legitima tolkningen av de
gällande direktiven. Jag förstår mycket väl den synpunkt, som framförts av
herr förste vice talmannen, att man kan vilja ändra på hela proceduren och införa
ett domstolsförfarande i dessa frågor vid sidan av regeringen. Men så
länge man bibehåller Kungl. Maj :t i statsrådet som ett slags överinstans, bör
man icke, förefaller det mig, tillämpa den metoden, att statsutskottet gräver upp
ett konkret fall och lägger upp det på sitt sätt, ger det en helt annan tolkning
och alltså desavouerar regeringens beslut samt på grundval av detta fall formulerar
nya direktiv. Jag tänker nu icke på den konstitutionella synpunkten,
utan jag frågar, om det är förenligt med goda och sunda principer att handla
på det sättet? Enligt min mening är det icke så, och det hade icke varit någon
risk, även för dem som nu hava tolkat den föreliggande Stripakonflikten på annat
sätt än regeringen, att låta sig nöja med att den sittande regeringen, sin plikt
likmätigt, tolkat den efter sill egen uppfattning.

Avg.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskorg likt.
(Forts.)

Herr Trygger: Herr talman! Endast några få ord. Först vill jag svara
på herr socialministerns fortsatta vidhållande, att jag år 1923 skulle hava
godkänt en ståndpunkt, stridande mot den jag nu har intagit. Jag behöver
endast erinra därom, att det år 1923 endast var fråga om allmänna konflikter
och icke om partiella utan allmän karaktär och att resonemangen då voro förda
med hänsyn därtill. Jag tror, att var och en, som opartiskt vill läsa mitt
uttalande, skall finna, att jag har fullkomligt rätt i vad jag har sagt. Det
framgår också av herr socialministerns citat, att det då icke alls var fråga
om något annat än ett påpekande från min sida av att 1922 års direktiv, varigenom
de partiella konflikter, som voro av allmän natur, blevo likställda med
allmänna konflikter och i följd därav hänvisning därvidlag icke kunde äga
rum utan allt skulle inskränka sig till avstängning av dem, som tillhörde
facket, naturligtvis på så sätt i högre grad än den tidigare ordningen uppfyllde
den önskan, som särskilt socialdemokratiska partiet hyst om att icke
några personer skulle hänvisas till ett sådant arbete, att de kunde enligt socialdemokratisk
terminologi karakteriseras såsom strejkbrytare. Jag gjorde mot
dåvarande socialministern gällande, att det förvånade mig, att han i sitt anförande
intog en helt annan ståndpunkt än den, som han intagit förut till det
mål, som han tidigare eftersträvat. Jag har i dag sagt, att det är alldeles
likgiltigt, vad jag sade 1923, men det yttrandet vände herr socialministern,
som jag tyckte icke fullt rättmätigt — jag hade kunnat fordra litet mer hänsyn
— på det sättet, att jag skulle givit ett erkännande av att jag 1923
hade uttalat mig på ett annat sätt. Det är alldeles misstag. Min mening var
åter, att vi icke behövde diskutera den saken i dag.

Emellertid nog om det. Herr Thorberg har alltid ett älskvärt sätt att föra
debatten, men jag kan ej hjälpa, att det förefaller mig, som om vissa uttryck
av honom uppfattas som synonymer, vilka för oss andra eller åtminstone för
mig framstå som till sitt innehåll skiljaktiga. För honom är det ungefär detsamma,
om man säger, att man kan göra en hänvisning eller att man skall göra
en hänvisning. Han gör gällande mot mig, att jag skulle hava sagt, att man
vid partiell konflikt skall göra en hänvisning av arbetare till konfliktstället
vid äventyr, att de förlora sitt arbetslöshetsunderstöd, om de icke bege sig dit.

Nr 42. 86

Tisdagen den 1 juni e. m.

Ang. Det har jag aldrig sagt. Hela mitt yttrande gick tvärtom ut på att det här finurietstöshefs-
nes en prövningsrätt och att det sålunda skall undersökas, huruvida man bör
arbetskonflikt. hänvisa eller icke hänvisa. Den anmärkning, som han riktade mot mig, är så(Forts)
1?des icke berättigad. Men så sade han: »Det är ju bra hårt, ifall man verkligen
gör hänvisning och arbetarna icke fullgöra, vad man har ålagt dem, att
de då^ skola förlora det arbetslöshetsunderstöd, som de haft förut.» Det är
bra hårt, sade herr Thorberg. Ja, det må vara kännbart, men det är överensstämmande
med anda och mening i 1922 års direktiv, där det bl. a. står: »Riksdagen
anser sig till sist i detta sammanhang höra erinra, att den nu pågående^
hjälpverksamheten icke är någon på lagstiftning grundad samhällelig
omvårdnad om de arbetslösa utan allenast en provisorisk, av fri behovsprövning
i varje särskilt fall beroende anordning, som det allmänna vidtagit med
hänsyn till rådande nödläge.»

Så komma vi till hans excellens herr utrikesministern. Han gjorde det erkännandet,
att beslutet i september 1923 av den dåvarande regeringen verkligen
kunde tolkas på ett annat sätt än herr socialministern här har gjort gällande,
d. v. s. att man icke behöver tolka det på det sättet, att den dåvarande
regeringen skulle hava satt sig över riksdagens direktiv. Jag är fullkomligt
opartisk i detta ärende; jag var nämligen i England, när beslutet fattades.
Men jag har lyckligtvis förmåga att läsa innantill, och när jag under dagens
debatt läser ifrågavarande beslut, finner jag, att man icke kan hysa någon
som helst tvekan om dess innebörd. Beslutet angiver sig avse att göra förändringar
beträffande arbetslöshetskommissionen och dess arbetssätt. Men så tillägges
det i föredragande departementschefens yttrande: »Utöver de sålunda angivna
modifikationerna av den gällande stadgan lära några förändringar för närvarande
icke böra företagas i de föreskrifter, som reglera arbetslöshetskommissionen
och övriga arbetslöshetsorgans verksamhet.» Det är väl mycket, tycker
jag, att tillvita en regering, att den skulle hava velat sätta sig över riksdagens
direktiv, när icke detta av papperen tydligt framgår. Det fanns rakt
ingen anledning att antaga att regeringen skulle hava avsett att skjuta åt
sidan vad riksdagen i frågan kunde anses ha fastslagit.

Tilll sist, jag är alls icke någon advokat för statsutskottet. Jag har icke
vant med i statsutskottet och har icke haft några överläggningar med utskottet
angående denna sak, men jag har följt frågan med intresse, alltsedan
jag särskilt 1923 hade med den att gorå. Jag har endast försökt att komma
till ett sa riktigt resultat som möjligt. När jag nu hörde, hur herr utrikesministern
gav sig in på en diskussion med herr Ekman beträffande utskottets
uttalande, att Kungl. Maj:t överskridit sin befogenhet genom att i Stripafrågap
inhibera arbetslöshetskommissionens beslut, kunde jag emellertid icke
hjälpa, att jag tyckte, att utrikesministerns argumentation var något svag. Att
det var oformligt, är ju inte något bevis. Att förhållandena bort regleras genom
lag, är icke heller något bevis. Men ett ganska gott bevis få herrarna,
om ni låsa 1922 ars direktiv. Där erhåller man klarhet om riksdagens uppfattning.
Riksdagen säger i denna punkt: »Med avseende å prövningen av

frågan om partiell konflikts inverkan på hjälpverksamheten lärer nu gälla,
att, om enighet icke vinnes inom arbetslöshetskommissionens arbetsutskott,
frågan skall hänskjutas till Eders Kungl. Maj ds avgörande. Under tiden utgår
understöd till alla arbetslösa inom facket, vilka ej direkt beröras av konflikten.
Understöd kan sålunda komma att utgå under flera veckor, även om
det sedermera» — märk noga, vad som nu följer! — »vid den slutliga prövningen
befunnits, att så rätteligen icke bort ske. Riksdagen finner icke en
sådan ordning tillfredsställande.» Det är alldeles tydligt, att riksdagens mening
har varit, att sedan arbetslöshetskommissionen bestämt, att vederbörande
skola avstängas från understöd, skola de icke få något sådant, förrän saken

Tisdagen den 1 juni e. in.

87 Nr 42.

definitivt avgjorts. Men da ta de det också det står ju uttryckligen -även för den tid, under vilken de hava berövats understödet, ifall Kungl. Maj:t
vid det slutli<ja avgörandet anser, att arbetslöshetskommissionen icke hade rått.

Herr socialministern fällde ett yttrande, som jag verkligen håller före, att
lian icke borde hava fällt. Han säde: »På högerhåll gnuggar man händerna

åt att arbetslösa vid partiell konflikt hänvisas till konfliktstället och, om de
icke efterkomma denna hänvisning, berövas, sitt arbetslöshetsunderstöd.» Jag
förstår icke, varför han mot högern gör ett sådant angrepp. Är det verkligen
så, att högern vill att arbetarna skola ha det dåligt här i landet.'''' Mina herrar,
detta påstående är fullkomligt oberättigat. Om ni icke vilja, taga hänsyn
till något annat motiv, så tänk bara på det egna intresset. Bland högerns valmän
anses det ju vara en mängd, som representera näringarna, särskilt industrien.
Tro herrarna verkligen, att det skulle vara ett intresse för industrien
eller andra näringar att skada arbgtarna eller att skapa misstämning bland
dem? Nej, långt därifrån! Och då vi reagera emot dessa konflikter, dessa
blockader — jag nämnde i mitt förra anförande olika exempel på sådana
göra vi det, därför att vi äro fullt övertygade om att de till sist komma att
förstöra näringslivet men även arbetarnas goda ekonomiska ställning och sänka
deras levnadsstandard, ja, de komma enligt vår mening att förstöra hela vart
land, ifall de få fortgå på det sätt, som för närvarande^ är fallet. Det ar darföre
med djup smärta, som vi se allt detta, och det är i känslan av att det en
gång måste bliva ett slut på dessa förhållanden, som vi uttala oss för den uppfattning,
som fått sitt uttryck i de föreslagna direktiven. Vi kunna gorå det,
så mycket hellre som vi personligen — vår mening må nu vara riktig eller
icke_ efter prövning av detta ärende kommit till det resultatet, att den upp fattning.

som är den riktiga, den. som gagnar näringslivet, den, som gagnar
arbetarna, den, som gagnar Sveriges land, redan är fastslagen i 1922 ars direktiv.

Ang.

arbetulösltetnunderstöd
vid
arbelskonflikt.

(Forts.)

Herr Olsson, Osrar: Herr talman! Herr Carl Gustaf Ekman vägrade att

svara på en fråga, som jag riktade till honom. Han ansåg tydligen, att min
ringhet var alldeles för obetydlig för att han över huvud skulle behöva syssla
med den direkta fråga jag framställde. Han ville göra gällande, ^att mina
gissningar inte hade någon betydelse. Min fråga var inte baserad på gissningar
utan direkt på arbetslöshetskommissionens eget uttalande, vilket jag också
tydligt och klart uppläste. Det är sant, att jag hade litet funderingar i_en
annan fråga, nämligen beträffande det förtydligande, som herr Ekman ville
ha fram i utskottsutlåtandet. Jag undrade, vad han menade med faktiskt utgående
lägsta löner, och det är väl de funderingar jag hade i samband därmed,
som han betecknade som mina gissningar.

Men den direkta fråga jag ställde till herr Carl Gustaf Ekman stod i nära
samband med den fråga, som han riktade till herr socialministern. Herr Carl
Gustaf Ekman ställde till socialministern den frågan, varför arbetslöshetskommissionen
anser sig kunna göra hänvisning efter 1922, om socialministerns
uppfattning om det tredje slagets konflikter är riktig. Socialministern svarade,
att han icke visste det, och herr Carl Gustaf Ekman gav det beskedet,
att han visste det, ty herr Carl Gustaf Ekman hade frågat arbetslöshetskommissionens
ordförande. Denne hade förklarat som sin uppfattning, att hänvisningsförfarandet
i 1922 års direktiv bibehölls för partiella konflikter. Det behövde
jag inte gå och fråga arbetslöshetskommissionens ordförande om, ty
det har arbetslöshetskommissionen sagt redan 1923 i det yttrande, som återfinnes
på sista sidan i detta utlåtande, om herrarna behaga se efter. Att socialministern
icke fann sig kunna svara på den av herr Carl Gustaf Ekman framställda
frågan, berodde tydligen pa att socialministern, och det kanske med ett

Nr 42. 88

Tisdagen den 1 juni e. m.

Am/. visst fog, ansåg, att ifall det. skulle vara någon mening med att tala om hänyisnin«sförfarande
— det tycks vara flera än herr Carl Gustaf Ekman, som
arbeislconfUJa. anSelägna om att jag inte skall få svar på den fråga jag framställer •—
(Forts.) skulle det vara ett förfarande, som vore förenat med avstängning från understöd
som påföljd. . Men det är inte något sådant hänvisningsförfarande, som
arbetslöshetskommissionen talat om, utan arbetslöshetskommissionen har talat
om ett hänvisningsförfarande utan påföljd. Arbetslöshetskommissionen säger
ifrån, att det visserligen är sant, att direktiven år 1922 bibehöllo — ja, det
är inte jag, som obstruktionstalar utan kammaren som obstruktionssorlar, så
jag tar saken med ro — systemet med arbetsanvisning vid arbetskonflikt men
tillfogar: »Riksdagen gjorde ingen ändring i beslutet av den 10 mars, att

ingen skyldighet skulle föreligga för den arbetslöse att antaga sålunda erbjudet
arbete.» Min fråga till herr Carl Gustaf Ekman gällde, huruvida han liksom
arbetslöshetskommissio ne n anser, att hänvisning icke skall
leda till påföljd för den, som vägrar att följa hänvisningen. Om det icke anses
nödvändigt för den arbetslöse att följa anvisningen, då bar, som jag redan
förut påpekat, denna diskussion varit tämligen meningslös. Herr Carl Gustaf
Ekman vägrade, som sagt, tydligen att svara på den frågan, när jag först
framställde deri. Det är därför som jag nu undrar, om han citerade fullständigt,
då han citerade sitt samtal med den nuvarande ordföranden i arbetslöshetskommissionen,
ty om den nuvarande ordföranden i kommissionen har samma
uppfattning som arbetslöshetskommissionen hade 1928. betyder det. att
även denne ordförande anser, att ingen påföljd skall komma av en hänvisning,
som icke efterföljes.

Det är ju inte mycket troligt, att jag får svar på frågan denna gång heller,
men jag har velat konstatera, att herr Carl Gustaf Ekman inte vill svara på
frågan, om arbetslöshetskommissionen av 1923 hade rätt eller orätt i sin tolkning,
att ingen skyldighet föreligger för den arbetslöse att antaga erbjudet arbete.
Det kan också vara ganska intressant att få konstaterat, att herr Carl
Gustaf Ekman inte vill svara på den frågan.

Herr Thorberg: Herr talman! Herr Trygger ansåg, att jag hade gjort

honom orätt i mitt förra yttrande. Jag skulle nämligen icke hava observerat,
att han sagt, att det vid partiell konflikt kan göras en hänvisning och ej att
det skall ske hänvisning. Men, herr Trygger, vi få ändå inte glömma själva
■utgångspunkten för denna debatt i kammaren. Den är ju, att arbetslöshetskommissionen
har beslutat att i fallet Stripa gorå hänvisning till arbete därstädes
och att regeringen, som också har funnit konflikten vara partiell, bär
ansett skäl till hänvisning icke föreligga. Regeringen har alltså verkställt en
prövning av saken och funnit arbetslöshetskommissionens resonemang ej vara
riktigt. Sedan kommer statsutskottet och säger, att konflikten ej är partiell
utan allmän, och när man då frågar herr Ekman — det var därför jag begärde
ordet vad det är, som nu karakteriserar Stnpakonflikten som allmän, svarar
han i sitt sista anförande: »Jo, det är att arbetarna vid Stripa nu begära

högre timlöner än som’ gälla på andra arbetsplatser.» Ja, men riksdagens direktiv
tala ju inte därom, utan de säga, att om syftet med konflikten är att på
andra orter ^eller på andra, arbetsplatser åstadkomma en högre lön, måste den
betecknas såsom en konflikt av allmän karaktär. Herr Ekmans svar visar
sålunda, att det är fråga om en ändring av direktiven och icke en förklaring
av desamma.

Nu är det ju omöjligt att med något fog kunna säga, att Stripaarbetarna föra
en konflikt av allmän karaktär, ty det är ju så, att de begära endast, att i
Stripa sadana löner skola tillämpas, som genom avtal mellan gruvindustriarbetarförbundet
och järnbruksförbundet nu tillämpas vid en del andra gruv -

Tifcjdagen den 1 juni e. in.

HD Nr 42.

fält i trakten. Det kan sålunda icke anses vara ett led i en aktion att höja
lönerna vid de andra arbetsplatserna. (Herr Ekman, Carl Gustaf: De begära
10—20 % mer.) Ja, men även om det skulle vara rätt, herr Ekman, så kan
väl detta icke medföra en höjning av lönerna vid de andra gruvfälten. Och,
herr Ekman, är det någon, som kan tro, att gruvindustriarbetarförbundet skulle
vilja vidtaga någon särskild åtgärd för att höja lönerna för de syndikalistiskt
organiserade arbetarna, eller är det någon, som tror, att de syndikalistiska
arbetarna skulle föra någon konflikt särskilt i syfte att höja lönerna för gruvindustriarbetarna
på andra platser? Hela frågeställningen är fullständigt
orimlig, herr Ekman, och argumentationen pekar direkt på att man här vill
avse en förändring av direktiven, trots allt förnekande av detsamma.

Herr förste vice talmannen: Endast några få ord. Jag vill konstatera, att
det förslag, som jag tog mig friheten att framställa i början av denna diskussion,
icke väckt någon större anklang. Mitt förslag gick ut på bifall till utskottets
förslag med uteslutande ur utskottets motivering av allt det, som
kunde innebära ett omdöme i Stripafrågan. Jag var nog naiv att tro, att man
från regeringshåll skulle visa mera förståelse för detta mitt förslag än som kom
till synes i det korta och vänliga omnämnande, som utrikesministern gav det.

Herr Ekman har sagt, att efter ett uteslutande av detta omdöme i utskottets
motivering tillräcklig klarhet icke skulle föreligga med avseende å de konklusioner,
som utskottet kommit till. Jag får säga, att jag har under denna långa
debatt, så länge jag orkat, uppmärksamt åhört alla de kommentarer, som lämnats
såväl från regeringsbänken som från talesmännen för utskottets förslag,
och jag prisar den lycklig, som efter att ha åhört dem, i detta nu kan fälla ett
omdöme i Stripafrågan. Jag kan i varje fall icke göra det. Jag har fortfarande
den uppfattningen, att det varit lyckligt, om denna passus i utskottets
utlåtande fallit bort. Å andra sidan måste jag hålla på de direktiv, som jag
förordat och som, så vitt jag förstår, innehålla en förklaring av 1922 års
direktiv. Huru de komma att visa sig i praktiken är synnerligen svårt att veta.
.Var och en vet, att det här gäller omdömesfrågor i allmänhet. Jag hoppas i
alla fall, att dessa ändringar skola komma att medföra en förbättring, och jag
måste således i varje fall hålla på de givna direktiven. Under sådana förhållanden
följer jag mitt eget förslag så långt som det kommer att visa sig
vara möjligt, och sedan återstår mig ingenting annat än att rösta för de förnyade
direktiven.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende å det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas och utskottets motivering godkännas;
2:o), av herr förste vice talmannen, att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan och godkänna utskottets motivering med uteslutande av
den del därav, som å sid. 7 rad 2 nedifrån i det tryckta utlåtandet började med
»Vid den granskning» och å sid. 8 rad 7 nedifrån slutade med »längre än nödvändigt»;
samt 3:o) att kammaren .skulle godkänna den av herr A. C. Lindblad
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan och godkännande
av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits godkännande av herr A. C. Lindblads
m. fl. reservation, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonf likt.
(Forts.)

Nr 42. 90

Tisdagen den 1 juni e. m.

Ang.

arbetslöshetsunderstöd
vid
arbetskonflilct.
(Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 168 och godkänner
utskottets motivering, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr A. C. Lindblad m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen, enligt av herr
Walles jämte 16 av kammarens övriga ledamöter före voteringspropositionens
godkännande framställd begäran, medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 50.

Vid omröstningen röstades

ja av herr förste vice talmannen, herrar Trygger, Stendahl, Hederstierna,
Ljunglund, greve Lagerbjelke, herrar Reuterskiöld, Carl Gustaf Ekman, Hjalmar
Hammarskjöld, Borell, Fehr, Sederholm, von Stockenström, John Karlsson,
Ivobb, Westman, Carl Gustaf Hammarskjöld, David Bergström, Karl Gustafsson,
Oscar Ericson, Karl Johan Ekman, Abrahamsson, greve Spens, herrar
Rooth, Johan Bernhard Johansson, Per Gustafsson, Bondeson, Martin Svensson,
Jeansson, Petrus Nilsson, Erik Anderson, Rune, Bodin, Boberg, Johan
Nilsson i Kristianstad, Adolf Dahl, Clemedtson, Alexander Nilsson, Elof Andersson,
Leander, von Geijer, Nils Ånton Nilsson, Wohlin, Antonsson, Jönsson,
Boman, Hallin, Widell, Sundberg, Isak Svensson, Pettersson, Johan Johansson,
von Sneidern, Vennersten, Per Adolf Larsson, Edward Larson, Ernst Svenson,
Vrång, August Johansson, Lundell, Bergman, Georg Dahl, Ingeström, von
Koch, Lindgren, Gottfrid Karlsson, Schedin, Pers, Per Andersson, Jonas Andersson,
Carl Carlsson, Enhörning, Kvarnzelius, Tjällgren, Johan Peter Johansson,
Frändén, Österström, Rosén, Bergqvist, Hellström, Rogberg, Almkvist,
Jonsson och Gabrielsson; samt

nej av herr andre vice talmannen, herrar Klefbeck, Lindley, Thorberg, Magnuson,
Möller, Wahlmark, Julin, Sjöblom, Carl Svensson, Nothin, Åkerman,
Björkman, Bärg, Oscar Olsson, Thulin, Albert Bergström, Pauli, Larsén, östergren,
Linder, Kropp, Jacob Larsson, Olof Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Lindblad,
Wigforss, fröken Hesselgren, herrar Gustav Hansson, Sigfrid Hansson,
Holmgren, Sandegård, Ström, Strömberg. Schlyter, Sandén. Örne, Åkerberg,
Petrén, Dalberg, Åström, Sandler, Norling, Norm, Carl Eriksson, Walles,
Lindhagen, Luterkort, Winberg och Asplund.

Herrar Ljunggren och Björnsson förklarade sig avstå från att rösta.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets memorial nr 4, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande
nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om delning av jord å landet m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta memorial hemställt bifölls.

Onsdagen den 2 juni.

91 Nr 42.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Larsson, Ver Adolf, för tiden
från och med den 2 innevarande månad till riksdagens slut.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.15 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 2 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 27 nästlidne maj.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 53, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1926—1927 m. m.; samt

bankoutskottets memorial nr 11 B, med överlämnande av sammanställning
över anslagen under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
memorial nr 169.

Föredrogos och lades till handlingarna statsutskottets memorial:

nr 170, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckta motioner
om tillfällig löneförbättring åt lärare vid folk- och småskolor samt högre
folkskolor; och

nr 171, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion
om tillfällig löneförbättring för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

Vid föredragning av andra särskilda utskottets memorial nr 9, angående arvode
åt dess sekreterare m. fl. bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.37 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 42.

Torsdagen den 3 juni.

Ang.

inkomst■ och
förmögenhetsskatten

för är 1926.

Torsdagen den 3 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne maj.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande bevillningsutskottets betänkande
nr 53, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1926—1927,
m. m.

Punkten 1.

I innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t dels föreslagit riksdagen
besluta, att inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1926 skulle utgå med
160 procent av de i 19 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgade grundbelopp, dels ock upptagit ifrågavarande inkomsttitel i det i
statsverkspropositionen intagna förslaget till riksstat på följande sätt
a. Skatt å inkomst och förmögenhet .... kronor 139,000,000
J. B-skatt å aktiebolag m. fl............»_3,000,000 142,000,000

I de likalydande motionerna nr 82 i första kammaren av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. och nr 112 i andra kammaren av herr Winkler m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att, för den händelse vid fastställandet av
budgeten för 1926—1927 det skulle visa sig möjligt vidtaga skattesänkning, i
första rummet en nedsättning av inkomst- och förmögenhetsskatten måtte vidtagas
i sådan omfattning, att densamma, som för närvarande utginge med 170
procent av grundbeloppet, i stället måtte uttagas efter 150 procent.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten i anslutning till vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skatteprocenten samt med avslag å motionerna
I: 82 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och II: 112 av herr Winkler
m. fl., besluta, att inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1926 skulle utgå med
160 procent av de i 19 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade
grundbelopp;

B) att inkomst- och förmögenhetsskatten måtte för budgetåret 1926—1927
beräknas på följande sätt:

Inkomst- och förmögenhetsskatt:

a. Skatt å inkomst och förmögenhet .... kronor 139,000,000

/?. B-skatt å aktiebolag m. fl....... >_3,000,000 142,000,000

Herrar Wohlin, Johan Nilsson i Kristianstad, Boman, Borell, Jönsson i Boa,
Lithander, Olsson i Golvvasta och Bengtsson i Kullen hade vid det föreliggande
betänkandet avgivit ett särskilt yttrande av följande innehåll:

Torsdagen den juni.

»Den i statsverkspropositionen innehållna utredningen angående de indirekta
och direkta skatternas tryck inom olika sociala skikt och inkomstlagen anse vi
vara behäftad med betydande brister och föga vägledande för sitt åsyftade, ändamål.
Under nuvarande förhållanden är det enligt vår mening synnerligen
önskvärt att nedbringa den alltjämt mycket tyngande direkta beskattningen. Vi
hålla före, att utskottet bort avväga skattesänkningarna för instundande budgetår
på sådant sätt, att inkomst- och förmögenhetsskatten kommit att utgå
med 155 procent av grundbeloppet.»

Herr statsrådet Wigforss: Jag begärde ordet endast för att beledsaga antagandet
av det här betänkandet med ett par ord. Det är icke min mening att
gå tillbaka till det ögonblick, då de inkomstberäkningar, som nu skola beslutas,
framlades för riksdagen, men jag kan icke annat än med tanke på den kritik,
som under remissdebatten riktades mot inkomstberäkningarna i statsverkspropositionen,
uttala min tacksamhet till bevillningsutskottet, för att det efter sitt
mera djupgående studium av dessa inkomstberäkningar har funnit, att det
kunnat till alla delar följa dem, och sålunda icke funnit, att den kritik, som
även i denna kammare med stor styrka riktades mot den, som man ansåg, alltför
stora optimismen, hade någon tillräckligt bärande grund. Emellertid återstå
ju ännu de inkomstberäkningar, som komma från statsutskottet, men jag förmodar,
att då man här från bevillningsutskottet har kunnat lägga fram detta
förslag, förutsätter man, att även statsutskottet skall följa de i statsverkspropositionen
gjorda beräkningarna.

Den enda punkt, där någon meningsskiljaktighet råder inom utskottet, är
ju rörande skattesänkningens art. Jag vill erinra om, att i fråga om skattesänkningens
storlek följer utskottet helt och hållet den kungl. propositionen.
Jag kan säga, att det är med en viss tvekan, som jag godtar det, ty som kaminaren
erinrar sig, har jag en gång påpekat, att på grund av den nu löpande
budgetens utfall, som kanske kommer att visa en viss brist, och då denna
brist är beroende på, att vissa utgiftstitlar överskridits mer än man tänkt sig,
hade det funnits anledning att överväga, huruvida icke skattesänkningen hade
bort göras något mindre än som här föreslås. Då jag emellertid finner, att
bevillningsutskottet fullkomligt enhälligt har vågat taga på sitt ansvar att här
följa propositionen av januari, och dessutom finner, att ett par av utskottets
ledamöter ha velat gå ett steg längre i fråga om skattesänkningen — en
vill sänka inkomstskatten ytterligare med fem enheter, en annan vill sänka
sockerskatten ytterligare — förefaller det mig, att den risk, jag verkligen påtog
mig, när jag lade fram detta förslag om skattesänkning, kan jag bära med
större lätthet, då riksdagen har förklarat sig villig att dela den.

Emellertid vill jag icke sluta detta anförande utan att påpeka, att hela
förutsättningen för, att man vågade lägga fram ett förslag om en så stark
skattelindring vid denna riksdag, var, att besparingar i fortsättningen skola
göras i fullt den omfattning, som man har förutsatt inom den nu sittande
regeringen, d. v. s. förutsättningen för, att denna skattesänkning skall kunna
hållas under ett följande budgetår, är att den minskning i försvarets kostnader,
som beslöts vid 1925 års riksdag, också kommer att utan tvekan att genomföras,
och vidare att utgifterna för övriga huvudtitlar icke komma under
ett följande budgetår att ökas utan tvärtom snarare att minskas. Det är endast
under denna förutsättning, som jag vågar taga på mitt ansvar att föreslå en så
långt gående skattesänkning, och jag utgår ifrån, att denna förutsättning
kommer att hållas i minnet.

Nr 42.

Avg.

inkomst- och
förmögenhetsskatten

för är 1926.
(Forts.)

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Som herrarna finna

av det föreliggande utskottsbetänkandet, tillhör jag dem bland bevillningsut -

Nr 42.

Torsdagen den 3 juni.

inkomst- och skottets ledamöter, som i en vid betänkandet fogad reservation givit uttryck
förmögenhets- åt den meningen, att skattesänkningarna bort avvägas så, att procenttalet på
skatten grundbeloppet, varefter inkomst- och förmögenhetsskatten beräknas, borde sätnaS
lägre’ ä°n Vad utskottsmaJorite.ten föreslår, eller bestämmas tilltalet 155. Då
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition
var inne på frågan om eventuell skattenedsättning, utgick han ifrån, att
sadana nedsättning^! borde anordnas sa, att något större lättnad bereddes åt
den indirekta beskattningen än åt den direkta, och han grundade denna sin
uppfattning därpå, att man kunde utgå ifrån, att de indirekta skatterna på
harda.re sätt trycka de mindre inkomsttagarna än de ekonomiskt mera bärkraftiga
och att det kan sättas i fråga, huruvida detta större tryck i tillräcklig
man kompenseras av inkomstskattens progressivitet. Finansministern förklarade,
att han i någon man sökt stöd för denna uppfattning i en utredning,
som verkställts angående skatternas tryck i olika sociala skikt och inkomstläger.
Vad beträffar denna utredning-, såvitt den avser den fördyring av levnadskostnaderna,
som astadkomme.s av tullar och acciser, har densamma, verkställts
av socialstyrelsen i samråd med finansdepartementet. I den skrivelse,
varmed socialstyrelsen överlämnat sin utredning till finansdepartementet, framhåller
socialstyrelsen själv, att det siffermaterial, som ligger till grund för utredningen,
varit ofullständigt och bristfälligt och att även beräkningsmetoderna
lida av vissa svagheter. Även om man sålunda enligt socialstyrelsens meningi
stort sett kan godtaga den bild, som blivit resultatet av utredningen, måste
man dock säga sig, att rent siffermässigt sett den gjorda utredningen är behäftad
med åtskilliga bristfälligheter och således i viss mån otillförlitlig.

Vad beträffar utredningen om den direkta beskattningens tryck, lider denna
av den svagheten, att man tagit hänsyn allenast till den egentliga inkomstskatten,
men däremot icke fäst sig vid den del av skatten, som utgår på den i deklarerad
inkomst ingående förmögenheten och icke heller tagit hänsyn till övriga
direkta skatter, såsom arvs- och stämpelskatter m. m. Detta gör, att även
denna del av utredningen icke är fullt rättvisande. Det är uppenbart, att de
direkta skatterna i många fall trycka hårdare, än vad den verkställda utredningen
ger vid handen. Finansministern .säger också i statsverkspropositionen,
att den gj’orda utredningen icke kan läggas till grund för något mera allmängiltigt
bedömande av den föreliggande frågan.

Nu må det emellertid vara hur som helst med ifrågavarande utredningar. Enligt
min mening är det icke den omständigheten, att den direkta eller indirekta
beskattningen trycker hårdare eller lättare vid olika inkomst, som skall vara
det huvudsakligt avgörande, när det gäller att bedöma, huruvida en möjlig
skattenedsättning bör fördelas mellan den direkta eller indirekta, beskattningem
Denna fråga maste man enligt min mening bedöma efter helt andra synpunkter.
Det gäller att taga i övervägande, huruvida med hänsyn till det ekonomiska
livet i dess stora organiska sammanhang man för det stora hela. gör större
nytta genom att genomföra en kraftigare nedsättning av den direkta beskattningen
än av den indirekta. Det gäller således att so till, huru man bör förfara
för att åstadkomma, att vårt näringsliv, vår industri, vår handel och vårt
jordbruk få det stöd och den uppmuntran, som de behöva för att kunna bedriva
en inkomstbringande och utvecklingsmöjlig verksamhet. Det har många gånger
framhållits i riksdagen, att vår skattelagstiftning, sådan den fastställts genom
vara nya skattelagar och såsom den tillämpas efter de skärpningar i dessa
skattelagar, som tid efter annan kommit till stånd, är en av de faktorer, som
verksamt bidragit till, att vårt näringsliv fått alltmera svårt att hålla sig uppe
i konkurrensen med utlandet.

Dessa påpekanden ha. såvitt jag förstår, alltför litet hittills uppmärksammats
av de svenska statsmakterna. Man kan ju nu peka på, att även utanför

Torsdagen den 3 juni.

Nr 4i».

1)5

riksdagen i växande omfattning höjts röster, som betonat vikten av de synpunkter,
som sålunda i riksdagen framhållits. Den ena efter den andra av näringslivets
män hai trätt fram och betygat, att den svenska skattelagstiftningen
utgör en tung hämmande börda för utvecklingen av det svenska näringslivet
och framhållit nödvändigheten av att vid skattefrågors avgörande mera hänsyn
tages till näringslivets behov, om det verkligen skall bli möjligt att i vårt
land behålla ett näringsliv av sådan styrka och utvecklingsmöjlighet, att vårt
folks levnadsstandard kan bibehållas vid nuvarande nivå. Sanningen av dessa
ord har också bekräftats av påtagliga förhållanden. Det är nog ingen av herrarna
obekant, att inom åtskilliga av våra större industrier på allvar tagits upp
till dryftande frågan, huruvida icke verksamheten till större eller mindre del
måste överflyttas till annat land än Sverige för ernående av bättre ekonomiska
förutsättningar för verksamheten, och man har trott, att dessa överväganden
resulterat i definitivt beslut beträffande en av våra större och mera utvecklingsbara
industrier. Dess bättre ser det för närvarande icke ut så, men säkert är,
att ett villkor för näringslivets framtida gynnsamma utveckling är, att skattelagstiftningen
tar mera hänsyn, än vad som skett, till näringslivets behov.
De anmärkningar, som i detta hänseende framkommit, gälla naturligtvis närmast
aktiebolag, då det är under den formen, som det stora näringslivet bedrives.
Och särskilt har påpekats den ogynnsamma ställning, vari aktiebolag
i beskattningshänseende, tack vare hög progression, dubbelbeskattning och i synnerhet
till följd av de regler, som tillämpas beträffande dotterbolagens beskattning,
befinna sig i förhållande till motsvarande företag i utlandet, vilket naturligtvis
handikapar det svenska näringslivet i dess konkurrens med det utländska.

Det är enligt min mening vida mera viktigt både för det allmänna och för
de enskilda, att staten genom sina skattelagstiftningsåtgärder tager fasta på
dessa synpunkter och befordrar näringslivets möjligheter att ge arbete och bröd
åt landets invånare och att betala sådana löner, att den nuvarande levnadsstandarden
kan hållas uppe och möjligen förbättras. Detta är enligt min mening
vida viktigare än att den indirekta skatten nedsättes med något större eller
mindre belopp beträffande vissa konsumtionsartiklar.

Jag har härmed velat klargöra, de skiljaktiga synpunkter, som vid avgörandet
av denna fråga gjort sig gällande inom bevillningsutskottet. Enligt min
mening äro de synpunkter, som jag framfört, obestridligt riktiga, och ett följande
av dessa synpunkter medför på längre sikt en större nytta för hela vårt
lä-ftd^oeh för alla dess samhällslager, icke minst för arbetarna, än en sänkning
av några ören å^ de^ redan billiga artiklarna kaffe och socker. Jag skall naturligtvis
icke ingå pa lämpligheten av att sänka kaffetullen. Den saken har ju
redan vid denna riksdag beslutits, men jag vill .såsom allmänt omdöme uttala,
vad denna, tullnedsättmng beträffar, att den är desto mindre välbetänkt, som
ingen människa kan med bestämdhet avgöra, huruvida någon som helst lättnad
därigenom beredes någon konsument i detta land eller överhuvud taget något
svenskt intresse, utan lika sannolikt är, att verkningarna av tullsänkningen
komma utländska producenter eller mellanhänder till godo.

Jag har i frågans nuvarande läge icke något yrkande att framställa, men jag
har så mycket hellre, till den kraft och verkan det hava kan, velat framhålla,
dessa synpunkter, som vid nästa riksdag med all sannolikhet komma att framläggas
till riksdagens avgörande synnerligen vittomfattande och ingripande
skattefrågor, och det. vore att hoppas, att dessa synpunkter då vunne mera beaktande,
än vad de hittills gjort inom den svenska riksdagen.

Herr Björnsson: Den föregående ärade talarens anförande ger mig anled ning

att säga ett par ord, ehuru det icke utmynnade i något annat yrkande, än

Amj.

inkomst- och
för irrig enhetsskatten

för år 1920.
(Forts.)

Nr 42.

Ang.

inkomst- och
förmögenhetsskatten

för år 1926.
(Forts.)

96 Torsdagen den 3 juni.

att vi skulle ansluta oss till vad bevillningsutskottet föreslagit. Han gjorde
till en början gällande, att den utredning, från vilken finansministern till någon
del hämtat stöd vid bestämmandet av fördelningen mellan direkta och indirekta
skatter, lider av vissa brister, och det är naturligtvis klart, att så är
fallet. Men då den föregående ärade talaren nämnde vissa sådana brister, som
det är mycket lätt att peka på, så tror jag, att det är lämpligt, att peka på även
andra.

Det kan ju mycket lätt konstateras, att den utredning, som det är fråga om,
börjar med ett inkomstläge, om jag får använda, det ordet, av 3,000 kronor, under
det att ett mycket stort antal av vårt lands medborgare befinner sig på
ett vida lägre inkomststreck, och att just för dessa lägre inkomster den indirekta
beskattningen självfallet kommer att verka mycket tyngre än för en inkomst
av 3,000 kronor. Den brist, som jag sålunda velat framhålla, pekar i rakt
motsatt riktning mot de brister, som den föregående ärade talaren uppehöll sig
vid.

Sedan ägnade den ärade talaren sig åt vissa betraktelser angående skattetrycket
och inflytande av skatten på vårt näringsliv. Jag vill icke bestrida,
att det kan ligga någon sanning i vad han sagt, men jag tror icke, att man
får draga alltför stora slutsatser av hot om flyttning av en industri från ett
land till ett annat. I den mån, som storindustrien blir allt mer och mer internationaliserad,
tror jag, att man har att räkna med ideliga försök att på den
vägen bringa ned skatterna till ett minimum. Det är ju mycket begripligt,
att ett företag av den typ, som herr Borell tycktes närmast tänka på, söker
förlägga beskattningsorten till det land, där skatterna äro lägst. Emellertid
torde det vara en massa andra omständigheter, som spela en vida större roll
vid valet av förläggningsplats för en industri än just beskattningsförhållanden.

Men vad jag särskilt vill anmärka på är, att dessa betraktelser ha mycket
litet sammanhang med den fråga, som det i dag gäller att avgöra. Ty man
kan inte göra gällande, att en nedsättning av procentsatsen för den direkta
skatten, från låt oss säga 160 till 155 enheter, betyder något nämnvärt i fråga
om de förhållanden, som den föregående ärade talaren påpekade, utan det är
fastmer grunderna för själva vår taxering, som det där är fråga om. Det föreligger
ju icke här i detta sammanhang den ringaste anledning att sysselsätta
sig med själva grunderna för dotterbolagens beskattning och dylikt. Naturligtvis
kan det ju alltid vara lämpligt med en försenad remissdebatt så här, när
beslutet skall fattas, man jag tror icke, att den har någon egentlig betydelse
för avgörandet i fråga om så besvärliga problem som beskattning av bolag och
dotterbolag.

Jag vill särskilt erinra, att den sänkning av den indirekta skatten, som bevillningsutskottet!
här föreslagit, gäller ett sådant näringsmedel som socker.
Detta är tills vidare beskattat genom tull och accis med 24 öre per kilogram,
under det importvärdet i nuvarande stund uppgår till 30 öre per kilogram.
Detta är naturligtvis en kvarleva från den tid, då man betraktade sockret som
en lyx eller som ett gift. Det tillverkas under fiskalisk kontroll liksom vårt
brännvin, och det torde vara klart, att detta är ett missförhållande, som man
så snart som möjligt bör söka komma bort ifrån. Jag tror också, att det i
viss mån har betydelse för vårt näringsliv. I den mån, som detta näringsmedel
kan bliva billigare och konsumtionen därigenom ökas, beredas bättre avsättningsmöjligheter
för en viss del av vårt jordbruk, vilket, enligt vad vi hört
i denna kammare under denna riksdag, tillmätes en utomordentlig stor ekonomisk
betydelse för stora och viktiga delar av vårt land.

Herr Borell: Herr Björnsson påpekade, att den föreliggande utredningen

företer en brist, som jag icke fäst mig vid, den bristen nämligen, att man bör -

Torsdagen den 3 juni.

97 Nr 42.

jat sina beräkningar vid ett utgiftsläge av 3,000 kronor och att, om den bristen o(h

icke hade funnits, man skulle ha tätt ännu mera belägg för den uppfattningen,
att den indirekta beskattningen vid lägre inkomster blir vida högre än den di- skatten
rekta. Detta torde väl i viss mån vara sant, men det bör dock observeras att för år 1926.
ibland de inkomsttagare, som ha en inkomst under 3,000 kronor, finnes ett myc- (Forte.)
ket stort antal, som ännu icke bildat familj och för vilka sålunda den indirekta
beskattningen är av relativt underordnad betydelse. Skattetryckets större eller
mindre relativa tryck kan emellertid enligt min mening jäva riktigheten av
vad jag tillåtit mig förut under debatten framhålla. Det är visserligen sant,
att en sänkning av skatteprocenten från 160 till 155 icke i och för sig själv kan
betyda så förfärligt mycket, men det är att märka, att den nuvarande inkomstskatten
är fullkomligt innormal enligt sina egna utgångspunkter och att varje
steg man kan taga mot en normalare direkt beskattning är ett steg i rätt riktning.

Herr Björnsson: Endast en kort anmärkning! Jag vill erinra om, att t. ex.
textilindustriens samtliga arbetare med ytterst få undantag befinna sig i ett
inkomstläge av ungefär 2,000 kronor och därunder, och jag tror, att de upplysningar,
som vi hörde angående vissa gruvarbetare för kort tid sedan, också
giva vid handen, ätt det är fallet jämväl med ett mycket stort antal av exportindustriens
arbetare. Dessa liksom textilindustriens arbetare äro naturligtvis
i stor utsträckning familjeförsörjare.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs och lädes till handlingarna bankoutskottets memorial nr 11 B, med
överlämnande av sammanställning över anslagen under riksstatens elfte huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial nr 169, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande statsutskottets utlåtande nr 157 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 216 angående ändringsarbeten å serafimerlasaTettet
m. m.

Vad utskottet i detta memorial hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 305, angående beredande av en tryggare ställning i rättsligt hänseende åt
biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre folkskolor; samt

nr 306, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som verka bestämmande
på den moderna filmverksamheten m. m.

Första kammarens protokoll 1926. Nr 42.

Torsdagen den 3 juni.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 307, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsunderstöd ur
fonden för bibanor i vissa delar av riket till Åmål—Årjängs jämvägsaktiebolag
för utförande av ett hamnspår;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till utvidgning av köksbyggnaden
vid Uppsala hospital och asyl;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till bestämmelser
angående arvode och ersättning åt viss kontrollpersonal m. m.;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till bestämmelser
angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 328, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 333, till
Konungen angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1926—1927,
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att jämväl andra kammaren
bifölle vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 53.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.37 e. m.

In fidem
G. H. Berg gr m.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.