1926. Första kammaren. Nr 27

ProtokollRiksdagens protokoll 1926:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1926. Första kammaren. Nr 27.

Onsdagen den 21 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 221, angående överförande
till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
m. m., beslöts, att denna proposition skulle överlämnas, i vad
den avsåg återkallelse av en i punkten 11 under elfte huvudtiteln av statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag gjord framställning, till bankoutskottet
och, såvitt propositionen innefattade tillkännagivande, att Kungl. Maj:t
icke komme att till nu pågående riksdag avlåta proposition i ett under punkten
4 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen omförmält ärende, till statsutskottet
samt att propositionen i övrigt skulle hänvisas till andra särskilda utskottet.

Eöredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
222, angående anslag under riksstatens femte huvudtitel till dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 8, andra lagutskottets utlåtande nr 17 och första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 37, i anledning av väckta
motioner om sänkning av maximigränsen för utminutering av spirituösa.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 186 i
första kammaren av herr Johan Bergman m. fl. och nr 261 i andra kammaren
av herr Elof Ljunggren m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring i gällande bestämmelser angående utminutering till köpare
av spritdrycker, att maximigränsen för sådan utminutering (för närvarande
4 liter per kalendermånad) i möjligaste mån sänktes.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner 1:186 av herr Johan Bergman m. fl. och II: 261
av herr Elof Ljunggren m. fl., om sänkning av maximigränsen för utminutering
av spirituösa, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bergman, Johansson i Hornsberg och Elof Ljunggren,
vilka på anförda skäl yrkat, att utskottet skulle hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:186 av herr Bergman m. fl. samt II: 261 av herr
Första hammarens protokoll 1926. Nr 27. 1

Nr 27. 2

Onsdagen den 2>1 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

Elof Ljunggren m. fl., för sin del besluta, att 48 § i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker skulle erhålla följande ändrade lydelse: Spritdrycker

må ej till någon utminuteras i större myckenhet än tre liter i
kalendermånaden. Efter därom skriftligen gjord framställning äger dock bolag,
om särskilda skäl föreligga, medgiva köpare rätt att för visst tillfälle inköpa
större myckenhet än sålunda stadgats.

2) av herr Pers, som anfört:

_ »Systembolaget i Västerås har, föranlett av beslut av stadsfullmäktige, praktiserat
ett försäljningsmaximum av 2 liter per månad, förutom för juni och
december månader. Eörelsen har bedrivits utan att några större svårigheter
förmärkts, varför en generell nedsättning för hela landet torde kunna tillämpas
utan allt för stora olägenheter.»

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Den motion, som jag jämte

herr Israel Holmgren och några andra ledamöter av kammaren väckt angående
sänkning av maximigränsen för utminutering av spritdrycker, har, som vi hörde,
avstyrkts av bevillningsutskottet. Utskottet vill icke sänka maximum
ens så moderat som vi föreslagit i en reservation, från 4 till 3 liter, och orsaken
till detta är i huvudsak, säger utskottet, att restriktionsapparaten skulle
vara så oerhört känslig: de tusenstals mänskliga försöksobjekten i detta socialmedicinska
laboratorium böra icke retas. Det »skulle skapa ett irritationsmoment»,
heter det. Vad är det månne som irriterar? Tro inte herrarna, att
det mycket mera är dessa tusentals individuella restriktioner, där den ena eller
andra personen av för honom ofta okänd anledning eller åtminstone av anledning,
som han icke erkänner, får sig tilldelat ett annat litertal eller kanske bråktal
därav t. o. m., än hans granne. Dessa individuella restriktioner kunna möjligen
_i åtskilliga fall verka irriterande, men jag tillåter mig betvivla, att någon
verkligen på fullt allvar tror, att det blir någon större irritation på grund av
en så moderat generell nedsättning av högsta tilldelningen som från 4 till 3
liter. »Det är bättre med de individuella restriktionerna», säger man. Det
påvisas, att tre femtedelar av alla, som ha motböcker, genom dessa individuella
och lokala restriktioner fått sitt maximum nedsatt till 2 liter, samt tycker,
att det är bättre att fortsätta på den vägen. Ja, vem av oss har yrkat på att
man skall inskränka eller upphäva dessa individuella restriktioner? Vi gilla
dem^ visserligen icke principiellt, men vi vilja dock icke avskaffa dem, innan
vi få ett bättre system att sätta i stället. Fortsätt alltså, som hittills med individuella
och lokala restriktioner så mycket som helst, men sänk samtidigt,
generellt, maximigränsen. Så mycket bättre nykterhetseffekt måste det ju
då bli. Jag tillåter mig tro, att en sänkning av maximigränsen snarare skulle
minska än öka irritationen, ty därigenom minskades ju skillnaden mellan dem
som fatt sitt individuella maximum begränsat t. ex. till 2 liter och de mest
gynnade, som ha 4, ifall det nu skall betraktas som någon förmån eller lycka
att vara gynnad med ett större literantal.

Kontrollstyrelsen tycker nu, att allt är så väl beställt med dess patriarkaliska
människosortering, som enligt dess uppgift skulle i det hela ha sänkt
konsumtionen så väsentligt och alltjämt skulle fortfara att sänka den. Vi ha
i vår reservation påpekat, att den sänkning av konsumtionen, som det nuvarande
individuella kontrollsystemet har medfört, visserligen är ett faktum, om man
jämför den konsumtion, som förekom på den obegränsade köpfrihetens tid.
Men däremot är det fullkomligt ostridigt ådagalagt, att här i landet under de
tre sista åren pågått en jämn stegring av konsumtionen trots det individuella
kontrollsystemet. Enligt kontrollstyrelsens uppgift har just under de sista

Onsdagen den 21 april.

Nr 27.

uren systemet allt mer cell mer fulländats. Statistiken visar av denna
fulländning dock det resultatet, att konsumtionen i alla fall stegrats. För
övrigt vill jag säga, att sänkning och en mycket större sänkning av konsumtionen
även kan uppnås på andra vägar. Det är ju icke så viktigt att nu upptaga
den saken till behandling, därför att vi icke för närvarande påyrka något
avskaffande av det individuella kontrollsystemet, men jag skall dock i förbigående
nämna, att man t. ex. i England, där man 1913 hade inemot ett par
hundra tusen fylleriförseelsefall (i hela England med Wales), 1918 genom generella,
för alla gällande restriktioner lyckades nedbringa siffran till en så låg
.siffra som 30,000. Det var en kolossal sänkning, men den uppnåddes icke
genom ett individuellt kontrollsystem utan som sagt tack vare generella re.
striktioner, vilka äro de enda, som den engelska karaktären, vilken tycker om
likhet inför lagen, kan finna sig i.

För att emellertid taga ett närmare till hands liggande exempel, vill jag
erinra om tillståndet i vårt eget land under den tid, då tillgången på spritdrycker
var minst, nämligen 1917 och 1918, då det rådde i viss mån förbudsliknande
förhållanden. Då gingo fylleriförseelserna och alla andra sociala
skadeverkningar av alkoholbruket ned till en rekordmässigt låg siffra. Konsumtionen
var blott omkring halvannan liter pr år och invånare, och fylleriförseelserna
voro nere i 17- ä 18,000 i hela riket medan de år 1916 voro 44,000
och för närvarande torde hålla sig omkring 32,000. Detta visar, att ju
mindre man tillåter folk att få av sprit, även s. k. laglig sådan, och icke bara
ju mer man bekämpar smugglingen, desto mindre bli de sociala skadeverkningarna.
Det kan säkerligen icke bortdiskuteras, och det synes ju vara ganska
axiomatiskt, ty sprit är sprit, vem som än säljer den.

»Den del av inköpskapaciteten, som lämnats oanvänd, är, tvärt emot vad
motionärerna synas hava antagit, relativt obetydlig» och den utgjorde i medeltal
för motbok under 1925 endast något över en tredjedels liter, anmärker
utskottet. Detta ha visst icke motionärerna förbisett. Men utskottet har här
glömt sin förkärlek för den individuella kontrollen, åtminstone kontrollen av
sina siffror. Vad som skulle jämföras här, är den marginal, som uppstår för
dem, som hava de 4 literna obeskurna. Det är ju endast dessa, som motionens
inskränkning drabbar. Dessa äro enligt kontrollstyrelsens uppgift inemot
300,000 personer, och för dem blir skillnaden högst väsentligt större än en
tredjedels liter. Skillnaden blir nära nog 2 liter, ty medelinköpet var ju år
1925 2;08 liter. Det är denna breda marginal, som erbjuder så många möjligheter
till det motboksmångleri och den olaga men i stort sett okontrollerbara
handel med motbokssprit, som motionärerna vilja inskränka och vars fara kontrollstyrelsen
i sitt utlåtande själv uttryckligen bekräftar.

Kontrollstyrelsen och utskottet frukta vidare ökade krav på s. k. extra tilldelning.
Ifall denna fora vore befogad, så borde väl de orter, där bolagen
själva redan nu tillämpa ett maximum av 2 liter — alltså vida lägre°än
denna beskedliga 3-litersgräns, vars befarade verkningar till den grad ha uppskrämt
kontrollstyrelsen och utskottet — ha en fruktansvärd extra tilldelning.
Låt oss se efter, hur det förhåller sig! De orter i riket, där ett 2-litersmaximum
tillämpas, äro Kristinehamn, Askersund, Åmål, Lindesberg, Sala, Hedemora,
Söderhamn, Hudiksvall, och man kan möjligen räkna dit även Västerås,
ehuru denna stad 1925 endast pa det sättet hade 2-litersmaximum, att man
undantog månaderna juni och december, då Västeråsborna synas anse att strömmen
bör släppas på mer än vanligt. Ifall man räknar bort Västerås, som således
icke är fullt analogt med de andra, visar det sig, att medelinköpen i de
städer, som hava 2-litersmaximum, höllo sig vid omkring 1.40 liter pr månad
och motboksägare. Det är, som vi se, icke alls någon stor tilldelning och understiger
vida medeltalet i hela riket. Detta är dock hela tilldelningen, inklu -

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

Nr 27. 4

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för idminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

sive de s. k. extra. Det framgår härav ganska tydligt, att även där man
inskränker maximum till 2 liter, uppstår ingen särskilt stor extra tilldelning.
Det argument, som ur den synpunkten anföres mot förslaget om den ännu
moderatare sänkningen till 3 liter, synes mig därför fullständigt avlivat.

Jag håller utskottsmajoriteten räkning för att den icke åberopat faran för
ökad smuggling och annan olaga spritåtkomst såsom en befarad följd av sänkningen
från 1 till 3 liters maximum. Kontrollstyrelsen, och framför allt pressen,
ha emellertid åberopat det skälet, och jag vill därför upptaga även det till
bemötande. Jag delar i detta avseende fullkomligt herr Kömgs mening, som
han vid en föregående riksdag uttalade i motiveringen till den reservation, som
han då avgav och som gick ut pa precis detsamma som vi nu föreslå, nämligen
3 liters maximum. Han sade då, att »en så måttlig nedsättning torde icke öka
frestelsen till anlitande av olovliga sätt att åtkomma sprit». Det tror jag att
herr Röing hade fullkomligt rätt i, och det bestyrkes också av statistiken tran
de håll, där man redan har generellt minskat maximum, till. 2 liter eller 1 hter.
Det finns nämligen orter i riket, där man t. o. in. har 1-litersmaximumPå
dessa orter äro fyllerisiffrorna, som ju anses vara i viss mån en mätare på den
olaga sprithandelns omfattning, i regel synnerligen. låga, medan de högsta
fyllerifallssiffrorna, sådana som 43, 35, 34 pr 1,000 invånare t. ex., just tillhöra
sådana samhällen, där 4-litersgränsen är bibehållen, 1 yllensiffrån a de
orter, där maximitalet är 2 eller 1 liter går i medeltal till 14 ä 15 pr 1,000 och
på somliga av dessa orter kan man konstatera så laga siffror som 6 och 7 pr
1,000.

Kontrollsstyrelsen säger i sitt utlåtande att de sociala skadeverkningar, som
alkoholkonsumtionen medför, ingalunda äro direkt proportionella mot konsumtionens
storlek utan i stället i minst lika hög grad beroende av de former, under
vilka den försiggår. Men vad visar nu erfarenheten om dessa skadeverkningar.
Jo, fylleriförseelserna ha nära nog fyrdubblats på Sveriges landsbygd
under de tre sista åren, då konsumtionen av den lagliga spriten har ökats.
Det är ett förhållande, som man icke omedelbart observerar i statistiken, om
man endast ser på den allmänna fyllerisiffran för riket, vilken är ungefär stationär.
Det har emellertid visat sig, att fylleriförseelserna stegrats .alldeles
oerhört på landsbygden och även i de flesta städer. Däremot har i några
städer, bl. a. i Stockholm och Göteborg tack vare bättre ordning och åtskilliga
andra omständigheter en viss minskning skett, och detta.har medfört, att siffran
för hela riket ser någorlunda presentabel ut (omkring 32,000). Men en
mer än tredubblad, nära fyrdubblad fyllerisiffra för landsbygden, det är en ur
många olika synpunkter oroväckande företeelse och den ger ingen särdeles stor
anledning att skryta över det nu rådande kontrollsystemets genialiska fullkomlighet.

Härmed har jag bemött alla väsentliga argument, som anförts mot motionen
och reservationen. Jag skulle kunna sluta här, men jag har. ett par. ord att
tillägga. Jag kan icke med tystnad förbigå den förändring i de socialdemokratiska
utskottsledamöternas hållning i nykterhetsfrågan, som tydligare än
någonsin förr framträder vid studiet av föreliggande betänkande. Vad skall
man tro om den alldeles obrutna enhetsfront, varmed här socialdemokratiska
partiets samtliga representanter paradera vid sidan av spirituosafrihetens
gamla skyddsvakt, högerpartiet? Skall denna »fruktbärande samverkan», denna
nationella samling kring litern vara inledningen till det definitiva avsv.ärjandet
av förflutna tiders nykterhetsförvillelser? Skall detta stora folkliga
parti, vilket var det första, som på sitt program satte det totala och radikala
rusdrycksförbudet, hädanefter bliva parhäst med reaktionen i anspannet för
den nya brännvinskungens triumfvagn, vilken kör fram i sjJte att krossa den
svenska förbudsrörelsen, den största folkliga rörelsen i Sverige? Jag är över -

Onsdagen don -l upril

5 Nr 27.

tygarl om att detta icke är möjligt. Då man läser detta betänkande och ser
den fullkomliga enhälliglieten där samt finner det socialdemokratiska partiets
ledare i denna kammare, som samtidigt är ordförande i den socialdemokratiska
nykterhetsgruppen, avstyrka ett sådant självklart nykterhetskrav som de oreliggande
i skönt samförstånd med de gamla avstyrkarna av alla nykterhetsreformer,
kan lag omöjligen tro att denna förvånande hållning motsvarar stamningen
bland de djupa arbetarleden i vårt land. .lag ar övertygad om att det
finnes tusental och åter tusental bland dem som med indignation komma att
beklaga sina representanters uppträdande i dag. Ifall man nu aberopar tory
budsom röstningen, vill jag svara, afl jag icke bortser från den saken. Vi
begära icke heller i dag något förbudsbeslut, och vi ha icke gjort det pa liera
är. Vi veta mycket väl, att den allmänna folkmeningen dessförinnan maste
manifestera sig på ett annat sätt än hittills för att vi skola kunna med framgång
framlägga något sådant förslag. Det enda vi i dag ha begärt ar e
mycket moderat steg på avalkoholiseringens och de nyktrare folkvanornas väg
något som även för arbetarpartiet helt visst är ett viktigt intresse. Men ave
när det gäller att taga detta lilla ytterst moderata steg, vagrar man att samverka
med oss. Det är svårt att tro sina ögon, nar man laser utskottets utlåtande.
Det är ju så. att Herodes och Pilatus ibland kunna bliva vänner
»Mellan dem både förr rått ovänskap», heter det i skritten. De bil emellertid
vänner, när det gäller att släppa lös Barrabas Jag hoppas dock, att den
sortens vänskap inte skall bliva evig. Det vore for bedrövligt annars.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Ang. maximigränsen

för ut mina
tering av
spritdrycker.
(Forts.)

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Såsom framgar av

betänkandet, har utskottet tämligen enhälligt dragit den slutsats, som här föreligger.
Av utskottets 20 ledamöter är det 4, som reserverat sig, då däremot de
16 anse, att den utveckling som det individuella kontrollsystemet haft under de
senaste ''fyra, fem åren, icke påkallar någon åtgärd i den riktning, som reservanten
här påyrkar. . „ „ „ , ,

Jag vill för min del från början betona, att jag icke skall ingå pa något bemötande
av vad reservanten här anfört. Ärendet är icke av den betydelse ur
nykterhetssynpunkt, att man är berättigad att som herr Bergman gör gällande,
att exempelvis det socialdemokratiska partiet pa grund av sin ställning till
detsamma svikit en förutvarande uppfattning i nykterhetsfrågam Om man
har gått in för det individuella kontrollsystemet, måste man också säga sig,
att man bör avvakta verkningarna av detta system, innan man ger sig in på
att generellt lagstifta om en sänkning av den maximikvantitet, som det liär är
fråga om. Av kontrollstyrelsens uppgifter framgår ju, ättled det individuella
kontrollsystem, som nu är rådande, under de senaste fem åren maximikvantiteterna
allt mer och mer hava begränsats. Av samtliga motboksinnehavare komma
nu 3h icke upp till mer än högst 2 liter. Endast 2/s ha en tilldelning av
över 2 liter per månad, och blott omkring 1A en tilldelning av 4 liter per månad.
Den utveckling, som de sista åren ägt rum, har visat, att från kontrollstyrelsens
sida såväl som från bolagens sida göres allt för att bringa tilldelning av spritdrycker
i full överensstämmelse med vad som kan anses innefattas i ett lojalt
behov. En lagstiftning, som går ut på att nu, utan att någon egentlig anledning
därtill förefinnes, generellt minska maximikvantiteten till 3 liter, överensstämmer
icke med vad vi äro vana vid. Om missbruk förekommer på ett
område, brukar riksdagen försöka att genom lagstiftningsåtgärder hindra detsamma.
Om man 1920, då spriten efter krigets slut lössläpptes, kommit med
förslag om effektiva åtgärder för att minska försäljningen, hade någon motivering
kunnat anföras för ett sådant yrkande. Men när efter 1920 alla ansträngningar
gå ut på att söka individuellt begränsa och nedbringa den maximi -

Nr 27. 6

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

kvantitet, som får inköpas, förefaller enligt min mening behovet av en lagstiftning
icke så stark, som fallet vore, i händelse bolagen missbrukade sin rätt till
individuell begränsning. Jag tror därför, att om man här skulle följa reservantens
yrkande, skulle det, såsom utskottet också framhåller, medföra en onödig
irritation ibland de lager av befolkningen, som över huvud icke veta med sig,
att de missbrukat sin inköpsrätt.

Utvecklingen har gått i riktning mot begränsning av tilldelningen, och det är
icke sagt, att den nått sin avslutning. Tvärtom fortsätter ju denna begränsning,
och vad bolagen och kontrollstyrelsen i detta avseende verka, är, som jag tror’
att även herr Bergman erkänner, till nykterhetssakens fromma i långt högre
grad än motioner av detta slag. Jag tror därför för min del, att när utskottet
med så stor övervikt som med 16 röster av 20 kommit till sin hemställan, beror
det icke på att majoriteten hyser den meningen, att spriten bör vara så lätt tillgänglig
som möjligt, utan det har föranletts av den åsikten, att kontrollsystemet
skulle allvarligt skadas av ständiga inskränkningar. Denna gång skulle
det bliva 3 liter, nästa gång naturligtvis 2 liter, och resultatet skulle bliva ett
osäkerhetstillstånd,^ varigenom försöken att göra det individuella kontrollsystemet
till vad det från början varit avsett att bliva allt mer och mer skulle försvåras.

Med denna uppfattning är det, som utskottets majoritet har kommit till sitt
avstyrkande förslag. Jag skall nu, utan att ingå på något bemötande av vad
den föregående ärade talaren anfört, endast be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bärg: Herr talman! Det är kanske för mycket begärt, att jag skulle
helt och hållet tiga efter herr Bergmans anförande i denna fråga.

För mig var det ingen nyhet, att den sista delen av herr Bergmans anförande
var det väsentliga icke allenast i debatten i dag, utan i hela denna aktion,
d. v. s. han ville framför allt få ett tillfälle att utpeka de socialdemokratiska
nykterhetsvännerna såsom de, vilka slutit upp vid sidan av spritkultens gamla
skyddsvakt, högern, för att krossa förbudsrörelsen och vad det nu allt var. Jag
har som sagt långt förut vetat, att detta var det väsentliga, och jag fick det
ytterligare bestyrkt, då herr Bergman var så ivrig, att han till och med höll på
att glömma kärnpunkten i det hela eller att yrka bifall till sin reservation. Jag
skall nu icke ingå i. någon polemik på denna politiska linje, ty det tjänar icke
mycket till. Jag vill bara säga, att något fetare ben måste man söka för att
hålla sig politiskt uppe än skillnaden mellan 4 och 3 liter sprit. Jag vill i
stället, anföra några skäl —■ de må nu underkännas eller icke underkännas —
som vid ställningstagandet i denna fråga hava varit avgörande för mig och,
som jag tror, även för mina partivänner, vilka tillhöra: den socialdemokratiska
nykterhetsgruppen. Jag ber att få göra det utan några politiska spekulationer
och att endast få resonera helt kallt, som jag och mina kamrater gjort, då vi
bedömt detta spörsmål. Jag har förut någon gång här i kammaren sagt, att jag
har ställt mig mycket tveksam till frågan, huruvida restriktionssystemet överhuvud
taget vore någonting, som ur nykterhetssynpunkt, enkannerligen ur förbudssynpunkt,
vore värt att stödja. För egen del bekänner jag, att jag har
slitits mellan denna ståndpunkt eller att gå fram för ett rent förbudskrav, vilket
för mig i fortsättningen är det enda hållbara. Visserligen måste jag till min
sorg konstatera — herr Bergman glömde även att betona den saken, och jag
skall därför be att få göra det — att utsikterna att få ett förbud äro för ögtyiblicket
inga i detta land. Men jag har den fasta förvissningen, att uppfattningen
skall mogna till det bättre och att vi vid ett kommande tillfälle skola kunna
lö.sa alkoholspörsmålet efter sådana linjer, som äro hållbara och de enda
verkligt eftersträvansvärda. Jag har mer än en gång ställt mig verkligt tvek -

Onsdagen den 21 april.

7 Nr

såra, huruvida ett laborerande med restriktioner vore någonting, som överhuvud
taget vore värt att stödja, och huruvida jag skulle biträda något som helst torslag
till inskränkningar och förbättringar och alla dessa manipulationer, som
skett med restriktionssystemet. Jag har då sagt, att det måhända vore ladihälare
och bättre samt att man slutligen nådde det enda värdefulla målet lättare
genom att släppa lös hela rusdryckshanteringen utan dessa restriktioner,
ty därigenom skulle ändock en reaktion snarare uppstå, som skulle leda till ett
bättre resultat. Men varje gång jag ställts i valet mellan att taga ett steg pa
restriktionernas väg eller att avstå dårifran, har jag icke haft mod att säga nej.
.Tåg tror också, att den uppfattningen så småningom stabiliserats inom nykterhetslägret
i detta land, att man måste i avvaktan på ett slutligt avgörande söka
att av de rådande förhållandena göra det bästa möjliga. Aven jag bär anslutit
mig till denna tanke, och när jag.har gjort det vill jag konsekvent och sa långt
mitt förstånd når följa denna linje.. .

I den nu föreliggande frågan år ju det enda syftet att söka minska, konsumtionen,
minska åtkomsten av spritdrycker, i detta, fall brännvin. Motionärerna
och reservanterna anse sig bäst kunna na fram till detta, mål genom att fa ert
generellt beslut om sänkning av tilldelningen från nuvarande maximum av fyra
till tre liter i månaden. Inom utskottet har man dryftat detta spörsmål och
kommit till det resultatet, att man skulle nå en minskning även på en annan
väg, som jag tror vara att föredraga framför denna generella minskning, nämligen
att ge kontrollstyrelsen och likaså systembolagen det stöd som de behöva,
i den mån intresse för saken finnes, för att företaga en sänkning av tilldelningen
ej allenast för dem, som hava de fyra litrarna, utan utefter hela linjen. Jag
frågar mig verkligen i detta fall: vilkendera åtgärden kan ur nykterhetssynpunkt
vara den klokaste, då ju denna tilldelning, denna begränsning och individuella
kontroll härvidlag syfta till att företaga en begränsning, en beskärning
under maximum för de människor och för de kategorier, där skadeverkningarna
av bruket äro störst. I vilken mån detta kan lyckas, kan jag icke bedöma, men
jag föreställer mig, att det icke är alldeles utan resultat. Om jag utgar ifrån,
att det finns någon verklighet i detta, att minskningen är störst beträffande sadana
personer, för vilka skadegörelsen av bruket är störst, da maste jag också
säga mig, att beträffande sådana, där tilldelningen är störst, har man också erkänt
sig hava den uppfattningen, att användandet är mindre skadlig:!:.

Om man nu i detta fall följer reservanterna, skulle detta innebära, att för
de 294,000 människor, som nu hava motböcker med en inköpsrätt av fyra liter
i månaden och som sålunda använda rusdrycker under de minsta skadeverkningarna,
skulle en minskning äga rum, utan att man därmed nådde en minskning
över hela linjen — således beträffande sadana personer, för vilka man kan
antaga, att bruket är skadligast. . . .

Om jag skulle välja mellan dessa linjer, kan jag för min del icke linna
annat, än att det även ur nykterhetssynpunkt är klokare att ge kontrollstyrelsen
stöd att på denna väg framgå i ett raskare tempo, nämligen att lata
gallra ut och dessutom företaga en sänkning av maximikvantiteten. Det är
också en väg, som sprithanteringen har beträtt. Om vi se på statistiken, framgår
därav, att under åren 1924 och 1925 antalet motboksinnehavare med en
inköpsrätt av fyra liter i månaden minskats med över .12,000 personer. Jag
tror, att kammarens ledamöter och även de, som ute i landet avlyssna herr
Bergmans anförande, måste säga sig, att det kan finnas verkligt reella skäl
för en annan ståndpunkt i detta fall, än just det. .som herr Bergman tillvitade
oss socialdemokratiska nykterhetsmän. Jag kan ju inom parentes få säga, att
det förefaller mig mindre ärligt att våga ge sken av att vårt ställningstagande
till denna fråga icke berott på sakliga skäl utan på lusten att sluta upp vid
spritkultens högvakt för att göra nykterhetsrörelsen i landet illa. Det skall

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

Jfr 27.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

S

8 Onsdagen den 21 april.

icke gärna lyckas herr Bergman att få resonans i så vida kretsar för detta
tal.

talman, utöver det nu anförda finns det ett annat skäl, som i
och för sig bör vara avgörande. Enligt mitt förmenande — och jag tror,
att jag har fullständigt rätt i den saken —• har man här icke att välja mellan
ett avslag eller ett bifall till motionerna å ena sidan och det nuvarande utskottsutlatandet
å andra. Jag) vill erinra om, huru denna fråga har legat
till förut i riksdagen. År 1920 framfördes en motion om sänkning av literantalet
från fyra till tva liter i månaden. Den bifölls då av andra! kammaren
med 103 röster mot 53, men den avslogs i första kammaren med 66
röster mot 36. Det var sålunda en majoritet för sänkning inom andra kammaren
av 50 röster, under det att första kammaren avslog. Motionen åter-\921-

bifölls o. den andra med 75 röster mot 73, således med endast 2 rösters majoritet-
Sedan dess har jag icke funnit, att en sådan förskjutning i nykterhetsvänhg
riktning och i varje fall icke i en .sådan fråga som denna, inträffat
i riksdagen, att det finns den allra minsta utsikt att få igenom ett förslag
om sänkning. När herr Bergman därför resonerade på det sättet, glömde han
b?r^ faktum. Det vågar jag påstå. Det är icke möjligt att nå dit. När
vi därför varit ställda i valet mellan att genom vårt inflytande få utskottets
betänkande så formulerat, att det gåve kontrollstyrelsen det stöd, denna styrelse
så väl behöver för att gå fram på den individuella prövningens väg, eller
ett avslag på motionerna och ett bifall i ett oförmånligare utskottsbetänkande,
har det synts oss vara i och för sig mera avgörande skäl för att gå den vägen,
som utskottsmajoriteten gjort, om man verkligen vill gagna nykterheten i detta
fall. Om man ser på saken på det sättet, tror jag icke, att ett sådant uttalande
kan göras mot de socialdemokratiska nykterhetsvännerna i utskottet, som herr
Bergman gjorde sig skyldig till.

Nu vet jag, herr talman, att det resultat som vinnes, om riksdagen bifaller
utskottets hemställan, är synnerligen magert, men det förefaller mig i varje
fall då^ frågan bragts inför riksdagens prövning och man står i valet mellan
att fa någonting eller ingenting alls, att det då icke kan tillvitas oss någon antinykterhetsvänlig
ståndpunkt, som söker det lilla som möjligen kan erbjudas för
a,tt gagna nykterheten hellre än att endast genom en rösträkning få konstaterat
ytterligare ett nederlag.

Det är dessa omständigheter, herr talman, som för mig varit vägledande vid
denna frågas bedömande, och jag ber att med denna förklaring få ansluta mig
till utskottets yrkande, till vilket jag hemställer om bifall.

■ Ekman,. Karl Johan: Herr greve och talman, mina herrar! Jag skall

icke pa något sätt blanda in politiK i denna fråga, men jag- vill säga, att jag
under ett kommittéarbete, varmed jag nu är sysselsatt, fått en överblick över,
vilken verkligt svar nationalskada rusdrycksmissbruket ännu är i vårt land.

V''01'' därför, att det skulle vara lyckligt, om riksdagen nu ville tillmötesgå
sa manga nykterhetsvänners önskan att göra någon ytterligare inskränkning.
Man måste dock besinna, att denna nykterhetsrörelse, som så länge intresserat
Var!p ° k’ ar .en rörelse av den största ideella innebörd, som icke kan annat än
medföra välsignelse för vårt folk.

Nu har det sagts — och det är ju ett faktum — att nykterhetstillståndet förbättrats
till följd av de inskränkningar, som redan finnas. Det står i utskottets
betänkande. »Utan tvivel hava dessa åtgärder medverkat till den avsevärda
minskning av spritdryckskonsumtionen, som ägt ruin sedan år 1920.» — Man
ser sålunda^ att inskränkningarna av detta slag verkligen haft en praktisk innebörd,
och då det nu förhåller sig på det sättet, att man redan har beträffande

Onsdagen den 24 april.

9 Nr -27.

tre femtedelar av alla motböcker en begränsning till två liter i månaden, skulle
det icke vara för mycket begärt, om eu allmän begränsning till tre liter ägde
rum. Jag tror icke, att det förhåller sig såsom utskottet siiger, att detta på
något sätt skulle kunna bliva ett irritationsmoment för den allmänna meningen,
utan jag tror snarare, att om man skulle gå in på den väg, som här har rekommenderats,
nämligen att kontrollstyrelsen och systembolagen skulle tillåtas att
ytterligare beskära den rätt, som lagen dock medger, nämligen till fyra liter i
månaden, är man inne på en väg, som orsakar irritation. Ty det är ju alldeles
givet, att då lagen medgiver en tilldelning av fyra liter i månaden och ett ämbetsverk
eller bolag skulle komma och beröva folk denna lagliga rätt, skulle
detta verka irriterande. Om däremot en inskränkning göres på det sätt, som
motionärerna föreslagit, tror jag icke, att några kunna bliva irriterade av detta.

Jag hemställer alltså om bifall till den av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Åkerberg: De motsättningar i denna sak, som kommit till synes och
varåt herr Bergman i slutet av sitt anförande gav en så tillspetsad form, bottna,
förmodar jag, innerst i olika uppfattningar om de uppgifter, som restriktionssystemet
skall tjäna. För herr Bergman är hela detta system ett ont;
han betecknade det i ett anförande i fjol såsom en ny vingud, som man börjat
dyrka här i landet. Alltså är det uppenbart, att han vill göra allt för att
komma denna vingud till livs och få systemet att urspåra eller upphöra. För
åtminstone en hel del av oss andra är detta system ett positivt gott, som kan
användas till befrämjande av folknykterheten i landet. För oss ligger saken
så, att man bör försöka treva sig fram och få systemet inriktat på bästa möjliga
sätt så att det kan tjäna detta syfte. Men sådana rent spontana ingrepp,
som det här är fråga om och som icke bygga på någon verklig värdesättning
eller kalkylering över följderna, kan icke befrämja ett sådant syfte.

Det nuvarande systemet bygger på den fundamentala principen att försöka
tilldela var och en vad han verkligen behöver — naturligtvis inom ramen av
vad som kan anses vara socialt lämpligt. Vad det normala eller lämpliga är,
är naturligtvis svårt att säga, men jag förmodar, att om man ser det ur folknykterhetssynpunkt,
måste det sägas vara lika farligt att sätta gränsen för
lågt som att sätta den för högt.

Herr Bergman har påvisat att folknykterheten under kristiden, då det fanns
ett förbudsliknande tillstånd, stod synnerligen högt. Det är naturligtvis alldeles
riktigt, men den slutsats, han drog av detta, är icke lika riktig. På denna
tid fanns det ingen möjlighet för folk att på andra vägar komma över sprit.
Vi hava exempel från förbudsländer, där den officiella tilldelningen är lika
med ingen och fylleriförseelserna likväl äro betydligt flera än vad de för närvarande
äro i värt land, där man dock har satt en tilldelning av fyra liter i
månaden såsom maximum för medborgarna. För övrigt har herr Bergman
icke kunna uppvisa, att onykterheten och fylleriförseelsernas antal äro mindre
inom sådana områden, där systembolagen tilldela endast två liter i månaden,
än inom sådana, där befolkningen kan erhålla fyra liter i månaden. Jag tror,
att det till och med kan påvisas — jag har icke statistiken i mitt minne, men
jag tror att det förhåller sig så •— att i många områden där man har fyra liter
i månaden såsom maximum där har man icke större tilldelning per motboksägare
än på sådana områden, där maximum är satt till endast två liter.

Herr Bergman försökte göra gällande, att irritationsmomentet skulle bliva
mindre, om man sänkte tilldelningen för de högst tilldelade från fyra till tre
liter i månaden. Jag tror inte alls, att så skulle bliva fallet. Det torde icke
vara någon hemlighet, att själva systemet har sina häftigaste vedersakare kanske
just inom de kategorier, där man begåvats med denna högsta tilldelning.

Aru/. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

Nr 27.

10

Onsdagen den 21 april.

Ang. maxi- För övrigt finns det en hel del folk, för vilka fyra liter kunna anses en normal
tilldelning eller till och med vara ett minimum. Dessa människor komma om
tering av en sänkning äger rum, att skaffa sig resten på andra vägar genom heinbränspritdrycker.
ning, smuggling och framför allt, tänker jag, genom att frekvensen på restau(Forts.
) ranterna då koinme att väsentligt ökas. Vilkendera vägen man väljer, måste
det sägas vara lika osympatiskt •— mindre sympatiskt under alla förhållanden
än att få sin tilldelning på utminuteringsvägen.

Ja g vill därmed icke hava sagt, att fyra liter i månaden skall anses vara
något normalt, som fastslagits på vetenskaplig väg. Det är ju mycket möjligt,
att de tre liter, som reservanterna gå in för, kunna vara en minst lika väl avvägd
kvantitet, men å andra sidan har man varken i motionerna eller i reservationen
framlagt något bevis för att tre liter är en lämpligare kvantitet ur folknykterhetens
synpunkt än fyra. Det är enligt min mening en viss fara i att
lappa på det gamla klädet, utan att man har klart för sig verkningarna därav.

Man kan tänka sig två sätt att realisera motionärernas och reservanternas
krav, nämligen antingen att det blir de personer, som för närvarande tilldelats
fyra liter, som få en sänkning och därvid komma i samma klass som de, som
förut hava tre liter. I så fall måste en sådan åtgärd ur folknykterhets synpunkt
komma att bliva av tämligen ringa betydelse, eller också blir det en sänkning
över hela linjen, så att de personer, som för närvarande hava fyra liter i månaden,
få antalet sänkt till tre samt att de, som nu hava tre liter i månaden, tilldelas
två o. s. v. Men detta skulle leda till en ny allmän revision av motboksregistret
vid alla bolag, och vad detta innebär tror jag, att var och en som något
så när haft erfarenhet om eu sådan registerrevision, kan vittna om. Jag
tror, att alla som haft erfarenhet om detta, måste be Gud bevara oss för en
sådan ny allmän motboksregisterrevision. Det är ju alldeles klart, att det nuvarande
systemet har sina fel, men jag tror icke, att de ligga på det området,
som motionärerna och reservanterna vidrört. Det svåraste felet torde vara, att
det praktiseras så olika i olika delar av landet. Det är antagligt, att man rätt
snart kommer att ställas inför nödvändigheten att anställa en revision av systemet,
och då kan det vara lämpligt att taga upp till omprövning det krav, som
motionärerna framställt. Men syftet med denna revision bör vara att göra systemet
mera effektivt, så att det kan gagna folknykterheten. Detta system är
dock ett värn, en barrikad mot de osociala krafter, som utan tvivel förbudstillståndet
t. ex. i Finland släppt lösa.

Ett bifall till reservationen skulle kanske icke rasera denna barrikad, men
jag tror att det skulle vara ett steg däremot, och då jag för min del anser att
det ligger fara i att på detta sätt steg för steg rasera det nuvarande systemet,
anser jag mig böra yrka avslag på reservationen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! När jag hörde talas om att

bevillningsutskottet i år skulle intaga en annan ståndpunkt till denna fråga,
än vad utskottet gjorde, när frågan varit uppe två gånger under de senaste åren
1921 och 1922, kunde jag icke värja mig för den reflexionen, att det skulle
vara av största intresse att få erfara, vilka sakliga motiv som av utskottet
kunde anföras för denna förändrade ståndpunkt. Vi hava nu i utskottets betänkande
fått se dessa motiv, och jag skall, innan jag går in på vad som här
nu anförts av ett par talare, försöka att se litet närmare på denna utskottets
motivering.

Både nu under diskussionen och i utskottets betänkande bibringas man av
de lämnade uppgifterna den uppfattningen, att vad som förekommit på detta
område under den senaste tiden har ur konsumtionssynpunkt inneburit en
oupphörlig förbättring. Utskottet kommer fram till detta, då utskottet säger:

Onsdagen den 21 april.

11 Nr 27.

»Utan tvivel hava dessa åtgärder medverkat till den avsevärda minskning av
spritdryckskonsumtionen, som ägt rum sedan år 1920.» Detta är ett uttryckssätt,
av vilket den med förhållandena obekante läsaren måste bibringas den
uppfattningen, att efter nämnda tid en ständig förbättring i konsumtionshänseende
ägt rum. Likaså har man nu under diskussionen gjort gällande, att
vi i detta avseende böra nöja oss med kontrollstyrelsens restriktionsåtgärder,
som efter hand tillämpats med allt bättre och bättre resultat.

Hurudana se då dessa resultat ur konsumtionssvnpunkt ut för de senaste
åren? Jo, på det sättet, att konsumtionskvantiteten av spritdrycker under de
lyra sista åren utgjort i avrundade belopp år 1922 25,745,000 liter, år 1923
20,318,000 liter, år 1924 28,452,000 liter och år 1925 29,673,000 liter. Det
är en oupphörlig och ständig ökning av konsumtionskvantiteten. Sådant ter
sig det faktiska förhållandet under det att man i utskottets betänkande brutit
ut statistiken för år 1920 och velat göra gällande, att man är på rätt väg och
att vi allt mer och mer förbättra vår ställning. Konsumtionskvantiteterna tala
här sitt obevekliga språk. Faktum är, att mot restriktionssystemets uppgifter
vid början av systemets införande, att det skulle efter hand på uppfostrans väg
minska konsumtionen och genom avvänjande införa en ökad folknykterhet,
emot detta löfte liksom också mot restriktionsvännernas beskrivning av vad
som nu sker stå dessa konsumtionssiffror, utvisande denna ständigt ökade spritkonsumtion.
Om — som torde vara fallet — denna konsumtion vidare sprides
på allt flera rekvirenter måste det ur folkuppfostringens synpunkt, så vitt
jag förstår, vara så mycket betänkligare. Det är mot en på detta sätt ständigt
ökad konsumtion, som det för den, som icke kan tycka, att det är bra,
att vi fortgå på det sättet, förefaller vara en ofrånkomlig uppgift att söka få
utvecklingskurvan i motsatt riktning. Vägarna därtill kunna vara flera. Fn
av de vägar, som alldeles ostridigt skulle leda till en minskning, är bifall till
det förslag, som här föreligger.

I fortsättningen av utskottets utlåtande säges det vidare, att ett bifall till
motionen sannolikt icke skulle leda till en minskning i konsumtionen, därför att
i stället för minskning av kvantiteterna för nu ifrågavarande 294,000 rekvirenter,
skulle komma en sådan mängd ansökningar om extra tilldelning, att
den skulle mer än uppväga den normala konsumtionskvantitetens minskning genom
maximisänkningen. Jag har svårt att förstå, att det kan vara riktigt. Den
extra tilldelningen skall ju förekomma endast i vissa speciella falk då en person
har särskild anledning att på grund av det eller det påyrka en ökning, t. ex.
vid namnsdagar, bröllop eller vad det kan vara. Det bör väl icke förekomma
flera eller färre dylika festanledningar därför att maximikvantiteten minskas
för en del motboksinnehavare.

Jag kan icke heller förstå, när man i fortsättningen i samma stycke talar
om, att den föreslagna anordningen skulle medföra svårigheter i kontrollavseende.
Man rekommenderar ju från utskottets sida en utvidgad individuell
behandling av samtliga rekvirenters konsumtionskrav. De, som förorda utskottets
hemställan om avslag på motionen göra det därför, säga de, att här
skall kontrollstyrelsen i ökad omfattning taga hand om varje speciellt fall och
syna det i sömmarna. Att å ena sidan hänvisa till den uppgiften och samtidigt
säga, att en hemställan om extra utdelning skulle vara klandervärd, därför att
den framkallar behov av kontroll i större omfattning förstår jag icke. Ty, som
sagt, man hänvisar ju till att genom kontrollstyrelsen och systembolagen skall
enligt utskottets mening individuell prövning förekomma i ett ökat antal fall.

Jag kan sålunda icke se annat än att utskottets motivering i dessa punkter
står i klar och rak strid mot den anvisning, som utskottsmajoritetens egna medlemmar
lämna i fortsättningen.

För övrigt tror jag att, om man nu skall som utskottet tala om »irritations -

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

(Forts.)

Sr 27.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

12 Onsdagen den 21 april.

moment», dessa just bestå i det förhållandet, att det är så olikartad utdelning.
När jag kommer ut och resonerar om det här, pekar man på, att det begås en
massa misstag i detta avseende. Den där har 4 liter, säger man, och han är
mindre skötsam. Jag får mindre och är mera skötsam än han. Det är denna
skillnad i fråga om kvantiteten för olika personer, som inom systemets verksamhet,
så vitt jag förstår, alltjämt är en av huvudanledningarna till irritationen.

Denna skillnad skulle minskas genom att maximikvantiteten sänkes. Sålunda
kan jag icke förstå, att utskottets tal om ökade irritationsmoment därest motionen
bifalles har något berättigande. För övrigt, om man därmed menar, att
det ur hela den stora konsumtionsgruppens samfällda synpunkt skulle kännas
obehagligt, att en sådan här minskning sker och att man därför på den sidan
kommer att mottaga beslutet med missnöje, så frågar jag: vilken nykterhetsåtgärd
av begränsande och restriktiv karaktär vill man påvisa, som icke skulle
framkalla precis samma känsla hos konsumtionsgrupperna. Jag tror icke, att
det finnes någon åtgärd av den art, att den icke skulle få den verkan. Skall
den omständigheten — för så vitt det finnes en majoritet, som vill göra inskränkningar
— att minoriteten icke tycker om dessa åtgärder, vara utgångspunkten
och huvudskälet för majoritetens ståndpunktstagande, komma vi
aldrig ur fläcken. Det skälet kan åberopas mot varje inskränkning och varje
minskning, som ifrågasättes.

Är det — har man anledning spörja — på det sättet, att man visserligen
icke vill vara med om denna sak, men om andra reformer? Det står nämligen
i fortsättningen i utskottets betänkande, att det avgörande skälet för utskottets
avstyrkande ståndpunkt varit, att ett bifall till motionerna i det nuvarande
läget utan tvivel komme att utgöra hinder för andra verkligt nykterhetsfrämjande
åtgärder.

Jag hemställer att av utskottet få besked om, vilka strävanden man där syftar
på och som man betecknar som »verkligt nykterhetsfrämjande». När man
som skäl för avslag säger, att ett bifall till motionerna skulle försvåra genomförande
av andra »verkligt nykterhetsfrämjande» åtgärder, bör man ha rättighet
att få veta, vilka åtgärder man syftar på och som man betecknar på det
sättet? Jag hoppas, att jag under den följande diskussionen skall från utskottets
sida få klart besked, vad det är man i detta avseende syftar på. Det är,
så vitt jag förstår, icke för mycket begärt, att kammaren får klart svar på den
punkten.

Det har sagts av någon under diskussionen — det var, tror jag, herr Nilsson
i Kristianstad — att det här vore fråga endast om en obetydlig sak. Ja, jag
undrar, om man har vilja och förmåga att rätt värdesätta hela den fråga, som
är uppe nu och det därmed gjorda försöket att få konsumtionen, icke att ökas
utan att minskas.

Vad betyder denna konsumtion för vårt folk? Om jag frånser alla personliga
och andra skador, som därmed äro förbundna och endast ser saken ekonomiskt
betyder den, om jag bara skärskådar frågan ur arbetarklassens synpunkt,
att ett belopp på minst 50,000.000 kronor årligen går från denna klass till spritinköp.
Det är årligen ett belopp större än sammanlagt statens anslag för bostadsändamål,
arbetslöshets- och sjukkasse- samt folkbildningsändamål gemensamt,
om jag frånser utgifterna till de ordinarie anstalterna i folkskolor och
läroverk. Kan kammaren med jämnmod åse, hur detta belopp årligen ökas,
utan att samma klass därför erhåller något som helst verkligt motvärde? När
det gäller en fråga, som har för den klassen den betydelsen, att den försvagar
klassens ställning med ett större belopp än det som utgår till de ovan nämnda
obestridligen oerhört betydelsefulla ändamålen gemensamt, då förefaller det
mig vara anledning att man från alla sidor åt den saken ägnar en alldeles sär -

Onsdagen den 21 april.

13 Nr -7.

skild uppmärksamhet. Att, som sagt, dessa utgiiter är tran år stiga på sätt
som nyss anförts kan icke vara annat än ett orosmoment. Och det synes mig
därför, att det finnes all anledning, att riksdagen verkligen gör det mesta möjliga
den kan för att hindra en sådan utveckling i fortsättningen.

Nu har här under diskussionen anförts, vad man kallar »ytterligare skäl»
mot reservationen och mot motionerna. Herr Bärgs sakskäl voro, om .lag uppfattade
honom rätt, två. Het ena var, att han tyckte, att en begränsning, som
endast träffade de 294,000 största rekvirenterna och alltså medför minskning
i sprittillgången enbart för dem, den skulle, enligt hans förmenande, icke ha så
synnerlig stor betydelse. ... . .

Jag kan emellertid icke utgå från eller tänka mig annat än att om maximikvantiteten
minskas, detta kommer att utöva en viss inverkan jämväl på bedömandet.
och utlämningen av övriga kvantiteter. Utan att det behöver bli på
det sätt, som herr Åkerberg ställde i utsikt, att man måste genomföra vad han
kallade en fullständig kvantitets- eller registerrevision, skulle ett beslut i överensstämmelse
med reservanternas hemställan här, såvitt jag förstår, på det sätt
påverka den fortsatta behandlingen jämväl av utlämningen i övrigt, att den revisionen
skulle komma av sig självt, utan att den behöver vara knuten till invecklade
eller svåra konstitutiva förändringar i systemet. Att, dä. såsom herr
Åkerberg gjorde genom talet om att, en dylik revision är ett oerhört vittutseende
och svårt företag, avvisa åtgärder, som skulle automatiskt verka i samma
riktning, förefaller mig icke heller vara något synnerligen gott argument från
deras sida, som sätta sig emot den föreslagna minskningen.

Det andra skälet, som herr Bärg anförde var, att det är »alldeles omöjligt»
att få denna sak igenom. Han anförde siffror från andra kammaren, utvisande
att majoriteten där för ett beslut i denna riktning andra gången var mindre än
första gången. Ja, om herr Bärg studerar varje reformfråga, som under en
följd av år ligger före till behandling i riksdagen, skall han finna, att siffran
på det sättet gått upp och ned för bifall eller avslag på ett reformyrkande. Men
aldrig har det ensamt för sig föranlett, att man uppgivit en saklig ståndpunkt,
som man haft och frånträtt densamma med den motiveringen, att här servet så
mörkt ut, att vi icke bry oss om att försöka få någon ändring. Att sålunda
direkt med hänsyn till de omedelbara utsikterna säga: här skola vi utan motstånd
låta fortsättningen bli sådan som den allmänna konsumtionsutvecklingen
visar, här skola vi med hänsyn till svårigheterna icke söka påverka våra allmänpolitiska
meningsfränder, det kan jag icke finna vara ett sätt, varpå ett
i och för sig berättigat krav skall föras till seger. Jag kan således icke heller
erkänna, att detta herr Bärgs skäl är verkligt bärkraftigt.

Jag skall icke gå in på herr Åkerbergs tal om, huruvida 3 eller 4 liter kan
vara den »vetenskapligt riktiga kvantiteten». Jag tror icke att någon kan i
detta fall åberopa sig på vetenskapen. De, som stå på samma ståndpunkt som
jag anse, att ingen människa mår illa av att helt undvara spritdrycker. Vi,
som levat i 40, 50 år utan att ha känt behov av sådana drycker, vi ha icke heller
något behov av en vetenskaplig utredning om en större eller mindre preciserad
kvantitet. Vad som är säkert är väl ändå, att ökad tillgång medför ökad onykterhet,
för såvitt som varje förtäring i viss mån innebär påverkan till berusning.
Beträffande herr Åkerbergs tal om folknykterhet, så borde det även för honom
vara utan vidare klart, att denna icke främjas genom att en större kvantitet utlämnas,
utan att i dylikt fall raka motsatsen sken.

Slutligen vill jag, då man åberopat siffror från Finland och Sverige, hänvisa
herr Åkerberg till en studie av en svensk jurist, som just i dagarna offentliggjorts
om den saken och som uppenbarligen visar, att skulle principen för anhållande
för berusning i Sverige vara densamma som följes i Finland och skulle
därtill tillämpningen därav vara densamma hos oss som där, så skulle vi må -

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

?ir 27. 14

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

hända fa röra oss med en siffra här i landet, som ett tiotal gånger överstege
den siffra, som förekommer i Finland. Att vid sådant förhållande under hänvisning
till de nämnda siffrorna draga lugnande slutsatser om nykterhetstillståndet
hos oss är ingalunda en hållbar argumentation.

Med vad jag hittills anfört tror jag mig sakligt och logiskt ha uppvisat, att
den motivering utskottet ställt sig på icke är hållbar, att utgångspunkten är
oriktig och att därför även slutsatsen måste vara felaktig.

Jag skall härtill ur rent politisk synpunkt lagga endast en enda sak. Till
mi^Zi• j f o några dagar sedan från regeringspartiets huvudorgan i pressen
följande fråga: »Spörj herr Ekman om han överhuvud taget har något positivt
reformkrav att föreslå till genomförande under den närmaste tiden i nvkterhetslragan,
och allt jämt skall svaret bli nej.»

När jag läste detta, tänkte jag, att redan vid den första fråga av denna art
som kommer att föreligga i riksdagen till behandling, skall livet självt ventilera
huruvida det påståendet äger giltighet eller icke. Vi frisinnade äro medvetna
om att det för ögonblicket icke går att komma till vad vi betrakta som
huvudmålet. Men vi anse, att vi böra söka skapa förutsättningar för en utveckling
i sådan riktning, som i alla avseenden gagnar land och folk. Det är alldeles
uppenbart, att det är ett steg i sådan riktning, med både praktisk och ideell
innebörd, som här föreligger. Vid den första uppmönstringen på den linjen,
som det blir fråga om, visar det sig däremot att det parti, som den tidningen
loreträder, tar position mot föreliggande reformkrav.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av herr Johan fiergman med
liera avgivna reservationen.

Herr Winberg: Ja, herr talman, det är ju så, att varje tid har sina stora
problem att brottas med, och den närvarande tidens stora problem tyckes vara
frågan om det skall vara 2, 3, 4 eller 5 liter! Detta är kanske litet nedslående
ur synpunkten av att nykterhetsfrågan innefattar andra stora spörsmål.
Men det är dock ! alla fall så. För min del skall jag be, att redan från början
få såga, att jag icke fäster någon avgörande betydelse vid, om det blir 3 eller 4
liter i månaden, ty jag tror visst icke, att däri ligger någon lösning av det
problem vi här debattera. Men jag skall i alla fall be att få säga några ord i
frågan.

För min del har jag varit motståndare till det nu praktiserade systemet allt
ifrån dess uppkomst första gången, och vad som inträffat sedan det började
praktiseras har icke föranlett mig att ändra ståndpunkt. Jag endast beklagar
de förbudsvänner, som då läto lura sig så kapitalt, att de ställde sig framför
den Brattska triumfvagnen. Jag tror, att de i dag icke ha anledning att rosa
denna sin ställning.

Jag skulle också vilja säga, att den fråga, som innefattas i detta problem
naturligtvis är rätt så omfattande, och det är icke möjligt att närmare ingå på
den i hela dess vidd. Varför jag varit motståndare till det praktiserade systemet
är, att detsamma legaliserat spritbruket på ett sätt som aldrig förr. Underset
att det förr visserligen förtärdes kanske lika mycket sprit som nu, så
ansågs det dock icke vara fullkomligt juste. Numera är det icke blott en medborgerlig
rättighet, utan det uppfattas av hundra tusentals människor som en
medborgerlig skyldighet att förbruka den kvantitet lagstiftaren tillmätt. Det
är däri faran ligger ur rent social synpunkt.

Nu har från deras sida. som förordat utskottets förslag och försvarat dess
ställning framburits åtskilliga argument. Så t. ex. sade herr Bärg, att det
icke finnes någon möjlighet att komma längre, och varför skola vi då försöka.
Ja, ur partisynpunkt må ju dylika argument vara tillfredsställande, men jag
hemställer såväl till herr Bärg som till övriga, huru det skulle tagit sig ut för

Onsdagen den Hl april.

15 Nr 27.

såväl förbudsvänner som arbetarklassen eller andra, om man vid behandlingen
av ett problem, som man har att avgöra, i avseende på sin kampställning mot
den ene eller den andre motståndaren, man har att kämpa med, resonerar på
samma sätt. Var skulle förbudsvännerna varit i dag, om de resonerat som så:
det går icke att på allvar tala om förbudet. Jo, möjligen att vi hade stannat
vid de moderata nykterhetsföreningar, som bildades på 1870- och 1880-talen i värt land, men senare utdömts. Och huru skulle det vara för
arbetarklassen, om man resonerat på samma sätt? Det är argument, som
man tillgriper i nödfall, jag förstår det mycket väl, men som icke ha den
minsta betydelse. Lagstiftaren synes mig vara skyldig att icke i första hand
räkna med: är det utsikt att detta skall gå igenom, utan han har skyldighet att
taga ståndpunkt till frågan. Och då måste jag fråga utskottets medlemmar
såsom representanter: vad är eder personliga mening i denna fråga? Det är det
som är avgörande. Ha de annan personlig mening än den som utskottets utlåtande
giver uttryck för, då är det deras skyldighet att hävda den. Ha de icke
någon annan mening, ä la bonne heure, då är saken klar.

Sedan vill jag säga, att herr Åkerberg i Örebro gav de mest talande skäl för
att reservationen bör bifallas, som överhuvud taget kan uppletas. Han förklarade,
att systemets värsta motståndare äro att finna på det hållet, där man får
4 liter i månaden. Ja, men om det är på det sättet, så är ju det enklaste att
avskaffa 4 literstilldelningen, då förlorar man de värsta motståndarna; den logiska
konsekvensen därav måste då bli, att man bifaller reservationen.

Herr Åkerberg berörde också förhållandena i Finland. Jag skall icke närmare
ingå på dessa förhållanden, ehuru jag haft tillfälle att studera dem. Jag
medgiver, att de icke äro idealiska, men jag är av den bestämda uppfattningen,
att varhelst det kommer att genomföras förbud, som har så litet kontakt med
t. ex. pressen, myndigheterna och dem som ställts att övervaka dessa bestämmelsers
efterlevnad, varhelst ett sådant experiment göres, kan man icke vänta
några idealiska förhållanden. Vad som förvånar mig är, att det är som det är
i Finland efter det uppträdande, som hela den borgerliga pressen och ämbetsmannakåren
iakttagit gentemot förbudslagstiftningen. Men herr Åkerberg
bör icke glömma, att det finska socialdemokratiska partiet trots detta sagt ifrån,
att det vill ha förbudet kvar, därför att det för arbetarklassens vidkommande
verkat i gynnsam riktning. Det kunde kanske vara något att taga fasta på
även i detta avseende.

Jag sade nyligen, att jag icke fäste någon avgörande betydelse vid frågan
om 3 eller 4 liter i månaden. Yad som för mig är avgörande är att jag liksom
tillförne är fullt på det klara med, att vi aldrig komma fram till tillfredsställande
förhållanden i nykterhetsavseende med tillämpning av det system vi fått
infört trots allt tal från herr Åkerbergs och andras sida, att det är en barriär,
som skall vara till nytta för bekämpande av de sociala farorna. Just på grund
av den synpunkt jag tidigare framhållit, att det verkar i rakt motsatt riktning,
har man absolut ingenting att vänta sig härvidlag.

Trots det att jag sålunda icke tillmäter den nu föreliggande saken avgörande
betydelse, kan jag likväl icke underskatta, att det, såsom redan nämnts,
skulle betyda en besparing för det svenska folket, kanske enkannerligen för
arbetarklassen, på åtskilliga tiotal miljoner kronor. Jag tror, att den svenska
arbetarklassen skulle må väl av att göra dessa besparingar, då den enligt min
mening alldeles säkert har att rusta sig för en hel del genomgripande strider,
som den måste upptaga under den närmaste tiden. Skall man se saken ur arbetarklassens
synpunkt, förefinnes således allt skäl att bifalla reservationen.

Därtill kommer en omständighet, som man icke får förbigå. Det verkar irriterande,
att, sedan lagen om en viss maximikvantitet är fastställd, det tillämpas
olika kvantiteter på olika områden. Man kan aldrig komma ifrån det, för

Alu/, maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

Nr ii.

16

Onsdagen den 21 april.

att nu icke tala om den klasskillnad, som systemet skapar däri, att personer,
boende i städerna och de som äro ekonomiskt gynnsamt ställda, som kunna besöka
restauranter, vid sidan av den tillmätta ransonen kunna få, visserligen icke
obegränsade kvantiteter, men dock ganska mycket. Detta är också ett irritationsmoment,
som sannerligen icke bör förbises.

Under hänvisning till dessa synpunkter anser jag, att det föreligger skäl att
bifalla reservationen, icke endast ur synpunkten att man på detta sätt sparar
ett visst belopp, utan även ur synpunkten av, att man förr eller senare, om detta
system fortfarande skall tillämpas, måste komma fram till en något mera enhetlig
tillämpning av de bestämmelser, som fastställts beträffande en viss
maximikvantitet för varje medborgare i landet.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Johan Bergman
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! De båda sista talarnas motivering för
sin ståndpunkt till förmån för reservationen var synnerligen välgörande på
grund av de sakliga synpunkter, som i stort sett anlades av dessa herrar i bjärt
motsättning till det rent politiska fiskafänge, som var så gott som hela motiveringen
för den förste talarens yrkande om bifall till reservationen. Det var
i många stycken som jag mycket väl kunde följa herr C. G. Ekmans resonemang,
särskilt i första delen. Jag kunde också mycket väl följa herr Winbergs resonemang
från den ståndpunkten, som förut i ytterligt hög grad varit herr Johan
Bergmans, innebärande, att tre eller fyra liters tilldelning betyder då inte så
värst mycket för nykterhetssaken. Det var ju en tid, då herr Bergman stod
som förkämpe för den åsikten, att bara en verksam nykterist här i landet jämt
och ständigt yrkade på förbudet, så betydde det ingenting, vilken ståndpunkt
han överhuvud intog till ett restriktionssystem, som alltid vore av noll och
ingen betydelse för nykterhetsfrågans lösning, i stort sett. Jag är naturligtvis
mycket glad över att herr Bergman nu ändrat ståndpunkt och kommit till den
uppfattningen, att det rent av är en livsavgörande betydelse för nykterhetssakens
framgång, ifall det skall vara tre eller fyra liters tilldelning i månaden på
motböckerna. Det är ju alltid roligt, när en person kommer till bättre uppfattning
i, låt vara, rent taktiska frågor, när det gäller en folkrörelses mål och
mening.

När herr Winberg var inne på resonemanget, för bemötande av herr Bärgs
ståndpunkt, om lämpligheten att försöka få dessa begränsningar i tilldelningen
lokalt, så tror jag att han, liksom herr C. G. Ekman, gjorde sig skyldig till
någon överdrift, då de ansågo, att det skulle stöta på så stora svårigheter och
väcka åtskillig irritation att gå just på den vägen. Se vi på reservationerna, så
har herr Pers där såsom exempel anfört systembolaget i Västerås, vilket inte
tyder på förefintligheten av sådana faror, som dessa båda talare förde till
torgs. Jag tror, att man även från andra håll skall kunna få exempel, fullt lika
belysande som Västeråsfallet är, för den synpunkten. Jag ger således herr
Winberg rätt i att denna fråga om de fyra eller tre litrarna och dessa fyra
litrars nedsättande till tre genom generella restriktionsbestämmelser inte kunnat
spela någon så värst stor roll för nykterhetstillståndet här i landet, då man
mycket väl kan diskutera frågan, om inte de begränsningarna ännu effektivare
och säkrare kunna ernås på den väg herr Bärg anvisade, nämligen på de lokala
bestämmelsernas väg.

Då herr C. G. Ekman gick in på den politiska delen av frågan, så skedde
det något i anslutning till en fråga, som han hade gjort förut i samband med
utskottets tal om verkligt nykterhetsfrämjande åtgärder. Han efterlyste vilka
verkligt nykterhetsfrämjande åtgärder som kunde vara av större betydelse än
dessa motioner. Jag vill säga, att nästan vilka som helst åtgärder torde vara

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

Onsdagen den 21 april.

17 Nr 87.

av större betydelse än en ren demonstrationsmotion i denna kammare. Och därmed
är jag då inne på det andra huvudskäl, som har anförts mot sänkning av
tilldelningen av fyra liter, och det är det skälet, som för mig måste vara det
bestämt avgörande i denna fråga. Det är fullkomligt omöjligt att tänka sig,
att en sådan motion skulle av riksdagen bifallas. Det kunna vi vara tämligen
övertygade om. Herr ^Vinberg var tydligen i sitt resonemang också övertygad
om omöjligheten att i denna kammare — även om alla förbudsvänner och
andra nykterhetsvänner ginge med på saken — få majoritet för den saken. Jag
vill då säga, att när herr C. G. Ekman slög sig för sitt bröst och frågade,
vilka verkligt nykterhetsfrämjande åtgärder som skulle kunna vara av större
betydelse än denna demonstrationsmotion, så är det en gest, som inte står i
rimlig proportion till innebörden av förslaget. Man har påpekat, hur det var
1920 och 1921. Herr C. G. Ekman rör mycket försiktigt vid förhållandena i
andra kammaren 1921. Det var dock så, att när det gällde dessa två litrar i
andra kammaren 1921, så hade den störa majoriteten från föregående år för
denna åtgärd sjunkit till summa två röster. Detta visar, hur saken stod redan
då. Ja, säger man — och särskilt herr Bergman — men nu begära vi tre liter
och inte två, och det är det, som skall göra skillnaden så stor. Det har redan
påvisats, att det är åtminstone lika svårt att få ner kvantiteten till tre liter
nu, som det var att få ner den till två liter då, omedelbart efter de tillfälliga
förbudsbestämmelsernas upphävande här i landet.

Vad som således här föreligger, det är en ren nykterhetsdemonstration. Jag
har ingenting emot demonstrationer, när det är någon mening med dem. Tvärtom,
i det fallet är jag överens med herr Winberg och vill hjälpa till. Men när
det inte är någon mening med dem, ja, då rör ju allt vackert tal om vad som
skulle kunna sparas för arbetarklassen en omöjlig sak och då kan inte sådant
tal imponera på mig. De skäl, som herr C. G. Ekman i dag har anfört mot
bevillningsutskottet, äro precis lika mycket och lika litet bärande som de skäl,
som i fjol kunde anföras mot det politiska parti, som har förbudet på sitt program,
men vars medlemmar då inte ville rösta för en motion om förbudets genomförande.
Varför gjorde de inte det? Ett parti, som speciellt håller på förbudsprogrammet,
ett sådant parti motsätter sig en motion i riksdagen om förbudets
genomförande! Ja, det gjorde det alldeles rätt i. Det var fullkomligt
galet, fullkomligt omöjligt att komma med en sådan motion förra året, naturligtvis
lika galet som att i år komma med denna motion, som det här är fråga
om och som inte alls har någon utsikt att gå igenom.

Nu är det alldeles naturligt att jag har den allra största respekt för varje
försök att få spritkonsumtionen tillbakaträngd här i landet, och hade det här
funnits den allra ringaste utsikt för nykterhetsfolket i denna kammare att få
tilldelningen nedpressad från fyra till tre liter, så skola herrarna inte tro, att
socialdemokraterna hade stått så eniga på den punkten som de göra nu i dag.
Enigheten inom detta parti i dag befästes ytterligare på grund av det otvetydiga
sättet att försöka misstänkliggöra de socialdemokratiska nykterhetsvänner i utskottet,
som ha haft den åsikt de här ha framfört. Då det har blivit allt tydligare
att — inte från alla håll inom nykterhetsfolket i de borgerliga lagren, men
från många håll bland dem — denna motions huvudsyfte inte ens är en nykterhetsdemonstration,
utan ett misstänkliggörande av nykterhetsvännerna i det socialdemokratiska
partiet, så är det ingenting att undra över att nykterhetsvännerna
i det partiet, då de ha så rent samvete som de ha i fråga om främjandet
av nykterhetslagstiftningen och åtgärder, som kunna gagna denna i riksdagen,
det är inte underligt, säger jag, att de så skarpt reagera mot ett dylikt fiskafänge,
som inte alls kan sägas ha skett för nykterhetssakens bästa eller i nykterhetssakens
intresse.

Häri instämde herr Sanden.

Första hammarens protokoll 1926. Nr 27. 2

Amf. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker
(Forts.)

Nr 27.

18

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

(Fort*.)

Herr Björkman: Herr talman! Då jag inom utskottet icke deltagit i behandlingen
av denna fråga, skall jag be att få med några ord motivera min
ståndpunkt till densamma.

Jag förstår mycket väl, att trenne av mina meningsfränder inom utskottet
kunnat ansluta sig till utskottets motivering, fast jag icke kan tillmäta de anförda
skälen så stor betydelse som de tydligen göra. Däremot förvånar det
mig, att övriga medlemmar av utskottsmajoriteten godkänt motiveringen. Dessa
uttala sig nämligen icke principiellt emot en generell sänkning av maximigränsen
för utminutering, de vilja bara icke vara med om en sänkning nu. Jag
hoppas sålunda, att det icke skall dröja alltför länge, förrän de inse, vad som
för mig länge varit klart, att den gränsen både kan sänkas och bör sänkas
och måste sänkas. En sänkning av maximigränsen skulle nu, säger utskottet,
utan tvivel öka kraven på extra tilldelning. Det motivet har redan bemötts
aY e.a föregående talare, och jag kan endast instämma med honom däri, att det
val ändå icke är så, att om det blir en minskning av fyraliterskvantiteten, det
på grund därav skulle bli flera familjefester, flera födelsedagar, flera bröllop
och begravningar. Jag^ kan icke inse, att något sådant skulle inträffa, och
icke spelar det heller, såvitt jag förstår, någon roll för ett värdigt upprätthållande
av representationsplikten, om den representerande i ordinarie tilldelning
bara får en eller två eller tre liter i månaden. Däremot finnas många goda skål
för sänkning av maximikvantiteten. Jag skall i det avseendet be att få anföra
ett och annat.

överlåtelse av motbokssprit är en synnerligen vanlig företeelse. Jag är säker
på att åtskilliga här i kammaren kunna ha kännedom om ett eller annat
fall ^av ^ det slaget, och det är helt naturligt lättare för en motboksägare att
avstå något^åt en behövande stackare, om han har större ranson. Det har också
rätt ofta påträffats fall, då en person, som har full tilldelning — d. v. s. 4
liter icke använder ens hälften av denna kvantitet för egen räkning. Andra
finnas, som gärna utlåna sina motböcker mot kontant erkänsla, och ännu andra
känna sig tvingade att låna ut dem. Jag känner fall, där principalen rätt fritt
disponerar över de underlydandes motböcker. Jag vill här påpeka en i mina
ögon synnerligen beklaglig företeelse, som hänger samman med de olägenheter
av detta slag, vilka gynnas av den pa många håll stora maximitilldelningen.
Jag vet icke, om alla här i kammaren känna till att under de senare åren omkring
20 /« av alla fylleriföreteelser här i landet falla på åldersgruppen under
25 år,, och på landsbygden har ett år procenttalet för ungdomsfylleri varit uppe
ända i 40 %. Det är bedrövligt att denna procent av vissa tecken att döma i år
kommer ^ att visa ännu högre tal än under de föregående åren.

Vi må väl alla i denna kammare vara överens om, att det är ett rent av
beklämmande faktum, detta. I åtskilliga fall, särskilt på landsbygden, har ungdomsfylleriet
sin källa i den mer eller mindre olagliga pilsnerdricksfloden från
bryggerierna, ett flöde, som jag hade hoppats att vi skulle hjälpas åt med att
i någon man dämma redan vid denna riksdag, men undersökningar ha visat,
att motboksspriten är medverkande och mångenstädes den huvudsakliga källan
till detta ungdomsfylleri. Ensamt detta förhållande, herr talman, synes mig
vara tillräckligt starkt skäl för generella åtgärder till minskande av tillgången
till motbokssprit. Man pekar pa, att syftet kan vinnas genom individuell beglansning.
Ja, jag skall gärna och tacksamt erkänna, att genom kontrollstyrelsens
ingripande åtskilligt i den vägen på den senare tiden vunnits. Men, mina
herrar, det. finnes spritbolag, som på det området icke göra mera än de rent
ut sagt tvingas till, och herrarna känna ju det gamla ordstävet: den hund
man driver till skogen, han biter inte många djur.

Jag skulle kunna uppbygga kammaren med många exempel på hur somliga
spritbolag i detta avseende gått till väga tidigare och här och var ännu fort -

Onsdftgen don 21 april.

10 Nr 27.

.sätta. (Joll den individuella begränsningen har ,ju sitt område och kan, så vitt
jag förstår, av helt naturliga skid ingalunda ersätta den generella. Maximigränsens
nedskärning är för övrigt i huvudsak en landsbygdsfråga. Vid förbudsomröstningen
år 1922 visade det sig, att det fanns förbudsmajoritet i 52
av landets 112 städer. Det stora flertalet av dessa stiider äro belägna norr om
de stora mellansvenska sjöarna. Det finns dock norr om dessa en och annan
stad, där nej-rösterna voro i majoritet, men gå vi till landsbygden, så visade
denna förbudsmajoritet icke bara i alla län norr om de stora sjöarna, utan också
i åtskilliga söderut: Södermanlands och Östergötlands län, Skaraborgs län, norra
delen av Älvsborgs län och helt naturligt Jönköpings län. Och erinra vi oss
så, under vilka prekära omständigheter förbudsomröstningen år 1922 ägde
rum, äro vi på det klara med, att under andra förhållanden ja-majoritet skulle
framkommit i ännu flera län, och procenttalet ja-röster varit avsevärt större.
Här reste ju — jag behöver väl inte erinra därom — förbudsmotståndare runt
om på landsbygden och förkunnade, att om allmogen röstade ja, så skulle de få
sina skatter fördubblade. Ja, nere i Kronobergs lön träffade jag på en militär,
som predikade för de fattiga smålandsbönderna, att om de röstade ja, så
skulle de få, inte bara kronoskatterna, utan också kommunalskatterna fördubblade.
Nu är det ju sant, att här kom en officiell utredning, som visade något i
den riktningen, men det var ju under förutsättning, att förbudet skulle införas
dagen därpå eller under den närmaste tiden. Något dylikt framhölls aldrig
vid förbudsomröstningen. När vi nu betänka, att bönderna i allmänhet och de
fattiga smålandsbönderna i synnerhet knipa med bägge händerna om pungen,
när det gäller skatterna, kan det vara förklaringen till, att i Kronobergs län ett
betydande antal nykterhetsvänner röstade nej i förskräckelse över den hotande
stora skatteökningen.

Nu menar jag, att om landsbygdens befolkning hade något inflytande på
oktrojen och oktrojbestämmelserna, så skulle det se något annorlunda ut både
i norra och större delen av mellersta Sverige, men landsbygdens befolkning
är ju i detta fall omyndig. Jag menar nu inte, att landsbygdens befolkning
skulle utan vidare rösta ner spritbolagen. Det hade ju blott till påföljd, tack
vare det utmärkta system, som vi ha, att kommunerna i sådana torrlagda områden
flyttades över till ett annat bolag, fast jag medger, att frestelsen kunde
bli stor nog att befria hela landet norr om de stora sjöarna från allt vad spritbolag
heter och allt vad utminutering och utskänkning av rusdrycker heter.
Nej, man skulle antagligen överallt på landsbygden inskränka sig till att just
sätta ner maximikvantiteten till två, kanske en liter, höja motbolksåldern för att
så långt som möjligt skydda ungdomen från den frestelse, som innehavet
av motbok medför, och förbjuda utskänkning för att minska frestelsen för både
unga och gamla att falla för begäret, eller, med andra ord, man skulle utan
tvivel försöka sig på något som kallas för Umeåsystemet. Redan nu har, såsom
här förut har påvisats, tvåliterssystemet under kortare och längre tid prövats
i alla städer i Norrland, Dalarna och Västmanland utom i åtta, och jag
känner befolkningen så pass val, att jag vågar påstå, att det snart skulle bli
slut på fyraliterssystemet både i Östersund och Sundsvall, Skellefteå och Örnsköldsvik,
Luleå och Haparanda.

Jag nämnde Umeåsystemet. Några ord därom må väl anses höra till den
fråga, som vi här behandla. I Umeå har under de senare åren oktroj beviljats
endast för ett år i sänder, och för varje nytt oktrojår har man höjt motboksåldern
med ett år. 1924 var den sålunda 25 år, i fjol 26 år, i år är den 27 år,
och stadsfullmäktige ha beslutat att för 1928 höja motboksåldern till 28 år.
Vi förstå ju utan vidare, vad det betyder. Vi förstå ju säkerligen alla innerligt
väl, att det betyder, att ungdomen, som jag nyss sade, i hela södra Västerbotten,
med undantag av en socken, genom Umeåsystemet skyddats för de

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

(Forts.)

Nr 27. 20

Onsdagen den 21 april.

Ang. maxiynigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

(Forts.)

frestelser, som innehavet av motbok verkligen innebär för en ung man. Jag
skulle, om jag inte såge visaren där borta stå så långt fram, kunna ge herrarna
här exakta uppgifter på bygder, där före Brattsystemets införande spriten
var sällsynt i bondehemmen. Nu finns den i de trakterna i så gott som
alla bondehem, utom där man är allvarligt religiös eller där man just tillhör
en eller annan nykterhetsorganisation. Detta har haft till följd, att fylleriet
i denna del av min f aderneprovins har stigit i hög grad. Men, tycker jag mig
höra någon representant för utskottsmajoriteten invända, när man i Umeå och
delvis också i Skellefteå gått så långt på restriktions systemets väg, att man
dessutom sänkt maximikvantiteten till en liter i månaden och — märk, mina
herrar — förbjudit all utskänkning av rusdrycker i Umeå, så har där florerat
lönnbränning och smuggling och på grund därav fylleriet — jag höll på att
säga det olagliga fylleriet —• uppe i dessa bygder tilltagit. Det har redan
av en annan talare påvisats, att generella inskränkningar i allmänhet icke medfört
ökad smuggling och ökad lönnbränning, och så är icke heller fallet i
Västerbotten. Det har smugglats där uppe, det är sant, och det har också i
någon män lönnbränts, men det smugglas mera vid Örnsköldsvik, där man har
fyra liter i månaden, och till Härnösand och till Ådalen, där man har två,
liter i månaden, och till Luleå, där man har fyra liter. Och vi känna alla till,
i vilken omfattning det smugglas här i Stockholms skärgård, oaktat här är
fyra liters tilldelning överallt och riklig tilldelning av fyra liter hos ett och
annat av spritbolagen ute i skärgården. Vad så beträffar fylleriet uppe i
Västerbotten med de där särskilt långt gående restriktionerna, så skulle, därest
icke där hade förekommit stora järnvägsbyggnadsföretag och andra stora
allmänna arbeten, kraftstationsanläggningar och sådant, fyllerisiffran varit
lägre än i någon annan bygd i detta land. Nu finnes det en och annan bygd
där man är nyktrare, men orsaken är den jag angivit, att det samlats en
mängd tillfälliga arbetare dit och det är dessa tillfälliga arbetare, vilka inte
ha motbok, som äro lönnbrännarnas och smugglarnas kunder.

Ja, jag nämnde, att det finnes ett undantag, en kommun i Västerbotten.
Det ar Vilhelmina socken i sydvästra delen neråt Jämtlands län. Den socknen
hör icke till Umeå, den hör till Östersund med fyra liters tilldelning i månaden,
och där äro nykterhetsförhållandena sämst i hela Västerbotten. Det är en av
de ur nykterhetssynpunkt svagaste socknarna i hela vårt land, icke beroende
bara pa de fyra litrarna från Östersund, utan pa andra olägenheter, som florera
i den trakten. Den bofasta befolkningen är säkerligen också nykter och anständig,
men det har dragits dit en oerhörd massa löst folk, och det är denna
lösa publik, som använder sig av de litrar, som åtskilliga av den bofasta befolkningen
så villigt avstå ifrån.

I utskottets motivering talas också om att man genom att minska maximiransonen
skulle skapa ett irritationsmoment. Ja, jag förstår ju det. Den
saken har emellertid bemötts av andra talare. Jag skall inte inlåta mig därpå.
Hela systemet är ju inte annat än ett enda stort irritationsmoment för dem.
för vilka spritnjutningen är kulturens ljuvaste blomma. Vi ha inte glömt,
hur den press, som ger uttryck åt tankar och känslor inom vår överklass, reagerade
mot systemet under dess första år. Den undervisade i ord och bild,
hur de efter alkohol begärligt skulle genom hembränning och redenaturering
skaffa sig medel att släcka sprittörsten. Och ännu i dag reagerar samma
press mot de restriktiva bestämmelserna för utskänkningen. Vi kunna knappast
öppna ett enda nummer av åtskilliga av de större stockholmstidningarna
— för att inte tala om vissa tidningar ute i landsorten — utan att där finna
elakheter emot kontrollstyrelsen, mot nykterhetsnämnder och t. o. in. mot spritbolagen,
som söka följa restriktionsbestämmelserna. Men irritationen hör väl
ändå mest hemma i städerna och kanske numera främst i Sydsverige. Jag

Onsdagen den 21 april.

21 Nr 27.

medger, att denna irritation, som sagt, främst förekommer inom överklassen, An0- maximen
jag glömmer icke, hur det är ställt bland störa delar av storstädernas r^laminuarbetarklass,
och denna irritation saknas kanske inte ens här i riksdagen, tering av
Jag har åtskillig personlig erfarenhet av hur dessa irritationsmoment kunna spritdrycker.
taga sig uttryck ibland, och därför förstår jag så väl den betänksamhet, som (Forts.)
tagit sig uttryck i utskottsmajoritetens motivering. Men, herr talman, ingenting
har inträffat, som kunnat förmå mig att ändra den uppfattning jag gav
till känna här i kammaren för fem, sex år sedan, då jag jämte liktänkande
väckte en motion om maximikvantitetens sänkning till två liter. Flerårig erfarenhet
från de landsdelar, där begränsningen satts till två liter eller lägre,
har därjämte bekräftat min uppfattning.

Av vad jag sålunda anfört framgår givetvis, att jag delar den mening, som
uttalats av utskottsreservanten, herr Pers.

Herr Bergman: Jag förmodar, mina herrar, att man nu önskar ett slut

på debatten och jag skall för min del icke besvära med något mycket långt
anförande. Jag skulle icke ha tagit kammarens uppmärksamhet i anspråk på
nytt om det icke varit så, att herr Oscar Olsson alldeles speciellt apostroferat
in ig på ett sätt, som icke bör få stå oemotsagt i kammarens protokoll.

Herr Olsson gjorde, enligt min tanke, sitt parti och den utskottsmajoritet,
han vill stödja, den största björntjänst, som gjorts i denna debatt, då han sade:
Hade det funnits någon utsikt — jag minns icke ordagrant hur orden folio, men
sådan var tankegången — att i kammaren få igenom detta, skulle man fått se på
annat; då skulle man varit med om saken även från socialdemokratiskt håll,
men nu kan man icke göra det, ty det finns ingen utsikt att få förslaget igenom.
Alltså skulle enligt herr Olsson utskottets hela motivering, författad av socialdemokraterna,
icke innehålla de verkliga sakskälen, utan vara bara spegelfäkteri
och bluff! Jag tror icke så illa om de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet som att de verkligen gjort sig skyldiga till ett sådant hyckleri, utan
jag vill gärna tro, att de mena vad de säga. Men de blir ju en sak mellan herr
Oscar Olsson och dem att göra upp den saken sins emellan. Jag bara påpekar
den kuriösa motsättningen mellan dem och. honom.

Vad jag särskilt vill bemöta är emellertid, när herr Olsson säger, att hela
min argumentation var lagd politiskt och avsedd att misstänkliggöra det socialdemokratiska
partiet samt att den innehöll nästan ingenting i sak. Jag kan i
detta avseende med det största lugn vädja till kammarens ledamöter, som nyss
hört vad jag yttrade. Jag hade dessutom verkligen varit så försiktig, att jag
i förväg skrivit detta anförande. Jag har det här i mm hand, och herr Olsson
kan själv få konstatera, att av dessa små sidor äro tio uteslutande ägnade åt
ett sakligt bemötande av vartenda argument i utskottsmajoritetens betänkande,
under det att endast de tre sista innehålla den politiska reflexionen om det
socialdemokratiska partiets svängning i nykterhetsfrågan. Om herr Olsson således
påstår, att jag icke sagt något i sak utan endast politiskt anfallit det
socialdemokratiska partiet, så är detta ett fullkomligt oriktigt och osakligt påstående.

Det är vidare fullkomligt misstag, att jag över huvud taget skulle, önskat
misstänkliggöra det socialdemokratiska partiet vare sig i denna eller i andra
frågor. Förhållandet är det, att jag och mina meningsfränder blevo ganska
förvånade, när vi i utskottet märkte, att de socialdemokratiska nykterhetsvännerna
enhälligt gingo med högern och de andra icke förbudsvänliga medlemmarna
av utskottet och därigenom skapade majoritet för avslag. . Det hade
vi, uppriktigt sagt, icke väntat. Då denna motion väcktes, tänkte vi, att alla
nykterhetsvänner, inklusive den socialdemokratiska nykterhetsgruppen, skulle

Nr 27. 22

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

(Forts.)

enhälligt medverka med oss till detta förslags genomförande. Det fanns alltså
icke ringaste spår av avsikt att vilja misstänkliggöra de socialdemokratiska
nykterhetsvännerna. De hade i denna sak alltid förut stått fullkomligt eniga
med oss. Bevillningsutskottet har förut med deras medverkan uttalat sig
t.^o. m. för en tvalitersgräns, och detta tvenne gånger. Andra kammaren har två
gånger bifallit förslag härom, men motionerna ha fallit huvudsakligen på motstånd
från första kammarens höger och spridda röster från andra partier. Nu
därmot är ställningen en helt annan, men det rå icke vi för. Yi stå kvar på den
gamla ståndpunkten, och vi förvåna oss över att socialdemokraterna ha svängt.
Det är detta, jag nödgats konstatera, men någon avsikt från vår sida att vilja
göra politik av denna sak, har aldrig funnits. Ingenting skulle för oss varit
behagligare, än om alla nykterhetsvänner fått stå sida vid sida såsom förut,
då frågan varit före. Jag har sagt på åtskilliga ställen i landet, och jag säger
fortfarande här på denna plats, att jag hoppas på en fortsatt samverkan för
nykterhetsreformer från de djupa leden inom den svenska arbetarrörelsen. Jag
tror, att det kommer en dag, då man där fordrar andra signaler från sina riksdagsrepresentanter
än dem som givits i dag, så att denna folkets välfärdsfråga
kan komma _ur det dödvatten, där vi för närvarande måste dväljas.

Det var vidare en annan sak, för vilken herr Oscar Olsson angrep mig. Han
sade nämligen, att det var intressant att höra herr Bergman plädera för 3 liter.
Förut var det icke något annat än förbudet, som dugde för honom. Ja, mina
herrar, det var ett^slags jargong att stiga så om mig; jag kunde icke försvara
mig i riksdagen på den tiden, men de, som vilja taga reda på vad jag då yrkade.
kunna låsa mina skrifter, som finnas utgivna i tryck. Det var en jargong
att saga om mig, att jag icke gjorde annat än ropade på förbud, att jag drev
en katastroiteori o. s. v. Det är icke alls riktigt, utan vad jag påyrkade var
helt och hållet sakliga, realpolitiska åtgärder, vilka på den tiden kunde ha genomförts
i riksdagen, men som på grund av en oklok politik icke blevo genomförda.
Det var på den liden alldeles onödigt att acceptera det Brattska systemet,
Man kunde verkligen då ha genomfört förbudet. Möjligheterna voro
långt gynnsammare än nu. Det fanns t. o. in. en tid, då i den gamla första
kammaren det totala rusdrycksförbudet stod under votering i denna kammare
och fick GO röster mot majoritetens 72 röster. Det var således 12 röster, som
skilde. Ett motsatt votum från endast 7 riksdagsmäns sida hade medfört ett förbudsbeslut.
Det gällde visserligen då ett provisoriskt förbud, men hade det
genomförts, hade dock landet fått pröva verkningarna av ett förbudstillstånd.
Sådan var ställningen på. den tiden, och det hade då icke varit omöjligt att
komma till en annan lösning av nykterhetsfrågan än det dåliga kompromisssystem
som vi fingo. Men den Brattska agitationen var energisk och man lät
dupera sig av den. Man spände sig för den triumfvagn, som senast en föregående
ärad talare berörde.

Men jag skall icke gå närmare in på dessa förhållanden. Min ställning är
fullkomligt densamma nu som da, men i riksdagen kan man för närvarande
icke uträtta något av det man då kunde ha uträttat, utan vi få nu inskränka oss
till att söka genomdriva de blygsamma reformer, som nu äro möjliga. Jag
sägen uppriktigt, att jag nästan blyges för att icke kunna i dag framställa ett
längre gående yrkande än detta, men vems är felet, att jag icke kan göra det?
Vems är felet, att vi icke ha lika stor majoritet i andra kammaren nu som för
några år sedan? Inte är det vårt partis fel, ty vi stå kvar fortfarande på samma
ståndpunkt som då och vi äro enhälligare än någonsin, men det socialdemokratiska
partiet har svängt i denna fråga; det är ett faktum, som icke kan bortresoneras.
Det är socialdemokraterna själva, som få avgöra, varför de gjort
det. Vi söka icke sak med dem. När det gäller en så ofantligt moderat åtgärd
som denna, hade vi dock aldrig kunnat tänka oss, att de icke ens skulle

Onsdagen den 21 april.

23 Nr 27.

vilja vara med om den. Detta var vad jag ville suga med anledning av herr
Oscar Olssons yttrande.

Eftersom jag nu har ordet, skall jag tillägga ett par ord till svar åt herr
Bärg, det socialdemokratiska partiets och den socialdemokratiska nykterhetsgruppens
ledare i denna kammare. Han har anfört två argument emot reservationen.
Det ena argumentet är detsamma som det herr Oscar Olsson hade, att
det icke finns någon utsikt för närvarande för denna frågas lösning. Jag svarar
även herr Bärg med den frågan: Vems är felet, att det icke finns någon utsikt,
om icke just herr Bärgs och hans grupps? Om de icke sveke oss i voteringen,
så funnes det utsikt. Hur kan man då anföra ett sådant argument?

Det andra argumentet herr Bärg hade var, att det finns en bättre metod än
den generella sänkningen och det är den individuella kontrollmetoden, d. v. s.
att man i fall för fall bestämmer, hur mycket Pettersson tål och hur mycket
Andersson och Lundström tåla. Man har för den prövningen en hel alkoholbyråkrati,
som skall patriarkaliskt efter kortsystem avväga de olika ransonerna.
Vi tycka icke om den metoden utan tycka, att den, om någon, innebär ett
»irritationsmoment». Men vi vilja icke avskaffa den utan att kunna sätta
något bättre i stället. Det är ju ingen människa, som i dag här har föreslagit,
att denna metod skall avskaffas, utan vi säga tvärtom i reservationen:
»Den hittills tillämpade individuella och lokala begränsningen behöver ju
härav ej heller lida något intrång.» Vi önska således, att den individuella
metoden fortfarande skall användas, men därjämte vilja vi ha denna generella
sänkning av maximigränsen, som enligt vår uppfattning är ägnad att minska
icke blott konsumtionen utan även en del av irritationen. Alltså är herr Bärgs
argumentation i bägge punkterna ingenting annat än sofistik och kamp mot
väderkvarnar. Den riktar sig emot något, som ingen yrkat.

Jag minns i dag mycket livligt första gången jag mötte herr Bärg i livet.
Det var för många år sedan i Katrineholm, dit han varit vänlig be mig komma
— jag bodde då i det närbelägna Norrköping. — Han hade bett mig hålla ett
föredrag på en stor nykterhetsfest därstädes. Jag gjorde då, som sagt, hans
bekantskap för första gången, och det var en synnerligen angenäm bekantskap.
Han var då en radikal ung man, som var indignerad över hållningen hos den
tidens första kammare i nykterhetsfrågan. Herr Bärg var mycket radikal i
frågan liksom jag, och vi kommo gott överens. Jag återfinner hos honom särskilt
en egenskap oförändrad: han hade även då, trots sin radikalism, samma
blida och försynta natur som nu, som det alltid är så ytterst angenämt att
umgås med, en natur, som aldrig gör sig skyldig till överilning. Det är en
av hans många sympatiska egenskaper. Men innehållet i vad han sade då var
något helt annat än nu. Nu finner jag honom stå här i första kammaren och
plädera precis på samma sätt som de gamla stockkonservativa patronerna, som
på den tiden sutto i samma kammare, och vilkas hållning herr Bärg då var så
missnöjd med. Detta är en förvandling! Ibsen talar om, att människorna sta
under »förvandlingens lag», och herr Bärg har verkligen undergått en ganska
avsevärd metamorfos under dessa 20—30 år eller vad det kan vara. Det vore
glädjande, om man kunde hoppas, att förvandlingens lag fortsatte att verka
men på det sättet att herr Bärg bleve ung på nytt. Jag vill ogärna släppa
hoppet därom. Skulle det gå i uppfyllelse, så skall ingen hellre än jag vid
sidan av hans parti kämpa för denna folkets stora välfärdssak, som vi i vår
ungdom samarbetade för.

Jag yrkar, herr talman, fortfarande bifall till reservationen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr vice talman! Mina repliker skola bli

korta.

Jag vill först säga, att sedan jag förut yttrade mig i denna debatt, har man

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

5r 27. 24

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Förta.)

ett par gånger antytt såsom ett skäl för utskottets förslag — ett skäl som dock:
icke aberopas i utskottsutlåtandet — att ett bifall till reservationen skulle
öka smugglings- och hembränningstendenserna. Jag vill erinra om att de som
skulle trallas av begränsningen i första hand ju skulle vara de 294,000 socialt
oförvitliga, högt stående och i alla avseenden så kompetenta rekvirenterna att
beträffande dem icke någon begränsningsanledning förefinnes. Skall man
verkligen räkna med att den gruppen skulle vid en sänkning av maximikvanInte
t en från 4 liter till 3 liter per månad slå sig på smuggling och hembränning.
'''' Jag tror icke det. Jag tror tvärtom, att denna antydan måste tillbakavisas
såsom icke sakligt grundad. Naturligtvis kan det finnas något enskilt
undantag, men i det stora hela tror jag, att den beskyllningen är en alldeles
oriktig utgångspunkt för bedömande av denna sak.

Man har också, såvitt jag kan se. gjort sig skyldig till en ren ologiskhet. då
man säger,, att den omständigheten, att man tillämpar restnktionssystemet så
olika på olika håll, måste anses vara ett huvudfel, som man vill avhjälpa, un''der
det att man samtidigt går emot reservationen. Om det är så, att man’tilllämpar
systemet mycket olika, skulle man väl i stället just tvingas till mera
likartad tillämpning, därest området, som man har att röra sig på, begränsas
och förminskas. Kommer man ned till en lägre maximigräns, skulle ju möjligheterna
att förfara väsentligt olika begränsas. Därav följer att man genom
ett .bifall till motionen också skulle kunna minska det, som man ifrån utskottsmajoritetens
sida betecknar såsom ett huvudfel för närvarande.

"Vidare ber jag att få .säga några ord till herr Oscar Olsson. Han har emot
oss som sta pa reservationen anfört, att vad han och hans meningsfränder nu
gorå. ingenting annat är än vad vi gjorde i fjol, då vi röstade emot en motion
om införande av rusdrycksförbud. Herr Oscar Olsson vet lika väl som jag
att hela den svenska nykterhetsrörelsen och vi alla som stå på den ståndpunken
utgå ifrån att. när ett rusdrycksförbud skall införas, måste det först val
1 or beredas. Människor i allmänhet skulle vara fullt på det klara med vad det
gällde, forslagets vänner skulle föra en öppen och klar strid, och förbudet
sku le omfattas av eu kvalificerad majoritet. När förutsättningarna på den
punkten genom den nyss hållna förbudsomröstningen visat sig icke föreWa
a ar det fullständigt i överensstämmelse med vår sålunda intagna hållning då
vi gentemot en enstaka motionär förklarade, att på det sättet kan man icke
utan vidare genomföra den saken. .Vad gäller det nu? Jo. det gäller något
som herrarna själva förklara vara en ganska obetydlig fråga. Det gäller ett
partiellt framsteg, något som bifallits flera gånger i riksdagen förut och av
den ena kammaren och därvid erhållit stark anslutning, med ett ord just en
partiell reform av den art. att man kan gå fram på den på grund av''en enskild
motion ,Skiljaktigheterna mellan dessa båda fall äro så stora, att som

herr Oscar Olsson torde finna det icke finns ett spår av analogi emellan dem.

letare sade herr Olsson, att huvudsyftet med denna motions frambärande
skulle vara att misstänkliggöra det socialdemokratiska partiet och dess nykterhetsvanner.
Herr Oscar Olsson vet nog lika väl som jag, att det på senare
!icl _ gjorts försök inom riksdagens nykterhetsgrupper att ena sig om vissa
åtgärder.^ ramryckning borde alltså företagas i vissa punkter, där vi trott,
att det radde fullständig enighet och där vi alltså faktiskt kunde genomföra
partiella reformer. Vid nykterhetsgruppernas höstsammanträde var just frågan
om trelitersgränsen uppe. Förslaget omfattades då. såvitt jag''förstod,
av samtliga representanter med sympati och välvilja. Man förklarade, att man
tyckte, att det var en väg, som borde beträdas vid årets riksdag. När vi frisinnade
nykterhetsvänner sedan föreslå riksdagen att besluta i överensstämmelse
därmed och då möta såsom huvudmotståndare emot vårt förslag de. vilka, då
det förut diskuterades om saken, stodo på samma linje som vi. så innebär icke

Onsdagen den J! april.

•>r>

Nr il.

det förhållandet, att vi då måste kritisera detta uppträdande, att vi väckt
motionen därför, att vi velat åstadkomma ett dylikt klander. Vi ha väckt motionen
därför, att vi velat åstadkomma det resultat, som vi nyligen varit överens
med den socialdemokratiska nykterhetsgruppen om att anse såsom eftersträvansvärt.
När man då möter såsom huvudmotståndare dem, som förut
stått på samma linje, och man då säger klart ut, att man icke förstår utan
måste ogilla denna deras hållning, förefaller mig icke möjligt att framgångsrikt
klandra. Att krypa bakom en sådan antydan som att här icke skulle ligga
ett reellt och klart avgörande nykterhetsintresse utan endast ett försök att
göra politisk agitation i denna sak — att framkomma med en sådan insinuation,
är däremot bestämt obefogat, herr Oscar Olsson!

Slutligen skulle jag endast vilja säga, att det förefaller mig soin om man
skulle kunna ha anledning att fråga de herrar inom det socialdemokratiska
partiet, som gång på gång betonat, att det »icke går» att nu åstadkomma en
sådan reform, att det skulle vara totalt omöjligt att göra det: Ha ni själva
riktigt tänkt på vad denna deklaration innebär? Här i kammaren äro det
frisinnade partiet och det socialdemokratiska partiet nu i majoritet. När det
icke går att i nykterhetsfrågan komma någonstans, när vägarna i detta avseende
äro stängda, så beror detta enbart på att delar av det socialdemokratiska
partiet stå såsom hinder för möjligheten att komma fram på den vägen.
År det detta, som herrarna genom sitt tal om det omöjliga att vinna något ha
velat få konstaterat?

Herr Bärg: Jag lockades av herr Bergmans mycket varmhjärtade anfö rande

att begära ordet och då jag nu fått ordet efter herr Ekman, vill jag
framföra ett par repliker till herr Ekman på samma gång.

Då herr Ekman nyss påvisade, hurusom spritkonsumtionen på de senaste
åren betydligt ökat, både han alldeles rätt i den saken. Det är ovedersägligt,
att så är förhållandet. Men denna statistik visar också, att denna ökning icke
beror på att ett så stort antal motboksinnehavare har fyra liter i stället för tre
liter per månad som fastmer på att just antalet motboksinnehavare har ökats.
Såsom jag i mitt förra anförande påpekat, har det i stället gått så, att antalet
sådana personer, för vilka man här genom ett bifall till reservationen och motionen
skulle minska sprittilldelningen, har minskats, under det att hela antalet
motboksägare har ökats. Det är väl väsentligen däri denna ökning består,
ehuru även i någon mån, såsom statistiken visar, däri att medeluttagskvantiteten
är något större under de sista åren än förut. Jag menar nu: Om man bifaller
reservationen, är det visserligen klart, att man når det målet, att man
minskar inköpskvantiteten för dessa motboksinnehavare med fyra liters tilldelning,
ty man skär bort en liter per månad. Men däremot kommer, såvitt jag
förstår, icke en motsvarande minskning, som man talar om och som borde ske,
om det skulle vara någon mening i själva grundtanken i det hela att utgå efter
hela linjen. Det är just för den sakens skull som kontrollstyrelsen, med den
kännedom och insikt den har i dessa frågor, såvitt jag kan av dess utlåtande
utläsa, är rädd för att man genom en allmän begränsning skulle stäcka den
fortgående inskränkningen utefter hela linjen, som man talar om och vars betydelse
utskottet även understrukit. Motionen råder således icke bot på detta.

Nu säger herr Ekman, att en begränsning av maximikvantiteten i varje fall
skulle inverka på denna individuella minskning ända ned i botten. Jag vill
fråga herr Ekman, hur han på ett logiskt sätt skall kunna förklara en sådan:
slutsats. Herr Ekman har med kraft påpekat, att en generell bestämmelse icke
är ägnad att öka den irritation, som det talas om, utan tvärtom — den skär av
över en bank — utan vad som ökar irritationen är i stället den nuvarande ordningen,
nämligen den individuella kontrollen. Men enligt herr Ekman skulle

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts. 1

Nr 27. 26

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

(Forts.)

man här både företaga en begränsning av maximikvantiteten och ha kvar denna
irriterande, individuella kontroll. Jag är tveksam, huruvida motionärerna avsett
detta, i varje fall finns det i motionen ingenting sagt därom. I reservationen
skymtar det dock fram. Är det inte så? (Herr Bergman: Jo, det är meningen.
)

Herr Ekman frågade också, om man skall uppgiva eu sakståndpunkt, därför
att man röner motstånd och icke har utsikt att slå sin uppfattning igenom.
Ja, jag vet överhuvud taget icke, om detta är någon sådan sakståndpunkt. Syftet
för motionärerna liksom för oss som företräda utskottets ståndpunkt är ju
att åstadkomma en minskning, och den tro vi oss nå bättre på den väg utskottet
föreslagit än på den andra vägen. Het är icke att uppge en sakståndpunkt.
Uppgivandet av sakståndpunkten skulle då bestå i att man avstår från denna
toppbeskärning.

Jag får också lov att säga till herr Bergman, att då han förklarar sig vara
den ståndaktige tennsoldaten, som icke sviker i detta fall, så kan ju hela kammaren
se, att han flytt ifrån två liter förra gången frågan var föremål för behandling
till tre liter i år. Det är en minskning av endast hälften mot förut.
Det synes mig vara en kapitulation lika god som någon annan.

Till sist vill jag, då herr Ekman nämnde att han ifrån det socialdemokratiska
partiets huvudorgan till sig fått riktad en fråga, vilka positiva nykterhetsreformer
det frisinnade partiet tänkt gå fram med, fråga herr Ekman,
huruvida detta då är den positiva nykterhetsreform som det frisinnade partiet
betraktar såsom en så väsentlig sådan, att den är värd att anföras i detta sammanhang,
d. v. s. frågan om en minskning ifrån fyra liter till tre liter per månad,
därest den ginge att genomföra.

Min vän herr Bergman påminner mig om gamla tider. Vi ha sedan dess grånat,
både han och jag. Herr Bergman har satt spår efter sig på detta område;
det har jag icke kunnat göra. Men när herr Bergman söker visa, vilken total
förändring jag undergått i denna fråga från den tid, då han och jag drömde om
att det totala förbudet fanns inom en snar framtid att taga på hyllan, vill jag
säga, att den förändringen har icke enbart, min vän Bergman, gatt ut över mig.
Om herr Bergman på den tiden hade gått fram och slagits i kampen för våra
ideal med måttot »tre liter i stället för fyra liter» såsom han nu gör så skulle
min entusiasm den dagen varit synnerligen liten.

Jag är glad åt att jag kunnat bevara under dessa år, trots all snö som fallit,
så mycket känsla för det vi då drömde om och även ha arbetat för, att jag har
hoppet kvar att även om icke herr Bergman och jag få se den dagen, skola
andra få se den. Men då får nog kampen föras efter andra linjer än att sticka
varandra i ögonen under kivet om tre liter eller fyra liter. Om det nu icke
anses lämpligt att jag i fortsättningen bör arbeta för dessa gamla ideal, skall
jag gärna träda ur vägen, och herr Bergman må gärna använda sitt inflytande
för att lägga ledningen av de socialdemokratiska nykterhetsvännerna i andra
händer inom denna kammare; jag skall gärna träda undan och icke stå i vägen.
Men det är hårt, att man skall tillvita oss, att det är på oss det beror, att
det icke finns majoritet i första kammaren för denna reform.

Det finns andra partier, som, om de tagit med större klokskap på dessa frågor,
tagit på dem som realiteter, kanske hade kunnat upprätthålla sitt anseende
och sin numerär i detta land och utföra det verk, som vi nu förgäves kämpa
för att utföra. Jag kan med lika stort skäl säga, att det är på dem det
beror, att nykterhetsfrågan den dag som i dag är icke har någon resonans ute i
bygderna och icke heller i riksdagen på samma sätt som den hade för några
år sedan.

Jag vill för min del säga, att vid de tillfällen, då vi dragit upp dessa nykterhetspolitiska
riktlinjer, som vi sökt att följa, ha vi — till exempel i det dags -

Onsdagen den 21 april.

27 Nr 27.

program, som gjordes upp lör några veckor sedan —• undanskjutit denna fråga A,UJ- yrnxiom
begränsning av maximikvantileten t il I ett kommunalt ärende. Programmet Mirninufinns
att få bär och den, som önskar, kan få taga del därav. Jag har nämnt tering av
detta såsom ett bevis för att denna fråga icke betraktats såsom en samlande spritdrycker.
nykterhetsfråga. Den kan ha ett individuellt intresse; herr Bergman ser på (Forts.)
saken på ett sätt, en annan på ett annat sätt. Jag vet också, att herr Bergman
i sin egen nykterhetsgrupp icke har absolut enhällighet för denna sak. Jag
vet, att frågan varit uppe inom den gruppen men att gruppen har beslutat —
det har försäkrats mig från flera av dess ledamöter, som äro villiga att stiga
upp i kammaren och bestyrka detta — att icke upptaga frågan såsom gruppfråga
utan att enskilda ledamöter finge gå fram med den. När nu läget är
detta, varför då ge denna sak färg av att vara en samlande nykterhetsfråga, så
att, om man sviker den, man inför hela vårt land ådagalagt, att man är mer
eller mindre förrädare mot själva nykterhetssaken och kanske även förbudstanken?
Det är icke på det sättet, min gamle vän Bergman, vi skola taga om
än ett tuppfjät fram emot förbudet. Jag undrar, om det icke gagnar saken
bättre, att vi göra upp de mellanhavanden vi kunna hava på annat ställe än
inför landets folk genom långa och irriterande debatter i riksdagen. Nykterhetsfrågan
kommer att tjäna på eu sådan ordning, det är min bestämda uppfattning.

Herr Luterkort: Herr talman, mina herrar! Jag har velat tillkännagiva

den uppfattning, jag kommit till i föreliggande fråga. Att jag över huvud gör
det, beror på det agitationsmoment, som omgivit ärendet såväl före som under
denna debatt, och jag önskar, att detta mitt lilla inlägg här ej måtte betraktas
som uttryck för något annat än vad jag därmed avser, nämligen ett tillkännagivande,
att det är det resultat, vartill jag kommit efter en saklig prövning av
spörsmålet.

Innan jag tillkännager min uppfattning i frågan, vill jag ha sagt ett par
ord till de båda kontrahenterna i denna strid, och jag anser mig kunna göra det
med så mycket större skäl, som jag varken tillhör eller tillhört eller torde komma
att tillhöra någon som helst nykterhetsorganisation och följaktligen kan anse
mig stå utanför de speciella stridssynpunkter, som tyvärr i allt för skarp
form kommit till synes i denna debatt och som därför också torde behöva en
motvikt från något håll i debatten. Jag skall inskränka mig till att formulera
min mening härom så, att det skulle vara önskvärt, om man i denna strid å ena
sidan ville låta bli att tillvita den ena parten ett önskemål att utnyttja det föreliggande
spörsmålet för sina speciella partipolitiska synpunkter, men å andra
sidan också från den andra partens sida ville låta bli att söka misstänkliggöra
dem, som intagit en annan ståndpunkt än det egna partiet. Jag skulle önska,
att man i denna såsom i många andra frågor, mer än vad fallet är, utginge
från att människorna fatta sin ståndpunkt efter sakliga motiv och icke efter
ovidkommande synpunkter.

För min del vill jag i korthet säga, att det ej går, enligt mitt förmenande, att
komma från att av de sakliga synpunkter, som blivit anförda för och emot motionen,
de av reservanterna anförda äro de starkaste. Utskottet har självt angivit
vad utskottet anser vara det avgörande skälet för dess hållning. Det är
därför också skäl, att man, då man så att säga vill giva ämnet en kortare räckvidd,
omedelbart anknyter till detta skäl. Man torde egentligen med den motiveringen
ej behöva röra vid några andra skäl. Utskottets skäl ha här från
flera håll redan berörts, och jag skall därför icke närmare gå in på en utläggning
av utskottets ståndpunkt. Det avgörande skälet för utskottet är emellertid
det, att vidtager man en sådan nedsättning i tilldelningskvantiteten enligt
lagen, så skapar man ett irritationsmoment, och utskottet menar, att detta irri -

Nr 27.

28

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

tationsmoment är ett alldeles tillräckligt skäl mot en reform, som, såvitt jag:
fattat rätt, alla herrarna på utskottssidan i alla fall acceptera såsom riktig till
sin innebörd.

Nu säger alltså utskottet, att det är det avgörande skälet, men härtill anknyter
utskottet vad det är som skulle uppväga bibehållandet av en högre maximitilldelning.
Utskottet säger nämligen: »En fortsättning av den individuella

begränsningen» — jag understryker de närmaste orden — »tillämpad och satt
i system» inom landets samtliga systembolag, torde säkerligen också giva ett
bättre resultat än den av motionärerna föreslagna åtgärden. Ja, jag måstetillkännagiva
som min mening, vilken överensstämmer med den av herr C. G.
Ekman härutinnan uttalade, att detta moment i utskottets uttalande fullkomligt
vräker undan grunden för utskottets utlåtande. Den individuella begränsningen,
»tillämpad och satt i system» — vad är det för något? Man förstår så
väl, att bakom detta yttrande kunnat ställa sig en hel del personer, som kommit
med såsom funktionärer i systembolag. Det är också därför jag är hågad
att frånkänna dessa personer, vilkas nykterhetsintresse jag icke underskattar,
det vitsord, som man eljest, på grund av den aktning, man hyser för dessa
personer, skulle vilja tillerkänna dem. Men när man har uppslukats av denna
byråkratiska virvel, har man, såsom här också kommit till synes, svårt att sesaker
och ting icke-byråkra tiskt. Jag har fått den bestämda uppfattningen
t. ex. av min vän Gustaf Nilsson i Kristianstad, att han ser på saken som eu
bolagsfunktionär ser och bör se den, alltså huvudsakligen ur byråkratisk synpunkt.
Men man kan icke begära, att andra personer därför skola uppge sin
skepsis mot hela denna individuella kontrolls absoluta värde ur nykterhetssynpunkt.

Det är så, att man här står inför ett folkpsykologiskt problem, som antingen
helt och hållet förbisetts eller också felbedömts. Den som under sysslande med
rättsliga spörsmål haft direkt kontakt med svenska folket vet, att det har ett
utomordentligt utvecklat sinne för formalism. Men det är en annan egenskap,
som svenska folket jämsides därmed besitter, och det är sinne för individualism
och självhävdelse ända till det oförnuftigas gräns. Det är mycket egendomligt,
tycker jag, att det finnes folk, som kunnat undgå att se, att när det gäller
spritproblem, svenskens individualism, sinnet för det individuella slagit ut i
sin fullaste och vackraste blom. Detta behöver man nog ej närmare motivera.
Särskilt den som levat tillräckligt många år i huvudstaden har nog klart för sig,
att det är rätt, som jag säger, att när det gäller spritfrågor, är det icke tal om
annat än ett hävdande av den individuella friheten ända till ytterlighet, ända
till oförnuftighet. Häri ligger i själva verket, menar jag, den innersta grunden
till detta irritationsmoment, och att detta irritationsmoment får allt större spelrum,
ju större marginalen blir mellan den i lag fastställda tilldelning skvantiteten
och de siffror, som konstateras utgöra uttryck för den faktiska spritkonsumtionen.
Detta är, menar jag, en fullt logisk och avgörande grund för att utskottets
sätt att resonera ej är riktigt, men att reservanternas sätt att resonera
är logiskt riktigt och bärande. Det ligger däri, att hela denna individuella kontroll
är till sin natur alldeles omöjlig att göra till ett rättvist system. Denna
individuella kontroll av sprittilldelningen kan aldrig bli uttryck för rättsmaximer,
den måste alltid bli relativ i hög grad. Jag medger, att min vän herr Åkerberg
har rätt, att den är en damm mot spritfloden. Ja, för visso har den varit
det och särskilt i Stockholm, men den kan aldrig bli ett rationellt system för
behandling av spritfrågorna. Den individuella kontrollen blir alltid i viss mån
schablonmässig och ger ett fruktansvärt utrymme åt byråkratism och personligt
godtycke. En av följderna härav är också, att det blir — om jag skall använda
ett uttryck, som jag ej tycker mycket om — de högre klasserna i samhället
— de bättre situerade, som komma i åtnjutande av detta överskott, den -

Onsdagen den 31 april.

29 Nr 27.

na lagfästa högre spritkvantitet. Och då vill jag fråga, huruvida icke även
däri ligger ett skäl för denna begränsning av den lagliga tilldelningsrätten. År
det icke ändå ett verkligt intresse ur nykterhetssynpunkt att just inom dessa
kretsar begränsa spritkonsumtionen, begränsa, intresset för spriten och begränsa
intresset över huvud för spritkvantiteterna?

Härtill vill jag endast knyta en reflexion med anledning av vad som bär framkommit.
Här skall jag vara ganska hänsynslöst ärlig mot mina partikamrater.
Jag vill säga, att det är visserligen ifrån dessa högre kretsar, som detta oerhörda
intresse för spritfrågan tränger ned till de breda lagren av folket cell
skapar tyvärr även där allt för mycket av detta irritationsmoment, som man nu
å ömse sidor talar om. Härutinnan skall min ärlighet bestå, att jag ej vill lämna
osagt, att när vi nu stå i sämre situation i detta avseende, sa är detta ehuru
jag icke vill tillvita någon av dem, som står bakom utskottsutlåtandct eller
tillhöra mitt partis nykterhetsgrupp, någon som helst minskning av deras intresse
för nykterhetssaken — faktiskt beroende därpa, att under senare år intresset
för nykterheten tyvärr bär minskats inom de breda lagren av det svenska
folket. Må det vara sagt öppet och ärligt och därför att det måhända kan
bidraga till att vi se sanningen i ögonen och handla därefter, när det gäller nykterhetsarbetet
i landet.

Jag tror mig ha motiverat min ståndpunkt tillräckligt. Jag vill bara ha
tillagt ett par ord i avseende på ett uttalande, som fälldes av herr Oscar Olsson.
Herr Oscar Olsson förklarade liksom åtskilliga andra, att han var motståndare
till demonstrationspolitik, och det är ju något, som man förstår och finner motiverat,
men jag vill, då han motiverar sin ståndpunkt huvudsakligen med detta,
liksom herr Bärg och majoriteten i utskottet i övrigt, fråga honom och andra
i detta samband: Vad är det som motiverar, att man skapar denna opinion inom
utskottet emot ett önskemål, varom herrarna äro ense, att det är sakligt rikligt?
År det icke demonstrationspolitik också det, men en demonstrationspolitik,
som är farlig ur nykterhetssynpunkt? Det är min synpunkt på saken.

Jag har sagt, att jag svarar här endast för mig själv. Jag har nu, herr talman,
motiverat det sätt, på vilket jag kommer att avgiva min röst i denna fråga.
Jag har förut icke uppträtt i något nykterhetsspörsmål, men jag har ansett
mig böra motivera min röstning, och jag ber, herr talman, att få tillkännagiva,
att jag kommer att rösta för reservanternas förslag.

Herr Pers: Det var min mening att icke yttra mig i denna fråga, men mitt
gamla intresse för nykterhetssaken har gjort, att jag under diskussionens gång
känt mig pliktig att säga min mening även om diskussionen är långt utdragen.
Som kammaren finner, har jag antecknat ett särskilt yttrande efter utskottets
utlåtande. Att jag icke anslöt mig till herr Bergmans m. fl. reservation, berodde
på att saken diskuterats mycket utförligt i^ bevillningsutskottets andra
avdelning, där jag icke sitter. När ärendet kom till det samlade utskottet, ansågs
frågan vara alldeles slutdiskuterad, och det gjorde, att behandlingen där
blev mycket summarisk. Jag kom därigenom ej att få den inblick i motivens
strid mot varandra, som varit önsklig för att ge mig en rätt bild av hur frågan
låg. Jag ville icke heller utan vidare ansluta mig till herr Bergmans m. fl.
reservation — jag säger det uppriktigt — därför att herr Bergman gärna liksom
driver upp en het luft i denna fråga, när han får hand om den, en luft så
het, att en person med mitt temperament har svårt att finna sig till rätta i den.
Jag fann därför lämpligt att i korthet anföra, att vi i Västerås prövat 2-litersgränsen,
och att vid det sista tillfället, när stadsfullmäktige behandlat frågan,
man fått det besked från spritbolaget, att man kunde reda sig med 2-litersgränsen,
såvida män fick släppa efter på den under december och juni månader,
d. v. s. vid jul och midsommar. När man kunnat reda sig i Västerås och Väst -

Avg. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

Nr 27.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forte.)

30 Onsdagen den 21 april.

manlands mellersta del med en sådan begränsning, förefaller det mig, som om
man kunde reda sig i hela landet med att sätta ned kvantiteten i allmänhet till
3 liter.

Nu vill jag dock ej inskränka mig härtill, utan jag vill säga några ord i själva
realfrågan. Utskottet — frågan är så pass viktig, att det vore trevligt, om
jag finge vara ensam om att tala — utskottet säger, att det avgörande skälet
mot ett bifall till motionerna är det »att ett bifall i det nuvarande läget skulle
skapa ett irritationsmoment, vilket utan tvivel komme att utgöra hinder för
andra verkligt nykterhetsbefrämjande åtgärder». Jag vill säga, att jag tror,
att det är en villfarelse, om restriktionssystemet och dess företrädare, kontrollstyrelsen
och systembolagen, tro, att deras uppgift skall kunna främjas utan
att däri ligger ett irritationsmoment. Att skapa bättre nykterhetsförhållanden
i landet så pass hastigt, som det är avsett att ske med restriktionssystemet,
måste alltid medföra ett irritationsmoment. Det måste bli en hel mängd människor,
som finna, att kvantum är för knappt, och som äro avundsamma på andra,
som få litet mer. Det kommer att bli ett ständigt irritationsmoment, och det är —
jag upprepar det än en gång — en villfarelse att tro, att det skall kunna undvikas.
Skall det undvikas, måste restriktionssystemet uppge sitt egentliga ändamål,
och då är det hela förfelat. Man måste nedpressa kvantiteten allt mer
och mer, och all erfarenhet lär, att instinkten hos förbrukarna av alkoholdrycker
går i den motsatta riktningen, att de hellre önska ökning än minskning, så
att dessa intressen alltid komma att stå emot varandra.

Vidare vill jag säga, att restriktionssystemet och systembolagen ha genom
att upptaga denna fråga iklätt sig ett ansvar, som icke får förslöas och förslappas.
När jag förenar mig med reservanterna om att påj^rka 3 liter, så gör
jag det för att icke släppa efter på det tryck, som det vore hälsosamt, om det
allmänna, om riksdagen alltjämt lade på systemets företrädare — det tryck,
som skulle vara en ständig maning till dem att icke släppa efter utan alltjämt
arbeta i riktning av att giva mindre och mindre kvantum. Tv det är genom
att fortskrida på den vägen, som rättmätigheten av systembolagens tillvaro kan
vara godtagbar. Om detta intresse slappas, är det hela — jag upprepar det än
en gång — förfelat.

Jag har liksom herrarna i övrigt här fått höra utgången i andra kammaren.
Den är mycket märklig. Kammaren har givit en liten minoritet till förmån för
denna inskränkning, medan kammaren förut har röstat på ett helt annat sätt.
Den har ju gått in för en mycket stark nykterhetsvänlighet under föregående
riksdagar. Utan tvivel beror utgången på att frågan fått en politisk karaktär.
Det är icke socialdemokraterna som ensamma bära ansvaret för att frågan
fått en politisk karaktär. Man får betänka det vid de domar,
som fällas här. Jag har aldrig biträtt detta yrkande på att göra frågan till
en politisk partifråga. Jag har konsekvent sökt och vill alltjämt söka hävda
nykterhetssakens grundsatser. Jag tror, att förbudet vore det bästa, om det
kunde åstadkommas utan alltför förödande biverkningar. För närvarande förefaller
restriktionssystemet under överskådlig tid vara det enda möjliga. Men
när så är, anser jag, att man bör samlas om att hålla klar kurs, så att de som
ha hand om systembolagen veta, att bakom nykterhetskravet finnes en kvalificerad,
en allmän folkmening, och att man icke kan släppa efter i den strid, den
t. o. m. irriterande strid, som måste föras mot förtäringen av rusdrycker.

Med denna uppfattning, herr talman, ber jag att få sluta mig till reservanternas
yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Endast ett par ord i anslutning till herr Pers’ ytt rande,

i vars anda och mening jag i stort sett instämmer. Jag ber få fästa uppmärksamheten
på att utskottsutlåtandet just gjort åtskilligt i den riktning, som

Onsdftgen den 21 april.

31 Nr 27.

herr Pers vill driva saken. Utskottet har genom sin formulering, om den vinner
riksdagens bifall, just givit systembolagen här i landet både den inriktning
och det stöd från riksdagens sida, som herr Pers anser, såsom, såvitt jag förstår,
det allra viktigaste, och det har utskottet gjort i sina slutord: »En fortsättning
av den individuella begränsningen, tillämpad och satt i system inom
landets samtliga systembolag, torde säkerligen också- giva ett bättre resultat
än den av motionärerna föreslagna åtgärden.» Här har andra kammaren ställt
sig med tre fjärdedels majoritet bakom denna formulering. Det är en inriktning
av systembolagens arbete, och det är ett stöd för dessa systembolags restriktiva
arbete, som vi ej skola underskatta betydelsen av. Jag undrar, om
det varit möjligt att i utskottet få majoritet för en sådan motivering, om ej
en del av nykteristerna i utskottet, just de socialdemokratiska, hade varit med
och fått bestämma den motiveringen. Det kanske, herr Carl Gustaf Ekman,
icke är så illa att få genomförd en praktisk åtgärd i nykterhetsarbetet på ett
sådant sätt, med det starka stöd, som riksdagen ger åt en sådan åtgärd.

I samband därmed skall jag be att få svara på herr Lutcrkorts fråga om
anledningen till att även nykterhetsvänner, som vilja ha nedsättning från 4- till
3 liter, ej kunna förena sig med en motion i detta syfte. Jo, ser herr Luterkort,
det finns motioner, vilkas framförande vissa människor anse gagna och vissa
människor anse skada den sak, motionen rör sig om. Det kan verkligen tänkas
sådana fall. Och nu är det verkligen på det sättet, att åtskilliga, för att icke
säga de allra flesta av de socialdemokratiska ledamöterna av riksdagen, icke
anse denna motion gagna nykterhetssaken, i det läge frågan ligger. Jag vill
visst inte säga, att det är otänkbart, att vi kunna ha orätt. Det vill jag visst
ej påstå, men liksom herr Luterkort vilja vi också handla i överensstämmelse
med vår övertygelse, och det är bara det vi gjort.

Herr Luterkorts anmärkning mot de hårda orden om att denna fråga gjorts
till partipolitisk just på det håll, varifrån motionen kommit, har fått sin belysning
nu också litet grand genom herr Pers’ uttalande. Men jag vill säga,
att så vitt jag vet, voro de socialdemokratiska nykterhetsvännerna i riksdagen
ej alls benägna att lägga den synpunkten på motionen, när clen kom fram. Vi
betraktade motionen såsom saklig. Vi betraktade den på det sätt, att de nykterhetsvänner,
som väckt den, ansågo sig gagna nykterhetssaken på detta sätt,
men vi trodde ej då, att denna lilla fråga skulle blåsas upp i partipolitiskt hänseende
på det sätt, som herr Luterkort hörde, att herr Bergman gjorde i sitt
första yttrande. Det kunna vi ej rå för. Men i och med detta, att frågan
gjorts till en rent partipolitisk fråga, säga vi ifrån, att detta icke kan vara
i överensstämmelse med nykterhetssakens bästa och dess framgång här i landet.
Det är bara det vi sagt.

Att herr Bergman i sin upprördhet och sin berömvärda iver icke hört på vad
jag sade, när jag yttrade mig, utan grovt förvanskat det, när han skulle citera
det, är både förklarligt och förlåtligt, så att det fäster jag mig nu icke vidare
vid. När jag sade, att om vi socialdemokratiska nykterister i kammaren varit
säkra om att kunna genomdriva denna restriktion, så skulle han fått se, att vi
icke stått fullt så eniga som i dag, så betyder det naturligtvis icke på något
sätt — det förstår t. o. m. herr Bergman själv, om han nu hör ordentligt på
mig — att vi beträffande våra representanter i bevillningsutskottet velat förmena,
att de ha under något slags spegelfäkteri sökt upp motiv, som vi icke
stå för.

Något mera förbluffad blev jag, då herr Ekman med sitt betydligt kyligare
temperament gjorde sig skyldig till liknande missuppfattningar. Herr C. G.
Ekman förklarade, att jag skulle ha sagt, att huvudsaken med motionen varit
partipolitiska avsikter. Som de herrar i kammaren komma ihåg, som hört på
vad jag sade, undantog jag uttryckligen motionärer och deras parti i stor ut -

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forts.)

Nr 27. 32

Onsdagen den 21 april.

.A72#. raemmigränsen

för utminutering
av
spritdrycker
(Forts.)

Herr Sanden: Herr talman! Jag ber att få taga uppmärksamheten i anspråk
några få minuter.

Jag har med synnerligen stort intresse åhört denna ''diskussion och framför
allt herr Bergmans inlägg i debatten. Jag har haft särskild anledning att göra
detta, dels på, grund av att jag är absolutist av födsel och ohejdad vana och
inom goodtemplarorden flitigt deltagit i det direkta nykterhetsarbetet, dels på
grund av att jag under många år tillhört den grupp, som i regel kallats Bergmaniter,
d. v. s. de som i herr Bergman sett sin främste härförare. Jag har
under alla dessa år trott på hans ord och följt honom i spåren, men jag må
saga, att i dag har jag blivit till ytterlighet förvånad över herr Bergmans inlägg
i debatten. Jag blev förvånad redan över hans första anförande, då han
bl. a. säde, att socialdemokraterna paraderade vid sidan om spritintresset, och
att arbetarrörelsen höll på att bli parhäst med reaktionen i dess strävan att
krossa den svenska förbudsrörelsen. Jag ber att gentemot dessa herr Bergmans
påståenden få inlägga en bestämd gensaga. Jag t5rcker, att jag kan göra det
med .så mycket större fog som jag är fullkomligt övertygad, att herr Bergman
inom den samlade svenska nykterhetsrörelsen har haft sitt huvudsakliga stöd
just från socialdemokraternas sida. Det fanns en tid — herr Bergman snuddade
själv helt nyss vid den och även jag ber att få erinra om den — då herr Bergman
riktade ungefär samma beskyllningar, som han i dag riktat mot oss socialdemokratiska
förbudsvänner, mot sina egna partivänner, de frisinnade, fastän
herr Bergman vid den tiden icke satt i den svenska riksdagen. Under den tiden
slog herr Bergman fast, både i tal och skrift, att om det var några, som hade
försumpat förbudsrörelsen här i landet och fört den in på avvägar, så var det
herr Kvarnzelius, delvis också herr Carl Gustaf Ekman samt bröderna August
och Elof Ljunggren m. fl. frisinnade förbudsvänner. Detta finns också, som
herr Bergman själv nyss antydde, dokumentariskt bestyrkt i herr Bergmans
egna skrifter. Jag erinrar härvid särskilt om den skrift som kallas för »Förbudsledningens
kapitulation», ur vilken jag, om icke tiden vore så långt framskriden,
.skulle kunna stå till tjänst med att läsa upp vissa valda kapitel. För
övrigt gjorde herr Bergman också på ett tidigare stadium energiskt gällande,
att det var från frisinnat håll, som man drev saken därhän, att vi i stället för
det lokala vetot fick det Brattska systemet, som — vi äro i stort sett ense
därom — icke är det system, som vi nykterhetsvänner önska. Härom dagen
läste jag emellertid i Svenska Morgonbladets pressklipp, att det var socialdemokraterna,
som även i det fallet buro skulden för kompromissens genomförande.
Nu måste jag säga, att jag icke riktigt vet, vem jag skall tro på — på herr
Bergman av åren 1915 och 1916 eller på herr Bergman av år 1926. Jag måste,
tyvärr, vill jag saga, tydligen ställa mig tvivlande till herr Bergman både av
1916 och av 1926.

sträckning från den anklagelsen. Jag sade med anledning av bland annat herr
Bergmans yttrande här i kammaren, att åtskilliga från det hållet hade gjort
saken i första hand till en partipolitisk fråga, och det torde de få mycket svårt
att förneka.

Vad det beträffar, att det icke skulle finnas spår till analogi mellan socialdemokraternas
ställning i dag i deras röstning och de folkfrisinnades ställning
vid omröstningen om förbudsmotionen i fjol, får jag säga, att den likheten dock
förefinnes, att båda dessa grupper äro övertygade om att den föreliggande frågan
är omöjlig just vid det tillfälle, då den framkommit. Och det är en icke
så liten likhet, som ligger i det förhållandet.

Jag skall emellertid, herr talman, ej gå vidare in på den partipolitiska delen
av denna fråga, utan ber att i det fallet helt och fullt få instämma i vad herr
Bärg i Katrineholm yttrade i slutet av sitt anförande.

Onsdagen den 2<1 april.

33 Nr 27.

Min egen uppfattning i saken, om jag nu far deklarera även den, sammanfaller
fullkomligt med den ståndpunkt, som intagits av den svenska nykterhetsrörelsens
ledande organ, Reformatorn, som i en artikel i förra veckan sade, att
det är en omdömesfråga, hur man bör ställa sig i detta fall. Mitt förnuft och
mitt omdöme säga mig, att jag vid detta tillfälle icke bör göra något annat än
att giva min röst för utskottets förslag. Jag vill nämligen gärna tro, att systembolagen
söka göra det bästa möjliga av förhållandena. På grund av de erfarenheter,
som jag gjort i vårt östra grannland, är jag också övertygad om, att
■det icke kan vara nyttigt att alltför hårt åtdraga restriktionerna. Det kunde
då lätt hända, att det bästa bleve det godas fiende.

Till herr Luterkort skulle jag vilja säga, att efter den deklaration, som han
här nyss avgav, tycker jag, att han snarast möjligt bör ansluta sig till den
svenska nykterhetsrörelsen för att där framskapa den opinion, som han här ansåg
vara av behovet påkallad. Han kan inte göra detta, om han fortsätter att
stå utom nykterhetsrörelsens hank och stör.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman! Naturligtvis kunde icke denna debatt
avslutas med mindre än att även herr Luterkort skulle dra sitt strå till stacken.
Jag vill emellertid konstatera, att herr Luterkort började med att uppträda såsom
förlikningsman och ville göra gällande, att han skulle medla mellan de
stridande parterna, men denna roll tappade han bort ganska snart och gick
hjältemodigt över till reservanternas ståndpunkt. Sedan uppehöll han sig där i
Luvudsak under hela tiden. Han gjorde dessutom gällande, att vissa av dem
som deltagit i utskottets beslut icke skulle vara vittnesgilla eller omdömesgilla,
därför att de i någon mån hade med den s. k. spritbyråkratien eller restriktions•Systemet
att skaffa. Skulle man draga sådana slutsatser, skulle man naturligtvis
här aldrig^ tillmäta herr Luterkorts ord någon som helst betydelse, när
han uppträder i sådana frågor, som han anser sig särskilt begripa. Han motionerar
och talar i alla rättsfrågor. Om nu samma regel skulle tillämpas på herr
Luterkort. måste ju alltid herr Luterkorts anföranden betraktas som synnerligen
misstänkta. Det var nog därför något oförsiktigt av herr Luterkort att uppträda
på detta sätt.

Jag tror för min del, att i denna sak är det en synpunkt till, som bör betonas.
Inom bevillningsutskottet och i den avdelning av utskottet, som behandlade
frågan, äro icke alla medlemmar av den uppfattningen, som herr Oscar
Olsson, herr Bärg och andra här företrätt. Tvärtom äro de socialdemokratiska
nykterhetsvännerna i stark minoritet i bevillningsutskottet. Från högerns sida
gjordes av vissa talare den uppfattningen gällande, att hela restriktionssystemet
var sådant, att man icke gärna kunde fortsätta att vara med om det, och
detta helt enkelt därför, att det var dock ett förmynderskap över folket, vilket,
såsom särskilt en talare betonade, var orättmätigt. Under sådana förhållanden
är det klart, att om de socialdemokratiska nykterhetsvännerna gått med på yrkandet,
att man icke skulle bifalla motionärernas hemställan, ha de gjort det i
syfte att kunna inverka på motiveringen. Motiveringen skulle nämligen ha
blivit en annan, om de icke anslutit sig till detta yrkande. Det är ju klart, att
för de utskottsledamöter, som icke vilja ha några som helst restriktionsåtgärder
på detta område, betyder det en eftergift, att man skrivit såsom skett i motiveringen,
en^ eftergift, som går ut på att med detta uttalande i motiveringen
stärka det rådande kontroll- och restriktionssystemet, vilket för närvarande är
utsatt för starka påfrestningar från deras sida, som vilja ha supfriheten, åtminstone
på restaurangerna, större än den för närvarande är.

Ur den synpunkten tror jag därför, att icke minst herr Carl Gustaf Ekman
och herr Bergman till sist skola komma till den slutsatsen, att just vad som

Första hammarens protoholl 1926. Nr 27. 3

A ng. maximigränsen

för utminutering
av
8j)ritdrycker.

(Forts.)

Nr 27. 34

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker
(Forts.)

Herr Bergman: Herr talman! Jag skulle icke besvärat med ännu ett anförande,

om icke herr Sandén uppkallat mig. Herr Sandén sade, att lian icke
visste, vem lian skulle rätta sig efter — herr Bergman av år 1916 eller herr
Bergman av ar 1926. Jag ber att få förklara, att det gör precis detsamma,
därför att det är samme herr Bergman bägge årgångarna. Men det är icke
samme herr Sandén. Herr Sandén av år 1916 var en helt annan än herr Sandén
av år 1926.

Jag liar för min del icke ett ord att återtaga av vad som står i den bok, han
hade vänligheten att göra litet reklam för »Förbudsledningens kapitulation
för den nye brännvinskungen». Allt vad som står där, står jag för ännu i dag.
Sedan jag kom hem från utlandet efter att ha varit borta några år, har jag
nästan överallt hört medlemmar av både mitt eget parti och herr Sandéns parti
säga mig, att de beklaga på det djupaste, att man icke på den tiden följde de
linjer, som jag då rekommenderade. Herr Sandén har alldeles rätt i sitt påstående,
att jag då opponerade mig mot vissa av mina egna partivänner, och detta,
faktum, om något, visar ju, hur litet politik jag för min del lägger i nykterhetsfrågan.
Många av mina partivänner handlade, enligt min tanke, oklokt
1916 och 1917. De ha emellertid nu närroat sig min ståndpunkt igen, vi äro
alldeles ense i de nu aktuella frågorna, och de flesta erkänna själva, att de förut
misstogo sig. Däremot ha många socialdemokrater svängt om åt det andra hållet.
Icke alla för all del! Jag tror t. o. m., att den stora mängden ute i landet fortfarande
har ungefär samma mening som jag — det tror jag för min del, fastän
jag ju inte vet det säkert — men deras riksdagspolitiska ledning har på det
uppenbaraste svängt. Det är ett faktum, som ingen kan komma ifrån.

Att det kommer in politik i denna fråga, det kan således inte jag hjälpa.
Jag har redan påpekat, och jag upprepar, att när jag och professor Holmgren
väckte motionen — jag beklagar, att han, sängliggande sjuk som han är, icke
kan vara närvarande i dag — hade vi icke den ringaste tanke på att vi skulle
möta motstånd i denna fråga från socialdemokraterna. Vi hade, som herr Carl
Gustaf ^Ekman mycket riktigt påpekade, under medverkan av socialdemokraterna
några månader förut samrått om huruvida denna fråga skulle framföras
vid denna riksdag och vi voro då ense om att så borde ske. Helt plötsligt möta
vi dem nu som motståndare, och när vi i utskottet finna, att socialdemokraterna
enhälligt följa med högern i detta ärende, uppstår det en politisk skillnad
i denna fråga, men det rå vi då sannerligen icke för.

Herr Luterkort: Herr talman! Ett sådant yttrande som herr Gustaf Nilssons
borde egentligen icke besvaras, men då jag i alla fall tycker, att frågan
är viktig och då den betraktas med sådant allvar, som här förut betonats, anser
jag dock, ^att ett sådant demagogiskt yttrande som herr Gustaf Nilssons
icke bör få stå alldeles oemotsagt. Jag vill då säga herr Gustaf Nilsson, att
han har ju alldeles missuppfattat mig, då han förklarade, att jag sökt uppträda
som förlikningsman i denna tvist. Men jag undrar, herr Gustaf Nilsson, om
man kan säga, att den söker uppträda såsom förlikningsman som redan från
början absolut klart och uppenbart tar parti för den ena partens ståndpunkt.
Det skulle vara en egendomlig förlikningsman, som på förhand förklarade, att
han ställde sig på den ena partens ståndpunkt. Herr Gustaf Nilsson har gan -

här skrivits i utlåtandet går ut på att stärka detta restriktionssystem, så att
det kan avvisa de krafter, som nu äro i rörelse för att försöka få även detta
system sönderbrutet. Jag tror, att det ur nykterhetssynpunkt är betydelsefullt,
och för framtiden av vikt, att man på denna punkt har kunnat nå en
kompromiss, där även motståndarna till varje ingripande i restriktionsväg ha
gått in på att sluta vakt omkring kontrollsystemet.

Onsdagen den 21 april.

35

Nr 27.

ska grundligt missförstått mig i avsikt att kunna få eu glosa att anteckna till
protokollet. Men så brukar det ju gå till ibland.

Vad sedan vittnesgillheten beträffar, har jag icke velat gå närmare in på den
saken. Med avsikt förbigick jag vad som låg bakom mitt uttalande rörande
det värde, som kunde tillmätas ett uttalande i denna fråga av en person, som är
engagerad i ett spritbolags tjänst. Men nu vill jag säga, utan att ändock gå
närmare in på det, att det uttalande, som herr Gustaf Nilsson hade rörande
dessa förhållanden, bestyrker fullkomligt, att dessa personer absolut icke äro
vittnesgill, när det gäller den stora frågan i vilketdera^ fallet irritationsmomentet
mest skulle komma att framträda — i fall man går fram efter utskottets
linje eller om man följer reservanterna.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag skall icke vidare med herr Luterkort diskutera
frågan om demagogiska talesätt. I det fallet tror jag nog, att kammaren kan
själv draga sina slutsatser, vem som mest använder dylika metoder, i det avseendet
befinner sig nog herr Luterkort icke i sista ledet utan snarare i det
främsta.

Vad beträffar vittnesgillheten i denna sak, är det alldeles uppenbart en felaktig
åsikt, som herr Luterkort företräder, då han säger, att de, som syssla
med den individuella kontrollen, allt ifrån _ kontrollstyrelsen och hela vägen
nedåt, icke skulle begripa sig på var irritationsmomentet uppkommer, om man
tillämpar en maximigräns av tre eller fyra liter. Var och en inser ju, att en
dylik åsikt är fullständigt bakvänd. Då skulle man med skäl kunna säga, att
var och en, som satt sig in i en sak — t. ex. i rättsfrågor herr Luterkort som
nått fram till vice häradshövding — skulle vara till den grad part i dessa
saker, att han över huvud icke begrepe dem. Var och en måste annars erkänna,
att här är det inte fråga om ett större eller mindre intresse i sprit byråkratien,
ty den blir densamma, vare sig det är tre eller fyra liter, som få försäljas.
Det hela inskränker sig till frågan, vilketdera som ur systemets synpunkt är
det lämpligaste •— att man jämt och ständigt lagstiftar och beskär utminuteringen,
eller att man låter tiden fullkomna restriktionssystemets tillämpning
och ser vad det kan åstadkomma.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag skulle icke ha besvärat kammaren., om

man icke här från ett par tre håll i diskussionens sista skede velat göra gällande,
att man i motiveringen till utskottets hemställan vunnit något, som man
värdesätter lika högt som ett bifall till reservationen. Vad är det man vunnit?
Jo, följande uttalande göres i utskottets motivering: »En fortsättning av den
individuella begränsningen tillämpad och satt i system inom landets samtliga
systembolag, torde säkerligen också giva ett bättre resultat än den av motionärerna
föreslagna åtgärden.» Det förekommer ju i systembolagen ett system
med individuell köperätt och man hänvisar till detta och säger, att det ger en
bättre lösning än den av motionären föreslagna åtgärden. Denna fras^ skulle
alltså vara den vinst av verkligt värde, som man gjort. Såvitt jag förstår, förpliktar
detta uttalande icke alls till en ändring i hittillsvarande förhållanden,
liksom det är uppenbart, att en ytterligare utvecklad fortsättning av den individuella
kontrollen kan ske lika väl, vare sig maximigränsen är satt till tre
eller till fyra liter.

Jag begärde vidare ordet därför, att herr Oscar Olsson instämde med herr
Bärg, som i sitt slutyttrande frågade mig, om den reform, som här är ifrågasatt,
var den positiva reform, som jag för min del skulle vilja gå in för. Jag
har gått in för och kommer att gå in för samtliga de positiva ^ reformer, som
giva uttryck åt det svenska nykterhetsfolkets mening, i den mån dessa reformer
äro väl avvägda och möjliga att genomföra. Jag har här i min hand ett

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forte.)

Nr 27. 36

Onsdagen den 2)1 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

(Forts.)

protokoll från det sammanträde, där representanter för såväl den allmänna nykterhetsgruppen
som den socialdemokratiska överenskomma om vilka positiva
reformer, som vid årets riksdag skulle framföras. Den första av dessa reformer
var revisionen av pilsnerdrieksförsäljningsförordningen. Att den frågan
icke kom på kamrarnas bord denna riksdag är icke mitt fel. Anledningen därtill
får sökas på annat håll d. v. s. hos regeringen. Den andra reformen avsåg
en sådan omorganisation av rusdrycksmedelfonden, att dess syften skulle förverkligas.
Jag hoppas, att jag, när den saken kommer på kammarens bord,
får tillfälle att visa, att jag går in med allvar också för den saken. Och det
tredje beslutet, som fattades på det sammanträdet, var, att i anledning av en
medlems hemställan, huruvida tiden nu icke kunde anses inne att åter gå fram
med en begäran om maximigränsens vid spritutminuteringen sänkning från
fyra till tre eller två liter, att mötet beslöt hemställa till nykterhetsgrupperna
att motionera om en sådan sänkning. Beslutet var enhälligt utan någon som
helst anteckning till protokollet om skiljaktiga meningar. Protokollet är skrivet
och undertecknat av en socialdemokratisk sekreterare. Det var alltså programmet
för året. Det var de positiva reformer, som jag hoppades och trodde,
att man skulle kunna föra fram gemensamt. Men när vi kommo till riksdagen,
möttes vi i ena fallet av meddelande, att det ifrågasatta reformkravet icke
komme att framläggas inför riksdagen, och i andra fallet inträffade, att det
väckta förslaget nu bekämpas av dem, som genom sina representanter angåvo
frågan såsom en lämplig reform vid årets riksdag. Så förhåller det sig med
min ställning både till den nu föreliggande frågan och till övriga, nu aktuella
reformplaner.

Slutligen hade herr Bärg något underligt yttrande i slutet av sitt anförande,
där han menade, att det förutvarande liberala samlingspartiet skulle bära skulden
till utvecklingen på nykterhetsområdet. Äro vi skulden till exempelvis, att
inom socialdemokratien man efter man, som tidigare tillhört nykterhetsrörelsen,
här i riksdagen frångått denna sin ställning och nu stå på motståndarnas
sida? Herr Bärg kan räkna många av den arten inom sitt partis led. Äro vi
kanske skyldiga till, att ute i kommunerna den ena socialistiske förtroendemannen
efter den andre som satts in i kommunala nämnder, i stadsfullmäktige o. s. v.,
i fall efter fall vänder sig mot framställningar, som göras från nykterhetsvännernas
sida? Nej, herr Bärg, på annat håll får herr Bärg söka anledningen
till, att utvecklingen blivit sådan som den är. Jag tror icke, att den, som varit
i tillfälle att följa mitt och mina meningsfränders uppträdande, kan beklaga
sig över, att vi ådagalagt för litet intresse eller brustit i konsekvens i vår hållning
på detta område.

Herr Bärg: Jag nödgas säga några ord med anledning av herr Ekmans

meddelande om vad som ägde rum på det sammanträde, då man beslöt vända
sig till riksdagens nykterhetsgrupper att motionera om en sänkning av maximum
vid spritutminuteringen. Om herr Ekman hade uraktlåtit att säga, att detta
skett enhälligt, skulle jag ha tegat. Herr Ekman tilläde, att protokollet visade
åtminstone icke annat, än att beslutet var enhälligt. Men för ett ögonblick sedan
var hos herr Ekman en person, som från socialdemokratiskt håll deltog i denna
överläggning och erinrade honom om, att han vid beslutets fattande hade gjort
erinringar gentemot det. Det var en av andra kammarens ledamöter, herr Olsson
i Gävle. Varför skall man förtiga sådant?

Till sist skall jag säga heTr Ekman, att mitt yttrande, som han vände sig
emot, fälldes som en replik mot herr Bergman. Han förebrådde oss socialdemokrater,
att det vore vårt fel, att det icke går att få majoritet för detta
förslag i denna kammare. Herr Bergman är säkerligen villig att vitsorda, att
så folio hans ord. Jag svarade, att detta icke vore riktigt och att jag med lika

Onsdagen den 31 april.

37 Nr 27.

stort skäl kunde säga, att om det parti, som lierr Bergman tillhör, hade skött
dessa frågor på annat sätt, skulle det partiet kanske kunnat vara så starkt, att
det hade bibehållit sitt gamla inflytande. Nu har det i stället blivit så det
är ju icke främmande för oss — att det är just dessa frågor, som splittrat det
frisinnade partiet och gjort, att det krympt samman. Jag sade alltså, att med
ungefär lika stort skäl skulle jag kunna säga till herr Bergman, att det beror
på det frisinnade partiet, att förutsättningarna för ett bifall i denna kammare
för dessa reformer icke finnas. Så föll mitt yttrande, och jag undrar, om icke
det är ett faktum, som man kan taga på. Det tjänar icke något till vare sig för
herr Ekman eller någon annan att förneka det. Det skulle eljest aldrig ha
fallit mig in att fälla detta yttrande, men då herr Bergman gjort ett dylikt uttalande,
så sade jag, att jag med ungefär lika. stor rätt kan svara honom på samma
sätt. Därmed är den frågan reducerad till vad den bör vara.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag vill endast förklara, att mitt minne från
det sammanträde, som här åsyftas, står i rak motsats till herr Bä,rgs meddelande.
Protokollet talar heller icke om, att någon som helst meningsskiljaktighet
förelåg vid beslutets fattande.

Herr Olsson, Oscar: Jag ber att få beklaga herr Ekmans^ dåliga minne,

samtidigt som jag beklagar, att jag i debatten givit uttryck åt den oriktiga
uppfattningen, att herr Ekman i högre grad än herr Bergman behandlade denna
fråga sakligt och icke partipolitiskt.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först pa bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bergman in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bergman
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen, enligt av herr
Bergman jämte 19 av kammarens övriga ledamöter före voteringspropositionens
godkännande framställd begäran, medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 32.

Vid omröstningen röstades

ja av herr förste vice talmannen, herrar Klefbeck, Lindley, Berglund, Stendahl,
von Sydow, Magnuson, Ljunglund, greve Lagerbjelke, herrar Reuter -

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.
(Forte.)

Nr 27. 38

Onsdagen den 21 april.

Ang. maximigränsen

för utminutering
av
spritdrycker.

(Forts.)

Ang.

rätten till inmutning
inom
vissa län.

skiöld, Wahlmark, Hjalmar Hammarskjöld, Julin, Borell, Fehr, Sederholm,
Nothin, Åkerman, John Karlsson, Bärg, Kobb, Oscar Olsson, Westman, Thulin,
Carl Gustaf Hammarskjöld, Ålbert Bergström, greve Spens, herrar Rooth,
Johan Bernhard Johansson, Per Gustafsson, Larsén, Martin Svensson, Jeansson,
Erik Anderson, Bodin, Eli Svänsson, Johan Nilsson i Kristianstad, Gustaf
Nilsson, Adolf Dabl, Clemedtson, Linder, Alexander Nilsson, von Geijer, Jacob
Larsson, Nils Anton Nilsson, Wohlin, Johan Nilsson i Malmö, Antonsson,
Carl Johansson, Pålsson, Jönsson, Lindblad, Boman, Wigforss, Gustav Hansson,
Hallin, Sigfrid Hansson, Widell. Sundberg, Johan Johansson, Björnsson, Ernst
Svenson, Vrång, Lundell, Strömberg, Georg Dahl, Schlyter, Sanden, Lindgren,
Åkerberg, Åström, Sandler, Per Andersson, Carl Eriksson, Jonas Andersson,
Walles, Enhörning, Tjällgren, Frändén, Bergqvist och Gabrielsson; samt

nej av herrar Hederstierna, Carl Gustaf Ekman, Björkman, David Bergström,
Karl Gustafsson, Oscar Ericson, Karl Johan Ekman, Abrahamsson, Bondeson,
Kune, Östergren, Leander, Isak Svensson, Pettersson, August Johansson, Bergman,
Ingeström, von Koch, Gottfrid Karlsson, Petrén, Lyberg, Schedin, Pers,
Norm, Lindhagen, Johan Peter Johansson, Luterkort, Österström, Rosén, Almkvist,
Jonsson och Asplund.

Herr andre vice talmannen samt herrar Carl Svensson, von Stockenström,
Karl Andersson, Boberg, Elof Andersson, Sandegård, Valfrid Eriksson och
Dalberg förklarade sig avstå från att rösta.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten till inmutning
inom vissa län.

Genom en den 12 mars 1926 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 207, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län inmutning för annans än kronans räkning ej utan Konungens för särskilt
fall givna tillstånd må ske å kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt
eller är anslagen till boställe.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1926 och skall upphöra att gälla den 1
januari 1928, så framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

Genom denna lag upphävas lagen den 31 maj 1918 (nr 288) innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län och lagen
den 13 februari 1925 (nr 26) om fortsatt tillämpning av sistnämnda lag, dock
att i fråga om inmutning, som skett med tillämpning av bestämmelserna i lagen
den 31 maj 1918, samma bestämmelser skola fortfarande gälla.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Onsdagen den 21 april.

89 Nr 27.

Reservation hade anmälts av herr Ifedcrstierna, som, med instämmande av .. An/J- .
herrar G. Däld och G kris t eu sou i Södertälje, på anförda skid hemställt, mmtniny inom
riksdagen måtte hi falla den kung], propositionen med den ändring, att slutbe- njam ian.
stämmelsema i den nu föreslagna lagen skola erhålla följande lydelse: (Forts.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927 och skall upphöra att gälla den
1 januari 1928, så framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

Herr Ilederstierna: Det har talats så mycket i dag, att jag förmodar her rarna

ha fått nog, och jag skall därför fatta mig så kort som möjligt. Jag vill
bara säga, att jag, såsom'' framgår av min reservation, i sak är alldeles överens
med såväl Kungl. Maj:t som utskottet. Det enda avseende, i vilket jag är
skiljaktig, är i fråga om ikraftträdandet av den föreslagna lagen.

Frågan gäller här inmutningsrättigheten i de tre nordligaste länen. Förra
året antogs en lag, som medgav den fria inmutningsrätten i dessa län, med undantag
för järnmalm naturligtvis, intill den 1 januari 1927. Nu ha nya fyndigheter
delvis upptäckts och delvis misstänkts förefinnas i vidare mån x Västerbottens
län, och de enda, som egentligen tyckas på allvar göra de undersökningar,
vilka här måste ifrågakomma för att finna någonting och som tydligen
äro av ganska dyrbar art, äro Sveriges geologiska undersökning och ett emissionsbolag
här i Stockholm. Nu föreslås, att den nya lagen, vilken här franilägges,
skall träda i kraft den 1 maj i år — således endast om 14 dagar. Därefter
skall inmutning icke vidare få äga rum — naturligtvis med undantag
för geologiska undersökningen. Emissionsbolaget har icke denna rätt, därest icke
Kungl. Maj:t meddelar dispens på grund av några särskilda omständigheter.

Det är ju tydligt, att vi litet var naturligtvis kunna träffas av bestämmelser i
nya lagar, och det är naturligtvis statsmakternas rättighet att sätta en dag, när
den nya lagen skall träda i kraft, hur det sedan än må verka för den enskilde.

Jag tror emellertid, att statsmakterna i allmänhet i det här avseendet söka att
iakttaga, att någon avvecklingstid i fråga om de gamla förhållandena beredes
den enskilde och att man framför allt försöker att i allmänhet lämpa lagars
ikraftträdande till vad lojaliteten måste anses fordra.

När nu förra året antogs en provisorisk lag, som skulle gälla till den 1 januari
1927, måste jag i denna provisoriska lag finna ett löfte om att de förhållanden,
som genom denna provisoriska lag infördes, skulle få gälla till den 1
januari 1927. Detta har naturligtvis sin stora betydelse för dem, som vilja begagna
sig av inmutningstillstånd, och jag förmodar, som jag nyss sade, att då
handhavandet av detta är en ganska dyrbar apparat, hava de, som tänkt att under
tiden till nästa års ingång driva dylik verksamhet, förberett sig därpå. De
ha utrustat sig för sådant arbete, men nu skulle den nya lagen komma och
säga, att det blir slut den 1 maj. Det arbete, som, efter vad jag antar, de nedlagt
för att kunna bedriva arbetet till den 1 januari 1927, blir nu fruktlöst. De
förhoppningar, som’ man ansett sig ha fog för, bli svikna. Jag undrar, om det
är på det sättet en lojal lagstiftare bör förfara. Jag tror, att^det vore önskvärt,
att svenska staten tänkte sig för åtskilligt, innan den går fram på det
sättet.

Det är därför, att jag har önskat en bestämd lojalitet i statens lagstiftning,

■som jag icke kan vara med om Kungl. Maj:ts och utskottets förslag i fråga om
ikraftträdandet utan föreslagit, att detta måtte få äga rum först i och med
nästa års ingång. Denna min åsikt har jag klätt i den reservation, som jag
bär fogat vid detta utlåtande, och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till denna min reservation.

Herr statsrådet Nothin: Herr talman, mina herrar! Den föregående ärade
talaren betonade nyss, att det icke förelåg någon meningsskiljaktighet beträf -

Nr 27. 40

Onsdagen den 21 april.

rättnu in. sjalva sakfrågan utan endast med avseende på tiden för ikraftträdandet

maning inom , ^ föreslagna nya lagen. Da herr Hederstierna gör gällande, att statens
vissa län. lojalitet fördrar att man dröjer med lagens ikraftträdande, tror ja°- ntt han har
(Forte.) Jatit sig missledas beträffande den betydelse, som man bör tillmätaden omständigheten
att den nu gällande lagen i ämnet är av provisorisk art. Är det så
att vi redan hade haft en definitiv gruvlagstiftning, tror jag icke att herr Hederstierna
velat ifrågasätta annat än att man hade kunnat^! in för en s ångare
tillämpning från den tidpunkt, som kunde anses lämplig ur de synpunkter ® 1-a motiverat förslagets framläggande. Men den omständigheten, att den nu

fuller'' förfil °mrrdet3r I?r?V1Ä<)T,isk och galler endast för ett år åt gången,
ställer, foi sa vitt jag forstar, icke saken i annat läge. Det är nämligen icke så

att lagen gjorts provisorisk för att därmed kraftigare tillförsäkra de olika inmutama
någon särskild ratt just under detta år, utan den har gjorts provisorisk

Xt°n5 fTgai ^ I?otlverinfen.ti11 de år efter år återkommande förslagen;
endast och allenast av hänsyn därtill, att man icke har velat definitivt binda
sig tor en viss ståndpunkt, innan den nya gruvlagstiftningen föreligger fär,
lg of. Proyning av statsmakterna. Det är denna orsak, som gjort, att man
fökegmn|m ^ dea Provls°nska lagstiftningen, och så vitt jag förstår, kan därav

Ifuf’ at°t mani skulle. kä.nna .sig i en annan ställning än om det
gällt att rubba pa en slutlig lagstiftning i ämnet.

Vad sedan angår frågan om den sakliga betydelsen av ett uppskov med ikraft veb

t ni^ Sa Skn1Ie f“ed,ett uppskov till Väsentlig del förfelas just vad man
\elat

maSiWeL0m^T na Hederstlerna förklarat sig vara ense med utskottsmajonteten.
Skulle det visa sig, att i något särskilt fall beginges obillighet
gentemot dem, som paborjat arbeten för markundersökningar, ja då hade iu rätt

tå»''KrSe”m <li8PenS inmu,"ins: iiv“ efter

iol^L^Lvn1^ Und-rtfyka’ ?tt.här endast är fråga om kronojord, alltså
? enskild jord; möjligt ar också, att reservanterna i sin uppfattning låtit

sig paverkas av aven de långt gående krav. som vid den förberedande behändig ShfeY™,

veX obillig! "h SOm’ °m * genomförts, mähunda

Jag vill hemställa, att kammaren vill bifalla denna lag i likhet med vacl
medkammaren tidigare i dag har gjort.

meförLifr!iergl +Hm tal.man!1 Jag bär visserligen icke kunnat dela de formella
betänkligheter som mom lagutskottet och även nu framförts av herr Hederstierna,
mot att den föreslagna lagen skulle träda i kraft redan den 1 maj

Def^företal?1 JU lck® “ ^ fram1stallt några betänkligheter i det hänseendet,
Det förefaller mig som om dessa skulle innebära, att eu provisorisk lagstiftning
blev under provisorietiden mera orubblig, mera tabu än en definitiv lagstift
niIT?” S^m ?lal? avser skall få obegränsad giltighetstid.

Vnnn f-Urtr kaQ Minda-. att betänkligheter från rent praktisk synpunkt
kunna forefmnas Det kan icke vara meningen, att den nu ifrågasatta lagen
hnri an7andas mot c|en lojala företagsamheten, där avsevärda och kanske dyrrine-ejf^vm^W116?^!
f°r att verkställa inmutningar, ehuru icke lokalisera
funt? malmf.ynfhgheterria fortskridit sa långt, att inmutningar kunnat sökas
och erhallas före ikraftträdandet. Kommerskollegium och geologiska undersökningen
hava understrukit detta och därför föreslagit den rätt till dispens,

]äreveTn;WJ lagfor1tlget,Kangi; MaJ;t erhåller. Om nu riksdagen tar lagen,

. u !dafen al1tsa1 förutsätta, att sådan dispens medges, så att icke det
vetenskaplig^ betydande och fur samhället värdefulla arbete, som särskilt under
de Bistå aren företagits för att leta fram malmfyndigheter blir fruktlöst

Onsdagen den 21 april.

41 Nr 27.

När utskottet tillstyrkt lagförslaget även beträffande ikraftträdandet, torde
det vara så, att utskottet känt sig förvissat icke bara om en sådan tilliimpning
av dispensrätten utan också att kronan såsom själv malmletare icke skall använda
dispensmöjligheten såsom ett bytesmedel för att måhända betaga den
lojala företagaren frukterna av hans vetenskapliga arbete och själv åtkomma
dem helt eller delvis. Från regeringsbänken har nyss gjorts ett uttalande om
dispensrättens tillämpning; och jag vill hoppas, att uttalandet innebär, att rätten
skall tillämpas på det sätt jag nu har tillåtit mig angiva.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag har endast att i anslutning till justitieministerns
anförande yrka bifall till utskottets förslag. Jag är övertygad, att
förhållandena komma att på ett tillfredsställande sätt ordnas genom den dispensrätt,
som utskottet här har gått in för.

Herr Hederstierna: Justitieministerns yttrande ger mig icke anledning till
annat svar, än att den omständigheten, att andra kammaren redan antagit
Kungl. Maj:ts förslag, är naturligtvis icke anledning för första kammaren att
följa den, ty om kamrarna skulle stanna i olika beslut, blir det sammanjämkning,
och då är det självklart utsikt för att de enskilda, som det här är fråga
om, skulle vinna några månader utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i anledning av väckt
motion om anslag till rektor J. Henrikssons i Dals-Rostock verksamhet för odling
och insamling av medicinalväxter.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion
nr 135 av herrar Gustafson i Kasenberg och Hallén hade hemställts, att riksdagen
till understödjande av rektor J. Henrikssons i Dals-Rostock verksamhet
för odling och insamling av medicinalväxter måtte bevilja honom ett anslag på
3,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion II: 135 i vad den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet i utlåtandet anfört ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Bergman: Herr talman! Jag har tillfälligtvis kommit att taga närmare
kännedom om herr Henrikssons verksamhet sedan många år tillbaka, och
därför ber jag att få säga några ord.

Såsom saken nu ligger, kommer jag icke att framställa något yrkande, men
jag vill påpeka, att alla myndigheter och alla sakkunniga, som yttrat sig om
hans verksamhet, endast haft de allra amplaste lovord samt erkännande av
dess betydelse för landet. Han har i många år haft ett anslag från staten på
3,000 kronor efter myndigheternas tillstyrkande och prövning. Men så drogs
detta helt plötsligt in för några få år sedan. Det skedde år 1924 på grund av
något system, som då började tillämpas, då man riktade sig emot enskilda
medicinalväxtodlingar i allmänhet, vilka man ansåg icke vara absolut ound -

Ang.

rälten till inmutning
inom
vissa län.
(Forts.)

Om anslag
till rektor J.
Henrikssons
medicinalväxtodling
m. m.

Nr 27. 42

Onsdagen den 2)1 april.

Om anslag
till rektor J.
Henrikssons
medicinalväxtodling
m. m.

(Forts.)

Ang.

provisoriska
lokaler för
lantmäteri kontoret
i Västernorrlands
län.

gängliga. Det träffade även detta företag, ehuru myndigheterna även då förklarade,
att det var mycket nyttigt för apoteksverksamheten i landet och medicinalväxtproduktionen.
Detta drabbade denne man mycket hårt; han var då
rätt gammal — nu är han ju ytterligare till åren kommen, över sjuttio år
gammal. Han blev då genom anslagets indragning oväntat urståndsatt att
verka på samma sätt som förut. Hans ålder hade annars icke på något sätt
föranlett försämring av det sätt, varpå han skött företaget — han hade ju
också medhjälpare. Men det måste varit hårt för honom att på gamla dagar
bliva så betydligt inskränkt i sina existensmöjligheter. Det väckte också ganska
allmän förvåning, att han icke fick anslag i fortsättningen, man kunde icke
förstå anledningen därtill. Verksamheten hade han ju till alla delar skött förträffligt.

Utskottet vitsordar ju också vad jag här sagt. Utskottet yttrar, att det
torde ankomma på Kungl. Maj :t att efter vederbörlig framställning pröva saken
och att Kungl. Maj:t icke torde sakna möjlighet att av till disposition stående
medel anvisa det belopp, som kan befinnas skäligt o. s. v. Jag tror mig veta,
att herr Henriksson för ett par år sedan ingått till Kungl. Maj:t med en framställning,
men att Kungl. Maj :t icke ansett sig kunna framlägga proposition.
Jag vill emellertid, med anledning av vad utskottet sagt i sin särdeles välvilliga
motivering, stryka under detta och ytterligare hemställa till Kungl. Maj:t
att taga saken under förnyad omprövning för ett kommande år. Det kan ju i
detta fall vara en åtgärd av humanitet, även om man av vissa skäl anser sig
böra draga in dessa enskilda anstalter, att man icke på hans ålderdom blottställer
denne man, som gjort det allmänna så pass stora tjänster under långa
tider. Han åtnjuter ju ingen pension och kan väl icke, endast på den grund att
han under en följd av år åtnjutit statsanslag, vara berättigad till sådan. Det
synes då vara bättre att han så länge medicinalväxtodlingen skötes tillfredsställande
får uppbära det sedvanliga anslaget eller, i nödfall, ett något minskat
anslag. Efter hans bortgång kan det ju indragas om så befinnes önskvärt.

Jag ber blott att få göra dessa erinringar, och jag har som sag intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i anledning av väckta
motioner om anslag till anordnande av provisoriska lokaler för lantmäterikontoret
i Västernorrlands län.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade, likalydande
motioner nämligen nr 210 i första kammaren av herr Österström m. fl. och nr
315 i andra kammaren av herr Öberg hade hemställts, att riksdagen, i händelse
yrkandet i motionerna I: 157 och II: 154 bifölles, måtte för budgetåret 1926—
1927 å extra stat anvisa 97,200 kronor för anordnande av provisoriska lokaler
för lantmäterikontoret i Västernorrlands län inom det ofullbordade kasernetablissementet
i Härnösand.

Motionerna I: 157 och II: 154 avsågo beviljande för budgetåret 1926—1927
av anslag till iståndsättande av den gamla residensbyggnaden i Härnösand, i
vilken länets lantmäterikontor för närvarande var tillfälligt inrymt, till bostad
för landshövdingen i Västernorlands län.

Över berörda motioner I: 157 och II: 154, vilka hänvisats till statsutskottet,
hade samma utskott i utlåtande nr 6 punkt 41 — efter att hava uttalat att

Onsdagen den 21 april.

43 Nr 27.

man icke längre borde dröja med residensbyggnadens iståndsättande — anfört
följande:

»Om än alltså redan under den närmaste tiden åtgärder torde tarvas för den
gamla residensbyggnadens restaurering och inredande till landshövdingebostad,
kan dock utskottet icke finna påkallat, att för detta ändamål anslag uppföres
redan å nästkommande års riksstat. I detta avseende vill utskottet framhålla,
att, innan närmare beslut om byggnadsplanens genomförande fattas, vissa pågående
detaljutredningar böra slutföras. Ifrågavarande utredningar avse bland
annat frågan om det nu till residensbyggnaden förlagda lantmäterikontorets
förflyttning till ett inom staden befintligt kasernetablissemang, som icke kommit
att disponeras för sitt ursprungliga ändamål.»

I överensstämmelse härmed både statsutskottet hemställt, att motionerna
1:157 och 11:154 måtte anses besvarade med vad utskottet i sitt utlåtande
anfört.

Under hänvisning till statsutskottets förenämnda, av riksdagen numera godkända
utlåtande hade utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, att
förevarande motioner I: 210 och II: 315 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr österström: Herr talman! Jag kan icke underlåta att beledsaga utskottets
avstyrkande betänkande med en varm förhoppning, att såväl denna fråga
om anordnande av provisoriska lokaler för lantmäterikontoret i Västern orrlands
län som också den därmed mycket nära förbundna frågan om länsresidenset
i samma län skola kunna genom Kungl. Maj:ts initiativ få redan vid
nästkommande års riksdag sin lyckliga och definitiva lösning. Det är ju så,
att förhållandena beträffande båda dessa lokalfrågor äro obestridligen oefterrättliga.
Vad angår lantmäterikontorets lokaler förhåller det sig så, att de där
förvarade handlingarna, bland vilka finnas massor av absolut unika och oersättliga
dokument, äro för närvarande utsatta för en överhängande eldrisk, och det
kan icke vara varken rimligt eller riktigt att låta detta låtgåsystem fortgå
längre. Jag har, herr talman, i frågans nuvarande läge icke annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Enhörning.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckt motion angående anordnande av försöksverksamhet
på sötvattensfiskets område;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren
för lån från norrländska nyodlingsfonden;

nr 33, i anledning av Kung!. Majrts proposition angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg vid rikets kuster för åstadkommande av ordning
och skydd vid fiskets bedrivande;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av ytterligare
medel för avveckling av bränslekommissionens verksamhet; samt

nr 35, i anledning av väckt motion om anslag till främjandet av ekonomiska
sammanslutningar bland fiskare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ang.

provisor taka
lokaler för
lantmäteri kontoret
i V östernorrlands
län.

(Forts.)

Nr 27. 44

Onsdagen den 21 april.

Arig.

befrämjande
av utdikning
av försummade
skogsmarker
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 36, i anledning av väckta
motioner angående befrämjande av utdikning av för skogsbörd tjänliga försumpade
skogsmarker m. m.

Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft nedan
omförmälda, inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen -

1) två likalydande, nr 151 i första kammaren av herr Schedin m. fl. samt nr
129 i andra kammaren av herr Johanson i Huskvarna m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen behagade anvisa ett förslagsanslag av 500,000 kronor att, efter
Kungl. Maj:ts beprövande och under de former, som riksdagen kunde komma
att bestämma, utgå till befrämjande av utdikning å enskildas mark av försumpade
skogsmarker och sådana torvmarker, som i första hand kunde anses lämpliga
till skogsbörd,

2) nr 152 i första kammaren av herr Pers, i vilken hemställts, att riksdagen
ville besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag angående
statens bistånd till utdikning av sådana vattensjuka marker, som vore tjänliga
för skogsbörd, och för ändamålet ställa ett anslag av 50,000 kronor till Kungl.
Maj:ts förfogande.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte i anledning av de i ämnet väckta motionerna I: 151
och II: 129 samt I: 152 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning huruvida och på vad sätt staten borde, utöver
vad nu ägde rum, lämna bidrag för utdikning av sådana enskilda tillhöriga
vattensjuka marker, som kunde göras tjänliga för skogsbörd,

2) att motionerna i vad de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut i utlåtandet anfört och hemställt ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Pers: Herr talman! I den motion, som jag väckt i detta ärende,

sökte jag förmå utskottet och riksdagen att opinera för utdikning av vattensjuka
marker, tjänliga för skogsbörd, efter större mått än hittills. Jag leddes, såsom
jag också uttalade i motionen, av den uppfattningen, att vi inom landet måste
tillvarataga de möjligheter till alstrande av råvaror, som kunna vara möjliga.
Jag var rädd för, när jag skrev motionen, och jag är det fortfarande, att den
generation, som kommer efter oss, skall finna, att vi ha begått en försummelse
genom att inte tidigare, än vad som nu sker, lägga dessa ofruktbara marker
under en sådan vård, att de kunna frambringa skogsalster eller andra nyttiga
ting.. När man reser i landet, finner man icke bara i Norrland och mellersta
Sverige, utan även i sydligare trakter, stora sträckor, som äro fullkomliga ödemarker
och knappast till glädje för andra än jägare och de naturvänner, som
överdriva sin kärlek till naturen därhän, att de vilja, att sådana marker böra
ligga uti det skick, som de äro i av naturen. Isynnerhet mot bakgrunden av
det förhållandet att emigrationen till Nordamerika numera är stängd, och att
landet kan komma att få svårt att lämna det uppväxande släktet tillräckliga
möjligheter att finna utkomst och bärgning i landet, ansåg jag, att denna utdikning,
denna förvandling av ofruktbara marker till fruktbara, borde upptagas
i ett hastigare tempo och i större mått.

Jag betonade också, att staten i fråga om sina marker borde föregå med gott
exempel och icke låta dem ligga ofruktbara. Den metod, som nu användes för
utdikning, inriktar sig mest på smådikning inne i skogarna eller på att motverka
den försumpning, som äger rum. Naturligtvis vill jag icke motsätta mig det.

Onsdagen den 31 april.

45 Nr 27.

Tvärtom iir eu sådan utdikning av största nytta, men min tanke var att stimulera befr^-ande
riksdagen till att uttala sig för att som sagt taga upp frågan i större mått, och afdikning
jag ville därför fästa uppmärksamheten pa de stora markerna, som ligga i detta avförsuvipade
dåliga skick. Vidare hade jag tänkt mig, att man skulle förlägga denna utdik- skogsmarker
ning icke uti de obebyggda trakter, som ligga fjärran från människoboningar, m- mfjärran
från kommunikationer och kultur, utan att man skulle vända sin upp- (lort*.)
märksamhet framför allt till sådana sumpmarker, som man ofta finner i en
ganska tätt bebyggd trakt och med vägsystem inpå sig.^ Det är icke blott så,
att dessa trakter stöta ögat, utan det, som skulle växa på dessa marker, skulle
ju tidigare lämna penningavkastning. Det är ju så, att i dessa folkrika trakter
har man större behov av råmaterial och bränsle för fabrikationen, så att utdikningen
skulle där giva en bättre avkastning.

Min motion har nu jämte en annan motion resulterat i ett förslag från utskottets
sida om en skrivelse till Ivungl. Maj:t i motionernas syfte. Man bär skalat
bort, vad jag tryckte på i motionen, nämligen att staten skulle gå före i fråga
om sina marker. Jag kan nu icke finna, att icke detta är tjänligt, och jag tror,
att domänstyrelsen kunde behöva en reprimand i den riktning, som min motion
avser. Jag tror också, att de övriga synpunkterna kunnat komma fram litet
mera pregnant. Skrivelsen är, får jag säga, rätt så platonisk. Det är en skrivelse
av sådan art, som man ofta avlåtit till Kungl. Maj:t. Det är en vänlighet
mot motionären, och Kungl. Maj:t gör med en sådan skrivelse, vad Kungl.

Maj :t anser sig i större eller mindre mån kunna göra.

Jag är sålunda, herr talman, icke så angenämt berörd av skrivelsen, men det
är dock säkert det mesta, som kan uppnås, och därför har jag intet yrkande,
utan jag hoppas, att kammaren biträder utskottets förslag.

Herr Rosén: Utskottet uttalar, att det icke finns någon anledning att, så som

i motionen föreslås, ingå på frågan om utdikning av staten tillhöriga marker,
enär sådana utdikningar oavbrutet bedrivas genom domänstyrelsens försorg
för medel, som årligen pläga beräknas i samband med fastställande av förslag
till driftkostnader för domänverket. Det är ju alldeles riktigt, att ett belopp
varje år beräknas för utdikning, men om i utskottet hade funnits någon
person, som hade haft närmare kännedom om förhållandena, i de fyra nordligaste
länen, hade ett sådant uttalande knappast kunnat göras i detta betänkande.

De anslag, som utgå för ifrågavarande ändamål, äro nämligen så obetydliga,
att de i ingen mån kunna anses motsvara det förefintliga behovet. Statsrevisorerna
ha också vid ett par kanske t. o. m. tre tillfällen under de sista tio åren
gjort uttalanden om nödvändigheten av kraftiga åtgärder i den riktning, som
angivits i den ena motionen, och enligt min uppfattning är det absolut nödvändigt
att snara åtgärder vidtagas för att öka utdikningen. Jag har nämligen
den uppfattningen, att en fortsatt försummelse i detta avseende kommer att medföra
betänkliga följder.

Såsom frågan ligger, finns det ju ingen möjlighet att göra något yrkande,
och jag kan därför icke framställa något sådant.

Herr Boberg: Herr talman! Då de föregående talarna icke gjort något

yrkande, kan det icke falla mig in att på något sätt närmare bemöta vad de
sagt. Jag vill dock gentemot herr Rosén säga, att inom jordbruksutskottet
finnes det representanter för de nordliga länen, och om icke de göra sina röster
gällande vid behandlingen av sådana motioner som den förevarande, är det
ju deras skuld och icke jordbruksutskottets i dess helhet.

Vad herr Pers motion beträffar, vittnar den om ett varmt skogligt och nationalekonomiskt
intresse, och då jag läste igenom den, förundrade jag jnig över
hans intresse för dessa frågor och den kunskap han utvecklade på området. Men

Nr 27. 46

Onsdagen den 21 april.

befrämjande ^ ^arl anslaS Pa 50,000 kronor för att utröna, hur mycket mark

av''utdikning som l’SSer försumpad, och då det samtidigt inom jordbruksutskottet förelåg en
avförsuinpade annan motion, som gick mera rakt på sak och begärde 500,000 kronor om året
skogsmarker för att på ett praktiskt sätt avhjälpa denna försumpning, nämligen så att en*
m'' m'' skilda ägare av försumpade marker skulle erhålla statsbidrag för att kunna
(Forte.) utdika dem — under det att de själva betalade största delen därav — då ansågo
vi, att det var mera praktiskt att använda penningarna på det sättet än
att använda dem till en undersökning, som ju i och för sig icke lämnade annat
resultat, än att män fick veta, hur det var.

Dessutom är det ju icke nog med att avdika jorden för att den skall bli odlad,,
utan det gäller också för oss här i landet att, sedan jorden blivit avdikad och
odlad se till, att de som avdikat den bli omhuldade på sådant sätt, att icke
jorden avkastar dem, i stället för att de skulle få någon avkastning av den
odlade jorden.

Då nu, som sagt, intet yrkande är gjort, ber jag blott att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Sederholm: Jag delar motionärens uppfattning angående lämpligheten
och nödvändigheten av en utredning i detta fall, och jag är övertygad om att
Kung!. Maj:t kommer att beakta denna framställning. Jag är alltså icke så
pessimistisk som motionären med avseende å resultatet av en sådan skrivelse.

Det var emellertid icke för att säga detta som jag begärde ordet, utan det
var, därför att det finns en viss oklarhet i klämmen, som jag visserligen ickevelat
bestämt påyrka att få ändrad i utskottet, men jag vill åtminstone genom
detta uttalande understryka vad klämmen bör innebära och vad jag tror, att
den också enligt utskottets uppfattning innebär. Det står där, att utredning
bör ske, huruvida och på vad sätt staten bör lämna bidrag för utdikning av
sådana enskilda tillhöriga vattensjuka marker o. s. v. I motiveringen tar man
alltså avstånd från att utredningen skulle omfatta staten tillhöriga marker. Det
finns emellertid en kategori av mark, som strängt taget varken är att hänföra
till statens eller till de enskildas mark nämligen städernas, kommunernas och
landstingens jord och åtminstone en hel del ecklesiastika skogar. Jag anser,
att utskottet har avsett, att i detta uttryck »enskilda» marker skulle inbegripas
även sådana korporationers jord och att alltså utredningen även skulle omfatta
sådana marker. Jag vill med detta uttalande endast understryka önskvärdheten
och lämpligheten av att utredningen får denna omfattning.

Herr Rosén: Jag vill blott säga herr Boberg, att det är väl ingen annan,
som kan göra sin röst gällande vid behandlingen av ett ärende än den, som
deltagit däri, och såvitt jag kan finna, är det ingen från de fyra nordligaste
länen, som deltagit i detta ärendes behandling.

Bör övrig tycks det vara oklart för herr Boberg vad frågan gäller. Det är
inte fråga om odlingsmark nu utan om skogsmarker.

Herr Pers: Jag fäste mig vid ett ord av herr Boberg, när han sade, att en
utredning icke skulle ge något annat resultat än att man finge veta, hur det
är. Ja, men jag tycker, att detta är ett alldeles utomordentligt resultat. När
man skall ta itu med en sådan fråga som denna, måste man väl först ha klart
för sig, hur det är. Naturligtvis kan man överdriva detta. Man kan göra
utredningen allt för dyrbar och alltför inventiös, men att börja utan utredning,
åtminstone i den skala jag tänkt mig, är ju rätt så otänkbart.

Jag skall säga kammaren, att jag fick idén till denna motion, när jag på.
eftersommaren i fjol hade tillfälle att göra en Tesa i Holland och med den allra
största beundran kunde taga kännedom om hur detta lilla folk erövrade ifrån

Onsdagen den 21 april.

47 Nr 27.

havets botten den ena kvadratmilen efter den andra, förvandlade den till fruktbar
jord och beredde hem och utkomst och välstånd åt hundratusentals männi- a(; ullm.niWj
skor på mark, som några år förut hade legat under havsytan. Jag ställde den- av försumpade
na idoghet och allmänna uppoffring, denna framsynthet mot bakgrunden av de skogsmarker
många kvadratmil mossar, som vi ha i vårt land och av vilka åtminstone en hel mdel
efter en mansålder kunde ha stått bevuxna med skog och lämnat vårt folk ort8*''

råmaterial till arbete och till välstånd och utkomst. Det var under detta intryck
som jag skrev min motion, och jag får säga, att det resultat den lämnat
är rätt så blekt, ty jag kan icke finna, att jag bär kunnat stimulera utskottet
i någon avsevärd grad att följa den tankegång jag angivit.

Ja, jag ville med detta säga, att detta, att få veta, hur det är med en så pass
stor sak som denna, det anser jag icke vara någonting obetydligt.

Herr Boberg: Nej, herr talman, det inser jag också, att det inte är något

obetydligt att få veta, hur det förhåller sig, men den andra motionen vill gå
från ord till handling och hjälpa de enskilda att få sina försumpade skogsmarker
utdikade, så att skogen kan växa där och odling äga rum. Därför att
den gick mera praktiskt på målet, voro vi med om att bifalla den, på det sätt
vi kunde, under det att vi ställde oss mera reserverade till herr Pers motion,
som avsåg endast en utredning.

Då herr Rosén sade, att det är icke nog med, att det finns representanter tör
Norrland i utskottet utan att de också måste ha sina namn under utlåtandet,
vill jag säga, att det beror på en ren tillfällighet, att så icke skett, ty, vilken
som helst av suppleanterna kan ju alltid ta någon ordinarie ledamot pa axeln
och säga: »I detta ärendes behandling önskar jag sitta, då jag anser mig vara
hemma däri.»

Herr Schedin: Herr talman, mina herrar! Jag hade egentligen icke tänkt,
att här skulle bli någon diskussion i denna fråga, men då den andre motionären
och ledamöter av jordbruksutskottet yttrat sig, kanske det kan tillåtas mig
såsom motionär att få framhålla en del synpunkter och uttala ett önskemål i
sammanhang med de övriga uttalandena.

När jag läste utskottets motivering, kunde jag av densamma icke finna annat
än att — till min stora tillfredsställelse, får jag tillägga — utskottet beaktat
de sakliga synpunkter, som framhållits i motionen av mig och mina medmotionärer,
men jag förvånades icke sa litet över att, när detta erkännande i
alla fall gavs åt de sakliga synpunkterna i motionen, utskottet icke kunnat ge
sitt bifall till den mycket blygsamma framställningen om ett anslag å 500,000
kronor till ändamålet i fråga. Jag var nästan frestad att undra, om detta
berodde på att vår begäran i detta avseende varit för blygsam., Nu lär man i
alla fall få vara tillfredsställd med den gynnsamma klämmen i utskottets betänkande,
ehuru det, som redan förut antytts, är något, som gör det angeläget
för mig att åtminstone till protokollet anföra vad man önskar skall ligga i
den klämmen.

Innan jag berör detta, skulle jag emellertid vilja uttala som min uppfattning,
att det är en allmän mening om det berättigade i att någonting göres i
detta fall. Det kanske också kan intressera att höra att redan den 20 febr.

1764 utfärdades en kungl. förordning i detta syfte så lydande: »Alla rikets

undersåtare skola årligen sommartiderne, då vattnet är som mest utfallit, såväl
å kronans som enskildes egor under vederbörlig tillsyn upprensa och vid sitt
naturliga avlopp vidmakthålla alla större och mindre strömfall, bäckar och
åar; skolande Kungl. befallningshavande fördela kostnaden härför länets innevånare
emellan.» Vidare utfärdades en kungl. kung. år 1822 och kungl. brev
år 1833 i samma syfte. Det skulle vara egendomligt, om icke vi i vår tid, med

Nr 27. 48

Onsdagen den 21 april.

befrärrT de ^ &^ora varcle’ vi i alla fall få lov att sätta på skogen som sådan, vore angear
utdikning ^a§''na om °att icke ^blott uttala oss sympatiskt för ett sådant spörsmåls lösning
av försumpade utan också gorå någonting i denna del. Det hade därför naturligtvis, herr talskogsmarker
man, varit synnerligen angenämt, om det äskade anslaget kunnat ställas till
m. m. förfogande. Man hade då kunnat förvänta, att åtgärder snabbare skulle ha
(rorts.) vidtagits. Jag kommer nu till det önskemål, jag tillåtit mig att göra mig till
talesman för. När vi nu ha äran att se herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
närvarande i kammaren, må det vara mig tillåtet att särskilt
kraftigt trycka just på det här spörsmålet, i förhoppning om att det icke
må av någon anledning försummas utan fastmer bli föremål för regeringens
särskilda uppmärksamhet. Om något är ett riksintresse, så är det detta. De
olika synpunkter i detalj som här skulle kunna göra sig gällande, vill jag icke
beröra, utan skall inskränka mig till det anförda, i säker förvissning om att
denna, kammare, såväl som medkammaren, skall i enighetens tecken ge sitt bifall
till utskottets förslag, och i förhoppning, att frågan icke lägges på hyllan
bär jag, herr talman, ej annat yrkande än bifall till denna utskottets hemställan.

Herr Gabrielsson, Herr talman! Då jag är en av de norrländska representanter,
som tillhöra jordbruksutskottet, ber jag att få meddela, att jag var
hemrest, då detta ärende behandlades och jag hade alltså inte tillfälle att deltaga
i dess behandling inom utskottet. Men det vill jag säga, att även om jag
varit med, så hade jag i alla fall inte yrkat på att utredningen skulle omfatta
statens skogar, ty beträffande dem finns det redan en vidlyftig utredning
i kolonisationskommitténs betänkande. Denna utredning ligger för närvarande
hos Kungl. Maj :t, och bland de utvägar den avhandlar för en ytterligare
utveckling av kolonisationen på Norrlands statsskogar, ingår som ett
mycket viktigt moment just en utdikning av sänka marker, därvid man samtidigt
kunde skaffa arbete åt därvarande kolonister.

Jag för min del anser, att frågan fått den behandling den är värd att få. och
jag hoppas Kungl. Maj:t skall tillmötesgå riksdagen genom att göra en utredning
och framlägga ett förslag, så att vi ha att förvänta anslag till ändamålet,
som jag finner mycket behjärtansvärt.

Herr Kosén: Ja, inte saknas det utredningar här i landet — det har jag

aldrig hört — men det blir sällan någon följd av dem. Nog har jag läst kolonisationskommitténs
betänkande och dess synnerligen intressanta utredning om
behovet av åtgärder, men kan herr Gabrielsson också påvisa, att det vidtagits
några åtgärder? Jag kan det inte.

Men vad jag nu reagerat mot, är utskottets uttalande, att man beträffande
statens mark inte behöver göra någonting, ty där bedrives redan utdikning med
hjälp av årliga anslag. Det är om detta jag sagt, att det sker i så obetydlig
utsträckning, att någonting ytterligare måste göras, i annat fall kommer det
att få betänkliga följder, och den uppfattningen står jag för.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 102, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;
samt

Onsdagen den 21 april.

40

Nr 27.

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts propositon angående försäljning av vissa
områden av Norra Vedbo häradsallmänning i Jönköpings län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 40, i anledning av väckta
motioner om överlåtelse till Kalmar stad av vissa delar av den för högre allmänna
läroverket därstädes använda fastigheten.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen nr 4 i första kammaren av herr Jeansson och nr 7 i andra
kammaren av herr Olsson i Kalmar hade hemställts, att riksdagen ville för sin
del lämna förnyat medgivande till överlåtelse till Kalmar stad av statens del i
läroverksfastigheten, med villkor att staden förbunde sig ställa till läroverkets
disposition och för framtiden tillhandahålla fullgott läroverkshus med gymnastiksal
och lekplan samt bostad eller i behörig ordning bestämd hyresersättning
åt rektor, därvid dock staden borde berättigas att under 40 år uppbära inkomsterna
av läroverkets byggnadsfond med skyldighet för staden att bestrida
de utgifter, som enligt bestämmelserna i läroverksstadgan skulle utgå ur nämnda
fond.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner 1: 4 och II: 7 måtte för sin
del medgiva, att den del av den för högre allmänna läroverket i Kalmar nu använda
och av tomterna nr 328, 329, 330, 331, 332, 333 och 334 samt halva tomten
nr 335 i norra kvarteret av stadsdelen Kvarnholmen bestående fastigheten,
vilken icke redan tillhörde Kalmar stad, finge med äganderätt överlåtas till
staden under villkor att staden, inom av Kungl. Maj:t bestämd tid, tillhandahölle
läroverkshus med gymnastiksal och lekplan av fullgod beskaffenhet, ävensom
bostad eller i behörig ordning bestämd hyresersättning åt rektor.

Reservation hade avgivits av herr Svänsson, Eli, som yrkat avslag å motionerna.

Herr Svänsson, Eli: Herr talman! Även med den givna risk jag löper,

när jag står som ensam reservant i ett utskott, att icke få någon med mig i
denna kammare, anser jag dock min plikt kräva, att jag under några minuter
upptager kammarens tid för att motivera min reservation vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 40. Frågan intresserar förmodligen mig långt mera än herrarna,
och därför har jag inte kunnat fullfölja min roll som endast tyst åhörare
av de debatter, som här föras.

Jag vill inte trötta kammaren med beskrivning av Kalmar högre läroverks
lokala tillstånd. Jag kan dock utan överdrift beteckna detta som det sämsta
jag sett här i riket, och de läroverk jag sett äro inte få. Man har visserligen
lappat upp de gamla byggnaderna under senare tid och gjort en utvidgning
genom inköp av en bredvicUiggande fastighet, men fortfarande är läroverkets
lokala tillstånd skröpligt. Vad lekplatsen beträffar, är den synnerligen liten;
den utgör knappt 8 kvadratmeter per lärjunge, och läroverkets elever måste
därför till stor del använda gatan som rastställe. Sedan 25 år tillbaka har
frågan om ett nytt läroverkshus varit på tal, och den kritik, som riktats mot
anläggningen, fick år 1924 sin spets av det årets statsrevisorer, som yttrade,
att sedan byggnadsförhållandena numera stabiliserats, det skäligen kunde förväntas,
att åtgärder snart vidtoges för anskaffandet av ett nytt läroverkshus.

Första kammarens protokoll 1926. Nr 27. 4

Ang.

överlåtelse
till Kalmar
stad av viss
fastighet.

Nr 27.

50

Onsdagen den 21 april.

Ang.

överlåtelse
till Kalmar
stad av viss
fastighet.
(Forts.)

Stadens drätselkammare sade också vid överlämnandet till stadsfullmäktige av
förslag till 1915 års reparationer, att »nybyggnadskravet genom de föreslagna
förbättringarna kunde uppskjutas ett eller annat år» — detta uppskjutande
pågår ännu och när väntetiden skall taga slut, vet i närvarande stund ingen.

År 1910 var frågan om Kalmar läroverks fastigheter före i riksdagen. Då
påstods, att staden lösköpt sig från sin skyldighet att deltaga i det skolhusbygge,
som Kungl. Maj:t omkring år 1830 ålagt staden till en omfattning, motsvarande
de två räkneklasser, som sedan Gustav II Adolfs tid funnits vid
skolan och för vilka staden haft skyldighet att hålla lokaler. Staden erbjöd
sig då hos domkapitlet att under 10 år lämna 200 riksdaler banco per år för
denna skyldighet. Domkapitlet hade givetvis ingen befogenhet att medgiva
sådan befrielse från av Kungl. Maj :t ålagd pålaga, och för övrigt motsvarade
summan icke byggnadskostnaden. Det skolhus, som då fanns, kostade ungefär
30,000 riksdaler banco. Det utgjordes av ett trevåningshus, där apologistskolan
upptog tredjedelen av bottenvåningen, och motsvarade en byggnadskostnad
av cirka 3,300 riksdaler banco. Av husets kostnad gäldade staden alltså
knappast 50 procent.

Kalmar elementarläroverks byggnader, sådana de nu stå, ägas huvudsakligen
av staten. Efter många om och men har Kalmar stad fått utsikt att
övertaga äganderätten under det villkor, att ett nytt läroverkshus står uppfört
vid slutet av år 1926. Ännu är intet åtgjort för fyllandet av detta villkor, som
— om jag minns rätt — statsrådet Olsson står för.

Man har sökt komma undan dilemmat genom flera förslag: ett rörande omoch
tillbyggnad, ett avseende nybyggnad på Eredriksskans och ett om nybyggnad
i Odinslund, två olika ställen i staden. Om- och tillbyggnadsförslaget är
nu det, som står på tapeten. Detta förslag kullkastar emellertid riksdagens
beslut av år 1910, vilket krävde nybyggnad, och strider mot den regerings
uttalande, som skänkte staden respit med övertagande av läroverkstomterna
till slutet av innevarande år.

Detta om- och tillbyggnadsförslag utgör innebörden av det yttrande, med
vilket jordbruksutskottet kommit i anledning av herrar Jeanssons och Valerius
Olssons motioner, och mot vilket jag reserverat mig i utskottet. Jag skulle ha
kunnat gå med på förslaget, om jag ansett det vara för Kalmar stad förmånligt.
Men det innebär enligt min mening, att omfattande ändringar måste
göras med de läroverkshus, som redan finnas. Bleve dessa ändringar till pedagogiskt
och hygieniskt gagn och förmånliga för stadens ekonomi, skulle
givetvis min reservation icke ha tillkommit. Men jag tvivlar på deras nytta.
Fördelen av en ombyggnad kunde skolöverstyrelsen icke inse i sitt näst föregående
yttrande, fastän den nu ställt sig på en annan bog. För sin del står
vederbörande läroverkskollegium emot den, på ett undantag när, men även
denne läroverkslärare, som reserverat sig, står dock ense med sina kolleger,
när det gäller tomtens beskaffenhet. Mycket betyder för mig, att läroverkets
läkare icke kan finna, att en ombyggnad på ifrågavarande tomter fyller hygienens
fordringar.

Vad myndigheterna i Kalmar beträffar, äro även de till sin majoritet emot
ombyggnadsförslaget. När frågan var uppe till behandling i fjol våras i drätselkammaren,
ställde sig endast 2 röster för ombyggnad mot 5 för nybyggnad;
i stadsfullmäktige voro 12 för ombyggnad och 19 för nybyggnad. Det var
först sedan man fått klart för sig, att ett nybyggnadsbeslut på grund av tomtköp
krävde kvalificerad majoritet, som stadsfullmäktiges röster blevo 15 mot
15 och ombyggnadsförslaget segrade genom ordförandens utslagsröst. Utgången
hade emellertid icke blivit denna, om icke en anhängare av nybyggnadsförslaget
i desperation nedlagt sin röst och en annan, såsom hon sedan erkänt,
röstat fel. Anmärkas bör emellertid, att stadsfullmäktiges beslut fallit på

Onsdagen den 21 april.

Öl Nr 27.

grund av regeringsrättens utslag, enär drätselkammaren icke satts i tillfälle

att avgiva vederbörligt yttrande. . • r n til1 Kalmar

Vad ombyggnadsförslagets ekonomiska sida beträilar, är det min lulla „iad av visa
övertygelse, att det — d. v. s. ett bifall till utskottets förslag — blir en dyrbar fastighet.
historia för Kalmar stad. Det blir en åtgärd, som, för att citera Dobelns (Korta.)
yttrande, hjälper oss i dag på våra ben för att i morgon gorå oss sjufallt värre

_ liknelsevis talat. Det innebär ett provisorium — hur kort eller långt, det

beror på den regering, som kommer att avgöra saken. Ett nybygge måste omsider
komma och ett provisoriskt ombygge, följt av ett nybygge, låt vara först
efter 10, 15 eller låt oss säga 20 år, det blir inte till fördel för stadens ekonomi,
lindrigast sagt. Inom parentes kan jag nämna, att så vitt jag kunnat utröna
ännu intet blivit utrett om hur det skall reda sig med för ombygget behövliga

För 16* år sedan avhandlade riksdagen Kalmar läroverks byggnadsfraga Den
gången voro alla parter ense om att en nybyggnad behövdes Föredragande departementschefen
hade också, enligt vad som framgår av Kungl. Maj :ts proposition
nr 194 vid 1910 års riksdag, förklarat att »i ärendet synes vara ostridigt,
att de av högre allmänna läroverket i Kalmar för närvarande disponerade lokalerna
äro för sitt ändamål olämpliga. Då det därjämte av vad i ärendet framkommit
synes framgå, såväl att den nuvarande läroverksbyggnaden icke kan
försättas i ett för läroverkets behov tillfredsställande, skick, som ock att den
tomt, varå byggnaden är uppförd, icke lämnar tillräckligt utrymme för ett nytt
läroverkshus med vad därtill hörer, torde det vara nödvändigt, att en ny byggnad
uppföres på ny plats.» — När den av Kungl. Maj:t förlängda tidsfristen
för denna nybyggnads färdigställande i det allra närmaste redan utlupit
det sker, som sagt, med detta års utgång — ifrågasättes, utan någon ny av
Kungl. Maj :t förebragt utredning i ärendet, lämpligheten av sadana åtgärder
från riksdagens sida, att en om- och tillbyggnad skall kunna träda i stället ior

nybygg^ar ^ hänt> gom ^an motivera en sådan åtgärd? Har Kalmar stad ändrat
åsikt och nu enigt och enträget anhållit om billigare villkor? Har en grundlig
undersökning visat, att kostnaden för en fullgod om- och tillbyggnad skulle
ställa sig väsentligt billigare? Ha skolans målsmän i olika instanser förklarat
sig nöjda med en dylik om- och tillbyggnad? Intet av allt detta har inträffat.
Kalmar stads drätselkammare och Kalmar stadsfullmäktige ha med
betydande majoritet fasthållit vid kravet på nybyggnad. Det har icke uppvisats.
att eu fullgod om- och tillbyggnad skulle ställa sig väsentligt billigare,
och många initierade personer i Kalmar stad betvivla i detta ögonblick, att den
ens bleve billigare alls, om allt tages med i räkningen.

Men det har av läroverkets kollegium i klara, ojäviga, siffror visats, att intet
fullständigt högre allmänt läroverk i riket har en så liten byggnadstomt som
Kalmar läroverk och att, även om hela det kvarter, där läroverket nu ligger,
kunde ställas till läroverkets förfogande, tomten ändå inte skulle bil ens haiiten
så stor som i genomsnitt här i landet ansetts behövligt för ett sadant läroverk

som det i Kalmar. .. ,

Är det ett statsintresse att medverka till, att ett av rikets allmänna läroverk,
då dess lokalförhållanden efter mer än 20-årigt dröjsmål nu äntligen skulle definitivt
ordnas, får en undantagsställning av denna art? Och detta, utan att
staden, men endast tvenne enskilda motionärer, anhallit^ om det. Da stadsfullmäktige
senast uttalade sig i saken, den 25 maj förra året, röstade, som sagt,
19 ledamöter mot 12 för en nybyggnad. Det är stadsfullmäktigeminoritetens

talan, motionärerna föra. , ,

Man har under denna frågas föregående behandling ibland ordat om skolpalats
och slöseri och nödvändigheten av att kommunerna iakttaga sträng spar -

Nr 27.

52

Onsdagen den 24 april.

OviutcUe famhet; ,Iafn fänniska har önskat något skolpalats i Kalmar. Men såväl
till Kalmar läroverkskollegiet^ vilket for övrigt upprepade gånger anlagt sparsamhetssynstad
av viss punkter, som också stadsmyndigheternas ständiga majoriteter under dessa vänfastighet.
lans tider ha önskat effektivt göra slut på de pedagogiskt och hygieniskt hemort*.
) klagliga lokalförhållandena vid läroverket. Kungl. skolöverstyrelsen har visserligen
numera förklarat sig anse, att det ej skulle vara omöjligt att på den
nuvarande skoltomten, om den utvidgades tillräckligt, uppföra ett fullgott läroverkshus
med gymnastiksal och lekplan; men dess yttrande är hållet i så försiktiga
och våga ordalag, att fullgodheten av byggnaden och tillräckligheten
av lekplanen nästan mera te^ sig som en teori än eu praktisk möjlighet. Den,
som känner förhallandena pa platsen och följt med och sett, huru under årens
lopp ända från år 1907 det ena om- och tillbyggnadsförslaget efter det andra
misslyckats, kan ej heller förvåna sig däröver. Mera förvånande är att skolöverstyrelsen
halm för möjligt, att det hittills sista, det femte i ordningen, under
dessa villkor skulle kunna godtagas. Men det är noga att märka, att detta
störa förslag, vars byggnadskostnad enbart skulle springa upp till 855,269
kronor enligt arkitektens beräkning, icke är identiskt med det av motionärerna
åberopade vilket endast var avsett att utgöra ett första utbyggnadsstadium av
det stora förslaget.

EmeHertid bär skolöverstyrelsen i skrivelse till stadsfullmäktige i Kalmar
0 „°°er 1 framhållit, »hurusom en nybyggnad för läroverket skulle
medföra sa störa fördelar, att de torde kunna uppväga de ökade kostnader, som
kunna vara förenade därmed. . Härvid torde ej heller böra förbises, att frågan
om intagning a/v kvinnliga lärjungar i läroverkets gymnasium i viss mån måste
bil beroende på storleken och beskaffenheten av de av läroverket disponerade
lokalerna.»

Då skolöverstyrelsen i remiss över föreliggande motion uttalat, att det ej vore
uteslutet, att av olika anledningar antalet lärjungar i läroverket kunde komma
att minskas, så att behovet av utrymme kunde bli något mindre än vad man
förut räknat med, utan att denna hypotes på något sätt motiverats, så bör man
äggar märke till att lärjungeantalet denna termin är G1 mer, än då frågan sist
var före i riksdagen, och 36 mer än medeltalet för de sista 40 terminerna. Ej
heller kan man ju beräkna ett skolbygge efter minimiantal; även de år, då lärjungeantalet
är som störst, maste utrymme finnas, varför en rätt bred säkerhetsmarginal
är nödvändig.

Da det alltså vid fragans förra behandling inom regering och riksdag fastslagits
att nybyggnad ar nödvändig, ej minst med hänsyn till den otillräckliga
och mindre välbelägna skoltomten och då de dåvarande skälen alltjämt
ha sin giltighet, då vidare Kalmar stadsfullmäktiges majoritet och ett praktiskt
taget enhälligt läroverkskollegium fortfarande kräver nybyggnad, då skolöverstyrelsen
anser en sådan för läroverket avgjort förmånligare, och då det
icke visats, att en verkligt fullgod om- och tillbyggnad skulle bli avsevärt billigare
än en fullgod nybyggnad, måste jag yrka avslag å föreliggande utskottsiörslag.

Herr Jeausson: Herr vice talman! Då jag går att yttra mig i denna fråga,
skall jag såsom gammal riksdagsman icke som min kamrat på kalmarbänken
Röra mig skyldig till det olämpliga, att i kammaren framdraga saker, som
icke höra till kammarens behandling utan skola avgöras av stadsfullmäktige i
Kalmar. Jag känner mig därför förhindrad att bemöta honom i själva sakiragan.

Andamålet med den motion, som jag och min medmotionär i andra kammaren
vackt, är att bereda Kalmar stad tillfälle att vid ordnandet av sin läroverksfråga
kunna taga under omprövning, huruvida icke det gamla läroverket

Onsdagen den 21 april.

53

Nr 27.

skulle kunna om- och tillbyggas på ett så pass fullpott och tillfredsställande
sätt, att man kunde undvika en nybyggnad, som ställer sig betydligt dyrare.
En nybyggnad är beräknad att kosta cirka 700,000 kronor mera än eu omocb
tillbyggnad.

Nu är emellertid Kalmar stad förhindrad att företaga en om- och tillbyggnad
för den händelse det icke blir en ändring i det beslut, som riksdagen fattade år
1910, nämligen att Kalmar stad skulle få äganderätt till tomten, å vilken den
gamla läroverksbyggnaden är belägen, därest staden uppför en nybyggnad, som
det då var fråga om. 1917 års lag om fastighetsbildning i stad innehåller
nämligen i en paragraf den bestämmelsen, att där det finns särskilda ägare
till olika delar av samma tomt, må nybyggnad icke äga rum. Staden skulle
sålunda, såsom ärendet nu ligger, icke kunna upptaga till prövning frågan om
en om- och tillbyggnad. Därför begäres nu en ändring. Nu tycker man, att
detta skulle väl ingen kunna motsätta sig. Det anfördes också i andra kammaren,
som nyss behandlat ärendet, av jordbruksutskottets ordförande, att en
sådan rimlig hemställan kunde man ju icke motsätta sig. Skolöverstj^relsen
har ju också tillstyrkt bifall till motionerna. Man bör vara glad över det yttrande,
som skolöverstyrelsen därvid avgivit, och att den tagit i betraktande,
att kommunerna måste söka lösa sina skolfrågor på ett mera ekonomiskt sätt
än hittills.

Utskottet har också välvilligt behandlat frågan och i anledning av skolöverstyrelsens
yttrande tillstyrkt motionerna. Då nu herr Svänsson yrkat avslag
och framhållit åtskilliga synpunkter i frågan, måste jag uttrycka min stora
förvåning över, att han vill förmena den stad, som han dock måste anses representera
här i riksdagen, att taga under omprövning, huruvida den icke skulle
kunna om- och tillbygga det gamla skolhuset, så att det bleve tillfredsställande.
Utskottets utlåtande går ut på att de skulle läggas i myndigheternas händer
att avgöra, om det kan anses bliva fullgott eller ej. Blir det icke fullgott,
godkännes det icke. Av vad han yttrade förstår jag nu, att han särskilt velat
göra sig till tolk för, såsom han sade, lärarnas och läroverkskollegiets i Kalmar
synpunkter. Läroverkskollegiet har nämligen förklarat, att det icke nöjer
sig med mindre, än att ett nytt skolhus uppföres. Man vill icke vara kvar i
det gamla skolhuset, som de gamla kalmariterna ansett vara bra under många
år, och som man dock tycker skulle kunna förbättras och tillbyggas på ett sådant
sätt, att det blir staden fullt värdigt.

Vid ärendets behandling i andra kammaren yttrade herr Magnusson, som är
ledamot av stadsfullmäktige i Kalmar, att ehuru han hade sympatier för en
nybyggnad, ville han dock yrka bifall till utskotets hemställan, men han begärde,
att det skulle göras ett litet tillägg till klämmen, som skulle göra det
tydligare, att Kungl. Maj:t skulle pröva frågan. Ehuru jag anser, att ett sådant
förtydligande ej behövs, vill jag dock icke motsätta mig detsamma, ty, såsom
utskottets ärade ordförande sade, ändrar det ju ingenting i sak.

Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med det tillägg, att efter orden »och lekplan» inskjutas följande ord: »som av
Kungl. Maj :t efter vederbörande myndigheters hörande prövas vara av fullgod
beskaffenhet». Jag hemställer sålunda, att första kammaren, i likhet med
andra kammaren, som enhälligt fattat ett sådant beslut, måtte giva sitt bifall
till detta yrkande.

Herr Sederliolm: När utskottet gått till behandling av denna motion och

kommit till det yrkande, som finns intaget i utskottets utlåtande, har det
varit under särskilt beaktande av att utskottet icke på något sätt velat taga
ställning till frågan, huruvida läroverksbyggnaden i Kalmar skall lösas genom
en om- och tillbyggnad av det nuvarande läroverkshuset eller om det skall

Av//.

överlåtelse
till Kalmar
stad av viss
fastighet.
(Forts.)

Jfr 27.

54

Onsdagen den 24 april.

Ang.

överlåtelse
till Kalmar
stad av viss
fastighet.
(Forts.)

Ang. inlösen
av vissa laxfisken
i Mörrumsån
m. m.

ske genom en nybyggnad. Det är mycket möjligt, att herr Svänsson har fullkomligt
rätt i att den lösning, som innebär en nybyggnad, är den enda möjliga
och rätta, men vi anse, att det bör från myndigheternas och stadens sida få ske
en fullt fri prövning av frågan, huruvida det ena eller det andra alternativet
skall väljas.

När nu skolöverstyrelsen ansett sig kunna biträda detta förslag, att prövningen
lägges i vederbörande myndigheters händer, har utskottet icke kunnat
anse annat än att det är klokast och riktigast att bifalla motionerna på det sättet,
som utskottet här föreslagit. Den lilla ändring, som herr Jeansson i Kalmar
föreslagit, innebär i sak ingenting av betydelse, men då nu andra kammaren
antagit utskottets hemställan med denna ändring, ber jag för min del att
få säga, att jag icke håller på utskottets ursprungliga formulering av sin hemställan
utan biträder det yrkande, som framställts av herr Jeansson i Kalmar.

Herr Svänsson, Eli: Jag vet, att jag är ensam om min mening här i kammaren,
men det måste verkligen bli så, att hela denna byggnadsfråga utmynnar
i en nybyggnadsfråga. Därest en ombyggnad först komme till stånd, blir, såsom
jag framhöll, en nybyggnad efter ett antal år nödvändig, och då blir kostnaderna
bra mycket högre för staden, än om vi nu skulle gå med på ett nybyggnadsförslag.
Jag måste också gentemot herr Jeansson framhålla, att bland
dem, som röstat för en nybyggnad, inte alla äro »gamla kalmariter». Sådana
finnas för både om- och tillbyggnadsförslaget såväl som för nybyggnadsförslaget.

Jag kan därför, herr talman, icke annat än fasthålla vid mitt avslagsyrkande,
ehuru jag, som sagt, anser mig vara ensam om ett sådant förslag i denna kammare.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att i avseende å det under behandling varande utlåtandet yrkats
dels, av herr Jeansson, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
att näst efter ordet »lekplan» tillädes orden »som av Kungl. Maj:t efter vederbörande
myndigheters hörande prövas vara», dels ock att utskottets hemställan
skulle avslås.

_ Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen på bifall till
herr Jeanssons yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av Södermanlands
regementes förutvarande mötesplats Malma hed m. m.; och
^ur 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 131) till riksdagen angående
företagande av laga skiften enligt lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande
vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län samt i ärendet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen angående inflyttande av den med avseende å
laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen närmare åns utlopp i Mörrumsbukten
samt i anledning härav väckt motion.

Onsdagen den 21 april.

55 Nr 27.

I en den 25 februari 192G dagtecknad till jordbruksutskottet hänvisad proposition
(nr 18G) både Kungl. Maj:t, under åberopande av statsrådsprotokollet j^aicen j Möröver
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att rumsån m. m.

dels, såvitt kronans rätt rörde, medgiva, att den för laxfisket i Mörrums- (Forts.)
bukten fastställda fredningslinjen finge inflyttas till sträckningen Sternö udde
—Lörby kladd,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i samband med inflyttningen träffa uppgörelse
med ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån om inlösen av fiskena
mot en ersättning, icke överstigande nuvarande taxeringsvärden,

dels ock medgiva, att för sagda inlösen erforderliga medel finge utgå av statens
domäners fond.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom riksdagens
andra kammare i anledning av förenämnda proposition väckt motion,
nr 405, av herrar Jeppsson och Jönsson i Boa, vari hemställts, att riksdagen
behagade bemyndiga Kungl. Maj:t att, i samband med inflyttningen av den för
laxfisket i Mörrumsbukten fastställda fredningslinjen, träffa uppgörelse med
ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån och Mörrumsbukten (Pukaviksfjprden)
om inlösen av fiskena mot en ersättning som, där ej uppgörelse på annat
sätt komme till stånd, fastställdes av en särskild nämnd, utsedd på sätt lagen
om skiljemän angåve.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
—-

1) att riksdagen måtte bifalla ifrågavarande proposition nr 186;

2) att förevarande motion IT: 405, i den mån den icke kunde, anses, besvarad
genom vad utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Andersson, Elof; Herr talman! I den proposition, som utskottet i
sitt förevarande utlåtande behandlat, har Kungl. Maj:t hemställt, »att riksdagen
måtte dels, såvitt kronans rätt rörer, medgiva, att den för laxfisket i
Mörrumsbukten fastställda fredningslinjen må inflyttas till sträckningen, Sternö
udde—Lörby kladd, dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i samband med inflyttningen
träffa uppgörelse med ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån
om inlösen av fiskena mot en ersättning, icke överstigande nuvarande taxeringsvärden,
dels ock medgiva, att för sagda inlösen erforderliga medel må utgå av
statens domäners fond.»

Beträffande sättet för laxfiskenas inlösen säger sig statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet hysa den uppfattningen, att staten om möjligt bör
mot ersättning, icke överstigande taxeringsvärdena, inlösa, de enskilda laxfiskena.
Tvenne motionärer, herrar Jeppsson och Jönsson i Boa, hava gjort
gällande, att vissa laxfisken äro för lågt taxerade, medan återigen andra fisken
ej alls äro taxerade. Motionärerna hava med anledning härav hemställt, att den
lösensumma, som skulle utgå för ett fiske, icke ovillkorligen bör begränsas till
taxeringsvärdet utan att man i vissa fall skulle kunna få sätta en lösensumma,
som något överstege ett dylikt taxeringsvärde.

Vid detta ärendes behandling i jordbruksutskottets andra avdelning, tillät jag
mig föreslå, att avdelningen skulle tillmötesgå motionärerna, på sätt jag här har
refererat. Men avdelningen ville icke sträcka sitt tillmötesgående så långt. Vid
behandlingen i utskottets plenum var jag icke i tillfälle att närvara, och jag
skall därför tillåta mig att nu få göra ett särskilt yrkande. Detta yrkande
kommer, herr talman, endast att hänföra sig till motiveringen och avser alltså
icke någon ändring i utskottets hemställan i sak. Det är endast beträffande den

Nr 27. 56

Onsdagen den 21 april.

Ang. inlösen
av vissa laxfisken
i Mörrumsån
ro. ro
(Torta.)

punkt på sid. 15, som börjar med orden »Den av Kungl. Maj:t» och slutar
med orden »böra kvarstå», som jag tillåter mig yrka, att den skall erhålla följande
lydelse: »Den av Kungl. Maj:t föreslagna maximigränsen för lösenbeloppet,
det nuvarande taxeringsvärdet, anser utskottet för sin del böra kvarstå i så
matto, att laxfiskenas nuvarande sammanlagda taxeringsvärde icke bör överskridas
vid inlösen av de särskilt taxerade laxfiskena.»

Då andra kammaren redan har fattat sitt beslut i överensstämmelse med
ett yrkande, som är av samma lydelse som det av mig nu framställda, anhåller
jag, herr talman, att fa. yrka bifall till utskottets förslag med den ändring i
motiveringen, som av mig föreslagits.

Herr Sederholm: Den nu föreslagna ändringen innebär icke någon väsentlig
eller kanske inte ens någon ändring alls i den mening, varåt Kungl. Maj :t och
utskottsmajoriteten avsett att giva uttryck. Vid sådant förhållande har jag
ingenting att erinra emot, att den modifikation i motiveringen nu beslutas av
riksdagen, som herr Elof Andersson föreslagit.

Jag ber alltså att få biträda hans yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att i
fråga om det nu förevarande utlåtandet endast yrkats att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att näst sista meningen i
sista stycket å sid. 15 erhölle följande avfattning:

»Den av Kungl. Maj:t föreslagna maximigränsen för lösenbeloppet, det nuvarande
taxeringsvärdet, anser utskottet för. sin del böra kvarstå i så måtto,
att laxfiskenas nuvarande sammanlagda taxeringsvärde icke bör överskridas vid
inlösen av de särskilt taxerade laxfiskena.»

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 44, i anledning av väckt
motion angående ordnandet av den högre lantbruksundervisningen.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion angående kristendomsundervisningen i folkskolan.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Sedan Nationernas förbund invalt undertecknad i en kommitté, som fått till
uppdrag att förbereda en allmän ekonomisk konferens mellan de till förbundet
anslutna staterna, och jag av Kungl. Maj :t erhållit tjänstledighet från chef -

Onsdagen den 21 april.

57 Nr

skåpet över postverket för fullgörandet av detta uppdrag, får jag vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen under ii veckor från och med fredagen
den 23 april 1926 för deltagande i kommitténs första sammanträde i Geneve.
Stockholm den 21 april 1926.

Anders Orna.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 159, till Konungen angående rätt för befattningshavare i centrala ämbetsverk
att överklaga tilldelad disciplinär varning.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande nr 88, i anledning av
Kungl. Maj ris proposition angående ändring i planen för tillbyggnadsarbeten
vid kungl. biblioteket.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,59 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Första hammarens protoholl 1926.

Nr 27.

5