1926. Andra kammaren. Nr 38 (Riksdagens protokoll 1926:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1926. Andra kammaren. Nr 38.

Torsdagen den 20 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 14 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs herr Månssons i Erlandsro vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa spörsmål angående beredande under
det löpande året av statsunderstöd åt frivillig försäkring mot smittosamma
husdjurssjukdomar m. m., och blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 3.

Härpå föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial,
nr 30, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 26 i anledning av väckt motion om avskaffande av censusbestämmelserna
i fråga om valbarhet till riksdagens första kammare.

§4.

Föredrogos vart efter annat Statsutskottets memorial:

nr 137, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslaget till
utrikesdepartementet;

nr 138, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående
återbäring av inkomst- och förmögenhetsskatt för nobelstiftelsen; och

nr 139, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om beredande av
medel för uppförande av ny malmvagnsverkstad vid Notviken.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 5.

Statsutskottets utlåtanden nr 140—146 och sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 10, som nu föredrogos, bordlädes åter.

§ 6.

Vidare föredrogos vart för sig:

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial, nr 11, angående ersättning
åt sammansatta stats- och andra lagutskottets sekreterare och vaktbetjäning;
och

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 38.

Nr 38.

Torsdagen den 20 maj.

sammansatta andra lag och jordbruksutskottets memorial, nr 4, angående
ersättning åt utskottets sekreterare och vaktbetjäning.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial hemställt.

§ 7.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda jordbruksutskottets utlåtanden
nr 63—65, andra särskilda utskottets utlåtanden nr 1—5 och andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.

§ 8.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 4, angående regleringen
för budgetåret 1926—1927 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Törnkvist i Karlskrona, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att statsutskottets förevarande utlåtande, nr 4, måtte på det sättet
föredragas, att endast nummer och kantrubrik vid de olika punkterna uppläsas,
allt i den mån icke annat föredragningssätt särskilt påkallas.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. armé- Härpå föredrogs punkten 3, angående arméförvaltningen; och yttrade där förvaltningen.

Herr Järte: Herr talman! Liksom i fjol hava herr Bernström och jag även
i år väckt en motion beträffande den ekonomiska krigsberedskapen.

Det är nämligen högst anmärkningsvärt, med vilken långsamhet detta viktiga
ärende blivit berett. Under åren 1916, 1917 och 1918 satt en kommission,
som utarbetade ett vidlyftigt — och jag vågar påstå — värdefullt betänkande,
som sedan överlämnades till Kungl. Maj:t. Men det dröjde många åT — och
jag vet verkligen icke, om det hänt ännu •— att detta betänkande blivit remitterat
till vederbörande myndigheter. Först under fjolåret framlade försvarsministern
i försvarspropositionen ett förslag i överensstämmelse med kommissionens
projekt, ett förslag, som i allt väsentligt följde dess linje åtminstone för
organisationen. Jag erkänner, att försvarsutskottet gav förslaget ett ganska
ogynnsamt mottagande. Men man skulle kunnat hoppas, att försvarsministern
kommit igen vid årets riksdag med samma förslag. Så har emellertid
icke skett. I stället har en ny utredning för en tid sedan igångsatts.

Jag vill härmed, utan att yrka bifall till motionen, uttrycka den förhoppningen,
att denna nya utredningskommitté måtte bedriva detta riksviktiga
ärende med den skyndsamhet, som dess betydelse onekligen kräver, därför att
all erfarenhet från det sista kriget liksom från utlandet efter 1918 visar, vilken
utomordentlig vikt, som ligger därpå, att nationerna äro fullt beredda

Torsdagen deri 20 ninj.

3 Nr 38.

jämväl på de ekonomiska och socialpolitiska områdena, om en katastrof skulle
inträffa.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Aruj. annéförvaltninge
n.
(Forte.)

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det torde höra observeras, att
på denna punkt står ett enhälligt utskott för utlåtandet. Och de motiv, som
utskottet har haft för sitt avstyrkande av motionen, återfinnas i utskottets utlåtande
på sidan 2.

.Tåg skall icke upptaga kammarens tid utan ber endast att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punklcn 4.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 5, angående avlöning till personal vid staber och truppförband AwJ- avlöning

till personal
vid staber och

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten truPPförband
5 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att;

dels godkänna de vid statsrådsprotokollet över förvarsärenden för den 7 januari
1926 fogade förslag till stater för generalitetet, arméfördelningsstaber,
militärbefäl och inspektioner, generalstaben, artilleristaben, kommendantskapen,
rullföringsbefälhavare med biträden, bataljonsläkare vid fältläkarkåren
samt fältläkarstipendiater, remonteringsstyrelsen, krigsskolan, krigshögskolan,
artilleri- och ingenjörhögskolan, ridskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet,
artilleriets skjutskola, underofficersskolan m. m., truppförband av
infanteriet, kavalleriet och artilleriet, överstelöjtnanter och majorer vid de sex
fördelningskavalleriregementena, artilleriets fabriker och tyganstalter, fortifikationen,
ingenjörkårerna och fälttelegraf kåren, officerare och underofficerare
med vederlikar vid trängen, trängkårerna, intendenturkåren, garnisonssjukhusen
i Stockholm, å Karlsborg och i Boden, arméns sjuksköterskekår
samt polispersonalen i Boden och å Karlsborg, att gälla under budgetåret 1926
—1927 från den tidpunkt, Kungl. Maj:t ägde att bestämma,

_ dels medgiva, att intill nyssnämnda tidpunkt nu gällande stater under avlöningsanslaget
finge äga tillämpning,

dels godkänna de i en vid statsrådsprotokollet fogad »Förteckning över i
stat icke uppförda arvoden m. m.» under rubriken »A. Arvoden till ordinarie
befattningshavare med avlöning från anslag under fjärde huvudtiteln, lantförsvaret,
m. fl.» upptagna arvoden,

dels minska ordinarie förslagsanslaget till avlöning till personal vid staber
och truppförband m. fl., nu 36,400,000 kronor, med 4,250,000 kronor till

32,150,000 kronor,

dels medgiva, att vid garnisonssjukhuset i Boden finge tillsvidare anställas
högst 20 sjuksköterskeelever mot åtnjutande av fri bostad med möbler, bränsle
och lyse samt kost och tvätt i likhet med övrig sköterskepersonal, ävensom
att härav föranledda kostnader finge bestridas av vederbörliga ordinarie underhållsanslag,

dels medgiva, att åt sjuksköterskeelev vid arméns sjukhus finge, därest bostad
med bränsle och lyse icke kunde beredas å vederbörande sjukhus eller
eljest i kronans byggnad, utgå ersättning härför med i ett för allt 30 kronor
för månad,

Nr 38. 4

Torsdagen den 20 maj.

Ang. avlöning dels oc]c medgiva, att under budgetåret 1926—1927 finge, efter Kungl.
vid staber och ^aj :ts beprövande, beredas fyllnad till furirs av första klassen löneförmåner
truppförband åt därav förtjänta, vid truppförbanden anställda beställningsmän med avlöm.
m. ning såsom furirer av andra klassen, vilka genomgått vederbörliga utbild(Forts.
) ningskurser och som eljest icke kunde komma i åtnjutande av sådan avlöning i
följd därav, att endast beställningar av lägre grad av den kategori beställningsmän,
de tillhörde, funnes i vederbörliga stater uppförda, allt under förutsättning
att genom vakanser i manskapsbeställningarna å vederbörligt truppförbands
stat inbesparades erforderliga medel för beredande av berörda avlöningsfyllnad.

Härjämte hade till utskottet remitterats följande motioner, som berörde under
detta anslag upptagna utgifter, nämligen:

inom första kammaren

nr 7 av herrar greve Wachtmeister och Clemedtson, vilka hemställt, att
riksdagen ville besluta sådan ändring i den blivande försvarsorganisationen,
att det för Karlskrona fästning avsedda detachementet ur Kronobergs regemente
organiserades som en självständig infanterikår, ävensom

att tjänstgöringen i vad rörde kåren tilldelade värnpliktiga ordnades i omgångar
med hänsyn till behovet av fästningsinfanteri i stort sett under hela
året;

■ nr 8, av desamma, vilka hemställt, att den enligt år 1925 antagen nyorganisation
av försvaret för Vaxholms fästning avsedda kontingenten av stam- och
värnpliktiga m. fl. skulle såsom en självständig kår, tillhörande en arméfördelning,
och benämnd Vaxholms grenadjärkår förläggas till Vaxholms fästning
och ingå i fästningsbesättningen, samt

att, förutom värnpliktiga, kåren skulle utgöras av:

1 major, kårchef,

4 kaptener,

5 löjtnanter,

2 underlöjtnanter och fänrikar,

3 fanjunkare,

5 sergeanter,

6 furirer av 1. klassen,

12 furirer av 2. klassen,

12 korpraler,

12 vicekorpraler,

18 volontärer,

1 vapenhan tve rkarfurir av 2. klassen,

1 vapenhantverkarvicekorpral,

1 hovslagarvicekorpral,

1 regementsintendent,

1 biträde åt regementsintendenten,

1 vapenunderofficer,

1 expeditionsunderofficer samt
1 förrådsf orvaltare;

nr 21 av herr Leander, vilken hemställt, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida och på vad sätt det enligt 1925 års
riksdags beslut för Karlskrona fästning avsedda detachementet ur Kronobergs
regemente skulle kunna, eventuellt efter någon minskning av kadrerna vid annat
regemente, organiseras såsom en självständig infanterikår, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen gåve anledning;

Torsdagen den 20 maj.

5 Nr :W.

nr 71 av herr Bergqvist, vilken hemställt, att riksdagen ville besluta, att Angutöver
den i årets statsverksproposition vid Bodens artilleriregemente upptag- ^aber och
na befälspersonal skulle vid regementet vara anställda 1 major, 3 kaptener, truppförband

1 styckjunkare och 6 sergeanter samt att riksdagen ville på 1926—1927 års m. m.

stat anvisa för nämnda utökning erforderliga medel, 79,788 kronor; (Forts.)

nr 72 av densamme, vilken hemställt, att riksdagen ville besluta, att utöver
den i statsverkspropositionen vid Norrbottens regemente upptagna befälspersonal
skulle vid regementet vara anställda 1 kapten, 1 fanjunkare, 1 sergeant,

2 furirer 1. klass, 4 furirer 2. klass, 4 korpraler, 4 vicekorpraler och 36 meniga
volontärer, samt att riksdagen ville på 1926—1927 års stat anvisa för nämnda
utökning erforderliga medel, 59,933 kronor; och

nr 166 av herr Nils Anton Nilsson, vilken hemställt, att riksdagen ville besluta
att, förutom 4 fördelningskavalleriregementen enligt 1925 års riksdagsbeslut,
måtte ytterligare organiseras utav nu befintliga regementen ett armékavalleri
till styrkan av en brigad om två bataljoner; samt

inom andra kammaren

nr 15 av herr Holmgren m. fl., vilka gjort enahanda hemställan som i motionen
nr 7 i första kammaren;

nr 16 av herrar Holmgren och Bernström, vilka gjort enahanda hemställan
som i motionen nr 8 i första kammaren;

nr 54 av herrar Laurin och Pettersson i Broaryd, vilka hemställt, att riksdagen
ville besluta att Vaxholms grenadjärregemente skulle bibehållas såsom
kår av den storlek, som vore fastställd för Gotlands infanterikår, samt att fästningsingenjörkompaniet
vid Vaxholms fästning skulle föreläggas till grenadjärkårens
etablissemang med gemensam administration i största möjliga utsträckning; nr

86 av herr Svedman, vilken hemställt, att antalet beställningar inom musikkåren
vid Gotlands infanterikår måtte fastställas till 26, så fördelade som i
bilaga till motionen funnes angivet, varjämte musikelevernas antal måtte bestämmas
till 5, vadan alltså personalen inom nämnda musikkår skulle komma
att uppgå till ett antal av 31;

nr 102 av herr Alströmer m. fl., vilka hemställt, att riksdagen måtte besluta
att utöver i riksdagens skrivelse nr 310/1925 skulle bibehållas även Västgöta
regemente med normal sammansättning och med förläggning i Vänersborg; nr

143 av herr Fjellman, vilken gjort enahanda hemställan som i motionen
166 i första kammaren;

nr 145 av herr Wallerius, vilken hemställt, att riksdagen ville besluta, att nuvarande
militärpastorsinstitution skulle bibehållas under budgetåret 1926—

1927 samt ställa härför erforderliga medel till förfogande; samt

nr 214 av herr Holmström i Gävle, vilken hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att löjtnant, underlöjnant eller sergeant, som vunnit befordran till kapten
respektive löjtnant eller fanjunkare i regemente (kår o. s. v.), och därjämte
uppnått en tjänsteålder av 15 respektive 5 år såsom officer eller 17 år såsom
sergeant och furir, skulle, om han frivilligt överginge till övergångsstat, erhålla
löneförmåner efter samma grunder som motsvarande personal av samma tjänstegrad
vid regemente (kår o. s. v.) från och med den tidpunkt, då han — därest
de för budgetåret 1925—1926 fastställda staterna fortfarande varit gällande
— kunde beräknas hava kommit i åtnjutande av lön på stat i sådan beställning.

Nr 38. 6

Torsdagen den 20 maj.

Avg. avlomng Utskottet hemställde,
till personal

M stfer°ch o 1) att motionerna I: 7 och II: 15 ävensom motionen I: 21 icke måtte till
truppförband någon riksdagens åtgärd föranleda;

(Forts) riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 8 och II: 16 ävensom

motionen II: 54 anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida
och under vilka förutsättningar de för Vaxholms fästning avsedda infanterikompanierna
kunde permanent förläggas till fästningen samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

3) att motionen II: 102 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

4) att motionerna I: 166 och II: 143 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

5) att motionen I: 71 icke måtte av riksdagen bifallas;

6) att motionen I: 72 icke måtte av riksdagen bifallas;

7) att motionen II: 86 måtte anses besvarad genom vad utskottet anfört;

8) att motionen II: 145 ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

9) att riksdagen måtte

a) godkänna de vid statsrådsprotokollet------- lika med Kungl.

Maj :t-------ägde att bestämma;

b) medgiva, att intill —--— ----äga tillämpning;

c) godkänna de i en vid statsrådsprotokollet ■—• ----upptagna arvo den; d)

minska-----till 32,150,000 kronor;

e) medgiva, att vid garnisonssjukhuset-----ordinarie underhålls anslag; f)

medgiva, att åt sjuksköterskeelev-----30 kronor för månad;

och

g) medgiva, att under budgetåret 1926—1927 -----berörda avlö ningsfyllnad;

samt

10) att motionen II: 214 icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid denna punkt voro fogade reservationer:

av herrar Widell, Bergqvist, Hallin, Hammarskjöld, Alexander Nilsson, Wiklund,
Olsson i Blädinge, Olsson i Kuilenbergstorp och Holmgren, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 7 och II: 15 ävensom
med bifall till motionen I: 21 anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, huruvida och på vad sätt det enligt 1925 års riksdags beslut för
Karlskrona fästning avsedda detachementet ur Kronobergs regemente skulle
kunna organiseras såsom en självständig infanterikår, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

2) ------;

3) att motionen II: 102 angående bibehållande av Västgöta regemente med
normal sammansättning samt med förläggning till Vänersborg måtte av riksdagen
bifallas;

4) —10)------;

av herrar Oscar Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Wallés. V. Albert Bergström,
Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Nilsson i Örebro och Eriksson
i Stockholm, vilka ansett att utskottet bort hemställa.

1)------;

2) att motionerna I: 8 och II: 16 ävensom motionen II: 54 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

3) —10) —------; samt

av herr Bergqvist vid mom. 5 och 6 av utskottets hemställan.

Torsdagen deri 20 maj.

Nr ds.

Efter föredragning av mom. 1) yttrade: avlöning

till personal

Herr Holmgren: Herr talman! Under denna punkt liar statsutskottet tagit
under omprövning'' en av greve Waelitmeister och herr Clcinecltson.^ i törsta m m

kammaren och en av mig in. fl. i andra kammaren vackt motion angående or- (Forts.)

ganiserande av de för Karlskrona lastning avsedda intanteritrupperna såsom
eu särskild kår, ävensom en motion av herr Leander i första kammaren om utredning
i samma syfte. Nu har första kammaren redan fattat beslut på denna
punkt liksom i fråga om huvudtiteln i övrigt, så att någon längre debatt

kan ju icke erfordras här i denna kammare. Jag skall icke heller annat än^på
några få punkter under huvudtiteln tillåta mig taga kammarens tid i anspråk.

Behovet av infanteritrupper för Karlskrona fästning är ju redan av riksdagen
erkänt genom fjolårets beslut, då ju riksdagen som infanteriförsvar för
Karlskrona fästning avsåg ett detachement ur Kronobergs regemente. Nu
hava emellertid vederbörande militära myndigheter med styrka framhävt de
olägenheter, som äro förknippade med att dessa trupper icke äro organiserade
som en självständig kår. Att lägga till rätta de svagheter, som finnas i den
organisation, varom beslut i fjol fattades, borde ju vara ett intresse för vänsterpartierna,
i all synnerhet när ett sådant tillrättaläggande kan äga rum
utan några kostnader för statsverket. Myndigheterna hava visat, att en organisation
av karlskronatrupperna såsom en självständig kår kan ske utan ökade
kostnader för statsverket. Under sådana förhållanden borde denna fråga tagas
under allvarlig omprövning och icke borteskamoteras av kammaren med
ett non possumus.

Mot organiserandet av karlskronatrupperna såsom en särskild kår har statsutskottets
majoritet gjort den invändningen, att det skulle komma att medföra
en kostnadsökning; och utskottet håller före, »att därest ett självständigt
truppförband skall avses för Karlskrona fästning, detsamma maste organiseTas
på ett sådant sätt, att från detsamma, liksom från övriga självständiga
truppförband, erforderlig personal kan kommenderas för tjänstgöring utom
truppförbandet». Ett visst antal av arméns personal måste alltid vara avsedd
för kommendering utanför sitt eget regemente eller annat förband. Den personal,
som sålunda erfordras för bortkommendering, är fördelad på alla de
olika regementena, så att ett större förband har flera än ett mindre regemente
eller annat mindre förband. Behovet för armén i dess helhet av personal för
bortkommendering är emellertid lika stort, antingen armén är organiserad pa
ett fåtal stora regementen eller på ett flertal mindre enheter. Att det skulle
komma att uppstå ett behov av personalökning på eu självständig Karlskrona
infanterikår är uppenbart, och att denna personalökning även skulle medföra
kostnader är lika uppenbart. Men i samma ögonblick som karlskronadetachementet
av Kronobergs regemente blir en självständig kår, minskas ju Kronobergs
regemente, och samtidigt uppstår en minskning i detta regementes behov
av övertalig personal för kommendering utanför regementet, en minskning,
som uppgår till exakt samma antal personer, som den ökning, karlskronakåren
kräver. Några ökade kostnader för kronan uppstå sålunda i varje fall icke.

Jag kan väl förstå, att kammaren icke kan vara beredd att på en enskild
motion besluta en omorganisation av den omfattning'', som här är ifrågasatt.

Men jag tycker, att den blygsamma begäran, som är framställd i herr Leanders
motion, och som också omfattas av reservanterna i utskottet, ända, skulle
kunna av kammaren tillmötesgås, att man sålunda finge utreda denna fråga.

Befinnes det nämligen vid en sådan utredning, att man kan åstadkomma en
förbättring i den i fjol beslutade försvarsorganisationen utan några ökade kostnader
för kronan, så borde det ju vara ett intresse för den majoritet, som i fjol
gav oss denna försvarsorganisation, att se till, att den blir så god som möjligt.

Nr 38. 8

Torsdagen den 20 maj.

Ang. avlöning På dessa grunder, herr talman, tillåter jag mig, ehuru frågan fallit i förråd
Xfier^ocA s^a kammaren, i a^a fall yrka bifall till reservationen och avslag på utskottets
truppförband hemställan i detta moment.

(Forte.) Häruti instämde herrar Jönsson i Boa och Jeppsson.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Ja, herr talman, jag skall tillåta mig att

helt kort och gott yrka bifall till utskottets hemställan beträffande ifrågavarande
motioner. Det kan väl anses också i detta fall, liksom i fråga om andra
utredningskrav i anledning av fjolårets försvarsbeslut, knappast vara skäligt
att nu omedelbart, innan ett år efter försvarsbeslutet förgått, börja på att
tumma på det, såsom nu i dessa motioner har föreslagits.

Utskottet har motiverat sin ståndpunkt ganska utförligt; och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock
på bifall till den hemställan, som innefattades i mom. 1) av den utav herr Widell
m. fl. avgivna, vid.punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Vidare föredrogs mom. 2). Därvid anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: I fråga om andra momentet har avgivits en
reservation utav herr Oscar Olsson m. fl., i vilken yrkas avslag på greve Wachtmeisters
och herr Clemedtsons motioner samt herrar Holmgrens och Bemströms
ävensom herrar Laurins och Petterssons i Broaryd motioner.

Det gäller här frågan om utredning, huruvida man skall förlägga till Vaxholm
det detachement av Svea livgarde, som delvis är avsett för fästningen
där ute. Också i detta stycke anse reservanterna den uppfattningen böra vara
gällande, som jag framhöll här under mom. 1 av förevarande punkt, att det kan
anses vara för tidigt att ge sig till att utreda ett spörsmål, som så ingående
behandlats vid 1925 års riksdag och vars verkningar man väl dock får avvakta
under en något längre tid än den som gått, sedan fjolårets försvarsbeslut fattades.

De trupper, det här är fråga om, förutsattes enligt fjolårets beslut icke allenast
för Vaxholms utan också för Stockholms försvar. Följaktligen utgjorde
detta senare förhållande tydligen ett motiv för att man inte i fråga om dessa
trupper borde handla så som beträffande den del av Kronobergs regemente,
som var avsedd för Karlskrona fästning, att man förläde dem dit. Reservanterna
finna, att något fog för en utredning på denna punkt inte har presterats,
och jag vill därför, herr talman, yrka bifall till mom. 2 av denna punkt, sådant
det är avfattat i den reservation, som vid betänkandet har avgivits av herr
Oscar Olsson m. fl. Men det innefattar också, att motiveringen på sidan 11
i utskottets utlåtande, andra stycket, som börjar »Vad därefter angår» t. o. m.
fjärde stycket på samma sida, som slutar med »ej heller tillstyrka» utgår och
i dess ställe införes den motivering, som återfinnes på sidorna 98 och 99 i reservationen
och som börjar med »Vad därefter angår» och som slutar med »två
bataljoner».

Jag ber att få göra detta yrkande.

Herr Holmgren: Herr talman! Utöver utskottsmajoritetens skäl för bifall
till förevarande motioner ber jag att få fästa uppmärksamheten på ett par små
saker.

Vår fälthär är avsedd att uppträda var som helst i vårt land, där det kan

Torsdagen den 20 maj.

9 Nr 3H.

behövas trupper. Fastningsinfanterict däremot tiar till huvudsaklig uppgift
att uppträda inom det område, som är för fästningen avsett. Det förstår även v-^ oc/(
lekmannen utan någon vidare information, att en trupp, som är inne i varje truppförband
detalj i den terräng, där den skall uppträda, är betydligt värdefullare för för- m.
svaret än en trupp, som har en lokalkännedom, vilken knappast överstiger den (lf°rts-)
fiendens trupper hava. Det är just denna lokalkännedom, som utgör truppens
störa styrka och som möjliggör för en infanteribesättning i en fästning att
kunna upptaga strid även mot överlägsna fientliga styrkor.

Man måste då fråga sig: Kan det vara rimligt och riktigt att förlägga de
trupper, som äro avsedda till försvar av Vaxholms och Oscar Fredriksborgs
fästningar till huvudstaden? Är det inte riktigare och rimligare att lägga
dem på just den plats, där de skola få sin användning, så att de redan från
början hinna lokalisera sig på den plats, där de i krig skulle uppträda.

Man har gjort den invändningen, att dessa trupper skulle vara nödvändiga för
vakthållningen i Stockholm. Jag får säga det, att skulle de någon gång behövas
för vaktparaden, så få de taga ångbåt till Stockholm. Det är ju i alla
fall inte mer än en timmes väg.

Jag anser de skäl, som tala för en förläggning a,v trupperna till Vaxholm
så pass starka, att jag inte tvekar atl yrka bifall till utskottets hemställan pa
denna punkt.

Med herr Holmgren förenade sig herrar Petersson i Broaryd, Bernström och
Christenson i Södertälje.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels
ock på bifall till det av herr Törnkvist i Karlskrona under överläggningen
framställda yrkandet, biföll kammaren utskottets hemställan.

Härpå föredrogs mom. 3); och yttrade därvid:

Herr Alströmer: Herr talman! Utskottet bär avstyrkt den motion, nr 102,
som jag och andra ledamöter av denna kammare tillåtit oss väcka rörande bibehållande
av Kungl. Västgöta regemente vid dess nuvarande förläggningsort
i Vänersborg.

Utskottet hade här enligt vårt förmenande ett särdeles gott tillfälle att reparera
det enligt vår uppfattning olyckliga beslut, som sistlidna ar fattades,
då riksdagen beslöt att sammanslå Kungl. Västgöta och Bohus regementen till
ett, och jag måste säga, att när man den 18 januari i ar uti första kammaren
var i tillfälle att höra herr statsrådets _ och chefen för försvarsdepartementet
yttrande vid besvarande utav landshövding von Sneiderns förfrågan_ angående
förläggningsorten för detta nya regemente, fick man den uppfattningen, att
herr statsrådet egentligen hade lika svårt som vi västgötar och bohuslänningar
att skilja sig vid något av dessa regementen. Båda förläggningsorterna hade
så störa företräden, att valet mellan dem var svart. Da menar jag, ^ att bär
gives ett synnerligen lyckligt tillfälle att lösa de svårigheterna. Behåll båda
regementena vid deras nuvarande förläggningsorter så behöver man ju inte
längre stå i valet. Och säkert är, att det nog egentligen inte är någon, som
har någon särskilt stor längtan efter att detta västgötaregemente skall slås
ned, då det däremot torde finnas många tiotusental som önska, att regementet

må bevaras. . .

I den motion, som vi hava väckt, gäller det ju inte en sammanslagning utav
dessa regementen till ett regemente. Det gäller inte, att detta regemente^ skall
förläggas till antingen Uddevalla eller Vänersborg, utan det gäller ett både —
och. Utskottet har avstyrkt denna motion, som jag nämnde, beroende på att

Nr 38. 10

Torsdagen den 20 maj.

U-skottet ans„ett si8'' inte kunna tillstyrka den, då härigenom en väsentlig rubbVid
staber och nin® 1,1925 årf härorganisations beslut skulle ske. Ja, herr talman, jag skulle
truppförband med största glädje se, att en sådan rubbning kunde åstadkommas, d. v. s. under
m. m. förutsättning att den skedde i den riktning, motionärerna tillåtit sig föreslå.
(Forts.) Da emellertid fragan är avgjord i första kammaren genom gårdagens beslut,
skall jag inte upptaga kammarens tid med någon längre debatt utan tillåter
mig endast, herr talman, att yrka bifall till motionen och avslag på utskottets
förslag i denna punkt.

Häruti instämde herrar Gustafsson i Alvsered, Bengtsson i Kullen och Anderson
i Storegården.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag föreställer mig, att motionäTerna
vid framförandet av sin motion icke haft några större förhoppningar om
att kammaren skulle bifalla densamma. Ty vad finns det egentligen för anledmng
att just beträffande ifrågavarande regemente göra ett undantag från den
förra beslutade härordningen och att endast på den grund, att motionärerna
lycka, att det i Vänersborgstrakten behövs ett regemente, besluta att Västgöta
regemente fortfarande skall äga bestånd?

Vad jag emellertid speciellt reagerar emot är motionärernas tal om betydelsen
av denna fråga i skattehänseende. Vad är det nämligen, som gör, att kommunerna
få inkomster genom regementsförläggningar? Jo, det är den omständigheten,
att staten utbetalar i löner åt vederbörande befattningshavare vissa belopp,
som sedermera beskattas av kommunerna. Om man droge ut konsekvenserna
av motionärernas resonemang, skulle man logiskt komma till det resultatet,
att man överallt borde placera ut statsinstitutioner och statliga befattningshavare
för att därigenom åstadkomma ett blomstrande tillstånd ute bland landets
kommuner. Jag tycker verkligen, att för ett parti, som numera gör gällande
att det är antibyråkratiskt, är det något bakvänt att förfäkta, att staten icke
bor draga in regementen och befattningshavare därför, att inbesparande av
lönerna skulle åstadkomma förfång för kommunerna.

Om det verkligen förhåller sig sa, som motionärerna säga, att indragningen
av ifrågavarande regemente berövar staden Vänersborg en så väsentlig del

dess skatteintäkter, sa är detta ett tråkigt förhållande för Vänersborg, men
det kan omöjligen ha någon inverkan på vad kammaren nu beslutar i detta
stycke. Ty vad staden lagt ut i direkta utgifter för att få dit regementet har
den utsikt att återfå av staten. Det har redan tillsatts en kommission för att
åstadkomma utredning om ersättning till förläggningsplatser, vilka mista sina
förläggningar.

In dessa grunder kan jag, herr talman, icke finna, att det föreligger någon
anledning att göra avsteg från fjolårets beslut beträffande det till Vänersborg
förlagda regementet, och följaktligen ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Gustafson i Kasenberg: Herr talman! Jag vill vända mig mot ett
uttalande av herr Rosén i första kammaren, då föreliggande ärende där behandlades:
yttrandet iir återgivet i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
»Herr Rosén framhöll, att svårigheten att lösa förläggnmgsfrågan vore det
sista skälet för regementets bibehållande, men även det har bortfallit, sedan
i anarskorS nu antagit förslaget om uppgörelse med staten vid regementets
bortflyttande.» Detta uttalande är såsom det här står alldeles felaktigt; jag
förmodar för övrigt, att det är tidningen, som missuppfattat detsamma. Uppgörelsen
är nämligen sådan, att för den händelse icke staden får behålla regementet,
skulle den antaga uppgörelsen rörande hospitalets förläggningsplats.

Torsdagen den 20 maj.

11 Nr 88.

dentemot herr Jönsson i Revinge vill jag framhålla, att (let naturligtvis icke ai^^J
alls är motionärernas avsikt, att staten skall inrätta institutioner för att bere- ^ gtabermrh
da kommunerna skatteintäkter, utan huvudpunkten är, att staden vill ha sitt truppförband
regemente kvar, och att bygden är intresserad av att de värnpliktiga få sin m. m.
utbildning på denna plats där regementet nu är förlagt. (Ports.)

Jag ber att få instämma i herr Alströmers yrkande.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn instämde häruti.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till herr Alströmers m. fl. ovanberörda motion; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Mom. 4)—7).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av mom. 8) begärdes ordet av

Herr Wallerius, som yttrade: Herr talman! Den utredning, som omtalas

i detta utskottsutlåtande sid. 12—27 beträffande den andliga vården vid armén,
lär ännu icke föreligga. Det är en utredning, som skulle ge vid handen,
i vad mån den andliga vården vid truppförbanden skulle komma att tillgodoses
genom militärpastorer. Att detta icke överallt kommer att ske, är klart,
bland annat, av de beaktansvärda restriktioner, som utskottet här ger, då det
står: »därest så befinnes erforderligt» och »där andra anordningar icke böra
eller hinna vidtagas».

Den 1 juli detta år skall vår gamla regementspastorsinstitution upphöra.
Militärförsamlingarna mista därmed denna dag sin ansvariga ledning. Att
förmedla övergången till de nya förhållandena lär nog icke falla sig så alldeles
lätt. En militärförsamling torde väl icke rätt och slätt kunna påtvingas en
territoriell församling, om prästerskapet, såsom ofta i städerna, allra helst i de
större, är fallet, finner sig otillräckligt i förhållande till församlingens antal.

Och hur skall kyrkobokföringen ordnas och ett nytt civilregistratur vara färdigt
till den 1 juli innevarande år? Om detta icke medhinnes till nämnda dag,
blir ju frågan, vem som skall sköta denna bokföring efter den dagen. Redan
lära frågor framkommit från medlemmar i militärförsamlingar, vart de skola
vända sig för att få sina ålders- och pensionsbetyg m. m. Då de nuvarande regementspastorerna
från nämnda datum äro entledigade, eftersom hela institutionen
i dess hittills varande form då skall vara avskaffad, kan man naturligtvis
icke förutsätta, att de äro kvar. Vem stannar kvar för övrigt i en tjänst,
från vilken han är avsatt och för vilken lönebestämmelserna, som sammanhänga
med den kungl. utnämning man en gång fått, upphöra att gälla? Vad som
härutinnan kan på frivillighetens väg åstadkommas, synes åtminstone i närvarande
stund helt problematiskt. Fullständigt ovisst är likaså, om ett konsistorium
blir i tillfälle att förordna någon annan prästman.

Om efter den 1 juli innevarande år de hittillsvarande militärförsamlingarnas
medlemmar icke tillhöra någon församling, bliva de ju sämre ställda än andra.

Och frågan om den skattefrihet, som de åtnjutit i förhållande till territoriella
församlingars prästerskap, lär också vara en sak, som det kräver sin tid att
utreda.

Om man därnäst söker tänka sig in i den njm anordning, som avses, så synes
den komma att uppställa viktiga problem beträffande de s. k. militärpastoreruas
ställning. De hittillsvarande regementspastorerna ha varit fast inorganise -

Jir 38. 12

Torsdagen den 20 maj.

AMpermtua ™de \ armén mecl en ffiven tjänsteställning och placeringsorder för mobilisevid
staber och ringstillfällen. Denna gamla organisation har främst syftat till att vid krigstmppförband
tillfälle varje regemente eller motsvarande avdelning skulle vara försedd med
m. m. ?in präst.

(Forts.) Vilken ställning den nye militärpastorn skall få i förhållande till vederbörande
chef eller exempelvis till de soldathem, som äro belägna inom kasernområdet
och kanske äro överlämnade till kronan efter att genom församlingarnas
offervillighet bragts till stånd, under förutsättning att regementspastorsinstitutionen
skulle bli kvar, torde också tarva utredning.

Det som jag här anfört torde vara ägnat att visa befogenheten av det yrkande
jag gjort i min motion, nämligen att med ikraftträdandet av 1925 års
beslut borde anstå ännu något år, för att här berörda, för stora delar av vårt
folk högst betydelsefulla ärenden skulle få den omständliga förberedelse, som
deras vikt och beskaffenhet kräva.

Det läge helt visst nära till hands att yrka bifall till motionen, men då utskottet
är enhälligt, och efter den behandling motionen fått i utskottet, avstår
jag, herr talman, från att göra något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 9) och 10).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Sedan punkten 19, angående undervisningsanslaget för lantförsvaret, härpå
föredragits, yttrade

Herr Törnkvist i Karlskrona: Jag hemställer, herr talman, att få göra

ett yrkande med anledning av den motivering, som förekommer på sid. 25 i nu
förevarande utlåtande. I andra stycket, tredje raden står det nu: »Enligt utskottets
mening bör antalet av dessa fackutbildningskurser kunna inskränkas
till två eller till samma antal, som tidigare hållits. Härigenom böra kostnaderna»
o. s. v. Denna passus i motiveringen bör enligt det yrkande, jag nu ber
att fa framställa, ändras till: Enligt utskottets mening böra kostnaderna kunna
minskas o. s. v.

Jag skall be att få tillägga, att den ändringen är verkställd i första kammaren,
och detta mitt yrkande är gjort i anledning därav.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan med den av herr
Törnkvist i Karlskrona föredragna ändringen i motiveringen.

Punkterna 20 och 21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs punkten 22, angående befrämjande av den andliga vården
vid armén. Därvid anförde:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Vid förra årets riksdag frambar
jag en motion angående den andliga vården inom armén. Motionen bifölls av
riksdagen, och en summa av 50,000 kr. anslogs för den andliga vårdens befrämjande,
efter en närmare utredning av Kungl. Maj :t.

Ang.

undervisningsanslaget
till
lantförsvaret.

Ang.

den andliga
vården
vid armén.

Torsdagen den 20 maj.

13 Nr 38.

Emellertid liar Kungl. Maj:t ännu icke utrett, liur saken skall ordnas. Men
jag har i den kungl. propositionen sett, att till Kungl. Maj:t förra hösten inkommit
en skrivelse från regementspastorernas arbetsutskott, där de begära,
att av ovannämnda .statsanslag ett belopp av 26,000 kr. måtte användas för
"beredande av arvoden å 1,000 kr. åt varje regementspastor vid 26 förläggningsplatser,
och sedan skulle återstående 24,000 kr. delas lika mellan den kyrkliga
frivilliga soldathemsverksamheten och centralstyrelsen för förbundet »Soldaternas
vänner». Denna fördelning tillstyrktes också av förra- arets kyrkomöte.
_

Emellertid kan jag icke underlåta att finna, om denna fördelning komrner
att godkännas av Kungl. Maj:t, följden bliver, att av de 50,000 kr., som riksdagen
nu anslår, förbundet »Soldaternas vänner» icke kommer att erhålla mer
än 12,000 kr. Detta anser jag icke alls står i överensstämmelse med motionen
eller riksdagens beslut förra året, ty där hade man tänkt sig, att en väsentligare
del skulle tillfalla förbundet »Soldaternas vänner».

Jag har intet annat yrkande än att få rikta mig till ^vederbörande statsråd
med en hemställan, att vid denna fördelning det måtte tillses, att förbundet
»Soldaternas vänner» icke blir lidande, utan att riksdagens beslut i
denna del måtte respekteras, så att minst hälften av detta anslag tilldelas förbundet
»Soldaternas vänner». Regementspastorerna som hittills åtnjutit i arvode
1.000 kr., komma hädanefter att få ett betydligt mera nedsatt arbete än
förr. Det kan därför icke sakligt försvaras att de skola få bibehålla sitt förra
arvode.

Herr Pelirsson i Göteborg: Herr talman! Med anledning av den siste ärade
talarens anförande skall också jag be att få foga några ord till protokollet, även
om icke heller jag kommer att göra något yrkande.

Jag vill därvid erinra om, att denna verksamhet bedrives i ett flertal s. k.
soldathem, av vilka en del äro upprättade av den förening, om vilken här talats,
»Soldaternas vänner», en del andra återigen upprättade av andra organisationer.
Främst bland dessa stå de kyrkliga soldathemmen.

Det är alldeles uppenbart, att skall denna verksamhet kunna fortgå, .så måste
nödvändigtvis hänsyn tagas till att även dessa senare soldathem få tillbörlig
del av anslaget. Det förefaller mig, som skulle den överenskommelse, vilken
man åberopar, ha skett inom utskottet, åtminstone att döma av de uppgifter,
som lämnats mig, icke vara sådan, som det framgick av herr Bengtssons i Norup
anförande, om jag fattade honom rätt, nämligen att den större delen av detta
anslag skulle tillfalla förbundet »Soldaternas vänner».

Det var med anledning härav jag begärde ordet, ty en sådan överenskommelse
finnes icke — att döma. av den nekande rörelse, som den siste ärade
talaren nu gör, torde han kanske icke menat det heller.

Såsom redan förut i ett anförande i dag påpekats, har man i detta hänseende
att räkna med att all verksamhet, som vid .soldathemmen övas, för närvarande
har sitt stöd hos regementspastorerna och utan deras bistånd kommer
att lida stort avbräck. Det har också från »Soldaternas vänners» sida uttalats,
att det råder ett gott samarbete mellan regementspastorerna och ifrågavarande
organisationer och mellan dessa senare inbördes. Nu fördelas t. ex. de kyrkliga
kollekterna lika mellan kyrkans och »Soldaternas vänners» soldathem. Jag
hoppas, att icke på grund av den fördelning, som kan komma att genomföras,
nämnda goda förhållande skall rubbas eller äventyras. Det gäller nämligen
här en rätt grannlaga sak, och jag är övertygad om, att förbundet »Soldaternas
vänner» härvidlag är lika angeläget som regementspastorerna och de kyrkliga
soldathemmen, att det goda förhållandet för framtiden kommer att fortsätta.

Arm den

and l ilja
vården
vid armén.
(Korta.)

Nr 38. 14

Torsdagen den 20 maj.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Med instämmande i vad herr

Pehrsson i Göteborg i .slutet av sitt anförande yttrade om det goda förhållandet
i allmänhet som är rådande mellan ifrågavarande organisationer, måste
jag säga, att det just med hänsyn därtill förvånar mig, att man begär s/4 av
anslaget för regementspastorernas och de kyrkliga soldathemmens verksamhet
och endast vill lämna knappast 1U till »Soldaternas vänner». Jag tycker, att
man såväl från regementspastorernas som kyrkomötets sida skulle kunnat föreslå
en något^så när lika fördelning härvidlag. Min rörelse, som herr Pehrsson
åberopar, må tydas att jag icke begär högre belopp än lika fördelning. Den
verksamhet, som bedrives och stödes av »Soldaternas vänner», är dock både
i fråga om antalet hem och antalet föreståndare betydligt större än den kyrkliga
verksamheten.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Ang. Punkten 23, angående det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

det frivilliga

skytteväsendets _ Under punkten 25 av förevarande huvudtitel hade Kung!. Maj:t föreslagit
befrämjande, riksdagen medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition
anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga
reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under år 1926 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma
år vore eller kunde varda bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen:

de likalydande motionerna nr 38 i första kammaren av herr Johan Johansson
m. fl. och nr 47 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte för budgetåret 1926—1927 anvisa ett belopp av

500,000 kronor till det. frivilliga skytteväsendets befrämjande att fördelas
av Kungl. Maj:t efter inhämtat förslag från skytteförbundens överstyrelse;
samt

de ävenledes likalydande motionerna nr 114 i första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 48 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte besluta, att till frivilliga skytteväsendets befrämjande för
budgetåret 1926—1927 bevilja ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna I: 38 och II: 47 samt motionerna I: 114 och
II: 48 till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1926—
1927 anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor att fördelas av
Kungl. Maj:t efter inhämtat förslag från skytteförbundens överstyrelse; och

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att till den vid skytteförbundens
överstyrelses expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren,
finge från förefintliga reservationer under extra anslaget till det
frivilliga skytteväsendets befrämjande under år 1926 utbetalas dyrtidstillägg
enligt de grunder, som för samma år vore eller kunde varda bestämda i fråga
om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Johan
Nilsson i Malmö, Walles, P. Albert Bergström, Anderson i Råstock. Törnkvist
i Karlskrona, Kristensson i Göteborg, Nilsson i Örebro, Eriksson i Stockholm
och Ward, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

Ang.

den andliga
vården
rid armén.
(Forts.)

Torsdagen den 20 maj.

15 Nr 38.

a) avslå förenämnda motioner om anslag till det frivilliga skytteväsendets fj^-juna

befrämjande för budgetåret 1926—1927; och shjttevälemkts

b) med bifall till-------befattningshavare i statens tjänst. befrämjande.

(Korta.)

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! På denna punkt har, som vi
se, fjolårshistorien upprepats. Statsrådet har ieke funnit någon anledning att
upptaga anslag under huvudtiteln till den frivilliga skytterörelsen men har
däremot hemställt, att till personalen på skytteförbundens överstyrelses expedition
skulle utbetalas dyrtidstillägg efter vissa i propositionen angivna
grunder.

I utskottet har liksom i fjol de motioner, som väckts med begäran om anslag
till skytterörelsen, bifallits av en borgerlig majoritet, medan avslagslinjen
hävdats endast av .socialdemokraterna. Riksdagen har varje gång via
det gemensamma voteringsinstitutet anslagit medel till den frivilliga skytterörelsen,
därvid denna kammare under en följd av år avslagit yrkandet om
beviljande av anslaget. Linjerna ligga sålunda ganska klara.

Det är alldeles onödigt att bär taga upp en principdebatt, lika onödigt som
det varit under de senare åren. Jag vill därför, herr talman, nöja mig med
att yrka bifall till den reservation, som återfinnes på sida 99 i förevarande
utlåtande och som avser yrkande om avslag å motionen och bifall till Kungl.

Maj:ts förslag. Jag kommer också att i denna punkt begära räkning av
rösterna, då jag vill se, om kammaren intager samma ståndpunkt som de närmaste
åren förut eller om majoriteten ändrat mening.

Jag kan sluta med att uttala den kätterska meningen, att det kanske kan vara
överflödigt att år efter år strida på denna punkt, då den gemensamma voteringsmajoriteten
är ganska given, och vad mig personligen beträffar, kommer
utgången vid detta tillfälle att bli avgörande för min taktik härvidlag framdeles.

Herr Holmgren: Herr talman! När jag yrkat bifall till utskottets hemställan
på förevarande punkt, vill jag begagna tillfället att framhålla, att den
motivering, med vilken utskottet beledsagar sin kläm, är resultatet av en överenskommelse
redan på ett tidigt stadium av frågans behandling, nämligen inom
statsutskottets första avdelning. Denna motivering täcker sålunda icke min
tankegång på denna punkt. Här riktas en icke så svag reprimand gentemot
överstyrelsen; utskottet förutsätter »nämligen, att inga befogade anmärkningar
skola kunna göras mot rörelsen». För några år sedan framställdes några dylika
anmärkningar, av vilka kanske en och annan var befogad, men därefter
vidtog.s från ledningens sida en kraftig upprensning, så att förhållandena numera,
såvitt jag har mig bekant, äro fullt uppklarade. Någon anledning till
ett skarpare uttalande finnes därför icke numera.

Jag har emellertid icke skäl att yrka annat än bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Blädinge instämde häruti.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
•dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid
av herr Lithander, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Nr 38. 16

Torsdagen den 20 maj.

Ang.

det frivilliga
skytteväsendels
befrämjande.
(Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid punkten 23
förevarande utlåtande nr 4 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

av statsutskottets

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Jönsson i Revinge m. fl.
av kammarens ledamöter, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
111 ja och 94 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 24—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. Punkten 34, angående anslaget till remontering.

anslaget till

remontering. Uti punkten 36 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att i riksstaten för budgetåret 1926—1927 upptaga ordinarie reservationsanslaget
till remontering utan angivet belopp.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Fjellman väckt motion, nr 142, vari föreslagits, att medelpriset
för remont måtte höjas från föreslagna 1,000 till 1,200 kronor, varigenom
för inköp av 400 st. remonter skulle erfordras ett belopp av 480,000 kronor i
stället för nu föreslagna 400,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) i riksstaten för budgetåret 1926—1927 upptaga ordinarie reservationsanslaget
till remontering utan angivet belopp; och

b) i anledning av ovanberörda motion beräkna medelpriset för remont till
1,100 kronor.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Johan
Nilsson i Malmö, Rosén, Walles, P. Albert Bergström, A nderson i Råstock,
, Törnkvist i Karlskrona, Kristensson i Göteborg, Nilsson i Örebro, Eriksson
i Stockholm och Ward förklarat sig anse att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

a) i riksstaten för budgetåret 1926—1927 upptaga reservationsanslaget till
remontering utan angivet belopp; och

b) avslå motionen II: 142.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! På denna punkt har av ett
antal ledamöter av utskottet avgivits en reservation. Förhållandet är det, att
vid beräkningen av anslaget för remontinköp har departementschefen för nästa
budgetår, som hittills, beräknat ett medelinköpspris av 1,000 kronor per remont.

Torsdagen den 20 mnj.

1 7 Nr :t8.

Utskottets majoritet har beslutat höja den siffran till 1,100 kronor per remont.
Om utskottsförslaget bifalles, blir följden en ökning av anslaget på denna punkt
med 40,000 kronor. Reservanterna ha icke kunnat finna det motiverat att skriva
upp anslagsspån från 400,000 kronor till 440,000 kronor, då de sakliga
skålen för en sådan anordning förefalla att vara synnerligen svaga.

En rubbning uppåt av marknadspriset behöver ju icke absolut medföra den
konsekvensen, att man redan nu skriver upp siffran till 440,000 kronor. Det
lär visserligen icke vara möjligt för de myndigheter, som uppköpa remonter,
att förbigå de pris, som i den fria marknaden fastställas, men det är å andra
sidan klart, att myndigheternas inköp av remonter i överensstämmelse med riksdagens
beslut skall genomföras. Den risken föreligger sålunda, om riksdagen
bifaller Kungl. Maj:ts förslag, att anslaget kommer att överskridas. Utan
att direkt vilja rekommendera den vägen, så vill jag dock säga, att den ekonomiska
risk, som föreligger härvidlag är mindre än den risk, man löper genom
att ställa sig på utskottsmajoritetens ståndpunkt. Ty i och med att riksdagen
på »mekanisk» väg höjer priserna, så stimulerar riksdagen samtidigt i sin anslagspolitik
en prisökning, som måhända under andra förhållanden kunnat inträffa
och som riksdagen i så fall givetvis måst böja sig för, men som också
möjligen icke kommit att inträffa. Det betänkligaste härvidlag är, att man på
konstlad väg söker driva upp priserna.

Berörda omständighet har föranlett reservanterna att gå fram med ett yrkande
om bifall till Kungl. Maj :ts förslag att bibehålla medelinköpssiffran

1,000 kronor per remont för kommande budgetår. Skulle prisrörelsen under
det kommande året verkligen visa en förskjutning av prisen uppåt, något som
icke framgår av de handlingar, som ligga till grund för Kungl. Maj ds framställning
i ämnet, och beräkningarna följaktligen måste rubbas, då torde riksdagen
ha tillfälle att vid nästa statsreglerings uppgörande upptaga den punkten
till skärskådande, men jag anser mig i likhet med övriga reservanter absolut
förhindrad att nu medverka till höjande av inköpspriset för remonterna.

Jag ber följaktligen, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkt 34
av herr Oscar Olsson in. fl. avgivna reservationen.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! I motsats till den föregående talaren
anser jag den prisförhöjning på remonter, som utskottet föreslagit, både
befogad och nödvändig. Herr Törnkvist försökte göra gällande, att riksdagens
beslut i frågan skulle komma att utöva inflytande på hästprisen i landet. Det
visar bara, att han icke är vidare hemma i verkningarna av det ena eller andra.
Det är ju alldeles givet, att det är skillnad på hästar och hästar. Det kan omöjligen
betyda något för hästprisen i landet om de 400 remonter, det här är fråga
om, betalas med 100 kronor mer eller mindre.

Orsaken varför vi föreslagit en höjning är, att det är självklart, att, om man
nu här i landet uppföder t. ex. 1,500 hästar — det är val det högsta, man kan
räkna med — av det slag, som kan användas till remonter, och man sedan bland
dessa 1,500 skall gallra ut ett relativt litet antal, de 400 sålunda utgallrade
hästarna komma att vara av en så pass hög kvalitet, att man för dem måste
betala någorlunda goda priser. Om jag gör det tankeexperimentet, att herr
Törnkvist vore remonteringschef och skulle remontera med kallblodiga hästar,
är det någon, som tror, att han, om han bland 1,500 västgötahästar av vilka
han skulle utvälja 400 finge dem för 1,000 kronor stycket. Jag är alldeles
övertygad om att han icke skulle kunna få dem så billigt. Vidare föreligger
den skillnaden, att den som uppföder kallblodiga hästar bär den fördelen framför
den som uppföder varmblodiga, att en kallblodig häst alltid är användbar
och alltid säljbar, medan en remont, som blir kasserad, icke kan användas

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 38. 2

Ang.

anslaget till
remontering.

(Korts.)

Nr 38. ig

Torsdagen den 20 maj.

Ang.

anslaget till
remontering.
(Forts.)

eller avyttras, ty bilarna ha, kan man gott säga, helt och hållet trängt ut de
varmblodiga hästarna som vagnshästar.

Till belysande av frågan kan tjäna, att de hästuppfödare, som vid hästutställningen
i Malmö fingo sina hästar kasserade, nödgades sälja dem till hästlotteriet
för 350 ä 400 kronor stycket. Var och en, som har den minsta erfarenhet
i dessa ting, vet, att det är fullkomligt ruinerande för en uppfödare
att uppföda en treårig häst för 350 å 400 kronor. Om icke prisen för de
remonter, uppfödarna av varmblodiga hästar lyckas sälja, hållas relativt höga,
är det ju alldeles klart, att uppfödarna sluta upp med en så riskabel hantering
som uppfödande av remonter. Herr Tömkvist kan vara övertygad om, att,
om man pressar ned prisen så lågt som möjligt, så kommer det icke att dröja
länge, innan man nödgas importera de 400 remonter, som armén enligt den nya
härordningen årligen behöver, och efter detta tror jag verkligen icke att vare
sig 1.100 eller 1,200 kronor räcker per remont, utan att man blir tvungen att
betala vida högre pris.

Följaktligen anser jag för min del det vara en klok ekonomi att höja medelpriset
för remont till 1,100 kronor. Det priset motsvarar i alla fall icke på
långa vägar förkrigspriset, om man tar hänsyn till index’ fall. Remonterna
kostade före 1913 850 kronor stycket. Den allmänna prisförhöjningen har
dock kommit till synes även på hästmarknaden, i det att hästpriserna under den
sista tiden visat tendens att ganska avsevärt stiga.

Herr talman! Jag ber sålunda att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill bara uttala, att kärnpunkten
i min framställning var, att jag vände mig mot att man på detta sätt
söker få fram en prisförhöjning på remonter. Jag har icke gjort någon jämförelse
mellan varmblodiga och kallblodiga hästar. Jag tycker framför allt
om allt varmblodigt, även när det uppträder här i kammaren. Stimulans är
alltid bra. Jag kan dock för min del icke vara med om ett tillvägagångssätt
sådant som detta, ty det innebär, att man gör ett avsteg från den naturliga
prisbildningens väg. Det är huvudsakligen detta, som är anledningen till att
reservationen framkommit.

Jag vill emellertid ge tillkänna, att jag icke kommer att begära votering beträffande
denna punkt, då jag mycket väl förstår det resonemang, som ligger
till grund för utskottets förslag. Jag har dock för min del icke kunnat vara
med att medverka till dess antagande.

Herr Fjellman: Herr talman, mina damer och herrar! I statsverkspropositionen
föreslås att medelpriset per remont skall sättas till 1.000 kronor.
Emellertid har arméförvaltningen liksom chefen för remonteringsstyrelsen
haft avvikande mening och uppställt det önskemålet, att man borde höja medelpriset
till 1,200 kronor. De ha därvid särskilt hänvisat till att hästpriserna
för närvarande äro i stigande.

Det finns dock ett annat skäl, som de icke framlagt, som är så pass tungt
vägande, att jag undrar, huruvida icke regeringen skulle ha tagit hänsyn till
detsamma, om det framlagts, innan statsverkspropositionen författades. Antalet
remonter som skola köpas, skall som bekant sänkas från 500 till 400
stycken. Samtidigt skall man, enligt Kungl. Maj ds förslag, bibehålla medelpriset
per remont. Men detta innebär faktiskt, att en reducering av remontprisen
kommer att äga rum. Det kanske låter egendomligt, men så är i alla
fall förhållandet, och jag skall strax söka förklara vad jag menar.

Den varmblodiga hästaveln har kommit i ett synnerligen prekärt läge på
den senare tiden. Den enda avnämaren för remonter är staten. Exporten har

Torsdagen den 20 maj.

Nr 88.

fullständigt stoppat efter kriget, och lantbrukarna ha i stället för varmblodiga
skaffat sig kallblodiga hästar. Automobilema ha trängt ut de varmblodiga
vagnshästarna. Förr i tiden fördes till statens hingstar 6,000 varmblodiga
ston. Denna siffra har gått ned, så att förra året var det endast 2,000 och i
år lär siffran vara ännu lägre. Vilka ston är det som sålunda försvunnit?
Jo, icke de importerade, premierade stona, som stå högt i blodet, utan de sämre,
oädlare stona. De remonter, som nu framföras, äro av en högre kvalitet än
förr, under det att kvantiteten avsevärt minskats.

När nu chefen för remonteringsstyrelsen skall göra sina inköp, finns det
tvenne grupper remonter, som han måste välja ibland. Han tager naturligtvis
först sådana remonter, som äro undan högförnäma, högt i blodet stående, av
hushållningssällskap och hästavelsföreningar importerade ston. De remonter,
som dylika ston lämna, betalas med 13-, 14- 1,500 kronor o. s. v. Maximiliksom
minimipriset växlar olika år. För att emellertid få medelpriset att gå
ihop får häri välja resten bland den andra gruppen hästar, som icke står så
högt i blodet, som hava exteriörfel, icke äro viktbärande o. s. v. Dessa betalar
han med exempelvis 600, 700 kronor o. s. v. Därigenom kan han hålla medelpriset.
Sänkes antalet remonter från 500 till 400, så tar chefen för remonteringsstyrelsen
naturligtvis först ut de bättre hästarna, som äro uppfödda efter alla
konstens regler, och sedan får han ju taga hästar av den sämre sorten. Men
när nu antalet minskas, måste detta gå ut över de sämre hästarna, och därigenom
måste det inträffa, att en hästuppfödare, som i år fått exempelvis
1,400 kronor för sin häst, nästa år får mindre betalt för en precis lika mycket
värd häst. Detta just på grund av de skäl, jag nyss framlagt. Chefen för
remonteringsstyrelsen, som fullkomligt vet, var de ston äro att söka, från vilka
han får de förnämsta remontema, har noga räknat ut, att för att staten skall
kunna betala samma pris nästa år för dessa remonter som i år, måste medelpriset
höjas till 1,200 kronor.

Emellertid har ju utskottet icke velat gå med härpå utan stannat vid 1,100
kronor och då det icke finns någon utsikt att få igenom det pris, som jag
anser vara det rätta, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 35—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 45 och 46.

Lades till handlingarna.

Ang.

anslaget till
remontering.
(Forts.)

Punkterna 47—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 38.

Torsdagen den 20 maj.

Ang.

marinens avlöningsanslag.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.

Punkterna 67—69.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70, angående marinens avlöningsanslag.

Kung]. Maj:t hade under punkten 75 framlagt förslag till avlöning för personal
vid kårer och stater m. fl. vid marinen.

I .samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen:

nr 100 av herr Pehrsson i Göteborg; och

nr 254 av herr Törnkvist i Karlskrona.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag och med avslag å motionerna II: 100 och II: 254,

a) godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 7 januari
1926 fogade förslag till stater för flottans officerskår, underofficerskår, sjömanskår
och skeppsgossekår, kustartilleriets officerskår, underofficerskår och
manskap in. fl., mariningenjörkåren, marinintendenturkåren, marinläkarkåren,
flottans ecklesiastikstat och flottans poliskår m. fl., vid marinstaben anställd
personal, sjörullföringsbefälhavare med biträden, sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan,
marinens underofficersskolor och skeppsgosseskolorna, att tillämpas
under tiden 1 november 1926—30 juni 1927;

b) medgiva, att nu gällande stater under avlöningsanslaget finge tillämpas
till och med den 31 oktober 1926;

c) godkänna de i en vid samma protokoll fogad »Förteckning över i stat
icke uppförda arvoden m. m.» under rubriken »A. Arvoden till ordinarie befattningshavare
med avlöning från anslag under fjärde huvudtiteln, sjöförsvaret,
in. fl.» upptagna arvoden;

d) minska ordinarie förslagsanslaget till avlöning till personal vid kårer och
stater m. fl., nu 14,400,000 kronor, med 3,240,000 kronor till 11,160,000
kronor.

Vid denna punkt voro fogade reservationer:

av herrar Widell, Bergqvist, Hallin. Hammarskjöld, Wiklund, Olsson i Blädinge,
Olsson i Ivullenbergstorp och Holmgren, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 254

a) —d)-------------;--------; sfmt

II a) i anledning av motionen II: 100 i skrivelse till Kungl.^ Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa förnyad utredning av frågan, huru försvaret
av Göteborg lämpligen borde ordnas, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda; och

b) med anledning av samma motion besluta, att Alvsborgs kustartillerikår
tillsvidare skulle bibehållas; samt

av herr Törnkvist i Karlskrona.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Torsdagen den 20 maj.

21 Nr 38.

Herr Holmgren: Herr talman! Statsutskottet tiar icke velat vara med om
någon förnyad utredning angående behovet av försvar för Göteborg. Jag
kan väl förstå, att det icke kan vara särskilt tilltalande att behöva vidgå en
del av de misstag, som begingos i fjol. Det är emellertid rikets andra stad,
det här gäller, vår största import- och exporthamn!

Det förnämsta skälet, som i fjol anfördes mot ett bibehållande av Älvsborgs
fästning, var ju, att majoriteten i kamrarna då ansåg, att fästningen icke kunde
prestera ett effektivt försvar gentemot modernt långskjutande fartygsartilleri.
Vi få emellertid tänka på att i framtiden krig kommer att föras även
i luften; och, under förutsättning att Älvsborgs fästning kan förses med för
sådant ändamål lämpligt artilleri, komme den att väl fylla sitt ändamål.

Jag skall emellertid icke ingå på de fackliga synpunkterna. Frågan gäller
ju här endast utredning eller icke utredning, och jag hemställer i korthet om
bifall till den av mig in. fl. vid utskottets betänkande i denna punkt fogade
reservationen.

Ang.

marinens avlö•
ning sanslag.
(Forts.)

Herr Törnkvist i Karlskrona: Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan i förevarande punkt.

Herr Pehrsson i Göteborg: Ja, herr talman, jag undrar icke över att ut skottsmajoritetens

representant i så kortfattade ordalag har yrkat bifall till
utskottets hemställan. Det föreligger verkligen talande skäl för denna försiktighet.
Den utredning, som skulle ha förebragts i denna fråga, har jag i
den motion, jag burit fram, tillåtit mig kalla synnerligen bristfällig, och jag
vill icke till den ärade utskottsrepresentanten rikta någon förfrågan beträffande
utredningens närmare innebörd. Hans nyss avgivna svar ger mig icke
förhoppning, att jag skulle få något ytterligare svar.

Men jag tillåter mig, herr talman, att rikta samma hemställan i all vördsamhet
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Det förefaller
mig, som om man hade rätt att göra en fråga här i kammaren, vad denna
utredning har bragt i dagen. Jag vet icke om de initierade ledamöterna av
statsutskottet fått närmare kännedom om saken, men jag tror mig med visshet
kunna säga, att det finnes knappast någon annan här i kammaren, som kan
ge svar på de frågor, jag nu tillåter mig ställa till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet: Vad har denna utredning bragt i dagen? Är det
meningen att Göteborg skall försvaras, eller är det meningen att Göteborg skall
lämnas utan försvar? Det är, synes det mig, den avgörande punkten i denna
fråga.

Vidare skall jag bedja att få fråga: Är det meningen, att vid detta försvar
Älvsborgs fästning skall ha någon som helst uppgift, eller skall försvaret av
Göteborg överlämnas åt andra försvarsmedel? År det meningen att lämna
försvaret åt flottan, åt flygvapnet eller åt lanttrupperna. Skall då försvaret
utföras i samverkan med Älvsborgs fästning eller icke?

Jag vågar säga, att den utredning, som framlagts för oss här i kammaren,
icke ger något som helst svar på någon av dessa frågor. Allt sedan Folkungarnas
dagar och ända fram till vår tid har av statsmän, med namn, som ha
vikt i Sveriges historia, allt ifrån Engelbrekt och Carl Knutsson till Gustaf
Wasa, Gustaf Adolf och Karl XII och fram till den allra sista tiden, denna
befästning enstämmigt ansetts vara »nyckeln till Västersjön», som Gustaf
Wasa säde. För oss, som tillhöra rikets andra stad, måste det förefalla minst
sagt egendomligt, om nu denna stad icke skulle behöva skyddas! Ha vi kommit
därhän, att den moderna statskonsten säger oss: Göteborg skall icke

skyddas!

Nr 38. 22

Torsdagen den 20 maj.

(Torts.)

Arq. '' Jag tillåter mig göra denna fråga, och jag vill tillägga, att jag med största
intresse motser det svar, som därpå kommer att eventuellt lämnas.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Hansson: Herr talman''

Jag har ingenting emot att besvara den framställda frågan, fastän jag är på
förhand övertygad om att svaret icke skall tillfredsställa frågeställaren.

När här klagas över att det icke gjorts någon utredning rörande Älvsborgs
fästnings ställning i den nya försvarsorganisationen, så behöves det endast en
hänvisning till de utredningar, som ägt rum inom försvarsrevisionen och de
prövningar, som sedan skett inom försvarsutskottet. Frågan om Göteborgs
ställning beröres ju av hela bedömandet av vårt allmänna läge, och jag tror, att
man riktigt tolkar den uppfattning, som har varit bestämmande vid avvägandet
av vara försvarskrafter, om man säger, att farorna västerut ha ansetts vara
de mindre. Detta innefattar icke att de för den nya försvarsordningen ansvariga
anse, att Göteborg icke skall försvaras; det innefattar endast att man
icke ansett det föreligga behov att uppehålla samma försvarsmedel som tidigare.
Denna uppfattning kan ju icke på något sätt vederläggas till sin riktighet
genom att man räknar upp kungalängderna. Äid bedömandet av möjligheterna
till försvar är att taga hänsyn dels till försvarsmedlen i Göteborg
med där förlagda krafter och dels till möjligheterna att dit föra andra stridskrafter.
° Älvsborgs fästning är icke nedlagd, den är lagd i materielreserv.
Detta, maste innebära att man räknar med att vid behov sätta fästningen i
funktion. Örlogsdepån i. Göteborg är kvar och alltså räknas det med att vid
behov kunna dit samla sjöstridskrafter. Ärtilleriet är likaledes kvar och det
infanteriregemente, dit Göteborg huvudsakligen sänder sina värnpliktige, skall
icke indragas.

•• DLt ^örf1jgger.således ingen anledning att framställa en fråga, om meningen
ar att Goteborg icke skall försvaras. Men man har vid bedömandet av Älvsborgs
fästnings betydelse för skyddet av Göteborg, funnit sig böra tillmäta
astningen en annan ställning inom försvarsorganisationen, än vad man förut
gjort.

Som sagt, jag är fullkomligt medveten om att svaret icke tillfredsställer herr
Jrenrsson, men det innefattar den argumentation som varit bestämmande, och sedan
kan ju herr Pehrsson fortsätta att fråga varje år, och jag skall lika beredvilligt
lämna samma svar på vilken bänk jag än sitter.

Herr Almquist: Herr talman! Jag vill bara få till protokollet antecknat,
att jag i denna fråga star på samma ståndpunkt som herr Holmgren och herr
Pehrsson. Jag behöver icke utförligare utveckla denna ståndpunkt, då det ju
under förhanden varande omständigheter icke kan tjäna mycket till. Men jag
vill betona att jag står på denna ståndpunkt icke på grund av något lokallntresse,
utan därför att jag betraktar Göteborgs försvar i effektiva former som
ett riksintresse.

Jag vill också ha° till protokollet antecknat, att jag icke känner mig övertygad
av herr statsrådets nyss lämnade svar. Det förefaller mig bland annat
som om försvarsrevisionens utredningar, till vilka lian hänvisade, så småningom
Slg föråldrade. Och det förefaller mig, för att uppehålla mig
vid ett annat yttrande av honom, som om det icke vore mycket bevänt med en
fästning, som förlägges i materielreserv. Och om herr statsrådet ansåg, att
clen vid stridstillfälle skall anyo sättas i stridbart skick, så måste man i varje
fall erinra sig, att ett plötsligt inträffande krigstillstånd kanske icke ger tid
att sätta fästningen i stridbart skick.

Torsdagen den 20 maj.

23 Nr 38.

Herr Pelirsson i Göteborg: Herr talman! Jag iir ju herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet tacksam för att lian bevärdigande mig med et nin(jsanaiag
formellt svar. Ett reellt svar har jag icke fått i annan mening, än att det sa- (Forts)
lunda likväl icke är avsett att lämna Göteborg i händelse av krigstilliälie
oskyddat. Det förefaller mig då så mycket underligare, att så litet hänsyn
tagits till de bestämda uttalandena från sakkunnigt håll om sambandet mellan
olika försvarsmedel, när det gäller att försvara en stad av Göteborgs natur.

Här har vid hela detta stympande av Sveriges försvar framhållits, att det var
flottan, på vilken det skulle läggas större vikt. Det ser också ut, som om en
flottdepå skulle bibehållas i Göteborg, och att det likaså skulle vara, meningen
att där förlägga en flygstation, för vilket ändamål åtgärder. även blivit från
stadens sida förberedelsevis vidtagna. Är det någon reson i att anlägga en
flottdepå, utan att denna har någon plats, där den kan få skydd och bevara
sina förråd? Är det någon reson i att anlägga eller tänka anlägga en ilygstation,
utan att den skall ha en sådan fast punkt att falla tillbaka pa. Ingen
utredning torde ha givit vid handen, att man, utan att ha denna säkerhet bakom,
kan tänka sig någon effektivitet i dessa andra försvarsmedel. Ty utan det stöd,
som man där kan få av en sådan plats som Älvsborgs fästning, sa ar både flottdepåns
och flygstationens förläggning dit att tyda som eu vacker gest och
ingenting annat — jag vet icke om jag icke skall taga tillbaka litet av vad jag
sade — jag tar då tillbaka ordet »vacker». o

Vidare tillåter jag mig betona, att det sagts från så kompetent hall som T1.0!''
ligt, att man knappast ser sig i stånd till att hålla fästningen i försvarligt
skick med det fåtaliga manskap, som hädanefter där skall vara förlagt tor dess
underhåll, och det vore ju underligt, om man skall vara sa snål, nar det galler
att bevara sådana värden, som här är fallet! . .

Jag kan icke underlåta att peka på denna punkt. Det synes mig, som skulle
det vara en av de mest vitala punkter, när det gäller att visa, pa huru iosa boliner
herr statsrådet har gått i fråga om så viktiga saker, sådana ressaker som
rikets försvar, här försvaret av rikets första hamnstad. _ Det svar jag tick gav
vid handen, att någon utredning i verklig mening har icke här förelegat, som
kunde ge klarhet över, hur man har tänkt sig detta, utan det är något som man
antar skall ge sig eftersom förhållandena te sig.

Jag erinrar också om att, såsom statsrådet själv säger i sin proposition, fragan
om flottan och dess organisation kommer att läggas fram för 1927 års riksdag,
låt vara med begränsning till frågan om dess ersättningsbyggnader. Men
innan man kan tala om flottans organisation, så förefaller det mig, soni vore
det naturligt att man först såge till, hur flottan komme att^se ut. Har da inte
frågan om fästningen och dess förhållande till flottan en sådan inre samhörighet,
att man skulle ha kunnat låta även denna fråga vila och lagt fram det
hela i ett sammanhang? Är det en sådan hjärtefråga. för herr /öVsuamnimstern
att få göra denna inskränkning i fråga om fästningen redan nu, då det
t. o. m. här i utlåtandet säges —• jag kan naturligtvis inte taga det annat än
som det står, men jag känner ju icke motiveringen därför närmare, men om^jag
har läst rätt så står det så — att det icke för nästa år skulle medföra någon
ökad utgift alls. Det skall under detta år ske en utredning om marinen, vartill
fästningsförsvaret räknas. Hade man icke kunnat lata fästningen vara kvar
tills denna utredning i sin helhet skett, då det ju icke varit förenat ined någon
kostnad för statsverket? Det förefaller att vara ett högst egendomligt sätt att
tillgodose rikets intressen. .

Att göra något yrkande, såsom saken nu ligger, tycker också jag är skäligen
onödigt. Men jag skall likväl, då det gäller en allvarlig riksfråga, tillåta mig
att yrka bifall till reservationen.

Nr 38. 24

Torsdagen den 20 maj.

marinensavlö-, Ch£f®n för försvarsdepartementet, herr statsrådet Hansson: När jag hör

ningsanslag. . Pehrsson tala, sa maste jag fa ett allt bestämdare intryck av, att han icke
(Forts.) intresserat sig för att taga del av försvarsrevisionens betänkande. Han har
ju också framställt yrkande om en utredning, som redan blivit verkställd. Den
första förutsättningen borde väl ändå vara, att man tar reda på vad som skett,
innan man kommer och ber att något skall ske.

. Det förefaller mig också vara en rätt upplyftande syn, när en av konstitutionsutskottets
ledamöter förebrår en regeringsledamot, därför att denne fullföljer
riksdagens beslut.

Det är vidare rätt egendomligt att höra, hur man från visst politiskt båll
alltid är färdig att axla sakkunskapens kappa och anse sig skickad att representera
denna sakkunskap vid alla tillfällen. Man kan ju emellertid hugga
ganska mycket i sten ibland. Jag kom att tänka på den saken, när herr Pehrsson
talade om bland annat den betydelse det skall ha för flygstationen där
nere, att flygarna sköka kunna ha fästningen att falla tillbaka på. Jag tror,
att, om herr Pehrsson vill resonera med sakkunniga, så skall han få höra, att
de allmänt äro av den uppfattningen att flygförläggningar vid krigstillfälle
böra vara helt andra än fredsförläggningama, att man bör akta sig mycket
noga för att taga de fasta förläggningarna under fred såsom flygets verkliga
förläggning under krigsoperationer.

Herr Jonsson i Revinge: Herr talman! När herr Pehrsson talade om vad
stormaktstidens kungar hade för uppfattning beträffande Göteborgs försvar,
sa adagalade han att han. dröjt sig kvar i den tidens betraktelsesätt. Det är
val dock ett helt annat militärpolitiskt läge vi ha i närvarande stund, än vad
vi hade på stormaktstiden. Då hade vi ständiga krig med Norge och Danmaik,
och det är ju alldeles klart att under sådana förhållanden spelade
det väpnade försvaret av Göteborg en betydande och dominerande roll i riksförsvaret.
Men herr Pehrsson räknar väl icke numera med att vi skola behöva
föra något krig med västmakterna, och under dessa omständigheter tycker
jag verkligen för min del,, att fragan om Göteborgs försvar kommit i ett
helt annat läge, än den var tidigare.

Motionärerna erkänna för övrigt själva att gentemot ett flottangreup, som
verkstalles av moderna slagskepp, kan den nuvarande fästningen vid Älvs•
försvara Göteborg, pansarjättarna öppna elden på så stort avstånd,
att .fästningen star maktlös mot dessa kolossalt kraftiga projektiler. Är det
då icke snarare en risk för Göteborg, om vi nu invecklas i krig, ifall det med
en relativt svag fästning till sitt skydd räknas till de befästade städerna.
Och jag tror verkligen icke, att herrar göteborgare äro så ängsliga för ett anfall
jia sm stad, som man av motionen och anförandena i dag skulle kunna tro.
ly det är alldeles klart, synes det mig, att vårt försvarsproblem överhuvud
taget är en fråga österut och alls icke västerut. Och om man nu skall tala om
oskyddade städer, så är t. ex. Malmö också en höust betydande handelsstad
och en oerhört viktig stad. Men icke ha Malmöborna kommit och begärt någon
fästning till skydd för staden. Om jag gör det tankeexperimentet, att vi
icke haft någon fästning Älvsborg redan liggande vid Göta älv; skulle då
herr Pehrsson och herr Almquist motionerat om att bygga en fästning för
skyddandet av Göteborgs hamninlopp? Jag. tror icke att så hade blivit förhållandet.
Och fästningen bibehålies ju för övrigt i materielreserv, och kan ganska
hastigt, om fara hotar, sättas i försvarstillstånd. I motsats till motionärerna
tror jag nämligen, att den besättning, som är avsedd för att underhålla matenelen
på Alvsborg, är mer än tillräcklig för det ändamålet.

Torsdagen den 20 maj.

25 Nr 38.

Herr Pelirsson i Göteborg: Herr talman! Jag kan icke underlåta att med marinensavlöanledning
av den siste ärade talarens yttrande be att få påpeka, vad detta niwjganslaq.
yttrande innebar. Det förefaller mig, som skulle den motivering han där (Forte.)
framförde vara synnerligen signifikativ.

Bland de skäl som av honom anfördes var, att man icke var så värst ängslig
i Göteborg. Ja, jag kunde just tänka mig att det var sådana skäl som legat
bakom avrustningen vid Älvsborg!

Vidare frågades det, om jag skulle ha motionerat om fästningen, såvida den
icke redan funnits. Sådana skäl tycker man sig kunna komma med, då man
talar mot bibehållande av Göteborgs försvar!

Vidare säger man, att fästningen ganska hastigt skulle kunna sättas i försvarstillstånd.
Sättas i försvarstillstånd! att det icke skulle finnas härför
bestämda trupper inövade där är alldeles tillräckligt belysande. Nog har det
talats om min oerfarenhet på detta område nyss här från statsrådsbänken.

Men så oerfaren är jag icke, att jag icke vet, att detta tal är ett tal — förlåt
Jag säger det — i fåvitsko, och det torde väl icke vara svårt att få belägg för
den meningen. Jag har förut utförligt nog från denna plats framlagt skäl
för detta. i

Vidare vill man göra gällande, att det kunde vara risk för Göteborg rent
av att ha kvar Älvsborgs fästning bevarad. Ja, risken för Göteborg ökas
just högst avsevärt genom det sätt på vilket man här går till väga. Att ha
en fästning, som icke är användbar vid krigsutbrott, men som dock är en fästning,
som bibehålies som sådan ställer staden formellt som en befäst stad,
varigenom staden kommer i ett i allo ogynnsammare läge än icke befästa städer.
En öppen stad skulle enligt folkrätten vara skyddad för bombardemang.

Således mycket stor risk dragés i stället i hög grad över staden genom det
nuvarande förhållandet.

Med avseende på herr statsrådets yttrande, måste jag säga att jag icke vet
vad det har med konstitutionsutskottet att göra som i dag förehaves! Det
förefaller mig, som om de konstitutionella sakerna varit nog så grundligt före
i går. Sådan kritik har jag icke anledning att taga upp här. Jag vill för
övrigt endast påpeka, att då jag talade om risken — det sades ju att mina ord
om flygstationen vittnade om en sådan okunnighet — så avsåg jag självklart
den risk, som föreligger för denna station från fientliga sjöstridskmfter vilka
kunna förstöra den flygstation, som eventuellt kan finnas där, då den saknar
stödet av en verksam fästning.

Herr talman, jag finner ingen anledning att frångå mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den av herr Widell m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Pimkterna 71—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Lades till handlingarna.

Punkterna 96 och 97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Nr 88. 26

Torsdagen den 20 maj.

Ang. flottans
ersättningsbyggnad.

Punkten 99, angående flottans ersättnings byggnad.

Uti punkten 107 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1926—1927 anvisa
ett extra reservationsanslag av 7,100,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta motioner, nämligen:

nr 116 inom första kammaren av herr Stendahl, som föreslagit, att riksdagen
måtte besluta byggande av två jagare och en torpedundervattensbåt av 1924
års typer för en sammanlagd kostnad av 18.3 miljoner kronor, att fördelas med

6.1 miljoner kronor på vart och ett av budgetåren 1926—1927, 1927—1928 och
1928—1929; och

nr 227 inom andra kammaren av herr Bernström m. fl., vari föreslagits att
riksdagen måtte i riks.s täten för budgetåret 1926—1927 uppföra ett extra anslag
av 10,000,000 kronor för avsättning till en fond att tagas i anspråk för
täckning av den brist i ersättningsbyggnadsmedel, som uppkommit genom att,
under hänvisning till svårigheten att framlägga en flottplan, medel allenast
äskats för att nödtorftigt vidmakthålla en del av det ständigt minskade fartygsbeståndet,
samt möjliggöra, att den ersättningsbyggnad, som av en blivande
flottplan betingades, icke onödigtvis fördröjdes.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen I: 116 för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1926—•
1927 anvisa ett extra reservationsanslag av 7,100,000 kronor; och

b) att det i motionen II: 227 framlagda förslaget om anvisande av medel för
avsättning till en fond för flottans ersättningsbyggnad icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Keservation hade likväl avgivits av herr Holmgren, vilken yrkat bifall till
ovanberörda, av herr Bernström m. fl. i ämnet väckta motion.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Kammaren har nu under en följd av år

hört mig begagna de tillfällen, som bjudits, att framhålla flottans betydelse
för vårt försvar och huru jag sökt stödja de krav, som från sjömilitärt håll
framkommit, även när dessa krav icke varit av beskaffenhet att kunna påräkna
denna kammares gillande.

Med den insikt jag hunnit förvärva mig under de 39 år jag tjänat kronan,
och till följd av de intryck jag fått under de många tillfällen, då jag varit
i kontakt med främmande mariner ävensom vid studiet av vårt lands försvarsproblem,
är det förklarligt, att jag velat begagna varje tillfälle som bjudits,
att framhålla de synpunkter jag har på dessa frågor, som enligt mitt förmenande
alldeles för litet beaktats av statsmakterna.

Vad det föreliggande fallet beträffar veta vi ju, hurusom flottan sedan
lång tid tillbaka praktiskt taget varit utan ersättningsbyggnad. Vi hörde ju
i fjol, hurusom försvarsministern själv vidgick, att ett vida större belopp skulle
erfordrats för vidmakthållandet av vår flotta än det som försvarsministern,
huvudsakligen på grund av finansiella synpunkter, ansåg sig kunna beräkna
för ändamålet.

När vi nu år efter år underlåta att förnya vår flottas materiel, tära vi i
själva verket på det samlade försvarskapital, som vår flotta utgör, ty flottan
undergår ju en jämn och stadig värdeminskning. Om jag av finansiella skäl

Torsdagen den 20 maj.

27 Nr 88.

undanskjuter ett visst anslagskrav, så innebär ju det, att jag vill vidbliva de
nuvarande förhållandena; jag vill alltså ha det som det är. Men underlåter jag
att bevilja erforderliga medel för flottans vidmakthållande, då kommer ju
flottan därigenom att försämras, och det blir således detsamma som om jag
på ett annat område minskar ett anslag, som förut brukat utgå. Den värdeminskning
i försvarshänseende, som marinen har undergått under en följd av
år, är så pass betydlig, att den är vida större än den värdeminskning, som
övriga försvarsgrenar fått vidkännas genom fjolårets beslut. Jag tror, att
om man skulle omräkna denna värdeförlust i pengar, så skulle det visa sig,
att den ligger närmare 100 miljoner än de 10 miljoner, som vi motionärer föreslagit
för att möta den närmaste framtidens krav. För min del kan jag icke
taga på mitt ansvar att undanskjuta frågan om beviljande av medel till flottans
vidmakthållande, och jag vill betona, att här är det icke fråga om förnyelse
av flottan, utan endast om dess vidmakthållande. Jag tvekar därför
ingalunda att yrka bifall till motionen eller, vilket är detsamma, till reservationen
på denna punkt, även om jag är fullt medveten om, att det kan föranleda
vissa svårigheter i fråga om statsregleringen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen och avslag
på utskottets hemställan på denna punkt.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Ja, herr talman, när jag vid en punkt för en
stund sedan helt kort yrkade bifall till utskottets hemställan, så renderade mig
detta ett stilla missnöje från en kammarledamot på göteborgsbänken, som därav
drog den slutsatsen, att det icke fanns några motiv för ett sådant yrkande. Den
omständigheten har dock icke kunnat rubba den mening jag har haft, nämligen
att icke hålla alltför långa anföranden i dag vid behandlingen av ärendena under
denna huvudtitel i vad det gäller frågor, som avse ändringar i fjolårets försvarsbeslut.
Ty skuggan av den debatt, som lär komma att utspelas här i anledning
av det statsutskottsutlåtande, som kommer att föredragas under nästa
punkt på dagordningen, bör avhålla oss från sådant. Det är på det utlåtandet
från statsutskottet, som meningarna angående hållbarheten av fjolårets försvarsbeslut
komma att bryta sig. Det är alltså denna grundsats, som bestämt
vår ståndpunkt att icke taga upp några långvariga debatter på fjärde huvudtiteln
i dag.

Herrar Bernströms m. flis motion går ju ut på, »att riksdagen må. i riksstaten
för budgetåret 1926—1927 uppföra ett extra anslag av 10,000,000 kronor
för avsättning till en fond att tagas i anspråk för täckning av bristen i ersättningsbyggnadsmedel
för flottan».

Hela detta spörsmål ligger under utredning, och det väntas, att denna utredning
skall bli klar nästkommande år. Under sådana omständigheter torde det
vara, skäl för kammaren att avvakta denna utredning, innan man ger sig in på
en ur statsfinansiell synpunkt så allvarlig åtgärd, som att avsätta en fond på
10 miljoner kronor, som det säkerligen blir ganska svårt att uppbringa och
foga in i den nuvarande budgeten. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan i den nu föredragna punkt 99.

Herr Bernström: Herr talman! Den föregående ärade talaren sade, att anledningen
till att man från utskottets sida ville undvika längre debatter i nu
föreliggande frågor var, att man icke på något vis ville ge sig in på något som
kunde betraktas såsom ett upprivande av föregående års försvarsbeslut; man
borde överhuvud icke visa något intresse för den saken.

Den fråga, som jag framfört i min motion om avsättning av ett belopp om
10 miljoner kronor för flottans ersättningsbyggnad, har emellertid ingenting
att göra med föregående års försvarsbeslut. Det beslutet, hur sorgligt det än

Ang. flottans
ersättningsbyggnad.

(Korta.)

38. 28

Torsdagen den 20 maj.

ng. flottans var i många avseenden, har dock icke sträckt sig så långt, att man icke velat
avsätta någonting för flottans nybyggnad; det ifrågasattes icke att denna er(Forts.
t sättningsbyggnad skulle fullkomligt försummas.

. När en företagare vid räkenskapsårets slut går att undersöka sin affärsställning
och resultatet av sin näring och för det ändamålet uppgör en balansräkning,
så har han utöver det löpande underhållet för de fastigheter, maskiner och
verktyg, som han begagnar i sin rörelse, att se till, att en avskrivning sker i
balansräkningen, motsvarande den värdeförsämring, som dessa föremål undergått
dels på grund av ålder och dels på grund av förslitning. Försummar han
detta, blir resultatet av balansräkningen falskt och hans ställning sådan den
framgår av balansräkningen, också falsk. Han överflyttar nämligen en del
av ett års löpande kostnader på ett annat år, i förhoppning att resultatet då
skall vara så bra, att det kan lämna täckning även för det, som borde ha täckts
ett föregående år. Fortgår detta tillräckligt länge, kommer man till en punkt,
då dessa fastigheter, maskiner och verktyg äro värdelösa, fast de fortfarande
i balansräkningen ingå med oförändrat belopp. Man har alltså blivit fattigare
och alldeles icke gjort någon besparing, som kanske mången inbillar sig, genom
att underlåta att räkna med den naturliga förslitningen och föråldrandet.

För flottans vidkommande är nu denna värdeminskning avsedd att täckas
genom ersättningsbyggnad. Det är icke fråga om att man skall kunna göra
några besparingar genom att man ett år underlåter att taga reda på hur mycket
som erfordras för en normal ersättningsbyggnad för flottans fartyg. Detta är
icke något som man kan säga, att det statsfinansiella läget kan tillåta eller
icke tillåta, det är helt enkelt nödvändigt. Och om det statsfinansiella läget
i dag är sådant, att icke dessa 10 miljoner kunna avsättas för ett redan befintligt^
behov, som vi ändå icke komma ifrån, är det då antagligt, att ett kommande
år kanske 20 miljoner kronor kunna avsättas på grund av ett förbättrat
statsfinansiellt läge eller att 30 miljoner kunna avsättas om tre år? Knappast.

De underskott, som på detta sätt under årens lopp uppkommit, äro betydande.
1914 och 1915 års riksdagar fattade principiella beslut om en ersättningsbyggnad
för flottans räkning, som avsåg att bibehålla flottan vid dess dåvarande
bestånd. För denna ersättningsbyggnad beräknade man inalles 168 miljoner
kronor. Riksdagen har sedan dess, d. v. s. till och med 1924, för ändamålet
anslagit 107 miljoner kronor; en brist på över 60 miljoner kronor förelåg-
redan vid 1924 års slut. I 1925 års försvarsproposition har försvarsministern
nämnt en summa av i det närmaste 13.5 miljoner såsom ett nödvändigt
anslag för flottans ersättningsbyggnad med bibehållande av det dåvarande fartygsbeståndet.
Han gjorde dock icke denna siffra till föremål för äskande i
statsverkspropositionen, ty han fann beloppet för högt, och med diverse omräkningar
kom han ned till det belopp, som sedermera beviljades och som faktiskt
betydde en nedsättning eller ett undanskjutande på framtiden av ytterligare
omkring 6 miljoner kronor. Med det nuvarande anslaget till ersättningsbyggnad
kommer detta underskott återigen att ökas, och jag beräknar, att
underskottet i dag uppgår till minst 70 miljoner kronor. Detta är en siffra, som
man icke genom några som helst räkneoperationer kan öva något inflytande
på, den är ett faktum och ett farligt och betänkligt faktum, som visar, att den
metod vi använt under de sista 12 åren, varit skadlig.

Avsikten med min motion har varit att fästa uppmärksamheten på denna
punkt, så att liknande metoder icke för framtiden må komma till användning.
De oundvikliga statsbehoven måste få sin plats i statsbudgeten.

Under tiden 1915—1924, har riksdagen icke mindre än fem gånger underlåtit
att bevilja några nybyggnadsanslag. Följden är också, att då det för
närvarande anses, att i kustflottan borde ingå åtta jagare, så disponera vi för
närvarande endast fyra. Nästa ar kommer genom pågående nybyggnad be -

Torsdagen den 20 maj.

29 Nr 38.

ståndet att ökas till sex, men sedan kommer det succesivt att nedgå under de
tre följande åren, så att vi åren 1928—1929 endast ha hälften så många jagare,
som för närvarande. På samma sätt förhaller det sig med torpedbatarna,
vilka dock helt och hållet försvinna med 1928 års ingång. Man vill ju gärna
försöka att hänvisa till pågående utredning angående en flottplan, som kanske
icke kommer att upptaga alla de fartygstyper vi nu räkna med; pansarskeppen
komma kanske icke med. Men även om man hänvisar till denna utredning,
så är det dock ett faktum, att ett betydande deficit kommer att kvarstå,
som måste fyllas. Är det då klokt att år efter ar skjuta pa denna uppgörelsens
stund i stället för att göra ett överslag och se till vad som ovillkorligen
måste avsättas för ändamålet?

Herr talman, jag skall icke förlänga diskussionen. Jag tror, att jag genom
dessa ord har givit uttryck åt den tankegång, som föranlett min motion, på
ett sådant sätt, att åtminstone de här närvarande kunnat följa mig. Jag tror
icke, att någon i sitt innersta kan säga, att mitt resonemang är felaktigt. Jag
tror mig icke kunna vinna något i motionens syfte i år, men har det jag sagt
icke fallit alldeles på hälleberget, så är det ju möjligt att i framtiden en för
vårt försvar och vår flotta mindre vansklig metod kommer till användning än
den som nu praktiseras.

Jag ber att få yrka bifall till min motion, d. v. s. till herr Holmgrens reservation.

Ang. flottans
ersättningsbyggnad.

(Forts.)

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Av statsutskottets 24 ledamöter

är det endast en, som ansett sig kunna gå med på herr Bernströms yrkande om
ett extra anslag på riksstaten för nästa budgetår å 10 miljoner kronor, och
detta utgör ett bevis för, att även högerpartiet ansett, att denna motion är
omöjlig att biträda. Jag vill påpeka för den ärade motionären, att utskottet
tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition om anvisande av 7,100,000 kronor på
nästa års riksdag för flottans förnyelse. Och om det nu skulle avsättas 10
miljoner kronor utöver dessa 7,100,000, så tycker jag, motionären kunde åtminstone
giva anvisning på vilka slags fartyg, som skulle byggas för dessa pengar.
Från statsfinansiell synpunkt är i varje fall förslaget synnerligen äventyrligt.
Ty varifrån vill herr Bernström egentligen taga pengarna, om vi nu skulle gå
honom tillmötes och bevilja 10 miljoner kronor pa nästa ars stat? Det är ju
alldeles klart, att i så fall måste bevillningsutskottet komma in med förslag till
höjning av någon av de skatter, som nästa ar skola utgå, ty i annat fall blrr det
klent med balansen i statsbudgeten.

Herr Bernström må ju ha rätt i att det icke nybyggts några fartyg under de
senare åren, men vi ha ju faktiskt för närvarande satt i gång med fartygsbygge,
och likaså ha vi satt i gång med en utredning angående de fartygstyper,
som framdeles skola byggas. Under sådana förhållanden kan man väl giva sig
till tåls åtminstone till nästa år och se vad utredningen kommer till för resultat
och vad som kommer att föreslås i fråga om ersättningsbyggnad för flottan.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan i denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen till en början
framställd proposition''på bifall till utskottets i mom. a) gjorda hemställan
fattade kammaren beslut i enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen propositioner beträffande mom. b), nämligen dels
på bifall till utskottets hemställan i detta moment, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets i
nämnda moment gjorda hemställan jämväl av kammaren bifallen.

Nr 38.

Punkten 100.

Lades till handlingarna.

Torsdagen den 20 maj.

Punkterna 101—104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang.

befästningar,
kustartilleriets
kaserner m. m.

Punkten 105, angående befästningar, kustartilleriets kaserner m. m.

. Iiungl. Maj:t både uti punkten 113 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att öka ordinarie reservationsanslaget till befästningar, kustartilleriets
kaserner m. m., nu 336,150 kronor, med 163,850 kronor till 500,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Bernström m. fl. väckt motion, nr 229, vari föreslagits,

att Hörningsholms fästning måtte bibehållas i materielreserv;

att ordinarie reservationsanslaget till befästningar, kustartilleriets kaserner

m. m. måtte för budgetåret 1926—1927 ökas från 500,000 kronor med 1,200
kronor till 501,200 kronor; samt

att ordinarie reservationsanslaget till kustartilleriets materiel måtte för samma
budgetår ökas från 700,000 kronor med 1,000 kronor till 701,000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att förevarande motion, i vad den avsåge bibehållande av Hörningsholms
fästning, icke måtte av riksdagen bifallas; och

„ b) att riksdagen måtte i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
a motionen II: 229, i vad den avsage höjning av ordinarie reservationsanslaget
till befästningar, kustartilleriets kaserner m. m., öka detta anslag, nu 336,150
kronor, med 163,850 kronor till 500,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Widell, Bergqvist, Hallin,
Hammarskjöld, Wiklund, Olsson i Blädinge och Holmgren, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av förevarande motion besluta, att Hörningsholms fästning
skulle bibehållas i materielreserv; och

b) med bifall till Kungl. Maj:ts----— till 500,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Vid denna punkt ha statsutskottets samtliga
högermän reserverat sig till förmån för bibehållande av Hörningsholms
fästning i materielreserv. Vi anse, att när det finnes byggnader där, så kan
det vara onödigt att riva dessa byggnader för att fullfölja i detalj fjolårets
beslut. Det kommer icke att krävas några anslag från riksdagens sida för att
dessa byggnader skola kunna bibehållas, ty de ringa kostnader, som det gäller,
kunna bestridas av medel, som marinförvaltningen har till sitt förfogande.

Jag ber på den grund att få yrka bifall till reservationen och avslag på utskottets
hemställan i denna punkt.

. Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till_ utskottets hemställan på de .skäl, som återfinnas i utskottets motivering.

Torsdagen den 20 maj.

31 Nr !«.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit r>

propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, C S lcustartiUeriets
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen, blev utskottets hem- kaserner m. m.
ställan av kammaren bifallen. (Korts.)

Punkterna 106—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109, angående luftvärnsbestyckning. ivftaårru Uti

en inom första kammaren av herr Johan Bernhard Johansson väckt mo- bestyckning.
tion, nr 19, hade föreslagits, att riksdagen ville för anskaffande av effektiv
luftvärnsbestyckning till pansarbåtarna Sverige, Drottning Victoria Gustaf
V samt för utförande av härför erforderliga ändringsarbeten a dessa
fartyg bevilja ett anslag av 720,000 kronor, att fördelas på tre år, och av detta
anslag för budgetåret 1926—1927 anvisa 240,000 kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke för närvarande måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Kvarnzelius, Widell, B er g qvist,

Hallin, Hammarskjöld, Wiklund, Olsson i Blädinge och Holmgren, ynka ansett
att utskottet bort hemställa, att.riksdagen måtte i anledning av förevarande
motion för ordnandet av uppställningsplatser för luftvärnsbestyckning m. m.
å två pansarbåtar av Sverige-typ för budgetåret 1926 1927 anvisa ett extra

reservationsanslag av 120,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Våra pansarfartyg av Sverigetyp byggdes
på en tid, när hela luftförsvaret låg i sin linda, och av den anledningen vidtogos
naturligtvis inga anordningar ombord pa dessa fartyg för att avslå luftanfall.

Emellertid har utvecklingen på de senare åren pekat på nödvändigheten av att å
våra pansarfartyg åvägabringa skydd gentemot luftanfall, och ° jag tror, att
man kan beteckna sådana åtgärder såsom ofrånkomliga. Jag håller före, att
även försvarsministern ställer sig på den ståndpunkten, att sådana åtgärder
äro ofrånkomliga. Jag skulle för min del förmoda, att den huvudsakliga anledningen,
varför han icke redan i år kommit med krav på anslag för sådana ändamål,
nog ytterst berott på det finansiella läget. Två av våra pansarfartyg
skola emellertid under den närmaste framtiden förläggas till stationerna. Det
ena är förresten redan förlagt dit för att undergå en genomgripande förändring
i samband med införandet av nya eldledningsmetoder, genom vilka man har
tänkt sig att få ut den största möjliga effekt av fartygets artilleri. När nu
fartygen i alla fall under denna tid komma att förläggas till stationerna, vore
det väl praktiskt och på allt sätt ändamålsenligt, att samtidigt gorå de förändringsarbeten,
som erfordras för att förse fartygen med luftvärnsartilleri. Man
kan ju sedermera i den mån som medel finnas tillgängliga anskaffa själva
kanonerna. De arbeten, som äro erforderliga för luftförsvaret ombord omfatta
icke blott anordningar för uppställningsplatser för artilleriet utan även borttagandet
av de aktra masterna på samtliga av våra pansarfartyg. Det har
nämligen visat sig, att förefintligheten av två master ombord på våra pansarfartyg
gör det lättare för fientliga undervattensbåtar att bedöma kursen på
fartygen och sålunda hjälpa dem att manövrera så, att de kunna påräkna träffar
i fartygen. Genom att i samband med förestående _ arbeten på våra pansarfartyg
igångsätta även de arbeten, som i en motion i första kammaren av

Kr 38.

Torsdagen den 20 maj.

Ang.

luftvärns bestyckning.

(Forts.)

herr Johansson i Fredrikslund föreslagits, skulle man ju också vinna två bestämda
fördelar. Dels får man en avkortning av den tid, under vilken pansarfartygen
behöva ligga ur stridbart skick vid stationerna och dels spar man
m kostnaderna för en ut- och avrustning av fartygen, som beräknas gå till

68.000 kronor per fartyg. Det skulle således i alla fall bli 136,000 kronor
billigare, om man skulle göra dessa arbeten på en gång. Man kan nog därjämte
räkna med, att själva arbetskostnaderna bliva något mindre, när arbetet
utföres samtidigt med ett annat större arbete. Emellertid har jag icke något
stöd för denna uppfattning.

Vi ha nog litet var erfarenhet från våra städer, om hur det brukar gå till
där. Först komma vattenledningsverkets arbetare och lägga ned sina rör. Sedan
fylla de igen gatan och stensätta den. Så komma elektricitetsverkets arbeta*®
dagen därpå och riva upp gatan igen för att lägga ned sina ledningar
och sa sätta de gatan i ordning igen. Jag tycker, att detta tillvägagångssätt
påminner om den taktik, som man här vill tillämpa, nämligen att först det ena
aret utföra störa arbeten för eldledningsanordningar och sedan efter något års
mellanrum återkomma för att utföra arbeten, som ändå redan förut voro ofrånkomliga.
Första kammaren har redan bifallit den av herr Johansson i Fredrikslund
väckta motionen. Det var visserligen icke så stor majoritet, men jag
tycker, att det är en fråga, som är så pass betydelsefull, att även andra kammaren
skulle kunna gå med på den. Vi komma säkert att samsas på den här
punkten om ett år eller så, och jag antar, att herr statsrådet icke har någonting
emot, om detta arbete utföres i detta sammanhang. Han var i går i det lyckliga
predikamentet att icke bliva utsatt för några anmärkningar, och jag tror icke,
att han kommer att få någon anmärkning, om han vill vara med på den här
saken. Jag vädjar till kammaren att fatta samma beslut i denna fråga, som
första kammaren fattade i går och jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till motionen och avslag på utskottets hemställan i denna punkt.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr förste vice talman! Utskottsmajoriteten
har ansett, att detta är ett ärende, som är av sådan ekonomisk innebörd, att
man rimligtvis icke kan tillstyrka att motionen bifalles. Ett initiativ med
sådana vidsträckta ekonomiska följder, som det här skulle bli fråga om, bör
givetvis komma från Kung! Maj :t. Detta har varit utskottets syn på frågan.
Därav följer givetvis icke att utskottet — det är åtminstone min uppfattning
— kommer att motsätta sig att anslag beviljas, om Kungl. Maj :t finner anledning
att ett annat år taga upp detta anslag för att lägga grunden för ett luftvärn
sartilleri på våra pansarbåtar.

Som saken nu ligger ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
pa avslag dära samt bifall i stället till den vid punkten avgivna reservationen''
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 110—121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Torsdagen den 20 maj.

33 Nr 38.

Punkten 122, angående första flygkårens förläggning.

Uti en inom andra kammaren av herr Bernström m. fl väckt motion, nr 230
kade hemställts, att utredning måtte verkställas ur såväl ekonomiska som strategiska,
taktiska, tekniska och övmngssynpunkter beträffande platsen för 1.
1 ygkarens förläggning samt att — i avvaktan på denna utrednings slutförande
och framläggande — riksdagen även måtte besluta, att några åtgärder för 1
i tygkarens förläggning till Uppsala tillsvidare icke skulle vidtagas.

Utskottet hemställde, afl riksdagen måtte i anledning av förevarande motion
i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställaren
allsidig utredning av frågan om platsen för förslå flygkårens förläggning.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Johan
A il sson i r Malm ö, P. Albert Bergström, Anderson i Råstock, Törn krist i Karlskrona,
Nilsson i Örebro, Eriksson i Stockholm och Ward, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan punkten föredragits, anförde:

... ^^^Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Vid denna punkt rörande

första ilygkarens förläggning har reservation anmälts mot utskottets utlåtande
av ett antal reservanter med herr Oscar Olsson i spetsen. I grund och botten
innehaller reservationen sakligt detsamma som utskottets utlåtande. Den fördelen
synes emellertid reservationens yrkande ha, att organisationen av första
flygkaren icke behöver framskjutas till en oviss framtid, som möjligen kan
fixeras till minst ett år. Den utredning i fråga om flygkårens lämpliga förläggning
som utskottet föreslår, bör enligt reservanternas mening utföras av
Kungl. Maj :t, som i viss mån redan sysslar med den uppgiften. Ett bifall till
utskottets hemställan kommer, enligt den uppfattning, som hyses av de på
området sakkunniga, att leda_ till att kårens uppsättning måste uppskjutas
minst ett år, och^det vore, enligt_ reservanternas synpunkt, olämpligt att låsa
fast denna sak på detta sätt. Vi hålla före, att en undersökning härutinnan
inom departementet, innan uppsättningen av första flygkåren blivit klar, är
mera betryggande och ur saklig synpunkt innebär lika mycken garanti som
om man vidtager en särskild av riksdagen begärd utredning. Utskottets majoritet
har icke kunnat obetingat godkänna förläggningen av flygfältet till
Uppsala, som avsikten har varit, men det är ju nätt upp den frågan, som också
mgar i den undersökning, som Kungl. Maj :t, så vitt det framgår av kungl.
p.3<,>pr!.S.l1l0"en’ ar sysselsatt med. Det torde då kunna sägas, att någon

ris.! för olämpligt förfarande i fråga om god jordbruksmark och dålig flygmark
-- något som ju kan förenas — från Kungl. Maj its sida viil knappast
torde behova befaras, om man går den vägen, som reservanterna här rekommendera.
^ Härvid vinner man möjlighet att så snart som möjligt sätta upp första
ilygkaren i stället för att tiden härför ju eljest skulle komma att flyttas ett år
framåt.

.lag hemställer därför, herr talman, om bifall till den vid punkt 122 avgivna
reservationen.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! T motsats till den föregående ärade
talaren tror jag att en utredning beträffande denna flygkårs förläggningkan
vara nödvändig. Och detta redan med hänsyn till det tilltänkta flygfältet!
ty det _forhaller sig så. att detta flygfält, åtminstone en del av detsamma,
under vissa tider av året är översvämmat. För att kunna göra fältet använd!

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 38.

Ang. första
flyglcårcns
förläggning.

Nr 38. 34

Torsdagen flen 20 maj.

Ang. första
flygkårens
förläggning.
(Forts.)

bart för dess ändamål, ar det meningen, att man skall invalla detsamma. Det
l äcker givetvis dock icke med ^vallning, utan man får. även söka att med
kraftiga pumpar hålla fältet fritt från vatten. Nu är, enligt min uppfattning,
en sådan metod att hålla ett flygfält torrt och användbart ^ för clet första icke.
alls ekonomiskt och för det andra vet jag icke ens, om eu sådan metod är möjlig
på detta ställe. Det beror ju på hur pass genomsläppa bottnen är. År
bottnen något så när genomsläppig, och det förefaller ganska sannolikt, vill
det till rätt så mycken pumpning för att hålla vattnet borta, när vattenståndet
är högre i den närbelägna Fyrisån än på den sänka delen av flygfältet. För
min del tycker jag verkligen, att vi val här i landet böra ha alldeles tillräckligt
högt belägna, lämpliga och magra marker, som äro användbara så,som.
flygfält, utan att man därför behöver disponera Ultimas allra yppersta jord..
Man tager för flygkårens räkning i anspråk dels Ultunas bördigaste . åkerfält
och dels ett fält, som behöver invallas för att icke översvämmas, och intetdera
är lämpligt. Om en utredning kommer till stånd, bör man val eventuellt även
vid Uppsala kunna hitta på eu plats, som är lämpligare för sitt ändamål.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr talman!

När detta ärende behandlades i går i första kammaren, gav jag uttryck åt min
uppfattning på det sättet, att jag yttrade, att jag helst skulle se, att kammaren
tog reservanternas yrkande kombinerat med utskottets motivering. Jag
har nämligen den uppfattningen, att den utredning, som redan pågår, bör omfatta
alla de eventualiteter, som den av utskottet föreslagna, utredningen skulle
omfatta, d. v. s. man skulle icke blott göra eu utredning, huruvida de svårigheter,
som äro förknippade med den tilltänkta förläggningsplatsen vid Uppsala,
kunna övervinnas, utan även undersöka, om icke vid Uppsala funnes ett
annat fält att tillgå eller också om någon helt annan ort bör sökas för förläggningen
aA^ första flygkåren.

Emellertid intresserar det mig rätt mycket att från utskottets, majoritets
sida få höra, om den delar herr Törnkvists i Karlskrona uppfattning, därom,,
att de av utskottet valda ordalagen skulle förhindra Kungl. Maj:t att vidtaga
åtgärder för ordnandet av förläggningen innan nästa riksdag. Den utredning,,
som nu pågår, har till syfte att skaffa beaktande åt alla de synpunkter, som
utskottet har angivit, men Kungl. Maj it skulle därefter själv kunna vidtaga
åtgärder för förläggningens ordnande och följaktligen till nästa års riksdag
föreslå uppsättande av forsta flygkåren. Skulle utskottet, trots att det icke
här är utsagt, avse, att Kungl. Maj:t efter skedd utredning skall förelägga,
riksdagen nytt förslag i ärendet, är clet uppenbart, att det innebär en sådan
förskjutning av möjligheterna för organiserandet av första flygkåren, att
man måste hysa starka betänkligheter däremot. Jag har emellertid icke tolkat
utskottets utlåtande på det sättet. Bekräftas det, att utskottet icke har
avsett att utredningen skall föreläggas riksdagen, ja, då innebär utskottets
förslag en mindre risk, men å andra sidan måste jag ju också tillägga, att det
förefaller ganska onödigt att hos Kungl. Maj :t begära en utredning, när det
är upplyst, att denna utredning redan pågår. Under sådana förhållanden
skulle jag för min del helst se, att riksdagen icke fattar ett .positivt beslut om
utredning. Detta kan giva anledning till missförstånd. Riksdagen kan nöja
sig med att förklara, att motionerna, icke behöva föranleda någon åtgärd med
hänsyn till att utredning faktiskt pågår och utskottets önskan redan på förhand
tillmötesgåtts.

Herr Bernström: Herr förste vice talman! Herr Törnkvist i Karlskrona

ville göra gällande, att ett bifall till utskottets förslag på denna punkt skulle

Torsdagen den 20 maj.

35 Nr 88.

fbHymt«Sttrf?rdfiiiai|lderiaVif«ÖrSta1 fl^kårel}« uppsättning. Detta torde vara
t misstag ty forsta flygkaren kommer, oberoende av om förläggningen är

definitivt ordnad eller ej, att vara uppsatt i laga tid. Det kommer icke heller

ten^niet^/18^81 r.att dcn av. herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
befarade förseningen kommer att uppstå. Även om utrednings r

sku e 1 av en kungl. proposition föreläggas riks dagen

och behandlingen av en sådan tar ju givetvis någon tid, blir likväl

ofämnlifft Sf lf1 ^ längre än den tid det skulle ta att ordna ett sådant
olämpligt flygfält som det nu patankta vid Uppsala.

Jag bär i min motion framdragit de olika synpunkter, ur vilka jag anser föraggmngen
till Uppsala olämplig. Herr Jönsson i Revinge har särskilt dröit
vid de ekonomiska följder, flygfältets beskaffenhet medför. Jag har påpekat
att det icke ar endast detta, som man här har att fästa avseende vid. Vad man
tiar har att uppmärksamma ar även den delning av flygkårens förläggning, som
maste ske pa grund av att första flygkåren avses att utrustas med flygplan

nLSnao0chklfefaffe^et- 1Karen11ska11 nämligen bestå av dels bombkastningsP
aa ° ^ ide S torpedflygplan, vilka, enligt riksdagens beslut, skola vara försedda
med anordningar för såväl flottörer som för hjul eller skidor. Det o-ör
att den delen av flygkaren, som omfattar denna materiel, måste läggas icke’

?vnFkolnn V Vid Fy/isåns utlopp, alltså vid östra stranden

o 1 ■■ q- ad be,tyder kan man förstå, när man tänker på att detta med Det

betvl g °fh °ch transport ^ såväl materiel som manskap.

^ hangaremaS antal °ch även dubbel uppsättning

FlyfffalbIt.ocb flyganordningarna måste skyddas med luftvärnsartilleri,
m vanligtvis bestar av ett batteri 40 mm. kulsprutor och ett batteri lätta
^d uppställningsplats, eldledningsanordning, avståndsmätare o. s v
hhnnnni18 skottpt^stning per pjäs kommer en sådan uppsättning att kosta

660,000 kronor. Detta är pengar. Om man tänker sig, att på sjflva fältet
kanske behöver nedlaggas motsvarande summa, är det väl värt, att man går in
tor den betänksamhet, som mnebäres i ett bifall till utredningsförslaget.
f.. • “Jf. närmare ingå på de olägenheter ur övningssynpunkt, som eu

förläggning till Uppsala enligt min mening skulle innebära, utan jag får hän krtid

Ht^nD^w JaS 1 df re“det. Sagt 1 min motion- Jag flor emel*,
^ d’ att de olagenheter, som skulle uppstå genom att saken ordnades nå annat
satt skulle våga mycket lätt i jämförelse med de olägenheter, som skulle

ochVfara lircl‘?Ut f “ förläVSning till Uppsala, och om, utan särskilda

nii den llulfTidtoé" aee”S ,5lb«"dels“ »» förlägg Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

i Rerr J?fSS * *®V Re1vi?,ge.: Rerr talman! Utskottet har, såvitt mig är bekant
avsett att Kungl. Maj :t icke skulle definitivt binda sig för Uppsafa innan
riksdagen efter det utredning verkställts, på nytt prövat ärendet FråSan om

kan6nSr|UPPSat!iniV"g dlskuterade.vl däremot inte på avdelningen. Om^det nu
de o-älbTd8 mrd ^^.uppsättning på sätt som den senaste ärade talaren gjor sdätffing

av\åTn. JU mSen a Unff fÖT KungL Maj:t att dröJ''a med upp 1

Kristensson i Göteborg: Herr talman! Då jag inom utskottet biträtt

det förslag, som blivit utskottets beslut, skall jag be att med några ord få

motivera mitt ståndpunktstagande. 8 °rd la

Av den diskussion, som i utskottet fördes, fick jag den uppfattningen att en

or aggning till Uppsala verkligen vore mindre lyckligt. Dels gäller det att

Ang. första
flygkårena
förläggning.
(Forts.;

Nr 88. 36

Torsdagen den 20 maj.

Ang. första
flyglcårens
förläggning.
(Forts.)

taga i anspråk mycket god jord, som Ultima lantbruksinstitut sätter stort värde
på, dels skulle en annan del av marken, ur jordbrukssynpunkt mindre värdefull,
för att kunna användas till flygfält behöva invallas, vilket skulle draga
en avsevärd kostnad. Det har icke av utredningen fullt klart framgått, om
genom denna åtgärd olägenheterna av markens sankhet skulle övervinnas. Vid
sådant förhållande och då jag tror, att vi kunna få lämpligare och kanske även
billigare förläggning på annat håll, har jag önskat, att Uppsala icke skulle
komma i fråga. Då hade man att välja mellan antingen att skriva detta i motiveringen
för avslag på en motion med det kända resultatet, att Kungl. Maj :t
icke tar hänsyn därtill, eller att anhålla om allsidig utredning^ För att få
klart uttalat, att Uppsala icke bör komma i fråga, åtminstone icke innan en
mycket noggrann undersökning ådagalagt, att man inte på annat ställe kan få
lämpligare förläggningsplats, har jag biträtt utskottets förslag. Jag har för
min personliga del den uppfattningen, att om Kungl. Maj :t kan finna en annan,
lämplig förläggningsplats, det icke torde möta hinder för Kungl. Maj:t att
organisera flygkåren.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag tror man kan säga, att

utskottsutlåtandet har den karaktären, att man vill förhindra Kungl. Maj:t
att förlägga första flygkåren till Uppsala. Det intrycket har jag fått vid behandlingen
såväl på avdelningen som i utskottet in pleno. Samma syfte synes
mig också motionärerna haft. Jag vill säga, att det förslag, som innefattas i
reservationen, var på sin tid avdelningens förslag med °le majoritet, fastän man
sedermera av någon anledning kom att gå över pa den formulering, som nu blivit
utskottsmajoritetens förslag. Bakom detta ligger inte allenast ett försök
till förhindrande av att första flygkåren placeras vid Uppsala utan synbarligen
även ett program, vars linjer sträcka sig vida utöver vad som kan gälla enbart
första flygkåren. Det har synts, att frågan om denna flygkårs förläggning
bör handhavas av Kungl. Maj:t. Fjolårets försvarsbeslut på vederbörande
punkt har Kungl. Maj:t att i stort sett följa. Vi känna dess innebörd. Farhågorna
för att något oklokt förfogande skulle vidtagas i fråga om kårens förläggning
förefalla vara skäligen små.

Beträffande den ifrågavarande jordens användning vill jag säga, att visserligen
är jorden enligt sakkunnigas uppgifter förstklassig och bra, men Ultima
sätter sig icke emot, att denna jord tages, under förutsättning att man får annan
jord i stället. Vidare vill jag öäga, att var man än placerar flygkåren, så
måste man taga jord i anspråk. Så länge man måste ha ett stort fält att öva
på, stiga upp ifrån och gå ned på, kan man givetvis inte komma ifrån att aptera
slättmark. Det är visserligen sant, att detta fält är översvämmat vissa tider
av året. Jag tror emellertid inte. att vi få fatta översvämningsteorien, om
jag så får säga. på det sättet att under vissa tider av året flygfältet där uppe
står helt och hållet under vatten, utan vi få väl i stället säga, att en viss del
av fältet är översvämmat en viss tid av året. Det skulle vara intressant att på
kartan få demonstrera, hur stor del av fältet som kan vara översvämmat. Jag
fick det intrycket vid ett besök på platsen, att flygövningarna icke komme att
hindras av denna nämnda översvämning. Den dag, då vi voro där uppe tillsammans
med officerare från flygväsendet, det var en mulen, disig, dimmig
dag, ställde jag den frågan till flygchefen, huruvida man, om man hade haft ett
flygplan där på fältet, skulle ha kunnat stiga upp med fördel. Ja. det skulle
ha gått utmärkt bra, blev svaret. Det var i mars månad och det var ganska
vått. Detta svar gav mig den uppfattningen, att med utdikning av fältet skulle
det kunna vara acceptabelt och ganska bra.

Jag vill säga, herr talman, att ingenting som här framförts varit ägnat att
rubba mig i den uppfattning, som ursprungligen var den, som förefanns hos

Torsdagen den 20 maj.

37 Nr «8.

majoriteten inom utskottet. Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen
.

Herr Bernström: Herr förste vice talman! Endast ett par ord! Med det
jämförelsevis begränsade anslag vårt nytillkomna flygvapen har, är det, vilket
alltid erkänts, av största betydelse, att så stor del som möjligt av detta anslag
kan komma till användning för anskaffning av flygplan. Vapnet är ju flygplan,
övade och bemannade; det är icke flygplatsen, baracker och hangarer.
Därför är det av stor betydelse, att så stor del av anslaget som möjligt verkligen
blir använd för anskaffande av flygplan. Denna synpunkt är en av de
viktigaste, och man ställer sig därför betänksam, när man av den gjorda undersökningen
finner, att förläggning till Uppsala skulle medföra betydande och
jag skulle vilja säga döda omkostnader för en ung och ny försvarsgren. Det
har redan visat sig, att den del av anslaget till flygvapnet, som under form av
ordinarie anslag för nyanskaffning av flygmateriel var avsett att utgå med

2,200,000 kronor om året, smultit ihop till 1.34 miljoner kronor, och det extra
reservationsanslaget, som upptog ett belopp av 2.6 miljoner kronor, är nere i 1.8
miljoner kronor. Dessa stora grepp i anslagen ha naturligtvis varit nödvändiga
för att organisera flygvapnet och skaffa det goda flygplatser. Detta är emellertid
en icke önskvärd tendens, vilken skulle få ytterligare fart genom ett frångående
av utskottets förslag i förevarande punkt.

A ng. första
fli/ij kårens
förläggning.
(Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr talman!

Jag finner det nödvändigt att rätta ett missförstånd, som kapten Bernström
uppenbarligen råkat ut för och som han här försöker fortplanta i kammaren.
Det har aldrig varit fråga om att materielanslaget på den ordinarie årsbudgeten
skulle minskas. Skillnaden mellan de av herr Bernström nämnda beloppen
beror på, att enligt riksdagens beslut under första året skola uttagas endast
60 % av materielanslaget. I det avseendet har icke vidtagits förändring
i planerna, medan däremot beträffande engångsanslaget en reducering första
året måst ske på grund av att det tillkommit vissa andra kostnader. Årsanslaget
har icke undergått någon sådan rubbning.

Jag måste vidare säga, att kammaren icke bör bygga ett beslut rörande första
flygkårens förläggning på herr Bernströms funderingar om att uppdela
denna kår på de andra. Jag tror inte, att det vore ett lyckligt sätt att organiseda
vårt flygvapen, om man redan vid starten skulle i stället för att uppsätta
de planerade kårerna sprida ut en av kårerna på de andra. Det^är önskvärt, i
synnerhet med hänsyn till kårernas speciella uppgifter, att de från början kunna
erhålla sin egen organisation.

Jag anser det mest betänkliga i utskottets förslag vara, att det förhindrar
Kungl. Maj :t att i den takt, riksdagen själv beslutat, genomföra flygvapnets
uppsättande. Detta är så mycket mindre motiverat som, såsom jag redan jsagt,
den utredning, som utskottet begär, faktiskt redan pågår och faktiskt är så allsidig
som utskottet önskar.

Skillnaden mellan min ståndpunkt och utskottets är alltså den, att jag vill
förbehålla Kungl. Maj:t frihet att efter den allsidiga utredningen, utan att
hindras av behovet att åter vända sig till riksdagen, kunna genomföra flygorganisationen.

Jag skulle också vilja hemställa, om inte ett sådant resultat kunde vinnas
genom ett bifall till reservationen med strykande av de två första raderna i
andra stycket. Där heter det: »Vad motionärerna anfört synes utskottet icke
utgöra tillräckligt stöd för att vidtaga någon ändring i den tilltänkta förläggningen
av första flygkåren.» Detta kan tolkas som ett uttalande för, att man
bör under alla omständigheter försöka att få förläggning till Uppsala. Strykes

Nr 38. 38

Torsdagen den 20

maj.

Ang. första
flygkårens
förläggning.
(Forts.)

detta, kvarstår endast hänvisningen till den pågående utredningen Då har
motionaren och utskottet vunnit vad de närmast eftersträvat, att få en allsidig
utredning, men man har inte förhindrat Kungl. Maj :t att med den skyndsamhet,
som ur flygvapnets synpunkt är önskvärd, kunna vidtaga åtgärd för föräggning
av ifrågavarande flygkår. Ett yrkande kan ju icke göras från regeringsbänken.
Jag kan inte heller gå bort till min plats i kammaren och framställa
detsamma. Men jag skulle ändå vilja hemställa, om inte andra kammaren
skulle vilja bifalla reservationen med den ändring, jag ifrågasatt. Jag
tror, att därmed alla intressen skulle bliva på bästa sätt tillgodosedda.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för försvars departementet

begärde nyss en tolkning av utskottsmajoritetens uppfattning
och motivering i denna fråga. Jag vill försöka att med några ord bidraga till
en sådan tolkning.

„ När denna fråga förelåg till behandling i statsutskottets första avdelning,
sa var det först en mindre del som motsatte sig förläggningen till Uppsala’
Majoriteten bestod då av dem, som ville ha kåren förlagd till Uppsala, men
bland dessa fanns det nagra, som icke önskade få Kungsängen som förläggningsplats.
Sedermera har majoriteten kommit att bestå dels av dem, som icke
vilja ha flygkåren förlagd till Uppsala, och dels av dem, som icke vilja ha den
förlagd till Kungsängsområdet. Det är den nuvarande majoriteten. Den bestar
sålunda av två ganska olika meningsriktningar. Under sådana förhållanden
synes det mig vara en logisk konsekvens, att utskottets uttalande måste
tydas sa, att statsrådet äger återkomma till riksdagen med frågan, till vilken
plats kåren bör förläggas. Detta bör inte kunna fördröja uppsättandet av kåren,
ty den kan ju provisoriskt förläggas där så befinnes lämpligt. Men med
frågan om den definitiva förläggningen tror jag att det är nödvändigt att
återkomma till riksdagen, såsom utskottets utlåtande här är formulerat.

Herr Olsson i Blädinge: Herr talman! Det är sant, att detta flygfält

skulle^bli ett mycket, förnämligt sådant. Det har sagts, att om det kan komma
till stånd och bliva iordningställt, så skulle det bli det förnämligaste flygfältet
i Norden. Och jag betvivlar inte detta. Det är ju både mycket väl beläget
och mycket jämnt och bra i övrigt. Men vad kostar det att iordningställa detta
fält? Det är ju så, att de lägsta delarna närmast Fyrisån under vissa tider av
året stå under vatten. Där måste man lägga en kanal och verkställa en invallning.
. Och sedan måste man anordna ett pumpverk, för att möjliggöra torrläggning,
och hela fältet måste dräneras med täckdikning. Sådant kostar som
bekant störa pengar. Vidare är det ett annat ganska stort men, nämligen den
omständigheten, att Ultuna kungsgård måste få ersättning för jorden på annat
håll. Det har ju också föreslagits inköpande av andra jordområden för ändamålet.
Det har uppgivits, att det finns möjlighet att förvärva ett ur jordbrukssynpunkt
mindre förnämligt, närbeläget fält, som ligger högt och torrt och
vilket icke skulle medföra så stora kostnader, som äro nödvändiga för att sätta
det nu ifrågavarande fältet i användbart skick. Det är detta som gjort, att
majoriteten i statsutskottet ansett, att frågan bön1 hänskjutas till förnyad utredning.
Och jag ber, herr talman, att med stöd härav få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Björnberg: Herr förste vice talman! Bara några ord. Det är ur

min synpunkt förvånansvärt, att man när det gäller flygkårens förläggning
till Uppsala tycks ha koncentrerat sig . på att ovillkorligen placera den på
Kungsängsmarkerna, vilka, såsom påvisats, under de tidiga vårbrytningsdagarna
äro delvis översvämmade. Jag förmodar, att Upplandsslätten är så

Torsdagen den 20 maj.

39 Nr 38.

•stor, att god plats finns för ett flygfält, utan att man ovillkorligen skall
behöva placera det vid Kungsängen. Jag är övertygad, att det inte skall vara
omöjligt att där finna en annan lämplig förläggningsplats. så att sådana
onödiga och, som herr Bernström uttrj-ckte sig, döda kostnader för torrläggning
av marken, som här skulle uppkomma, kunna undvikas. Marken är i
denna trakt i stort sett överallt fast. Det. finns inga kärrtrakter eller sandmarker
i ordets egentliga bemärkelse. Även beträffande Kungsängsfältet
är ju, såsom herr Törnkvist i Karlskrona redan påpekat, förhållandet det, att
■det endast till en ringa del är översvämmat och detta endast under en mindre
del av året.

Ehuru jag inte är säker därpå, förmodar jag, att reservanterna äro beredda
att gå med på den förändring i reservationens formulering, som herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet förklarat sig önska. Under sådana
förhållanden är det ju ingen idé för mig att yrka bifall till reservationen oförändrad.
Eljest skulle jag för min del gärna ha sett, att reservationen oförändrad
antagits. Ty med den kännedom jag har om förhållandena kan jaginte
anse, att det finns någon anledning att definitivt övergiva den ursprungliga
planen på att förlägga denna avdelning av flygvapnet till Uppsala. Jag
hade därför ämnat yrka bifall till reservationen i oförändrat skick. Men om
så är, att reservanterna gå med på den förändring i reservationen, som av herr
■statsrådet_ ifrågasatts, så har jag naturligtvis ingen anledning att taga avstånd
därifrån utan ber under sådan förutsättning att få yrka bifall till reservationen,
sådan den då föreligger.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr förste vice talman! T anledning av

■ett yttrande nyss av en kammarledamot vill jag säga, att ett flygfält kommer
ju inte ned ifrån himmelen såsom manna färdigt att brukas, utan var man än
vill placera det, så kommer dess iordningställande att kännas i budgeten.
^Följaktligen bör man inte ställa de kostnader, som här antytts, såsom motsats
till inga kostnader alls, utan man bör ställa dem i motsats till någon annan
summa, som en förläggning till annan plats skulle kräva.

Då herr statsrådet nu för sin del anser, att man bör kunna stryka de två
första raderna i andra stycket av reservanternas motivering, där det heter, att
»vad motionärerna anfört synes utskottet icke utgöra tillräckligt stöd för att
vidtaga någon ändring i den tilltänkta förläggningen av första flygkåren»,
skall jag för min del såsom förslagsställare om bifall till reservationen be att
få föra fram denna herr statsrådets önskan såsom förslag. Jag ber sålunda
att få återtaga mitt yrkande om bifall till reservationen och ersätta detta med
ett yrkande om bifall till reservationen med uteslutande av de två första raderna
i andra stycket av reservanternas motivering. Då detta faktiskt undanröjer
de farhågor, utskottsmajoriteten kam ha i fråga om reservationens innebörd,
skulle det vara önskvärt, om man kunde enas om en sålunda modifierad
reservation och besluta i överensstämmelse därmed, varigenom man överlämnade
åt Kungl. Maj :t att slutligen avgöra frågan om förläggningen av första
flygkåren. Jag ber sålunda, herr talman, att få göra denna hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till det av herr Törnkvist i Karlskrona
under överläggningen senast framställda yrkandet; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse''svaren hava utfallit med övervägande ja för
•den senare propositionen. Herr Holmgren begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Ang. första
flygkårens
förläggning.

(Forte.)

Nr 88. 40

Torsdagen den 20 maj.

Ang. första Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan i punkförläggning.
tell 122 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, bifaller det av herr Törn(Forte.
) '' kvist i Karlskrona under överläggningen senast framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren med avslag å utskottets hemställan bifallit
det av herr Törnkvist i Karlskrona under överläggningen senast framställda
yrkandet.

Punkterna 123—145.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 146.

Lades till handlingarna.

Punkten 147.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Sveriges behov ^ föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr
avförsvars- 127, i anledning av väckta motioner angående en allsidig utredning rörande
anstalterm. m. vårt lands behov av försvarsanstalter m. m.

Uti två likalydande motioner, nr 113 inom första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 93 inom andra kammaren av herr Lindman m„ fl., hade föreslagits,
att riksdagen måtte besluta dels att i skrivelse till Kungl. Majt hemställa om
en allsidig utredning rörande vårt lands behov av försvarsanstalter ur strategisk
synpunkt och med hänsyn till olika krigsfall, dels att med hänsyn härtill
beslutet om^den under_ andra perioden avsedda övergången till den nya härordningen
tills vidare icke skulle träda i verkställighet; samt

att riksdagen måtte besluta de höjningar av Kungl. Maj:ts äskanden under
fjärde huvudtiteln, som härav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Widell, Bergqvist, Hallin, Hammarskjöld,
Alexander Nilsson, Wiklund, Olsson i Blädinge, Olsson i Kullenbergstorp
och Holmgren, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande motioner besluta
^a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning rörande
vårt lands behov av försvarskrafter ur strategisk synpunkt och med hänsyn
till olika krigsfall; samt

b) att 1925 ars riksdags beslut om den under andra perioden avsedda övergången
till den nya härordningen tillsvidare icke skulle träda i verkställighet.

Torsdagen den 20 milj.

41 Nr 1W.

Efter föredragningen av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindman: Herr talman! 1 den motion, som jag och flera andra här
avgivit, ha vi framställt det yrkandet, att riksdagen ville besluta en skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan om en allsidig utredning rörande vårt lands
behov av försvarsanstalter ur strategisk synpunkt och med hänsyn till olika
krigslall ävensom att med hänsyn härtill besluta, att den under andra perioden
avsedda övergången till den nya härordningen tills vidare icke skall träda i
verkställighet. Vad som föranlett den senare delen av denna hemställan har vavit
den oro, som vi motionärer hyst, att det vid den stora indragning, som kommer
att ske, skall kunna inträffa en tidrymd, då icke någon krigsberedskap förefinnes.
Värjo försvar, stort eller litet, måste ju städse vara dugligt att fylla
sin uppgift. ^ Därför ha vi menat, att det är synnerligen betänkligt, om brister
skulle uppstå i krigsberedskapen. 1 den kungl. propositionen nr äO till fjolårets
riksdag framhöll departementschefen, vilken genomgripande omgestaltning
en indragning av truppförband skulle komma att medföra beträffande
inskrivningsväsendet och landstormsorganisationen, samt erinrade om nödvändigheten
att såväl under övergångsperioden som vid tidpunkten för den nya
organisationens ikraftträdande hava ett ordnat mobiliseringsväsende. I försvarsutskottets
betänkande i fjol anslöt sig utskottet som bekant till Kungl.
Maj :ts förslag med en viss ändring, som jag här icke behöver tala om, beträffande
den första övergångsperioden. Beträffande åter den andra övergångsperioden,
den omfattande indragning av truppförband, som skulle ske under
hösten 1927, gjorde utskottet det uttalandet, att utskottet icke med hänsyn till
den föreliggande utredningen ansåg sig vara i tillfälle att bedöma, huruvida
det kunde vara erforderligt eller lämpligt att i fråga om den personal, som
bleve övertalig vid andra övergångsperiodens ikraftträdande, vidtaga en förskjutning
motsvarande den, som utskottet hade föreslagit beträffande den första
perioden. Detta utskottets uttalande kan efter min uppfattning knappast
tydas annorlunda än att utskottet var tveksamt i detta avseende. Utskottet kunde
ju rimligtvis inte ha uttalat sig såsom det gjorde, om en sådan tvekan icke
hade förelegat. _ Och att en tvekan var naturlig, framgår därav, att innan utskottet
avgav sitt betänkande, hade utskottet haft tillgänglig den utredning av
chefen för generalstaben, i vilken han yttrade sig beträffande inskrivnings- och
mobiliseringsväsendet och vari han uttalade, att de förhållanden, som därmed
sammanhängde, borde föranleda en längre övergångstid. Generalstabschefen
gjorde invändning mot att övergången skulle ske så hastigt och särskilt mot
att den andra övergångsperioden var förlagd till en så tidig tidpunkt. Han
framhöll vidare, att det svaghetstillstånd, som uppkomme, icke under några
omständigheter finge medföra sådana förhållanden, att hären icke i händelse av
krig kunde hastigt och noggrant utföra sin mobilisering och koncentrering. De
arbeten, vilka i det sammanhanget bleve erforderliga, vore enligt hans uppfattning
av den stora omfattning, att de icke kunde beräknas färdiga förrän tidigast
under åren 1928—1929. Utskottet hade sålunda, menar jag, ganska goda
skäl för den tvekan, utskottet gav uttryck åt. Och jag förmenar, att vi motionärer
i år likaledes haft goda skäl för vår tveksamhet. Denna vår tvekan har
blivit ytterligare bestyrkt av det yttrande, som generalstabschefen efter framställning
av statsutskottet avgivit den 1 maj i år, i vilket utlåtande det heter:
»Beträffande åter planläggningen och genomförandet av övergången till den
nya härordningen giver en nu verkställd beräkning vid handen att för arméfördelningsstaber^
och truppförband ävensom för vissa civila myndigheter, särskilt
järnvägsmyndigheterna, vid tiden för repetitionsövningarna hösten 1927 torde
komma att återstå omfattande arbeten för ifrågavarande ändamål, vilka arbeten
åtminstone på vissa händer kunna fullbordas först vid slutet av år 1928.»

Ang.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
m. rrv.
(Forte.)

Sr 88. 42

Torsdagen den 20 maj.

A”9- Kammarens ärade ledamöter torde av detta ha fullt klart för sig, att ett upav^JaT
Penbart svaghetstillstånd kommer att inträda under år 1928. Hären kan då
anstalter m. m. icke mobiliseras. För att nu förebygga detta borde således den andra över(Forts.
) gångsperioden uppskjutas och nuvarande mobiliseringsplaner bibehållas för de
övertaliga truppförbanden ytterligare ett år.

Nu har emellertid utskottet inte fäst avseende vid detta mycket farliga förhållande.
Utskottet har av herr försvarsministern under hand inhämtat en
upplysning, nämligen att han, departementschefen, icke anser åsyftade svårigheter
vara av den art, att den av statsmakterna förut beslutade indragningen
1927—1928 av övertaliga truppförband av denna anledning behöver uppskjutas.
Man tycker ju, att det är något torftigt detta utskottets utlåtande, jag
menar så till vida, att utskottet icke ånger några skäl. Herr försvarsministern
har icke heller givit några skäl. Åtminstone finnas icke några skäl här i utskottets
betänkande angivna. Kammaren skall sålunda godkänna utskottets
hemställan på grund av en motivering, att utskottet har inhämtat av försvarsministern,
att det ej föreligger någon fara i detta fall, men utan att vare sig
han eller utskottet talat om, varför en sådan fara icke kan anses föreligga.

Försvarsanstalternas omfattning är ju en sak för sig. En annan sak är
skapandet av förutsättningarna för stridskrafternas övergång från fredsfot till
krigsfot, d. v. s. beträffande krigsberedskapen. Av avgörande betydelse för
försvarsmedlens användbarhet är emellertid mobiliseringens planläggning liksom
krigsförberedelserna överhuvud taget. Mobiliseringen avser ju, att tillgången
av personal, av hästar, vapen, fordon m. m. skall utnyttjas och organiseras
i truppenheter, högre och lägre. Och därmed kommer jag över till den
viktiga frågan om det organisatoriska förberedelsearbetet. Sedan kadrerna
och de värnpliktigas antal blivit minskade, så följer därutav, att den indelning,
som hittills har gällt för de olika truppförbanden, likaså blir ändrad. Således
blir organisationen och indelningen en annan än förut. Vill man ha krigsberedskap,
så måste denna nya organisation vid varje tidpunkt vara klar.

Nu vill jag ytterligare erinra därom, att denna indelning, om vilken jag nyss
har talat, också beror på beväpningen och utrustningen, och att således även
av den anledningen nu befintliga organisationsplaner måste omarbetas. Materielanskaffning,
kulsprutegevär, artilleri, motorisering o. d. allt detta skall ju
enligt riksdagens beslut icke färdigställas på en gång. Enligt detta beslut är
anskaffningen av denna materiel fördelad på en tidsperiod av tio år. Det följer
därav tydligtvis, att vissa delar av hären bli försedda med den nya materielen
och utrustningen vid en tidpunkt, under det att andra delar av hären komma att
erhålla den vid en senare tidpunkt. Med andra ord, förseendet med denna nya
utrustning kommer att genomföras så att säga etappvis. En del av hären kan
således vid en tidpunkt vara organiserad på ett sätt och en annan del vara
organiserad på ett annat sätt. Men för allt detta måste ju planer vara uppgjorda
på förhand, om man nämligen överhuvud taget vill anse, att man skall
kunna tala om någon krigsberedskap vid varje särskilt tidsskede.

Sedan ha vi också ytterligare att tänka på förberedelserna för transportväsendet.
Dessa måste nämligen i grund omarbetas. Detta har sin orsak dels uti
den ändrade förläggningen och dels i den ändrade sammansättningen av truppförbanden.
Planerna för transporterna bli naturligtvis genom förläggningsorternas
förändring andra. Planerna för koncentreringen av trupperna under
olika eventualiteter under da; olika krigsfall, till vilka man har att taga hänsyn,
måste också finnas utarbetade på förhand. Och härmed, herr talman, kommer
jag till den viktiga frågan om den strategiska planläggningen.

Denna planläggning ligger ju hos den högsta krigsledningen, men verkningarna
av den sträcka sig hela vägen igenom från högre till lägre förband.
Innan den tidpunkt är inne, då den nya organisationen skall vara fullt genom -

Torsdagen den 20 maj.

43 Nr 38.

lord, muste alla arbeten, som äro förenade med denna planläggning, vara slutförda.
Brister det något i dessa förberedelser och ha lekt'' alla planer bragts
i överensstämmelse med den nya organisationen, bragts i överensstämmelse med
varandra, då försvåras mobiliseringen och krigsmaktens användbarhet minskas.
Ja, jag går så långt, att jag säger, att man måste befara, att en allmän desorganisation
vid krigets början kan inträffa. Så vitt man kan bedöma, är arbetet
med detta — varom jag nu talat — så omfattande, att man icke kan tänka
sig, att fullständiga planer i dessa olika avseenden kunna föreligga vid en sådan
tidpunkt, att man kan göra den sista indragningen hösten 1927. Och detta
mitt omdöme har ju blivit till full evidens bestyrkt av chefens för generalstaben
yttrande.

Jag skall emellertid, herr talman, be att få peka på eu annan sak, som även
den, ehuruväl icke av samma vikt som de nyss nämnda, bör bliva föremål för
hänsynstagande. Det är den, som rör det brådstörtade överförandet av så stor
personal, som nu står på aktiv stat, till övergångsstat. I den motion vi avgivit
står det angivet, att redan hösten 1926 skall ett antal av omkring 270 officerare,
370 underofficerare och 200 övriga, d. v. s. 840 personer, överföras till
övergångsstat. Det torde näppeligen kunna beräknas, att de ha blivit absorberade
av arbetsmarknaden för hösten 1927, d. v. s. ett år senare, då ett antal av
ytterligare omkring 460 officerare, 520 underofficerare och 800 övriga militära
befattningshavare måste lämna sin tjänst. Det är mellan 1.700 och 1,800 personer,
som då skola avgå. Jag menar, att man bör taga någon hänsyn även till
denna omständighet, som förvisso både kan vara av ganska stor betydelse för
de överförda och även utöva sina verkningar på arbetsmarknaden överhuvud
taget.

Det är ju ganska egendomligt, herr talman, att när vi tala om denna motion
■och detta ärende i riksdagen i dag, så sammanträder på en annan plats den
s. k. avrustningskommissionen för att överlägga om. vilka förberedande åtgärder
man skall kunna vidtaga för en allmän nedrustning. Man har ju icke hunnit
få några meddelanden om resultatet av deras överläggningar ännu, men så
mycket tror jag man kan säga, att det råder ganska stark splittring på området
i fråga, och att viljorna äro många, kanske lika många som de deltagande staterna.
Vad resultat denna nedrustningskommission kan komma till, skall jag
icke yttra något om. Min egen uppfattning är, att man knappast har att förvänta
något resultat av den. Detta sluter jag mig till dels av det arbetsprogram,
som är uppgjort, och dels, som jag nyss nämnde, av de många olika viljorna,
de olika önskemålen. Bakom det hela ligger nu ett uttalande av folkförbundet,
nämligen det, att säkerhet skall vara skapad, innan man går till
nedrustning. Det är litet egendomligt att se, att vi här i vårt land anse oss
kunna, i motsats till så gott som alla de andra, skrida till denna nedrustning,
innan den säkerhet, om vilken folkförbundet har talat, har blivit vunnen. Ty
någon tillfredsställande trygghet kunna vi ju minst av alla säga, att det f. n.
finnes. Det är liksom vi skulle kunna anse, att vi kunna gå i förväg på detta
område, liksom vi ansågo oss kunna gå i förväg, när det gällde införandet av
8-timmarsdagen, med resultat, som jag nyss nämnde, att i vår krigsberedskap
kommer att inträda ett svaghetstillstånd under ett tidsskede år 1928, som måste
anses vara synnerligen betänkligt. Motionärerna hade, som jag nyss nämnde,
även hemställt om en allsidig utredning rörande vårt behov av försvarsanstalter
ur strategisk synpunkt och med hänsyn till olika krigsfall. En dylik utredning
synes icke vara gjord. När jag i remissdebatten i fjol efterlyste denna
och framställde den direkta frågan till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet,
om en sådan var gjord, fick jag visserligen att börja med något
undvikande svar, men till sist blev svaret, att naturligtvis hade det icke gjorts
någon undersökning, om fyra arméfördelningar ur strategisk synpunkt äro

Ang.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
m. m.
(Förta.)

Nr 38. 44

Torsdagen den 20 maj.

Sverfes behov Nu menar jag naturligtvis, att en dylik utredning ovillkorligen

av ''försvars” hprde ha föregått varje förändring av försvarsväsendet, ty den är ju förutsättanstalter
m. m. ningen för det hela. Därpå måste man bygga alla anordningar av försvarsvä(Forts.
) sendet, och man kan säga, att det är att börja i galen ända, när man först gör
nedskrivningen och sedan efteråt gör utredning. Men likafullt menar jag, att,
om man har försummat att göra denna strategiska utredning, bör man i värja
fall göra den så fort som möjligt, ty på detta hänger ju i varje fall vårt bedömande
för framtiden, vad vi skola ha av försvarsanstalter.

Jag vill inflicka, att när jag talar om detta, anhåller jag, att ingen må komma
och förebrå mig och säga, att jag vill tillbaka till 1914 års försvarsordning,
ty det är icke min avsikt och icke heller avsikten hos någon av dem, som tillhöra
samma parti som jag.

Vad jag anfört beträffande hären gäller givetvis också beträffande sjöförsvaret.
Att det är likartade förhållanden, som råda på det området, det torde
vara obehövligt att närmare utveckla. Det svaghetstillstånd, som gör sig gällande
beträffande sjökrigsmaterielen, om vilket talats tidigare i dag. blir allt
betänkligare. Men då vi i denna motion icke ifrågasatt några åtgärder i det
avseendet, har detta uteslutande sin grund däri, att vi ansett skäl föreligga att
avvakta resultatet av den utredning, som nu pågår, utredningen rörande flottplan
och ersättningsbyggnader.

Jag ber, herr talman, att få ytterligare nämna ett ord om den passus i utskottets
hemställan, där utskottet talar om, att utskottet förväntar, att Kungi..
Maj:t för 1927 års riksdag skulle framlägga förslag i ämnet, om det skulle anses
behövligt. Mot detta utskottets uttalande kan man emellertid göra en mycket
allvarlig erinran, när man betänker, hur det överhuvud taget skall kunna,
vara möjligt eller skulle kunna vara möjligt att fatta ett beslut i den delen vid
1927 års riksdag. Redan i februari månad 1927 börjar inskrivningen av de
värnpliktiga, nämligen av dem, som under åren 1927 och 1928 skola fullgöra
sin tjänstgöring. Enligt 1925 års värnpliktslag beräknas emellertid, att 1927
skola inskrivas värnpliktiga allenast till regementen, vilka äro avsedda att enligt
1925 års beslut bibehållas. Men redan vid ingången av 1927 måste en
med hänsyn till den nya organisationen avpassad förändrad militär-administrativ
indelning träda i kraft, och i samband därmed måste en hel del för inskrivningarna
reglerande bestämmelser och andra förberedelser vidtagas. Skall
emellertid ett uppskov överhuvud taget komma till stånd med regementsindragningarna,
så måste givetvis dessa regementen även under 1927—1928 erhålla
värnpliktiga. Men det kan icke ske. därest inskrivningarna nästa år ske enligt
1925 års oförändrade lag. Ett beslut om ändring i denna måste då redan ske
vid denna riksdag, och det har statsutskottet icke för sin del velat förorda.
Man har ju, herr talman, ett försvar, för att man skall äga en trygghet i fall
av behov. Vi veta ju icke, vad som kan hända i framtiden. Därför förefaller
det mig mycket lättsinnigt att lämna en lucka öppen i tiden, er. lucka i krigsberedskapen
under viss tidsperiod. Att man gör det, kan jag för min del icke
förstå, och jag vågar använda ordet, att det är en ansvarslös ståndpunkt, som
regeringspartiet här intager. Jag fattar ännu mindre den borgerliga vänstern
i den vägen. Jag fäste mig vid ett yttrande av det frisinnade partiets ledare,
herr Ekman, för någon tid sedan. Det var framkommet med anledning av en
artikel i Stockholmstidningen. Han gjorde ett uttalande i anledning av densamma
i Svenska Morgonbladet. Han sade då. att därest nu de. som verkligen
äro inne i ärendet och i dessa detaljer, anse det fastslaget, att det oundgängliga
arbetet icke kan medhinnas på den utsatta tiden, så äga de ju möjlighet att
föra ärendet på tal i riksdagen på sådant sätt, att det kan bli belyst från olika
sidor. Under sådana förhållanden syntes det honom icke vara anledning för
andra, exempelvis för honom själv, att påyrka ändring i det fattade beslutet.

Torsdagen den 20 maj.

45 Nr 88.

Jag menar, att ärendet l)livil belyst genom generalstabschcfens uttalande så, Sveriges behov
att, herr Ekman och det frisinnade partiet bort kunna känna sig övertygade om,1 av fCiriivars_
att en verklig krigsberedskap ha vi icke under år 1928, om vi fullfölja genom- anstalterm. m.
förandet av den andra övergången, såsom riksdagen beslöt den i fjol, och uti (Forte.)
vilket beslut riksdagen i år uppenbarligen icke är sinnad att göra någon ändring.
Ty här är klart, att den andra övergången icke kan med bibehållen
trygghet beträffande materiel och krigsberedskap genomföras så tidigt, som i
fjol beslutats. Men likafullt, herr talman, vägrar man det ytterligare uppskov,
som är nödvändigt, och utan vilket uppskov för vårt folk ödesdigra händelser
kunna komma över oss.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr andre vice talmannen Nilsson, fröken Wellin,
herrar Nyländer, Järte, Holmdahl, Bernström, Christenson i Södertälje, Andrén,

Laurén, af Ekenstam, Pettersson i Bjälbo, Björkman, Anderson i Linköping,

Göranson, Magnusson i Tumhult, Olsson i Blädinge, Svensson i Betingetorp,

Olsson i Kalmar, Johansson i Krogstorp, Svedman, Jönsson i Boa, Holmgren,

Persson i Fritorp, Weibull, Fjellman, Månsson i Erlandsro, Henrikson, Uddenberg
i Varberg, Lithander, Pehrsson i Göteborg, Almquist, Olsson i Berg,

Gustafson i Kasenberg, Alströmer, Gustafsson i Ålvsered, Johansson i Väby,

Petersson i Lerbäcksbyn, Bengtsson i Kullen, Magnusson i Skövde, Anderson
i Storegården, Ros, Persson i Falla, Lorichs, Ernfors, Holmström i Gävle,

Rudén, Hedlund i Häste, Brännström, Lindmark, Nilsson i Antnäs och Hedström
.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr talman,

mina herrar! Jag konstaterar, att herr Lindman huvudsakligen uppehöll sig
vid vad man skulle kunna kalla det sekundära i sin motion, under det att det
första och väsentliga sköts mycket starkt i bakgrunden. Hela kravet på ett allmänt
uppskov med försvarsbeslutets genomförande fanns icke kvar i herr Lindmans
anförande, liksom det redan i går i första kammaren utlämnades i förhoppning
om att man kunde vinna samling på ett mindre långt gående yrkande.

Det har i motionen gjorts en allmän förebråelse mot dem, som äro ansvariga
för den s. k. vänsterlösningen, att det beslut, som fattades år 1925, icke grundats
på någon utredning av landets behov av stridskrafter. Herr Lindman upprepade
icke den anklagelsen, och det är alltså icke nödvändigt för mig att upprepa
de bevis jag anförde i första kammaren i går, då jag bevisade, att försvarsrevisionens
utredning har på alla områden varit av den art, att man måste
säga sig, att en allsidig utredning har ägt rum rörande behovet av försvarskrafter.

Herr Lindman inskränkte sig till den anmärkningen, att vid uppgörandet av
1925 års förslag har icke förelegat en sådan försvarsplan, som innefattar ett
konstruerande av vissa krigsfall och lägen, efter vilka man sedan bestämmer
stridskrafternas omfattning. En sådan försvarsplan framlades före år 1914 i
så måtto, att inom andra försvarsberedningen, som hade hand om utredningen av
behovet av stridskrafter, förelågo från generalstaben tre hemliga handlingar,
innehållande tänkta krigsfall och lägen. Och jag tror, att man kan saga, att
dessa uppgjorda krigsfall ha spelat den rollen, att 1914 års organisation väsentligen
anpassats för att kunna möta de krav, som representerades av dessa
tänkta fall.

Före beslutet om 1925 års försvarsorganisation ha icke förelegat motsvarande,
låt oss kalla dem strategiska, planer. Man har förfarit på ett annat sätt.
Försvarsrevisionen har verkställt utredning om vad vårt läge kunde kräva av

Nr 38. 46

Torsdagen den 20 maj.

S Al>^''h h försvarsanstalter och därefter har man anpassat sitt beslut, överlämnande åt
av försvars- stjerna, generalstaben, marinstaben och flygstaben, att senare uppgöra sina
anstalterm. m. för användandet av stridskrafterna. Man kan diskutera, om den ena eller

(Torts.) andra metoden har större berättigande, men om man från högerhåll kommer
och säger, att det är en fullkomligt omöjlig väg att gå att efteråt uppgöra dessa
strategiska^ planer, så kan jag endast svara, att sådana anmärkningar måste
återfalla på högerns eget förfarande i försvarsfrågan under de senare åren.
Inom försvarsrevisionen, där icke sådana planer hade utarbetats, fann högern
själv den verkställda utredningen tillräcklig som grund för att framställa positiva,
förslag. Och dessa förslag innefattade icke ett bibehållande av 1914 års
organisation utan inneburo i stället mycket väsentliga begränsningar i denna
organisation. När högerregeringen år 1924 framlade sin proposition om försvarsväsendets
ordnande, hade den ej heller till sitt förfogande några sådana
utarbetade planer rörande vissa krigsfall och lägen. Den Tryggerska regeringen
stödde sitt. förslag väsentligen på den utredning, som verkställts av försvarsrevisionen.
Den skulle möjligen kunna säga, att den i viss omfattningstödde
sig på utredningar före år 1914. Om den emellertid vill återfalla på
de planer för olika krigsfall, som varit uppgjorda före år 1914, så måste det
anses vara ett högst egendomligt förhållande, att man samtidigt reducerar
vår förmåga^ att mobilisera stridskrafterna till hälften av vad som var möjligt
enligt 1914 års organisation. Det Tryggerska förslaget år 1924 innebar nämligen
visserligen bibehållandet av 6 arméfördelningar men därjämte borttagandet
av möjligheten att vid sidan av dessa 6 arméfördelningar mobilisera även
6 reservfördelningar. De krigsfall, som krävde 12 fördelningar, kunde icke vara
utgångspunkten för det Tryggerska förslaget om 6 fördelningar. Man kan alltså
tryggt såga, att.högerns förslag år 1924 ej heller byggde på eu sådan utredning
om den strategiska användningen av stridskrafterna, som nu blivit högerns
oundgängliga krav, när det gäller ett försvarsförslag, framlagt från vänsterhåll.

I fråga om försvarsplanen har det under de senare åren förfarits från högerns
sida på samma.sätt som från vänsterns sida. Jag upprepar, att om det föreligger
någon skillnad i fråga om utredning och slutsatserna av utredningen, så
är det den, att man från högerhåll velat hävda, att 1914 års försvarsanstalter
alltjämt behövas, men ändå föreslagit en stark reduktion av dem, under det
att vi kommit till den allmänna uppfattningen, att en stark begränsning kan
göras och på den uppfattningen grundat vårt förslag.

När herr Lindman säger, att ingen vill komma tillbaka till 1914 års härordning,
. så antar jag, att han icke talar för en ledamot i första kammaren, som
samtidigt är generalstabsehef och som uttryckligen sagt, att vårt behov av försvarskrafter
icke kan fyllas med mindre än genom 1914 års organisation. Om
jag icke tar. fel, stod herr Petersson i Lerbäcksbyn i fjol och gav sm livliga
anslutning till denna ståndpunkt från generalstabschefens sida. Det är möjligt,
att herr Petersson i Lerbäcksbyn icke visste vad den ståndpunkten innebar,
men han gav dock sin anslutning till herr Hammarskjölds motion från
riksdagens talarstol. Detta har emellertid intet att betyda vid diskussionen
om förfarandet vid uppgörandet av försvarsorganisationen. De förebråelser beträffande
utredning, som högern velat framställa mot dem, som bära ansvaret
för försvarsfrågans lösning, träffa i lika hög grad högerns eget förfarande
under de senare åren.

. Jag upprepar, att man har vid uppgörandet av 1925 års förslag haft tillgång
till omfattande utredningar inom försvarsrevisionen rörande vårt lands behov
av försvarskrafter. Dessa utredningar ha bibringat oss en viss uppfattning om
detta behov; högern har en annan uppfattning. Men därmed äro vi inne på
den gamla tvisten, om vad den ena och den andra anser behövligt, en tvist som

Torsdagen den 20 maj.

47 Nr 38.

vi, hur ofta vi än upprepa debatterna därom, icke kunna komma ur, då ingen

kan på den punkten övertyga den andra. av försvara.

Jag skall därför icke längre taga upp tiden med dessa ting utan komma till anstalterm. m.
vad herr Lindman anser vara det väsentliga i sitt anförande, nämligen upp- (Pörte.)
skov med den andra övergångsperioden och de svårigheter, som skulle möta att i
den punkten fullfölja riksdagens beslut av år 1925. Herr Lindman yttrade
sig mycket bestämt och förklarade, att det fanns icke någon möjlighet utan
att äventyra vår möjlighet att mobilisera krigsberedskapen vid ett visst tillfälle,
att på det tänkta sättet genomföra den nya organisationen, och jag antar,
att de herrar, som instämt med herr Lindman, med sitt ord garantera, att
herr Lindmans tvärsäkra påstående är fullkomligt riktigt. Jag har en annan
uppfattning. Herr Lindman framhöll, att man från utskottets sida har avgivit
ett magert utlåtande, då man endast har åberopat försvarsministerns^ uppfattning.
Men, tilläde han, försvarsministern har icke heller presterat några skål
för sin uppfattning om möjligheten att i tid uppgöra nödiga mobiliseringshandlingar.
Här äro vi inne på ett område, där diskussionen blir bunden. Det finnes
vissa ting, som kunna upplysas, och andra, som icke kunna upplysas. Jag kan
dock säga till stöd för min uppfattning, att generalstabschefen jämte avdelningschefer
har inför ledamöter av regeringen framlagt en omfattande utredning
med preciserade tidsbestämningar rörande mobiliseringsarbetet. Av. den
redogörelse, som sålunda lämnats, ha jag och mina kolleger, som deltagit i beredningen,
fått den bestämda uppfattningen, att genom att inrikta arbetet
på det väsentliga och genom att taga i anspråk de arbetskrafter,
som kunna och måste ställas till förfogande, är det icke. omöjligt
att hava mobiliseringsplanerna klara så, att den andra övergångsperioden kan
genomföras i den ordning, som varit tänkt enligt 1925 års beslut. Jag kan
självklart icke inför kammaren upprepa de redogörelser, som lämnats inför regeringen.
Jag fördöljer icke, att generalstabschefen har den uppfattningen, att
svårigheter uppstå, men man bör bemärka, själva den formulering, som givits
i hans utlåtande åt hans ståndpunkt, och man bör också bemärka, att generalstabschefen
icke sagt med samma tvärsäkerhet som herr Lindman, att det^är
»omöjligt att åstadkomma dessa planer. Generalstabschefen har självklart mast
yttra sig med en viss försiktighet. Den beredning av ärendet jag haft har skett
under former, som gör, att jag vågar det påståendet, att det föreligger möjlihet
att medhinna färdigställandet av de nödvändiga mobiliseringshandlinga.rna.

Det är att bemärka, att i det arbete, som pågår i generalstaben, ingår icke
bara det arbete, som omorganisationen föranleder, utan också det arbete, som
föranledes av krigserfarenheterna. För min del har jag fått den uppfattningen,
att det är möjligt att göra en uppdelning av arbetet, som garanterar, att man
icke behöver löpa den risk, som herr Lindman talade om, att vi under viss tid
under år 1928 skulle befinna oss i ett svaghetstillstånd, då vi icke kunde mobilisera.
Jag tror icke, att herr Lindman, även om han hade tillfälle att gorå
det under hand och sålunda kunde utan tvekan yttra sig, skulle kunna bevisa,
att hans uppfattning är riktig. Herr Lindmans tal om ansvarslöshet förfaller
därmed, att det sakliga underlaget för hans anklagelse icke står sig..

Beträffande en annan punkt i herr Lindmans yttrande är det tydligen nödvändigt
att fastställa vad som är sagt. Herr Lindman resonerade sa, som om
indragning av regementen med nödvändighet enligt 1925 års beslut skulle ske
efter repetilionsövningarna år 1927. Han resonerade dessutom så, som om han
trodde, att statsutskottets ståndpunkt innebure, att man ville uppskjuta till år
1927 det slutliga ståndpunktstagandet i fråga om regementsindragningarna. Om
man läser statsutskottets utlåtande, skall man komma till fullkomlig klarhet
därom, att statsutskottet ingalunda har avsett att uppskjuta, avgörandet beträffande
truppförbandens indragning. Statsutskottet har, som jag läst dess ut -

Nr 38. 48

Torsdagen den 20 maj.

Sveriaes b hn ätande, mycket tydligt uttalat sig för att indragningen av truppförbanden bör
av försvars- s^e * ^.en ordning, som är tänkt efter 1925 års beslut. Den saken avgöres vid
anstalter m. m. bifall till statsutskottets förslag, den uppskjutes icke till år 1927. Vad däremot
(Forts.) statsutskottet har räknat med som en möjlighet att besluta om år 1927, det är,
huruvida man skall behålla i tjänst ytterligare någon tid en viss del av den
personal, som har fullmakt eller konstitutorial, d. v. s. officerare, underofficerare
och likställda, och om detta skulle kunna ge anledning till att förlänga den
tid, under vilken denna personal får full avlöning. Att år 1927 besluta om den
saken lian icke möta några större svårigheter.

Beträffande truppförbandsindragningen vill jag fästa uppmärksamheten på
att 1925 års beslut icke är så stelt, att det icke finnes möjlighet till anpassning
under viss tid. 1925 års beslut innebär på den punkten, att indragningen av
truppförbanden skall ske under budgetåret 1927—1928. Kungl. Maj:t har sålunda
här en möjlighet att anpassa tidpunkten för truppförbandsindragningen
på ett smidigt sätt till tidpunkten för planernas färdiggörande. Det är icke så,
herr Lindman, att man är bunden att vidtaga en handling på den tid, då den är
som mest olämplig. Det finnes möjlighet för Kungl. Maj:t att så förfara, att
man ytterligare undanröjer de farhågor, som herr Lindman så starkt gav uttryck
åt.

Jag upprepar utan tvekan efter de beredningar jag haft i detta ärende, att
ett bifall till statsutskottets förslag om fullföljandet av 1925 års beslut beträffande,
den andra övergångsperioden icke innebär de risker, som herr Lindman
utmålat.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman, mina herrar! Jag skall med

hänsyn till att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet delvis också
har granskat utskottets utlåtande och uttalanden endast säga några få ord.
Jag observerade, att den förste ärade talaren, herr Lindman, såvitt jag fattade
rätt, icke framställde något yrkande om bifall till vare sig reservationen
eller motionen. Det kan hända är signalen till samling på ungefär samma linje,
som, om jag fått riktiga meddelanden därom, skedde i första kammaren under
gårdagen, d. v. s. om bifall till yrkandet om uppskov på ett år med den
andra övergångsperioden, varmed man frånfallit kravet på en förnyad utred-*
ning. _Jag skall i fråga om kravet på förnyad utredning sålunda icke säga
någonting. Det är ju genom vad som inträffat understruket, att det är, sedan
fjolårets riksdag fattat sitt beslut på grund av fleråriga utredningar, för tidigt
att komma med ett sådant yrkande. Det är erkänt även av motionärerna.
På den punkten är sålunda utskottets ståndpunkt bara orubblig. Det är icke
möjligt att rubba, och erkännandet därav är värdefullt.

o I fråga om den andra delen, uppskovet med den andra övergångsperioden,
så har utskottet också ansett, att en förändring av fjolårets beslut nu knappast
kan anses vara motiverat. Motionärerna såväl som reservanterna ha anknutit
till ett uttalande i fjolårets betänkande och beslut, där det talas om
att utskottet icke varit i tillfälle att bedöma, om det kunde befinnas erforderligt
eller lämpligt att vidtaga en förskjutning i fråga om den personal, som
blivit övertalig vid den andra övergångsperiodens ikraftträdande. Jag vill
säga. att utskottmajoriteten tolkar för sin del det uttalandet så, att alldenstund
det står i omedelbart samband med förskjutningen i fråga om officerare
och underofficerare vid första övergången, torde man sakna fog för att vidga
detta uttalande, denna, som herr Lindman kallade det, tvekan, utöver den ram,
som angavs i jämkningarna i fråga om den första övergångsperioden, där det
gällde officerare och underofficerare. Detta har understrukits av statsrådet,
och jag tror, att med denna förenade uppfattning kan detta anses givet och
klart.

Torsdagen den 20 maj.

40 Nr !W.

Så uttalade herr Lindman positivt, att hären kan icke mobilisera 1928.
Även beträffande detta har herr statsrådet givit ett svar. Jag kan emellertid
fullständiga detta svar med att säga, att faror på den punkten knappast,
enligt herr statsrådets uppfattning, synas ha blivit bekräftade inför utskottet.
Det är så, att vi haft generalstabschefen såsom .suppleant i statsutskottets första
avdelning, där han deltagit i behandlingen av detta ärende på varje punkt.
Och han har såsom svar på direkta frågor av oss givit alldeles samma intryck
som här meddelats av herr statsrådet. Vi fingo det intrycket, att det var en
fråga om arbetsprestation och icke fråga om en möjlighet. Och det är med
utgångspunkt just från den uppfattningen, som utskottet sagt, att det bör beredas
möjlighet för Kungl. Maj :t att till nästa år föreslå en utredning i fråga
om officerarnas och underofficerarnas avgång i den man, det kan behövas med
hänsyn till mobiliseringens uppgörande. Det är så, man skall se den saken.

Jag anser sålunda, mina herrar, att det utlåtande, som utskottet här framlagt,
icke allenast är i överensstämmelse med fjolårets beslut i försvarsfrågan
utan det är därtill med hänsyn till de förslag, som väckts i motionerna, mycket
starkt och sakligt grundat. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Löfgren i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag åhörde med

mycket stort intresse det anförande, som nyss här hölls av herr Lindman. Det
var betecknande, att det, som länge varit ett huvudnummer, nämligen kravet
på en allmän försvarsrevision, nu har ställts i skuggan för ett yrkande på uppskov
med verkställandet av den beslutade försvarsrevisionen. Det ligger däri
en moderering i synpunkterna, som man inför den snart stundande landsTingsmannavalrörelsen
kan vara så mycket mera tacksam för, som den riktning,
som herr Lindman företräder, fick en så stark anslutning genom ett demonstrativt
bifall i form av instämmanden från högerpartiets medlemmar.

Det var emellertid ett annat drag av moderation och modernitet i herr Lindmans
anförande, som jag för min del icke kan underlåta att understryka. Det
var nämligen, att i den mån han ännu rörde sig med spörsmålet om en revision
av vårt försvarsväsen han ställde den frågan i anknytning till det på det
internationella området pågående arbetet för att få en mera allmän reglering
av försvarets krav efter varje lands olika behov och läge. Det är en synpunkt,
som är stadgad hos oss på vänstersidan. Jag är glad, att den av herr Lindman
konstaterats icke blott såsom ett faktum utan som ett faktum, som man
har att taga hänsyn till i svensk politik. Jag vill säga, att likaväl som man
kan hoppas, att de konservativa partierna vilja vara med om en eventuellt ytterligare
begränsning eller stabilisering av våra nuvarande försvarsanstalter,
därest utvecklingen och den internationella utredningen går i den riktningen,
likaväl skola partierna till vänster — och jag tänker särskilt på det parti, som
för närvarande representerar makten — vara med om att taga skäl för det
svenska försvarets stärkande, därest den internationella utredningen och det
utrikespolitiska läget, peka på nödvändigheten därav.

Hör att nu komma över till den fråga, som också jag närmast ville beröra,
nämligen yrkandet om uppskov med verkställande av övergången till den nya
härordningen under andra perioden, vill jag erinra om att detta yrkande, såsom
det i motionen och reservationen till utlåtandet nr 127 formulerats, är att
betrakta som en naturlig konsekvens av yrkandet på en allmän försvarsutredning.
Ty det är givet eller åtminstone helt naturligt, att om en allmän försvarsutredning
nu skulle igångsättas, skulle därav följa ett uppskjutande både
av påbörjandet och slutförandet inom bestämd tid av den beslutade härordningen,
tills den utredningen blivit färdig. Emellertid även om man i likhet
med mig resignerar inför det av förra riksdagen fattade försvarsbeslutet, även

Andra hammarens protolcoll 1926. Nr 38.

Aruj.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
m. m.

(Fort*.)

Nr 38. 50

Torsdagen den 20 maj.

Ang.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
m. m.
(Forts.)

om jag tror, att en allmännare försvarsrevision nu bleve både resultatlös och
olämplig, i det att den snarast skulle vålla oro, oreda och osäkerhet och därmed
minska, försvarsintresset och verka till skada för försvaret, kan jag dock
icke låta bli att hysa tvekan, för att använda ett milt ord, inför det oryggliga
beslut, som uttalades av försvarsministern, att icke på förhand vara med om
den allra minsta rubbning i det tidigare fattade beslutet om den tid, inom vilken
de åtgärder, som skola verkställas under andra perioden, skulle utföras.
Ty, såsom herr Lindman anförde, har redan 1925 års utskott’ ställt sig tveksamt
och tvivlande, huruvida i själva verket de åtgärder, som förutsattes äga
rum under andra perioden, skulle hinna verkställas. Årets utskott har på den
särskilda punkten också hyst samma tvekan, när det gäller personalens överförande
till övergångsstat, men har tröstat sig med att det blir tid för Kungl.
Maj:t att för 1927 års riksdag framlägga av omständigheterna motiverat förslag.

Slutligen har också generalstabschefen avgivit ett yttrande. Han har visserligen
kanske icke uttryckt sig så bestämt, som herr Lindman gjort gällande,
men icke^ heller så pass vagt, som försvarsministern förmenade. Jag har
åtminstone fått det bestämda intrycket, att generalstabschefen för sin del anser
det synnerligen osäkert, huruvida den nya härordningen skall kunna genomföras
under den först avsedda tiden, utan att det medför faror och svårigheter
för en eventuell mobilisering och dessutom också stora svårigheter
med hänsyn till personalens placering. Nu är jag icke nog expert — och jag tror,
att få av oss äro det, om ens någon •— för att göra mig till skiljedomare mellan
herr försvarsministern och herr generalstabschefen. Men jag får lov att
saga, att likaväl som vi i riksdagen vilja förbehålla oss och regeringen det politiska
avgörandet och bestämma, huru en försvarsordning skall vara beskaffad
och att den skall verkställas, kan det icke hjälpas, att menige man måste
sätta tilltro till den högsta militära auktoriteten, när det gäller åtgärder av
rent militärteknisk natur på ett område, där han måste anses representera den
högsta sakkunskapen och auktoriteten. Nej, jag gör mig sålunda icke till någon
skiljedomare mellan herr försvarsministern och herr generalstabschefen.
Men jag frågar mig, om det icke för oss, som verkligen känna oss osäkra och
som icke vilja taga risker, som det är möjligt att undvika, funnes något sätt
att, utan att uttala någon misstro till regeringens vilja att tillse landets säkerhet,
ge vissa direktiv till regeringen, som möjliggöra att, därest omständigheterna
så kräva, inom en bestämd tid, men en smula långsammare än förut
tänkts, genomföra de åtgärder, vilka falla under andra perioden. Då har jag
i likhet med den liberala förslagsställaren i första kammaren tänkt mig de''n
utvägen, att utan att rubba grunderna, för försvarsrevisionen och utan att
uppskjuta påbörjandet av de åtgärder, som tänkas fullgjorda under andra perioden^
ge en fullmakt, bemyndiga regeringen att dröja med slutförandet av
dessa åtgärder intill 1928 års utgång, alltså med utsättande alltjämt av en bestämd
tid, när verket skall vara fullbordat. Varför vi just tagit tidpunkten
1928. beror bland annat därpå, att man därmed beviljat det rådrum reservanterna
själva tyckas anse vara tillräckligt. Och jag frågar: Varför skulle vi
icke alla kunna vara med därom? Det begäres icke annat än ett vidgat förtroende
för regeringen från dess parti, en fullmakt vidsträcktare än den som
tidigare givits, och från oss andra, som icke tillhöra regeringspartiet, inlägges
i ett sådant beslut en tilltro till att regeringen, därest omständigheterna göra
det nödvändigt, verkligen skall begagna sig av den av riksdagen lämnade fullmakten.

Jag vill hoppas, att denna fråga icke fattas såsom något sådant spörsmål,
att man icke oberoende av olika partiståndpunkter kan ansluta sig till ett dylikt
yrkande. Man har talat sa mycket om behovet av avspänning i försvars -

Torsdagen den 20 maj.

Öl Nr 38.

frågan, och jag tror, att ett beslut i denna riktning skulle lugna den uppriktiga
oro, som verkligen finns i vida kretsar och måhända är berättigad, skulle
gagna både försvarets sak och förhållandet mellan de olika partierna.

Jag yrkar därför att med slutförandet av 1925 års riksdags beslut om den
under andra perioden avsedda övergången till den nya härordningen må tillsvidare,
dock högst intill 1928 års utgång, anstå.

Herr Anderson i Linköping: Herr talman! Här man läser detta utlåtande
från statsutskottet, där utskottet med endast ett par raders motivering avvisar
yrkandet på uppskov med övergången till den nya härordningen, så är det helt
naturligt, att man får i minnet en del uttalanden, som gjordes här i kamrarna
för jämnt ett år sedan under de långvariga debatter, som föregingo antagandet
av den nya försvarsordningen. De farhågor, som då uttalades för det förestående
beslutets verkningar på vårt lands försvarskraft. ha verkligen redan
gått i uppfyllelse i större utsträckning än vad mången då tänkte sig. Ja, försvarets
rasering går i visst avseende fortare än vad beslutets upphovsmän själva
kanske ha tänkt sig. Jag syftar härvid på de moraliska verkningarna av
beslutet. Jag syftar på dess återverkningar på andan inom armén. Det är
ett faktum, som man icke kan bortse ifrån, att en anda av hopplöshet och missmod
griper omkring sig inom försvarsväsendet. Man kan icke begära, att befälet,
officerare och underofficerare, skall kunna arbeta, som om ingenting hade
hänt, när en stor del har hotet om tvångsindragning hängande över huvudet,
och när de se, hur försvarets rasering fortgår utan att några tecken kunna
skönjas till en sådan nydaning av försvaret, som skulle kunna ge en förnuftig
mening åt den organisation, som vi fått genom fjolårets beslut.

Det fanns visserligen en hel del, som i fjol under debatterna yttrade, och det
har ju sedan upprepats under pressdiskussionen, att vad som i fjol skedde var
ingen försvarsrasering. Det var endast en av ekonomiska skäl betingad nedskärning
av försvaret, varigenom vägar skulle öppnas för en nyorganisation,
för en modern ny försvarsordning, avpassad efter våra behov och efter våra
ekonomiska möjligheter. Jag tror icke, att någon i denna stund kan säga, att
denna, fromma förtröstan gått i uppfyllelse. Det är alltför många tecken, som
peka i motsatt riktning. Det intrycket blir i stället starkare för varje dag,
som går, att det är ett synnerligen dyrt försvar, som vi fått genom fjolårets beslut.
Det är dyrt, därför att det ger så ringa valuta för de kostnader, som
landet nedlägger på det. Jag tror också, att den känslan blir mer och mer allmän,
^att det icke var en nyorganisation, icke en reformering av försvaret, som
man åsyftade, utan det var faktiskt försvarets desorganisation.

När man erinrar sig yttranden, som fälldes under fjolårets debatter, är det
framför allt ett par uttalanden, som gjordes från statsrådsbänken, som det kan
vara värt att erinra om i detta sammanhang. Dessa uttalanden hade till en
viss grad karaktären av löften, och det kan ju vara lämpligt att taga fram
dessa nu och ställa den frågan, om och i vilken mån dessa löften och förbindelser
ha infriats.

Försvarsministern yttrade i andra kammaren redan under remissdebatten
den 4 mars bland annat följande: »Försvarsorganisationen skall få den extra
styrka, som ligger i. en förankring hos folket.» Statsministern upprepade i debatten
den 23 maj i andra kammaren detta löfte i en ännu mera förbindande
form, då han yttrade: »Då försvarsväsendet ordnas in i det demokratiska samhället
till att bli i anda och sanning dess tjänare, vinner samtidigt också försvarstanken
ett allt större rum i demokratiens hjärta. Den känner sig på ett
helt annat sätt än förr bära ansvaret för hela nationens öde och trygghet, och
den blir mera vaksam och varsam både i fråga om bevarandet av reella maktmedel
och bevarandet av trygghetskänslan inom nationen.»

Amj.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
ra. ra.
(Korta.)

Nr 38. 52

Torsdagen den 20 maj.

And- Man måste ge herr statsministern det erkännandet, att detta är en utomor aTförsvars-V

dåligt bestickande formulering av ett av de motiv, som anfördes för fjolårets
anstalter m. m. beslut. Ett år har nu gått och man frågar sig, vad regeringen har gjort för att
(Forts.) vad på den ankommer infria dessa löften, och vad dess parti har gjort, och vad
det frisinnade partiet har gjort, som ju också var medansvarigt för fjolårets
beslut. En tillfällighet har velat, att vi just i dag och i går behandlat en del
ärenden, vilkas avgörande på sitt sätt kan utgöra ett bidrag till svaret på dessa
frågor, om och i vilken mån fjolårets löften om försvarets förankring hos folket
ha infriats. Jag erinrar om de anmärkningar, som riktats mot justitieministern
för hans underlåtenhet att beivra försvarsfientlig propaganda. Jag frågar
mig: Kan den åtgärden från regeringens sida sägas vittna om vaksamhet
och varsamhet i fråga om bevarandet av våra reella maktmedel? År det icke
i stället så, att genom denna passiva hållning arbetar man de krafter i händerna,
som målmedvetet sträva att undergräva själva försvarets existens, att bryta
ned demokratiens försvarsordning?

Jag erinrar om en annan episod: regeringspartiets och en del av det frisinnade
partiets avvisande hållning till anslaget till det frivilliga skytteväsendet.
Nu är det ju så, att det socialdemokratiska partiet har fått sin vilja igenom, åtminstone
i det stora hela, när det gällt att bestämma riktlinjerna för försvarsväsendets
ordnande. Är det då för mycket begärt, att detta parti frångår sitt
dogmatiska motstånd mot det frivilliga skytteväsendet, detta verkligt demokratiska
led i ett lands försvarsväsende? Om det verkligen är avsikten, att försvarstanken
skall få ett allt större rum i demokratiens hjärta, då vore det helt
naturligt, att det parti, som syftar därhän, inriktar sitt intresse på att stödja
sådana rörelser som den frivilliga skytterörelsen och den frivilliga landstormsrörelsen.
Det är vägar, som verkligen föra till detta mål, att bereda försvarstanken
ett allt större rum i demokratiens hjärta. Men det socialdemokratiska
partiets ställning till skytterörelsen är densamma i år som i fjol.

Jag skulle kunna ta ytterligare ett par punkter från behandlingen av fjärde
huvudtiteln och komma till samma resultat: Regeringspartiets ställning till

försvaret är oförändrad. Den är densamma som i fjol. Jag skulle även kunna
erinra om ett föregående beslut vid denna riksdag, då det gällde motionen om
anslag till reparation av Oscar II :s pannor, ett förslag.som åsyftade att möjliggöra,
att detta fartyg intog sin plats i kustflottan. Även här mötte samma
motstånd, samma brist på förståelse för ett berättigat försvarskrav. Slutligen
ha vi just inför det betänkande, som nu behandlas, anledning att ställa den frågan:_
Har känslan av ansvar för försvaret verkligen fördjupats, sedan demokratiens
försvarsordning kom till?

Vad som begäres i den punkt av utskottsutlåtande! som jag syftade på i inledningsorden
till mitt anförande, är ju i själva verket endast, att man skall
vid övergången till den nya försvarsordningen gå fram så varsamt, att icke
krigsberedskapen äventyras. Nu säger utskottet, och det har ytterligare understrukits
av herr försvarsministern i hans anförande nyss här i kammaren,
att de skäl för ett uppskov, som motionärerna ha anfört, hålla icke streck inför
de erfarenheter, som han har fått under sitt arbete med den nya försvarsordningens
genomförande. Han säger, att det låter sig tekniskt göra att genomföra
beslutet. Ja, den saken tror jag icke man behöver draga i tvivelsmål.
Det later sig tekniskt gorå, men hur går det under tiden med krigsberedskapen?
På den punkten har icke herr försvarsministern lämnat något klart och övertygande
besked. Jag måste gentemot vad han här yttrade i tämligen allmänna
och till intet förbindande ordalag ställa vad generalstabschefen i går enligt tidningsreferaten
yttrade i första kammaren: Beträffande personalen förklarade
generalstabschefen uppskov lämpligt, men med hänsyn till mobiliseringsbehovet
uppskov erforderligt. Jag instämmer med den föregående ärade talaren,

Torsdagen den 20 maj.

53 Nr !J8.

herr Löfgren i Stockholm, att man utan att försöka någon värdesättning mellan
försvarsministern och generalstabschefen dock måste tillmäta den högsta
militära auktoritetens uttalande den allra största betydelse.

Ja, herr talman, inför sådana faktiska yttringar av demokratiens försvarsintresse,
som jag här tillåtit mig peka på, måste man nog göra sig den frågan,
om det icke är så, att de, som bära ansvaret för 1925 års reform, icke alltid tillräckligt
beaktat, vad de äro skyldiga med hänsyn till »bevarandet» — jag
citerar åter herr statsministerns ord — »av reella maktmedel och trygghetskänslan
inom nationen».

Det yttrades av en annan talare under debatten i fjol, att intet försvar är
värt folkets förtroende, som icke är effektivt. I de orden vill jag sammanfatta
— jag är övertygad om att jag därvid också kan tala å många partikamraters
vägnar — min ståndpunkt till försvarsfrågan i detta nu. Vi vilja ha ett försvar,
som är effektivt. Vi kunna icke finna oss i att se, hur försvaret även i
den starkt inskränkta form, det har fått genom 1925 års försvarsordning, nedbrytes
genom desorganisatoriska åtgärder utifrån och samtidigt en fortgående
upplösning inifrån, som icke hejdas av några åtgärder från de ansvariga myndigheternas
sida.

Min avsikt var, herr talman, att yrka bifall till den reservation, som har
fogats till detta betänkande av herr Widell m. fl., men då herr Löfgren i Stockholm
nyss framställde ett yrkande, som är avsett att samla ett större antal av''
kammarens ledamöter, ber jag att få ansluta mig till detta. • Jag ber dock samtidigt
att få säga, att jag icke kan underskriva hela den motivering, som han
gav för detta yrkande.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till herr Löfgrens i Stockholm jakande.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Det gagnar väl ingenting
att i dag rulla upp en försvarsdebatt, när vi haft sådana ideligen under de
gångna åren. Jag har också begärt ordet allenast för att försäkra kammaren
om att det frisinnade partiet icke har ändrat den ståndpunkt, det intog till försvarsfrågan
förlidet år. Partiet medverkade till att 1925 års försvarsorganisation
blev genomförd, och vi ha icke något skäl att ångra vad vi därvidlag ha
gjort. De frisinnade komma också att medverka, till att få denna försvarsorganisation
genomförd. Den föregicks ju av en noggrann utredning. Det
är väl då tämligen meningslöst att nu begära en ny utredning, även om denna
utredning skulle ske i något större omfattning än den, som föregick försvarsorganisationens
genomförande. Något uppskov kan jag således icke vara med
om annat än i den mån, som antydes i utskottets betänkande.

Det förefaller egendomligt, att generalstaben behöver någon längre tid för
att utarbeta en ny försvarsplan. Med de hastiga förändringar, som ske på
krigsväsendets område under våra dagar, förmodar jag, att försvarsplanerna
måste ändras rätt ofta. Åtminstone borde väl de åtta år, som ha gått sedan
förlidet krig, ha varit tillräckliga för att vår generalstab skall inse, att vårt
försvarsväsen måste läggas om på ett helt annat sätt än det varit ordnat förut.
Om generalstaben behöver ett större antal krafter för att genomföra en ny mobiliseringsplan,
nåväl, då förmodar jag, att herr statsrådet kan ställa dessa
till generalstabens förfogande genom att uppskjuta, såsom utskottet har framhållit,
personalens övergång på övergångsstat.

Jag ber, medan jag har ordet, också att få opponera mig mot detta ständiga
tal om att 1925 års försvarsorganisation var en nedrustning. Nej, det var en
modernisering av försvaret och ingenting annat. Yi hade ett gammalt försvar,
som enligt utländska fackmäns åsikter var ett föråldrat försvar, och tydligt

Antj.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
in. in.
(Forts.)

Nr 38, 54

Torsdagen den 20 maj.

Sverres behov J.rj ^ lla varfit fö*åldrat> när det grundlagts långt före kriget och

av föravars- således långt före de erfarenheter, sona vunnos i kriget. Motionärerna framanstatter
m. m. kalla själva, att man bör av de ekonomiska möjligheter, som stå oss till buds
(Torts.) söka gorå försvaret så effektivt som möjligt. Ja, det gör man därigenom att
man bortskar de delar av försvaret, som äro gagnlösa, och söker inrikta sig på
aet mera moderna försvaret, som är av mera effektiv natur.

Jag skall icke längre uppehålla debatten utan ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Svedman: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet i anledning
ay ett anförande, som herr Engberg hade i denna kammare, då den nu behandlade
motionen remitterades till statsutskottet, och vad som då inträffade.
V ld samma tillfälle höll herr Engberg ett kort men temperamentsfullt anförande,
. vari han fastslog, att högern icke märkt, att Locarnoandan gjort sitt
intåg i världen, och han slutade med att säga: »Det gives, herr talman, farser,
som icke borde tillåtas.» Högerpartiernas försvarsmotion skulle alltså'' vara
en vrång- och gyckelbild av den verklighet, över vilken Locarnoandan börjat
gjuta sitt försomngsfulla skimmer. Några veckor senare eller under interpeliationsdebatten
om Geneve den 24 mars uppträdde åter herr Engberg, dock
denna gång med ett mera dämpat patos, vilket ju icke var att undra över, då
ju lorhandiingarna i Geneve icke erbjödo något uppbyggligare skådespel, men
dock ett skadespel, som, även om det icke kan benämnas fars utan snarare
tragedi, man icke hade trott vara tillåtet, sedan Locarnoandan börjat sprida
s,u ljus över vår världsdel. Men själve hans excellens utrikesministern hade
julkort förut konstatera^att den omständigheten att »förbundsförsamlingen
maste upplösas utan att fa besluta om Tysklands inträde betyder en allvarlig
motgång för förbundet och utgör ett beklämmande bevis på nationella särintressens
och falska prestigesynpunkters styrka». Inför trycket av dessa särlntr.
essen och falska prestigesynpunkter förklarade sig Sverige som bekant
villigt att låta sin stämma, som dock var rättfärdighetens, tystna, ett »offer»
som blivit prisat, ehuru det gjordes, innan garanti vunnits för att ändamålet
med detsamma skulle ernås, och utan avgörande hänsyn till den rätt och rättfärdighet,
som därmed förlorade sitt språkrör.

Nationernas förbund har ju till uppgift att skapa samförstånd mellan folken,
att förhindra krigen och lägga grundval för en varaktig fred. Jag medger
gärna, att Locarnoandan ingav en viss förhoppning, men denna varade tyvärr
icke länge, och någon »anda», som hos folken söker ingjuta misstroende
mot makten, när det galle tillvaratagandet av nationella särintressen och falska
prestigesynpunkter, kan man dessvärre ännu icke skönja.

Yad är det då som framkallat krigen i vår tid? Jo, det är just nationella
särintressen och falska prestigesynpunkter. Det är folkens egoism och lidelscr.
Först när cn auktoritet tillskapats, som kan betvinga dem, är en grundval
för den varaktiga freden funnen. Med andra ord det gäller att förhindra,
att ett folk, som anser ett sitt livsintresse hotat, tillgriper sin sista resurs, våldet.
Det är våldet, vapenmakten, som är den sista utvägen, som står människorna
till buds; utöver den finns ingenting. Därmed är den mänskliga förmågan
uttömd. >■

la Ludvig XI^ :s kanoner fanns en inskription: Ultima ratin regula, d. v. s.
bär ar kungens sista.resurs. När alla förhandlingar brustit och de sista diplomatiska
noterna utväxlats, då äro vapnen ultima ratio nu likaväl som på
Ludvig XIV:s. Alexander den stores. Cromwells och Napoleons tid. för att
icxe tala om filistéernas och saducéernas. Nu är kungarnas roll en annan än
under Ludvig XIV, men. folken ha icke visat sig mindre beredda att, då det
verkligen gällt vitala särintressen, tillgripa sitt ultima ratio.

Torsdagen den 20 maj.

55 Nr 88.

Om vi se, låt oss säga, trettio år tillbaka i tiden, så har vart enda år av dessa Ang.^
uppfyllts av krig, från boerkriget, spansk-amerikanska kriget, rysk-japanska a™fframrs.V
kriget, Italiens krig i Tripolis, två Balkankrig, och så världskriget, och i den anstalter m. m.
dag som är krigas det friskt i Marocko och Kina, även om det för ögonblicket (Forts.)
icke höres någonting från Mindre Asien. I Europa vapenövas för närvarande
två miljoner man mera än i januari 1914.

Vi ha lyckats åstadkomma ett rättssamhälle, där nävrätten avskaffats och
individerna hållas i styr av ordningsmakt och domstolar, men vi ha icke lyckats
skapa en motsvarande auktoritet för nationer och folk. Först när detta
är gjort, ha pacifismens anhängare det logiska förnuftets rätt för sina anspråk
och framställningar. Under intrycken av världskrigets elände och ohyggliga
följder har man sökt skapa denna auktoritet i Nationernas förbund, men att
man hittills lyckats därmed, vågar väl icke ens den mest fanatiskt troende påstå.

Intet land i världen har så som Sverige gjorde i fjol frivilligt nedskurit sina
försvarsmedel. Ett avrustningsförslag i Danmark har tillsvidare icke kunnat
genomföras, och de små ansatser till en nedsättning i vapenövningstiden, som
under statsfinansernas starka tryck gjorts i ett par länder, kunna nästan betraktas
som undantag, vilka bekräfta regeln.

Skall fjolårets beslut i försvarsfrågan nu orubbat fullföljas, visar det sig,
att enligt de militära auktoriteterna vådorna bli vida större än detta besluts
närmaste upphovsmän och ansvarige med säkerhet tänkt sig. Även om folkens
materiella fattigdom och de ännu färska intrycken av världskriget för ögonblicket
äro återhållande krafter gent emot större krig, så vet ingen vad som
kan i en närmare eller fjärmare framtid inträffa. Tiden rullar ju så fort, och
vi måste vara beredda på det oförutsedda. Vårt försvarsväsen måste vara avpassat
för sitt ändamål och sin uppgift. Om så icke är och blir förhållandet,
därest fjolårets beslut skall gå i fullbordan, varför icke medan tid är rätta
detta?

Jag vågar hysa den förhoppningen, att det inom denna kammares största
parti liksom inom det parti, som tillika med detta är ansvarigt för 1925 års
beslut i försvarsfrågan, icke skall finnas män, som låta ett avgörande i denna
fråga bestämmas vare sig av särintressen eller falska prestigesynpunkter. I
den förhoppningen ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr Löfgrens i
Stockholm hemställan.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Jag skall anhålla att endast få

säga några ord rörande ett av de förhållanden, som anförts som skäl för ett uppskov
med den andra indragningsperioden. Det har framhållits, att det icke kan
bli möjligt att på den mellanliggande tiden utarbeta mobiliseringsplaner i detalj.
Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet redogjorde nyss för
hurusom chefen för generalstaben och dennes avdelningschefer inför herr statsrådet
hade förklarat, att det vore så gott som omöjligt att hinna utarbeta dessa
planer. Herr försvarsministern tilläde emellertid, att han och hans kolleger sedan
hade närmare övervägt saken och därvid kommit till det resultatet, att det
icke vore omöjligt. Ja, vem skall man nu tro? Vad skall riksdagen fästa större
avseende vid, de ansvariga sakkunnigas uttalanden eller herr försvarsministerns
ljusa tro? Jag kan inte tänka mig att det valet skall vara svårt.

För övrigt vill jag säga, att det inte är nog för oss att i denna landets livsfråga
få veta att det inte är omöjligt; vi måste veta att det är möjligt.

Herr försvarsministern sade vidare, att genom att i generalstaben inrikta
arbetet beträffande mobiliseringsplanerna på det väsentliga, skulle det hela
nog kunna ordnas. Ja det är ganska lätt att säga så! Herr Lindman redogjorde
i sitt anförande för de stora konturerna av planläggningsarbetet för mobiliseringsändamål,
och han påpekade därvid särskilt några detaljer. Det måste

Nr 38. 56

Torsdagen den 20 maj.

Sverige» behov a'' ^innas strategiska planer, organisationsplaner och transport ar

försvars- P atLr‘ .

anstalter m.m. tJet ar, mina damer och herrar, inte så lätt att sätta i gång en mobilisering,,

(Forts.) tJet är inte bara att ringa i kyrkklockorna och vänta, att de värnpliktiga skola"
infinna sig vid sina regementen för att utrustas och tåga ut och kriga. Så lätt
ar det långt ifrån inte. Fullständiga planer måste vara uppgjorda och dessa
måste vara i detalj utarbetade. Varje hjul, varje kugge i det stora mobiliseringsmaskinenet
måste vara i fullt användbart skick. Det är inte — som herr
statsrådet tycktes förmena — nog med det väsentliga. Det måste vara så att
afla order, alla instruktioner och alla tidtabeller måste vara i detalj på förhand
uppgjorda, tryckta eller skrivna, flertalet så, att det vid mobilisering endast
är att sätta dit ett datum. Först när det är så ordnat kunna vi i vårt land tala
om krig sberedskap. Nu äro ju dessa saker hemliga, och det är därför mycket
svart att utförligare tala om dem. Jag önskade bara, att kammarens ledamöter
skulle få se mobiliseringshandlingarna i ett så anspråklöst truppförband
som ett kompani för att få en uppfattning om vad det hela i verkligheten omspänner.

. Y1 b?rcY väl alla vara överens därom, att den försvarsorganisation, som vi ha
1 vart land när ögonblicket är inne, då den skall tagas i anspråk, också skall
vara tillit klar, sa att vi kunna lita till den. Vi måste vänta med att förändra
organisationen till dess att de för den nya organisationen gällande planerna äro
fullt klara.

Och för övrigt! När nu nedrustningsvännerna ha kommit så långt, att de
lätt ett nedrustmngsbeslut igenom, tycker jag, att de inte borde vara så förfärligt
heta pa gröten. De borde kunna lugna sig ett eller annat år, tills det
verkligen föreligger utarbetade planer för organisationens användning.
i jGrii -löfgren i Stockholm talade något om, att högern med tanke på de stimdande
landstingsvalen gjort ett nummer av detta. Får man månne därav draga
den slutsatsen, att herr Löfgren har på känn, att det i landet finns en stämning,
som inte är nöjd med vänsterns nedrustningsiver, en stämning, som de
lörsvarsvänliga partierna i vårt land skulle kunna göra sig till godo vid landstingsvalen? Det

har i dag inte mycket talats om förhållandena ute i Europa — endast
den siste ärade talaren var något litet inne därpå. Jag hoppas, att jag inte nu
skaI1, uPPväcka eu diskussion om det militärpolitiska läget, när jag endast ber
att fa läsa upp några få rader: »Avrustningskonferensen torde komma att lämna
ett negativt resultat, ehuru staterna ännu digna under militärväsendets tunga
börda och världskrigets vansinniga skuldsättning. Nationernas förbund kan
icke mina folkens förhoppningar om fred och trygghet. Inför den gamla
diplomatiens Tankspel om makten i rådet skakar folkförbundet i sina grundvalar
\ årens händelser utgöra en maning och en varning. Därtill kommer
Mussolmis ohöljda krigsprovokationer.»

. ,M.ina b(ilrar'' är i11!0 eif klipp ur någon tilläventyrs befintlig aktivist tidning''.

Det har stått under en rubrik om samling under fanorna — »samling
under lanorna första maj». Jag har tagit det ur en socialdemokratisk tidnrng,
en mycket ansedd socialdemokratisk tidning. Tidningen var angelägen
att inför första maj påpeka, att det alltjämt finns anledningar att demonstrera
1 artikeln malades först ut hur illa det är ställt i vårt eget land. och sedan målar
man ut hur illa det är ställt ute i världen. Det är sålunda från socialdemokratiskt
hall. som denna målning av förhållandena ute i världen är hämtad.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Herr Löfgren i Stockholm tycktes
mig luta over åt det hållet att vilja uppmana socialdemokraterna att till 1928:
ars utgång biträda ett ytterligare uppskov av försvarsorganisationens genom -

Torsdagen den 20 maj.

57 Nr 38.

förande. Han säde, alt han trodde att menige man ute i landet voro böjda för Ang.
att tro på den militära sakkunskapen. ‘^ZtrsvalT

Det är mot detta yttrande, jag till en början vill inlägga min gensaga. Jag anstalterm. m.
vill påstå att den militära sakkunskapen i själva verket är ytterligt litet be- (Forts.)
trodd av menige man ända långt in i högerlägret. Jag minns en gång en högerredaktör,
ehuruväl av den gamla skolan, som sade till mig: När Månsson
blir äldre och får tillfälle att vara i Stockholm och arbeta där, så ägna några
månader åt att i Kungliga biblioteket, i riksdagens handlingar och i tidningarna
uppsöka och jämställa med varandra de militära auktoriteternas utsagor
under de senaste -10 eller 50 åren, så skall ni få se, huru ingenting av det som
lovats har hållits, och ingenting av det, som av dem garanterats, egentligen hållit
måttet. Jag måste ju erkänna, att jag inte hunnit att i allt fullgöra hans
uppmaning, men jag har i alla fall hunnit konstatera, att gamle redaktör Hellbergs
i Malmö syn på hela militärspörsmålet, och i varje fall beträffande tillförlitligheten
av den militära sakkunskapen, är alldeles riktig. Om det är någonting
i denna världen, som man skall misstro, så är det just den militära
sakkunskapen. Och det torde de allra fleste riksdagsmännen här ha i så färskt
minne exempel på och så rika erfarenheter av, att därom behöva vi icke fälla
många ord.

Jag skall endast påminna er om, hurusom före världskriget alla länder införde
firingdirectorsystemet, varigenom man blev i tillfälle att genom siktanordningar
i märsarna rikta in om icke alla så dock 75 procent av ett fartygs artillerikraft
på eu enda punkt och fyra av på en gång. Jag framhöll, fastän
jag då bara var rallare, förgäves gent emot den militära sakkunskapen, att
flottan utan firingdirector skulle vara fullkomligt och hopplöst prisgiven,
allra helst om manskapet skulle sitta nere vid kanonerna när det gick hög sjö
i havet och inte hade alla de många ofantliga fördelar, som firingdirectorsystemet
innebär. Det var tretton år sedan jag for omkring i landet och talade om
den saken. Nu i sommar tror jag det var enligt vad det sagts ifrån blekingebänken,
skulle ett par av flottans båtar föras in för att få firingdirectorsystem.

Några av vår flottas fartyg har det förut, det vet jag ju, men det var ett par
båtar som inte hade det, och dem ville man nu passa på att utrusta med ett luftförsvar.
Det var förresten ett förslag som jag fann ganska klokt.

Denna sak vittnar, kan jag säga, om den militära sakkunskapen.

Jag skall ytterligare erinra om den heta kamp, som fördes inom de svenska,
tyska och ryska flottorna emot undervattensbåtarna på en tid, när både den
franska och italienska och naturligtvis den engelska flottans manövrer tydligt
gåvo till känna för all världen, hur detta nya vapen en gång skulle komma att
behärska haven. Och på många många fler områden, var vi vilja se, skola vi
finna att den militära sakkunskapen nog har haft sina skavanker.

Detta skulle ju i och för sig vara ganska förlåtligt, men det kommer en sak
därtill, och det är att den yrkesmilitära hedern även har sina skavanker. Våra
förfäder hade ett ordstäv som lydde, att »advokater och soldater äro satans
lekkamrater», och därefter behandlade de dem. Och om vi loge oss för att
följa med en liten smula vad dessa ha haft för del i vårt lands och andra länders
olyckor, så skulle vi få se!

Här utgår man nu i herr Lindmans motion från uttalandet i den kungl. propositionen
av år 1925, att »det i världen alltjämt rådande osäkerhetstillståndet
innesluter även för en nation, som icke direkt är hotad, möjligheten att bliva
indragen i konflikter mellan andra stater». Så oreras det i motionen om, att
Ryssland rustar, och det talas om att avsöndringarna från Ryssland av Östersjöstaterna
ha skapat nya konfliktanledningar i nordöstra Europa. Jag undrar:
vad ha vi att göra med den saken? Att Ryssland rustar är ju självklart,
därför att Ryssland är ett kommunistiskt land, alla kommunistiska länder ha

Nr 38. 58

Torsdagen den 20 maj.

„ Arui''h , 1 a^a tiders tider varit ytterst militaristiska. I det gamla kommunistiska sam lTfå?svar3-V

llälle som germanerna, våra förfäder, hade, var man till den grad militaristisk
anstalter m. m. att man i långa tider sparkade ut alla icke vapenföra och överförde dem till en
(Forts) särskild klass, trälaklassen. Det är därför ingenting märkvärdigt att en kommunistisk
stat rustar, det beror på särskilda omständigheter, på vilka jag emellertid
icke nu för ögonblicket skall ingå. Militarismen och kommunismen äro
oavlåtligt förbundna med varandra och komma väl alltid att bli det. Men vi
skola noga komma.ihåg, att detta slag av militarism ingalunda är av samma art
som. den kapitalistiska militarismen och imperialismen. Vi skola komma ihåg,
att intet folk har såsom Schweiz’ varit inbitna kommunister och intet folk har
såsom Schweiz’ varit inbitna militarister, men intet folk har såsom det schweiziska
sedan slaget vid Morgarten varit lika inbitna pacifister på samma gång
som militarister. Deras härar, vilka aldrig vänt fienden ryggen, aldrig i landets
historia tappat en enda drabbning, hava, trots denna underbara krigshistoria,
ändå alltid vägrat erövra andras områden. I början, när det hotades av
sådana som Otto I och Otto III, erövrade de vissa utjämningar i passen, men
där stannade också deras erövring, Och sedan ha de aldrig erövrat något land.
De som ha velat vinna anslutning ha på sina bara knän måst tigga om anslutning,
eller till och med, såom kantonen Bern, genom framkallande av inbördeskrig
i edsförbundet framtvingat anslutning.

Det är alltså stor skillnad på herr Lindmans militarism och på den kommunistiska
militarismen. Hela hemligheten ligger däri, att den kommunistiska
militarismen bäres upp av bönderna — på senare tid av bönderna och arbetarna.
Den andra militarismen har en liten hake, herr Lindman, och det är
den, att de produktiva klasserna icke äro de ledande i denna rörelse. Hem
Anderson i Linköping frågar, när det förtroende, som statsministern utlovade
till det nya försvaret, egentligen kommer. Jo, herr Anderson, det kommer nog
när försvaret blir ett folkligt försvar. Blev det ett verkligt demokratiskt försvar,
som infördes genom den sista armé- och flottorganisationen? Nej! Det
måste väl alla människor erkänna att det inte blev! Ledningen av försvaret
blev fortfarande så gott som uteslutande förbehållen vissa kretsar av parasitär
härstamning, och alla de, som tillhöra den produktiva stammen, äro överhuvud
taget.uteslutna. Och där är det som felet sitter, se ni, i det hela. Så långt är
man ifrån demokratisering, att vi till och med i Stockholm ha ett regemente,
där knappt någon kommer in som inte härstammar från de gamla ministerialerna
och fackföreningsledarna på trålarnas tid. Inte en enda utanför högfrälset
kommer därin. Under sådana förhållanden kan man ej påstå, att försvaret är
demokratiserat. Det visades alltför mycken undfallenhet vid den sista försvarsreformen
gent emot officersintresset. Reformen innebar alldeles för litet
för att verkligen genomföra en schweizisk demokratisk organisation av hären.
Men när vi få den schweiziska demokratiska organisationen så kunna vi också
vara säkra på, att vi. här i Sverige komma att vara lika måna om denna härorganisations
utveckling, och användbarhet som Schweiz och Ryssland är.

Nu måste det emellertid föreligga en viss gradskillnad i detta fall, därför att
Schweiz med sitt läge, det lär dess historia, är tvunget att hålla en stark, folkligt
organiserad här. Vi återigen äro skyddade av havet. Vi ligga bakom
havet, och, som häromdagen en artikelskribent i Berliner Tageblatt skrev:
»Sverige sitter på den förnämsta logeplatsen i Europa och åser lugnt händelsernas
gång.» Ja, vi kunna detta, därför att Östersjön ligger mellan oss och
de övriga oroshärdarna.

. För att nu tala om östersjöprovinserna och förhållandena i samband med dem
vill jag inte yttra mig om de nya staternas framtid. Men herr Lindman och
herr Anderson i Linköping tro väl ändå inte, att man kan få svenska bönder
och svenska arbetare, som med lugnt och kallt blod år 1905 åsett Sveriges och

Torsdagen den 20 maj.

51) Nr ;$8.

Norges slitande av unionstraktaten, och som med kallt blod ha sett på världskrigets
alla äventyrligheter och farligheter, att lägga sig i dessa länders affärer.
Tror verkligen herr Anderson i Linköping, att Östergötlands bönder eller
statare skulle ge sig över och slåss för eller emot Finland eller Estland eller
Lithauen? Då tar man bra mycket fel på folkets uppfattning i detta nu i sådana
ting. Jag vill inte spå något, men om 25 eller 30 år är det inte osannolikt,
att många av dessa stater tigga och be att få slippa att vara oavhängiga av
Ryssland. Hur skola vi då ställa oss? Skola vi försvara dem emot deras
egen vilja?

Det är så långt ifrån att vi hotas av någon yttre fara, som tvärtom faran
kommer från dessa militära yrkesgrupper och spekulantgrupper inom vårt eget
land. Och vi ha systematiskt utsatts för det hotet ända sedan Sverige gick
ur Kalmarunionen. Alla de faror, alla de svårigheter och alla de nationella
olyckor, som drabbat vårt land, härstamma inte från främmande ingrepp, utan
härstamma från egna fiender inom landet, som ha intrigerat oss ut i krig och
i olyckor gång efter annan. — Men jag skall nu inte gå in i detalj på den saken.

Vad är det nu detta uppskov avser? Här är ingen som har velat röra vid
sakens kärna. Men det är som jag säger: det innebär endast en strävan att
fortfarande få behålla hela officerskårerna i tjänst. Jag är säker om att i
samma ögonblick som riksdagen beslöt att i den flotta, i vilken herr Lindman
är amiral, officersposterna skulle vara förbehållna endast sönerna av lotsarna,
fiskarna och sjömännen, så skulle herr Lindman som amiral i flottan inte yrka
på dess avskaffande, men han skulle nog laga att det bleve andra som gjorde
det. Flottan skulle inte ha det ringaste intresse för dessa herrar, lika litet som
armén skulle ha det ringaste intresse för dem i det ögonblick, som statarnas
och böndernas söner blevo dess officerare. I samma ögonblick som det blev
en fri konkurrens beträffande rekryteringen av officersposterna skulle försvaret
inte mer erbjuda något intresse. Så ligger det egentligen till. Nu är
det så, att även den tappraste sjöman och den duktigaste karl inte har några
som helst utsikter att komma in på en ledande post vid flottan. Och ändå ha
vi vid våra kuster utmärkta sjömän. Jag påminner mig ett fall. I fjol hade
vi nere i Blekinge en förfärlig storm. Tre fiskebåtar gingo under på natten
under ett väder, som vi icke haft maken till i mannaminne. En båt gick över
en avbruten länk i ett sillgarn och fick garnets teln i propellern, så att den
blev ett enda stort nystan. I den höga sjön var båten alldeles redlös. En av
fiskarna gav sig emellertid ut med en slidkniv i näven och skar bort det grova
garnet undan för undan från propellern och gjorde den ren. Det gick sådan
sjö, att man icke kunde hålla honom från båten, utan man måste binda en järntacka
om benen på honom och sänka honom ut i havet, för att sjön icke skulle
ha någon makt med honom och slå ihjäl honom mot båten. Under lång tid arbetade
han hängande utanför båten under aktern för att göra propellern fri från
garnet. Jag undrar, herr Lindman, om denne man har blivit medlem av örlogsmannasällskapet
eller någon annan framstående sjöhjälteförsamling? Säkert
icke. Han har icke ens fått Carnegiebelöningen, icke ens blivit omnämnd. Men
jag passar på och vädjar till regeringen, i den mån den kan medverka därtill,
att han erhåller någon officiell utmärkelse. Denne man skulle säkert bli en
utomordentlig sjöman och ledare för ett fartyg, lika utomordentlig kanske, som
en gång Sören Norby, Tromp och Tordenskjold voro. Men flottan är stängd
för honom, därför att hans förfäder varit fiskare och arbetat natt och dag för
så gott som ingen betalning under århundraden. Hade hans far köpt och jobbat
med gårdar och lurat bönder på skogar och skördar, hade han utan tvivel kommit
med i flottan och blivit en framstående ledare inom densamma. Ja, så står
det till med det militära intresset. Det är ett rent grupp-, släkt- och klassintresse,
och inte ett spår annat.

Ang.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
m. m.
(Forts.)

Nr 38. 60

Torsdagen den 20 maj.

Sveriges''behov , ?a ^ °“ d.etta .ska11 Ja? „också nämna några orcl om det språk, som föres
av försvars- "f1 dessa kretsar i denna fråga och har förts nu i ett par års tid. Det finns

YYb ''iYi/ t)*P m TTl a 1 P ro “PD n*i l^An n«*. — lv — _* _ l l p». i , • i n _ . .

(Forts.)

ett gammalt kraftigt bondeuttryck, som jag dock, för att icke såra någon, icke
bär skall citera. Det talar om, när det hostas ifrån vissa djur. Sedan denna
reform, om den skall kallas för en reform, genomfördes har man hört sådana
uttryck av missnöje med samhället och samhällsförhållandena,
man bär hotat att med våld ingripa och förändra samhället och dess styrelse.
Vilka ar det, som fört detta språk? Är det statarna, som slita med
arbetstid och lönas med 1,100 kronor om året och ett outsägigt
förakt^ Nej, de äro rätt nöjda. Är det fiskarna, som slita under
Iivsiara och halsofara pa ett sätt, som jag här nu i ett enda fall skildlat.
^ År det gruvarbetarna, som gå ned under jorden för att taga upp det betalningsmedel
vi använda för att betala utlandet för de varor, vi skola ha in?
JNej,ingalunda. År det de arbetslösa, som gärna vilja arbeta men icke kunna
a något arbete och icke kunna tjäna tio kronor till sina hungriga hustrur och
barn, som ingenting få till hyran eller till kläder och skatter? Ja, de hade
ju skal att hota och tala om ett uselt samhälle, där man egentligen borde ingripa
med vald och rätta till förhållandena, men även de äro tysta och tämligen
hyggliga. Nej, det är några misshandlade varelser, som ha hela 56 arbetstimmar
om aret och 250 kronor i timmen för den tid, de arbeta. De äro så rysligt
misshandlade i detta usla samhälle, att de gång efter gång hota med att
g-öra uppror I går hördes talet inne i första kammaren, och talet smittar av
sig och repeteras. Läste vi icke häromdagen, herr Anderson, i en tidning —
jag ar icke riktigt säker därpå, men jag undrar, om det icke var herr Andersons
egen tidning — hur skytterörelsens ledning eller någon den närstående
uttalade ett not mot riksdagen, om icke anslag beviljades till denna rörelse.

Merr Anderson fragade, när socialdemokraterna skola bli vänligt stämda
mot skytterorelsen och understödja den. Det skall jag svara på. Det blir, när
skytterorelsen blir, vad den förr eu gång. i världen var. För övrigt är skytterorclsen
en frivillig rörelse, och som sådan bör den icke kräva något understöd
överhuvud taget Men om den nu skall stödjas, det få vi resonera om
sedan, I orst skall skytterorelsen vara, vad den ger sig ut för att vara och
icke en mer eller mindre maskerad upprorsrörelse. Detsamma gäller den frivilliga
landstorm sr ö r els en. Men den kan enligt mitt förmenande aldrig komma
i en sådan stallning, som jag antar, att skytterorelsen under vissa förhållanden
kan komma i, och det beror på hela landstormsrörelsens utmanande och
oj lga uppträdande och på dess rekrytering. Jag har i många år följt med
ess tidskrift. \ ad är det för folk, där är, icke en arbetare, icke eu bonde.
Uar ar. bankkamrerare bokhållare, handelsbiträden, handlande, grosshandlare
o. s. v. Och sa dessa Lottor, som man fått på senare tid! Icke mindre löjlig
ar denna landstorm, när den från Finland inbjuder vita finnar för att förbrödra
sig med dem eller när den i stora skaror reser över till Finland och har störa
demonstrationer och uppvisningar samt festmiddagar med champagne och tal
pa slagt alten --- i ett land, som varit så olyckligt, att, det haft inbördeskrig.

et ar en alldeles tillräckligt stor olycka, utan att det behöver komma några
tosmgar från ett annat land efteråt cell peta i såren. Ja, man säger, att det
finns lantbrukare med i denna rörelse. Vad är det för lantbrukare? Det är
»agronomer» och andra ogräsbönder, som äro med där, men några verkligt
arbetande bönder får man där tämligen förgäves söka efter

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Blädinge: Herr talman! Till den vid utskottsutlåtandet

fogade, av herr Widell m. fl. avgivna reservationen har även jag anslutit mig.
Vad saken gäller, är såväl i reservationen som i motionen i korthet angivet.

Torsdagen den 20 maj.

G ] Nr 38.

Diskussionen liar huvudsakligen rört sig om momentet b) i reservationen, men
jag skall be att få yttra några ord angående momentet a).

Motionärerna anse, att den våldsamma nedskrivning av vårt försvarsväsende,
som företogs av förra årets riksdag, icke var grundad på en så allsidig och
saklig utredning, som man i fosterlandets och försvarets intresse är berättigad
att kräva, då det gäller en för land och folk så ytterst viktig fråga som försvarsfrågan.
Säkerligen äro de få, om ens någon finnes, som numera hålla
på den härordning, som under ytterst oroliga och upprörda tider tillkom år
1914. Alla kunna vi nog vara med om en minskning såväl beträffande övningstiden
som i fråga om regementenas storlek, varigenom vi alltså erhålla
de besparingar, som vi alla eftersträva och anse vara nödvändiga att göra.
Vad vi däremot icke anse oss kunna gilla i riksdagens senaste beslut i härordningsfrågan,
är indragningen av våra gamla ärorika regementen, som i århundraden
troget tjänat landet i såväl goda som onda och farofyllda tider,
när det gällt att försvara landets självständighet och frihet. Jag tänker därvid
icke minst på det regemente, som Sveriges hittills störste konung, Gustaf
II Adolf, förde i sin sista strid för trosfriheten, nämligen Smålands husarregemente,
som nu är dömt att dela så många andras öde och försvinna. Man kan
lätt tänka sig, att de landsändar, som mista dessa säkerligen för dem kärla
gamla regementen, där släktled efter släktled övat sig i vapnens bruk för
hembygdens och fosterlandets försvar, skola med stort vemod nu se dem slopas
och deras namn utplånas ur vår försvarsorganisation, med påföljd att kommande
släktled hädanefter måste föras avlägset bort till för dem främmande
orter och regementen att där vapenövas.

I och med dessa regementens indragningar följer också, och det är detta,
som för mig är det avgörande, att icke alla vapenföra kunna emottagas till
vapenövning, vilket, oavsett det skadliga i försvarsavseende, innebär en stor
orättvisa mot dem, som bliva uttagna till vapenövning. Och detta var väl ändå
icke meningen den gängen, när den allmänna värnplikten infördes. Denna
orättvisa vid utmätandet av de personliga försvarsbördorna kommer liksom
alla andra orättvisor att förr eller senare leda till stort missnöje i landet och
därmed till skada för försvaret. Skulle en gång så ont inträffa, att det på
allvar gäller att försvara hem och fosterland, då är säkerligen varje man behövlig
i försvarets tjänst. Men hur ställer det sig då, om ingen övning har
beståtts dem, som i sista hand bli inkallade? Det saknas nog icke i historien
avskräckande exempel på dylika experiment.

Då sålunda motionärernas och reservanternas strävan beträffande härväsendets
organisation i främsta rummet går ut på, att vid en eventuell mobilisering
landets hela levande försvarskraft skall kunna utnyttjas i försvarets
tjänst, och då vi äro övertygade om, att så icke är möjligt enligt den organisation,
som riksdagen senast beslutat, framstår det för oss som en oavvislig plikt
att arbeta för en sådan ändring i den nya härordningen, att i farans stund
möjliggöres ett fullt utnyttjande av våra försvarsmöjligheter. Härför kräves.
att en ny och allsidig utredning kommer till stånd, och i detta syfte yrkar
jag, herr talman, bifall till reservationen.

Atuj.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
m. m.

(Forte.)

Herr Lindman: Herr talman! Då vi i vår motion ha talat om behovet

av strategiska beräkningar, för att man skall kunna sluta sig till behovet av
stridskrafter, så har herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet gjort
vissa invändningar häremot och sagt, att sådana beräkningar icke heller gjordes
av den regering, som framlade förslag 1924. Jag skulle vilja påpeka, att man
har vid alla olika tidpunkter, såvitt jag kunnat följa med den saken, gjort sådana
beräkningar. Jag kan gå mycket längre tillbaka än till 1924. Jag kunde
gå 50 år tillbaka i tiden, då man hade 1875 års förslag. Då hade man gjort

Mr 38. 62

Torsdagen den 20 maj.

„ An9- beräkningar, vilka givit vid handen, att det fanns behov av sex arméfördelninavjörsvars-1''ga,
T oc^ ett sjöförsvar. Dessa arméfördelningar voro ju vida starkare än de,
anstalter m. m. som sedermera kommo till. Sedan har man naturligtvis reviderat dessa beräk(Forts.
) ningar på grund av olika förändringar, som inträffat. När sålunda t. ex. norra
stambanan skred framåt mer och mer, samtidigt som den finska järnvägen drogs
fram till Uleåborg, verkställde man en ny undersökning, som slutligen bland
annat resulterade i anläggningen av fästningen vid Boden. Då var det sålunda
en beräkning av det förändrade försvarsbehovet. Sedermera kom som bekant
unionsupplösningen 1905. Den medförde ju ändrade förhållanden i avseende å
västra gränsen. Den medförde också, att den unionskontingent, som förut stått
till förfogande för det gemensamma försvaret, icke längre fanns, och Staaff
upptog efter detta — det var väl 190(1, tänker jag mig — donna fråga återigen
och satte i gång med utredningar av cheferna för generalstaben och marinstaben.
Det var de, som i första hand fingo taga hand om detta. Slutligen överlämnades
saken till 1911 års försvarsberedning. Tankegången var, att armén skulle
svara för landgränsen samt tillsammans med flottan försvara sjögränsen. Vid
alla dessa olika tillfällen har man sålunda gjort dylika beräkningar.

Detta är ytterst kortfattat, och det skulle kunna utvecklas mycket mer. Man
skulle kunna tala icke blott om förslag vid olika tillfällen angående reservarméfördelningar
utan även om förslag till andra försvarsåtgärder, allt ytterst framkallat
av beräkningar angående behovet av försvarskrafter.

Sedan kan jag ju gå över till försvarsministerns anmärkningar angående att
den Bryggerska regeringen icke gjort några dylika beräkningar. Jag kan emellertid
av den proposition, som förelädes oss 1924, icke finna annat, än att där
bär av dåvarande försvarsministern uttalats, att vid krig måste landets stridskrafter
beräknas sa, att de vore i stånd att dels möta anTall över landgränsen,
enkannerligen landgränsen i nordost, som det då talades om, och dels''tillsammans
med flottan avvärja landstigningsförsök. Men det tillädes, att med den
ringa ^styrka, som vår fälthär skulle komma att få efter den nedskärning av
1914 års härordning, som föreslogs i det kungl. förslag, som framlades 1924,
kunde man icke räkna med att fälthären skulle vara i stånd att fylla alla dessa
uppgifter, utan antingen finge den helt användas till den förstnämnda uppgiften,
enär, som försvarsministern i remissdebatten sade, sex operativa enheter
vore det minsta vi behöva, därest vi med någon utsikt till framgång skola kunna
upptaga ett försvar gent emot en över landgränsen inträngande fiende, eller
också finge dess användning begränsas till den sistnämnda uppgiften, nämligen
att tillsammans med flottan försvara sjögränsen. Men hur skulle då den norra
landgränsen kunna försvaras? Därvidlag förklarar försvarsministern, att där
hade man fästningen vid Boden och Bodens trupper. Han erkände härmed, att
det förslag, han framlagt, icke var tillräckligt, men med den av ekonomiskaskäl
framkallade nedsättningen av försvarskraften kunde man icke åstadkomma
något mera. För övrigt vill jag påpeka, att med anledning av denna kungl.
proposition motionerade jag och många med mig om en ökning i detta avseende.

Men hur ställer det sig nu med det förslag, som framlades i fjol, i fråga om
strategiska beräkningar angående behovet av stridskrafter? Jag kan icke finna,
att det är någonting gjort i den vägen. Jag finner icke heller något uttalande
om i vad mån försvarskraften skall kunna räcka till. Jag har icke hunnit
taga frarn aktstyckena, men jag erinrar mig ganska säkert, att det talades om
att det hållits föredrag om behovet. Men vilket behovet var, det fick man
ingen uppgift om. För min del har jag all anledning att tro, att från det
militära hållet därvidlag framhölls, att behovet av stridskrafter var väsentligt
större, än vad som herr försvarsministern upptog i propositionen. Jag sluter
mig nämligen till detta av att generalernas uttalande ju gick i den riktningen,
och det torde väl icke skilja sig mycket från den föredragning, som från mili -

Torsdagen den 20 maj.

63 Nr 38.

tärt hall gjordes och som jag nyss omnämnde. Men allt detta underkändes av Ql!(irAng''hpfl0V
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet och den regering han tillhör.

Herr försvarsministern var inne pa försvarsrevisionen och sade, att den icke anstalter m. m.
hade gjort några dylika beräkningar. Men om jag icke missminner mig alltför (Forts.)
mycket — jag har icke kunnat i hastigheten fa tag i försvarsberedningarnas
uttalande utan måste ondast lita på mitt minne i den delen — så fick försvarsrevisionen
direktiv av dåvarande statsministern Eden, efter vilka den skulle
gå, och sedan den verkställt sin utredning, kom den till sist och förklarade, att
vissa av de förutsättningar, som givits i direktiven, icke förelågo.

Jag vill vidare nämna, att när jag åhörde försvarsministerns anförande, så
framhöll lian, att han hade haft en föredragning utav generalstabschefen och
hans avdelningschefer, och de hade framlagt en utredning för honom beträffande
mobiliseringsarbetet — jag minns inte riktigt, huru ordalagen folio, men det
gällde, i vad mån det skulle kunna slutföras eller vara utfört inom den föresätta
tiden. Herr statsrådet hade utav detta fått den uppfattningen, att detta
arbete i viktiga punkter inte var omöjligt. Sålunda kläder han sina ord i denna
negativa form, att det inte är omöjligt, men herr försvarsministern har inte
sagt. att det är möjligt. Jag menar, att i en så viktig fråga som denna skall
man väl hålla sig på den säkra sidan och inte göra indragningen, om man inte
känner med sig med stor trygghet och visshet, att det verkligen är möjligt.

I första kammaren i går, när denna fråga behandlades, fälldes ett^ yttrande
utav generalstabschefen, nämligen att hans utlåtande den 1 maj hade tillkommit
efter den föredragning, om vilken statsrådet talade och vilken hade givit statsrådet
den föreställningen, att det inte var omöjligt. I en annan del av sitt
yttrande förklarade herr försvarsministern, att det föreligger möjligheter för
mobili sermgsarbete. Där ha vi alltså återigen detta mera svävande uttryck
om möjligheter. Jag menar, att den, som har den uppfattning, som jag har,
känner sig nästan mera bestyrkt i sin uppfattning om omöjligheten att skapa,
en tillfredsställande krigsberedskap genom de svävande uttryck, som försvarsministern
använt här i debatten, att man i varje fall inte^kan vara säker, att
det kan komma att föreligga möjligheter o. s. v. Men då kom försvarsministern
och sade, att försvarsbeslutet i fjol, år 1925, innebar ju inte, att indragningarna
skulle göras på hösten 1927, utan att regeringen skulle ju kunna
sträcka ut dem under hela budgetåret 1927—1928. Ja, det kan ju hända, att
man kan göra det, ehuruväl jag starkt tvivlar pa att det kommer att göras pa
det sättet — det får jag uppriktigt bekänna, men det hör ju inte dit. — Emellertid
är det en väsentlig erinran att göra emot detta. Om herr statsrådet t. ex.
skulle säga, att indragningen av dessa till indragning beslutade truppförband
kan uppskjutas till slutet av budgetaret 1927 1928, alltså till slutet av juni

månad 1928. så blir det ju bara en gest, därför att de truppförbanden fa ju inte
några värnpliktiga 1928 efter detta förslag. De värnpliktiga, som avses för
detta ändamål, skola inskrivas i februari 1927, och sker inte den inskrivningen
för samtliga truppförband, som finnas i februari månad 1927, finnas visserligen
vid de regementen, som nu avses att indragas, kadrerna kvar, men ingå
värnpliktiga äro inskrivna till dessa regementen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Hansson: Herr talman,
mina herrar! Med anledning av den sista anmärkningen, att de truppförband,
som skulle kunna eventuellt hållas kvar till mitten av år 1928,. inte skulle få
några värnpliktiga, föranledes jag till den frågan, varför man inte från deras
håll, som här påyrka ett uppskov, har begärt en sådan ändring av övergångsbestämmelserna
i värnpliktslagen, att vid nästa inskrivning en sådan tilldelning
skulle ske. Ty det är att märka, att även efter det förslag, som herr
Lindman företräder, skulle inte dessa truppförband, även om de höllos kvar

Nr 38. 64

Torsdagen den 20 maj.

Sverige behov ^ela ar 1928, få någon tilldelning av värnpliktiga. Hela detta utredningsyrav
försvars- j''a®*e ar ju uppgjort med sa liten hänsyn till detaljerna, att det har en mycanstalterm.
nl.

(Forts.) Nu finnes emellertid ändå en möjlighet, om den skall behöva diskuteras.
Det ar den möjligheten, att de värnpliktiga, som uttagas till de truppförband,
som enligt 1925 ars härordning skola vara kvar, fördelas även till de regementen,
som_ skola indragas. Därigenom erhålla visserligen samtliga regementen
en mindre värnpliktsstyrka, men det är ingen omöjlighet att lösa problemet
pa det sättet.

\ad som emellertid föranledde mig att begära ordet var närmast talet om
vilka strategiska planer, som i ena eller andra fallet förelegat. Spörsmålet
bär mycket litet intresse, och jag har ingalunda anfört vad som skedde 1921
till något försvar för vad som skedde 1925. Jag har endast velat hävda d»n
meningen, att om man skall göra en anmärkning mot någon för ett förfarande,
skall man inte själv förfara på samma sätt. Att det inte förelåg några sådana
beräkningar, som herr Lindman här antyder, för 1924 års förslag det
framgår mycket tydligt utav den kungl. propositionen nr 20. där dåvarande
iorsvarsnnmstern — inte krigsministern, ty någon sådan ha vi inte haft sedan
7“ 7 °'' m’ uttalade c‘en meningen, att han i likhet med försvarsrevisionen
»funnit det alltför vanskligt att under nuvarande osäkra förhållanden söka
företaga en sådan teoretisk avvägning av förhållandet mellan de olika för*Yars^renarKa>
som Pa grundval av andra försvarsberedningens betänkande uti
1914 ars försvarsorganisation ägde rum». Man hade inte ens undersökt spörsmålet
om vilka uppgifter, som hären bör ha och vilka uppgifter som flottan
böa ha, och alltså inte ens iakttagit en grundläggande avvägning. Försvarsministern
tillägger: »För mig har den avgörande synpunkten uteslutande
vant att inom förut angiven kostnadsram så organisera de olika försvarsgreliarna,
att försvaret erhåller största möjliga effektivitet.»

TJI belysning av den utläggning, som herr Lindman gjorde här, finns det
också ratt intressanta uppgifter att hämta på sid. 2G och 27 i 1924 års kungliga
proposition, där försvarsministern just kommer in på spörsmålet om utgångspunkterna
för bedömandet av vårt behov av försvarskrafter. Liksom
1914 räknar han med att man behöver de sex fördelningarna för norra gränsen
och de andra sex fördelningarna för försvaret av våra kuster. Dåvarande försvarsministern
gör mot försvarsrevisionens förslag om fyra fördelningar den
anmärkningen, att dessa fyra fördelningar inte äro till fyllest ens för den förstnämnda
uppgiftens lösande, d. v. s. för skyddande utav den norra gränsen och
hänvisar till de militära myndigheternas uttalanden, att man till den uppo-iften
måste hava sex fördelningar.

Hm föifor man da 1924.'''' Jo. man behöll kvar det försvar om man betecknat
som nödvändigt för den ota av do stora uppgifterna men tog bort den
uel, som man förklarat nödvändig för den andra uppgiften. Det framhölls för
mig vid ett visst tillfälle, att man 1924 byggde på 1914 års strategiska beräkning,
men man strök den ena krigsskådeplatsen! — Det är ju ett något lättvindigt
sätt att behandla en strategisk beräkning’. Jag anser mig också befogad
konstatera, att den organisation, som föreslogs 1924, inte byggde på några
strategiska beräkningar.

Jag har Öppet erkänt, att detsamma var förhållandet med den organisation,
föreslogs 1925. Jag har hänvisat till de utredningar och de bedömanden
utifrån vilka man skapade sig en bild av vårt allmänna försvårsbehov. Jag
bär uttalat att det blir stabernas uppgift att göra upp planer för användningen
av de stridskrafter, som stå till buds. Efter 1924 års försko-, om det hade
blivit ett beslut, hade man måst förfara på alldeles samma sätt.’ Jag vill inte
underkänna det förfarande, som ägde ruin 1914. Jag skall gärna tro. in. er -

Torsdagen den 20 maj.

65 Nr 38.

känna dess företräden. Men jag har velat fastslå, att när högern på denna
punkt kommer med starka anklagelser i sin motion, träffa dessa anklagelser
högern själv. Ty även i försvarsrevisionen gick högern på en linje, som inte
kunde bygga på de strategiska beräkningarna från 1914 och inte hade några
andra strategiska beräkningar att bygga på.

Herr Samuelsson: Herr talman! .lag skall icke göra mig skyldig till att
sväva ut i det blå, så mycket mer som jag förstår, att kammarens ledamöter
nu gärna vilja avsluta detta plenum för att komma hem och äta middag. Jag
skall därför icke gå in i några detaljer av frågan, särskilt som det kan anses
vara onödigt, när man realbehandlade spörsmålet i fjol, och man alltså kan
säga, att ett ytterligare genomgående av frågan i år torde vara fullkomligt
onödigt. Men då vi fortfarande äro motståndare till hela det borgerliga militärväsendet,
har jag trots detta velat säga några ord i spörsmålet.

När den nya försvarsorganisationen genomdiskuterades, och när vi beslutade
densamma här i riksdagen, så ville man under hela tiden göra gällande,
särskilt från socialdemokratiskt håll, att i och med denna försvarsorganisation
skulle man spara en 20, 30, ja, på sina håll hörde man t. o. m. 50 miljoner
kronor. Under alla de hundratals tal och föredrag rörande denna fråga, som
hållits av socialdemokraterna, framförallt under valrörelsen, gjorde man alltjämt
också gällande, att det nya härordningsförslaget skulle, som sagt, innebära
en besparing av dessa stora summor. Om man emellertid undersöker förhållandet
i år och det beslut, vi nyligen fattat i fråga om fjärde huvudtiteln,
så finna vi, att denna huvudtitel belöper sig i år på över 140 miljoner kronor.
Var ha vi då den besparing, man talade om under dessa år, och som skulle vara
grundläggande vid genomförandet av det nya härordningsförslaget? Vi sade
redan från början, att det skulle icke komma att bli någonting av med dessa
besparingar, och vi hava i det fallet fått fullkomligt rätt. När nu även herrarna
på högerkanten i årets förslag t. o. m. hava fått en ökning i förhållande
till fjolårets beslut, då kan jag icke förstå, att man än ytterligare vill taga upp
en sådan fråga som denna till behandling. Man får ju undan för undan den
hjälp., man vill ha, ifrån det hållet, när det gäller det starka försvaret. Vi
kasta alltså i år bort 140 miljoner kronor, som ovillkorligen skulle kunna användas
på betydligt bättre sätt, särskilt med hänsyn till de stora skaror av
arbetslösa, som därigenom skulle kunna få en dräglig bärgning, antingen i
form av arbete eller i form av understöd. När man därför åhör debatten och
hör en hel del av högerns talare tala om ett »nedrustningsbeslut», en »nedrustningsorganisation»
o. s. v., måste det förvåna en annan, när man i alla fall
kan konstatera, att detta nedrustningsbesluts organisation kostar 140 miljoner
kronor och t. o. m. mer än detta belopp.

Jag har, herr talman, endast med detta velat säga, att vi fortfarande ga
emot varje som helst anslag till det borgerliga militärväsendet. Och det är
helt naturligt även därför, som. vi icke kunna vara med om den ytterligare
ökning av denna organisation, vilken de motioner ytterst innebära, som här
framkommit ifrån högerhåll.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Jag tror icke, jag gör
mig skyldig till något misstag, när jag utgår ifrån, att det icke är så mycket
oron för våra mobiliseringsmöjligheter under andra övergångsperioden som. fastmera
intresset för alla regementens bibehållande, som förestavat de motioner,
vi nu behandla. Och när man nu i dessa motioner yrkar, att man skall få en
utredning om behovet av försvarsanstalter ur strategisk synpunkt och med
hänsyn till olika krigsfall, undrar jag verkligen: åt vem är det, som motionäAndra
kammarens protokoll 1926. Nr 38. 5

Ang.

Sveriges behov
av försvarsanstalter
ra. ra.
(Korta.)

Nr 38. 66

Torsdagen den 20 maj.

Sveriges behov rerna v^ja anförtro denna utomordentliga utredning? Jag föreställer mig,
av försvars- ^en en^a> de därvidlag skulle kunna godkänna, vore generalstaben. Och
anstalter m.m. skall generalstaben utreda detta spörsmål om vårt behov av försvarsanstalter
(Forte.) med hänsyn till olika krigsfall, skulle vi nog få en härordning, om vilken t. o. m.

motionärerna skulle tycka, att den nog blev litet dyrbar, t. o. m. för den ivrigaste
försvarsvän.

Vad nu den påstådda omöjligheten att mobilisera beträffar, som vid andra
övergången skulle tråda i verkställighet, så har jag verkligen svårt att förstå,
varför man skall behöva så utomordentligt lång tid, innan man kan ordna med
alla de handlingar, som röra truppernas mobilisering och koncentration. Ty
om man mönstrar ut en del olika krigsfall, d. v. s. om man icke gör som en
av generalstabens överstar gjorde för ett par år sedan, att han räknade med
möjligheten av ett engelskt-norskt krig och ett danskt-norskt krig, utan begränsar
uppgiften till några mera rimliga och tänkbara krigsfall, så föreställer jag
mig, att uppgiften därvidlag skall bliva betydligt lättare och icke överstiga
möjligheterna hos vår generalstab och vår järnvägsstyrelse. Emellertid har ju
utskottet i sin motivering uttryckligen sagt ifrån, att finner Kungl. Maj :t, att
det hakar sig på denna punkt, så kan Kungl. Maj :t inkomma med förslag till
nästa års riksdag. Och jag för min del håller före, att detta utskottets uttalande
stämmer ganska väl överens med det yrkande, som framställts av herr Löfgren
i Stockholm. I synnerhet efter den tolkning, som nu försvarsministern
själv angav angående beslutet om andra övergången, nämligen att den skulle
kunna utsträckas ända till den 1 juli 1928, tycker jag verkligen, att dessa två
yrkanden, herr Lövgrens och statsutskottets, ganska väl sammanfalla med varandra.
Och för min del hyser jag verkligen det förtroendet till den nuvarande
försvarsministern, att om det skulle visa sig, att man har misstagit sig om
möjligheten att göra dessa mobiliserings- och koncentrationsplaner klara till
1927 års riksdag, så är Kungl. Maj:t oförhindrad att för riksdagen framlägga
de förslag, som därav kunna föranledas.

Jag yrkar sålunda bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet har som stöd för ett sitt påstående åberopat det anförande,
som jag höll här i försvarsdebatten i fjol. Min tacksamhet för den
oväntade uppmärksamhet, som herr statsrådet har visat mig, skulle emellertid
varit vida större, om herr statsrådet icke hade tillagt mig ett uttalande, som
jag aldrig fällt. Jag ber att få hänvisa till andra kammarens protokoll för
måndagen den 25 maj i fjol, av vilket framgår, att det enda jag sagt om generalstabschefens
förslag är, att »det förslag, som högern samlat sig omkring, är
vid sidan om det av generalstabschefen framlagda det mest positiva av samtliga
de förslag, vi nu ha att taga ställning till». Alltså ett konstaterande av högerförslagets
positiva innebörd vid sidan om det av generalstabschefen framlagda
förslaget.

Den omständigheten att ett påstående av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
senare under samma debatt av ungefär samma innebörd, som
det herr statsrådet fällde i dag, av mig lämnades obesvarat, bevisar i detta fall
ingenting. Det finner nämligen sin naturliga förklaring i det förhållandet, som
alla, som hava minne av den debatten, torde kunna vitsorda, att det sent på
natten, timmarna före voteringen i försvarsfrågan, var förenat med mycket
stora vanskligheter för dem, som tidigare hade anmält sig för ordet, att verkligen
få yttra sig, och att det helt enkelt icke skulle ha gått för sig att då begära
ordet för en replik. Det ifrågavarande påståendet av herr försvarsministern
var annars icke det enda i det anförandet, som bort och behövt bemötas.

Torsdagen den 20 maj.

67 Nr 88.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: .Tåg ser herr Sverf^''behov

talmannens missnöjda blick, men då en ledamot av kammaren här velat fram- avijörsvarsställa
saken, som om jag farit med en oriktig uppgift, ville jag gärna till pro- anstalter m. m.
tokollet hava sagt, att samme ledamot omedelbart efter mitt törsta yttrande i (Forts.)
dag vänt sig till mig med uppvisande av riksdagsprotokollet. Jag svarade, att
detta icke gav mig* anledning till någon förklaring. Jag har självklart ett
år efter fjolårets debatt icke mina anteckningar kvar. Men det är en rätt betydande
omständighet, att jag då omedelbart efter herr Peterssons anförande
gjorde samma konstaterande som i dag. Herr Petersson har icke förr än ett år
senare funnit, att detta konstaterande skulle vara oriktigt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och bifall i stället till
den vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan
och bifall i stället till det av herr Löfgren i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkan den:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Tyska riket avsluten handels- och sjöfartstraktat;

nr 46, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa ändringar i
den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor
fogade tulltaxa;

nr 47, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. i förordningen den 22 maj 1925 med föreskrifter
angående medgivande i vissa fall av undantag från gällande bestämmelser
om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 50, i anledning av väckt motion om tullfrihet för karbidkväve m. fl. gödningsämnen; första

särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om delning av jord å landet in. m. dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av
väckt motion om införande i skolorna av halvdagsledighet för friluftsliv.

§ 11:

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista först må uppföras bevillningsutskottets
betänkande nr 43, därefter andra särskilda utskottets utlåtanden
nr 1, 2, 3, 4 och 5 i nämnd ordning och därefter de övriga ärendena i
den ordning, de äro upptagna på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Nr 38. 68

Torsdagen den 20 maj.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Christenson i Södertälje
» Lövgren i Nyborg
» Olsson i Kullenbergstorp
» Lithander

* Pelirsson i Göteborg
» Gardell i Stenstu

* Olsson i Blädinge
» Fast

» Sjölander

under	den !	21 mai,
»	9 daga!	: fr. o. m.	den	21	maj,
2>	4	»	2>		22	»
»	3	»	»	»	23	»
	5		2>		28	»
	4		Tf		22
	den	22	maj,
	4 dagai	• fr. o. m.	den	21	maj och
»	den	21	maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.31

e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

261905