1926. Första kammaren. Nr 33 Riksdagens protokoll 1926:33Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

1926. Första kammaren. Nr 33

ProtokollRiksdagens protokoll 1926:33

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1926. Första kammaren. Nr 33.

Lördagen den 8 maj f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 3 och den 4 innevarande månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 2, sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1
samt första lagutskottets utlåtanden nr 29 och 30.

Vid föredragning av första lagutskottets memorial nr 31, angående arvode
åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m.,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtanden nr 22, 25 och 26.

Vid föredragning av andra lagutskottets memorial nr 27, angående arvode
åt byråchefen A. Molin, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen
av vissa frågor, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 29.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning av dels Lagförslag om
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning dels wbeMidens
ock i ämnet väckta motioner. begränsning.

Genom en den 29 januari 1926 dagtecknad proposition, nr 73, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
om arbetstidens begränsning.

Första hammarens protokoll 1926. Nr 33.

1

Nr 33. 2

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om J samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft föl arbetstidens

jan(]e [ anledning av densamma väckta motioner, nämligen
begränsning, “ “ ’ °

(Forts.) inom första hammaren:

nr 259 av herr Thorberg;
nr 260 av herr Reuterskiöld;
nr 261 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl.;
nr 264 av herr von Sydow m. fl.; och
nr 267 av herr Lindhagen; samt

inom andra kammaren:

nr 373 av herr Sundström m. fl.;

nr 381 av herr Holmström i Stockholm m. fl.;

nr 382 av herr Karlsson i Vadstena m. fl.;

nr 383 av herr Dahlén m. fl.;

nr 384 av herr Röing;

nr 385 av herr Hamilton m. fl.; och

nr 389 av herr Lindman m. fl.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i två
med A och B betecknade punkter, av vilka den förra innehöll ett lagförslag.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Westman: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets ut låtande

nr 20 hemställes, att detsamma må företagas till avgörande punktvis
och det i punkten A tillstyrkta lagförslaget föredragas, där .så erfordras, paragrafvis
och momentvis med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist;
att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan i punkten A
föredrages; att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext ej må behöva
uppläsas i vidare mån, än sådant av någon ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag om arbetstidens
begränsning.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer

1) av herr von Sydow, greve Spens samt herrar Ros och Anderson i Storegården,
vilka ansett, att utskottet, i anslutning till de av herr von Sydow
m. fl. och herr Lindman m. fl. i ämnet väckta motionerna, bort hemställa om
avslag å propositionen;

2) av herrar Sigfrid Hansson, Åkerberg och Magnusson i Kalmar, vilka på
anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;

3) av herrar Thorberg, Hagman, Johanson i Stockholm och Holmström i
Stockholm, vilka hemställt, att riksdagen måtte med avslag å övriga i ärendet
föreliggande yrkanden godkänna Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 73,
med den jämkning att 4 § andra stycket samt 7 § 2 och 3 mom. gåves den lydelse
reservationen visade.

Lördagen den 8 maj f. in.

3 Nr 33.

Utskottets förstäf) till lar/ om arbetstidens begränsning.

1 §.

Denna paragraf lydde:

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Fort».)

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Denna lag äger tillämpning å varje
rörelse, industriell eller icke, vari arbetare
användes till arbete för arbetsgivares
räkning, så ock å hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller
annat dylikt särskilt arbetsföretag,
vari arbetare på sådant sätt användes.

Denna lag äger tillämpning å varje
rörelse, industriell eller icke, så ock å
hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller
företaget till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas flera än fyra
arbetare, häri icke inräknad arbetare,
som användes till arbete, vilket avses i

a)—l) här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider,

c) arbete, som har till ändamål att
bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose
annat därmed jämförligt behov,

d) skeppstjänst, som omförmäles i
lagen om arbetstiden å svenska fartyg,
ävensom fiske,

e) skogsarbete samt kolning i mila,
ändock att arbetet icke är att hänföra
till skogsarbete, ävensom flottning,

f) upptagning av torv samt tillverkning
av bränntorv och torvströ,

g) jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess
binäring, som nu nämnts, ävensom
trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock
att arbetet bedrives utan samband
med jordbruk,

h) arbete, som åligger biträde i handelsbod,
rakstuga, frisérsalong eller
badinrättning,

i) sådant arbete i hotell-, restaurang-
eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande,
samt

c) arbete, som bedrives av staten,

d) arbete, som har till ändamål att
bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose
annat därmed jämförligt behov,

e) skeppstjänst, som omförmäles i
lagen om arbetstiden å svenska fartyg,
ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila,
ändock att arbetet icke är att hänföra
till skogsarbete, ävensom flottning,

g) upptagning av torv samt tillverkning
av bränntorv och torvströ,

h) jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess binäring,
som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel
och djurskötsel, ändock att
arbetet bedrives utan samband med
jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal
vid järnväg, som är upplåten för
allmän trafik,

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod,
rakstuga, frisérsalong eller
badinrättning,

k) sådant arbete i hotell-, restaurang-
eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande,
samt

Nr 33. 4

Lördagen, den 8 maj {. m.

Lagförslag om (j Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

arbetstidens

begränsning. jj arbete, som åligger portvakt och l) arbete, som åligger portvakt och
rForts.) av honom väsentligen förrättas i hans av honom väsentligen förrättas i hans
bostad. bostad.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Detta är tredje gången, som den

svenska riksdagen står inför ett avgörande i fråga om arbetstidslagstiftningens
vara eller icke vara. Det framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet, att
det särskilt ifrån en partigrupps sida i riksdagen önskas, att hela arbetstidslagstiftningen
skall slopas, när den vid årsskiftet utlöper. Jag vill icke ifrågasätta
allvaret i denna önskan, men jag fruktar, att om riksdagen följde de reservanter,
som yrka detta, så skulle den gjort samhället en mycket dålig tjänst,
såvida nämligen icke de svenska arbetsgivarna äro beredda att på annat sätt,
utan några slitningar och tvister, ordna för den svenska arbetarklassen, en arbetstid,
som praktiskt taget skulle komma att överensstämma med den ordning,
som gäller enligt hittills gällande arbetstidslag. Det kan väl icke råda någon
tvekan därom, att det icke för den organiserade arbetarklassens del finns en
tanke på att godvilligt medge någon förlängning av den normalarbetsdag, som
tagit sig uttryck bland annat i en lagstiftning, som snart under 6 år varit gällande.
Majoriteten i utskottet har ju också ställt sig på den ståndpunkten, att
en lag angående arbetstiden i vårt land bör bibehållas, och var och en vet ju, att
detta med all sannolikhet också kommer att bliva riksdagens beslut.

Regeringen hade, då den skulle göra framställning till riksdagen om arbetstidslagens
förnyande från och med ingången av nästa år, att taga ställning till
frågan, huruvida man borde anpassa den svenska lagen efter den så kallade
Washingtonkonventionen. För min del kan jag icke förstå det motstånd, som
möter däremot, och jag kan alldeles särskilt icke förstå det motstånd, som möter
från industriidkarehåll mot en internationalisering av arbetstiden. Det är
väl ändå ganska uppenbart — därest man måste räkna med, att arbetstiden för
Sveriges del kommer att i lag regleras för framtiden på ungefär samma sätt
som den nuvarande lagen reglerar den — att det ur den svenska industriens konkurrenssynpunkt
måste vara av verkligt intresse, att arbetstiden även i med
oss konkurrerande länder kommer att antingen avtalsvägen eller på laglig väg,
och i det fallet helst på laglig väg, regleras i så nära överensstämmelse med sådana
arbetstidsbestämmelser, som gälla i vårt eget land — om nämligen den
satsen är riktig, att frågan om arbetstiden har någon stor betydelse för produktionskostnaderna
i de olika länderna. Det är säkerligen en sak, som kan diskuteras,
därför att arbetarnas kvalitet som bekant ju är ganska olika i de skilda,
länderna, och det är väl icke att smickra den svenska arbetarklassen, om man
säger, att de svenska arbetarnas kvalitet är överlägsen kvaliteten hos arbetarna
i de flesta länder och fullt jämbördig praktiskt taget med arbetarkvaliteten
även i de länder, som i det avseendet ha den högsta standarden. Så till vida
skulle det kanske ekonomiskt sett icke heller betyda så förfärligt mycket, om
det i ett par länder tillämpas en arbetstid, som är längre än den arbetstid, som
tillämpas i Sverige. Men från industriidkarhåll har man åtminstone hittills
aldrig velat medge, att olika arbetstider kunna ge ungefär samma produktionskostnader,
utan på det hållet har man ständigt med styrka understrukit, att
arbetstiden har ett väsentligt inflytande på produktionskostnaderna. Och om
den meningen är riktig, måste det vara ett industriidkarintresse minst lika mycket
som ett arbetarintresse, att denna lagstiftning blir internationaliserad.

Nu är det ju bekant, att Washingtonkonventionen icke har ratificerats på allvar
av mer än ett av de mera betydande industriländerna, nämligen T.jeckoslovakiet,
men lagar, som reglera arbetstiden i tämligen nära överensstämmelse
med den arbetstidsreglering, som den svenska lagen innebär, existera dock

Lördagen den H maj f. in.

5 Nr 33.

begränsning.
(Forts.)

praktiskt lagd i alla länder i Europa, utom i England, Estland och Danmark.
Vad Danmark och England beträffar är det ju allom bekant, att arbetstiden
tliir åtminstone för industriens del är reglerad ned till 48 timmar och, vad viktiga
industrier beträffar i England, ända ned till 44 timmar och att där alltså
gäller för ganska betydande arbetargrupper en ännu kortare arbetstid än den,
som enligt hittills gällande svensk lag tillämpats i vårt land.

Om man nu kan konstatera, att en sådan arbetstidslag, i varje fall en sådan
arbetstid, praktiskt taget är genomförd överallt, så är det förhållandet, att icke
de olika länderna ännu ha ratificerat Washingtonkonventionen, icke något argument
emot Sveriges anslutning till denna konvention. Det är uppenbart, att
så länge som ett land skjuter framför sig alla andra länder, då det gäller att
taga ställning till frågan om ratifikation, så länge blir det ingen ratifikation.
Den svenska riksdagens hållning åberopas av andra länder. Vi åberopa andra
länders hållning, och konventionens ratifikation kommer på det sättet icke till
stånd, om några länder icke börja. Jag hoppas för min del, att det snart nog
skall bli Belgiens tur att biträda Washingtonkonventionen, Belgien är ju också
ett betydande industriland. Det är ju på det sättet det går till, då en konvention
skall förallmänligas, att det ena landet efter det andra biträder den. Om
den, såsom jag är övertygad om, är till gagn för den allmänna utvecklingen,
kan jag icke erkänna, att Sverige nu bör på det sätt, som den allmänna meningen
i de borgerliga grupperna inom riksdagen önskar, ställa sig avvisande emot
Washingtonkonventionen.

Med anledning av, att regeringen ansåg att Washington-konventionen borde
av Sverige biträdas, eventuellt med ett villkor att det stora industrilandet söder
om Östersjön, som på vissa punkter driver en skarp konkurrens med svensk
industri, också skulle biträda denna konvention, blev konsekvensen av denna
regeringens ståndpunkt självfallet den, att vår lag borde underkastas de jämkningar,
som skulle möjliggöra denna anslutning till Washington-konventionen.

Vad var det då för revolutionerande och farliga attentat emot gällande arbetstid,
som regeringen i det avseendet ansåg sig böra förorda? I själva verket rör
det sig om trenne i nu gällande lagstiftning upptagna undantag. Det ena undantaget
var det för statens arbetare. Vad är det nu för argumentation,
som utskottet använder för att avvisa detta förslag om, att
statens arbetare skulle inbegripas under lagstiftningen? Jo, utskottet
säger följande: »Som bekant har emellertid på administrativ väg en väsentligen
mot arbetstidslagstiftningen svarande arbetstidsreglering i allmänhet redan
sedan länge genomförts inom så gott som alla de statens verksamhetsområden,
vilka motsvara dem, som äro inbegripna under nämnda lagstiftning. Med hänsyn
härtill synes den föreslagna förändringen sakna bärande skäl för sig.»
Det vill med andra ord säga, att när man kan konstatera, att någon reell förändring
icke skulle komma att inträffa, därest statens arbetare droges in under
lagstiftningen, så säger utskottet, att det utgör ett skäl för undantagets bibehållande,
under det att regeringen sagt, att det utgör ett skäl för undantagets

slopande.

Om man måste konstatera, att det här föreligger en rent formell fråga, då
ställer jag upp det spörsmålet: Vad skall det tjäna till att låta möjligheterna
till Sveriges anslutning till Washington-konventionen stranda på en sådan
rent formell fråga? Detta är väl en riktigare frågeställning, förefaller det mig,
än den utskottet givit uttryck åt i sitt rrtlåtande. Det beror naturligtvis på,
vilken ståndpunkt man överhuvud intager till frågan om arbetstidslagens internationalisering
om man anser den frågeställningen riktig eller ej,. men
den dagen kommer, det är jag övertygad om, då även arbetsgivaresidan
skall bli en av de ivrigaste förespråkarna för denna lagstiftnings
internationalisering och man på den sidan kommer att mycket radi -

Nr 33. 6

Lördagen den 8 maj f. in.

Lagförslag ov
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

4 kålt förändra sin hållning i det avseendet. Då den förändringen inträffar,
mina herrar, är det icke praktiskt att hava en lagstiftning i sitt eget land, som
bara av formella skäl utgör ett hinder för anslutningen till den internationella
konventionen Det är nämligen faktiskt så, det kan visas i detalj, om jag lager
t. ex. den största arbetsgivaren i vårt land, nämligen statens järnvägar, att
den arbetstid, som nu reglerats genom administrativa, förordningar, praktiskt
taget icke på en enda punkt skulle komma att förändras, om statens arbetare
droges in under lagstiftningen.

Detsamma gäller beträffande det andra undantaget, nämligen det nu gällande
undantaget för de enskilda järnvägarna. Även där äro genom avtal mellan
arbetsgivare- och arbetareorganisationerna samma arbetstidsbestämmelser genomförda,
sa att undantagets slopande ur lagen endast är en formell, en laglig
bekräftelse på de mellan parterna träffade överenskommelserna.

Det har, inte i utskottsutlåtandet, men i den allmänna propagandan emot
regeringens ståndpunkt i denna sak förklarats, att regeringen har velat på ett
mycket markant sätt skärpa den nuvarande arbetstidslagstiftningen. Jag får
uppriktigt såga, att jag kan icke på mer än den tredje punkten upptäcka
någon sådan reell skärpning av arbetstidslagen i det förslag, som regeringen
framlagt för riksdagen. Vad undantaget för statens arbetare beträffar, finns
det en annan synpunkt, som efter min mening borde göra det till en grannlagenhetssak
för riksdagen att icke bibehålla det undantaget. Det har icke varit
vanligt nämligen — och det gäller icke heller beträffande arbetsskyddslagstiftningen
— när staten lagligen ålagt enskilda näringsidkare vissa förpliktelser,
att. staten då själv förbehåller sig att icke behöva följa samma förpliktelser
i den man staten uppträder såsom direkt konkurrent till enskild verksamhet,
och det finns vissa sådana punkter, där man kan säga detta vara fallet. I det
avseendet är det ett rimligt krav ifrån hela det enskilda näringslivets sida, att
staten icke skall få förbehålla sig själv mildare socialpolitiska bestämmelser
än vad den ålägger sina eventuella konkurrenter. Även det är ett argument,
som enligt min uppfattning har större tyngd än det argumentet emot undantagets
slopande, som lagutskottet anfört.

Sedan kommer jag till den verkliga skärpningen. Jag måste erkänna, att
det icke är någon stor fråga, huruvida företag med högst fyra arbetare skola
vara indragna under lagen eller ej, men då Washington-konventionen icke känner
till något, sådant undantag, så tycker jag, att frågan är för liten för att få
stå såsom ett hinder för möjligheterna till en ratifikation.

Det har gjorts en utredning, som mera är att betrakta såsom en stickprovsutredning,
men tyder på. att hela det antal arbetare, som denna bestämmelse
gäller, utgör 31,000 personer, av vilka cirka 25 procent avtalsmässigt synas
vara bundna vid åttatimmarsarbetsdag. Det skulle alltså vara en grupp om
k an ske ^ 23,000 ä 24,000 personer, som skulle komma att drabbas av denna
skärpning av lagen, som detta undantags slopande i lagen skulle medföra. T
förhållande till hela antalet arbetare, som den svenska arbetstidslagen omfattar,
synes mig detta vara en alltför ringa vinst, om man nu betraktar det såsom en
vinst att stå utanför lagen, för att denna sak liksom det föregående undantaget
skulle behöva utgöra ett hinder för Washington-konventionens ratifikation.
Principiellt sett synes mig detta undantag icke vara försvarbart,. Det är något
absurt i det. att. om det finns på en plats, låt mig säga, två stycken små snickeriverkstäder,
och den ena verkstaden sysselsätter sex arbetare men den andra
fyra arbetare, denna alltjämt lilla snickeriverkstad med sex arbetare ögonblickligen
skall falla in under lagen, under det att konkurrenten på andra sidan
gatan icke faller under lagen. Det förefaller mig icke vara en sympatisk lagstiftning
som på det sättet med en så skarp gräns skiljer mellan de små företagen
själva. Det finns en bestämmelse i den svenska lagen, som säger, att arbets -

Lördagen den 8 maj f. in.

7 N r 3SJ.

rådet, ifall inom ett förtal det övervägande antalet arbetare är överens ined
arbetsgivaren om eu utsträckning av arbetstiden utöver den tid, som lagen föreskriver,
därest det icke sker eu oskälig utsträckning av arbetstiden genom denna
överenskommelse, bara skall bekräfta donna överenskommelse. Denna undantagsbestämmelse
bär, enligt vad jag erfarit, kommit i tillämpning i åtskilliga
fall, och det är väl intet tvivel underkastat, att om man slopade själva detta
undantag ur lagen, så skulle på den vägen, som det nyss berörda momentet i
lagen anvisar, överallt där det finns ett verkligt intresse för att fä eu något
längre arbetstid, dispens ifrån lagen komma att sökas, och man skulle ingalunda
Ja eu mindre smidig anpassning till lagen på den vägen än pa den, som själva
undanlaget nu erbjuder. Allt detta gör, att jag icke. kan erkänna, att regi -ringsförslaget innebär några väsentliga skärpningar. Det innebär, med undantag^-
denna punkt, formella korrigeringar och jämkningar i lagen, Dika skulle,
gom sagt, möjliggöra en ratifikation av Washington-konventionen.

Jag skall icke här åberopa den konferens, som på sin tid hölls i London,
på annat sätt, än att jag skall påpeka, att den enligt de deltagande ländernas
egna uppgifter avsåg att bana väg hos de störa industriländerna för en ratifikation
av Washington-konventionen, och jag tror icke det är för mycket, om
man säger, att en sådan ratifikation är på väg, är stadd på marsch och, även
om det dröjer någon tid till, kommer till stånd, därför att behovet av denna
arbetstidslags internationalisering allt starkare och starkare kommer^att framträda.
ju klarare det blir, att hoppet om att lagstiftningen helt och hållet skall
blåsa bort igen genom någon vind kommer att försvinna.

Emellertid föreligger det ju mellan regeringens förslag och utskottsförslaget
en skillnad även på en annan punkt, nämligen rörande fragan, huruvida lagen
skall komma, som det säges, att återigen få en provisorisk karaktär^eller
om den skall göras definitiv. När man skall taga ståndpunkt till den frågan,
vilket regeringen hade att göra, da propositionen skulle utarbetas, sa blir väl
den första frågan, som skall besvaras, den: finns det något förnuftigt ändamål,
som främjas genom att göra en lag utav detta slag återigen provisorisk för
tredje gången? Ty vi bruka ju inte annat än under kristider här i landet antaga
lagar, som betecknas såsom provisorier. Antingen antages en lag eller
också förkastas den, och det är endast alldeles speciella kristidsförhållanden,
som motivera, att man gör något, som då också anses vara en undantagslagstiftning,
för denna kritiska tid. Men, mina. herrar: finns verkligen den tron
här i riksdagen, att arbetstidslagen är en kristidsföreteelse och att det gäller
att avvakta upphörandet av något kristillstånd, för att denna lagstiftning skall
komma att falla bort? Det kan vara intressant att få veta, huruvida det verkligen
finns en sådan uppfattning utanför det socialdemokratiska partiet rörande
denna sak. För min del är jag övertygad om att, därest, som nu är att
förutse, riksdagen beslutar, att denna lag skall äga ny giltighetstid under fyra
år, och att vi alltså haft en arbetstidslagstiftning under inalles jtio år, denna
lagstiftning icke kan falla, då provisoriet utgar, med mindre sa starka, nya
skäl kunnat anföras för olämpligheten av lagstiftningen, att den i alla fall
skulle komma att falla. Den dag man kan klargöra, att det verkligen finns
en så stark argumentation emot en laglig reglering av arbetstiden, att svenska
folket blir övertygat om en sådan laglig reglerings olämplighet, den dagen
kan man avskaffa lagen vare sig den fått denna provisoriska karaktär eller
den antagits utan någon tidsbegränsning, ty provisoriets karaktär ligger ju
uteslutande i tidsbegränsningen. Då ställer jag återigen upp det spörsmålet:
vilket förnuftigt ändamål fyller den av utskottet föreslagna tidsbegränsningen?
Jag kan ej se, att det finns något verkligt motiv ur saklig synpunkt för
en sådan hållning. Regeringsförslaget har ansetts vara en demonstration. Ja,
mina herrar, därest riksdagen avvisar vissa regeringsförslag i den föreställ -

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 33. 8

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

^jnS6n, att de endast framlagts som demonstationer, då skulle ju eu regering,
därför att den vet, att det inom vissa partigrupper finns ett mer eller mindre
deciderat motstånd mot en linje, icke kunna hoppas, att genom sin argumentation
kunna övertyga ens de odeciderade. Och jag vågar säga, att någon stark
motivering för denna lags fortsatta karaktär av försökslag har åtminstone ei
utskottet presterat.

Det heter i utskottets utlåtande, att man inom sakkunniga kretsar fortfarande
star tveksam inför spörsmålet, hur reformen i åtskilliga avseenden bör
slutgiltigt utformas. Ja, men den saken förändras väl ej. därest lagen antages
pa ett mera definitivt sätt eller betraktas som en vanlig lag helt enkelt, ty det
ar ej något annat, som är ifrågasatt. Därest man blir på det klara med att
det pa vissa punkter behöves en ny utformning, ja, då kunna väl de svenska
statsmakterna göra denna nya utformning, när man verkligen kommer underlund
med^att den behöves. Vidare säges det, att »de internationella förhållandena
pa arbetstidsreglenngens område ännu äro föga stabiliserade. Omförmalda
konvention är sålunda fortfarande ratificerad allenast av ett fåtal stater.
Uppenbart torde också vara, att det för vårt lands konkurrens på den internationella
marknaden måste vara av betydelse, att den svenska arbetstidsregiermgen
tager tillbörlig hänsyn till motsvarande lagstiftning i de med Sverige
konkurrerande länder.»

Det är det felet med resonemanget, att man i intet annat land har ansett
att denna, som utskottet ^säger. brist på stabilitet skulle ha motiverat en tidsbegränsning
av lagen. Vad det skulle finnas för skäl för oss att tidsbegränsa
lagen med hänsyn till internationella förhållanden och konkurrensen med sådana
länder, där man ej ansett en tidsbegränsning nödvändig, det få herrarna
ursäkta, att jag har ganska svårt att förstå. Det förefaller mig ej heller att
den motiveringen har någon verklig bärkraft. Skulle jag göra ett försök att
karakterisera vad som döljer sig bakom det, så misstänker jag, att det snarast
ar samma känsla, som gör att »bränt barn skyr elden», nämligen att man i
grund och botten är litet rädd för denna lagstiftning och därför söker eu utväg
att kunna säga, att man icke på allvar bundit sig för en laglig reglering
av arbetstiden, ehuru jag, som sagt, är övertygad, att detta betraktelsesätt ändå
icke är riktigt.

Jag vill emellertid påpeka, att just därför att man måste utgå från att en
lagstiftning, som räckt så länge som i tio år, ej kan falla, med mindre så starka
skal kunna anföras mot den. att de i alla fall medföra lagens slopande —
just därför har ju denna sak icke någon stor reell betydelse. Och om det anföres,
^ att regeringen företräder arbetarklassens synpunkter särskilt i denna
sak, sa tror jag, att jag mycket lugnt kan säga, att ur denna klass synpunkt har
det praktiskt taget ingen betydelse, alls vilket beslut riksdagen i detta avseende
fattar. Det kommer nog att visa sig, att åttatimmarsdagen är lika fast,
vare sig utskottets förslag eller regeringens förslag antages på denna punkt.
JMen.det. linnés ■ det måste jag erkänna — två fall, som kunna tänkas, då ett

?oqo1T°1T . ™ec!f°ra fara för lagens bestånd. Det ena fallet är det, att år
19dU, da det återigen blir fråga om lagens förnyelse, för fjärde gången, i form
av ett nytt provisorium, det sitter en högerregering, som vägrar framlägga förslag
om förnyelse av lagen, eller att det sitter en sådan regering, som vägrar
sanktionera ett på grund av motioner i riksdagen fattat beslut om denna lags
förnyelse. Det fallet är naturligtvis tänkbart. I den mån den risken finnes,
kan det ju för anhängarna av lagen bara tjäna till att stärka intresset för att
en sådan regering ej skall få något tillfälle att utföra sådana eventuella avsikter.
Det finns ett annat fall, och det är att det blir en högermajoritet i denna
kammare. Vore lagen definitiv, kunde en förstakammarmajoritet icke emot
andrakammarmajonteten avskaffa lagen genom motioner om dess upphävande,

Lördagen den 8 maj f. in.

9 Nr 88.

men när lagen ej är definitiv, om den majoriteten finnes år 1930, — vi ha ju
sett de spirande förhoppningarna i den riktningen — kan den i forsta kammaren
mot andra kammarens majoritet förhindra lagens förnyelse. Det må tillåtas
mig spörja, om detta är den verkliga avsikten med förslaget om ett förnyat
provisorium, att ge första kammaren en sådan särställning i fråga om denna
lag, som den ej har i fråga om andra antagna lagar, en särställning, som, jag
tillåter mig säga det, strider mot vår konstitutions anda.

Det är ju mycket möjligt, att även en högermajoritet skulle i hög grad besinna
sig, om den verkligen försattes i den ställningen, att den fick makt
att slopa denna lagstadgade reglering av arbetstiden, men därom kan man intet
med bestämdhet veta. Ännu förefaller ju motståndet mot denna lag från högerns
sida vara synnerligen utpräglat, och, som sagt, jag skulle vara intresserad
att veta, om detta förslag om ett provisorium döljer den tanken, att det en
vacker dag skall sitta en majoritet åtminstone i den ena kammaren, och då väl
sannolikt i denna kammare, som skall fälla lagen även mot folkmajoriteten, såsom
den kan taga sig uttryck exempelvis i valen till andra kammaren? Jag
får uppriktigt säga, att personligen tror jag ej, att dessa förhoppningar, som
eventuellt kunna hysas på högerhåll, komma att infrias, och därför anser jag
ej heller, att dessa vådor äro mycket stora. Men jag kan ej neka till, att de
eventuellt kunna infinna sig en dag. Det gör, att jag även med hänsyn till
den konstitutionella sidan av saken måste anse, att åt lagen borde ha givits en
vanlig lags karaktär. Det är nämligen säkert, att om man en vacker dag kommer
att stå inför utsikten till en strid på fullt allvar om denna lagstiftnings
vara eller icke vara, då skall det visa sig, att den socialpolitiska vinst, som
1919 kunde åstadkommas, har bakom sig ett så starkt stöd, att det kommer
att bli ett ganska farligt äventyr att söka beröva de delar av befolkningen, till
vilkas skydd denna lag är stiftad, detta skydd.

Herr von Sydow: Herr greve och talman! De av herrarna, som tagit del

av andra lagutskottets förevarande utlåtande, torde ha funnit, att jag här står
antecknad som reservant, och jag vågar tro. att det knappast varit någon överraskning
för någon av herrarna, ty varje gång vi haft en proposition om åttatimmarslagen
till behandling här i riksdagen, har jag i utskottet röstat emot den
och talat emot den i kammaren. Jag beklagar, att då jag nu också yttrar mig,
jag nödgas upprepa en del av vad jag förut sagt, ty skälen mot lagen äro de
samma nu, som de voro första gången propositionen framlades och jag opponerade
mig mot den i riksdagen.

Det förnekas knappast på något håll och, som jag tror, icke heller av statsrådet
och chefen för socialdepartementet, att åttatimmarslagen medfört en väsentlig
ökning av produktionskostnaderna och därigenom i hög grad betungat
särskilt industrien. Det skedde 1925 enligt regeringens beslut en utredning av
socialstyrelsen och kommerskollegium angående verkningarna av lagen, men
jag får säga, att denna utredning var föga givande. Det var också ganska naturligt,
då förhållandena voro sådana, att något definitivt utslag ej kunde ges —
man skulle jämföra nuvarande tidsförhållanden med kristidens. Emellertid yttrade
sig båda dessa myndigheter i den riktningen, att industrien blivit betungad.
Socialstyrelsen yttrade, »att arbetstidslagstiftningens genomförande å ena
sidan obestridligen förorsakat avsevärd ökning av produktionskostnaderna men
å den andra för arbetarna medfört förmåner, som av dem högt värdesättas —
verkningar, som icke för styrelsen inneburit någon nyhet utan redan tidigare
från styrelsens sida framhållits vara att vänta. Huruvida nackdelarna i förra
avseendet visat sig skäliga eller icke i förhållande till fördelarna i det senare
—■ den enda jämförelse som torde kunna ifrågakomma mellan nu berörda inkommensurabla
värden — därom anser sig styrelsen icke med stöd av utred -

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

Nr 33. 10

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om ningens resultat kunna uttala någon bestämd mening». Detta är ju en salobegrämsning
monisk dom, och jag får saga, att när den kommer från socialstyrelsen, kan
(Forts) '' den värdesättas som opartisk. Kommerskollegium däremot framhöll mer bestämt
de svårigheter, som många av våra viktigare industrier råkat i på grund
av åttatimmarslagen.

Socialstyrelsen beräknade, att arbetstidens förkortning på grund av lagen utgjorde
för industrien ungefär 15 procent. Nu synes det mången, som ej är inne
i dessa förhållanden, att en med 15 procent förkortad arbetstid icke skulle väsentligt
öka produktionskostnaderna, men det är ett fullständigt misstag, ty de
kapital, som äro bundna inom industrien för anläggningar, byggnader, fabriker,
maskiner o. d. äro så stora, att en minskad användning av dem ökar
produktionskostnaderna i hög grad. Jag vågar påstå, att det finns åtminstone
en mycket viktig svensk industri, som blivit förödd genom åttatimmarslagen.
Det är vår äldsta storindustri, järnindustrien, som en tid hållit uppe hela den
svenska handelsbalansen och därigenom det ekonomiska läget i landet. Herrarna
veta i vilket utomordentligt bekymmersamt läge denna industri befinner
sig.

Nu säges det — och det kommer att svaras mig — att detta järnindustriens
svåra läge ej beror på åttatimmarslagen utan på de dåliga konjunkturerna.
Detta är i så måtto sant, att hade de högre priser på järn hållit sig kvar, som
rådde under kristiden, hade industrien mycket väl kunnat bära de produktionskostnader,
som åttatimmarslagen medfört, men det var naturligt, att dessa priser
ej kunde bibehålla sig, och med nuvarande priser kan industrien icke bära
fördyringen genom åttatimmarslagen. För övrigt äro ej heller priserna lägre,
än de voro före kriget. För en ton svenskt handelsjärn noteras nu omkring 17
kronor mot 14 till 15 kronor före kriget. Där finns sålunda en avsevärd margi.
nal, och dock bar sig industrien före kriget men bär sig nu ej alls. Den be finner

sig i ett förtvivlat läge, den huvudsakliga anledningen därtill äro de
ökade kostnader till följd av åttatimmarslagen. Nu vet jag väl, att för majoriteten
i denna kammare och i riksdagen är denna omständighet, om också i och
för sig beklaglig, icke av något avgörande värde. Man får ju av sådana skäl
ej göra någon inskränkning i den heliga bestämmelsen om åttatimmarsdagen
— låt sedan järnindustrien gå under — och arbetarna — ja, i nödfall får väl
staten taga hand om dem.

Om vi särskilt söka se efter, i vad mån åttatimmarslagen haft för verkan för
arbetarna i järnindustrien, så är det så, att avlöningen där är ungefär normal.
Enligt den sista statistiska beräkningen, som är gjord av arbetsgivarföreningens
statistiska byrå för senare delen av förra året, är timförtjänsten 97 öre. Det
är en tämligen normal förtjänst, kanske den ligger något i underkanten. Men
på grund av förhållandena kan det icke vid järnbruken arbetas mer än halv
tid. Det arbetas i regel var annan vecka. Sålunda har varje arbetare i regel
24 timmars arbetstid i veckan. Med denna arbetstid kunna ju herrarna förstå,
i vilken förtvivlad situation arbetarna befinna sig. Det är resultatet av arbetslagen
för denna industri! I fall man där åter finge en förlängd arbetstid, behövde
ej regeringen, tror jag, ägna sig mycket åt den svåra frågan om fusionen
inom järnindustrien, och jag tror, att kreditkassan skulle kunna lägga armarna
i kors, ty då skulle den saken lösas av sig själv och på ett tillfredsställande
sätt. Det är otvivelaktigt — jag fick senast i går från industriernas representanter,
från det mest autentiska håll en försäkran, att valsverken kunna ekonomiskt
gå med tio timmars arbetstid men icke kunna gå med åtta timmars
arbetstid.

Vad nu beträffar utskottets utlåtande, så visste ju var och en, i vilken riktning
det skulle gå i frågan om förnyad åttatimmarslagstiftning eller icke. Vi
visste, att den överenskommelse, som träffades 1918 mellan det dåvarande libe -

Lördagen den 8 maj f. in.

ii Nr :a

fåla partiet och socialdemokraterna, ännu håller, och det är ju i och för sig
icke att anmärka emot, att man står vid överenskommelser. Det förundrar mig
mer, att bondeförbundet nu är med om lagstiftningen, ty den synes mig innebära
en stor lära för just jordbruksnäringen. Denna fara är ej direkt, ty som
vi veta, är lantbruket undantaget i rån lagen, men att därför anse, att man giirna
kan vara med på den och säga: den drabbar icke oss — det är egoistiskt och
kortsynt. Jag tror också, att verkningarna av lagen redan börja att tränga sigill
på jordbrukets område. Och faran är att de komma att sträcka sig längre.
Herrarna böra komma ihåg, att det finns ett stort land, där man infört lagen
även på jordbrukets område. Det är Tjeekoslovakiet.

Vad i (ivrigt utskottsutlåtande! beträffar, kan jag ju vara tacksam för vissa
uttalanden däri. Utskottet uttalar sig mycket bestämt eller åtminstone ganska
bestämt om de ofördelaktiga verkningarna av lagen, ekonomiskt sett, fastän utskottet
icke drager några konsekvenser av detta uttalande. Jag iir också tacksam
för att utskottet tagit avstånd från tanken att ändra lagen därhän, att
Washington-konventionen blir tillämplig. Det är nog riktigt, som statsrådet
och chefen för socialdepartementet sagt, att det egentligen är tre punkter, som
man behöver ändra i vår lag för att få Washington-konventionen tillämplig här
i landet. Men den värdesättning, som statsrådet har på ändringarna, kan jag
ej fullt instämma i. Vad nu statens arbetare beträffar, är det ju riktigt, att
lagen icke skulle medföra, praktiskt sett, några stora förändringar för dem,
men jag hemställer, om icke ändå det vore litet underligt för de administrativa
myndigheterna, om de ändringar, som även inom statsförvaltningen stundom
äro nödvändiga i speciella fall, t. ex. de licenser, som måste givas, måste sökas
hos en sådan myndighet som arbetsrådet — staten skulle bli absolut beroende
av arbetsrådets beslut, ty det får ju icke på något vis överklagas. Vad de enskilda
järnvägarna beträffar, var statsrådets uttalande ej riktigt, ty där skulle genomförandet
av åttatimmarslagen i praktiken medföra ogynnsamma följder. Det
är riktigt, att en stor del av dessa järnvägar hava avtal, där åttatimmarslagen
tillämpas till stor del, men absolut sker det icke, och det finnes järnvägar,
som icke äro med om denna sammanslutning, och där det tillämpas längre
arbetstid. Och det är just de svagaste järnvägarna, sådana som icke bära sig
mer än nätt och jämnt, som skulle drabbas av denna lagstiftning, och de skulle
bli mycket betunga de av den.

Vad så beträffar undantaget för företag med fyra arbetare och därunder, så
har detta faktiskt stor betydelse. Jag kan ej kritisera de siffror, statsrådet
bär anförde, ty jag känner ej, hur de tillkommit, men de tyckas enligt statsrådets
eget uttalande icke grunda sig på en fullständig, utan på en sporadisk
undersökning. En sådan undersökning måste vara mycket svår, ty att få reda
på en hel massa av dessa små arbetsgivare är ju mycket kinkigt. I varje fall
tror jag, att var och en som känner förhållandena, skall säga med mig, att
upphävandet av detta undantag skulle väcka den allra största misstämning och
förbittring runt om i landet, och detta därför, att man har en naturlig känsla
av, att hela denna lagstiftning egentligen aldrig borde ha berört något annat än
fabriksindustrien. Hela motiveringen, varför man infört den, stämmer endast
i fråga om arbetet i fabrikerna. Det är denna känsla som folket har, och därför
håller man fast vid detta undantag från lagen.

Vidare uttalade sig statsrådet något om Washington-konventionen, och jag
ber att få säga några ord därom. Nu är det så, att Sverige hade en delegation
vid konferensen i Washington, och denna delegation tillstyrkte Washingtonkonventionen.
Ordförande i delegationen var herr von Koch, medlem av denna
kammare, och jag var också med såsom arbetsgivarnas representant. Herr von
Koch var principiellt anhängare av åttatimmarslagen, jag var motståndare,
men nu hade vi antagit åttatimmarslagen här i Sverige, och det sämsta som

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forte.)

Nr 83. 12

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagfor slag om
arbetstidens
begränsni ng.
(Forts.)

kunde hända oss vore, att vi hade antagit en dylik lagstiftning men utlandet
icke gjorde det. Därför, efter övervägande med en del meningsfränder, särskilt
inom industrien, ansåg jag mig böra gå med på förslaget. Detsamma gällde
i övrigt om arbetsgivarnas representanter i allmänhet. Jag var icke blind för.
att det var stora svagheter i Washington-konventionen; och hade det praktiskt
taget varit möjligt att där framställa ändringsyrkanden, skulle det ha skett,
men hela konventionen var resultatet av en kompromiss, som hade blivit antagen
av det utskott, som fanns där, liksom här, ett litet utskott, där stormakterna
voro representerade och småstaterna inte, och denna kompromiss vann
majoritet inom de olika grupperna. Nu är det givet, att hade sedermera konventionen
inom den närmaste framtiden blivit allmänt ratificerad, hade jag för
min del icke kunnat motsätta mig den, men så skedde icke, utan, som herr
statsrådet själv anförde, är det endast en industristat av någon betydelse, som
ratificerat denna konvention. Under sådana förhållanden, när stormakterna,
som skrivit Versaillesfreden och som i fredsfördraget infört dessa bestämmelser
om arbetsförhållandena, vägrat, när det sedan kom till realiteten, att godkänna
konventionen, kan man verkligen icke begära, att de små länderna skola göra
det. Nu måste man anse det hela förfallet.

Herr statsrådet säger, att han finner det underligt, att man på industriellt
håll är mot Washington-konventionen, eftersom det från industriell synpunkt
måste vara fördelaktigt, att då en åttatimmarslag finnes hos oss, den även
finnes utomlands. Detta senare, nämligen att det vore för oss ofördelaktigt, om
vi ensamma hade denna lag, är ju givet, men varför man icke kan vara med om
det konventionsförslag, som nu framlägges, beror till stor del på det sätt, varpå
herr statsrådet framlägger ärendet. Konventionen är i några avseenden fördelaktigare
än vår lag, medan däremot vår lag i andra avseenden är något fördelaktigare.
I Washington var jag ytterst tveksam, vilken som var att föredraga,
men i stort sett ansåg jag konventionen fördelaktigare. Den är nämligen
begränsad till fabriksindustrien och till transportnäringarna. Alla dessa
anledningar till tvister, som föranledas därav att man hos oss sträckt ut området
för lagens tillämplighet vidare och som ha varit till mycket obehag och
förtret här i landet, skulle därigenom vara borta. Vidare hade industrien enligt
konventionen fått, vad som den så utomordentligt eftersträvat här i landet, nämligen
att vid det arbete, som måste på grund av dess natur bedrivas i skift
veckan runt, skulle 56-timmarsvecka få tillämpas. Men konventionen är ofördelaktig
i andra avseenden såsom jag påpekat. Vore det så. att man finge välja
mellan konventionen och vår lag, kunde man ställa sig tveksam, men när herr
statsrådet fordrar, att vi skola taga båda delarna, d. v. s. där vår lag är strängast,
skola vi taga den, och där konventionen är strängast skola vi taga den,
då kan man icke reflektera på detta. Vi skulle bliva betungade på två håll.
Det går icke att följa det förslaget. Jag måste säga herr statsrådet, att man
icke kan bli förvånad över, att industrien motsätter sig en sådan ståndpunkt.

Jag skall icke fortsätta längre. Jag vill endast säga det, att när herr statsrådet
ifrågasätter, huruvida motståndet mot åtta timmar slagen och Washingtonkonventionen
från högerns sida är allvarligt menad, och yttrade, att ifall man
nu skulle upphäva lagen, skulle det vara till största skada för industrien och
samhället — jag tror det var något sådant herr statsrådet yttrade — så tror
jag icke, att detta är riktigt. Det skulle bliva mycket svåra följder, om man
efter lagens upphävande sökte från arbetsgivarsidan med våld återinföra den
arbetstid, som fanns förut. Detta skulle icke kunna ske utan strider, som för
samhället skulle vara mycket svåra att bära. Herr statsrådet kan emellertid
vara fullkomligt lugn för, att icke något sådant skulle försökas från arbetsgivarsidan,
man skulle där ha fullkomlig insikt om, att man måste gå fram så
småningom men särskilt i en hel del gränsfall skulle man sannolikt kunna få ar -

Lördagen den 8 maj f. in.

13 Nr 3:5.

betarnas samtycke till en mera praktisk ordning. Det har just varit ett av de svåraste
felen i vår lag, att den varit så schablonartad och skurit allt över en kam. toppningJag
har förut framhållit, att om man gått till väga här som i Frankrike och un- ^Forts)
dersökt varje industri för sig och för den utfärdat speciellt gällande bestämmelser,
i huvudsak baserade på åttatimmarslagen, men med de ändringar och jämkningar,
som kunnat ske till förmån för industrin, skulle vi haft det mycket bättre
ställt här i landet. Sådana saker tror jag man skulle kunna få genomförda om
lagen bleve upphävd. Det är också tänkbart, att man då skulle kunna rädda
järnindustrien. Det är naturligtvis beroende på, om arbetarna ville gå med på
att arbeta 10 timmar i stället för 8 timmar mot att de finge arbeta varje vecka.

Det vet jag icke, och det kom me naturligtvis från arbetarorganisationernas
sida att göras försök i syfte att förmå dessa arbetare att uppoffra sig för principens
skull, men om de ville göra det, det vet jag icke. Det är möjligt,_ att de
gjorde det men det är också möjligt att de föredroge en längre arbetstid med
skälig inkomst. Jag tror emellertid, att de farhågor, som herr statsrådet hyste
rörande följderna av ett eventuellt upphävande av lagen äro obefogade och
onödiga.

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka avslag på den kungl. propositionen
samt på utskottets betänkande.

Häri instämde herr Enhörning.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Den ärade talare, som nu senast hade
ordet, gick för långt, när han skildrade verkningarna av den nu gällande arbetstidslagen.
Han åberopade visserligen socialstyrelsen och kommerskollegium,
men om man själv ser närmare efter vad dessa myndigheter anfört med
stöd av verkställda utredningar, får man icke fram samma mörka bild, som
herr von Sydow lyckades framtrolla. Socialstyrelsen har tvärtom, såvitt jag
kan finna, starkt framhållit, att verkningarna av denna lagstiftning icke vant
så ogynnsamma, som man i allmänhet befarat. Det framhålles sålunda beträffande
produktionens volym i jämförelse med förhållandena före kriget, att densamma
visserligen nedgått inom vissa industrigrenar, t. ex. järnindustrien, som
herr von Sydow särskilt uppehållit sig vid, men näppeligen minskats såsom helhet
betraktad. Verkställda specialundersökningar ha givit vid handen, att produktionsresultatet
ökats per timme räknat. Det förefaller, heter det nämligen,

»som om efter åttatimmarslagen s genomförande produktionen per timme ökats
i det övervägande antalet fall, och att denna ökning i genomsnitt varit tillräckligt
stor för att, oaktat veckoarbetstidens minskning, hålla den industriella
produktionen uppe på i stort sett nära nog samma medelnivå som tidigare».

Här har alltså uttalats en uppfattning, som icke är precis densamma, som
herr von Sydow gjorde sig till tolk för. Visserligen har, säges det, utvecklingen
tagit sig mycket olika riktningar ej blott inom olika industrigrupper,
utan även i olika företag tillhörande samma bransch. Härvid vill det emellertid
synas »som om produktionens utveckling i mindre grad rönt inflytande
av arbetstidsnedsättningens storlek i och för sig än av de konjunkturer,_ som
varit rådande inom branschen, samt av företagsledningens större eller mindre
förmåga av anpassning efter de nya förhållandena».

Kommerskollegium, som naturligtvis icke är lika välvilligt stämt som socialstyrelsen
mot denna lagstiftning, har nödgats intyga ungefär detsamma. Det
framhåller, att resultatet av de av denna myndighet verkställda utredningarna
visat »i det stora hela en energisk och målmedveten strävan från industriens
sida till anpassning efter de ändrade produktionsförhållanden, som inträtt genom
arbetstidens minskning till följd av arbetstidslagens tillämpning. Verkningarna
härav i form av minskad produktion per år och arbetare hade så -

Nr 83. 14

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagforslag om lunda i ett flertal fall kunnat kompenseras genom tekniska förbättringar, bättre
begränsning utnyttjande av arbetstiden m. m., varigenom en produktionsökning per effek(Forts.
) tiv arbetstimme möjliggjorts av den betydenhet, att den helt eller delvis motvägt
eller i vissa fall t. o. m. mer än uppvägt arbetstidens förkortning».

Slutligen har arbetsrådet, som haft rikliga tillfällen att i detalj göra observationer
rörande lagens verkningar, uttalat, »att industrien nästan genomgående
förmått att väl inrätta sig efter de arbetstidsförhållanden, som år 1919 blevo
lagbestämda, och att arbetarna och deras organisationer visat en alltmer ökad
förståelse för de ekonomiska synpunkter, som inom ramen av gällande lag påkalla
en rationell och snabb anpassning till växlande praktiska förhållanden».

Det är ganska naturligt, att dessa myndigheter, efter att hava kommit till
dessa resultat, baserade på ganska ingående utredningar, tillstyrkt ett bibehållande
av lagstiftningen. Såväl socialstyrelsen som arbetsrådet ha ju för
övrigt förordat en definitiv lagstiftning, medan kommerskollegium nöjt sig
med att förorda prolongation på vissa år.

Herr von Sydow uppehöll sig särskilt vid järnindustrien och gjorde därvid gällande,
att denna industris nödläge skulle vara resultatet av åttatimmarslagen.
Jag är alldeles övertygad, att detta uttalande är något förhastat och att en
närmare utredning skulle giva vid handen, att även om åttatimmarslagen naturligtvis
i någon mån inverkat, ha säkerligen många andra förhållanden spelat
en mycket stor roll beträffande denna industris svårigheter. Det är icke
alldeles uteslutet, att inom vissa företag åtminstone ha svårigheterna i mycket
hög grad berott på eu icke tillräckligt modern teknisk och organisatorisk
utrustning. Nu säger herr von Sydow, att därest åttatimmarsdagen skulle
kunna ersättas med en tiotimmarsdag inom järnindustrien, skulle nödläget
upphävas. För min del är jag icke övertygad om, att så skulle bliva fallet.
Om arbetstidslagen skulle upphävas med hänsyn till järnindustrien, tror då
herr von Sydow verkligen, att man ändå skulle kunna genomföra tiotimmarsdagen?
Jag tror det icke. Av det uttalande, som herr von Sydow gjorde
i slutet av sitt anförande, framgick ganska tydligt, att han icke räknar med
en sådan medverkan från järnbruksarbetarnas sida, ty även dessa arbetare
hålla på åttatimmarsdagen och vilja icke gärna offra den. De ha icke blivit
övertygade om, att ett offer härvidlag skulle komma att nämnvärt inverka
till förmån för dem och deras arbetsvillkor. Ett bifall till herr von Sydows
yrkande om lagens upphävande skulle därför, såvitt jag kan förstå, icke komma
att medföra något gynnsamt resultat för järnindustrien, utan av allt att
döma skulle arbetsförhållandena där förbliva vid vad de nu äro, och detsamma
skulle nog bliva förhållandet inom hela det svenska näringslivet. Det finnes
alltså icke någon anledning att med hänsyn speciellt till järnindustriens förhållanden
biträda en sådan uppfattning, som herr von Sydow här gjort sig till
tolk för.

^ Efter det anförande, som nyss hållits från regeringsbänken till förmån för
Kungl. Maj :ts förslag har jag ingen anledning att nu längre taga kammarens
uppmärksamhet i_ anspråk. Herr socialministern har utförligt motiverat den
ståndpunkt, som jag tillåtit mig företräda inom utskottet och som har kommit
till uttryck i den reservation, som jag och mina partivänner fogat vid utskottets
utlåtande. Jag ber därför att med dessa ord få yrka bifall till den
formulering av 1 §, som återfinnes i den kungl. propositionen.

Herr Westman: Herr talman! Jag skall be att med några ord få angiva
de synpunkter, som varit bestämmande för mig, när jag anslutit mig till den
ståndpunkt, vartill utskottet kommit.

Såsom synes av utskottsbetänkandet, är denna ståndpunkt icke den, som
intogs av utskottets ärade vice ordförande. Han uttalade sig, som vi hörde, i den

Lördagen den 8 maj f. in.

15 Nr*{.

riktningen, att åttatimmarslagen borde avskaffas. Niir jag lyssnat till den
argumentering, som den ärade talaren nyss från denna plats gav för sin
ståndpunkt, kunde jag icke undgå att märka, att hans anförande sönderföll
i tvenne från varandra väsentligt skilda delar. I första delen av sitt anförande
gav han åttatimmarslagen väsentligen skulden till de svårigheter, vari järnindustrien
hade råkat. I andra delen av sitt anförande åter såg han bakom
åttatimmarslagen, och han fann då — han framhöll det särskilt — att det finns
krafter, som, oavsett om åttatimmarslagen finnes eller inte, verka för en kort
arbetstid.

I själva verket är det mycket svårt att bestämt urskilja, i vad mån den
korta arbetstiden i vårt land beror på själva lagen. Ju mer man studerar
denna fråga desto mer blir man emellertid böjd för att varna
emot, att allt för mycket överskatta lagens inflytande. Det är väl
tydligt, att om lagen avskaffades, skulle de mäktiga fackförbunden likväl
för yrken kunna upprätthålla den korta arbetstiden. I varje fall är det
fullkomligt säkert, att de skulle komma att göra sitt allra yttersta i det syftet.
Sålunda, om lagen upphäves, skulle den vinst, som industrien skulle kunna
skörda i form av förlängd arbetstid, kunna uttagas endast inom de branscher,
där arbetarna hava en svagare organisation. Så är naturligtvis förhållandet
icke minst ifråga om de yrken, där företrädesvis kvinnor användas. Men den
vinst, som skulle kunna uttagas i denna begränsade omfattning, kan icke vara
utav någon verkligt avgörande nationalekomisk betydelse. Den kan icke vara
utav den vikt, att vår industris väl eller ve skulle hänga därpå. Utskottet har
alltså på intet vis sett saken så, som dess ärade vice ordförande antog, när han
antydde, att det resonemang, som ligger bakom utskottets ståndpunkt, är detta:
»Låt industrien gå under, bara vi få behålla åttatimmarslagen!» Problemet
ligger icke på det viset.

Den ärade talaren fortsatte och sade, att valsverken ha stora svårigheter,
men att om man kunde förlänga arbetstiden vid valsverken till tio timmar,
skulle de kunna gå. För min del skulle jag vilja vända mig mot den tanke,
som ligger bakom det yttrandet. Det förefaller nämligen som om den ärade
talaren delar den böjelse, som finnes på åtskilliga håll och som går ut därpå,
att man vill, när industrien råkar i ekonomiska svårigheter, i första hand söka
sin räddning ur dessa svårigheter genom att förlänga arbetstiden. Det är
enligt min mening icke den riktiga vägen. I första hand bör man givetvis försöka
att genom förbättrad organisation, genom införande av sträng besparing
och finansiell sanering av företagen skapa möjligheter för industriens lyckosamma
utveckling. Vad järnbranschen beträffar, känna vi alla till följd av
den fusionsplan, som varit uppe, huru läget där är. Det vore naturligtvis i
högsta grad oriktigt, om man lade åt sidan alla planer i den riktningen, varom
denna fusionsplan vittnar, för att i stället i första hand söka industriens räddning
i en förlängning av arbetstiden.

För övrigt vill jag framhålla, att den begränsade vinst, som industrien
skulle vinna i form av förlängd arbetstid genom åttatimmarslagens avskaffande,
icke skulle kunna vinnas utan strider. Låt vara att dessa strider kanske
skulle kunna till en början uppstå och röra sig på mera begränsade områden,
det finnes emellertid alltid en fara för, att dylika arbetstvister vinna en allt
större spridning, att allt större skaror av arbetsgivare och arbetare indragas
i den och att de till slut få en omfattning, som är skadlig för såväl industrien
som för samhället i dess helhet.

Det är naturligtvis sant, att det kan möta vissa betänkligheter att genom en
lagstiftning, sådan som den här föreslagna, binda en faktor i lönebildningsprocessen.
men en sådan åtgärd kan försvaras därmed, att denna lagstiftning
till ett av sina syften är en arbetsfredslag stiftning. Det kan väl icke förnekas,

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 33. 16

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

att man genom att meddela rättsliga regler rörande en faktor, nämligen arbetstiden,
undviker en del stridigheter, som eljest skulle uppkomma och att man
förenklar det problem, som återstår att lösa vid de lönekonflikter, som uppstå
mellan arbetsgivare och arbetare.

Men härtill kommer, att denna lag också ur annan synpunkt är av betydelse,
nämligen ur synpunkten av, att den är en arbetarskyddslag stiftning. Just därför
att, som jag förut framhållit, lagen är av väsentligt värde för de svagast
organiserade arbetarna ej minst för kvinnorna, föreligger det ett starkt skäl
för staten att icke upphäva den skyddslagstiftning, som vi genom åttatimmarslagen
äga uti vårt land.

Jag har alltså för min del, på grund av de skäl jag här anfört, icke kunnat
ansluta mig till deras krav, som yrkat att lagen skulle avskaffas.

Å andra sidan har jag ej heller velat ställa mig på den ståndpunkten, att
man nu borde göra lagen definitiv.

Vill man göra lagen definitiv nu, måste man naturligtvis taga ställning till
den frågan, om den svenska lagen bör bringas i överensstämmelse med
Washington-konventionen eller icke. Herr statsrådet har i sitt anförande
behandlat det spörsmålet, och han har med ja besvarat frågan, om vår lag borde
bringas i överensstämmelse med Washington-konventionen. För min del blev
jag icke övertygad av herr statsrådets argumentering. Det är ju som bekant
så, att endast ett fåtal stater och ingen av de viktigaste industristaterna hittills
ratificerat Washington-konventionen, och samtidigt förhåller det sig så,
att man alltmer nalkas den tidpunkt, då man skall taga upp frågan om
Washington-konventionens revision. Denna konvention skall nämligen revideras
inom tio år från dess ikraftträdande, och det är givet, att detta revisionsarbete
icke kan och icke kommer att uppskjutas till allra sista stund.

Nu är det ju bekant, att åtskilliga stater i flera olika avseenden hysa betänkligheter
mot Washington-konventionen, och man kan därför vara alldeles
säker på, att de komma att framföra sina önskemål rörande det ena eller andra
stadgandet vid den revision, som förestår. Man kan icke veta, med vilken framgång
dessa yrkanden komma att framställas, men det är icke osannolikt, att
konventionen kommer att ändras på en eller annan punkt.

Helt nyligen har man hållit en konferens rörande Washington-koventionen
i London, det var under tiden 15 t. o. m. 19 mars i år. Den konferensen är
berörd i den reservation, som är avgiven av herr Sigfrid Hansson m. fl. Dessa
reservanter hänvisa som till ett hoppfullt symtom till den överenskommelse, som
träffades på denna konferens i London med representanter för de brittiska,
franska, tyska, belgiska och italienska regeringarna. För min del har jag
emellertid mycket svårt att inse, att denna konferens skulle ställa i utsikt en
snar ratifikation av de stater, som deltogo i densamma. Vad som förekom
vid konferensen var ju endast det, att man sökte komma överens om den juridiska
tolkningen av Washington-konventionen, som vore den riktiga. Det är
allmänt känt, att vid konferensen förekom det mycket allvarliga och skarpa,
brytningar mellan de deltagande staterna, och att det hängde på ett hår, att
hela konferensen blivit ett fiasko. Anledningen härtill var den, att en del stater
ville tolkningsvägen åstadkomma de ändringar uti Washington-konventionen.
som de ansågo vara nödvändiga, för att de skulle kunna ratificera den.

Nu är det givet, att när konferensen slutade därmed, att man fastslog den
juridiska innebörden av konventionen på ett sätt, som ur vissa synpunkter i den
ena staten, ur andra synpunkter i den andra staten väcker starka betänkligheter,
hav man därmed rent av för dessa stater försvårat en ratifikation av
Washington-konventionen. Man måste nämligen komma ihåg, att verkan av
denna överenskommelse skulle vara helt annan, om staterna hade ratificerat

Lördagen den 8 maj f. in.

1 7 Nr 88.

Washington-konventionen un vad den blir nu, då staterna icke ratificerat densamma.

Då jag kommit att tala om den förestående revisionen av Washington-konventionen,
vill jag för övrigt uttrycka den tanken, att det kanhända icke kan
anses vara alldeles uteslutet, att vissa av de undantag från Washington-konventionens
regler, som finnas i vår lag, skulle kunna komma att beaktas vid en
blivande revision av konventionen, t. ex. det av våra undantag, som består däri,
att vår lag icke är tillämplig på företag, som icke ha mer än fyra arbetare.
Det undantaget har i vårt land tillkommit av praktiska skäl, och den utredning,
som ägt rum rörande erfarenheterna från utlandet, har givit vid handen,
att man även där fått den uppfattningen, att det är mycket svårt att kontrollera
arbetstidslagens tillämpning vid smärre företag.

Det är därför, såvitt jag kan förstå, icke uteslutet, att frågan om införandet
av ett dylikt undantag kan komma upp vid revision av konventionen. Det
är även möjligt, att konventionen även i andra punkter kan komma att ändras
till större smidighet i överensstämmelse med de erfarenheter, vi vunnit i
vårt land. Det föreligger alltså nu starka skäl för, att vi icke nu binda oss
vid en konvention, vars fortsatta livslängd i dess nuvarande form är så pass
osäker. För vidhållandet av en provisorisk lagstiftning på detta område talar
också det osäkerhetstillstånd, som alltjämt råder på den internationella arbetsmarknaden,
ett osäkerhetstillstånd, som naturligtvis återverkar även på förhållandena
här hos oss.

Ett provisorium är dessutom av betydelse även ur den synpunkten, att det
utgör en maning för regeringen att med uppmärksamhet följa förhållandenas
utveckling och ständigt ha uppmärksamheten riktad på möjligheten och lämpligheten
av att vidtaga de ändringar i lagtexten, som ändrade förhållanden
kunna göra önskvärda.

Det är dylika överväganden, som gjort, att utskottet har ställt sig på den
ståndpunkten, att vi icke skola övergå till eu definitiv lagstiftning utan alltjämt
hålla oss till en provisorisk. Däremot ha sådana politiska synpunkter,
som herr statsrådet misstänkte skulle ligga till grund för utskottets ståndpunkt,
icke haft någon som helst betydelse. Det har icke fallit mig in att räkna med
en sådan eventualitet, som herr statsrådet framkastade i den första pessimistiska
delen av sitt anförande, då herr statsrådet talade om den möjligheten, att
vi om fyra år skulle ha högermajoritet i denna kammare. Jag vet icke, från
vilket parti högern enligt herr statsrådets tanke skulle göra så stora vinster.
För min del lämnar jag alldeles därhän vilka förluster herr statsrådet räknade
med i sitt stilla sinne, ty hela denna frågeställning saknar varje spår av intresse
för mig.

Jag skall slutligen beröra endast några få materiella stadganden i lagen.
Herr statsrådet talade om de ändringar, utskottet vidtagit i fråga om första
paragrafen i Kungl. Majrts proposition. Herr statsrådet uppehöll sig där ganska
mycket vid det förhållandet, att utskottet avböjt Kungl. Maj :ts förslag att
lägga statens arbetare under åttatimmarslagens reglering. Men när herr statsrådet
därvid vände sig mot utskottet, missuppfattade herr statsrådet kanhända
i någon mån utskottets ståndpunkt, ty utskottet har icke, som herr statsrådet
trodde, fattat denna fråga som rent formell. Det är visserligen sant, att de
administrativa föreskrifter, som utfärdats rörande statens arbeten, i mångt och
mycket och i stort sett motsvara en åttatimmarslag i fråga om det slutliga resultatet,
men det finns dock en hel del avvikelser i detaljerna, som icke äro utan betydelse,
_ och det förefaller utskottet, som om det icke förelåge någon som helst
betänklighet mot att förbehålla staten i egenskap av arbetsgivare handlingsfrihet
i större omfattning än den enskilde, ty staten behöver väl icke genom

Första hammarens protokoll 1926. Nr 33. 2

Lagförslag om
arbetstiden#
begränsning.
(Forts.1)

Nr 33. 18

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

lagstiftning skydda sina arbetare mot sig själv som arbetsgivare. Herr statsrådet
ansåg, att det finnes ett särskilt skäl för att underkasta staten åttatimmarslagens
bestämmelser nämligen det, att staten genom vissa grenar av sin
verksamhet konkurrerar med de enskilda. Därför borde det, framhöll herr
statsrådet, vara riktigt, att staten underkastade sig samma lagbestämmelser
som de enskilda. Men för de enskilda, som konkurrera med staten, kommer
det naturligtvis icke an därpå, att reglerna rörande staten som arbetsgivare
stå i samma lag, som reglerar de enskildas förhållanden, utan för den enskilde
kommer det givetvis endast an därpå, att det rent materiellt förhåller sig på
det sättet, att staten icke genom att utkräva längre arbetstid skaffar sig förmåner,
som den förmenar andra att åtnjuta.

Beträffande sedan frågan om undantag rörande företag, som sysselsätta
högst fyra arbetare, vill jag säga, att det undantaget har på grund av vunnen
erfarenhet av riksdagen införts i lagen, och att detta undantag avser att från
lagens tillämpning avskära ett mycket svårkontrollerbart gränsområde. Det
finns, såvitt jag förstår, inga bärande sakliga skäl för att riksdagen nu skulle
ändra sin ståndpunkt i detta avseende.

Till slut skall jag endast säga några ord med anledning därav att utskottets
ärade vice ordförande i sitt anförande inblandade en del politiska synpunkter.
Herr vice ordföranden ställde emot varandra de ståndpunkter, som högern och
bondeförbundet kommit att intaga i denna fråga. Jag vill då säga, att med
den ståndpunkt högern intagit genom att gå in för den rent negativa linjen har
följt, att högern icke haft tillfälle att göra några insatser för att få lagen uppmjukad
och utformad, där så kunde vara behövligt, till bättre överensstämmelse
med näringslivets krav. Om man ser på de motioner, som väckts från högerhåll,
finner man, att de önskemål, som man där talar om, äro mycket svagt
motiverade. Utskottet har således i dessa motioner icke haft utgångspunkter
för att kunna allvarligt och sakligt taga under övervägande frågan om ytterligare
uppmjukningar i lagen. Emellertid erbjuder det provisorium, som, efter
vad jag hoppas, kommer till stånd i dag, ytterligare möjligheter att samla erfarenheter,
och kunde det visas, att ändring av en eller annan detalj i lagen
är nödvändig för att undanröja svårigheter för den ena eller andra industrien,
ber jag utskottets ärade vice ordförande vara övertygad om, att jag för min
del kommer att upptaga frågan därom till opartisk och saklig prövning.

Vad bondeförbundets hållning beträffar, är jag icke befogad att göra något
uttalande å förbundets vägnar. Det är ju mycket möjligt, att det kan finnas
en eller annan medlem av bondeförbundet, som ser detta problem ur de synpunkter,
som utskottets ärade vice ordförande ansåg vara de lämpliga för dem
och som han tillrättaläde för deras räkning. För min del har jag däremot, när
jag tagit ståndpunkt till det problem, som här föreligger, försökt att lösa det
med hänsyn tagen till samtliga de berättigade intressen, som därav kunna beröras,
därvid naturligtvis också till det svenska jordbrukets intressen, men
främst med hänsyn därtill, att denna fråga är en stor samhällsfråga, som framför
allt bör ses ur det allmännas intresse.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Svensson: Herr talman, mina herrar! Det var ett yttrande
av herr von Sydow, som jag för min del anser icke hör stå obesvarat. Han
gjorde nämligen gällande, att det var i varje fall åtminstone en näringsgren här
i landet, som hade blivit förödd genom arbetstidslagen, nämligen den svenska
järnhanteringen. Detta påstående anser jag för min del innehålla en så anmärkningsvärd
överdrift, att det måste tillbakavisas. Är det så att den svenska
järnhanteringen är förödd eller haller pa att förödas, är det förvisso icke pa

Lördag!?]! (lön 8 imij f. m.

1<) Nr :a

grund av arbetstidslagens tillämpning inom denna näringsgren, utan det får nog
i så fall skyllas på den omständigheten, att den svenska järnhanteringen synes
ha mist den förmåga till anpassning efter ändrade konjunkturer och forhållanden,
som den tidigare visat sig i så hög grad äga. Om anledningen till, att
järnhanteringen nu icke har denna förmåga, kan man givetvis ha olika meningar.
För min del har jag anledning att anse, att orsaken till denna oförmåga
ligger däri, att järnhanteringen är fångad i vissa storbanksintressens hårda
grepp på det sättet, att den icke kan, som den skulle vilja eller önska, anpassa
sig efter de ändrade förhållandena. Det har under de utredningar, som under
de senaste två åren ägt rum inom järnhanteringen av dess egna experter, klart
konstaterats, att genom vissa organisatoriska omläggningar av driften, försäljningsförhållanden
och dylikt skulle man kunna nå ett resultat, varigenom
järnhanteringen även under nu rådande ytterst svåra konjunkturer skulle kunna
förränta ett rimligt kapital. Anledningen till, att dessa förändringar, som järnhanteringens
egna män önska genomföra, icke blivit genomförda, ligger helt
enkelt däri, att de kreditanstalter, uti vilkas händer järnhanteringen för närvarande
befinner sig, icke vilja vara med därom. Att under sådana förhållanden
skylla förödelsen av järnhanteringen på arbetstidslagen anser jag för min
del icke vara rimligt, och det är det, som jag i detta sammanhang velat ge uttryck
åt.

Herr Thorberg: Herr talman! Då man under många år varit van att från
herr von Sydows sida alltid möta starkt logiska argument för den ståndpunkt,
han intagit, blev man i dag synnerligen frapperad av den svaghet, som präglade
herr von Sydows anförande. Jag ber, herr talman, liksom herr von Sydow
om överseende, för att jag måste återupprepa något av de argument, som jag
inför denna kammare anfört vid tidigare behandling av föreliggande fråga.

Herr von Sydow sade, att han alltid i denna kammare talat emot åttatimmarslagen,
och därför skulle det väl icke förvåna någon, att han även gjorde
det i dag. Den uppgiften är ju icke alldeles riktig. Herr von Sydow talade
visserligen emot åttatimmarslagens förnyande 1923, men han gjorde det ingalunda
vid ett tidigare tillfälle. Då yttrade herr von Sydow i denna kammare,
att nu har industrien på sådant sätt anpassat sig efter åttatimmarslagen, att
den kan fortsätta sin verksamhet på de inslagna banorna, och att det bara skulle
vara till olycka och åstadkommande av upprepade strider, om man nu skulle
upphäva den provisoriska lagen. Så har herr von Sydow tidigare talat till
förmån för åttatimmarslagens bevarande under argumentering av att industrien
redan anpassat sig efter denna lag, och att det sålunda därför icke fanns skäl
att upphäva lagen. Det gjorde herr von Sydow också i anslutning till den
ståndpunkt, han även tidigare haft angående Sveriges skyldighet som medlem
av folkens förbund. Genom sitt medlemskap i folkens förbund och genom sitt
medlemskap i den internationella arbetsorganisationen har ju Sverige ingått
den förpliktelsen att söka medverka till genomförande av en social lagstiftning
i överensstämmelse med de beslut, som fattas vid arbetskonferenserna.
Herr von Sydow har också liksom många andra ärade ledamöter i denna kammare,
tillhörande det parti, som jag förmodar i dag kommer att rösta emot en
lagstiftning, som skall möjliggöra en ratificering av Washingtonkonventionen,
vid upprepade tillfällen markerat, att det utgör en hederssak för Sverige att
fylla sina nationella förpliktelser i enlighet med de åtaganden, man gjort. Nu
har ju Sverige denna moraliska förpliktelse att medverka till att de konventioner,
som bliva beslutade vid internationella konferenser, också bli av Sverige
ratificerade.

Beträffande då Washingtonkonventionen föreligger det alldeles särskild anledning
för Sverige att ansluta sig till densamma, då ju den svenska delegatio -

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

Nr 33. 20

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag ort
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

nen i Washington enhälligt biträtt konventionen. Det förelåg således vid den
tidpunkten icke någon som helst tveksamhet från de svenska delegerades sida,
vare sig från dem, som voro regeringens delegerade, eller från svenska arbetsgivarföreningens
representant, att biträda konventionen. När så var fallet,
synes det mig synnerligen egendomligt och anmärkningsvärt, att samma personer,
som deltogo i konferensen i Washington, kunna ifrågasätta, att man icke
skulle ha skyldighet att vidtaga sådana ändringar i den svenska lagstiftningen,
att man kan företaga en ratificering. Denna moraliska förpliktelse, som
Sverige har och som herr von Sydow tidigare också ansett, att Sverige har,
anser jag utgöra ett synnerligen starkt skäl för, att man nu skall företaga de
små jämkningar i den nuvarande arbetstidslagen, vilka föreslås i den kungl.
propositionen.

Beträffande statens ställning som arbetsgivare frapperade det mig, att herr
Westman icke har anfört några positiva skäl för sitt yrkande om, att statens
arbetare skulle stå utanför lagen, utan endast helt negativa skäl för, att lagen
torde vara onödig för dem. Jag skall icke upprepa vad herr statsrådet Möller
sade, men jag vill göra den korta repliken, att varför skall man, då det icke
kan anföras några positiva skäl mot, att statens arbetare läggas under arbetstidslagen,
envisas med att låta dem stå utanför, och detta särskilt då denna
åtgärd innebär ett avsteg från fullgörandet av den moraliska förpliktelse,
Sverige åtagit sig gentemot utlandet genom sitt inträde i folkens förbund.
Jag skall inskränka mig till detta.

Sedan var väl det grövsta artilleri, som herr von Sydow använde sig av,
denna försäkran om, att åttatimmarslagen hade medfört så stora svårigheter
för den svenska industrien, särskilt järnbruken, att det var fara för, att nämnda
industri icke skulle kunna fortsätta sin verksamhet. Då herr statsrådet Svensson
här redan påpekat det ohållbara i detta påstående, vill jag endast erinra
därom, att några av de större järnbruken i vårt land, som följt med sin tid i
tekniskt avseende och inrättat sin produktion tekniskt lämpligt, ha kunnat under
de senare åren utvidga sin verksamhet ganska väsentligt, och de ha en synnerligen
god arbetstillgång och god ekonomisk ställning. De järnbruk däremot,
som av olika anledningar icke följt med i den tekniska utvecklingen, ha ekonomiska
svårigheter, men de som ha läst de argument, som i tidningarna anförts
emot, att staten skulle gå in för eu fusion av dessa järnbruk, vilket på sätt och
vis varit förslag om, ha också fått veta eu del orsaker till, att dessa järnbruk
ha ekonomiska svårigheter.

Nu är det emellertid icke riktigt, att arbetsprestationerna vid järnbruken ha
sjunkit på grund av åttatimmarslagen. Jag kom händelsevis häromdagen att
tala med en äldre valsmästare, som varit med på den tiden, då man arbetade
i tolvtimmarsskift. Han sade, att när jag stod för mitt valsverk, trodde jag,
att vi åstadkommo den största arbetsprestation, som det överhuvud taget för
något arbetslag var möjligt. Men häromdagen då jag gick igenom samma
valsverk och tittade på min gamla arbetsplats, blev jag fullständigt slagen av
häpnad — jag använder hans egna ord — av det förhållandet, att man nu
presterade ett väsentligt större arbetsresultat än vad vi kunde göra på min tid.
Jag frågade då den gamle valsmästaren om anledningen härtill, och han svarade,
att den är helt enkelt den, att man måste konstatera, att människornas muskelkraft
icke räcker till för arbetsprestationer under tolv timmar. Nu kan man
på dessa åtta timmar vid samma valsverk åstadkomma ett större arbetsresultat
än som var möjligt på tolv timmar. Det är ett enstaka vittnesbörd för all del,
men i alla fall ett vittnesbörd av en man, som deltagit i arbetet och kan göra
jämförelse mellan prestationer förr och nu.

I fråga om borttagandet av bestämmelsen, att företag med mindre än fyra
arbetare icke skola falla under lagen, kan jag i korthet instämma i vad herr

Lördagen den 8 maj f. in.

21 Nr !J3.

statsrådet Möller redan anfört, men jag vill därjämte framhålla, att fackföreningarna
ha åtskilliga svårigheter att kunna reglera förhållandena på en del begränsning.
små verkstäder, som icke drabbas av lagen, därför att dit samlas en del socialt (Forts.)
sett mindervärdiga element, slöa, mindre, ordentliga arbetare, vilka där finna
sig ha en fristad och där de kunna följa den gamla kutymen att ta frimåndag
eller på annat sätt taga arbetstiden så där som det faller sig. Men icke är det
någon uppgift för svensk lagstiftning att bevara sådana där små härdar för
oordentlighet? Tager man bort undantagsbestämmelsen i lagen och låter lagen
även tillämpas på de små verkstäderna, bli också småmästarna intresserade av
att hålla sina arbetare till arbete under den tid, lagen medgiver. Då tvingas
även dessa mindre ordentliga element, som smugit sig till en del av dessa
småverkstäder, att bliva ordentliga.

Till sist vill jag säga, att jag tror icke, att herr Westmans uppfattning om
Londonkonferensens karaktär är alldeles riktig. Jag har deltagit i internationella
arbetsbyråns styrelsemöte i Geneve, och man lämnade där en del meddelanden
om Londonkonferensen. För all del, de voro icke så ingående, men
av redogörelsen fick åtminstone jag den uppfattningen, att vid Londonkonferensen
kom man till enighet om tolkningen. Arbetsbyråns direktör Thomas
vitsordade detta, och han ansåg för sin del, att Londonkonferensen har medfört,
att arbetet för ratificeringen av Washingtonkonventionen tagit ett långt
steg framåt. Han sade det icke enbart offentligt för att man kanske skulle
uppfatta det som en vacker gest, utan han sade också vid ett enskilt samtal, att
han hade fått en mycket bestämd känsla av, att Londonkonferensen i hög grad
bidragit till att Washingtonkonventionen kommer att ratificeras av de större
industristaterna. Men icke enbart direktör Thomas gav uttryck åt en sådan
uppfattning, utan representanterna i arbetsbyrån för de regeringar som deltagit
i Londonkonferensen läto ju — utan att för allt i världen uttala någonting absolut,
för det gör man ju inte på diplomatiskt språk — dock förstå, att respektive
regeringar nu voro sinnade att ånyo mer energiskt arbeta för att få Washingtonkonventionen
ratificerad.

I den reservation, som jag m. fl. har anfört till utskottsbetänkandet, ha vi
gjort ett par detaljyrkanden rörande 4 § och 7 §. Jag skall, herr talman, icke
nu uppehålla tiden med att säga någonting om denna reservation utan hemställer
att få återkomma med yrkanden vid dessa paragrafers behandling. Jag
ber nu att i anslutning till vad jag sagt få beträffande den nu föredragna paragrafen
hemställa om bifall till den kungl. propositionen.

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr von Kork: Herr talman, mina herrar! Då vi nu för tredje gången

behandla arbetstidsfrågan, så är det ju på sätt och vis litet sorgligt, att man
behöver konstatera att å ena sidan föreligger ett avslagsyrkande, ett direkt
motiverat avslagsyrkande på hela lagstiftningen, och att det förslag, som nu
föreligger från utskottets sida å andra sidan står i strid med ett yrkande, som
väsentligen skärper denna lagstiftning även utöver regeringsförslaget. Jag
skall be att för min del få litet klargöra, huru jag inom utskottet sett den här
saken.

Kanske det kan vara onödigt, men jag skall i alla fall först be att få befria
mig från misstanken att ha haft några politiska, baksluga beräkningar vid
denna frågas behandling i utskottet eller att ha betraktat denna fråga som
en kristidsföreteelse, som inom kort skulle kunna ge rum för en helt annan
uppfattning. Det har, tror jag, åtminstone för dem, som medverkat vid

Nr 33. 22

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag ort
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

■ frågans behandling i utskottet, stått klart, att den är betydligt väsentligare
till hela sin innebörd än en kristidsföreteelse, och man har i utskottet verkligen
försökt att tränga in i densamma, så gott man kunnat.

För egen del skulle jag vilja säga, att jag tror att man har anledning ta
mycket stor hänsyn till den sociala betydelsen av denna lagstiftning — detta
är en uppfattning, som jag alltid hävdat — men jag tror, att man skall samtidigt
i den mån det är möjligt beakta näringarnas intressen, så att lagstiftningen
gör minsta möjliga skada för näringslivet. Den ståndpunkt, som jag
för min del kommit till, är sålunda den, att det icke är lämpligt och riktigt
att upphäva denna lagstiftning nu och att det skulle medföra väsentliga olägenheter
om så skedde, och kanske man kan tillägga, att det även i viss mån
skulle sta i strid med vårt medlemskap i Nationernas förbund. Men å andra
sidan kan man icke undgå att konstatera här, att meningarna ännu äro ganska
delade om, hur denna reform i framtiden lämpligast bör realiseras. Det är
därför, tror jag,^ riktigt, att man inte för närvarande binder sig för någon
längre tid framåt för lagstiftning i dess nuvarande form utan fortfarande
antar lagen provisoriskt. Jag skulle vilja fråga de av kammarens ledamöter,
som äro intresserade av denna lagstiftnings bestånd, om inte det varit ganska
fördelaktigt, att det tid efter annan företagits smärre revisioner av densamma,
som gjort den mera tillämpbar för det praktiska livets krav. Det är min bestämda
uppfattning, att denna lagstiftning, om den skall kunna bestå, måste
vara förankrad i de störa folklagrens uppfattning om dess behövlighet. Det
går inte att upprätthålla en lagstiftning, om den inte är praktisk och lämplig
med hänsyn till det dagliga livet och passar det praktiska livets mångskiftande
förhållanden. Nu menar jag, att om den stora allmänheten — jag
tillät mig antyda detta redan 1923, då frågan sist var före — finner, att vissa
lagbestämmelser äro obehövliga, om de kunna på något vis sägas vara olämpliga
och medföra större olägenheter, _ är det mycket bättre, att man gör förändringar
och justeringar på lämpligt sätt, än att man ovillkorligen fasthåller
vid de en gång antagna bestämmelserna i lagen.

Jag skulle också vilja ur samma synpunkt särskilt framhålla, att det inte
kan vara lämpligt att för närvarande företaga väsentliga skärpningar i lagstiftningen^
Herr socialministern har tidigare i dag antytt, att det inte skulle
innebära någon större skärpning av lagen, om man toge med statens arbetare
och de enskilda järnvägarnas personal, och detta torde vara alldeles riktigt.
A andra sidan har det anförts tidigare av herr von Sydow och herr Westman,
att det i alla fall finnes vissa principiella skål mot en sådan utsträckning
av lagen. Jag skulle för min del vilja tillägga, att beträffande de enskilda
järnvägarna har det ifrån arbetsrådets sida avstyrkts, att dessa skulle
komma in under lagen, under anförande av att detta skulle medföra väsentligt
ökade kostnader för järnvägsdriften. Detta finns angivet i propositionen,
och^har icke bestritts såvitt jag kunnat finna.

Vidare tror jag. att man inte skall alltför mycket bagatellisera den skärpning,
som skulle ske genom att de små företagen, som hittills varit befriade,
nu skulle flyttas in under lagen. Jag skall i det fallet be att få hänvisa till
den utländska erfarenheten. Vi ha ju genom herr socialministern fått en
verkligt intressant och ganska fullständig skildring av den utländska lagstiftningen
på detta område, författad av arbetsrådets sekreterare herr Nordin.
Det framgår av denna utredning att såväl i Norge som i Schweiz äro
småföretagen undantagna från lagstiftningen. Det framgår vidare, att i ett
sådant land som Frankrike, där de icke äro'' undantagna, har det visat sig.
att man i själva verket icke beaktar lagens bestämmelser. Det står i denna
utredning, att de små företagen där arbeta i allmänhet som de själva finna
för gott utan hänsyn till lagen. Detta enligt arbetarnas utsago, och från

Lördagen den 8 maj L in.

•>‘i Nr 88.

arbetsgivarhåll säges det, att de små företagen efterleva inte lagen sfi noga, ™

emedan stora svårigheter föreligga att kontrollera arbetstiden. begränsning.

Beträffande Tjeckoslovakien meddelas det också, att inom smärre företag, (Forts.)
hantverk etc., tillämpas lagen inte så strängt. Arbetsgivare och arbetare komma
överens om arbetstiden, och arbetaren riskerar att mista sin plats, om lian
nekar att utföra anbefallt arbete. Inom parentes vill jag nämna, då det tidigare
här varit tal om förhållandena på lantbruksområdet i Tjeckoslovakien,
att enligt denna utredning ä,r lagen där i detta avseende en lag pa papperet och
tillämpas icke i praktiken.

Att de små företagen ha ganska svårt att tillämpa arbetstidslagens bestämmelser,
hänger nära samman med att dessa arbetare ofta bo i husbondens familj,
äta hans kost och i allmänhet äro mycket beroende av honom och därför
ha svårt att kunna iakttaga bestämmelserna. Dessutom, råder det förhållandet,
att dessa små hantverkare ofta utöva en s. k. säsongindustri, som ställer
mycket stora krav vissa tider på året, medan andra tider ^arbetet är jämförelsevis
ringa. Jag tror dessa förhållanden verkligen äro sa pass vägande,
att det är riktigast och lämpligast att icke nu utsträcka lagen till småföretagen
i vårt land. Jag är för min del alldeles på. det klara med att detta
skulle väcka mycken irritation och oro från ganska många håll, och detta
skulle icke, såvitt jag förstår, gagna arbetstidslagens fortsatta tillämpning.

Det har här vidare talats om vår ställning till Washingtonkonventionen.

Jag vill med hänsyn till vad herr Thorberg här yttrat säga, att vid den första
arbetskonferensen 1919 förhöll det sig på det sättet, att ifrån engelsk sida utarbetats
ett förslag till konvention, som visserligen inte passade alla, men
som under sammanträdet om justerades i vissa avseenden. Den blev efter omarbetningen
icke fullt tillfredsställande för de små nationerna, men det ansågs
i allmänhet ändå vara av ett mycket stort intresse att kunna komma till
ett resultat, som om möjligt skulle ena de olika länderna på detta område.

Denna konvention antogs med alla röster utom två. Jag behöver inte säga
de här närvarande, att de delegerade i Washington icke både befogenhet att
fatta något beslut å Sveriges vägnar med bindande verkan; men i alla fall är
det ju klart, att då Sveriges delegerade intogo denna ståndpunkt, var^ avsikten
att få till stånd en för alla länder lämplig konvention på området.

Jag tror fortfarande, att den ställning, de delegerade intogo i detta avseende.,
var den riktiga, men att framställa saken så, att detta skulle leda till att vi
nu ovillkorligen skulle ratificera denna överenskommelse, när de stora industriländerna
ännu inte visat något intresse för att komma, till någon lösning av
frågan, det är väl ändå ganska oriktigt. Vi ha väl i alla fall samma rättighet,
vi som andra nationer, att få avvakta och se, hur saken gestaltar sig
och hur vårt eget lands intressen ställa sig till frågan om konventionens antagande.

Detta måste vi göra så mycket hellre, som det har visat sig under årens
lopp, att det har införts väsentliga modifikationer i de lagar på detta område,
som tillämpats i olika länder. Jag vill erinra om, att man i Frankrike
har sitt särskilda system, s. k. recuperation eller återtagande av viss förlorad
arbetstid, som man håller mycket strängt på. I England har man sitt
system med en femdagarsvecka och i Tyskland mycket utsträckt övertid. Slutligen
ha vi ju i de smärre länderna dessa företag, som man inte velat föra
in under lagen. Det kan val under sådana förhållanden inte vaca annat än
rätt naturligt, att man vill i någon mån avvakta och se, vart den praktiska
erfarenheten på detta område till sist leder, och jag skulle vilja instämma i
vad utskottets ordförande här uttalade, att det är mycket möjligt att vid den
revision av Washingtonöverenskommelsen, som enligt bestämmelserna skall
företagas efter tio års tillämpning av densamma, man däri skulle kunna få

Nr 33. 24

Lördagen den 8 maj f. m.

^»sådaHaändri^ vidtagna, som skulle för våra förhållanden vara mera tillbegränsning»
1 redsst ällande äll dö nuvarande.

(Forts.) Man kan ju inte profetera om möjligheterna att få till stånd en internationell
konvention på detta område. Man vet ännu inte, om de stora industriländerna
efter Londonkonferensen komma att ratificera denna konvention. Jag
skulle bara vilja säga, att visserligen är det för Sveriges del liksom för alla
länders ensidigt, att man så småningom skall kunna komma fram till en sådan
konvention, men nog ha vi väl i alla fall rätt stor anledning att iakttaga försiktighet
pa området.

Jag skulle sammanfattningsvis vilja uttala, att den uppfattning jag har
kunnat förvärva på området, är den, att man bör bibehålla denna lagstiftning
lör närvarande under provisoriska former för att samla ytterligare erfarenhet
och. att man bör ta hänsyn till näringarnas intresse så långt man därigenom
icke skadar lagstiftningens huvudsyfte. I detta hänseende har verkligen
från utskottets sida vidtagits en del förändringar i den kungl. propositionen,
som man har trott skulle verka i god riktning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemstallan
i 1 §.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Att döma av den debatt, som förts här
i dag, och det ganska ringa intresse, det förefaller mig att kammaren hyst
för densamma, är här inte fråga om någon verklig strid om lagens vara eller
icke^ vara. Såvitt jag förstår, har man väl ganska stor säkerhet för att vi få
behålla lagen. Den strid, som egentligen kan komma upp, gäller väl, om den
lag, som vi nu ha, skall vara provisorisk eller permanent. I det fallet måste
jag för min del ansluta mig till dem, som yrka på att lagen nu skall övergå
från att vara provisorisk till permanent. . Jag kan inte annat än erkänna, att
det har varit till nytta för lagen, att vi, i motsats till vad andra länder gjort,
ha från början tagit den som provisorisk. Vi få komma ihåg, att när den först
kom fram, skedde det under en viss press och under forcerat arbete. Man hade
inte tid att så grundligt genomarbeta den eller så noga taga reda på, hur den
skulle komma att verka, som det kanske varit ömkligt, och därför tror jag,
att det vant nyttigt att vi fatt tillfälle att pröva den. Det är inte minst min
erfarenhet som yrkesinspektris som säger mig, att de prövoår vi haft, visat sig
vara nyttiga. Men det, som är nyttigt till en viss tid, är inte nyttigt för all
framtid, och när man har reviderat en lag fyra gånger, tror jag man kan säga,
att man borde hunnit att begagna sig av de erfarenheter, som föreligga, o~ch
att man borde haft möjlighet att rucka på lagen i den riktning, som visat sig
praktiskt möjlig och lämplig. Det är intet tvivel om att detta tillstånd av osakerhet
är en fara. Om man inte nu gör lagen permanent utan bibehåller den
som provisorisk, kommer det utan tvivel att medföra att man ej heller kommer
att kunna utnyttja de möjligheter till smidig anpassning, som lagen faktiskt
ger. Arbetarna ha alldeles naturligt den känslan, att för varenda liten detäln
.där de på något sätt ge efter, ge de stöd för att man kan gå än längre i
ändringarna av lagen. Jag tror, att om lagen bleve permanent, så skulle arbetarna
själva komma till det resultatet, att det skulle vara praktiskt ur deras
egen synpunkt att tillåta ett utnyttjande av de möjligheter till smidig anpassning
som vår lag ger. Detta behöver inte betyda, att de skulle gå så långt,
som det häi# sagts, att de skulle kunna vara med om en användning av lagen,
som skulle upphäva dess verkan. Jag vill bara peka på en sådan bestämmelse
som. moment 5 i § 5. Hittills har den, såvitt jag vet, inte kommit till någon
användning — jo, den har nog delvis kommit till användning, men inte i den
grad den borde kunnat göra — detta är alldeles naturligt, därför att arbetarna
tänka: »Om vi nu här i ep liten industri gorå en eftergift, vad blir följden’ Jo

Lördagen den 8 maj f. in. 25

vid nästa revision kominer man att tillämpa det på alla industrier.» — Sådant
skapar en känsla av osäkerhet och oro, som i hög grad inverkar menligt på lagen,
och jag vill säga, att det är inte bara inom arbetarnas läger, som det på
detta sätt skapas oro, utan också inom arbetsgivarnas. Det är alldeles klart,
att om arbetsgivarna tro, att om en sak som vållar dem olägenhet kan upphävas
i nästa revision, så bry de sig inte om att försöka anpassa sig etter
lagen utan tänka: »Sätta vi bara hårt emot hårt, kunna vi i nästa revision få
en ändring gjord.» — Det blir ett alldeles onödigt stridstillstånd mellan arbetare
och arbetsgivare på detta område, och lagen blir någonting, som den inte
borde få bli, nämligen en politisk kastboll. Det blir en politisk sak att hålla på
den ena eller andra paragrafen. Och det är ju orimligt, då man tänker på vad
denna lag egentligen avser. Denna lagstiftning är egentligen en del av arbetarskyddslagen,
fastän den blivit ställd på detta vis vid sidan om den. För att
komma på sin rätta plats borde den flyttas in i arbetarskyddslagen och bli vad
den verkligen är, nämligen en arbetar skyddsbestämmelse. Som det nu är, har
den fatt politisk karaktär i stället för skyddskaraktär. Jag är därför helt och
hållet med socialstyrelsen, när den i sitt förslag till reviderad arbetarskyddslag
föreslår, att denna lag skall flyttas in i arbetarskyddslagen. En naturlig
följd härav bleve också, att lagen skulle få permanent karaktär.

Socialstyrelsen säger, att denna lag har för arbetarna blivit någonting nästan
sakrosankt. Det låter löjligt, men det ligger dock någonting ganska allvarligt
i detta faktum. Lagen är nämligen så till vida sakrosankt, att arbetarna ha en
absolut övertygelse om att den är någonting som de behöva, någonting som
de inte kunna reda sig utan, ifall de skola kunna nå den utveckling, som de äro
berättigade till. Därför har den fått den karaktären. Men det är klart, att det
är en sak; en annan sak är, att arbetarna komma själva att förstå, att en lämplig
smidighet och anpassning för arbetsmarknaden är någonting, som de själva
ha nytta av. Får man lagen permanent, tror jag man får ofantligt mycket
större möjligheter att eliminera bort de svårigheter, som eventuellt kunna finnas.

Men då jag säger, att jag vill ha lagen permanent, kan jag inte följa reservationen
helt, därför att jag för min del inte kan gå med på att bestämmelsen
om de fyra arbetarna skall upphävas. Herr statsrådet har motiverat förslaget
härom med att Sverige utan denna ändring icke kan ratificera och att Sverige
borde gå i spetsen för en ratifikation. Ja, det vore ju i många avseenden tilltalande,
det kan jag visst hålla med om, men jag tror nog ändå, att man i
första hand måste tänka på att Sveriges anslutning här är en praktisk svårighet,
som fordrar anpassning, fordrar, att landet så småningom kan anpassa
sig efter förhållandena. Jag skulle tro, att bestämmelsen angående stadsarbetarna
och järnvägsarbetarna är en sak, som man först skulle kunna övervinna.
Jag håller fullkomligt med om, att när redan bestämmelser finnas införda på
administrativ väg för statsarbetarna, är det inte något riktigt starkt skäl att
på den punkten neka att göra ändringen. Vad trafikpersonalen beträffar,
ställa sig dessa svårigheter litet större, men även där torde de vara övervinneliga.
Men detta med de fyra arbetarna, som i och för sig ser så oskyldigt ut
och omfattar så få människor som 23 eller 24 tusen personer, är inte fullt
så enkelt som det ser ut. Om dessa 23—24 tusen personer bidraga till att minska
lagens helgd, att ge människorna en känsla av att den begär någonting,
som är så oresonligt, att man gärna kan bryta emot den, då har man skapat
en större fara än man kanske gör sig riktigt reda för.

Det är ganska klart, att jag, som skall vara med om att beivra missförhållanden
och se till att statens vilja genomdrives, måste tänka ganska mycket
på denna sida av saken. Vad är det det gäller här? De små företagen i städerna
vore det inte så farligt med. Dem kunde man kanske dra in under lagen,

Nr »it.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Korta.)

Sr 33.

26

Lördagen den 8 maj f. m.

''arbetstiden^1 fastan det tiar prövats och visat sig opraktiskt, därför att man kommer in på
begränsning, gränsen mellan land och stad o. s. v. Jag tror emellertid inte, att dessa små(Forts.
) industrier kunna genom att ha andra tider, än den större industrien, verka så
särskilt farligt. Jag tror inte, att detta är förhållandet, därför att det blir
så, att alldeles automatiskt inrätta sig arbetstiderna i de olika företagen inom
ett samhälle efter varandra. Det blir ett tryck på de små företagen i städerna,
som gör, att även där måste man inrätta sig efter 8-timmarslagen.

Större är emellertid svårigheten på ett annat område, nämligen i den småindustri,
som är spridd över hela landsbygden. Där är det landsbygdens arbetstidsvanor
som ge regulativet, och det är ju klart, att om det sitter en liten
skomakare, skräddare eller smed med en eller två arbetare på landsbygden, är
det orimligt, att han skulle för sina båda drängar eller hjälpredor hålla en särskild
arbetstid, annan än den, som alla andra i trakten ha. Det är där svårigheten
ligger, och jag tror, att man inte skall tycka, att den saken är för
obetydlig. Jag tror att det är bättre, att vi se saken rätt i ögonen och tänka
oss, att man bör få bibehålla denna frihet. Det är mycket möjligt, att utvecklingen
här blir densamma, att det så småningom kommer att ingå i det allmänna
medvetandet, att den naturliga och vanliga arbetstiden är denna. Då
kan det ju hända, att vi kunna ta upp frågan igen.

Jag tycker också, att man fått ett mycket starkt skäl för att hålla denna
sak öppen just i det faktum, att den tydligen är en svårighet inte bara för vårt
land utan även i andra länder. Jag håller för mycket troligt vad ett par talare
här framhållit, att man vid en revision av den internationella arbetstidslagen,
som eventuellt kommer, som troligen måste komma, kommer att ta hänsyn
till dessa svårigheter med småindustrien och att man kanske där kan få
fram den svenska ståndpunkten. Det kanske därför inte gör oss någon skada,
om vi dröja litet med ratifikationen av Washingtonkonventionen. Vi ha i alla
fall som land gjort en verklig insats i denna fråga, när vi antagit den lag vi
ha och försöka hålla den så obrottsligt som vi göra. Jag tror, att man på det
viset gagnar de internationella synpunkterna ganska mycket, och längre fram.
när den internationella lagen har varit utsatt för ytterligare kritik och blivit
bättre anpassbar, så att de stora länderna kunna sluta sig till den, då är tiden
inne för oss att taga upp frågan igen, och då är jag övertygad om, att denna
svårighet med de fyra arbetarna kanske inte skall vara så starkt för handen
som den nu är, och att vi då kanske kunna ansluta oss.

Herr talman! Med detta har jag velat förklara, varför jag, som håller på
lagens permanens, i alla fall kommer att rösta emot reservationen, d. v. s. ansluta
mig till utskottets förslag i första punkten.

Herr Winberg: Herr talman! Redan när frågan om lagstiftning rörande

arbetstiden första gången förelädes riksdagen, tillät jag mig framhålla, att en
dylik lagstiftning visserligen hade fördelar med sig men att den också medförde
en del nackdelar. Bland fördelarna är naturligtvis, att man på det sättet
lår en reglerad arbetstid även för arbetsgrupper, vilkas ställning är sådan,
att det är nästan omöjligt för dem att genom sin organisation skaffa sig tillbörlig
respekt gentemot arbetsgivarna. Vidare skulle det ju också vara meningen,
åtminstone, att man genom att få en dylik sak fastslagen i lag skulle
fa detta oroselement avlägsnat, så att det inte skulle utgöra ett ständigt irritationsmoment
tillsammans med Övriga vid konflikter mellan arbetsgivare och
arbetare. Samtidigt har ju tillkommit frågan om vår ställning till den
träffade konventionen i Washington och den s. k. nationella hedern som skulle
hävdas.

Jag tillät mig som sagt redan då framhålla, att cl t inslående på denna väg
även medför en del nackdelar, och en av de förnämsta nackdelarna i detta av -

LördnKcui den N ninj f. in.

27 Nr 83.

seende var — det framhöll jag också då — att man därigenom Idev avhängig
av de partipolitiska kastvindarna för reglerande av en sådan sak, som dittills
hade tillkommit arbetarnas fackliga organisationer och som de också antagligen
i fortsättningen skulle ansett sig tillräckligt kraftiga — de, som hade
organisationer, som det var någonting med — att giira upp med arbetsgivarna
.

Den omständigheten, att vi i dag för tredje gången behandla frågan om denna
lag utan att lagen, efter vad det vill synas, ens i dag kan få permanent karaktär,
torde vara tillräcklig att visa, att jag hade rätt i mitt uttalande, när vi
första gången behandlade detta ärende. Det kan sägas — och jag är i den
punkten fullt överens med socialministern — att så förfärligt avgörande är det
nu icke, vad riksdagen i dag beslutar, om lagen skall bli permanent eller icke
permanent. Det förefaller mig, som om eu hel del talare här och framför allt
andra lagutskottet skulle taga denna fråga litet för tragiskt. De ha behandlat
denna sak ifrån den utgångspunkten, att vi lagstifta så eller så och det är
då lag; om vi icke nu antaga någon lag, äro vi av med åttatimmarsdagen i vårt
land. Saken ligger icke till på det sättet — det är väl alldeles onödigt att nu
framhålla det. Det är sant, att när en lag är stiftad, skall den, menar man,
efterlevas. Ur den synpunkten skulle jag för övrigt vilja varna för att allt
för mycket uppmjuka och tumma på denna lag, så att icke den situationen kanske
en vacker dag inträffar, att man icke längre respekterar lagen, ty det kan
föreligga en viss fara i den riktningen också, om man går allt för långt i fråga
om dylika uppmjukningar av lagen.

Det är ett par talare här, som fällt uttalanden, i anledning av vilka jag
skalle vilja säga några ord. Herr von Sydows uttalande rörande järnindustriens
belägenhet med anledning av åttatimmarslagen har ju redan blivit bemött,
och jag skall icke vidare uppehålla mig därvid. Jag vill bara säga, att
jag tycker, att det är litet oförsiktigt av en person i herr von Sydows ställning
att vilja göra gällande, att järnbruksindustriens betryckta läge i vårt
land enbart är förorsakat av åttatimmarslagens verkningar. Jag har så pass
stor tilltro till herr von Sydows intelligens, att jag vill knappast antaga, att
han själv allvarligt tror på detta uttalande. Men i debatter kan man ju alltid
anföra sådant såsom argirment.

Men jag skulle dessutom vilja säga ett par ord med utgångspunkt från vad
herr von Sydow yttrade i detta sammanhang. Han meddelade, att man inom
järnindustrien uppger, att om man finge arbeta i tio timmar, skulle verkstäderna
kunna sättas i gång. För närvarande råder stor arbetslöshet på detta
område. Då kunde vi lika logiskt säga, att under dessa exceptionella förhållanden
böra vi minska arbetstiden ytterligare, icke såsom en permanent lagstiftning
utan tillfälligtvis, för att därigenom minska de arbetslösas antal.
Men herr von Sydow och hans sagesmän utgå sålunda tydligen ifrån, att om
man hade längre arbetstid, skulle produktionen kunna drivas i sin firlla utsträckning.
Men är det icke en del andra faktorer, som äro avgörande här?
Är det så, att Sverige och andra länder kunna producera järn utan någon som
helst inskränkning? Råder det för närvarande brist på järnvaror, så att det
därför skulle vara nödvändigt att öka arbetstiden och driva produktionen i
större omfattning? Naturligtvis inte, såvitt jag kan förstå. Följden skulle bli,
att man visserligen — ifall nu arbetsresultatet blir större på tio timmar än på
åtta timmar — producerade mera, men med resultat att vi en vacker dag hade
denna katastrofala överproduktion över oss, som med viss tids mellanrum återkommer.
Det är märkvärdigt, att så pass ekonomiskt och praktiskt betonade
personer som herr von Sydow icke förstå, att detta problem är litet djupare och
vidare, än att det bara skulle sammanhänga med antalet arbetstimmar. Det
är också fråga om förhållandena på hela produktionsområdet såväl i vårt land

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 33. 28

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forte.)

som i världen i övrigt. Det är nödvändigt att komma ihåg detta, när man talar
om dessa saker.

Yad vidare beträffar herr Westmans uttalande, får jag säga, att jag hade
även litet svårt att förstå detta. Han framhöll för det första förhoppningarna
om att kunna få ändringar i Washingtonkonventionen till stånd och att man
därför icke borde nu göra lagen permanent, förrän man finge reda på huruvida
dessa förändringar kunde komma att genomföras eller icke. Det skulle emellertid
vara intressant att veta, huruvida dessa ändringar göras till villkor från
herr Westmans meningsfränders sida för att man överhuvud taget någon gång
skall reflektera på att göra denna lag permanent.

Herr Westman framhöll vidare osäkerhetstillståndet på den internationella
arbetsmarknaden och att det vore skäl att avvakta utvecklingen där, innan man
definitivt antager lagen. Jag måste säga, att även detta är en något egendomlig
argumentation. Man borde naturligtvis försöka arbeta för att få alla.
osäkerhetsmoment att försvinna, men man kan inte därvid gå tillväga på det
sättet, att man fortfarande bibehåller osäkerhetstillståndet på ett så pass viktigt
område som i fråga om arbetstidens längd och väntar, att osäkerhetstillståndet
i allmänhet skall försvinna ute på arbetsmarknaden. Snarare borde
man väl börja med att avlägsna alla särskilda osäkerhetsmoment för att detta
sedermera en vacker dag skulle hava till följd, att orosstämningen i allmänhet
skulle försvinna.

Men framför allt ställer jag mig frågande till en annan sak, som herr Westman
yttrade. Det var, när han argumenterade till förmån för utskottets ståndpunkt
beträffande nödvändigheten, att statens arbetare och personalen vid de
enskilda järnvägarna fortfarande böra stå utanför lagen. Jag måste i detta
avseende instämma med socialministern, att utskottets motivering är ■— jag höll
på att säga ovanligt dråplig, men jag bör kanske icke säga ovanligt, när det
gäller andra lagutskottet. Herr Westman konstaterade för det första, att det
beträffande dessa arbetare, utfärdats administrativa bestämmelser, som i huvudsak
ansluta sig till gällande lag. Ergo säger utskottet, bör man inte föra in
dessa arbetare under lagens bestämmelser. Tjg sade herr Westman ytterligare.
staten skall väl inte behöva skydda sina egna arbetare medelst lagstiftning
i fråga om arbetstidens längd. Här möter den åtminstone förr i världen
ofta återkommande förblandningen i fråga om vad som är staten. Förhållandet
är verkligen det, eller har åtminstone varit det, att varje liten ämbetsman i ett
av statens verk, som har någonting att bestämma över några arbetare i detta
verk, anser sig vid utövande av detta sitt ämbete vara staten. Men jag ifrågasätter.
om det är lämpligt och riktigt för riksdagen att utgå ifrån, att en sådan
myndighet tillägges varje dylik ämbetsman. Man kan visserligen invända, att
ifrågavarande bestämmelser dock äro fastställda av Kungl. Maj :t på administrativ
väg och alltså är det enbart de underordnade eller överordnade tjänstemännen
inom vederbörande verk, som här representera staten. Men härvidlag
är dock att märka, att så länge det rör sig om en dylik på administrativ väg utfärdad
författning, ställer det sig nära nog omöjligt att beivra de avvikelser
eller överträdelser av dessa bestämmelser, som förekomma i det dagliga livet;
detta låter sig naturligtvis bättre göra, när det gäller en lag, ty respekten för
en dylik är dock något större än i fråga om vanliga administrativa förordningar.

Det skulle naturligtvis vara åtskilligt att säga i denna sak, men det synes
mig, som om jag även i denna fråga hade fått rätt över hövan, då jag redan,
när man första gången började beträda lagstiftningsvägen på detta område,
ifrågasatte, huruvida det var så synnerligen lyckligt. Härför talar, synes det
mig. för det första, att nu från visst politiskt håll på allvar ifrågasattes lagens
upphävande, för det andra, att man håller på med dessa ofta återkommande

fjiirdagen ileu 8 maj f. in.

29 Nr 83.

uppmjukningar av lagen, vilka vid varje tillfälle gå i riktning mot att göra
lagen mera otillfredsställande för arbetarna, och för det tredje att vi i (lag,
då vi behandla lagen för tredje gången, ändock icke kunna komma fram till att
fastställa lagen såsom permanent. Häri föreligger, menar jag, det mest eklatanta
bevis på den nuvarande parlamentarismens oförmåga eller bristande vilja
att överhuvud taget lösa vissa sociala problem av här ifrågavarande art. Ty
det skall nu icke kunna förnekas, att man använder sig av underliga argument,
när man fortfarande kommer fram till den ståndpunkten, att vi skola ännu
vänta, vi skola avvakta utvecklingen, och vi kunna inte nu, trots att det nu är
tredje gången vi behandla denna fråga, förmå oss att gå in för att lagen skall
fastställas annat än för en viss tid framåt. Herr socialministern framhöll särskilt
ett par saker, som han ansåg skulle kunna innebära en viss risk, därest
icke lagen i dag bleve antagen såsom permanent. Den första möjligheten var,
att det om fyra år skulle kunna sitta en högerregering, som kunde framlägga
förslag om lagens slopande. Det tror jag nu inte alls är så farligt, ty om det
om fyra år sitter en högerregering, så är den, tror jag, tillräckligt snäll för
att icke lägga fram ett dylikt förslag eller, rättare sagt, den har anledning att
i eget intresse låta bli att framlägga ett sådant förslag. Huruvida det kommer
att vara högermajoritet i denna kammare om fyra år, därom skall jag icke försöka
spå något. Men det föreligger en tredje möjlighet, som herr socialministern
inte nämnde och som enligt mitt förmenande är kanske farligare. Det är.
att vi om fyra år ha en s. k. vänsterregering med antingen herr Carl Gustaf
Ekman eller någon annan från det hållet såsom chef och att denna regering,
pressad av högern och med den mindre konsekvent rakryggade hållning — om
jag får använda ett sådant uttryck — som ibland föreligger på det hållet, tillåter
sig framlägga ett dylikt förslag. Och då kan det vara fara värt, att man
kommer fram. till ett sådant resultat, som herr socialministern befarade. Detta
intresserar mig emellertid mindre, ty jag har, såsom jag förut framhållit, från
början icke byggt så ofantligt mycket på denna lagstiftning. Jag väntade mig
dock framför allt, att man från deras sida, som så ofta tala om nödvändigheten
att avlägsna varje irritationsmoment mellan arbetare och arbetsgivare, verkligen
i en fråga som denna också skulle kunna vara med om att praktiskt fullfölja
denna ofta framförda tankegång. Här är dock ett faktum, att det från
början var meningen, att detta irritationsmoment, frågan om arbetstidens längd,
skulle kunna avföras från de sociala striderna genom att arbetstidens längd
bleve fastställd genom lagstiftning. Nu vägrar man emellertid absolut i vändningen
och vill inte vara med härom. Det visar, hur pass konsekvent man är
även i detta avseende, då det gäller att skydda den s. k. arbetsfreden här i
landet.

Tiden medgiver inte att fördjupa sig i några detaljer beträffande det här
föreliggande förslaget. Det synes mig för övrigt också vara onödigt att göra det
här. Den avgörande frågan ligger så: Här har det första försöket gjorts att på
lagstiftningsväg reglera för arbetarklassen viktiga socialekonomiska spörsmål,
beträffande vilka det har stått tvist, huruvida man borde slå in på en lagstiftning
för att lösa dem eller om detta borde överlämnas åt fackorganisationerna.
Man har vid ett tillfälle, då någonting särskilt inträffat i övriga länder, antingen
i något slags tillfällig räddhåga eller av annan anledning gått med på en
lagstiftning på ifrågavarande område, till en början provisoriskt, vilket man
ju kan förstå. Nu har det gått många år sedan dess. Nu är frågan före för
tredje gången, och om det överhuvud taget skall vara något allvar med viljan
att lagstifta på detta område, vore det väl då skäl i att låta denna lag få annat
än provisorisk karaktär. Dels på grund av de ständigt återkommande försämringarna
i lagen och dels på grund av det envisa fasthållandet vid att lagen
skall vara provisorisk och sålunda alltjämt utgöra ett irritationsmoment, före -

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

Nr 33. 30

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag on
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

1 ligger det enligt mitt förmenande starka skäl för att ställa den frågan, om det
icke har visat sig, att det åtminstone för närvarande inte går att ge sig in på
lagstiftningsvägen för lösandet av dylika frågor. Detta spörsmål torde säkerligen
den organiserade arbetarklassen förr eller senare få lov att taga upp.

Jag skall nu icke längre uppehålla kammaren, herr talman. Jag har alltså
all anledning att anse, att tiden nu bör vara inne att förändra denna lag från
provisorisk till permanent, för så vitt man överhuvud taget har menat allvar
med sin vilja att lagstifta på detta område. Samtidigt måste jag betona, att om
det skall vara något värde med en dylik lagstiftning, vare sig den är provisorisk
eller permanent, får man inte, såsom här skett, gång efter annan urvattna,
uppmjuka och försämra lagen, ty då kommer man fram till en tidpunkt, då lagstiftningen
icke kan respekteras av dem det vederbör. Under sådana förhållanden,
herr talman, hemställer jag om avslag på utskottets förslag och bifall
till den av herr Thorberg m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr von Sydow: Herr greve och talman! Jag har begärt ordet för att

avgiva några korta repliker. Jag skall inskränka mig till det nödvändigaste,
ty jag har en känsla av att kammaren börjar tröttna på denna diskussion,
vars utgång envar kan förutse.

Jag kan emellertid inte neka till att jag blev något förvånad, när jag hörde
det yttrande, som herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet nyss
hade. Herr statsrådet yttrade, att orsaken till järnbruksnäringens betryck
måste tillskrivas vissa bankintressen, som hindrat denna närings återupplivande.
Jag känner till situationen i detta fall, och jag känner till vilka bankintressen
herr statsrådet åsyftade, eftersom jag själv är styrelsemedlem i ifrågavarande
bank. Men den relation av förhållandena, som herr statsrådet gav,
står alldeles i strid med de uppgifter jag har fått. Jag har fått den framställningen,
att det var en opartisk nämnd, som framlade två förslag till fusion mellan
vissa bruk, och att banken denna gång svarade ja, men att regeringen sade
nej. Det var naturligtvis regeringens fulla rätt att så göra, regeringen var
part i saken, däremot har jag ingenting att invända. Men att lägga skulden
för förhandlingarnas strandande på bankledningen stämmer icke med de uppgifter
jag har fått. När herr statsrådet yttrade, att mitt uttalande om järnhanteringens
läge var överdrivet, tillåter jag mig å min sida säga, att det är
en överdrift från herr statsrådets sida, om herr statsrådet säger, att enbart en
lösning av frågan om fusion mellan några bruk skulle ha inneburit ett förbättrande
av hela järnindustriens läge. Det gällde här ett fåtal bruk, som
producerade kvalitetsstål och dylika alster, som man hoppades fortfarande
skulle kunna ha marknad även med nuvarande dåliga konjunkturer. Beträffande
dem skulle onekligen åtskilliga besparingar stått att vinna genom ett
samarbete, men därmed hade det icke inträtt några avsevärda förändringar i
läget för industrien i dess helhet.

Jag ber också att få säga några ord gentemot herr Thorberg. Denne yttrade,
att mitt anförande var mycket svagt. Härpå skall jag be att få svara
med en komplimang till herr Thorberg: jag tycker, att det vittnade om betydande
oratorisk talang att kunna finna så många ord för så få och irrelevanta
argument som dem herr Thorberg hade till sitt förfogande. Men när herr Thorberg
yttrade, att jag kommit med en oriktig uppgift, måste jag bestrida detta.
Herr Thorberg sade, att jag hade förklarat, att jag alltid hade talat emot åttatimma
rslagen här i kammaren och att detta ej var sant. Nu visste jag mycket
väl, vad herr Thorberg skulle komma att säga, och jag valde därför mina ord.
Jag sade: jag har alltid talat emot varje kungl. proposition om införande av
åttatimmarsdagen. Jag vet mycket väl, att sedan vi första gången på tre år
antagit åttatimmarslagen, väcktes vid nästföljande riksdag enskilda motioner

Lördagen den H nmj t'', in.

31 Nr 33.

med yrkande, alt lagen åter skulle upphävas. Det var mot detta yrkande, som Lagförslag om
.jag talade, och det gjorde jag av två skid — ja, jag kan säga av tre skäl, arbetstidens
ehuru i första hand av två skal. Det första skälet var, att jag menade, att Viransmng.
då vi gått in i Nationernas förbund, och då vi hade varit med i Washington om or
en lagstiftning i detta syfte, så ginge det inte an för oss att omedelbart därefter
upphäva den lag, som vi antagit. Det var då jag fällde det yttrande, som
herr Thorberg här åberopade, om att vi måste slå vid våra internationella förbindelser.
Jag sade också, att det icke ginge för sig ur industriens synpunkt
att genast upphäva lagen, när man en gång antagit den. Jag vill uppriktigt
säga herr Thorberg, att därmed menade jag mest, att om lagen då hade upphävts,
hade man fått mycket stora och svåra arbetsstrider här i landet. Om
industrien då, när lagen var ny och industrien börjat anpassa sig efter densamma,
sett möjligheter att åter komma ifrån åttatimmarslagen, hade det blivit
en mycket stor och mycket svår kraftmätning mellan arbetare och arbetsgivare.
Hur denna skulle komma att sluta, kunde ingen människa säga. Men
jag ansåg för min del, att det för samhället, för arbetsgivarna och för arbetarna
vore en lycka, om man kunde undgå en sådan kraftmätning.

Herr Thorberg yttrade sig också om min ställning till Washingtonkonventionen.
Jag trodde, att jag redan förut hade någorlunda klarlagt min uppfattning
därvidlag. När vi här i Sverige antagit vår åttatimmarslag, ansåg jag
från början, att det icke vore något skäl för de svenska arbetsgivarna att principiellt
motsätta sig, att samma lagstiftning infördes i andra länder. När vi
hade antagit lagen, både jag en känsla av förpliktelse, att man inte sedan genast
kunde slå om, om de andra länderna följde oss. Det var också därför jag
röstade emot lagens upphävande. Men sedan befanns det, att de stora länderna,
som själva infört bestämmelser i detta avseende i Versaillesfreden och som påyrkat
och fått till stånd konferensen i Washington samt, såsom England gjorde,
vid konferensen framlagt ett utförligt förslag till konventionen, vilket i stort
sett bifölls — att dessa länder sedermera sade nej och inte gingo med på konventionen.
Då syntes det mig vara en allför stor fordran på ett litet land som
Sverige, att vi i alla fall skulle gå med på konventionen och allra minst, det vill
jag säga, tycker jag, att det är rätt, när man framställer krav på att vi skola
antaga både lagen och konventionen.

Herr greve och talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Då jag, herr talman, i den föreliggande frågan
väckt en motion, som i allt väsentligt vunnit anslutning från lagutskottets
sida, skulle jag ha kunnat nöja mig med att utan eget yttrande i denna diskussion
nu endast följa utskottet. Då emellertid under diskussionen förekommit
dels ett par uttalanden emot sakinnehållet i de ändringar, som påyrkats
i motionen och som nu iakttagits i utskottets förslag, dels också ett
par politiskt färglagda yttranden, ber jag att med anledning härav få säga ett
par ord.

Vad först beträffar de av regeringen icke medtagna men av utskottet återupptagna!
undantagen i lagens 1 § vågar jag fortfarande, såvitt angår bestämmelsen,
att företag med fyra arbetare eller mindre undantagas från lagen,
göra gällande, att detta undantag har en mycket större betydelse både
i fråga om lagens giltighet och lagens popularitet än vad de av herr statsrådet
åberopade siffrorna i och för sig kunde giva anledning att tro. Det har
också här framhållits åtskilliga sakliga skäl, varför detta undantag alltjämt
bör förefinnas. Jag skall till vad som i detta avseende sagts endast lägga
en synpunkt, som, såvitt jag kunnat uppfatta, hittills icke blivit berörd. Det
förhåller sig med dessa företag med ett mindretal arbetare i regel så, att arbetsgivaren
själv är den mest sakkunnige, den mest kvalificerade och kanske ock -

Nr 33. 30

Lördagen den 8 maj {. m.

LafbfmidenT mest tyn®cla. arbetskraften i företaget och att i flertalet fall de anställda
begränsning. s^.a mer ®^er mindre i biträdesställning. Detta förhållande beaktades särskilt
(Forts. 1 7^ det tillfälle, när undantaget i fråga infördes i lagen. Under diskussionen

inom den delegation, som förberedde detta ärendes behandling, tillerkändes detta
skäl en synnerligen stor betydelse. Ty när detta är förhållandet, blir en dylik
lagstiftning, tillämpad jämväl på dessa mindre företag, i det väsentliga,
kan man säga, en lagstiftning om företagarens möjligheter att utnyttja sin
egen arbetskraft och därpå förskaffa sig nödvändig inkomst. Det är detta
mani icke ansett vara skäligt och lämpligt, och det är därför ett undantag
på denna punkt kan starkt motiveras.

Vad sedan angår de båda andra undantagen, skall jag endast påminna om
det undantag, som gäller statens arbetare. Jag vill därom i korthet säga, att
vore. det enbart denna sak, som stode kvar och hindrade en anslutning till konventionen,
skulle jag för min del icke resa något hinder på denna punkt. Men
då i allt fall av andra skäl en anslutning till konventionen från svensk sida
nu icke bör ske, kan jag inte finna någon anledning att nu företaga någon
ändring i den ställning, staten intager i detta hänseende. Det är ju så, att
liksom lagen ute i samhället äger tillämplighet i det väsentliga, med undantag
för vissa smärre fall, gäller ungefär samma förhållande för statens vidkommande
i dess egen driftutövning. Man kan sålunda säga, att det finnes
en viss konsekvens, en viss samstämmighet mellan tillämpningen av denna föreskrift
beträffande staten själv och när det gäller enskilda företag inom samhället
i allmänhet. Det förefaller mig, som om det icke funnes anledning att
bryta denna samstämmighet på denna punkt.

Vad beträffar de frågor, som framställdes av herr statsrådet till dem som
icke. nu vilja gorå lagen permanent utan anse, att den fortfarande bör vara
provisorisk — frågor, huruvida bakom denna strävan läge något slags politisk
baktanke i ena eller andra avseendet — vill jag för min del vittna, att
något sådant föreligger absolut icke. Vad som från vår sida föreligger är
en. strävan att med bevarande av lagens huvudsyfte göra lagen så litet förlustbringande
för näringslivet som. möjligt. Det är den riktlinje, efter vilken denna
fråga har behandlats från min och mina meningsfränders sida, och det blir
förvisso även i fortsättningen den riktlinje, som vi komma att följa i detta
avseende. Och det är min uppfattning, att alla parter i detta mål skulle ha
nytta av om i det stora hela denna synpunkt komme att läggas över hela
linjen. De! är också min mening, att den omständigheten, att lagen är provisorisk,
icke blott hittills kunnat göra nytta, såsom en ärad talarinna på göteborgsbänken
gjorde gällande, utan att de fördelar, som varit förbundna därmed,
även i fortsättningen i viss omfattning kunna tillgodoföras denna lagstiftning
utan att lagens huvudsyfte därför riskeras. Jag skall icke i detalj
ingå på skälen för. detta resonemang. Jag vill blott säga, att jag anser,
att detta skäl för provisoriet fortfarande gäller.

Jag. skall ej heller ge mig in på spekulationerna om huru det kommer att
se ut i riksdagen och i .regeringen om fyra år och vad därmed sammanhänger.
När man i den offentliga diskussionen från högersidan börjar ge uttryck åt
sina förhoppningar om att högern snart skall dominera i denna kammare, och
när man likalades i den offentliga diskussionen på socialdemokratiskt håll börjar
tala om .att man tycker sig ha en motsvarande ställning i andra kammaren
nästan inom räckhåll, kan jag icke underlåta att påminna mig ett förhållande
från idrottslivet. När en idrottsman går till ett avgörande, där
han känner sig särskilt osäker om resultatet, särskilt knäsvag inför det, som
möter, brukar han på förhand tala många och stolta ord om hur han ''skall
komma att slå sin motståndare och lämna honom efter sig på valplatsen.
Det förefaller mig, som om samma betraktelsesätt skulle influera på de pro -

Lördagen den 8 maj f. m.

33 Nr 33.

fetior, som i detta ögonblick förekomma från både den ena och den andra
sidan om vad som skall ske på det politiska valområdet under den närmaste
tiden.

Alldeles frånsett detta vågar jag emellertid hysa den bestämda uppfattningen,
att det syfte, som denna lag avser att realisera — i all synnerhet då
dess syfte efter hand internationellt omfattas i en allt större utsträckning,
och lagen därför blir allt mindre besvärlig för den utåt konkurrerande industrien
— alltjämt skall komma att respekteras och realiseras av de svenska
statsmakterna. Det är i denna övertygelse jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till lagens 1 §, sådan den föreligger i utskottets hemställan.

Greve Lagerbjelke: Herr greve och talman! .Tåg skall icke bli mångordig
i denna debatt, allra helst denna nu påtagligen lider mot sitt slut; men jag
har nu begärt ordet för att framhålla, att enligt min uppfattning har frågan
om arbetstidslagens verkningar, vad de ekonomiska synpunkterna beträffar,
i regel nog betraktats väl ensidigt. Man har betraktat det som en fråga mellan
arbetarna och deras arbetsgivare och de senares förmåga att betala de
höjda arbetslönerna. Jag erinrar om den första kungl. arbetstidspropositionen,
där det helt enkelt uttalades, att man förmodade och hoppades, att arbetsgivarna
icke skulle undandraga sig att betala de förhöjda löner, som bleve en
följd av lagens antagande. Denna synpunkt har sedermera i all huvudsak
:genomgått alla följande propositioner, myndigheternas utlåtanden, de väckta
motionerna och lagutskottens utlåtanden.

Går man nu till lagutskottets förevarande utlåtande, så finner man, att utskottet
på sid. 3 yttrat, att »möjligheten till förräntning av det i företagen
bundna kapitalet sålunda försämrats». Utskottet talar också om att man »för
vårt lands konkurrens på den internationella marknaden» måste taga hänsjm
till med Sverige konkurrerande länder. Men det är en annan synnerligen viktig
sida, som man också får taga i betraktande, och det är verkningarna på hela landets
ekonomi. Det lär väl ändå vara obestridligt, att lagen förorsakar en väsentlig
ökning av produktionskostnaderna och därmed verkar en allmän prisfördyTing
i hela landet. Den siste talaren använde nyss uttrycket, att det var önskvärt
att göra lagen »så litet förlustbringande som möjligt». Detta är i varje fall
från hans sida ett eklatant erkännande i fråga om lagens verkningar, vilket
man icke alltid återfunnit i kammarens debatter.

Jag kan ej underlåta att i detta sammanhang erinra om ett yttrande av herr
‘Thorberg, när för icke länge sedan frågan om fönsterglastullen var uppe. Han
förnekade då, att ifråga om priset på fönsterglas arbetstidslagen och andra
sociala lagar skulle ha någon som helst inverkan. Jag vill dock nu, liksom
jag då protesterade mot, att detta uttalande skulle avspegla verkliga förhållandet,
säga, att utan tvivel var denna tull delvis en direkt följd av dessa sociala
lagar och särskilt då av arbetstidslagen.

I den kungl. propositionen framhålles, att levnadsstandarden för de av arbetstidslagen
berörda arbetarna har väl bevarats på sin gamla nivå under denna
lags tillämpning. Det är alldeles riktigt och i och för sig mycket gott och
väl och lyckligt ur många synpunkter, icke blott ur arbetarnas utan även ur
allmän synpunkt. Men det är alldeles påtagligt, att detta vidmakthållande av
den gamla levnadsstandarden måste drabba andra. Det har skett icke blott
på bekostnad av kapitalets förräntning, varom utskottet talar, utan det har
skett även på bekostnad av landets allmänna ekonomi och på bekostnad av
andra samhällsklassers särskilt medelklassens levnadsstandard, något som även
måste beaktas.

Första kammar ens protokoll 1926. Nr 33. 3

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

Nr 83. 34

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Det har tvistats om vad fördyringen som en följd av arbetstidslagen kattuppgå
till. Herr von Sydow har här förut talat om en beräknad fördyring av
15 procent. Att komma till något exakt resultat i detta avseende lär väl vara
omöjligt. En del nationalekonomer hava emellertid uttalat, att en väsentligt
högre förhöjning av prisnivån skulle vara följden; man har därvid nämnt ända
upp till 30 procent. Det må nu vara hur som helst med detta, men jag upprepar,
att en väsentlig fördyring av den allmänna prisnivån inträtt och måste
inträda som följd av arbetstidslagen.

Det är på dessa skäl jag, herr greve och talman, med hänsyn jämväl till de
motiv, som i övrigt anförts av herr von Sydow, instämmer i hans yrkande om
avslag på den kungl. propositionen och utskottets utlåtande samt om bifall till
den av honom med flera avgivna reservationen.

Herr statsrådet Svensson: Herr greve och talman! Herr von Sydow framhöll
i sitt senaste yttrande, att det skulle vara oriktigt, att de planer, som under
sista tiden förelegat att åvägabringa en organisation inom järnhanteringen,,
som skulle göra denna bättre skickad att existera under nuvarande svåra konkurrensförhållanden,
skulle ha stupat på motstånd ifrån något visst bankintresses
sida, eftersom man på den sidan godkänt de förslag, som framlagts av
den s. k. opartiska nämnden. Det förhåller sig emellertid så, att nämndens
förslag innefattat villkor om viss medverkan ifrån statens sida. Till denna
medverkan har regeringen icke ställt sig principiellt avvisande, men regeringen
har för statens medverkan uppställt vissa villkor och förutsättningar, som
i sin tur av bankintresset i fråga — något som herr von Sydow väl känner till

— hava avvisats. Följaktligen har jag ingenting att taga tillbaka av mitt
uttalande, att det är där orsaken är att söka till det faktum, att för närvarande
en nyorganisation icke kan genomföras.

Herr von Sydow framhöll också, att jag gjort mig skyldig till en överdrift,
om jag trodde, att en sådan nyorganisation, om vilken det här varit fråga,
skulle hava inneburit en avgörande hjälp för järnindustrien, för järnhanteringen.
Min uppfattning om betydelsen av en sådan omorganisation har jag erhållit
direkt från järnhanteringens egna män och egna experter, som själva
tillmäta en sådan nyorganisation den allra största betydelse. Det framhölls
också, att denna nyorganisation icke skulle hava avsett annat än ett fåtal bruk.
Men jag vill därtill anmärka, att den del av vår järnhantering, som den planerade
nyorganisationen skulle omfatta, dock är en betydande del av samma
hantering och att enligt de uppfattningar, som råda hos de tekniska ledarna
och även hos de ekonomiska ledarna av järnindustrien en sådan organisation

— låt vara, att den endast komme att omfatta ett visst antal bruk — skulle
i sin ordning ha varit till gagn och nytta även för den del av industrien som
icke direkt berördes av nyorganisationen. Densamma skulle ha underlättat
även för den icke direkt berörda delen av industrien att bl. a. åvägabringa en
försäljningsorganisation, som icke drogs med de svårigheter och kostnader,
den nuvarande organisationen har att kämpa med. När det här är tal om arbetstidslagens
verkningar inom järnhanteringen, så vill jag icke underlåta att
ställa dessa uttalanden mot bakgrunden av ett yttrande av en av järnhanteringens
egna män, nämligen disponenten Kristoffer Huldt på Kolsva, vilken
i en tidskrift framhållit på grundval av de utredningar, som ägt rum för den
planerade sammanslutningen, att en specialisering vid valsverken skulle medföra
en direkt besparing i arbetstiden på intill 25 procent genom bortfallande
av omställningsarbeten. Vill man gå in för att genomföra en organisation, som
kan åstadkomma detta, och man, när detta är gjort, fortfarande befinner sig
i ett läge. där man icke kan motstå eller icke fullt ut kan upptaga den svåra
konkurrens, som för närvarande råder, då kan man sedan komma och tala om

Lördagen den 8 maj f. m.

35

Nr 83.

vad arbetstidslagen har för inverkan på dessa förhållanden, men innan man
själv vidtager någon åtgärd för att bringa järnhanteringen i en sådan organisationsmässig
ordning, som de tekniska ledarna själva påpeka såsom nödvändig,
finner jag fortfarande, att det är orimligt att säga, att det är arbetstidslagen,
som har förött den svenska järnhanteringen.

Herr Johansson, Johan: Herr greve och talman! .lag har begärt ordet för
att tillkännagiva, att jag kommer att ansluta mig till dem, som yrkat avslag
på propositionen och utskottets utlåtande.

Mina betänkligheter mot denna lag grunda sig därpå, att jag anser, att
lagen skadar den ekonomiska utvecklingen här i landet. Denna lag har verkat
och kommer att verka så, att den minskar möjligheterna för oss att kunna
tävla med andra länder på näringslivets område. Vad man med lagen avser
är ju att tillgodose kraven från arbetarhåll. För min del vill jag göra mitt
bästa för att tillgodose kraven från det hållet, såväl då det gäller strävandena
för en förkortad arbetstid som även då man avser att åstadkomma bättre bostadsförhållanden
och, kort sagt, förbättring på alla områden. Men man får
icke gå så långt, anser jag, att man utesluter de ekonomiska möjligheterna,
varigenom man skall nå detta mål. Min uppfattning är. att om levnadsstandarden
skall hållas uppe — och vi äro alla ense om, att det skola vi sträva för —
då är enda vägen, man bör gå, att man ökar produktionen. Detta har man
insett i andra länder, och man har också inrättat sig därefter. Särskilt vill
jag i detta sammanhang stryka under min uppfattning, att arbetsintensiteten
icke ökats något avsevärt genom den nya lagen om förkortad arbetstid. Det
står för mig klart, herr greve och talman, att denna lag ökar icke produktionsmöjligheterna
eller produktionsförutsättningarna här i landet. Den betyder
minskad produktion, vilket i sin tur innebär ökad kostnad på våra varor. Denna
ökade kostnad måste också bidraga till ett ökat pris på livsmedlen. Skola vi
här komma till rätta med en hel del missförhållanden, som vi faktiskt kämpa
med såväl inom industrien som på jordbrukets område, så vill jag, enligt den
erfarenhet jag har som lantbrukare, säga, att då det varit svårt för lantmännen
här i landet ■— och det ha vi ofta haft — då ha vi lantmän inte fått förkorta
arbetstiden, utan då ha vi fått öka arbetstiden. Det är på det sättet vi fått inskränka
oss. Då nu näringslivet och industrien ha det synnerligen svårt och
kämpa med ett ekonomiskt betryckt läge, tycker jag, att man inte skulle komma
med alltför hårdhänta krav i dessa stycken.

Vad som särskilt gör, att jag för min del inte kan gå med på denna lag är,
att den inte har tillräcklig anpassningsmöjlighet. Den tager inte hänsyn till
de olika förhållanden, som faktiskt äro rådande inom industrien, utan den liksom
klavbinder särskilt de mindre industrierna. Nu har man ju avsett, att denna
schablonmässiga lag — om jag får uttrycka mig så — skulle gälla blott industrien.
Man har gjort undantag för bland annat en mycket stor grupp, nämligen
jordbruket, ty man anser, att lagen icke är praktiskt tillämplig för jordbruket.
Därför har man berett detta en undantagsställning. Trots att jordbruksarbetet
är avsevärt hårdare än arbetet på många andra områden. Och
jag kan inte finna, att denna lag haft lyckliga verkningar för jordbruket. Den
bär avsevärt fördyrat inte minst alla industriprodukter, som jordbrukaren behöver
köpa. Och hur verkar inte denna förkortade arbetstid stegrande på våra
järnvägsfrakter samt återverkar ofördelaktigt i produktionen för oss jordbrukare.
Vad dessutom angår alla redskap och maskiner, som jordbrukarna behöva,
så ligger även i priset på dem ett av lagen förorsakat fördyringsmoment.

Nu säger man här, att industriarbetarna behöva inte arbeta mer än 8 timmar,
men jordbruksarbetaren, han skall arbeta mer än 8 timmar, och han fårlov
att göra det. Denna lag tror jag åstadkommer att jordbruksarbetarna, om

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 33. 36

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om fje skola kunna existera och uppnå samma levnadsstandard som andra arbetare,
begränsning ^ arbeta nästan dubbelt så mycket som dessa andra. Genom att stifta en såpört*
) dan lag, varigenom icke alla ställas lika — och det är just olikformigheten i
bestämmelserna, som jag vänder mig emot — åstadkommer man, att jordbruksarbetarna
söka sig från jordbruket till andra områden, där de få bättre förmåner.
Detta är inte lyckligt och inte önskvärt under nuvarande förhållanden.
Denna lag betyder därför också på visst sätt en avfolkning från jordbruket, och
det är heller inte önskvärt.

Jag för min del, herr greve och talman, tror inte på den här lagen, och jag
tror, att den dag kommer, då arbetarna själva skola inse, att denna lag inte
givit dem, vad de väntat.

Jag yrkar avslag på utskottets utlåtande och den kungl. propositionen samt
bifall till den av herr von Sydow med flera avgivna reservationen.

Herr Thorberg: Herr von Koch och fröken Hesselgren hade mycket stora
förhoppningar på att man vid en eventuellt kommande revision av "YVashingtonkonventionen
däri skulle införa undantagsbestämmelser för de arbetare, som
äro sysselsatta i mindre företag. Jag vågar icke göra något bestämt uttalande
i denna sak, men jag vågar mycket starkt tvivla på att denna förhoppning kommer
att gå i uppfyllelse. Åttatimmarslagens karaktär av arbetarskyddslag
kräver framför allt, att den bereder skydd åt de arbetare, som stå i den ställning,
att de ha svårare att genom sina fackföreningar reglera förhållandena än
andra arbetare. Det är den synpunkten, som säkerligen kommer att göra sig
starkt gällande, och jag tvivlar på, att någon undantagsbestämmelse för de
mindre företagen kommer att bli införd i Washington-konventionen.

Herr von Sydow ansåg, att jag oberättigat påkallat uppmärksamhet på hans
yttrande här i riksdagen 1921, därför att han i sitt första anförande ju endast
åberopat, att han talat emot kungl. propositioner i ämnet. Jag får be herr von
Sydow om överseende för att jag inte uppfattat denna fina distinktion, och jag
kan till mitt försvar inte anföra annat, än att jag utgått från den föreställningen,
att de sakliga argumenten ingalunda kunna beröras av om man i en fråga
argumenterar med hänsyn till en kungl. proposition eller till en föreliggande
enskild motion.

Sedan sade herr von Sydow, att motivet till att han vid en tidpunkt talat emot
ett upphävande av åttatimmarslagen var det, att han förutsåg, att ett beslut om
sådant upphävande skulle komma att medföra stora sociala konflikter. Ja. jag
tror, att herr von Sydow är lika medveten som jag därom, att detta argument
gäller med fullkomligt lika stor styrka i dag som det gällde vid den tidpunkt,
då herr von Sydow yttrade sig i saken.

Greve Lagerbjelke drog ånyo in frågan om glasbruken i debatten. Ja, jag
ber att få säga greve Lagerbjelke, att man vid glasbruken arbetar ungefär lika
lång tid nu som man arbetade före lagens tillkomst, och att lagen medger glasbruken
att taga ut väsentligt längre arbetstid än dessa för närvarande begagna
sig av. Om greve Lagerbjelke bygger hela sitt resonemang i ekonomiska frågor
på ungefär samma sakliga utgångspunkt som han hade i debatten om fönsterglasindustrien,
så måste jag säga, att jag finner, att greve Lagerbjelkes sätt
att argumentera icke är så sakligt starkt fotat.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Enligt min mening
är den synpunkt, som greve Lagerbjelke anlade på frågan, huruvida denna
lag bör vara kvar eller icke, den riktiga. Enligt min åsikt beror allt på,
huruvida det svenska samhället är i stånd att ekonomiskt bära den börda, som
denna åttatimmarslag onekligen innebär. På denna punkt kan man emellertid
vara av skilda meningar. För min del har jag under den tid, som lagen

Lördagen den 8 nmj f. m.

37 Nr :W.

varit gällande, alltmer kommit till den övertygelsen, att det prov, som denna
lagstiftning inneburit, har utfallit så, att lagen icke bör iortlara, utan sa snart hegrärwning.
som möjligt avskaffas. Detta innebär dock ingalunda, att man skulle vara (rorts.)
av den meningen, att en åttatimmarsdag överhuvud skulle innebära en för
kort arbetstid. Långt därifrån! Det innebär blott, att man i varje fall lår
pröva, vilken arbetstid som för den ifrågavarande näringen är den lämpligaste,
och min tro är, att den dag kommer, då arbetarna själva komma att
fordra en dylik frihet att genom överenskommelser reglera arbetstiden.

Innan jag nu går vidare, vill jag med några ord blanda mig i en liten kontrovers,
som här föreligger mellan handelsministern och herr von Sydow med
avseende på vår svenska järnhantering. Jag förvånade mig över ett sådant
yttrande som handelsministerns, när han sade, att vår svenska järnhantering
hade mistat sin förmåga av anpassning och att den låg bunden av bankerna,
så att den saknade sin rörelsefrihet. Det där kanske gäller om vissa järnverk.
dock långt ifrån om verken i allmänhet, men säkert är, att järnverk,
som icke äro på något sätt bundna av bankerna och som ingalunda hava förlorat
sin förmåga att anpassa sig, också lida av oerhörda svårigheter för närvarande,
bland annat beroende på den nuvarande lagstiftningen om åttatimmarsdagen,
vilken gör, att de endast kunna släpa sig fram men sannolikt icke
i längden kunna hålla stånd. Nu taltes det om, att om man blott ville med
klokhet organisera sig, skulle det bli bättre. Ja, det är sådant tal, som
man hört under hela kristiden! Då ville man slå ihop allting. Sedan kom
en tid, då man började lösa upp det, som man .slagit ihop, och så har. det
gått alltid, fram och tillbaka. Skräp blir aldrig bättre, om man slår ihop
det, och det kan vara mycket klokt, om man gjort en hopslagning av gott och
dåligt, att man delar upp det igen för att få bort det dåliga och få kvar det,
som har möjlighet att leva. Vad nu dessa särskilda verk, som det här var
fråga om, beträffar, har ju handelsministern haft saken under sin handläggning,
och de sakkunniga, som äro intresserade av de ifrågavarande verken och
som, efter allt vad man har anledning att antaga, förstå sin sak, hava ju
yttrat, att om de få den föreslagna organisationen, skola de vinna så och så
mycket. Då skall det gå bra. Ja, varför gör man det inte då? Är jag övertyga
diöm, att därest jag organiserar på ett visst sätt, skall det gä bra. varför
gör jag icke en dylik organisation? Om jag vore intressent i ett sådant
företag, skulle jag handla på det sättet. Det är övertygelsen, som fordras.

Men se, det fordras icke blott en övertygelse, som är så stark, att man anser,
att man bör handla på det sättet, om andra släppa till pengarna, utan en
övertygelse fordras, som är så stark, att man vågar släppa till pengarna
själv.

Nu är det ju klart, att även om man har den uppfattning, som jag hyser,
att denna lagstiftning om arbetstiden är tillräckligt prövad och blivit funnen
oduglig och skadlig, även om man har den uppfattningen, säger jag, kan
det emellertid hända, att man är bunden att ha den kvar, vare sig juridiskt
bunden, eller, vilket för mig är lika starkt, moraliskt bunden. Och då får
man ju försöka att ha den kvar ännu en tid, tills de, som liksom en själv
äro bundna därav, finna, att det icke går för sig. Herr Thorberg, som naturligtvis
är specialist på allt, som angår dessa internationella bestämmelser
om åttatimmarsdagen, eftersom han, såvitt jag minns, är medlem av Conseil
d’administration i Geneve, har sagt, att Sverige genom sitt inträde i Nationernas
förbund och genom Versaillesfredens bestämmelser, som i denna punkt
äro anslutna till förbundsstadgan, fått en moralisk förpliktelse att hava en
åttatimmarsdag. Han tilläde till och med, om jag antecknade rätt, att förpliktelsen
skulle omfatta skyldighet för Sverige att ratificera de konventioner,
som kunna antagas vid vissa internationella arbetskonferenser. Kanske

Nr 33. 38

Lördagen den S maj £. m.

La^betstitL °m ^an mena<^e c^e konventioner, som våra representanter röstat för vid konferenbegränlning.
sel;na.— för att närmare specificera, gäller ju frågan Washington-konferensen.

(Forts.) Ja£ saSa> detta är en fullkomlig missuppfattning av Nationernas

förbunds stadga, det är även en fullkomlig missuppfattning av Ver.saillesfreden.
. Det är nämligen så, att Versaillesfreden — och av den äro vi ju
bundna i detta stycke genom vårt inträde i Nationernas förbund — har aldrig
uttalat, att medlem är pliktig antaga åttatimmarsdagen, utan den har blott
förklarat, att denna är ett eftersträvansvärt mål. Det var den uppfattning,
som dessa herrar hade, vilka gjorde denna Versaillesfred. Min övertygelse
äB emellertid, såsom jag redan förut sagt, att de hava misstagit sig. För
resten, det är icke det första misstag, som dessa herrar begått. Dika, kraftiga
som de voro och lika duktiga som de voro att var och en i sin stats intresse
fullfölja kriget, lika svaga ha de visat sig i avseende på alla frågor, som
beröra freden. Det kan man övertyga sig om genom att erinra sig, hur det
gatt i Europa efter fredsslutet, och tänka på alla deras konferenser och uttalanden
och slutligen rikta blicken på England i närvarande stund och se,
hur där ser ut. Då får man icke alltför stor respekt för dessa statsmän.
Underhålla omständigheter .skall man icke lägga in mera i deras ord än som
där står, och det står blott i urkunderna, att en sådan anordning är eftersträvansvärd.
Det må icke tagas illa upp, om en obetydlig svensk har den
åsikten, att vad de herrarna ansett eftersträvansvärt, därmed ingalunda är
eftersträvansvärt utan kan vara motsatsen.

Men så kommer jag vidare: vi skola enligt Versaillesfreden sträva efter
åttatimmarsdagen. Innebär icke detta, att vi skola godkänna, vad som beslutats
på dylika konferenser, åtminstone ifall våra ombud där ha varit
för saken, att vi i så fall skola ratificera? Nej, det gör det icke, ty i den
punkten finns det en bestämmelse i Versaillesfreden, som uttryckligen .säger,
att när en konvention är antagen med erforderlig majoritet på eu dylik
konferens, är man skyldig att underställa sitt lands vederbörande myndigheter,
vilka ha beslutanderätten, denna konvention, men därmed är hela ens
förpliktelse slut. Det heter uttryckligen i denna bestämmelse, att om en
underställd konvention av en stat icke ratificeras, så är den senare icke underkastad
någon ytterligare förpliktelse. Den moraliska förpliktelse, som herr
Thorberg hade fått tag i, den försvinner således, den blir varken en förpliktels.
e. eller moralisk. Jag vet sålunda icke vad den egentligen är annat än
möjligtvis ett misstag.

Herrarna skola icke tro, att man i alla fall, oberoende av denna förpliktelse,
helt saklöst, helt ogenerat kam utan påföljd och risk antaga en konvention
sådan som aenna Washington-konvention. Man skulle kunna tänka sig,
att det vore så bestämt i denna konvention, att varje stat kan ratificera men
icke blir bunden, förrän alla stater eller en viss majoritet bland staterna hade
ratificerat, och detta skulle vara i överensstämmelse med ingressen till den bestämmelse
i Versaillesfreden, som talar om arbetstiden, där det visserligen
lieter, att en förbättring av arbetarnas ställning är oerhört viktig, men
också säges, att ett enskilt land kan icke utan att äventyra hela sm industri
antaga sådana bestämmelser, utan det fordras, att flera av staterna eller staterna
i allmänhet arbeta därför. Då och först då är det möjligt för ett land
att. kunna genomföra bland annat den kortare arbetstiden. Således, om man
tänker sig, att det fanns. en bestämmelse, som säde, att, om t. ex. Sverige
ratificerat denna, konvention, blir Sverige bundet, först sedan ett visst antal
stater, exempelvis^ de, som röstat vid konferensen för denna konvention, ha
accepterat den, da vore saken icke så farlig. Man hade givit sig in på en
sak, som kanske^ omfattades av den allmänna meningen i världen, varvid hänsyn
särskilt måste tagas till de stora industristaterna. Då gjorde man ett

Liirdageu den 8 maj £. m.

39 Nr 88.

försök, och om de! sloge fel, finge man försöka göra om det eu annan gång.

Men så är det icke, utan en stat, som ratificerar denna konvention, bl ir hull- begränsning.
den i förhållande till de andra stater, som också ratificera. Om således lyra (Forts-)

stater ratificera, kan en av dessa väcka talan mot övriga stater, som ratificerat
men som eventuellt icke handla i överensstämmelse med sin ratifikation,
och på det sättet blir ju följden, att man blir allvarligt bunden. °Det
är mycket lätt, om man tänker på de stora industristaterna, för en sådan
stat att få en annan stat, vars industri ingenting betyder, att ratificera. Den
stora industristaten kan sedermera använda sistnämnda stat såsom, om jag
så får säga, allmän åklagare för att hålla de stackars övriga stater, som oförsiktigt
ratificerat, vid sina förpliktelser att inrätta sig i överensstämmelse
med konventionen, medan den stora industristaten själv är fri och skördar
de ekonomiska frukterna av sin frihet. Det är således en stor risk härvidlag,
ty det är icke så, att man genom att ratificera blott ger ett gott exempel
och därmed kan vara lugn, tills alla andra stater ratificerat, utan det
är så, att det inträder en bundenhet i förhållande till de övriga stater, som
ratificerat, en bundenhet, som kan skada en stat i förhållande till de stater,
som icke ratificerat. Sålunda, det finns varken någon juridisk eller någon
moralisk förpliktelse att ratificera Washington-konferensens beslut, och det
skulle, enligt min mening, vara mycket oförsiktigt, i fall Sverige nu gjorde
det.

Jag skall icke uppehålla herrarna längre. Jag har endast velat påpeka nagra
synpunkter, och jag ber att få yrka bifall till herr von Sydows reservation.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig några
få repliker mot en del av vad som sagts här.

Vad herr von Sydows anförande beträffar, så förklarade han, att han, ehuru
han icke kunde neka till att det i viss mån var riktigt, om nu åttatimmarsdagen
blir ett faktum i Sverige och förblir ett faktum, att det är önskvärt
med en internationalisering av den, ändå icke ville vara med om Washingtonkonventionen,
därför att regeringens förslag skulle innebära, att man dels bibehöll
alla de strängare bestämmelserna i den svenska lagen i jämförelse med
konventionen och dels för Sveriges vidkommande tilläde de strängare bestämmelser,
som finnas i konventionen. Om man däremot finge välja mellan regeringsförslaget
och Washington-konventionen, skulle man på arbetsgivarhåll
och industriidkarhåll bli tveksam inför frågan, vilket som vore den bästa. Ja,
är nu verkligen skillnaden mellan den svenska lagen och Washington-konventionen
sådan, att det finns anledning att göra affär av denna större stränghet?
För min del får jag uppriktigt säga, att jag icke kan inse det. Det
är en enda grupp av arbetare, som Washington-konventionen undantager men
som den svenska lagen icke undantager, nämligen handelsarbetarna och därvid
gäller det icke butiksbiträdena, ty de lyda under en särskild lag, utan
egentligen lagerarbetarna i varuhusen, där arbetstiden är reglerad enligt svensk
lag men icke enligt Washington-konventionen. Jag kan förstå, om man säger,
att undantaget för företag med fyra arbetare eller därunder är viktigt,
men jag kan icke förstå, att undantaget för dessa lagerarbetare, som det egentligen
gäller, skulle vara av någon så stor betydelse, att man, därför att detta
icke finns i svensk lag, kan anse den svenska lagen nämnvärt sämre ur arbetsgivarsynpunkt
än Washington-konventionen.

Så finns det en annan punkt, varom olika meningar råda, och det _ är rörande
den kontinuerliga driften. Washington-konventionen medger 56 timmars
arbetsvecka utan vidare vid kontinuerlig drift, under förutsättning att de tekniska
förhållandena anses påkalla detta. I Sverige kräves det arbetsrådets medgivande
för 56 timmars arbetsvecka vid kontinuerlig drift. Tycka herrarna

Nr 33. 40

Lördagen den 8 maj f. m.

verkligen att den svenska lagen därför är så mycket strängare? Arbetsrådet
begränsning. ,ar rättighet att taga hänsyn icke bara till tekniska förhållanden utan även till
(Forts.) ekonomiska förhållanden, vilket Washington-konventionen icke gör. Enligt vad
jag tror mig veta, tillämpar arbetsrådet den praxis, att i regel begärd dispens
lämnas pa den punkten. Detta bär däremot från vissa arbetarorganisationers
sida mött ett starkt motstånd, men det kan man ju icke tillskriva lagen liksom
inte heller det förhållandet, att arbetsrådet vill ge dispens, och därför förefaller
mig den invändningen, att den svenska lagen skulle vara så mycket strängare
än Washington-konventionen, hava ganska liten reell innebörd. Den tillhör nog
den sortens argumentation, som genom en liten upputsning i överdrivande riktning
kan ha effekt, när man med den vill något annat eller, rättare sagt, med
den vill förhindra lagstiftning i ämnet.

o Vad beträffar den frågan, huruvida lagen har inverkat i mycket hög grad
på produktionskostnaderna, har den, som jag tycker riktigt nog, icke varit
föremål för någon större uppmärksamhet i denna debatt. Det var greve LaSö^bjelke
och sedan herr Trygger, som något vidrörde den. Förhållandet är
val ändå det, att något bestämt omdöme därom endast i enstaka fall kan fällas.
Det finns faktiskt industrier, som kunnat utnyttja åttatimmarsdagen
sa, att arbetsprodukten per där anställd arbetare under de åtta timmarna —
och det gäller ganska stora industrier för övrigt — är lika stor, i vissa fall
något större än förut med 9, 9 1/2 och 10 timmars arbetsdag. Det är ett
lika klart bevisligt faktum som att det naturligtvis finns verksamheter, där
en sådan kompensation i ökad arbetsintensitet eller i bättre utnyttjande av
maskinella möjligheter icke är möjlig att uppnå. Det är klart, att om en
vaktmästare, som går ärenden, går under 10 timmar i stället för under 8, kan
uir ?i^ öYerskiutande timmarna uträtta saker, som han icke blir i

tillfälle att göra på de 8 timmarna, och därför tror jag, att man på den punkten
icke kan fälla något generellt omdöme.

Jag skall icke gå in på de sociala fördelar, som lagen medfört; de äro
efter min uppfattning sa pass stora, att de väl och flerdubbelt uppväga vissa
svårigheter, som produktionen kunnat räkna med. I stort sett får det väl
ända anses, att dessa svårigheter numera, äro övervunna.

För att återkomma till det jag nämnde förut, nämligen det, som sammanhänger
mea det allmänna påståendet, att var lag skulle vara så. särskilt schablonmässig,
. att den .skulle vara av en stelhet och otymplighet, som liksom
ställde den i en klass för sig, så kan jag nöja mig med att åberopa två myndigheter,
som yttrat sig på den punkten och som torde hava minst lika god
kännedom om både praxis och lagstiftning i utlandet som någon ledamot av
denna kammare.

Socialstyrelsen säger på denna punkt, att arbetsgivarnas påstående »i fråga
om utlandets lagstiftning måste betecknas såsom missvisande — motsvarande
påstående göres för övrigt gällande av arbetsgivarna i snart sagt alla ländei.
Fn jämförelse mellan vår arbetstidslagstiftning, med tillbörligt beaktande
av dess möjligheter till eftergifter och andra avvikelser, och flertalet andra
länders lagstiftning i ämnet giver enligt styrelsens mening vid handen, att
den förra lagstiftningen i. avseende å tillmötesgående mot näringarnas krav
ingalunda kan anses särskilt restriktiv, snarare tvärtom.» Jag tror, att det
är ett omdöme, som står sig; det grundar sig nämligen på ganska ingående
studier av förhållandena.

„ ^ arbetsrådet beträffar,, sa säger det, att en av ledamoten av arbetsradet,
Sordin, utförd utredning »har ådagalagt, att den svenska, arbetstidslagen
i dess numera gällande avfattning näppeligen av något annat lands la0-överträffas i smidig anpassning, till de praktiska, förhållandena». Det kan
vara skäl i att i denna debatt erinra härom, då just den svenska lagen är utsatt
för anklagelsen att vara så särskilt stel och schablonmässig.

Lördagen den 8 maj f. m.

41 Nr 33.

Vad sedan den allmänna frågan om möjligheterna till förändringar av lagen
angår, så tror jag, att man lugnt kan säga, att atmosfären för sådana
justeringar, som ännu skulle kunna behövas för en på vissa punkter kanske
önskvärd, smidigare anpassning av lagstiftningen till det praktiska livets krav,
atmosfären för sådana av rent praktiska skäl motiverade justeringar skulle
bli ofantligt mycket gynnsammare, om vi slopade provisoriet. Det är nämligen
på det sättet, att även om man säger, att i realiteten beslutet om ett
provisorium eller beslutet om en definitiv lag denna gång i värjo fall icke
bet57der något egentligt, så underhåller detta provisorium dock känslan av
osäkerhet bland arbetsgivare och bland arbetare. Man har en känsla av att
lagens bestånd i1 alla fall är utsatt för ett ständigt hot, och så länge icke
statsmakterna ha kunnat göra det erkännandet i princip, att en sådan lagstiftning
skall bestå — på denna punkt gjorde herr Ekman i dag medgivanden,
som naturligtvis äro av glädjande art och möjligen med tiden kunna bidraga
till att atmosfären kring denna frågas behandling blir gynnsammare än förut
— så länge man har detta ständiga hot, blir det ett ytterligt segt motstånd
naturligtvis från alla deras sida, som äro icke bara med läpparna utan hven
med hjärtat äro anhängare av denna lagstiftning. Dessutom skall ändå ett mot
hela lagstiftningen direkt fientligt parti ständigt kunna sätta hela lagens existens
i fråga, såsom här, visserligen utsiktslöst, i dag sker. Om man ger
lagen en vanlig lags karaktär, ty det är ju egentligen bara det, som det är
fråga om i regeringsförslaget, så skulle det kunna, bli förnuftiga överläggningar,
om det kom något praktiskt uppslag, som avsåg en smidigare anpassning,
därom är jag personligen övertygad, på ett mycket lättare och ledigare
sätt än vad som är möjligt vid den ständigt återkommande irritationen, när
lagens utlöpningstid stundar. Jag tror sålunda, att det är en psykologisk
felbedömning, då man tror, att provisoriernas vidmakthållande underlättar revisionen
av lagen. Jag tror för min del tvärtom.

Ja, jag skall icke uppehålla mig vid frågan om de fyra arbetarna. Den
bär för regeringen så pass. nära sammanhängt med dess önskan att skapa
möjligheter till en ratifikation av Washingtonkonventionen, att jag icke har
anledning att gå in på den frågan, dål ju det är uppenbart, att besluten i
dag under alla omständigheter icke komma att skapa dessa möjligheter. Hade
de kunnat skapas genom beslut på andra punkter, hade jag naturligtvis, vilket
jag ändå gör, ansett, att det hinder för en ratifikation, som undantaget
för de fyra arbetarna utgör, icke vore tillräckligt stort för att böra vidhållas,
men jag skall tillåta mig, med anledning av ett yttrande av herr Westman
om Londonkonferensen, endast citera några ord ur den engelska tidningen
Times, omedelbart efter det att Londonkonferensen hållits. Herr Westman
syntes vilja gorå gällande, att det då bara gällde överenskommelser om den
juridiska tolkningen ^av Washingtonkonventionen. Jag kan icke citera hela
artikeln, men det står här, bl. a., att konferensen visade icke blott nit och
ihärdig vilja att gripa sig an med svårigheterna, utan även en samstämmig
och samfälld strävan, vilken mera än någ-ot annat torde åstadkomma vad
som praktiskt taget kallas för fullständigt samförstånd. Sedermera står det
på ett annat ställe i slutet av artikeln, att de vid konferensen representerade
regeringarna äro ej genom några konferensens beslut förpliktade att ratificera
konventionen, men den underförstådda meningen med den överenskommelse,
som uppnåtts, är, att ratificering skall följa utan onödigt uppskov. Det är
alltså på det sättet, att konferensen icke har förpliktat, och en viss handlingsfrihet
förbehålles ju alltid åt regeringarna vid sådana konferenser. I
vilket fall som helst bär konferensen av alla deltagarna ansetts vara ett verkligt
steg på vägen till en ratifikation och icke till en revision eller ett upp -

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Fort».)

Nr 33. 42

Lördagen den 8 maj f. m.

begränsning.
(Forts.1

Lagförslag om rivande av Washingtonkonventionen. Det tror jag, att man mycket lugnt kan

arbetstidens påstå

Jag skall icke för min del deltaga i debatten rörande järnhanteringen, jag
vill endast säga så mycket, att det väl knappast ändå kan vara riktigt att
kalla de järnbruk, om vilka fusionsförslaget nu närmast rör sig, för »skräp»,
som icke blir bättre, därför att det slås ihop. Jag tror, att det beträffande
större delen av dessa bruk! är en karakteristik, som icke är träffande eller
riktig, och därför kan det väl också hända, att en organisation av dessa bruk
skulle kunna ha en verkligt allvarlig betydelse för deras framtid.

Ja, herr talman, jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Var och
en vet, i vilken riktning beslutet kommer att gå, och det är självfallet att
för mig alltid huvudsaken blir, att denna lags bestånd tryggas, och icke huruvida
den enligt lagtexten men säkerligen icke i verkligheten bara tryggas för
viss tid.

Herr Lindley: Jag begärde ordet, när den näst siste talaren gav uttryck

åt en förhoppning, som jag förut hört uttalas från flera håll här i kammaren,
nämligen att den tiden skall varda kommande, da man även pa arbetarhåll
anser, att denna åttatimmarsdag skall vara en övervunnen ståndpunkt.
Jag tror, att när man kommer till den tiden, skall man finna, att man på
arbetarhåll kanske gått ett skritt längre och till och med kommit fram till
en sådan ståndpunkt, att denna åttatimmarsdag skall kunna ersättas med en
av ännu kortare varaktighet. Men å andra sidan vill jag saga, att just den
uppfattning, som här från flera håll kommit till synes, bringar i min åtanke
Englands stora författare Dickens, han som skapat den odödliga figuren
Micawber, vilken alltid väntade på att något skulle hända — »something to
turn up». Det är icke utan ätt jag anser, att man givit uttryck åt denna
uppfattning i kammaren, att man icke borde fastställa denna lag, ty det är
icke uteslutet, att det kan inträffa någon möjlighet att slippa den, om man
icke nu definitivt fastställer lagen. Det är detta, som ligger på botten av en
hel de! yttranden, som här blivit fällda.

Greve Lagerbjelke förde fram sina gamla bekanta ekonomiska svartmålningar
och han knöt dem samman med åttatimmarslagens katastrofala verkningar.
Nu tror jag icke, att det finns något berättigande för ett sammanknytande
av de ekonomiska svårigheterna i vårt land med åttatimmarslagens
verkningar, ty faktum är, att vi redan före denna lags ikraftträdande generellt
nästan inom alla industrier hade en arbetstid av 51 eller 54 timmar per
vecka. Den lilla nedsättningen av arbetstiden från 51 timmar till 48 timmar
kan således icke hava vållat sådana verkningar, och framför allt icke, om
man tager i betänkande, att det utöver den fastställda åttatimmarsdagen också
finns en viss tid medgiven för förberedelse- och avslutningsarbeten m. m.
och dessutom en ganska rimligt tilltagen övertid. Denna lag kan alltså icke
ha verkat på det sätt som man här velat göra troligt.

Vad jag här egentligen önskar föra fram, det är en liten stilla protest emot
dessa påståenden, att den stora allmänheten är så förtjust i denna från liberalt
håll framförda bestämmelse om att alla dessa företagare, som ha fyra arbetare
eller därunder, skola vara undantagna från lagen. Hur verkar då detta?
Jo, det verkar helt säkert söndertrasande på en hel mängd verksamheter, i
det att dessa företagare anse sig ha rätt att tillämpa vilken arbetstid som
helst i sin verksamhet, under det att den företagare, som kommer över gränsen,
således har över fyra arbetare, är stängd från den möjligheten att kunna
konkurrera. Om jag tänker på det fack, som ligger mig nära, nämligen transportfacket,
kan jag säga, att denna bestämmelse inom transportfacket verkat
fullständigt ruinerande. De större åkerierna ha icke kunnat konkurrera med

Lördagen den 8 maj f. m.

43 Nr 33,

smååkerierna, vilka icke äro bundna av arbetstidsbestämmelser. På andra Lagförslag om
transportområden, exempelvis på biltransporternas område, bär denna bestämmelse
verkat så, att t. ex. i de mindre samhällena, överallt där det finns små (Fortg)
företag, där man har personbilar, har man icke varit bunden av någon arbetstid
alls utan kunnat låta chaufförerna köra under 30 timmar i sträck. Icke
för att jag önskar det, men kanske någon av denna kammares ledamöter en
vacker dag själv blir ett offer för en sådan lagstiftning och måhända man
då kan säga, att det kan ligga någon rättvisa däri. Men det kan också
drabba alldeles oskyldiga. Min granne här på bänken påpekar just, att han
själv helt nyligen höll på att bli ett offer härför, i det att den bil, i vilken
han for hem ifrån Norrköping, helt plötsligt hamnade ute på en åker, fast
vägen gick i rak linje utan några kurvor. Olyckan berodde endast på att
karlen vid ratten somnade på grund av överansträngning. Det finns ingen
möjlighet att kunna få ett slut på dessa förhållanden, därest herrarna ovillkorligen
skola vidhålla den ståndpunkten, att företag med mindre än fyra
arbetare skola vara undantagna från lagens bestämmelser. Och jag tror icke
heller det är riktigt, när man slår sig för sitt bröst och säger, att allmänheten
är förtjust i denna bestämmelse. Ehuru jag förstår, att det icke finns
clen ringaste utsikt att vinna gehör för ett sådant yrkande, vill jag likväl
yrka bifall till den kungl. propositionen i denna punkt.

Herr Thorberg: Herr talman! Herr Trygger ansåg, att jag har oriktigt

uppfattat de förpliktelser vi hava åtagit oss genom vårt inträde i Nationernas
förbund. Jag ber att med anledning därav få citera vad en medlem av
herr Tryggers parti uttalade i denna kammare vid denna frågas behandling
vid ett tidigare tillfälle. Han framhöll därvid följande: »Mina herrar, med den
uppfattning jag alltså hav om lagens verkningar läge det ju nära till hands,
att jag komme till resultat att instämma i det yrkande om lagens upphävande,
vilket framförts motionsvis. Jag vill emellertid saga herrarna, att jag för
min del finner mig vara förhindrad att göra detta på grund av de internationella
förpliktelser, som vi åtagit oss. När vi gingo in i Nationernas förbund,
kommo vi automatiskt in i den internationella association, som har till
uppgift att genomföra åttatimmarsdagen i alla länder, i vilka den ännu icke
blivit genomförd. Det synes mig icke vara överensstämmande med denna förbundsplikt
att, när vi redan hava åttatimmarsdagen, nu upphäva densamma.

Jag vet, att jag i detta fall är av annan mening än många andra, bland dem
även min ärade vän herr Boberg, som i denna del reserverat sig mot utskottets
förslag, men jag för min del kan icke komma till annan övertygelse. Det
har sagts, och sagts med rätta tror jag, att andra länder icke tagit denna förpliktelse
så strängt, som vi göra, men jag tycker, att det är en heder för
Sverige, att vi minutiöst hålla våra internationella förpliktelser, och denna
princip böra vi fasthålla.»

Vid ett föregående tillfälle framhöll samme man: »Nu har industrien och näringslivet
i allmänhet inrättat sig efter lagen, åttatimmarsdagen är faktiskt
genomförd. Det arbetas efter denna lag överallt i vårt land, löner och arbetsförhållanden
äro jämkade därefter. Skulle man söka att komma åter till de
förhållanden, som funnos före lagens ikraftträdande, skulle det bliva ännu
värre arbetsstrider än man redan haft. Ett upphävande av lagen skulle nog
icke heller leda till att man i realiteten finge en längre arbetstid annat än i
undantagsfall. Därtill kommer emellertid ännu ett annat skäl, som såvitt
jag ser saken gör det omöjligt att nu bifalla ifrågavarande motioner, och det
är att, sedan dessa motioner väckts, Sverige inträtt i Nationernas förbund. I
förbundsakten i Nationernas förbund innehålles visserligen icke något uttryckligt
stadfästande av principen om en åttatimmarsdag. Det säges endast i

Nr 88. 44

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

mera allmänna ordalag, att förbundet skall verka för humana och goda arbetsvillkor.
Vill man veta, vilka dessa villkor äro, får man gå1 till fredstraktaten.
Där finner man, att varje nation, som går in i Nationernas förbund,
också är skyldig att deltaga i en internationell organisation för arbetets ordnande
samt att denna organisation skall verka för åttatimmarsdagens genomförande.
Man finner att för förbundets medlemmar principen om åttatimmarsdagen
är godkänd, och det endast är fråga om det sätt, varpå den skall genomföras.
Vid sådant förhållande torde det ur internationell synpunkt vara omöjligt
för oss att först gå in i förbundet och strax efteråt upphäva den! lagfästa
åttatimmarsdagen hos oss, d. v. s. fatta ett beslut, som fullkomligt strider
mot förbundets ändamål. Det är ju också givet, att ehuru de svenska ombuden
vid konferensen i Washington icke hade någon rättighet att ikläda den
svenska staten några förpliktelser, ändå den omständigheten, att alla dessa
ombud gingo in på grundsatsen om en åttatimmarsdag, gör det mycket svårt
för staten att nu upphäva den en gång stadfästa lagen.»

Den talare jag nu citerat var herr von Sydow, i vilkens yttrande jag härmed
ber att få instämma gentemot herr Trygger.

»

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Jag kan ju icke annat
än erkänna vad som är bevisat, att en medlem av mitt parti har yttrat sig vid
ett visst tillfälle på det ifrågavarande sättet. Men jag skulle vilja giva herr
Thorberg ett råd för framtiden: fäst sig icke så mycket vid vad mina partimedlemmar
säga här i kammaren, utan läs lagen, läs stadgandena och läs
Versaillesfreden. Det är där föreskriften står och icke i vad herr von Sydow
eller någon annan kan säga här i kammaren. Jag har den uppfattningen för
övrigt, att vid ifrågavarande tillfälle gällde det icke frågan om tolkning av
Versaillesfredens bestämmelser. Men herr von Sydow är väl icke ofelbar liksom
icke vi andra heller, och följaktligen stärker det icke alls herr Thorbergs
påstående. Han har haft anledning att i Geneve studera dessa saker, och han
behöver således icke söka ledning i något protokoll i första kammaren.

Sedan måste jag rätta en missuppfattning, som socialministern gjorde sig
skyldig till. Han gjorde gällande, att jag här i kammaren skulle påstått, att
de bruk, vilkas sammanslagning det var fråga om i samband med regeringens
behandling av frågan om stöd åt järnindustrien, skulle vara bara skräp. Jag
protesterar på det allvarligaste mot en sådan missuppfattning. Jag framställde
en allmän sats. och jag reagerade mot en uppfattning, som verkligen alltför
ofta gjort sig gällande här i Sverige och säkerligen annorstädes också. Och
den är, att, om man har ett antal dåliga företag och slår ihop dem. så skola de
kunna gå; om man förlorar i ett företag 10,000 kronor, i ett annat 20,000, i
ett annat 30,000, kanske 100,000 kronor, och så slår ihop dem, så tror man, att
man skall kunna komma till eu vinst. Det var det jag reagerade emot, och jag
tycker, att jag uttryckt mig tydligt nog. Naturligtvis skulle socialministern
kunnat uttrycka sig mera elegant, men jag är icke lika noga med formen, och
därför kom jag att begagna ett kraftuttryck, men vid mitt yttrande fanns icke
en tanke på vissa järnbruk. Det vore ju rent av oförsvarligt om jag skulle på
något sätt yttrat mig om deras ställning, som jag visst icke känner och om
vilka företag jag tror, att några äro mycket bra. Det framgick ju för resten,
om man hörde på mitt anförande, men det kan ju icke begäras, att herrarna
skulle lyssna till detsamma, då herrarna förut hört så många stiliga anföranden
här i dag. Men hade man hört på mig, hade man hört på mitt anförande,
borde man kunnat förstå, att jag icke menade, vad socialministern antydde,
utan att jag skulle behöva särskilt påpeka det. Jag sade ungefär

detta: är det nu så bra med den ifrågasatta sammanslagningen, är det så, att

Lördagen den 8 maj f. in.

45

Nr !53.

Jessa sakkunniga människor, som stå i spetsen för denna koncern, lia den uppfattning,
att man genom att slå ihop vissa företag, skulle icke blott komma
ifrån förlusterna, utan även göra en vinst, varför göra de det icke? I annat
fall kunde man tro, att det inte var så stark övertygelse, att sammanslagningen
skulle giva ett gott resultat. Jag tillät mig dessutom endast en liten
reflexion, som ju alldeles icke var personlig åt något håll, och den var, att det
är lättare att tro, att det skall gå bra med andras pengar än på egen risk.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! I den här föreliggande frågan har jag

motionsvis hemställt, att den nuvarande lagen skall oförändrad förlängas på
ett år, under förutsättning att för nästa riksdag skulle föreläggas den förändrade
lagstiftning rörande arbetarskydd, som den föredragande departementschefen
ställt i utsikt, och att i denna skulle intagas nödiga lagbestämmelser
angående arbetstidens begränsning, icke såsom princip, utan såsom undantag
för de fall, då en utredning visat, att sådant vore av behovet påkallat. Denna
motion har i den formen icke blivit av utskottet tillstyrkt, utan utskottet har
tillstyrkt en förlängning av lagen med vissa förändringar för vida längre tid.
Jag står då i valet mellan att rösta avslag eller rösta bifall till utskottets hemställan,
och då jag därvid kommer att rösta för utskottets förslag, gör jag det
med den uttryckliga förklaring, att jag anser och hoppas, att regeringen^ oavsett
om lagen blir förlängd, därav icke måtte förhindras att före den tidens
utgång, om möjligt nästa år, inkomma med sådant förslag, varom jag i motionen
hemställt.

Herr Westman: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av att
socialministern åberopat en artikel i the Times för att stjuka, att den uppfattning,
jag uttalat om betydelsen av konferensen i arbetstidsfrågan i London,
skulle vara oriktig. Jag ber att få säga herr statsrådet, att jag stödde min
uppfattning på något helt annat än en officiell skönmålning i en engelsk tidning,
som frambar en blomsterhyllning till sin regering med anledning av konferensen.
Jag stödde min uppfattning dels på akterna från konferensen dels
på uttalanden, som förekommit i andra deltagande staters mer eller mindre
officiösa organ och som visa, att man i dessa stater icke har samma uppfattning
om konferensen som the Times anfört för att trösta den engelska regeringen
efter oron för konferensens utgång.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, dels på godkännande av den
nu föredragna paragrafen, dels på godkännande av motsvarande paragraf av
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, dels ock därpå att utskottets förslag i denna
del skulle avslås; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på den föredragna paragrafens godkännande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sydow begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen:
och förklarade herr talmannen sig anse de härå angivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
godkännande av motsvarande paragraf av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Herr von Sydow äskade emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 33. 46

Lördagen den 8 maj f. m.

L^betMenT ^-*en> som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 1 § av andra lagbegränsning.
utskottets i utlåtande nr 20 framställda lagförslag antager godkännande av
(forts.) motsvarande paragraf av Kung]. Maj:ts förslag i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Bar till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 20 framställda
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

J §.

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster

, än 8 timmar av dygnet eller
nyssnämnda begränsning av arbetstiden
arbetstiden under något eller några av
timmar.

Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må, i den mån så erfordras
för arbetets fördelning på skift
av olika längd eller för förlängning av
skift vid skiftväxling, annan arbetstid

48 timmar i veckan; dock må, därest
för vecka icke därigenom överskrides,
veckans dygn utsträckas till högst 9

Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid än
nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom
icke uppkommer längre sammanlagd
arbetstid för en tidrymd av högst

Lördagen den S maj f. in.

47 Nr 33.

(i Kungl. Maj:ts forslat/:)

än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom
icke uppkommer längre sammanlagd
arbetstid för en tidrymd av
högst tre veckor, än att den motsvarar
48 timmar i veckan.

I den av herr Thorberg m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen hade för
andra stycket av ifrågavarande paragraf föreslagits följande avfattning:

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning må, i den mån så erfordras
för skiftväxling, annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom
icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor,
än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

Herr Thorberg: Herr talman! I sitt yttrande över lagförslaget i fråga

om åtta timmars arbetsdag har arbetsrådet framhållit, att det vid många tillfällen
kommit till rådets kännedom, att arbetsgivarna tillämpat lagen på ett
sätt, som icke kunde anses stå i överensstämmelse med lagens anda. Man har
således i vissa fall tillämpat skiftarbetet på sådant sätt, att man arbetat i 12-timmarsskift under veckans fyra första dagar och därefter helt inställt arbetet
de två senaste söckendagarna. Andra lagutskottet har vid tidigare tillfällen
uttalat, att utskottet ansåg en sådan tillämpning av lagen vara stridande
mot lagens innehåll och anda. Det oaktat pågår en dylik tillämpning fortfarande,
i den mån arbetarna icke genom sin fackorganisation haft möjlighet att
förhindra detsamma. För att råda bot mot detta föreslog arbetsrådet en ändrad
formulering av andra stycket i 4 paragrafen. Mot denna formulering gjordes
av lagrådet erinran, då det ansåg, att den bestämmelse som förordats i förslaget,
icke skulle medgiva den ändring i skiftarbetet, som var nödvändig. Lagrådet
har dock icke haft grundad anledning till sitt yttrande, utan det synes
mig, som om lagrådet fällt detsamma i okunnighet om hur skiftarbetet verkligen
försiggår ute på arbetsställena. Mot lagrådets formulering kan göras
den grava invändningen, att man behöver icke få annan förändring, än att man
t. ex. arbetar ett 13-timmarsskift, ett 121/2-timmarsskift, ett ll^-timmarsskift
och ett 11-timmarsskift, då man med dessa små jämkningar i arbetsskiftstidens
längd kunde tillämpa de av alla såsom oriktigt ansedda tillvägagångssätt,
som kommit att tillämpas på några arbetsplatser. Den av arbetsrådet föreslagna
formuleringen giver icke den möjligheten till missbruk, och det synes
därför vara riktigt, att riksdagen går in på att stadfästa den formulering, som
arbetsrådet föreslagit. Något motiv att icke göra det synes mig icke föreligga,
ty det enda motiv som skulle kunna anföras för bibehållande av den nuvarande
formuleringen skulle ju vara det, att man givit ett tyst erkännande åt
att man får bryta mot lagens bokstav och anda, men det är väl icke riksdagens
mening, utan riksdagens mening är väl den att, om man gör en lag, skall den
tillämpas i det syfte som lagen har.

Jag ber därför för att fatta mig kort, herr talman, att få yrka bifall till
den av mig m. fl. avgivna reservationen i fråga om paragraf 4 d. v. s. bifall
till första stycket, såsom det föreslagits i propositionen och av utskottet, men
avslag på utskottets hemställan i fråga om andra stycket och bifall till en
formulering i överensstämmelse med den reservation som jag avgivit vid denna
paragraf.

I detta anförande instämde herr Luterkort.

Herr Westman: Herr talman! Den siste ärade talaren och även Kungl.
Maj:t i propositionen ha vänt sig mot den skiftindelning, som förekommer

(i utskottets förslag:) Lagförslag om

arbetstidens

tre veckor, än att den motsvarar 48 begränsning.
timmar i veckan. (torts.)

Nr 33. 48

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag ort
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

vid några få bruk. Vid dessa bruk har denna indelning stor betydelse, på grund
av de säregna arbetsförhållanden, som där förekomma, och utskottet har under
hänvisning till att de bruk varom här är fråga arbeta under mycket tryckta
konjunkturer ansett, att utskottet icke velat förorda en ändring i nu gällande
bestämmelser.

Herr Thorberg har nu yrkat bifall till sin reservation. I denna finns framställt
ett ändringsförslag, som skulle införa nya bestämmelser rörande skiftindelningen.
De av herr Thorberg föreslagna bestämmelserna skilja sig från
de bestämmelser, som föreslagits av Kungl. Maj:t. Under frågans behandling
i utskottet, där samma problem1 som nu är före, diskuterades till följd av motion
från herr Thorberg, granskade vi mycket omsorgsfullt såväl den formulering,
som gjorts av Kungl. Maj :t, som den, som gjorts av herr Thorberg, och kommo
till det resultatet, att ingendera av dessa formuleringar kunde fullt och helt
förverkliga de syften, som lågo bakom dem. Jag tror för min del, att det
skulle vara synnerligen vågat av kammaren att nu taga den formulering, som
herr Thorberg förordat, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag,
som innebär, att nu gällande lag skall bibehållas oförändrad.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare på paragrafens
godkännande med den ändring, som förordats i herr Thorbergs m. fl. därom
anförda reservation; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Thorberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 4 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 20 framställda
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, som förordats i herr
Thorbergs m. fl. därom anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

5§.

Denna paragraf hade följande lydelse:

1 mom. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden
eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande
längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetstiden,
med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas så, att den i genomsnitt
för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar i
veckan.

Lördagen den 8 maj f. in.

4!) Nr

2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga
skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den
mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller
medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva
undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag från
bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande,
äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må oek av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av
arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår,
att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna
detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Herr von Sydow: Herr talman, mina herrar! Jag tager mig friheten föreslå
ändring av andra momentet i femte paragrafen. Detta stadgande avser
en mycket omtvistad punkt nämligen om arbetstiden vid sådana företag, där
driften av tekniska skäl måste pågå oavbrutet veckan runt, således med kontinuerlig
drift. Det har varit ett önskemål för industrien alltifrån arbetstidslagstiftningens
början att få hava 56 timmars arbetstid i veckan vid sådana verk,
där kontinuerlig drift är nödvändig. Om man icke har det, måste man sätta till
s. k. hoppande skift, som gå in, där det annars skulle vara söndagsinställelse.
Detta är förenat med stora kostnader, och dessutom medför det i många fall
att produktionens kvalitet försämras. Det är också att märka, att i detta
fall är det enligt Washington-konventionen, som åberopats så många gånger i
dag, tillåtet att hava 56 timmars arbetsvecka. Här är det beroende på arbetsrådets
samtycke som kan givas och många gånger också gives, men som i
många fall åter icke gives. Ett faktum är, att i de flesta fall, då Sveriges industri
behöver hava 56 timmars arbetsvecka, där har man det icke — detta vare
sig på grund av nekat tillstånd av arbetsrådet eller på grund av arbetarnas
motstånd. Jag tager mig därför friheten yrka, att detta moment måtte erhålla
följande lydelse: »Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund

av sin natur böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetstiden utsträckas
till i medeltal högst 56 timmar i veckan.»

Jag ber att få tillägga några ord till andra lagutskottets högt ärade ordförande.
Han yttrade före principdebatten till mig, att med den negerande
ståndpunkt, som högerns medlemmar i utskottet intagit i denna fråga, hava de
icke kommit att framföra några speciella krav eller biträtt i arbetet att förbättra
lagen. Jag får säga, att den anmärkningen icke är riktig. De försök,
som från vårt håll gjorts för att få de ändringar i lagen, som vi önskade
och som vi ansågo behövliga, hava kontinuerligt misslyckats. Den speciella
fråga som jag nu berört är den som ligger arbetsgivarna närmast om hjärtat,
men den förändringen har varenda gång, den varit på tal i utskottet och kamrarna,
mött obevekligt motstånd; och det är klart för var och en att man
då förtröttas och måste finna det utsiktslöst att försöka fortgå på de speciella
reformernas väg.

Nu ber jag emellertid att få. yrka bifall till det av mig framställda förslaget.

Herr Westman: Jag måste framställa den anmärkningen, att det yrkande
som den siste ärade talaren nu framlagt, det! borde väl ändå, om. det varit
hans mening att riktigt hårt driva denna sak, och om den sak han bragd på

Första kammarens protokoll 1926. Nr 33. 4

Lagförslag om
arbetstidens
begränsa ing,
(Forte.)

Nr 33. 50

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om tal vant en angelägenhet, som han verkligen ville vinna framgång för, ha
arbetstidens framförts på ett något tidigare stadium av frågans behandling. Så har likegran.
smng. jn^c skeft. ,1 den motion, som den ärade talaren väckt, finnes icke något
or ‘ yrkande av det innehåll, han nu angivit. Visserligen finnas i motionen vissa
önskemål angivna, och däribland förekommer även det nu framförda, men den
ärade talaren har icke haft sin vilja så starkt inriktad på den sak han nu
framfört, att han tidigare därom framställt något yrkande. Vid sådant förhållande
föreligger icke det material, som skulle vara erforderligt för att kammaren
skulle företaga ändring i Kungl. Maj :ts proposition.

Den fråga, som här beröres, är för övrigt icke av den betydelse, som den
kanske vid första ögonkastet förefaller vara, ty det är icke fråga om å ena
sidan 48 timmars arbetstid i veckan och å andra sidan 56 timmar i veckan,
utan frågan rör å ena sidan en anordning, som innebär, att arbetsrådet efter
prövning i varje särskilt fall, kan medgiva 56 timmars arbetstid och å andra
sidan en anordning, varigenom dessa 56 timmar skulle vara medgivna utan
vidare. Då det ju är bekant, att arbetsrådet i mycket stor utsträckning tillmötesgått
ansökningar enligt 5 § 2 mom. och därvid tagit hänsyn till både
ekonomiska och tekniska förhållanden, .som kunnat åberopas av vederbörande
sökande, är behovet av en ändring icke så trängande, att skäl förefinnas för
kammaren att, i den ordning, vari denna fråga väckts, bifalla det yrkande
som framställts av den föregående ärade talaren, varför jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr von Kock: Även jag blev något förvånad över det yrkande, som herr
von Sydow nu framställde. Hade han gjort detta yrkande i utskottet och
visat sig vara övertygad om dess vikt, så hade större anledning förelegat att
nu upptaga ämnet i kammaren. Men .så har, såsom utskottets ordförande uppvisat,
icke varit fallet. Jag ber för övrigt få säga, att på det område, vara
vi nu befinna oss, ha förut svåra missförhållanden ägt rum, och det är tydligt,
att denna lagstiftnings viktigaste uppgift är att skydda arbetarna. Granskar
man den redogörelse, som lämnas i herr Nordins förut i dag omnämnda
utredning, så finner man, att förhållandena i utlandet visat sig vara sadana,
att i en del stater erfordras myndighets medgivande och i andra stater däremot
icke för arbetets utsträckande. När det nu är så att arbetsrådet i detta
avseende städse visat tillmötesgående, där det funnit att behov av undantag
förelegat, tror jag att det icke finnes anledning, att frångå den hittillsvarande
ordningen. Jag tillåter mig därför instämma i det framställda yrkandet på
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats dels att den nu föredragna paragrafen skulle godkännas,
dels ock, av herr von Sydow, att paragrafen skulle godkännas med den
ändring, att andra momentet avfattades sålunda: »Finnes arbete, som hedrives
med tre skiftlag på grund av sin natur höra fortgå jämväl under sön- och helgdagar,
må arbetstiden utsträckas till i medeltal högst 56 timmar i veckan.»

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande vara med övervägande ja besvarad.

6§.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kanyl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 mom. Har natur- eller olycks- Har natur- eller olyckshändelse eller
händelse eller annan omständighet, som annan omständighet, som ej kunnat för -

Lördagen den 8 maj I. m.

Öl

Nr 83.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett
företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller
för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt
med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete utöver tid, som
angives i 4 § eller kan hava bestämts
med stöd av 5 §. Om sådant arbete
samt dess anledning, omfattning och
varaktighet åligger det arbetsgivaren
att senast inom två dygn från dess början
göra anmälan till arbetsrådet.

(i utskottet, forsla,,:) tSSLT

utses, vållat avbrott i ett företags drift begränsning.
eller ock medfört överhängande fara '' or ''
för sådant avbrott eller för skada ä
liv, hälsa eller egendom, må arbetare,
i den mån så är nödigt med hänsyn till
berörda förhållande, användas till arbete
utöver tid, som angives i 4 § eller
kan hava bestämts med stöd av 5 §.

Om sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet åligger det
arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma i
betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall
icke äga tillämpning å yrkesmässigt
bedriven verksamhet för avhjälpande
av skador, vilka uppkommit under omständigheter,
som i nämnda lagrum angivas;
dock må arbetsrådet, där så finnes
av trängande behov påkallat, för
dylik verksamhet medgiva undantag
från de i 4 § angivna begränsningar.

Herr Hansson, Sigfrid: I denna paragraf har medgivits rätt till övertidsarbete
i fall, där natur- eller olyckshändelse eller annan oförutsebar omständighet
vållat avbrott i ett företags drift eller medfört en överhängande fara
därför eller för skada å liv, hälsa eller egendom. Detta medgivande har enligt
socialstyrelsens mening oberättigat utnyttjats av en del företag, som ha
till normal uppgift att utöva reparation eller hjälpverksamhet. Arbetsrådet
har understrukit socialstyrelsens påpekande. I propositionen har föreslagits
ett tillägg till nu gällande bestämmelser, varigenom från detta medgivande i
regel skulle uteslutas sådana företag, som yrkesmässigt bedriva verksamhet
för avhjälpande av skador, varom här är fråga, I fall av trängande behov
skulle dock arbetsrådet kunna för dylikt företag medgiva undantag från de
eljest gällande bestämmelserna om arbetstiden.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till Kungl. Maj ds förslag i
förevarande avseende.

Herr Westman: Jag ber få nämna, att det har framställts anmärkning mot
nu gällande praxis, från arbetsrådets sida, När utskottet med anledning härav
gjorde en närmare undersökning av förhållandena, fann utskottet, att den
praxis som! för närvarande äger rum på detta område — vilken praxis för
övrigt riksdagen möjliggjort genom en föregående ändring av paragrafen —
den är av mycket stor betydelse för vår varvsindustri. En ändring enligt
Kungl. Maj ds förslag skulle för denna industri medföra en mycket svår ställning
i förhållande till den utländska konkurrensen. Härjämte har utskottet
inhämtat, att något påtagligt missbruk till arbetarnas skada av den bestämmelse,
som finnes i gällande lag, icke förekommit.

Nr 83. 52

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag or>
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Vid sådant förhållande vågar jag tro, att utskottet har träffat det rätta, då
utskottet ställer sig på den ståndpunkten, att gällande lags bestämmelser höra
bibehållas. Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare på godkännande av motsvarande
paragraf av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

7 §.

1 mom.

Detta moment lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Till sådana regelbundet återkommande
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade
gång nödvändigtvis måste utföras före
eller efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetare, vilka fyllt
aderton år, användas under högst sju
timmar i veckan utöver den tid, varunder
de enligt denna lag eller med stöd
av densamma meddelad eftergift eljest
få användas till arbete.

(i utskottets förslag:)

Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens
ohindrade gång nödvändigtvis måste
utföras före eller efter den allmänna
arbetstiden, må nödigt antal arbetare,
vilka fyllt aderton år, användas under
högst sju timmar i veckan utöver den
tid, varunder de enligt denna lag eller
med stöd av densamma meddelad eftergift
eljest få användas till arbete.

Herr Thorberg: Jag ber att få yrka bifall till första momentet i den form
det har i Kungl. Maj :ts proposition.

Herr Westman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag beträf fande

detta moment.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av det under behandling
varande momentet samt vidare på momentets godkännande med den lydelse,
Kungl. Maj;t föreslagit; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

2 mom.

Detta moment var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Finner arbetsgivare i annat fall, än
som avses i 6 § 1 mom., med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda
arbetare till arbete utöver tid,
som angives i 4 § eller kan hava bestämts
med stöd av 5 § eller 6 § 2 mom.,
vare därtill berättigad i avseende å arbetare,
som fyllt aderton år, för högst
50 timmar under loppet av en kalendermånad
och 200 timmar under loppet av
ett kalenderår.

(i utskottets förslag:)

Finner arbetsgivare i annat fall, än
som avses i 6 §, med hänsyn till särskilt
förhållande påkallat att använda
arbetare utöver tid, som angives i 4 §
eller kan hava bestämts med stöd av
5 §, vare därtill berättigad i avseende
å arbetare, som fyllt aderton år, för
högst 50 timmar under loppet av en
kalendermånad och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.

Lördagen den 8 maj f. in.

C 3 Nr 83.

(i Kung!. Maj:ts förslag:)

Utsträckt arbetstid, varom här är
fråga, må även, med iakttagande av
motsvarande begränsning, beräknas för
kortare tidrymd än kalendermånad;
åliggande det i sådant fall arbetsgivaren
att på förhand i journal eller annan
handling, vari anteckning enligt 9 §
skall göras, anteckna ej mindre dagen,
då dylik utsträckt arbetstid skall börja
tilliimpas, än även den tidrymd, för
vilken beräkningen skall ske.

(i utskottets förslug:) Lagfårtlag om

arbetstidens
begränsning.

Utsträckt arbetstid, varom här är (Forte.)
fråga, må även, med iakttagande av
motsvarande begränsning, beräknas för
kortare tidrymd än kalendermånad;
åliggande det i sådant fall arbetsgivaren
att på förhand i journal eller annan
handling, vari anteckning enligt 8 §
skall göras, anteckna ej mindre dagen,
då dylik utsträckt arbetstid skall börja
tillämpas, än även den tidrymd, för
vilken beräkningen skall ske.

I herr Thorbergs m. fl. reservation hade för ifrågavarande moment föreslagits
följande avfattning:

Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 § 1 inom., med hänsyn till
särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid, som
angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 § eller 6 § mom. 2, vare därtill
berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 40 timmar
under loppet av fyra veckor, dock icke mer än 200 timmar under loppet av ett
kalenderår.

Herr Thorberg: I gällande lag enligt nu förevarande moment, även med

den ändring som utskottet föreslår, är bestämt, att övertidsarbetet skall beräknas
per kalendermånad. Det är synnerligen olämpligt, därför att bokföringen
i fråga om arbetstiden sker på alla områden veckovis, och det bör
därför vara ur ren ordningssynpunkt och för underlättande av administrationen
lämpligt att man gör en sådan förändring i detta stadgande, att man
räknar per fyra veckor i stället för per kalendermånad. Det har icke kunnat
anföras några egentliga skäl mot en sådan förändring. Det finnes två
saker, .som man kan förstå möjligen kunde anföras däremot, och den ena är
en omständighet som har att göra med tröghetslagen, då man icke vill göra
en förändring, ehuruväl man erkänner densamma vara riktig och befogad. Det
andra motiv som kunde anföras är det, att nuvarande bestämmelser göra det
synnerligen svårt för arbetsrådet och yrkesinspektionen att kontrollera, huruvida
lagbestämmelserna efterlevas eller icke. Det synes som om de, vilka sålunda
motsätta sig förändringen, vilja bibehålla ett system, som möjliggör
för arbetsgivare att undandra sig kontroll, huruvida de verkligen tillämpa
den lag, som riksdagen beslutit. Men det kali väl icke vara riksdagens syfte
att genomföra lagstiftningen på ett sätt, som underlättar brott mot lagen och
försvårar för de myndigheter, som äro ålagda att kontrollera lagens tillämpning,
att verkställa sådan kontroll. Då denna förändring för övrigt skulle
underlätta bokföringen för näringsidkarna, kan jag icke förstå, att man på
den sidan skulle ha verklig anledning att motsätta sig densamma, varför jag,
herr talman, får hemställa om bifall till 7 § 2 mom. med den lydelse den har
enligt av mig m. fl. avgivna reservation.

Herr Westman: Herr Thorbergs yrkande innebär i första rummet, att

man vid beräkningen skulle ersätta kalendermånad med en period av tyfa
veckor. Herr Thorberg yttrade sig mycket strängt. Han sade, att de som
icke voro med om det förslag han i detta avseende framställt, hörde helt säkert
till deras kategori som icke vilja ha denna lag tillämpad, enär de ville försvåra
kontrollen. Jag ber att få fästa herr Thorbergs uppmärksamhet på

Nr 33. 54

Lördagen den 8 maj I. m.

Lagförslag ort
arbetstidens
begränsning.
(Forts )

att hans misstänksamhet därvidlag även omfattar och träffar Kung!. Maj :t,
som har föreslagit en beräkning efter kalendermånad. Jag undrar om icke
herr Thorberg, när han tänker på denna sak, skall inse, att han i detta fall
liksom i flera andra fall förut låtit sin misstänksamhet gå väl långt.

Vidare innebär herr Thorbergs yrkande, att man skulle inskränka det antal
timmar, som kunde medgivas utöver normal arbetstid under en månad eller
fyra veckor från 50 till 40. För detta har herr Thorberg icke anfört något
skäl. Man har heller icke, såvitt jag förstår, anledning att på detta sätt inskränka
möjligheten till övertidsarbete.

Jag ber slutligen få fästa herr Thorbergs uppmärksamhet på att det finnes
ett formellt hinder för bifall till hans yrkande. Vi ha nämligen redan tagit
§ 6 i utskottets lydelse, men i reservationen finnes en hänvisning till paragrafen
i den förkastade lydelse, som den har enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber alltså att här få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först
på godkännande av det nu föredragna momentet samt vidare på antagande av
det förslag till momentets lydelse, som förordats i den av herr Thorberg m. fl.
därom anförda reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på momentets godkännande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Thorberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 7 § 2 mom. i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 20
framställda lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag till momentets lydelse, som förordats i den
av herr Thorberg m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

3 mom.

Detta moment hade följande lydelse:

Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan, dock för
högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

I den av herr Thorberg m. fl. avgivna reservationen hade föreslagits, att
momentet skulle avfattas sålunda:

Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan, dock för
högst 28 timmar under loppet av fyra veckor och 120 timmar under loppet av
ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

Herr Thorberg: Jag ber att beträffande detta moment få yrka bifall till
min reservation.

Lördagen den 8 maj f. in.

55

Nr 33.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att i
avseende å det nu ifrågavarande momentet endast yrkats, att detsamma skulle begränsning.
godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Thorberg m. fl. därom (Forts.)
anförda reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på momentets godkännande enligt utskottets
förslag samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den lörra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

4 och 5 mom.

Godkändes.

8 § i det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget, vilken paragraf saknade
motsvarighet i utskottets förslag, hade följande avfattning:

Utnyttjas rätt till utsträckning av arbetstiden, varom .stadgas i 7 § 1 eller
2 mom., på sådant sätt, att arbetstiden oskäligt förlänges, äger arbetsrådet, i
den mån så prövas nödigt, föreskriva begränsning i avseende å nämnda rättighets
tillgodonjutande.

Herr Hansson, Sigfrid: I Kungl. Maj:ts förslag har upptagits en ny be stämmelse

(§ 8), enligt vilken arbetsrådet skulle tillerkännas befogenhet att
föreskriva begränsning i avseende å den rättighets utnyttjande i fråga om
utsträckning av arbetstiden, varom stadgas i 7 1 eller 2 mom. Den nya

bestämmelsen, har föranletts av socialstyrelsens papekande av behovet av en
sådan. Jag tillåter mig hemställa om bifall till densamma, d. v. s. till 8 §
i Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Westman: Den av Kungl. Maj:t föreslagna 8 § har väsentligen för anletts

av en föreslagen bestämmelse i 4 §. Denna har nu försvunnit enligt
kammarens beslut, och vid sådant förhållande föreligger icke något starkare
skäl att bifalla Kungl. Maj:ts förslag beträffande 8 §, Utskottet har utelämnat
denna 8 §, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder yrkats dels, av herr Hansson, Sigfrid, att näst efter 7 §
i det nu förevarande lagförslaget skulle införas en paragraf med samma lydelse,
som 8 § i Kungl. Maj :ts lagförslag i ämnet, dels ock att nämnda yrkande
skulle avslås.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
herr Sigfrid Hanssons berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

8—16 §§.

Godkändes.

Promulgationsbestämmelserna.

Dessa bestämmelser lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

1) Denna lag träder i kraft den 1
januari 1927; beträffande sådant arbete,
varå lagen om arbetstidens begränsning
den 22 juni 1923 icke ägt till -

(i utskottets förslag:)

1) Denna lag träder i kraft den 1
januari 1927 samt gäller till och med
den 31 december 1930; skolande i fråga
om sådan under .tiden för lagens gil -

Nr 33. gg

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

lammning, må dock arbetsrådet, där så
finnes påkallat med hänsyn till särskilt
förhållande, medgiva erforderligt
anstånd med förstnämnda lags tillämpning
intill den 1 januari 1928.

2) Vederbörande myndighet äger att
jämväl, innan denna lag trätt i kraft,
vidtaga åtgärd, som avses i 5 §, 6 §
2 mom. eller 7 eller 11 § eller i nästföregående
bestämmelse rörande anstånd
med lagens tillämpning.

3) Eftergift, som med stöd av lag
om arbetstidens begränsning den 17 oktober
1919, den 22 juni 1921 eller den
22 juni 1923 beviljats utan begränsning
till viss tid, skall, i den mån vederbörande
myndighet ej annorlunda
bestämmer, fortfarande tills vidare äga
giltighet.

(i utskottets förslag:)

. tighet begången förseelse, som avses i
12 eller 13 §, vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla även efter sistnämnda
dag.

2) Vederbörande myndighet äger att
jämväl, innan denna lag trätt i kraft,
vidtaga åtgärd, som avses i 5,7 eller
10 §.

3) Eftergift, som med stöd av lag
den 17 oktober 1919, den 22 juni 1921
eller den 22 juni 1923 om arbetstidens
begränsning beviljats utan begränsning
till viss tid, skall, i den mån vederbörande
myndighet ej annorlunda bestämmer,
fortfarande tills vidare äga giltighet.

Herr Hansson, Sigfrid: Under åberopande av de skäl, som anförts till förmån
för kravet på en definitiv lagstiftning, tillåter jag mig härmed yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Westman: Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av< promulgationsbestämmelserna
enligt utskottets förslag samt vidare på godkännande av motsvarande
del av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att motionerna nr 259, 260. 261
264 och 267 i första kammaren samt nr 373, 381, 382, 383, 384, 385 och 389
i andra kammaren, i den mån desamma icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet under A.) hemställt, icke matte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motionen nr 267 i första kammaren hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen till arbetstidslagen matte foga ett tillägg av det ungefärliga innehåll,
att_ söndags- och nattarbete förklarades ej få äga rum, där det ej vore
oundvikligt eller eljest av särskilda förhållanden påkallat, eller, om nu anförda
yrkande icke omedelbart kunde bifallas, att riksdagen ville hos Kungl. Maj 4
begära övervägande och eventuellt förslag i berörda två syften.

Lördagen den 8 maj f. in.

f>7

Nr 38.

Herr Lindhagen: I väckt motion har jag tillåtit mig hemställa, att riks dagen

till arbetstidslagen ville göra ett tillägg av innehåll, att söndags- och
nattarbete måtte förklaras icke få äga rum, där det icke är oundvikligt eller
eljest av särskilda förhållanden påkallat, och eventuellt har påyrkat en skrivelse.
Det är en gammal tradition jag har att bevara i detta avseende. Det
lyckades mig för länge sedan i världen, år 1909 i fråga, om söndagsarbete
och år 1914 i fråga om nattarbete, att få till stånd en riksdagens skrivelse,
vari begärdes utredning och förslag rörande dessa saker. Oaktat interpellationer
och spring i regeringstrappor m. fl. påtryckningsmedel har ännu icke
något kommit fram i anledning av dessa skrivelser. Därför har jag passat
på varje tillfälle för att påminna om desamma, och så har nu även skett
här.

Härom yttrar utskottet:

»I socialstyrelsens tidigare omnämnda, den 2 november 1925 avgivna förslag
till reviderad lag om arbetarskydd återfinnes under 17 § en bestämmelse
av följande lydelse: Åt arbetarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov
eller annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig
ledighet för natt- och söndagsvila. Då den av herr Lindhagen påkallade
lagstiftningsåtgärden sålunda redan är bragt under Kungl. Maj :ts övervägande,
synas motionen för närvarande icke böra leda till någon åtgärd från riksdagens
sida.»

Jag vill då saga, att de av mig påyrkade bestämmelserna böra enligt min
uppfattning sättas in i lagen om arbetstid och icke i den andra lagen om arbetarskydd
i övrigt. Denna fråga har stått på internationalens program under
lång tid, nämligen dessa tre frågor: åttatimmarsarbetsdagen, förbud mot nattarbete
och lag om söndagsvila, de höra tillsammans, de utgöra en trilogi och
böra enligt min mening icke skiljas från varandra. Jag är således oenig med
utskottet, då utskottet anser de två sista sakerna rätteligen böra höra till den
andra lagen, vilket de icke böra enligt min uppfattning.

Vidare, skall det skrivas om dessa saker, så bör det ske lika bestämt och
positivt som det skett i fråga om åttatimmarsarbetsdagen och icke med så
allmänna, och svävande uttryck som »erforderlig ledighet för natt- och söndagsvila».
Att människorna skola sova om natten är naturligt och söndagsvila
är en social lag och en helig lag, som bör av människorna upprätthållas och
sättas i kraft och icke på detta sätt undanskjutas.

Slutligen har utskottet förklarat, att då socialstyrelsen väckt det här förslaget,
är frågan redan bragt till Kungl. Maj ds övervägande och därför synes
min motion icke böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Min
uppfattning är, att riksdagen bör få uttala sin mening lika väl som socialstyrelsen.
Ty vad är det för mening i att, då någon gjort ett uttalande för en
sak, så behöver icke riksdagen göra det? Det är riksdagen som skall besluta
i ämnet, och i varje händelse är det till lagens främjande av vikt icke bara att
en opinion uttalas utan att opinionen får göra sig gällande från flera håll och
i all synnerhet från riksdagen. Men jag förstår väl, att utskottet icke har
velat förorda denna sak, men utskottet har blygts för att säga nej, och för att
få ett slut på saken har det därför velat krypa bakom detta socialstyrelsens
uttalande, ett förfarande som knappast är ärligt.

I sakens nuvarande läge har jag icke någon annan utväg än att falla tillbaka
på mitt andra yrkande, och jag hemställer därför att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte begära övervägande i syfte att söndags- och nattarbete må förklaras
ej^ få äga rum, där det ej är oundvikligt eller eljest av särskilda förhållanden
påkallat, samt framläggande av det förslag, vartill omständigheterna kunna
föranleda.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

Nr 33. 58

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

Herr Westman: Det problem herr Lindhagen berört i sin motion ligger

under Kungl. Maj :ts prövning, då socialstyrelsen i ett utlåtande, som styrelsen
avgav i slutet av förra året angående reviderat förslag till lag om arbetarskydd,
upptagit problemet och behandlat det ganska utförligt. Det är tydligt, att när
Kungl. Maj :t har att fatta ståndpunkt till socialstyrelsens förslag till lag om
arbetarskydd, måste Kungl. Maj :t också taga ståndpunkt till det problem herr
Lindhagen nu berört. Utskottet har hänvisat till detta förhållande. I denna
utskottets hänvisning ligger emellertid icke, såsom herr Lindhagen trodde,
något som helst ståndpunktstagande i den frågan, huruvida de eventuella bestämmelser,
som herr Lindhagen intresserar sig för, skola införas i arbetstidslagen
eller i arbetarskyddslagen. Utskottet har endast sagt att saken ligger
under Kungl. Maj :ts prövning.

Då ärendet så nyligen inkommit på Kungl. Maj:ts bord som i november
1925, förefaller det icke behövligt att riksdagen i år genom skrivelse påkallar
Kungl. Maj :ts intresse för frågan, ty Kungl. Maj :t har ännu icke haft tillfälle
att visa bristande intresse för densamma.

Vid sådant förhållande yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag
på herr Lindhagens motion.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt angående utskottets i nu förevarande punkt gjorda
hemställan, i vad den anginge herr Lindhagens motion nr 267, samt särskilt
beträffande utskottets hemställan i övrigt.

I avseende å utskottets hemställan, såvitt anginge herr Lindhagens motion
nr 267, fortsatte herr förste vice talmannen, hade yrkats dels bifall till samma
hemställan, dels ock, av herr Lindhagen, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t
begära övervägande och eventuellt förslag i syfte att söndags- och nattarbete
mätte förklaras ej få äga rum, där det ej vore oundvikligt eller eljest av särskilda
förhållanden påkallat.

Sedermera, gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan, såvitt anginge nu ifrågavarande
motion, vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition vad utskottet i övrigt hemställt.

Lagförslag Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning av dels
ang. tiden för Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om vissa inskränkningar be''och
bkonditori- träffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete dels ock i ämnet
arbete. väckta motioner.

Genom en den 29 januari 1926 dagtecknad proposition, nr 72, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första hammaren:

nr 262 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl.; och

nr 265 av herr von Sydoio m. fl.; samt

Lördugen den 8 maj f. in.

59 Nr 83.

inom andra kammaren: ^ La<fidfn%r

nr 386 av herr Hamilton in. fl.; och ^''bageri nr

390 av herr Lindman in. fl. och konditori arbete.

I motionerna I: 262 och II: 386, vilka voro likalydande, hade hemställts, att (Forts.)
riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 72, för sin del
antaga en lag av i huvudsak enahanda innehåll som lagen den 22 juni 1923
om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,
dock att lagen skulle gälla från den 1 januari 1927 till och med
den 31 december 1929.

I motionerna I: 265 och II: 390, vilka voro lika lydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet avfattat sin hemställan
i två med A och B betecknade punkter, av vilka den förra innehöll ett lagförslag.

I avseende på sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Westman: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets ut låtande

nr 21 hemställes:

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och det i punkten A tillstyrkta
lagförslaget föredragas, där så erfordras, paragrafvis med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan i punkten
A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare män, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Vad herr Westman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj :ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag om vissa
inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits

1) av herr von Sydow, greve Spens och herr Magnusson i Skövde, vilka ansett,
att utskottet, i anslutning till de av herr von Sydow m. fl. och herr
Lindman in. fl. i ämnet väckta motionerna, bort hemställa om avslag å propositionen
;

2) av herrar Thorberg, Åkerberg, Luterkort, Magnusson i Kalmar, Hagman,
Johanson i Stockholm och Holmström i Stockholm, vilka på anförda skäl
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 262 och 265 samt II: 386 och 390, måtte bifalla förevarande proposition
nr 72.

Nr 33. GO

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag
ang. tiden för
bageri och

konditoriarbete.

(Forts.)

Utskottets lagförslag.

1 §.

Denna paragraf var så lydande:
(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Arbete för tillverkning av bageri- eller
konditorivaror må icke bedrivas å
sön- eller helgdag eller å tid mellan
klockan 8 eftermiddagen och klockan 6
förmiddagen å söckendag. Vad sålunda
stadgats äger dock icke tillämpning
å tillverkning för hushållsbruk, vilken
bedrives utan biträde av annan än medlem
av hushållet.

Arbete för tillverkning till avsalu av
bageri- eller konditorivaror må icke bedrivas
å sön- eller helgdag eller å tid
mellan klockan 8 eftermiddagen och
klockan 5 förmiddagen å söckendag.
Vad sålunda stadgats äger dock icke
tillämpning å rörelse, som bedrives
utan biträde av annan än make och
hemmavarande barn.

Om arbete, varom här är sagt, i hotell-, restaurang- eller kaférörelse eller
eljest bedrives utan samband med bageri- eller konditorirörelse, skall det icke
vara underkastat denna lag i vidare mån, än det avser tillverkning av bröd.
bakelser eller annat därmed jämförligt bakverk.

Herr von Sydow: Herr talman! Enligt den nu gällande lagstiftningen,

vars prolongering med vissa ändringar här föreslås, äro utövare av bageriyrket
underkastade en dubbel reglementering i fråga om tiden för utövande av sin
näring. Dels äro de underkastade åttatimmarslagen, dels en särskild lag om
vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,
vilken förbjuder bedrivande av sådant arbete under viss del av
natten. Denna speciallagstiftning för bageriyrket har sin historiska förklaring.
Den har sin grund däri, att förr i tiden det i allmänhet var så, att
bageriarbetarna voro i arbetsgivarens kost och logi, och arbetade i regel om
nätterna. Samma arbetare arbetade i regel varje natt. Detta var ju en anordning,
som ur social och hygienisk synpunkt var förkastlig och icke kunde
försvaras. Men den upphörde i själva verket utan lagstiftningens ingripande.
Detta skedde delvis på grund av strävanden från arbetarnas organisation,
för vilken det länge varit ett önskemål att få bort denna olämpliga
tidsindelning, och i viss mån skedde det också med allmänna opinionens hjälp.
Till resultatet bidrog även de särskilda förhållandena under kristiden. De
gamla förhållandena hade i själva verket upphört redan, när den första lagen
i detta ämne tillkom; den beslöts som bekant 1919. Under sådana omständigheter
kan jag inte se, att det nu finnes någon anledning att fortfarande ha en
speciallagstiftning för bageriyrket. Det finns icke något skäl att tro, att den
gamla arbetstidsindelningen åter skulle vinna burskap inom yrket, därest ifrågavarande
lagstiftning upphävdes. Därtill är bland annat arbetarnas organisation
inom yrket alldeles för stark. Mot dess motstånd skulle något dylikt icke
kunna genomföras. Jag vet också, att arbetsgivarna icke önska den gamla
ordningen tillbaka — den medförde även för dem olägenheter.

En undersökning rörande verkningarna av lagen har nu ägt rum. Den har i
första hand utförts av yrkesinspektörerna. Dessa ha konstaterat, att lagen
medför en särskild belastning för yrkesutövarna. Den har medfört, att man
måste anlita särskild personal om morgnarna, och har haft till följd ökad förbrukning
av bränsle och jäst och dylikt. Dessutom har det, vilket sannolikt är
värre, blivit en försämrad kvalitet på brödet, varjämte det uppstått svårigheter
vid distributionen. Kommerskollegium har för sin del vitsordat, att denna
lagstiftning medfört en ökning av driftkostnaderna, och detta har heller icke
förnekats av socialstyrelsen. Det är väl så, förefaller det mig, att man inte

Lördagt-n den 8 maj f. in.

Öl Nr 83.

bör ha en speciallagstiftning för ett visst yrke, såvida inte denna lagstiftning Lagförslag
är av tvingande skäl nödvändig. Eljest giir den intryck av orättvisa. EttaMS,‘^e*". r
sådant intryck giir den nuvarande lagstiftningen. Yrkesutövarna ha enligt m''\n och konditorimening
rätt i att det är orättvist att betunga dem med denna lagstiftning. Utom arbete.

i fråga om den allmänna regeln beträffande tiden för arbetets utövande är lag- (Forts.)

stiftningen också orättvis därutinnan, att det är förbjudet att låta arbetet pågå
i tre åttatimmarsskift, vilket skulle vara tillåtet enligt den allmänna arbetstidslagen.
Det är för spis- och knäckebrödsfabrikerna, som detta har betydelse.

Det blir orättvist för dem, att gent emot övriga fabriker försättas i en undantagsställning.

Som saken nu ligger, herr talman, och då jag är förvissad om att ett upphävande
av denna lag icke skulle medföra några olägenheter för arbetarna i yrket,
ber jag att få yrka avslag på såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets
förslag.

Herr Luterkort: Herr talman, mina herrar! Efter den debatt, som ägt

rum beträffande det första av de föreliggande utlåtandena från andra lagutskottet,
skall jag givetvis inte upptaga kammarens tid med något ytterligare
anförande rörande de allmänna skälen för ifrågavarande lagstiftning och för
dess permanens. Jag skall endast i största korthet ange mina och mina utskottskamraters
synpunkter, som vi utvecklat i den av oss till detta betänkande
fogade reservationen. Bakom vårt ståndpunktstagande i frågan om bagerilagen
står kännedomen om att denna lagstiftning i ännu högre grad än som är
fallet vid övrig lagstiftning till sin natur, med hänsyn till de särskilda omständigheter
varunder ifrågavarande arbete äger rum, är en skyddslag stiftning.

Vi hava därför måst finna, att särskilda skäl tala för att lagstiftningens natur
av provisorium upphör. För länge sedan har arbetarklassens krav på
visst skydd mot olycksfall och skydd mot det ohygieniska arbetets vådor ansetts
vara av sådan beskaffenhet, att frågan bör hava en definitiv rättslig reglering.

Jag vill erinra därom, att man här i landet redan 1894 utarbetade det första
förslaget till lagstiftning rörande skydd för bageriarbetarna och att kravet
redan så tidigt vann stöd hos riksdagens lagutskott. Vidare vill jag erinra
därom, att redan 1896 motion i frågan väcktes i riksdagen från sådant håll som
från den icke obekante, såsom icke allt för arbetarvänlig kände ledamoten av
denna kammare Curry Treffenberg. Redan 1915 beslöts också den utredning
rörande ifrågavarande förhållanden, som sedermera gav anledning till nu gällande
lagstiftning i ämnet.

I det sammanhanget skall jag också i allra största korthet beröra en synpunkt,
som vi reservanter något tryckt på, nämligen de faktorer, som spelade in
under kristiden och som gåvo anledning till att man då fick fram en lagstiftning
till skydd för bageriarbetarna och varigenom man så att säga motade de
krav, som från allmänhetens sida framställts på att erhålla färskt bröd och
som utgjort ett svårt hinder för att få arbetarnas önskan om befrielse från det
skadliga nattarbetet beaktad. Jag skall vidare i allra största korthet erinra
om vad den frisinnade departementschefen yttrade år 1919, då proposition
framlades i ämnet. Han sade, att nattarbete måste »även där direkt hälsoskadliga
verkningar av detsamma ej låta sig påvisa, från social synpunkt anses medföra
så störa nackdelar, att det ej bör få förekomma i andra fall, än där tvingande
skäl tala därför. Särskilt torde detta vara att beakta i våra dagar, då tillgodoseendet
av kravet på förbättrade arbets- och levnadsvillkor för arbetarklassen
framstår som en av samhällets viktigaste omsorger. Utgående från denna
uppfattning, anser jag de olägenheter, som ett förbud av här ifrågavarande innebörd
eventuellt kan föranleda, vara av underordnad betydenhet.»

Med hänsyn till vad jag här framhållit måste jag anse det synnerligen an -

Nr 83. 62

Lördagen den 8 maj f. m.

Lagförslag märkningsvärt, att utskottets majoritet vid 1 § av ifrågavarande lagförslag
^bageri ^ kunnat vara med om en försämring av förutvarande lagstiftning i ämnet. Som
och konditori- herrarna inhämtat av utlåtandet, har Kungl. Maj :t satt gränsen för arbetets
arbete. början till klockan 6 på morgonen. Utskottet har försämrat detta, så att ar (Forts.

) betet tillåtits att börja redan klockan 5 förmiddagen å söckendrag. Detta måste

från de synpunkter jag här understrukit anses vara en synnerlig försämring,
och jag kan för min del i likhet med mina medreservanter icke annat än ansluta
mig till departementschefens uppfattning, att en förändring, som uppenbarligen
innebär ett steg tillbaka på de sociala reformernas väg och för de därav berörda
skulle medföra en försämring i deras levnads- och arbetsförhållanden,
icke bör vidtagas utan synnerligen starka skäl. Vi reservanter hava för vår
del ingalunda av utredningen kunnat finna, att några synnerligen starka skäl
blivit förebragta för ifrågavarande försämring av lagen. Vi måste även giva
departementschefen rätt, då han som stöd åberopar Versaillesfördraget, vari det
talas om att internationella arbetsorganisationens konventioner och rekommendationer
i intet fall skola anses påkalla minskning i redan medgivna skyddsförmåner.

Jag skall icke längre taga kammarens tid i anspråk. Jag har huvudsakligen
velat understryka att man här vill gå till en försämring av gällande skyddslagstiftning
och skall med denna motivering, herr talman, be att få beträffande
första paragrafen yrka bifall till Kungl. Maj ds proposition.

Herr Westman: Jag ber att få säga endast några få ord med anledning av
de anföranden, som hållits av de båda föregående talarna.

Herr von Sydow gjorde för sin del gällande den åsikten, att man saklöst
kunde avvara den lag, som här är föreslagen av utskottet, enär denna lag
framkallats endast av historiska förhållanden. Förr i tiden voro arbetsförhållandena
inom bageriyrket synnerligen ogynnsamma, men man behövde inte
— menade talaren — befara, att dessa förhållanden skulle återkomma, emedan
arbetarna nu för tiden vore för starkt organiserade. Vad herr von Sydow
yttrade om arbetarnas organisation är utan tvivel riktigt, såvitt angår förhållandena
vid de stora företagen. Men inom detta yrke finns det ju en massa
småföretag, vilkas arbetare äro mycket svagt eller kanske inte alls organiserade.
Detta sammanhänger i ej ringa mån med att en stor del av personalen är
kvinnor. För de företag, där förhållandena äro sådana, är givetvis en skyddslagstiftning
starkt av behovet påkallad. Ty eljest är det fara värt, att den
starka pression, som utövas från allmänhetens sida, då den begär färskt bröd
tidigt på morgnarna, skall leda till, att arbetsförhållandena försämras på ett
sätt, som skulle vara i högsta grad beklagligt och måhända rent av kunde komma
att erinra om en gången tids förhållanden.

Vidare anförde den ärade talaren, att han icke kunde vara med om denna
lagstiftning av det skälet, att det icke vore lämpligt att utfärda, en särskild
arbetstidslag för ett visst yrke. Jag måste erkänna, att jag blev en liten
smula förvånad när jag hörde detta argument. Ty när det nyss förut var
fråga om åttatimmarslagen, gjorde man från den sida den ärade talaren tillhör
gällande, att en av de viktigaste anmärkningarna mot denna lag vore,
att den icke vore tillräckligt nyanserad, att den icke toge hänsyn till förhållandena
inom olika yrken utan skure alla yrken över en kam. Men nu, när
det gäller en särskild lag för ett visst yrke, är detta icke heller bra, utan då
finner man däri en anledning att yrka avslag på lagförslaget.

Vad slutligen beträffar herr Luterkorts anförande, var det ganska märkligt,
att hans anmärkningar emot utskottets förslag egentligen — om jag ser
på det materiella innehållet — berörde det förhållandet, att utskottet har tillbakaflyttat
tiden för det egentliga bageriarbetets början från kl. 6 till kl. 5

Lördagen den 8 maj f. in.

63 Nr 88.

på morgonen, medan herr Luterkort diiremot icke berörde den andra för- Lagförslag
ändring, som utskottet vidtagit i Kungl. Maj:ts förslag, då utskottet strukit ^

den reglering av arbetsgivarens arbetstid, som Kungl. Maj:ts förslag inne- oc]t konditoribär.
Jag skall under sådana omständigheter nöja mig med att säga, att detta arbete.
klockslag, kl. 5, såsom tidpunkt för arbetstidens början återfinnes i en mängd (Forts.)
internationella konventioner. Socialstyrelsen har ju också föreslagit, att de
minderåriga arbetarna skulle få börja sitt arbete vid denna tidpunkt. Under
sådana omständigheter kan man väl icke med skäl hysa den uppfattningen,
att man just för bageriarbetarna borde fastställa en senare tidpunkt. Jag ber
förresten att få säga, att i jämförelse med andra folk iiro svenskarna verkligen
synnerligen litet ottekrya av sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Åkerberg: Såsom redan förut är framhållet, är det i stort sett samma
problem, som här framträda, som i den förra frågan vi behandlade. Jag förmodar,
att också partiställningen i stort sett är densamma. Någon förskjutning
kan man dock iakttaga här, då frågan om ratificering av de internationella
konventioner, som föreligga på detta område, kanske icke är av så stort
intresse som i fråga om åttatimmarsdagen. Det råder ju knappast någon
internationell konkurrens mellan bageriföretag i skilda länder, och frågan kan
därför icke vara av så stort intresse ur synpunkten av att genom en internationell
konvention uppnå likartade förhållanden de olika länderna emellan. Samma
skäl, som anförts till förmån för en definitiv lagstiftning i fråga om åttatimmarsdagen,
kunna däremot naturligtvis anföras till förmån för en definitiv
lag i detta ämne, och den förste talaren från reservanternas sida har här påpekat
en del omständigheter i detta avseende. Jag vill endast tillägga, att
lika svaga skäl, som framförts mot en definitiv lagstiftning i fråga om den allmänna
arbetstidslagen, tycker jag mig finna, att utskottet anför även här till
förmån för ett förnyat provisorium. Man kan till och med säga, att de skäl,
som här anföras, äro svagare. I fråga om åttatimmarsdagen kunde ju dock
utskottet möjligen peka på att om, som väl antagligen blir fallet, Washingtonkonferensen
inom några år måste ratificeras av vårt land och vissa ändringar
i samband därmed företagas i vår lagstiftning, kan det vara tid att då upptaga
frågan om fastställande av lagen såsom definitiv. I fråga om den nu
föreliggande lagstiftningen säger utskottet däremot, att konventionsförslaget
för närvarande icke är av något större intresse för vårt land, och det tyckes
alltså, som om det motiv, som förelåg till förmån för ett nytt provisorium i
fråga om åttatimmarsdagen, icke skulle äga giltighet i nu förevarande fall.

Ojn man däremot ser efter, vad utskottet rent positivt anför till förmån för
ett nytt provisorium, så finner man ingenting alls. Utskottet nöjer sig även
där med en negation och säger, att »enligt utskottets mening ha de verkställda
undersökningarna ej givit sådana resultat, att utskottet anser sig berett att
förorda definitivt antagande av bagerilagen». Men vad som i dessa utredningar
talar emot en definitiv lagstiftning, nämner icke utskottet, varför man
där svävar i fullständig ovisshet. Man vet icke ens, om det vid dessa utredningar
framkommit något som talar emot en definitiv lag. Däremot kan man
såväl här som beträffande 8-timmarsdagen ifrågasätta, om det är riktigt att
på detta sätt hålla lagen provisorisk år efter år. Gäller det att för första gången
lagstifta på ett nytt område, kan det vara begripligt, om man anser sig för
den första perioden behöva använda provisorisk lagstiftning, men att sedan
göra det gång efter annan blir väl ändå bra formlöst. Då en lag efter nära
tio års giltighet för tredje gången förnyas, är det naturligtvis i verkligheten
en definitiv lagstiftning. Om man sedan föredrager att kalla den provisorisk,
så måste man säga, att det mera är en lek med ord än en realitet.

Nr 83.

64

Lördagen den 6 maj f. m.

Lagförslag
ang. tiden för
bageri och

konditoriarbete.

(Forts.)

De ändringar Kungl. Maj:t föreslagit i lagstiftningen för att kunna framkomma
till en ratificering äro icke av någon mera genomgripande natur. Den
största ändringen gäller de s. k. familjebagerierna, där Kungl. Maj :t föreslagit,
att undantaget skulle gälla endast tillverkning för hushållsbruk. Utskottet
har här yrkat avslag och föreslår förnyande av den nuvarande bestämmelsen.
Kungl. Maj:ts förslag var ju betingat bl. a. av hänsyn till en ratificering,
men detta kan sägas vara av mindre betydelse. Av större vikt är det däremot,
att det måste anses vara en gärd av rättvisa gentemot de större bagerierna,
för vilka förbudet mot nattarbete är gällande, att även deras konkurrenter
underkastas samma bestämmelser. Utskottet gör gällande, att denna konkurrens
icke är så synnerligen stor, och den övernormala ökning av familje- och
hembagerier, som förekommer, tillskriver utskottet andra omständigheter. Jag
vet icke, om man kan påstå, att riktigheten av utskottets mening är bevisad,
men under alla förhållanden föreligger dock här ett kryphål, och om denna
utveckling ej hejdas, kan lätt nog hela lagens sociala betydelse komma att
undermineras.

Jag vill ytterligare understryka, vad som av herr Luterkort framhållits, att
en ändring av arbetstidens början från klockan G till klockan 5 på morgonen,
såsom föreslås av utskottet, är ett betänkligt steg tillbaka och måste betecknas
som mycket olämplig. Det är ganska märkligt, att utskottet, som eljest har
velat göra så liten affär som möjligt av internationella konventioner, just här
åberopat, att det finnes internationella konventioner, som fastslagit kl. 5 som
tidpunkt för arbetets början. Det förefaller, som om utskottet, i fall det velat
vara konsekvent, bort göra en konst i internationella konventioner även på detta
område. Man måste dock betänka, vad det innebär att framflytta tiden för
arbetets början. Den person, som börjar arbeta klockan 5, får ju lov att stiga
upp betydligt tidigare. Det tager tid för honom att kläda sig, och han skall
kanske ha något mat i sig. Jag tänker, att man får räkna med att han får vara
på benen vid 4-tiden på morgonen. Men inte nog med det. Kär det verkliga
bageriarbetet skall börja klockan 5, måste allting vara i ordning dessförinnan,
eldning, deggöring och sådant. De personer, som skola ombesörja detta, måste
vara i arbete redan tidigare. Med nuvarande lagstiftning tillåtes arbetet för
dem att börja klockan 4. Det hade varit tänkt, att arbetstiden för dessa färdiggörare
skulle framflyttas i motsvarande grad, men utskottet har inskränkt
sig till endast en halv timmes framflyttning av tiden. Under alla förhållanden
skulle ifrågavarande personer börja sitt arbete klockan V24, och de finge
alltså lov att vara på benen låt oss säga klockan V23. Då man kommit så pass
långt som att vederbörande måste mobiliseras redan klockan V23 på natten,
måste man sägas ha kommit bort från en lagstiftning, som tar sikte på förbud
mot nattarbete.

Om man ser på vilka synpunkter, som här stå emot varandra, skulle man
tycka, att det vore bageriidkarnas intressen, som stode emot bageriarbetarnas.
Herr von Sydow har här också gjort gällande, att det skulle vara ett intresse
för bageriidkarna att få lagen uppmjukad eller upphävd. Jag har visserligen
inte några vidare djupgående erfarenheter beträffande de synpunkter, som råda
bland bageriidkarna, men jag tror. att man på det hållet i stort sett är rätt belåten
med lagstiftningen. Jag talade för inte länge sedan med en ledamot av
denna kammare, som är bagarmästare och som förklarade, att han för sin del
inte hade någon anledning att yrka på lagens upphävande. Den part, som däremot
anser lagstiftningen på detta- område oberättigad, skulle väl vara den
stora allmänheten, den del av allmänheten nämligen, som är van att fä färskt
bröd på morgonen. Jag vill inte uttala mig om huruvida detta allmänhetens
krav är så lojalt. Jag tror dock, att man måste säga, att om man vänjer sig

Lördagen den 8 maj f. in.

65 Nr 88.

vid att inte vara så angelägen om färskt bröd på morgonen, är det till fördel
för vederbörandes hälsotillstånd.

Med hänsyn till vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr von Kock: Herr talman! Jag skall icke länge upptaga kammarens

tid, men jag kan inte underlåta att med anledning av den siste ärade talarens
anförande yttra några ord. Enligt min mening har nu ifrågavarande lagstiftning
icke alls samma betydelse som den lagstiftning vi nyss fattade beslut om,
men den har likväl tills vidare av sociala skäl berättigande. Jag kan emellertid
omöjligt förstå, att det kan medföra någon egentlig skada eller olägenhet för
dem som skola skyddas, om den lilla av utskottet föreslagna förändringen vidtages,
nämligen att tiden för bageriarbetets början flyttas från klockan G till
klockan 5. Det är den enda förändring utskottet vidtagit i denna lag, jämfört
med nuvarande förhållanden. Det är att märka, att det skulle medföra alldeles
bestämda praktiska fördelar för själva arbetet, om en sådan ändring vidtages.
Det skulle icke bliva en sådan anhopning av arbetet under de tidiga morgontimmarna,
och dessutom skulle konkurrensen från familjebageriernas sida
bliva mindre kännbar.

Vidare vill jag framhålla, att det väl ändå är orimligt att fastställa en annan
gräns för nattarbete för bageriarbete än den som i allmänhet gäller på detta
område. Både för kvinnors arbete och för barns arbete har ju gränsen satts till
klockan 5 på morgonen, och denna tidpunkt är nästan internationellt fastslagen.
Varför skall då en annan tid fastställas inom bageriyrket? Jag tror, att detta
är tillräckliga skäl för att gå med på den lilla förändring, som har påyrkats av
socialstyrelsen och som har vunnit livligt understöd från olika håll.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att
i avseende å den nu föredragna paragrafen förekommit följande yrkanden:
1 :o) att paragrafen skulle godkännas; 2 :o) att kammaren skulle godkänna motsvarande
paragraf av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; samt Bro) att utskottets
förslag i denna del skulle avslås.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på den föredragna paragrafens
godkännande vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sydow begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 21 framställda
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville

Första kammarens protokoll 1926. Nr 33. 5

Lagförslag
ang. tiden får
bageri och

konditoriarbete.
*
(Ports.)

Nr 83. 66

Lördagen den 8 maj f. in.

Lagförslag
ang. tiden för
bageri och

konditoriarbete.

rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Övriga delar av lagförslaget.

(Fort*.) Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Förslag Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning av dels
till sjöarbets- Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om arbetstiden å svenska fartidslag.
tyg (sjöarbetstidslag) dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 januari 1926 dagtecknad proposition, nr 81, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslag).

I samband med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 250 av herr Bindley;

nr 256 av herr Enhörning;

nr 263 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl; och

nr 266 av herr von Sydow m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 371 av herr Löfgren i Stockholm;

nr 387 av herr Hamilton in. fl.;

nr 388 av herrar Lövgren i Nyborg och Törnkvist i Karlskrona; och
nr 391 av herr Lindman m. fl.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet avfattat sin hemställan i
tre med A—C betecknade punkter, av vilka den förstå innehöll ett lagförslag.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Westman: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets utlå tande

nr 23 hemställes:

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och att det i punkten A
tillstyrkta lagförslaget föredrages, där så erfordras, paragrafvis med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan i punkten
A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår öveiläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon ledamot
begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Lördagen den 8 maj f. in.

67 Nr 38i

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag om
arbetstiden å svenska fartyg (.sjöarbetstidslag).

I fråga om utskottets hemställan under punkten A) hade reservation anförts

1) av greve Spens samt herrar Martin Svensson och Magnusson i Skövde,
vilka ansett, att utskottet, i anslutning till de av herr von Sydow m. fl. och
herr Lindman m. fl. i ämnet väckta motionerna, bort hemställa om avslag å
propositionen;

2) av herrar Sigfrid Hansson, Thorberg, Åkerberg, Magnusson i Kalmar,
Ilagman, Johanson i Stockholm och Holmström i Stockholm, vilka på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj ds förevarande
proposition.

Utskottets lagförslag.

1 §■

Denna paragraf hade följande lydelse:

1 mom. Denna lag äger, med nedan omförmälda undantag, tillämpning beträffande
arbete, som å svenskt fartyg mot betalning anställd person för fartygets
räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag ombord å fartyget eller
annorstädes utför.

2 mom. Från lagens tillämpning undantages arbete, som utföres av

befälhavare å fartyg, å vilket utom befälhavaren minst två personer äro anställda; förste

styrman å fartyg, varest ytterligare minst en styrman finnes;

förste maskinist å fartyg, varest ytterligare minst en maskinist finnas;

läkare och telegrafist;

person, som är anställd huvudsakligen för passagerares förplägning och upppassning
med därtill hörande rengöring och diskning eller för passagerares
räkning i övrigt;

person, tillhörande redarens familj; samt

person, vilken är anställd å fartyg av följande slag, nämligen:

a) kronan tillhörigt fartyg, om vilket Konungen icke annorlunda förordnat,

b) fiske- eller fångstfartyg, då det såsom sådant användes,

c) isbrytar- eller bärgningsfartyg, då det såsom sådant användes,

d) lustfartyg,

ej segelfartyg, med eller utan hjälpmaskin, vars bruttodräktighet icke överstiger
100 ton, samt annat fartyg, som icke äger en nettodräktighet av minst
20 ton, såvida ej Konungen om fartyg, varom nu är sagt, annorlunda förordnat.

3 mom. När synnerliga skäl därtill äro, må Konungen eller den myndighet,
åt vilken Konungen må hava uppdragit att i vissa avseenden därutinnan utöva
beslutanderätt, medgiva undantag jämväl i övrigt från tillämpningen av denna
lag.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag ber att i all korthet få hemställa,
att kammaren beträffande denna lag måtte bifalla det förslag, som
Kungl. Maj :t framlagt. De skäl, som tala för ett förnyande av denna lagstiftning,
äro desamma som hava anförts för den allmänna arbetstidslagen, och jag
finner ingen anledning att här upprepa dem. Jag vill endast erinra om att

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Fort».)

Nr 33. 68

Lördagen den S maj £. m.

Förslag kommerskollegium, som har verkställt undersökning angående sjöarbetstidslatttl
sjöarbets-'' gens verkningar, kommit till det resultatet, att ifrågavarande lagstiftning icke
tidslag. imf rederinäringen några större svårigheter och i varje fall icke svårigheter,

(Ports.) som jjUnna anses uppväga de otvivelaktigt mycket stora sociala fördelar, som
lagen har medfört. Beträffande lagens verkningar vill jag i övrigt hänvisa till
de uttalanden som gjorts av fartygsbefälsföreningen och maskinbefälsförbundet,
vilka organisationer måste anses vara mycket kompetenta att bedöma ifrågavarande
förhållanden och därtill också, får man förmoda, intaga en opartisk
och objektiv ställning i dessa frågor.

Med hänsyn till den långt framskridna tiden skall jag inskränka mig till
dessa påpekanden och hemställer om bifall till Kungl. Maj :ts förslag, vilket beträffande
den nu föredragna paragrafen är lika lydande med utskottets förslag.

Greve Spens: Herr talman! Då kammaren nu antagit utskottets förslag

till de båda förut behandlade lagarna om arbetstidens begränsning, kan det måhända
förefalla, som om avslag icke borde yrkas på den nu förevarande lagen
om arbetstiden å svenska fartyg. För sistnämnda lag finnas emellertid ej samma
principiella skäl, som åberopats för genomförande av åttatimmarsdagen i
allmänhet. Sjömännens arbete pågår icke under de mindre goda hygieniska förhållanden,
som understundom råda i fabrikerna. Sjömannen kan icke heller,
om hans arbetstid ombord förkortas, ägna sig åt familjeliv, åt studier i bibliotek
samt åt deltagande i det kommunala och politiska livet m. m., som man åberopat
såsom skäl för reglering av arbetstiden på land. De enda arbetare ombord,
som före arbetstidslagstiftningens införande voro i behov av förkortad
arbetstid, voro eldarna; men dessa hava sin arbetstid reglerad genom avtal, och
någon lagstiftning behövs därför icke heller i den delen. Arbetarorganisationerna
hava för övrigt även på sjöfartens område blivit så starka, att man ej
behöver befara något missbruk beträffande arbetstiden till sjöss, i fall lagstiftningen
därom upphörde. Förhållandena på detta område äro även sådana, att
stora svårigheter möta för en lagstiftning, och man har därför nödgats tillgripa
den utvägen att uttryckligen giva Kung!. Maj :t rätt att, när han finner skäl
därtill, bevilja dispens från lagens tillämpning.

När åttatimmarsdagen infördes, framhölls från alla håll, att man borde taga
stor hänsyn till frågan, huruvida de med oss konkurrerande främmande länderna
hade dylik lagstiftning. Man antog då, att en dylik lagstiftning skulle
omedelbart införas i dessa länder. Så har emellertid ej skett. Danmark, Holland,
England och Amerikas förenta stater ha ännu icke infört någon sjöarbetstidslag.
Man reder sig där med avtal och allmänna regler, vilka i åtskilliga
hänseenden äro mindre betungande för sjöfarten än vår arbetstidslag. Även
Tyskland och Frankrike hava beträffande arbetet i hamn och även beträffande
övertidsarbete mindre stränga bestämmelser än vad vi hava. Gällande bestämmelser
tillämpas även i vårt land mera rigoröst än i andra länder. Lagen har
därför verkat menligt för vår rederinäring i ekonomiskt hänseende. Rederierna
hava på grund av övermäktig konkurrens från utlandets sida nödgats medgiva
alltför låga frakter i förhållande till sina genom lagen höjda omkostnader, allt
detta för att bibehålla de trader som de under en följd av år lyckats upparbeta.
Stora värden hava på sådant sätt gått förlorade, och staten har gått miste om
mycken skattekraft.

Enligt enstämmiga uppgifter har arbetsintensiteten ej heller ökats på sjön
efter arbetstidslagens införande.

På grund av dessa förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka avslag på
det föreliggande lagförslaget.

Med greve Spens förenade sig herr Enhörning.

Lördagen den 8 maj f. in.

69

Nr 33.

Herr förste vice talmannen hemställde nu, att den fortsatta behandlingen
av förevarande paragraf måtte få uppskjutas till aftonsammanträdet.

Denna hemställan bifölls.

Färsing
till sjöarbetstidslag.

(Forts.)

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:t.s proposition angående ändring av villkoren
för lån från Norrbottens nybyggeslånefond m. m.;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 135, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar
;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare, i vad rör jordbruksärenden;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.,
i vad rör jordbruksärenden;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren
för lån från norrländska nyodlingsfonden;

nr 172, i anledning Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg vid rikets kuster för åstadkommande av ordning
och skydd vid fiskets bedrivande;

nr 174, i anledning av väckta motioner angående befrämjande av utdikning
av för skogsbörd tjänliga försumpade skogsmarker m. in.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj ris proposition, nr 102, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar;

nr 177, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa områden av Norra Vedbo häradsallmänning i Jönköpings län;

nr 178, i anledning av väckta motioner om överlåtelse till Kalmar stad av
vissa delar av den för högre allmänna läroverket därstädes använda fastigheten; nr

179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Södermanlands regementes förutvarande mötesplats Malma hed m. m.;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inflyttande av
den med avseende å. laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare
åns utlopp i Mörrumsbukten; samt

nr 182, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den högre lantbruksundervisningen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag om personalindragningar i statsdepartementen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till kommerskollegium och
navigationsskolorna jämte i dessa ämnen väckta motioner;

Kr 38.

70

Lördagen den 8 maj f. m.

till sjöarbete- 11 r„ * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till skydds tidsläg.

uppfostran m. m.;

(Fort».) nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter; och
„ * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition under

ar 1926 av medel ur statens järnvägars förnyelsefond för utförande av vissa
arbeten m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 54, i anledning av väckta motioner angående ändringar i väglagen;

nr 55, i anledning av väckt motion angående åtgärder för främjandet av
smabruksundervisningen;

nr 56, i anledning av Kung! Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda1 framställning angående ordinarie reservationsanslaget till
understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter;

nr 57, med överlämnande till riksdagen av förteckning över försålda kronoegendomar;
och

nr 58, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under ar 1925 försalda eller bortbytta tomter och områden.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.47 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Lördagen den 8 maj e. in.

71 Nr 38.

Lördagen den 8 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Fortsattes behandlingen av 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr ^ ^jöarbe
23 framställda lagförslaget. tidslag.

(Fort*.)

Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! När greve Spens läste upp sin
jeremiad över rederinäringens betryckta läge, fick jag en känsla av att man
inom sjöfartskretsar skulle haft anledning säga: Gud bevare oss för våra vänner!
Ty i realiteten är en hel del av de svårigheter, som rederinäringen har att
kämpa emot, förorsakade av de ändringsförslag, som här via olika tillfällen
framkommit för att hjälpa sjöfartsnäringen. Jag behöver bara peka på t. ex.
den första paragrafen, där man har föreslagit -— visserligen från frisinnat eller
liberalt håll, jag är inte riktigt säker på vem det är som är far till förslaget •—
det där undantaget för segelfartyg, med eller utan hjälpmaskin, upp till 100
ton. Det betyder i realiteten, att dessa fartyg kunna bedriva en mycket osund
konkurrens med de övriga rederierna. Alla dessa rederier, i all synnerhet de,
som trafikera kusten, höja ständigt sin klagolåt över att dessa små motorskonare,
som kunna bedriva en skadlig konkurrensverksamhet utan att falla under
de bestämmelser, som fackorganisationen kräver beträffande de större ångfartygen
i fråga lossning, lastning och sådant, kunna utföra arbetet med egna
besättningar och dessutom vara alldeles obundna av alla arbetstidsbestämmelser.
Detta är naturligtvis till nackdel för sjöfarten, och det är förvånansvärt,
får jag såga, att man här gått med på detta och vidhaller det. Jag har för min
del i den motion, som jag väckt, inte ens gjort ett försök att kräva någon ändring
i detta, ty då riksdagen ju förut med så stor majoritet beslutat det, ansåg
jag det lönlöst att ens gorå något försök i den riktningen.^

Det är endast ett par punkter, som jag skall be att få yttra mig om. Det
är först och främst den ändringen, som redan Kungl. Majjt föreslog i § 8 angående
utökning av arbetstiden för sjöfolket med en halvtimme per dag. Jag
förstår så innerligt väl, att syftemålet med detta skulle vara att möjliggöra sjöfolkets
utnyttjande före arbetstidens början vid lossning och lastning^ för att
avtaga och pålägga luckor. Detta är naturligtvis det egentliga syftemålet med
förslaget. Men i allmänhet är det ju så, att däcksbesättningen på ordinära
ångare, med undantag för de allra största, är mycket liten. I allmänhet utgör
den bara cirka sex man, och de hinna ju icke avtaga luckorna, innan arbetet
skall börja. Även om det förslag, som här har framlagts av regeringen, går igenom,
så blir det ju bara en halv timme per dag för både förberedelse- och avslutningsarbeten.
Om man alltså skulle dela upp den tiden på morgon och
kväll, bleve det bara en kvart för avtagning av luckorna på morgonen och en
hvart för deras påläggning på kvällen. Det hinner däcksbesättningen inte göra.

Det finns ingen möjlighet att avtaga luckorna pa den Korta tiden. Därför hai
man också från arbetsgivarhåll krävt att i avtalet med hamnarbetarna få in
såsom en obligatorisk skyldighet för dem att avtaga luckor, och den härför
fastställda ersättningen är så löjligt liten, att den knappast gör skäl för nam -

Nr 33.

72

Lördagen den 8 maj e. m.

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Fort».)

net, utan det står där bara för att markera, att det skall vara en liten ersättning.
Den bär i avtalet blivit fastställd till 1 kr. 43 öre per lucka vid avtagmng
och samma belopp vid påloggningen. Avtagas och påläggas luckorna
under arbetstiden, d. v. s. under dagen, vilket ju betyder en förlust i arbetstid
för arbetarnas vidkommande, utgår ersättning med 2 kr. 85 öre per lucka.

Nu kan det ju, må jag såga, med hänsyn till den lilla ersättning, som sålunda
^Sår för detta arbete, inte finnas några rimliga skäl att här öka arbetstiden
för däcksbesättningen. A andra sidan trcr jag, att den där bestämmelsen, i
vilken det star talat om att uttaga »nödigt antal», i realiteten innebär, att hela
däcksbesättningen skall uttagas, ty det kan inte vara tal om ett färre antal
än alla dem, som äro anställda på fartyget som däcksbesättning och som sålunda
komma att drabbas av denna bestämmelse för varje gång. Man har inte
gjort klart för sig, att det ej avser någon del, utan det är hela däcksbesättningen,
som skall fa arbetstiden ökad med en halv timme per dag.

. Nen det stannar inte vid detta, ty man har också att räkna med andra verkningar
av en sådan lagändring. Jag kan inte tänka mig annat än att såväl
Kungl. Maj :t som lagutskottet ej ägnat den här frågan tillräcklig uppmärksamhet.
De känna inte till de psykologiska omständigheter, som spela in i
detta fall. Hade de frågat någon inom sjöfarten mera kunnig, som haft med
fartygs lossning och lastning att göra, skulle denne kunnat upplysa om att det
svåraste.vi käft vid alla våra förhandlingar har varit att få hamnarbetama att
ikläda sig skyldigheten att avtaga och pålägga luckorna. De säga som så —
och det är mycket riktigt — att detta inte tillhör lossningsarbetet. Det kan
icke bestridas utan att det är fartygsbesättningens skyldighet att avtaga och
pålägga luckorna och göra fartygsrummen öppna, så att lossning och lastning
kan verkställas. Genomför man denna bestämmelse, vad kommer då att inträffa?
. Jo, då komma hamnarbetarna att säga: »Nej här har fastställts en
lagändring för att möjliggöra, att sjöfolket skall kunna verkställa arbetet, och
nu bortfaller varje skyldighet för hamnarbetarna att utföra detta arbete.»
Ändringen kommer då att drabba sjöfarten ganska tungt, det kunna ni vara
övertygade om, i fall hamnarbetarna intaga denna ståndpunkt och säga, att
när riksdagen gjort en sådan lagändring, i kraft av vilken detta arbete skall
påvila sjöfolket, ha vi nu inte längre skyldighet att verkställa det. Och dä
har man tillfogat sjöfarten skada.

Det säges, att det finnes rederier, som ha påkallat detta. Ja, jag tror det,
men det är då rederier, som inte ha tänkt på dessa konsekvenser. Det är rederier,
som uteslutande stirrat sig blinda på det faktum, att de nödgas erlägga
övertidsbetalning för detta extraarbete per dag, och för att komma bort från
denna skyldighet att betala övertidsersättning har man övat påtryckningar och
sökt få denna lagändring till stånd. Men skall lagändringen verka i den riktningen,
att hamnarbetarna för framtiden komma att säga nej till luckornas avtagande
och påläggning, ja, då har man sannerligen gjort sjöfartsnäringen ekonomisk
skada, då man tvingar sjöfolket att offra tid för det arbetet, ty man
skall.inte tro, att det räcker med denna kvartstimme före och efter ordinarie arbetstid
för att utföra arbetet, och jag är ganska rädd för att det skall verka därhän
inom hamnarbetarkretsar, att de skola söka frigöra sig från detta föga inbringande.
arbete. Jag tror. att de ledamöter av denna kammare, som deltagit
i förhandlingarna med hamnarbetarna, skola kunna bestyrka, att detta varit en
av de största svårigheter vi haft att övervinna under dessa förhandlingar.

Det är just detta som gör, att jag känner mig nödsakad att — då vi komma
till den punkten — yrka avslag på det kungl. förslaget och hemställa, att den
gamla paragrafen måtte bibehållas sådan den är. Eftersom det tydligt och
klart är utsiktslöst, skall jag här icke göra många yrkanden om ändringar.
Jag vill likväl säga något om en annan paragraf, som jag anser mig ha rättig -

Lördagen deri 8 maj e. in.

73 Nr 83.

liet att göra en del invändningar emot, och det är § 16. Utskottet har där bifallit
ett i herr Eliel Löfgrens motion framställt yrkande, att det skulle inflikas
eu bestämmelse om att denna högre övertidsersättning till sjöfolket inte skall
utgå efter de första två timmarna annat än för hanterande av last vid lastning
eller lossning. Den gamla bestämmelsen lyder som följer: »Har sjöman någon
dag mera än två timmar använts till övertidsarbete, bestående av lastning eller
lossning, skall, därest han under närmast följande dag eller dagar användes
för enahanda arbete, sjömannen för det å sistberörda dag eller dagar utförda
övertidsarbete av sådan art utfå ersättning efter den för övertidsarbete å helgdag
stadgade beräkningsgrund, ändock att arbetet utförts å söckendag.» Enligt
bestämmelsen i sjömanslagen skola de ju för övertidsarbete på söckendag
ha dubbel övertidsersättning. Det är detta, som man nu vill komma bort ifrån
genom att man säger, att det skall endast vara i sådana fall, då de vid hanterande
av last vid lastning eller lossning utfört dylikt övertidsarbete. Det här
tillägget, som utskottet har gått med på, betyder endast, att man har uteslutit
sådant övertidsarbete, där besättningsmännen skola deltaga i vinschkörning,
d. v. s. sköta vinscharna. Man anser nämligen, att detta arbete med skötsel av
vinscharna är så lätt, att man fördenskull inte borde betala den högre övertidsersättningen.
Nu skall jag be att få ställa just denna ändring i samband med
bestämmelserna i hamnarbetarnas avtal. I hamnarbetarnas avtal, vilket herr
von Sydow och även flera andra ledamöter av denna kammare varit med om att
fastställa, är fastslaget, att för allt övertidsarbete efter de två första timmarna
betalas 100 % övertidsersättning, alltså detsamma som sjöfolket här har haft förut.
Nu skall man ändra detta. Om en hamnarbetare sköter vinscharna och det
betalas efter timpenning, så skall han fortfarande ha 100 %, men en sjöman,
som kanske vid en annan vinsch utförde samma arbete, han skulle sålunda betalas
med den lägre övertidsersättningen. Kan man anse, att det finnes något
fog eller något skäl för att fastställa bestämmelser av sådan art? Men inte
nog därmed. I realiteten äro förhållandena t. o. m. ännu värre, i det vi vid våra
förhandlingar alltid ha hävdat, att vi inte vill ha sjöfolk som vinschkörare, just
därför att det ofta nog är yngre personer, som, när de komma till en hamn och
deltaga i lastnings- och lossningsarbetet, inte ägna det den uppmärksamhet och
den aktsamhet, som borde vara nödvändig, utan de titta sig kanske omkring på
saker och ting, vad som händer och sker. och följaktligen gång efter annan förorsaka
kritiska situationer, där liv kanske kunna sväva i fara. På grund av
detta ha vi gång efter annan fört fram krav på att sjöfolket skulle helt och
hållet uteslutas från vinschkörning, och just därför att vi anse vinschkörningen
t. o. m. betydligt viktigare än något annat, därför att den, som kör en vinsch,
har andra människors liv i sina händer, just därför ha vi i våra avtalsförhandlingar
med herr von Sydows organisation på senaste tiden fastställt, att när en
hamnarbetare sättes till vinschkörning, är det inte nog med att han skulle ha
de 100 % för övertid efter de första två timmarna enligt avtalets allmänna
bestämmelser, utan dessutom är det fastslaget, att om det arbetas på ackord,
vilket vanligtvis är fallet, skall vinschmannen ha lika stor förtjänst som någon
av de övriga, som arbeta på ackord. Just därför att vi anse vinschkörningen vara
en så betydelsefull verksamhet, ha vi t. o. m. ansett, att de. som sköta vinscharna,
inte skola vara de sämsta, utan de bästa bland arbetarna, och de bästa bland
arbetarna vilja säkert inte ställa sig på en plats, där förtjänsten blir mindre, och
för att göra det möjligt att få just de mest pålitliga, de dugligaste och vaksammaste,
är det fastslaget, att de i sådant arbete skola få precis samma ersättning
som de som deltaga i ackordsarbete. Denna förklaring visar ju öppet, att den
lagändring, som utskottet här gått med på, måste verka orättvist. Hamnarbetarna
skulle kanske säga till utskottet: »Tack, tack så mycket för hjälpen.»

Ty ju värre man gör det för sjöfolket, ju mindre man betalar för sådant arbete,

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Forte.)

Nr 38. 74

Lördagen den 8 maj e. m.

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Forti.)

desto mindre benägenhet måste på deras sida finnas att utföra ett så ansvarsfullt
och krävande arbete. Hamnarbetarna skulle kunna resonera på det viset.
Men jag ser saken från en annan synpunkt, ty jag befarar, att just denna omständighet
skall ännu mera försvåra en hel del av våra förhandlingar. Nu är
det visserligen sant, att herr Eliel Löfgren, som motionsledes fört fram denna
fråga, suttit som sekreterare i vårt sjöfartssäkerhetsutskott, men, herregud, det
behövs ju också litet praktisk erfarenhet i dessa förhållanden. Man blir inte
sakkunnig bara därför att man suttit med i ett utskott och kanske skrivit ett
protokoll.

Det är därför jag — när vi komma till den punkten i § 16 —- ämnar yrka
avslag på förslaget om lagändring.

Slutligen vill jag säga, att jag har åtskilligt otalt med reservanten, greve
Spens, angående frågan om en skrivelse till Kungl. Maj:t på grund av en motion,
som jag väckt, men då den frågan inte är innefattad i den del. som vi
hålla på att diskutera just nu, ber jag för tillfället få avstå från att bemöta
honom.

Jag skulle gärna velat yrka beträffande även 1 §, att den där bestämmelsen
om undantag för 100 tons fartyg skulle utgå, men då intet sådant yrkande
tidigare blivit framställt, kan inte jag heller göra det nu. Följaktligen finnes
för mig intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets förslag i
punkt 1.

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att helt kort få yrka bifall till

utskottets hemställan. Den siste ärade talaren riktade sin kritik framför allt
mot det förslag, vartill utskottet kommit i 8 § och 16 §. Jag vill här endast
säga, att utskottet till stöd för sin ståndpunkt i fråga om 8 § kan åberopa såväl
kommerskollegium — vilket t. o. m. gått längre — som Kungl. Majrt och i
fråga om 16 § kan åberopa inte bara herr Eliel Löfgren, utan jämväl de sakkunniga,
som kommerskollegium tillkallat vid ett föregående tillfälle för att
utreda verkningarna av denna lag.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre vice talmannen
enligt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att
förslaget i denna del skulle avslås; och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Greve Spens begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 23 framställda
lagförslaget, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Lördagen den 8 maj e. in.

75

Nr 88.

2 och 3 §§.
Godkändes.

''* §■

Denna paragraf hade följande avfattning:
(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Beträffande arbetstiden till sjöss för sjöman, vilkens skeppstjänst är indelad
i vakter, gäller,

att arbetstiden icke må under två på varandra följande dygn överstiga tjugofyra
timmar;

att, i fall det för fartygets behöriga bemanning nödiga antalet styrmän uppgår
till minst tre, arbetstiden för styrman icke må under två på varandra följande
dygn överstiga aderton timmar;

att, i fall det för fartygets behöriga
bemanning nödiga antalet maskinister,
motormän, smörjare eller kollämpare
uppgår till minst tre, arbetstiden för
sådan sjöman icke må under två på
varandra följande dygn överstiga sexton
timmar;

att arbetstiden för eldare å ångfartyg
i oceanfart eller å sådant fartyg
i nordsjöfart, vars maskinstyrka
uppgår till minst tvåhundrafemtio indikerade
hästkrafter, eller å dylikt fartyg,
som är statt i inskränktare fart
och vars maskinstyrka uppgår till
minst sexhundra indikerade hästkrafter,
icke må, i fall resan under vanliga
förhållanden kräver mera än tjugofyra
timmars oavbruten gång, under två på
varandra följande dygn överstiga sexton
timmar; samt

att å helgdag sjöman icke må användas till annan skeppstjänst än dels vad
som erfordras för fartygets framdrivande, manövrering eller navigering dels
ock, där det kan anses ingå i sjömannens åligganden, lättare rengöring eller
sådant arbete, som, enligt vad i 6 § stadgas, kan å helgdag åläggas i nämnda
paragraf avsedd personal.

att, i fall det för fartygets behöriga
bemanning nödiga antalet maskinister
uppgår till minst tre, arbetstiden icke
må för sådan sjöman ävensom ej heller
för motormän eller smörjare under
två på varandra följande dygn överstiga
sexton timmar, dock beträffande
motormän och smörjare under förutsättning
tillika att dessas antal likaledes
uppgår till minst tre;

att, i fall det för fartygets behöriga
bemanning nödiga antalet kollämpare
eller eldare å oljeeldat ångfartyg uppgår
till minst tre, arbetstiden för sådan
sjöman icke må under två på varandra
följande dygn överstiga sexton timmar; att

arbetstiden för eldare å annat än
oljeeldat ångfartyg i oceanfart eller å
sådant fartyg i nordsjöfart, vars maskinstyrka
uppgår till minst tvåhundrafemtio
indikerade hästkrafter, eller å
dylikt fartyg, som är statt i inskränktare
fart och vars maskinstyrka uppgår
till minst sexhundra indikerade
hästkrafter, icke må, i fall resan under
vanliga förhållanden kräver mera
än tjugofyra timmars oavbruten gång,
under två på varandra följande dygn
överstiga sexton timmar; samt

Herr statsrådet Svensson: Herr vice talman, mina herrar! På denna punkt
har utskottet föreslagit en ändring i det förslag, som innefattas i den kungl.
propositionen. Jag skall be att få yttra några ord till försvar för propositionens

Förslag
till sjöarbelstidslag.

(Forts.)

Nr 38. 76

Lördagen den 8 maj e. m.

Förelag
till sjöarbetstidslag.

(Forts.)

förslag och ge uttryck åt den uppfattningen, att den ändring, som av utskottet
är föreslagen, varken är av behovet påkallad eller lämplig.

Den ändring, som är föreslagen, innefattar för det första en inskränkning i
bestämmelserna om att arbetstiden för motormän och smörjare inte får överstiga
16 timmar under två dygn, således en inskränkning i bestämmelsen om
ordnandet av trevaktsystem för denna kategori. Inskränkningen innebär, att
där det inte finnes tillräckligt antal maskinister eller sä många maskinister,
att det även för dem kan ordnas trevaktsystem, behöver det heller inte ordnas
för motormän och smörjare. Den andra inskränkningen innebär, att man under
vissa omständigheter gjort undantag för eldare på oljeeldade fartyg från bestämmelsen,
att för eldare också skall gälla regeln om högst 16 timmars arbete
under två på varandra följande dygn, alltså även där tillämpning av trevaktsystemet.
Vad det första av dessa förslag beträffar, kan det inte på något sätt
ledas i bevis, att det föreligger något behov av denna ändring. Något sådant
behov har mig veterligen inte gjort sig gällande i praktiken. Endast i ett enda
fall har man sökt dispens från gällande bestämmelser för att få ordna arbetstiden
på det sätt, som utskottet föreslagit såsom regel.

Utskottet anför nu, att dispensförfarandet i detta fall icke bör tillämpas, men
har inte anfört något som helst skäl, varför det skulle vara olämpligt att på
denna punkt tillämpa ett dispensförfarande. För min del har jag ytterst svårt
att förstå detta kategoriska uttalande från utskottets sida. I allmänhet torde
det väl vara så, att reglerandet av specialförhållanden inte lämpligen bör ske
i lagen, som ju inte bör innehålla annat än de mera generella föreskrifterna, under
det att man får ordna specialfallen genom särskilt dispensförfarande. Något
som helst skäl för att detta skulle vara olämpligt på denna punkt har, som
sagt, inte anförts, och jag kan inte förstå, vari ett skäl, om något funnes, skulle
bestå.

Vad beträffar den andra kategorien av sjöfolk, som det här är fråga om,
nämligen eldarna å oljeeldade ångfartyg vill jag framhålla, att det ända sedan
lagens tillkomst ansetts vara av särskild betydelse, att 8-timmarslagen bleve
tillämpad för personalen av olika slag i maskin- och eldrum. Det är säkerligen
så, att det arbete, som utföres av de eldare, varom här är fråga, icke är så väsentligt
skilt från koleldarnas arbete, att därav skulle motiveras någon undantagsställning
för de förra. Utan tvivel ha även oljeeldarna ett ytterst ansträngande
och mycket krävande arbete.

Det är ju även så, att antalet oljeeldade ångfartyg är mycket litet — jag
tror, att det icke finnes i vår handelsmarin mer än 8 å 10 stycken. Det synes
därför icke föreligga något skäl att lagstifta för en sådan specialkategori.

Jag anser således, att det icke föreligger några skäl att göra de ändringar,
som av utskottet föreslagits, och att den ståndpunkt beträffande dessa frågor,
som intages i Kungl. Maj ds proposition, är mycket väl motiverad och mycket
väl grundad.

Herr Westman: Herr talman! Herr statsrådet och utskottet tyckas stå

på samma ståndpunkt därutinnan. att de anse, att det är olämpligt att tillämpa
nu gällande lagbestämmelser på de två olika kategorier av sjömän, varom det
här är fråga. Skillnaden mellan utskottet och statsrådet är den, att statsrådet
anser, att man bör anlita dispensvägen och meddela dispens från nu gällande
bestämmelser för dessa sjömän, under det att utskottet anser, att man bör ändra
lagen så att dessa sjömäns arbetstid bestämmes genom generella regler.

När utskottet gått denna väg, har utskottet haft att stödja sig på kommerskollegii
förslag. Det har vid ärendets behandling framhållits, att de fall, då
detta stadgande skulle komma att tillämpas, iiro jämförelsevis fåtaliga. Det
är alldeles riktigt, som statsrådet framhöll, att eldarna på våra här avsedda

Lördagen den 8 maj e. m.

77 Nr 33.

oljeeldade fartyg icke äro många, därför att vi icke ha många sådana fartyg.
Det är emellertid mycket möjligt, att antalet av dessa fartyg kommer att ökas.
Under sådana omständigheter och då, såvitt jag fattade herr statsrådet rätt, någon
saklig invändning från hans sida icke förekom mot att man meddelade generella
bestämmelser i förevarande avseende, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Tliorberg: Herr talman! Jag anser, att riksdagen bör tillmötesgå

den behjärtansvärda framställning, som innefattas i Kungl. Maj :ts proposition,
ty förhållandena för eldarna å oljeeldade fartyg äro ingalunda andra än för
annan maskinpersonal. För att icke förlänga debatten skall jag inskränka mig
till vad jag nu sagt, och jag ber att på grund av den motivering, som av statsrådet
tidigare anförts, få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu föredragna paragrafen
samt vidare på godkännande av motsvarande paragraf av Kungl. Maj :ts
förslag i ämnet; och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

5-7 §§.

Godkändes.

8 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Därest fartygs uppehåll i hamn avses att vara längre, än i 7 § omförmäles,
eller skeppstjänsten vid kortare uppehåll dock ej varder anordnad så, som i
nämnda paragraf sägs, skall beträffande sjömans ordinarie arbetstid gälla,

att sjöman, som ej tillhör kökspersonalen, icke må å söckendag användas
till skeppstjänst mera än åtta, i tropikerna sju, timmar, dock att nödigt antal
sådana sjömän må under sammanlagt ytterligare högst en halv timme användas
till utförande av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten (klargöring)
;

att sjöman, som ej tillhör kökspersonalen, icke må å helgdag användas till
annan skeppstjänst än högst en timmes lättare rengöringsarbete, i den mån sådant
rengöringsarbete kan anses ingå i sjömannens åligganden;

att sjöman, som tillhör kökspersonalen, icke må å söckendag användas till
skeppstjänst mera än tolv timmar och å helgdag ej till annan skeppstjänst än
tillredning och servering av kosten jämte tillhörande diskning ävensom, nödig
uppassning i övrigt samt den lättare rengöring, som kan anses ingå i sjömannens
åligganden; samt

att arbetstiden skall förläggas för sjöman, som ej tillhör kökspersonalen, å
söckendag mellan klockan 6 f. m. och klockan 6 e. m. och å helgdag mellan
klockan 6 och klockan 9 f. m., såvida ej annat överenskommes eller är i vederbörande
hamn brukligt, samt för kökspersonalen mellan klockan 5 f. m. och
klockan 7 e. m., såframt ej annat föranledes av sådan ändrad förläggning av
arbetstid, varom nyss nämnts.

För nödig vakttjänst må arbetstiden
kunna förläggas mellan klockan 6 e. m.
och klockan 6 f. m.; dock skall i sådant
fall antingen motsvarande fritid

Fåralag
\U ejöarbetstidslag.

(Fort*.)

Nr 38. 78

Lördagen den 8 maj e. m.

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Fort».)

(i Kungl. Maj.ts förslag:)

vara beredd eller beredas under närmast
föregående, samma eller närmast
efterföljande helgfria dygn eller ock
ersättning utgå såsom för övertidsarbete.
Jämväl för vakttjänst å helgdag
må i stället för ersättning för övertidsarbete
kunna beredas mot vakttjänsten
svarande fritid under närmast föregående
eller närmast efterföljande helgfria
dygn.

(i utskottets förslag:)

Herr Lindley: Herr talman! I anslutning till vad jag sagt förut under

debatten, vill jag nu ytterligare understryka, att jag anser förslaget om förlängning
av sjöfolkets arbetstid med en halv timme per dag olyckligt och icke
ägnat att gagna vare sig sjöfarten eller någon annan. Enligt förslaget skulle
sjöfolket ha först och främst 12 timmars arbetstid, då de äro till sjöss och sedermera
8 V2 timmar i hamn. Den enda förmån, som de förut haft, då de legat
i hamn, skulle alltså bortfalla, och de skulle komma att ställas i en ogynnsammare
ställning än andra arbetare. Då jag icke tror, att detta skulle vara till
verkligt gagn för någon part, kan jag icke annat än vidhålla min ståndpunkt,
och jag yrkar således nu, att sista delen av andra momentet i § 8, som börjar
med ordet »dock» och slutar med ordet »klargöring» måtte uteslutas ur utskottets
förslag.

Herr Westman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att i avseende å den under behandling varande paragrafen yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, av herr Lindley, att paragrafen skulle
godkännas med den ändring, att de i det första med »att» börjande stycket
förekommande orden »dock att nödigt antal sådana sjömän må under sammanlagt
ytterligare högst en halv timme användas till utförande av nödvändiga förberedelse-
eller avslutningsarbeten (klargöring)» utelämnades.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindley begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner 8 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 23 framställda
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den av herr Lindley under överläggningen
föreslagna ändringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,

Lördagen den 8 maj e. in.

79 Nr 38.

som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

9—15 §§.

Godkändes.

16 §.

Denna paragraf var så ljudande:

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Ersättning för övertidsarbete skall, för timme beräknat, utgöra, när arbetet
utföres å söckendag, minst en etthundrafemtiondel och, när arbetet utföres å
helgdag, minst en sjuttiofemtedel av sjömannens kontanta månadslön, oberäknat
kostpenningar eller däremot svarande ersättning.

Har sjöman någon dag mera än två Har sjöman någon dag mera än två
timmar använts till övertidsarbete, be- timmar använts till övertidsarbete, be -

stående av lastning eller lossning,
skall, därest han under närmast följande
dag eller dagar användes för enahanda
arbete, sjömannen för det å sistberörda
dag eller dagar utförda övertidsarbete
av sådan art utfå ersättning
efter den för övertidsarbete å helgdag
stadgade beräkningsgrund, ändock att
arbetet utförts å söckendag.

stående uti hanterande av last vid lastning
eller lossning, skall, därest han
under närmast följande dag eller dagar
användes för enahanda arbete, sjömannen
för det å sistberörda dag eller dagar
utförda övertidsarbete av sådan
art utfå ersättning efter den för övertidsarbete
å helgdag stadgade beräkningsgrund,
ändock att arbetet utförts

å söckendag.

Ersättningen skall beräknas särskilt för varje tillfälle övertidsarbete utföres.
För varje påbörjad halvtimme betalas ersättning såsom för halvtimme.

Herr Lindley: Ja, herr talman, trots det att utsikterna äro mycket små,

nödgas jag ändock nu göra det yrkande jag angav i mitt första anförande, enär
jag anser, att man här håller på att begå en orättvisa. Jag anser nämligen,
att de ord, som blivit inflickade i utskottets förslag, icke innebära rättvisa, och
jag ber därför att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, sådant det föreligger.

Herr Westman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen i enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare på godkännande
av motsvarande paragraf av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på den föredragna
paragrafens godkännande, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindley begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 16 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 23 framställda
lagförslaget, röstar

Ja;

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Korta.)

Nr 33.

80

Lördagen den 8 maj e. m.

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande paragraf av Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, det täcktes Kung!. Maj :t låta verkställa utredning rörande
lämpligheten av de i herr Lindleys motion nr 250 i första kammaren framförda
spörsmålet om sådan ändring av bestämmelserna i sjöarbetstidslagen, att
sjöman å fartyg utan vaktindelning till skydd för överansträngning bereddes
viss sammanhängande vilotid under varje dygn, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Beträffande utskottets hemställan under förevarande punkt hade reservation
anmälts av greve Spens, som, med instämmande av herr Martin Svensson,
på anförda skäl yrkat avslag å utskottets hemställan om skrivelse.

Greve Spens: Den av utskottet här föreslagna skrivelsen grundai sig på en
motion av herr Bindley. I denna motion åberopas det en av ombudsmannen i
Stockholms hamnarbetarefackförening, till vilken förening pråmskepparna på
Mälaren äro anslutna, i tidningen Socialdemokraten publicerad artikel, där det
omtalas, att kommerskollegium givit bolag, som idka pråmtrafik i kanalfart å
linjen Stockholm—Smedjebacken, rätt att av sina pråmskeppare under en tidrymd
av 4 veckor uttaga 252 timmars ordinarie arbete och 72 timmars övertidsarbete.

Därjämte säger herr Bindley i sin motion, att pråmskeppare och eldare i full
överensstämmelse med den nu gällande lagen av år 1923 icke kunna användas
till skeppstjänst mer än 24 timmar under 2 på varandra följande dygn, och han
hemställer, att denna tjänstgöring måtte så ordnas, att sjömännen beredas tillfälle
till minst 8 timmars sammanhängande vilotid under varje dygn.

Härpå har utskottet icke velat ingå, men utskottet har med anledning av uppgifter
i motionen föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Nu förhåller det sig emellertid så beträffande den i tidningen »Socialdemokraten»
lämnade uppgiften, som herr Bindley åberopat, angående pråmfarten
på Mälaren, att tillstånd att uttaga nyssnämnda arbetstid under en tid av 4 veckor
meddelats av Kungl. Maj:t i dispensväg på grund av den dispensrätt, som
finnes såväl i nu gällande lag som den föreslagna nya lagen. Det senaste utslag
av denna art, som givits av Kungl. Maj:t och av vilket jag har en avskrift
i min hand, meddelades den 19 mars 1926 på ansökning av Stockholms nya

Lördagen don 8 maj e. in.

81

Nr 33.

transport- och bogseringsaktiebolag beträffande bolaget tillhörande pråmar, vilka
gå i trafik på linjen Stockholm—Smedjebacken. Kungl. Maj:t bär där meddelat
sådant undantag från 8 § sista stycket och 5 § 4 momentet i gällande lag
om arbetstiden på svenska fartyg, att under en tid av 4 på varandra följande
veckor pråmstyrare må användas till skeppstjänst sammanlagt högst 252 timmar
samt till övertidsarbete sammanlagt högst 72 timmar, dock under villkor,
att varje särskild resa under vanliga förhållanden kräver högst 12 timmars
oavbruten gång samt att mellan varje sådan resa göres uppehåll, överstigande 2
timmar. Jag antager, att varken herr Lindley eller någon annan i denna kammare
vill påstå annat, än att Kungl. Maj:t givit detta tillstånd på goda skäl. I
lagen är nämligen föreskrivet, att Kungl. Maj:t kan meddela dispens, »när synnerliga
skäl därtill äro».

Det synes icke heller vara så, att pråmskepparnas tjänstgöring iir allt för ansträngande.
Deras arbetstid under tiden från den 1 juni till och med november
1924 var enligt en upprättad statistik 6.37 timmar per dag och skeppare. Denna
statistik är uppgjord enligt skepparnas egna uppgifter. Jag har från transportbolaget
erhållit dessa uppgifter, och om herr Lindley eller någon annan vill se
dem, så står det dessa herrar fritt.

En ytterligare inskränkning i arbetstiden för pråmskepparna skulle kunna
medföra, att det bleve nödvändigt att utöka pråmbesättningen med en man, och
kajutorna skulle då behöva utvidgas för att bliva godkända för 2 man. Därigenom
skulle dels inkräktning ske på lastutrymmet och dels skepparna berövas
tillfälle att, såsom nu vanligen lär ske, å pråmarna medhava sina hustrur, vilka
laga mat. åt dem. Det har försäkrats mig från transportbolaget, att skepparna
själva med all sannolikhet skulle komma att resa ett kraftigt motstånd mot den
av herr Lindley föreslagna ändringen.

Då jag, herr talman, anser, att utskottets skrivelseförslag är byggt på allt för
lösa grunder, så tillåter jag mig att yrka avslag å detsamma.

Herr Lindley: Som föregående talare omnämnde, har jag viickt en motion,
däri jag påkallat utskottets uppmärksamhet å det missförhållandet, att en
kategori arbetare ibland nödgas arbeta 30 timmar i sträck med undantag av
2 timmars uppehåll efter 12 timmar. Yi få komma ihåg, att innan resan anträdes
det icke bara är att vakna upp och träda i tjänstgöring, utan att det har
krävts åtskilligt arbete, innan resan anträddes. Likaså är det givet, att efter
resans slut arbetet icke genast är färdigt, så att arbetaren kan få vila. Och
är det så, att pråmen skall lossas på den plats, dit den kommit, så blir givetvis
vilan störd av det lossningsarbete, som pågår ombord å pråmen. Alltså
måste man utgå ifrån, att en så lång tjänstgöringstid är ett missförhållande.

Utskottet har också haft på känn, att det är någonting felaktigt härvidlag
och att en rättelse bör vidtagas, men man har icke velat omedelbart gå på den
av mig föreslagna linjen att stifta en lag, som skulle hindra detta. Man har
sagt, att det icke finnes möjlighet att med den av mig föreslagna formuleringen
av momentet täcka det hela. Jag har velat, att sjömännen skola beredas 8
timmars vila per dygn, men den formulering, jag föreslår skulle icke hindra,
att de uttagas till 24 timmars sammanhängande tjänstgöring. Utskottet har
därför icke velat gå med på mitt förslag men vill låta frågan gå till Kungl.
Maj:t för vidare utredning.

Häremot har greve Spens anfört avvikande mening under åberopande av ett
uttalande av transportbolaget. Han sade, att han hade listor till sitt förfogande,
och jag kan stoltsera med precis detsamma. Jag är emellertid icke
säker på, att uppgifterna stämma överens, ty var och en plockar naturligtvis
ut det, som för honom är förmånligast, och framlägger dessa. Det är ju möj Första

hammarens protokoll 1926. Nr 33. 6

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Fort*.)

Nr 38.

82

Lördagen den 8 maj e. m.

Förslag
till sjöarbets
tidelag.
(Forts.)

ligt, att jag fått sådana uppgifter, som visa det sämsta resultatet d. v. s. den
längsta arbetstiden. Jag har listor, som visa icke mindre än 345 arbetstimmar
per månad, och detta är en ganska lång arbetstid, när man tänker på hela
den andra tiden, som ovillkorligen går förlorad för en sådan kategori som
pråmskeppare.

Sedermera säger greve Spens i sin reservation, att det kan inträffa, att en
sådan lång sammanhängande tjänstgöring måste fullgöras men att detta hör
till undantagen. Jag måste då säga, att det fattas bara det, att det skulle
höra till regeln.

Man säger, att det hör till undantagen, men det är icke endast med Stockholms
transportaktiebolag, som man har att göra. Jag tror, att förhållandena
där till och med äro bättre än de äro hos många andra motsvarande bolag. I
all synnerhet tror jag, att förhållandena äro sämre på dessa tegel- och sandpråmar.
Å dem tror jag arbetstiden är ännu längre och svårare, fastän givetvis
de sammanhängande sträckor de ha att gå icke äro så långa.

Greve Spens’ reservation med dess formulering synes mig vara ett ganska
humoristiskt aktstycke. Han anför, bland annat, att medelåldern för pråmskeppare
utgör 52 och % år. Menar han därmed, att de uppnått denna ålder
tack vare sin långa tjänstgöring eller trots densamma? Han menar väl det
senare, men det är väl knappast något argument att komma med. Man skulle
väl kunna säga, att, när folk uppnått en så hög ålder, bör man spara deras
krafter. De böra ha rättighet att åberopa sin höga ålder såsom skäl för, att
de icke böra ha så lång tjänstgöringstid.

I all synnerhet måste jag ställa mig frågande till vad greve Spens menar
med sin slutkläm. Han säger nämligen i sin slutkläm följande:

»Genom ytterligare inskränkning av arbetstiden skulle även andra svårigheter
uppstå. Det torde då bliva nödvändigt att utöka pråmbesättningen med
en man. Kajutorna skulle då behöva utvidgas för att bliva godkända för två
män. Därigenom skulle dels inkräktning ske på lastutrymmet och dels skepparna
berövas tillfälle att, såsom nu vanligen lär ske, å pråmarna medhava
sina hustrur, vilka laga mat åt dem. Med stor sannolikhet kunna kraftiga
protester mot sådan ändring motses från nuvarande skepparkår.»

Skansarna skulle sålunda behöva utvidgas, därför att det blir 2 man. Men
kvinnan då, tar hon inte något utrymme? Logiken i det fattar jag inte riktigt.
Jag misstänker, att pråmskepparmadamerna icke ha några astralkroppar. Jag
vore därför ganska tacksam, om greve Spens ville närmare belysa spörsmålet,
så att jag skulle kunna fatta, huru det kan vara möjligt att en man och en
kvinna kunna ha utrymme i skansen, men icke två män. Jag hyser dock
dubier att det vill nog inte greve Spens göra.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Greve Spens: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Lindleys yttrande
angående medelåldern säga, att den av mig i reservationen anförda åldern
52 V2 år naturligtvis anger genomsnittsåldern för i tjänstgöring varande
skeppare. Jag har här i min hand en uträkning av denna genomsnittsålder,
som herr Lindley kan få studera, om han vill. Enligt denna uträkning är den
yngste 23 år och den äldste 75 år. Tjänstgöringstiden har varit högst 45 år,
somliga ha tjänstgjort 40 år andra 35 o. s. v. Det stora antal personer som
användas som pråmskeppare, har således en mycket lång tjänstgöringstid och
hava en genomsnittsålder av 52 V2 år.

Vad sedan beträffar kajutfrågan är det naturligtvis så, som det ant.ydes i
reservationen, att kajutorna måste utvidgas för att de av vederbörande besiktningsman
skola bliva godkända för 2 man. Såsom herrarna veta, skola nämligen
även pråmar besiktigas för att få användas. Om det skall vara 2 mans

Lördagen den 8 maj e. in.

83

Nr 38.

besättning fordras det av besiktningsmännen, att kajutan skall utvidgas. Där- m ^öaa^eta_
emot fordras detta icke, då pråmskepparen medför sin hustru. ^ Herr Lindley tidelag.

framhöll också att de pråmstyrare på Mälaren som icke gå på linjen Stock- (Forts.)

halm—Smedjebacken, skulle ha ännu längre tjänstgöringstid. Ja, det kan ju
hända, det känner jag icke. Men man har sagt mig, att det är ungefär samma
förhållande med dessa. I varje fall få de ju efter tjänstetiden motsvarande
vila. Tjänstgöringen är icke heller ansträngande. Den bestar huvudsakligen
i att sitta och hålla i rodret på pråmen efter en bogserbåt. I övrigt tror jag mig
ej behöva bemöta herr Lindleys yttrande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Herr Lindley: Herr talman! Jag kan inte riktigt godtaga den förklaring
greve Spens lämnade i sitt senaste anförande. Det är. nämligen så, att, om
skepparen vill taga sin hustru om bord, så tillåtes det icke av sjöfartsinspektionen,
med mindre kajutan är tillräckligt stor. De taga icke med sina hustrur
olovandes, det kan jag garantera. Det tillgår icke på det sättet. Tvärtom
är det så, att pråmskepparna måste hava tillstånd att medtaga sina hustrur.
Jag tror därför, att greve Spens’ förklaring icke duger, och det skulle vara
mycket angenämt att få höra en bättre förklaring. Jag förmodar emellertid,
att greve Spens icke vill ingå på någon sådan.

Jag vill emellertid säga, att det icke är så förskräckligt lätt att vara pramskeppare,
som greve Spens tyckes föreställa sig. Det gäller icke allenast att
sitta och styra utan även att kunna gå på dessa pråmar, som ibland äro dåligt
försedda med räck eller andra skyddsanordningar, och en pråmskeppare har
också en hel del andra uppgifter. Samtidigt som han sköter om pråmen skall
han också sköta om släpet och trossarna, så att de ligga riktigt och icke skavas.
Med 30 timmars tjänstgöring i sträck är det mycket lätt för en gammal
man att råka ut för en olyckshändelse vid sådant arbete. Vi ha ingen statistik
över antalet olycksfall på pråmar, men vi se ofta i tidningarna, att någon
pråmskeppare fallit över bord och drunknat. Det gäller att hushålla med
dessa gamla människor och icke överdriva deras arbetstid.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt; och
förklarade herr andre vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Greve Spens begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 23
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,

Nr 33. 84

Lördagen den 8 maj e. m.

som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion, II: 332, angående åtgärder för en effektivare
personalbokföring i riket m. m.; och

nr 8, i anledning av väckt motion, II: 345, angående gynnande av avsättning
för de blindas tillverkning vid upphandling för det allmännas behov.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt nordiska museets personal;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1926—1927 åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1926—1927 åt dels kyrkoherdar och kommunistrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie
präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritlöner; samt

nr 112, i anledning av Kungl. Majrt proposition angående befrielse från inbetalning
till kyrkofonden av vissa för avlöning åt extraordinarie präster i
Stockholm utbekomna medel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang. hand- Föredrogs anyo statsutskottets utlåtande nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
läggningen av proposition angående ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden vid univeräfendenmd
&Ueten * Uppsala och Lund samt karolinska institutet m. m.

universiteten. Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i detta utlåtande på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte
å åttonde huvudtiteln under avdelningen Gemensamma universitetsändamål och
rubrik: Ersättningar åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden uppföra
ett ordinarie förslagsanslag av 2,000 kronor, från vilket anslag skulle enligt
av Kungl. Majrt lämnade närmare föreskrifter utgå ersättningar för förlust
av tjänstgöringspenningar eller för annan direkt inkomstminskning, som sakkunnig
måst vidkännas på grund av tjänstledighet för fullgörande av sakkunniguppdrag.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»I statsrådsprotokollet lämnar departementschefen en kortfattad redogörelse
för huvudpunkterna i ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande rörande

Förslag
till sjöarbetstidslag.

(Forts.)

Lördagen den 8 maj e. in.

85 Nr 33.

åtgärder för ett skyndsammare tillsättande av lediga professorsbefattningar
vid universiteten och karolinska institutet samt angiver sin uppfattning till
olika av de sakkunniga i sådant hänseende framlagda förslag.

Utskottet har dock icke funnit anledning göra något uttalande i förevarande
avseende i vidare mån, än att utskottet funnit ådagalagt, att åtgärder för påskyndandet
av befordringsärenden vid universiteten uppenbarligen äro av behovet
påkallade.»

Herr Bergman: Herr talman! Jag kommer icke att framställa annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag, som jag anser innebära en i sig själv
helt ringa och fullt befogad ersättning för de akademiska sakkunnigas mödosamma
och högt kvalificerade arbete. (I själva verket är det icke ens någon
ersättning, blott en rätt att ej gå miste om vanliga tjänstgöringspenningar.)
Detta förslag löser emellertid ingalunda vårt akademiska befordringsväsendes
huvudproblem i dess väsentligaste del. Jag vill fästa uppmärksamheten på
att denna framställning är föranledd av yrkanden på revision av det akademiska
befordringsväsendet ur långt mer vittgående synpunkter. Kungl. Maj :t har
haft denna sak under övervägande och har för närvarande icke gjort någon annan
framställning än just denna om ersättning för mistade tjänstgöringspenningar
åt de sakkunniga. Kungl. Maj :t har visserligen i propositionens motivering
berört även en del andra frågor, men propositionen är lagd så, att det framgår,
att statsrådet anser, att eventuella ändringar i universitetsstatuterna betraktas
som hörande till den Kungl. Majrt ensam förbehållna administrativa lagstiftningen.
Man har således ej genom propositionen fått något tillfälle att motionsvis
yrka några ändringar. Det har icke heller från regeringens sida förelegat
positiva förslag om något annat än anslaget. Emellertid vill jag begagna
tillfället att fästa uppmärksamheten på vad som dock i denna sak är viktigare
än denna lilla penningfråga.

Det är ju två brister, som det gäller att avlägsna vid vårt akademiska befordringsväsendes
revision. Den ena uppgiften är att få det att fungera raskare
än nu. För närvarande är det verkligen så, att det nästan börjar närma sig
det oefterrättliga. Det har ju inträffat, att en professur varit ledig i fyra år,
innan den kunnat besättas, på grund av vår långsamt fungerande befordringsapparat.
I regel torde det ytterst sällan taga mindre än ett år, men det är
vanligt, att det tager två år och mera. Således, kravet på att få en befordringsordning,
som fungerar raskare, är fullt befogat, och den saken har också
Kungl. Maj:t beaktat i den nu föreliggande propositionen. Jag skall icke vidare
yttra mig om den saken; det ser ju ut, som om det skulle bli någon förbättring
i detta avseende.

Men det är en annan sak, som är minst lika viktig, och det är, att det akademiska
befordringsväsendet fungerar med full rättvisa gent emot de sökande.
I detta avseende måste man visserligen erkänna, att det nog är få länder, där
man teoretiskt sett har försökt skipa så stor rättvisa som här. Man har verkligen
genom alla möjliga garantier på papperet sökt sörja för att det skall bli
så rättvist resultat som möjligt. Proceduren är, säkerligen i syfte att vinna
rättvis och allsidig prövning, synnerligen omständlig •— och därmed sammanhänger
i någon mån även långsamheten. Man bör ge det erkännandet åt vårt
svenska befordringsväsen, att det otvivelaktigt avser en rättvis befordring.

I praktiken är systemet dock behäftat med vissa svagheter, vilka till en del
uppkommit genom vetenskapens fortsatta oavlåtliga utveckling sedan den tid, då
universitetsstatuternas befordringsprinciper fastställdes. Det är nämligen så,
att vetenskaperna allt mer specialisera sig. Detta fortgår allt raskare år efter
år, och det gör, att det blir allt vanskligare att vara sakkunnig. Den, som är
professor i ett visst ämne, är numera icke i och med detsamma sakkunnig över

Ang. handläggningen
av
bejordringsärenden
vid
universiteten.
(Forte.)

Nr 83. 86

Lördagen den 8 maj e. m.

Ang. handläggningen
av
befordringsärenden
vid
universiteten.
(Förta.)

hela det område, som hans ämne omfattar, just på grund av den oerhörda och
alltjämt stegrade specialiseringen. Uppträda nu sökande, som specialiserat sig
på vissa områden, där de officiellt sakkunniga själva icke äro i realiteten sakkunniga,
uppstå svårigheter för en rättvis prövning.

Proceduren vid en akademisk befordran är följande. Först tillsättes ett antal
t. ex. 3 eller 4 sakkunniga. Det är vanligtvis professorer i samma ämne,
som den professur omfattar, som skall tillsättas. Sedan överlämnas ansökningshandlingarna
till de sakkunniga som i tur och ordning skola ha dem. Man har
numera stadgat, att de under bedömning ställda arbetena skola avlämnas i så
många exemplar som behövas, så att man kan undvika den cirkulation, som gör,
att det drager ut på tiden. Detta är emellertid icke alltid möjligt. Det blir
ofta cirkulation i alla fall. De sakkunniga få således ibland vänta på varandra.
De sakkunniga ligga sedan mer eller mindre länge på saken, och den åtgärd,
som nu föreslås av Kungl. Maj:t, nämligen ersättning för mistade tjänstgöringspenriingar
under eventuell tjänstledighet för sakkunnigeuppdrag, är avsedd att
råda bot på missförhållandet, så att det kan gå litet fortare. När sedan de
sakkunniga äntligen äro färdiga med sina utlåtanden, går ärendet till fakulteten
vid det universitet, där platsen är ledig. När fakulteten uttalat sig, går
det till akademiska konsistoriet. När konsistoriet prövat saken, går den till
kanslersämbetet och slutligen till Kungl. Maj:t. Det är, som man finner, en
mycket vidlyftig omgång. För närvarande är det dock i allmänhet så, att det
blir såsom de sakkunniga föreslagit. De andra instanserna ha den helt naturliga
känslan, att de absolut icke äro sakkunniga i ärendet. Det är de tre eller
fyra sakkunniga, som anses förstå saken, och de andra instanserna upprepa
i regel vad dessa sagt. Ifall nu de sakkunnigas omdöme är fullkomligt objektivt
och riktigt, så är ju allt gott och väl, men den prövning, som enligt lagen
skall äga rum i högre instans, blir det icke mycket bevänt med.

Nu händer det ganska ofta, att inom ett land under en viss tid utbildar sig
en viss dogmatism inom en eller annan vetenskap, det blir en viss skola, som
härskar, och en person, som står utanför denna skola eller opponerar mot den,
har därför svårt att göra sig gällande gent emot de officiella representanterna
för denna skola. Ett utomordentligt belysande exempel därpå var Pontus
Wikner, som på sin tid opponerade sig mot den på hans tid härskande Boströmska
filosofien. Trots att så gott som hela det lärda Uppsala och hela det tänkande
Sverige — med undantag av de övertygade boströmianerna — kände
sig övertygat om att han borde ha haft professuren i teoretisk filosofi i Uppsala,
fick han do, utan att få den. Han skulle vid långt framskriden ålder — trots
de sakkunniga, som satt honom i sista förslagsrummet, dock ha fått den till
slut, men han dog, ett par veckor innan utnämningen väntades. Sådana fall
kunna inträffa även inom andra vetenskaper. Nu finns det ju en viss garanti
för rättvisa däri, att den som är missnöjd med akademiska konsistoriets förslag,
har rättighet att överklaga det hos Kungl. Maj:t. Det är riktigt, men
detta överklagande får äga rum först sedan tre instanser — sakkunnignämnd,
fakultet och konsistorium — behandlat saken. Besvärshandlingarna remitteras
sedan till samma instanser, som redan allesammans tagit ställning till frågan
och där varje ledamot, enligt lagens föreskrift, uttalat sin mening till protokollet.
De ha då svårt att ändra sitt votum med hänsyn till vad som senare
förebragts, även om de därav efteråt blivit tveksamma. Det skall vara mycket,
mycket påtagliga skäl, för att de skola ändra sig.

Nu menar jag, att det vore större garanti för rättvisa, om det funnes en bestämmelse,
som medgåve, att omedelbart efter det de sakkunniga yttrat sig,
inom viss tid de sökande finge framlägga de invändningar de hade att komma
med, innan de akademiska instanserna började behandla saken. Då vore det
större garanti för att få en fullt rättvis och allsidig belysning av saken, och det

Lördagen den 8 maj e. in.

87 Nr 88.

skulle säkerligen bidraga till ärendenas skyndsammare avgörande, genom minsk- ’^:^av
ning av besvärens antal och därav förorsakad tidsutdräkt. ^ befordrings Dct

är iu klart, att detta är en sak, som icke kan föranleda något beslut har, ärenden vid
men det finns ej någon annan möjlighet att bringa det akademiska befordnngs- umvemteten.
väsendet på tal inför folkrepresentationen än att begagna detta tillfälle, da man
skall anslå medel därtill, eftersom riksdagen ju nu icke synes få något med
universitetsstatuternas revision att göra. Jag har därför velat gorå dessa erinringar,
för att vördsamt hemställa till herr statsrådet, att han, när han företager
den revision, man har att vänta, av statuternas bestämmelser i detta avseende,
ville taga hänsyn även till vad jag nu fäst uppmärksamheten på.

Det vore åtskilligt annat att säga, men tiden är långt framskriden, och detta
anser jag vara en av de allra viktigaste synpunkterna. Flera övriga synpunkter,
som annars kunde förtjäna framhållas, äro, som propositionens motivering visar,
redan föremål för statsrådets uppmärksamhet, tyvärr, som det synes, icke
alltid med positivt resultat. Men jag vill nu icke uppehålla kammaren vidare.

Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Bcrggvist: Jag finner den siste talarens yttrande icke giva anledning
till annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterskiöld: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid, men

den förste ärade talarens yttrande föranleder från mm sida ett par korta varningsord
mot att alltför mycket följa de anvisningar och önskemal, som dan
uttalades

Beträffande först den långa tillsättningstiden och de långa vakanserna vågar
jag påstå, att den saken kan ha två sidor. Ur universitetens och undervisningens
synpunkt, och jag skulle nästan vilja tillägga, ur forskningens synpunkt,
är det ingalunda av ondo, om vakanstiden är rätt så lång, men den kan naturligtvis
bli för lång. Det är dock ingalunda säkert, att det icke manga, manga
gånger skulle vara till lika stort gagn, om befattningarna icke tillsattes genast,
utan det blev ett litet mellanslag, då de sköttes på vikariat av personer, som
intresserade sig för att göra det bästa möjliga av uppgiften. Jag tror att den
omväxling, som kommer till stånd på det sättet, också har betydelse. Man far
därför icke överdriva behovet av ett påskyndande med tillsättningarna. Fn
fyraårig vakans anser jag vara för lång, men en ettårig eller ett och ett halvt -

årig anser jag vara av godo. . ,

Beträffande den andra frågan, om tillsättnmgsproceduren, vill jag endast uttala
en liten varning att icke så mycket syssla med och pyssla om dessa tillsättningsprocedurer,
att man kommer ur askan i elden. Det är nämligen sa, att det
nuvarande systemet med alla sina brister torde vara den bästa garantien tor ett
rättvist resultat, och ju mer man ruckar på det, dess .mer riskerar man till sist,
att man icke får behålla den institution, som för oss i Sverige är det utmärkande,
nämligen de sakkunniga. Därför ligger det synnerlig vikt vid att icke de
sakkunniga sättas i sådant läge, juridiskt och mänskligt, att man ej far nagra
alls, allra minst inom landet. Under sådana förhållanden tror jag. att detta befordringsväsen,
som har sina sidor men också sin säregna ställning, bor sa litet
som möjligt rubbas.

Herr Bergman: Jag skall endast be att med ett par ord få bemöta den

föregående ärade talaren. . . „ ,

Jag medger, att vad han sade med avseende på första punkten kan ha något
för sig, men i det stora hela anser jag dock, såsom jag tror de allra flesta gorå,
att det vore lyckligt, om lediga ordinarie platser blir tillsatta med sa liten tidsutdräkt
som möjligt.

Nr 33. 88

Lördagen den 8 maj e. m.

l^ni4enL Vad den aadra fråSan beträffar, vill jag ånyo understryka svårigheten — på
befordrings- S^und av vetenskapens stigande specialisering — för de s. k. sakkunniga att
ärenden vid vara hemma på alla områden. Det gör, att det ibland händer, att de i sina sakumversiteten.
kunnigutlåtanden kunna komma med fullständigt oriktiga uppgifter som
(Fort*.) bero på rent förbiseende. Det sker alltså ej med avsikt utan beror
givetvis på att de ej haft tillfälle att sätta sig in i de specialfrågor
det galler. Da ar det naturligtvis endast till sakens fördel, att det på så tidigt
stadium som möjligt ges tillfälle för den sökande, vilkens hela akademiska
framtid understundom kan bli beroende på sådana ofrivilliga misstag, att få
fästa, uppmärksamheten pa det rätta förhållandet. Jag skulle kunna anföra åtskilliga
mycket talande exempel, om tiden medgåve det. Det kan inträffa och
bär tyvärr inträffat, att akademiska instanser blivit förledda att fatta orättvisa
beslut på grund av felaktiga upplysningar som de sakkunniga, naturligtvis
mot sin vilja, lämnat på den grund att de på vissa av dem icke behärskade specialområden
rakat ut för fatala missförstånd.

Herr Westman: Med ^anledning av vad som förut yttrats vill jag i korthet
ga®a’jJJ lag gläder mig åt tanken, att det möjligen förestår en reform på detta
område, som skulle kunna påskynda ärendenas avgörande och även kunna stärka
den auktoritet, som bör tillkomma de myndigheter, som skola förberedelsevis
behandla dessa ärenden.

Vad beträffar den idé, herr Bergman gav uttryck åt, vill jag i likhet med herr
Keuterskiöld säga, att jag anser den idén vara farlig, ty den går ut på, att man
i ii anordna ebf officiellt bedömande av de sakkunnigas åsikter, och vem
skulle bedöma: Jo, de sökande, som blivit föremål för de sakkunnigas bedö fande-

LHerr Bergman: Det avses endast faktiska upplysningar.] I alla

tall skulle de sakkunniga på visst sätt kritiseras av dem. som de bedömt Vi
la komma ihåg, att de sakkunniga ha domarställning, och det är alldeles otänkfolk
Vill åtaga sig ett dylikt, domarvärv, om den part, som bedömes,
•iri vr uPPfordras att uttala sig om, huruvida domaren bedömt honom
riktigt. Nu vet herr Bergman mycket väl, att fastän vetenskapen borde utöva
ett luttrande inflytande på sina utövare, det dock händer, att många vetenskapsmän
ej äro fria från författarfåfänga och därför ha mycket svårt att inse det
berättigade i de anmärkningar, som riktas mot dem från de sakkunnigas sida.
Man kan därför nog befara, att de sakkunniga finge höra rätt så pepprade saker,
som kanske icke vore objektivt riktiga. Redan nu är det svårt att få personer,
som frivilligt vilja åtaga sig sakkunniguppdrag, ty det har redan blivit
en vana, att de sökande komma med ganska öppenhjärtiga anmärkningar i anledning
av de sakkunnigas för dem ofördelaktiga omdömen. Skulle man nu gå
tillväga pa det viset, herr Bergman vill, nämligen att man legaliserade detta
skulle det medföra ökade svårigheter för universiteten att få de bästa möjliga
sakkunniga. Det vore mycket beklagligt, ty för det rättvisa avgörandet av
belordrmgsarenden hänger dock det mesta på att man har goda sakkunniga,

Herr Bergman: Den siste ärade talaren har tydligen antingen fullständigt
missiorstatt mig eller icke velat förstå vad jag menade. Jag menade att det
skulle finnas officiellt medgiven rätt för de sökande att få lämna beriktiganden
av faktiskt oriktiga uppgifter som röra dem själva, men naturligtvis icke alls
att de sökande skulle avgiva något omdöme om de sakkunniga. Faktiska oriktigheter
borde väl fa papekas när de äro av betydelse för sakens utgång. Det
är det, som icke officiellt får ske nu förr än på ett allt för sent stadium, vilket
snedvrider, trasslar till och även kan fördröja ärendet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Lördagen den 8 maj e. m.

89 Nr !J3.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 114, i anledning av två inom
riksdagen väckta motioner angående anslag till anordnande av s. k. folkhögskolekurser
i Härjedalen.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 115, i anledning av väckt motion Om militärom
militärmusikens bibehållande såsom en statsinstitution. musikens

bibehållande

I en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion, nr 106 både såsomenstatshemställts
att riksdagen med anledning av statsverkspropositionen om anslag vnshtuhontill
försvarsväsendet ville i sammanhang därmed besluta eller hos regeringen
begära övervägande och förslag i syfte, att militärmusiken skulle undantagas
från militärväsendets minskning eller avrustning samt, i den mån sådan minskning
eller avrustning skedde, i sin nuvarande eller huvudsakliga omfattning omvandlas
till en statens civila musikorganisation för att med anslag från åttonde
huvudtiteln främja musiklivet i landet och särskilt i den vanlottade landsbygden.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Utskottet, som funnit det motionsvis framlagda förslaget vara av en alltför
oklar och vittsvävande beskaffenhet för att på grundvalen av detsamma
något beslut nu skulle kunna fattas, får, med hänsyn jämväl till de med förslagets
realiserande förenade ekonomiska konsekvenserna, hemställa, att herr
Lindhagens ovanberörda motion icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
»

Reservation hade anmälts av herrar Oscar Olsson och E. J. G. Rosén, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Denna motion har förut varit föremål
för riksdagens behandling, och vid det tillfället var det en mycket stor minoritet,
som samlades kring förslaget. Frågan hade ungefär samma omfattning
då som nu. Det hade också på sätt och vis förespeglats vid genomförandet av
den nya härordningen — åtminstone fick jag och många med mig den uppfattningen
— att en utredning skulle göras rörande denna musikorganisations överflyttande
till annat departement, för att den på det sättet skulle komma att
utgöra ett gott och välbehövligt inslag i vår folkliga musikkultur. I utskottet
lyckades man ej få något gehör för denna synpunkt och förslagets upptagande
på det sätt motionären föreslagit.

Jag kan icke finna annat, än att det är synnerligen beklagligt, om den musikaliska
kultur, som faktiskt förefinnes i denna organisation, alldeles skall tillspilloges.
Jag kan icke alls finna, att man kan försvara detta tillvägagångssätt
ens från ekonomisk synpunkt. Det är ett direkt tillspillogivande av värden,
som förefinnas, och det är därför, herr talman, som jag ställt mig på motionärens
sida. Det är också därför, herr talman, jag ber få yrka bifall till
motionen i dess huvudsak, nämligen att riksdagen ville hos regeringen begära
övervägande och förslag i syfte, att militärmusiken skall undantagas från militärväsendets
minskning eller avrustning samt, i den mån sådan minskning eller
avrustning sker, i sin nuvarande eller huvudsakliga omfattning omvandlas till
en statens civila musikorganisation för att med anslag från åttonde huvudtiteln
främja musiklivet i landet och särskilt i den vanlottade landsbygden.

Just med hänsyn till att här endast är fråga om ett utredningskrav och att
försiktigheten torde bjuda, att åtminstone den utredningen göres, innan denna
tillgång i vårt kulturliv slopas, anser jag det vara av vikt att om möjligt få
motionärens synpunkter under behandling.

Nr 83. 90

Lördagen den 8 maj e. m.

Om militärmusikens

bibehållande
såsom en statsinstitution.

(Forts.)

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag väntade på biskop Bergqvist, men han
vill visst komma efter mig.

Denna kammare bär ju vid en sen nattimme år 1924 skänkt denna motion 51
röster, då den första gången var före. Herrarna voro trötta, men ändå blevo
ni så gripna av tanken, att icke mindre än 51 ledamöter röstade för den. Nu
är det ju så, att militärmusiken har vid alla härordningsorganisationer blivit
styvmoderligt och lättvindigt behandlad. Den har framstått som en sak av
mindre vikt, och det beror naturligtvis på att officerarna, när det gällt att
pruta på försvaret, alltid satt större värden på ett gevär än ett musikinstrument.
Musiken är ju också det, som gör manskapet och ortsbefolkningen glädje,
men det, som bringar förödelse framstår naturligtvis som det allra viktigaste.
Från avrustningshåll har man på många håll varit så fanatisk, att man t. o. m.
sagt, att det allra viktigaste för att få avrustning till stånd är att börja med
att avskaffa militärmusiken, ty det är den, som gör militären populär. Jag
har nu ej gått så långt. Man lian ju säga, att under fredstid — vi ha ju haft
inemot 120 års fredstid — behöves det icke någon militärmusik, ty den är ju
till, när det gäller allvar, när det gäller liv eller död, och militären skall storma
förskansningarna, då den behöver stimuleras icke blott med sprit utan även
med mera upplyftande saker. Militärmusikens betydelse i detta avseende har
ju också under det sista kriget bestyrkts och föranlett upprättandet av nya och
förstärkta musikkårer.

I 1924 års militärförslag ansågs ock musiken kunna göras till styvbarnet.
Man hade inskränkt orkestern till en lärare och sex ynglingar, men med en
sådan orkester kan man ej åstadkomma någon god musik, om ens någon musik.
Både militären och allmänheten skulle förlora den vederkvickelse och den kulturella
insats, som militärmusiken hittills åstadkommit. Man sade också, att
den där läraren och de sex ynglingarna bara vore till för att åstadkomma signalgivning,
men då anmärktes det; att det vore slöseri med medlen, ty det behövdes
ej sju personer för att ge signaler, så att i det avseendet innebar propositionen
verkligen ett slöseri med statsmedel. 1924 års förslag var också hänsynslöst
i det avseendet, att det satte de reducerade musikkårernas medlemmar,
som icke vidare behövdes, hur gamla de än voro i själva tjänsten, och även om
de voro familjeförsörjare, på bar backe.

Nu, då vi hålla på att minska militärväsendet, och det således också förekommer
indragning av vissa regementen och flottavdelningar, komma vissa musikkårer
att följa med helt eller delvis, men dessa hava. som sagt, i allmänhetens
ögon varit ljuspunkten i militärväsendet. De hava glatt och uppfriskat militären
samt kanske uppväckt vekare känslor, vilket också är behövligt. De ha
ock varit ett slags stamtrupp, som givit konserter på olika platser i landet under
fritiderna och i hög grad bidragit till att där hålla musiklivet vid makt.
De ha i det avseendet faktiskt blivit en institution i svenska folkets medvetande.
Detta är en kulturgärning, som icke förtjänar att avföras från dagordningen
med militärväsendet, utan som bör hållas vid liv. Det har också varit meningen
med minskningen av rustningarna eller med avrustningen, som jag helst
vill kalla det, att man skulle få medel över till andra, verkligt kulturella behov,
som icke kunnat tillgodoses. Den andliga kulturen skulle äntligen kunna.få
någon luft under vingarna. Vad som i detta avseende redan dväljes inom militärorganisationen
bär därför enligt min mening utbrytas ur frågan om militärväsendets
nedskrivning. Detta skulle ske på det sättet, att en institution, som
det redan finns anslag till och som är befäst i allmänhetens medvetande såsom
en svenska folkets egendom i musiklivet, skulle omvandlas till en statens civila
musikorganisation för att främja musiklivet i landet, särskilt i den vanlottade
landsorten, där den borde hava huvudsätet för sin verksamhet. Musikkårerna
skulle hava skyldighet att hålla vissa konserter kostnadsfritt eller mot inträ -

Lördagen den 8 maj e. m.

91 Nr 33.

desavgift, vilken senare skulle inflyta till statsverket. I den mån militärmusi- 0m
ken övergår till en civil organisation, bör anslaget för dess upprätthållande
överflyttas från försvarets huvudtitel till åttonde huvudtiteln. såsom en stats Jag

är ledsen över att finna, att åttonde huvudtiteln alldeles nyss försvann institution.
från statsrådsbänken; jag hade nämligen bett ecklesiastikministern stanna (Forts.)
kvar, men han gick nyss sin väg, innan ärendet skulle förekomma. Däremot
ha vi glädjen att se chefen för försvarsdepartementet, till vilken jag strax
skall komma i mitt anförande.

Av dessa skäl, som jag nu anfört, väcktes av mig vid 1924 års riksdag en
motion med ungefär det yrkande, som nyss upplästes av herr Oscar Olsson.

Som sagt var, hemställde utskottet det året enhälligt utan anförande av något
särskilt skäl, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I
första kammaren blev det votering, med resultat, att motionen avslogs med 74
röster mot 51. Dessa 51 röster innefattade representanter för olika partier,
och för att trösta motionären -— det kommer jag så väl ihåg — kommo ett par
tre personer från olika partier före voteringen fram till mig med sina röstsedlar,
som de rullade upp för att visa, att de röstade för motionen, vilket föranledde
tacksamhetsyttringar från min sida.

1925 kom det, som vi veta, en ny proposition angående försvarsväsendet,
och då syntes denna fråga i någon mån hava fallit framåt. Det hade infordrats
ett yttrande från musikaliska akademien, vilket ledde till att man icke
strypte militärmusiken fullt så mycket som förut, men tämligen oduglig att
utföra njutbar musik blev den fortfarande, efter vad jag kan föreställa mig,
vilket också Svenska musikerförbundet, som livligt understött dessa motioner,
ansett. Även musikaliska akademien hade nu väckt denna tanke, och det var
ju en officiell institution. Det ansågs, enligt propositionen, att det var denna
institution, som väckt denna tanke och att den icke förekommit förr, men jag
vill fästa uppmärksamheten på, att det dock var 51 ledamöter i första kammaren,
som tänkt denna tanke förut.

I försvarsministerns, Per Albin Hanssons, yttrande i propositionen sades
det:

»Ur kulturell synpunkt skulle det givetvis vara önskvärt, om musikorganisationen
kunde givas större omfattning än vad föreliggande förslag upptager.

Av kostnadsskäl har detta emellertid icke varit möjligt. Den av musikaliska
akademien väckta tanken på en utökning av nämnda organisation på bekostnad
av annan huvudtitel synes mig värd beaktande och torde böra göras till föremål
för särskild utredning.»

Detta sades ifrån statsrådsbänken och godtogs av ministären, men så hette
det vidare: »Särskilt under övergångsåren synes den övertaliga musikpersonalen
på detta sätt kunna tagas i anspråk för en jämförelsevis ringa kostnad.»

Det sista tillägget är något oklart och förtager till en del verkan av det första
yttrandet, ty om nämnda personal bara skall tjäna musiklivet under övergångsåren,
är det icke mycket bevänt med det hela, tycker jag. Då kan man gärna
taga bort den helt och hållet och göra pinan så kort som möjligt.

Yad nu kostnadssynpunkten angår, vill jag anmärka, att det icke är fråga om
någon ny utgift, utan att det är fråga om en kostnad, som staten redan ådragit
sig och som man vet vad den går till. En del avgifter för konserter skulle
också inflyta till statskassan. Jag får därvid anmärka, att det soicaldemokratiska
försvarsförslaget från år 1924 hade år 1925 kunnat vidgas med många
miljoner för försvarets improduktiva utgifter. Då kan val den jämförelsevis
obetydliga summan för härordningens enda kulturella ljuspunkt även vara
överkomlig. För statskassan spelar det ej heller någon roll, om en utgift fördelas
på två huvudtitlar eller uppföres med sammanlagda beloppet på allenast
en. Det blir för staten lika dyrt i båda fallen. Jag har därför ansett, att den -

Nr 33.

92

Lördagen den 8 maj e. m.

Om militärmusilcens

bibehållande
såsom en statsinstitution.

(Forts.)

na angelägenhet borde hava definitivt ordnats av regeringen redan 1925 och i
sammanhang med försvarspropositionen kommit till uttryck i ett utarbetat definitivt
förslag. Detta har nu icke skett, men i alla fall ha svenska musikerförbundet,
musikaliska akademien, 51 ledamöter av första kammaren år 1924
och, som jag hört, en mängd enskilda personer på olika håll i landet samt nu
åtminstone två reservanter, herrar Oscar Olsson och Rosén, ansett, att frågan
icke bör gravläggas utan hållas öppen för närmare övervägande.

Att det nu skall vara så svårt att få fram en sådan sak, som dock är lika viktig
som många andra frågor, som väckt stor diskussion inom landet, beror på,
att det icke uppträder någon partiledare för frågan. Skulle så ske, bleve den
genast populär såsom diskussionsämne. Det är förfärligt vilken makt partiledarna
ha i sin person, utan att representera någon större vishet än någon av
oss meniga, men bara de uppträda i en fråga, så blir den frågan aktuell. Det
är således icke något fritt samhällsskick vi hava, utan vi äro helt och hållet
ledda av några diktatorer. Om någon partiledare uppträder för en fråga, så
blir pressen livlig och slår på trummorna, men i detta fall har jag icke sett
något pressorgan avge något uttalande i denna sak annat än i spaltparaderna,
där det utmålas med text därtill, hur herr Lindhagen går i spetsen och övervinner
fienderna med skön musik. Man ser här vilken fördummande inverkan pressen
ofta har på opinionen genom sin behandling av en fråga. Jag förstår icke att
en ledande redaktör tillåter, att detta får stå oanmärkt. Det kan mycket gärna
vara humor på spaltparaden, men då skall man också skriva allvarsord i de ledande
artiklarna. Men så sker ej och på detta sätt fördummas hela befolkningen
av en fördummad press.

När jag första maj detta år var nere i Lund händelsevis och satt mitt ibland
studenterna på Grand Hotel, där det var ett förfärligt kolorum, kom en något
kladdig student fram till mig och resonerade politik, ganska halvförståndigt,
tyckte jag. Så sade han plötsligen: »Vill verkligen borgmästaren övervinna
våra fiender med militärmusik?» Detta var således även den intellektuella
befolkningens uppfattning i denna fråga på grund av pressens inflytande.

Nu säger utskottet naturligtvis, att det framlagda förslaget är »av en alltför
oklar och vittsvävande beskaffenhet för att på grundvalen av detsamma något
beslut nu skulle kunna fattas», och därför får utskottet, »med hänsyn jämväl
till de med förslagets realiserande förenade ekonomiska konsekvenserna, hemställa»,
att motionen »icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda». Varför
är förslaget oklart? Det kan jag icke förstå, utan jag anser det vara mera
klart, att utskottet haft klart för sig, att det icke vill i själva saken göra något
och därför har det sagt, att min framställning var oklar, ehuru utskottet självt
uttryckt sig oklart, därför att utskottet tycker naturligtvis, att det är genant
att direkt avstyrka. Det är väl hela orsaken. Då använder man i politiken sådana
där uttryck som »vittsvävande och oklar beskaffenhet». Är det då av
så »oklar beskaffenhet» eller är det det stora språnget ifrån fjärde huvudtiteln
till åttonde huvudtiteln, som fordrar någon särskild kroppsövning för att kunna
tagas? Motionärens förslag skulle vidare vara så »vittsvävande», säger utskottet,
men det svävar icke längre än till de realiteter, som vi redan ha, så att
i den punkten förstår jag icke heller utskottet. Statsutskottet skall väl se
helst ännu längre och icke vara så begränsat i sin synkrets.

Så säger utskottet vidare, att beslut icke kan fattas »på grundvalen av» det
nu framlagda förslaget. Det är således en uppfordran, kanske en vänlig uppfordran
till försvarsministern att fullfölja den uppfattning, som han gav uttryck
åt i den år 1925 framlagda propositionen, då han säde, att saken var
»värd beaktande och torde böra göras till föremål för särskild utredning». Vem
skulle väl göra denna utredning om icke just statsrådet, som har hela utredningsapparaten
i sin hand? Jag betraktar detta utskottets yttrande som en vän -

Lördagen den 8 maj e. m.

93 Nr 33.

lig erinran på omvägar till försvarsministern att infria sitt löfte från år
1925.

Vidare förmenar utskottet, att något beslut härom »nu» icke skulle kunna
fattas. Det är kanske så, att utskottet med detta »nu» syftar på framtiden,
och att detta anslag då skulle överföras på åttonde huvudtiteln. Därför är det
tråkigt, att icke ecklesiastikministern också är här och kan få njuta utav sin
andel av statsutskottets välvilja i denna sak. Nu skämtar jag givetvis och
jag ser av herr Bergqvists runkningar på huvudet, att jag trott utskottet om
för mycket gott.

Emellertid instämmer jag i herr Oscar Olssons yrkande, herr talman, och
hoppas, att åtminstone de 51 måtte sluta upp kring detta yrkande även denna
gång.

Herr Bergqvist: Herr talman! Denna motion av herr Lindhagen blev

från början remitterad till statsutskottets första avdelning, men sedan behagade
denna avdelning skänka den till andra avdelningen, som fick taga hand
om den på grund av att det föreslagits, att anslag för denna militärmusik
skulle uppföras på åttonde huvudtiteln.

Nu vill jag säga det, att om det gäller att bibehålla militärmusiken i dess
nuvarande utsträckning, så skall jag be att få på det livligaste instämma med
herr Lindhagen, ty jag anser, att den önskan, som kommer till synes i hans
motion, har sitt kulturella berättigande. Men såsom frågan är upplagd i
motionen, har icke statsutskottet kunnat vara med om den, ty det förhåller
sig verkligen så, att motionen är oklar. Å ena sidan synes den förutsätta
en fullständig avrustning och att militärmusiken skulle bli en rent civil organisation.
Å andra sidan förutsättes, att det skall vara en viss parallellism,
så att det skall existera en musikkår, som delvis står på fjärde huvudtiteln
och delvis på åttonde huvudtiteln. Vi ha inom utskottet icke riktigt kunnat
få korn på hur den skulle organiseras. Visserligen säger motionären, att han
icke tycker det är så farligt, att ett belopp fördelas på två huvudtitlar och
uppföres med ett sammanlagt belopp i staten, men hur den musikkåren skulle
organiseras, som delvis stode på fjärde huvudtiteln och delvis på åttonde huvudtiteln,
ha vi som sagt inom utskottet icke kunnat riktigt göra klart för oss,
och därför ha vi icke kunnat komma till annat resultat än vad nu blivit fallet.

Hade däremot herr Lindhagen begärt, att på fjärde huvudtiteln skulle uppföras
ett anslag för bibehållande av militärmusiken i dess nuvarande utsträckning,
skulle åtminstone jag varit bland de första att rösta för bifall till ett
sådant förslag. Därför kan jag säga, att det icke alls är någon avoghet mot
herr Lindhagens idé, som kommit till uttryck i utskottsutlåtandet, utan det
är endast på grund av det sätt, varpå saken upplagts, som icke utskottet kunna
biträda motionärens yrkande. Om herr försvarsministern vill upptaga
ärendet och befrämja det, på sätt motionären önskat, och framkomma med förslag
om anslag under fjärde huvudtiteln, så tror jag visst icke, att det åtminstone
ifrån den sida inom statsutskottet, som jag representerar, skall möta något
motstånd.

Jag kan, herr talman, icke annat än yrka bifall till utskottets hemställan,
såsom frågan nu ligger.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det var ledsamt, att jag icke inom utskottet
uppfattade herr ordförandens å andra avdelningen nu så klart framlagda
skäl för utskottets ståndpunkt, ty om frågan på det sättet kommit upp
under ordentlig diskussion, kanske man redan i utskottet kunnat komma fram
till ett positivt resultat. Det synes mig därför vara även ifrån den föregående
ärade talarens ståndpunkt rätt angeläget, att frågan, medan det ännu är tid,

Om militär -musikens
bibehållande
såsom en statsinstitution.

(Forte.)

Nr 38. 94

Lördagen den 8 maj e. m.

Om militärmusikens

bibehållande
såsom en statsinstitution.

(Fort*.)

kommer under övervägande på auktoritativt håll, så att icke de värden gå
till spillo, som även den siste ärade talaren tyckes vara mycket angelägen om
att ha kvar.

För mig har det angelägnaste varit, att det vi nu ha i detta hänseende icke
skulle förstöras utan räddas i en eller annan form. Jag skall villigt erkänna,
a.tt om någon diskussion kommit till stånd inom utskottet, hade jag nog varit
av alldeles motsatt uppfattning mot den siste ärade talaren rörande anordnandet
av det hela. Jag kan nämligen icke precis tycka, då det gäller en stor
omorganisation och då det är fråga om att försvarsväsendet i väsentliga delar
nedskrives, att det är så alldeles lämpligt, att den enda del därav, som oförändrad
bibehålies i den nya försvarsorganisationen, skall vara militärmusiken.
Men det må vara eu smaksak. För min smak ter sig saken så, att jag skulle
vilja, i enlighet med musikaliska akademien, rädda denna sak under andra former
in på det område, dit saken närmast hör. Dessa synpunkter kanske vi
icke nu behöva taga upp till närmare diskussion, då vi i det väsentligaste å
ömse sidor äro tämligen ense inom utskottet, försåvitt jag får bedöma utskottets
ståndpunkt efter ordförandens i andra avdelningen yttrande här, men under
sådana förhållanden bör det väl vara oss alla angeläget att försöka få en
utredning till stånd. Formen är väl det mindre väsentliga, innehållet det huvudsakliga,
och därför ber jag att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lindhagen: Jag förstår icke den nya tiden, herr Bergqvist; det måtte
ha kommit någon anemi över utskottet, ty förr i världen, på den tiden jag var
såsom ordinarie med i utskottsarbetet, blevo vi icke sa handfallna inför ett
förslag, som herr Bergqvist nu visat sig vara. Ty om det då gällde, som herr
Bergqvist säger, att denna fråga är för honom en hjärtesak, så funno .vi alltid
utvägar att få ett uttryck därför även i yrkandet. Därför sade vi, om vi
kanske icke tyckte om formen, att vi icke kunda gilla formen men saken, och
då föreslogo vi i alla fall en skrivelse, vari vi bado Kungl. Maj:t framlägga
saken i en acceptabel form.

Jag tror emellertid icke, att detta är någon sådan hjärtesak för statsutskottet
och icke heller för herr Bergqvist, ty det kanske är med statsutskottet såsom
det stod över ingången till underjorden, att »I, som här inträden, låten
hoppet fara», hoppet att få den gudomliga rättvisan.

Nu vill jag säga, att det nästan skulle kunna locka mig att komma med
ett förslag, som naturligtvis skulle röna mothugg ifrån annat håll, när herr
Bergqvist sade: »Kom igen nästa gång och föreslå att hela anslaget skall

stå på fjärde huvudtiteln!» Nu tager jag herrarna till vittnen på att herr
Bergqvist sagt detta^ så att nu veta ledamöterna i statsutskottet, att det blir
en reservant till, när frågan kommer före nästa gång.. Men då kanske försvarsministern
med visst fog kommer och säger: »Vad i alla dagar, skall jag

belasta min huvudtitel med anslag, som icke behövas på denna huvudtitel!»
Varje statsråd vill ju, att hans huvudtitel skall visa så små utgifter som möjligt.
Det kan måhända rent av bli ministerkris. Det tycker jag också är en
synpunkt att beakta, men det är svenska folket likgiltigt, och det kostar
staten lika mycket, om hela anslaget står på fjärde huvudtiteln eller på åttonde
huvudtiteln eller om det fördelas på de båda huvudtitlarna. Det är
fullkomligt likgiltigt för oss allesamman utom för statsråden, vilka anse, att
det innebär en viss orättvisa, och det måste man erkänna, att vederbörandes
budget skall belastas med anslag, som tillhöra en annan budget. Det får
man emellertid finna sig i, om det är nödvändigt..

Varför kan man icke taga detta rationellt, nämligen så att man säger, att
så och så mycket kostar nu denna musikkår vid det och det regementet, och
om man fortfarande bibehåller så och så många man, kostar det så och så

Lördagen den 8 maj e. in.

95 Nr !«.

mycket för militären, ocli den kostnaden skall uppföras på fjärde huvudtiteln Om militär såsom

ett utgiftsbelopp för rent militära ändamål, medan resten av kostnaden,

vad som motsvarar icke-militära ändamål, uppföres på åttonde huvudtiteln? såsomenstats Det

är väl icke något ur statsbudgetssynpunkt oriktigt förfarande med an- institution.

slaget, att det delas upp på det sättet. I kommunalstyrelsen ha vi exempel (Fort».)

på att man på olika rotlar uppdelar anslag, som dock tjäna samma sak. Jag

kan således icke förstå herr Bergqvists skäl för avslag på motionen, men det

skälet är i alla fall en ny uppmuntran för försvarsministern att taga hand om

denna utredning, som han ansåg saken vara förtjänt av.

Första kammaren skulle också kunna understryka detta ännu bättre och därigenom
i själva verket gå herr Bergqvists hjärteönskan lika väl som motionärens
och många andras till mötes genom att bifalla det av herr Oscar Olsson
i anslutning till motionen framställda yrkandet.

Herr Rosén: Herr Bergqvist nämnde, att statsutskottets andra avdelning

icke kunnat räkna ut, hur detta anslag till militärmusiken skulle kunna delvis
behållas på fjärde huvudtiteln och delvis överflyttas till åttonde huvudtiteln.

Det är så, att en hel del av vår militära musikpersonal kommer att indragas,
och dessa, som bliva indragna, komma att ha kvar sina löner i viss utsträckning.

Sedan åtskilliga år tillbaka anslår riksdagen medel till orkesterföreningar, jag
tror det finnes tre sådana i landet, vilka få ett anslag på tillsammans, om jag
minns rätt, 75,000 kronor. Det är ju möjligt, i varje fall tänkbart, att man skulle
kunna organisera en del av den ledigblivna musikpersonalen i civila musikkårer
ungefär såsom orkesterföreningarna. I sådant fall skulle man på åttonde huvudtiteln
uppföra anslag för detta ändamål alldeles som för orkesterföreningarna.
Dessa anslag skulle icke behöva bli stora, då ju dessa ledigblivna musici ha
sina löner förut. Det finns flera vägar att gå fram på, och för min del tror jag
det är synnerligen värdefullt, om man kan bevara en del av denna musikpersonal,
så att den icke blir splittrad och på så sätt icke blir till glädje för någon.

Jag ber, ehuru jag icke är fullt belåten med den kläm, till vilken herr Olsson
yrkat bifall, dock att få ansluta mig till hans yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats dels att vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Olsson, Oscar, att
riksdagen skulle hos regeringen begära övervägande och förslag i syfte, att
militärmusiken skulle undantagas från militärväsendets minskning eller avrustning
samt, i den mån sådan minskning eller avrustning skedde, i sin nuvarande
eller huvudsakliga omfattning omvandlas till en statens civila musikorganisation
för att med anslag från åttonde huvudtiteln främja musiklivet
i landet och särskilt i den vanlottade landsbygden.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 115, röstar

Ja j

Den, det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Oscar Olssons under överläggningen gjorda yrkande.

Nr 88. 96

Lördagen den 8 maj e. m.

Om militär- Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
KbehAUamde efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
såsom enstats- det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de
institution, ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
(Forts.) ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnuppop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja -— 51:

Nej — 48.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till befattningshavare vid
länsstyrelserna;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skyddskoppympningen;
samt

nr 118 i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående anslag till offentliga
arbetsförmedlingen i riket m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckt motion om höjning av dagtraktamentena till
kyrkomötets ledamöter;

nr 44 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1926—1927 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstatema; samt

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1926—1927 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om införande
i skolorna av
halvdagsledighet
för
friluftsliv.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,
i anledning av väckt motion om införande i skolorna av halvdagsledighet för
friluftsliv.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 155, hade herr von Kock hemställt, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes taga i övervägande, om icke genom ändringar i vederbörande undervisr.
ingsplaner för skolorna kunde uppnås, att för samtliga elever i rikets ungdomsskolor
bereddes halvdagsledighet för friluftsliv.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Lördagen den 8 maj e. in.

97 Nr 33.

Reservation både anförts av herr Sunder;ård, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas. med en hem- 4
ställan, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att ledighet för
Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida och i vilken utsträckning friluftsliv.
genom ändringar i vederbörande undervisningsplaner för rikets skolor halv- (Forts.)
dagsledighet för friluftsliv kunde beredas skolornas elever.

Herr Sandegård: Herr talman! Jag är skyldig att med några ord svara

för den *id betänkandet fogade reservationen, och jag skall med hänsyn till tiden
fatta mig ganska kort.

Jag måste först säga, att utskottets skäl för avslag å förevarande motion
verkligen förefalla en smula otillräckliga. Utskottets resonemang är ungefär
följande: Skolans uppgift är att meddela ett visst kunskapsmått; detta bör icke
beskäras, så framt det icke kan visas, att dess inhämtande i allmänhet leder till
överansträngning av de unga. Av utredningen i ärendet framgår, att det i allmänhet
icke kan vara tal om någon sådan överansträngning. Dessutom skulle
ett införande av denna halvdagsledighet kosta penningar. Alltså föreligger icke
anledning att bifalla motionen.

Naturligtvis är skolans uppgift att meddela ett visst kunskapsmått. Men
även om man skulle gå med på, att just det kvantum av teoretiska kunskaper
och färdigheter, som i de olika undervisningsplanerna uppställas som mål för
undervisningen, betecknar det i alla avseenden rätta och förnuftiga måttet, är
det väl ändå något djärvt att påstå, att dess inhämtande skulle på något sätt
äventyras genom en reducering av undervisningstiden i själva skolrummet av så
blygsamt mått, som här föreslås, en reducering, som inte tar bort mer än en
knapp tolftedel av veckans timtal, om jag räknar med 36 veckotimmar och 6
timmar för hela skoldag, vartill kommer, att dessa tre timmar, som man
här skulle taga ut, skulle inställas i skolans uppgift och avse rationell
fysisk träning och fostran under kompetent ledning. Underskattar. i alla
fall icke utskottet här vikten och betydelsen av den fysiska spänstigheten
för ett framgångsrikt intellektuellt arbete? Jag tycker, att utskottets resonemang
är ägnat att i någon mån förvåna, detta så mycket mer som utskottet synes
alldeles ha förbisett en sak, som utav motionären ganska starkt understrukits,
nämligen det värde ur allmän uppfostringssynpunkt, som både leken och
idrotten under kompetent ledning otvivelaktigt äga.

När utskottet här emellertid synes falla tillbaka på den pedagogiska sakkunskapen,
som representeras av skolöverstyrelsen, och påstår, att utredningen i
ärendet icke givit vid handen, att det kunskapsmått, som upptagits i planerna
för de olika skolorna, utan olägenhet kan nedsättas, bevisar utskottet för mycket.
Ej blott skolkoinmissionen utan också skolöverstyrelsen förklarar nämligen
i mycket tydliga ordalag, att ungdomens fysiska omhändertagande och fostran
av skolan och i skolan måste anses så viktig, att en jämkning — det är överstyrelsens
egna ord — i undervisningsplanerna med hänsyn härtill är påkallad..

Vad angår pekandet på de ekonomiska konsekvenserna, bör man ha anledning
förutsätta, och det förutsättes i reservationen, att en eventuell ökning av kostnaderna,
i den mån särskilda lärare skulle behövas, neutraliseras genom motsvarande
minskning i utgifterna för den teoretiska undervisningen. Man skulle
dock ha rätt att tro, att varken intresse eller kompetens för ledandet av här ifrågasatta
övningar skall saknas hos alla de lärare, som finnas anställda hos^ de
olika skolorna. För min del är jag övertygad om, att tvärtom flertalet av våra
lärare med största intresse och glädje skulle åtaga sig denna sak.

För övrigt skulle jag vilja betona, att det förslag, som här reservationsvis
föreligger, på intet sätt bör tagas eller kan tagas till intäkt för den mening, att
skolan skall vara pjosk och pjolt med de unga. Studium lär betyda möda. De

Första hammarens protoholl 1926. Nr 38. 7

5r 33. 98

Lördagen den 8 maj e. m.

Om införande unga ha för visso rätt att i skolan och av skolan lära sig, att det icke finnes
* SJmhdZs.aV några genvägar förbi allvar och ärligt arbete, om man vill kunna något och duledighet
för &a något till i livet. Man skulle t. o. m. kunna våga erkänna, att för såvitt det
friluftsliv. behövs. hven nerver för att bestå i livets prov, böra de unga icke förmenas att
(Forts.) redan i skolan beredas tillfälle att få en aning därom. Men materialet är skört,
och trots alla försäkringar om motsatsen, är det åtminstone mig omöjligt att
värja mig för ett ganska bestämt intryck, att detta material stundom behandlas
något ovarligt, och att således ur den synpunkten det föreliggande förslaget är
förtjänt att beaktas som ett slags skyddslagstiftning för de unga. %

Jag skall bara be att i all korthet få peka på en skolform, av vilken jag har
personlig erfarenhet såsom barnafader, lärare och inspektor, den kommunala
mellanskolan. Lärarna ha där liksom i andra skolor en lagstadgad normalarbetsdag,
och de behöva det. Det finns väl knappast en uppgift, som i så höggrad
som lärarens kräver en utomordentlig anspänning av alla själens och kroppens
krafter. Men nog måste man ha rätt att uttala förvåning och betänksamhet,
när man konstaterar, hur i en sådan mellanskola, där lärarens lagstadgade
undervisningsskyldighet stannar vid ett maximum av 28 timmar i veckan, barnens
motsvarande timtal synes kunna utsträckas praktiskt taget hur långt som
helst, i verkligheten, om man medräknar övningsämnen, upp till siffror, som
ovillkorligen komma en att tänka på en feberkurva i stigande, 38, 39 och 40
timmar i veckan och i vissajall till och med därutöver. Man påpekar, att lärarens
arbetsplikt innefattar åtskilligt mer än timmarna i skolan och skolrummet.
Det är sant, men har någon upptäckt en läxlös skola för barn? Barnen ha utom
detta timtal sina hemuppgifter, som taga sin rundliga tid. Någon åttatimmarsdag
blir^det icke för dessa barn, och lärarna kunna icke heller hjälpa det. Kurserna
måste gås igenom, och för att det skall bli så grundligt som möjligt, skall
redan på det åldersstadium, det här gäller, anställas speciallärare, som var och
en i sin stad måste göra sitt allra bästa för att proppa i sina elever föreskrivet
kvantum kunskap. Operationen lyckas ofta ungefär på samma sätt som en
del andra operationer, även om inte patienten alltid får anledning att prisa utgången.
Det är onödigt liksom motbjudande att upprepa synpunkter och reflexioner^
som i denna sak förut tillräckligt ofta upprepats, men nog finns det
fog för påståendet, att man stundom driver mekanisering och minnesplugg över
gränsen för det förnuftiga, och att det måste vara något fel med vårt bildningsideal^
försåvitt bildning överhuvud taget inte så mycket består i eller förutsätter
ett på bredden utsträckt kunskapskvantum utan framför allt och väsentligen
själsförmögenheternas odlande till harmoni och effektivitet.

Det i herr von Kochs .motion framförda förslaget avser emellertid nu inte
bara att tjäna det negativa syftet att förebygga överansträngningens risker
och våda, utan det är .framför allt positivt och avser att inordna en målmedveten
sakkunnig och effektiv fysisk fostran som en del av skolans uppgift och gärning.
Då jag för min del är övertygad om, att skolans teoretiska undervisning
kommer att. i längden vinna på ett behjärtat tillgodoseende av denna fostrans
krav, har jag icke kunnat motsätta mig det yrkande — i reservationen något
modifierat —, som här har framställts av den ärade motionären. Motionen ansluter
till och fullföljer skolkommissionens förslag och stödes av skolöverstyrelsen
samt förordas energiskt av direktionen för gymnastiska centralinstitutet
och av svenska läkarsällskapet. Det förefaller mig alltså, som om jag med gott
samvete och på goda skäl skulle kunna yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr Anderson, Erik: Betydelsen och nyttan av ungdomens fysiska fost ran

har erkänts av utskottets majoritet. Om den saken råder det alltså inga
olika meningar, men genomförandet av en reform i motionens riktning kommer

Lördagen den 8 maj e. in.

09

Nr 33.

utt medföra nackdelar och avsevärda kostnader, och för utskottets majoritet har
det synts, som om dessa nackdelar väga tyngre än de fördelar, som skulle uppkomma
genom att följa motionären. Det är nämligen så, att en halv dag i veckan
skulle användas till friluftsövningar, till lekar och idrottsövningar i det
fria, vilket måste ske på bekostnad av de egentliga undervisningsämnena i skolan.
Om man då betänker, att vid flera tillfällen, då det varit fråga om att
införa en enda timme i veckan för ett visst skolämne, man alltid fått det svaret,
att det är för närvarande trångt på skolschemat och att ej i fråga om ett enda
ämne någon inskränkning kan äga rum, då förstår man vad det betyder att
på en gång skära bort en halv dag i veckan.

Om jag då tänker huvudsakligen, såsom vi landsbygdsbor göra, på folkskolan,
soin dock har det största antalet barn, och på landsbygdens barn, är det ju
så, att de ha längre eller kortare väg till skolan, som de måste gå såväl morgon
som kväll, och få under den tiden vistas i fria luften, och för övrigt, i hemmet
vistas de ute i naturen och deltaga i lekar, så att vad dessa barn beträffar, är
det icke något större behov av, att de få någon fritid på lördagen, som ju skulle
inkräkta på den egentliga lästiden. Vidare är det redan nu så anordnat, att
ett visst antal timmar årligen äro anslagna till dylika lekar och idrottsövningar
ute i naturen, och denna tid får utnyttjas av vederbörande lärare på lämpligt
sätt. Det är den fördelen med dessa övningar, att de få ske på den tid och under
den väderlek, som av läraren anses lämplig, och icke, såsom här avses, att
det skulle vara, på en viss dag i veckan, oberoende av huru väderleken då är.
Om man läser det på sid. 7 i utlåtandet återgivna yttrandet av skolöverstyrelsen,
skall man finna, att dessa fridagar under varje termin äro rätt avsevärda,
då terminen i allmänhet sträcker sig under 266 dagar och de effektiva läsdagarna
i allmänhet icke äro mer än 202 dagar. Alltså är det visst icke så liten
frihet, som åtnjutes redan nu.

Nu har reservanten här framhållit en skolform, där överansträngning skulle
förekomma, och att det för den skull vore gagneligt och nyttigt att få en fridag
på lördagen. Det var den kommunala mellanskolan, och det är sant, att
överansträngning där kan sägas förekomma. Skall man emellertid då bota
denna överansträngning genom att bortskära en halv dag i veckan av den egentliga
lästiden? Det tror jag icke är ett rätt botemedel. Skall man få botemedel
mot denna överansträngning, måste det ske antingen genom att minska kurserna
.eller utöka övningstiden.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att om det skall bli någon
nytta och något gagn av dessa friluftsövningar, måste det anställas för ändamålet
särskilt utbildade lärare, och denna anställning kan givetvis icke ske utan
kostnad för staten. Skolöverstyrelsen har i detta fall gjort ett kostnadsöverslag,
som den anser sig ha beräknat ganska lågt. Jag tror också, att styrelsen
icke har räknat med höga siffror. Jag har kompletterat dessa beräkningar
och funnit, att kostnaderna för anställning av särskilda lärare, som skulle ha
den här saken om hand, skulle belöpa sig för de allmänna läroverken till 67,500
kronor, de tekniska läroverken till 15,000 och för folkskolan, som icke har
mindre än 26,000 lärareavdelningar, till 5,850,000, eller lågt räknat till sammanlagt
omkring 6,000,000 kronor.

Nu har reservanten liksom skolöverstyrelsen påpekat, att dessa kostnader
kanske något kunde nedbringas genom att kostnaderna för den egentliga undervisningen
minskades något. Då skulle jag vilja fråga, hur den minskningen
skulle kunna ske. Skall man gå så till väga, att man minskar lönerna för
de lärare, som nu undervisa i de egentliga skolämnena, eller skall man minska
antalet lärare i dessa egentliga skolämnen? För min del är jag av den åsikten,
att ingen av dessa åtgärder är hållbar. De kunna icke komma till användning.

Då jag alltså anser, att de nackdelar, som skulle följa med en reform i enlig -

Om införande
i skolorna av
halvdagsled
iyhet för
friluftsliv.
(Forts.)

Nr 33.

100

Lördagen den 8 maj e. m.

^”skoJornfTav mec^ m°t''onärens förslag, väga tyngre än de fördelar, som kunna vinnas med
* tolvdags- densamma, ber jag, herr talman, att få yrka avslag å motionen och bifall till
ledighet för utskottets förslag.

friluftsliv.

(Forts.) Herr von Eoch: Det kanske kan förlåtas mig, om jag icke är så förfärligt

belåten med vad som från utskottets sida sagts i denna fråga. Jag har i allt
fall funnit, att den ärade ordföranden i utskottet i sitt nyss hållna anförande
till en viss grad varit erkännsam i fråga om motionens syfte. Det fanns i detta
anförande ett erkännande av, att det var nog i allt fall något med det framlagda
förslaget, och det kunde man sannerligen icke förstå av det korta och en
smula nonchalerande avstyrkande av motionen, som framkommit i utskottets utlåtande.
Men jag ber på det allra varmaste få tacka utskottet för en sak,
och det är, att det varit så vänligt att inhämta sakkunnigas utlåtande i frågan.
Det har lett till det ganska intressanta och för mig glädjande förhållandet,
att samtliga tillfrågade ha uttalat eu stark sympati för denna sak. Det
är visserligen sant, att folkskollärarnas organisation anser, att folkskolan för
närvarande icke bör ha en sådan halvdagsledighet; och de skäl som härför anföras
kan jag i viss mån förstå. Den ärade talaren sysselsatte sig i sitt anförande
med folkskolan särskilt på landsbygden, men den tanke, som här är framkommen,
avser ju alla slag av Sveriges skolor, och kanske i främsta rummet
de allmänna läroverkena i städerna och liknande skolor. Naturligtvis skall
även folkskolan få något gott av detta i framtiden, men saken står och faller
icke med, om den för närvarande icke kan tillämpas i folkskolan.

Vad den ärade talaren yttrade om folkskolans ställning till frågan kommer
för övrigt, såvitt jag vet, en annan ärad talare att närmare belysa, och jag
skall därför icke närmare ingå därpå, men jag ber att få framhålla, att skolöverstyrelsen,
som enligt min mening torde representera sakkunskapen i den här
frågan, har uttryckligen förordat, att försök bör göras på detta område. Den
har anfört skäl för och mot och framhåller vissa svårigheter, men den har stannat
i sammanfattningen av sitt utlåtande, såsom utskottets ordförande torde erinra
sig, rid ett direkt tillstyrkande av att försök i större eller mindre omfattning
skulle göras. Vidare har läkarsällskapet icke en eller två gånger utan
upprepade gånger under de sista 20 åren uttalat sig synnerligen kraftigt för,
att en sådan halvdagsledighet må komma till stånd. Det gäller här i själva
verket en gammal fråga, som framställts av läkarsällskapet och som sedan upptagits
av den stora skolkommission, vari funnos representanter för olika slag
av skolor och även representanter för riksdagen. I denna skolkommissions utlåtande
av år 1921 framhålles uttryckligen, att man ville försöka främja den
fysiska uppfostran i större utsträckning, än vad nu är fallet. Man har även
haft andra förslag i detta hänseende, men det framhålles, att det betydelsefullaste
av alla dessa sätt är att åstadkomma en regelbunden halvdagsledighet för
friluftsliv. Detta är skolkommissionens allmänna uttalande, och ett par reservanter
ha velat gå ännu längre, enär de velat konsekvent genomföra detta
även i gymnasiets avdelningar, vilket skolkommissionens flertal icke velat
föreslå.

Nu säger den ärade utskottsordföranden, att det blir svårt att genomföra detta
förslag och att det icke går för sig, därför att det är för dyrt. men jag vill
erinra, att skolkommissionen ingående behandlat denna fråga, och den har upptagit
frågan ur såväl teknisk som pedagogisk synpunkt och påvisat, att det låter
sig genomföras. Bl. a. har man ansett sig kunna inskränka tiden för lektionerna
och därigenom vunnit behövlig tid för den fysiska övningen.

Jag måste säga, att nog tycks reservanten ha ganska rätt i sitt påstående,
när han yttrar, att utskottets utlåtande bär rätt så mycket spår av bristande
intresse och förståelse för ungdomens fysiska fostran. Utskottets resonemang

Lördagen den 8 maj e. in.

101 Nr 33.

går ut på ungefär följande, att om lärjungarna allmänt skulle vara överansträngda,
så skulle man ta till detta medel, såsom ett slags botemedel mot
överansträngning. När emellertid skolöverstyrelsen säger, att i allmänhet
förekommer i skolorna icke överansträngning, då liar saken ingen betydelse.
Men det är i allt fall så, att dessa friluftslekar och idrotter ha icke allenast
till uppgift att motverka överansträngning. Denna fråga om överansträngning
är för övrigt en fråga, som är mycket omdiskuterad, och jag skall icke
här ingå på densamma. Men så mycket kan jag säga, att den fysiska uppfostran
gör eleverna mera skickade att deltaga i den teoretiska undervisningen.
Den kommer att sätta mera fart i arbetet, därom äro val alla pedagoger ense.
Det finns vissa skolor, där man har större rörelsefrihet i fråga om skolschemat
och som använt friluftsövningar i stor utsträckning, och det har där visat sig
ett gott resultat av en dylik anordning i fråga om läsningen överhuvud taget.
Detta friluftsliv kan innefatta under kompetent ledning vanliga idrottsövningar
och lekar såväl som exkursioner i ena eller andra syftet till omväxling
med idrottsövningar. Det har förutom hälsovårdsuppgifter även en annan med
det pedagogiska arbetet förenad uppgift. Det medför, att arbetet går lättare
i skolan, att sinnet blir friskare, och det utvecklar personligheten till självansvar,
dådighet, mod och inbördes hjälp. Det för även lärare och elever tillsammans
på ett för båda parterna synnerligen lyckligt sätt.

Jag skall tillåta mig, för att styrka detta påstående, att i allra största korthet
angiva ett par synpunkter, som en av de mera framstående pedagogerna,
den kände rektorn vid norra realläroverket i Stockholm, lektor Svedelius, uti
ett anförande en gång uttalat. Han säger: »Gymnastik — det är nog bra,

men framför allt fordras nu ett ordnat friluftsliv, så att pojkar, och ej minst
de s. k. plugghästarna och ’stugsittarna’, redan som små få lära sig uppfriskande
och stärkande idrotter. Tänk om varje svensk pojke och svensk
flicka redan i 9—10-årsåldern finge lära sig att löpa på skidor, där sådan vinteridrott
kan bedrivas. De skulle få smak för det i tidiga år. Detta är bara
en viktig idrottsgren, det finns många andra. På gymnasiet finns det ännu
fullt upp med lärjungar, som inte kunna sköta ett par skidor eller löpa på dem
så, att den idrotten skänker något nöje. Och kunna de inte göra det, innan
de bliva gymnasister, så lära de sig det inte sedan heller. Det finnes för övrigt
ingenting mer tacksamt för en lärare än att taga sina lärjungar, helst då
de ännu äro småpojkar, med sig några timmar och lära dem skidlöpningens
konst i tidiga år och på ett rationellt sätt.

Detta kallar jag att föra in idrotten i skolan. Skolidrotten skall framför
allt vara sådan, att den skänker nöje och stimulerar till fortsatt övning på
egen hand och det livet igenom, på samma gång som den ger en naturlig och
välbehövlig rekreation från stillasittande arbete inomhus.»

Utskottet kan väl ändå icke nå allvar ifrågasätta, att om man tar bort ett
par tre timmar i veckan till idrottsliv från den bestämda arbetstiden, detta
leder till, att det kunskapsmått, som skall inläras, ej skulle kunna på ett
tillfredsställande sätt komma eleverna till godo. Har England, världens mest
framstående nation enligt mångas mening, råd att offra hela lördagen för
detta ändamål, måtte vi väl kunna offra timmarna efter frukostlovet en dag
i veckan. Jag vill särskilt framhålla, att arbetet blir mera effektivt, det arbetas
intensivare och med större resultat, om man kunde få en lämplig motvikt
mot de teoretiska studierna genom detta idrottsliv.

Det förefaller mig emellertid som om kanske utskottet icke skulle ansett det
först anförda skälet vara tillräckligt bärande, utan tillgripit det andra, nämligen
att det skulle bliva för dyrt, då det fordrade så mycket lärarkrafter. I detta
avseende ber jag få hänvisa till vad som yttrats från gymnastiska centralinstitutet,
som entusiastiskt biträtt den tanke, som framförts i min motion. Det

Om införande,
i skolorna av
ha l/''dagsled
i(/het för
friluftsliv.
(Forts.)

Nr 33. 102

Lördagen den 8 maj e. m.

Om införande säger, alt det redan nu finnes så många ämneslärare, som intressera sig för
1 Shål°daa aV ^eima sa^ 0°h de med fördel skulle kunna användas att leda idrottsövninledigheffår
gärna och utflykterna — såsom det sker i England — och att vidare åtskilliga
friluftsliv, av de unga själva, eleverna i de högre klasserna, kunna användas för ändamå(Forts.
) let. Det finnes för övrigt gymnastiklärare och många andra, som med stort
intresse skulle åtaga sig denna uppgift.

I detta sammanhang må anföras en synpunkt, som jag tror talar för detta
förslag. Eleverna arbeta under veckan ganska strängt i skolan och ha mycket
stort behov och även lust för att deltaga i idrott, men detta sker f. n.
nästan uteslutande på söndagen. Söndagarna äro ofta helt anslagna till detta,
men vad för tid blir då över för barnen till familjeliv, till att få vara i sina
hem'' tillsammans med sina föräldrar? Kunde man tänka sig saken så ordnad,
att de unga finge ha sin idrottsdag på lördagen, skulle söndagen mera kunna
ägnas åt familjelivet, och då skulle ett viktigt mål kunna nås i detta sammanhang,
nämligen ökade möjligheter till ett förbättrat familjeliv.

Jag tror sålunda, att denna fråga icke får bedömas allenast från utskottets
enligt min tanke ganska trånga synpunkt på kunskapsmåttets inhämtande.
Det gäller här något vida mer, nämligen att ungdomen skall få en allsidig
fostran både intellektuellt och fysiskt och att Liijgs gamla ideal: En sund
själ i eu sund kropp, skall i möjligaste mån kunna förverkligas. Jag är rädd
för, att om den gamle Ling nu levde och kunde taga del av utskottets utlåtande,
skulle han verkligen undra på, om hans stora insats för den fysiska
fostrans utveckling blivit så pass verkningsfull, som många av oss tidigare
i detta avseende ha trott.

Jag har varit med om att skriva i många viktiga frågor vid denna riksdag,
men också i en del rätt så oväsentliga spörsmål. Skulle det då vara förmätet
att begära, att första kammaren skulle avlåta en skrivelse om denna enligt
mångas mening betydelsefulla sak till regeringen? Det är ju så, som reservanten
sagt, att den skrivelse, han föreslagit, är till sin natur mera inskränkt,
än vad jag motionerat om. Han vill ha en förutsättningslös utredning, huruvida
och i vilken utsträckning genom ändringar i vederbörande undervisningsplaner
för rikets skolor halvdagsledighet för friluftsliv må kunna beredas
skolornas elever. Utredningen behöver sålunda icke gälla alla skolformerna.
Då skolöverstyrelsen hemställt om, att man skulle företaga olika försök
och pröva sig fram till en lämplig lösning av denna fråga, så skall jag
tillåta mig, herr talman, att yrka bifall till reservantens förslag, under uttalande
av, att det här gäller en fråga, som i eminent grad är en hemmets fråga,
en både barnens och hemmets fråga.

Herr Almkvist: Herr talman, mina herrar! I avseende på de pedagogiska
synpunkter, som kunna läggas på denna fråga, kan jag för min del i huvudsak
instämma med den föregående ärade talaren, men jag anhåller att därjämte få
tillägga några ord om huru själva frågan ligger till för närvarande.

Det är så, att problemet om bättre åtgärder för ungdomens fysiska fostran
mycket nära sammanhänger med frågan, huruvida en överbelastning av arbete
inom olika läroanstalter för närvarande äger rum eller icke. Någon mera ingående
och systematisk undersökning, huruvida en sådan överbelastning verkligen
förefinnes, har icke ägt rum inom vårt land. Visserligen har frågan om
rationellt ordnande av den fysiska uppfostran vid upprepade tillfällen varit föremål
för överläggning, men till någon lösning efter rationella grunder har man
ännu icke lyckats komma. Man kan nog säga, att skolkommissionen gjort ett
försök, i det den föreslagit vissa positiva åtgärder, men det synes mig dock tämligen
uppenbart, att icke heller den lyckats få ett verkligt grepp på problemet.
De sakkunniga, som tillsatts för bearbetning av skolkommissionens olika

Lördagen den 8 maj e. in.

103 Nr JUL

förslag, förklara, att de på grund av begränsningen i det uppdrag, de fått, i eke Om införande
haft tillfälle att vid uppgörande av timplaner och kursplaner verkställa de mera1 S/^j^sav
ingående undersökningar om nödvändigheten av att vidtaga åtgärder för befräm- ledighet för
jande av ungdomens fysiska fostran, som denna viktiga fråga måhända under friluftsliv.
nuvarande förhållanden kräver. (Forte.)

En viss ledning för ett bedömande av den föreliggande frågans vikt har man
dock. Det finns nämligen vissa medeltal utarbetade för den arbetsbelastning
— normalarbetsbelastning — som man anser, att lärjungar på olika stadier
lämpligen kunnat utsättas för, men dessa medeltal äro icke svenska. Det är en
tysk forskare, Griesbach, som utarbetat sådana, och både skolkommissionen och
de sakkunniga, som bearbetet skolkommissionens utlåtande, åberopa dessa siffror.
Av dem framgår, att av en 10-åring i regel icke bör fordras mer än 5
timmars arbete och av en 18-åring icke mer än 8 timmars arbete. Om man jämför
dessa medelstalssiffror med de uppgifter, som tidigare lämnats från de
högre läroverken angående lärjungarnas arbetstid, finner man, att för gymnasierna
föreligger en avsevärd överbelastning, då nämligen såväl i latin- som i
realgymnasierna de båda högsta ringarna sedan länge tillbaka äro uppe i medeltal,
som växla mellan nära 9 och 9 1/s timmar. Redan nu relaterade omständighet
visar, att skäl till en närmare undersökning beträffande läroverken
föreligga.

Vad däremot folkskolan vidkommer, vill jag giva utskottets ärade ordförande
rätt däri, att behovet av ytterligare fysisk fostran, därest man anser
att denna sammanfaller med ett visst behov av ytterligare ledighetsdagar, måhända
där icke är så stort som inom de högre skolorna. Då talaren emellertid
som stöd för sitt anförande beträffande folkskolorna nämnde, att antalet
dagar under ett läsår är 266, medan däremot det verkliga antalet läsdagar endast
uppgår till 202, får jag säga, att dessa siffror icke gälla sistnämnda skolor.
För dessa förhåller det sig nämligen på det sättet, att i gällande författning
för statsbidrags utgående föreskrives, att undervisningen under kalenderåret,
d. v. s. från vårterminens början och till dess slut samt från höstterminens
början och till dess slut. skall omsluta en tid av 242
dagar, men detta antal får icke ställas i relation till antalet verkliga
läsdagar under läsåret. Vill man ha fram en siffra, som visar hur många lovdagar,
som gå bort under läsåret, får man anställa en helt annan jämförelse.

För folkskolan är stadgat, att minimitiden skall vara 34 V» veckor, det vill säga
207 dagar. I de skilda skoldistriktens reglementen föreskrives både huru många
lovdagar, som få förekomma, och antalet verkliga läsdagar. Det senare växlar
något, men i de flesta skoldistrikt är det för heltidsläsande skolor 192. Det
är således skillnaden mellan 207 och 192, som visar det antal dagar, som icke
användes till egentligt skolarbete.

Vidare tillåter jag mig framhålla, att riksdagen inom en mer eller mindre
nära liggande framtid skall taga ståndpunkt till ett av de mest omfattande
skolreformförslag, som framlagts i vårt land. Under sådana förhållanden är
det alldeles givet av mycket stor betydelse, att även den stora del av uppfostrans
problem, som omfattar, vad till ungdomens fysiska fostran hörer, blir upptagen
till allsidigt skärskådande. > En undersökning har av alla •— nästan
undantagslöst •— som hittills yttrat sig om skolreformförslaget, rekommenderats.
För min del anser jag det vara alldeles nödvändigt för ett rätt bedömande
av den stora omorganisationsfrågan, att en ingående undersökning på ifrågavarande
område verkställes jämväl för vårt land. Denna undersökning bör, såsom
av reservanten också påyrkas, vara fullständigt förutsättningslös.

Till sist vill jag säga det, att de uppkonstruerade kostnader, som man kommit
till för införandet av halvdagsledighet för folkskolan, äro utomordentligt
överdrivna. Det behövs naturligtvis, om det skulle befinnas nödvändigt att

Nr 33. 104

Lördagen den 8 maj e. m.

Om införande
i skolorna av
halvdagsledighet
för
friluftsliv.
(Forts.)

även i dessa skolor genomföra en halvdagsledighet per vecka, inga särskilda
kostnader annat än möjligen i några av de större städerna, där speciellt utbildade
lärare eller ledare kunna för ändamålet behöva tillsättas.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka bifall till reservationen.

Herr Lindhagen: Motionären har upptagit skolkommissionens förslag i eu

viktig punkt, d. v. s. rörande den fysiska fostran. Jag .skall be att få begagna
tillfället att för min del få framhålla en sak, som oupphörligen påpekas
av föräldrarna, och det är den, att någon uppmärksamhet bör ägnas åt, att
det verkligen föreligger överansträngning i skolorna. Jag kan icke gilla den
uträkning, som skolöverstyrelsen gör, när den räknar ut, att så och så stor
del av året är fritid och så och så lång tid skall det arbetas. Skolöverstyrelsen
erkänner emellertid också, att man i vårt land på grund av de traditionellt
långa ferierna måste hopa mera arbete på den återstående delen av året. Redan
däri ligger ett erkännande av, att ett hopande överhövan där ägt rum.

Man kan icke bedöma saten på det sättet, att man säger, att så och så stor
del av året har skolungdomen fritt, och därför kan den icke bli överansträngd
under den andra delen av året, då den skall arbeta, låt vara något mera. Man
säger icke, att en maratonlöpare kan hålla ut och löpa maraton två dygn i
sträck och sedan vila sig under årets återstående 363 dygn. Han spränger hälsan
under dessa två dygn, och sedan hjälper det honom icke, även om han
skulle få vila till och med under återstående delen av sin livstid. Han kan icke
reparera sin skadade hälsa. Så är det också med skolungdomen i fråga om
ansträngande arbete. Detta måste bedömas efter vad en människa i olika
åldrar enligt naturens ordning förmår prestera under ett dygn. Går man där
utöver hövan och under för lång tid i sträck, betyder det i alla fall överansträngning,
och det särskilt under ungdomens viktigaste daningsperiod, pubertetsåldem.
Vad är det nu för fason att ha en skola, dit barnet eller ungdomen
skall gå Va 8 på morgonen för att komma hem 4 eller 5 på eftermiddagen. Sedan
ha de tre, fyra, ja ända till sex läxor, vilket jag som far vet om, och dessutom
ibland skrivning i hemmet på söndagen. Här har i dag behandlats en
åttatimmarsarbetsdag för vuxna arbetare, men sedan låter man ungdom månad
ut och månad in arbeta på detta sätt. Det är att ödelägga ett barns intelligens
och hälsa, såvitt jag förstår, och det är ett mycket farligt skolsystem.
Det är därför ganska viktigt, att sådana här frågor nu komma upp förberelsevis.

Saken är väl den, att livets skola blir i alla fall den förnämsta skolan. Den
tekniska och teoretiska undervisningen får icke vara annat än en måttlig
överbyggnad på densamma. Vad vi framför allt nu behöva, är en förändrad
skolreform, och varje uppslag, som kan bli diskuterat på vederbörligt
ställe, är välkommet och av behovet påkallat. Kan man bryta
ut något i förväg, är det bra, ty det blir en försmak av och förberedelse till
vad som måste ske. Det är i så fall icke annat än en god gärning, såvitt
jag förstår. Vad vi behöva är en karaktärsskola i stället för en pluggskola,
vad vi behöva, är att ungdomen danas för livet i stället för att danas till
minnesautomater, till de s. k. studiebegåvningar, som nu skola gynnas framför
andra. Det är en oerhörd fara, att dessa s. k. studiebegåvningar främst skola
gynnas. Vilka äro nu dessa s. k. begåvade? Jo, de som lättast lära sig minneskunskaper
och även en del, som därmed förena skarpsinne, d. v. s. teknisk
och formell begåvning. Vad däremot beträffar de skarpsinniga, produktiva
barnen, komma icke deras anlag fram förrän i allmänhet efter pubertetsåldern.
Minneskunskap, lätthet att magasinera andras tankar utan att behöva kläcka
ut några egna utan blott andras — dessa aiilag börja redan vid tidiga år.
Sistnämnda anlag karakterisera de s. k. studiebegåvade barnen. Det är regeln,

Lördagen den 8 maj e. in.

105 Nr 8!t.

ehuru det naturligtvis finnes undantag. Systemet är att dessa s. k. studie- Om införande
begåvningar, vilka med lätthet magasinera material och andras tankar men icke * sjcolorna av
hava några egna tankar, gå fram och bliva ledare och styresmän i alla högre ledighet för
ämbeten. Därför är världen också så dåligt styrd som den är, därigenom att de friluftsliv.
produktiva barnen undertryckas. (Fort».)

Jag anser sålunda, att motionen är synnerligen välbefogad, liksom jag anser
det mångläseri under den tid läsningen äger rum fullkomligt onödigt, och
det är brottsligt att påtvinga unga hjärnor en massa svårbegriplig matematik,
för att taga ett exempel, det är ett brott emot barn, skola, föräldrar och fädernesland.
Därför bör ju en sådan motion som denna kunnat föranleda till
— såsom också ställts i utsikt i skolöverstyrelsens yttrande — att man i någon
mån får pruta av på pensa. Det är ju alldeles i sin ordning, att ett sådant
övervägande i god tid kommer till stånd och även utföres provisoriskt, i
den mån det nu kan göras.

Vad kostnaderna beträffar medger jag ju, att de äro den ur vår synpunkt
obehagligaste sidan. Men när man använder så oerhört stora kostnader för
att överanstränga barnen med minneskunskaper, är ju detta en spottstyver för
att i någon mån förekomma olägenheterna av alla dessa stora utgifter. Och
då man anslår miljoner för värnplikten, varigenom värnpliktiga i stor utsträckning
äventyra sin hälsa, kan man väl anslå dessa styvrar, för att en del av
denna unga befolkning skall kunna förvärva och bibehålla sin hälsa. Emellertid,
detta resonemang, att det nödvändigt skall utbildas lärare till allting,
förefaller mig vara alltför professorsaktigt. I detta fall böra ledarenaturer
bland ungdomen genom självutbildning och organisation bland ungdomen kunna
tillräckligt leda utfärderna. Lärare, som få ledigt under den nya fritiden,
kunna ock hjälpa till. Dessutom böra kunna stå till buds frivilliga krafter, som
själva hava nytta och nöje av att deltaga i ungdomens strövtåg i naturen. Dessa
vägar skulle jag för min del hellre vilja förorda än utbildandet av en ny slags
lärarkår med därav följande kostnader.

Jag ber sålunda att få ansluta mig till det framställda yrkandet om bifall
till motionen.

I herr Lindhagens yttrande instämde herr Åkerman.

Herr Björnsson: Herr talman! Det är endast med en synnerligen stor

tvekan, som jag begärde ordet i denna fråga. Jag är ju själv lärare till yrket
och har under många år sysslat med undervisning, och just därför är jag så
rädd för att yttra mig i denna fråga.

Vårt nuvarande skolsystem är ju benhårt på grund av många omständigheter,
och det är naturligtvis svårt att säga, huru man skall kunna komma fram
till en bättre tingens ordning än den nuvarande. Man är å andra sidan på
många håll, där man ej direkt har med skolan att göra, oerhört tvärsäker på,
huru allting skall ordnas och göras. Vi hava t. ex. hört, huru den siste ärade
talaren betecknade det såsom ett brott i många avseenden att försöka lära ungdomen
litet matematik, och följaktligen att de personer, som nödgas ägna sig
åt detta, skola känna sig såsom brottslingar. Men jag är icke riktigt på det
klara med, huruvida ett brott föreligger, om blivande ingenjörer få syssla med
matematik.

Min erfarenhet är mycket begränsad. Jag har huvudsakligen sysslat med
undervisning i gymnasiet, men så mycket kan jag säga, att jag icke tror, att
man behöver taga så mycken statistik till hjälp för att konstatera, att överansträngning
råder bland de lärjungar, om vilka jag har erfarenhet.

Nu vill jag emellertid säga, att jag icke desto mindre tvekar att rösta för
reservationen, därför att jag har det intrycket, att man synes sikta mot ett mål

Nr 33. 106

Lördagen den 8 maj e. m.

^akohrm^m :för att traffa ett helt annat. Man har under debatten använt det betecknande
halvdags-° uttryckssättet, att man vill skapa en motvikt mot den andliga överansträngninledighet
för gen, eller hur man nu uttryckt saken. Man tänker sig sålunda det hela såsom
friluftsliv, en slags hävstång, där man på ena sidan har en tung vikt och där man vill
(Forts.) skapa jämvikt genom att på den andra sidan också lägga en tung vikt. Jag
tror icke att det är rätta sättet. Man kan efter min mening icke komma den
andliga överansträngningen i våra skolor till livs genom att till densamma
lägga en fysisk ansträngning, som kan urarta till en fysisk överansträngning.
Jag tror därför, att man framför allt bör taga sikte på den psykiska överansträngningen
mera direkt än här skett och inrikta sina åtgärder på dennas motarbetande.
Den nuvarande överansträngningen i skolorna beror delvis på orimliga
kurser men också på en hel del andra orimligheter i systemet, som jag här
icke skall gå in på. Jag menar sålunda, att man icke kan acceptera motionärens
eller reservantens tankegång, om man skall nå målet, en halv dags ledighet,
genom några slags små tekniska konstgrepp, utan man måste gå till grunden
med problemet att verkligen på ett eller annat sätt minska den ansträngning,
som kräves av lärjungarna i våra skolor för att inhämta ett visst mått av
kunskaper, både kvalitativt och kvantitativt.

Vidare är det en annan sak som gör mig en smula tveksam. Jag är rädd för,
att man genom, att man nu för tiden ägnar sig alltför mycket åt sport och friluftsliv
kan råka sätta den gamla utmärkta Lingska gymnastiken en smula
tillbaka, och det tror jag är mycket olyckligt. Den har framför sporten åtskilliga
företräden, som man icke bör glömma. Den kan anpassas så, att även svaga
barn kunna få en smula kroppsrörelse, och den har den stora fördelen, att den
tar alla med,, sig, under det att man ofta kan konstatera, att när skolbarnen
komma ut på lekplanen, är det de, som bäst behöva kroppsrörelse, som hålla
sig_ undan och laga, att de få de makligaste platserna, vid målet o. dyl. Jag
är icke alldeles säker på, att ett arrangemang, som tager sikte på motionärens
önskemål, skulle leda till ett gott resultat.

Nu är emellertid reservationen så försiktigt avfattad, att jag anser, att man
utan alltför stor risk för frågans snedvridande kan rösta för densamma.

Dop på proposition hördes nu.

Herr Vrång: Herr talman! Jag hör, att det ropas på proposition, och jag
skall för mitt vidkommande icke låta det dröja alltför länge, innan dessa önskningar
kunna bliva förverkligade. Men då jag deltagit i utskottets behandling
av förevarande fråga, finner jag mig även här böra säga några ord i saken.

Enligt min — och som jag tror även utskottsmajoritetens — mening sönderfaller
denna fråga åtminstone i två, och under överläggningens gång har
motionären t. o. m. föranlett, att den nu måste anses bestå av tre olika delar.
Han har nämligen, såvitt jag förstår, nyss antytt, att folkskolorna skola undantagas
från de skolor, som skulle bliva delaktiga av omsorgerna genom hans
motion. Den ena av de båda huvudfrågor, som måste dryftas i ett sammanhang
och som utskottet också, trots motionärens yttrande, ingående behandlat och ej
alls »nonchalant», är spörsmålet, huru det skall låta sig göra att efter ett bifall
till motionärens önskemål på skolschemat tränga samman de många ämnen och
omfattande kurser, som måste genomgås vid de olika skolorna. Den saken har
motionären såväl i motionen som under överläggningen med stor försiktighet
gått förbi. Såvitt jag förstår, är det icke mer än en, som varit inne något litet
på denna sak, nämligen herr Lindhagen, vilken såsom botemedel förordade att
minska kurserna. Men då bör väl den frågan först utredas, huru detta skall
låta sig göra och huru man skall lägga om undervisningen för att få så mycken
tid över, att man skall kunna taga bort dessa tre timmar, som det här är

Lördagen den 8 maj e. in.

107 Kr 33.

fråga om. Detta spörsmål anser jag vara av den beskaffenhet, att det för när- i msjJjiorna av
varande måste utesluta möjligheten att realisera den andra delen av frågan, halvdagsnämligen
den som motionären framburit i sin motion om tre-timmarnas-ledig- ledighet för
heten. Det framhölls inom utskottet, om det också icke kommit till uttryck i friluftsliv.
utskottets utlåtande, att det redan nu vid olika undervisningsanstalter förefin- (Fort*-)
nes lovdagar av skilda slag i så stor utsträckning, att lärjungarna vid skolorna
i själva verket hava den ledighet, som motionären önskat få förlagd till de tre
sista arbetstimmarna i veckan. Om jag t. ex. tänker på gymnasiet — och det
veta ju de, som genomgått allm. läroverk — förekommer där lov stundom två
eller tre gånger i månaden, bl. a. för skrivningar. Dagarna före dessa hava lärjungarna
inga läxor att läsa, och dessa dagar kunna alltså användas till detta
friluftsliv, som man här önskar få. Vidare förekommer regelbundet månadslov;
dessutom anordnas av lärarna utflykter av en eller annan anledning, såsom
än för botaniska exkursioner, eller vid skolresor. Vidare förekomma »mittelterminslov»,
»skurlov», »skridskolov» etc. och på sina ställen även s. k. gåsalov.
De lov, som skulle tarvas för att främja ungdomens hälsa genom nu föreslagna
tre timmars ledighet i veckan, anser jag sålunda redan finnas.

Då folkskoleinspektör Almkvist här anslutit sig till motionärens synpunkter,
bör det nämnas, att en annan folkskoleinspektör, som biträtt utskottets
beslut — men som tyvärr i dag icke är här närvarande — på grund av mångårig
och ingående erfarenhet om samma sak hyste en mening om behovet av
dessa lov, som gick i motsatt riktning mot motionärens uppfattning. Jag vågar
påstå, att hans erfarenhet om dessa förhållanden måste anses vara av vida
högre värde än motionärens.

Gång efter annan har här åberopats skolkommissionen. Jag skall nu icke
bringa till någon särskild erinran det öde, som övergick dess betänkande i allmänhet
(och således även denna fråga), men jag tycker, att man borde låta
detta betänkande vila i frid och åtminstone icke därur bryta ut ett stycke, om
vilket man för övrigt alls icke hört, att det på något särskilt sätt tilltalat den
opinion, som ägnade ifrågavarande betänkande sitt intresse. Sedan denna fråga
nu är väckt, får man väl vänta, att då vårt undervisningsväsende nästa gång
göres till föremål för revision, även skälig hänsyn kommer att tagas till här
ifrågasatta ledighet.

Herr Lindhagen eldade upp sig till ett som vanligt lyriskt och^varmt yttrande,
då saker äro före, som gripa hans hjärta, vilket denna fråga uppenbarligen
gjort. Jag vill emellertid gentemot honom erinra om, att till den överbelastning
på schemat, som för närvarande finns, har han helt nyligen, om också
icke med önskad framgång, försökt att få lägga ytterligare ett ämne: esperanto,
som skulle införas i »världens alla skolor». Jag tror, att vi också med denna
herr Lindhagens motion i minnet böra vara försiktiga, ty en annan gång kanske
esperanto kommer och en tredje gång måhända någonting annat.

Låtom oss se tiden an, tills en ny skolkommission visat, vilka hänsyn man
kan taga till denna fråga. I avvaktan på detta och med åberopande av de
skäl, som här i övrigt anförts, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ropen på proposition förnyades.

Herr Pers: Motionären ansåg sig böra uttrycka sin tacksamhet mot ut skottet

för vissa välvilliga uttryck mot hans tanke, som kommit till synes i utskottsutlåtandet.
Jag känner inte motionärens känslor, men när man ändå får
lov att inse, att det är den siste talarens ande, som vilar över utlåtandet, är
det inte så särdeles mycket, som motionären får anledning tacka för.

Jag begärde endast ordet för att säga, att jag anser att det vore mycket

Nr 33. 108

Lördagen den 8 maj e. m.

Om införande lyckligt, om kammaren ville ge en meningsyttring i motionens syfte. Även
1 halvctys™ om den siste talaren tror, att skolkommissionens arbete skall få ligga i fred,
ledighet för t°rde det val inte kunna undgås, att skolfrågan under de närmaste åren tages
friluftsliv, upp. av statsma,kterna på ett eller annat sätt, och då skulle, som sagt, en
(Fort*.) meningsyttring i denna riktning vara till gagn, om den kommer på ett så tidigt,
stadium, som här skulle kunna ske.

Jag delar i stort sett den uppfattning som herr Lindhagen här uttryckt om
dessa problem, och jag har.ju en rätt lång erfarenhet under ett liv, som i mycket
blivit ägnat åt undervisning och uppfostran. Jag anser, att lärarna och
lärareståndet överskatta värdet av kunskapsmeddelandet. Det är naturligt
för dem, måhända, men de ha en övertro på, att kunskapsmängden är det avgörande
för de unga. Medborgarna i allmänhet, föräldrarna som kommit till
större erfarenhet i livet, veta, att det är människans personlighet, att det är
en god avvägning av krafterna i människan, ett gott omdöme, flit, uthållighet
och manga andra karaktärsegenskaper, som bilda en duglig människa och
ge henne framgång. Detta underskattas i allmänhet av lärarvärlden. Vi
behöva omdömesgilla och harmoniska människor, och det kan vara tvivel
underkastat, om sådana kunna alstras genom att från sjunde året upp till
långt fram i ynglingaåren låta dem sitta på skolbänken, såsom nu sker. Därför
tror jag, att det vore gott, om en sådan meningsyttring komme till synes,
sa att man därigenom finge uppmärksamheten riktad på, att det animala livet,
livet ute i solljuset och i vindarna, i betraktande av naturen, där kroppens
krafter få ta ut sitt under några timmar en dag i veckan, skulle vara av
behovet påkallat och verka stärkande och till förmån även för kunskapsmeddelandet,
men framför allt till den harmoni i själens livsyttringar, som behöves
lör de unga.

Jag tror,, att inom folkskolan behövs det en stöt i denna riktning också. Till
min förvåning träffade jag för ett år sedan ett exempel på, att inom en hel
trakt hade befolkningen och lärarna fått den uppfattningen, att det var farligt
att låta barnen komma ut på skolplanen under rasterna, därför att barnen
kunde förkyla sig, och där existerade verkligen sådana förhållanden, att barnerf
n1(l„e ,ut ^der hela skoldagen utan sutto inne, därför att man var

låck! lör förkylning. Ja, jag tror, att en stöt kan behövas på alla håll i riktning
mot att låta kroppen få sitt under uppväxttiden för de unga.

Utlåtandet har fäst sig mycket vid kostnaden, och jag har med förvåning
läst skolöverstyrelsens utredning i den vägen. Men dessa kostnader äro bestamt
uppkonstruerade. Det kan inte behöva gå till på det sättet. En lärare
eller lärarinna, som har något sinne för sin uppgift och som har gått igenom
ett modernt seminarium, bör kunna ha ganska goda förutsättningar att leda
barnen i sin klass vid de där övningarna, och det kan inte komma i fråga att
betala särskilt för det. I läroverken har man gymnastiklärarna, men om de
aro upptagna, kan det säkert låta sig göra, att en ung lärare, som har särskilda
anlag tor detta., tar. på sig denna uppgift, i synnerhet om han kan få nå<*on
timmes minskning i sin tjänstgöring i kompensation.

Innan jag slutar, vill jag säga, att i fråga om tiden ha vi ju en reserv att
laga av, och det är de långa ferierna. Jag vet ju. att jag berör en mycket
ömtålig punkt, men min uppfattning som husfader har blivit, att våra ferier
a ro langa nog och att det i många hem är ganska besvärligt att veta, var man
skall gorå av barnen under denna långa tid. Jag tror också, att det vore
lyckligare för undervisningen, om terminerna utsträcktes men perforerades på
detta, satt, sa att både lärare och lärjungar kunde ta läsningen litet mindre
lorcerat.

Heir talman! Tiden är långt framskriden, men denna fråga ligger mig
■verkligen pa hjärtat, och därför har jag bett att få säga dessa ord. Jag tycker,

Lördagen den 8 maj e. in.

109 Nr 38.

att reservanten har formulerat sitt uttalande så pass blygsamt, att det skulle Om införande
vara rent av en demonstration, om kammaren skulle säga nej till en så ytterligt * \ °hav
försynt begäran. ledighet för

friluftsliv.

Herr Lindhagen: Beträffande införandet av undervisning i ett världsspråk, (Forts.)
som herr Vrång talade om, är det ju så, att den undervisningen kommer att
avlyfta en mängd överflödigt arbete från undervisningen i de andra språken,
som kan inskränkas till måttliga proportioner, så att man vinner genom en sådan
undervisning säkerligen mycket i fråga om lättande av skolornas arbetsbörda.

Herr Björnsson vände sig mot mig med att säga, att det ej är olämpligt, om
de, som skola bli ingenjörer, få lära sig »litet» matematik. Jag sade emellertid,
att man får lära sig »mycket» matematik, och varför skall hela landets
unga befolkning lära sig det, som några få blivande ingenjörer behöva? Det
är väl nog, om de, som bestämt sig för ett sådant yrke, få lära sig det. Det
är för övrigt de mest dumma och opraktiska saker, herr talman, som barnen få
anstränga sina hjärnor med. De få svara på sådana frågor som denna: Om
tio hönor värpa fem ägg på tio dagar, hur många ägg värper då en och en
fjärdedels höna på tre minuter?

Herr Anderson, Erik: Jag vill endast nämna, att de siffror jag anförde om
lästimmarna voro icke mina utan skolöverstyrelsens. Olikheten kan förklaras
därigenom, att skolöverstyrelsen har tagit första och sista läsdagen och således
lagt påsklovet inom terminen, ledare har påpekats, att de angivna kostnanaderna,
i närheten av 6 miljoner, skulle vara för högt tilltagna. Det är
emellertid räknat med lägre siffror än för de lärare, som undervisa i fortsättningsskolor.
Dessa siffror äro också skolöverstyrelsens, så jag har inte konstruerat
fram dem heller.

Jag skall inskränka mig till denna rättelse för att icke draga ut debatten
alltför långt, ehuru det annars kunde vara åtskilligt annat att svara på.

Herr Vrång: Jag vill endast genmäla mot herr Lindhagen, att i de flesta
av Sveriges skolor, nämligen folkskolorna, läses mig veterligen inga »levande
språk», så att där kan alltså herr Lindhagens världsspråk icke få den av honom
avsedda verkan i här ifrågavarande avseende.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Kock begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Nr 83. ilo

Lördagen den 8 maj e. m.

Om införande
i skolorna av
halvdagsledighet
för
friluftsliv.

(Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Anderson, Erik, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 31;

Nej -— 38.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.38 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1926. Kung! Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

261637

Tillbaka till dokumentetTill toppen