1926. Första kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1926:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1926. Första kammaren. Nr 3.

Måndagen den 18 januari f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

^ Herr statsrådet Linders avlämnade Kungl. Maj ds proposition nr 31, angående
avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark.

Anmäldes och bordlädes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Föredrogs ånyo Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående statsverkets till- Statsverksstand
och behov under budgetåret 1926—1927. propositionm.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! »Med tillfredsstäl lelse

ser Jag mig i stånd att föreslå Eder att sänka skatten å inkomst- och förmögenhet
samt att nedsätta konsumtionsskatterna å socker och kaffe.» Med
dessa ord avslutas i trontalet uppräkningen av ett flertal frågor, som komma
att underställas riksdagen, däribland sådana, som innebära nya eller förhöjda
anslag för sociala ändamål. Det är ju klart, att detta meddelande på många
i--;i son^ ganska kart budskap, men för den betänksamme blir

glädjekänslan tydligen beroende av de bevis, som i finansplanen lämnas för
statens möjlighet att åvägabringa dessa skattenedsättningar; jag menar naturligtvis
icke statens möjlighet överhuvud taget, utan statens möjlighet att göra
detta med bibehållande av en sund och klok statshushållning. Det avgörande
för statens förmåga att bära minskningen i de angivna inkomsttitlarna blir
tydligen det resultat, vartill man kommer vid beräkningen av debet och kredit i
budgeten för 1926—1927. Särskilt inkomstberäkningen är som bekant beroende
av kalkyler med flera eller färre obekanta, och denna beräkning får sin
färg av den uppfattning, som man hyser angående den allmänna politiska och
ekonomiska situationen icke blott inom vårt land utan även i utlandet, I fråga
om denna situation är finansministern besjälad av en ganska älskvärd optimism.
Vad världspolitiken angår, njuter han med ett alldeles tydligt välbehag
av den friska milda fläkt, som från Lago Maggiores norra strand svept, över
Väst- och Centraleuropa, och han finner denna atmosfär lovande även med avseende
på det ekonomiska området. Jag delar hans tillfredsställelse, men lika
litet som jag, i likhet med honom, kan tillerkänna någon större betydelse åt
Dawesplanens vackra start, lika litet är jag i stånd att i Locarnoavtalet se
något bevis för att Europas politiska och ekonomiska tillfrisknande under den
närmaste tiden — och denna är ju vid beräkningen av 1926—1927 års budget
den avgörande skall ytterligare fortskrida och i sin ordning öva gynnsamt
Första kammarens protokoll 1926. Nr 3.

Nr 3. 2

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

inflytande på vår ekonomiska ställning och därmed på svenska statens inkomster.

Jag skall emellertid lämna det politiska området — kanske vi komma tillbaka
till det längre fram under riksdagen — och begränsa mig till det ekonomiska.
Ser man då på förhållandena i de särskilda länderna, är det otvivelaktigt,
att åtskilliga mörka punkter äro skönjbara, och de äro onekligen ganska
talrika. Jag vill fästa uppmärksamheten på några. I förbigående vill
jag först anmärka, att jag kommer att åberopa åtskilliga fakta, som sannolikt
för de flesta äro bekanta, men det är enligt min mening av vikt att få
alla framställda i ett sammanhang, om man vill vinna en föreställning om
den ekonomiska situation, som verkligen föreligger utom vårt land och inom
vårt land. För mig te sig följande punkter såsom de mörkaste och såsom
de, vilka man kan befara skola kunna utöva ett inflytande på våra förhållanden,
och därmed på budgetberäkningen för nästa år samt på våra utsikter
för framtiden. Jag ser sålunda en stor fara i den engelska kolindustriens läge
och de strider, som kunna befaras mellan arbetare och arbetsgivare i England,
när tiden för den nuvarande statssubventionen utgår. Vidare beaktar jag
den stora, man kan nästan säga permanenta arbetslöshet, som härskar i England.
Vad sedan Frankrike beträffar, ligger faran i den franska valutakrisen,
som kan utveckla sig i den riktningen, att särskilt vår export till Frankrike
kan komma att lida ett avsevärt avbräck. Med avseende på Tyskland kan den
tyska kapitalknappheten liksom den hädanefter för varje år ökade avbetalningen
på den tyska skadeersättningen minska landets förmåga att köpa våra produkter
och lätt bliva en ökad anledning för detta land att översvämma vår
marknad med sina varor. Därjämte är det för oss av icke ringa betydelse, att
förhållandena särskilt på arbetsmarknaden i Tyskland alltjämt, man kan nästan
säga dagligen försämras. Vad Ryssland beträffar, är det den ryska försäijningspolitiken,
särskilt med avseende på produkter, vilka höra till trävaruindustrien,
som för oss och vår export kan bliva av menligt inflytande. Vidare
hava vi att taga i betraktande den låga arbetslönen och den längre arbetstiden
i åtskilliga länder, med vilka vi hava att konkurrera på den stora världsmarknaden.

Se vi därefter på förhållandena inom Sverige, så vet ju var och en, att läget
för vår urgamla järnindustri är så sorgligt som möjligt. Exportmöjligheterna
minskas alltjämt, och konkurrensen med utlandet inom vårt eget land blir
allt hårdare. Den egentliga trävaruindustrien — icke att förblanda med trämasseindustrien
— är för närvarande i det läget, att man kan säga, att den
lever ur hand i mun. Vidare hava vi stora områden inom verkstads- och varvsindustrien,
där man för närvarande kämpar med stora svårigheter. Sockerindustrien
och betodlingen hava genom det låga sockerpriset kommit i ett sådant
läge, att deras existens är i allvarlig fara. Slutligen håller arbetstillgången
här i Sverige för närvarande på att försämras, något som i statsverkspropositionen
får det uttrycket, att Kungl. Maj :t tills vidare begärt en avsättning
av 8 miljoner kronor för bekämpande av arbetslöshetens följder. Socialministern
yttrar på denna punkt följande: »Att arbetsmarknaden inom vissa
fack under år 1925 undergått en betydande försämring, är ett faktum, som
icke kan bestridas. Det i arbetslöshetskommissionens månadsrapporter upptagna
antalet arbetslösa talar härvidlag ett tydligt språk.» Slutligen ha vi
rederirörelsen, som i allmänhet — det finnes undantag — befinner sig i ett
ganska tröstlöst läge.

Att å andra sidan jordbrukets avkastning under 1925 varit god, är visserligen
en anledning till tacksamhet och tillfredsställelse, men det är ju ganska
ovisst, hur det går 1926—1927, och den ökade köpkraft, som jordbrukarna genom
den goda skörden under föregående år fått och som skulle kunnat komma

Måndagen den 18 januari f.

in.

Nr 3.

iiven våra Övriga näringar till godo, liar säkerligen i stor utsträckning tagils
i anspråk för att täcka skulder, som jordbrukarna ådragit sig på grund av den
dåliga skörden och de svåra förhållandena under ett tidigare år.

Finansministerns argument för afl, ställningen vore rätt lira eller rent av
hölle på att väsentligt förbättras, nämligen att börsvärdena för vissa industripapper
under föregående år stigit, har icke stark beviskraft. Det, är visserligen
sant, att åtskilliga dylika värden stego, men frånsett vissa undantag
var grunden härtill icke någon starkare, ljusare förhoppning om framtiden,
utan den var endast, att dessa värden tidigare varit väsentligt undervärderade.
Under en baisseperiod, när det faller och faller, förlora människorna silf lugn.
De kunna icke kallt bedöma situationen utan tro, att ingenting blir kvar. och
då falla dylika värden mycket mer än som är berättigat. Sedan ändrar sig
uppfattningen, så snart man har hunnit lugna sig, och då blir det en stegring
av de papper, som förut varit undervärderade. Åtskilliga värden hava för
övrigt icke stegrats utan falla alltjämt, särskilt sadana, som icke äro noterade
på börsen.

_Jag kan sålunda icke finna annat än att de omständigheter, som finansministern
bort taga hänsyn till vid bedömandet av den ekonomiska situationen
utom och inom landet, ej kunna leda. till den ljusa syn på situationen, som
han har tillägnat sig. .Tager man allt i betraktande, synes det åtminstone mig,
att man bör komma till det resultatet, att vårt land. som visserligen obestridligen
såväl med avseende på sin ekonomi som med avseende på sina statsfinanser
har en i förhållande till andra länder jämförelsevis god ställning, dock när
det gäller de närmaste aren är pliktigt att räkna med möjligheten av en påfrestning
av den ekonomiska situationen och därmed av statens finanser, som
kan bliva ganska allvarlig. Med denna min uppfattning förefaller det mig,
som om regeringens första plikt skulle hava varit att göra allt vad regeringen
förmår för att stärka vårt näringslivs förmåga att stå emot de påfrestningar,
som det kan. hava att möta, och det icke minst genom att söka hålla tillbaka
statens utgifter och därigenom få en möjlighet att lätta de bördor, som
ifrån statens sida läggas på näringslivet. Ett steg i den rätta riktningen har
finansministern tagit genom sitt förslag, att vid inkomst- och förmögenhetsskatten
procenten å grundbeloppet skall sänkas från 170 till 160, varigenom
en skattelättnad skulle inträda på denna skattetitel till ett belopp av 9 miljoner
kronor. Då man tager i betraktande, att det normala otvivelaktigt är själva
grundbeloppet eller 100 procent, måste man ju säga, att denna nedsättning
är ganska anspråkslös och sålunda icke i någon högre grad kan befordra vad
man företrädesvis vill befordra härigenom, nämligen en möjlighet till ökad
uppläggning, av det för näringslivet nödvändiga kapitalet.

Finansministern har emellertid, efter vad han säger, för avsikt att framlägga
förslag angående den s. k. B-skattens å aktiebolag och solidariska
bankbolag^ avskaffande. Denna skatt, vilken jag i fjol tillät mig att karakterisera
såsom ett finansiellt, missfoster, motverkar näringslivet på det sätt,
att den utgör ett hinder — icke absolut men genom den verkan den har på
människornas sinnen — för den konsolidering av företagen, som i våra dagar
J.*.n någonsin är av betydelse icke blott för företagen själva, utan
framför allt för landet. Detta finanministerns förslag till avskaffande av
B-skatten har han visserligen för avsikt att framlägga vid denna riksdag,
men det är icke meningen, att ändringen skall träda i kraft förrän den 1
januari 1927. Varför detta uppskov? Såvitt jag kan finna, är anledningen
endast den, att finansministern icke vill göra sig av med den inkomst av
denna skatt, beräknad till 3 miljoner kronor, som skulle inflyta under budgetaret
1926 1927. Men är B-skatten, som alla torde vara ense om, eu

skatt, som omedelbart skadar näringslivet, skadar sundheten i vår ekonomi,

/Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

•1

Måndagen den 18 januari i. m.

Statsverks propositionen.

(Fort*.)

synes det åtminstone mig, att man, sedan man fått detta klart för sig, bör
avskaffa den så fort som möjligt. Att föreslå en nedsättning av inkomstoch
förmögenhetsskatten på 9 miljoner kronor att genast inträda och således
även vara tillämplig på den inkomst, som förvärvats under 1925, men att
med avseende på B-skattens avskaffande, där skälen äro ännu starkare, uppskjuta
tillämpningen till budgetåret 1927—1928, det kan val i all rimlighets
namn icke vara riktigt. Det är också principiellt felaktigt och strider
mot den grundsats, som gjorts gällande beträffande förändringar i inkomstoch
förmögenhetsskatteförordningen.

Men utom den nedsättning av inkomst- och förmögenhetsskatten, som
finansministern har föreslagit, och det löfte, som han givit beträffande Bskattens
avskaffande ett kommande år, föreslår han för det nya budgetåret
en nedsättning av sockerskatten från 14 till 10 öre och av kaffetullen från
SO till 30 öre per kilogram. Genom den förra nedsättningen skulle! det inträda
en skatteminskning av 7 miljoner kronor och genom nedsättningen av
kaffetullen skulle minskningen uppgå till 8 miljoner kronor, alltså tillsammans
15 miljoner kronor. Jämte nedsättningen av 9 miljoner kronor vid den
direkta inkomstskatten skulle det sålunda bliva en minskning av 24 miljoner
kronor och, om man finge räkna med 3 miljoner för B-skatten, 27 miljoner
kronor.

Med avseende på dessa förslag om att för närvarande nedsätta sockerskatten
och kaffetullen, vilkas framställande har berett Kungl. Maj:t en så
stor tillfredsställelse, måste jag säga, att jag åtminstone icke kan förstå, hur
de på något sätt skola kunna gagna vårt näringsliv. Såvitt jag kan se,
skulle de endast komma att gagna en konsumtion, som dock i viss omfattning
är en lyxkonsumtion. Beträffande sockret kan man ju säga, att det
endast undantagsvis är lyxkonsumtion, och med avseende på kaffet skulle
jag vilja säga, att det undantagsvis är en icke-lyxkonsumtion. Man må
emellertid i denna fråga ha vilken åsikt man vill, säkert är, att det i fråga
om bägge dessa konsumtioner finns en gräns, där lyxkonsumtionen börjar,
den ene må draga denna- gräns högre och den andre lägre.

Om vi nu först se på sockret — finns det någon anledning att för närvarande
sätta ned priset på socker? Det kostar inte stort mera, än det kostade
före världskriget, och dock har penningvärdet, som ju herrarna veta, väsentligen
fallit sedan dess. Jag kan icke förstå, att konsumenterna kunna ha
något berättigat anspråk att just nu, när sockret är så sällsynt billigt, få
en dylik nedsättning av sockerskatten. Däremot skulle jag ha funnit det
mycket naturligt, jag kan nästan säga av omständigheterna högeligen påkallat,
ifall finansministern, som anser, att statskassan icke behöver dessa
7 miljoner kronor, som flyta in ifrån sockret och som han nu vill efterskänka,
hade velat efter verkställd utredning använda detta belopp för att stödja
betodlingen och sockerindustrien, som för närvarande på grund av alldeles
exceptionella förhållanden i världen ha en mycket svag ställning och befinna
sig i en så svår situation, att man nu icke kan bedöma, huruvida de kunna
komma till rätta med densamma. Jag skall emellertid icke nu närmare ingå
på denna fråga. Riksdagen kommer säkerligen i tillfälle att både diskutera
den och övertänka den. Men jag vill fästa uppmärksamheten på en sak,
nämligen att konsumenterna, ifall man vill taga deras verkliga intressen i
betraktande, säkerligen skulle hava större fördel för framtiden av att man
under den svåra kris, som betodlingen och sockerindustrien hava att genomgå,
hjälpte dessa och bevarade denna för oss både direkt och indirekt viktiga
odling och industri, än av att de nu när sockret är så billigt finge några
öres nedsättning av sockerpriset.

Jag ber därefter få övergå till kaffet. Även enligt min mening är kaffet

Måndagen den IS januari f. in.

Nr 3.

un härlig- dryck — det .skall man ej vägra att erkänna, när man liar en
dylik uppfattning, och det har jag verkligen för min del. Men trots detta
måste jag fråga, vad det förefinnes för allvarliga skid att nu sänka kaffetullen
och därmed beröva statskassan eu inkomst på 8 miljoner kronor. Avsikten
kan ju icke vara att befordra kaffeimporten, ty hade det varit meningen,
hade det naturligtvis fått ett uttryck i den kungl. propositionen på
sådant sätt, att man, sedan man från tullen på den hittillsvarande importen
dragit det belopp, som tullnedsättningen föranleder, skulle hava lagt till ett
nytt belopp, motsvarande kaffetullen på den ökade importkvantiteten. .lag
tror icke, att finansministern vill öka kaffeimporten. Jag tror icke, att han
över huvud taget vill öka importen till Sverige av utländska varor. När
man läser hans proposition, finner man, att han är verkligt glad över att för
oss kunna påpeka, att importöverskottet i vårt land alltjämt är i sjunkande.
—• Nej, vad har han då för skäl? Jo, han vill ha ett slags kompensation
för nedsättningen av den direkta skatten. När han ger med högra handen
en nedsättning utav inkomst- och förmögenhetsskatten plus löfte om B-skattens
avskaffande, vill han med den vänstra kunna dela ut kaffe och socker
till billigare pris, en nedsättning sålunda i konsumtionsskatten. Han har,
berättar han, gjort en utredning angående de direkta och indirekta skatternas
tryck inom olika sociala skikt och inkomstlagen. Herrarna få ursäkta
mig, att jag anser, att detta är det svåraste i hela den förelagda inkomstberäkningen,
som jag nu kommer till. Finansministern har gjort denna
utredning, och då har han funnit, att vid en sänkning av kaffetullen och
sockerskatten i den proportion, som lian föreslagit, lättnaden för den enskilde
vid 5,000 kronors inkomst bleve densamma, huru skattesänkningen än
fördelas mellan de direkta skatterna och konsumtionsskatterna. För lägre
inkomsttagare åter vore det av större betydelse, att sänkningen komme pa
konsumtionsskatterna. För min del vill jag icke underkänna denna utredning.
Den innehåller kanske åtskilligt, som är riktigt, men jag måste ärligt
bekänna —■ det är kanske några av herrarna som för sin del kunna göra detsamma
— att jag begriper den icke. Jag har icke det skarpsinne, som fordras
för att förstå denna utredning, för att förstå, att man genom den skulle
ha kommit till ett resultat, som skulle ha något värde. En erinran begriper
jag, att jag kan göra- genast, och den är, att i min ungdom, — när jag vetenskapligt
studerade, icke bara talade om ekonomi och finanser, lärde jag
att med avseende å alla skatter, men särskilt med avseende å de indirekta
skatterna, vore det omöjligt — åtminstone i många fall förenat med mycket
stora svårigheter — att kunna exakt bestämma vem skatten i sista hand
skulle komma att träffa. Emellertid, även om finansministerns utredning
är aldrig så bindande, och det resultat, som han kommit till, och den tillämpning,
han gjort därav, äro riktiga, återstår alltid en fråga, som den i alla
fall icke kan besvara, och den är: varför har finansministern just valt kaffetullen?
Varför har lian icke tagit någon annan indirekt ska.tt? Jag vet icke
skälet. Ofta är det visserligen samma personer, som tycka om kaffe och
cigarrer, men varför skulle man icke kunna tänka sig _ en nedsättning av
tobaksskatten, som i propositionen är beräknad till 55 miljoner kronor, eller
någon annan indirekt skatt? Emellertid hur det än må vara med det resonemangs
riktighet, som jag nu anfört, så mycket är jag absolut säker pa,
att näringslivet icke kommer att få någon nytta av kaffetullens nedsättning
med 8 miljoner kronor.

Dröjer man för övrigt något vid denna siffra, 8 miljoner kronor, som understundom
de kaffedrickande — ja, jag skulle i vissa fall kunna säga
kaffedrinkarna — men alltid kaféidkarna skulle bliva delaktiga utav genom
finansministerns förslag, kommer man ovillkorligen att tänka på en annan

Stats w rh

propositionc n.

(Forte.)

Nr 3. 6

Måndagen den 18 januari f. in.

Statsverks propositionen (Forts.

)

siffra, som framgår av statsverkspropositionen och som jämväl uppgår till
'' omkring 8 miljoner kronor. Jag menar den besparing i kostnaderna för rikets
försvar, som man för budgeten 1926—1927 vunnit genom den började
tillämpningen av den vid förra året beslutade nedskrivningen av rikets försvarskraft.
Jag vill icke vid detta tillfälle erinra om allt det myckna talet
om att minskningen av vår försvarsberedskap ovillkorligen betingades av
vår bristande ekonomiska och finansiella bärkraft, men det må tillåtas mig
att uttryckligen betona, att ett folk, som med risk för sin säkerhet skriver
ned. sitt militära försvar för att med den besparing, som vinnes därmed, förbilliga
sin i jämförelse med andra folk stora kaffekonsumtion, ett sådant
folk minskar icke endast sin materiella försvarskraft. Enligt min mening
ödelägger det jämväl det värdefulla skydd för freden, som folket äger i den
aktning, som det hos andra folk åtnjutit. Med ett sådant handlingssätt blir,
såvitt jag förstår, den kärlek, som man säger sig hysa för fred och broderskap
mellan folken, betraktad ute i världen såsom omanlighet, och det arbete,
som man nedlägger i folkförsoningens tjänst, blir ansett icke såsom följden
av ens inres ideella krav, utan endast som en yttring av begäret att njuta sitt
sorgfria väsen.

Ga vi nu till den närmare granskningen av inkomst- och utgiftsposterna,
är, som jag antydde förut, finansministerns allmänna utgångspunkt för inkomstberäkningen
jag citerar hans egna ord — »att man är berättigad
att räkna med ett visst om också ännu blygsamt allmänt framåtskridande från
det ena året till det andra». Denna mening kan jag för min del icke anse
som riktig. Den har icke stöd i de verkliga förhållandena. Finansministern
påstår emellertid samtidigt, att utgifterna i hans budget upptagits till »sådana
belopp, att de verkligen kunna anses motsvara de beräkneliga kostnaderna».
Till den frågan skall jag be att få återkomma längre fram. Nu
tager jag för god hans uppgift, att så verkligen är förhållandet, men i betraktande
av att hans påstående, att man har en viss säkerhet, att inkomsterna
snarare ökas än minskas, icke är hållbart, blir också den slutsats han
drager felaktig, nämligen att någon särskild säkerhetsmarginal vid inkomstberäkningen
icke skulle vara erforderlig. Sålunda, även om man anser, att
de utgifter, som man nu känner till, äro tågna precis på kornet, måste man
io allt fall ha, en marginal vid inkomstberäkningen, just därför att det finnes
sa många obekanta vid densamma. Nämnda felaktighet i finansministerns argumentation
utgör en förklaring till det sätt, på vilket han handskats med
den s. k. kassafonden. Densamma beräknas av honom vid budgetsårets början
den 1 juli 1926 uppgå till ett belopp av 70 miljoner kronor, därav 14,700,000
kronor från den budget, som jag, när jag var i regeringen, hade nöjet att
vara med om att här framlägga. Från dessa 70 miljoner kronor tager finansministern
ett belopp, som han kallar »ett icke obetydligt bidrag». Hur stort
är nu detta belopp, som han använder? Kassafonclen är 70 miljoner kronor.
Han förbrukar 32.3 miljoner kronor. Sålunda icke långt ifrån hälften av
fonden! Hans förfarande är ganska olikt en annan föredragandes på 1700-talet, som jag kommer att tänka på. Då inträffade, att när en statssekreterare,
som inför Konungen föredrog anslagsfrågor, kom till ett mycket stort
anslagsbelopp, började han att hosta. Och vid fråga hur det kom sig, svarade
lian, att det berodde på, att han icke var van vid så stora tuggor. Vår finansminister
åter har synbarligen av naturen en ganska stor förmåga att svälja
stora belopp. Annars skulle han icke betrakta 32.3 miljoner kronor, således
nästan hälften av fonden, såsom ett icke obetydligt bidrag från en fond på
70 miljoner kronor, utan han skulle ha betraktat 32.3 miljoner kronor som
ett högst betydande bidrag från en fond av angivna storlek. Emellertid, man
förstår att vad som ligger bakom är, att han anser, att inkomstberäkningen

Måndagen den 18 januari f. in.

7 Nr 8.

-och såsom han även påstått utgiftsberäkningen äro så sältra, att kassa- Statsverksfonden
icke skulle kunna behöva riskeras trots den åderlåtning, som sålunda ProP^ä‘,J,ienägt
rum. Man hade emellertid kunnat fordra, att vid en dylik minskning av ^
kassafonden finansministern gjort någon utredning om de uppgifter, som ltassafonden
har att fylla, för det första den visserligen numera mindre betydelsefulla
att utgöra kassaförlag, men vidare att lämna medel för att täcka brister
i statregleringen, vartill ytterligare komma oförutsedda utgifter. Att dylika
oförutsedda utgifter eller stegringar i utgifterna kunna komma i fråga till
ganska stora belopp, därpå hava vi ett mycket färskt exempel i kostnaden
för bekämpandet av mul- och klövsjukan. Kostnaden härför torde i 1924--1925 års budget ha uppgått till omkring 10 miljoner kronor. Jag nämnde
nyss att denna budget har lämnat ett överskott på mer än I t miljoner kronor.
Den skulle sålunda, om icke denna tillfällighet mellankommit, lämnat
ett överskott på cirka 24 miljoner kronor. Under budgetåret 1925—1926
uppgick kostnaden för mul- och klövsjukans bekämpande till 5 miljoner kronor
enligt finansministerns egen! uppgift. Vilket anslag är emellertid i nu
framlagda säkra budget avsett att användas, för den händelse det skulle komma
i fråga att ånyo bekämpa mul- och klövsjukan? Jo, det är ett anslag på 50,000
kronor till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
Nu är det visserligen sant, att man håller på att undersöka, hur
man skall ordna för bekämpandet av mul- och klövsjukan, om den komme till
nytt utbrott, men det är väl ingen i denna församling, som kan tänka sig, att om
det skulle uppträda några nya fall av mul- och klövsjuka, detta anslag på
50,000 kronor skulle hava större betydelse än som en droppe i havet. Och
det kan mycket väl hända, att man blir tvungen även till andra oförutsedda
utgifter, för vilkas täckande det skulle vara ganska gott att ha en stark kassafond
att tillgå.

Vad nu de särskilda inkomstposterna bertäffar, äro de i allmänhet hållna
i överkant. Det är ju icke skäl — det blir långt och tråkigt nog ändå för
herrarna — att jag går in för mycket på detaljer, men jag skall välja ut
en post bland de många. Jag avser den beräkning, som skett av inkomsterna
från statens järnvägar. I det ursprungliga förslag, som i oktober 1925
inlämnades från järnvägsstyrelsen, upptogos, om jag minns rätt, inkomsterna
till ett belopp av 31.4 miljoner kronor. Sedermera kom det in en annan beräkning.
Jag förmodar, att den nya utredningen från järnvägsstyrelsen var
föranledd av finansministern, och man har därigenom kommit upp till en beräknad
inkomst av 39.4 miljoner kronor, sålunda en ökning på 8 miljoner
kronor. Men vad motiverar man denna ökning med? Jo, den motiveras därmed,
att godstrafiken under några månader på hösten stigit så mycket, att
man om den fortsätter etc. skulle kunna tänka sig, att man för budgetåret
1926—1927 kund® få ett dylikt överskott. Men, mina herrar, det står uttryckligen,
att man förutsätter, att taxorna icke skola sänkas, men nu hör
man det — åtminstone har jag hört'' sägas — att det är meningen, att taxorna
skola sänkas. Saken har åtminstone varit på tal. Hur går det då? Far
man då också 8 miljoner kronor mer än vad järnvägsstyrelsen ursprungligen
beräknat? Är det som sagt eu försiktig och klok inkomstberäkning, som
skett i detta speciella fall?

Jag skall icke gå in på några andra fall, men med avseende på inkomstberäkningen
skall jag be att få fästa uppmärksamheten på några särskilda
omständigheter. Det finns åtskilliga inkomstposter, som upptagas såsom verkligen
inkomster, men som icke äro löpande inkomster i den meningen, att de
skulle vara tillgängliga även för ett följande år. Så är fallet t. ex. med
de medel, omkring 5 miljoner kronor, vilka blivit tillgängliga genom en förändring
i bestämmelserna om inleverering av postmedel och brännvinstillverk -

Nr 3. 8

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen (Forts.

)

ningsskatt. De äro uppenbarligen endast tillgångar under år 1926—1927, men
de komma icke att finnas i följande budgeter. Detsamma är förhållandet med
B-skatten, som jag förut talat om. Om B-skatten icke genast kommer bort,
blir den en inkomst, som bara finnes för 1926—1927, men sedermera upphör.

Sedan möter oss något annat i inkomstberäkningen, som är värt uppmärksamhet.
Det är nämligen denna fråga: vilken inkomst har man tänkt sig
för att täcka den automatiska ökningen av vissa utgifter, som ständigt äger
rum? Man skulle kunnat antaga, att medel härtill skulle kunna vinnas genom
det besparingsarbete, som för närvarande pågår, och som går ut på indragning
av statstjänster. ° Finansministern skulle kunna ha tänkt sig, att han därigenom
skulle kunna få en minskning i utgifterna, som skulle kunna kompensera
ökningen^ på de poster, som växa automatiskt. Emellertid, vinsten från den
källan, sålunda möjligheten att tillgodose ökningen av de automatiskt stigande
anslagen genom denna besparing, den avvisar han. Han tror icke mycket på
resultatet av besparingsarbetet; och är det någon av herrarna, som tror mycket
på detsamma? För min del förklarade jag förra året, att nämnda arbete är
ytterst beaktansvärt. men jag tror icke, att det blir mycket över, ty vad man
drager in på ett håll, ökar man på ett annat. Ser man på denna budget, särskilt
pa socialministerns huvudtitel, finner man, att den besparing, som man
nu tror sig. vinna genom indragning av tjänster i departementen och som är
beräknad till 333,000 kronor, när den blir fullt genomförd, har man redan
diskonterat genom att föreslå en förhöjning av 120,000 kronor för extra arbetskrafter
inom socialstyrelsen.

För min del anser jag sålunda, att det är mycket riktigt, att finansministern
icke har några förhoppningar att på denna väg täcka de ökade utgifter, som
föranledas av vissa anslags automatiska ökning. Men hur vill han komma till
rätta med detta problem? Jo, det finns intet säkrare medel för att få veta vad
en person menar än att gå till hans egna ord. Jag har antecknat vad han sagt.
Han säger: »Det bör kunna förutsättas, att dessa ökningar med sin grund i en
tillväxt av befolkningens storlek och kulturgrad också komma att bäras av en
motsvarande ökning i folkhushallets och därmed i statens inkomster.» Nu
maste jag bekänna, att mitt förstånd icke räcker till för att fatta det argument^
det verkliga skal, som kan ligga i detta yttrande. För att nu taga några

exempel på automatiskt växande anslag, så kan jag för min del icke fatta _

men kanske någon av herrarna eller, jag förmodar, regeringen kan göra det —
att ökningen av statens utgifter för folkpensioneringen, för ett ökat" antal folkskollärare
eller för vägunderhållet etc. till sina verkningar skulle kunna skapa
något slags inkomstkälla, varmed man skulle kunna betäcka den ökning i kostnader,
som ^sålunda ägt rum. Jo, det kan verkligen bliva något. Skatterna
kunna ju pa grund av dessa anslag ökas. i den mån anslagen komma enskilda
till godo, men som vi i Sverige icke kommit så långt, att man tager hela inkomsten
i skatt, blir skatten ju alltid väsentligt mindre än själva den ökning,
som det är fråga om att skaffa medel till. Emellertid, kan jag icke i denna
punkt instämma med finansministern, så kan jag däremot göra det, när han
i fortsättningen av sitt yttrande säger, att vad han sålunda framhållit i fråga
om den automatiska ökningen av lämnade anslag för vissa utgifter icke kan antagas
gälla »om anslag för nya ändamål, som från skilda hålla krävas». Det
är hans egna.ord. Då frågar jag: Vilka anslag för nya ändamål, som krävas,
är det som finansministern avser? Jag förmodar, att till dylika anslag får
man räkna de anslagskrav, som komma att följa av de bebådade förslagen om
ökat understöd åt sjukkassor och om bidrag till kassor, som skulle meddela försäkring
mot arbetslöshet o. s. v. Framför allt det sista. Men är det så, att
även finansministern erkänner, att särskilt ökningen av detta nya anslag till
motverkande av arbetslöshetens följder genom arbetslöshetskassor icke på nå -

Måndagen den 18 januari f. in.

''.I

Nr It.

Iföl sätt ger upphov till ökade statsinkomster, måste jag verkligen lyckönska
regeringen till att kunna framlägga frågan vid denna riksdag, utan att på något
sätt hava talat om, huru man skall kunna få medel för att betänka de härigenom
föranledda utgifterna! Jag vet visserligen, att man har förberett saken
med en ökning av arbetskrafterna i socialstyrelsen, varom jag nyss talade,
men jag undrar, på vilket sätt utgifterna i övrigt skola kunna täckas. Men vi
få kanske sedermera reda på detta. Nu är det tydligen behagligt för regeringen
att kunna lägga fram en sak, av vilken den är intresserad, utan att samtidigt
behöva lägga fram det obehagliga, som den kan medföra, nämligen ökade kostnader.
Det är emellertid en fråga, huruvida ett sådant förfaringssätt kan vara
riktigt. Såsom jag nyss sade, anser jag för min del, att hela finansministerns
resonemang om de automatiskt växande anslagens täckande är fullkomligt felaktigt.
Dessa anslag äro ytterst ömtåliga saker i eu budget. I vissa fall äro
de nödvändiga, i andra åter icke. Vad är det man under dessa förhållanden bör
göra? Jag tillät mig att vid förra årets remissdebatt fästa uppmärksamheten
på att den rätta vägen är icke att sitta med armarna i kors och låta anslagen
automatiskt växa och samtidigt hoppas, att medel skola komma någonstans
ifrån för att täcka dem, utan det riktiga är att ge sig allvarlig! in på dessa
anslag och undersöka de bestämmelser, som föranleda den automatiska ökningen
av desamma, och därvid se till, om icke bestämmelserna kunna och böra
ändras. Vad hjälper det, om man gör en liten besparing här och en liten besparing
där i budgeten, när det i samma budget finns en massa stora anslag, som
äro så anordnade, att de med en kraft, som ingen kan behärska, växa ut för
varje år? Såvitt jag förstår, är den av mig anvisade vägen den rätta. Ett sådant
förfaringssätt bör också draga med sig den konsekvensen, att man noga
överväger kostnaderna, när man kommer fram med nya anordningar och förslag
till ny lagstiftning. När man lägger fram ett förslag, som föranleder utgifter,
skall man i samband härmed tydligt och klart visa, vad de komma att
kosta och varifrån man skall taga medlen för att kunna betala dem. Annars
kommer man ständigt att få känna det obehag, som finansministern nu känner,
då han söker försvara, att han i själva verket icke tagit hänsyn till att den automatiska
ökningen av vissa anslag kräver särskilda medel. Nu är det ju visserligen
sant, att frågan i föreliggande fall närmast gäller en följande statsreglering,
men den, som lägger fram en budget, som gör anspråk på att vara
sund, får väl icke helt och hållet se bort ifrån följande statsregleringar.

Jag skall icke längre uppehålla mig vid inkomstberäkningarna. Jag säde
tidigare, att jag skulle komma tillbaka till utgiftsberäkningarna, fastän jag
för tillfället tog för goda finansministerns uppgifter om att beräkningarna
av utgifterna voro gjorda så korrekt och strängt, som överhuvud taget kunde
vara möjligt.

Se vi då på utgifterna, säger finansministern, att ökningen i jämförelse med
den nuvarande budgeten är 12 miljoner kronor, men samtidigt fäster han uppmärksamheten
på att i dessa 12 miljoner kronor ingå 8 miljoner kronor, som äro
avsedda för arbetslöshetens bekämpande eller rättare sagt, för motverkande av
arbetslöshetens följder. Om man emellertid ser bort från det förhållandet, att
man inom försvarshuvudtiteln gjort en nedskrivning med 7,700,000 kronor,
har på de övriga utgiftstitlarna ökningen blivit cirka 12 miljoner kronor —
icke 12 miljoner, däri inberäkna! 8 miljoner för arbetslösheten, utan cirka 12
miljoner plus 8 miljoner kronor för sistnämnda ändamål. Nu får jag ju erkänna,
att åtskilliga anslag äro uppräknade, vilket naturligtvis bidrager till
korrektheten, men för en budget, där inkomsterna räknats så högt som gärna
är möjligt, måste den höjning som skett av åtskilliga anslag anses otillräcklig.
Jag skall be att få nämna några fall, då enligt min mening utgiftsberäkningcn
är otillfredsställande, men jag skall begränsa mig till sådana, där an -

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. 10

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

tingen ing''en ökning’ skett eller också en ökning- skett, som är otillräcklig, och
i vilka i den senast kända budget, som gått i verkställighet, nämligen för budgetåret
1924—1925, de verkliga kostnaderna visat sig betydligt större.

Vi ha då först posten rese- och traktamentsersättningar för utrikesdepartementet,
som upptages till 200,000 kronor, under det att samma post för budgetåret
1924—1925 utgått med 356,000 kronor. Nu är det visserligen sant.
att skärpta bestämmelser hava lämnats för användningen av detta anslag, men
därom torde intet tvivel föreligga, att man ingalunda har någon som helst visshet
för att dessa 200,000 kronor skola visa sig vara tillräckliga. Sedan ha vi
tredje huvudtitelns expensanslag, som föreslås till ett ökat belopp av 600,000
kronor. Det utgick för budgetåret 1924—1925 med omkring 736,000 kronor.
Även där kan man göra en besparing i förhållande till vad som gällde då, men
det föreslagna beloppet är säkerligen otillräckligt. Så hava vi anslaget till inskrivningskostnader.
Detta upptages oförändrat till 1,150,000 kronor, under
det att utgifterna för budgetåret 1924—1925 voro 1,777,000 kronor. Visserligen
är det säkert, att bristen kommer att gå ned, men i den föreliggande utredningen
finns det ingenting som ens gör det sannolikt, att den kommer att gå
ned så mycket, som motsvarar skillnaden mellan dessa båda belopp, 1,150,000
kronor och 1,777,000 kronor. Vidare ha vi anslaget till bidrag för vägunderhållet
på landet. Det upptages oförändrat till 5,500,000 kronor. För budgetåret
1924— 1925 utgick det med 7,222,000 kronor. I fjol uttalade man förhoppningen
att kunna komma ifrån det till billigare pris, men det är nog tämligen
säkert, att denna förhoppning icke kommer att gå i uppfyllelse, åtminstone
icke i någon avsevärdare mån. Ett betydligt överskridande av anslaget
till lots- och fyrstaten har man anledning antaga. Det upptages här i budgeten
till 5.784,000 kronor, men det utgick i verkligheten under budgetåret
1924—1925 med 6,316,000 kronor. Till pensionsavgifter för folkskollärarnas
pensionsanstalt föreslås ett oförändrat belopp av 3,255,000 kronor. Utgifterna
uppgingo under budgetåret 1924—1925 till 3,677,000 kronor, och någon anledning
till att de skulle bliva mindre finns icke angiven, o. s. v.

Dessa av mig nu angivna siffror, som gå upp till flera miljoner kronor, om
man drager vad som föreslås i år ifrån vad som faktiskt utgick under budgetåret
1924—1925, visa, såvitt jag förstår, åtminstone så mycket, att utgiftsberäkningen
icke är tillförlitlig. Efter all sannolikhet komma utgifterna under
närmaste budgetår att ganska avsevärt — huru mycket är omöjligt att
säga — överskrida vad som i staten är upptaget. Detta kan knappast anses
försvarligt, då man har gjort en inkomstberäkning, som enligt finansministerns
egen utsago icke äger någon säkerhetsmarginal. En helt annan sak hade det
varit, om finansministern vid sin inkomstberäkning följt den kloka och försiktiga
politik, som hans båda företrädare iakttagit och som, därom är jag
övertygad, riksdagen satt ett mycket stort värde på.

Innan jag slutar vill jag ännu en gång återkomma till kassafonden. Det är
visserligen antagligt att densamma kan även i sitt reducerade skick, därest finansministerns
förslag ginge igenom, täcka uppkomna brister i den nu framlagda
budgeten. Man behöver dock endast erinra sig, att förluster på kreditkassan,
utöver de 8 miljoner kronor, som nu enligt budgeten äro avsedda att täckas,
till avsevärda belopp redan för närvarande kunna anses konstaterade, för
att inse. att ett bifall till detta finansministerns budgetförslag skulle kunna
hava till resultat, att en kommande statsreglering komme att stå inför en rätt
tom kassakista.

Då jag nu till sist söker sammanfatta mitt omdöme om den budget, som finansministern
framlagt för riksdagen och svenska folket, kommer mig i tankarna
en. gammal historia om ett samtal mellan två duktiga affärsmän. Den ene
förfäktade den meningen, att en familjefader, vars inkomster tilläte det. skulle

Måndagen den 18 januari f. in.

Nr 8.

lämna efter sig’ något till sina efterkommande. Den andre åter fällde följan- Ntataverksde
yttrande: »Några pengar få ej mina söner vid min bortgång, men roligt ha ProPomtlunen-de
haft, medan jag levat.» (lorta.)

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. in.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! Vid prövningen av en stats verksproposition

bruka icke sällan talesmän för olika samhällsåskådningar,
när de offentligt knyta några reflexioner till vad regeringen föreslagit, välja
mellan ettdera av två förfaringssätt. Antingen betraktar man budgetförslaget
såsom ett fientligt aktstycke, fullt av misstag, brister och farligheter, och
behandlar det därför som ett missfoster från början till slut. Eller också
betecknar man det såsom en statsmannabragd, oangriplig i sak, fulländad i
form och därför utgörande inseglet på, vilken utmärkt riksstyrelse en nådig
försyn begåvat oss med.

Om man emellertid har öga för det överspända i både det ena och det
andra av dessa alternativ, väljer man gärna en tredje metod för sitt bedömande.
Den går i all enkelhet ut på att behandla statsverkspropositionen
såsom ett resultat av allvarliga strävanden från dess konstruktörers sida att,
med beaktande av deras utgångspunkter, ernå bästa möjliga rättvisa vid riksstatens
avvägande. Man finner då vanligen — särskilt om man ser bort
ifrån, vem som är författaren, och endast granskar innehållet — att utrymme
behövs både för erkännande och kritik. Att kritiken gärna överväger, sammanhänger
därmed, att man naturligtvis gärna talar om det, som man behöver
ändra. För min egen ringa del har jag under skiftande regeringar sökt följa
denna sistnämnda väg, och det finns, såvitt jag förstår, ingen anledning att i
dag förfara annorlunda.

Vad som denna gången främst lagt beslag på min uppmärksamhet, är för mig
liksom för den föregående ärade talaren — i det avseendet äro vi således samstämmiga
— den oväntat starka optimism, som präglar hela budgetbehandlingen.
Det är »anledning att se ljusare på situationen», yttrar finansministern,
redan vid den först gjorda världsöversikten. Han återupprepar även
precis samma ord, när han kommit in på första punkten rörande statens produktiva
fonder, där han gått högre än vederbörande verkstyrelser förordat.

Och han praktiserar sedermera samma metod på område efter område. Han
ser ljusare på inkomst- och förmögenhetsskatten och på »bevillning av fast
egendom» samt »av inkomst» än vad riksräkenskapsverket gjort. Han ser
ljusare på inkomsten av stämpelmedlen än vad poststyrelsen gjort. Han ser
ljusare på automobilskattemedlen än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort. Han ser, frånsett en viss avvikelse, minst 5 miljoner kronor ljusare på
tullinkomsterna än tullstyrelsen gjort. Han räknar högre på brännvinstillverkningsskatten
och rusdrycksförsäljningsmedlen än kontrollstyrelsen gjort.

Han utjämnar hyresinkomsten från statens fastigheter, visserligen med ett
mycket obetydligt belopp, men i alla fall uppåt i förhållande till byggnadsstyrelsens
beräkningar. Han tror på ett ekonomiskt fördelaktigare resultat av
postverkets drift än poststyrelsen och av telegrafverkets drift än telegrafstyrelsen.
Och med samma ljusa tro mottager han och välkomnar järnvägsoch
domänstyrelserna, när de efter den ordinarie förslagstiden inkomma med
sina definitiva och då betydligt höjda vinstkalkyler, vilka åtminstone för det
förstnämnda av dessa verk enligt min uppfattning ha mycket emot sig. Finansministern
liar alltså, kan man säga, utefter hela linjen visat en frigjordhet
från delaktighet i specialmyndigheternas mera betänksamma omdöme,
långt utöver vad jag trodde, att de nuvarande tidsförhållandena skulle kunna
ge anledning till.

Nr 3. 12

Måndagen den 18- januari f. m.

Statsverks- Vilka äro då de omständigheter, som föranlett herr finansministern till etfc
pmpmifumrii. beräkningssätt och som han åberopat såsom grund för sin sangvinisk»

0 ■'' uppfattning''? Jo, han pekar utåt på ökad trygghet för en normal utveckling
och inåt på en god svensk skörd, vissa industriers goda arbetstillgång samt
fondbörsens kursstegringar och tendens i övrigt.

För egen del nödgas jag säga, att jag anser att dessa faktorer, i den mån
de fått vara avgörande vid inkomstberäkningarnas fastställande, blivit av finansministern
överskattade. Beträffande överenskommelserna i Centraleuropa
måste man enligt min mening räkna med att de, huru glädjande de än i
och för sig kunna vara, dock kunna befaras, om de åstadkommas under de
förhållanden, som där härska, giva till resultat en samverkan, som för
vårt lands näringsliv kan bliva av allt annat än befrämjande art. Den goda
skörden 1925 torde främst medföra ökad styrka för infriandet av innevarande
budgetårs förpliktelser. För nästa budgettermin kan den, såsom också nyss
påpekades, väsentligen neutraliseras av en felslagen skörd, om vilken ingen
ju nu vet någonting. Sockerbetsodlingens läge varslar icke enbart gott för
jordbruksområdet. Och beträffande den bättre arbetstillgången står herr finansministern
i klar strid med en sin kollega inom regeringen, som också haft
något att säga i samma sak. Under punkt 18 på femte huvudtiteln förklarar
nämligen socialministern: »Att arbetsmarknaden inom vissa fack under år
1925 undergått en betydande försämring, är ett faktum, som icke kan bestridas.
Det i arbetslöshetskommissionens månadsrapporter upptagna antalet
arbetslösa talar härvidlag ett tydligt språk.» — Att samtidigt herr finansministern
talar om ett något förbättrat näringsliv förefaller mig vara en
inre motsägelse, som knappast kan förklaras.

Går jag vidare till kursstegringarna exempelvis för Grängesbergsaktierna,.
som ju äro i finansministerns kalkyler särskilt angivna, så föranleddes dessa
av en ökad utskeppning och därmed förbättrat driftsresultat. Emellertid gäller
nog för denna kursstegring lika väl som för prisökningen på aktier i allmänhet,
att de hos oss i förhållande till vår omgivning låga räntesatserna medverka
därtill. Men dylika räntesatser äro ju inte oföränderliga.

Jag måste därför säga, att herr finansministerns motivering för inkomstberäkningarna
icke verka övertygande. Hos mig, som under ett flerårigt samarbete
med finansministern lärt mig högt skatta hans omdöme, kvarstår ett
stycke undran över att han ansett denna sin bevisföring tillräcklig. Jag kan
därför icke hjälpa, att jag finner mig pliktig uttala, att den föreliggande statsverkspropositionen
är väsentligen artskild från de budgetförslag, som av olika
regeringar här i riksdagen framlagts under de senare åren. Man kan icke
värja sig för den känslan, att budgetberäkningen tillgått så, att regeringen
först för sig uppsatt vissa allmänna politiska mål, som det gällt att uppnå.
Således vill man icke låta exemplet från fjolåret upprepas, att riksdagen skulle
genomföra en skattelättnad, som ministären icke tidigare ansett sig kunna
ställa i utsikt. Vidare ansåg man tiden inne för en större uppmarsch på det
sociala reformgebitet, och sedan man preciserat dessa syften, gällde det att
tänja ut tillgångar och möjligheter så långt tänkbart vore. Resultatet av ett
sådant förfaringssätt kan, såvitt jag förstår, icke bliva annorlunda än det nu
föreliggande.

Till försvar kan herr finansministern måhända anföra, att riksdagen själv
icke alltid underlåtit att gå liknande vägar. Denna erinran från hans sida
gentemot riksdagen är tyvärr riktig, men den räcker icke såsom försvar för
finansministern och regeringen. Ett divisionsansvar på denna punkt kan icke
åberopas. Ett inbördes urskuldande försvarar ingendera parten.

Härtill bör dock enligt min mening rättvisligen läggas, att om också den
av mig påvisade tendensen är omisskännlig, de därav i vart och ett fall för -

Måndagen den 18 januari f. in.

Nr 3.

»nledda förskjutningarna icke kunna få anses vara så omfattande. Såsom
grund för eu till samhällslivets oavvisliga behov anpassad och samtidigt
hållbar budgetbyggnad borde också statsverkspropositionen,s inkomstsida vara
användbar. Dock förefaller det mig bestämt tillrådligt, att budgeten lämnar
riksdagen konsoliderad i olika riktningar.

Vad jag i den föreliggande statsverkspropositionen främst saknar är en rationell
behandling av vårt statliga och — varför icke upplysningsvis jämväl
vårt kommunala, d. v. s. hela vårt nationella — skuldsättningsproblem. Det
må omedelbart erkännas, att partiella insatser av stort värde i detta avseende
förekomma i propositionen. Så anser jag vara fallet med det grepp, varigenom
-den i fjol konstaterade bristen på statens spannmåls!agerhus och fryshus nu
avskrives med 10,500,000 kronor. Dit räknar jag också att en fond, som
avses för reglerande av Kreditkassans klart lidna förluster av 8 miljoner
kronor, föreslås upprättad. Även ansatserna att pånyttföda fonden för statsskuldens
amortering tillhöra denna grupp av åtgärder. Men de äro, i varje
fall de båda förstnämnda, av tillfällig art. Att de nu kunde företagas på
sätt som skett beror ju uteslutande därpå, att de senare årens mera varsamt
g’jorda statsregleringar lämnat ett därför erforderligt överskott. Man frågar
sig ovillkorligen: Huru skulle regeringen, enkannerligen finansministern,
hava sett på skuldsättningen för dessa bortfallna värden, om icke statsverkets
kassafond nu ägt tillgångar för deras ersättande?

Det är möjligt, att herr statsrådet anser svaret vara givet med det resonemang,
han fört under »Utgifter för kapitalökning» beträffande förräntningen
av det i de affärsdrivande verken investerade kapitalet och det samtidigt berörda
spörsmålet om trafiktaxornas uppgifter härutinnan. Jag kan emellertid
icke medgiva att denna hänvisning täcker vad jag åsyftar. Den utan varje
bevisföring, ja utan varje omnämnande, accepterade självgivenhet, varmed propositionen
upptar förslaget om en alltjämt fortsatt ökning av statsskulden —
alltså upplåningen minus avbetalningen — är enligt min mening icke någon
oangriplig exponent för en initierad färdledning i detta avseende. Det förefaller
mig nämligen numera vara ovisst huruvida någon del av det under nuvarande
förhållanden upplånade kapitalet för s. k. produktiva ändamål äger
ens den ringaste utsikt till en tillförlitlig förräntning, än mindre någon amortering,
därest icke dess placering och utnyttjande förbindes med någon art av
monopol, i vilket fall det ju blir mera ett underlag för beskattning än för produktiv
drift och därav följande avkastning. Och om så icke är fallet, vad
betyder då den ständigt pågående ökningen av skuldsättningen? Vad skulle
man säga om ett enskilt företag, som år efter år, regelbundet, utan att egentligen
fundera på saken, ökade sin skuld, utan att med de sålunda uppbringade
medlen skapa sig nya inkomstkällor utan tvärtom endast stegrade sina driftkostnader?
Jag erkänner att bilden, som sådana i allmänhet, haltar. Men
säkert är att de båda fallen äga åtskilligt gemensamt. Och fullständigt visst
är, att om ett dylikt enskilt företag kallade denna sin skuldsättning »Utgifter
för kapitalökning», skulle detta framkalla helt andra omdömen än ett ironiskt
småleende.

Var och en har kanske sin lilla seresfölelse. Jag skulle i detta ögonblick
knappast kunna peka på ett för Sveriges självkänsla mer tilltalande förhållande
än om vårt land åtminstone för en tid framåt icke behövde trängas med i den
supplikantskara, som hos världens för närvarande enda långivare på statsförbindelser
ikläder sig räntesatser, upp till ett par procent högre än våra egna
sparare — åtminstone de smärre, som äro hänvisade till sparkasseräkningarna,
erhålla på sina i regel hårt förvärvade medel. Och för vårt folks framtida
ställning betydde detta förvisso mera än både direkt och indirekt tillfällig
skattelättnad.

titatsver kapra
positionen.
(Korta.)

Nr 3. 14

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks- Medan jag är inne på utfästelser på lång sikt och med synnerlig betydelse
proposimicii. fgr framtiden, vill jag säga ett par ord om det sätt, varpå den under elfte
'' or '' huvudtiteln hemmahörande frågan om ny civil pensionslag och vad därmed
sammanhänger blivit förberedd. Såsom herrarna påminna sig vann en förra
året av regeringen avgiven proposition i detta ämne icke riksdagens bifall.
Anledningen därtill var vissa meningsskiljaktigheter rörande bl. a. kvinnornas
pensionsålder och sättet för avgifternas och pensionernas beräkning. Propositionen
sammanföll i allt väsentligt med ett förslag, som var framlagd av 1921
års pensionskommitté.

Det är icke min mening att nu alls komma in på sakfrågan; vad jag här finner
anmärkningsvärt är det sätt, varpå ärendet blivit berett. Enligt ett i dagarna
utsänt betänkande har nämligen regeringen på nytt underställt samma
kommitté ärendets prövning. Kommitténs sammansättning var nu densamma
som förut, blott med den skillnaden att en av enskilda skäl avgången ledamot
ersatts av en annan.

Nu förhöll det sig ju så, att kommittén i fråga i sitt första betänkande uttryckligen
förklarade sig hava ingående prövat jämväl de skäl, som föranledde
riksdagens avslag, och därvid kommit till det resultat, som fjolårets proposition
angav. Jag nödgas därför spörja: är det i ett dylikt fall rimligt att låta frågan
återgå till samma kommitté med en hemställan, huruvida den på grund av riksdagens
beslut vore villig att tillstyrka en annan ståndpunkt än den, som kommittén
förut förordat? Resultatet blev ju också vad man enligt mitt förmenande
kunde på förhand förutse. Kommittén trycker i sitt nya betänkande
av det väsentliga i sin föregående argumentation och åberopar denna såsom
från kommitténs sida alltjämt gällande. Endast den nytillkomna, av de tidigare
uttalandena obundna ledamoten förordar en ny linje, huvudsakligen sammanfallande
med den, som i riksdagen stod emot det tidigare regeringsförslaget.
Visserligen är ståndaktighet icke någon oäven egenskap, men när den tar sig
uttryck däri att ett ärendes lösning i viss riktning främjas genom en ostridigt
ensidig handläggning, när man på regeringshåll börjar preparera i stället för
att utreda, då må en erinran i all underdånighet däremot vara befogad.

I detta fall kan tilläggas, att kommitténs sammansättning redan från början
måste anses vara egendomlig. Det gällde här icke blott pensionsrättens konstruktion,
utan jämväl frågorna om pensionsförmånernas karaktär och räckvidd.
Samtliga kommittéledamöter, med ett enda undantag, voro statstjänstemän,
d. v. s. framtida statliga pensionstagare. Undantaget utgjordes av en
tjänsteman hos ett stort enskilt järnvägsbolag, vars personal måste anses äga
med statstjänstemännen sammanfallande intressen.

o Härmed är jag inne på en ny metod att förbereda vissa slag av ärenden, som
pa senaste tiden kommit till användning. Den består i att vederbörande departementschef
anmodar en eller ett par personer att enligt erhållna direktiv söka
giva form åt någon regeringens reformtanke. Sedan detta skett, inkallas en
»krets» sakkunniga, vilka anmodas yttra sig över förslaget. Därvid inträffar
i regel, att bland de sålunda tillkallade kan från början konstateras tillvaron
av en vid förslagets huvudgrunder intressebunden majoritet. Jag medger att
detta är ett effektivt sätt att snabbt na ett resultat. Jag bestrider vidare icke,
att det även kan bli billigt. Men det har en hake. när det tillämpas på ömtåliga
och betydelsefulla områden: förberedelsen övertygar icke. Den framkallar
tvärtom den för svenskt kynne nog närliggande benägenheten att reagera mot
ett starkt tryck. Den kan riskera i stället för att betrygga ett ärendes framgång.

Till statsverkspropositionens mer uppmärksammade moment kan givetvis
hänföras den avvägning mellan direkta och indirekta skattelättnader, som propositionen
anbefaller. I denna punkt håller jag före att förslaget, i vad det
avser förhållandet mellan nyss nämnda olika skattearter och under förutsätt -

Måndagen den 18 januari f. in.

15 Nr 3.

ning att, cn så stor sammanlagd skåltom kuskning som den föreslagna kan ur
statsfinansiell synpunkt med skäl åvägabringas, vara godkännbart. Visserligen
hava både många och ivriga röster höjts för en överhalning från den
indirekta skattelättnaden till den direkta, men skälen därför förefalla icke lika
avgörande. Det är ett faktum, att här i landet leva många tusentals strävsamma
och nyttiga människor, vilka alldeles icke uppnått en inkomststegring,
motsvarande den höjning i det allmänna prisläget för deras förnödenhetsartiklar,
som prisindex uppvisar. Och även om invändningar kunna göras mot
finansministerns åberopade bilaga rörande de direkta och indirekta skatternas
tryck inom olika sociala skikt och inkomstlagen, kvarstår i allt fall efter min
mening starkt önskvärdheten av att statens fördyringsåtgärder på det allmänna
folkhushållets förbrukningartiklar begränsas, så långt ske kan. För min del
skulle jag gärna sett, att vägen dit kunnat gå över delvis andra förbrukningsvaror
än de nu främst ifrågsatta. Fn förskjutning från kaffets till sockrets förmån
och eventuellt annan nödvändighetsvara finner jag icke blott möjlig, utan
önskvärd.

Den föregående talaren lät oss förnimma misstämningen över fjärde huvudtitelns
något beskurna skick. Det är för kammaren väl på förhand klart, att
jag icke delar denna hans känsla. I den mån försvarskostnadernas nedsättning
sammanhänger med fjolårets beslut därutinnan, ha jag och mina meningsfränder
icke anledning frånträda de ståndpunkter, vi då intogo. Det må tilläggas,
att de talrika spådomar, som då fälldes, icke minst i riksdagen, om hur Sveriges
anseende utåt skulle äventyras genom den företagna rustningsminskningen,
icke erhållit något giltigt belägg. De franska tidningar exempelvis, som omedelbart
efter beslutets fattande kunde här i landet citeras i dylik riktning, ha
själva fått erfara, att nytillträdande regeringar i deras eget land haft liknande
önskemål på sina program.

Till försvarsministern — jag förmodar att han icke är här närvarande, ehuru
jag såg honom för en stund ^sedan, men man brukar ju i sådana fall som detta
tala till ministrarna, även då de icke äro närvarande — skulle jag dock såsom
en med honom i fjolårets beslut meddelaktig — herr Trygger skulle kanske
säga medskyldig — vilja säga, att jag hoppas att han är fullt medveten om sitt
ansvar för att de alltjämt upprätthållna delarna av vårt självständighets- och
neutralitetsvärn tillförsäkras så hög grad av effektivitet, som den förutsatta
utrustningen och utbildningen möjliggöra. Det blir ingen mening med våra i
fortsättningen utgående militära kostnader, om exempelvis mot hela försvarstanken
inriktade krafter få opåtalt under utbildningsarbetet försvåra och försvaga
detta. Den villighet, varmed försvarsministern gått till sitt värv och
åtagit sig detta ansvar, gör plikten för honom om möjligt ännu mera klar. Att
det skulle fattas honom mod, det ha vi efter hans våldsamma oratoriska härjningar
mot kända och okända ingen anledning förutsätta.

Ett förslag i statsverkspropositionen, som förvisso vinner anslutning från den
grupp, jag tillhör, är vad som denna gång ifrågasättes beträffande rusdrycksmedelsfonden
och därmed förknippade ting. Bestämmelsen om femårig nedskrivning
och det fonden för statsskuldens amortering tillfallande överskottet
lösa ostridigt vissa med hela denna plan eljest förbundna svårigheter. Visserligen
har i förstnämnda avseende begynnelsebeloppet satts starkt i överkant,
men det beror val på att reformen nu ingår som ett led i en budgetplan, som
krävt en dylik åtgärd.

I ett avseende skulle jag dock anse en ändring motiverad, nämligen därutinnan
att statsbidraget för nykterhetsändamål fortfarande som hittills finge utgå''
av de till fonden avsatta medlen. För en gangs skull borde jag därför, tycker
i nykterhetsfråga fa medhåll av hela kammaren. Anslagen till nykter hetsupplysning,

som ju alla gilla, ligga i sa direkt linje med hela tankegången

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. lö

Mändagen den 18 januari f. ni.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

i förordningen: främjande av ett successivt förbättrat nykterhetstillstånd, att
det måste anses naturligt att anslagen till positivt nykterhetsarbete och allmän
upplysning på detta område få utgå ur fonden. Då ju därmed också budgetens
utgiftssida vinner motsvarande lättnad och sålunda hela budgetplanen kan förstärkas,
hoppas jag både regeringen och kamrarna skola kunna vinnas för den
ändringen.

Om jag slutligen till statsverkspropositionens kalkyler och krav lägger trontalets
anvisningar och därmed erhåller huvudkonturerna för ett riksdagens
arbetsschema, så långt det på regeringen beror, är det ju uppenbart, att dessa
önskemål koncentreras på åtgärder för ökad social omvårdnad, enkannerligen
för kroppsarbetets utövare. Den uppgiften för ett modernt, socialt vidsynt samhälle
är också enligt min mening oavvislig. Det vill dock förefalla mig som
om regeringen vore i färd med lösningar, i vilka man söker, måhända enligt
ej alltid efterföljansvärda utländska förebilder, kringgå de med denna utveckling
oskiljaktiga svårigheterna genom att — bortse från dem. Därom varken
vill eller kan jag nu uttala någon mening, då de förebådade förslagen ännu
icke torde tagit definitiv gestalt ens i vederbörande departementschefs egen
uppfattning. Endast det vill jag säga, att det förefaller redan vid detta tillfälle
kunna framhållas, att i samma mån som man från de olika parterna i produktionsprocessen
vidgar sina anspråk på det allmänna, i samma mån växer ofrånkomligt
samhällets rätt till ett avgörande inflytande på de förhållanden, som
reglera produktionens gång. Och därav växer också fram parternas skyldighet
att beakta det helas intresse. Såsom ett dagsprov på hela denna utveckling
kan det ju här erinras om hur i vårt naboland Norge just i dessa dagar dess
borgerliga vänsterregering står och faller med sin begäran om samhällets
kontrasignation å uttryckliga bestämmelser i sådant avseende.

Jag skall emellertid icke, ehuru ämnet har ett odisputabelt samband med
vissa delar av den nu föreliggande budgetmotiveringen, fördjupa mig i spekulationer
rörande vår svenska regerings intressen i denna riktning. Det får
dock antecknas, att i statsverkspropositionen icke något kännetecken därpå står
att uppspåra.

Herr talman, den meningsgrupp, jag tillhör, går som vanligt till prövningen
av årets riksclagsfrågor beredd att samverka åt alla håll om vad vi tro vara
landsgagneliga resultat.

Herr Nilsson, Petrus: Herr greve och talman! De båda föregående talarna
ha ingående behandlat den föreliggande statsverkspropositionen. Jag skall därför
icke fördjupa mig i densamma, men jag kan likväl icke underlåta att med
några ord beröra den.

Vid genomläsandet av finansministerns redogörelse för finansplanen i det
föreliggande budgetförslaget kan man ej undgå att märka den stora tillförsikten
rörande ett förbättrat ekonomiskt läge, vilken optimistiska syn behärskar
hela budgetförslaget. Det är, skulle jag vilja säga, en helt annan anda, som
vilar däröver, än den som behärskat de föregående årens förslag. Regeringen
har med ganska givmild hand kunnat tillgodose behov på skilda områden, och
ändå ser sig finansministern i stånd att föreslå en sänkning av såväl de direkta
som de indirekta skatterna. Sannerligen måste man säga, att finansministern
är född under en lycklig stjärna! Finansministern besväras ej av de stora svårigheter
som hans företrädare haft att kämpa emot och med vilka hans kolleger
i de flesta andra europeiska länder än måste brottas. Man kan emellertid
ej undgå att fråga sig: har då omslaget kommit så hastigt, att man ej märkt
det, eller är det endast finansministerns störa skicklighet och förtjänst vid
uppgörandet av budgeten, som åstadkommit förändringen? Finnas nu verkliga
förutsättningar för ett stabilt och förbättrat läge. och kommer månne denna

Måndagen den 18 januari f. in.

N r •!.

ljusning att fullsätta? Draga vi anda icke; alltför störa växlar på framtiden? NtnisrerLsDen
frågan är det nog, som många utav dem, som med tillfredsställelse tagitvm>ositi<mtr>.
del av denna budget oeh den utlovade skattesänkningen, önska med någor- (1''orts.)
lunda visshet få besvarad. Nog synes den ekonomiska situationen i någon man
ha förbättrats, men vågar man ändå, såsom finansministern gjort på nästan
alla inkomsttitlar, räkna med inkomsterna i överkant, för att nu icke tala om
de titlar, där finansministern avsevärt höjt det av riksräkenskapsverket beräknade
inkomstbeloppet? Sålunda ha ju tullmedlen upptagits med 5 miljoner
kronor högre belopp än vad riksräkenskapsverket beräknat, domänverkets
överskott har likaledes höjts med 2 miljoner och stämpelmedlen med 1 miljon
kronor. Enbart detta uppgår till 8 miljoner kronor. Vidare har den beräknade
inkomsten från statens järnvägar pressats i höjden med åtskilliga miljoner,
naturligtvis, som det sägs, om de nuvarande frakttaxorna få bibehållas.
t öfjden härav blir kanske fastlåsta frakttaxor, som för näringslivet bliva både
höga och betungande.

Förutom det att finansministern beräknat inkomsterna högt, tager han även
föregående ars besparingar åtskilliga miljoner i anspråk. Därigenom har
det blmt möjligt för finansministern att föreslå en rätt så avsevärd skattesänkning,
fördelad pa saväl direkta som indirekta skatter. Huruvida fördelningen
är riktigt avvägd, därom torde nog råda olika meningar, men skulle
det under de kommande manaderna vid budgetbehandlingen visa sig att inkomstberäkningen
är fullt hållbar, så torde nog beträffande den föreslagna
indirekta skattesänkningen den störa allmänheten hälsa med tillfredsställelse,
att reduceringen träffat dessa artiklar, på vilka en prissänkning, om en sådan
genom minskning av tull och skatt skall förekomma, först bör äga rum.

Rörande utgifterna äro anslagsbehoven och de olika huvudtitlarna i allmänhet
väi tillgodosedda, och särskilt synes socialministerns huvudtitel starkt
svälla ut. sparsamhet bör väl dock iakttagas, även om det ekonomiska trycket
ej sa starkt tvingar därtill. Ett och annat anslag av betydenhet, t. ex. anslaget
tlfi det frivilliga skytteväsendet, har dock ej funnit nåd inför regeringens ögon.

Efter den beskärning av vårt försvarsväsen, som gjordes vid förra årets riksdag
kunde likväl väntas, att regeringen ej skulle vilja fråntaga den frivilliga
folkliga skytterörelsen^statens stöd. Nu blir det på riksdagen det beror, om
clen även i år skall erhålla det statsanslag, som under många år utgått. Riksdagen
torde nog finna möjlighet därtill.

Jag skall nu ej närmare ingå på budgetförslaget, men då jag ser jordbruksministern
här närvarande, vill jag likväl konstatera, att jordbrukets huvudtitel
vad de olika _ anslagen beträffar, blivit ganska väl tillgodosedd. Men
icke ^örty kan jag vid detta tillfälle icke underlåda att beröra några för jordbruket
betydelsefulla frågor och då främst avsättningen och prisbildningen på den
inom landet odlade brödsäden. Den under förra året rika skörden icke minst
pa brödsäd bidrog till att utbudet därav under hösten blev stort. Prisen trycktes
ned till en nivå. som betydligt understeg det värde, den svenska brödsäden
både i förhållande till vad importerad sådan kostade. För att ge en
föreställning om i vilken omfattning det svenska vetet underbetalats, vill jag
anföra, att medan det svenska vetepriset under augusti i medeltal utgjorde
21 kronor 70 öre för 100 kilogram, var importpriset för tyskt vete, som enligt
fackmans utsago är sämre än det svenska, 4 kronor 70 öre högre och kanadensiskt
vete. som visserligen är bättre än det svenska, betingade icke mindre
an 8 kronor 50 öre högre pris än det svenska. Under de följande månaderna
var skillnaden visserligen något mindre, men det svenska vetet har tidvis betalts
med endast mellan 18 och 19 kronor; och med undantag för en månad
har differensen mellan tyskt och svenskt vete ända fram till årsskiftet upp Första

kamma,rens protokoll 1020. Nr 3. 9

Kr 3. 18

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

gått till mer än 3 kronor samt prisskillnaden mellan kanadensiskt och svenskt
utgjort 6—7 kronor, allt för 100 kg.

Sistnämnda vete har trots sitt höga pris i avsevärda kvantiteter importerats
i landet. Man kan icke såsom skäl för de låga svenska vetepriserna anföra, att
det svenska vetet varit av dålig beskaffenhet. Tvärt om har det varit av synnerligen
god kvalitet. Nej, det heror på helt andra orsaker, vilka jag nu icke
skall närmare beröra, att de svenska priserna under normala skördeår pressas
så avsevärt ned under importpriserna.

Man har nu endast att konstatera, att regeringen med stoiskt lugn åser
dessa förhållanden och alltjämt icke synes vilja vidtaga några åtgärder, som
syfta att avhjälpa nämnda missförhållanden. Väl tillkommer det lantmännen
att genom självhjälp söka råda bot däremot, men det kräves dock, att staten
skapar de förutsättningar, som erfordras, för att lantmännen skola kunna ha
utsikt till framgång i dessa sina strävanden.

Samtidigt härmed ge även avsättningsförhållandena för vissa animaliska
produkter anledning till oro, och även härutinnan söker man förgäves efter
regeringens intresse för att stödja, då det gäller exporten av lantbrukets viktigaste
standardartiklar, smör och fläsk.

Starka koncentrerade industrier kunna själva planera sin produktion och
avsättning på främmande länder. Ej så de splittrade och med sämre kännedom
om marknadens krav arbetande lantmännen. De statliga myndigheterna
ha därför en mycket viktig uppgift i att leda lantmännen, så att produktionen
inriktas på sådana kvaliteter, som kunna finna gynnsam avsättning.^ Och
vidare böra myndigheterna genom reglerande föreskrifter och kontroll åstadkomma,
att enhetliga och goda kvaliteter bjudas de utländska köparna. Dylika
föreskrifter ha ju redan länge funnits beträffande exportsmör, men medan
vi i detta land under senare år slagit oss till ro. har man i andra länder oförtrutet
arbetat vidare för att på denna väg förbättra sina produkter och nå en
gynnsammare avsättning, med den påföljd, att vi blivit distanserade på flera
håll. Man finner sålunda, att de svenska animaliska produkterna, som förr i
England betalades bland de bästa av alla länders, kommit ett avsevärt stycke
ned på rangskalan.

Medan detta äger rum på den utländska marknaden, tillåter man, att utländska
ägg av sekunda kvalitet importeras utan ursprungsbeteckning och säljas
här såsom svenska, därigenom försvårande avsättningen för de inhemska produkterna
på den egna marknaden, detta samtidigt som våra grannländer ansett
angeläget att skydda sig mot en dylik mer eller mindre osund konkurrens
genom att föreskriva, att den importerade varan skall märkas.

På samma gång som regeringen, ehuru trustlagen står till dess förfogande,
overksam åser, huru lantmännens produkter underbetalas, tillåtas de företag,
vilka försälja förnödenheter för jordbruket, att sammansluta sig i truster och
fördyra dessa för jordbrukets produktion så viktiga varor. Månne regeringen
anser, att det ej finnes någon anledning att vidtaga några åtgärder mot
trusterna? Det torde ligga tydligt för alla, att om de svenska lantmännen få
sina viktigaste produkter sämre betalda än andra konkurrerande länder, medan
samtidigt de för produktionen erforderliga råvarorna ställa sig dyrare, så
hämmas jordbruket i sin utveckling, kan icke ge utkomst åt så många individer
och icke heller bringas upp till den avkastning, som eljest skulle kunna
ernås.

Jag skulle icke så vidlyftigt ha ingått på dessa spörsmål, om det^icke föresvävat
mig, att regeringen i sin iver att reformera på andra områden bortglömt,
att folkets lycka ej skapas enbart genom sociala reformer, utan att det
även fordras ett materiellt underlag. Det är på produktionen som landets val -

Måndagen den 18 januari f. in.

1!)

Nr 8.

stånd ur byggt, och i fråga om jordbruksnäringen är det av särskild vikt, att
de statliga myndigheterna icke försumma att med lämpliga medel vägleda
produktionen samt underlätta avsättningen av dess alster.

Det är även ett par andra frågor, som kanske äro av ganska stort intresse
lör lantmännen, men som icke blivit berörda vare sig i statsverkspropositionen
eller i trontalet. Jag syftar här först och främst på åtskilliga skattefrågor,
vilka starkt beröra befolkningen på den svenska landsbygden, först och främst
jordbrukarna. Man kunde ha väntat, att regeringen skulle hava förelagt årets
riksdag proposition med förslag till ny kommunalskattelag, men i trontalet
yttrades ej något därom, och i statsverkspropositionen ställes ej heller något
sadant i utsikt. Om skälen härtill upplyses ej. Det är fem år sedan den nu
gällande fastighetstaxeringen verkställdes, och efter förut gällande skattelagar
och vad som hittills tillämpats har efter en sådan tidsperiod ny fastighetstaxering
ägt rum. Det har tidigare ej ansetts lämpligt att göra dessa
perioder längre, för att taxeringsvärdena skulle kunna anpassas efter de förändrade
fastighetsvärdena jämte övriga inverkande faktorer. Ännu mindre
i V,ara'' i att nu utsträcka dessa perioder med de förändrade värdeförhallanden,
som under senare år varit rådande. Skulle därför ny fastighetstaxenng
uppskjutas i avvaktan på ny kommunalskattelag, är det ovisst, när
den kan komma att ske. Och det ligger väl ej full rättvisa diiri, att så stor del
av skatten skall utgå efter en taxering, som verkställdes för många år tillbaka.
Därtill far den olösta kommunalskattefrågan utgöra skäl för bibehållande
av de nuvarande orättvisa grunderna för vägskattens utgående vilken
bliver allt mer och mer kännbar i den mån biltrafiken ökas. För många jordbrukare
i vägdistrikt där underhållet sker medelst vägkassan, kan vägskatten
uppgå till avsevärd del av deras inkomst.

Bilskatten, som är avsedd till förbättring och underhåll av vägarna inflyter
med belopp, som väsentligen överstiga, vad som beräknats. Bidrag från
bilskattemedlen erhalles först efter ansökning och prövning i varje särskilt fall
Aven om andrade bestämmelser för automobiJskattemedlens fördelning skulle av
riksdagen antagas, så blir med all sannolikhet väghållningsbördan orättvist
betungande, sa länge vägfrågan ej upptagits till lösning efter mera rationella
grunder.

Om jag nu innan jag slutar, kastar en blick i berättelsen över »vad i rikets
styrelse sig tilldragit sedan sista lagtima riksmötet», så finner jag utav vad
som dar star bl. a. att kommittéernas antal bär ökats. Naturligtvis kan det för
lagstiftningsarbetet vara nödvändigt, att frågorna genom sakkunniga personer
beredas och skulle man uttala ett omdöme rörande de många kommittéer
som vant inkallade under senaste året, så har deras arbete icke utsträckts
någon avsevart lång tid. Dock finnas undantag, och kostnaderna för åtskiliiga
kommittéer ha också uppgått till mycket höga belopp. Så har exempel™
ostnaden för tull- och traktatkommittén, som visserligen för åtskillig tid
sedan slutat sitt arbete, uppgått till närmare två miljoner kronor. Socialiseringsnamndens
kostnader ha nu väsentligt överskridit en halv miljon, och ännu
bär man icke sett något annat påtagligt resultat av dess arbeten än just dessa
kostnader. Hur länge den^skall sitta, får man heller icke höra, och resultatet
torde man val också en gång fa söka efter. Jag vill livligt hoppas, att den
nuvarande finansministern i likhet med den föregående ser till att i de fall
da kommittéerna icke skulle vara till gagn för det verkliga lagstiftningsar HatskadssanPP

°’SaS °°h ^ gen°m &tt Sitta kvar komma att onödigt betunga

Med dessa korta erinringar, skall jag. herr talman, be att få yrka, att den
ioreliggande statsverkspropositionen remitteras till vederbörande utskott.

titat8verk8-propositionen.

(Forts.)

Nr 3. 20

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen (Forts.

)

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Det var ett ljuvligt och

glatt budskap för Sveriges folk som den nu föreliggande statsverkspropositionen
vid första påseendet utgjorde. Emellertid tror jag, att man kan såga,
att efter den kritik, som här har förekommit, denna glädjekälla i någon,
ja kanske ganska väsentlig grad grumlats. Det förefaller, om man tager
del av denna proposition, som om våra dyrtids- och kristidsbekymmer skulle
vara i det hela slut, som om vi skulle hava råd till litet av varje och dessutom
äga möjligheter till rätt avsevärda skattesänkningar.

Där är ju åtskilligt av det, Kungl. Maj :t bjuder oss på, som är av synnerligt
värde, och vi kunna endast vara glada, om detta nu också’ går att
realisera. Om en del anslagskrav kanske man icke kan säga detsamma, men
den fråga, som det först gäller, är naturligtvis att se till, om vi verkligen
ha råd.

Vid kritiken av statsverkspropositionen gäller det ju att undersöka, huruvida
de gjorda inkomstberäkningarna kunna anses hålla och vidare, om utgiftsposterna
äro sådana, att strykningar icke behöva förekomma, samt till sist,
om icke utgiftsposter behöva tilläggas eller ökning behöver ske i de poster,
som redan i propositionen äro upptagna med bestämda belopp. Vad nu gäller
inkomstberäkningen och vissa av de i propositionen upptagna utgiftsposterna,
så hava de föregående talarna i sin kritik så pass ingående uppehållit
sig vid denna sida av saken, att jag icke vill besvära kammaren genom
att upprepa vad de sagt och möjligen tillägga vad som därutöver kunde vara
att säga. Jag skall i stället något gå in på en del frågor, vilka jag vid genomläsning
av propositionen funnit hava blivit förbigångna, men vilka jag anser
vara av den betydelse, att om de icke också, såsom i vissa fall är händelsen,
böra gå före åtskilliga frågor som i propositionen berörts, de likväl böra^ åtminstone
jämställas med åtskilligt av vad som där återfinnes. Jag måste
då vända mig till vederbörande departementschefer, ehuru det är mig bekant,
att mycket av vad de önskat blivit överstruket av en mäktig finansministers
blåpenna. Om man alltså icke i sin kritik träffar de felaktiga intentionerna
hos fackministern, så träffar man i så fall hans arguments bristande kraft att
motstå vad finansministern har önskat.

Det är ju icke utan, att man i årets statsverksproposition liksom i alla
sådana finner, att man kan spåra de intressesfärer, inom vilka man får antaga,
att finansministern helst står att träffa. Emellertid finnes det en punkt, där
finansministern själv varit föredragande, vilken punkt jag skall tillåta mig att
något beröra. Det är frågan om avsättning till fonden för mötande av förluster
på aktiebolaget Kreditkassan. Man finner där, att en avsättning är
gjord på åtta miljoner. Denna nya fond har blivit kallad en fond för mötande
av förluster. Går man emellertid till finansministerns motivering, finner
man, att dessa åtta miljoner icke äro avsedda att möta en sannolik förlust,
utan att täcka en förlust, som redan uppstått. Samtidigt säger dock
finansministern, att man bär att vänta betydande förluster på denna kreditkassa.
Vid en statsverksreglering, vilken liksom denna ställer i utsikt, att
den skall taga sikte på de närmaste åren och på framtiden, synes det mig
innebära en svaghet, att icke en större avsättning från början blivit gjord, så
att därmed fondens verkliga syfte och namn blivit verklighet.

Men det finnes även andra'' punkter, där det ekonomiska saneringsarbetet
Enligt min mening borde ha förts längre. Jag skall villigt erkänna, att man
i propositionen finner åtgärder vidtagna, som varit alldeles nödvändiga, då
därigenom verkliga förluster blivit avskrivna och även andra sådana, som visa
att man åtminstone i någon mån sökeri komma på en sundare basis. Jagsyftar
på den ökade ansträngning, som man dock gör att med skattemedel
lämna bidrag till de produktiva fonder, vilka icke i sin helhet själva kunna

Måndagen den 18 januari f. in.

21 Nr 3.

förränta i dem nedlagt kapital. Men det är förhållandena inom ett analogt
område Horn jag skulle vilja fästa riksdagens uppmärksamhet pa. De! gäller /yort8.)
just de i våra affär.sdrivande verk nedlagda kapitalen, i den mån dessa eventuellt
icke täckas av motsvarande realtillgångar. I 1924 års statsverksproposition
förekom under rubriken »Utgifter för kapitalökning» ett anförande
till statsrådsprotokollet av dåvarande kommunikationsministern av synnerligt
intresse. Denne både låtit göra en utredning för att se till, huru de bokförda
värdena stodo i förhållande till de verkliga värdena av år 1914. Han
kom då till det resultatet, att övervärdena i förhållande till samtliga värden
vid 1914 års prisnivå utgjorde för postverket 49.7 %, för telegrafverket 58.3 %,
för statens järnvägar 30 %, och för vattenfallsstyrelsen 60.7 %. Vattenfallsstyrelsen
å sin sida hade sm verksamhet uppdelad i olika rörelsegrenar och
av dessa låg kraftverkens bokförda värde 68.4 % över 1914 års värden. Med
dessa procenttal för ögonen kom statsrådet till eu möjlighet att gorå jämförelse
med rådande indextal. Då index för partiprisen deri 31 december 1922
var omkring 70, och dessa andra värden äro hänförda till samma datum, finner
man. att de övriga verken lågo tämligen under den nivå, som må anses
vara den riskabla, men däremot, att vattenfallsstyrelsens kraftverks värden
voro snubblande nära den gräns, som skulle betyda, att mot. de bokförda värdena
svarade icke några realtillgångar. Kommunikationsministern avslutade
sitt anförande med orden: »Någon anledning att för närvarande söka företaga
någon extra nedskrivning av affärsverkens bokförda värden synes mig
icke föreligga. Det är emellertid tydligen i fråga om samtliga statens affärsverk
efter kristidens omkastningar av vikt att i fortsättningen uppmärksamt
följa de bokförda värdenas storlek med hänsyn såväl till penningvärdets
förändringar, som till tekniska framsteg av sådan betydenhet, att därav
.skulle föranledas förnyelse utöver vad normalt kan lörutses.» Nu har
penningvärdet ytterligare sjunkit, så att jag tror, att man utan överdrift kan
säga, att vad vattenkraftverken beträffar föreligger det förhållandet, att mot
vissa delar av det bokförda värdet svara icke realtillgångar.

Denna fortsatta uppmärksamhet har, såvitt jag kunnat finna, icke förmärkts
från Kungl. Maj :ts sida. Det namnes därom ingenting i föreliggande
statsverksproposition. Sedermera har visserligen kommit en proposition
nr 26. som handlar om de affärsdrivande verkens förnyelsefonder, men
såvitt jag kunnat se har denna speciella sak, varom jag nyss talade, eller
nedskrivning till nutidsvärdena, icke där berörts. Visserligen kan det tänkas,
att Kungl. Maj :t så ordnar dessa avsättningar, att man så småningom kommer
i ett sådant läge, att man når det rätta, Men därvidlag måste man säga,
att en betydlig tid måste åtgå, innan man kommer ^från det tillstånd, som
vid en god statsverksreglering icke borde någonsin få förekomma. Jag har
särskild anledning att uppehålla mig vid denna punkt, då jag vet, att denna
fråga har varit föremål för behandling av regeringen, ehuru man icke ser
något spår därutav. Vi känna alla här i kammaren, huru det har varit och
ännu är svåra tider för de företag, som åtagit sig elektrifiering av^vår landsbygd.
Denna elektrifiering kom till stånd under dyrtiden och påskyndades
och drevs fram genom kristidens brist på andra ämnen, erforderliga för alstrande
av kraft och lyse. Resultatet blev emellertid, att. dessa företag blevo
synnerligen dyra, och att de nu kämpa med störa ekonomiska svårigheter. På
grund av framställningar icke minst här inom riksdagen hava två utredningar
verkställts på detta område, därav en inom jordbruksdepartementet, som har
gällt alla elektriska företag inom landet, oberoende om de varit anslutna till
vattenfallsstyrelsen eller icke. Den andra utredningen gällde vattensfallsstyrelsens
taxor. Beträffande den första utredningen finnes en mycket noggrann
redogörelse för dess resultat, visserligen icke, såsom man väntat sig,

Nr 3. 22

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen (Forts.

)

under jordbruksdepartementets huvudtitel, utan under handelsdepartementets
ty detta ärende har dit överflyttats. Det tyckes vara en av de livräddnumsbojar,
som vänliga kamrater kastat ut till handelsdepartementet för att giva
detta sysselsättning och därigenom hålla det vid liv. Emellertid länder denna
utredning dock till resultat, nämligen ökning av kraftledningslånefonden, en
ökning som lag naturligtvis ser med mycket stor glädje, eftersom den kommer
alla elektriska företag till del.

\ad beträffar åter den andra utredningen, så beröres den icke på något
ställe i propositionen, och jag har anledning antaga, att detta beror på, att
denna utredning kommit att beröra det ömtåliga ämne, som heter: nedskrivning
av vattenfallsstyrelsens bokförda värden.

Vi kanske känna till, att det varit fråga om en uppdelning av järnvägsstyrelsens
olika verksamhetsområden. Detta föreslogs av majoriteten inom järnvägsrådet,
men det har lyckligtvis avvisats av järnvägsstyrelsen och sedan av
Kungl. Maj :t ° Däremot förekommer inom vattenfallsstyrelsen en sådan uppdelning,
och såvitt jag kunnat finna, har verket för denna uppdelning ganska
göda skäl. Skillnaden härvidlag och i det av mig nyss anmärkta fallet med
järnvägsstyrelsen är den, att vattenfallsstyrelsen för sin del arbetar under betydligt
mera olikartade förhallanden än exempelvis järnvägsstyrelsen, ty de
energikontrakt, som uppgöras av vattenfallsstyrelsen äro ställda på så lång
tid, att det blir synnerligen svart att överskjuta kostnaden för den ena gruppen
av företag till den andra. Därför har en uppdelning av de nedlagda kostnaderna
gjorts mellan industridistribution och landsbygdsdistribution. Följden
därav har emellertid blivit, att landsbygdsdistributionen kommit att arbeta
med ett betydligt överkapital. Den har i huvudsak blivit utförd under
dyrtiden, och därav följer, att den blivit så dyr, att mot de bokförda värdena
icke svara realvärden. Undersökningen visar, att detta övervärde i varje fall
år 1925 utgjorde nära fyra miljoner kronor. Det är i förhållande till de tre
hundra miljoner, som vattenfallsstyrelsen har att förvalta, icke något så
svindlande belopp, men betyder åtskilligt, då vattenfallsstyrelsen fordrar, att
även detta belopp skall förräntas av landsbygdens konsumenter. Det förslag
till nya taxor, som uppgjordes, var byggt därpå att dessa övervärden skulle
avskrivas, men att de verkliga värdena skulle förräntas, således på rent affärsmässig
och sund basis. Om sa sker, och om en viss diskontering av
framtidsvärden som uppstå genom att verkets sysselsättning och konsumenternas
antal ökas äger rum, kommer man för konsumenterna till synnerligen
önskvärda nedsättningar av taxorna. Sakkunniga föreslogo en nedsättning
av effektavgifterna och en nedsättning av avgifterna till bygdenätet. Den
första av dessa nedsättningar har vattenfallsstyrelsen själv verkställt. Detta
omnämnes i propositionen. Men därutöver har ingenting åtgjorts av Kungl.
Maj :t. Jag har velat bringa denna fråga på tal ur två synpunkter, först ur
statsreglermgens synpunkt, då en nedskrivning skulle innebära en befogad
och enligt mm mening behövlig saneringsåtgärd. Men vidare ur synpunkten
av att konsumenterna i landsorten behöva en nedsättning i taxorna.

Då jag nu är inne på denna fråga, som tillhör kommunikationsdepartementet,
kan jag icke underlåta att även beröra en annan fråga som kommer på
detta departements föredragning, även om den icke i budgeten intager någon
så framskjuten ståndpunkt. Jag avser anslaget till s. k. enklare vägar. Det
förekom ett yttrande av statsutskottet förra året — och med statsutskottet
kom även riksdagen att gilla samma uppfattning, som utskottet hade givit
uttryck åt, sedan frågan väckts i en motion — och som gick ut på att enklare
vägar, vilka tidigare voro förbehållna för Norrland även borde anläggas i de
sydligare delarna av landet.

En naturlig följd härav är att anslaget till dessa vägar borde ökas. Sam -

Måndagen den 18 januari f. in.

Nr il.

215

tidigt yttrade utskottet emellertid, att det ansåg, att eu fortsatt utredning om
olika vägtyper borde äga rum. Detta uttalande använder nu Kungl. Maj,t
som skäl — jag måste stiga huvudskäl — för att icke höja årets anslag. Och
detta ehuru statsutskottet beträffande utredningen huvudsakligen inriktade
sig på ödemarksvägarna, vilka statsutskottet då ansåg byggas för dyra. Att
riksdagen icke ansåg, att den ifrågasatta utredningen behövde avbryta önskvärda
vägarbeten, finner man av, att förra årets riksdag höjde det begärde
anslaget 2.10,000 kronor till ödebygdsvägar till 600,000 kronor. Kungl. Maj:t
har själv nu föreslagit, att detta anslag skall höjas från 250,000 kronor till
400,000 kronor. Jag vill givetvis icke missunna ödemarkens folk att få ökad
tillgång till vägar, men det finnes verkliga avstånd och behov även inom
de mellersta delarna av landet, som böra tillgodoses. Jag har funnit livligt
intresse för användning av denna vägtyp ute i bygderna och ilven bland mina
kolleger ute i sistnämnda delar av landet. Jag måste livligt beklaga, att kommunikationsministern
icke upptagit denna post i sin anslagsbegäran, och jag
hoppas, att det blir riksdagen möjligt att häri vidtaga ändring.

Jag kommer sedan till en fråga på socialdepartementets stat, en fråga,
som dill'' icke lyckats tillvinna sig den uppmärksamhet, som skulle varit önsklig,
icke minst då på denna stat förekomma så många och så stora utgifter.
Jag hänsyftar på den lönereglering, som man under många år väntat på beträffande
fögderiförvaltningen, det vill säga landsfiskaler och landsfogdar.
Det omnämnes i propositionen, att den förberedande utredningen är slutförd,
så att ärendet föreligger till prövning. Jag är viss på, att denna prövning
skall bli ganska grundlig, ty jag har anledning att hoppas, att regeringen
skall vidtaga åtskilliga ändringar i det sakkunnigförslag, som utarbetats, så
att inte landsfiskalernas behövliga lönereglering skall behöva köpas för en
orimlig inskränkning av landsfiskalsdistrikten till skada för deras verksamhet.
Men ännu önskvärdare och ännu nödvändigare hade varit, att landsfogdarnas
lönereglering omedelbart hade framkommit. Denna fråga borde
ha kommit till behandling vid förra riksdagen, då det gällde länsstyrelserna,
till vilka landsfogdarna närmast höra. Att landsfogdarna kommit att sammankopplas
med landsfiskalerna lär bero på den förändring av fögderiförvaltningen,
som verkställdes 1917, då landsfogdarna i viss mån fingo ersätta
kronofogdarna, som i sin tur givetvis hörde till fögderiförvaltningen. Med den
utomordentliga formalism, som råder på löneregleringsområdet har det nu
sagts mig, att det skulle vara omöjligt att bryta denna förtrollning, att få in
landsfogdarna på länsstyrelsernas stat och få deras lönereglering tidigare
verkställd. Men här gäller det verkligen icke blott en fråga av vikt för de
åsidosatta tjänstemännen, utan det gäller en fråga av större och allvarligare
betydelse. Det är ett statsintresse att få en lönenivå för dessa tjänstemän
av den höjd, att en god rekrytering kan verkställas, och jag tror man måste
säga, att rekryteringssvårigheter ha visat sig på detta område. Jag vet, att
man på sina håll anser, att dessa tjänstemän icke äro så nödvändiga, men jag
tror, att dessa anmärkningar företrädesvis eller uteslutande ha kommit från
mindre län, där man möjligen haft lättare att få en överblick över förhållandena
än man har i de större. Där har det visat sig nödvändigt att ha tillgång
till en mera kvalificerad åklagarmyndighet än den landsfiskalerna kunna erbjuda,
och det är även i hög grad nödvändigt att ha tillgång till en bestämd
tjänsteman, som kan ha befälsrätt och inventeringsrätt över landsfiskalerna.
Jag såg, att årets statsrevisorer varit inne på denna fråga, och jag tror, att
det bästa man för närvarande kan göra med anledning av de anmärkningar,
som framställts, är att så ordna lönefrågan för landsfogdarna, att en verkligt
god rekrytering på dessa viktiga poster kan åstadkommas.

Den nästa punkt, som jag antecknade, då jag genomgick statsverkspropo -

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Är :}. 24

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen.

(Forts.)

spioneri, har redan blivit uppmärksammad av den förste talaren, herr Trygger.
Det gällde nämligen det obetydliga anslag, som är lämnat för motarbetandet
av de smittsamma sjukdomarna hos husdjuren. Han påpekade, att
det endast ar oO,000 kronor, som äro avsatta, under det man räknar med
mi joner i utgifter. Till vad han säde vill jag endast lägga, det situationen
ar sa mycket betänkligare, som man ju för närvarande —• jag tror på goda
grunder —- icke längre i södra delen av landet arbetar med stamping-outmetoden,
utan att man där har sjukdomen alltid mer eller mindre latent. Under
sadana omständigheter förefaller det mig, att risken måste vara så mycattett
fomyat utbrott kommer när som helst, och under sådana
iorhallanden finner jag att den avsättning, som är gjord för ändamålet, är
synnerligen riskabel och att för en trygg statsbudget fordras ett betydligt
högre belopp. J

Jag kommer vidare till ett ärende, som kammaren val känner, att det för
mig och manga med mig har ett särskilt intresse. Det har kanske inte så
stor ekonomisk innebörd, men det har dock även en sådan. Jag hänsvftar
pa den behandling, som i årets statsverksproposition har kommit frågan om
Vastgota-Hohus regemente till del. Jag säger, att den ekonomiska inneborden
tor statsverket, icke kan vara så stor, men den har dock en sådan, ty
hur olika meningar vi än ha i försvarsfrågan, så äro vi dock eniga om eu
panfh. ^h detTär den> att för nedlagda pengar skall erhållas högsta möjliga
ettektivitet. Jag. tror inte. att denna synpunkt blivit tillräckligt beaktad
genom den utredning, som blivit verkställd. Jag vill naturligtvis ingalunda
förneka möjligheten av, att en utredning kan leda till ett resultat, som jag
maste beklaga, men vad jag hela tiden eftersträvat är att åstadkomma en
sådan utredning, en strävan, som jag fortfarande måste vidhålla. Det är
emellertid, som jag sade, icke den ekonomiska frågan, utan det är två andra
synpunkter, som jag anser här böra beaktas: den ena skulle jag vilja kalla
ör rättsfrågan och den andra skulle vara sättet för ärendets handläggning.
-Uet är naturligtvis så, att ett samhälle icke kan göra anspråk på att få till
Sig förlagd en viss institution, men har. denna institution blivit förlagd till
samhället eller, låt oss säga, liknande institutioner blivit förlagda till två.
samhällen och en av dessa skall flyttas bort, så finns det ingen tvekan om,
att det pa båda dessa platser känns som en rättskränkning, om institutionen
bortflyttas, utan att rent sakliga skäl kunna framläggas för en sådan åtgärd.
^ Jag tror, att Kung], Maj:t och riksdagen i detta fall ha sett på frågan
något olika.. Kanske är det möjligt, att det är en del gamla synder, som
b§en’ 0ocf* såJana synder ha ju den egenskapen, att de gemenligen icke
straffas på de skyldiga. När regementsförläggningarna kommo till stånd,
klagade man ju allmänt över, att de synpunkter, som fingo spela en alltför
dominerande roll, voro de ekonomiska inlägg, som kunde göras från ena eller
undra hullet. IVfan talade om ett schackrande med förläggningarna, och jag
befarar, att den ringaktning för de militära skälen, som då föddes, nu går
igen Man har icke förmått se skillnaden, sådan jag uppfattar den, mellan
de skäl, som man måste lägga på en förläggning, och de skäl, som måste
läggas pa fragan om upphävandet av en förläggning. Det har, såvitt jag
se, vant ett något lättvindigt sätt att ta på denna sak. Denna fråga är
och. bör uppenbart vara en administrativ fråga, den bör avgöras av en administrativ
myndighet, i detta fall Kungl. Maj:t, efter en ingående och omsorgsfull
prövning, som tar fasta på alla reella skål, som kunna förebringas,
och jag för min del och många med mig trodde, att ärendet så skulle få behandlas.
Emellertid tyckes stämningen hos några ledamöter av förra årets
försvarsutskott vant den, att riksdagen skulle säga det avgörande ordet,
och riksdagen liksom kanske alla andra personer och korporationer har svårt

Måndagen den 18 januari f. in.

Nr :!.

att låta bli att säga ett maktord, om den inb judes att göra det. Att flertalet Statsverksav
riksdagen ieke haft möjlighet att sätta sig in i frågan på sätt som varit proportionel.
behövligt, därom torde man dock kunna vara ense. Emellertid utlovades (1''’orts-)
vid debatten Hirra året, innan beslutet fattades, av statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet, att en förnyad prövning skulle komma ärendet till
del. Detta har nu resulterat i ett yttrande i årets statsverksproposition. Jag
skall omnämna de yttranden, som i detta för en landsdel så betydelsefulla
ärende ha förekommit 1925 och 192C. I 1925 års proposition står det, att
»Västgöta och Bohusläns regementen skola förenas till ett Västgöta-Bohus
regemente», inom parentes står Vänersborg, som avsedd förläggningsort. Det
var hela motiveringen då. .Sedan säger särskilda utskottet 1925: »Vidare
ha övervägande skäl ansetts tala för att Västgöta-Bohus regemente förlägges
i Uddevalla» och i 1926 års proposition heter det: »Efter personligt besök
å de bägge platserna har jag sökt bilda mig ett såvitt möjligt allsidigt
omdöme om de fördelar och olägenheter, som kunna vara förenade med regementets
förläggning till den ena eller den andra av ifrågavarande orter.

Härvid har jag kommit till det resultatet, att sedan riksdagen redan tagit
ståndpunkt, tillräckligt starka skäl för att påkalla en ändring i denna icke
nu föreligga.» Detta är allt, som i de avgörande urkunderna finnes att
hämta. När Västgöta regementes snart 400-åriga historia väl inom kort
kommer att skrivas, föreställer jag mig, att det kommer att bli lika lätt att
finna uppgifter om dess tillkomst för 400 år sedan ur gamla urkunder från
Gustaf Vasas tid som att få verkliga belägg i de nyaste urkunderna om anledningarna
till regementets upphörande. Statsrådet säger, att inte tillräckligt
starka skäl föreligga, alltså säger han, att det finns skäl för att regementet
skall ligga i Vänersborg. Han säger vidare, att det finns stärka skäl
för att regementet skall finnas i Vänersborg, men säger, att det inte är tillräckligt
starka skäl. Såsom jag förut sagt, ser jag denna fråga som eu
rättsfråga från dessa kommuners sida, och då är det inte frågan om, huruvida
skälen äro starka eller tillräckligt starka, utan för mig ställer det sig
så, att om tungan på vågen det minsta slår över åt ena eller andra hållet, så
tillkommer det de avgörande statsmakterna att tillerkänna den ort, där detta
inträffar, företrädet. Den respekt för riksdagen, som statsrådet har iakttagit
vid denna frågas behandling, synes mig något överdriven och jag betvivlar,
att riksdagen själv kan till fullo uppskatta den. Jag är livligt övertygad
om, att riksdagen för sin del icke skall ställa sig avvisande mot en prövning,
då den får höra av Kung!. Maj rf, att starka skäl verkligen föreligga
för den ståndpunkt, som den själv i viss män förra året tog avstånd från.

Det är en annan sida av denna sak emellertid, som jag måste tillmäta en
alldeles särskild betydelse, och det är, att i den redogörelse, som statsrådet
här lämnat, finns intet yttrande från de ansvariga militära myndigheterna.

Jag betvivlar inte, att militärer blivit tillfrågade, men vad vi här i riksdagen
måste fordra är att få se ansvariga yttranden från de ansvariga myndigheterna.
Det kan inte vara tillfredsställande, att ett ärende så behandlas,
att eventuellt en officer från generalstaben tillkallas. Man vet inte, vilka
frågor, som ställas till honom, man vet inte vad han yttrar. Yad vi önska är
att få se i detta fall ett officiellt yttrande av generalstaben, eventuellt av
fördelningschefen,. och att Kungl. Maj :t därefter tar ställning till denna fråga.
Sedan får riksdagen, om det nu så skall ske, i sin ordning fatta det
avgörande beslutet. Såvitt man kan läsa ut av herr statsrådets förklaring,
fäster han största vikten vid det personliga besök, som han till vår glädje
gjorde under förra hösten, och av egen erfarenhet vet jag, hur stort värde
ett personligt besök har, då man i ansvarig ställning har att fatta ett beslut
och det gäller att välja mellan olika lösningar. Men den nödvändiga förut:-

Nr 3. 26

Måndagen den 18* januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Förta.)

sättningen är dock, att man liar en utredning av tekniskt kompetent myndighet,
och det är en sådan jag i detta fall saknar och som jag nu efterlyser.
Jag har hört synpunkter göra sig gällande, som enligt min mening och enligt
vad jag å min sida får höra från militärt håll icke skulle behöva vara!
de avgörande. Med hänsyn till den knapphet, som råder i propositionen
hoppas jag, att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, som
jag ser här närvarande, icke misstycker, om jag till honom ställer frågan.
på vilka skäl han grundat den ståndpunkt, till vilken han kommit och varåt
han ger uttryck i propositionen.

Denna fråga kan emellertid även ge anledning till en allmännare betraktelse.
Den kan tjäna som ett exempel på, hur man inom den nuvarande regeringen
synes tänka sig, att regeringsärendena i en viss omfattning skola beredas.
Vi finna i propositionen angivet ett aktningsvärt — naturligtvis! —
försök att inskränka de civila tjänstemännens antal, och till en början ha åtgärder
i detta avseende vidtagits inom Kungl. Maj:ts eget kansli. Det är
på två vägar man söker åstadkomma besparingarna. Det är dels genom decentralisering
av vissa ärenden och dels genom direkt föredragning i statsrådsberedningen
av tjänstemän från de centrala ämbetsverken. Vad denna senare
fråga beträffar, synes man därmed avse, att från de centrala ämbetsverken
skulle tillkallas föredragande — de behöva givetvis icke vara i chefsställning,
äro väl i regel icke detta, utan de kunna var yngre tjänstemän. Man
får därigenom icke ett samlat uttryck för verkets ståndpunkt, utan man får
en personlig uppfattning av en kanske väl så ung föredragande, och man får
här i riksdagen icke se, vilken verkets åsikt i den föreliggande frågan är. Såvitt
jag kan finna, är detta en fråga av utomordentligt stor betydelse. Den minskar
möjligheterna för oss här i riksdagen att bedöma en avlämnad proposition.
Vi ha en önskan, tror jag, att få se ett under ansvar avgivet yttrande
från de tekniskt sakkunniga verk, som i de olika fallen kunna vara i fråga.
Finns icke detta, föreligger alltid en spirande misstanke att det finns synpunkter,
som kunnat undgå uppmärksamhet från Kungl. Maj:t, som naturligtvis
på detta område icke kan sitta inne med all erfarenhet. De centrala verkens
ställning i vårt land och deras självständighet tror jag är av det stora värde,
att man icke får inskränka den för kanske en dock jämförelsevis ringa penning.
Jag vill inte ha sagt, att man i varje fall måste undvika den väg,
som Kungl. Maj:t har föreslagit, men jag vill säga, att jag tror, att den allra
yttersta försiktighet måste iakttagas. Vad nu denna direkta föredragning beträffar,
så har jag därvidlag bestämt hållit på bibehållandet av de centrala
ämbetsverkens nuvarande ställning. När man sedan kommer till frågan om
decentralisationen. måste jag i det fallet säga, att jag ställer mig i förhållande
till de centrala verken på ett annat sätt, det vill säga, att jag i huvudsak önskar,
att ärendena skola bibehållas hos Kungl. Maj:t. Det är en god tradition, att
man får ärendena till avgörande hos Kungl. Maj:t efter den beredning, som där
kan åstadkommas, och det behövs starka och mycket starka skäl, innan förändringar
där i någon större omfattning företagas. Naturligtvis kan det plockas
ut några — det håller jag för sannolikt — men som regel tror jag, att
man får vara synnerligen försiktig. Man ser här, om man går igenom de olika
huvudtitlarna, att det är eu ganska obetydlig axplockning, som kunnat göras.
Det kan ju vara rätt pikant att se, att om man går från början, finner
man första ärendet under 5:e huvudtiteln, och det ärende, som där förekommer,
är överflyttning av utnämningar av vissa läkare från Kungl. Maj:t till
medicinalstyrelsen. Man hade nästan trott, efter den erfarenhet man haft under
den gångna hösten, att Kungl. Maj:t satte ett icke obetydligt värde på
den rätt till utnämning, som den nu bär, ett värde, som jag gärna vill tillerkänna
densamma. Skulle man åter nu finna, att man bör överlämna den, före -

Måndagen den 18 januari f. in.

Nr ;i.

hiller (let mig, som om beslutsamhetens friska hy snabbt övergått i eftertankens Statsverkskränka
blekhet. Under kommunikationsdepartementet åter måste jag erkänna, lm''PosUwnen
att där finns ärenden, som med större fördel kanske kunde överflyttas. Men vid (1<0rt3-)
de alternativ, som där lämnas —■ de äro åtskilliga ■— att antingen göra en
överflyttning till de centrala ämbetsverken eller också till länsstyrelserna, så
tror jag, att det senare alternativet skulle innebära en större besparing och
även en större nytta, om nu inte ärendena behållas hos Kungl. Maj:t. Denna
åtgärd kan sedan kompletteras av en fortsatt decentralisering genom överflyttning
från länsstyrelserna av andra ärenden till städernas magistrater. För
landsbygdens del saknas ju kvalificerade krafter jämförliga med magistraterna,
och därför måste många ärenden bibehållas hos länsstyrelserna.

Ja, den lilla axplockning, jag här gjort, har berört frågor, som jag för
min del ansett böra beaktas, innan man hänger sig åt de förhoppningar, som
statsverkspropositionen har väckt om de obestridda goda tiderna och de möjligheter,
som dessa lämna till sänkta skatter av ena eller andra slaget. Vad
dessa skattesänkningar beträffar, så tror jag nog att i valet mellan de direkta
och de indirekta skatterna huvudvikten lämpligen bör läggas vid en sänkning.
om det kan ske, av de direkta skatterna, som dock skulle innebära en åtgärd
för höjandet av hela samhällskroppens hälsa, om man nu vill använda den
bilden, under det små sänkningar av konsumtionsskatterna, hur önskvärda de
under andra förhållanden och även nu kunde vara, dock bleve ett plåstrande
med småkrämpor.

Däremot, om man skall yttra sig något om kaffet och sockret, så delar jag
herr Tryggers mening i fråga om kaffet, att kaffe är gott och vill gärna sänka
skatten även på det, och jag tycker, att man tänker litet för mycket och även
förgäves på folkhälsan, om man strävar efter att för det ändamålets skull
fördyra kaffet.

Vad sockret åter beträffar skulle jag vilja erinra om hur sockret under de
senare åren sjunkit i pris. Under 1925 förekom en sänkning av 7 öre på
sockerpriset. Av dessa 7 öre voro 2 öre skattesänkning, men de andra 5 öre voro
en sänkning beroende på världskonjunkturerna. Går man ännu ett år tillbaka,
till 1924, så sjönk under det året priset på motsvarande sockerkvantitet med
icke mindre än 24 öre, d. v. s. sex gånger så mycket som den sänkning i
sockerskatten som nu är föreslagen. Emellertid då sockerfrågan kanske återkommer
i en annan form än denna under årets riksdag, så torde det bli tillfälle
att då vidare orda om den saken. Sockerfrågan tycks nu ha blivit en ständigt
återkommande fråga, som man aldrig kan bli fri från.

Herr statsrådet Hansson: Herr greve och talman! Det torde vara lämpligt
att omedelbart svara på den direkta fråga, som herr von Sneidern ställde
till mig rörande förläggningen av Västgöta-Bohus regemente.

Jag vill då först säga ett par ord rörande den formella behandlingen, varemot.
det anmärkts. Jag önskar då påpeka, att innan i fjolårets försvarsproposition
ståndpunkt tagits till denna sak, hade därom föranstaltats utredning
av de militära medarbetare, som medverkat vid propositionens uppgörande.

Hela det förslag, som då uppgjordes i departementet, remitterades till generalstaben
och marinstaben, och generalstaben har således haft tillfälle att, om den
så önskade, yttra sig även om förläggningsplatsen. Det kan icke med skäl
göras gällande, att man försummat hörande av myndigheterna i ärendet.

Vid den första prövningen kom jag till det resultatet att, ehuru det redan
då stod och vägde, Vänersborg av vissa skäl borde föredragas. När försvarsutskottet
fick saken till behandling, förmodar jag, att utskottet gjorde sin särskilda
undersökning, och utskottet stannade därvid, såsom bekant, vid att
förorda Uddevalla i stället för Vänersborg. Detta gav mig anledning att här

Nr 3. 28

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

i första kammaren förklara, att jag i saken skulle göra ytterligare undersökningar.
Dessa hava nu ägt rum, och de ha bestått dels i besök på platsen och
dels i vissa överläggningar här i Stockholm.

Det man haft att taga hänsyn till har varit förläggningsortens lämplighet,
utbildningsmöjligheterna och vissa andra synpunkter. Beträffande utbildningsmöjligheterna,
som i denna fråga ha spelat mycket stor roll i den allmänna
diskussionen, tvekar jag icke att säga, att resan lämnade det bestämda
intrycket, att Vänersborg i det fallet har ett stort företräde framför Uddevalla,
utan att man dock kan säga, att Uddevalla saknar förutsättningar för
ordnande av en god utbildning. Jag tror också, att den militära ledningen av
tredje fördelningen hyser den uppfattningen, att ur utbildningssynpunkt Vänersborg
är att föredraga framför Uddevalla. I nära samband med detta
spörsmål står naturligtvis frågan om förläggningsortens lämplighet med hänsyn
till de vänpliktigas resor. Därvidlag tror jag att Uddevalla har ett visst
företräde framför Vänersborg. Vidare har det undersökts, hur en militäradministrativ
indelning på grund av den nya försvarsordningen skall kunna
göras utan att alltför starkt rubba den nuvarande indelningen. Härvidlag har
konstaterats att, därest man behåller Uddevalla såsom förläggningsort, kan
man få en lämplig administrativ indelning utan att rubba något av de rullföringsområden,
som nu rekrytera ifrågavarande regemente. Detta har för mig
varit ett betydande skäl till förmån för Uddevalla.

Jag har vägt Vänersborgs fördelar ur utbildningssynpunkt mot de andra
skälen, och ehuru jag erkänner, att jag anser det första skälet, som talar för
Vänersborg, väga starkt mot de andra synpunkterna, har ändå resultatet för mig
blivit att jag ansett, att det icke fanns tillräckligt starka skäl, för att jag,
sedan riksdagen en gång tagit ståndpunkt i frågan, skulle åter draga ärendet
inför riksdagen. Jag har nämligen den uppfattningen, att har riksdagen i en
fråga tagit ståndpunkt, måste det från regeringens sida kunna förebringas
särskilt starka skäl för att påkalla, att riksdagen ånyo skall taga ärendet till
prövning och eventuellt frånträda sin ståndpunkt.

Det återstår emellertid en annan synpunkt, vilken berörts av herr von Sneidern,
nämligen den hänsyn man bör taga till den ena eller andra orten, då man
skall avgöra en förläggningsfråga. Det är väl intet tvivel underkastat, att
en regementsindragning hårdare drabbar en stad som Vänersborg än en stad
som Uddevalla. Den sidan av saken har emellertid icke blivit undersökt i detta
sammanhang. Regeringen har tillkallat sakkunniga för att i ett sammanhang
behandla frågan dels om ersättning till de kommuner, som drabbas av regementsindragningar,
och dels om användningen av de ledigblivna kasernetablissementen.
Denna undersökning pågår. Huruvida den kan komma att giva sådant
resultat, att detta kan påkalla en ny prövning av ärendet, som eventuellt
kan leda till en framställning till riksdagen, därom kan jag ännu icke yttra
mig. Jag vill i det fallet endast påpeka, att jag till statsrådsprotokollet bär
uttryckt mig mycket försiktigt i det jag sagt, att jag icke funnit tillräckligt
starka skäl att nu förelägga ärendet för riksdagen.

Herr statsrådet Wigforss: Den kritik, som i denna kammare riktats mot

budgetförslaget, har jag till större delen icke haft tillfälle att höra, därför
att jag har varit upptagen i andra kammaren, men jag har fått så pass noggranna
uppgifter om vad som här sagts, att jag hoppas inte behöva förbigå
något väsentligt av de anmärkningar, som här blivit framställda. Den genomgående
tonen i kritiken här torde hava varit densamma som i andra kammaren,
nämligen att man uttalat vissa betänkligheter mot att i budgetplanen göres
gällande en alltför stor optimism, en optimism, som icke skulle vara berättigad

Måndagen den 18 januari f. in.

Nr 3.

på grund av de faldiskt föreliggande förhållandena. Denna optimism tager NtaturrH-f!-sig uttryck, menar man, i att inkomsterna beräknats högre, än de verkliga vn>P°*d''on*n
omständigheterna skulle medgiva. 1 den mån denna kritik är byggd på att (l<orts-)

man icke hyser samma mening som den, som kommer till uttryck i finansplanen,
rörande det nuvarande ekonomiska läget, är det naturligtvis inte mycket
att säga om den saken. Det är icke möjligt att i ett ögonblick som detta
försöka framföra skäl, som skulle kunna omstämma någon enda till annan
uppfattning av det ekonomiska läget, än den han förut bildat sig. Men i den
män man går ut från att det nuvarande ekonomiska läget må se relativt hyggligt
ut och ha i ganska stor utsträckning stabiliserats, så att det på vissa
punkter ser ut, som om man skulle gå framåt, så säger man dock, att man icke
därför kan bygga på att detta skall fortsätta i framtiden. Jap- är fullt villig
erkänna, att denna anmärkning är principiellt befogad. Men den riktar sig i
lika mån mot varje försök att komma till rätta med det ekonomiska läget.

Men det förefaller, som det skulle vara nödvändigt för varje finansminister
att räkna med tendenserna för ögonblicket och icke att söka tränga in i framtiden
och se vad under andra förhållanden kan framträda. Jag tror verkligen,
att den skildring, som jag givit av de ekonomiska förhållandena i sammanhang
med den nu framlagda finansplanen, torde överensstämma med det
allmänna intryck, som bedömare från olika läger och inom olika näringsgrenar
fått. Däremot är det uppenbart, att de slutsatser, som därav dragas rörande
de skilda inkomsttitlarna, är en annan sak. Och när det gäller diskussionen,
huruvida dessa inkomsttitlar tagits upp till riktiga belopp eller till för höga
belopp, är det nödvändigt att granska kritiken punkt för punkt. Jag tror
emellertid, att om man här i kammaren, genom den diskussion som förts i
pressen och genom de inlägg som här gjorts, har fått den föreställningen, att
oenighet råder om en hel rad av dessa inkomsttitlar, så är det intrycket felaktigt.
_ Det torde tvärtom vara så, att om det allra största antalet "av de inkomsttitlar
det här gäller är man tämligen enig. Visserligen är det så, att de
inkomsttitlar man diskuterat kanske äro de största och viktigaste av dem.

Av de titlar, som man är enig om, skulle jag kunna börja med rusdrycksmedlen,
fastän jag hört, att herr Ekman ansett, att även dessa blivit räknade
i överkant. Jag tror, att gar man igenom det förslag, som kommit in rörande
den beräkningen, och ser vilka siffror dessa rusdrycksmedel givit under det
förflutna året, torde man finna, att i fråga om rusdrycksmecllen kan man icke
säga annat än att de gjorda beräkningarna torde hålla streck. Men den saken
spelar en relativt liten roll, ty, såsom kammaren märker, föreslås en anordning
beträffande dessa rusdrycksmedel, så att, även om behållningen skulle
bli lägre ett kommande år än nu, kommer det icke att påverka budgeten. Jag
iöreslar nämligen, att vi skola taga icke mindre än 85 miljoner kronor till
budgeten i år, men nästa år skall det inte finnas möjlighet att taga mer än 83
miljoner kronor, under det 2 miljoner kronor skola gå till amortering av statsskulden.
Således, där finnes en särskild riskmarginal på icke mindre än 2
miljoner kronor, som gör, att man med lugnt samvete kan lämna den inkomsttiteln.

Tobaken har man inte talat om. Den torde emellertid giva något överskott.

Sockret torde vara beräknat utan möjlighet till större missgrepp, och med de
små inkomsttitlarna förhåller det sig på samma sätt.

Statens aktier förmodar jag giva något mer än beräknat, därför att inhornsten
civ ståtens nktier till icke oväsentlig del kommer från ävtälet med
Grängesbergsbolaget. Och vi veta ju, att malmfrakterna uppnått fullkomliga
rekordsiffror.

Utlåningsfonderna torde man inte behöva tala om.

Riksbankens vinst är upptagen till 16 miljoner kronor. Där finns en säker -

Sr 3. 30

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen (Forts.

)

hetsmarginal på inte mindre än 3 miljoner kronor, eftersom hela vinsten uppgår
'' till 19 miljoner kronor.

I fråga om vattenfallsverket har jag följt verkets egna beräkningar, och i
fråga om domänverket på .samma. sätt. Det har antytts i fråga om domänverket,
_ att regeringen skulle uppmanat detta verk att inkomma med en senare
beräkning, som var högre än den första, men så förhåller sig inte saken.
Domänstyrelsen kom in i höstas med eu preliminär beräkning, som visade ett
förvånansvärt lågt resultat av 4 miljoner kronors avkastning på statens domäner,
vilkas kapitalvärde kan räknas till mer än 400 miljoner kronor. När
domänstyrelsen, efter det resultatet av skogsförsäljningarna på hösten var
känt. kom in med beräkningen av utgifter och inkomster för följande år, visade,
de förra 21 miljoner och de senare 27 miljoner kronor, således ett netto på
6 miljoner kronor som jag här upptagit.

Det viktigaste man tvistar om är egentligen inkomsterna av posten och telegrafen
och framför allt av järnvägarna samt tullmedel och möjligen stämpelmedel.

I fråga om de affärsdrivande verken vill jag framhålla, i anledning av ett
yttrande herr Ekman haft om det riskabla i att man för varje år anslår nya
lånemedel för utveckling av statens affärsverksamhet, när man inte kan påräkna
ökad avkastning, att det förefaller mig, som om riksdagen knappast
borde ha anslagit 40, 50, 60, eller låt oss bara säga, 30 miljoner kronor varje
år till utveckling av affärsverksamheten, utan att vänta sig, att detta skulle
taga sig uttryck i ökad avkastning. När man går till dessa olika beräkningar,
vet man av gammal erfarenhet, att vissa av dessa verk ha benägenhet att räkna
inkomsterna i underkant, under det andra försöka komma med mera exakta
beräkningar. Det är känt för dem, som suttit i bevillningsutskottet — och jag
tror det är känt i allmänhet här i riksdagen -— att vad posten angår, försöker
man där hålla sig helt och hållet på den säkra sidan, och riksdagen
har gång på gång och finansministern har gång på gång varit tvungen att
lyfta något på inkomstberäkningarna från postverket. Nu kom postverket i
höstas in med beräkning på en så låg inkomstsiffra som 10 miljoner kronor,
då dess inkomster för detta år uppgingo till 13 miljoner kronor, och det förflutna
gav ännu större avkastning. Jag ansåg mig därför föranlåten att
något närmare se på den motivering, som postverket gav för den låga beräkningen,
och fann då, att det berodde på att postverket under nästa år beräknat
en mycket obetydligt ökad omsättning. Men samtidigt som man räknade
med en ytterst obetydlig ökning i inkomsterna, räknade man med en ganska
kraftig ökning i utgifter för löner och övriga omkostnader. Det torde finnas
en viss motsägelse härutinnan, och då jag förutsätter, att postverket icke
beräknar sina utgifter för högt och icke giver ut mer i löner och omkostnader
än nödvändigt, anser jag det skäligt att också räkna med en kraftigare utveckling
av rörelsen än postverket gjort, och jag har därför höjt inkomstberäkningen
från 10 till 11 miljoner kronor. De övriga 3 miljonerna äro ju
beroende på en omläggning av inlevereringen, men så länge vi hålla oss till
den budget det nu gäller — 1926—1927 års budget — är det tämligen säkert,
tror jag man kan säga, att dessa 14 miljoner kronor komma att inflyta,
och det skulle! inte förvåna mig, om denna siffra skulle komma att
ökas med en eller annan miljon. Således synes det mig, att man i fråga om detta
verk inte har räknat i överkant.

Telegrafverket har, anser jag, på samma sätt hållit sig i underkant. Under
de förflutna åren uppstod ett överskott på en eller ett par miljoner och
jag tror inte det är oriktigt att rätta till detta lilla fel, som jag anser det
vara, och höja siffran 17.1 miljoner till jämnt 18 miljoner kronor. Jag säger
icke detta såsom en kritik mot de affärsdrivande verken, men var och en

Måndagen den IS januari f. in.

Nr 3.

vet, att när en finansminister lägger fram ett förslag som icke anses innehålla
tillräckligt bred säkerhetsmarginal, så kommer strax kritiken. Man
talar om optimism och att, han icke hållit sig på den säkra sidan och att
budgeten icke är tillräckligt stark. Samma känsla som en finansminister har,
när han framlägger sitt förslag till inkomstberäkning, ha i ännu högre grad
de af färsdrivande verken och måste med all rätt ha, ty det är uppenbart
att, när dessa verk framlägga sina beräkningar för regeringen, måste de kunna
stå för dem; och det betyder, att de alltid måste vara på, den säkra sidan.
Sedan måste finansministern från sina synpunkter söka bedöma om detta beräkningssätt
är riktigt.

Så kommer jag till statens järnvägars beräkningar, som väckt mest uppmärksamhet,
därför att järnvägsstyrelsens beräkningar tidigt på hösten i så väsentlig
grad avvika från dem, som den gjorde i början av december. Vi ha här
ett vittnesbörd om det oerhörda inflytande pressen har även på ledamöter av
riksdagen. . Omedelbart efter det denna inkomstberäkning lades fram, skrevs
i en aftontidning här i Stockholm, att finansministern hade begärt en ny beräkning
från järnvägsstyrelsen och järnvägsstyrelsen hade efterkommit detta
och höjt inkomstberäkningen med icke mindre än 8 miljoner kronor. Detta
löst framkastade påstående, som kommit fram och gått igenom hela den svenska
pressen, har tagits för gott, och nu förnimmer man ett eko därav i första kammaren.
Det förefaller mig, att det skulle vara riktigare att, innan man framkastade
något sådant, man vänt sig till järnvägsstyrelsen eller till vederbörande
inom finansdepartementet för att höra hur saken i verkligheten förhåller sig.
Det är så långt ifrån att det i verkligheten förhåller sig så, att denna sista
beräkning särskilt infordrats från järnvägsstyrelsen, att tvärtom denna sista
beräkning är den enda ordinarie, som styrelsen är ålagd att komma in med.
Men dessutom bär verket fått anmodan att tillfredsställa finansdepartementets
nyfikenhet på. ett något tidigare stadium. Och därför brukar det komma
med en preliminär beräkning redan i början av oktober, för att man i finansdepartementet
skall kunna göra sig en allmän föreställning om huru inkomsterna,
under följande år komma att se ut. Så har skett även i år. Dessa
preliminära beräkningar, som verken icke äro särskilt livade för att lämna,
därför att de stödja sig. på osäkra siffror, och beträffande vilka de därför
bruka starkt reservera sig, kommo in i början av oktober, och där upptogos
inkomsterna till 31.5 miljoner kronor. Med den erfarenhet man fick av rörelsen
under senare delen av året fann man emellertid, att förhållandena i början
av hösten vänt sig, och man kunde i stället senare räkna med en inkomst
av 39.4 miljoner kronor. Man kan då fråga sig: hur kan ett så hastigt omslag
^äga rum? Saken är den att, såsom vi alla veta, järnvägarna under första
halvåret och delvis också, förra hösten haft ett mycket dåligt år. Detta visar
naturligtvis osäkerheten i alla våra inkomstberäkningar. De inkomstberäkningar,
som lades fram av finansministern i den Tryggerska regeringen och
som över lag voro ytterst försiktigt hållna, upptogo för järnvägarnas del en
siffra av 36 miljoner kronor. Taktiskt har detta år inte givit mer än 30.5
miljoner kronor, beroende på oförutsedda förhållanden: den milda vintern,
som gjorde att sjötrafiken kunde hållas vid makt så länge och vidare att man
till följd av barmark inte kunde forsla fram gods till järnvägen; men kanske
var en ännu kraftigare bidragande orsak härvidlag den dåliga skörden på hösten
1924, ty det tycks ha varit den allra kraftigast bidragande orsaken till att
järnvägarnas inkomster budgetåret 1924—1925 blevo så låga. Nu ha, såsom
det tycks, konjunkturerna för järnvägarna förbättrats. Och järnvägsstyrelsen
har under hösten, på grund av att siffrorna för juli, augusti, september och
oktober visade, att man kommit in i bättre förhållanden, med anledning därav
tagit upp inkomsterna till 39.4 miljoner kronor. Så förhåller det sig med

Statsverkst''propositionen.

(Forts.)

Nr 3. 32

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

den saken. Skulle då finansministern säga till järnvägsstyrelsen: »Det där
är för optimistiskt räknat. Även om järnvägsinkomsterna, som för nu löpande
budgetår äro upptagna till 36 miljoner kronor, komma att ökas med 3 miljoner
kronor, vilket kan vara möjligt, är man därför icke berättigad att för
budgetåret 1926—1927 beräkna samma inkomst.» Det kan man naturligtvis
säga, men på det sättet skulle man få göra beräkningar i luften. Man måste
väl hålla sig till de ekonomiska konjunkturer, som för närvarande råda, såvitt
icke någon alldeles speciell anledning föreligger att räkna på annat sätt.
Och jag tror därför, att varje finansminister i mitt läge skulle ha kunnat
upptaga statens järnvägars inkomster till 39.4 miljoner kronor.

Den andra posten, som kan bliva föremål för verklig diskussion, är tullmedlen.
Tullmedlen äro en mycket svår inkomstpost att beräkna, och de ha slagit
fel under föregående år högst avsevärt. De ha slagit fel åt ett håll, som
kanske de flesta människor ha ansett vara den rätta sidan, d. v. s. de ha lämnat
ett mycket stort överskott. När den nu sittande regeringens förutvarande
finansminister lade fram sin budget räknade han inkomsterna av tullmedlen
för det nu löpande budgetåret till 135 miljoner kronor. Emellertid
avslöts under riksdagens lopp clet s. k. spanska handelsavtalet, och med anledning
därav fick jag, som då fungerade såsom finansminister, anledning framlägga
en förnyad beräkning för riksdagen, innebärande en sänkning av tullmedlen
från 135 miljoner till 132 miljoner kronor. Riksdagen ansåg emellertid
lämpligt och skäligt att höja siffran från 132 miljoner till 133 miljoner
kronor för att få plats för den där lilla skattesänkningen. Och jag kan icke
erinra mig, att detta väckte någon opposition från deras sida, som nu anse,
att tullmedlen beräknats för högt, fastän det inte i år finns anledning att se
så försiktigt på tullmedlen. Man kan nämligen inte dölja för sig det faktum,
att statens inkomster och folkets inkomster inte alltid hålla jämna steg. Statens
inkomst av spannmålstullarna stiga kraftigt, när det är dåliga skördar.
Blir det åter en god skörd — i fjol blev det en rekordskörd — minskas statens
inkomster, och de ha minskat under det förflutna halvåret så kraftigt, att
det inte skulle förvåna mig, om någon sade, att under löpande budgetår tullmedlen
inte komma att giva de beräknade 133 miljoner kronor. Men tyvärr,
säger jag, finns det inte någon sannolikhet för rekordskörd under 1926 vare
sig på spannmål eller på sockerbetor, och under sådana förhållanden förefaller
det mig inte vara riktigt att räkna med en så ytterligt låg importsiffra,
som nu under denna höst förelegat. Jag tror i alla fall, att man kan räkna så
pass optimistiskt, att man i stället för 133 miljoner kronor, vartill riksdagen
sistlidet år höjde beräkningen, kunde våga sig på att beräkna tullmedlen till
130 miljoner kronor. Om jag från denna siffra drager de 8 miljoner kronor i
tullmedel för kaffetullens sänkning, kommer jag fram till mina 122 miljoner
kronor.

För någon vecka sedan har en mycket sakkunnig medarbetare i en aftontidning
beräknat tullmedlen till 119 å 120 miljoner kronor i stället för 122
miljoner kronor. Men en månad tidigare har en framstående nationalekonom i
en morgontidning förklarat, att tullmedlen åtmistone kunde beräknas till 132
miljoner kronor, d. v. s. med den föreslagna minskningen på något över 8
miljoner kronor skulle man komma till en siffra av 123 ä 124 miljoner kronor.
Där ha vi således en marginal att röra oss med. Men tullmedlen äro överhuvud
taget av den natur, att den verkliga felmarginalen, som måste finnas i beräkningarna,
är minst lika stor som den marginal, om vilken dessa olika omdömen
röra sig. Jag tror således att när man närmare undersöker saken, torde riksdagen
icke finna anledning att ändra på det förslag till tullmedlens beräknande,
som här är framlagt.

Måndagen den 18 januari f. m.

Nr !{.

.lag skulle kunna förbigå stämpelmedlen, fast de spolat eu roll i den offentliga,
diskussionen. Stämpelmedlen ii ro emellertid kanske, ännu svårare att
exakt beräkna än tullmedlen, därför att de inflyta så olika på årets olika månader.
När riksdagen i varas fastställde lör nu kipande budgetår slämpelmedj
n till ett belopp av 44 miljoner i stället för 115 miljoner, som finansministern
beräknat återigen för att få plats för skattesänkningen — kunde man stödja
£ig pa att stämpelmedlen under förra året givit nära -!(> miljoner kronor. Det
föiefaller mig, att, da man nu bär att räkna med att skörden vant god oeb i
övrigt kan antaga att rörelsen kommer att bli ungefär lika livlig som den
varit under det förflutna året, man bör kunna beräkna alt. stämpelmedlen
komma att giva. ungefär lika mycket nästa år som det förflutna, och på denna
grund har jag upptagit stämpelmedel till 4f> miljoner. Den tid, som senast
förflutit, har icke heller givit mig anledning att frångå mitt omdöme. Budgetaret
1923 1924 gav pa hösten i stämpelmedel icke fullt 21 miljoner kronor

(20,800,000), den nu förflutna hösten har givit 20,900.000 kronor och således
finnes anledning antaga, att 1925—1920 skall bli lika givande i detta avseendet
som 1924—1925.

Det återstår da för mig att säga nagra ord om inkomst- och förmögenhetsskatten.
Jag har hört, att i denna kammare från herr Ekman förmenats, att den
blivit beräknad för högt. Han är den förste, som jag hört framställa kritik mot
mig för att inkomstskatten blivit för högt beräknad; på annat håll har det
unsetts, att den beräknats alltför försiktigt. Nu är de så. att i fråga om denna
inkomsttitel befinner man sig i annat läge ån i fråga om de andra. Denna skatt
gar nämligen ut pa det som redan är intjänt under 1925, och åtskilligt tyder
pa, att inkomsterna under 1925 skola befinnas vara icke så litet högre än under
1924. Ja, det är klart, att de olika faktorer, som man därvid måste räkna med.
kan jag icke draga fram här. Jag vet, att herr Trygger vänt sig mot att man
räknat med de stigande börsvärdena, men det är bara en liten detalj i det hela.
Man bör åtminstone kunna förutsätta, att. då vissa storindustrier käft ett gott
år, dessa industriers inkomster komma att bli högre. Jag kan här peka på
den mycket starkt, stigande utdelningen i Grängesberg,, och detta vittnar
otvivelaktigt om tendensen. A andra sidan ha räntesatserna varit lägre, och
därför torde inkomsterna av kapital bli lägre än förut, men om man balanserar
det ena mot det andra, förefaller det, som om jag icke på något sätt i detta
fall beräknat i överkant, när jag kommit till det resultat, som jag föreslagit i
fråga om beräkningen av denna skattetitel.

Detta i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten. Nu kali någon såga:
»Det är gott och val att resonera sa och beräkna inkomsterna riktigt, men då
man först kommit fram till att inkomsterna skola giva så och så mycket, har
man sedan skyldighet att skaffa sig en säkerhetsmarginal för oförutsedda händelser.
» På den punkten föreligger kanske eu viss principiell motsättning i uppfattningen
hos nagra av dem, som kritisera, och den uppfattning, som tager sig
uttryck i finansplanen. Jag är icke säker på det. men i alla händelser tror jag
icke, att det föreligger någon principiell skillnad mellan den nu framlagda
finansplanen och dem, som varit framlagda, låt oss säga, under de tre sista
åren. Det finnes en viss skillnad, det erkännes, men denna skillnad torde
mindre ligga i en olika uppfattning av de allmänna finansiella principerna
an i förändrade yttre förhållanden. Jag kanske får nämna ett par ord
om sättet att betrakta statens finanser. Herr Trygger gjorde där en jämförelse
— om nämligen hans anförande blivit för mig riktigt refererat — som
visar, att herr Trygger drog upp en parallell mellan staten och den enskilde
affärsmannen. Det skulle innebära, att liksom den enskilde affärsmannen handlar,
då han beräknar sina inkomster försiktigt, så bör också staten göra. Men

Första hammarens protoholl 1020. Nr 3.

Statsverks propositionen.

(Korta.)

Nr 3. 34

Måndagen den 18 januari i. in.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

förhålladdetta äro icke jämförbara. En enskild affärsman måste räkna försiktigt,
därför att hans inkomster äro någorlunda givna, och om han räknar fel och.
det blir underskott, hur går det då med honom? Jo, han sätter sig i skuld..
Om han däremot räknar, så att det blir överskott, och detta huvudsakligen
genom att pressa ned sina utgifter eller ock på annat sätt, så får han en sparad
slant till hjälp på vägen till välstånd. Men därav får man icke draga:
den slutsatsen, att så skall staten också göra eller att man skall försöka beräkna
inkomsterna så, att det blir överskott och man får en sparad slant. Då bleveföljden,
såvitt jag förstår, helt enkelt, att vi finge en ständigt stigande kassafond.
Jag vill icke säga, att detta i och för sig kunde vara så oriktigt, ty
det skulle betyda, att vi kontinuerligen skulle kunna betala av på statens
stora skuld. Men jag misstänker, att de, som nu säga, att budgetens inkomsteräro
beräknade för optimistiskt, skulle förklara: Det är alldeles oriktigt att
samla en stor massa pengar i kassafonden; de borde hellre ligga i de enskilda
skattdragarnas fickor. Det är en stor skillnad mellan staten och den enskildei
detta avseende. Staten har inga egna tillgångar, utan om staten beräknar
sina inkomster försiktigt, så att det blir överskott, betyder det, att jag tager
så och så många miljoner för att tjäna såsom säkerhetsmarginal ur de enskildes
fickor, som således tills vidare få avstå från dessa pengar. Jag är icke
säker på. att det är den riktiga metoden. Det beror på, om man anser, att
pengarna bli bättre använda av staten än när de ligga hos den enskilde, och det
förvånar mig, att man på det håll, varifrån kritiken nu utgår, tycks anse, att
staten använder pengarna bättre än de enskilde. Såsom jag nämnde torde emellertid
den meningsskiljaktighet, som förefinnes, icke ligga så mycket i en olika:
uppfattning av principen. Jag trcr, att båda mina företrädare skulle vara
eniga med mig och säga, att man bör räkna så rätt som möjligt, och att man
bör ha en kassafond för att taga eventuella risker. Men de skulle också kunnasvara:
vi ha haft att uppgöra budgeten för de sista åren under sådana förhållanden,
att vi måst räkna med en större säkerhetsmarginal än vanligt. Och vi
få även komma ihåg, att mina företrädare hade att uppgöra budgeten underekonomiska
förhållanden, som voro utmärkta av synnerligt starka kastningar.
De började år 1920—1921 med en kassafond på icke mindre än 490 miljoner
kr., vartill fonden uppgick vid 1920 års slut. De fingo lov att använda 370''
miljoner kr. för att finansiera följande årens budgeter, och det kunde i alla
fall konstateras, i fråga om budgeten, år 1921 ett underskott av 47 miljoner
kr., år 1922 ett underskott på 46 miljoner kr. och under första halvåret 1923
ett underskott av 8 miljoner kr., och vid slutet av nämnda år var kassafonden
nere vid endast 20 miljoner kronor. De hade att göra upp budgeten under förhållanden,
då prisnivån fluktuerade och det var synnerligen svårt att beräkna
inkomster och utgifter riktigt, men i samma mån stabilisering inträdde, kan
man konstatera en viss förskjutning i sättet att behandla och beräkna inkomster
och utgifter, och i den sista budgeten har ett mycket stort steg tagits i riktning
mot att söka beräkna inkomsterna ungefär så stora, som man kan anse, att de
skola bliva, och även att beräkna utgifterna någorlunda exakt. Det är bara
på den vägen jag försökt att fortsätta. Och jag skulle vilja gentemot invändningen,
att det är svårt att beräkna utgifterna exakt, — under budgetåret 1923-—1924 översköto de verliga utgifterna de beräknade med 15 miljoner kr., budgetåret
1924—1925 översköto de verkliga utgifterna likaledes de beräknade
med 15 miljoner kr. — påpeka, att under det sista år, som gav detta underskott,
folio av dessa 15 miljoner icke mindre än 10 miljoner kronor på bekämpandet
av mul- och klövsjukan, och det måste sägas, att detta var en fullkomligt
oberäknelig utgift, en utgift, som det icke kan vara riktigt att i en budget
söka gardera sig emot. Tager man bort dessa sistnämnda 10 miljoner kronor,
kan man säga, att den Beskowska budgeten icke slagit fel på mera än 5 miljoner

Måndagen den 18 januari f. in.

Nr 3.

a 6

kronor, vilket är otroligt nära det riktiga. Under sådana förhållanden tror jag,
att man kan våga sig på att komma närmare de verkliga inkomsterna, och i
fråga om utgifterna har jag ävenledes försökt komma dem någorlunda nära,
men var och en, som haft det minsta att göra med offentlig eller enskild hushållning,
vet, att ingenting är svårare än att härvidlag se sanningen i ögat. Vi
beräkna utgifterna teoretiskt, men i praktiken komma de ändå att bli högre.
Jag vill icke säga, att jag tror 111ig ha lyckats komma fram till målet, men
att jag tagit ett ytterligare steg i den riktningen tror jag mig kunna påstå.

Emellertid vill jag tillägga ytterligare eu sak. När man på detta sätt säger:
det rätta är att icke räkna med en säkerhetsmarginal utan försöka taga upp
inkomsterna till det belopp, som man tror skall komma att inflyta, är det under
en förutsättning, som jag vill understryka, och den är, att man icke räknar
upp inkomsterna för att få plats för utgifter, vilka man annars icke skulle
våga sig på. Om det verkligen förekomma, att en finansminister skulle upptaga
inkomsterna högre försatt därigenom förespegla folket, att det räckte till
för utgifter, som han föreslår, skulle jag vara den förste att instämma i kritiken
mot honom, men nu är det icke den saken det gäller. Utgifterna ha upptagits
till sådant belopp, som regeringen anser, att riksdagen bör acceptera.

Da bär hela frågan gällt, huru stor skattelindring, som det är möjligt att
föreslå riksdagen. Vi ha sagt, att räknar man inkomsterna riktigt, med risk
åt båda hållen, kan en skattelindring göras av 25 miljoner kronor. Vill man
då skapa en riskmarginal på 5 miljoner kronor, minskar man skattelindringssumman
till 20 miljoner kronor, och vill man skapa en riskmarginal på
10 miljoner kröner, minskas skattesänkningen till 15 miljoner kronor. Det är
1 detta läge, när det gäller att avgöra huruvida man i förskott skall taga ut
pengar ur de enskildas fickor eller säga: tillsvidare få de ligga hos eder, som
jag ansett berättigat att föreslå en sådan beräkning av inkomsterna, som jag
gjort. Att det är en ganska oangenäm situation en finansminister kan komma
i, när han åtager sjg detta ansvar, det har jag haft anledning att noga överväga,
och om jag själv skulle komma i en liknande situation och framlägga en
ny budget samt finna nödigt att höja skatterna, skulle det vara mycket otrevligt,
och det skulle icke vara mycket trevligare om jag skulle sitta här i kammaren
och möta en annan finansminister, som förklarade: jag har varit tvungen
att höja skatterna, men det beror på att min företrädare föreslagit sänkning.
. Det skulle vara synnerligen oangenämt, och vilken människa som helst
drar sig för att komma i ett sådant läge. Men jag får uppriktigt bekänna, att
sadana personliga hänssm till att folk icke skall få anledning tala om en svaobuclget
eller en svag finansminister få icke spela någon roll. när det gäller att
latta svenska folkets skattebörda.

Jag bär således gått ut från att utgifterna äro faktiska. Vi kunna icke göra
dem mindre Da sager.kanske någon: ja, det är där felet ligger. De 25 miljoner
kronornas skattesänkning vilja vi vara med om, men vi skola sänka utgifterna
med lat oss säga 10 miljoner kronor. Ja, om riksdagen fram på våren kan
lagga fram en stat, varigenom budgetens belopp sänkes med 10 miljoner kronor
skall jag vara den förste att vara med därom, men jag tror icke det är
möjligt, a v. s. savida icke riksdagen gör på sådant sätt, att den förklararde
8 miljoner, som föreslås till bekämpande av arbetslösheten, det anslaget
vilja vi icke vara med om. Jag tror, att det är denna stora nya post i
utgifterna, som väckt den största uppmärksamheten, men jag tror, att ingen
regering vore försvarad, om den komme med en budget utan att taga upp denna
post pa 8 miljoner kronor, som en enhällig arbetslöshetskommission föreslagit.
Na sagesman, de 8 miljonerna skola vi icke säga något om, det är fråga om
andra utgifter eller rättare sagt, varför har regeringen icke kunnat hålla utgifterna
inom samma gränser som förflutet år?

Statsverkspropositionen»

(Forts.)

Kr 3. 36

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Först skulle jag emellertid säg''a ett ord om kapitalbudgeten. Det bär visserligen
icke talats därom här i kammaren, men man har sett så mycket darom
i pressen, att det kanske vore skäl att säga något även om denna sak. Alan
tager helt enkelt slutsiffran och säger: här är eu budget på 738 miljoner kronor.
men förra året uppgick den till 707 miljoner kronor och alltså ha vi en
ökning’ på 31 miljoner kronor. Det är oriktigt att räkna pa det sättet, att man
addera! ihop både de verkliga inkomsterna och utgifterna och härtill läggei
kapitalökningsutgifterna. På utgifterna för kapitalökning falla t. ex. återbetalningsmedel.
Om staten lånar upp 11 miljoner kronor för visst andamaj
och beräknar, att inkomster skola inflyta, som täcka denna lanesumma sa
skola dessa inkomster, när de inflyta, tagas upp på inkomstsidan och sa skall
man därmed betala den skuld, som finnes på utgiftssidan. Det år sa, att mei
än 40 miljoner kronor dylika medel upptogos budgetåret 1923 1924. Aren

1924_1925 och 1925—1926 var det ingenting, men i år hava vi 11 miljoner

kronor. Kapitalbudgeten ökas emellertid även genom möjligheten att gorå
avbetalningar på statsskulden. Om staten plötsligt skulle befinna sig i det
avundsvärda läget att kunna betala av 100 miljoner på statsskulden, skulle
dessa 100 miljoner öka budgetens slutsumma, men det är klart, att avbetalning
å statsskulden icke försämrar läget. Året 1924—1925 funnos icke medel anslagna
för en dylik avbetalning utöver den vanliga amorteringen. 1925—1926
finnas 7 miljoner kronor för detta ändamål och i den budget, jag framlagt, är
det icke mindre än 20,5 miljoner kronor, som äro upptagna för att användas pa
detta sätt, för avbetalning av statsskulden. Så har för avskrivning av kostnaden
för spannmåls- och lagerhus upptagits 10,5 miljoner kronor och dessutom
reserverats 8 miljoner kronor för mötande av förluster på kreditkassan. Det
är genom att på detta sätt taga i anspråk kapitaltillgångar för kapitaländamål,
som en gång äro anvisade — jag erinrar ytterligare om att 4,500,000 kronor
utgå till inlandsbanebygget av skattemedel, för att man skall slippa taga upp
lånemedel för detta ändamål — som man kommer upp till så höga belopp, som
ingenting ha att göra med de löpande utgifterna. Kvar star endast det faktum,
att av de medel, 32 miljoner kronor, jag tagit ur kassafonden, är det 7 miljoner
eller mer. som få användas till löpande utgifter just för att finansiera skattesänkningen.

Gå vi till de verkliga utgifterna är nu framlagda budgets slutsumma 12 miljoner
kronor högre än det löpande arets. Vari från komma dessa 12 miljoner?
Vi kunna strax skilja av 4 miljoner, som ligga däri. att automobilskattemedlen
ökats från 15 miljoner till 19 miljoner kronor, och detta motsvaras av en ökning
på utgiftssidan. När den stunden kommer, då dessa bilskattemedel ökas från
19 miljoner till 29 miljoner kronor, kommer budgeten automatiskt att ökas med
dessa lo miljoner, men det är uppenbart, att de icke få räknas såsom en utgift
av samma slag som andra. Svenska folket har nu en gång gått in för att
automobilskattemedlen skola användas till vägarna, och jag hoppas, att ökningen
av dessa skattemedel skall göra det möjligt att hålla väganslaget för övrigt
nere. Och det är därför jag har förhoppning, att det väganslag, herr
Trygger omnämnde, skall kunna hållas inom de gränser, som äro föreslagna,
fastän det under de förflutna åren starkt överskridits. Alltså kunna vi taga
bort 4 miljoher kronor av de 12 och ha då kvar 8 miljoner kronor. Dessa 8 miljoner
kronor äro ingenting annat än de. som skulle anslås till bekämpande av
arbetslösheten.

Herr Trygger frågar: »Har icke regeringen pa något sätt tänkt pa, hur man
skall skaffa medel för dessa sociala reformer, som nu föreslås? Här kommer ett
förslag om sjukförsäkring, om ökat statsbidrag därtill, ett förslag om arbetslöshetsförsäkring,
och varifrån skola härför erforderliga medel tagas?» Då
-vill jag svara: jo, vi ha helt enkelt räknat på, att inom ramen av dessa 8 mil -

Måndagen den 18 januari f. in.

Nr il.

joner kronor, som bär föreslås, skall i fortsättningen bli plats lör dessa anslag.
Således skola de räcka till ökade anslag till sjukförsäkring och till det, nu Ingärda
anslaget för arbetslöshetsförsäkring. På detta sätt äro de 12 miljonerna
förklarade: 1 miljoner kronor automobilskattemedel och 8 miljoner till arbetslöshetens
bekämpande. Men, säger man: det var ju i''n utgiftsminskning av
ungefär 8 miljoner kronor. Ja, det är det, som gått att tacka andra hål i budgeten;
ett hål är icke mindre än "2 ’/3 miljoner kronor, som gå till ränta på
.statsskulden; när vi varje år läka vår upplåning med 40 ä 00 miljoner kronor,
få vi finna oss i att betala räntan på dessa summor året därpå. Dessa 2,5 miljoner
kronor bringa ned de åtta miljonerna till f>,5 miljoner kronor. A ad hava
dessa 5,5 miljoner kronor gått till? Jo, praktiskt taget är det 2,5 miljoner, som
komma på femte huvudtiteln. Där ha vi en hel rad så kallade förslagsanslag,
som automatiskt måste stiga. Vi komina icke ifrån det, om vi icke vilja ändra
grunderna för pensionering, för sjukvård, för polisväsendet och allt vad det
heter; om vi icke vilja ändra grunderna härför, få vi finna oss i att dessa
anslag kontinuerligt stiga.

Herr Trygger tycks ha missförstått några ord i finansplanen, som tala om
folkets tillväxt i antal och stigande kultur, varigenom man automatiskt skulle
kunna täcka vissa utgifter. Tankegången är, att om svenska folket växer i
antal och välmågan stiger, skall det automatiskt giva ökad inkomst i statskassan,
så att de automatiskt stigande utgifterna kunna täckas. Det är möjligt,
att man icke exakt kan beräkna detta, men tankegången är i alla händelser
denna. Sedan är det en ökning på åttonde huvudtiteln. Där ha vi 1 miljon
kronor, engångskostnad för ett gammalt hus, men sedan är det en verklig ökning
på 1,400,000 kronor. Här finnas vissa automatiska ökningar å anslagen
till folkskolor, folkbildningsarbete, till universiteten och till vissa kulturella
ändamål, vilka man visserligen kan diskutera, men för vilka regeringen ansett
sig kunna taga det fulla ansvaret, varigenom huvudtiteln ökas med c:a 1.4 miljoner
kronor. Hesten av ökningen faller på nionde huvudtiteln; där finnes ett
nytt anslag på 700,000 kronor till egnahemsbyggare, som bildat egna hem under
kristiden — det är således ett engångsanslag — och vidare 800,000 kronor
till avdikningsanslaget, tydligen också ett ändamål, som det är mycket svårt
att låta bli att tillgodose. Minskningarna falla på sjätte huvudtiteln och även
i någon mån på sjunde huvudtiteln, fast de senare äro mycket obetydliga, bland
annat på grund av återbäringen av skattemedel till Nobelstiftelsen.

Att denna budget icke skulle bära spår av besparingsvilja, det vill jag bestämt
förneka. Jag är villig erkänna, att det icke är lätt för den, som första
gången träder till såsom finansminister, att rå på, jag skulle vilja säga, den
ström av anslag, som för varje år svämmar över, när petita komma in, då man
i första ögonblicket märker, att skulle man tillfredsställa alla dessa anslagskrav,
skulle man behöva mer än 100 miljoner kronor större tillgångar än man
har. Det behöves verkligen att sätta klackarna i marken för att hålla igen,
bara för att icke en sådan ökning skall äga rum. Men när man gjort det,
kan det finnas tillfälle att närmare gå in på de olika anslagen och tillse, om
icke besparingar kunna göras. Vi ha börjat härmed på en liten punkt, när
vi föreslå en förenkling i statsförvaltningen, nämligen i fråga om Kungl. Maj ds
kansli. Det är en liten minskning, den rör sig blott om 380.000 kronor, men
den är icke betydelselös. Jag vill gärna, att kammaren skall veta, att om man
kunde förutsätta möjligeten av, att proportionellt lika stora besparingar kunde
göras inom hela förvaltningen som de, som nu föreslås beträffande Kung].
Maj ds kansli, skulle man komma till en minskning, som icke skulle vara betydelselös
ens för en budget av den svenska budgetens storlek.

Ännu en punkt tror jag mig kunna peka på för att belysa, att regeringen
bar vilja till begränsning av utgifterna, och det är, så egendomligt det än låter,

*S''tu fn verkspropositionen.

(Korts.)

Nr 3.

Måndagen den 18 januari f. m.

Siatsverles propositionei (Fort*.

)

just det förslag, som kritiserats på vissa punkter, nämligen förslaget om skattelindring.
I samma ögonblick regeringen vågar lägga fram ett förslag om minskning
av skatteinkomsten med 25 miljoner kronor, har regeringen faktiskt satt
en bom för sin egen eventuella tendens att öka utgifterna. Det är säkerligen
den starkaste damm man kan bygga för att hindra de svenska statsutgifterna
att stiga, ty det kommer naturligtvis regeringen med all kraft att förhindra, att
utgifterna skulle stiga så, att man ånyo skulle behöva höja skatterna.

Till sist skall jag säga några ord om denna skattelindring. Diskussionen
har där rört sig dels om fördelningen på direkta och indirekta skatter och dels
om fördelningen av de olika indirekta skatterna. Jag skall börja med den
sista frågan, fast jag får säga, att jag icke har så stort intresse för diskussionen
om kaffetullens förträfflighet eller icke. som en del andra. Hela frågan,
huruvida lindringen av de indirekta skatterna skall läggas på kaffe och socker
eller bara på socker, spelar för mig en fullkomligt underordnad roll, ty jag
tror, att effekten för de mindre inkomsttagarna bleve densamma, om den lägges
enbart på kaffe eller enbart på socker eller fördelas på båda. Men det
bär funnits ett par anledningar, som gjort, att jag inte kunnat underlåta att
åtminstone ge riksdagen tillfälle att i denna fråga taga ståndpunkt utan att
vara bunden på det sätt som den skulle vara, om regeringen endast föreslagit
en sänkning av sockerskatten. Det är nämligen så i vad rör kaffetullen, att
vad man än må säga om densamma, en sak, varom man kan vara ense, är,
att den är en av de mest odemokratiska tullar, som finnas. Jag säger detta
icke därför att jag anser det vara en demokratisk dryck, utan därför att vi
taga ut 50 öre per kg. kaffe, vare sig det är dyrt eller billigt, och vidare därför
att vi veta, att konsumtionen av kaffe är ungefär densamma bland personer
i alla inkomstlagen; det konsumeras lika mycket kaffe inom familjer
med lika många familjemedlemmar, när dess inkomst är 3,000 kronor som när
familjens inkomst är 10,000 kronor om året. Att kaffet verkligen har betraktats
såsom en nödvändighetsvara, framgår av bevillningsutskottets uttalanden
vid skilda tider. Det kanske kan intressera kammaren att höra — jag läste upp
det i andra kammaren och skall även gorå det här — att när spannmålstullarna
infördes 1888, förklarade man i riksdagen, att man till kompensation för
den fördyring av levnadskostnaderna, som dessa spannmålstullar skulle medföra,
ville sänka konsumtionsskatterna, och beträffande denna sänkning av
konsumtionsskatter för att kompensera fördyringen av brödet yttrade bevillningsutskottet
redan 1887: »Vid valet emellan de två mest betydande, de å
kaffe och socker, synes det utskottet givet, att kaffet, som i än högre grad än
sockret utgör föremål för den mindre bemedlades konsumtion, bör framför sockret
komma i åtanke.» Och bevillningsutskottet 1888 tilläde: »Jämväl utskottet
har ansett kaffet i främsta rummet böra komma i fråga vid en nedsättning
av finanstullarna.» Nu förhåller det sig naturligtvis så, att sockerkonsumtionen
1887 och 1888 i viss mån betraktades som en lyxkonsumtion. Lyckligtvis
ha förhållandena i det fallet ändrat sig. men det fanns en liten genklang
av denna åskådning, tror jag. vid debatten förra våren, då man ansåg, att
sockret icke är lika nödvändigt för folk som kaffet. I stort sett tror jag emellertid,
att uppfattningen ändrat sig därhän, att de flesta äro ense om att sockret
före kaffet bör komma i åtanke.

Den sänkning, som företogs 1888. var från 26 öre per kilogram till 12 öre,
och dessa 12 öre ha sedan stått sig fram till 1922. Man kan inte låta bli att
påpeka, att under alla dessa år, då statsverket var i behov av ökade inkomster,
då man höjde skatteprocenten på den direkta skatten upp till 175 och tassa
personer voro beredda att gå ännu högre, dröjde man med höjningen av kaffetullen
till det allra sista. Det är den sista höjning vi ha varit med om, och
vid 1922 års riksdag förklarade, bortsett från tre reservanter, nämligen herrar

Måndagen don 18 januari f. m.

Nr 3.

Rosén, Månsson i Hagaström och Olsson i Ramsla, vilka helt enkelt vägrade Staisverkaatt
följa med på eu höjning av kaffetullen, hela bevillningsutskottet, alltså
• även herr Tryggers meningsfränder, följande: »Vid sådant förhållande och då
någon annan lämpligare utväg att bereda den erforderliga inkomstökningen
för närvarande icke synes stå till buds, har utskottet ansett, att en höjning av
tullen å kaffe, trots de vägande betänkligheter mot en sådan tullförhöjning som
alltjämt gälla, bör vidtagas. Emellertid har utskottet velat betona, att det icke
är utskottets mening att även för framtiden skall räknas med en sådan tullförhöjning,
utan att vid uppgörande av kommande förslag till statsreglering
andra utvägar till täckande av eventuell brist böra tagas i övervägande.»

Inför detta förhållande och inför riksdagens sålunda uttalade mening har
jag ansett det vara riktigt att giva riksdagen ett tillfälle att, om den vill,

■delvis återtaga denna skattehöjning. Men jag skall gärna säga, att jag kommer
att taga det med allra största jämnmod, om den mening, som herr Ekman
här nyss har uttalat, att i stället hela sänkningen av konsumtionsbeskattningen
bör läggas på sockret, blir vägledande för riksdagehs beslut. Jag tror,
att även de som äro de mest hänförda anhängarna av kaffekonsumtionen skola
kunna finna, att det i realiteten icke spelar någon roll, om man lägger sänkningen
enbart på sockret eller om man fördelar den på sockret och kaffet.

Såvitt jag kali förstå, beröres nämligen icke kaffekonsumtionen av tullsatsen.

Jag har redan nämnt, att det finnes ett bestämt skäl, som talar däremot, nämligen
det, att folk inom olika inkomstklasser konsumera ungefär lika mycket
kaffe. Det skulle icke vara fallet, om priset hade någon inverkan. När tullen år
1922 höjdes från 12 till 50 öre, var importen 35 miljoner kilogram. Med den högre
tullen 1923 blev den 42 miljoner kilogram och 1924 43 miljoner kilogram. Kaffetullens
höjning har alltså gått spårlöst förbi med avseende på importen, och säkerligen
kommer en sänkning att gå lika spårlöst förbi. I år har det inträtt en
sänkning av importen från 43 miljoner till 3G 1/2 miljoner kilogram. Det är mycket
möjligt, att den hänger samman med den starka stegringen av kaffepriset på
världsmarknaden, men i så fall torde den väsentliga anledningen hava varit,
att man under dessa högre priser hållit tillbaka importen, emedan man väntat,
att det möjligen kan bliva fördelaktigare att köpa senare. Men detta är
som sagt, fastän jag uppehållit mig en god stund vid det, en fullkomlig bisak,
och vilket beslut riksdagen än till sist stannar vid, kommer jag att hälsa det
med ungefär lika stor tillfredsställelse.

Däremot kan jag icke förneka, att fördelningen av skattelättnaden på direkta
och indirekta skatter, eller låt oss hellre säga på inkomstskatt och konsumtionsskatt,
är en mycket viktig fråga. Jag känner mycket väl alla de
skal, som bruka anföras för att det skulle vara bättre för ett folk, om man lade
■en större del av skatten på konsumtionen och en mindre del därav på inkomsterna.
Men just det faktum, att denna meningsskiljaktighet så att säga har
brukat taga formen av en verklig strid mellan olika samhällsuppfattningar
vittnar nog om att man i detta avseende kan hava mycket delade meningar.

Om jag skulle fråga, vad som bör vara den riktiga principen, när det gäller
att fördela en skattelindring på 25 miljoner kronor mellan inkomstskatt och
konsumtionsskatt, skulle kanske någon svara — och det svaret vore icke så
oävet -— att vi icke genom denna skattelindring böra ändra proportionen mellan
de båda skatterna. Tager man nu ut en viss del som inkomstskatt och en
annan del som konsumtionsskatter, bör den proportionen även efter skattelindringen
bli oförändrad. Vad skulle man komma till för resultat, om man
ville gå den vägen? Ja, det är rätt svårt att säga, hur man bör fördela siffrorna,
men i stort sett är det så, att vi få en tredjedel av statens inkomster
på den direkta vägen och två tredjedelar genom konsumtionsskatterna. Då
skulle det vara riktigt att säga, att en tredjedel av skattelindringen bör falla

» 3. 40

Måndagen den 18 januari f. m.

pro^Xtn. På direkte °Ch två tredjedelar på den indirekta beskattningen. Nu är
(Forts,) detta långt ifrån fallet med den skattelindring, som jag här föreslår. Man
stigerkatt bär iöreslas en lindring av 9 miljoner på den direkta skatten och av
15 miljoner på den indirekta, men det är alldeles oriktigt. Vi få icke heller i
detta sammanhang glömma de 3 miljoner kronor, som herr Trygger tydli o-en
icke glömde, när det gällde statens inkomster ett följande år. Lägger man ihop
de 9 miljonerna med de 3 miljonerna på B-skatten, blir det 12 miljoner kronor,
och a andra sidan nr det IT) miljoner kronor på konsumtionsskatter.

Det väger alltså någorlunda jämnt och det i ett skattesystem, där den indirekta
beskattningen har ett sa brett rum, som den har i det svenska. Jag*
skall erinra om, att Sverige i det avseendet icke hör till de mest civiliserade
länderna. Om jag till en början ser på England, är det där icke mindre än
00 procent av statsinkomsterna, som tagas ut på direkt väg. och icke mer än
40 procent uttagas genom konsumtionsskatter. I Förenta staterna är det på
samma sätt, alltså 60 procent och 40 procent. I ett sådant land som Holland
uttages mer än hälften av skatten på inkomstskattevägen och mindre än hälften
genom konsumtionsskatter. I Norge och Danmark är det 40 procent direkta
skatter och 60 procent indirekta skatter. Men när vi komma till Sverige,
äro vi snarare nere i 30 procent direkta och uppe i 70 procent indirekta
skatter. Vi komma härvidlag i samma läge som de nya staterna på andra
sidan Östersjön, Finland o. s. v., och som Frankrike, där vi veta, att det är
utomordentligt mycket svårare att få ut något i direkta skatter än i indirekta.
Jag tror sålunda icke, att man kan säga, att det finnes någon anledning,,
varför man skulle försöka förändra det svenska skattetrycket därhän, att eu
större del faller på konsumtionsskatterna än förut, och det skulle bliva fallet,.
om man nu flyttade över en del av denna nedsättning på 15 miljoner kronor
till den direkta beskattningen.

Att man på andra håll även i vad man kallar konservativa kretsar är något
försiktigare med att fördöma lättnader på konsumtionsskatter, får man ett
exempel på, när man läser, vad oppositionen i engelska parlamentet år 1924
hade att säga, då arbetarregeringens finansminister där hide fram sitt förslag
om skattelättnader. Han föreslog, att man med icke mindre än 25 miljoner
punkt^ skulle lätta pa konsumtionsskatter, praktiskt taget desamma som här
Iöreslas, d. v. s. socker och te. som ju är den engelska motsvarigheten till
kafle, samt för övrigt även pa kaffe och kakao o. s. v., och att en minskning
av endast ungefär 12 miljoner pund, tror jag, skulle falla på bolagsbeskattningen.
När lian lågt fram detta förslag, skyndade sig icke blott den liberala
partiledaren att förklara, att det var i fullständig överensstämmelse med alla
gamla liberala principer, enligt vilka man ville ha bort dessa konsumtionsskatter,
utan även den konservative talaren, den förutvarande finansministern,
som visserligen kritiserade sänkningen, av de s. k. McKennatullarna,.
förklarade: »Vi äro alla glada, när vi kunna minska beskattningen på livsmedel»,
som han sålunda kallade socker och te — och näringsvärdet hos tetorde
icke vara mycket större än hos kaffe!

Nu kan naturligtvis någon invända, att hela resonemanget icke rör sig om
huruvida man bör bereda den enskilda individen en viss skattelättnad eller
icke. _ Det är riktigt, säger man, om man endast vill taga hänsyn till den
individuella skatteförmågan, att minska konsumtionsskatterna mer än de direkta,
men, fortsätter man, det finns en helt annan sida av saken och det är
näringslivets behov Om jag förstått detta tal rätt — fast jag får erkänna,
att jag aldrig har fått höra det riktigt tydligt utfört — så kan det naturligtvis
icke innebära, att man menar, att det är bättre för näringslivet, att enskilda
med stor inkomst få en större lättnad i skatten, för att de skola kunna
konsumera denna och därigenom bliva mera dugliga företagare, utan jag

.\1 AihIsijjoii (lön IN januari f. in.

4 l Nr 3.

förmodar, afl meningen är don, alt om man lättar pa don direkta skatten,
kommer en väsentligt större dol av ska.tteininskningon att falla på de störa
inkomsttagarna, och dessa äro de egentliga kapitalbildarna. Det bör alltså
bidraga 1 i 11 att öka kapitalbildningen i landet, om vi lägga lättnaden på den
direkta skatten och icke på den indirekta. Jag är den siste att förneka, att det
är lättare att spara, om man har eu stor inkomst, än om man har en liten,
men de proportioner det här gäller, förskjutas högst väsentligt, om vi verkligen
tänka igenom saken. Yad vi här tvista om är. om vi skola flytta över,
låt oss säga, It) enheter eller 9 miljoner för att ytterligare sänka inkomstskatten.
Om dessa 10 enheter flyttas över från don direkta skatten till den
indirekta och de 9 miljonerna skola slås ut på hela svenska folket — hur mycket
av dessa, 9 miljoner tror man komme att sparas? Ja. jag tror. att om man räknar
mycket optimistiskt, skulle man kunna säga, att hälften komme att sparas. Jag
tror, att det är högt räknat, men låt oss säga hälften, emedan det bland dessa 9
miljoner ingår icke mindre än 2 miljoner kronor, som skulle falla på bolag, och
det finnes anledning att antaga, att bolagen skulle fundera en rätt stor del av
denna skattelättnad och icke bry sig om alt utdela den. Men man får
icke heller förbise, att om denna lättnad på 9 miljoner kronor faller på konsumtionsskatterna,
måste en del av dessa pengar komma att sparas, ty vad
man än må säga, finns det vissa lager av den svenska befolkningen med små
inkomster — åtminstone små taxerade inkomster — som i ganska väsentlig
grad bidraga till svensk kapitalbildning.

Den utredning av den svenska skattebördan, som finnes i bil. 1 till föreliggande
proposition, har blivit kritiserad från vissa synpunkter. Denna kritik
har jag här ingen anledning att gå in på, men utredningen kan icke kritiseras
på den punkt, som här är avgörande, nämligen i fråga om beräkningen av hur
mycket en inkomsttagare i olika inkomstlagen betalar dels i direkt skatt och
dels i form av kaffetull och sockerskatt. Det är ändå anmärkningsvärt, och
jag tror, att det är skäl, att man just i denna församling, där vi kunna förutsätta,
att den allra största delen av ledamöterna icke hör till de allra minsta
inkomsttagarna och som därför har all anledning att märka, att den direkta
skatten icke är så litet tryckande, verkligen sätter sig in i vad en lättnad i den
direkta beskattningen skulle innebära för folkets stora flertal. Om en inkomsttagare
på 3,000 kronor får sin skatt minskad med 10 enheter, betyder
det, att han kommer att betala knappt 1 krona mindre i inkomstskatt. Har
han 4,000 kronors inkomst, kommer han att betala 2 kronor 25 öre mindre, och
har han 5,000 kronors inkomst, betalar han 4 kronor mindre. När man kommer
upp till dessa 5,000 kronor eller däromkring, får skattebetalaren lika stor
lättnad, om man minskar 9 miljoner på den direkta skatten, som om man minskar
9 miljoner på den indirekta. Frågar man nu, hur stor del av svenska folket
det är, som ligger under 4,000—5,000 kronors inkomst, tror jag inte, att
jag tager fel, om jag säger, att det är 90 procent därav. Och då det gäller
kapitalbildningen, vill jag erinra om att bland de 90 procent, som ha mindre än
4,000—5,000 kronors inkomst, befinner sig den övervägande delen av den svenska
jordbrukande befolkningen. T den mån man anser, att den svenska .jordbrukande
befolkningen bidrager till att bilda kapital här i landet, har man
större intresse av att bereda den en skattelättnad på konsumtionsbeskattningen
än på det andra hållet. Jag tror därför, att det icke är riktigt, om man söker
driva igenom en ändring av de proportioner, som regeringen har föreslagit.

Jag har kanske en liten sak till att påpeka. Om det verkligen vore så riktigt
allvarligt menat, då man säger, att det är kapitalbildningen man vill tjäna
genom att på detta sätt skjuta över skattelindringen från de indirekta till de
direkta skatterna, hur borde man då resonera? Jo, man borde säga, att om man
finge en lättnad i den indirekta beskattningen eller i konsumtionsskatterna på

Statsverks propositionen,

(Forte.)

Nr 3. 42

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

9 miljoner, skulle det kanske inte sparas mer än 1 eller 1 V2 miljon, medan det,
om vi lätta den direkta skatten, skulle sparas kanske 4 miljoner. Men om vi
inte gjorde någon skattelättnad alls utan läte dessa 9 miljoner gå in i statskassan,
sparades vart enda öre. De 9 miljonerna vore sparat kapital. Staten
skulle behöva låna upp mindre kapital och icke trycka kapitalmarknaden så
mycket, utan det skulle finnas 9 miljoner kronor fria för näringslivet. Den
enda invändning, som kunde göras, är, såvitt jag kan förstå, om man menar,
att det inte är så viktigt att skaffa kapital, som folk bara vill utlåna, t. ex.
genom att sätta in pengarna i bank eller köpa obligationer eller dylikt, utan
det viktiga är att giva de inkomsttagargrupper pengar i händerna, som vilja
satsa detta kapital låt oss säga genom aktieteckning i företag, som innebära
vissa risker.

Jag tror inte, att det kan vara riktigt att för ett sådant ändamåls skull gå
ifrån vad som måste anses för sunda beskattningsprinciper. Vi ha kommit fram
till en ganska enig uppfattning, skulle jag tro, om att man bör sträva efter en
beskattning efter förmåga. Ingen kan säkerligen med skäl påstå, att de små
inkomsttagarna för närvarande tryckas för litet av den samlade skattebördan,
och om vi således utgå ifrån att vi nu ha en fördelning, som åtminstone icke
är orättvis till de små inkomsttagarnas förmån, blir alltså frågan: skola vi
verkligen för att giva en grupp större inkomsttagare möjlighet att spara mera
avstå från principen om beskattning efter förmåga? Jag kan inte låta bli att
sätta denna sak i samband med en annan diskussion, som ofta föres i vårt
land såväl som i andra länder. När just det parti, som jag företräder, säger,
att en bland våra väsentliga uppgifter är att försöka se till, att inkomstförhållandena
i samhället bliva mera jämna, än de äro för närvarande, mötas vi ofta
av den invändningen, att det är ett farligt mål att sträva efter att göra folkets
stora massa välmående, på det viset att man jämnar ut förhållandena, så att
de som nu hava stora inkomster få mindre. Kapitalbildningen kräver nämligen.
säger man, att det finns folk med så stora inkomster, att de kunna spara
utan någon svårighet. Om vi för tillfället böja oss, icke för argumentet, men
inför det läge, vari vi befinna oss och som gör, att vi i stort sett icke kunna,
ändra på förhållandena i samhället, är det för mycket begärt, att vi, för att
giva de stora inkomsttagarna möjlighet att spara några miljoner mera, skola
avstå från vad vi anse och vad varje människa borde anse vara den riktiga beskattningsprincipen,
nämligen beskattning efter förmåga. När regeringen gått
ut från den ståndpunkten och fördelat skattelättnaden med 12 miljoner kronor
på den direkta och 15 miljoner kronor på den indirekta beskattningen, tror jag
icke, att den gjort för litet för dem som mest träffas av den direkta skatten,
utan jag tror tvärtom, att vi sträckt oss så långt som det överhuvud är skäligt
för att tillfredsställa olika berättigade krav och att det förslag vi framlagt
kommer att lända till hela folkets bästa.

Herr Winberg: Herr talman! En remissdebatt under nuvarande regeringsoch
partipolitiska förhållanden blir nog ganska missvisande som mätare av
vad svenska folket i dess helhet tänker och tror om den politik, som föres i
landet, därför att den kritik, som nu övas t. ex. mot den sittande regeringen —
i varje fall den som i dag hittills har framkommit — enbart har kommit
från de partier, som stå till höger om regeringen. En mindre initierad iakttagare
skulle därav lätt kunna få den uppfattningen, att det icke finnes saklig
anledning till kritik från annan sida än från de s. k. borgerliga partierna
här i landet, därför att de element inom regeringspartiet, som möjligen också
skulle anse, att det finnes skäl att öva kritik ur annan synpunkt och från
en annan riktning än den som hittills framträtt, naturligtvis pa grund av

Måndagen den 18 januari f. m.

4.''S Nr 3.

partidisciplinen i större eller mindre utsträckning måste hålla sin kritik tillbaka.

Här bär nu från samtliga borgerliga partier framkommit en del kritik. Jag
måste förstås erkänna, att kritiken för att gälla en socialdemokratisk regering
har varit ytterst urban, och jag konstaterar samtidigt, att det till och
med tycktes vara omöjligt för herr Trygger att komma upp till någon högre
flykt i sitt anförande här i dag. Jag blev icke förvånad däröver, ty det utgör
visst icke något bevis för bristande flykt hos herr Trygger, men det som
är omöjligt, det är omöjligt, herr Trygger, och att anklaga den nuvarande
regeringen för att den i sin politik icke skulle hava tagit tillräcklig hänsyn
till de borgerliga befolkningslagrens intressen är nu en av dessa saker, som
är omöjligt att bevisa. Därför kan man heller icke begära, att det skall bli
någon verklig flykt, när man i alla fall försöker sig på en sådan anklagelse.
För min del håller jag före, att det icke närmast är från de borgerliga partiernas
sida, som det föreligger anledning att öva kritik mot den nuvarande
regeringen och dess politik, utan sådana skäl föreligga framför allt från de stora
arbetargruppers sida, som denna regering närmast säger sig företräda.

° Jag skall icke något vidare ingå på dessa sakförhållanden, därför att jag
så väl förstår, att regeringens ställning är ytterst prekär. När man å ena
sidan utåt till de stora folkmassorna måste säga: »Här gäller det för er
att understödja oss i största möjliga utsträckning, ty vi ha till uppgift och
till mål att omskapa de nuvarande samhällsförhållandena i, om inte precis
socialistisk, så dock i socialdemokratisk riktning» — dessa båda begrepp äro
som bekant ganska olika — och då man å andra sidan är hänvisad till att
för varje dag icke blott i sin regeringspolitik utan också i regeringspartiets
press och dess uttalanden hava sin uppmärksamhet oavlåtligt riktad på] en
faktor i svensk politik, som på senare tiden populärt har betecknats med
uttrycket »den Ekmanska tummen», då förstår man, att det är svårt både för
regeringen och för regeringspartiet att röra sig tillräckligt fritt. Det har
till och med i en del av pressen påståtts, att hela det svenska folket under
de senaste veckorna har gått i en spänd förväntan att få höra, huruvida i dag,
i denna remissdebatt, den nyss omtalade tummen möjligen redan skulle komma
att vändas nedåt. Jag satt därför också av vissa skäl och åhörde herr Ekmans
anförande med rätt så stort intresse, men det är mig lika omöjligt att
säga, vad man skall utläsa ur herr Ekmans anförande, som det tycktes vara
för herr Trygger att förstå vissa av regeringen framlagda förslag eller dess
uttalanden i statsverkspropositionen. Det föreföll mig närmast, som om herr
Carl Gustaf Ekman börjat efterlikna regeringspartiet, d. v. s. att han så att
säga ämnar hålla regeringen och regeringspartiet »på spänn», alldeles som
samma parti har gjort med en viss f. d. oppositionsman, som under de senare
dagarna kommit och klappat på dörren och velat tillbaka till fadershuset.

Nu skall det inte falla mig in att ingå på några närmare detaljer rörande
verkningarna av ett sådant partipolitiskt läge här i landet, som det jag nu
snuddat vid. Yad jag i första hand skulle kunna säga, skulle, hur otroligt
det än låter, i viss mån gå ut på att försvara regeringen. Jag menar icke
att försvara regeringen i allmänhet, ty det är något som är omöjligt, men jag
skulle kunna försvara den gentemot de beskyllningar, som både här i riksdagen
och i den allmänna tidningspressen gång efter annan riktats mot densamma,
att den och dess parti ha några förfärliga planer å bane att omstörta
samhällets ekonomiska förhållanden, införa en socialistisk samhällsordning
o. s. v. Jag tror, att detta är fullkomligt obefogat, och jag tror,
att om de borgerliga partierna här i landet icke hotas av någon mera överhängande
fara än den, som i denna form skulle hota från det hållet, kunna de
vara fullkomligt lugna.

Statsverks propositionen.

(Fort*.)

Nr 3. 44

Måndagen den 18 januari f. in.

Statsverks propositionen.

(Forts.).

Men därav följer som sagt visst icke, att det ej finnes anledning till berättigad
kritik mot den nuvarande regeringen och det nuvarande regeringspartiet.
allra helst om man vill komma ihåg och utgå ifrån, att denna regering
kallas en arbetarregering, som skulle ha till sin förnämsta uppgift att
iakttaga arbetarklassens intressen.

Jag skulle kunna få belägg för detta mitt påstående såväl vid genomgående
av den nu framlagda propositionen som kanske i lika hög grad vid ett skärskådande
av regeringens och regeringspartiets allmänna intentioner och politiska
uppfattning i allmänhet, dess uppträdande i fråga om både vår inrikesoch
vår utrikespolitik. Jag måste naturligtvis anföra åtminstone några små
exempel för att bevisa denna min uppfattning, ehuru jag tror, att till och
med regeringens egna medlemmar vid ett närmare begrundande inom sig själva
måste erkänna, att hur man än vill beteckna den politik, de för närvarande
föra, svårligen lär man val kunna beteckna den såsom en arbetarpolitik, en
politik som huvudsakligast hav till syfte att gagna den arbetande klassen. Jag
kan icke förstå, hur man över huvud taget från borgerligt håll kan ha någon
som helst anmärkning att gorå mot den nuvarande regeringen. Den nu framlagda
propositionen visar sig, när man tager del av densamma, vara sådan,
som vilken borgerlig regering som helst under nuvarande förhållanden skulle
hava framlagt. Ser jag på första huvudtiteln, är det väl sörjt för att samtliga
medlemmar av det kungliga huset få sina anslag, och vid nästan varje
post upprepas någonting som heter »förutsedda förluster», vilka också samvetsgrant
täckas med extra anslag för att allt skall gå ihop. Jag skulle kunna
på detta sätt gå igenom den ena huvudtiteln efter den andra. Men jag skall
stanna vid försvarsministerns huvudtitel; det kan vara av visst intresse att
dröja vid den, dels därför att de åtgärder, som under föregående år av den
svenska riksdagen vidtagits i fråga om försvarsväsendet, hava väckt en fullständig
storm särskilt från högerhåll, där man nu med sin vanliga överdrift,
höll jag på att såga, talar om att man är i färd med att fullkomligt spoliera
hela vårt försvarsväsen med därav följande konsekvenser i ena eller andra riktningen,
dels också därför, att ett nedbringande av militärutgifterna har dock
varit en av de bärande programpunkterna i regeringspartiets valagitation under
de senaste åren. Jag har själv åhört representanter för det nuvarande regeringspartiet
vid senaste valen, när de för valmännen gjorde klart, huru nödvändigt
det var att rösta på regeringspartiet; därigenom skulle det bli möjligt,
förklarade man då, att bringa ned militärutgifterna med 50 miljoner kronor
om året. Jo, jag tackar jag! Om vi se på den nu framlagda budgeten, finnavi,
att utgifterna för försvarsväsendet visserligen! minskats med 8 miljoner
kronor. Men det är en väsentlig skillnad mellan 8 miljoner och 50 miljoner.
Nu väntar jag mig den invändningen, att det är självklart, att minskningen
ännu icke kan ha trätt i kraft i sådan utsträckning, att den kan uppgå till den
siffra, som man anförde under valagitationen 1924. Även med erkännande av
det riktiga i denna invändning, tillåter jag mig allt fortfarande att ställa
frågan: Är det någon som tror, att det skall bli möjligt, eller har det någonsin
ens varit meningen att bringa ned dessa utgifter med 50 miljoner kronor?
Nej, det har det tydligen icke. _ _ J

Det har också varit den nu sittande regeringens något tvetydiga uppgift att
under sina auspicier, såvitt jag vet för första gången, legalisera en företeelse,
som går under namnet Samhällshjälpen, såsom en faktor på arbetsgivarsidan
i de sociala striderna. Visserligen skall jag väl lämna det erkännandet, att
man först ansåg, att det skulle vara lyckligt, om denna faktor icke behövde
tagas i anspråk, men det är i alla fall ett faktum, att regeringen icke kunde
eller icke ville förhindra detta.

Det har också varit den nuvarande regeringen förbehållet att avslå en

Miiinlagen ilen 1» januari f. in.

Nr 8.

framställning om amnesti åt tre personer, som ådömts sammanlagt 24 månaders
fängelsestraff i samband med den s. k. Kalmarkontlikten. L det längsta
ville man göra gällande, att framställningen om amnesti var ett sadant där
vanligt bols.jevikiskt splittringsförsök. Men när det visade sig, att bakom
framställningen stodo 300,000 arbetare, då gick det i det egna våltörsedda
intresset icke längre att göra gällande, att det var ett bols.jevikiskt splittringsförsök.
Då höll man sig till den linjen, att ifrågavarande personer
skulle kunna nådeviigen befrias från de dem ådömda straffen. Men även
härvid framkomma i den borgerliga, enkannerligen den folktrisinnade pressen,
mycket grava invändningar mot att benådningsinstitutet användes i ett
sådant fall. Man är ju, som jag förut framhållit, mycket känslig för åsikterna
på detta håll, och man skyndade sig därför från regeringens sida att
försäkra, att det visst icke var meningen, att någon allmän nåd skulle komma
i fråga, utan saken skulle prövas individuellt.

Jag skulle också ett ögonblick kunna uppehålla mig vid justitieministern
och de åtgärder han har vidtagit under det gångna året, om icke för annat,
så därför att jag finner, att man nu är i färd med att pressa honom ytterligare
att begagna åtalsvapnet gentemot uttalanden och uttryck, som man
icke anser sig kunna gilla. Jag behöver icke omnämna, hurusom justitieministern
anbefallt åtal i ett flertal fall — till och med fall, då det visat sig,
att icke en jury med en borgerlig majoritet kunnat vara med om justitieministerns
intentioner.

Jag skall också säga endast några ord i all korthet om eu annan händelse
under förra året. Man har gjort besök i ett närgränsande land, och man har
mottagit kontravisit. Det är ju gott och väl, så att därom ämnar jag icke
säga något. Jag skulle endast vilja säga, att det skulle ha varit intressant,
om man vid det tillfället hade fått höra liknande röster höjas som de som
hördes 1909. Framför allt erinrar jag mig, hurusom den nuvarande försvarsministern
i den tidning, han då redigerade, på ett kraftigt språk tog
avstånd från ett besök, som vi då hade av en furste i ett grannland österut.
Den nuvarande försvarsministern förklarade då, särkilt med erinran om
de 2,000 galgar, som hade rests i det landet under de närmast föregående
åren, att besöket i fråga vore en brännande skam för vårt land. Jag vill
naturligtvis icke förutsätta eller ens ifrågasätta, att han skulle hava fört|
ett sådant språk rörande det besök jag nyss nämnde. Men det kunde ju
kanske icke ha skadat, att såsom ett motstycke till de 2,000 galgarna tala om
de 40,000 arbetare, som i ett annat land hava blivit direkt eller indirekt
mördade under de senare åren. Det tager sig emellertid något annorlunda ut,
-då man befinner sig utanför regeringen, än då man sitter i regeringen.

Jag skulle också vilja ett ögonblick uppehålla mig vid de intentioner i
fråga om den allmänna utrikespolitiken, som hava kommit till synes icke
blott under det nu senast gångna året utan året förut och som jag haft tillfälle
att i någon mån beröra vid föregående tillfällen. Om man vill i kort
och koncentrerad form få en bild av hur ofantligt olika man kan bedöma saker
och ting särskilt på det utrikespolitiska området, skall man läsa de båda
ålderspresidenternas anföranden i kamrarna vid innevarande riksdags början.
Om jag nu kanske kommer att ge en liten eloge åt herr Trygger, skall det
icke uppfattas såsom något slags partipolitiskt frieri utan såsom ett uttryck
för den realpolitiska blick jag försöker anlägga, varvid jag kallar allt vid
dess rätta namn — rätt skall vara rätt. Trots att jag mycket väl förstår,
att herr Trygger är en ganska farlig person, måste jag dock säga, att han
är betydligt mera realitetsmänniska, då det gäller att bedöma den utrikespolitiska
ställningen i allmänhet än t. ex. andra kammarens ålderspresident,
att döma av dennes uttalande vid riksdagens början. Denne tyckes nämligen

Statsverks ''propositionen.

(Korta.)

Jfr 3. 46

Måndagen den IS januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

höra till dessa lyckligt lottade människor, som finna allting synnerligen bra
och tillfredsställande. Han hade bara en önskan, och det var, att den s. k.
Locarnoandan skulle komma att vila över våra förhandlingar här i riksdagen.
Sancta simplicitas! kan man ha anledning att säga i detta sammanhang —
det kan vara alldeles tillräckligt. Tiden medgiver icke ens ett försök att gå
in på en undersökning av vad man lägger in för betydelse i uttrycket »Locarnoanda».
Men det kan kanske vara skäl att erinra om en del företeelser,
som förekommit och som alltjämt förekomma under hägnet av såväl Nationernas
förbund som de mäktiga makter, vilka egentligen utgöra grundpelarna
i denna institution. Trots allt tal om att denna förträffliga institution skulle
skapa rättvisa, demokrati och fred här i världen — vad är det som försiggår
där nere på Afrikas nordkust? Hålla icke Frankrike och Spanien på, såsom
de hållit på under åratal, att försöka nedskjuta och utrota en hel folkstam?
Man har ju till och med varit så fräck, att man beskjutit det historiska Damaskus,
till och med »den gata, som kallades den raka». Det är enligt min
mening också en hel del andra omständigheter, som peka på att det är brottsligt,
om man försöker att invagga arbetarklassen i den föreställningen, att
det är genom Nationernas förbund och i Locarnoandan, som man skall skapa
fred, rättvisa, demokrati och lyckliga förhållanden här i världen.

Det kan måhända också vara. skäl att peka på ett moment, som är rent av
groteskt, i samband med Locarno och Nationernas förbund. Såvitt jag läst
tidningspressen riktigt, är det val ändå på det sättet, att en av de tre redliga
män, som skulle hava att närmast avgiva förslag rörande lösningen av den
s. k. Mosulfrågan, för närvarande är anklagad för delaktighet i en mycket
omfattande falksmyntaraffär. Jag vill visst icke säga. att man av ett sådant
enskilt fall får draga några allmänna slutsatser. Men inte kan man väl
ändå förundra sig över om människor, som se litet kritiskt på dessa företeelser,
resonera som så: Ja, men det är väl ändå ganska betänkligt, när det
är så illa ställt, när det är så ruttet bland spetsarna, bland dem som skola
företräda mänsklighetens intressen där nere på den stora politiska arenan i
samband med Nationernas förbund.

I detta sammanhang skulle det kanske också vara skäl att erinra om hur
ofantligt mycket som ännu brister i en hel del länder — jag vill icke tala om
Sverige; det kunna vi tills vidare lämna därhän •— vilket våldsregemente som
övas inom en hel del länder. Det värsta är, att den nuvarande regeringen har
kommit upp i så höga sfärer, att den knappast tyckes ha någon kännedom om
dylika saker. När man som jag varit nog olycklig att vid ett tillfälle komma
upp till utrikesministern för att fästa hans uppmärksamhet på en sak, som
är känd och vittnad över hela världen genom pressens skildringar av en del
grymheter, som försiggå i ett visst land, och för att fråga, om icke möjligen
något skulle kunna göras från den svenska regeringens sida för att fästa vederbörandes
uppmärksamhet på saken — vad finner man då? Jo, man finner
en tillknäppthet och en okunnighet, som är alldeles förbluffande. Jag beklagar
de människor, som verkligen skola nödgas gå och antichambrera hos höga
vederbörande och finna så liten förståelse och så liten vilja, så att man tycker
sig kunna ur vederbörandes blickar läsa ut: »Vad i all värden gör du egentligen
här? Detta är en sak, som icke intresserar oss.» Jag kan icke undgå att
göra en jämförelse mellan en viss högerman och en socialdemokratisk regeringsledamot.
Jag har icke någon särskilt stor beundran för herr Lindman, men
jag besökte honom, då han var utrikesminister, och jag måste säga, att det var
en glad och toujours karl, som man kunde resonera med. och man kunde också
komma till ett resultat med honom. Även om det icke blir så förfärligt stort
resultat, verkar det i alla fall litet bättre, när man ser. att man träffar en
människa, även om han är högerman, än när man kommer upp till en person,

Måndagen den IS januari f. in.

Nr 8.

som verkar såsom en av Egyptens präster och som om hela världens synd
skulle vila pa hans axlar. Man är sä frestad att taga i de unga männen och
skaka på dem och säga: Var icke så märkvärdiga, utan försök att vara människor
också!

Det har här i dag framförts en hel del kritik gentemot vissa av regeringen
framlagda förslag. Man har t. ex. ifrågasatt, om den av regeringen
föreslagna sänkningen av kaffetullen skulle vara så klok, riktig och rättvis.
Jag skall icke gå närmare in på den frågan utan endast erinra herrarna på
borgerligt håll om att det var tack vare den omständigheten, att vi för några
år sedan hade en socialdemokratisk regering, som det gick att få kaffetullen
höjd. Det hade aldrig gått annars. Då finner jag det också vara icke mera
än regeringens oavvisliga skyldighet att så fort som möjligt avplana åtminstone
en liten del av denna skuld. Någon rubbning i det privatkapitalistiska
systemet sker absolut icke därigenom; ni behöva icke vara rädda för det.
Detsamma skulle man nog kunna säga om den hel del andra här framlagda
förslag. Man har naturligtvis här vänt sig emot, och jag antar, att man
ännu mera under riksdagens gång kommer att vända sig mot de föreslagna
anslagen till bekämpande av arbetslösheten — de 8 miljoner kronor, som
krävas för detta ändamål. Här liar emellertid redan upplysts, att det är eu
fullkomligt enig arbetslöshetskommission, som föreslagit detta, och det sitter
väl icke bara socialdemokrater i denna kommission, utan där äro väl representerade
samtliga politiska partier. Jag kommer därför till den slutsatsen,
att detta är en åtgärd, som är framtvungen av förhållandenas utveckling och
som skulle ha fått lov att vidtagas, vilken regering som än suttit.

Dör övrigt skulle jag såsom en allmän reflexion vilja säga — icke därför
att jag har några särskilt ömmande känslor för regeringen, men jag tror i
alla fall, att det är nyttigt att komma ihåg det — att det kan visserligen
vara sant — tyvärr ser det ut så — att den nuvarande regeringen är särskilt
känslig för tryck och att de borgerliga partierna därför kunna få den uppfattningen,
att bara de öva tillräckligt starkt tryck från sin sida på regeringen,
kunna de pressa den snart sagt vart som helst. Men jag skulle vilja
erinra de borgerliga partierna om att det i deras eget välförstådda intresse
ingalunda är klokt att pressa regeringen alltför långt, även om det visar sig,
att regeringen eventuellt låter sig pressas, ty det kommer bara att medföra,
att regeringen, och regeringspartiet en vacker dag icke komma att ha de stora
massorna i sin hand som de för närvarande ha. Ur rent borgerlig synpunkt
skulle det därför vara ganska farligt att driva denna politik alltför långt,
även om regeringen nu icke har tillräcklig politisk ryggrad för att alltid
säga ifrån. För min personliga del skulle jag visserligen vilja säga, att jag
icke förstår, hur det är möjligt för en socialdemokratisk regering att sitta
kvar och regera under sådana förhållanden, då den icke allenast har måst
frånträda varje ståndpunkt, som har någon som helst socialdemokratisk anstrykning,
utan i verkligheten måste föra en ren högerliberal politik. Men
det är en sak, som naturligtvis inte jag har att yttra mig om; det få de själva
avgöra. Den enda part — det är just det märkvärdiga, att jag kan säga det,
trots att jag givetvis måste kritisera regeringens intentioner och ställning och
de åtgärder, den vidtagit i en hel del fall — den enda part. som egentligen
har nytta och gagn av detta regeringens undfallande uppträdande vid det
ena tillfället efter det andra, är, så märkvärdigt det kanske låter, den kommunistiska
rörelsen här i landet. Vill man, att den skall få ännu mera livskraft
och luft under vingarna, skall man pressa regeringen ännu längre än
som skerf. Då skulle man ju kunna, säga till mig: Ja, men i så fall skulle du
ha anledning att önska icke bara, att den nuvarande regeringen sitter kvar
sa länge som möjligt, utan också att den utvecklar sig vidare i högerriktning,

titalavcrksl>ropoaitionen.

(Korta.)

Nr 8. 48

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

ty det är ju till nytta för din meningsriktning. Jo, vars; jag tar det också
därför med relativt jämnmod. Men jag vill säga, att en rörelse bör ha så
mycket egen livskraft, att den endast på grund av denna kan gå framåt, och
det anser jag, att den kommunistiska rörelsen har; alltså äro vi icke i behov
av denna indirekta hjälp.

Herr Trygger slutade med en liten bild. Han berättade, att det var två
personer, som uttalade olika omdömen om hur de skulle ha det ställt, när de
lämnade den jordiska skådebanan, och han förklarade då bland annat, att den
ene hade resonerat som så,: Ja, några pengar få icke mina barn efter mig,
men de ha haft roligt så länge jag levat. Om detta skulle innehålla någon
anspelning på regeringen eller regeringarna, skulle jag vilja säga, att den
svenska arbetarklassen skulle såväl beträffande den nuvarande som den förut»
varande Tiggerska regeringen ha all anledning säga: Ja, någon egentlig
ekonomisk hjälp ha vi icke fått av dessa båda regeringar, och det värsta är.
att vi icke ens haft roligt, medan de levde.

Herr Ljunglund: Herr greve och talman! Om jag, fastän så nykommen i
denna höga församling, ändock redan nu ämnar begagna mig av tillfället att
taga till ordet, så är det icke minst på grund av ett märkligt principiellt uttalande
av hans excellens statsministern i förra årets försvarsbebatt. Excellensen förklarade,
att vi nu inträtt i den demokratiska utrikespolitikens era, »Demokratien
känner sig», sade han. »på ett helt annat sätt än förr bära ansvaret
för hela nationens trygghet, och den blir mera vaksam både i fråga om bevarandet
av reella maktmedel och bevarandet av trygghetskänslan inom nationen.
Det är ingalunda meningen att leka blindbock i den utrikespolitik, som
demokratien kommer att utföra.»

Dessa ord kunna icke tolkas annorlunda än därhän, att det nu blivit en medborgerlig
plikt att intressera sig å ena sidan för landets försvar och å den andra
sidan för dess utrikespolitik, intressera sig fördomsfritt och utan bindel för ögonen
och söka envar i sin ringa mån medverka till att icke landets trygghet
löper fara genom omotsvarighet mellan försvar och utrikespolitik. Det är ju
en maning, som är både manlig och realistisk, och jag vågar hoppas, att det
icke skall illa upptagas, om jag efter fattig råd och lägenhet söker efterkomma
den.

Då jag slog upp statsverkspropositionens fjärde huvudtitel, fann jag några
förträffliga framställningar från militärbefälet, gående ut på att genom en del
lätt genomförbara, föga kostsamma förändringar och förbättringar i den nyss
antagna försvarsordningen göra densamma bättre lämpad att tjäna sitt ändamål
och minska svaghetstillståndet under den ömtåliga övergångstiden. Herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet avvisar emellertid alla dessa
välbetänkta förslag med den motiveringen, att dels är den antagna försvarsorganisationen
så ny, dels utgör den omständigheten, att ett genomförande av
förslagen skulle kosta pengar, ett ytterligare skäl för att icke genomföra dem.
Jag kan icke neka, herr talman, att denna argumentering fyllde mig med förvåning.
När misstag äro njm, så äro de ju så mycket lättare och billigare att
reparera, och jag har aldrig funnit, att den nuvarande regeringen, när det varit
fråga om syften, som den funnit behjärtansvärda, ryggat tillbaka vare sig av
konservativ obenägenhet för förändringar eller emedan de nödiga förändringarna
ej fås alldeles kostnadsfritt. Försvarsministerns hållning synes mig därför
tyda på att han önskar se vårt försvar ännu svagare än det efter en klok och
vislig tillämpning av den nya försvarsordningen behövde vara. och man måste
fråga sig, vilka statsmannamässiga grunder som därtill föreligga. Har vårt
så mycket omtalade utmärkta utrikespolitiska läge under året ytterligare förbättrats?
Då man söker svaret på denna fråga, måste man med varmt gillande

MftmluuPii den IS januari f. m.

4!»

Nr 3.

konstatera det märkliga närmandet till Finland, som inträtt genom de båda Siataverksstatschefernas
besök hos varandra och de två folkens varma, nästan entusiastiska VruP°^twnenbifall
därtill. Man måste ävenså tiinka på de avslutade skiljedomstrakterna med (1''orts.)
Norge och nu senast med Danmark, som väckt en ej mindre uppriktig tillfredsställelse.
Men huru gott och väl detta än är, så kan det knappast sägas, att
vår trygghet före dessa händelser varit på något avsevärt sätt hotad vare sig
från den finska eller norska eller danska sidan.

I Konungens trontal betonades även vår gynnsamma ställning i det större
internationella’ samkvämet och den fördelaktiga omständigheten, att Sverige
för ännu ett år bekläder en plats i Nationernas förbunds råd och därmed alltjämt
skall kunna medverka i den försoningens politik, som under det gångna
året börjat sätta frukt. Dessa ord, herr talman, föranledde mig att eftersinna,
om vår medverkan i Nationernas förbunds politik under det gångna året satt
uteslutande goda frukter. Jag befarar allvarligt, att den frågan icke oförbehållsamt
kan besvaras med ja.

Bland de många, ofta betydligt uppseendeväckande ord, som flögo över hans
excellens utrikesministerns läppar i stridens hetta om försvarets nedskrivning
förra våren var även en synnerligen häftig förebråelse till en medlem av andra
kammaren för det denne skulle, i den mån han kunnat öva inflytande på svensk
politik, strävat för att vi bleve indragna i en konflikt mellan andra stater. Jag
underkänner icke den nitälskan om rikets trygghet, som glödande framsprang
ur denna förebråelse, även om jag måste säga mig, att en enskild medborgares
ord icke kunna i något hänseende binda riket och att hans handlingar därför
äro rent ut sagt ganska betydelselösa i jämförelse med en regerings eller utrikesministerns.
Med desto större förväntningar måste man emellertid följa hans
exellens utrikesministerns omsorger att hålla oss strängt och strikt utanför alla
oss ovidkommande konflikter mellan främmande stater. Det undgår mig visserligen
icke, att vårt medlemskap i Nationernas förbund, ehuru prisvärt ur
rent moralisk synpunkt, dock ur politisk synpunkt lägger vissa begränsningar
för vår neutralitet. Jag begagnar här tillfället att i anledning av ett nyss
åhört anförande understryka, att jag verkligen betraktar vårt medlemskap i
Nationernas förbund som ett mycket stort moraliskt framsteg. Jag delar i
detta hänseende fullständigt den uppfattning, åt vilken den berömde folkrättslärde,
professor Walter Schucking, nyligen gav uttryck, då han förklarade, att
den tanke, som läge till grund för Nationernas förbund, innebure den största
revolution i ländernas inbördes förhållande, som man sett i världshistorien. Men
även om man sålunda varmt erkänner denna tanke, är det icke därmed sagt, att
man kan till alla delar gå med på det sätt, på vilket den är förverkligad. Om
jag icke missminner mig har hans excellens utrikesministern velat göra gällande,
att de inskränkningar i vår neutralitet, som vårt medlemskap i Nationernas
förbund innebär, icke skulle medföra någon som helst fara utan tvärtom
idel fördelar, och det förefaller mig, som om man också måste tolka trontalets
ord så. Nu är det emellertid här i världen så, att rätt ofta moraliska framsteg
medföra risker, och säkert är, att nypåtagna moraliska förpliktelser innebära
allvarligare, krav än de som förelågo innan man påtog sig dem. Vår regering
har drivit vårt land till nedrustning, sedan det åtog sig sin anpart av internationellt
medlarskap. Vill demokratien icke spela blindbock, så måste den dock se,
att världen alltjämt rymmer motsättningar och rivaliteter, som i sin stjuka erinra
om otyglade naturkrafter. Den som vill hjälpa till att gå emellan sådana
motsatser borde helst, sådan naturordningen nu en gång är beskaffad, vara icke
blott moraliskt utan också fysiskt stark. Annars utsätter han sig för att indragas
i ettdera av två onda förhållanden: Han blir ett bräckligt redskap i

starkare händer eller han slipper icke ifrån affären utan rivet skinn, och det är
föga antagligt, att han i sistnämnda fallet rönte annat beklagande än det som
Första hammarens protokoll 1926. Nr 3.

Nr 3. 50

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

forna vilda tiders marknadsbesökande ägnade åt svaga fredsstiftare: »Vad

hade lian där att göra, när knivarna gick?» _

Men jag hör en hel korus av röster invända, att vi äro lyckligt och väl
ute ur de forna vilda tiderna och att beviset därpa är just den världsfrälsande
institution, som ryktar sitt höga värv i det tjusande landskapet mellan bergen
vid Genévesjöns stränder. Man hänvisar till Locarnoandan och till den
morgonrodnad, som även skeptiska iakttagare från andra sidan av Atlanten
skådat över detta nya års gryning. Jag instämmer i att Locarno är någonting
särdeles märkligt. Tidigare har vårt stolta västerland endast velat erkänna
segern såsom sin läromästare. För första gången i historien erkänner
det nederlaget, de europeiska folkens gemensamma nederlag, såsom läromästare.
Det ligger någonting betydelsefullt häruti, men jag kan icke hjälpa att åter
tränger sig på mig en vulgär folkvisdomstanke: »R öden tvingar hund i band.»
Och jag kan icke helt tillbakahålla tvivlet, om detta skall räcka så synnerligen
mycket längre än de färska såren svida. . .

'' Vv helt annat och högre slag är då en anda, varom man börjar tala i
spridda kretsar ute i världen och som märkligt nog går under det besynnerliga
namnet »Stockholmsandan». Därmed menas den tanke, som i somras här
i vår huvudstad enade kyrkomän från östan och västan och som gick.ut pa
att tillämpa den kristna moralen både på den inrikes och den internationella
politiken. Men jag måste säga mig, att den andan är i grunden snart 2,000 ar
gammal, och ännu gäller kanske mera än någonsin det ordet, att skörden ar
mycken''och arbetarna få. Jag kan för övrigt icke förmå mig till att tro att
denna anda skulle lägga hyende under den svaghet, som är förenad med anspråksfullhet
och obenägenhet för offer. Jag tror tvärtom, att den kräver ödmjukhet,
offervillighet och uppbåd av trofasthetens styrka till det yttersta. .

Men då jag ser några av de beprisade frukterna av försoningspolitiken i
Geneve, så frågar jag mig, om de äro vittnesbörd om trofasthetens styrka och
förty kunna leda till fördel för vårt plågade Europa och för vart Sverige i
den män det varit delaktigt i dom. Efter Locarno följde Mosulfragans ösning
Var det också ett framsteg eller var det ett återfall i den gamla maktpolitiken:
Jag har ansett den nyssnämnda medborgarplikten kräva att ägna ett ivrigt
intresse åt denna sak, ty på dess följdverkningar kunna komma att bero åtskilliga
ledsamma möjligheter, kanske även för oss här uppe i A orden. Det saknas
trots trontalets ord icke helt oroande tecken. Icke ens den starka .vinnande
■parten i Mosulmålet vågar tro. att konsekvenserna äro riskfria Vi ha sett
ingås ett fördrag emellan Ryssland och Turkiet, som i alla händelser betyder
en principiell opposition mot Geneve. Vi bevittna just nu en. livlig aktivitet i
läggandet av storpolitiska minor och kontraminor där nere i Europas oroliga
hörn på Balkan. Låtom oss hoppas, att detta får en^ lycklig utgång, men att
så skall ske med säkerhet vågar näppeligen någon påstå. En genom kunskaper
och omdöme framstående medlem av denna kammare sade i varas, att det
vore en god maxim för en statsman att städse bemöda sig. om att vara pa den
säkra sidan. Vi önska alla se vårt Sverige på den säkra sidan ej minst i Daga
om vad rätt och riktigt är, och helt visst delar vår utrikesminister livligt denna
önskan. Han sökte i Mosulfrågan en framkomlig väg. som skulle vara agnad
att tillfredsställa båda parterna. Det var i denna anda, som konflikten borde
lösas Men utrikesministern lyckades icke få tillräckligt stöd för sm mening,
och så valde han, säger man, den näst bästa vägen, nämligen den som anvisats
av en undersökningskommission, som leddes av en framstående svensk
diplomat. Var denna väg verkligen den bästa? Den allmänna opinionen i
Europa hade funnit kommissionens arbete skickligt utfört, men omotsvarigheten
mellan dess premisser och dess! slutsatser hade väckt allmän förvåning
både i England och på kontinenten. I premisserna erkändes ganska öppet, att

Måndagen den 18 januari f. in.

Öl

Nr 8.

det omstridda landområdet rättsligen tillhörde den ena parten, som aldrig heller
avstått därifrån, men i slutet tillerkändes det av s. k. lämplighetsskäl på
vissa villkor den andra parten. Var det nu överensstämmande med Nationernas
förbunds uppgift att avkunna en skiljedom, som icke båda parterna voro sinnade
att finna sig i? Turkiet bestred detta på det bestämdaste, det vill synas,
som om även förbundsrådet varit tveksamt i detta hänseende, ty det hänvände
sig till Haagdomstolen för att få upplysning. Denna kom och innehöll en sådan
tolkning av Lausanne-fredens artikel 3 paragraf 2, att förbundsrådet kunde
konstituera sig som skiljedomare. Men uppenbarligen kan icke Haag-domstolen
åberopas för den slutligt avkunnade skiljedomens beskaffenhet, och det var
helt säkert icke Haags mening, att någon av skiljedomarna skulle avstå från
en mening, som han själv höll för bättre, till förmån för en sämre.

Det kan visserligen påstås, att under de föreliggande omständigheterna var
det svårt, ja nästan omöjligt för den ifrågavarande domaren att göra något
annat. Men månne icke den, som invänder detta, redan oförmärkt lämnat rättens
område och kommit in på opportunismens, d. v. s. kommit in på maktskälens
gungfly? Om så är, har Sveriges ombud i Geneve blivit delaktig i en maktpolitiskt
avgjord konflikt, och han och Sverige måste bära följderna. Sådana
kunna komma, när snön smälter i bergen kring Mosul —• eller någon annan
gång. Det är sant, att förbundsmedlemmarnas förpliktelser anses ha blivit förtunnade.
Men vad de icke kunna undslippa är att, när konflikt utbryter, fullgöra
en handelsblockad enligt förbundsrådets bestämmelser, och det förefaller
antagligt ,att en sådan blockad kan komma att rikta sig ej blott mot Turkiet
utan också mot Ryssland.

Man kan hoppas, att förlikning kan uppnås mellan England och Turkiet,
men även om så skulle ske, så ändras därigenom ingenting i hela denna skiljedoms
natur och beskaffenhet. Och denna är sådan, att när saken som avgjord
kom till engelska parlamentet, så protesterade det socialdemokraiska partiets
medlemmar — annars vår utrikesministers meningsfränder ■—• genom en uppseendeväckande
parlamentarstrejk mot att hava någon som helst del i beslutet.
Själva det konservativa regeringspartiet var märkligt svagt företrätt vid det
historiska tillfället.

Jag tillåter mig undra, om icke dessa omständigheter äro ett synnerligen
starkt stöd för den mening, som jag tillåtit mig hysa och alltjämt hyser, nämligen
att Sverige icke bort hava någon trasa med på den byken.

Men trots utrikesministerns ord i våras finnes det alltjämt en hel del överhängande
möjligheter för att vi kunna indragas i nya konflikter av oförutsedd
räckvidd. Stormakter hava för bekvämlighets skull i viss mån avlastat ansvaret
för den s. k. mandatpolitiken på Nationernas förbund, men denna mandatpolitik
är i många avseenden knappast annat än en illa maskerad imperialism.
Det är uppenbart, att Locarno-andan, huru mycket den kan
vara värd här i Europa, dock icke utsträckts till de främmande världsdelarnas
folk. Med iver skynda dessa för närvarande att tillägna
sig den europeiska tekniken. Ett Europa, som bemöter dem med
orättvisa och översitteri, har ingenting annat att vänta, än att de vända
denna teknik och alla sina vaknande krafter mot Europa självt. Skola
vi lida för konsekvenserna härav, så är det bättre, att vi lida som oskyldiga
än som skyldiga, och i alla händelser torde det vara vår plikt att beställa om
vårt hus, så att vi verkligen kunna bära den anpart av den vite mannens
börda, som kan komma på vår lott. Ur denna synpunkt förefaller mig herr
försvarsministerns argumentering under fjärde huvudtiteln icke blott obegriplig,
men oförsvarlig.

Att göra oss svaga, men samtidigt ävlas att spela en roll med i de mäktiges
lag kan blott åsamka oss förödmjukelser. Jag erinrar mig en liten lärorik hi -

Statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 52

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks- stöna om en utrikesminister, som skulle till en politisk sammankomst i ett
propositionen. s0]jg| land, där en maktmedveten diktator rådde. Utrikesministern tog med sig
(Forts.) p;i resan ett litet vackert tecken till sympati, som lian ville lägga på den grav,
där ett av de politiska motsättningarnas offer jordats. Men diktatorn förklarade
barskt: »Antingen stannar ni utanför mitt land med er granriskrans eller
kommer ni in utan densamma.» Då befanns det, att granriskransen gick förlorad,
ingen vet huru, för den ifrågavarande utrikesministern.

Jag erinrar om denna historia icke av sympati för diktatorn — ty jag var
icke med och applåderade, när denne började sin meteorlika bana med att hetsa
för sitt lands deltagande i det stora kriget, det var i stället en del av hans excellens
utrikesministerns meningsfränder, som applåderade den gången. Men jag
erinrar därom, därför att jag är övertygad om att mycket mera än en granriskrans
kan gå förlorat på ett samkväm med de mäktige, vari vi försöka vara på
en gång tämligen ärelystna att få synas, men samtidigt mycket svaga.

Bland andra märkliga ord, som hans excellens utrikesministern fällde i våras
i den förut antydda debatten, var det bekanta yttrandet, att talaren icke kände
något exempel på folk, som gått under på grund av bristande försvarsvilja. Om
jag icke missminner mig, så sökte talaren sedermera förklara denna ganska förunderliga
utsaga med att när det gällde vara eller icke vara så visade dock
varje folk försvarsvilja. Med desto större förvåning erfor man i september
samma år, att herr utrikesministern medgivit ett av våra ombud i Geneve att
i förbundsförsamlingen frambära tanken om strejk såsom medel för fredens bevarande.
Men vad är väl försvarsstrejken annat än den organiserade försvarsolusten?
Här föreligger, såvitt jag kan se, en motsägelse av särdeles betänkligt
slag, ett vittnesbörd om ett omdömets vankelmod, som icke gärna kan förefalla
annat än oroande.

Ännu ett tredje uttalande skulle man kunna frestas att dröja vid. Hans excellens
utrikesministern avgav gentemot en kritisk talare den bestämda utfästelsen,
att man icke skulle få se den nuvarande regeringen göra några politiska
generalsutnämningar. Regeringen vill säkerligen hålla denna utfästelse,
men det kan hända, att den i något fall redan råkat få skenet emot sig.

Däremot har regeringen icke blott skenet, men verkligheten emot sig, då den
icke ens vill medverka till sådana högst behövliga och lätt genomförbara förbättringar
av den nya försvarsordningen, som kunna ske utan några större
kostnader. Väl hade predikanten i slottskyrkan rätt, då han nyss påstod, »att
Gud i tider, som gått, och även i det år, som senast flytt, på ett märkligt sätt
hållit sin skyddande hand över folk och land». Men jag tror, att man drager
en oriktig slutsats härav och av hela den nuvarande situationen, om man anser,
att vi ej själva böra göra något för att rätta till begångna misstag. En
gammal urradikal och lärd herre, professor Knut Wicksell. förkunnade nyss
i en diskussion, att tidigare hade han varit likgiltig för försvaret, men nu,
sedan vi blivit bundsförvanter till 53 folk, kunde det löna sig att ha ett försvar
och nu hade han alltså blivit försvarsvän. Det vore i god överensstämmelse
med den statsministeriella principförklaring, från vilken jag i detta anförande
utgått, om regeringen följde herr Knut Wicksells exempel. Vi kunna
därmed helt visst göra både de 53 folken och oss själva en bättre tjänst än
med planlös nedrustning, onödig inblandningspolitik och slutlig undfallenhet.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varefter
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr Lindhagen: Jag skall be att få yttra några ord i ett par frågor, som

jag anser icke höra förbigås vid detta tillfälle, nämligen frågan om det inter -

nationella läget och deri svenska jordfrågan. Dessa spörsmål innefatta ofantligt
många kapitel med många underrubriker, men för min del skall jag icke P^P^^nen.
beröra mer än ett par av alla dessa saker, därför att icke alla kunna bli berör- or
da under denna debatt.

Det internationella lä a et är uppenbarligen huvudfrågan för dagen. Det
överskuggar år från år allt mera även de särskilda staternas inre politik såväl
som de enskildas kamp för tillvaron. Ett huvudspörsmål i denna fråga
är parlamentarismens kompetens att lösa problemet. Vi se det redan,
om vi kasta blicken tillbaka på det senast gångna solvarvet. Då finna
vi, att det började på 1700-talet med den franska upplysningsfilosofiens flykt
mot höga mål. Det var då idéer likt vårsvalor sändes ut om rättvisa för alla
människor. Nu se vi, att denna vår, som började så vackert, till sist slutat
med världskrigets vinter. Vad vi ba kvar av denna utveckling är parlamentarismens
kamp mot, som det synes, det omöjliga.

Den allmänna opinionen intresserar sig mer och mer för parlamentarismens
nuvarande utveckling. Den svenska inrikespolitiken börjar nu, därom torde
vi väl alla kunna vara ense. att bliva alltför mycket ett spektakel. Betänk
bara en valrörelse med alla anbud till valmännen, som vi allesamman framföra
med det mest utsökta skrävel, utan något försök att gå till rätta med oss
själva. Även dessa fina nyanser mellan de olika partierna kan folket icke
förstå. Då man nu kommer med detta på andligt innehåll alltför utblottade
virrvarr till ett folk, som dock vill förnimma ett inslag av sanningens makt,
så kan man förstå, att det icke kan bli något bevänt med saken och att det hela
upplöser sig i förvirring.

Bästa beviset för den parlamentariska frågans aktualitet är, att den upptogs
till och med på programmet för den interparlamentariska unionens kongress
i Washington. Där lydde ämnet på följande sätt: »Det parlamenta riska

systemet. Den närvarande krisen i detta system och dess botemedel.»

Således ha till och med parlamentarikerna i fredsgrupperna förklarat, att
det förelåg en kris av så allvarlig beskaffenhet, att man måste överlägga om
botemedlen mot densamma. Vad ligger då närmare till hands, än att en viktig
fråga, för att icke säga den allra viktigaste, är att undersöka, om det finnes
några botemedel och vari krisen i själva verket består. Rapportören i denna
fråga förordade vid kongressen endast någon förbättring i formerna. Men
han betonade, att frågan kommit upp därför att parlamentarismen vore hotad
från två håll, dels från proletariatets diktatur i sovjetrepublikerna och dels
från fascismen i Italien och Spanien och nu, såsom vi sett, även i Grekland.

Diskussionen under kongressen gick på parlamentarismens försvar mot
dessa bägge fronter. Det var vältaliga inlägg för folkstyre och mot diktatur,
och resultatet blev, att man beslöt infordra yttranden från de särskilda parlamentariska
grupperna i olika länder över vad som vore att göra i detta brydsamma
läge. Något bemödande att gå till grunden med frågan förmärktes
dock föga.

Herr Nilsson i Gränebo yttrade här under debatten: »Ett folks lycka främjas
icke blott genom sociala reformer utan också genom ett materiellt underlag.
» Ja, det har han så ofantligt rätt uti. men det är väl icke heller tillräckligt,
det behöves väl också ett andligt underlag. Således å ena sidan en materiell
framryckning och å den andra sidan en andlig fostran på samma gång.

Jag undrar, om icke felet med parlamentarismen har varit, att den varit en
formaldemokrati, såsom jag ock tillät mig framhålla i Washington. Det kan
hända, att det varit nödvändigt att taga detta första steg, men nu gäller det
att gå vidare framåt till realdemokratiens införande i världen. Former äro
nödvändiga, det medgives gärna, och utan tvivel kunna de nuvarande formerna
också förbättras. Men att förbättra båtar i alla fall föga, så länge stats -

Är 3. 54

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

konsten icke fäster någon uppmärksamhet vid individens kultivering. En
god stat kan aldrig uppbyggas på grundvalen av mindervärdiga individer.
Erån en så beskaffad formaldemokrati kommer alltid, såsom Plato och Sokrates
sagt, endast att framgå nya förtryckare. Den universella rösträtten, blomman
på det parlamentariska systemet, är ju byggd på förkunnelse av osanning
lika val som på förkunnelse av sanning. Bissmarck sade en gång, att
det aldrig ljuges så mycket som före ett val. Men om det är så, att endast
sanningen skall göra oss fria, så kan man förstå, huru lång och tung väg vi
ännu ha kvar att gå.

Det högsta målet för formaldemokratien har varit och är fortfarande, att
erövra den politiska makten. Makten är en mycket farlig sak, ty den fördummar
lätt sina innehavare och leder förr eller senare till det så kallade förfallet
för dem, som slutligen nått maktens tinnar. Kompromisser äro regel
för ett sådant statsmannaskap. Det finnes icke rum för idéer. Då den näst
föregående talaren säde, att vi vore svaga, därför att vi icke skaffat oss en
stark armé, så vill jag säga honom, att idéernas makt är det enda, som har
någon styrka genom generationerna och under århundraden och årtusenden,
under det att vapnen alltid förgöra både det folk, som bär dem, och det folk,
mot vilket vapnen riktas.

Genom byteshandel mellan olika partiers intressen lösas mer och mer frågorna.
På det sättet kommer skillnaden mellan rätt och orätt att försvinna
inför folkets blickar. Ävlan efter makten leder till en vild jakt på att förgöra
principer, som stå i vägen för ett sådant slag av statskonst. Vi stå till
sist med två tomma händer inför den allmänna opinionen och valmännen.

Parlamentarismens mening är, att ledarna av partierna skola ha säde i ministärerna.
Därigenom komma representanterna i parlamenten att lida ofantligt
i sin självständighet. Man måste säga, att vi numera företrädesvis utgöra
livgarden åt våra regeringar.

o Despotismen träder fram igen i form av en nyvuxen funktionarism. Detta
rå icke funktionärerna för, det beror på systemet och tidsförhållandena. Allesamman
lida vi av samma brister och svagheter, men vi måste väl i all rimlighets
namn någon gång erinra oss deras tillvaro.

Väljarna äro hjälplösa och beroende av små ledare. Folkets representanter
utses ofta snarare av ledarna än av valmännen. De stor partitidningarna
bibringa sina läsare eu ensidig partikunskap och censurera allmän och mänsklig
upplysning.

Formaldemokratiens kamp för makten vållar en allmän rasning till majoriteterna.
Representanterna för folket börja mer och mer bli rädda för att i
både störa och små frågor stanna i minoritet. De föreställa sig ofta, att detta
skulle minska deras, reputation, kanske också deras utsikter att göra karriär.

Den andliga kapitalismen är ett gammalt fenomen och mäktigare än den
ekonomiska samt märklig, därför att alla böja knä för densamma, från den
yttersta vänstern till den. yttersta högern. Den andliga kapitalismen och dess
tvillingsbroder, den andliga fattigdomen, intaga hedersplatser som offentliga,
institutioner. Detta tingens tillstånd resulterar i en växande splittring och
oklara program. Gamla enkla frågor, i vilka ofta sagts, att folkets röst är
Guds röst, komma mer och mer bort från synkretsen. Folket förlorar intresset
och valmännen löpa risk att bliva allt mer med våld tvångsmobiliserade som
värnpliktige i partistrid.erna. Den parlamentariska krisen går därför, lämnad
åt sig själv, fram mot sitt öde, ty sådan är naturens lag.

Sa länge alla partier äro ense om, att statskonsten ingenting har att göra
med reald.emokratien, så länge vi vägra att gå till grunden av tingen i våra
överläggningar inom parlamenten, så länge vi betrakta personens kultivering
såsom någonting, som icke angår statsmakten, så länge kommer också konsten

M&ndagen den 18 januari f. m.

Nr !{.

nit rätt styra staten bli eu omöjlighet. Denna blir alltid styrd med liten, otta

med den minsta möjliga vishet, vare sig formen for styrandet ar parlamenta- (ForU)

rism eller vad annat som helst. . ... , ,

Nu har som sagt denna brännande fråga hänskjuta till de olika parlamentariska
fredsgrupperna. Det skall verkligen bli intressant att förnimma, vad
de komma att säga om den saken, om de nu överhuvud taget komma att yttra
sig vilket jag icke känner. Man kan förstå, att då de, som ha makten inom
fredsgrupperna, bilda högkvarteren i formaldemokratien, komma dessa också
att stå famlande inför detta nya problem. Ty även den interparlamentariska
unionen är barn av sin tid och kan icke vara något annat. Emellertid kan det
alltid ha den nyttan med sig, att diskussionen kommer i gång, och sedan far
man avvakta fortsättningen. Även parlamentarismen är underkastad den
gamla lidandets väg genom vidriga öden mot stjärnorna. .

Jag skall emellertid tillåta mig läsa upp för oss syndiga människor ett s k.
politiskt Fader vår. Jag förstår icke, varför Fader vår skall läsas endast i
kyrkorna och vid barnens aftonsängar. Vi kunna behöva även ett politiskt
Fader vår, ty det finns verkligen ett sådant, som är skrivet. Jag läser icke
upp det för att det skall tagas på allvar av oss partimänniskor. Men det är
i alla fall en erinran om vad man kan komma att tänka pa och värdera åtminstone
om ettusen eller tvåtusen år kanske. Detta är skrivet för nära tretusen
år sedan. Det är ett program, som gällt för ett stort folks principiella politik
så långt det kunnat, och det är skrivet av en Österns son och det läres utantill
av det folkets alla medlemmar sedan årtusenden. Det lyder i sin enkelhet och
klarhet på följande sätt:

»De gamle började med att rätt styra staten. För att rätt kunna styra
staten lagade de först, att g:od ordning härskade i deras familjer. För att åvägabringa
denna göda ordning kultiverade de först sina egna personer, För
att kultivera sina egna personer rättställde de först sina hjärtan, för att rättställa
sina hjärtan lade de sig vinn om sannfärdighet i sina tankar. För att
bli sannfärdiga i sina tankar gjorde de allt för att fullkomna sitt vetande.

Att fullkomna sitt vetande består i att gå till grunden av tingen, genom
att gå till grunden av tingen blir ens vetande fulländat, är vetandet fulländat
bli tankarna sannfärdiga, äro tankarna sannfärdiga, då följer hjärtats rättställande,
med hjärtats rättställande följer personens kultivering. Med kultivering
av personen följer god ordning inom familjen, med god ordning inom
familjen ett rätt styrande av staten, med ett rätt styrande av staten följer ostord

fred för riket. , .

Från himmelens son till folket betraktade alla personens kultivering som roten
till allt annat. Vårdslösa roten och ändå ordna grenarna, det är omöjligt.
»

Med andra ord: att vårdslösa människomaterialet och förbättra och väl styra
staten, det är omöjligt. „

Det frapperade mig att efter återgivandet av detta program pa kongressen i
Washington hördes starka applåder från några deputerade på de nordamerikanska
bänkarna, under det Europa förhöll sig tyst inför de gamla gestalternas
erinringar.

Detta är icke skrivet för oss, ty vi ha en_motsatt uppfattning, när vi skrävlande
ställa oss upp med vårt skrävel. Vi anse oss kunna rätt styra staten,
bara vi få makten. Men sedan vi fått denna makt, finna vi, att alla maktägare,
varifrån de än komma, stupa på huvudet med ett väldigt brak, just därför
att det väsentliga, den andliga grunden för alltsammans icke är förhanden.

Detta är inte något nytt, som jag utfunnit nu, utan det anförde jag redan
1897 i mitt första valtal vid Storgatan i Stockholm.

Nr 3. 56

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks- I detta sammanhang skall jag be att få beröra en annan sak. Det är inte
propån umen. någon särskild stridsfråga i den internationella politiken — med dem kommer
or '' jag kanske i annan ordning — utan en sak, som borde intressera alla, den
största fråga man kan tänka sig, nämligen frågan om ett världsspråk. Det är
en andlig nödvändighet för en enad mänsklighet. Det är ock för oss svenskar en
oavvislig sak för att vi liksom andra smånationer skola kunna återvinna något
inflytande ute i världen och inte på grund av vårt språks ringa spridning bil
skjutna åt sidan. I samma mån som det svenska språket dör bort i Amerika,
är det även för svenskarna där borta av samma stora betydelse.

Det är ganska märkligt, att det för en sådan sak, som dock borde intressera
hela mänskligheten, och vars vikt ökas mer och mer, skall vara omöjligt att få
fram något verkligt levande intresse, som kan ta sig utryck i handling från de
ledande partimakterna i världen. Ända från yttersta högern och till yttersta
kommunismen stå de som ett enda broderskap i sin likgiltighet eller stora tvekan
inför denna världsbefriande tanke.

Denna fråga kom liksom många andra upp på den interparlamentariska kongressen
i Washington i oktober 1925. Det kan kanske i alla fall intressera
kammarens ledamöter att höra en liten reseberättelse åtminstone i en fråga, då
ni ju beviljat pengar till själva resan.

^ Fråga ii väcktes inom den interparlamentariska unionen där av mig för andra
gången på sista tiden och med samma resultat, nämligen det, att rådet avstyrkte,
att motionen överhuvud taget skulle föranleda något övervägande. Det
betonades därvid särskilt av generalsekreteraren, att detta var en enhällig mening
inom rådet. Motionen gick ej ut på att unionen då skulle slå sig fast för
ett visst språk, utan tvärtom förordades att taga upp frågan, om det skulle bli
nationellt eller något hittills praktiserat konstgjort språk, som skulle få äran
att bli världsspråk. Bara det att någon gång få till stånd en officiell diskussion
härom är väl en stor och viktig sak. Det var ganska egendomligt, att, när
det betonades, att rådet var enhälligt, sålunda exempelvis också senator La
Fontaine från Belgien varit emot frågans upptagande. Han har dock för ej länge
sedan i Nationernas förbund gått i spetsen för en motion om att esperanto borde
antagas till världsspråk, men i Washington teg han. Även japanerna, som
sutto i rådet, gåvo ej tillkänna någon särskild mening, men denna kom sedan
fram på ganska uppseendeväckande sätt, som jag strax skall tala om. Det inträffade
däremot något annat, som nog kommer att bidraga till att tvinga fram ett
världsspråk. Vid kongressen voro nämligen för första gången närvarande representanter
för de spanska nationaliteterna i Sydamerika. Den första politiska
handling de gjorde var, att de från olika håll ingåvo en framställning till
kongressen, gående ut på att spanskan skulle bli antaget såsom fjärde kongressprak,
således vid sidan av engelska, tyska och franska. Där ser man således.
att jämväl i en fredsförsamling det första man går in för är att söka
tillförsäkra sig ett privilegium på bekostnad av hela den övriga mänskligheten.
Kongresserna bli ju på det sättet ännu mera otympliga- De undertryckta språken
få ännu mindre möjlighet att göra sig gällande. Det blir mer och mer ett
virrvarr. Där ha vi nu emellertid spanskan som pretendent.

När jag 1918 frågade Len in i retrograd, om han inte ville intressera sig
för denna stora sak, han, som skulle genomföra så mycket nytt i världen, frågade
han: »Varför skall det bara vara ett världsspråk? Vi ha ju redan tre,
och ryskan blir det fjärde.» Där ha vi en annan pretendent!

När motionen om världsspråket avlivades av kongressen utan vidare _ ja,

dock var det en liten minoritet, som röstade för den — utropade den amerikanare
som för tillfället fungerade som president: »Jag föreslår det amerikanska
språket som världsspråk!» Ännu en pretendent.

Lär vi sedan foro från Washington, kom jag i järnvägskupén i samtal med

Måndagen den 18 januari f. in.

JNr 8.

.07

6ii fransman, vid vars sida satt en tysk pacifist, också medlem av kongressen. Statsverk»-Då säde fransmannen: »Jag vill, att franskan skall bli världsspråk.» Således ProPomltune''1-ytterligare en pretendent. Jagsvarade: »Det kunna inte de svenska arbetarna (Forts'')
och bönderna lära sig.» Då frågade den tyska pacifisten: »Varför behöva de

svenska arbetarna och bönderna lära sig ett annat språk än sitt modersmål?»

Där so vi således, hur man vill överallt hålla de störa folkmassorna nere i beroende
utan att kunna höja sig, och alla företrädesrättigheter skola vara förbehållna
de privilegierade.

En stor tidning, Washington Post, tog emellertid i en särskild artikel motionen
i försvar mot kongressen och dess råd. Ett världsspråk var oundgängligt,
menade tidningen, som dock därtill förordade det »amerikanska» språket.

För min del har jag klart för mig, att det kan inte bli fråga om annat än ett
lättlärt språk efter systemet esperanto — ido. Om engelskan, som också pretendera^
sade jag i föredrag i Amerika, att detta språk är omöjligt dels av
politiska skäl, dels därför att det är för svårt att lära även det för menige man,
och dels därför att det är ett barbariskt språk, då det inte skrives som det talas
eller tvärtom. Vid denna sista erinran blev publiken alltid road och i ett
fall applåderade den livligt. Men, som sagt, om språkvalet är nu inte frågan.

Nå, när jag kom tillbaka och varit en vecka hemma, vem stod då inne i mitt
ämbetsrum en vacker dag om inte den japanska delegaten vid kongressen Kaju
Makamura, medlem av rådet. Han hade sålunda varit med om att avstyrka
världsspråksmotionen. Hans ärende befanns nu vara, att han ville hjälpa mig,
som han säde med propaganda för ett världsspråk. Han hade således inte uppfattat
situationen i Washington. Han tänkte själv lära sig esperanto, och hade,
såsom han påstod, i Washington invänt, att om spanjorerna skola ha sitt språk
till kongresspråk, skall också japanskan bli det. Så där förhåller det sig. Ett
oändligt virrvarr. Det finnes ingen annan utväg än ett gemensamt världsspråk,
som bland annat inläres i alla världens skolor. Makamura och jag räckte
varandra handen i närvaro av en annan medföljande japan såsom vittne. På
det sättet slöts ett privat svenskt-japanskt förbund för att med milt våld
och stor förslagenhet tvinga på en förstockad mänsklighet denna ofantliga
framfärd.

Jag skall nu till sist yttra några ord om den svenska jordfrågan. Ad ha sett
av den kungl. propositionen, att den nya skiftesstadgan äntligen kommer fram.

Det har nedlagts mycket arbete på den, och jag förstår, att regeringen också
måste avbörda sig denna maktpåliggande och skrymmande sak. Jag vill i
detta sammanhang i alla fall säga, att när man nu skall välja mellan de jordfrågor,
som böra komma först, skulle jag för min del aldrig under några förhållanden
kunnat i första hand remittera detta förslag till lagrådet. Man måste
först hänskjuta till lagrådet de mest aktuella frågorna, dem, vilkas åsidosättande
och fördröjande åstadkommer det största lidandet för största antalet
människor. Dit räknar jag frågan om en social arrendelag jämte tillhörande
vanhävdslag, och vidare frilösning av arrendejordbruk och skapandet av nya
jordbruk. Arrendelagen och frilösningslagen äro särskilt brådskande. Nu kommer
den ena arrendatorn efter den andra att få gå ifrån sitt hem. Han får
inte heller det skydd, som han rätteligen bör bekomma. Man passar på att under
dessa långa uppskov så mycket som möjligt ställa statsmakten inför ett
fullbordat faktum, så att det återstår det minsta möjliga att verka för. Jag
har nu för min del jämte andra legat i selen för dessa stackars människor, som
sitta därborta utan någon representation i riksdagen, som kan och vill med
makt slå vakt om dem. Deras sak, tycker jag, är så självklar, att, vilket parti
vi än tillhöra, borde vi förstå, att här måste man handla raskt och med stort
allvar.

Det arbetas nu också med att »undersöka», huruvida frivilliga avtal skola

Nr 3. 58

Måndagen den 18 januari f. m.

Statsverks -proposition n.

(Forts.)

kunna träffas med jordbolagen och stora jordägare. Jag vill även vid detta
tillfälle opponera mot detta tillvägagångssätt, som jag tycker är ett stort spektakel.
Det är enligt min mening en förvillelse, en kapitulation, att gå till den
mäktige jordägaren med fråga, om han frivilligt vill göra något, utan att också
staten har något »maktmedel», nämligen en expropriationslag, så att staten
kan såsom likaberättigad part föra fram fråga om rimliga och alltomfattande
avtal. Som man nu handlar, blir det för det första på det sättet, att ingenting
blir åtgjort, som inte framtvingas av fruktan för en befarad lagstiftning eller
möjligen av ovilja mot en arrendelagstiftning. För det andra kommer den utstyckning,
som må äga rum för att undgå en lagstiftning, att ske slumpvis utan
iakttagande av någon social hänsyn och utan lika rättvisa åt alla. _ Den nya
kolonisationen måste ju, om den inte skall bli ruinerande utan bära sig, främst
bestå däri, att de unga människorna så småningom kunna få uppodla och bebygga
en lägenhet bredvid föräldrahemmet eller där de eljest kunna ha sin utkomst,
och icke kan man för detta ändamål lita till frivilligt avstående av mark,
som ligger på långa avstånd därifrån, eller till och med i andra delar av riket.
Vidare, där det gäller frilösning av arrende, torde det inträffa, att ingen verksam
kontroll kommer att utövas för att de utbrutna jordbruken må få tillräcklig
jord med tillbehör. Den nya skifteslagstiftningen kan visserligen i någon
mån avhjälpa detta, liksom den norrländska ägostyekningslagen. Men man har
ju sett, att inte ens den senare räckt och således ännu mindre den nya skiftesstadgan,
vars bestämmelser lära vara mera vagt avfattade. Vidare får man
ingen kontroll över att prisen bliva skäliga. Det står jordägaren fritt att betinga
köpeskillingar, som icke kunna av arrendatorn betalas eller av jordbruket
bäras. Ja. det skall även stå jordägaren öppet — och detta är en ofantligt viktig
punkt, som man söker komma ifrån, innan lagen träder i kraft -— att taga
ut ersättning av arrendatorerna för deras och deras förfäders nyodlingar. Vidare
tages ingen hänsyn till individens rätt. Den arrendator, som sitter vid
jorden sedan någon avsevärd tid, har en moralisk företrädesrätt att bliva ägare
till sitt hem och ej kastas ut i hårda öden av främmande. ^ Inte heller till detta
tages någon hänsyn. Genom detta statsmakternas återtåg från sina skyldigheter.
blir en arrendator, som erbjudes köpa, icke heller i tillfälle att välja den
tid, som passar honom. Även av denna anledning kan hans hem och utkomst
gå ifrån honom. Denna statskonst leder till att bolagen och godsen få andrum
för att till sin fördel kunna åstadkomma socialt otillfredsställande och individuellt
orättrådiga överlåtelser. Slutligen, genom lösningens överlämnande till
frivilligheten och blinda öden, åstadkommes även, att arrendatorns personliga
beroende av jordägaren kan godtyckligt bibehållas, och detta är kanske det viktigaste
intresset för jordägaren i de flesta fall.

Detta var nu blott några exempel. Jag för min del har stått pa den ståndpunkten,
att då de stora jordkommissionerna utarbetat förslag i dessa frågor,
som varit genomdebatterade sedan sekelskiftet, bör regeringen taga ståndpunkt
till dessa förslag och sedan omedelbart och så fort som möjligt lägga fram sm
mening för riksdagen. Men nu har det satts till nya jordkommittéer, som ha
till uppgift att söka mellan olika partiriktningar sammanjämka dessa^ saker
på förhand. Jag har särskilt så svårt att förlika mig med att jordfrågorna
skola redan i regeringen lösas »med högern», under det att militärfrågan skulle
lösas endast med de frisinnade eller genom en s. k. vänsterlösning. Detta kan
emellertid kanske kvitta, kanske innebär justitieministerns ståndpunkt en
kritik mot frisinnet. Vad vet jag? Men i alla fall förefaller det mig. som om
en sådan statskonst, utom mycken annan skadegörelse av ändlig art. jämväl ej
kunde verka annat än till skada även för syftet att få det mesta möjliga. Justitieministern
har hört dessa skäl förut, och han ma ursäkta mig, att jag upprepar
dem. — Det är intet rättshaveri, utan jag talar för folket däruppe, som jag

Måndagen den 18 januari f. m.

59 Nr it.

vet lider under denna långa väntan och denna vanskliga statskonst, som till Statsverkssist
kanske kommer med övervägande palliativ. Och därför, herr talman, har l>r°P°a,honenjag,
ehuru vanmäktig, velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden. (Fort».)

Då tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av herr
förste vice talmannen att till aftonsammanträdet uppskjuta den fortsatta överläggningen
i förevarande ärende.

Herr statsrådet Wig forss avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 34, med förslag till förordning om fastighetstaxering år 1927 m. in.;
nr 35, ^med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag
vid 1927 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning av
inkomst m. m.; och

nr 36, med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den
15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner hänvisades
av dessa nr 31 till jordbruksutskottet samt nr 35 och 36 till bevillningsutskottet,
varemot propositionen nr 34 nu på begäran bordlädes.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 18, av herr Svensson, Isak, om ökat anslag till statsunderstödda fiskehamnar
;

nr 19, av herr Johansson, Johan Bernhard, om anskaffande av luftvärnsskydd
å vissa flottans fartyg;

nr 20, av herr Andersson, Karl, om statsbidrag till avlönande av lärarpersonal
vid skyddshem; samt

nr 21, av herr Leander, angående organisationen av det för Karlskrona fästning
avsedda detachementet ur Kronobergs regemente.

Herr Sederholm avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 22,
med förslag till förordning angående utförselbevis för vete och råg.

Denna motion hänvisades till bevillningsutskottet.

Herr Bane väckte en motion, nr 23, om ändring i 12 § lagen om rätt till litterära
och musikaliska verk.

Denna motion hänvisades till behandling av lagutskott.

Avgåvos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:

nr 24, av herr Andersson, Elof, m. fl., om nedsättning i vissa fall av räntan å
statens egnahemslån; samt

nr 25, av herr Berga m. fl., om anslag till forsknings- och försöksverksamhet
inom biskötseln.

Nr 8. 60

Måndagen den 18 januari I. m.

Herr Leander väckte en motion, nr 26, om förenklade taxor och bestämmelser
rörande de enskilda järnvägarnas trafik.

Denna motion hänvisades till kammarens andra tillfälliga utskott.

Avgåvos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 27, av herr Östergren, om årligt understöd åt vissa änkor efter befattningshavare
vid flottans varv; och

nr 28, av herr Petrén m. fl., angående höjt pensionsunderlag för professorerna
i psykiatri.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 29, av herr Petrén m. fl., angående statsbidrag till sjukhem för kroniskt
sjuka;

nr 30, av herr Andersson, Elof, m. fl., angående nedbringande av byggnadskostnaderna
vid nyskapandet av småbruk och egna hem; samt

nr 31, av herr Tjällgren m. fl., om statsbidrag till vinterväghållningen.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att landshövdingen greve Wachtmeister på grund av hjärtsjukdom är tills
vidare förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet intygas härmed på heder och
samvete.

Stockholm den 18 januari 1926.

Oscar Lindbom,
med. d:r, överläkare.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.59 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Måndagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Måndagen den 18 januari e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

.Herr Dahl, Adolf: Herr vice talman! Jag anhåller att i anslutning till

remissen av statsverkspropositionen få i korthet beröra regeringsmaktens hållning
i vissa avseenden till två av dess betydelsefullaste uppgifter: omsorgen
om rikets värnkraft och om dess inre ordning.

Statsministern uttalade i försvarsfrågan förlidet år följande: »Den full myndiga

svenska demokratien övertager det positiva ansvaret för nationens
säkerhet och bestånd.» Bland omsorgerna för rikets försvarsväsen framstår
i synnerlig grad upprätthållandet av fosterlandskänsla och manstukt. Enligt
trycktrihetskommitterades berättelse för 1925 hava under året handlagts ej
mindre än 47 anmälningar om indragning av tryckt skrift jämlikt 4 § 12 mom.
tryckfrihetsförordningen, vilket lagrum som bekant avser skrift, som sprides
vid trupp och som åsyftar att upplösa känslan av plikter mot fosterlandet eller
undergräva krigslydnaden. I 42 fall har indragningen av skrifterna fastställts,
och dessas syftning får alltså jämväl anses ha bekräftats. I vilken
omfattning dessa skrifter varit brottsliga till innehållet skall jag i detta sammanhang
förbigå, men en av dessa skrifter har blivit till innehållet så allmänt
bekant -— det är den av kommunistiska ungdomsförbundet utgivna »Soldatinstruktionen»
— att jag anser mig ej böra underlåta att här upptaga densamma
till granskning. Skriften utgör en fortlöpande följd av samhäll snedbrytande
eggelser. Jag skall med hänsyn till kammaren och dess protokoll
inskränka mig till att citera endast ett enda stycke ur densamma.

Den innehåller bland annat följande: »Skrift, som uppenbarligen åsyftar
att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller eljest undergräver krigslydnaden
inom den borgerliga armén, skall soldaten sprida bland sina kamrater.
^Ävenledes skall han aldrig anmäla, om han fått kännedom om spridandet
av sådan skrift.»

Att här föreligger en förbrytelse av svårartad innebörd lär väl ej vara underkastat
något som helst tvivel. Ej mindre än 14 särskilda indragningar av
denna publikation ha verkställts, vilket bestyrker omfattningen av denna propaganda.
Åtgärder för brottets beivrande ha icke vidtagits från regeringsmaktens
sida. Det är så mycket anmärkningsvärdare, att beaktande ej ägnats
åt faran av denna undergrävning, som särskilda framställningar till Kungl.
Maj :t inkommit från regementschefer i syfte att påkalla motverkande av denna
propaganda. Genom ett systematiskt bedrivet arbete till utplånande av
försvarsviljan undanryckes den förnämsta förutsättningen för rikets värn. Regeringsmaktens
negativa hållning härutinnan är ej förenlig med det positiva
ansvar, som statsministern å regeringens vägnar deklarerat.

Det officiösa regeringsorganet innehöll för någon dag sedan ett löfte, att
den s. k. Kalmarkonflikten vid detta tillfälle skulle föranleda en ljudlig vidräkning
med högerpartiet. Hotet förefaller så långsökt, att det får tycke av
avskräckningsmetod. Om jag nu ej dess mindre ämnar något vidröra denna

Statsverkspr
opositionen.

(Forts.)

Nr 3. 62

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

fråga, ber jag få förutskicka den anmärkningen, att högern ingalunda för sin
räkning såsom politiskt parti sökt hävda en särställning, som ensam skulle
uppbära samhällsintresset. Tvärtom är det väl så, att tämligen oberoende
av politisk partibildning den meningen alltmer vunnit utbredning, att inom
vissa för samhällets välfärd särskilt betydelsefulla områden tvistigheter ej
böra slitas genom maktstrid. Detta kräves av hänsyn till samhällets gagn,
och samhället är socialdemokraterna fullt ut lika mycket som de borgerliga
samhällsmedlemmarna. Till dess vi kommit så långt i självbesinning, att en
lagstadgad ordning vunnits för reglerandet av ifrågavarande arbetsförhållanden,
måste det vara de kommunala myndigheternas plikt att i görligaste mån
upprätthålla driften i händelse av arbetsnedläggelse vid kommunala verk och
inrättningar. Detta betingas ej endast av de kommunala inrättningarnas betydelse
för medborgarnas sociala och ekonomiska behov utan även av hänsyn
till själva uppgörelsen i tvistefrågan.

Hur förhöll det sig nu med samhällets ställningstagande i den s. k. Kalmarkonflikten,
såvitt angår den högsta ordningsmyndighetens förfoganden?
Tjänstförrättande socialministern framställde till de lokala myndigheterna den
önskan, att gasverkets drift skulle uppehållas utan anlitande av utomståendes
arbetskraft, på det att, såsom hans ord folio, uppgörelsen i lönekonflikten ej
måtte försvåras. Huruvida det var möjligt att med verkets kvarvarande personal
ombesörja driften, hade statsrådet icke undersökt, och i verkligheten var
det ej heller möjligt mer än i mycket begränsad omfattning.

Ömheten om den ena partens känslighet har således här gällt för mera än
hänsynen till stadens samfällda behov. Hur anvisningen från socialdepartementet
uppfattades, bestyrkes av åtskilliga uttalanden i regeringspartiets tidningspress.
Såsom belysande för den uppfattning, som där råder, skall jag
be att få citera följande. Det heter i en socialdemokratisk tidning:

»Kalmar stads myndigheter ha fått en bestämd tillsägelse, att användandet
av strejkbrytare varit olämpligt, och detta torde icke förfela sin moraliska
verkan även utanför av strejken berörda kretsar.» Och i samma artikel läses
följande: »Det är naturligtvis betydelsefullt, att den yttre ''ordningen’ —

''ordningen’ inom citationstecken — upprätthålles, men långt viktigare att
gamla rättsbegrepp icke brytas sönder, vilket sker, om den gamla synen på
strejkbrytaren som en förbrytare går förlorad. Hela den aktning för
arbetet såsom sådant, vilket är samhällets värdefullaste tillgång, slappas, om
de ''arbetsvilliga’ slippa ifrån sin dom. Följden blir osvikligt demoralisation.»

En kommentar till den förvillade, för att icke säga förvildade rättsuppfattning,
som talar ur dessa rader, är givetvis överflödig, men kanske bör jag
säga, att detta citat ej är hämtat ur något kommunistorgan utan ur en tidning,
som tillhör de ledande inom regeringspartiets press.

Det kunde antagas, att emellertid de svårigheter, som åtföljt senare tiders
kommunala arbetstvister, skulle även inom det socialdemokratiska partiet bereda
mark för en lagstiftning på området, men socialministerns dogmtro tycks
vara orubblig. I ett offentligt tal denna höst yttrade socialministern: »Det

har talats om obligatorisk skiljedom i kommunala arbetstvister. Det går ej
att särskilja de kommunanställda arbetarna och andra, när det gäller att lösa
detta problem.» Om statsrådet med detta uttalande avsåg att bestrida den
lagtekniska möjligheten av en så beskaffad lagstiftning, torde han misstaga
sig. Därest han åsyftar, att lagstiftningen ej vore politiskt genomförbar,
skall han, såsom jag hoppas, få anledning att revidera sitt kategoriska besked.
Men tydligt är i varje fall. att man icke kan förvänta en i egentligaste mening
så social åtgärd, som denna lagstiftning skulle vara. på beredning av den nuvarande
socialministern. Det är ytterligare en anledning till många andra
att önska en snar ändring i förutsättningarna för ärendenas beredning.

Måndagen den 18 januari e. in.

03 Nr It.

Herr statsrådet Nothin: Herr talman, mina herrar! Mot mig ha under Statsverks dagens

lopp riktats anmärkningar dels för min befattning med tryckfrihetsåtal ProP°mtwnenoch
dels för min uteblivna befattning därmed. (lorta.)

Vad mot mig tidigare i dag anmärkts var, att jag skulle ha låtit anställa ett
flertal åtal. Härmed förhåller sig på det sätt, att i ett fall, där vederbörande gjort
sig skyldig till personliga smädelser, lät jag vidtaga åtgärder, för att saken
•skulle behandlas av domstol, och då i en senare tidningsartikel samma smädelser
upprepades, har i analogi med det tidigare beslutet även den saken anmälts
till åtal. Även hos den mest övertygade anhängare av yttrande- och tryckfrihet
kan det ej finnas mycken sympati för att de, som göra sig skyldiga till
rena smädelser, skola kunna straffria krypa bakom principen om tryckfrihetens
helgd.

Emellertid har mot mig med helt annan skärpa både här och tidigare i pressen
anmärkts, att jag skulle underlåtit anställa åtal, där sådant bort ske. Jag
begagnar därför tillfället att för kammaren nu framlägga mina synpunkter på
denna sak.

Jag vill därvid först framhålla, att, såvitt jag kan se, åt denna sak givits
proportioner, som den rätteligen ej äger.

Det må tillåtas mig att till en början erinra om gällande bestämmelser i ämnet.
Tryckfrihetsförordningen skiljer på två olika slag av ingripande med
hänsyn till skrifternas innehåll. I ena fallet avses skrifter, vilka på grund
av sitt innehåll äro av brottslig natur. Med avseende å dessa har chefen för
justitiedepartementet tillagts rättighet att under vissa förutsättningar föranstalta
om kvarstad samt att för åtal överlämna handlingarna till justitiekanslern.
Därjämte har enligt tryckfrihetsförordningen justitiekanslern en självständig
beslutanderätt i avseende på åtal. I andra fallet avses närmast den
försvarsfientliga propagandan. I denna del säges i tryckfrihetsförordningens
§ 4 punkt 12, att om vid trupp eller ombord å flottans fartyg anträffas skrift,
vilken uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet
eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, må,
evad skriften synes straffbar eller icke, indragning ske av de exemplar av
skriften, som vid truppen eller å fartyget anträffas. Högste befälhavaren äger
att omedelbart träffa vissa åtgärder för att hindra spridandet av skriften, men
beslutet om indragning skall meddelas av chefens för justitiedepartementet ombud
och skall underställas tryckfrihetskommitterade. Beträffande denna senare
grupp av ärenden har chefen för justitiedepartementet icke att taga någon
befattning, såvida det icke därjämte anses böra följa åtal vid allmän domstol.

Då skall i fråga om dessa skrifter i övrigt tillämpas samma förfarande som
beträffande andra, vilka anses vara av brottslig natur.

Vad är det nu, som har skett? Det har särskilt beträffande en av den föregående
talaren omnämnd skrift sagts, att den fått opåtalt spridas vid trupperna,
och det har sagts — dock icke av den föregående ärade talaren — att jag förhindrat
gällande lags tillämpning. Det är oriktigt, att skriften i fråga fått
spridas vid trupperna. Den föregående talaren omnämnde själv, att den indragits
på. icke mindre än 14 ställen. Tryckfrihetsförordningen belägger med
straff, ifall sålunda indragen skrift sprides. Det är därför att antaga, att
den spridning av samma skrift, som har skett med det ursprungliga syftet för
ögonen, är ganska ringa, men då denna skrift, som den föregående talaren själv
framhöll, fått en enorm spridning, är det tack vare andra hjälpare, med
andra syften för ögonen än den försvarsfientliga propagandan. Vad som
från min sida skett eller, rättare sagt, icke skett, det är, att jag därjämte icke
ansett mig höra vidtag-a någon särskild åtgärd för att utgivaren av denna skrift
skulle fällas till särskilt ansvar.

Jag vill här säga från början, att jag lika litet som herrarna i övrigt gillar

Nr 3. 64

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

denna skrift, och att det bakom en underlåten åtgärd ingalunda ligger någon
som helst sympati för syftemålet med densamma, lika litet som jag med detta
anförande avsett att taga ståndpunkt till frågan, huruvida skriften skulle av
en jury förklarats brottslig eller icke.

Vad som emellertid för bedömandet av den mot mig riktade kritiken först
är att taga ståndpunkt till, det är, huruvida någon ovillkorlig skyldighet förefinnes
för justitieministern att, om en skrift utkommer, vilken skulle kunna
anses brottslig i förevarande avseende, vidtaga åtgärder för att få densamma
bestraffad. Jag måste då hävda den ståndpunkten, att någon sådan ovillkorlig
skyldighet ingalunda förefinnes, utan att prövningen från justitieministerns
sida är av diskretionär art. Redan tryckfrihetsförordningen torde få anses stå
på denna ståndpunkt, då den icke tillerkänner de underordnade åklagarna någon
beslutanderätt i frågan om åtals anställande utan överlämnar denna sak åt justitieministern
och justitiekanslern. När lagstiftaren senare haft tillfälle att
taga ståndpunkt till frågan, har också uttryckligen införts en dylik diskretionär
prövning. Jag syftar på den bestämmelse, som finnes i gällande strafflag
angående Konungens tillstånd såsom villkor för rätten att anhängiggöra åtal
för majestätsbrott, där ej dråp skett. Denna diskretionära prövning har också
i praktiken sedan lång tid tillbaka kommit till erkännande. Jag vill erinra om
vad jag nyss sade, nämligen att justitiekanslern enligt tryckfrihetsförordningen
har sig ålagt att själv besluta om åtal. Men jag tror, att man nu skulle bli
ganska förvånad, ifall denne ämbetsman, utan att avvakta en anmälan från
departementschefen, själv toge upp dessa saker. Det har, med all rätt, ej försports
något som helst klander mot någon annan än mig, därför att åtal uteblivit.
Och däri ligger ett erkännande, att prövningen bör ske efter andra
grunder än enbart de rent straffrättsliga.

Detta har också fått sitt erkännande även av de senare årens regeringar. De
sex sista regeringar, som ha suttit här i landet före det Hjalmar Branting på
hösten 1924 bildade sin tredje ministär, ha endast vid ett enda tillf lille låtit
föranstalta om åtal beträffande en antimilitaristisk skrift. Den gången föranleddes
visserligen tre åtal, men, om jag minnes rätt, var det fråga om samma
upprop, som publicerades på olika sätt. Denna diskretionära prövningsrätt
ligger också i sakens natur. Det är härvidlag ej fråga om att bestraffa en rättskränkning,
utan straffet tjänar här ett annat ändamål. Det är endast ett medel,
som staten har, att skydda sig, då det gäller en fara för staten såsom sådan,
och givetvis bör det därför endast tillgripas i det fall, att man anser det
vara det lämpligaste medlet och att statens bästa så kräver. Det skulle vara
alldeles överflödigt att, såsom jag nyss gjorde, säga, att den norm, som bör
följas vid prövningen av dessa ärenden, är det allmännas bästa. Då jag nu
i alla fall ansett mig böra så göra, är det med hänsyn till alla de olika angrepp,
för vilka jag varit utsatt i pressen, där man tillvitat mig snart sagt vilka bevekelsegrunder
som helst, dock ej den av mig nu angivna.

Jag skall ej längre dröja härvid, men jag vill dock uttala den tanken, att
det skulle vara till gagn för den politiska diskussionen här i landet i allmänhet,
om vi tvistade blott om sakfrågorna och icke därjämte tillskreve varandra alla
möjliga och omöjliga bevekelsegrunder — om vi, med ett ord, utginge från
att fosterlandskärleken icke är en partifråga. Alltså, jag vänder mig i fortsättningen
med mina ord endast till dem, som godtaga min förklaring, att jag
här sökt det allmännas bästa.

För bedömande av frågan, huruvida ett ingripande tarvas eller icke, är
alltid av visst intresse den försvarsfientliga propagandans omfattning och art.
Den siste ärade talaren berörde särskilt, att densamma varit ganska livlig under
det sist förflutna året, och det är nog riktigt. Om man ser till antalet
olika indragna skrifter, visar det sig, att sista året indrogos ej mindre än 35

Måndagen den 18 januari e. in.

05 Nr 3.

olika, skrifter av tryckfrihetsombuden. Vid jämförelse med förhållandet under
en del andra år, då den försvar,sfientliga propagandan varit jämförelsevis livlig,
kan siffran synas hög. 1909 var antalet indragna skrifter 24, 1914 var det
.11, 1915 ''2 it och 1918 28. Ser man emellertid närmare på saken, visar det sig,
att det även är andra faktorer, som spela in. Av de indragningar, som ägt
ljum under sista året, upphävde niimligen tryckfrihetskommitterade icke mindre
än 10 stycken. Jämför man förhållandena med motsvarande siffror för tidigare
år, befinnes det, att ar 1909 upphävdes endast en indragning, 1914 också en,
1915 tva och 1918 tva. Om man således ser på den slutliga prövning, som
tryckfrihetskommitterade gjort, visar det sig. att antalet skrifter, beträffande
vilka indragningen slutligen fastställdes, varit högre både 1914 och 1918 än
nu och i det närmaste lika högt åren 1909 och 1915.

Des.so. skrifter äro ju sådana, som icke behöva i och för sig vara brottsliga,
utan som ansetts ägnade att undergräva krigslydnaden och därför indragits.
Vill man söka en annan mattstock — den, som måhända ligger mig såsom departementschef
närmast för ögonen — sa är det de anmälningar, som inkommit
till justitiedepartementet av vare sig tryckfrihetsombud eller andra. Dessa
anmälningar voro 1925 12 stycken. Det antalet överstegs 1918, då det var
20 anmälningar. 1921, 1922 och 1924 voro de i det närmaste lika många. De
utgjorde då 10. Det kan ha sitt intresse att här erinra om en upplysning, som
vid 1908 års riksdag lämnades av dåvarande chefen för justitiedepartementet
angående omfattningen av den propaganda, som då ägde rum. Han meddelade,
att Kungl. Maj:t den 7 april 1906 anbefallt militära chefer, att om vid truppförband
eller å fartyg spriddes tryckt skrift, som syntes innehålla uppmaning
till olydnad mot lag eller befäl, skulle detta anmälas; och de anmälningar, som
inkommo från och med april 1906 till december 1907, d. v. s. under icke fullt
två års tid, uppgingo till 239 stycken.

Jag skall i detta sammanhang med några ord beröra även de anställda
åtalen. År 1916 visar i detta, avseende den högsta siffran, i det att det då
anställdes icke mindre än 16 åtal för antimilitaristiska skrifter. Denna siffra
ligger till och med mer^än dubbelt högre än siffrorna för alla föregående och
efterföljande år ända från år 1906, med undantag för år 1914, då i allt fall antalet
var väsentligt lägre eller nio. Antalet antimilitaristiska skrifter, som indrogos
vid truppförbanden, var år 1916 6 stycken. Efter det kraftiga åtalsingripandet
år 1916 skulle man ju, om åtals anställande och propagandans
intensitet stode i något närmare samband med varandra, kunna ha väntat sig,
att den antimilitaristiska propagandan skulle helt och hållet förstummas. Påföljande
år uppgick emellertid antalet indragna skrifter till 13, vilket synes
visa, att propagandan då hade vuxit i stället för minskat. Även under det året
anställdes åtskilliga åtal, nämligen icke mindre än 8 stycken, och år 1918
indrogos 26 olika skrifter, vilket är det högsta antal indragningar, som något
år förekommit. År 1918 anställdes icke något åtal för dessa skrifter, och
siffran för år 1919 visar, att endast två skrifter under det året indrogos''.

Vill man se på orsakerna härtill, tror jag man skall finna, att åtal är ett
medel, som i regel betyder ganska litet för bekämpandet av denna propaganda.
Den växer i styrka vid orostider utomlands, och den växer, då det är jäsning
inom landet, men sedan sjunker den ned. Historien visar, att en mot ett
samhälle riktad propagandas framgång i främsta rummet beror på jordmånen.
Där denna är god, hindrar ett åtal eller hot om straff föga eller intet.
Den verkligt effektiva propagandan träffas i regel icke av straff. Vad som
drabbas därav är i allmänhet den mera osmakliga, som just på grund av
denna sin_ egenskap är den mindre farliga. Men straffet och åtalet, även om
det kan finnas sådana förhållanden, att de kunna vara nödvändiga, tjäna ofta

Första kammarens protokoll 1926. Nr 3. 5

Statsverks propositionen.

(Korts.)

Nr 3. 66

Måndagen den 18 januari e. in.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

nog till att ytterligare uppluckra jordmånen. Framför allt lugnas icke sinnena
därigenom, utan striden tillspetsas. Där det finns yttrande- och tryckfrihet,
är det i allmänhet icke någon god jordmån för eu samhällsfientlig
propaganda. Om denna kommer fram i dagsljuset, sjunker den i allmänhet
ned och blir i regel av ringa betydelse.

Vad särskilt angår det av den föregående ärade talaren omnämnda ialiet,
nämligen den s. k. 1925 års soldatinstruktion, så kan jag nämna, att det av
en ärad ledamot av denna kammare tidigare i en tidningsintervju uttalats,
att om denna skrift skulle göra någon effekt, så vore det snarast den motsatta
mot vad som åsyftats. Jag vill till detta uttalande tillägga, att det icke
är så illa ställt, att våra värnpliktiga kritiklöst godtaga vad de till äventyrs
läsa i dylika publikationer. Rättskänslan och samhällsandan äro hos dem
tillräckliga för att komma tillrätta med den saken. _ _

Den föregående ärade talaren erinrade om ett yttrande av statsministern
förra året av det innehåll, att den svenska demokratien nu övertagit ansvaret
för fäderneslandets försvar, och talaren framhöll, jag minnes dock ej nu riktigt
hur hans ord folio sig, att demokratien då också bure ansvaret för att
icke fosterlandskärleken underminerades. Till denna talarens erinran skulle
jag vilja framhålla, att straffet är ett ganska dåligt medel att väcka fosterlandskärlek.
. , .

Det har i pressen talats om att rättskänslan undergrävdes, om icke ett ingripande
skedde, och att lagen måste hållas i helgd. Man torde därvid ha
utgått från att åtal ovillkorligen måste ske, om en fällande dom kunde väntas.
Jag tror mig redan med vad jag sagt ha visat, att det härvidlag icke fölreligger
någon ovillkorlig skyldighet till ett ingripande. Därmed har en väsentlig
förutsättning för anmärkningen i denna del förfallit. Jag förstår emellertid,
att den farhågan i alla fall skall komma till uttryck, att, da det nu töreligger
ett straffbud, det kan för mångas rättskänsla te sig kränkande, att
detta icke tillämpas. Till dem, som hysa denna farhåga, vill jag saga, att
det ej alltid är till det bästa att följa den första impuls man far, som nog
ibland kan vara just att lägga kvarstad eller föranstalta om atal. Man tar
komma ihåg, att det även finns andra värden att taga vara pa. och vilka man
i det längsta tvekar att göra avkall på. Jag syftar härvid på var tanke- och
yttrandefrihet. För mig ter det sig så, att varje tryckfnhetsatal alltid innebär
nå^on avprutning på denna yttrandefrihet och ett eftergivande av tron
på det sunda förnuftets och omdömets seger; och jag vill erkänna, att mm
tvekan att tillgripa åtal blir starkare, ju mer man i pressen klandrar mig f°r
att jag underlåtit åtala och ju mer man här påyrkar sådant åtals anställande.
Så länge den allmänna opinionen är klar och stark i att hålla på yttrandeoch
tryckfriheten, synas betänkligheterna mot anställande^ av ett atal icke sa
stora. Men då kraven på åtal resas starkare från olika håll, blir detta också
en erinran till mig, som dock har att vaka över tryckfriheten även ur annan
synpunkt, att icke förhasta mig och eftergiva något av den tryckfrihet, som

så noga vårdats här. .... ,, ,

Nu förmodar jag, att den invändningen genast kommer att goras, att det
anförda icke har avseende på en så osmaklig publikation som denna »192o
års soldatinstruktion». Men är det då mycket bevänt med en sådan tryckfrihet,
som endast gäller, så länge det är fråga om meningar, som icke äro misshagliga
för den allmänna opinionen? Det är först, då den hävdas även för
misshagliga saker, som man kan tala om någon verklig tryckfrihetspnncip.

Det är måhända också på sin plats att i^ detta sammanhang uttala en varning
emot den panikstämning, som rests ifrån olika håll. Det vittnar icke om
styrka hos en styrelse, att i förhastande tillgripa laga åtgärder, och det vittnar
icke heller om styrka hos ett samhälle att för snart påyrka sådant. Vi

Mftn(lagen (lön 18 januari e. in.

(57 Nr 3.

böra här i Sverige kunna lila på det sunda förnuftets och det goda omdömets
''etter utan tvångsåtgärder. Skulle jag emellertid bli övertygad, att sådana
trots allt erfordras, skall jag icke underlåta att vidtaga desamma; men jag
tvekar i det längsta av de skäl, som jag nu har anfört.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Herr statsrådet Larsson: Herr talman, mina herrar! Jag hade tyvärr icke
tillfälle att höra början av herr Dahls anförande, men på grund av vad jag
själv hörde av detsamma, då jag senare kom in i kammaren, ävensom på grund
av de upplysningar jag erhållit, kan jag förstå, att herr Däld var inne på den
mycket omtalade och omskrivna Kalmarkonflikten, som jag på sin tid hade
åtskilligt att göra med. Jag kunde också förstå, att herr Dahl riktade en anmärkning
mot ett uttalande, som jag hade gjort i samband med denna konflikt,
och emot de åtgärder, som jag vid det tillfället ansåg mig böra vidtaga.

Herr Dahl har val erhållit sin kunskap om Kalmarkonflikten, förmodar jag,
uteslutande från tidningarna, men de äro en källa för upplysning beträffande
denna konflikt, som i regel icke kan sägas vara särdeles vederhäftig, vilket
jag senare skall tillåta mig bevisa med ett enda ur högen taget exempel. Det
torde väl också vara klart, att jag såsom dåvarande t. f. socialminister icke
gärna kan göras ansvarig för de många och långa utläggningar, som skett i
pressen under det konflikten pågick och i all synnerhet i början av densamma
och omedelbart efter de oroligheter, som hade inträffat.

Jag skall nu icke^gå in på saken i vidare mån än herr Dahls uttalande ger
anledning till, och då ber jag få nämna, att jag måndagen den 27 juli på kvällen
hade ett samtal med landssekreteraren i Kalmar för att göra mig underrättad
om hur ställningen då var. Den uppfattning, som jag då kunde bilda
mig om situationen där nere, gav mig anledning att hemställa till landssekreteraren
att hos gasverkets ledning uttala önskvärdheten av att den tills vidare
måtte söka uppehålla gasverkets drift med de arbetskrafter, som stodo till
buds utan anlitande av utanförstående arbetsvilliga. Jag ansåg det nämligen
vara min plikt att icke bara se till, att ordningen upprätthölls, utan även att om
möjligt söka bidraga till en lösning av konflikten. Det är alltjämt min bestämda
uppfattning, att om man hade följt det råd, som jag då tillät mig giva.
eller om man hade antagit det erbjudande, som tidigare gjordes av stadsingenjören
och som livligt hade tillstyrkts av landssekreteraren och sedan även
av landshövdingen, så hade denna olycksaliga konflikt säkerligen kunnat
bringas ur världen tidigare än som nu blev fallet.

Man har emellertid angripit mig, och jag förmodar, att det var herr Dahls
mening också att angripa mig, just på grund av detta uttalande, och man har
förebrått mig, att jag därigenom skulle hava tagit något slags parti för den
ena av de stridande parterna. Jag bestrider, att det ligger något sådant i det
uttalande eller i den hemställan, som jag därvid gjorde, och att denna hemställan
icke heller var så orimlig som en del tidningar vid denna tidpunkt ville
göra gällande, bland annat stödande sig på att gasverksstyrelsens ordförande
förklarat för någon tidning, att det inom stadens verk icke fanns några andra
att tillgå för detta arbete än »skrivmaskinsflickor». Hur förhåller det sig i
verkligheten med detta? Jag skall tillåta mig framhålla vad landssekreteraren
har anfört därom i den förklaring, som han lämnade till pressen. Det heter
i denna ordagrant: »Vid tillfället» — söndagskvällen clen 26 juli, alltså innan
jag varit i någon som helst förbindelse med någon där nere i Kalmar — »väcktes
av stadsingenjören ett förslag, som jag för min del livligt tillstyrkte, nämligen
att några av stadens tjänstemän och ett par ingenjörer enligt åtagande
skulle tills vidare uppehålla driften vid gasverket i den omfattning som vore
möjlig eller ungefär till hälften. Samma förslag väcktes ock av stadsingenjören
vid sammanträdet i tisdags inför landshövdingen med instämmande av

Nr 8. 68

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

liera närvarande. På detta förslag har varken häradshövding Helling eller hans
styrelse uppenbarligen funnit skäl reflektera utan att skäl härför framlagts.»
Detta var landssekreterarens offentliga förklaring i pressen och vilken bekräftades
även av landshövding Dalk i ett meddelande till pressen, daterat den 1
augusti. Landshövdingen säger däri bl. a. följande: »Stadsingenjör. Schiöler
hade redan före min återkomst till Kalmar erbjudit sig att med biträde av
några andra stadens tjänstemän nödtorftigt upprätthålla gastillverkningen,
så att gatubelysningen kunde fungera. Som jag insåg detta förslags betydelse
även ur moralisk synpunkt, fann jag lämpligt att hos belysningsstyrelsens ordförande
förorda antagandet av detta erbjudande, då det från Schiölers sida
återupprepades vid tisdagsförhandlingarna inför undertecknad.»

Ja, mina herrar, min hemställan var, enligt min mening, på sin plats vid den
situation, som då var rådande. Jag erinrar om att förlikningsmannen ^skulle
resa ned påföljande dag, nämligen tisdagen, och den, som har aldrig så hten
erfarenhet av arbetskonflikter och av hur dessa böra skötas, bör också förstå, att
ett inkallande av samhällshjälpen eller andra utanförstående arbetsvilliga i denna
situation skulle försvåra en lösning av konflikten.

Som jag förut omnämnde är det min bestämda uppfattning, att om vederbörande
godtagit stadsingenjörens förslag, som innebar ungefär detsamma som
jag tänkt mig skulle kunna ske, är det mycket sannolikt, att det vant fördelaktigast
för båda parterna, icke allenast för arbetarparten utan även för staden,
om man därigenom kunnat nå fram till en lösning. Nu godtog man emellertid
icke dessa åtgärder, och det är sannerligen icke mitt fel, att så icke
kunde ske. Jag upprepar ännu en gång, att jag för min deHcke alls kan finna,
att i en sådan hemställan skulle kunna anses ligga ens något sken av partitagande,
lika litet som jag kan inse, att stadens prestige skulle lidit något på
om dessa åtgärder vidtagits. Icke heller skulle stadens ställning i själva, lönekonflikten
försämrats, utan det är tvärtom, såsom jag nyss nämnde, min bestämda
uppfattning, att det varit till fördel för båda parterna. Ja, detta om

den saken. o

Men det är en annan sak, som jag skall be att få begagna tillfället att också
röra litet vid för att, såsom jag förut nämnde, ^visa vederhäftigheten hos en
del tidningar under den presskampanj, som då pågick.

I en artikel i en av huvudstadens aftontidningar för den 28 juli, vari man resonerar
och utlägger texten om konflikten och om mina åtgöranden i samband
därmed, heter det bland annat: »Betecknande är också, att statsrådet Larsson
icke talar om samhällets intresse av att förhindra ett upprepande av sådana
våldshandlingar, som de i Kalmar timade; han talar endast om regeringens,
arbetarnas och arbetarklassens intresse.» Yad byggde nu vederbörande denna
ledare på? Jo, den byggdes på följande uttalande, som jag gjorde per telefon
i en intervju ifrån Svenska Morgonbladet. Jag sade därvid min ärliga .mening,
som tidningen också i huvudsak hade riktigt uppfattat, fastän den icke
är ordagrant återgiven. Det läses nämligen i Svenska Morgonbladet den 28
juli följande: »Regeringen kan naturligtvis inte. säger statsrådet Larsson, under
några förhållanden se genom fingrarna med vad som skett. Det ligger i
såväl regeringens som arbetarnas och hela arbetarklassens intresse att med all
energi förhindra ett upprepande av dylika tråkiga händelser. Det har ju också
under måndagen vidtagits vederbörliga åtgärder. Att en grupp personer
genom våldsåtgärder i stället för att gå tillväga på förnuftigt sätt söker tillskynda
sig förmåner, båtar varken dem själva eller den klass de tillhöra, ej
heller samhället i dess helhet. Det är en sjävklar sak, underströk statsrådet.»

Ja, det händer ibland, att man måste uttala fullständigt självklara saker,
men för vissa högertidningar tycks det icke vara tillräckligt, utan där citerar
man ett uttalande, så långt man tycker att det är lämpligt, för att man sedan

MAndagen don 18 januari o. in.

Nr 3.

(il)

skall kunna rikta ett angrepp emot någon misshaglig. Är då denne misshag- Statsverk»-lige till på köpet ledamot av en socialdemokratisk regering, då är det så myc-2>rop°s^™™en‘
ket angenämare att begagna sig av detta egendomliga sätt att citera. Det or
framgår tydligt av vad jag nu anfört, hur det förhåller sig med dessa utläggningar,
som skett i en del av pressen. Man citerar så mycket, som man tycker
är lämpligt för att därpå kunna bygga en kritik, icke aktande på att grunden,
varpå kritiken och angreppen bygges, icke är hållbar. Tidningens i fråga
ledareförfattare hade alldeles säkert i detta fall haft tillfälle att läsa hela
mitt uttalande i Svenska Morgonbladet, och sålunda kan jag icke se annat än
att det icke var av förbiseende han endast citerat till hälften, utan det var tydligen
gjort i syfte att kunna få tillfälle att rikta angrepp mot mig och rege -

ringen.

Sedan har emellertid denna historia gått Tunt i hela högerpressen icke bara

i Stockholm utan även i landsorten, och där har man gjort samma eller lik nande

reflexioner, nämligen att statsrådet Larsson ser bara på klassintresset,
samhällsintresset talar han inte om o. s. v.

Jag har velat framhålla även detta, så att kammaren åtminstone skall vara
i tillfälle att kunna bedöma, på vilka grunder man ansett sig kunna rikta angrepp
emot dem, vilka sökte göra det bästa möjliga, som kunde göras under
förhandenvarande förhållanden och under en sådan situation som den, som då
förelåg.

Det skulle nog kunna vara åtskilligt mera att tillägga beträffande denna

konflikt och dess olika faser, men, som jag i början nämnde, jag skall icke

ingå på saken närmare än vad herr Dahls anförande givit anledning till, och
därför, herr talman, slutar jag nu.

Herr Bergman: Herr talman! Yar och en, som har att taga ställning till
statsfinansiella och budgetära frågor, bör beakta två lika viktiga krav, om
han vill gagna det allmänna, nämligen dels sparsamhetskravet, dels nödvändigheten
att handla och besluta så, att de faktorer, som främja ett allmänt
välstånd hos ett folk, få tillfälle att utveckla sig.

Vid åtskilliga föregående remissdebatter har man, på tal om sparsamhet,
haft anledning erinra om vikten av att inrikta sparsamheten på sådana punkter,
där den verkligen kan spela någon roll och där man icke riskerar att skada
några för landet vitala intressen. Lika viktig och ännu viktigare än inbesparingen
på småposter är frågan om hur man skall föra en politik, som skapar
ett ökat allmänt välstånd. I båda dessa avseenden skall jag be att få säga ett
par ord. Jag skall be att få dels anföra ett eller ett par exempel på sådana
sparsamhetsåtgärder från den nuvarande regeringens sida, vilka jag finner
vara missriktade, och jag skall också fästa uppmärksamheten på saknaden
av sinne för vissa faktorer, som skapa välstånd för ett land och som äro av
ofantligt mycket större ekonomisk betydelse än en och annan inbesparing på
mindre poster.

Vad den första saken, som jag ämnar påtala, beträffar, kan den måhända
förefalla jämförelsevis obetydlig. Den hör ju ingalunda till de stora statsfinansiella
frågorna, men den har i alla fall en betydelse, som går långt utöver
dess ringa ekonomiska innebörd.

Omständigheterna hava fogat så, att jag på olika platser mer eller mindre
ingående kommit att studera de utom Sverige bosatta svenskarna och lärt känna
de stämningar, som bland dem göra sig gällande. Dessa utlandssvenskar
äro icke representerade i Sveriges riksdag, och de flesta av dem, som ju äro
medborgare i andra stater, varken kunna eller böra vara representerade här,
men det finnes också många, som alltjämt äro svenska medborgare, ehuru de
under längre eller kortare tid vistas för sin verksamhet i flammande länder.

Nr 3.

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Jag har under åtskilliga år själv hört till denna kategori och har därför haft
anledning att tänka över hithörande frågor. Jag tror, att det kan vara nyttigt
att här i Sverige lära känna ett och annat av vad som rör sig i dessa utlandssvenskars
—• av båda kategorierna — sinnen. Jag vågar påstå, att bland dem
finner man understundom några av våra bästa patrioter, fastän de äro vare
sig för tillfället eller varaktigt expatrierade. Jag behöver endast erinra om
ett sådant namn som Alfred Nobel, som åtminstone visade sig äga mycket
höga tankar om sina landsmäns rättrådighet och opartiska omdöme genom att
huvudsakligen i svenska händer lägga förvaltningen och användningen av sin
kolossala förmögenhet, i syften, som för övrigt i hög grad bidragit till att
fästa en hel världs uppmärksamhet på vårt lilla och avlägsna land. En annan
utlandssvensk, vars patriotism gav sig uttryck vid många tillfällen, och som,
då det rådde nöd i hans gamla fosterland, visade den mest storartade liberalitet
mot sina forna landsmän, en man, vars namn räknas såsom ett av de största i
en av världens främsta stormakter, var John Ericsson. Han visade sin fosterlandskärlek
in i det sista genom att på sin dödsbädd förklara, att han hellre
ville ligga under en grushög i sin värmländska hembygd än under ett marmormonument
i det rika land, där han bodde, och där han också fått både ett och
flera monument. Man skall icke tro, att ett sådant sinnelag som dessa stormäns
är något alldeles undantagsmässigt. Deras materiella resurser voro
större än andras, men deras tankar, deras fosterlandskärlek delas av hundra
tusenden i anspråkslösare ställning.

Jag har haft tillfälle att under de senaste månaderna kunna konstatera, att
det faktiskt förhåller sig så. Jag var närvarande vid flera tillfällen i Amerika,
där man fattade formliga resolutioner innebärande varmhjärtade hälsningar
till Sveriges folk och bad mig framföra dem. Jag vet icke ett lämpligare
tillfälle än att här fullgöra detta uppdrag som inledning till vad jag här
vid remissdebatten annars ämnar påpeka. Man brukar ju för övrigt vid detta
tillfälle tala om litet av varje, som på ett eller annat sätt sammanhänger med
svensk politik. Herrarna skola strax förstå sammanhanget, när jag kommer
till realiteterna. Man bad mig, som sagt. framföra mer eller mindre formellt
uttryckta hälsningar till det gamla fosterlandet, innebärande den förklaringen,
att man älskade detta land och att man var beredd på. som det hette på ett
ställe, att. om det landet komrne i nöd. med allt vad man ägde och hade stå redo
till bistånd. Man får väl icke fästa sig alltför mycket vid sådana starka uttryck,
som kunna komma fram i ögonblick av rörelse, då man erinras om hemlandet,
men de vittna dock om ett ärligt fosterländskt sinne. Jag ville säga
detta inledningsvis, innan jag kommer till några detaljfrågor, som röra statsverkspropositionen,
närmast något som icke finns, men borde funnits där.

Vid förra årets riksdag väcktes en motion för ett utlandssvenskt ändamål
av ett stort antal medlemmar av båda kamrarna och ur olika partier samt under
så allmän anslutning i den svenska pressen, att man knappast kunde upptäcka
någon riksdagsfråga under förra riksdagen, som gav anledning till mera oreserverade
instämmanden än just den motionen, en opinionsyttring, vars största
värde låg i att den var fullt spontan, icke på något sätt arrangerad. Motionen
gick ut på att upprätta en lärostol i svenska språket och litteraturen vid ett
gammalt universitet. som. stiftats av Gustav II Adolf på 1630-talet, som i
bortåt ett århundrade varit ett svenskt universitet, som alltjämt existerar och
där man på det livligaste sätt intresserar sig för att få en dylik lärostol till
stånd. Om denna motion, som var mycket omsorgsfullt förberedd och försedd
med en mängd utlåtanden av sakkunniga på olika områden, som kunde hava
någon beröring med frågan, yttrade statsutskottet: »Det förslag, som nu motionsvis
föreligger, om inrättande av en lärostol i svenska språket vid universitetet
i Dorpat, har synts utskottet behjärtansvärt, så mycket mer som det gäller

Måndagen den 18 januari e. in.

Nr 3.

eu läroanstalt,
vilket vi genom
vissa folkgrupper ännu

grundad av våra förfäder och arbetande bland ett folk, ined
historia och kultur känna oss starkt befrynda de, och där inom
.icou, lu.uS1u,,,)cr ännu svenskt språk latas. Utskottet skulle därför sannolikt
ställt sig gynnsamt till eu framställning av förevarande art, därest den
undergått eu tillfredsställande förbehandling. Nu föreligger ärendet i lönn
av en enskild motion, utan att. såvitt utskottet har sig bekant, någon svensk
statsmyndighet haft frågan till behandling.» Detta var icke alldeles korrekt,
ty åtskilliga svenska statsmyndigheter och sakkunniga hade yttrat sig (och
de hade samtliga tillstyrkt förslaget), fastän deras yttranden ju icke hack:
officiell karaktär. Emellertid, med anledning av statsutskottets nyss anförda
uttalande, som riksdagens båda kamrar godkände, ingick jag till Kungl. Maja.
i somras med en framställning, att med hänsyn till vad sålunda förekommit
Kungl. Maj :t måtte taga saken om hand och avlåta en proposition, som kunde
formellt tillfredsställa statsutskottet. Denna framställning remitterades till
kanslersämbetet för rikets universitet. Kanslersämbetet inhämtade utlutande
från humanistiska sektionen vid Uppsala universitet. Sektionen yttrade sig i
saken den 25 september i fjol och sade bl. a. följande: »Sektionen finner det
vara av betydande både vetenskaplig och allmän vikt, att en professur i svenska
språket och litteraturen på svenska statens bekostnad upprättas och underhålles
vid Dorpats universitet. Den svenska befolkning, som sedan urminnes
tider bor på Estlands kust» — jag vill i förbigående nämna, att folket bott
där sedan hedenhös och märkvärdigt nog bibehållit det svenska språket ända
till våra dagar —''»deri studerande ungdom, som även ur dessa svenskars led
går till universitetet. Sveriges och Estlands under viktiga tidsskeden gemensamma
historia, ävensom de kulturhistoriska och ekonomiska förbindelserna
mellan de bägge länderna, vilka det är angeläget att stärka och bevara, tala i
lika mått för att svenskt språk och litteratur må kunna odlas_ vid Estlands
universitetet. Sektionen vill alltså varmt förorda, att nådig proposition i nämnda
syfte avlåtes till nästa riksdag.»

Ärendet gick sedan till kanslersämbetet, som likaledes oreserverat tillstyrkte
framställningen. Detta allt skedde i september månad förra året. Sedan har
saken legat hos Kungl. Maj:t. Jag såg i en tidning under min vistelse i Amerika,
att framställningen var tillstyrkt av myndigheterna, och jag gladde mig
åt, att frågan väl alltså, efter statsutskottets anvisning i fjol, skulle komma
fram i propositionsform. När jag kom hem, hörde jag efter, hur ärendet låg
till, och fick då veta, att det nyligen varit föremål för definitivt avgörande hos
Kungl. Maj :t och att framställningen blivit avslagen av finansiella skäl. Man
både icke råd därtill. Det var 7.500 kronor, som det gällde.

(Jag ber att få säga, att redan avslaget i fjol på de då anförda formella
grunderna väckte förstämning i vida kretsar. Den likgiltighet, som nu visats
av regeringen och som har visats, trots det att statsutskottet gjorde ett sådant
uttalande, som jag här läst upp och som riksdagen anslöt sig till, måste i ännu
högre grad väcka förstämning och förvåning. Sverige har här haft och har
ju ännu — det är därför jag här berör saken — tillfälle att utan större uppoffring
och dessutom till sin egen fördel göra en önskad tjänst åt ett vänskapligt
sinnat grannfolk, som trots föga uppmuntran från officiellt svenskt håll
dock ännu på ett rörande sätt fasthåller vid sina traditionsrotade sympatier
för vårt land och folk. Man torde vid jämförelse med mycket annat, vartill
penningar anslås ganska frikostigt i nu föreliggande proposition, ha svårt att
förstå just döma form av sparsamhet. Det gäller, mina herrar, imponderabilia,
som icke kunna direkt värderas i penningar. Det gäller i penningar en obetydlig
post, men vad som riskeras genom ett avslag är värden, om vilka man
kan säga, att de äro mycket mera betydande än 7,500 kronor. Det gäller en
för oss icke oskadlig värdeminskning av dessa imponderabilia. Det gäller

Statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr 3. 72

Måndagen den 18 januari e. m.

propositionen Sveri®es reputation bland detta trofast svenskvänliga folk, och det gäller också
P V,orts) '' känslorna hos våra egna stamfränder där borta. Jag har, som sagt, i detta
ögonblick velat fästa särskild uppmärksamhet på denna sak. Det kan hända,
att den kommer tillbaka i annan form, men saken är av den vikt, att den förtjänar
ett särskilt framhållande. Vad regeringen här har försummat, måste
riksdagen rätta till.

^ En annan sak vill jag även påpeka, innan jag lämnar sparsamhetskapitlet.
A''år nuvarande regering har ju visat ett visst intresse för nykterhets sträv andena,
men det förefaller, som om detta intresse skulle vara statt på långsam avskrivning,
om jag så får saga. Det är särskilt anmärkningsvärt, att regeringen
ansett sig böra frångå kungl. skolöverstyrelsens förslag om kraftigare
upplysningsverksamhet på detta område. Eljes brukar man vara ense om, att
just denna verksamhet bör och kan uppmuntras, om man ock kan ha olika åsikter
om vissa lagstiftningsfrågor. Jag skall emellertid icke ingå på detaljerna
i detta sammanhang. Vi få tillfälle att återkomma till dem.

Nu vill jag övergå till den andra sidan av den fråga, som jag uppställde i
början, nämligen vad man främst har att taga hänsyn till, när det är fråga
om statsfinansiella och budgetära frågors avgörande. Sparsamheten är det
ena, men det andra och mera viktiga är att frammana och främja välståndsskapande
krafter. Har man haft tillfälle att bara på avstånd eller ännu bättre
pa nära hall iakttaga det land, där välståndet för närvarande är störst, så får
man ett och annat att tänka på. Man får ganska klart för sig, att det finnes
ofantligt mycket att lära där ute för den, som vill skapa välstånd även i ett
europeiskt land. . När Förenta Staterna i år gå att fira sin 150-åriga tillvaro
såsom självständigt statsförbund, kunna de med stolthet säga sig, att det finnes
intet motstycke i historien till den utveckling, som på en historiskt sett så
kort tid som halvtannat århundrade latit en liten grupp obetydliga kolonier i
den indianska vildmarken växa ut till världens rikaste och vid sidan av det
brittiska väldet mäktigaste stormakt.

Vad är orsaken till denna enastående framgång? Man svarar: det är naturligtvis
den störa amerikanska kontinentens ofantliga naturrikedomar. Det
är sant, att det finns ofantliga naturrikedomar där, men kom ihåg, att det
linnés även andra stora områden pa var jord, som ha väldiga naturresurser.
Det finns naturrikedomar i Sydamerika, i vissa afrikanska territorier, i Ryssland
o. s. v. Och i Nordamerika självt ha dessa naturens skatter legat "till
största delen outnyttjade, till dess att unga. och företagsamma krafter från
Europa, framför allt från Nord- och Västeuropa, började bygga upp den nya
värld, som sedan visat en sa enastående livskraft. Det beror icke blott på naturresurserna,
mina. herrar, utan framför allt på folkets egenskaper. Detta
nordamerikanska fristatsförbund med sitt arv av de gamla pilgrimsfädernas
göda hemtraditioner, sunda och nyktra levnadsvanor och respekt för arbetsfältens
värde har där kunnat församla Europas förströdda nationer till fredligt
samarbete, medan samma nationer i Europa under dessa 150 år till stor
uel söndersargat och ruinerat sig själva och varandra i en lång serie av blodiga
kng Vi svenskar behöva ju i det sistnämnda avseendet icke blygas vid en
jämförelse, vi som ej lossat ett skott i krigiskt syfte på etthundraelva år Vi
ha aven fatt skörda denna fredspolitiks frukter i en materiell och andlig förkovran,
som många av Europas folk i detta ögonblick icke utan skäl avundas
ciss. Men jag vagar ändå påstå, att det är ofantligt mycket mera, som vi skulle
kunnat vinna, om vi även i andra avseenden varit jämförliga med dem där ute.

1 ett avseende kunna vi icke jämföra oss med dem. ty vi ha icke motsvarande
naturresurser. Men i förhållande till dem vi ha. skulle vi ha kunnat komma
mycket längre än vi nu gjort. Vår arbetstid och vår nykterhet t. ex. tåla
knappast någon mera ingående jämförelse med motsvarande egenskaper hos

Måndagen den 18 januari e. in.

Nr 8.

amerikanarna. Men det lider intet tvivel, att vårt nationella välstånd skulle
stegras i hög grad, om även den jämförelsen kunde utfalla lika gynnsamt som
den nyssnämnda.

Jag säde för en stund sedan, att vi hade mycket att lära av Amerika. Europa
har varit Amerikas läromästare i många fall och är det fortfarande i vissa
avseenden, men det vore lika dumhögfärdigt som orättvist att icke erkänna, att
vi också ha mycket att lära av amerikanarna, och med tiden komma vi kanske
att få ännu mera att lära av dem. Att de äro långt före oss i välstånd och särskilt
i de störa massornas levnadsstandard, är otvivelaktigt. Jag har sett
många amerikanska hem från presidentens till fabriksarbetarens, och jag har
särskilt gjort bekantskap med många svenska fabriks- och industriarbetare där
ute. Ett förvånande stort antal av dessa arbetare bodde i egna centraluppvärmda
hus, hade badrum, bil o. s. v. Ett mycket litet antal led någon verklig
nöd. Det ser också ut, som om Amerika skulle vara på god väg att avskaffa
fattigdomen och även i viss mån klasskillnaden. Det är verkligen icke gott
att av en persons bostadsförhållanden, klädedräkt o. s. v. gissa sig till vad han
har för ställning i samhället. I många av dessa arbetarhem såg det ungefär
lika fint ut som hos en högre ämbetsman här hemma. I åtskilliga av dessa
hem funnos även andliga kulturskatter. Jag minns särskilt ett sådant hem,
en värmländsk fabriksarbetares, i en av de östra staterna. Denne arbetare
hade i sm välförsedda bokhylla ett utomordentligt gott och även till kvantiteten
icke ringa urval av Sveriges klassiska litteratur. Och han var intet alldeles
enastående undantag.

Men i ett land, där miljoner arbetare — det är ingen överdrift att saga- det
- ha vunnit en sådan ställning, en sådan levnadsstandard, skulle väl, om allmänt
spridda i Europa länge omhuldade teorier vore riktiga, socialdemokratien
länge^ha verkat. Denna sida av saken torde vara av en viss betydelse att
påpeka, då socialdemokratien i Sverige gör anspråk på att taga statsledningen
om hand. I ett land som Amerika, vilket är världens förnämsta kapital- och
guldland, borde man ju vänta, att socialdemokratien skulle vara starkare representerad
än i något annat land. Märkvärdigt nog tycks det emellertid i
själva verket vara alldeles tvärtom. Man sade mig, att socialismens representation
i kongressen kunde uttryckas med ett lågt ensiffrigt tal. Den politik,
som har dominerat och under vars hägn man har kommit till ett sådant utjämnande
av den yttre ställningen mellan människorna, alltså av klasskillnaden,
bär visserligen varit mer eller mindre varierande under olika tider, men dock
i stort sett ungefär vad man här i Europa skulle kalla borgerlig vänster. Naturligtvis
ha arbetarna haft och ha alltjämt för sina egna kår- och yrkesintressen
kraftiga sammanslutningar, vilka gjort mycket gott. De ha ju också strejkens
värdefulla och av alla respekterade vapen, som givetvis ingen vare sig
kan eller tänker beröva dem. Detta är en sak, men en annan sak är att politiskt
ansluta sig till tanken pa samhällets kollektiva övertagande av egendomen
och därmed upphävande av vad man där anser vara den värdefullaste sporre
till allmänt välstånd som finns. Man sade — jag vet icke, hur pass riktigt det
är, jag har icke haft tillfälle att kontrollera det — att strejkerna numera på
anmärkningsvärt sätt äro i avtagande och att detta delvis beror på att arbetarna
börja bil intresserade i de företag, där de arbeta. Efter förbudets genomförande
ha icke blott insättningarna allmänt och starkt ökats i sparbankerna,
utan arbetarna ha även börjat och kunnat intressera sig ekonomiskt i de industriella
företagen. Arbetarna bliva mer och mer delägare i företagen.

„ n sa!"a? lrJressegemenskap mellan kapital och arbete motsätter man sig
mångenstädes här i Europa. Att jag har rätt i min kanske ytliga uppfattmng
av saken vagar jag ju icke påstå. Men huvudsaken är givetvis att finna
asta vagen till fattigdomens avskaffande och höjande av massornas välstånd.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. 74

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks- År den amerikanska metoden den verksammaste för detta syfte, sa är den för propositionen.

tjänt av efterföljd. i , „ . , ,

(Forte.) Nu brukar man här i landet allmänt klaga —man har också i dag hatt anledning
att göra det — över att det saknas kapital här i landet. Det är anmärkningsvärt,
att sedan man där ute, så gott man kunnat, gjort sig av med
alkoholen, har det blivit mera kapital i landet än det någonsin förut vant. Insättningarna
i banker och företag ha blivit. större än någonsin. Paupensmen
är mindre än någonsin ''förut i Amerikas historia. Alkoholistanstalterna äro
minskade ungefär till en tiondel av sitt förra antal. Vi bil emellertid här i
Europa informerade om verkningarna av förbudet på ett sätt, som man i dessa
dagar haft ett ypperligt tillfälle att få exemplifierat. Allvarliga och ansedda
tidningar ha ägnat hel- och halvspalter åt ett meddelande om en »omvändelse»,
som nyligen skulle ha skett — ett meddelande som möjligen skulle hava passat
i en skämttidning. Det är ungefär lika förnuftigt att komma med en sådan
uppgift, som om man skulle telegrafera världen runt, att justitieradet Trj/gger
har anmält sitt inträde i det kommunistiska, partiet, eller om någon efter
åhörandet av herr Winbergs anförande i dag ville telegrafera ut, att herr w inberg
övergått till det konservativa partiet. Ungefär så är det, då man sprider
ut, att en av Amerikas representativa förbudsvänner skulle nödgats konstatera,
att förbudet vore ett stort missgrepp. Dessa artiklar äro naturligtvis ren liurnbug.
Ingenting är säkrare än att amerikanarna, som äro ett praktiskt folk.
fasthålla vid en åtgärd, vars ekonomiska och sociala förmåner äro så uppenbara.
. • i i i

Herrarna torde veta, att jag ett par gånger väckt motion om att vi medelst

personer av olika åsikter i förbudsfrågan skulle anställa en verklig, undersökning
beträffande förbudets resultat. Man har emellertid ännu ^ icke velat
vara med därom. Efter vad jag nu anfört, tycker jag,, att man måste anse en
sådan undersökning vara önskvärd. För vår del vilja vi fa fram sanningen och
endast sanningen i denna sak.

Jag har berört detta därför att jag vill framhålla, att om vi ville handla
lika förnuftigt i avseende på en del statsekonomiska frågor, som man har kurage
att göra i Amerika, så skulle det stå bättre till med välståndet i vårt land.

Beträffande vår nuvarande regerings politik i denna fråga får. jag säga.
att det är oroväckande att se den riktning, i vilken nykterhetspolitiken under
de senare åren har utvecklat sig under ganska betydelsefull medverkan ^av
en stor del av det nu regerande partiet. Detta parti var det första i vårt
land, som på sitt program uppsatte vårt folks totala befrielse från rusdryckerna.
Detta var ett hedrande beslut, som var det stora arbetarpartiet värdigt.
Het låg i hela vårt folks intresse och i eminent grad i arbetarklassens
intresse vid dess kamp för klassens lyftning till ett högre ekonomiskt, socialt
och kulturellt plan. Med beklagande har man kunna konstatera,. att
partiet som sådant numera har frångått denna, fasta förbudsvänliga hållning,
och att en stor del av detsamma i synnerligen fruktbärande samverkan med
den förbudsfientliga högern motverkar förbudstanken. Vi begära ju icke någon
omedelbar proposition om rusdrycksförbud; det kunna vi icke göra, förrän
vi äro övertygade om att vi ha en pålitlig folkmajoritet bakom oss, men vad
vi kunna begära är en målmedveten medverkan i var strävan för rusdrycksfrestelsernas
successiva avskaffande. Åtskilliga handlingar från regeringens
sida synas oss icke gå i sådan riktning. Vi ha icke klart för oss, vad regeringen
vill i denna fråga. Med glädje och tillfredsställelse ha vi visserligen
sett, hur den nu sittande regeringens chef och flera andra socialdemokratiska
ledare inom och utom regeringen för sin del icke synas, ha följt med i den
pågående reaktionära strömningen i detta avseende. Vi vilja, emellertid^ ha
klarhet om vad regeringen och partiet i sin helhet vill göra i denna fråga.

Måndagen don 18 januari e. in.

Nr 15.

Handlingar äro bättre än ord. Vilja de i samverkan med den största och Statsverksä
bistå folkrörelsen i vårt land målmedvetet arbeta för ett påskyndande av för- ProPosit‘onev ■
beredelserna till vårt folks befrielse från rusdryckerna, eller skall en demo- (l,orts-)
kratisk regering idka fortsatt samverkan med de reaktionära krafterna på
detta område?

Det nuvarande .systemet agiterades in hos det svenska folket under uppgift,
att privatintresset skulle bortelimineras ur rusdryckshandeln. Hur är det med
denna sak för närvarande? Se vi icke, hur år efter år alltmer kring sig gripande
privatintressen på detta område överallt utsträcka sina polyparmar?

Herr Lindhagen talade för en stund sedan om »funktionarismen», och man
har all anledning att tillämpa hans tal just på detta område. Tusentals personer
ha blivit ekonomiskt intresserade genom sin ställning och sina befattningar
i alla dessa bolag och dotterbolag, som vi se år efter år växa till eu
allt mäktigare stat i staten. Och vad ölet beträffar, är privatintresset ju
fullkomligt orubbat och ökas alltjämt.

Vi hade hoppats, att det skulle bli en ädel tävlan mellan de folkliga partierna
att hjälpa till att avskaka beroendet av alkoholkapitalet, men i stället
ser det ut, som om det parti, vilket man förut såg som det främsta på barrikaden,
skulle bli en återhållande kraft.

Jag har begärt ordet för att bland annat uttala dessa bekymmer, som röra
sig ganska allmänt inom vidsträckta kretsar, och jag ber herrarna att på allvar
taga reda på vad som är sant i avseende å erfarenheterna från Amerika
och icke tro kritiklöst på vad som därifrån i tendentiöst syfte meddelas.

Sanningen kommer naturligtvis förr eller senare i dagen. Det går icke en
längre tid att dupera en hel värld. Men ju förr sanningen blir känd och ju
förr alla demokratiska krafter ena sig till arbete för rusdryckernas tillbakaträngande,
desto förr komma vi att nå allmänt välstånd i vårt land. Huvudfrågan,
som vid alla remissdebatter skymtar i bakgrunden, är ju att skapa
välstånd. Avskaffandet av rusdryckerna är icke den enda faktorn därvidlag,
men det är en av de viktigaste, och en, vars försummelse kommer att
stå landet dyrt.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr greve och
talman! Ett par av de föregående talarna i denna debatt ha berört regeringens
utrikespolitik eller vissa sidor av densamma, och det torde tillkomma
mig att besvara den kritik, som därvid framställts. Såväl herr Winberg som
herr Ljunglund ha sålunda riktat förmaningar till regeringen med avseende
å dess delaktighet i Nationernas förbunds verksamhet och dess alltför stora
förtroende för denna politiska organisation. Herr Winberg bekände sig i detta
sammanhang till den mera realistiska uppfattning, åt vilken denna kammares
ärade ålderspresident givit uttryck häromdagen, och herr Ljunglund ville väl
uttala samma tankegång, när han förebrådde regeringen den omotsvarighet,
som lär råda mellan dess utrikespolitik och dess försvarspolitik.

Den överensstämmelse, som kan spåras i de båda talarnas syn på utrikespolitiken,
ligger nog djupare än i deras gemensamma kritik av Nationernas
förbund och dess verksamhet. De äro tydligen båda högst motvilliga att acceptera
tanken på en successiv utveckling av de internationella förhållandena
mot bättre organisation, en utveckling, vilken det kan vara möjligt för folken
att genom egna insatser främja eller hejda. De vilja se de internationella
relationerna under, vad man kunde kalla, en internationell katastrofteoris synvinkel.
Herr Ljunglund tänker sig utan tvivel staternas politik såsom bestämd
av orubbliga naturlagar och följaktligen ovillkorligen ägnad att förr
eller senare driva ut dem i en ny världsbrand. Dessemellan springer fram ur
hans panna, liksom Pallas Athene ur Zeus’, ett nytt Europa, rustat med alla

Nr 3. 76

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen

(Forts.)

de maktmedel, som tillkomma en redan färdig statsbildning. Alla mellanstadier
förefalla honom misstänkta.

Herr Winberg åter torde ringakta detta svaga och imperialistiska Nationernas
förbund och anse, att det måste gå under i ett nytt Ragnarök, varur
en ny värld och nya himlar skola uppstå.

Somliga älska att kalla- dylika uppfattningar verklighetstrogna. Jag
skulle hellre vilja beteckna dem såsom vilande på en verklighetsfrämmande
romantik, som sluter till ögonen för såväl utvecklingens lag som för det faktum,
att det är mänskliga individer och massor, som själva gestalta folkens
öden och sålunda kunna påverka utvecklingens gång.

Den är kanske riktig, den vanliga förebråelsen, att vänsterpartierna och
särskilt socialdemokratien är böjd för en viss optimism i betraktelsen av de
internationella förhållandena. Det ligger nära till hands, att de, som sträva
för och tro på möjligheten av förändringar i de inre samhällsförhållandena,
också äro benägna att med en viss tillförsikt arbeta för förändringar även i
de mellanfolkliga förhållandena. Därav följer icke med någon nödvändighet
en okritisk tro på snabba framsteg från det nuvarande tillståndet. Tvärtom,
just de, som tillämpa utvecklingens tanke, äro mer inställda på att inse
svårigheterna, som möta, och att tillsvidare nöja sig med relativt små steg
framåt i sänder. Är det inte snarast de konservativa, som, jämte det de förklara
världen oföränderlig och staternas egoism och nationalism vara naturnödvändigt
givna, samtidigt ställa de största anspråk på en ny anda i den
internationella politiken och klandra eller gräma sig över varje tecken till att
den gamle Adam alltjämt lever.

Det har i debatten gjorts några reflexioner över det nuvarande utrikespolitiska
läget och då särskilt över Locarno-uppgörelsens betydelse. Mig förefaller
det vara synnerligen löftesrikt, att denna uppgörelse i allmänhet mottagits med
så varma förhoppningar i de i uppgörelsen direkt deltagande länderna.

Detta mottagande visar, att tiden var mogen för en sådan avspänning och att
uppgörelsen motsvarade en utbredd och alltmer växande folkstämning. Man
önskar och man tror i dessa länder på en utveckling mot bättre förhållanden, och
därmed är redan en viktig hävstång för den fortsatta utvecklingen i sådan anda
given. Det är sant, att, såsom det har sagts, Locarno endast utgör en början,
och det är otvivelaktigt, att endast de inledande svårigheterna ännu äro övervunna.
Men dessa voro redan så stora, att deras besegrande utgör ett vackert
och förhoppningsfullt första resultat, som innebär ökade garantier för freden.

Yad som framför allt är av betydelse i denna uppgörelse, är det närmande
mellan Tyskland och dess forna fiender, vilket fått sitt uttryck däri, att
de bilda en gemensam krets, icke två mot varandra misstänksamma och
mer eller mindre fientliga läger. De tidigare planerna på en allians
mellan vissa stater, till skydd mot eventuella anfall från _ Tyskland,
ha givit plats för ett gemensamt garantiavtal, där ingen från början utpekas
såsom eventuell fredsstörare, och enligt vilket garantien är ömsesidig, från
vilket håll anfallet än skulle komma. Det löfte, som givits att icke gå till
krig mot varandra, är visserligen i och för sig ingen fullgod garanti för fred.
Men löftet får en särskild karaktär, då det inordnats i ett garantiavtal och kompletteras
med skiljedom savtal. Här kan man verkligen tala om en pacificering
av västra Europa. En gammal krigshärd har omgivits med isolerande murar
på ett sätt, som ger goda förhoppningar om att denna härd icke skall behöva
oroa Europas fred. Det är också uppenbart, att ett undanröjande av krigsfaran
i en del av Europa är i och för sig av betydelse för fredens vidmakthållande
överhuvud. Konfliktanledningar på andra håll bli mindre farliga, om
brandhärdarnas antal ha förminskats.

Locarnouppgörelsen karakteriseras också av de vittgående skiljedomsavtal,

Måndagen den 18 januari e. in.

Nr .''t.

varmod den är förenad. Utan tvivel har Genéveprotokollets tillkomst givit ‘Stats ver ksskiljedomsprincipen
dess nuvarande högkonjunktur. Sedan eu gång erkännandet
givits, att en garantiuppgörelse krävde såsom komplement anvisning på (1''ort!>-)
rättsliga medel för konflikters biläggande, hade därmed en riktlinje givits, som
opinionen samlade sig omkring. För första gången ha två stormakter, Frankrike
och Tyskland, undertecknat ett förbehållslöst skiljedomsavtal för juridiska
tvister, kombinerat med ett förlikningsavtal för intressetvister. Till detta
fransk-tyska skiljedomsavtal hava fogats överensstämmande skiljedomsavtal
mellan Tyskland å ena sidan, Belgien, Polen och Tjeckoslovakien å den andra.

Slutligen förutsätter uppgörelsen Tysklands snara inträde i Nationernas förbund,
varmed realiseras ett önskemål, som icke minst från svensk sida alltifrån
Nationernas förbunds bildande har vid olika tillfällen framförts.

Skiljedomsavtalens värde mätes inte av det antal konkreta tvister, som bringas
inför skiljedomstol och på den vägen få sin lösning, lika litet som den interna
rättsordningens betydelse sammanfaller med antalet processer. Huvudvikten
ligger däri, att regeringarna och folken vänja sig vid det faktum, att en mellanfolklig,
opartisk instans existerar, och att meningskiljaktigheter i sista hand
kunna hänskjutas dit. Detta faktum är ägnat att påverka behandlingen av
uppkommande tvister i gynnsam anda och att redan från början dämpa otåligheten,
översitteriet, maktkänslan och främja en mera objektiv, försonlig och
tillmötesgående prövning av frågorna.

Själva tillkomsten av ett skiljedomsavtal innebär en ny sten i den internationella
rättsordningens byggnad. De stater, som bekänna sig till uppfattningen,
att en internationell rättsordning bör och kan muras upp, måste därför
taga under övervägande, om de ej själva kunna bidraga därtill genom att för
egen del slå in på en aktiv skiljedomspolitik.

Det är från denna synpunkt, som den nuvarande regeringen ansett sig böra
fullfölja i utsträckt omfattning den politik, som även föregående regeringar
i princip anslutit sig till, och vi ha inte under fullföljande av denna utrikespolitik
märkt några olägenheter, som herr Ljunglund trodde förefinnas på
grund av den förmenta omotsvarigheten mellan försvarsresurserna och utrikespolitiken.

Sverige har ju redan från början av Nationernas förbunds tillvaro upprepade
gånger framställt förslag avsedda att utvidga skiljedomsförfarandet och förlikningsförfarandet,
och vi ha bl. a. framställt förslag i den riktningen i samband
med behandlingen av de olika garantiavtalen. När dessa förslag om
garantiavtal slutligen utmynnade i Genéveprotokollet, hade skiljedomstanken
äntligen fått plats däri. Med anledning av Genéveprotokollets senare öde väcktes
från svensk sida ett förslag vid senaste förbundsförsamling att till förnyad
utredning hänvisa de i Genéveprotokollet upptagna bestämmelserna om skiljedom,
i syfte att på denna väg rädda idén om ett kollektivt, obligatoriskt skiljedomsavtal
inom ramen för förbundsakten.

Emellertid har regeringen också ansett som sin plikt att genom speciella
skiljedoms- och förlikningsavtal för Sveriges del bidraga till skiljedomsnätets
utsträckning, alldeles oberoende av frågan om ett kollektivt avtal. Tillkomsten
av ett sådant kan endast gagnas av, att en mängd speciella avtal förut äro för
handen.

Den föregående regeringen hade avslutat ett kombinerat skiljedoms- och förlikningsavtal
med Tyskland och förlikningsavtal med våra tre nordiska grannar
samt med Schweiz. Vi ha fortsatt på denna väg och avslutat förlikningsavtal
med alla övriga Östersjöstater, Estland, Lettland och Lithauen, vilka
stater antingen redan ha accepterat eller ämna acceptera klausulen rörande
obligatoriskt domstolsförfarande i rättstvister i stadgan för Haag-domstolen.

Vidare förhandla vi med Nederländerna, som likaså accepterat sagda klausul,

Nr 3.

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks- om ett förlikningsavtal. Regeringen har också undertecknat kombinerade skiljepropositiomm.
doms- och förlikningsavtal med Polen och Tjeckoslovakiet och förhandlar om
°rs.) dylika avtal med Belgien och Österrike. Slutligen ha vi — såsom redan i debatten
omnämnts — undertecknat nya skiljedomsavtal med Norge och Danmark
och förhandla om ett liknande avtal med Finland.

__ Avslutandet av förbehållslösa .skiljedomsavtal med våra grannar har ingått
såsom ett organiskt led i regeringens nordiska politik, och det är mig eu stor
tillfredsställelse att konstatera den enstämmighet, varmed denna avtalspolitik
gillats av opinionen i Sverige.

Jag kan försäkra, att regeringen inte heller vid upprätthållandet av vår traditionella
nordiska politik besvärats av den förmenta omotsvarigheten mellan
försvarsresurser och utrikespolitik.

\i ha givetvis sökt vidmakthålla och utveckla hjärtliga förhållanden till
alla våra nordiska grannar. Med Norge och Danmark ha många tillfällen givits
till tankeutbyte eller förhandlingar, därvid vi haft tillfredsställelsen att
även personligen träda i kontakt med vederbörande stats- och utrikesministrar.
I denna form kan det sägas, att de forna ministermötenas idé i begränsad form
återupptagits.

Särskilt har det synts regeringen angeläget att fastare tillknyta de vänskapsband,
som sedan gammalt förena oss med Finland. Vi ha självfallet utgått
ifrån, att vårt förhållande till Finland bör bestå i samma fria samverkan, som
karakteriserar förhållandet mellan övriga nordiska länder. På denna grundval
är det enligt var övertygelse möjligt att utveckla och befästa den svenskfinska
vänskapen. Flera tilldragelser under det förflutna året ha varit ägnade
att verka i denna riktning. Främst i betydelse komma — såsom redan förut
påpekats — de besök, som de båda ländernas statschefer avlade i varandras
huvudstäder och som äro i allas minne. Jag kan personligen vittna om den
gentemot Sverige varma och tillgivna .stämning, som överallt slog en till mötes
i Finland. De båda besöken gåvo även tillfälle till personlig kontakt mellan
regeringsmedlemmar i respektive länder, en kontakt, som alltid är av stort värde
för uppfattningen om stämningar och förhållanden i det andra landet.

När jag därefter övergår till mera speciella anmärkningar under debatten
mot regeringens utrikespolitik, ber jag i förbigående få avvisa herr Winbergs
påstående, att den ungerske ledamoten av Mosulkommittén skulle vara inblandad
i den beklagliga myntförfalskningshistorien. Såvitt mig tillgängliga upplysningar
ge vid handen, är detta rykte alldeles oriktigt. Det var också ett
annat yttrande av herr Winberg, som påkallar ett svar från min sida. Herr
Winberg var stött över att jag visat mig alltför tillknäppt vid ett besök, han
gjorde. Jag beklagar livligt, att herr Winberg fått detta intryck, och jag
skall icke underlåta att försöka göra mig litet trevligare nästa gång, men vill
därmed inte på förhand utlova tillmötesgående mot de framställningar, som herr
Winberg kommer med.

Jag kanske sedan får sysselsätta mig med några speciella spörsmål, som herr
Ljunglund berörde i sitt med så stort intresse motsedda jungfrutal. Det må
ursäktas mig, om jag därvid lämnar å sido de kryddor i anrättningen, som vi
alla väl känna till från en viss aftontidning, och som göra dess läsning till en så
pikant underhållning efter middagen. Sålunda förbigår jag den lilla grundlösa
historien om kransen, som — ifall det tillåtes mig att uppträda som journalistisk
rådgivare — synes mig ha sin rätta plats i den nämnda tidningens
varjehandaavdelning, där så mycket annat smått och gott serveras. Jag skall
inte heller uppta tiden med de reflexioner, som den ärade talaren gjorde angående
ett och annat yttrande av mig under föregående riksdagssession, ehuru jag så väl
förstår, att herr Ljunglund, som beklagligen inte då hade möjlighet yttra sig i
riksdagen, kan önska ge kammaren del av vad han önskat säga, om han den gån -

Måndagen den 18 januari e. in.

Nr :t.

gen varit senator. Endast ett missförstånd skall jag begagna tillfället att rätta.
Med hänsyftning till en viss utnämning bragte herr Ljunglund i erinran ett yttrande
av mig, att regeringen ej ämnar utnämna politiska generaler, liksom ej heller
politiska amiraler. Tydligen har den ärade talaren fått för sig, att en generalkrigskommissarie
för befäl över krigsmakt i fält. Det förklarar mycket av hans
kritik i hans tidning. Jag kan lugna honom med, att en generalkrigskommissarie
är med hänsyn till sin funktion mer släkt med generaldirektörer än med
generaler.

Vad angår övriga anmärkningar gällde en den omständigheten, att herr Engberg
fatt yttra sig i Geneve rörande idén om arbetsinställelse såsom vapen i
kampen mot kriget. Jag har ingen anledning att ingå på själva innehållet av
herr Engbergs tankegång. Då det gäller spörsmålet, om han borde fått yttra
sig om denna sak eller ej, förvånar det mig, att herr Ljunglund, som håller så
hårt på ordets frihet, har tagit anstöt av tillåtelsen till herr Engberg att såsom
personlig mening framföra sin idé, en idé, som redan länge i hög grad sysselsatt
arbetarklassen och dess internationella organisationer. Jag vill endast tilllägga,
att jag också har något svårt att förstå herr Ljunglunds och andras förskräckelse
inför den »organiserade försvarsolust», som denna tankes realiserande
säges innebära. Om verkligen idén är praktikabel — en fråga, som jag,
soin sagt, inte här skall yttra mig om — så skulle dess realiserande ju innebära,
att denna »organiserade försvarsolust», såsom herr Ljunglund betecknar
en dylik aktion, skulle drabba den stat, som utpekats såsom angripare. Då
man kan utgå ifrån — och jag hoppas varmt, att herr Ljunglund utgår från
samma ståndpunkt — att Sverige aldrig behöver försätta sig i det läget
att utpekas såsom angripare, skulle ju frågan praktiskt sett gälla en arbetarklassens
samlade aktion mot en stat, som vi äro skyldiga att verkställa sanktioner
emot, således en stat, som kan sägas i mer eller mindre grad vara vår och
Nationernas förbunds motståndare.

Jag kommer slutligen över till Mosulfrågan, som erhållit så stort utrymme
i det intressanta jungfrutalet. Jag nödgas komplettera de uppgifter, som herr
Ljunglund lämnade om frågan, med några ytterligare upplysningar. Som bekant
bragtes Mosulfrågan inför rådet i kraft av fredsfördraget i Lausanne mellan
Turkiet å ena sidan och ententemakterna å den andra. I detta fördrag,
som avslöts 1923, avstod Turkiet bl. a. från alla anspråk på den forna turkiska
provinsen Irak eller Mesopotamien, som erkändes såsom en självständig stat.
Tvisten rörande Mosul gäller, var gränsen skall gå mellan den nybildade staten
Irak och Turkiet.

Nu kan det med fog sägas, att denna uppgift, som rådet sålunda fick, var
både synnerligen vansklig och mindre tilltalande från rådets synpunkt. Det
gällde att komplettera ett fredsfördrag, att fritt avgöra över ett betydande områdes
öde, sedan krigshändelserna medfört en fullständig omgestaltning av förhållandena
därborta. Det var en ouppgjord fråga från världskriget, som nu
lades på Nationernas förbunds axlar.

Emellertid tror jag ingen kunnat på allvar ifrågasätta, att rådet utan vidare
skulle visa uppgiften ifrån sig. När bägge parterna vädjat till rådet såsom
instans i tvisten, kunde rådet knappast göra annat än medverka — i enlighet
med sin uppgift — till den bästa möjliga lösning. En förutsättning borde dock
givetvis vara, att rådet hade full visshet om, vilken roll det fått sig tillerkänd i
Lausannetraktaten. Här visade sig till en början meningsskiljaktigheter mellan
parterna. Men efter förhandlingar i september 1924 kunde Branting såsom
rapportör fastställa, att enighet hade nåtts och att båda parterna förklarat sig
på förhand bundna av ett kommande rådsbeslut.

Det har framkommit den anmärkningen i Sverige, att Branting ej bort åtaga
sig rapportörskap i denna vanskliga fråga, och samma anmärkning låg väl ut -

ti t åt sverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 80

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks''propositionen.

(Forts.)

talad i herr Ljunglunds yttrande, att Sverige ej bort ha »någon trasa med i
denna byk». Jag behöver inte inför denna kammare närmare utlägga, hur
ohållbar en sådan kritik är. Enligt rådets reglemente är det rådsordföranden,
som avgör, vilken rådsledamot som skall vara rapportör i en uppkommande fråga.
Det följer av vårt medlemskap, att Sverige icke bör avvisa dylika uppdrag,
och det skulle i själva verket vittna om en ganska osvensk räddhåga att
söka komma ifrån ett värv, för vilket det anses, att en svensk rapportör skulle
vara lämpligast. För övrigt erhöll Sverige detta rapportörskap vid en tidpunkt,
då den ''.bryggerska regeringen hade att bestämma instruktioner för Sveriges
ombud i rådets och om herr Ljunglund inte låter övertyga sig av mina skäl, ser
jag ingen annan utväg än att hänvisa honom till herr Trygger för upplysning,
varför Sveriges ombud ej instruerades att springa ifrån rapportörskapet.

_ När den förberedande undersökningen av Mosulfrågan hade verkställts av den
till platsen utsända kommissionen — i vilken en svensk diplomat fungerade
som ordförande — tillkom det rådet att upptaga saken till avgörande. Den
subkommitté, som tillsatts, hejdades emellertid i sitt arbete av den omständigheten,
att divergenser ånyo uppkommo mellan parterna angående rådets funktion.
Den tidigare vunna enigheten om Lausannetraktatens tolkning förefanns
inte längre. Subkommittén nödgades då meddela övriga ledamöter av rådet det
uppkomna läget i och för överläggning om hur rådet i denna situation borde
handla.

Dessförinnan hade det engelska ombudet framfört till subkommittén det yrkandet,
att, i fall subkommittén eller rådet hyste någon tvekan om rådets behörighet
såsom skiljedomare, denna kompetensfråga måtte underställas den fasta
domstolen. För min del hyste jag visserligen ingen tvekan om rådets behörighet
som skiljedomare enligt Lausanneavtalet. Men övriga rådsmedlemmar ansågo
försiktigheten bjuda att omgärda rådets blivande beslut med största
möjliga auktoritet och fördenskull låta Haag-domstolen uttala sig angående rådets
behörighet. Jag anslöt mig utan svårighet till mina kollegers mening, särskilt
som det inom rådet yppade sig tvekan även rörande en annan rättsfråga,
nämligen den voteringsregel, som borde tillämpas — en fråga, som föreföll betydligt
mer invecklad än kompetensfrågan. Resultatet blev, att rådet beslöt
inhämta domstolens utlåtande i nämnda båda spörsmål, vilket utlåtande sedan
givetvis accepterades av rådet.

När rådet sedermera under sitt senaste decembermöte hade att taga ståndpunkt
i sakfrågan, var utgångspunkten självfallet den rapport, som den Wirsénska
kommittén hade avgivit och som innehöll en utförlig framställning av
olika faktorer av betydelse. Det låg nära till hands att först fråga sig, om inte
tillämpning av nationalitetsprincipen kunde leda till en lösning. I detta avseende
voro emellertid förhållandena högst komplicerade. Frågan gällde, huruvida
området skulle helt eller delvis tilldelas arabstaten Irak eller Turkiet.
Av dess 800,000 invånare äro emellertid ungefär 500,000 varken araber eller
turkar utan kurder, och kurder finns det eljest såväl i Turkiet som i Irak och
Persien. Den arabiska befolkningen i Mosulområdet beräknas till omkring
170,000, den turkiska till omkring 40,000. Härtill komma cirka 60,000 assyriska
kristna, 26,000 djävulsdyrkare, möjligen av kurdiskt ursprung etc. Ytterligare
försvårades hänsynstagandet till befolkningens sammansättning av det
förhållandet, att dessa olika folkslag voro så olämpligt fördelade inom området.
Turkarna bodde i södra delen, araber och de kristna i norra, närmast turkiska
gränsen etc.

Ifall befolkningens etniska sammansättning icke gav tillräcklig ledning för
avgörandet, kunde möjligen någon slutsats vinnas, ifall man undersökte dess
önskemål. Det var också på denna väg, avgörandet sedermera söktes. Det
direkta medlet att genom folkomröstning utröna befolkningens önskemål visade

Måndagen den 18 januari e. in.

81 Nr 3.

sig emellertid oanvändbart. Undersökningskommissionen gav övertygande bevis
för omöjligheten av en folkomröstning. Men den hade i stället sökt bilda sig en
uppfattning om befolkningens önskemål genom att resa omkring i området och
inbjuda personer ur olika samhällslager all framställa sina meningar inför kommissionen
under garanti för fullständig diskretion.

Resultatet av denna enquéte angav undersökningskommissionen på det sätt,
att majoriteten av befolkningen torde föredraga anslutning till Irak, under förutsättning
dels att England bibehölle sitt mandat under en längre tid framåt,
för att den nya arabstaten måtte konsolideras, dels att kurderna erhölle en vidsträckt
autonomi. Den Wirsénska kommittén tycktes närmast luta åt ett avgörande
efter dessa linjer. Den aberopade också ekonomiska synpunkter till
förmån för en lösning, som lät Mosulområdet förbliva odelat. Emellertid hade
kommittén å andra sidan framhållit, att den icke ansåg sig kompetent att bedöma
vissa andra faktorer, som kunde inverka på lösningen. Dessa antyddes
vara dels det förhållandet, att Mosulområdet liksom hela Irak tidigare hade
tillhört Turkiet, dels den omständigheten, att det vore av vikt att finna en lösning,
som i viss mån tillfredsställde bägge parterna och därigenom kunde utgöra
en bättre grundval för göda grannförbindelser i framtiden. Kommittén förklarade,
att ifall rådet ansåge dessa synpunkter tala för en delning av området, så
vore den lämpligaste gränslinjen en liten flod, som kallas Lilla Zab, och vilken
delar området i ungefär två hälfter.

Jag skall icke trötta med en redogörelse för de skäl, som tala för den ena
eller den andra av dessa båda lösningar. Av den rapport, som jag framlade i
rådet. framgår_ att de båda alternativen varit föremål för rådsmedlemmarnas
ingående prövning men att man slutligen enat sig om den Wirsénska kommitténs
huvudalternativ, d. v. s. områdets överlämnande till Irak intill den s. k. Briissellinjen.
Detta innebär ett bibehållande av det nuvarande status quo, och betyder,
att Englands yrkande i huvudsak bifölls, med den modifikationen att en
landremsa norr om Brussellinjen förblir i turkisk besittning.

Av min redogörelse torde framgå, att hela frågan utgjorde en typisk intressetvist.
där avgörandet skulle träffas efter lämplighetssynpunkter med avvägande
av de olika intressen, som kommo i betraktande: Mosulområdets intressen,
Iraks intressen och Turkiets intressen. I en tvist av denna art finnes det ju inga
bestämda normer att följa. Skäl kunna tala för både den ena och den andra
lösningen. Uppgiften var icke av samma art, som den som tillkommer en domstol,
när denna avgör en rättsfråga. Herr Ljunglunds tal om att rådet lämnat
rättens område och kommit in på maktpolitikens vilar alltså på ett missförstånd
av det juridiska läget. Ur juridisk synpunkt är endast att fasthålla,
att parterna överlämnat åt rådet att avgöra frågan och att sålunda,
oavsett föregående besittnings- eller rättsförhållanden, rådet hade
full rättslig befogenhet att taga den hänsyn till områdets egna intressen, som
rådet fann lämpligt. Avgörandet av den framtida suveräniteten över Mosulområdet
var lagd i rådets hand; det var den tolkning av Lausannetraktaten,
som Haagdomstolen enhälligt gav, ehuru visserligen denna tolkning bestreds
av ena parten, Turkiet.

Angående avgörandets innebörd skall jag endast tillägga följande. Rådet
ansåg sig böra, i överensstämmelse med den Wirsénska kommitténs förslag, längta
det villkoret till sitt beslut, att England åtoge sig förlängt mandat över
Irak genom förnyelse av bestående alliansfördrag för 25 år. Detta villkor bör
så förstås, att rådet riktat en fråga till England, om det är berett att åtaga sig
detta ^villkor. Svar härpå väntas inom sex månader från utslaget. Däremot
har rådet icke utan vidare ålagt England att uppfylla villkoret, ty detta villkor
sträcker sig strängt taget utöver den föreliggande tvisten om Mosulområdet.
Mandatet skulle nämligen gälla hela Irak, ej endast det omtvistade området.

Första kammarens protokoll 1926. Nr 3. 6

Statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 8. 82

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forto.)

Därest England inom angiven frist svarar, att det är villigt uppfylla villkoret,
blir avgörandet definitivt. I annat fall har rådet att upptaga frågan till nytt
beslut.

Om jag tar i betraktande det rättsliga läget i Mosulfrågan efter rådets utslag,
är detta såtillvida egenartat, att den skiljedom, som avkunnats, icke hal
kommit till stånd enligt förbundsaktens allmänna regler utan i kraft av ett
speciellt avtal, nämligen Lausannetraktaten. Redan härav torde följa, att förbundsaktens
vanliga föreskrifter icke äro omedelbart tillämpliga. En annan
egendomlighet är, att ehuru skiljedomen fällts i en tvist mellan England, som är
medlem av förbundet, och Turkiet, som står utanför, avser den att reglera förhållandet
mellan Irak och Turkiet, alltså mellan två stater utanför förbundet.
Pakten innehåller icke några uttryckliga bestämmelser angående förbundets
ansvar för mandatområden, medan mandatvillkoren bruka innehålla vissa regler,
som synas förutsätta, att mandatärmakten har ett visst ansvar gentemot förbundet
i avseende å mandatområdets bevarande inom fastställda gränser. Det
föreligger sålunda åtskilliga moment, som göra denna fråga egenartad, och
det torde icke vara anledning för mig att närmare ingå på de spörsmål rörande
tolkningen av förbundsakten, som sålunda upprullas, överhuvud taget tillkommer
det ju de olika regeringarna att själva taga ståndpunkt till dylika tolkningsfrågor,
ifall och när ett dylikt ståndpunktstagande skulle visa sig erforderligt.

Hur än prövningen av förbundsakten i antydda hänseenden må utfalla, är
det anledning framhålla, att sedan parterna genom Lausannetraktaten hänskjutit
denna territoriella fråga till Nationernas förbunds avgörande, det hade varit
ytterst beklagligt, om något avgörande icke kommit till stånd. Därest rådet
icke hade uppnått enighet om en lösning, skulle ju resultatet ha blivit en fortsättning
av det nuvarande status quo, det vill säga området söder om Brussellinjen
hade alltjämt de facto varit införlivat med Irak, medan rättsligt sett
någon utväg för frågans legala ordnande icke hade stått till buds. Att ett sådant
tillstånd hade varit tillfredsställande för områdets befolkning eller gynnsamt
för fredens bevarande, kan väl med skäl betvivlas. I varje fall skulle Sveriges
ombud ha ådragit sig ett stort ansvar genom att bryta enhälligheten och sålunda
omintetgöra frågans definitiva avgörande i den ordning, Lausannetraktaten
anvisat. Måhända hade därmed också risken för en konflikt ökats.

Med detta rent teoretiska resonemang angående möjligheten av en konflikt
har jag naturligtvis på intet sätt velat uttrycka den uppfattningen, att en dylik
komplikation för Mosuls skull är sannolik. Tvärtom finnes afl anledning antaga,
att den nu rådande spänningen skall så småningom lägga sig. Som bekant
har också från engelsk sida offentligen och med styrka inför rådet understrukits
den engelska regeringens villighet att genom förhandlingar söka komma
till samförstånd med Turkiet, sedan nu den legala frågan om gränsen fått sitt
avgörande. Jag får erkänna, att jag inte heller beträffande Sveriges verksamhet
i denna fråga eller inom Nationernas förbund över huvud förstår vad innebörden
kan vara i "herr Ljunglunds uttalande om att vår utrikespolitik är för aktiv i
förhållande till våra försvarsanstalter. Kan det verkligen vara herr Ljunglunds
mening, att svenska regeringen skulle ha fört eller kunnat föra en annan
politik inom rådet, om vi kunnat hänvisa till ett starkare försvarsväsen? Uppfattningen
förefaller mig tills vidare alltför primitiv, för att jag skall tilltro den
ärade talaren densamma och jag får därför avstå från att förklara hans ord.

Slutligen vill jag, herr talman, endast tillägga det, att jag med stort nöje
och icke" utan intresse tagit kännedom om herr Ljunglunds olika anvisningar
och råd i Mosulfrågan. Men tillika får jag bekänna, att jag ändå värderat högre
de råd, jag fått av mina ordinarie medarbetare under frågans behandling, vilka
tillhöra vår utrikesförvaltnings bästa och mest omdömesgilla krafter.

Måndagen den 18 januari e. in.

Nr 3.

Herr Stendahl: Morr greve och talman! Det har under den föregående debatten
av nugra talare touchats vid kreditkassan av år 1922. Jag skall tilltala
mig att något komplettera programmet dels genom att beröra en transaktion,
i vilken kreditkassan under föregående året deltagit, dels genom några
reflexioner over det förhållande, i vilket kreditkassan kan tänkas stå till den
loreliggande statsverkspropositionen.

Redan nar kreditkassan startades, tilliit jag mig en rätt stark kritik över
Kassans konstruktion och densammas verksamhet torde nu utan tvivel ha givit
kritiken ratt. Rar kassan under 1925 deltog i den största transaktion, som
kassan gjorde under det aret, rörde, det rekonstruktionen av ett bankföretag.
Herrarna veta alla vilket det var: Nordiska handelsbanken. Rekonstruktionen
1 huvudsak pa det sättet, att av bankens aktiekapital avskrevos ungefär
80 procent, och de resterande 20 procenten tillerkändes de gamla aktieagarna,
pa det sätt, att de med motsvarande 20 procent fingo aktier i det nvsLanadc
aktiebolaget, vilket skulle övertaga den nödlidande bankens rörelse
Vidare överfördes ifrån bankens portfölj värden för ett par tiotal miljoner
kronor till kreditkassan.

När kassan startades, avsågs, såvitt jag förstår, med densamma icke att
den skulle ingripa till stöd eller skydd för aktionärer, vilka gått in i mer
eller mindre goda företag, utan den verkliga avsikten med kassans verksamhet
var, att man genom kassan skulle skydda i första hand de insättare, som
under andra förhållanden kunde tänkas bli nödlidande vid finansiella instituts
kriser, tor såvitt de värden, vilka vid Nordiska handelsbankens rekonstrukUon
överfördes till kreditkassan, ha de fulla värden, till vilka de övertagits
vTi ^-‘“Ikassan, ar intet ont att säga om att aktionärerna i den gamla banken
tillförsäkrats eu fordel vid bankens rekonstruktion, men om det i framtiden
skulle visa sig, att de från banken till kreditkassan överförda värdena komma
att tor staten genom kreditkassan medföra förluster och att en större eller
mindre del av de i statsverkspropositionen för eventuella förluster å kreditkassan
avsatta medel — cirka 8 miljoner kronor — till större eller mindre
de! skulle behova tagas i anspråk för täckande av förluster å de värden
vilka kreditkassan övertagit från Nordiska handelsbanken, då torde det vara
ratt sa mycket att säga om transaktionen, i ty att, såvitt jag förstår i så fall
riksdagens ans ^beviljande rätt trätts för nära. Huruvida anledning till klander
i detta fall kan anses förefinnas eller icke, torde närmast få tagas i övervägande
vid aen blivande dechargebehandlingen.

Komma vi sedan till den inverkan, som kreditkassans ställning kan tänkas
ha pa den nu föreliggande statsverkspropositionen, så skall jag redan nu tillJa™
mi« attn S°ra en vördsam hemställan till vederbörande budgetutskott att
ratt ingående syna kreditkassans tillgångar i sömmarna. Av statsverkspropositionen
framgår, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
för eventuella förluster, eller rättare sagt för redan kända förluster
avsatter 8 miljoner kronor, men samtidigt säger herr statsrådet
och cheien för finansdepartementet i statsverkspropositionen ifrån att ytterligare
förluster för kreditkassan äro ofrånkomliga men att medel för dessa
förlusters tackande icke upptagits i statsverkspropositionen på grund av att
av statsrådet dessa förluster icke, då statsverkspropositionen uppgjordes, kunde
till sitt belopp frxeras. Det förefaller som om det under sådana förhållanden
skulle ligga vikt uppå att de utskott, som ha att behandla de statsverkspropositioner
som närmast röra sig om skattesänkning på socker, tullsänkning på
kaife samt den direkta skattesänkningens förhållande till de indirekta skatterna,
innan de gå att behandla dessa propositioner, verkligen lyfte på locket
till kreditkassans portfölj och konstaterade, vad herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet förklarat sig icke vid nuvarande tillfälle kunna konstatera

XLatsvetku propositioncn.

(Forte.)

Statsverks propositionen.

(Forts.)

84 Måndagen den 18 januari e. m.

nämligen vad den verkliga förlusten för kreditkassan utgör. Skulle det efter
ett sådant konstaterande visa sig, att medel till de i statsverkspropositionen
avsedda sänkningarna av tullar och skatter icke skulle finnas, utan att man
skulle behöva för sådant ändamål tillgripa de medel, som finnas i de enskilda
medborgarnas fickor — något som, om jag rätt förstod herr statsrådets och
chefens för finansdepartementet replik till min bänkkamrat herr Trygger, statsrådet
icke ville göra, ity att han ansåg, att de medel, som finnas i enskildas
fickor, äro bra förvarade där och icke böra tagas i anspråk utöver vad som
skett i statsverkspropositionen — blir givetvis följden den, att de av herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet till höger och vänster i socker och kaffe
m. m. i utsikt ställda presenterna icke kunna honoreras.

Jag tillåter mig sålunda ännu en gång vördsamt hemställa till vederbörande
utskott att noga pröva och undersöka, hur det förhåller sig med de meddelade
men icke preciserade förlusterna på kreditkassan.

Herr Trygger: Herr greve och talman! Endast några ord med anledning
av finansministerns yttrande. Jag skulle kunna avstå ifrån att yttra mig, men
det är ju så, att ifall man icke säger några ord till svar på en felaktig uppfattning
av vad man sagt förut, heter det, att man har instämt, och det kan jag ej
medgiva.

Då skulle jag vilja börja med att säga, att finansministerns anförande visade
alldeles tydligt, att han icke varit här närvarande. Och det klandrar jag honom
icke för, ty även med hans rörlighet är det svårt att vara samtidigt i bägge kamrarna.
Han har sålunda haft till förfogande andras anteckningar, men det är
minsann ej lätt att göra anteckningar åt en finansminister, som kommit med så
många uppslag i sin proposition, och följaktligen har det lätt hänt, att det förekommit
missuppfattningar, som börjat i anteckningarna och slutat i statsrådets
anförande.

Statsrådet gjorde gällande, att min anmärkning, att inkomsterna från statens
järnvägar skulle ha beräknats för högt eller till 8 miljoner kronor mer än
vad järnvägsstyrelsen ursprungligen föreslagit, vore ett eko av en tidningsnotis,
som sagt, att regeringen eller statsrådet själv infordrat järnvägsstyrelsens
andra utlåtande, som ligger till grund för den höjning, som skett av den första
beräkningen. Jag har aldrig insinuerat något sådant. Jag talade såvitt jag
erinrar mig, endast om järnvägsstyrelsens första utlåtande och av finansministern
föranledda nya utredning, och den nämnda tidningsnotisen fick jag första
gången reda på nu. Men vad statsrådet icke meddelade, var att förutsättningen
för järnvägsstyrelsens sista yttrande — och jag förmodar för det första också
— var att taxorna skulle vara oförändrade, och numera är det ju så. att det är
tal om att taxorna skola nedsättas. Då hade det varit av intresse att höra, huruvida
statsrådet håller fast vid att man, t. o. m. om taxorna nedsättas, fortfarande
kan hålla upp denna höjning med 8 miljoner beträffande inkomsterna från järnvägarna.

Vidare hade statsrådet råkat ut för en annan missuppfattning. Han gjorde
gällande, att jag, när jag yttrade mig om aktievärdena, därmed velat ifrågasätta
riktigheten av beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskattens resultat.
Man förstår ju, att om aktievärdena äro högre och det är utsikt till
större utdelning, bli först förmögenheterna större och vidare bli inkomsterna
större. Men det är en sak, som jag icke alls berörde, utan jag berörde aktievärdena
från alldeles samma synpunkt, som statsrådet själv, nämligen huruvida
man skulle kunna anse, att den stegring av aktievärden, som skett i slutet
av förra året, kunde anses vara något indicium nå eller bevis för att vår ekonomiska
ställning överhuvud taget har förbättrats.

Ytterligare gjorde statsrådet gällande, att när jag talade om de automatiskt

Måndagen den 18 januari e. in.

Nr it.

växande utgiftsposterna, skulle jag lia gjort mig skyldig till eu missuppfattning
av statsrådets mening, huru de skulle kunna täckas. Ja, i det fallet är
jag mycket oskyldig, ty jag läste endast upp vad statsrådet sagt, och så sade
jag, att jag ej begrep det, men jag tilläde ingenting själv. Följaktligen, är
det något fel, så fanns det vill i statsrådets eget anförande.

Jag har emellertid ännu några erinringar att göra. Statsrådet säger, att det
är ingen principiell skillnad mellan den ståndpunkt han intagit i fråga om
inkomstberäkningen eller budgetens uppgörande överhuvud taget och den
ståndpunkt hans företrädare intagit. Det kan jag rakt inte förstå. Är det
ingen skillnad mellan den, som framgår i sina beräkningar med den största
försiktighet, och den, som går fram med en synnerligen stor optimism — en oberättigad
optimism? Det är ju två helt skilda synpunkter. Jag undrar, vad herr
Thorsson skulle sagt, ifall han läst den kungl. propositionen. Jag tror verkligen
att han skulle ha blivit ganska förvånad över, att det ändå fanns så mycken
fantasi, som man kunde använda vid uppgörandet av en budget.

Vidare får jag fråga, om jag missuppfattade finansministern på en punkt,
där han hade ett yttrande, som föreföll mig ganska märkvärdigt. Han sade
nämligen, att det begärda anslaget av 8 miljoner för arbetslöshetens bekämpande
också skulle räcka till det bidrag till sjukkassor och arbetslöshetskassor,
som skulle bli en följd av de propositioner, som i den delen komma att framläggas.
Såvitt jag
uppfattning framgår i varje fall ej av socialministerns uttalande i frågan, utan
därav framgår tvärtom, att han tror att de 8 miljonerna möjligtvis äro otillräckliga
för arbetslöshetens bekämpande på det gamla sättet, d. v. s. genom
att bereda de arbetslösa tillfälle till arbete eller att i vissa fall i stället tilldela
dem understöd. Socialministern yttrar föjande, sedan han talat om dessa 8
miljoner: »Skulle förhållandena på arbetsmarknaden utveckla sig i så ogynnsam
riktning, att detta belopp visar sig otillräckligt, måste givetvis särskilda
utvägar sökas för beredande av de ytterliga erforderliga medlen.» Att man avsett
att med detta anslag betala även de ovannämnda bidragen framgår väl
ej av vad som sålunda uttalats.

Finansministern missuppfattade fullkomligt mitt yttrande, att nedsättningen
av den direkta skatten borde avse att gagna näringslivet. Jag sade, att det
var av vikt, att denna skatt nedsattes, ty därigenom och genom B-skattens avskaffandet
skulle man bli i tillfälle att lägga unp pengar. Kapitalsamlingen
skulle därigenom få ett visst stöd. Därav drog finansministern den konsekvensen:
Ja men om vi tänka oss att det sparas i''l2 miljoner av de 9 milioner,

varmed inkomstskattebördan skulle minskas, då vore det väl enligt herr Tryggers
mening det bästa, att staten ej sänkte skatten, varigenom vi finge en besparing
av hela beloppet. Jag vet ej vad finansministern härmed menar. Tro
herrarna verkligen, att de skattdragande i allmänhet anse. att när de lägga
sina pengar hos staten, är det det bästa sättet att bevara dem? Har staten visat
så särskilt stort förstånd, då den handskats med skattemedlen, att en dylik
placering skulle vara särskilt rekommendabel?

Statsrådet förbisåg en sak: att när penningar sparas i ett företag, stoppar
man e,i slantarna i en strumpa och låtpr dem ligga där. utan man använder
dem för att skaffa sig t. ex. bättre maskiner och överhuvud taget för att sätta
sin produktionsapparat i bättre skick. S°dan finns drt också e+t annat sätt.
varpå företag gagnas genom en skattesänkning, i det att skattenedsättningen
understundom kan sätta ett företag i tillfälle att konkurrera och icke bli utslaget
i konkurrensen, ty det veta vi ju alla, att för en industri är även skatten
en del av produktionskostnaden.

Jag kanske gjorde mig skyldig till något stort fel, då jao- slutade mitt
anförande med att berätta en gammal historia, ty det är alltid det farliga med

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. 86

Måndagen den 18 januari e. m.

propositionen. kUnna *h lätt “förstås. Jag ville berätta denna Mila

(Forts) t S^''0f1^'' j0r därigenom fa fram mitt omdöme om finansministerns budget.
•Jag talade om tva personer: en som var sparsam och lämnade något efter sig
och en som lat sin omgivning ha glatt och trevligt och ej lämnade något efter
sig. btatsradet uppfattade historien som om jag avsåge med den förre herr
statsrådet och hans budget. Men det skulle väl hava varit bra orimligt, då
jag hela tiden visat, hur statsrådet uppskattat inkomsterna så högt som möjligt
skrapat besparingarna så mycket som möjligt, ätit upp kassaI
onden till lialften och vidare kommit med utgifter, för vilka han
icke har någon täckning, för att icke tala om att han också gör en
present till allmänheten i fråga om kaffet, sockret och den lovvärda nedsättmngen
i inkomstskatten. Det var icke min mening, herr statsråd, att det skulle
vara den där sparsamme och kloke mannen, som representerade statsrådet
utan Kder förebild var denna glada och hyggliga människa — den siste —
som villo ha trevligt själv och att andra skulle ha roligt, den som när han dog
T ett statsråd dör ju ofta på det sättet, att han avgår — lämnade efter sig till
sina efterträdare en tom kassakista och nödvändigheten att skaffa nya inkomstkällor,
lör att icke tala om andra obehag. Detta var verkligen min mening, men,
som sagt, Jag skall akta mig för att använda gamla historier vidare.

. Endast några, ord till sist med anledning av hans excellens herr utrikesministerns
yttrande. Jag skall ej gå in på närmare detaljer. Jag vill endast,
saga följande. Utrikesministern anmärkte, att högern fordrar för mycket av
.Nationernas förbund och resultatet av förbundets verksamhet. Jag undrar
emellertid, vem det är, som fordrat för mycket av Nationernas förbund, om
inte just den regering som utrikesministern tillhör. Kan man tänka sig en
starkare fordran på att allt det bästa, som förbundet vill, skall omedelbart
realiseras, än att handla så som den nuvarande regeringen gjort: att före andra
stater verkställa det, som vi alla sträva efter men som det är så stora vanskligheter
att kunna få genomfört, ty det fordras så stora förutsättningar för att
den
och var egen säkerhet. Där ser man väl, att den nuvarande regeringen och utrikesministern
ha större fordringar på Nationernas förbund än någonsin högern
De ha realiserat nedrustningen, som först på ett senare stadium kan genomföras,
om man verkligen håller pa den internationella ordningens säkerhet
Vad därefter Mosulfrågan beträffar, har jag den uppfattningen, att det i regel
är önskvärt, att när Sverige framträder utåt genom någon sin representant
särskilt när denne är en regeringsmedlem, en viss återhållsamhet i den offentliga
kritiken lakttages, även om denne representants uppträdande i sak eljest
bort ge anledning till en allvarlig kritik. Detta har man ju i allmänhet även i
svenska riksdagen iäkttagit.Q I överensstämmelse med denna ståndpunkt anser
jag det icke lämpligt att inlåta mig på något närmare uttalande i den här omdebatterade
Mosulfragan. Jag kan dock säga, att för en jurist vore det rätt
intressant att beröra detta spörsmål, men jag gör det ej på grund av förut
angivna, av mig godkända ståndpunkt. Men när utrikesministern yttrat sig på
satt som skett,_ kan jag icke underlåta att framhålla, att det varken ur synpunkten
av skiljedomstankens främjande eller ur synpunkten av vårt lands
intresse är gagneligt, att en ledamot av en svensk regering, som genom omständigheternas
makt bill- medlem av en internationell skiljedomstol angående en
brännande internationell fråga, icke drager i betänkande att först låta världen
forsta att han förorda!- en viss lösning av frågan, men kort därefter vid domens
lallande ansluter sig till en helt annan mening.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Mitt svar kan bliva ytterligt kort.

Jämväl jag måste anmäla, att finansministerns frånvaro föranledde ho -

Måndagen den 18 januari o. in.

Nr 3.

nom till alt slå in öppna fönster, då. han polemiserade mot någonting, som
jag icke sagt, under det att allt det jag sade, både mina erinringar, uppgif- '' }

ter och omdömen kvarstå fullständigt obemötta. Under sådana förhallanden
kan jag givetvis icke hava någon anledning att uppehålla diskussionen.

Herr finansministern talade om för oss, på vilka grunder han kommit^ att
avvika från de olika verksmyndigheternas förslag. Jag skall nu icke gå in
på den saken. Jag skall blott säga, att när han avslöt denna del av sitt anförande
med att ange som sin åsikt, att verksmyndigheterna gjorde rätt i att
hälla sig på den säkra sidan, vill jag för min del uttala, att herr finansministern
säkerligen också gjort rätt, därest han sökt följa verksmyndigheternas
exempel.

Herr statsrådet Wigforss: Jag kanske får lov att omedelbart göra ett par
korta repliker till de två sista talarna. .... . ,

Jag beklagar, om min frånvaro föranlett mig till att polemisera mot herr
Trygger på ett sätt, som icke varit berättigat. Jag fick verkligen den uppfattningen,
att herr Trygger skulle hava antytt, att den senare beräxningen
från järnvägsstyrelsen skulle hava vant föranledd av finansministern. Om
detta yttrande nu icke fallit, ber jag herr Trygger om ursäkt.

Med avseende å järnvägsstyrelsens beräkningar glömde jag verkligen i
mitt första anförande att gå in på en punkt, om vilken jag hade en anteckning
att herr Trygger takt, nämligen frågan om taxesänknmgen. l)a ar det
uppenbart, att jag genast vill säga, att det var icke kant och kunde ic e
vara känt för finansministern, då denna finansplan uppgjordes, att sadana
förslag till taxesänkning skulle framläggas av järnvägsstyrelsen. Det var
icke denna regering utan, såvitt jag icke minns orätt, den regering, för vilken
herr Trygger var chef, som gav järnvägsstyrelsen de direktiv, som gjorde
det möjligt för denna styrelse att komma fram med ett förslag, som skulle
medföra en så väsentlig minskning i järnvägarnas netto. Men omedelbart sedan
jag fått reda på att ett sådant förslag förelåg, har jag förvissat mig
om, att man inom järnvägsstyrelsen var fullt på det klara med, att^dessa ändringar
i järnvägstaxorna, om de överhuvud taget komma till stånd,^ vilket
naturligtvis ännu står i vida fakt, säkerligen icke komma till stånd sa
snabbt, att de utöva något inflytande på inkomsterna under budgetaret 192b—

1927. Jag vill icke förneka, att om detta faktum hade varit bekant för mig
och alltså möjlighet förefunnits för att en stark inkomstsänkning och således
även en stark sänkning av hela förräntningsprocenten för statens järnvägar
under kommande tider skulle inträda efter ingången av budgetåret 1926-—-1927, är det möjligt, att jag funnit mig föranlåten att vidtaga vissa dispositioner
av annat slag i den nu framlagda finansplanen.

Att mitt yttrande var oklart i fråga om de 8 miljoner kronorna till arbetslöshetsunderstöd
beror kanske därpå, att jag, trots det jag^ talade ganska
länse, dock yttrade mig helt kort på den punkten. Det förhaller sig. så, att
de förslag till ökade anslag till vissa sociala ändamål, till sjukförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring, som komma att framläggas av Kungl. Maj :t, ko™''
ma icke att medföra några kostnader under budgetåret 1926—1927. Förhållandet
är nämligen det, att de kostnader, som av dessa anordningar skulle
bliva, en följd, icke behöva utgå förrän under det därpå följande budgetåret.

Det var detta jag åsyftade, då jag säde, att den ram, inom vilken anslaget
till arbetslöshetens bekämpande håller sig, icke torde behöva överskridas, naturligtvis
för så vitt man icke även i fortsättningen räknar med att ständigt
behöva nya anslag till denna gamla metod för arbetslöshetens, bekämpande.

Men jag vill erinra om att den metod, som vi nu använda, alltid har ansetts
såsom något extraordinärt, och pengar till detta ändamål ha förut — det har

Nr 3. 88

Måndagen den 18 januari e. m.

propositionen. endast, skett en enda Sång> nämligen då 1922 års riksdag beviljade 85
(Forts) nuljoner kronor — tagits ur kassafonden, därför att beloppet betraktades såsom
ett engånganslag.

När herr Trygger sade, att det verkligen finns, och när han ansåg, att det
är alldeles självklart, att det måste finnas, en principiell skillnad mellan det
sätt, varpå jag betraktar en finansministers uppgift att beräkna inkomsterna,
och det sätt, som har använts av mina båda företrädare i ämbetet, tror jag!
att herr Trygger ej tillräckligt uppmärksammat den skillnad, som jag drog
upp mellan denna rent principiella utgångspunkt och de yttre omständigheter,
under vilka man får lov att låta principen verka. Jag är fullt övertygad
om att herr Thorsson ^icke skulle hava gjort någon invändning mot den ståndpunkten
att, i den mån det ekonomiska läget är stabiliserat, så att man har
möjlighet att beräkna utgifterna någorlunda riktigt, bör man också beräkna
inkomsterna på det sätt, på vilket man tror att de skola utfalla, och låta den
eventuella risken tagas av kassafonden. Jag tror, att om saken framställes
pa det sättet, skulle den hava vunnit anslutning även av finansministern i
herr Tryggers egen regering. Men, säger man, och det är riktigt, då bör
man också ha en kassafond, som är stor nog för att taga dylika risker. Det
skall jag gärna medgiva, att om storleken av en dylik kassafond kan man
tvista. Den enda punkt, om vilken. diskussionen egentligen skulle kunna föras
under denna riksdag, är alltså, såvitt jag förstår, den, huruvida jag i den nu
iramlagda finansplanen tagit alltför många miljoner ur kassafonden, icke för
att strö ut till höger och vänster och göra folk glada utan för att därmed betala
skulder, som på ett eller annat sätt måste betalas, såvida man inte vill
fortsätta^ att balansera dem. Det är möjligt, att man kan komma till den
uppfattningen, att kassafonden vid utgången av detta budgetår bör vara icke
38 utan 48 miljoner kronor och att man alltså fortfarande kan balansera med
spannmalslagerhusen och fryshusen såsom en fiktiv tillgång och låta 10 miljoner
kronor kvarstå i kassafonden för att vara på den säkra sidan. Jag
skulle även vilja giva herr Ekman samma svar, att det icke är riktigt att
jämställa finansministerns uppgifter och plikter med ämbetsverkens. '' Ämbetsverken
hava en viss skyldighet att komma med uppgifter, för vilka de.
såsom det heter, kunna ansvara. Såvitt jag förstår, känna de sig kanske av
denna sm plikt drivna att räkna mera försiktigt än de haft skyldighet till.
Alen de hava icke någon anledning att göra detta, om jag så får säga, politiska
bedömande^ —- som jag anser, att en finansminister bör göra — huruvida
det är riktigare att hava en säkerhetsmarginal eller att låta pengarna
ligga kvar i skattebetalarnas fickor. På grund härav anser jag, att det icke
är riktigt att överföra den försiktighet, som jag likaväl som herr Ekman anser
ämbetsverken hava skyldighet att iakttaga, till finansministerns beräkningar.

Vad vidare angår herr Tryggers roliga historia, tror jag icke, att jag missuppfattade
den. Jag använde heller icke anknytningen till denna historia på
annat sätt än för att ytterligare stryka under, att det även från herr Tryggers
sida tycks vara naturligt att jämföra staten och en finansminister, som ansvarar
för statens affärer, med en enskild affärsman. Man kan inte alldeles
likställa en enskild affärsman eller vilken medborgare som helst, en familjefader,
^ som låter familjen ha det bra, medan han lever, och icke lämnar efter
sig något, med en finansminister, som säger, att vi icke behöva ha onödigt
störa kassaförlag. Det är en stor skillnad mellan dessa båda saker och först då
man förstår detta, kan diskussionen fortsätta.

Även på en sista punkt tror jag att herr Trygger en liten smula missförstod
mig. Det var när det var tal om sparsamhet. Jag anförde, att om man ville
vara fullt säker på att dessa 9 miljoner kronor skulle komma näringslivet till -

Måndagen den 18 januari e. in.

8!) *1'' #•

godo, skulle man icke lämna dem kvar i fickorna vare sig lios konsument- StaUtverksskattebetalarna
eller lins betalarna av direkta skatter, ty i intet fall bleve alla
dessa pengar sparade, men om man däremot låter dem stå kvar hos staten skulle '' or
de bli sparade. En självklar förutsättning för detta resonemang var, att dessa
9 miljoner kronor icke skulle användas för löpande utgifter. Jag tror, att
jag till och med nämnde, att de skulle stå där såsom tillgång eller användas
för att betala skulder. Om dessa 9 miljoner kronor stå såsom tillgång i kassafonden
kunna de användas till att lätta på statens upplåning, och i samma
mån de lätta på statens upplåning, lätta de också på kapitalmarknaden. Yad
beträffar herr Tryggers argumentering att den enskilde affärsmannen låter
pengarna komma ut i rörelsen och icke stoppar dem i strumpan, så hoppas jag
det icke var herr Tryggers mening, att göra gällande, att de miljoner, som
staten har placerat på ena eller andra sättet, äro stoppade i en strumpa, utan
även de komma naturligtvis näringslivet till godo.

Herr Ljunglund: Herr talman! Jag har blott några ord att replikera på
hans excellens herr utrikesministerns mycket upplysande och mycket underhållande
kåseri.

Det var endast en sak, som jag skulle vilja anmärka mot hans excellens’
många värdefulla upplysningar, och det var den, att medan han diskuterade
denna fråga, så försvann så småningom allt vad rättsfråga och rättstvist heter.
Det hela förvandlads till en typisk intressefråga. Jag undrar, om själva
rättsfrågan var så alldeles främmande för Mosulproblemet. Jag undrar om
icke Sverige rent av fick den uppgift som det fick, därför att vårt land åtnjuter
ett stort anseende för sin starka rättskänsla. Detta är också en tillgång,
som bör vårdas. Om det nu förhåller sig så, att turkarna, genom att
hänvisa saken till förbundsrådet, hade så att säga skänkt efter på sin rätt,
vilket förefaller mig något otroligt, är det dock tydligt, att de med tanke på
Sveriges starka rättskänsla hade den förhoppningen, att deras rättvisa sak
skulle ifrån den svenska rapportörens och från det svenska ombudets sida, i
den mån han var domare, vinna någon uppskattning. Det visade sig också,
att de i det fallet dömde rätt. Hans excellens utrikesministern var ju för en
uppgörelse, som ville giva Turkiet rätt väsentligt mycket mera, än det slutligen
fick. Vad vi icke fingo veta här, var anledningen till att hans excellens
ändrade sin ståndpnkt. Jag får väl av hans allmänna uppfattning sluta mig
till att det var lämplighetsskäl. Då står det emellertid fast, vad jag sade i
middags, att en sådan opportunism medför sina risker. Jag anser, att den
icke minst för små länder kan vara ganska riskabel. Är det så, att frågan,
om det ena området skall tillhöra den eller den staten, skall förvandlas uteslutande
till en lämplighetsfråga, där rätten icke har något ord med i laget,
så tror jag, att detta kan bliva mycket farligt för de små staterna.

När jag också yttrade mig om den nödiga motsvarigheten mellan utrikespolitik
och försvar, har hans excellens herr utrikesministern alldeles rätt i, att
jag ingalunda hyste en så primitiv uppfattning, att jag menade, att ett starkt
väpnat Sverige skulle på ett helt annat sätt kunna hävda sin ståndpunkt i den
internationella debatten, utan jag menade, att ett väl rustat Sverige kunde
åtminstone med något mindre farhågor motse följderna av ett utslag, som gick
förbi rätten men fotades endast på s. k. lämplighetsskäl. Det är mig en stor
glädje att höra, att hans excellens hyser en så fast förtröstan till skiljedomstanken
och fredens framgångar. Jag skulle mycket gärna vilja dela denna
hans uppfattning och delar den kanske i enskilda detaljer, men i det stora hela
bestå dessa rivaliteter och motsättningar, om vilka jag talade på förmiddagen,
och de försvinna icke. därigenom att man blundar för dem. Den motsättning,
som har uppstått mellan Nationernas förbund å ena sidan och Ryssland och

Nr 3. 90

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Turkiet å den andra, försvinner icke genom att man blundar för den eller genom
att en hel del av de mindre staterna sinsemellan avsluta skiljedomstraktater.

När jag hörde hans excellens herr utrikesministerns optimistiska resonemang,
kom jag att tänka på en visa, som lär vara i svang och som jag hört, visserligen
icke sjungas, men citeras, och som lyder ungefär som så: När oväder
stundar, om bara man blundar, är himmelen ljusblå ändå.

Herr Örne: Herr greve och talman! Jag har begärt ordet icke i avsikt att
uppehålla kammaren med några allmänpolitiska utläggningar utan endast för
att lämna ett par upplysningar i anledning av det anförande, som min ärade
vän herr Stendahl hade för en stund sedan.

Vid genomförandet av rekonstruktionen av Nordiska handelsbanken, som
berördes av herr Stendahl, följde kreditkassan samma principer, som följts
beträffande övriga bankrekonstruktioner. Det är alldeles klart, att kassan
icke räknade med annat, än att de övertagna engagemangen hade det värde,
att de räckte för att lämna aktieägarna deras 20 % av aktiekapitalet. Men,
liksom vid föregående rekonstruktion, är det klart, att denna anstalt icke
behövde övertaga eller, rättare sagt, att man icke bad den övertaga några
engagemang, som voro fullt bankmässiga. Det var s. k. frusna krediter, som
det i stor utsträckning gällde, d. v. s. krediter, beträffande vilka man måste
avvakta tiden för att verkligen kunna avveckla dem. En omedelbar realisation
skulle otvivelaktigt hava tillskyndat kreditkassan liksom iiven banken
betydande förluster. Eår man däremot tid på sig, finns det utsikter till att
affären icke skall bliva så synnerligen dålig. Det förvånar mig i hög grad.
att en så erfaren affärsman som herr Stendahl verkligen kan tro, att man i
detta ögonblick kan komma till en säker uppfattning genom att lyfta locket
av kreditkassans portfölj och titta i den, när det gäller krediter av detta slag.
För en del bankers del äro ju förhållandena sådana — eller ha varit sådana —,
att man måste räkna med att ha tid på sig för att slippa likvidera vederbörande
bank.

Till slut endast ett ord om kreditkassans uppgift och verksamhet. .Efter
att hava tittat en smula på papperen tager jag mig friheten säga, att med det
utlägg, som finansministern har föreslagit, ja, till och med om utlägget skulle
stiga till det dubbla, har det svenska samhället på kreditkassan gjort en oerhört
stor vinst, tack vare möjligheten att med bistånd av denna kassa avveckla
i lugn och ro förhållanden, som vid en häftig avveckling skulle hava tillskyndat
enskilda stora förluster och kastat massor av arbetare ut i arbetslöshet.

Herr Stendahl: Herr vice talman! Jag vågar gentemot den siste ärade

talaren alldeles bestämt påstå, att hans uppgift att kreditkassan vid rekonstruktion
av Nordiska handelsbanken förfarit precis på samma sätt, som kassan
gjort vid alla andra rekonstruktioner, är fullkomligt felaktig. Jag skall
lämna ett belägg på att min uppgift gentemot den siste ärade talarens är den
riktiga.

Det är ett tillräckligt stort antal av kammarens ledamöter, som ha bittra
personliga erfarenheter från ett bankinstitut, som kallades Lantmännens bank.
När densamma rekonstruerades, skedde detta icke på det sättet, att aktieägarna
i denna bank tillförsäkrades en viss procent av sitt aktieengagemang
i den gamla banken genom gratisaktier i den nya, Jordbrukarbanken, utan det
gick till på det sättet, att staten genom kreditkassan alldeles bestämt fordrade,
att aktieägarna i Lantmännens bank till fulla aktiebeloppet skulle svara för
den gamla, d. v. s. den bankrutterande bankens, engagemang. Först sedan
det efter en lång likvidationstid kunde visas, att något överskott funnes för

Måndagen den 18 januari e. in.

!) 1

Nr X

aktieägarna, skulle detta utbetalas till aktionärerna. Här bär man — och
det är icke första gången -—- gått in på en helt annan linje, nämligen den, at1
man i förskott diskonterar ett överskott, som alldeles säkert icke finns, även
om man skulle taga på sig en likvidationstid lika lång som den, som man tog
på sig för att likvidera Lantmännens bank. Det är mot detta, min ärade
vän herr Örne, som jag reagerat. Det, som gäller mot den ene, kan också gott
gälla mot den andre, och den privatman, köpman eller annan, som tar risken
att ingå i ett aktiebolag, vet, att han därmed tar risken för hela det nominella
beloppet, under förutsättning att han icke betalat mera för sina aktier, ty då
blir ju risken ändå större. Det finns ingen anledning för staten att till täckande
av misspekulationer på aktier träda emellan, utan var och en må taga
sin egen risk, om han ger sig in på den leken. Däremot är det stor anledning
—- och däri instämmer jag fullständigt med den siste ärade talaren — för
staten att träda hjälpande emellan för alla dem, som icke i spekulationssyfte
gått in för det ena eller det andra, utan i förtroende till en institution, som
kallas för den av staten instiftade bankinspektionen, sätta in sina sparade
pengar i bankföretag, och att se till att dessa sparade icke bliva lidande.

Statsverks propositionen.

(Korta.)

Herr Luterkort: Herr talman, mina herrar! Såsom jag väntade, har denna
debatt icke kunnat gå förbi, utan att en av de båda beklagliga kommunalarbetarkonflikter,
som ägt rum i riket under förra året bragts på tal, givetvis i
form av ett angrepp mot den sittande regeringen. Detta angrepp har redan
besvarats från statsrådsbänken. Då jag icke desto mindre vill ytterligare med
ett par ord beröra denna sak, beror detta därpå att jag nser, att den uppfattningom
den rättsliga innebörden av kommunalarbetarkonflikterna, som gjorts gällande
från det angripande hållet, icke bör få stå alldeles oemotsagd i en debatt
som denna.

Jag vill då säga, att det t. ex. knappast finnes ett ord, som i partipolitiskt
syfte så missbrukats i detta sammanhang som ordet rättssamhället. Men jagskall
icke upptaga kammarens tid med att i detalj visa upp detta. Jag vill
endast, innan debatten avslutas, i kammarens protokoll hava antecknat ett uttalande
från högerhåll under de kritiska dagarna i Kalmarkonflikten.

Det yttrande, som jag syftar på, fälldes av en ledamot av denna kammare,
tillika en av Kalmar stads förtroendemän; jag tror icke, att han just nu är i
kammaren närvarande. Då man, från ett annat håll, där man hade intresse
av att få konflikten i hela dess omfattning bilagd på det sakligen sett för alla
parter bästa möjliga sätt, framförde en del synpunkter och i detta sammanhang
hänvisade till att frågan var föremål för den statliga förlikningsinstitutionens
verksamhet, svarades: Från stadens sida har ej begärts någon medling;
den åtgärden får stå för deras räkning, som skickat oss medlare. — Detta
var den ungefärliga innebörden av- det utav mig åsyftade uttalandet, vilket
jag önskat få antecknat. Det visar vilken grundskillnad i åskådning, som
bär i själva verket är rådande beträffande den rättsliga sidan av saken. Man
aktar icke för rov att ställa sig avvisande mot den form för arbetskonflikters
lösande, vilken redan nu rjunmes inom gällande lag. Det är detta som gör
det förklarligt, att man från vårt håll med en viss misstro motser kraven å
en lagstiftning om obligatorisk skiljedom o. cl. i vissa arbetskonflikter även
om man, såsom förhållandet är med mig, personligen, kan vara benägen för
att skrida till en saklig och objektiv undersökning rörande skiljedomsförfarandet
beträffande de rent rättsliga momenten uti ifrågavarande konflikter.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande proposition, såvitt
den angick tullsatserna för och restitutionsbeloppen vid återutförsel av kaffe
ävensom sockerbeskattningen, till bevillningsutskottet, i vad propositionen

Nr 3. 92

Måndagen den 18 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

rörde pensions- och indragningsstaterna, till bankoutskottet, såvitt propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 22, med förslag till lag om upplåtelse
under åborätt av viss jord m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt den angick förslaget till lag om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923, till jordbruksutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. M.aj:ts proposition
nr 24, angående vissa frågor rörande tillämpningen av föreslagen lag om upplåtelse
under åborätt av viss jord m. m.

Föredrogs och hänvisades till kammarens första tillfälliga utskott herr Fr ändens
motion, nr 15, om förbud mot anordnande utan polismyndighets tillstånd
av demonstrationståg m. m. på allmän plats å landsbygden.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Till tillfälligt
uskott ha remitterats motionerna nr 13 och 14. Jag hemställer, att
kammaren måtte besluta, att båda dessa motioner skola tilldelas första tillfälliga
utskottet.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 32, av herrar Holmgren och Petrén, angående anslag till bildprojektionsapparat
för den medicinska undervisningen vid karolinska institutet; och

nr 33, av herr Petrén, angående ändring i Kungl. Maj:ts förslag rörande
läkarbefattningar vid Hälsingborgs hospital.

Herr Elisson avlämnade en av honom m: fl. undertecknad motion, nr 34, med
förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete.

Denna motion hänvisades till bevillningsutskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutade kl. 11.05 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 20 januari.

93 Nr 8.

Onsdagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr stasrådet Nothin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 27, med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober
1900 om straffregister;

nr 33, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 10 i förordningen den 16
november 1863 angående allmänt kyrkomöte; samt

nr 37, med förslag till lag om ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna
i lagen den 19 juni 1917 angående ändring i vissa delar av lagen
den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial och utlåtande:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse;

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; och

nr <k i anledning av väckt motion angående dyrtidstillägg åt den hos riksdagen
tillfälligt anställda personalen.

Anställdes val av sju ledamöter i kammarens första tillfälliga utskott. Därvid
avlämnades 88 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckning »den
gemensamma listan» och upptagande namnen på följande personer i denna
ordning:

herr Sandegård,

» Anderson i Hägelåkra,

» Johansson i Hornsberg,

» Svänsson i Kalmar,

» Vrång,

fröken Hesselgren, Kerstin,
herr Schedin.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att för kammarens ledamöter få påpeka,
att bland de utdelade valsedlarna, närmast efter den valsedel som nu använts,
ligger valsedeln för suppleantvalet. Det är naturligtvis icke den valsedeln,
som nu skall komma till användning.

Nr 3. 94

Onsdagen den 20 januari.

Företogs val av sju ledamöter i kammarens andra tillfälliga utskott. Därvid
avlämnades 74 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »den
gemensamma listan» och alla utom två upptagande namnen på följande persouer
i denna ordning:
herr Julin,

» Kooth,

» Abrahamsson,

» Larsén,

» Nilsson i Östrabo,

» Österström,

» Andersson i Boda.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av fyra suppleanter i kammarens första tillfälliga utskott.
Därvid avlämnades 47 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckning »den
gemensamma listan» och upptagande namnen på följande personer i denna
ordning:

herr Magnuson, Paul,

» Sundberg,

» Karlsson i Gillberga,

» Ericson i Oberga.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Företogs val av fyra suppleanter i kammarens andra tillfälliga utskott.
Därvid avlämnades 42 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckning »den
gemensamma listan» och upptagande namnen på följande personer i denna
ordning:

herr Sanden,

» Dahl, G.,

» Holmgren, Israel,

» Nilsson, Alexander.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, med förslag till förordning om fastighetstaxering år 1927 m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Petrén m. fl. väckta
motionen, nr 29, angående statsbidrag till sjukhem för kroniskt sjuka.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 30, av herr Andersson, Elof, m. fl., angående nedbringande av byggnadskostnaderna
vid nyskapandet av småbruk och egna hem; och

nr 31, av herr Tjällgren m. fl., om statsbidrag till vinterväghållningen.

Onsdagen den 20 januari.

95 Nr 8.

Föredrogs och godkändes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

_ Vid föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade kungl. propositionerna
hänvisades dessa, nr 27 och 37 till behandling av lagutskott samt
nr 33 till konstitutionsutskottet.

Avgåvos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:
nr 35, av herr Tjällgren m. fl., om beredande av möjlighet till användande av
fraktionsbeteckning vid val till landsting;

nr 36, av herr Tjällgren m. fl., om beredande av möjlighet till användande
av fraktionsbeteckning vid vissa kommunala val; samt

nr.37, av herr Lindhagen, angående införande av verklig (decisiv) folkomröstning.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 38, av herr Johansson, Johan, m. fl., om anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande;

nr 39, av herr Leander, om anslag till iståndsättande av pansarbåten Oscar
II :s ångpannor m. m.;

nr 40, av herr Lamm, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag i fråga om anslag till kommunikationsdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli;

nr 41, av herr Thulin m. fl., angående förhandlingar mellan staten och Stockholms
stad om en provisorisk järnvägsförbindelse mellan statens egendomar
nordost om Stockholm och central punkt i Stockholm;

nr 42. av herr von Gei jer, om anslag till vissa värmeledningsarbeten i universitetets
i Lund institutionsbyggnader;

nr 43. av herrar von Sydoiv och von Sneidern,, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om lönereglering för befattningshavare vid tekniska högskolan;

nr 44, av herrar Boman och Björnsson, om inrättande av en professur i kemisk
teknologi vid Chalmers tekniska institut ;

_ nr 45, av herr Schedin m. fl., om ytterligare anstånd med genomförandet av
vissa bestämmelser i stadgan för fortsättningsskolan;

nr 46, av herr Lindhagen, om ökat anslag till svenska föreningen för Nationernas
förbund ;

nr 47, av herr Lindhagen, om anslag till svenska freds- och skiljedomsföreningen
;

nr 48, av herr Lindhagen, om ökat anslag till internationella fredsbyrån i
Geneve;

nr 49, av herr Lindhagen, om anslag till riksdagens interparlamentariska
grupp m. m.; samt

nr 50, av herr Lindhagen, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
för gäldande av Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund.

Herr Lindhagen väckte eu motion, nr 51, angående revision av lagen om
skiljemän.

Denna motion hänvisades till behandling av lagutskott.

Nr 3. 96

Onsdagen den 20 januari.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 52, av herr Lindhagen, angående beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring;
samt

nr 53, av herr Jönsson m. fl., angående åtgärder för tryggande av inhemsk
sockerbetsodling och sockerindustri.

Avgåvos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 54, av herr Jokansson, Johan Bernhard, om ändrade bestämmelser angående
s. k. kommunalt veto;

nr 55, av herr Berge, om förtydligande eller ändrad lydelse av 17 § 5 mom.
i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker;

nr 56, av herr Pålsson och herr Andersson, Elof, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag angående sänkning av sockerskatten; samt

nr 57. av herr von Gei jer m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående
sänkning av sockerskatten.

Avgåvos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 58, av herr Leander, om årligt understöd åt månadslönaren vid flottans
varv i Karlskrona Fritz Hammars änka;

nr 59, av herr Leander, om årligt understöd åt tre varvsarbetaränkor;
nr 60, av herr Björnsson, om understöd åt postföraren D. A. Danielssons
änka och minderåriga barn; samt

nr 61, av herr von Geijer, om pension åt korrekturläsaren i riksdagens tryckeriexpedition
C. O. Lundin.

Avgåvos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 62, av herr Fr änden, om ökat anslag till anordnande av utbildningskurser
för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna;

nr 63, av herr Gustafsson, Karl, m. fl., om ökat anslag till anordnande av utbildningskurser
för ladugårdsförmän och svinskötare; samt

nr 64, av herr Gustafsson, Karl, m. fl., om återupprättande av lantbrukskonsulentbefattningen
i Berlin.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Nilsson, Johan, i Kristianstad
för tiden den 22—den 30 innevarande månad.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.47 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

26US55